Nr 16 ANDRA KAMMAREN (Riksdagens protokoll 1964:16)

PROTOKOLL

RIKSDAGENS

Nr 16 ANDRA KAMMAREN

10 april

1964

Debatter m. m.

Fredagen den 10 april fm.

Sid.

Svar på fråga av herr Eliasson i Moholm ang. skördeskadeersätt ningens

utformning..........................................

Svar på interpellation av herr Blidfors ang. hjälpklasselevernas

yrkesutbildning..............................................

Utgifterna å driftbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde:

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: Avlöningar.................. 7

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen

till vägunderhåll och vägbyggnader.......................... 9

Statens trafiksäkerhetsråd m. m............................... 33

Statens isbrytarverksamhet...............................

Statens sjöhistoriska museum: Avlöningar..................

Statens väginstitut: Utrustning........................•

Utgifterna inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde:

Ecklesiastikdepartementet: Avlöningar........... 52

Konstnärsstipendier......................................... 52

Konstnärsbelöningar......................................... 59

Interpellationer av:

herr Hansson i Skegrie ang. riskutjämning för jordbruket......... 68

herr Eriksson i Bäckmora ang. skördeskadeskyddet.............. 70

herr Svensson i Vä ang. viss ersättning i samband med förbud mot
användning av kemiska växtskyddsmedel....................

Fredagen den 10 april em.

Minnesord över avliden ledamot av kammaren....................

Utgifterna inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
(forts.):

1—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 16

Nr 16

Innehåll

Sid.

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader................. 72

Utställningar av svensk konst i utlandet....................... 75

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom

bibliotek m. m............................................ g2

Kungl. biblioteket: Omkostnader.............................. 93

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien: Bidrag till avlöningar
inom landsantikvarieorganisationen................. 93

Nationalmuseet: Avlöningar.................................. 97

Nationalmuseet: Omkostnader................................ 100

Nationalmuseet: Pedagogisk verksamhet m. m.................. 101

Bidrag till vissa museer m. m................................. 102

Främjande av nordiskt-kulturellt samarbete.................... 103

Arvsbeskattningen............................................ 105

Beskattningen av skytteorganisationer........................... 113

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 10 april fm.

Statsutskottets utlåtande nr 6, rörande utgifterna å driftbudgeten inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde............ 7

— nr 8, rörande utgifterna inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
............................................ 52

Fredagen den 10 april em.

Statsutskottets utlåtande nr 8, rörande utgifterna inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde (forts.).................... 72

Bevillningsutskottets betänkande nr 25, rörande arvsbeskattningen... 105

— nr 27, ang. beskattningen av skytteorganisationer.............. 113

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Nr 16

Fredagen den 10 april

Kl. 11.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 3 innevarande
april.

§ 2

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Andersson i Ryggestad enligt
till kammaren inkommet läkarintyg
vore sjukskriven från och med den 7
innevarande april tills vidare.

Herr Andersson i Ryggestad beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen tills
vidare.

§ 3

Svar på fråga ang. skördeskadeersättningens
utformning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Eliasson i Moholm
har frågat, om jag med hänsyn till de
som han säger otillfredsställande resultat
som uppkommit vid reglering av
förra årets skördeskador vill medverka
till att ändrade bestämmelser utformas
rörande skördeskadeersättning.

Såvitt jag har mig bekant har skördeskadeskyddet
för 1963 utfallit i enlighet
med syftet med skyddet. Vid jämförelse
med årsväxt- och skörderapporten
för den 15 oktober i fjol visar det
sig nämligen, att de förhållandevis
största ersättningarna utgått inom de
områden, där de sämsta skördarna ob -

serverats. Sålunda har stora ersättningar
utgått i södra och västra Götaland.

Liksom i flera tidigare svar på frågor
i detta ämne vill jag erinra om att den
skördestatistiska nämnden fortlöpande
granskar systemets ändamålsenlighet
och vidtar eller föreslår de jämkningar
av beräkningsgrunderna, som den finner
önskvärda och möjliga. Åtskilliga
förbättringar har redan efter förslag av
nämnden kunnat genomföras, och flera
är säkerligen att vänta. Någon annan
form av översyn av systemets grunder
än den nu nämnda synes mig inte
vara erforderlig för närvarande.

Vidare anförde:

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min
fråga.

Jag vill mycket gärna understryka,
att skördeskadeskyddet enligt min mening
är mycket värdefullt och väsentligt
och att jag anser att vi skall ha det
kvar. Det är också riktigt som statsrådet
säger att skyddet i stort sett har
verkat som vi tänkt oss. Men det finns
en del skönhetsfläckar vad beträffar
detaljerna, som jag anser att vi bör
göra en översyn av och snarast möjligt
rätta till. Detta skulle öka förtroendet
för skördeskadeskyddet.

För det första har många jordbrukare
inte tillräckligt känt till de möjligheter
som finns för dem att erhålla
skördeskadeersättning, och därför har
de inte lämnat in någon anmälan. På
grund därav har de inte fått någon ersättning,
fastän de varit berättigade till
det. För det andra utbetalas skörde -

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Svar på interpellation ang. hjälpklasselevernas yrkesutbildning

skadeersättningen nu för sent. Det skulle
ur skattemässiga synpunkter vara mera
förmånligt om det utgick samma år
som skördeskadan inträffat. Då skulle
man nå en mera rättvis fördelning av
skatten.

En dylik översyn anser jag det vara
angeläget att göra. Jag säger inte detta
som kritik mot systemet med skördeskadeskydd
utan därför att en sådan
justering av bidragssystemet skulle vara
mycket värdefull.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det är också mig bekant
att en del jordbrukare efteråt har
kommit underfund med att de skulle
ha fått ersättning, om de hade lämnat
in ansökan. Men det är nog mycket
svårt att där åstadkomma en förbättring
med andra medel än ökad upplysning
om systemet och genom att på
olika sätt uppmärksamma jordbrukarna
på att det finns ett skydd av detta slag.
Då kan vi kanske så småningom komma
därhän, att alla bidragsberättigade
ger sig till känna.

Vidare uttryckte herr Eliasson önskemål
om att utbetalningarna skulle göras
under det aktuella skördeåret. Detta är
emellertid förenat med betydande svårigheter
på grund av materialets storlek
och med hänsyn till att man måste
granska allt material innan man företar
den slutliga bearbetningen. Med de tekniska
hjälmedel vi har i dag och såsom
systemet nu är upplagt finns det troligen
inga möjligheter att göra utbetalningarna
samma år som skördeskadan
inträffat.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Med de erfarenheter vi
nu har kan vi väl säga, att risk föreligger
för att samtliga jordbrukare kommer
att söka bidrag, därför att det är
svårt för dem att bedöma dels sitt eget
skördeutfall och dels hur skördeutfallet
blir på provytorna.

Det bör väl vara möjligt och skulle
väl också bli administrativt enklare för
lantbruksnämnderna, om anmälan inges
någon gång under sommaren. Då
får man ju tid på sig för att bearbeta
anmälningarna. Därmed, menar jag, bör
möjligheter också föreligga att betala
ut skördeskadeersättningen under det
aktuella skördeåret.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Om man som jag är
skåning och vet att sockerbetorna
ibland tas upp i november månad, inser
man svårigheterna att göra utbetalning
under det aktuella skördeåret.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Men om ansökningarna
lämnas in tidigt och det blir möjligt
att behandla dem på förhand — man
får nu göra det efteråt — kommer ändå
resultatet i oktober av de provytor som
finns. Då skulle det finnas möjligheter
med moderna resurser, t. ex. databehandling,
att ganska snart sortera fram
dem som skall ha bidrag. Som det nu
är kan det bli obehagliga överraskningar
när jordbrukarna får en dålig skörd
ifall provytorna inte givit sådant utfall,
att de kan få skördeskadeersättning.
Under ett annat år bedöms skörden
som relativt hygglig, varför anmälan
ej inlämnas. När resultatet från
provytorna redovisas visar det sig att
man hade varit berättigad till ersättning.
Vid skyldighet för alla att redovisa
grödornas sammansättning blir resultatet
rättvisare ur alla synpunkter
inte minst ur skadesynpunkt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. hjälpklasselevernas
yrkesutbildning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Fredagen den 10 april 1904 fm.

Nr IG

Svar på interpellation ang. hjälpklasselevernas yrkesutbildning

Herr talman! 1 en interpellation har
herr Iilidfors frågat, om jag vill ange
huruvida resultatet av det åt skolöverstyrelsen,
yrkesövcrstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
givna utredningsuppdraget
angående förbättring av
hjälpklasselevernas möjligheter till yrkesutbildning
kan väntas inom den närmaste
tiden.

Det åsyftade utredningsuppdraget
gavs åt de nämnda myndigheterna den
12 januari 1962. Enligt vad jag inhämtat
har de tre ämbetsverken den 19
februari 1962 tillsatt en arbetsgrupp för
att fullgöra utredningsarbetet. Arbetsgruppen
har bl. a. gjort en inventering
av hjälpklasselevernas utbildningsmöjligheter
efter den obligatoriska skolans
slut. Denna inventering har visat, att
det inom vissa landsting, länsskolnämnder
och skolstyrelser gjorts undersökningar,
som i vissa fall lett till förbättrade
utbildningsmöjligheter för de
här avsedda eleverna.

Genom beslutet om grundskolan vid
1962 års riksdag och de i anslutning
därtill utfärdade bestämmelserna förändrades
i viss mån förutsättningarna
för utredningsarbetet. Nya anvisningar
för specialundervisningen, särskilt
hjälpundervisningen inom grundskolan,
fastställdes av skolöverstyrelsen i september
1963. Dessa avser bl. a. specialundervisningens
allmänna principer
och uppläggning. Härigenom erhöll arbetsgruppen
underlag för planering av
yrkesutbildningens anknytning till
grundskolan i fråga om kursplaner
in. m.

Inom överstyrelsen för yrkesutbildning
pågår arbete med läroplaner anpassade
efter ifrågavarande elevkategorier
och avseende skilda utbildningsområden.
När detta arbete avslutats
kan gruppen slutgiltigt ta ställning till
såväl utbildningens innehåll som dess
organisation och till övriga härmed
sammanhängande frågor som t. ex.
hjälpmedel och metodik. Gruppen har
öven beaktat elevvårdsfrågor samt olika

åtgärder för att underlätta elevernas
anpassning till arbetslivet.

Arbetsgruppen räknar med att slutföra
sitt uppdrag med utgången av innevarande
läsår. Sedan de berörda ämbetsverken
redovisat resultatet av utredningsarbetet
och föreslagit de åtgärder
som de finner att dessa bör föranleda,
kommer jag för min del att sä
snart ske kan ta ståndpunkt i frågan.

Vidare anförde:

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på interpellationen.

Stora förhoppningar har knutits till
denna utredning av både föräldrar och
skolstyrelser. Det är därför förklarligt
att man började fråga sig, om inte det
givna uppdraget snart skulle vara slutfört.
Detta var anledningen till min
interpellation.

Hjälpklasseleverna är ju en ganska
stor grupp, och deras yrkesutbildningssituation
är som bekant besvärlig. De
har av ganska naturliga skäl svårt att
konkurrera om utbildningsplatserna vid
våra yrkesskolor. Vad den obligatoriska
skolan gör för dessa ungdomars utbildning
och fostran måste ju på ett eller
annat sätt kunna följas upp. Som departementschefen
framhöll i propositionen
om grundskolan får samhällets
omsorg inte upphöra för dessa elever i
och med att de slutar den obligatoriska
skolan.

Av svaret framgår nu att de båda
överstyrelserna och arbetsmarknadsstyrelsen
tillsatt en arbetsgrupp, som räknar
med att bli färdig med sitt arbete
under innevarande läsår. Det var ett
positivt besked, och för det är jag tacksam.
Till detta besked vill jag bara knyta
den förhoppningen, att de här berörda
ämbetsverken så snart som möjligt
skall kunna lägga fram sina förslag
för Kungl. Maj:t. Statsrådet säger ju

Nr 16

Fredagen den 10 april 19G4 fm.

Svar på interpellation ang. hjälpklasselevernas yrkesutbildning

själv i svaret, att han för sin del kommer
att ta ståndpunkt så snart ske kan
sedan förslagen lämnats.

Jag ber, herr talman, än en gång att
få tacka för svaret på interpellationen.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Eftersom detta ämne
är av mycket stort allmänt intresse
inå det vara mig tillåtet att göra några
korta reflexioner.

Det är med den största tillfredsställelse
jag noterar statsrådet Edenmans
svar på herr Blidfors’ interpellation,
som innebär att utredningen om detta
utbildningsproblem skall vara slutförd
vid utgången av innevarande vårtermin.
Det rör sig här om en gren av
vårt utbildningsväsende där förhållandena
länge varit otillfredsställande och
där snara åtgärder måste vidtas.

I dagens situation på yrkesutbildningsfronten
har våra specialklasselever
mycket små möjligheter att få en lämplig
utbildning och därmed en start i
livet. I vårt specialiserade samhälle
kommer därför dessa ungdomar ofta
till korta i tävlan med bättre ställda
kamrater. Yrkesskolorna, i vart fall på
vissa håll, söker visserligen plocka in
elever från specialklasserna i yrkesavdelningarna,
men det rör sig om ett
ytterst ringa fåtal. I tävlan med elever
från både 9g och 9y har naturligtvis
specialklasseleverna mycket små möjligheter
att hävda sig, när intagningen
till stor del sker efter poäng i betygen
från grundskolan. Det är diskutabelt
om den riktiga vägen är att plocka in
ett antal specialklasselever bland andra
i kurser med nuvarande inriktning. Dessa
elever borde hellre få en utbildning
i utbildningskurser av annat slag vid
våra yrkesskolor.

Jag föreställer mig att utbildningen
bör ske inom en snävare utbildningssektor
än i vanliga yrkesskolekurser
med delvis andra pedagogiska metoder
och med en annan kursuppläggning. Det
finns ett flertal yrkesuppgifter såväl

inom service- och vårdyrkena som inom
metallindustrien — särskilt i form av
tempoarbete — som mycket väl passar
för dessa elever. Deras förmåga att
klara en yrkesutbildning är också stor,
om bara kursernas inriktning blir en annan
än som nu är regel. Någon form
av »epautbildning» behöver detta inte
bli. Kurserna kan mycket väl stå öppna
även för andra elever.

Det barocka i dagens situation är
att eleverna från specialklasserna skall
tävla i betygspoäng i teoriämnen med
elever som har helt andra förutsättningar
för teoretiska studier, och de
skall söka till en utbildning där både
studiemål och undervisningsmetoder
direkt försvårar det för dem. Elever
från specialklasserna kan bli alldeles
utmärkta yrkesmän i näringslivet bara
de får en rimlig chans. Som förhållandena
nu är känner de sig undanskuffade
och i förväg utestängda. Detta skapar
svåra sociala och mänskliga problem.
Det bör därför vara en strävan från
samhällets sida att med det snaraste
tänka om här och tänka i realistiska
banor, banor som delvis kanske får bli
nya och oprövade för skolmännen. Samhället
har inte råd att vårdslösa dessa
ungdomar, som i vårt »meritokratiska»
samhälle blir ett slags utstötta, allt mer
ju mera komplicerat vårt samhälle och
näringsliv blir. Det är därför ett allvarligt
problem ur social synpunkt, och
ett djärvt och ett realistisk grepp erfordras.

Vårt skolväsende har undergått och
undergår för närvarande en genomgripande
omgestaltning. Då har också denna
grupp elever rätt att fordra att deras
behov tillgodoses. Specialklasserna
i grundskolan är en för många elever
riktig och nyttig form som skolan bör
slå vakt om. Skulle dessa elever inte
få den utbildning som specialklassundervisningen
innebär utan tvingas gå
kvar i klasser av vanlig typ blir de
sämre ställda i grundskolan. Många
gånger händer det dock att föräldrar

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Nr 16

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: Avlöningar

vid ifrågasatt förflyttning av deras barn
till spccialklass sätter sig till häftigt
motvärn. Attityden är förklarlig, eftersom
föräldrarna vet att elever som gått
i specialklass har små möjligheter att
senare erhålla yrkesutbildning. Kunde
skolan säga att det finns samma möjligheter
för dessa elever som för andra
att få yrkesutbildning efter skolan,
skulle många av de bekymmer som nu
uppstår vid överföring av elever till
specialklass försvinna.

Jag uttalar förhoppningen att den
utredning som igångsatts och som statsrådet
lovar skall bli färdig i vår kommer
att framlägga bra förslag. Jag hoppas
att dessa elevers utbildningsmöjligheter
skall kunna vidgas, så att de får
en rimlig chans att utveckla sina färdigheter.
Utredningsmännen behöver
finna friska grepp — vi måste frigöra
oss från traditionalism och vanetänkande
på detta område.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
å bordet vilande skrivelse nr 84, med
överlämnande av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation, hänvisades
skrivelsen, såvitt den gällde de
under avdelning II behandlade sakerna,
enligt följande:

punkten A 2, i vad den avsåg sänkt
rösträttsålder, till konstitutionsutskottet; punkterna

B 1, B 2, B 3, B 4, B 5,
B 6, B 7, B 9, C 2, C 7, D 2, D 3, D 4,
D 5, D 8, E 9 och E 10 till statsutskottet;

punkterna E 2 och EU till bankoutskottet; punkterna

A 5 och E 1 till bevillningsutskottet; punkten

A 2, såvitt den angick medborgarskapslagstiftningen,
samt punkterna
A 3, A 6, A 7, A 8, A 9, B 8, C 1,
C 3, C 4, C 5, C 6, D 1, D 6 och D 7
till behandling av lagutskott; ävensom

övriga delar under avdelning II samt

redogörelsen i övrigt till utrikesutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj ds å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bankoutskottet propositionen nr
130, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m.; och

till statsutskottet propositionen nr
137, angående den statliga exportkreditgarantiverksamheten.

§ 6

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den å bordet vilande
motionen nr 881.

§ 7

Föredrogs den av herr Nilsson i
Tvärålund vid kammarens sammanträde
på förmiddagen den 8 innevarande
april gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående lokaliseringspolitiken
ur försvarssynpunkt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Utgifterna å driftbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
6, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna å driftbudgeten
för budgetåret 1964/65 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:

Avlöningar

Sedan punkten föredragits anförde

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: Avlöningar

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Under denna punkt i
utlåtandet behandlas en motion av herr
Rimås och mig. Motionen har avstyrkts
med motivering att utskottet anser sig
kunna utgå ifrån att Kungl. Maj :t uppmärksamt
följer utvecklingen, men utskottet
ger samtidigt revisionsmyndigheterna
en vink om att de bör se till
att anslagna medel verkligen används
på rätt sätt.

Den vinken är förvisso befogad. Det
är emellertid svårt att förstå hur den
skall kunna följas i praktiken. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens egen revision
med ett tjugotal befattningshavare är ju
avskaffad, och en enda revisor i riksrevisionsverket
har nu den fullkomligt
övermänskliga uppgiften att vid sidan
av andra sysslor också revidera de
bortåt 1 800 miljoner kronor som det
här är fråga om.

Man tycks också ha kommit underfund
med saken i verket; man tar inte
så hårt på revisionen utan gör ungefär
som man vill. Vad vi hittills sett ger
knappast intrycket att Kungl. Maj :t följt
utvecklingen vidare uppmärksamt, och
frågan är om det räcker med fromma
förhoppningar från utskottets sida. Det
kunde snarast vara skäl att rekommendera
riksdagens revisorer att grundligt
granska förhållandena i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Verket har varit föremål för en mindre
smickrande uppmärksamhet i pressen
på senare tid. Jag tänker inte så
mycket på Expressens dråpliga artikel
i påskas om den försvunna brevkorgen,
där för övrigt framskymtar en beskyllning
från en byråchef, att en underordnad
lämnat obehagliga uppgifter till
pressen ■— något som våra rättsvårdande
myndigheter kanske borde undersöka.
Nej, vad jag snarast har i tankarna
är verkets kursverksamhet. Inte
kan det vara vettigt att under ett halvår
utbetala 50 000 kronor åt en föreläsare
i psykologi. Och än mindre välbetänkt
synes det mig vara att i en tid, då ve -

derbörande på grund av tjällossningen
borde vara på sina platser för att hålla
vägarna i trafikabelt skick, sända 800
personer och däribland landets 600 vägmästare
att studera psykologi. Om det
åtminstone varit tekniken att avhjälpa
tjälskott som de studerade!

Med frejdigt mod föregriper man
pågående utredning rörande omorganisation.
De av riksdagen en gång beslutade
två avdelningarna, personal- och kameralavdelningarna,
har så småningom blivit
sex. Från personalavdelningen, vilkens
chefstjänst ligger i lönegrad 27,
har man brutit ut en liten sektion av
arbetsuppgiften rörande rekryteringsfrågor
och låtit denna svälla ut till eu
ny avdelning med en chef i lönegrad
27, alltså samma lönegrad som utgår
för chefen för hela personalavdelningen.
Allt detta har man som sagt gjort
fullkomligt obekymrad av pågående utredning.

Att man lägger ner ganska stora belopp
på rent personalvårdande uppgifter
är från riksdagens sida bara att
hälsa med tillfredsställelse. Man kanske
dock skulle vilja påpeka att den aktivaste
och effektivaste personalvårdspolitiken
går ut på att tillse att personalen
i frågor om tjänstetillsättningar och
befordringar behandlas på ett fullt oväldigt
sätt.

Beträffande den personalvårdande
verksamheten kan jag emellertid för
min del inte finna något som helst berättigande
för att man använder statsmedel
till personalvårdsavdelningens
agenturverksamhet för privata resebyråer
och direkt uppmanar vägförvaltningarna
att delta i denna agenturverksamhet.
Våra tidningar är överfulla av
annonser om bra och billiga sällskapsresor
till utlandet, och vi har i våra
verk inget behov av någon statsanställd
»dadda» för sådana ändamål. Om man
behöver sysselsätta sig med sådant för
att fördriva tiden, är det bättre att
krympa ned verkets organisation.

Även om jag inte vågar tro att utskot -

Fredagen den 10 april 1964 fm. Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

tets förhoppningar skall gå i uppfyllelse,
instämmer jag helhjärtat i dessa, och
jag har därför inget annat yrkande än
bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 6—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Allmän översikt över beräkningen av
väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

Före behandlingen av de skilda anslagen
till vägunderhåll och vägbyggnader
hade Kungl. Maj :t (bilaga 8, punkt
11, s. 34—51) lämnat en allmän översikt
över beräkningen av väganslagen
m. m.

I fråga om Vägunderhållet (punkt 12,
s. 52 och 53) beräknades ett reservationsanslag
av 695 mkr., att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Beträffande Byggande av vägar och
broar förordades (punkt 13, s. 53—55)
reservationsanslag om sammanlagt 560
mkr., att avräknas mot automobilskattemedlen
och fördelade enligt följande:
Byggande av riksvägar .... 295,0 mkr.
Byggande av länsvägar .... 210,0 mkr.
Byggande av ödebygdsvägar 11,0 mkr.
Byggande av storbroar . . 44,0 mkr.

560,0 mkr.

I fråga om Bidrag till underhåll av
vägar och gator föresloges (punkt 14,
s. 55 och 56) ett förslagsanslag av 76
mkr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Beträffande Bidrag till byggande av
vägar och gator föresloges (punkt 15, s.
56 och 57) ett reservationsanslag av

230 mkr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

I fråga om Bidrag till underhåll av enskilda
vägar m. in. förordades (punkt
16, s. 57 och 58) ett reservationsanslag
av 32,5 mkr., att avräknas mot automobilskattemedlen.
Vidare hemställdes
om medgivande, att statlig lånegaranti
under budgetåret 1964/65 finge beviljas
för lån avseende inköp av vägunderhållsmaskiner
för vissa enskilda vägar
intill ett totalbelopp av 500 000 kr.

Beträffande Bidrag till byggande av
enskilda vägar föresloges (punkt 17, s.
58 och 59) ett reservationsanslag av
17,6 mkr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Virgin (I: 422) och
den andra inom andra kammaren av
herr Bohman m. fl. (11:505), i vilka
hemställts att riksdagen måtte dels för
budgetåret 1964/65 anvisa följande reservationsanslag
att avräknas mot automobilskattemedlen,
nämligen för vägunderhåll
735 mkr. samt för bidrag till
byggande av vägar och gator 250 mkr.,
dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att den utredning om den översiktliga
vägplaneringen, som förutsattes
komma till stånd snarast möjligt,
skulle erhålla direktiv att överväga vad
i motionerna anförts rörande planeringen
av vägbyggandet i fasta priser
samt utarbetande av treåriga, rullande
investeringsplaner med beaktande av
behovet av konjunkturpolitisk handlingsfrihet; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Jonasson och Axel Emanuel Andersson
(1:194) och den andra inom
andra kammaren av herrar Persson i
Heden och Elmwall (11:238);

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Hermansson m. fl. (1:531) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hansson i Skegrie (11:647);

dels en inom andra kammaren av
herrar Larsson i Norderön och Jönsson
i Ingemarsgården väckt motion
(II: 649);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Wallmark m. fl. (1:423) och den
andra inom andra kammaren av herr
Bengtson i Solna m. fl. (11:504);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bertil Petersson m.fl. (1:533) och den
andra inom andra kammaren av herr
Börjesson i Glömminge m. fl. (II: 644);

dels en inom andra kammaren av
herr Börjesson i Glömminge väckt motion
(11:643);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ferdinand Nilsson m.fl. (1:76)
och den andra inom andra kammaren
av herr Persson i Heden m.fl. (11:95),
i vilka yrkats att anslag för byggande
av enskilda vägar budgetåret 1964/65
måtte med till 20,5 milj. kr. förhöjt belopp
utgå av automobilskattemedel samt
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om förslag avseende
erforderlig personalförstärkning
åt vägförvaltningarna (vägmästare) att
såsom i motionerna anförts medverka
för upprustning av enskilda vägar enligt
motortrafikens behov till en standard,
som möjliggjorde statligt underhållsbidrag; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Hermansson m. fl. (I: 287) och
den andra inom andra kammaren av
herr Mattsson m. fl. (II: 362);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Harald Pettersson och Thorsten
Larsson (1:420) och den andra inom

andra kammaren av herrar Dahlgren
och Gustavsson i Alvesta (11:508);

dels en inom första kammaren av herr
Erik Svedberg väckt motion (1:121);

dels en inom andra kammaren av herrar
Antby och Enskog väckt motion
(11:358), vari hemställts att riksdagen
måtte vid behandling av kommunikationsdepartementets
huvudtitel punkt
14 Bidrag till enskilda vägar m. m. besluta
dels att statsbidrag till underhåll
av därtill berättigade enskilda vägar
finge utgå med 80 procent och när särskilda
skäl så föranledde med 90 procent
av beräknad underhållskostnad,
dels till Bidrag till underhåll av enskilda
vägar m. m. för budgetåret 1964/65
anvisa ett reservationsanslag av
36 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,
dels ock medgiva,
att under budgetåret 1964/65 statlig lånegaranti
finge beviljas för lån avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner för
vissa enskilda vägar till ett totalbelopp
av 500 000 kr.;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Hansson i Skegrie väckt motion
(II: 439).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionen II: 649 ävensom motionerna
I: 422 och II: 505, sistnämnda båda motioner
såvitt nu var i fråga, till Vägunderhållet
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett reservationsanslag av 695 000 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen; II.

att motionerna 1:531 och 11:647
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att riksdagen måtte för budgetåret
1964/65 anvisa följande reservationsanslag,
att avräknas mot automobilskattemedlen,
nämligen till

a) Byggande av riksvägar
.............. 295 000 000 kr.

b) Byggande av läns vägar

............ 210 000 000 »

Fredagen den 10 april 1964 fin. Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

c) Byggande av öde bygdsvägar.

....... 11 000 000 kr.

d) Byggande av storbroar
............ 44 000 000 »;

TV. att motionerna I: 422 och II: 505,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

V. att motionerna 1:194 och II: 238
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VI. att motionerna 1:423 och 11:504
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VII. att motionerna I: 533 och II: 644
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VIII. att motionen II: 643 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IX. att riksdagen måtte till Bidrag
till underhåll av vägar och gator för
budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 76 000 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen;

X. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :*s förslag samt med avslag
å motionerna I: 422 och II: 505, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Bidrag
till byggande av vägar och gator
för budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 230 000 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen;

XI. beträffande statsbidrag till underhåll
av enskilda vägar

a) att motionen II: 358, såvitt den
avsåge bidragsprocenten, icke måtte av
riksdagen bifallas;

b) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen 11:358, såvitt nu var
i fråga, till Bidrag till underhåll av enskilda
vägar m. m. för budgetåret 1964/
65 anvisa ett reservationsanslag av
32 500 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen
;

XII. att riksdagen måtte medgiva att
under budgetåret 1964/65 statlig lånegaranti
finge beviljas för lån avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner för

vissa enskilda vägar till ett totalbelopp
av 500 000 kr.;

XIII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 76 och II: 95 ävensom
I: 287 och II: 362, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Bidrag till
till byggande av enskilda vägar för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 17 600 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen;

XIV. att motionerna 1:76 och 11:95,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XV. att motionerna I: 287 och II: 362,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XVI. att motionerna I: 420 och II: 508
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XVII. att motionen I: 121 icke måtte
av riksdagen bifallas;

XVIII, att motionen II: 439 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

A. beträffande en flerårig investeringsserie
för vägbyggnader av herrar
Boman, Ivar Johansson, Virgin, Bengtson,
Källqvist, Eric Gustaf Peterson,
Åkerlund, Staxäng och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Svensson
i Ljungskile, Larsson i Hedenäset,
Löfroth och Källenius, vilka ansett att
utskottet under IV. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 422 och II: 505, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört
beträffande en treårig investeringsserie
för vägbyggnader;

B. beträffande statsbidrag till underhåll
av enskilda vägar

a) av herrar Boman, Källqvist och
Eric Gustaf Peterson, fröken Elmén
samt herrar Svensson i Ljungskile och
Löfroth, vilka ansett att utskottet under
XI. a) bort hemställa,

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

att riksdagen måtte, i anledning av
motionen 11:358, såvitt den avsåge bidragsprocenten,
i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, Bengtson,
Svensson i Stenkyrka och Larsson
i Hedenäset, vilka ansett att

dels utskottet under XI. a) bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till motionen
II: 358, såvitt den avsåge bidragsprocenten,
i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad i denna reservation
anförts;

dels ock utskottet under XI. b) — under
förutsättning av bifall till yrkandet
beträffande XI. a) — bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionen II: 358, såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till underhåll av enskilda vägar
in. m. för budgetåret 1964/65 anvisa
ett reservationsanslag av 36 000 000 kr.,
att avräknas mot automobilskattemedlen; C.

av fru Wallentheim, utan angivet
yrkande;

D. av herr Källenius, likaledes utan
angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Vi brukar på denna
punkt regelmässigt ta upp en debatt om
de angelägenheter som berör vägarna,
eftersom redovisningen för dessa är
uppförd i detta avsnitt.

Den största nyheten i årets statsverksproposition
när det gäller vägkommunikationerna
är statsrådets förslag
att man skall övergå till kalenderårsberäkning
när det gäller vägunderhållet.
Det har under senare år vid olika
tillfällen framförts som ett önskemål,
att man skulle övergå till en sådan ordning.
Bevekelsegrunderna till detta öns -

kemål har statsrådet mycket koncist
redovisat i årets statsverksproposition.
Statsutskottet underströk även förra
året önskvärdheten av att man snarast
möjligt kunde övergå till kalenderårsberäkning.
Man har därför anledning
vara tillfredsställd med att kommunikationsministern
ansett sig kunna förorda
denna övergång i årets statsverksproposition
och bevilja det större anslag, som
krävs genom övergången, eftersom den
förutsätter anslagsmedel för ett och ett
halvt år.

För anslaget i övrigt föreligger en
sammanlagd ökning av 103 miljoner
kronor. Om man bortser från den ökning
som är förorsakad av övergången
till kalenderårsberäkning, blir ökningen
beträffande ordinarie statliga väginvesteringar
60 miljoner kronor. På denna
punkt motsvarar anslaget vad väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen begärt.

På ett par andra punkter, nämligen
anslagen till vägar och gator och till
enskilda vägar, föreligger avvikelse, i
det förra fallet med 20 miljoner kronor
och i det senare fallet med 2,9 miljoner
kronor. Totalt uppgår det belopp
som i årets budget skall avräknas mot
bilskattemedel till drygt 2 miljarder
kronor, vilket statsutskottet för sin del
tillstyrkt.

Statsrådet lämnar i år som tidigare
år en redovisning av vägbyggnadsverksamhetens
läge i förhållande till den
vägplan som antogs år 1959. Siffermässigt
har vi enligt statsrådets redovisning
ett överskott av anslagsmedel i förhållande
till vägplanen på 503 miljoner
kronor för landsbygdens vidkommande,
medan det för städerna föreligger ett
underskott på 168 miljoner kronor.
Netto räknat har vi alltså ett försprång
i förhållande till vägplanen på 335 miljoner
kronor.

Liksom föregående år är detta räknat
i rent nominella belopp. Man kan inte
vara säker på att det motsvarar det
verkliga läget. Jag vill i detta samman -

Fredagen den 10 april 1904 fm. Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

haag endast beröra några punkter, som
måste beaktas.

De totala beredskapsanslagen under
de aktuella sju åren uppgår till nära
1 300 miljoner kronor. Man iir allmänt
tämligen på det klara med att dessa medel
genomsnittligt inte får riktigt samma
effekt som de ordinarie anslagsmedlen.

Andra frågor som bör beaktas är penningvärdets
fall å ena sidan och den
tekniska rationaliseringen å andra sidan.
Det är naturligt att statsrådet med
de siffror som över huvud taget finns
tillgängliga vill redovisa för läget på
detta område. Å andra sidan blir ju
precisionsmätningarna mindre värdefulla
ju mer vi avlägsnar oss från den
tid då vägplanen fastställdes. Vi är ju
alla på det klara med och överens om
att vägplanen håller på att bli föråldrad.
Man har också från början förutsatt,
att den skall revideras efter ett
antal år. Anledningarna till att så behöver
ske är tämligen självklara. Man
kan bara konstatera att utvecklingen
gått ännu fortare än man räknade med
när vägplanen fastställdes; det gäller
bilbeståndets utveckling, trafikbelastningen,
folkomflyttningarna inom landet,
den tekniska utvecklingen, forskningen
och åtskilligt annat. Tiden rinner
fort. Därför har väg- och vattenbyggnadsverket
och samarbetsdelegationen
för vägväsendet varit ense om att
en revision av vägplanen behöver göras.
Detta har även statsrådet förutsatt, såväl
i proposition nr 191 i höstas som
nu.

Det råder alltså inga delade meningar
om behovet av en sådan revision av
vägplanen. Jag skulle gärna vilja fråga
statsrådet, om det är möjligt att säga
något om när klarsignalen kommer för
igångsättandet av revisionen. Jag tror
att det är åtskilliga här i kammaren
som kunde ha intresse av en sådan
upplysning.

I år liksom tidigare föreligger en spe -

cialdestination till förmån för i huvudsak
Norrland. Jag frågade förra året
statsrådet hur mycket denna spccialdestination
reellt innebär, hur många
miljoner norrlänningarna skulle vara
tacksamma för. Något riktigt klart svar
fick jag inte, varför jag fick överlåta åt
norrlänningarna att själva räkna ut hur
mycket de skulle vara tacksamma för
att ha fått. Det är inte mera klart i år
än tidigare. Inom utskottet är vi fortfarande
inte särskilt glada åt denna
specialdestination, men vi har å andra
sidan inte ägnat oss så mycket åt saken.
Jag apostroferar den, men vilka
reella fördelar den medför lämnar jag
därhän. Det är också klart att om en
revision av vägplanen kommer till
stånd, så kommer även vägbyggandets
utveckling i olika landsdelar att beaktas.
Man får ta hänsyn till det vid den fortsatta
anslagsdirigeringen.

En fråga, som har diskuterats ett
par tidigare år, är huruvida man skulle
kunna gå över till en flerårig investeringsserie
när det gäller vägbyggnaderna.
Saken är ju den, att praktiskt taget
halva statsutskottet anser att det vore
en fördel att göra det. För ett par år
sedan hade även en del av de socialdemokratiska
ledamöterna samma uppfattning,
att döma av motioner som de
då undertecknade. Sedan har det ju
hänt ett och annat. Statsrådet har inte
garanterat men har meddelat väg- och
vattenbyggnadsverket, att man borde
kalkylera utifrån en fast anslagsbotten
på 500 miljoner kronor om året. Dessutom
kan man tillägga att de faktiska
anslagen i huvudsak motsvarar den investeringsserie
som väg- och vattenbyggnadsverket
begärde för ett par år
sedan, d. v. s. en ökning för varje år
med 60 miljoner kronor; i varje fall
är det den anslagshöjning man fått i
år.

Detta visar såvitt jag förstår att saken
i och för sig är önskvärd och angelägen.
Nu skall jag inte ägna mig åt

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

att repetera alla tidigare argument för
och emot tanken på en flerårsserie.
Inte heller skall jag anstränga mig att
överdriva meningsskiljaktigheterna på
denna punkt — det tjänar inte något
till att göra det. Jag skall bara göra
några allmänna reflexioner.

Departementschefen säger själv i propositionen,
att mot bakgrund av den
fortgående snabba utveckling av landsvägstransporterna
som han redogjort
för i den inledande översikten, anser
han att de statliga insatserna för utbyggnad
av vägnätet bör ytterligare ökas.
Denna allmänna inställning tror jag att
vi allesammans delar och gärna vill stryka
under. Jag skulle tro, att den revision
av vägplanen som jag nyss nämnde ytterligare
kommer att ge belägg för att
man behöver ökade anslagsmedel. Personligen
tror jag därför att en sådan
anslagsserie som väg- och vattenbyggnadsverket
för tre år sedan förutsatte,
med en årlig ökning av 60 miljoner för
vägbyggande på landsbygden, inte håller
stånd så länge till på grund av utvecklingen.
Det troliga är att man
snabbt behöver mera, ifall man inte
skall komma i betydande svårigheter.

Behovet av en långtidsplanering på
grund av att man behöver ha stora vägarbeten
i gång, på grund av entreprenörernas
önskemål och på grund av
den tekniska utvecklingen och allt annat
som jag tidigare nämnt och som talar
för en flerårsplanering, lär inte avta
i styrka utan kommer väl i stället att
göra sig gällande med växande kraft.
Under de senaste åren har också de belopp
som anslagits i form av beredskapsmedel
varit stora, 1 200—1 300
miljoner under loppet av sju år. Beredskapsmedel
har alltså anslagits i en
sådan utsträckning, att man tycker att
en anpassning till konjunkturerna borde
vara möjlig.

Med hänsyn till detta och åtskilligt
annat vill jag uttala den förhoppningen,
att det småningom skall visa sig möjligt

för kommunikationsministern att gå
över till en flerårig investeringsserie
beträffande ordinarie vägarbeten. Jag
yrkar därför, herr talman, på den punkten
bifall till reservationen av herr Boman
med flera.

När det gäller de enskilda vägarna
finns det en del problem som gör sig
gällande med ökad styrka för varje år.
Fritidstrafiken blir allt mer omfattande
och söker sig i allt större utsträckning
ut på de enskilda vägarna i snart sagt
alla delar av landet men framför allt
naturligtvis i de områden som är attraktiva
ur fritidssynpunkt. Detta, tillsammans
med bristen på arbetskraft i
jordbruket och det allmänna läge som
landsbygden i övrigt befinner sig i, ger
ju ökad aktualitet åt den enskilda väghållningens
problem. Det är därför inte
så underligt, att det har väckts en lång
rad motioner som för fram önskemål
och bekymmer av olika slag just när
det gäller de enskilda vägarna.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att utskottet har skrivit mycket välvilligt
i sitt allmänna resonemang om behovet
av att dessa frågor beaktas. Det
är väl heller inte någon tvekan om att
man på olika håll tvingas beakta dem
under kommande dagar. Men utskottet
har avvisat de flesta av de konkreta
önskemålen, och det har knappast kunnat
göra annat. Kvar står emellertid
ett par reservationsvis framförda yrkanden,
av vilka jag har anslutit mig
till det ena. Den gäller den ytterligare
höjning av statsbidraget med 5 procent
som en del reservanter uttalade sig för
förra året. Yrkandet i denna reservation
av herr Boman m. fl., som jag ansluter
mig till, har begränsats enbart
till denna sak. Bidragshöjningen förslås
träda i kraft den 1 januari nästa år. Vi
har under sådana förhållanden inte ansett
oss böra ställa något yrkande beträffande
ökade anslag. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen
1 B a) av herr Boman in. fl.

Fredagen den 10 april 1904 fm. Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
förslag under punkt 11.

Om herr talmannen tillåter det skulle
jag gärna vilja apostrofera vad som sagts
i ett par punkter längre fram i utskottets
utlåtande, punkter till vilka det inte
fogats några reservationer.

Beträffande punkt 16, som gäller bidrag
till vatten och avlopp, vill jag som
före detta motionär och intressent i
denna fråga gärna till protokollet få antecknat,
att jag med tillfredsställelse
konstaterar en klar förnyelse av den
fullmakt som Kungl. Maj :t tidigare bär
fått att av det stora anslaget till vatten
och avlopp använda pengar för forsknings-
och utvecklingsarbete när lämpliga
tillfällen härtill yppar sig. Vi vet
alla hur oerhört aktuella frågorna på
detta område är.

Utskottet har också strukit under att
man bör kunna ge bidrag även till upprättande
av generalplaner för vattenoch
avloppsanläggningar när det gäller
fritidsbebyggelse. Det är mycket viktigt
med en sådan planering på detta
område för att vi inte så småningom
skall hamna i en återvändsgränd. Det
är förvisso tid att på allvar låta planeringen
omfatta även dylika anläggningar.
Jag har alltså till protokollet velat
få anteckna min tillfredsställelse
över vad utskottet anfört i dessa två
avseenden.

Innan jag lämnar ordet från mig vill
jag också uttala min tillfredsställelse
över att anslaget till småbåtshamnarna,
som behandlas i punkt 42 och som i fjol
höjdes med 1 miljon kronor, i år uppräknats
med ytterligare 1 miljon kronor.
Det gläder oss alla att det gick att glänta
så pass mycket på finansministerns
kassakista, och jag önskar kommunikationsministern
god fortsättning.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):
Herr talman! Jag är på flera punkter
i allt väsentligt ense med herr Svensson

i Ljungskile. Jag kan exempelvis liksom
han uttala tillfredsställelse över att kommunikationsministern
ansett sig kunna
gå över till kalenderårsberäkning vad
avser anslaget till vägunderhållet. Det
kommer i varje fall enligt den ansvariga
vägmyndighetens mening att bli till
förmån för effektiviteten och planläggningen
av vägunderhållsverksamheten.

Vägfrågorna och vägpolitiken tilldrar
sig redan nu ett stort intresse, och det
kommer att bli allt större med hänsyn
till den utveckling som vi har att motse
på motorfordonsområdet och med hänsyn
till den intensifierade internationella
trafiken.

Man kan naturligtvis hysa en viss oro
för framtiden. Herr Svensson i Ljungskile
tog upp frågan om den kommande
översynen av vägplanen, och man får
hoppas att det verkligen blir tillfälle att
tränga in i hela problematiken och att
något så när förutse den kommande utvecklingen.
Det är naturligtvis en mycket
stor fråga. Vi ser att vi nu har väldiga
brister i vårt vägväsende. Kastar
man en blick på innehållet i statsverkspropositionen
när det gäller vägunderhållet
kan man se hur väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
där preciserar bristerna
på basis av gjorda inventeringar
och utredningar. En stor del av vårt
vägnät måste exempelvis under viss del
av året avstängas för den tunga lastbilstrafiken.
Trots att vi har, och ganska
länge haft, en viss intensifiering av
vägupprustningen i Norrland, en upprustning
som man måste hälsa med tillfredsställelse,
förhåller det sig dock enligt
statsverkspropositionen så, att 65
procent av väglängden i Västerbotten
vissa tider måste stängas av för den
tyngre lastbilstrafiken. Det gäller tider
då tjällossning pågår.

Av samma material framgår vidare,
att endast 40 procent av de belagda vägarna
och 60 procent av oljegrusvägarna
har fullgott eller i det närmaste fullgott
slitlager. En inventering har visat

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Allmän översikt över beräkningen av

och vägbyggnader

att 15 procent av de belagda vägarna
är i omedelbart behov av nytt slitlager.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
konstaterar vidare, att dikningen är
starkt eftersatt och att detsamma gäller
röjningen. Av materialet framgår också
en mycket allvarlig sak, nämligen att
körbanebredden är mindre än 5 1/2 meter
på 55 procent av hela vägnätet eller
på tillsammans 52 000 kilometer och att
mötesplatser saknas på 28 500 kilometer
av dessa vägar. Att vi har en så ringa
vägbredd på en så stor del av vårt vägnät
i en tid, då framför allt den tyngre
trafiken ökar, måste betecknas som
mycket allvarligt. Däri ligger självfallet
också mycket stora trafikrisker.

Man kan anföra ytterligare siffror,
som visar att vi på detta område står
inför gigantiska insatser från samhällets
sida. Det gäller då naturligtvis att
vi på allt sätt försöker få största möjliga
effektivitet i vägbyggandet över huvud
taget.

Jag läste häromdagen en del uppgifter
i en tidning som går ut till motorfolket.
Det vore intressant att höra om
exempelvis herr Källenius skulle kunna
verifiera dessa uppgifter. Det stod
nämligen att det skulle förefinnas en
mycket stor överkapacitet i fråga om
maskiner för vägbyggnader. Det är
självfallet att man får utgå ifrån att
denna överkapacitet på maskiner inte
alltid utnyttjas. Fråga är, om man när
det gäller dessa maskiner, som i viss
utsträckning är speciella, får ut den
riktiga och största effekten av dem.

