Nr 16 ANDRA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 16 ANDRA KAMMAREN 1968

2—5 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 2 april

Sid.

Meddelande om enkla frågor av:

herr Wennerfors (h) ang. förfarandet vid rekvisition av helikopter

för ambulans- och räddningsflygningar...................... 8

herr Westberg (fp) ang. åtgärder för att avhjälpa tjälskador...... 8

herr Westberg (fp) ang. kompensation för inkomstbortfall på grund
av ofarbara vägar......................................... 8

Onsdagen den 3 april

Forskning angående ungdomens situation i samhället.............. 9

Förläggande till Östersund av 1976 års olympiska vinterspel........ 13

Utgifterna på driftbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde:

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen

till vägunderhåll och vägbyggnader samt diverse ändamål........ 18

Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader............. 41

Trafiksäkerhetsforskning..................................... 45

Allmän översikt över beräkningen av anslagen till sjöfartsverket

m. m. Anslagen till sjöfartsverkets verksamhet................. 46

Transportnämnden: Förvaltningskostnader..................... 55

Ersättning till statens järnvägar för drift av icke lönsamma järnvägslinjer
................................................. 56

Ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma busslinjer . 57

En allmän förskola ........................................... 62

Vissa byggnadsarbeten vid universiteten m. m.................... 71

Ändrade principer för inkomstbeskattningen av fiskare............ 73

Indexreglering av ingångsvärde m. m. vid beräkning av utskiftnings skatt

..................................................... 77

1—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 16

Nr 16

Innehåll

Sid.

Penning- och valutapolitiken .................................. 79

Användande av riksbankens vinst för år 1967.................... 87

Studiesociala förmåner vid korrespondensstudier och vid lokal vuxenutbildning
................................................. 89

Belysningsanordningar för traktorer och motorredskap, m. m....... 93

Obligatorisk kommunal bostadsförmedling....................... 94

Åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga och effektiva familj ej ordbruk 95

Kreditgarantier till deltidsj ordbrukare........................... 104

Måltider för gamla och handikappade inom skolbespisningen....... 110

Åtgärder mot den ökande brottsligheten......................... 111

Nyttiggörande av hushålls- och industriavfall.................... 113

Interpellationer av:

herr Lothigius (h) ang. internationellt samarbete till förhindrande

av luftföroreningar ....................................... 114

fru Ryding (vpk) ang. lagstiftning om permitteringslön och avgångsvederlag
................................................. 114

Utsträckt motionstid ....... 115

Meddelande om enkel fråga av herr Nordstrandh (h) ang. den ökade
skuldsättningen i anledning av studiemedelssystemet............ 116

Torgdagen den 4 april

Svar på fråga av herr Ståhl (fp) ang. åtgärder för att avhjälpa tjäl- och

översvämningsskador i Värmland............................. 116

Meddelande om erikel fråga av herr Josefson i Arrie (ep) ang. dispensen
från vissa bestämmelser om långa fordon och fordonskombinationer 120

Fredagen den 5 april

Svar på interpellationer av:

herr Eliasson i Sundborn (ep) ang. statligt ekonomiskt stöd till ex tensiv

betesdrift ............... 121

herr Grebäck (ep) ang. den s. k. svartlistningen av fiskevatten..... 129

Svar på interpellation av herr Ringaby (h) ang. avrundningen av månadsbelopp
för folkpension och på fråga av herr Gomér (ep) i samma
ämne................................................. 131

Svar på interpellation av herr Börjesson i Falköping (ep) ang. de

arbetslösas ställning inom den allmänna försäkringen............ 132

Interpellation av herr Wiklund i Stockholm ang. åtgärder för att förbättra
ordningen vid tunnelbanestationer i Stockholm........... 133

Utsträckt motionstid ......................................... 135

Innehåll

Nr 16

Sid.

Meddelande om enkla frågor av:

herr Wennerfors (h) ang. klassificeringssystemet för skolbibliotek.. 135

herr Wennerfors (h) ang. samhällsorgans utsändande av handlingar
innehållande uppgifter om personliga förhållanden............ 135

herr Wennerfors (h) ang. beställningen av biljetter för statliga
t j änsteresor........: -..................................... 135

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 3 april • .. <

Statsutskottets memorial nr 62, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till bidrag till de handikappades kulturella
verksamhet........................................._______ 9

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 13, om varudeklaration för

tandkräm............................................... 9

— nr 14, om forskning angående ungdomens situation i samhället... 9

— nr 15, om förläggande till Östersund av 1976 års olympiska vinterspel
...................................................... 13

— nr 16, ang. kontroll av bilhandel och bilreparationer............ 17

Statsutskottets utlåtande nr 6, rörande utgifterna på driftbudgeten

inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde...... 17

— nr 50, ang. ökning av garantin för exportkredit................ 61

— nr 51, ang. godkännande av uppgörelse om ändring av överenskom melsen

med Finland angående betalning av vissa till Finland lämnade
svenska krediter...................................... 61

— nr 53, om undervisningen i miljövård samt om undervisning och utbildning
i miljöfrågor....................................... 61

— nr 54, om komplettering av skolbetyg........................ 61

— nr 55, om en allmän förskola .............................. 62

— nr 56, om anpassning av skrivundervisningen till datatekniken... 71

— nr 57, ang. vissa byggnadsarbeten vid universiteten m. m........ 71

— memorial nr 58, ang. överlämnande till jordbruksutskottet av två

till statsutskottet hänvisade motioner........................ 73

Bevillningsutskottets betänkande nr 24, om ändrade principer för inkomstbeskattningen
av fiskare.............................. 73

— nr 30, om indexreglering av ingångsvärde m. m. vid beräkning av

utskiftningsskatt.......................................... 77

— nr 33, om rätt för yrkesfiskare att avgiftsfritt införa vissa varor... 79

— nr 34, ang. begränsning av rätten till avdrag för reklamutgifter... 79

Bankoutskottets utlåtande nr 20, ang. verkställd granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning............ 79

— memorial nr 21, ang. användande av riksbankens vinst för år 1967 87

— nr 22, om kostnadsfritt tillhandahållande av broschyren »Sveriges

riksdag».................................................. gg

Första lagutskottets utlåtande nr 20, om domstolsmässig prövning av

rättsfrågor i förvaltningen.................................. 89

— nr 21, om ersättning åt enskild för kostnad i förvaltningsförfarande 89

Nr 16

Innehåll

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 19, ang. studiesociala förmåner vid

korrespondensstudier och vid lokal vuxenutbildning........... 89

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30, ang. dels belysningsanordningar
för traktorer och motorredskap, dels placeringen av huvudstrålkastare
på plogfordon...................................... 93

— nr 31, ang. straffet för nedskräpning......................... 93

— nr 32, om obligatorisk kommunal bostadsförmedling........... 94

— nr 33, ang. avgiften för kontrollbesiktning av motorfordon....... 95

Jordbruksutskottets utlåtande nr 11, ang. åtgärder för att åstadkomma

bärkraftiga och effektiva familjejordbruk..................... 95

— nr 12, ang. statligt stöd för kombinerat jord- och skogsbruk, m. m. 104

— nr 13, ang. kreditgarantier till deltidsj ordbrukare.............. 104

— nr 14, ang. anpassning av jordbrukets rationaliseringsstöd till konjunkturläget.
............................................. no

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 18, om måltider för gamla

och handikappade inom skolbespisningen..................... 110

— nr 19, om åtgärder mot den ökande brottsligheten.............. 111

— nr 20, om utredning angående nyttiggörande av hushålls- och

industriavfall.............................................. 113

Tisdagen den 2 april 1968

Nr 16

Tisdagen den 2 april

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 22 nästlidne
mars.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herrar
Gustavsson i Ängelholm och Eskilsson
enligt till kammaren inkomna läkarintyg
vore sjukskrivna, herr Gustavsson
i Ängelholm under tiden den 2—
den 6 innevarande april och herr Eskilsson
under tiden den 30 nästlidne
mars—den 5 april.

Herrar Gustavsson i Ängelholm och
Eskilsson beviljades erforderlig ledighet
från riksdagsgöromålen.

§ 3

Herr talmannen meddelade, att herr
Persson i Skänninge, som vid kammarens
sammanträde den 20 nästlidne
mars beviljats ledighet på grund av
sjukdom under tiden den 16 mars—den
7 innevarande april, och herr Werbro,
som vid kammarens sammanträde den
27 mars beviljats ledighet på grund av
sjukdom under tiden den 27 mars—den
5 april, åter intagit sina platser i kammaren,
herr Persson i Skänninge från
och med den 30 mars och herr Werbro
från och med denna dag.

§ 4

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 1026—1028.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
6, 50, 51 och 53—58, bevillningsutskot -

tets betänkanden nr 24, 30, 33 och 34,
bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 20—22, första lagutskottets utlåtanden
nr 20 och 21, andra lagutskottets
utlåtande nr 19, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 30—33, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 11—14 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 18—20.

§ 6

Föredrogs den av herr Gustavsson i
Alvesta (ep) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena angående
det svenska utrikesdepartementets åtgärder
för att skapa förutsättningar för
förhandlingar om fred i Vietnam.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
memorial nr 62, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
anslag för budgetåret 1968/69 till Bidrag
till de handikappades kulturella
verksamhet.

§ 8

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; -

Nr 16

Tisdagen den 2 april 1968

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1968/69 till vissa allmänna kultur- och
bildningsändamål samt internationelltkulturellt
samarbete jämte motioner;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1968/69 till byggnadsarbeten för
vissa kulturändamål;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1968/69 till studiesociala ändamål jämte
motioner; och

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nordiskt institut
för samhällsplanering; samt
från andra lagutskottet:
nr 126, i anledning av motioner angående
den frivilliga yrkesskadeförsäkringen;
och

nr 127, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den
30 juni 1944 (nr 461), jämte i ämnet
väckt motion.

§ 9

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 77, med förslag till förordning om
allmän arbetsgivaravgift, m. in.,

nr 81, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., samt
nr 86, med förslag till förordning om
rätt för Konungen att medge tull- och
skattefrihet m. m. för anläggning som
uppföres vid rikets gräns, m. in.

: 1 DeSsa propositioner bordlädes.

§ 10

Anmäldes fpljande motioner:
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition.
nr 41, angående vissa frågor om
hjälpmedel för handikappade, motionerna: -

nr 1029, av herr
nr 1030, av herr Hamrin i Kalmar
in. fl.,

nr 1031, av herrar Lindkvist och Arvidson,

nr 1032, av fröken Ljungberg m. fl.,
nr 1033, av fru Marklund m. fl.,
nr 1034, av herrar Mattsson och
Dockered,

nr 1035, av herr Mellqvist,
nr 1036, av herr Persson i Heden
in. fl., och

nr 1037, av fröken Wetterström;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 42. om ökat ekonomiskt stöd
åt barnfamiljer, motionerna:
nr 1038, av herr
nr 1039, av herr Bohman m. fl.,
nr 1040, av herrar Hedlund och
Wedén,

nr 1041, av herr Hermansson m.fl.,
och

nr 1042, av herr Larsson i öskeviksby
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 45, angående rikskonserter
m. m., motionerna:

nr 1043, av herr
nr 1044, av herr Jansson,
nr 1045, av herr Jansson m.fl., och
nr 1046, av herr Nordstrandh m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående införande av
färgtelevision m. in., motionerna:

nr 1047, av herr andre vice talmannen
Cassel och fru Sundberg,

nr 1048, av herr Wedén m. fl.; och
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 54, med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m., motionen nr 1049,
av herr Nordgren;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 55, angående fortsatt valutareglering,
motionerna:

nr 1050, av herr Bengtson i Solna
in. fl., och

nr 1051, av herrar Ståhl och Antby;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 57, med förslag till lag om

Tisdagen den 2 april 1968

Nr 16

ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m., motionen nr 1052, av fru Sundberg
och herr Nilsson i Bästekille;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 58, angående statsbidrag till
byamännen i Vitsaniemi by för bestridande
av rättegångskostnad, motionen
nr 1053, av fru Marklund och herr Lorentzon; i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 60, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring, m. m.,
motionerna:

nr 1054, av herr Jonsson, och
nr 1055, av herr Åkerlind och fru
Sundberg;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 61, angående riktlinjer för
företagareföreningarnas organisation
och verksamhet, m. m., motionerna:

nr 1056, av herr Andersson i Örebro
in. fl.,

nr 1057, av herrar Larsson i Norderön
och Jönsson i Ingemarsgården,

nr 1058, av herrar Larsson i Norderön
och Jönsson i Ingemarsgården,

nr 1059, av herrar Nilsson i Agnäs
och Fridolfsson i Stockholm,

nr 1060, av herr Nordgren m. fl.,
nr 1061, av herr Nordgren in. fl.,
nr 1062, av herr Nyström m. fl.,
nr 1063, av herr Thglén m. fl., och
nr 1064, av herr Thglén m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 62, angående organisationen
av den statliga publiceringsverksamheten,
motionerna:

nr 1065, av herr Berglund in. fl.,
nr 1066, av herr Bohman m. fl., och
nr 1067, av herrar Sjönell och Börjesson
i Falköping;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 63, angående organisation av
ett läromedelsförlag, motionerna:

nr 1068, av herr Bohman m. fl., och
nr 1069, av herrar Wedén och Hedlund; i

anledning av Kungl. Maj :ts propo -

sition nr 64, angående skolans arbetstider,
motionerna:

nr 1070, av herr Källstad och fru
Frsenkel,

nr 1071, av herr Nilsson i Tvärålund,
nr 1072, av herrar Turesson och
Nordstrandh, och

nr 1073, av herr

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 65, angående anslag till klassoch
ämneslärarutbildning m. m. för
budgetåret 1968/69, motionerna:

nr 1074, av fru Nettelbrandt och herr
Hamrin i Kalmar,

nr 1075, av herr Nordstrandh,
nr 1076, av herr Nordstrandh,
nr 1077, av herr Nordstrandh,
nr 1078, av herr Nordstrandh och fru
Sundberg,

nr 1079, av herr Nordstrandh m. fl.,
och

nr 1080, av fru Rgding in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 66, angående vidareutbildning
av sjuksköterskor m. m., motionerna:
nr 1081, av fru Kristensson m. fl.,
nr 1082, av fru Kristensson m. fl.,
nr 1083, av herr Källstad m. fl.,
nr 1084, av herr Nordstrandh m. fl.,
och

nr 1085, av herr Wennerfors;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 67, angående undervisning för
utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter
i Sverige, motionerna:

nr 1086, av herrar Björkman och
Nordstrandh,

nr 1087, av fru Frsenkel och herr
Norrby,

nr 1088, av fru Frsenkel och herr
Norrby,

nr 1089, av herrar Mattsson och
Dockered,

nr 1090, av herrar Nordstrandh och
Werner, och

nr 1091, av herr Nordstrandh in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 74, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 6 §§
lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

socialhjälp, motionen nr 1092, av herr
Wiklund i Stockholm;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 105, angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1967/68, motionerna:
nr 1093, av herrar Antby och Åberg,
nr 1094, av herrar Börjesson i Falköping
och Gomér, och

nr 1095, av herr Hedin m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 107, angående organisation
m. m. av försvarets materielförvaltning
i central instans m. m., motionen nr
1096, av herrar Göransson och Wennerfors;
samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 108, med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret
1968/69, motionen nr 1097, av herrar
Jonasson och Dockered.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Wennerfors (h), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående förfarandet vid
rekvisition av helikopter för ambulansoch
räddningsflygningar,

herr Westberg (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder för att
avhjälpa tjälskador, samt
herr Westberg (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående kompensation för
inkomstbortfall på grund av ofarbara
vägar.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.15.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 3 april

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 26
nästlidne mars.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 3—5 april
för deltagande i sammanträde med

Europarådets teknologiska kommitté i
Paris.

Stockholm den 2 april 1968

Sven Gustafson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 3

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
å bordet vilande proposition nr 77, med
förslag till förordning om allmän arbetsgivaravgift,
m. m., hänvisades pro -

Onsdagen den 3 april 1968 Nr 16

Forskning angående ungdomens situation i samhället

positionen, såvitt avsåg statsbidrag för
allmän arbetsgivaravgift vid statsunderstödd
verksamhet, till statsutskottet och
i övrigt till bevillningsutskottet.

Vidare föredrogs var efter annan och
hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner: nr

81, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., samt

nr 86, med förslag till förordning om
rätt för Konungen att medge tull- och
skattefrihet in. m. för anläggning som
uppföres vid rikets gräns, m. m.

§ 4

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr
1029—1048;

till bankoutskottet motionerna nr
1049—1051;

till bevillningsutskottet motionen nr
1052;

till jordbruksutskottet motionen nr
1053;

till lagutskott motionerna nr 1054 och
1055;

till statsutskottet motionerna nr
1056—1091;

till lagutskott motionen nr 1092;

till bevillningsutskottet motionen nr
1093;

till jordbruksutskottet motionerna nr
1094 och 1095; samt

till statsutskottet motionerna nr 1096
och 1097.

§ 5

Föredrogs statsutskottets memorial nr
62, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1968/69 till bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet.

Kammaren, som på framställd proposition
biföll utskottets hemställan om
ärendets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, godkände
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela, att gemensam
omröstning avseende frågan i den nu
godkända voteringspropositionen kommer
att anställas vid början av kamrarnas
sammanträden onsdagen den 17 innevarande
april.

§ 6

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av
motioner om varudeklaration för tandkräm.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Forskning angående ungdomens
situation i samhället

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning
av motioner om forskning angående
ungdomens situation i samhället.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:734 av fru Nilsson m. fl. och 11:625
av herrar Boo och Larsson i Borrby
hemställdes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om åtgärder
för en grundläggande och fortgående
forskning om ungdomens situation
i samhället i det syfte som angivits
i motionerna.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:734 och 11:625
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Gustaf Peterson (fp) och Axel
Kristiansson (ep), fru Hultell (h), her -

1* — Andra kammarens protokoll 196S. Nr 16

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Forskning angående ungdomens situation

rar Kilsmo (fp), Ernst Olsson (ep),
Hamrin i Kalmar (fp), Larsson i Borrby
(ep), Johansson i Växjö (ep) och
Nilsson i Agnäs (h) samt fru Frsenkel
(fp), vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:734 och 11:625
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om åtgärder för en grundläggande
och fortgående forskning om ungdomens
situation i samhället i det syfte
som angivits i motionerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag har vid många tillfällen
haft anledning att inleda anföranden
om allmänna beredningsutskottets
utlåtanden med att beklaga deras
placering på föredragningslistan. Som
en logisk följd vill jag i dag uttala
min tillfredsställelse över den plats,
som allmänna beredningsutskottets utlåtanden
fått på dagens föredragningslista.

Det måste vara samhällets självklara
uppgift att skapa gynnsamma förutsättningar
för medborgarnas utveckling.
Lika självklart är det emellertid inte
vilka medel samhället skall begagna sig
av för att uppnå detta syfte. Det är lätt
att påvisa att en förändrad teknisk och
social miljö kan medföra anpassningssvårigheter,
inte minst för ungdomen,
men hur och varför sådana uppstår är
inte lika lätt att bedöma. Det är mot
denna bakgrund som utskottet i förevarande
utlåtande haft att behandla motionen
II: 625, i vilken föreslås att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om åtgärder för en grundläggande
och fortgående forskning om
ungdomens situation i samhället.

Detta yrkande har ställts mot samma
bakgrund och av samma motionärer sedan
år 1962. Allmänna beredningsutskottets
majoritet har i anledning härav
varje år föreslagit att man borde invän -

i samhället

ta 1962 års ungdomsutredning, som enligt
utskotts- och även riksdagsmajoritetens
mening haft i uppdrag att ange
lösningar i detta avseende. När denna
utredning nu slutförts visar det sig
emellertid att den inte haft denna uppgift.

Fru Eriksson i Stockholm lovade vid
fjolårets debatt att man inte mera skulle
avvisa de aktuella motionsyrkandena
under hänvisning till 1962 års ungdomsutredning,
och det löftet har man
hållit i utskottet, sedan det nu visat sig
att utredningen inte löst denna fråga
och sannolikt inte heller haft i uppdrag
att lösa den. Motionärernas farhågor har
alltså på denna punkt blivit helt besannade.

Nu väljer utskottsmajoriteten, i stället
för att ställa förväntningar på 1962 års
ungdomsutredning som bakgrund för
sitt avstyrkande av motionen, att göra
upp en lista över åtgärder, som kan tänkas
vara besläktade med motionärernas
syftemål. Den omfattar bl. a. »Örebroprojektet»,
vissa studier vid Göteborgs
universitet, »Metropolitan-projektet»,
studier beträffande storstadsungdomarnas
uppfattning om könsroller och en
lång och pretentiös uppräkning av vissa
studier av ungdomens beteendemönster
i grundskolan. Det saknas dock uppgifter
om var, hur eller i vilken omfattning
dessa studier bedrivs.

Jag vill inte på något sätt undervärdera
dessa insatser och de undersökningar
som pågår. De har över lag samma
ambition och syfte som det som avses
i motionen. Det har emellertid under
föredragningar i utskottet framkommit
dels att det inte kan påstås att
någon sådan kontinuerlig och tvärvetenskaplig
forskning som motionerna
syftar till bedrivs, dels att de nu pågående
åtgärder som kan redovisas är i
mycket hög grad sporadiska och slumpartat
utvalda av enskilda forskare, dels
att det vore önskvärt att en sådan kontinuerlig
forskning som föreslås i motionen
kunde komma till stånd genom

Onsdagen den 3 april 1968 Nr 16

Forskning angående ungdomens situation i samhället

en beställning från samhället. Det har
också framkommit att det, om medel
ställdes till förfogande för sådana forskningsprojekt,
skulle vara lätt att få forskare
att åta sig dessa uppdrag och ägna
sig åt dessa uppgifter.

Det är mot denna bakgrund som vi
motionärer framhärdar. Våra önskemål
har ju också redovisats i den till utslcottsutlåtandet
fogade reservationen,
där det helt enkelt anhålles om vidgade
åtgärder för grundläggande och fortgående
forskning om ungdomens situation
i samhället. — Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Hamrin i Kalmar (fp), Dahlgren (ep),
Eriksson i Bäckmora (ep), Westberg
(fp), Andersson i Örebro (fp), Johansson
i Växjö (ep), Boo (ep), Lindberg
(ep) och Johansson i Skärstad (ep).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Vad var det de ledamöter
instämde i som nyss ropades upp av
herr talmannen? De kunde lika gärna
ha instämt i utskottets hemställan som
i herr Larssons i Borrby anförande, tv
i reservationen står ingenting annat än
att man tycker det är utomordentligt att
så mycket forskning är på gång. Man är
också glad över att mycket av den forskning
som satts i gång har verkställts
direkt på beställning för att det skall
kunna genomföras reformer på olika
områden.

I motionen står att man vill ha kontinuitet
i forskningen. Många av de ifrågavarande
projekten är ju av mycket
långvarig karaktär. Vi fick i utskottet
en redovisning för den klientelundersökning
som har pågått sju—åtta år eller
mer och som ännu inte är färdig.
Hur långvariga vill man egentligen att
utredningsuppdragen skall vara? Det är
väl snarare så att om utredningarna tar
alltför lång tid på sig, så blir det inte
möjligt att utnyttja resultaten i den aktuella
situationen.

Vi fick också en redovisning för en
del av den forskning som nu bedrivs
och vi fick veta hur den finansierades.
Det framgick att finansieringen till stor
de! skedde med anslag från Riksbankens
jubileumsfond. Vidare finns de
olika forskningsfonderna, vilka är knutna
till universiteten samt till rätt fria
forskare.

Det är väl ändå bara lusten att uttala
något självklart som gjort att man reserverat
sig. I reservationen står att åt
insatserna skall ges »den rätta målsättningen».
Det skulle då vara intressant
att få höra vad det är för fel på målsättningen
för de utredningsprojekt som
startats. Om man vill något speciellt bör
man ju tala om, vad som är det rätta.

Vi har, vid de många tillfällen vi diskuterat
denna fråga, kommit fram till
att om en forskare ger sig in på ett område,
så får man inte föreskriva för
denne forskare vad som är det rätta,
utan han skall ha frihet att tränga in i
problemen och dra sina egna slutsatser.
Materialet skall alltså självt tala. Därför
finner jag det mycket svagt att man
avgivit en reservation som inte på något
sätt skiljer sig från utskottsutlåtandet
— det står som sagt endast att åt
insatserna skall ges den rätta målsättningen.
Vi inom utskottsmajoriteten har
svårt att hålla fram några sådana pekpinnar
för forskarna. Jag förordar därför
bestämt att kammaren beslutar lämna
motionerna utan åtgärd. Motionerna
har väckts fyra gånger tidigare och behandlas
alltså nu för femte gången. Vi
inom utskottsmajoriteten hoppas att motionerna
därmed slutbehandlats, och
jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Borrby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag finner inte att fru
Eriksson i Stockholm kunnat styrka sitt
påstående att det skulle vara »mycket
svagt» att avge en reservation sådan
som den som fogats till utskottsutlåtan -

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Forskning angående ungdomens situation i samhället

det. Jag anser att omdömet passar bättre
på utskottsmajoritetens ställningstagande,
eftersom utskottsmajoriteten vid
de fyra tidigare tillfällena ställt förväntningar
på en utredning som inte
hade till uppdrag att utreda denna fråga.
När det sedan visar sig att man haft
fel hela tiden försöker man göra en uppräkning
av slumpartade projekt -— visserligen
inom samma ämnesområde —
men beträffande vilka det kan anses
klart styrkt att de inte syftar till de resultat
vi motionärer vill uppnå. Det är
att beklaga att man hela tiden har en
ambition att hålla tillbaka dessa förslag
som ändå — det vågar jag påstå, herr
talman — så småningom måste tillgodoses.
Jag vet inte om vi hade lyckats
bättre när det gäller att få igenom dessa
förslag om vi hade upprättat ett tjugopunktsprogram
på detta område.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har ingenting emot
det som står i motiveringen till reservationen.
Där skrivs att reservanterna
är nöjda med de exempel som i utskottsutlåtandet
lämnats på ett antal angelägna
forskningsprojekt. Reservanterna
konstaterar detta med tillfredsställelse
och uttalar att det är angeläget
med en samlad överblick på forskningsområdet
ö. s. v. I de styckena är reservanterna
alltså helt eniga med utskottsmajoriteten.

När herr Larsson i Borrby säger att
förslagen i de likalydande motionerna
så småningom kommer att resultera i
åtgärder, betyder det då, herr Larsson,
att ni kommer att betrakta varje nytt
forskningsprojekt, som startas, såsom
ett resultat av era motioner i detta ärende?
De projekt som hittills påbörjats
har ju mycket litet att göra med era
ansträngningar och har i allmänhet varit
knutna till aktuella problem. De bär
alltså startats utan påverkan av en så
diffus kläm som i denna reservation,
där det heter att riksdagen skall »an -

hålla om åtgärder för en grundläggande
och fortgående forskning om ungdomens
situation i samhället i det syfte
som angivits i motionerna».

Ni menar tydligen att den forskning
som nu pågår inte har den rätta målsättningen.
Det är egentligen på den
punkten jag skulle vilja höra vilken
åsikt herr Larsson har. Vad är det för
fel på den pågående forskningen och
vad skulle vara rätt? Är det inte riktigt
att undersöka de företeelser som existerar
och som det verkligen finns anledning
att undersöka, därför att reformer
av olika slag planeras? Är det något
ännu djupare som ligger i denna vaga
formulering, som kommit igen så envist
genom åren?

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag vill gärna säga några
ord för att förklara varför jag inte
anslutit mig till reservationen i denna
fråga. Dessa saker ligger mig varmt om
hjärtat, det kanske kammarens ledamöter
känner till. Men jag tror inte att
någon forskning hjälper så länge man
inte begriper att om vår generation inte
kan skapa en riktig atmosfär för unga
människor att växa upp i, kommer det
att fortsätta att gå utför mer och mer,
som det nu håller på att göra. Jag tycker
att frågan egentligen är ganska enkel.
Skulden till de nuvarande förhållanden
ligger hos varenda en i denna
kammare. Vi, som har kommit till mogen
ålder och skall representera folket,
får själva se till att vi skapar en riktig
atmosfär omkring oss.

Man kan visserligen statistiskt konstatera
ett och annat genom forskning,
men man kommer inte till roten med
problemen förrän de enskilda människorna
har klart för sig att de måste
ändra sig på väsentliga punkter. På
detta område regerar fortfarande stenåldersuppfattningar.

Herr talman! Det anförda är anledningen
till att jag inte intresserat mig
så mycket för denna forskning. Det spe -

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Förläggande till Östersund av 1976 års olympiska vinterspel

lar egentligen ganska liten roll om vi gärde emellertid votering, i anledning
får ett forskningsprojekt mer eller mind- varav efter given varsel följande votere-
ringsproposition upplästes och godkän des: -

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
frågar vad det är för fel på de
projekt som nu är på gång och vad vi
egentligen syftar till som är så annorlunda.
Jag vill svara att det — precis
som vi har skrivit i reservationen —
inte är något fel på dessa projekt. De är
säkert mycket förnämliga på sitt sätt,
men de är otillräckliga.

Vi har funnit stöd för denna bedömning
i de föredragningar som har förekommit
vid utskottsbehandlingen och
som klart har dokumenterat, att de
forskningsprojekt i detta ämne, som nu
är aktuella, emanerar från enskilda forskares
mera slumpartade initiativ och
syftar till att tillgodose deras speciella
intressen i högre grad än de intressen
som skulle kunna vara samhällets gemensamma.
Vad vi vill betona är just
vad dessa föredragningar har visat,
nämligen att detta svåra och stora ämnesområde
på längre sikt måste bli föremål
för en forskning, grundad på klara
beställningar av samhället. De människor
som sysslar med den måste kontinuerligt
kunna redovisa resultat från sitt
arbete utan att bara tänka på en avhandling
och därför behöva ta hänsyn till vad
olika intressenter i ämnet kan tycka om
denna avhandling. Det är på den punkten
våra uppfattningar skiljer sig.

Jag vidhåller, herr talman, min förhoppning
att en sådan uppläggning av
forskningen skall bli ett faktum så småningom,
även om vi inte nu lyckas
åstadkomma den motionsvägen.

Härmed var överläggningen slutad.

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspröpositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genöm
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Borrby begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 91
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Förläggande till Östersund av 1976 års
olympiska vinterspel

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av
motioner om förläggande till Östersund
av 1976 års olympiska vinterspel.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Detta är början på en
synnerligen stor fråga, och jag är mycket
glad åt att utskottet enhälligt har
tillstyrkt den motion som jag har skrivit
under. Jag känner emellertid ändå

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Förläggande till Östersund av 1976 års olympiska vinterspel

behov av — trots att vi har fått ett enhälligt
tillstyrkande i utskottet — att
säga några ord.

Jag vill då först börja med att tacka
vår ärade utskottsordförande, fru Nancy
Eriksson, för hennes stora intresse för
denna fråga och all den energi hon har
lagt ned på den. Jag vill också framhålla
att det är hennes förtjänst att vi
har fått tillfälle att fara till Jämtland
och få se de platser som kan komma
i fråga för dessa vinterspel, nämligen
Östersund, Åre och Hammarstrand. Vi
träffade många kommunalmän på dessa
platser, och det kan väl intygas att de
fört fram en mycket god idé. De har
även utfört ett mycket gott förberedelsearbete.
Vi fick också tillfälle att på ort
och ställe komma i kontakt med den
kommitté som hade besökt OS-tävlingarna
i Grenoble — detta sammanträffande
var det kanske inte minst viktiga.
De informationer vi fick där redan från
första stund — således i Åre, i Östersund
och i Hammarstrand — var mycket
goda, och detta bidrog säkert till att
temperaturen hos utskottets ledamöter
steg för varje timme.

De kommunalmän som tagit sig an
denna uppgift var rörande eniga och
såg med optimism fram emot ett beslut
om förläggande av 1976 års olympiska
vinterspel till Östersund. Det är
klart att ett sådant stort arrangemang
måste kosta oerhört mycket pengar; det
känner vi alla till. För att kunna täcka
kostnaderna måste därför Jämtlands län
begära hjälp av staten. Enligt den utredning
som har presterats skulle kostnaderna
komma att uppnå till 78,5 miljoner
kronor. Man begär 35 miljoner
kronor i bidrag från staten.

Motionärerna önskar i anledning därav
att en mera noggrann utredning företas,
och det är framför allt på grund
därav som man redan från början velat
koppla in riksdagen i ärendet, så att
frågan verkligen blir grundligt utredd.
Vi har funnit behov föreligga av ytterligare
upplysningar utöver dem som den

tidigare utredningen tagit med, bl. a. beträffande
den olympiska byn. En annan
sak är att det inte heller är klart utsagt
hur de anordningar, som kommer att
krävas för vinterspelens genomförande,
skall användas efter olympiaden.

Vi anser att detta är en fråga som
inte enbart berör Östersund eller Jämtlands
län, utan det är en hela rikets
angelägenhet, varför staten här bör träda
emellan. Vi vet också att Jämtlands
län är ett av de största utflyttningslänen,
varför arbetsmarknadsstyrelsen enligt
vår uppfattning bör ha möjligheter att
träda emellan och hjälpa till.

Förläggandet av de olympiska vinterspelen
till Jämtland kommer att ge god
PR för turismen i länet.

Samtliga instanser, till vilka ärendet
skickats på remiss, har tillstyrkt. Det
gäller såväl Sveriges olympiska kommitté
som Sveriges riksidrottsförbund,
Östersunds stad och landstinget. Det är
därför så mycket mera angeläget att jag
ännu en gång framför ett tack till utskottets
ledamöter för den välvilliga behandling
som motionerna har fått. Jag
har inget annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Tanken att förlägga
1976 års vinterolympiad till Sverige och
Jämtland framfördes för drygt ett år
sedan av Östersunds stad. I bakgrunden
skymtade det faktum att Sverige, trots
sina uppmärksammade insatser på vintersportens
område, ännu aldrig stått
som värd för någon vinterolympiad och
att det borde finnas en rimlig chans
att få stå för värdskapet 1976. Underhandskontakter
har tagits med ledamöter
av Internationella olympiska kommittén,
som är den instans vilken har
det slutliga avgörandet i sin hand. Allmänna
beredningsutskottet har studerat
förutsättningarna vid sin jämtlandsresa
och avgivit ett mycket positivt utlåtande.
Den ursprungliga tanken, som föddes
i början av 1967 uppe i Östersund,

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Förläggande till Östersund av 1976 års olympiska vinterspel

har blivit en realistisk riksdagsfråga,
som det nu gäller att utreda och utforma
till ett positivt beslut.

Jämtlands läns landsting, Östersunds
kommunblock samt Åre och Ragunda
kommuner har förklarat sig villiga —
enligt den lokala utredning som gjorts
— att gemensamt satsa cirka 20 miljoner
kronor, om arrangemanget kommer till
stånd. Dessutom har man utfäst sig att
klara de organisationsuppgifter, vilka
faller på de lokala arrangörerna. Men
förutsättningen är givetvis att staten
går in som ekonomisk garant, om det
hela skall kunna genomföras.

Frågan har både en sportslig och en
arbetsmarknadspolitisk sida. Jämtlands
län har kommit ordentligt i kläm på
grund av strukturomvandlingen med
stor utflyttning och betydande sysselsättningsproblem.
Staten måste under
alla förhållanden göra kraftiga satsningar
för att skapa fler sysselsättningstillfällen
i detta län. Här har man nu en
konkret uppgift att satsa på, som skulle
öka sysselsättningsmöjligheterna betydligt
under många år framåt.

Men detta blir en uppgift för den
kommande utredningen att närmare titta
på. En annan väsentlig uppgift bland
många andra blir att undersöka hur anläggningarna
skall disponeras när spelen
väl är över. Många av de planerade
investeringarna behövs även för framtiden,
medan andra bör utformas så att
de efteråt kan omdisponeras för andra
ändamål.

Till sist, herr talman, vill jag understryka
vad utskottet säger, nämligen att
utredningen bör arbeta så snabbt som
möjligt. Ansökan om att få arrangera
1976 års OS måste lämnas in till IOC
under augusti månad 1969. Det är därför
önskvärt att utredningen är färdig
så tidigt att förslaget kan behandlas av
höstriksdagen. Man måste nämligen ha
några månader på sig för att förbereda
och upprätta den ansökan som skall gå
in till Internationella olympiska kommittén.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! I denna fråga föreligger
ett enhälligt utskottsutlåtande. Två
av motionärerna har omvittnat den betydelse
som utskottsskrivningen har,
och det kan då vara på sin plats att
även någon av utskottsrepresentanterna
yttrar sig i denna fråga.

Om Sveriges möjligheter att få anordna
1976 års vinterolympiad är meningarna
delade — vi vet att flera länder
är intresserade av detta idrottsevenemang.
Om Internationella olympiska
kommittén i sinom tid enar sig
om att acceptera Sverige som arrangör
tror jag att förutsättningarna att i vårt
land anordna en värdig vinterolympiad
är goda.

I motionerna yrkas att en utredning
skall tillsättas för att undersöka möjligheterna
att år 1976 få anordna vinterolympiaden
i Jämtland med Östersund
som högkvarter. Utredningen avses
komplettera undersökningar som på
initiativ av Östersunds stad verkställts
av en särskild kommitté och som redovisades
i en rapport hösten 1967.

De utskottsledamöter som hade tillfälle
att i början av förra månaden besöka
Östersund, Åre och Hammarstrand
blev mäkta imponerade av den starka
vilja som de kommunala myndigheterna
visade att göra de olympiska spelen
så bra som möjligt, om kommunerna
fick arrangera dessa stortävlingar. Vi
fick bl. a. reda på att Östersunds stads
olympiska kommitté, som av stadens
myndigheter fått i uppdrag att arbeta
vidare på projektet, var representerad
i Grenoble under de olympiska vinterspelen
i februari i år. Representanterna
var därvid i kontakt med ledande personer
inom Internationella olympiska
kommittén. Dessa var, enligt de uppgifter
vi fick i Östersund, intresserade av
de planer som östersundsborna lade
fram.

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Förläggande till Östersund av 1976 års olympiska vinterspel

Efter vad vi efter besöket på platsen
kunde förstå borde förutsättningarna
vara utmärkta för att i detta område av
Jämtland anordna de olympiska vinterspelen.
De organ som haft motionerna
på remiss har också ställt sig helt positiva
till motionernas yrkande. Man
kan med andra ord säga att hela IdrottsSverige
stöder förslaget att förlägga
vinterolympiaden 1976 dit.

Att anordna en sådan stortävling
medför helt naturligt omfattande förberedelser,
men dessa förberedelsearbeten
kommer att bedrivas i en region av landet
där det nu är svårt att skaffa sysselsättning
åt en befolkning som friställs
av den ena eller andra anledningen.
Ur sysselsättningssynpunkt är det
därför av betydelse för denna bygd att
även få vara med om förberedelsearbetena
för ett arrangemang som detta.
Ett OS-arrangemang kommer i hög grad
afl gynna länets näringsliv. Detta uppsving
för bygden kan fortsätta även efter
det att de olympiska spelen är över
— det har även framhållits av motionärerna.
Man inenar att turistväsendet
byggs upp före olympiaden, och detta
har man nytta av efteråt.

En olympiad är ett arrangemang som
inte endast berör en region i landet; det
har nationell räckvidd. Om vinterolympiaden
förläggs till Sverige, blir
detta arrangemang en hjärtesak för hela
nationen, och staten måste vara beredd
att dra sitt strå till stacken för att lösa
ekvationen. De kalkyler som hittills
gjorts upp verkar inte avskräckande för
statens vidkommande. — Till dags dato
har man kommit fram till en siffra på
35 miljoner kronor som staten skulle
bestrida.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Att så många talare yttrar
sig i anledning av ett enhälligt utskottsutlåtande
är ovanligt i denna kammare,
men det är också ett ovanligt

ärende som vi har att ta ställning till.
Vi kan konstatera att motionärerna har
fått sina synpunkter tillgodosedda; utskottet
har vid sitt studiebesök i Jämtland
fått ta del av alla förberedande
arrangemang och har gjort en positiv
skrivning.

En av de tidigare talarna sade att
temperaturen steg mer och mer hos utskottets
ledamöter ju längre man diskuterade.
Jag är rädd för att temperaturen
kommer att stiga också hos kammarens
ledamöter, om vi får en alltför
utdragen debatt. Allmänna beredningsutskottet
har till alla delar haft en positiv
inställning, något som framgår av
utskottets skrivning i dess utlåtande
nr 15.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Jag kan ansluta mig till
de synpunkter som framförts av de föregående
talarna. Därutöver vill jag bara
ytterligare poängtera, att den svenska
idrottsrörelsen är klart positivt inställd
till förslaget om förläggandet av
1976 års olympiska vinterspel till Sverige
och till Östersund. Detta framgår
av de remissvar som avgivits av Sveriges
olympiska kommitté och av Riksidrottsförbundet.
Idrottsrörelsens syn
på förläggandet av olympiska vinterspel
till Sverige kan kort sammanfattas
i några få satser som jag gärna vill ha
till kammarens protokoll:

att förläggandet av olympiska vinterspel
till Sverige kommer att ytterligare
stimulera intresset för aktiv idrottsutövning
bland allmänheten;

att tävlingarna kommer att främja
den svenska tävlingsidrottens fortsatta
utveckling och stärka dess internationella
konkurrenskraft;

att vinterolympiadens förläggande
till Östersund—Åre—Hammarstrand är
lämpligt med hänsyn till sportsliga, tekniska
och publika krav;
att de jämtländska idrottsorganisa -

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Förläggande till Östersund av 1976 års olympiska vinterspel

tionerna med stöd av nationella specialförbund
har alla förutsättningar att
bygga upp en organisation som framgångsrikt
skall kunna genomföra ett arrangemang
av olympiska vinterspelens
omfattning; samt

att väl organiserade och genomförda
tävlingar kan bli en världsomfattande
propaganda för Sverige.

Det är helt naturligt, herr talman, att
jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr
Tobé (fp).

Herr JÖNSSON i Ingeinarsgården
(fp):

Herr talman! Eftersom jag representerar
det län som står i centrum för
denna debatt, måste jag först säga att
jag är mycket tillfredsställd både med
utskottets handläggning av denna fråga
och med de uttalanden som gjorts i denna
debatt. Från vårt håll brukar vi ofta
här i kammaren framföra önskemål om
speciella åtgärder för att främja utvecklingen
i vårt län. Ibland har nog en och
annan tyckt, att vi fler gånger borde
framföra positiva förslag och inte bara
begära att olika myndigheter skall vidta
åtgärder inom vårt län. Nu är det
faktiskt så att Östersunds stads kommunblock
samt Ragunda och Åre kommuner
tillsammans tagit ett initiativ,
som är mycket lovvärt och tyder på
framåtanda och intresse för att göra någonting
både för länet och för idrotten.
Därför är jag mycket tacksam för
att detta initiativ har mötts med förståelse
både från utskottet och från riksdagens
ledamöter.

Jag har bara ett önskemål att framföra,
och jag hoppas att det skall nå
fram till dem som skall handlägga denna
fråga i fortsättningen. Mitt önskemål
är att den utredning, som skall handha
detta problem, kommer att ta sig an
sina uppgifter i samma positiva anda
som hittills präglat handläggningen av

denna fråga. Jag hoppas att utredningen
kommer att arbeta snabbt och att
arbetet leder fram till ett positivt resultat.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Här föreligger ett helt
enhälligt utlåtande, och nu har representanter
för praktiskt taget alla partier
varit uppe och vittnat om sin positiva
inställning. Det är självklart att
vi inom högerpartiet också gärna vill
yrka bifall till utskottets hemställan.
Vi vill också uttala den förhoppningen
att dessa olympiska vinterspel verkligen
kommer till stånd och ger vårt
land och våra turistorter den PR, som
de säkerligen i så fall kan komma att
göra.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av
motioner angående kontroll av bilhandel
och bilreparationer.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Utgifterna på driftbudgeten inom
kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1968/69 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
jämte motioner.

Punkterna 1—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Punkten 8

Allmän översikt över beräkningen av
väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader samt
diverse ändamål

Före behandlingen av de skilda anslagen
hade Kungl. Maj :t (bilaga 8, s.
60—75) lämnat en allmän översikt över
beräkningen av väganslagen m. m.

Kungl. Maj :ts förslag till medelsanvisning
för budgetåret 1968/69 under
de skilda väganslagen m. m. innebure
bl. a. att till Vägunderhållet anvisades
ett reservationsanslag av 631,5 milj. kr.
(punkt D 4, s. 75—78).

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
344 av herrar Dahlén och Bengtson
samt II: 435 av herrar Hedlund och
Wedén vari hemställts att riksdagen
måtte vid sin behandling av D 4 Vägunderhållet
under sjätte huvudtiteln för
budgetåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 656 500 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen,
dels motionen II: 752 av herrar Nilsson
i Lönsboda och Antby,

dels de likalydande motionerna I:
596 av herrar Ottosson och Strandberg
samt II: 753 av herr Nordgren,

dels de likalydande motionerna I:
605 av herr Österdahl och II: 743 av
herrar Gustafsson i Stenkyrka och
Franzén i Träkumla,

dels de likalydande motionerna 1:
242 av herr Strandberg in. fl. och II:
301 av herrar Bengtson i Solna och
Lothigius vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande vägväsendets
framtida finansiering, varvid särskilt
större kapitalkrävande investeringar
beaktades,

dels de likalydande motionerna I:
600 av herr Åkerlund och II: 739 av
herr Bengtson i Solna,

dels motionen 11:751 av herrar Nilsson
i Agnäs och Ringaby,

dels de likalydande motionerna I:
238 av herrar Ove Karlsson och Ivar
Andersson samt II: 306 av herr Persson
i Tandö m. fl.,

dels motionen II: 302 av herrar Björk
och Bengtsson i Landskrona,

dels de likalydande motionerna 1:24
av herr T hor sten Larsson in. fl. och
II: 38 av herr Johansson i Skärstad
in. fl.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:344 och 11:435 till
Vägunderhållet för budgetåret 1968/
69 anvisa ett reservationsanslag av
631 500 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

2. att riksdagen måtte till Vägbyggandet
för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 640 500 000 kr.,
att avräknas mot automobilskattemedlen,

3. att riksdagen måtte för budgetåret
1968/69 anvisa

a) till Bidrag till underhåll av vägar
och gator ett förslagsanslag av
93 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

b) till Bidrag till byggande av vägar
och gator ett reservationsanslag av
270 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

4. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II: 752
till Bidrag till underhåll av enskilda
vägar m. in. för budgetåret 1968/
69 anvisa ett reservationsanslag av
47 500 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

b) medge att under budgetåret 1968/
69 statlig lånegaranti för lån avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner för
vissa enskilda vägar beviljades intill
ett belopp av 100 000 kr.,

5. att riksdagen måtte för budgetåret
1968/69 anvisa

a) till Bidrag till byggande av enskilda
vägar ett reservationsanslag av

Onsdagen den 3 april 1968 Nr 16 19

Allmän översikt over beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vagbyggnader samt diverse ändamål

20 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

b) till Utredningar m. m. ett reservationsanslag
av 1 000 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen,

c) till Avsättning till statens automobilskattemedelsfond
ett förslagsanslag
av 1 000 kr.,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 242 och II: 301,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 596 och II: 753,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 605 och II: 743,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 238 och II: 306,

10. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 751,

11. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 302,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 600 och II: 739,

13. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 24 och II: 38.

Reservationer hade avgivits

a) beträffande anslaget till vägunderhållet
av herrar Axel Andersson (fp),
Ivar Johansson (ep), Nyman (fp),
Bengtson (ep), Ståhl (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Gustafsson i Kårby (ep) och
Tobé (fp), som ansett att utskottet under
1. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall till
motionerna 1:344 och 11:435 till
Vägunderhållet för budgetåret 1968/
69 anvisa ett reservationsanslag av
656 500 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen
;

b) beträffande avgiftsbelagda trafikanläggningar
m. m. av herrar Virgin,
Kaijser, Strandberg, Cassel och Nordstrandh
(samtliga h), som ansett att
utskottet under 6. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 242 och II: 301 ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna an -

fört beträffande utredning av frågan
om låne- och avgiftsfinansiering av vägoch
brobyggnader;

c) beträffande mellanriksväg Dalarna
norra Värmland—Oslo av herrar
Eliasson i Sundborn (ep) och Mellqvist
(s), utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Man hör allt som oftast
att vi lever i föränderlighetens samhälle.
Någonting som inte är underkastat
denna föränderlighet är storleken på
väganslagen. Dessa förändras inte. Det
är nu tredje arbetsåret i rad som anslaget
till byggande av vägar inte har
fått något som helst ökat tillskott. Med
hänsyn till vägarnas betydelse för samhällsverksamheten
måste man uttrycka
sin förvåning över denna politik.

Är vår vägstandard så hög att ökade
anslag inte erfordras? Svar på den frågan
lämnas i regeringens egen statsverksproposition
vari man finner citat
från vägverkets petita. Av det dokumentet
framgår att vid årsskiftet 1965/66
hade 37 procent av riksvägnätet fullgod
standard i förhållande till då rådande
trafik. 36 procent av riksvägnätet var i
behov av snar ombyggnad. För de genomgående
länsvägarna gällde att 23
procent var av fullgod standard under
det att 54 procent var i behov av snar
ombyggnad. Om man tog hänsyn endast
till bärighetsstandarden behövde vid
samma mätningstillfälle 20 procent av
riksvägsnätet byggas om, och de genomgående
länsvägarna behövde byggas om
snarast på sträckor motsvarande 41,5
procent av länsväglängden. Hur det står
till med de mindre länsvägarna kan var
och en vittna om som har att färdas på
dylika.

Samtidigt som detta läge konstateras
vet vi att biltätheten ökar. Vi vet att
trafiken blir tyngre. Vi vet att järnvägar
läggs ner och att järnvägsanhalter

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader samt diverse ändamål

stängs, vilket innebär att tågen bara går
förbi. Eftersom människorna måste ha
möjlighet till förflyttning måste i stället
vägarna användas härför. Knutpunktstrafiken
inom SJ innebär att alltmer
gods transporteras på vägarna.

Allt tillsammans motiverar ökade anslag.
Varför blir det då inte heller nästa
arbetsår något ökat byggande? År det
därför att bilskattemedlen inte räcker
till? Nej, det kan inte vara skälet eftersom
det blir 617 miljoner kronor över
som tillföres budgetutjämningsfonden.
Saknas det arbetskraft och maskiner?
Svaret måste bli entydigt nej. Ligger
inte projekteringen nog långt framme?
Svaret är att projekteringen numera är
väl framme. Vad är då skälet? Naturligtvis
att kommunikationsministern i
den prioritering av den statliga investeringsverksamheten
som regeringen
gjort inte har lyckats hävda sig. Man
tillåter att vägarnas standard utsätts
för stora faror.

Vad säger då statsutskottets majoritet
om detta miserabla tillstånd? Inte ett
ord till tröst för vägfararna. Majoriteten
har ingen erinran att göra mot regeringens
förslag.

Det är ju inte särskilt lätt för oppositionspartierna
att i grunden lägga om
de presenterade prioriteringarna under
den korta allmänna motionstiden. Tidsskäl
och mycket annat lägger hinder i
vägen. Vad vi kan göra är att uttala bestämda
varningar inför den utveckling
som här kan skönjas. Centerpartiet och
folkpartiet har dock på en punkt påyrkat
uppskrivning av det föreslagna beloppet.
Det gäller anslaget till förstärkt
vägunderhåll.

Vi konstaterar att nybyggnadsanslagen
inte ändras och vi kan med den inriktning
som anslagsgivningen har också
konstatera, att effekten av detta även
drabbar länsvägar, både genomgående
och mindre sådana. Det kan man hjälpa
upp genom att öka anslaget till förstärkt
vägunderhåll. Detta anslag användes i

allmänhet till förstärkning av dessa
vägtvper.

Regeringen har som sagt föreslagit
oförändrade anslag för byggandet, men
på denna punkt har den föreslagit ett
lägre belopp än vad som gäller för innevarande
arbetsår. Vägverket har starkt
motiverat sitt äskande på en höjning av
beloppet upp till 102,9 miljoner kronor.
Under innevarande år utgår under
denna rubrik 73 miljoner kronor.
Regeringen och statsutskottets majoritet
föreslår nu 68,3 miljoner kronor.
Det prutas alltså cirka 5 miljoner på
anslaget för detta år.

Vi yrkar emellertid på att anslaget
höjs med 25 miljoner kronor utöver regeringens
förslag, vilket innebär att anslaget
skulle uppgå till 93,3 miljoner
kronor. Detta rimliga och starkt motiverade
förslag har emellertid avstyrkts
av utskottsmajoriteten, som i detta fall
består av regeringspartiets och högerns
representanter.

Jag yrkar på denna punkt bifall till
reservationen 1 a.

I detta anförande instämde herrar
Vigelsbo (ep), Jonasson (ep), Doclcered
(ep) och Hector (vpk).

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! När det gäller trafikproblemen
i stort krävs det något av en
förmåga att kunna skåda in i framtiden,
ty det är fråga om så stora investeringar
och så långsiktiga planer att man
inte bara kan beakta vad som gäller i
dag utan måste försöka bilda sig en
uppfattning om de problem som kommer
att vara aktuella om 10 eller kanske
20 år.

Det har många gånger sagts och kan
gärna upprepas att det är svårt att spå
— särskilt om framtiden. Men om vi
skulle få den utveckling som väl nästan
alla i denna kammare hoppas på, en
utveckling som innebär att Sverige
kommer att inta sin plats i det euro -

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader samt diverse ändamål

peiska samarbetet och att Sverige blir
en betydelsefull part i den Gemensamma
marknaden, kommer även i detta
fall, vilket enligt min mening är det
gynnsammaste läge som det kan planeras
för, vårt lands geografiska situation
att förbli vad den är, d. v. s. ganska
ogynnsam. Sverige kommer alltjämt att
befinna sig långt borta i periferin med
tv åtföljande långa transportvägar till
de stora avsättningsplatserna ute på
kontinenten. Långa transportvägar innebär
olägenheter av två mycket besvärande
slag. Den ena olägenheten är de
dryga fraktkostnaderna och den andra
som under vissa förhållanden kan vara
lika besvärlig är den tidsutdräkt vid
leveranser, vilka ofta behöver vara
snabba, som den långa vägen i och för
sig orsakar.

