Nr 16 ANDRA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

v®/

Nr 16 ANDRA KAMMAREN 1970

9—10 april

Debatter m. m.

Torsdagen den 9 april

Sid.

Meddelande ang. dagens sammanträde, m. m..................... 3

Anförandenas längd i frågedebatterna .......................... 3

Svar på frågor av:

herr Persson i Skänninge (s) ang. beredande av sysselsättning för viss

friställd arbetskraft....................................... 3

herr Nordstrandh (m) ang. åtgärder mot den hotande sysselsättningskrisen
för akademiker................................. 4

fru Ryding (vpk) ang. företagares varsel om driftnedläggning m. m. 5
herr Carlshamre (m) ang. utnyttjandet av kungl. propositioner före

offentliggörandet......................................... 8

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. utarbetandet av deklarationsblanketter
med anledning av den föreslagna skattereformen
.................................................. 10

herr Antonsson (ep) ang. tidpunkten för framläggande av proposition
med anledning av informationsutredningens betänkande .... 11

herr Eliasson i Sundborn (ep) ang. beskattningen av samaritersättning
för vård av anhörig .................................. 12

herr Andersson i Örebro (fp) ang. anstånd för vissa företagare med

avgivande av självdeklaration ............................. 15

herr Jonasson (ep) ang. tidpunkten för tillsättande av utredning om

beskattningen av ideella föreningar......................... 16

Svar på interpellationer av:

herr Mundebo (fp) ang. utbetalningen av statliga bostadslån....... 16

fru Ryding (vpk) ang. säkerhetsbestämmelserna för tung lastbils trafik.

.................................................. 17

Bildande av en europeisk ungdomsfond inom Europarådet......... 23

1 —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 16

Nr 16

Innehåll

Sid.

Utgifterna på driftbudgeten inom kommunikationsdepartementets

verksamhetsområde:

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet........ 25

Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader............... 63

Trafiksäkerhetsforskning....................................... 72

Ersättning till statens järnvägar för drift av icke lönsamma järnvägslinjer
m. m................................................. 73

Ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma busslinjer .... 74

Fredagen den 10 april

Interpellation av herr Burenstam Linder (m) ang. staten som företagare 79
Meddelande om enkla frågor av:

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. sysselsättningsfrämjande

åtgärder i Jämtlands län................................... 81

herr Burenstam Linder (m) de statliga företagens verksamhet
i Norrland............................................... 81

Samtliga avgjorda ärenden

Torgdagen den 9 april

Utrikesutskottets utlåtande nr 6, i anledning av dels Kungl. Maj:ts skrivelse
med redogörelse för verksamheten inom Europarådets ministerkommitté
under år 1969 dels skrivelse från den parlamentariska
delegationen hos Europarådets rådgivande församling med
redogörelse för församlingssessionerna under år 1969, dels motioner

om bildande av en europeisk ungdomsfond inom Europarådet ..... 23

Statsutskottets utlåtande nr 6, rörande utgifterna på driftbudgeten inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde ............ 25

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Torsdagen den 9 april

KL. 13.00

§ 1

Justerades protokollen för den 1 innevarande
april.

§ 2

Meddelande ang. dagens
sammanträde, m. m.

Herr TALMANNEN yttrade:

Dagens frågestund kommer att pågå
ungefär en timme och sammanträdet avslutas
omkring kl. 19.00.

Till kammarens ledamöter har utdelats
en preliminär ärendeplan för behandling
i kamrarna av utskottsutlåtanden
under återstoden av vårsessionen.

§ 3

Anförandenas längd i frågedebatterna

Herr TALMANNEN yttrade:

Vid dagens sammanträde föreligger
21 enkla frågor till besvarande och 12
utskottsutlåtanden till slutligt avgörande,
däribland statsutskottets utlåtande
om utgifterna inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde. Jag
tillåter mig därför att erinra om angelägenheten
av en snäv tidsbegränsning
av yttrandena i frågedebatterna. I en
till kammarens ledamöter utdelad stencil
har redovisats ordningsstadgans föreskrifter
och konstitutionsutskottets
och talmanskonferensens uttalanden om
begränsning av anförandenas längd i
frågedebatterna.

§ 4

Svar på fråga ang. beredande av sysselsättning
för viss friställd arbetskraft

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Persson i Skänninge
har frågat vilka åtgärder chefen
för industridepartementet avser att vidta
för att bereda sysselsättning åt dem
som friställs vid YFA i Norrköping och
som på grund av familjeförhållanden
och dylikt inte kan ta anställning på
annan ort. Frågan har överlämnats till
mig för besvarande.

Nedläggningen av YFA, som genomförs
i höst, berör totalt 912 anställda,
varav 430 kvinnor. Möjligheterna att
omplacera personalen underlättas av att
läget på arbetsmarknaden i Östergötlands
län för närvarande kännetecknas
av stor efterfrågan på arbetskraft. Vid
mitten av mars fanns 2 775 lediganmälda
platser, medan 1 524 personer var
registrerade som arbetslösa. I Norrköping
var antalet arbetslösa 570. Antalet
lediga platser var 748. Fram till dess
nedläggningen av YFA är genomförd
beräknas emellertid nyanställningsbehovet
hos företagen i Norrköpingsområdet
komma att öka väsentligt.

Förutsättningarna för personalen vid
YFA att få nya arbeten på hemorten
eller i dess närhet är alltså allmänt sett
gynnsamma. Det är emellertid realistiskt
att räkna med att svårigheter kan
uppstå för en del av de anställda, i första
hand bland de äldre. Särskild per -

4 Nr 16 Torsdagen den 9 april 1970

Svar på fråga ang. åtgärder mot den hotande sysselsättningskrisen för akademiker

sonal inom arbetsförmedlingen kommer
därför att avdelas för att hjälpa de friställda.
Möjligheten att skaffa tillfällig
sysselsättning genom ökning av beredskapsarbetena
undersöks liksom möjligheterna
att bereda handikappade arbetstagare
plats i skyddad och lialvskyddad
sysselsättning. För dem som är
beredda att genomgå omskolning står
i dag närmare 400 platser till förfogande
vid Norrköpings omskolningsccntrum.

Jag vill slutligen framhålla att överläggningar
har inletts i syfte att genom
lokaliseringspolitiska insatser förstärka
och differentiera näringslivet i
Norrköping. Överläggningarna har redan
resulterat i att ett företag kommer
att bygga ut verksamheten och erbjuda
anställning åt 55 av de anställda vid
YFA, varav 40 i åldern 50 år eller äldre.
Pågående förhandlingar med ett tiotal
företag beräknas kunna resultera i
att ytterligare nya arbetstillfällen tillkommer
i Norrköping i takt med YFA:s
avveckling.

Vidare anförde

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Holmqvist för detta svar, som
jag finner vara synnerligen positivt.
Det visar att statsrådet verkligen intresserar
sig för de problem det här gäller
och som är mycket besvärliga just i
Norrköping. Jag har framställt min fråga
för att få klarhet i hur man i regeringen
ser på dessa problem.

Jag har inget att tillägga till det svar
jag fått. Jag tackar statsrådet Holmqvist
för det. Jag tror att det i Norrköping
kommer att accepteras bland
dem som arbetat med dessa frågor.
Norrköping och även Borås har haft
bekymmer med sin konfektionsindustri.
Jag beundrar emellertid kommunalmännen
i Norrköping, som i varje fall i
ganska stor utsträckning lyckats lösa
de problem som uppstått genom den ak -

tuella nedläggningen av konfektionsindustrin.
Jag vill tacka statsrådet Holmqvist
för att han är beredd att medverka
till dessa frågors fortsatta lösning.

Herr talman! Jag har utöver detta
inget att tillägga i denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. åtgärder mot den hotande
sysselsättningskrisen för akademiker Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat vilka åtgärder jag ämnar låta vidta
för att möta den sysselsättningskris
som nu hotar ett hastigt växande antal
av dem som studerar vid universitet
och högskolor.

Jag är medveten om att sysselsättningsfrågorna
för det snabbt växande
antalet personer med högre utbildning
fordrar skärpt uppmärksamhet. SACO
har i dagarna för mig redovisat ett material
som belyser dessa förhållanden
och framfört önskemål om olika åtgärder.
Jag finner det angeläget att det
sker en fortgående kartläggning av utvecklingstendenserna
och en planering
av åtgärder. Sådan kartläggning och
planering pågår inom arbetsmarknadsverket.
Enligt vad jag erfarit kommer
arbetsmarknadsstyrelsen vid plenum
om någon vecka att ta upp den berörda
arbetsmarknaden till ingående behandling.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min fråga.
Det visar, att inrikesministern är helt
medveten om vilka risker som förekom -

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Svar på fråga ang. företagares varsel om driftnedläggning m. m.

mer inom den berörda delen av arbetsmarknaden
och att han också är beredd
att låta vidtaga åtgärder.

Anledningarna till min fråga är tvenne.
Först har vi det mera kroniska förhållandet
att antalet akademiker ökar
våldsamt. För närvarande finns det omkring
130 000 akademiker och fram till
1980 kommer antalet att öka till 310 000.
Fxaminationen inom vissa arbets- och
studieområden är sådan att den nästan
inger skräck. Den andra anledningen
till min fråga har mera akut karaktär.
Det är att döma av referat och uttalanden
i pressen väl bekant att arbetsmarknadsverkets
chef hoppat in i denna
diskussion med en rekommendation,
som renodlat ungefär innebär att studentens
målsättning skall vara att slå
sig fram — inget mer. Det skulle därför
inte behövas några direkta åtgärder,
utan studenten och studentskan får
söka sig det arbete som över huvud taget
står till buds i nuvarande situation.
Jag menar, att detta är ett något lättvindigt
och förhastat sätt att betrakta
denna fråga.

Det framgick av svaret, att man inom
arbetsmarknadsverket skall ta upp överläggningar
och genomföra planeringar
i dessa frågor. Jag hoppas att så också
verkligen kommer att bli fallet. Sedan
jag ställde min fråga, har även SACO
framlagt ett program, som kan ge någon
ledning för planeringsarbetet.

Jag vill avslutningsvis framhålla, att
det kanske också föreligger behov av
en viss samverkan mellan inrikesdepartementet
och utbildningsmyndigheterna,
d. v. s. utbildningsdepartementet,
universitetskanslersämbetet och skolöverstyrelsen.
Jag vill i detta sammanhang
ställa en liten fråga. För någon
tid sedan överlämnade Fria moderata
studentförbundet och moderata samlingspartiet
till utbildningsministern en
utredning, som man hade genomfört och
som gällde akademikerna i utbildningen
och på arbetsmarknaden, med förhoppning
om att den skulle kunna leda

till överläggningar inte bara inom utbildningsdepartementet
utan också med
annat departement, exempelvis inrikesdepartementet.

Får jag fråga om det har skett någon
sådan samordning, någon sådan överläggning
eller möjligen kan komma att
bli en sådan?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kan väl förstå alt
herr Nordstrandh är intresserad av att
få veta om vi från inrikesdepartementets
sida, när det gäller en sådan framställning
som vi har fått exempelvis
från SACO, gör den till föremål för en
gemensam beredning. Jag kan tala om
att så sker. Utbildningsdepartementet
får naturligtvis även del av framställningen,
och det förekommer gemensamma
överläggningar.

Enligt de underrättelser jag fått har
det också förekommit vissa sådana kontakter
på tjänstemannaplanet beträffande
den andra framställningen. Däremot
har jag inte haft direkta överläggningar
med min kollega om detta ännu.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. företagares varsel om
driftnedläggning m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
om under senare tid intriiffade fall dä
anställda först via massmedia blivit underrättade
om företagsnedläggelse ger
mig anledning till något initiativ i syfte
att säkerställa en mera tillfredsställande
ordning i fråga om företagens varsel
om nedläggning eller annan väsentlig
förändring i driften.

Skyldighet för arbetsgivarna att informera
och samråda vid nedläggande

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Svar på fråga ang. företagares varsel om driftnedläggning m. m.

eller inskränkning av driften vid företag
finns föreskriven i avtalet om företagsnämnder.
Om sådana åtgärder anmäls
till offentlig myndighet, skall anmälan
också delges företagsnämnden.

Den överenskommelse som finns mellan
arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska
arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund,
Landsorganisationen och
Tjänstemännens centralorganisation om
åtgärder vid personalinskränkningar innehåller
inte regler om hur informationen
till arbetstagarna skall ske. Det
stadgas dock att länsarbetsnämnd äger
påkalla tillsättandet av särskild samrådsgrupp
med representanter bl. a. för
arbetstagarna för att underlätta omställning
i samband med driftsförändringar.

Jag delar fru Rydings uppfattning att
varsel om driftsinskränkning bör ske
på sådant sätt att arbetstagarna får del
av varslet direkt från företaget. Då det
här gäller förhållanden som regleras i
avtal mellan parterna finner jag dock
inte anledning att ta något initiativ i
saken.

Vidare anförde:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag framställde min fråga
med anledning av händelserna i
Norrköping. Vad är det då som hänt
där? Jo, en industri har lagts ned. 912
människor ställs utan jobb. Det finns
en företagsnämnd, men bolagsledningen
samråder inte med denna om nedläggningen.
Arbetarrepresentanterna i
företagsnämndens arbetsutskott får inte
besked om nedläggningen förrän på eftermiddagen
dagen innan nedläggningsbeskedet
offentliggörs. Många av de anställda
fick meddelande om nedläggningen
via TT :s radionyheter, och ändå
hade bolagsledningen fattat beslutet åtta
dagar tidigare.

Allt detta hände alltså vid YFA i
Norrköping. Dagen var den 1 april —
många trodde att det var ett aprilskämt
men fick sannerligen veta om att det

var någonting annat.

Regeringen har varit informerad i det
här fallet. Redan för ett år sedan gav
bolagets styrelse uttryck åt sina bekymmer
för verksamheten i fortsättningen,
och för någon månad sedan rekommenderade
regeringen bolaget att vidtaga
den åtgärd som nu genomförts. Enligt
uppgift lär flera regeringsledamöter ha
varit inblandade — statsråden Wickman,
Holmqvist och Sträng samt statsminister
Palme. Men när de anställda
uppvaktade statsminister Palme efter
att ha fått besked om nedläggningen sade
han att regeringen påföljande vecka
skulle ta itu med fallet.

Hela tillvägagångssättet — och det
börjar faktiskt bli normalt — visar
orimligheten i det ekonomiska system
vi lever i, även om det kallas för blandekonomi.
Varje ny nedläggning är ett
slag i ansiktet på dem som trodde på
försäkringarna att förra gången skulle
vara den sista. Man lovar från ansvarigt
håll — från både bolag och regering —
alt hädanefter skall det varslas i god
tid, alla förberedelser skall vidtas i god
tid, alla skall få nytt jobb o. s. v. Men,
herr talman, avtal och löften spelar
ingen roll! Vad hjälper det med vackert
tal om Saltsjöbadsanda, om samförstånd
och samråd före en nedläggning via företagsnämnderna,
om företagsdemokrati
etc., när man struntar i alltsammans
och saklöst kan göra detta? I fallet YFA
i Norrköping lär regeringen få ta på
sig sin stora del av ansvaret.

Statsrådet Holmqvist säger att han
delar min uppfattning att de anställda
skall få besked direkt och inte via TV
om att deras företag skall läggas ned,
och det är ju tacknämligt. Beträffande
den saken är jag nöjd. Men statsrådet
vill inte ta något initiativ i frågan därför
att det är arbetsmarknadens parter
som skall reglera dessa saker.

Ja, herr Holmqvist, det hjälper väl
inte att vi har både § 6 och § 10 i företagsnämndsavtalet
när man inte håller
detta avtal. Därför skulle jag vilja fråga

Torsdagen den 9 april 1970

Nr IG

Svar på fråga ang. företagares varsel om driftnedläggning m. m.

statsrådet Holmqvist: Skall vi låta oss
nöja med de förhållanden som vi har
tills vi kanske får uppleva flera och
än värre fall av typen YFA i Norrköping? Chefen

för inrikesdepartementet, honstatsrådet
HOLMQVIST:

Herr talman! Det fanns ett par uppgifter
i fru Rydings inlägg som föranleder
en kommentar.

Det förhåller sig inte på det sättet
att YFA för ett år sedan meddelade regeringen
att företaget skulle komma att
lägga ned sin verksamhet. Det är fullständigt
fel. Fru Ryding vet också att
det under det senaste året pågått en
ständig diskussion om förhållandena
för vår textil- och konfektionsindustri.

Det är uppenbart att företagen i det
sammanhanget starkt betonat de svårigheter
de befinner sig i. Det är rik-i
tigt att det för två eller tre veckor sedan
förekom överläggningar mellan olika
departementschefer om just den här
frågan. Vi får väl ändå hålla fast vid
att företaget självt har att bestämma tidpunkten
för en avveckling.

Vad vi hade att överväga var om vi
skulle förbereda vissa åtgärder. Om fru
Ryding var inne i kammaren litet tidigare
i dag, kunde hon kanske observerat
att det i Norrköpingsfallet hållits
eu beredskap som bidragit till att vi
tämligen omedelbart kunnat vidta vissa
åtgärder sedan beslutet om nedläggningen
blivit känt.

Om emellertid parterna på arbetsmarknaden
skulle kunna komma fram
till någon uppfattning om hur vi biittre
skulle kunna lösa detta problem, är vi
självfallet öppna för en diskussion, men
jag måste nog, fru Ryding, avvakta tills
det görs framställning från det hållet
innan vi tar något initiativ.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag sade att man för
etl år sedan hade talat om sina bekymmer
men inte om att man hade tänkt

lägga ned driften. Den saken lär regeringen
ha fått reda på först för en månad
sedan, och nedläggningen beslutades
på regeringens rekommendation.

Jag var inne i kammaren när statsrådet
Holmqvist besvarade herr Perssons
i Skänninge fråga. Men de arbeten
som erbjuds de anställda vill dessa inte
ha, eftersom deras önskan är att få en
meningsfull sysselsättning. De vill inte
stoppas in på en skyddad verkstad eller
kanske sämre avlönade platser än de
som de haft i textilindustrin. Detta är
ganska förståeligt.

Jag har talat med deras representanter
både i går och i dag. De meddelade
att vissa av de anställda blivit erbjudna
arbete på annat håll, men eftersom
det är fråga om sämre arbeten och inte
någon meningsfylld sysselsättning enligt
gängse uppfattning betackade sig
många för att ta dem. Jag vet också
att de får en avgångsgratifikation, men
det är ju arbete och inte en engångssumma
som människorna vill ha också
i Norrköping.

Det är egendomligt att statsrådet
Holmqvist inte är mera mån om att de
avtal som faktiskt finns också följs.
Gång på gång får vi bevittna brott emot
dem, och regeringen tar då inte något
initiativ att gå ytterligare en bit på vägen
för att tvinga bolagsledningarna till
en annan tingens ordning. Det framgick
av herr Holmqvists anförande att han
tyckte att jag på något sätt skulle ta
bolagsledningen i försvar. Nej, det är
eu fullständigt felaktig uppfattning. Men
i detta fall får bolagsledningen, som
har uppträtt skandalöst, i viss mån dela
ansvaret med regeringen, som har agerat
på ett oförsvarligt sätt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Fru Ryding har nu förklarat
att hon menade att kontakterna
i fråga förekommit först för ett par månader
sedan. I varje fall har jag inte
deltagit i dem, det kan jag försäkra.

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Svar på fråga ang. utnyttjandet av kungl.

Det är för mycket kort tid sedan det
hela blev aktuellt.

Det är klart att varken fru Ryding
eller jag för dagen kan säga exakt vad
det kan bli för arbetsuppgifter som
framkommer. Glädjande nog har det visat
sig att det finns textilföretag som
kan erbjuda anställning. En del personer
kan alltså gå över från ett företag
till ett annat och fortsätta i sitt yrke.
Det blir kanske inte så många som
kan erbjudas den möjligheten, men eftersom
textilindustrin är ett låglöneområde
har vi rätt goda förhoppningar
om att kunna bereda ett betydande antal
av de människor som drabbas av
nedläggningen kanske rent av en bättre
ekonomisk ställning än de har haft förut.

Jag säger inte detta för att på något
sätt försöka skönmåla situationen. Vi är
väl medvetna om att den innebär starka
påfrestningar för många människor,
men på den punkten har vi inte anledning
att ta upp någon diskussion i dag.
Jag menar bara att fru Ryding tycks
ha förbisett att vi när det gäller förhållandena
på arbetsmarknaden ändå
har som praxis att parterna själva ordnar
upp problem av detta slag och att
vi inte utan vidare vill ändra denna
praxis. Det har jag också velat markera
i mitt svar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. utnyttjandet av kungl.

propositioner före offentliggörandet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Carlshamre liar
frågat statsministern huruvida det är
lämpligt att en proposition innan den
blivit offentlig används som underlag
för en av statsråd eller departements-i

propositioner före offentliggörandet

tjänstemän författad och i vinningssyfte
utgiven skrift. Frågan har överlämnats
till mig för besvarande.

Det kan inte anses vara olämpligt
att allmänheten i en mera lättillgänglig
form informeras om regeringens skatteförslag.
Något vinningssyfte föreligger
inte i samband med den informationsskrift
som närmast torde ha föranlett
frågan.

Vidare anförde:

Herr CARLSHAMRE (in):

Herr talman! Jag hade riktat min
fråga till statsministern, eftersom jag
ser den som en fråga om arbetsetiken
i regeringen, som det närmast torde
ankomma på statsministern att svara
för. Jag är givetvis tacksam för att herr
Sträng har gjort sig besvär att besvara
den, men strängt taget svarar han ändå
inte på min fråga. Det är ingen som
inte delar finansministerns uppfattning
alt det är önskvärt med information i
lättillgänglig form till allmänheten, men
frågan gällde inte detta, utan den avsåg
ett offentligt utnyttjande av icke
offentligt material eller förberedelse till
offentligt nyttjande av icke offentligt
material. Det är min bestämda uppfattning
att i ett sådant hänseende har statsrådet
Sträng och hans medarbetare
ingen annan rätt till materialet än vilken
Andersson, Pettersson, Lundström
eller Carlshamre som helst.

Tänk, herr Sträng, om jag nästa gång
det är fråga om att lägga fram en stor
proposition kommer upp till herr Sträng
och säger: När den propositionen ligger
på riksdagens bord vill jag vara ute
i bokhandeln med en kritisk kommentar
samma dag. För det ändamålet räknar
jag nu med att få lov att disponera
materialet under arbetets gång. Det hela
skall visserligen ske under betryggande
omständigheter och ingenting skall
offentliggöras förrän den dag då propositionen
läggs fram, men då skall det
vara färdigt. Något vinningssyfte han

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Svar på fråga ang. utnyttjandet av kungl. propositioner före offentliggörandet

jag inte med denna skrift; jag tänker
nämligen skänka ett eventuellt överskott
till moderata samlingspartiet precis
som herr Sträng låtit antyda att han
gör, fast till det socialdemokratiska partiet.
Då är vi enligt min mening, herr
Sträng, på alldeles samma linje.

.lag skulle gärna vilja veta om det
är herr Strängs mening, att icke offentligt
material inom departementet på
detta sätt skall stå till förfogande för
alla som samtidigt som det blir offentligt
önskar ge ut en kommentar.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! På sätt och vis är det
naturligtvis att använda fel ord när
herr Carlshamre lägger in begreppet
etik i denna fråga. Lika litet som herr
Carlshamre fick ut någonting av frågan
om herr Erlanders arbete, lika litet
får han ut någonting av denna. Över
huvud taget är det väl motsatsen till
etik som herr Carlshamre briljerar i när
han ställer frågor som den förra och
den här.

Självfallet har ett statsråd rättighet
att skriva en broschyr; den proposL
tion som han sedermera kommer att
framlägga är dock ett resultat av hans
egen tankemöda. Jag vill inte påstå att
han har fullständig Copyright på propositionen,
men det är väl ändå på det
sättet att propositionen är ett resultat
av hans egen tankemöda. Herr Carlshamre
frågar: Har jag då inte rätt att
få utnyttja finansministerns tankearbete
för mina syften?

Jag måste nog svara nej på det, hur
vänlig och hygglig jag annars än är.
Det skulle aldrig falla mig in att hälsa
på herr Carlshamre och be att få utnyttja
hans tankemöda för något publicistiskt
offentliggörande. Men avsikten
med frågan var väl inte denna aspekt;
den är en cfterhandskonstruktion av
herr Carlshamre. Han var ute i syfte
att tala om för allmänheten att här tjänar
finansministern pengar på en bro -

schyr — det var den innersta orsaken
till frågan.

Sanmia tankegångar låg bakom föregående
veckas fråga från herr Carlshamre:
Skall förre statsministern Erlander
tjäna pengar på en bok som
presenteras såsom en historisk akt? Efter
förra veckans för honom vådliga
konfrontation med frågan har herr
Carlshamre blivit något försiktigare.

Även om jag inte har sagt det så klart
och tydligt i svaret kan jag nu trösta
herr Carlshamre med att tala om att
för min egen räkning blir det inte en
enda krona i förtjänst på detta arbete.
Och blir det några slantar för det socialdemokratiska
partiet tycker jag nog
att de är mer berättigade och om jag
så får säga renare till sin natur än de
slantar som herr Carlshamres partikansli
får efter alla de bolagsstämmor
som nu i snabb takt hålls.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Tänka skall jag be att
få göra själv — jag skulle verkligen
inte komma på den idén att be statsrådet
Sträng om hjälp med att tänka i
skattefrågan.

I den skrift vi talar om ingår emellertid
en mängd statistiskt material, tabellmaterial
och annat sådant, som är
framtaget inom departementet och såvitt
jag förstår mycket sällan ritat och
skrivet med herr Strängs egen hand.
Det är det materialet, som inte var offentligt
förrän propositionen lades fram,
som jag undrar om jag inte kunde få
disponera för ett liknande ändamål som
detta.

Jag var inte så intresserad av pengarna,
herr Sträng, mer än som princip —
jag tror inte heller att försäljningen av
boken kommer att ge särskilt mycket
pengar. Jag har nämligen läst den och
tror inte alls att den blir någon försäljningssuccé;
den är föga upplysande
och ganska valhänt skriven. Men vad
som är viktigt för mig är att få bestämt
fastslaget att om eu författare med ut -

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Svar på fråga ang. utarbetandet av deklarationsblanketter med anledning av den

föreslagna skattereformen

nyttjande av icke offentligt material i
kanslihuset skriver en bok och det blir
någon krona över föreligger vinningssyfte,
även om överskottet skänks till
ett politiskt parti. Där föreligger ingen
skillnad. Om jag utarbetar en skrift och
skänker överskottet till moderata samlingspartiet
vill jag att även den gåvan
skall betraktas såsom given till ett allmännyttigt
ändamål, vilket herr Sträng
uppenbarligen menar i det nu berörda
fallet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Naturligtvis är det ytterligt
pinsamt att försöka sätta betyg
på sin egen skriftliga produkt, och jag
känner mig förhindrad att göra det.
Jag kan naturligtvis inte i något avseende
jämställa mig med den professionelle
journalist och skriftställare som
herr Carlshamre utger sig för att vara.

Tabellmaterialet publicerades i min
broschyr fem, sex dagar efter det att
hela den svenska pressen hade fått det.
I detta speciella fall hade jag alltså inte
någon förhandsrätt till det. Och eftersom
det hela blev offentligt samma dag
som riksdagen tog emot propositionen,
så var det offentligt för alla andra också.
Och herr Carlshamre kunde ju näppeligen
framföra någon kritik förrän
dagen efter det att det hela blev offentligt.
Med herr Carlshamres rapphet och
professionella säkerhet i att hantera det
tryckta materialet, är det klart att han
bara behövde titta på tabellerna. Men
innan han kunde kommentera dem måste
de förstås vara offentliga.

Hur herr Carlshamre än vrider och
vänder på detta kvarstår att jag skrev
en broschyr — herr Carlshamre har
erkänt att finansministern må ha rättighet
att göra det. Herr Carlshamre ogillar
broschyren, och det har han naturligtvis
också rättighet att göra. I slutet
av denna broschyr finns en del tabeller
som blev offentliga i officiell mening

samma dag som broschyren utkom och
som fem å sex dagar dessförinnan var
offentliga i inofficiell mening. Ville man
kritisera dessa tabeller, så fanns det ju
alla möjligheter att göra det, och jag
föreställer mig att herr Carlshamre efter
sin — jag måste nog uttrycka det
så i detta sammanhang — mycket begränsade
förmåga har gjort allt vad han
kunnat för att åstadkomma en sådan
kritik.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Jag vet inte om vi nu
har fått den av många efterlysta förklaringen
till att tabellmaterialet kunde
offentliggöras fem, sex dagar innan propositionen
lades. Var det möjligen så att
man i finansdepartementet för säkerhets
skull ville ha ryggen fri när broschyren
kom att kunna hänvisa till att
det redan var offentligt? Jag vet inte!

För övrigt, herr Sträng, var det nog
faktiskt möjligt att hinna läsa herr
Strängs broschyr från första sidan till
den sista — den är ju inte så tjock —•
samma dag som propositionen kom men
innan den lades på riksdagens bord,
alltså i stort sett mellan kl. 9 och kl. 11.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Inte för att jag personligen
har så mycket till övers för herr
Carlshamres renommé, men efter det
senaste anförandet är det nog klokt att
herr Carlshamre slutar att debattera.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. utarbetandet av deklarationsblanketter
med anledning av den
föreslagna skattereformen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Svar på fråga ang. tidpunkten för framläggande av proposition med anledning av

informationsutredningens betänkande

Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
har frågat mig hur snart jag
avser att framlägga förslagen till de nya
deklarationsblanketterna med anledning
av den föreslagna skattereformen.

Deklarationsblanketter utarbetas och
fastställes av vederbörande myndighet
under sommaren och hösten för efterföljande
års deklarationer. I den mån
skattereformen aktualiserar förändringar
beaktas detta vid blanketternas utformning.
Blanketterna kommer att i
vanlig ordning vara tillgängliga för allmänheten.

Jag vill tillägga att skattereformen
inte inverkar på utformningen av de
blanketter som skall användas vid 1971
års taxering.

Vidare anförde

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp;:

Herr talman! Jag skall be att få tacka
finansministern för svaret. Detta är också
en fråga om upplysning till skattebetalarna
med anledning av den skattereform
som kommer att genomföras.

Jag förmodar att skattereformen kommer
att föranleda många ändringar av
de blanketter, på vilka den enskilde
skattebetalaren skall göra en sluträkning
över hur denna reform påverkar
hans ekonomiska ställning. Med kännedom
om de svårigheter som den enskilde
har när det gäller att deklarera tror
jag det vore skäl i att man denna gång
vidtoge särskilda åtgärder. Det kanske
inte blir så stor förändring av blanketten,
men beträffande innehållet på de
olika punkterna blir det ju ganska mycket
ändringar.

Jag vill därför vädja till finansministern
att man innan blanketten slutgiltigt
fastställs gör ett test bland allmänheten.
För dem som yrkesmässigt sysslar
med dessa frågor är det enkelt att
klara ifyllandet, men för den enskilde
är det svårl när han sitter framför
denna blankett och skall fylla i den. Det

har man erfarit om man under några
är försökt ta hand om dessa blanketter.
Därför vill jag alltså vädja att det görs
ett sådant test och att man dessutom ser
till att blanketterna kommer ut i tid,
så att upplysningen hinner nå alla. Det
blir säkerligen många problem för den
enskilde med dessa blanketter och nya
bestämmelser.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. tidpunkten för framläggande
av proposition med anledning
av informationsutredningens betänkande

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Antonsson har frågat
chefen för justitiedepartementet om
förslag avses att föreläggas innevarande
års riksdag med anledning av informationsutredningens
betänkanden. Frågan
har överlämnats till mig för besvarande.

Båda betänkandena bereds för närvarande,
betänkandet om kungörelseannonsering
inom justitiedepartementet
och betänkandet om vidgad samhällsinformation
inom finansdepartementet.
Någon ställning till förslagen i de båda
betänkandena har ännu inte tagits.

Ett ställningstagande till frågan om
kungörelseannonsering kan väntas tidigast
våren 1971. Vad beträffar betänkandet
om vidgad samhällsinformation
avser jag att redovisa mina ställningstaganden
senast i samband med 1971
års statsverksproposition.

Vidare anförde

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Sträng för att han svarat på min fråga.

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Jag kan kanske tillåta mig att något
skämtsamt säga att den debatt som nyss
fördes mellan herr statsrådet och herr
Carlshamre på sitt sätt illustrerar behovet
av vidgad samhällsinformation, som
jag har poängterat i min fråga.

Informationsutredningen under landshövding
Eckerberg har lagt fram två betänkanden
i syfte att aktivera samhällsinformationen
till medborgarna. Det är
naturligt i ett modernt samhälle att den
offentliga sektorn växer. Vi har bl. a.,
som alla vet, hela det socialpolitiska
välfärdssystemet med allt vad det innehåller
av förmåner för medborgarna. Å
andra sidan har medborgarna fått ökade
skyldigheter gentemot samhället. Av
dessa fakta kan man dra den enkla slutsatsen
att det är ett klart intresse för
myndigheterna att genom vidgad samhällsinformation
sprida upplysning till
medborgarna. Det är lika klart att det
är ett medborgarintresse att få information
om både förmåner och skyldigheter.

