Nr 16 ANDRA KAMMAREN 1963 (Riksdagens protokoll 1963:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 16 ANDRA KAMMAREN 1963

19 april

Debatter in. m.

Fredagen den 19 april fm.

Svar på interpellation av fru Eriksson i Stockholm ang. möjligheterna
för doktor Bertil Björklund att fullfölja sin cancerforskning i

Sverige....................................................

Svar på fråga av fru Byding ang. gällande bestämmelser om tillsatsämnen
i livsmedel och på interpellation av herr Elmwall ang. livsmedelskontrollen
beträffande kött och charkuterivaror...........

Svar på interpellation av herr Lindström ang. samarbetet mellan

Sverige och Norge på hästavelns område.......................

Den samhälleliga lokaliseringspolitiken...........................

Utredning rörande ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar
samt om lagstadgad ersättning till korttidspermitterade
Skyldighet för företag att underrätta kommun om ändring i driften,

m. m.......................................................

Helt kostnadsfri sjukvård, m. m.................................

Ökat skydd för den enskilde vid försäkring för olycksfall eller yrkesskada.
.....................................................

Tillgodoseende av allmänhetens och penninginstitutens behov av

legitimationshandlingar......................................

Utgifterna å driftbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde:

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen, m. m. Anslagen till

vägunderhåll och vägbyggnader............................

Interpellation av herr Nelander ang. åtgärder i syfte att hindra ungdomar
att införa sprit från utlandet...........................

] —Andra kammarens protokoll 1963. Nr 16

Sid.

Nr 16

Innehåll

Sid.

Fredagen den 19 april em.

Utgifterna å driftbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde (forts.):

Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar.................... 84

Bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar.......... 86

Bidrag till trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder vid vissa järnvägskorsningar.
............................. 88

Statens biltrafiknämnd: Avlöningar............................ 88

Statens trafiksäkerhetsråd, m. m.............................. 89

Bidrag till byggande och underhåll av mindre hamnar och farleder 90
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut: Avlöningar .... 98

Underskott å luftfartsfonden................................. 101

Sänkning av pensionsåldern.................................... 102

Höjning av folkpensionerna, m. m..,............................ 109

Allmän översyn av pris- och konkurrenslagstiftningen.............. 122

Självständig pensionsrätt för hemarbetande husmödrar, m. m....... 125

Ändring i lagen om val till riksdagen, m. m....................... 129

Försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB, m. m........ 134

Ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag till avlöningar.
.................i. ...................................... 139

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 19 april fm.

Bankoutskottets utlåtande nr 12, om den samhälleliga lokaliseringspolitiken.
................................................. 34

Första lagutskottets utlåtande nr 12, om skärpning av vapenförordningens
bestämmelser om rätt att inneha luftvapen, m. m........ 36

— nr 13, ang. tillstånd för juridiska personer att inneha skjutvapen. 36

— nr 14, ang. lag i anledning av Sveriges anslutning till de internatio nella

fördragen angående godsbefordran å järnväg samt angående
befordran å järnväg av resande och resgods.................... 36

Andra lagutskottets utlåtande nr 23, om utredning rörande ökat skydd
för arbetstagare mot obefogade uppsägningar samt om lagstadgad
ersättning till korttidspermitterade.................... 37

■—• nr 24, om överförande på staten av kommunernas kostnader för

förtidspensionering, m. m................................ 45

Statsutskottets utlåtande nr 48, om statens övertagande av kommunernas
kostnader för förtidspensioneringen.................... 45

Andra lagutskottets utlåtande nr 25, om skyldighet för företag att underrätta
kommun om ändring i driften, m. m................... 45

— nr 26, om helt kostnadsfri sjukvård, m. m...................... 48

— nr 27, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen om förbud mot arbetstagares

avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring, m. m...... 49

Innehåll

Nr 16

Sid.

— Andra lagutskottets utlåtande nr 31, om ökat skydd för den enskilde
vid försäkring för olycksfall eller yrkesskada............. 49

— nr 35, om ändring i lagen angående åtgärder mot utbredning av

könssjukdomar, m. m............................... 53

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12, om lagstiftning angående förbud

mot hållande av bandhundar, m. m........................... 53

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 15, om tillgodoseende av
allmänhetens och penningsinstitutens behov av legitimationshandlingar.
............................................... 53

— nr 16, om utredning rörande samhällets PR-verksamhet........ 54

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, om ändring av 21 § riksdags stadgan.

.................................................. 55

Statsutskottets utlåtande nr 6, rörande utgifterna å driftbudgeten

inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde..... 55

Fredagen den 19 april em.

Statsutskottets utlåtande nr 6, rörande utgifterna å driftbudgeten inom

kommunikationsdepartementets verksamhetsområde (forts.)..... 84

Första lagutskottets utlåtande nr 15, om en översyn av lagstiftningen

rörande barn utom äktenskap................................ 102

Jordbruksutskottets utlåtande nr 6, ang. reglering av priserna på fisk,

m. m...................................................... 102

— nr 7, ang. bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m................................................ 102

— memorial nr 8, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar över

försäljningar av viss kronan tillhörig fast egendom............. 102

Statsutskottets utlåtande nr 50, ang. uppförande av en atomkraftstation

i Marviken................................................ 102

Andra lagutskottets utlåtande nr 28, om sänkning av pensionsåldern.. 102

— nr 29, om höjning av folkpensionerna, m. m.................... 109

— nr 30, om en allmän översyn av pris- och konkurrenslagstiftningen.
................................................... 122

— nr 32, ang. inkomstprövningen vid tillämpningen av familj ebidrags förordningen.

.............................................. 125

— nr 33, om ändring i familj ebidragsförordningen................. 125

— nr 34, om självständig pensionsrätt för hemarbetande husmödrar,

m. m...................................................... 125

— nr 36, om statsbidrag till sjömans hemresa vid semester, m. m____ 129

— nr 37, om utbyte i lagstiftningen av uttrycket »psykiskt efterblivna»
mot »psykiskt utvecklingsstörda»...................... 129

— nr 38, om tillägg till livräntor åt pensionärer från Svenska tobaks monopolet.

................................................ 129

— nr 39, ang. den öppna alkoholistvården, m. m.................. 129

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14, ang. anmälningsskyldigheten i

samband med rivning av kulturhistoriskt värdefulla byggnader ... 129

— nr 15, ang. ändring i lagen om äganderättsutredning, lagfart och

sammanläggning av fastigheter i vissa fall i Kopparbergs län.... 129

— nr 16, om trafiksignaler som kan uppfattas av färgblinda....... 129

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, ang. ändring i lagen om val till

riksdagen, m. m............................................ 129

Nr 16

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 51, ang. fortsatt disposition av vissa äldre

anslag, avseende ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. 134

— nr 52, ang. avlösning av vissa pensionsförpliktelser i Enskilda

järnvägarnes pensionskassa.............................. 134

— nr 53, om försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB,

m. ....................................................... 134

— nr 54, om ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag

till avlöningar............................................. 139

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Nr 16

Fredagen den 19 april

Kl. 11.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare

Anhåller om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden den 22—27 april med
anledning av utrikesresa.

Stockholm den 18 april 1963

Valter Kristenson

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 2

Svar på interpellation ang. möjligheterna
för doktor Bertil Björklund att fullfölja
sin cancerforskning i Sverige

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, erhöll på begäran
ordet för att besvara fru Erikssons
i Stockholm interpellation angående
möjligheterna för doktor Bertil
Björklund att fullfölja sin cancerforskning
i Sverige.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Johansson
lämnade nu en kort sammanfattning av
dess innehåll.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
bär frågat mig om vilka planer
jag har på att i enlighet med tidigare
av starkt intresse präglade uttalanden
möjliggöra för docenten Bertil Björklund
att fullfölja sin cancerforskning i
Sverige.

Det är huvudsakligen i två hänseenden,
som frågan om stöd åt docent
Björklund aktualiserats för mig, nämligen
dels i fråga om att bereda honom

ökade lokaler för sin forskning och
dels beträffande det amerikanska kravet
på en s. k. sponsor såsom villkor
för fortsatta forskningsanslag åt honom.
Innan jag går in på min befattning
med dessa spörsmål, torde jag emellertid
helt kort få teckna den bakgrund
mot vilken jag haft att pröva frågan
om statligt stöd åt Björklund.

Med immunologisk forskning förstås
forskning rörande kroppens försvarsmekanismer
mot tillförda främmande
substanser, oavsett om dessa härstammar
från abnormt växande eller eljest
förändrade celler i den egna kroppen
(tumörer av olika slag resp. s. k. autoimmunisering)
eller tillförts kroppen
utifrån i form av mikroorganismer eller
allergiframkallande ämnen.

Immunologisk forskning har bedrivits
vid statens bakteriologiska laboratorium
(SBL), alltsedan laboratoriet inrättades.
Från laboratoriets sida har intresset
därvid praktiskt taget enbart inriktats
på den del av immunologien, som gäller
kroppens försvar mot infektionssjukdomar.

Vid sidan av det immunologiska
forskningsarbete, som sålunda bedrivits
som ett led i SBL:s egen verksamhet,
har Björklund, som innehar en tjänst
som laborator vid SBL:s epidemiologiska
avdelning, sedan mitten av 1950-talet bedrivit ett cancerimmunologiskt
forskningsarbete inom laboratoriets lokaler.
Den cancerimmunologiska forskningen
är inriktad på att påvisa immunologiska
skiljaktigheter mellan cancerceller
och normala celler och att söka
utnyttja sådana skillnader som bas för
framställning av sera och vaccinliknande
immuniseringsmedel för behandling
av cancer. För att helt kunna ägna
sig åt denna forskning, som kommit

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Svar pa interpellation ang. möjligheterna för doktor Bertil Björklund att fullfölja

sin cancerforskning i Sverige

till stånd genom anslag från vetenskapliga
fonder dels i Sverige (bl. a. Knut
och Alice Wallenbergs stiftelse), dels i
USA, har Björklund sedan flera år tillbaka
varit tjänstledig från sin lahoratorstjänst.

Vissa av Björklund under senare hälften
av 1950-talet publicerade forskningsresultat
blev allmänt uppmärksammade
inte endast i Sverige utan
även utomlands, framför allt i USA.
Här hemma har dåvarande föreståndaren
för SBL, framlidne professorn
Gunnar Olin och professorn i virologi
vid karolinska institutet Sven Gard tidigare
förklarat sig tro på de grundidéer,
på vilka Björklunds forskningsprogram
vilar, medan andra ställt sig
tvekande eller helt avvisande och menat
att Björklund ej tillräckligt dokumenterat
sina forskningsresultat. När
Björklund år 1961 i samarbete med en
överläkare vid Eskilstuna lasarett och
stödd av anslag från försäkringsbolagen
Thule och Folksam påbörjade cancerimmunologiska
försöksympningar på
människor, uppstod en het och ganska
affektbetonad debatt, varvid en så gott
som enhällig svensk forskaropinion tog
avstånd från ympningsförsöken under
förmenande bl. a., att det av Björklund
använda vaccinet kunde befaras
ha skadliga biverkningar på normala,
friska celler och att vaccinets oskadlighet
borde dokumenterats genom djurförsök,
innan det användes på människor.

I motioner till 1960 års riksdag
(I: 101, II: 189) föreslogs inrättande av
en personlig laboratur i immunologi för
Björklund. Förslaget avstyrktes av statsutskottet
(uti. nr 181), som inhämtat
att karolinska institutets lärarkollegium
i sina äskanden för budgetåret 1961/62
hemställt om inrättande vid institutet
av en laboratur i immunologi utan
någon speciell inriktning av ämnesområdet.
Riksdagen avslog motionerna. Lä -

rarkollegiets förslag upptogs därefter i
1961 års statsverksproposition (VIII ht.,
s. 455). I enlighet härmed har av 1961
års riksdag inrättats en laboratur i immunologi
vid karolinska institutet.
Bland sökandena till laboraturen har
lärarkollegiet vid institutet —- efter sedvanligt
isakkunnigförfarande —- placerat
Björklund i tredje förslagsrummet.
Björklund har besvärat sig över placeringen.
Universitetskanslern har ännu
ej yttrat sig i tillsättningsärendet.

Lokalfrågan

Björklund disponerar för sin cancerimmunologiska
forskning vissa utrymmen
(ca 100 kvm) inom SBL, varjämte
han för sin verksamhet replierar på laboratoriets
serviceavdelningar (kemiska
laboratoriet, djurstallar, verkstäder,
centralförråd m. m.). De direkta kostnaderna
har hittills huvudsakligen bestritts
av de betydande anslag (ca 1,3
milj. sv. kr.), som Björklund erhållit
från amerikanska forskningsfonder,
men i viss utsträckning också av svenska
bidrag från fonder och enskilda.
Vissa direkta och indirekta kostnader,
som under de senaste åren beräknats
till totalt mellan 100 000 och 200 000
kronor per år, inklusive lokalkostnader,
har burits av SBL.

I sitt i maj 1960 avgivna betänkande
med förslag angående organisationen
av den vid SBL bedrivna preparattillverkningen
m. m., vilket redovisades
för riksdagen i propositionen 1961:37
uttalade SBL-utredningen bl. a. följande
angående lokalfrågan m. m. för den
cancerimmunologiska forskningen.