Om det nu ligger någonting i detta
— och det bör det väl göra — utgör
detta ett exempel på att man bör göra
planeringen så långsiktig som möjligt.
Det finns många andra skäl som talar
för en långsiktig planering i detta hänseende.
Eftersom vi står så hårfint nära
varandra måste man förundra sig över
att utskottets majoritet och dess reservanter
inte har kunnat ena sig om ett
ytterligare understrykande av de önske -

väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

mål vi tidigare har haft, nämligen att
vi skulle få till stånd en mera långsiktig
planering på vägbyggnadsområdet.

Utskottsmajoriteten säger, att vägbyggnadsverksamheten
i görligaste mån
bör underlättas genom att riktlinjer för
vägpolitiken under ett begränsat antal
år uppdrages. Reservanterna säger liksom
motionärerna, att en flerårig anslagsserie
bör läggas till grund för den
fortsatta investeringsverksamheten och
preciserar uttrycket flerårig till treårig
i sin hemställan om skrivelse till Kungl.
Maj :t.

Det skulle vara intressant att höra
vad anledningen kan vara till att man
skall behöva skilja sig på denna punkt,
dä man dock till synes i grund och
botten är så enig. Jag tror att det skulle
ha varit av värde, om riksdagen här
enigt hade kunnat göra denna hemställan
till Kungl. Maj:t. Jag tror inte att
detta skulle skada om saken framhölls
för Kungl. Maj :t. Det är väl så, att de
som står bakom utskottsmajoriteten anser
att man inte för ofta bör skriva till
Kungl. Maj :t, men jag tror att förfaringssättet
i någon mån försvagar intrycket
av allvar bakom vårt tydligen gemensamma
önskemål om en flerårig planering.

Avdelningens ordförande var inne på
frågan om den kommande utvecklingen
och kostnaderna för denna. Det är klart
att kommunikationsminstern grubblar
över denna problematik. Vi vet att bilparken
kommer att växa starkt, men
frågan är om de traditionella inkomsterna
från dessa bilar kommer att stå
i ett gott förhållande till de omkostnader
vi här måste lägga ned på vägväsendet.
Det måste ingå i kommande beräkningar
hur man skall se på den saken i
framtiden.

I dessa dagar hör man många bilägare
säga, att de med större glädje
skulle ha betalt in sina pengar för övergång
till högertrafik, om dessa pengar

Fredagen ilen 10 april 1904 fm. Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

till största delen hade använts för väg -

upprustning inför den kommande trafikreformens
genomförande. I varje fall
vill jag säga, att beslutet om att bilägarna
själva skulle betala dessa kostnader
inte var särskilt lyckat. Det är
inte mycket att göra åt den saken nu,
men fråga är om vi inte bör begrunda
att trafikreformens genomförande kommer
att ställa mycket stora anspråk på
våra vägar för undvikande av de risker,
som måhända ligger i att vi övergår till
nya trafikregler. Härvidlag måste vi nog
intensifiera våra ansträngningar.

De enskilda vägarna kommer vi väl
att diskutera närmare senare, och yrkanden
kommer väl att ställas i enlighet
med föreliggande reservationer. Jag
nöjer mig sålunda, herr talman, med att
yrka bifall till den reservation som är
betecknad med A av herr Boman m. fl.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! I stort sett föreligger
enighet kring de förslag, som kommunikationsministern
i årets statsverksproposition
förelagt riksdagen. Härtill
har väl bidragit den fortsatta höga investeringstakten
på vägbyggnadsområdet
även under nästa budgetår och förslaget
om övergång till kalenderårsberäkning
jämväl av vägunderhållsanslaget,
för vilket riksdagen uttalade sig
förra året. Endast på några punkter har
reservationer fogats till statsutskottets
utlåtande nr 6. Jag skall i likhet med de
föregående talarna i korthet beröra dessa
— ur utskottsmajoritetens synpunkter.

Den första reservationen gäller den
gamla stridsfrågan — som behandlats
vid två tidigare riksdagar — om en för
tre år fastställd investeringsplan för det
statliga vägbyggandet. Reservanterna
upprepar här sitt gamla krav. Utskottsmajoriteten
anser att vi inte alltför hårt
bör låsa regering och riksdag i förväg
för en fastställd investeringsserie. Men
majoriteten uttalar nu liksom tidigare,

att vi i görligaste mån skall underlätta
vägbyggnadsverksamhcten genom att
uppdra riktlinjer för vägpolitiken under
ett begränsat antal år. Med detta uttalande
siktade vi även på en årlig ökning
av vägbyggnadsanslagen med 100
miljoner kronor. Kommunikationsministern
har under två budgetår kunnat infria
detta uttalande. Därför trodde jag
faktiskt, att vi i år skulle kunna få enighet
även på den punkten. Reservanterna
trodde nämligen inte på uttalandet
första gången det gjordes.

Dessutom har statsrådet Skoglund
förra året i samband med behandlingen
av riktlinjerna för den framtida statliga
trafikpolitiken lovat, att en översyn av
vägplanen skulle komma till stånd. I
december i fjol underströk kan angelägenheten
av denna översyn. I likhet
med avdelningens ordförande, herr
Svensson i Ljungskile, uttalar jag nu
förhoppningen att denna utredning och
översyn kommer till stånd snarast möjligt.
Det skulle vara värdefullt om statsrådet
kunde ge besked därom i kammaren
i dag.

Vägbyggnadsverksamheten är en stor
post i budgeten. Beträffande den statliga
utgiftspolitiken visade högerns partisekreterare
herr Holmberg häromdagen
i ett TV-prograin hur kraftigt statens
utgifter hade ökat från 1950 till 1964/
65. De som såg och lyssnade till det
programmet fick endast den förklaringen
att det var den socialdemokratiska
regeringens fel att utgifterna stegrats
så kraftigt. Jag har tittat litet närmare
på utvecklingen när det t. ex. gäller
totalbeloppet som skolat täckas av
automobilskattemedel. Detta var 1950/51
301,7 miljoner kronor, för budgetåret
1964/65 2 016 miljoner, alltså eu ökning
med 1 714,3 miljoner. Lyssnarna hade
kanske fått en annan bild av den statliga
utgiftspolitiken om de bara hade
fått denna enkla men talande bild av
utvecklingen på ett område av vårt samhälle.

2—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 16

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

Utskottet har även haft till behandling
ett flertal motionspar angående de
enskilda vägarna. Resultatet har blivit,
att utskottsmajoriteten har godtagit departementschefens
förslag. Till utskottsutlåtandet
är fogade två reservationer
av representanter för folkpartiet och
centerpartiet, som båda går ut på höjning
av bidragsprocenten. Utskottsmajoriteten
understryker det enskilda vägnätets
betydelse för näringslivet och
kommunikationerna i allmänhet. Statens
satsning av 50,1 miljoner kronor är
därför välmotiverad. Vi kan dock inte
tillstyrka ytterligare höjning av bidragsprocenten
eller ökning av anslagsbeloppen,
då avsevärda förbättringar i
bidragsgivningen genomfördes så sent
som förra året. Dessutom pågår undersökningar
om rationaliseringar och förbättringar
av bidragsgivningen. De s. k.
fritidsvägarna, som jag medger kan
skapa bekymmer för de enskilda vägintressenterna,
skall också prövas av
1960 års vägsakkunniga och 1962 års
fritidsutredning. Därför kommer dessa
problem snart tillbaka till riksdagen
igen.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till statsutskottets hemställan
i alla punkter.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det är bara en enda
sak som jag vill erinra om med anledning
av herr Johanssons i Norrköping
anförande. Han säger att vi har fått en
årlig ökning av anslagen med 100 miljoner
kronor — det var 103 i år och
drygt 100 i fjol. Herr Johansson förutsätter
att vi är glatt överraskade av att
det blev på det sättet. Det skulle vi inte
ha kunnat räkna ut när det ställdes i
utsikt första gången, tror herr Johansson.

Men vi sade ganska klart ifrån redan
första gången — lika klart sade vi ifrån
i fjol och gör det i år också — att det

rör sig om sifferserier som inte är kongruenta
i något avseende. Det vi talar
om är 60 miljoner i påslag på nybyggnadsanslaget
för landsbygden. Det andra
är den totala ökningen av väganslagen.
Beträffande den sifferserie vi talar
om så fick vi 60 miljoner i förfjol, vi
fick reellt sett 40 miljoner i fjol och vi
får 60 miljoner i år. Vi är tacksamma
för det. Men nu har vi under tre år
talat om var sin sak, så jag hoppas att
vi kan sluta med det nu.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Vi kanske inte skall ta
upp något gräl om de här siffrorna, men
jag vill understryka att vårt uttalande
första gången gällde en total ökning av
anslaget med 100 miljoner kronor. Det
är just detta uttalande som kommunikationsministern
nu infriat två år i råd.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Utskottet har även haft
att behandla en s. k. lokalmotion. Motionen
rör vägunderhållet, och syftet
med den är att få medel till en bättre
upprustning av de jämtländska vägarna.

Även om motionen således kan betecknas
som en lokalmotion, bör den
ses i ett större sammanhang. Man blir
väl alltmer medveten om att det behövs
en aktiv lokaliseringsinsats från
samhällets sida, om näringsliv och sysselsättningsmöjligheter
i vissa delar av
landet skall kunna utvecklas på ett
önskvärt sätt. Jämtlands län är på det
hela taget ett område där betydande
insatser av det slaget behövs. Man brukar
ofta betona kommunikationernas
och vägarnas betydelse i lokaliseringspolitiska
sammanhang. För Jämtlands
vidkommande synes vägarnas betydelse
i detta sammanhang vara särskilt påtaglig.

Vår länsutredning, som avlämnade
sitt betänkande i fjol, pekade på att det

Fredagen den 10 april 1904 fm. Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av viiganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

bristfälliga vägnätet måste moderniseras
och upprustas, något som med hänsyn
till den nuvarande standarden dess
värre inte är gjort i en handvändning.
Desto angelägnare är det då att man
kommer i gång snarast möjligt. Som ett
mått på den nuvarande vägstandarden
i länet kan nämnas, att endast 18 procent
av väglängden är permanentbelagd
eller oljegrusad. Med nuvarande utbyggnadstakt
kommer man inte att uppnå
mer än 33 procent vid början av 70-talet. Så stor eller större andel permanentbelagda
eller oljegrusade vägar har
redan nu ett tiotal län i de södra och
mellersta delarna av landet. Jag nämner
detta eftersom det ständigt talas om
att de arbetslösa i Norrland skall sysselsättas
i beredskapsarbeten söderut. Man
borde undersöka vilka behov av vägupprustning
det finns i Norrland, innan
man skickar de arbetslösa söderut. Skall
vi få förutsättningar för en aktiv lokaliseringspolitik
är det nödvändigt att
en grund läggs genom vissa basinvesteringar.
Jag tror då att en basinvestering
i form av goda vägar är av mycket
stor betydelse.

Eftersom ett förslag om en aktiv lokaliseringspolitik
inom kort är att vänta
till riksdagen, finns det anledning att
understryka detta förhållande, ty det
är möjligt att väganslagen inte kommer
att direkt beröras i denna proposition.
Det borde vara självklart att en intensifierad
lokaliseringspolitik också måste
återspegla sig i vägbudgeten och om
inte annat bör den komma till synes i
nästa års vägbudget.

Herr talman! Jag har inget yrkande
utan har med dessa ord endast velat
understryka vägarnas betydelse i lokaliseringspolitiska
sammanhang.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag har närmast tänkt
att komplettera vad herr Svensson i
Ljungskile sade med några synpunkter.
Jag tycker liksom han att utvecklingen

i år är relativt hyfsad; anslagsberäkningen
kunde ha varit sämre, även om
den inte motsvarar det föreliggande behovet.

Vad man framför allt har behov av att
kritisera är statsrådets redovisning av
läget: huruvida vi ligger före eller efter
vägplanen. Den frågan har vi diskuterat
i samband med behandlingen av
vägplanen så länge jag kan minnas. Jag
skall inte upprepa den debatten utan
begränsa mig till att ansluta mig till de
synpunkter som herr Svensson i Ljungskile
i det hänseendet anfört. De är alldeles
riktiga, och kritiken är såvitt jag
förstår befogad. Vi ligger i fråga om
vägbyggandet i kilometer räknat inte
före vägplanen utan långt efter vägplanen.

Det avgörande vid bedömningen
av situationen är väl i sista hand ändå
det svenska vägnätets beskaffenhet, och
ingen kan väl påstå att vägnätet är särskilt
bra. År man osäker på den punkten
räcker det med att ta del av den
inventering som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjort och som redovisas
i propositionen. Där konstateras helt
enkelt att vårt vägnät inte motsvarar de
anspråk som man bör kunna ställa på
ett modernt vägnät med hänsyn till vårt
lands industriella utveckling och den
biltäthet vi har.

Om man nu inte anser att vi i år bör
satsa mera pengar i absoluta tal på vägbyggandet
— det finns onekligen statsfinansiella
och konjunkturpolitiska skäl
som talar för det, och jag kan alltså på
den punkten ansluta mig till den bedömning
som statsrådet Skoglund och
förmodligen också finansministern gjort
— måste man i varje fall se till att man
får bästa möjliga utbyte av de pengar
som läggs ned på vägarna. Det är särskilt
i det hänseendet som jag tycker
att det finns anledning att rikta kritik
mot propositionen.

Den första punkt som jag vill rikta
uppmärksamheten på är naturligtvis

20 Nr 16 Fredagen den 10 april 1964 fm.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

flerårsplaneringen eller rättare sagt
bristen på mer fasta flerårsplaner. Även
på den punkten kan jag helt ansluta
mig till herr Svenssons i Ljungskile
uppfattning.

Herr Gustafsson i Kårby påpekade att
det finns en viss överkapacitet i fråga
om maskiner inom vägbyggnadsbranschen,
och däri har han obestridligen
rätt. Överkapaciteten är stor, och det
är klart att om vägbyggandet kunde bedrivas
efter mera långsiktiga planer, så
skulle maskinparken kunna utnyttjas
på ett rationellare sätt och vägbyggandet
bli billigare och mera effektivt. Det
kan också påpekas att, såvitt jag har inhämtat,
finns i varje fall i södra och
mellersta Sverige överkapacitet även i
fråga om arbetsledare och specialarbetare
på vägbyggnadssidan.

Den andra punkt som jag vill rikta
uppmärksamheten på rör förhållandet
mellan ordinarie väganslag och vägbyggnadsanslag
av beredskapsmedel.
Riksdagen har själv för inte så många
år sedan på förslag av statsutskottet sagt
ifrån, att man inte skall blanda ihop
ordinarie anslag med beredskapsanslag.
Dessa anslag fyller olika syften, det ena
vägbyggnadsiniissiga och det andra arbetsmarknadspolitiska
syften. Departementschefen
började blanda ihop dessa
båda begrepp redan 1962 genom den
besynnerliga specialdestination på 60
miljoner kronor för vägbyggande och
vägunderhåll i vissa län som han då införde.
Utskottet opponerade sig då —
försiktigt och hövligt, det skall erkännas
— och har sedan dess varje år sagt
att det inte tycker att det är en riktig
metod, även om utskottet inte direkt
yrkat avslag.

Även i år har utskottet uttryckt sig
på samma kritiska sätt. Sålunda finner
utskottet det alltjämt »tveksamt huruvida
systemet med specialdestination
av vissa byggnads- och underhållsmedel
bör bibehållas». Man har kanske
svårt att tänka sig ett snällare och mera

välartat utskott än det som här uttalar
sig. Tre år efter varandra talar alltså utskottet
om för Kungl. Maj:t att det
egentligen är fel att göra på det sättet.
När Kungl. Maj :t ändå fortsätter att göra
på samma sätt, sätter utskottet ändå
inte den makt, som utskottet ändå har,
bakom orden. Men jag skall inte fortsätta
att bråka på den punkten.

Jag vill peka på ett annat förhållande,
som skulle kunna rättas till, vilket
skulle leda till ett mera effektivt vägbyggande
och underhåll än nu. Vi vet
nu att av de reservationsanslag på 315
miljoner kronor som i år äskas under
femte huvudtiteln till arbetsmarknadsstyrelsen
för allmänna beredskapsarbeten
kommer ungefär 150 miljoner kronor
att bli avräknade mot automobilskattemedel.
Av de uttalanden som departementschefen,
d. v. s. inrikesministern,
gjort i det sammanhanget framgår
att han har förutsatt att vägarbeten i
större omfattning än tidigare skall förläggas
till södra och mellersta Sverige
och att man skall använda beredskapsmedel
även till större byggnadsprojekt
än som hittills förekommit. Även om
de arbetena naturligtvis kommer att bedrivas
i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
är det väl uppenbart
att styrelsen inte har möjlighet att på
samma planmässiga sätt som i fråga om
ordinarie medel fördela beredskapsmedel
på de mest angelägna arbetena.

Det är alltså uppenbart att en stor
del, kanske större delen, av dessa 150
miljoner kronor skall användas för vägbyggande.
Då är det naturligtvis angeläget
att de pengarna användes på det
sätt som är mest rationellt. Vi vet att
vägunderhållet släpar efter. Vi kan härvidlag
erinra om vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
själv säger, nämligen
att styrelsens inventering ger vid handen
att vägnätet i flera viktiga hänseenden
visar så stora brister att snabba
och omfattande åtgärder erfordras för
att en förstöring av det kapital vägnä -

Fredagen de» 10 april 1904 fm. Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.
och vägbyggnader

tet representerar inte skall ske. Trots
det har departementschefen i år prutat
ned det belopp väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
äskar för ett och ett halvt
år med inte mindre än 105 miljoner
kronor.

Vi vet också att vägbyggandet i städerna
släpar efter. Det framgår av departementschefens
egen redovisning att
även om man tar hänsyn till vägplanens
bedömning i pengar räknat, ligger
man mellan 100 och 150 miljoner
efter vägplanens rent ekonomiska beräkningar.
Denna eftersläpning drabbar
både huvudleder i städerna och enklare
trafikleder mellan de centrala delarna
i städerna och de nya bostadsområden
som växer fram. Om bostadsbyggandet
inte synkroniseras med vägbvggnadsarbeten
måste trafiken till dessa
nya områden ske på otidsenliga vägar
med allt vad det innebär av dålig
kapacitet och ökad trafikosäkerhet. Trots
den eftersläpning som föreligger har
man från departementschefens sida i
år minskat det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
äskade beloppet med 20
miljoner kronor, vilket alltså måste leda
till att man gör en ny omfördelning
i den fördelningsplan som gäller för
städernas vägar. Detta leder för Stockholms
vidkommande t. ex. till att Saltsjöbadsvägen
försenas, vilket får konsekvenser
för Nacka och Fisksätra, och
att Tyresövägen försenas vilket får
komplikationer för den nya bostadsbebyggelsen
i Bollmoraområdet. Precis
samma konsekvenser för bostadsförsörjningen
uppträder i Örebro, Lund, Mölndal,
Karlshamn och Nyköping. Det
finns alltså all anledning att försöka
åstadkomma en förstärkning av sådana
gatubyggnadsprojekt.

Detta resonemang leder fram till att
man borde kunna flytta över 60 miljoner
kronor från beredskapsmedel och
göra dem till ordinarie medel. Av dessa
skulle 20 miljoner kronor användas
till byggande av vägar och gator och

Anslagen till vägunderhåll

40 miljoner kronor till underhåll. På
det siittel skulle man kunna åstadkomma
eu mera planmässig byggnadsverksamhet,
ett mera effektivt utnyttjande
av pengarna. Men jag skall erkänna -—
och jag vill göra det innan någon annan
säger det och tror att han därvid
hittar på något nytt — att detta inte
innebär att vägviisendet får mera pengar.
Men en sådan omdisposition måste
leda till att vägbyggandet blir mera
planmässigt och att de mest angelägna
vägbehoven blir tillgodosedda. På det
sättet skulle vi använda våra resurser
på det bästa sättet.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till motion
II: 505, likalydande med motion I: 422.
Utskottet yrkar avslag på dessa motioner
under I beträffande vägunderhållet
och under X avseende bidrag till byggande
av vägar och gator.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Göingegården (h).

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! I anledning av herr
Bohmans anförande kanske det bör
framhållas att specialdestinationen nu
är något annorlunda än den var för ett
par år sedan. Departementschefen säger
att medlen skall användas för vägbyggande
och vägunderhåll i Värmlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens
län. Vidare säger han: »Vid dispositionen
av ifrågavarande anslagsbelopp bör,
liksom tidigare, arbetsmarknadspolitiska
synpunkter beaktas i fråga om företagens
utväljande ur flerårsplanerna
. . .». Det innebär att de ingår i vägplanen
ehuru de får förtur. De kommer
alltså tidigare än beräknat beroende
på arbetsmarknadsläget. Detta
kan väl ändå inte vara fel? I en av de
motioner, som herr Bohman undertecknat,
har det visserligen talats om spe -

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

cialdestinationen men det bär inte
ställts något yrkande härom.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill fästa herr Johanssons
i Norrköping uppmärksamhet
på att jag inte heller ställt något yrkande
på den punkten. Även om specialdestinationen
vidgats, är jag fortfarande
kritisk mot den. Men ju mera man
utvidgar den, desto mindre olägenheter
blir det. Och om den täcker hela
riket bortfaller olägenheterna helt.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag skall endast tillägga
några synpunkter utöver vad jag nämnde
under remissdebatten i år om stödet
till vägarna i landet.

Motortrafiken i vårt land är ju stadd
i en oerhörd expansion. Det gäller såväl
person- som lastbilstrafiken. Nedläggandet
av många av våra järnvägar
jämte de ökade anspråken på bättre
komfort har medfört att landsvägstrafiken
ständigt ökar. Det är dock inte
endast på de stora trafiklederna som
biltätheten ökar och därigenom ställer
stora krav på dessa, både vad gäller
grundförbättringar och underhåll. Det
gäller likavisst även de mindre länsvägarna.
I motionerna 1:76 och 11:95
hemställes om uppräkning av anslaget
för byggande av enskilda vägar med 3
miljoner kronor utöver det anslagsäskande
som kommunikationsministern
gjort. I dessa motioner hemställes också
om personalförstärkning åt vägförvaltningarna
för projektering av dessa
upprustningar.

De enskilda vägarna i landet utgör i
allt större utsträckning kommunikatinsleder
för transport av i försörjningsliänseende
viktiga råvarutillgångar.
Det gäller såväl livsmedelstransporter
som transporter av bland annat råvaror
för cellulosaindustrien, alltså transporter
av skogsprodukter. Denna industri

är en av våra viktigaste exportindustrier.

De enskilda vägarna utgör cirka två
tredjedelar av de statliga vägarna.
Transporterna av människor till och
från arbetsplatsen har också ökat —
under en ganska kort tidsperiod har
den ökat till nästan det dubbla. Härtill
kommer, som tidigare nämnts i debatten,
den alltmer ökande trafiken av
människor på väg till och från sina
fritidsområden. Även denna trafik går
i mycket stor utsträckning på de enskilda
vägarna. Skolbarnstransporterna
får vi inte heller glömma. Även de går
till största delen på de enskilda vägarna,
och det talar väl, om något, för
att dessa vägar måste vara i sådant
skick att olycksriskerna elimineras till
ett minimum.

Om transportväsendet på våra vägar
skall rationellt kunna tjäna vårt näringsliv
och vårt folk måste också de
enskilda vägarna ges möjlighet till upprustning.
Vägarna är nämligen inte
bärkraftigare än den svagaste punkten
på vägnätet. När två tredjedelar av
det statliga vägnätet motsvaras av enskilda
vägar och trafiken är utomordentligt
stor förstår vi att det utgör en
flaskhals i trafiknätet, om de enskilda
vägarna befinner sig i dåligt skick.
Transportkostnaden av råvaran från
skogen till cellulosaindustrien är en av
de största utgiftsposterna när det gäller
förädlingskostnaderna inom denna
industri; ända upp till 20 procent därav
utgöres sålunda av transportkostnader.
Och när vi vet att tillförseln av
cellulosa och träindustriens råvaror i
mycket stor utsträckning går över enskilda
vägar, så förstår vi att upprustningen
och det rationella utnyttjandet
av dessa vägar har utomordentligt stor
räckvidd.

Det är alltså inte bara storleken av
stödet till det enskilda vägnätets underhåll
som i detta sammanhang är av bebetydelse.
Det gäller inte bara att upp -

Fredagen den 10 april 1904 fm. Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

räkna anslagen och öka bidragsprocenten
för underhåll av i detta fall de
enskilda vägarna. Man måste först
iståndsätta dem till en sådan klass att
underhållsanslag kan erhållas. Det finns
ute i länen en mängd ansökningar om
upprustningsbidrag, som inte på långt
när kan tillgodoses på grund av brist på
tillgängliga medel. I mitt län väntar en
ko av sökande på möjligheter att sätta i
gång en upprustning.

Jag vill också framhålla att den ökning
av anslaget som vi motionärer
begärt, 3 miljoner kronor, endast motsvarar
det belopp som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ansett vara det minimala.
Jag tror också att detta är ett
minimikrav för att de enskilda vägarna
skall kunna sättas i stånd på ett sådant
sätt att de fyller sitt ändamål.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen i andra kammaren nr
95 vilken är likalydande med motionen
i första kammaren nr 76.

I detta anförande instämde herr Gustafsson
i Borås (fp).

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Allra först vill jag konstatera
den samstämmighet som i stort
sett råder mellan utskottet och Kungl.
Maj:t i de frågor som kammaren just
handlägger. Det är bara på en eller
annan punkt som avvikande mening
har anmälts.

Jag har närmast tagit till orda med
anledning av att det ställts ett par frågor
till mig. Ordföranden i vederbörande
avdelning inom utskottet ville
veta, om jag kunde säga något rörande
tidpunkten för tillsättandet av en utredning,
som skulle pröva frågan om
den översiktliga vägplaneringen. När
det gäller den saken vill jag från början
framhålla att utbyggnaden av vårt vägnät,
framför allt på landsbygden, har i
tekniskt avseende principiellt följt de
i vägplanen angivna normerna. Frågan

om investeringarnas omfattning har
däremot bedömts årligen under hänsynstagande
till det samhällsekonomiska
och arbetsmarknadspolitiska läget!

1 propositionen angående riktlinjerna
för den statliga trafikpolitiken anförde
jag bl. a. att utvecklingen på
skilda områden har blivit en annan än
som kunde förutses, då vägplanen på
sin tid upprättades. På grund härav
ansåg jag det motiverat att frågan om
den översiktliga vägplaneringen upptogs
till förnyat övervägande, och jag
anmälde i samband med propositionen
min avsikt att senare hos Kungl. Maj :t
hemställa om bemyndigande att tillkalla
speciella sakkunniga för att verkställa
en sådan utredning.

En utredning av detta slag kommer
— såsom jag också berörde i trafikpropositionen
— att omfatta en rad frågor
såväl av mera allmän karaktär som
med speciell anknytning till vägväsendets
förhållanden. Vad beträffar de frågor
av mer allmän karaktär, som sammanhänger
med angivandet av riktlinjer
för en översyn av vägplanen, vill
jag erinra om att under senare tid har
inom vederbörande departement pågått
en diskussion om problematiken angående
den ekonomiska långtidsplaneringen
för i första hand den offentliga
sektorn under närmast följande
femårsperiod. Man kommer givetvis vid
en sådan prövning in på mycket komplicerade
och svårbedömda frågeställningar
som det krävs relativt lång tid
att penetrera. När det gäller de överväganden
som i hithörande avseenden
måste ske i samband med utformningen
av direktiven har arbetet nu kommit
så pass långt att man bättre kan bedöma
frågan om tidpunkten för tillkallandet
av de sakkunniga. För min del
hoppas jag att det skall vara möjligt
att under loppet av innevarande månad
få direktiven klara och utredningen
tillsatt.

Detta är det svar som jag vill lämna

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

i anledning av avdelningsordförandens
fråga.

Vidare bär man berört frågan om en
flerårig investeringsserie för vägbyggnaderna.
Det finns också en reservation
med hemställan om en skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran att det i
fortsättningen upprättas en sådan serie.
Jag vill då erinra om att det i olika
sammanhang har framlagts förslag om
fleråriga fixerade investeringsprogram
för speciella delområden inom den offentliga
investeringssektorn. Dessa förslag
har dock i regel avvisats av statsmakterna
därför att deras genomförande
skulle minska möjligheterna att
anpassa de offentliga investeringarna
efter utvecklingen av samhällsekonomien
och på arbetsmarknaden. Enligt
min mening föreligger inte något skäl
att i det här aktuella fallet behandla
den statliga vägbvggnadsverksamheten
annorlunda än andra delområden av
den statliga investeringssektorn.

1 fjolårets statsverksproposition redogjorde
jag för det handläggningsschema
som avsågs bli tillämpat från och
med år 1964 för fördelningen mellan
länen av följande års vägbyggnadsmedel.
Det förfarande som då föreslogs
skulle innebära att Kungl. Maj:t ganska
snart efter det att riksdagen hade fattat
beslut i anslagsfrågorna kunde ta ställning
till investeringsmedlens fördelning
mellan länen. På så sätt skulle det bli
möjligt för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och vägförvaltningarna att
mycket tidigt få vetskap om vilka anslag
de hade att förfoga över och arbeta
efter. Genom denna form av handläggning
— som alltså är ny för året —
uppstod en tidsvinst i planeringsarbetet
på omkring ett halvt år i förhållande
till vad som hade gällt vid tidigare tilllämpade
förfaranden.

I riktlinjerna för flerårsplanarbetet
för perioden 1964—1968, vilka utfärdades
av Kungl. Maj:t i januari 1963, angavs
bl. a. att flerårsplanerna för denna

period borde baseras på en årlig medelstilldelning
av 500 miljoner kronor
till det ordinarie vägbyggandet. En medelstilldelning
utöver 500 miljoner kronor
innebär möjligheter att bedriva företag
i snabbare takt än enligt uppgjorda
planer. Från planeringssynpunkt
torde det inte medföra några särskilda
olägenheter. Fördelarna härmed synes
vara uppenbara i jämförelse med tidigare
tillämpad metodik, då företag
kunde få senareläggas på grund av att
medelstilldelningen blev mindre än enligt
uppgjorda flerårsplaner.

Jag vågar för min del hävda att de
åtgärder som från departementets sida
har vidtagits under det senaste året
för att underlätta planeringen av vägbyggandet
innebär att reservanternas
syften i allt väsentligt har kommit att
kunna tillgodoses.

Man kan för övrigt, herr talman, ifrågasätta
om riksdagen just nu skall träffa
ett avgörande i överensstämmelse med
den propå som framförts av reservanterna.
Här skall nämligen — som jag
alldeles nyss uttryckte saken — en utredning
rörande en översiktlig vägplanering
tillsättas, och det är givet att
den med nödvändighet kommer in på
frågan om en översiktlig planering för
lång tid framåt. Det spörsmål som reservanterna
reser — nämligen att pröva
frågan om en vägplanering på lång sikt
■—- kan, föreställer jag mig, utredningen
inte komma förbi. Därmed kommer den
också in på den fråga som herr Bohman
och andra har aktualiserat i sammanhanget.
Detta leder mig fram till
att ifrågasätta huruvida riksdagen genom
ett beslut i överensstämmelse med
reservanternas yrkande skall springa
före den utredning som kommer.

Herr talman! Jag vill tills vidare inskränka
mig till att anföra dessa synpunkter
på de frågor som har varit
uppe i diskussionen. I övrigt har man
ju varit ense om vad utskottet har föreslagit.

Fredagen den 10 april 1964 fm. Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
behandlas bl. a. motionsparet nr
423 i första kammaren och 504 i denna
kammare. I dessa motioner framföres
krav på att de speciella behov som betingas
av omständigheterna i Stockholms
län skall tillgodoses. Herr Bohman
har redan berört dessa särskilda
omständigheter, men jag tror, herr talman,
att det kan finnas anledning till
ytterligare någon stunds begrundan.

Det är naturligtvis främst den stora
trafiktätheten som skapar problem. Förslitningen
av vägbanor i Storstockholmsområdet
är mycket kostnadskrävande.
Vidare är den dynamiska utvecklingen
inom detta område helt utan
motsvarighet i övriga delar av landet.
Storstockholm byggs i dag ut soin aldrig
tillförne.

Anledningarna till denna utbyggnad
skall jag inte gå in på, men konsekvenserna
drabbar i första hand trafikapparatens
investeringssida. Att dessutom
statsmakterna har ett särskilt stort ansvar
för trafikfrågorna i Storstockholm
sammanhänger med den förda bostadspolitiken,
som har lett till att rörelsefriheten
på bostadsmarknaden väsentligt
nedsatts. Detta har framhållits
många gånger här i kammaren, men jag
tror inte att det kan nog understrykas
i detta sammanhang. Genom att människorna
på grund av bostadsbristen och
hyressplittringen har små möjligheter
att välja bostad i närheten av arbetsplatsen
får vi ett tryck på trafikapparaten
så att en ond cirkel uppstår.

I rusningstid, då den jagade stockholmaren
skall till och från sitt arbete,
räcker resurserna inte till och det blir
ibland rent kaos. Vad kösamhället här
betyder i form av stress, minskad fritid,
ökade kostnader och ökad vantrivsel
skulle egentligen behöva bli föremål
för en förutsättningslös utredning.

Jag nämnde att vi storstockholmare
lever i ett dynamiskt samhälle. Det är

näringslivet som levererar dynamiken
i detta sammanhang. Liksom i all byggnadsindustri
har på kommunikationernas
område en omvandling av metodiken
skett så att en allt större del av arbetet
görs vid projekteringen. Denna lar lång
tid och är utomordentligt betydelsefull
för att arbetet på fältet skall ske snabbt
och så litet som möjligt hindra trafiken.
Projekteringen just i storstadsområdena
är särskild viktig, och den
är även tidsödande eftersom ett otal
intressen vill och måste göra sig gällande.

Om detta beror på organisatoriska
förhållanden eller om det enbart beror
på att det lever så många människor
här i Storstockholm är ju nu föremål
för en mängd funderingar i olika sammanhang.
Det behövs i varje fall projekteringsresurser
i ovanligt stor utsträckning
för att man skall kunna lösa
kommunikationsproblemen i dessa områden,
och det är detta som motionärerna
har velat trycka på.

Sedan projekteringen av ett vägföretag
slutförts skall bygget sättas i gång.
Här konkurrerar man i dagens läge om
den knappa byggarbetskraften. Detta
har bl. a. lett till att beslut fattats om
att man skall sätta i gång arbetena på
Värmdövägen som beredskapsarbete
fram på höstkanten. Det är glädjande
att detta arbete kommer i gång, och åt*
ett beslut om beredskapsarbete medde
las i så god tid att planeringen av själva
igångsättningen torde hinnas med är
ju ett framsteg.

En av huvudfrågorna när det gäller
de framtida miljardinvesteringarna i
trafikbyggen är den rätta avvägningen
mellan olika typer av trafikmedel. Jag
tänker då närmast på Storstockholm
och på valet mellan motorväg, tunnelbana
och förortstrafik på järnväg. Enligt
riksdagens beslut om trafikpolitiken
i höstas skall dessa avvägningsfrågor
ägnas allt större uppmärksamhet
inom kommunikationsdepartementets

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fin.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

ram. Helst hade jag nog sett att denna
verksamhet förlagts till någon institution
utanför departementet, så att den
skulle komma inför den offentliga debattens
argusögon innan det slutliga avgörandet
träffas av statsrådet.

Sedan motionerna väcktes i januar:
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
ett sådant avvägningsproblem tagit en
ställning som är värd all respekt och
aktning. Den har tillstyrkt att Stockholm
och Lidingö beviljas statsbidrag
för en tunnelbana mellan Ropsten och
Gärdet, kostnadsberäknad till 30 miljoner
kronor. Utgångspunkten för vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens resonemang
har varit att utbyggnadsbehovet
för vägar genom denna investering kan
minskas med två körfiler, vilka skulle
kosta 20 miljoner kronor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tillstyrker således
att beloppet 20 miljoner, motsvarande
två tredjedelar av tunnelbanans byggkostnad,
blir bidragsunderlag. På lång
sikt tror jag det är åtskilliga miljoner
man kan spara på en så framsynt tillskyndan,
som ju också är helt i linje
med vad riksdagen i höstas beslöt, nämligen
att alla delar av landet skall garanteras
en fullgod trafikservice.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få instämma i herr Bohmans yrkande,
att motionerna 1:422 och 11:505
godtas av riksdagen.

Hem andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Hem MATTSSON (ep):

Herr talman! I anslutning till statsverkspropositionen
har jag tillsammans
med några kamrater i kammaren väckt
en motion, II: 362, hkaiydande med motion
1:287, i vilken vi begärt ett förhöjt
anslag för byggande av enskilda
vägar samt att bidrag må kunna utgå
även till s. k. fritidsvägar. Herr Svensson
i Ljungskile har tidigare i dag
framhållit att det med hänsyn till den

ökade fritidstrafiken är mycket naturligt
att sådana krav framställes.

Jag vill nu uttala min tillfredsställelse
över att utskottet har bedömt behovet
av enskild väghållning som
angeläget, att väghållningen är av betydelse
för näringslivet och kommunikationerna
i allmänhet samt att det är
av intresse både för det allmänna och
för väghållarna att de enskilda vägarna
utbygges och underhålles på ett rationellt
och ändamålsenligt sätt.

Under de senaste tio åren har det
skett en fantastisk ökning av trafikintensiteten.
Vi har också fått en allt
tyngre trafik. Detta har påpekats tidigare,
och det finns nu ingen anledning
att upprepa det sagda. Framför allt i de
län dit människor söker sig på fritiden
får vi nu på de enskilda vägarna
ta emot en mycket omfattande trafik av
utomstående, och många av de vägar
som byggdes med statsbidrag för tio—
femton år sedan är nu i behov av ombyggnad
och förbättring. De behöver
breddas, rätas och grundförbättras samt
påföras någon enkel beläggning. Det
grus som nu påföres många av vägarna
blir inte liggande länge utan hamnar
rätt snart i dikena.

Utöver de vägar som nu behöver byggas
om och förbättras finns det också
ett mycket stort behov av nya vägar.
Enbart i det län som jag representerar
ligger det ansökningar inne om vägbyggen
för cirka 4 miljoner kronor, och
om det gjordes en inventering av behovet
skulle summan troligen mycket lätt
bli den dubbla. Det är framför allt den
intensiva sommartrafiken på dessa dåliga
vägar som medför bekymmer. Människorna
vill komma ner till badplatser
och andra fritidsområden, och det är
nu ofta förenat med stora risker ur
trafiksäkerhetssynpunkt.

Man kan ofta konstatera, att om man
erhöll några tusen kronor till en enskild
väg, så skulle betydande förbättringar
kunna göras på åtskilliga håll. Man

Fredagen den 10 april 1904 fm. Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

kunde t. ex. då räta de svåraste kurvorna,
sänka backkrönen eller dra vägen
litet längre ned, ordna mötesplatser
o. s. v. Nu saknas pengar härför.
Det är därför min innerliga förhoppning
att det i varje fall ett kommande
år skall bli möjligt att höja dessa väganslag.

Nu kan man naturligtvis tvista om
huruvida vi i första hand bör tillgodose
näringslivets eller fritidens intresse
i detta fall. För min del konstaterar jag
bara att det numera på de enskilda vägarna
går stora och tunga lass med
bl. a. skogs- och lantbruksprodukter,
men jag vet också att en stor mängd
människor använder vägarna för aft
komma ner till badplatser och andra
fritidsområden. Och jag vill inte sätta
någotdera av dessa intressen framför
det andra. I varje fall vill jag inte att
vägarna avspärras annat än under onormala
förhållanden, exempelvis i tjällossningstider.

Alla som har kontakt med landsbygden
— och det är väl de flesta av oss
—- känner till dessa förhållanden. Om
så inte hade varit fallet, skulle väl inte
heller utskottets skrivning ha blivit sådan
som den nu är.

I anledning av statsverkspropositionen
har det också väckts en annan
motion, II: 508, som gäller behovet av
ändrade regler för erhållande av bidrag
till byggande av enskilda vägar.
Den motionen har jag läst med mycket
stort intresse. Där har man påtalat att
i många fall, då det sagts att statsbidrag
skall utgå med 70 procent, har
det i realiteten vid vägbyggena inte
utgått mer än knappt 50 procent, beroende
på att bidrag inte har utgått till
alla förbättringsarbeten. När man skall
pröva reglerna för beviljande av statsbidrag
finns det all anledning att se
på detta förhållande.

Jag skall med hänsyn till att frågan
har behandlats av andra talare inte
utveckla den ytterligare utan vill bara

återigen uttala förhoppningen, att vi
skall få högre anslag till byggande av
enskilda vägar.

I reservation nr 1 B b av herr Ivar Johansson
m. fl. har yrkats att procentsatsen
för underhållet skall höjas och
även begärts ett större anslag för underhållskostnaderna.
Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till denna reservation.

I detta anförande instämde herrar
Dahlgren, Johansson i Dockered, Larsson
i Luttra, Svensson i Vä och Gomér
(samtliga ep).

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag har endast begärt
ordet för att kommentera ett par motioner,
som jag har avlämnat i detta ärende.

I den ena har jag fäst uppmärksamheten
på att det ännu finns en del enskilda
vägar, som korsar huvudled utan
att varningstecken uppsatts vid korsningen.
Sådana korsningar är särskilt
farliga, eftersom bilisterna blir överrumplade
av ett sådant möte med huvudled.
Man tillämpar i sådana fall vanligen
endast den reguljära förkörsrätten.
Utskottet har skrivit att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
redan har denna fråga
under överinseende och att man
fortlöpande kompletterar dessa vägar
med varningsmärken.

Det är mycket möjligt att man gör
så, och jag hoppas att så är fallet. Men
då återstår det emellertid ännu en hel
del att göra. Jag har själv träffat på
många sådana korsningar, där i varje
fall ännu inget sådant varningstecken
finns utsatt. Jag vill därför uttala den
förhoppningen, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall påskynda detta arbete.
Tyvärr skall det många gånger
först inträffa ett olyckstillbud eller
kanske rentav en olycka innan det uppställs
ett varningstecken eller åtgärder
av annat slag vidtages för att förbättra
trafiksäkerheten.

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

I den andra motion som jag väckt
har jag begärt, att Kungl. Maj:t vid
nästa års budgetarbete skall beakta vikten
av att anslaget till vägunderhållet
ökas, så att en vägupprustning kommer
till stånd i enlighet med de krav man
har rätt att ställa inför den förestående
högertrafikreformen. Jag tar till orda
i frågan eftersom jag — kanhända med
en felaktig tolkning —- tycker att utskottets
skrivning är något förbryllande.
Jag läste i går i tidningarna att ett
annat av riksdagens utskott uttalat att
en viss fråga, som tagits upp i en motion,
inte borde avgöras i anledning
av en motion utan att man borde vänta
till dess att samma fråga kom tillbaka
i en proposition. Det skulle då tydligen
vara mera smakligt att behandla frågan.

Under föreliggande punkt har utskottet
skrivit att de av motionärerna därvid
aktualiserade spörsmålen emellertid
berör frågor av så central betydelse
för väg- och vattenbyggnadsverkets
verksamhet att det måste förutsättas att
styrelsen själv beaktar desamma vid
upprättandet av sina petita samt att de
därmed i vederbörlig ordning prövas
av Kungl. Maj :t.

Det är möjligt att man kan tolka dessa
ord på olika sätt. Jag vill bara uttrycka
min tillfredsställelse över det tydligen
mycket stora förtroende man har för
Kungl. Maj:t och för myndigheter utanför
riksdagen när det gäller att beakta
dessa frågor. Jag vill påminna om att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i budgeten
för nästa år, vilken vi nu behandlar,
har begärt anslag, som anses nödvändiga
med tanke på den förestående
trafikreformen. Men jag konstaterar att
Kungl. Maj :t ingalunda bifallit denna
myndighets krav. Jag frågar mig därför
var det finns några garantier för att
Kungl. Maj:t i forsättningen bättre kommer
att tillgodose väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
petita. Jag har den uppfattningen
att riksdagen, om den anser
att ett krav är angeläget, har frihet att

göra eu s. k. beställning till Kungl.
Maj:t. Det skulle ha varit intressant att
få veta, var gränsen går mellan frågor
som är så stora, att man vördnadsfullt
skall buga sig för regeringen och låta
denna ta hand om dem, och frågor som
är så små att man inom utskottet själv
tycker sig kunna behandla dem.

Utskottet erkänner emellertid att det
är betydelsefullt att vägarna rustas upp
tillräckligt inför den förestående trafikomläggningen.
Vi i centerpartiet ställde
ju kravet, när vi accepterade omläggningen
till högertrafik, att vägupprustningen
skulle ske i sådan takt att övergången
blev förenad med så få risker
som möjligt. Att vi sedan under förhandlingarnas
gång nöjde oss med att
skriva att vi »förutsatte» att det blev
en sådan upprustning betyder inte att
vi frångått vår ursprungliga uppfattning
att en kraftig vägupprustning är
ofrånkomlig inför övergången till högertrafik,
och det är naturligt att vi
bevakar dessa intressen i fortsättningen.