Jag skall nu inte uppehålla mig vid
informationsutredningens betänkande;
jag vill bara ha sagt att jag anser de
förslag som har presenterats mycket
värdefulla. Man har bl. a. föreslagit att
medborgarna skall få tillgång till information
oavsett vilken tidning de väljer,
och det är värdefullt. Det betyder att
ingen grupp människor och ingen grupp
tidningar blir diskriminerad.

En värdefull biprodukt av denna upplysning
blir ett stöd till pressen. Jag föreställer
mig att vi alla är överens om
att det är ett samhällsintresse att den
fria opinionsbildningen blir så mångfasetterad
som möjligt genom pressorganen.

Statsrådet sade att han senast 1971
kommer att ta ställning till betänkandet
om vidgad samhällsinformation. Jag anser
att det är så viktiga frågor det här
gäller att jag uttalar förhoppningen att
vi skall få ett förslag redan till höstriksdagen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga. ang. beskattningen av
samaritersättning för vård av anhörig

Ordet lämnades på hegäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
har frågat mig om jag anser det
rimligt, att person som vårdar anhörig
och härför erhåller fritt vivre samt därutöver
endast en blygsam samaritersättning
skall vägras avdrag för nedsatt
skatteförmåga och därmed nödgas använda
en betydande del av samaritersättningen
till skatter.

Om en inkomst föranleder beskattning
enligt bestämmelser som beslutats
av riksdagen så skall också skatt betalas
oavsett arbetets art, det må vara samarittjänst,
vanlig sjukvård, verkstadsarbete
eller kontorsarbete.

Vidare anförde:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag tackar för svaret
men är litet överraskad över att det är
avfattat på detta sätt.

En skattskyldig skall, som vi alla
vet, om han eller hon har låg inkomst
— utöver ett ortsavdrag — kunna få
ett extra avdrag på grund av nedsatt
skatteförmåga för att klara livsuppehället,
s. k. existensminimum.

I det fall, som har föranlett min fråga
och som finansministern lär känna
till på grund av uppgifter i en dalatidning,
är det fråga om en dotter till
en pensionerad trotjänare i postverket,
och pensionen är sannerligen inte stor.
Hon har i många år skött sin invalidiserade
mor utan ersättning från samhällets
sida. Sedan modern dog för
något år sedan har hon uppoffrande
fortsatt sin vårdinsats genom att vårda
sin sjuklige och nu 85-årige far.

1967 trädde staden, som ligger i mitt
hemlän, in och tillerkände henne 1 207
kronor i »samaritlön». Enligt egen uppgift
var det den första inkomst hon

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Svar på fråga. ang. beskattningen

hade fått i sitt liv och som hon kunde
betrakta som sin egen. När skattsedeln
kom försvann glädjen. För fri kost och
logi, 600 kronor i beräknade fickpengar
från fadern för året och 1 207 kronor i
samaritersättning, fick hon en skattsedel
uppgående till 728 kronor. Därtill
fick fadern av sin blygsamma pension
betala 113 kronor i arbetsgivaravgift.
Herr finansministern har ingen kommentar
till detta utan hänvisar endast
till att riksdagen fattat beslut, och då
skall tydligen även sådana här inkomster
beskattas. .lag har uppgifter om att
det inte föreligger någon förmögenhet
som har kunnat påverka bedömningen.

Taxeringsnämnden har sagt sig känna
till förhållandena när den granskade
deklarationen 1968, men nämnden ansåg
sig av formella skäl med hänsyn
till gällande bestämmelser förhindrad
att bevilja extra avdrag. Vederbörande
har klagat till prövningsnämnd och
kammarrätt men ej fått beslutet ändrat.

Man måste ställa frågan om en hemmadotters
uppoffrande vårdinsats, som
avlastar samhället stora utgifter, skall
straffbeskattas, medan exempel »kändisar»
tydligen kan få stora avdrag
för kläder och nya tänder. Det måste
vara något fel, herr finansminister, på
skattelagar och tillämpningsföreskrifter
om sådant kan inträffa i ett samhälle
där det talas så mycket om välfärd
och jämlikhet.

Låt mig till sist ställa frågan: Är det
riktigt att ett skattesystem skall få medföra
sådana konsekvenser som skett i
detta fall och finns det inte anledning
att snabbt revidera bestämmelserna?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Ilerr talman! Herr Eliasson vet lika
väl som jag att om riksdagen antagit
en skattelagstiftning så går det inte
att säga att det vore rimligt att slippa
undan i det eller det fallet, i varje fall
kan inte finansministern göra det. Finansministern
kan inte personligen be -

av samaritersättning för vård av anhörig

döma de olika fallen. Det finns taxeringsnämnder
och det finns överklagningsmöjligheler
om man inte nöjer sig
med den första instansens beslut. Man
kan inte jämföra detta fall med andra
fall där rätt till avdrag har medgivits.
Ärendena har bedömts av prövningsinstanserna
i varje särskilt fall. De
fungerar som skattedomstolar och meddelar
sina utslag på grundval av den
gällande lagstiftningen.

Jag utgår från att vi aldrig kan skriva
en skattelag som anpassas efter de
individuella fallen. Om det uppstår ett
besvärligt problem, varom man kan
säga att ett undantag borde ha gjorts,
får man lita på att de prövande instanserna
inom ramen för den fullmakt
och de variationsmöjligheter de har
prövar fallet med hänsyn till de förutsättningar
som föreligger.

Jag är inte så välinformerad härvidlag
som frågeställaren, men jag känner
till vilket ärende det gäller eftersom
saken har varit publicerad i tidningarna,
och ett faktum är att kvinnan i
fråga deklarerade en inkomst av sitt
fria vivre. Hon uppgav också som inkomst
vad hon hade erhållit i lön och
vad hon såsom vårdare av den sjuke
medlemmen i familjen uppburit i vårdnadsbidrag.
När allt detta lades tillsammans
blev hon skattskyldig enligt
gällande skatteskala — det kommer man
inte ifrån.

Om det i detta speciella fall — som
jag alltså bara har läst om i tidningarna
—- kan ha funnits några möjligheter
att göra en eftergift på taxeringsnämndsplan
eller eventuellt på ett högre
plan vet jag inte. Efter vad som sagts
mig har vederbörande avstått från alla
överklaganden.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag iir mycket överraskad
över att höra det senaste, eftersom
jag haft ett personligt samtal med
vederbörande just i dag. Det förhåller
sig nämligen på det sättet att hon har

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Svar på fråga. ang. beskattningen av samaritersättning för vård av anhörig

överklagat, både hos prövningsnämnden
och kammarrätten.

Jag är inte alls omedveten om de
konstitutionella aspekterna på finansministerns
möjligheter att påverka ett
skatteärende, men vad jag ändå inte
kan komma ifrån är att finansministerns
uttalanden har en vägledande effekt
också på myndigheters tolkning
av lagstiftningen. Detta är den ena synpunkten.
Den andra är att finansministern
också har ett parlamentariskt ansvar
för om de skatteregler som gäller
bör ändras eller inte.

Det är riktigt att vederbörande deklarerade,
som herr Sträng sade, för fritt
vivre och de erhållna inkomsterna. Detta
har, såvitt jag förstår, lett till beskattning,
men myndigheterna kan ju
dock pröva behovet av extra avdrag
till följd av nedsatt skatteförmåga.

Men alldeles bortsett från detta, herr
finansminister, kan det inte vara lätt
för en enskild medborgare att förstå
att skatt skall uttagas i ett sådant fall.
Ännu svårare måste det vara för vederbörande
att begripa att det på den
lilla ersättning hon hade 1967 skulle
uttas 728 kronor i skatt, medan det ett
år senare var möjligt att ge henne ett
extra avdrag trots att sammaritersättningen
då var något högre. Hon kan
emellertid inte få befrielse från denna
sin skatt på 728 kronor för inkomståret
1967.

Jag förstår i och för sig att finansministern
bedömer detta ärende från
sin konstitutionella roll, men man måste
ändå ha klart för sig att människor
i det här samhället kan ha svårt att inse
att det skall behöva finnas en straffbeskattning
på mycket låga inkomster.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
blandar ihop begreppen. Herr
Eliasson har, lika väl som riksdagens
övriga ledamöter, sitt ansvar för den
gällande skattelagstiftningen -— t. o. m.

i grundlagarna har ju angivits att det
är riksdagens grundlagsenliga rätt att
sig själv beskatta. På den punkten har
vi precis samma ansvar allesammans
när vi har varit eniga om de skatteskalor
som tillämpas i år, som tillämpades
förra året eller åren dessförinnan.
Och skattelagarna säger att om en ensamstående
har en inkomst som ligger
högre än det ortsavdrag som är skattefritt
och vidare har erhållit de övriga
avdrag som enligt lagstiftningen är tillgängliga,
då blir vederbörande beskattad
för den överstigande inkomsten. Om
detta i ett speciellt fall kan uppfattas såsom
orimligt hög beskattning, har man
möjlighet att gå till den rad av skattedomstolar
som är till för ändamålet.

Man kan anklaga skattedomstolarna,
om man vill göra det, men man kan
niippeligen anklaga finansministern för
vad som skett i det speciella fallet, om
därvid har tillämpats gällande skattelagstiftning,
som riksdagen har accepterat
och detta utan reservation från
herr Eliassons sida, åtminstone i det
här avseendet.

Man kan säga: »All right, då bör vi
ha en annan lagstiftning i framtiden.»
Ja, det får vi diskutera den dag saken
blir aktuell. Men man kan inte ta detta
specifika ärende och anklaga finansministern
genom att säga att han här
har sitt konstitutionella ansvar. Det
är en orimlig sammanblandning av två
ting, nämligen lagstiftningen som sådan
och hur lagen tillämpas. Och tilllämpningen
är ju skattedomstolarnas
sak.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag har ingen erinran
mot finansministerns principiella resonemang.
Jag kanske uttryckte mig slarvigt,
men min fråga om det var rimligt
att ta ut skatt i ett sådant fall måste
tolkas som att jag ifrågasatte om
inte finansministern skulle vara beredd
att snarast försöka ändra på gällande
bestämmelser. Om vi, när vi antog be -

Torsdagen den 9 april 1970 Nr 16

Svar på fråga ang. anstånd för vissa företagare med avgivande av självdeklaration

stämmelserna, hade varit medvetna om
att de skulle få sådana konsekvenser,
hade jag tillhört dem som redan då hade
yrkat på ändring. Jag är överraskad av
att de kunnat få dylika verkningar.

Vidare vill jag framhålla, herr finansminister,
att centern vid årets riksdag
har väckt motioner med syfte att förhindra
att man i fortsättningen tar ut
skatt på sådana här orimligt låga inkomster.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. anstånd för vissa företagare
med avgivande av självdeklaration Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat mig om jag är beredd
medverka till att — i fråga om anstånd
med avgivande av självdeklaration —
företagare, som utan skyldighet därtill
för räkenskaper, jämställs med de bokföringsskyldiga
när det gäller tidpunkten
för avlämnande av självdeklaration.

Rätten att utan ansökan åtnjuta anstånd
till den 31 mars tillkommer endast
den som varit skyldig att föra räkenskaper.
Som förutsättning gäller
dessutom att hans räkenskapsår utgått
senare än den 31 oktober året före det,
då deklarationen skall lämnas. Frågan
om att utvidga denna anståndsrätt till
att omfatta också den som fört räkenskaper
utan att ba haft skyldighet därtill
rymmer flera aspekter. Med hänsyn
till den korta tid som står till taxeringsmyndigheternas
förfogande för granskningsarbetet
måste medgivande om utsträckt
tid för deklarationens avlämnande
tillämpas restriktivt. Jag är för
närvarande inte beredd att medverka
till utsträckning av anståndsrätten på
det sätt som frågeställaren åsyftar.

Vidare anförde

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag tackar finansminister
Sträng för svaret. Anledningen till
att jag ställde min fråga är att 1929 års
bokföringslag inte är tillfredsställande
hl. a. vad beträffar definieringen av begreppet
bokföringsplikt. I 1 § sägs bl. a.
att om verksamhet bedrivs utan biträde
av fler än make och barn under 16 år
samt två andra personer föreligger inte
bokföringsplikt.

Företagare på servicesidan — här
återfinns bl. a. ca 8 000 frisörrörelser
— är missgynnade genom en från myndighetshåll
varierande tolkning av bokföringslagen.
Det är inte ovanligt att i
en promemoria vid taxeringsrevision
återfinna påståendet att räkenskaperna
inte är till fyllest »i synnerhet som bokföringsplikt
föreligger». Å andra sidan
är det inte heller ovanligt att en taxeringsintendent
uttalar som sin mening
»att eftersom bokföringsplikt inte föreligger»
skall deklarationen för ifrågavarande
kategori företagare avgivas senast
den 15 februari.

För att tala i egen sak — jag är frisör
och arbetar inom vår organisation —
vill jag säga, att det för oss i detta avseende
har uppstått ett verkligt problem.
Vi har en skatte- och bokföringsbyrå,
som uteslutande betjänar frisörer,
men eftersom rättsställningen för
denna kategori är osäker så kan vi
tvingas nedlägga vår verksamhet helt.
Om bestämmelsen att man skall ha lämnat
in sin deklaration före den 15 februari
måste gälla generellt och det
skall — såsom i skattestrafflagutredningens
betänkande beträffande skattebrott
har framhållits — uttas en avgift
på 1 procent av den beskattningsbara
inkomsten därest deklaration inte inkommer
i tid, uppstår ett verkligt problem
för vår byrå; vi kan inte klara deklarationerna
för alla våra abonnenter
före den 15 februari.

Liksom taxeringsmyndigheterna har

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Svar på fråga ang. tidpunkten för tillsättande av utredning om beskattning av ideella
föreningar — Svar på interpellation ang. utbetalningen av statliga bostadslån

också vi problem med den här saken,
och därför är det angeläget att myndigheterna
ger klart besked om hur denna
kategori bland serviceföretagarna skall
behandlas i fortsättningen och att man
ser till att reglerna blir entydiga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. tidpunkten för tillsättande
av utredning om beskattning av
ideella föreningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Jonasson har frågat
mig när jag avser att tillsätta den
av riksdagen år 1965 förordade utredningen
angående de ideella föreningarnas
beskattning.

Jag avser att under året begära Kungl.
Maj :ts bemyndigande att tillsätta den
ifrågavarande utredningen.

Vidare anförde

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för ett bra svar. Det var
ingalunda för tidigt vi fick veta att utredningen
skall komma, men det var
bra att den kommer. Tack, herr Sträng!

Härmed var överläggningen slutad.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren medgiva, att besvarandet av
återstående på dagens förteckning upptagna
frågor uppskötes till ett senare
sammanträde.

§ 13

Svar på interpellation ang. utbetalningen
av statliga bostadslån

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Mundebo har frågat
mig vilka åtgärder regeringen avser
att vidta för att avvärja risken för stopp
i utbetalningarna av de statliga bostadslånen.

Till riksdagen har nyligen överlämnats
en proposition (nr 105) angående
utgifter på tilläggsstat III till riksstaten
för innevarande budgetår. I propositionen
begärs ett tilläggsstatsanslag
till lånefonden för bostadsbyggande på
200 miljoner kronor. Om riksdagen anvisar
det begärda anslaget räknar jag
med att fondens medel blir tillräckliga
för utbetalningarna av bostadslån under
detta budgetår.

Vidare anförde:

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.

Min fråga berör ju en väsentlig aspekt
av den samhälleliga bostadspolitiken.
Finansieringen av bostadsbyggandet är
av stor betydelse för bostadsbyggandets
utveckling och den jämna fördelningen
under året av byggandet, den påverkar
byggnads- och boendekostnaderna. Redan
i slutet av förra året, i november—
december, ökade utbetalningarna av bostadslånen
kraftigt, och många tecken
tydde på att de medel som tidigare anvisats
skulle bli otillräckliga. I början
av februari 1970 skrev också bostadsstvrelsen
till inrikesdepartementet och
begärde att ytterligare 415 miljoner kronor
skulle anvisas till lånefonden för
bostadsbyggande under budgetåret 1969,''
70. Jag skall inte närmare gå in på de
siffror styrelsen redovisade i skrivelsen
utan vill bara notera att man räknade
med en ökning av anslagsbelastningen
med inte mindre än 745 miljoner
kronor, vilket innebär att det förutom
det extra anslag som styrelsen

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Svar på interpellation ang. säkerhetsbestämmelserna för tung lastbilstrafik

begärde skulle tas i anspråk en beräknad
behållning om drygt 300 miljoner
kronor.

1 den nu aktuella propositionen föreslår
inrikesministern att ytterligare 200
miljoner kronor anvisas, d. v. s. knappt
hälften av den summa som styrelsen
funnit erforderlig. Statsrådet säger all
man skall företa en viss omläggning av
bokföringsrutinerna som medför att avräkningar
görs mellan vissa inkomstoch
utgiftstitlar, vilket innebär förskjutningar
från slutet av ett budgetår till
början av nästa. Det skulle därför räcka
med 200 miljoner kronor. Jag hoppas
att statsrådet har rätt i denna förmodan.
Därmed skulle risken vara undanröjd
för innevarande budgetår.

Jag noterar också att statsrådet säger
i svaret att han räknar med »att fondens
medel blir tillräckliga för utbetalningar
av bostadslån under detta budgetår».
Ja, under detta budgetår. Men problemen
blir inte lösta för någon längre tid.
Vi skjuter dem bara framför oss. Nästa
budgetår, som börjar om knappt tre månader.
kan vi komma att ställas inför
en liknande brist som vi har nu.

Min interpellation var ett uttryck för
den oro för bostadsbyggandets finansiering,
som jag tyckte var motiverad mot
bakgrunden av bostadsstyrelsens skrivelse.
Det är ju väsentligt att utbetalningarna
av statslånen kan göras
snabbt, så att man kan få lånen avlyfta
och erhålla nya kreditiv. Jag utgår från
att inrikesministern är beredd att längre
fram återkomma med de förslag som
kan visa sig nödvändiga för att nästa
år undanröja riskerna för stopp i utbetalningarna
av de statliga bostadslånen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Vi har ju nu kommit in
i april månad, och det finns såvitt jag
förstår ingen anledning anta annat än
att utbetalningarna av bostadslånen i
stort sett skall kunna klaras. Även om
det vid budgetårsskiftet uppstår en viss

förskjutning kommer den att vara obetydlig
— i varje fall till sina verkningar
— eftersom det finns medel anvisade
för det nya budgetåret.

Vad som sedan kommer att hända
under det nya budgetåret kan vi inte
med någon framgång diskutera i dag.
Men vad som hänt under innevarande
budgetår är att de korta byggnadstiderna
resulterat i att ärendena har kommit
fram mycket snabbare än förut. Detta
har orsakat en mycket hög belastning
på bostadslånefonden under detta
budgetår. Däremot är det svårt att i dag
ha någon mening om återverkningarna
under nästa budgetår.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på interpellation ang. säkerhetsbestämmelserna
för tung lastbilstrafik

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet.
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
mig dels om jag avser ta initiativ för
att stävja brott mot vägtrafikförordningen
på grund av överlaster, främst på
timmertransporterna, dels om jag vill
lämna en redogörelse för i vilken utsträckning
och på vad sätt de utländska
långtradarchaufförerna får information
om de säkerhetsbestämmelser som är
gällande i Sverige för dylika transporter.

Fn arbetsgrupp med representanter
för vägverket, trafiksäkerhetsverket och
rikspolisstyrelsen samt arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationer m. fl. inom
transportbranschen undersöker bl. a.
möjligheterna att uppnå en bättre efterlevnad
av gällande lastbestämmelser.

I fråga om utländska lastbilars överlaster
har rikspolisstyrelsen och transport
nämnden, som är tillståndsmyndig -

Andra kammarens protokoll 1970. Nr 16

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Svar på interpellation ang. säkerhetsbestämmelserna för tung lastbilstrafik

het vad gäller bl. a. internationella lastbilstransporter
i Sverige, ett samarbete
som i ökad utsträckning leder till att
transportnämnden kan vidta åtgärder av
skilda slag gentemot de felande trafikutövarna.
Även mellan tullväsendet och
rikspolisstyrelsen förekommer ökat
samarbete i hithörande frågor. Generaltullstyrelsen
har sålunda nyligen
meddelat föreskrifter, som innebär skyldighet
för tulltjänsteman att omedelbart
anmäla till närmaste polismyndighet
när det vid tullkontroll uppstår misstanke
om att fordon är lastat i strid
mot gällande bestämmelser eller eljest
inte uppfyller trafiksäkerhetens krav.

Trafiksäkerhetsverket har nyligen
träffat en överenskommelse med berörda
organisationer inom yrkestrafiken
om en samlad aktion för att höja säkerheten
inom den tunga lastbilstrafiken.
Åtgärderna syftar till bättre efterlevnad
av gällande bestämmelser, ökad
förarutbildning'', utveckling av ytterligare
säkerhetskrav på fordonen och en
uppföljning av den rekommenderade
begränsningen i veckoslutskörningen
under våren och sommaren. Underhandlingar
om medverkan i aktionen skall
också tas upp med företrädare för
skogsbruket.

Trafiksäkerhetsverket skaffar sig vidare
fortlöpande uppgifter om inträffade
allvarliga olyckor med tunga fordon
för att få en klar uppfattning om
orsakssammanhang och lämpliga motåtgärder.

Jag kan också meddela, att rikspolischefen
och chefen för vägverket nyligen
haft en överläggning med vissa
industrirepresentanter inom Västernorrlands
län, där överlaster i större utsträckning
rapporterats, för att nå en
förbättring främst såvitt angår virkestransporterna.

Vad gäller åtgärder på litet längre
sikt kan jag nämna, att det i uppgifterna
för den pågående utredningen rörande
företagsstrukturen inom den yrkesmässiga
vägtrafiken ingår att beakta

bl. a. transportmedlens sunda utveckling
och trafiksäkerhetens krav. Av direktiven
framgår bl. a., att utredningsarbetet
skall avse åtgärder som medför
att rationella transporter kan utföras
med ett fullgott arbetarskydd, att
kraven enligt gällande arbetstidsbestämnielser
skall kunna förenas med ett rationellt
utnyttjande av fordonsinvesteringarna
in. in. och att möjligheterna
skall övervägas att utforma påföljderna
för överträdelser av givna bestämmelser
om bl. a. överlast på sådant sätt,
att straffbestämmelserna blir effektivare
och i största möjliga utsträckning
neutraliserar den ekonomiska vinsten
av de överträdelser som sker.

Fru Ryding frågar också angående
informationen till utländska långtradarchaufförer.
Information om bruttovikter
och axeltryck in. m. sker bl. a. genom
branschorganisationerna. Vidare kan
nämnas att Internationella vägtransportunionen
(IRU) tillhandahåller en handbok
med olika länders trafikföreskrifter.

I den aktion för höjd säkerhet i den
tunga lastbilstrafiken som jag nyss berörde
ingår också utarbetandet av en
handbok med regler som lastbilsförare
har att iaktta vid färd och lastning.
Det blir därvid även möjligt att ge ut
ett sammandrag av handboken på vissa
utländska språk för att distribueras till
lastbilsförare från främmande länder.

Informationsfrågan togs också för en
tid sedan upp vid ett sammanträde
mellan de nordiska rikspolischeferna,
och rikspolisstyrelsen har därefter överlämnat
informationsmaterial för spridning
till de nordiska centralorganisationerna
inom lastbilsbranschen.

Rehovet av information för utländska
förare sammanhänger med olikheterna
i trafikföreskrifterna länderna emellan.
Från svenskt håll har vi engagerat oss
hårt i arbetet på mera enhetliga internationella
och nordiska trafik- och trafi
ksäkerhetsföreskrifter.

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Svar på interpellation ang. säkerhetsbestämmelserna för tung lastbilstrafik

Vidare anförde:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag vill först tacka
kommunikationsministern för det utförliga
svaret på min interpellation.
I stort sett vill jag beteckna svaret som
nöjaktigt, då det av detta framgår att
man i flera avseenden är i färd med att
söka rätta till de problem som jag tagit
upp i interpellationen. Givetvis hade
det varit mera tillfredsställande om
myndigheterna redan hade vidtagit sådana
åtgärder i trafiksäkerhetens intresse,
men att så inte skett kan man ju
knappast lasta vår nye kommunikationsminister
för.

Det har länge pågått en livlig pressdebatt
i frågan om det förekommer
överlaster eller inte, speciellt i vad gäller
timmertransporter. På denna punkt
står, såsom jag framhållit i min interpellation,
påstående mot påstående. I
och med det nu lämnade interpellationssvaret
har det i alla händelser på
ett otvetydigt sätt klargjorts att de som
hävdade att timmerbilarna ständigt kör
med överlast hade rätt och att det fanns
grundad anledning misstänka att lönsamhetshänsyn
låg bakom dessa lagbrott.
Nu har både bolag och polis
tvingats att omvärdera sin inställning
i frågan, och polisen har också slagit
larm om dessa olagliga transporter.

Vad som emellertid är tragiskt vid
problemets handläggning hittills är att
chaufförerna får ansvaret. Från de anställdas
synpunkt är det sålunda av
mycket stort värde att ansvarsfördelningen
kan bli ordentligt klarlagd. När
polisen gör en aktion på vägen drabbas
chaufförerna därför att de är formellt
ansvariga för transporterna. Även i sådana
fall, där chaufförerna mot sin
vilja tvingas att köra fordon som de inte
har en aning om vad de väger eller
vilkas vikt de inte kan påverka, är de
ansvariga.

Många chaufförer har hotats med
uppsägning vid vägran att köra olag -

ligt, och flera har framträtt öppet i
pressen och talat om, vilka olidliga förhållanden
de arbetar under. Jag anser
att chaufförerna måste få upprättelse
härvidlag och skydd i fortsättningen.
Det måste också bli ett slut på
att bolagens verksamhet i lönsamhetsliänseende
baseras på överlaster. — I
detta sammanhang borde man nog erinra
sig att den nuvarande chefen för ett
av de stora cellulosabolagen bara för
15 år sedan i egenskap av enmansutredare
i trafiksäkerhetsutredningen såg
så allvarligt på frågan om överlaster att
han t. o. m. föreslog frihetsstraff för
fordonsägare, om denne vid upprepade
tillfällen åsidosatte gällande viktbestämmelser.

Den arbetsgrupp med representanter
för vägverket, trafiksäkerhetsverket,
rikspolisstyrelsen samt arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationer inom transportbranschen,
som kommunikationsministern
talat om i sitt svar, måste
därför mycket skyndsamt komma fram
till acceptabla lösningar och resultat.
Det är också min förhoppning att kommunikationsminister
Norling vill bidra
till att gruppens resultat snarast möjligt
redovisas samt att man ofördröjligen
vidtar de åtgärder som kan vara
bäst lämpade för en lösning av det viktiga
problemet.

Utvecklingen när det gäller överlastarna
är verkligen skrämmande. Rikspolischefen
Carl Persson har lämnat
vissa uppgifter om lastbilarnas övervikter
som jag vill redovisa. Dessa uppgifter
baseras självfallet endast på de
fall som har kommit till polisens kännedom.
I verkligheten är siffrorna naturligtvis
betydligt högre.

År 1967 gjorde sig åkarna enligt polisens
statistik skyldiga till 6 431 brott
mot viktbestämmelserna. 1968 var siffran
uppe i 8 120 överträdelser och 1969
hade man nått upp till 11 461 brott mot
viktbestämmelserna. I Västernorrlands
län fördubblades antalet överlastbrott
från 1968 till 1969.

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Svar på interpellation ang. säkerhetsbestämmelserna för tung lastbilstrafik

Givetvis måste sådant stävjas. Tiden
är redan långt liden, och åtgärderna
får alltså inte ställas på framtiden.

I kommunikationsministerns svar redovisas
också åtgärder som avses bli
vidtagna på litet längre sikt. Jag är
tillfredsställd med de direktiv som har
lämnats den ifrågavarande utredningen,
och jag hoppas kunna få säga detsamma
om de förslag som utredningen
kommer att framlägga.

Så några ord om det andra problemet
som jag tagit upp i interpellationen,
nämligen de utländska långtradarna.

För någon tid sedan stod det att läsa
i tidningarna att en dansk långtradare
hade förankrat flera ton virkeslaster
med tvättlinor i stället för med kätting.
Detta upptäcktes i Småland, och polisen
begärde stöd från rikspolisstyrelsen
för att komma till rätta med problemet.
Enligt polisen i Småland uppstår
det regelbundet sådana här problem på
grund av att man i Danmark har mer
generösa bestämmelser för hur fordon
skall lastas. Polisen begärde att de danska
trafikmyndigheterna från centralt
svenskt håll skulle informeras om nödvändigheten
av att danska långtradarchaufförer
följer de svenska bestämmelserna.

Det är givetvis inte endast de danska
bilarna som gör sig skyldiga till lagbrott
i Sverige. Men om man som jag
själv gör nästan varje veckoslut kör E
6 från Göteborg 12—14 mil söderut och
sedan tillbaka till Göteborg samma
sträcka, är det omöjligt att undgå att
lägga märke till och också mycket besväras
av att många utländska bilar
— såväl last- som personbilar — befinner
sig ett skick som innebär uppenbart
lagbrott i Sverige. Men de kör
glatt vidare och ingenting händer. Ta
bara en sådan liten detalj som avsaknaden
av stänkskydd, vilket kan vara
en uppenbar trafikfara. Skulle våra
svenska bilar sakna sådana skydd skulle
de obevekligen begå lagbrott.

De utländska långtradarna kör i nio

fall på tio med överlaster, och det är
inte svårt att ana sig till detta när man
ser hur förtvivlat de kämpar för att ta
sig upp med lasset, om de råkar ut för
det allra minsta motlut på vägen — detta
må vara bara 10-gradigt. I fråga om
beteendet vid önskad omkörning finns
också alltför mycket att anmärka på
dessa långtradare.

Kommunikationsministern säger nu i
sitt svar att tulltjänsteman har skyldighet
att omedelbart till närmaste polismyndighet
anmäla om han hyser en
misstanke om att de utländska bilarna
inte fyller den svenska trafiksäkerhetens
krav. Men jag frågar: Hur kan det
komma sig att på våra vägar utländska
fordon i dag får köra omkring i befintligt
skick, om sådan skyldighet föreligger"?
Kan det möjligen vara det lilla
ordet »nyligen» i statsrådets interpellationssvar
som ger förklaringen? Innebär
det att denna skyldighet är ny och
från vilken dag gäller den i så fall? Har
vi kanske anledning att förvänta oss
förbättringar fram till våren och sommaren
i detta avseende?

Nog finns det fog för att utarbeta
eu sådan handbok som kommunikationsministern
omnämner och även att
översätta den till utländska språk. Men,
herr talman, även om så sker, har vi
inga garantier för att de svenska trafikreglerna
efterföljs. Borde inte denna
åtgärd med en handbok kompletteras
med en uppföljning i det avseendet?
Och bur har kommunikationsministern
tänkt sig att detta skulle kunna ske på
bästa sätt? Det skulle vara intressant
att få mer upplysning därom. Det är
min övertygelse att enbart med en
handbok på aldrig så många främmande
språk löser vi inte problemen, men den
kan givetvis vara en av åtgärderna i
hela problemkomplexet.

I slutet av interpellationssvaret fastslår
kommunikationsministern att vi
från svensk sida har engagerat oss hårt
i arbetet på att kunna åstadkomma mera
enhetliga internationella och nordiska

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Svar på interpellation ang. säkerhetsbestämmelserna för tung lastbilstrafik

trafik- och säkerhetsbestämmelser. Detta
är givetvis mycket positivt, men, herr
statsråd, när sådana enhetliga regler ännu
inte föreligger måste vi själva än så
länge inom vårt lands gränser snarast
vidta andra åtgärder i trafiksäkerhetsfrämjande
syfte och se till att dessa åtgärder
också kommer till utnyttjande
i praktiken.

Jag tolkar interpellationssvaret så
att man för närvarande gör rätt mycket
på det här området, men jag vill
tillägga att en bättre uppföljning och
kontroll av de möjligheter som redan
finns för att främja trafiksäkerheten
skulle kunna leda fram till ännu bättre
resultat.

Herr talman! Jag ber än en gång att
fä tacka för interpellationssvaret, men
jag vore tacksam om kommunikationsministern
ville något komplettera detta
med att beröra de problem som jag här
gärna skulle vilja ha klarlagda.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! De frågor om uppföljningen
som fru Ryding ställde i slutet
av sitt inlägg skall jag inte här ta upp,
eftersom vi då skulle komma in på områden
som berör också andra departement.
Jag vill emellertid göra ett par
korta kommentarer i övrigt.

Jag har i mitt interpellationssvar omnämnt
de föreskrifter som generaltullstyrelsen
nyligen har givit ut, och fru
Ryding frågar om jag med »nyligen»
avser att föreskrifterna är bara några
dagar gamla och ännu inte har kunnat
fä någon verkan. Jag har inte klart för
mig exakt vilken dag föreskrifterna gick
ut men jag vet att det skedde nyligen,
och jag tror att de innan våren och
sommaren är här skall ha fått eu effekt
som de i dag ännu inte har. Självfallet
gäller dessa föreskrifter fordon
av alla nationaliteter, inte bara nordiska.