Medel för cancerimmunologiforskningen
är tillgängliga under ytterligare
fyra år framåt. Verksamheten har emellertid
numera nått en sådan omfattning,
att de av SBL upplåtna lokalerna
är otillräckliga med ett långsammare
framåtskridande som följd. Nämnvärda
ytterligare lokalutrymmen kan f. n. inte

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Nr 16

Svar på interpellation ang. möjligheterna för doktor Bertil Björklund att fullfölja

sin cancerforskning i Sverige

avstås till oancerimmunologien, och
även efter virusbyggnadens färdigställande
blir möjligheterna att upplåta
större lokaler mycket begränsade. Enär
utredningen ej ansett sig kunna förorda
att cancerimmunologiforskningen inlemmas
i SBL:s organisation, kan utredningen
ej föreslå någon lösning, som
täcker dess lokalbehov. Utredningen
vill emellertid starkt understryka, att
en förläggning av en eventuell institution
för cancerimmunologi till SBL:s
område skulle medföra betydelsefulla
fördelar för båda institutionerna.

När frågan om ökade lokaler för
Björklund vid ungefär samma tidpunkt
väcktes inför ecklesiastikministern och
mig, var utgångspunkten för diskussionen,
att Wallenbergsstiftelsen utlovat
ett anslag av 150 000 kronor, varvid
från vår sida ställdes i utsikt, att staten
skulle kunna bidraga med ett lika
stort belopp.

I skrivelse den 20 oktober 1960 framlade
styrelsen för SBL ett förslag till
nybyggnad för Björklunds forskningsverksamhet
på SBL:s område. Förslaget
avsåg en byggnad i lättbetong med en
bruttoyta av cirka 900 kvm. Byggnadskostnaden
uppskattades av styrelsen till
850 000—900 000 kronor. Styrelsen anmälde,
att Wallenbergsstiftelsen den 13
september 1900 beslutat anslå 150 000
kronor för ändamålet under förutsättning
att resterande erforderligt belopp
för byggnadens uppförande och drift
erhölles från annat håll.

I utlåtande över SBL-styrelsens förslag
fann byggnadsstyrelsen den av
SBL uppskattade kostnaden alldeles för
låg och beräknade den till icke mindre
än cirka 1,5 miljoner kronor.

Efter underhandsöverläggningar i inrikesdepartementet
med företrädare för
byggnadsstyrelsen och laboratoriet
m. fl., varvid en neddimensionering och
förenkling av byggnaden diskuterades
med sikte på att få ned kostnaderna väsentligt,
återremitterades ärendet till

byggnadsstyrelsen i början av januari
1961.

Med skrivelse den 20 februari 1961
redovisade byggnadsstyrelsen ett nytt
ritningsförslag grundat på ett program
som Björklund låtit upprätta och vilket
— »med den utformning docent Björklund
ansåg sig kunna godkänna» — beräknades
kosta cirka 1 250 000 kronor.
Byggnaden föreslogs utförd i två plan,
varav det undre huvudsakligen upptog
förråd och reservutrymmen.

Efter samtal mellan ecklesiastikministern,
mig och representanter för
Wallenbergsstiftelsen meddelade denna
vid samma tid i skrivelse till mig, att
stiftelsen var villig att bidraga med
halva beloppet upp till en totalkostnad
av 700 000 kr. för hela den byggnad,
vartill stiftelsen tidigare anslagit 150 000
kronor.

Genom beslut den 10 mars 1961 uppdrog
Kungl. Maj:t åt byggnadsstyrelsen
att — med beaktande av vad som anförts
i en vid beslutet fogad departementspromemoria
— utföra projektering
samt verkställa kostnadsberäkning
för eu laboratoriebyggnad för immunologisk
forskning å SBL:s område.

Enligt departementspromemorian
skulle de i ärendet föreliggande ritningsförslagen
i fråga om byggnadens
allmänna utformning och dimensionering
omprövas i syfte att förbilliga projektet.
I samband med erforderlig överarbetning
av lokalprogrammet borde
lokaler för sådana ändamål (bl. a. vissa
servicefunktioner), som utan olägenhet
kunde utföras av SBL, utgå. Totalkostnaden
för nybyggnaden förutsattes kunna
hållas inom en kostnadsram av högst
700 000—800 000 kronor.

Beslutet väckte kritik från Björklunds
sida. Dels gjorde han gällande,
att den angivna kostnadsramen inte
medgav att han fick mycket större utrymmen
än dem han f. n. disponerar.
Dels ansåg han det team-work, som hans
forskningsarbete kräver, inte kunna be -

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Svar på interpellation ang. möjligheterna för doktor Bertil Björklund att fullfölja

sin cancerforskning i Sverige

drivas effektivt vid den utformning av
lokalerna som en »nedbantning» av projektet
skulle medföra.

Efter underhandsöverläggningar i inrikesdepartementet
i slutet av april med
Björklund och representanter för berörda
myndigheter angavs i en ny departementspromemoria
den 4 maj 1961 vissa
delvis ändrade riktlinjer att tjäna
till ledning vid det fortsatta projekteringsarbetet.
I huvudsak innebar dessa
riktlinjer, att det lokalprogram, som
låg till grund för byggnadsstyrelsens
förslag den 20 februari 1961, godtogs
i princip men att vissa oinredda, för
framtiden disponibla utrymmen i källarplanet
skulle försvinna, varigenom
byggnadens totalvolym minskade betydligt
i förhållande till det tidigare skisserade
förslaget. Någon maximikostnad
angavs inte, men som utgångspunkt för
ställningstagandena i departementspromemorian
låg en under hand från byggnadsstyrelsen
lämnad uppgift, att kostnaderna
torde komma att ligga vid omkring
1 milj. kronor.

Med skrivelse den 4 december 1961
överlämnade byggnadsstyrelsen huvudritningar
till den efter angivna riktlinjer
färdigprojekterade laboratoriebyggnaden.
Förslaget avsåg en källarlös tvåplansbyggnad
om cirka 19 x 24 m, som
kostnadsberäknades till 1 450 000 kronor
enligt prisläget den 1 juli 1961.

I anslutning till byggnadsstyrelsens
förslag ingav Björklund i december
1961 till inrikesdepartementet en förteckning
över inventarier och utrustning
till nybyggnaden för tillhopa
362 140 kronor med hemställan, att frågan
om medelstilldelning för denna utrustning
skulle tagas upp till prövning
i samband med Kungl. Maj:ts behandling
av byggnadsfrågan.

De sammanlagda anspråken från
Björklunds sida hade sålunda ökat från
de av mig ursprungligen diskuterade
300 000 kronorna till mer än 1,8 milj.
kronor, vartill skulle komma ytterligare

drift- och personalkostnader in. m. Av
byggnadskostnaderna hade Wallenbergsstiftelsen
som nämnts åtagit sig
att svara för 350 000 kronor.

Frågan om »sponsorship» för Björklund

I en till mig ställd skrivelse den 26
mars 1962 uttalade chefen för National
Cancer Institute (NCI) i USA — som
under National Advisory Cancer Council
närmast svarat för tilldelningen av
amerikanska forskningsanslag till Björklund
— dr. K. M. Endicott, att hos de
berörda amerikanska organen uppstått
tvekan om vilken ställning det av
Björklund ledda »Immunologiska forskningslaboratoriet»
intog i förhållande
till SBL, Radiumhemmet och andra
svenska myndigheter. Han förutsatte att
de ympningsförsök som Björklund påbörjat
företogs under överinseende av
en »stor, väletablerad organisation, som
inom sig inrymmer lämpliga kontroller
och hinder för att säkerställa att den
individuelle forskaren icke av sin entusiasm
ledes att företaga experiment
som kan vara okloka». Likväl hade the
National Advisory Cancer Council nu
rekommenderat att vidare stöd icke
skulle lämnas Björklund förrän han
funnit lämpligt »sponsorship» (d. v. s.
någon som hade överinseende över och
ansvar för hur forskningsanslagen användes)
samt Rådet hade fått tillfälle
att granska en fortlöpande rapport och
Björklunds planer för framtida undersökningar.
Brevet slutade med en hemställan
om hjälp för att kunna bedöma
förhållandet mellan Immunologiska
forskningslaboratoriet och inrikesdepartementet.

Till svar härpå meddelades i en skrivelse
från inrikesdepartementet den 24
maj 1962, att Björklund och lians medhjälpare
alltifrån starten av ifrågavarande
verksamhet intagit en självständig
ställning i förhållande till berörda
statliga myndigheter. Då verksamheten
så småningom till största delen kommit

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Nr 16

Svar på interpellation ang. möjligheterna för doktor Bertil Björklund att fullfölja

sin cancerforskning i Sverige

att finansieras med anslag från amerikanskt
håll, hade det inte blivit aktuellt
att lämna anslag från svenska statens
sida, varför någon närmare reglering
av verksamheten ej satts i fråga
från statligt håll. Från statens sida hade
»Immunologiska forskningslaboratoriet»,
vilket var en av Björklund använd
benämning på den arbetsenhet,
som han och hans medhjälpare utgjorde,
erhållit stöd främst på det sättet att
laboratoriet utan kostnad fått disponera
lokaler och nyttigheter hos SBL. I
skrivelsen erinrades om att Björklund
utfört vissa kliniska experiment vid Radiumhemmet
i samarbete med läkarna
där och att professor Hultberg vid Radiumhemmet
också handhade administrationen
av de amerikanska forskningsanslag
som tilldelats Björklund.
Slutligen framhölls i skrivelsen att frågan
om Björklunds ställning i förhållande
till SBL och andra statliga myndigheter
kommit i ett annat läge på
grund av förslaget att av statsmedel
uppföra en nybyggnad på SBL:s område
för lians forskningsarbete. Vid ett realiserande
av förslaget aktualiserades en
fastare statlig reglering av verksamheten,
varvid avsågs att forskningsarbetet
skulle ställas direkt under svensk
statlig myndighets, eventuellt SBL:s,
tillsyn och ansvar.

I skrivelse till inrikesdepartementet
den 27 juni 1962 konstaterade dr. Endicott,
att de lämnade upplysningarna visade
att Immunologiska forskningslaobratoriet
inte var en »officiell eller legal
organiastion, ledd av en legalt eller
på annat sätt konstituerad styrelse
eller annan ansvarig myndighet». Som
en konsekvens av de sålunda erhållna
upplysningarna fastslogs, att NGI icke
skulle komma att lämna fortsatt stöd
till förevarande projekt förrän och såvida
icke detta kunde ske genom en i
vederbörlig ordning konstituerad »sponsoring
organization», som kunde tillförsäkra
vetenskapligt ansvar för den

forskning som understöddes med det
amerikanska anslaget och finansiellt
ansvar för förbrukningen av anslagsmedlen.
Det löpande anslaget hade medgivits
fortsätta till sin normala slutdag
den 31 augusti 1962 för att den tidigare
skrivelsen från dr. Endicott skulle
hinna besvaras och för att Bjölklund
skulle få tid att utverka »sponsorship»
av en godtagbar organisation. Härom
hade Björklund underrättats muntligen
vid besök i mars 1962 samt brevledes
i slutet av samma månad och ånyo den
19 april. Med hänsyn till vad som nu
antytts om att Björklunds arbete torde
komma att ställas under »sponsorship»
av en statlig myndighet, eventuellt
SBL, medgavs att anslaget alltjämt fick
disponeras till den 31 augusti 1962. Om
ansökan av en godtagbar sponsor-organisation
angående fortsatt stöd åt Björklunds
forskningsarbete ej gjorts före
nämnda dag, skulle anslaget då upphöra
och åtgärder vidtagas rörande dispositionen
av all utrustning in. m., som anskaffats
från anslaget.

I svarsskrivelse den 11 juli 1962 från
inrikesdepartementet erinrades om att
Björklunds ställning i förhållande till
de svenska myndigheterna var föremål
för övervägande i samband med förslaget
om nybyggnad för hans verksamhet.
Givetvis utgjorde dock genomförandet
av detta förslag icke något villkor för
att utse en sponsor för honom redan
nu. I själva verket förklarade sig departementet
under föreliggande omständigheter
berett att vidtaga omedelbara
åtgärder för att lösa detta problem
och utse en lämplig myndighet
för vetenskaplig kontroll av hans arbete
och administrativt ansvar för användningen
av de anslag, som man hoppades
skulle beviljas även framdeles.
Avsikten vore att knyta detta »sponsorship»
till SBL. Det hade emellertid ännu
icke varit möjligt att förbereda ett regeringsbeslut
i frågan, och det kunde
komma att dröja någon tid, innan ett

1* — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 16

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Svar på interpellation ang. möjligheterna för doktor Bertil Björklund att fullfölja

sin cancerforskning i Sverige

formellt beslut kunde fattas och nödvändiga
arrangemang vidtagas. Under
mellantiden föreslogs att professor
Hultberg fick fortsätta att förvalta anslagsmedlen
på samma sätt som tidigare.

Då något svar på denna skrivelse ej
erhållits ännu i slutet av september, anfördes
i en ny skrivelse från departementet
den 28 september 1962 till dr.
Endicott, att man nu från inrikesdepartementets
sida var beredd att genomföra
planerna på att utse SBL till
»sponsor» men att man avvaktade den
amerikanska reaktionen på detta förslag
som en basis för fortsatt stöd åt Björklund.

I en den 15 oktober 1962 dagtecknad
skrivelse till inrikesdepartementet anförde
härefter dr. Endicott bl. a. följande.