Jag hoppas alltså att vad utskottet
skrivit inte betyder att utskottet saknar
en egen mening utan att utskottet verkligen
anser att Kungl. Maj :t skall lägga
fram förslag om tillräcklig upprustning
av vägarna i anledning av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens kommande
propå. Enligt min uppfattning motsvarar
vårt svenska vägväsende i dag ingalunda
de krav som måste ställas, ifall
övergången till högertrafik om ungefär
tre år skall kunna göras så riskfri som
vi har rätt att kräva och skyldighet att
se till. Det iir därför jag vill understryka
att det brådskar med vägupprustningen
före övergången.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Vad beträffar den första
av herr Hanssons i Skegrie motioner,
som gäller förhållandet att varningstecken
ibland inte finns uppsatt när enskild
väg korsar huvudled, har vi —

Fredagen den 10 april 1964 fm. Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

som framgår av utlåtandet inhämtat
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen behandlar
frågan. Men det är klart att en
hel del är ogjort. Om herr Hansson
träffar på speciellt farliga korsningar
är det väl enklast för honom att påpeka
saken för vägförvaltningen i länet. Vägförvaltningen
har då möjlighet att vidtaga
åtgärder.

Frågan om vägupprustningen inför
omläggningen till högertrafik har vi ansett
vara så central att det måste förutsättas
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
verkligen sysslar med den. Herr
Hansson tyckte att detta vittnade om
ett stort förtroende för ämbetsverken
och för Kungl. Maj:t. Jag skall inte ge
mig in på några värderingar i det fallet,
men vi är ju allmänt sett överens om
att ämbetsverken skall få sköta sig utan
alltför mycket av pekpinnar rörande
detaljer från riksdagen. Herr Hanssons
resonemang härvidlag gör ungefär samma
effekt som om någon skulle komma
till herr Hansson och säga, att herr
Hansson skall tänka på vårbruket framöver.
Herr Hansson vet nog att han skall
göra detta utan att någon behöver påpeka
det.

Vad beträffar olika läns önskemål är
det betecknande att representanter för
Jämtlands län, som väl är det mest glesbygdsbetonade,
och representanter för
Stockholms län, som väl är det mest
tätortsbetonade, väckt motioner vari
pekas på nödvändigheten av större anslag.
I båda fallen gäller det ju synpunkter
som normalt skall föras in i
den ordinarie bedömningen, och det får
väl förutsättas att så sker. Att pengarna
sedan inte räcker till för att man skall
fä allt man tycker är nödvändigt i Jämtlands
eller Stockholms län är vi alla
medvetna om. — I fråga om Stockholms
län är ju trafiken i södra skärgården
liksom samordningsfrågorna för trafiken
över huvud taget under utredning.

Rörande specialdestinationen har
herr Johansson i Norrköping redan på -

pekat, med anledning av herr Bohmans
yttrande, att innehållet nu är litet annorlunda
än det var från början, vilket
spelat in vid utskottets bedömning av
frågan. — - Herr Bohmans uttalande att
utskottet »begagnade sin makt» med så
stor moderation föranleder från min
sida reflexionen, att kommunikationsministern
vet lika bra som herr Bohman
och jag att han har samtliga norrlänningar
plus alla socialdemokrater i
södra och mellersta Sverige bakom sig,
och då är det inte så mycket kvar av
utskottets makt i detta hänseende.

Det finns ingen anledning för mig
att närmare kommentera motionärernas
mycket naturliga synpunkter på
respektive motioner.

Jag vill gärna uttala ett tack till statsrådet
för det besked vi fick om tidpunkten
då en utredning för revision
av vägplanen kan sättas i gång. Utredningen
kan alltså påbörjas innevarande
månad. Jag tror att vi alla är tillfredsställda
med den upplysningen.

Statsrådet kommenterade något frågan
om en flerårig investeringsplan.
Han pekade på vad som gjorts — tidigareläggningen
av anslagens fördelning,
som gör att man vinner bortåt ett halvår,
och den botten på 500 miljoner
som man har lagt. Båda dessa åtgärder
har vi tagit med i beräkningen och noterat
med tillfredsställelse. Jag sade i
mitt första yttrande att både detta och
de anslagssummor som faktiskt utgått
i och för sig vittnar om hur önskvärd
saken är, och i fråga om önskvärdheten
föreligger egentligen inga delade meningar.

Jag vill bara notera att statsrådet nu
avvisade tanken på en flerårig investeringsserie
mindre kategoriskt än tidigare;
han ansåg det naturligt att den
kommande utredningen tog upp även
den frågan.

Jag tror att reservationen är så pass
försiktigt hållen, att varken Kungl.

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

Maj:t eller utredningen skulle fara illa,
om riksdagen bifölle reservationen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har ingenting emot
den jämförelse som herr Svensson i
Ljungskile gjorde mellan vårbruket och
omläggningen till högertrafik. Även om
det är självklart att jordbrukarna vet
att det varje år skall komma ett vårbruk,
översvämmas de av goda råd i
tidningar, genom konsulenter och lantbrukslärare
etc. om hur de skall förbereda
och genomföra vårbruket. Jag
förmodar att dessa välvilliga rådgivare
inte förutsätter att deras arbete är onödigt
av den anledningen, att jordbrukarna
själva vet hur de bör förfara och
göra de investeringar som de anser
nödvändiga.

De krav vi ställt på vägarnas upprustning
är att jämföra med en sådan
rådgivning. Vi har tydligen ställt större
krav än vad regeringen hittills visat
sig vara villig att gå med på. Vi kommer
som sagt att vidhålla vår uppfattning
att denna rådgivning är på sin
plats.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om vare sig
herr Hansson i Skegrie eller statsutskottets
avdelning har så stora förutsättningar
att uppträda som rådgivningskonsulenter
i det här fallet. Vad
man pekat på i motionen är själva kravet
som sådant, vilket alltså är ungefär
jämförligt med det faktum att man skall
sätta vårbruket i gång.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag hade ursprungligen
tänkt utveckla mina synpunkter med
anledning av ett par motioner under
denna punkt som jag varit med om att
väcka, nämligen I: 533 och II: 644 samt
II: 643. Det förstnämnda motionsparet

gäller en hemställan till regeringen om
skyndsam behandling av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag angående
förbindelse till Öland, och den sistnämnda
motionen gäller bidrag till frakterna
till dess en fast förbindelse med
Öland etablerats.

Efter kommunikationsministerns yttrande
i onsdags vid behandlingen av
tredje lagutskottets utlåtande nr 17 anser
jag att motionernas syfte har tillgodosetts,
och jag behöver därför inte vidare
utveckla mina synpunkter på denna
fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:422 och 11:505 i motsvarande
del; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Bohman begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 :o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 422 och II: 505 i motsvarande
del.

Fredagen den 10 april 1964 fm. Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

lertid rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 124 ja och 66 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II och III

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. IV

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
1 A); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Ljungskile begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 :o) mom. IV) i utskottets utlåtande
nr 6, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 A) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Svensson i Ljungskile
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 102 ja
och 98 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. V—IX

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. X

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 422 och II: 505 i motsvarande
del; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Bohman begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 :o) mom. X) i utskottets utlåtande
nr 6, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 422 och II: 505 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Bohman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 158 ja och 32 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. XI a

Herr andre vice talmannen gav pro -

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

positioner på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
1 B a) av herr Boman m. fl.; samt
3:o) bifall till reservationen 1 B b) av
lierr Ivar Johansson m. fl. i motsvarande
del; och fann herr andre vice talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Ljungskile begärde likväl
votering, i anledning varav herr andre
vice talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr andre vice talmannen nu
fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Mattsson
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes;

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 11 :o) mom. XI a) i statsutskottets
utlåtande nr 6 antager reservationen
1 B a) av herr Boman m. fl.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 1 B b) av herr Ivar Johansson
in. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 34 ja och
33 nej, varjämte 133 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontrapro -

position i huvudvoteringen antagit den
under 2 :o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
ll:o) mom. XI a) i utskottets utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 B a) av herr Boman
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Svensson i
Ljungskile begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
116 ja och 65 nej, varjämte 13 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. XI b, XII och XIII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. XIV

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 76 och II: 95 i motsvarande
del; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Persson
i Heden begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel föl -

Fredagen den 10 april 19G4 fm.

Nr 16

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 :o) mom. XIV) i utskottets utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 76 och II: 95 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Persson i Heden
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 164 ja och
24 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. XV—XVIII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 12—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Statens trafiksäkerhetsråd m. m.

Kungl. Maj :t hade (punkt 28, s. 72 och
73) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordad
stat för statens trafiksäkerhetsråd m. m.,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1964/65, dels ock till Statens
trafiksäkerhetsråd m. m. för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag

Statens trafiksäkerhetsråd m. m.

av 290 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlcn.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av
herr Nyberg m. fl. väckt motion (II:
440);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eric Gustaf Peterson (1:52) och den
andra inom andra kammaren av herr
Rimås (11:67), i vilka hemställts att
riksdagen måtte dels till en ny anslagspost,
förslagsvis benämnd Försök med
skärpt trafikövervakning, under sjätte
huvudtiteln för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 100 000 kronor
för att möjliggöra försök under
särskilda perioder, föregångna och uppföljda
av intensiv trafikpropaganda,
under vilka trafikövervakningen skärptes,
så att trafikövervakningens betydelse
för trafiksäkerheten bleve bättre kartlagd,
dels ock i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa att 1961 års trafiksäkerhetskommitté
finge i uppdrag att
verkställa utredning om utfallet av den
begärda försöksverksamheten och därmed
sammanhängande spörsmål;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Wanhainen och Lage Svedberg
(I: 336) och den andra inom andra
kammaren av fru Lindekvist m. fl.
(II: 361);

dels en inom andra kammaren av
herrar Svenungsson och Edlund väckt
motion (11:68);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Sveningsson och Virgin
(I: 534) och den andra inom andra
kammaren av herrar Bohman och
Ringaby (11:652).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte
a) godkänna i utskottets hemställan
intagen stat för statens trafiksäkerhetsråd,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1964/65;

3—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 16

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Statens trafiksäkerhetsråd m. m.

b) till Statens trafiksäkerhetsråd
m. m. för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 290 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen;

II. att motionen 11:440 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

III. att motionerna 1:52 och 11:67,
såvitt de avsåge särskild medelsanvisning
till försök med skärpt trafikövervakning,
icke måtte av riksdagen bifallas; IV.

att motionerna 1:52 och 11:67,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

V. att motionerna 1:534 och 11:652,
såvitt nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

VI. att motionen II: 68 icke måtte
av riksdagen bifallas;

VII. att motionerna I: 336 och II: 361
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Kållqvist och Eric Gustaf Peterson, fröken
Elmén samt herr Löfroth, vilka ansett
att utskottet under III. och IV. bort
hemställa,

III. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:52 och 11:67, såvitt
nu var i fråga, till Försök med skärpt
trafikövervakning för budgetåret 1964/
65 anvisa ett förslagsanslag av 100 000
kr.;

IV. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:52 och 11:67, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa att 1961 års trafiksäkerhetskommitté
finge i uppdrag att
verkställa utredning om utfallet av den
begärda försöksverksamheten och därmed
sammanhängande spörsmål.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

RIMÅS (fp):

Herr talman! Vid denna punkt har
utskottet med några vänliga ord avslagit
eu motion, som jag har väckt i denna
kammare och herr Eric Gustaf Peterson
i första kammaren, om särskilda

trafikövervakningsperioder utan samband
med hastighetsbegränsning.

Det är egentligen rätt kusligt att vi
under ett år, då vi haft fartbegränsningar
under helger och vid höga trafiktoppar,
ändå har haft över 1 000 dödsfall
i trafiken och över 22 000 trafikolycksfall.

Den fråga vi väckt är inte så liten
som motionens få rader kanske kunde
ge anledning att misstänka. Det är inte
heller på det sättet att de motioner herr
Eric Gustaf Peterson och jag fört fram
är något slags hugskott. Motioner med
detta innehåll har varit föremål för
riksdagsbehandling redan tidigare, närmare
bestämt 1962. Då hade tredje lagutskottet
att ta ställning till den fråga
som detta motionspar berör. Det skedde
i anledning av en proposition från
kommunikationsministern med förslag
till förordning om ändring av vägtrafikförordningen
för att man skulle kunna
fullfölja dessa försök med särskilda
fartbegränsningar. Utskottet, som då tog
ställning till som det hette frågan om
användbarheten av tillfällig hastighetsbegränsning
såsom reguljärt trafikpolitiskt
instrument, gjorde vid det tillfället
följande uttalande: »För sin del vill
utskottet särskilt hänvisa till vad motororganisationerna
framhållit därom
att nedgången i olycksfrekvensen under
fartbegränsningsperioderna ingalunda
helt kan hänföras till hastighetsbegränsningen
utan att också bl. a. trafikövervakning
samt propaganda i
press, radio och television bidragit till
förbättringen. Utskottet finner det angeläget
att kommittén i görligaste mån
efter vetenskapliga metoder söker isolera
och var för sig kartlägga de olika
på trafikutvecklingen inverkande faktorerna.
Såsom tänkbar åtgärd i detta
hänseende synes bl. a. böra övervägas
det av flera remissinstanser framförda
förslaget om experiment med intensifierad
övervakning och propaganda
men utan fartbegränsning.» Utskottet
ansåg alltså att 1961 års trafiksäker -

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Nr 16

hetskommitté borde ta detta i beaktande.
Riksdagen gav såsom sin mening
till känna till Kungl. Maj:t vad utskottet
hade anfört i denna del.

Trafiksäkerhetskommittén bar också
tagit upp denna fråga. Den har dock
inte följt de rekommendationer som
tredje lagutskottet gav 1962. Utredningen
framhåller nämligen på s. 30 i sitt
betänkande: »Vad angår den föreslagna
metoden med jämförande försök med
bibehållen propaganda och polisövervakning
men utan hastighetsbegränsning
har kommittén sagt sig visserligen
icke vilja bestrida att man genom en
intensiv trafiksäkerhetspropaganda och
en förstärkt polisövervakning i trafiken
skulle kunna utan maximering av
hastigheten nå samma effekt som vid
en hastighetsbegränsning av den prövade
typen.» Efter ytterligare några liknande
argument drar emellertid utredningen
följande slutsats: »Därmed vill
kommittén å andra sidan ingalunda förneka
intresset av att, såsom tredje lagutskottet
uttalat, man i görligaste mån
efter vetenskapliga metoder söker isolera
och var för sig kartlägga de olika
på trafikutvecklingen inverkande faktorerna.
Vad angår frågan om experiment
med intensifierad övervakning och propaganda
men utan fartbegränsning vill
kommittén emellertid erinra om att, eftersom
på sätt tidigare framhållits ett
dylikt experiment icke skulle vara ägnat
att belysa hastighetsfaktorns isolerade
betydelse, det torde falla utanför
ramen för kommitténs uppdrag, som
just är att klarlägga effekten av en tillfällig
hastighetsbegränsning . . .»

Det finns alltså ingen anledning att
rikta någon anmärkning mot 1961 års
trafiksäkerhetskommitté för att inte
denna sak har fullföljts så som tredje
lagutskottet tänkte sig 1962. Utredningen
har helt enkelt förklarat att den inte
anser sig ha fått detta uppdrag. Kritik
för den försummelse som här begåtts
-— ty jag anser för min del att det
är en försummelse — kan inte riktas

Statens trafiksäkerhetsråd m. m.

mot vare sig tredje lagutskottet eller
kommittén, utan den måste riktas mot
kommunikationsministern, som inte givit
kommittén de tilläggsdirektiv som
den tydligen behöver för att kunna utföra
detta uppdrag.

Denna fråga är oerhört viktig. Jag
tror inte man kan räkna med att fartbegränsningar
i och för sig ökar trafiksäkerheten
på vägarna så mycket. Vi har
redan nu i § 39 och § 46 i vägtrafikförordningen
på sätt och vis bestämmelser
om fartbegränsning. Vad vi nu behöver
är inte flera paragrafer i vägtrafikförordningen,
utan vad vi behöver är efterlevnad
av de bestämmelser som finns.
Det är därför nödvändigt att vi får veta
vilken inverkan en starkare och effektivare
övervakning av trafiken skulle
ha. Det är möjligt att motororganisationerna,
jag själv och flera andra med
mig överdriver betydelsen av trafikövervakning,
men det är också möjligt
att kommunikationsministern avsevärt
undervärderar den. Det är därför som
det är så nödvändigt att få en undersökning
som ger oss något att hålla i, så
att vi inte behöver bara gissa, tro och
ana.

Det är intressant att se hur man
handlagt dessa saker i utlandet. Kommittén
säger visserligen att man inte
kan göra direkta jämförelser med försöken
i andra länder. Det skall jag inte
heller göra, men jag vill nämna något
om hur man gått till väga i Belgien. Jag
såg i en tidningsartikel i somras att
man i Belgien hade upphävt bestämmelsen
om hastighetsbegränsning därför
att man ansåg att den var till men
för trafiksäkerheten. Uppgiften var förbluffande,
eftersom vi i vårt land vid
ungefär samma tid övervägde om vi
inte skulle införa hastighetsbegränsning
för att få en ökad trafiksäkerhet. Jag
var osäker på denna punkt och bad därför
riksdagens upplysningstjänst att ta
reda på något om detta. Jag fick därifrån
ett papper som innehöll bland annat
följande sakuppgifter.

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Statens trafiksäkerhetsråd m. m.

Den 24 december 1958 införde man i
Belgien hastighetsbegränsning inom tätbebyggt
område till 60 km/tim. och
utanför tättbebyggt område till 80 km/
tim. alla veckoslut och helgdagar mellan
vissa klockslag. Effekten var till en
början god. Under det första halvåret
gick olycksfallen ner i antal. Men andra
halvåret 1959 ökade antalet olyckor
igen. Den 6 april 1963, alltså knappt
fyra år senare, hade man kommit så
långt i sina studier av detta att man var
färdig att upphäva bestämmelsen om
hastighetsbegränsning. Därefter har
man varit mycket försiktig i sina uttalanden,
men vederbörande belgiska
myndigheter anför bl. a. — och det är
en sak som intresserar mig mycket —
att man måste dra den slutsatsen att ett
införande av en hastighetsbegränsning
kan medföra en bättre trafiksäkerhet
men att det därvid, om resultatet skall
bli verkligt gynnsamt, är nödvändigt
med konstant övervakning av trafiken
genom polisen.

I förra veckan läste jag en annan intressant
uppgift från Belgien. Tydligen
skall man försöka tillämpa de erfarenheter
som gjorts under den nämnda perioden.
Man tänker i sommar anordna
en landsomfattande kampanj med ökad
trafikövervakning med ett tävlingsmoment
eller rättare sagt premieringssystem
inlagt, som går ut på att de trafikanter
som tar sig igenom den av trafikpolisen
övervakade sträckan felfritt
skall utnämnas till »första klassens trafikanter».
Det skall bli intressant att så
småningom få höra resultatet av det
försöket. Det är något i den stilen som
vi motionärer och reservanterna i utskottet
vill efterlysa. Det är uppenbart
att riksdagens uttalade mening 1962 var
alltför vagt utformad. Den har hittills
inte givit något resultat. Den som nu
vill ha resultat och vill att vi skall få
veta något om detta har alltså all anledning
att stödja den reservation vid
punkt 21, som jag nu ber att få yrka bifall
till, ty däri beställer vi helt enkelt

sådana försök, så att vi får veta något
om hur det ligger till.

I detta anförande instämde fröken
Elmén (fp).

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Alla, inte minst ledamöterna
av statsutskottets fjärde avdelning,
är naturligtvis medvetna om att
trafiksäkerhetsfrågorna är oerhört aktuella
och mycket viktiga. Det behöver
man inte tvista om. Det pågår också
både försöksverksamhet, trafikforskning,
utbyte av informationer och mycket
annat i stor utsträckning. Vad det
gäller här är om riksdagen skall ge så
utförliga direktiv i en sådan här detaljfråga,
att man beviljar ett extra anslag
och bestämt säger ifrån att så skall vi
göra. Jag förmodar att kommunikationsdepartementet
och detta departement
underställda instanser har möjligheter
att beakta även denna sak. I och för sig
är naturligtvis varje synpunkt och varje
rimligt förslag värda beaktanden,
men i den praktiska verksamheten måste
alla faktorer vägas samman, och man
får pröva sig fram undan för undan.
Det är i detta arbete på mycket bred
front som vi inte har ansett att riksdagen
borde binda sig vid en sådan här
detalj och säga att just så skall det vara
i just det avseendet. Vi har därför inte
ansett oss kunna tillstyrka motionen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Med anledning av herr
Rimås’ inlägg i debatten finns det kanske
anledning att påminna om de olika
sätt varpå trafiksäkerhetsarbetet bedrivs
i vårt land. Som herr Svensson i Ljungskile
antydde finns det ingen kungsväg
som leder fram till den absoluta trafiksäkerheten,
utan det gäller att pröva sig
fram. Och det gäller att använda över
huvud taget alla metoder och möjlig -

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Nr 16

lieler som kan stå till buds i det arbetet.
Därför skall jag begagna några minuter
för att inför andra kammaren
redovisa en del av de åtgärder som vidtas
och kommer att vidtas för att öka
tra fiksäkerheten.

Statens bilinspektion inledde den 1
mars i år en kontroll över hela landet
av handeln med begagnade bilar. Bilinspektionens
folk har fått rättighet och
möjlighet att gå in på försäljningsområdena,
alltså även in i bilhandlarnas lagerlokaler
och på enskilda områden,
där begagnade bilar är uppställda. Att
en sådan kontroll var nödvändig framgår
redan av det första resultat som
departementet fått ta del av. Från ett
län rapporteras nämligen att bilinspektionen
på tolv dagar fann 217 bilar som
befann sig i sådant skick att de omedelbart
måste beläggas med körförbud. I
en affär inträffade det att av 14 bilar
som var uppställda för försäljning belädes
13 med körförbud av bilinspektionen.
Detta om något visar hur nödvändigt
och riktigt det var att regering
och riksdag enade sig om ifrågavarande
beslut. Men det visar också,
herr Rimås, att vi måste gå fram på
flera vägar.

Polisen sätter in en intensiv övervakning.
Under de hastighetsperioder
vi haft här i landet har en ökad polisbevakning
förekommit alltifrån det vi
införde dem. Inrikesministern har
bland annat i den proposition om polisväsendets
organisation som han lagt på
riksdagens bord understrukit angelägenheten
av en ytterligare övervakning
från polisens sida och har framhållit,
att alla grupper inom polisen skall deltaga
i det arbetet, även den patrullerande.
Fn sådan övervakning har emellertid
också skett under de gångna åren.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande skall under vårmånaderna
på olika sätt öka sin verksamhet.
Bland annat har den fått sin tid i radio
och TV fördubblad för att på så sätt
kunna göra en effektivare propaganda
än hittills.

Statens trafiksäkerhetsråd m. m.

I anslutning till den principproposition
om årlig besiktning av motorfordon
som riksdagen godkände i fjol har
nu riksdagen att pröva olika författningsförslag
som föranleds av beslutet.
Redan den 1 juli i år kommer AB
Svensk bilprovnings arbete att successivt
börja. Organisationen håller på att
byggas upp. Men det är givet att den under
en tid kan få arbeta under provisoriska
förhållanden, men vilken organisation
i detta land har inte fått göra
det? Den kommer emellertid att vara
fullt funktionsduglig den 1 januari 1965.

I en proposition som i dagarna lagts
på riksdagens bord tar man också upp
bestämmelser om tillfälliga fartbegränsningar
såsom ett av många medel i trafiksäkerhetsarbetet.

Vi söker också från departementets
sida att i ökad utsträckning samordna
trafiksäkerhetsarbetet. De nya personalresurser
som ställts till vårt förfogande
kominer väl till pass i det vidgade och
intensifierade trafiksäkerhetsarbete som
erfordras, om vi skall vinna bättre resultat
än hittills.

Olika slag av organisationer har hittills
med framgång och intresse deltagit
i trafiksäkerhetsarbetet, och jag vill
i detta sammanhang särskilt framhålla
motororganisationerna. Jag hade för
kort tid sedan ett sammanträffande med
representanter från de politiska ungdomsorganisationerna
och efterlyste vid
detta tillfälle deras intresse för att aktivt
delta i detta arbete. De förklarade
sig beredda att i fortsättningen både på
kort sikt och på lång sikt ställa sina
krafter till förfogande för att verka för
en ökad trafiksäkerhet.

Vi har tidigare här haft uppe frågan
om mörkerkörningen och mörkerdöden.
I detta avseende bedriver man nu
på olika håll men framför allt inom Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens
främjande en intensivare kampanj.
Bland annat söker man att få fram icke
bara ett bättre utan också ett mera använt
reflexmaterial än det som nu finns.
Vidare diskuteras mera ändamålsenliga

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Statens trafiksäkerhetsråd m. m.

åtgärder i fråga om en ytterligare utbyggnad
av gatu- och vägbelysning.
Den frågan har vi för övrigt överlämnat
till en särskild utredning att pröva.

Väginstitutet håller på att pröva elektroniska
hjälpmedel i trafiksäkerhetsarbetet.
Det gäller bland annat anordningar
som i kurvor, backkrön och på
andra platser med skymd sikt underlättar
upptäckande av andra trafikanter.
För närmare två år sedan gjorde vi en
inventering av vägsträckor, som var
särskilt olycksbetingade. Vi fick då fram
ett material, som fortlöpande bearbetas,
och pengar anvisas för omläggning av
sådana sträckor.

På riksdagens bord ligger en proposition
om skärpta krav vid typbesiktning.
Det gäller alltså nya vagnar som
skall sättas in i trafik på gator och vägar.
Man har nämligen erfarit att de
vagnar som kommer ut i trafik inte alltid
är tillräckligt trafiksäkra. Det är
vidare meningen att det material som
denna skärpta typbesiktning ger skall
användas i konsumentupplysningens
tjänst.

För att skapa garantier för att tätorterna
utbygges med vederbörligt beaktande
av trafikens och trafiksäkerhetens
krav är anvisningar i ämnet under
utarbetande. Vi planerar också att
vid konferenser särskilt med kommunalmän,
stadsplanerare, byggherrar och
andra ge eu ingående orientering härvidlag.

T rafiksäkerlietsforskningens organisation
är också uppmärksammad genom
den utredning som tillsattes för någon
månad sedan. Bland nya forskningsmoment
kan nämnas psykologiska undersökningar
beträffande trafikanternas
prestationsförmåga i olika trafiksituationer.

•lag har tidigare i ett interpellationssvar
haft anledning att beröra — och
jag har anledning att ta upp dessa frågor
även i ett kommande interpellationssvar
— de åtgärder som förberedes
för att skapa ökat skydd vid korsning av

järnväg och landsväg i plan. För detta
ändamål är vi beredda att satsa pengar.
Vi planerar också åtgärder för att bygga
ut och effektivisera de regionala
och lokala trafiksäkerhetsorganen, inte
minst med tanke på den omläggning
från vänster- till högertrafik som planeras.
Vi har från departementets sida
diskuterat med både bilförarutredningen
och körtidsutredningen om att
snabbt få fram resultat av deras utredningsarbete.
Det är möjligt att förarutbildningsutredningen
kan lägga fram sitt
förslag redan till hösten. Körtidsutredningen
skall framför allt ägna sig åt att
åstadkomma en översyn av arbetsförhållandena
inom den yrkesmässiga trafiken.
Den skall framlägga förslag till
effektiv arbetsinspektion för landsvägstrafiken
och utarbeta ändamålsenligare
arbetstids- och körtidsbestämmelser
som skall gälla för alla vrkesförare.

Till sist — för att avsluta denna uppräkning
— som inte är fullständig, vill
jag nämna att den nordiska vägtrafikkommittén
intensifierar sitt arbete för
att till hösten framlägga förslag till enhetliga
nordiska trafikregler. Kommittén
överväger bl. a. sådana regler som
skall medföra ett bättre skydd för fotgängare.

Jag har, herr talman, gjort denna
uppräkning av olika åtgärder, som förberedes
och som kommer att igångsättas,
av den anledningen att närman lyssnade
till herr Rimås anförande fick
man det intrycket, att om man bara
släppte ut tillräckligt många poliser på
vägarna skapade man därmed alla garantier
för trafiksäkerheten. Hans argumentation
var alldeles för onyanserad.
Här är det inte fråga om ett antingeneller
utan om ett både-och.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för denna redogörelse.
Jag är fullt medveten om att en mängd
åtgärder måste vidtagas om man skall
kunna komma till rätta med detta svåra

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Nr 16

problem. I kommunikationsministerns
uppräkning kanske ändå den allra viktigaste
åtgärden ur trafiksäkerhetssynpunkt
glömdes bort, den som vi tidigare
i dag diskuterat under ett par timmar,
nämligen att bygga bättre vägar.

När kommunikationsministern uppger
att jag i mitt anförande påstått att
lösningen av trafiksäkerhetsproblemet
skulle vara att vi hade gott om poliser
på vägarna gör han sig skyldig till en
direkt felreferering av mitt anförande.
Men kanske jag skall motivera varför
jag särskilt betonat övervakningens betydelse
i samband med hastighetsbegränsningen.

Jag bor vid riksväg 50, där det på
en sträcka av 18 kilometer inte finns
mer än en omkörningssträcka, som går
att använda vid fri hastighet. Om hastigheten
begränsas till 80 kilometer blir
skillnaden mellan lastbilarnas och personbilarnas
fart så liten att man inte
kan utnyttja denna enda raksträcka.
Då har jag observerat en kategori bilister
— det är den som åstadkommer just
omkörningsolyckorna, om vilka utredningen
sagt att de tydligast utvisar en
minskning under fartbegränsning. Det
finns en del bilister som saknar den
nödvändiga självkontrollen. Jag vill
nämna en typ som jag ofta träffat på
särskilt under sommartid då det stora
lämmeltåget börjar på denna väg, som
är genomfartsväg för turismen. Det är
en typ bilister som har till valspråk:
»Du skall inga andra bilar hava före
dig.»

Den parollen kör de efter. När de
människorna får se en baklucka på en
bil uppstår hos dem en besynnerlig jaktinstinkt.
Då är det inte längre fråga om
huruvida det är trafiktekniskt lämpligt
att göra en omkörning, utan de ökar
hastigheten tills de kommit ifatt den
framförvarande bilen, och sedan gör de
omkörning oberoende av om det är en
kurva, ett backkrön eller ett mötande
fordon i sikte.

För att lugna mig själv och inte bli

Statens trafiksäkerhetsråd m. m.

arg, vilket är särskilt olämpligt när man
kör bil, så brukar jag, om vederbörande
har en dam med i bilen, tänka som
sä: »Den stackarn är tydligen på väg till
BB med sin fru, och det är bråttom.
Därför är han så uppriven och nervös
och kör så fort.» Men de flesta av dessa
bilister tillhör en sådan ålderskategori
att de nog inte har någon fru, och
då är det litet svårare att hitta på förmildrande
omständigheter.

Ofta har också människor av detta
slag ett särskilt psyke. Det är kanske
fråga om en toffelhjälte eller någon som
haft en familjeträta innan han for hemifrån
— jag skall inte fortsätta uppräkningen
av de många olika saker som
kan inverka i detta sammanhang. Dessa
människor behöver emellertid hjälp
för att kunna behålla sin självkontroll.
De är vanligen fullt medvetna om att
de bryter mot vägtrafikförordningen
vid sina omkörningar, som gör oss andra
så förskräckta och som åstadkommer
sådant elände. Vari skall då denna
hjälp bestå? Ja, vi har nu fått en
helikopter som skall användas för trafikövervakning,
och jag tror att detta är
en lämplig metod. Om sådana här människor
känner att ett vakande allseende
öga från skyn följer deras förehavanden,
så kan det vara fullt tillräckligt
för att avhålla dem från dessa våldsamma
omkörningar. I varje fall skulle
det säkerligen ha en viss moralisk effekt,
om vederbörande visste att de var
som helst och när som helst kunde möta
en trafikpolis.

Det är, herr talman, funderingar av
detta slag som jag inte har kunnat underlåta
att göra när jag under perioder
av hastighetsbegränsning har kört på
en väg där det inte är lämpligt med någon
sådan begränsning. Det förvånar
mig därför att kommunikationsministern,
som är så medveten om att det behövs
en rad trafiksäkerhetsbefrämjande
åtgärder, inte har velat ta upp till
prövning just den detalj som frågan om
prov med skärpt trafikövervakning utan

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Statens trafiksäkerhetsråd m. m.

kombination med hastighetsbegränsning
utgör och låta oss få en utredning om
effekterna av sådant övervakningsprov.
Då skulle det kanske visa sig att resultatet
i trafiksäkerhetsfrämjande syfte är
bättre med ökad övervakning utan hastighetsbegränsning
än med enbart hastighetsbegränsning.
Det är min tro, men
låt oss få en undersökning av saken —
jag upprepar det.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag tycker inte att det
är nödvändigt att inskränka sig till några
sådana försök som herr Rimås här
talat om. Vi är fullt på det klara med
att det behövs en skärpt övervakning
från polisens sida, och det är därför
som inrikesministern bl. a. föreslagit
sådana åtgärder i den proposition om
polisväsendets förstatligande som han
lagt på riksdagens bord.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det är inte förvånande
att frågor som rör trafiksäkerheten i
mycket hög grad intresserar riksdagens
ledamöter. Vi har av olika skäl anledning
att i betydande omfattning syssla
med sådana frågor.

Såsom kommunikationsministern
framhåller har det vidtagits en rad åtgärder
på trafiksäkerhetens område, och
jag skall gärna erkänna att många av
dem har gjort god nytta. Men tendensen
under de senaste åren tycks vara
att hastighetsbegränsningen betraktas
såsom det allena saliggörande. Från
myndigheternas sida har man i hög
grad byggt sina ställningstaganden på
resultaten av olika försök med hastighetsbegränsning.
Det är emellertid
många faktorer som inverkar när det
gäller att få ett objektivt mått på effekten
av en hastighetsbegränsning. Jag
tänker på skillnaden i trafikolycksfrekvens
under perioder av torrt eller
vått väglag, med frost eller tö o. s. v.
Man kan också konstatera att resultatet

av hastighetsbegränsningar till en och
samma hastighet blir mycket olika över
huvud taget.

För min personliga del har jag inte
heller mycket till övers för en hastighetsbegränsning
till exempelvis 80 eller
90 km när det gäller en sådan väg
som E 4. Om man brukar färdas från
t. ex. Skåne och uppåt landet, så vet
man att man nästan hur länge som helst
får ligga i köer. Det är absolut felaktigt
med någon kolartro på att en hastighetsbegränsning
till 80 eller 90 km skulle
vid sådan kökörning verka befrämjande
för trafiksäkerheten.

Det är troligt att hastighetsbegränsningen
skulle ha viss effekt under en
tid, då man skrämt bilisterna med att
vägen är mycket strängt övervakad,
men det blir säkerligen bara fråga om
en kortvarig förbättring.

Det finns, herr talman, en annan detalj
i fråga om trafiksäkerhetsåtgärderna
som enligt min uppfattning har i
hög grad försummats, nämligen siktens
betydelse. På många ställen inom vårt
vägnät kan man år efter år konstatera
att sikten icke på långt när är så god
som den borde vara. Jag tänker nu inte
på sådana sikthinder som uppkommer
genom att vägen svänger. Lika ofta förekommer
mycket besvärande sikthinder
på grund av att vägen varierar i
höjdled i s. k. svackor. En bilist som
inte känner till vägen har ingen aning
om att han vid en omkörning ett stycke
längre bort kan möta ett fordon som
han för tillfället inte ser därför att det
befinner sig i en svacka. Detta är en
verklig trafikfara, och jag är förvånad
över att man inte har vidtagit flera åtgärder
däremot än vad som hittills har
skett.

Kommunikationsministern säger nu
att man ämnar granska just förhållandena
på sådana vägar där många olyckor
inträffar. Jag tror att det i hög grad
befrämjar trafiksäkerheten om man
lägger större vikt vid detta problem.

Jag skulle också vilja säga några ord

Fredagen den 10 april 1904 fm.

Nr 16

om ett annat problem. Vi bygger för
närvarande rätt mänga motorvägar, inte
minst i Skäne. Jag bar emellertid
svart att riktigt förstå en tendens: dessa
vägar byggs så gott som uteslutande
av betong. Den som har erfarenhet av
landsvägstrafik vet att det inte finns
sämre väglag att köra på vintertid än
betongvägar. På höstar och vårar är det
ofta dimma eller dis, och vid en viss
temperatur uppkommer då en isbeläggning
på dessa vägar. Om jag färdas på
en väg av annat slag har jag ändå möjlighet
att klara mig, men om jag kör på
en betongväg med ett isskikt som kanske
är Va mm tjockt är jag nära nog
såld. Jag kan knappast hålla mig på vägen
om hastigheten är högre än 30—40
km i timmen.

Det kan också hända att man på en
fullständigt ren och fin vägbana i en
höjdsträckning kan stöta på en isbeläggning
som man inte på något sätt
kunnat vara förvarnad om. Är vägbanan
av betong är man då mycket illa
ute.

Jag vet att vägmyndigheterna under
flera år har proberat många olika slag
av vägbanor, och jag hade väntat mig
att vi någon gång skulle få besked om
resultatet av dessa prov, men hittills
har efterlysningen inte lett någon vart.

Man kan förmärka att bilisterna under
de senaste vintrarna i allt högre
grad har övergått till att köra med s. k.
nabbade däck. Jag skall inte i likhet
med en motororganisation rekommendera
ett visst nabbfabrikat, men jag vill
gärna härifrån påpeka att vem som än
prövar vilket slag av nabbade däck som
helst skall komma underfund med att
han vinner en mycket betydelsefull säkerhetsmarginal.
Det enda felet är att
de nabbade däcken fortfarande är oerhört
dyra. Det vore därför angeläget
att åstadkomma billigare konstruktioner,
som kunde möjliggöra en ökad
spridning av de nabbade däcken.

Herr talman! Det finns emellertid ytterligare
ett speciellt krux. Om jag kör

Statens trafiksäkerhetsråd m. m.

med nabbade däck vintertid klarar jag
mig relativt hyggligt utom ifall jag hamnar
på en betonggjuten väg. Inte ens
med nabbdäck har jag stora möjligheter
att bli kvar på en sådan väg vid en
inbromsning. Därför är det angeläget
att vi någon gång får veta vilket resultat
som nåttsvid undersökningarna rörande
betydelsen av vägbanans ytbeskaffenhet
för trafiksäkerheten och därmed för
bilismen. Jag är övertygad om att det
finns mycket att vinna i detta avseende
som hittills inte har beaktats, och jag
vill absolut varna för övertro på att hastighetsbegränsning
som sådan skulle vara
en väsentlig trafiksäkerhetsfaktor.
Jag tror inte att den har sådan betydelse,
och jag skulle bli i hög grad besviken
om vi tvingades anställa flera poliser
som bara skall övervaka att bilisterna
inte kör för fort. De skulle göra
mycket större nytta som övervakare av
trafiken i dess helhet.

Herr RIMÅS (fp) kort genmäle:

Herr talman! En vänlig kamrat stack
i min hand proposition nr 101 angående
förstatligande och omorganisation
av polisväsendet — vilken kommunikationsministern
åberopade — och om
den ökade trafikövervakning som skall
komma till stånd. I denna proposition
heter det:

»Vidare föreslås att kommun i visst
fall skall kunna åläggas att inom kommunen
ombesörja enklare trafikövervakning,
främst parkeringsövervakning.
»

Det var alltså kommunikationsministerns
svar på 1962 års riksdags beställning
om undersökning angående trafikövervakning
utan samband med hastighetsbegränsning.

Hem NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag lär inte kunna berika
debatten med flera synpunkter på
utskottets utlåtande än vad kommunikationsministern
redan har gjort. Jag vill
inte bestrida att det ligger en hel del

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Statens trafiksäkerhetsråd m. m.

berättigat i vad motionärerna anför.
Dock måste jag vända mig mot den påtagliga
överdrift som herr Henningsson
presterade, när han påstod att trafiksäkerhetsarbetet
under de senaste
åren ensidigt har inriktats på hastighetsbegränsningar.
Herr Henningsson
har illa följt med vad som skett på senare
år, inte minst på kommunikationsdepartementets
initiativ, för att skapa
en tryggare trafikpunkt.

Redan år 1953 lades den Mossbergska
utredningen fram, och år 1955, då vi
övervägde en hel del reformer på trafiksäkerhetens
område i andra lagutskottet,
förelåg både ett förslag från
denna utredning och motionsförslag om
en permanent hastighetsbegränsning till
— om jag minns rätt -—• 90 km i timmen.
Jag reserverade mig till förmån
för detta förslag men vann inte gehör
för synpunkten. Kanske var det lika
bra, ty några år senare — jag tror att
det var i november eller december det
hårda året 1960, då olycksskörden på vägarna
var så fruktansvärd — framlade
kommunikationsministern förslag om
hastighetsbegränsning över julhelgen. I
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande samt i trafiksäkerhetsrådet
och på andra håll har man försökt
vidga och bredda trafiksäkerhetsarbetet
och vidta nya åtgärder för att
komma till rätta med problemen. Om
jag inte tar fel, arbetar också för närvarande
ett par tre utredningar med
sikte på att försöka nedbringa antalet
dödsolyckor på vägarna. Den som enbart
litar till hastighetsbegränsningar
och säger, att de trafiksäkerhetsvårdande
organen nu bara har att inrikta
sig på hastighetsbegränsningar, kan
man inte ta på allvar. Jag vill som
exempel nämna att autostradorna i
Tyskland på långa sträckor är hastighetsbegränsade
ända ned till 70 kilometer
i timmen. Och ännu mera anmärkningsvärt
är att man på den spikraka
autostradan mellan Bonn och Köln inte
får köra mer än 100 kilometer i tim -

men. Om det alltså är fel att tillämpa
hastighetsbegränsning, så är det inte
bara vi svenskar som är godtrogna nog
att tillgripa den åtgärden.

Nu hänvisar man kanske till de försök
som trafiksäkerhetsrådet gjort med
intensiv trafikövervakning på vägen
mellan Stockholm och Södertälje. Ja,
det är självklart att om man placerar
ut tätt med poliser på vägarna, så får
hastighetsbegränsningen bättre effekt.
Det bestrider väl ingen. Men vi får också
lägga något ansvar på förarna. Om
myndigheterna inför hastighetsbegränsning,
får vi väl förutsätta att förarna
är så ansvarskännande att de respekterar
bestämmelsen. Och jag tycker att
den åtgärden är mycket vällovlig vid
försöken att nedbringa antalet olyckor
på våra vägar.

Men jag kan ändå inte ansluta mig
till reservationens krav på höjda anslag.
NTF har ju i år fått ytterligare
200 000 kronor, och även trafiksäkerhetsrådet
har fått anslaget höjt. Jag
tycker att man inom den verksamheten
skall vara tacksam för vad man får. De
organ som arbetar med trafiksäkerheten
— och särskilt trafiksäkerhetsrådet —
kan ju också erhålla pengar från annat
håll, som kan användas för de ändamål
som reservanterna föreslår.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Det verkar som om herr
Nilsson i Göteborg inte hade lyssnat
på hela mitt anförande. Jag började
nämligen med att säga att det har vidtagits
många åtgärder i trafiksäkerhetsbefrämjande
syfte och att en hel del
av dem har varit lyckade. Men jag har
inte kunnat undgå att märka att det
under senare år har vuxit fram en kolartro
på hastighetsbegränsningar, och
den uppfattningen har herr Nilsson
inte kunnat ta mig ur. Man har i dag
allmänt en mycket stark tro på hastig -

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

hetsbegränsningar och anser dem vara
det mest verksamma medlet i detta avseende,
under det att jag för min del
anser att det mest betydelsefulla för
trafiksäkerheten pä vägarna är god sikt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag skall be att få läsa
ett stycke ur Kungl. Maj:ts förslag i
proposition nr 100 om Organisationen
av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
m. m., som avlämnats till årets riksdag.
Där står på sid. 52 bl. a.:

»En aktivare patrulleringstjänst kan
beräknas bli av särskild betydelse för
att skapa större säkerhet i trafiken.
Jag vill understryka att trafikövervakningen
är en väsentlig arbetsuppgift
för varje patrullerande polisman och
inte endast för sådan personal, som
särskilt avdelats för uppgiften. Åtskilliga
erfarenheter ger klart vid handen
att en förstärkt trafikövervakning leder
till ett färre antal trafikolyckor. Det
är därför min övertygelse att polismännen
kan bidra till ökad trafiksäkerhet
genom att ägna trafiken skärpt uppmärksamhet
och oftare ingripa mot
de många felhandlingar av skilda slag,
som trafikanterna gör sig skyldiga till.
Den höga frekvensen av olovlig körning
och onykterhet i trafiken gör det vidare
angeläget att polismännen rutinmässigt
kontrollerar förares körkortsinnehav
och nykterhetstillstånd.»

Hur blev det nu med parkeringen,
herr Rimås?

Herr RIMÅS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ja, det som kommunikationsministern
nu läste upp ur proposition
100 var bättre än vad som står
i proposition 101, det erkänner jag.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag sade att det gällde
den proposition som innebar omorganisation
av polisväsendet, d. v. s. ett

Statens trafiksäkerhetsråd m. m.

förstatligande. Jag trodde att jag sade
det så tydligt att även herr Riinås uppfattade
det.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Allra först vill jag säga
att jag tycker det är beklagligt att vi
skall behöva ökad polisövervakning av
trafiken; vi borde bli vuxna någon gång
också på detta område. Men jag är samtidigt
övertygad om att det tyvärr är
nödvändigt. Det har kanske inte gått
in i vårt medvetande på samma sätt
som i fråga om andra lagöverträdelser,
att man är lagbrytare om man t. ex.
överskrider föreskriven hastighet.

