Nr 16 ANDRA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 16 ANDRA KAMMAREN 1969

10—11 april

Debatter m. m.

Torsdagen den 10 april

Sid.

Svar på frågor av:

herr Larsson i Norderön (ep) ang. tidpunkten för regeringens ställningstagande
till frågan om anordnande av olympiska vinterspel

i Jämtland...............................................

herr Magnusson i Nennesholm (ep) ang. den tekniska kvaliteten på

vissa TV-sändare..........................................

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. reglerna för användandet av läroböcker
som icke granskats av statens läroboksnämnd..........

herr Hyltander (fp) ang. vissa underbefälselevers tjänstgöring......

herr Ahlmark (fp) ang. försäljningen av pistoler..................

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. alkoholförtäring i samband med

förande av motorfordon....................................

herr Clarkson (m) ang. rättelse av felaktig anmälan om sjukdomsfall.
.....................................................

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. den uppsökande verksamheten

inom åldringsvården.......................................

herr Åberg (fp) ang. olägenheterna för fisket av utsläpp av bl. a. avloppsvatten
..............................................

Interpellation av herr Lindberg (s) ang. bestämmelser om högsta till låtna

vibrationsnivå för motorsågar............................

Meddelande om enkla frågor av:

herr Bengtsson i Landskrona (s) ang. åtgärder mot olaga fiske i Öresund.
....................................................

herr Westherg i Ljusdal (fp) ang. väntetiden för måls avgörande vid

försäkringsdomstolen......................................

1 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 16

6
7
9

Nr 16

Innehåll

Fredagen den 11 april

Sid.

Meddelande ang. dagens plenum................................ 21

Utgifterna på driftbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde:

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet...... 22

Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader.............. 51

Trafiksäkerhetsforskning..................................... 56

Ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma busslinjer... 59

Beskattningen av totalisatorvinster.............................. 64

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp

m. m....................................................... 67

Missbruk av s. k. T-sprit....................................... 87

Interpellationer av:

fru Kristensson (m) ang. utredning rörande en allmän försvarsplikt

omfattande både män och kvinnor........................... 88

herr Börjesson i Glömminge (ep) ang. fisket i Östersjön............ 89

Meddelande om enkla frågor av:

herr Sjöholm (fp) ang. åtgärder mot olyckor föranledda av vätgas ballonger.

................................................ 92

herr Lindkvist (s) ang. tidpunkten för informationsutredningens

framläggande av förslag om ökad samhällsinformation......... 92

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. tidpunkten för framläggandet av
proposition om förbud mot spritreklam....................... 92

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 11 april

Statsutskottets utlåtande nr 6, rörande utgifterna på driftbudgeten inom

kommunikationsdepartementets verksamhetsområde............ 21

Bevillningsutskottets betänkande nr 21, beträffande beskattningen av
totalisatorvinster............................................ 64

— nr 24, om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp
m. m............................................ 67

— nr 27, beträffande missbruk av s. k. T-sprit..................... 87

—- nr 28, beträffande skatt på utlandsresor........................ 88

Första lagutskottets utlåtande nr 24, om ersättning för skada vid lämnande
av hjälp i samband med trafikolycka..................... 88

Torsdagen den 10 april 1969

Nr 16

Torsdagen den 10 april

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. tidpunkten för
regeringens ställningstagande till frågan
om anordnande av olympiska vinterspel
i Jämtland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Norderön
har frågat om regeringen under innevarande
vårsession kommer att ta
ställning till frågan om anordnande av
olympiska vinterspel i Jämtland år 1976.

Den sakkunnige som fått i uppdrag
att utreda förutsättningarna för att förlägga
1976 års olympiska vinterspel till
Östersund avgav sitt betänkande i slutet
av januari. Betänkandet har remitterats
till olika myndigheter och organisationer
för yttrande. Innan ärendet slutgiltigt
beretts kan tidpunkten för regeringens
ställningstagande i frågan inte anges.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag tackar handelsministern
för att han har svarat på min
fråga.

Bakgrunden till frågan är att det
i den förteckning, som riksdagen strax
före påsk fick över propositioner som
var avsedda att föreläggas riksdagen
under vårsessionen, inte finns något
nämnt om en proposition rörande ställningstagandet
till frågan om anordnande
av 1976 års olympiska vinterspel
i Jämtland. Sedan beslut fattats här
i riksdagen om att utreda förutsättningarna
för att förlägga spelen till Jämt -

land angav statsrådet att arbetet borde
»bedrivas skyndsamt och inriktas på att
underlag för ett principbeslut av statsmakterna
skall kunna föreligga vid sådan
tidpunkt att frågan kan prövas av
riksdagen vid vårsessionen 1969.» Nu
däremot säger statsrådet att han inte
kan ange ens tidpunkten för ett ställningstagande,
och handelsministern
måste då förstå mig, om jag säger att
jag inte är särskilt nöjd med svarets
innehåll.

Eftersom ingenting har hörts från regeringen
om något ställningstagande är
framför allt Östersunds stads OS-kommitté
men även andra berörda mycket
intresserade av att nu få ett besked.
För att beslut skulle kunna fattas snabbt
har regeringen satt en mycket kort tid
för remissyttrandena — herr Bergérus’
utredningsbetänkande lämnades ju den
30 januari — d. v. s. till den 28 februari.
.lag vet av egen erfarenhet att det inte
gick att få den remisstiden förlängd.
Det borde därför finnas förutsättningar
att regeringens ställningstagande sker
snabbt.

Jag sade att man i Östersunds OSkommitté
med stor spänning emotser
regeringens besked eftersom det är
grunden för att kunna igångsätta det
stora och kostsamma arbetet med fortsatt
agerande och iordningställande av
ansökningshandlingarna till Internationella
olympiska kommittén. Då måste
man nämligen först ha statsmakternas
besked.

Det bör finnas goda förutsättningar
att anordna spelen. Under februari i år
arrangerade Östersund svenska mästerskapen
i längdlöpning på skidor samt
i specialslalom. I Äre arrangerades den
stora världscuptävlingen i storslalom

Nr 16

Torsdagen den 10 april 1969

Svar på fråga ang. tidpunkten för regeringens ställningstagande till frågan om
anordnande av olympiska vinterspel i Jämtland

och specialslalom, och Hammarstrand
har arrangerat europamästerskap i rodel
samt skandinaviska och svenska
mästerskap i samma gren.

Internationella skidförbundet har till
Åre och Östersund sänt sina tekniska
experter, som förbehållslöst har givit
tävlingsbanorna högsta betyg. Internationella
rodelförbundets president
har också besökt Östersund, Åre och
Hammarstrand och givit banorna samma
goda vitsord.

Presidenten i internationella olympiska
kommittén, Mr Brundage, har
också besökt Östersund och förklarat
att Jämtland bär lika goda chanser att
få spelen som någon annan sökande.

Ansökan om anordnande av spelen
skall vara internationella olympiska
kommittén till handa senast under december
månad i år, och den skall vara
åtföljd av en skriftlig förbindelse från
regeringen att denna stöder ansökan
och går i god för att spelen organisatoriskt
kan genomföras. Ansökningshandlingen
blir ett digert aktstycke, som det
beräknas ta cirka ett år att åstadkomma.
Det står alltså mycket kort tid till
förfogande, och det är nödvändigt att
ett snabbt positivt besked — och under
alla förhållanden ett besked -— lämnas
av regeringen, så att länets OS-kommitté
har möjlighet att agera vidare med
någon utsikt till framgång.

Nog skulle jag vilja utveckla frågeställningen
och fråga handelsminstern:
År det ändå inte meningen att här skall
avges ett besked före vårsessionens slut?

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det framgick av herr
Larssons i Norderön anförande att ansökan
om att få anordna de olympiska
spelen skall vara Internationella olympiska
kommittén till handa i december
i år. Det är ju ändå en rätt rundlig tid
dit. Jag hade inte klart för mig att ansökningshandlingarna
kunde lämnas in

så pass sent när direktiven för den
Bergéruska utredningen gavs.

Jag vill tillägga att det ju rör sig om
ett ganska betydande ekonomiskt engagemang
från statsmakternas sida — det
visar utredningen. Och enligt vad jag
sett av remissyttrandena — jag har inte
gått igenom dem systematiskt ännu —-har några gensagor mot utredningens
slutsatser inte gjorts. Det är också alldeles
uppenbart att remissyttrandena
inte är entydiga vad gäller kostnaderna
och den nytta för bygden som man till
äventyrs skulle kunna räkna med.

Jag kan bara säga att vi kommer att
ta upp frågan i regeringen, och jag föreställer
mig att ett besked i den ena eller
andra formen skall kunna ges i så god
tid att inte Östersund på grund av den
omständigheten att det är ett tidskrävande
arbete att utforma ansökningshandlingarna
skall behöva riskera att
inte komma i fråga som kandidat.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag noterar att handelsministern
nu säger att ett besked skall
föreligga i så god tid att Östersunds
möjligheter att söka arrangerandet av
olympiska spelen 1976 inte skall äventyras.
Jag måste då få påminna om några
saker som måste göras innan ansökningshandlingarna
sänds in.

OS-kommittén måste redan nu förbereda
sitt deltagande i Internationella
skidförbundets kongress i Barcelona under
andra hälften av maj månad och
i Internationella olympiska kommitténs
kongress i Warszawa första veckan av
juni. Det blir uppenbarligen stora svårigheter
för OS-kommittén att agera vid
dessa båda betydelsefulla tillfällen, om
inte statsmakterna har givit ett besked
dessförinnan. Och kan inte OS-kommittén
deltaga i dessa kongresser — där
kommittén givetvis är väntad, eftersom
den tidigare har varit med, och där ett
agerande är förutsättningen för att positionerna
för Sverige skall ytterligare
förbättras — kommer mycket av vad

Nr 16

Torsdagen den 10 april 1969

Svar på fråga ang. den tekniska kvaliteten på vissa TV-sändare

som hittills byggts upp att gå förlorat.
Konkurrenterna från andra länder kommer
då säkerligen att vinna fördelar.

Statsrådet Lange har alldeles rätt i att
det är fråga om en betydlig summa
pengar. De direkta bruttokostnaderna
för spelens genomförande är enligt utredningen
beräknade till 116,5 miljoner
kronor. Däremot svarar inkomster på
38,5 miljoner kronor och vidare en beräknad
satsning från Östersunds kommunblock,
Åre kommun, Ragunda kommun
samt länets landsting, som samtliga
i princip har ställt sig positiva till
dessa åtaganden om 20,9 miljoner kronor.
Då återstår för staten 57,1 miljoner
kronor. Vad som tillkommer i indirekta
kostnader för Sveriges Radio, för vägbyggnader
o. s. v. måste väl anses höra
hemma på ett annat plan än direkta
kostnader.

Enligt Riksidrottsförbundets tidskrift
Svensk idrott har det i Schweiz fattats
ett beslut i samma fråga. Där har man
givit ett positivt besked. Regeringen har
klart slagit fast betydelsen för landets
turism av ett OS. Den har utlovat att
militären skall hjälpa till som ett led
i sin utbildning, och den garanterar en
ekonomisk hjälp på 48 miljoner kronor
för direkta kostnader.

Herr talman! För mig återstår att instämma
med Riksidrottsförbundet, som
i samma tidskriftsartikel säger sig hoppas
att vårt lands regering och riksdag
skall ha samma positiva syn på det vinter-OS
som Sverige är skyldigt att stå
som värd för och inte längre kan undandra
sig. Det är nödvändigt med ett besked
under vårriksdagen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. den tekniska
kvaliteten på vissa TV-sändare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,

herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Magnusson i Nennesholm
har frågat chefen för kommunikationsdepartementet
om han vill
medverka till en skyndsam förbättring
av den tekniska kvaliteten på TV-sändningarna
från de sändare som är otillfredsställande
utrustade. Frågan har
överlämnats till mig för besvarande.

Bakgrunden till frågan torde vara de
i vissa områden mindre goda mottagningsmöjligheterna,
vilka inte beror på
bristfällig utrustning hos respektive
sändare utan på ogynnsamma topografiska
förhållanden. Enligt vad jag erfarit
från televerket beräknas det permanenta
distributionsnätet för det nuvarande
TV-programmet, innefattande bl.
a. ytterligare ett antal s. k. slavstationer,
i huvudsak bli klart under innevarande
budgetår. I permanent skick beräknas
nätet, i enlighet med statsmakternas beslut,
ge drygt 99 procent av befolkningen
acceptabla mottagningsmöjligheter.

Vidare anförde:

Herr MAGNUSSON i Nennesholm
(ep):

Herr talman! Jag vill till statsrådet
Palme framföra mitt tack för svaret,
som var positivt i så måtto att det redovisade
att televerket under innevarande
budgetår skall kunna klara av saken.
Det är jag tacksam för.

Anledningen till min fråga är de otillfredsställande
förhållanden vi har haft
i min hemtrakt vid Finnvedssändaren
i Bredaryd, som inte någon gång under
hela sin tillvaro fungerat ordentligt. I
en intervju i en lokaltidning säger televerkets
man, att man har flyttat gammal
utrustning från Nackasändaren ned
till Finnvedssändaren och att detta skulle
vara orsaken till att denna inte har
fungerat.

Då felen nu har förekommit i flera år
har befolkningen blivit otålig. Både privatpersoner
och t. o. m. kommunala
församlingar har tagit upp frågan och
sänt in protestskrivelser om hur denna
TV-sändare har fungerat.

Nr 16

Torsdagen den 10 april 1969

Svar på fråga ang. reglerna för användandet av läroböcker som icke granskats av
statens läroboksnämnd

Nu är man garvad, men till en början
ringde man TV-handlaren som kom och
tittade på apparaten. Så konstaterade
han att det var inget fel på denna utan
det berodde på sändaren. Nu ringer
man till en granne och frågar om han
ser något på sin apparat. Om inte han
heller ser något vet man var felet ligger
och behöver inte besvära reparatören.

Det svar som statsrådet i dag lämnat
ger oss anledning att hoppas att sändnings-
och mottagningsförhållandena
skall bli bättre. TV-innehavarna där nere
betalar ju lika stora licensavgifter
som alla andra och anser sig därför
kunna begära fullgod service.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Magnussons i Nennesholm
fråga var ju principiell, och
jag visste inte exakt vad som låg bakom
den; jag är därför inte expert på sändaren
i Finnveden. Jag har emellertid
hört att det varit besvär där nere, och
kommunalfullmäktige i Bredaryd har
sänt en skrivelse till televerket i frågan.
De tekniska fel som från tid till annan
förekommit är enligt uppgifter som jag
har fått från televerket nu åtgärdade.

Vad som kanske är väsentligt att påpeka
i detta sammanhang är att risken
för en upprepning av dessa i och för sig
inte så ofta förekommande fel elimineras
i och med utbyggnaden av det permanenta
nät som jag talade om i mitt
svar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. reglerna för
användandet av läroböcker som icke
granskats av statens läroboksnämnd

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,

herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat mig om jag är beredd
lämna en redogörelse för de regler som
tillämpas beträffande användandet inom
det allmänna skolväsendet av läroböcker
som icke granskats av statens
läroboksnämnd.

Inom den övervägande delen av det
allmänna skolväsendet, bl. a. grundskolan,
får endast användas lärobok som
granskats av läroboksnämnden och uppförts
på läroboksförteckningen. I fråga
om samtliga läroböcker gäller att skolstyrelsen
beslutar om antagande. Rektor
skall därvid avge förslag efter hörande
av ämneskonferensen eller vederbörande
lärare.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret.

Anledningen till att jag ställt frågan
är att det utkommer läroböcker som inte
granskats av statens läroboksnämnd.
När dessa böcker sedan blir granskade
i efterhand har vissa avsnitt blivit underkända.
Efter flera ändringar har de
ändå inte godkänts av läroboksnämnden,
men trots detta används de i flera
skolor i undervisningen.

Detta är alltid allvarligt men inte
minst när det gäller läroböcker som behandlar
kontroversiella och för ungdomen
farliga områden som t. ex. narkotika.
Det förekommer då och då kritik,
ibland förödande och överdriven, mot
läroböcker som nu är i bruk. Jag tror
att det finns sådant som behöver ses
över Men då är det viktigt — det har
föräldrarna rätt att kräva — att vi inte
får sämre och icke granskade läroböcker.
Principen borde vara att ingen lärobok
finge användas som inte granskats
och godkänts.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! I den mån herr Johans -

Torsdagen den 10 april 1969 Nr 16

Svar på fråga ang. vissa underbefälselevers tjänstgöring

son i Skärstad menar att det inom skolväsendet
används böcker som underkänts
av läroboksnämnden är det naturligtvis
beklagligt om så sker. Men ansvaret
för vilka böcker som används
åvilar skolstyrelsen. Man skall naturligtvis
inte använda böcker som inte
har godkänts av läroboksnämnden.

Om herr Johansson i Skärstad avser
att påtala att vissa delar av skolväsendet
för närvarande inte täcks av läroboksnämndens
granskning är detta förhållande
riktigt. Detta gäller för yrkesskolan
och i stora delar för fackskolan.
Det har med den nuvarande läroboksnämndens
kapacitet inte varit möjligt
att göra en fullständig granskning, och
det har varit ett av skälen till tillsättandet
av den nu arbetande läromedelsutredningen,
som skall finna vägar för en
granskning av alla inom skolan förekommande
böcker.

I den mån herr Johansson, för det
tredje, avser att den granskning som
förekommer icke är tillfredsställande
vill jag säga, att detta också är en fråga
som prövas av läromedelsutredningen,
vilken ju för närvarande arbetar för
högtryck med dessa spörsmål. Jag har
många tidigare torsdagar besvarat andra
frågor om läroböcker, innebärande
kritik från mycket vitt skilda utgångspunkter.
Jag har tolkat dessa frågor så
att riksdagens ledamöter och den opinion
de gör sig till talesmän för med iver
ser fram mot ett förslag från läromedelsutredningen.
Jag tror inte heller att
de skall behöva vänta alltför länge.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jo, herr statsråd, vad
jag avser är att en bok ges ut av ett förlag
och först i efterhand blir föremål
för granskning, varvid den blir underkänd.
Jag anser att detta icke är en riktig
ordning, och därför bör den högsta
beslutande myndigheten vidta någon åtgärd
för att sådant inte skall få förekomma.
Vi lever ju i en tid av ideologisk
kamp, och det är många som vill
föra fram sin ideologi bakvägen. Jag

hoppas att det inte finns någon sådan
bakväg till skolan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. vissa
underbefälselevers tjänstgöring

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Hyltander har frågat
chefen för försvarsdepartementet
om han anser det rättvist och tillfredsställande
att den, som planenligt uttagits
för utbildning till underbefäl och
härför fått längre tjänstgöringstid men
som sedan placerats som vanlig menig,
ändock skall nödgas tjänstgöra den
längre tid, som underbefälseleverna fullgör,
och detta utan att få motsvarande
ekonomiska ersättning.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Värnpliktiga, som uttagits för underbefälsutbildning
rycker in tidigare än
värnpliktiga som uttagits till befattning
som menig. Utbildningen för bägge kategorierna
avslutas med en gemensam
grundläggande krigsförbandsutbildning.
Om en värnpliktig, som överförts från
underbefälsutbildning, skulle rycka ut
redan när han fullgjort det antal dagar
som erfordras för menig, går han miste
om den viktiga grundläggande krigsförbandsutbildningen.
Detta medför
minskad användbarhet i krigsorganisationen.

De något större ekonomiska förmåner
som utgår till de underbefälsuttagna utgör
en kompensation för visst befälsansvar
och en uppmuntran att genomföra
utbildningen på ett godtagbart sätt.

Jag finner det motiverat att en värnpliktig
som överförts från underbefälsutbildning
till kategori för menig även
skall genomföra slutskedet i sin utbildning.
Vad beträffar de ekonomiska för -

Nr 16

Torsdagen den 10 april 1969

Svar på fråga ang. vissa underbefälselevers tjänstgöring

månerna anser jag inte att någon orättvisa
föreligger.

Det antal värnpliktiga som överförs
kommer troligen att minska då vårt nya
inskrivningsförfarande säkrare kan
fastställa individens lämplighet för underbefälsutbildning.

Vidare anförde:

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Tack för svaret, herr
statsråd! Inom alla grenar inom samhällslivet
framhåller man ju vikten av
att det finns goda informationskanaler
och kontakter mellan dem som arbetar
inom respektive områden. Detta gäller
även och kanske inte minst försvaret.
Den tid torde vara förbi när den s. k.
kadaverdisciplinen kunde tolereras.
Detta hindrar inte att de värnpliktiga
skall ha fullt klart för sig vem som för
befälet och har ansvaret, men samtidigt
bör all utbildning gå ut på att befälet
skall ge motivering och bakgrund till
beslut och orderhandlingar, så att funktionen
blir ett lagarbete i bästa mening,
där varje man vet sin uppgift och fullgör
den till det gemensammas bästa.
Då kan uppgifterna fullgöras, även om
befälet av någon anledning inte skulle
fungera. I motsatt fall blir gruppen
inte funktionsduglig om befälet kommer
bort.

Liksom de flesta frågor har även denna
ett bakgrundsfall, och för den som
är berörd är det stor skada att inte svaret
kunde ha givits i normal ordning
för 14 dagar sedan, liksom det också är
skada att försvarsministern tydligen
även i dag har varit förhindrad att
lämna svaret. Tidsfaktorn spelar här en
viss roll. Detta får emellertid inte tolkas
så att jag har något emot statsrådet
Geijers funktion som svarare; jag menar
bara att det hade varit värdefullt
om departementschefen hade varit inne
i samtalet, om detta eventuellt skulle
fortsätta i annan form efter denna frågestund.

Beträffande tiden under inkallelsen

när krigsförbandsutbildningen sker och
om man skulle gå miste om den vid en
eventuellt tidigare utryckning eller vid
motsvarande tjänstledighet går tydligen
meningarna isär. Tyvärr medger nu
inte tiden här i frågestunden att jag går
närmare in på den saken. Yad ekonomin
angår måste det väl ändå anses
rättvist att alla som fullgör övertidstjänstgöring
får övertidsersättning —
om jag här använder den bilden.

Vad slutligen angår bakgrundsfallet
kan jag inte frigöra mig från den misstanken
att man från befälssidan inte
har iakttagit möjligheterna att lämna
informationer och förklaringar av uppgifterna,
utan tvärtom reagerat negativt
när vederbörande värnpliktig framställt
frågor och anhållit att få besked. Det
finns skäl att anta att det har förekommit
sådan bakgrund till den »degradering»
som föranlett denna fråga. Jag
föreställer mig därför att statsrådet håller
med om att det har varit motiverat
att ställa en fråga som denna.

Vad kan man då göra för att förbättra
förhållandena? Ja, en sak är klar, nämligen
att den, som har ålagts träning
och utbildning för en viss uppgift och
sedan får beskedet att han inte är aktuell
för den uppgiften, har mycket svårt
att inse det meningsfulla i att han ändå
skall fullfölja den längre utbildningstid
han uttagits att fullgöra, speciellt
som han inte får samma ersättning som
andra vilka fullgör denna längre utbildning.
Det är skada att sådant här skall
kunna förekomma. Jag kan inte anse
att det är en tillfredsställande ordning.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Beträffande frågan om
den särskilda ersättningen vill jag upplysa
herr Hyltander om att i den mån
de värnpliktiga som tagits ut till underbefälsutbildning
sedan överförts till
meniga och då fullgör tjänstgöring över
300 dagar får deenhögredagsersättning.
Att de inte får den särskilda ersättningen
heror på, som jag nämnde i svaret,
att det med den grad underbefälet er -

Torsdagen den 10 april 1969 Nr 16 9

Svar på fråga ang. försäljningen av pistoler

håller följer ett särskilt ansvar som de
meniga inte har. Det är detta som motiverar
den särskilda ersättningen.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Faktum kvarstår ändå
att de värnpliktiga som inte uttagits till
underbefäl fortfarande har den längre
utbildningstiden och inte åtnjuter någon
ersättning för den.

Vad som ligger bakom hela denna
frågeställning är på vilket sätt man bedömer
den påtalade nedklassning eller
»degradering» som förekommer. I här
aktuellt fall kan jag inte frita mig från
misstanken att man inte tagit sakliga
hänsyn, utan att vederbörandes lust att
erhålla informationer — frågvishet kan
det också kallas — har påverkat nedklassningen.
Och detsamma kan förekomma
i flera fall.

Jag vill också nämna att i det fall jag
här har talat om var vederbörande av
kamraterna föreslagen som kompaniassistent.
Han fick så gott som samtliga
röster i det sammanhanget, men han uttogs
sedan inte av befälet. Vidare var
han av kamraterna vald som ledamot av
regementsnämnden. Det kan sålunda inte
vara vilken nolla som helst; han har
varit uppskattad av sina kamrater. Det
är därför jag menar att man borde eftersträva
större demokrati, alltså företagsdemokrati
även inom försvaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. försäljningen av
pistoler

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Ahlmark har frågat
handelsministern om han anser att
man bör tillåta försäljning av mindre
farliga och ofarliga pistoler som är så
lika pistoler avsedda för skarpskjutning

att man på något avstånd inte kan se
skillnaden. Frågan har överlämnats till
mig för besvarande.

Att förbjuda försäljning av föremål
av det slag som herr Ahlmark åsyftar
är i praktiken inte möjligt.

Vidare anförde:

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Natten till den 23 mars
i år tvingades två poliser skjuta ner en
25-årig man i Berzelii park i Stockholm.
Han hade hotat dem båda och andra
med en pistol. Alla som hade utsatts
för det här hotet var övertygade om att
det var en riktig pistol, avsedd för
skarpskjutning. Poliserna vågade inte
— och det är fullt förståeligt — ta risken
att inte försvara sig. Lyckligtvis
krävde händelsen den här gången inget
dödsoffer.

Den pistol som 25-åringen hade hotat
med var en luftpistol. Men det är nästan
omöjligt att se skillnaden mellan den
och den svenska armépistolen 07:an
med 9 mm kaliber.

Stockholmskriminalen har i dag lånat
mig de båda pistolerna, och herr
talmannen har gett mig tillstånd att visa
dem för kammaren. Den ena är just det
exemplar som användes i Berzelii park,
en luftpistol av märket Diana. Den andra
är armépistolen 07 :an. Jag tror inte
att många av kammarens ledamöter kan
se skillnaden och avgöra vilken som är
den verkligt farliga pistolen, avsedd för
skarpskjutning. Och tanken från fabrikanternas
sida är ju att göra helt ofarliga
leksakspistoler och mindre farliga
luftpistoler så lika de skarpskjutande
vapnen som möjligt.

Jag tackar justitieministern för det
korta men alltför negativa svaret på
min fråga. Ty det är ju faktiskt så, att
problemen med pistoler, som är kopior
av riktiga vapen, blir större för varje år.
Förra året inträffade ungefär ett rån,
i regel bank- eller postrån, i månaden
med hjälp av leksaks-, luft- eller ollonpistol.
Och inom polisen tror man att

Nr 16

Torsdagen den 10 april 1969

Svar på fråga ang. försäljningen av pistoler

åtskilliga brott av den här typen blir av
just därför att det är så lätt att på ett
billigt sätt skaffa sig en pistol som är en
kopia av ett riktigt vapen.

Marknaden översvämmas av importerade
leksaks- och s. k. prydnadspistoler
av det här slaget. Annonserna i en del
tidningar vädjar till känslor av typen:
tänk att få en äga en pistol som känns
precis som ett riktigt vapen!

Visst är det svårt att lösa de här problemen.
Men jag tror inte att man skall
avvisa tanken på att lägga också luftpistoler
under licenstvång av något
slag, även om det kan bli en del krångligheter.
Och beträffande de rena leksakspistolerna
kan man väl tänka sig
att man förbjuder import och försäljning
av sådana pistoler som uppenbarligen
är gjorda som kopior av vanliga,
riktiga vapen. Kanske finns det också
en möjlighet att föreskriva att leksakspistoler
utseendemässigt skall skilja sig
från vanliga pistoler.

Men jag är medveten om att det här,
som justitieministern påpekade, rymmer
svåra praktiska problem. Men just
därför att marknaden för de här varorna
tycks kraftigt svälla bör man försöka
undersöka branschen och se om vissa
restriktioner är möjliga att genomföra.
Min följdfråga till statsrådet Kling blir
därför: Är justitieministern beredd att
på något sätt låta utreda marknaden
och problemen kring de pistoler, och
missbruket av dem, som jag här har talat
om?

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Det har vid flera tillfällen
väckts förslag om att licenstvång
skulle införas för bl. a. luft- och fjäderpistoler.
Statsmakterna har dock hittills
av flera skäl avböjt att genomföra
en sådan reglering och i stället litat till
bestämmelser som i olika hänseenden
inskränker rätten att använda denna
typ av vapen.

Samma ståndpunkt har intagits i en
promemoria med förslag till vissa änd -

ringar i vapenförordningen som förra
året upprättades inom justitiedepartementet.
Praktiskt taget samtliga remissinstanser
— ett drygt trettiotal — som
har yttrat sig över promemorian ställer
sig också avvisande till tanken att licensbelägga
dessa vapen. Jag har ännu
inte tagit slutlig ställning i frågan, men
jag är preliminärt böjd att ansluta mig
till promemorians och remissinstansernas
bedömning. Detta är alltså mitt svar
på herr Ahlmarks följdfråga.

Beträffande den vapendemonstration
som herr Ahlmark här har gjort vill jag
bara uttrycka den förhoppningen, att
herr Ahlmark innehar gällande vapenlicens
eller eljest har iakttagit föreskrifterna
i 6 § vapenförordningen om lån
av vapen och det ändamål för vilket det
sker. Men herr Ahlmark är väl som ungliberal
van vid att handskas med vapen;
under en av de senaste valrörelserna
höll ni ju på med en stor kanon och
skulle skjuta bort stadshuset här i Stockholm.

Det är för övrigt, herr talman, litet
egendomligt att man här i riksdagen så
ofta hör krav på kriminalisering av ytterligare
områden just från riksdagsmän
som säger sig ha en liberal åskådning.
Mina strävanden går i motsatt riktning.
Jag försöker avkriminalisera det ena
området efter det andra. Som bevis vill
jag hara nämna fylleristraffutredmngen,
trafikmålsutredningen, utredningen rörande
de mindre brotten och slutligen
yttrandefrihetsutredningen.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag skall lugna justitieministern:
jag har tillstånd både från
polisen och från talmannen att visa upp
de här oladdade pistolerna i andra kammaren.
Jag vill också påminna statsrådet
om att förra gången jag var i närheten
av något vapen, den där gamla kanonen,
var just i valrörelsen 1966, och
den gick ganska bra för oss.

Jag tycker att den här frågan är något
allvarligare än vad statsrådet Kling har

Torsdagen den 10 april 1969

Nr 16

Svar på fråga ang. alkoholförtäring i samband med förande av motorfordon

sagt. Ledningen för Stockholmskriminalen
säger så här: »Det är oförsvarligt av
tillverkarna att framställa ''ofarliga’ vapen
med sådant utseende sett mot bakgrunden
av den alltmer förgrovade och
förråade våldsmentaliteten i landet.»
Kriminalkommissarie G. W. Larsson yttrar
vidare: »Vi har tidigare varit i kontakt
med vapenhandlarna och diskuterat
problemet med dem. De verkar helt
oförstående. Vi anser det vara oförsvarligt
av tillverkarna att framställa sådana
här vapen, som inte går att skilja
från de farliga.»

Det är alltså vad polisen säger. De
brottas dagligen med de problem och
risker som enskilda polismän och andra
utsätts för. Då svarar justitieministern
att han för sin del försöker »avkriminalisera»
vissa områden. Det är alldeles
utomordentligt när man kan göra det.
Men det betyder inte att man avkriminaliserar
alla områden. I en rad andra
fall, t. ex. när det gäller narkotikahandeln,
har vi gått in för hårdare straff
och vidgad kriminalisering för att komma
till rätta med de stora skadeverkningar
för svensk ungdom som narkotikabruket
medför. Inte ens justitieministern
följer alltså konsekvent sin linje
att avkriminalisera områdena.

I Förenta staterna pågår en debatt om
det är en mänsklig rättighet att fritt få
köpa in och bära skjutvapen. Den debatten
har vi kommit ifrån; vi anser den
orimlig. Frågan för oss är: Är det en
mänsklig rättighet att få sälja och köpa
minutiöst gjorda kopior av riktiga vapen
i metall, bakelit eller plast, kopior
som sedan kan användas vid inbrott,
överfall och rån?

Jag anser inte att det är någon mänsklig
rättighet att slå vakt om. Om det
praktiskt går att genomföra begränsningar
på det här området hälsar jag det
med glädje.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Om man godkänner herr

Ahlmarlcs resonemang skulle man vara
tvungen att förbjuda en stor del av produkterna
på leksaksmarknaden. Om herr
Ahlmark studerar Expressens morgonupplaga
för i dag kan han finna exempel
på vilka praktiska svårigheter ett
sådant förbud skulle medföra.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Visst finns det praktiska
svårigheter, och därför har jag krävt att
frågan borde utredas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. alkoholförtäring i
samband med förande av motorfordon

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat mig vilka ytterligare kontrollåtgärder
jag avser att vidta för att
förhindra att motorfordon framförs av
personer som har förtärt alkohol.

I polisens trafikövervakning ingår
kontrollen av fordonsförarnas nykterhetstillstånd
som ett viktigt led. Några
uppgifter om hur många fordonsförare
som kontrolleras finns inte. Jag kan
dock nämna att redan det antal förare
som rapporterades för trafikförseelse av
något slag uppgick till omkring 460 000
under år 1968. Över 15 000 fordonsförare
omhändertogs därvid som misstänkta
för rattfylleri eller rattonykterhet. Genom
att intensifiera trafikövervakningen
kan man ytterligare förbättra kontrollen
av trafiknykterheten. Vidare
vill jag framhålla, att frågan om kontroll
av trafiknykterheten övervägs av trafiknykterhetsbrottskommittén,
som beräknas
avsluta sitt arbete detta år.

Vidare anförde:

Nr 16

Torsdagen den 10 april 1969

Svar på fråga ang. alkoholförtäring i samband med förande av motorfordon

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret.

Anledningen till att jag ställt frågan
är att det så ofta förekommer olyckor
i trafiken — så har hänt även under
den senaste påskhelgen — där någon av
de inblandade förtärt alkoholhaltiga
drycker. Det kan vara fråga om drycker
som allmänt anses farliga men även om
sådana som betraktas som oskyldiga
men egentligen är mycket farliga.

Ett annat skäl till min fråga är den
undersökning som publicerades i tidningarna
härförleden beträffande hur
många som färdas i trafiken med alkohol
i kroppen. I intervjuer avslöjade
flera personer vilken skräck de känt
inför risken att bli avslöjade och hur
rena turen hade räddat dem vid kontroller,
bl. a. därför att man bara undersökte
varannan bil.

Behöver det vara så här, herr justitieminister?
När skall vi få bort detta
riskmoment i trafiken? Vi går mot vår
och sommar med mer intensiv trafik på
våra vägar än tidigare. Hur länge skall
dessa spritmarodörer få härja?

Vi gör allt för att få trafiksäkra bilar,
och det bör vi också göra. Men vi måste
vara medvetna om att säkerheten inte
i första hand sitter i bilens plåt, motor
och däck utan hos föraren bakom ratten.
Det farligaste för en förare är spritförtäring
i vilken form den än förekommer.
Medan vi väntar på att få se vilka
synpunkter trafiknykterhetsbrottskommittén
kan anlägga måste åtgärder vidtas
för att hindra ytterligare tragik.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag vill bara erinra om
att vi under de senaste åren har satsat
mycket kraftigt på en ökad trafikövervakning
både när det gäller personal
och material.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. rättelse av felaktig
anmälan om sjukdomsfall

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Clarkson har frågat
vilka åtgärder jag avser att vidta för
att underlätta rättelse för dem som under
inflytande av sjukdom eller av andra
skäl gör en felaktig sjukanmälan och
därigenom går miste om eljest berättigad
sjukpenning.

I lagen om allmän försäkring uppställs
krav på sjukanmälan för rätt till
sjukpenning. Kravet innebär att sjukpenning
inte får utges för tid innan
anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos
försäkringskassan. Undantag gäller,
om hinder mött för sådan anmälan eller
om andra särskilda skäl föranleder
att sjukpenning bör utgå.

Kravet på sjukanmälan har uppställts
för att göra det möjligt för försäkringskassorna
att utföra sina åligganden beträffande
sjukkontrollen. Ett normalt
led i denna kontroll är att försäkringskassan,
sedan den mottagit sjukanmälan,
infordrar uppgifter från den försäkrade
i olika hänseenden, bl. a. om
den tid under vilken den försäkrade
avhållit sig från förvärvsarbete på
grund av sjukdomen. Uppgifterna lämnas
på särskild blankett.

Av herr Clarksons fråga framgår inte
klart om han avser sjukanmälan i egentlig
mening eller lämnande av uppgifter
på sådan blankett som jag nyss nämnde.
För båda fallen gäller emellertid att fel
eller försummelse från den försäkrades
sida leder till bortfall av sjukpenning
bara då vägande skäl, som sammanhänger
med försäkringskassornas kontrollfunktioner,
gör detta nödvändigt.

Vidare anförde:

Herr CLARKSON (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Aspling för svaret på min

Nr 16

Torsdagen den 10 april 1969

Svar på fråga ang. rättelse av felaktig anmälan om sjukdomsfall

fråga. Statsrådet är något tveksam om
vilken blankett jag avser. Jag tänker
i detta fall på den särskilda blankett
som skall lämnas efter en viss tids sjukdom
för sjukkassans kontroll. Det har
redan förekommit många uppgifter
i pressen om fall då personer förväxlat
de båda kolumner som de har att välja
mellan när de fyller i blanketten.