Skall Sverige i denna framtidssituation
kunna hävda sig med kraft på
marknaderna gäller det att se till att
avståndsfaktorn övervinns, ty lyckas vi
inte härvidlag är det mycket lätt att
nedsjunka till en andra klassens nation.
Jag vill inte påstå att Sverige skulle bil
avfolkat, men i varje fall inte ett land
som är riktigt på bettet i den internationella
konkurrensen. Det är för att i
någon mån övervinna denna avståndsfaktor
som vi till en början måste gripa
oss an med det mycket näraliggande
problemet att få till stånd den första
fasta förbindelsen över Öresund.

Men när det är klart kan vi inte nöja
oss därmed. Vi måste gå vidare. Vårt
land med dess spridda bebyggelse och
stora avstånd har behov av en sammanknytning
de svenska bygderna emellan
och med kontinenten. Vi har säkerligen
behov av flera men i första hand av
en motorväg av internationell klass. Det
har vi vetat mycket länge. Vägplanen
förutser att vi redan 1975 skall ha 180
mil motorvägar här i landet, men därav
har hittills blivit mycket litet. Man har
byggt en liten motorvägstump här och
•där — och det är vi tacksamma för ■—

men totalt sett har det inte blivit mer
än knappt 30 mil av de 180 som planerats.

Jag skall inte ta till några överord,
och jag skall inte klandra vägverket för
detta. Det har inte varit lätt för vägverket
att göra så mycket mer med de anslag
som vi här i riksdagen har ställt
till verkets förfogande. De anslagen har
under de senaste åren varit av oförändrad
storleksordning när det gäller vägbyggandet.
Oförändrade anslag vid
sjunkande penningvärde och betydligt
stigande kostnader och arbetslöner kan
naturligtvis i viss mån kompenseras av
ökad rationalisering, och jag vill inte
förneka att så i viss mån har skett. Men
reellt blir det ändå mindre pengar med
oförändrade anslag, när kostnaderna
stiger.

Anslagen har räckt till för en viss
upprustning av vägnätet, och vi har
därvidlag en del att glädja oss åt. Låt
oss i rättvisans namn erkänna det. Men
anslagen har inte räckt till och kommer
inte heller i fortsättningen att räcka till
för byggande av några motorvägar. Jag
har nyss hört herr Strandberg i första
kammaren utveckla dessa synpunkter.
Han sade att om man räknar med nuvarande
trafik och nuvarande takt i ombyggnaden
av våra vägar, så skulle det
med vägverkets egna siffror ta 16 år
att bygga om de vägar i riksnätet som
behöver byggas om. Och det skulle ta
över 30 år att bygga om de genomgående
läns vägar som nu behöver ombyggas.
Allt detta gäller med utgångspunkt
från den nuvarande trafiken. Hur
lång tid det skulle ta med en ständigt
växande trafik kan man möjligen göra
sig en fantasibild av.

För att komma till rätta med dessa
svårigheter tror jag att vi måste börja
angripa problemen på ett nytt sätt. I
1963 års beslut om trafikpolitiken var
vi inne på att verkens drift borde vara
ekonomisk. Vi behandlar ju också statens
järnvägar som ett affärsverk. SJ

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader samt diverse ändamål

skall redovisa inkomster och utgifter
och drivas med vinst. Varför skulle
man inte kunna betrakta också vägverket
som ett affärsdrivande verk? Om vi
begär av vägverket att det skall göra
betydligt större prestationer än verket
gör nu, så måste vi rimligtvis också
tillföra verket betydligt mer pengar än
vi gör i dag. Man kan knappast skaffa
mera pengar genom en generell höjning
av fordons- och drivmedelsbeskattningen.
Jag tror inte att medborgarna orkar
med så mycket mer i det fallet.

När vi här i landet under 1800-talets
sista decennier och i början på 1900-talet byggde ut vårt järnvägsnät, så
skedde det i mycket stor utsträckning
med medel som lånades upp på den internationella
kapitalmarknaden. Och
när vi bygger bostadshus här i landet
är det ingen människa som förutsätter
att vi skall betala dem kontant. Vi lånar
pengar för att bygga dem. När industrin
och näringslivet i övrigt bygger
fabriker och andra anläggningar är
det heller ingen som tror att de skall
betalas kontant. Man lånar för att producera
dessa långsiktiga nyttigheter.

Ingen kommer på den egendomliga
tanken att allt detta skall betalas just
det år som investeringen görs med då
tillgängliga medel, utan man säger sig
att avkastningen av fabriken eller bostadshuset
som nu uppförts kommer att
bli sådan att den gott och väl täcker
både räntor och amorteringar. Det är
alltså en god affär att göra investeringen
nu och inte vänta tills man har pengarna
i handen.

Men varför skulle man då vara hänvisad
till att inte göra några andra investeringar
på vägväsendets område än
sådana, som kontant kan betalas med
till förfogande stående skattemedel?
Detta resonemang skulle man möjligen
kunna föra om man trodde att investeringar
i vägväsendet icke medförde en
konkret kapitalavkastning, som vore
tillräcklig för förräntning och amorte -

ring på samma sätt som investeringar i
bostadshus eller i fabriker. Men så är
naturligtvis inte alls förhållandet. Det
förefaller rent skenbart vara så, eftersom
man inte direkt kan se att vägväsendet
tillförs några inkomster, någon
synlig avkastning. Men ser vi saken ur
nationalekonomisk synpunkt finner vi
att väginvesteringen medför lika stor
nytta för trafikanterna, lika stora besparingar
för trafiken, för godsmängdernas
framforslande, även om man
inte betalar den kontant med avgifter
utan via drivmedelsskatter och fordonsskatter.

Med dessa ord, herr talman, har jag
velat motivera yrkandet i vår reservation
1 b att vägbyggnader åtminstone
delvis skulle kunna finansieras med för
ändamålet upplånade medel. Jag vet att
jag omedelbart får möta invändningen,
att man ändå måste komma ihåg frågan
om den samhällsekonomiska balansen.
Man måste räkna med vilka reala resurser
i fråga om arbetskraft, maskiner
och annat som kan stå till förfogande.
Den invändningen, herr talman, kan
vara helt berättigad i tider med full
sysselsättning. Då kan ett alltför forcerat
vägbyggande måhända på ett
äventyrligt sätt öka efterfrågan på arbetskraft.
Men invändningen har ett
oerhört mycket mindre värde i dag, när
vi tyvärr befinner oss i ett alldeles
motsatt läge som karakteriseras av överskott
på arbetskraft och av svår arbetslöshet.

Det andra yrkandet i vår reservation
går ut på att man skulle tillföra vägbyggandet
ytterligare medel genom att
ta upp avgifter för begagnande av vissa
vägar och storbroar. Om man i vårt
land hade en lång genomgående motorväg
i hög standard skulle man naturligtvis
finna att en sådan medförde högst
betydande fördelar för alla trafikantgrupper,
så betydande att man skulle
vara beredd att betala extra för att begagna
den. Färden på denna genom -

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader samt diverse ändamål

gående motorväg skulle i alla fall bli betydligt
billigare på grund av minskad
tidsutdräkt, minskad bensinförbrukning
o. s. v. än om man använder de
andra vägar som finns, även om man
får betala en måttlig vägavgift.

Varför, frågar jag, skulle inte den
som vill utnyttja en väg av en helt annan
karaktär än den vanliga hjälpa till
med att betala vad denna extrakvalitet
har kostat att åstadkomma? Jag är helt
övertygad om, herr talman, att alla trafikantkategorier
om de ställs i valet mellan
att inte få någon motorväg alls eller
att få en motorväg, som är belagd med
måttliga avgifter, föredrar det sista alternativet.

Detta är det val vi står inför. Med
den utveckling av vägbyggandet och
vägunderhållet som pågår får vi aldrig
några riktiga motorvägar. Vi kan få en
stump här och där, men några genomgående
stora motorvägar kommer pengarna
inte att räcka till för. Vi är alltså
på det klara med att vi i detta långsträckta
land med dessa besvärliga trafikförhållanden
och denna perifera belägenhet
helt skall avsvära oss möjligheten
att ha vägar motsvarande dem
som finns på kontinenten.

Jag hade, herr talman, tillfälle att
tillsammans med några kamrater här i
kammaren och andra i höstas besöka
IRI-företagen i Italien. Ett av de första
vi kom till var ett halvstatligt företag
som byggde de stora autostradorna.
Man sade, när man tog emot oss, att för
20 år sedan funderade man över behovet
av motorvägar i Italien, men man
kom fram till att det aldrig skulle vara
möjligt att anlägga dessa motorvägar
med de inkomster som stod till förfogande
utan att människorna fick vara
beredda att betala vad motorvägarna
kostade extra. Därför beslöt man att följa
linjen att låna pengar och bygga
motorvägar samt ta upp avgifter. Det
systemet är nu utbyggt i Italiens fulla
längd — man har 300 mil förstklassiga
motorvägar.

Jag medger att förhållandena i Italien
skiljer sig från förhållandena här i
Sverige. Men om vi skådar in i framtiden
tror jag vi måste säga oss, att vi
skulle göra mycket klokt i att följa det
italienska föredömet.

Ärade kammarledamöter! Lägg märke
till modestin i det yrkande som vi
reservanter har velat framställa. Vi har
inte begärt en omedelbar övergång till
vare sig låne- eller avgiftsfinansiering.
Vi har nöjt oss med att hemställa att
redan befintliga utredningar som just
sysslar med hithörande ting — med finansiering
av vägbyggande o. d. — skall
ta upp dessa spörsmål till förutsättningslös
prövning eller att, om departementet
inte anser det lämpligt att dessa
utredningar sysslar med spörsmålet,
en särskild utredning tillsätts.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen 1 b.

Låt mig också säga några ord om motionsparet
1:238 och 11:306, som går
ut på att det skall byggas en »tvärsöverväg»
Mora—Malung—Torsby—Kongsvinger—Oslo.
Jag är naturligtvis mycket
intresserad av att en sådan väg kommer
till stånd. Att mitt namn inte förekommer
på reservationen c — en
blank reservation — beror på att vi ju
i detta land har den ordningen att planeringen
av vägprojekt äger rum länsvis
i samarbete med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och att riksdagen
aldrig uttalar sig för att viss prioritet
skall ges åt någon särskild vägsträcka.
Den i motionsparet föreslagna vägen är
en internordisk väg och intresserar
alltså i hög grad Nordiska rådet, men
Nordiska rådet har tyvärr inga pengar
till förfogande. I en framtid kommer
måhända medel att ställas till förfogande
för internordiska vägar, så att
olika projekt kan prioriteras. För närvarande
finns emellertid inte möjlighet
att fatta beslut i samarbete mellan länderna,
oavsett de länsvis fastställda vägplanerna,
om att bygga internordiska

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader samt diverse ändamål

vägar. För dem som är intresserade av
saken vill jag nämna att Nordiska rådets
trafikutskott i sommar kommer att —
som vi alltid brukar göra — befara de
aktuella vägsträckorna och därvid studera
gränsövergångarna och möjligheterna
att skapa internordiska vägar i
gränszonen mellan Värmland och Dalarna
å ena sidan och de norska bygderna
å andra sidan. Då kommer detta
vägprojekt att bli föremål för mycket
stort intresse.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Vid behandlingen av utgifterna
på driftbudgeten för budgetåret
1968/69 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde har statsutskottets
fjärde avdelning haft att ta
ställning till ett stort antal motioner. I
förhållandevis få av dessa har ställts yrkanden
om höjning av de av Kungl.
Maj:t föreslagna anslagsbeloppen.

Under punkt 8 i utskottets utlåtande
nr 6 har vi behandlat några av de motioner
vari yrkats på höjning av bl. a.
vägunderhållsanslagen. Låt mig redan
nu fastslå att det inte förekommit några
yrkanden om höjningar av anslagen till
den ordinarie vägbyggnadsverksamheten.

Innan jag berör reservationerna vill
jag, herr talman, endast göra några korta
kommentarer till vägbudgeten för
nästa budgetår.

Statens vägverk får inte de av styrelsen
begärda anslagshöjningarna. I ett
pressat budgetläge råkar väl alla anslagsyrkande
myndigheter ut för samma
behandling. Det betyder att uppgjorda
planer tyvärr måste uppskjutas.
Jag är fullt medveten om att det kan
medföra bekymmer. Men framtiden behöver
väl inte te sig alltför mörk om
vi betraktar statsmakternas satsning
under de gångna åren. Från och med
år 1962 till och med detta år, med de
anslag som är föreslagna, har — tillsammans
med vissa uppskattade belopp

av beredskapsmedel för 1967/68 —

till den statliga, kommunala och enskilda
vägbyggnadsverksamheten anslagits
7116 miljoner kronor. I genomsnitt
blir det över en miljard per år.
1967 nådde vi den högsta siffran. Då
anslogs ett belopp av inte mindre än
1 137 miljoner kronor. Inom vägverket
har anslagen visserligen legat stilla,
men genom beredskapsmedlen har vi
ändå fått ökade anslag till den totala
vägbyggnadsverksamheten.

Tar man dessutom med i beräkningen
att vissa belopp, cirka 85 miljoner kronor,
enligt de uppgifter jag fått, har
gått till vägbyggnader från högertrafikkommissionens
anslag under åren
1966—1967, har väl även det medfört
vissa standardhöjningar för vägbyggandet.
Jag vet också att beredskapsarbetena
nu planläggs så av arbetsmarknadsstyrelsen
och vägverket att de i största
möjliga utsträckning ingår i uppgjorda
vägplaner.

Allt detta tillsammans gör att man
kan se framåt med en viss tillförsikt.
Men jag har en bestämd uppfattning
att nybyggnadsanslagen i fortsättningen,
med de nästan omättliga behoven
på detta viktiga samhällsområde, inte
kan ligga stilla i längden. Godtar vi i
dag regeringens bedömning ur samhällsoch
budgetekonomiska synpunkter kan
nog läget bli ett annat kommande budgetår.

I reservationen 1 a, som är fogad till
utskottets utlåtande vid punkten 8, yrkar
mittenpartiernas representanter
inom utskottet på en höjning av underhållsanslaget
med 25 miljoner kronor
utöver Kungl. Maj :ts förslag. Kungl.
Maj :t har redan föreslagit en anslagsuppräkning
med 24,2 miljoner kronor.
Vi i ut.skottsmajoriteten finner av olika
skäl, bl. a. den av Kungl. Maj :t föreslagna
höjningen, att reservanternas yrkande
bör lämnas utan beaktande. En
annan anledning är att till förstärkt
vägunderhåll, vartill reservanterna vill

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader samt diverse ändamål

använda de 25 miljonerna, har anslagits
50,8 och 55,2 miljoner kronor av beredskapsmedel
för åren 1966 respektive
1967. Jag tror att det inte blir mindre
under innevarande budgetår.

I reservationen 1 b tar högerledamöterna
inom utskottet upp den gamla
frågan om avgifts- och lånefinansiering.
Denna fråga var uppe vid 1963 års
riksdag efter en kommittéutredning,
som regeringen då redovisade. Senast
behandlades frågan vid förra årets riksdag,
då en motion i ärendet avslogs. För
närvarande pågår dels utredningen rörande
vägtrafikens kostnadsansvar, dels
bilskatteutredningen. Den principiella
frågan har vi tidigare diskuterat. Utskottsmajoriteten
anser att vi även bör
avvakta dessa utredningar och avstyrker
därför ett bifall till de väckta motionerna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan under
punkten 8.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det är glädjande att
konstatera att herr Johansson i Norrköping
i år verkligen gör det uttalandet
på utskottsmajoritetens vägnar att vägbyggnadsanslagen
i fortsättningen inte
får ligga stilla. Jag har redan i fjol
efterlyst just ett sådant uttalande, att
detta är ett orimligt, totalt ohållbart
förhållande som naturligtvis inte kan
få fortgå.

Beträffande beredskapsarbetenas del
av vägbyggnadsverksamheten vill jag
gärna understryka betydelsen av att
vägbyggen i större utsträckning utnyttjas
som ett inslag i arbetsmarknadspolitiken.
Man har väl numera också
funnit att så kan ske. Jag påminner om
att vi för någon tid sedan här i riksdagen
diskuterade frågan om att avsätta
mera pengar för just detta ändamål.
Det är att hoppas att ett ökat vägbyg -

gande skall möjliggöras efter den linjen.

Vi skall emellertid komma ihåg att
det för hela vår vägpolitik måste finnas
en fast grund, och den får inte ligga
för lågt. Man kan inte basera själva
principerna på huruvida man får så
eller så många tiotal eller hundratal
miljoner kronor i beredskapsmedel. Det
leder till en alltför stor ryckighet i
vägbyggandet, som kommer att innebära
mycket stora svårigheter när det
gäller att handha denna verksamhet.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag uppfattade inte
riktigt de konstruktiva idéer som herr
Johansson i Norrköping lät lysa fram.
Hur tänker sig herr Johansson framtiden?
Såvitt jag förstår är han nöjd
med att vi pysslar vidare i ungefär samma
takt som nu. Det innebär att vi för
Sveriges del avsvär oss möjligheten att
över huvud taget drömma om interkontinentala
motorvägar av den typ
som man har i våra konkurrentländer
ute i Europa. Vill vi inte tänka nytt i
detta avseende, står vi och stampar där
vi befinner oss och kommer inte längre.

Det vore mycket intressant om herr
Johansson ville komma tillbaka och
säga: Jag delar herr Cassels uppfattning
att vi behöver sådana vägar, men
jag vill åstadkomma dem med andra
metoder än genom låne- och avgiftsfinansiering.
Då finge jag veta vilka metoder
han avser, och så finge vi diskutera
dem. Man kan inte bara säga att
saken är avgjord av 1960 års vägutredning
och att det inte kan bli mera nu.
Tiden ramlar vidare, och vi måste försöka
följa med. Vi får inte vara hur konservativa
som helst, herr Johansson!

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Om beredskapsarbete -

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader samt diverse ändamål

na på vägbyggnadssidan äger rum i fullt
samförstånd mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och vägverket och ingår i de
ordinarie vägplanerna, utgör de enligt
min mening en förstärkning för varje
år, så mycket beredskapspengar som
vi för närvarande får till vägbyggande.

Man glömmer bort den omständigheten
att vi ändå anslagsmässigt sett hade
det högsta vägbyggandet år 1967. Då
låg de ordinarie väganslagen stilla för
vägverkets del, men genom beredskapsmedlen
nådde vi i alla fall en hög nivå.
Jag är fullt medveten om att vägverkets
framtidsplaner gör att anslagen inte
kan behållas helt oförändrade utan måste
justeras uppåt.

Sedan skulle jag vilja säga till herr
andre vice talmannen Cassel att den
som är intresserad av vägbyggnadsverksamheten
naturligtvis inte kan vara
nöjd så länge vi inte har genomfört de
ombyggnader som står på programmet
o. s. v. Men det är ju ändå så att man
inte kan få allting på en gång i vårt
samhälle, utan vi måste göra upp en
turordning beträffande samtliga ting
som är angelägna för oss alla.

Jag tror inte att man kan lösa alla
problem på detta område med att införa
avgifter eller genom lånefinansiering.
Det finns andra samhällsaspekter
på frågan också, vilka måste tagas i
beaktande; det var dem vi diskuterade
tidigare. Beträffande dessa har utskottsmajoriteten
inte ändrat mening.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det torde var lika angeläget
för utskottsmajoriteten som för
reservanterna att klarlägga vad som är
ett obestridligt faktum när det gäller
anvisningen av pengar som ställts till
förfogande för vägpolitikens fullgörande,
till vägbyggande och vägunderhåll.

Jag vill verifiera, att om vi inte hade
haft tillgång till de betydande beredskapsmedel
som vi nu har erhållit under
en följd av år, inte minst under de

senaste, hade situationen naturligtvis
varit ännu mera prekär än den är nu.

Jag har granskat siffrorna och kan
därför säga, att bidragen från arbetsmarknadsstyrelsen
till vägbyggen, som
är planerade på det sätt som herr
Johansson i Norrköping här har redogjort
för, från 1963 och fram till nu
pendlar mellan 200 miljoner och 300
miljoner kronor. Ett år — men då låg
de direkta vägbyggnadsanslagen lågt,
nämligen 1964 — var bidragen uppe
i 317 miljoner kronor.

Jag tror att man också kan konstatera
att de samlade anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader — här kan man
faktiskt i viss mån tala om kommunicerande
kärl, eftersom underhåll av
äldre vägar och byggande av nya vägar
direkt påverkar varandra — aldrig
varit så stora som under det senast
gångna året, 1967. Räknar man ihop
alla kostnader på den sidan, finner man
att de närmar sig, inte den blygsamma
siffra som herr Johansson i Norrköping
nämnde, utan snarare ett par miljarder

— 2 000 miljoner kronor!

Det finns ingen anledning för någon
av oss att försöka dölja dessa fakta.
Det är klart att det är utomordentligt
värdefullt att de pengar som kommer
från arbetsmarknadssidan utnyttjas så
rationellt som möjligt, vilket faktiskt
också görs. Man bygger ju inte längre
vägar som man gjorde förr med spade
och hacka, utan vägarna byggs numera

— även vägar som byggs i arbetsmarknadsstyrelsens
regi — med stora rationella
vägmaskiner i sådan omfattning,
att man verkligen får valuta för
de nedlagda pengarna.

Så långt är vi överens. Jag tycker att
det är angeläget att understryka att
det inte är om detta som striden står.
Frågan är i stället: Hur ter sig detta i
förhållande till den växande trafiken?
Först då blir proportionerna riktiga.
Jag skulle vilja, för att ge någon belysning
åt detta spörsmål, återkomma till

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader samt diverse ändamål

vad vi talade om för några veckor sedan
när vi resonerade trafikpolitik i
största allmänhet. Jag kan då konstatera
och vill till kammarens protokoll
anteckna att vi år 1950 hade en total
trafikomslutning på ungefär 3 miljarder
godstonkilometer. Antalet personkilometer
uppgick då till 2,5 miljarder. År
1967 hade siffran 3 miljarder godstonkilometer
vuxit till 12 miljarder, d. v. s.
en fyrdubbling på 17 år. Antalet personkilometer
hade vuxit från 2,5 miljarder
till 60, alltså en 25-dubbling! Det kan
förtjäna nämnas att vi år 1950 hade i
runt tal 250 000 bilar, som slet de svenska
vägarna. 1967 hade vi 1 800 000 personbilar,
över 30 000 lastbilar och i
runt tal 10 000 bussar. Detta visar att
vägbyggandet och vägunderhållet i förhållande
till trafiken och överflyttningen
från järnvägstrafik till landsvägstrafik
varit blygsamma trots de mycket
betydande anslag som vi nyss konstaterat
gått ut till dessa ändamål. Det är
denna proportion man måste hålla i
minnet när man skall försöka få ett
grepp om vart den svenska trafikpolitiken
bär hän.

Jag tror att vi är helt ense om att
ytterligare krafttag härvidlag måste göras.
Herr Johansson i Norrköping ställde
i utsikt — jag hoppas att detta strax
skall bekräftas av kommunikationsministern
—- att vi nästa år skall satsa
mer än i år. Detta är på tiden, inte
minst mot bakgrunden av den trafikutveckling
jag här försökt att illustrera
med hjälp av några siffror. Det kanske
kan sägas att i runt tal 87—88 procent
av den samlade transportkapaciteten
här i landet är överflyttad på bilismen,
vilket också illustrerar hur vägväsendet
träder i centrum för intresset.

Hurdant är då läget på våra vägar?
Det är klart att det har förbättrats, och
i synnerhet har det stora genomgående
vägbeståndet fått en standardlyftning,
men såsom herr Cassel här anförde är
denna lyftning inte tillräcklig vid en

internationell jämförelse. Våra vägars
standard går inte att jämföra med den
som finns på kontinenten, för att inte
tala om Amerikas. Det är inte mycket
som vi därvidlag kan berömma oss av.

I glesbygderna är situationen verkligt
allvarlig. Jag fick häromdagen i
min hand en information från SJ, ur
vilken jag läste att situationen för lastbilsägarna
i Hälsingland och Härjedalen
alltmer förvärras. På lördagen avstängde
länsstyrelsen praktiskt taget
alla allmänna vägar i västra Hälsingland
och delar av Härjedalen för tunga
timmertransporter. På lördagen stod
80 lastbilar med en kapacitet på 100 000
kubikmeter helt stilla på grund av tjälskadorna.
Det är klart att man kan
rycka ut sådana exempel, men de är
ändå belysande. Jag har ställt en fråga
till kommunikationsministern rörande
motsvarande situation i mitt eget län,
och jag skall få svar på denna i morgon.
Även där har flera bygder blivit fullkomligt
isolerade på grund av oframkomlighet
på vägarna.

Behoven är enorma, det finns formliga
oceaner att ösa pengar i. Med de 25
miljoner kronor som i reservationen 1
a yrkas i anslag utöver vad departementschefen
föreslagit kan inga underverk
uträttas. Men beloppet är ett bidrag,
och i det läge vari vi befinner oss
är varje bidrag utomordentligt betydelsefullt.
Förslaget har naturligtvis tillkommit
också för att understryka att vi
inte är nöjda och belåtna och för att
markera vårt krav på att kommunikationsministern
hårdare än hittills —
och i synnerhet hårdare än herr Palme
gjorde när han var kommunikationsminister
— kräver hos finansministern
att få utrymme för de investeringar som
är oundgängligen nödvändiga om man
skall kunna klara trafikutvecklingen
och trafiksäkerheten. Allt detta hör intimt
samman, eftersom vägarna är eu
faktor av betydelse för hela detta fält.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka

28 Nr 16 Onsdagen den 3 april 1968

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader samt diverse ändamål

bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen
1 a om en förstärkning av
anslaget till vägunderhållet med 25 miljoner
kronor.

Jag vill dessutom säga några ord i
anslutning till den tidigare förda debatten.
Herr Cassel talade om mellanriksvägen
Dalarna—norra Värmland—
Oslo, och det är riktigt att den till en
början måste in i de ordinarie vägplaner
som görs upp i länen. Såvitt jag
kunnat finna vid en undersökning har
det skett ett enda undantag från denna
princip och det gällde vägen Östersund
—Storlien. Den tillkom genom ett direkt
initiativ av statsmakterna, vilket berodde
på de särskilda anstalter för industriell
beredskap som Sverige hade vidtagit
utanför Trondheim under kriget.
För att denna depå för olika varor inte
skulle bli liggande isolerad från det
svenska upplandet skapades denna vägförbindelse.
I övrigt har vid diskussioner
i riksdagen beträffande mellanriksvägar
hänvisats till de vägplaner
som görs upp i berörda län. Trots att
den nu ifrågavarande mellanriksvägen
delvis berör herr Cassels och mitt eget
län och är av intresse och värde för
oss anser jag att konsekvensen bjuder
att även den behandlas på samma sätt.

Jag har inte närmare reda på om
detta projekt över huvud inte ansetts
böra upptas i länens vägplaner eller om
det möjligen stött på hinder av olika
slag. Om det finns ett så starkt intresse
för att denna mellanriksväg prioriteras
måste den väl tas med i länens vägplaner.

Beträffande frågan om avgiftsbeläggning
skall jag inte heller i år gå in i
någon längre debatt, men när herr
Cassel begär att antingen en nu sittande
utredning eller en ny utredning
skall ta upp denna fråga vill jag erinra
om att de pågående utredningarna har
så angelägna uppgifter att de inte bör
försenas genom mer eller mindre vittgående
tilläggsdirektiv. Åtminstone har

jag inte velat ta på mitt ansvar att på
någon av dem lägga över uppgiften att
utreda frågan om avgiftsbeläggning av
vägar.

Slutligen skulle jag vilja fråga, om
det förbigått dem som motionerat och
reserverat sig på denna punkt, att 1960
års vägsakkunniga år 1962 avgav ett
betänkande med titeln »Avgiftsbelagda
trafikanläggningar», som uteslutande
behandlar denna fråga. Jag skulle vilja
säga till herr Cassel, som jag hoppas
hör på mig nu, att på sidorna 42 och 43
i detta betänkande behandlas ingående
hela den problematik som herr Cassel
uppehöll sig vid i sitt anförande. Jag
tror att man kan påstå att frågan därigenom
fått en sådan principbelysning,
att den måste anses vara i den delen
måhända tillräckligt utredd. Vad som
återstår att klara ut är, hur vi med lånade
pengar och de avgifter som kan
komma att stå till buds rent arbetsmässigt
skall förfara vid prioritering
av företag av denna typ. Det är möjligt
att vi kan hamna i situationer där ett
sådant tillvägagångssätt kan vara riktigt.
Principiellt har jag inga som helst
invändningar att göra häremot. Men
jag har inte kunnat se att det finns någon
anledning att begära en utredning
om hur vi arbetstekniskt skall klara
detta — vare sig genom att ge redan
pågående utredningar mer arbete eller
genom att tillsätta en särskild utredning
— eftersom ett betänkande som
avgavs så pass sent som för sex år sedan
behandlar just denna fråga.

Får jag till sist ställa en fråga till
kommunikationsministern — jag antar
att han ämnar delta i debatten. Jag ställer
frågan mot bakgrunden av den undran
man möter ute i landet och även
här i riksdagen med anledning av den
tystnad som vi kunnat konstatera råder
beträffande planeringen av den tredje
etappen i det principbeslut som antogs
av 1963 års riksdag. Somliga undrar
med oro och somliga med förväntan

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader samt diverse ändamål

varför det inte hörts någonting om denna
etapp. När vi i utskottet intresserat
oss för denna fråga och begärt informationer,
så har dessa närmast tytt på
att något förslag i varje fall inte är att
vänta till vårriksdagen. Jag tror att det
vore av intresse och värde för många,
som är sysselsatta inom trafiken och
framför allt inom bilismen och som
har sin bärgning härav, att få veta hur
man tänker sig fortsättningen.

Herr talman! Under punkt 8 ber jag
vad det gäller mom. 1 att få yrka bifall
till reservationen 1 a, vilket innebär
en höjning av anslaget till vägunderhåll
med 25 miljoner kronor utöver vad departementschefen
föreslagit. I övriga
moment ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag är medskyldig till
en motion, vari det yrkas på en höjning
av anslaget till underhåll av enskilda
vägar, så att detta kommer ett steg närmare
det belopp som vägverket ansett
behövligt. Nu bär denna motion inte
funnit nåd inför det mäktiga statsutskottet,
och eftersom mitt mod inte
räcker till för att visa uppstudsighet
mot utskottet, skall jag inte besvära
kammaren med att begära votering angående
det förslaget. Men jag vill gärna
göra en liten kommentar till reservationen
1 a.

Man torde kunna säga att anslaget till
underhåll av de allmänna vägarna knappast
följt penningvärdeutvecklingen och
det starkt ökade behovet av underhåll.
Vägförvaltningen i mitt län har upprättat
en förteckning över vägar som
föreslås inte längre få allmänt underhåll.
Givetvis är åtgärden i de flesta
fall väl motiverad. Men man måste kanske
befara att det alltför knappt tilltagna
underhållsanslaget kan leda till
att vägar som är av väsentlig betydelse
också kan råka bli medtagna i detta

sammanhang och bli överförda till enskilda.
Vad skall väl en fattig vägförvaltning
ta sig till?

Jag har bara velat göra denna lilla
kommentar, och jag tycker att reservationen
1 a är mycket väl motiverad,
varför jag ber att få yrka bifall till
densamma.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
en motion som jag och herr
Björk har väckt i denna kammare. I
denna motion, som har nr 302, redovisar
vi att mycket har gjorts bl. a. på
trafiksäkerhetens område och att en intensiv
upplysningskampanj genomförts
i samband med omläggningen till högertrafik,
en kampanj som ännu i viss
utsträckning pågår. Denna kampanj har
varit bra och även gett många goda resultat.

Trots allt som har gjorts kan det inte
förebyggas att olyckor inträffar. Ofta
kan också snar hjälp vara av allra största
betydelse om människoliv skall kunna
räddas. Att vi i vårt land får motorvägar
medför att det ofta blir ganska
långt emellan avtagsvägarna, och om en
olycka inträffar på en sådan väg kan
det innebära att man måste färdas kanske
ibland 1 eller 1,5 mil för att per
telefon kunna skaffa hjälp.

Motorvägsbyggande pågår ju på en
del håll i vårt land. Nere i Skåne har
vi begåvats med ett antal mil motorväg,
motorvägen är färdig från Malmö
förbi Landskrona fram till Hälsingborg,
en sträcka på ungefär 7 mil, och under
1969 kommer denna motorvägsträcka
att knytas ihop med den redan färdiga
sträckan uppe vid Ängelholm. Det
blir alltså en förlängning av motorvägen
med 3 å 4 mil, och redan nästa
år finns det en sammanhängande motorvägsträcka
på 10 å 11 mil.

Vi har i motionen föreslagit att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader samt diverse ändamål

hemställa om att hjälptelefoner uppsätts
vid lämpliga ställen utmed dessa vägar,
så att när en olycka har inträffat hjälp
snabbt skall kunna rekvireras. 1 sin
skrivning hänvisar utskottet till sitt utlåtande
nr 6 i fjol, vari framhölls att
med denna fråga sammanhängande
spörsmål sedan någon tid var under
övervägande inom vägverket. Därefter
tillägger utskottet att utskottet »alltjämt
anser sig kunna utgå från att verket vidtar
lämpliga åtgärder i syfte att ernå en
tillfredsställande lösning av frågan»,
och med hänsyn härtill slår sig utskottet
för sitt vidkommande till ro.

Herr talman! Jag tycker att då utskottet,
såsom framgår av dess skrivning,
inte är negativt inställt till motionens
tanke borde man i varje fall ha tagit
kontakt med vägverket eller med trafiksäkerhetsverket
för att verkligen försäkra
sig om att någonting görs i frågan.

Det är något egendomligt med handläggningen
av detta ärende. Vi motionärer
har själva satt oss i förbindelse med
trafiksäkerhetsverket och fått upplysning
om att det för tre år sedan gjordes
en utredning i denna fråga. Från trafiksäkerhetsverkets
sida är man övertygad
om att frågan rätt snart måste aktualiseras
och man är mycket positivt inställd
därtill. Med tanke härpå tycker
jag faktiskt att utskottet tagit litet för
lätt på frågan.

I exempelvis Tyskland finns hjälptelefoner
uppsatta vid vägarna och även
på vissa ställen i Norge, fastän man där
såvitt jag vet inte har några motorvägar.
Att frågan behöver lösas också i
vårt land har visats av utvecklingen i
de områden där det nu finns ett antal
mil motorvägar. Anordningar såsom
hjälptelefoner måste enligt min mening
komma till stånd i takt med utbyggnaden
av motorvägarna.

Herr talman! Mot ett enhälligt utskott
nyttar det föga att ställa något
yrkande, men jag har i alla fall velat
påpeka dessa saker.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet
endast för att göra ett par kommentarer
till den blanka reservation som jag
på denna punkt fogat till utskottets utlåtande.

Utskottet har avstyrkt motionsyrkanden
om en skrivelse till Kungl. Maj:t
med hemställan om utredning och förslag
i fråga om en mellanriksväg Dalarna—norra
Värmland—Oslo. Utskottet
har ansett att sådana frågor bör behandlas
i den för prövning av vägfrågor stadgade
ordningen, d. v. s. att de skall aktualiseras
av länsstyrelserna i deras flerårsplanering.
Utskottet har därför föreslagit
att motionen inte skall föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Jag vill emellertid understryka vikten
av att denna vägfråga tas upp av myndigheterna
och att det görs en grundlig
utredning av vederbörande länsstyrelser.
Det är väl närmast länsstyrelserna i
Värmlands och Kopparbergs län som
får ta upp saken, innan den kommer
upp på departementsnivå. Jag utgår
dock ifrån att kommunikationsministern
kommer att ägna frågan en välvillig
uppmärksamhet i den mån den på något
sätt aktualiseras av underordnade
vägmyndigheter.

Vidare vill jag understryka att frågan
om en mellanriksväg med nämnda
sträckning tilldragit sig mycket stort intresse
i de norra och västra delarna i
mitt län liksom också i vissa delar av
Värmland. Det är betydligt kortare avstånd
från dessa bygder till Oslo, som
har en mer isfri hamn, än t. ex. till
Stockholm. Delar av dessa vägsträckor
är också i ganska gott skick medan
andra behöver förbättras och byggas
om.

Genom en sådan här mellanriksväg
skulle transportekonomin kunna förbättras
för vissa delar av näringslivet i mitt
hemlän och i Värmlands län. Som jag
sade är avståndet till Oslo kortare för
många av bygderna där än det är till

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader samt diverse ändamål

någon annan lämplig hamn, i varje fall
om man jämför med avståndet till
Stockholm.

Jag erinrar också om att denna fråga
motionsvägen har aktualiserats i landstinget
i Kopparbergs län och där diskuteras.
Jag förutsätter även att den transportförsörjningsutredning
som nu pågår
inom Kopparbergs län kommer att uppmärksamma
frågan.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Tillåt mig att, innan
jag går in på de kanske något mer
kontroversiella frågorna, få framföra
ett tack till ordförande, medlemmar,
verkställande ledamot och medhjälpare
i högertrafikkommissionen. Några av
kammarens ledamöter kanske tycker
att det är för sent att göra det nu, och
enligt andras mening är det kanske
ännu för tidigt. Ett faktum är emellertid
att jag inte har vågat säga något om
saken förrän nu.

Jag kommer ihåg med vilken lättnad
och glädje — blandad med stor förvåning
—■ jag under de första dagarna
efter trafikomläggningen konstaterade
att flera dagar hade gått utan några
dödsolyckor i trafiken. Tre eller fyra
dagar efter omläggningen var jag närvarande
vid en konferens med världspressen,
vid vilken en utländsk journalist
nära nog var ovettig för att det
inte hade hänt någonting. Han sade
direkt ut att han hade kommit hit för
att man väntade bloddrypande händelser,
bokstavligt talat.

Vad som skedde var ingenting mindre
än en sensation. När vi nyligen summerade
ned ett halvårs högertrafik blev
resultatet att över 200 människoliv hade
sparats. Enligt de siffror jag har tillgängliga
omkom nämligen under det
halvåret 211 personer färre än under
motsvarande tid året före, då siffran
för dödsolyckor i trafiken var 651. Det

betyder sålunda ett sparat liv av tre.
Första kvartalet i år visar också goda
siffror, nämligen åtminstone en räddad
av fem, som annars skulle ha omkommit
i trafiken.

När statsutskottet nu för första gången
efter högeromläggningen — och, förmodar
jag, för sista gången — tagit
ställning till frågan om anslag till högertrafikkommissionen
hade jag väntat
mig någon reaktion från utskottets sida.
Men statsutskottet brukar ju inte visa
några känslor!

Vi får inte förtröttas i strävandena att
öka säkerheten på våra gator och vägar.
I dag gäller det väganslagen. De anslag
som utgår till byggande av vägar och
de som går till städer som är egna väghållare
är i år oförändrade för fjärde
året å rad, såsom flera talare redan
tidigare framhållit. Och det ligger en
stor fara i detta faktum, kanske inte så
mycket för dagen men desto mer för
morgondagen. Man får verkligen hoppas
att det är sista året som utskottet
förordar en sådan anslagspolitik. Detta
faktum att anslagen har legat stilla har
radikalt förändrat problematiken, som
också herr andre vice talmannen Cassel
framhöll. Vi måste ta nya grepp.

Som framhållits i reservationen 1 b,
vilken herr Cassel här pläderade för,
måste vi nu åter börja diskutera frågan
om lånefinansiering och kanske även
avgiftsfinansiering, om vi någonsin
skall få ett nät av motorvägar här i
landet.

Herr Johansson i Norrköping sade
i en replik till herr Cassel att detta inte
löser allt, och det är reservanterna och
även jag medvetna om. Men herr Johanssons
ord innebär ändock ett erkännande
av att det i viss mån innebär
en lösning. Problemkomplexet är så
stort att vi måste försöka genomföra
olika dellösningar.

Herr Ståhl antydde att reservanterna
inte skulle vara medvetna om vad som
hänt i början av 1960-talet. Jag har en

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader samt diverse ändamål

känsla av att lierr Ståhls namn tidigare
förekommit under en reservation i
samma anda som vår. Vad jag vill understryka,
herr Ståhl, är dock att det
faktum att anslagen har legat stilla i
fyra år förändrar problematiken. Det
är ett nytt läge som nu inträtt.

Medan frågan om kostnadsansvaret
för våra vägar utreds passar statsmakterna
på att höja pålagorna för bilismen.
Det finns personer som menar att
denna utredning långrotas för att bereda
tillfälle till dessa höjningar. Alltnog
— låt mig påpeka att en liknande
utredning i snabb takt har genomförts
i England, där den stridbara kommunikationsministern
Mrs Barbara Castle
fått konstatera att personbilar och lättare
lastbilar redan nu betalar för mycket
i skatt till förmån för den tyngre
trafiken. Det skulle inte förvåna, om en
utredning här skulle ge samma besked,
d. v. s. att bilisterna redan betalar mer
än tillräckligt. Någon omfördelning av
kostnadsbördan inom bilistkåren är
däremot inte på något vis aktuell.

De stillaliggande vägbyggnadsanslagen
har också medfört svårigheter för
vägunderhållet. Sålunda rapporterar
vägverket att 54 procent av de genomgående
länsvägarna är i behov av omedelbara
ombyggnader. Samtidigt meddelar
man att man under det senaste
året endast lyckats att bygga om drygt
1,5 procent av dessa vägar. En enkel
uträkning visar att det med nuvarande
takt skulle ta över 30 år att göra dessa
ombyggnader.

I en motion av herr Krönmark och
mig själv föreslår vi att arbeten av
karaktär »förstärkt underhåll» skall
utföras av AMS som beredskapsarbete
till ett ytterligare belopp av 35 miljoner
kronor. Herr Ståhl menade att det skulle
ligga mycket positivt i ett sådant
arrangemang. Motionen behandlas inte
i detta sammanhang, men jag vill i alla
fall påminna om den nu.

Slutligen behandlas under denna

punkt en av mig själv väckt motion,
II: 739. I den hemställs att driftkostnaderna
för belysning av riksvägar skall
bestridas av staten. Det är redan nu så
att kostnader för belysningsstolpar o. d.
är en statlig utgift. Men strömmen får
kommunerna betala trots att sedan början
av 1960-talet kostnaderna för riksvägar
till 100 procent bestrids av statsmedel.
Detta har synts mig inkonsekvent,
och det kan i en stad som Solna,
som är rikt begåvad med riksvägar, bli
betungande. Med hänsyn till att 1960
års vägsakkunniga efter ett åtta år långt
utredande förväntas producera sitt betänkande
i år har jag i detta avsnitt
inget särskilt yrkande, utan jag ber att
få instämma i herr Cassels hemställan
om bifall till reservationen 1 b.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! I samband med förevarande
ärende har utskottet behandlat
ett motionspar av mig själv och några
andra ledamöter, där vi framfört en del
synpunkter på trafiksäkerheten. Vi
framhåller i motionerna att allmän
enighet råder om angelägenheten av att
höja trafiksäkerheten på vägarna. Till
de åtgärder som härvidlag är väsentliga
hör en ökning av vägstandarden. Bristen
på ekonomiska och andra resurser
förhindrar dock att upprustningen och
nybyggnaden inom vägväsendet kan
ske i den takt som vore önskvärd. Det
är därför väsentligt att de åtgärder som
vidtages får högsta möjliga effekt från
trafiksäkerhetssynpunkt.

En mycket stor del av trafikolyckorna
äger rum i samband med omkörning.
Detta problem har accentuerats genom
den betydande ökningen av långtradartrafiken.
Att förse alla vägar med omkörningsfiler
är — med hänvisning till
vad jag framhållit — inte realiserbart
på åtskilliga år. Däremot bör vissa
mindre kostnadskrävande åtgärder kunna
vidtagas, vilka avsevärt torde öka

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader samt diverse ändamål

möjligheterna -att nedbringa antalet omkörningsolyckor.

Det som åsyftas är att förse större
vägar med omkörningsfiler av begränsad
sträckning. Lämpligen kan särskilda
filer om 300 å 400 meters längd anläggas
med ungefär en mils mellanrum.
Långtradarna och annan långsamgående
trafik kan utnyttja dessa
filer och låta den ko som ofta bildas
bakom dessa fordon passera. Då långtradarna
och motsvarande fordon slipper
stanna är det sannolikt att dessa
särskilda filer, i motsats till de nuvarande
parkeringsfickorna, mycket verksamt
skulle bidraga till att minska antalet
omkörningsolyckor.

En annan synpunkt som vi framfört
i motionerna är att trafikanterna genom
särskilda vägmärken i förväg bör
göras uppmärksamma på att de nalkas
en omkörningsfil av det slag som jag
talat om.

I sammanhanget bör framhållas önskvärdheten
av att på alla större vägar de
vägsträckor, där omkörning är tillåten,
anges på särskilda skyltar. Särskilt
vintertid och i mörker är det svårt för
trafikanterna att få kännedom om lämpliga
omkörningssträckor enbart med
hjälp av den gängse markeringen i vägbanan.

Utskottet har ägnat vårt motionspar
en halv sida i utlåtandet. I skrivningen
finns vissa positiva inslag, men utskottets
påstående att omkörningsfiler skulle
kunna jämföras med trefiliga vägar
och skulle medföra högre olycksfrekvens
är obevisat. Med anledning av att
utskottet gjort detta påstående skulle
jag vilja rekommendera dem som har
ansvaret för kommunikationsfrågorna
att pröva systemet med omkörningsfiler
på en begränsad sträcka, exempelvis
fem mil. Ett sådant försök skulle kunna
ge positiva erfarenheter. Frågan om
särskilda vägmärken som anger var
det finns lämpliga omkörningssträckor
bör också prövas.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

2-—Andra kammarens protokoll 196S.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag antecknade mig ju
för instämmande i herr Gustafssons i
Kårby första anförande och hade inte
tänkt deltaga i debatten, men när jag
hörde utskottets representant kunde
jag inte låta bli att begära ordet.

Högermän och socialdemokrater är i
denna fråga överens om den kärvare
linjen. Låt mig bara framhålla, herr talman,
att jag är mycket väl medveten
om de ekonomiska förhållanden under
vilka vi arbetar. Jag vill också gärna ha
sagt att jag är väl införstådd med de
avvägningar som måste ske när det gäller
att göra investeringar, att placera
pengar. Men har man som jag sett hur
förhållandena är i Nordvärmland och
Västerdalarna för närvarande •— sett
den isolering som där försiggår, sett
hur skolbarnen inte har möjlighet att
ta sig till skolan och sett hur många
dagsverken går förlorade — har man
klart för sig att den sparsamhet det här
är fråga om blir mycket dyrbar för
samhället och skattebetalarna. Det är
helt enkelt en snål inställning beträffande
vägarna.

För fordonsägarna utgör de rådande
förhållandena en besvikelse. Vi har ju
ändå fått ett 50-procentig höjning av
fordonsskatten, varför man kanske kunde
ha räknat med ett större anslag i detta
sammanhang. En kraftigare satsning
på vägarna är en lönande åtgärd och en
god penningplacering.

När det gäller möjligheterna att få
medel till de skilda delar av förvaltningen
som ligger inom olika departement
vill jag säga till kommunikationsministern
att jag hoppas att han inte
ger efter beträffande dessa synnerligen
angelägna åtgärder, vilkas genomförande
i många fall kan vara en grundförutsättning
för näringslivet.

Beträffande en mellanriksväg Dalarna—norra
Värmland—Oslo har jag också
tidigare motionerat. Jag är emellertid
införstådd med den behandling denna
fråga måste få. Jag vill endast unNr
16

Onsdagen den 3 april 1968

34 Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader samt diverse ändamål

derstryka att det är en angelägen fråga,
som snarast bör lösas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 1 a.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast påpeka
att Värmlands län tillhör dem för vilka
särskilda medel avsättes. Dylika pengar
ges nämligen till Värmlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län. Herr Jonasson vet väl att den
delningen har gjorts tidigare och kommer
att gälla även kommande budgetår.

Jag såg häromdagen i en tidningsnotis
— vars riktighet jag dock inte är
säker på — att landshövdingen i Värmlands
län hade meddelat att länet fått
20 miljoner kronor i extra vägbidrag
för att bygga vägar framöver. Jag tycker
att även ett sådant förhållande skall
tas med i bilden och att man inte bara
skall se allt i svart.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Uppgiften beträffande
de medel som ställts till förfogande är
helt riktig. Men att vägarna ser ut som
de gör i norra Värmland, kan herr Johansson
i Norrköping förvissa sig om
ifall han gör en tur dit.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! När det gäller väganslagen
kan jag helt instämma med herr
Ståhl.

Det finns dock en fråga inom detta
område som jag inte märkt att någon
talare tagit upp. Vi har en hel del färjor
som skulle kunna ersättas med
broar. För något år sedan väckte jag
en motion i denna fråga och begärde
påskyndande av denna verksamhet. Då

anförde utskottet att det inte fanns några
speciella problem i detta fall, utan
att den utbyggnad som skedde var tillräcklig.

Jag bor i ett län där vi har många
färjor, som skulle behöva bytas ut. Från
de lokala representanternas sida förekommer
varje år uppvaktningar och
framställningar om snabbare utbyte av
färjorna. Jag tänker bl. a. på en färjled
som heter Sannsundet. En stor del
av jordbruket och turistområdet på ena
sidan Storsjön skulle kunna få mycket
snabbare och bättre förbindelser om en
bro byggdes. Det är också svårt att förstå
att det kan vara ekonomiskt att
driva denna färja eftersom kostnaderna
för färjdriften ökar ständigt.

Jag har sett egendomliga siffror beträffande
en annan färjled, nämligen
Öhnsundet utanför Strömsund. Där
finns det en liten ö som har färjförbindelse,
vilken inte på något sätt fyller
de berättigade krav på kommunikationer
som befolkningen kan ha. Avsaknaden
av bro medför stora brandrisker
samt försvårar skolskjutsar och liknande
transporter. Framställningar om en
bro har gjorts gång efter gång. Denna
bro var också upptagen i femårsplanen,
men vid den senaste revisionen kom
den bort ur bilden. Detta exempel visar
att det vore väl motiverat att bifalla
vårt motionsyrkande på denna punkt.
Det skulle i verkligheten endast kosta
765 000 kronor att bygga bron, medan
årskostnaderna för färjan nu uppgår till
150 000 kronor. Då frågar man sig: Yore
det inte en god investering att ersätta
färjan med en bro? På ganska kort tid
är brokostnaden avskriven, och samtidigt
förbättrar man kommunikationerna
för folket i den berörda bygden.

Eftersom jag ser kommunikationsministern
här, vill jag vädja till honom
att noga studera dessa frågor om att ersätta
färjor med broar. Jag tror att det
vore lönsamt för samhället att göra det
i snabbare takt än för närvarande.

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. in. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader samt diverse ändamål

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Eftersom enigheten
inom utskottet trots allt är betydande,
skall jag nöja mig med några kommentarer
till den debatt som har förts här
i dag.

När det gäller önskvärdheten av att
satsa ännu mer på vägbyggandet, herr
Gustafsson i Kårby, kan vi vara helt
överens. Regeringen är emellertid tvingad
att göra sina prioriteringar mellan
olika angelägna önskemål, och det har
inte varit möjligt att öka anslagen till
vägbyggandet ytterligare detta år. Jag
konstaterar att herr Gustafsson, när han
skall dra slutsatserna av sina funderingar,
hamnar på samma ståndpunkt.

I sammanhanget förtjänar två ting
att understrykas. För det första vill jag
erinra om att vi genom bättre metoder
och en bättre planering år för år får
mer och mer för pengarna. Jag vågar
påstå att vägverket gör betydande insatser
när det gäller rationaliseringar
på detta område. För det andra vill jag
peka på något som tidigare har nämnts
i denna debatt, nämligen vad beredskapspengarna
i detta sammanhang betyder.
För budgetåret 1967/68 var de
beslutade statsbidragen för vägarbeten
bedrivna med AMS-medel så tidigt som
den 1 februari i år sammantagna uppe
i ungefär 300 miljoner kronor. Eftersom
vi har en ganska stor del av det
löpande budgetåret kvar, får vi räkna
med att vägbyggandet på detta sätt kan
tillföras större resurser än på mycket
länge.

Vad underhållsanslaget beträffar har
herr Ståhl uppriktigt förklarat att de
25 miljoner kronor ytterligare som reservanterna
föreslår självfallet inte betyder
så mycket i förhållande till de
stora summor som det här är fråga
om. Om man räknar samman beredskapspengarna
och väganslagen rör det
sig ändå om 2,5 miljarder kronor. Reservanterna
vill alltså ha ungefär 1 pro -

cent ytterligare. Herr Ståhl karakteriserade
också reservationsförslaget som
mindre ett bidrag till ett bättre vägunderhåll
än en demonstration av att
man önskade mera pengar till dessa
uppgifter. När det gäller att önska kan
vi — som jag inledningsvis sade •—
förena oss; det är bara ständigt fråga
om att vi också måste prioritera våra
önskemål.

Jag konstaterar således att enigheten
i utskottet är betydande även kring
driftbudgeten när det gäller kommunikationsdepartementets
verksamhet.

Jag vill emellertid säga ett par ord
till herr Ståhl om vårfloden; jag tror
att herr Jonasson också var inne på
den saken. Herr Ståhl har framställt en
enkel fråga till mig om vårfloden i
Värmland, så vi får återkomma till dessa
speciella bekymmer i morgon. Generellt
kan det väl fastslås att hur mycket
pengar vi än satsar på både vägbyggande
och vägunderhåll kommer vi ändå
aldrig ifrån att vi här i landet på grund
av våra speciella förhållanden under
vissa delar av året får bekymmer, som
t. o. m. kan göra det nödvändigt att
stänga av vägar för allmän trafik.

Herr Antby hade en fundering som
jag också måste säga någonting om.
Han menade att om underhållsanslaget
blir för litet, överförs kanske flera vägar
till enskilt vägunderhåll. Om en
väg överförs från allmänt till enskilt
underhåll, sker detta enligt väglagens
och vägstadgans bestämmelser och är
inte beroende av underhållsanslagets
storlek. Dessa ting har alltså icke med
varandra att göra.