Jag begärde emellertid ordet på grund
av den redovisning av kommande åtgärder
som statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet här har
givit oss. Efter vad jag kan finna är det
en hel del värdefulla insatser som man
kommer att pröva, och man kommer att
försöka att nå ytterligare ökad trafiksäkerhet
på olika sätt. Vi får t. ex. en
tävling i trafikkunskap i skolan i år.
Allt vad vi i dag kan göra för att ungdomen
skall lära sig ökad trafiksäkerhet
kanske kan göra sådana här diskussioner
i framtidens riksdag mindre
nödvändiga.

Statsrådet nämnde också kampanjen
i höstas angående mörkerkörning och
mera allmänt användande av olika typer
av reflexmateriel. Jag ber statsrådet
och hans medhjälpare att inte
förtröttas utan gärna komma med tilllägg
till den redovisade katalogen, om
det visar sig nödvändigt.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Det vara bara ett mysterium
för mig hur det kom sig att det
var samma rubrik på propositionerna
100 och 101, men jag har nu fått förklaringen
av kommunikationsministern.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag betvivlar inte att
denna bilägande och sakkunniga för -

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Statens isbrytarverksamhet

samling skulle kunna diskutera trafiksäkerhet
i största allmänhet under någon
vecka, om ledamöterna hade lust.
Men vad det här gäller är ju om andra
kammaren skall ta en så bestämd ståndpunkt
beträffande ett i motionen framställt
detaljyrkande, att man särskilt bestämmer
sig för denna detalj och beviljar
ett extra anslag. Detta har utskottet
avböjt. Däremot har utskottet ingalunda
sagt att inte motionärernas synpunkter
kan vara värda att beakta i
det stora sammanhanget, och jag förmodar
att de också kommer att beaktas.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. I och II

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. III och IV

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2) av herr Källqvist m. fl.;
och biföll kammaren vad utskottet hemställt.

Mom. V—VII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 22—35

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36

Statens isbrytarverksamhet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 43, s. 102—104) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
6 894 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av

herr Westberg väckt motion (II; 510),,
vari hemställts att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla att frågan om byggande av ytterligare
isbrytare bleve föremål för
prövning och beslut;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Larsson i Hedenäset väckt motion
(11:648).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte till Statens isbrytarverksamhet
för budgetåret 1964/
65 anvisa ett förslagsanslag av 6 894 000
kr.;

II. att motionen II: 510 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

III. att motionen 11:648 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

WESTBERG (fp):

Herr talman! Under rubriken statens
isbrytarverksamhet har bl. a. behandlats
en motion av mig med hemställan
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att frågan
om byggande av ytterligare isbrytare
blir föremål för prövning och beslut.

Utskottet skriver positivt men anser
sig »för sin del kunna förutsätta att behovet
av nya isbrytare fortlöpande prövas
av sjöfartsstyrelsen i samråd med
övriga berörda myndigheter och intressenter
samt att i anledning härav eventuellt
erforderliga åtgärder vidtages.
Med beaktande härav har utskottet ej
funnit skäl tillstyrka motionen i fråga.»

Jag delar utskottets mening att sjöfartsstyrelsen
följer denna fråga med
stor uppmärksamhet. Men det är samtidigt
ett faktum, att det här är riksdagen
som skall anslå medel och att
sjöfartsstyrelsen har att avväga behoven
av anslagsmedel över ett stort verksamhetsområde,
där isbrytarverksamheten
utgör endast en mindre del. En beställning
från riksdagen om ytterligare

Nr 16

Fredagen den 10 april 1904 fm.

isbrytare skulle därför kunna få stor
betydelse, när det gäller att angelägenhetsgradera
isbrytarverksamheten. Ser
man frågan om vår isbrytarberedskap
som ett ärende, är man också angelägen
att ge till känna för berörda myndigheter,
att man bär kan påräkna ett
mycket stort intresse från riksdagens
sida.

Vi upplevde förra vintern hur viktigt
det är att denna beredskap är tillräckligt
hög. Dess storlek kan diskuteras,
men med vår nuvarande beredskap kan
vi inte enligt expertisen under svåra
isvintrar hålla hamnarna på Norrland
öppna, när isförhållandena kräver assistans
för fartyg på väst- och sydkusten.

Beträffande i vilken ordning man anser
att hamnarna skall hållas öppna
vill jag hänvisa till isbrytarkungörelsen,
där det står att »statens isbrytarverksamhet
har till ändamål att bispringa
sjöfarten i de svenska farvattnen samt
å sjövägarna dit med isbrytning och
därmed sammanhängande verksamhet».
Vidare stadgas där, att »om samtidigt
i olika farvatten uppstår behov av isbrytarhjälp,
vilka icke på en gång kan
tillgodoses, skall som regel isbrytarhjälp
i första rummet lämnas sjöfarten
på rikets västra kust, därnäst sjöfarten
i Öresund och de reguljära sjöfartsförbindelserna
mellan södra Sverige
och kontinenten, därnäst sjöfarten på
den svenska östersjökusten jämte trafiken
däremellan och Gotland och därnäst
sjöfarten på Norrland och i inlandsfarvattnen».

Det är enligt min mening ett utomordentligt
stort norrlandsintresse att isbrytarberedskapen
stärkes. De svåra isvintrarna
återkommer tämligen regelbundet
vart fjärde eller femte år. När
man förra vintern tillämpade den kungörelse
som jag nyss citerat, måste man
mycket tidigt dra ned isbrytarna från
norrlandskusten för att klara isbrytningen
från Stockholm och söderut. Det
var endast ett synnerligen gynnsamt
läge i södra Östersjön som gjorde det

Statens isbrytaiverksamhet

möjligt att hålla stockholmshamnen öppen
under förra året. Enligt de uppgifter
jag fått från sakkunskapen var
det alltså en tillfällighet att man inte
behövde stänga stockholmshamnen.

Eu isbrytarberedskap av denna omfattning
kan inte anses till fyllest. Vi
är alla ense om angelägenheten för Sveriges
export och försörjningsmöjligheter
av att sjöfarten så långt möjligt hålles
öppen. Jag kan hänvisa till det
skärpta konkurrensläget för t. ex. skogsindustrien.

Det måste för det norrländska näringslivet
över huvud taget vara synnerligen
betydelsefullt att kunna tillförsäkras
tillgång till sjötransporter under
en längre tid av året än vad som nu
är fallet. Det skulle medföra stora kostnadsbesparingar
och öka konkurrenskraften
om skeppningssäsongen förlängdes.

Det är också möjligt att förlänga
den, vilket det föreligger sakkunnigbesked
om. Enligt en redogörelse i en
facktidskrift, i vilken isbrytardirektören
redogör för förhållandena på detta
område, skulle det vara möjligt att förlänga
seglationssäsongen i övre Norrland
med ungefär en månad.

Det finns även uppgifter om vad detta
skulle betyda penningmässigt. Hamnchefen
i Umeå uppgav i januari månad
i år, att en isfri månad för de båda
nordligaste länen medför en inbesparing
av 4,7 miljoner kronor i transportkostnader
eller ungefär 157 000 kronor
per dag. Det gäller alltså mycket stora
värden, och man kan därför inte anföra
ekonomiska skäl mot att utöka isbrytarberedskapen.

Det finns alltså enligt min mening
mycket att göra på detta område. För
vår långa kust måste det nuvarande
antalet isbrytare — en mindre och tre
större — vara alldeles otillräckligt. Jag
skulle tro att det dubbla antalet isbrytare
bättre skulle motsvara behovet. Jag
har i min motion anfört att Finland
har sju och Danmark fem isbrytare.

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Statens isbrytarverksamhet

Danmark har dessutom givetvis betydligt
mindre svårigheter med isförhållandena.

Eftersom jag är övertygad om att det
finns mycket att göra på detta område,
att det inte behöver stöta på några
ekonomiska svårigheter att göra något
och eftersom detta dessutom är en fråga
av utomordentligt stor betydelse för
norrlandsindustriens konkurrenskraft,
hävdar jag ätt man bör göra insatser
för att bygga ut vår isbrytarberedskap.
Utskottet litar på att detta kommer att
göras vår bön förutan, och det är möjligt.
Men varför kan man ändå inte
understödja detta krav med ett uttalande
från riksdagen, i vilket vi begär att
isbrytarberedskapen skall utbyggas?

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till min motion i
detta ärende.

Herr talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Låt mig säga ett par
ord i anledning av herr Westbergs anförande.

En sträng vinter inträffar i genomsnitt
vart fjärde eller femte år, sade
herr Westberg, och det torde vara riktigt.
Men en så sträng vinter som i fjol
blir det i genomsnitt endast vart femtonde
år, och för att hålla sjöfarten i
gång utefter hela vår långa kust under
sådana exceptionella förhållanden skulle
erfordras en synnerligen hög och
mycket kostsam beredskap. Uteslutet är
ju inte att förhållandena kan bli ännu
besvärligare än i fjol.

Nej, det är nog praktiskt taget omöjligt
att hålla en beredskap som svarar
mot kraven under alla förhållanden.
För övrigt är det inte bara fråga om
isbrytare —- det är också fråga om huruvida
rederierna vill ha sina båtar i
gång under mycket svåra isförhållanden.
Påfrestningarna blir nämligen

mycket stora även på dessa fartyg, när
de skall ta sig fram i isiga farvatten.

En avvägning måste sålunda göras,
och utskottet har förutsatt att prövningen
skall fortsätta inom sjöfartsstyrelsen.
Jag kan också meddela herr
Westberg att den är i full gång, även
om förslagen inte är färdiga. Just nu
undersöks vad som skall byggas härnäst.
Utskottet har alltså inte grundat
sin skrivning på vaga förhoppningar.

Den kungörelse som herr Westberg
läste upp träder ur kraft endera dagen,
om den inte redan upphört att gälla.
Alla prioritetsbestämmelser för olika
kuststräckor och hamnar slopas och det
överlåts åt respektive myndigheter att bedöma
is- och sjöfartsläget samt vidtaga
åtgärder alltefter omständigheterna. Någon
större förändring torde i och för sig
inte bli följden härav, ty det ligger i
sakens natur att man får bryta isen
utefter norrlandskusten i första hand
men dra sig därifrån om det blir mycket
svåra isförhållanden.

Även om jag gärna vill gå Norrlands
intressen till mötes så långt det någonsin
är möjligt tror jag sålunda inte att
vi bör hänge oss åt illusionen, att det
går att upprätthålla sjöfarten på Norrland
under alla förhållanden. Frågan
gäller huruvida riksdagen skall skriva
och påminna Kungl. Maj:t och sjöfartsstyrelsen
om att övervägandena rörande
byggande av ytterligare isbrytare bör
fortsättas, då dessa överväganden redan
pågår.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! När herr Svensson i
Ljungskile hävdar, att vi skulle ha verkligt
svåra isförhållanden bara vart femtonde
år, ber jag att få hänvisa till sjöfartsstyrelsens
expertis, som säger att
svåra isvintrar uppträder vart fjärde
eller femte år.

Vidare sade herr Svensson att prioriteten
för södra delen av landet skulle
slopas, om den inte redan upphört. Jag
vill då framhålla att prioriteten ger sig

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fin.

själv, om isbrytarberedskapen inte är
tillräcklig. Det var detta som hände
förra vintern: man gick in för att hålla
hamnarna utefter norrlandskusten öppna
men tvangs mycket snart att dra
bort isbrytarna från norrlandskusten
för att kunna klara isförhållandena söderut.
Redan i januari månad måste
man exempelvis stänga Gävle hamn,
och sedan förblev hamnarna stängda
under resten av vintern.

Jag menar att en isbrytarberedskap
av den omfattningen inte kan vara till
fyllest, utan det finns mycket att göra
ytterligare. Utskottets talesman hävdar
att det inte under några förhållanden
går att hålla sjöfarten på Norrland uppe
under hela året. Jag är också på det
klara med att detta inte går, men vad
man kan göra är att förlänga skeppningssäsongen.
En utredning har visat
att skeppningssäsongen kan förlängas
med åtminstone en månad, och när vi
vet hur mycket detta betyder för sjöfarten
på Norrland och för norrlandsindustrierna
borde vi säga ifrån, att i
Norrlands intresse skall allt göras för
att utbygga isbrytarberedskapen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag såg att herr Westberg
hade mycket att göra, när jag talade,
så han hörde kanske inte allt jag
sade.

Det är alldeles riktigt som herr Westberg
framhåller, att svåra isvintrar inträffar
vart fjärde eller femte år. Vad
jag sade var emellertid att en så svår
vinter som fjolårets har vi ungefär vart
femtonde år.

Det rör sig här om en avvägningsfråga.
Mera kan göras, men avvägningarna
försiggår som sagt redan inom sjöfartsstyrelsen.
Det torde därför inte
medföra någon ändring om riksdagen
uttalar att man skall fortsätta med övervägandena
— man har ju redan börjat
därmed.

överläggningen var härmed slutad.

Statens sjöhistoriska museum: Avlöningar

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 510;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. III

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 37—43

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44

Statens sjöhistoriska museum: Avlöningar Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 51, s. 124—130) att dels godkänna
i statsrådsprotokollet föreslagna
riktlinjer för omorganisation av statens
sjöhistoriska museum, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att i personalförteckningen
för statens sjöhistoriska museum vidtaga
i statsrådsprotokollet angivna ändringar,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens
sjöhistoriska museum, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1964/65, dels ock till Statens sjöhistoriska
museum: Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
1 308 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Lundberg väckt motion
(11:78), vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 1, bil. 8, punkt 51,
statens sjöhistoriska museum, i vad det
gällde fortsatta anslag till och organisation
för regalskeppet Wasa.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionen II: 78,

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm

Statens sjöhistoriska museum: Avlöningar

a) godkänna i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den
3 januari 1964 föreslagna riktlinjer för
omorganisation av statens sjöhistoriska
museum;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens sjöhistoriska museum
som föranleddes av vad i nämnda statsrådsprotokoll
föreslagits;

c) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens sjöhistoriska
museum, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1964/65;

d) till Statens sjöhistoriska museum:
Avlöningar för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 1 308 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LUNDBERG (s):

Herr talman! Som bakgrund till vad
jag vill säga på denna punkt har vi den
diskussion om trafiksäkerheten som
förut har förts här. Jag ställde mig
frågan: Varför har inte kommunikationsministern
samma krav på trafiksäkerhet
när det gäller sjöfarten som
han har i fråga om landsvägstrafiken?

Det s. k. regalskeppet Wasas historia
har nu kommit att beröra även kommunikationsdepartementet.
Först var det
försvaret som skulle ha regalskeppet.
Man kom emellertid underfund med att
det vore föga hedrande att ha Wasa
som regalskepp. Man ville sedan att
ecklesiastikdepartementet skulle överta
Wasa, men ecklesiastikdepartementet
ansåg tydligen att skeppet inte hade någonting
med kultur att göra, utan att
det skulle bli en sjunkande kultur, om
man övertog fartyget. Då vände man
sig till kommunikationsdepartementet,
och »skeppet Wasa» skall vi nu få som
symbol för Sveriges kommunikationer!
Vraket Wasa blir nu SJ-vraket Wasa!

Kommunikationsdepartementet har ju
för vana att lägga ner trafiksvaga bandelar.
Representanter för SJ har rest
ute i bygderna i Norrland och annor -

städes och sagt att den och den bandelen
är oekonomisk ur statens synpunkt
och måste läggas ned. Så småningom
har människorna ute i bygderna
övertygats och så har dessa bandelar
lagts ner. Men nu skall kommunikationsdepartementet
inrätta ett speciellt
museum i Stockholm och placera
det sjunkna fartyget från 1600-talet på
detta museum. Sedan skall man inbjuda
de människor som lever runt de nedlagda
trafiksvaga bandelarna till att besöka
museet. Där kan vi lägga ned någon
miljon om året i stället för att
svenska folket skall ha kommunikationerna
i gång.

Jag skall erinra om en historisk händelse
utöver dem som jag berättat om
i motionen.

Wasa sjönk 1628. År 1647 — om jag
nu inte gör samma fel som herr Ohlin
i fråga om årtal, men det tror jag inte
att jag gör — hade man en debatt i det
engelska parlamentet, varom någon
konstaterade: När mänsklig dårskap
har nått en viss punkt, måste man betala
för den. I det här fallet har dessa
ord av den engelske statsmannen besannats.

Nu vet jag inte om Wasa övertagits
av kommunikationsdepartementet för
att nedläggas. Förhåller det sig så,
fullföljer man ju den vettiga linjen, att
trafiksvaga och ekonomiskt icke bärkraftiga
trafikföretag skall nedläggas.
Men man tycks mena att Wasa skall leva
vidare genom att — jag höll på att säga
ligga i sprit och kuvös på detta museum,
varigenom samhället åsamkas stora
kostnader.

Om kommunikationsministern skulle
göra en båttur till Kråkön, skulle han
då — även om han går inomskärs —
anse att detta skepp är så dugligt att
han skulle våga gå ombord på det?

Herr talman! Det är en mycket underlig
politik vi ibland för här i landet.
På vissa saker har vi råd att kritiklöst
kasta ut miljontals kronor men säger
nej till livsviktiga ändamål. Att jag är

Fredagen den 10 april 1004 fm.

Nr 16

så kritisk på den bär punkten beror
på att staten når det gäller t. ex. hälsooch
sjukvården säger nej till förslag
som kanske bara gäller en underläkartjänst.
Varje vecka som går dör någon
i sjukkön på grund av att han inte får
sjukvård. I departementet säger man
att man inte har råd att tillsätta de och
de tjänsterna, men här tar man — i
dubbel bemärkelse — upp ett vrak från
botten. Och nu har kommunikationsminstern
mage att överta skeppet och
göra det till symbol för sitt departement.

Man diskuterar nu den lämpligaste
platsen för det framtida Wasamuseet. I
Svenska Dagbladet den 28 mars uttalade
en man som skall vara sakkunnig
på detta område: »Man har också föreslagit
att Wasa skulle placeras i viken
mellan Skepps- och Kastellholmarna.
Då man inte bör förvara regalskeppet
liggande i vattnet skulle ett genomförande
av detta förslag förutsätta att en
stor del av viken torrlägges och överbyggs,
vilket är diskutabelt ur miljösynpunkt.
»

Nu vill jag bara fråga: Brukar kommunikationsministern
när han är ute
och fiskar ha ett liggande fartyg till
sitt förfogande? Kan det vara vettigt
att kommunikationsdepartementet nu
skall ha ett liggande fartyg i Stockholm
och att svenska folket med sina bilar
skall fara ut till den här begravningsplatsen
och se hur ett liggande fartyg
ser ut? Är det detta liggande fartyg som
skall symbolisera den svenska sjöfarten,
då är, min själ, svensk sjöfart inte mycket
att tala om!

Jag fick mig tillsänd en broschyr —
den är visst utgiven av högern, ty i
broschyren står det: »Rösta med högern!».
I denna broschyr finns ett avsnitt
med rubriken »Prestige och vidskepelse».
Där heter det: »En sådan
fråga skulle ha förbryllat 1600-talsmänniskan.
För henne var det naturligt, att
ett Kronans skepp var utstyrt så att
Kronans och rikets makt och härlighet

Statens sjöhistoriska museum: Avlöningar

blev uppenbar för alla och envar. Bilderna
av barska krigare och lejon med
grinande käftar skulle sätta skräck i
fienden och ge besättningen självförtroende.
Det var här säkerligen fråga
om något mer än bara symboler. Skeppet
hade sitt eget liv och utsmyckningen,
målningen i rött och guld, de hotande
figurerna, var magiska hjälpmedel
till ökad livskraft. Sä uppfattade förmodligen
den tidens människor saken,
medvetet eller omedvetet.»

Även om statsutskottet har funnit
magi i detta skepp måste jag säga till
min vän kommunikationsministern, att
jag aldrig trodde att han som gammal
»sjöfarare» skulle ta regalskeppet till
sin symbol och dessutom göra det till
symbol för ett departement som bör
syssla med levande ting.

Jag har hittat tvenne valvisor från
1911 på kända melodier, i vilka socialdemokratien
angrep F-båten m. m. Jag
skall inte citera de visorna. De går på
melodien »Tre trallande jäntor». Skulle
inte kommunikationsministern, försvarsministern
och ecklesiastikministern
kunnat göra som i dessa visor: be
Gud bevara oss för det här skeppet
och låta det återgå till den del av
universum, där det hör hemma? —
Jag hoppas verkligen att vi skall kunna
sätta stopp för det här eländet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till min motion, vilket innebär avslag
på Kungl. Maj:ts proposition.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon tävlan med herr Lundberg i fråga
om orationer kring regalskeppet
Wasa.

Jag växte upp i ett sjöfartssamhälle
eu gång i tiden, och där »låg» skutorna
i vattnet. Men det kan hända att
terminologien växlar utefter vår långa
kust.

Jag vet inte huruvida kommunikationsministern
har utnämnt regalskeppet
Wasa till något slags symbol; det

4—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 16

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Statens väginstitut: Utrustning

framgår i varje fall inte av handlingarna
att han har gjort det. Fakta i
målet är helt enkelt att riksdagen har
beslutat att ta vara på detta gamla 1600-talsskepp, och vi har utgått från att
riksdagen som vanligt fullföljer vad
den bestämt sig för. Vi har alltså tillstyrkt
detta anslag.

Men utskottet understryker i anslutning
härtill kraftigt vikten av att beträffande
den med Wasa förenade verksamheten
de rationaliserings- och besparingsmöjligheter
som befinnes möjliga
i all rimlig utsträckning beaktas.
Det bör alltså enligt utskottets mening
inte vara några onödiga utsvävningar.
Det torde väl vara den enda rimliga
ståndpunkten i förevarande fall.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag är också uppväxt
vid havet och jag har liksom herr Svensson
den uppfattningen att ett skepp
skall flyta och vara användbart. Det
är därför jag anser att regalskeppet
Wasa, som endast kunde sjunka — något
annat kunde det ju inte — inte skall
symbolisera vare sig svensk sjöfart eller
någonting annat.

När staten säger nej till anslag som
skulle ge människor den hjälp de behövde
för att kunna leva, frågar man
sig om det är nödvändigt att vid sidan
av den gravplats, där man begravt dem
som omkom vid denna olycka — eller
vad det månde vara — år 1628, bygga
ett så dyrbart och för framtiden kostnadskrävande
gravmonument för Wasa,
som ju ändå var orsaken till att människoliv
och egendom gick till spillo och
som symboliserar ett skede som vi
borde säga adjö till.

Herr Svensson i Ljungskile och jag
måste självklart säga oss: Det är egentligen
ett hån mot svensk skeppsbyggarkonst
m. m. att detta fartyg skall vara
en symbol för svenska kommunikationer.
Det måste väl också vara ganska

genant för kommunikationsministern,
som gjort så mycket för att förbättra de
svenska kommunikationerna, att han i
fortsättningen skall ha ett vrak som
symbol för den utveckling som skett på
detta område.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i motionen II: 78; och biföll
kammaren utskottets hemställan oförändrad.

Punkterna 45—64

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 65

Statens väginstitut: Utrustning

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Denna punkt i statsutskottets
utlåtande gäller utrustningsanslaget
för statens väginstitut. Enligt en
inom kommunikationsdepartementet
verkställd utredning är vägforskningens
och alltså väginstitutets viktigaste
uppgift att genom tekniskt-vetenskapligt
utvecklingsarbete åstadkomma ekonomiska
landvinningar, varvid ekonomien
måste vägas mot trafiksäkerheten.

Medelsbehovet för utrustning har institutet
självt angett till något mer än 1
miljon kronor. Men sedan man begränsat
sig till att låta anslagsbegäran avse
bara de mest angelägna behoven, har
man kommit fram till ett äskande på
310 000 kronor. För innevarande budgetår
är anslaget 105 000 kronor.

Kommunikationsministern har inte
ansett sig kunna tillmötesgå institutets
begäran. Han föreslår att anslaget höjes
med 15 000 kronor, och det må vara
hänt. Men den angivna motiveringen,
att detta skulle ge institutet ökade möjligheter
att förnya och komplettera ut -

Fredagen den 10 april 1904 fm.

Nr 16

rustningen, är jag inte imponerad av.
När man, som kommunikationsministern,
vet att den utrustning det här gäller
är apparater och anordningar som
drar kostnader i storleksordningen
100 000 kronor per styck, kan det knappast
sägas att ett med 15 000 kronor
höjt anslag ger institutet ökade möjligheter
att förnya och komplettera sin utrustning.

Vi är några motionärer som i en motion
nr 363 i denna kammare föreslagit
en höjning av utrustningsanslaget från
propositionens 120 000 kronor till
200 000 kronor. Vi säger att en sådan
höjning »borde vara möjlig» och uttrycker
oss alltså mycket försiktigt.

När jag lämnade in denna motion —
det var under remissdebatten i januari
—- stod departementschefen bär i talarstolen
och talade så varmt för trafiksäkerheten,
att jag var beredd att gå
fram till honom och be honom skriva
på motionen. Jag tyckte nämligen att
han vid det tillfället framförde en stark
motivering för ett tillmötesgående av
motionärernas önskemål. Han talade
om vår trafiksäkerhet som kan sägas
bero på tre saker: vägen, fordonet och
människan, och menade att man inte
får se dessa punkter isolerade från varandra.
Vågen var kommunikationsministern
själv ganska nöjd med, men fordonens
beskaffenhet och människans
medverkan behövde nu uppmärksammas
ytterligare.

Nu sysslar väginstitutet just med sådana
kombinationer, som departementschefen
så varmt talade för. Det finns
därför anledning att en institution som
väginstitutet, som har tradition på detta
område och åtnjuter gott anseende
för kunnighet och vederhäftighet, får
ett rimligt tillmötesgående när det gäller
anslag.

Utskottet har tydligen varit av samma
mening som motionärerna. Det upprepar
inte departementschefens uttalande,
att det av honom förordade anslaget
är till fyllest, utan har en annan moti -

Statens väginstitut: Utrustning

vering. Utskottet säger att »institutet,
enligt vad utskottet har erfarit, i samband
med uppdragsverksamheten anskaffar
utrustning i icke obetydlig omfattning».

Ja, jag vet att det är så, och departementschefen
vet också att det är så. Omfattningen
av denna anskaffning känner
jag dock inte till och den är inte
redovisad vare sig i propositionen eller
utskottsutlåtandet. Men jag vill faktiskt
ifrågasätta lämpligheten av att departementschefen
i huvudsak avspisar
institutets begäran om en höjning av anslaget
genom att begränsa höjningen till
15 000 kronor och anser det vara ett fullt
tillräckligt belopp. Han vet att det inte
är så eftersom han vet att det kommer
pengar från annat håll. Jag är också
förvånad över att utskottet sedan avstyrker
motionen under antydan att institutet
får pengar från annat håll, då
man inte vet hur stora belopp det gäller
eller varifrån de kommer.

Jag ser denna fråga främst som en
trafiksäkerhetsfråga som inte får negligeras,
då vi gemensamt anstränger oss
för att begränsa trafikolycksfallen. Jag
har velat anföra detta med anledning
av den trafiksäkerhetsdebatt som förts
i dag, men jag har inte något särskilt
yrkande.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr tahnan! Det kanske ändå bör sägas,
för att väga av det som herr Tobé
nyss var inne på, att anslaget till institutet
för utrustning har höjts varje år.
Dessutom har institutet möjlighet att utnyttja
de medel som det får in på sin
uppdragsverksamhet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 66—82

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 83

Lades till handlingarna.

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Ecklesiastikdepartementet: Avlöningar — Konstnärsstipendier

§ 9

Utgifterna inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten f

Ecklesiastikdepartementet: Avlöningar

Sedan punkten föredragits anförde

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Vid punkt 1 i detta
statsutskottsutlåtande är fogat ett särskilt
yttrande av samtliga borgerliga
representanter i utskottet. Det avser en
motion med anledning av Kungl. Maj:ts
i bilaga 2 till statsverkspropositionen
gjorda uttalande angående det ekonomisk-politiska
planeringsrådet liksom
ett utbildningsråd. Motionen kommer
senare här i kammaren att behandlas i
samband med konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, och jag skall därför, herr
talman, nu inte gå in på spörsmålet i
fråga. Det särskilda yttrandet har endast
avsett att här poängtera de i motionen
berörda frågorna i vad gäller det
avsedda utbildningsrådet och för att
understryka frågans vikt härvidlag i
konstitutionellt och parlamentariskt
hänseende.

Herr talman! Jag har endast med dessa
få ord velat anknyta till och understryka
vad i det särskilda yttrandet har
poängterats och jag har inte något yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2—i

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Konstnärsstipendier

Kungl. Maj:t hade (bilaga 10, punkt
5, s. 19—27) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1964/65
anvisa ett reservationsanslag av
1 994 000 kr.

I detta samanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager (1:96) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Hermansson m. fl. (II: 132), i vilka
hemställts, såvitt nu var i fråga, 1. att
riksdagen skulle besluta tillsätta en kulturutredning
som toge sikte på mera
aktiva och aktiviserande åtgärder än enbart
stipendier och andra stödformer
i syfte att samtidigt tillgodose kulturarbetarnas
och samhällets gemensamma
intressen och behov, efter riktlinjer
som ginge ut på att ge konstnärerna (i
vidaste mening) fler arbetsuppgifter
samt bättre ersättning för deras högt
kvalificerade arbete, 2. att anslaget till
stipendier åt tonsättare i enlighet med
Musikaliska akademiens och Föreningen
Svenska tonsättares förslag höjdes från
271 000 kr. till 300 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Källqvist och Billman (I: 273)
samt den andra inom andra kammaren
av fru Gärde Widemar och herr Keijer
(11:316), i vilka hemställts, såvitt nu
var i fråga att riksdagen måtte för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtitelns
driftbudget anvisa ett reservationsanslag
av 2 114 000 kr. till Konstnärsstipendier; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Källqvist och Billman (I: 274) samt
den andra inom andra kammaren av
fru Gärde Widemar och herr Keijer
(II: 315);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Nr 16

fröken Ljungberg och herr Risberg
(1:327) samt den andra inom andra
kammaren av herr Nordstrundh in. fl.
(11:333), i vilka hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen måtte hesluta
att till Konstnärsstipendier för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 2 294 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Ljungberg och herr Risberg (I: 332)
samt den andra inom andra kammaren
av fröken Karlsson m. fl. (11:320), i
vilka hemställts att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att
under åttonde huvudtiteln fr. o. m.
budgetåret 1965/66 lämnades en sammanställning
över sådan kulturell verksamhet,
vilken administrerades genom
andra departement;

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Fälldin och Gustavsson i
Alvesta väckt motion (11:578).

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:96 och 11:132, i
vad de avsåge ytterligare stipendier åt
tonsättare, icke måtte av riksdagen bifallas; II.

att motionerna 1:273 och 11:316,
i vad de avsåge ytterligare arbetsstipendier
åt konstnärer inom måleri in. in.,
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna I: 327 och II: 333,
i vad de avsåge ett stödsystem uppbyggt
på dels ett ökat antal arbetsstipendier
och dels inrättande av meritstipendier,
icke måtte av riksdagen bifallas;

IV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:96 och 11:132,
I: 273 och II: 316 samt I: 327 och II: 333,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
till Konstnärsstipendier för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag av
1 994 000 kr.;

V. att motionerna I: 96 och II: 132, i
vad de avsåge en kulturutredning, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; VI.

att motionerna 1:274 och 11:315

Konstnärsstipendier

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VII. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 332 och II: 320, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj :t närmare övervägde att under
åttonde huvudtiteln, därest sä visade
sig tekniskt genomförbart, jämväl lämna
en kortfattad sammanställning över
bidragsgivningen till sådan kulturell
verksamhet, som administrerades genom
andra departement än ecklesiastikdepartementet; VIII.

att motionen II: 578 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

II. att riksdagen måtte bifalla motionerna
I: 273 och II: 316 i vad de avsåge
inrättande av ytterligare tio arbetsstipendier
åt konstnärer inom måleri
m. in.;

IV. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Majts förslag och motionerna
1:327 och 11:333 samt med avslag å
motionerna I: 96 och II: 132 ävensom
med bifall till motionerna 1:273 och
II: 316, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, till Konstnärsstipendier för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 2 114 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Liksom föregående år
kan man konstatera, att det kulturvänligare
klimat som under de senaste åren
varit rådande i ecklesiastikdepartementet
håller i sig i år. Det begärs således
i statsverkspropositionen ökade anslag
till bl. a. konstnärsstipendier, som be -

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Konstnärsstipendier

handlas i denna punkt, och utskottet
har tillstyrkt förslaget härom.

Jag är helt medveten om att man
måste skynda långsamt då det gäller
upprustningen av ett område som under
så lång tid försummats och att man
inte på en gång kan skapa ekonomisk
rättvisa mellan konstnärer och kulturarbetare
å ena sidan och övriga samhällsgrupper
å andra sidan. Men jag
tycker att man går väl långsamt fram,
t. ex. då det gäller stipendier till konstnärer
inom måleri m. m., i fråga om
vilka det i statsverkspropositionen bara
föreslås en ökning med tio större arbetsstipendier
i förhållande till föregående
år. Denna grupp konstnärer befinner
sig kanske mer än någon annan
konstnärsgrupp i stark ökning, vilket
naturligtvis också medför att behovet
av stipendier blir allt större år från
år. Akademien för de fria konsterna
har i sin begäran om anslag framhållit,
att insatser av väsentligt större omfattning
än vad som föreslås är nödvändiga,
om dessa konstnärer skall kunna
tillförsäkras en anständig trygghet.

I en motion som jag har varit med
om att väcka i denna kammare har vi
föreslagit, att ytterligare tio sådana arbetsstipendier
skall ställas till förfogande
för konstnärer inom måleri m. m.,
d. v. s. tio fler än som föreslagits i
statsverkspropositionen. Detta skulle
dra en kostnadsökning av 120 000 kronor.

Anledningen till att vi motionärer
särskilt ömmar för dessa konstnärer inom
måleri m. m. är att de enligt vår
mening genomgående har mycket svårt
att försörja sig på sitt konstnärliga arbete.
Alltför många av dem hindras i
sitt konstskapande genom att de för
sitt livsuppehälle måste ta annat arbete.
Det är inte alls ovanligt att man
bland diskare och andra restaurangarbetare
finner unga artister. Dessa unga
artister och övriga arbetande konstnärer
har rätt att ställa samma krav på
social trygghet som andra grupper i

samhället. Konstakademiens förslag om
arbetsstipendier innebär en väsentligt
större ökning av antalet stipendier än
vi föreslår i vår motion, men vi motionärer
har inte vågat ställa våra krav
så högt utan har nöjt oss med att föreslå
en ökning med tio större arbetsstipendier
utöver vad som föreslås i propositionen.
Vi tycker därför att utskottsmajoriteten
kunde ha tillstyrkt detta
förslag. Det är dock inte så kostbart
med dessa ytterligare tio stipendier,
som skulle ge tio konstnärer möjlighet
att arbeta i trygghet för det dagliga
brödet. Dessutom skulle det för hela
konstnärsgruppen utgöra ännu ett bevis
på samhällets uppskattning av deras
insatser för vår kultur. Vi har kanske
i alltför hög grad varit inriktade
på att förbättra den materiella levnadsstandarden
i vårt land och låtit den
kulturella standarden komma i andra
hand. Som väl är håller det nu på att
ändra sig, och vi är väl tämligen överens
om att utbygga det ekonomiska stödet
till konstnärer och kulturarbetare,
så att de får ägna sig åt konstskapande
på samma villkor som övriga grupper
i samhället ägnar sig åt sitt arbete.
Bara om de helt och fullt får ägna
sig åt konstskapande kan konsten och
konstnärerna få en central plats i vårt
kulturliv, så att de får kontakt med och
betydelse för allt större folkgrupper i
vårt land.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Boman
in. fl.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Situationen för de
konstnärligt verksamma är i dagens
samhälle inte tillfredsställande. Detta
har blivit dokumenterat gång på gång.
Vårt allmänna välstånd har under de
senaste åren ökat, och vi förutsätter, att
detta skall fortsätta. Samtidigt nödgas
vi emellertid konstatera, att denna välfärd
icke i tillräcklig grad kommit de
konstnärligt arbetande till del. Det

Fredagen den 10 april 19(54 fm.

Nr 16

finns förvisso många orsaker till det.
En av dessa orsaker — som på sitt sätt
är ganska avgörande — är, att konstnärliga
alster svårligen låter sig inpassas
i den rådande marknadssituationen.
Ingen som har accepterat en konstverkens
exklusivitet kan godta den fria
marknadsmekanismen som värderingsnorm
för dem. Kulturskaparna befinner
sig i en situation, som gör att frågeställningen
ibland ytterst gäller, om det
skall vara samhällets skyldighet att
möjliggöra för dem att uteslutande syssla
med konstnärlig verksamhet, även
om den icke är lönsam. Det är riktigt
som det ofta sägs, att många konstnärer
helt enkelt inte kan leva på sitt
yrke. Vi har att erkänna denna deras
speciella situation, och därav följer,
att samhället av kulturella skäl måste
åta sig att ge konstnärerna ett något så
när tryggat uppehälle och därigenom
möjliggöra för dem att uteslutande ägna
sig åt sin konstnärliga verksamhet.

Det finns självklart ett samband mellan
kulturarbetarnas ekonomiska villkor
och deras förmåga att tillgodose
samhällets kulturbehov. Kulturskaparnas
villkor kan förbättras genom olika
åtgärder. En åtgärd — men förvisso
inte den enda —- är utökning av den
statliga och kommunala stipendieverksamheten
av olika slag. I motionerna
I: 327 och II: 333 hemställs, att av de
medel som ställs till konstnärsstödets
förfogande borde inrättas ytterligare
ett antal arbetsstipendier, avsedda att
bidra till innehavarnas ekonomiska
trygghet under en period av samlad
konstnärlig insats. I reservation vid
punkt 5 i utlåtandet rörande konstnärsstipendier
hemställs om ökning av anslaget
till arbetsstipendier. Det görs visserligen
på delvis andra grunder än
som föreslagits i den motion, som jag
har varit med om, men det förändrar
ingenting i själva sakfrågan, d. v. s.
kravet på fler arbetsstipendier, varför
jag ber att få yrka bifall till reservationen
av herr Boman m. fl.

Konstnärsstipendier

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! I de principdeklarationer
som fru Gärde Widemar och herr
Nordstrandh avgivit kan jag utan vidare
instämma. Kanske finns det inte heller
några meningsskiljaktigheter när det
gäller själva principen. Nu menade
emellertid i varje fall fru Gärde Widemar,
att takten i upprustningen har varit
för långsam när det gäller konstnärsstipendieringcn.
Det kan kanske
därför vara lämpligt att ett ögonblick
titta på vad som har skett på detta område
under de senaste åren.

Konstnärerna inom måleri m. m., som
det numera heter, hade så sent som år

1957 bara två stipendier att räkna med,
vardera på 1 500 kronor. När akademien
för de fria konsterna samma år
skrev sina petita för det följande året,
krävde den en höjning av detta blygsamma
anslag, och den gjorde det med
följande remarkabla ord: »Konstnären
intar en särställning i våra dagars samhälle
genom att det inte existerar ett
fast samband mellan hans kvalifikationer
och hans arbete å ena sidan och
hans materiella status å den andra.»
Resultatet blev att stipendiebeloppet

1958 höjdes till 40 000 kronor, två år
senare till 80 000, följande år — 1961
— till 230 000 och 1963 till 331 000 kronor.
Nu föreslår departementschefen
451 000 kronor. Det är alltså en höjning
från 3 000 till 451 000 kronor på sju år.
Det lönar sig inte att räkna ut den procentuella
höjningen, men även den absoluta
höjningen är ju betydande.

Det har varit på samma sätt med tonsättarna.
De hade under det år som jag
tar som utgångspunkt, 1958, stipendier
på sammanlagt 40 000 kronor. De fick
följande år 80 000 kronor, 1961 230 000
kronor och förra året 271 000 kronor.
Det är alltså samma tendens på det området.
Går vi till den tredje gruppen,
som vi brukar kalla den fria gruppen,
bestående alltså av övriga konstnärer,
så finner vi att den gruppen ännu 1961
inte hade ett öre i stipendier. Den fick

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Konstnärsstipendier

380 000 kronor år 1962, följande år
612 000 och i år 912 000 kronor. Den
fjärde gruppen, författarna, har inte på
samma sätt tilligodosetts. Deras utgångspunkt
är 100 000 kronor, och först
i år har det blivit en höjning, nämligen
till 360 000 kronor.

Detta betyder, om man slår tillsammans
de fyra posterna, en höjning på
sju år från 180 000 till nära 2 miljoner
kronor. Beloppet har alltså mer än tiofaldigats.
Då har jag ändå inte räknat
med den nya rubriken »Konstnärsbelöningar».
När man bedömer denna utveckling,
måste man dessutom beakta
att en motsvarande höjning har skett
på ersättningssidan, alltså när det gäller
ersättning till konstnärligt arbetande
människor för den arbetsinsats de
gör. Jag kan ta upp några punkter därvidlag.

Anslaget till Nationalmuseum för
vård av samlingarna och inköp av ny
konst till samlingarna har stigit — jag
tar fortfarande 1958 som utgångspunkt
— år efter år från 142 000 till 245 000
kronor, 296 000 kronor, 346 000 kronor,
421 000 kronor och i år till 500 000 kronor.
En ny post har i det sammanhanget
kommit till, anslaget till utställningar
av svensk konst i utlandet, med
100 000 kronor. Håller vi oss fortfarande
till konstnärer inom måleri in. m.,
kan vi peka på anslaget till konstnärlig
utsmyckning av statliga byggnader. Det
uppgick 1958 till 200 000 kronor, steg
1960 till 400 000, år 1962 till 500 000 och
år 1963 till 1 miljon kronor. Nu föreslås
1 200 000 kronor.

Ersättningen till författarna för att
deras böcker tas i anspråk på de offentliga
biblioteken var 1958 endast 870 000
kronor men uppgår nu till i det närmaste
2 miljoner.

Samtidigt med allt detta har det skett
en upprustning på angränsande områden.
Musikhögskolan och konsthögskolan
har sålunda i olika avseenden upprustats,
och de studerande där har in -

ordnats i det studiesociala systemet. Vi
har skapat ett speciellt filmstöd och en
rikskonsertbyrå har inrättats. Framför
allt har det nu skett en höjning på det
område som förut täcktes av lotterimedelsfonden,
alltså anslaget till teatrar,
orkestrar o. s. v. I år har anslaget höjts
med 6 miljoner kronor efter en successiv
höjning under tidigare år.

Jag har anfört dessa siffror och dessa
omständigheter, inte för att ropa
»Hurra vad det är bra!» — allting är
visst inte bra; höjningarna är visserligen
relativt sett mycket stora men absolut
sett blygsamma — utan för att visa
att det har skett cn systematisk höjning
år från år, speciellt sedan 1960. Denna
systematiska höjning vittnar om en vilja
hos ecklesiastikministern och regeringen
att föra en målmedveten kulturpolitik.
Det ingår i uppläggningen att
höjningarna av anslagen skall fortsätta,
och jag är förvissad om att så kommer
att ske.

Nu föreligger som vanligt motioner
med överbud, men jag måste konstatera
att överbuden i år är blygsamma. Visst
skulle det vara skönt om konstnärerna
inom måleri m. m. skulle få ytterligare
120 000 kronor, som reservanterna föreslår,
och om tonsättarna skulle få ytterligare
29 000 kronor som föreslagits
i motion. Inte är jag den som missunnar
dem denna höjning! Sakliga skäl
kunde tala för en mångdubbelt större
höjning. Men jag måste å andra sidan
konstatera, att ecklesiastikministern i
år har lyckats höja stipendiesumman
aktningsvärt. Om fru Gärde Widemar
frågar varför inte höjningen blivit större,
så skulle jag vilja säga, att det är av
samma skäl, vilka har föranlett fru Gärde
Widemar att inte sträcka sig längre
än till en utökning med ytterligare
120 000 kronor. Varför inte en miljon?
Jo, det måste finnas skäl för det, och
samma skäl har ecklesiastikministern
haft för att inte för dagen gå längre än
han gjort.

Med hänvisning till det anförda an -

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Nr 16

ser jag mig utan samvetsförebråelser
kunna yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Till diskussion står här
i dag inte endast de sedvanliga anslagsfrågorna
utan också vissa principiella
problem. Det är glädjande att alla partier
nu visar ett starkt intresse för kulturarbetarnas
ställning. Det är särskilt
intressant att höra högerns representant
här i debatten tala mot den fria marknadsmekanismen,
d. v. s. mot kapitalismens
lagar. Men jag hälsar honom gärna
välkommen i kretsen av kultursocialister.
Det har också kunnat dras i gång
en livaktig debatt i pressen om det s. k.
kulturstödet. Men frågan är hur samhället
skall utforma sina åtgärder för
att det skall ge avsett resultat.

Diskussionen har varit rätt förvirrad
och delvis gällt detaljer som inte kan
vara avgörande. Motsatsställningen här
i dag i vissa frågor mellan socialdemokratiska
och borgerliga utskottsledamöter
gäller också underordnade problem.
Frågan om konstnärsbelöning
eller konstnärsersättning kan inte vara
den väsentliga — i bägge fallen handlar
det om olika former av stöd för att
säkra en inkomst som går att leva på
under viss tid.

Vi ser på saken så här: Det avgörande
är att tillförsäkra kulturarbetarna
goda utbildnings- och utkomstmöjligheter,
främst genom att de bereds rikligare
arbetstillfällen, erhåller beställningar
från stat och kommun och får
bättre betalt för sitt högt kvalificerade
arbete. Därigenom skapas också förutsättningar
för en kulturmiljö, där kulturen
på ett helt annat sätt än nu blir
en allmän angelägenhet. Det är alltså
enligt vår mening inte så mycket fråga
om att »stödja» författare, målare, musiker
o. s. v. som fastmer att tillvarata
deras begåvning och arbetskraft.