Det blir sannerligen ett fatalt fel om
man fyller i fel kolumn! Detta händer
särskilt ofta när sjuka personer på väg
till läkaren går in till sjukksssan för att
fylla i blanketten. När de sjuka i detta
tillstånd gör fel hjälper det inte ens
med läkarintyg för att de skall kunna
styrka sin sjukdom. Har de fyllt i fel
kolumn, herr statsråd, får de ingen ersättning
från sjukkassan förrän de på
nytt sjukskrivit sig, och det tar ju några
dagar.

Statsrådet sade i sitt svar följande:
»För båda fallen gäller emellertid att
fel eller försummelse från den försäkrades
sida leder till bortfall av sjukpenning
bara då vägande skäl, som sammanhänger
med försäkringskassornas
kontrollfunktioner, gör detta nödvändigt.
» Det verkar som om det i praktiken
inte är så väl ställt, herr statsråd,
utan betydligt sämre! Det finns alltså
konkreta fall där folk gått miste om sin
sjukersättning på grund av att sjukkassepersonalen
tydligen har så formalistiska
instruktioner för sitt agerande att
de inte kan handla på annat sätt. De
som gör felskrivningar tvingas under
nuvarande förhållanden tillgripa det
mycket omständliga besvärsförfarandet,
vända sig till riksskattenämnden o. s. v.

Jag tycker att personalen borde få
instruktioner att hjälpa allmänheten att
fylla i blanketten rätt. De bör automatiskt
göra detta när de ser att en person
gör fel. Det allra första steget för att
undvika nya misstag av denna typ vore
kanske att införa en ny blankett för detta
ändamål, eller kanske ännu hellre
två blanketter, en för dem som vill
friskskriva sig och en annan för den
som vill anmäla att han fortfarande är

sjuk. Även om allmänhetens förmåga
att fylla i blanketter blivit allt bättre,
är det fortfarande både ursäktligt och
förklarligt att många människor gör ett
fel när de skall fylla i de olika blanketterna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det är naturligtvis angeläget
att i största möjliga utsträckning
söka förebygga fel i de uppgifter från
den försäkrade, vilka skall ligga till
grund för försäkringskassornas beslut
i sjukpenningärenden. I detta hänseende
är det särskilt viktigt att de blanketter
som skall ifyllas av den försäkrade
görs så enkla och lättfattliga som
möjligt. Jag vill understryka, herr talman,
att tjänstemännen inom försäkringskassorna
självfallet är angelägna
om att bistå och hjälpa allmänheten
i olika avseenden. Vi vet emellertid att
sådana fall som dem herr Clarkson pekat
på kan inträffa.

Inom såväl riksförsäkringsverket som
försäkringskassorna och deras samorganisation,
försäkringskasseförbundet,
pågår emellertid ett fortlöpande arbete
för att förenkla och förbättra blankettformulären.
Enligt vad jag erfarit har
man nu för avsikt att se över det blankettformulär
som jag antar att herr
Clarkson närmast har i tankarna, och
då kommer man att ha ledning av de
erfarenheter som samlats under de cirka
två år som gått sedan blanketten
senast var föremål för översyn.

Herr CLARKSON (m):

Herr talman! Nu är jag mera nöjd med
statsrådets svar, sedan jag fått förtydliga
min fråga, och jag noterar att en
förbättring är att emotse på detta område.
Ett faktum är nämligen, herr statsråd,
att många människor har beklagat
sig över att försäkringskassepersonalen
inte alltid hjälper allmänheten att fylla
i blanketterna på rätt sätt, trots att det

Nr 16

Torsdagen den 10 april 1969

Svar på fråga ang. den uppsökande verksamheten inom åldringsvården

borde vara självklart för den att göra
det.

I år har man från försäkringskassornas
sida bedrivit en ganska omfattande
kampanj i pressen, i vilken man talat
om vilka förmåner allmänheten har. Man
har trott att personalen skulle svara på
den kampanjen med en mycket servicebetonad
inställning till allmänheten,
men så är tydligen inte alltid fallet. De
fall jag här talat om ger belägg för att
något är fel i det avseendet på försäkringskasseområdet.
Men sedan statsrådet
nu förklarat att blanketterna skall
ses över är jag nöjd och hoppas att förhållandena
blir bättre. Jag tackar ännu
en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. den uppsökande
verksamheten inom åldringsvården

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig vilka åtgärder jag
har för avsikt att vidta för att förstärka
de sociala myndigheternas uppsökande
verksamhet inom åldringsvården.

Enligt beslut vid förra årets riksdag
har gjorts ett tillägg till socialhjälpslagen
beträffande den uppsökande verksamheten.
I de nya bestämmelserna
fastslås att kommun skall se till att den
som vistas i kommunen får tillfredsställande
omvårdnad. Socialnämnderna
skall dels skaffa sig kännedom om de
individuella behoven av omvårdnad,
dels antingen själva vidta åtgärder eller
förmedla insatser för att tillgodose vårdbehovet.
Lagändringen trädde i kraft
den 1 juli 1968.

Jag räknar med att denna lagändring
kommer att leda till att de sociala myndigheterna
intensifierar sina insatser för

att ta reda på de individuella hjälpbehoven
och för att tillgodose dem. Socialstyrelsen
kommer att ge ut närmare
råd och anvisningar om hur den uppsökande
verksamheten bör utformas i
kommunerna.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min enkla fråga.

Det händer ofta att äldre personer lever
helt isolerade utan kontakt med omvärlden.
Situationen blir allra svårast
för dem som saknar anhöriga eller bekanta
som kan komma på besök. Isoleringen
kan dessutom bli värre därigenom
att den gamle har någon sjukdom
eller skada som binder honom inomhus,
i värsta fall i sängen.

I pressen kan man inte så sällan läsa
om att en gamling under flera veckor
har legat död i sin lägenhet innan dödsfallet
kommer till myndigheternas och
allmänhetens kännedom. Säkerligen förekommer
det också åtskilliga sådana
fall som inte kommit till pressens kännedom.

Av det svar jag fått på min fråga
i dag framgår tydligt att socialnämnderna
enligt socialhjälpslagen har skyldighet
att göra sig väl förtrogna med enskilda
människors behov av omvårdnad
och verka för att detta behov blir tillgodosett.
Det är också angeläget — vilket
också framhålles i svaret — att se
till att socialnämnderna får tillräckliga
resurser för att fylla sina uppgifter på
ett effektivt sätt. Kommunernas uppgifter
när det gäller åldringarnas personliga
omvårdnad är omfattande och
mångskiftande, och detta ställer stora
krav på vilja, initiativkraft och förmåga.

Inom socialstyrelsen har man för avsikt
att ge ut närmare råd och anvisningar
om hur den uppsökande verksamheten
bör utformas ute i kommunerna,
och med de anvisningarna kan
jag också få svar på min fråga. Men

Torsdagen den 10 april 1969

Nr 16

Svar på fråga ang. olägenheterna för fisket av utsläpp av bl. a. avloppsvatten

vad jag i sammanhanget vill poängtera
är angelägenheten av att man i kommunerna
kartlägger vilka pensionärer som
finns inom kommunen, deras boendeform,
grad av förmåga att kunna sköta
sig själva etc. Kontinuerliga hembesök
bör också göras, speciellt hos de ensamstående
pensionärerna. Dessa besök
kan utföras av en distriktssköterska, en
hemsamarit eller en hemsyster.

En möjlighet för äldre och handikappade
personer att nå kontakt med yttervärlden
är att de har tillgång till telefon.
I den mån telefon ej finns och då
vederbörande själv av ekonomiska skäl
inte kan skaffa sig en telefon bör sådan
installeras genom kommunens försorg.
Jag vet att många kommuner har skaffat
kommunala abonnemang för telefoner,
avsedda för äldre och handikappade.

Jag är medveten om de svårigheter
som kan föreligga för de sociala myndigheterna
i deras uppsökande verksamhet
bland åldringarna, men jag anser
att det är ytterst angeläget att se till
att de gamla som vistas i sina lägenheter
och som är hänvisade till att i största
möjliga utsträckning klara sig själva
får hjälp av samhället till att kunna leva
ett människovärdigt och meningsfullt
liv.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. olägenheterna för
fisket av utsläpp av bl. a. avloppsvatten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Åberg har frågat
om jag är uppmärksam på de risker och
nackdelar för fisket, som vissa större
utsläpp av bl. a. avloppsvatten kommer
att få, och om jag är beredd tillse att

fiskets och andra vitala intressen blir
tillgodosedda vid dylika frågors fortsatta
handläggning.

Frågor om större utsläpp av avloppsvatten
prövas regelmässigt vid vattendomstol.
Därvid utreds bl. a. utsläppens
inverkan på fisket. Vidare bevakas bl. a.
fiskets intressen av naturvårdsverket i
sådana mål.

I propositionen nr 28 till årets riksdag
har lagts fram förslag till miljöskyddslag.
Förslaget innebär att skyldigheten
att motverka vattenförorening
skärps. Alla skäliga och rimliga skyddsåtgärder
skall vidtas. Om verksamheten
trots detta befaras föranleda olägenhet
av väsentlig betydelse, får den utövas
endast om särskilda skäl föreligger. Innebär
olägenheten att vitala allmänna
intressen —• t. ex. fiske av större betydelse,
naturvårdsintresse m. m. — avsevärt
skadas, får verksamheten utövas
endast efter tillstånd av Kungl. Maj :t.
Den nya lagen avses träda i kraft den
1 juli i år.

Jag vill vidare erinra om att betydande
statliga bidrag utgår för byggande av
kommunala avloppsreningsverk och
fr. o. m. nästa budgetår även till vattenvårdande
åtgärder inom industrin. Den
förbättring av recipientförhållandena
som dessa åtgärder innebär är självfallet
till gagn även för fisket.

Som framgår av vad jag sagt är såväl
fiskets som andra vitala intressen väl
tillgodosedda vid prövning av utsläpp
av avloppsvatten.

Vidare anförde:

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för svaret på min fråga.

Till en viss del är ju svaret positivt.
Jag är fullt på det klara med att det är
omöjligt för jordbruksministern att ge
ett helt lugnande svar på frågan i ett
skede då miljövårdsdebatten är så intensiv
som för närvarande. Oron är
stor.

Nr 16

Torsdagen den 10 april 1969

Svar på fråga ang. olägenheterna för fisket av utsläpp av bl. a. avloppsvatten

Svaret är liksom frågan principiellt
hållet. Men det är väl ändå rätt självklart
att det var ett speciellt avlopp
jag hade i tankarna när jag framställde
frågan, nämligen Göteborgs stads planerade
avlopp utanför Hönö i Göteborgs
skärgård. Det råder mycket stor
oro bland de fiskare och även de konservfabrikanter
som är beroende av
det fiske som bedrivs där. Just detta
område är en mycket viktig lekplats
för exempelvis skarpsill, och där fiskas
en rätt betydande mängd av havskräftor.
Det beräknas att man tar upp fisk
för cirka 5 miljoner kronor årligen inom
det område som blir mer eller
mindre berört av ett eventuellt kommande
utsläpp.

I ett tyskt vetenskapligt arbete har
man kunnat läsa att två tyska professorer,
Rosenthal och Kinne, har påvisat
att skarpsillyngel är så känsliga att
en utspädning av det vatten där de
lever med 1/32 000 påverkar dem negativt.
Vi har sett i pressen att man räknar
med en utspädning i det aktuella
området med cirka 1/200. Visst kan det
invändas att fisk på sina ställen lever
långt uppe i Göta älv, men enligt vetenskapsmännen
är det en oerhörd
skillnad mellan en uppvuxen fisk och
en fisk på yngelstadiet. Det är därför
man är så orolig för utvecklingen i
detta fall.

Jag tackar för svaret, och jag ser
med glädje att det, om det blir svårigheter,
är Kungl. Maj :t som til syvende
og sidst skall avgöra saken. Jag litar
på att jordbruksdepartementet bevakar
utvecklingen, så att inte de svårigheter
fiskarena redan har blir ännu större.

Jag är emellertid en aning ängslig
på en punkt. Det sägs att fiskets intressen
i vattendomstolarna bevakas av naturvårdsverket.
Det är naturligtvis riktigt,
men naturvårdsverket bevakar
också andra intressen, och i dag står
många olika intressen mot varandra just
i denna debatt.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få tacka för svaret.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att herr Åberg och fiskarena är oroliga
för det alldeles speciella problem som
herr Åberg hade i tankarna då han
ställde sin fråga, nämligen följderna
av Göteborgs stads framtida avloppsutsläpp.
Jag skall strax återkomma till
detta.

Herr Åberg frågade mig om jag hade
uppmärksammat de risker för det
svenska fisket som vissa större utsläpp
av bl. a. avloppsvatten kommer att innebära
och om jag var beredd att tillse
att fiskets och andra vitala intressen
blir tillgodosedda vid dylika frågors
fortsatta handläggning. Mitt svar måste
betecknas som positivt på den punkten;
jag beskrev ju hur man tillvaratar
fiskets intressen innan man medger
rätt att göra sådana större utsläpp.

På herr Åbergs fråga om naturvårdsverkets
roll i detta sammanhang vill
jag svara att naturvårdsverket alltid
bereds tillfälle att yttra sig i mål om
avloppsvatten. Vid sin bedömning har
det alltid att ta hänsyn till fiskets intressen.

Jag vill också i detta sammanhang
erinra herr Åberg om den nya miljöskyddslagen,
som riksdagen har fått
på sitt bord, och om koncessionsnämnden,
som kommer att få stor betydelse
då det gäller att bedöma huruvida utsläpp
skall medges eller inte.

Vad till sist beträffar frågan om Göteborgs
stads framtida avloppsutsläpp,
som uppenbarligen har oroat fiskarena
i trakten, handläggs detta ärende för
närvarande i Västerbygdens vattendomstol.
Denna har anmodat fiskeristyrelsen
att göra en fiskeribiologisk utredning,
som sedan skall ligga till grund
för vattendomstolens prövning. Så noggrant
sker alltså denna prövning. Som

Torsdagen den 10 april 1969

Nr 16

Svar på fråga ang. olägenheterna för fisket av utsläpp av bl. a. avloppsvatten

alla i denna kammare vet är herr Åberg
medlem av fiskeristyrelsen, och ärendet
kommer alltså att bedömas med stor
sakkunskap. Även herr Åberg har således
möjlighet att lugna fiskarena, eftersom
han i fiskeristyrelsen får vara med
om att granska ärendet innan man tilllåter
utsläpp.

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Det är i någon mån
naturvårdsverkets agerande som har
oroat mig. Av artiklar i göteborgstidningarna
att döma lutar naturvårdsverket
nu åt den åsikten att det är bäst
att få utsläppet utanför Hönö. Hur mycket
fog det finns för dessa skriverier
vet jag inte, men de skapar oro.

Att Västerbygdens vattendomstol
skall pröva ärendet och har skickat det
på remiss till fiskeristyrelsen är ju bra.
Men har fiskeristyrelsen tillräckligt
med personal och tid till sitt förfogande
för att göra den ingående undersökning
som behövs beträffande de rent
biologiska faktorerna, strömsättningar
o. s. v.? I pressen har uppgiften lämnats
att frågan skall avgöras av naturvårdsverket
redan i maj månad, men det kan
ju tänkas att den uppgiften är felaktig
och det vore i så fall glädjande.

Huruvida jag har möjlighet att påverka
behandlingen av frågan beror
på om den skall avgöras av hela fiskeristyrelsen
eller på tjänstemannaplanet
— där är gränserna ibland
ganska diffusa.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! .lag har inte mycket att
tillägga. Det är alltså Västerbygdens
vattendomstol som skall handlägga
ärendet. Som framgick av mitt svar och
även av mitt senare anförande handlägger
vattendomstolen inte ett sådant
mål utan att ha rådgjort med fiskerisakkunnig
personal, och jag kan inte
finna sådan någon annanstans än hos
fiskeristyrelsen.

2 —• Andra kammarens

Naturvårdsverket har — vilket jag
tycker bör finnas med i protokollet —
överläggningar med Göteborgs stad om
avloppsfrågans lösning. Därvid har naturvårdsverket
mycket kraftigt understrukit
att fiskeintressena särskilt måste
beaktas och att staden får vara beredd
att även vid havsutsläpp i en nära framtid
bygga ut reningsverk med mycket
hög reningskapacitet.

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Det är viktigt även från
jordbruksdepartementets synpunkt —
och det tror jag att jordbruksministern
håller med mig om — att inte Göteborgs
stad för att spara några miljoner
för sina invånare överlåter åt fiskarna
att genom förlorade fångster betala
priset. Om så blir fallet kommer jordbruksdepartementet
och fiskarna gemensamt
att få massor med bekymmer
i framtiden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj ds å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 57,
angående professur i historia, särskilt
stads- och kommunhistoria, vid universitetet
i Stockholm;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 72, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 7 § 5 mom. kyrkomötesförordningen
den 22 april 1949
(nr 174);

till statsutskottet propositionen nr 74,
med förslag om kreditgaranti åt svensk
varvsindustri, m. m.;

till lagutskott propositionen nr 77,
med förslag till kungörelse om ändring
i allmänna ordningsstadgan den 14 december
1956 (nr 617);

till statsutskottet propositionen nr 81,
angående organisationen av länsstyrelsernas
datamaskinanläggningar;

protokoll 1969. Nr 16

Nr 16

Torsdagen den 10 april 1969

till lagutskott propositionen nr 82,
med förslag till lag om ändring i värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr
967);

till bevillningsutskottet propositionen
nr 86, angående försöksverksamhet på
det nykterhetspolitiska området; samt
till bankoutskottet propositionerna:
nr 87, angående fortsatt valutareglering,
och

nr 88, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens sedelutgivning,
m. m.

§ 11

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till lagutskott de å bordet vilande
motionerna nr 1083—1088.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 1089, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 38, med
förslag till lag om pensionstillskott,
m. m., hänvisades motionen, såvitt avsåg
anvisande av anslag, till statsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

Härefter föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och
hänvisades därvid

till lagutskott motionen nr 1090;

till statsutskottet motionen nr 1091;

till jordbruksutskottet motionen nr
1092;

till lagutskott motionerna nr 1093 och
1094;

till jordbruksutskottet motionen nr
1095; samt

till lagutskott motionen nr 1096.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 1097, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 42, angående
åtgärder för att främja fritidsfisket,
m. m., hänvisades motionen, såvitt
avsåg ändring i lagen om fiskevårdsområden,
till lagutskott och i övrigt
till jordbruksutskottet.

Vidare föredrogs var efter annan och
hänvisades till bevillningsutskottet de å
bordet vilande motionerna nr 1098—
1101.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 1102, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 47, angående
inrättande av koncessionsnämnden
för miljöskydd och anslag till statens
naturvårdsverk för budgetåret 1969/
70, hänvisades motionen, såvitt avsåg
koncessionsnämndens sammansättning
till lagutskott, och i övrigt till jordbruksutskottet.

Slutligen föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och
hänvisades därvid

till statsutskottet motionerna nr 1103
—1111;

till lagutskott motionen nr 1112;

till statsutskottet motionerna nr 1113
—1115;

till lagutskott motionen nr 1116; och

till bankoutskottet motionen nr 1117.

§ 12

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkanden nr 22, 25,
26 och 29, bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 11—14, första lagutskottets
utlåtande nr 27, tredje lagutskottets
utlåtande nr 16 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr 19—

25.

§ 13

Föredrogs den av herr Andersson i
Örebro (fp) vid kammarens nästföregående
sammanträde på förmiddagen
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående informationen om
hjälpmedel för handikappade.

Kammaren biföll denna anhållan.

Torsdagen den 10 april 1969

Nr 16

§ 14

Interpellation ang. bestämmelser om
högsta tillåtna vibrationsnivå för
motorsågar

Ordet lämnades på begäran till

Herr LINDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! I en hälsoundersökning
av skogsarbetare inom Lyckseleområdet,
som redovisats av arbetsmedicinska
institutet 1968, påvisas att 48 procent
av skogsarbetarna har besvär med cirkulationsrubbningar
i händernas blodkärl.
Dessa cirkulationsbesvär med åtföljande
domningar och känslolöshet i
händerna förorsakas av motorsågarnas
vibrationer.

Dessa missförhållanden är uppmärksammade
sedan lång tid tillbaka. Redan
1962 gjordes en undersökning i Värmland
av arbetsfysiologiska institutet
och skogshögskolans institution för
skogsteknik i samarbete med Svenska
skogsarbetareförbundet beträffande förekomsten
av vibrationsskador hos
skogsarbetare Denna undersökning visade
att det redan då förekom skador i
hög omfattning hos huggare, som kontinuerligt
använde motorsåg. Efter denna
tidpunkt har arbetsteknilcen vid
huggningsarbete förändrats. Man har
övergått till att använda motorsågen
även vid kvistningsarbetet, och därigenom
har huggarna utsatts för starkt
ökade exponeringstider för motorsågsvibrationerna.
Frekvensen av vibrationsskador
har på denna grund starkt
ökat. I dag är situationen den att allt
fler skogsarbetare tvingas byta yrke på
grund av vibrationsskadorna.

Situationen är i ovan nämnda avseende
allvarlig och Svenska skogsarbetareförbundet
har upprepade gånger
påtalat att denna svåra hälsorisk för
skogsarbetarna måste undanröjas. Från
skogsarbetarhåll anses att arbetarskyddsstyrelsen
måste fastställa en medicinsk
riskgräns för motorsågarnas
vibrationsnivå och sedan med stöd av
45 § i arbetarskyddslagen förbjuda försäljning
och upplåtande av motorsågar

med vibrationer ovan denna medicinska
riskgräns.

Från skogsarbetarna och deras fackliga
organisation har riktats kritik mot
arbetarskyddsstyrelsen för att man tagit
alltför god tid på sig för att klarlägga
frågan om de medicinska risktalen
och därigenom skapa förutsättningar
för ett beslut om förbud mot
försäljning av hälsovådliga motorsågar.

Arbetarskyddsstyrelsen har i detta
sammanhang anfört, att det föreligger
vissa svårigheter att fastställa var den
medicinska gränsen går. Det har också
varit delade meningar bland experterna
om mätningsmetoderna vid mätning
av motorsågarnas vibrationer.

Mot dessa senare uppfattningar kan
sägas, att av litteraturen på området
framgår att man inom andra länder,
främst då inom öststaterna, fastställt
medicinska risktal för motorsågsvibrationerna.
Här i Sverige pågår för närvarande
inom arbetsmedicinska institutet
forskningsarbete för att fastställa
inhemska riskkriterier för motorsågsvibrationerna.
Man har sagt mig att
detta arbete fördröjs på grund av bristande
ekonomiska resurser. Dessutom
är arbetet delegerat till en med. lic. som
avser att doktorera på ämnet, vilket ytterligare
torde fördröja ärendet.

Det finns anledning att här fråga sig,
om inte andra länders risktal kan användas
för bedömning av sågarna i avvaktan
på svenska forskningsresultat
inom området. Det måste väl ändå vara
bättre att snarast angripa detta problem
än att inte göra något alls, även om
man i förstone har en gräns, som ligger
något för högt.

Inga officiella mätningar av motorsågarnas
vibrationer sker inom landet
för närvarande. Den institution, som
närmast skulle kunna svara för sådana,
är statens maskinprovningar. Där saknas
emellertid för närvarande ekonomiska
resurser för dylikt arbete. Arbetarskyddsstyrelsen
har hos riksförsäkringsverket
ansökt om forskningsmedel
för att hekosta sådana mätningar.

Nr 16

Torsdagen den 10 april 1969

Interpellation ang. bestämmelser om

Det kan i detta sammanhang påpekas
att vid de Finska Maskinprovningarna
sker regelmässigt mätningar av motorsågarnas
vibrationer sedan ett antal år
tillbaka. De finska mätningsmetoderna
har kritiserats av en del svenska experter,
framför allt kanske av sådana som
representerar fabrikantintressen. Man
kan emellertid hävda, att det trots allt
är bättre med enkla mätningar än inga
alls.

Tekniskt sett är inte frågan om motorsågarnas
vibrationer olöslig. Detta
har visats av några fabrikanter, som
enligt finska mätningar har lyckats nedbringa
vibrationsnivån på sina sågar
rätt väsentligt. Detta har fabrikanterna
förmåtts att göra genom påtryckningar
från företrädare för stora köparintressen.
För närvarande finns dock på
marknaden alltför många motorsågsfabrikat,
vilkas vibrationsvärden ligger
alltför högt. Det måste vara en uppgift
för samhällsorganet på detta område att
snarast möjligt komma till rätta med
denna otillfredsställande situation genom
att utfärda bestämmelser om högsta
tillåtna vibrationsnivåer för motorsågar.

Med stöd av vad jag nu anfört hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Anser statsrådet att det inom en snar
framtid är möjligt att utfärda bestämmelser
om högsta tillåtna vibrationsnivå
för motorsågar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 117, till Konungen i anledning av
motion angående anslag till vissa byggnadsarbeten
vid lantbruksförsöksanstalten
Röbäcksdalen.

högsta tillåtna vibrationsnivå för motorsågar
§ 16

Tillkännagavs, att Kungl. Maj ds proposition
nr 90, angående viss reglering
av tillverkning av och handel med fodermedel
avsedda för fisk, överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 17

Anmäldes följande motioner:

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 45, med förslag till traktorskatteförordning,
m. m., motionerna:

nr 1118, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl.,

nr 1119, av herrar Jonasson och Börjesson
i Glömminge,

nr 1120, av herr Josef son i Arrie m.fl.,
nr 1121, av herr Lothigius;
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 48, med förslag om inrättandet
av en pressens lånefond m. m., motionerna: nr

1122, av herr Antonsson m. fl.,
nr 1123, av herr Dahlgren in. fl.,
nr 1124, av herr Svensson i Eskilstuna
in. fl., och

nr 1125, av herr Svensson i Eskilstuna
in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 56, angående ökade resurser för
statlig företagsetablering inom ramen
för ett särskilt bolag, m. m., motionerna: nr

1126, av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl., och

nr 1127, av herr Wedén m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 58, angående ny organisation av
sjöfartsverket, m. m., motionerna:
nr 1128, av herr Thylén, och
nr 1129, av herr Wiklund i Stockholm;
samt

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 80, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70, motionen nr
1130, av herrar Petersson i Gäddvik och
Lothigius.

Dessa motioner bordlädes.

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

§ 18

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Bengtsson i Landskrona (s), till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående åtgärder
mot olaga fiske i Öresund, och

herr Westberg i Ljusdal (fp), till herr
statsrådet och chefen för socialdeparte -

mentet angående väntetiden för måls
avgörande vid försäkringsdomstolen.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.43.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 11 april

Kl. 10.00

§ 1

Meddelande ang. dagens plenum

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela att dagens sammanträde
kommer att avslutas omkring kl.
16.00. De ärenden som därvid återstår
på föredragningslistan upptages till avgörande
onsdagen den 16 april.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 90, angående viss reglering
av tillverkning av och handel
med fodermedel avsedda för fisk.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna
nr 1118—1121;

till statsutskottet motionerna nr 1122
—1127;

till jordbruksutskottet motionerna nr
1128 och 1129; samt

till statsutskottet motionen nr 1130.

§ 4

Föredrogs den av herr Lindberg (s)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående bestämmelser
om högsta tillåtna vibrationsnivå för
motorsågar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Utgifterna på driftbudgeten inom

kommunikationsdepartementets

verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1969/70 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
jämte motioner.

Punkterna t—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Punkten 4

Allmän översikt över vägväsendet.
Anslagen till vägväsendet

Före behandlingen av de skilda anslagen
hade Kungl. Maj:t (bilaga 8, s.
83—98) lämnat en allmän översikt över
vägväsendet.

Kungl. Maj ds förslag till medelsanvisning
för budgetåret 1969/70 under
de skilda väganslagen m. m. innebure
bl. a.

att till Byggande av statliga vägar anvisades
ett reservationsanslag av
700 000 000 kr. (punkt D 3, s. 100—101),
att till Bidrag till drift av kommunala
vägar och gator anvisades ett förslagsanslag
av 99 500 000 kr. (punkt D
4, s. 101—102), samt
att till Bidrag till drift av enskilda
vägar m. m. anvisades ett reservationsanslag
av 53 700 000 kr. (punkt D 6,
s. 103—104).

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 603
av herrar Dahlén och Bengtson samt
II: 690 av herrar Hedlund och Wedén
i vad avsåge hemställan att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj d måtte uttala
att Kungl. Majd vid kommande års
budgetarbete måtte beräkna resurser för
vägändamål av sådan omfattning, att
dels någon omprövning av väghållningsansvaret
icke ifrågakomme, dels senare
års ackumulerade eftersläpning såvitt
rörde vägbyggnad och underhåll
undanröjdes,

dels de likalydande motionerna I: 70
av herr Sveningsson m. fl. och II: 86 av
herrar Enarsson och Ringaby,

dels motionen 1:200 av herr Karl
Pettersson,

dels de likalydande motionerna I: 598
av herr Bengtson m. fl. och II: 691 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte till Byggande av statliga
vägar under sjätte huvudtiteln för
budgetåret 1969/70 anvisa ett reserva -

tionsanslag av 706 300 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen,
dels de likalydande motionerna I:
374 av herr Lindblad och II: 362 av
herr Westberg i Ljusdal, vari hemställts
att riksdagen måtte vid sin behandling
av punkten D 3, Byggande av statliga
vägar, under sjätte huvudtiteln för budgetåret
1969/70 anvisa ett med 6 miljoner
kronor höjt reservationsanslag, att
avräknas mot automobilskattemedlen,
dels de likalydande motionerna I:
601 av herr Vilhelm Erik Carlsson och
IT: 686 av herr Enarsson,

dels de likalydande motionerna I: 315
av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
11:358 av herrar Persson i Heden och
Mattsson, vari hemställts att Bidrag till
drift av kommunala vägar och gator
måtte utgå med högst 85 procent av
skälig verklig kostnad, samt att anslagsbeloppen
till nyssnämnda ändamål måtte
justeras nedåt i överensstämmelse
härmed utan att därmed verksamheten
i avsedd omfattning behövde reduceras,

dels motionen II: 710 av herrar Nilsson
i Lönsboda och Berndtsson,

dels de likalydande motionerna I:
316 av herr Ferdinand Nilsson m. fl.
och 11:359 av herrar Persson i Heden
och Mattsson, vari hemställts bl. a. att
till Bidrag till underhåll av enskilda
vägar m. m. för budgetåret 1969/70 anvisades
ett reservationsanslag av 63,03
milj. kr. att avräknas mot automobilskattemedel;
ävensom att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om utredning avseende dels ett
vidgat intagande till allmänt underhåll
av mera trafikerade enskilda vägar, dels
att genom bidrag av automobilskattemedel
åstadkomma förbättrad vägstandard
åt det omfattande nät av enskilda vägar
som tjänade motortrafikens växande
krav så att lokaltrafiken tillfredsställde
fritidsfolkets önskan att snabbt
och trafiksäkert komma ut till glesbygdsmiljö,

dels motionen II: 220 av herr Oskarson
m. fl.,

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

dels de likalydande motionerna 1: 602
av herrar Eric Carlsson och Nils Nilsson
samt II: 696 av herr Jonasson,
dels motionen II: 383 av fru Ryding
in. fl., såvitt nu var i fråga,

dels de likalydande motionerna 1:121
av herr Werner och II: 140 av fru Ryding
m. fl., såvitt nu var i fråga,

dels de likalydande motionerna I:
377 av herr Strandberg m.fl. och II:
705 av herrar Lothigius och Petersson
i Giiddvik, vari yrkats att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande vägväsendets
framtida finansiering, varvid särskilt
större kapitalkrävande investeringar beaktades,

dels de likalydande motionerna I: 8
av herr Skärman m.fl. och 11:7 av
herr Eriksson i Arvika m.fl.,

dels de likalydande motionerna I: 265
av herr Hjorth och 11:215 av herr Ekström,

dels de likalydande motionerna I:
264 av herr Axelson och II: 300 av herr
Eriksson i Arvika,

dels de likalydande motionerna I:
613 av herrar Ernst Olsson och Svanström
samt II: 685 av herrar Elmstedt
och Larsson i Borrby,

dels de likalydande motionerna I: 321
av herr Sveningsson m.fl. och 11:436
av herrar Oskarson och Enarsson,
dels motionen II: 214 av herr Börjesson
i Glönnninge,

dels de likalydande motionerna I: 58
av herrar Sveningsson och Vilhelm
Erik Carlsson samt II: 65 av herrar
Oskarson och Nilsson i Agnäs,

dels de likalydande motionerna I: 596
av herr Bengtson och II: 709 av herrar
Magnusson i Nennesholm och Persson
i Heden,

dels de likalydande motionerna I:
608 av herrar Axel Kristiansson och
Svanström samt II: 695 av herrar Johansson
i Skärstad och Polstam,
dels motionen II: 681 av herr Bengtsson
i Landskrona in. fl.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte för budgetåret
1969/70 anvisa

a. till Statens vägverk: Ämbetsverksuppgifter
ett förslagsanslag av 3 796 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

b. till Drift av statliga vägar ett reservationsanslag
av 768 200 000 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:374 och 11:362 samt
I: 598 och II: 691 till Byggande av statliga
vägar för budgetåret 1969/70 anvisa
ett reservationsanslag av 700 000 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:315 och 11:358 till Bidrag
till drift av kommunala vägar och
gator för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 99 500 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen,

4. att riksdagen måtte till Bidrag till
byggande av kommunala vägar och gator
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
reservationsanslag av 301 600 000 kr.,
att avräknas mot automobilskattemedlen,

5. att riksdagen måtte

a. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II: 710 samt
motionerna 1:316 och 11:359, de två
sistnämnda såvitt nu var i fråga, till
Bidrag till drift av enskilda vägar m. m.
för budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 53 700 000 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen,

b. medge att under budgetåret 1969
/70 statlig lånegaranti för lån avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner för
vissa enskilda vägar beviljades intill
ett belopp av 100 000 kr.,

6. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 316 och II: 359, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Bidrag till byggande av enskilda vägar

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

för budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 23 600 000 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen,

7. att riksdagen måtte för budgetåret
1969/70 anvisa

a. till Tjänster till utomstående ett
förslagsanslag av 8 000 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen,

b. till Avsättning till statens automobilskattemedelsfond
ett förslagsanslag
av 1 000 kr.,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:603 och 11:690 i vad de avsåge
väghållningsansvarets fördelning mellan
stat och kommun,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:603 och 11:690 i vad de avsåge
undanröjande av den ackumulerade eftersläpningen
i fråga om vägbyggnad
och underhåll,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 70 och II: 86,

11. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 200,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 601 och II: 686,

13. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 220,

14. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 602 och II: 696,

15. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 383 i vad den avsåge utarbetande
av en plan för förbättring av vägnätet
i Värmland,

16. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 121 och II: 140 i vad de avsåge
utredning rörande anläggande av motorväg
genom landets sydöstra delar,
förslagsvis genom en successivt genomförd
omläggning av riksväg 15,

17. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 377 och II: 705,

18. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 8 och II: 7,

19. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 265 och II: 215,

20. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:264 och 11:300,

21. att riksdagen måtte avslå motio -

nerna I: 316 och II: 359 i vad de avser
skrivelse till Kungl. Maj:t,

22. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:613 och 11:685,

23. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:321 och 11:436,

24. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 214,

25. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 58 och II: 65,

26. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:596 och II: 709,

27. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:608 och 11:695,

28. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 681.

Reservationer hade avgivits

beträffande anslaget till byggande av
statliga vägar av herrar Ivar Johansson
(ep), Bengtson (ep), Eric Peterson (fp),
Nils Persson (fp), Lindblad (fp), Gustafson
i Göteborg (fp), Mattsson (ep),
Enskog (fp), Antonsson (ep) och Dahlgren
(ep), som ansett att utskottet under
2 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:374 och 11:362 samt med bifall till
motionerna 1:598 och 11:691 till Byggande
av statliga vägar för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 706 300 000 kr., att avräknas mot
automobilskattemedlen;

beträffande väghållningsansvarets
fördelning mellan stat och kommun av
herrar Virgin (m), Ivar Johansson
(ep), Bengtson (ep),Eric Peterson (fp),
Strandberg (m), Nils Persson (fp),
Lindblad (fp), Bohman (m), Gustafson
i Göteborg (fp), Mattsson (ep), Enskog
(fp), Antonsson (ep), Cassel (m) och
Dahlgren (ep), som ansett att utskottet
under 8 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 603 och II: 690, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört
beträffande väghållningsansvarets
fördelning mellan stat och kommun;

Fredagen den 11 april 1969 Nr 16 25

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

beträffande ackumulerad eftersläpning
rörande vägbyggnad och vägunderhåll
av herrar Ivar Johansson (ep),
Bengtson (ep), Eric Peterson (fp), Nils
Persson (fp), Lindblad (fp), Gustafson
i Göteborg (fp), Mattsson (ep), Enskog
(fp), Antonsson (ep) och Dahlgren
(ep), som ansett att utskottet under
9 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 603 och II: 690, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört
beträffande undanröjande av den
ackumulerade eftersläpningen i fråga
om vägbyggnad och underhåll;

beträffande vägväsendets framtida finansiering
av herrar Virgin, Strandberg,
Bohman och Cassel (samtliga m),
som ansett att utskottet under 17 bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:377 och 11:705 som sin
mening ge Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört beträffande utredning
rörande vägväsendets framtida finansiering.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det har inom statsutskottet
rått en betydande grad av enighet
om väganslagen för nästa budgetår.
Detta får kanske ses delvis mot bakgrunden
av att Kungl. Maj :t nu för första
gången på flera år har föreslagit en
ökning av investeringsanslagen för nybyggnad
av vägar. Ökningen är emellertid
utomordentligt blygsam och gäller
framför allt nybyggnader av vägar
inom tätorter. Jag vill understryka att
den ökningen endast får betraktas som
ett första steg.