Herr talman! Utöver den redogörelse
för alla de åtgärder för att på frivillig

väg få en förbättring till stånd som jag
har lämnat i mitt svar vill jag säga ännu
några ord om de steg som har tagits till
främjande av trafiksäkerheten i detta
avseende genom en nyligen träffad
överenskommelse mellan nordiska staterna
— fru Ryding talade ju om danska
fordon — vilken avses bli undertecknad
inom den närmaste tiden, har de
bestämmelser som utfärdats för att
komma till rätta med utländska fordons
överlaster skärpts ytterligare. Enligt
dessa nya regler ges möjligheter att helt
eller delvis förbjuda sådan trafikutövare
som brutit mot givna bestämmelser
att bedriva sin verksamhet inom vårt
lands gränser. Redan kännedomen om
tillkomsten av sådana regler lär på sina
håll, såvitt jag har kunnat erfara, ha resulterat
i en bättre följsamhet gentemot
gällande föreskrifter.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Efter att ha lyssnat till
interpellantens och departementschefens
anföranden skulle jag gärna vilja
säga några ord med anledning av resonemanget
om de överlaster som tydligen
allmänt förekommer här i landet. I
denna debatt har man talat främst om
skogstransporterna, och fru Ryding gör
gällande att det har visat sig försiggå
ett ständigt överlastande i samband med
dessa. Jag vet emellertid inte riktigt
vad jag skall lägga in i ordet »ständigt».

Det pågår en ofantligt besvärlig utveckling
på detta område. Jag finner
mig föranlåten att be att till kammarans
protokoll få antecknat att åkarnas
organisation, Åkeriförbundet, sedan åtskilliga
år aktivt har verkat för att dess
medlemmar inte skall låta inveckla sig
i en verksamhet som ger upphov till
överlaster och därmed blir trafikfarlig.
Den deklarationen har gjorts vid otaliga
tillfällen, senast på måndagen denna
vecka inför den stora konferens som
hölls i Härnösand under ledning av landets
polischef.

Det är ingen lätt uppgift att klara des -

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Svar på interpellation ang. säkerhetsbestämmelserna för tung lastbilstrafik

sa problem. Det är ju inte bara åkaren
eller chauffören som kommer in i bilden,
utan också befraktarna får ta en
mycket stor del av ansvaret. Man hävdar
nu att chaufförerna befinner sig i
en mycket besvärlig situation och riskerar
att bli uppsagda från sin anställning
på grund av överlasterna. Det kan
hända att sådant inträffar, vilket är att
beklaga, men, ärade kammarledamöter,
hur många åkare är det inte som får
upphöra med sin verksamhet därför att
de inte klarar av denna trafik inom lagens
gränser? Den är inte ekonomiskt
möjlig att bedriva inom en del områden.
Där kommer den stora problematiken
in.

Under en lång tid har ersättningarna
för skogstransporterna varit alldeles för
låga. Det har inte varit möjligt att göra
dem ekonomiskt lönsamma om man inte
utnyttjat bilens bärighet och tagit betydande
överlaster. Enligt bestämmelserna
drabbas i första hand chauffören
för överträdelse av dessa — jag förmodar
att åkeriägaren som regel genom
ett anslag i bilen eller genom en muntlig
tillsägelse till chauffören talar om
för honom att han inte får ta någon
överlast. Men det händer ändå att han
gör det. Det har funnits ett avtal som
har lockat chauffören att lägga på litet
mer timmer eller massaved för att tjäna
någon krona mer på varje vända.
Detta missförhållande försöker man arbeta
bort, men problemet är alltjämt
mycket stort.

Åkeriförbundet har ständigt konferenser
med åkarna, varvid vi försöker
klargöra vilka vådor som överlaster kan
föra med sig. Av ekonomiska skäl anser
de sig ändå inte kunna avstå från
sådana.

Det har sagts att överlastningsprocenten
är speciellt hög i Västernorrlands
län. Jag vet inte om den är högre där —
Västernorrlands län har väl på ett speciellt
sätt kommit i blickpunkten på
grund av vissa tidningars ingripande
och uppföljning och framför allt SCA:s

terminalbygge. Även om det är tråkigt
att behöva säga det måste jag konstatera
att Västernorrlands län inte utgör
något undantag — problemet är allmänt
utbrett. Jag tror inte att det är möjligt
för åkarna att nå en ekonomiskt godtagbar
överenskommelse med befraktarna
om inte staten försöker hjälpa till.

Jag skall inte närmare ta upp problemet
med långtradarna; vi hade i går en
diskussion om de utländska långtradare
som kommer till Sverige. Jag påpekade
då att vi i vårt land trots allt har förmånen
av bättre axel- och boggietryck
och större fordonslängder. Vi kan därför
prestera mer än de övriga nordiska
länderna och många andra länder. Detta
skapar emellertid problem när svenska
långtradare skall befraktas utomlands.

Jag har med detta velat klargöra att
Åkeriförbundet har tagit ställning mot
överlaster.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Först några ord till herr
Sundelin.

När det brinner i knutarna är det naturligtvis
på hög tid att utfärda bestämmelser.
Jag har inte anklagat Åkeriförbundet
för att vara boven i dramat. Men
herr Sundelin sade själv att det måste
vara ekonomiskt möjligt att utföra arbetet,
och i så fall är det väl de stora
bolagen som skall angripas. Man skall
inte i stället tvingas till lagbrott till förfång
både för dem som kör bilarna och
för andra trafikanter på vägarna.

.lag är inte överens med herr Sundelin
när han säger att det är en förmån
att vi här i Sverige har större tillåtna
fordonslängder än andra länder — det
anser jag vara en nackdel och en trafikfara.

Jag vill också tacka statsrådet Norling
för de kompletterande upplysningar
som han lämnade efter mitt anförande.
Det är bra att ansvarig myndighet
nu utfärdar skärpta bestämmelser och
till och med förbjuder trafik i vårt land

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Bildande av en europeisk ungdomsfond inom Europarådet

för dem som inte följer dessa bestämmelser.
Fortsätter man på den restriktivare
linjen, skall vi väl så småningom
gemensamt kunna komma till rätta med
dessa problem som är stora därför afl
de berör så många människor. Det visar
sig också att den tunga trafiken
blir inblandad i allt fler olyckor med
dödlig utgång, och det vill vi väl allesammans
förhindra.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Med anledning av interpellationssvaret
vill jag säga några
få ord.

När jag i tidningarna läst om dessa
överträdelser har också jag fått uppfattningen
att överlasten berott på
skogsägarens eller lastbilsägarens krav
— av ekonomiska skäl — på största
möjliga last. Jag har därför för chaufförernas
skull önskat en skärpning av
lagstiftningen. Men sedan jag talat med
en del av dessa chaufförer och fått del
av deras synpunkter, förstår jag att det
kanske inte är så enkelt som att bara
lagstifta. Jag inser därför att man behöver
företa en utredning för att komma
fram till en lösning av detta problem.

Det är ett problem inte bara för Västernorrlands
län. Även i norra delen av
Gävleborgs län har man haft en del fall
av överlast, där polisen ifrågasatt indragning
av vederbörandes körkort.
Vid samtal med Transportarbetareförbundets
avdelning i Ljusdal har jag erfarit
att man vid överläggningar med
lastbilsägarna och skogsägarna fått veta
att dessa inte ställer så hårda krav
på last, som jag förmodat utan att hänsyn
skall tas till chaufförernas egen bedömning.
Men även detta finner man
vara svårt, och transportarbetarna önskar
därför klarare bestämmelser så att
de vet vad de har att rätta sig efter.
Nu kan man mista körkortet om man
har något tons överlast lika väl som om
man har 28 tons överlast. Jag är därför
tacksam för att kommunikationsminis -

tern i sitt svar framhåller att utredningsarbetet
skall avse åtgärder som
medför att rationella transporter kan utföras
med ett fullgott arbetarskydd. Det
talas vidare om en handbok med regler
som lastbilsförare har att iaktta vid
färd och lastning. Det är viktigt att man
får konkreta bestämmelser och klara
uppgifter i detta avseende.

Med detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, var överläggningen
slutad.

§ 15

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 1285 och 1280.

§ 16

Föredrogs den av herr Franzén i Träkumla
(ep) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för industridepartementet angående
höjningen av vissa eltaxor, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 17

Bildande av en europeisk ungdomsfond
inom Europarådet

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
skrivelse med redogörelse för verksamheten
inom Europarådets ministerkommitté
under år 1969, dels skrivelse från
den parlamentariska delegationen hos
Europarådets rådgivande församling
med redogörelse för församlingssessionerna
under år 1969, dels motioner om
bildande av en europeisk ungdomsfond
inom Europarådet.

Sedan utskottets hemställan föredragils
anförde

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Bildande av en europeisk ungdomsfond inom Europarådet

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Först vill jag med tillfredsställelse
notera en uppgift på s. 18
i regeringens skrivelse angående Europarådets
ministerkommittés verksamhet
under 1969. Där meddelas att upprättande
i Strasbourg av ett permanent
europeiskt ungdomscenter enligt kommitténs
tidigare beslut pågår och att
byggnaden, en kursgård, nu beräknas
vara färdigställd i september nästa år.
Detta innebär dock en fördröjning på
ungefär ett par år.

Emellertid har en annan åtgärd för
att främja kontakten mellan ungdom i
Europa varit aktuell de senaste åren.
Det gäller en särskild ungdomsfond,
ibland kallad Youth Office, med främsta
uppgift att ge de internationellt verksamma,
enskilda ungdomsorganisationerna
möjligheter att anordna ungdomsutbyte,
kostnadstäcka deras europeiska
ungdomskonferenser, främja vad man
kallar »educational tourism» och allmänt
stimulera utvecklingen av enskilda
ungdomsorganisationer inom och
utom Europa. Xu aktuella ungdomscenter
i Strasbourg skulle därigenom få ett
angeläget kompletteringsorgan.

År 1968 väckte jag här i kammaren
en motion om att Sverige skulle i Europarådets
ministerkommitté resa frågan
om inrättandet av en sådan ungdomsfond.
Detta förhållande liksom utrikesutskottets
ställningstagande till denna
motion redovisas i föreliggande utskottsutlåtande
i anslutning till utskottets
behandling av två motioner från
vårt håll i år. 1968 års motion föranledde
utskottet att med en välvillig
skrivning hänvisa mig alt väcka frågan
i form av en motion i Europarådets
rådgivande församling. Jag väckte också
en sådan motion i maj förra året.
Denna motion innebar en aktualisering
av en motion i rådgivande församlingen
från maj 1965 med en numera avgången
delegat vid namn Mark som
första namn. Jag hade för resten också
undertecknat denna motion. Dessa båda

Europarådsmotioner remitterades i vanlig
ordning till rådets kultur- och undervisningsutskott
men har ännu inte
besvarats.

Att frågan nu på ett speciellt sätt aktualiserats
i Europarådet hänger samman
med den i utskottsutlåtandet omnämnda
konferensen i Bonn, som ägde
rum i januari i år på inbjudan av västtyska
regeringen, sedan frågan tagits
upp i ministerkommittén på hösten förra
året. Ombud för 14 stater, även för
Sverige, deltog i konferensen, och denna
konferens uttalade sig i en längre
kommuniké för åtgärder för att få till
stånd just en europeisk ungdomsfond.
Frågan kom sedan åter till Europarådets
ministerkommitté, som hänsköt den
till europeiska kulturstyrelsen, Cultural
Cooperation Committee (GCC). Denna
styrelse tillsatte en arbetsgrupp i saken,
där även Sverige såsom representant
för de nordiska länderna ingår.

Det märkliga är emellertid, herr talman,
att vad som nu förekommit skett
utan att de båda europarådsmotionerna
av 1965 och 1969 omnämndes med ett
ord, då kultur- och undervisningsutskottet
i Europarådet genom sin rapportör,
schweizaren Alfred Borel, redogjorde
för frågan inför rådgivande församlingen
den 26 januari i år. Jag påtalade givetvis
förhållandet i ett anförande, som
besvarades med att motionerna skulle
behandlas senare.

Jag skulle inte ha kompletterat utskottets
i och för sig fullt korrekta men
kortfattade redogörelse för denna frågas
läge för dagen, om inte en viss undran
över Bonnkonferensens attityd till
ungdomsfondens ändamål nu börjat
förmärkas. Enligt konferensens kommuniké
skulle fonden allmänt främja
europeisk ungdomsaktivitet. Därvid
nämns också ungdomsorganisationernas
verksamhet över landgränserna men
utan tydligt angivande av huruvida det
är fråga om enskilda ungdomsorganisationer
eller alla olika organisationer för
ungdom. Council of European National

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

Youth Connuittees har nu gjort ett uttalande,
i vilket man betonar att ungdomsfondens
ändamål bör vara att
främja de frivilliga ungdomsorganisationerna
i Europa, inte europeisk ungdomsaktivitet
i allmänhet. Oklarheten
på denna punkt anses så stor, att Council
of European National Youth Committees
i samråd med German National
Committee inom detta council kommer
alt i år inkalla en särskild konferens,
där man skall precisera och konkretisera
sina önskemål om fondens uppgifter.

Med detta anförande, herr talman, har
jag velat rikta uppmärksamheten på
denna problematik och räknar med att
den svenske representanten i den tillsatta
arbetsgruppen fullt ut beaktar den
reservation eller den kritik mot Bonnkonferensens
inställning, som alltså in*
har framkommit.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 18

Utgifterna på driftbudgeten inom
kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
(i. i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1970/71 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
jämte motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Allmän översikt över vägväsendet.

Anslagen till vägväsendet

Före behandlingen av de skilda anslagen
hade Kungl. Maj:t (bilaga 8, s.
22—42) lämnat en allmän översikt över

vägväsendet.

Kungl. Maj ds förslag till medelsanvisning
för budgetåret 1970/71 under de
skilda väganslagen m. in. innebure bl. a.

att till Drift av statliga vägar
anvisades ett reservationsanslag av
774 000 000 kr. (punkt B 2, s. 43—44),

att till Byggande av statliga vägar anvisades
ett reservationsanslag av
683 900 000 kr. (punkt B 3, s. 44—45),
samt

att till Bidrag till byggande av kommunala
vägar och gator anvisades ett
reservationsanslag av 331 000 000 kr.
(punkt B 5, s. 46—47).

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1: 481
av herr Helén in. fl. och II: 550 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att
under anslaget B 2 Drift av statliga
vägar anvisa 12 400 000 kr. avsedda för
förstärkt vägunderhåll utöver vad departementschefen
föreslagit, samt i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville uttala att
Kungl. Maj:t vid kommande års budgetarbete
måtte beräkna resurser för vägändamål
av sådan omfattning att senare
års ackumulerade eftersläpning såvitt
rörde vägbyggnad och vägunderhåll undanröjdes
samt att vid avvägningen mellan
riks- och länsvägar hänsyn toges
till behovet av ett väl fungerande länsvägnät,

dels de likalydande motionerna I: 706
av herr Bengtson in. fl. och II: 830 avherr
Hedlund m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte I. i skrivelse till Kungl.
Maj :t framhålla att den planerade
minskningen i fråga om byggande av
länsvägar måste förhindras och att planeringen
av väghållningen måste få en
sådan inriktning att en positiv befolknings-
och näringslivsutveckling i landets
olika delar främjades, II. till Drift
av statliga vägar under sjätte huvudtiteln
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
reservationsanslag av 786 400 000 kr.,
all avräknas mot automobilskattemed -

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

len, samt III. till Byggande av statliga
vägar under sjätte huvudtiteln för budgetåret
1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 808 400 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen,

dels de likalydande motionerna I: 297
av herr Sveningsson m. fl. och 11:324
av herr Enarsson,

dels de likalydande motionerna 1: 140
av herr Karl Pettersson och fröken Stenberg
samt II: 159 av herrar Petersson
i Gäddvik och Nilsson i Agnäs,

dels de likalydande motionerna 1: 482
av herr Paul Jansson in. fl. och 11:815
av herr Blomkvist m. fl., vari hemställts
att riksdagen vid behandling av i statsverkspropositionens
bil. 8 anslaget B 5.
Bidrag till byggande av kommunala vägar
och gator upptaget belopp på 331
miljoner kronor i årets stat minskades
med 50 miljoner kronor som överfördes
till det statliga byggandet av riksoch
länsvägar,

dels de likalydande motionerna I: 723
av herr Johan Olsson in. fl. och II: 822
av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 364
av fröken Pehrsson och herr Olle Eriksson
samt II: 402 av herr Persson i Heden,
vari hemställts att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala att
vägbyggandet i Älvsborgs län skulle inriktas
på den omfattning som krävdes
för en positiv utveckling av länets olika
delar, enligt i motionerna angivna riktlinjer,

dels de likalydande motionerna I: 709
av herrar Eric Carlsson och Nils Nilsson
samt II: 819 av herrar Eliasson i
Sundborn och Boo,

dels de likalydande motionerna I: 726
av herr Richardson och II: 831 av herr
Hgltander, vari yrkats att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att man vid kommande
planering toge hänsyn till i motionerna
framförda synpunkter beträffande väg
48 och i samband därmed för åren 1972
och 1973 vidgade ramarna med erforderliga
belopp,

dels de likalydande motionerna I: 724
av herrar Karl Pettersson och Erik Olsson
samt II: 834 av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl.,

dels de likalydande motionerna
I: 212 av herr Johan Olsson m. fl. och
11:328 av herr Josef son i Arrie m. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 719
av herr Mattsson m. fl. samt II: 826 av
herrar Gustafsson i Stenkyrka och Franzén
i Träkumla,

dels de likalydande motionerna I: 721
av herr Ernst Olsson in. fl. samt II: 821
av herrar Elmstedt och Larsson i Borrby.

dels de likalydande motionerna I: 720
av fru Elvy Olsson och II: 824 av herr
Grebåck m. fl.,

dels motionen II: 549 av herr Börjesson
i Glömminge in. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 11
av herrar Sveningsson och Svenungsson
samt II: 11 av herrar Enarsson och Oskarson,

dels de likalydande motionerna I: 87
av herr Strandberg m. fl. och 11:98 av
herr Lothigius m. fl., vari yrkats att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande vägväsendets
framtida finansiering, varvid
frågan om låne- och avgiftsfinansiering
särskilt beaktades,

dels de likalydande motionerna 1: 12
av herrar Sveningsson och Svenungsson
samt II: 12 av herrar Enarsson och
Oskarson,

dels motionen 11:158 av herr Persson
i Heden m. fl.,

dels motionen 11:60 av herrar Johansson
i Skärstad och Polstam,

dels de likalydande motionerna I: 704
av herrar Ingvar Andersson och Eskilsson
samt II: 820 av herr Eliasson i Moholm
rn. fl.

dels de likalydande motionerna I: 707
av herr Brundin och II: 848 av fru
Sundberg m. fl.,

dels motionen II: 843 av herr Polstam
m. fl.

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Statens vägverk:
Ämbetsverksuppgifter för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 4 100 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna 1:481 och 11:550 samt
1:706 och 11:830, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Drift av statliga
vägar för budgetåret 1970/71
anvisa ett reservationsanslag av
774 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna 1:706 och 11:830, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, samt
I: 482 och II: 815 till Byggande av statliga
vägar för budgetåret 1970/71 anvisa
ett reservationsanslag av 683 900 000 kr.,
att avräknas mot automobilskattemedlen,

4. att riksdagen måtte för budgetåret
1970/71 anvisa

a. till Bidrag till drift av kommunala
vägar och gator ett förslagsanslag av
107 100 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

b. till Bidrag till byggande av kommunala
vägar och gator ett reservationsanslag
av 331 000 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen,

5. att riksdagen måtte

a. till Bidrag till drift av enskilda vägar
m. m. för budgetåret 1970/71 anvisa
ett reservationsanslag av 54 500 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

b. medge att under budgetåret 1970/
71 statlig lånegaranti för lån avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner för
vissa enskilda vägar beviljades intill
ett belopp av 100 000 kr.,

6. att riksdagen måtte för budgetåret
1970/71 anvisa

a. till Bidrag till byggande av enskilda
vägar ett reservationsanslag av
23 400 000 kr., att avräknas mot automo -

bilskattemedlen,

b. till Tjänster till utomstående ett
förslagsanslag av 8 400 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen,

c. till Avsättning till statens automobilskattemedelsfond
ett förslagsanslag
av 1 000 kr.,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:481 och 11:550 i vad de avsåge
ackumulerad eftersläpning rörande
vägbyggnad och vägunderhåll samt motionerna
I: 706 och II: 830 i vad de avsåge
minskning i fråga om byggande
av länsvägar,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:481 och 11:550 i vad de avsåge
avvägningen mellan riks- och länsvägar
samt 1:706 och 11:830 i vad de
avsåge planeringen av väghållningen,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 297 och II: 324,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 140 och II: 159,

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 723 och II: 822,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 364 och II: 402,

13. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 709 och II: 819,

14. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 726 och II: 831,

15. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 724 och II: 834,

16. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 212 och II: 328,

17. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 719 och II: 826,

18. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 721 och II: 821,

19. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 720 och II: 824,

20. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 549,

21. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:11 och IT: 11,

22. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 87 och II: 98,

23. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 12 och II: 12,

24. att riksdagen måtte avslå motio -

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

nen II: 158,

25. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 60,

26. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 704 och II: 820,

27. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 707 och II: 848,

28. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 843.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande anslaget till drift av
statliga vägar av herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Bengtson
(ep), Eric Peterson (fp), Johan Olsson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep),
Gustafson i Göteborg (fp), Dahlgren
(ep), Westberg i Ljusdal (fp) och
Sundman (ep), som ansett att utskottet
under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna 1:481 och 11:550 samt
I: 706 och II: 830, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, till Drift av statliga
vägar för budgetåret 1970/71 anvisa ett
reservationsanslag av 786 400 000 kr.,
att avräknas mot automobilskattemedlen; 2.

beträffande anslaget till byggande
av statliga vägar av

a. herrar Bengtson, Johan Olsson,
Eliasson i Sundborn, Dahlgren och
Sundman (samtliga ep), som ansett att
utskottet under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 706 och II: 830, nämnda motioner såvitt
nu var i fråga, samt med avslag
å motionerna I: 482 och II: 815 till Byggande
av statliga vägar för budgetåret
1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 708 400 000 kr., att avräknas mot automobilskatteinedlen; b.

Blomkvist (samtliga s), som ansett att
utskottet under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna 1:482 och 11:815 samt
med avslag å motionerna I: 706 och
11:830, sistnämnda båda motioner såvitt
nu var i fråga, till Byggande av
statliga vägar för budgetåret 1970/71
anvisa ett reservationsanslag av
733 900 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen; 3.

beträffande överförande av medel
från anslaget till byggande av kommunala
vägar och gator till anslaget till
byggande av statliga vägar av herrar
Birger Andersson, Bertil Petersson, Herbert
Larsson, Rönnberg, Jonsson och
Blomkvist (samtliga s), som — vid bifall
till reservationen 2 b — ansett att
utskottet under 4 b bort hemställa,

att riksdagen måtte till Bidrag till
byggande av kommunala vägar och gator
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
reservationsanslag av 281 000 000 kr.,
att avräknas mot automobilskattemedlen; 4.

beträffande ackumulerad eftersläpning
rörande vägbyggnad och vägunderhåll
samt minskningen i fråga om
byggande av länsvägar av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp),
Bengtson (ep), Eric Peterson (fp), Johan
Olsson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Gustafson i Göteborg (fp), Dahlgren
(ep), Westberg i Ljusdal (fp) och
Sundman (ep), som ansett att utskottet
under 7 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:481 och 11:550 i vad de
avsåge ackumulerad eftersläpning rörande
vägbyggnad och vägunderhåll
samt motionerna I: 706 och II: 830 i vad
de avsåge minskning i fråga om byggande
av länsvägar som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
i dessa frågor anfört;

5. beträffande avvägningen mellan
riks- och länsvägar samt planeringen
av väghållningen av herrar Bohman

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

(in), Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Eric Peterson
(fp), Strandberg (in), Johan Olsson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep), Gustafson
i Göteborg (fp), Xordstrandli
(in), Cassel (in), Dahlgren (ep), Westberg
i Ljusdal (fp) och Sundman (ep),
soin ansett att utskottet under 8 bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:481 och 11:550 i vad de
avsåge avvägningen mellan riks- och
länsvägar samt 1:706 och 11:830 i vad
de avsåge planeringen av väghållningen
som sin mening ge Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna i dessa frågor
anfört;

6. beträffande vägväsendets framtida
finansiering av herrar Bohman, Strandberg,
Nordstrandh och Cassel (samtliga
in), som ansett att utskottet under
22 bort hemställa,

att riksdagen matte i anledning av
motionerna 1:87 och 11:98 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört beträffande utredning
rörande vägväsendets framtida finansiering; 7

a. beträffande flerårsplan för vägbgggandet
av herr Johan Olsson (ep),

7 b. beträffande byggande av länsvägar
i Kopparbergs län av herr Eliasson
i Sundborn (ep),

7 c. beträffande täckning med statsbidrag
av kostnaderna för den enskilda
väghållningen och formerna för byggande
och drift av enskilda vägar av
herr Johan Olsson (ep) samt

7 d. beträffande fria resor vid överfart
till fastlandet för bofast befolkning
på skärgårdsöar av herr Dahlgren (ep),
samtliga utan angivna yrkanden.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! När vi i år har diskuterat
vägfrågorna inom statsutskottets

fjärde avdelning har det rått en ganska
allmän uppfattning att det skulle vara
önskvärt med ökade anslag till vägväsendet.
Å andra sidan har man varit
medveten om det statsfinansiella läget
i landet. Även om meningarna har varit
delade när det gäller anslagens storlek
för niista budgetår föreligger inga
större meningsskiljaktigheter när det
gäller beloppen för detta budgetår. Om
man ser på väganslagens totala belopp
är det ganska små variationer.

När det däremot gäller frågan om väganslagen
på litet längre sikt och när
det gäller utformningen av vägpolitiken
över huvud taget råder det delade meningar.

Vi har sedan många år haft mycket
ambitiöst uppgjorda vägplaner här i
landet. De har emellertid inte följts
utan man har hela tiden legat under
när det gäller medelstilldelningen i jämförelse
med vad ansvariga utredare och
myndigheter ansett vara ett minimum
för att kunna upprätthålla en tillfredsställande
vägstandard.

Vi hade en vägplaneutredning som
nyligen framlade ett betänkande, Vägplan
70, under ordförandeskap av förre
kommunikationsminister Skoglund.
Vägplan 70 är för närvarande ute på
remissbehandling, och statsrådet har
uppgivit att han nästa år tänker redovisa
utredningen och de remissvar som
inkommit liksom statsrådets ställningstaganden
med anledning därav. Därför
kommer vi väl att få en mera omfattande
vägdebatt först nästa år när vi skall
diskutera uppläggningen av vägpolitiken
för en ganska lång tid framåt.

Man kan emellertid redan nu se att
med de anslagsbelopp, som kommunikationsministern
föreslår, kommer man
att börja den period som omfattas av
Vägplan 70 under det minimialternativ
som utredningen hade. Utredningen arbetade
med två alternativ, ett minimialternativ
och ett något högre alternativ.
Det är beklagligt att man när arbetet
skall börja inte har kommit upp

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vagvasendet

till den nivå från vilken minimialternativet
utgick.

Man kan fråga sig varför väganslagen
har släpat efter år efter år. Ja, det beror
nog inte på att vi inte haft sakkunniga
utredningar. Den planering som
vägverket gör och de planeringar som
de tillsatta utredningarna har gjort är
mycket förtjänstfullt utförda, och någon
hårdare kritik har inte heller riktats
mot planeringen i vad avser storleken
av de väganslag som kan behövas»
Däremot har det rått delade meningar
om hur man bör använda de väganslag
som kan komma i fråga.

En av anledningarna till att väganslagen
har så svårt att hävda sig är den
bristande ramplaneringen inom regeringen.
Det är klart att man också inom
regeringen anser att väganslagen är viktiga
och nödvändiga, men jag tror att
man där alltför länge har betraktat väganslagen
som ett nödvändigt ont, något
som man måste ha, men som när man
måste göra en avvägning mellan olika
angelägna behov har fått stå tillbaka
för andra som man tycker mera räntabla
och nödvändiga investeringar.

Därför tror jag att det är nyttigt att
man nu mer och mer börjat understryka
— det görs även i kommuni-1
kationsministerns redovisning i statsverkspropositionen
— det faktum, att
väginvesteringar är räntabla investeringar,
om de görs på ett riktigt sätt.
Man har nu inom vägverket börjat göra
verkliga lönsamhetsberäkningar, varvid
man vid avgörandet, huruvida man bör
sätta i gång ett vägprojekt eller inte,
mot kostnaderna för vägprojektet ställer
de intäkter i form av kostnadsminskningar
som beräknas tillkomma genom
trafikanternas tidsvinst, genom minskad
olycksfallsfrekvens, genom minskat underhållsbehov
o. s. v. Hela detta sätt att
resonera och kalkylera är fortfarande
bemängt med många brister. Det är inte
på något sätt ett fullkomligt system
men jag är säker på att det är en metod
som man måste fortsätta med. Först

när man på det sättet betraktar väginvesteringarna
från lönsamhetssynpunkt
och när man med siffror kan klarlägga
ungefär hur räntabla de är, först då
kan man göra en meningsfull avvägning
mellan väginvesteringarna å ena
sidan och angelägna investeringar på
andra områden å den andra sidan.

Man har på vissa håll i utlandet kommit
mycket längre än vi gjort här i Sverige
genom att man på detta sätt har
kunnat påpeka hur en väginvestering
från företagsekonomiska synpunkter är
mer lönande än investeringar på andra
områden, som man kanske aningslöst,
om man inte har utrett saken, kunde
tycka är mycket mer motiverade.

I statsverkspropositionen nämns t. ex.
när det gäller motorvägsbyggandet under
en kommande femtonårsperiod att
om man i stället för att bygga 100 mil
motorvägar gjorde en tvåfältsväg med
ganska hög standard, skulle man därigenom
under denna femtonårsperiod kunna
spara 1 800 miljoner kronor. Det
låter ju mycket, och det verkar som om
man därmed skulle göra en god insats.
Vägverket säger emellertid samtidigt att
de kostnader som samhällsekonomiskt
sett uppstår för trafikanterna och för
samhället genom att man gör denna besparing
är mångdubbelt större än själva
besparingen.

Jag nämner detta bara som ett exempel
på vikten av att man, när man tar
upp frågan om väginvesteringar, såsom
en grundval för sitt bedömande har
denna företagsekonomiska beräkning.
Men — och här kommer ett mycket viktigt
men — man kan inte bedöma vägväsendet
här i landet uteslutande från
företagsekonomiska synpunkter.

Det är mycket angeläget att man anlägger
en samhällsekonomisk bedömning
på det hela och att man inordnar
hela frågan om vägpolitiken i den regionalpolitik
som drivs här i landet.

Denna sak får vi anledning återkomma
till, när vi här i kammaren skall
behandla de många motioner som är

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

väckta om trafikpolitiken. I anslutning
till den proposition som är framlagd
om ett transportstöd för Norrland kommer
fjärde avdelningen att mycket
grundligt behandla detta problemkomplex.
Senare under våren framläggs utlåtande
som kommer att ge anledning
till en debatt om trafikpolitiken över
huvud taget, inte minst frågan om trafikpolitikens
samband med regionalpolitiken.

Jag vill emellertid redan nu, herr talman,
yrka bifall till reservationen 5 vid
punkten 2, vari påpekas, att målsättningen
om ett decentraliserat samhälle
kräver ett över hela landet väl utbyggt
vägnät. Det är nödvändigt med tillfredsställande
transportförhållanden för
att företagslokalisering skall kunna ske,
och det behövs en väl fungerande persontrafik
över hela landet. I det sammanhanget
påminner reservanterna om
att när riksdagen 1963 beslöt den nuvarande
trafikpolitiken fastslog man,
att alla delar av landet skall ha en tillfredsställande
trafikförsörjning, och i
det uttalandet låg givetvis en anvisning
om vägpolitikens utformning.

Det har ju blivit en koncentration av
trafiken till riksvägar under de senaste
åren. Det är självklart att man
måste ta hänsyn härtill när man avväger
anslagen till vägväsendet, men man
måste också vid bedömningen ta hänsyn
till den roll som ett väl utbyggt
länsvägnät spelar i den framtida regionalpolitiken
och i trafikpolitiken över
huvud taget. Med denna mycket viktiga
anmärkning lämnar jag frågan om regionalpolitiken
och trafikpolitiken, eftersom
vi får tillfälle att behandla den
senare i vår.