Stödformer av olika slag är under nuvarande
förhållanden alltjämt ofrånkomliga,
och vi är anhängare av en

Konstnärsstipendier

utbyggnad av det statliga stipendieväsendet,
men detta är inte tillräckligt
och inte huvudsaken. Statsmakterna
måste inrikta sina strävanden efter andra
ledmotiv och med ett annat perspektiv
än för närvarande. I stället för passivt
stöd under skilda beteckningar
krävs åtgärder som stimulerar kulturarbetarna
i deras skapande arbete, åtgärder
som bidrar till ökad produktivitet,
högre konstnärlig kvalitet och
även till ett mera utbrett kulturmedvetande
i samhället som helhet.

Det är med dessa motiveringar vi i
vår motion nr 132 föreslagit tillsättande
av en allmän kulturutredning. Det är
utmärkt att statsutskottet i princip stödjer
detta krav, men det hade varit ännu
bättre, om man gått med på att begära
utredningen nu. Varför skall man vänta
när enligt vad utskottet skriver skäl talar
för att en sådan utredning bör komma
till stånd? Det skulle vara intressant
att höra hur statsutskottets talesman
motiverar dröjsmålet.

Utifrån vår allmänna inställning att
man i första hand skall skapa mera arbetsuppgifter
och ge en bättre ersättning
åt kulturarbetarna — vara verksam
»på ersättningssidan», som herr
Arvidson uttryckte det — har vi i motionen
föreslagit olika åtgärder. Jag
nämner dem i ett sammanhang för att
inte behöva återkomma alltför många
gånger i debatten. Det gäller en ökning
av anslaget till konstnärlig utsmyckning
av offentliga byggnader och det gäller
vidare höjning av ersättningen åt författare
för utlåning av deras verk från
biblioteken. Vi kommer givetvis att stödja
de reservationer som tagit upp dessa
våra krav.

Vi har också föreslagit viss utbyggnad
av stipendieväsendet. Det gäller
t. ex. en höjning av anslaget till stipendier
åt tonsättare i enlighet med
Musikaliska akademiens förslag. Det
anslaget är annars oförändrat. Det gäller
också förslaget från Akademien för
de fria konsterna och Konstnärernas

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Konstnärsstipendier

riksorganisation om inrättande av långtidslegat.
Till denna senare fråga får jag
återkomma under nästa punkt på dagordningen.

Innan jag ställer vissa yrkanden under
denna punkt, vill jag rätta ett misstag
av statsutskottet. Vi har inte i vår
motion yrkat avslag på Kungl. Maj :ts
förslag angående anslag till konstnärsstipendier,
och det finns därför ingen
anledning att nämna denna under moment
IV i utskottets yrkande.

Med det anförda yrkar jag, herr talman,
under momenten I och V bifall till
motionerna 1:96 och 11:132 i berörda
delar, och under övriga moment bifall
till utskottets förslag.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det skall villigt erkännas,
herr Arvidson, att anslagen av olika
slag till kulturupprustning i vårt land
har varit stora och är stora och att
mycket har gjorts och mer förmodligen
kommer att göras i detta avseende. Men
det rör sig här om en bedömnings- och
avvägningsfråga. När den politiska
oppositionen i motioner framför sina
synpunkter i fråga om den takt som man
anser bör hållas i kulturupprustningen,
bör detta, vilket har sagts många gånger
förut men bör nämnas igen, inte ständigt
betecknas som överbud. Även när
man gör en mycket sträng avvägning,
kallas det för överbud. Det kan emellertid
med en viss tillfredsställelse konstateras,
att herr Arvidson nu har tillagt
adjektivet »blygsam».

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Herr Hermansson frågade
vilka skäl utskottet hade till att
skjuta på den stora kulturutredning som
det talas om i utskottets utlåtande. Jag
vet inte om jag vågar tala för hela utskottet,
men själv har jag den uppfattningen
att vid denna tidpunkt, då vi
har inlett en allmän upprustning på
detta område men ännu inte hunnit se
de konkreta resultaten därav, är det för

tidigt att sätta i gång en stor utredning
— som enligt min mening dock måste
komma. Ju fler anslagspunkter vi
får och ju större summor det gäller,
desto angelägnare blir det med en översyn,
en samordning, en framtidsplanering
på lång sikt. Nu pågår inom ecklesiastikdepartementet
en planering — jag
vet inte hur långt fram i tiden den
sträcker sig, men i varje fall är det en
planering för de närmaste åren — som
innebär att upprustningen kommer att
fortsätta. Vi kommer därför inom de
närmaste åren att få erfarenheter som
är tillräckliga för en utredning att bygga
på. När den tidpunkten är inne skall
jag vara den förste att yrka bifall till
en sådan utredning som herr Hermansson
talat om.

Vad herr Nordstrandhs senaste anförande
beträffar vill jag instämma i att
det här är fråga om en bedömning, en
finansiell avvägning. Herr Nordstrandh
sade att den höjning som föreslås i
reservationen är av blygsam karaktär,
och detta har även jag understrukit
Jag vore frestad att i detta sammanhang,
liksom jag gjort tidigare i denna
kammare, återberätta fabeln om fåglarnas
kungaval, men kanske herr Nordstrandh
kommer ihåg den fabeln ändå.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:96
och II: 132 i motsvarande del; och biföll
kammarens utskottets hemställan.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Gärde
Widemar begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given var -

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Nr 16

sel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 5:o)
mom. II) i utskottets utlåtande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Boman m. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Gärde Widemar begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 101 ja och 95 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III och IV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. V

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:96
och 11:132 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. VI—VIII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Konstnärsbelöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 6, s. 27—
30) föreslagit riksdagen att till detta

Konstnärsbelöningar

ändamål för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 300 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Adolfsson och Lager (I: 96) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hermansson m. fl. (II: 132), i vilka
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen skulle besluta att i enlighet
med förslaget från Akademien för de
fria konsterna och Konstnärernas riksorganisation
långtidslegat instiftades
och att 200 000 kr. ansloges för ändamålet
för budgetåret 1964/65;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Kållqvist och Billman (1:273) och
den andra inom andra kammaren av
fru Gärde Widemar och herr Keijer
(11:316), i vilka hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen måtte under
åttonde huvudtitelns driftbudget a) till
Konstnärslegat (nytt anslag) för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kr., b) avslå Kungl.
Maj :ts förslag om ett förslagsanslag av
300 000 kr. till Konstnärsbelöningar;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson (I: 396) och den andra
inom andra kammaren av herr Wahlund
(II: 492), i vilka hemställts att riksdagen
måtte I. vid sin behandling av
förevarande punkt godkänna a) att som
kvalifikationsgrund för erhållande av
konstnärsbelöningar skulle gälla endast
de konstnärliga insatserna, b) att för
reducering av konstnärsbelöningar skulle
räknas högst en tredjedel av mottagarens
egna inkomster, c) att hänsyn
i förekommande fall skulle kunna tagas
till inkomsterna under löpande inkomstår
i stället för till inkomsterna
under föregående år, II. i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad i övrigt
i motionerna anförts, samt III. till
Konstnärsbelöningar för budgetåret

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Konstnärsbelöningar

1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
600 000 kr.;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Arvidson väckt motion (II: 191).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:96 och 11:132, 1:273 och 11:316
samt I: 396 och II: 492 ävensom II: 191,
förstnämnda fyra motioner såvitt nu var
i fråga, till Konstnärsbelöningar för
budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 300 000 kr.

I. att riksdagen måtte, med avslag
å Kungl. Maj :ts förslag och motionen
11:191 ävensom i anledning av motionerna
1:96 och 11:132, 1:273 och
11:316, sistnämnda fyra motioner såvitt
nu var i fråga, samt motionerna
1:396 och 11:492, till Konstnärsersättningar
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett reservationsanslag av 600 000 kr.;

II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t framhålla vad reservanterna
anfört rörande de föreslagna
konstnärsersättningarna, särskilt att
som kvalifikationsgrund för erhållande
av konstnärsersättning skulle gälla de
konstnärliga insatserna, samt institutets
karaktär av försöksverksamhet.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag återkommer under
denna punkt, eftersom jag i en motion
har yrkat avslag på det förslag om
konstnärsbelöningar som här behandlas.

Det är en helt ny form av konstnärsunderstöd
som föreslås av ecklesiastik -

ministern genom dessa s. k. konstnärsbelöningar,
och det har såsom ett förslagsanslag
begärts 300 000 kronor, avsett
att räcka till 25 konstnärsbelöningar.
Dessa belöningar skall utgå till personer
som genom konstnärlig verksamhet
gjort mycket betydande insatser
inom svenskt kulturliv, vare sig insatserna
har bestått i skapandet av litterära
eller konstnärliga verk, uppträdande,
såsom utövande konstnärer eller i
annan form. I första hand skall, säges
det, den konstnärliga insatsen vara avgörande
vid utseende av belöningsinnehavare.
Vid valet mellan meritmässigt
likvärdiga konstnärer skall behovssynpunkten
fälla utslaget. I princip skall
konstnärsbelöning utgå under innehavarens
återstående livstid och vara skattebelagd.
Belöningen skall vara tillgänglig
för alla konstnärsgrupper, och i
första hand skall, som sagt, den konstnärliga
insatsen vara avgörande vid
utseende av innehavare. Men det är ju
mycket tänkbart att flera konstnärer
kan anses likvärdiga, eftersom valet
skall gälla hela fältet av konstnärer, och
då skulle alltså behovssynpunkten bli
utslagsgivande.

För utdelande av konstnärsbelöning
skall gälla den viktiga begränsningen
att belöningen minskar med det belopp
som innehavaren förtjänar på annat
sätt. Om han skulle genom eget arbete
förtjäna 10 000 kronor, avräknas detta
belopp från belöningen. Skulle hans övriga
inkomster under ett visst år uppgå
till 24 000 kronor, bortfaller konstnärsbelöningen
helt under detta år.

Ecklesiastikministern gör i statsverkspropositionen
det uttalandet att genom
denna konstruktion kan konstnärsbelöningen,
förutom att utgöra en hedersbevisning
och garanti för en viss minimiinkomst
under konstnärens återstående
livstid, även fylla syftet att i viss utsträckning
motverka ojämnheter i ekonomisk
standard mellan olika konstnärsgrupper.

Såsom jag framhållit redan i motio -

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Nr 16

nen lider enligt min uppfattning detta
förslag av allvarliga brister. Hur skall
det kunna göras en rättvis meritvärdering
för konstnärer av olika slag? Hur
skall man kunna finna någon gemensam
mall för att bedöma t. ex. målares, författares
och kompositörers meriter? Hur
skall man med samma måttstock kunna
värdera Birgit Nilssons sång, KarlBirger
Blomdahls musik, Evert Lundquists
tavlor och Vilhelm Mobergs romaner? Båda

dessa syften med konstnärsbelöningarna,
alltså att de skall utgöra en
liedersbevisning åt högt förtjänta konstnärer
och dessutom tillgodose ett visst
trygghetskrav, måste motverkas av bestämmelsen
om reducering för det fall
att vederbörande har andra inkomster.
Man får väl anta att åtskilliga av de
konstnärer som kan komma i fråga befinner
sig i inkomstlägen på minst
24 000 kronor, och i sådana fall mister
alltså vederbörande helt och hållet belöningen.

Det kan inte heller vara stimulerande
för det fortsatta konstnärliga skapandet
att en konstnär inte skulle få någonting
betalt för sitt arbete upp till ett belopp
av 24 000 kronor. Det blir faktiskt detsamma
som en hundraprocentig marginalskatt
på vad han förtjänar utöver belöningen.
Det skulle därför inte förvåna
mig, om förslaget hade väckt större förtjusning
i finansdepartementet än i ecklesiastikdepartementet.
Det kan knappast
bli fråga om någon större åderlåtning
av försöksanslaget, om förslaget
tillämpas på det sätt som uppenbarligen
är avsett.

Det finns väl inte någon tvekan om
behovet av stöd till konstnärer som befinner
sig i ett ogynnsamt ekonomiskt
läge och som behöver ett ekonomiskt
bidrag för att kunna fortsätta sitt konstnärliga
skapande. I reservation nr 2
av herr Boman m. fl. föreslås införandet
av särskilda konstnärsersättningar i
stället för dessa konstnärsbelöningar.
Även i den motion som jag nyss om -

Konstnärsbelöningar

nämnde föreslås att konstnärsbelöningar
skall utbytas mot konstnärsersättningar,
vilka skulle kunna bli av utomordentligt
stort värde såsom komplement till de arbetsstipendier
som redan finns.

Dessa konstnärsersättningar skulle
tillfalla arbetande konstnärer som under
en längre tid kan beräknas vara i ett
ogynnsamt ekonomiskt läge och som
genom konstnärsersättningen skulle under
dessa år kunna tillförsäkras trygghet
och arbetsro. Någon reducering av
ersättningen för det fall att de förtjänade
egna medel skulle inte ske, men den
skulle däremot vara skattepliktig.

Man hade tänkt sig att dessa konstnärsersättningar
till att börja med skulle
utgå under fem år och kunna omprövas
efter denna period. Om förhållandena
vore oförändrade, d. v. s. om det
alltjämt funnes behov av ersättning,
skulle de fortsätta att utgå. Avsikten
skulle vara att vederbörande konstnär
inte kunde berövas ersättningen så länge
han levde och vore i behov av den.

I motionen har vi kallat stödet konstnärslegat,
men i reservationen har man
använt uttrycket konstnärsersättning.
För min del har jag ingenting emot denna
terminologiska förändring.

Jag tror att konstnärsersättningarna
skulle ge en betydligt mera tillfredsställande
lösning av problemet och ge en
ordnad trygghet åt ett större antal konstnärer.
Naturligtvis är det önskvärt att
resurserna så småningom kan ökas så
att ännu fler konstnärer, som nu går i
ständig ängslan för ekonomisk nöd,
kunde få den trygghet som är nödvändig
för dem och deras familjer.

I likhet med reservanterna är jag helt
införstådd med att det kulturstöd, som
konstnärsersättningarna skulle utgöra,
till en början måste få karaktären av försöksverksamhet.
Något annat är inte heller
avsett med de i statsverkspropositionen
föreslagna konstnärsbelöningarna.

Även om ett system med konstnärsersättningar
i den utsträckning som reservanterna
föreslår skulle kräva 600 000

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Konstnärsbelöningar

kronor i stället för högst 300 000 kronor
som begärts, är jag av den uppfattningen
att detta system skulle bli mycket värdefullare
för konstnärerna. Jag ber därför
att få yrka bifall till reservation nr
2 av herr Boman m. fl.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Enligt den uppfattning,
som redovisas i motionerna nr 327 i
första kammaren och 333 i andra kammaren,
lider departementschefens förslag
om s. k. konstnärsbelöningar av betydande
svagheter. I realiteten innebär
förslaget mera en trygghetsförsäkring
än den belöning till högt förtjänta konstnärer
som det borde avse. I många fall
torde de personer, som kommer i fråga,
att på grund av en rik produktion ha
uppnått inkomster, som ligger över den
föreslagna maximeringen av den nettoinkomst,
ovanför vilken konstnärsbelöningar
icke utdelas.

I sakens natur ligger också, att konstnärsbelöningar
av den merittyp som här
avses bör inrymma ett visst stimulansmoment.
Det kan emellertid knappast
ligga någon stimulans i ett system som
innebär att ökade insatser och därmed
ökade inkomster leder till en reducering
av belöningen. Varje inkomstökning
under den maximerade inkomsten
blir i realiteten ett slags subvention tillbaka
till staten.

Med hänsyn till de synpunkter som
anförts föreslås i motionerna nr 327 i
första kammaren och 333 i denna kammare
i stället för de av departementschefen
förordade konstnärsbelöningarna
inrättandet av ett antal meritstipendier,
utgörande en samhällets hedersbevisning
till väl meriterade och förtjänta
konstnärer. Denna belöning skall inte
reduceras på grund av innehavarens
egna inkomster.

I linje med vad vi motionärer har
åsyftat ligger reservationen nr 2 av herr
Boman m. fl., som fogats till punkten
6 gällande konstnärsbelöningar. Därför

ber även jag att få yrka bifall till denna
reservation.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Den nya stödform som
fått beteckningen konstnärsbelöningar
och som innebär en livstidsgaranti för en
hygglig inkomst har många intressanta
sidor. Om man läser i handlingarna —-kanske framför allt i propositionen —
får man det bestämda intrycket att departementschefen
här har velat tillmötesgå
ett mycket gammalt krav från yrkesutövarna
på det konstnärliga området,
nämligen kravet på konstnärslöner.
Stödet är inte utformat så, men syftemålet
är detsamma som syftet med
konstnärslöner skulle vara, nämligen
att garantera konstnären en viss ekonomisk
trygghet i hans yrkesutövning.

Det är alldeles riktigt som det sagts
i debatten att det här är fråga om hedersbevisningar.
Riktigt är också att
målsättningen, såsom förslaget är utformat
i år, i viss mening står i motsättning
till belöningarnas syfte i övrigt.
Men jag ser trygghetsmomentet som det
väsentliga. Här gäller det att skapa
trygghet mot utebliven eller för låg
inkomst, trygghet mot alltför starka inkomstfluktuationer
och kanske framför
allt trygghet mot misär på ålderdomen.
Förslaget innebär bl. a. att en konstnär,
som blivit belönad på detta sätt, slipper
att ägna sig åt förtjänstarbete av icke
konstnärlig art — om han nöjer sig
med den standard som en inkomst på
24 000 kronor om året kan ge — och
helt kan ägna sig åt sina konstnärliga
uppgifter.

År det nu fråga om en förnuftig konstruktion?
Fru Gärde Widemar sade litet
spydigt att finansministern nog har
hälsat konstruktionen med förtjusning,
eftersom den är så billig för staten. I
många fall skulle nämligen konstnärsbelöningarna
inte kosta staten någonting
alls. Med det yttrandet avslöjade
dock fru Gärde Widemar att hon inte

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Nr 16

har begripit ett dugg av vad det här är
fråga om. Fördelen med konstruktionen
är just att kostnaderna är överkomliga
och att det finns möjligheter att efter
de första erfarenheterna utöka antalet
konstnärsbelöningar, kanske till det tioeller
tjugodubbla. Den dag vi kan dela
ut låt oss säga 500 sådana här belöningar
åt kvalificerade svenska konstnärer
av olika slag, vilka då får sin
existens tryggad, har vi löst hela det
eländiga kulturproblem som vi nu har
att brottas med.

Därför är det avslagsyrkande som här
föreligger mycket beklagligt. Om riksdagen
i dag bifaller det yrkandet, föreställer
jag mig att förslaget om konstnärsbelöningar
aldrig kommer igen, och
då har vi påtagit oss ansvaret inför de
svenska kulturarbetarna att ha berövat
dem möjligheten att få sina problem
lösta för framtiden.

Förslaget lider emellertid av vissa
svagheter i konstruktionen. Det har jag
själv framhållit i den motion jag skrivit
under, och fru Gärde Widemar och
herr Nordstrandh har också pekat på
dem. En av svagheterna är att egna inkomster
upp till 24 000 kronor är värdelösa.
Detta kommer visserligen inte
att fresta de belönade att sluta med sitt
konstnärliga arbete, ty konstnärsdriften
påverkas inte på det sättet, men de
skulle kanske frestas till att inte utnyttja
sin konstnärliga produktion ekonomiskt.
Därför är det önskvärt att ha
en annan reduktionsregel än den som
regeringen har föreslagit. Det skulle inte
bli mycket dyrare, om man läte hälften
av konstnärernas egen inkomst vara utan
verkan på belöningens storlek. Utskottet
har också rekommenderat en översyn
i den riktningen till nästa år. Jag
vill i sammanhanget påpeka, att om
man i departementet hade underställt
förslaget konstnärsorganisationernas bedömning,
så hade vi där kunnat peka
på denna svaghet och misstaget hade
då aldrig gjorts.

Fru Gärde Widemar pekade på en

Konstnärsbelöningar

annan svaghet i förslaget — och jag
vill inte säga att hon har fel därvidlag
— nämligen svårigheterna att värdera
olika konstnärliga insatser inbördes. Vi
har inte någon måttstock för det, sade
hon. Detta är i och för sig riktigt. Men
man kan självfallet ha en allmän uppfattning
om en konstnärs betydelse och
lägga den till grund för fördelningen av
belöningarna.

Departementschefen har föreslagit att
det förberedande urvalet av belönade
konstnärer skall göras av fyra olika instanser
och stipendieutdelande korporationer,
nämligen styrelsen för Sveriges
författarfond när det gäller författare
och översättare, konstakademien när
det gäller konstnärer inom måleri m. in.,
musikaliska akademien när det gäller
tonsättare samt KLYS’ stipendienämnd
när det gäller övriga konstnärer. Dessa
organ skulle var för sig inlämna förslag
till departementet, där man sedan skulle
göra den slutliga avvägningen. Vi har i
KLYS varit mycket bekymrade över
detta förslag, alltså inom den samarbetsnämnd
som de olika kulturarbetarnas
organisationer har skapat. Vi menar
nämligen att det skulle leda till en osund
konkurrens mellan de fyra grupperna
och förleda dem att göra upp förslagslistorna
med hänsyn till vad som bebedömdes
kunna stå sig i konkurrensen
och inte med utgångspunkt från verkliga
förhållanden. Därför har vi i våra skrivelser
till statsutskottet i samband med
denna fråga begärt en annan tågordning.
Vi föreslår att de fyra korporationerna
skall utse en gemensam delegation
som avger ett enda förslag till
departementet. Sedan bör det givetvis
ankomma på Kungl. Maj:t att göra det
slutliga urvalet. Nu har utskottet accepterat
en sådan lösning och rekommenderar
den till departementet. Jag tror
alltså att de svagheter, som här påpekats,
kommer att rättas till.

Av fru Gärde Widemars anförande
framgick, att hon trodde att reservanternas
förslag vore konstnärsvänligare

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Konstnärsbelöningar

än utskottets. Jag vågar understryka att
detta är helt felaktigt. Styrelsen för författarfonden,
där författarna själva har
majoritet, styrelsen för FLYCO, Fria
litterära yrkesutövares centralorganisation,
samt Konstnärliga och litterära yrkesutövares
samarbetsnämnd har enhälligt
ställt sig bakom denna form av
konstnärsbelöningar. Man har pekat på
bristerna och bett att få dem ändrade
men fasthållit vid själva systemet. Jag
tror att reservanterna här påtar sig ett
mycket stort ansvar inför konstnärsvärlden
genom att vidhålla sitt avslagsyrkande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag känner mig en aning
obehagligt berörd inför det hot herr
Arvidson avfyrade, innebärande att om
kammaren inte bifaller departementets
förslag i dag, komer något sådant förslag
aldrig tillbaka och konstnärerna blir
utan sitt stöd. Innebär detta, att departementet
så småningom kommer med
ett bättre genomtänkt förslag efter att
ha plockat bort alla de svagheter i det
nu föreliggande, som herr Arvidson här
räknat upp, så må det vara i hög grad
välbetänkt, att den översynen sker i
departementet.

Men skulle detta hot innebära att departementet
skulle tappa fortsatt intresse
för utbyggnaden av stödet till
konstnärerna på denna punkt, om kammaren
i dag bifaller reservationen i
stället för departementets förslag, måste
jag fråga, om herr Arvidson är bemyndigad
att framföra sådana konsekvenser.

Konstnärerna blir ju inte utan hjälp
och stöd, om reservationen segrar i
kammaren. I förhandenvarande situation
synes det mig, som om de får ett
bättre stöd, än om kammaren accepterar
departementets förslag.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag reagerade på samma
sätt som herr Nordstrandh inför det
hot som herr Arvidson framställde. Om
vi här framlägger ett enligt vår uppfattning
bättre förslag än det som finns
i statsverkspropositionen, kan det inte
vara rimligt att säga att vi fördenskull
för all framtid berövar konstnärerna
möjlighet att få understöd i den ena eller
andra formen. Så snarstucken får
man väl ändå inte vara i departementet.

Så vill jag säga att jag för min del
inte missförstått föslaget. Jag har läst
statsverkspropositionen ordentligt — i
varje fall den här delen. Där står inte,
att om detta belopp på 300 000 kronor
inte skulle åtgå till de 25, som skall utses
att få konstnärsbelöningar, skall
resten fördelas bland ytterligare ett antal
konstnärer efter samma principer
som gäller för de först utsedda. Det är
mycket möjligt att detta varit tanken
bakom propositionen, men det är i varje
fall inte uttryckt någonstans. Då har
man ingen anledning att räkna med
att effekten skall bli sådan. Jag tycker
för min del att det är det enda riktiga,
om man nu skall besluta om dylika
belöningar, att man får ge belöningar
till andra personer i stället för
dem som inte kan ta emot dem därför
att de har för stora inkomster. Men det
står som sagt ingenting i propositionen
om den saken.

Herr Arvidson och jag är tydligen
helt ense om de svagheter som finns i
förslaget. Jag skall inte uppehålla mig
vidare vid dem, eftersom det gäller ett
försöksanslag. Man får väl förmoda att
förslaget i framtiden kommer att förbättras
i både det ena och det andra
avseendet. Om resultatet blir att det
framlägges ett bättre förslag från departementet
nästa år, har denna debatt
inte varit förgäves.

Fredagen den 10 april 1904 fm.

Nr 16

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Både herr Nordstrandh
och fru Gärde Widemar har använt ordet
hot och undrat, om jag är bemyndigad
att å departementets vägnar framföra ett
sådant hot. Jag liar inget bemyndigande
från departementet. Vad det här är fråga
om är emellertid att reservanterna
avvisar garantiprincipen, eftersom den
är behäftad med konstitutionella svårigheter.
Självfallet innebär ett avslag i
kammaren på förslaget om konstnärsbelöningar
ett underkännande från kammarens
sida av garantiprincipen. Det
är inte, fru Gärde Widemar, fråga om
att det i fortsättningen inte skulle kunna
lämnas hjälp i den ena eller andra
formen, men hjälpen kommer väl att
försvinna i denna form. Man får gå
fram på andra vägar, som dock aldrig
kan lämna ett stöd av samma omfattning
som konstnärsbelöningarna skulle
kunna ge, om utvecklingen blir lyckosam.

Fru Gärde Widemar säger att det inte
står något i propositionen om att budet,
för den händelse en konstnär inte behöver
ta i anspråk den garanti som
ställts till hans förfogande, skulle gå till
en annan konstnär, varigenom antalet
automatiskt skulle utvidgas. Nej, det står
inte så i propositionen.

Om det emellertid i år visar sig att
de 25 utvalda allesammans har 24 000
kronor i egen inkomst — vi kan tänka
oss detta fall — och alltså inte drar
nytta av garantien i år, skulle detta
innebära att departementet nästa år
utan några betänkligheter kan föreslå
100 rum. Och skulle det visa sig att
inte heller dessa drar någon kostnad,
kanske vi året därpå kan vara uppe i
500 rum. Det är detta som är grundtanken,
som herr Nordstrandh och fru
Gärde Widemar inte vill låtsas om.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Förslaget om konstnärsbelöningar
har ju föranlett en mycket
livlig diskussion. Jag skall inte ta

Konstnärsbelön ingår

upp alla de argument som anförts mot
förslaget, exempelvis beträffande den
tekniska konstruktionen. Här kan väl
en ändring ske efter viss prövningstid.
Det finns dock risk för att urvalet av belönade
kommer att ske mycket ojämnt.
Även om det finns många högt förtjänta
författare och konstnärer, som har
relativt låga inkomster och alltså kan
komma i fråga för dessa belöningar,
kan effekten av metoden bli egendomlig Jag

tycker emellertid att metoden bör
kunna godkännas som ett första steg på
vägen för att lösa trygghets- och pensionsproblemen
för kulturskaparna. Men
det är angeläget att det sker en snabb
utbyggnad av systemet, så att detta blir
mera omfattande. Det skulle vara intressant
och av värde för kammaren,
om den kunde få ta del av ecklesiastikministerns
planer i detta hänseende.

Vi tycker dock det är angeläget att
komplettera pensionsgarantien med en
annan stödform av långtidskaraktär. Vi
har därför föreslagit införande av s. k.
långtidslegat, att löpa förslagsvis 15 år
och under den första tiden vara på belopp
av 6 000 kronor i enlighet med förslaget
från konstakademien och Konstnärernas
riksorganisation. Beloppet kan
ju höjas i mån av tillgångar. Dessa långtidslegat
skulle ge ett visst mått av ekonomisk
trygghet åt väl kvalificerade
yngre konstnärer, som är i behov av
pådant stöd. Denna stipendieform tycks
synnerligen väl anpassad för den yngre
konstnärsgenerationens akuta behov.
Förslaget har tyvärr inte föranlett några
åtgärder från departementschefen
och nu inte heller av utskottet.

Herr talman! Vi har inte som utskottet
förmodar ställt detta förslag i motsättning
till konstnärsbelöningarna utan
avsett det som en komplettering av dessa.
En kombination av åtgärder, som
skapar ekonomisk trygghet dels för de
äldre, dels även för de yngre konstutövarna,
förefaller oss vara den bästa
vägen.

5—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 16

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Konstnärsbelöningar

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag med den
ändring däri, vilken föranleds av bifall
till motion II: 132 i den del som avser
inrättande av långtidslegat

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Herr Arvidson försökte
i debatten dela upp oss i sådana som är
»särskilt konstnärsvänliga» och sådana
som inte är särskilt konstnärsvänliga.
Jag tycker att herr Arvidson och jag
kan anse oss båda vara konstnärsvänliga
och låta det stanna vid detta. Jag
menar att vi inte skall partipolitisera
dessa frågor.

Herr Arvidson sade, att man inte skall
ropa »hurra, vad det är bra!» Jovisst
kan man göra det! Jag tycker att det
varit bra ställt med konstnärsstödets utveckling
under de senaste åren. Herr
Arvidson säger att vi motionärer kommer
med »överbud». Ja, jag har motionsvis
föreslagit en höjning av anslaget
på denna punkt från departementschefens
300 000 till 600 000 kronor. Men
jag hoppas att man inte betecknar det
ett överbud utan att man betraktar det
som ett uttryck för min uppskattning
av det initiativ som departementschefen
tagit.

Utskottet vill — vad beträffar urvalet
av dem som skall åtnjuta konstnärsbelöningarna
— göra en distinktion
mellan det som jag framhållit i min
motion och det som står att läsa i propositionen.
Och förvisso finns det en
nyansskillnad. .lag har yrkat, att endast
de konstnärliga kvalifikationerna skall
vara avgörande vid utseendet av belöningsinnehavare.
Departementschefen
har skrivit: »Den konstnärliga insatsen
bör alltså i första hand vara avgörande
vid utseende av belöningsinnehavare.
Samtidigt synes emellertid vid val mellan
i stort sett lika meriterade kandidater
hänsyn böra tagas även till behovssynpunkten.
» Jag tycker, herr talman,
att skillnaden är hårfin.

Nej, vad vi bör diskutera är samban -

det mellan konstnärsbelöningarna och
belöningsinnehavarens inkomst. Därvidlag
har ju reservanterna inte velat göra
någon reduktion. Jag skall gärna erkänna,
att i det första utkastet till den
motion jag framlagt fanns heller ingen
reduktionsregel. Men vid närmare eftertanke
tyckte jag att man borde ha en
viss, ej alltför kraftig reduktion med avseende
på inkomsten, åtminstone under
försökstiden. Jag stannade vid att yrka
på att en reduktion av belöningarna
skulle göras med högst en tredjedel av
belöningsinnehavarens inkomst. Herr
Arvidson är inne på precis samma linje
i sin motion —• jag kan enkelt uttrycka
saken så att herr Arvidson förordar
reduktion med hälften av inkomsten.

Det har sagts åtskilligt om denna sak
redan av fru Gärde Widemar, herr
Nordstrandh och herr Arvidson, så jag
tycker inte att jag behöver argumentera
vidare. Jag vill bara säga, att det
är en vanlig erfarenhet att när pengar
delas ut av samhället, så måste man
vara försiktig med inkomstgraderingen,
så att incitamentet till att arbeta och
skaffa sig inkomster ej avtrubbas.

Herr Arvidson citerade konstnärsorganisationerna.
Vi kan konstatera att
samtliga tre remissinstanser är på —
jag säger herr Arvidsons och min linje,
trots att herr Arvidsons motion tycks
ha kommit en smula i skymundan.

Vad som sägs av KLYS — Konstnärliga
och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd
— måste man ju ta särskild
hänsyn till, eftersom KLYS representerar
sexton organisationer av kulturarbetare
på litteraturens, konstens,
musikens och teaterns områden. Och
KLYS skriver: »Den viktigaste invändningen
mot konstruktionen av konstnärsbelöningarna
riktar sig emellertid
mot den föreslagna reduktionsregeln.
Enligt förslaget skall staten fylla ut
konstnärens inkomst upp till 24 000 kronor.
Detta innebär, att konstnären, såvida
han nöjer sig med en årsinkomst
av så relativt blygsam storlek, inte blir

Fredagen den 10 april 1904 fm.

Nr 16

intresserad av att skaffa sig egna inkomster.
------Det synes KLYS nöd vändigt,

att den föreslagna reduceringsregeln
ersättes med en annan. KLYS
ansluter sig till de förslag i detta avseende
som innehålles i motionerna av
hr Wahlund och hr Arvidson med förord
för den förstnämnda.»

Nu får vi räkna med att vad vi beslutar
i dag blir ett provisorium, och då
skall vi inte göra så stor affär av det
hela. Vad jag sagt leder naturligen till
ett yrkande om bifall till min motion
11:492, men jag kominer, herr talman,
subsidiärt att rösta med reservanterna.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Det besked herr Wahlund
gav sist i sitt anförande innebar
väl något av en logisk saltomortal. Herr
Wahlunds hela inställning skulle motivera
att han följde utskottet.

Vi skall inte diskutera konstnärsvänlighet
— det är jag på det klara med.
Men att jag begagnade termen »konstnärsvänlig»
berodde på att fru Gärde
Widemar motiverade sitt förslag med att
det vore mera konstnärsvänligt än utskottets.
Jag har den rakt motsatta
uppfattningen.

Jag vill i sammanhanget komplimentera
herr Wahlund. Hans förslag var
en konstruktiv insats på detta område.
Vad som kan invändas mot detaljutformningen
är att vederbörande kan ha
så hög inkomst som 62 000 kronor och
ändå få konstnärsbelöning. Jag föreställer
mig att riksdagen inte är beredd att
gå till sådana höjder. Mitt förslag var
42 000 kronor. Det skall vi emellertid
inte strida om här. Herr Wahlund har
kanske observerat att utskottet anslutit
sig till tankegångarna i hans motion
och min. Det vore konsekvent av herr
Wahlund att gå på utskottet och inte
på reservationen.

KLYS’ av herr Wahlund citerade skrivelse,
vilken rekommenderade herr
Wahlunds motion, har jag skrivit!

överläggningen var härmed slutad.

Konstnärsbelöningar

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 2) av herr
Boman in. fl.; 3:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i motionerna 1:396 och 11:
492; samt 4:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri som föreslagits
i motionerna 1:96 och 11:132;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Gärde Widemar
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de tre återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Hermansson
votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontraproposition i voteringen om
kontraproposition i huvudvoteringen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 3:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande sistnämnda
kontraproposition begärde
dock herr Hermansson votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 6:o) i statsutskottets utlåtande
nr 8 antager utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i motionerna 1:396 och 11:492, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i motionerna
1:96 och 11:132.

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Interpellation ang. riskutjämning för jordbruket

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparal
verkställdes. Därvid avgavs 47 ja och
8 nej, varjämte 144 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i den förberedande voteringen
antagit den under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 6:o) i statsutskottets utlåtande
nr 8 antager reservationen 2)
av herr Boman m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i motionerna
1:396 och 11:492.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns att
flertalet av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen och att kammaren
alltså till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den under 2:o) angivna
propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller

statsutskottets hemställan i punkten 6:o)
i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Gärde Widemar begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 102 ja och 94
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 7

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående punkter av förevarande utlåtande
och övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då
enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 10

Interpellation ang. riskutjämning för
jordbruket

Ordet lämnades på begäran till

Herr HANSSON i Skegrie (ep), som
yttrade:

Herr talman! Jordbruket blir alltmer
riskbetonat. Den intensitet och effektivitet
varmed vårt jordbruk i dag bedrives
kräver i förhållande till inkomst -

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Nr 16

Interpellation ang. riskutjämning för jordbruket

möjligheterna mycket betydande insatser
av kapital. Eftersom detta i stor
utsträckning måste lånas ökas riskerna
väsentligt vid variationer i inkomsterna.
Sådana variationer är emellertid
ofrånkomliga i en näringsgren som i så
hög grad påverkas av oberäkneliga faktorer.

Från såväl statsmakternas sida som i
den offentliga debatten krävs nu en
snabb storleksrationalisering inom jordbruket.
Om dessa krav skall vara realistiska
bör de kombineras med åtgärder
som stimulerar jordbrukarna i sådan
riktning. Ett av de viktigaste medlen
är då sannolikt att åstadkomma eu
verkligt effektiv riskutjämning.

En relativt liten förändring i negativ
riktning av jordbrukens avkastning innebär
en flerdubbelt större förskjutning
i brukarens inkomst och kan medföra ett
allvarligt hot mot hans möjligheter att
fortsätta sin verksamhet. Riskutjämningen
måste därför vara uppbyggd så,
att den kan ge individuellt skydd. Jämfört
med industrien är jordbruket eftersatt
i detta hänseende. Den rätt till
förlustutjämnnig som jordbruket har är
inte på något sätt tillräcklig.

När skördeskadeskyddet infördes avsågs
detta vara en riskutjämnande åtgärd.
Efter de år under vilka detta
system nu har prövats måste det tyvärr
underkännas såsom riskutjämningsinstrument.
Det skydd det lämnar är alltför
litet och därtill slumpartat. Skördeskadeförsäkringen
måste därför kompletteras
med andra åtgärder för att ge
ett tillräckligt och smidigare skydd vid
inkomstbortfall. Särskilt har försäkringens
nuvarande konstruktion utsatts för
kritik då det gällt att reglera förra årets
skadefall. Och detta med full rätt. Systemet
bör överses och ges en mera individuell
karaktär om det skall vinna förtroende.

För jordbrukarna i allmänhet framstår
emellertid möjligheten att få avsätta
medel i konjunkturutjämningsfonder
såsom det fördelaktigaste riskskyd -

det. Ktt motsvarande system för sådan
utjämning mellan goda och mindre
goda konjunkturer som det vilket införts
på skogsbrukets område i form av
skogskonton bör med fördel även kunna
användas inom jordbruket. Förutsättningen
för ett effektivt resultat är då
att det får användas även vid relativt
låga inkomster. Givetvis kan till ett riskskydd
även räknas en hel rad andra
faktorer, men på kort sikt framstår ett
bättre skördeskadeskydd och rätt till
resultatutjämningskonton såsom i hög
grad aktuella.

Såsom tidigare sagts har kapitalinvesteringarna
inom jordbruket ökat i
hög grad under senare år. Detta beror
på flera faktorer. Dels har den hårda
konkurrensen på marknaden tvingat
fram betydande investeringar i byggnader
och inventarier och dels har den
ständiga penningvärdeförsämringen drivit
upp jordpriserna inte minst genom
att personer med kapital önskar placera
detta värdebeständigt i en jordbruksfastighet.
Uppluckringen av jordförvärvslagen
har medfört att köpare av
jordbruksfastigheter nu i allt större utsträckning
kommer från personer inom
andra sysselsättningsgrenar och för vilka
placeringen i en jordbruksfastighet
utöver att den är värdebeständig även
har skattemässiga fördelar. Sådana förhållanden
tvingar jordbrukare, som avser
att köpa ett jordbruk för att ha det
som enda utkomstkälla, att i konkurrensen
betala priser som ligger över
det normala avkastningsvärdet. Om det
skall vara möjligt för unga människor
att välja jordbrukarens yrke och därvid
ta de risker som en betydande
skuldsättning innebär så måste tryggheten
vara bättre tillförsäkrad än nu.

Det är därför aktuellt att vidtaga
effektiva åtgärder i riskeliminerande
riktning för jordbruket. Utan sådana insatser
från statsmakternas sida är propagandan
för skyndsam storleksrationalisering
mer eller mindre verklighetsfrämmande.

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 fm.

Interpellation ang. skördeskadeskyddet

Med stöd av ovanstående ber jag om
andra kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande frågor:

Har herr statsrådet observerat jordbrukets
behov av en effektiv riskutjämning? Är

herr statsrådet villig redogöra för
regeringens synpunkter på åstadkommandet
av ett sådant riskskydd som
ovan berörts?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. skördeskadeskyddet

Ordet lämnades på begäran till

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep),
som yttrade:

Herr talman! Hälsingland drabbades
1962 av svåra skördeskador — de värsta
i mannaminne. Vissa ersättningar utbetalades
även genom det permanenta
skördeskadeskyddet, varigenom verkningarna
för de enskilda jordbrukarna
lindrades. Inom ersättningsområde nr
980, som omfattar Ljusdalsregionen och
där skadorna var särskilt svåra, trädde
dock skyddet inte i funktion. Endast
0,14 procent av dem som inkommit med
skadeanmälan erhöll ersättning. Detta
förhållande har väckt stort uppseende
hos alla som känner till de lokala förhållandena
och har medfört en mycket
utbredd irritation bland berörda jordbrukare,
som med rätta anser att de blivit
orättvist behandlade. Statistiska centralbyråns
besked om att ersättning ej
skulle utgå blev också föremål för massöverklaganden.
Den 25 april 1963 uppvaktar
vidare en deputation från orten
jordbruksministern. Man anser sig därvid
ha fått löfte om att en undersökning
av förhållandena skulle företas och att
rättelse skulle erhållas. Skrivelser har
sedermera översänts till jordbruksnämnden
den 4 oktober 1963 och till
jordbruksministern den 18 januari 1964.

Bland de frågor som togs upp vid
ovannämnda uppvaktning och i den i
samband härmed överlämnade skrivelsen
var bl. a., att antalet skördeuppskattningsområden
skulle utökas. Detta
önskemål synes nu vara på väg att uppfyllas.
Någon rättelse i fråga om de
uteblivna ersättningarna för 1962 års
skördeskador har emellertid inte skett.
Ej heller har något officiellt besked lämnats
om huruvida några särskilda undersökningar
företagits och om vilka
resultat man därvid kommit till.

Det förhållandet att skördeskadeskyddet
ej trädde i funktion 1962 får tillskrivas
en serie olyckliga omständigheter.
Sålunda måste fastslås att normskörden
inom område 980 för flertalet grödor
är för lågt uppskattad. Som exempel
må nämnas att normskördevärdet för
havre år 1963 var 616 kronor och för
korn 587 kronor per ha. År 1963 var de
aktuella skördevärdena 1 187 resp. 969
kronor. Visserligen var 1963 ett gott
skördeår i dessa bygder, men det är
orimligt att skörden skulle varit 93 resp.
65 procent större än normalt. Eu uppjustering
av normskördevärdena är en
grundförutsättning för att skördeskadeskyddet
i dessa bygder skall bli effektivt.
Området är ej heller så likartat att
det bör bilda ett enda uppskattningsområde.
Mot områdesindelningen har också
berörda länsorgan protesterat.

Uppskattningen av den aktuella skörden
1962 måste på något sätt ha blivit
felaktig. Vissa slumpfel måste naturligtvis
accepteras, men det måste föreligga
möjligheter att korrigera sådana uppenbart
orimliga skörderesultat, som i detta
fall förekom bland provytematerialet för
havre. Det kan nämnas att gillesombuden
för Ljusdals och Järvsö socknar
1962 uppskattade havreskörden till 500
kg per ha under det att provvtemetoden
gav 1 480 kg per ha.

Utan särskild undersökning kan inte
fastställas varför man vid dessa båda
uppskattningar kommit till så olika resultat.
Som en bidragande orsak har

Fredagen den 10 april 1904 fin.

Nr 16

Interpellation ang. viss ersättning i samband med förbud mot användning av kemiska
växtskyddsmedel

nämnts att den havre, som skördades på
provytorna och i hela strån stoppades
i säckar, kunde eftermogna. I verkligheten
frös spannmålen innan den skördades,
och då den var grön och omogen
inträdde stora vikt- och kvalitetsförluster.
Enligt jordbrukarnas uppfattning
borde ny provtagning ha skett i de
fall frost inträffat mellan första provtagningen
och verklig skörd av fältet.
Det är nu jordbrukarnas mening att en
ny ersättningsberäkning bör ske för detta
område eftersom den förra baserades
på felaktigt material. Vid en sådan omräkning
borde det vara möjligt att göra
beräkningarna på grundval av siffrorna
för omkringliggande områden.

Med hänvisning till det anförda ber
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande frågor:

Har herr statsrådet observerat det utfall,
som skördeskadeförsäkringen fått
för 1962 års skörd inom ersättningsområde
980 (I.jusdalsregionen) ?

Är herr statsrådet beredd vidtaga några
åtgärder med anledning av här redovisade
förhållanden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. viss ersättning i samband
med förbud mot användning av
kemiska växtskyddsmedel

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Vä (ep), som yttrade: Herr

talman! Under senare år har de
s. k. bekämpningsmedlen fått ökad användning
på olika områden, t. ex. vid
bekämpning av växtsjukdomar, skadeinsekter
och parasitdjur. Medlens användning
har på senare tid kommit i
blickpunkten på ett alldeles särskilt sätt.
Detta beror på att man befarar att med -

len innehåller gifter som innebär en
allvarlig fara både för människor och
djur. Man har talat om en »tyst vår».