Slutligen ställde herr Ståhl en fråga
till mig: Hur blir det nu med den s. k.
tredje etappen i det trafikpolitiska programmet?
Kommer det någon proposition
till våren? På den punkten kan
jag väl svara, att någon proposition
inte kommer att framläggas till våren.
Jag har ännu inte fått trafikpolitiska
delegationens yttrande i anledning av

36 Nr 16 Onsdagen den 3 april 1968

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader samt diverse ändamål

dessa frågor; jag väntar att få det inom
de närmaste dagarna. Så fort detta yttrande
ligger på bordet hoppas jag att
vi snabbt skall kunna ta ställning till
hur vi skall hantera de problem, som
ryms inom ramen för de frågor som
man ursprungligen hade tänkt sig kunna
avgöra så, att den tredje etappen
skulle kunna påbörjas från den 1 juli.
Men någon proposition under vårsessionen
kan det under inga omständigheter
bli fråga om.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Jag vet inte huruvida
herr Ståhl har gjort ett sådant uttalande,
att 25 miljoner i extra anslag till förstärkt
vägunderhåll skulle kunna uppfattas
som en demonstration — det
skulle i så fall förvåna mig mycket.

Om kommunikationsministern läser
sin egen bilaga till statsverkspropositionen
finner han där på s. 76 vägverkets
motiveringar för de 25 miljonerna.
Där sägs nämligen:

»Ett stort behov av att upprusta de
delar av vägnätet som inte kan beräknas
bli ombyggda inom överskådlig tid
kvarstår alltjämt. Detta behov accentueras
ytterligare genom det ökade utrymme
som riksvägarna har getts i flerårsplanerna
för åren 1967—1971. Vägverket
kan inte inom vägunderhållsanslagets
nuvarande ram utföra förstärknings-
och förbättringsarbeten i
tillräcklig omfattning för att kompensera
nedslitningen av de äldre vägar
som inte kommer att beröras av de
närmaste flerårsplanerna. För sådana
förstärknings- och förbättringsarbeten
beräknar verket att 25 milj. kr. behövs
under kalenderåret 1969.»

Om kommunikationsministern anser
att 25 miljoner kronor till detta ändamål
inte har någon större betydelse,
måste jag uttrycka min utomordentliga
förvåning över ett sådant uttalande.

När det sedan gäller beredskapsarbetena
ser vi också av samma akt att des -

sa under tiden 1961-—1966 till 75 procent
har gått till de sju norröna länen.
Detta betyder att den förstärkning av
vägbyggandet som sker genom beredskapsarbetena
medför en betydande
ojämnhet i vägbyggandets förläggning
i landet. Därför kan man inte se beredskapsmedlen
till vägbyggande annat än
som delar av arbetsmarknadspolitiken.
Vi måste emellertid ha en fast grund
i våra vägbyggnadsanslag, från vilken
vi hela tiden kan utgå. Jag efterlyser
huruvida kommunikationsministern vill
instämma i det uttalande som utskottsmajoritetens
företrädare förut gjorde
och som jag underströk, nämligen att
de ordinarie vägbyggnadsanslagen icke
kan få ligga stilla i fortsättningen. Vill
icke kommunikationsministern ansluta
sig till detta uttalande, får jag beteckna
uttalandet av utskottsmajoritetens talesman
så, att det icke har någon relevans.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Ordet demonstration
var kanske inte helt välfunnet. Jag
framförde tankegången närmast i samband
med krav på att kommunikationsministern
i fortsättningen skulle försöka
att hos finansministern driva fram
ett större utrymme än vad han och den
förre kommunikationsministern hittills
lyckats med. Jag hoppas att statsrådet
verkligen vill göra en ansträngning i
den riktningen.

Sedan tackar jag för svaret på min
fråga om den tredje etappen. Jag blev
inte överraskad över att det inte kan
komma någon proposition till vårriksdagen.
Jag tar för givet att den kommer
att dröja ett tåg, och jag skall inte
diskutera förljudandena om förhandlingarna
i den trafikpolitiska delegationen.
Så allvarligt som läget på detta
område nu är utgår jag ifrån att åtskilliga
av dem på ansvarigt håll som
följer dessa frågor kan ställa sig tveksamma
till i vilken takt man skall driva
den fortsatta rationaliseringsutveckling -

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader samt diverse ändamal

en. Jag räknar med att frågan kommer
att övervägas innan något förslag framlägges
för riksdagen.

Får jag sedan bara göra en allmän
reflexion i anslutning till diskussionen
här i kammaren. Enligt praxis skall
rent lokala vägfrågor först passera lokala
organ, vägförvaltningarna och
länsstyrelserna. Om man över huvud
taget skall få dem prioriterade och behandlade
på ett tillfredsställande salt,
måste de gå den vägen. Därför är det
rätt angeläget att man vid kammarbehandlingen
skiljer på vad som hör till
de ärenden som gäller trafikpolitiken i
stort och de lokala projekt, som måste
gå den vanliga vägen i fråga om förarbetet.

Till herr Bengtsson i Landskrona vill
jag sedan säga att frågan om hjälptelefoner
vid vägarna blivit penetrerad
även i år. Herr Bengtsson nämnde att
han varit i kontakt med trafiksäkerhetsverket,
men det är väl knappast
en angelägenhet för detta utan mera
för vägverket. Jag vill dessutom hänvisa
till det interpellationssvar till
herrar Wiklund i Stockholm och Hamrin
i Kalmar, som avlämnades den 14
mars av kommunikationsministern här
i kammaren. Svaret gick ut på att vägverket
haft överläggningar med televerket
för att klargöra hur ett larmtelefonsystem
praktiskt skulle kunna
ordnas. Vägverket överväger för närvarande
hur en eventuell försöksverksamhet
lämpligen skulle kunna läggas
upp. Det är klart att man måste avvakta
resultatet av dessa överväganden,
och det är precis den ståndpunkt utskottet
har intagit. Därför finns det
knappast någon anledning för herr
Bengtsson i Landskrona att på den
punkten vara missbelåten med utskottets
ställningstagande.

Herr Bengtson i Solna kände sig vemodig
och besviken över att statsutskottet
inte visat någon känsla av tacksamhet
mot högertrafikkommissionen.

Om jag inte missminner mig framfördes
uttryck för sådan tacksamhet ganska
effektfullt av hans excellens herr
statsministern från denna talarstol när
statsministern hälsade andra kammaren
vid vårriksdagens början. När nu herr
Bengtson i Solna haft tillfälle att ytterligare
ge uttryck för denna tacksamhet,
har väl högertrafikkommissionen
all anledning att känna sig grundligt
avtackad.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Jag lyssnade som sig
bör mycket uppmärksamt till statsrådets
och chefens för kommunikationsdepartementet
anförande. Men jag tyckte
mig med beklagande behöva konstatera
tre ting. Statsrådet har för det
första inte velat bestrida mitt påstående
att de svenska bygderna behöver
sammanknytas med varandra och med
kontinenten med en eller flera genomgående
motorvägar av internationell
klass och standard. Statsrådet har för
det andra inte heller bestritt att vägväsendet,
om man skall kunna åstadkomma
sådana ting, måste tillföras betydligt
större resurser än det för närvarande
har, och även större resurser
än dem man kan hoppas att statsrådet
med alla sina krafter och all
sin vältalighet kan klämma finansministern
på. För det tredje berörde herr
statsrådet inte med ett ord hur dessa
betydligt större resurser över huvud taget
skall kunna anskaffas. Betyder detta,
herr statsråd, att herr statsrådet tvivlar
på möjligheterna att vi någonsin
skall få dessa motorvägar av internationell
klass som vi är övertygade om
att vi kommer att behöva, om inte i dag
så inom den närmaste framtiden?

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Kommunikationsministerns
uttalande om den tredje etappen
uppfordrade mig till en kommentar.

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader samt diverse ändamål

Jag berörde denna fråga vid ett anförande
i förra veckan och sade därvid
att jag personligen var förvånad över
att regeringen inte hade plockat ut russinen
ur kakan i fråga om den tredje
etappen.

Är det inte så, herr kommunikationsminister,
att om regeringen går ifrån
1963 års trafikpolitiska beslut — så
skulle det åtminstone tolkas — får den
inte bli förvånad om principerna i detta
beslut sätts i fråga på andra håll både
inom och utom riksdagen? Regeringen
tar alltså en viss risk när den själv
går ifrån den tidigare uppgjorda tabellen,
vilken förvisso är rätt väsentlig för
många näringsgrenar — den innebär
dock en liberalisering för den yrkesmässiga
lastbils- och persontrafiken,
d. v. s. åkeriägare och taxinäring. Från
dessa håll hade man nog väntat att någonting
skulle hända.

Jag undervärderar inte alls hans excellens
statsministerns tacksägelser till
högertrafikkommissionen — jag bara
noterade att när statsutskottet nu hade
möjlighet att göra en redovisning gjorde
man den inte.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Gustafsson i Kårby
och jag kan fortfarande vara överens
om önskemålen, men att fordra att
jag i denna debatt skall ge mig in på en
budgetberedning avseende nästföljande
budgetår är kanske litet mycket begärt.

Hur herrar Gustafsson i Kårby och
Ståhl vill benämna den reservation som
avgivits överlämnar jag med varm hand
åt dem själva att göra upp om; jag bara
konstaterade att herr Ståhl betecknade
dessa 25 miljoner kronor som en ganska
liten slant i den stora potten och såg
detta krav som en demonstration.

Herr Cassel förstår jag mig inte riktigt
på. Han beklagade att jag inte ville
bestrida att det behövs motorvägar. Jag
tycker inte detta är så mycket att be -

klaga, ty jag vill inte bestrida det; jag
tycker att det behövs motorvägar. Hur
vi skall klara finansieringen av det vägbyggnadsprogram
som vi har framför
oss är — som tidigare sagts från utskottets
sida — en fråga som bl. a. den
s. k. vägkostnadsutredningen arbetar
med, och vi får som utskottet förordat
avvakta dess förslag.

Herr Bengtson i Solna slutligen är
bekymrad över vad som kan komma att
hända nu, om vi inte under vårriksdagen
lägger fram en proposition beträffande
den s. k. tredje etappen. Jag vill
på den punkten bara svara, att jag ändå
först måste få tillfälle att ta del av trafikpolitiska
delegationens synpunkter
och yttrande, innan jag tar ställning till
hur vi skall hantera dessa frågor i fortsättningen.
Men jag har velat avge denna
deklaration att det inte kan bli någon
proposition till vårriksdagen bl. a.
därför att det, såvitt jag förstår, inte
finns tid att vidta alla de åtgärder som
krävs för att vi skulle kunna följa den
ursprungliga tidsplanen och sätta åtgärderna
i verket den 1 juli 1968.

Jag vill dessutom tillägga att det redan
framförts så pass många olika synpunkter
i dessa frågor, att man kanske
först bör närmare överväga dem. Jag
förstår att det är angeläget att vi så
snart som möjligt kan avge ett besked,
så att alla de grupper, som är utomordentligt
intresserade av vad som här
kommer att inträffa, vet vad statsmakterna
avser att göra.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Bara ett par ord med
anledning av vad herr Ståhl nyss sade.

I mitt förra anförande uttryckte jag
min förvåning över att statsutskottet i
år tydligen inte tagit kontakt med vägverket
eller trafiksäkerhetsverket med
anledning av vårt motionsförslag om
hjälptelefoner vid motorvägarna. Av utskottets
skrivning kan jag inte förstå
annat än att man i fjol hade kontakt

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader samt diverse ändamål

med vägverket och då fick veta, att verket
övervägde dessa saker. I år säger
utskottet: »Då utskottet alltjämt anser
sig kunna utgå från att verket vidtar
lämpliga åtgärder», o. s. v. Av detta kan
jag inte utläsa, att utskottet i år haft
några kontakter med vägverket.

Jag är också medveten om att detta
inte är en fråga som man kan lösa från
den ena dagen till den andra. Men jag
hade naturligtvis varit väldigt tacksam,
om utskottet varit något positivare i sin
skrivning och genom att ta kontakt med
vägverket hade velat driva på en lösning
av frågan.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Jag ber än en gång att
få upprepa, att för mig är 25 miljoner
kronor mycket pengar. Om man räknar
på det sätt som statsrådet gjorde och
som kanske även herr Ståhl gjorde —-jag hörde inte precis att han gjorde det
— så finner man att det procentuellt
sett gäller en mycket liten höjning. Men
vi talar ju här om ett visst bestämt
ändamål, beträffande vilket vägverket
mycket kraftigt understrukit att det
måste höjas med 25 miljoner kronor för
att man skall kunna klara alla angelägna
uppgifter på detta område. Hur
reagerar då kommunikationsministern?
Jo, han föreslår icke riksdagen att följa
vägverket, utan han föreslår en nedskärning
av anslaget med 5 miljoner
kronor. Det är detta jag anser vara en
omöjlig framgångslinje.

Jag kan förstå att statsrådet här inte
kan uttala sig om anslagets storlek i
kronor och ören i nästa års statsverksproposition.
Men det skulle vara intressant
att få veta, huruvida statsrådet anser
det nödvändigt för vägbyggandet,
att man i framtiden höjer detta s. k.
fasta underlag för beräkningarna. Statsrådet
behöver inte säga att det bör
höjas med 10 miljoner eller 25 miljoner.
Men tror herr statsrådet att vi kan upprätthålla
en bra vägbyggnadssituation i

landet, om vi icke höjer dessa grundläggande
ramar, vartill riksdagen har
att ta ställning? Jag tror inte att vi i
fortsättningen kan hålla dessa ramar
så lågt och sedan bara tro att vi skall
komma att använda pengar som anslagits
för arbetsmarknadsändamål. Det
går inte att grunda en vägpolitik på den
basen. Därför har jag efterlyst kommunikationsministerns
mening härom.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Om det skulle göra saken
lättare för kommunikationsministern,
så vill jag gärna inskränka mitt
beklagande till att herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
uppenbarligen inte alls vet eller ens
anar hur man skall lösa problemet med
anskaffande av resurser för utbyggande
av de motorvägar som vi båda är överens
om blir behövliga. Det tycker jag är
litet tråkigt.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! I sitt inlägg konstaterar
statsrådet Lundkvist att han inte har
fått någon rapport från trafikpolitiska
delegationen. Men, herr statsråd, arbetet
inom departementet har ju fortlöpt
normalt när det gäller denna tredje
etapp och — liksom vid utsättandet av
remisstider — hade det väl då funnits
möjligheter att anmoda delegationen
att vara färdig vid en viss tidpunkt, så
att man skulle hinna slutföra arbetet.
Skulle mot förmodan hela rapporten
inte ha varit färdig vid avsett tillfälle
kunde delegationen ju ha lämnat en delrapport.
Men det har litet av den obotfärdiges
förhinder över sig när statsrådet
så att säga lägger det tyngsta ansvaret
på trafikpolitiska delegationen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! För herr Gustafsson i
Kårby vill jag påpeka att om vi 1968

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader samt diverse ändamål

hade ett anslag på 607 miljoner kronor
till vägunderhållet och jag föreslår en
höjning till 631,5 miljoner, så är det
väl inte riktigt att beteckna det som en
sänkning på 5 miljoner kronor. Om man
vill bedöma summorna såsom de är redovisade
tror jag att de i stället ger uttryck
för att också jag har ansett att vi
behöver ett ökat anslag till vägunderhållet.

Sedan ankommer det väl inte på mig
att nu — innan jag har sett trafikpolitiska
delegationens yttrande — försöka
bedöma i vilken mån den har behövt
längre tid än nödvändigt för att komma
fram till sina slutsatser. När jag får
rapporten på bordet skall jag kanske
ha lättare att tala om för herr Bengtson
i Solna vad det möjligen kan ha varit
som har försenat den trafikpolitiska
delegationen i dess arbete med att komma
fram till sitt yttrande.

Herr Cassel och även herr Gustafsson
i Kårbv har tydligen den meningen, att
jag här inte bara skall diskutera den
statsverksproposition som nu ligger på
bordet utan att vi också skall börja
diskutera den statsverksproposition
som vi skall förbereda under sommarens
lopp och som vi skall lägga fram
först vid nästa årsskifte. Jag tror att vi
får ta sakerna i tur och ordning.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Den här gången missuppfattade
statsrådet Lundkvist mig alldeles.
Jag har inte ens den förhoppningen
att han skall bli i tillfälle att lägga
fram någon ytterligare statsverksproposition.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Vid sidan av rubriken
»egentligt vägunderhåll» finns en annan
rubrik »förstärkt vägunderhåll».
Vad vi hävdar är att kommunikationsministern
har skurit ner anslaget till
förstärkt vägunderhåll. Och så länge

vägbyggnadsanslagen inte får höjas så
innebär detta att byggandet också kommer
att minskas genom detta ingripande.

Sedan har jag inte begärt att kommunikationsministern
skall redovisa i kronor
och ören hur han ser på nästa budget,
utan jag har frågat huruvida kommunikationsministern
tror att man i
framtiden kan bygga på den grunden
att man ligger lågt med de fasta anslagen
och bara väntar på att det skall
frigöras arbetsmarknadsmedel för vägbyggande.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Om jag missförstår herr
Cassel kan det i någon mån bero på hur
herr Cassel uttrycker sig. Det ena ögonblicket
begär han av mig att jag skall
svara på frågor som om jag skulle vara
kommunikationsminister även när nästa
statsverksproposition görs upp. När
jag då säger att det väl är litet för tidigt
att göra upp om de frågorna nu säger
herr Cassel: Nej nu har kommunikationsministern
missförstått mig; jag
menade verkligen inte att han skulle ha
med den budgeten att skaffa.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
1 a); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson i
Kårby begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 8)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 6, röstar -

Ja;

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 a) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Kårby begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 124 ja och 84 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 6

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
1 b); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr andre vice
talmannen Cassel begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 8)
mom. 6) i utskottets utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 b) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr andre vice talmannen Cassel begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 154 ja och
46 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader Kungl.

Maj:t hade (punkt E 1, s. 87—
89) föreslagit riksdagen att till Statens
trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskost nader

för budgetåret 1968/69 anvisa ett
förslagsanslag av 3 680 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 240
av herrar Strandberg och Brundin samt
11:305 av herrar Lothigius och Bengtson
i Solna,

dels de likalydande motionerna I:
243 av herr Strandberg m. fl. och 11:303
av herr Grebäck m. fl.,

dels de likalydande motionerna 1: 50
av herr Holmberg m. fl. och 11:78 av
herr Bohman m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
346 av herr Dahlén in. fl. och II: 445
av herr Wedén m. fl. vari, såvitt nu var
i fråga, hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om tillsättande av en parlamentarisk
utredning om trafiksäkerhetsfrågor
med uppgift att behandla bl. a. i motionerna
berörda frågeställningar,

2* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 16

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1908

Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader

dels de likalydande motionerna 1:61
av herr Hjorth m. fl. och II: 92 av fru
Thunvall och herr Blomkvist.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till

Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:240 och 11:305 till
Statens trafiksäkerhetsverk: Förvalt ningskostnader

för budgetåret 1968/69
anvisa ett förslagsanslag av 3 680 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 50 och II: 78,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:346 och 11:445 i vad de avsåge
tillsättande av en parlamentarisk
utredning av trafiksäkerhetsfrågor,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 243 och II: 303,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 61 och II: 92.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson, Nyman,
Ståhl, Gustafsson i Skellefteå och Tobé
(samtliga fp), som ansett att utskottet
under 3. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 346 och II: 445, såvitt nu
var i fråga, ge Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört beträffande
tillsättande av en parlamentarisk utredning
av trafiksäkerhetsfrågor;

b) av herr Strandberg (h), utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

TOBÉ (fp):

Herr talman! Vid punkterna 9 och 11
som jag kommer att behandla i ett kort
anförande har folkpartirepresentanterna
i statsutskottet reserverat sig mot
utskottets förslag. Reservationen grundar
sig på en brett upplagd partimotion
om trafiksäkerheten, som anslagsmässigt
utmynnar i en höjning av anslaget
till trafiksäkerhetsforskning med 1,1
miljon kronor.

I propositionen ges en ganska fyllig
redogörelse för vad som försiggår på
trafiksäkerhetens område och vad trafiksäkerhetsrådet
håller på med. Man
redovisar också i propositionen att rådet
har tvingats tillgripa långtgående
prioritering och fått avstå från ett flertal
värdefulla undersökningar. Totalt
har rådet begärt 3,6 miljoner kronor,
alltså en höjning med 1,4 miljon. Trafiksäkerhetsrådet
framhåller att detta
»svarar mot minimikraven för en fortsatt
effektiv trafiksäkerhetsforskning».
Departementschefen har medgivit en
höjning med 327 000 kronor, d. v. s. en
knapp fjärdedel av vad rådet begärt. Av
propositionen torde kunna utläsas att
departementschefen är något orolig, tv
han säger att detta »bör möjliggöra ytterligare
en ökning av forskningsinsatserna
inom trafiksäkerhetens område».
Han är alltså inte så säker på att det är
tillräckligt.

Motionen som ligger till grund för reservationerna
grundar sig på ett stort
utredningsarbete som gjordes inom partiet
förra året och som resulterade i en
skrift med titeln »Trafiksäkrare», som
kom ut på vårsidan. Där togs trafiksäkerhetsfrågorna
upp, och det konstaterades
att olika beräkningar pekar på
att trafikolyckornas samhällsekonomiska
kostnader uppgår till ungefär två
miljarder kronor per år. I motionen
framhålles också att det totala anslaget
för trafiksäkerhet, d. v. s. inklusive medel
för trafiksäkerhetsverket, uppgår
till i runt tal 23 miljoner kronor. Det
har i en tidigare debatt i dag talats om
25 miljoner kronor som ett litet belopp
men jag vill inte nu ta under debatt om
dessa 23 miljoner är en stor eller liten
summa. Om antalet trafikolyckor kan
nedbringas med 1 procent, kan detta
betyda en minskning av samhällets kostnader
med likaledes 1 procent. På det
sättet skulle vi alltså kunna få in de 23
miljoner kronor det rör sig om. Man
får alltså se hela denna fråga från samhällsekonomiska
utgångspunkter, inte

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader

stänga in varje utgift och eventuell inkomst
i sin speciella sektor.

Ämnet trafiksäkerhet är mycket omfattande,
vilket också framgår av motionen.
Jag anger här några av de punkter
som där återfinnes. Det talas om
vägväsendets planering och beskaffenhet
samt om dess förhållande till samhällsplaneringen,
undervisning i skolor
och förskolor, förarutbildning, fordonens
säkerhetsutrustning och allmänna
beskaffenhet, fartbegränsningarnas
teknologi och psykologi, trafikövervakningens
omfattning och metodik samt
haverikommissioner för olyckor på vägarna
—- i likhet med vad vi sedan
länge har när det gäller flygolyckor.
Sådan verksamhet har också på försök
bedrivits bl. a. i Uppsala län som grund
för den forskning som behövs på området.
Vidare talas det i motionen om
hur forskningen skall läggas upp och om
hur man skall komma till klarhet rörande
de samhällsekonomiska effekterna
av trafiksäkerheten. Allt detta pekar
hän mot en brett upplagd utredning
med parlamentarisk förankring, och
detta föreslås också i motionen och i
reservationen 2a.

Vi är övertygade om att den ökade
trafik, som alla prognoser tyder på att
vi kommer att få, fordrar en tidig och
effektiv insats på trafiksäkerhetsforskningens
område i förebyggande syfte.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 2a vid punkten 9
och återkommer med yrkande beträffande
reservationen 3 vid punkten 11.

I detta anförande instämde herr Ståhl
(fp).

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Statsutskottet hade förra
året i stort sett samma motion till
behandling i samband med behandlingen
av propositionen om inrättande av
statens trafiksäkerhetsverk, och utskottet
gjorde då vissa uttalanden i frågan.
Nu vill jag bara slå fast att det har hänt
en del på detta område som gör att ut -

skottet har stannat för uppfattningen,
att det inte behövs någon parlamentarisk
utredning. Först och främst inrättades
statens trafiksäkerhetsverk den
1 januari i år. Under 1967 fattades också
ett flertal viktiga principiella beslut
här i riksdagen när det gäller
trafiksäkerhetsfrågor, och de besluten
håller nu på att genomföras. Vidare
arbetar en expertgrupp inom kommunikationsdepartementet
med ett stort
antal frågor som undan för undan kommer
att presenteras för riksdagen.
Ävenså har transportforskningsutredningen
tillkännagivit, att utredningen
kommer att avlämna sitt betänkande
under året. Allt detta gör att utskottet
inte ansett att tillfället nu inbjuder till
tillsättandet av en parlamentarisk utredning
för behandling av de frågor
som motionärerna och reservanterna
aktualiserat.

Alla är vi emellertid ense om att vi
här har att göra med mycket viktiga
och betydelsefulla frågor. Det gäller ju
att rädda människoliv. Då får inga
snäva politiska ställningstaganden vara
avgörande. Vi måste där alla hjälpas
åt. Utskottet skriver: »Utskottet vill
dock i likhet med motionärerna understryka
frågornas stora vikt samt förutsätter
att därest av förhållandena så
befinnes påkallat eller eljest önskvärt
en översyn i en eller annan form kommer
till stånd.» Utskottet har emellertid
nu inte velat göra någon beställning
rörande hur en sådan översyn skall
bedrivas.

När det sedan gäller trafiksäkerhetsforskningen
yrkar reservanterna på ett
med 1 109 000 kronor ökat anslag. Vi
anser att man härvidlag skall vänta
till dess att transportforskningsutredningen
är färdig med sitt arbete.

Jag ber, herr talman, att under denna
punkt få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Vad herr Johansson i

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader

Norrköping anfört är ju riktigt, men
jag skulle vilja komplettera det med
att säga att vad trafiksäkerhetsverket
skall göra och redan bär börjat göra
väl ändå är att sköta löpande frågor i
de avseenden vi nu diskuterar. Det
hinner inte ägna sig särskilt mycket
åt de frågor som vi behandlat i reservationen.

Beträffande expertgrupperna inom
kommunikationsdepartementet har vidare
jag och många med mig principiellt
den uppfattningen, att de uppgifter
dessa arbetar med inte är sådant
som hör hemma inom departementen.
Det är frågor som bör skötas på ämbetsverksnivå
eller inom forskningsinstitutioner
och motsvarande inrättningar.
De förarbeten till propositioner som
utförs på detta sätt är en sak för sig,
men att tillsätta expertutredningar för
fristående arbeten som sedan skall användas
i andra sammanhang tycker jag
är felaktigt. Beträffande transportforskningsutredningen
torde denna komma
att behandla ganska litet av just dessa
frågor.

Jag skulle till mitt förra anförande
vilja göra ett tillägg för dem av kammarens
ledamöter, som kanske inte har
klart för sig vilken förankring statens
trafiksäkerhetsråd har. Detta står på
eu mycket bred bas. Jag skall räkna
upp vilka som där är representerade.
I rådet sitter rikspolischefen, företrädare
för vägverket, trafiksäkerhetsverket
och Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande, chefen för väginstitutet
och — vilket är värt att observera
— ett kansliråd från kommunikationsdepartementet.
Vidare finns där
representanter för försäkringsväsendet,
teknisk forskning, psykologisk forskning,
medicinsk forskning, Vetenskapsakademien,
Transportarbetareförbundet
och motororganisationerna.

Dessa har alltså uttalat, vilket är redovisat
i propositionen, att ett minimikrav
för att rådet skall kunna fullfölja
en meningsfylld forskning är att det

får det anslag som begärs i motionerna
och även i reservationen. Jag ber ånyo
att få yrka bifall till reservationen 2.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Herr Tobé säger att
trafiksäkerhetsverket har tillräckligt att
göra enbart med de löpande ärendena.
Det skulle dock förvåna mig i allra
högsta grad om man inte där också
följer en del andra skeenden inom vårt
samhälle på detta viktiga område. Jag
tror att man t. ex. haft överläggningar
om trafiksäkerhetskampanjer med t. ex.
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande. Därvid har man väl
tagit upp en hel del aktuella frågor
inom trafiksäkerhetsarbetet.

När det sedan gäller expertgrupperna
inom departementen är det ju i regel
så, att vi ändå till sist här i riksdagen
får ta ställning till de frågor som behandlats
av dem, oavsett om det rör
sig om lagförslag eller om krav på ökade
anslag. Förslagen framläggs ju i propositioner,
och då får vi möjlighet att
behandla dem här i riksdagen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
2 a); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Tobé begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 9)
mom. 3) i utskottets utlåtande nr 6, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 a) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Tobé begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
163 ja och 40 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11

Trafiksäkerhetsforskning

Kungl. Maj :t hade (punkt E 5, s. 91—
94) föreslagit riksdagen att till Trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1968/
69 anvisa ett reservationsanslag av
2 508 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlcn.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 346 av herr Dahlén m. fl. och 11: 445
av herr Wedén m. fl. vari, såvitt nu var
i fråga, hemställts, att riksdagen måtte
till Trafiksäkerhetsforskning anvisa ett
i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
med 1 109 000 kr. förhöjt reservationsanslag
av 3 617 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å

Trafiksäkerhetsforskning

motionerna I: 346 och II: 445, såvitt nu
var i fråga, till Trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 2 508 000 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Nyman, Ståhl, Gustafsson
i Skellefteå och Tobé (samtliga fp),
som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna I: 346 och II: 445, såvitt
nu var i fråga, till Trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 3 617 000 kr,, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 3.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Tobé begärde emellertid
votering, i anledning varav efter givén
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 11)
i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Allmän översikt över beräkningen av anslagen till sjöfartsverket m. m. Anslagen

till sjöfartsverkets verksamhet

intagit små platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Tobé begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
158 ja och 42 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 12 och 13

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14

Allmän översikt över beräkningen av

anslagen till sjöfartsverket in. m.

Anslagen till sjöfartsverkets verksamhet Före

behandlingen av de skilda anslagen
till sjöfartsverket hade Kungl.
Maj:t (s. 98—117) lämnat en allmän
översikt över utvecklingen inom sjöfarten
m. in. samt beräkningen av anslagen
till sjöfartsverket.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
597 av herr Schött och 11: 759 av herr
Thylén m. fl.,

dels motionen II: 75b av herrar Norrby
och Wiklund i Stockholm vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställde att sjöfartsstyrelsen
gåves i uppdrag att i samråd med
bl. a. båtsportorganisationerna snabbt
klarlägga behovet av ytterligare åtgärder
från statens sida för att stimulera
båtsporten,

dels motionen II: 758 av herrar Thylén
och Bengtson i Solna,

dels de likalydande motionerna I:

353 av fru Segerstedt Wiberg och II:
443 av herr Thylén m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
166 av fröken Stenberg in. fl. och II: 223
av herrar Nilsson i Agnäs och Fridolfsson
i Stockholm.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte för budgetåret
1968/69 anvisa

a) till Sjöfartsstyrelsen: Förvalt ningskostnader

ett förslagsanslag av
4 791 000 kr.,

b) till Fartygsinspektion m. m. ett
förslagsanslag av 4 389 000 kr.,

c) till Sjösäkerhet ett förslagsanslag
av 59 653 000 kr.,

d) till Sjömätning m. m. ett förslagsanslag
av 7 459 000 kr.,

e) till Isbrytning ett förslagsanslag
av 21 000 000 kr.,

f) till Underskott vid vissa statliga
hamnar och farleder ett förslagsanslag
av 290 000 kr.,

g) till Bidrag till fiskehamnar in. m.
ett reservationsanslag av 1 000 kr.,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 597 och II: 759 till Bidrag
till småbåtshamnar m. in. för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 2 600 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 754,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 353 och II: 443,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 166 och II: 223,

6. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 758.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

THYLÉN (h):

Herr talman! Under punkten 14, angående
anslagen till sjöfartsverkets
verksamhet, i statsutskottets utlåtande
nr 6 har utskottets fjärde avdelning haft

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av

till sjöfartsverkets verksamhet

att behandla ett ganska stort antal motioner,
som rör båtsporten samt fyr- och
båkavgifterna.

I de likalydande motionerna 1:597
och II: 759 begär vi motionärer en höjning
av anslaget till småbåtshamnar
till 4 207 000 kronor, samma äskande
som sjöfartsstyrelsen framställt.

Departementschefen föreslår emellertid
2,6 miljoner kronor, en minskning
med cirka 1,6 miljon kronor. Denna
minskning motiverar departementschefen
med att det under detta anslag redan
finns reserverade medel som uppgår
till 11,5 miljoner kronor.

Såsom framhållits vid många tidigare
tillfällen sker en avräkning av automobilskattemedel
till denna verksamhet,
och anslaget skall alltså ses som en
kollektiv restitution för erlagd bensinskatt.
Att under sådana förhållanden
skära ned anslaget innebär en uppenbar
orättvisa. Det är en skattebelastning av
en speciell kategori — en orättvis sådan.
Den åtgärden bör man inte acceptera,
utan i stället bör byggandet av
småbåtshamnar liksom av andra serviceanläggningar
till båtsportens fromma
stimuleras.

Stimulansen kan ske genom ändrade
statsbidragsbestämmelser eller, rättare
sagt, en återgång till de bestämmelser
som tidigare gällde. Förut uppgick
statsbidragets procentuella andel till
mellan 50 och 70 procent, men kommunikationsdepartementet
tvångsgenomförde
för två år sedan en sänkning av
detta statsbidrag till 30 procent. I detta
sammanhang bör man beakta att i realiteten
endast utgår 20—22 procent i
statsbidrag, eftersom ganska viktiga
komplement i en småbåtshamn, t. ex.
akterförtöjningar och asfaltering av
uppläggningsplaner, icke är statsbidragsberättigade.

På grund av att ytterst begränsade
markområden nu står till förfogande
för städer och kommuner i deras omgivningar
har det tyvärr blivit nödvän -

anslagen till sjöfartsverket m. m. Anslagen

digt att förlägga småbåtshamnar till
platser där det fordras både omfattande
sprängningar och uppmuddringar
av grunda vikar. Det gör att kommunerna
för framtiden måste räkna med
mycket högre anläggningskostnader för
småbåtshamnar än tidigare.

Jag kan nämna att en nyligen uppförd
småbåtshamn i min hemstad Göteborg
till dags dato har kostat 5,2 miljoner
kronor. För detta belopp har vi fått
ungefär 1 300 båtplatser.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
men jag har ändå velat fästa uppmärksamheten
på en stelbent och otidsenlig
metod, efter vilken staten återbetalar
en fullt rättmätig restitution till alla
småbåtsägare. Ställ cirka 25 miljoner
kronor, som inbetalats i s. k. bensinpengar,
i relation till de återbetalade
pengarna, som i årets budget uppgår
till 2,6 miljoner kronor!

I en annan motion, nr 758 i denna
kammare, reagerar jag och min medmotionär,
herr Bengtson i Solna, mot
de indragningar som görs i »vissa för
handelssjöfarten mindre väsentliga farleder».
Den besparing som sjöfartsverket
kommer att göra genom denna rationalisering
beräknas uppgå till sammanlagt
ungefär 500 000 kronor för hela
kusten.

Vad som gör denna fråga märklig är
att den nu påbörjade indragningen av
farledsutprickningen synes bli genomförd
på ett sätt som direkt strider mot
de av huvudorganisationerna avgivna
förslagen. Förhandlingar har ägt rum,
och sjöfartsstyrelsen har visat sig välvilligt
inställd till att behålla dessa inre
farleder.

De nu föreslagna indragningarna av
farledsutprickningen sker på ett sådant
sätt att sjösäkerheten äventyras. Samtidigt
som man propagerar för sjövett
— även med statliga medel — gör man
framkomstmöjligheterna för fritidsbåtar
mycket sämre.

Denna motion handlar som så många

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Allmän översikt över beräkningen av anslagen till sjöfartsverket m. m. Anslagen

till sjöfartsverkets verksamhet

andra om pengar, eller rättare sagt om
brist på pengar. Handelssjöfarten vill
inte betala den från dess synpunkt obehövliga
utprickningen — något som sjösportens
huvudorganisationer ej heller
finner vara oriktigt — och sjöfartsstyrelsen
har tydligen inte egna resurser
att hjälpa båtfolket med sådan service.

Är inte detta, herr kommunikationsminister,
en angelägenhet som har turistiska
värden för staten? Tyska och
nordiska seglare och fritidsbåtsägare
kommer i alltmer ökad utsträckning till
de svenska skärgårdarna, liksom många
engelsmän söker sig till våra farvatten
längs västkusten. De bör rimligtvis inte
få en sämre service i farlederna bara
därför att ingen statlig myndighet vet
vem som skall stå för kostnaderna för
utprickningarna. Genom de ökade
olycksriskerna kommer också sjöräddningstjänsten
att ytterligare belastas,
ett faktum som med skärpa framhållits
av sjöräddningssällskapen.

Ekonomiskt sett representerar fritidsbåtarna
ett kapital av hundratals
miljoner kronor, till stora delar ett resultat
av mångårigt ihärdigt sparande.
Minskningen av våra skärgårdars farbarhet
måste medföra ett ökat antal
olyckor, ökade sjöräddningsinsatser
med därav följande kostnader samt ökade
utgifter för sjöförsäkringsbolagen,
vilket i sin tur medför ökade premiekostnader
för båtägarna.

Då argumenten i vår motion är sakligt
väl underbyggda, bör man ha rätt
att vänta en omprövning av farledspolitiken.
För staten är kostnaden obetydlig,
medan de ogynnsamma verkningarna
av indragningen ter sig högst
betänkliga.

Herr talman! Inte heller i denna fråga
har jag något särskilt yrkande.

Mitt namn står under ytterligare en
motion, 11:443, likalydande med motionen
1:353 av fru Segerstedt Wiberg.
Jag är ledsen, herr talman, att jag upp -

tar kammarens tid, men detta motionspar
rör väl så viktiga frågor.
Vi tar däri upp ett helt annat problem,
som framför allt drabbar vår utrikeshandel.
Motionärerna begär att »Kungl.
Maj:t inte måtte vidtaga några höjningar
av nu utgående fyr- och båkavgifter
utan att förslag om en på de faktiska
kostnaderna baserad, regionalt anpassad,
farleds- och lotsavgift» upprättas.

Under senare år har vidtagits eller
föreslagits avsevärda höjningar av i
första hand lotsavgifterna och i andra
hand fyr- och båkavgifterna, i syfte
att enligt statens trafikpolitiska riktlinjer
göra sjöfartsverkets verksamhet
självbärande. Höjningarna har genomförts
snabbt och utan något ordentligt
remissförfarande.

Kort och kärnfullt kan konstateras,
att trafiken på Göteborgs hamn får betala
större delen av fyr- och båkavgifterna
— dessa pengar går bl. a. till farlederna
i Bottenhavet. Jag har till mitt
förfogande ett mycket utförligt siffermaterial
från Göteborgs hamn som kan
bevisa detta påstående, men jag vill
befria kammarens ledamöter från att
höra en sådan föredragning. Men om
utskottets talesman icke har tagit del
av detta, skall jag gärna stå till förfogande
och lämna ytterligare upplysningar.

Ingenting tyder på att Göteborgs procentuella
andel skulle minska, utan snarare
tvärtom; och genom koncentrationen
till Göteborgs hamn av den transoceana
trafiken, blir Göteborg i allt
högre grad första respektive sista ankomst-
och avgångshamn för den svenska
transoceana sjöfarten.

Fullständigt orimlig ter sig denna
fördelning för Göteborgs del vid beaktande
av att denna trafik, utöver av
hamnstyrelsen bekostade och underhållna
sjösäkerhetsanordningar, endast
utnyttjar statens anordningar inom ett
område av några få sjömil. Någon aktuell
uppgift på storleken av kostnader -

Onsdagen den 3 april 1968 Nr 16 49

Allmän översikt över beräkningen av anslagen till sjöfartsverket m. m. Anslagen
till sjöfartsverkets verksamhet

na för av statsverket bekostade anordningar
kan icke exakt anges, men beträffande
inseglingen till Göteborg kan jag
nämna att staten svarar för anslaget för
en enda stor utgiftspost, nämligen för
den nyanlagda fyren Trubaduren och
för Vinga fyr, medan övriga kostnader,
såsom för fördjupning av farleden till
och genom Göteborg liksom kostnaderna
för fyrbelysning och andra säkerhetsanordningar
i farlederna på väg in
till Göteborg, har bekostats av Göteborg
stad, dess skattebetalare och dess hamnstyrelse.

Med dessa uppgifter som bakgrund
finner jag det vara orimligt att fortsätta
med chockhöjningar av fyr- och båkavgifter
utan att den nu sittande sjöfartsutredningen
får framkomma med
förslag om på faktiska kostnader baserade
och, som jag sade tidigare, regionalt
avpassade farleds- och lotsavgifter.

Nuvarande ordning med en taxesättning,
som härrör från segelfartygens
dagar och som alltså inte är anpassad
efter tonnageklassen 100 000—200 000
ton, kan inte vara till fromma för landets
näringsliv och är klart konkurrensförsvårande
— ett förhållande som inte
minst kan konstateras i Öresund och i
synnerhet Malmö hamn.

Herr talman! Det är praxis i riksdagen
— vi har också ett exempel på
det från förra veckans debatt i denna
kammare — att under en sittande utrednings
arbete inga direkta ekonomiska
förändringar bör ske. I denna fråga
har vi ett exempel som bevisar det
klart motsatta: chockhöjningar trots
löfte om snabbt besked från en utredning!
Det är vad vi kan konstatera.

Herr talman! Inte heller beträffande
denna motion har jag något speciellt
yrkande.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Det underbara vårvädret
under det senaste veckoslutet —
ja, det är inte detta som min motion avser;
denna, som har nr 11:754, avser
i stället åtgärder för att stimulera
båtsporten —- har gett många småbåtsägare
möjlighet till en rivstart med utrustandet
av sina båtar. För många av
dem har dock svårigheten att få tag i
lämplig uppläggnings- och hamnplats
fått förnyad aktualitet. Särskilt gäller
detta kanske dem som vid den senaste
tidens bututställningar bestämt sig för
att realisera drömmen om en egen båt.

Antalet småbåtsägare ökar snabbt,
och i år kommer sannolikt över 30 000
nya småbåtar att gå ut på jungfrutur.
Det betyder att antalet motor- och segelbåtar
når långt över 300 000. Ytterligare
ungefär lika många roddbåtar,
kanoter, gummibåtar och segelj ollar gör
att båtsporten är en av våra dominerande
fritidssysselsättningar, något
som fritidsutredningen också har påvisat.
Man kan här peka på småbåtstrafiken
som ett alternativ till vägtrafiken.
De som suttit i trafikköer på
fredagskvällar och söndagskvällar under
sommarhalvåret runt våra storstäder
drömmer säkerligen ofta om att i
stället få åka i lugn och ro eller kanske
i 30—35 knops fart i en plastracer
ute på de fria vattenytorna. Man kan
också hävda, att fritidstrafiken på vattnet
är samhällsekonomiskt mindre betungande
än fritidstrafiken på landsvägarna.

Vår småbåtsflotta representerar ett
värde av ett par miljarder kronor —
inte som herr Thylén sade, hundratals
miljoner. Osäkerheten om hur stort
värdet är belyser något hur dåligt grepp
samhället har om denna verksamhet.

Kapitalet måste naturligtvis förvaltas
på ett samhällsekonomiskt rimligt
sätt. Sker då detta? Svaret blir tyvärr
nej. Ansvaret åvilar i huvudsak samhället.
På denna dominerande fritids -

50 Nr 16 Onsdagen den 3 april 1968

Allmän översikt över beräkningen av anslagen till sjöfartsverket m. m. Anslagen
till sjöfartsverkets verksamhet

sysselsättning med så stora rekreationsvärden
satsar staten i år mindre
än 5 miljoner kronor, och till nästa år
föreslås omkring 3,5 miljoner kronor.
Kommunerna satsar sannolikt betydligt
mera, men totalt understiger samhällets
kostnader troligen de inemot
30 miljoner som staten får in i drivmedelsskatt
från motorbåtstrafiken.

Hur ser då småbåtsanslagen ut i årets
statsverksproposition? Ja, några exempel
på prutningar i sjöfartsstyrelsens
äskanden har herr Thylén redan angivit.
Jag skall komplettera siffrorna med
dem som gäller för sjösäkerhetspropagandan.
Vi har just diskuterat trafiksäkerhetspropagandan
på vägarna. Här
har vi parallellen i fråga om småbåtstrafiken.
För innevarande år uppgår beloppet
till 85 000 kronor. Sjöfartsstyrelsen
föreslår en höjning med 160 000 kronor
till 245 000 kronor för nästa budgetår.
Departementschefen går tillbaka till
85 000 kronor i sitt förslag. Trafiksäkerheten
till sjöss tillmäts tydligen inte
riktigt samma stora betydelse principiellt
sett som trafiksäkerheten på land.

Denna anslagsutveckling kommer naturligtvis
att fundamentalt rubba förutsättningarna
för båtsportens utveckling
med de nackdelar det för med sig,
bl. a. för människornas rekreation. Beträffande
anslaget till småbåtshamnar
kan man notera att det i statsverkspropositionen
redovisas stora utgående reservationer,
men i själva verket är det
där i stor utsträckning fråga om redan
disponerade medel, vilka ännu inte
har utbetalats.

Beträffande sjösäkerhetspropagandan
kan man notera att 85 000 kronor
om året innebär 10—15 öre per båt
för sjösäkerhetspropaganda. Detta är
alltså vad sjösäkerheten är värd.

Ett fastare grepp om dessa frågor är
nödvändigt. Fritidsutredningen har
lagt fram en rad förslag, som ännu inte
resulterat i några konkreta åtgärder.
Nyligen föreslog sjöfartsutredningen
att handläggningen av huvuddelen av

småbåtsfrågorna skulle flyttas från sjöfartsverket
till naturvårdsverket. Det är
en rationaliseringsåtgärd inom sjöfartsområdet
som jag direkt kan ansluta
mig till i motsats till en del andra på
senare till aktualiserade åtgärder, som
herr Thylén till någon del berörde. Jag
kan på intet sätt ansluta mig till dessa
åtgärder, bl. a. därför att det kommer
att gå ut över båtsporten och sjösäkerheten.
När sjöfartsutredningen vidare
föreslår att båtsportorganisationerna
skall vara med och betala sjösäkerhetspropagandan,
då kan jag inte längre
vara med på noterna. Samhället skall
vara berett att satsa mer än 10—15 öre
per båt på en så viktig funktion. Säkerligen
har man flera gånger om igen
varje krona som läggs ner på sjösäkerhetspropagandan.
Det kan visa sig t. ex.
i minskade kostnader för sjöräddningsverksamheten.

Utrednings- och remissarbetet på detta
område får naturligtvis inte innebära
att frågorna lägges helt på is. Man
kan givetvis avstå från mera genomgripande
ändringar i verksamheten under
pågående utrednings- och remissarbete.
Däremot får man inte liksom skjuta
utvecklingen av samhällets åtgärder åt
sidan såsom här har skett. Det är rätt
symptomatiskt när statsutskottet i sitt
utlåtande på s. 21 säger: »Utredningens»
— alltså sjöfartsutredningens — »förslag
är f. n. föremål för remissbehandling.
I avvaktan på resultatet härav och
Kungl. Maj ds prövning av frågan finner
utskottet anledning inte föreligga
att, på sätt i motionen 11:754 föreslagits,
riksdagen hos Kungl. Maj :t nu hemställer
att sjöfartsstyrelsen ges i uppdrag
att i samråd med bl. a. båtsportorganisationerna
snabbt kartlägga behovet
av ytterligare åtgärder från statens
sida för att stimulera båtsporten.
Motionen i fråga avstyrks följaktligen.»

Motionsvrkandet var att man nu skulle
vidta snabba åtgärder, och det kan
man inte göra om ett par år.

Om man så tittar på några aktuella

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av anslagen till sjöfartsverket m. m. Anslagen

till sjöfartsverkets verksamhet

frågor för båtsporten i landet uppmärksammar
man naturligtvis statsbidragsprocenten
till småbåtshamnar. Det är
uppenbart att många lovande projekt
måst skrinläggas på grund av att bidragsprocenten
blivit så låg att man
inte kunnat fullfölja de planer man
haft. I andra fall har det inneburit att
de resurser, som de ansvariga kommunerna
kunnat ställa till förfogande, räcker
till färre hamnplatser, båtuppläggningsplatser
o. s. v.

Ett enda litet exempel: I min hemkommun
österåker har vi genomfört
en småbåtshamnsutredning, varvid vi
noga kartlagt behovet av småbåtsplatser
och prognostiserat utbyggnaden av
hamnar. För det största objektet i början
av den tidsperiod vi överblickade
ansökte vi om statsbidrag och hoppades
på 70 procent av kostnaderna. Vi
fick 50 procent. Skillnaden, en kvarts
miljon kronor, måste kommunen satsa,
och det innebär minskade insatser under
de närmaste åren på detta område
till men för norra delen av storstockholmsregionen.
De kommuner som blir
värdkommuner för småbåtshamnar är
ofta stadda i snabb utveckling eller
ekonomiskt mindre bärkraftiga; de kan
inte ta dessa frågor på entreprenad,
utan de måste lösas i ett större sammanhang
och helst då naturligtvis med
rejälare statsbidrag.

En annan fråga för båtsporten som
fått aktualitet på sistone är brohöjder.
När man bygger nya fasta broar — och
alltfler sådana byggs längs våra kuster
och i skärgårdsområdena — har
man inte standardiserade brohöjder,
utan dessa varierar från plats till plats.
Det skulle vara av stort värde om man
kunde införa två standardhöjder: en
på 5 meter för de mindre båtarna och
en på exempelvis 12,5 meter för segelbåtar
och liknande. Denna fråga har
fått en speciell aktualitet i samband
med diskussionen om Stäketbron, där
man skulle minska öppethållningen

drastiskt. Nu håller man på, såvitt jag
kunnat finna av tidningsuppgifter, att
arbeta sig fram till en kompromisslösning
som på ett rimligt sätt tillgodoser
sjöfartens och båtsportens intressen.

Säkerhetsstandard för småbåtar är
något annat som diskuteras intensivt:
standardiserad säkerhetsutrustning i
nya småbåtar, frågan om radarreflektorer,
standardiserade nödsignaler
o. s. v. Slussar, kanaler, insjöleder,
prickning av nya insjöleder och upprättande
av sjökort över lämpliga båtsportsleder
i insjöar är andra frågor
som måste aktualiseras. Sjösäkerhetspropagandan
bedrivs huvudsakligen
via sjövettskommittén och som jag
nämnde tidigare är anslaget härför
ganska obetydligt. Denna propaganda
måste breddas och få större intensitet
— exempelvis föras ut i skolorna. Behovet
av sjövettspropaganda ökar drastiskt
i och med att båtsportens expansion
leder till längre turer med snabbare
båtar. Det betyder att båtsportens utövare
lätt utsätts för betydligt större
risker.

När det gäller utprickningen av farleder,
vill jag peka på behovet av särskilda
småbåtsleder — kanske inte med
så kvalificerad utprickning som den
tunga sjöfarten kräver; det kan ofta
räcka med rösning så att man kan ta
ut enslinjer i de lederna. Detta är ju
en teknik som används exempelvis i
militära sammanhang och går bra där.

Utbyggnaden av ett nödradionät är
i full gång, men även denna verksamhet
behöver intensifieras, i synnerhet
som rationaliseringar exempelvis inom
lotsväsendet medför en sämre passning
inom det nödradionät vi redan har.

En annan fråga, som diskuteras och
där åsikterna bryter sig mycket kraftigt,
är frågan om registrering av småbåtar.
Motståndet från småbåtsägarnas
sida beror närmast på att man fruktar
en småbåtsskatt. Men det kan inte finnas
någon som helst anledning att yt -

52 Nr 16 Onsdagen den 3 april 1968

Allmän översikt över beräkningen av anslagen till sjöfartsverket m. m. Anslagen
till sjöfartsverkets verksamhet

terligare skattebelägga småbåtstrafiken.
Drivmedelsskatten ger ju inemot 30
miljoner kronor om året, och det beloppet
räcker fullt ut för ytterligare
kraftfulla och omfattande åtgärder från
samhällets sida. Om man på småbåtstrafiken
skulle tillämpa 1963 års trafikpolitiska
princip att varje trafikgren
skall bära sina egna kostnader tror jag
att man löser många av dessa problem.

Låt mig också något beröra småbåtsindustrins
betydelse som näringsgren.
Man behöver bara ta upp den lokaliseringspolitiska
aspekten och peka på att
det i Norrland under senare år vuxit
upp många nya livskraftiga båtindustrier.
Ett annat område, där denna
verksamhet är av stor betydelse, är
Stockholms skärgård. Stockholms läns
företagareförenings insatser i det området
har i inte mindre än 25 fall av
totalt 75 avsett just småbåtsnäringen.
En utveckling av denna näring kan få
stor betydelse för vår export under förutsättning
att man får en basavsättning
här i landet och att staten alltså stimulerar
möjligheterna för båtsporten.

Herr talman! Det exempel jag anfört
visar klart att statens insatser för båtsporten
kontinuerligt måste utvecklas
och utökas. Det går inte att — som utskottet
gör — förutsätta att ett verksamhetsfält
som är under utredning
skall ligga i träda. Jag finner mig därför
föranlåten att yrka bifall till motionen
11:754.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag har faktiskt tänkt
tala något om ett anslag som inte har
föranlett vare sig någon motion eller
någon reservation, men i gengäld lovar
jag att jag skall fatta mig mycket kort.
Det gäller anslaget Bidrag till fiskehamnar
m. m., som behandlas under punkt
14.

Omedelbart efter kriget tillsattes en
fiskeliamnsutredning. Om jag minns
rätt avlämnade denna utredning sitt be -

tänkande 1948. Med anledning härav
antog riksdagen en plan för utbyggandet
av fiskehamnar här i landet. Den
planen blev emellertid aldrig fullföljd,
utan år 1960 framlade sjöfartsverket en
ny plan. Verket hade nämligen fått i
uppdrag att se över den tidigare planen.
Enligt den nya planen skulle man
under en femårsperiod bygga 24 fiskehamnar,
som tillsammans skulle kosta
16 å 17 miljoner kronor. Under de närmaste
åren anvisades också tre miljoner
kronor per år för detta ändamål.