Vid ett sammanträde nyligen uttalade
National Advisory Cancer Council besvikelse
över att Björklund inte hade
reagerat adekvat på NCI:s muntliga och
skriftliga begäran i mars och ånyo i
april om en fullständig rapport över
hans verksamhet, innefattande kliniska
försök med ett »vaccin», och på uppmaningen
att översända en ansökan om
fortsatt anslag »sponsored» av en lämplig
lagligt auktoriserad organisation.
Man ansåg att den muntliga och skriftliga
uppmaningen hade givits i tid för
att dessa dokument skulle kunnat vara
utarbetade till den 20 maj 1962, så att
de kunnat behandlas och åtgärder vidtagas
vid rådets möte i juni. På så sätt
skulle ett definitivt beslut ha kunnat
göras 2 månader innan det då löpande
anslaget skulle upphöra den 31 augusti
1962.

Olyckligtvis kom Björklunds rapport
varken den 20 maj eller den 31 augusti
1962. Den tid förgick alltså då vi administrativt
kunde utsträcka giltighetstiden
för anslaget. Följaktligen upphörde
anslaget den 31 augusti 1962 och inga
utgifter kan göras från detta anslag

efter detta datum. Vi fick emellertid
icke förrän den 4 september genom
Björklunds brev av den 29 augusti reda
på att han verkligen avsåg att lämna in
den rapport vi begärt mycket tidigare.
Vid den tiden var det för sent att vidtaga
administrativa åtgärder och vi måste
avvakta ett särskilt möte med rådet
i slutet av september.

Trots intrycket att doktor Björklund
inte samarbetat helt och fullt då det
gällt våra försök att finna en utväg att
säkra stödet för hans forskning under
den tid hela hans vetenskapliga verksamhet
i detalj genomgicks, rekommenderade
rådet att, om en fullständig
rapport erhålles och befinnes acceptabel
vid preliminär genomgång och om
en ansökan å Björklunds vägnar inlämnas
av en tillfredsställande »sponsor»-organisation, så kunde ett tillfälligt
anslag beviljas, medan rapporten och
ansökningen blir grundligt genomgångna.
Ett sådant anslag avsågs ''av rådet
täcka utgifter som uppkommit mellan
31 augusti 1962 och det tidigaste sannolika
datum då den slutliga granskningen
kan vara färdig. Detta senare
datum tänkte man skulle bli den 30
november 1962. Ett sådant anslag skulle
icke överstiga de icke förbrukade medlen
på anslaget vid den tid det upphörde,
den 31 augusti 1962.

Om rapporten och ansökan icke kommer
i tid för att tillåta att en tillfredsställande
granskning blir slutförd vid
rådets möte den 19—20—21 november
1962, kan rådet vara villigt att överväga
ytterligare tillfälligt stöd till dess
granskningen kan bli tillfredsställande
avslutad. Detta innebär emellertid icke
någon förbindelse från Public Health
Service att bevilja sådant ytterligare
tillfälligt stöd; det är blott och bart ett
konstaterande att rådet kan vara villigt
att överväga ytterligare tillfälligt stöd.
Det forskningsprojekt för viket anslag
begärts skall doktor Björklund redogöra
för. Budgeten skall göras upp ge -

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Nr 16

Svar på interpellation ang. möjligheterna för doktor Bertil Björklund att fullfölja

sin cancerforskning i Sverige

mensamt av Björklund och de administrativa
tjänstemännen hos den institution
som söker anslaget. Vid uppgörandet
av ansökningen bör särskild uppmärksamhet
ägnas åt flera punkter av
vilka några nu är något annorlunda än
de har varit under tidigare år.

Härefter följde en detaljerad redogörelse
för olika villkor som gällde för
användningen av anslag från NCI. Bl. a.
framhölls att anslag må användas endast
för ändamål som angivits i ansökan
eller senare godkänts av chefen
för NCI. Härvidlag syntes »missförstånd»
ha uppstått, enär man fått det
intrycket att Björklund använt personal,
förbrukningsartiklar och utrustning,
som beviljats genom anslag från NCI,
för framställning av det »vaccin» som
använts vid de kliniska försöken i Eskilstuna,
ehuru anslaget icke avsetts för
sådant ändamål.

Vid skrivelsen fanns fogade ansökningsformulär
m. m., som Björklund
respektive »sponsor-myndigheten» hade
att fylla i och insända till NCI.

Under hösten 1962 hade Björklund
vid flera tillfällen, bl. a. vid besök hos
mig, förklarat, att han motsatte sig att
SBL utsågs till »sponsor» för hans forskning,
och föreslagit att i stället karolinska
institutet skulle erhålla detta
uppdrag.

Sedan jag under hand inhämtat att
institutet möjligen under vissa förutsättningar
skulle vara berett härtill,
hemställde jag i skrivelse den 2 november
1962 till lärarkollegiet om besked
så snart som möjligt, huruvida
institutet ville ställa sig som sponsor
för Björklund och därvid påtaga sig
ansvaret för fullgörandet av de förpliktelser,
som från amerikansk sida krävdes
för att Björklund skulle kunna
komma i åtnjutande av fortsatta anslag
till sin forskning.

Samtidigt hemställde jag i skrivelse
till styrelsen för SBL, att styrelsen ville
i samråd med Björklund, utan att lä -

rarkollegiets beslut avvaktades, vidtaga
erforderliga åtgärder för att de av dr
Endicott överlämnade ansökningsformulären
m. m. så skyndsamt som möjligt
ifylldes och insändes till NCI. En
redogörelse för sin dittills bedrivna
forskningsverksamhet hade Björklund
själv översänt till NCI de sista dagarna
i oktober.

Till besvarande av min förfrågan anförde
lärarkollegiet vid karolinska institutet
i skrivelse den 15 november
1962 bl. a. att institutet som sådant
kan uppträda som sponsor endast för
en vetenskaplig verksamhet som bedrives
inom institutet tillhörig institution.
Lärarkollegiet ansåg sålunda, att institutet
ej kunde åtaga sig »sponsorship»
för en ansökan till NCI om anslag för
ett forskningsarbete som Björklund avsåg
att bedriva vid SBL.

Med anledning av vad sålunda förekommit
och under åberopande av att
Björklunds forskning f. n. bedrives
inom lokaler och delvis med nyttigheter,
som SBL ställt till hans förfogande,
hemställde jag i skrivelse till styrelsen
för SBL den 16 november 1962, att styrelsen
ville påtaga sig sponsorship för
Björklunds forskning och därvid i samråd
med Björklund fullgöra de uppgifter
som krävdes för att hans forskning
skulle kunna komma i åtnjutande av
fortsatt amerikanskt stöd.

Vid besök i inrikesdepartementet i
mitten av november 1962 av representanter
för National Institutes of Health
i USA och amerikanska ambassaden i
Stockholm klarlades muntligen de amerikanska
myndigheternas ståndpunkt i
Björklund-frågan. Sammanfattningsvis
innebar denna att en ansökan om forskningsanslag
åt Björklund skulle komma
att upptagas till prövning i vanlig ordning
som ett nytt ärende och att ett
beslut i ärendet kunde komma att fattas
tidigast sommaren 1963.

Detta bekräftades i ett brev från dr
Endicott den 29 november 1962, vari

12 Nr 16 Fredagen den 19 april 1963 fm.

Svar på interpellation ang. möjligheterna för doktor Bertil Björklund att fullfölja
sin cancerforskning i Sverige

tillädes att, om Björklund under mellantiden
skulle erhålla stöd, han finge
söka detta på annat håll.

Efter mitten av november bär överläggningar
skett mellan företrädare för
SBL och Björklund i syfte att få till
stånd en reglering av dennes ställning
i förhållande till SBL och villkoren för
-att SBL skall åtaga sig »sponsorship»
för hans forskning. Till grund för överläggningarna
har legat en av byråchefen
S. E. Holmqvist på SBL:s uppdrag
utarbetad PM, vari dessa villkor preciserats.
I skrivelse till styrelsen för SBL
den 31 januari 1963 har Björklund
ställt vissa motförslag och förmenat,
att SBL:s villkor inte står i samklang
med de vid vära universitet hävdvunna
principerna för forskningens frihet. I
avbidan på att en överenskommelse
skall kunna träffas har ansökningshandlingarna
till NCI icke insänts.

I skrivelse till mig den 8 mars 1963
bär styrelsen för SBL lämnat en redogörelse
för sina hittillsvarande relationer
till Björklund. Styrelsen bär därvid
till en början uppehållit sig vid de
villkor, som gäller för amerikanska anslag
till medicinsk forskning utanför
USA, och den precisering av dessa villkor,
som kan utläsas ur dr Endicotts
brev av den 15 oktober 1962. Styrelsen
förklarar sig icke kunna påtaga sig
sponsorship för Björklunds verksamhet
för så vitt icke tillfredsställande
garantier föreligger för att de av NCI
påtalade missförstånden och svårigheterna
för framtiden kan undvikas och
de uppställda fordringarna med säkerhet
kan uppfyllas. Styrelsen betonar i
detta sammanhang, att NCI givetvis icke
har uppställt särskilda villkor för Björklund,
utan att för honom gäller samma
villkor som för andra vetenskapsmän,
som får anslag från National Institutes
of Health. — Styrelsen behandlar därefter
bakgrunden till den nuvarande
situationen i fråga om Björklunds verksamhet.
Därvid framhålles att Björk -

lund haft en helt fristående ställning
gentemot SBL men ändock, både i
Sverige och utomlands, av både lekmän
och fackmän, uppenbarligen betraktats
såsom tillhörande SBL. Detta
sistnämnda förhållande har enligt styrelsen
i vissa sammanhang skapat en
ohållbar situation. I samband med den
omfattande publiciteten kring de kliniska
försöken med ett cancervaccin,
vilka Björklund startade i slutet av
år 1961, fann SBL det sålunda nödvändigt
att ta avstånd från dessa försök.
Anledningen härtill var, att SBL, efter
konsultation av tillgänglig sakkunskap
i landet, icke fann försök på människa
berättigade, bl. a. på grund av att risker
för de ympade eventuellt kunde
vara förenade med försöken och att
de kunde uppfattas såsom stödda eller
i varje fall sanktionerade av SBL. I en
särskild rapport av den 14 april 1962
till generaldirektören för WHO bär också
WHO:s expertgrupp i immunologi
uttalat samma uppfattning som SBL
beträffande cancervaccinationsförsök
på människa på forskningens nuvarande
stadium. Styrelsen hävdar att dess
situation i förhållande till Björklund
undan för undan utvecklats därhän att
det vid SBL numera försiggår en verksamhet
som styrelsen praktiskt taget
icke har någon kännedom om, än mindre
insyn i och som i betydande utsträckning
engagerar SBL:s resurser och kan
skada tilliten till laboratoriets produkter
och tjänster. Mot den sålunda tecknade
bakgrunden lämnar styrelsen en
tämligen utförlig redogörelse för de
överläggningar som förts mellan representanter
för styrelsen och Björklund i
sponsorshipsfrågan och de villkor styrelsen
uppställt för att kunna ställa sig
som sponsor. Med anledning av att
Björklund gjort gällande, att styrelsens
villkor avviker från den praxis, som
tillämpas vid karolinska institutet för
motsvarande forskningsanslag, erinrar
styrelsen om att karolinska institutet

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Nr 16

Svar på interpellation ang. möjligheterna för doktor Bertil Björklund att fullfölja

sin cancerforskning i Sverige

består av ett stort antal gentemot varandra
fristående institutioner, medan
SBL däremot utgör en enda organisatorisk
enhet. SBL bör därför i detta sammanhang
betraktas på samma sätt som
en av karolinska institutets institutioner.
Enligt styrelsens uppfattning föreligger
ingen skillnad mellan den praxis
som tillämpas vid karolinska institutets
olika institutioner och de villkor, som
föreslagits av SBL. — Avslutningsvis
anför styrelsen, att SBL ursprungligen
ställde stora förhoppningar på Björklunds
forskningsarbete. De preliminära
resultaten föreföll lovande och uppslagen
värda att fullföljas. Styrelsen bar
också från början och senare under
flera år stött Björklunds verksamhet.
Undan för undan har emellertid Björklunds
forskning utsatts för en allt kraftigare
kritik både i Sverige och utomlands.
Denna är i dag av en sådan bredd
och styrka att styrelsen inte kan undgå
att ta intryck av den. Björklund har
enligt styrelsen blivit alltmer isolerad
från de svenska vetenskapsmännen
inom facket både vid och utanför SBL.
Samtidigt har stora svårigheter uppstått
i samarbetet mellan å ena sidan
såväl NCI som SBL och andra vetenskapliga
institutioner i landet och å
andra sidan Björklund.

Då styrelsen, trots dessa svårigheter
ändock förklarar sig villig att åtaga
sig sponsorship för Björklunds verksamhet,
förklaras detta ske med hänsyn
till att det ur vetenskaplig synpunkt
är viktigt att det så långt som möjligt
blir klarlagt i vilken mån de hittills
framlagda rönen är hållbara. Styrelsen
deklarerar emellertid, att förutsättningen
för att SBL skall kunna vara
sponsor för Björklund är, att han samtycker
till de av styrelsen uppställda
villkoren och för framtiden ställer sig
lojal mot SBL.