På lagstiftningsområdet har åtgärder
vidtagits för att på ett bättre sätt komma
till rätta med dessa problem. Enligt den
nya lagstiftning som trädde i kraft i
och med ingången av detta år skall statens
giftnämnd ha uppsikt över bekämpningsmedlens
handhavande och ingripa
på lämpligt sätt om så befinnes
erforderligt för att undanröja risker för
skadeverkningar. Giftnämnden kan således
utfärda förbud mot att t. ex. betningsmedel
som innehåller visst gift användes
inom växtskyddet. Ett dylikt förbud
utfärdades av giftnämnden den 4
mars innevarande år och trädde i kraft
med omedelbar verkan.

Det är givetvis av största vikt att bekämpningsmedel
som innebär risker för
kanske betydande skadeverkningar inte
kommer till användning. Det finns således
i och för sig ingenting att erinra mot
giftnämndens möjligheter till ingripande
av nämnt slag. Däremot bör uppmärksammas
att de ekonomiska konsekvenserna
för vissa enskilda kan bli
mycket omfattande om giftnämnden utfärdar
förbud. Det är icke känt i vilken
mån så hittills varit fallet, men från
principiell utgångspunkt framstår den
nuvarande ordningen som mindre tillfredsställande.
Det kan sålunda tänkas
att nya erfarenheter och vetenskapliga
rön kommer att föranleda förbud beträffande
användningen av bekämpningsmedel,
som före förbudet använts
i mycket stor omfattning och vilket som
följd härav finns i lager i stor mängd
hos återförsäljare m. fl. De som innehar
sådana lager är givetvis inte ansvariga
för den situation som sålunda inträffat.
Tvärtom kan det ifrågavarande bekämpningsmedlets
försäljning och användning
ha rekommenderats. Likväl kan innehavare
av de åsyftade lagren drabbas
av betydande ekonomiska förluster
till följd av att lagren blir praktiskt ta -

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 em.

get värdelösa genom giftnämndens ingripande
och förbud.

Enligt min mening kan det i sådana
fall som här åsyftats vara motiverat med
en möjlighet till ersättning för ekonomisk
förlust, i vart fall då förlusten inte
är obetydlig. Det vore av värde om möjligheterna
till en sådan ersättningsrätt
kunde prövas så snart som möjligt.

Med hänvisning till det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
fråga:

Är herr statsrådet villig medverka till
en prövning av frågan om möjlighet till
ersättning för förlust å inneliggande
lager av bekämpningsmedel, vilken uppkommit
till följd av att giftnämnden utfärdat
förbud mot bekämpningsmedlets
användning?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.57.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 10 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Minnesord över avliden ledamot av
kammaren

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade
:

Det meddelande, som i dag på förmiddagen
nådde oss om vår kammarkamrat
Harry Wahrendorffs bortgång,
har fyllt oss alla med djup förstämning.
Wahrendorff bevistade i år sin nionde
riksdag. Efter ett par år i jordbruksutskottet
tillhörde han sedan 1959 andra
lagutskottet. Som aktiv jordbrukare och
genom omfattande engagemang inom
jordbrukets föreningsrörelse hade han
blivit väl förtrogen med jordbrukets
problem. I andra lagutskottet kom hans
starka personliga intresse för sociala
frågor ofta till uttryck. Wahrendorff
gjorde också en värdefull och uppskattad
insats i sin hemkommun och i
landstinget.

Genom sitt vänliga och glada sätt
vann Harry Wahrendorff sympati och
tillgivenhet där han gick fram. Vi minns
honom med tacksamhet och lyser frid
över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2

Utgifterna inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde
(forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
för budgetåret 1964/65 inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner,
nu komme att fortsättas.

Punkten 8

Konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 8, s. 31)

Fredagen den 10 april 1904 em.

Nr 16

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader

föreslagit riksdagen att till detta ändamål
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 1 200 000 kr.

1 detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Adolfsson och Lager (I: 96) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hermansson in. fl. (II: 132), i vilka
bl. a. hemställts, såvitt nu var i fråga,
att anslaget enligt nu gällande former
för budgetåret 1964/65 höjdes till
det av statens konstråd föreslagna beloppet
1 500 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Källqvist och Billman (1:273)
och den andra inom andra kammaren
av fru Gärde Widemar och herr Keijer
(11:316), i vilka hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen måtte för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtitelns
driftbudget anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kr. till Konstnärlig
utsmyckning av .statliga byggnader; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Ljungberg och herr Risberg
(1:327) samt den andra inom andra
kammaren av herr Nordstrandh m. fl.
(11:333), i vilka hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen måtte besluta
att till Konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader för budgetåret 1964/65
anvisa ett reservationsanslag av 1 300 000
kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson (I: 475) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Wahlund och Antonsson (11:608),
i vilka hemställts att riksdagen måtte
vid sin behandling av förevarande anslag
under åttonde huvudtiteln bevilja
ett reservationsanslag av 1 500 000 kr.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall

till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 96 och II: 132, i
vad de avsåge medelsanvisningen, motionerna
1:273 och 11:316, 1:327 och
II: 333, sistnämnda fyra motioner såvitt
nu var i fråga, samt motionerna
1:475 och 11:608, till Konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader för
budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 1 200 000 kr.;

II. att motionerna 1:96 och 11:132,
i vad de avsåge att procentregeln borde
bli riktgivande för medelsanvisningen
under detta anslag, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:327 och 11:333 ävensom med bifall
till motionerna I: 96 och II: 132, I: 273
och II: 316, nämnda motioner såvitt nu
var i fråga, samt motionerna I: 475 och
II: 608, till Konstnärlig utsmyckning av
statliga byggnader för budgetåret 1964/
65 anvisa ett reservationsanslag av
1 500 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Den debatt i kulturfrågor
som nu föres är kanske ensidigt
inriktad. Den rör sig inte precis om
estetiska värderingar utan om materiella
ting. Den gäller frågan om materiella
resurser till en aktiv kulturpolitik.

Jag skulle med några ord vilja säga
någonting om konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader. På den punkten
har departementschefen höjt anslaget i
år med 200 000 kronor, medan han

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 ein.

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader

däremot förra året gjorde en kraftig
höjning från 500 000 kronor till en
miljon. Jag skulle vilja hänvisa till vad
statsutskottet framhöll förra året, nämligen
att det var följdriktigt att förslag
lades fram, som väsentligt kunde bidra
till dels att säkerställa konstnärlig medverkan
vid utformningen av utsmyckningen
av statens byggnader och statliga
anläggningar, dels att främja våra
konstnärers arbetsmöjligheter och utkomstmöjligheter.
Statsutskottet räknade
då med att den förordade höjningen
skulle få sin efterföljd också under
kommande år.

Nu har konstrådet begränsat sig till
att begära en höjning av detta anslag
med samma summa som föregående år,
alltså 500 000 kronor. Vid förra årets
riksdag påmindes från olika håll och
även från folkpartiet om det positiva
svar som den s. k. procentregeln fick
vid 1962 års riksdag. Denna regel syftade
på att i anslagen till statliga byggnader
skulle inräknas medel för konstnärlig
utsmyckning. Det var fråga om
medel som inte understeg 1 procent av
byggnadskostnaderna. I år har vi i motionerna
I: 273 och II: 316 påmint om
återinförande av denna regel och väntar
oss förslag om detta till nästa års
riksdag. I avvaktan på att denna procentregel
åter skall gälla har vi föreslagit
— och här är alla reservanter
överens — att riksdagen måtte bevilja
en höjning av förevarande anslag med
500 000 kronor i jämförelse med innevarande
budgetår. Det är alltså ett förslag
som går ut på samma höjning som
föregående år. Det betyder att anslaget
då skulle stiga till 1,5 miljoner för nästa
budgetår, en summa som överensstämmer
med vad konstrådet har föreslagit.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
reservation 3 som är fogad till punkt
8 och gällande kostnärlig utsmyckning
av statliga byggnader.

Herr NOKDSTRANDH (li):

Herr talman! Kulturskaparnas villkor

kan höjas även genom andra åtgärder
än det rena stipendierandet. Ytterligare
ett tillvägagångssätt, som måhända
i det långa loppet är det bästa, står till
samhällets förfogande, då det gäller att
förbättra konstnärernas situation, nämligen
att skapa fler arbetstillfällen.

När det gäller den konstnärliga utsmyckningen
av byggnader och andra
anläggningar, t. ex. parker, kan såväl
stat som kommun och enskilda ge direkta
arbetstillfällen för dem som arbetar
inom den bildande konsten. Sådana
beställningar bör, evad det gäller stat
eller kommun, vara regel. Urvalet av
konstnärer bör då utsträckas även till
andra än de allmänt kända och erkända,
inte minst till yngre konstnärer.
Samhället har att i eget intresse, kan
man väl säga, uppträda som arbetsgivare
och beställare. Genom att agera
uppdragsgivare kommer samhället att
aktivt bidra till sitt eget förskönande,
samtidigt som de med uppdrag hedrade
konstnärerna, utom att få ett kontanttillskott,
ställes inför upplevelsen att
behövas och att vara till nytta.

Det måste därför i och för sig hälsas
med tillfredsställelse, att ecklesiastikministern
har varit beredd att förorda en
höjning av anslaget för utsmyckningsändamål
med 200 000 kronor. Han synes
emellertid vid sin avvägning av anslagsbeloppets
storlek ha varit alltför restriktiv.
Vill man för framtiden säkerställa
konstnärlig medverkan vid utformningen
och utsmyckningen av statens byggnader
och anläggningar och därvid indirekt
främja våra konstnärers arbetsmöjligheter
och utkomst, måste man
för de närmaste åren sikta in sig på en
något större kontinuerlig ökning.

I enlighet med detta synsätt har i
motionerna I: 327 och II: 333 hemställts
om en uppräkning av utsmyckningsanslaget
med 100 000 kronor med kontinuerlig
fortsättning påföljande budgetår
— ett förslag, som kanske är taget till
i underkant.

Utomordentligt glädjande är då, att

Fredagen den 10 april 1964 em.

Nr 16

reservanterna i utskottet omedelbart velat
räkna upp beloppet kraftigare. Det
är mig ett nöje att få yrka bifall till
reservation nr 3, fogad till punkten 8
och gällande konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Herr Arvidson redogjorde
tidigare i dag för hur detta anslag
har höjts undan för undan, och
jag behöver inte upprepa de siffror han
nämnde. Anslaget har sexdubblats på
några få år. Förra året fördubblades
det, och i år höjs det alltså med ytterligare
200 000 kronor.

Vi är alla överens om att detta anslag
hör till dem som är ytterst betydelsefulla,
både för samhället och för
konstnärerna, och hör till de anslag
som bör fortsätta att ökas undan för
undan. Enda skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas uppfattningar
är att vi inom utskottsmajoriteten
tycker att det i år får räcka med
den höjning som Kungl. Maj :t föreslagit.
Anslaget får ju ändå vägas mot
de övriga utgifter vi har att ta ställning
till både under åttonde huvudtiteln och
under andra huvudtitlar. Detta anslag
får även vägas mot andra former av
konstnärsstöd.

Vi anser alltså att den föreslagna ökningen
kan betraktas som tillfredsställande
för i år och hoppas att det skall
vara möjligt att genomföra en fortsatt
ökning nästa år.

Därmed, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Källstad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given

Utställningar av svensk konst i utlandet

varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 8:o)
mom. I) i utskottets utlåtande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Källstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 83 ja och 81 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 9

Utställningar av svensk konst i utlandet

Kungl. Maj :t hade (punkt 9, s. 31 och
32) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1964/65 anvisa
ett reservationsanslag av 100 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Bergman och Birger Andersson
(I: 146) samt den andra inom andra
kammaren av herr Arvidson (II: 192), i
vilka hemställts att riksdagen måtte till
Utställningar av svensk konst i utlandet
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 250 000 kr.;

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 em.

Utställningar av svensk konst i utlandet

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Källqvist och Billman (1:273)
samt den andra inom andra kammaren
av fru Gärde Widemar och herr Keijer
(II: 316), i vilka hemställts, såvitt nu var
i fråga, att riksdagen måtte för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtitelns
driftbudget anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kr. till Utställningar av
svensk konst i utlandet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Ljungberg och herr Risberg
(I: 327) och den andra inom andra
kammaren av herr Nordstrandh m. fl.
(11:333), i vilka hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen måtte besluta
att till Utställningar av svensk konst i
utlandet för budgetåret 1964/65 anvisa
ett reservationsanslag av 150 000 kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sundin (I: 410) och den andra
inom andra kammaren av herr Larsson
i Borrby (11:483).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:273 och 11:316 samt 1:327 och
II: 333, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, ävensom med bifall till motionerna
1:146 och 11:192, till Utställningar
av svensk konst i utlandet för
budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 250 000 kr.;

II. att motionerna 1:410 och 11:483
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsström, Gillström, Einar Persson och
Fritz Persson, fru Wallentheim, herrar
Mårtensson, Gustafsson i Stockholm,
Blidfors, Almgren och Mellqvist, fru
Lewén-Eliasson, fröken Olsson samt
herr Blomkvist, vilka ansett att utskottet
under I. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med av -

slag å motionerna 1:146 och 11:192,
1:273 och 11:316 samt 1:327 och
11:333, sistnämnda fyra motioner såvitt
nu var i fråga, till Utställningar av
svensk konst i utlandet för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

OLSSON (s):

Herr talman! Det gäller nu ett ganska
nytt anslag. Tidigare har utställningar
av svensk konst -— i den mån sådana
förekommit — fått finansieras inom ramen
för anslaget för våra kulturella
kontakter med utlandet, men för ett par
år sedan infördes ett särskilt anslag för
utställningar av svensk konst i utlandet.
Det är alltså något av en försöksverksamhet.
Den har fallit mycket väl
ut. Man har funnit att man kan uträtta
ganska mycket för dessa 100 000 kronor.

I propositionen föreslås att anslaget
skall utgå oförändrat i år. 1 en motion
av herr Nordstrandh in. fl. yrkas höjning
av anslaget med 50 000 kronor, i
en motion av herr Källqvist in. fl. föreslås
höjning med 100 000 kronor och i
en motion av herr Arvidson in. fl. föreslås
en höjning med 150 000 kronor.
Det är nästan så att man kan fråga sig
som i Ruskaby: Vad är vad och vad?
Vilken avvägning är den rätta? Liksom
i fråga om det anslag vi nyss fattat beslut
om är högerns företrädare ganska
försiktiga i sitt motionerande, men sedan
är det slut med försiktigheten. Beträffande
det förra anslaget motionerade
högern om ökning med 100 000
kronor och röstade för en ökning med
500 000 kronor. I detta fall har alltså
högern i motion föreslagit en ökning
med 50 000 kronor, men när man sedan
skall kompromissa mellan de olika motförslagen
så tar man det högsta, 150 000
kronor.

Nu finns det ingen möjlighet att göra
gällande att det beloppet är för högt.

Fredagen den 10 april 1904 em.

Nr 1«

Det går utan tvivel att göra över med
hur mycket pengar som helst på ett
sådant här anslag, men fråga är hur
snabbt man skall gä fram och hur mycket
pengar man skall lägga ned just
på denna verksamhetsform, och om den
över huvud taget skall finansieras över
detta särskilda anslag eller om den
skall inordnas i Svenska institutets eller
någon annan verksamhet.

Utskottsminoriteten — som vi blivit
denna gång — har ansett att eftersom
anslaget är så pass nytt och med tanke
på den ganska tillfredsställande verksamhet
som har kunnat möjliggöras
inom det nuvarande anslagets ram kan
vi lugna oss och avvakta utvecklingen,
innan vi går med på ytterligare höjning
av anslaget. Vi har alltså i detta fall
anslutit oss till Kungl. Maj :ts förslag
att anslaget skall utgå oförändrat med
100 000 kronor även följande budgetår.

Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservation nr 4 av herr Näsström
m. fl.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som fröken Olsson säger, att departementschefen
inte har föreslagit höjning
av anslaget till utställningar av svensk
konst i utlandet. I realiteten betyder ju
detta en sänkning, ty även på detta område
måste kostnadsökningarna slå igenom.
Om man då inte höjer anslaget
måste det innebära en sänkning.

Som fröken Olsson också nämnde,
har tre par motioner väckts, vari man
yrkar höjning av anslaget. Förslagen har
varierat, men gemensamt för dem alla är
att man tycker att Kungl. Maj :ts förslag
är för snålt. Fröken Olsson framhöll i
sitt anförande att detta är något nytt,
ett försök, och att det har utfallit väl.
Ville man dra konsekvensen av det resonemanget,
är en ytterligare höjning
verkligen befogad, i synnerhet som detta,
såsom jag ser det, är ett förnuftigt
sätt att hjälpa konstnärer att föra ut
deras konst i det levande livet, att den

Utställningar av svensk konst i utlandet

blir uppmärksammad, och på det sättet
kanske också kunna skaffa köpare till
den. Det skulle i varje fall innebära eu
stor uppmuntran för dem.

I reservationen säger man, att »de
medel som anslås till kulturfrämjande
åtgärder och upplysningsverksamhet i
allmänhet i årets statsverksproposition
ävenledes bör kunna avsättas för att i
större utsträckning än hittills visa upp
svenskt konstskapande i skilda former,
utan specialdestination». Om reservanterna
varit logiska i sitt tänkande och
handlande skulle de egentligen ha yrkat
avslag på Kungl. Maj :ts förslag, eftersom
de 100 000 kronorna redan är specialdestinerade.
Dess bättre har reservanterna
inte gått så långt.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Svensk litteratur, svensk
musik och svensk konst är relativt okända
ute i världen. Det kan bero på att
det som vi skapar här i landet inte har
intresse för omvärlden, men det kan
också bero på passivitet från svensk
sida. Kulturexport kan inte komma till
stånd utan aktiva insatser. Frågan är
av sådan vikt att den borde bli föremål
för en utredning. Sedan rätt många
år har konstutövarnas egna organisationer
förberett en underbyggd framställning
till regeringen om en sådan
utredning. Detta är emellertid — och
det är det som har åstadkommit förseningen
— ett nordiskt problem, inte
bara ett svenskt. Nyligen har det också
tagits upp inom nordiska kulturkommissionen,
och vissa nordiska initiativ på
området har redan tagits.

Detta anslag går till Svenska institutet.
På kulturexportens område har den
insats som institutet gjort ingalunda varit
obetydlig, men resurserna har varit
små. Det särskilda anslag på 100 000 kronor
till konstutställningar i utlandet som
institutet fick för några år sedan har i

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 em.

Utställningar av svensk konst i utlandet

hög grad underlättat dess verksamhet,
som naturligtvis pågått en längre tid men
som speciellt under de senaste åren varit
löftesrik. Låt mig, herr talman, säga
några ord om denna verksamhet!

Redan 1962 anordnades en utställning
som kallades »Tolv svenska målare» i
New York och på två andra platser i
Amerika. I Paris utställde 14 konstnärer.
En grafikutställning visades på olika
platser i Italien, en annan i Tyskland.
Siri Derkert kunde ställa ut i Amsterdam,
och Sverige deltog i den internationella
grafikbiennalen i Lugano. Vissa
av dessa utställningar visades också
1963. Utställningen »Tolv svenska målare»
har visats på många olika håll i
Förenta staterna, också i år för övrigt.
Akvareller och grafik av 22 svenska
konstnärer har visats i Iran och Irak. I
den tjugoandra internationella akvarellhiennalen
deltog 21 svenska konstnärer.
En utställning av figurativt svenskt måleri
har visats i London. En grafikutställning
har från Island gått vidare
till Sydamerika. Några svenska målare
deltog i sjunde biennalen i Säo Paolo i
Brasilien. En omfattande utställning av
skulptören Eric Gråtes verk har visats i
Paris, Bryssel och Antwerpen. Einar
Forseth har haft specialutställning i
Coventry i England. 11 svenska konstnärer
utställde i London, och Sverige
var vidare väl representerat vid den
tredje ungdomsbiennalen i Paris.

En så omfattande verksamhet kan givetvis
inte bekostas enbart med de
100 000 kronor som detta anslag har lytt
på. I vissa fall har institutet bara kunnat
lämna bidrag till utställningarna, i andra
fall har andra medel som institutet haft
till sitt förfogande mobiliserats. Men
verksamheten har varit betydelsefull,
och den bör icke minskas. Den bör kunna
utvidgas. Det är emellertid uppenbart
att en verksamhet av denna art är
dyr, och den ser ut att bli allt dyrare.
Institutet planerar en betydelsefull, stor
utställning av modern svensk konst i
Paris, som ensam torde sluka det nuva -

rande anslaget på 100 000 kronor. Fröken
Olsson nämnde att man åstadkommit
ganska mycket för 100 000 kronor.
Om man tittar på Svenska institutets
verksamhetsberättelse, finner man i
själva verket att det till denna verksamhet
1963 åtgick 250 000 kronor. Institutet
fick alltså ta 150 000 kronor av andra
medel.

Vi har haft en försöksverksamhet på
detta område under några år. Efter denna
försöksverksamhet borde den svenska
konstutställningsverksamheten i utlandet
få möjlighet att på bred front
öppna en svensk kulturoffensiv. Det är
inte bara svensk synd som bör uppmärksammas
ute i världen. Vi bör kunna
göra världen uppmärksam på att vi har
andliga värden att erbjuda. Inte minst
har vi en levande konst som är värd att
lära känna. Jag har ansett att en kulturoffensiv
över hela det kulturella området
är av den största betydelse både
för kännedomen om vårt land ute i världen
och för den svenska konsten själv,
men jag har menat att man får välja ut
eu punkt där man gör bräschen. Jag
har funnit att man lämpligen bör börja
just med konstutställningar. Till detta
behöver vi mera pengar än de 100 000
kronor som hittills har anslagits.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! När det gäller anslaget
till utställningar av svensk konst i utlandet,
skulle jag, särskilt med anledning
av vad fröken Olsson nyss anförde,
vilja hänvisa till ett par rader i den
reservation till utlåtandet som fröken
Olsson har accepterat. Det heter där, att
som en del av det statliga kulturstödet
bidrar de medel som anvisas via detta
anslag till att bryta den isolering som
våra konstnärer inom måleriet så lätt
hamnar i: »Sett inte minst från denna
synpunkt synes det angeläget att förevarande
anslag hålles på en sådan nivå,
att detta senare syfte främjas.»

Fredagen den 10 april 1904 cm.

Nr 16

Jag kan inte riktigt förstå hur detta
syfte skall främjas, om man liåller detta
anslag på den nivå som nu föreslagits
av reservanterna, d. v. s. om man accepterar
Kungl. Maj:ts förslag om oförändrat
helopp, 100 000 kronor. Detta anvisades
redan 1962. De medel som det
här är fråga om tillförs ju, som herr
Arvidson nyss sade, Svenska institutet
för kulturellt utbyte med utlandet. Detta
institut har för nästa budgetår begärt
en höjning av reservationsanslaget med
150 000 kronor. Det är alltså Svenska
institutets förslag som utskottet har accepterat.

Sådana konstutställningar som det
här är fråga om måste väl ha ett stort
PR-värde för vårt land. De bidrar
och har bidragit till att vidga kännedomen
om nutida svensk konst i utlandet,
och det är ett betydelsefullt led i kulturutbytet
med andra länder. Dessutom har
kostnaderna för utställningsverksamhet
av detta slag ökat ganska kraftigt under
den senaste tiden.

Jag vill med stöd av det anförda yrka
bifall till utskottets förslag om de
250 000 kronorna.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Förslaget om 100 000
kronor till utställningar av svensk konst
i utlandet uppfattas tydligen av somliga
som ett humanitärt anslag. Jag ser
värdet av detta anslag på ett helt annat
sätt. Jag menar att ett stöd åt svensk
konst som visas på utländsk botten har
ett mycket starkt inslag av upplysningsverksamhet
utåt om Sverige. Det är ett
tätt att nyttiggöra en nationell tillgång
som vi har i våra konstnärer.

Många har kanske den föreställningen
att Sverige som konstland inte har någon
chans att spela en roll i internationella
sammanhang. Emellertid utgör
Sverige en ovanligt god marknad för
konst. Sålunda har vi i Sverige ungefär
1 000 konstnärer som lever helt på sin
konst, alla kanske inte så flott, men de

Utställningar av svensk konst i utlandet

lever i alla fall på sin konst. Det är
alltså ett gott klimat för konstnärer här.
Också utländska konstnärer som kommit
hit har funnit, att de här bär en
möjlighet att leva på sin konst som de
inte funnit i andra länder. Mångenstädes
i Europa finns det ett mycket
ringa antal konstnärer som kan detta,
liksom det är få författare som kan
leva på vad de skriver. I förhållande
till folkmängden finns det i de stora
länderna ett mycket färre antal konstnärer
som lever på sin konst. Det finns
kanske en del rika konstnärer, men den
bredd både på köparsidan och på
konstnärssidan som vi har finns inte.

I andra länder samlar konstsamlare,
rika människor, vissa intressegrupper,
konst i privata gallerier, men menige
man har inga tavlor på väggarna. I Sverige
försöker däremot nästan varje människa
som kommer upp i en viss standard
att få en tavla på väggen och försöker
följa med utvecklingen inom
konsten. Utomlands är det också vanligt
att konsthandeln matchar fram en
liten grupp konstnärer och betalar deras
utställningar i andra länder och ser
till att denna lilla grupp konstnärer syns
överallt i världen. Hos oss spelar inte
konsthandeln den rollen.

Konstlivet här vilar inte på några
hundra konstnärer och några få rika.
Här har en demokratisering av både
konstägandet och konstnjutandet ägt
rum som jag tycker är värt att observera
och som kanske gör att den offentliga
verksamheten i dag i Sverige har
ett större ansvar även för att svensk
konst skall kunna visas ute i världen.

Att ordna en konstutställning utomlands
är dyrt. För en målare är det rena
hasarden att försöka ha en utställning
i London eller Paris. Han får vara
beredd att satsa en massa pengar. 6 000
å 7 000 kronor är det minsta en konstnär
måste vara beredd att kasta ut, och
de pengarna kanske han aldrig får tillbaka.
Det blir tryckkostnader, utgifter

Nr 16

Fredagen den 10 april 1904 em.

Utställningar av svensk konst i utlandet

för propaganda och självklart för transporter
och gallerihyra som han har att
betala. Vad som även är viktigt för
honom och som de svenska konstnärerna
klagar över är att det är dåligt beställt
med service för att han skall klara
sig utomlands. Det händer att en konstnär
kommer till ett främmande land
och på grund av att han inte har kännedom
om platsen hyr fel galleri så att
han aldrig får några recensioner, och
så blir hela försöket misslyckat. Konstnärerna
behöver ha stöd även i detta
avseende. De klagar på — med rätt eller
orätt, det har jag svårt att avgöra —
att våra beskickningar inte har samma
intresse för utställningar och konstnärer
som beskickningarna i Sverige har
för utländska konstnärer som kommer
hit. Det kanske är en missuppfattning
men så uppfattar man det i konstnärskretsar.
En konstnär som ställer ut i
London eller Paris kan inte räkna med
någon stor försäljning, men vad han
hoppas på är recensioner, att bli prövad
i större sammanhang och komma
under ögonen på några av de stora
konstsamlarna och konstköparna.

Varje svensk konstnär som blir känd
ute i världen har också gjort Sverige
känt. Det är därför inte bara konstnärerna
själva som vinner härpå, även
iandet drar stor fördel av att kunna
visa fram goda konstnärer. Vi har heller
ingen anledning att vara blygsamma.
Svensk konst tål att visas. Den har sin
speciella egenart, den känns uppfriskande.
Den har en nationell särprägel
av ursprunglighet, kanske just på grund
av att vi lever relativt periferiskt. Medan
konstarterna i länder som ligger
mera i centrum ofta har blivit utnötta
kan svensk konst väcka intresse. I våra
dagar sker f. ö. en omskiktning av den
konst som står i centrum. Det är inte
längre den franska konsten förbehållet.
Engelsk och amerikansk konst har blivit
uppmärksammad. Det finns stora
utsikter att även svensk konst skulle
kunna komma i blickpunkten. Men här -

för kräves att vi ställer oss bakom som
nation.

Danmark har i det avseendet lyckats
bättre. Där finns eu grupp konstnärer
som hör till de bästa i världen. De har
lyckats bli erkända utanför landet och
de har, såvitt man förstår, ett stöd i
sin nation på ett sätt som svenska konstnärer
ännu inte känt när de ställer
ut utanför vårt land. Sverige har inte
heller konsttidskrifter på internationellt
språk, varigenom de kan göra sig hörda
eller bli sedda.

Fröken Olsson sade att de 100 000
kronor som Svenska institutet använt
givit mycket goda resultat. Det är möjligt
att resultaten blivit goda, men jag
är inte säker på att de blivit så goda
som de kunde ha blivit. Det är dock
fråga om en försöksverksamhet även
för Svenska institutet.

Det har sagts att de samlingsutställningar
som anordnats inte väckt det intresse
som utställningar av enskilda
konstnärer skulle ha gjort. Säkerligen
skulle bättre resultat nås och större intresse
väckas för svenska konstnärer
om verksamheten lades om. Vi har t. ex.
en sådan konstnär som Evert Lundquist,
som satsat hårt på utställningar
i New York, London och på andra håll.
Han har blivit sedd och uppmärksammad
och räknas till de kanske hundra
bästa i världen. Säkerligen har vi flera
konstnärer som åt sig själva skulle kunna
vinna mark och åt Sverige uppmärksamhet
och uppskattning.

En höjning till 250 000 kronor skulle
alltså kunna bli en stimulans att göra
verksamheten bättre, att vinna ut mera
av den. Att det är en verksamhet som
alla tror på, därom vittnar det faktum
att utskottet tidigare accepterat ett anslag
på 100 000 kronor. Man har kanske
bara tilltrott dessa 100 000 en större
betydelse än de i verkligheten har. Jag
tycker att vi skall rösta för ett anslag
på 250 000 kronor. Samtidigt bör vi
göra klart för oss att detta inte främst
är ett sätt att vara vänliga mot konst -

Fredagen den 10 april 1904 em.

Nr 16

närerna utan ett ekonomiskt försvarbart
sätt att satsa på svensk konst i utlandet.
Vi får säkerligen igen pengarna i form
av goodwill. Och kanske får vi igen
dem rent affärsmässigt också, eftersom
vi kan få ny marknad för svenska konstnärer.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är alldeles självfallet
att detta inte är ett anslag där
man kan tala för eller emot vissa belopp.
Detta anslag måste komma med i
det allmänna avvägningsresonemanget.
Jag vill i all korthet understryka att
jag onekligen har känt trycket inom
hela kultursektorn mycket starkt och på
många punkter ovanligt starkt, men på
denna punkt har jag verkligen inte känt
något tryck. Anledningen härtill är helt
enkelt att de medel som under de två
senaste åren stått till förfogande i stort
sett ansetts vara tillräckliga med det
program man nu har kunnat arbeta
efter.

Herr Arvidson räknar upp vad Svenska
institutet har uträttat, och jag vill
inte ytterligare förlänga den listan. Jag
vill i stället formulera det så här: Om
jag inte är felunderrättad har Svenska
institutet, numera också i samarbete
med UD — ty denna fråga går in i
en stor allmän goodwill-kampanj för
svensk kultur — över huvud taget bara
tvingats avstå från en utställning, i
Tyskland, som i stället kommer nästa
år. Här har nämnts de tolv svenska
målarna, Eric Gråte, utställningarna i
Persien, Irak, akvarellbiennalen i Jugoslavien,
grafikutställningen inte bara i
Italien utan även på Island, i Venezuela
och i Chile. Det är alltså läget.

Utskottet understryker under en annan
punkt önskvärdheten av att ecklesiastikministern
till nästa års riksdag
i samband med åttonde huvudtiteln ger
en allmän översikt över vilka medel

6—Andra kammarens protokoll 1964. Nr

Utställningar av svensk konst i utlandet

som står till förfogande för olika kulturella
ändamål, och jag skall självfallet
försöka uppfylla den beställningen.
Herr Arvidson nämnde att Svenska
institutet utöver de 100 000 som på denna
punkt har anslagits kunnat förfoga
över ytterligare 150 000 kronor. Det är
också allmänna medel. Vidare har utrikesdepartementet
numera också
pengar som är avsedda för svensk upplysningsverksamhet
i utlandet.

Jag kanske, herr talman, får begagna
tillfället att nämna att jag har för avsikt
att med hjälp av lotterimedel bifalla en
framställning från Svenska institutet att
lägga upp vad vi kallar en garantilånefond
för skulptörer som önskar ordna
utställningar utomlands. Det är ofta dyrbart
för dem att låta gjuta sina arbeten,
och det behövs ett stort kapital för att
över huvud taget ordna utställningar.
De flesta kan emellertid sedan återbetala
det lånade beloppet; skulptörer
på den nivå det här gäller får i allmänhet
åtminstone debet och kredit att gå
ihop vid utställningar i internationella
sammanhang. Framställningen avser
inte heller något stort belopp. Man har
begärt 50 000 kronor, och jag anser att
så mycket pengar bör kunna ställas till
förfogande för ändamålet.

Jag vill vidare erinra om det nordiska
eller i varje fall svensk-finsk-norska
samarbetet när det gäller Biennalen i
Venedig, där vi nu fått vår första nordiska
utställningspaviljong.

Det förekommer alltså kring anslaget
under denna punkt en rad aktiviteter
som man inte bör glömma bort i detta
sammanhang, och jag är därför, herr
talman, förvånad över att utskottet just
beträffande denna sak har tagit i så
hårt.

Till sist vill jag bara understryka att
vi väl alla är överens om att det måste
vara fråga om en utställningsverksamhet
på allra högsta nivå, som utgör —
låt oss gärna använda det ordet — en
god propaganda för svensk konst och
svensk kultur. Däremot är det inte rae16 -

82 Nr 16 Fredagen den 10 april 1964 em.

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

ningen att direkt använda allmänna medel
i enskilda konstnärers försäljningskampanjer
utomlands — om nu möjligen
någon har trott att detta också varit
avsikten.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt att
varje sådant här anslag bör ses i ett
stort sammanhang, och samordnar man
verksamheten visar det sig ju att det
ena anslaget stöder det andra.

Jag betvivlar inte heller på något sätt
ecklesiastikministerns vilja att få något
verkligt stort uträttat på detta område.
Det föreföll emellertid av hans anförande
som om han menade att Svenska institutet
egentligen hade funnit det tillräckligt
med de 100 000 kronor som nu
erbjudits. Men går man till den skrivelse
varmed Svenska institutet presenterade
sina önskemål för det kommande
budgetåret, finner man att institutet ser
med bekymmer på utvecklingen. Institutets
verksamhet på detta område håller
på att kvävas av brist på pengar,
och man hävdar att ett enda projekt, en
stor utställning i Paris, skulle sluka alla
medel.

Därför håller jag för min del fast vid
utskottets ståndpunkt och yrkar ännu
en gång bifall till dess förslag.

Utskottets hemställan i mom. I bifölls
med 94 röster mot 84 röster för reservation
nr 4 av herr Näsström m. fl.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fröken
Olsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

statsutskottets hemställan i punkten 9:o)
mom. I) i utskottets utlåtande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Näsström
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 94
ja och 84 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 10

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning
av deras verk genom bibliotek m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 10, s. 32—
35) föreslagit riksdagen att till Ersättning
åt författare m. fl. för utlåning av
deras verk genom bibliotek m. m. för
budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 2 020 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

Fredagen den 10 april 1904 em.

Nr lfi

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

in. m. höjdes från fem till åtta öre per
boklån och att övriga ersättningsbelopp
justerades i proportion därtill, i enlighet
med äskandet från styrelsen för
Sveriges författarfond;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Kållqvist och Billman (1:273) och
den andra inom andra kammaren av
fru Gärde Widemar och herr Keijer
(11:316), i vilka hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen under åttonde
huvudtitelns driftbudget måtte anvisa
ett förslagsanslag av 3 716 000 kr. till
Ersättning åt författare m. fl. för utlåning
av deras verk genom bibliotek
m. m.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fröken Ljungberg och fru Hultell
(1:491) samt den andra inom andra
kammaren av herr Hedin m. fl.
(11:581), i vilka hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag till
ändrade grunder för fördelningen av
författarersättningen och insamlande av
statistik över bokutlåningen.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:96 och 11:132
samt I: 273 och II: 316, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Ersättning
åt författare m. fl. för utlåning av deras
verk genom bibliotek m. m. för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 2 020 000 kr.;

II. att motionerna 1:491 och 11:581
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson och Källqvist, fröken Elmén
samt herrar Arvidson, Helén och Källstad,
vilka ansett att utskottet under I.
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med bi -

fall till motionerna 1:96 och 11:132
samt 1:273 och 11:316, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Ersättning
åt författare m. fl. för utlåning
av deras verk genom bibliotek
m. in. för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 3 716 000 kr.;

b) av herrar Virgin, Åkerlund och
Staxäng samt fröken Karlsson, vilka ansett
att utskottet under II. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:491 och 11:581, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag till ändrade grunder
för fördelningen av författarersättningen
och insamlande av statistik över
bokutlåningen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ARVIDSON (s):

Herr talman! De anslag som går direkt
till kulturarbetarna kan indelas i
två grupper. Den ena omfattar stipendier
och belöningar, den andra har formen
av ersättningar för utfört arbete.

Till den senare gruppen, ersättningsgruppen,
hör det anslag som går till utsmyckning
av offentliga byggnader. Det
utgör betalning för det arbete som
konstnärerna nedlägger. Till denna
grupp hör också ersättningen åt författarna
för biblioteksutlåningen. Författarna
får ersättning för att samhället
gratis tillhandahåller deras böcker åt
allmänheten. Vi finner att det är en riktig
princip att allmänheten gratis skall
kunna låna böcker i biblioteken, men
vi har också fått respekt för uppfattningen
att författarna genom samhället
skall ha ersättning för detta. Nu är frågan
hur stor denna ersättning skall vara.

Detta problem borde egentligen bli
föremål för förhandlingar mellan staten
och författarorganisationerna, men
sådana äger ju inte rum. Den summa
som utbetalas är inte resultatet av förhandlingar.
Därigenom kommer denna
ersättning att få skenet av en gåva från

84 Nr IG Fredagen den 10 april 1964 em.

Ersättning åt författare m. fi. för utlåning

samhällets sida till författarna. Det är
beklagligt att den uppfattas så. Kanske
finns det även en och annan riksdagsman
som på detta sätt har missuppfattat
saken.

Åtminstone förefaller det som om utskottsmajoriteten
var inne på denna
tankegång. Den föreslår att ecklesiastikministern
när han nästa år skall överväga
anslagets storlek framför allt skall
tänka på den del som går till den s. k.
fria fonden -— som om det inte var
fråga om författarnas egna pengar och
som om de inte själva skulle ha förstånd
att dela upp anslaget för olika
författarändamål. Jag måste betrakta
dessa pengar som en ersättning som författarna
får och har rättighet att få.

När det gäller anslagets storlek måste
man tydligen fortfarande argumentera
som om det var fråga om ett vanligt
stipendieanslag. Därför måste det understrykas
att inte bara den fria delen
är värdefull. Det är ur den pensioner,
stipendier av olika slag och understöd
utgår. Den andra delen, direktersättningen
till författarna för utlåningen,
är också av betydelse. Den är ofta en
mycket viktig del av en författares budget.
Det finns en stor mängd författare
som får bara 10—20—30—40 kronor,
och för dem spelar denna ersättning
ingen ekonomisk roll, men en betydelsefull
grupp svenska författare får i författarpenning
1 000—2 000—3 000 kronor,
och för dem spelar det en mycket
stor roll om hiblioteksersättningen ligger
på 3 eller 5 eller 8 öre per lån. Det
bör alltså understrykas att också denna
del är viktig och att det skulle vara av
värde om den ersättning som på detta
sätt utgår direkt till författarna för utlåningen
kunde bli av sådan omfattning
att allt fler av dem kunde bygga på den
i sin budget.

Det är emellertid lättare att plädera
för den fria anslagsdelen. Författarfondens
styrelse pekar i sina petita framför
allt på den omständigheten att pensionsbehovet
växer. Medborgarna i gemen

av deras verk genom bibliotek m. m.

gör nu anspråk på att få pensioner som
de kan leva hyggligt på. Författarna kan
inte räkna med att få ATP. Vi har
mycket noggrant undersökt den saken.
Någon allmän pensionering kan inte
grundas på författarinkomster. Därför
är författarfonden vår enda möjlighet
att på ett anständigt sätt pensionera författarna.
Men för närvarande kan vi
bara dela ut ett 40-tal pensioner. Ett
par av dem är på 10 000 kronor. De
flesta är på 7 000 kronor. Till författaränkor
utgår i allmänhet 4 000 kronor i
pension.

Vi räknar med att en mycket stor
grupp författare kommer att uppnå pensionsålder
under de närmaste åren, men
med nuvarande anslag finns det inga
möjligheter att tillmötesgå deras önskemål
om pension. Vi kan nämligen inte
reservera hela fonden för pensioner.

Det är också viktigt att verksamma
författare erhåller arbetsstipendier, så
att de kan frigöra sig från annat, icke
konstnärligt arbete och ägna sig åt sina
egentliga uppgifter. Alltför många författare
kan i dag inte leva på sitt författarskap,
som de borde få ägna sig
helt åt. Författarfonden är därvidlag
vårt värdefullaste medel.

När departementschefen tar ställning
till framställningen från författarfondens
styrelse, framhåller han att de 30
nya arbetsstipendierna under rubriken
konstnärsstipendier bör kunna avlasta
författarfonden en hel del bekymmer.
Han pekar också på att pensionsfrågan
på sätt och vis har lösts genom förslaget
om konstnärsbelöningar. Ja, jag
erkänner gärna att de 360 000 kronorna
— en höjning av 260 000 kronor —- är
en värdefull förstärkning. Men jag kan
inte se att konstnärsbelöningarna med
systemets nuvarande konstruktion och
det fåtaliga antalet belöningar på något
sätt kan hjälpa författarfonden att pensionera
författarna.

Vi står här inför en kris, som kan bli
allvarlig. Författarpenningen utgår för
närvarande med 5 öre per boklån. Från

Fredagen den 10 april 1904 em.

Nr 16

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

början var den 3 öre men höjdes för
några år sedan till 5 öre. Iledan när
bokutredningen på sin tid lade fram sitt
förslag om biblioteksersättning räknade
man doek med 5 öre, vilket i dagens
penningvärde skulle motsvara mellan 8
och 10 öre, om man också medräknar
standardstegringen. Jag tycker det är
rimligt att den utvecklingen fullföljes
och att redan i år en höjning till 8 öre
per boklån fastställes, i enlighet med
vad som föreslagits i reservationen.

Jag vill också tillägga att svensk litteratur
för närvarande genomgår en kris.
Författarna söker nya uttrycksformer
på samma sätt som man gör inom konsten
och musiken. Vi har en experimenterande
litteratur, som ställer stora krav
på läsaren. Den är inte populär i nämnvärd
grad. Den är svårsåld. Men krisen
är viktig, ty ur den kommer att framgå
en litteratur av nytt slag, en litteratur
som motsvarar den tid vi lever i, en
litteratur som väl också kommer att nå
ut till människorna. Men till dess att så
sker måste de svårlästa författarna ha
möjligheter att leva och arbeta, kanske
inte så mycket för deras egen som för
den svenska litteraturens, den svenska
konstens och det svenska samhällets
skull. Jag vill lägga kammarens ledamöter
på hjärtat att vårt viktigaste ekonomiska
instrument för att hålla denna
verksamhet vid liv just är den ersättning
som utgår för utlåning av författarnas
verk genom biblioteken.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill säga några ord
om ersättningen till författarna för utlåning
av deras verk genom biblioteken,
och jag understryker då först vad herr
Arvidson nyss anförde.

Departementschefen har i år föreslagit
samma belopp som 1962 och 1963,
d. v. s. drygt 2 miljoner kronor. Jag anser
det emellertid vara riktigt att vi respekterar
de anslagsäskanden som sty -

relsen för Sveriges författarfond har
gjort och att bibliotcksersättningcns
grundbelopp höjes från 5 till 8 öre per
lön av rättsskyddat svenskt originalverk
och från 1 till 4 öre för lån av översatt
verk och att även styrelsens övriga förslag
bifalles. Författarfondens styrelse
har också förordat en omdisposition
av fondens medel, så att den individuella
författarpenningen, som utgår i proportion
till antalet lån, ändras till förmån
för författare vilkas verk utlånas
mycket.

Detta är ju förslag som har väckts
redan 1961 och som alltså återkommer.
Jag tycker att det finns mycket bärande
skäl för att acceptera de förslag som
styrelsen för författarfonden har framlagt.

Herr Arvidson har också understrukit
behovet av pensioner till författare
och deras efterlevande, ett behov som
blir alltmer markant. Jag vill också understryka
styrelsens uttalande att det är
nödvändigt att öka pensionernas belopp
och inrätta ett antal nya pensionsrum.
En genomgång av författarkåren visar
också att dess åldersfördelning för närvarande
är sådan att ytterligare ett
hundratal pensioner borde kunna inrättas
under de närmaste åren.

Genom den föreslagna höjningen av
biblioteksersättningen skulle det också
bli möjligt att utöka antalet långtidsstipendier,
höja pensionernas och arbetsstipendiernas
genomsnittsbelopp och
också öka deras antal.