År 1964 slogs anslaget Bidrag till fiskehamnar
tillsammans med andra anslag,
och nu heter det Bidrag till fiskehamnar
m. m. 1966 tillsattes emellertid
en enmansutredning, och sedan dess
har det över huvud taget inte anvisats
några pengar till detta anslag — de
två senaste åren har det anvisats ett
rent symboliskt anslag på 1 000 kronor.
Jag bär inte brytt mig om att motionera
i detta ärende, men jag vill ändå
fästa kommunikationsministerns uppmärksamhet
på att det inte kan få
fortgå på det här sättet.

Det är inte bara hela vårt byggande
av fiskehamnar som har stoppat upp.
Vi har inga möjligheter att anpassa
hamnarna till tidens utveckling, och
det blir ju heller inga pengar till underhåll
och reparation av de nuvarande
hamnarna. Skall detta fortgå ytterligare
några år så kommer de fiskehamnar
vi har att sanda igen och ruttna
ner. Det går inte att fler år komma
med ett symboliskt anslag på 1 000 kronor
till denna verksamhet.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr WIICLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet som
medmotionär till herr Norrby i fråga
om motionen 11:754. Jag vill först
helt instämma i vad herr Norrby sade.
Men jag skulle också vilja särskilt understryka
att det förhållandet, att det
på detta anslag samlats så stora reser -

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av anslagen till sjöfartsverket m. m. Anslagen

till sjöfartsverkets verksamhet

vationer, starkt talar för att det måste
vara något fel på själva principerna
för statsbidragsgivningen. En sådan
medelsansamling samtidigt som behovet
av förbättring och nyanläggning
av båthamnar för fritidsbåtar och olika
serviceanläggningar i anslutning till sådana
hamnar är så stort och växande,
är ej rimlig.

Problemen ter sig ju även för ickebåtägare
rätt påträngande. Detta hänger
samman med att många av de här hamnarna
är dåligt arrangerade, t. ex. ur
brandsynpunkt, skräpiga till sin utformning
o. s. v.

Man vill rätt allmänt få bukt med
dessa förhållanden, och när det ändå
finns så stora reservationer måste det
på något vis vara fel på statsbidragsreglerna.
Det är f. n. inte möjligt att
få bidrag till alla behövliga ändamål
utan bara till starkt begränsade delar
av hamnarrangemangen för fritidsbåtar.
Jag har som motionär tidigare pekat
på detta förhållande. Jag riktade
sålunda redan förra året uppmärksamheten
på behovet av en revision av
statsbidragsreglerna. Jag vill gärna här
stryka under detta behov igen.

Jag kan förstå, herr talman, om kommunikationsministern
möjligen inte
skulle känna sig så engagerad i den
här frågan nu, eftersom detta anslag
torde komma att flyttas från sjöfartsstyrelsen
till naturvårdsverket. Då blir
det ju jordbruksministern som får hand
om det.

Det låter f. ö. kanske litet fjärran att
Sålunda jordbruksministern kan komma
att få hand om de här frågorna, men
jag förstår ju att det måste bli så, eftersom
naturvårdsverket ligger under
jordbruksdepartementet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag skall bara göra
några små anmärkningar till den här
debatten. Motionärerna har ju inte haft

någon framgång i utskottet. Det beror
väl närmast på att, som utskottet också
anvisat, de här frågorna är föremål för
utredning.

Jag vill i det här sammanhanget understryka,
att hela utvecklingen på fritidens
område naturligtvis pekar fram
emot att inte minst småbåtarna och all
verksamhet som är förknippad med
fritidsverksamhet på sjön kommer att
öka i oerhört stor omfattning. Här har
ju, som herr Wiklund berörde senast,
en utredning föreslagit att denna verksamhet
av den anledningen skulle flyttas
över till naturvårdsverket. Det är
inte så främmande om man tänker på
att inom verket handläggs frågor som
har med det rörliga friluftslivet att
skaffa.

Jag tror man kan säga att man då
kommer att i det här avseendet få en
viss integration av det som har med
vårt friluftsliv att skaffa.

Jag skall naturligtvis inte föregripa
de ståndpunkter som kan komma att
tas i det här sammanhanget efter det
att remissbehandlingen är färdig, men
jag har gärna velat markera att vi även
från regeringens sida inser vilken betydelse
det kommer att få för vårt friluftsliv
att människorna får ökade möjligheter
bl. a. till att fara på sjön.

Jag vill säga till herr Levin att även
på detta område arbetar den s. k. fiskehamnsutredningen,
och vi räknar med
att den skall bli färdig med sitt betänkande
inom en relativt näraliggande
framtid. Vad beträffar fiskehamnarna
sker liksom på många andra områden
en snabb strukturrationalisering inom
fisket. Det gäller även på detta område
att i någon mån få till stånd en koncentration
av hamnarna men också att
bygga ut hamnarna i anslutning till de
nya anspråk som kanske bl. a. annan
utrustning o. s. v. kommer att ställa
även på fiskets område.

Det som egentligen gav mig anledning
att begära ordet på grund av vad

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Allmän översikt över beräkningen av anslagen till sjöfartsverket m. m. Anslagen

till sjöfartsverkets verksamhet

som har sagts på denna punkt var herr
Thyléns uttalande att man inte borde
justera några avgifter medan en utredning
pågår. Om vi skulle tillämpa den
principen, ärade kammarledamöter,
över hela fältet skulle det bli ganska
besvärligt för oss att i olika avseenden
klara våra finanser. Det är klart att
om riksdagen har bestämt sig för en
trafikpolitisk målsättning, enligt vilken
varje trafikmedel skall bära sina kostnader,
och vi har ett betydande underskott
på vissa områden, får vi över hela
fältet och även under den tid utredningar
pågår försöka hämta in något
av eftersläpningen genom taxehöjningar
som nu sker och har skett bl. a. på
sjöfartens område.

Vad beträffar de spekulationer herr
Thylén var inne på om att man skulle
ha så att säga regionala avgifter vill
jag tala om att jag blir uppvaktad av
representanter för andra regioner än
Göteborg, vilka är bekymrade över de
avgifter som sjöfarten kanske kan komma
att åläggas i de delarna av landet.
Jag tänker exempelvis på de norrländska
hamnarna och företagen uppe i
Norrland som anmäler många bekymmer
just i dessa sammanhang. .lag tror
att man även på den punkten får vara
litet försiktig innan man försöker sig på
att omgärda de så att säga fetaste bitarna
med sådana skrankor att andra delar
av landet kan få betydande svårigheter.

I princip kan vi självfallet inte bara
skjuta upp alla avgiftshöjningar i väntan
på utredningar som pågår.

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! Får jag vända mig till
kommunikationsministern och åberopa
mitt tidigare inlägg där jag sade att av
kostnaderna vid infarten till Göteborgs
stad faller endast en blygsam del på
staten, medan däremot den största delen
av utgifterna bestrids av Göteborgs
stad. Det är denna orättvisa jag vänder

mig emot. Med anledning av att herr
statsrådet på tal om taxesättningen reagerar
på denna punkt vill jag säga att
jag tycker det är litet felaktigt att med
så kort varsel göra dessa chockhöjningar
av en från grunden felaktigt tillkommen
taxa. Jag talade om segelfartygens
dagar, och det är dock många år
sedan vi lade ned den delen av trafiken.
Det är underligt att vidta höjningar
på 229 procent av lotsavgifter under en
tidsperiod av tre år. Vi vet att enbart
importen till raffinaderierna i Göteborg
-— för att nu hålla mig till de större
och bara ta Koppartrans och BP —-i fyr- och båkavgifter ger en inkomst
på 6,4 miljoner. I relation till hela inkomsten
av fyr- och båkavgifter rör
det sig dock om en ganska orättmätig
fördelning, och det är detta jag här
velat konstatera. Att höja en taxa med
utgångspunkt från sjöfartsstyrelsens
princip att man skall vara självförsörjande
reagerar ingen emot, inte heller
Göteborgs hamn. Det är bara det att
vi inte kan acceptera den regionala
fördelningen.

Herr talman! Jag skulle vilja råda
herr Wiklund i Stockholm, som gjorde
propaganda för bättre småbåtshamnar,
att i stället göra propaganda på ostkusten
för kommunala småbåtshamnar
som gör det enklare, renare och snyggare,
ty det finns då större möjligheter
att utnyttja det nuvarande statsbidraget.
Svårigheten i Stockholm är att det
finns en mångfald små hamnar som förvaltas
av båtklubbarna, och i dagens
läge innebär detta eu stark ekonomisk
belastning som klubbarna tyvärr inte
går i land med.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill bara erinra
herr Thylén om att Göteborgs stad inte
enbart betalar avgifter för hamnverksamheten
utan att det också blir in -

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

komster. Dessutom har jag ett intryck
av att Göteborgs hamn kanske är en av
de hamnar i landet som står sig bäst.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Kommunikationsministern
hänvisar till den pågående utredningen
som försvar för att man har
minskat anslaget till byggande och underhåll
av fiskehamnar, men det är ju
detta jag opponerar mig emot. Det kan
inte vara rimligt att stoppa byggande
och underhåll av fiskehamnar därför
att en utredning tillsatts. Tänk hur
mycket pengar som skulle ha kunnat
sparas på budgeten, om vi varje gång
en utredning tillsatts lade ned all verksamhet
på området i fråga! Det går helt
enkelt inte att fortsätta i dessa spår,
d. v. s. att anvisa en symbolisk summa
på 1 000 kronor om året i avvaktan på
att utredningen skall bli färdig, tv som
jag nyss sade äger det under tiden rum
en ständig igensandning och nedlortning
av fiskehamnarna som inte är försvarlig.
Det är inte heller försvarligt att
helt och hållet stoppa byggandet av
nya fiskehamnar.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (h).

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag gick, herr Thylén,
över huvud taget inte in på huvudmannaskapsfrågan.
I det avseendet kan
det väl få vara ett blandat system. Enligt
min mening är huvudsaken att
man får till stånd större kapacitet och
bättre förhållanden vad gäller hamnarna
för fritidsbåtar. Jag tror att det
finns många båtklubbar, som här kan
göra synnerligen goda insatser bara de
får tillräckligt ekonomiskt stöd av det
allmänna för att arrangera de erforderliga
småbåtshamnarna.

Till kommunikationsministern skulle
jag vilja säga att jag faktiskt alltjämt
tycker att jordbruksdepartementet är litet
avlägset beläget såsom departement

Transportnämnden: Förvaltningskostnader

för livsmedelsproduktion, då det här
dock gäller småbåtstrafikens problem,
men jag förstår mycket väl att det väl
blir så helt enkelt därför att naturvårdsverket
åtminstone f. n. sorterar
under jordbruksdepartementet.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Eftersom herr Norrby
ställde ett yrkande om bifall till motionen
II: 754 ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 754; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 4—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16

Transportnämnden: Förvaltningskostnader Sedan

punkten föredragits anförde

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag vill helt kort beröra
motionsparet I: 599 och II: 742, där vi
pläderar för att den nya transportnämnden
skall få ett organ under sig, som vi
föreslår skall utses av landstingen.

Det är möjligt att denna fråga är för
tidigt väckt, men när länsdemokratiutredningen
framlägger sitt betänkande
— som vi nu har väntat ganska länge
på — kommer den med all säkerhet

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Ersättning till statens järnvägar för drift av icke lönsamma järnvägslinjer

upp. Genom omständigheternas makt
har vi i Stockholms lön redan ett förtroendemannaorgan
som övertagit ansvaret
för den regionala trafiken. Jag
tror också att det måste finnas ett regionalt
organ som har det ansvaret, och
om jag inte är felunderrättad finns det
redan sådana organ i andra landsting.
Arbetsuppgifter kommer förvisso inte
att saknas för det organet. Jag behöver
bara nämna upprättandet av trafikförsörjningsplaner,
en fråga som vi diskuterade
här förra veckan.

Statsutskottet har avstyrkt motionerna
därför att utskottet inte ansett att
den föreslagna lösningen skulle vara rationell.
Möjligt är också att den lösning
som föreslagits inte är den mest rationella,
men det är i varje fall den mest
demokratiska lösningen på problemen.
Och om det är någonting som den statliga
trafikpolitiken i dag behöver, så är
det en starkare förankring hos Sveriges
folk.

Med tanke på arbetet i länsdemokratiutredningen
och eftersom kommunikationsministern
nu bedriver viss försöksverksamhet
när det gäller glesbygdstrafiken
har jag emellertid för dagen
inget yrkande, herr talman.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 17 och IS

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Ersättning till statens järnvägar för
drift av icke lönsamma järnvägslinjer

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Vid denna punkt i
statsutskottets utlåtande, som gäller ersättning
till statens järnvägar för drift
av icke lönsamma järnvägslinjer, vill
jag erinra om att det finns en järnvägslinje
som får bidrag från ifrågavarande

anslag, nämligen inlandsbanan, som
bl. a. går genom Härjedalen och Jämtland.
Den järnvägen har en mycket stor
uppgift att fylla för befolkningen både
när det gäller gods- och persontrafiken,
speciellt som den går genom glesbygder
med långa avstånd. Jag vill därför
poängtera befolkningens bestämda mening
att den järnvägslinjen bör vara
kvar. Jag gör detta uttalande mot bakgrunden
av 1963 års riksdagsbeslut. Om
jag fattat saken rätt står det i det beslutet
bl. a., att om en järnväg fyller
sociala och näringspolitiska ändamål
bör statsbidrag lämnas till icke lönsamma
järnvägslinjer.

Jag vill också erinra om att statens
järnvägar har trafikförpliktelser även
mot folket i glesbygderna. Jag vet förvisso
att det är för tidigt att nu diskutera
denna fråga, men jag har velat göra
kommunikationsministern uppmärksam
på detta spörsmål och hoppas att vad
jag nu anfört kommer att vinna beaktande
när nedläggning av den bandelen
kommer på tal.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Under den punkt vi
nu diskuterar behandlas indirekt även
frågan om SJ:s kollektivbiljetter. De
flesta av kammarens ledamöter har väl
förra veckans debatt om SJ:s trafikpolitik
i färskt minne. SJ har nu begärt
210 miljoner kronor för kollektivbiljetter.
Systemet med sådana biljetter infördes
i och med 1963 års beslut, och
beloppet var första året 215 miljoner
kronor. Meningen var då att summan
skulle skäras ned år från år. Så har också
skett fyra år å rad, men nu har kommunikationsministern
för första gången
ökat beloppet, trots att han prutat
5 miljoner kronor på SJ:s äskanden.
Utskottet har också följt statsrådet i det
fallet.

Det intressanta ur min synpunkt är
emellertid statsrådets motivering. Bland
annat uttalar han att det är vanskligt
att bedöma anslaget med hänsyn till de

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma busslinjer

framställningar som väntas om bannedläggningar.
Med hänsyn till att han
inte ger SJ vad man därifrån begärt
torde han således förutse en större förekomst
av bannedläggelser än SJ räknat
med, och det har utskottet tydligen
också funnit sig i.

I en motion, 11:740, har jag velat
pruta ytterligare 5 miljoner kronor på
kollektivbiljetten. Jag anser, herr talman,
att dessa miljoner gör större nytta
när det gäller att stödja busslinjer och
annan linjetrafik, t. ex. sådan som efter
norskt mönster utförs med den s. k.
rutebilen. Jag har därför föreslagit att
en summa motsvarande min nedprutning
av kostnaden för kollektivbiljetten
anvisas till dessa bägge ändamål. Det
uttalades förvisso år 1963 att SJ skulle
ha full täckning för sina kostnader för
det trafiksvaga nätet. Men det framhölls
också att skälet härtill skulle vara
att säkra en tillfredsställande transportförsörjning
på de linjer det gäller.
Men handen på hjärtat, ärade kammarledamöter,
har SJ uppfyllt delta
krav?

Enligt vad vi hörde under förra veckans
debatt finns det många bland
kammarens ledamöter som inte anser
det, och ute i bygderna är det ännu
fler som har denna uppfattning. Tar
man betalt för en biljett — den må
vara individuell eller kollektiv — skall
man också uppfylla sina åtaganden. För
egen del anser jag inte att SJ har gjort
detta, och därför skulle jag vara benägen
att yrka bifall till motionen
11:740. Jag skall dock, herr talman,
inte göra detta.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 20

Ersättning till trafikföretag för drift av
icke lönsamma busslinjer

Kungl. Maj :t hade (punkt H 3, s.
143—145) föreslagit riksdagen att till
Ersättning till trafikföretag för drift av

icke lönsamma busslinjer för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 9 000 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade riksdagen
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
354 av herr Svanström in. fl. och II:
437 av herr Josef son i Arrie in. fl. vari
hemställts att riksdagen måtte besluta
1. att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om att statsbidrag för drift av icke lönsamma
busslinjer medgåves med tre
kronor per vagnmil bidragsgrundande
trafikarbete fr. o. m. kalenderåret 1968
samt 2. att till Ersättning till trafikföretag
för drift av icke lönsamma busslinjer
för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 11 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen,

dels de likalydande motionerna I:
241 av herrar Strandberg och Schött
samt II: 755 av herr Petersson vari
hemställts att riksdagen till Ersättning
till trafikföretag för drift av icke lönsamma
busslinjer för budgetåret 1968/
69 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen,

dels motionen II: 740 av herr Bengtson
i Solna vari, såvitt nu var i fråga,
hemställts att riksdagen måtte anvisa
ett reservationsanslag på 13 000 000 kr.
till Ersättning till trafikföretag för drift
av icke lönsamma busslinjer för budgetåret
1968/69, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:241 och 11:755, 1:354
och 11:437 samt 11:740, sistnämnda
motion såvitt nu var i fråga, till Ersättning
till trafikföretag för drift av
icke lönsamma busslinjer för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 9 000 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma busslinjer

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson (fp),
Ivar Johansson (ep), Nyman (fp),
Bengtson (ep), Ståhl (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Gustafsson i Kårby (ep) och Tobé
(fp), som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:241 och 11:755 samt 11:740, sistnämnda
motion såvitt nu var i fråga,
och med bifall till motionerna 1:354
och 11:437, till Ersättning till trafikföretag
för drift av icke lönsamma busslinjer
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett reservationsanslag av 11 000 000 kr.,
att avräknas mot automobilskattemedlen; b)

av herrar Virgin, Kaijser, Strandberg,
Cassel och Nordstrandh (samtliga
h), som ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:354 och 11:437 samt 11:740, sistnämnda
motion såvitt nu var i fråga,
och med bifall till motionerna 1:241
och II: 755 till Ersättning till trafikföretag
för drift av icke lönsamma
busslinjer för budgetåret 1968/69 anvisa
ett reservationsanslag av 10 000 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STÅHL (fp):

Herr talman! Diskussionen om förevairande
utlåtande från statsutskottet
börjar ju dra ut på tiden, och många
ärenden står därefter i ko. Jag skall
därför fatta mig kort, skulle kanske ha
kunnat nöja mig med att rätt och slätt
yrka bifall till reservationen 4 a, som
fogats vid punkten 20 av centerpartiets
och folkpartiets ledamöter i utskottet.
.lag vill dock säga att Kungl. Maj:t också
har föreslagit en höjning av ersättningen
till de bussbolag som går med

förluster. Det gäller i regel sådana bussföretag
som verkar i glesbygderna.
Skulle detta bidrag inte utgå är det
överhängande risk för att dessa bygder
skulle bli helt och hållet utan de, ofta
bristfälliga, trafikförbindelser som de
nu har. Det har på flera håll bland
motionärerna gjorts undersökningar om
Kungl. Maj :ts bud, och man har därvid
funnit att det ligger i underkant
för att kunna ge sådana nöjaktiga trafikförbindelser
för glesbygderna, som
får sägas ingå i den garanti om godtagbar
trafikförsörjning, vilken innefattades
i 1963 års trafikpolitiska beslut.

Vid sin granskning har motionärerna
stannat för olika alternativ. I en motion
har föreslagits en höjning till 11
miljoner kronor. I en högermotion har
föreslagits en höjning till 10 miljoner
kronor och i en annan högermotion en
höjning till 13 miljoner kronor.

När vi i utskottet har ägnat denna
fråga uppmärksamhet har det så småningom
utkristalliserats två alternativa
yrkanden till utskottsmajoritetens hemställan,
som självfallet innebär bifall
till Kungl. Maj :ts förslag. I en reservation
från folkpartiet och centerpartiet
har föreslagits en höjning till 11 miljoner
kronor, överensstämmande med
ett motionsyrkande i denna del. ökningen
per vagnmil bidragsgrundande
trafikarbete skulle enligt reservationen
icke bli, såsom Kungl. Maj:t föreslår,
från 2 kronor till 2:50 kronor utan
från 2 kronor till 3 kronor. Högerreservanterna
har för sin del stannat för en
höjning till 10 miljoner kronor.

Jag vill, herr talman, understryka att
det finns goda grunder för det yrkande
om ett anslag på 11 miljoner kronor som
vi ställt i reservationen 4 a, och jag hemställer
om bifall till denna reservation.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Det är väl för alla uppenbart
att i glesbygderna spelar de

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma busslinier

nu återstående bussarna en helt avgörande
roll för de människor som på
grund av ålder eller på grund av
små inkomster inte har — och kanske
aldrig haft — möjlighet att hålla
sig med egen bil. Om man tar bort den
sista resten av offentliga trafikmedel

— sedan järnvägarna lagts ned är det ju
bussen — så sitter dessa människor
där de sitter och kommer ingen vart.
Det gör att deras situation inånga gånger
är synnerligen besvärlig.

Departementschefen har uppmärksammat
detta och föreslagit att den generella
maximigränsen för statsbidrag
fr. o. m. år 1968 höjs från 2 kronor till
2 kronor 50 öre per vagnmil bidragsgrundande
trafikarbete. Samtidigt uttalar
departementschefen att han skall
tillsätta en utredning som verkligen
undersöker vad som kan göras för att
lösa glesbygdernas besvärliga problem
när det gäller busslinjerna. Vi som står
bakom reservationen 4 b bär tyckt att
man borde kunna lugna sig litet grand
nu och stanna vid den av Kungl Maj:t
föreslagna generella höjningen. Man
bör alltså enligt vår mening inte gå så
långt som mittenpartierna velat göra

— till 3 kronor. Jag medger att det kan
vara en smaksak — det är en miljon
hit eller en miljon dit — men vi anser

1 alla fall att man bör lugna sig något
och alltså stanna vid denna höjning till

2 kronor 50 öre. Det är mycket möjligt
att man kommer att gå längre i fortsättningen.

Vi räknar emellertid samtidigt med
att det kommer att uppträda en rad katastroffall,
där besvärligheterna är så
stora att det är nödvändigt att ge ytterligare
bidrag. Sådana fall är också
förutsedda i kungörelsen —- högre bidrag
kan ges när s. k. synnerliga skäl
föreligger. Vi menar att det är nödvändigt
att ge departementschefen möjlighet
att någorlunda generöst pröva om
ett skäl skall anses vara synnerligt eller
ej, och vi har därför velat ställa en
miljon utöver vad departementschefen

begärt till hans förfogande för att han
skall kunna klara de verkligt besvärliga
fallen. Det binder honom naturligtvis
inte. Uppstår det inte några sådana besvärliga
fall — jag tror dock att de
uppkommer —- behöver departementschefen
ju inte använda pengarna, utan
anslaget står kvar. Men vi har alltså
velat ge departementschefen något vidsträcktare
marginaler att röra sig inom.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 4 b.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! I motionen 11:437 —
likalydande med motionen I: 354 — har
jag och ett par medmotionärer hemställt
att riksdagen måtte besluta att
statsbidrag för drift av icke lönsamma
busslinjer medgives med 3 kronor per
vagnmil bidragsgrundande trafikarbete
fr. o. m. kalenderåret 1968. Motiveringen
för vår framställning är det i många
fall allt större underskott som driften
av vissa busslinjer ger. 1968 kommer
att bli ett besvärligt år bl. a. med hänsyn
till de betydligt ökade kostnader
som uppstår genom den höjda fordonsbeskattning
som trädde i kraft vid det
senaste årsskiftet. Ser man tillbaka på
utvecklingen under de senaste åren finner
man att enligt preliminära uppgifter
från statens biltrafiknämnd har det
totala underskottet ökat med 6,1 miljoner
kronor från 1966 till 1967.

Denna utveckling är mycket oroande.
De aktuella busslinjerna är ju de enda
kollektiva trafikmedel som betjänar
ifrågavarande områden, och om det
inte går att på något sätt få täckning
för driftunderskoltet läggs busslinjerna
ned. Vad det kommer att betyda för
berörda bygder förstår alla.

För fjorton dagar sedan diskuterade
vi statens järnvägar och de problem
som uppstår vid nedläggning av järnvägslinjer
och järnvägsstationer. Även
om mycken kritik kan riktas mot dessa
nedläggningar förekommer ändå en

60 Nr 16 Onsdagen den 3 april 1968

Ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma busslinjer

viss utredning och kontakt med berörda
kommuner om vad som skall respektive
inte skall läggas ned. Ofta hänvisar
SJ till den ersättningstrafik som erbjuds
genom busslinjerna. Vi skall i
detta sammanhang dock inte glömma
bort de risker som finns för att även
busslinjerna visar sig gå med förlust.

Om man inte på ett bättre sätt med
allmänna medel bistår de berörda bussföretagen
kommer utan tvivel de icke
lönsamma busslinjerna att försvinna ur
trafiken till stor olägenhet för berörda
medborgare.

Nu föreslås i propositionen en höjning
av bidraget från 2 kronor till 2
kronor och 50 öre per vagnmil bidragsgrundande
trafikarbete. Detta innebär
givetvis en viss förbättring, men samtidigt
skall vi vara medvetna om att ingen
höjning har genomförts sedan 1961.
Skall vi återställa förhållandena till
det utgångsläget måste vi få en större
höjning än den som föreslagits i propositionen.

Utskottsmajoriteten hänvisar till det
pågående utredningsarbetet och understryker
kraftigt vikten av att utredningen
bedrivs skyndsamt samt att av dess
arbete föranledda förslag om möjligt
skall läggas fram till nästa års riksdag.
Jag är naturligtvis tacksam för den
positiva skrivningen i utskottsutlåtandet,
men enligt min uppfattning räcker
inte detta. Trafikpolitiken skall enligt
riksdagens beslut syfta till en tillfredsställande
trafikförsörjning för olika delar
av landet. Den målsättningen kan
inte anses uppfylld. Ett sätt att skapa
bättre förhållanden på detta område
är att höja bidraget till den förlustbringande
busstrafiken.

Skall vi ha möjlighet att undvika en
allvarlig försämring av den kollektiva
trafikförsörjningen i glesbygderna måste
vi redan nu besluta om ett högre bidrag
för att täcka de uppkomna underskotten.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den vid statsut -

skottets utlåtande nr 6 under punkten 20
fogade reservationen 4 a av herr Axel
Andersson m. fl.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Det råder enighet inom
utskottet om att busstrafiken, som vi
nu behandlar, utgör ett allvarligt och
synnerligen svårbemästrat problem.
Härtill bidrar bl. a. dels den befolkningskoncentration
som har ägt rum
under de senaste 10—15 åren och dels
privatbilismens utveckling. Dessa faktorer
har samverkat till att detta mycket
besvärliga problem uppstått. Jag
vill icke säga att detta enbart är ett
bekymmer för glesbygdsbefolkningen,
utan det finns strängt taget i hela vårt
land.

Fjärde avdelningens ärade ordförande
har redogjort för Kungl. Maj:ts förslag,
varför jag inte närmare behöver
gå in på det. Han har emellertid samtidigt
förklarat att man inom folkpartiet
och centerpartiet icke är nöjd med
den ökning som Kungl. Maj :t föreslagit
utan vill öka på ytterligare med en
50-öring per körmil. Jag tror inte att
dessa problem kan lösas på det sättet.
Det inser också Kungl. Maj :t, som har
aviserat en översyn av frågan. Utskottsmajoriteten
har kraftigt understrukit
vikten av att denna översyn kommer
till stånd och påpekat att det är synnerligen
önskvärt att förslag kan föreläggas
redan nästa års riksdag.

Högerreservanterna har yrkat på ytterligare
en miljon kronor för att Kungl.
Maj :t skall kunna ge ett särskilt bidrag
till vad herr Cassel kallade katastroffall.
Jag tror lika litet i detta avseende
att man kan lösa de problem, som är
rådande från syd till nord, med någon
miljon i bidrag. Vi bör i stället avvakta
utredningens resultat.

De här aktuella svårigheterna är
mycket svårbemästrade. Fortfarande
lever både yngre och äldre kvar i mer
eller mindre utpräglade glesbygder, och
de har och får det besvärligt genom

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma busslinjer

den utveckling som den växande bilismen
medför.

Utskottsmajoriteten har stannat för
Kungl. Maj:ts förslag. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
4 a) av herr Axel Andersson m. fl.;
samt 3:o) bifall till reservationen 4 b)
av herr Virgin m. fl.; och fann herr
förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ståhl begärde likväl
votering, i anledning varav herr förste
vice talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr förste vice talmannen nu
fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr
andre vice talmannen Cassel votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 20) i statsutskottets utlåtande
nr 6 antager reservationen 4 a)
av herr Axel Andersson m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 4 b) av herr Virgin
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för ja -

propositionen. Herr andre vice talmannen
Cassel begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
69 ja och 32 nej, varjämte 100 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 20)
i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4 a) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha
röstat för ja-propositionen. Herr Josefson
i Arrie begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
106 ja och 82 nej, varjämte 14 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 21

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

En allmän förskola

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av garantin
för exportkredit,

nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
uppgörelse om ändring av överenskommelsen
med Finland den 17 november
1949 angående betalning av vissa till
Finland lämnade svenska krediter,

nr 53, i anledning av motioner om
undervisningen i miljövård samt om
undervisning och utbildning i miljöfrågor,
samt

nr 54, i anledning av motioner om
komplettering av skolbetyg.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12

En allmän förskola

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
55, i anledning av motioner om en allmän
förskola.

I de likalydande motionerna 1:217
av herrar Thorsten Larsson och Wirtén
samt II: 276 av herrar Källstad och
Mattsson hade hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning och förslag angående
förutsättningarna för inrättandet av en
allmän förskola enligt i motionerna angivna
riktlinjer samt av de pedagogiska,
psykologiska och ekonomiska effekterna
av sådana reformer.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 217 och II:
276.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin (h), Axel Andersson (fp), Kaijser
(h), Bengtson (ep), Wallmark (h),
Thorsten Larsson (ep), Wirtén (fp),
Mattsson (ep), Turesson (h), Källstad
(fp), Tobé (fp), Westherg (fp), Norditrandh
(h) och Elmstedt (ep), som ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 217 och II: 276 hos Kungl.

Maj :t anhålla om utredning och förslag
angående förutsättningarna för inrättandet
av en allmän förskola enligt
i motionerna angivna riktlinjer samt av
de pedagogiska, psykologiska och ekonomiska
effekterna av en sådan reform.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Det torde vara obestridligt
att förskolan i de allra flesta fall
utgör en god förberedelse för inträde i
grundskolan. I anledning av detta finner
jag det angeläget att det görs en utredning
om förutsättningarna för inrättande
av en allmän förskola samt om de
pedagogiska, psykologiska och ekonomiska
effekterna av en sådan reform.
Det kan inte under några förhållanden
vara rättvist och det visas inte heller
solidaritet om bara en del av sexåringarna
skall beredas möjlighet att gå i
förskola. Enligt skolöverstyrelsen innebär
förskola att själva skolstarten underlättas.

Under inlärningstiden har förskolan
sin alldeles speciella betydelse, och alla
torde vara överens om att själva starten
måste tillmätas en mycket stor betydelse.
Skolöverstyrelsen säger i ett
remissyttrande i anledning av en skolutredning,
att »barn som kommer från
mindre studievänliga miljöer är ofta
handikappade i förhållande till kamrater
som växt upp i studievänlig miljö.
Detta påverkar i hög grad möjligheterna
vid den första inlärningen. En bättre
förutsättning för en god skolstart skulle
barnen få om förskoleorganisationen utbyggdes.
»

Enligt detta uttalande kan man sålunda
säga att det här är fråga om att
ge barnen bästa möjliga skolstart. Vilka
förutsättningar vi har att låta barnen
gå i allmän förskola bör emellertid utredas.
Utskottsmajoriteten har inte velat
vara med om en utredning utan framhållit
att det behövs mera forskning
rörande den psykologiska utveckling -

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

en hos förskolebarnen. Hur man ser
på den förskola som nu är i gång på
många håll har utskottsmajoriteten inte
velat yttra sig om.

Många utredningar har under årens
lopp ägnat sig åt skolfrågor, men ingen
utredning har haft i uppdrag att utreda
det som reservanterna önskar. Olika
organisationer, som avgivit remissvar
i anledning av betänkanden beträffande
skolfrågor, har beklagat detta; jag behöver
bara nämna LO, TCO och SACO.
SSU, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,
har i ett remissvar sagt
att utbildningskapaciteten bör dimensioneras
efter målsättningen att alla
barn efter uppnådda fem år beredes
plats i förskolan. Av den utbyggnad
som skett av förskolor kan man också
dra den slutsatsen att det står en stark
föräldraopinion bakom kravet på att
förskolan skall bli allmän. Det finns således
anledning tro att det är en utbredd
mening att förskolan är populär. Det är
också en utbredd mening att den bör
anknytas till skolväsendet i övrigt.
Skolöverstyrelsen har för sin del sagt
att detta skulle vara naturligt med hänsyn
till förskolans pedagogiska funktion.

Givetvis kommer inrättandet av en
allmän förskola att ställa stora krav:
det kommer att kosta pengar, det kommer
att krävas lärare och lokaler. Men
hur mycket det kostar och hur mycket
lärare och lokaler som behövs vet man
inte förrän en utredning gjorts. Inte
heller vet vi vilka de pedagogiska och
psykologiska verkningarna kan bli av
en allmän förskola. Vi vet emellertid
att förskolan är uppskattad av barnen,
deras föräldrar och lärarna.

Vi reservanter vill i lika hög grad
som utskottsmajoriteten att forskningen
om den psykologiska utvecklingen
hos förskolebarn och barn i lägre skolåldrar
skall fortsätta. Här föreligger alltså
inga skiljaktiga meningar, utan vi
vill understryka att denna forskning
kraftigt bör utvecklas. Enligt vår me -

En allmän förskola

ning är det angeläget att barn i dessa
åldrar liksom alla andra barn får det
bästa som vi har möjlighet att ge dem,
och det gäller att komma fram till den
pedagogiskt lämpliga avvägningen.
Intet hindrar att forskningen fortsätter
samtidigt som den utredning pågår som
reservanterna har begärt — det är i
stället i högsta grad önskvärt. Däremot
anser vi det inte riktigt att vänta med
utredningen tills man fått fram mer
avancerade resultat av forskningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag kan inte förstå, att
utskottets majoritet så enständigt skall
behöva sätta sig emot en utredning om
inrättandet av en allmän förskola, kombinerad
med vissa undersökningar av
pedagogisk, psykologisk och undervisningsmetodisk
karaktär, som kan visa
sig erforderliga. Det är beklagligt, att
utbildningsministern inte är i kammaren,
så att vi kan få höra hans synpunkter
på denna problematik.

En utredning kommer att ta sin tid,
och varje uppskov med dess tillsättande
försenar ett ställningstagande, som under
alla förhållanden redan ligger långt
fram i tiden. I dagens läge föreligger
knappast ekonomiska möjligheter för
ett genomförande av en allmän förskola,
hur stor efterfrågan på en sådan
än kan vara. Det behövs fler lärare och
lokaler, och det drar betydande kostnader,
som det statsfinansiella läget inte
medger. Försörjningen med lärare
tycks dock inte bli något större problem,
vilket det skulle ha varit för
bara några år sedan. Allt talar för att
en utredning omgående tillsätts. Någon
motion i saken från högerhåll föreligger
inte, men jag vill med detta ha sagt,
att vi helt instämmer med folkpartiet
och centerpartiet i kravet på en dylik
utredning. Det är nu över 125 år sedan,
som gränsen för skolpliktsåldern sattes
till sju år. Mycket har hänt och mycket

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

En allmän förskola

har förändrats sedan dess. Vi kan inte
undgå att någon gång företa en omprövning.

Icke oväsentligt är — det bör kanske
till sist understrykas — att föräldrar
och målsmän i stor utsträckning redan
nu önskar en fortsatt utbyggnad av förskoleverksamheten.

Jag ber alltså att få yrka bifall till reservationen.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Det synes mig som om
istatsutskottets socialdemokratiska ledamöter
nästan helt blundar för att motionärerna
i klämmen på sin motion
anhåller om »utredning och förslag angående
förutsättningarna för inrättandet
av en allmän förskola enligt i motionerna
angivna riktlinjer samt av de
pedagogiska, psykologiska och ekonomiska
effekterna av en sådan reform».
3 stället ordar statsutskottets socialdemokratiska
ledamöter väsentligen kring
frågan om en sänkning av skolinträdesåldern.
Det bör stå klart att motionen
i år har en något annan formulering
och struktur än föregående års motion.
Men utskottets majoritet säger att
detta är samma fråga som behandlades
av utskottet i dess utlåtande nr 177 förra
året.

Man blundar alltså för det enkla faktum
att det verkligen skett en förskjutning
och förändring i motionens innehåll.
Att i motionen också diskuteras
frågan om en sänkning av skolinträdesåldern
är helt riktigt — att frågan bör
^ara med i bilden är uppenbart — men
man kan ju fördenskull inte undgå att
ta hänsyn till motionens kläm.

Vi motionärer säger att det är fråga
om »en sådan sänkning av skolinträdesAldern,
som införandet av ett allmänt
förskoleår innebär, men anser att ett
ställningstagande till frågan måste föregås
av en utredning». Vi poängterar
att det är »mycket som talar för att
en skolgång i någon form som på -

börjas tidigare än den nuvarande kan
ha många fördelar ur social, medicinsk
och psykologisk synpunkt».

Jag menar alltså att det förr eller senare
måste uppkomma en situation, där
man överväger om barnen skall ha rätt
och möjlighet att gå i en allmän förskola.
Därför är det riktigt att så snart
som möjligt ta befattning med den saken
och förbereda en sådan reform.

I sitt utlåtande till förra årets riksdag
i denna fråga uttalade också statsutskottet,
att det angelägna i dagens
läge är att man inom ramen för den
nuvarande organisationen successivt
bygger ut förskolan och etablerar ett
närmare samarbete mellan förskolan
och grundskolans lågstadium. Statsutskottet
sade alltså förra året någonting
väsentligt, som vi anser att det är värt
att bygga vidare på.

En kort historik kanske ändå kan
vara på sin plats — den få.'' bli mycket
summarisk.

Jag vill erinra om att 1940 års skolutredning
uppmärksammade behovet av
att vid uppgörandet av framtidsprogram
för skolan ta större hänsyn till
den s. k. förskoleåldern inte bara ur
social utan även och icke minst ur pedagogisk
synpunkt. 1946 års skolkommission
framhöll förskolornas praktiska
betydelse i samband med skolmognadsavgörandet.

Man betonade då också att många av
de uppfostringsuppgifter och mycket
av det stoff, som nu måste räknas som
tillhörande lågstadiet, med större utvecklingspsykologisk
rätt torde böra
komma på förskolestadiet. Man uttalade
att en utbyggnad av förskoleinstitutionerna
låg i linje med kommissionens
planläggning för skolväsendet.

Ett närmare pedagogiskt samarbete
mellan förskola och de egentliga skolstadierna
måste uppmuntras, hette det
t. ex. Och skolöverstyrelsen framhöll
i det sammanhanget att det är fullt
naturligt att förskoleinstitutionerna organisatoriskt
anknyts till skolväsendet

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

i övrigt, dock utan att därigenom förlora
sin egen karaktär.

Om jag ett ögonblick får dröja vid
vad 1946 års kommitté för den halvöppna
barnavården anförde, så framhöll
kommittén att målet är att förskolor
en gång i framtiden skall finnas
i sådan utsträckning att »alla familjer»
— observera uttrycket — som så önskar
kan begagna sig av dem. Och i grundskolebetänkandet
1961 sades det att vi
säkerligen inte kommer ifrån att förr
eller senare allvarligt överväga inrättandet
av förskoleklasser eller att låta
barnen börja .skolan redan i sexårsåldern.
Det är alltså en viktig uppgift
under kommande decennier att bygga
ut förskoleväsendet i syfte att så småningom
införliva detta med det allmänna
skolväsendet. Ett flertal remissinstanser
förordade också att förskolan
införlivades i det obligatoriska skolväsendet,
så att förskolorna skulle kunna
lyda under skolstyrelserna och skolöverstyrelsen.

När det gäller yttrandet över familjeberedningens
PM angående utbyggnad
av samhällets barntillsyn och departementspromemorian
angående ökat statligt
stöd till barnstugor 1965 så underströk
skolöverstyrelsen hur viktigt det
var att förskolefostran för åldrarna 4—
7 år kommer alla barn i dessa åldrar
till godo så snabbt resurserna det medger.

1967 hävdade skolöverstyrelsen att
samhället och dess skolmyndigheter i
första hand bör satsa på en snabb utbyggnad
av förskoleinstitutionen. Den
lokala samordningen och det praktiska
samarbetet mellan förskola och lågstadium
är därvid av väsentlig betydelse
liksom också en intensifierad forskning
rörande förskoleåldrarnas psykologi
och pedagogik.

Att sedan skolöverstyrelsen efter detta
yttrande trollade bort kravet på en
utredning är så mycket märkligare.
Men betydelsen av forskning fram -

En allmän förskola

hölls, och jag vill till sist säga ett par
ord om den saken också.

Det är ett vedertaget faktum att en
människas fem, sex första levnadsår är
av utomordentlig betydelse för hela
hennes framtida tillvaro. Men vi vet
skrämmande litet om hur barnens livsmönster
påverkas av de tidigaste uppväxtåren.
I vårt land har under de
nära 140 år som förskolor funnits t. ex.
skrivits bara två doktorsavhandlingar
om barnutvecklingen i de här åldrarna.
Och varken utvecklings- eller barnpsykologi
finns som självständiga ämnen
vid något av våra universitet.

Betecknande för vår snedvridna syn
på förskoleålderns problem är också
den svenska debatten om daghemmen.
De senaste åren har en stark opinion
med all rätt drivit fram riksdagsbeslut
om en väsentlig utbyggnad av både
familjedaghem och vanliga daghem.
Men i det sammanhanget har barnens
situation nästan helt förbisetts. Dagliemsdebatten
har utgått från de krav
som samhället och de vuxna ställt upp,
men ingen forskning som motsvarar den
som föregick grundskolans genomförande
har ägt rum.

På samma sätt förhåller det sig med
de då och då återkommande kraven
på sänkt skolålder. En sådan åtgärd
motiveras med i huvudsak samhällsekonomiska
skäl. Barntillsynen ordnas,
individen kommer tidigare ut i förvärvslivet
o. s. v. Men barnens situation
har också här ställts i bakgrunden,
helt enkelt beroende på bristande forskning
med åtföljande gissningar i stället
för kunskaper.

Det finns alltså, herr talman, alla
skäl för att acceptera reservanternas
önskemål om att få till stånd en utredning
och förslag angående förutsättningarna
för inrättandet av en allmän
förskola enligt de i motionerna angivna
riktlinjerna och de pedagogiska,
psykologiska och ekonomiska effekterna
av en sådan reform, och jag vill

Andra kammarens protokoll 1968. Nr 16

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

En allmän förskola

därför yrka bifall till reservationen av
herr Virgin in. fl.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Det låter på herr Källstad
som om utbyggnaden av daghemmen
och ökningen av samhällets barntillsyn
hade tillkommit för arbetsmarknadens
och mödrarnas skull och att
man inte alls hade tänkt på barnen. Nej,
herr Källstad, det förhåller sig tvärtom
så att de undersökningar som gjorts
i samband med familjepolitiska kommitténs
betänkande visade hur ytterligt
otillfredsställande förhållandena är
för ett mycket stort antal av våra förskolebarn.
De har otillräcklig tillsyn
eller vad beträffar en hel del av de
äldsta, alltså fem- och sexåringarna, som
den egentliga förskolan är avsedd för,
ingen tillsyn alls. Vidare vet man att
småskolebarnen som bara går ett par
timmar om dagen i skolan i mycket stor
utsträckning får sköta sig själva under
återstoden av föräldrarnas arbetsdag.

Vi har alltså bedömt det så att det
angelägnaste för närvarande för stat
och kommun är att se till att barntillsynen
för förskolebarnen ordnas på
ett tillfredsställande sätt. Daghemmen
är mycket dyrare än förskolorna vad
beträffar lokaler, personal, o. s. v., och
det är alltså mycket lättare för kommunerna
att ordna förskolor. Detta kan
kommunerna göra med betydligt mindre
investeringar och betydligt lägre
driftkostnader. Det är därför som vi
har flyttat över statsmedel på så sätt,
att bidragen till daghem ökats; vi vill
förmå kommunerna att koncentrera sig
på daghemmen, både familjedaghem
och de egentliga daghemmen i första
hand.

Det är således icke fråga om någon
undervärdering av lekskolan. Vi är alla
överens om att det skulle vara synnerligen
tillfredsställande om, såsom herr
Källstad sade, de föräldrar som så önskar
kan få sina fem- och sexåringar placerade
i lekskola. .lag skulle vilja utvid -

ga detta till fyraåringar. Även dessa mår
i de flesta fall bra av att någon timme
av dagen vistas i sällskap med jämnåriga
barn under pedagogisk ledning.

Det hela är emellertid också en fråga
om resursanvändning och prioritering.
Den väldiga omstöpning av vårt undervisningsväsende
som vi har varit i färd
med under de senaste årtiondena och
som ännu långt ifrån är genomförd
åstadkommer mycket stora automatiska
kostnadsökningar under många år
framåt. Vi får därför lov att säga oss
att vi inte kan göra allting på en gång,
utan måste genomföra det angelägnaste
först.

Däremot bör vi se till att när ett alltmera
ökat antal barn vistas på daghem
eller i förskolor deras vistelse där
blir till största möjliga nytta för dem.
Därför har även utskottsmajoriteten
understrukit att det behövs både psykologisk,
pedagogisk och social forskning
för att utröna hur man bäst skall kunna
ta hand om dessa småttingar, för
vilket vi hoppas att varje år få allt
större resurser. Riksdagen har också
på statsutskottets enhälliga förslag för
några år sedan begärt en utredning på
området, som då och då efterlysts i debatterna
om förskolorna. Statsrådet
Palme har i dag i första kammaren
meddelat att denna utredning äntligen
kommer till stånd — jag var inte själv
inne i första kammaren utan jag har
hört det berättas av kamrater där. Om
det förhåller sig på det sättet blir alltså
motionens syfte tillgodosett på denna
punkt och vi är väl alla överens om att
det är angeläget att där få veta mer.

Vad däremot beträffar en allmän förskola
finns det enligt majoritetens uppfattning
inte någonting att utreda. Det
är här fråga om ren matematik. Vi vet
hur många fem- och sexåringar som
finns, vi känner till hur stora grupper
man rimligtvis kan ha i en förskola,
och vi vet också vad lärarna och lokalerna
kostar. Det är alltså bara att sätta
sig ned och räkna ihop och därefter

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

fastställa, att så och så mycket behöver
satsas på lokaler och så och så mänga
lärare är nödvändiga, varför utbildningen
måste utökas i den och den utsträckningen
o. s. v. Det behövs således
ingen särskild utredning, utan frågan
är bara den: Finns det resurser härför
nu? Vi anser inte att så är fallet. Vi
måste först se till att angelägnare åtgärder
genomförs. Under tiden hoppas
vi att den frivilliga utbyggnaden av
lekskolorna skall fortgå som hittills.
Om sedan skolöverstyrelsen, barnavårdsnämnden,
en särskild stiftelse eller
någon annan är huvudman spelar
inte så stor roll. Huvudsaken är alt det
råder ett gott samarbete inom kommunens
olika organ — och det bör det
göra.

Var och en av oss kan ju lokalt undersöka
möjligheterna att göra något
inom ramen för de nuvarande resurserna
och att åstadkomma ett verkligt
samarbete. Inte minst bör vi se till
med det begränsade antal barnstugor
vi har — det må vara daghem eller
lekskolor — att det läggs ned omsorg
på att få dit de barn som bäst behöver
detta. Här om någonsin är det nödvändigt
med en uppsökande verksamhet,
som man brukar tala om i sociala sammanhang.
I alla de kommuner jag känner
till ges förtur åt just de barn som
har sådana hemförhållanden att det för
deras utveckling bedöms vara viktigt
att komma under pedagogisk ledning —
barnstuga eller lekskola.

Det är alltså inte någon som helst
underskattning av de av motionärerna
framförda synpunkterna som gör att
majoriteten inte heller i år har velat
tillstyrka motionen, även om den skrivits
något annorlunda än förra året.
Skälet är helt enkelt att vi anser att
vi inte vinner någonting på utredningar,
utan att det som kan göras för
närvarande kan ske utan någon ytterligare
utredning.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till statsutskottets hemställan.

En allmän förskola

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Vad utbildningsminister
Palme kan ha sagt i dag i första
kammaren är i varje fall mig obekant i
detta ögonblick, men det är intressant
att få det förmedlat av fröken Olsson.

I tskottets förslag måste uppfattas som
en undervärdering av förskolorna; så
upplevs det. Det är ju inte fråga om
pengar just nu, utan det gäller att
företa en utredning, som fröken Olsson
för sin del emellertid inte anser vara
så nödvändig. Men det är i alla fall ett
stort pedagogiskt komplex förbundet
härmed. Det rör sig om förskolans roll
i samband med en eventuellt tidigarelagd
skolstart, och detta är en fråga
som bör utredas. Särskilt bör då uppmärksammas
i vad mån och på vilket
sätt förskolan skall infogas i det obligatoriska
skolsystemet. Det bör också
undersökas i vilken utsträckning undervisningen
för sexåringar kan täcka delar
av de kursmoment som nu gäller
för årskurs 1 i grundskolan. Det gäller
alltså frågor som berör förskolans relation
till grundskolan.

Fn annan viktig fråga att ta upp
i en utredning är skolpliktstidens längd.
Fn uppfattning går ut på att en sänkning
av skolinträdesåldern med ett år
genom ett obligatoriskt förskoleår skulle
medföra eu tioårig skolplikt, och en
annan är den att det bör ske en förskjutning
av den obligatoriska utbildningen
ett levnadsår nedåt. Detta skulle
resultera i att sexåringarna redan från
början ges en skolmässig utbildning,
om än av något enklare slag än den som
sjuåringarna nu får. Men den här uppfattningen
skulle alltså i motsats till
den förstnämnda innebära en oförändrad
skolpliktstid, d. v. s. nioårig skolgång.

Såvitt jag kan förstå finns det inga
möjligheter att nu ta ställning till dessa
olika alternativ. De pedagogiska, ekonomiska
och arbetsmarknadsmässiga
effekterna av alternativen är sådant som

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

En allmän förskola

jag menar bör utredas liksom även hela
frågan om förskoleålderns pedagogik.

Inte heller kan man säga att de barn
som nu ges möjlighet och rätt att gå i
förskolan har börjat sin skolgång ett
år före alla andra. Det är fråga om helt
skilda pedagogiska system i grundskola
och förskola.

Enligt min mening finns det alltså
konkreta frågor att utreda, och de bör
utredas nu, innan vi hamnar i den
situationen att vi måste ta ställning till
införandet av eu allmän förskola.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag förstår att det är
svårt för fröken Olsson att i dag föra
utskottets talan, eftersom hon har fått
rapport från första kammaren om att
statsrådet Palme i ett anförande där har
utlovat eu utredning. Jag vill emellertid
kommentera fröken Olssons inlägg
något. Hon sade att en utredning kan
förväntas, men samtidigt framhöll hon
att det inte behövs någon utredning.
Vilket skall det nu vara?

Vidare sade fröken Olsson att det
inte spelar någon större roll vem som
är huvudman för förskolan, men skolöverstyrelsen
är en av de instanser som
uttalat att det är naturligt att skolöverstyrelsen
är huvudman, och jag betraktar
skolöverstyrelsen som auktoritet
på området.

Det skulle också bli ett ganska underligt
förhållande om var och en hade
att bevaka att ett samarbete etableras
mellan förskolan och grundskolan ocli
det inte skulle finnas någon fast organisation
för förskolan. Det är väl all
anledning att önska att vi får en sådan
fast organisation.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag beklagar ännu en
gång, att statsrådet Palme inte är närvarande
i kammaren nu. Jag har hört
sägas, att han i första kammaren har
talat om en utredning, och det hade
verkligen varit på sin plats att han även

i denna kammare meddelade vad han
har bestämt sig för i det avseendet.

Låt oss emellertid utgå från att det
igångsättes eu utredning om vissa pedagogiska,
psykologiska och liknande
problem som sammanhänger med förskoleåldern.
Men även om eu sådan
utredning mycket snabbt kommer till
stånd, finns det ändå en hel del andra
ting som man samtidigt kan börja överväga
redan nu. Fröken Olsson sade, att
det inte finns någonting att utreda.
Vi vet, sade hon, hur stora grupper vi
skall ha i en förskoleklass, vad lärare
och lokaler kostar o. s. v. Det är bara
fråga om enkel matematik, slutade hon.
Det förefaller mig, som om fröken Olsson
menade, att uträkningen således
skulle vara gjord i en handvändning.
Men det är den ingalunda. Vi har erfarenhet
av att sådant tar sin tid.

Kanske är det i stor utsträckning
enkla ting som bör utredas, frågor som
i stor utsträckning har med summeringar
o. d. att göra, men så mycket
har vi ändå av forskning, att vi vet, att
vi behöver planera utbildningen av
förskollärare på ett annat sätt än hittills.
Vi måste utöka och bygga nya utbildningsanstalter
samt övertänka deras
dimensionering, och vi har frågan om
huvudmannaskapet, som jag inte vill
bagatellisera. Den saken måste under
alla förhållanden in i ett sådant övervägande.
Vissa spörsmål rörande läroplanen
för förskolan — om jag får
använda ett så fint ord i sammanhanget
— kan tas upp, och en viss
vidareutveckling av undervisningsmetodiken
är redan nu möjlig.