Vi kan väl alla i denna kammare vara
ense om att väganslagen för närvarande
är otillräckliga. De har in te ökat i
takt med de ständigt stegrade krav som
ställes på vägväsendet här i landet.

Godstransporterna har sålunda mer och
mer överflyttats till vägarna. År 1950
gick ungefär 20 procent av godstransporterna
på vägarna, medan 1967 den
andelen hade stigit till 52 procent. Över
hälften av samtliga godstransporter går
alltså nu på vägarna. Dessutom ökar
antalet personbilar oerhört snabbt. Under
den senaste tioårsperioden har bilantalet
fördubblats från 1 till 2 miljoner,
och antalet beräknas redan år 1975
vara uppe i 3 miljoner, alltså en ytterligare
ökning med 1 miljon personbilar.
Detta ställer naturligtvis mycket stora
krav på vägväsendet.

Vad är då anledningen till att anslagen
till vägväsendet har varit så relativt
blygsamma? Ja, i någon mån beror
det kanske på att vi inte haft riktigt
klart för oss att vägväsendet är en produktiv
verksamhet. Om denna verksamhet
skötes rationellt ger den samhällsekonomiska
vinster, men får inte vägväsendet
tillräckliga resurser och blir
verksamheten icke rationellt skött, uppstår
samhällsekonomiska förluster. Vägverket
har också påpekat, att om nybyggnadsanslagen
inte ökas tillräckligt
kommer detta att medföra ökade utgifter
för samhället därigenom att man
då blir tvungen att höja anslagen för
underhåll av vägarna.

Kommunikationsministern har gjort
en detaljändring i årets statsverksproposition
som är intressant, när han
ändrat beteckningen »underhåll av vägar»
till »drift av vägar». Det är ett
steg i rätt riktning, nämligen att man
skall betrakta vägväsendet som en produktiv
verksamhet.

I detta sammanhang vill jag också uttrycka
min tillfredsställelse över den
programbudgetering som har påbörjats.
Statsrådet säger i statsverkspropositionen
att han inte kan uttala sig
om när detta system skall vara fullständigt
genomfört, men jag vill uttrycka
den förhoppningen att man snarast möjligt
skall få en fullständig programbudgetering
då det gäller vägverket, eftersom
man på detta sätt bättre kan be -

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

tona vikten av att denna fråga måste
ses ur samhällsekonomisk — jag skulle
också kunna säga företagsekonomisk

— synpunkt.

När det gäller väganslagen för nästa
budgetår föreligger bara en reservation,
reservationen 1, i vilken reservanterna
utöver Kungl. Maj:ts förslag begär en
ökning på 6,3 miljoner kronor, som
skall tillfalla länsvägarna. Detta yrkande
följer vägverkets förslag på denna
punkt, och reservationen har tillkommit
med tanke på vikten av att få till
stånd så goda förhållanden som möjligt
för länsvägarnas del.

Det är dock givetvis den framtida
vägverksamheten som är det intressanta
i detta sammanhang. Härvidlag har
det ansvariga verket, vägverket, lämnat
upplysningar som jag tycker är närmast
sensationella. Man säger att de
samlade väg- och gatubyggnadsbehoven
i och mellan tätortsregionerna synes
komma att få en sådan omfattning att

— om inte övriga investeringsbehov
nästan helt skall lämnas åsido — investeringsanslagen
till den statliga väghållningen
måste öka med minst 9 procent
per år. En sådan ökning uppnås
inte på något sätt i årets budget, och
jag kan inte heller finna att kommunikationsministern
i den gjort några
utfästelser för framtiden.

Nå, vad skall man då göra om denna
ökning med 9 procent per år inte kan
genomföras under den närmaste tiden?
Vägverket menar att den statliga väghållningsverksamheten
då får koncentreras
till primärlederna, huvudsakligen
i och mellan tätortsregionerna, medan
för det mera finmaskiga vägnätet
utanför de större tätortsregionerna väghållningsansvaret
får överflyttas från
staten till kommunerna.

Vad innebär nu detta? Att man får
koncentrera sig på primärlederna genom
att lasta över ansvaret för den övriga
verksamheten på kommunerna löser
inte frågan om underhållet av det
mera finmaskiga vägnätet. Hur skall
kommunerna kunna ordna detta? Vil -

ka ekonomiska möjligheter har kommunerna
att överta en betydande del
av väghållningsansvaret när de statliga
anslagen inte räcker till?

Vi vet att kommuner i glesbygdsområdena
redan har det besvärligt ekonomiskt.
Kommunalskatterna måste ökas
i betydande grad, och det är svårt att
inse hur kommunerna skall kunna bära
en sådan överflyttning av väghållningsansvaret
från staten utan att någon ny
finansieringskälla anvisas för dem. Med
det skattesystem som vi för närvarande
har drabbar dessutom kommunalskatten
de lägre inkomsttagarna hårdare,
och det torde vara en ytterligare
anledning till att inte lasta över sådana
här bördor på kommunerna.

Vägverket anför emellertid också en
annan synpunkt. Man menar att det kan
vara mera rationellt att låta kommunerna
överta en större del av väghållningsansvaret.
Jag måste säga att jag
ställer mig mycket tveksam härtill. Kan
det vara mera rationellt när det gäller
t. ex. att utnyttja maskinparken, att det
finns två huvudmän för väghållningen
— staten för primärlederna och kommunerna
för det s. k. finmaskiga vägnätet?
Annars sägs det ju alltid att man
får en rationellare skötsel genom de
stora enheterna.

Det vore bra om kommunikationsministern
hade möjlighet att anlägga några
synpunkter på denna fråga. Nog tycker
jag att det närmast verkar som om
detta att överflytta en stor del av väghållningsansvaret
på kommunerna innebär
att riksdagen så att säga sopar
hela problemet under mattan. Man vill
inte riktigt se vilka konsekvenser det
skulle ha att inte ge vägväsendet tillräckliga
anslag, utan man hoppas att
det skall bli kommunernas problem.

Det är därför, herr talman, som vi
i reservationen 1 framfört synpunkter
av det slag jag här redovisat.

Departementschefen har inte tagit någon
ställning till vägverkets förslag. Ja,
om det är ett förslag vet man inte riktigt
—- det kan måhända tolkas som en

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

hotelse från vägverket, att beviljas inte
denna anslagsökning på 9 procent, så
kan verket inte ta ansvaret för vägverksamheten
här i landet. Vägverket vill
alltså få till stånd en kraftig ökning av
väganslaget.

Jag hoppas att kommunikationsministern
tar hänsyn till dessa synpunkter
och ser till att det i framtida statsverkspropositioner
föreslås anslag av
den storleksordning som behövs för en
rationell väghållning. Det verkar som
om den s. k. rationaliseringssynpunkten
för vägverkets del kommer i andra
hand.

Kommunikationsministern säger emellertid
att vi får ta ställning till dessa
ting senare — utredningar ocii överväganden
pågår inom departementet. Utskottsmajoriteten
uttalar att vi inte skall
föregripa den prövning som görs inom
departementet, eller kommande riksdagars
beslut. Jag för min del tycker att
denna fråga är så väsentlig att det inte
skadar att kommunikationsministern
får några synpunkter med på vägen
när han skall överväga saken. Jag hoppas
därför att de synpunkter som vi
framfört i reservationen 2 blir beaktade,
oavsett om riksdagen nu bifaller reservationen
eller inte.

Jag tror inte att vare sig kommunikationsministern
eller utskottsmajoritetens
talesman kan förneka att den skildring
som vägverket ger i sina petita är
riktig. Det är helt enkelt ett faktum att
det behövs en kraftig investeringsökning,
om vi skall kunna bedriva en rationell
vägverksamhet här i landet. Och
kan vi fortsätta diskussionen från den
utgångspunkten, tror jag att det finns
förutsättningar för ett konstruktivt tankeutbyte.

Herr talman! Reservationen 3 anknyter
till de synpunkter som jag nu framfört.
Vi uttalar där att Kungl. Maj:t bör
»vid kommande budgetarbete beräkna
resurser för vägändamål av sådan omfattning
att senare års ackumulerade eftersläpning
såvitt rör vägbyggnad och
drift undanröjes».

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till reservationerna, 1, 2 och 3. I
övrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Det är att hälsa med tillfredsställelse
att anslagsökningar har
gjorts i år, även om dessa för det stora
vägnätet inte kommer att innebära några
påtagliga förändringar.

Jag vill ta upp ett uttalande av vägverket,
som jag anser vara värt en särskild
kommentar, och som också här
understrukits av avdelningens ordförande.
Vägverket har i årets petita framhållit
att om riksdagen inte ställer erforderliga
medel till vägverkets förfogande,
kan det nuvarande väghållningsansvaret
inte uppehållas. Det är då enligt
vägverkets mening nödvändigt att
överföra det mera finmaskiga vägnätet
till annan huvudman.

Detta är en uppfattning som centerpartiet
inte kan biträda. Det är inte mer
än 25 år sedan vägväsendet förstatligades.
Många goda insatser har gjorts under
den tiden, men fortfarande drivs
många vägar av kommuner, vägsamfälligheter
och enskilda. Att i ett sådant
läge överföra ansvaret för en ännu större
del av vägnätet till dessa olika huvudmän
förefaller att vara mindre välbetänkt.
En sådan ordning skulle också,
som här förut sagts, i första hand drabba
kommuner i glesbygder som redan
har ett dåligt skatteunderlag, en hög
kommunal utdebitering och en mångfald
kilometer av just detta finmaskiga
vägnät inom sina områden. Jag föreställer
mig att det måste vara mycket
irrationellt att här bygga upp eu helt ny
väghållningsorganisation med maskiner
och personal, som i många fall skulle få
korsa vägförvaltningarnas ansvarsområden.

Därför vill vi redan nu avvisa denna
tanke. För centerpartiet är det naturligt
att målsättningen med ett förstatligat
vägväsende skall vara att staten i prin -

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

cip skall svara för alla vägar och kommunikationsleder
mellan olika orter.

Om vägverket har gjort detta uttalande
mot bakgrunden av en för liten årlig
anslagstilldelning, kanske det bör uppfattas
som ett hot inför vad som blir
följden av den knappa medelstilldelningen.
Jag hade därför väntat mig att
kommunikationsministern i årets statsverksproposition
närmare skulle ha
kommenterat och motiverat den hittills
förda vägpolitiken. Statsrådet säger visserligen
att konsekvenserna av en ändrad
ansvarsfördelning är svåra att överblicka
utan en mera ingående prövning
av alla betydelsefulla faktorer i sammanhanget
men att frågan för närvarande
övervägs i departementet.

Vår mening i centerpartiet är att sådana
överväganden inte behöver göras.
Några ändringar beträffande väghållningsansvaret
i enlighet med vägverkets
propå bör inte ske. Riksdagen har att
anslå de medel som behövs för att hålla
en önskad vägstandard, och Kungl.
Maj :t har att beräkna tillräckliga anslag
för detta.

När det gäller årets investeringar har
herr statsrådet föreslagit att ökningen
främst skall gå till städernas gator och
vägar. Det är klart att storstäderna har
problem med viktiga trafikleder och
andra svårbemästrade trafikförhållanden.
Men å andra sidan kan sägas att
vägbyggnadsbehoven är enorma även
i övriga delar av landet. Vi vet hur de
kollektiva transportmöjligheterna har
försämrats för dem som bor i glesbygd,
men fortfarande får det väl betraktas
som en rättighet för de människor som
stannar kvar i glesbygden att de skall
kunna färdas på vägar av godtagbar
standard när de vill och behöver besöka
centralorten.

I slutet av 1800-talet och början av
1900-talet orkade Sverige investera mer
än 1 miljard kronor — i den tidens
penningvärde — för att bygga ut järnvägsnätet.
Vid denna tidpunkt ansågs
Sverige vara ett av de fattigare länderna
i Europa, men trots detta gjordes denna

stora investering. I dag, när vi får räkna
vårt land som ett av de rikaste i Europa,
aktualiseras frågan om staten över
huvud taget har råd att svara för vägväsendet
i dess nuvarande omfattning.

Detta är enligt min mening mycket
märkligt, bl. a. med tanke på den väntade
expansionen av bilismen; antalet
bilar beräknas stiga från 2 miljoner
i dag till 4 miljoner år 1980 och 6—7
miljoner år 2000. Vi är alla dessutom
medvetna om den betydelsefulla roll
som en god vägstandard spelar för näringslivet.
Vi satsar helt riktigt stora
pengar på lokaliseringspolitiken, men
jag vill påstå att den skulle få ännu
större effekt om länsvägnäten vore bättre
rustade. I centerpartiet är vi beredda
att sluta upp kring ett intensifierat vägbyggnadsprogram,
och vi tillmäter
dessutom ett sådant program mycket
hög prioritetsgrad.

Vi känner till den väntade trafikutvecklingen,
men vi vet fortfarande ingenting
om resultaten av de utredningar
som är tillsatta. Jag skulle vilja fråga
statsrådet: År det inte på tiden att dessa
utredningar nu slutredovisar sitt arbete?
Vägplaneutredningen tillsattes ju år
1964 och bilskatteutredningen och vägkostnadsutredningen
år 1965. Vi måste
snart få ta del av dessa utredningars arbete
för att kunna få en fast grund för
de bedömningar vi måste göra inför
1970-talets väg- och trafikpolitik.

Beträffande de reservationer som
finns fogade till denna punkt vill jag
bara utöver vad avdelningens ordförande
sagt påpeka att reservationen 1, vari
begärs en anslagsuppräkning med 6,3
miljoner kronor, skall ses som ett uppföljande
av reservationen 2, där vi hävdar
ett oförändrat väghållningsanslag.
Dessa 6,3 miljoner kronor är naturligtvis
i och för sig en obetydlig summa
i en budget som omsluter nära 2 miljarder
kronor, men de motsvarar det belopp
som man har prutat på vägverkets
äskanden till länsvägar och som — föreställer
vi oss — i första hand kommer
att tas just från det finmaskiga vägnätet.

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

Vi menar i stället att detta är i behov
av betydande upprustningar. Reservationen
3 slutligen innebär er. beställning
till nästa år: vi måste få större medel
för att kunna uppehålla och förbättra
den nuvarande vägstandarden med
ett oförändrat väghållningsansvar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna 1, 2 och 3 vid punkten
4.

I detta anförande instämde herrar
Vigelsbo, Mattsson och Josefson i Arrie
(samtliga ep).

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m):

Herr talman! Jag skall försöka att inte
hemfalla åt någon svartmålning av
vårt nuvarande vägnäts situation.
Vi har en stump här och en där som är
riktigt bra, och vi skall gärna erkänna
att vägverket gör väl ifrån sig med de
pengar som riksdagen ställer till dess
förfogande. Men detta, herr talman, betyder
inte alls att vi har det bra som vi
har det och tyvärr inte heller att utvecklingen
går i rätt riktning.

Låt mig bara erinra om att vägverket
i sina petita har uppgivit att av vårt
riksvägnät, som nu utgör nära 13 000
kilometer, 35,5 procent eller 450 mil —
4 500 kilometer — är i behov av omedelbar
ombyggnad. Jämför vi detta läge
med hur det såg ut 1962 visar samma
petita att det beträffande dessa vägar
har blivit en förbättring med bara 2
procent, medan Europavägarna på
grund av den förslitning som de varit
utsatta för sedan 1962 har försämrats
med 6 procent. Det har sagts tidigare
från denna talarstol, men jag skall upprepa
det: Vägverket anser att anslagen
behöver räknas upp med cirka 9 procent
om året, om verket skall kunna
klara sin uppgift beträffande väghållningen.

Sådant, ärade kammarledamöter, är
läget i dag. Och i dag finns det ju
knappt 2 miljoner personbilar, men ut -

vecklingen på det området står på intet
sätt stilla. Vägverkets PM »Morgondagens
vägar», publicerad så sent som
i februari 1969, ger oss verkligen något
att tänka på. Vi skall ha 3 miljoner personbilar
1975, omkring 4 miljoner 1980
och mellan 6 och 7 miljoner år 2000.
Och man kan så mycket man vill tala
om för folket att »det där är inte bra
ur miljösynpunkt, det är en felaktig utveckling».
Jag är övertygad om att det
är en utveckling som det inte går att
rida spärr mot. Lusten att ha en egen
bil kommer att vara oemotståndlig även
i framtiden och allt fler människor,
hoppas jag, kommer att få råd att unna
sig den glädjen.

Med denna utgångspunkt — ett vägnät
som redan är otillräckligt för nu
rullande trafik — och med en utveckling
av trafiken i det perspektiv som
här har rullats upp är det uppenbart
att gigantiska uppgifter väntar på oss.
Vägverket har också räknat fram att
man åren 1970—1985 -—• alltså på 15 år
■— behöver nybygga huvudvägar, d. v. s.
riksvägar och primära länsvägar, för inte
mindre än 17,5 miljarder kronor.
Det är så svindlande belopp att vi nästan
har svårt att fatta vad det är fråga
om. Att nå dit fordrar helt andra insatser
än vi fått vänja oss vid under senare
år med praktiskt taget oförändrade anslag
år efter år och med en total vägbudget
som i år med mer än Va miljard
kronor understiger vad bil- och drivmedelsskatterna
ger.

Jag har det intrycket, herr talman,
att kommunikationsministern är i färd
med att kapitulera inför en uppgift som
jag gärna erkänner kan förefalla vem
som helst olöslig. En liten antydan om
denna kapitulation ges i statsverkspropositionen,
där departementschefen på
sitt stillsamma och försiktiga sätt ifrågasätter,
om man inte skulle kunna göra
det litet lättare för staten och vägverket
att lösa sina problem genom att lämpa
över en del av väghållandet på kommunerna.
Det skulle alltså vara ett sätt att
minska pressen på staten och vägverket.

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

På vårt håll är vi helt på det klara
med att en sådan utveckling vore en utveckling
till det sämre. Till att börja
med vore det tekniskt, ekonomiskt och
organisatoriskt felaktigt att koppla in
kommunerna och tvinga dem att vara
vägbyggare och väghållare i större utsträckning
än de för närvarande är.
Det skulle som redan sagts innebära att
den tekniska och administrativa apparaten
måste dubbleras. Det skulle vara
i hög grad betänkligt att ytterligare betunga
kommunerna ekonomiskt. Detta
gäller alldeles speciellt glesbygdskommunerna,
de fattiga kommunerna med
dåligt skatteunderlag som omöjligen
kan åta sig nya tunga uppgifter.

Det kan synas vara att ta ställning litet
för hastigt, att man redan vid denna
tidpunkt bestämt motsätter sig t. o. m.
en utredning. Men vi som varit med
länge i det här jobbet vet av erfarenhet
vad som menas med att beställa
en utredning. Det innebär i själva verket
att man har en viljeinriktning åt ett
visst håll. Någon sådan viljeinriktning,
herr talman, har vi för vår del inte alls.
Vi är redan i dag — utan några utredningar
— fullt på det klara med att vi
icke önskar koppla in kommunerna
i detta sammanhang.

Och sedan, herr talman, tillåter jag
mig att återkomma till något som jag så
många gånger förut sagt från denna talarstol.
Sverige är ett land i Europas
periferi,och om vi inte skall bli handikappade
på grund av vårt avlägsna geografiska
läge behöver vi mycket goda
förbindelser ned mot Europas centrum.
Vi behöver broar över Öresund och
Bälten, och vi behöver åtminstone en
autostrada tvärs igenom Sverige i längdriktningen.
Den autostradan får vi inte,
och vi får inget adekvat vägnät över
huvud taget, om vi skall hålla fast vid
de båda principer som under så många
år för socialdemokraterna varit heliga
kor, nämligen dels principen att alla
väginvesteringar direkt skall finansieras
via budgeten, dels principen att

man inte kan inrätta tullvägar i någon
form.

Principen om direkt finansiering finner
jag tämligen orimlig. Jag har sagt
det många gånger förut, och jag upprepar
det: Ingen människa tänker på att
uppföra en fabrik och betala den kontant;
ingen tänker på att bygga ett bostadshus
eller affärshus och betala det
kontant. Var och en som ger sig in i sådana
vidlyftiga företag är helt på det
klara med att den kontanta insats han
själv kan göra är ganska ringa och att
han måste låna högst betydande penningmedel.

Varför skulle inte samma princip gälla
vägbyggen? Vi måste komma ihåg att
vägbyggandet är ett högst räntabelt företag,
fastän vi inte så där omedelbart
kan avläsa inkomsterna i kronor och
ören. Men nationalekonomiskt sett ger
vägbyggandet högst väsentliga inkomster.
Det finns därför ingenting som borde
hindra oss att tämligen oberoende
av vad bilskatterna för ögonblicket ger
göra sådana utbyggnader av vårt vägnät
som vi finner adekvata och att låna
pengarna på marknaden för att finansiera
detta byggande, för att slutligen
förränta och amortera dessa lån med
inflytande bilskattemedel. Vi får då vägarna
så att säga i förskott, och vi blir
skyldiga pengar på dem.

Det är klart att det föreligger en begränsning
på det sättet att vi inte kan
överanstränga de reella resurserna i fråga
om maskiner och arbetskraft. Men
inom den begränsningens ram kan jag
inte se något som hindrar att vi finansierar
en rätt betydande del av vägbyggandet
genom upplåning. Jag vill bara
erinra om — och anknyter då till vad
herr Dahlgren nyss sade — att det inte
skulle ha funnits några järnvägar alls
här i landet, om man i slutet av 1800-talet inte hade förfarit på just det sättet.
Man lånade pengar utomlands — framför
allt av de franska småspararna —
och byggde våra järnvägar.

Detta, herr talman, om lånefinansi -

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

ering; jag nöjer mig i det avseendet
med det sagda.

Vi har även ett annat gammalt tvisteämne,
nämligen frågan huruvida man
inte skulle kunna ta ut avgifter för begagnande
av motorväg. Vi vet alla att
byggandet av motorvägar är en så
enormt dyrbar uppgift, att man med de
skatteinkomster som står och kommer
att stå till förfogande inte kan räkna
med att vi i Sverige inom överskådlig
tid över huvud taget skall få några motorvägar
att tala om. Vi har just nu något
över 30 mil motorväg, och vi skulle
enligt nu gällande vägplan år 1975 ha
180 mil. Det fattas alltså 150 mil motorväg,
och det skulle kosta gigantiska
summor att bygga ut dessa mil. Vi har
som sagt en stump här och en stump
där, och jag måste med tacksamhet erkänna
att vi har en alldeles utmärkt motorväg
genom Karlstad, varför jag alltså
på hemmaplan inte har någonting att
klaga på. Men det blir i alla fall ingenting
som verkligen betyder något för
framkomligheten genom detta långa
land.

Jag vill göra en jämförelse med Italien,
som är ett ungefär lika stort land
som Sverige och där man för närvarande
har cirka 400 mil modern motorväg
och i rask takt fortsätter utbyggnaden.
Man sade klart ifrån att man inte hade
råd att bygga motorvägar om inte trafikanterna
var beredda att betala vad
det kostar att färdas på en sådan motorväg,
men det visade sig att de var beredda
att göra det, eftersom det är lönsamt
för dem. Den enskilde trafikanten
slipper vänta, han sparar enormt mycket
tid, drivmedel och underhållskostnader
för bilen, och han kommer fram
på ett säkrare och smidigare sätt.

Jag vill understryka att detta inte är
en fråga om diskriminering av de mindre
betalningskraftiga; tvärtom är det
lönsamt för alla kategorier att använda
motorväg, och jag har fullständigt klart
för mig att man förr eller senare måste
acceptera tanken på avgiftsbeläggning,

om vi inte skall hamna i en fastlåst position,
som innebär att vi i Sverige skulle
ha sämre vägar än man har i våra
konkurrentländer.

Vi motionärer har naturligtvis inte
kunnat skaffa oss några konkreta föreställningar
om hur en motorväg i nordsydlig
riktning skulle förläggas genom
svenska bygder. Men, herr talman, låt
mig ta den fantasibilden att man från
Luleås horisont drog vägen rakt ned
igenom landet med tillfarter från olika
håll och med mynning vid de broar och
andra förbindelser som kan tänkas tillkomma
vid Öresund. Vilken kolossal
lättnad skulle inte en sådan motorväg
innebära inte bara för lastbilstrafiken
utan även för de miljoner personbilar
som redan finns och de som ytterligare
kommer till.

Principen är för övrigt inte ny. Vi är
alla helt överens om att man skall tullbelägga
överfarten på den förbindelseled
som jag hoppas mycket snart skall
beslutas mellan Malmö, Saltholm och
Köpenhamn.

Jag stannar vid detta, herr talman,
och jag ber att få yrka bifall till reservationerna
2 och 4.

I detta anförande instämde herrar
Nilsson i Agnäs och Ringaby (båda m).

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Vid behandlingen av
väganslagen i årets budget har statsutskottets
fjärde avdelning haft ett betydligt
bättre utgångsläge än under de tre
senaste budgetåren. Det har i budgeten
skett en anslagshöjning som —• om man
får uttrycka sig så ■—-i nya pengar räknat
uppgår till cirka 95 miljoner kronor.
Denna höjning ligger vid gränsen
till det uttalande som statsutskottet och
riksdagen tidigare har gjort.

Utskottsmajoriteten och reservanterna
skiljer sig när det gäller anslagen på
6,3 miljoner kronor. I en budget som
uppgår till mer än 2 miljarder kronor
och där det ändå har skett en sådan

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

uppräkning som jag nyss nämnt har vi
från majoritetens sida kunnat godta regeringens
förslag. Det är klart att om
man ser till anmälda behov, bl. a. kraven
i många av motionerna, finns det
omätliga behov på vägbyggnadsområdet,
trots att vi under de senaste åren haft
ett byggande och underhåll på hög nivå.

Man får emellertid inte glömma den
stora del som beredskapsarbetena utgjort
på vägbyggnadssidan och som
i pengar räknat under vissa budgetår
uppgått till över 200 miljoner kronor.
Minns jag inte alldeles fel, utgjorde beloppet
år 1967 273 miljoner kronor.

Vägbehoven och de samhällsekonomiska
vinster som ett väl utbyggt vägnät
leder till får, liksom när det gäller
alla andra samhällsinvesteringar, ses
mot bakgrund av det samhällsekonomiska
och statsfinansiella läge som vi
lever i. Bakom vägverkets skrivning
i budgetförslaget om en rationellare fördelning
av väghållningsansvaret mellan
staten och kommunerna ligger ytterst
den tanken, att man på mest effektiva
sätt skall utnyttja de anslagsmedel som
man får sig tilldelade för underhåll och
vägbyggande.

Nu tycker jag att vi kunde ha väntat
med den här debatten, eftersom såsom
departementschefen har framhållit konsekvenserna
i olika hänseenden av ansvarsfördelningen
är svåra att överblicka
utan en mera ingående bedömning
av alla betydelsefulla faktorer i sammanhanget.
Frågan övervägs ju också
i departementet.

Utskottsmajoriteten har godtagit detta
resonemang. Låt mig därutöver tilllägga,
att det inte är någonting nytt
att det sker en omfördelning. Vägsträckningarna
visar upp nya mönster, och
därmed görs en omfördelning mellan
stat och kommun. Så har skett tidigare,
och jag tror det kommer att ske även
i fortsättningen. Jag har emellertid den
uppfattningen, att staten inte kommer
ifrån att med anslag stödja kommunernas
gatu- och vägbyggande även i fort -

sättningen enligt de bidragsbestämmelser
som är fastställda, och jag tror det
kommer att röra sig om betydande belopp.

Jag har här behandlat de två första
reservationerna. Den tredje reservationen
går ut på ett uttalande, att man inför
nästa års budgetbehandling skall beakta
de ackumulerade anslagsbehov
som finns. Vilka belopp det kan gälla
kan vi tvista om, och det finns heller
ingen siffra nämnd i reservationen.

Riksdagen har emellertid tidigare uttalat,
att det är olämpligt med bindande
uttalanden om kommande budgetbehandling.
Utskottsmajoriteten har velat
följa samma regel även denna gång, och
vi vill alltså inte att riksdagen skall göra
något uttalande om den kommande
budgetbehandlingen.

Vad beträffar den fjärde reservationen,
om avgifts- och lånefinansiering av
vägbyggandet som andre vice talmannen
så talande har beskrivit, vill jag
bara hänvisa till att denna fråga har
varit uppe till behandling ända sedan
1963 och att riksdagen varje år har fastslagit,
att de riktlinjer som nu följts är
de riktiga. Skulle speciella vägobjekt
aktualiseras,har ju riksdagen möjlighet
att på förslag av Kungl. Maj :t behandla
ett sådant ärende i särskild ordning.
Jag vill hänvisa till tidigare utskottsuttalanden
och även till uttalanden i år
i denna fråga.

Herr talman! Med vad jag har anfört
ber jag att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan under punkten 4.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Johansson i Norrköping säger, att en
ganska stor del av beredskapsarbetena
har gått till vägarna, men detta är inte
något nytt för de senaste åren. Beredskapsarbetena
har med vissa variationer
hållit sig på ungefär samma nivå
under en följd av år. Hade vi inte haft
dem, skulle tillståndet inom vägväsen -

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet.

det ha varit synnerligen otillfredsställande.

När det gäller eventuell avgiftsfinansiering
vill jag hänvisa till vad utskottet
säger om att man bör avvakta de ytterligare
utredningar som pågår. Det kan
uppkomma lagen, då en sådan sak måste
övervägas.

Egentligen begärde jag ordet, herr
talman, för att påpeka att utskottets
talesman genom tystnad på en punkt
väl instämde i vägverkets uttalande, att
det kommer att behövas en anslagsökning
med 9 procent per år, om man
skall kunna upprätthålla en tillfredsställande
vägverksamhet här i landet.
Anser man att denna uppfattning, som
vägverket har, är riktig, måste ju detta
få konsekvenser också för den budgetbehandling
som nu snart skall börja
och som avser budgetåret efter nästa.

Jag tror det är viktigt att vi förstår,
att vad som nu behövs när det gäller
vägverksamheten här i landet inte är en
fortsättning av den stilla lunk som man
nu är inne i utan en omprövning av
denna fråga från nya utgångspunkter
i medvetande om att det gäller en produktiv
verksamhet som ställer stora
krav i det nya läge som transportpolitiken
leder till. En sådan omprövning
i konstruktiv anda skulle jag hälsa med
tillfredsställelse.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m) kort genmäle:

Herr talman! När man hör herr Johansson
i Norrköping blir man på det
klara med att han inser att vägverkets
siffror och vägverkets beskrivning av
situationen är riktiga. Det vore också
förbluffande om han inte skulle ha samma
uppfattning som vägverket, eftersom
han där intar en framträdande position.
Så långt är vi alla helt överens.

Vi vet vad som behöver göras med hänsyn
till trafikutvecklingen.

Någonting som vi saknade i herr Johanssons
i övrigt ytterst intressanta anförande
var däremot någon antydan
3 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr

Anslagen till vägväsendet

om i vilka banor majoritetens funderingar
om framtiden rör sig. Hur tänker
sig herr Johansson och med honom
majoriteten inom utskottet att dessa gigantiska
och orimligt svåra problem
skall kunna lösas? Jag har efter fattig
förmåga försökt antyda en utväg,nämligen
lånefinansiering och avgiftsfinansiering,
men herr Johansson har inte
alls dragit åt sidan den slöja som nu
täcker de djupa tankarna och låtit oss
»koxa in i Guds härlighet», som Linné
en gång sade.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om man
vinner så stort resultat genom att krypa
alltför långt ner i djupa tankar — jag
tror det är bättre att stå med båda fotterna
på jorden när man försöker lösa
problemen.

Jag vill säga till både herr andre vice
talmannen och avdelningens herr ordförande,
att jag anser det helt naturligt
att vägverket skall redovisa alla de behov
som finns på detta område. Det
har vägverket gjort och kommer att
göra det, men den samhällsekonomiska
och statsfinansiella bedömningen måste
till slut göras av regering och riksdag.
Jag instämmer med herr Dahlgren att,
när vägplaneutredningen — vars ordförande,
herr Skoglund i Umeå, tyvärr
inte nu är inne i kammaren — blir
färdig med och framlagt resultatet av
sitt arbete, vilket jag hoppas blir under
detta år, och vägverket har redovisat
sina behov, då kan vi få en vettig diskussion
kring dessa frågor. Som vi vet
har det här även blandats in andra frågor
som sammanhänger med hela vår
trafikpolitik, och därför tror jag, att
det är nyttigt att vi får en helhetsdiskussion
om dessa problem under de
kommande åren.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara påpeka
16

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

för herr Johansson i Norrköping, att
en person som står med bägge fotterna
på jorden kan omöjligen ta ett steg
framåt.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skall först be att
få instämma i de synpunkter som här
har framförts av herr Dahlgren. Jag har
begärt ordet närmast för att säga några
ord om ett motionspar som behandlas
under punkt 4 i utskottsutlåtandet.

I motionerna 1:602 och 11:696 har
vi yrkat alt riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
av frågan om en mellanriksväg via
Dalarna och Värmland till lämplig isfri
hamn i Norge. Denna fråga är inte
ny. Liknande framställningar har gjorts
tidigare ifrån olika håll, och jag har
själv vid flera tillfällen fört frågan på
tal.

De i motionerna berörda områdena
Värmland och Dalarna har haft och
har fortfarande alldeles speciella svårigheter
beträffande sysselsättningen.I
Värmland, som jag bäst känner till, har
flera industrier lagts ned, och vi har
inte fått motsvarande nya. Utvecklingen
har lett till stor arbetslöshet. Många
har flyttat ur länet, som fått vidkännas
en befolkningsminskning sedan flera
år tillbaka. Detta inger naturligtvis
bekymmer för landsting, kommuner
och enskilda.

Länet har emellertid ett i stort sett
mycket bra geografiskt läge men kan
knappast utnyttja detta, huvudsakligen
på grund av besvärliga och dyra kommunikationer.
Kanalfrågorna är mycket
viktiga, men jag skall inte i detta sammanhang
gå in på dessa. Dem kommer
vi att få behandla litet längre fram.
Vägnätet i nord—sydlig riktning är
tämligen tillfredsställande, men i öst—
västlig riktning är vägarna dåliga, och
på många håll saknas vägar i denna
riktning.

En mellanriksväg på sätt som skisserats
i motionerna är en grundförutsätt -

ning för att intressera företagare att
etablera sig och intressera redan befintliga
företagare att bygga ut och därmed
skapa sysselsättning åt människorna.
Vägfrågan behöver därför lösas mycket
snart.

Utskottet har vid behandlingen av
dessa motioner hänvisat till att Nordiska
rådet rekommenderat länderna att
ta upp denna fråga. Jag hoppas att det
blir allvar av med det. Utredningar och
planeringar tar tid, och här behövs det
krafttag snarast, så att det blir något
resultat. I förhoppning att så skall ske,
skall jag inskränka mig till att instämma
i det yrkande som här har framställts
av herr Dahlgren.

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Med full vetskap om
att det är föga fruktbringande att tala
för en motion som ett enhälligt utskott
har avstyrkt vill jag ändå säga några
ord i anslutning till motionen II: 220.

Vi har i denna motion tagit upp eftersläpningen
i motorvägbyggandet i
allmänhet, och vi har gjort det främst
mot bakgrunden av tillståndet i fråga
om Europaväg 6 genom västra Sverige.
Vi har också i motionen krävt åtgärder
för en snabbare utbyggnad av en
viss sträcka. Den sträcka det gäller är
sträckan mellan Varberg och Fjärås.

Utskottet avfärdar motionen genom
att dels hänvisa till att planering och
projektering angående utbyggnaden av
denna sträcka sedan länge pågår och
dels att utbyggnadsfrågor bör behandlas
i den för prövning av vägfrågor
stadgade ordningen. Beträffande det senare
har vi själva framhållit i motionen,
att vi är fullt medvetna om att
frågorna måste behandlas i rätt ordning.
Därför tycker jag att det var en
något onödig upplysning.

Påståendet att projektering och planering
av sträckan Fjärås—Varberg
skulle ha pågått sedan länge är en sanning
med mycket stor modifikation. Det
är riktigt att planeringen kommit i gång

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

men det har skett under det senaste
året, och först under den allra senaste
tiden har den tagit fart på allvar — och
detta efter påtryckningar från olika
håll. Jag noterar tacksamt att myndigheterna
nu fått upp ögonen för att det
är nödvändigt att någonting görs och
görs snart då det gäller denna vägsträcka.
Det är emellertid gott och väl att
planering och projektering påbörjats
men det allvarligaste är att en tidsplan
för utbyggnaden av Europaväg 6 fortfarande
saknas. Enligt vad som kan
utläsas av de hittillsvarande planerna
skulle det ta 15—-20 år innan denna, det
vågar jag påstå, en av landets allra viktigaste
vägar blir utbyggd till motorväg.
Detta kommer med största säkerhet
att medföra en absolut ohållbar situation.
Jag vill motivera mina påståenden
i följande punkter.

1. Nuvarande Europaväg 6 har till
stor del byggts ut i mitten av 1930-talet
enligt de krav som då ställdes på vägar.
Att inte vår tids krav uppfylls är
därför helt naturligt.

2. Detta har medfört att vägsträckan
på många håll är hårt nedsliten, vilket
i sin tur orsakar förutom trafiksvårigheter
även stora risker från trafiksäkerhetssynpunkt.

3. Den förda vägpolitiken har inte
tillräckligt beaktat den snabba trafikutvecklingen,
och den har irite heller
tagit tillräcklig hänsyn till trafikströmmarnas
storlek och godstransporternas
omfattning och låtit detta vara normgivande
för vägbyggandet.