Nu har emellertid departementschefen
hänvisat till den särskilda medelsanvisningen
för större arbetsstipendier
åt författare och översättare, alltså anslaget
till konstnärsstipendier. Han har
också hänvisat till införandet av konstnärsbelöningar
till högt förtjänta konstnärer.
Jag tycker det kan vara skäl att
här hänvisa till vad Fria litterära yrkesutövares
centralorganisation, FLYCO,
och dess styrelse har framhållit, nämligen
att den pensionsform, som de nya
konstnärsbelöningarna kan anses vara,

86 Nr 16 Fredagen den 10 april 1964 em.

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

bara kan tilldelas mycket kvalificerade
författare och att den inte alls kommer
efterlevande till godo — jag tänker på
änkor och minderåriga barn. Dessutom
är det såvitt jag förstår stor skilllnad
mellan konstnärsbelöningar och biblioteksersättning.
Konstnärsbelöningar är
en form av stipendium, men biblioteksersättning
är en verklig ersättning för
utfört arbete, kompensation för den inskränkning
av upphovsrätten som de
fria bibliotekslånen innebär.

Det kan också vara värt att understryka
vad FLYCO framhåller om den
betydelse som fondens långtidsstipendier
har och kommer att få i framtiden.
Då antalet konstnärsbelöningar är
begränsat — de avses bara bli 25 stycken
— måste fonden kunna tillhandahålla
en stipendietyp som är en mellanform
mellan de tillfälligt utgående
punktstipendierna och konstnärsbelöningarna.

Reservanterna föreslår en uppräkning
på sammanlagt 1,6 miljon, alltså
ett förslagsanslag på 3,7 miljoner. Jag
vill därför, herr talman, yrka bifall till
reservationen 5 a.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Under denna punkt
finns det två reservationer, och jag skulle
vilja säga några ord i anslutning till
reservation 5 b, vilken grundar sig på
förslag i en motion som jag burit fram
här i kammaren.

Den s. k. författarpenningen, som utgör
hälften av biblioteksersättningen,
är rent principiellt en tilltalande form
av ersättning, då den till sin natur är
en ersättning för utfört arbete, som
herr Arvidson tidigare poängterat. Den
har också stor betydelse för författarna.
Skäl talar säkerligen för en höjning
av beloppen, men jag tror att man först
har anledning att se på förhållanden
som berör fördelningen av författarpenningen.

Ersättningen baseras på utlåningsfrekvensen
vid biblioteken, och en första

förutsättning är naturligtvis att de statistiska
uppgifterna från biblioteken är
riktiga. Statistiken förs nu med stickprovsundersökningar,
som troligen blir
relativt rättvisande för de flesta författare
och i synnerhet för dem som är
allmänt lästa över hela landet. Men för
många som har en begränsad läsekrets
blir statistiken ofta inte rättvisande.
Det finns exempel på författare som
har en mycket stor utlåning på bibliotek
i närheten av sin hemort men får
mycket litet av dessa pengar helt enkelt
därför att det är en vit fläck i statistiken
för det område där vederbörande
bor.

Den nuvarande statistiken omfattar
mindre än 1 procent av hela utlåningen,
som beräknas till cirka 50 miljoner boklån
per år. Av de cirka 3 000 bibliotek
vi har för man årligen statistik på ungefär
115, d. v. s. vart 25: e bibliotek. Ser
man till enbart de mindre biblioteken
med upp till 10 000 boklån per år, som
utgör flertalet, ungefär 2 500, finner man
att det tas prov bara på vart 40 :e bibliotek.
Det är alldeles uppenbart att det
med nuvarande former för statistikinsamling
kan bli stora orättvisor för
många författare.

För att nå en förbättring i detta avseende
kan man tänka sig dels att det
förs en väsentligt utökad statistik, i
synnerhet för de mindre biblioteken,
dels att man tar särskild hänsyn till
författarnas bostadsort och täcker vars
och ens område med ordentlig statistik.
Jag tror att det finns anledning att utreda
denna fråga och framlägga förslag
till förbättringar.

Den andra frågeställning som tagits
upp i motionen och i reservationen är,
att den nuvarande fördelningen är
orättvis så till vida att den missgynnar
vissa kategorier av författare, t. ex. lyriker,
som naturligtvis inte kan ha den
stora utlåningsfrekvens som populärförfattare
har.

Jag har framför mig en uppställning
gjord av Sveriges författarfond över för -

Fredagen den 10 april 19G4 cm.

Nr 16

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

fattare med mer än 50 000 boklån under
är 1901, vilken är ganska intressant.
Den toppas av Astrid Lindgren som hade
890 820 utlåningar, vilket gav en ersättning
av nära 10 000 kronor. Litet
längre ned på listan kom Eyvind Johnson
med 85 220 boklån, vilket motsvarar
ungefär 1 000 kronors ersättning,
och Jeanna Oterdahl med 04 791 utlåningar
och ungefär 1 400 kronors ersättning.
Detta visar att det är en kolossal
skillnad i utlåningsfrekvens beroende
på karaktären av författarnas verk.

Ännu markantare blir skillnaden när
man går ned till författare med utlåningar
under 50 000 per år. Där kommer
de flesta av våra lyriker in i bilden.
Jag har inhämtat några uppgifter
över dessa författare. Johannes Edfelt
hade t. ex. 7 000 utlåningar per år och
fick 175 kronor, Erik Lindegren med
3 020 utlåningar fick 75 kronor och Karl
Erik Englund med 1 400 utlåningar fick
35 kronor. Det är alltså fråga om mycket
små belopp.

Jag är medveten om att det inte är
ett lättlöst problem att få till stånd en
ändring på detta område. Men jag tror
ändå att man genom en utredning skulle
kunna komma fram till förslag till någon
form av gruppindelning av författarna,
och dessa grupper skulle ha differentierade
ersättningsgrunder.

Syftet med detta skulle vara att få betydligt
större ersättningar till författare,
som är mera svårtillgängliga för
allmänheten. Det är också just dessa
författare som har det största behovet
av att få en bättre ersättning än nu. De
får inte alls samma inkomster som populärförfattarna
vid försäljning av sina
verk.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 5 b av herr Virgin
m. fl.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Medan herr Hedin var
inne på dessa frågor kunde han ha fortsatt
och påpekat mycket svårare orätt -

visor än dem han drog in i blickfältet.
För en liten bok, t. ex. en sagobok, som
ett barn läser igenom på en halvtimme
och som på ett skolbibliotek omsätts
kanske flera gånger om dagen eller i
varje fall dagligen, betalas lika mycket
som för en stor roman, som det kanske
tar veckor för en tränad läsare att komma
igenom. Det finns många sådana
orättvisor i detta system.

En del av orättvisorna ligger kanske,
som herr Hedin framhåller, i själva
samplingsförfarandet, vilket herr Hedin
vill utvidga. Vi arbetar inom författarfondens
styrelse hela tiden med detta
problem, och vi har sökt nedbringa
kostnaderna, vilka till att börja med syntes
ta hela anslaget i anspråk. Det går
inte att utvidga denna mycket kostsamma
statistik, om man vill hålla kostnaderna
inom rimliga gränser. Man kan
inte heller åstadkomma en millimeterrättvisa,
och jag tror inte att det är detta
man bör syfta till.

När det gäller författare som är representerade
på bara en ort får man
räkna med att de små bibliotek, som tas
med i statistiken växlar år från år, och
någon gång kommer väl även en sådan
författares räjong med. Samplingen är
annars ett vetenskapligt tillförlitligt instrument,
som vi arbetar med att förbättra
år från år.

Beträffande det andra problemet medger
jag att det visst finns exklusiva författare
och lyriker, som inte får någon
författarersättning att tala om, medan
författare av bestsellers får mycket. Såsom
fonden är konstruerad skall den
utgöra en motvikt till och utjämna denna
orättvisa. Den har skapats för att de
exklusiva författarna, bland dem lyrikerna,
skall kunna få sin del av det goda
som kommer från fonden. Jag tror att
denna nya undersökning är onödig, och
jag yrkar avslag på reservation nr 5 b.

Herr HEDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Arvidson gav exempel
på ytterligare orättvisor, som

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 em.

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

skulle kunna ge anledning till en undersökning.
Jag tycker nog att det finns
många skäl för att företaga en utredning
på detta område, vilken kanske kunde
genomföras av författarfonden själv. Det
är inte möjligt att få någon rättvisa i
statistiken, när flertalet bibliotek står
utanför denna — bland de mindre biblioteken
kommer bara vart fyrtionde i
beaktande vid statistikens uppgörande.
Det måste bli mycket stora luckor i statistiken
— en orättvisa som påpekats av
många författare.

Jag anser att det finns anledning att
rätta till detta. Det är emellertid svårt
att säga hur det skall göras, och jag har
därför begärt en utredning på denna
punkt.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! I utskottets utlåtande
står det att författarfondens styrelse
bör ha ögonen riktade på dessa problem
och själv göra de undersökningar
som är nödvändiga. Herr Hedins senaste
anförande syns alltså tala för ett bifall
till utskottets hemställan.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Alla de exempel som
herrar Hedin och Arvidson anfört visar
tydligt hur ohanterligt som instrument
för en någorlunda rättvis fördelning av
pengar till författarna anslaget för den
s. k. biblioteksersättningen blir, om man
fortsätter att bygga ut systemet enligt
motionärernas och reservanternas önskemål.

Tidigare i dag har framhållits — herr
Arvidson var inne på det nu också —
att något av det allra viktigaste för utövarna
av dessa fria yrken, författare,
konstnärer och andra, är att få pensionsfrågan
ordnad. Pensionsfrågan har
ordnats någorlunda tillfredsställande för
majoriteten av svenska folket, och det
gör det så mycket angelägnare att ordna
den också för grupper som står utanför
och måste stå utanför den allmänna
pensioneringen.

Ett litet steg på vägen togs när vi nyss
beslutade om konstnärsbelöningar. Här
har framhållits ett par gånger att konstnärsbelöningarna
är så ytterligt få att
de inte medför någon avlastning att
tala om för författarfonden t. ex. Ja,
det blir naturligtvis inte någon större
avlastning i första omgången, men meningen
är ju inte att det skall stanna
vid de 25 konstnärsbelöningar som nu
är beslutade, utan det är en första början.
Visar det sig att det går att komma
fram på denna väg får en utbyggnad
göras.

Och något betyder väl ändå dessa belöningar.
Likaså betyder naturligtvis de
30 nya arbetsstipendierna att författarfonden
får möjlighet att lägga större belopp
ur den fria delen på pension. Men
inte heller detta torde komma att räcka,
utan vi får tänka oss ytterligare andra
möjligheter. Det framgår också av departementschefens
skrivning att han
räknar därmed, men han anser att de 30
nya arbetsstipendierna ändå indirekt
betyder ett så stort tillskott till författarfonden
att det för i år får räcka med
dem. Huruvida vi skall fortsätta på denna
väg att höja utlåningsörena eller om
vi på annat sätt skall lösa stipendiefrågorna
och pensionsfrågorna blir det väl
anledning att återkomma till.

Statistiken har herr Arvidson redan
talat om — hur dyrbart och krångligt
det skulle bli att försöka göra den mer
utförlig — och likaså har herr Arvidson
anfört drastiska exempel på hur systemet
med ersättning per boklån slår.

En indelning av böckerna i kategorier
av något slag tror jag inte vore särskilt
lyckad. Att en bok lånas litet kan betyda
att den är svårtillgänglig, att den är exklusiv,
men det kan också betyda motsatsen:
den är helt enkelt så dålig att
ingen vill läsa den. Författarna till sådana
böcker skulle hänföras till samma
kategori som de exklusiva författarna
och bli berättigade till någon sorts högre
bidragsprocent.

Om man på detta sätt i detalj grans -

Fredagen den 10 april 1904 em.

Nr 16

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

kar de olika förslagen till omläggning
finner man, att genom att bota en orättvisa
ger man upphov till en annan, som
är ännu värre. Systemet med denna
biblioteksersättning är som sagt ganska
ohanterligt, om man vill på något sätt
differentiera ersättningen till författarna.

Från flera håll har anförts — det kanske
inte är rätta tillfället att ta upp saken
nu — att ersättningen för utlånade
verk är en rättighet som författarna
har. Vi har godtagit principen att
författarfonden skall tillföras medel i
proportion till utlåningen av författarnas
verk och att författarna själva skall
ha en del av dessa medel. Men det var
mycken diskussion innan detta anslag infördes,
och stor tvekan rådde på många
häll om det verkligen var en riktig princip.
Andra konsumtionsvaror än böcker
kan man, sedan man en gång köpt
och betalt dem, låna ut — många personer
kan använda dem, man kan sälja
dem i andra hand o. s. v., och producenten
får inte någon ersättning när så sker.
Vi har inte genomfört ersättningsprincipen
på något annat avsnitt av det
konstnärliga området än litteraturens —
ingen har satt i fråga att målarna skall
ha ersättning för varje museibesök.
Principen är alltså inte så självklar att
det kan sägas vara en rättighet för författarna
att erhålla ersättning. Men har
vi en gång godtagit denna princip när
det gäller författarfonden får vi naturligtvis
fortsätta att tillämpa den tills vi
eventuellt finner något bättre, även om
det ibland visar sig att principen är
ohanterlig, liksom den kära gamla procentregeln
när det gäller konstnärlig
utsmyckning, som vi haft rätt mycket
krångel med sedan den en gång fastlädes
av riksdagen.

I år har dock författarfonden fått ett
indirekt tillskott genom de övriga anslag
som vi godtagit, och utskottet anser
i likhet med departementschefen att det
får räcka för denna gång. Nästa år kommer
saken på nytt under prövning, och

då har vi litet erfarenhet av hur dessa
andra åtgärder verkat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr OHLIN (fp):

Ilerr talman! Jag skall be att på två
punkter få understryka och kanske något
variera de argument som tidigare
talare anfört.

Denna fråga har onekligen ett mycket
stort principiellt intresse. Det gäller
den viktiga frågan om kulturarbetarnas
rätt till skälig ersättning för sitt arbete.
Författarhonoraret kan inte anses helt
lösa problemet med författarnas rätt till
skälig ersättning för utfört arbete, utan
kvar står det problem som vi i dag diskuterar.

Kungl. Maj:t föreslår nu ett bibehållande
av den nuvarande ersättningen
för boklån, vilket ger den enskilde författaren
2,5 öre per boklån med en viss
begränsning, medan reservationens förslag
skulle ge författaren 4 öre per boklån
med viss reduktion. Man kan då
fråga: Vilket av dessa båda belopp kan
vara ett riktigt uttryck för vår uppfattning
att kulturarbetaren lika väl som
andra bör ha en skälig ersättning för
sitt arbete? Ja, vad är det värt att en
bok lånas ut? Vad har det för värde
för dem som har förmånen att låna och
läsa en bok? Man kan svara att det
kan inte bedömas. Men vi vet vad det
kostar att låna ut en bok, och alla är
överens om att biblioteken tillhör de
verkligt värdefulla kulturinstitutionerna
i vårt land och att den insats de
gör är värd mycket mer än vad biblioteksverksamheten
kostar. Man kan
lugnt säga att bokutlåningen sannerligen
inte kostar för mycket.

Vad kostar då denna verksamhet?
Statsrådet skulle kanske kunna tala om
för oss att kostnaden är mycket olika
för olika typer av bibliotek. I genomsnitt
är kostnaden på några håll ca en
krona per utlån, men för många av våra
bibliotek är kostnaden väsentligt högre.

Nr 16

Fredagen den 10 april 1904 em.

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

Detta är inte för dyrt för att folk
skall få förmånen att fritt låna böcker.
Men när man frågar hur mycket
författaren kan göra anspråk på —•
han som tillsammans med bibliotekspersonalen
möjliggör denna verksamhet
och som gjort den grundläggande prestationen
—• svarar regeringen att man
för närvarande inte vill ge mer än 2,5
öre; 4 öre är för mycket. Jag kan inte
förstå det. Jag tror att detta är ett av
de områden där man från början har
använt ett felaktigt grepp; man har
slängt åt en grupp författare en obetydlig
summa och sedan har man
med några års mellanrum gjort en
mindre justering uppåt. Men man stannar
inte och tänker efter, om den ersättning
man erbjuder är av rimlig storleksordning.
Jag tycker att 4 öre är alldeles
för litet, men det är klart att
vi bör gå steg för steg framåt. I så
fall är naturligtvis reservationen ett
icke obetydligt steg i rätt riktning.

Man kan här göra jämförelse med
det lagstadgade system vårt land har
för ersättning åt tonsättarna för framförande
av musikverk, enligt vilket
STIM tar ut mycket betydande belopp,
som privata konsumenter till stor del
betalar. Staten har ingenting att invända
mot detta system som innebär
att upphovsmännen får en mycket betydande
ersättning. Vi är alla överens
om att detta är rimligt. Staten har
också som huvudman för radio och TV
fått lov att betala sådan ersättning —
mycket betydande belopp för övrigt —
liksom de enskilda konsumenterna. Vore
det inte naturligt att staten inte vore
njuggare när det gäller ersättning åt
författare än när det gäller ersättning
åt upphovsmän till musikaliska verk?

I fråga om ersättningen för musikaliska
och litterära verk finns det i
vissa avseenden stora olikheter. De som
säljer grammofonskivor och böcker som
går är dock i vissa avseenden i rätt likartat
läge. Men i det ena fallet utgår
ersättning med rätt betydande belopp,

medan det i det andra fallet görs rätt
kraftiga reduktioner av den låga ersättningen.

Herr talman! Jag vill också understryka
de synpunkter som framhållits
av herrar Arvidson och Källstad i fråga
om pensionstryggheten. Att det finns
behov av den pensionstrygghet som författarfonden
i ringa skala åstadkommer
erkänner alla. Författarfondens styrelse
har förklarat att det under de närmaste
åren finns behov av ytterligare ett
hundratal pensioner och att det därför
är nödvändigt att öka de disponibla
medlen. Om riksdagen nu avvisar det
förslaget, innebär det då inte att man
intar en snålare attityd när det gäller
denna folkgrupps pensionstrygghet än
när det gäller andra grupper inom det
svenska samhället?

Om man svarar, såsom fröken Olsson
gjorde för en stund sedan, att
detta problem håller på att utredas och
att det så småningom blir en ändring,
finns det anledning att fråga: Kan det
förhållandet att ett problem, som i
ringa utsträckning är löst, i framtiden
kanske kommer att lösas vara något
skäl att inte i dag göra det som är
rimligt? Naturligtvis inte. Nästa fråga
blir då, om de krav på ökade anslag till
författarfonden som framställts i reservationen
är överdrivna. Går reservanterna
i dagens läge för långt i sina krav
på pensionstrygghet? Jag har svårt att
förstå att detta krav går för långt. Jag
tycker att reservationens förslag innebär
ett mycket blygsamt bidrag till
författarfondens verksamhet att åstadkomma
trygghet åt denna grupp av medborgare.

Med hänvisning till de skäl jag framfört
på dessa båda punkter ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag hade inte tänkt deltaga
i denna debatt, men som ordförande
i bokutredningen som på sin tid

Fredagen den 10 april 1964 em.

Nr 16

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

föreslog detta stöd vill jag bara varna
kammarens ledamöter för konsekvenserna
av herr Ohlins tankegång.

Det har aldrig varit bokutredningens
och inte heller min mening, herr Ohlin,
att värdera lånen i öretal och säga att
det är värt 214 öre att låna ut en bok.
Det är det naturligtvis inte; det är värt
betydligt mera. Men det är lika löjligt
att påstå att det skulle vara värt 4 öre
eller 8 öre — det är en fullkomlig
omöjlighet. Då är det bättre att följa
den väg, som högern föreslog — herr
Dickson föreslog den i denna kammare
vid flera tillfällen — att låta allmänheten
som lånar böcker i biblioteken
betala i stort sett vad denna förmån kan
anses vara värd. Då blir det emellertid
fråga om betydligt större belopp.

Men den principen, som är en ren
marknadshushållning, kolliderar ju med
en annan princip i svenskt kulturliv
som vi hittills hållit mycket styvt på,
nämligen allmänhetens rätt att fritt
låna böcker vid våra offentliga bibliotek.
Därför är det farligt att resonera
som om regering och riksdag sutte och
värderade den kulturella prestation som
ligger bakom en bok. Det är i stället det
sammanlagda beloppet som vi utgår
ifrån. Det är fråga om skälighet och
billighet och inte om en juridisk rätt
för författarna att få ersättning för att
samhället använder deras verk på detta
sätt genom utlåning i offentliga bibliotek.

Med ett belopp av 5 öre per utlåning
kommer vi fram till en summa av
2 020 000 kronor. Det är det beloppet
vi skall diskutera.

När vi började budgetarbetet i höstas
hade kungörelsen om att författarersättning
skulle utgå med 5 öre ännu
inte hunnit torka, som man säger —
den hade just kommit ut av trycket.
Bokutredningen föreslog på sin tid ett
belopp av 5 öre per utlåning. Det har
dröjt länge —- vilket jag beklagar -— innan
vi kommit upp till detta belopp. Jag
anser också, precis som herr Arvidson,

att vi skall gå vidare på denna linje.
Jag bar ingenting att invända mot det
sättet att resonera, men jag varnar på
det bestämdaste mot att införa värderingar
av hur mycket det kan vara värt
att låna böcker i offentliga bibliotek,
ty då, herr Ohlin, är det meningslöst
att tala om 214, 4 eller 6 öre, utan då
blir det helt andra belopp och även en
helt annan princip som det kommer
att röra sig om. Jag undrar om det inte
var just sådana tankegångar som också
föresvävade fröken Olsson när hon
sade att det finns många sätt att lösa
detta problem på.

Men detta är fundamentet: frihet för
allmänheten att låna böcker i de offentliga
biblioteken. Sedan får det allmänna
på ena eller andra sättet lämna ersättning
till författarna för denna förmån.
För närvarande utgår det 2 miljoner
kronor för detta ändamål.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Ecklesiastikministern
kanske inte observerade att mitt resonemang
förde fram till att ingen ville
bestrida att värdet av boklån är betydligt
större än kostnaden för boklånen, att
dessa kostnader för boklånen är betydande
och att ersättningen till författarna
utgör en ringa procentuell andel av
denna kostnad. Även jag utgick alltså
från att det inte går att finna någon
riktig siffra i kronor och ören för vad
ett boklån är värt men att värdet av
bokutlåningen är större än kostnaden
för boklånen. Alla är ju överens om
att denna utlåningsverksamhet bör utvidgas.

Då säger statsrådet att man inte kan
påstå att det är värt 8 eller 10 öre etc.,
utan att det rör sig om helt andra belopp.
Ja, det är ju precis vad jag sade!
Att få läsa en bok måste anses vara värt
mer än vad själva utlåningen kostar. Vi
måste ju i viss mån tänka i kronor och
även när det gäller att bestämma om ersättning
i kronor och ören. Det räcker
för mitt resonemang att värdet uppen -

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 em.

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

barligen är av en helt annan storleksordning
än de belopp som här har föreslagits,
och på den punkten var statsrådet
enig med mig.

Låt oss då utgå från detta: värdet
är mycket större. Från denna gemensamma
utgångspunkt ställer jag då frågan:
Varför inte betala författaren ens
en ersättning på 4 öre? Ecklesiastikministern
svarar, att eftersom vi har
antagit principen om fria boklån för
allmänheten kan vi inte göra det. Ja,
men principen om fria lån borde väl
då leda till att författaren inte får någon
ersättning alls, men den principen
är orimlig och underkänd. Frågan blir
i stället: Bör samhället inte betala en
skälig ersättning, när samhället har infört
principen att de som lånar böcker
skall få göra det gratis? Vi har ju förkastat
principen att eftersom folk skall
få låna böcker gratis skall författarna
inte få någon ersättning. Vi har i stället
infört principen att allmänheten skall
få låna böcker gratis och att samhället
skall lämna ersättning åt författarna.

Då blir frågan: Vad är skälig ersättning,
är det 2% öre eller 4 öre? Att
man ställer den frågan just mot bakgrunden
av de siffror jag anfört torde vara
naturligt. Jag vill bara konstatera att
statsrådet inte på något sätt har motiverat
varför det skulle vara berättigat
att säga nej till en ersättning till den
enskilde författaren av 4 öre per boklån
upp till en viss gräns, varefter en
viss reduktion inträder. Det är ju i
själva verket en mycket blygsam ersättning.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5 a); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Källstad begärde emellertid vote -

ring, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
10: o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5 a) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Källstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 42
nej, varjämte 30 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5 b); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hedin begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
10: o) mom. II) i utskottets utlåtande nr
8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 10 april 1964 em.

Nr 16

Kungl. biblioteket: Omkostnader — Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien:

Bidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5 b) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hedin begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 126 ja och 33 nej,
varjämte 24 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 11—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31

Kungl. biblioteket: Omkostnader

Sedan punkten föredragits anförde

Fru FORSLING (fp):

Herr talman! Visserligen vet jag att
det nästan är en utopi att kunna få en
motion bifallen i denna kammare, men
jag måste ändå med beklagande konstatera
att statsutskottet föreslagit att motionen
om mikrofilmning av det värdefullaste
svensk-amerikanska tidningsmaterialet
inte måtte bifallas av riksdagen.
Förstår vi verkligen vilka historiska
värden som håller på att gå förlorade
för eftervärlden i och med att
många av dessa dokument, många av
de dagliga tidningar som berättar om
svenskarnas verksamhet i USA från
mitten av förra århundradet håller på
att vittra sönder? Avstyrkandet har
gjorts inte därför att man har funnit
motionens syfte vara mindre gott utan
därför att man ansett att frågan i första
hand hade bort prövas av riksbibliotekarien.

Men varför har man då inte remitterat
motionen till kungl. biblioteket? Enbart
det faktum att detta förslag inte
finns upptaget i riksbibliotekariens petita
borde inte vara skäl nog att avstyrka.
Jag vet med säkerhet att riksbibliotekarien
skulle ha lämnat ett positivt
svar på denna fråga, om man tagit kontakt
med honom. Jag vet detta därför
att jag före motionens tillkomst bad honom
ta ställning till saken.

För att inte förlänga debatten onödigt
länge ber jag ändå, herr talman, att få
tacka för en välvillig skrivning. Utskottet
har i alla fall anvisat en väg, och den
anvisningen skall naturligtvis i framtiden
i annat sammanhang efterkommas.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Punkterna 32—40

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten il

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien:
Bidrag till avlöningar inom
landsantikvarieorganisationen

Kungl. Maj :t hade (punkt 42, s. 77
och 78) föreslagit riksdagen att till Vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien:
Bidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen
för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 944 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Schött m. fl. (1:68) och den
andra inom andra kammaren av herr
Lassinantti m. fl. (II: 83), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta 1.
att statsbidrag skulle utgå med 90 %
till landsantikvariernas avlöningar, oav -

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 em.

Yitterhets-, historie- och antikvitetsakademien: Bidrag till avlöningar inom lands antikvarieorganisationen -

sett om amanuensbidrag utginge, 2. att
statsbidrag skulle utgå med 90 % av
amanuensernas avlöningar, 3. att till Vitterhets-
historie- och antikvitetsakademien:
Bidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen
för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
1 312 000 kr.;

dels en inom första kammaren av
herrar Svanström och Hellebladh väckt
motion (1:109);

dels ock en inom första kammaren
av herrar Svanström och Hellebladh
väckt motion (1:162), vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att statsbidraget
beträffande avlöningar inom
landsantikvarieorganisationen skulle
fastställas till 90 % i fråga om såväl
landsantikvarier som amanuenser samt
för ändamålet för budgetåret 1964/65
anvisa ett förslagsanslag av 1 300 000
kr.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:68 och 11:83
samt I: 162, samtliga motioner i vad de
avsåge en omläggning av bidragssystemet
för landsantikvarieorganisationen,
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionen 1:109 icke måtte av
riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte, med bifall

till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:68 och 11:83
samt I: 162, samtliga motioner i vad de
avsåge medelsanvisningen, till Vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien:
Bidrag till avlöningar inom

landsantikvarieorganisationen för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 944 000 kr.

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 68 och II: 83 samt I: 162,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
besluta att statsbidrag skulle utgå med
90 c/o av såväl landsantikvariernas som
amanuensernas avlöningar;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:68 och 11:83 ävensom med
bifall till motionen I: 162, samtliga motioner
i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien:
Bidrag till avlöningar
inom landsantikvarieorganisationen för
budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 1 300 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

KARLSSON (h):

Herr talman! Den till denna punkt
knutna reservationen innebär önskemål
att rätta till ett som vi anser avvita förhållande
beträffande vissa avlöningar
inom landsantikvarieorganisationen.

Enligt nu gällande bestämmelser utgår
statsbidrag med 90 procent till
landsantikvariernas avlöningar. Statsbidraget
reduceras till 66 2/s procent, om
huvudmännen tillika anställer en amanuens
i arbetet på landsantikvarieämbetet.
Statsbidrag utgår med endast 50
procent av amanuensernas avlöningar.

Den akademi under vilken landsantikvarieorganisationen
sorterar har vid
upprepade tillfällen hemställt om förhöjt
statsbidrag med hänsyn till arbetsökningen.
Denna hemställan har inneburit
dels att ingen reducering skall äga
rum vid personalförstärkning, dels att
statsbidrag för amanuenserna också borde
utgå med samma procentsats, nämligen
90 procent. Framställningen har
ej beaktats.

Den reducering från 90 till 66 2/3 procent,
som jag nyss nämnde om, gör att
de inom organisationen verksamma anser
sig sakna nödvändiga resurser för
att på ett riktigt sätt kunna fullgöra sina

Fredagen den 10 april 1904 em.

Nr 16

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien: Bidrag till avlöningar inom lands antikvarieorganisationen -

uppdrag. Vi vet att landsantikvariernas
arbete är av stort intresse för oss alla.
Det måste anses vara alldeles felaktigt
att staten, när man vill fullgöra ett
arbete på ett bättre sätt, svarar med att
sänka statsbidraget från 90 till 06 2/3 procent.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till reservationen
nr 6 vid punkten 41.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Den reservation som
här föreligger anknyter direkt till och
innehåller en tillstyrkan av ett yrkande
i fyrpartimotionen nr 83 i denna kammare.

Den debatt om olika kulturfrågor som
förts hittills i dag och i fortsättningen
torde komma att föras i anslutning till
detta utskottsutlåtande får betecknas
som glädjande. Jag har den uppfattningen
att vårt kulturstöd inte enbart
bör begränsas till att stimulera ett mer
eller mindre modernistiskt konstskapande
i dag och i morgon. Det gäller även
att ta till vara och åt framtiden rädda
olika konstyttringar från tidigare generationer
och svunna tider. Samtidigt är
det här fråga om brådskande arbetsuppgifter
eftersom för varje år som går
allt mindre finns kvar att rädda åt
eftervärlden.

Det stöd som ges till museiväsendet
ute i landet utgår i form av statsbidrag
till länsorganisationer med kulturminnesvårdande
uppgifter. Detta statsbidrag
är knutet till lönekostnaderna men
med en underlig och negativt verkande
konstruktion som fröken Karlsson nyss
erinrade om. Den gör att en länsorganisation
av detta slag, som finner sig
behöva anställa en amanuens för att
hjälpa landsantikvarien i det kulturminnesvårdande
arbetet och därmed
får vidkännas en lönekostnadsökning på
20 000 å 30 000 kronor, endast får ett
med 2 000 å 3 000 kronor höjt statsbidrag.
Detta medför svårigheter att ute

i länen få till stånd den effektiva landsantikvarieorganisation
som arbetsuppgifterna
påkallar. Inte enbart de olika
bygderna ute i landet utan på lång sikt
även våra riksmuseer blir menligt drabbade
av detta förhållande.

De statliga museerna är koncentrerade
till Stockholm. Även om riksantikvarieämbetet
och de flesta statliga
museerna har rikskaraktär och därför
i viss mån betjänar hela landet, är dock
landet utanför huvudstaden i det väsentligaste
beroende av de lokala anordningar
som finns i de olika länen. Den
höjning av statsbidraget till landsantikvarieorganisationen
som föreslås rör
sig visserligen om sammanlagt 356 000
kronor. Det är dock att märka, att även
med denna uppräkning fördelar sig
statsanslagen till de kulturminnesvårdande
arbetena med omkring 90 procent
till Stockholms stad och endast omkring
10 procent till landet i övrigt.
Även om som jag nämnde den till Stockholm
förlagda verksamheten delvis har
rikskaraktär, är det väl ändå uppenbart
att det inte är för mycket begärt att
10 procent av statens insatser för det
kulturminnesvårdande arbetet bör komma
landet i övrigt till godo.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen av herr
Boman m. fl.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Vad det här gäller är
frågan om kostnadsfördelningen mellan
staten och andra huvudmän, i första
hand landsting och kommuner. Reservanterna
påpekar, att i den mån kostnaderna
inte täcks med statsbidrag är
det huvudsakligen landstingsanslag och
i någon mån kommunanslag som anlitas.
Problemet, som är aktuellt vid många
tillfällen, är föremål för utredning. Här
gäller det doek en så liten detalj, att
den knappast kommer upp i det sammanhanget.
Som reservanterna påpekar
laborerar man med tre olika procent -

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 em.

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien: Bidrag till avlöningar inom lands antikvarieorganisationen -

satser: 90 procent, 66 2/s procent och,
nar det gäller amanuenserna, 50 %. Utskottet
påpekar att om man skall ändra
systemet är det inte sagt att det är dessa
procentsatser vi har att hålla oss till i
fortsättningen, utan det kan kanske visa
sig lämpligast att införa en enhetlig
procentsats, t. ex. 75 eller 80.

Vi är alltså inte beredda att på rak
arm säga att det som reservanterna och
motionärerna föreslår är det lämpligaste.
Det är mycket möjligt att hela landsantikvarieorganisationen
behöver ses
över. Den har fått större och i vissa
fall annorlunda uppgifter under de senaste
åren än tidigare, och det kan finnas
skäl att se över den i dess helhet.
Utskottsmajoriteten är inte på något vis
avogt inställd till tanken på en ökning
av statsbidraget men anser att vi bör
avvakta ett mera utarbetat förslag från
Kungl. Maj :t. Utskottet har förutsatt att
när statsfinansiella och andra förutsättningar
bedöms föreligga, skall vi få ett
förslag som vi då kan ytterligare debattera
och ta ställning till.

Det är alltså inte någon större skillnad
på vår inställning till verksamheten.
Utskottsmajoriteten har endast ansett,
att vi inte skall göra något i år. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Olsson underströk
angelägenheten av att man fick en
rättvisare procentsats och påpekade att
man genom en utjämning skulle kunna
få en enhetlig sådan. En enhetlig procentsats
för amanuenser och övrig personal
är just vad vi reservanter har föreslagit.
Jag vidhåller alltså mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Den motion som ligger
till grund för reservationen har i denna
kammare framburits av mig och några
andra. Det är därför skäl att jag med

några få ord redovisar mina motiv. Jag
har blivit övertygad om att det är nödvändigt
att man försöker få till stånd
en rättvisare ordning så fort som möjligt.
Nu får som tidigare sagts huvudmannen
statsbidrag med 90 procent till
landsantikvariens avlöning, men om
man anställer en amanuens sjunker
statsbidraget för avlöningen till landsantikvarien
till 66% procent medan för
avlöningen till amanuensen statsbidraget
blir 50 procent.

Hur verkar nu detta i praktiken?

Jo, i län som har en stor geografisk
utbredning är det omöjligt för landsantikvarien
att någorlunda tillfredsställande
sköta sina uppgifter utan biträde.
Vi skall komma ihåg, att i ett stort län
kräver resorna mycken tid, och vi skall
också erinra oss att kommunerna behöver
assistans på ett helt annat sätt där
än i tätbefolkade och ekonomiskt välsituerade
områden. Jag vill inte göra
detta till ett glesbygdsproblem, även
om det finns möjligheter att se frågan
som ett sådant. Jag har för min del blivit
övertygad om att huvudmännen inte
kan klara sin uppgift. Det finns exempel
ute i landet på att huvudmännen
fått bottenskrapa sina ekonomiska resurser
för att klara landsantikvariens
avlöning. Man har behövt göra en upprustning
av verksamheten och har då
upptäckt att man måste ha en amanuens.
Då går det så som jag här beskrivit.

Fröken Olsson har som utskottets talesman
hävdat, att det inte är någon
större skillnad mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas ståndpunkt. Jag
vitsordar gärna denna hennes uppfattning.
Jag tackar faktiskt utskottsmajoriteten
för att den sagt att det finns
goda skäl för en höjning av statsbidraget
till detta ändamål. Reservanterna
har så att säga gått ett steg vidare och
dragit de praktiska konsekvenserna av
det som utskottsmajoriteten har konstaterat.

Fredagen den 10 april 1964 em.

Nr 16

Men fröken Olsson säger också alt
det är vanskligt att bedöma, huruvida
en uppskrivning av statsbidraget till
90 procent även när man bär en amanuens
är tillrådlig — man vet så litet
om framtiden. Det är alldeles riktigt,
men för mig framstår frågan på denna
punkt så, att när statsmakterna en gång
har bestämt 90-procentsgränsen för
landsantikvarierna, bör man inte ändra
den när en landsantikvarie får en amanuens
till sitt biträde. Om reservationen
vinner här i kammaren, är jag övertygad
om att man fördenskull inte skapar
några svårigheter för statsmakterna,
även om det framdeles skulle bli en
omorganisation av verksamheten.

Eftersom jag burit fram den motion
som reservanterna har byggt sitt yrkande
på, bjuder logiken att jag yrkar
bifall till reservationen.

I detta anförande instämde fröken
Sandell (s).

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som
föreslagits i reservationen 6); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Hedenäset begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
41 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen
6) av herr Boman m. fl.

7—Andra kammarens protokoll 196t. Nr

Nationalmuseet: Avlöningar

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 85 ja och 92 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen 6)
av herr Boman m. fl.

Punkterna 42—44

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45

Nationalmuseet: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 46, s. 81—
86) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen angiven
avlöningsstat för nationalmuseet,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1964/65, dels till Nationalmuseet:
Avlöningar för budgetåret 1964/65
anvisa ett förslagsanslag av 1 856 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Per Petersson (1:107)
och den andra inom andra kammaren
av fröken Karlsson m. fl. (11:135), i
vilka hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte besluta dels att godkänna
av motionärerna angiven avlöningsstat
för nationalmuseet, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1964/65, dels att till Nationalmuseet:
Avlöningar för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 1 929 760 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts för16 -

Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 em.

Nationalmuseet: Avlöningar

slag samt med avslag å motionerna
I: 107 och II: 135, såvitt nu var i fråga,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för nationalmuseet,
att tillämpas tills vidare fr. o. in.
budgetåret 1964/65;

b) till Nationalmuseet: Avlöningar för
budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 1 856 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Virgin,
Bengtson, Källqvist, Thorsten Larsson,
Åkerlund, Staxäng och Svensson i
Stenkyrka, fröken Elmén, herr Larsson
i Hedenäset, fröken Karlsson samt herrar
Helén och Kållstad, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt motionerna 1:107 och
II: 135, såvitt nu var i fråga,

a) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för nationalmuseet, att
tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret
1964/65;

b) till Nationalmuseet: Avlöningar för
budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 1 954 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Med herr talmannens
tillåtelse ber jag att få argumentera för
två reservationer, som båda rör nationalmuseum.
Den ena reservationen är
fogad till punkt 45 och den andra till
punkt 46 i utlåtandet.

Upprepade gånger har chefen för nationalmuseum
äskat medel för att säkerställa
en fullgod bevakning av de som
vi alla vet oersättliga konstskatter som
museet inrymmer. Hittillsvarande bevakningsresurser
har visat sig i hög
grad otillräckliga, och den föreslagna
anslagshöjningen är inte nog för att
möjliggöra en effektiv bevakning vid
museet.

Som känt är har tillgrepp gjorts vid

ett flertal tillfällen — senast 1962 och
1963. Dessa tillgrepp har kunnat göras
därför att man inte haft möjligheter att
sköta bevakningen effektivt vid de tider
då museet haft många besökande.
Man har också, som jag sade, ifrån
nationalmuseets ledning framhållit vikten
av att utöver ökningen av vaktpersonalen
få en permanent alarmanordning,
varigenom museet skulle kunna
vara bevakat så att säga dygnet runt.
Nationalmuseets chef säger att museet
förmodligen är det enda större museum
i världen som inte har ett sådant alarmsystem.
Detta talar väl ändå för att det
är på tiden att vi ser till att museet
får en sådan alarmanordning.

Detta är en kort motivering för de
båda reservationerna under punkterna
45 och 46, men vi känner ju väl till
dessa saker, eftersom de debatterats
förut.

Med det sagda ber jag att nu få yrka
bifall till den reservation, som är knuten
till punkten 45, och jag kommer
senare att yrka bifall till reservationen
vid punkten 46.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Herr Lassinantti sade
vid en föregående punkt som vi diskuterade,
att då ifrågavarande anslagsökning
knappast skulle rubba statens
ekonomi. Det går att säga så på varenda
punkt.

Vi har här att ta ställning till en huvudtitel,
där det föreslås ökningar på en
halv miljard kronor, och vi är glada över
att det varit möjligt att göra denna kraftiga
upprustning på ett stort antal områden.
Men det har väckts 273 motioner,
i vilka nästan undantagslöst föreslås
höjningar av de anslag som upptas
i huvudtiteln. Tar man ut varje punkt
för sig och säger att det under just
den punkten är fråga om en så viktig
sak och att det gäller en i det stora
sammanhanget så obetydlig summa att
vi kan ha råd med den, så är vi uppe

Nr 16

Fredagen de» 10 april 1961 enu

i en ökning med en hel miljard och inte
bara med en halv miljard. Det går inte
att resonera så, att om bara en framställning
från en eller annan inrättning
i och för sig är motiverad och avser
en önskvärd sak, så skall man bifalla
den. Vi måste se på de samlade kostnaderna.

Det är klart att det är ytterligt viktigt
att de dyrbara samlingar som finns
på nationalmuseum blir skyddade så
effektivt som möjligt. Men nationalmuseum
fick för innevarande budgetår åtta
nya vakttjänster, och nu föreslås medel
motsvarande ytterligare fyra tjänster
för nästa budgetår. Man har alltså
tagit hänsyn till att bevakningen bör
förstärkas. Utskottsmajoriteten har också
ställt sig välvillig och sagt, att det
kanske behövs ytterligare förstärkningar
och att vi väntar att Kungl. Maj:t vid
sin prövning av medelsbehovct för nästa
budgetår skall ta vederbörlig hänsyn
till bevakningssituationen.

Vad beträffar alarmanordningen är
det eu mycket dyrbar historia. Kostnaderna
för den får naturligtvis vägas
dels mot bevakning på annat sätt och
dels i proportion till vad vi anslår till
nationalmuseum för ökande av samlingarna
och för museets drift i övrigt.
Det är alltså inte fråga om annat än att
det vore önskvärt att man kunde få
denna alarmanordning och en ytterligare
förstärkning av vaktmanskapet,
men utskottsmajoriteten anser på denna
liksom på flera andra punkter, att
det får räcka för i år med det som nu
är föreslaget, och så får man återkomma
nästa år. Då får vi liksom i år väga
de olika anslagskraven mot varandra
och försöka tillmötesgå dem så långt
som möjligt och göra en gradering. Vi
anser inte att nationalmuseum blivit
missgynnat i år.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag
under punkten 45 och jag kommer sedan
att ställa samma yrkande under
punkten 40.

Nationalmuseet: Avlöningar

Fröken KAItLSSON (h):

Herr talman! Fröken Olsson sade att
hon inte anser att nationalmuseum blivit
missgynnat i år och att man måste
avväga anslaget med hänsyn till övriga
anslag. Naturligtvis måste man göra
det. Å andra sidan får man inte göra
sådana avvägningar att man säger: »Föregående
år fick museet mycket, i år
får det därför inte så mycket.» Under
flera år har försummelser begåtts. Vakthållningen
har varit så bristfällig, att
den ökning av bevakningen som museet
fick föregående år inte på långa
vägar avhjälpte bristerna. Därför måste
vi någon gång ta ett verkligt krafttag.
Det är inte bara de som närmast är ansvariga
för museets konstskatter som har
intresse härav; det är för oss alla av
stort intresse att dessa konstverk, som
tillförts museet genom anslag och enskilda
donationer, verkligen blir skyddade.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
7); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Karlsson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
45 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

100 Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 em.

Nationalmuseet: Omkostnader

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 92 ja och 87 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 46

Nationalmuseet: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 47, s. 86—
88) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 335 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Per Petersson
(I: 107) och den andra inom andra
kammaren av fröken Karlsson in. fl.
(II: 135), i vilka hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen måtte besluta
att till Nationalmuseet: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 565 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 107 och II: 135, såvitt nu var i fråga,
till Nationalmuseet: Omkostnader för
budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 335 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Virgin,
Bengtson, Källqvist, Thorsten Larsson,
Åkerlund, Staxäng och Svensson i
Stenkyrka, fröken Elmén, herr Larsson
i Hedenäset, fröken Karlsson samt herrar
Helén och Källstad, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:107 och II: 135, såvitt nu var i fråga,
till Nationalmuseet: Omkostnader för

budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 565 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

KARLSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Boman
m. fl.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Karlsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
46 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 92 ja och 87 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Fredagen den 10 april 1964 em.

Nr 16

101

Nationalmuseet: Pedagogisk verksamhet m. m.