Det finns förvisso en hel del frågor
att tänka över och penetrera i en utredning,
alldeles oavsett vad en forskningsutredning
rörande förskoleålderns
problem kommer att syssla med.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Herr Källstad tog här
på nytt upp de delar av förra årets
motion som inte återfinns i klämmen

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

i årets motion, nämligen det som rör
frågan om huruvida man kan förlägga
en del av undervisningen som nu sker
i grundskolan till förskolan och därigenom
vinna tid i grundskolan.

Såsom jag förut framhållit var denna
tanke med i diskussionen under hela
föregående års behandling.

Det finns två alternativ i detta sammanhang.
Det ena är en tioårig grundskola
omfattande ett obligatoriskt förskoleår
och den nuvarande grundskolan.
Såsom jag framhållit i mitt föregående
anförande har vi för ögonblicket
inte råd med detta.

Det andra alternativet är ett tidigareläggande
av en del av undervisningen,
varigenom man kunde vinna den fördelen
att eleverna får sluta skolan ett
år tidigare än nu. Det skulle alltså vara
fråga om en bibehållen nioårig grundskola,
som dock börjar vid sex och
slutar vid femton år i stället för att som
nu börja vid sju och sluta vid sexton
år.

Detta vill vi inte heller vara med om,
eftersom det betyder ett upprivande av
hela grundskolans uppläggning. Grundskolan
är nämligen icke upplagd enbart
med tanke på att det behövs nio
år för att lära in ett visst kunskapsmått,
utan ett av de väsentliga skälen
till att 1946 års skolkommission föreslog
en nioårig skola och inte stannade
för en åttaårig var att man ansåg
det vara så stora fördelar förenade
med att få behålla eleverna i skolan
fram till sexton i stället för femton års
ålder. Man räknade nämligen med att
puberteten då i stort sett skulle vara
över. Eleverna skulle vara på väg in
i de vuxnas värld. Det är över huvud
taget inte möjligt att ta upp en hel
del angeläget stoff, t. ex. inom samhällskunskapen,
förrän eleverna nått en viss
mognad.

Mot detta kan visserligen invändas,
att den biologiska mognadsåldern tydligen
är stadd i ganska starkt sjunkande,
och det är också det argumentet som

En allmän förskola

har åberopats när man hävdar att sexåringarna
i dag hunnit längre än de
som var i motsvarande ålder när vi
fastställde skolgångens början till sju
års ålder. Men såsom alla undersökningar
i detta sammanhang visar följs
inte den biologiska och den sociala
mognaden åt. Det är detta faktum som
vållar en mycket stor del av dagens
ungdomsproblem. Eleverna är biologiskt
mogna men socialt synnerligen
omogna.

Detta resonemang fördes i alla instanser
när vi bestämde oss för att ha
en obligatorisk skolgång upp till sextonårsåldern.
Det skulle alltså betyda
ett upprivande av hela detta resonemang
om man nu skulle låta skolgången
sluta ett år tidigare. Dessutom får
vi snart en proposition om översyn av
grundskolans läroplaner och vid alla
läroplansrevisioner har ett av de stora
problemen varit att man i så stor
utsträckning velat utnyttja de sista
åren av skolgången. Det finns så många
moment som man då måste skjuta in,
inte därför att man inte hinner gå igenom
dem tidigare utan därför att eleverna
inte förrän på detta stadium nått
den mognad som behövs för dem.

Beträffande de främmande språken
har man visserligen funnit att en tidigare
start kan vara fördelaktig, vilket
har lättat trycket på de senare skolåren,
men detta är nästan det enda område
där ett sådant förhållande gäiier.
I de flesta fall blir trängseln på schemat
större ju högre upp man kommer.

Nionde årsklassen kan alltså inte ersättas
med ett förskoleår — det går
helt enkelt inte. Detta är fakta. Det är
inget som behöver utredas, och det är
anledningen till att vi inte velat vara
med om en utredning.

Nu säger herr Mattsson att det ändå
eventuellt blir en utredning. Också jag
beklagar att statsrådet Palme inte haft
tillfälle att här lämna samma upplysningar
som i första kammaren, men vi
får väl så småningom reda på vad det

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

En allmän förskola

gäller. Det är i varje fall inte fråga om
den utredning som är aktuell i detta
sammanhang utan om en av en enhällig
riksdag begärd utredning om det
pedagogiska innehållet i den frivilliga
förskolan, sådan denna nu är och kommer
att förbli ännu någon tid framåt.

Att denna utredning blivit ännu angelägnare
än när riksdagen begärde
den beror på att vi nu tar hand om
ännu fler barn på detta sätt än vi tidigare
gjort. Vi hoppas också att det skall
bli allt fler. Hur sedan samordningen
mellan förskolan och den övriga skolan
skall ske får visa sig så småningom.
I vilket fall som helst har saken inte
någon överväldigande betydelse så
länge vi inte har en allmän förskola.
\i måste räkna med att flertalet barn
än så länge inte gått i förskola, och
det gör att undervisningen i första klass
i småskolan inte kan läggas upp som
om alla barn hade gått i förskola. Problemet
kommer på allvar att uppträda
den gång då småskolan kan bygga på
förskolan. Det hindrar inte att man bör
söka få till stånd ett samarbete mellan
skolorna, men detta bör än så länge
vara mera informellt och helt beroende
av de lokala förhållandena. Det är
därför jag anser att vi skall ta upp problemet
var och en på sin ort och se
vad som kan göras.

Skolöverstyrelsen kan naturligtvis
utfärda råd och anvisningar. Såsom
framhållits av ett par talare har skolöverstyrelsen
uttalat sig för att förskolorna
och därmed samtliga barninstitutioner
skall läggas under skolöverstyrelsen.
Jag har också varit med om att
uttala den meningen, bl. a. när utredningen
om utbildningen av förskollärare
pågick. Denna utredning ledde till
att förskoleseminarierna flyttades från
socialstyrelsen till skolöverstyrelsen.

Jag har förut från denna talarstol
omvittnat att den våldsamma föräldraopinionen
mot att flytta över förskolan
till skolöverstyrelsen för mig kom som
eu chock. Man ville absolut inte vara

med om det. Om skolöverstyrelsen ansåg
att överflyttningen skulle ske, så
ansåg en överväldigande del av föräldrarna
att den inte borde ske. Nu
tror jag att man börjat tänka om härvidlag
— i varje fall hoppas jag att
man, om det blir möjligt att få till
stånd ett gott samarbete, skall finna att
det hela inte är så farligt. Men det går
alltså inte att enbart på basis av skolöverstyrelsens
yttrande framställa saken
som om det skulle vara en allmän
önskan att barnstugorna kom under
skolöverstyrelsen. Jag vill bl. a. hänvisa
till det yttrande som Stockholms
stads barnavårdsnämnd avgav över förskollärarutredningen
och som var synnerligen
bestämt på denna punkt.

Det finns alltså många skäl som talar
för att vi skall avvakta något innan vi
igångsätter en utredning av det slag
som motionärerna och reservanterna
önskar. Och som sagt: När det gäller
det som för oss är väsentligt — det pedagogiska
innehållet — så hoppas vi
att det nu äntligen blir en utredning.

Om forskningen vill jag säga, att visst
bär vi för litet forskning rörande de
första barnaåren. Men det är nog typiskt,
som det sades här, att det inte
skrivits mer än två doktorsavhandlingar
i ämnet. Forskare brukar ju leta efter
ämnen, och om det verkligen funnits
forskare som hade något att komma
med på detta område, så hade också
mera forskning förekommit. För att bedriva
forskning behöver man ju forskare,
och det är för närvarande mycket
magert med forskare på området.
— Mot detta resonemang kan naturligtvis
invändas, att om man på allvar
uppmuntrar forskningen, så får man
mera forskning. Och vi skall naturligtvis
innerligt hoppas att forskningen på
området utvidgas. Men vi får gå ganska
långsamt fram — det tar tid att
bygga upp en forskarorganisation och
det är dock en hel del på gång inom
området som bör få tid att utvecklas.
Först när vi sett hur långt det går att

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Vissa

komma därvidlag bör vi börja med något
nytt.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag kan inte diskutera
vad utbildningsministern sagt i första
kammaren. Det föreföll som om fröken
Olsson kände till vad han sagt, men
den frågan kan vi alltså inte fördjupa
oss i.

Hela det anförande som fröken Olsson
höll och som visade hennes goda
kunskaper i skolfrågor är ändå enligt
min uppfattning ett klart belägg för
att det — som fröken Olsson också flera
gånger framhöll — finns en hel del
problem på detta område och att det
behövs en utredning, innan vi kan erhålla
en allmän förskola.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mattsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Virgin in. fl.

byggnadsarbeten vid universiteten m. ni.

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 95 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig'' avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

56, i anledning av motion om anpassning
av skrivundervisningen till datatekniken.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Vissa byggnadsarbeten vid universiteten
m. ni.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

57, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa byggnadsarbeten
vid universiteten in. in. jämte motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! För två månader sedan
hade jag tillfälle att besöka Oslo universitet.
Det var en stor upplevelse.
Det var inte det gamla ärevördiga universitetshuset
vid Karl Johan jag såg,
utan stora nybyggen i Oslos omedelbara
närhet, en stor universitets-campus
med många olika institutioner. Studenterna
hade nära till de olika byggnaderna
och kunde arbeta i nya, moderna
lokaliteter.

Vad Oslo-universitetets utbyggnad beträffar
befinner man sig alltså nu vid
en punkt där vi också skulle ha befunnit
oss, om man hade följt riksdagens
beslut av år 1959. Frescatiuniversitet
avsågs nämligen stå inflyttningsklart
redan läsåret 1967/1968. Först nu har vi
en plan, som innebär att det kommer
att dröja åtskilliga år innan universitetet
står färdigt. Jag vill ta tillfället i
akt att kraftigt understryka statsutskot -

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Vissa byggnadsarbeten vid universiteten m. m.

tets beklagande på denna punkt: »Trots
att principbeslutet om utflyttning av
Stockholms universitet från innerstaden
till Frescatiområdet---fat tades

redan 1959 har hittills endast en
mycket ringa del av universitetets verksamhet
kunnat förläggas till nämnda
område. Utskottet som finner detta beklagligt
med hänsyn till de stora lokalsvårigheter
för universitetet som efter
hand uppkommit ser med tillfredsställelse
att planeringsarbetet nu resulterat
i förslag om ett byggnadskomplex,
som är avsett att kunna inrymma undervisningslokaler
för omkring 10 000
studenter.» Jag skulle vilja uttrycka det
så att planeringsarbetet äntligen resulterat
i förslag om ett byggnadskomplex.

För Stockholms del föreslås alltså en
nybyggnad för 60 miljoner kronor inom
frescatiområdet för icke-laborativa institutioner
och en laboratoriebyggnad
för 17 miljoner kronor för läkarutbildningen
vid karolinska institutet. I
Göteborg föreslås bl. a. en nybyggnad
för cirka 16 miljoner kronor inom chalmersområdet
för fysisk institution och
en nybyggnad för 5 miljoner kronor
inom det s. k. medicinarområdet för institutionen
för hygien.

Jag vill betona att vi känner glädje
över att frescatiprojektet nu verkligen
kommer till stånd. Stockholms universitets
utflyttning från innerstaden till
modernare och för undervisningen
mera ändamålsenliga lokaliteter kan
därmed äntligen inledas i större skala.
Vi vet att trångboddheten för studenterna
nu är kolossal. Vårterminen 1967
hyrdes lokaler i 33 fastigheter, spridda
över västra Kungsholmen, Norrmalm
och Östermalm. Det kan inte vara särskilt
nyttigt för studenterna med ett
sådant utspritt universitet, »scattered
university» som det kallas.

Som jag nämnde fattade riksdagen
beslut redan år 1959. Byggnaderna avsågs
då vara klara 1967—1968, men
kraftiga förseningar har kommit in i

bilden. Regeringen har inte heller förutsett
studentantalets hastiga utveckling.
Det har inte byggts mycket på
Frescati under dessa år. Mellan 1959
och 1965 uppfördes lokaler för omkring
300 studenter; efter 1965 har inga
lokaler alls byggts.

Den nu gällande utflyttningsplanen
omfattar tiden 1970—1975, vilket innebär
en försening med åtminstone två
år i jämförelse med den plan som angavs
i propositionen år 1965. Vi måste
dessutom konstatera att de lokaliteter
som nu planeras är otillräckliga och
att utflyttningens första del, omfattande
tiden fram till år 1972, troligen kommer
att så starkt försenas att den aktuella
utflyttningsplanen för åren 1972—
1975 avseende hela universitetet måste
revideras en gång till, vilket är beklagligt.
Planeringsmyndigheterna, inklusive
byggnadsstyrelsen, har tydligen
utgått från det alldeles för låga studerandeantalet
15 000 för hela universitetet.
De nya byggnaderna måste få
riktiga dimensioner. Jag tror inte att
det är orealistiskt att räkna med ett
antal på mer än 20 000 studerande år
1975.

De tre aktuella fria fakulteterna och
socialhögskolan har redan nu ett högre
studerandeantal än de 10 000 som anges
i propositionen. Den utbyggnadsmöjlighet
på 100 procent som man redan
har måste från början tillvaratas i
betydande utsträckning, och planeringen
måste naturligtvis starta snarast möjligt.
Det gäller härvid att se till att det
riksdagsbeslut som vi fattade 1959 äntligen
kan effektueras och att utflyttningen
kan genomföras så koncentrerat
som möjligt för att därigenom begränsa
den tid då universitetet är uppsplittrat
på en innerstadsdel och en ytterstadsdel,
till förfång för studenterna.

I detta anförande instämde herr
Wiklund i Stockholm (fp).

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 3 april 1968 Nr 16

Ändrade principer för inkomstbeskattningen av fiskare

§ 15

Föredrogs statsutskottets memorial nr
58, angående överlämnande till jordbruksutskottet
av två till statsutskottet
hänvisade motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Ändrade principer för inkomstbeskattningen
av fiskare

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 24, med anledning av motioner
om ändrade principer för inkomstbeskattningen
av fiskare.

I de likalydande motionerna 1:128
av herr Tistad in. fl. och II: 172 av herr
Åberg in. fl. hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhölle
om utredning angående inkomstbeskattningen
av svenska fiskare i syfte
att utforma bestämmelser, som överensstämde
med i Norge för närvarande gällande
principer.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med anledning
av motionerna I: 128 och II: 172 i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning
i syfte att uppnå en lindring i inkomstbeskattningen
av sådana fiskare, som
utövade sin verksamhet på avlägsna
fiskeplatser.

Reservation hade avgivits av herrar
Jahn Ericsson och Einar Eriksson, fröken
Ranmark, herrar Paul Jansson, Arne
Pettersson, Brandt, Allard, Asp och
Andersson i Essvik samt fru Holmquist
(samtliga s), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 128 och II: 172.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Bevillningsutskottet har
alltid konsekvent vägrat att vara med

om att införa någon särskild skattelagstiftning
speciellt för en viss yrkesgrupp,
och vi intar naturligtvis samma
inställning även när det gäller fiskare.
Vi är inte beredda att medverka till en
ändring av lagstiftningen för en viss
yrkesgrupp genom att införa några särbestämmelser
i fråga om beräkningen
av omkostnadsbidrag, som det här gäller.
Detta skulle strida mot våra grundläggande
principer för beskattningen.
Vi menar att den ändring som motionärerna
vill åstadkomma i stället kan
ernås genom att vederbörande myndigheter
utfärdar anvisningar för tillämpningen
av lagstiftningen för ifrågavarande
skattskyldiga.

Jag har i dag blivit underrättad om
— detta står visserligen inte i betänkandet
— att fiskprisutredningen har
framlagt ett delbetänkande, som har
lagts till grund för en proposition om
reglering av priserna på fisk. Denna
proposition ligger på riksdagens bord.
Fiskprisutredningen skall emellertid se
över hela fiskets problematik, varför
det inte finns någonting som hindrar
att den även tar upp de problem som
motionärerna har pekat på.

Men, herr talman, jag hör kanske
ändå erinra om att fiskarna redan nu
har rätt till avdrag med högst 440 kronor
för merutgifter för proviant. De
har också rätt till skattefri proviantering
av tobak och sprit i vissa fall,
nämligen om de är ute under minst
femton dagar. Jag har frågat, hur det
kan kontrolleras att en fiskare befinner
sig utom hemorten i exakt femton dagar.
Jo, han får proviantera tobak och
sprit skattefritt — och följaktligen kommer
han i hamn efter denna tid för att
hämta en ny sats! På det viset kan man
kontrollera hur länge han befinner sig
ute till havs. Värdet av denna förmån
är inte heller alldeles betydelselöst. Vi
skall senare behandla bevillningsutskottets
betänkande nr 33, som behandlar
herr Åbergs motion om att yrkesfiskare
erhåller samma rätt som till -

3* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 16

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Ändrade principer för inkomstbeskattningen av fiskare

kommer övriga besökare i utländska
hamnar att till Sverige avgiftsfritt införa
vissa varor.

Fiskarna har slutligen naturligtvis
samma rätt som alla andra att göra
avdrag för värdeminskning på sina
båtar.

Vi bestrider ingalunda att fiskerinäringen
för närvarande är betryckt,
men jag tror inte att man hjälper en
betryckt näring genom att vidta åtgärder
i fråga om beskattningen, utan
det måste ske på annat sätt. Om en
näring är betryckt och dess utövare
får minskade inkomster samt dras med
andra besvärligheter, är det endast ett
fåtal som kan ha någon nytta av införandet
av särbestämmelser i fråga
om beskattningen. Det kan inte vara
riktigt att riksdagen inför särbestämmelser
för en viss yrkesgrupp.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr Brandt för att han var vänlig att
yrka bifall till utskottets hemställan.
Det var just vad jag ville att han skulle
göra, men jag förstår att det var en felsägning.
Herr Brandt avsåg säkerligen
att yrka bifall till reservationen.

Det måste vara felaktigt av herr
Brandt att i detta sammanhang ta upp
en motion som behandlas i ett annat
utskottsbetänkande. Den motion som
han omnämnde och som syftar till att
fiskarna skall tullfritt få ta med sig varor
i land i samma utsträckning som
vanliga resenärer får göra skall behandlas
litet senare i dag. Jag skall
därför nöja mig med att något beröra
motion nr 172 i denna kammare, som
vi just nu behandlar.

Enligt min uppfattning har vi lämnat
en god motivering för denna motion.
Av herr Brandts anförande kunde
man lätt få den uppfattningen, att
vi i motionen begär omedelbara direkta
åtgärder syftande till att andra in -

komstbeskattningen för fiskare. Så är
inte fallet. Vad vi begär är att få till
stånd en utredning angående ändrade
principer för inkomstbeskattningen för
fiskarna.

I motiveringen har vi pekat på den
mycket dåliga lönsamhet som fisket för
närvarande har. Den som följt med vad
som gång på gång framkommit i tidningspressen
och i andra massmedia
måste vara medveten om hur lönsamheten
inom fisket gått i motsatt riktning
mot vad som skett för de flesta
andra branscher i vårt land. Tyvärr
räknar vi med en nedgång på 30—40
procent under de två närmaste åren.
Detta sker under en tid då större delen
av det svenska folket kunnat notera
en höjning i lönsamheten, i vissa fall
med kanske samma procentsatser.

Jag är en aning förvånad över att reservanterna
ställt sig så likgiltiga som
de har gjort. Jag rekommenderar dem
därför att läsa proposition nr 59 som
herr Brandt omnämnde, i vilken jordbruksministern
föreslår en viss, låt vara
enstaka punktaktion. Ändå tycker jag
att denna proposition andas förståelse
för just det betryckta läge, i vilket fiskerinäringen
befinner sig. Jag vill rekommendera
ett ingående studium av
denna proposition, ty utredningen bär
där plockat fram en hel del intressanta
saker som jordbruksministern sedan
har fört vidare till riksdagen.

Jordbruksministern redovisar där
hurusom förhållandena för fiskarna i
Norge är diametralt motsatta förhållandena
för fiskarna i vårt land. I Norge
far fiskarna en sådan skattelättnad —
de får göra avdrag med vissa procent
av den skattepliktiga inkomsten, dock
högst 3 000 kronor per år — som vi begärt
utredning om. Vidare har de en
garanterad veckoinkomst på 125 norska
kronor, deras köp av fiskefartyg och
redskap är starkt subventionerade och
de fick en speciell subvention på grund
av den engelska devalveringen. Vidare
har de en kondemneringsfond för att

Onsdagen den 3 april 1968 Nr 16

Ändrade principer för inkomstbeskattningen av fiskare

stimulera nedskrotning av fiskefartyg
som blivit gamla och mindre lönande.
Vi har ingenting som motsvarar något
av det som jag nu har räknat upp. De
norska fiskarna har också möjlighet att
skapa en resultatutjämningsfond som
gör att de under år med sämre lönsamhet
kan tillgodoräkna sig inkomster under
år med bättre lönsamhet.

Jag har ganska noga följt dessa frågor
och trodde att jag visste hur många
miljoner kronor det norska fisket får
i subventioner per år. I förra veckan
var jag emellertid på ett möte i Malmö
tillsammans med jordbruksministern
och inom fiskerinäringen sysselsatta
personer. Av de norska representanterna
fick vi då veta att man för innevarande
år räknar med subventioner
till det norska fisket på 201 miljoner
norska kronor. När vi inte har någonting
motsvarande är det inte så
egendomligt om de svenska fiskarna
ser sig om efter någon form av stöd
som kan göra det möjligt för dem att
konkurrera på något bättre villkor —
på lika villkor kan det tydligen aldrig
bli.

Den form av skattelindring som vi
begärt utredning om finns även i Danmark
— summan är inte exakt densamma
som i Norge men systemet är detsamma.

Jag anser det vara betydligt bättre
att vi sätter in smärre punktaktioner
för att stödja en näring som — vilket
herr Brandt mycket riktigt påpekade —
befinner sig i trångmål. Det kan varken
ur ekonomiska, sociala eller andra
synpunkter vara riktigt att strunta i
att hjälpa en näring och låta den gå
till botten för att sedan nödgas vidta
åtgärder som blir mer långtgående och
ställer större krav på statsmakterna.

Jag tycker det är egendomligt när reservanterna
upprepar sina argument
från förra året och säger att det inte
går att införa särbestämmelser i beskattningsreglerna
för en särskild yrkeskategori.
Det argumentet håller in -

te; det är nämligen vad man redan har
gjort. Vi har sålunda en speciell sjömansskatt
som berättigar sjömän som
färdas väster om linjen Hanstholm—-Lindesnäs till vissa nedsättningar i
skattehänseende. Jag anser det alldeles
riktigt att sjömännen har denna
rättighet, eftersom de inte får del av
samhällets service på samma sätt som
vi som är i land.

Inte minst nordsjöfiskarna är emellertid
i exakt samma situation som sjömännen
— en stor del av dem är för
övrigt ute på sjön längre än de sjömän
som går på engelska hamnar. Vissa av
dessa fiskare får ligga ute ganska länge
och göra långa turer och är därför som
sagt minst lika berättigade att få skattelättnader.

När det bara är en utredning som begärs,
har jag väldigt svårt att förstå att
reservanterna med sin socialdemokratiska
partitillhörighet kan ådagalägga
en sådan konservatism som här är fallet
och bara hänvisa till att motionärerna
inte har några nya argument utan
endast upprepar vad de sade i fjol. Detta
tycker jag är en något egendomlig
motivering.

Jag vill rekommendera reservanterna
och även kammarens ledamöter i övrigt
att ta del av den oro som jordbruksministern
i olika sammanhang uttryckt
när det gäller fiskerinäringen.
Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Mattsson
(ep), Börjesson i Falköping (ep) och
Berndtsson (fp).

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är förvirrande när
man som regel har att tala för utskottet
och det så blir ett undantag och
man skall tala för reservationen. Jag
råkade yrka bifall till utskottets hemställan.
Det vare mig helt fjärran, och

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Ändrade principer för inkomstbeskattningen av fiskare

jag ber att få ändra mitt yrkande till
bifall till den reservation som herr John
Ericsson m. fl. har fogat till utskottets
betänkande.

När jag nu ändå har ordet vill jag
ta upp herr Åbergs resonemang. Herr
Åberg säger, att proposition nr 59 andas
förståelse för fiskerinäringen —
och en sådan förståelse har också jag
gett uttryck för — och att vi då borde
ha varit med om den föreslagna ändringen.
Det är ju bara fråga om eu utredning,
säger herr Åberg. Men, herr
Åberg, det gäller faktiskt frågan om en
ändring av skattebestämmelserna för
en viss yrkesgrupp. Jag finner det naturligt
att herr Åberg motionerar i denna
fråga. Men vi inom bevillningsutskottet
som har ansvaret är tvingade
att se saken principiellt. För vår del
behövs det inte någon som helst annan
motivering än att vi inte kan tillstyrka
införandet av särskilda skattebestämmelser
för en viss yrkesgrupp.
Den motiveringen är så tungt vägande
att vi inte kan komma förbi den. Vi
skulle i annat fall inom bevillningsutskottet
hamna i en ohållbar situation,
och vi skulle säkerligen många gånger
få äta upp ett sådant ställningstagande.

Att man har andra bestämmelser i
Norge känner vi till. Men det går inte
att utan vidare göra jämförelser med
förhållandena i andra länder. Då måste
man ta upp en diskussion om hela deras
skattesystem och även om förhållandena
för deras fiskerinäring.

Jag vidhåller, att skall vi hjälpa fiskerinäringen
så skall det — för att det
skall bli effektivt och rättvist — ske på
ett annat sätt än genom att man manipulerar
med skattelagstiftningen, något
som skulle få konsekvenser som jag är
övertygad om att kammarens ledamöter
inte vill ta.

Herr talman! Jag vill ännu en gång
understryka att jag yrkar bifall till reservationen
av herr John Ericsson

m. fl.

Herr ÅBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag märkte att herr
Brandt mycket skickligt vek undan och
inte nämnde sjömännen när han sade
att bevillningsutskottet inte kan göra
undantag för vissa yrkesgrupper. Det
gjorde emellertid riksdagen när den
fattade beslutet om sjömansskatt, vilket
jag anser vara ett riktigt beslut. Sjömännen
är värda denna förmån och
bör ha den. Därmed har man brutit
mot den princip som herr Brandt åberopade,
vilket gör det mycket svårt för
bevillningsutskottets reservanter att
gömma sig bakom den.

När det gäller andra länders fiskare
säger herr Brandt att man inte kan
göra jämförelser. Jo, det är just vad
man kan och vad man måste göra, därför
att det är dessa andra länders
fiskare som våra fiskare skall konkurrera
med. Det är de förhållanden som
gäller där som gör fisket för dessa länders
fiskare mera förmånligt och som
gör att våra konkurrensförhållanden
blir ännu svårare.

Det jag anfört medför att våra fiskare
kommer i ett svårare läge. Vi måste därför
hålla ett öga på vad som sker i andra
länder när vi behandlar en näringsgren
här i vårt eget land.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Herr Åberg har väl argumenterat
för behovet av den utredning
som begärs i motionen. Förslaget
om särskilt skatteavdrag innebär inte
något som helst avsteg från våra vanliga
beskattningsprinciper.

Här är det ju fråga om en speciell
yrkesgrupp som har alldeles speciellt
svåra förhållanden, och då skall man
också försöka se till att vederbörande
får de avdrag som är motiverade med
hänsyn till det arbete och de svårigheter
de har för att just skaffa sig sin inkomst.
Det är en omkostnad för inkomstens
förvärvande. Vi tillämpar ju avdrag
i många andra situationer. Det
kan vi göra i det här fallet också. Det

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Indexreglering ar ingångsvärde m. m. vid beräkning av utskiftningsskatt

är en mycket väl befogad motion och
jag ber att få instämma i vad lierr Åberg
tidigare har sagt.

Sedan herr Brandt nu har återtagit
sitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan, skall jag, herr talman, be
att få framställa detta yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Brandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr John Ericsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 99 ja och 100 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Kristianstad (s),
som yttrade:

Herr talman! Jag röstade ja men avsåg
att rösta nej.

Vidare lämnades ordet på begäran till

Herr RUBIN (mbs), som yttrade:

Herr talman! .lag röstade nej men avsåg
att rösta ja.

§ 17

Indexreglering av ingångsvärde m. m.

vid beräkning av utskiftningsskatt

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 30, med anledning av motioner
om indexreglering av ingångsvärde
m. m. vid beräkning av utskiftningsskatt.

I de likaly dande motionerna 1:256
av herr Brundin och II: 321 av herr
Fridolfsson i Stockholm m. fl. hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begärde att förslag om indexreglering
av ingångsvärde m. m. vid
beräkning av utskiftningsskatt snarast
förelädes riksdagen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:256 och II:
321.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herrar Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson och Lothigius (samtliga
h).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Det motionspar som
föranlett den blanka reservationen borde
ha fått ett bättre stöd än en blank
reservation -— det är jag fullt medveten
om. Men då jag inte fick så många kamrater
med mig tyckte jag inte det var
meningsfullt att skriva en motiverad
reservation.

Den fråga det här gäller är ganska
betydelsefull för den mindre och medelstora
företagsamheten. Frågeställningen
är följande. Aktiebolag som utskiftar
tillgångar skall ju erlägga en skatt till

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Indexreglering av ingångsvärde m. in. vid beräkning av utskiftningsskatt

staten på 40 procent av det utskiftade
beloppet i den mån detta inte anses som
återbäring av tillskjutet belopp. Med
tillskjutet belopp avser man det belopp
som delägarna eller andra tillskjutit för
bolagets bildande. Vad man begär är
alltså att det tillskjutna beloppet skall
få behålla sitt värde fram till den dag
då utskiftningen sker. Man skall således
införa en form av indexreglering.

Varför skall den insats som ligger till
grund för företagets start, den risk och
det ansvar som de som har lagt ned
pengarna i företaget tagit genom att
starta detta, vara mindre värd den dag
då en utskiftning i företaget sker? Det
tycker jag är en fullt berättigad fråga.

Vi anser alltså nuvarande ordning på
detta område orimlig och vi hoppas att
vi skall få ett bättre stöd för kravet om
en ändring härvidlag ett kommande år.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(h):

Herr talman! Riksdagen har vid införande
av den nya fastighetsvinstbeskattningen
accepterat principen att
inte beskatta eu på inflation beroende
vinst. En utvidgning av denna princips
tillämpningsområde så att även utskiftningsskatt
för aktiebolag omfattas anser
jag vara inte bara naturlig utan även
angelägen.

För närvarande är det ju så, att därest
ett aktiebolag av en eller annan anledning
beslutar utskifta sina tillgångar
skall man till staten erlägga 40 procent
skatt på utskiftat belopp utöver den
ekonomiska insats man presterat i bolaget.
Om man exempelvis för 25 år
sedan startat ett aktiebolag med en ekonomisk
insats på låt oss säga 50 000
kronor och bolaget nu skall upplösas
och det utskiftade beloppet blir 250 000
kronor skall man alltså betala skatt på
200 000 kronor. Med tanke på den inflationspolitik
som bedrivs i detta land
och som regeringen huvudsakligen är
skuld till är detta ett helt relevant
exempel.

Det rör sig alltså om en beskattning
på en av inflation beroende fiktiv vinst,
och detta måste väl ändå vara en orimlig
ordning. Vi motionärer har föreslagit,
att ett bolags ingångsvärde omräknas
med de uppräkningstal, grundade
på konsumentprisindex, som fastställts
för realisationsvinstbeskattning av fastighet.
Motsvarande justering av värdet
på belopp som tillskjutits efter bolags
bildande bör göras. Särskilt med tanke
på den pågående strukturomvandlingen
inom näringslivet är det av största vikt
att en sådan förändring av beskattningen
vid utskiftning av ett aktiebolags
tillgångar åstadkommes.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
motionerna I: 256 och II: 321.

I detta anförande instämde herr
Magnusson i Borås (h).

Herr BRAND!'' (s):

Herr talman! Vi har ju en dubbelbeskattning
av aktiebolagens vinster:
dels beskattas vinsterna inom företagen,
dels beskattas aktieägarna för utdelningen.

Motionärerna önskar att de pengar
som satsats vid ett bolags bildande skall
indexregleras, precis som vid fastighetsrealisationsvinstbeskattningen.
På ingångsvärdet
skall det således enligt motionärernas
mening ske en uppräkning
med hänsyn till penningvärdeförsämringen.
Detta skulle emellertid vara helt
i strid med den dubbelbeskattning vi
har.

Jag skall, herr talman, inte säga mer
härom utan ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 256
och 11:321; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

§ 18

Föredrogs vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 33, med anledning av motion om
rätt för yrkesfiskare att avgiftsfritt införa
vissa varor, och

nr 34, med anledning av motioner
angående begränsning av rätten till avdrag
för reklamutgifter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 19

Penning- och valutapolitiken

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 20, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Punkten 1

Penning- och valutapolitiken

Under denna punkt anförde utskottet
1)1. a. följande.

När utskottet sammanfattar sin bedömning
av den förda kreditpolitiken
vill utskottet först uttrycka sin tillfredsställelse
över att bostadsfinansieringen
förlöpt utan svårigheter. Utskottet
har i samband med sin granskning
av kreditpolitiken vid ett par tidigare
tillfällen uttalat att det bör vara en
huvuduppgift för kreditpolitiken att
söka tillgodose de kreditbehov som motsvarar
det av statsmakterna uppställda
investeringsprogrammet. Utskottet har
i dessa sammanhang funnit det nödvändigt
att riksbanken, under beaktande
av sin primära uppgift att verka för
penningvärdets stabilisering, medverkar
till att anpassa tillgången på kredit
till samhällets bostadsbyggnadsplaner.
Även om den av konjunkturläget motiverade
lättare kreditpolitiken och stora
kreditexpansionen gjort behovet av
speciella åtgärder mindre akut än föregående
år, torde ändå överenskommelsen
med bankinstituten om beviljande

Penning- och valutapolitiken

av byggnadskrediter till byggnadsprojekt
som ingick i igångsättningsprogrammet
för statsbelånade bostäder ha
bidragit till att svårigheterna undanröjdes.

Utskottet delar helt de bedömningar
som låg bakom fullmäktiges beslut att
inte devalvera den svenska kronan. Det
svenska näringslivets konkurrenskraft
är generellt sett sådan att det hade varit
omotiverat att ikläda sig de risker
för den inhemska ekonomiska stabiliteten
som en devalvering hade medfört.
Enligt utskottets mening är det också
angeläget att Sverige i möjligaste mån
medverkar till att de brittiska åtgärdernas
syfte fullföljs. Att den ekonomiska
stabiliteten och expansionen återställs
hos en av våra viktigaste handelspartners
är ett uppenbart svenskt intresse.
Fullmäktiges beslut i december att höja
diskontot och i samband därmed vidta
vissa åtgärder i syfte att begränsa tillgången
på kortfristig kredit ledde till
att valutaströmningen från Sverige avstannade.
Enligt utskottets mening visade
utvecklingen under månaderna
efter diskontohöjningen att fullmäktiges
beslut hade avsedd verkan. Med
hänsyn till den inhemska konjunktursituationen
är det tillfredsställande att
det sedermera varit möjligt att sänka
diskontot och lätta kreditåtstramningen.

Utskottets utlåtande avseende denna
punkt utmynnade i en omförmälan om
vad i detta ärende förekommit.

Reservationer hade avgivits beträffande
ovan intagna avsnitt i utskottets
omförmälan

1) av herr Regnéll (h), som ansett
att ifrågavarande avsnitt bort utbytas
mot ett avsnitt av följande lydelse:

»Såsom utskottet ovan redovisat fördes
fram till slutet av 1967 en lätt kreditpolitik,
motiverad av konjunkturavmattningen.
Inom ramen av de ökade
lånemöjligheterna kunde bostadsfinansieringen
förlöpa utan svårigheter i enlighet
med den överenskommelse som

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Penning- och valutapolitiken

träffats med bankinstituten. Den i jämförelse
med tidigare år förbättrade
överensstämmelsen mellan det uppställda
programmet för bostadsinvesteringar
och tolerabel kreditgivning noteras
av utskottet med tillfredsställelse.

Utskottet delar helt — ---(= ut skottet)

— — — och lätta kreditåtstramningen.
»;

2) av herrar Åkerlund och Enarsson
(båda h), vilka ansett att ifrågavarande
avsnitt bort utbytas mot ett avsnitt av
i denna reservation angiven lydelse;

3) av herrar Mattsson och Börjesson
i Glömminge (båda ep), vilka ansett
att ifrågavarande avsnitt bort utbytas
mot ett avsnitt av följande lydelse:

»När utskottet sammanfattar---

(= utskottet)----att svårigheterna

undanröjdes.

Utskottet delar, särskilt med hänsyn
till att den norska kronans värde bibehölls
oförändrat och att Danmark
vidtog endast en mindre devalvering,
den uppfattning som kom till uttryck
i bankofullmäktiges beslut att inte devalvera
den svenska kronan.

Bankofullmäktiges beslut i december
att höja diskontot med 1 procent var
olyckligt under rådande konjunktur
med omfattande arbetslöshet och svag
investeringsvilja. Den valutautströmning
som ägde rum efter den 18 november
synes ha kulminerat vid tidpunkten
för diskontohöjningen. Dess betydelse
för den därpå följande återinströmningen
av valutor till landet kan därför bedömas
som ganska begränsad. Med en
mindre snäv inställning till terminshandel
i svenska kronor skulle förmodligen
fluktuationerna i valutarörelsen i viss
utsträckning ha kunnat undvikas. En
mindre sänkning av diskontot har sedermera
skett. Med hänsyn till den inhemska
konjunktursituationen synes
det emellertid utomordentligt angeläget
att diskontot snabbt kan sänkas ytterligare
och kreditåtstramningen lättas
utöver vad som redan skett på dessa
områden.»;

4) av herr Hilding (fp), utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

REGNÉLL (h):

Herr talman! När kammarens ledamöter
nu skall ta ställning till riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning kanske jag först bör
säga några ord om vilken period
granskningen avser.

Den tidigare ordningen bär inneburit
en eftersläpning som väl egentligen
har svarat dåligt mot en modernare
uppfattning om lämpligt tidsintervall
mellan förvaltning och granskning.
Riksbanken har kalenderår som räkenskapsår
och riksdagens revisorer har
hittills granskat riksbanksförvaltningen
på hösten efter räkenskapsårets utgång;
till riksdagen har ärendet på så
sätt kommit först på andra året efter
räkenskapsårets utgång. Detta måste anses
vara helt otillfredsställande.

Genom att bifalla ett förslag av bankoutskottet
beredde riksdagen i december
i fjol formell möjlighet att lägga
om tidtabellen. Det har nu också
skett.

Övergången innebär att vi i dag har
på bordet två berättelser över riksdagsrevisorernas
granskning av riksbanken:
dels en modell ä, daterad den 15 december
1967 och avseende 1966 års
räkenskaper, dels en modell y, daterad
den 15 februari 1968 och avseende 1967
års räkenskaper.

Också en annan förskjutning i kalendariet
skall jag be att få fästa uppmärksamhet
på. Enligt den tidigare
ordningen gick bankoutskottet vid
granskningen av fullmäktiges protokoll
en eller annan vecka in på det nya
kalenderåret. Någon saklig anledning
till en sådan ambition kan väl inte redovisas.
Den decharge som nu är
aktuell bör därför i tiden formellt begränsas
till kalenderåret 1967.

För riksgäldskontorets del har någon

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

förändring av riksdagsrevisorernas befattning
med ärendet inte behövts. Riksgäldskontoret
har det statliga budgetåret
som sin räkenskapsperiod och har
som vanligt granskats under den höst
som följer på avslutat räkenskapsår.
Den redovisning som föres fram till
årsskiftet lämnar riksgäldskontoret vid
början av varje riksdag. Den ligger
också till grund för bankoutskottets nu
aktuella utlåtande.

Beträffande de överskjutande dagarna
av 1968 gäller vad jag nyss sade
beträffande riksbankens förvaltning;
även i fråga om granskningen av riksgäldskontoret
har vi gjort halt vid årsskiftet.
Vi hoppas från utskottets sida
att riksdagen skall betrakta nyheterna
som eu rationalisering och en förbättring.

Detta om det formella. Vad sedan beträffar
det reella kan det kanske vid
första påseendet te sig litet magert att
själva bedömningen från utskottets sida
av penning- och valutapolitiken redovisas
på mindre än en trycksida. I stort
får fåordigheten tolkas efter det gamla
talesättet: den som tiger, han samtycker.
Att det likväl kan noteras politiska
nyanser i bedömningen skall jag
återkomma till, när jag kommenterar de
tre motiverade reservationer som fogats
till utskottets utlåtande.

Att penningpolitiken bara är en del
av den ekonomiska politiken är ett faktum
som riksbankschefer och deras
fullmäktigeförsamlingar världen över
säkert ofta har anledning att konstatera.
Den andra delen är finanspolitiken, den
statliga verksamheten med dess utgiftsoch
inkomstsida, den senare dominerad
av skatterna. Statsbudgeten och de med
statsbudgeten nära lierade budgeterna
i primärkommuner och landsting visar
världen över en klar tendens att svara
för en allt större andel av omslutningen
i samhället. Den allmänna sektorn
växer, som det heter. Detta betyder att
en allt större del av samhällsekonomin
blir relativt okänslig för penningpoli -

Penning- och valutapolitiken

tikens medel. Den allmänna sektorn är
hårdför och hårdhudad. Ränteändringar
påverkar t. ex. den enskilda sektorns
agerande, däremot knappast den statliga.
Om man där behöver låna, så betalar
man priset och debiterar skattebetalarna.
Intressegemenskapen med en
rad stora placerare innebär relativ
trygghet för att upplåningen skall kunna
genomföras av statsmakterna.

För centralbankens del betyder den
allmänna sektorns okänslighet för penningpolitiska
åtgärder att aktionerna
måste sättas in mot de känsliga delar
av samhällsekonomin som representeras
av den enskilda sektorn. Under de år
då penningpolitiken varit restriktiv har
ingreppen som vi vet känts nog så
smärtsamma av den enskilda sektorn.
Bostadsfinansieringen har varit besvärlig,
industrierna har stått i obligationskö
och kreditinstituten har fått
sig pålagda diverse restriktioner som
hämmat deras möjligheter att tillgodose
kundkretsens låneönskningar. I ett läge
där kreditvolymen tillåtes expandera
uppkommer inte dessa bekymmer. Det
är inte längre fråga om hårda bandage.
Den fria sektorn pustar ut och känner
sig lättad.

Detta är, med något slarviga termer,
en beskrivning av 1967 års penningpolitik,
och som jag ser det förklaringen
till att de klagomål och invändningar
mot penningpolitiken, som vi annars
varit vana vid, i stort sett har uteblivit
under 1967.

Från bankofullmäktige, som ju är politiskt
sammansatt, har inte försports
några allvarliga meningsskiljaktigheter.
Inte heller i den livliga ekonomiska debatt
som förs i landet i tidskrifter, vid
»dagar», möten och mässor av olika slag
har man kunnat registrera några väsentliga
invändningar mot den penningpolitik
som förs.

Att den svaga hemmakonjunkturen
krävde en lätt penningpolitik har ju
varit fullt klart. Graden av lämplig
expansivitet kan naturligtvis diskuteras,

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Penning- och valutapolitiken

men inte en gång i efterklokhetens ljus
kan väl de som nu säger sig velat ha en
något annan avvägning komma med
fakta, som styrker deras uppfattning.
Utskottsledamöterna herrar Åkerlund
och Enarsson tycker i sin reservation
att marknaden blivit för mycket påspädd
med kredit, men herrar Mattsson
och Börjesson i Glömminge menar i sin
reservation att man bör ha en närmast
motsatt uppfattning. I båda fallen vågar
jag kanske tala om anteckningar i marginalen.

Enighet har på samma sätt rått inom
utskottet när det gällt att bedöma riksbankens
agerande både när den under
året deltagit i internationella aktioner
för att stödja pundet och när den självständigt
haft att agera ur svensk synpunkt
i samband med punddevalveringen
i december. Också på den punkten
kan det ju för resten sägas att det inte
varit många röster i den offentliga debatten,
som höjts till kritik. Att den lätta
kreditmarknad, som motiveras av
interna förhållanden, temporärt måste
stramas åt för att möta valutaoron i december
har man i allmänhet varit införstådd
med. Herrar Mattsson och Börjesson
i Glömminge är emellertid kritiska
beträffande valet av medel; de betecknar
diskontohöjningen i december som
»olycklig» och menar, att en frimodigare
s. k. terminshandel skulle ha kunnat
räcka för att markera vårt lands beslutsamhet
att upprätthålla kronvärdet.

Detta frågetecken inför riksbankens
politik vad beträffar terminsaffärerna
är jag för min del också benägen att
sätta. Jag tror dessutom att de i sak
betydelselösa åtstramningar på de utländska
betalningarnas område, som
riksbanken vidtog — utskottet redovisar
dem på s. 7 — snarast framkallade
oro och tveksamhet i utlandet och alltså
var okloka. Att vi från högerhåll
inte aktualiserat detta i våra reservationer
beror på att vi räknar med att problematiken
lämpligen kan diskuteras
när valutalagstiftningen kommer upp

som särskilt ärende senare under vårsessionen.

Över huvud är programmeringen av
riksdagens ekonomiska debatter en besvärlig
sak. Ännu för några år sedan
brukade det ämne, som vi i dag bär
framför oss, dechargen för riksbank
och riksgäldskontor, kavlas ut till en
stor ekonomisk debatt, vilket ju i och
för sig var mycket rimligt. Men efter
hand som man fann, att skattepolitik
och den offentliga sektorns utgiftsbeslut
måste tas med i diskussionen för
att ge en rättvisande bild av penningpolitikens
möjligheter övergick man till
att som den egentliga ekonomiska debatten
betrakta den som förs i anslutning
till tilläggspropositionen. Från
bankoutskottets sida må vi beklaga detta
— våra intressen och våra synpunkter
drunknar kanske delvis i de upprörda
vågor som går kring partiledare
och talesmän för de mäktiga stats- och
bevillningsutskotten. Men när så sker
är det inget annat än ett utslag av det
skeende som jag pekade på i början av
mitt anförande: hur riksbankspolitiken
tenderar att få ett mera avgränsat inflytande
allteftersom den allmänna sektorn
blir större.

Om jag nu slutar att framträda som
talesman för utskottet och snabbt kostymerar
om mig till enskild reservant vill
jag kommentera min reservation på
följande sätt.

I majoritetsskrivningén nederst på s.
7 i utlåtandet används formuleringar
som ligger snubblande nära ett besked
om att »statsmakterna», d. v. s. regering
och riksdag skall kunna ge bankofullmäktige
bundna mandat. För mig är en
sådan tanke oacceptabel. Att riksbanken
alltid har statsmakternas intentioner för
ögonen är en självklarhet. Men för mig
är det också en självklarhet att riksbanken
— dess chef och de valda fullmäktigeledamöterna
— har sitt självständiga
ansvar och att utövandet av
det ansvaret kan komma i konflikt med
statsmakternas intentioner. En maktba -

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

lans liar man eftersträvat genom att skapa
en självständig riksbank i stället för
att låta finansdepartementet handlägga
penningpolitiken. Jag tror alltså inte
att de 300 År som snart har gått sedan
denna konstruktion gjordes har inneburit
att maktfördelningen blivit inaktuell.
Den växande offentliga sektorn
— som jag nu visst åberopar för tredje
gången — gör tvärtom en uppbackning
av riksbankens möjligheter till obundna
ställningstaganden ytterligare angelägen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan med den ändring
i motiveringen som föranleds av
bifall till reservationen 1.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Till förevarande utskottsutlåtande
har herr Mattsson och
jag fogat en reservation, nr 3.

Det finns mycket som skulle vara
värt att kommentera av det som behandlats
i detta utskottsutlåtande, men
jag skall koncentrera mig till några
punkter.

Den händelseutveckling som kulminerade
med Storbritanniens devalveringsbeslut
och konsekvenserna av detta
har naturligtvis varit det mest intressanta
i diskussionen under senare
delen av 1967 — vilket också bankoutskottets
ärade ordförande underströk
i sitt anförande. Den händelsen visade
med all önskvärd tydlighet hur besvärligt
det är när man samtidigt har att
ta hänsyn till en osäker balans i utrikesbetalningarna
och en dämpad konjunktur
på hemmaplan. Resultaten avolika
åtgärder blir i ett sådant läge
otillfredsställande hur man än vänder
sig. Då dylika förhållanden föreligger
måste man bedriva en sådan ekonomisk
politik att man helt — eller åtminstone
i största möjliga utsträckning — undviker
att ställas i en valsituation.

En stabil betalningsbalans är en förutsättning
för handlingsfrihet inom den
inhemska ekonomiska politiken. Tyvärr

Penning- och valutapolitiken

har regeringspolitiken inte lyckats härvidlag.
Beviset fick vi som sagt i slutet
av 1967. Vi har inte direkt reserverat
oss emot bankofullmäktiges beslut att
inte devalvera den svenska kronan i
samband med den engelska punddevalveringen.

Det har i synnerhet från socialdemokratin
sagts att centerpartiet vid det
tillfället skulle ha varit splittrat på
denna punkt. Det vill jag här dementera.
Det ligger ingen grund i detta
påstående.

Man kan ändå inte undgå att fundera
över verkningarna av en sådan devalvering
samtidigt som vi i Sverige vidhåller
värdet av vår krona. Enskilda
personer och enskilda företag får bära
bördan för de avigsidor som en sådan
åtgärd medför.

När utskottet anför att det .svenska
näringslivet generellt är så pass konkurrenskraftigt
att det skulle vara omotiverat
med en devalvering, så drabbas
enskilda företag som är verksamma just
inom en viss bransch och som har sina
affärer med t. ex. Storbritannien. Det
förhåller sig verkligen så att det hänt
att enskilda firmors ekonomi kommit
under isen — firmor som gjort sina affärer
i engelsk valuta. I synnerhet inom
trävarubranschen känner jag själv till
företag som fått sin ekonomi undergrävd
genom denna åtgärd.

Ett helt annat förhållande är naturligtvis
att enskilda människor spekulerat
i en kommande devalvering genom
att växla till sig USA-dollar. Om de
gjort förluster får de naturligtvis skylla
sig själva.

Vad vi mest understrukit i vår reservation
är höjningen av diskontot
med en procent under december månad.
Vi anser att böljegången i valutaströmmarna
kunde ha jämnats ut ändå.
Det har vi också anfört i reservationen.
Bl. a. bär vi nämnt terminshandeln.

Utskottets ordförande sade ju här
nyss också att han anser att handhavandet
av just terminshandeln under

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Penning- och valutapolitiken

sista kvartalet 1967 var, som han uttryckte
det, en oklok behandling av
valutapolitiken.

Det är med räntevapnet som det är
med devalveringsfrågan att det blir enskilda
människor som får ta stötarna.

De grundläggande felgreppen gäller
alltså den ekonomiska politik som lett
fram till en svag position i konkurrensen
med utlandet. Enligt vår uppfattning
var dessutom beslutet att höja
räntan som ett medel mot valutautströmningen
i slutet av 1967 ett mycket
tvivelaktigt steg. Det stred också helt
emot vad vi tidigare ansett om räntevapnet
i vårt konjunkturläge. Vi har
ju tidigare gjort antydningar om att
man i stället borde försöka få ett lägre
ränteläge.

Om man ser tillbaka på den senaste
femårsperioden, finner man att räntepolitiken
har blivit allt mindre flexibel
och nästan uteslutande använts i åtstramande
syfte. En beräkning visar att
Sverige under senare tid haft ett diskonto
på i genomsnitt 5 procent, vilket
måste betecknas som anmärkningsvärt
högt. Det har betydande negativa
konsekvenser för kapitalkostnaderna
inom näringslivet och inte minst för
hyresnivån. Detta bär också på sistone
diskuterats. Eftersom uppgångsperioderna
i allmänhet är längre än avmattningsperioderna
hinner inte räntan gå
tillbaka till ett mera normalt läge. Vi
kan bara se på dagens situation. Alla
väntar — eller i varje fall hoppas —
på att konjunkturuppgången skall komma
under innevarande år. I en sådan
situation är det naturligtvis en fördel,
om de penningpolitiska medel som
finns tillgängliga också kan användas
och inte är låsta i en stram position.

Räntehöjningen i mitten av december
förra året sattes in först då åtskilliga
utländska valutor redan försvunnit
ur landet. Därmed kom den
att framstå såsom den direkta orsaken
till den därefter följande omsvängningen.
Det finns anledning att se med

skepsis på detta obevisade orsakssammanhang.
Som vi framhållit i reservationen
kunde kanske andra åtgärder
i någon mån ha dämpat utflödet och
valutareserven ha betraktats med något
mindre nervositet — vilket också
utskottets ordförande här underströk —
i sin naturliga funktion som buffert i
våra utrikesbetalningar.

Jag skulle vilja säga några ord om
den Åkerlundska och Enarssonska reservationen
på en viss punkt; det är
beträffande herr Åkerlunds gamla funderingar
om den metalliska kassan som
kommer tillbaka där. Han anser denna
vara värdefull att ha kvar och menar
att det är ett felgrepp att inte ha ökat
landets guldreserv.

Sedan denna reservation skrevs har
det emellertid som vi vet hållits en
internationell konferens på hotell Förestå
på Lidingö mellan de tio stater
som har större inflytande på valutaproblemet
och där dessa har försökt
nå fram till en lösning av detta problem.
Nio av dem blev eniga — alla
utom en. Den som inte anslöt sig till
deras mening var Frankrike.

För min personliga del har jag svårt
att föreställa mig att man i framtiden
kommer att upprätthålla denna vidskepliga
tro på guldets saliggörande
verkan. Guldet är ju en lös metall, som
inte är särskilt användbar till nyttoproduktion
inom den metalliska industrin,
och det ger heller ingen ränta.

Herr talman! För att en för landet
lycklig valuta- och penningpolitik skall
kunna föras krävs en sammanfogning
både av hänsyn till landets välfärd och
det enskilda näringslivets intressen och
av de enskilda människornas väl.