Som framgått av den tämligen utförliga
redogörelse jag nu lämnat liksom
uttalanden jag gjort i olika samman -

hang i denna fråga, bär jag för min
del ställt mig positiv till att genom
statlig medverkan försöka bereda Björklund
möjligheter att fortsätta sin forskning
i för ändamålet bättre lämpade lokaler
än dem han nu bär tillgång till.
Jag har också försökt medverka till att
undanröja de hinder och svårigheter,
som mött för att Björklund skulle komma
i åtnjutande av fortsatt amerikanskt
stöd för sin forskningsverksamhet, och
att de villkor härför som uppställts från
amerikansk sida skall kunna uppfyllas.
Emellertid bär onekligen på sistone åtskilligt
inträffat som ställt frågan om
statligt stöd åt Björklund i ett annat
läge än när denna fråga först väcktes
hos mig.

När det gäller den rent kostnadsmässiga
sidan av lokalfrågan står sålunda,
mot den ursprungligen förutsatta statliga
insaten på omkring 150 000 kr, enligt
det senaste förslaget, inklusive utrustning,
en totalkostnad av drygt
1 800 000 kr. efter prisläget den 1 juli
1961, varav på staten skulle falla inemot
1 500 000 kr.

Vidare är att märka att den nyinrättade
laboraturen i immunologi vid karolinska
institutet ännu ej tillsatts. Skulle
annan sökande än Björklund utnämnas,
torde den nye laboratorn med
väl så stort fog som Björklund kunna
resa anspråk på att få sin lokalfråga
löst. Universitetskanslerns förslag vid
laboraturens inrättande att laboratorn
skulle beredas arbetsplats inom institutionen
för virusforskning, torde i dagens
läge framstå som en blott temporär
lösning. Då sålunda lokalfrågan för
laboratorn i immunologi kan komma
att aktualiseras framledes, förefaller det
rationellt att i detta sammahang pröva
även Björklunds lokalproblem. Genom
gemensamt utnyttjande av bl. a. serviceutrymmen
torde kostnadsbesparingar
bli möjliga.

Skulle å andra sidan Björklund utnämnas
på laboraturen, kan en mera

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Svar på interpellation ang. möjligheterna för doktor Bertil Björklund att fullfölja

sin cancerforskning i Sverige

generell lösning av lokalfrågan böra
övervägas än enligt det föreliggande,
för Björklunds nuvarande forskning speciellt
tillrättalagda byggnadsförslaget.

Viktigt är också att konstatera att det
i dagens läge framstår som ytterst osäkert
om amerikanska forskningsanslag
över huvud taget kommer att tilldelas
Björklund i fortsättningen. Detta intryck
förstärktes vid de samtal, som
förekom under hösten 1962 vid besök
i inrikesdepartementet av företrädare
för National Institutes of Health. Härvid
framgick att till amerikanernas tveksamhet
bidragit ej endast att Björklund
försummat att i tid avge begärda rapporter
in. m. rörande sin forskningsverksamhet
och att de känt sig vilseledda
rörande Björklunds ställning i
förhållande till SBL och andra statliga
institutioner. Deras tveksamhet bottnade
även i den starka kritiken mot de
av Björklund igångsatta immuniseringsförsöken
på friska människor, vilka
yppats icke blott från svenska forskare,
bland vilka flera åtnjuter mycket
gott internationellt anseende, utan även
i den rapport som våren 1962 överlämnades
till generaldirektören för WHO,
av en inom WHO verksam vetenskaplig
grupp för allmän och tillämpad immunologisk
forskning. I rapporten framhålles
att vid vaccinering »risker för
autoimmunisering, stimulering av potentiellt
maligna celler och överförande
av möjliga tumörvirusarter inte för
närvarande loan uteslutas och de risker
som tas av friska frivilliga inte
kan fastställas på något tillförlitligt
sätt.»

Vilka möjligheter som kommer att stå
Björklund till buds att från privata
källor finansiera sin forskning på längre
sikt om det amerikanska stödet uteblir,
kan jag för dagen inte uttala mig om.
Enligt uppgift har förlagshuset Bonnier
numera tillsammans med en stor amerikansk
läkemedelsfirma tillförsäkrat
honom ekonomiskt stöd. I den mån han

för sin fortsatta forskning blir beroende
av anslag utöver de medel, som tilldelats
eller framdeles må komma att
beviljas honom ur amerikanska eller
svenska forskningsanslag, torde han —
i likhet med alla andra forskare — få
hänvisas att i vanlig ordning ansöka
härom hos medicinska forskningrådet,
cancerfonden eller andra dylika organ.

Innan sålunda klarhet vunnits om
vilka ekonomiska förutsättningar som
föreligger för Björklunds fortsatta forskningsarbete
och innan laboraturen i
immunologi tillsatts, finner jag det
vanskligt att taga slutlig ställning till
frågan om att uppföra nya lokaler för
ändamålet.

Vidare anförde:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra ett tack för den femtonsidiga
stencilerade beskrivningen —
som även utdelats i en förkortad version
— av docent Björklunds via dolorosa
i otillräckliga lokaler och under
besvärliga villkor fram till intressanta
forskningsresultat.

Slutsatsen för statsrådets del kanske
verkar augurisk och svår att tolka. Jag
har för min del ansett att den innebär
att man räknar med en slutgiltig förankring
i en tjänst som gör det möjligt
att även naturligt få lokalfrågan ordnad.
Man tycks också räkna med att det skall
finnas möjligheter att erhålla forskningspengar
även från amerikanskt
håll.

Tyvärr måste jag komplettera den beskrivningen,
som verkade att vara så
utförlig och som naturligtvis måste vara
omfattande, därest alla etapper på
den mycket långa väg som har vandrats
skall redovisas och om man skall redogöra
för papperens väg. Besluten har
inte tillkommit så snabbt; i det fallet
befinner vi oss i ungefär samma situa -

Fredagen den 19 april 1903 fm.

Nr 16

Svar på interpellation ang. möjligheterna
sin cancerforskning i Sverige

tion som då vi först tog upp frågan i
riksdagen. Men »pappersvägen» är som
sagt mycket lång. Skall man få fram hela
sanningen, räcker det dock inte med
att studera i svaret åberopade papper,
det fordras en komplettering. Också den
kommer att bli lång. Den s. k. bakgrunden,
som statsrådet kallade det, är ofullständigt
tecknad, vilket kan vara förklarligt.
.lag skall nu i mina kommentarer
följa interpellationssvaret — med eu
naturlig risk för att bli långrandig.

På sidan 2 i interpellationssvaret redogör
statsrådet för bur Björklunds resultat
från mitten av 1950-talet väckt
uppmärksamhet. Det uttryckes så att
professorerna Olin och Gard trodde på
arbetet. Jag skulle vilja använda ett annat
ord än tro och säga att de med egna
experiment bekräftat den specifika effekten
på cancerceller av serum. Det
har meddelats i en tjänsteskrivelse 1958
till karolinska institutets lärarkollegium.
I denna skrivelse betecknades
docent Björklunds bevisföring som
»fullständigt bindande». Gard och
Malmgren liksom Olin förklarade också
1960 i ett sakkunnigutlåtande till karolinska
institutet att Björklunds rön
bekräftats i USA och i Sverige samt att
överensstämmande resultat även hade
rapporterats från Ryssland. Det är alltså
inte bara ett par professorer som
trodde någonting utan de har haft god
grund för att stödja doktor Björklunds
forskning.

Det står vidare att det uppstod »en
het och ganska affektbetonad debatt»,
varvid »en enhällig svensk forskaropinion
tog avstånd» från de ympningsförsök
som utförts i samarbete med en
överläkare i Eskilstuna. Man kunde
mycket väl ha angett dennes namn och
lämnat någon upplysning om honom.
Det rör sig ju inte om vilken kvacksalvare
som helst utan om en vetenskapligt
väl meriterad läkare, nämligen docenten
Rolf Lundström som är epidemiolog
och sålunda inte alls någon tvi -

för doktor Bertil Björklund att fullfölja

velaktig person. Något sådant påstår
naturligtvis inte statsrådet heller, men
av en händelse har namnet på vederbörande
inte nämnts.

Det borde kanske också ha nämnts
att den som tillstyrkt ifrågavarande vaccinationsförsök
är medicinalstyrelsens
chef, generaldirektör Engel. Tillstyrkandet
lämnades skriftligt till de två
försäkringskoncernerna Thule och Folksam,
vilka ekonomiskt stödde försöken.
Beslutet har alltså inte alls fattats på
några lösa boliner, och såvitt jag vet
har generaldirektör Engel inte tagit tillbaka
tillstyrkandet. Man kan förmoda,
att de båda försäkringsföretagen förhört
sig med professorerna Olin och
Gard och fått deras positiva omdöme
beträffande en vaccination av detta
slag. Jag är övertygad om att de i så
fall inte avgivit sitt omdöme lättvindigt
utan haft skäl tro att det är vetenskapligt
riktigt och rätt att utföra försöken.

Det hade kanske också varit lämpligt
att i svaret meddela att den affektbetonade
debatten — visst minns vi att
den var affektbetonad — till upphov
hade beskyllningen att vaccinationen av
människor innebar stora risker, dödsrisker
t. o. m. Det borde ha sagts att
något belägg för detta påstående inte
framlagts — eller kanske det var detta
statsrådet ville antyda med beteckningen
»affektbetonad debatt».

Den läkare i Eskilstuna som vaccinerat
över hundra personer har, såvitt
jag kunnat inhämta, inte funnit några
sådana negativa verkningar eller omedelbart
följande besvär av vaccinationen,
som angavs i nämnda debatt. Ingen
vet ännu något bestämt om de följder
vaccinationen kan ha. Säkerligen vill
inte heller docent Lundström göra gällande
att han vet vad vaccinationen
komer att ge för resultat. Hittills har
emellertid försökspersonerna inte svikit,
utan de har lovat att även i fortsättningen
stå till förfogande, ty det har
varit »stadiga gubbar», vilka inte låtit

16 Nr 16 Fredagen den 19 april 1963 fm.

Svar på interpellation ang. möjligheterna för doktor Bertil Björklund att fullfölja
sin cancerforskning i Sverige

sig skrämmas av affekter. Än finns det
sålunda ingen anledning påstå att kritiken
är befogad.

Vidare anföres, att de som opponerat
mot vaccinationen har gjort det därför
att de ansett att den borde ha föregåtts
av försök både på människor och
framför allt på djur. Men sådana djurförsök
har gjorts i stor omfattning och
man har gjort förberedande försök på
sjuka människor i samarbete med professor
Hultberg på Radiumhemmet.
Professor Olin har haft uppsikt över
de försöken också. Givetvis är det ingen
som vill förringa de nu nämnda professorernas
ansvarsmedvetenhet för patienterna.

Självklart har andra professorer rätt
att anse försöken riskabla, men det bör
anföras att deras uttalanden inte är bekräftade.

I den fortsatta redogörelsen nämns
att en motion om personlig laboratur
åt docent Björklund på statsutskottets
avstyrkan avslogs av riksdagen. Det
fanns många sympatier för att man
skulle bevilja en personlig laboratur åt
docent Björklund. Det bör kanske meddelas
att förslaget inte avslogs därför
att ifrågavarande person inte skulle ansetts
lämplig, utan avslaget grundades
på den principen — vilken jag för min
del anser riktig — att tjänster skall sökas
i konkurrens och att man inte i
onödan skall besluta att en tjänst skall
tillskapas åt den eller den.

I svaret påpekas också, att WHO —
Världshälsoorganisationen — har avstyrkt
vaccinationsförsöken vilket också
några av de professorer som är intresserade
av cancerforskningen i Sverige
har gjort. Det bör då också påpekas att
bakom dessa avstyrkanden står delvis
samma personer, och det är naturligt
att de framför samma uppfattning vare
sig de företräder WHO eller uttalar sig
här hemma.

Att mitt anförande är så långt och
omständligt beror på att jag önskar, att

man i framtiden i riksdagsprotokollet
icke bara skall finna omdömen som avgivits
av dem som deltagit i den överhettade
debatten på ena sidan.

Beträffande lokalfrågan vet alla, att
man år efter år äskade pengar till ytterligare
laboratorieutr3''mmen i SBL. Man
sköt frågan ifrån sig när den stora utredningen
om SBL:s framtid pågick.
Statsverkspropositionen anförde att utredningen
borde inväntas — vilket i
och för sig var riktigt. När frågan började
bli offentlig genom att den togs
upp i riksdagen var den inte ny.

Beträffande kostnaderna är det förståeligt
att de lättare accepterades då
de var relativt blygsamma till en början.
Det senare förslaget, där byggnadsstyrelsen
var inkopplad, kostade mera
pengar, men även det accepterades
ganska högt upp. Men sedan då förslag
kom från doktor Björklund beträffande
anslag till inventarier och inredning
tycks regeringen ha hejdat sig. Det borde
tillagts att äskandet kom efter ett
samtal med departementet, som ville
att hela projektet skulle bedömas samtidigt.
Det var inte fråga om någon extra
påspädning från en missnöjd person
som till varje pris ville höja summan,
utan en komplettering begärd av departementet.