Punkten 47

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 48

Nationalmuseet: Pedagogisk verksamhet
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 49, s. 91—
93) föreslagit riksdagen att till Nationalmuseet:
Pedagogisk verksamhet

m. m. för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 70 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av fröken Ljungberg och herr
Risberg (1:327) och den andra inom
andra kammaren av herr Nordstrandli
m. fl. (11:333), i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att till Nationalmuseet: Pedagogisk
verksamhet m. m. för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:327 och 11:333, såvitt nu är i fråga,
till Nationalmuseet: Pedagogisk verksamhet
m. m. för budgetåret 1964/65
anvisa ett reservationsanslag av 70 000
kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Virgin,
Bengtson, Källqvist, Åkerlund och
Staxäng, fröken Elmén, herr Larsson i
Hedenäset, fröken Karlsson samt herrar
Helén och Källstad, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 327 och II: 333, såvitt nu var i fråga,
till Nationalmuseet: Pedagogisk verksamhet
m. m. för budgetåret 1964/65
anvisa ett reservationsanslag av 100 000
kr.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag skall börja med att
ge kammarens ledamöter det löftet, att
jag inte fler gånger i kväll skall pröva
deras tålamod. Jag skall endast med
några få ord motivera reservationen under
denna anslagspunkt.

Frågan gäller nationalmuseets pedagogiska
verksamhet. Departementschefen
liar visat sin uppskattning av denna
genom att för året uppföra ett särskilt
anslag av 70 000 kronor härför. Museet
har vid sin planering beräknat att behöva
183 000 kronor för denna verksamhet.
Vi reservanter har gått en medelväg,
inte för att vi tror att beloppet
183 000 kronor i och för sig är för stort,
men vi har stannat vid en ökning med
30 000 kronor, vilket vi tycker kunde
vara ett uttryck för vår tro på att denna
pedagogiska verksamhet har väsentlig
betydelse och för vår uppfattning
att ett av de förnämsta sätten att stödja
konstnärerna är att göra deras alster
levande.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag skall i detta sammanhang
— och jag tror att det är det
riktiga sammanhanget — endast påtala
en incidens som hände för ett par veckor
sedan. Då kunde vi läsa i våra tidningar,
hurusom i ett sammanhang som
nära berörde nationalmuseum en film
hade blivit stoppad — klokt nog — av
ledningen men först sedan det hade
sagts att filmen i annat fall skulle anmälas
för polisen. Ett par dagstidningar
serverade tjänstvilligt brottstycken ur
vad denna film handlade om. Jag skall
inte läsa upp det. Det skall jag bespara
kammaren att höra — om inte
för annat så för att inte bidraga till den
hjärntvätt och avtrubbning som vi alla
är utsatta för på det området. Men jag
skulle vilja utfärda en skarp varning till
nationalmusei ledning att tänka sig för
bättre. Det har ställts i utsikt att lik -

Punkten föredrogs; och anförde därvid: 8—Andra

kammarens protokoll 1964. Nr 16

102 Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 em.

Bidrag till vissa museer m. m.

nande filmer skulle stå på lut för att
serveras i andra sammanhang, och jag
tycker det vore mycket olämpligt. Skulle
det ske, kommer jag inte att stödja
något ökat anslag till museet en annan
gång.

Nu skall jag emellertid — ehuru jag
har onda aningar — i förhoppning att
detta endast varit olycksfall i arbetet
yrka bifall till den reservation som fröken
Karlsson nyss talat för.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Museichefen har begärt
183 000 kronor för denna verksamhet.
Ingen — utom kanske herr Dickson —
tvivlar på att han skulle använda dessa
pengar på ett mycket nyttigt och riktigt
sätt. Vi skulle önska att vi kunde
ge honom ett sådant anslag, och vi hoppas
att vi så småningom skall kunna
komma upp till både detta och kanske
ett större belopp. Departementschefen
har emellertid vid sin avvägning i år
stannat för att ge 70 000 kronor. Detta är
ett nytt anslag. Det visar alltså att departementschefen
är fullt införstådd
med nyttan av denna verksamhet.

Utskottsmajoriteten har funnit departementschefens
förslag vara en god början
och har anslutit sig till uppfattningen,
att vi skall starta verksamheten med
70 000 kronor. Reservanterna anser att
100 000 kronor är bättre avvägt. Här gäller
detsamma som beträffande de andra
anslagen; allt beror på vad man anser
att vi för ögonblicket har råd med.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till Kungl. Maj:ts och utskottsmajoritetens
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Karlsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
48 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 90 ja och 83 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 49—59

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 60

Bidrag till vissa museer m. m.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag kan inte låta bli att
avundas Tekniska museet den starka
skrivning som utskottet gett sitt utlåtande
över motionerna till dess förmån,
men jag missunnar det ingalunda ett
statsbidrag till nästa år. Jag vill emellertid
begagna tillfället att påpeka att
under denna punkt, som gäller bidrag
till vissa museer, också ryms en del museer
som inte är lika lyckligt lottade.
Jag skall här bara nämna ett, som över
huvud taget inte står omtalat i statsverkspropositionen,
nämligen Hallwylska
museet.

Fredagen den 10 april 1964 cm.

Nr 16 103

Främjande av nordiskt-kulturellt samarbete

I förbigående sagt iir det inte så lyckligt,
att inte alla inkomna petita redovisas
i handlingarna utan bara de som departementschefen
ansett sig kunna släppa
vidare. Eftersom det kan hända att
de förslag som redan på ett tidigt stadium
avlivas är så många, att statsverkspropositionen
skulle bli alltför otymplig
om alla skulle tas med, avstår jag
emellertid från att skärskåda den saken.

Jag återgår till Ilallwylska museet.
När detta museum en gång i tiden donerades
till staten och med tacksamhet
mottogs åtföljdes det av en och en kvarts
miljon kronor, placerade i papper som
avkastade mellan 51/2 och 6 procent. Genom
statskontorets eminenta förvaltning
har detta kapital omplacerats så,
att det nu avkastar något över 3 procent
samtidigt som alla omkostnader har stigit.
Detta är naturligtvis från statskontorets
synpunkt mycket fördelaktigt
men från ecklesiastikministerns rena
katastrofen, över huvud taget är det rätt
egendomligt, att den ena handen inte
vet vad den andra gör, men det är tyvärr
inte någonting ovanligt. Ett museum
med samlingar och med tomt doneras
till staten. Staten tar genast ut lagfart
på tomten och sedan placerar samma
stat, som nu också äger museets medel,
dem i så dåliga papper, att museet
knappast kan driva sin verksamhet,
ännu mindre underhålla byggnaden. Jag
tycker att detta är att bita sig själv i
svansen ganska eftertryckligt.

Häromåret berörde statsrevisorerna
detta problem, att en del institutioner
som för sin verksamhet är beroende av
avkastningen från fonder kan komma i
svårigheter just på grund av att fondavkastningarna
som sådana har minskat
eller genom att penningvärdeförsämringen
har kraftigt nedsatt det reella
värdet av avkastningarna. Detta problem
ligger emellertid inte så mycket
på ecklesiastikdepartementets sida som
på finansdepartementets. Man kan ha
vilken åsikt man vill om värdet av
Hallwylska museet, men har staten en

gång i tiden tagit emot donationen på
vissa villkor, är staten också skyldig att
fortsätta driva museet någorlunda i
överensstämmelse med donatorernas
intentioner.

Eftersom felet som sagt ursprungligen
inte ligger på ecklesiastikdepartementets
sida skall jag inte framställa något
yrkande, utan jag vill bara uttrycka den
förhoppningen, att när statsrevisorernas
påpekande inte tycks få någon effekt
ecklesiastikministern måtte ta finansministern
i kragen och se till att
frågan, som säkert inte är unik för Hallwylska
museet, mycket snart blir löst.

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! Under denna punkt behandlar
utskottet en fyrpartimotion om
ett visst anslag till Tekniska museet.
Med hänsyn till den utomordentligt välvilliga
skrivning som utskottet har bekostat
motionen skall jag inte framställa
något yrkande utan uttalar bara de
varmaste förhoppningar om att på de
skäl, som utskottet anfört i sitt utlåtande,
detta anslag i framtiden måtte komma
den utomordentligt viktiga museiverksamhet
som Tekniska museet representerar
till del.

Herr talman! Jag har alltså inte något
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 61—69

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 70

Främjande av nordiskt-kulturellt samarbete Kungl.

Maj:t hade (punkt 85, s. 171
—177) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att i överensstämmelse
med av departementschefen angivna
riktlinjer vidtaga erforderliga åtgärder
för upprättande av ett Nordens
hus i Reykjavik, dels till Främjande
av nordiskt-kulturellt samarbete för

104 Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 em.

Främjande av nordiskt-kulturellt samarbete

budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 1 070 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herrar Helén och Kollberg
väckt motion (11:587), vari hemställts
att riksdagen för anordnande av nordiska
studiegruppresor från universitet
och högskolor måtte anvisa 30 000
kr. under anslaget Främjande av nordiskt-kulturellt
samarbete, åttonde huvudtiteln,
innebärande en ökning jämfört
med departementschefens förslag
av 20 000 kr.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att i överensstämmelse med
av departementschefen angivna riktlinjer
vidtaga erforderliga åtgärder för
upprättande av ett Nordens hus i Reykjavik; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 587, till Främjande av nordiskt-kulturellt
samarbete för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 1 070 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Virgin,
Bengtson, Källqvist, Thorsten Larsson,
Åkerlund, Staxäng och Svensson
i Stenkyrka, fröken Elmén, herr Larsson
i Hedenäset, fröken Karlsson samt
herrar Helén och Källstad, vilka ansett
att utskottet under II. bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionen II: 587, till Främjande av
nordiskt-kulturellt samarbete för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 1 090 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Det skall utan vidare
erkännas, att det förslag som departementschefen
har framlagt och som utskottsmajoriteten
har tillstyrkt innebär

en glädjande förhöjning av anslaget till
främjande av nordiskt-kulturellt samarbete.
Samtidigt har dock ett i och för
sig rätt betydelsefullt delanslag inte blivit
föremål för någon förbättring. Anslaget
till nordiska studiegruppresor
för studerande vid universitet och högskolor
föreslås nämligen utgå med ett
alltsedan 1947 oförändrat belopp, futtiga
10 000 kronor.

Med hänsyn till den betydande penningvärdeförsämring
som skett sedan
år 1947 har detta bidrag undergått en
betydande reell minskning. Tar man
därtill in i bilden den samtidiga kraftiga
ökningen av antalet studenter, blir
den reella försämringen av statsstödet
till nordiska studiegruppresor än värre.

I en motion har därför föreslagits en
uppräkning av anslaget med 20 000 kronor
och detta förslag har vi reservanter
i statsutskottet givit vårt stöd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Boman
m. fl.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 10);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Hedenäset begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
70 :o) mom. II) i utskottets utlåtande nr
8, röstar

Fredagen den 10 april 1964 em.

Nr 16 105

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Hedenäset begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 89 ja och 82 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 71—90

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 91

Lades till handlingarna.

§ 3

Arvsbeskattningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 25, i anledning av väckta motioner
rörande arvsbeskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:14
av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl. och
II: 22 av herr Gustafsson i Borås m. fl.,
vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning och förslag angående
ändring av 3 § i förordningen om arvsskatt
och gåvoskatt i syfte att från arvsskatt
befria sådana stiftelser och sam -

Arvsbeskattningen

manslutningar som nu är befriade från
att erlägga gåvoskatt»;

II) de likalydande motionerna 1:291
av herr Eric Carlsson samt II: 378 av
herrar Wahrendorff och Börjesson i
Falköping; ävensom

III) de likalydande motionerna I: 374
av herr Stefanson m. fl. och 11:443
av herr Darlin m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära att den av 1958 års
riksdag begärda översynen av bestämmelserna
om arvsbeskattning nu måtte
komma till stånd».

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 14
av herr Nils-Eric Gustafssson m. fl.
och II: 22 av herr Gustafsson i Borås
m. fl. om befrielse från arvsskatt för
stiftelse och sammanslutning som vore
befriad från gåvoskatt,

2) de likalydande motionerna 1:291
av herr Eric Carlsson samt 11:378 av
herrar Wahrendorff och Börjesson i
Falköping angående beskattningen av
testamentslott till fosterbarn och fostersyskon,
ävensom

3) de likalydande motionerna 1:374
av herr Stefanson m. fl. och 11:443 av
herr Darlin m. fl. om översyn av arvsbeskattningen,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Lundström, Gösta Jacobsson,
Enarsson, Sundin, Erik Filip
Petersson, Magnusson i Borås, Gustafson
i Göteborg, Larsson i Umeå, Nilsson
i Tvärålund och Björkman, vilka
ansett, att utskottet under punkten 1)
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:14 av herr NilsEric
Gustafsson m. fl. och 11:22 av
herr Gustafssson i Borås m. fl. måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning och förslag till riksdagen
angående ändring av förordningen om
arvsskatt och gåvoskatt i syfte att från

106 Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 em.

Arvsbeskattningen

arvsskatt befria sådana stiftelser och
sammanslutningar som nu vore befriade
från att erlägga gåvoskatt;

II) av herrar Lundström, Gösta Jacobsson,
Enarsson, Erik Filip Petersson,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg,
Larsson i Umeå och Björkman,
vilka ansett att utskottet under punkten
3) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 374 av herr Stefanson
m. fl. och II: 443 av herr Darlin
m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att den av 1958 års riksdag
begärda översynen av arvsbeskattningen
måtte komma till stånd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Frågan om en översyn
av arvsbeskattningen har blivit något
av en följetong här i riksdagen. Den
har återkommit år efter år. Och eftersom
jag själv har skrivit på en motion
i ärendet nästan varje år, är jag givetvis
den skyldige — eller i varje fall en
av de skyldiga.

Jag är medveten om att man inom det
dominerande partiet här i riksdagen på
sina håll finner det irriterande, att vi
inte låter oss övertygas av de skäl som
man år efter år presenterar som stöd
för att lika regelbundet avslå yrkandet
om en översyn av arvsbeskattningen.
Det har blivit något av en regel att hänvisa
till sittande utredningar, när man
inte har lust att tillmötesgå ett krav
från en motionär. När det gäller frågan
om översyn av arvsbeskattningen är
just detta fallet.

Utskottets majoritet hänvisar nu till
att frågan inte kan tas upp förrän familj
erättskommittén har avslutat sitt utredningsuppdrag.
Vi har emellertid under
loppet av denna riksdag fått ett
exempel på att en arbetande utredning
inte utgör något hinder för ett genomförande
av ganska ingripande reformer
även på skatteområdet. Jag tänker här
på den slopade avdragsrätten för folk -

pensionsavgiften, alltså en fråga som
låg under behandling i en utredning
och inte — som fallet är när det gäller
arvsbeskattningen — bara indirekt möjligen
kan komma att påverka densamma.

Den övervägande delen av mindre
och medelstora företag i vårt land är
s. k. familjeföretag eller egenföretag.
Det finns mycket som talar för att dessa
bör leva vidare inom familjen. Familjeföretagets
form har nämligen visat sig
lämplig, och verksamheten där är
många gånger just så smidig att den blir
effektiv. Oftast är det någon inom familjen
som från början vidareutbildar
sig för att fortsätta verksamheten när
den tidigare ägaren slutar.

Det har emellertid blivit allt svårare
att bibehålla rörelsekapitalet i företaget,
om man går fram på den linjen.
De nuvarande arvskattereglerna verkar
nämligen tärande på det arbetande kapitalet.
Företagen brukar oftast klara
sig över den första generationsväxlingen,
huvudsakligen med hjälp av försäkringar
som många gånger är dyrbara
men ändå har haft det goda med
sig, att man disponerat medel till dödsfallsskatterna.
Men möjligheterna för
den kommande generationen att bygga
upp ett nytt kapital för att i sin tur kunna
bära nya arvsskattelikvider ser man
nu mycket mörkt på.

Men även sådana företagare som huvudsakligen
siktar på att bevara själva
företaget, alltså utan att tänka på att föra
det vidare till kommande generationer
inom familjen, står inför svåra uppgifter.
Om företaget förlorar sin karaktär
av familjebolag, försvinner nämligen
också nästan automatiskt det billiga,
riskvilliga kapital som företaget dittills
arbetat med.

I praktiken blir det oftast så, att
många företag saknar likvida eller lätttillgängliga
medel att betala dödsfallsskatterna
med, då de nuvarande ägarna
faller ifrån. Dessa företags bestånd i
samband med en generationsväxling är

Fredagen den 10 april 1904 em.

Nr 16 107

alltså synnerligen problematiskt. Om de
efterlevande får möjlighet att uppta lån
för att gälda dödsfallsskatterna kan de
fortleva, men i regel innebär detta en
så stark belastning på företagets ekonomi,
att det i praktiken blir nästan omöjligt
att föra en lönsam rörelse vidare.

Här gäller alltså en orimlig och för
familjeföretagen fientlig ordning, innebärande
att man för att få en inkomst
som påverkar statsbudgeten högst obetydligt
— det rör sig bara om några
promille — eller snarare för att av prestigeskäl
genomdriva en politisk idé,
inte drar sig för att slå sönder effektivt
arbetande företag.

Tyvärr har jag en känsla av att många
i denna kammare har en tämligen oklar
uppfattning om hur viktig arvsskattefrågan
i verkligheten är för företagsamheten.
Många synes fortfarande leva i
den föreställningen, att förmögenheter
utgöres av kontanter, hus, värdepapper
och liknande tillgångar. Men så är inte
fallet. Och alldeles för få har klart för
sig, att förmögenheten i familjeföretagen
i mycket väsentlig utsträckning utgöres
av företagets arbetsredskap, inneliggande
lager och företagarens kunnande.
Arvsskatten drabbar därför inte enbart
en »kapitalistfamilj». Den påverkar
också själva företagets möjligheter att
överleva. Därmed får familjeföretagarens
arvsskatt framför allt betydelse för
de anställda. Men den drabbar även
kunder, leverantörer och kommuner
in. fl.

År det inte underligt att man i vårt
samhälle, där det talas om trygghet i
anställningen, trygghet på ålderdomen
och trygghet i alla möjliga avseenden,
är beredd att sätta människors utkomst
på spel genom en föråldrad och på förlegade
doktriner baserad skattelagstiftning?
Jag vet mycket väl av egen erfarenhet,
att avundsjukan angriper många
människor, när någon lyckas med att
utveckla ett företag, och jag vet att
avundsjukan blir ännu starkare, när
företaget sedan övertages av arvingar -

Arvsbeskattningen

na. Det betraktas nästan som asocialt
att äga produktionsmedel. Därför kan
man nästan ana att det är med någonting
som liknar tillfredsställelse som
man ser hur arvsskatten medverkar till
att produktionsmedlen går ägarna ur
händerna. Att detta samtidigt har förödande
verkningar för ett stort antal
människor, som är anställda vid företaget,
vill man liksom inte låtsas om.
Möjligen ser man också i ett företags
upphörande av den orsaken ett tillfälle
att briljera med en rörlig arbetsmarknadspolitik.

Jag minns en socialdemokratisk valfilm,
i vilken man visade några lyckliga
familjer som plötsligt drabbades av familjeförsörjarens
bortgång och där ATP
kom som en räddare och tröstare i nöden
och sorgen. Men vi kan tänka oss
ett landsortssamhälle, därettantalmindre
och medelstora familjeföretag utgör
en väsentlig del av grunden för bygdens
försörjning. En del av företagen
har genom ett idogt arbete hävdat sig
ganska väl, och trots höga skatter, kreditsvårigheter
m. m. är företagaren
och hans familj relativt förhoppningsfulla
inför framtiden.

Så avlider företagaren. Sedan bouppteckningen
lämnats in kommer ett stort
skattekrav från myndigheterna. De efterlevande
har fått en stor skuld, som
de knappast kunnat drömma om endast
kort tid dessförinnan. Nu tvingas änkan
att köpa råvaror till tillverkningen på
växlar, anstränga likviditeten i företaget
intill en kritisk punkt. Hon kan bli
tvingad att utbjuda företaget till en stor
koncern, som inom kort kanske låter
företaget och produktionen upphöra.
Det kan också hända att det inte går att
sälja företaget utan att staten måste vidta
åtgärder för att få in skatten. Människor
blir arbetslösa. Liemannen har
tagit företagaren, och arvsskatten har
krossat företaget.

I samma samhälle finns kanske ett
annat företag, vilket av olika anledningar
inte lyckats så väl. En kris —

108 Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 em.

Arvsbeskattningen

en av de många — uppstår. Arbetsmarknadsmyndigheterna
kopplas in. Tidningarna
hetsar upp stämningen. Företaget
måste räddas. Kommunal borgen,
statliga lån och eventuella beställningar
från offentliga myndigheter följer. Så
slår man sig för sitt bröst och säger:
Se på samhället, se på regeringens arbets-
och företagspolitik! Den är strålande.
Aktionen lyckades. Företaget
fortsätter. Med det allmännas hjälp har
människorna fått tryggad utkomst.

Det första företaget krossades med
statens hjälp, därför att man inte ville
ändra på skatteregler som är uppenbart
funktionsodugliga i ett modernt
samhälle. Särskilt beklämmande är det
att konstatera detta mot bakgrunden
av de tankegångar som presenteras i
lokaliseringsutredningen. Enligt denna
är vi beredda att lägga ut stora belopp
i form av subventioner, att ställa stora
belopp till förfogande i form av garanterade
krediter samtidigt som ett stort
antal företag slås sönder och tvingas
att upphöra och upplösas på grund av
den låt mig säga vansinniga skattelagstiftning
vi har på den här punkten.

Jag ber att få upprepa ett exempel,
som jag anförde den 27 november i fjol,
på hur arvsskatten kan slå. Det gällde
ett familjeföretag i Mellansverige. Änkan
avsåg att låta de anställda, åtta
man, överta hela företaget. Den transaktionen
blev emellertid inte av. En
dylik åtgärd bestraffas nämligen mycket
hårt enligt arvsskattebestämmelserna.
I förevarande fall vägrade de anställda
att överta företaget ■— förmögenheten
beräknades till cirka 325 000 kronor.
De anställda skulle betala en arvsskatteräkning
på 143 000 kronor. Beloppet
kunde inte lånas upp, och företaget
kunde alltså inte fortsätta.

Herr talman! I detta sammanhang
vill jag fråga hur centerpartiet ställer
sig till denna och många andra företagarfrågor.
Till min glädje hörde jag
i dag en ledande centerpartist säga, att
i företagarfrågor är vi borgerliga över -

ens. Jag hoppas att vi skall få se detta
här om en liten stund.

Man frågar sig varför centerpartiet
talar om för åhörarna vid sina möten
i bygderna, att partiet är företagsvänligt
men sedan här i kammaren inte
visar detta. Jag tänker på en rad frågor,
där vi tyvärr inte varit riktigt
överens. Men jag är glad för den förståelse
som enligt vad jag kan fatta
kommer att visas oss här i kväll, och
jag hoppas att centerpartisterna kommer
att stödja reservationerna I och II.

Kommunisterna brukar framhålla
Sovjetunionen som ett föredöme. I Sovjet
uttas ej någon arvsskatt, oavsett
storleken av dödsbos förmögenhet. Kan
man därför räkna med att kommunisterna
är konsekventa och hävdar samma
uppfattning i kväll som de sovjetryska
skattemyndigheterna? Detta är liktydigt
med att de kommer att rösta för
reservation II.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationerna I
och II av herr Lundström m. fl.

I detta anförande instämde herr Nordgren
(h).

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det är som motionär
jag vill säga några ord till utskottets
betänkande. Jag vill gärna framhålla
att det är mycket dåligt beställt med
överensstämmelsen mellan reglerna om
frihet från arvsskatt och motsvarande
regler för gåvoskatt. Det kan faktiskt,
som fru Elsa Lindskog framhöll i förra
årets debatt, bli rena tillfälligheter som
avgör om ett förordnande skall bli föremål
för beskattning eller inte. Jag anser
att det inte kan vara riktigt med de
restriktiva bestämmelser som råder för
testamentariska förvärv. Vi har, tror
jag, en mera generös uppfattning i denna
fråga nu än förr, så snart det gäller
att stödja organisationer som utför en
gagnande verksamhet för och i samhället,
och det är ju det som saken
här gäller.

Fredagen den 10 april 1904 em.

Nr 16

109

Jag skall öppet och med tacksamhet
erkänna, att en viss lindring erhålles i
arvsbeskattningen genom att skatt på
gåvor av detta slag beräknas efter skatteklass
III. Det vill jag i ärlighetens
namn erkänna. Utskottet anser att de
synpunkter vi framfört i motionen är
värda beaktande. På denna punkt är
vi alltså ense. Vi behöver inte undervisa
eller söka övertyga varandra med
skäl och motskäl i fråga om det berättigade
eller oberättigade i motionens
syfte. Men när det gäller att förverkliga
motionens yrkande är meningarna delade.

Utskottet menar att någon brådska
inte är behövlig i detta avseende. Den
som vill kan ge en gåva under sin livstid,
menar utskottet, och därmed är saken
klar. Och visst kan man göra det.
Det skulle säkerligen bli så i en mängd
fall om folk kände till skattekonsekvenserna.
Men det är inte många som känner
till dessa, utan människorna lever
i god tro att den gåva de beslutat sätta
upp i testamentet oavkortad kommer organisationen
till handa på samma sätt
som om man gett den direkt med varm
hand.

Jag anser att alla skäl talar för att
en ändring snarast bör ske, så att man
här tillämpar samma regel som vid gåva.
Om utskottets medlemmar är ense
med mig i sak — och jag förmodar att
de flesta av kammarens ledamöter kan
instämma i utskottets sakresonemang
— borde man ha kunnat kosta på sig
att följa upp sakskälen i en utredning.
Då denna är av övervägande teknisk
art, behöver den inte bli så invecklad
eller dyrbar.

Utskottet menar att frågan om likställighet
mellan arv och gåva vad avser
befrielse från skattskyldighet bör övervägas
i samband med den allmänna
översynen av arvsbeskattningen. Ja,
visst kan man göra på detta sätt — men
är det nödvändigt? En allmän översyn
torde kräva längre tid, och jag menar
att så låst behöver man inte vara, att

Arvsbeskattningen

inte en ändring av det slag vi förordat
kunde ske nu. De gränsdragningsproblem
som förslaget innebär är redan
lösta så till vida som samma avvägning
föreslås komma i fråga för de testamentariska
förordnandena som vid gåvor
i livstiden, för vilka gränsdragningen
är gjord i 38 § förordningen om
arvs- och gåvoskatt och därpå grundad
rättspraxis. Jag kan för övrigt inte
förstå att den ändring vi här föreslår
skulle ha något logiskt samband med
de familjerättsliga problemen. Ändringen
kan mycket väl genomföras oberoende
av eventuella senare ändringar
inom familjerätten.

Vår motion är en fyrpartimotion och
har alltså, som väl är, ingen partipolitisk
färgsättning. Jag anser att det är
både rätt och i överensstämmelse med
nutida betraktelsesätt att medge skattebefrielse
för testamentariska förordnanden
på samma sätt som sådan befrielse
nu medges för gåvor under livstiden till
stiftelser och sammanslutningar som
främjar idrottsliga, konstnärliga, välgörande,
religiösa och andra liknande kulturella
ändamål. Jag anser även att när
man både från regeringshåll och från
samhällets sida i övrigt uttalat förhoppningen
att de kristna och ideella folkrörelserna
måtte intensifiera sitt arbete
för att söka få med den föreningslösa
ungdomen in i en gemenskap som kan
anses fostrande och hjälpande, så finns
det skäl för det yrkande vi här velat
aktualisera.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation I av herr Lundström
m. fl.

I detta anförande instämde herr Persson
i Heden (ep).

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag skall mycket kort
redogöra för bevillningsutskottets majoritets
ställningstagande. Jag vill först
instämma i herr Darlins yttrande, att
det är gamla bekanta beskattningsfrågor,
vilka återkommit år efter år, och

110 Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 em.

Arvsbeskattningen

att vi därför kanske kan begränsa diskussionen
ganska avsevärt.

Motionerna 1:14 och 11:22, som behandlas
i reservation I, avser befrielse
från arvsskatt för stiftelse och sammanslutning,
som är befriad från gåvoskatt.
Utskottet har på denna punkt anfört:
»Med hänsyn till att en person
enligt gällande bestämmelser har möjlighet
att genom gåvor under livstiden
tillgodose olika allmännyttiga ändamål
utan beskattningskonsekvenser för mottagaren
är emellertid den av motionärerna
begärda utredningen inte av sådan
angelägenhetsgrad att den omedelbart
bör igångsättas.»

Frågan om likställighet mellan arv
och gåva när det gäller skattebefrielse
bör alltså prövas i ett större sammanhang.
Enligt utskottets mening bör detta
lämpligen ske i samband med den allmänna
översyn av arvsbeskattningen
som riksdagen tidigare uttalat önskemål
om.

I motionerna 1:374 och 11:443, som
behandlas i reservation II, har hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att den av
1958 års riksdag begärda översynen av
arvsbeskattningen nu måtte komma till
stånd.

Man anför i reservationen och i
motionerna att arvsskatten i förening
med den årliga förmögenhetsbeskattningen
i vissa fall är mycket betungande.
Vi har även hört herr Darlin anföra
exempel, vilka skulle utgöra bevis
för att det är dåligt ställt i många avseenden.

Det bör emellertid uppmärksammas
att frågan om dödsbobeskattningens
höjd prövades av 1958 års B-riksdag i
samband med att kvarlåtenskapsskatten
avskaffades. I samband med att detta
förslag behandlades förelåg också ett
förslag om att arvsskatten skulle höjas
med belopp, som i stort sett medförde
en återvinning av det skattebortfall, vilket
uppkom genom att kvarlåtenskapsskatten
slopades.

Reformen utgjorde således helt enkelt
ett förslag till omfördelning av
skattetrycket i avsikt att tillgodose efterlevande
makes och barns intressen.
Det bör ihågkommas, att reformen innebar
skattelättnader för flertalet flerbarnsfamiljer.

I vissa fall blev det en mycket obetydlig
skattehöjning för ensamstående
arvinge, men i stort sett utgjorde det
förslag som genomfördes en förbättring
av arvsskattelagstiftningen.

Beträffande den begärda översynen
av arvsbeskattningen bör enligt utskottets
mening uppmärksammas, att familjerättskommitténs
utredningsuppdrag är
av den arten, att dess resultat kan inverka
på arvsbeskattningens grunder.
Då familj erättskommittén har aviserat
att dess utredning kan väntas bli klar
under första halvåret 1964, finns det
inga skäl för att nu tillstyrka motionerna.

Herr talman! Med det jag anfört ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Som både herr Gustafsson
i Borås och utskottets ärade talesman
herr Engkvist konstaterat är man inom
utskottet, när det gäller behandlingen
av motionen om arvsskatt i vad avser
testamentariska gåvor till allmännyttiga
stiftelser och sammanslutningar, i sak
överens om att de synpunkter, som
framförts i motionerna, är värda beaktande
och att saken därför bör utredas.

Om jag ger en gåva till en sådan allmännyttig
sammanslutning eller stiftelse
under min livstid, utgår inte någon
gåvoskatt, varför gåvan inte behöver
förminskas genom något avdrag som
går till staten, under det att gåvan, om
jag ger den genom ett testamentariskt
förordnande, kommer att minskas med
arvsskatten.

Detta är ett ganska orimligt förhållande.
Utskottet är enigt om att frågan
bör undersökas — meningsskiljaktig -

Fredagen den 10 april 1%4 em.

Nr 16

111

heterna består i att utskottsmajoriteten
anser att frågan bör prövas i samband
med den allmänna översyn av arvsbeskattningen
som riksdagen begärde 1958,
medan reservanterna vill ba en särskild
utredning. Av flera anledningar har den
år 1958 begärda utredningen ännu inte
tillsatts. Det kommer att dröja ytterligare
innan den blir tillsatt, och sedan
skall den arbeta en längre tid. Följer
kammaren utskottsmajoritetens förslag
blir sålunda resultatet att frågan inte
löses på åtskillig tid ännu.

När det gäller avsskatten över huvud
taget finns en hel del frågor på familjerättens
område som man måste ta
hänsyn till. Men då det gäller befrielse
från arvsskatt för stiftelse och sammanslutning
som är befriad från gåvoskatt
— där förslaget, som herr Gustafsson
i Borås påpekade, grundar sig på en
motion, väckt av representanter för
samtliga demokratiska partier i riksdagen
— spelar inga sådana hänsyn in.
Över huvud taget har förslaget inte ett
dugg med de familjerättsliga frågorna
att göra. Några tekniska svårigheter behöver
inte heller uppkomma. Det blir
inga gränsdragningssvårigheter, tv
gränsdragningen är klar i och med att
de gåvor som lämnas under givarens
livstid har befriats från skatt.

Det är därför vi reservanter tycker
att en utredning bör göras. Den kan
göras inom departementet — den kan
vara mycket enkel och behöver inte ta
särskilt mycket tid i anspråk.

Med denna motivering yrkar jag, herr
talman, bifall till reservationen I.

Till reservationen II vill jag yrka
bifall av den anledningen att jag menar
att det är på tiden att den allmänna
översyn av arvsbeskattningen, som begärdes
av 1958 års riksdag, kommer till
stånd. Jag ställer detta bifallsyrkande
utan att i allt kunna instämma i det
anförande herr Darlin nyss höll.

I detta anförande instämde herr Rimmerfors,
fru Forsling samt herrar Wedén,
Rimås och Westberg (samtliga fp).

Arvsbeskattningen

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Det är egentligen herr
Darlin som uppkallat mig — jag skulle
eljest inte ha förlängt debatten.

Herr Darlin tycktes vilja anställa något
slags husförhör med centerpartisterna
om hur centerpartiet skulle ställa
sig i denna fråga. Jag tycker att tonen
inte var så vänlig som den varit tidigare
i år från skånehåll då det gällt förhållandena
inom oppositionen.

Jag kan gott instämma i det allmänna
resonemang herr Darlin förde. Den
arvsbeskattning vi har får de följder
herr Darlin redogjorde för. Dessa verkningar
utgör också åtskilligt av bakgrunden
till den översyn av bestämmelserna
rörande arvsbeskattningen
som riksdagen redan begärt.

Enligt uppgift i årets riksdagsberättelse
har familjerättskommittén, såsom
framhållits i utskottsutlåtandet, för avsikt
att under första halvåret 1964 framlägga
betänkande med förslag till ändrad
lydelse av giftermålsbalken m. m.
Att i den situationen på nytt kräva en
utredning kan inte vara riktigt. Det är
därför utskottsmajoriteten inte velat förorda
tillsättandet av en ny utredning
just nu. Det förslag familjerättskommittén
kommer att framlägga kan få inflytande
på ställningstagandet när det gäller
arvsbeskattningen i den del vi nu
talar om. När det gäller motionerna
I: 291 och II: 378 är utskottet enigt om
att just vid detta tillfälle inte vidta någon
åtgärd. Motiveringen är densamma
som den jag redovisat rörande arvsbeskattningen.
I den senare frågan har
utskottet varit enhälligt, och det anser
jag vara en saklig ståndpunkt i det läge
som frågan i dag har.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Att herr Engkvist skulle
gå emot företagarintresset kunde jag
förstå. Han erkände dock att arvsbeskattningen
för närvarande är lika hög
som tidigare. Jag tackar för det erkännandet.
I övrigt anser jag inte att herr

112 Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 era.

Arvsbeskattningen

Engkvist har bemött mitt resonemang,
att staten i vissa fall anslår stora belopp
till företagen och sedan genom en
annan åtgärd tar tillbaka pengarna. Jag
skulle kunna anföra flera exempel på
det, men sådant har vi inte tid med nu.

Jag vill ingen strid med centerpartiet,
utan jag hoppas, som sagt, på ett samarbete.
Jag vet att centerpartiet — i
varje fall har man sagt det — bekämpar
flykten från landsbygden och vill ha en
levande landsbygd. Det vill vi alla, och
på den punkten är vi alltså överens.

Litet mer förvånad blev jag över att
herr Gustafson i Göteborg inte kunde
instämma i min uppfattning om stödet
till företagarna. Jag vet att jag har majoriteten
av Sveriges företagare bakom
mig på denna punkt — i varje fall något
hundratusental familjeföretagare. Det är
därför med livligt beklagande som jag
konstaterar, att folkpartiet inte är intresserat
av att stödja företagsamheten i
landet och framför allt familjeföretagen
som har speciella svårigheter.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Darlin —- och det har jag framhållit
tidigare — att när kvarlåtenskapsskatten
avskaffades 1958, så innebar det
i själva verket en sänkning av arvsbeskattningen.

Herr Darlin förundrade sig över att
jag och andra inte kunde dela hans uppfattning
i denna fråga. Men jag har precis
samma rätt att undra, varför han
inte kan dela vär uppfattning. Vi har
olika uppfattningar och lär inte kunna
göra någonting åt den saken.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Darlin har onekligen
ganska stora pretentioner. Han nöjer
sig inte med att jag instämmer i
hans yrkande, vilket jag gjort, utan han
är besviken inte bara på mig utan på
hela folkpartiet, därför att jag sade att

jag inte i allt kunde ansluta mig till vad
han anförde.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Darlin begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 25,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Lundström
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 87 ja och 85 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan

Fredagen den 10 april 19G4 ein.

Nr 16

113

dels ock på bifall till reservationen II);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
3) i utskottets betänkande nr 25,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herr Lundström
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 103 ja och 66 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Beskattningen av skytteorganisationer

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 27, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av skytteorganisationer.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:199 av herr Arvidson
samt II: 377 av herrar Ståhl och Mellqvist,
hade hemställts, att riksdagen måtte
antaga i motionerna framlagt förslag

Beskattningen av skytteorganisationer

till lag om ändrad lydelse av punkt 13
av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), av innebörd, att organisationer
med uppgift att främja färdighet i gevärs-
eller pistolskytte i skattehänseende
jämställdes med vissa idrottssammanslutningar.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:199 av herr Arvidson
samt II: 377 av herrar Ståhl och Mellqvist
angående beskattningen av skytteorganisationer
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Gösta Jacobsson, Enarsson, Billman,
Magnusson i Borås, Christenson i Malmö
och Björkman, vilka — under åberopande
av innehållet i de likalydande
motionerna 1:199 av herr Arvidson
samt 11:377 av herrar Ståhl och Mellqvist
angående beskattningen av skytteorganisationer
— ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionerna och
således hemställa,

att riksdagen måtte antaga det i motionerna
framlagda förslaget till lag om
ändrad lydelse av punkt 13 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Den fråga som nu skall
behandlas är närmast ett gränsdragningsproblem
i skattehänseende mellan
idrotten och skyttesporten.

Den frivilliga skytterörelsen omfattar
cirka 235 000 skyttar i 2 158 skytteföreningar.
Intresset för skyttet är utbrett
i alla samhällsskikt. Detta gäller
inte minst fältskjutning, som i skyttets
regi under 1962 anordnade 3 866 tävlingar.
Skyttesporten ger tillfälle till friluftsövningar
i skog och mark som är
mycket omtyckta, inte minst bland ungdomen.
Skytterörelsen fyller sålunda en
uppgift på fritidsverksamhetens områ -

114 Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 em.

Beskattningen av sk ytteorganisationer

de — detta är som bekant ett brännande
problem.

Utskottet anför, att genomförandet av
förslagen i herrar Ståhls och Mellqvists
motion skulle innebära orättvisor på
sportens område. Skytteorganisationerna
står som bekant under statlig kontroll
och deras verksamhet kan inte jämföras
med häst- och motortävlingar. I
Skytteförbundets överstyrelse är riksdagen
rikt företrädd. Jag har ingenting
emot att andra ideella rörelser blir delaktiga
av schablonregeln, men utskottets
skrivning är vagt avfattad, anser jag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen om ändrad lydelse
av kommunalskattelagen.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Som herr Christenson
i Malmö sade har dessa relativt gynnsamma
regler för beskattningen av vissa
idrottsorganisationer medfört vissa
gränsdragningsproblem. Bland de organisationer
som anmält sig vilja komma
i åtnjutande av en omprövning i skattehänseende,
är skytteförbunden och detta
har väl herrar Ståhl och Mellqvist bemärkt
när de lagt upp ett förslag om
ändring av kommunalskattelagen på så
sätt, att till dem som åtnjuter denna förmån
även skall hänföras de organisationer
som har pistol- och gevärsskvtte som
specialitet. Yrkandet har förts vidare i
reservationen av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Naturligtvis ligger det en hel del i
herr Christensons resonemang. Ingen
skall därför tro att den uppdelning mellan
organisationer, som får utnyttja
dessa relativt gynnsamma skatteregler,
och övriga organisationer har skett på
ett lättvindigt sätt. Det var efter en
ganska ingående undersökning som
1944 års skattesakkunniga kom fram till
denna gränsdragning.

Bestämmelserna innebär inte något
skatteprivilegium. Att det ändå har blivit
så, att skatten för dessa organisationer
är fördelaktigare, framgår kanske

klarast av att skyttarna nu vill ha samma
förmån.

Utskottet vill på intet sätt ifrågasätta
att skytterörelsen kan ha en viss betydelse.
Personligen tror jag dock inte att
skytterörelsen har någon militär betydelse.
I atom- och automatvapnens tid
är det av relativt ringa betydelse om
några skyttar ligger och knallar i buskarna
eller inte.

Utskottet anför i sitt utlåtande att ett
bifall till reservationen skulle innebära
en stor orättvisa mot en massa ideella
organisationer, som i sådant fall med
rätta skulle kunna ställa krav på att skattemässigt
bli behandlade på samma sätt
som skyttarna. Som exempel kan nämnas
nykterhetsorganisationer m. fl. Om
något skall ske på detta område, ligger
det i sakens natur att det måste
prövas i ett större sammanhang. Det
går inte att skilja ut enbart dem som
har med skyttet att göra.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Gösta Jacobsson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 5

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
om slopande av kravet att valsedel skall
upptaga valbart namn m. m., och
nr 10, i anledning av väckt motion
om förstärkning av skyddet för valhemligheten
i samband med allmänna val;
statsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner,

Fredagen den 10 april 1904 em.

Nr 16

115

nr 42, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1964/65 till främjande av
bostadsförsörjningen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1964/65,
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1964/65 till övnings- och yrkeslärarutbildning
samt till fortbildning
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1964/65 till studiesociala ändamål
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets memorial och utlåtanden: nr

13, angående användande av riksbankens
vinst för år 1963,

nr 14, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande försäkringsväsendet,

nr 15, i anledning av väckta motioner
om utvidgad statlig gruvdrift i
Norrland,

nr 16, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för fortsatt drift vid Oskarshamns
varv,

nr 17, i anledning av väckta motioner
om informationsmaterial för studiebesök
i riksdagen, och

nr 18, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot inflation;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av väckta motioner
om ökad rätt till fri medicin,

nr 31, i anledning av väckta motioner
angående placeringen av allmänna pensionsfondens
medel m. m.,

nr 32, i anledning av väckta motioner
om skilda kanslier för allmänna
pensionsfondens delfonder, och

nr 33, i anledning av väckta motio -

ner om förhöjning av vissa livräntor i
anledning av yrkesskada m. m.;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av väckt motion
angående hyresvärds rätt att höja hyran
i samband med ombyggnadsarbete,
nr 19, i anledning av väckta motioner
angående belysnings- och rcflexanordningar
på cykel,

nr 20, i anledning av väckt motion
angående förbättring av rättsskyddet
för bostadsrättshavare, och

nr 21, i anledning av väckta motioner
dels angående villkoren för framförande
av motorfordon, m. m., dels
angående utredning rörande körkortsåldern;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

15, i anledning av väckt motion om
vissa åtgärder för ökad upplysning om
Sverige i utlandet,

nr 16, i anledning av väckt motion
om ändrade bestämmelser rörande försäljning
av slaktdjur för statens räkning,
och

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående ansvarsförsäkring för statlig
verksamhet.

§ 6

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 123, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i vattenlagen
jämte i ämnet väckta motioner,
dels väckt motion om utbyggnad
av vattenvården, dels ock väckt motion
angående förvaringen av petroleumprodukter
i underjordisk cistern.

§ 7

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 101, med förslag till lagstiftning
med anledning av förstatligandet och
omorganisationen av polisväsendet
m. m.,

116 Nr 16

Fredagen den 10 april 1964 em.

nr 111, angående organisation av förvaltningarna
vid marinkommando Syd,
nr 116, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
14 december 1956 (nr 629) om erkända
arbetslöshetskassor, m. m.,

nr 119, med förslag angående inköp
av obligationer i Förenta Nationernas
obligationslån,

nr 123, angående inrättande av en
avdelning för kemi vid tekniska högskolan
i Lund m. m.,

nr 125, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 § tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391),
m. m.,

nr 128, med förslag till lag om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet,

nr 132, med förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648), m. m.,
nr 133, med förslag till ändring i
tryckfrihetsförordningen,

nr 134, med hemställan om riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering, m. m.,

nr 136, angående anslag till Flygvapnet:
Anskaffning av flygmateriel in. m.
för budgetåret 1964/65,

nr 138, angående studiesocialt stöd till
studerande ungdom,

nr 139, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 15 § och 23 § 1 mom.
bekämpningsmedelsförordningen den 14
december 1962 (nr 703),
nr 140, med förslag till vissa grundlagsändringar,

nr 142, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 6 § ränteregleringslagen
den 25 maj 1962 (nr 258),
nr 144, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 § förordningen

den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, m. m., samt
nr 145, angående riktlinjer för
biståndsexperters anställningsvillkor,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 69, angående anslag för budgetåret
1964/65 till vissa forskningsråd
m. m., motionen nr 882, av herr Braconier; i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 70, med förslag till lag om bidragsförskott,
m. m., motionerna:
nr 883, av fru Holmquist m. fl.,
nr 884, av fru Svensson m. fl., och
nr 885, av fru Svensson m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 83, angående skolväsendets centrala
ledning m. m., motionen nr 886,
av herr Larsson i Hedenäset m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 109, angående ny organisation
av totalförsvarets regionala ledning
m. m., motionen nr 887, av herr förste
vice talmannen Malmborg m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.03.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHI
412590