Jag skall be att få yrka bifall till
reservationen 3 av herr Mattsson och
mig i bankoutskottets utlåtande nr 20.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):
Herr talman! Föreliggande utlåtande
behandlar granskningen av riksbankens

Onsdagen den 3 april 19G8

Nr 16

och riksgäldskontorets verksamhet. Av
detsamma framgår att vi inom utskottet
är helt överens om att tillstyrka ansvarsfrihet
för de båda institutionerna
för den tid revisionen omfattar.

Efter att i samband med behandlingen
av penning- och valutapolitiken ha
konstaterat att konjunkturen redan vid
årets ingång befann sig i ett relativt
lugnt läge, inte minst till följd av den
förda ekonomiska politiken, så kunde
man också lätta på kreditpolitiken —
denna fick som bekant en mindre restriktiv
utformning än tidigare.

Till följd av utvecklingen kunde också
räntan sänkas vid två tillfällen under
fjolåret med 0,5 procent varje gång.
Den förda ekonomiska politiken medförde
också att vår bytesbalans i förhållande
till föregående år förändrades
i starkt gynnsam riktning. Fram till
utgången av oktober 1967 förbättrades
vår valutareserv med ungefär 750 miljoner
kronor. Det var bl. a. mot bakgrunden
av bytesbalansen och valutareservens
utveckling som bankofullmäktige
beslöt att inte devalvera den
svenska kronan i det läge som uppstod
då en rad länder, bl. a. England,
devalverade.

I samband med punddevalveringen
ledde utvecklingen på valutamarknaden
till en inte obetydlig utströmning
av valutor från Sverige. Vår valutareserv
minskade på ungefär en månad
med i runda tal en miljard kronor.
Det stod klart för regering och riksbanks
ledning att vårt fasta beslut att
inte devalvera måste markeras genom
särskilda åtgärder. Räntan höjdes med
en procent den 15 december, och samtidigt
vidtogs åtgärder för att begränsa
tillgången på kortfristiga krediter.
Effekten av de vidtagna åtgärderna
blev den avsedda. Återströmningen
av valutor till riksbanken blev ungefär
400 miljoner kronor från den 15
december till årets slut, en utveckling
som fortsatt även efter årsskiftet.
Den totala valutaavtappningen under

Penning- och valutapolitiken

året blev därför inte mer än omkring
200 miljoner kronor.

Vi noterar med tillfredsställelse att
bostadsfinansieringen har förlöpt utan
svårigheter under det gångna året. Vi
finner det också naturligt att riksbanken,
samtidigt som den beaktar sin primära
uppgift att verka för penningvärdets
stabilisering, också medverkar till
att anpassa tillgången på kredit till de
av samhället fastställda bostadsbyggnadsplanerna.
På denna punkt föreligger
reservationer, men jag konstaterar
i likhet med utskottets ordförande att
skillnaderna inte är stora. Det är närmast
nyanser, uttryckssättet.

Jag finner det tillfredsställande att
nu i efterhand kunna konstatera att vi
är helt överens om riktigheten i de åtgärder
som vidtogs genom beslutet att
inte devalvera kronan. Meningarna var
som bekant något delade inom centerpartiet,
men av dess reservation 3
framgår att enigheten nu är fullständig.
Det vill jag notera med tillfredsställelse.
Däremot tycker jag att skrivningen
på denna punkt i reservationen 2 verkar
litet pretentiös. Det heter: »Utskottet,
som på förhand varskotts, får uttala
sitt stöd åt bankofullmäktige.» Detta
uttalande kan kanske få en läsare
att tro att fullmäktige lämnat utskottet
något bindande löfte på denna
punkt, innan de offentliggjorde sitt beslut
att inte devalvera. Så var emellertid
inte fallet; vad som förekom var
att riksbankschefen i en redogörelse
inför utskottet i den aktuella situationen
bestämt betonade att det inte fanns
någon anledning för oss att devalvera.
Jag tror det är angeläget att slå fast
vår roll i detta sammanhang.

I reservationen 3 bedömer man från
centerns sida den företagna diskontohöjningen
som olycklig mot bakgrund
av bl. a. den rådande konjunkturen. Den
uppfattningen kan jag inte dela. Vi hade
att ta till mycket kraftiga åtgärder
för att markera vårt allvar i föresatsen
att inte devalvera. Hade inte denna

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Penning- och valutapolitiken

diskontohöjning genomförts, kanske
spekulationerna mot den svenska kronan
hade fortsatt. Vi kan nu konstatera
att diskontot sedan dess sänkts med en
halv procent. Skulle läget utveckla sig
i samma gynnsamma riktning kan kanske
det gå i uppfyllelse som herr Börjesson
i Glömminge önskade, nämligen
ytterligare justeringar nedåt på räntan.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till utskottets hemställan på
alla punkter.

Överläggningen var härmed slutad.

Det i reciten intagna avsnittet i utskottets
omförmålan

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) att utlåtandet i denna del måtte
läggas till handlingarna med gillande
av vad utskottet anfört; 2:o) att utlåtandet
i denna del måtte läggas till
handlingarna med gillande av vad som
anförts i reservationen 1) av herr Regnéll;
samt 3:o) att utlåtandet i denna
del måtte läggas till handlingarna med
gillande av vad som anförts i reservationen
3) av herrar Mattsson och Börjesson
i Glömminge; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Börjesson
i Glömminge votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bankoutskottets utlåtande nr 20,
såvitt avser bostadsfinansieringen, valu -

tapolitiken och diskontopolitiken, antager
reservationen 1) av herr Regnéll,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 3) av herrar Mattsson
och Börjesson i Glömminge.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 31 ja och 50 nej, varjämte 115
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren lägger
bankoutskottets utlåtande nr 20, såvitt
avser bostadsfinansieringen, valutapolitiken
och diskontopolitiken, till handlingarna
med gillande av vad utskottet
anfört i denna del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren lagt denna
del av utskottets utlåtande till handlingarna
med gillande av vad som anförts
i reservationen 3) av herrar Mattsson
och Börjesson i Glömminge.

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Användande av riksbankens vinst för år 1967

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 124
ja och 44 nej, varjämte 30 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså beslutat att
lägga utlåtandet i denna del till handlingarna
med gillande av vad utskottet
anfört.

Utskottets omförmålan i övrigt under
punkten 1

Lades till handlingarna med gillande
av vad utskottet anfört.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 20

Användande av riksbankens vinst för
år 1967

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 21, angående användande av riksbankens
vinst för år 1967.

Utskottet hade i fråga om bankovinsten
för år 1967 inhämtat yttrande
från fullmäktige i riksbanken. I .skrivelse
den 29 februari 1968 hade fullmäktige
hemställt, att utskottet ville
föreslå riksdagen besluta att av riksbankens
tillgängliga vinstmedel

a) ett belopp av 150 000 000 kronor

skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1967/68;

b) ett belopp av 58 000 000 kronor
skulle överföras till kursdifferenskontot;
och

c) återstående belopp, 171 477 kronor
40 öre, skulle kvarstå på räkningen
för odisponerade vinstmedel.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte besluta, att av riksbankens tillgängliga
vinstmedel

a) ett belopp av 150 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1967/68;

b) ett belopp av 58 000 000 kronor
skulle överföras till kursdifferenskontot;
och

c) återstående belopp, 171 477 kronor
40 öre, skulle kvarstå på räkningen
för odisponerade vinstmedel.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund, Enarsson och Regnéll (samtliga
h), vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte besluta,
att av riksbankens tillgängliga vinstmedel a)

ett belopp av 200 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1967/68;

b) ett belopp av 8 000 000 kronor
skulle överföras till kursdifferenskontot;
och

c) återstående belopp, 171 477 kronor
40 öre, skulle kvarstå på räkningen
för odisponerade vinstmedel.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Det kan ju synas egendomligt,
att folkpartiets ledamöter i
bankoutskottet här anslutit sig till majoritetens
utlåtande. Under en lång följd
av år har vi företrätt den meningen,
att riksbankens vinst i större utsträckning
än vad bankofullmäktige tidigare
har föreslagit skall inlevereras till statsverket.

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Användande av riksbankens vinst för år 1967

I årets statsverksproposition har upptagits
en inleverans av 200 miljoner
kronor, alltså det belopp som vi tidigare
stritt för. Vi har nu ansett det
vara riktigt att gå på utskottets linje
i detta fall med yrkande om 150 miljoner
till denna inleverering. Orsaken
härtill är det läge som vi för närvarande
befinner oss i: det råder för närvarande
en kris när det gäller valutor och
värdepapper, och man vet inte hur den
finansiella utvecklingen kan komma att
gestalta sig. Utskottet föreslår därför
att 150 miljoner kronor inlevereras till
statsverket och att 58 miljoner kronor
överförs till kursdifferenskontot.

Herr talman! Med den anförda motiveringen
ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Detta är ett välkänt ämne
för kamrarnas ledamöter; resonemanget
bär återkommit år efter år när
det gällt att ta ställning till hur mycket
av riksbanksvinsten som bör inlevereras
till statsverket. En del av oss
har fört det resonemanget, att vinstmedlen
inte i någon större utsträckning
bör hållas utanför riksstaten, utan att
man, med andra ord, bör leverera in
ungefär den vinst som år efter år redovisas
av riksbanken.

I sitt anförande nyss menade herr
Berglund, att det i år föreligger särskilda
omständigheter. Han pekade på den
valutaoro, som onekligen fortfarande
härskar ute i världen, och ansåg att
man därför borde se till att hålla mycket
pengar på kursdifferenskontot. Men
mycket pengar finns där faktiskt redan,
eftersom man år efter år gjort betydande
reserveringar på detta konto.
Det är bakgrunden till att vi på högerhåll
anser att vi fortfarande bör hålla
fast vid den politiska linje som vi företrätt
i fråga om riksbankens inleveranser
av vinstmedel. Vi förordar att en så -

dan inleverans skall ske med ett belopp
upp till 200 miljoner kronor. Det innebär
en möjlighet att överföra ytterligare
8 miljoner kronor till kursdifferenskontot.
Detta betraktar vi då, som
sagt, som väl uppladdat inför alla eventualiteter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Jag kan fatta mig lika
kort som de båda föregående talarna
i det här ärendet. Vi har som sagt
behandlat precis samma sak många
gånger tidigare. Ibland har ärendet debatterats
två gånger på en vårsession,
dels då riksdagen haft att ta ställning
till dispositionen av riksbankens vinst
från närmast föregående år, dels då
riksdagen senare haft att bedöma storleken
av riksbanksvinsten för innevarande
år.

Den senare frågan behöver vi inte
behandla i år, eftersom finansministern
tagit upp 200 miljoner kronor i statsverkspropositionen,
vilket såvitt jag förstår
t. o. m. högern måste vara belåten
med. Att utskottsinajoriteten inte gått
med på ett större belopp än de 150
miljoner, som rekommenderats av bankofullmäktige,
beror på att utskottsmajoriteten
efter den avtappning av kursdifferenskontot
som skedde 1960 även
för sin del bedömt det som klokt att
också i år avsätta medel till detta konto.
Efter årets tillskott uppgår detta emellertid
till 509 miljoner kronor, vilket
kan anses vara ganska betryggande.

Utskottsmajoriteten anser således att
riksbanksvinsten i år skall disponeras
på så sätt att 150 miljoner kronor inlevereras
till statsverket och 58 miljoner
kronor överförs till kursdifferenskontot.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Åkerlund in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 165 ja och 29 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 21

Föredrogs vart för sig

bankoutskottets utlåtande nr 22, i anledning
av motioner om kostnadsfritt
tillhandahållande av broschyren »Sveriges
riksdag»; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av motion om domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i
förvaltningen, och

nr 21, i anledning av motioner om
ersättning åt enskild för kostnad i förvaltningsförfarande.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 22

Studiesociala förmåner vid korrespondensstudier
och vid lokal vuxenutbildning Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av motioner
angående studiesociala förmåner vid
korrespondensstudier och vid lokal
vuxenutbildning.

Andra lagutskottet hade behandlat
fyra till lagutskott hänvisade motioner.

1) De likalydande motionerna 1:271
av herrar Bengtson och Dahlén samt
11:350 av herrar Wedén och Hedlund.
I motionerna yrkades, »att riksdagen
måtte besluta att korrespondensstuderande
som bevistar korrespondensinstitutens
preparandkurser må komma i
åtnjutande av samma studiesociala stöd
som eleverna vid de statliga vuxenskolorna
erhåller i samband med de muntliga
undervisningsperioderna».

2) De likalydande motionerna 1: 277
av herr Thorsten Larsson m. fl. samt
II: 341 av herr Dahlgren m. fl. I motionerna
yrkades bl. a. att riksdagen måtte
besluta »för sin del att elev vid lokal
vuxenutbildning som bedriver heltidsstudier
skall omfattas av studiehjälpsreglementets
bestämmelser».

Utskottet hemställde,

A. att motionerna 1:271 och 11:350
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

R. att motionerna 1:277 och 11:341,
såvitt nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under A och B

av fru Hamrin-Thorell (fp) samt herrar
Eric Carlsson (ep), Edström (fp), Anderson
i Sundsvall (fp), Gomér (ep)
och Jonsson (fp), vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen med bifall till motionerna
1:271 och 11:350 i skrivelse

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Studiesociala förmåner vid korrespondensstudier och vid lokal vuxenutbildning

till Kungl. Maj:t måtte anhålla att korrespondensstuderande
som bevistade korrespondensinstitutens
preparan dkurser
skulle komma i åtnjutande av samma
studiesociala stöd som eleverna vid de
statliga vuxenskolorna erhölle i samband
med de muntliga undervisningsperioderna; B.

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 277 och II: 341, såvitt nu var
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla att elev vid lokal vuxenutbildning
som bedreve heltidsstudier skulle
omfattas av studiehjälpsreglementets
bestämmelser;

vid utskottets hemställan under A

av herrar Hiibinette och Carlshamre
(båda h), vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:271 och 11:350 i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla att korrespondensstuderande
som bevistade korrespondensinstitutens
preparandkurser
skulle komma i åtnjutande av samma
studiesociala stöd som eleverna vid de
statliga vuxenskolorna erhölle i samband
med de muntliga undervisningsperioderna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Föreliggande utskottsutlåtande
behandlar frågor som rör studiesociala
förmåner till vissa korrespondensstuderande
och till elever, som
deltager i s. k. lokal vuxenutbildning.
I utskottsutlåtandet upptages två motionspar
till behandling.

Det ena motionsparet är motionerna
I: 271 och II: 350, vari yrkas, »att riksdagen
måtte besluta att korrespondensstuderande
som bevistar korrespondensinstitutens
preparandkurser må
komma i åtnjutande av samma studiesociala
stöd som eleverna vid de statliga
vuxenskolorna erhåller i samband

med de muntliga undervisningsperioderna».

Riksdagen fattade i fjol beslut om
reformering av vuxenutbildningen, men
därvid uppstod beträffande möjligheterna
att erhålla studiesociala förmåner
en ojämnhet mellan å ena sidan
eleverna vid det statliga korrespondensinstitutet
i Norrköping, knutet till
vuxenskolan i Norrköping, och eleverna
vid de privata korrespondensinstituten.
I korthet är förhållandet det att
under det att de soin bedriver brevstudier
vid vuxenskolan i Norrköping
kan erhålla studiesocialt stöd i form
av stipendier och reseersättning i samband
med de tentamenskurser som
vuxenskolan i Norrköping anordnar,
kan däremot icke de elever som studerar
vid privata korrespondensinstitut
erhålla motsvarande .stipendier eller
reseersättningar vid de tentamenskurser,
preparandkurser, som de privata
instituten anordnar.

Det är detta som motionärerna vill
rätta till — det är en rättvisesak — och
vi har därför fullföljt motionsyrkandet
i reservationen I, där vi begär att riksdagen
hos Kungl. Maj :t skall anhålla om
förslag till ändring så att även de korrespondensstuderande
elever som är
knutna till de privata korrespondensinstituten
erhåller stipendier och reseersättning
på motsvarande sätt som
brevskoleeleverna vid de statliga vuxenskolorna.

Med det jag nu anfört ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till hemställan
under punkt A i reservationen I av
fru Hamrin-Thorell in. fl. Låt mig samtidigt
säga att yrkandet under punkt A
i reservationen I är exakt lika med motsvarande
yrkande i reservationen II.
Vad som skiljer reservationerna på denna
punkt är enbart motiveringen.

Det andra motionsparet som behandlas
i utskottsutlåtandet är motionerna
1:277 och 1:341, i vilka det yrkas att
elev vid lokal vuxenutbildning som
bedriver heltidsstudier skall omfattas

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Studiesociala förmåner vid korrespondensstudier och vid lokal vuxenutbildning

av studiehjälpsreglementets bestämmelser.

Det beslut som riksdagen fattade i
fjol innebär, att kommunerna fr. o. m.
nästa läsår kan anordna s. k. lokal
vuxenutbildning. Det är meningen att
denna utblidning skall anordnas i form
av deltidskurser i anslutning till läroplanerna
för grundskolans högstadium,
fackskolan, gymnasiet eller yrkesskolan.
Det är alltså väsentligen fråga om en
gymnasial utbildning. Då kurserna skall
anordnas som deltidskurser kan emellertid
inte studiehjälpsreglementets bestämmelser
tillämpas, eftersom stipendäegivningen
enligt studiehjälpsreglementet
syftar till att ge stipendier till
elever vid heltidskurser. Även om kommunen
anordnar flera kurser som kompletterar
varandra och eleverna samtidigt
ägnar sig åt studier i flera av dessa
deltidskurser och alltså får en sammanlagd
studietid, som för deras vidkommande
uppfattas som heltidsstudier,
kan de på grund av reglementets
bestämmelser icke erhålla stipendier.
Motionärerna anser detta vara oriktigt
och anhåller att riksdagen skall hos
Kung]. Maj:t begära ändring i nämnda
avseende. Utskottet säger att frågor
som rör studiefinanisering inom vuxenutbildningen
är under prövning i Kungl.
Maj:ts kansli. Det är möjligt, men när vi
frambär även detta motionsyrkande i reservationen
I, så är det för att vi vill att
riksdagen skall stryka under angelägenheten
av att de orättvisor som vi påtalar
i reservationen må bli tillrättalagda.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall jämväl till yrkandet under punkten
B i reservationen I av fru HamrinThorell
m. fl.

1 detta anförande instämde herrar
Westberg och Källstad (båda fp).

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Herr Anderson i Sundsvall
har så utförligt redogjort för detta
ärende att jag inte tänker hålla något
längre anförande. Jag vill liksom han

yrka bifall till reservationen I under
såväl mom. A som mom. B, och därmed
är det mesta sagt av det som behöver
sägas.

I sitt utlåtande nr 45 till 1967 års
riksdag anförde andra lagutskottet, efter
att ha påpekat att det i propositionen
i ärendet uppgivits att undersökningar
pågick rörande konsekvenserna
i skilda avseenden av ett för vuxenutbildningen
särskilt utformat studiefinansieringssystem:
»Mot denna bakgrund
anser sig utskottet kunna acceptera
propositionens förslag om det studiesociala
stödet till vuxenstuderande.
Motionärernas förslag, som f. n. endast
torde vara av betydelse för ett mindre
antal studerande, kan emellertid enligt
utskottets mening vara värt att beakta
i samband med övervägandena om det
framtida studiefinansieringssystemet.»

Vi hade ju tillfälle att lyssna till ordföranden
i centrala studiehjälpsnämnden,
och han anförde att det skulle
vidtas långtgående åtgärder så småningom
på detta område. Han menade därför
att utskottet borde gå emot motionärerna.
Vi ansåg inte detta vara riktigt,
utan avgav reservationen I.

Da jag har en stilla fundering om att
herr talmannen tänker göra slut på
hela föredragningslistan före middagen,
skall jag inte förlänga diskussionen.

Hen talman! Jag vidhaller mitt yrkande.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Andra lagutskottets högerledamöter
delar utskottsmajoritetens
uppfattning att vi inte utan vidare kan
lösa de vuxenstuderandes studiesociala
problem genom att koppla in det system
som gäller för andra studerande. Vi
menar att frågan bör prövas och utredas.
Vi har därför inte kunnat ansluta
oss till hemställan i reservationen I
under det moment som handlar om studiesocialt
stöd till vuxenstuderande.

Däremot är det vår mening att det
inte behöver och inte bör gälla någon

92 Nr 16 Onsdagen den 3 april 1968

Studiesociala förmåner vid korrespondensstudier och vid lokal vuxenutbildning

skillnad mellan korrespondensstuderande
vid de statliga vuxenskolorna
och korrespondensstuderande vid andra
korrespondensinstitut. Den frågan
är enkel. Ett beslut är möjligt utan föregående
utredning. Jag yrkar därför,
herr talman, bifall till reservationen II,
som innehåller samma yrkande som
hemställan under mom. A i reservationen
I.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Utskottet har vid behandlingen
av här aktuella motioner
inte funnit anledning tillstyrka dem.
Det första skälet härtill har varit att
bidrag redan nu kan utgå till kurser
som uppfyller villkoren: åtta veckors
längd och 23 timmar i veckan samt
lärarledd undervisning.

Det andra skälet för avstyrkande har
varit att centrala studiehjälpsnämnden
enligt vad utskottet inhämtat prövar
ansökningarna generöst, så att exempelvis
en serie kortare kurser får slås
ihop till en, varigenom man uppfyller
bestämmelserna och bidrag kan utgå.

Det tredje skälet — som bl. a. har
åberopats av herr Carlshamre och av
utskottets vice ordförande — har varit
att denna fråga är föremål för beredning
i Kungl. Maj :ts kansli och att
man därför kan emotse förslag till åtgärder
syftande till att bereda vuxenstuderande
möjligheter att erhålla studiebidrag.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Bestämmelsen att studiekurs
skall omfatta åtta veckor och
23 lärarledda undervisningstimmar i
veckan kan möjligen tillämpas vid de
statliga vuxenskolorna men knappast
vid de lokala kommunala skolorna. Det
är bl. a. på denna punkt som vi vill få
till stånd en ändring.

När det gäller de statliga vuxen -

skolorna har man genom en undantagsbestämmelse
i tillämpningskungörelsen
vissa möjligheter att lägga ihop kortare
kurser, så att de tillsammans uppfyller
kravet om åtta veckors längd.
Detta gäller heltidskurser men däremot
inte de deltidskurser, som kommer att
anordnas vid de kommunala vuxenskolorna.
Bestämmelserna behöver alltså
ses över, och det är därför vi håller
fast vid vårt yrkande om bifall till
reservationen I.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Låt mig bara tillägga
att den lokala vuxenutbildningen tar
sin början först i höst. Det är väl orimligt
att begära att man skall ompröva
gällande bestämmelser innan man fått
erfarenhet av denna utbildning, som
ännu inte är påbörjad.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I) i
motsvarande del och reservationen II);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av fru Hamrin-Thorell
m. fl. i motsvarande del samt reservationen
II) av herrar Hiibinette och
Carlshamre.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Belysningsanordningar för traktorer och motorredskap, m. m.

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 104 ja och 94 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I) i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Anderson
i Sundsvall begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av fru Hamrin-Thorell
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 128 ja och 67 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 23

Belysningsanordningar för traktorer
och motorredskap, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av motioner
angående dels belysningsanordningar
för traktorer och motorredskap, dels
placeringen av huvudstrålkastare på
plogfordon.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Vi har tidigare i dag
diskuterat väganslagen och kommit in
på olvcksfallsriskerna på landsvägarna.
Med den biltäthet som nu finns och
den ökade trafiken på våra vägar måste
allt göras för att förhindra trafikolyckor.
Det är med tanke på detta som
motionerna 1:423 och 11:533 kommit
till med mig som huvudmotionär i andra
kammaren.

Jag hoppas att Nordisk vägtrafikkommitté,
som nämns i utskottets utlåtande
och som har i uppdrag att utarbeta
förslag till gemensam vägtrafiklagstiftning
för Danmark, Finland,
Norge och Sverige tar upp den fråga
vi här har motionerat i, nämligen fordonens
belysningsanordningar.

Jag har velat lämna denna korta
kommentar men har inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 24

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av motioner
angående straffet för nedskräpning.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

§ 25

Obligatorisk kommunal bostadsförmedling Föredrogs

tredje lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av motioner
om obligatorisk kommunal bostadsförmedling.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 489 i
första kammaren av herr Werner och
nr 615 i andra kammaren av lien- Nilsson
i Gävle m. fl.

1 motionerna, som var likalydande,
hemställdes, »att riksdagen måtte besluta
en sådan ändring av lagen av den 10
juli 1947 (nr 523) om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande
att i 4 § första stycket tillägges:
''Bostadsförmedlingen skall förmedla
alla inom området nyproducerade och
ledigblivna lägenheter’».

Utskottet hemställde att motionerna
1:489 och 11:615 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Motiven för en obligatorisk
kommunal bostadsförmedling har
tidigare lagts fram ifrån den grupp jag
representerar. Jag skall därför fatta mig
ytterst kort.

Det står klart för var och en som
har sysslat med dessa frågor att de skäl
som 1962 års bostadsförmedlingsutredning
anförde gentemot en obligatorisk
kommunal bostadsförmedling inte är
bärande. Till skälen mot hör bland annat
att en sådan lagstiftning skulle bli
mycket omfattande och att det därtill
skulle behövas en grundlig kontrollapparat
för att lagstiftningen skall bli effektiv.

Dessa skäl är inte relevanta. Att en
obligatorisk kommunal bostadsförmedling
skulle bli arbetskrävande kan inte
vara en negativ faktor av den art

att den bör leda till ett negativt ställningstagande
för den reform som har
föreslagits.

De negativa faktorerna med nuvarande
ordning är av större och kvalitativt
annat slag. Dit hör

1) Att det nu råder en splittring på
lägenhetsförmedlingens område;

2) att den privata förmedlingsverksamheten
inrymmer klart asociala tendenser
med hyresocker, s. k. svart börs,
och fullständig avsaknad av social bedömning; 3)

att den privata förmedlingsverksamheten
inte eftersträvar eller kan
tänkas eftersträva någon som helst rättvis
turordning utan låter ett krasst penningförhållande
bestämma vem som
skall tilldelas den lediga bostaden.

Försöken att utan lagstiftning tillförsäkra
de kommunala bostadsförmedlingarna
de nyproducerade lägenheterna,
som riksdagens beslut 1967 innebar,
är en otillfredsställande lösning.
Beslutet innebär att kommun — som utskottet
framhåller — kan bestämma
om i vilken utsträckning bostäder, som
byggs med statligt bostadslån, skall förmedlas
av kommunens bostadsförmedling.

Detta beslut innebar utan tvivel ett
visst framsteg. Men å andra sidan kan
man inte blunda för att denna lagstiftning
kom till stånd vid en tidpunkt, då
det politiska styrkeförhållandet i en
rad kommuner i samband med 1966 års
val ändrats i sådan riktning, att de som
starkast vände sig mot obligatorisk
kommunal bostadsförmedling kom i majoritet.
Därmed följer att den lagstiftning
vi fått inte kommer till utnyttjande.
Dessutom kommer den äldre bebyggelsen,
som är mycket omfattande i
exempelvis det inre Stockholm, utanför.
Slutsatsen blir att den lag som genomfördes
vid förra årets riksdag inte i
tillräcklig grad kommer att utnyttjas
för att sanera förhållandena på bostadsförmedlingsområdet.

Den kommunala bostadsförmedlingen
kan bli effektiv endast under en

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga och effektiva familjejordbruk

förutsättning, nämligen att den göres
obligatorisk och får till uppgift att förmedla
alla inom kommunen nyproducerade
och ledigblivna lägenheter. Denna
syn ligger bakom motionens tillkomst,
och jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till motionerna I: 489
och II: 615.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Som herr Jansson framhöll
är denna fråga en gammal bekant
för oss i riksdagen; vi behandlade den
senast under förra året. Tredje lagutskottets
majoritet har inte funnit någon
motivering för att frångå den hållning
som utskottet tidigare har intagit.
.lag ber därför att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:489
och 11:615; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 26

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av motioner
angående avgiften för kontrollbesiktning
av motorfordon.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 27

Åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga
och effektiva familjejordbruk

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av motioner
angående åtgärder för att åstadkomma
bärkraftiga och effektiva familjejordbruk.

1 de likalydande motionerna I: 197 av
herr Fålldin in. fl. och II: 258 av herr
Hansson i Skegrie m. fl. hade hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte uttala att det fortsatta arbetet
för jordbrukets rationalisering i
främsta hand borde inriktas på åstadkommande
av bärkraftiga och effektiva
familjejordbruk.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 197 och II: 258 i .skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening uttala
att det fortsatta arbetet för jordbrukets
rationalisering i främsta hand borde inriktas
på åstadkommandet av bärkraftiga
och effektiva familjejordbruk.

Reservation hade avgivits av herrar
Mossberger, Lage Svedberg, Magnusson,
Augustsson, Manne Olsson och Lindström,
fru Lindskog samt herrar Johanson
i Västervik, Persson i Skänninge
och Lundmark (samtliga s), som ansett
att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte lämna motionerna 1:197
och II: 258 utan åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Förra året beslutade
riksdagen att ändra då gällande bestämmelser
för rationaliseringsstöd. Enligt
de regler som nu tillämpas kan andra
företagsformer än familjejordbruk erhålla
stöd för rationalisering.

I det motionspar som ligger till grund
för detta utskottsutlåtande anföres att
man har lagt märke till att stora företag
har för avsikt att etablera sig inom
branschen, varför risk skulle föreligga
att de belopp som kan tas i anspråk för
stöd blir så stora att familjejordbruket
kan komma i kläm. I anledning härav
vill jag framhålla att endast ett företag
har sökt och erhållit kreditgaranti.

Det kan också anföras att ökningen
av rationaliseringsstödet inom de ramar,
som vi här har att hålla oss inom,
var 45 procent under förra året.

1 år har ytterligare 33 miljoner kronor
tillförts familjejordbruket. De farhågor
som utskottets talesmän gör sig till tolk

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga

för anser jag vara betydligt överdrivna,
varför jag, med hänsyn till att denna
fråga var föremål för debatt under förra
året och med hänsyn till att inga
nya aspekter på den har tillkommit —
i varje fall inte från min synpunkt sett
— ber att få yrka bifall till reservationen.

Jag har nu kommenterat det mycket
tunna utskottsutlåtande som föreligger.
Det är möjligt att centerpartiets representanter
vill ta upp en allmän jordbrukspolitik
debatt i denna fråga. — I
så fall är jag, herr talman, beredd att
återkomma.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att ta upp någon allmänpolitisk jordbruksdebatt
vid detta tillfälle. Den väsentliga
orsaken till att jag begärde ordet
är heller inte, såsom herr Persson
i Skänninge förmodade, den fabriksmässiga
produktion som skall startas
i Sörmland, utan anledningen är att
lantbruksnämnderna har börjat tillämpa
fjolårets riksdagsbeslut på ett sätt
som ger anledning till uppmärksamhet.

Jag vill inte bestrida att det kan ligga
någon sanning i vad man säger i reservationen,
nämligen att det inom familjejordbrukens
ram kan rymmas, som
det heter, »relativt stora företag». Det
kan vara riktigt. Det beror helt och
hållet på den form man har för driften.
Jag skulle tro att ett jordbruk på
låt oss säga 30 ha med full djuruppsättning
i högre grad lägger beslag på
familjens arbetsinsats än ett jordbruk
på låt oss säga 60 ha som brukas kreaturslöst.
Det är emellertid så att driftformen
inte är fastställd vid den tidpunkt
då vederbörande egendom genom
strukturrationaliseringen får sina
ägoarealer utvidgade och efterfrågar
lantbruksnämndernas kreditgarantier.

Herr Perssons i Skänninge hänvisning
till de ökade anslagsramarna är
knappast heller något hållbart argument
för att de mindre brukningsdelarna

och effektiva familjejordbruk

skall få del av dem i rättvis utsträckning.
I vissa landsdelar torde redan
nu tillgängliga ramar vara disponerade,
inte minst därför att de har tagits
i anspråk för relativt stora egendomar
och icke för de mindre. De mindre
egendomarna har fått söka sig fram
på andra vägar för att få sitt kreditbehov
tillgodosett. Jag fattade inte riksdagsbeslutet
i fjol så, att det kreditstöd
som vi skulle ge i huvudsak skulle
gå till de stora fastigheterna. Jag trodde
att det skulle gå till de mindre.

När vi i fjol fattade beslutet angående
rationaliseringsmålsättningen var
skillnaden i uppfattning mellan å ena
sidan majoriteten och å andra sidan
reservanterna till synes ganska ringa
när det gällde familjejordbrukens roll
och ställning.

Utskottets majoritet framhöll då, att
det fortsatta arbetet på jordbrukets rationalisering
bör i främsta rummet inriktas
på åstadkommande av bärkraftiga
familjejordbruk. Det var alltså den
borgerliga skrivningen. Utskottet påpekade
också vad man tidigare sagt om
möjligheterna till en successiv uppbyggnad
av effektiva jordbruksföretag.

Reservanterna, som i fjol segrade i
riksdagen, uttalade, att rationaliseringsverksamheten
under överskådlig tid
kommer att domineras av arbetet med
att bygga upp bärkraftiga familjejordbruk.
Utskottet vill tillägga, heter det,
att anledning saknas befara att rationaliseringsinsatserna
kommer att försvagas
för de mindre storleksgrupperna
inom jordbruksföretagen.

Tyvärr finns allaredan nu anledning
att ta upp detta riksdagens uttalande.
Som jag sade går nämligen på sina
håll tillämpningen av riksdagsbeslutet
i eu helt annan riktning. Exempel
finns på lantbruksnämnder, som förbehåller
kreditgarantierna åt jordbruk
över 30 ha och endast i undantagsfall
ger sådana åt företag därunder. I sådana
län håller inte riksdagsuttalandet
om att rationaliseringsinsatserna för

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga och effektiva familjejordbruk

de mindre företagen inte skall komma
att försvagas. Det är inte bara fråga
om att dessa mindre utsätts för en försvagad
insats — de är nästan helt avstängda
från rationaliseringsverksainhetens
kreditstöd.

Del var väl inte precis detta vi avsåg
när vi fattade beslut om de nya
riktlinjerna. Vi har dock inom det
svenska jordbruket över 80 procent
brukningsdelar under 20 ha. Dessa skulle
alltså inte komma i fråga för statligt
stöd till rationalisering, om sådana
tillämpningsbestäminelser som redan
praktiseras skall följas. Det är ändå
inom dessa brukningsenlieter som det
primära och viktigaste rationaliseringsarbetet
måste bedrivas under en relativt
lång tid framöver.

I den reservation som segrade i riksdagen
uttalades också, såsom jag förut
anfört, att rationaliseringsarbetet kommer
att domineras av uppbyggandet av
bärkraftiga familjejordbruk. Såvitt jag
förstår bygger man alltid upp någonting
större med hjälp av mindre delar.
Så var nog också i fjol den allmänna
meningen: uppbyggandet av rationella
familjejordbruk skulle ske på det sättet.
I uttrycket successivt uppbyggande
skulle man inlägga den meningen att
man av »icke bärkraftiga» enheter
skulle bygga upp bärkraftiga sådana.

Det finns alltså inte täckning för det
handlande som vissa lantbruksnämnder
nu tillämpar, d. v. s. att göra redan
bärkraftiga enheter ännu större. De låter
detta handlande gå före stödet åt
de mindre enheterna. Därför finns det
också fullt fog för vad utskottet nu
säger: »För att motverka en dylik utveckling
bör riksdagen enligt motionärernas
mening uttala att det fortsatta
rationaliseringsarbetet i främsta rummet
bör inriktas på att åstadkomma
bärkraftiga familjejordbruk.»

Som herr Persson i Skänninge påpekat
berörs den s. k. fabriksmässiga
animalieproduktionen i de motioner

som behandlats av utskottet. Det bekanta
fallet från Sörmland har tagits som
exempel. I riksdagsbeslutet i fjol hette
det bl. a. att rationaliseringsarbetet i
princip skulle avse uppbyggandet av
effektiva jordbruksföretag utan begränsning
till någon särskild företagsform.
Det är riktigt som herr Persson
i Skänninge säger att fjolår sbeslutet
lämnar utrymme för statsstöd även till
sådana företag, och dessa kan heller
inte hindras på grund av näringsfrihetsbestämmelserna.
Men den springande
punkten är under vilka förhållanden
och när statligt stöd till sådan fabriksmässig
produktion bör ges. Genom
en utredning som verkställts inom jordbrukets
utredningsinstitut har klarlagts,
att man inte producerar billigare
i storföretag än man gör i rationellt
bedrivna familjeföretag med sådan specialisering.
Den tro på motsatsen som
man hyser på visst håll är betydligt
överdriven; konsumenterna tjänar ingenting
på denna fabriksmässiga produktion.

I riksdagens beslut i fjol hette det
också bl. a. att produktionsresurserna
i jordbruket skall minskas och att det
var särskilt angeläget att produktionen
i snabb takt anpassades så att för
jordbruket kostsam överproduktion
undveks. Jordbruksministern har vid
många tillfällen framfört kritik mot den
tillfälliga överskottsproduktionen inom
jordbruket och beklagat sig över denna.

Under valrörelsen 1966 anförde statsrådet
bl. a. följande i det ämnet: »Jag
roade mig med att se på ett jordbruk
här i Mellansverige, medelstort, cirka
30 hektar, med blandad produktion av
mjölk och fläsk. Det visade sig» — säger
statsrådet — »att en sådan jordbrukare
får betala inte mindre än
tvåtusen kronor för att finansiera den
överproduktion vi har genom att han
får erlägga slaktavgift och genom att
han får bidra till viss avgift för mjölk.
Det gör faktiskt så mycket, så jag tror

4 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 16

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga och effektiva familjejordbruk

därför att man skulle vara överens om
nödvändigheten av en begränsning.»
Så långt jordbruksministern.

Även jordbrukarna är överens om att
vi måste begränsa produktionen och
försöker göra det också. Vi har just
nu en så besvärande överskottsproduktion
av fläsk att den nyssnämnde jordbrukaren
i Mellansverige —- i samma
trakt som den fabrik statsrådet tidigare
beklagade sig över — nu kanske får
betala en ännu större summa än han
gjorde då. Jag tror dock att lian har
svårt att fatta att samma jordbruksminister
som tog hans sak i sina händer
1966 nu går den motsatta vägen
och pålägger honom ännu större ekonomiska
bördor. Fläskfabriken i Sörmland
åstadkommer nämligen i dagsläget
en ökad exportförlust på ungefär två
miljoner kronor, men genom slaktdjursavgifter
bidrar den själv inte med
mer än en halv miljon. Den lägger följaktligen
över en och en halv miljon
till den stora förlust som statsrådet
1966 beklagade sig över att jordbruket
fick bära. Jag har i alla fall väldigt
svårt att finna någon logik i uttalandet
från 1966 och kreditgivningen till
fabriken.

Nu skall emellertid denna fabrik få
en kreditgaranti på 4 miljoner kronor.
Indirekt betyder det en förmån på låt
oss säga 40 000—80 000 kronor per år
beroende på räntevinsten. Man kan
också säga att staten hjälper till att
betala driftkostnaderna eller åtminstone
en betydande del av dem. Vi har
dock ofta hört talas om att de stora
företagen är så effektiva. Varför skall
de då behöva dessa indirekta förmåner
av staten?

Jag är litet förvånad över — det
får jag säga — att statsrådet i sin förklaring
över beslutet säger, att detta
företag skall leverera sina varor direkt
till Kooperativa förbundet och till ICA.
Det är väl ändå inte meningen att detta
skall utgöra ett stöd för beslutet?
Det kan jag aldrig tänka mig. Som jag

har sagt tidigare är jag dock fullt medveten
om att riksdagsbeslutet i fjol
lämnar täckning för denna kredit. Det
råder ingen tvekan om den saken. Som
jag förut har framhållit passar det dock
inte i dagens läge att öka en överproduktion,
som är mycket besvärlig just
nu för jordbrukarna.

Dessa 4 miljoner kronor i kreditgaranti
skulle ha kunnat hjälpa 40 familjejordbrukare
med 100 000 kronor vardera
i kreditgaranti. När 80 procent
av jordbruken ännu är under 20 ha
hyser jag den uppfattningen att det
ur samhällsekonomisk synvinkel och
med tanke på rationaliseringen skulle
vara riktigare att göra 40 familjejordbruk
bärkraftigare än att satsa pengarna
på en fabrik, som med största säkerhet
hade kommit till utan detta statliga
stöd.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag hade nog en känsla
av alt herr Hansson i Skegrie ville
lufta en del andra problem än just
dem han tagit upp i sin motion, som
inte var särskilt omfångsrik. I motionen
anför herr Hansson, att han i tidningar
sett uppgifter om att vissa stora
företag skulle etablera sig i branschen,
o. s. v.

Jag skall gå förbi frågan huruvida
lantbruksnämnderna följer de tillämpningsföreskrifter
som lantbruksstyrelsen
har utfärdat. .lag vågar inte säga
om så är fallet. De ärenden som kommit
in till lantbruksstyrelsen har — såvitt
vi kunnat finna — inte handlagts på
ett sätt som står i strid mot de utfärdade
föreskrifterna.

Nu säger herr Hansson att det är
en allmän tendens att lantbruksnämnderna
förbehåller kreditgarantierna för
företag på över 30 ha och att företag
med mindre areal alltså skulle komma
i kläm. Men, herr Hansson, vad menas
egentligen med ett familjejordbruk? Om

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

Åtgärder för afl åstadkomma bärkraftiga och effektiva familjejordbruk

ett konventionellt jordbruk med djurhållning,
produktion av fodersäd o. s. v.
— låt oss säga ett jordbruk på 60 tunnland
eller 30 ha — visar sig vara lönsamt,
så skall ägaren av ett sådant jordbruk
inte stå tillbaka för ett större företag.
Det kan finnas familjejordbruk
med uteslutande spannmålsodling och
oljeväxtodling, som ligger på 100 ha
och som familjen ändå klarar. Det är
alltså mycket svårt att säga vad som är
ett familjejordbruk. Det är ingenting
som säger att ägare av jordbruk på
omkring 30 ha skall stå tillbaka; det
avgörande är om företaget är lönsamt.

Låt mig nu gå över till det företag
som herr Hansson tar upp, nämligen
Holms livsmedel i Södermanland. Detta
företag har författningsenligt rätt att
erhålla kreditgarantier, och herr Hansson
medgav att det inte fanns några
bestämmelser som gjorde att man kunde
avstyrka dessa. Det har från alla håll
vitsordats att det är ett företag som ämnade
driva eu rationell produktion av
just ägg, fläsk m. in. Det har vidtagit
alla åtgärder som måste förknippas med
ett så stort företag, kontaktat länsläkarorganisationen,
länsveterinären in. fl.
för att lösa de problem som bl. a. föroreningarna
i luften kan förorsaka.
Man har vidtagit alla rekommenderade
åtgärder, och företaget är berett att
även i fortsättningen ställa sig till efterrättelse
det som kommer att föreskrivas.

Den utredning som gjorts av lantbruksnämnden
i Södermanland har redovisat
alla dessa synpunkter. Dessutom
meddelar herr Hansson att företaget
kommer att ha ett äggpackeri, vilket
innebär att man anställer ungefär 50
personer som får sin sysselsättning på
orten.

Lantbruksnämnden i Södermanland
var enig i sitt beslut om att tillstyrka
6 miljoner kronor i kreditgarantier,
men sedan tillfogades två särskilda yttranden,
ett av ledamoten i denna kammare
herr Sundkvist och ett av en herr
Stockenström.

Vad avsåg nu dessa särskilda yttranden?
Herr Stockenström säger bara att
om detta företag får 6 miljoner kronor,
skall Södermanland få en ökning av sin
ram med motsvarande belopp. Om jag
tolkat herr Sundkvists särskilda yttrande
rätt, har han i varje fall gått med på
att ge garantier för att täcka driftkostnaderna
— det framgår inte av yttrandet,
men han kan kanske förklara
det själv. Nämnden var emellertid enhällig
i detta fall.

Nämnden redovisar också, herr Hansson,
en annan sak som jag tycker att det
finns anledning att här påpeka. Under
en lång följd av år har man i Sörmland
diskuterat önskvärdheten att få en större
animalieproduktion i länet, eftersom
man i alltför hög grad ökat den vegetabiliska
produktionen. Man har från
Sörmland levererat spannmål till Skåne,
och skåningarna har sedan köpt spannmålen
för att använda den till animalisk
produktion. Inom hushållningssällskapet
i Sörmland har det varit många
diskussioner om just dessa problem.

Det företag det här gäller sökte först
kreditgaranti för 9 miljoner kronor.
Lantbruksnämnden minskade beloppet
till 6 miljoner på grund av att vissa
byggnader var påbörjade o. s. v. Ärendet
kom författningsenligt till lantbruksstyrelsen,
som hade att avge yttrande.
Lantbruksstyreisen prutade beloppet till
3 miljoner kronor. Ärendet avgjordes
sedan i konselj, och företaget fick 4
miljoner kronor i kreditgaranti.

Det förhåller sig väl på det sättet,
herr Hansson, att vilket företag som
helst på landsbygden — en plastindustri
för att ta ett exempel — som går till
företagarföreningen och begär ett lån,
erhåller sådant lån under förutsättning
att företaget bedrivs rationellt och att
det är ett företag som man räknar med
skall kunna klara sig på sikt. Jag tror
inte att det görs något undantag från
denna regel. Varför skall då inte ett
företag inom jordbruksproduktionen ha
samma möjligheter?

100

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga

Innan frågan avgjordes i lantbruksnämnden
hördes jordbruksnämnden
som redovisade sina synpunkter och
anförde att vi här i landet har ett nettoöverskott
av fläsk på ungefär 23 000
ton, som måste exporteras. Men jordbruksnämnden
tillägger en sak som är
intressant, nämligen att vi också bör
ta hänsyn till att det råder ett överskott
av spannmål här i landet. Förra
året var detta överskott särskilt stort,
eftersom det var ett gott skördeår, men
även normala år får vi avsätta ganska
stora kvantiteter på utlandsmarknaderna.
Jag kan som exempel anföra att vi
förra året exporterade korn för 27 å 28
öre per kilogram, medan priset var
det dubbla bär i landet. Jordbruksnämnden
anför, att det kan ifrågasättas
om vi skall exportera spannmål eller
om vi skall låta den förbrukas av djuren
och exportera överskottet i form
av fläsk eller bacon. Vi måste ta hänsyn
också till dessa förhållanden.

Utskottet har icke föreslagit att bestämmelserna
skall ändras, så att företagen
i fortsättningen skall få stöd,
utan endast att man skall eftersträva
att ge familjejordbruken dessa kreditgarantier
i första hand.

Herr Hansson i Skegrie tar upp en
diskussion med jordbruksministern i
denna fråga. Jag gissar att jordbruksministern
kommer att tala för sig själv,
men det är ändå så, herr Hansson, att
vi förra året fastslog att vi måste få
bort detta överskott som nu ställer till
besvärligheter för många jordbrukares
ekonomi. Vi måste minska underlaget
för jordbruksproduktionen i detta land.
Vi måste med andra ord dra bort en del
marker ur produktionen. Det tror jag
är enda möjligheten att komma till rätta
med svårigheterna på detta område.

Herr Hansson i Skegrie säger att han
inte har föreslagit någon ändring av
det beslut som fattades förra året. Han
sade att det då fanns en borgerlig reservation.
Det var om jag inte minns
fel två högermän som röstade med so -

och effektiva familjejordbruk

cialdemokraterna, men det spelar mindre
roll.

Herr Hansson säger i fråga om överskottet
att vi måste försöka hålla det
nere. Det står i riksdagsbeslutet och
även i författningen att därest ett överskott
uppstår får man icke vidta åtgärder
mot ett visst sorts företag, utan då
skall åtgärderna drabba alla. Menar
herr Hansson att vi i det läge vi nu
befinner oss i skall missgynna de högrationaliserade
företagen och ge till de
mindre rationaliserade företagen? Det
går inte enligt nuvarande bestämmelser
att göra så, utan om vi inte skall
ge några garantier måste det även
drabba familjejordbruken. De får finna
sig i att bli behandlade på samma
sätt som övriga jordbruk.

Herr talman! Jag fick väl i viss mån
rätt i att det är möjligt att herr Hansson
ville ha en liten förövning inför
morgondagens jordbrukspolitiska debatt.
Jag hade svårt att tro att man kunde
bygga upp en diskussion på denna
motion, men det visade sig ju att herr
Hansson hade förmågan att göra det
och kunde komma in på kontroversiella
frågor. Jag kan för min del bara säga
att det är klart att det är bekymmersamt
med dessa överskott. Det har vi
klargjort många gånger, men ni har
inte velat lyssna på vad vi har sagt i
detta avseende.

Om herr Hansson hade satt på radion
en kvart i åtta — då sänder man en
jordbrukskvart —• skulle han ha fått
höra två jordbrukare som diskuterade
med en intervjuare ifrån radion. Den
ene jordbrukaren, som är smågrisuppfödare,
sade att »de däruppe» —■ och
då menade han Lantbruksförbundet —
kan ju inte planera någonting. I början
av 1966 fick uppfödarna 6 kronor per
kg för en smågris. Det medförde en
ökning av just denna produktion. I dag
är priset 4 kronor. Han sade vidare,
och han är alltså en aktiv småjordbrukare
med denna produktion, att föreningsrörelsen
borde ha kunnat inse,

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

101

Åtgärder för att åstadkomma

att det höga smågrispriset skulle leda
till just detta resultat, och jag tror att
han har rätt. När det på visst håll talas
om att det inte kan planeras tror jag,
att man skall tänka på att sopa rent
framför egen dörr.

Herr talman! Jag har inte något mer
att tillägga, och säkert hälsar många
med tillfredsställelse att jag nu slutar.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i den här debatten, som föranletts av
en motion. Anledningen till att jag över
huvud taget tar till orda var att herr
Hansson i Skegrie fann anledning att
särskilt uppehålla sig vid ett nyligen
fattat beslut. Jag skall inte gå in på
det men får kanske erinra honom om
att det väl skulle ha varit mer uppseendeväckande,
om jag hade gått emot
lantbruksnämnd, lantbruksstyrelse och
gällande författning. Då hade det, herr
Hansson, funnits anledning att ta upp
en diskussion. Nu får vi tillfälle att
fortsätta vårt samtal i morgon kväll på
herr Hanssons hemmaplan, och därför
skall jag spara diskussionen till dess.
Då kommer vi kanske där att kunna
diskutera Holms livsmedel. Måhända
får vi göra det i en krets av jordbrukare
som är familjeföretagare och som
producerar mer än vad detta företag
i Sörmland kommer att göra. Då skall
vi fortsätta debatten med alla de konsekvenser
som herr Hanssons i Skegrie
resonemang kan få i detta avseende.

Jag skall således be att få avstå från
att i dag ta upp en rad saker som annars
skulle ha kunnat föranleda en
kommentar från mig.

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Jag har tidigare i utskottet
haft tillfälle att med herr Persson
i Skänninge diskutera huruvida
mitt ställningstagande i lantbruksnämn -

bärkraftiga och effektiva familjejordbruk

den i Sörmland är särskilt yttrande eller
en reservation. Skall man ge beteckningen
reservation den innebörd som
ordet har här i riksdagen, så är det
fullt riktigt att det närmast är ett särskilt
yttrande.

Det fanns dock en ganska god förklaring
till att det blev ett särskilt yttrande.
Vi tog upp denna fråga i lantbruksnämnden
första gången den 29
augusti 1967. Vi hade varit ute vid företaget
den 23 augusti, efter det att ansökan
inkommit till lantbruksnämnden
några dagar innan.

När vi för första gången tog upp frågan
i lantbruksnämnden gjorde vi det
för att diskutera den ur rent principiella
synpunkter. Vi begärde av bolaget att
det skulle redogöra för vilka möjligheter
det fanns att klara av de sanitära
angelägenheterna. När sedan protokollet
kom, visade det sig att vi, utan att
jag märkt det, hade fattat principbeslut
om ett tillstyrkande. Då var det
för sent att reservera sig, och följden
blev ett särskilt yttrande.

I och för sig är det inte av så stor
betydelse om jag i ett särskilt yttrande
har givit uttryck för en helt avvikande
mening eller om jag gjort det i en reservation.

Det är fullt riktigt, som herr Persson
i Skänninge sade, att jag i mitt särskilda
yttrande kommit fram till att det inte
borde vara möjligt för företaget att erhålla
driftlån. Jag har nämligen inte
helt samma åsikt som statsrådet Holmqvist
om att man för att kunna följa
gällande författning var tvungen att ge
detta stöd. Tvärtom är jag ganska tveksam
om huruvida den gällande författningen
ger möjlighet att till detta företag
i någon form lämna bidrag till själva
byggnationen.

Innan ansökan om stöd hade kommit
lantbruksnämnden i Södermanlands län
till handa, hade en mycket stor del av
byggnadsverksamheten påbörjats. Arbetet
med en hel del av den byggnation
för vilken man sökte lån var redan av -

102

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1908

Åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga och effektiva familjejordbruk

slutat. Så stora anläggningar som det
här gäller uppförs givetvis inte i en enda
huskropp; man bygger anläggningen
i olika huskroppar, och alla var kanske
inte påbörjade. De var emellertid planerade
i ett sammanhang, och det är detta
förhållande som gör att jag anser att
hela bygget var påbörjat.

Det finns även en annan punkt i författningen
som kommer mig att känna
mig tveksam om huruvida det författningsenligt
kan utgå något stöd till själva
byggnationen. I författningen står
nämligen, att sökande som har möjlighet
att finansiera sitt bygge utan stöd
av staten inte skall lämnas stöd. Genom
att driva byggnationen så långt innan
statligt stöd söktes hade företaget klart
bevisat att det hade möjlighet att klara
silt projekt utan statligt stöd. Företaget
skulle alltså även från den synpunkten
enligt författningen vara diskvalificerat
att få statligt stöd.