4. Europaväg 6 går som alla vet genom
ett av landets industriellt och även
befolkningsmässigt sett mest expansiva
områden. Den sammanbinder så störa
tätbefolkade områden som osloområdet
i norr och öresundsområdet i söder.
Dessutom har vi det icke helt obetydliga
göteborgsområdet i mitten.

5. Enligt vår åsikt innebär detta att
utbyggnaden av Europaväg 6 inte bara
är ett lokalt eller regionalt intresse utan
en riksfråga av allra största vikt. Man

kan också påstå att det är ett skandinaviskt
spörsmål av mycket stört intresse.

6. Alla vet att industrialiseringen av
väröbackaområdet pågår och där är
vägen sämst. Detta måste framtvinga en
snabb utbyggnad av vägsträckan i fråga.
Det räcker inte med att bara förklara
att projektering och planering pågår,
utan vi måste få en tidsplan för
utbyggnaden.

Herr talman! Med det anförda har
jag velat motivera vår motion och samtidigt
framhålla att jag inte kan godta
den knapphändiga skrivning och det
förströdda intresse som utskottet har
ägnat motionen. Våra i motionen framförda
synpunkter kommer också att besannas
i en snar framtid.

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Jag ber att mycket kort
få kommentera motionen II: 685, i vilken
kräves ändrade bestämmelser för
statsbidrag när det gäller hårdgöring
av enskilda vägar.

Kraven på vägnätet i allmänhet ökar
mer och mer, och därvidlag utgör de
enskilda vägarna inget undantag. Vi har
i dag en trafikintensitet som vi för bara
några år sedan inte kunde förutse. Turist-
och fritidsområdena är därvidlag
speciellt utsatta; där är också det enskilda
vägnätet starkt accentuerat. Detta
ställer höga krav på vägarnas kvalitet;
även trafiksäkerheten kommer in
i bilden som en mycket betydelsefull
faktor. Även den nya skolorganisationen
med dess koncentration till vissa
undervisningsorter ställer ökade krav
på vägstandarden i allmänhet, och inte
heller där är det enskilda vägnätet undantaget.
Ytterligare en faktor i sammanhanget
är den ökade pendlingen
mellan hem och arbetsplatser.

Allt flera intressenter i de enskilda
vägarna bedömer det nu som nödvändigt
att göra förbättringar, närmast då
att hårdbelägga vägbanan. Men det finns
inga möjligheter att erhålla statsbidrag

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

för täckande av kostnaderna härför,
utan man är tvungen att låna pengar
mot borgensförbindelser — med allt
vad def för med sig — för att finansiera
förbättringarna. Detta blir självfallet
betydligt kostsammare än vad som
kan anses rimligt.

Det är inte heller bara de personer
som bor utmed vägarna som trafikerar
dessa, vilket är ännu en sak som i mycket
hög grad motiverar en ändring av
statsbidragsbestämmelserna. Visserligen
utgår underhållsbidraget obeskuret även
efter det att någon på eget initiativ
hårdbelagt vägen och därmed gjort underhållskostnaderna
något mindre —-jag är medveten om att detta underhållsbidrag
är en kompensation —- men
det är långtifrån tillräckligt. Bidraget
räcker inte på långt när för att klara
ränte- och amorteringskostnaderna för
berörda vägintressenter. Jag anser att
det inte kan vara rimligt att ha det
ordnat på det sättet, när man vet i vilken
omfattning de enskilda vägarna användes
av andra människor än vägintressenterna,
d. v. s. av andra än av
dem som får bära kostnaderna.

Nu har statsutskottet avfärdat vår motion
på några få rader och varit helt
enigt på denna punkt, och av den anledningen
har jag, herr talman, inte något
yrkande.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Herr Johansson i Norrköping
nämnde bl. a. AMS-pengarna och
sade att vi borde vara glada för dem.
Ja, det skall vi vara. Men som en kommentar
till det uttalandet vill jag här
anföra några siffror ur vägverkets petita.
Man har där tagit upp hur väganslagen
förhåller sig till vägplanen. Den
tabell som är införd i vägverkets petita
för den 19 augusti 1968 visar att vägbyggandet
1966 låg 157 miljoner kronor
under vägplanen, trots att man hade
fått 201 miljoner kronor av AMS-medel,
År 1967 låg vägbyggandet 280 miljoner
kronor under vad som angivits

i vägplanen, trots 205 miljoner kronor
i AMS-medel. Det förhåller sig också så
med dessa medel, att det visserligen
blir vägar av dem men att det inte
alltid är säkert att dessa vägar kommer
att ligga på de ställen där de bäst
behövs. Det är andra och ur den synpunkten
fullt acceptabla faktorer som
bestämmer förläggningen av dem.

Fjärde avdelningens ordförande har
tidigare i en replik påpekat något som
herr Johansson i Norrköping inte hade
sagt. Också jag tänker ägna mig åt en
fråga, som herr Johansson inte berörde
men som jag tycker är mycket viktig,
nämligen överförandet av en del av ansvaret
för vägbyggandet från staten till
kommunerna. Herr Johansson sade att
staten självfallet även i fortsättningen
kommer att få satsa pengar på alla allmänna
vägar, också de som kommunerna
skall hålla.

Jag ser detta perspektiv som ett nödrop
från vägverket. Man skriver i sina
petita att om investeringsbehovet inom
den statliga väghållningen inte kan tillgodoses,
torde det på längre sikt bli
nödvändigt att överväga en modifiering
av inriktningen. Man framhåller detta
rent allmänt och anför dessutom att vissa
rationaliseringsskäl talar för en förändrad
fördelning av väghållningsansvaret
mellan staten och de kommuner
som är egna väghållare.

I övrigt ger motiveringarna och beskrivningen
av läget i vägverkets petita
ett ganska oordnat och oengagerat intryck.
Man har egentligen bara sänt ut
ett nödrop och har därutöver velat vädra
ett par synpunkter, som man inte
ordnat upp och dragit ut konsekvenserna
av. Jag skall ändå gå igenom aktstycket
i fråga och sortera ut vad det
kan ge. Jag hoppar naturligtvis över
en del och går direkt in på de förslag
som framförs.

Man skriver till att börja med att om
den angivna medelstilldelningen inte
kan komma till stånd torde möjligheterna
till investeringar i vägar och ga -

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

tor utanför »de egentliga stadsregionerna»
-— vad nu det är för något — bli
små.

I departementets referat har man
ändrat uttrycket »de egentliga stadsregionerna»
till »de egentliga iätortsregionerna».
Vägverket skriver att under
sådana förhållanden »den statliga
väghållningen inte kommer att kunna
fylla sina uppgifter inom den totala
väghållningen. Behov skulle då uppstå
av att överföra delar av det mera finmaskiga
vägnätet utanför de större
stadsregionerna» från staten till kommunerna.
— Nu har man alltså fört
in ett nytt begrepp, tidigare talade man
om »de egentliga stadsregionerna», i departementets
referat använder man här
begreppet »de större tätortsregionerna.
Vägverket ifrågasätter då »att koncentrera
den statliga väghållningsverksamheten
till primärlederna huvudsakligen
i och mellan stadsregionerna». Nu
har vi fått ett tredje begrepp. Först talade
man om »de egentliga stadsregionerna»,
sedan om »de större stadsregionerna»
och nu om »stadsregionerna»,
allt omgjort till »tätortsregioner»
i departementets referat. Detta hänger
inte riktigt ihop.

Förslaget motiveras med att vissa rationaliseringsvinster
kan kammas in genom
att större vägbyggen på landsbygden,
vilka passerar genom eller vid sidan
av dessa egentliga, större eller rätt
och slätt stadsregioner bör genomföras
samtidigt, så att staden inte som egen
väghållare bromsar upp eller föregriper
byggandet. Det är väl också alldeles
riktigt.

Vidare skyller man på att kommunernas
omfattning vartannat år ändras genom
kommunindelningsreformerna. Det
blir väl inte i fortsättningen vartannat
år, men det har hittills varit så. Detta
motiv har departementschefen dock inte
återgivit, och det är väl bra att han
inte gör det.

Rationaliseringsvinsten gäller i alla
fall bara i fråga om staten och de kom -

muner som är väghållare; fortfarande
är de andra kommunerna utanför. Men
det slutgiltiga förslaget innebär en omfördelning
av väghållningsansvaret på
så sätt, att staten övertar väghållningsansvaret
beträffande »samtliga leder av
genomfartskaraktär i tätorterna». Här
har alltså även vägverket börjat tala
om tätorter, och tätorter är ju statistiskt
sett alla orter med en sammanhängande
bebyggelse och minst 200 invånare.
Då är man alltså ganska långt
nere. Kommunerna skulle enligt förslaget
svara för väghållningen beträffande
övriga vägar och gator inom tätorterna.
Detta skulle till stor del eliminera
svårigheterna och deäsutom tillgodose
koordineringsbehoven, heter det
i förslaget.

Det finns emellertid en stor svaghet
härvidlag. Vi har nu 848 kommuner —
vi hade som bekant flera förut, och
när vägverket gjorde det uttalande jag
nyss redovisade var antalet kommuner
900. Av dessa kommuner är endast cirka
100 väghållare — de andra 8Ö0 är
det inte. Det blir alltså en helt ny fråga
att överföra väghållning på sådana kommuner.
Men detta andas man inte om,
och vägverket hade kanske inte heller
anledning att gå in på saken. Vägverkets
yttrande är ett nödrop — Verket
får inte så mycket pengar som det anser
sig behöva och vill visa att det under
sådana förhållanden måste bli én
inskränkning. Då har man alltså sänt
upp denna lilla luftballong, något som
utskottets talesman tydligen inte ville
försvara.

I de likalydande motionerna 1:603
och 11:690 — andrakammarmotionen
har väckts av herrar Hedlund och Wedén
— har man utgått från att departementschefen
inte direkt sagt nej härvidlag.
Han säger att det kan hända
att konsekvenserna blir stora: och att
han inte är beredd att göra riågot direkt
uttalande — frågan övervägs i departementet.
Innehållet i motionen är helt
kort att man skall bespara sig mödan

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

att fundera på dessa ting i departementet.
Det är helt fruktlöst att göra
det; det kan inte vara rimligt att man
på ett sådant här område genomför en
förändring av denna genomgripande natur
utan att diskutera hela frågan om
vad staten skall göra, vad landstingen
skall göra och vad kommunerna skall
göra.

Den historiska bakgrunden är ju att
detta en gång var eu kommunal angelägenhet
— ända fram till 1944, tror
jag. Det fanns en sekundärkommun som
kallades vägdistrikt och som skötte detta
efter bästa förmåga. Statsbidrag utgick.
Men statsmakten ansåg att det
gällde en ur hela landets synpunkt viktig
sak och staten gavs då huvudansvaret.
Ur rationell synpunkt var vägdistrikten
för små — man ville att enheterna
skulle omfatta åtminstone länen
och att ett statligt vägverk (väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen) skulle ha
överinseendet över verksamheten. Ett
visst antal kommuner — främst städer
och en del köpingar —- undantogs, och
för närvarande är det cirka 100 kommuner
som får statsbidrag.

När man gick igenom vägplanen i
slutet av 1950-talet kom man underfund
med att den rent statliga väghållningen
på landsbygden hade fått litet
mera i förhållande till trafikarbetet än
städerna, och därför har statsbidraget
till städerna ökat något under senare
år. Man har alltså försökt ta igen eftersläpningen.

I rationaliseringssyfte har man alltså
förstatligat vägväsendet, med den avvikelsen
att stora kommuner, som kan
bedriva en rationell vägverksamhet,
själva får göra det.

Jag tycker att det i detta läge är underligt
att sådana tankegångar förs fram
som vägverket yppat och att inte statsrådet
som gammal kommunalman tar
avstånd från dem. Jag begriper heller
inte hur riksdagens kommunparti —
det är ju den beteckning vi brukar använda
— som griper över alla parti -

gränser kan underlåta att reagera. Och
utskottets talesman är ju även framstående
kommunalman samt dessutom
förslagsställare i vägverket. Han har nu
den tråkiga uppgiften att försvara den
nedprutning som departementschefen
föreslagit, när det gäller vägverkets förslag,
men jag tycker att det måste ha varit
ännu värre för honom att sitta i vägverket
och skriva under sådana här
förslag. Det är för mig fullkomligt obegripligt
hur man kan föreslå något sådant.
Om man kan se någon mening
med vad jag kallar vägverkets luftballong,
måste det ju bli att det är småkommunerna
som kommer att drabbas.
Nej, vi vill bespara departementet arbetet
med att fundera över dessa frågor.
Jag förstår inte att utskottet inte
kunnat enas om att göra ett uttalande
i den riktningen. En debatt är alldeles
nödvändig för att visa att man har observerat
det anslag som gjorts mot den
ansvarsfördelning som nu finns i fråga
om vägväsendet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen 2.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Utskottets talesman har
redan bemött många av motionärerna
och reservanterna, och även andra talare
har gjort det, varför det för mig inte
skulle finnas så mycket att tillägga på
dessa punkter. Men en del av de uttalanden
som gjorts gör det ändå nödvändigt
för mig att göra ett inlägg i denna
diskussion.

När man lyssnar till denna debatt,
vilket jag naturligtvis gjort med synnerligen
stort intresse, skulle man närmast
kunna få ett intryck av att efter den
uppladdning som opponenterna gör mot
den statliga vägpolitiken deras yrkanden
borde utmynna i krav på väldiga
anslagsyrkanden i budgeten.

Sedan alla dessa starka kritiska ord
uttalats materialiserar sig dock hela debatten
i ett yrkande om en anslagsök -

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

ning på 6,3 miljoner i en budget på 2
miljarder kronor. Man blir då inte lika
imponerad av de s. k. häftiga angreppen
mot regeringens vägpolitik såsom de
skildrades i tidningspressen med anledning
av första kammarens debatt i denna
fråga. Om oppositionen vill ge sken
av att den vill så mycket mer på detta
område än regeringen, får den vara beredd
att även anslå medel för ändamålet.

Jag förmodar att herr Cassel för sitt
vidkommande tycker att han löser problemet
elegant genom att säga: Ja, men
vi kan väl låna pengar! Ja, men om vi
skall låna upp mera pengar för detta ändamål,
får vi begränsa vår upplåning
för något annat. Jag vill erinra herr
Cassel om att inte minst moderata samlingspartiet
då och då brukar rikta kritik
mot statens upplåning bl. a. med
hänsyn till att därigenom begränsas industrins
utrymme för upplåning.

Det gäller här en avvägningsfråga inom
ramen för våra samhällsekonomiska
resurser, vilket tidigare framhållits av
företrädare för utskottet. Jag vill understryka
att moderata samlingspartiet här
står ensamt i sin uppfattning. Jag får
nog det intrycket att oppositionen försöker
skapa föreställningen att den vill
åstadkomma mera än den egentligen är
beredd att medverka till.

Herr Cassel använder debattekniken
att fråga: Vill utskottets företrädare
förneka att det som vägverket säger
är riktigt när det gäller den framtida
bedömningen? Vill man ifrågasätta
vägverkets påståenden om vad som är
önskvärt och nödvändigt för alt vi skall
få den eller den standarden på våra vägar?
Nej, det är nog ingen som ifrågasätter
vägverkets bedömningar. Inte
heller, herr Cassel, ifrågasätter vi väl
i detta hus de andra statliga myndigheternas
bedömningar på olika områden.
De skildrar nog för oss, var och en på
sitt område, på ett riktigt sätt den utveckling
vi kan ha att vänta oss. Samtidigt
befinner vi oss ständigt i den situa -

tionen, att vi vid budgetbehandlingen
inte bara har att summera alla krav
från olika myndigheter och sedan kvittera
ut räkningen på dessa krav av de
svenska skattebetalarna utan också måste
konstatera att våra resurser är begränsade
och göra prioriteringar och
avvägningar mellan de olika områdena.

Herr Cassel började sitt anförande så
lovande med att säga att han skulle försöka
att inte svartmåla tillståndet på de
svenska vägarna, men när han gjorde
internationella jämförelser ville han ändå
framställa Sverige som ett u-land på
vägväsendets område. Det är inte riktigt,
herr Cassel. Vid en objektiv internationell
jämförelse skall herr Cassel
finna att få länder offrar så mycket på
hela sitt vägnät som Sverige. I många
andra länder lägger man ned mycket
mera på enbart de stora huvudstråken,
medan vi försöker underhålla vägnätet
i dess helhet på ett så anständigt sätt
som möjligt.

Sedan ville herr Cassel tillvita mig ett
ståndpunktstagande i statsverkspropositionen
som innebar att kommunerna
skulle få ta på sig ökade kostnader för
vägarna. Det är också felaktigt. Det
finns inget sådant ståndpunktstagande
i propositionen. Vägverket har emellertid
haft vissa funderingar, som möjligen
kan ha misslett herr Cassel. Eftersom
flera talare har haft den punkten uppe
vill jag säga att frågan om fördelningen
av väghållningsansvaret mellan stat och
kommun, som jag ser det, bör diskuteras
från utgångspunkten hur vi skall få
en så rationell organisation som möjligt
av byggande och drift. Skulle vi i detta
avseende kunna genomföra förändringar,
som gav oss mera vägbyggande och
bättre underhåll för de pengar vi statligt
och kommunalt satsar på vägarna,
borde vi kunna vara överens om att
förändringarna är motiverade. Men jag
vill understryka att sådana åtgärder inte
behöver resultera i förskjutningar
mellan stat och kommun i fråga om
kostnadsansvaret för väghållningen. Det

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

torde alltid finnas möjligheter att på
den punkten reglera förhållandena så,
att icke önskvärda konsekvenser i detta
avseende inte uppstår. Det är ett alldeles
för statiskt resonemang oppositionen
för, då man säger att vägverket
över huvud taget inte bör besvära sig
med att fundera på om vi kan få en
rationellare ordning för vår väghållning
och t. o. m. vill befria departementet
från att tänka på sådana åtgärder.

Nej, jag vill slå fast att vi gärna tar
på oss en arbetsbörda som kan resultera
i att vi får fram bättre metoder och en
rationellare ordning på detta område
såväl som på andra. Man kan inte utgå
från att det inte finns möjligheter att
vidta åtgärder som skulle kunna ge oss
mera för pengarna, och man behöver
inte blanda samman sådana åtgärder
med frågan om kostnadsansvarets fördelning
mellan stat och kommun. Jag
tror att vi i stället skall vara glada över
att vägverket verkligen uppmärksammar
möjligheterna att åstadkomma en
så rationell drift som över huvud taget
är möjlig.

Här har frågats om det inte nu vore
dags att påskynda de utredningar som
vi också enligt min mening bör ha som
underlag för vår fortsatta diskussion
när det gäller vägfrågorna. Nu vet vi
med säkerhet att vägplaneutredningen
kommer att framlägga sitt betänkande
i år, och vi har goda förhoppningar om
att även bilskatteutredningen skall bli
färdig i år. Det ger oss, som också någon
framhållit tidigare, ytterligare möjligheter
att från olika utgångspunkter
studera dessa frågor i stort.

Oppositionens försök att framställa
sig som mer välvilligt inställd till väganslagen
än regeringen slutar alltså bara
i ett yrkande på en uppräkning av
anslagen med 6,3 miljoner kronor inom
ramen för denna tvåmiljardersbudget.
Jag vågar därför sluta med att påstå,
att vi uppenbarligen även i år i stort
sett är helt ense om dessa anslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr kommunikationsminister,
det är inte så att det hela
bara slutar med en begäran om anslagsökning
med 6,3 miljoner kronor. Det
väsentliga i de reservationer som finns
är hur man skall lägga upp väghållningen
på längre sikt, och det är något som
måste påbörjas i god tid.

Kommunikationsministern lämnade
här en mycket intressant upplysning:
han ifrågasätter inte vägverkets bedömning,
liksom han inte heller ifrågasätter
andra ämbetsverks bedömningar. Det
finns emellertid en väsentlig skillnad
mellan de petita som andra ämbetsverk
framlägger och som de får finna sig i att
få nedprutade och vägverkets petita.
Vägverket har nämligen sagt — det
framgår av utskottets utlåtande på s. 8
— att om det inte får den anslagsökning
som det anser oundgängligen nödvändig
blir anslagen till vägar och gator utanför
de egentliga tätortsregionerna så
små, att den statliga välhållningen inte
kommer att kunna fylla sina uppgifter
inom den totala väghållningen. Ämbetsverken
brukar inte säga att »om vi inte
får denna anslagsökning kan vi inte fylla
vår uppgift». Därför tycker jag att
man skall se allvarligt på vägverkets
framställning. Vägverket har också sagt
att om det inte får de anslag som verket
begärt i sina petita måste en del av det
finansiella ansvaret kanske överlåtas på
kommunerna.

Statsrådet gjorde ett intressant uttalande
när han sade: Kan vi få en rationellare
ordning skall vi inte motsätta
oss den. Det har emellertid inte, som
jag tidigare framhållit, förebragts några
som helst skäl för att det skulle bli
rationellare att i viss mån återgå till
tidigare väghållningsansvar för kommunerna.

Vad jag har önskat är inte att så att
säga ställa statsrådet vid skampålen
utan att få till stånd en konstruktiv debatt
om den framtida vägpolitiken med

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

utgångspunkt i den bedömning som
vägverket har gjort.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(in) kort genmäle:

Herr talman! Kommunikationsministern
gör gällande att vi i Sverige inte
har sämre vägar än man har på andra
håll. Jag vill mycket bestämt bestrida
detta — jag har betydande erfarenheter
av vägar i olika länder i Europa, ty jag
har kört dem fram och tillbaka under
många år. Jag vet därför att man åtminstone
har mycket bättre genomfartsleder
i andra länder.

Jag vill inte ett ögonblick bestrida
att vi i Sverige har större svårigheter
att bygga upp ett bra vägnät än man har
på andra håll. Vårt land är stort och
har få människor — det är en svårighet
■— och vi har frost, kyla och annat
elände. Men när jag hör kommunikationsministern
tala i dag blir jag inte
särskilt optimistisk för framtiden. Det
är trevligt med förnöjsamma människor,
men man får inte vara hur förnöjsam
som helst. Om kommunikationsministern
är förnöjsam och tycker att allt är
bra som det är eller i varje fall inte ser
någon utväg att ordna det bättre, betyder
det i själva verket att vi trafikanter
får försöka vara lika förnöjsamma.

Kommunikationsministern har inte
gett oss några nya framtidsperspektiv
eller någon antydan om i vilken riktning
hans tankar går, vad han har för
idéer och vad han ser för möjligheter
att komma ur den utomordentligt besvärliga
situation som vi befinner oss
i och som ser ut att bli värre. Jag måste
säga, herr talman, att jag hade hoppats
att kommunikationsministern från denna
talarstol skulle avslöja någonting om
sina framtidsplaner. Ty han måste väl
i alla fall ha några framtidsplaner!

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet ironiserade
litet över att oppositionen uppmanat
honom att fundera på en mer rationell

väghållning. Vår utgångspunkt har varit
vägverkets petita och vad som står
i propositionen. Där talas mycket litet
om rationalisering. I stället är det ett
nödrop om pengar. Man har inte pengar
att sköta sina uppgifter och därför måste
verksamheten skäras ned. Det hela
går ut på att överföra en del av verksamheten
på kommunerna. Den rationaliseringsvinst
som skulle kunna göras
anges med orden, att dessutom dessa
koordineringsvinster tillkommer. Men
detta gäller bara genomfartsvägar i kommuner
som är väghållare.

Därför var det mycket välgörande att
statsrådet tog upp denna fråga ur en
helt annan synvinkel än vad vägverket
gjort. Det gäller att med tillgängliga medel
bygga så många och så bra vägar
som möjligt — helst även på de rätta
ställena. Vissa kommuner har utgifter
för vägbyggande — de flesta har det
inte — och staten har stora utgifter härför.
En diskussion om hur kostnaderna
skall fördelas och hur vägbyggande
skall koordineras för att bli så rationellt
som möjligt vill jag gärna var med om.
Men något underlag för en sådan diskussion
hade vi inte förrän statsrådet
från denna talarstol tog upp dessa frågor.

Herr DAHLGREN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Kommunikationsministern
är att gratulera om han genom att
splittra väghållningsansvaret ytterligare
tror sig kunna skapa en rationellare
drift. Jag tror att det är en omöjlighet;
det strider mot all praktisk erfarenhet.

Statsrådet raljerade om de 6,3 miljonerna
och sade att detta är en så liten
summa, att den inte borde föranleda
den debatt som här förts. Jag vill understryka
vad jag förut sagt, nämligen
att förslaget om dessa 6,3 miljoner skall
ses som vår viljeyttring att väghållningsansvaret
skall vara oförändrat. Dessa
6,3 miljoner skulle nämligen gå till länsvägarna.
Att vi i motsats till föregående
år inte begärt betydande anslagsupp -

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

räkningar skall naturligtvis ses mot bakgrunden
av det statsfinansiella läget.
Vi är alla medvetna om — och det har
understrukits i varje fall från centerpartiets
sida — att årets budget är starkt
underbalanserad. Från centerpartiets
sida har vi också varje gång som vi
krävt anslagshöjningar i någon form redovisat
hur man skulle få medel härför
i form av nya skattehöjningar. Vi har
i år inte varit beredda att lägga fram
något sådant förslag, och därför har
vi i stort anslutit oss till departementschefens
förslag — med det undantaget
att vårt förslag om dessa 6,3 miljoner
skall ses som vår viljeyttring när det
gäller väghållningsansvaret.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Tobé sade att det
är först nu han hört från kommunikationsministern
om den rationellare och
effektivare ordningen. I den diskussion
vi hade i avdelningen framhöll jag
emellertid ungefär samma sak. I mitt
anförande i dag — jag vet inte om herr
Tobé var ute då — sade jag också att
när det gäller väghållningsansvaret var
den främsta tanken att på bästa och
mest effektiva sätt utnyttja de anslagsmedel
som vägdrift och vägbyggande
fått sig tilldelade. Jag tycker inte det
är riktigt när herr Tobé säger att detta
inte framhållits tidigare. Det är ju ändå
så att inte ens vägverket kan i petita
skriva in varje ord och tankegång, utan
det får ju kompletteras senare.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Dahlgren blev i
sitt senaste anförande precis så nyanserad
som jag tycker att man har anledning
att vara mot bakgrunden av det
läge vi för närvarande har och den
budget vi har att diskutera. Herr Dahlgren
konstaterar — som jag påpekade
i mitt första inlägg -— att det är
mycket vi vill men vi tvingas ta hän -

syn bl. a. till det statsfinansiella läget
och vi tvingas att ta ställning mot bakgrunden
av samlade samhällsekonomiska
resurser. På den punkten vill jag
upprepa att vi tydligen är i stort sett
överens.

Till herr Gustafson i Göteborg vill
jag säga att jag inte ifrågasätter vägverkets
totala beräkningar eller andra
myndigheters sätt att beräkna. Men vi
har både i regering och riksdag skyldighet
att göra den totala bedömningen.
Jag tror heller inte att herr Gustafson
vill sätta i fråga att den uppgiften
kommer att innebära för oss nu och
i framtiden att vi måste pruta på myndigheternas
äskanden, ty vi kommer
inte att ha det så välordnat för oss
på något område att vi prompt kan
tillgodose alla de behov som föreligger.
Myndigheterna skall inte försöka
göra de totala avvägningarna eller göra
sina beräkningar och bedömningar mot
bakgrunden av vad samhällsekonomin
kan tåla eller vad vi kan ha utrymme
för beträffande det ena eller andra
området. De har att redovisa för oss
hur det ser ut på deras speciella område.
Därför måste vi inom regering
och riksdag mot bakgrunden av vårt
ansvar för helheten och vårt ansvar
inför skattebetalarna göra den totala
avvägningen.

Man framhärdar när det gäller frågan
huruvida vi skall ägna någon uppmärksamhet
åt att försöka skapa en
rationellare drift. På den punkten vill
jag slutgiltigt säga att så konservativ
får man inte vara att man inte tillvaratar
varje möjlighet på varje område att
få ut mera av de pengar som vi satsar
på olika typer av samhällsverksamhet.
Låt oss säga oss att detta skall vara
ledstjärnan för arbetet både i kanslihuset
och i detta hus. Det är väl ändå
riktigt att vi skall eftersträva att få
ut mesta möjliga nytta för pengarna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

Herr talman! I det sist sagda vill
jag absolut instämma. Vårt syfte skall
vara att få en så rationell väghållning
som möjligt.

Från oppositionens sida har vi emellertid
sagt att vi inte har kunnat finna
att några skäl redovisats för vägverkets
ståndpunkt att ett överlämnande
av en del av väghållningsansvaret från
staten till kommunerna skulle innebära
en rationellare väghållning. Det är detta
vi velat diskutera.

Statsrådet säger att givetvis är det regering
och riksdag som får göra den
totala bedömningen av vad vi har råd
och möjlighet att göra, och detta är naturligtvis
riktigt. Men det som gör att
vi ägnat så stort intresse åt just detta
års petita från vägverket är att dessa
skiljer sig från andra ämbetsverks sätt
att lägga fram sina synpunkter. Säger
ämbetsverket att det icke kan fylla sin
uppgift, måste riksdag och regering antingen
visa att ämbetsverket har fel eller
också ge verket de resurser som det behöver
för att fylla sin totala uppgift.

Nu menar vi att det efter flera år av
stillastående när det gäller väginvesteringar
finns anledning att ompröva hela
vägpolitiken. Jag tror inte att kommunikationsministern
i och för sig har någonting
att invända mot att han får
stöd av riksdagen när det gäller att hävda
hans departements intressen i den
konkurrens som alltid finns mellan olika
departement, som kan föra fram i och
för sig skäliga och motiverade krav. Om
vi nu säger att läget är sådant inför den
utveckling på trafikområdet som vi kan
se fram mot, att det verkligen är befogat
att ompröva riksdagens och regeringens
inställning till väganslagen, tycker
jag att kommunikationsministern
inte borde ha alltför mycket att invända
mot en sådan positiv inställning till det
departement som han är satt att sköta.

Chefen för kommunikationsdeparte mentet,

herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
säger att man inte har funnit några
konstruktiva förslag från vägverket för
att åstadkomma en mera rationell drift,
och så säger han att man vill ompröva
hela vår vägpolitik. Samtidigt har man
emellertid i denna debatt gått så långt,
att man menar att riksdagen bör uttala
att departementet och vägverket bör befrias
från att tänka på några rationaliseringsåtgärder.
Jag menar att oppositionens
resonemang inte hänger ihop.

Skall vi ompröva hela vår vägpolitik,
ingår som ett naturligt led i en sådan
omprövning att vi också undersöker
möjligheterna till rationaliseringar —
det måste vara helt logiskt. För att det
icke skall uppstå några missförstånd vill
jag emellertid ännu en gång understryka,
att detta icke behöver ha någonting
att göra med en omfördelning av
vägkostnaderna mellan stat och kommun.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m) kort genmäle:

Herr talman! Detta tal om rationalisering
genom omfördelning av uppgifterna
mellan stat och kommun är i verkligheten
ingenting annat än ett skalkeskjul
som kommunikationsministern försöker
gömma sig i.

Vägverket säger att det inte klarar
sina uppgifter, eftersom det har för litet
pengar, och att en stor partage därför
måste skjutas över på kommunerna. Jag
har inte påstått att departementschefen
har tagit ställning, men tanken är ju
att man skall göra det lättare att klara
sin uppgift genom att lämpa över en betydande
del på kommunerna. Det talas
om att kommunerna skall få statsbidrag,
men vi vet ju hur det brukar bli.

I verkligheten är det fråga om att betunga
kommunerna ytterligare, och den
samlade oppositionen har redan på detta
förberedande stadium velat säga ifrån
att vi inte accepterar eller kommer att
acceptera det.

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad vi har reagerat mot
är att kommunikationsministern i propositionen
har relaterat vad vägverket
har sagt men utan att reagera mot det
och utan att dra ut konsekvenserna i den
riktning som departementschefen nu har
angivit. Jag sade i mitt förra anförande,
att det är välgörande att departementschefen
meddelar, vilka tankar han har
om hur man skall attackera problemet.

Vägverkets förslag var helt dominerat
av talet om brist på medel. Den del som
berörde rationaliseringar var obetydlig
— det var då fråga om koordineringen
med genomfartsvägar inom kommuner
som är egna väghållare. Statsrådet
har inte själv gjort något tillägg till detta
i propositionen. Då måste vi utgå från
att de överväganden som enligt propositionen
görs i departementet bygger på
den luftballong som vägverket har släppt
upp.

Herr DAHLGREN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Talet om rationalisering
och om största möjliga nytta av de pengar
som investeras får enligt min mening
inte drivas till någon sorts lönsamhetshysteri.
Det finns värden som inte kan
mätas i kronor och ören. När man bygger
vägar måste man ta hänsyn även
till andra faktorer än befolkningstalet —
exempelvis sociala faktorer och lokaliseringspolitiska
överväganden.

Vännen Tobé har i dag sagt att en del
av de beredskapspengar som används
för vägbyggen inte har lagts ned där
de gör största möjliga nytta. Jag delar
inte den uppfattningen. I många län,
exempelvis i mitt eget hemlän, Kalmar
län, har det byggts mycket vägar för
pengar från arbetsmarknadsstyrelsen,
och vi anser att de pengarna har gjort
oerhört stor nytta. Jag tror den uppfattningen
delas av många från andra
län som har samma förutsättningar som
mitt eget.

Chefen för kommunikationsdeparte mentet,

herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att göra en sista reflexion i anledning
av herr Cassels senaste anförande.

Det är märkligt att en högerman ställer
sig upp och säger, att talet om rationalisering
är ett svepskäl; behöver
man större resurser, är det bara att
öka anslaget. Med tanke på hur svensk
industri och svenskt näringsliv över
huvud taget måste bedriva sin verksamhet
och hur vi över huvud taget agerar
på det ekonomiska området i vårt land,
tycker jag att herr Cassel i stället borde
säga, att talet om rationalisering aldrig
kan vara ett svepskäl. Det går inte att
bara ständigt öka anslagen, om man
vill skaffa mera resurser.

Ordet lämnades på begäran till

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m), som yttrade:

Herr talman! Jag vill bara till protokollet
anmäla, att jag inte har någon
vidare replikrätt.

Vidare anförde:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! I samband med behandlingen
av sjätte huvudtiteln har riksdagen
också att behandla en mängd motioner
från olika partigrupper. Jag uppfattar
detta som ett bevis på att kommunikationsministerns
äskanden om anslag
till vägbyggnader, underhåll och
förbättringar inte överensstämmer med
en realistisk bedömning av det verkliga
behovet.

Eftersläpningen av bl. a. underhållet
av i all synnerhet de mindre liinsvägarna
och liknande viigtyper talar ett
klart språk. Visserligen har vissa uppräkningar
gjorts i huvudtiteln, men dessa
uppräkningar är i huvudsak inte
större än att de bara motsvarar den
allmänna kostnadsstegringen. Man kan
sålunda säga, att eftersläpningen inte
minst med hänsyn till den ökade trafiken
och kraven på förbättrad bärkraft

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

hos vägar och broar är av högst allvarlig
karaktär.

Det är anmärkningsvärt att man slagit
in på tankegången om en nyorganisation
av vägväsendet som innebär en
överföring av en viss del av väghållningsansvaret
på kommunerna. Det har
berörts tidigare bär under debatten av
flera talare. Enligt min mening innebär
det att man går tillbaka till en omodern
och orationell metod.

För glesbygdsbefolkningen innebär
det en ytterligare ekonomisk belastning
med en fortsatt accelererande koinmunalskattehöjning
som följd. Men det innebär
dessutom en försämring inte bara
för glesbygdens folk utan också för de
människor från städer och tätorter som
under sin fritid färdas ut till naturvårdsområden
och fritidsområden.

Enligt min uppfattning, vilken delas
av de flesta som har att färdas på de
mindre allmänna vägarna och på de enskilda,
fordras det ett reahstiskt upprustningsprogram.
Vi bör därför i fråga
om vägorganisationen gå i den rakt
motsatta riktningen mot den av statsrådet
förordade och sålunda gå in för
ett utökat intagande av vägar till allmänt
underhåll.

I de likalydande motionerna I: 316
och II: 359 har yrkats på utredning just
i akt och mening att få till stånd ett
vidgat intagande av de enskilda vägarna
till allmänt underhåll. När från centerpartiet
ofta framförts krav på vägupprustning,
varvid framhållits att vägupprustning
utgör en allmänt rationell
åtgärd, får man höra att de ekonomiska
resurserna inte räcker till. Det har
också statsrådet understrukit i sitt senaste
anförande.

Med anledning därav skulle jag gärna
vilja fråga statsrådet varför inte bilskatten
utnyttjas i sin helhet till det
avsedda ändamålet. Cirka 600 miljoner
kronor pr år av bilskattemedel bär ju
överförts till budgetregleringsfonden
under de senaste åren. Det gäller inte
bara detta belopp. Också den extra ben -

sinskatten på 3 öre som beslöts för något
år sedan går liksom bilaccisen in
i statsbudgeten. Om dessa pengar används
på det sätt som är avsett, skulle
det finnas resurser till ökade förbättringar
av våra vägar.

Jag anser att anslagen till enskilda
vägar bör sättas liögt upp på listan
över angelägna anslag. Statsrådet bar
sagt att man bör använda mesta möjliga
av väganslagen, så långt resurserna räcker.
Men då gäller det ju också att prioritera.
Därför ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till motionerna I: 316 och
II: 359, vilka innehåller förslag om uppräkning
av anslaget till de enskilda vägarnas
underhåll och byggnad. Finansieringen
därvidlag är föreslagen i enbgbet
med vad som innefattas i motionerna
1:315 och 11:358, som jag
även yrkar bifall till.

Till sist vill jag, herr talman, säga
några ord om en motion, II: 709, av
herr Magnusson i Nennesholm och undertecknad,
som gäller snabbutredning
om vägsaltets användning.