Jag övergår nu till den del av svaret
som gäller sponsorship. Egentligen vet
jag inte vad »sponsorship» betyder
men jag har tytt det så att det i det här
fallet betyder en person som ansvarar
för att de pengar, som överlämnas från
det amerikanska cancerinstitutet till en
forskare, används för de ändamål de
är avsedda för. Jag lägger mig alltså om
bord med ordet »sponsor». Ett av skälen
till kraven på en sponsor var att det blivit
klart, att dr Björklunds laboratorium
inte var en självständig institution som
enligt reglerna kunde ta emot anslag.
Det anföres, att anslagsgivarna känt sig
vilseledda av doktor Björklund beträffande
hans ställning som självständig

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Nr 16

Svar på interpellation ang. möjligheterna för doktor Bertil Björklund att fullfölja

sin cancerforskning i Sverige

forskare. Han skulle på ett oriktigt sätt
ha sagt att han var föreståndare för ett
immunologiskt laboratorium.

Men detta är en missuppfattning av
statsrådet. Jag har mig nämligen bekant
att statsrådet bär fått ett brev från
den åberopade doktor Endicott, där det
just står: »I want to assure you that
doctor Björklund did not mislead us.»
Han försäkrade att Björklund inte hade
misslett dem genom att utge sig för att
ha en annan ställning än han i verkligheten
hade. Det har vidare från det
amerikanska cancerinstitutet försäkrats
att rapporterna alltid inkommit från
Björklund på exakt datum och att de
ekonomiska rapporterna varit tillfredsställande.
I fjol krävdes en vetenskaplig
rapport, om vars längd och omfattning
det rått olika uppfattningar. Doktor
Björklund ansåg att han skulle ge
en rapport som innefattade de tre årens
forskningar och att detta måste ta lång
tid. Statsrådet fick uppfattningen att
man krävde mycket mindre papper. På
den punkten kan jag inte bedöma vad
som är riktigt, men det finns som sagt
en tidigare försäkran om att man varit
nöjd med de årliga rapporterna och att
man varit nöjd med redovisningen för
medlens användning.

Det sägs i svaret, att bakteriologiska
laboratoriet betonat att de amerikanska
givarna inte krävde särskilda villkor
för Björklund, utan ville lämna pengar
på samma villkor som till andra forskare
ute i världen. Det anmärkningsvärda
är emellertid att såvitt jag har
mig bekant -— det är så många papper
som har växlats att man lätt kan blanda
samman dem — så har laboratoriet
•—• SBL — för sin del önskat större insyn
och kontroll över det som sker på
immunologiska laboratoriet än för andra
forskare för att åtaga sig sponsorskapet.
Misstron finns alltså inte hos
anslagsgivarna utan hos statens bakteriologiska
laboratorium, som inte är en
vetenskaplig institution i vanlig me -

ning. Denna inställning sammanhänger
naturligtivs med föreståndarens uppfattning.
Föreståndaren har rätt att ha
vilken uppfattning han vill och att
grunda den på de ting han anser vara
av särskilt värde. Det är inget att säga
om att han deklarerar sin bestämda
uppfattning här.

På amerikanskt håll är man mycket
angelägen om att en forskare skall ha
frihet. Man vill inte råka ut för beskyllningen
att dirigera den forskning
man understöder, utan det är en viktig
princip att det skall vara full frihet.
Jag vet inte hur man i Amerika ställt
sig till de ytterligare krav på kontroll
som laboratoriet uppställt.

Jag ser nu att statssekreteraren överlämnar
några papper till statsrådet.
Statsrådet skall väl gendriva vad jag
sagt, förstår jag.

Det ifrågasattes i av statsrådet återgivna
skrivelser om namnet »Immunologiska
laboratoriet» är riktigt. Det är
emellertid det namn som den tidigare
föreståndaren använde och som professor
Gard använt när han talat om institutionen.
Det har också förekommit
i tjänsteskrivelser. Man bör alltså inte
få uppfattningen — och det tror jag
inte heller att statsrådet fått — att namnet
använts för att orättmätigt skapa
större förtroende för laboratoriet.

I en skrivelse till inrikesdepartementet
— den som är relaterad i svaret här
— antydes att »man har fått intrycket
att Björklund använt personal, förbrukningsartiklar
och utrustning, vartill anslag
beviljats av cancerinstitutet i Amerika,
för framställning av det vaccin
som används vid de kliniska försöken i
Eskilstuna, ehuru anslaget inte avsetts
för sådant ändamål. Jag skulle vara
glad om jag kunde få upplysning om
huruvida det har visat sig att så är förhållandet.
Jag har inte fått något besked
som skulle kunna utvisa att denna
antydan verkligen är riktig eller att
cancerinstitutet kunnat konstatera att

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Svar på interpellation ang. möjligheterna

sin cancerforskning i Sverige

det skett någon oriktig användning. En
ren förmodan bör icke stå oemotsagd,
om den inte är bekräftad.

I svaret står att Björklunds forskning
undan för undan utsatts för allt kraftigare
kritik både i Sverige och utomlands.
Vi skall komma ihåg att det omdömet
är gjort av kritikerna själva och
de har naturligtvis rätt att fälla ett sådant
omdöme. På andra håll bär man
dock haft en annan bedömning.

Till förmån för den motsatta uppfattningen
kan man åberopa en lång
rad namn och intyg. Det är forskare av
olika digniteter, beträffande vilka vare
sig jag eller statsrådet kan ha någon
uppfattning om vad de är värda. Vi
kan bara säga att det gäller t. ex. professorer
eller forskare som har den eller
den ställningen vid det eller det
universitetet eller den eller den forskningsanstalten,
vilka har ansett att de
rön Björklund gjort bekräftats. De vaccinationsförsök
han har gjort har man
även försökt ta upp på andra håll. Det
finns en lång rad uttalanden. Jag skulle
kunna läsa upp en del av dem, och
det kanske behövs för att belysa att det
inte är så självklart att omdömet av
kritikerna mot Björklund är det som
helt behärskar uppfattningen inom olika
vetenskapliga institutioner ute i världen.

Det finns t. ex. ett uttalande av professor
Maurice Landy, chef för Hälsoinstitutet
för immunologi i USA. Det
uttalandet är skriftligt intaget i ett protokoll
från en cancerkonferens i Helsingfors
i somras. Han säger att Björklunds
resultat har bekräftats. Alltså
samma resultat, som den grupp forskare
i Sverige som har fått yttra sig i
frågan kritiserat, har han ansett vara
bekräftade. En grupp forskare från
Marquette University i Wisconsin,
Abramoff, Saunders, Gasseling, bär i
Journal of The National cancer institute
publicerat att man med samma
teknik som Björklund använt uppnått
samma resultat. Man hänvisar där till

för doktor Bertil Björklund att fullfölja

Björklunds undersökningar. SloanKettering-institutet
för cancerforskning
i New York med en rad forskare har
meddelat att de kommit till samma resultat.
Även en rysk forskare Zilber —
vilken ställning han har kan jag inte
bedöma, men han är ledamot av den
ryska vetenskapsakademien -— anser
att de resultat som uppnåtts vid Björklunds
laboratorium blivit bekräftade i
Sovjet.

Omdömet av de svenska kritikerna
delas alltså inte av världens forskarelit.
Påståendet att Björklund skilt sig från
kontakten med andra vetenskapliga institut
ute i världen är oriktigt. Det förhåller
sig tvärtom så att det är nästan
en överbelastning av utländska medarbetare
på detta lilla laboratorium.
Under långa tider har inalles sex å åtta
forskare tjänstgjort där. Det är dessutom
en ständig ström av mera tillfälliga
besökare från hela världen. Kontakten
är sålunda ingalunda bruten utan
snarare anmärkningsvärt stor.

Till slut sägs också, vilket jag finner
vara intressant, att en stor läkemedelsfirma
finansierar Björklunds forskning.
Det skulle vara intressant att höra om
firman lämnat den uppgiften eller om
någon annan gjort det. Detta säger jag
bara av nyfikenhet, ty det kan ju inte
ha så stor betydelse för bedömningen
av huruvida Björklund skall ha en
plats inom en institution eller om han
skall ha ett laboratorium.

Vidare sägs att Björklund får väl som
andra söka forskningsbidrag — det har
jag hört förut och det står också i svaret.
Han får väl jämställas med andra.
Det är då att märka att Björklund hittills
inte haft någon lön från svenska
staten. Han är inte särskilt gynnad,
utan han har levat på bidrag från Amerika
och de som nu kommit från en
svensk finansiär, nämligen en medlem
av familjen Bonnier.

Jag vet inte om Björklund, därest han
skulle få ett anslag från cancerfonden

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Nr 16

Svar på interpellation ang. möjligheterna för doktor Bertil Björklund att fullfölja

sin cancerforskning i Sverige

eller ett anslag från medicinska forskningsrådet,
skulle kunna påräkna ett så
stort anslag, att det skulle räcka till avlöning
åt de fjorton personer som är anställda
på hans laboratorium och dessutom
räcka till att finansiera omkostnaderna.
Om han inte har utsikt att få
tillräckliga anslag, så blir han inte
jämnställd med forskare i allmänhet,
eftersom han inte har någon tjänst för
vilken utgår lön — jag har åtminstone
fått den bestämda uppfattningen att han
inte har någon lön.

Den stora frågan är väl inte om
Björklund är uppskattad av den eller
den, om han händelsevis uttrycker sig
så eller så, om han uppträder i TV på
det eller det sättet. För mig är den väsentliga
frågan, om hans forskning är
av intresse, om hans forskning kan få
möjligheter att drivas vidare. Det kan
inte förnekas att Björklund under de
år som gått med förhalande löften från
statsråden — det har givits löften om
blixtaktioner för att bygga laboratorier,
sponsorfrågan skulle ordnas hastigt
när den kom på tal o. s. v. — har
kunnat få den uppfattningen att »jag
skall inte ge mig iväg från landet, ty
jag har möjligheter att så småningom
få det stöd jag behöver». Det är av den
anledningen jag har frågat i dag. Jag
har inte velat bråka med statsrådet Johansson
eller med någon annan, ty det
har jag mest ohägn av själv. Jag är vidare
så betydelselös att statsrådet inte
heller kan ha något intresse av att råka
i krakel med mig.

Frågan är: Finns det möjligheter för
denna forskning att få stöd — denna
forskning som på många håll omfattas
med stort förtroende, som inte fått besked
från något håll om att den inte
har utsikter att ge resultat? Man måste
fortsätta att undersöka resultaten av
den vaccination som börjats i Eskilstuna,
om den skall bli av värde. För att
kunna hålla ihop laboratoriet måste man
ha någon garanti för att de människor,

som arbetat där som löshästar under
alla dessa år, har möjlighet att i en
framtid få en riktig tjänst. Annars måste
de söka sig ut på annat håll för att
få sin ställning säkrad. Det är detta
som är det angelägna. Om man säger:
»Nej, vi är inte beredda att låta dem
fortsätta att arbeta», frågar jag: »Är man
beredd att gäcka alla de förhoppningar
som är fästade vid denna forskning?»
Kan man säga: »Låt denna människa
ge sig i väg från landet, han finner alltid
någon utväg?» Jag tror inte att statsrådet
Johansson resonerat så. Men han
har inte sagt på vilket sätt han tänker
få fram resultat av den välvilliga inställning,
som han redovisar ha funnits
hela tiden.

I den sista meningen i svaret står att
innan klarhet vunnits om Björklunds
ekonomiska villkor kan lokaler inte
byggas. Betyder det att om statsrådet
Johansson får veta att Björklund ärvt
15 miljoner eller 15 miljarder skulle saken
vara klar, då kunde vi bygga ett
laboratorium? Eller betyder det att om
statsrådet visste att Björklund är utblottad
och inte har någon finansiär
alls är vi beredda att stödja honom?
Det finns kanske en förklaring på meningen
men den är svår att tyda. För
mig framstår som det enda relevanta:
Har han förmågan och finns det något
värdefullt i den forskning han börjat?
Om så är fallet spelar det väl ingen roll
för svenska staten om han kan ställa
finansiärer till förfogande eller om han
är utblottad. Har jag missförstått meningen
i svaret?

För att inte visa mig enbart otålig —
jag har mest varit angelägen om att
protokollet skulle bli kompletterat med
andra uppgifter än dem som lämnats i
svaret — vill jag säga att jag dock, när
jag läste svaret, fick den känslan att
man på regeringshåll inte har uppgivit
tanken på att känna det som en förpliktelse
att låta denna forskning såväl
som annan få fortsätta. Det rör sig om

20 Nr 16 Fredagen den 19 april 1963 fm.

Svar på interpellation ang. möjligheterna för doktor Bertil Björklund att fullfölja
sin cancerforskning i Sverige

ett problem som många brottats med
utan att kunna redovisa vare sig snabba
resultat eller ge långa rapporter. Man
trevar sig fram och gör nya försök. Meningen
i svaret verkar vara att frågan
skall lösas på något sätt. Kan jag få
rätt i denna min tydning skall jag och
många med mig vara lugna och nöjda.
En forskningsgrupp bör inte »skippas»
enbart av den anledningen att alla forskare
inte tror på den. Motsättningen
mellan forskare är ju ofta lika skarpa
som motsättningen mellan präster. Den
bör vi därför inte fästa oss så mycket
vid. Det viktiga är att man inte tar på
sitt samvete att strypa forskning, bara
för att man inte är helt övertygad själv
om att den går på rätt köl.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Vi skulle naturligtvis
kunna föra en mycket långvarig debatt
ut ifrån allt det material som finns till
förfogande beträffande docent Björklunds
lokalfrågor och forskningsanslagen.
Våra skriftväxlingar och våra samtal
med de amerikanska myndigheterna
skulle erbjuda rikliga tillfällen härför,
men det är väl ändå inte detta som är
avgörande. Fru Nancy Eriksson bär
egentligen ställt den avgörande frågan:
Vem skall kunna bedöma vad som är
vetenskapligt berättigat eller inte; är
det riksdagen, är det andra kammaren,
är det regeringen eller är det de vetenskapliga
forskningsråd som har inrättats
för just dessa uppgifter? De vetenskapliga
forskningsråden står under
ledning och tillsyn av ecklesiastikministern,
som varje år kämpar för att
få så stora anslag som möjligt till deras
förfogande. Man kommer så småningom
fram till en uppgörelse mellan ecklesiastik-
och finansdepartementen eller
inom regeringen om ett förslag som man
sedan underställer riksdagen för dess
prövning. Därefter går anslagen till
forskningsråden. Ecklesiastikministern

försöker aldrig öva påtryckning beträffande
anslagens fördelning. Skulle han
så göra, undrar jag om det inte skulle
bli ganska besvärligt för honom. Detta
gäller alla de vetenskapliga råden och
självfallet i lika hög grad det medicinska
forskningsrådet. Prövningen av
forskningsuppgifter får således slutgiltigt
ankomma på vetenskapsmännen.