Nedan vill jag också säga något om
vad det kan bli för följder av att starta
ett företag av detta slag. Det mest beklagliga
med ett sådant företag är att
man sätter in storproduktion i ett område
där det redan råder stark överproduktion
som medför stora problem. Jag
är inte heller helt övertygad om att företag
av denna typ med framgång kan
konkurrera med vanliga jordbruk —-om jag får använda det uttrycket. Denna
min uppfattning bygger jag först
och främst på att sådana rent fabriksinässiga
företag som det här gäller blir
oerhört känsliga för svängningar i konjunkturerna.
En produktion i mindre
skala på en lantgård är lättare att lägga
om vid en konjunktursvängning, men
en produktion i mycket stor skala måste
man fortsätta med även om konjunktursvackan
på grund av överproduktion
inom området kommer att sträcka
sig över tre—fyra år. Och under den
tiden hinner det stora företaget att gå
omkull. Jag anser det därför vara en
mycket farlig väg att gå att satsa på
en storproduktion av detta slag.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag emotser med stort
intresse diskussionsträffen med herr
statsrådet i morgon kväll. Men såvitt
jag vet är jag inbjuden att då diskutera
Arbete, trygghet och utveckling, inte
speciellt jordbrukspolitiken. Men det är
möjligt att även jordbruket för en hel
del människor kan inrangeras under begreppet
trygghet. Det får vi väl höra i
morgon kväll.

Jag håller med jordbruksministern
om att det skulle ha väckt uppseende
om han sagt nej till detta företag. Det
kunde han lielt enkelt inte göra, eftersom
han har bundit sig genom vissa uttalanden.
Jag förstår att det inte fanns
någon »vej udenom».

Jag är dock tacksam i varje fall för
den nedprutning som man gjort på denna
punkt. Den visar att man inte är så
alldeles övertygad om att det är riktigt
att i dagens läge ge det stöd vi nu diskuterar.

Jag var också tacksam mot herr Persson
i Skänninge när han sade att han
skulle avsluta sitt anförande, ty hela
det långa försvarstal som han höll för
den fabriksmässiga produktionen var
fullkomligt överflödigt. Jag bär ju inte
på något sätt bestritt att vad han syftade
på går in under fjolårets riksdagsbeslut.
Det är vi alla fullt medvetna
om. Jag ifrågasatte bara om tidpunkten
nu var den rätta för att ge så stort stöd
till ett företag, när 80 procent av våra
jordbruk, såsom jag påpekat, är under
20 hektar och behovet av rationalisering
av dessa jordbruk är ännu mycket
större.

Anledningen till att vi inte skall lämna
ett sådant stöd är alltså i och för sig
inte att företaget i fråga inte skulle ha
en rationell produktion. Vi vet alla att
företagsformen i detta avseende är likvärdig
med rationella familjejordbruk.
Den är dock inte rationellare än dessa.
Vad jag vill ifrågasätta är hur beslutet
överensstämmer med uttalandet under
valrörelsen för två år sedan om att det

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

103

Åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga och effektiva familjejordbruk

är nödvändigt att nedbringa överproduktionen
med hänsyn till att den förorsakar
jordbrukarna väldiga förluster.
Nu ökar man trots detta förlusten med
2 miljoner kronor. Hur får man det att
gå ihop? Det måste ändå vara någon
ordning och reda i resonemanget.

Nu menar herr Persson i Skänninge
att vi så länge jordbrukarna i vårt land
inte inser faran med överskottsproduktionen
måste dra in en del av jordbruksarealen.
Men, herr Persson i Skänninge,
genom fabriksmässig produktion
kan man åstadkomma hur stora överskott
som helst utan att ta i anspråk någon
areal alls. Herrarna kan lägga ned
all Sveriges odlade åker om ni vill och
ändå åstadkomma ett besvärande överskott
på animalier genom att bygga dylika
fabriker. Det var inte de resultaten
bland andra herr Persson i Skänninge
och jag önskade nå när vi under sex
år försökte knåpa ihop det aktuella
jordbruksbeslutet.

Jag vill dock stryka under att detta
inte är det viktigaste i denna debatt.
Det viktigaste för mig är det sätt på
vilket lantbruksnämnderna tenderar att
tillämpa fjolårets riksdagsbeslut. Jag
ifrågasätter starkt huruvida riksdagsbeslutets
anda och mening följs.

Om man ger mycket stora krediter åt
ett håll — åt stora jordbruk — kanske
vi under lång tid får ha kvar alla de
små. Det är inte meningen, ty det är
de små jordbruken vi skall rationalisera
först genom sammanslagning till större.
Vi skall inte börja med att göra de stora
jordbruken ännu större.

Herr Persson i Skänninge tycker att
lantbruksnämnderna — såvitt han vet
— tillämpar bestämmelserna på ett riktigt
sätt. Jag vill nämna några exempel,
som enligt min mening tyder på en felaktig
tillämpning.

En ung jordbrukare ville köpa 60
tunnland på vad jag vågar kalla Sveriges
bästa jord. Där fanns 16 tunnland
utmärkt bete. Ett sådant jordbruk bedömdes
såsom icke varande samhällsekonomiskt
önskvärt eller bärkraftigt.

En annan jordbrukare — en ung
pojke — ville köpa sin föräldragård
på 40 tunnland och en morbrors gård
på 20 tunnland, som låg vid sidan om.
Han skulle alltså få 60 tunnland och avsåg
att driva stor djurproduktion. Jorden
var utmärkt och han tänkte odla
vete och sockerbetor på den största delen.
Detta projekt bedömdes såsom icke
varande bärkraftigt. Han fick ingen
kreditgaranti.

En annan jordbrukare arrenderade
en kronoegendom på ca 100 tunnland.
Han ville köpa sin föräldragård på 60
tunnland en halv mil därifrån — men
han nekades kreditgaranti därför att
det inte bedömdes som företagsekonomiskt
lönsamt att göra investeringen!
Det gällde dock sammanlagt 160 tunnland.

En godsägare, som har 1 300 tunnland,
begärde att få köpa en gård, också
den belägen en halv mil från huvudgården.
Hans ansökan blev tillstyrkt.

Tycker herr Persson i Skänninge att
bestämmelserna skall tillämpas på det
sättet? I så fall har vi delade meningar
om tillämpningen.

Herr Persson i Skänninge kan naturligtvis
säga att det är svårt att bedöma
dessa fall lösryckta. Men tendensen går
i denna riktning, och jag menar att man
tar sig alltför stora rättigheter när man
tillämpar de beslut vi fattade. — Jag
vill än en gång stryka under att riksdagen
beslöt att det successivt skulle
byggas upp bärkraftiga enheter. Det
gör man inte på detta sätt — det gör
man genom att lägga samman gårdar på
10, 15, 20 och 30 tunnland till större.
Så har åtminstone jag för min del fattat
riksdagsbeslutet i fjol.

Herr PEKSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Det är självfallet alldeles
omöjligt för mig att veta om
nämnden har följt tillämpningsföreskrifterna.
Men möjligheten finns ju att
anföra besvär över ett beslut och få
ärendet prövat ända uppe hos Kungl.

104

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1908

Kreditgarantier till deltidsjordbrukare

Maj:t. Då får man klarhet i huruvida
bestämmelserna följts eller inte.

Herr Hansson i Skegrie säger att han
är glad över att det gjorts prutningar.
Ja, dessa prutningar har ju gjorts närmast
därför att byggnationen — det
vet herr Sundkvist — var påbörjad och
i vissa fall t. o. m. färdig, och då skall
kreditgaranti inte lämnas.

Jag vill bara säga till herr Sundkvist
att det måste ha varit ett beslut som
lantbruksnämnden första gången fattade
i denna fråga. Det är klart att man
kan göra misstag. Jag är beredd att godta
den motivering som herr Sundkvist
här har anfört, men det var ett beslut
som nämnden fattade. Så har vi tolkat
det i lantbruksstyrelsen, och jag förmodar
att Kungl. Maj:t också har tolkat
det så. Nu har styrelsen gått ned till
tre miljoner och Kungl. Maj :t till fyra,
alltså betydligt under det belopp som
vi nu diskuterar.

Herr Hansson i Skegrie säger att det
inte är påkallat för mig att hålla något
anförande kring Holms livsmedel. Men,
herr Hansson i Skegrie, det är ju det
som denna motion egentligen handlar
om. I motionen står bl. a. att enligt
tidningspressen har det framkommit att
vissa företag ämnar etablera sig i branschen.
Holms Livsmedel hade då figurerat
i tidningarna. Herr Hansson blir
väl medlem av nästa regering, gissar
jag, om de borgerliga vinner, och Dagens
Nyheter blir väl organ för den
nya regeringen. Denna tidning hade
häromdagen en liten underledare, där
man skrev att Kooperativa förbundet
tänker nu etablera sig inom jordbruket.
Det tycker vi, skriver DN, är riktigt
därför att man skall bryta det monopol
som jordbrukarna har på detta område.
Det är alltså Dagens Nyheters ord som
jag har refererat.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och

fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Persson i Skänninge begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Mossberger m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 81 ja och 95 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig'' avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Mossberger m. fl.

§ 28

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motioner
angående statligt stöd för kombinerat
jord- och skogsbruk, in. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 29

Kreditgarantier till deltidsjordbrukare

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av motioner
angående kreditgarantier till deltidsjordbrukare.

I de likalydande motionerna 1:287
av herr Per Jacobsson och II: 361 av

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

105

herr Larsson i Umeå in. fl. hade hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhölle om förslag om sådan
ändring i bestämmelserna om kreditgarantierna
till jordbrukare att även
deltidsjordbrukare kunde komma i åtnjutande
av dessa garantier.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte lämna motionerna 1:287 och
II: 361 utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson (h), Skärman (fp), KarlErik
Eriksson (fp), Wikberg (ep),
Hansson i Skegrie (ep), Eliasson i Moholm
(h), Jonasson (ep), Berndtsson
(fp) och Åberg (fp), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 287 och II: 361 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om ändringav
bestämmelserna rörande statligt stöd
till jordbrukets rationalisering i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! I de motioner vi nu har
att behandla föreslås att deltidsjordbrukare
skall ges möjligheter att erhålla
statlig lånegaranti för investering.
Denna fråga är inte ny; den diskuterades
våren 1967 i samband med förslaget
om riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken,
då det förelåg motioner
i ämnet från såväl centerpartiet som
högern och folkpartiet. Dessa motioner
avslogs med mycket knapp majoritet.

De nuvarande förhållandena är inte
tillfredsställande; det framgår av att
denna fråga kommer upp på nytt. Enligt
nu föreliggande regler kan inte en
deltidsjordbrukare erhålla kreditgaranti
för inre rationalisering utan endast
i samband med en större yttre rationalisering.
På många håll föreligger inte
möjligheter till tillköp. Yttre rationalisering
genom trappvis företagna tillköp
kan alltså ske endast mycket lång4*—
Andra kammarens protokoll 1968.

Kreditgarantier till deltidsjordbrukare

samt, varigenom möjligheten till kreditgaranti
bortfaller.

Varför skall en fastighet utestängas
från sådana möjligheter, när den i en
framtid kan utgöra en kärna till ett
rationellt jordbruk och under överskådlig
tid ge sin innehavare en god
utkomst?

Det förekommer också personer som
har ett deltidsjordbruk och ett säsongarbete
i närheten. Detta är en mycket
passande kombination. Varför skall de
utestängas? Det kan också gälla deltidsjordbrukare
med en specialisering av
ett eller annat slag.

Med kreditgaranti skulle en hel del
kunna göras för sådana människor utan
att det skulle kosta samhället någonting;
vederbörande skulle tvärtom slippa
stå i arbetslöshetskön, man skulle i
många fall också slippa betala ut kontantbidrag
till honom. Dessutom skulle
kanske personen i fråga bli betydligt
lyckligare, om han finge lånegaranti,
så att han kunde fortsätta i sin vanliga
gärning. Man kan givetvis även peka
på en rad andra åtgärder som i detta
sammanhang är intressanta, exempelvis
bostadsfrågan.

Klart är alltså att den stelhet som
råder i systemet bör opereras bort. Majoriteten
i utskottet har avstyrkt motionen.
Här föreligger en reservation, vari
hemställs om bifall till motionerna, och
jag ber att få yrka bifall till denna.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Den befolkningsuftunning
som ägt rum på landsbygden har
under de senaste åren skett i mycket
snabb takt. Det enda som man kan säga
har varit återhållande är väl den grupp
av jordbrukare som har kunnat kombinera
sin näring med arbeten i närbelägna
orter.

Det är en mycket stor grupp av människor
som bor kvar på sina gårdar och
som pendlar in till närbelägna arbetsplatser
på större orter. Detta förhållande
har haft till följd att trycket på boNr
16

106

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Kreditgarantier till deltidsjordbrukare

stadsmarknaden inte har blivit fullt så
stort som det annars skulle ha blivit.

Med den brist på bostadsmarknaden
som nu råder måste man väl säga, att
man haft större nytta av att dessa människor
kunnat bo kvar på sina gårdar
och ändå utföra sina arbetsinsatser på
de olika arbetsställena. De har dessutom
utgjort en reservarbetskraft både för
landsbygdsdelen och för tillfälliga behov
inom tätorterna. Denna form av
rörlighet har varit av mycket stort värde,
samtidigt som landsbygdsdelen har
kunnat behålla ett befolkningsunderlag
i en del regioner och med detta även
kunnat behålla en viss storlek av den
samhälleliga servicen. De samhällsinvesteringar
som har gjorts inom dessa
områden har därför kunnat utnyttjas
på ett bättre sätt.

Kombinationen med jordbruk och
ibland fasta anställningar eller deltidsanställningar,
vad det nu kan vara, har
för en hel del av dessa människor utgjort
ett väsentligt villkor för deras försörjning.
Rationella jordbruk är ur alla
synvinklar önskvärda. Målsättningen är
att få största möjliga produktion med
minsta möjliga arbetsinsats. Detta åstadkommer
man genom att mekanisera och
rationalisera, vilket i sin tur får till
följd att det fordras vissa kapitalinsatser.
Den regeln torde väl gälla vare sig
ett jordbruk är stort eller litet, att man
genom att rationalisera och mekanisera
kan vinna större avkastning per arbetad
timme.

Vad reservanterna här vill är att deltidsjordbrukare
skall få kreditgarantier
för rationaliseringsåtgärder. Lösningen
med kreditgarantier är för statsverkets
del, såsom herr Jonasson sade, en både
billig och bra lösning, då själva investeringen
i och för sig är självbärande.
Ur samhällssynpunkt måste det
dessutom vara värdefullt, att de investeringar
som redan har gjorts i möjligaste
mån utnyttjas. En nedläggning av
deltidsjordbruken skulle dessutom innebära
att samhällskostnaderna skulle

ställa sig onormalt höga för den kvarvarande
befolkningen, ty man måste
anta att det, även om dessa deltidsjordbruk
skulle försvinna, ändå blir ett
visst befolkningsunderlag kvar, som
måste ges den service som är erforderlig.

Man kan väl säga att deltidsjordbrukaren
gör en dubbel insats genom att
utnyttja sin fritid och familjemedlemmarnas
insatser för att komma i ett
högre inkomstläge. Både stat och kommun
har nytta av dessa insatser. Man
får ett bättre skatteunderlag och därigenom
större inkomster för kommunerna
och även för staten.

Vi vet att många människor vill bo
kvar på landsbygden och driva deltidsjordbruk.
Därför tycker jag att de bör
ges möjligheter att med hjälp av statsgarantier
rationalisera sin jordbruksdrift
och få bättre avkastning av den.
Deltidsjordbrukarna är en rörlig grupp
ur arbetsmarknadssynpunkt och utgör
en synnerligen värdefull tillgång i samhället.
Att behandla denna grupp så
ogint, som utskottsmajoriteten vill,
måste enligt min uppfattning vara ett
mycket stort misstag. Dessa människor
är nyttiga i allra högsta grad, inte bara
därigenom att de kan skapa sig inkomster
genom sitt extra arbete, utan
också genom att skapa inkomster för
samhället.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr BERNDTSSON (fp):

Herr talman! Enligt förra årets riksdagsbeslut
bör tillkomsten och fortvaron
av stödjordbruk ej längre främjas
genom ekonomiskt stöd. Otvivelaktigt
kommer denna typ av jordbruk,
som tidigare kallades stödjordbruk eller
arbetarsmåbruk, fortsättningsvis inte
att spela någon särskilt stor roll.
Därom vittnar den pågående utvecklingen.

När man emellertid fastslår, att så -

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

107

som stödjordbruk i detta sammanhang
bör betraktas även deltidsjordbruk, vill
jag i likhet med flera andra anmäla
min reservation. Enligt min mening talar
starka skäl för ett bevarande av
lämpliga deltidsjordbruk. Den alltmer
rationaliserade driften och maskinanvändningen
gör det möjligt för många
att skaffa eu välkommen inkomstförstärkning
genom att utföra annat arbete
vid sidan av gårdens skötsel på
den tid de friställs från jordbruket.
Deltidsjordbrukarna representerar på
så sätt en form av elasticitet hos näringslivet
och rörlighet hos arbetskraften,
som det allmänna har all anledning
att slå vakt om.

Inte minst det senaste årets utveckling
på arbetsmarknaden visar detta.
Hänsyn borde tagas, inte bara till produktionen
utan även till den möjlighet
till bosättning sysselsättning i denna
form ger. Deltidsjordbruken utgör i
många fall framtidsdugliga jordbruksenheter,
som kanske behöver kompletteras
för att en gång bli bärkraftiga
och som under alla omständigheter bör
hållas kvar i drift. Nu utestänges de
dock från de fördelar som statliga lånegarantier
kan ge.

Jag tror, herr talman, att man såväl
vid riksdagsbehandlingen av denna fråga
förra året som vid utskottsbehandlingen
i år inte riktigt gjort klart för
sig vad som menas med deltidsjordbruk.
Det har enligt mitt sätt att se
ingenting med gångna tiders stödjordbruk
att göra. Där höll man på sina
små jordbruksdelar en eller två kor.
Deltidsjordbruket i dag är oftast av
den storleksgrupp, som tidigare kallades
familjejordbruk, och det är inte
ovanligt att dessa brukningsdelar har
20 till 30 tunnland åkerjord, ja, i vissa
fall ännu mera. Självfallet kan en familj
med moderna jordbruksmaskiner sköta
en mycket större areal nu än förr och
därigenom få tid över till annat arbete.

Men även inriktningen av driften beroende
på gårdens läge, ekonomihusens

Kreditgarantier till deltidsjordbrukare

storlek, det egna intresset och fallenheten
gör att deltidsjordbruken kan
vara av mycket varierande storlek.

Det förekommer ofta att andra näringar
hämtar sin reservarbetskraft —
både manlig och kvinnlig sådan — från
brukarna av dessa deltidsjordbruk.
Denna arbetskraft är mycket eftertraktad.
Ur servicesynpunkt utgör denna
grupp av kombinerade hantverkare och
jordbrukare ett värdefullt tillskott. Exempel
härpå finns många, inte minst
från mitt hemlän. Starka skäl talar för
att denna grupp av yrkesutövare bör
stimuleras att fortsätta sin verksamhet
och erhålla samhällets stöd härför.

Den nuvarande utvecklingen med att
bevilja statslån till fläsk- och äggproduktion
i industriell skala och samtidigt
utestänga stora grupper av våra
deltidsjordbrukare från samma förmån
kan ur samhällssynpunkt inte vara riktig.
Kombinationen jordbruk och skogsbruk
samt ett kompletteringsarbete i
hela den utsträckning som de ekonomiska
och praktiska möjligheterna
medger bör tas till vara, och det torde
för stora grupper av mindre jordbrukare
vara ett livsvillkor att så sker.
Kreditgarantier till denna grupp torde
ur samhällets synpunkt vara en billig
form av stöd.

Men även andra synpunkter talar för
att vi bör bevara så mycket som möjligt
av odlingsmark och jordbruk i våra
bygder. Detta blir ett led i vår naturvård
och säkerligen den billigaste metoden
för samhället att bevara och förvalta
det ljusa och vackra landskap vi
liar. Endast på det sättet kan dessa
marker förbli attraktiva för fritidsbebyggelse
och rekreation — en levande
bygd. Lika väl som det för närvarande
kan utgå statsanslag för plantering av
skog på åkerjord borde samhället kunna
hålla sådan jord fri från skog.

Samtidigt bör framhållas att en person
som lämnar jordbruket kan få statligt
bosättningslån. Varför skall han då
inte kunna få kreditgaranti för att köpa

108

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1908

Kreditgarantier till deltidsjordbrukare

ett mindre jordbruk, som även tjänar
som boplats?

Deltidsjordbruken bör i hela samhällets
intresse få besta och accepteras
som en företagsform så länge det finns
människor som önskar bruka dem och
som i denna boendeform finner en tillfredsställande
miljö med trivsel och
frihet.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Mattsson (ep) och Carlshamre (h).

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Jag kan göra det med hänsyn
till att de talare, som tidigare yttrat
sig, framhållit att riksdagen föregående
år i samband med att man drog
upp riktlinjerna för den kommande
jordbrukspolitiken hade att behandla
även den fråga som nu diskuteras.

Det förefaller emellertid, som om de
som yttrat sig i denna fråga skulle ha
den uppfattningen att de som bedriver
dessa stödjordbruk skulle vara fullständigt
utestängda från möjligheterna
att få krediter i den händelse staten
inte ställer kreditgarantier. Det förhåller
sig väl inte på det sättet. De som
har sin huvudsakliga utkomst av annan
sysselsättning har väl möjlighet att få
lån på grund av att de vid sidan om
jordbruket har en inkomst som bör
ge dem kreditvärdighet.

Det finns enligt mitt förmenande ingenting
sakligt nytt, som har inträffat
i denna fråga, om man inte bör beakta
vad herr Hansson i Skegrie framförde
om en viss rädsla för att vi kan fa ett
för jordbrukarna inkomstreducerande
överskott av de produkter det här gäller
och jag förmodar att dessa överskott
inte minskas, om man ger kreditgarantier
även åt dem som har dessa s. k.

sidojordbruk.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johanson i Västervik
sade, att dessa deltidsjordbrukare
i alla fall har möjlighet att få krediter
på annat håll.

Ja, vad vet vi om det? Det kanske
de kan få i vissa fall. Men vad som är
avgörande är att om de får en kreditgaranti,
så får de också en billigare
ränta, och det är den lättnaden som
jag tycker att man väl kan unna dessa
människor som gör en god insats i samhällslivet.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall börja med att
yrka bifall till utskottets hemställan.
Men trots den framskridna timmen kan
jag ändå inte underlåta att försöka ta
ner kammarens ledamöter från denna
fritidstorparfolkets himmel, som har
målats upp här i eftermiddag. Jag skulle
känna mig otillfredsställd om jag
inte fått göra det innan jag lämnar talarstolen.

Mittenpartiernas resonemang klaffar
ju inte. Här står en av deras mest
framskjutna representanter, den ärade
ordföranden i jordbruksutskottet, och
beskärmar sig över det produktionsöverskott
som vi har, och nu har en
lång rad av hans själsfränder sprungit
upp här och tyckt att jordbruket skall
få fortsätta och bidra till detta överskott.

Inte heller i övrigt stämmer resonemanget,
eftersom ett ofullständigt jordbruk
vilket bedöms som en kärnfastighet
i ett blivande bärkraftigt jordbruk
inte är utestängt från ett statligt
stöd i form av kreditgarantier. Den
saken är vi väl överens om.

Man kan också fråga sig om det är
ett mänskligt sätt att exploatera arbetskraft,
att dessa människor först
skall göra sitt fulla arbetsskift på en
annan arbetsplats och sedan åka hem
och sköta detta deltidsjordbruk. Det
kanske är styggt av en gammal man

Nr 16

109

Onsdagen den 3 april 1968

att säga det, men jag tycker att man
har anledning hysa vissa misstankar
om att det är hustruplågare som kommer
att utnyttja dessa möjligheter, om
de ställs till förfogande.

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
denna utläggning mycket längre, men
så mycket måste jag säga att när jag
har hört detta resonemang från mittenpartiernas
sida, tycker jag att det är
eu rätt missbildad morot som de går
ut i valrörelsen med, när de har varit
framme här. Jag tycker att de borde
skaffa sig en mer adekvat partibeteckning.
Jag tillåter mig att komma med
förslaget »söndagstorparfolkpartiet».
Det namnet skulle täcka såväl det agrara
och socialliberala som även det konservativa
inslaget i denna mixtur.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BERNDTSSON (fp):

Herr talman! Det är väl inte tid att
ta upp någon debatt med herr Lindström,
men början och slutet på hans
anförande var sådant, att jag i alla fall
vill säga några ord till honom.

Han började med att tala om »fritidslorparfolkets
himmel». Jag skall ta ett
litet exempel från Bohuslän. Vi har en
stuveriarbetarfackförening i Uddevalla
som har ungefär hundra medlemmar.
Av dessa är 30 fast anställda. De övriga
70, som är bosatta på olika håll i länet,
är deltidsanställda på så sätt, att de
arbetar vissa dagar i veckan. Det är
en omtyckt arbetskraft, och de är villiga
att komma både vinter och sommar
de dagar det behövs. De hade i fjol
en genomsnittlig inkomst på ungefär
10 000 kronor för detta sitt arbete. Inkomsten
kan variera år från år, mest
beroende på hurudana vintrarna är.

De har alla gårdar av det slag som vi
förut kallade för familjejordbruk, d. v. s.
gårdar på 20 ä 30 tunnland. En sådan
areal är numera väl liten för att de
skall kunna försörja sig och sin familj
på den. De får då en sidoinkomst, och

Kreditgarantier till deltidsjordbrukare

på det sättet klarar de sitt levebröd.
Men inkomsten blir ibland så pass hög,
att de inte kan få det rationaliseringsstöd
som annars skulle utgå till dem.

Jag vill hålla ord och inte tala längre.
Jag vill bara sluta med att säga,
att det inte alls är fråga om något söndagstorparfolk,
utan om vanliga enkla
människor som har ett deltidsarbete
vid sidan om jordbruket.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Jag tycker att herr
Lindström talade alltför nedsättande
om denna grupp av människor. Det här
är inte så mycket att skoja om! Det är
dock människor som vill göra rätt för
sig i samhället och som vill göra en
extra arbetsinsats. Det finns ingen anledning
att kalla dem hustruplågare eller
något i den stilen.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Det är synd att dra ut
på tiden med den här debatten, men
jag har inte yttrat något nedvärderande
om någon. Om möjligheter ges
så finns det folk i våra tätbygder som
skulle vilja köpa sommartorp — t. o. m.
TV hade ju reklam häromkvällen för
vad som finns att köpa ute i bygderna.
Men skulle det bli möjligt för dem att
få kreditgaranti, så skulle dessa människor
många gånger komma att bli
käppar i hjulet på den rationalisering
som vi var överens om här i fjol, i
stort sett åtminstone.

Om mitt uttryckssätt tolkas som något
nedsättande om någon viss befolkningsgrupp,
så är det i så fall inte
första gången, herr Larsson. Jag har
blivit missförstådd många gånger, men
jag har aldrig haft något ont av det.

Sedan vill jag till herr Berndtsson
säga, att han må ha sin tro om vilka
grupper som skulle komma att utnyttja
de här möjligheterna, men jag måste
få ha min. Och jag tror jag att jag
står mera på verklighetens mark än vad
han gör.

ilo

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Måltider för gamla och handikappade inom

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Lindström ha sagt, att vad beträffar
partinamnfrågan så kanske man kan
hitta på något kortare namn. Den saken
kanske vi kan sköta om själva.

Sedan måste jag bara konstatera, att
herr Lindström sade här i talarstolen
att han ville beteckna deltidsjordbrukarna
som hustruplågare. Jag vill till
herr Lindström bara säga, med den
livserfarenhet som han borde ha, att
det som en man och en kvinna gemensamt
ger sig in i det skall man inte
betrakta som plågeri, om det är frivilligt! Herr

LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Jonasson vet lika
bra som jag, att det är mycket som en
man och kvinna ger sig in i som slutar
med hustruplågeri, även om det är aldrig
så frivilligt!

Till sist vill jag bara säga att kärnfrågan
för mig är den: Skall vi här
införa någonting som kan bli en broms
på den jordbruksrationalisering, som vi
är i full färd med och som är den enda
framkomliga vägen för morgondagens
jordbrukare?

Vi skall komma ihåg, att det är de
unga som träder till. De vill inte gå
bakom en bäst, de vill ha moderna grejor.
Det kan de inte få med mindre än
att ett större brukningsunderlag åstadkommes.
Inför vi något som bromsar
upp denna utveckling, gör vi ungdomen
en björntjänst.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

skolbespisningen

jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av berr Carl Eskilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 90 ja och 80 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 30

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av motioner
angående anpassning av jordbrukets rationaliseringsstöd
till konjunkturläget.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 31

Måltider för gamla och handikappade
inom skolbespisningen

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av
motioner om måltider för gamla och
handikappade inom skolbespisningen.

1 de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 91 av herrar Johan Olsson och Svanström
samt 11: 128 av herrar Börjesson
i Falköping och Eriksson i Bäckmora
hemställdes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte rekommendera kommunerna
att beakta möjligheterna att

Onsdagen den 3 april 19G8

Nr 16

111

inom skolbespisningen bereda tillfälle
för gamla och handikappade att erhålla
daglig måltid.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 91 och II: 128 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Med stöd av vad jag
anfört i motionen nr 128 i denna kammare
ber jag att få yrka bifall till de
likalydande motionerna 1:91 och II:
128. ~

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:91
och 11:128; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 32

Åtgärder mot den ökande brottsligheten

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av
motion om åtgärder mot den ökande
brottsligheten.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! I den motion som behandlas
i detta utskottsutlåtande har
jag föreslagit att en parlamentarisk utredning
tillsätts med uppgift att allsidigt
undersöka orsakerna till den ökande
brottsligheten och föreslå de åtgärder
som utredningen kan föranleda.
Allmänna beredningsutskottet har av -

Åtgärder mot den ökande brottsligheten

styrkt med hänvisning till de många utredningar
som redan pågår. Några ledamöter
i utskottet har dock avgivit
en blank reservation, och jag får väl
tolka detta så, att de velat anlägga en
något mera positiv syn på frågan än
utskottet i övrigt har gjort.

Jag tvekar icke, herr talman, att säga
att motionen berör ett av de allra största
och svåraste problem som vi i vårt
samhälle har att brottas med. Brottsligheten
fortsätter att stiga, och framkommer
några tendenser till minskning, så
är de endast tillfälliga. Jag skall inte
här anföra några siffror som belyser
utvecklingen. Jag hänvisar till dem som
finns i motionen och som refereras i
utskottsutlåtandet. Dessa siffror, vilka
utan tvekan måste betecknas som
skrämmande, är hämtade ur justitiedepartementets
statförslag för nästa år.
Jag vill också erinra om att denna fråga
tagits upp även tidigare under denna
riksdag — bl. a. under remissdebatten
och vid behandlingen av anslagen
till polisorganisationen. Går man utanför
riksdagen kan man även konstatera,
att den stigande brottsligheten och
de problem av skilda slag som denna
skapar hör till de mest diskuterade frågorna.
F"ör att använda ett något slitet
uttryck anser jag mig ha rätt att påstå,
att motionen är väckt i ett mycket angeläget
ärende.

Frågan är, herr talman: Vad skall
man göra? Vilka åtgärder skall sättas
in för att vända utvecklingen i en mera
gynnsam riktning? Jag har ett intryck
av att man angriper denna svåra problematik
i en känsla av vanmakt. Denna
känsla har kanske också funnits i allmänna
beredningsutskottet, eftersom
motionen ägnats ett så kortfattat utlåtande.
Situationen är ju den att vi här
under årens lopp diskuterat en rad
olika utvägar och genomfört en rad
olika åtgärder för att tränga brottsligheten
tillbaka men nödgats konstatera
att det icke lett till avsedda resultat. T
dag befinner vi oss väl närmast i det

112

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Åtgärder mot den ökande brottsligheten

läget att vi vet varken ut eller in. Vi
söker efter olika medel och möjligheter
men vet inte om de leder till målet.

Det är i den känslan, herr talman, som
jag har väckt denna motion. Jag känner
väl till de utredningar som pågår
och den forskningsverksamhet som förekommit
eller igångsatts. 1 motionen
hänvisar jag till en rad olika kommittéer
och arbetsgrupper som sysslar med
olika sidor av detta problemkomplex.
Utskottet har ju också erinrat om detta.
Men jag har ställt mig frågan: År
detta tillräckligt? Dessa olika utredningar
har dock relativt begränsade
uppgifter. Den tanke som ligger bakom
motionen är att en samlande — eller
som utskottet säger »övergripande» —-utredning skulle tillsättas för att ta upp
till granskning de avsnitt som inte berörs
av pågående utredningar.

Jag medger att detta först och främst
skulle bli en forskningsuppgift. Jag har
i motionen framhållit att det finns åtskilliga
problem som ännu icke är klarlagda
men som kan ha stor betydelse
när det gäller att få fram effektiva
samhällsåtgärder. En viss exemplifiering
lämnas i motionen, och jag skall
icke upprepa den här. Vidare har jagframhållit
att man måhända kan få
värdefulla erfarenheter genom att studera
åtgärder som vidtagits i andra
länder. En del sådana finns redovisade,
men de är tydligen icke fullständiga.

Effekten av förebyggande insatser
borde också närmare studeras, så att
samhällets stöd kunde sättas in på de
områden där de bevisligen leder till
positiva resultat. Det är möjligt för att
icke säga troligt, herr talman, att vi
i långt större utsträckning och med
långt större generositet än tidigare från
samhällets sida måste stödja de aktiviteter,
särskilt bland ungdomen, som
bevisligen har en positiv effekt. Jag vill
här som exempel nämna den religiösa
verksamheten, nykterhetsarbetet och
idrotten.

Därutöver anmäler sig den mycket
svåra frågan: Är vi inne på rätt väg när
det gäller samhällets reaktioner mot
brottsligheten, i synnerhet de grova
brotten? Kriminalvårdsstyrelsen har i
sitt remissyttrande över motionen bl. a.
hänvisat till att den nya brottsbalken
ännu icke prövats tillräckligt länge för
att man skall kunna avgöra om några
väsentliga ändringar i den grundläggande
lagstiftningen nu bör vidtagas i
brottsförebyggande syfte.

Det ger mig anledning att erinra om
det arbete som utfördes inom strafflagberedningen,
vars betänkande i stort
sett ligger till grund för den nya brottsbalken.
I denna beredning var man
mycket angelägen om att få fram eu
mera human men dock effektiv lagstiftning.
Man ville utmönstra straffbegreppet
ur lagstiftningen, och tonvikten
skulle i stället läggas vid sådana begrepp
som skydd och vård. En viss skärpning
skedde i justitiedepartementet men
icke på något avgörande sätt.

Jag var som ledamot av strafflagberedningen
helt med på dessa tankegångar,
och jag har icke avlägsnat mig
från dem. Samtidigt märker man dock
att krav på skärpta straff håller på att
växa fram. En sådan kraftfullare samhällsreaktion
kan bli så stark, att den
icke kan ignoreras. Vi befinner oss här
i en så osäker situation, att den kräver
allra största uppmärksamhet, och, herr
talman, även denna omständighet ligger
bakom den av mig väckta motionen. Jag
vill emellertid ännu en gång understryka
att jag innerligt hoppas att de principer
som varit vägledande för den nya
brottsbalken icke skall visa sig vara
förfelade.

Jag vill till sist, herr talman, framhålla
att jag med mitt förslag icke avsett
att förhindra eller fördröja delreformer
på det område som här diskuteras.
Sådana måste genomföras i all
den omfattning som vi finner vara motiverad.
Vad jag velat ha fram är en
samlande utredning, ett samlat grepp

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

113

Nyttiggörande av hushålls- och industriavfall

om detta stora problemkomplex med
syfte att i första hand ta upp de avsnitt
som ännu inte är klarlagda och
att på längre sikt bevaka frågan i dess
helhet. Jag tror att vårt folk väntar att
vi här i riksdagen tar verkliga krafttag
på detta område, sådana krafttag
som läget kräver.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Då jag begärde ordet
i denna fråga var anslag uppsatt om
att det skulle bli kvällsplenum; nu skall
jag inte hålla det anförande jag hade
tänkt.

Jag delar i huvudsak de åsikter som
herr Nyberg här fört fram, men jag
delar också den tveksamhet som utskottsutlåtandet
vittnar om. Från utskottets
sida tycks man emellertid nästan
vara litet rädd för utredningar. Men
frågan är, om inte en stor del av människorna
i detta land väntar att vi här
i riksdagen skall finna något sätt att
hjälpa dem.

Jag fick i förra veckan som gruppkorsband
en liten skrift från en för
mig obekant församling; varför den hade
lagts i min brevlåda vet jag inte. På
första sidan av denna skrift stod som
rubrik över en artikel, troligen skriven
av prästen i församlingen: »Och den
mörknande framtid är våra barns?» Jag
delar den oro som skribenten där uttrycker,
när han talar om att »de samhällsupplösande
och nedbrytande krafterna
just nu arbetar mer målmedvetet
än någonsin», och om den hedniska
livsstil som gör att människorna inte
blir sundare och starkare utan i stället
människovrak.

Men jag undrar ändå om vi inte redan
har en utredning klar, nämligen i
eu ganska känd bok, Bibeln. Där står
det bl. a.: Där profetia ej finnes, blir
folket tygellöst. Jag undrar också, om
inte botemedlet kan ligga i det gamla
ordspråk som stod ovanför dörren till
den realskola där jag en gång gick in

för att avlägga examen: Guds fruktan
är vishetens begynnelse.

Jag vet inte hur man skall bära sig
åt för att få det ordet tillämpat i samhället,
men till slut skall vi väl ändå komma
dithän att vi i detta ord har ett
hjälpmedel och ett botemedel — inte så
att alla människor skall lyckas i livet
men så att trenden brytes och förhållandena
blir bättre.

Herr talman, det var bara detta jag
just nu ville säga.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 33

Nyttiggörande av hushålls- och
industriavfall

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av
motion om utredning angående nyttiggörande
av hushålls- och industriavfall.

I den till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionen II: 934 av herr
Jansson in. fl. hemställdes, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om snabbutredning och
förslag till åtgärder för att av hushållsoch
industriellt avfall framställa gödningsmedel
och byggnadsmaterial.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 934 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Då jag finner det mindre
lämpligt att nu motivera min motion,
vill jag bara yrka bifall till denna.

bni ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan,

114

Nr 16

Onsdagen den 3 april 1968

Interpellation ang. internationellt samarbete till förhindrande av luftföroreningar
Interpellation ang. lagstiftning om permitteringslön och avgångsvederlag

dels ock på bifall till motionen II: 934;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 34

Interpellation ang. internationellt samarbete
till förhindrande av luftföroreningar Ordet

lämnades på begäran till

Herr LOTHIGIUS (h), som yttrade:

Herr talman! Miljövårdsdebatten har
på ett glädjande sätt skjutit fart i vårt
land. Det är glädjande så till vida att
man inom alla politiska partier och
instanser tycks vara beredd på ökad
satsning för att åstadkomma ett renare
samhälle. Framför allt har vatten- och
luftvården kommit att tilldraga sig en
stor uppmärksamhet. Dessa två områden
är emellertid inte endast ett nationellt
problem, utan också i mycket
hög grad frågor med internationell
räckvidd. De luftföroreningar som förekommer
i vårt land har således i
mycket hög grad sitt ursprung från
industriområden i andra länder, framför
allt i Mellaneuropa.

Strävandena efter förbättrade luftförhållanden
har lett till allt högre
skorstenar, vilket samtidigt som det
medfört förbättring i närheten av föroreningskällan
har gjort att luftföroreningarna
i dag föres avsevärt längre
bort från ursprungskällan än tidigare.

Sverige befinner sig enligt vetenskapsmännen
i en alldeles speciellt
ogynnsam situation enär vårt land huvuddelen
av året ligger under de luftströmmar
som tidigare passerat över
Europas största koncentrerade industriområden.
Dessa luftströmmar har
mottagit en stor del av de föroreningar
som dessa områden lämnat ifrån
sig.

Våra klimatiska förhållanden gör att
nedsläppet i Skandinavien, och då särskilt
i de norra delarna av Sverige, tor -

de vara alldeles särskilt stort, samtidigt
som assimilationen och nedbrytningen
icke sker tillnärmelsevis med
samma intensitet som på de varma
breddgraderna. Vi befinner oss alltså
i den olyckliga situationen att föroreningar
här kan lagras i stället för att
snabbare nedbrytas.

Då emellertid debatten om luftföroreningarna
inte bara är en företeelse
i vårt land, utan debatt om dessa borde
föras minst lika intensivt i andra
delar av den industrialiserade världen,
finns det skäl antaga att man
inom rimlig tid borde kunna åstadkomma
internationella överenskommelser
för att förhindra ett ökat utsläpp
av luftföroreningar.

Det bör ligga i svenskt intresse att
så skyndsamt som möjligt försöka
åstadkomma ett sådant internationellt
samarbete dels inom ramen för redan
befintliga internationella organisationer,
dels också i vissa fall genom förhandlingar
direkt med berörda länder.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vilka åtgärder är statsrådet beredd
vidtaga för att få till stand ett
ökat internationellt utbyte på luftvårdsforskningens
område?

2. Vilka vägar har man från regeringens
sida prövat för att få till stånd
ett ökat internationellt samarbete för
förhindrande av luftföroreningar beroende
på föroreningskällor i andra
länder?

Denna anhållan bordlädes.

§ 35

Interpellation ang. lagstiftning om

permitteringslön och avgångsvederlag

Ordet lämnades på begäran till

Fru RYDING (vpk), som yttrade:

Herr talman! överenskommelse om

Onsdagen den 3 april 1968

Nr 16

115

Interpellation ang. lagstiftning

permitteringslön träffades i samband
med den centrala uppgörelsen den 7
april 1964 mellan SAF och LO, och
detaljerade bestämmelser om permitteingslön
trädde i kraft den 1 september
1964. Dessa bestämmelser kan emellertid
kringgås på olika sätt; bl. a. kan
arbetaren avskedas i stället för permitteras.
Enligt nämnda avtal skall permitteringslön
utgå under tio dagar för
ett år. Karenstiden för arbetslöshetskassan
är fem dagar, och alltså kan
permitteringslön för kassamedlem utgå
två gånger under samma år. För icke
arbetslöshetsförsäkrad arbetare kan
permitteringslön utgå under tio dagar
i följd.

Om arbetaren icke blir permitterad
utan avskedad kan AGB-försäkringen
träda till. För att komma i åtnjutande
av avgångsbidrag, som är 100 kronor
per anställningsår, måste man ha arbetat
tio ar vid företaget, vid avskedandet
ha fyllt 50 år eller, om man inte
uppnått denna ålder, ha varit anställd
vid företaget så lång tid att anställningstid
plus levnadsår sammanlagt
uppgår till 65. Såväl permitteringslön
som avgångsvederlag är alltså nu omgärdade
med »höga staket», och det är
många olika faktorer som måste passa
in om dessa självklara rättigheter skall
träda i funktion. Om t. ex. ett företag
erbjuder ett annat och många gånger
sämre betalt arbete inom samma koncern
— det kan vara 100 mil från
hemorten — och arbetaren vägrar att
ta detta arbete och i stället blir avskedad
utgår icke något avgångsvederlag.
Det skall dessutom föreligga driftsmässiga
förändringar vid företaget om
avgångsvederlag skall kunna ges.

I den tid vi lever i, med strukturomvandling
och otrygghet i arbetslivet,
är det nödvändigt att en förbättring
sker för att verkligen garantera arbetaren
något av den trygghet som han nu
inte har i sin anställning. Ett lämpligt
sätt vore att vidtaga lagstiftningsåtgärder
på dessa områden och kanske i

om permitteringslön och avgångsvederlag

första hand se till att en utredning
kommer till stånd omgående för att
klargöra förutsättningarna för en sådan
lagstiftning. Men det hastar, och
ytterligare tidsförlust får enligt min
uppfattning icke uppstå.

Med stöd av vad jag anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Avser statsrådet att ta några initiativ
till lagstiftning vad det gäller permitteringslön
och avgångsvederlag?

Denna anhållan bordlädes.

§ 36

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 9, till Konungen i anledning av
Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
på driftbudgeten för budgetåret
1968/69 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

§ 37

Anmäldes följande motioner:
nr 1098, av herr Nelander, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 101, angående
långtidsplan för det statliga utvecklingsbiståndet
m. in., samt

nr 1099, av herr Wennerfors m. fl., i
anledning av Kungl. Majt:ts proposition
nr 109, angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret.

Dessa motioner bordlädes.

Utsträckt motionstid
Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Umeå (fp), som
yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hem -

116

Nr 16

Torsdagen den 4 april 1968

ställa, att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 77, med förslag till förordning om
allmän arbetsgivaravgift, m. m., och nr
81, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in., måtte med hänsyn
till ärendenas omfattning utsträckas till
det sammanträde som infaller näst efter
femton dagar från det propositionerna
kom kammaren till handa, d. v. s.
första plenum efter onsdagen den 17
innevarande april.

Denna hemställan bifölls.

§ 39

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Nordstrandh
(h) till herr statsrådet och chefen
för utbildningsdepartementet angående
den ökade skuldsättningen i anledning
av studiemedelssystemet.

§ 40

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.49.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 4 april

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. åtgärder för att
avhjälpa tjäl- och översvämningsskador
i Värmland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Ståhl har frågat
mig, om jag vill medverka till att de
svåra tjäl- och översvämningsskador,
vilka drabbat och isolerat flera trakter
i övre och norra Värmland, snarast avhjälps.

Tjäl- och översvämningsskador av varierande
svårighetsgrad inträffar i samband
med snösmältningen så gott som
varje år i olika delar av landet. För att
vägarna efter sådana skador skall bli
provisoriskt trafikabla krävs några dagars
upptorkning. Under förutsättning
av torr väderlek beräknas trafiken
komma i gång denna vecka på de unge -

fär 30 mil vägar i Värmland som herr
Ståhl syftar på.

Vidare anförde:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag skulle gärna ha
framfört ett hjärtligt tack till min vän
kommunikationsministern för det svar
jag fått, men det kan jag inte med bästa
vilja i världen göra. Det är nämligen
inte mycket att tacka för.

Svaret är missvisande på många sätt.
Om någon i kommunikationsdepartementet
hade tagit kontakt med vägförvaltningen
i Värmlands län, så skulle
man ha fått besked om att det inte förhåller
sig så som det står i svaret. Först
och främst är det inte bara 30 mil vägar
som är avstängda. Det är 30 mil som är
totalavstängda, men 140 mil vägar är
avstängda för all lastbilstrafik. Hela näringslivet
i skogsbygderna där uppe ligger
sedan bortåt 14 dagar lamslaget.

117

Torsdagen den 4 april 1968 Nr 16

Svar på fråga ang. åtgärder för att avhjälpa tjäl- och översvämningsskador i Värm land -

Vägdirektören i området sade till mig
i telefon för en stund sedan — jag ringde
nämligen upp honom för att höra
hur vägarna ser ut i dag — att det självfallet
har blivit någon förbättring efter
de senaste nätternas kyla, »men jag har
inte sedan 1920-talet sett vägar i sådant
tillstånd som nu på de stora, icke permanentade
länsvägarna», sade han. »De
är som upplöjda leråkrar; man vågar
inte ge sig ut på dem», tilläde han.

Detta beror på — och det är dit jag
vill komma — att man har för knappa
anslag för det vägunderhåll som vi bl. a.
diskuterade i går. I Värmland har man
29 miljoner kronor till normalt vägunderhåll,
om jag minns rätt, och därutöver
får man 2,5 miljoner kronor till
förstärkt vägunderhåll. Men de pengarna
förslår inte alls i nu rådande situation.
Denna fråga är sålunda mycket
allvarligare än man tydligen bedömt den
i departementet.

Eftersom jag här har fått svar på bara
en enkel fråga får jag nu inte hålla på
längre att utveckla detta allvarliga tema.
Därför vill jag sluta med att säga,
att om kommunikationsministern hade
skickat någon av sina vederhäftiga medhjälpare
i departementet att studera
förhållandena i det område det här gäller
— och det är i stort sett likadant på
gränsen vid Kopparbergs län — så skulle
vederbörande ha funnit att man där
uppe befinner sig i ett särskilt utsatt
läge. Tyvärr är heller inte prognoserna
särskilt gynnsamma, eftersom snömängden
på den norska sidan är mycket stor
—- det är den däremot inte på den
svenska sidan —■ varför man dess värre
måste räkna med att de svåra vägskadorna
i år blir mera långvariga än de
brukar vara.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Som jag framhållit i
mitt svar inträffar tjälskadorna på vägarna
— vilka vi har särskilt besvär

med i vårt land -— med olika styrka i
olika delar av landet varje år. Generellt
kan man väl säga — och där stöder jag
mig på uppgifterna från vägverket —
att vi är så gott rustade att vi bör kunna
bemästra svårigheterna på så kort
tid som vägverket uppgivit. Jag har
självfallet inhämtat upplysningar från
vägverket.

Jag vill tillägga att jag inte skall
tveka att skaffa mig ytterligare informationer
vad gäller de förhållanden herr
Ståhl nu redovisat. Men vägverket har
upplyst mig om att det, under förutsättning
av torr väderlek, borde vara möjligt
att klara saken under denna vecka.
Det är ju så att om man skall kunna
påbörja reparationerna, så förutsätter
det vissa väderleksförhållanden — annars
är det nästan meningslöst att ge sig
på vägskadorna. Jag upprepar emellertid
att jag kommer att göra mig närmare
underrättad om de uppgifter som
herr Ståhl här lämnat.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Sjävfallet sätter jag stort
värde på att kommunikationsministern
tar detta på allvar och skickar ut någon
att studera saken. Det gäller detta område
nu men det kan gälla ett annat område
en annan gång.

För mig står det klart att problemet
hänger samman med frågorna om ett effektivt
och förstärkt underhåll av vägarna.
Den vägpolitik som vi i stort sett
i enighet för innebär ju att vi främst
tänker på den del av vägbeståndet som
har den största belastningen — de 30
procent av väglängden som har 70 procent
av trafiken, om jag så får uttrycka
mig. Men en stor del av det andra vägbeståndet,
som spelar en så stor roll för
vår ekonomi, för vårt näringsliv och
för dem som har sin utkomst i ifrågavarande
bygder, råkar i glömska.

De uppgifter som statsrådet Lundkvist
fått från vägverket tyder enligt
min mening på att man inte är riktigt å

118 Nr 16 Torsdagen den 4 april 1968

Svar på fråga ang. åtgärder för att avhjälpa tjäl- och översvämningsskador i Värmland -

jour med det dagliga läget ute i de olika
delarna av landet. Det kan man väl inte
heller vara. Men att den bedömning som
statsrådet här givit uttryck åt är för
schablonartad råder det inget tvivel
om. Jag är tacksam om statsrådet lämnar
de mer allmänna bedömningarna på
avstånd åsido och går problemen in på
livet, ser på dem med egna ögon och
bildar sig en uppfattning om dem. Jag
är övertygad om att bilden då blir en
annan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Justerades protokollen för den 27
nästlidne mars.

§ 3

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 1098 och 1099.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Lothigius (h), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående internationellt samarbete
till förhindrande av luftföroreningar,
samt

fru Ryding (vpk), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
lagstiftning om permitteringslön
och avgångsvederlag.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Till bordläggning anmäldes utrikesutskottets
utlåtande nr 4, i anledning
av väckta motioner om samordning i
mottagarlandet av projekt för utvecklingsbistånd; -

statsutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motion,

nr 60, i anledning av motioner om
visst tillgodoräknande av fackskola som
praktik, och

nr 61, i anledning av motioner om
gymnasial utbildning i Strömstad och
om inrättandet av ett gymnasium i
Simrishamn;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 29, med anledning av motioner
om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor till allmännyttiga ändamål,
m. m., och

nr 31, med anledning av motioner
rörande beskattningen av inkomst från
grus-, torv- eller lertäkt;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av motioner angående
förfarandet vid bodelning i anledning
av hem- och äktenskapsskillnad,

nr 23, i anledning av motioner om
dels obligatorisk förarplatsförsäkring,
dels förarplatsförsäkring för av stat och
kommun ägda fordon,

nr 24, i anledning av motion om en
fast organisation för offentlig försvarare
i brottmål, och

nr 25, i anledning av motioner om
vidgad revisionsplikt för företag;

tredje lagutskottets memorial nr 39,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av tredje lagutskottets
utlåtande i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av motioner angående
viss omläggning av skördeskadeskyddet,

nr 16, i anledning av motioner an -

Torsdagen den 4 april 1968

Nr 16

119

gående införande av ett system med
skördeskadeförskott,

nr 17, i anledning av motioner angående
upprätthållande av jordbruksproduktionen
i norra Sverige, och

nr 18, i anledning av motioner angående
anslag till mjölktransporter
inom glesbygdsområden.

§ 6

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1968/69 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; nr

155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av garantin
för exportkredit;

nr 156, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående godkännande av
uppgörelse om ändring av överenskommelsen
med Finland den 17 november
1949 angående betalning av vissa till
Finland lämnade svenska krediter;

nr 157, i anledning av motioner om
komplettering av skolbetyg;

nr 158, i anledning av motion om
anpassning av skrivundervisningen till
datatekniken; och

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid universiteten in. m.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 132,
till Konungen, angående val av styrelse
för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond
för tiden den 1 april 1968—31
mars 1971;

dels till riksdagens förordnande, nr
133, för professorn herr Torgny Segerstedt att

under nämnda tid vara ordförande
i Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond; -

dels till riksdagens förordnanden, nr
134—143, för

professorn herr Axel Gösta Ekman,
professorn herr Arne Vilhelm Engström,

professorn herr Sven Ingvar Svennilson,

riksbankschefen herr Per Valfrid Åsbrink,

fröken Astrid Rergegren,
fru Elisabet Sjövall,
herr Per Olof (Olle) Reinhold Dahlén,
herr Ro Nils Olof Martinsson,
fröken Rlenda Maria Ljungberg, och
herr Nils Theodor Larsson
att under samma tid vara styrelseledamöter
i Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond; dels

ock till riksdagens förordnanden,
nr 144—154, för
riksantikvarien herr Sven Birger
Fredrik Jansson,

professorn herr Karl Gustaf Lennart
Hjelm,

professorn herr Bengt Erik Gustafsson,

docenten herr Johan Lennart Holm,
bankdirektören herr Kurt Gustaf
Adolf Eklöf,

herr Hans Hagnell,
herr Kaj Åke Björk,
herr Per Hilding,
herr Tage Nils Johansson,
herr Gunnar Sigfrid Wallmark, och
herr Erik Hugo Grebäck
att under samma tid vara styrelsesuppleanter
i Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond.