Vi har tidigare diskuterat denna fråga
här i kammaren i samband med besvarandet
av en interpellation, och därför
skall jag inte fördjupa mig i problematiken.
Jag vill uttrycka min tillfredsställelse
över att utskottet i sin
skrivning erkänt, att det uppstår allvarliga
olägenheter vid användandet av
vägsalt. Jag skall inte upprepa de argument
jag framförde för en tid sedan
beträffande förorening av vattentäkter,
skador på bilar, vägar in. m. som vägsaltet
förorsakar. Den undersökning
som statsrådet utlovade vid detta tillfälle
hoppas jag blir påskyndad, så att
vägsaltet kommer ur bilden i samband
med de halkbekämpningsåtgärder som
måhända vidtas under nästa vintersäsong.
Enligt min mening är detta en
betydelsefull åtgärd även från naturvårds-
och miljösynpunkt.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! De under denna punkt

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969
Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

behandlade anslagen medverkar till att
våra vägar blir bättre och att framkomligheten
därigenom förbättras för
trafikanterna. Detta hälsas väl av alla
med den största tillfredsställelse eftersom
det medverkar till att höja trafiksäkerheten,
som vi ju med alla medel
försöker att öka. Trots allt som görs på
detta område kan det inte förhindras
att olyckor inträffar på vägarna. Det
gäller därvid att försöka skaffa hjälp
så snart som möjligt. Utmed gamla vägar,
som ofta söker sig fram genom bebyggelsen,
är det i allmänhet inte svårt
att nå en telefon och skaffa den hjälp
som behövs vid en olycka.

Men anläggandet av nya vägar innebär
ofta att sträckningen sker långt
från bebyggelsen samtidigt som avståndet
till avfartsvägarna i många fall är
ganska stort.

Vi har därför i vår motion 11:681
som behandlas under denna punkt tagit
upp frågan om uppsättande av hjälptelefoner
på lämpliga ställen, framför
allt vid motorvägar och vägar av den
typ som jag tidigare beskrivit. Vid byggandet
av vägar av dessa slag borde
det i framtiden vara självklart att redan
i planeringsskedet lösa problemet
med hjälptelefoner, vilket givetvis också
skulle bli billigare.

Utskottet framhåller att vägverket undersöker
de praktiska förutsättningarna
för placering av larmtelefoner, något
som jag naturligtvis hälsar med tillfredsställelse.
Givetvis hade jag varit
ännu gladare om man inte endast nöjt
sig med detta konstaterande utan också
försökt påskynda frågans lösning. Vi är
på detta område akterseglade av många
andra länder och det är naturligtvis inte
bra, allra helst som vi vet att det
gäller att så snabbt som möjligt hjälpa
medmänniskor i svåra situationer. 1
sina yttersta konsekvenser kan det ju
också komma att handla om människoliv.

Herr talman! Jag skall nu inte ställa
något yrkande utan nöjer mig med

att uttala den förhoppningen att vägverket
inser denna frågas stora betydelse
och snarast medverkar till bra lösningar.
Skulle så inte bli fallet får vi
väl återkomma.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att nu hålla något längre anförande.
Alla vet hur viktig den fråga är som
vi nu behandlar. Goda kommunikationer
och goda vägar är en viktig förutsättning
för det moderna samhällets
funktion och utveckling. Vad beträffar
de principiella synpunkterna kan jag
också instämma i vad herr Gustafson
i Göteborg tidigare anförde. Jag'' nöjer
mig på den punkten med det instämmandet.

Däremot kan jag inte underlåta att
i en annan punkt hävda en annan mening,
nämligen när det gäller fördelningen
av de alltför begränsade resurser
som ställes till de anslagsbeviljande
myndigheternas förfogande. Jag har
i en motion pekat på att det län som
jag representerar också i år har behandlats
styvmoderligt vid fördelningen
av de medel det här gäller, och jag
har i motionen föreslagit rättelse därvidlag.
Tyvärr har jag inte haft någon
framgång med motionen vid dess behandling
i utskottet. Däremot har jag
anledning att med tillfredsställelse konstatera
att vägverket beslutat höja rambeloppet
i ungefär den utsträckning
som begärts i den motion jag väckt i
denna kammare och som är likalydande
med den som herr Lindblad burit
fram i medkammaren.

Jag kan emellertid inte underlåta att
påpeka att Gävleborgs län varken tidigare
eller nu har fått sin enligt vår
mening rättmätiga andel av väganslagen.
En sammanställning från 1967 visar
att Gävleborgs län då låg på femte
plats bland länen när det gällde investeringar
och på åttonde plats när
det gällde det sammanlagda anslaget
till vägväsendet nedifrån räknat. Om

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

man sedan också tar hänsyn till att vi
på många håll i länet har synnerligen
undermåliga vägar och dessutom långa
avstånd, torde man med skäl kunna påstå
att vi har blivit styvmoderligt behandlade.

Jag får ofta påstötningar om att jag
måste ta upp länets vägfrågor här i riksdagen.
Vi kan inte i längden finna oss
i att ha så dåliga vägar i länet, säger
man. Och när jag då också kan peka
på den orättvisa medelsfördelningen
vore det onaturligt, om jag inte toge
vara på alla tillfällen att säga ifrån
att en ändring till det bättre måste ske.
Det har stor betydelse för länets utveckling,
och vi är, som sagt, i stort
behov av en upprustning av vägväsendet.

Så som frågan nu ligger till skall jag
emellertid inte ställa något yrkande om
bifall till vår motion, men det är min
förhoppning att kommunikationsministern
och vägverket tar hänsyn till de
synpunkter som framförs i motionen
och till de faktiska förhållanden som
föreligger.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Jag vill först erinra herr
Westberg i Ljusdal och kammarens ledamöter
i övrigt om att jag för min
del kan skryta med att representera det
län som har de sämsta vägarna i landet,
om de olika länen nu skall graderas
på detta sätt.

Jag begärde, herr talman, ordet närmast
för att säga några ord om den
principiella fråga som här har diskuterats,
nämligen om fördelningen av ansvaret
för vägbyggandet. Jag lyssnade
för ett par, tre år sedan till en mycket
framstående representant för statsmakterna
som redogjorde för hela frågekomplexet
i anslutning till det framtida
vägbyggandet. Denne förmenade att
man inte med nuvarande sätt att bygga
vägar kan klara väbgyggandet även ute
i glesbygdsområdena och i de små tätorterna,
såsom han uttryckte sig. Detta

gjorde mig vid den tidpunkten mycket
bekymrad, och resonemanget har återgetts
i tidningarna och skapat oro i olika
delar av vårt land.

Nu säger statsrådet att man har för
avsikt att pröva denna fråga inom departementet
från den utgångspunkten
att man vill försöka få till stånd en
rationellare och ändamålsenligare användning
av de resurser, som ställs till
förfogande från såväl staten som kommunerna
för att bygga gator och vägar
inom de berörda områdena.

Låt mig, herr talman, till statsrådet
och hans medhjälpare säga att man givit
uttryck för en riktig inställning när
man säger att man skall eftersträva en
rationellare och bättre ordning för att
få ut så mycket som möjligt av pengarna.
För min personliga del tror jag
emellertid inte att man kan uppnå detta
genom att fördela vägbyggandet mellan
staten och kommunerna. Jag är
övertygad om att det finns många andra
åtgärder att vidtaga för att bättre
vinna rationaliseringsvinster. Det kan
inte vara orimligt att i dagens gemensamma
hushållning mellan staten och
kommunerna på olika områden —- och
jag inräknar däri även landstingen —
åstadkomma en sådan planering, att
även de berörda kommunerna kan medverka
i sådana fall där staten skall bygga
en väg genom en mindre eller större
tätort.

Herr talman! Det är endast denna
synpunkt jag velat framföra. Jag hoppas
verkligen att man inom departementet
inte skall hålla fast vid endast
denna fördelning av byggandet mellan
kommunerna och staten utan också
skall pröva andra vägar. Låt mig avslutningsvis,
herr talman, säga att jag
är glad över att statsrådet ändå så pass
positivt uttalat att han inte på något
sätt känner sig bunden inför departementets
prövning av vägbyggnadsansvaret.
Jag vill allra sist säga att jag verkligen
hoppas att denna prövning leder
fram till att man inte skall övervältra

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

något av ansvaret i den nuvarande fördelningen
av byggandet av vägar och
dylikt på kommunerna. Detta skulle,
såsom tidigare framhållits i denna kammare,
inte vara till fördel för landet
i dess helhet.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag vill först med tillfredsställelse
notera det som herr Sundelin
sist sade, beträffande fördelningen
av väghållningsansvaret mellan stat
och kommun. Det sammanfaller med de
synpunkter som framförts av reservanterna.

Det har, herr talman, väckts en hel
del motioner som refereras i utlåtandet
men som avstyrks av utskottet. Jag skall
givetvis inte gå in på dem i detalj utan
vill endast beträffande vägsaltet, som
ju varit en stor debattfråga, säga att
jag med tillfredsställelse noterar att motionärerna
är nöjda med utskottets
skrivning; det har inte yrkats bifall till
några av motionerna i frågan. Vi har
ägnat detta problem utomordentligt stor
uppmärksamhet vid behandlingen i utskottet,
och vi har fått klart för oss att
det fortfarande finns brister både i metodiken
när det gäller saltningen och i
den tekniska materielen. Vi har också
förvissat oss om att det pågår en energisk
verksamhet för att nå fram till ett
tillfredsställande resultat. Till yttermera
visso har vi uttalat att vi förutsätter
att »verkets arbete på området intensifieras
i syfte inte minst att förbättra
tillämpade metoder samt den tekniska
materielen». Jag vill understryka
detta utskottets uttalande.

Som jag uppfattat saken har det endast
yrkats bifall till ytterligare två motionspar
— 1:315 och 11:358 samt I:
316 och II: 359 — som gäller hur väganslaget
skall avvägas mellan å ena
sidan städer och å andra sidan övriga
kommuner. Motionsförslagen innebär
ju faktiskt en mycket hård belastning
på städerna. Jag antar att motionärerna
har detta fullt klart för sig. Jag hän -

visar till utskottets uttalande, att man
innan man över huvud taget tar upp
sådana här diskussioner bör avvakta
vägplaneutredningens betänkande, och
jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill med glädje notera
de synpunkter som herr Sundelin
framförde beträffande fördelningen
mellan stat och kommun i fråga om
vägkostnaderna vilka helt överensstämmer
med de av mig tidigare under debatten
framförda.

Herr Gustafson i Göteborg noterade
att vi var nöjda med det uttalande som
utskottet gjort i fråga om vår motion
om vägsaltet. Jag sade att jag var glad
över detta uttalande och tillfredsställd
med den uppmärksamhet som utskottet
ägnat vägsaltdebatten och det erkännande
som gjorts beträffande motionen.
Men huruvida vi är nöjda eller
inte får vi klart för oss när vi kommer
in på nästa halkbekämpningsperiod. Det
kommer då att visa sig om undersökningarna
är klarlagda så att vi slipper
det vägsalt som ställt till så stor oreda,
vållat så stort besvär samt förorsakat
kostnader under den gångna säsongen.

Beträffande de motioner som herr
Gustafson i Göteborg apostroferade vill
jag bara säga att det är självklart att
städerna kommer att utsättas för vissa
belastningar genom en sänkning av anslagsprocenten.
Men herr Gustafson i
Göteborg bör också tänka på att även
landsbygden med dess långa och stora
avstånd, för många platser speciellt
långa avstånd, dras med oerhört stora
och kostnadskrävande vägbyggnadsprojekt.
Detta gäller inte minst med tanke
på den stora belastning som vägarna
kommer att utsättas för. Beträffande
vissa transporter av bl. a. betydelsefulla
råvaror till bl. a. exportnäringar måste
det bli rationaliseringsåtgärder som säkerställer
att dessa vägar får den bärkraft
som behövs.

Herr talman! Jag vill till sist bara

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

konstatera att kommunikationsministern
tyvärr inte har svarat på min fråga
om »varför inte bilskattemedlen användes
till det ändamål för vilket de
är avsedda?» Cirka 600 miljoner kronor
årligen har överförts till budgetregleringsfonden,
och överskottet i denna
fond uppgår nu till oerhörda belopp —
ungefär 1,6 miljard kronor.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
råda herr Persson i Heden att ta ett
samtal med sina partikamrater i städerna
för att få klarhet om vilka stora
problem man där har med att lösa frågorna
redan med den bidragsprocent
som nu tillämpas.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill bara returnera
det rådet till herr Gustafson i Göteborg
och be honom att ta ett samtal med
sina partivänner i de bygder som har
de långa avstånden och de dåliga vägarna.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 6,
röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 124 ja och
54 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 315
och 11:358; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Mom. 4

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 316
och 11:359 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan
oförändrad.

Mom. 6 och 7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Mom. 8

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

4—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 16

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Allmän översikt över vägväsendet. Anslagen till vägväsendet

dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr andre vice talmannen
Cassel begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4)
mom. 8) i utskottets utlåtande nr 6, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr andre vice talmannen Cassel begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 100 ja och
77 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 9

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Dahlgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4)

mom. 9) i utskottets utlåtande nr 6, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Dahlgren begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 124 ja och 55 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 10—16

Vad utskottets hemställt bifölls.

Mom. 17

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr andre vice talmannen
Cassel begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4)
mom. 17) i utskottets utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr andre vice talmannen
Cassel begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 140
ja och 31 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 18—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 21

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 316
och 11:359 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 22—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Statens trafiksäkerhetsverk:

Förvaltningskostnader

Kungl. Maj :t hade (punkt E 1, s. 107
—110) föreslagit riksdagen att till Statens
trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 7 970 000 kr.,
att avräknas mot automobilskattemedlen.
I

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:

196 av herr Bengtson in. fl. och II: 219
av fru Nettelbrandt m. fl. i vad avsåge
hemställan att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en
utredning beträffande trafiksäkerheten
syftande till i första hand en sänkning
av olycksfrekvensen med 50 % fram till
mitten av 1970-talet på i motionerna
angivna grunder,

dels motionen 11:682 av herrar
Bengtsson i Landskrona och Björk i Påarp,

dels de likalydande motionerna I:
618 av herr Palm och 11:702 av herr
Lindahl, vari yrkats att riksdagen hos
Kungl. Maj :t anhölle att organisationen
och planeringen av det fortsatta trafiksäkerhetsarbetet
bleve föremål för utredning
med beaktande av de synpunkter
som anförts i motionerna.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Statens trafiksäkerhetsverk
: Förvaltningskostna der

för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 7 970 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:196 och II: 219 i vad de avsåge
utredning rörande trafiksäkerheten,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 682,

4. att riksdagen måtte i anledningav
motionerna 1:618 och 11:702 som
sin mening ge Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört beträffande de i
motionerna upptagna frågorna.

Reservation hade avgivits beträffande
utredning rörande trafiksäkerheten
av herrar Ivar Johansson (ep), Bengtson
(ep), Eric Peterson (fp), Nils
Persson (fp), Lindblad (fp), Gustafson
i Göteborg (fp), Mattsson (ep), Enskog
(fp), Antonsson (ep) och Dahlgren
(ep), som ansett att utskottet under
2 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:196 och 11:219, såvitt
nu var i fråga, som sin mening ge
Kungl. Maj:t till känna vad reservan -

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader

terna anfört om utredning rörande trafiksäkerheten.
, ,

Punkten föredrogs; och anförde därvid:
1

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Genom tillkomsten av
statens trafiksäkerhetsverk har vi fått
ett instrument som kan göra stora insatser
för trafiksäkerheten. Trafiksäkerhetsverket
har lagt upp ett ambitiöst
arbetsprogram för den närmaste framtiden.
Men alla frågor beträffande trafiksäkerheten
är sannerligen inte lösta
genom tillkomsten av detta verk. Det
visar för övrigt det förhållandet att utskottet
enhälligt hos Kungl. Maj :t har
hemställt om överväganden beträffande
samarbetet mellan trafiksäkerhetsverket
och Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande. Det finns alltså möjligheter
att ytterligare effektivisera arbetet.

För reservanterna har det synts vara
mycket angeläget att trafiksäkerhetsarbetet
bedrivs med målsättningen att väsentligt
nedbringa antalet trafikolyckor.
För närvarande omkommer ungefär
1 20Ö människor årligen i vägtrafikolyckor.
Det är en hög siffra, i synnerhet
om den jämförs med att olyckor med
andra trafikmedel kräver sammanlagt
omkring 200 dödsoffer per år. De flesta
olyckorna inträffar alltså vid färd
med trafikmedel för vilka vi så att säga
själva bär ansvaret för säkerheten.

Reservanterna och motionärerna har
ansett att man bör få till stånd en parlamentarisk
utredning i syfte att avsevärt
nedbringa antalet olyckor och
att man inte bör nöja sig med att vi
nu befinner oss på en platå och att
detta med hänsyn till ökningen av trafiken
innebär en relativ förbättring. Vi
anser att man måste försöka ta ett radikalt
grepp i syfte att få en ordentlig
nedpressning av antalet trafikoffer.
Man har tyvärr också kunnat konstatera
att antalet svåra trafikolyckor har

ökat. Detta motiverar enligt vår mening
att man tillsätter eu utredning.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen nr 5.

1 detta anförande instämde herr Dahlgren
(ep).

Herr BJÖRK i Påarp (s):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
motionen 11:682, som väckts
av herr Bengtsson i Landskrona och
mig. I denna motion hemställs att expertgrupper
skall tillsättas för undersökning
av trafikolyckor. I några fall
då verkligt svåra olyckor inträffat har
myndigheterna tillsatt expertgrupper
för att försöka reda ut orsakerna till
olyckan. Det har vid dessa tillfällen
framkommit resultat som varit av stor
betydelse när det gällt att skapa förutsättningar
för en aktivare trafikövervakning
och en bättre trafikupplysning.
Det skulle vara mycket önskvärt om sådana
undersökningar i framtiden på ett
mer påtagligt sätt finge ligga till grund
för de åtgärder som kan vara motiverade.

Vi har därför i vår motion föreslagit
att permanenta expertgrupper skall inrättas.
Sådana expertgrupper kan t. ex.
inrättas i varje län eller inom annat
lämpligt geografiskt område. Gruppernas
uppgift skulle vara att så snart en
svårare trafikolycka inträffat på ort och
ställe göra en undersökning. Det material
som på detta sätt regionalt insamlades
skulle vara tillgängligt för fortsatta
undersökningar beträffande orsakerna
till att olyckor inträffar. Härigenom
skulle man på ett bättre sätt
kunna tillvarata lokala och regionala
erfarenheter.

I utskottsutlåtandet framhålles att
dessa frågor är föremål för trafiksäkerhetsverkets
prövning. Vi får väl anse
att det är bra att dessa frågor kommit
med i den utredning som nu pågår om
en bättre trafiksäkerhet. Jag förutsätter
emellertid att man tar allvarligt på

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16 53

Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader

dessa uppgifter och att man driver dessa
frågor på det sätt som vi önskar. Vi
vill säga detta med utgångspunkt från
att det är mycket väsentligt att man får
ett mera konstruktivt uppföljande och
en intensifierad kartläggning av de olika
orsakssammanhang som på många
ställen starkt bidragit till olyckor av
allvarlig karaktär.

Herr talman! Jag har med detta velat
understryka vikten av att dessa frågor
tas med vid bedömningen och avstår
från att göra ytterligare yrkanden.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! I reservationen, som
herr Gustafson i Göteborg nyss gjorde
sig till talesman för, framhålles inledningsvis
att under senare år ansträngningarna
att minska olycksfrekvensen
på vägarna har intensifierats. Jag vill
instämma i detta påstående och ytterigare
understryka detsamma med någ;a
exempel.

Arbetet i samband med högertrafikomläggningen
anser jag vara ett gott
exempel på ett effektivt lagarbete mellan
myndigheter och organisationer.
Det ledde också till ett såväl tekniskt
som trafiksäkerhetsmässigt gott resultat.
Trafiksäkerhetsverket fullföljer nu
det samordningsarbete som då inleddes
framför allt genom två organ, planeringsnämnden
och den rådgivande delegationen.
Den förra består av representanter
för statliga myndigheter,
Landstingsförbundet, stads- och kommunförbunden
samt AB Svensk bilprovning.
Den senare representerar de stora
fackliga organisationerna och motororganisationerna.
Dessutom har verket
i samråd med myndigheter, organisationer
och intressegrupper bildat én
rad arbetsgrupper som undersöker och
utarbetar lösningar till olika begränsade
problem. Sammanlagt är det ett
hundratal experter inom olika områden
av trafiksäkerhetsarbetet som är engagerade
i dessa arbetsgrupper.

Samarbetsorganen tar upp såväl lö -

pande som mera långsiktiga problem
till behandling. Planeringsnämnden har
framlagt ett konkret arbetsprogram
i vilket man förmodligen för första
gången i världen knutit samman allt som
ryms inom trafiksäkerhetsområdet i ett
gemensamt program. Planeringsnämnden
kommer nu att sätta i gång med en
mera långsiktig plan för trafiksäkerhetsarbetet.
Som en del i detta ingår en
samlad orientering av förslag till nya
åtgärder på de områden som är av betydelse
för trafiksäkerheten. Planeringsnämnden
kommer även att göra en närmare
bedömning av de behov av kraftigt
ökade resurser som för närvarande
föreligger på en rad områden som är av
central betydelse för trafiksäkerheten.

Denna korta och sammanfattande redogörelse
torde visa att samordningen
av trafiksäkerhetsarbetet har kommit
långt och i dag fungerar ■— vågar jag
påstå -— ganska väl. Motionen om en
parlamentarisk utredning synes mot
den här tecknade bakgrunden vara alltför
sent väckt. I själva verket skulle en
eventuell utredning i nuvarande skede
av intensivt arbete kunna verka splittrande
och även fördröjande. Det ligger
i själva tekniken på detta komplicerade
område att det tar en viss tid innan
man når direkt påtagliga resultat. En
utredning just nu skulle utan tvivel
åstadkomma att effekten av samordningsarbetet
skulle skjutas långt in
i framtiden.

Även om samarbetet nu har fått fasta
och som det verkar effektiva förmer är
det klart att det organisatoriskt återstår
någon enstaka punktfråga att losa, t. ex.
NTF:s ställning i trafiksäkerhetsarbetet.
På denna punkt har också ett enhälligt
utskott förordat en utredning, vilket jag
som motionär i frågan hälsar med största
tillfredsställelse.

På detta begränsade område, som gäller
samarbetet mellan statens trafiksäkerhetsverk
och NTF, tror jag att dét
råder en viss dualism och att det finns
behov av att arbetet effektiviseras. Vi

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader

har skrivit mycket uppfordrande på
denna punkt, och statsutskottet förväntar
att Kungl. Maj :t om möjligt redan
till nästkommande års riksdag framlägger
förslag i den antydda riktningen.

Inte heller när det gäller trafiksäkerhetsläget
i stort torde det i dag vara
motiverat med hårdare ingrepp i formerna
för samordningen av trafiksäkerhetsarbetet.
Detta torde bäst framgå av
trafikförsäkringsbolagens statistik över
inträffade skadefall. År 1964 anmäldes
sammanlagt 320 864 skador, år 1966
nådde man en toppnivå med 399 851
skador, år 1967 sjönk antalet anmälda
skador till 322 686, och 1968 pressades
antalet anmälda skador ytterligare ned
till 321 390, alltså i stort sett samma nivå
som år 1964, fastän bilbeståndet under
denna tid ökade från 1,8 miljon
fordon till 2,2 miljoner. Även under de
två första månaderna i år har antalet
skadefall legat på en relativt låg nivå.
Jag säger inte detta för att ge uttryck
åt någon tillfredsställelse, men jag tycker
att det är fakta som hör till dagens
debatt.

Antalet dödade personer vid trafikolyckor
höll sig under 1964—1966 konstant
vid drygt 1 300, nämligen 1 308,
1 313 och 1 313, medan motsvarande
siffra för 1967 blev 1 077. Den preliminära
siffran för 1968 är 1 042, men antalet
väntas stiga till cirka 1 200 när definitiva
uppgifter föreligger. Det är alltså
en ökning i jämförelse med omläggningsåret
men en minskning i jämförelse
med vad som under en råd tidigare
år betraktades som normalt. Även under
1969 bär antalet dödsolyckor hållits
på en relativt låg nivå. Under första
kvartalet i år har 183 personer omkommit
i trafiken. Motsvarande siffra var
186 för år 1968 och 229 för år 1967.

Mot den bakgrunden ligger det nära
till hands att fråga sig, hur det är i andra
länder. Är läget i Sverige särskilt
svårt på detta område?

Även internationellt sett är antalet
dödsolyckor i Sverige relativt lågt.

OECD har framlagt en rapport som belyser
utvecklingen av antalet trafikolyckor
i en del europeiska länder. Index
har satts till 100 för år 1958. Man finner
att Sverige hade 139 år 1966 men 114
för år 1967, medan motsvarande siffror
för Danmark är 165 respektive 174, för
Norge 163 och 178, för Västtyskland 139
och 140, för England 134 och 123. För
USA:s vidkommande är motsvarande
siffror 142 respektive 144.

Det är klart att en sådan jämförelse
mellan olika länder får göras med stor
försiktighet. Det kan föreligga olikheter
i fråga om rapportering och statistik
samt i fråga om bilantalets utveckling,
geografiska förhållanden etc., men siffrorna
visar ändå utvecklingslinjer och
tendenser.

Det är naturligtvis glädjande att trafikoffren
har minskat i antal, men jag
är den förste att erkänna att siffrorna
fortfarande är alldeles för höga. Det
finns anledning att arbeta hårt och intensivt
på alla fronter för att än mer
minska antalet olyckor.

Det verkar som om man funnit samarbetsformerna
för ett effektivt trafiksäkerhetsarbete
i vårt land. Vad som nu
krävs är i första hand en fortsatt ökning
av resurserna, och en viss ökning har
också föreslagits i årets statsverksproposition.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Lindahl sade mot
slutet av sitt anförande att vi måste intensifiera
våra ansträngningar för att
öka trafiksäkerheten. Det vill jag instämma
i. Den redogörelse som han
dessförinnan gav kunde möjligen ge ett
intryck av att vi kunde vara relativt belåtna.

Som jag sade i mitt första anförande
har det inträtt en relativ förbättring,
eftersom antalet olyckor ligger på en
platå trots att biltrafiken har ökat avsevärt.
Av de årssiffror över antalet som

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader

omkommit i trafiken och som herr Lindahl
lämnade framgick, att det var en
nedgång år 1967 såsom ett resultat av
de speciella åtgärder som vidtogs i samband
med övergången till högertrafik,
medan antalet dödade i trafiken år 1968
beräknas ha ökat till 1 200 personer.
Herr Lindahl sade i det sammanhanget,
att detta är ungefär vad man har brukat
anse som »normalt».

Skall vi nu nöja oss med detta? Skall
vi betrakta det som normalt att tre eller
fyra personer varje dag dör på våra
vägar? Reservanterna menar att vi måste
ompröva trafiksäkerhetsarbetet med
syfte att avsevårt nedbringa antalet
olyckor, och det är den inställningen
som ligger bakom motionerna.

Nu är herr Lindahl och jag inte på
något sätt oeniga när det gäller behovet
av en utredning om trafiksäkerheten.
Herr Lindahl har, såsom han nämnde,
i motion II: 702 yrkat, att riksdagen hos
Kungl. Maj: t skall anhålla, att organisationen
och planeringen av det fortsatta
trafiksäkerhetsarbetet skall bli föremål
för utredning med beaktande av
de synpunkter som anförts i motionen.

Vi är alltså inte oeniga om behovet
av en utredning, men vi är oeniga när
det gäller den omfattning som utredningen
skall ha. Reservanterna anser
att den bör ha den omfattning som har
angivits i reservationen, och jag vidhåller
mitt yrkande på den punkten.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Det är alldeles uppenbart
angeläget att nedbringa antalet
olycksfall i trafiken. Vi som sysslar med
detta i de kommunala trafiknämnderna
har uppgiften att försöka på bästa sätt
lösa olika trafikproblem och nedbringa
antalet olycksfall.

Några representanter för Örebro stad
gjorde strax före påsk en resa till England,
Tyskland och Holland för att studera
förhållandena där. Med anledning
av herr Lindahls intressanta redogörelse
vill jag nämna ett par synpunkter

som kommit fram under vår resa, under
vilken vi bl. a. kunde studera SCAFTnormernas
praktiska tillämpning.

I England finns en stad på 30 000
invånare som heter Cumbernauld, och
på de vägar som där har byggts har
man icke haft någon dödsolycka i trafiken
under fem år. Vi hoppas att man
skall kunna införa sådana normer i tätorterna
att vi får planskilda korsningar
— jag tror det skulle betyda utomordentligt
mycket för en säkrare trafik.

Det skulle vara intressant om herr
Lindahl ville granska dessa saker och
ange någon uppfattning om huruvida
dessa normer skulle kunna vara ett vettigare
alternativ till våra traditionella
lösningar av trafikproblemen.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
och jag behöver inte tvista i denna
sak, eftersom vi är ense i själva sakfrågan.
Det poängterade jag inledningsvis,
då jag framhöll att också reservanterna
erkänner att ansträngningarna att minska
olycksfallsfrekvensen på vägarna
har intensifierats, och det är vad jag
har försökt att framhålla med mitt inlägg
för en stund sedan.

Men det är, herr Gustafson, tanken på
en parlamentarisk utredning som vi inte
tror på. Vi har i Sverige kommit
långt, och vi önskar en god fortsättning
för statens trafiksäkerhetsverk. Därför
är jag uppriktigt rädd för att en parlamentarisk
utredning, som mittenpartierna
här föreslår, skulle försvåra och
måhända försinka trafiksäkerhetsverkets
arbete, som nu har kommit i gång
på ett så utmärkt sätt.

Jag skulle till och med vilja säga att
om en parlamentarisk utredning skulle
tillsättas, kan man väl misstänka att en
sådan utredning skulle ta ganska lång
tid, den kanske behöver ha tre, fyra,
fem år till sitt förfogande — vad vet jag.
Någon snabbutredning kan det naturligtvis
inte bli tal om. Nog skulle, lierr
Gustafson, en sådan utredning begränsa

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Trafiksäkerhetsforskning

rörelsefriheten under tiden, eller hur?
Regeringens hänvisningar till sittande
utredningar brukar ju inte alltid vara
så populära på oppositionshåll.

Därför har jag efter ingående prövning
kommit fram till att ett bifall till
reservationen ur rent sakliga synpunkter
vore felaktigt, och motionärerna är
enligt min mening för sent ute.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Givetvis skulle ett bifall
till denna reservation innebära att trafiksäkerhetsverket
skulle fortsätta med
det arbetsprogram det nu har. Ingenting
skulle hindra detta.

Man är aldrig för sent ute, herr Lindahl,
om man vill göra en verklig insats
för att nedbringa antalet dödsolyckor
på våra vägar.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 5)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 123 ja och 53 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7

Trafiksäkerhetsforskning

Kungl. Maj:t hade (punkt E 5, s. 114
—116) föreslagit riksdagen att till Trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag av
3 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 196
av herr Bengtson in. fl. och II: 219 av
fru Nettelbrandt m. fl. i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte vid sin behandling
av Kungl. Majrts proposition
nr 1, bilaga 8, till Trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
reservationsanslag av 3 994 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen,

dels de likalydande motionerna I: 626
av herr Strandberg och II: 719 av fru
Sundberg m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att till Trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1969/70

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

anvisa ett i förhållande till departementschefens
förslag med 400 000 kronor
förhöjt reservationsanslag av
3 400 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 196 och 11:219, nämnda
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
samt I: 626 och II: 719 till
Trafiksäkerhetsforskning för budgetåre)
1969/70 anvisa ett reservationsanslag av
3 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits beträffande
medelsanvisningen av herrar Virgin
(in), Ivar Johansson (ep), Bengtson
(ep), Eric Peterson (fp), Strandberg
(m), Nils Persson (fp), Lindblad (fp),
Bohman (m), Gustafson i Göteborg (fp),
Mattsson (ep), Enskog (fp), Antonsson
(ep), Cassel (m) och Dahlgren (ep),
som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:626 och 11:719 samt med bifall till
motionerna I: 196 och II: 219, nämnda
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Trafiksäkerhetsforskning för
budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 3 994 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Utskottsmajoritetens talesman
sade nyss att man måste ställa
ökade resurser till förfogande för arbetet
på en bättre trafiksäkerhet. Det
finns ett utmärkt tillfälle att göra detta
vid behandlingen av denna punkt som
gäller anslaget till trafiksäkerhetsforskning.

Kungl. Maj :t har höjt anslaget med
125 000 kronor, vilket nätt och jämnt
torde motsvara kostnadsökningarna under
perioden. Med detta anslag torde in -

Trafiksäkerhetsforskning

te ens den befintliga forskningskapaciteten
kunna utnyttjas, och i ett läge då
vi behöver en intensifierad forskning
på det här området är detta mycket anmärkningsvärt.
Jag vill understryka behovet
av det belopp som trafiksäkerhetsrådet
begär och yrkar bifall till reservationen
nr 6.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m):

Herr talman! Arbetet med trafiksäkerheten
är i själva verket mycket komplicerat,
och problemen måste angripas
från många olika utgångspunkter för
att man skall kunna nå resultat. När
man sysslat med detta arbete litet mera
ingående märker man att det inte går
att finna Columbi ägg. Det går inte att
säga: Gör nu bara på det eller det sättet
så nedbringas antalet svåra olyckor
med många procent. Nej, man får försöka
leta efter möjligheter både här och
där att sänka olycksantalet med procent
eller delar av procent. Man är därför
tvungen att gå till botten med problemen
och ägna sig åt en tålmodig och
intensiv forskning. Utan denna forskning
är trafiksäkerhetsarbetet ett arbete
i mörker; man famlar omkring och
vet inte om de insatser man gör är de
riktiga eller ens om de går i rätt riktning.

Det är således utomordentligt viktigt
att man har den grundläggande forskningen
till ledning för sitt arbete, och
det är en mängd olika discipliner som
därvid måste samverka. Jag skall här
bara nämna några. Matematik och statistik
spelar mycket stor roll när det gäller
att beräkna verkningarna av olika
åtgärder. Andra viktiga ämnen är fordonsteknik,
trafikteknik och vägteknik.
Vidare måste den medicinska forskningen
vara med; jag vill bara erinra om
trötthetsproblemet, som ju har blivit
föremål för en ingående analys i trafiksäkerhetsrådet.
Även psykologin och
psykiatrin måste medverka, och enligt
min mening vore det mycket dålig eko -

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Trafiksäkerhetsforskning

nomi att inte låta samtliga berörda forskare
arbeta för fullt. Vi behöver deras
resultat, och vi behöver dem snabbt
för att med den intensitet som hänsynen
till människoliv kräver kunna angripa
det stora sociala onda som trafikolyckorna
på våra vägar utgör.

Herr talman! Med det anförda vill
jag instämma i det yrkande som här
ställts av herr Gustafson i Göteborg om
bifall till reservationen.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Reservanternas talesmän
har här fattat sig föredömligt kort,
och trots att vi här diskuterar en stor
fråga som förtjänar att belysas ingående
skall jag försöka tillägna mig samma
teknik som de, d. v. s. tala mycket kort.

Enligt min mening gör oppositionen
det lätt för sig, när man bara accepterar
av berörda verk presenterade petita.
Det är ingen större konst att biträda
verkens önskemål, och trafiksäkerhetsrådets
petita, som de borgerliga talesmännen
här accepterat utan några prutningar,
är naturligtvis som alltid väl
underbyggda.

Men jag känner mig tvungen att på
nytt erinra om det som gick igenom debatten
om föregående ärende rörande
väganslagen, att det är regering och
riksdag som skall göra den totala bedömningen
med hänsyn till de samhällsekonomiska
resurserna. När jag säger
detta vill jag inte bli beskylld för att ge
uttryck för förnöjsamhet. I och för sig
skulle jag också önska att anslaget höjdes.
Men jag vill ändå påpeka att ökningen
inte är så dålig. Att höja anslaget
från 2 508 000 till 3 miljoner kronor
är inte någon liten ökning — även
om jag vill erkänna att behoven på detta
område är mycket stora.

Vi har tyvärr tvingats pruta på många
områden, men trafiksäkerhetssektorn
har blivit bättre tillgodosedd än
andra. Som framgått av debatten pågår
nu ett omfattande forsknings- och utredningsarbete,
och statens trafiksäker -

hetsverk och planeringsnämnden har
i år presenterat ett omfattande handlingsprogram.

I likhet med reservanterna har utskottsmajoriteten
ansett att trafiksäkerhetsrådet
måste få ökade resurser för
sitt betydelsefulla arbete, och den av
Kungl. Maj :t föreslagna medelstilldelningen
bör möjliggöra en viss ökning av
forskningsinsatserna. Men på längre sikt
är det måhända av större intresse att
1964 års transportforskningsutrednings
förslag för närvarande prövas inom
Kungl. Maj :ts kansli, vilket också framhållits
i utskottets utlåtande, och i avvaktan
på resultatet härav har utskottet
ansett sig böra biträda Kungl. Maj:ts
förslag. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m):

Herr talman! När herr Lindahl säger
att vi inom oppositionen gör det lätt för
oss genom att bara begära höjning av
anslagen i enlighet med verkens petita
vill jag säga att detta — om jag inte
missminner mig — är den enda punkt
på budgeten där jag föreslagit ett höjt
anslag, och det är väl ganska blygsamt
när det gäller en budget på över 40 miljarder
kronor. Jag tycker att det är väl
använda pengar om man på ett så centralt
område verkligen kan gå till botten
av problemen och ge trafiksäkerhetsverket
grundvalarna för dess verksamhet
i form av ordentliga väl bestyrkta
forskningsresultat.