Vad beträffar anslagen för kommande
budgetår sade jag inledningsvis att
det i fråga om själva beloppen i förhållande
till väganslagens totala storlek
inte rör sig om så stora variationer.
Vi har från det parti jag företräder varit
mycket restriktiva i att föreslå ökade
anslag, inte minst med tanke på det

ekonomiska läge som vi befinner oss i.
Detta innebär inte, att vi tycker att de
nuvarande väganslagen är tillräckliga
eller att vi anser att de motioner som
har väckts från annat håll om anslagshöjningar
skulle på något sätt vara
omotiverade. Tvärtom är de i allra
högsta grad motiverade. Men vi har inte
funnit det möjligt att med hänsyn till
de knappa medel som står till förfogande
gå så långt i fråga om höjningar
av anslagen.

Vi har emellertid på en punkt yrkat
på en höjning. Det gäller förstärkt vägunderhåll,
där vi begärt en höjning med
12,4 miljoner kronor. Det yrkandet sammanfaller
med det äskande som vägverket
har framlagt. Anledningen är att
vi menar, att det är på det området,
alltså vad beträffar det förstärkta vägunderhållet,
som man uppnår det största
resultatet per insatt krona både i fråga
om framkomlighet och trafiksäkerhet.
Med den motiveringen ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
1 vid detta utlåtande.

På andra områden är vi, som jag
sade, överens om det stora behovet. Vi
ser emellertid inga möjligheter att yrka
anslagshöjningar, men vi tycker att det
är utomordentligt angeläget att man vid
framtida budgetbehandling tar hänsyn
till den klara eftersläpning som finns
i fråga om väganslagen. Med den motiveringen
ber jag att få yrka bifall också
till reservationen 4.

I detta anförande instämde herr
Westberg i Ljusdal (fp).

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Vid denna punkt i utskottsutlåtandet
finns det några reservationer
som jag vill kommentera.

När det då först gäller anslagsframställningen
för vägväsendet i årets statsverksproposition
säger statsrådet att
»det statliga vägbyggandet bör bibehållas
på nuvarande höga nivå». Det är i
och för sig glädjande att statsrådet re -

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

dovisar den uppfattningen i en statsverksproposition
som i sin helhet kännetecknas
av stramhet. Hade man varit
överens om att vägbyggandet legat på
en hög nivå under de närmast föregående
åren skulle det inte ha varit mycket
att tillägga.

Centerpartiet har aldrig accepterat en
sådan uppfattning. År efter år har vi
krävt högre anslag för att undanröja de
brister som uppenbarligen finns inom
vissa områden och som kommer att bli
ännu mer markanta. Jag vill erinra om
att den senaste mätningen av vägstandarden
som daterar sig från år 1968
visar, att 35 procent av Europavägarna
hade en icke godtagbar standard. För
riksvägar var siffran 36 procent, för
genomgående länsvägar 51 procent och
för övriga länsvägar 54 procent. Mätningen
visar att standarden på det
svenska vägnätet är ganska dålig, något
som ytterligare kan illustreras med det
faktum att inte mindre än 19 400 km
väg eller 19,9 procent av hela det allmänna
vägnätet var avlyst för lastbilstrafik
under tjällossningsperioden år
1968. Detta är naturligtvis ett resultat
av att väganslagen inte höjts sedan 1966.
I år inträffar beträffande något avsnitt
en reell minskning.

När det gäller anslaget Drift av statliga
vägar som berörs i reservationen 1
har departementschefen i statsverkspropositionen
upptagit ett belopp på
774 miljoner kronor, vilket är 62 miljoner
lägre än vad som begärts av vägverket.
Denna anslagsminskning innebär
att 230 km väg inte kan förstärkas
och beläggas och att för vägstandardens
vidmakthållande nödvändiga driftsåtgärder
kommer att eftersättas.

Mittenpartierna har yrkat på ökning
av driftbidraget med 12,4 miljoner kronor
med, som herr Gustafson i Göteborg
framhöll, prioritering av anslaget för
förstärkt vägunderhåll. Vi hävdar att
just detta är en så viktig del av anslaget
och att de förbättringar som hårdbeläggning
av körbanan på länsvägar

och det sekundära vägnätet utgör är så
betydelsefulla, att vi vill höja anslaget
till den nivå som vägverket föreslagit.

Den anslagsminskning som departementschefen
och utskottsmajoriteten
ställer sig bakom är bekymmersam, inte
minst mot den bakgrunden att man
prioriterar investeringsverksamheten
för de delar av landet där det inom begränsade
områden bor många människor
och där kostnaderna för vägbyggandet
är allra störst. En undersökning
om bostadsbyggandets följdinvesteringar
i gator och vägar visar att ju större
folkmängd en tätortsregion har och ju
mer den växer, desto dyrare är det att
bygga upp trafiksystemet, eftersom det
ofta leder till mycket komplicerade och
kostsamma trafikledslösningar. Den situationen
har nu uppstått att alltmer
pengar måste anvisas till dessa trafikdyra
områden — om jag får uttrycka
mig så. När nu regeringen har valt centraliseringsprincipen
och som en följd
härav får en trafikfördyring, borde
man rimligen höja anslagsramen i dess
helhet. Men så gör man inte, utan man
prioriterar anslagsmedel för dessa områden
under anslaget Byggande av vägar.
På annat sätt kan man inte uppfatta
den skrivelse från kommunikationsdepartementet
som resulterat i en
flerårsplan från vägverket, innebärande
att Stockholms län för byggande av
riksvägar får 50 miljoner kronor innevarande
år och 103,6 miljoner kronor
1974 och Södermanlands län 11,5
miljoner kronor i år och 2,5 miljoner
kronor 1974.

Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen,
men redan dessa exempel visar
den trend som har utvecklats mot eu
betydande minskning i landsortslänen
och stora anslagshöjningar i storstadsregionerna.

I denna flerårsplan finns även ramar
fastlagda för byggande av länsvägar, innebärande
att beloppet i sin helhet sjunker
från 152,5 miljoner i år till 88,7
miljoner år 1974, d. v. s. en minskning

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

med nära 64 miljoner. Situationen i de
olika länen blir då denna:

1970 1974

Sthlms län 6,1 milj.	kr.	24,5	milj. kr.
Kronob. län 7,4 »	»	1,0	» »
Västm.l. län 3,1 »	»	1,2	» »
Gävleb. län 7,7 »	»	2,0	» »

Om detta kan man bara säga att de
anslag som nu utgår i landsortslänen
kommer att bli ännu mindre. Det innebär
naturligtvis att man sätter ett effektivt
stopp för vissa bygders möjligheter
att expandera. Utan vettiga trafikleder
kan ingen bygd eller region
leva vidare. Genom den nuvarande vägpolitiken
gör man glesbygdens problem
ännu större, trots alla välmenande utredningar
och alla vackra skrifter om
glesbygdsproblematiken. I skriften Glesbygd,
utgiven av arbetsgruppen för
glesbygdsfrågor inom Kungl. Maj :ts
kansli, ägnar man t. ex. vägbyggandet
sju rader. Men det som står på dessa
sju rader är riktigt. Där står följande:
»Vägbyggandet i sig självt är ett av de
viktigaste medlen då det gäller att bryta
isolering och att utveckla glesbygdens
kommunikationer.» Jag har ingen anledning
att hetvivla den ärliga avsikten
och viljan hos den som satt dessa
rader på pränt, men nog är det illa att
arbetsgruppens meningar inte slår igenom
hos exempelvis kommunikationsdepartementet
när det gäller anslagstilldelningen
till vägväsendet.

Resultatet har nu i stället blivit att
anslaget Byggande av statliga vägar i
statsverkspropositionen har upptagits
med 683,9 miljoner kronor, vilket innebär
en reducering av vägverkets förslag
med 119,2 miljoner kronor. Denna reducering
innebär att vägföretag motsvarande
cirka 200 km väg inte kan påbörjas
under 1971. Dessutom måste toppbeläggningsarbeten
och ett antal angelägna
omläggnings- och förbättringsarbeten
senareläggas. I reservationen 1
begär vi från centerpartiet en uppräk -

ning av detta anslag med 24,5 miljoner
kronor, att tillföras anslaget för byggande
av länsvägar, detta för att i någon
mån kunna rätta till de svårigheter
som uppstår ute i länen efter den
omfördelning av anslagen som nu skett.
Reellt innebär departementschefens och
utskottsmajoritetens förslag en anslagsminskning
på mellan 10 och 15 miljoner
kronor.

Vi återställer i vårt förslag anslaget
till 1969 års nivå.

Vi har i centerpartiet valt att föreslå
en höjning av anslagen med sammanlagt
36,9 miljoner kronor. I en socialdemokratisk
reservation kräver man att
länsvägarna skall tillföras 50 miljoner
kronor genom att anslaget till städernas
väg- och gatubyggande minskas. Det är
naturligtvis en intressant reservation,
som väl kan uppfattas som ett bestämt
pekfinger åt regeringen. Jag vill emellertid
framhålla att metoden att ta pengar
från en annan anslagspost är tvivelaktig.

Jag vill rekommendera dem som tänker
rösta på ifrågavarande reservation
att i första hand studera reservationen
2 a och i andra hand reservationen 4
vid förevarande utlåtande. I reservationen
5, som gäller avvägningen mellan
riks- och länsvägar samt planeringen
av väghållningen, kräver vi nämligen
ett riksdagsuttalande på dessa punkter.
Synsättet i denna reservation och i den
socialdemokratiska är såvitt jag förstår
ganska likartat i vad gäller motiveringen
för fördelningen av anslaget.

Vi har i vår reservation bl. a. uttalat
att fördelningen av de för vägändamål
avsatta resurserna mellan riksvägar,
länsvägar och enskilda vägar skall vara
sådan, att en positiv befolknings- och
näringslivsutveckling i landets olika delar
främjas och att man hör ta hänsyn
till den roll som ett väl utbyggt länsvägnät
spelar i den framtida regionalpolitiken
och i trafikpolitiken över huvud
taget. Om de socialdemokrater som
står bakom reservationen 2 b av herr

3 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 16

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

Birger Andersson m. fl. och de som kommer
att stödja denna reservation verkligen
menar allvar med sitt krav på ökat
stöd till landsortens vägar, vill jag säga
att jag är övertygad om att de når ett
bättre resultat genom att stödja reservationen
4. Ett bifall till denna skulle innebära
att riksdagen klart markerade
sin viljeinriktning beträffande den
framtida anslagsfördelningen.

Beträffande de anslagshöjningar som
vi begärt kommer de socialdemokratiska
talarna naturligtvis enligt gammal
sedvänja att säga, att centerpartiets
förslag till anslagshöjningar är
så små att de sedda mot det samlade
väganslaget varken gör till eller från.
Låt mig därför redan nu upprepa vad
jag tidigare framhållit, nämligen att 12,5
miljoner kronor i ökat anslag till drift
av vägar betyder många fler mil av
hårdbeläggning av vägar, vilka är i stort
behov härav, inom det sekundära vägnätet.
Vidare skulle 24,5 miljoner till
ökat länsvägsbyggande hälsas med stor
tillfredsställelse av landets länsstyrelser
och planeringsråd, som i de flesta
län uttalat stor oro över det minskade
vägbyggandet.

Inte minst skall de av centerpartiet
begärda anslagshöjningarna ses som uttryck
för en klart uttalad viljeinriktning
i fråga om vägbyggandets omfattning
och inriktning på vägtyper. Den
ackumulerade eftersläpningen när det
gäller vägunderhåll och vägbyggande
måste undanröjas.

Hur den ackumulerade eftersläpningen
slutgiltigt skall klaras får vi ta ställning
till i samband med den nya vägplanen.
Jag vill uttala den förhoppningen
att nästa års statsverksproposition
skall ge uttryck för en realistisk syn
på fördelningen av de medel som anslås
för olika vägtyper och att resurser där
kommer att ställas till förfogande i sådan
omfattning, att vi kan möta den
trafikutveckling som enligt vad prognoserna
säger oss innebär att bilantalet
kommer att fördubblas under de när -

maste 15 åren och att närtransporterna
med lastbilar under samma tidsperiod
kommer att fyra- eller femdubblas. I
fråga om de sistnämnda transporterna
finns inget transportalternativ, eftersom
det just gäller närtransporter. Den utvecklingen
har vi att vänta, och den
som tror att man kan komma förbi detta
får säkerligen ett mycket obehagligt
uppvaknande. Slutsumman i Vägplan 70
för byggande och drift av vägar på 50
miljarder kronor under den tid vägplanen
omfattar dokumenterar de behov
som finns.

Regeringen bör naturligtvis känna
ansvaret för den uppkomna situationen
och planera vägpolitiken så att det kan
byggas i tillfredsställande omfattning i
hela landet. Att försöka göra en omfördelning
mellan länen eller från länen
till städerna eller tvärtom, som föreslås
i den socialdemokratiska reservationen,
löser ju inga problem. Det enda botemedlet
är att höja anslagen. Tillåter inte
den ekonomiska situationen detta —
ja, då är ju det minsta man kan begära
att avvägningen sker rättvist emellan
anslagsposterna och att man inte genom
väganslagen omöjliggör ett regionalt expanderande
näringsliv ute i länen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
1, 2 a, 4 och 5.

I detta anförande instämde herrar
Vigelsbo, Jonasson och Johansson i
Skärstad (samtliga ep).

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m):

Herr talman! Jag är medveten om att
det anförande som jag nu står i begrepp
att avleverera angående vägväsendets
framtida finansiering är en upprepning
av vad jag har sagt i dessa frågor år
efter år. Måhända kan det tjäna kammaren
till någon tröst att det nu är sista
gången som jag har tillfälle att framföra
mina synpunkter på detta ämne.

Frånsett detta har de skäl som från
vårt håll framförts till stöd för låne -

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Allmän översikt över

respektive avgiftsfinansieringen onekligen
vunnit i styrka år från år och inte
minst genom utarbetandet av 1970 års
vägplan. Det måste för var och en som
kan och vill se tingen i deras klara, en
smula obarmhärtiga ljus vara helt uppenbart
att den utveckling som äger rum
på vägväsendets område i själva verket
inte är någon utveckling — i varje fall
ingen som har ens en avlägsen chans att
tillgodose de våldsamt snabbt växande
behoven.

Här har redan erinrats om bilparkens
snabba tillväxt. Vi har nu ungefär 2 miljoner
bilar, men prognosen är 3,1 miljoner
1975 och 4 miljoner år 1980. Vi
hade år 1965 en biltäthet av 250 bilar
per 1 000 invånare; vi skall 1975 ha 366
bilar per 1 000 invånare.

Och hur står det då till på vägområdet?
Ja, föregående talare har sagt en
del om det, och jag skall kanske i viss
mån upprepa vad de sagt. Eftersläpningen
i förhållande till 1957 års vägplan,
som ju gäller fram till 1975, är i stort
sett 2 000 miljoner. Enligt Vägplan 70
var det av Europavägarna 35 procent
som inte hade godtagbar standard. Av
övriga riksvägar hade ungefär lika stor
andel ej godtagbar standard, och av de
genomgående länsvägarna saknade inte
mindre än 51 procent godtagbar standard.
Andelen riksvägar med fullgod
standard har under åren 1966—1968
ökat med endast 1 procent, d. v. s. Vs
procent om året. När vi skall komma i
kapp med den takten får herrar matematiker
räkna ut.

Motorvägarna i Sverige är nu uppe i
en längd av 33 mil men skall enligt vägplanen
som gäller fram till 1975 uppnå
inte mindre än 180 mil. Skall denna eftersläpning
inhämtas måste vi bygga 30
mil motorvägar per år, d. v. s. lika mycket
varje år som vi hittills lyckats bygga
sedan 1957. Om vi skulle försöka att
prestera denna nästan orimliga kvot,
ryker hela väganslaget och det blir inte
ett öre över till något annat än motorvägar.

vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

Man gör små försök att lappa på budgeten
men det tycks inte vara möjligt
att få rum med några väsentliga höjningar.
Mittenpartierna har sökt höja
litet utöver var departementschefen har
åstadkommit. Från vårt håll har vi avstått
från att försöka det. Vi har inte
fått plats i vår budget, helt enkelt.

Men om nu vägbyggandet släpar efter
genom att anslagen förblir konstanta —
vi har haft ungefär samma belopp under
sex år i följd — och dessa anslag
holkas ur genom kostnadsfördyringar,
medan fordonsmängden snabbt stiger,
vad blir då följden? Jo, framtidens människor,
de som lever kvar, våra barn
och våra barnbarn, kommer att se sina
liv rinna bort i bilköer, en föga avundsvärd
lott enligt mitt förmenande.

Den djupa konservatism, som alltför
ofta präglar den socialdemokratiska
gruppens tänkande, tycks göra det omöjligt
för dess medlemmar att föreställa
sig någonting annat än att vägar skall
byggas och betalas kontant med löpande
skatteinkomster. Tanken tycks svindla
inför andra perspektiv. Man erinrar sig
Hasse Z:s ord om poliskonstapeln som
tillfrågades var Arboga låg: »Konstapeln
stirrade, inte en min rörde sig i
hans ansikte, hjärnan snurrade ett halvt
varv, längre gick det inte ty kasken tog
emot.»

Men varför det? Vem av oss väntar
med att bygga ett egethem till dess att
han lyckats spara ihop hela beloppet
eller att bygga en fabrik eller sätta upp
ett jordbruk? Vad är det för fel med vägar
som investeringar? Inte annat än
det att avkastningen i kronor och ören
inte blir omedelbart synlig. Avkastningens
realitet är lika klar i alla fall. Investeringar
i vägar och trafikleder är
många gånger högräntabla. Avdelningens
ärade ordförande, herr Gustafson i
Göteborg, har redan sagt det, och han
har redan framhållit hur väl konkurrenskraftiga
trafikleds- och väginvesteringar
kan vara gentemot andra investeringar.

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

Att låna upp pengar för att bygga mer
vägar och snabbare få det kommunikationsnät
som vi bevisligen har behov av
är ekonomiskt i hög grad försvarligt. En
annan sak som vi väl är högst medvetna
om i dessa dagar är att en sådan upplåning
och ett sådant forcerat vägbyggande
inte passar in i alla konjunkturbilder.
Men utan en sådan politik, utan att
låna pengar för ändamålet hade järnvägsbyggandet
i det här landet varit en
omöjlighet.

Vad tänker nu regeringspartiet göra
i stället? Vilken väg tänker damerna
och herrarna slå in på?

Har ni något annat att föreslå människorna
än tålamod, förnöjsamhet och
förbidan? I fjol tillät jag mig att litet
visionärt — det får väl förekomma visioner
även utanför regeringspartiet -—
kasta fram tankar på en längsgående
motorväg norr—söder genom hela Sverige
från Luleå till Malmö med broanslutningar
till kontinenten. En orimlig
och vansinnig tanke, säger många vördnadsbjudande
tänkare i denna kammare.
Men varför det? Vi har ju sådana
vägar ute på kontinenten. Om några få
åi'' kommer vi att ha motorväg färdig
från Liibeck till Neapel. Just nu håller
man på att bryta igenom sista delarna
av Alperna ned mot S:t Gotthard med
en kolossalt dyrbar och förnämlig motorväg.

Vore det inte — tyvärr har herr 01-hede gått, men jag ställer ändock frågan
-— en fascinerande uppgift för statsföretag
AB, liksom det har varit för
dess förebild IRI-företagen i Italien, att
bygga en sådan motorväg? Vi i Sverige
ligger långt borta från allfarvägen, men
vi skall akta oss så att vi inte blir någonting
av Europas fäbodvall. Just därför
att vi ligger så långt borta i periferin
är det mera väsenligt än eljest att
vi har vägförbindelser och andra trafikleder
i högsta trim, så att avståndsfaktorn
icke blir förlamande för vårt
ekonomiska liv. Så mycket viktigare
blir detta om vi kommer att uppnå

möjlighet att delta i det ekonomiska
samarbetet inom EEC.

För att vi nu skall få sammanhängande
motorvägar — inte bara som nu
en liten stump här och en annan stump
där — fordras det att bilisterna är beredda
att betala vad det kostar att färdas
på motorväg, d. v. s. betala de avgifter
som vägbyggandets finansiering
kräver. Men det är inget problem, eftersom
bilister av alla kategorier — jag
upprepar och stryker under: alla kategorier
— gör så enorma besparingar
genom att använda motorvägar i fråga
om tid, bränsle, bilslitage och annat
dylikt, att nettoresultatet sedan avgiften
är betald blir ett väsentligt plus för
varje trafikant.

Herr talman! Jag vet att jag i dag
som så ofta förut talar för döva öron,
men jag är helt övertygad om att utvecklingen
kommer att tvinga damerna
och herrarna — eller dem som kommer
efter er i kammaren — att tänka
om.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till reservationen 6. Jag ber också
att få yrka bifall till reservationen
5, i vilken vi har framhållit att hela
landet måste ha en tillfredsställande
trafikförsörjning. Jag instämmer helt i
vad avdelningens ärade ordförande,
herr Gustafson i Göteborg, och ledamoten
herr Dahlgren redan har sagt.
Vägpolitik och lokaliseringspolitik kan
inte ses som skilda ting utan måste behandlas
gemensamt. Vi skall i detta
sammanhang inte heller glömma skogslänens
svåra situation.

I detta anförande instämde herr
Ringaby (m).

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Låt mig först konstatera
att jag inte i sak kan instämma i
herr Cassels i övrigt charmanta anförande.
Jag kommer i fortsättningen
att beröra reservationerna 1, 2 a, 4, 5
och 6 under punkten 2 i statsutskottets
utlåtande nr 6.

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

I reservationen 1 av herr Axel Andersson
m. fl. yrkar reservanterna i
likhet med motionärerna, att departementschefens
förslag i statsverkspropositionen
om anslag till Drift av statliga
vägar räknas upp med 12,4 miljoner
från föreslagna 774 miljoner till 786,4
miljoner kronor. I reservationen 2 a
av herr Bengtson m. fl. kräver reservanterna,
också i detta fall i likhet
med motionärerna, att de av departementschefen
i samma proposition föreslagna
anslagen till Byggande av statliga
vägar räknas upp med 24,5 miljoner
från 683,9 miljoner till 708,4 miljoner
kronor.

Om önskvärdheten av att tillgodose
de krav som motionärerna har ställt
och som stöds av reservanterna råder
i och för sig inga delade meningar mellan
reservanterna och utskottsmajoriteten.
Som alltid finns ingenting så bra
att det inte går att göra bättre, men i
detta fall som så ofta annars måste
man ta hänsyn till resurserna och väga
dem mot önskemålen om förbättringar.
Alla torde vi vara överens om att
det vore önskvärt att vi hade mera
pengar att ställa till förfogande för
byggande, drift och underhåll av vägar,
men det gäller att prioritera, sätta
in och fördela samhällsresurserna dit
där de bäst behövs. Vid behandlingen
av detta ärende i utskottet har majoriteten
av ledamöterna funnit, att departementschefen
har gjort en efter förhållandena
riktig bedömning, och biträder
därför hans förslag samt avstyrker motionerna.

Herr Dahlgren väntade sig att den socialdemokratiske
representanten skulle
säga att vi anser den föreslagna uppräkningen
så liten att den är betydelselös.
Den socialdemokratiske representanten
skall tvärtom konstatera att vi
i gårdagens debatt i denna kammare
från oppositionen fick höra vilket bekymmersamt
ekonomiskt läge landet
befinner sig i, och en stram ekonomisk
politik förordades. Det är därför märk -

ligt att oppositionen redan dagen efter
biträder den överbudspolitik som det
här är fråga om. Man skulle nästan
vilja fråga: Var centerpartiledaren

Hedlunds löfte i går om att man i fortsättningen
skulle vara försiktig med att
föreslå ökningar av utgifterna ingenting
värt? Det ekonomiska läget framställdes
så allvarligt av oppositionen,
att jag nästan väntade mig att man i
dag skulle yrka avslag på sina egna reservationer,
som om de bifölles skulle
öka statens utgifter med 36,9 miljoner
kronor. Jag är medveten om att någon
representant för oppositionen troligen
kommer att stiga upp i talarstolen
och säga att i en budget på 46
miljarder kronor är 36,9 miljoner kronor
en liten summa. Men 36,9 miljoner
kronor flera gånger om dagen, som det
är fråga om när det gäller borgarnas
överbudspolitik, blir till syvende og
sidst miljardbelopp.

I reservationerna 4 och 5 biträder
reservanterna motionärernas krav om
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttalar att Kungl. Maj:t vid kommande
års budgetarbete måtte beräkna
resurser för vägändamål av sådan omfattning
att senare års ackumulerade eftersläpning
såvitt rör vägbyggnad och
drift undanröjes. Vidare krävs att vid
avvägningen mellan riksvägar och länsvägar
hänsyn tas till behovet av ett väl
fungerande vägnät. Man tar även upp
fördelningen av de för vägändamål
avsatta medlen mellan riksvägar, länsvägar
och enskilda vägar.

Beträffande dessa reservationer skulle
jag kunna nöja mig med att hänvisa
till utskottets utlåtande. Låt mig emellertid
helt kort få påpeka att dessa
frågor har behandlats av vägplaneutredningen,
som i december 1969 avgav
sitt betänkande Vägplan 1970. Detta
remissbehandlas för närvarande. Departementschefen
säger i statsverkspropositionen
att han avser att för nästa
års riksdag i vederbörlig ordning redogöra
för utredningens överväganden

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

och resultat och redovisa de åtgärder
som synes motiverade. Med anledning
av detta uttalande av departementschefen
och då frågorna följs kontinuerligt
i departementet finner vi det inte
lämpligt att genom ett uttalande av riksdagen
föregripa den budgetbehandling
som under hösten skall göras i fråga om
anslaget för budgetåret 1971/72.

Jag vill helt kort instämma i ett avsnitt
av herr Dahlgrens anförande. Han
påpekade att reservanterna i reservationerna
2 b och 3 har föreslagit att ett
anslag på 50 miljoner kronor skall omfördelas
och att något sådant inte är
att rekommendera; har vi accepterat
tillväxten av tätortsregionerna får vi
också acceptera de trafikproblem som
finns. Som herr Dahlgren påpekade
är det olämpligt att överföra medel från
ett anslag för att klara andra områden.
Herr Zachrisson kommer närmare att
beröra reservationen 2 b.

I motionerna 1:87 och 11:98 yrkas
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om en allsidig
och förutsättningslös utredning rörande
vägväsendets framtida finansiering.
Herr Cassel sade nyss att han troligen
talade för döva öron. Helt döva var
de inte, men jag skall inte närmare
motivera utskottsmajoritetens avslagsyrkande
utan hänvisar endast till vad
som står i utlåtandet. Jag ber särskilt
att få understryka de sista meningarna
i utskottets utlåtande i detta avsnitt:

»Utskottet vill i sammanhanget också
erinra om det utredningsarbete som
f. n. pågår inom dels utredningen rörande
vägtrafikens kostnadsansvar m.
m., dels bilskatteutredningen. I avvaktan
på resultatet av dessa utredningar
och under hänvisning jämväl till vad
i det föregående anförts avstyrker utskottet
således motionerna i fråga.»

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte polemisera
mot herr Lindberg när det gäller
våra olika uppfattningar om vägpolitiken,
eftersom dessa väl är ganska klara
efter de anföranden som hållits i kammaren.
Jag begärde i stället ordet för
att göra ett tillrättaläggande.

Herr Lindberg sade att om oppositionspartierna
begär 35 miljoner flera
gånger om dagen, så blir det miljarder
av det. Jag vet inte hur han fick
det räknestycket att gå ihop, men den
saken har mindre betydelse. Jag vill
understryka det faktum att hänsynstagandet
till vårt ekonomiska läge inte
är någon plötsligt påkommen sak inom
det parti jag representerar. Vi beslöt i
januari månad under motionstiden att
med hänsyn till de utsikter som förelåg
inte begära utgiftsökningar som netto
gick över en ram på 50 miljoner kronor
sammanlagt. Det blir inga miljarder
det! Vi beslöt att begära ökningar på
de punkter där vi tyckte att det var
absolut nödvändigt att göra det, och
vi prioriterade därvid frågan om en
förstärkning av vägunderhållet, eftersom
vi ansåg det vara en särskilt räntabel
investering. Vi är väl överens om
att man även i trängda ekonomiska lägen
måste göra en avvägning mellan
olika investeringar och satsa på dem
som verkligen är räntabla.

Herr DAHLGREN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle kunna nöja
mig med att instämma i vad herr Gustafson
i Göteborg sade om s. k. överbud
i det bekymmersamma ekonomiska läget.
Jag vill emellertid framhålla för
herr Lindberg att centerpartiet under
den allmänna motionstiden när denna
motion väcktes ålade sig en mycket
stark sparsamhet, och de motioner som
väcktes från centerpartiets sida slutade
i yrkanden på anslagshöjningar på
sammanlagt 59 miljoner kronor — 59
miljoner kronor i en statsbudget som
omsluter drygt 45 miljarder kronor.
Detta är väl ett belopp som även finans -

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

ministern skulle kunna inrymma inom
felräkningsmarginalen.

Det är märkligt att herr Lindberg
tycks ha ett mycket stort förtroende för
den anslagsfördelning och prioritering
som gjorts. Känner herr Lindberg inte
någon i exempelvis Jämtlands län som
tycker att det är illa att anslaget till
byggande av länsvägar minskas från
10 miljoner kronor år 1970 till 2,7 miljoner
år 1974?

Jag är naturligtvis tacksam för att
herr Lindberg inte försökte bestrida
min uppgift att anslaget till byggande
av vägar i år reellt minskas med mellan
10 och 15 miljoner kronor.

Herr EL1ASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Herr Dahlgren har tidigare
utvecklat de synpunkter som vi
på centerhåll anlägger på dessa frågor.
Jag skall därför försöka begränsa mitt
inlägg.

Man blir allvarligt bekymrad när man
tar del av anslagsutvecklingen för vägväsendet.
Den prioritering som gjorts
medför därtill en mycket stark omfördelning
av anslagen till förmån för vägar
och gator i storstadsområdena och
trafiklederna mellan dem men till nackdel
för byggande och underhåll av t. ex.
länsvägar och enskilda vägar ute i landet.
Jag är inte alls främmande för de
väg- och gatubyggnadsbehov storstäderna
har, men det är inte rimligt att göra
en omfördelning som får allvarliga konsekvenser
för befolkning och näringsliv
ute i landet.

Det är mot denna bakgrund självklart
att vårt parti velat prioritera en höjning
av anslagen till framför allt förstärkt
vägunderhåll och till byggande
av länsvägar på drygt 35 miljoner kronor,
även om vi med tanke på den samhällsekonomiska
situationen ansett oss
böra vara mycket återhållsamma med
nya utgifter.

Enligt ramarna för flerårsplaneringcn
för perioden 1970—1974, som av förklarliga
skäl skapat stor oro ute i lan -

det, har anslagen till riksvägarna fått
en stark ökning — jag tänker t. ex. på
anslaget till Stockholms län som kommer
att öka från 50 miljoner kronor
1970 till drygt 103 miljoner kronor 1974
förutom de 100 miljoner kronor som
under sammanlagt fem år anslås till
tunnelbanebygget. — Därmed har jag
inte sagt att inte behoven skulle vara
stora. Samtidigt får många län en betydande
minskning av anslagen.

När det gäller länsvägarna fördubblas
anslaget till exempelvis Storstockholm
medan flertalet län får oerhört
kraftiga nedskärningar. Även om det
här är fråga om minimiramar måste
tendensen anses vara klar och mycket
oroande.

Detta är bakgrunden till de centermotioner,
i vilka vi begärt förstärkningar
både av underhållsanslagen och
av anslagen till byggande av länsvägar
för att man sammanlagt skall få medel
i ungefär samma utsträckning som man
hade i fjol.

Vi fyra centerriksdagsmän från Kopparbergs
län har i motioner luftat de
speciella bekymmer vi har på grund av
flerårsplaneringen, eftersom de givna
ramarna inte heller för vårt län möjliggör
ett färdigställande inom rimlig
tid ens av de mest angelägna objekten.
Jag behöver väl inte här säga många
ord om vad detta allmänt sett betyder
för skogslänens näringsliv. Vårt län har
tunga transporter inte bara för skogsbruket
och skogsindustrin utan också
för gruvor och järn- och stålindustri.
Eftersom länet också utgör ett mycket
attraktivt rekreationsområde för Mälardalens
befolkning under ganska stora
delar av året har vi behov av ett kapacitetsstarkt
vägnät. Vi har också framhållit
— jag hoppas att statsrådet uppmärksammar
detta — att det i den mycket
trånga ram som givits för byggande
av riksvägar i länet inte varit möjligt
att ens få med den del av riksväg 80
mellan Hosjö och Edsken vid Gävleborgsgriinsen
som är så väl känd, för

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

att inte säga ökänd, för sin otillfredsställande
trafikstandard trots att det
där är mycket stark och tung trafik.

Den starkaste reduktionen i ramen
har skett när det gäller byggandet av
länsvägar. Vi hade i fjol ett investeringsanslag
på totalt drygt 9 miljoner
kronor. Vi räknar med att i år ha ungefär
7,6 miljoner kronor, men för de följande
4 åren varierar de årliga beloppen
mellan 2,1 miljoner och 3 miljoner
kronor. Jag vill gärna understryka att
möjligheter till förstärkningsarbeten
självklart föreligger, men i många fall
är de begränsade därför att vägarnas
läge i plan och profil inte möjliggör
någonting annat än ombyggnad om man
skall göra rationella arbeten.