Vi kan naturligtvis ha en lekmannaåsikt
i en del av dessa frågor. Visst har
vi väl alla en uppfattning om cancerproblemet,
om dess storleksordning och
om svårigheterna att komma till rätta
med det. Forskare världen över är enrollerade
i uppgiften att försöka komma
framåt inom detta område. Det är
en sida av saken. Vi kan naturligtvis
också vara så intresserade och förmena,
att det inte kan uteslutas att vissa försök
som görs inom cancerområdet kan
erbjuda en framkomlig väg och att vi
därför kan ge ett stöd, som går längre
än forskarna är beredda till på de vägar
där vi kan ingripa. Här möter alltså
lokalfrågan. I den ligger upprinnelsen
till denna diskussion. Där kan man
säga att jag kommer in i bilden. Då
det gäller de egna forskningsanslagen
hör jag inte hemma i diskussionerna
annat än inom den samlade regeringen.
Det är klart att de diskussioner som
fördes och den kritik som riktades mot
de lokaler som stod till docent Björklunds
förfogande har uppmärksammats.
Vi sade att det inte kan vara så svårt
att lösa detta problem. Vi kan ju bygga
baracker. I uttrycket barack ligger
ingen nedvärdering av lokaliteten. Det
finns numera moderna barackbyggnader
som är utomordentliga. Det byggs
baracker för skolor och för olika institutioner.
På inrikesdepartementets initiativ
har vid ungefär den tidpunkt då
denna fråga blev aktuell byggts en
sjuksköterskeskola i Malmö med s. k.
Mockfjärdsbaracker till en kostnad av
ca 250 000 kronor. Vi sade oss att för
300 000 kronor skulle vi kunna åstad -

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Nr 16

Svar på interpellation ang. möjligheterna för doktor Bertil Björklund att fullfölja

sin cancerforskning i Sverige

komma en hygglig lokal inom loppet av
två å tre månader. Vår kontakt med
Wallenbergsstiftelsen gav vid handen
att den var beredd att satsa 150 000
kronor för ändamålet. Efter samtal med
ecklesiastikministern var vi överens om
saken och erbjöd oss att bygga dessa
baracker. Då säger emellertid docent
Björklund — som jag har redovisat i
historiken — att sådana lokaler inte
passar för hans forskning. Han låter en
privat arkitektfirma rita en ny byggnad
och presenterar oss ett förslag till
institutionsbyggnad för hans räkning.
Vi lovade att överväga saken, men ville
veta vad bygget kostade. Man angav till
oss en kostnad på 700 000 å 800 000
kronor. Vi utfäste oss att undersöka om
vi inte skulle kunna åstadkomma detta
på SBL:s område. En undersökning
härom görs. Ecklesiastikministern och
jag hade ett samtal med representanter
för Wallenbergsstiftelsen och tillfrågade
dem, om de var beredda att
höja sitt anslag. De svarade att de under
vissa omständigheter kunde gå med
på att dela kostnaden, om denna inte
översteg 700 000 kronor.Vi ansåg oss
ha förutsättning att ordna detta.

Så gick kalkylerna till byggnadsstyrelsen
för kontroll. Det visade sig då
att kostnaderna kom att uppgå till
1 250 000 kronor. Efter nytt övervägande
fann vi så småningom att det visserligen
är en dyr lokal, men hur det än
går med den Björklundska forskningen
kommer lokaliteterna ändå att bli behövliga
för SBL i framtiden. Låt oss
alltså bygga en institution, även om den
kostar cirka 1 300 000 kronor, sade vi,
och blev också överens med finansdepartementet
om detta. I denna situation
hör vi efter, om vi nu fått reda
på alla kostnader, och får beskedet att
så inte är fallet. Det krävs också inventarier,
och då stiger kostnaderna till
1 850 000 kronor. Detta är lokalfrågans
utvecklingshistoria.

Vid denna tidpunkt står också frå -

gan om laboraturen öppen. Vem skall
få tjänsten? Ännu vet vi inte det. Skall
vi ändå bygga? Samtidigt dyker ett lika
stort problem upp, nämligen frågan om
de amerikanska forskningspengarna. Vi
får besked om att amerikanerna inte är
beredda att fortsätta utbetalningen. Fru
Eriksson påstår bär att det väl inte kan
vara avgörande om det finns pengar eller
inte. Vi har dock den ordningen att
vare sig pengarna kommer från forskningsråden,
från amerikanska institutioner
eller från annat håll är det dock
grundläggande att det finns pengar för
forskningen.

Vi var överens med ecklesiastikministern
om att staten skulle svara för
lokaliteterna, för service, en del personal
och annat. Om det hade byggts
en ny institution, hade det måst tillkomma
personal. Enligt uppgift av
SBL:s styrelse betalar staten i dag mellan
100 000 och 125 000 kronor för det
utrymme och den service som ställs till
docent Björklunds förfogande vid anstalten,
och det skulle ju inte spela så
stor roll om dessa kostnader flyttades
över till en ny, fristående institution.

Men när det sedan blev ovisst huruvida
forskningsmedlen skulle utgå eller
icke, måste vi ju göra en utredning av
det hela och det är då som frågan om
ett sponsorship kommer in i bilden.
Om den saken förs det en lång skriftväxling.
Vi får också besök av amerikanerna
och vi förklarar att vi är beredda
att göra allt för att åstadkomma
den organisation som behövs för förvaltning
av forskningsmedlen. Vi framhåller
att det är oss egalt vilken institution
som får hand om saken men att
det förefaller rätt naturligt att SBL skulle
kunna svara för uppgiften eftersom
lokaliteterna ligger inom anstaltens område.
Docent Björklund säger att han
önskar att karolinska institutet skall åta
sig sponsorshipet. Vi bär ingenting emot
detta, utan vi riktar en hemställan till
institutet att fullgöra uppgiften. Insti -

22 Nr 16 Fredagen den 19 april 1963 fm.

Svar på interpellation ang. möjligheterna för doktor Bertil Björklund att fullfölja
sin cancerforskning i Sverige

tutets styrelse, som i vederbörlig ordning
behandlar frågan, avböjer skriftligen
detta.

Den 21 november 1962 får jag ett
brev från docent Björklund, formellt
ställt till SBL:s styrelse. I denna skrivelse
säger docent Björklund: »Jag
skulle hälsa med tillfredsställelse ett
styrelsens beslut att för min forskning
administrera ett eventuellt utgående
amerikanskt bidrag. Mina tidigare
framförda invändningar mot ett s. k.
sponsorship av styrelsen för statens
bakteriologiska laboratorium har grundat
sig på den måhända felaktiga uppfattningen
att ett dylikt sponsorship
inte skulle kunna utövas utan att min
fria bestämmanderätt över min forskning
äventyras.»

Det må vara mig förlåtet, om jag genom
denna skrivelse bibringades den
uppfattningen att docent Björklund var
intresserad av att gå in på en reell diskussion
med SBL:s styrelse angående
ett sponsorship. Vid de förhandlingar
som därefter fördes tog vi också kontakt
med karolinska institutet och dess
rektor för att kontrollera att de villkor,
som uppställts av SBL:s styrelse, inte
var annorlunda än de som tillämpas
vid karolinska institutet. Det hölls också
en formell överläggning, varvid rektor
Friberg var närvarande, för den
slutgiltiga granskningen av det förslag
som SBL:s styrelse hade för avsikt att
framlägga för docent Björklund.

Docent Björklund avvisade sedermera
detta förslag. I denna situation måste
vi givetvis inom kort till den amerikanska
institutionen redovisa vad som
förevarit. Hur det går med anslaget kan
jag emellertid inte göra andra uttalanden
om än vad som skett i mitt interpellationssvar.
Jag måste också upprepa
vad jag där sagt, att de medel som
på detta område står till forskarnas förfogande
— i den män man inte kan
hämta dem från andra länder -— återfinns
hos medicinska forskningsrådet

eller cancerfonden, vilken ju förfogar
över stora insamlade belopp. Såvitt jag
vet har inte docent Björklund ansökt
om medel från dessa institutioner, och
han har tidigare vid ett tillfälle återkallat
en framställan om ett direkt anslag
från cancerfonden.

Vad som härutöver förekommit är att
förlagshuset Bonnier har, enligt vad jag
blivit underrättad om, beviljat forskningsmedel
åt docent Björklund. Jag
vill gärna ha klarlagt att man från förlagshuset
Bonniers sida har sökt kontakt
med regeringen i saken. Man begärde
ett sammanträffande med statsministern
utan att ange ändamålet därmed.
När sammanträffandet kom till
stånd visade det sig att man ville diskutera
frågan om docent Björklunds
forskning. Eftersom det huvudsakligen
gällde lokaliteterna hänvisade statsministern
herr Bonnier till att ta upp ett
resonemang med inrikesministern. Jag
blev också uppringd av herr Bonnier och
vi hade ett sammanträffande. Det uppgavs
därvid att förlagshuset Bonnier i
samverkan med den amerikanska läkemedelsfirman
Pfizer hade beviljat docent
Björklund ett forskningsanslag.
Detta anslag hade utgått sedan någon
gång under fjolåret —- jag kan inte
exakt ange datum — utan att SBL:s
styrelse fått något meddelande om att
det i anstaltens lokaler bedrevs forskning
med hjälp av medel som beviljats
av de nämnda företagen. Jag gör ingen
kommentar till detta; jag bara konstaterar
att det förhåller sig på det sättet.

Såsom framgår av interpellationssvaret
kan vi inte företa några ytterligare
åtgärder beträffande lokaliteterna förrän
vi vet hur det går med laboratorstjänsten
och forskningsanslaget. Jag kan
inte finna annat än att detta är en fullt
korrekt ståndpunkt.

I övrigt hänvisar jag till den skrivning
som förekommer i interpellationssvaret,
vilket bygger på den skriftväxling
som har förevarit i dessa frågor.

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Nr 16

Svar på interpellation ang. möjligheterna för doktor Bertil Björklund att fullfölja

sin cancerforskning i Sverige

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag bär inte ett ögonblick
tvivlat på att vad som står i interpellationssvaret
är rätt återgivit. Jag
bär bara sagt, att svaret är ofullständigt
och att uppgifter saknas på en del
punkter. Därför bär jag gått igenom svaret
på det sätt jag gjort.

Upptakten i statsrådets svar är litet
förvånande. Är det riksdagen som skall
avgöra om en person skall få ett forskningsanslag
frågade han. Den saken bär
väl aldrig ifrågasatts. Tvärtom bär jag
sagt att vi inte här kan bestämma huruvida
en iforskningsväg är värd att följas
eller inte. Och jag har aldrig påstått,
att riksdagen skal! komma med pekpinnar
till forskningsrådet när det gäller
anslag. Frågan gällde ett amerikanskt
anslag, som var utlovat att utgå under
flera år, och om det anslaget sades att
det inte kunde utgå i fortsättningen,
om man inte fick eu sponsor. Och vem
som skall vara sponsor är en fråga som
inte behöver avgöras av forskningsrådet.
Den frågan överstiger inte vår kapacitet,
så att vi inte skulle våga resonera
om den här.

Man har hänvänt sig till regeringen
och anhållit om anvisning på någon
som kunde ta emot pengarna och i
det sammanhanget har både SBL och
karolinska institutet nämnts. Men jag
förstår att förhållandena på bakteriologiska
laboratoriet är ganska unika,
och gör samarbetet svårt. Man är dock
inte mer än människor, de personliga
motsättningarna kan väl där som på
andra håll vara svåra att överbrygga.
Det är därför ingenting att förvåna sig
över att de två parterna nere på SBL
haft svårt att samsas om villkoren för
sponsorskapet.

Statsrådet åberopade en skrivelse från
docent Björklund där han förklarat sig
villig att ta emot pengarna, om SBL var

sponsor. Jag åberopade en senare skrivelse
från SBL, där SBL förklarade sig
inte vara villig att åtaga sig sponsoruppdraget
på de villkor som de amerikanska
anslagsgivarna uppställde. I
denna SBL:s skrivelse medgavs att anslagsgivarna
visserligen inte kommer
att ställa andra krav på docent Björklund
än på andra forskare, men att SBL
själv misstrodde honom och därför
krävde starkare kontroll. Då är det inte
konstigt om det skär sig.