Vad trafiksäkerhetsverkets uppgifter
angår vet herr Lindahl måhända att jag
är utomordentligt entusiastisk över detta
verk och har motionerat för dess tillkomst,
jag tror under tio års tid.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Med anledning av vad
utskottsmajoritetens talesman sade beträffande
anslagsökningar på denna
punkt är det kanske motiverat att fästa
uppmärksamheten på att ökningen
när det gäller anslagets forskningsan -

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

Ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma busslinjer

del bara är 125 000 kronor. Som jag
framhöll i mitt första anförande i ärendet
räcker detta inte till stort mer än
att täcka kostnadsökningarna. Inte ens
den befintliga forskningskapaciteten
kan utnyttjas med detta anslag.

Vi har självfallet gjort olika bedömningar
härvidlag. Reservanterna anser
att den samlade bilden av vad som
samhällsekonomiskt och statsfinansiellt
är möjligt att åstadkomma visar att
detta, såsom herr Lindahl också sade,
väl underbyggda äskande från trafiksäkerhetsverket
kan tillgodoses.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 7)
i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genoin uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 101 ja och 74 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 8—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14

Ersättning till trafikföretag för drift av
icke lönsamma busslinjer

Kungl. Maj:t hade (punkt H 2, s. 149
•—150) föreslagit riksdagen att till Ersättning
till trafikföretag för drift av
icke lönsamma busslinjer för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 9 935 000 kr., att avräknas mot
automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:120
av herrar Strandberg och Schött samt
II: 139 av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs, vari hemställts att
riksdagen måtte besluta att den generella
gränsen för bidragsgivning till icke
lönsamma busslinjer höjdes till 3 kronor
per bidragsberättigad vagnmil, samt
att riksdagen till Ersättning till trafikföretag
för drift av icke lönsamma busslinjer
för budgetåret 1969/70 måtte anvisa
ett reservationsanslag av 12 000 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

dels de likalydande motionerna I: 266
av herrar Hubinette och Axel Georg
Pettersson samt II: 360 av herrar Ringaby
och Andersson i Örebro, vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
sådan ändring av K. K. den 7 maj 1965
(nr 201) om statsbidrag till viss linjetrafik
på landsbygden, att bidrag
fr. o. m. kalenderåret 1969 generellt medgåves
med upp till tre kronor per vagnmil
bidragsgrundande trafikarbete, samt
att till Ersättning till trafikföretag för
drift av icke lönsamma busslinjer för
budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 12 100 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen,

dels de likalydande motionerna I: 630

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma busslinjer

av herr Tistad in. fl. och II: 700 av herr
Josef son i Arrie m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte till Ersättning till
trafikföretag för drift av icke lönsamma
busslinjer under sjätte huvudtiteln
för budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 12 075 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:120 och 11:139, 1:266
och 11:360 samt 1:630 och 11:700 till
Ersättning till trafikföretag för drift av
icke lönsamma busslinjer för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag av
9 935 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits beträffande
anslagsberäkningen av herrar Virgin
(m), Ivar Johansson (ep), Bengtson
(ep), Eric Peterson (fp), Strandberg
(m), Nils Persson (fp), Lindblad (fp),
Bohman (m), Gustafson i Göteborg (fp),
Mattsson (ep), Enskog (fp), Antonsson
(ep), Cassel (in) och Dahlgren (ep),
som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:266 och 11:360 samt 1:630 och II:
700 och med bifall till motionerna I: 120
och II: 139 till Ersättning till trafikföretag
för drift av icke lönsamma busslinjer
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
reservationsanslag av 12 000 000 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

TOBÉ (fp):

Herr talman! Under punkten 14 behandlades
statsbidraget för ersättning
till trafikföretag för drift av icke lönsamma
busslinjer. På detta område gör
ett statligt organ, transportnämnden,
bedömningarna när ansökningarna från
företagen kommer in. Nämnden redovisar
för 1967 att anslag lämnats till
471 företag, därav 43 statliga. Pengar -

na har alltså delvis gått tillbaka till
staten. Samtidigt uttalar nämnden att
den ekonomiska situationen för dessa
företag över huvud taget har försämrats
betydligt under det gångna budgetåret
och föreslår en höjning av
maximianslaget från 2: 50 per vagnmil,
som gäller från den 1 januari 1968, till
3 kronor. Nämnden beräknar medelsbehovet
till 12 075 000 kronor.

Departementschefen har haft tillgång
till senare siffror beträffande ansökningarna
och anger att det under 1968
inlämnades 472 ansökningar av vilka
45 avsåg statliga företag. Om samtliga
dessa ansökningar bifallits vet man
däremot inte. Departementschefen har
emellertid tillkallat en sakkunnig som;
skall undersöka den lämpliga formen
för ett sådant här understöd till den
kollektiva trafiken i glesbygderna, som;
det framför allt gäller. Han vill avvakta
resultatet av denna undersökning och
begränsar sig till att föreslå ett anslag
av 9 935 000 kronor. Det innebär en
höjning med 935 000 kronor, grundad
på det belopp som gäller från den 1
januari 1968, nämligen 2:50 kronor
per vagnmil. Utskottsmajoriteten instämmer
i departementschefens argumentering
och »avstyrker följaktligen
samtliga i ämnet väckta motioner».

I det motionspar jag närmast vill
tala för, I: 630 och II: 700, godtas transportnämndens
beräkning, medan departementschefens
följaktligen underkänns.
I reservationen 7 har de utskottsledamöter
som stöder motionerna
enat sig om att föreslå en höjning till
12 miljoner — alltså 75 000 kronor
mindre än vad transportnämnden begärt.
Jag skulle faktiskt vilja sätta in
denna fråga i ett större sammanhang.
Det talas mycket här i riksdagen och
även annorstädes om glesbygdsfrågor,
och detta är en verkligt viktig sådan
fråga. Vill man göra något för kollektivtrafiken
i glesbygderna måste i första
hand befintliga bussföretag stödjas.
Den utredning om lokal trafikservice

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Ersättning till trafikföretag

som lades fram förra året — det var
-en specialundersökning som gällde den
vidsträckta Vilhelmina kommun i Västerbottens
län — visade vilka svårigheter
man ställs inför då busslinjerna
på grund av liten trafikfrekvens och
låga understöd från staten måste läggas
ned.

Det är alldeles uppenbart att glesbygdsfrågorna
— det gäller inte bara
kommunikationsdep artementets ver ksamhetsområde
utan också bl. a. inrikesdepartementets
— måste tas på allvar.
Vi är väl också litet till mans beredda
att satsa en hel del av vårt överflöd
på glesbygderna. Den satsning
som gäller de mindre lönsamma busslinjerna
tror jag utgör en av grundförutsättningarna,
ty har en busslinje en
gång lagts ned går det inte att börja
driva den igen utan att övervinna stora
svårigheter.

Man får då övergå till trafik med
taxibilar, vilket föreslagits i Vilhelmina.
Det sägs ingenting direkt om finansieringen
av det hela, men staten räknar
inte med att satsa något utan det
blir väl kommunen som får göra det.
Man förutskickar emellertid att det
skall bli fråga om ett extra skattebidrag
och av statsverkspropositionen framgår
också att en del kommer att satsas
skatteutjämningsvägen.

Om nu denna fråga skall utredas —
när utredningen blir klar vet vi ännu
inte — kan det inte gärna bli så att
staten sänker bidragen. Det är ganska
uppenbart att staten i stället måste
höja dem och göra en mera reell insats
på detta område. I avbidan på att man
utreder denna fråga och för att undvika
att ytterligare busslinjer läggs ned
har vi med vår reservation velat motivera
tillämpandet av ett högre anslag,
som dock är något lägre än vad det
statliga organet transportnämnden har
föreslagit.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen 7 i utskottets
utlåtande nr 6.

för drift av icke lönsamma busslinjer

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m):

Herr talman! Jag skulle kunna nöja
mig med att helt instämma med herr
Tobé, men jag skulle vilja beröra några
erfarenheter från mitt eget hemlän
Värmland.

Det finns i Värmland stora ödebygder,
inte minst längst uppe i norr, där
människor som på grund av dåliga inkomster,
dålig hälsa eller ålder inte kan
hålla sig med eller köra egen bil sitter
fullständigt fast, om det inte på något
sätt ordnas med publika transportmedel.
Men transportmedlen kan inte leva
sitt eget liv; det finns inte möjlighet att
med biljettintäkter finansiera busslinjer
i dessa glesbygder. På något sätt
måste man hjälpa busslinjerna, och problemet
är nu vem som skall göra det.
Staten har givit sig in på detta — med
all rätt — och lämnat busslinjerna ett
belopp av 2:50 per bidragsberättigad
mil. Men det visar sig att bidraget inte
räcker, ty sedan beslutet fattades har
genom andra riksdagens beslut både
kostnaderna för drivmedel och fordonsskatter
ökats. Busslinjerna klarar
sig därför inte med det bidrag på 2:50
som utgår.

Man har då att välja mellan att låta
dem lägga ned trafiken eller att förmå
kommunerna där uppe att satsa pengar.
Det är fråga om kommuner som befinner
sig i en besvärlig situation och
som har dålig skattekraft. Man kunde
också försöka förmå landstinget att
hjälpa kommunerna.

Det kan dock inte vara en rationell
anordning att här eventuellt ha tre huvudmän:
staten, landstinget och primärkommunerna.
Det lämpligaste vore
väl att staten, eftersom den börjat med
saken, ger ett bidrag som är rimligt och
tillmätt på ett sådant sätt att det räcker
för att hålla trafiken i gång. Jag
tror att det vore oriktigt om vi läte
dessa företag do bort i avbidan på en
utredning. Vi skulle även förhindra
nya företag att komma till.

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Ersättning till trafikföretag för drift av

Därför är det klokast att gå med på
reservationen och höja bidraget per
mil med de 50 öre som har begärts. Om
man ser på statens och kommunernas
samlade utgifter, finner man att det
inte rör sig om någon höjning, utan
bara om att kommunerna inte kopplas
in. De är nämligen tvungna att bidra,
om inte staten höjer sitt bidrag.

Jag kan inte tänka mig att man med
den föreslagna ökningen skulle föregripa
den utredning som pågår, ty den
måste komma att föreslå minst lika betydande
höjningar som det här är fråga
om.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! I motionerna 1:630
och II: 700 har ett flertal företrädare
för mittenpartierna hemställt att riksdagen
måtte besluta att höja statsbidraget
för drift av icke lönsamma busslinjer
från nuvarande 2:50 kronor till
3 kronor per vagnmil. Redan förra året
väckte vi en liknande motion. Visserligen
höjde man då bidraget från 2 kronor
till 2:50 kronor, men vi ansåg
detta vara alldeles otillräckligt. I samband
med denna höjning bör uppmärksammas
att bidragsbeloppet under åren
1961—1968 varit oförändrat. För att
man förra året skulle ha återställt värdet
till utgångsläget år 1961, skulle höjningen
ha varit betydligt större.

Det sammanlagda underskottet på
dessa busslinjer uppgår enligt de preliminära
uppgifter som lämnats i transportnämndens
framställning till över
40 miljoner kronor, fördelat på 18,6
miljoner kronor på de statliga och 23,1
miljoner kronor på de enskilda och
kommunala företagen. Det totala underskottet
ökar år från år. Enligt uppgifter
från biltrafiknämnden och transportnämnden
har det stigit med 6,1
miljoner kronor år 1966 och med 2,4
miljoner år 1967. Den ökning av bidraget
med drygt 2 miljoner kronor som
vi motionärer nu begär täcker alltså
inte helt den ökning av den totala för -

icke lönsamma busslinjer

lust som uppstår på dessa linjer under
nämnda år.

Kungl. Maj:t har tillsatt en utredning
för att göra en översyn av frågan,
och detta åberopas av utskottsmajoriteten
som skäl för dess negativa inställning.
Ett liknande motiv antyddes förra
året, då man sade att det skulle
komma en utredning på detta område.
Samtidigt yttrade emellertid utskottsmajoritetens
talesman vid debatten i
denna kammare bl. a. följande: »Utskottsmajoriteten
har kraftigt understrukit
vikten av att denna översyn
kommer till stånd och påpekat att det
är synnerligen önskvärt att förslag kan
föreläggas nästa års riksdag.»

Jag hade hoppats att så skulle bli
fallet, och det var anledningen till att
jag i slutet av fjolåret i en enkel fråga
till kommunikationsministern undrade
när man kunde förvänta att utredningen
skulle vara klar med sitt arbete.
Svaret blev inte vad jag väntat; det var
endast ett konstaterande av att utredningsarbetet
pågick. När arbetet kunde
beräknas vara avslutat kunde statsrådet
vid denna tidpunkt inte säga något om.

I denna situation, och då regeringen
inte tagit hänsyn till den utveckling
som har skett på den ekonomiska sidan,
har vi motionärer på nytt aktualiserat
frågan. Vi anser det vara orimligt
att nedläggningstakten av ekonomiska
skäl skall öka medan utredningsarbetet
pågår. Enligt vår mening bör det under
denna tid vara statens skyldighet att se
till, att de ekonomiska möjligheterna
inte beskärs för berörda företag att tills
vidare fortsätta sin för glesbygden så
betydelsefulla verksamhet.

Vi stöder i dag trafiken på icke lönsamma
järnvägslinjer, och jag anser att
detta är fullt riktigt. Det är lika betydelsefullt
att stödja den ersättning för
tidigare nedlagda järnvägslinjer som
busslinjerna för närvarande i många
fall utgör. När man lägger ned en järnväg
ges i regel en viss ersättning genom
insättande av busslinjer, men när

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

Ersättning till (rafikföretag för drift av icke lönsamma busslinjer

dessa försvinner återstår inget av de
kollektiva trafikmedlen. Därför skapar
indragning av icke lönsamma busslinjer
stora problem. Jag anser för min
del denna fråga vara så angelägen att
riksdagen vid den votering som snart
följer borde biträda föreliggande förslag
om ett högre bidrag per vagnmil
för de icke lönsamma busslinjerna.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till den
vid denna punkt fogade reservationen
7 av herr Virgin m. fl.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Såsom framhållits av
de tre ledamöter som talat för reservationen
vill man höja ersättningen till
icke lönsam busstrafik från 2: 50 till 3
kronor per vagnsmil. Ett bifall till den
reservationen skulle innebära en anslagsökning
med 2 065 000 kronor. Låt
mig bara konstatera att detta är den
andra punkt där herr Cassel på en kort
stund varit med om att föreslå en höjning
av anslag.

Ersättningen till icke lönsam busstrafik
höjdes den 1 januari 1968 till nuvarande
2:50 per vagnsmil. I förra
årets budgetförslag annonserade statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
att han skulle tillsätta
en utredning som skulle pröva formerna
för hur detta anslag skulle utgå i
fortsättningen. Denna utredning är nu
tillsatt. Jag är inte övertygad om att
problemet kan lösas enbart genom en
höjning av ersättningen per vagnsmil;
många andra frågor kan vara sammanvävda
med ersättningsfrågan. Utskottsmajoriteten
anser därför att bidraget
inte bör höjas så länge utredning pågår.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan under
punkten 14.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Herr Johansson i Norrköping
nämnde att bidraget höjdes så

sent som den 1 januari 1968 med 50
öre. Detta motsvarar emellertid inte den
ökning av bilskatterna som skett sedan
dess. Transportnämnden, som har överblick
över dessa frågor, har framhållit
att busslinjerna nu blivit mindre lönsamma
och att höjningen med 50 öre
inte längre räcker.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att den utredning som begärdes och
som nu är tillsatt inte bara skall ta upp
frågan om bidraget per vagnsmil utan
även formerna för bidragsgivningen.
Därför tycker jag att vi skall vänta
tills utredningen är färdig med sitt arbete.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Jag har ingenting att
erinra mot vad herr Johansson i Norrköping
säger om att utredningen inte
bara omfattar bidraget per vagnsmil.
Vad det närmast gäller är emellertid
om vi skall tillåta att det sker en ännu
snabbare nedläggning av busslinjer under
den tid utredningen pågår. Vi är
medvetna om att det kan finnas andra
vägar för att stödja de kollektiva transportmedlen,
men det väsentliga är att
tills utredningen har presenterat något
nytt system för bidragsgivningen bör
icke företagens ekonomiska möjligheter
att fortsätta sin verksamhet försämras.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Tobé begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Beskattningen av totalisatorvinster

statsutskottets hemställan i punkten 14)
i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
7) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Tobé begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
100 ja och 76 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 15

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16

Lades till handlingarna.

§ 6

Beskattningen av totalisatorvinster

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 21, med anledning av motion
beträffande beskattningen av totalisatorvinster.

I motionen II: 822 av herrar Werner
och Fridolfsson i Stockholm hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhölle om översyn av
lotteriförordningen i vad avsåge beskattningen
av vinst på totalisator vid hästtävlingar.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionen II: 822.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Tistad (fp).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag och min medmotionär,
herr Fridolfsson, har under ett
par år yrkat på en ökad beskattning
av vinster på totalisatorspel. I år återkommer
vi med motion II: 822. Den är
något mer moderat och yrkar på en
utredning av dessa förhållanden.

Vi har två väsentliga skäl för våra
yrkanden. För det första anser vi att
det gäller en rättvisesak. Extraknäcker
man över totalisatorn på Jägersro eller
Solvalla borde sådan arbetsfri sidoinkomst
beskattas minst lika hårt som
sidoinkomst av vanligt hederligt arbete.
Det är ju svårt att bestrida riktigheten
av ett sådant påstående.

För det andra bör staten inte genom
skattelindring favorisera en verksamhet
som visst inte bara »bereder människor
rekreation, spänning och förströelse»
— såsom utskottet skriver — utan
lika ofta åstadkommer förstörelse av vederbörandes
ekonomi, vilket som bekant
drar med sig en hel del besvärligheter.

Dessa senare sociala motiv bemöter
inte utskottet, vilket är klokt. Det är
nämligen omöjligt att bemöta utan att
blunda för de familjebekymmer av ofta
katastrofalt slag som följer det breddade
spelintresset i spåren.

Vad har nu skett under de här åren?
I stället för att skatten på spelvinster
ökat har den minskat. Sedan 1965 har
staten sänkt sin andel i det s. k. vinstavdrag
som arrangören har att göra,
ett vinstavdrag som skall användas dels
för att täcka arrangörens omkostnad av
olika slag, dels för att ge staten en andel.
Det framgår visserligen inte av
handlingarna att den statliga andelen
har decimerats, men om man ser på
tablån i handlingarna från i fjol finner
man att statens andel var högre
före ändringen den 1 februari 1969.

Utskottet påstår att vi motionärer har

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

missuppfattat problemen med beskattning
av totalisatorspel. Visst är reglerna
tillkrånglade, men jag anser verkligen
inte att vi har missuppfattat beräkningsgrunderna.

Utskottet anför i sin skrivning ett exempel
som är valt för att passa utskottets
inställning. Man åberopar ett V 5-spel med en omsättning av en halv miljon
kronor, där det sker 35 procents
vinstavdrag. Det betyder att staten får
30 procent i skatt, eftersom 5 procent
disponeras för att täcka arrangörens
utgifter.

Det är inget fel med det exemplet,
men man kan lika gärna, mina damer
och herrar, räkna fram ett annat exempel
med hjälp av tablåerna i handlingarna.
Det gäller en galopptävling med
en omsättning av 200 000 kronor, där
statens andel är 3 500 kronor eller 1,75
procent. Lägger man till detta de 10
procent som utgår vid kombinationsspel
och beräknar procentsatsen inte
på omsättningen utan på nettovinsten,
kommer man bara till omkring 15 procent.

Nu bör det också sägas, att V 5-spelet
representerar en relativt blygsam del,
ungefär en femtedel, av den totala omsättningen
på trav- och galopptävlingar
—- det framgår av tablån.

Efter utsKottets redogörelse framstår
det ännu klarare att det är hög tid för
en ordentlig utredning om beskattningen
inte bara av totalisatorspel utan av
spel över uvud taget. Det kan inte vara
rimligt at: tillämpa olika beskattningsprincipei
ör samma typ av inkomster,
men dett ir följden av vårt krångliga
beskattni -.system för vinster av skilda
slag.

En spelare som skaffar sig extrainkomst
av pokerspel — det betraktas som
bekai såsom »tillfällig förvärvsverksamhet
• och man får verkligen hoppas
att den är av tillfällig natur — får betala
vanlig inkomstskatt. Om han i stället
köper en lott i penninglotteriet och
vinner, får han betala 30 procent av
5 — Andra kammarens protokoll

Beskattningen av totalisatorvinster

vinsten i form av skatt. Vinner han på
statens premieobligationer är skattesatsen
20 procent, och spelar han på totalisator
kan skattesatsen variera beroende
på hur stor omsättningen är just den
dagen och vilket slag av hästkapplöpning
det gäller.

Herr talman! Jag tycker det anförda
talar sitt tydliga språk och visar att
man bör utreda hela frågan om beskattningen
av spel där vinsten utgörs
av penningmedel. Jag ber därför att få
yrka bifall till motion 11:822.

I detta anförande instämde herr Fridolfsson
i Stockholm (m).

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! De moraliska bevekelsegrunder,
som ligger bakom de antaganden
som herr Werner började sitt
anförande med, finns det givetvis all
anledning att hysa respekt för, men det
är ju inte bara på detta område som
vi har att räkna med oarter. Det är inte
heller detta som saken i dag gäller utan
frågan om huruvida beskattningen av
totalisatorspel skall höjas.

I motionen gör man sig skyldig till
det misstaget, att man säger att totalisatorvinster
icke är föremål för någon
beskattning. Vad som sker är att i stället
för ett avdrag på den vinst som betalas
ut ett uttag görs på det samlade
belopp som står till förfogande efter det
att vederbörande har verkställt sina inbetalningar.

Å andra sidan kräver motionärerna,
att totalisatorspel skall bli föremål för
samma hårda beskattning som drabbar
alla arbetsinkomster. Visst ligger det
någonting i detta, herr Werner, men
det skulle i så fall drabba inte bara totalisatorspelet
utan också alla andra
spel och lotterier, och jag vet inte om
motionärerna är beredda att sta för något
sådant.

Vad sedan gäller frågan om totalisatorspelet
bör bli föremål för samma
hårda beskattning som andra spel,

1969. Nr 16

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Beskattningen av totalisatorvinster

d. v. s. de 30 procent som tas ut exempelvis
i penninglotteriet eller på obligationsvinster,
bör man betänka att vid
alla de stora V 5-spelen och spelen på
de stora travbanorna blir det minst 30
procents beskattning. Det är endast vid
mycket små tävlingar som beskattningen
kan bli mindre, men totalt kommer
skattesatsen att ligga vid 30 procent,
eftersom den övervägande delen av de
vinster som betalas ut vid det mest
vanliga spelet, nämligen plats- och vinnarspelet,
vid dessa tävlingar utgörs av
belopp som i allmänhet understiger 50
kronor. Om vi i stället skulle begagna
oss av de bestämmelser som i dag finns
i lotteriförordningen, skulle staten med
all säkerhet fa betydligt lägre inkomster.
Det skulle med andra ord visa sig
att vi redan beskattar denna del av
spelverksamheten på ett hårdare sätt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WERNER (m):

Missuppfattningen från vår sida är
väl inte stor i detta sammanhang, herr
talman. Vi anför att beskattningen av
spelvinsterna är mycket blygsam, så
blygsam att man kan betrakta den som
en företagsbeskattning där utdelningen
på insatserna blir friställda. Herr Magnusson
i Borås menar annorlunda. Bedömningen
beror på vilket synsätt man
har på frågan.

Vi vill alltså ha en utredning som
visar vilka möjligheter det finns att
höja beskattningen. V 5-spelet representerar
bara en femtedel av insatserna,
och vi kan alltså inte grunda våra
exempel på det. Där är »beskattningen»

30 procent — det är riktigt. Men det
finns ett sätt att klart och tydligt påvisa
den genomsnittliga skattesatsen.
Jag vill inte försöka undervisa en i företagsekonomiska
ting så lärd man som
herr Magnusson i Borås, men det framgår
att finansministern i årets finansplan
räknar med 105 miljoner i intäkt

av totalisatorspel. Man kan räkna med
att ca 720 miljoner kommer att satsas
totalt — en ökning alltså med ca 50 miljoner
liksom i fjol. Drar man så av de
5 procent som skall täcka arrangörens
utgifter — det är den procentsats utskottet
räknat med för detta ändamål
— kommer man ner till 684 miljoner
kronor. 15 procent därav är 105 miljoner
kronor. Staten får alltså 15 procent
av vinsten. Jag anser att detta är en
alldeles för låg beskattning av så lätt
förvärvade inkomster.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Herr Werner gör sig
skyldig till en felbedömning när han
beräknar procentsiffran för skatt på
det totalt inbetalade beloppet. Från detta
skall nämligen avgå de omkostnader
som är förenade med arrangerandet.
Man skulle kunna komma fram till samma
resultat om man räknade beträffande
andra s. k. lotterianordningar.
Som jag nämnde i mitt första anförande
skulle nämligen en överväldigande del
av utbetalningarna om vi skulle tillämpa
lotteriförordningen vara helt fritagna
från beskattning. Om vi går tillbaka
till den utredning som gjordes 1960
skulle vi finna att det var en mycket
obetydlig del som skulle bli föremål för
beskattning. Jag vill minnas att 98 procent
av de utbetalningar som gjordes
på platsspel inte skulle bli föremål för
någon som helst beskattning. Av den
anledningen blir den inbetalda skatten
mindre än 30 procent när man jämför
med det belopp som är föremål för
spel.

Herr WERNER (in):

Herr talman! Nej, herr Magnusson i
Borås, jag glömde visst inte bort de omkostnader
arrangören har. Jag sade att
den totala omsättningen var 720 miljoner
kronor. Därifrån drar vi 5 procent
-— utskottet räknar självt med att
arrangören behöver 5 procent — och
får kvar 684 miljoner kronor. 105 mil -

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969
Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

joner kronor är 15 procent av detta belopp.
Det är en matematisk sanning.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 822;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Werner begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 822.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Werner begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 147 ja och 13 nej, varjämte 7
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Rätt till avdrag vid beskattningen för
gåvor till utvecklingshjälp m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 24 med anledning av motioner
om rätt till avdrag vid beskatt -

ningen för gåvor till utvecklingshjälp
in. m.

Bevillningsutskottet behandlade i
detta betänkande följande motioner:

1) de likalydande motionerna I: 77
av fröken Stenberg m. fl. och II: 746 av
fru Anér m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t begärde
utredning rörande införande av
rätt för fysiska personer till avdrag vid
taxeringen till statlig inkomstskatt för
gåvor — med visst maximibelopp —
till u-hjälp och andra humanitära ändamål
samt kulturella, religiösa, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga
ändamål;

2) de likalydande motionerna I: 78
av herr Svenungsson och II: 90 av herr
Fridolfsson i Stockholm m. fl., vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begärde utredning om rätt
till avdrag vid inkomstbeskattningen för
gåvor som den skattskyldige skänkt till
religiösa, humanitära, kulturella, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga
ändamål;

3) de likalydande motionerna 1:679
av herr Axel Andersson samt II: 818 av
herrar Sellgren och Westberg i Ljusdal,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t begärde utredning
rörande införande av rätt för fysiska
personer till avdrag vid taxeringen
till statlig inkomstskatt för gåvor till
organisationer som bedreve utvecklingshjälp; 4)

de likalydande motionerna I: 702
av fröken Stenberg och II: 812 av herr
Nilsson i Agnäs m. fl.;

5) de likalydande motionerna I: 708
av herr Tistad m. fl. samt II: 787 av
herrar Ericsson i Åtvidaberg och Larsson
i Umeå, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde
förslag till åtgärder i syfte att genom
undanröjande av brister i den nuvarande
svenska skattelagstiftningen
stimulera svenska investeringar i lämpliga
utvecklingsländer.

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp ra. m.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå

1) motionerna 1:77 och 11:146,

2) motionerna 1:78 och 11:90,

3) motionerna I: 679 och II: 818,

4) motionerna I: 702 och II: 812 samt

5) motionerna I: 708 och II: 787.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Tistad (fp), Annerås
(fp), Karl Pettersson (m), Eriksson i
Bäckmora (ep), Larsson i Umeå (fp),
Enarsson (m) och Börjesson i Falköping
(ep), vilka ansett, att utskottet
under 1—3 bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning
av motionerna 1:77 och 11:146, 1:78
och II: 90 samt I: 679 och II: 818 i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning
om införande av rätt för fysiska personer
till avdrag vid inkomsttaxeringen
för gåvor till u-hjälp och till kulturella,
humanitära, religiösa, vetenskapliga eller
eljest uppenbart allmännyttiga ändamål; 2)

av herrar Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Tistad (fp), Annerås (fp),
Karl Pettersson (m), Eriksson i Bäckmora
(ep), Larsson i Umeå (fp), Enarsson
(m) och Börjesson i Falköping
(ep), vilka ansett, att utskottet under 5
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:708 och 11:787 i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära förslag till åtgärder
i syfte att genom undanröjande
av brister i den nuvarande svenska
skattelagstiftningen stimulera svenska
investeringar i lämpliga utvecklingsländer.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 24 har fogats två
reservationer. I den första reservationen
begärs en utredning om införande av
rätt för fysiska personer till avdrag vid

inkomsttaxeringen för gåvor till u-hjälp
och till kulturella, humanitära, religiösa,
vetenskapliga eller eljest uppenbart
allmännyttiga ändamål. Synpunkter på
den reservationen kommer fru Anér att
senare redovisa, varför jag går över till
reservationen 2.

Den reservationen bygger på motionen
I: 708 och motionen II: 787, vilken
senare jag undertecknat tillsammans
med en annan ledamot av kammaren.
Där behandlas frågan om de skattefavörer
som u-länderna ger för att locka till
sig industrier.

Utvecklingen i u-länderna är ju beroende
av att de kan få investeringsvilligt
utländskt kapital, över huvud taget
är det väl i dessa u-länder bristen
på industriell verksamhet som är den
mest bidragande orsaken till den låga
levnadsstandarden. Där är jordbruket
huvudnäring. Även på det området är
eftersläpningen stor, även om det på
många håll föreligger naturliga, goda
betingelser för ett väl utvecklat jordbruk.
Utvecklingen av jordbruksnäringen
för att få fram livsmedel är ju högst
angelägen. Därvidlag är det av vikt för
dessa länder att dra till sig lämpliga företag
och industrier, som kan skapa
fram de råvaror, exempelvis gödningsämnen,
som är erforderliga för att bygga
upp en ordentlig jordbruksproduktion.
Emellertid är det kanske framför
allt i fråga om industrin i övrigt
som det är mest angeläget att få i gång
företag som kan ge arbete, så att man
på den vägen kan höja levnadsstandarden
i dessa länder.

Utskottet hänvisar bl. a. till »eredit
of tax»-systemet som beslutades 1966.
Det systemet innebär i princip att man
betalar skatt endast en gång men enligt
den skattesats som tillämpas i det land
som tar ut den högsta skatten. Om ett
u-land har en lägre skatt än exempelvis
vi har i Sverige, får företaget betala
skatt i Sverige med avdrag för den
skatt företaget har betalat i vederbörande
u-land. Om ett u-land ger en skatte -

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. in.

favör för att locka till sig företag innebär
detta alltså, att denna förmån, som
företaget får för att etablera sig, äts
upp genom att företaget i stället får betala
den skatten i hemlandet.

Frågan har uppmärksammats av FN.
År 1965 antog FN:s generalförsamling
enhälligt en rekommendation, vari bl. a.
ingick en uppmaning till regeringarna
i de kapitalexporterande länderna att
undvika åtgärder som hindrade eller
begränsade utflödet av kapital från sådana
länder till u-länderna och att vidta
nödiga åtgärder för att främja strömmen
av enskilda investeringar i u-länderna,
exempelvis i form av befrielse
från eller lättnader i beskattningen och
genom investeringsgarantier för dem
som investerade i u-länder och genom
stöd till utbildning av företagsledare
och teknisk personal.

Här föreligger alltså en direkt rekommendation
från FN :s sida om gynnsam
behandling i skattehänseende.
OECD:s skattekommitté har också berört
denna fråga, varvid det betonats
att det är önskvärt att dubbelbeskattningsavtalen
mellan industriländer och
utvecklingsländer snabbt ökar i antal.

Utskottet hänvisar till pågående underhandlingar
om dubbelbeskattningsavtal
och framhåller, att Sverige inlett
eller snart kommer att inleda underhandlingar
med tio u-länder. Det gäller
framför allt u-länder i Afrika och
Asien. Jag vill understryka att det är
i högsta grad önskvärt att dubbelbeskattningsavtal
upprättas, men det kommer
att ta avsevärd tid, eftersom ett
dubbelbeskattningsavtal inte kan genomföras
så särskilt snabbt. Det kan
dröja många år, ja, enligt uppgift upp
till tio år.

Då vi vet att det är mycket angeläget
att det skapas sysselsättning i u-länder
genom att företag etableras där anser
vi reservanter att snabba åtgärder bör
vidtas för att undanröja hindren för
u-länderna att locka till sig företag. Det
är av vikt att vi har skattebestämmel -

ser som inte motverkar eller omintetgör
de uppoffringar i beskattningshänseende
som u-länderna önskar göra och
som syftar till att förbättra befolkningens
levnadsförhållanden. Man måste ha
klart för sig att när u-länder som lockbete
ger företagen skattelättnader, så
gör de en uppoffring. De avstår nämligen
från skatteinkomster. Då är väl
ingenting rimligare än att de rika industriländerna
inte omintetgör de fattiga
u-ländernas uppoffringar genom att
beskatta företagen i hemlandet.

Herr talman! Med det sagda ber jag
få yrka bifall till reservationerna 1 och
2 som fogats till utskottets betänkande.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! I bevillningsutskottets
förevarande betänkande nr 24 behandlas
ett antal motioner om rätt till avdrag
vid beskattningen för gåvor till
u-hjälp och andra humanitära ändamål
samt till kulturella, religiösa, vetenskapliga
eller andra uppenbart allmännyttiga
ändamål. Det är ingen ny fråga
för riksdagen. Liknande motioner har
tidigare behandlats under en lång följd
av år. Det synes mig heller inte råda
några delade meningar om värdet av
den verksamhet som bedrives på de
områden jag här nämnt. Frågan är närmast
hur denna verksamhet skall stödjas.
Skall man utöver de bidrag som
i dag utgår dessutom stimulera till ökade
frivilliga bidrag från enskilda personer? Utskottets

majoritet har yrkat avslag
på motionerna och pekat på de svårigheter
som skulle uppstå vid bedömningen
av de ändamål där avdragsrätt skulle
vara motiverad. Givet är att det föreligger
svårigheter att fastställa de gränser
inom vilka avdragsrätten skall gälla,
men reservanterna begär en utredning
om den saken. Vid ett bifall till
reservationen blir det givetvis utred -

6 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 16

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

ningens uppgift att klarlägga möjligheterna
och bedöma de svårigheter som
eventuellt kan uppstå i det fallet. Jag
anser inte att svårigheterna bör vara
större än att det går att lösa dem. Vi har
i vårt nuvarande skattesystem rätt att
göra vissa maximerade avdrag, och systemet
som sådant är alltså inte nytt.
Däremot är ändamålet nytt.

I många länder tillämpas i dag en
avdragsrätt liknande den som motionärerna
har begärt, och jag anser det därför
vara befogat med en utredning. Vid
vissa tillfällen har vi även här i landet
prövat ett system med avdragsrätt
för vissa speciella ändamål, bl. a. under
1940-talet. Utan tvivel är en sådan
avdragsrätt en stark stimulans för ökade
frivilliga bidrag. Med hänsyn till det
stora behovet av ekonomiskt stöd till
här nämnda verksamhet, framför allt
i u-länderna, bör det vara angeläget att
stimulera till ökade ekonomiska insatser
i denna verksamhet.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den vid utskottets
betänkande fogade reservationen
nr 1 av herr Sundin in. fl.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m):

Herr talman! Frågan om rätt till avdrag
vid beskattningen för gåvor som
skänkts till allmännyttiga ändamål har
som bekant diskuterats i riksdagen under
ett par, tre decennier. Många av
kammarens ledamöter är därför väl förtrogna
med den argumentering för och
emot avdragsrätten som brukar förekomma.
Jag har också i år väckt en
motion i ärendet, nämligen motion II:
90. Om sammansättningen av denna
kammare hade varit densamma som
under de närmast förflutna åren skulle
jag ha förskonat ledamöterna från detta
mitt inlägg, men eftersom vi från
och med årets riksdag har en stor grupp
nya ledamöter vill jag nu helt kort anföra
ett par synpunkter.

Från framför allt socialdemokratiskt

håll gör man ofta gällande att samhällets
stöd till ideella organisationer
bör utgå i form av statsbidrag, inte
genom förmåner vid beskattningen. Låt
mig för undvikande av missförstånd
säga att jag naturligtvis är medveten
om att statsbidrag innebär ett gott stöd
för olika organisationers arbete i vårt
samhälle, men det stödet är ofta otillräckligt
och har vissa nackdelar. Att
bygga sin verksamhet i förtröstan på
statsbidrag kan vara vanskligt. En ideell
eller religiös organisation som ansökt
om statsbidrag för sitt arbete och
kanske känner sig säker på att få ekonomiskt
stöd kan råka i den situationen
att få ett negativt besked från statsmakterna.
Anledningen till ett avslag
kan vara brist på pengar men kan också
vara att ärendets handläggning påverkats
av politiskt taktiskt tänkande.

En annan nackdel är att det är staten
som skall bedöma angelägenhetsgraden
av ansökningarna och klassificera
bidragsobjekten därefter. Vad är
det som säger att staten har bättre förutsättningar
än den enskilde att bedöma
angelägenhetsgraden av de ändamål till
vilka ekonomiskt stöd skall utgå?