§ 7

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 79, med förslag till lag om ändring
i brottsbalken in. in.,

nr 82, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. in.,

nr 85, angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter, in. in.,
nr 87, med förslag till lag med vissa

120

Nr 16

Torsdagen den 4 april 1968

bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden 1969—
1972, m. m., samt

nr 92, med förslag till vissa ändringar
i regeringsformen och riksdagsordningen.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående familjepension
åt f. d. extra tjänstemannen i riksgäldskontoret
Nils Wigrens efterlevande maka
Helfrid Wigren.

§ 9

Anmäldes följande motioner:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 69, angående anslag för budgetåret
1968/69 till atomenergiverksamhet
samt teknisk provning och standardisering,
motionen nr 1100, av herr
Ståhl;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 101, angående långtidsplan för
det statliga utvecklingsbiståndet m. in.,
motionen nr 1101, av herr Nelander
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 109, angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret,
motionerna:
nr 1102, av herr Ståhl,
nr 1103, av herr Wennerfors in. fl.,
och

nr 1104, av herr Werbro; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 110, angående vissa anslagsfrågor
in. m. rörande det militära försvaret
och civilförsvaret, motionen nr
1105, av herr Ståhl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Josefson
i Arrie (ep) till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående dispensen från vissa bestämmelser
om långa fordon och fordonskombinationer.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.41.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 5 april 1968

Nr 16

121

Fredagen den 5 april

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 28
nästlidne mars.

§ 2

Svar på interpellation ang. statligt
ekonomiskt stöd till extensiv betesdrift

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Eliasson i Sundborn
har frågat om jag är villig medverka
till att lantbruksnämnderna ges
möjlighet att bevilja ekonomiskt stöd
till extensiv betesdrift, när det ur landskapsvårdande
synpunkt anses angeläget.

Enligt gällande bestämmelser kan
statligt stöd lämnas till olika åtgärder
vid animalieproduktion i samband med
betesdrift. Sådant stöd utgår dock endast
om produktionen bedöms bli lönsam.
Enligt vad jag inhämtat har i åtskilliga
fall stöd utgått till fårskötsel
och köttproduktion med ungnöt som
haft betydelse för landskapsvården. Det
ekonomiska lönsamhetskravet har dock
ej eftersatts. Jag vill tillägga att fårskötseln
under de senaste åren ökat i betydande
omfattning.

Frågan om att hålla landskapet öppet
när allmänna skäl talar för detta faller
inom ramen för naturvårdspolitiken.
Jag vill erinra om att Kungl. Maj:t uppdragit
åt naturvårdsverket att följa inverkningarna
från landskapssynpunkt
av minskningen av jordbruksarealens
omfattning och att lantbruksstyrelsen
och naturvårdsverket håller nära kontakt
med varandra i denna fråga.

Vidare anförde:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
interpellation, även om jag nödgas konstatera
att svaret enligt min mening inte
innehåller någon lösning på det problem
jag aktualiserat, alltså hur vi på bästa
sätt skall komma till rätta med de olägenheter
som den ganska omfattande
nedläggningen av åkerarealen har skapat
ur naturvårdssynpunkt. De problemen
kommer att bli ännu mer besvärande
i framtiden.

Som jag framhållit i min interpellation
kräver strukturförändringarna
inom jordbruket att landskapsvården
ägnas större uppmärksamhet. Under
de senaste fem åren har åkerarealen
minskat med cirka 40 000 hektar om
året, och prognoser tyder på att nedläggningstakten
kommer att öka ytterligare
i framtiden. En icke ringa del av
den åkerareal som nedlagts under det
senaste decenniet ligger för närvarande
outnyttjad. Detta gör det ännu mera
nödvändigt att naturvårdsproblemen
uppmärksammas mer än hittills.

Det råder ingen tvekan om att landskapsbilden
kommer att förändras radikalt
genom den strukturförändring som
pågår och som gör att det öppna landskapet
växer igen. Jag förutsätter att
även jordbruksministern inser detta.
Risken är att landskapet förfulas genom
att åkrarna förbuskas och vi får busksly
i stället för öppna fält.

Om vi alltså är ense om att natur- och
landskapsvårdande åtgärder måste vidtagas,
så är frågan hur vi bäst skall
komma till rätta med problemen. I min
interpellation har jag tillåtit mig peka
på situationen i mitt hemlän — och den

122

Nr 16

Fredagen den 5 april 1968

Svar på interpellation ang. statligt ekonomiskt stöd till extensiv betesdrift

kan vara densamma i andra delar i landet
— där det nu pågår en omfattande
igenbuskning, inte minst i den vackra
Siljansbvgden. I lantbruksnämnden och
även i kommunerna är man oroad av
den utvecklingen, och vissa beredskapsarbeten
har satts in på röjning och liknande.
Men detta kan bara tillfälligtvis
hålla landskapet öppet.

Dessutom är sådana åtgärder ganska
kostsamma. Det finns uppgifter som tyder
på att det kan kosta upp till ett par
tusen kronor per hektar. Men oavsett
kostnadernas storlek är det väl ingen
som bestrider att det i många fall blir
billigare och effektivare om landskapsvården
kan ske på ett naturligt sätt,
d. v. s. så att befolkningen håller djur
på bete. Med betesdrift kan man hålla
sådana områden fria som det ur landskapsvårdande
synpunkter bedömes
som angeläget att hålla öppna. Detta
problem borde då kunna lösas utan några
mera konstlade grepp.

Jag vill, herr talman, citera något av
det som anfördes i lantbruksnämndens
i mitt hemlän remissyttrande över 1960
års jordbruksutrednings betänkande,
där det heter på följande sätt: »I delar
av Kopparbergs län förekommer för
närvarande en stark igenväxning (förbuskning)
av inägor. Ur landskapsvårdande
synpunkt förekommer en relativt
stor satsning av allmänna medel i
form av buskröjning, som tillfälligtvis
håller naturen öppen. Nämnden är
övertygad om vikten av de landskapsvårdande
åtgärderna men ifrågasätter
om det icke från det allmännas sida
skulle vara billigare om landskapsvården
kunde ske på ett naturligt sätt. Att
med statligt stöd ur rationaliseringsanslaget
stimulera till en extensiv betesdrift,
där det ur allmän synpunkt är
angeläget att landskapet hålls öppet, anser
nämnden vara ett särskilt skäl att
bevilja statsbidrag till sådana inre rationaliseringsinsatser.
En förutsättning
för sådant stöd bör vara att landskapsvården
blir billigast på detta sätt och vi -

dare att behovet av landskapsvård är
dokumenterat.»

När det gäller frågan om behovet av
att ur landskapsvårdande synpunkt
hålla vissa arealer öppna är vi överens
— något som också framgår av naturvårdsverkets
råd och anvisningar rörande
landskapsvårdande åtgärder —
om att det för åkrar, ängar och hagar,
som tagits ur produktionen men som ur
naturvårdssynpunkt bör bevaras, inte
är tillräckligt med röjningsåtgärder,
kombinerade med kemisk behandling
av stubbar och skott, för att bibehålla
ett öppet och tilltalande landskap.

Det uttalas i naturvårdsverkets råd
och anvisningar bl. a. följande: »För att
vegetationen i botten- och fältskiktet
skall få en önskad sammansättning
fordras här, förutom röjningsåtgärder,
oftast även slätter och/eller betesgång.
Som betesmarker skulle vissa av dessa
områden kunna utnyttjas på ett meningsfullt
sätt. Lokaliserings- och arronderingsförhållandena
är härvid avgörande.
Kan röjningar inom dessa
igenväxande odlings- och betesmarker
inte kombineras med slåtter och/eller
betesgång, är det tveksamt om de över
huvud taget bör komma till stånd.»

Vi är på det klara med att en betydande
del av den åkerareal som tas ur
produktionen bör planteras med skog.
En del av den bör dock ur det allmännas
synpunkt hållas öppen. Vi är vidare
överens om att omfattningen av de
olika typerna av arealer naturligtvis är
en fråga, som skall avgöras av naturvårdsorganen.
Därför har jag synnerligen
svårt att förstå varför jordbruksministern
tydligen anser lantbruksnämnden
icke vara ett lämpligt organ att
koppla in på detta område.

Jag har över huvud taget svårt att
förstå varför lantbruksnämnden, som
ändå har en betydande sakkunskap på
detta område, inte ens är inkopplad i
det samråd som förekommer mellan länets
naturvårdande organ och skogsvårdsstyrelsen
vid behandlingen av frå -

Nr 16

Fredagen den 5 april 1968

123

Svar på interpellation ang. statligt ekonomiskt stöd till extensiv betesdrift

gor om beredskapsarbeten o. d. Jag har
inte denna inställning därför att jag är
ledamot av en lantbruksnämnd eller
skogsvårdsstyrelse. Jag är inte ledamot
av något sådant organ, utan jag ser frågan
ur den synpunkten att lantbruksnämnden
ändå har en betydande sakkunskap
på området. F. ö. finns kontakt
med länsstyrelsen genom att det är
landshövdingen som är ordförande i
nämnden.

Jag måste ställa eu fråga till jordbruksministern,
som tydligen inte anser
att det är nödvändigt att ändra eller
komplettera 1967 års principbeslut rörande
lantbruksnämndernas verksamhet.
I kungörelsen om lantbruksnämndernas
rationaliseringsstödjande verksamhet
anges när undantag kan göras
från de generella reglerna — det gäller
t. ex. torrläggningsföretag. Man kan då
fråga av vilken anledning det inte skulle
kunna finnas en bestämmelse som
medger undantag från de generella riktlinjerna
när det gäller naturvårdssvnpunkterna.

Ett av de krav som ställs för att garantilån
och statsbidrag skall kunna beviljas
av lantbruksnämnd är ju att verksamheten
skall vara bevisligen lönsam.
En annan bestämmelse innebär att garantilån
inte ges till innehavare av stödjordbruk
eller deltidsjordbruk. Vad betyder
det? Jo, det betyder att i de fall,
då betesdrift av ifrågavarande slag är
nödvändig för att en viss areal skall
kunna upprätthållas på — lägg märke
till detta — det billigaste och effektivaste
sättet, krävs att verksamheten är
bevisligen lönsam. Om så inte är fallet
står alltså det allmänna utan möjlighet
att göra någonting via lantbruksnämnden,
t. ex. i form av ett garantilån till
enkla byggnader och till stängsel för
ungnöten eller fåren eller i form av ett
visst statsbidrag.

Skall vi vara så oförnuftiga att vi av
något slags prestigeskäl icke utnyttjar
denna möjlighet? Jag vore tacksam om
jordbruksministern kunde klara ut det -

ta problem för mig, ty jag förstår inte
varför man av något slags principiella
skäl, som är mycket svårgripbara, skall
behöva avstå från en åtgärd som i och
för sig är billigare och effektivare än
andra åtgärder.

Låt mig så, herr jordbruksminister,
gå över till det andra problemet. Vi har
ju i Kopparbergs län rätt betydande
områden där igenbuskningsproblemet
är speciellt stort. Det är områden med
en stark ägosplittring och de domineras
till antalet av stöd- och deltidsjordbruk.
Vad betyder i det fallet den kungörelse
som gäller för lantbruksnämnderna?
Jo, den betyder att en småbrukare som
arbetar i skogen, inom industrin, som
chaufför, i en verkstad eller vad det
vara må — vederbörande driver jordbruket
som deltidsjordbruk — inte kan
få ens ett garantilån till stängsel, enklare
byggnader e. d. Hur skall man kunna
förklara för dessa människor att det är
otänkbart att de skall få sådant garantilån,
även om det är den enklaste sak
i världen att bevisa att det vore den effektivaste
och även ur kostnadssynpunkt
fördelaktigaste formen av landskapsvård? Varför

skall man fortsätta att ha vattentäta
skott mellan de naturvårdande
myndigheterna och lantbruksnämnderna,
som onekligen har stor sakkunskap
på området? Lantbruksnämnderna är
vana att handlägga ärenden om stödåtgärder
och de kan väl bedöma avgränsningen
mellan jordbruksdrift i vanlig
mening och det som kan vara nödvändigt
ur landskapsvårdande synpunkt.
Varför skulle inte lantbruksnämnderna
kunna medverka till att göra upp mer
översiktliga planer för markanvändningen
i sådana här fall? Lantbruksnämnderna
skulle ju kunna upprätta
förslag till områden som anses nödvändiga
att upprätthålla ur landskapsvårdande
synpunkt. Jag understryker, för
undvikande av varje missförstånd, att
jag inte tänkt mig att lantbruksnämnderna
skulle avgöra vilka arealer som

124

Nr 16

Fredagen den 5 april 1968

Svar på interpellation ang. statligt ekonomiskt stöd till extensiv betesdrift

skulle komma i fråga för sådana här åtgärder,
utan det anser jag att de naturvårdande
myndigheterna skall bestämma,
naturligtvis i samråd med lantbruksnämnderna.
Men lantbruksnämnderna
skulle alltså främst få förtroendet
att föreslå och praktiskt genomföra åtgärderna.

Jag behöver inte påpeka att detta är
ett ytterst allvarligt problem, inte minst
i det län jag räknar som mitt hemlän.
Detta problem är av stor betydelse dels
med tanke på trivseln, dels med tanke
på värdet av att landskapet i önskvärd
utsträckning bibehålies sådant att bygderna
är attraktiva för turismen och för
andra delar av vårt näringsliv.

Jag vore mycket tacksam om jordbruksministern
närmare ville utveckla
sina synpunkter i detta avseende och
jag skulle vara mycket glad om han
kunde ge något löfte om att eu omprövning
av arbetsuppgifternas fördelning
härvidlag skall göras.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundhorn
behövde verkligen använda många
ord för att ställa denna mycket enkla
fråga: Varför får inte lantbruksnämnderna
sköta naturvården i detta land?

Jag skall försöka svara på frågan,
och jag vill börja med att läsa ur den
nya instruktion som gäller för lantbruksnämnderna
i fråga om tillämpningen
av rationaliseringskungörelsen.
Där står: »Där starka allmänna skäl talar
för att en bygd bör hållas öppen
men igenbuskning eller skogsplantering
trots detta kan väntas, bör nämnden där
så är möjligt och ur allmän synpunkt
önskvärt samt i mån av resurser söka
bidraga till att förutsättningar för rationell
jordbruksdrift uppkommer. Detta
kan ske genom rådgivning och ekonomisk
planering vad gäller bl. a. produktionsinriktningen
och bistånd vid
sammanförande av större arealer under
gemensamt brukande. Det senare kan

ske antingen genom enskilda brukares
tillköp eller tillarrendering eller genom
bildande av sammanslutningar för gemensam
animalieproduktion eller betesdrift.
Man bör dock hålla i minnet att
för exempelvis rationell köttproduktion
med ungnöt eller får fordras dels goda
naturliga förutsättningar för foderproduktion,
dels avsevärda sammanhängande
arealer.»

Jag tror man skall ha klart för sig att
jordbrukspolitiken och lantbruksnämndernas
verksamhet skall drivas utifrån
de synpunkter som gäller när man vill
främja näringens utveckling. Vi kan
exempelvis när det gäller fårskötsel inte
bortse från att det måste ett ganska betydande
antal får till för att driften
skall bli lönsam, vilket kräver ganska
stora arealer.

Jag vill dessutom peka på ett annat
förhållande som lägger hinder i vägen,
nämligen att vi verkligen inte har lyckats
väcka tillräckligt stort intresse för
fårkött här i landet. Tidvis har vi kunnat
avsätta produktionen, men andra
gånger har det varit svårt. Jag är medveten
om att den företagna ökningen av
fårstammen kommer att ställa oss inför
problem. Vi måste vidta åtgärder för att
göra fårköttet mer attraktivt. Vi kan
förmodligen inte räkna med möjligheten
att kunna exportera under särskilt
gynnsamma betingelser.

Vi får se dessa frågor också ur det totala
jordbrukets synpunkt. Om vi skulle
lägga uppgiften att driva landskapsvård
hos lantbruksnämnderna med den förutsättningen
att de kunde bortse från
det ekonomiska resultatet, eftersom naturvården
är så väsentlig, skulle vi säkerligen
komma att få andra problem,
vilka i och för sig kunde bli mycket besvärliga
för det svenska jordbruket i
dess helhet.

Det finns naturligtvis mycket man
kan fundera över på detta område. Jag
förstår inte varför herr Eliasson inte
framhållit de insatser som arbetsmarknadsstyrelsen
gör i landskapsvårdande

Fredagen den 5 april 1968

Nr 16

125

Svar på interpellation ang. statligt ekonomiskt stöd till extensiv betesdrift

syfte; 2 miljoner kronor satsades under
ett år på enbart landskapsvårdande
uppgifter. Det är ett mycket betydande
belopp, herr Eliasson, jämfört med den
totala satsningen för exempelvis animalieproduktionen
i hela det svenska jordbruket.

Herr Eliasson klagar över att det inte
förekommer kontakter. I Kopparbergs
län brister det tydligen. Jag har eljest
en känsla av att man, när man har utsett
dessa naturvårdsråd i länen, har
varit angelägen att få med representanter
för olika områden. Jag beklagar om
det inte har blivit en sådan lösning i
Kopparbergs län. Att jordbrukarna har
ställts utanför anser jag vara felaktigt.
Naturligtvis bör de vara representerade
både som markägare och som över huvud
taget intresserade i detta sammanhang.

Att det förekommer kontakter mellan
naturvårdsråden och lantbruksnämnder
och skogsstyrelser är alldeles självklart.
Man har mycket ofta anledning att samråda
kring dessa frågor. De program
som har presenterats och de översikter
som är lämnade inom vissa län visar
hur intimt detta samarbete har varit
mellan naturvårdsråd och regionala
statliga myndigheter.

Jag skulle vilje be herr Eliasson i
Sundborn att närmare precisera vad han
är ute efter. Han vill att landskapsbilden
skall bevaras, men redan detta ger
oss ett problem. Hur skall det landskap
se ut, som vi skall slå vakt om? Tänker
herr Eliasson på de bygder, som man
på 1920-talet förändrade genom att röja
skogen och bygga egnahem och arbetarsmåbruk
och vilkas öppna marker en
generation har vant sig att betrakta som
någonting naturligt? Har vi ansvaret för
att gripa in och försöka bevara dem? I
så fall måste vi kanske bibehålla sådana
jordbruk, som aldrig någonsin har varit
lönsamma utan i dag står som ett
minne av en felaktig satsning, som gjordes
en gång i tiden då man hade brist
på arbetstillfällen, stor fattigdom och

relativt små anspråk på tillvaron. Vem
skall vi anlita när det gäller att göra en
bedömning av vad som är värdefullt?
Skall kanske skogen få ta tillbaka dessa
marker?

Det säger sig självt att detta är en
mycket svår fråga att ge svar på. Det
skulle vara högst olyckligt, om vi överlämnade
åt lantbruksnämnderna att försöka
göra dessa bedömningar. Vi kan gå
så långt, som det antydes i instruktionen,
att dessa synpunkter skall vara
med och att lantbruksnämnden i sådana
fall där det finns behov verkligen
skall undersöka om det finns möjligheter
att göra någonting. Då måste det
emellertid vidtas åtgärder som är vettiga
även från jordbruksproduktionens
synpunkt, d. v. s. de skall inte komma
att belasta jordbruksnäringen i dess helhet.
Det är en riktig utgångspunkt.

Det är uppenbart att om vi följde
herr Eliassons önskemål skulle vi kunna
föra över hans resonemang på
många andra områden. Lantbruksnämnden
skall enligt herr Eliasson inte bara
göra en ekonomisk bedömning utan
också ta andra hänsyn, bl. a. till naturvården.
Det finns många andra omständigheter
som även kan böra beaktas.
Detta leder emellertid till orimligheter.
Jordbruksrationaliseringen drabbas av
kostnader som inte alls hör dit.

Utvecklingen har ändå varit god under
senare år. Vi har verkligen sett vår
jordbrukspolitik som en satsning för att
åstadkomma en rationell näring, som
kan ge god försörjning åt utövarna av
yrket och som också kan ha ett mera
långsiktigt värde. Att ge ett litet bidrag
på några hundra kronor om året till en
småbrukare, därför att han lovar att
hålla marken öppen och buskarna borta
genom att ha några får som betar
där, skulle kanske för några år skyla
över situationen. Anspråken måste
emellertid komma att höjas efter hand,
om han inte skall tröttna. Jag tror att
detta är en fullständigt felaktig utgångspunkt.

126

Nr 16

Fredagen den 5 april 1968

Svar på interpellation ang. statligt ekonomiskt stöd till extensiv betesdrift

Om herr Eliasson verkligen ömmar
för detta, tycker jag att den rätta vägen
att gå vore att väcka en motion i ärendet.
Att tolka in ett nytt innehåll i gällande
författning, som ju är tillkommen
för att tillgodose de synpunkter jag har
beskrivit, anser jag vara en fullständigt
felaktig metod för att söka lösa problemet.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag kan mycket val förstå
jordbruksministerns senast uttalade
synpunkt, att man kanske hade bort motionera
i denna fråga, men tyvärr hann
jag inte få fram handlingarna så att jag
kunde göra det. Dessutom hyser jag den
uppfattningen, att det i detta hus oftast
är ganska svårt att få igenom några motionsförslag.
Med hänsyn till den, som
jag tycker, ganska onyanserade debatt
som har förts omkring detta problem
och de »vattentäta skott», som tycks
finnas mellan lantbruksnämnden och
de naturvårdande organen, har jag ansett
det vara bättre att aktualisera frågan
genom en interpellation, i förhoppning
att vi till ett kommande år skall
kunna få fram något förslag och påverka
de organ som sysslar med frågorna
och som är underställda jordbruksministern.

För undvikande av missförstånd vill
jag gärna betona att jag inte hört några
klagomål över bristande samråd och
kontakt från lantbruksnämnden i mitt
hemlän eller från andra organ på jordbrukarsidan,
vilken dessutom är representerad
i naturvårdsrådet. Vad jag har
sagt är att jag är förvånad över att i naturvårdsverkets
rekommendation om
hur det landskapsvårdande arbetet bör
skötas på länsplanet med bl. a. samråd
står ingenting om lantbruksnämnden.
Där står, att planerna lämpligen upprättas
kommunvis och att planarbetet
bör »utföras av skogsvårdsstyrelsen i
samråd med länsstyrelsen (naturvårdssektionen),
landsantikvarien, eventuellt
annan sakkunnig samt berörda kommu -

ner». Det finns mig veterligt inte ett
ord där om samråd med lantbruksnämnderna.

Nu måste jag ändå säga att jordbruksministern,
trots att vi så länge har talat
om landskapsvårdande åtgärder, tydligen
ännu inte har riktigt klart för sig
vad jag menar. Jordbruksministern säger,
att om man vill bevara landskapsbilden
så behöver detta inte innebära
att all åkerareal måste hållas öppen.
Nej, men det har jag inte sagt heller!

Sedan frågade jordbruksministern:
Vem skall avgöra det? Det är inte lätt
att avgöra, om bara en del av åkerarealen
skall hållas öppen. — Ja visst, men
så är det väl med all verksamhet i samhället.
1 alla miljöfrågor tvingas man
att ta ställning och bestämma i vilken
omfattning man skall göra en insats.
Det är väl inte svårare för länsstyrelsen
och naturvårdsverket att ta ställning
till detta. Röjningsarbete o. d. kräver
uppgörande av en plan. Det är ju
inte fråga om att varje åkerbit som tages
ur produktionen skall vara betesfält
för ungnöt eller får; det är inte detta
frågan gäller. Jag har heller aldrig
talat om att lantbruksnämnden skulle
avgöra på vilken areal eller i vilken
kommun en sådan verksamhet skall bedrivas.
Detta bör naturvårdsorganet bestämma
på länsnivå eller riksnivå. En
lantbruksnämnd bör naturligtvis hjälpa
till att göra upp planer för arbetet
men avgörandet i vilken omfattning det
skall ske bör träffas icke av lantbruksnämnden
utan av naturvårdsorganen.
Det praktiska genomförandet av de
uppgjorda arbetsplanerna kan däremot
lämpligen ske genom lantbruksnämnderna.

Det är alltså inte meningen att
»blanda ihop» jordbrukspolitik och naturvårdsåtgärder.
Även om jag på den
punkten har en annan uppfattning än
jordbruksministern, nämligen att dessa
områden hör samman, är det inte fråga
om att lantbruksnämndernas vanliga
verksamhet skall ändras av detta skäl.

Fredagen den 5 april 1968

Nr 16

127

Svar på interpellation ang. statligt ekonomiskt stöd till extensiv betesdrift

Avsikten är att lantbruksnämnderna på
detta område skall handla efter direktiv
av naturvårdsorganen.

Å ena sidan är man beredd alt satsa
på landskapsvårdande åtgärder — samhället
har bl. a., såsom jordbruksministern
sade, nu satsat ett par miljoner på
röjningsåtgärder.

Å andra sidan avvisar man varje tanke
på att välja former för genomförandet
av dessa åtgärder som är de mest
praktiska och ur kostnadssynpunkt fördelaktiga.
Kraven på att det till varje
pris skall vara lönsamt hindrar lantbruksnämnden
från att göra en insats
efter naturvårdsorganets bedömande.

Vad som inte minst är besvärande för
mitt eget län, herr jordbruksminister,
är den omständigheten att det inte får
ges garantilån eller rationaliseringsstöd
över huvud taget till deltidsjordbruk
och stödjordbruk. Om naturvårdsorganen
säger att i delar av Leksand eller
Rättvik sker den ur både kostnadssynpunkt
och allmänna synpunkter bästa
landskapsvården genom att man har
tillgång på betesdjur, bör alltså inte den
omständigheten att i dessa bygder förekommer
många s. k. deltidsjordbruk eller
stödjordbruk, vilkas ägare har sådana
djur, hindra lantbruksnämnden
från att vidta dylika stödåtgärder på
de områden som naturvårdsorganet har
uttalat sig för.

Jag hoppas att jordbruksministern
har förstått mina intentioner. Jag kan
förstå om jordbruksministerns tidigare
synpunkter vilar på en missuppfattning.
För mig är det endast fråga om
att åstadkomma en rent praktisk lösning.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
delar ju min uppfattning att det
kanske hade varit lämpligast att aktualisera
frågan i motionsform. Herr Eliasson
hann inte bli färdig med en motion,
och därför valde han att interpella -

tionsvägen ta upp frågan. Jag tror att
det finns anledning för herr Eliasson
att återkomma, så att frågan blir prövad
på det inträngande sätt som man
brukar göra i utskotten.

Men, herr Eliasson, om en bygd ter
sig särskilt värdefull för allmänheten
och den bygden håller på att förändras
genom att jordbruket lägges ned eller
på grund av andra ingrepp som sker,
brukar inte detta i så fall ge genljud?
Har man då ett naturvårdsråd
som handlar som det bör handla, märker
detta råd självfallet denna förändring
och aktualiserar frågan om vad
som kan göras. Jag föreställer mig att
man där bör kunna ta kontakt med
lantbruksnämnden och säga: Har ni
inte möjlighet att i ert arbete i denna
bygd göra något av betydelse? Enligt
min mening ligger rätt stora förutsättningar
i ett sådant samarbete. Vi kan
inte med nuvarande utgångspunkter för
vår jordbruksrationalisering utan vidare
säga att nämnden då kan handla på
det sättet att den sätter sig över de ekonomiska
förutsättningarna. Men även
med den utgångspunkten kan man uppnå
mycket positiva resultat, om man
finner att det föreligger ett allmänt intresse
för att just denna bygd ägnas
uppmärksamhet.

När man har löst in ett område och
betalat intrångsersättning, har man i
några fall ansett det vara så angeläget
att man gjort ett reservat av området.
Samtidigt har man sagt: Det är viktigt
att vi får behålla kvar ett jordbruk. Man
har även fått någon där att förbinda sig
till att fortsätta att driva sitt jordbruk.
Denne skall då se till att marken betas
o. s. v.

Det går att lösa frågan på det sättet,
men därmed menar jag inte att det är
ett sätt som kan bli allmängiltigt, ty vi
kan inte alltid göra reservat av områdena.
Men jag antar att frågan förr
eller senare kommer att aktualiseras,
om vi inte någonstans i vårt land måste
försöka att bevara några jordbruk med

128

Nr 16

Fredagen den 5 april 1968

Svar på interpellation ang. statligt ekonomiskt stöd till extensiv betesdrift

de driftsformer och med den teknik som
i dag hör det förgångna till. Jag håller
det inte för uteslutet att detta också är
något som kan komma att aktualiseras.
Det skulle visst kunna vara motiverat.
Men dessa åtgärder är undantag. I stort
bör vi eftersträva att jordbruket utvecklas
men att man samtidigt så långt som
möjligt anpassar denna utveckling så
att man även kan tillgodose intressena
i fråga om landskapsvård. Hittills tror
jag att man lyckats ganska väl med denna
uppgift.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Det är den principiella
frågan, hur man på det mest ekonomiska
sättet under vissa förhållanden skall
lösa naturvårdsproblemet, som intresserar
mig, och jag skall anföra ett exempel.

Om länsmyndigheter, naturvårdsmyndigheter
etc. anser att det vore värdefullt
att exempelvis 100 hektar mark
vid Siljan bevaras, anser jag det rimligt
att olika alternativ undersöks för
att på billigast möjliga sätt lösa problemet.
Man undersöker vad det kostar att
manuellt utföra vissa röjningsarbeten,
vidta vissa besprutningsåtgärder o. d.
och kommer kanske fram till att det
kostar 25 000—30 000 kronor. Men man
undersöker också vad ett alternativ med
betande djur, ett kollektivbete, kostar.
Det kanske då visar sig att man inte av
dem, som äger djuren, kan ta ut avgifter
som täcker alla kostnader, utan det
kvarstår en restpost på 10 000 kronor.
Då tycker jag det är rimligt om de myndigheter,
som skall svara för naturvården,
prövar de olika alternativen och
säger: Om detta arbete med manuell arbetskraft,
besprutningsåtgärder etc. utföres
kostar det kommunen 25 000—
30 000 kronor, men om vi går in för ett
kollektivbete kostar det kommunen
10 000 kronor. Skall man då av principiella
skäl säga att man inte får välja
alternativet med betande djur, eftersom
det inte är i överensstämmelse med de

jordbrukspolitiska ambitionerna? Det
tyckar jag är orimligt.

I fråga om det fortsatta planeringsarbetet
i samhället måste vi komma fram
till en sådan ordning att de beslutande
myndigheterna kan välja mellan olika
alternativ. I dag är möjligheterna härtill
alltför få. Kommunala myndigheter
eller staten ger en expert i uppdrag att
söka lösa ett problem. Sedan skall politikerna
ta hänsyn till vad experterna
kommit fram till. Politikerna är inga
fackmän — de faller lätt för experternas
resonemang. Jag tror att vi måste ha ett
annat system som medger att olika alternativ
ställs mot varandra, om vi ekonomiskt
skall kunna lösa de svåra problem
som samhällsutvecklingen kommer
att ställa i fortsättningen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag delar i huvudsak
herr Grebäcks åsikter, som han även belyste
med praktiska exempel. Jag vill
understryka för jordbruksministern att
jag betraktar det som självklart att man,
som herr Grebäck sade, vid planeringen
försöker få en så rationell och lönsam
produktion som möjligt; det är själva
utgångspunkten. Men författningen får
inte, som den nu gör, resa absoluta hinder
för en insats som naturvårdsmyndigheterna
bedömer som önskvärd.

Jag har gjorts uppmärksam på att
bland andra herr Grebäck och herr
Tobé väckt motioner som ligger ganska
nära den interpellation som jag har
framställt till jordbruksministern. När
dessa motioner behandlas får vi se om
det går att få förståelse för dessa synpunkter.
Jag har emellertid med min
interpellation velat dra upp problemet,
och jag får väl återkomma om motionerna
inte bifalls.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Den här debatten har
ju till stor del kommit att gälla de förhållanden
kring Siljan som uppmärk -

Fredagen den 5 april 1968

Nr 16

129

Svar på interpellation

sammats på sistone. Men när man diskuterar
dessa frågor, kommer man inte
ifrån att naturvården — om man ser
den som det centrala — dels har ett
egenvärde, dels är ett inslag i kulturvården.
Den saken har berörts något i
debatten, men det väsentliga och det
som blir alltmer aktuellt — naturvården
som ett hänsynstagande till friluftslivet,
både det fasta och det rörliga —
bär kanske inte berörts tillräckligt
mycket.

I detta avseende har man problem
framför allt i storstadsområdena. Jag
skall ta ett litet exempel. I Stockholms
skärgård lägger man ned små skärgårdsjordbruk,
eftersom de inte är lönsamma
ur jordbrukssynpunkt. De beten
dessa jordbruk hade ute på småöar utnyttjas
inte längre, och det leder till
att dessa småöar växer igen. Buskagen
blir så täta, att varken människor eller
djur kan komma upp på öarna — man
kan gå längs stranden men inte komma
längre in på dem. Vad detta betyder för
det rörliga friluftslivets möjligheter i
detta område är ganska uppenbart.

Jordbruket måste här användas som
ett hjälpmedel i naturvården och för att
öka möjligheterna till ett rörligt friluftsliv.
I storstadsregionerna och i områdena
kring storstadsregionerna pågår en omfattande
exploatering av jordbruksfastigheter
för fritidsbebyggelse. Vid några
tillfällen har man gjort försök att behålla
ett levande jordbruk i centrum av
ett sådant exploateringsområde och
uppfört fritidsbebyggelse i en ring runt
denna kärna. Det blir ett utomordentligt
attraktivt fritidsområde, där man
har ett levande jordbruk — ett slags levande
Skansen att tillgå, kanske man
kan säga. Det är alldeles uppenbart att
ett sådant jordbruk inte är ekonomiskt
lönsamt. Det kan alltså i detta fall bli
tal, inte om jordbrukspolitik, utan om
naturvårdspolitik, varvid man använder
jordbruket som ett hjälpmedel i naturvården.
Just på detta område måste tekniken
utvecklas, och man måste använ -

ang. den s. k. svartlistningen av fiskevatten

da det kunnande som finns inom jordbruket.

Det finns alltså ett starkt behov av
samordning av jordbrukspolitik och
naturvårdspolitik. Den motion som herr
Eliasson i Sundborn nämnde blev alltså
avslagen här i kammaren. I det utskottsutlåtande,
som behandlade denna
motion, pekade man — något motsägelsefullt
tycker jag — dels på att detta
inte var en jordbrukspolitik fråga, dels
på att jordbruksinstanserna hade ett
visst ansvar för dessa frågor. I utskottsutlåtandet
hänvisades också till den modellplanering
i ett kommunblock som
pågår.

Det är väl alldeles uppenbart, att
skall man kunna utveckla naturvården
och framför allt den del av naturvården
som är en förutsättning för det rörliga
friluftslivet, så måste man arbeta med
jordbruksteknik som ett hjälpmedel,
och då är sambandet så uppenbart och
klart, att det inte går att separera frågorna
från varandra på det sätt som i
viss mån skett här i debatten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. den s. k.
svartlistningen av fiskevatten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Grebäck har ställt
vissa frågor angående konsekvenserna
för fritidsfisket av att fisken i vissa vatten
på grund av kicksilverförorening
förklarats olämplig som människoföda.

Från bl. a. fiskevårdssynpunkt kan
det vara önskvärt att fritidsfisket fortsätter
i kvicksilverförorenade vatten.
Från vissa håll har framförts tanken att
man i stället för att oskadliggöra fisk
fångad i sådana vatten skulle kunna använda
den som föda åt icke livsmedelsproducerande
djur, t. ex. pälsdjur. Om

5 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 16

130

Nr 16

Fredagen den 5 april 1968

Svar på interpellation ang. den s. k. svartlistningen av fiskevatten

detta är ett lämpligt förfaringssätt är
dock svårt att säga.

Frågan om ersättning till den som
skadats av kvicksilverhaltig fisk ankommer
på domstol att pröva och får
avgöras enligt allmän skadeståndsrättslig
praxis.

Avgift för fiskearrende kan enligt fiskearrendelagen
nedsättas, om fisket på
grnnd av bl. a. vattenförorening i hög
grad försämrats. Enligt vattenlagen kan
ägare till fiskevatten föra talan om ersättning
för skada som uppkommit på
grund av vattenförorening.

Social- och veterinärstyrelserna meddelar
råd och anvisningar till hälsovårdsnämnderna
rörande de vattenområden
där fisken bör förklaras som
otjänlig till människoföda. Nämnderna
beslutar i frågan, varvid bl. a. gränserna
för sådana vattenområden skall anges.

Som framgått av vad jag sagt är
handläggningen av de frågor som berörs
i interpellationen redan reglerad i
gällande författningar. Jag kan därför
inte finna att det behövs någon utredning
i detta avseende. Däremot bör alla
ansträngningar inriktas på att komma
till rätta med föroreningarna. Regeringen
har uppdragit åt naturvårdsverket
att skyndsamt undersöka möjligheterna
att hindra utsläpp av avloppsvatten som
innehåller kvicksilver. Vidare har 1964
års naturresursutredning fått i uppdrag
att utreda möjligheterna att sanera
kvicksilverförorenade vatten. Nyligen
publicerade forskningsrön synes ge anledning
till viss optimism i fråga om
möjligheterna att sanera kvicksilverskadade
vatten.

Vidare anförde:

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
interpellation. Det var ett i många avseenden
värdefullt och klargörande besked
i frågor som i dessa dagar berör
många fiskevattensägares men också

många såväl yrkesfiskares som fritidsfiskares
intressen. Vad beträffar de ekonomiska
konsekvenserna av den relativt
omfattande svartlistning av fiskevatten
som ägt rum ger svaret en värdefull
vägledning. Det är tydligen möjligt att
med nu gällande lagar och förordningar
reglera skadeståndskrav och arrandeavgifter.

Ett exempel på hur man på frivillig
väg kommer fram till en uppgörelse
lämnades häromdagen i tidningarna.
Domänverket hade enligt tidningsnotisen
gått med på att nedsätta arrendeavgiften
för de fiskevatten som Stockholms
stad arrenderar vid Bogesundslandet.
Det skall bli intressant att se om
domänverket väcker talan mot den eller
de parter som förorenar vattnet utanför
Bogesund.

Det är emellertid fortfarande oklart
hur man skall förfara med den fisk som
fångas i kvicksilverförorenat vatten,
om den skall oskadliggöras eller försäljas
som fodermedel till t. ex. pälsdjur.
Det är tydligen en uppgift för forskningen
att klargöra. Vilken instans, herr
statsråd, har ansvaret för och tar initiativet
till att en sådan forskning kommed
till stånd? Vi får väl sätta vår lit
till att naturvårdsverket inte bara undersöker
möjligheterna att förhindra
utsläpp av avloppsvatten som innehåller
kvicksilver utan också bedriver upplysning
om hur man skall förfara med
den fisk som fångas i redan kvicksilverförorenat
vatten. Eller är det senare
kanske fiskeristyrelsens uppgift, är det
veterinärstyrelsens eller är det medicinalstyrelsens?
Vad anser herr statsrådet? Jag

ber ännu en gång att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
interpellation.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Medicinalstyrelsen kan
vi naturligtvis utesluta; den försvann
ju för några månader sedan, och att så
att säga lägga retroaktiva uppgifter på

131

Fredagen den 5 april 1968 Nr 16

Svar på interpellation och fråga ang. avrundningen av månadsbelopp för folk pension -

den tjänar ingenting till. Jag förstår att
denna fråga var litet skämtsamt ställd.
Herr Grebäck inser nog att frågan liur
man skall förfara med den fisk en nöjesfiskare
drar upp ur kvicksilverförorenat
vatten inte är något problem
som i första hand myndigheterna skall
lösa. Jag tycker nog att fiskets organisationer,
kanske i första hand fritidsfiskets
organisationer, bör fundera över
hur man på ett lämpligt sätt skall lösa
det problemet.

Jag vill passa på tillfället att erinra
om att naturresursutredningen i dagarna
har lagt fram ett förslag till forskningsprogram,
som innefattar ytterligare
undersökningar om kvicksilver
och också om möjligheterna att sanera
de förorenade vattnen. Detta uppdrag
fick utredningen av regeringen för några
månader sedan, och nu har man presenterat
ett mycket omfattande program
som upptar undersökningar av baskemikalier
och spårande av kvicksilverkällan.

Utredningen tar upp frågan om vilken
roll lufttransport av kvicksilver
kan ha i detta sammanhang och kartering
av kvicksilverförekomsten vid kuster
och i havsområden. Man tänker upprätta
ett tjugofemtal provtagningsstationer.
Det föreslås undersökningar uppe
i fjällregioner för att så långt som möjligt
kunna få reda på hur det ser ut i en
miljö som inte är nämnvärt påverkad.
Dessutom vill man genomföra sedimentundersökningar
i våra sjöar, vilket
jag tror är mycket betydelsefullt. Jag
skulle kunna fortsätta uppräkningen.
Det finns flera sådana här frågor som
dem jag pekat på och som ingår i forskningsprogrammet.

Enligt utredningen kommer det att
kosta ett par miljoner kronor att genomföra
detta. Emellertid förfogar man
lyckligtvis över 500 000 kronor för detta
budgetår som omedelbart kan användas
för de mest angelägna undersökningarna.
Jag räknar med att även under
det kommande budgetåret medel

skall stå till förfogande så att det program
som utredningen har tänkt sig
skall kunna fullföljas. Resultatet skulle
då kunna föreligga vid årsskiftet 1969
—1970.

Jag har velat lämna denna upplysning
eftersom jag antar att vad jag här
talat om kanske är något av det mest väsentliga
som har förekommit på sistone
när det gäller att komma till rätta med
kvicksilverproblemet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation och fråga ang.

avrundningen av månadsbelopp för
folkpension

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herrar Ringaby och
Gomér har, den förre i en interpellation
och den senare i form av enkel
fråga, ställt frågor rörande de nu gällande
avrundningsreglerna vid beräkning
av pensioner enligt lagen om allmän
försäkring.

För att förenkla förfarandet vid pensionsutbetalningar
finns det i lagen om
allmän försäkring regler som innebär
att man slipper öretal vid utbetalningarna.
Detta sker genom att man som ett
led i pensionsberäkningen avrundar det
för år beräknade beloppet så att månadsbeloppen
slutar på helt krontal. Enligt
de nu gällande bestämmelserna i
16 kap. 4 § lagen om allmän försäkring
skall årspensionsbeloppet avrundas
neråt till det närmast lägre hela krontal
som är jämnt delbart med tolv.

Om man i stället avrundar årsbeloppet
till närmaste hela krontal som är
jämnt delbart med tolv kan man få samma
förenkling vid utbetalningen och
uppnår ett för pensionärerna gynnsammare
resultat. I proposition nr 60
till årets riksdag har föreslagits en sådan
ändring av lagbestämmelserna.

132 Nr 16 Fredagen den 5 april 1968

Svar på interpellation ang. de arbetslösas ställning inom den allmänna försäkringen

Vidare anförde:

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret.

Orsaken till min interpellation är att
systemet för utbetalning av folkpensionernas
månadsbelopp fr. o. m. den 1 juli
1967 har anknutits till ATP-systemet
med en ständig avrundning nedåt. Sedan
nu Kungl. Maj:t efter min interpellation
har rättat till förhållandet i sin
nya proposition nr 60 till årets riksdag
och samordnat beräkningsgrunderna
för både folkpensionen och ATP-pensionen
med den statliga tjänste- och familjepensionen
är jag självfallet helt
nöjd.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Då herr Gomér är förhindrad
att närvara ber jag att å hans
vägnar få framföra ett tack för det lämnade
svaret på hans enkla fråga.

Sedan interpellationen och den enkla
frågan framställts har proposition nr 60
framlagts vari föreslås, som statsrådet
framhöll i sitt svar, att årsbeloppet avrundas,
så att månadsbeloppen slutar
på det närmaste hela krontal som är
jämnt delbart med tolv. Det kan således
slå både uppåt och nedåt, och det finns
anledning att vara till freds med den
föreslagna ändringen.

Jag ber att ännu en gång få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. de arbetslösas
ställning inom den allmänna
försäkringen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat, om jag är beredd att
vidta åtgärder för att förbättra pen -

sionssituationen för dem som drabbas
av arbetslöshet genom att för sådana
fall införa vissa regler som skulle innebära
halvering av inkomstperiod, basbelopp
respektive pensionspoäng inom
den allmänna försäkringen.

Frågan om att förbättra läget inom
den allmänna tilläggspensioneringen
för dem som drabbas av arbetslöshet
har tagits upp i proposition nr 60 till
innevarande riksdag. I propositionen
föreslås vissa fördelaktigare beräkningsregler
än de nu gällande för försäkrade
som är födda år 1927 eller tidigare
och som drabbats av arbetslöshet.
Frågan om ytterligare åtgärder får bedömas
när utredningen om kontant stöd
vid arbetslöshet — den s. k. KSA-utredningen
—- redovisat det slutliga resultatet
av sitt arbete.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill tacka socialministern
för svaret på min interpellation.

I interpellationen har jag aktualiserat
de svårigheter som drabbar de enskilda
vid en omfattande strukturomvandling
i samhället. Särskilt den äldre arbetskraften
är illa utsatt. Ett av de problem
som omvandlingen medför är att årsinkomsten
för många inte uppnår en sådan
nivå att den blir pensionsgrundande.
I interpellationen har jag därför efterlyst
åtgärder för att förbättra pensionssituationen
för dem som drabbas
av arbetslöshet.

Sedan jag framställde min interpellation
har, såsom socialministern nämnde,
proposition nr 60 lämnats. De fördelaktiga
beräkningsregler som där föreslås
tillgodoser i stort sett vad jag efterfrågat.
Jag är sålunda nöjd med de
åtgärder som vidtagits i detta avseende
och har liksom socialministern när det
gäller övriga åtgärder att invänta KSAutredningens
slutresultat.

Jag vill än en gång tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

133

Fredagen den 5 april 1968 Nr 16

Interpellation ang. åtgärder för att förbättra ordningen vid tunnelbanestationer i

Stockholm

§ 6

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till lagutskott Kungl. Maj:ts å
bordet vilande propositioner:

nr 79, med förslag till lag om ändring
i brottsbalken m. m., och

nr 82, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 85, angående
reglering av priserna på vissa
jordbruksprodukter, m. in., hänvisades
propositionen, såvitt avsåg ändring i
förordningen om rätt att vid taxering
för inkomst njuta avdrag för belopp,
som tillförts vissa för prisreglering bildade
stiftelser m. m., till bevillningsutskottet
och i övrigt till jordbruksutskottet.

Vidare föredrogs var efter annan och
hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner: nr

87, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden 1969—
1972, m. in., samt

nr 92, med förslag till vissa ändringar
i regeringsformen och riksdagsordningen.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad å bordet
vilande framställning från fullmäktige
i riksgäldskontoret angående familjepension
åt f. d. extra tjänstemannen i
riksgäldskontoret Nils Wigrens efterlevande
maka Helfrid Wigren.

§ 8

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 1100—1105.

§ 9

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 4, statsutskottets
utlåtanden nr 11, 60 och 61,
bevillningsutskottets betänkanden nr 29
och 31, första lagutskottets utlåtanden
nr 22—25, tredje lagutskottets memorial
nr 39 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 15—18.

§ 10

Interpellation ang. åtgärder för att förbättra
ordningen vid tunnelbanestationer
i Stockholm

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIKLUND i Stockholm (fp),
som yttrade:

Herr talman! Den tragiska trafikolycka
som inträffade på en stockholmsgata
för en tid sedan och som hade ett indirekt
samband med ett uppträde och polisingripande
vid en T-banestation riktade
uppmärksamheten hos en vid allmänhet
på de svåra ordningsproblemen
i Stockholms tunnelbana. Dessa problem
är dock inte nya. Sedan länge råder
en betydande oro på flera stationer,
vilket ger till resultat otrygghet
och vantrivsel för personal och trafikanter.
Polis och övrig vaktpersonal
har övervakningsproblem med de
många sysslolösa icke-trafikanter som
valt T-banan som uppehållsort. Det har
gått så långt att många människor numera
ej anser sig våga gå ner i en del
stationer av fruktan för att bli ofredade.
Detta bevisas också av att man på
SL (Stockholms lokaltrafik) kunnat inregistrera
en trafikantnedgång vid vissa
stationer på sistone. Givetvis går det
inte att låta nuvarande förhållanden få
fortgå. Ordningen i tunnelbanan måste
i princip vara likvärdig med den som
råder på gatuplanet.

Några grundorsaker till missförhållandena
kan genast konstateras. Man

Nr 16

134

Fredagen den 5 april 1968

Interpellation ang. åtgärder för att förbättra ordningen
Stockholm

har de mer eller mindre sedvanliga
storstadsproblemen med en stor mängd
hemlösa människor. T-banestationerna
har för många av dem nästan fått karaktären
av permanent samlingsplats.
Möjligheten till fritidsaktivitet föreligger
inte för alla ungdomar, varför
många av dem har någon viss station
som kontakt- och samlingspunkt. Langare
av narkotika m. m. kan relativt lätt
bedriva sin verksamhet utan att bli upptäckta
i de stora trafikknutpunkterna,
t. ex. T-Centralen.

Vad görs då för att bemästra problemen?
Enligt uppgift från ordningspolisen
i Stockholms stad har man möjlighet
att sätta in maximalt 37 man under
dagtid och ytterligare 27 om kvällarna.
Ordningspolisen anser detta vara otillräckligt
och därför har förstärkningar
begärts. Endast delvis har man blivit
bönhörd genom att ytterligare 8 man
kommer att kunna sättas in på övervakning
fr. o. m. den 1 juli i år. Vidare har
en kontaktgrupp tillsatts med representanter
från trafikbolaget och polisen för
att gemensamt undersöka vad som kan
göras för att förbättra ordningstillståndet.
Efter framstötar från Stockholms
stad undersöks bl. a. möjligheterna att
utverka medel för ökad användning av
tekniska hjälpmedel för övervakning i
tunnelbanorna.

För att på sikt komma till rätta med
dessa problem krävs åtgärder som angriper
orsakerna till den missanpassning
som oroligheterna vid T-banestationerna
är ett uttryck för. Sådana förebyggande
åtgärder går dock utöver
det direkta syftet med denna interpellation.

En kombination av åtgärder bestående
av skärpt polisinsats och ökad TVövervakning
förefaller vara den lämpligaste
utvägen att på kort sikt förbättra
situationen. Men detta är till väsentlig
del en ekonomisk fråga. Det krävs
också gensvar från högsta ort, speciell
förståelse för de problem Stockholms

vid tunnelbanestationer i

stad har och en vilja att prioritera åtgärder
för att söka övervinna dessa
framför i och för sig angelägna insatser
på andra håll.

Den förstärkning av polispersonalen
som föreslagits från mittenpartiernas
sida i partimotioner till årets riksdag
skulle vid bifall ge bättre möjligheter
att med framgång gripa sig an de problem
som berörts i denna interpellation.

Med stöd av vad ovan anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande fråga:

Vilka särskilda åtgärder har vidtagits
och kommer att vidtagas för att bemästra
den otillfredsställande ordning som
råder vid en del T-banestationer i
Stockholm?

Denna anhållan bifölls.

§ 11

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 91, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m. och om
fortsatt giltighet av lagen, m. m.,

nr 96, angående försäljning av en
fastighet i Sundsvall,

nr 99, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 januari 1968
(nr 25), m in.,

nr 100, med förslag till förordning
om mervärdeskatt, m. m., samt

nr 111, angående avgift för innehav
av navigeringsmottagare.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Till bordläggning anmäldes följande
skrivelser från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor, nämligen:

angående provisoriska lokaler för
riksdagen vid författningsreform; och
angående riksdagens lokalfrågor på
längre sikt.

Fredagen den 5 april 1968

Nr 16

135

§ 13

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 109, angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret,
motionerna:

nr 1106, av herr Bohman m. fl.,
nr 1107, av herrar Eliasson i Sundborn
och Nihlfors, och

nr 1108, av herrar Eliasson i Sundborn
och Nihlfors; samt

i anledning av Kungl. Majts proposition
nr 110, angående vissa anslagsfrågor
m. m. rörande det militära försvaret
och civilförsvaret, motionerna:
nr 1109, av herr Bohman m. fl.,
nr 1110, av herr Jansson m. fl.,
nr 1111, av herr Ståhl m. fl., och
nr 1112, av herr Werbro in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Utsträckt motionstid
Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av de Kungl. Maj ds propositioner
m. m., som bordlagts vid kammarens
sammanträden torsdagen den 4 innevarande
april och i dag, måtte med hänsyn
till infallande helg utsträckas till
det sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från det ärendena kom
kammaren till lianda.

Denna hemställan bifölls.

§ 15

Herr TALMANNEN yttrade:

Till kammarens ledamöter har utsänts
dels en preliminär plan för behandling
i kamrarna av utskottsärenden, dels de

den 4 april från utskotten inkomna ut«
låtandena.

I dag utsändes de propositioner, som
bordlagts den 4 april och i dag samt en
stencilerad sammanställning, vari angives
data för de sammanträden, då motioner
sist må väckas i anledning av de
till och med i dag, fredagen den 5 april,
avlämnade propositionerna m. m.

Jag får vidare meddela, att de Kungl.
Maj :ts propositioner m. m., som under
tiden den 8—11 innevarande april överlämnas
till kammaren, kommer att per
post tillställas ledamöterna i den mån
delningsupplaga föreligger. Samtliga utsända
propositioner, utskottsutlåtanden
m. m. kommer dessutom att som vanligt
utdelas på ledamöternas bänkar i plenisalen.

§ 16

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Wennerfors (h), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående klassificeringssystemet
för skolbibliotek,

herr Wennerfors (h), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående samhällsorgans
utsändande av handlingar innehållande
uppgifter om personliga förhållanden,
och

herr Wennerfors (h), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående beställningen
av biljetter för statliga tjänsteresor.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.03.

In fidem

Sune K Johansson