Därtill kommer, vilket jag inte kan
underlåta att påpeka, de ökade krav
på vägväsendet som följer av att flottningen
nedlägges och transporter förs
över från flottled till landsväg eller
landsväg och järnväg.

Jag är som sagt medveten om att vägoch
gatubyggnadsarbetena i storstäderna
är betydande, men även om så är
fallet kan vi inte godta en omfördelning
som försvårar, för att inte säga
omöjliggör, en positiv befolknings- och
näringsutveckling i vårt län. En sådan
avvägning står — åtminstone förefaller
det mig så •— i klar strid med den regionalpolitiska
och lokaliseringspolitiska
målsättningen att man skall försöka
dämpa storstadsområdenas tillväxt och
skapa en bättre regional balans.

1963 års principbeslut om trafikpolitiken
innebar ju att vi skulle tillförsäkra
landets olika delar en tillfredsställande
trafikförsörjning. Om vi skall
göra detta med tanke inte minst på
skogslänen krävs inte bara goda riksvägar
utan även ett länsvägnät av god
standard. Samhället får inte handla så
att människor får den uppfattningen att
det ger med den ena handen och tar
med den andra utan någon som helst
samordning i handlandet. Det måste förefalla
så om man skall å ena sidan

dra in järnvägsförbindelser och skära
ner anslagen till länsvägarna och å andra
sidan öka insatserna på lokaliseringspolitikens
område och genom ett
transportstöd försöka sänka transportkostnaderna.
Vägarnas framkomlighet
och bärighet är av avgörande betydelse
för transportkostnaderna.

Det blir också nödvändigt, herr talman,
att studera och ta ställning till Yägplan
1970 utifrån dessa synpunkter och
därvid verkligen beakta den viktiga —
för att inte säga centrala — roll som
ett väl utbyggt länsvägnät spelar för
regionalpolitiken och trafikpolitiken
över huvud taget.

Oron, herr talman, är inte beroende
enbart på de ramar som nu har getts
för flerårsplaneringen. Hur skall väganslagen
och deras fördelning se ut i
ett längre perspektiv om man skall föra
över mer och mer medel till storstadsområdena
inom en total anslagsram
som stiger mycket sakta eller kanske
blir oförändrad?

Låt mig i detta sammanhang få påpeka
att för Storstockholmsområdet har
beräknats att utbyggnaden fram till
1980 av ett huvudtrafiknät inklusive underbyggnadsarbeten
för tunnelbanan
men inte en del överjordsarbeten kostar
5 300 miljoner kronor. Därtill kan läggas
att regionplanen är baserad på beräkningen,
att befolkningen i Storstockholm
kommer att öka från för närvarande
ungefär 1,3 miljon till omkring
2,5 miljoner människor fram till år
2000. Lägg därtill att dessa 5 300 miljoner
kronor i investeringar i huvudtrafiknätet
i Storstockholm fram till år
1980 beräknas inte medge någon förbättrad
trafiksituation, utan snarare en
successiv försämring i form av längre
restider och ökade reslängder.

Här måste det alltså bli en ökning
av väganslagen och inte bara en omfördelning,
vilket föreslås i reservation 2 b.

Hem talman! Då några reservationer
i statsutskottets utlåtande nr 6 i huvudsak
tillgodoser yrkanden som vi har

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

ställt i de motioner som jag har nämnt,
ber jag att med dessa ord få yrka bifall
till reservationerna 1, 2 a, 4 och 5.

I detta anförande instämde herr Boo
(ep).

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Vid denna punkt i utskottets
utlåtande är fogad en reservation
— reservationen 2 b — som syftar
till en viss omfördelning av väganslaget,
detta för att åstadkomma en ökad
anslagsram till riks- och länsvägar. Samtidigt
föreslås en minskning av de statliga
bidragen till det kommunala byggandet
av gator och vägar.

Reservanterna, som följt upp förslaget
från motionerna 1:482 och 11:815,
vill föreslå riksdagen att vid en oförändrad
totalram för de statliga vägbyggnadsanslagen
statsbidraget till byggande
av kommunala vägar och gator
för perioden 1970—1974 bör minskas
med 200 miljoner kronor, vilket belopp
bör överföras till det statliga byggandet
av läns- och riksvägar.

Vi anser dessutom att den föreslagna
förskjutningen av anslagen kan genomföras
under åren 1971—1974.

Vidare har vi den uppfattningen, att
denna minskning uteslutande bör avse
de tilltänkta statsbidragen till Stockholmsområdet
och Göteborgsområdet.

Vi anser också att man under nästa
budgetår bör minska ifrågavarande anslag
med 50 miljoner kronor och att
anslaget till byggande av statliga vägar
bör uppräknas med motsvarande belopp.

Trots denna omfördelning har reservanterna
den meningen, att dessa båda
storstadsområden mycket kraftigt har
prioriterats. Vi tycker nämligen att det
föreligger skäl att ifrågasätta den av
vägverket föreslagna förskjutningen av
vägbyggnadsanslagen från mellanregioner
till storstadsområdena, icke minst
med tanke på de uttalanden som riksdagen
gjort i olika sammanhang.

Jag vill bara påminna om några av
dessa. Vid 1964 års riksdagsbeslut om
lokaliseringspolitiken antogs exempelvis
följande målsättning: Landets tillgångar
av kapital och arbetskraft bör
utnyttjas till fullo och fördelas på ett
sådant sätt att ett snabbt ekonomiskt
framåtskridande främjas och det stigande
välståndet bör fördelas så, att
människorna i olika delar av landet erbjuds
en tillfredsställande social och
kulturell service.

I årets lokaliseringsproposition har
inrikesministern på ett alldeles utomordentligt
sätt sammanfattat riksdagens
uttalanden om de regionalpolitiska målen.
Han gör det på följande sätt: Tillväxten
i storstadsområdena bör dämpas
och avlänkas till andra delar av landet.
En strävan bör vara att utveckla ett
antal växtkraftiga stadsregioner till attraktiva
alternativ till storstadsområdena.
I samma proposition har inrikesministern
bl. a. framfört viktiga och betydelsefulla
synpunkter på det kommande
regionalpolitiska arbetet. Han
skriver bl. a. att den regionala politiken
skall bidra till att skapa ökad jämlikhet
i ekonomiskt, socialt och kulturellt
avsende mellan människor i skilda delar
av landet. För att uppnå detta är en
mera fast utformad regional politik
nödvändig. Förutsättningarna för eu i
länen förankrad och hela landet omfattande
regional politik kommer att förbättras
genom de handlingsprogram —
länsprogram 70 -— som för närvarande
utarbetas av länsstyrelserna och planeringsråden.

Vi har en god kännedom om den
vägplan som riksdagen kommer att få
ta ställning till nästkommande år. Men
vi har ändå ansett det viktigt att ta upp
fördelningsfrågan i dag.

Med kännedom om planeringsarbetet
på länsplanet kan både inrikesministern
och kommunikationsministern vara
övertygade om att länsplanerarna, planeringsråd
och kommunalmän med stort
intresse kommer att delta i detta arbe -

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

te. Det är mot denna bakgrund som reservanterna
har svårt att kunna acceptera
vägverkets långtidsplanering, framför
allt därför att väginvesteringarna
spelar en mycket betydelsefull roll i det
regionalpolitiska arbetet. Det har ju
också understrukits av flera tidigare
talare.

Enligt vägverkets flerårsplaner för
åren 1970—1974 i fråga om statsbidrag
till kommunalt vägbyggande uppgår anslagen
till närmare 1,6 miljarder kronor.
Av dessa pengar beräknas 657,7
miljoner kronor tillföras Stockholmsområdet,
310,8 miljoner kronor Göteborgsområdet
och 592,9 miljoner kronor
övriga landet, eller i procent räknat
60,5 procent, till storstadsområdena
och 37,1 procent till övriga landet, vartill
kommer en reserv av 2,4 procent.
Jag är väl medveten om att de lönsamhetskalkyler
som ligger till grund för
föreslagna investeringar i vägprojekt
bygger på beräknad efterfrågan av vägtjänster,
där hänsyn måste tas till trafikutvecklingen,
befolkningsutvecklingen
och befolkningsfördelningen i skilda
delar av landet. Det är självklart att
det då är motiverat att prioritera storstadsområdena.
Å andra sidan är det
med hänsyn till vår strävan att bygga
ut utvecklingsbara regioner utanför dessa
områden med oro som man ser på
den kommande utvecklingen under de
närmaste åren. Det är min förhoppning
att man i det kommande planeringsarbetet
mera beaktar de regionalpolitiska
strävandena ute i länen.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till reservationerna 2 b och 3.

I detta anförande instämde herr Fredriksson
(s).

Herr ZACHRISSON (s):

Herr talman! Hösten 1968 infordrade
vägverket från kommunerna uppgifter
om medelsbehoven för investering i
bl. a. trafikleder i huvudtrafiksvstemet
1970—1984, inklusive en långtidsplan

för åren 1970—1979. De behov som då
anmäldes för 1970-talet uppgick till
sammanlagt cirka 8 miljarder kronor,
och av den summan kommer enbart på
Stockholmsregionen inklusive tunnelbanor
och Göteborg-Mölndalsområdet
4,8 miljarder. Jag skulle vara glad om
herrar Dahlgren och Eliasson i Sundborn,
och kanske särskilt herr Blomkvist,
ville fundera en stund över dessa
siffror. Av alla andra kommuner tillsammans
yrkades bara på 3,2 miljarder.
De här siffrorna är av mycket stor
vikt när det gäller att bedöma fördelningen
av de resurser som står till buds.
Behoven i de största regionerna är
enorma och tillsammans uppväger de
mer än väl behoven i hela det övriga
landet.

I Kungl. Maj:ts proposition har man
beaktat den dokumentation av de redovisade
behoven som ges i en undersökning
som vägverket gjort på grundval
av en utredning av bostadsstyrelsen
och statistiska centralbyrån om
kommunalekonomiska långtidsprognoser.
Det framgår att kostnaderna, om
man skall tillgodose behovet av nya gator
och vägar, accelererar ju större folkmängd
en tätortsregion har och ju mer
tätortsytan växer. Den urbaniseringsgrad
som redan uppnåtts inom Stockholmsregionen
leder till krav på komplicerade
och kostsamma trafikledslösningar,
och kostnadsökningarna drabbar
med nödvändighet såväl statlig väghållning
för byggande av infartsleder
som vägverkets statsbidragsgivning till
de väghållande kommunala myndigheternas
byggande.

Låt mig ta några exempel för att visa
kostnadernas omfattning för storstadsområdena.
Den nämnda utredningen visar
att ju fler invånare en kommun har,
desto mer belastar investeringarna i gator
och vägar den enskilde individen.
Kommunens lokala väg- och gatuinvesteringar
blir, om man räknar bort statsbidraget,
i kronor per invånare 189 kronor
i storstäderna och mellan 83 och

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

105 kronor i övriga väghållande kommuner.
Såväl kommunernas statsbidragsandel
som deras per-capita-kostnad
stiger med ökande tätortsstorlek,
och storstäderna står i detta avseende i
absolut särklass.

Vidare finns det enligt den undersökning
jag tidigare refererat till anledning
att misstänka att kommunernas lokala
gatu- och väginvesteringar utanför
exploateringsområdena, d. v. s. de områden
där man måste bygga nytt, stiger
i accelererande takt med tillväxten av
tätortsytan. De beräkningar som redovisas
i denna undersökning innebär att
dessa investeringskostnader, d. v. s.
kostnaderna för tillfartsleder och liknande,
inklusive statsbidraget per kilometer
tätortsyta och år, uppgår till
907 000 kronor i storstäderna.

I övriga väghållande kommuner med
mer än 50 000 invånare är den bara
395 000 kronor, i kommuner med mellan
20 000 och 50 000 invånare 354 000
kronor och i kommuner under 20 000
invånare endast 125 000 kronor. Om
man tar bort statsbidraget är investeringskostnaderna
i storstäderna 527 000
kronor, i kommuner med över 50 000
invånare 239 000 kronor och i kommuner
med mellan 20 000 och 50 000 invånare
136 000 kronor. Det är skillnad
det — som man brukar säga i radions
trafikpropaganda.

Vägverket hävdade i sina petita för
budgetåret 1970/71 att medelstilldelningen
för väg- och gatubyggnader i
stadsområdena var alltför begränsad för
att man skulle kunna genomföra trafikledsplanerna.
Konsekvenserna beskrevs
som allvarliga och ekonomiskt olönsamma,
eftersom det inte går att hålla
jämna steg med trafik- och bebyggelseutvecklingen.
Kungl. Maj:t har i den
allmänna restriktivitetens namn prutat
på vägverkets anspråk. I den gemensamma
solidaritetens intresse får vi acceptera
det, även om vi i eu storstadsregion
som Stockholm ser mycket allvarligt
på svårigheterna, speciellt när

det gäller att tillgodose behoven i nya
exploateringsområden. Allt talar för att
vägverket har rätt, när verket skriver
att »därest inte väsentligt större insatser
kan göras i trafikledsbyggandet än för
närvarande, framstår trafikledsplanerna
som önsketänkande och utan realistisk
ekonomisk bakgrund. Ändock måste deras
genomförande ses som en ekonomisk
nödvändighet i den urbaniseringsprocess
som samhället är underkastat.»

De motionärer som vill minska utbyggandet
av kommunala gator och vägar
med 50 miljoner — jag talar här om
den motion som herr Blomkvist refererade
till — för att i stället föra över de
pengarna till det allmänna vägbyggandet
betecknas i vägverkets yttrande över
motionerna, mot den bakgrund som jag
här försökt teckna, som synnerligen
orealistiska. Den bedömningen är ganska
mild med hänsyn till de samhällsekonomiska
konsekvenserna, eftersom
eu sådan investeringsöverflyttning är
olönsam — som herr Blomkvist misstänkte
— och dessutom leder till icke
önskvärda sociala konsekvenser för
människorna i de större städerna. Jag
anser att de flesta av kammarens ledamöter
har så pass stor erfarenhet av
våra trafikproblem i Stockholm att det
inte behövs någon särskilt livlig fantasi
för att föreställa sig vad ytterligare försämringar
skulle kunna få för följder.

Stigande urbanisering innebär automatiskt
ökade väg- och gatubyggnadskostnader.
Herr Dahlgren sade att han
ansåg det vara väsentligt att glesbygderna
fick pengar för alt kunna expandera.
1 storstadsregionerna är vi mera
ödmjuka. Vi ber bara att få behålla våra
anslag, så att vi kan leva upp till den
expansion som vi redan är mitt inne i.
Som det förutsattes i statsverkspropositionen
kräver expansionen i storstadsregionerna
dels ökade investeringar i
exploateringsområdena, dels indirekt —
genom den ökade trafikströmmen mot
centralt belägna arbetsplatser- och serviceområden
— ökade insatser i till -

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

farts- och genomfartsleder.

Trafikarealen per invånare ökar i
takt med tätortsytan, och därtill i accelererad
takt, varför invånare i expansiva
kommuner får räkna med dryga
kostnader för trafikinvesteringar. Och
storstadsregionerna står därvidlag i absolut
särklass. Deras invånare måste
bära kostnader som är avsevärt större
än vad som krävs i övriga kommuner
för drägliga kommunikationer.

Om man funderar litet över konsekvenserna
av en nedskuren statsbidragslilldelning
till storstäderna är det alldeles
uppenbart att den eftersläpning i
trafikbyggandet som den statliga medelstilldelningen
kan medföra dels innebär
att regionens funktion och produktivitet
försämras, dels att nyttan av
andra åtgärder i syfte att utjämna sociala
skillnader in. m. begränsas eller
upphävs.

För att styra bebyggelseutvecklingen
och därvid åstadkomma den regionsstruktur,
som bäst tillvaratar tätortens
fördelar och i möjligaste mån eliminerar
dess nackdelar, krävs att stora regionala
trafiksystem kan utbyggas mellan
områden i Storstockholmsregionen
men även i viss mån till andra närbelägna
regioner. Medel till dessa trafikprojekt
— det gäller järnvägar, tunnelbanor
och motorleder ■— måste därvid
anvisas i så god tid och i sådan omfattning
att projekten tidsmässigt kan
genomföras i omedelbar anslutning till
den nödvändiga exploateringen av nya
bostads- och arbetsområden.

Vid en försening av den kollektiva
spårtrafikens utbyggnad torde antalet
arbetsresor med bil komma att öka
kraftigt på de redan alltför trånga trafiklederna.
Samtidigt tvingas KSL och
storlandstinget till stora och kostsamma
investeringar i bussparker och därtill
hörande kostnader för att under en
övergångstid kunna klara kollektivtrafiken
från bostadsområden som redan
är under uppförande.

I arbetsmarknadsverkets arbetskrafts -

undersökning från maj 1967 ingår uppgifter
om arbetsresans längd i tid och
kilometer redovisade på storstadslän —
d. v. s. Stockholms stad och län, Göteborgs
och Bohus län samt Malmöhus
län — skogslän och övriga län. Av
denna undersökning framgår att hastigheten
för arbetsresor i storstadslän
genomsnittligt är ungefär 15 kilometer
i timmen. Detta avser alla färdmedel.
Detta kan jämföras med en reshastighet
på 25 kilometer i timmen i skogslänen
och närmare 30 kilometer i timmen
i övriga län. Detta medför att uppemot
en tredjedel av arbetstagarna i
storstadslänen får resa mer än 60 minuter
per dag till och från arbetet medan
motsvarande andel i övriga landet
är drygt 10 procent.

Siffrorna antyder alltså att trafikapparaten
i storstadsregionerna vad beträffar
reshastigheten erbjuder avsevärt
sämre standard än vad som är fallet
i det övriga landet. Exempel på
sådana hastighetsnedsättande effekter
på grund av för låg kapacitet i Stockholmsregionens
trafikapparat är de
köer som uppträder på tillfartslederna
till Stockholms innerstad under morgon-
och eftermiddagstrafiken. Beräkningar
gällande år 1967 visar att de
fördröjningar som drabbar trafikanterna
på grund av stockningar i de s. k.
tullavsnitten uppgår till 15—20 minuter
i vardera riktningen, vilket motsvarar
en restidsförlängning av 30—40
minuter per dag i förhållande till vad
som skulle vara fallet om trafiklederna
vore dimensionerade för trafiken
till och förbi innerstaden.

Fortgår denna ökning av restiderna,
som förorsakas av bristande framkomlighet
på grund av otillräckligt utbyggda
regionala trafikleder av typ
Kungshattsleden, torde arbetstidsförkortningarna
helt eller delvis komma
att åtgå till resor i stället för till ökad
fritid. Allvarligare är dock att den bristande
rörligheten medför att det uppstår
relativt kraftiga regionala löne -

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

skillnader för samma typ av arbete
mellan regionens inre och yttre kommuner.

Det regionala trafiksystemets utbyggnad,
tunnelbanor och primära trafikleder
i Stockholmsregionen under perioden
1970—1979, svarar för drygt
10 procent av de totala stadsbyggnadskostnaderna
på cirka 65 miljarder kronor.
Kommunernas möjligheter att ta
på sig ytterligare investeringar är starkt
begränsade. För att övriga stadsbyggnadsinvesteringar
skall komma till optimal
nytta erfordras att staten genom
bidrag och prioriterad långivning säkrar
i första hand utbyggnaden av de
kollektiva trafiksystemen för såväl spårsom
busstrafik. Om detta kan genomföras,
torde andra samhällskostnader
kunna reduceras och en ökad lönsamhet
uppnås, vilken på sikt medför att
investeringarna blir samhällsekonomiskt
vinstgivande. I annat fall torde man
endast i begränsad omfattning kunna
underlåta att genomföra för de närmaste
åren förutsatta investeringar för
bostadsbyggande m. m. med hänsyn till
de behov som redan finns i denna region.
Följden blir att redan befintliga
olägenheter med sänkt boendestandard,
inkomstskillnader o. d. kommer att accentueras.

Herr talman! Med det här redovisade
materialet har jag velat ge en bild av
hur omfattande och svåra de trafikekonomiska
problemen är i en storstadsregion.

Vi har nu på riksdagens bord en
proposition om ett väsentligt utbyggt
lokaliseringsprogram för Norrland ocli
Mellansverige. Jag hoppas att vi enigt
skall kunna sluta upp kring detta. Det
är för mig ett naturligt uttryck för
den växande solidariteten i ett samhälle.
Vi hör ihop i glesbygd och storstad.
Därför hoppas jag samtidigt att
man i landets övriga regioner på samma
sätt skall visa vilja att förstå de
mycket stora och kostnadskrävande insatser
som krävs i en region som Stor -

stockholm på det trafikekonomiska området
för att infria de förväntningar
som människorna i denna region har.

Jag tror att jag också kan tala för Göteborgs-
och Malmöregionerna. En sådan
förståelse är enligt min mening ett
lika naturligt uttryck för den växande
solidariteten som den förväntas inför
behandlingen av lokaliseringspropositionen.
Att bygga upp motsättningar
mellan storstadsregioner och landet i
övrigt är knappast ägnat att hjälpa oss
att lösa våra kommunikationsproblem
i både bokstavlig och bildlig mening, så
att vi kommer närmare varandra.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag
på reservationen 2 b och dess följdreservation
samt bifall till statsutskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr Hellström,
fru Sigurdsen och fru LewénEliasson
samt herrar Lindahl, Lundberg,
Hordberg och Svenning (samtliga
s).

Herr BLOMKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! I anslutning till herr
Zachrissons anförande vill jag slå fast
att varken jag eller övriga reservanter
är fientligt inställda till storstadsområdenas
utveckling. Jag tror heller inte
att det finns anledning för herr Zachrisson
att betvivla den solidaritet som
vi känner med dessa storstadsområden.
De beslut som riksdagen tidigare har
fattat utgör enligt min mening bevis för
en mycket stor solidaritet med storstadsområdena,
och jag tror att detsamma
skall kunna sägas med de beslut som
riksdagen nu skall fatta.

Herr Zachrisson redovisade i sitt anförande
ett stort material i fråga om
kostnadsutvecklingen inom Stockholmsområdet
när det gäller att åstadkomma
den nödvändiga servicen för befolkningen
där. Jag tror att detta material
kan bli ett bra underlag för den debatt
som skall föras nästa år, då vi får ta
ställning till 1970 års vägplan. Fn rad

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

av de uppgifter om kostnaderna som
herr Zachrisson lämnade finns det då
all anledning att beakta.

Herr Zachrisson säger att vår motion
inte tilltalar vägverket. Jag kan försäkra
herr Zachrisson att jag inte alls är
överraskad över detta. Vi är inte heller
tillfredsställda med vägverket. Jag hade
inte tänkt ta upp de problem som vi
brottas med inom den region där jag är
bosatt, men eftersom herr Zachrisson
nu talat så varmt för Stockholmsområdet
vill jag ändå, herr talman, lämna några
uppgifter för att belysa problem som
finns i de skilda länen. Detta gäller inte
bara det län som jag representerar. Jag
vet att samma problem finns i nära nog
samtliga län utanför storstadsområdena.

Av de sammanlagda investeringar på
något över en miljard kronor som beräknats
för planeringsområdet väst
kommer mitt hemlän, som ingår i detta
område, under den kommande fyraårsperioden
att få omkring 52 miljoner
kronor, d. v. s. omkring 5 procent av det
totala anslaget. Det är uppenbart att
detta skapar problem för en region som
ändå anses vara ett alternativ till storstadsregionen.

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag överskridit tiden men jag vidhåller
mitt bifallsvrkande till reservationerna
2 b och 3.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Zachrisson har
nyss på ett mycket kraftfullt sätt vänt
sig mot det attentat från sex socialdemokratiska
reservanter i statsutskottet,
som gjorts mot Göteborgs- och Stockholmsregionerna.
Jag säger med avsikt
regionerna, därför att det här inte bara
är en fråga för de människor som bor
inom själva Göteborg och Stockholm,
utan det är fråga om dem som bor i hela
regionen och som måste använda de
trafikleder det här gäller.

När frågan var före i avdelningen ef -

ter ingående föredragningar från vägverkets
sida, var det ingen som yrkade
bifall till herr Blomkvists motion. Avdelningen
avstyrkte den enhälligt därför
att man, som herr Zachrisson har
sagt, fann att det inte är någon lösning
på det övriga landets problem att försöka
minska anslagen till dessa trafikleder.
Vägverket har sagt att man egentligen
skulle behöva 700 miljoner kronor
för år 1970/71 men man begärde bara
370 miljoner kronor. Statsrådet prutade
till 331 miljoner kronor. Nu vill herr
Blomkvist pruta ytterligare 50 miljoner
kronor, vilket innebär att det blir en
sänkning av anslagen till dessa ändamål.

I motionen sägs det att storstäderna
gott kan skattefinansiera. Dessa städer
har så låg kommunalskatt att det alls
inte skadar om de får betala av skattemedel,
säger man.

Ja, som vi vet kommer kommunalskatterna
nu att stiga i nästan alla kommuner,
och Göteborg närmar sig snart
medelnivån. Men, för att ta ett exempel,
Göteborgs stad har under flera år varit
tvungen att av skattemedel finansiera
miljontals kronor i trafikleder som i
princip är statsbidragsberättigade. Detta
har skett för att läget inte skall bli alldeles
katastrofalt. För 1970 räknar man
med att Göteborgs stad utöver det vanliga
gatubyggandet och utöver de trafikleder
till vilka statsbidrag utgår kommer
att få betala 40 miljoner kronor under
ett enda år därför att man helt enkelt
inte kan vänta på statsbidraget för
trafikleder som är oundgängligen nödvändiga.
Detta innebär att man blir
tvungen att ta ut pengarna via kommunalskatt.

Det syfte som herr Blomkvist är ute
efter, nämligen att höja kommunalskatten
i Göteborg, har delvis redan uppnåtts.
Genom den hårda nödvändigheten
och genom den skarpa nedprutning
som skett av anslagsäskandena har man
varit tvungen att med skattebetalarnas
pengar i Göteborg betala många trafik -

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

leder som eljest skulle vara statsbidragsberättigade.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Zachrisson har på
ett livfullt sätt skildrat de problem och
den trafikmiljö som man har i storstaden
och än mer kommer att få när trafiken
expanderar. Jag hoppas att herr
Zachrisson även dragit slutsatsen att
denna situation också har sin grund i
otillräckliga lokaliseringspolitiska insatser
under tidigare år. Såvitt jag vet
har inte centern fått stöd, från annat
håll, när vi har gjort våra kritiska kommentarer
till Storstockholms regionplan.

Jag hoppas emellertid att herr Zachrisson
när vi i fortsättningen diskuterar
lokaliseringspolitiken kommer att ge de
synpunkter som har framförts från centerhåll
ett mycket starkt stöd. Den nuvarande
situationen innebär en förslitning
av människor som inte skall tolereras
i ett samhälle där vi ägnar miljöproblemen
så stor uppmärksamhet.

Samtidigt vill jag klart säga ifrån, att
jag inte kan vara med om en politik
som betyder att man skapar orimliga
förhållanden för människor bara därför
att de bor i en storstad. Också de har
rätt till en hygglig livsföring. Det är vi
säkerligen överens om. Därför kan jag
inte biträda herr Blomkvists yrkande
att samhället utan vidare skall springa
ifrån de utfästelser som det har gjort,
även om jag ogillar regeringens prioritering.
I stället måste man ta konsekvensen
i enlighet med reservanternas förslag,
d. v. s. en anslagshöjning trots det
samhällsekonomiska läget.

Jag instämmer däremot hjärtligt med
herr Zachrisson i fråga om den kollektiva
trafiken, inte minst i egenskap av
förutvarande ordförande i centerns programrevision,
som mycket kraftigt understrukit
att den kollektiva trafiken
måste prioriteras. Detta har inte gjorts
i tillräcklig omfattning vare sig i stor -

stadsområdena eller i samhället i övrigt.

Till sist, herr talman, vill jag för att
undgå allt tvivel om min avsikt deklarera,
att om det vid votering om kontraproposition
skulle inträffa att reservationen
2 b, som herr Blomkvist har yrkat
bifall till, vinner över reservationen
2 a av centerns ledamöter i utskottet —
varigenom våra förslag om anslag för
att lösa problemen med länsvägnätet faller
— är jag beredd att rösta med herr
Blomkvist. Inte därför att han har rätt
utan därför att om den reservationen
bifalles blir det en sådan uppståndelse
i detta land, att regeringen tvingas lägga
fram en tilläggsproposition om ökade
anslag fortare än både herr Blomkvist
och jag kan ana.

Herr DAHLGREN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Blomkvist anklagar
vägverket för prioriteringen. Emellertid
bygger inte vägverket vägar efter
eget gottfinnande. Det har inte till uppgift
att bedriva lokaliserings- eller näringspolitik,
utan det har att följa de av
statsmakterna uppdragna riktlinjerna
för trafikpolitiken, vilka leder till att investeringsmedlen
i huvudsak förbehålls
det trafikstarka vägnätet. Man skall inte
i denna debatt skylla situationen på
vägverket, ty det sköter bara de uppgifter
som har ålagts det efter de riktlinjer
som är givna.

Herr Zachrisson menar att jag borde
fundera över behoven i detta sammanhang,
men jag behöver inte fundera, ty
jag känner till dem. Jag har sagt att det
inte är något lämpligt sätt att ta pengar
från anslagen i fråga. Centerpartiet har
anvisat medel som ersättning till de
glesbygdslän vilkas anslag nu beskärs.

Egentligen var herr Zachrissons anförande
en målande beskrivning av en
misslyckad lokaliseringspolitik, som nu
har fått sådana följder att man åberopar
solidariteten för att klara de ekonomiska
besviirligheterna i storstadsområdena.
Måste solidariteten gå bara i en rikt -

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

ning? Jag trodde att den kunde omfatta
alla människor och alla regioner.

Herr ZACHRISSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för att
herr Blomkvist säger att han skall beakta
de siffror som jag har redovisat.
Om han hade studerat dem innan motionen
skrevs hade den kanske aldrig
blivit väckt.

Vad herr Eliasson i Sundborn beträffar
är jag glad över att han vill solidarisera
sig med storstadsområdenas behov.
De är, som jag har redovisat, enorma,
och de kostnader som vi nödgas
åsamka de enskilda medborgarna i storstadsregionerna
står inte i proportion
till de kostnader som medborgare i
mindre kommuner behöver bära.

Herr Eliasson i Sundborn säger att
om hans egen reservation avslås av
kammaren i votering beträffande kontraproposition
kommer han att stödja
reservationen 2 b. Hur går det ihop
med hans förklaring att han inte är
emot utvecklingen i storstadsområdena?
Vad innebär ett bifall till reservationen
2 b? Jo, herr Eliasson, ni tar
bort den ökning på 30 miljoner kronor
som Kungl. Maj :t ansett nödvändig och
som trots allt bara är en del av vad vägverket
har ansett erforderlig. Dessutom
innebär det en minskning med 20 miljoner
kronor jämfört med årets anslag,
vilket medför att vi inte kan starta några
nya arbeten i storstadsregionen samt
tvingas avbryta en del av de trafikprojekt
som redan är igångsatta. Hur kan
man uttrycka solidaritet på det sättet?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Min medverkan i denna
debatt skall inskränka sig till att jag
med några ord kommenterar de reservationer
som är fogade vid statsutskottets
utlåtande över den fråga som nu
skall avgöras av riksdagen.

Detta är ett komplicerat område. En
viss oro har kommit till synes i debat -

ten, och den kanske till sin huvudsakliga
del har sin grund i en något olika
bedömning av väginvesteringarna i förhållande
till de trafikpolitiska beslut
som riksdagen tidigare har fattat. Det
kanske just därför kan finnas anledning
att med utgångspunkt i reservationerna
göra några randkommentarer om vår
väg- och trafikpolitik.

I reservationen 1 begärs en uppräkning
av anslaget till drift av statliga vägar
med 12,4 miljoner kronor. Det budgetarbete
som föregick framläggandet
av årets statsverksproposition bedrevs
med utgångspunkt i ett läge där det med
hänsyn till den ekonomiska politikens
inriktning var nödvändigt att hålla igen
den offentliga sektorns investeringar.
I fråga om angelägenheten av att i nuvarande
högkonjunktur föra en stram
ekonomisk politik har det knappast rått
några delade meningar principiellt sett.
Från dessa förutsättningar har en hård
prioritering skett, det skall erkännas,
en prioritering där insatserna gjorts
där de ansetts mest motiverade. Jag
vågar påstå att resultatet för vägarnas
del totalt sett blivit ganska gynnsamt.

I reservationen 1 föreslås som sagt
en uppräkning av anslaget till drift av
statliga vägar med 12,4 miljoner kronor.

Med de budgetförutsättningar som
gäller innebär en sådan åtgärd att något
annat ändamål måste åsidosättas.
Vilket ändamål som inte skall tillgodoses
har reservanterna inte nämnt. Men
som ansvarig för hela kommunikationssektorn
måste jag se resursfördelningen
i ett större perspektiv. Jag anser det
vara helt omöjligt att minska anslaget
till något annat ändamål för att tillgodose
reservanternas önskemål.