Genom våra skatter får vi alla vara
med om att betala de statsbidrag som
utgår. Vi får medverka till att subventionera
verksamheter som vi måhända
har litet eller intet intresse för — ja, vi
är kanske rent av motståndare till den
institution som får statsbidrag. Men
genom att bidragen utgår på detta sätt
får vi ändå alla vara med om att betala.

I början av mitt inlägg nämnde jag
att statsbidragen otvivelaktigt för
många organisationer är en absolut nödvändig
betingelse. Det finns dock grupper
i samhället — organisationer — som
genom frivilliga gåvor gör stora uppoffringar
för att kunna bedriva samhällsnyttig
verksamhet och som måhända
inte får eller kan kvittera ut ett enda
öre i statsbidrag. Är det då för mycket
begärt att dessa samhällsnyttiga orga -

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

nisationer premieras genom att staten
tillerkänner deras bidragsgivare avdragsrätt? En

möjlighet till ett skatteavdrag för
gåvor till samhällsnyttiga ändamål skulle
naturligtvis öka gåvornas antal och
storlek. Det skattebortfall som samhället
skulle få vidkännas skulle komma
att betala sig genom effekten av de från
samhällets synpunkt viktiga ändamål
till vilka gåvorna skulle gå.

Denna frågas behandling har under
lång tid följts med mycket stort intresse
av alla dem som utanför detta hus
inom olika organisationer är sysselsatta
med samhällsnyttigt arbete. Detta
gäller naturligtvis i högsta grad människorna
inom de religiösa samfunden.

Det är ganska naturligt om riksdagen,
som år efter år haft att ta ställning
i en fråga med i stort sett enahanda
yrkanden, behandlar detta ärende
rätt slentrianmässigt. I år har dock på
grund av en utomparlamentarisk aktion,
som riktats mot mig för vad jag sagt
från denna talarstol i ett annat ärende,
frågan kommit att om inte direkt
stå i fokus så i varje fall aktualiseras.
Det har hänt, herr talman, att även jag
när vi behandlat denna eller liknande
frågor från denna talarstol vädjat till
en speciell liten grupp inom det socialdemokratiska
partiet. Denna min vädjan
har både förklingat ohörd och blivit
misstolkad. Det har av någon •— för
mig obegriplig — anledning varit en
smula eldfängt att vädja om stöd från
endast några få socialdemokrater, nämligen
sådana ledamöter som jag trott
haft speciellt intresse för denna fråga.
Jag skall därför, herr talman, i dag inte
framställa min vädjan på samma sätt.

Eftersom de borgerliga partierna stött
motionen i utskottet, vill jag — och
jag hoppas att herr Zachrisson hör vad
jag säger — avslutningsvis inte endast
vädja till de nio medlemmarna av Broderskapsrörelsen
bland ledamöterna
från regeringspartiet utan också till de
övriga 116 socialdemokraterna i den -

na kammare. Ty var så säkra, mina damer
och herrar, att en kraftig majoritet
för en utredning av det aktuella
spörsmålet skulle hälsas med mycket
stor tillfredsställelse i framför allt kristna
kretsar!

Jag yrkar bifall till reservationen 1.

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Riksdagen har ju tidigare
diskuterat olika former av ökad
hjälp till u-länderna, och vi är väl inom
samtliga politiska partier överens om
att denna hjälp bör öka under åren
framöver. Yad vi främst varit oense om
är hur snabbt hjälpen skall öka, men i
princip är vi alltså överens.

Oenighet har också rått om huruvida
hjälpen skall lämnas via skattefavörer
till enskilda och till företag. Därvidlag
har vi socialdemokrater hela tiden hävdat
att hjälp till u-länderna i form av
gåvor eller i form av företagsetableringar
inte bör gå via skattelättnader. Samma
princip har vi för övrigt hävdat när
det gäller hjälp som ges inom vårt eget
land. Det bör enligt vår mening i stället
lämnas ett direkt statligt stöd genom bidrag
som prövas i första hand av SIDA
och slutgiltigt beslutas här i riksdagen.

Om nu herr Fridolfsson i Stockholm
tycker att de anslag för hjälp till u-länderna,
som riksdagen fattar beslut om,
inte är ändamålsenliga eller går till fel
land, så har han ju möjlighet att genom
motioner här i riksdagen fästa vår uppmärksamhet
på saken och försöka övertyga
oss om att vi lämnar oriktig hjälp
ifall vi följer de förslag som främst SIDA
lagt fram.

Riksdagen har ju också antagit en
plan för hur stor u-hjälpen skall vara
och i vilken takt den skall öka. Om vi
skulle bifalla reservationen och införa
avdragsrätt för gåvor till u-länderna
finge vi alltså en diskussion om huruvida
de angivna ändamålen är allmännyttiga
eller inte. Det skulle bli besvärligheter
även i taxeringsnämnderna, där
man skulle tvingas göra just en bedöm -

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

ning av om ändamålet är sainhällsnyttigt
eller inte. Under sådana förhållanden
skulle det heller inte bli möjligt för
riksdagen att göra en detaljerad prövning
av varje särskilt fall. Den prövning
vi nu har möjlighet att göra skulle överflyttas
till den enskilda personen eller
till den organisation som lämnar hjälpen.

Vad jag sagt gäller reservationen 1.
I reservationen 2 yrkas på åtgärder i
syfte att genom skattelättnader underlätta
för svenska företag att göra investeringar
i — som det heter — lämpliga
utvecklingsländer. Vi inom utskottsmajoriteten
anser att det önskemål som
framförs i reservationen bäst tillgodoses
genom att Sverige ingår dubbelbeskattningsavtal
— då löses i stort sett hela
problemet. Sverige har ingått en mängd
sådana dubbelbeskattningsavtal, och
som herr Larsson i Umeå redan påpekat
pågår underhandlingar med ytterligare
tio länder — samtliga u-länder
— om dubbelbeskattningsavtal. Underhandlingarna
med ett elfte land är
praktiskt taget klara.

Detta är alltså den väg som vårt land
bör gå. Den har också rekommenderats
av en arbetsgrupp inom FN, som bestått
av representanter för både u-länder och
i-länder. Arbetsgruppens rapport behandlas
för närvarande inom OECD:s
skattekommitté. När ett slutgiltigt ställningstagande
gjorts där får vi i vårt
land avgöra, om det finns anledning för
oss att ändra texten i avtalen eller bygga
ut dessa. Vi kommer väl då att följa
rekommendationerna från OECD:s skattekommitté.

Herr Fridolfsson i Stockholm försökte
i sitt senaste inlägg på ett annat sätt
än tidigare föra fram en vädjan till de
nio broderskaparna i denna kammare
att rösta för reservationen 1. För min
del hoppas jag att broderskaparna nu
liksom tidigare skall följa utskottsmajoriteten.

Herr Fridolfsson i Stockholm sade att
det inte går att bygga sin tillit till stats -

bidrag när det gäller att lämna hjälp i
olika former. Men statsbidragen är väl
ändå säkrare än allmosor från enskilda
människor eller organisationer, herr
Fridolfsson. Senast i september förra
året fick vi en kraftig väljaropinion för
att statsbidragen skall bli säkrare. Denna
säkerhet ligger i att de moderata inte
fick majoritet i den lagstiftande församlingen.
Detta är en garanti för att staten
kommer att få sådana inkomster, att den
även i fortsättningen kan lämna säkra
bidrag till hjälpbehövande människor,
till u-länder, till organisationer som behöver
den. Socialdemokratin utgör en
garanti för att bidragen i framtiden
kommer att kunna lämnas. Om herr Fridolfssons
parti, moderata samlingspartiet,
skulle få majoritet blir situationen
högst osäker. Det kan jag hålla med om.

Jag slutar med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m) kort genmäle:

Herr talman! Det fanns ett par intressanta
saker i herr Kristensons inlägg.

Att ta ordet Broderskapsrörelsen i sin
mun är ibland liktydigt med rena krutdurken.
Det är väl inte fråga om en
organisation som endast uppträder i
valrörelsen. Man proklamerar sina synpunkter
med flygande fanor och klingande
spel. Man är m. a. o. en del av ett
parti, och jag ser Broderskapsrörelsen
som en del av det socialdemokratiska
partiet.

Den som lyssnade uppmärksamt till
mitt första inlägg måste ha märkt vilken
glidning jag gjort. .lag frångick min gamla
metod genom att vädja till hela det
socialdemokratiska partiet. Därmed
trodde jag hela denna sak var överspelad.
Men herr Kristenson blev en aning
orolig och vädjade till de nio att följa
partilinjen. Vi får väl se vad som händer
vid voteringen.

Till sist vill jag vädja till herr Kristenson
att inte tala nedlåtande om de
verksamheter som bedrives med hjälp

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

av allmosor, offer och insamlingar. Här
i landet insamlas ett tiotal miljoner kronor
årligen i och för att bedriva kristen
och ideell verksamhet. Visst är man
tacksam för det stöd man kan få från
staten —■ detta sade jag också i mitt
inlägg — men naturligtvis skall inte
staten ta åt sig äran av att det i detta
land kan bedrivas en intensiv och omfattande
kristen verksamhet just på
grund av att det finns offervilligt folk.
Det är därför vi från det moderata samlingspartiets
sida och för övrigt från
borgerligt håll genom avdragsrätt vill
hjälpa dem som via uppoffringar —
kalla gärna bidragen allmosor — gör en
betydelsefull insats.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Om vi skulle lyckas få
dubbelbeskattningsavtal med ifrågavarande
u-länder, skulle detta i stort sett
betyda att vi fick »credit of tax»-systemet,
och de innebär bara att man därigenom
inte blir dubbelbeskattad. Om
detta system inryms i våra dubbelbeskattningsavtal,
tar vi i alla fall i Sverige
tillbaka en eventuell lättnad som
ett u-land har beviljat. Vi reservanter
anser att riktmärket bör vara att förmånen
av skattefrihet i ett u-land inte på
något sätt upphävs genom beskattning
i Sverige. Vi är inte nöjda enbart med
att man undanröjer dubbelbeskattningen.
Vi anser det både rättvist och rättfärdigt
att man inte här i Sverige tar
tillbaka en förmån som ett fattigt u-land
liar givit, ty då blir denna förmån närmast
illusorisk.

Herr KRISTENSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Fridolfsson i
Stockholm påstod att jag blev orolig vid
tanken på hur broderskaparna skulle
rösta i denna fråga. Nej, herr Fridolfsson,
jag behöver inte alls vara orolig.
Vi har nämligen i stadgarna för vår
riksdagsgrupp en paragraf som säger att
var och en röstar efter sitt samvete. Jag

förmodar att ni inte har någon sådan
inom moderata samlingspartiet; där
måste ni tydligen vid varje tillfälle rösta
efter den officiella partilinjen. Våra
broderskapare kan alltså utan att jag
eller någon av mina partikamrater blir
orolig rösta precis hur de vill i den
kommande voteringen. Jag är emellertid
alldeles övertygad om att de av sakliga
skäl kommer att rösta med utskottsmajoriteten.

Herr Larsson i Umeå gör gällande att
dubbelbeskattningsavtalen — som han
i och för sig finner vara riktiga — kan
medföra att svenska företag gör en del
vinster, som beskattas här i Sverige.
Det är möjligt att det i vissa fall blir någon
liten skatt, men om det inträffar
hamnar de svenska företagen i precis
samma läge som andra industriländers
företag, och den jämställdheten kan väl
vara riktig. Den arbetsgrupp inom FN
med representanter för både u-länder
och i-länder som har arbetat med denna
fråga och överlämnat sin rapport till
OECD:s skattekommitté är helt överens
om detta. När denna blir färdig med
sitt förslag kommer vi alltså att på nytt
få ta ställning.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m) kort genmäle:

Herr talman! Kanske valde jag orden
illa när jag sade att herr Kristenson verkade
orolig; uppriktigt sagt: jag tror
inte han behöver vara det. Jag kunde
ha uttryckt mig på ett annat sätt, nämligen
att det är vår förhoppning att vi
skall få stöd av bl. a. de 9 broderskaparna.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Kristenson sade att
det kan bli en liten beskattning i Sverige
om ett u-land skulle ge en skattebefrielse.
I själva verket befriar många
u-länder företag helt från beskattning
för att locka dem till sig. Detta innebär
att företagets vinst i full utsträckning
blir beskattad enligt svenska skattenor -

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

mer. Med andra ord tar vi in full skatt
här i Sverige. U-landet gör denna prestation
för att locka till sig företag, men
vi tar bort lockelsen genom att beskatta
företagen i Sverige. Det är den verklighet
som föreligger.

Fri! ANÉR (fp):

Herr talman! Den motion som jag
m. fl. har väckt och som nu behandlas
återkommer som en följetong år efter
år. Anledning därtill är att vi vet att
stora grupper människor i vårt land
gärna skulle vilja ha en utökad möjlighet
att själva bestämma vart deras bidrag
till andra människors hjälp skall
gå. Det finns dessutom, vilket brukar
påpekas, ett prejudikat: 1944 och 1945
fick vi ge hjälp på ungefär dessa villkor
till de krigshärjade länderna. Anledningen
var den gången att det var bråttom
att ge hjälp.

.lag tycker nog att det är bråttom nu
också. Behövs t. ex. inte alla tänkbara
nya initiativ för ungdoms- och narkomanvården?
På dessa områden har det
ofta visat sig att enskilda har fått gå
före och göra experimenten, och sedan
har samhället kommit efter så småningom
och dragit nytta av erfarenheterna.
Och framför allt: Behöver inte u-länderna
snabbt allt det stöd de kan få innan
ännu fler dör? U-hjälp är inte bara en
fråga om att skicka torrfisk och torrmjölk
— det är också en fråga om att
skicka unga tekniker och skaffa familjeplaneringskliniker.
Även detta är
brådskande.

När vi nu vet att det enligt beslut
kommer att dröja till åtminstone 1974
innan vi kommit upp ens till 1 procent
av bruttonationalprodukten, skulle vi då
inte kunna våga oss på att släppa lös
människornas generositet och låta dem
få ge inte bara vad de har råd med
utan även skatten på det? Det är nämligen
så det kommer att verka, det vågar
jag faktiskt tro efter vad jag har sett
både hos unga familjer och hos gamla
som redan ger så mycket och som, om
de fick denna lättnad, skulle sätta in på

postgiro inte bara vad de brukar sätta
in utan också den skatt som de inte behövde
betala.

Det blir alltså något mindre skatt åt
svenska staten, men det blir kanske
i stället en början till u-landsskatt. Därmed
kanske vi kunde nå enprocentmålet
litet fortare än vi hade tänkt oss och
kunde börja fundera på nästa procent.

Riksdagen kan motargumenten häremot
bättre än jag, och jag skall därför
inte gå in på de tekniska frågorna — de
har lösts i andra länder och kan säkert
lösas här också, om vi får den utredning
som begärs i motionen.

Det brukar gärna sägas att alla avdrag
av detta slag mest gynnar de rika.
Det är självklart; har man en progressiv
beskattning gynnas de höga inkomsttagarna
mest av avdrag — det är en enkel
matematisk sanning. Men den nackdelen
får man väl acceptera när man
accepterar progressiviteten för alla dess
fördelars skull. Sedan kan man också
fråga sig vilka som är de rika i detta
land. Hur många av oss svenska inkomsttagare
har 50 procent eller mer
i marginalskatt? Det är nästan en tredjedel
av oss. Om man tar en marginalskatt
på 40 procent, vilket verkligen
skulle märkas när det gäller det som
denna motion pläderar för, är vi nere
i inkomster på 12 000—15 000 kronor
för gifta. Det är alltså inte någon numerärt
obetydlig rikemansgrupp det är
fråga om. Och de verkligt rika, de som
har sådana löner som vi här i kammaren
har, utgör som bekant 3 procent av
alla manliga inkomsttagare och 0,3 procent
av alla kvinnliga. Det blir alltså
inte heller någon betydande påtryckningsgrupp.

Sedan återstår det verkligt viktiga
argumentet, att ett genomförande av förslaget
skulle innebära att vi inför ett
helt nytt drag i vår skattelagstiftning.
Är det verkligen så? Har gåvor som
man ger till ideella ändamål inom eller
utom landet verkligen samma skattekraft
som andra pengar man tjänar?
Är de i själva verket inte att räkna som

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

ungefär lika litet skattekraftiga som de
pengar man betalar till kommunalskatten?
De pengarna får vi ju dra av och
av dem får vi ändå allesammans igen
mycket i form av nyttigheter.

Så ser det alltså ut från den enskilde
givarens sida. Men om man ser på det
från de ideella organisationernas synpunkt
finns det en sak att tillägga, som
blir allt tydligare för varje år och som
faktiskt håller på att förändra de ideella
rörelsernas situation. Ideella rörelser
som inte har stark anknytning till något
politiskt parti får nämligen allt svårare
att hävda sig i ett samhälle där ingen
kan bygga lokaler utan samhällets tillstånd,
där snart ingen kan ge ut tidningar
utan dess stöd och där den rörelse
som får anordna en utställning på
statens bekostnad får ett svåröverkomligt
ekonomiskt övertag över alla de rörelser
som inte får göra detsamma. Allt
kulturellt och ideellt handlande i detta
samhälle blir alltmer beroende av staten,
d. v. s. av politikerna. Det är nödvändigt
i ett land där staten tar nästan
hälften av bruttonationalprodukten.
Detta beror delvis på en rent tekniskekonomisk
utveckling men även på ett
idémässigt och viljebestämt handlande.
Det ideella handlande som i dagens läge
förblir enbart privat, hänvisat till
människors privata liv och enskildas
konsumtion, riskerar att bli allt blodtunnare
och kraftlösare. Det är många
som anser att det skall vara så.

Men jag för min del vill gärna ifrågasätta,
med den här motionen som bakgrund
men kanske inte bara med tanke
på den, om detta verkligen är den enda
i alla situationer rätta och tänkbara utvecklingen.
Att det inte skulle finnas
några andra ideella organisationer än
de politiska och partianknutna är väl
ett perspektiv som de flesta inte gärna
skulle acceptera, men det skattesystem
som vi har är, tillsammans med andra
tekniska faktorer, på väg att leda oss till
det tillståndet.

Skulle vi då inte kunna i det speciella
fall, som motionen handlar om och

där pengarna i alla fall — det föreställer
jag mig att utredningen skulle komma
fram till — skulle gå till i förväg
noga bestämda och kontrollerade ändamål,
få själva bestämma över vilka av
dessa ändamål som vi skulle vilja stödja
med våra pengar? Jag föreställer mig
att utredningen skulle leda till att det
bleve en sorts godkänd lista över organisationer
som finge ta emot gåvor
med sådant här skatteavdrag, och att
komma på denna godkända lista vore
i praktiken liktydigt med att få ett statligt
bidrag, om också inte alldeles storleksbestämt.
Den saken skulle i alla fall
bero på ett politiskt beslut.

Ur statens synpunkt skulle det göra
ganska liten skillnad, vart pengarna
ginge, men för den enskilde givaren
skulle det betyda ganska mycket att
för en gångs skull direkt och frivilligt
få ge även sina skattepengar till de ändamål
han själv hade valt. Det mesta vi
gör i dag är vi tvungna att göra kollektivt,
och det kommer inte att bli mindre
i framtiden — det vet jag lika väl
som någon annan — men jag tror inte
vi blir sämre samhällsmedborgare för
att vi får denna uppmuntran att någon
enda gång gå den direkta, privata vägen.
Jag tror det är många som då
kommer att visa, kanske ännu tydligare
än de kan göra med röstsedeln, hur
mycket de anser att de är skyldiga dem
som har det sämre än vi.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
1.

Herr SELLGItEN (fp):

Herr talman! Avdragsrätt vid inkomsttaxeringen
för gåvor till humanitära,
religiösa m. fl. ändamål anses av
en mycket stor grupp medborgare som
en solklar rättighet, och förvåningen
över riksdagsmajoritetens kallsinne mot
tidigare framställningar i den här frågan
är därför mycket stor ute i landet.
Här erbjuds ju en utomordentlig samarbetsform
mellan staten å ena sidan samt

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

de frivilliga organisationerna och deras
medlemmar å den andra sidan.

I ett demokratiskt och liberalt samhälle,
där man hävdar den enskildes
både skyldigheter och rättigheter, borde
man inom ramen för den enskildes
initiativförmåga kunna ge stor frihet
för verksamhet på detta område. Här
finns plats för staten att genom en generös
skattelagstiftning stimulera verksamhet
som ger ett meningsfullt livsinnehåll
åt skilda kategorier. De frivilliga
organisationerna engagerar i mycket
stor utsträckning ungdom och kompletterar
samhällets åtgärder på en rad områden
såväl inom vårt eget land som
i flertalet länder där vårt land bedriver
biståndsverksamhet.

Vad vore då naturligare än att de
möts av stimulerande åtgärder från
samhällets sida? Visserligen utgår i begränsad
utsträckning direkta statliga bidrag
till den frivilliga verksamheten,
men dessa utgör en ringa del av det totala
behovet och går inom den religiösa
verksamheten endast till lokalbyggnadskostnader
och till studieverksamhet. Bidragen
motsvarar endast någon procent
av det totala behovet.

Det är värt att notera att avdragsrätt
för gåvor inte är något unikt i vårt land.
Från slutet av 1930-talet till mitten av
1940-talet kunde skattskyldig vid taxering
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
få åtnjuta avdrag för penninggåvor
till vissa humanitära ändamål.
Även om skattelagsakkunniga år 1956
hade invändningar mot principen, anvisade
de en enkel avdragsform. Riksdagen
har trots detta flera år avslagit
motioner om avdragsrätt för gåvor.

Vid behandlingen av 1966 och 1967
väckta motioner rönte motionärerna
viss framgång genom bevillningsutskottets
hemställan att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
rörande införande av rätt till
avdrag vid beskattningen av gåvor till
u-hjälp och andra humanitära ändamål
samt till kulturella, religiösa, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga

ändamål. Man måste beklaga att reservanterna
för avslagsyrkandet lyckades
få majoritet i riksdagen.

Motionsparet 1:679 och 11:818, som
jag närmast talar för, berör biståndsarbetet
i u-länderna. Alla är medvetna om
det enorma pionjärarbete de kristna
missionssällskapen utfört långt innan
begreppet u-hjälp präglades. Intresset
är icke mindre i dag. Det finns en
grupp människor som, samtidigt med
att de villigt ger bidrag genom sin
skatt, även offrar pengar till u-hjälp
genom sina egna församlingar eller andra
stiftelser. En stor del av dessa skulle
kunna öka sina insatser om staten ville
medge lättnader vid beskattningen.

Att det blir fråga om mycket effektiva
pengar har framhållits i min motion.
Detta förringar inte SIDA:s verksamhet,
men det är ovedersägligt att missionen
genom sin redan etablerade verksamhet
kan genomföra vissa projekt billigare
än någon annan. Under föregående
år färdigställde svenska staten genom
SIDA och byggnadsstyrelsen ett
lärarseminarium i Nairobi. Anläggningen
omfattar ett 30-tal hus med utrymme
för samlings- och undervisningslokaler,
bostäder för lärare och elever m. m.
Internatet, som ger plats för 288 elever,
har kostat 18 miljoner kronor eller
62 500 kronor per elev. Ungefär samtidigt
bygger den svenska pingstmissionen
ett annat lärarseminarium för 270
elever i Kiremba, Burundi. Även här
rör det sig om ett internat med samlings-
och undervisningslokaler, sovoch
matsalar, kök, ekonomiutrymmen,
sammanlagt ett 30-tal hus. Kapacitetsmässigt
är alltså anläggningen jämförbar
med Nairobi-bygget, men kostnaderna
har här beräknats till 1,4 miljon
kronor eller 5 200 kronor per elev.
SIDA har bidraget med 1 miljon kronor.
Det är klart att det statliga projektet
kan redovisa högre standard, men de 13
gånger högre kostnaderna talar för att
man genom missionen får ett mycket
gott utbyte för de pengar som satsas
den vägen. Målet för u-biståndet bör na -

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.
turligtvis vara att åstadkomma mesta I detta anförande instämde herr West -

möjliga hjälp med tillgängliga resurser.
Det finns en mycket stor och tydligen
för många okänd grupp av medborgare
i vårt land, som genom missionen vill
verka för en utjämning mellan folken.
Där finner man också ungdomen väl
företrädd.

Avdragsrätten skulle stimulera till en
kraftig ökning av de frivilliga insatserna.
Statens bortfall av skattemedel bleve
obetydlig i förhållande till den effekt
den utökade hjälpen skulle få. Låt oss
göra ett litet räkneexempel. Antag att
avdrag medgåves för 1 000 kronor och
att 10 000 personer skänkte detta belopp.
För enkelhetens skull räknar vi
med en marginalskatt av 50 procent.
Årligen går då 10 miljoner kronor till
u-hjälpen med ett skattebortfall på högst
5 miljoner kronor. Effekten skulle sannolikt
bli ännu högre därför att många
även skulle offra den skattelättnad de
skulle erhålla. Skattebortfallet skulle
alltså få en mångfaldigad effekt ute på
fältet. Detta borde vara en särskild angelägenhet
för staten, eftersom utvecklingstakten
inom SIDA inte kan höjas
hur snabbt som helst samtidigt som
man fordrar snabba insatser. Varje liten
breddning av hjälpen får även en
progressiv verkan. Den ökning av exempelvis
lärarutbildningen man kan uppnå
i dag medför att om några år ännu
flera kommer att stå färdiga att undervisa
den unga generationen. Man kan
också uttrycka det så, att man får en
accelererande effekt på u-landsverksamheten.
Detta är en utmaning från de frivilliga
organisationernas sida som staten
verkligen borde ta upp.

Det är mot den bakgrunden som jag
har motionerat om att åtminstone bidrag
till u-hjälpen borde vara undantagna
från beskattningen. Eftersom bevillningsutskottet
nu föreslår att riksdagen
skall avslå även denna begränsade
avdragsrätt, finner jag det skäligast att
ansluta mig till reservanterna. Jag yrkar
därför bifall till reservationen nr 1
av herr Sundin m. fl.

7 — Andra kammarens protokoll 1969.

berg i Ljusdal (fp).

Herr KRISTENSON (s) kort genmäle:
Herr talman! Det var några funderingar
av fru Anér och herr Sellgren
som gav mig anledning att begära replik.

Fru Anér säger att det finns många
människor som vill lämna ytterligare
hjälp, om de får skattelättnader. Ja, det
är naturligtvis ingen som förbjuder någon
människa att ge hjälp till u-länder
eller till ändamål inom vårt eget land
som vederbörande sympatiserar med.
Men, fru Anér, varför skall man bara
öka hjälpen, eller lämna hjälp, när man
får stöd av staten för att framstå som
en människa som ger 1 000 eller 10 000
eller 100 000 kronor, samtidigt som man
underlåter att tala om, att det är tack
vare att staten avstår från skatter —
d. v. s tack vare att man får avdragsrätt
i sin egen deklaration — som dessa
belopp kan lämnas? Blir det då inte
fråga om litet av skrymteri?

Vidare säger fru Anér, att hälften av
alla inkomster i samhället går till skatt.
Det är ett generellt påstående. Det är
väl möjligt, men såvitt jag vet framförs
det mycket sällan några krav här i riksdagen
eller i de kommunala församlingarna
eller i landstingsförsamlingarna
på att man skall avstå från statlig,
kommunal eller landstingsservice, utan
vi betalar vår gemensamma konsumtion
genom den statliga och kommunala inkomstbeskattningen.
Såvitt jag vet är de
politiska partierna i riksdagen överens
om att så skall det tillgå. Vi kan visserligen
tvista om några hundra miljoner
mer eller mindre i statsutgifter, men
detta har ingenting med själva principen
att göra.

Att bidra med skattelättnader för att
kunna lämna bistånd till u-länderna,
säger herr Sellgren, skulle bli en ypperlig
samarbetsform mellan staten och
den enskilde. Det skulle alltså betyda
att staten i så fall skulle vara med om
Nr 16

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

att dels diskutera med den enskilde
eller med organisationer och dels pröva
i varje enskilt fall vart den humanitära
hjälpen skall gå.

Sedan gör jag en reflexion till, herr
talman, nämligen att en liberal bara
tycks kunna vara ideell när han har
pengar som drivfjäder.

Fru ANÉR (fp) kort genmäle:

Herr talman! Helt kort: Var det där
skrymteriet skulle komma in vet jag
inte — det står ingenstans i vad vi har
bett om, och jag har aldrig antytt att
man skulle offentliggöra hur mycket
man ger; det vet jag inte vem som gör.
Den enda som skulle få reda på det vore
taxeringsnämnden, men taxeringsnämnden
och taxeringsintendenten har
tystnadsplikt.

Jag nämnde vidare att hälften av
bruttonationalinkomsten går till skatt,
men detta gjorde jag på intet vis för
att polemisera mot detta faktum, utan
jag nämnde det bara såsom den sociologiska
bakgrunden till att ideella rörelser
av alla sorter i dag har en helt
annan svårighet att verka än på den
tiden när denna rörelsevåg en gång
startades. Det blir svårare och svårare,
och det blir smalare och smalare utrymme
för det enskilda arbetet. Som
jag sade beror detta inte alls bara på
att några elaka människor sitter och
beskattar oss, utan på en helt naturlig
och ofrånkomlig utveckling. Jag menade
att man måste se klart vad som händer,
när utrymmet krymper allt mer och
mer för de enskilda initiativen. I ett
sådant enstaka fall, där det skulle vara
utomordentligt väl kontrollerat vart
pengarna ginge och att de skulle gå
till precis lika goda ändamål som någonting
som staten bestämmer, skulle
man kanske kunna ge de enskilda glädjen
att få lämna sina bidrag direkt —
givaren får ju inte någon glädje av
pengarna, utan det är bara den man ger
åt som får glädje av gåvorna.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! De motioner som bevillningsutskottets
betänkande behandlar
är till allra största delen gamla bekanta
för de flesta av kammarens ledamöter.
I grund och botten är vi nog
många som anser att det skulle vara
värdefullt om det ginge att anvisa en
väg till avdragsrätt till ett visst maximum
för gåvor till de angivna ändamålen
: kulturella, religiösa, u-hjälpsbetonade.

Från det ena hållet ■—• och dit räknar
jag mig — hävdas att det bör finnas
möjligheter att göra avdrag hos oss lika
väl som det har visat sig möjligt i Danmark,
Tyskland, USA, Finland, Frankrike,
Belgien, Holland och Italien. De
frivilliga bidragen — det är, herr Kristenson,
i många fall inte allmosor utan
ganska stora offer och bidrag som ges
— kommer utan tvekan att bli ännu
större om det ges en möjlighet till avdrag
i deklaration just för dessa ändamål.

Från det andra hållet — och där står
utskottsmajoriteten — uppställer man
stora svårigheter när det gäller tillämpningen
av sådana undantagsbestämmelser.
Jag förmenar att man borde kunna
ena sig om en förutsättningslös utredning.

Utskottsmajoriteten säger att direkta
statliga bidrag vore att föredraga. Men
såväl utskottets medlemmar som alla vi
andra vet att den vägen knappast är
framkomlig. När det gäller i varje fall
den evangeliska verksamheten skulle
missionsorganisationerna tacka nej till
ett sådant bidrag. Yi vet också hur svårt
det är att få fram pengar just för uhjälpsverksamheten.
Vi har haft den
frågan uppe gång på gång. När det gäller
att snabbare komma fram till målet
1 procent av nationalprodukten vet vi
hur svårt detta är. Förvisso skulle också
denna verksamhet få en betydlig ökning
om denna utväg användes.

Vi som anser att man i varje fall
borde försöka denna väg skall inte döma

Fredagen den 11 april 1969 Nr 16 79

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

dem som vägrar att vara med eller som
anvisar andra vägar. Men som många
gånger annars gäller det att vi ser ensidigt
på frågan, och vi har olika åsikter
om vad som är det bästa. Herr Kristenson
sade att var och en får rösta efter
sitt samvete och sin åsikt. Detta är givetvis
helt oantastligt, och därom är vi
alla ense. Framför allt skall vi inte säga
att det ena förslaget är mer kristet än
det andra. Vi har rätt att vädja till varandra
-— och det har gjorts här — om
stöd för den av oss anvisade vägen. Jag
tror att man skulle ge t. ex. den svenska
missionen ökade möjligheter att delta
i materiellt och humanitärt hjälparbete.
De allra flesta torde vara eniga om att
missionen har större möjligheter än
några andra att på ett relativt billigt och
effektivt sätt göra en insats.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna.

I detta anförande instämde herr Wiklund
i Stockholm (fp).

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Den fråga som vi just nu
behandlar, nämligen rätt till avdrag vid
beskattning för gåvor till religiös verksamhet
och andra eljest uppenbart allmännyttiga
ändamål, omfattas sedan
länge, som tidigare framhållits från
denna talarstol, med stort intresse av
många människor. Det framgår tydligt
av de många framstötar i saken som
gjorts här i riksdagen och av diskussioner
i den allmänna debatten.

Som framgår av utskottets redogörelse
har frågan behandlats bl. a. vid 1961,
1964 och 1965 års riksdagar. I samtliga
fall har riksdagen på bevillningsutskottets
förslag avslagit motionerna. Vid
1966 och 1967 års riksdagar har utskottet
med lottens hjälp biträtt förslag om
att hos Kungl. Maj :t hemställa om
skyndsam utredning rörande införande
av rätt till avdrag vid beskattningen för
gåvor av denna art. 1967 synes i varje

fall vara första gången som u-hjälp särskilt
har omnämnts i sammanhanget.
Utskottets förslag rönte dock samma öde
som tidigare reservationsvis framförda
förslag, nämligen att det blev avslag i
båda kamrarna.

Senast 1968 har avslagsproeeduren
upprepats. Bevillningsutskottets majoritet
hävdade då — utöver den förut intagna
ståndpunkten, att de allmännyttiga
strävandena borde tillgodoses genom
direkta bidrag av allmänna medel — att
det vore mycket svårt att göra en för
det praktiska taxeringsarbetet lämplig
avgränsning av de ändamål som skulle
kunna motivera en avdragsrätt vid beskattningen.
I det nu föreliggande betänkandet
säger utskottsmajoriteten också
att den av riksdagen intagna ståndpunkten,
att ifrågavarande ändamål bäst
främjas genom direkta statliga bidrag
och inte skall stödjas genom avdrag vid
beskattningen, alltjämt vidhålles.

Det är ju klart att liksom i många
andra fall det här kan råda delade meningar
i sakfrågan om efter vilka riktlinjer
den bör lösas, och man kan inte
såvitt jag förstår utan vidare underkänna
någotdera av argumenten.

Vi reservanter hyser dock fortfarande
den uppfattningen att, då det finns
ett så starkt intresse för vår ståndpunkt
dels som jag nyss sade i den allmänna
debatten och dels ute bland enskilda
människor, inte minst här i riksdagen,
där förslaget ihärdigt har framförts och
vid två tillfällen genom lottning vunnit
majoritet i utskottet, utgör samtliga dessa
yttringar goda skäl för att frågan
blir föremål för utredning.

Vad beträffar svårigheterna i fråga
om det praktiska taxeringsarbetet har
ännu mera komplicerade frågor tidigare
visat sig kunna lösas. Jag tror
ganska säkert att även denna fråga taxeringstekniskt
kan lösas på ett tillfredsställande
sätt.

Med denna korta motivering ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen
1, och jag ber även att få an -

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969
Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

sluta mig till yrkandet under reservationen
2.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Detta är som fru Anér
sade något av en följetång. Det som är
nytt i dag är ju att man har fört in uhjälpen
i katalogen över vad det gäller.

Jag är alltid förvånad över att man
tar så kolossalt lätt på frågan hur stor
nytta av ett sådant här avdrag en människa
får och att man alltså ser så enkelt
på den regressiva sidan av problemet.
En dylik avdragsrätt innebär ju,
att de som har höga inkomster får mera
nytta av avdraget än de som har låga
inkomster. Det kan väl inte vara
riktigt, när vi går in för likställighet.

Jag har en tabell över en uträkning
av vad avdragsrätten medför för olika
inkomsttagare. Om man har 15 000 kronor
i inkomst, blir den nettoutgift som
den enskilde får vidkännas, om han gei
en gåva på 1 000 kronor, 665 kronor
Resten får han indirekt i statsbidrag.
För den som har en inkomst på 50 000
kronor blir det ungefär hälften som
han får tillbaka genom avdraget, såsom
också har sagts tidigare här. Vid en inkomst
på 100 000 kronor blir nettoutgiften
för den enskilde ungefär 375 kronor.
Det kan väl inte vara rimligt att
samhället ger bidrag som slår på detta
sätt.

I detta sammanhang dyker det alltid
upp en annan fråga, som det är besvärande
att man inte tycks förstå. I deklarationsögonblicket
skall man tänka
på vad man gett till sin församling
eller till andra ändamål och försöka ta
upp så mycket som möjligt för att slippa
skatt. Denna sammankoppling är inte
så trevlig. I varje fall vill inte jag vara
med om den.

En annan fråga är hur många det
egentligen gäller. Enligt den uppräkning
som görs rör det sig om en stor
mängd. Det gäller religiösa, humanitära,
kulturella, vetenskapliga eller, som det
står i herr Fridolfssons i Stockholm
motion, »eljest uppenbart allmännytti -

ga» ändamål. Hur mycket i samhället
omfattar detta? Som jag nämnt i ett tidigare
anförande har man i Danmark
fått in 759 organisationer på en sådan
lista. Jag vet inte vilka kriterierna är
i Danmark, men jag förmodar att allmännyttigheten
spelar en stor roll. Det
blir alltså fråga om synnerligen många
ändamål och till slut kommer man kanske
fram till att det borde finnas ett
schablonavdrag, eftersom ju alla egentligen
ger någonting.