Vad sedan själva bygget beträffar
förstår jag så innerligt väl, att regeringen
backat ut, när det blev för dyrt.
Det är fullt begripligt. Det ledsamma är
bara att regeringen inte kunnat säga
klart ifrån — vilket jag trodde att man
kunde där — att blir det så här dyrt, så
får det vara. Något sådant besked bär
inte lämnats.

Det hade varit mycket värdefullt om
regeringens tidigare givna löfte följts.

Nu säger statsrådet att löftet gavs
vid en viss tidpunkt, men sedan bär
diverse ting gjort det omöjligt att fatta
beslut, och i dag ser vi annorlunda på
hela denna sak. Jag förstår nu också att
det egentligen inte är bygget i och för
sig man drar sig för utan det är frågan
vem som skall utnyttja lokalerna som är
den avgörande. Man frågar sig om framtiden
kommer att få behov av lokaler
för sådan forskning eller om en annan
utbyggnad av SBL kan bli påkallad.
Detta är en praktisk bedömning.

Men tragiken i hela denna sak ligger
i att förväntningar har skapats
hos en enskild man och hans medhjälpare
och sedan tydligen utan förklaringar
inte infriats. Statsrådet säger att
värdet av den cancerimmunologiska
forskningen icke kan bedömas; detta
gäller annan cancerforskning också, som
icke blivit offentligt bedömd på -detta
sätt.

Det vore bäst att inte alls göra -något
värdeomdöme utan i stället -avvakta resultatet
av verksamheten. Det är alltför

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Svar på interpellation ang. möjligheterna

sin cancerforskning i Sverige

många människor som förväntar sig någonting
för att vi skall kunna ta med
jämnmod att forskningen blir utan möjligheter.

Det finns naturligtvis möjligheter att
gå till forskningsrådet, och statsrådet
anser tydligen att rådet kan klara hela
forskningen med löner och övriga utgifter.
Här har nämnts siffran 100 000
kronor bara för omkostnader per år nu,
jag tar för givet att beloppet är specificerat,
inte taget på en höft. Siffran
visar att verksamheten kostar oerhört
mycket pengar. Och då vill jag till slut
fråga: Anses det mera graverande att
ha en svensk finansiär än att ha en anslagsgivare
i Amerika? Kommer docent
Björklund i ett sämre läge, om han får
pengar från Bonniers, än om han alltjämt
får amerikanskt anslag? Vidare,
då man inte haft principiella invändningar
vid amerikanska cancerinstitutet
mot att fortsätta att ge pengar till
docent Björklund måste detta anslag
då hindras att utgå av rena formaliteter? Finns

inte i detta land någon, som
man har förtroende för på ömse sidor,
som skulle kunna ta emot dem som
sponsor?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Fru Nancy Eriksson
satte upp ett förvånat ansikte, när jag
i början av mitt förra inlägg tog upp
problemet om vem som skall bedöma
värdet av forskning. Det gjorde jag därför
att fru Eriksson i sin första replik
avslutningsvis frågade: »År docenten
Björklunds forskning av intresse eller
inte?» Jag uppfattade det så att fru
Eriksson vände sig till riksdagen eller
regeringen och begärde att vi skulle ge
ett besked på den punkten, och därför
måste jag säga att det inte tillkommer
oss att ge det beskedet. De forskare som
arbetar söker sina pengar över forsk -

för doktor Bertil Björklund att fullfölja

ningsrådet; de går de normala vägar
som finns för dessa uppgifter.

Beträffande frågan om lokaliteterna
skulle man kanske, när man följer den
historik som här har lämnats, kunna
säga att vårt tålamod närmast har gränsat
till det otroliga. Först kom vårt erbjudande
om att snabbt, på cirka tre
månader, bygga baracker, sedan var vi
beredda att satsa 1 300 000 kronor, och
slutligen måste vi säga att vi inte kunde
slåss längre för att få ytterligare pengar.
Då hade till bilden också kommit frågan
om laboraturen och forskningsanslaget.
Låt mig i det sammanhanget
säga, att vem som är finansiär för forskningen,
om de beviljade forskningsmedlen
ställs till förfogande för en fri forskning,
bryr vi oss inte om, utan lokaliteter
ställs till förfogande i den män vi
bär möjligheter. Men om det uppträder
en finansiär som kan ha ekonomiska intressen,
exploateringsintressen, av forskningen
i fråga, är det klart att man
sätter ett litet frågetecken i kanten när
det gäller hur långt staten skall medverka
i sådana sammanhang. Men jag
svarar alltså under den förutsättning jag
angivit, att det självfallet inte är graverande
för forskningen om det är svenska
medel som ställs till förfogande.

Herr talman! Jag har tidigare sagt att
vi bär ett utomordentligt omfattande
material, som skulle kunna föranleda oss
att här diskutera hur länge som helst.
Låt mig bara ange att till en av de skrivelser,
som vi i oktober 1962 fick från
doktor Endicott, chef för National Cancer
Institute, fogade han i anslutning
till de formulär, som begärdes ifyllda
och bakom vilka en sponsor skulle finnas
ett brev till departementet med anvisningar
i tolv punkter på nio helsidor
om hur formulären skulle fyllas i för
att man skulle kunna förvänta att de
kunde bli godkända av den amerikanska
anslagsbeviljande myndigheten.
Detta »sponsorship» bär diskuterats av
av SBL:s styrelse, och det avtal om vil -

Fredagen den 19 april 1963 fn».

Nr 16

Svar på fråga ang. gällande bestämmelser om tillsatsämnen i livsmedel och på

interpellation ang. livsmedelskontrollen beträffande kött och charkuterivaror

ket man underhandlat med Björklund
har gått ut ifrån det material vi fått i
de amerikanska skrivelserna, ingenting
annat. Jag har sagt tidigare, att vårt
slutliga arbete tillgått så att vi begärt
att representanter för SBL:s styrelse
skulle underställa oss det förslag man
utarbetat till ordnande av denna organisationsfråga,
och det skulle diskuteras
i närvaro av professor Friberg, rektor
vid karolinska institutet. Detta har vi
gjort, och vi bär också gjort justeringar
i det förslag som blev det slutgiltiga,
men som sedan avvisades av docent
Björklund.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Diskussionen i dag gäller
i själva verket en mycket viktig princip
beträffande relationerna mellan staten
och den vetenskapliga forskningen.
Inrikesministern bär naturligtvis alldeles
rätt när han säger, att frågan är
vem som skall bedöma om tillräckliga
förutsättningar finns för statligt stöd åt
viss forskning. Inrikesministern slår då
fast, att de vetenskapliga institutionerna
skall göra detta. Jag tycker det borde
vara ganska självklart att det förhåller
sig så. Men samma krav på bedömning
från de ansvariga vetenskapliga instanserna
måste ställas när det gäller understöd
i form av lokaler soin när det gäller
understöd till driften, de löpande
kostnaderna för forskningen. Från den
utgångspunkten är det alltså klart att regeringen
inte bör ägna sig åt någon vetenskaplig
bedömning av en viss forsknings
större eller mindre berättigande
när det gäller frågan om att ställa lokaler
till förfogande för speciella ändamål
och för speciella forskare.

I den mån inrikesministern bär samma
uppfattning som jag härvidlag så
liar jag ingenting att tillägga, och jag tänker
inte gå in på det konkreta fall som
här diskuteras. I den mån inrikesministern
har en annan uppfattning än jag,
är det en mycket viktig principfråga

som väl förtjänar att diskuteras — om
det inte kan ske tillräckligt i dag bör
det ske i en nära framtid. Vilket läge
skulle nämligen uppkomma, om man
sade att regeringen kan bedöma lokalfrågan
men inte frågan om medel till
forskningen? Jo, då skulle man kunna
komma i det läget att regeringen ställt
till förfogande lokaler för viss angiven
forskning av viss forskare, men sedan
visar det sig att de vetenskapliga instanserna
avstyrker att han skall få tillräckliga
medel för att bedriva effektiv
forskning. Då kan han kanske med medel
från annat håll bedriva eu helt otillfredsställande
forskning och ändå ta de
offentliga lokalerna i anspråk.

Herr talman! Jag tror att man hamnar
i mycket besvärliga lägen, om man
inte helt och fullt fasthåller vid den
princip som inrikesministern började
med. Det är uteslutande för att slå fast
och understryka den tankegång inrikesministern
började med och göra
klart att den bär en generell tillämpning
som jag yttrar mig idag. Jag har ingen
som helst anledning att ta avstånd från
inrikesministerns ståndpunkt i det nu
aktuella läget.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. gällande bestämmelser
om tillsatsämnen i livsmedel och
på interpellation ang. livsmedelskontrollen
beträffande kött och charkuterivaror

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
mig om jag anser att nuvarande bestämmelser
är tillräckliga för att effektivt
hindra mindre nogräknade tillverkare
att i livsmedel tillsätta skadliga och
prisfördyrande ämnen. Vidare har herr
Ehnwall frågat om jag har för avsikt
att vidtaga åtgärder för att få till stånd

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Svar på fråga ang. gällande bestämmelser om tillsatsämnen i livsmedel och på

interpellation ang. livsmedelskontrollen beträffande kött och charkuterivaror

sådan livsmedelskontroll att t. ex. polyfosfatinsprutning
i kött och köttvaror
»om saluförts på allmänna marknaden
kan effektivt förhindras. Herr Elmwall
har dessutom frågat, om jag tagit initiativ
att införa bestämmelser i enlighet
med skrivelse därom av föregående års
riksdag, att kött och köttvaror skall få
transporteras endast i slutet utrymme.

Till svar på frågorna får jag anföra
följande.

Livsmedelshygienen regleras i 1951
års livsmedelsstadga. Däri sägs bl. a.,
att vara eller ämne, inbegripet vatten
och is, som används vid framställning
eller beredning av livsmedel för avsalu
eller servering, icke får vara av sådan
beskaffenhet eller tillföras i sådan
mängd att det färdiga livsmedlet kan
antas bil skadligt att förtära eller eljest
otjänligt till människoföda. Som tillsats
till livsmedel får i regel förekomma endast
vara eller ämne, som kommerskollegium
godkänt som tillsats för livsmedlet
i fråga. Förteckning över godkända
tillsatser publiceras årligen av
kollegium. Polyfosfat bär inte upptagits
i sådan förteckning. Bestämmelserna
synes om de iakttas vara tillräckliga för
att skydda allmänheten mot att skadliga
ämnen tillsätts livsmedel. Vad angår
vatten eller andra ej skadliga ämnen,
som kan tillsättas livsmedel för att
öka dess vikt och som torde åsyftas
med uttrycket »prisfördyrande ämnen»
anges i livsmedelsstadgan beträffande
vissa livsmedel den högsta vattenhalt
som får förekomma. Något mera
uttalat behov av ytterligare bestämmelser
i detta hänseende i livsmedelslagstiftningen
bär hittills inte visat sig.
Uppsåtlig inblandning av vatten eller
annat oskadligt ämne i livsmedel enbart
i syfte att få mer betalt för varan
än vad varan eljest skulle betinga torde
dessutom i vissa fall kunna bestraffas
som bedrägeri eller annan oredlighet.

Kontrollen över bestämmelsernas efterlevnad
handhas i princip lokalt av

hälsovårdsnämnderna, regionalt av
länsstyrelserna samt centralt av veterinärstyrelsen.
Statens jordbruksnämnd
kontrollerar dock sammansättningen i
vissa hänseenden av charkuterivaror.
Veterinärstyrelsen utövar också en direkt
kontroll genom anställda veterinärer
över offentliga slakthus, kontrollslakterier
och vissa andra livsmedelsanläggningar
samt köttbesiktningsbyråer.
För dessa anläggningar, som producerar
större delen av de köttvaror
som saluhålls i landet, torde kontrollen
få anses vara tillräckligt effektiv. Vidare
kan jag nämna att veterinärstyrelsen
just i dagarna lagt fram ett förslag
som syftar till att göra det möjligt att
ställa även andra livsmedelsproducenter
än de nyss nämnda under offentlig tillverkningskontroll.

För livsmedelstillverkning, som inte
omfattas av veterinärstyrelsens direkta
kontroll, måste man i första hand lita
till den lokala, av hälsovårdsnämnderna
anordnade kontrollen. Denna är inte
kontinuerlig utan sker stickprovsvis.
På de flesta håll utför hälsovårdsnämnderna
ett gott arbete, men ofta är deras
resurser både personellt och materiellt
för små för att de skall kunna vidmakthålla
en effektiv livsmedelskontroll. En
viss förbättring kan visserligen väntas
inträda efter hand som vi får större
kommuner med större möjligheter att
tillgodose hälsovårdsnämndernas behov
av ökade resurser. En allmän omprövning
av hur den lokala livsmedelskontrollen
på längre sikt bör vara anordnad
torde emellertid bli ofrånkomlig.
Utredning härav bör ske i samband
med en allmän översyn av livsmedelsstadgan.

Vad särskilt angår frågan om tillsättning
av polyfosfat till livsmedel delar
jag herr Elmwalls uppfattning att det
är angeläget att genom skärpt övervakning
försöka motverka sådant förfarande.
För att kunna göra övervakningen
tillräckligt effektiv har veterinärstyrel -

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Svar på fråga ang. gällande bestämmelser om tillsatsämnen i livsmedel och på

interpellation ang. livsmedelskontrollen beträffande kött och charkuterivaror

sen i samråd med statens institut för
folkhälsan nyligen fastställt ett särskilt
undersökningsförfarande, som med hälsovårdsnämndernas
medverkan medger
systematisk kontroll i detta avseende.
Härigenom torde möjligheter skapas att
uppdaga fortsatta överträdelser i detta
hänseende.