Jag kan dessutom inte dela de allmänna
uppfattningar som getts till känna
att vägnätet på många sätt skulle
vara starkt eftersatt. Hur det än är och
vilken kritik som än kan riktas mot
den ena eller andra vägen och det ena
eller andra vägområdet, så byggs trots
allt åtskilliga hundra kilometer väg om

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet.

eller upprustas varje år. Vägarnas fysiska
genomsnittsstandard ökar också
ständigt. Att behoven finns där skall jag
vara den förste att erkänna; det vill
jag inte på något sätt förneka. Men en
måttlig ambitionsnivå är nog angelägen
när det gäller den offentliga sektorns
investeringsverksamhet.

1 reservationen 2 a begärs en uppräkning
av anslaget till byggande av
statliga vägar med 24,5 miljoner kronor.
De pengarna skall tillföras posten Byggande
av länsvägar, eftersom reservanterna
anser att det föreligger en eftersläpning
på vägbyggandets område som
drabbat framför allt länsvägarna. Är
det inte så att man i denna diskussion
glömmer bort den princip som fastslogs
i 1963 års trafikpolitiska beslut,
nämligen att det grundläggande kriteriet
vid bedömningen av föreslagna väginvesteringar
bör vara de olika investeringsobjektens
samhällsekonomiska lönsamhet.
Det spelar ingen roll om projekten
avser riksvägar eller länsvägar;
därvidlag gjordes det inte någon skillnad
i 1963 års trafikpolitiska beslut.
Även i direktiven för den nyligen slutförda
revideringen av flerårsplanen påpekas
detta. Vidare sades det i direktiven
att näringslivets behov av tillfredsställande
transportmöjligheter skulle beaktas,
att särskild uppmärksamhet skulle
ägnas bärighetsupprustningen av vägarna
och att behovet av kapacitetsstarka
trafikleder inom och mellan tätortsregionerna
samt mellan kommunblockens
perifera områden och deras
centra borde beaktas.

Det gäller ju bär, herr talman, som
överallt annars att få så stor nytta som
möjligt av varenda investerad krona.
Det försöker vägverket åstadkomma genom
att lönsamhetsgradera vägprojekten,
både när det gäller liinsvägar och
riksvägar. Eftersom vägverket i linje
med det trafikpolitiska beslutet funnit
att många riksvägsföretag är angelägnare
att utföra, d. v. s. lönsammare, än
aktuella länsvägsföretag — nu skall vi

Anslagen till vägväsendet

tala klartext — har en förskjutning till
förmån för riksvägarna skett. Och detta
bör redovisas, eftersom vägverket utför
riksdagens beställning. Jag finner
detta vara helt naturligt. En helt annan
sak är det om vi kan skapa resurser
för att öka anslaget. Men i den budget
vi nu diskuterar innebär naturligtvis
en ökning av ett anslag en motsvarande
minskning av ett annat — det får
vi inte glömma bort.

I reservation 2 a bär man inte talat
om vilket anslag man vill skära ned,
och det förstår jag. I reservation 2 b
vill man att de anslag som i statsverkspropositionen
tagits upp för byggande
av vägar och gator under 1971 skall
minskas med 50 miljoner kronor från
ca 330 miljoner kronor till ca 280 miljoner
kronor. Reservanterna yrkar att
dessa medel skall föras över till det
statliga vägbyggandet. Det innebär att
anslaget till städerna minskar från nuvarande
300 miljoner kronor till ca 280
miljoner kronor. Jag finner det mot
denna bakgrund i högsta grad nödvändigt
att nämna något om motiven till
mitt förslag i statsverkspropositionen
att höja anslaget till städernas trafikledsbvggande
med 30 miljoner kronor
— det är trots allt detta som förorsakat
den största oron.

Vägpolitiken ingår ju som ett element
i den allmänna trafikpolitiken. Vid bedömningen
av ifrågasatta trafikinvesteringar
borde enligt dåvarande departementschefens
mening i 1963 års trafikproposition
det grundläggande kriteriet
vara den samhällsekonomiska
lönsamheten. Ansvaret för investeringar
i fasta trafikanläggningar kommer
i framtiden liksom hittills i huvudsak
att vila på det allmänna, d. v. s. på staten
och kommunerna. Från trafikpolitisk
synpunkt är det angeläget att en rationell
samordning sker när det gäller
investeringsverksamheten. Målsättningen
skall ju vara att skapa eif transportsystem
där de olika trafikanläggningarna
och transportmedlen på optimalt sätt

4 —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 16

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

kompletterar varandra. Statens engagemang
i byggandet av trafikleder på
landsbygden och i städerna sker via två
olika anslag. I konsekvens härmed har
vi två typer av femårsplaner, där aktuella
företag skall tas upp: vi har fördelningsplanen
för byggandet i städerna
och vi har flerårsplanen för byggandet
på landsbygden.

De anslagshöjningar som tidigare
kunnat genomföras har i stor utsträckning
gynnat landsbygdssidan. Till det
skall vi lägga att vi har fått en mängd
beredskapsarbeten som också huvudsakligen
utförs på landsbygden. Samtidigt
har tätorterna vuxit. Bilismen har slagit
igenom, vilket har gjort det möjligt
för människorna utanför de egentliga
tätorterna att bo kvar där men arbeta
i tätorterna. Allt detta sammantaget har
lett till att vi snabbt fått ett framkomlighetsproblem
i städerna, och det måste
lösas för att städerna skall kunna
fungera.

Fördelningen av medel mellan dessa
två anslag är nu sådan att ett företag
i en stad måste vara samhällsekonomiskt
mycket lönsammare för att bli
utfört än om det låg på landsbygden.
Som en följd av detta begärde vägverket
i mars förra året att få flytta över
en rad aktuella trafikledsbyggen i städerna
från fördelningsplanen, där utrymmet
var knappare, till flerårsplanerna,
där det var lättare att få företagen
utförda. En sådan omfördelning
kunde jag självfallet inte gå med på annat
än i något enstaka fall eftersom
riksdagen hade fastställt de båda anslagens
storlek och därmed preciserat vart
trafikledsbyggandet borde lokaliseras.

Vid årsskiftet kom vägplaneutredningen
med sitt betänkande Vägplan
1970. Utredningen påtalar också detta
förhållande som jag här nämnt och anser
att man i framtiden bör slå ihop
de två anslagen för att få samma värdering
av trafikledsbyggen oavsett om
de ligger i städerna eller om de ligger
på landsbygden. Slutsatsen av vad jag

anfört måste bli att det är angeläget
att justera anslagen så att bättre jämvikt
kan nås vid bedömningen av företagens
samhällsekonomiska lönsamhet.

Anslaget till städerna höjdes således
med 30 miljoner kronor för 1970. Låt
mig belysa denna fråga i ett större perspektiv.
Vägpolitiken bör väl i sin praktiska
tillämpning syfta till att åstadkomma
ett från såväl framkomlighetssynpunkt
och bärighetssynpunkt som trafiksäkerhetssynpunkt
jämnstarkt vägnät
i hela landet.

Vi kan konstatera att det finns tre
allt överskuggande vägproblem i detta
land. Vi har ett framkomlighetsproblem
på Europavägarna och vissa riksvägar
i södra och mellersta Sverige. Ett annat
huvudproblem är bärighetsproblemet,
huvudsakligen i skogslänen i mellersta
och norra Sverige. Det tredje
tunga vägproblemet är vad vi kan kalla
tätortsproblemet. Alla dessa stora
problem på vägområdet fordrar en mycket
seriös behandling om vi skall kunna
stå till svars för våra beslut och
våra åtgärder.

Vid problemens belysning tvingas
man emellertid konstatera att de penningmässigt
dyrbaraste lösningarna på
dessa problem — låt mig nu inte bli
missförstådd! — avser tätorterna. Det
kostar i dag mer pengar att bygga en
kilometer väg, gata, bro, tunnel o. s. v.
i en tätort än att bygga motsvarande
kilometer väg på landsbygden. Det är
i den belysningen som man måste bedöma
den utvärdering som regeringen
har gjort när vi försökte och även dess
bättre lyckades att i årets statsverksproposition
räkna upp anslaget till byggandet
av kommunala vägar och gator
med 30 miljoner kronor.

Det värsta som kunde inträffa vore
om detta skulle uppfattas som om jag
eller någon annan icke skulle vara positiv
till en aktiv lokaliseringspolitik,
som man också nämner i denna reservation.
Det går inte att blanda ihop

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

saker och ting på detta sätt. Det gäller
inte huruvida vi skall föra en aktiv lokaliseringspolitik
eller inte, utan det
gäller att samfällt lösa tre stora vägproblem
i landet på sikt. Vare sig man bor
i storstaden eller i glesbygden i norr
eller har ett franikomlighetsproblem efter
en Europaväg i söder skall man
ändå veta att man har fått en så långt
möjligt rättvis behandling mot bakgrunden
av de aktuella problemens nödvändighet.
Varje försök att här koppla ihop
lokaliseringspolitiken med storstadsproblematiken
är dömt att misslyckas.

Vi skall klara av dagens problem så
långt vi kan nu och ta problemen på
längre sikt så fort vi över huvud taget
får större anslagsresurser att sätta in.
Då kommer frågan också i ett annat
läge.

Jag skall inte med ett enda ord ytterligare
plädera för tätorterna; vad jag
än skulle säga skulle det kunna missuppfattas,
och det vill jag inte utsätta
mig för. Jag menar bara, som någon tidigare
talare här sade — jag tror det
var herr Eliasson i Sundborn — att
man på alla håll skall kunna ställa samma
rimliga krav på att trafikapparaten
fungerar så långt det över huvud taget
är möjligt.

En sak kanske jag får tillägga. Vi
skall väl inte främja lokaliseringspolitiken
ute i landet och decentraliseringen
genom att göra det trafikmässigt odrägligt
för människorna i tätorterna.

Några korta ord, herr talman, om de
andra reservationerna.

Reservationen 4 talar om Vägplan 70.
Den remissbehandlas för närvarande,
och det är alltså för tidigt att ha någon
mening om vad som så småningom
kommer ut ur det betänkandet. Jag har
för avsikt att redovisa mina överväganden
i anledning av betänkandet för nästa
års riksdag, eventuellt i statsverkspropositionen.

Reservationen 5 behandlar avvägningen
mellan riks- och länsvägar. Den
skulle jag helt kunna förbigå här. Re -

servanterna tar upp frågan om riktlinjerna
för trafikpolitiken, men man
kan inte diskutera trafikpolitiken så
där rent allmänt utan att också diskutera
trafikinvesteringarna — de båda
sakerna hör ihop och kan inte åtskiljas.
I trafikpropositionen 1963 sades att vid
bedömningen av ifrågasatta trafikinvesteringar
det grundläggande kriteriet
skulle vara de olika investeringsobjektens
samhällsekonomiska lönsamhet.
Jag her att få upprepa detta, trots att
jag för en slund sedan också talade om
det. Det är detta som bildar grunden
för det statliga vägbyggandet och som
varit utgångspunkten vid upprättandet
av flerårsplanerna och den inbördes
angelägenhetsgraderingen av de olika
företagen.

Jag kan vara överens med reservanterna
om den betydelse som ett väl utbyggt
länsvägnät har från regionalpolitisk
synpunkt — detta underströks också
i de direktiv som gavs för flerårsplanearbetet
förra året — men trots
detta ligger, och måste ligga, som underlag
för hela verksamheten den samhällsekonomiska
bedömningsgrunden.

Vad slutligen beträffar reservationen
6, som handlar om vägväsendets finansiering,
vill jag säga att frågan om avgiftsbelagda
trafikanläggningar ju också
behandlades i 1963 års trafikproposition
och då avgjordes av riksdagen.
Såvitt jag vet har sedan dess ingenting
nytt framkommit som kan ge anledning
till en ändrad inställning. Jag har därför
inte funnit skäl att räkna upp alla
de argument som kan anföras mot en
avgiftsfinansiering av vissa trafikleder.
Jag vill bara erinra om att ett system
med bl. a. avgiftsbelagda vägar och broar
måste innebära en form av dubbelbeskattning
och att de tillgängliga resurserna
inte ökar genom denna form
av finansiering. Dessutom rimmar det
hela illa med principen om jämlikhet
mellan landets olika delar vid bedömningen
av vägföretagens angelägenhetsgrad.

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

Herr talman! Vid den hårda prioriteringen
på detta område, liksom på alla
övriga områden, där vi har tvingats till
en sådan i skenet av den ekonomiska
situationen, har hänsyn hela tiden tagits
till nödvändigheten att försöka hålla
nere de offentliga investeringarna så
långt som möjligt. Mot bakgrund av vad
jag här sagt och som varit mycket kort
och koncentrerat — jag har hela tiden
rört mig kring reservationerna — är
det min förhoppning att de beslut som
här skall fattas inte skall innebära, att
man river upp en prioritering och en
bedömning som trots allt hela tiden har
kännetecknats av — jag vill upprepa
det — ett allvarligt menat försök att
komma ytterligare en bit fram mot målet
att få bättre vägar i hela vårt land.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Får jag först i anslutning
till vad kommunikationsministern
sade understryka att det anslag som det
här är fråga om till byggande av kommunala
vägar och gator och som man
nu vill pruta på ifrån reservanternas
sida måste tillföras storstäderna oavsett
lokaliseringspolitiken. Även om vi med
en riktig regionalpolitik kan hämma
storstädernas tillväxt och få till stånd
en utflyttning ifrån de större städerna,
är ändå behoven så stora när det gäller
trafiklederna, att dessa pengar synnerligen
väl behövs. Jag har tidigare illustrerat
det med uppgiften om hur mycket
pengar t. ex. Göteborgs stad är
tvungen att ta ur egen ficka för byggande
av trafikleder, trots att de är statsbi
dragsberättigade.

Vidare tycker jag att kommunikationsminister
Norling bär gav ett mycket
intressant bidrag till diskussionen
om den framtida vägpolitiken. Vi är
överens om att det är nästa år som tiden
är inne att föra den stora debatten,
då kommunikationsministern har lagt
fram sin syn på Vägplan 70 efter det
att denna har remissbehandlats. Men vi

borde väl också kunna vara överens om
att det vore önskvärt att va kunde föra
den debatten åtminstone från den utgångspunkt
som vägplanen har som minimialternativ.
Med de anslag som för
närvarande utgår når vi inte upp till
den miniminivå som vägplaneutredningen
hade uppställt.

Det är klart att det alltid måste bli
fråga om en hård prioritering och avvägning
mellan olika investeringsändamål.
Men jag har sagt i mitt första anförande,
att jag hälsar med stor tillfredsställelse,
att man nu börjar verkställa
sådana lönsamhetsberäkningar
också i fråga om väganslagen att det
kan ske en verklig avvägning mellan
dessa och andra investeringar från såväl
företagsekonomiska som samhällsekonomiska
lönsamhetssvnpunkter.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig erinra om Edvard
Persson som på sin tid sjöng: »Jag
har bott vid en landsväg i hela mitt liv
och sett människor komma och gå.» Så
har det också varit för oss: Vi har sett
den ene kommunikationsministern komma
och den andre kommunikationsministern
gå. Det har inte varit länge som
de har uppehållit sin post, och jag förstår
dem; posten som kommunikationsminister
är i verkligheten tämligen
omöjlig att klara.

Herr statsrådet talar om vad han skall
göra nästa år. Jag hoppas att han inte
är kommunikationsminister nästa år,
utan att han då har fått en annan trevlig
och bättre syssla. Vi har som bekant
val i höst, och det kan tänkas att det
blir någon förändring då.

Vi kommer inte långt, när vi nu pillar
litet med anslag och med fördelningar
av dem och flyttning över gränserna
mellan tätortsregioner och glesbygder.
Problemet är ju att efterfrågan bara
växer. Biltätheten blir större och större,
medan tillgångarna står tämligen stilla.
I det läget manar kommunikationsmi -

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

nistern här till måttliga ambitioner.
Det var också ungefär vad jag trodde
att han skulle säga. Jag uttryckte saken
i mitt första anförande så, att regeringen
manade till förnöjsamhet, tålamod
och förbidan, d. v. s. bilköer, längre bilköer
och ännu längre bilköer. Vi ser ju,
ärade kammarledamöter, klart framför
oss omöjligheten att med de tillgångar
som nu har stått till huds på statsbudgeten
och som framöver kan bli aktuella
klara de problem som ligger framför
oss.

Från vårt håll har föreslagits att man
skall komplettera budgetfinansieringen
med lånefinansiering och med avgiftsfinansiering.
Men vilka förslag har regeringen
framlagt? Tänker den göra
någonting åt det här problemet? Avser
regeringen att stoppa ökningen av bilparken
eller tänker den drastiskt höja
bilskatterna?

Kommunikationsministern framhöll
att 1963 års trafikutredning hade sagt
si eller så om långivning och avgiftsfinansiering,
varefter ingenting inträffat.
Det påminner mig om kammarkollegium
som omkring år 1920 skulle yttra
sig angående jordarna vid Värnhems
kloster och som därvid uttalade att
»kammarkollegium år 1628 avgav följande
yttrande, varefter intet inträffat
som har kommit kollegium att överge
kollegii intagna ståndpunkt».

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Herr statsrådet framhöll
att det är omöjligt att tillgodose alla
behov, och beträffande reservationen
1 såg han ingen möjlighet att minska
något annat anslag, om anslaget till
drift av statliga vägar höjs med 12,4
miljoner kronor. Nej, herr talman, det
är inte fråga om någon sådan minskning,
eftersom det här gäller en ökning
av anslaget med 12,4 miljoner i nya
pengar.

Statsrådet sade också att vägstandarden
är god, men därom kan man nog
tvista. Länsstyrelserna och planerings -

råden har ofta en helt annan uppfattning
om vägstandarden och behovet av
vägbyggande.

Med anledning av talet om att låta
byggandet av riksvägar baseras på lönsamhetsberäkningar
måste jag säga att
man kan mäta trafikintensitet, tidsvinst,
fordonsslitage m. m., men att det
måste vara svårt att vid sådana lönsamhetsberäkningar
mäta effekterna av exexempelvis
en aktiv regionpolitik och
de olägenheter som uppstår i de mindre
tätbefolkade regionerna på grund av
att väginvesteringar uppskjuts år efter
år. Vi som arbetar i länssammanhang
vet att det sekundära vägnätet alltid
åsidosätts i femårsplan efter femårsplan.
Ingenting kommer till utförande,
och det är just därför vi anser att det
behöver göras en insats för att markera
en god vilja, och i det syftet har vi föreslagit
en ökning med 24,5 miljoner
kronor.

Statsrådet framhöll att man naturligtvis
kan höja anslaget bara det finns resurser
men att de totala medlen till vägväsendet
ju inte har ökats sedan år
1966. I år sker det emellertid t. o. m. en
reell minskning av anslaget till byggande
av vägar på mellan 10 och 15 miljoner,
och det är detta, herr talman, som
vi regagerar mot. Finns det inte resurser
för anslagsökningen måste man ändå
försöka åstadkomma en rättvis fördelning
av de anslagsmedel som står
till buds.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Företrädare för regering
och socialdemokrati, framför allt
landets statsminister, brukar framhålla
betydelsen av att handla med vad som
kallas politisk vilja, men sällan har jag
hört ett statsråd vara så långt ifrån att
markera en politisk vilja som statsrådet
Norling i sitt anförande här i kammaren.
Den politiska viljan var fullständigt
obefintlig. Som herr Dahlgren sade
i ett tidigare inlägg försöker kommuni -

Torsdagen den 9 april 1970

54 Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

kationsministern göra gällande inför
riksdagen att han är fullständigt i händerna
på vägverket, att han är helt bunden
vid 1963 års beslut och att han oavsett
vad det beslutet leder till inte kan
ompröva det. Vidare påstår han att ett
efterlevande av det anslagstekniskt mest
krångliga systemet är nyckeln till framgång
på det här området.

Efter allt detta säger sedan statsrådet
att varje försök att göra det totala anslagets
fördelning till en fråga av regionalpolitisk
eller lokaliseringspolitisk
betydelse är dömt att misslyckas. Detta
är ett egendomligt — eller kanske ett
rättvisande — uttryck för regeringens
sinnelag och vilja till kategoriska bedömningar.
När regeringen har talat,
finns det inte ens utrymme för andra
bedömningar. Innebörden av kommunikationsministerns
deklaration är ju att
det är utsiktslöst att få gehör för några
andra bedömningar än regeringens
på frågan om vägmedlen.

Sedan vill jag anknyta till vad herr
Eliasson i Sundborn sade och till det
som står i centerpartiets reservation.
Vi är fullt på det klara med att vi under
några decennier har haft en utveckling
här i landet, som i långa stycken stimulerats
genom centrala politiska beslut
och som har inneburit en stark befolkningskoncentration
till vissa områden.
Då är det självklart att man exempelvis
när det gäller trafikleder och vägar
måste ge människorna i sådana områden
möjligheter att komma till och från
sina arbeten. Gång på gång har det från
skilda håll framhållits att denna befolkningskoncentration
har varit en av förutsättningarna
för att vi skulle klara av
den ekonomiska utvecklingen och stå
oss i den internationella konkurrensen.
Men om denna koncentration är så samhällsekonomiskt
fördelaktig, varför
måste då självklara och naturliga investeringar
för att möjliggöra för människor
att leva och verka i dessa områden
innebära, att man skall radikalt sänka
ambitionsnivån i praktiskt taget alla

andra delar av landet än i storstadsområdena? Vi

har sagt att vi anser det självklart
att vägar och trafiksystem skapas i de
stora befolkningscentra, men det får
inte ske till priset av en sänkt ambitionsnivå
på andra håll. Därför har vi
föreslagit en uppräkning av anslaget.
Men trots att statsrådet är medveten
härom står han här och säger: »Tala
om var ni i stället vill pruta!» Här gäller
det ju ett tillskott av friska pengar,
såsom herr Dahlgren redan flera gånger
har understrukit.

Om regeringen menar allvar med deklarationerna
i lokaliseringspropositionen
— och det förutsätter jag att den
gör — om betydelsen av en utvecklad
industriell miljö för att vi skall ha framgång
i våra lokaliseringspolitiska strävanden,
hur kan regeringen då samtidigt
krypa bakom en anslagsteknik som
gör att statsrådet låses i sitt handlande
och innebär att man genom centrala politiska
beslut sänker ambitionsnivån för
region efter region här i landet? Vad
är det som konstituerar den industriella
miljön? Ja, vi är väl överens om, herr
kommunikationsminister, att en avgörande
faktor därvidlag är vägnätet. Men
nu ser näringslivet att vägverket, uppenbarligen
med regeringens samförstånd,
serverar de belopp som skall stå
till länsstyrelsernas förfogande för planeringen
under de närmaste fyra åren
och som för region efter region innebär
en brant utförskurva. Vägverkets skrivelse
presenterades sommaren 1969,
och den första budgeten därefter innebar
prutningar i överensstämmelse med
skrivelsen.

Hur skall näringslivet kunna uppfatta
detta som annat än en sänkt ambitionsnivå?
Väntar sig verkligen regeringen
att näringslivet och andra intressenter
skall söka sig ut i dessa områden och
där börja sätta fart på motorn samtidigt
som regeringen vid sin egen avvägning
gör denna prutning? Jag hävdar att vi,
om vi skall kunna räkna med förståelse

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

inom näringslivet, även när det gäller
beslut av denna typ måste visa att vi är
beredda att i varje fall upprätthålla hittillsvarande
ambitionsnivå.

Gör sedan inte, herr statsråd, de 24,5
respektive 12,5 miljonerna till samhällsekonomins
ödesmiljoner! Det är till sist
här en fråga om den politiska viljan,
och jag konstaterar med besvikelse vilket
uttryck denna vilja tar sig inom regeringen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! När man här talar om
ödesmiljoner mot bakgrunden av centerpartiets
politik räcker det inte med
24,5 miljoner kronor. I går fördes en
ekonomisk debatt i denna kammare,
där man bl. a. diskuterade det för ett
par tre dagar sedan framlagda förslaget
om en 25-procentig investeringsavgift
för oprioriterade byggen. Centerpartiets
ledare anslöt sig därvid, enligt
vad flerparten av oss uppfattade, till
denna finansministerns åtgärd. Frågan
är väl inte, herr Fälldin, vad man politiskt
vill eller inte vill utan om man
över huvud taget vill något. Frågan är
väl om man vill något bestämt, så att
man eventuellt i dag fortfarande vill
detsamma som i går.

Det måste ändå finns en rimlig gräns
för hur man i riksdagen får laborera
med uttalanden och resonemang i ekonomiska
frågor och skifta ståndpunkt
från måndag till torsdag.

Nej, säger herr Fälldin, varken kommunikationsministern
eller någon annan
medlem av regeringspartiet har en
politisk vilja när det gäller väganslagen.
Detta menar han att jag skulle ha dokumenterat
för en stund sedan när jag,
trots att jag var tveksam om huruvida
jag kunde göra det från denna talarstol,
upprepade vad riksdagen själv hade beslutat
1963. Det kan ju nästan uppfattas
som en förolämpning mot kammarens
ledamöter att upprepa politiska beslut
som inte är mer än sju år gamla. Jag

antog emellertid att det var lämpligt att
göra det i denna diskussion för att vi
inte för ett ögonblick i stridens hetta
skulle glömma bort vad som beslutats i
gången tid.

Det kan alltså knappast vara något
större bevis på bristande politisk vilja
att man läser upp riksdagsbeslut, även
om man lägger in dem i en något annan
förpackning än vad som skedde när
riksdagen fattade dem. Det är i stället
fråga om att tala om hur saker och ting
förhåller sie.

Om herr Fälldin och andra som kan
dela hans uppfattning fortfarande anser
att väganslagen skall fördelas på ett annat
sätt än vad som är fastlagt i 1963
års trafikpolitiska riktlinjer, bör ni därför
börja med att ändra på dessa riktlinjer.
Ni skall inte hoppas på att de
som lyssnar på er inte känner till riktlinjerna
och att ni skall kunna skaffa
er en vinst av politiskt eller annat slag
på kuppen.

Det är i högsta grad utslag av en bristande
politisk vilja att bära sig åt på
det viset. Och jag är säker på att åtminstone
denna kammare inte låter sig behandlas
på detta sätt, herr Fälldin. Det
kan möjligtvis passa på ett större eller
mindre möte någonstans, där man hastigt
och lustigt i ett replikskifte måhända
kastar ur sig sådana här värderingar,
men det passar såvitt jag förstår inte
i denna kammare.

Om man menar allvar med talet om
en ny prioritering av vägpengarna skaU
man som sagt angripa riktlinjerna från
1963. Och gör då det rejält och ordentligt
och ange var vi skall lägga de stora
tunga väganslagen! Skall vi ta bort dem
från de stora trafiklederna? Skall vi ta
bort dem helt eller delvis från de stora
tätorterna och fördela dem på något
annat sätt, så ge uttryck åt det i klartext
och försök inte med det gamla
konststycket att både äta upp kakan
och ha den kvar! Det skall inte lyckas.

Jag gav i mitt förra inlägg en resu -

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

mé över hur budgetarbetet på detta område
hade bedrivits. Det har inte i något
avseende skilt sig från det budgetarbete
som ägt rum under tidigare år
utifrån de riktlinjer som riksdagen 1963
fastlagt. Det är kort och gott på det
viset — som jag också sade — att så
länge vi har att följa riktlinjerna, så
gör vi också det. Beslutet innebär ju att
vi i fråga om investeringsanslag till byggande
av vägar och gator för varje investering
skall ta hänsyn till vad som är
samhällsekonomiskt lönsamt, försöka få
ut det mesta möjliga av varje krona, försöka
— som jag också tillät mig säga
— handla på ett sådant sätt att vi kan
ge så mycket till lösningen av vart och
ett av de tre stora vägproblemen i landet
att det går att försvara.

Men det lär knappast löna sig att fortsätta
denna debatt när man — som här
skett — har mage alt framföra rent
osakliga argument. Vi har behov av att
föra en stram ekonomisk politik — en
politik som ju sanktionerats av centerpartiets
ledare för bara några dagar sedan
— och ändå ställer man yrkanden
som, om de vann gehör i detta fall, naturligtvis
också kunde ställas i fråga om
andra områden. Jag för min del har att
ta hänsyn till hela kommunikationsområdet.
Men börjar man med en uppluckring
här kan man säkerligen finna andra
angelägna behov på detta område
som också vore värda en mässa.

Det är därför, herr talman, som jag
på det skarpaste måste reagera mot det
sätt på vilket herr Fälldin argumenterat
för ett bifall till reservationen.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet gör återigen
en värdering -— nu gäller det min debatteknik.
Jag får rådet att använda den
debatteknik jag tillämpat här i kammaren
på större eller mindre möten, där
den skulle passa bättre. Låt mig då säga
att jag har för vana att tala på samma
sätt vare sig jag står här i kammaren el -

ler ute på ett möte. Om statsrådet har
en annan teknik är det hans plåga, inte
min.

Det är intressant att notera det allra
sista som statsrådet sade, nämligen att
om man nu skulle kunna offra dessa
40 miljoner ytterligare, så finns det också
andra behov att tillgodose på kommunikationsområdet.
Jag tycker att befolkningen
i de län som drabbas av nedskärning
skall tänka på att så långt
tillbaka på listan står upprustningen av
länsvägarna.

Och så skulle vi inom centern plötsligt
sätta 1963 års trafikpolitiska beslut
ur spel, om vi tillförde ifrågavarande
anslag 12,5 respektive 24,5 miljoner ytterligare
— det är vad det är fråga om!
Fullständigt fantastiskt! Statsrådet har
här stått och argumenterat för att han
kunde pruta på vägverkets förslag —
och detta skulle innebära den perfekta
uppföljningen av 1963 års trafikpolitiska
beslut rent anslagstekniskt. Han
kunde pruta och ändå gäller det! Om vi
i centerpartiet vill öka ett anslag med
några miljoner skulle vi däremot försätta
beslutet ur kraft!

Sedan skulle det vara nya värderingar
som ligger bakom! Jag tycker nog
att detta är ganska ledsamt. Har verkligen
landets kommunikationsminister inte
lagt märke till den stora debatt som
ägde rum i december 1969? Riksdagen
tog enhälligt ett utskottsutlåtande, i vilket
man framhöll nödvändigheten av
lokaliseringspolitiska aspekter på användningen
av vägpengarna. Har detta
verkligen gått det ansvariga statsrådet
förbi?

Allvarligt talat måste jag säga att det
hela blir värre ju längre debatten pågår.

Återigen: Gör inte dessa miljoner till
samhällsekonomins ödesmiljoner! Tänk
själv på hur alltsammans fungerar. Vid
riksdagens början framlades en statsverksproposition
och väcktes motioner,
och vid riksdagens början förklarade
landets finansminister att 45 000 miljoner
kunde budgetens omslutning vara.

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

Här rör det sig om ytterligare 40 miljoner
kronor. Gör inte dem till några
ödesmiljoner!

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Jag har närmast begärt
ordet med anledning av att jag i detta
sammanhang väckt en motion, som går
ut på att man i nästkommande budget
ökar ramarna för att kunna tillgodose
angelägna behov, vilka i någon mån
sammanfaller med synpunkter som kanske
framförts här tidigare men som gäller
en speciell fråga. Jag är tacksam,
för att chefen för kommunikationsdepartementet
är närvarande i kammaren,
även om mitt anförande alltså kommer
att gälla en speceill fråga i det övriga
skall vi säga mera ödesmättade resonemanget.
Först måste jag kanske referera
något ur motionen för att få fram
bakgrunden.

År 1963 fattade Skaraborgs läns landsting
ett principbeslut om nybyggande
av ett lasarett i Mariestad. Vid höstsessionen
1965 antog landstinget en generalplan
för sjukvården i länet som på
många håll ansågs vara mycket föredömlig.
Enligt denna skulle också Mariestads
lasarett byggas ut. Sedan vidtogs
vissa tekniska arrangemang för att
få bygget att komma i gång och även
bli utfört. Man hade vissa svårigheter
att erhålla igångsättningstillstånd, eftersom
det dåvarande läget inte var så
gynnsamt. Under de överläggningar som
följde med centrala myndigheter fick
man emellertid uppfattningen att tillstånd
skulle beviljas för uppförande
av nybyggnaden. Denna uppfattning
grundades kanske främst på att inrikesministern
vid eu uppvaktning i slutet
av september 1966 sade att projekteringen
kunde fortsätta. Vid överläggning
i februari 1968 ingick besked om
att man inte kunde räkna med att lasarettet
skulle få byggas.

Allt detta skedde enligt den generalplan
för sjukvården jag här refererat
till. Det var fråga om ett bassjukhus av

fyra, vilket skulle tjäna ett av de fyra
distrikt i vilka länet skulle indelas. Man
kom emellertid fram till att det enda
man kunde göra var att uppföra ett
långvårdssjukhus i stället för det planerade
lasarettet för att på detta sätt förse
distriktet med en specialistläkarstation
som skulle fungera för öppen vård och
liknande i enlighet med de riktlinjer
som dragits upp.

På planeringen av lasarettet hade
emellertid landstinget lagt ut noga räknat
4 092 418 kr., som man inte kunde
tillgodogöra sig vid projekteringen av
det långvårdssjukhus som i stället skulle
uppföras. Därtill kom ungefär 1 miljon
kronor som Mariestads stad använt för
förberedelsearbeten, vilka heller inte
hade behövts om planeringen från början
hade inriktats på ett långvårdssjukhus.