Herr Fridolfsson har i dag så att säga
gått ner i varv. Han har talat å den
kristna gruppens vägnar tidigare, men
nu säger han att han kanske inte vill
göra detta. Men han tar med en mycket
stor mängd människor i landet, framför
allt dem med kristen bekännelse. För
min del kan jag tala för den grupp som
sluter upp kring Broderskapsrörelsen.
Under alla de år frågan varit aktuell
har inte i en enda motion på våra kongresser
framförts detta krav. Det betyder
att den lilla grupp i riksdagen som
nu apostroferats i detta fall inte är isolerad.
Åsikterna grupperar sig efter politiska
uppfattningar, och för den som
har en liberal eller konservativ inställning
innebär skattestimulansen någonting
som mycket väl kan godtas i sammanhanget.

U-hjälpen har varit på tal, och jag
utgår från att alla i denna kammare
har starka sympatier för den. Det har ju
lämnats statsbidrag till u-hjälpen, och
enligt min mening är det också riktigt
att det lämnas ett direkt statsbidrag.
Hittills har missionsorganisationerna
i stort sett fått det statsbidrag som begärts,
men det är kriterierna på statsbidraget
som undergår en viss förändring.
Medan det tidigare varit fråga om
investeringar kommer det framdeles att
också kunna lämnas statsbidrag till driften.
Jag förmodar att det statsbidrag
som nu utgår med låt oss säga 4 miljoner
kronor om året mycket väl kan höjas
med åtskilliga miljoner, och jag tycker
det vore en värdefull insats för uhjälpen
om missionsorganisationerna

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

finge del av en sådan höjning. Ty dessa
organisationer utför ett mycket bra arbete,
som bedrives ute bland människorna.
De har mycket god kontakt med
folket, och det är värdefullt i all uhjälp.

Här gäller det om vi skall ha direkt
eller indirekt statligt stöd, och vi väljer
för vår del den direkta vägen, som vi
tycker är den riktigaste. Det har i sammanhanget
sagts att utrymmet för de
enskilda organisationerna då blir mindre
men effekten där är naturligtvis svår
att mäta. Vi vet inte hur därmed förhåller
sig. Men när vi diskuterade denna
fråga för några år sedan samlade jag
in uppgifter om hur mycket medlemmar
i Svenska missionsförbundet gav
under en viss period. Argumentationen
var densamma då som nu: skatterna
var höga och samhället tog så mycket
att möjligheterna att ge bidrag blev
mindre och mindre. Vid närmare eftertanke
inser givetvis de allra flesta att
detta är fel. Vår levnadsstandard blir
ju bättre och bättre. Det visade sig
också att gåvorna i Svenska missionsförbundet
i stort sett följde reallöneutvecklingen
i landet. Det är troligen alldeles
fel att utrymmet för enskild verksamhet
i dessa sammanhang blir mindre
och mindre. Däremot kan det sägas
att i grunden beror givmildheten på om
människor är intresserade av den verksamhet
det gäller eller inte.

Herr talman! Jag har här bara velat
motivera vår inställning, och jag kan
säga att jag i det avseendet har talat på
Broderskapsrörelsens vägnar.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
sade att det på Broderskapsrörelsens
stämmor inte har förekommit
några motioner om den avdragsrätt vi
här diskuterar — men bevisar det att
er uppfattning är riktig? Herr Svensson
och hans kamrater i rörelsen sitter ju
här i riksdagen och deklarerar här sin
uppfattning i frågan. En ordförande

med herr Svenssons kapacitet har naturligtvis
också ett stort inflytande över
Broderskapsrörelsen.

Får jag också slå fast att jag aldrig
talat å kristna gruppens vägnar. Jag har
endast representerat mig själv och mitt
parti. Det anförande jag för en stund
sedan höll var enligt mitt eget förmenande
mycket lugnt och dämpat. Jag
begick däri inte det enligt vissa riksdagsmäns
uppfattning oförlåtliga felet
att vädja till en viss grupp inom ett
parti eller till någon grupp här i riksdagen.
Denna gång vädjade jag till regeringspartiet
i dess helhet. Men det
var tydligen inte heller riktigt bra. Man
tog illa vid sig. Trots regeringspartiets
massiva majoritet är medlemmarna där
tydligen mycket ömma i skinnet. Om
det efter denna debatt kommer att skrivas
insändare i tidningarna om den
vädjan jag här framställt, så bör de inte
undertecknas av någon enskild socialdemokratisk
ledamot av kammaren,
utan de måste såvitt jag förstår undertecknas
av gruppledaren Bo Martinsson.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Utskottsmajoritetens talesman
herr Kristenson fällde ett yttrande
som förvånade mig oerhört. Det
fälldes i en replik och var kanske inte
så noga övertänkt. Jag tror i varje fall
inte att han i detta avseende kan tala
å utskottsmajoritetens vägnar. Herr
Kristenson sade att en liberal kan vara
ideell bara när det är pengar som är
drivfjädern. Skulle det alltså innebära
att han anser, att de tusentals liberala
människor, som i folkrörelserna arbetar
sida vid sida med socialdemokrater
och med medlemmar i de övriga partierna
och som offrar tid och pengar
för denna verksamhet, skulle ha penningen
som drivfjäder? Det är väl ett
sådant överord som man kanske ibland
tar till i debattens hetta men som jag
hoppas inte skall stå kvar som en beskyllning.

Herr Svensson i Ljungskile, förlåt,

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

herr Svensson i Kungälv — jag förstår
att han inte har något emot att bli förväxlad
med herr Svensson i Ljungskile
— sade att avdragsprincipen inte kan
vara riktig därför att den ger större
skatteavdrag åt den som har större inkomster.
Men tror man verkligen att
motionsyrkandet i fråga framförts i
syfte att ge lägre skatt för människor
som ger bidrag till frivilliga ideella ändamål?
Nej, syftet är, såsom påpekats
i motionerna, just att öka möjligheterna
att ge till dessa ändamål.

Jag är säker på att ledamöterna av
denna kammare, som ju ger en hel del
till u-landshjälp och andra ideella ändamål,
om de skulle få en möjlighet till
skatteavdrag för detta — på samma sätt
som i de flesta västerländska länder —
inte skulle säga: Det är utmärkt, ty det
skulle jag tjäna en massa pengar på!
De skulle i stället säga att det är mycket
bra, eftersom de då får möjlighet
att öka sina bidrag till dessa angelägna
ändamål.

När en tidigare utredning, nämligen
skattelagssakkunniga, i förbigående tog
upp denna fråga i samband med sin
prövning av spörsmålet om periodiskt
understöd anförde den som ett motiv
mot ett system med avdragsrätt åt!
högre inkomsttagare då skulle bli uppvaktade
av en mängd personer, som
ville ha anslag till frivilliga organisationer
och ideella ändamål. För min
del har jag menat att detta skulle vara
utmärkt. Jag har inget förbarmande
med denna grupp av inkomsttagare.
Dessa personer kan gott bli uppvaktade
av människor som vill ha bidrag till
allmännyttiga ändamål. Om en avdragsrätt
skulle finnas, kunde man ställa
större krav på deras givande och de
skulle också få större möjligheter att
ge.

Jag hörde i en tidigare debatt till
min förvåning en representant för socialdemokratiska
partiet säga att en frivillig
avdragsrätt inte är bra, ty ett införande
av en sådan skulle medföra att

de rika skulle kunna få ett större inflytande
på de frivilliga organisationerna.
Låt mig som exempel ta en riksdagsledamot
som ger 5 000 kronor av
sin inkomst till ett sådant ändamål —
vilket inte får sägas vara något större
belopp med tanke på våra inkomster —
och som skulle kunna få en möjlighet
till skatteavdrag på 1 000 kronor för
detta ändamål. Han skulle alltså kunna
öka sitt givande med cirka 600 kronor.
Är det någon som tror att detta skulle ge
honom möjlighet att otillbörligt påverka
verksamheten inom denna frivilliga
organisation? Nej, också detta skäl
måste vid en närmare granskning visa
sig inte vara särskilt hållbart.

Herr talman! Självfallet kan man ha
olika uppfattningar om detta spörsmål,
och jag är beklämd över att man tar
upp en debatt om vilket som skulle vara
mera kristligt och mindre kristligt eller
mera representativt för den ena
kristna gruppen än för den andra.

Jag tror inte heller att man egentligen
kan finna att det ligger någon avgörande
skillnad rent ideologiskt mellan
socialdemokratin å ena sidan och
liberala partier å den andra sidan. Eftersom
stora socialistiska partier i andra
länder har gått med på denna ordning
och varit med om att genomföra
den, kan det inte vara någon avgörande
ideologisk skillnad i detta avseende.

Nej, frågan gäller vad vi anser vara
riktigt och lämpligt, och därvidlag kan
vi ha olika uppfattningar utan att ifrågasätta
varandras goda vilja. Vi som
företräder reservationen anser att detta
är ett effektivt och riktigt sätt att öka
möjligheterna för de ideella organisationerna
att få bidrag för sin verksamhet.
De arbetar ju ofta under svåra ekonomiska
förhållanden.

Det är i den andan, herr talman, som
jag ber att få yrka bifall till reservationerna.

Herr KRISTENSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafson i Göte -

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

borg sade att han hade reagerat när jag
yttrade att en liberal är ideell bara när
pengar är med som drivfjäder. Ja, herr
Gustafson, jag kan förstå att man reagerar
och skriker till när man blir
trampad på en tå som förmodligen är
om. Jag står alltså fortfarande för mitt
uttalande.

Det är väl bra att, som herr Gustafson
påstår, liberaler, socialdemokrater,
högermän, centerpartister och andra
arbetar sida vid sida i ideella organisationer
för ökad hjälp till u-länderna
och ett aktivt u-landsarbete över huvud
taget. Men mig veterligt har ännu
ingen socialdemokrat begärt skattelättnad
för att år efter år syssla med denna
verksamhet för u-länderna. Det är högermän,
det är liberaler och det är centerpartister
som begär en sådan skattelättnad
för att fortsätta med sin hjälp
till u-länderna.

Som löntagare betalar vi en skatt
varje år. Om jag skulle få möjligheten
att göra avdrag för den hjälp jag lämnar
till u-länderna skulle därigenom,
tycker jag, en helt ny princip införas
för användningen av skattepengarna, ty
när jag nu varje år betalar min skatt
går den till olika ändamål — till handikappade,
till pensionärer, till barnfamiljer,
till försvaret, till polisen o. s. v.
Men om jag får en skattelättnad därför
att en del av min inkomst går till uländerna
minskas ju samhällets möjligheter
att få inkomster för att betala ut
pensioner, barnbidrag, bidrag till handikappade,
pengar till försvaret etc. Det
blir alltså de skattebetalare som inte
erhåller avdragsrätt som får betala hela
den inhemska verksamheten.

Jag tycker alltså att detta vore att
införa en helt ny princip för användningen
av skattepengarna.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Her talman! Med anledning av herr
Fridolfssons i Stockholm yttrande vill
jag bara göra ett kort och ganska själv -

klart konstaterande. Det är att jag och
de andra som tillhör Broderskapsrörelsen
är valda av den valkrets vi representerar,
och där finns naturligtvis olika
religiösa uppfattningar. Men vi har
ingenting emot att, som vi gör, tala för
en grupp i samhället som har en kristen
och socialistisk uppfattning.

Och när jag sade att det inte väckts
någon motion i denna fråga till våra
kongresser avsåg jag närmast att klargöra
att det inte tycks finnas något
intresse för saken inom Broderskapsrörelsen.
Funnes ett sådant intresse,
hade naturligtvis motioner väckts. —
Jag kan inte riktigt förstå vad herr
Fridolfsson menar. Tydligen är jag
en mycket betydelsefull person, men
jag dirigerar ju inte medlemmarnas
motionsskrivande. Motioner väcks när
någon har synpunkter att framföra.

Det är en sak som inte finns med i
denna uppräkning som alls inte varit
uppe i diskussionen. Jag avser här
fackföreningsrörelsen och de avgifter
som där betalas. Varför önskar ni inte
införa avdragsrätt också för denna avgift?
Varför är inte sådan avdragsrätt
exemplifierad? Men det är signifikativt
att fackföreningsrörelsen aldrig
kommit på den tanken att begära skatteavdrag
för sina avgifter till ett mycket
samliällsnyttigt ändamål.

Alla vet vi att herr Svensson i Ljungskile
är en utomordentlig människa.
Som person har jag ingenting emot att
bli förväxlad med honom, men jag förmodar
att herr Gustafson i Göteborg
har upptäckt att vi båda har olika politisk
uppfattning.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Får jag först beträffande
fackföreningsavgifterna säga att det
i tidigare sammanhang faktiskt har
diskuterats om att göra dem avdragsgilla.
Men konsekvensen skulle i så fall
ha blivit att strejkbidragen skulle blivit
skattepliktiga. Det var av denna

Fredagen den 11 april 1969

84 Nr 16

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

anledning som man inte arbetade vidare
med denna fråga.

Såväl herr Svensson i Kungälv som
jag är fackligt organiserade, och vi vet
därför att de fackföreningsavgifter som
vi betalar avser att tillgodose de intressen
som vi har som anställda. Om det
blir konflikter, får vi ett strejkbidrag.
Vi har alltså en direkt nytta av dessa
avgifter. Därför skall vi inte jämföra
dem med de pengar som ges ut till allmännyttiga
ändamål, som vi inte har
vare sig direkt eller indirekt ekonomisk
nytta av.

Jag har i mitt tidigare inlägg försökt
att förklara att man inte vill komma
lindrigare undan, herr Kristensson,
utan avsikten är tvärtom att kunna få
större möjligheter att hjälpa de frivilliga
och ideella organisationerna att
öka sin verksamhet, som vi alla är övertygade
om är samhällsnyttig.

Jag skall sedan bara konstatera att
herr Kristenson hade ett tillfälle att ta
tillbaka det som jag trodde var ett
oöverlagt yttrande. Han begagnade icke
detta tillfälle.

Herr CARLSHAMRE (in):

Herr talman! Det är många, inte bara
socialdemokrater, som finner det besvärande
att progressionen i vårt skattesystem
har nått en sådan höjd, att
varje försök att arbeta med skatten,
särskilt med skattelättnaden, som ett
instrument ofta får orimliga konsekvenser
i form av större utdelning i kronor
räknat ju större inkomst man har.

Men i den fråga vi här diskuterar är
detta verkligen ingen relevant frågeställning.
Jag var utomordentligt förvånad
över herr Svenssons i Kungälv
första anförande. Jag vet, och vi vet
allesammans, att Evert Svensson är intensivt
verksam i olika ideella organisationer,
politiska, kristna och andra,
till en liten del organisationer av den
typ som nästan helt lever på frivilliga
gåvor. Herr Svensson måste ha god
personlig kännedom om många av de

människor som år efter år troget och
uppoffrande ger av sina inkomster till
dessa ändamål. Herr Svensson måste
känna dem personligen; han är själv
en av dem. Jag vet det.

Nå, om vi nu skulle få en avdragsrätt
vid taxering för gåvor t. ex. till de
kristna samfunden, skulle det verkligen
innebära att herr Svensson och hans
meningsfränder skulle så att säga knapra
i sig skatterabatten på den gåva de
givit till sitt samfund, till sin församling
därhemma i Kungälv, och att de
som har höga inkomster, såsom herr
Svensson, skulle kunna knapra i sig en
större godbit än de som har låga inkomster?
Det är inte så den sortens
människor fungerar, och det vet herr
Svensson. Herr Svensson skulle själv
alldeles säkert höja sitt bidrag till församlingen
med det belopp som han
fick tillbaka på skatten. Det är ju så
det är tänkt. Därför tycker jag att vi
från början kan avskriva hela frågeställningen
om vem som får mest nytta
av ett skatteavdrag — den som har stora
inkomster eller den som har små.

Församlingen, föreningen eller organisationen
som får gåvan drar större
nytta av skattelättnaden för personen
med de stora inkomsterna än av lättnaden
för den med de små. Men den
sortens människor som årtionde efter
årtionde troget har hållit allsköns ideell
verksamhet gående i vårt land är
verkligen inte så beskaffade att de
själva snor åt sig en lättnad av detta
slag. Den kommer i allt väsentligt att
tillfalla samma ändamål som de tidigare
gåvorna.

En enda sak till, herr talman! Herr
Svensson i Kungälv skilde mellan direkt
och indirekt statsbidrag. Med direkt
bidrag menade han anslag ur
statskassan, medan indirekt skulle vara
skatteavdrag. Man kan verkligen diskutera
vilket som är mest direkt och vilket
som är mest indirekt av dessa två
olika sätt att hantera frågan. Jag skulle
snarare vilja säga tvärtom.

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.
Det talas i dag i alla möjliga samman- Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort

hang oerhört mycket om behovet av
ett ökat personligt inflytande för de
enskilda människorna, av något inslag
av direkt demokrati i vår i och för sig
välfungerande representativa demokrati.
Nåväl, om jag får möjlighet att själv,
med pengar som annars skulle gå till
skatt, stödja ett ändamål som ligger mig
varmt om hjärtat, är det enligt min
mening ett mera direkt stöd, även om
det ges med medel som annars skulle
ha tillfallit statskassan och kanske ha
gått ut i form av statsbidrag. Stödet är
mera direkt om jag får ge det själv.

Finessen med detta är givetvis inte
att vi skulle ta bort vad herr Svensson
kallar direkt statsstöd — tvärtom; det
är nödvändigt och behöver på många
områden ökas •— utan att det skulle
kunna få en inte så liten komplettering.
Även om vi erkänner en väldig
mängd ideella och allmännyttiga ändamål
som viktiga och angelägna har vi
ju nästan alla en eller två eller tre
företeelser som ligger oss särskilt varmt
om hjärtat och på ett särskilt sätt stimulerar
oss till bidragsgivning. Det är
inte därmed sagt att t. ex. de många
människor i herr Svenssons och min
hemtrakt, som i nästan otrolig utsträckning
årtionde efter årtionde har offrat
till missionen, inte uppskattar en
mängd andra behov och önskemål och
gärna ser dem stödda, men personligen
är de särskilt fästade vid detta ändamål.

En möjlighet att direkt till de ändamål
man speciellt ömmar för få styra
en liten del — det blir ändå aldrig
annat — av de pengar, som annars
mera anonymt skulle styras ut över
hela det stödbehövande fältet, ligger
det en stimulans i som vi bör ta vara
på. Effekten blir inte att några människor
skaffar sig själva skatterabatter
och andra favörer, effekten blir att de
ändamål, som vi allesammans erkänner
som angelägna och berättigade, får ett
bättre stöd än de får i dag.

genmäle:

Herr talman! Allt detta tal om avdragsrätt
verkar på mig djupt olustigt.
Någon sådan bör inte införas i svensk
skattelagstiftning.

Herr Carlshamre talade om den kontakt
som vi har med våra väljare och
andra människor ute i landet. Det är
väl ändå signifikativt, herr talman, att
vi inom våra socialdemokratiska organisationer
aldrig hör talas om denna
avdragsrätt som någonting utomordentligt
önskvärt. Kraven på en sådan
kommer från människor som tillhör
det borgerliga blocket i vårt samhälle,
framför allt från dem som har högre
inkomster.

Herr CARLSHAMRE (m) kort genmäle: Herr

talman! Mitt inlägg kan bli lika
kort. Herr Svensson i Kungälv missuppfattade
mig något. Jag talade inte
alls om kontakten med väljarna och
våra politiska meningsfränder; jag talade
om den kontakt som jag väl vet
att herr Svensson i Kungälv har med
den typ av människor som ger gåvor
till frivillig ideell verksamhet, religiös
och annan. Herr Svensson i Kungälv
måste lika väl som jag veta att dessa
människor inte är så beskaffade — vare
sig de bär höga eller låga inkomster
— att de knaprar i sig skatterabatten
för egen del; de kommer att ge
även den till samma ändamål till vilka
de tidigare skänkt pengar.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Det vore frestande att
i anslutning till fru Anérs anförande
behandla folkrörelsernas ställning i
det moderna samhället, men jag skall
inte så här dags falla för den frestelsen.

Om jag ett ögonblick får försöka erinra
mig de kunskaper som jag förvärvat
som forskare på folkrörelsernas
område — vilka jag inte brukar hän -

86 Nr 16 Fredagen den 11 april 1969

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m,

visa till från denna talarstol — måste
jag säga två saker: Beskattningens höjd
påverkar knappast folkrörelsernas ställning
i det moderna samhället. Finansieringsmetoderna
är vidare högst olika
inom olika folkrörelser.

I motioner och inlägg talas hela tiden
om gåvor. Man har då en speciell
typ av organisationer i tankarna: den
typ där man finansierar verksamheten
med gåvor. Det finns andra ideella rörelser,
där man bygger på avgifter. Enligt
reservationen skulle den som ger
en gåva få göra avdrag, men den som
betalar en avgift får inte göra avdrag.
Detta måste skapa oerhörda svårigheter
och leda till orättvisa mellan olika
typer av rörelser.

Detta försökte jag påpeka i ett inlägg
1961. Jag tror inte att mitt inlägg
i dag gör större effekt än mitt inlägg
1961 gjorde på dem som strävar efter
införandet av denna rätt till avdrag,
ty de bär tydligen helt försvurit sig
åt denna linje.

I debatten bär dykt upp ett uttryck
för den direkta demokratin, för att
tala med herr Carlshamre. Därav skulle
man dra den slutsatsen — och fru
Anér var inne på sådana tankegångar
— att människorna själva skulle vilja
bestämma för vilka ändamål deras
skattepengar skulle utnyttjas. Ja, nog
skulle det vara en form av direkt demokrati
om varje skattebetalare samtidigt
som han betalade in sin skatt fick
ange för vilka statliga och kommunala
ändamål den skulle utnyttjas, men hur
skulle vi klara oss bär i riksdagen under
sådana förhållanden?

Jag är fullt medveten om det goda
syftet med motionerna: man vill stärka
vissa organisationers arbetsmöjligheter.
Som redan påpekats här blir effekten
för den enskilde som lämnar sin gåva
att avdragets storlek blir beroende
av vederbörandes inkomster. Därmed
har jag inte sagt att man är ute för att
få avdrag, men man skapar ingalunda
någon jämlikhet mellan dem som skall

ge sådana gåvor inom organisationerna.
Framför allt av dessa skäl, herr talman,
stöder jag utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkterna 1—3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
1)—3) i utskottets betänkande nr
24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Sundin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 107 ja och 72
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

Punkten 5

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
5) i utskottets betänkande nr 24,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Sundin in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 76
nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Missbruk av s. k. T-sprit

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 27, med anledning av motioner
beträffande missbruk av s. k. Tsprit.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Missbruk av s. k. T-sprit

Fru EKROTH (s):

Herr talman! Motionen av fru Sundström
och mig har i första hand sin
upprinnelse i julfesten för hemlösa i
Stockholm, som blottade åtskilliga problem
inte minst med missbruk av Tsprit.
Redan tidigare hade man på känn
att T-spriten var begärlig för många,
varför händelserna i Stockholm bara
bekräftade att problemet är mycket allvarligt.
Så sent som i gårdagens tidningar
kunde man i en braskande rubrik
läsa: »Fredrik dog av T-sprit». I
allmänhet hittas de döda i rivningshus,
skyddsrum, bunkrar eller avlägset
belägna skrymslen i parker och bergsområden.

Många olyckligt lottade människor
berusar sig med T-sprit därför att den
är billig och därför att den ger bättre
ruseffekt, då man själv kan bestämma
alkoholhalten. Jämfört med de tidigare
spritsorterna blå- respektive rödsprit
har det genom T-spriten blivit betydligt
enklare för missbrukarna att köpa
en billig och utan reningsförfarande
förhållandevis aptitlig alkoholstark
dryck.

T-spriten har en förödande verkan
på de människor som använder den;
den förstör dem mycket snabbt, och
ingen känd väg finns väl i dag till rehabilitering.
Det tillförda bittermedlet saknar
praktiskt taget betydelse, en del av
missbrukarna anser t. o. m. att bitrex
har gett T-spriten en friskare och starkare
smak.

De nykterhetsvårdande myndigheterna
har den uppfattningen att vanedrinkare
av T-sprit är i sämre kondition
än någon annan grupp av alkoholmissbrukare
och att deras arbetsresultat
och uthållighet ligger väsentligt under
genomsnittet för andra missbrukare.

Av en enkätundersökning som kontrollstyrelsen
gjorde tillsammans med
socialstyrelsen 1967 rörande förtäring
av T-sprit visade det sig, att det mestadels
är det med sociala anpassnings -

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Interpellation ang. utredning rörande en allmän försvarsplikt omfattande både män

och kvinnor

och bostadsproblem belastade klientelet
som utnyttjar T-sprit i berusningssyfte.
Det verkar vidare som om man
dricker mera ogenerat än tidigare.

Försäljningsställena för T-sprit är
många, men mest betyder bensinstationerna
för denna grupp av människor.
Vid besök på en bensinstation märks
inte deras i allmänhet dåliga klädsel
på samma sätt som i en affär, och där
blir de mottagna på ett annat och enklare
sätt. Men påpekas bör att problemen
med T-spriten ingalunda är knutna
till Stockholm. Man finner dem lite
varstans i landet.

Med tanke på den uppenbara fara
som hotar dessa människor har vår motion
tillkommit för att skydda dem, och
det är också därför som vi bär hemställt
om en undersökning av förutsättningarna
för att genom licensförfarande
begränsa tillgången till T-sprit.
Vi hade hoppats att detta skulle vara
ett medel att skydda missbrukare från
en så utomordentlig fara som T-spriten
innebär och att man därmed skulle
hjälpa till att rädda liv.

Vi bär fått avslag på vår motion. Vi
är också väl medvetna om att dessa
framkomstvägar är svåra men dock inte
oöverkomliga.

Herr talman! Med vetskap om att det
redan är mycket på gång mot missbruk
och att T-sprit enligt tidningarna kan
ge antabuseffekt bär jag inget yrkande,
men jag hoppas att alla ansträngningar
kommer att göras för en bättre tingens
ordning på detta område.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets betänkande nr
28, med anledning av motioner beträffande
skatt på utlandsresor; och

första lagutskottets utlåtande nr 24, i

anledning av motioner om ersättning
för skada vid lämnande av hjälp i samband
med trafikolycka.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtande hemställt.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kammarens
sammanträde onsdagen den 16
innevarande april.

§ 10

Interpellation ang. utredning rörande en
allmän försvarsplikt omfattande både
män och kvinnor

Ordet lämnades på begäran till

Fru KRISTENSSON (m), som yttrade:

Herr talman! Viljan att försvara vårt
land om så skulle visa sig nödvändigt
även med väpnat motstånd bärs upp av
praktiskt taget hela svenska folket. Denna
vilja finner man såväl hos gamla som
unga, hos män som kvinnor. Den allmänna
värnplikten i dess nuvarande utformning
omfattar emellertid i princip
endast den vuxna manliga befolkningen
och innebär att varje vapenför man
skall bibringas soldatutbildning.

En sådan begränsning framstår numera
som otidsenlig. Män och kvinnor
måste i dag anses ha lika stor rätt och
skyldighet att deltaga i lösandet av
olika samhällsfrågor. Ingen torde bestrida
att frågan om vårt lands försvar
är en samhällsfråga av grundläggande
betydelse för hela vårt folk. Det är därför
naturligt att krav framförts från allt
flera håll att kvinnor i ökad utsträckning
skall kunna engageras i försvaret.

Chefen för flygvapnet har för sin del
föreslagit att kvinnor skall kunna engageras
inom krigsmaktens fredsorganisation
i militära befattningar. Detta ser

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

jag som ett steg i rätt riktning. Enligt
min mening är tiden emellertid nu mogen
att undersöka om inte också kvinnor
kan inplaceras i krigsorganisationen
och om inte värnplikten för män
skulle utbytas mot en allmän försvarsplikt
för både män och kvinnor.

Det måste vara av värde att kunna utnyttja
de lämpligaste bland både män
och kvinnor för tjänstgöring i försvaret.
Detta ligger helt i linje med kravet
på en förstärkning av försvarets kvalitet.
Utgångspunkten för en dylik allmän
försvarsplikt måste därvid vara att
alla funktioner — de må fullgöras inom
krigsmakten eller inom totalförsvaret i
övrigt — är av lika värde även om de
kräver olika utbildning i fredstid och
olika mått av fysisk anspänning i krigstid.

Ett väsentigt syfte med en övergång
från nuvarande värnplikt till en allmän
försvarsplikt måste vara att därmed
också öka krigsmaktens och totalförsvarets
effektivitet. Skall så kunna ske,
måste tiden för utbildningen såväl inom
krigsmakten som inom övriga totalförsvarsfunktioner
differentieras efter
krigsplaceringens art och kan givetvis
variera från nuvarande längsta värnpliktsutbildningstid
till några veckor
men bör endast styras av det krav som
den faktiska krigsplaceringsuppgiften
ställer.

Eftersom det moderna kriget är totalt
och skär rakt igenom samhället, är det
naturligt att samtliga vuxna medborgare
krigsplaceras i olika funktioner inom
totalförsvaret. Den nu pågående
översynen av värnpliktsutbildningen
med sikte på en större differentiering av
utbildningen efter de olika militära
funktionernas krav är ett steg i rätt
riktning. Målsättningen för denna utredning
är dock enligt min mening alltför
begräsad. Jag anser nu tiden vara
inne för en diskussion om införande av
en allmän försvarsplikt omfattande både
män och kvinnor med målsättning att
därvid öka försvarets effektivitet.

Interpellation ang. fisket i Östersjön

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet överväga att tillsätta
en parlamentarisk utredning för
att undersöka möjligheten att genomföra
en allmän försvarsplikt omfattande
både män och kvinnor och möjligheten
att differentiera utbildningstiden för
olika funktioner inom totalförsvaret efter
de behov som krigsplaceringsuppgiften
ställer?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. fisket i Östersjön

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep),
som yttrade:

Herr talman! Trots att lönsamheten
inom fiskerinäringen på senare tid har
minskat, har konkurrensen om fiskebeståndet
i Östersjön blivit allt hårdare.
Redan nu är situationen mycket besvärlig
när det gäller tillgången på vissa
fisksorter, främst lax. På längre sikt
kan utvecklingen leda till en direkt
katastrofsituation, om man inte vidtar
förebyggande åtgärder.

Förhållandena sammanhänger med
den utveckling som fisket genomgått i
alla länder runt Östersjön. Yrkesfiskarna
har övergått från kustfiske med
mindre båtar till havsfiske med trålare.
Båtarna har också utrustats med effektivare
redskap, varigenom fisket blivit
allt intensivare. Fångstmängderna har
ökat trots att antalet yrkesfiskare har
gått tillbaka.

Med ett intensifierat fiske följer alltid
risker för att fiskbeståndet i de
mest använda fiskevattnen tunnas ut.

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

Interpellation ang. fisket i Östersjön

I Östersjön har så också redan skett i
vissa avseenden. Det har exempelvis
klarlagts, att medelvikten på den fångade
laxen under 1960-talet har minskat
från sex till tre kilo. Den lax som utplanteras
fångas numera ofta redan vid
ett års ålder, d. v. s. innan den har hunnit
gå upp i älvarna och till lekplatserna.

Torsken och strömmingen verkar hittills
inte ha drabbats lika hårt av utfiskningen
som laxen. Några bestämda uppgifter
på denna punkt torde dock inte
gå att få fram, innan de undersökningar
om fiskbeståndet och dess utveckling
som pågår blir klara. Särskilt om laxbeståndet
tunnas ut ytterligare, finns
uppenbarligen risk för att även andra
fisksorter kommer i farozonen.

Som nämnts sker förnyelsen av laxbeståndet
redan nu i betydande utsträckning
genom utplantering. Då de
största fiskodlingarna är belägna i vårt
land, drar Sverige en betydligt större
andel av kostnaden för utplanteringen
än vad som svarar mot svenska fiskares
andel av fångsten.

Från fiskenäringen har man vid flera
tillfällen gett uttryck för uppfattningen,
att kraftigare åtgärder måste vidtas för
att skydda fiskbeståndet i Östersjön genom
bl. a. en inernationell överenskommelse
om förbud mot laxfiske under
vissa delar av året. Det är också önskvärt,
att man kan få en rimligare fördelning
av kostnaderna för laxproduktionen
mellan de laxfiskande länderna.

Åtgärder behöver dessutom vidtas mot
bl. a. den osunda konkurrens om fiskeplatserna
som nu förekommer mellan
båtar från olika länder. Det tycks t. ex.
ha blivit mycket vanligt, att fiskebåtar
från andra länder pejlar svenska båtars
position per radio och därefter omedelbart
söker upp den svenska båtens fiskeplats,
om det av radiotrafiken framgår,
att fångstmöjligheterna verkar
gynnsamma på den svenska båtens plats.
De svenska fiskelagen ser sig därigenom
vid vissa tillfällen tvingade att an -

vända radion så litet som möjligt med
de olägenheter detta medför.

Förbättringar i dessa avseenden kan
inte åstadkommas utan att man träffar
överenskommelser mellan alla länder,
som bedriver fiske i Östersjön. Lättast
torde detta förverkligas, om man får till
stånd en allmän överläggning om fisket
i Östersjön mellan de berörda länderna.

Med hänvisning till vad som anförts i
interpellationen hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet få
ställa följande fråga:

Vill statsrådet ta initiativ till en allmän
överläggning mellan berörda länder
angående förutsättningarna för att trygga
fiskbeståndet och få till stånd en
gemensam reglering av fisket i Östersjön? Denna

anhållan bordlädes.

§ 12

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets memorial och
utlåtande:

nr 18, i anledning av granskning av
statsrådsprotokollen, och

nr 19, i anledning av motioner om åtgärder
mot pornografi;

statsutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
utgifterna för budgetåret 1969/70
inom försvarsdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av motioner om
statligt kreditstöd vid förvärv av skogsmark,
m. m.,

nr 8, i anledning av motioner om
statlig kreditgaranti för deltidsjordbruk,

och

nr 9, i anledning av motioner om åtgärder
för att åstadkomma bärkraftiga
och effektiva familjejordbruk.

Fredagen den 11 april 1969

Nr 16

§ 13

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 106, i anledning av motion angående
hyressättningen för inackorderingsrum
m. m.;

nr 107, i anledning av motion om
tvångsförvaltning av bostadsfastighet i
vissa fall;

nr 112, i anledning av motioner om
förbud mot ofullständig prisangivelse;
och

nr 113, i anledning av dels motioner
angående ökat konsumentinflytande vid
stadsplanering m. m., dels motioner angående
samhällsplaneringen i viss del,
dels ock motioner angående beaktande
vid stads- och byggnadsplanering av
behovet av friluftsliv.

§ 14

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 52, angående lärarutbildning för
folkhögskolan m. m.,

nr 63, med förslag om införande av
enhetlig kommunbeteckning, m. m.,
nr 66, angående avskaffande av almanacksprivilegiet
m. m.,

nr 76, med förslag till lag om begränsning
av samhällsstöd vid arbetskonflikt,
m. m.,

nr 78, med förslag till lag om vissa
sanktioner mot Rhodesia m. m.,

nr 79, om vissa pensionsfrågor, m. m.,
nr 84, med förslag till lag om ändring
i lagen den 14 september 1944 (nr 705)
om aktiebolag,

nr 89, med anledning av ändrad fördelning
av ärendena mellan statsdepartementen,

nr 91, med förslag till lag om ändring
i lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt,

nr 92, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 26 juli 1947

(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt,
nr 98, angående upphävande av förordningen
den 8 maj 1942 (nr 341) med
vissa bestämmelser angående nötboskapsaveln,
och

nr 103, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om ändring i kommunindelningen.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 15

Anmäldes följande motioner:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 31, angående forskarutbildning
och forskarkarriär m. m., motionerna: nr

1131, av herr Holmberg m.fl,
nr 1132, av herr Källstad m.fl.,
nr 1133, av fröken Ljungberg och herr
Oskarson,

nr 1134, av herr Mattsson m.fl.,
nr 1135, av herr Nordstrandh,
nr 1136, av herr Nordstrandh,
nr 1137, av herr Nordstrandh,
nr 1138, av herr Nordstrandh m. fl.,
och

nr 1139, av fru Ryding och herr Hermansson;
samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 44, med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken m. m., motionerna: nr

1140, av herr Dockered,
nr 1141, av herr Dockered,
nr 1142, av herrar Dockered och
Magnusson i Nennesholm,

nr 1143, av herr Elmstedt m. fl.,
nr 1144, av herr Enarsson m. fl.,
nr 1145, av herr Eriksson i Arvika,
nr 1146, av herr Eriksson i Arvika,
nr 1147, av fru Kristensson m.fl.,
nr 1148, av herrar Oskarson och
Magnusson i Borås,

nr 1149, av herr Sjöholm m.fl.,
nr 1150, av herr Wiklund i Stockholm,

Nr 16

Fredagen den 11 april 1969

nr 1151, av herrar Wiklund i Stockholm
och Eriksson i Arvika, samt

nr 1152, av herr Hedlund m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 16

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
11—16 april 1969 för officiellt besök i
Rumänien.

Stockholm den 10 april 1969

Torsten Nilsson

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhålles om tjänstledighet under
tiden 13—31 maj 1969 för fullgörande
av militärtjänst i mobiliseringsbefattning.

Stockholm den 11 april 1969

Hans Wachtmeister

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 17

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Sjöholm (fp), till statsrådet fru
Odhnoff angående åtgärder mot olyckor
föranledda av vätgasballonger,

herr Lindkvist (s), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
tidpunkten för informationsutredningens
framläggande av förslag om
ökad samhällsinformation, och

herr Wiklund i Stockholm (fp), till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående tidpunkten för
framläggandet av proposition om förbud
mot spritreklam.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.44.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 69
914268