Som ersättning replierar man nu på
ett kärnsjukhus i Skövde, ungefär fyra
mil från Mariestad. Den väg — nr 48 —
som förbinder den norra länsdelen med
kärnsjukhuset är emellertid inte i det
skick som man skulle kunna kräva, och
dess utbyggnad måste därför prioriteras.
Detta arbete, kostnadsberäknat till
ungefär 15 miljoner och planerat att
utföras 1971—1973, har så att säga fått
ta hand om de vägpengar som funnits
tillgängliga inom länet. Andra projekt,
som tidigare planerats, nog så angelägna,
sköts alltså längre fram i tiden för
att man skulle kunna tillgodose detta
vägbygge som i sin tur var avhängigt
av att det lasarett som ursprungligen
avsetts inte blev byggt.

Vad vägarna beträffar har det tidigare
talats om hur man har prioriterat
storstadscentra och tagit pengar från
övriga län för att kunna tillgodose dem
inom en ram, som i stort sett har varit
oförändrad under ett flertal år. I
Skaraborgs län har det under åren 1967
—1969 byggts vägar för — summorna
inkluderar även de AMS-medel som
kommit till användning — 22,3 miljoner
år 1967, 24,8 miljoner år 1968 och

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

22,4 miljoner år 1969. Beloppen för de
följande tre åren är 15 miljoner för
år 1970, 8,6 miljoner för år 1971 och
5,5 miljoner för år 1972. Detta betyder
att man är nere i en tredjedel eller en
fjärdedel av tidigare anslag. Det är en
händelse som ser ut som en tanke att
de 5 miljoner, som man så att säga fick
kasta ut i onödan på det lasarett som
inte blev av, i stort sett är lika med vad
man erhåller i vägpengar till hela länet
under 1972.

Inom planläggningsområde väst, dit
Skaraborgs län hör, investeras enligt
planen 1970—1974 totalt 1 077 miljoner
kronor i statliga medel. Härav kommer
på Skaraborgs län endast 5—6 procent,
under det att länet har 34 procent av
riksvägarna inom planläggningsområdet
och 21—22 procent av Europavägnätet
samt 27—28 procent av det totala
vägnätet, ävenså ca 17 procent av befolkningen.

Jag lägger mig i detta fall, herr talman,
inte så mycket i diskussionen om
vilken region som skall avstå pengar
och vilken som skall ha ökade anslag.
Om man skulle ta medel från storstadsområdena
och ge dem till de mindre
tätbefolkade regionerna — i detta fall
inom planläggningsområde väst — skulle
Göteborgsregionen få släppa till pengar
åt bl. a. Skaraborgs län. Jag tror
mig veta att även storstadsområdena behöver
de pengar som de får, men jag
vet också att vi i Skaraborgs län så
förtvivlat väl behöver de anslag som vi
erhållit tidigare men som nu, enligt
planerna, skärs ned till en fjärdedel
när vi kommer fram till år 1972.

Det blir inte mycket kvar, om man
också räknar med den väg som skall
byggas mellan kärnsjukhuset och den
norra länsdelen, som gått miste om sitt
lasarett. På grund av de förhoppningar
vilka som sagt väcktes vid en uppvaktning
hos en ledamot av regeringen användes
planeringsmedel för förberedelsearbeten
för lasarettet. Det visade sig
sedan att dessa pengar var bortkastade

— de hade räckt till att täcka ett helt
års behov beräffande vägnätet. I motionen
krävs nu extra vägpengar 1971—
1973 för att vägen till kärnsjukhuset i
Skövde, som får ersätta det planerade
sjukhuset, i stället rustas upp.

Jag tycker inte att det är orimligt,
herr talman, att begära att den ena handen
skall veta vad den andra gör —• i
detta fall att en ledamot av regeringen
samverkar med en annan ledamot och
tar konsekvenserna av hans handlande.
Jag ber därför att få yrka bifall till
motionsparet 1:726 och 11:831. Däri
föreslås »att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att man vid kommande planering tar
hänsyn till i motionen framförda synpunkter
beträffande väg 48 och i samband
därmed för åren 1972 och 1973
vidgar ramarna med erforderliga belopp».

Avslutningsvis vill jag understryka att
jag delar de synpunkter som har framförts
i debatten att om vi skall kunna
ge vägarna erforderlig standard måste
anslagen räknas upp. Indirekt kan detta
medföra besparingar på andra områden.
Jag har i mitt anförande vidrört
en sjukhusfråga; det finns också något
som kallas säkerhet på vägarna — trafikolyckorna
är ett mycket allvarligt kapitel.
Om vägstandarden ökas kan antalet
sådana olyckor reduceras, och pengarna
skulle därmed vara väl använda.

Herr talman! Det är en liten fråga i
det stora komplexet som jag har tagit
upp, men den är därför inte mindre
viktig och jag hoppas på kommunikationsministerns
förståelse när nästa
budget görs upp och att då ramarna kan
vidgas i enlighet med motionens syfte.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Mitt inlägg i debatten
skall bli mycket kort, men jag vill gärna
säga några ord om den fråga som vi
nu behandlar.

En arbetsgrupp, som tillsattes av regeringen
1966 med uppgift att bl. a. stu -

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

dera glesbygdsproblemen från kommunikationssynpunkt,
gjorde i juli 1969
följande förnuftiga uttalande: Vägbyggande
i sig självt är ett av de viktigaste
medlen då det gäller att bryta isoleringen
och utveckla glesbygdernas kommunikationer.

Detta uttalande har tyvärr inte på
något sätt påverkat kommunikationsministerns
äskanden i fråga om anslag till
länsvägar och övriga mindre vägar. Vägverkets
ramfördelning, som ligger till
grund för flerårsplanen fram till 1974,
visar att möjligheten att upprusta dessa
vägar är helt utesluten. Totalt minskas
anslaget till byggande av länsvägar från
152 miljoner kronor till 88 miljoner
kronor — detta mitt under en tid
då antalet bilar ökar i accelererad takt.

Herr Lindberg ironiserade för en
stund sedan över centerpartiets kamp
för en förnuftig vägpolitik, med andra
ord för de ökade anslg till vägväsendet
som vi har begärt. Han jämförde våra
krav på detta område med vad vi sade
under gårdagens ekonomiska debatt. Låt
mig då bara peka på automobilskattemedelsfondens
saldo. Ställ detta i belysning
av finansministerns uttalande i
riksdagen — jag tror det var år 1963

— då det hade påvisats att automobilskattemedlen
ej användas för avsett ändamål.
Herr Sträng sade då, att automobilskattemedlen
skulle användas för
sitt ändamål då arbetsmarknadsläget det
medgav. Sedan dess har vi haft ett sådant
arbetsmarknadsläge vid flera tillfällen,
och vi har samme finansminister
nu som då. Men likväl avsätts för kommande
budgetår cirka 700 miljoner kronor
av automobilskattemedel till budgetregleringsfonden.

Bilarna har — jag har sagt det förut

— blivit en statens mjölkko. Men det
måtte väl ändå inte vara meningen att
bilskattemedlen skall finansiera andra
ändamål än just det som de är avsedda
för.

Herr talman! .lag skall på grund av
den sena timmen inte vidare utveckla

detta tema. Jag vill bara nämna att i
motionerna 1:364 och 11:402 framhålles
angelägenheten av en ökning av vägbyggandet
i Älvsbogs län. Motionärerna
pekar speciellt på de lokala förhållandena,
men Älvsborgs län är givetvis
inte det enda län där det ringa väganslaget
förhindrar en positiv utveckling
i länets olika delar. Anslaget för byggande
av vägar kommer enligt ramfördelningen
i Älvsborgs län att minska
från 13,9 miljoner år 1970 till 2 miljö-,
ner år 1974, vilket betyder en katastrof
för våra vägar.

Herr talman! Jag her att få yrka bifall
till motionerna 1:364 och 11:402.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Utskottet har under
punkt 2 haft att behandla en motion
som jag och några medmotionärer avgivit
rörande fria resor vid överfart till
fastlandet för bofast befolkning på skärgårdsöarna.
I det vida perspektiv som
kännetecknat dagens debatt angående
kommunikationsfrågorna kan denna
fråga kanske betecknas som liten — det
skall gärna erkännas — men för de
människor som det här gäller är detta
givetvis en mycket viktig fråga. 1963
års riksdagsbeslut innebar att alla bygder
i vårt land skulle tillförsäkras en
tillfredsställande transportförsörjning,
men det förutsattes att detta inte var
möjligt utan särskilda insatser från
samhällets sida inom en del glesbygdsoch
skärgårdsområden. Sju år efter detta
beslut kan man konstatera att många
människor i skärgårdsområdena inte
har fått sina förhoppningar om en hygglig
transportförsörjning tillfredsställda,
och man frågar sig hur det skall bli
möjligt.

Utskottet framhåller att en hel del
möjligheter står till buds. Man säger
bl. a. att det åligger vederbörande vägmyndigheter
att planera för detta ocli
att det på det under sjätte huvudtiteln
upptagna anslaget till enskilt vägunderhåll
finns medel disponibla till båt- och

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

färjeförbindelser av det slag som vi berört
i motionen. Utskottet fortsätter:
»Sådana bidrag utgår också f. n. i viss
omfattning.» Det är värt att observera
att de utgår endast s>i viss omfattning».
Fortfarande finns det en mängd människor
bland den bofasta skärgårdsbefolkningen
som anser sig orättvist behandlade
när det gäller förbindelserna med
fastlandet; de åsamkas höga kostnader
för övertransport av sina bilar och även
för persontransporterna.

Herr talman! Jag har inget yrkande.
Jag vill bara uttala en förhoppning att
man vid det planeringsarbete som görs
försöker åstadkomma en lösning av
dessa problem, så att människorna i
dessa områden verkligen får en känsla
av att de är rättvist behandlade när
det gäller transportförsörjningen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2
mom. 2 i utskottets utlåtande nr 6, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 114 ja och
49 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2: o) bifall till reservationen 2 a av herr
Bengtson m. fl.; samt 3: o) bifall till
reservationen 2 b av herr Birger Andersson
m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Dahlgren begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 2: o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr
Blomkvist votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 2 mom. 3 i statsutskottets
utlåtande nr 6 antager reservationen
2 a av herr Bengtson m. fl., röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kon -

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

^proposition i nämnda votering antagit
reservationen 2 b av herr Birger
Andersson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Blomkvist begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 66 ja och 11 nej, varjämte
87 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2 :o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2
mom. 3 i utskottets utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 a av herr Bengtson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha''
röstat för ja-propositionen. Herr Dahlgren
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 134
ja och 27 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BLOMKVIST (s), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla att
jag avsåg att rösta NEJ vid voteringen
om kontraproposition, men på röstfördelningstablån
markerades AVSTÅR.

Mom. 4 a—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 7

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2
mom. 7 i utskottets utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 112 ja och 49 nej,

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (m),
som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag avsåg att rösta JA men råkade
rösta NEJ.

Mom. 8

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Dahlgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2
mom. 8 i utskottets utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Dahlgren begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 93 ja och 71 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 9-—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 12

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 364
och 11:402; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 13

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. lk

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 726
och 11:831; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 15—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 22

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr andre vice talmannen Cassel
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2
mom. 22 i utskottets utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 6 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkänna -

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader

gav, att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr andre vice talmannen
Cassel begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 137
ja och 24 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 23—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Statens trafiksäkerhetsverk:

Förvaltningskostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt Cl, s. 51—
55) föreslagit riksdagen att till Statens
trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 10 630 000 kr.,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 714
av herrar Helén och Bengtson samt
II: 552 av herrar Hedlund och Gustafson
i Göteborg i vad avsåge hemställan
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om en utredning
beträffande trafiksäkerheten syftande
till så energiska åtgärder att en sänkning
av olycksfrekvensen med minst
50 procent fram till mitten av 1970-talet
bleve möjlig,

dels motionen II: 13 av herr Sjöholm,
vari hemställts att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t begära att en
parlamentarisk utredning snarast tillsattes
med uppgift att skyndsamt föreslå
åtgärder för en säkrare motortrafik,

dels motionen II: 15 av herr Wiklund
i Stockholm,

dels de likalydande motionerna I: 737
av herr Wirtén och II: 851 av herr
Tobé m.fl., vari hemställts att riksdagen
gåve Kungl. Maj:t till känna vad i
motionerna anförts rörande inrättande
av en utredningsbyrå inom trafiksäkerhetsverket.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Statens trafiksäkerhetsverk:
Förvaltningskostnader
för budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 10 630 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 737 och II: 851,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 714 och II: 552 i vad de avsåge
utredning rörande trafiksäkerheten
samt motionen II: 13,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 15.

Reservationer hade avgivits

8. beträffande inrättande av en utredningsbyrå
av herrar Bohman (m),
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Eric Peterson (fp),
Strandberg (m), Johan Olsson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep), Gustafson i
Göteborg (fp), Nordstrandh (m), Cassel
(m), Dahlgren (ep), Westberg i
Ljusdal (fp) och Sundman (ep), som
ansett att utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:737 och 11:851 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört rörande inrättande
av en utredningsbyrå inom trafiksäkerhetsverket; 9.

beträffande utredning rörande trafiksäkerheten
av herrar Bohman (m),
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Eric Peterson (fp),
Strandberg (m), Johan Olsson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep), Gustafson i
Göteborg (fp), Nordstrandh (m), Cassel
(m), Dahlgren (ep), Westberg i
Ljusdal (fp) och Sundman (ep), som

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader

ansett att utskottet under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 714 och II: 552 såvitt nu
var i fråga samt motionen II: 13 som
sin mening ge Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört om utredning
rörande trafiksäkerheten.

Herr TALMANNEN yttrade:

Överläggningen rörande denna punkt
må omfatta jämväl punkterna 4—6, men
yrkanden beträffande dessa punkter
framställes först sedan de föredragits.

Punkten 3 föredrogs; och anförde
därvid:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Reservationen 8 vid
punkten 3 i statsutskottets utlåtande nr
6 gäller en beställning hos regeringen
om inrättande av en utredningsbyrå
vid trafiksäkerhetsverket. Om man studerar
vad trafiksäkerhetsverket begärt
och vad departementschefen föreslår i
propositionen, finner man, att Kungl.
Maj:t har prutat 12,3 miljoner på begärda
23 miljoner, d. v. s. ungefär hälften.
Det är en uppseendeväckande stor prutning
och det ger ju anledning att se
litet närmare på saken. När man gör
det visar det sig, att det främst är informationen
och långtidsarbetet i verket
som har fått sitta emellan. I motionerna
I: 737 och II: 851 har vi betonat
vikten av ett allvarligt trafiksäkerhetsarbete.
Vi önskar att trafiksäkerhetsverket
skall ges möjlighet att leva
upp till det programuttalande som
gjordes av dåvarande kommunikationsministern
Olof Palme när verket inrättades.
Han sade, att det är en angelägen
uppgift att söka undanröja den nuvarande
splittringen genom att uppdra
åt ett enda organ att ansvara för trafiksäkerhetsspörsmålen
inom vägtrafiken
och att ge detta organ sådana resurser
att det kan inta en ledande ställning
inom trafiksäkerheten.

Motionärerna har vid granskning av
verkets petita och propositionen kommit
fram till att verket i första hand
bör ges möjlighet att tänka framåt och
inte hara hålla på med utredningar och
åtgärder på kort sikt och vi föreslår
därför att trafiksäkerhetsverket skall
ges resurser som möjliggör detta. Exempel
på uppgifter som nu inte tycks
medhinnas är, att döma av verkets framställning,
frågan om däckdubbar, vägsaltning,
differentierade körkort, utvidgning
av kontrollbesiktningsverksamheten,
utformning av trafikmiljön
i stadsplaner och vägverkets arbetsplaner
för vägar. Med den motiveringen
har vi föreslagit, att riksdagen skall ge
till känna för regeringen, att vid verket
snarast bör inrättas en utredningsbyrå
eller motsvarande enhet som kan
ge verket möjlighet till en mera långsiktig
planering. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen
8.

Reservationen 9 vid punkten 3 gäller
en utredning rörande trafiksäkerheten.
Denna reservation är grundad på ett
motionspar av mittenpartierna, 1:714
och II: 552, och även på hem Sjöholms
motion II: 13. Där konstateras att mycket
trafiksäkerhetsarbete har utförts under
senare år men att olycksfallsfrekvensen
i alla fall är oroande hög. I
problemet att uppnå större trafiksäkerhet
finns det många komponenter: säkrare
fordon, bättre förarutbildning,
högre vägstandard och anvisningar för
hur vägarna får användas. Allt behöver
samverka för att man skall nå ett bättre
resultat. Målet bör vara att nedbringa
olycksfallsfrekvensen med minst
hälften. Detta är ingen cynism eftersom
vi väl aldrig kan uppnå idealtillståndet
att vara helt befriade från olyckor.

En samrådsgrupp hjälper trafiksäkerhetsverket
med dessa frågor och har
speciellt bildats för kampanjen »Trafik
och miljö» som pågår under det här
året. I denna samrådsgrupp finns re -

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader

presentanter för Kommunförbundet,
naturvårdsverket, planverket och vägverket.
Det liar redovisats ett arbetsunderlag
varav framgår att det under exempelvis
år 1964 inträffade 400 000 trafikolyckor
med 20 000 personskador.
Senare har trafikolvcksfallsfrekvensen
ökat. Efter 1904 har antalet dödade i
medeltal uppgått till 1 300 per år med
en liten minskning i samband med övergången
till högertrafik. Detta är en
fruktansvärd siffra. 35 procent av dödsolyckorna
skedde i tätbebyggelse och
05 procent utanför, och därför krävs
åtgärder både beträffande tätortstrafiken
och trafiken utanför tätort. Frågan
är allvarlig. Det gäller inte bara
teknik av olika slag utan det rör sig
om trafiksäkerhetspolitik, en avvägning
som måste göras av politikerna
mellan kostnader och önskad verkan,
i detta fall en önskad trafiksäkerhetsnivå.
Vi anser därför det vara bäst att
tillsätta en utredning med parlamentariskt
underlag.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall även till reservationen
9 vid punkten 3.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Tobés yttrande.

Beträffande reservationen 10 vill jag
framhålla att en av förutsättningarna
för ökad trafiksäkerhet naturligtvis är
att forskningsanslagen höjs. Trafiksäkerhetsrådet
säger i sin anslagsframställning
att insatserna hittills varit
alltför obetydliga inom väsentliga områden
av trafiksäkerhetsforskningen.
Det gäller bl. a. undervisning, upplysning
och fordonets anpassning till människan.
Kravet på ökad kunskap om
människans beteende i trafiken, inte
minst i tätorterna med deras oskyddade
trafikanter, och en mer ingående analys
av olycksfallsfrekvensen motiverar
ökade insatser. I sin anslagsframställning
framhåller rådet detta och nämner
också utformningen av trafikmiljön och

trafiksanering som väsentliga arbetsuppgifter
för den fortsatta trafiksäkerhetsforskningen.
Rådet har begärt en
höjning av anslaget till 3 946 000 kronor,
under det att Kungl. Maj:t stannat
vid 3 300 000 kronor. I motioner, liksom
också i reservationen 10, har yrkats
bifall till rådets äskanden. Jag tror
det är mycket angeläget att forskningen
får de begärda pengarna och kommer
därför att yrka bifall till reservationen
10.

I detta anförande instämde herr Tobé
(fp).

Herr andre vice talmannen CASSEL
(in):

Herr talman! Jag kunde egentligen
nöja mig med att instämma i vad herr
Tobé och herr Dahlgren här anfört,
men jag vill ändå säga några ord om
de motioner i vilka det talas om åtgärder
syftande till i första hand en sänkning
av olycksfallsfrekvensen med 50
procent fram till mitten av 1970-talet.

Låt mig då börja med att bekänna
— jag är ledsen över att behöva säga
det — att jag tror att en sådan målsättning
tyvärr är litet för optimistisk. Problemen
här är kolossalt svåra, och de
måste angripas från en rad olika förutsättningar
om vi över huvud taget
skall nå resultat. Man får tålmodigt
plocka procent för procent. Men det
hindrar inte att oändligt stora lidanden,
fruktansvärda tragedier och strömmar
av blod och tårar skulle kunna
undvikas, om vi verkligen gjorde alla
de ansträngningar som är möjliga för
att få grepp om trafikens säkerhetsfrågor.

Jag försäkrar er, ärade kammarledamöter,
att ingen av oss skulle våga stiga
in i ett flygplan eller upp på ett tåg,
om säkerhetsfrågorna vid flyget och
järnvägen skulle ögnas samma förströdda
uppmärksamhet som de gör inom
landsvägstrafiken. Säkerhetstjänsten inom
både flyg- och järnvägstrafiken drar
väldiga kostnader. Att det måste vara

5 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 16

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader

likadant när det gäller trafiken med
landsvägsfordon torde vara självfallet.
Yi har kommit en bit på vägen när
det gäller insikten om uppgiftens storlek
och svårighetsgrad, men vi måste
samfällt göra klart för oss att det för
motåtgärder mot trafikdöden måste stå
resurser till förfogande som gör kampen
meningsfylld. I förhållande till de
mänskliga och även de ekonomiska värden
som står att vinna genom en hårdare
satsning på trafiksäkerheten är
de summor vi nu rör oss med — det gäller
även reservanternas förslag — mycket
små.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 8 och kommer
senare att även yrka bifall till reservationerna
9 och 10.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag vill knyta några reflexioner
till behandlingen av föreliggande
motioner på det avsnitt som gäller
trafiksäkerheten.

I kampen mot trafikolyckorna och i
syfte att reducera deras skadeverkningar
har trafiksäkerhetsarbetet under det
gångna året bedrivits på bred front i
vårt land. Detta arbete fortsätter och
under 1970 kan vi räkna med att nya
och viktiga initiativ kommer att tas i
trafiksäkerhetsarbetet. Det är inte bara
statsmakterna som tar berömvärda initiativ.
Allmänhetens och de stora organisationernas
liksom näringslivets ökade
intresse för dessa frågor är verkligen
värt att notera.

Målet för vårt trafiksäkerhetsarbete
är och måste i första hand vara säkerheten,
och för att nå detta mål krävs
det insatser på främst tre områden,
nämligen beträffande vägen, fordonet
och människan. Beträffande vägar och
bilar kan vi knappast räkna med att
någon revolutionerande utveckling är
på gång. De enorma kostnaderna kommer
att utgöra en effektiv broms. Billigast
och effektivast kan man nå resultat
om stötarna sätts in mot den

mänskliga faktorn. Just på det området
tror också många experter att de största
framstegen kommer att göras under
1970-talet.

Arbetet på en trafiksäkrare fordonspark
genom skärpning av fordonskraven
och effektivisering av fordonskontrollen
har fortsatt. En rad informationsaktiviteter
har genomförts syftande
till att göra trafikanterna kunnigare
och mera trafikmedvetna. Den omfattande
trafiksäkerhetsinriktade forskningen
är ett annat viktigt inslag. Frågan
om samhällsplanering med inriktning
på trafiksäkerheten ägnas en allt
större uppmärksamhet.

Riksdagen strök i fjol kraftigt under
behovet av en bättre samordning av trafiksäkerlietsarbetet.
Kommunikationsministerns
i år deklarerade avsikt att
med jämna mellanrum ta upp informella
kontakter med de ansvariga inom
olika delar av trafiksäkerhetsarbetet
hälsas därför med tillfredsställelse. Behovet
av en sådan samordning är mycket
stort.

Det pågår för övrigt många aktiviteter
som inte alltid kommer fram i rampljuset,
då debatten ofta kretsar kring
den ständigt aktuella frågan om anslagens
storlek. En repetition skulle måhända
vara motiverad.

Trafiksäkerhetsverket har uppdragit
åt statens väginstitut att göra jämförelser
mellan olycksläget på vägar tillåtna
för hastigheten 110 km/tim och på vägar
med motsvarande standard och trafikintensitet
tillåtna för hastigheten 90
km/tim. Summering och bearbetning av
erfarenheterna från denna verksamhet
pågår nu, och i går skedde en första
redovisning av detta material. Vidare
pågår inom trafiksäkerhetsverket arbete
med att fastställa bullergränser för fordon.
Nordisk vägtrafikkommitté överarbetar
sitt förslag till gemensamma nordiska
trafikregler. Försöksverksamhet
pågår med trafiksanering i vissa tätorter
och avser redan befintliga bebyggelseområden.

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader

Det är, ärade kammarledamöter, min
förvissning att trafiksäkerhetsarbetet
under år 1970 kommer att ytterligare
intensifieras i vårt land. Aktionen »Trafik
och miljö», som herr Tobé omnämnde,
är ett nytt och intressant initiativ
av trafiksäkerhetsverket som i samarbete
med naturvårdsverket, planverket
och Kommunförbundet vill engagera
trafikanterna i arbetet på en grundligt
förbättrad trafikmiljö. Och trafikanter
är vi alla, vare sig vi går, cyklar, bilar
eller åker kollektivt.

Jag kan anföra ett annat exempel
från ett mig närstående område, som
vittnar om att värdefulla initiativ också
kan tas inom näringslivet. Folksam
bedriver i samarbete med professor
Gerhard Voigt vid statens rättsläkarstation
i Lund undersökningar av skadade
bilar från trafiksäkerhetssynpunkter.
Undersökningarna avser att klarlägga
vilka detaljer i bilens konstruktion som
orsakar personskador av olika slag och
om ett funktionsfel kan ha orsakat eller
bidragit till att olyckan inträffat. Undersökningsresultaten
kommer att ställas
till trafiksäkerhetsverkets och respektive
bilfabrikanters förfogande.

I sommar kommer trafiken att övervakas
intensivare än någonsin tidigare.
Redan den 1 juni börjar rikspolisstyrelsen
en omfattande övervakning från
helikoptrar, bilar och motorcyklar. Vid
tre tillfällen — vid midsommar och när
industrisemestern börjar och slutar —•
skall det bli intensifierad övervakning.
På de stora vägarna skall det finnas en
polispatrull på i princip var 35 km.
Inte mindre än 12 helikoptrar och 400
motorcyklar skall sättas in. Efter varje
veckoslut kommer polisen att färdigställa
en snabbstatistik över antalet
olyckor. Redan efter en dag skall statistiken
vara klar så att man kan få en
bild av trafiksituationen på olika håll
i landet. Denna trafikövervakning sätts
in, när trafiken är som intensivast. Vi
får hoppas att trafiken genom detta initiativ
kommer att dämpas och att ak5*
— Andra kammarens protokoll 11)70.

tionen kan komma att rädda liv under
en av årets från trafiksynpunkt farligaste
perioder.

Jag har, herr talman, velat erinra
om alla dessa aktiviteter som pågår
runt omkring oss i vårt samhälle. Det
är inte bara statsmakterna och samhället
som gör insatser; det gör också
enskilda och organisationer.

För nästa budgetår föreslås ett anslag
till trafiksäkerhet på totalt 36 miljoner
kronor, vilket är en ökning med 4,5
miljoner kronor. Höjningen medger en
ökning av antalet tjänster vid trafiksäkerhetsverket
med 16 och av medelsanvisningen
till informationsverksamheten
med 1,2 miljoner kronor. Herr Tobé
ansåg att denna verksamhet borde rustas
upp, och det är riktigt. Här sker en
upprustning från 4,8 till 6 miljoner kronor.
Herr Tobé ansåg också att insatserna
för trafiksäkerhetsforskning var otillräckliga,
men de ökas dock med 10 procent.

Utskottet har, efter sedvanlig omsorgsfull
prövning, på alla punkter följt
Kungl. Maj :ts förslag. Detta betyder i
klartext att vi inte ansett oss kunna
biträda de motioner som vi samtidigt
haft att behandla och i vilka ställs krav
på nya utredningar och på ökade anslag.
I sakfrågan råder — det är jag angelägen
om att betona — inga delade
meningar. Det är inte svårt att upprätta
en önskelista som sträcker sig vida utöver
vad som här föreslagits. I rådande
läge, kännetecknat av restriktivitet,
har vi emellertid inte kunnat sträcka
oss längre än vad Kungl. Maj:t föreslagit Hiir

som på andra områden kan naturligtvis
sägas att berörda verkschefer
inte har fått så mycket som de begärt.
Herr Tobé var också inne på detta. Ocli
det är riktigt — prutningar förekommer
även här, prutningar sker på de
angelägnaste områden. Generaldirektör
Skiöld i trafiksäkerhetsverket, som är
en realistisk person, har i en tidningsintervju
uttalat att han för egen det
Nr 10

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader

inte är besviken utan att verket relativt
sett fått en ganska positiv behandling.

Det är naturligtvis lätt för oppositionen
att här bjuda över. Men man
löser inte dessa problem heller med oppositionens
förslag. Det pågår ett ambitiöst
och, vågar jag säga, på många
områden framgångsrikt trafiksäkerhetsarbete
som engagerar samhället, många
organisationer och enskilda människor.
Trafiksäkerhetspolitiken kommer — det
är min bestämda uppfattning — att bli
en av de stora och engagerande frågorna
under 1970-talet.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka avslag på reservationerna
8 och 9 samt bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr
Zachrisson (s).

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Herr Lindahl har tagit
till sin uppgift att tala om att det är
ganska väl beställt på detta område. Han.
medgav att situationen inte är bra men
han ansåg att de åtgärder som vidtagits
var till fyllest för närvarande, varför
man inte borde lägga ut mera pengar
på detta område. De reservationer som
jag talade för är i varje fall inte omedelbart
penningslukande. Vi har inte
kunnat finna annat än att fastän man
har inrättat ett nytt verk för trafiksäkerheten
och givit verket en dopattest
som går ut på att det skall bli ett enhetligt
grepp över trafiksäkerheten, så
har man i mycket ringa grad tillmötesgått
verkets egna önskningar, fastän
dessa varit välmotiverade.

Vi har särskilt tagit fasta på att verket
inte fått möjlighet att mera långsiktigt
studera frågor som framlagts av
regeringen och andra och som har med
dessa problem att göra. Verket har måst
inskränka sig till kortsiktiga lösningar.
Kritik har riktats mot trafiksäkerhetsverket
i en del avseenden, men denna
kritik har nog berott på att verket inte

haft möjlighet att riktigt följa upp verkningarna
av olika åtgärder, hastighetsbegränsningar
och annat. Vi vill ge verket
möjlighet att ta upp dessa frågor
till behandling, och vi har inte begärt
något belopp just nu. Det gäller en halv
miljon kronor av de 12 miljoner som
prutats, men vi har inte sagt att man
skulle anslå denna summa omedelbart
utan endast att det bör ske snarast möjligt.

Förslaget om övervakning låter bra i
herr Lindahls tappning, men finns
verkligen polispersonal tillgänglig för
dessa uppgifter. Jag är inte alldeles
övertygad om detta. Herr Lindahl har
väl större möjligheter än jag att bedöma
detta. Men när vi för en tid sedan
diskuterade anslagen till polisen, framförde
folkpartiet åsikten att det inte
fanns tillräckligt med polispersonal för
att klara de trafiksäkerhetsfrågor som
polisen bör ha hand om och yrkade på
förstärkning.

Beträffande tredelningen väg—fordon—människa
sade herr Lindahl, att
det är delen människa som man nu kan
komma längst med. Vi har kommit ganska
långt i fråga om vägarna, men åtgärder
här är naturligtvis långsamt verkande
medel. Det är glädjande att se
att man trots motstånd på vägsidan
föreslår sådana här saker.

En vägtrafikutredning skedde under
1950-talet. Från planerarhåll framhöll
vi för denna utredning att ett av de
viktigaste medlen för trafiksäkerhet är
att ordna med en separering av trafiken
så att inte olika trafikslag kommer i
beröring med varandra. De sakkunniga
som satt i denna vägutredning sade
då, att vårt förslag inte vore någonting
att bry sig om; det skulle gå så långsamt
att bygga om vägar o. s. v. Nu är
dock trenden den att man gör så vid
byggandet av nya stadsdelar.

Beträffande fordonen vill jag framhålla
att vi väl har varit litet valhänta.
Det är alldeles uppenbart att detta
hänger ihop med den internationella

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader

bilmarknaden. 1 detta fall är en uppstramning
säkert nödvändig.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m):

Herr talman! När man hör herr Lindahl
berätta om allt som sker på våra
vägar, får man lätt en föreställning
att allting är bra som det är. Så är dock
inte alls fallet. Under det budgetår som
ligger framför oss kommer minst tusen
människor att bli ihjälslagna i trafiken.
Hur många som blir lemlästade och för
all framtid oförmögna att kunna röra
sig skall jag inte sia om, men det kanske
blir tio gånger så många.

Det finns möjligheter att undvika
många av de olyckorna. Många av dessa
dödsfall behöver inte inträffa. Skulle
vi med ytterligare åtgärder från samhällets
sida kunna förhindra några sådana
olyckor, kan det då vara förenat
med humanitet och människokärlek att
låta bli det?

Tror verkligen herr Essen Lindahl att
prutningar på trafiksäkerhetsområdet
är god ekonomi? Jag är för min del
övertygad om att det är en utomordentligt
dålig form av sparsamhet.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Risken att bli beskylld
för att ha sagt att allting är bra är uppenbar
så fort man går upp och berättar
om hur det verkligen ligger till. Jag
tänkte att det var nyttigt att i denna
debatt erinra om de aktiviteter som pågår
runt omkring oss i vårt samhälle,
och jag tog upp tre konkreta exempel.
Jag ville inför kammaren redovisa att
samhället men också organisationer och
enskilda människor tar många värdefulla
initiativ, men jag vill inte därför
bli beskylld för att ha stått här och sagt
att allting är bra som det är. Tvärtom,
jag är lika medveten som någon annan
här i kammaren om behovet av ökade
insatser. Men det kan aldrig vara fel
att i eu debatt som rör trafiksäkerheten
och som berör varje avlägsen plats i

vårt land erinra om olika aktiviteter
som pågår.

Det är för övrigt intressant att notera
att t. o. m. en så välinformerad
samhällsmedborgare som herr Tobé är
en aning överraskad inför mitt besked
om den övervakning som kommer att
ske i rikspolisens regi över hela landet
i sommar. Herr Tobé frågade: Finns
den här polisen? Ett faktum är att bakom
denna aktivitet naturligtvis finns
en omsorgsfull planering. Denna stora
trafiksäkerhetsaktion är mycket väl förberedd.
Länspolischeferna har varit i
Stockholm och givit sitt godkännande
till planernas förverkligande, och man
satsar alla de resurser polisen förfogar
över i detta, som alla anser, så
viktiga arbete. Om inte ens herr Tobé
är riktigt väl informerad, så kan det
ju finnas risk för att många människor
inte känner till det som ändå sker
runt omkring oss i samhället.

Herr Tobé gör sig till tolk för reservationen
8, i vilken föreslås inrättande
av en utredningsbyrå, och han
framhåller mycket kraftigt att det har,
skett en reducering av resurserna för
trafiksäkerhetsverket. Det är riktigt. Jag
nämnde i mitt första inlägg att inte heller
chefen för trafiksäkerhetsverket
hundraprocentigt har fått vad han önskar,
och han delar detta öde med alla
andra verkschefer i vårt land.

När herr Tobé nu begär en utredningsbyrå
är min replik bara, att vad
som än sägs pågår det ett relativt omfattande
utredningsarbete. Vi har i
statsutskottets fjärde avdelning fått ta
del av planer av långtidskaraktär, utformade
inom trafiksäkerhetsverket,
som enligt mitt förmenande är ganska
imponerande. Därför kan vi i dagens
situation inte tillstyrka förslaget om tillsättande
av en utredningsbyrå inom trafiksäkerhetsverket.

Vi påpekar också att Kungl. Maj:ts
förslag ändå innebär en fortsatt förstärkning
av verkets resurser. Nya tjänster
tillkommer, informationsverksam -

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader

heten utökas, och man får dessutom material
för fortsatta undersökningar. Vi
vill inte heller genom ett uttalande avriksdagen
i denna fråga föregripa höstens
budgetbehandling. Anslagen för
budgetåret 1971/72 får vi anledning att
återkomma till.

Så har vi då reservationen 9, vari
föreslås en utredning rörande trafiksäkerheten.
Jag är glad att kunna konstatera
att reservanterna inledningsvis
erkänner att »ansträngningarna att minska
olycksfrekvensen på vägarna intensifierats».
Vi är överens om det, och det
är bra. Reservanterna föreslår likväl åtgärder
av skilda slag och tar upp många
av de olika frågor som ständigt är föremål
för debatt och utredningar: säkrare
fordon, bättre utbildade förare,
högre vägstandard etc. Jag har med
de tre exemplen i mitt förra anförande
framhållit att det på alla dessa områden
görs betydande insatser av trafiksäkerhetsverket,
av rikspolisen och
av näringslivet.

Majoriteten erinrar i utlåtandet om
att vi 1968 och 1969 har uttalat oss för
angelägenheten av ett samlat grepp på
trafiksäkerhetsfrågorna. Jag vill, herr
Tobé, framhålla att trafiksäkerhetsverket,
som många gånger klandras och
som naturligtvis bär bristande resurser,
enligt mitt förmenande är den nya
och stora insatsen i vårt trafiksäkerhetsarbete.
Verket har ändå inte varit
i verksamhet under längre tid än sedan
den 1 januari 1968. Med detta verk
har vi försökt att åstadkomma det samlande
grepp på dessa frågor som herr
Tobé efterlyser. Jag vill erinra om att
vid trafiksäkerhetsverket har bildats en
planeringsnämnd med representanter
för statliga myndigheter som arbetar
med många av dessa frågor: arbetarskydd,
bebyggelseplanering, väghållning,
skolväsende, trafikövervakning,
fordonskontroll, trafikregler, förarutbildning,
information, sjukvård, forskning,
materialprov, miljövård och försvar.
Man har också samarbete med

representanter för landsting, kommuner
och AB Svensk bilprovning.

Men när jag nu säger detta innebär
det inte att jag är nöjd — det är jag
naturligtvis inte. Jag vill bara för att
debatten inte skall komma snett erinra
om vilka intensiva ansträngningar som
på många håll i vårt samhälle görs. Det
aktuella utredningsarbetet omfattar inte
mindre än elva punkter på olika områden,
och ett nytt program har signalerats
för tiden efter den 30 juni 1970.

Jag vill i detta sammanhang också
erinra om att Kungl. Maj :t innevarande
år — om jag minns rätt var det den
30 januari —- har tillsatt en arbetsgrupp.
Särskilt sakkunniga skall överarbeta
och komplettera de förslag som
har framlagts i 1964 års transportforskningsutrednings
betänkande angående
transportforskningens organisation.

Trafiksäkerhetsforskningen utgör ett
viktigt instrument vid handläggningen
av trafiksäkerhetsfrågor och härvidlag
fordras ett samarbete med den trafiktekniska
forskningen. Avsikten är att
utredningen skall arbeta snabbt och
att proposition skall föreläggas 1971
års riksdag.

Mot denna bakgrund avstyrker utskottsmajoriteten
det utredningskrav
som framförs i reservationerna under
denna punkt.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! När herr Lindahl talar
om de 11 punkterna är det alldeles
klart att det behövs resurser för att tillmötesgå
de önskemål som tas upp under
åtminstone några av punkterna. Sådana
resurser har vi velat ge trafiksäkerhetsverket.

Herr Lindahl tog bl. a. upp frågan om
tillgängliga polisstyrkor. Såsom ledamot
av rikspolisstyrelsen är herr Lin-*
dahl naturligtvis välinformerad, men
när vi för någon tid sedan reserverade
oss för en större rekrytering till polisverket
följde vi rikspolisstyrelsens äskanden,
som jag antar herr Lindahl har

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader

varit med om att utforma.

Nu är herr Lindahl alltså nöjd med
det som blev riksdagens beslut efter
nedprutning av rikspolisstyrelsens egna
äskanden.

Beträffande trafiksäkerhetspolitiken
poängterade jag att reservationen 9 vill
lägga ansvaret för det fortsatta arbetet
på politiker. Det är inte fråga om teknik
av olika slag — fordonsteknik, vägteknik,
psykologi o. s. v. — utan det gäller
att med utgångspunkt i de resultat
man får från forskare och vetenskapsmän
föra en trafiksäkerhetspolitik och
göra prioriteringar av olika åtgärder.
Det är en politisk uppgift, och det är
därför som vi föreslår eu sådan utredning.
Den utredning som herr Lindahl
nämnde och som avser transportproblem
tror jag har ytterst litet med dessa
frågor att göra.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr andre vice talmannen Cassel
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3
mom. 2 i utskottets utlåtande nr 6, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
8 av herr Bohman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Tobé begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 89 ja och 69 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Tobé begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varse] följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3
mom. 3 i utskottets utlåtande nr 6, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Tobé begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 88 ja och 70 nej, varjämte 1

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Trafiksäkerhetsforskning

av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5

(Denna punkt hade debatterats i
samband med behandlingen av punkten
3 i det föregående.)

Trafiksäkerhetsforskning

Kungl. Maj :t hade (punkt C 5, s. 59—
62) föreslagit riksdagen att till Trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1970/
71 anvisa ett reservationsanslag av
3 300 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna I: 714
av herrar Helén och Bengtson samt
II: 552 av herrar Hedlund och Gustafson
i Göteborg hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts att riksdagen måtte till
Trafiksäkerhetsforskning för budgetåret
1970/71 anvisa ett reservationsanslag av
3 946 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:714 och 11:552, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Trafiksäkerhetsforskning för budgetåret
1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 3 300 000 kr., att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits

10. beträffande medelsanvisningen
av herrar Bohman (m), Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Bengtson
(ep), Eric Peterson (fp), Strandberg
(m), Johan Olsson (ep), Eliasson i

Sundborn (ep), Gustafson i Göteborg
(fp), Nordstrandh (m), Cassel (m),
Dahlgren (ep), Westberg i Ljusdal
(fp), och Sundman (ep), som ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 714 och II: 552, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Trafiksäkerhetsforskning för budgetåret
1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 3 946 000 kr., att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

DAHLGREN (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 10.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 10;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Dahlgren begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 5
i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
10 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkänna -

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Ersättning till statens järnvägar för drift av icke lönsamma järnvägslinjer m. m.

gav, att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Dahlgren begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 88 ja och 69 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 6—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Ersättning till statens järnvägar för
drift av icke lönsamma järnvägslinjer
m. m.

Sedan punkten föredragits anförde

Herr JONSSON i Mora (fp):

Herr talman! Jag vill helt kort säga
ett par ord om vissa motionspar som
har väckts och behandlats i anslutning
till förevarande punkt i statsutskottets
utlåtande. Det gäller till en början motionerna
1:84 och 11:97, som avser
det s. k. 67-kortets giltighet. I motionerna
har vi begärt att kortets giltighet
skall utvidgas att gälla även för änkepensionärer.

Vi väckte motioner av samma innehåll
också föregående år. Motionerna
avstyrktes då av utskottet bland annat
med den motiveringen att det skulle
vara svårt att här göra en avgränsning,
och riksdagen avslog motionerna.

I de i år väckta motionerna har vi som
en möjlig riktpunkt angett en gräns vid
60 års ålder, då t. ex. en maka kan få
åtnjuta hustrutillägg om maken har
folkpension. Om under vissa förhållanden
hustrutillägget omvandlas till en
änkepension, mister hon denna förmån.
Därför menar vi att det hade varit en
fördel för en änka att få behålla den
förmånen. Vårt yrkande har nu också
avstyrkts av utskottet i dess utlåtande

under förevarande punkt. Utskottet
hänvisar till de pågående ständiga utredningarna
om revision av rabattsystemet
inom SJ.

Utskottet säger att vad motionärerna
anfört i och för sig framstår som beaktansvärt.
Utskottet utgår emellertid
från att frågor av detta slag kommer att
uppmärksammas i samband med de
fortlöpande revisionerna av rabattsystemet
inom SJ.

Jag vill gärna stryka under att jag
anser det ganska angeläget att man också
kunde komma till en lösning i denna
fråga.

Det andra motionsparet är 1:139 och
11:157 där vi föreslagit att man skulle
kunna utvidga 67-kortet att gälla även
vid resa i första klass på järnväg. Man
har gjort en utredning härom inom SJ
och kommit fram till att det inte skulle
vara företagsekonomiskt motiverat.

I vår motion har vi emellertid framhållit
att det skulle vara en fördel om
äldre makar i förekommande fall skulle
kunna utnyttja första klass sovvagn.
Det skulle öppnas möjlighet härtill om
67-kortet också gällde vid resa i första
klass. Som jag nyss sade har man
kommit fram till att det inte skulle vara
företagsekonomiskt motiverat, utan att
det skulle föranleda ett anslag över budgeten.

Jag har, herr talman, velat understryka
att det skulle varit önskvärt att komma
fram till en lösning även i denna
fråga och utvidga förmånen, men med
hänsyn till att det just i detta fall krävs
ett anslag över budgeten anser jag mig
i detta läge icke kunna yrka bifall till
motionen.

Jag ber, herr talman, att få detta antecknat
till protokollet. Jag vill gärna
understryka angelägenheten av en lösning
av de frågor som tagits upp i dessa
båda motionspar.

Jag har i övrigt intet yrkande.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Punkten 11

Ersättning till trafikföretag för drift av
icke lönsamma busslinjer

Kungl. Maj:t hade (punkt F 2, s. 121—
122) föreslagit riksdagen att till Ersättning
till trafikföretag för drift av
icke lönsamma busslinjer för budgetåret
1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 11 200 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen.

1 detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 10
av herr Strandberg m. fl. samt II: 61 av
herrar Petersson i Gäddvik och Nilsson
i Agnäs, vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att den generella gränsen
för bidragsgivning till icke lönsamma
busslinjer höjdes till 3 kr. per bidragsberättigad
vagnmil samt att riksdagen
till Ersättning till trafikföretag för drift
av icke lönsamma busslinjer för budgetåret
1970/71 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 13 500 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen,

dels de likalydande motionerna I: 295
av herrar Eric Peterson och Axel Kristiansson
samt II: 327 av herrar Josefson
i Arrie och Tobé, vari hemställts att
riksdagen måtte till Ersättning till trafikföretag
för drift av icke lönsamma
busslinjer under sjätte huvudtiteln för
budgetåret 1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 13 500 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen,

dels de likalydande motionerna I: 294
av herrar Svante Kristiansson och Mårtensson
samt II: 326 av herrar Johnsson
i Blentarp och Jönsson i Arlöv.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 10 och II: 61 samt I: 295
och 11:327 till Ersättning till trafikföretag
för drift av icke lönsamma busslinjer
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
reservationsanslag av 11 200 000 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 294 och II: 326.

Reservation hade avgivits
12. beträffande medelsanvisningen
av herrar Bohman (m), Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Bengtson
(ep), Eric Peterson (fp), Strandberg
(m), Johan Olsson (ep), Eliasson i
Sundborn (ep), Gustafson i Göteborg
(fp), Nordstrandh (m), Cassel (m),
Dahlgren (ep), Westberg i Ljusdal (fp)
och Sundman (ep), som ansett att utskottet
under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna I: 10 och II: 61 samt I: 295
och 11:327 till Ersättning till trafikföretag
för drift av icke lönsamma busslinjer
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
reservationsanslag av 13 500 000 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Reservationen 12 vid
punkten 11 gäller understöd till icke
lönsamma busslinjer, alltså en motsvarighet
till kollektivbiljetten vid SJ. Reservationen
grundar sig på ett motionspar,
1: 295 och II: 327.

Kollektivbiljetten utgår för innevarande
budgetår med ca 10 miljoner
kronor. Statens transportnämnd har
hand om utdelningen av medlen efter
yttrande av länsstyrelserna. På grundval
av de inströmmade ansökningarna
beräknades för kalenderåret 1968 att
underskottet på dessa busslinjer var
41,7 miljoner kronor, vilket skall jämföras
med ca 10 miljoner kronor i bidrag.
Under 1969 räknar man med att
underskottet är i stort sett 50 miljoner
kronor.

Statens transportnämnd har med utgångspunkt
i detta och för att hålla en
dryg femtedel i bidrag föreslagit att
man skulle höja ersättningen per vagnmil
till 3 kronor från 2 kronor 50 öre
som utgått tidigare. Departementschefen
har inte gått med på detta utan har

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma busslinjer

stannat för att föreslå 11,29 miljoner
kronor. Transportnämnden föreslog ytterligare
2,26 miljoner kronor. Vår motion
och reservation innebär att man
skulle acceptera transportnämndens
förslag och få sammanlagt 13,55 miljoner
kronor. Dessutom är att märka att
ungefär en tredjedel av beloppet går
tillbaka till staten i form av bidrag till
statliga busslinjer som inte bär sig.

I glesbygderna, som det här framför
allt gäller, är det stora problemet frånvaron
av den grundläggande kommunikationsservicen,
något som i första hand
drabbar handikappade och äldre personer
och i övrigt sådana människor
som inte disponerar egen bil eller har
tillgång till bil på annat sätt. Det blir
då ett krav att samhället hjälper till
att upprätthålla sådan grundläggande
kommunikationsservice som inte är direkt
lönsam. Ungefär de här orden —
de är inte direkt citerade -— har jag tagit
från den publikation som trafiksäkerhetsverket
har utgett och som åberopats
i den föregående debatten.

Detta gäller alltså glesbygdspolitiken
i första hand. I proposition 84, som behandlar
transportstödet såsom regionalpolitiskt
medel, undantas persontrafiken.
Där får man alltså ingen hjälp. Vi
motionärer och reservanter tycker
emellertid att det är viktigt att satsa
detta blygsamma belopp på de olönsamma
busslinjerna. Har en busslinje en
gång blivit nedlagd, är det nämligen
svårt att ta upp den igen.

Detta är inte någon bot för glesbygdsproblemen,
men det är åtminstone ett
uppehållande försvar för glesbygden i
avvaktan på att regionalpolitiskt verkande
medel i övrigt skall göra verkan.

Jag vill sluta med att åberopa vad
herr Zachrisson sade i den tidigare
viigdebatten här. Det var tal om solidaritet
i olika sammanhang och han
talade då också om solidaritet med
glesbygden och sade: Vi hör ihop, storstadsområden
och glesbygder. Till den
solidariteten hör att man sal sar det

blygsamma beloppet på de olönsamma
busslinjerna.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
12.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Denna fråga har varit
föremål för riksdagens behandling under
en följd av år. I reservationen 12
liksom i motionen från mittenpartierna
har vi krävt en uppräkning av bidraget
från nuvarande 2 kronor 50 öre till 3
kronor per vagnmil. Som motivering
för detta vill jag dels framhålla de ökade
kostnader som vederbörande företag
har fått vidkännas, dels att en utredning
angående just denna fråga pågår.
De ekonomiska förutsättningarna
för dessa busslinjer bör inte försämras
under den tid utredningen pågår.

Nu säger visserligen utskottet att någon
försämring i kostnadshänseende inte
har skett procentuellt sett, men vi
skall väl ändå inte räkna enbart i procent.
I realiteten — d. v. s. i kronor räknat
— för företagen bära en större förlust
nu än tidigare, och det föreligger
risk för att ytterligare linjer läggs ner
under den tid då frågan utreds. Staten
har ett ansvar för den kollektiva trafikens
bestående, och den blygsamma
höjning av anslaget som begärts i reservationen
borde kunna biträdas.

När statsutskottet år 1968 behandlade
detta ärende ville utskottet kraftigt understryka
vikten av att utredningen bedrevs
skyndsamt samt att av dess arbete
föranledda förslag om möjligt skulle läggas
fram redan till påföljande års riksdag.
Nu blev det inte så; i dag behandlar
vi 1970 års statsverksproposition,
och fortfarande har inget utredningsförslag
lagts fram. .lag beklagar detta
dels med hänsyn till den osäkerhet
framtiden kommer att innebära för berörda
del av den kollektiva trafiken,
dels därför att det i dag pågår en omfattande
indragning av busslinjer på
landsbygden.

Det är i högsta grad angeläget att ut -

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma busslinjer

redningsarbetet bedrivs med största intensitet
och att de regionala och lokala
trafikförsörjningsplaner upprättas som
riksdagen i höstas uttalade sig för.

De kollektiva trafikmedlen är fortfarande
för en stor grupp människor,
framför allt de äldre, det enda trafikmedel
som står till förfogande, och jag
anser att staten bör stödja den kollektiva
trafiken så att vi inte skall behöva
konstatera att ytterligare busslinjer
läggs ner medan utredning pågår.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till den vid
statsutskottets utlåtande nr 6 fogade reservationen
12 av herr Bohman m. fl.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m):

Herr talman! När utskottet skulle skriva
på denna punkt avstyrktes framställningen
om högre bidrag under den vanliga
motiveringen att utredning pågår.
Visst vet vi reservanter lika väl som majoriteten
att utredning pågår och har
pågått ganska länge angående möjligheterna
att förbättra stödet till busstrafiken
i glesbygderna. Men det finns ett
gammalt talesätt om att medan gräset
växer bör kon inte tillåtas att do.

Det är inte möjligt att hålla liv i de
många avfolkningsbygderna i Norrland,
Dalarna, Värmland och på många
andra ställen i vårt land eller att ens
på ett något så när rimligt sätt sörja
för de människor — många äldre -— som
lever kvar där, om man inte håller något
kollektivt trafikmedel i gång. De är
inte i den ställningen att de kan köra
bil, och de har inte ekonomiska möjligheter
att skaffa sig bil. De behöver
ha något kollektivt trafikmedel. Eftersom
järnvägsdriften blir dyrare och tågen
dras in, är det bussarna som får
fortsätta. Bussarna måste gå i glesbygden;
eljest blir den del av befolkningen
som inte har egen bil, som jag sade,
helt isolerad och utan möjligheter att
klara sig. Jag upprepar att dessa bussar
måste gå och att de också gör det. Men

eftersom de statliga bidragen inte räcker
till för att driften skall bli lönsam
och alldeles särskilt inte räcker till lönsam
drift, sedan staten i olika etapper
1966 och 1967 har lagt på ökade fordonsskatter
och ökade drivmedelsskatter
så att dessa företag belastas med en
ytterligare börda på 8,5 miljoner kronor,
tvingas kommunerna att ge egna
subventioner vid sidan av de statliga.
Detta kan, ärade kammarledamöter, inte
vara rationellt. Dessutom måste det
anses vara i högsta grad obilligt att belasta
just de fattigaste avfolkningskommunerna
med sådana utgifter som staten
fullt ut borde betala.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 12 vid denna
punkt.

Herr JOHNSSON i Blentarp (s):

Herr talman! Under punkt 11 i statsutskottets
utlåtande nr 6 har statsutskottet
behandlat motionen II: 326 som
jag väckt tillsammans med herr Jönsson
i Arlöv. I motionen aktualiseras vissa
åtgärder för att en effektivisering av
glesbvgdskommunikationerna skall

komma till stånd. I motionen påtalas
den misshushållning som sker inom stora
delar av transportväsendet i glesbygden.
Det kan konstateras att resursanvändningen
för större fordon är bristfällig,
detta i stort sett beroende på den
form av tillståndsgivning som vi har
i dag för de allmänna kommunikationerna,
där det ej finns någon som helst
samordning mellan skoltransporter och
allmänna kommunikationer. Det fordras
en samordning här, då det knappast
kan vara riktigt, att fordon i 150 000-kronorsklassen används för en tur på
morgonen och en på kvällen samtidigt
som ett annat företag med lika kostbara
fordon kör kollektivtrafik på dagen.
Samma är förhållandet med personalanvändningen
inom dessa områden.

Med anledning av detta anför utskottet
att det föreligger ett växande intresse
från kommunernas sida att aktivt

Torsdagen den 9 april 1970

Nr 16

Ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma busslinjer

medverka till att de lokala trafikfrågorna
får en bättre lösning. Man säger
också att kommunerna i vissa fall har
medverkat vid organiserandet av kollektiv
trafik genom att ordna transporter
med taxi och skolbussar som även
får utnyttjas av äldre personer.

Herr talman! Visst skall kommunerna
medverka och gör det också, men otidsenliga
tillståndsregler hindrar dem, såsom
också framgår av motionen, vilket
dock utskottet ej tycks ha uppfattat.
Utskottet hänvisar vidare till gjord utredning
om tillfredsställande trafikförsörjning
i glesbygden. Man hänvisar till
den planering för lokal trafikservice för
Vilhelmina kommun som skett, där avsikten
varit, att planeringen skall kunna
tjäna som modell för andra kommuner
med liknande trafikförsörjningsproblem.
Kostnaderna för sådan trafikservice
beaktas vid prövningen av framställning
om extra skatteutjämningsbidrag.
Det verkar ju onekligen som om
utskottet tror att utvecklingen stått stilla
sedan Vilhelminaplanerna redovisades
1968. Det finns i dag kommuner
som kommit mycket längre när det gäller
glesbygdstransporterna. Det vägledande
har där varit samordningen mellan
olika transportsystem inom kommuner
och kommunblock. Det har låtit
sig göra genom att linjetrafiken sammankopplats
med skoltransporter. Dessa
företag, som då fått sina grundkostnader
täckta genom skoltransporterna,
har kunnat klara allmänna kommunikationer
under tiden mellan skoltransporterna
och på så sätt kunnat köra med
betydligt mindre trafikunderlag än vad
som annars skulle ha varit erforderligt.

Detta system är tyvärr ej genomförbart
överallt, då det finns koncessionsinnehavare
och kommunala styrelser
som ej vill medverka till en sådan samordning.
I sådana fall måste frågan falla,
och det blir till nackdel för alla.

Utskottet framhåller att detta beaktas
vid prövning av framställning om extra
skatteutjämning, vilken är riktigt. Men

när beaktas det vid bidragsgivande till
icke lönsamma linjer genom milersättning?
Det måste vara ett villkor att dessa
transporter samordnas om bidrag av
något slag skall utgå från samhället.

Som exempel på detta kan jag anföra
att fem kommunblock i Skåne planerar
en gemensam skoltransportorganisation
som skall samordnas med allmänna
kommunikationer inom området. Denna
plan berör fem företag som har koncession
på olika linjer inom området.
Skulle något av företagen säga nej faller
frågan med åtföljande högre kostnader
för kommunerna. Kommer samordningen
till stånd sjunker den beräknade
transportkostnaden på ca 2 miljoner
med mellan 300 000 och 400 000
kronor.

Jag har med det sagda velat framhålla
vikten av att det blir en obligatorisk
samordning, om något slags bidrag skall
utgå till trafikföretag eller kommuner.

Till sist vill jag, med anledning av
att utskottet hänvisar till två pågående
utredningar, fråga utskottets talesman
vilken av utredningarna som har denna
fråga till behandling. Kanske båda
arbetar med den? Såvitt jag kunnat se
framgår det inte av direktiven om samordningen
av tillståndsgivningen för
kollektiv trafik och skolbarnstransporter
ingår i uppdragen som ett villkor
för bidrag men det är ju möjligt. Jag
kan ha fel. Men om detta är utredningarnas
uppgift borde utskottet ha översänt
motionen till dem.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

I detta anförande instämde herr Jonsson
i Arlöv (s).

Herr ZACHRISSON (s):

Herr talman! Det är inte mer än något
över två år sedan vi höjde bidragen
under förevarande anslagspost med 50
öre per vagnmil bidragsgrundande trafikarbete.
Inte förrän under fjolåret fick
denna höjning någon verkan. Genom

Nr 16

Torsdagen den 9 april 1970

Ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma busslinjer

denna insats bröts den trend som bildar
utgångspunkt för motionärernas argumentering.

Bidragstäckningen under fjolåret var
jämfört med tidigare år relativt gynnsam.
Dessutom pågår, såsom flera talare
antytt, den s. k. bussbidragsutredningen
som skall se över formerna för
bidragsgivningen. Den varslas bli färdig
i år.

Låt mig, herr Tobé, till slut säga att
solidaritet ju också kan uttryckas genom
ett gediget planeringsarbete.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan på denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 12;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Tobé begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 11
mom. 1 i utskottets utlåtande nr 6, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
12 av herr Bohman m. fl.

omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 90 ja och 70 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 12 och 13

Vad utskottet hemställt bifölls.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kammarens sammanträde
onsdagen den 15 innevarande
april.

§ 19

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 31, angående regionmusik,
nr 100, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1952:98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel
i vissa brottmål, och

nr 104, om vissa pensionsfrågor,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 20

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 75, med förslag om den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten,
m. m., motionerna:

nr 1287, av herr Andersson i Örebro,
och

nr 1288, av herr Nilsson i Östersund
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 84, angående transportstöd som
regionalpolitisk! medel, motionerna:
nr 1289, av herr Svanberg m. fl., och
nr 1290, av herr Östrand m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 101, med förslag till förord -

Fredagen den 10 april 1970

Nr 16

ning om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten, motionen nr 1291, av
herrar Fridolfsson i Stockholm och
Werner.

Dessa motioner bordlädes.

§ 21

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

För egna angelägenheters ordnande
får jag härmed anhålla om ledighet från

riksdagsarbetet under tiden 14—24 april
1970.

Stockholm den 9 april 1970
Sven Persson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.01.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 10 april

Kl. 14.00

§1

Justerades protokollet för den 2 innevarande
april.

§2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 31,
angående regionmusik;

till lagutskott propositionen nr 100,
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa
brottmål; och

till statsutskottet propositionen nr
104, om vissa pensionsfrågor, m. m.

§3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 1287
—1290; och

till bevillningsutskottet motionen nr
1291.

§4

Interpellation ang. staten som företagare

Ordet lämnades på begäran till

Herr BURENSTAM LINDER (m), som
yttrade:

Herr talman! Den socialdemokratiska
näringspolitiken är sedan länge inriktad
på att utöka det statliga företagandet.
Enligt ofta upprepade uttalanden
avser man att även i framtiden i
den mån de politiska förutsättningarna
tillåter fortsätta denna utveckling.

Samtidigt har det från olika håll
gjorts gällande att det finns vissa risker
med att förena de två uppgifterna att
vara statsmakt och att vara företagare.
Statsmakten fungerar sämre när den
skall utövas gentemot av staten själv
ägda företag och företagen fungerar
sämre när de skall dirigeras av en politiskt
styrd statsmakt. Dessa farhågor
synes också bekräftade i vissa förvånansvärda
förhållanden som rört statliga
företag.

Åberopande det anförda får jag an -

Nr 16

Fredagen den 10 april 1970

Interpellation ang. staten som företagare

hålla om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för industridepartementet
ställa följande fråga:

Har regeringen i tillräckligt hög grad
observerat de risker som ligger i att försöka
förena de två uppgifterna att samtidigt
vara både statsmakt och företagare? Denna

anhållan bordlädes.

§5

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 19, i anledning av motioner om liberalisering
av reglerna för trådöverföring
av TV- och radioprogram,

nr 23, i anledning av motioner om offentlig
handläggning i samarbetsnämnderna
inom kommunblocken,

nr 24, i anledning av motioner om
utredningsväsendet, och
nr 25, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande utskottets utlåtande
nr 9 i anledning av motioner
om sänkning av rösträttsåldern;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

8, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner,

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1970/71 till vissa kulturändamål och internationellt-kulturellt
samarbete jämte
motioner,

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslagen för budgetåret
1970/71 till rundradioverksamheten
m. m. jämte motioner, och

nr 53, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om bidrag till vissa
hjälpmedel för handikappade;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 32, med anledning av motioner angående
statens vattenfallsverks redovisning
av inkomst från kraftverk vid taxeringen
till kommunal inkomstskatt
m. m.,

nr 33, med anledning av motioner om
åtgärder vid beskattning i syfte att
främja sparandet, och

nr 34, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:370)
jämte motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i luftfartslagen (1957: 297), och
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om förevisning av brandfarlig biograffilm; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av motioner om
barntillägg till folkpension,

nr 23, i anledning av motion om pensionsrätt
för hemmadöttrar med vårduppgifter,

nr 24, i anledning av motioner om
förbättring av adoptivföräldrars ställning,

nr 25, i anledning av motioner angående
rätten att tillgodoräkna enstaka,
arbetsdagar vid beräkning av semester,
nr 26, i anledning av motioner om en
allmän tandvårdsförsäkring,

nr 27, i anledning av motioner om
rätt till sjukpenning vid vård av sjukt
barn, och

nr 28, i anledning av motion om frivillig
sjukpenningförsäkring för förvärvsarbetande
ålderspensionär;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av motion angående
handeln med begagnade bilar, m. m.,.

nr 28, i anledning av motion om
obligatorisk färdskrivare på motorfordon,
m. m., och

nr 32, i anledning av motioner om

Fredagen den 10 april 1970

Nr 16

vissa åtgärder för ökad säkerhet i trafiken; jordbruksutskottets

utlåtanden:

nr 13, i anledning av motioner angående
jordbrukspolitiken,

nr 14, i anledning av motion om bättre
tillvaratagande av odlingsbar mark,
och

nr 15, i anledning av motioner om
statligt kreditstöd till förvärv av familjeskogsbruk;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av motioner
om förbud mot nytillverkning och försäljning
av icke gångbara svenska mynt.

§6

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

130, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning;

nr 131, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning; samt

nr 132, till Konungen om åtgärder för
undvikande av företagsnedläggningar.

§7

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 64, med förslag till kungörelse om
ändring i byggnadsstadgan (1959:612),

nr 102, med förslag till lag om ändring
i militärersättningsförordningen
(1950:261), m. m.,

nr 108, angående riktlinjer för försälj -

ning av krononybyggen i särskilda fall,
m. m., och

nr 111, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370).

Dessa propositioner bordlädes.

§8

Anmäldes följande motioner:

nr 1292, av herr Skoglund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 46, angående dialekt- och ortnamnsarkiven
m. m., samt

nr 1293, av herr Enarsson, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 68,
angående fortsatt valutareglering.

Dessa motioner bordlädes.

§9

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp),
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
ang. sysselsättningsfrämjande
åtgärder i Jämtlands län, och

herr Burenstam Linder (m), till herr
statsrådet och chefen för industridepartementet
angående de statliga företagens
verksamhet i Norrland.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.

In fidem

Sune K. Johansson