En allmän översyn av livsmedelslagstiftningen
bör omfatta alla stadgans
bestämmelser, sålunda även transportföreskrifterna.
Dessa hindrar för närvarande
inte att bl. a. kött och köttvaror
transporteras på Öppet fordon. Krav
på förbud mot sådana transporter restes
redan vid 1 ivsmedelsstadgans tillkomst
1951 men avvisades då av statsmakterna.
Frågan utreddes på nytt 1954, då
man emellertid av kostnadsskäl inte
fann det möjligt att införa en allmän
föreskrift att transport av animala livsmedel
skall ske i slutet utrymme. Med
anledning av två motioner till 1962 års
riksdag bär nu, som herr Elmwall erinrat
om, riksdagen hos Kungl. Maj:t
anhållit om förslag till ändrade bestämmelser
om transport av kött och köttvaror.
Även i fråga om andra livsmedel
bär transportfrågan varit aktuell, t. ex.
beträffande transport av mjölk och
mjölkprodukter. De vid kringföringshandel
förekommande transporterna av
framför allt kött och fisk har också kritiserats.
Dessa och andra problem som
har anknytning till livsmedelstransporterna
bör övervägas i ett sammanhang.

Såsom framgått av vad jag bär anfört
är en allmän översyn av livsmedelslagstiftningen
nu påkallad och jag
har i dag erhållit Kungl. Maj :ts bemyndigande
att tillsätta eu utredning för
detta ändamål.

Vidare anförde:

Fru RYDING (k):

Herr talman! Om man skall använda
klart språk för att beteckna vad som
förekommit med polyfosfatimblandning

inom livsmedelstillverkningen måste
man kalla detta uppenbart bedrägeri —
ja, jag skulle t. o. m. vilja säga kamouflerad
stöld. Dessutom skulle jag vilja
jämställa tillvägagångssättet hos dessa
mindre nogräknade tillverkare med det
hästskojeri som fordom förekom vid
marknaderna, eftersom de preparerade
varorna efter polyfosfattillsättningen
ser ut att vara synnerligen delikata, saftiga
och vackra i färgen.

Polyfosfat säljs i huvudsak av amerikanska
och västtyska firmor på den
svenska marknaden och är ju i verkligheten
avsett för tvättmedelstillverkning.
Men i den reklamverksamhet som bedrivs
för preparatet av firmornas agenter
heter det bl. a.: Köp medlet (som
kan ha varierande namn) och ni blir
av med svårsålt överskottsfett, blanda in
betydligt mer vatten än förut utan att
kunden märker något, få ett hållfast
utseende på varan o. s. v. Vissa charkuteritillverkare
anammar dessa metoder
och vi får äta upp det, t. o. m. i
dubbel bemärkelse.

I första hand gäller det tydligen denna
gång inte konsumenternas hälsa utan
våra plånböcker. Polyfosfat i stora doser
är ju ett medel som verkar nedbrytande
på skelettet, och undersökningar
om medlets verkningar pågår här i landet.
Men man anser, att med så små
mängder som hittills i de aktuella fallen
kommit till användning skulle vår
hälsa inte hotas. Men jag frågar: Är
inte livsmedelspriserna tillräckligt höga
utan att samvetslösa profitörer skall
höja dem ytterligare genom att låta oss
betala köttpris för 32 procent vatten?
Salt kött t. ex. lättnar normalt cirka 30
procent vid kokning. Polyfosfattillsats
kan i vissa fall1 öka vikten med 2 procent.
Låt mig ta ett exempel: För 1 hg
skivat kokt kött, som vi förutsätter kostar
2 kronor, får vi betala 60 öre för
ingenting annat än vätska. Eu nätt extraförtjänst
för tillverkaren!

Göteborgarna, som gärna vitsar om

Fredagen den 19 april 1963 fm.

28 Nr 16

Svar på fråga ang. gällande bestämmelser om tillsatsämnen i livsmedel och på

interpellation ang. livsmedelskontrollen

olika företeelser, bär en historia om
tvättmedelsköttet, som inte bara är att
skratta åt. Den berättar om mannen
som kom in i affären och köpte ett paket
tvättmedel samt frågade: Det är väl
inget kött i nu bara?

Det har förekommit — i min hemstad
Göteborg — att en tillverkare levererat
ett parti polyfosfatbehandlat hamburgerkött
till RF och bifogat ett intyg om
att varan tillverkats enligt livsmedelsstadgans
bestämmelser. Intyget hade
fordrats av RF redan när affären gjordes
upp i februari i år, därför att rykten
om brott mot livsmedelsstadgan
cirkulerat. Man visste då inte på RF
i Göteborg, att samma firma av hälsovårdsnämnden
i Göteborg redan i januari
månad samma år hade varnats
för polyfosfatinblandning. Trots nämnda
intyg togs emellertid prov på varan.
Polyfosfatinblandning konstaterades,
varför partiet givetvis avvisades och
affären gick om intet.

Förste stadsveterinären Raj Moberg
i Göteborg säger i en intervju, att misstankar
väcktes redan i juli—augusti
förra året om polyfosfatinblandning och
att man haft ögonen på firmorna sedan
senhösten. Det måste föreligga en lucka
någonstans, eftersom man inte har möjlighet
att tidigare göra ingripanden. En
korrigering i detta avseende är verkligen
påkallad.

Särskilt angeläget är det att få till
stånd en bättre kontroll och möjligheter
till snabbare ingripanden. Just nu
är det köttillverkningen som är på tapeten,
men man kan aldrig veta vad
som kommer härnäst. Det kan då gälla
andra grenar inom livsmedelstillverkningen,
där mindre nogräknade tillverkare
överträder gällande bestämmelser.
Det var inte så länge sedan som vi ovetande
köpte bakelser med vaselininblandningar
— och nu i dagarna har
artiklar figurerat i pressen om att man
medelst tillsats av ett urinämne vill tillverka
tandvänliga karameller.

beträffande kött och charkuterivaror

För oss konsumenter och husmödrar
är det omöjligt att analysera livsmedlen.
Vi kan inte heller lita till det enskilda
näringslivet, som i profitintresse
och i den fria konkurrensens namn tilllåter
sig att alltför fördomsfritt göra
sina s. k. tolkningar av gällande bestämmelser.
Därför måste vi i detta avseende
sätta vår lit till myndigheterna.

Av denna anledning är jag mycket
glad över inrikesministerns positiva
svar, för vilket jag ber att ifå tacka. Jag
är överens med honom om att hälsovårdsnämnderna
på de flesta håll nog
gör så gott de kan med förevarande resurser,
men detta är tydligen inte tillräckligt.
Man måste därför på något
sätt på det lokala planet skapa bättre
möjligheter till en effektivare livsmedelskontroll.
Det är följaktligen glädjande
när också inrikesministern meddelar,
att en allmän omprövning av hur
den lokala livsmedelskontrollen på
längre sikt bör vara anordnad kommer
att bli ofrånkomlig.

Något som jag också noterar som särskilt
tillfredsställande är, att inrikesministern
säger, att det är angeläget att
genom skärpt övervakning försöka motverka
sådant förfaringssätt som förekommit
vid polyfosfattillsättningen till
livsmedlen. Jag vill livligt instämma i
den förhoppningen att den redan vidtagna
åtgärden om ett särskilt undersökningsförfarande,
som fastställts av
veterinärstyrelsen i samråd med statens
institut för folkhälsan, skall kunna göra
övervakningen tillräckligt effektiv för
att snabbt uppdaga fortsatta överträdelser
i detta hänseende. Vi konsumenter
och husmödrar är tacksamma för att ha
fått ett så klart besked i detta fall som
nu bär givits.

Låt mig till sist, herr talman, få uttala
den förhoppningen att den utredning
för allmän översyn av livsmedelsstadgan
som inrikesministern nu bär
erhållit Rungl. Maj:ts bemyndigande
att tillsätta mycket snabbt måtte kun -

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Nr 16

Svar på fråga ang. gällande bestämmelser om tillsatsämnen i livsmedel och på

interpellation ang. livsmedelskontrollen beträffande kött och charkuterivaror

na komma att lägga fram ett för oss
konsumenter tillfredsställande material.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Man ser då och då meddelanden
i pressen om att från konsumentsynpunkt
inte önskvärda tillsatser
har använts till livsmedel. Dessa tillsatser
har vanligen motiverats med att
varans hållbarhet genom dessa ökas.
Men ofta gör man synbarligen dessa
tillsatser av vinstintresse. Sålunda kan
de tillförda ämnena ge t. ex. kött och
köttvaror ett bättre utseende och även
ökad vikt genom att varan upptar och
behåller mer vatten.

Till vissa köttvaror får man inte föra
några tillsatsmedel alls. En sådan vara
är köttfärs. Till vissa andra köttvaror
får man sätta vissa härskningshindrande
medel. Dessa anges i kommerskollegii
årliga meddelanden. Till köttvara
får man sålunda föra 1-askorbinsyra,
d. v. s. C-vitamin. Även natriumnitrat
får tillföras, dock med högst 0,6 procent
av det tillsatta saltets vikt. Vissa smakförliöjande
ämnen liksom kryddor får
också tillföras en köttvara.

Men vissa ämnen får under inga förhållanden
tillföras kött, nämligen sulfit
och polyfosiät. Sulfit är ett gift som
verkar på nerverna. Tyvärr är svavelsyrlighet
och dess salter numera icke
upptagna i giftstadgan som första och
andra klassens gifter. Även mycket små
mängder av svavelsyrlighet eller andra
sulfiter är mycket farliga. Dessa ämnen
förenar sig med köttets röda färgämne,
myoglobin, och ger köttet ett friskt och
lockande utseende. Men husmodern kan
inte se om köttet är hälsovådligt eller
ej; av färgen att döma är varan av god
kvalitet, men den kan vara livsfarlig
att förtära. Sulfiten är visserligen svagt
bakteriedödande, men den rår ej på de
allvarligare sjukdomsalstrande mikroorganismerna.

Att tillsatsmedel över huvud taget in -

te tillföres köttfärs skall övervakas av
statens jordbruksnämnd. I övrigt reglerar
kommerskollegium vad som är tilllåtet
att använda som tillsatsmedel.

Det nu aktuella polyfosfatet är en ren
konstprodukt. Vid behandling av livsmedel
är det huvudsakligen pyrofosfat
och metafosfat som kommit till användning.
Dessa ämnen gör köttet mört,
emulgerar ost och gör det möjligt att
hålla en högre vattenhalt i varan än
vad som normalt kan förekomma. Det
senare gör varan billigare, men det får
den köpande husmodern säkerligen sällan
någon nytta av, eftersom polyfosfatet
samtidigt ger intryck av att en bättre
råvara används än vad som varit fallet.

Polyfosfat binder även kalken i livsmedlen,
och det är givetvis en uppenbar
nackdel. Man känner ännu inte hur
svåra verkningarna kan bli hos en människa
som förtärt polvfosfatbehandlade
livsmedel. Forskarna torde dock vara
ense om att det är olämpligt att konsumenterna
tillförs dessa ämnen i livsmedel.

Tyvärr förekommer det då och då att
sådana varor saluförs. Varor som behandlas
med tillsatsmedel har ett utseende
som gör dem lättare att sälja.

De tre stora i branschen — Sveriges
Slakteriförbund, Kooperativa Förbundet
och Köttbranschens riksförbund —
avvisar bestämt användning av sådana
tillsatsmedel som här nämts, och de har
således rätt att kräva att myndigheterna
ser till att lag och förordning på området
efterlevs.

Statsrådets uppfattning att de nuvarande
bestämmelserna bör vara tillräckliga
för att skydda allmänheten mot
otillåtna tillsatser och prisfördyrande
ämnen är riktig — om bestämmelserna
efterlevs. Men det visar sig tyvärr att
vinstbegäret hos en del människor får
dem att bryta mot lagen, och en mer
effektiv kontroll bör därför sättas in.
Statsrådet anför att livsmedelsstadgan

30 Nr 16 Fredagen den 19 april 1963 fm.

Svar på fråga ang. gällande bestämmelser om tillsatsämnen i livsmedel och på
interpellation ang. livsmedelskontrollen beträffande kött och charkuterivaror

för vissa livsmedel anger den högsta
tillåtna vattenhalten. Men jag delar inte
helt statsrådets uppfattning att något
behov av ytterligare bestämmelser på
området ej har påvisats. En öppen fråga
är om man inte bör maximera tillsatsen
av fett.

Sveriges slakteriförbund, Kooperativa
förbundet och Köttbranschens riksförbund
bär frivilligt överenskommit
om att ur tillverkningen ta bort vissa
råvaror som de anser vara olämpliga.
Som exempel kan nämnas svinmagar,
strupar, tarmar, juver, svinlungor
och vissa biprodukter av häst,
får och lamm samt bukremsor från suggor
med utpräglad juverbildning m. m.
Sådana råvaror går numera till djurföda
eller destruktion.

Vid import av kött och fläsk eller av
produkter där kött och fläsk ingår som
råvara bör man noggrant se till att
varken tillsatsmedel, fördyrande ämnen
eller underhaltiga råvaror kommer till
användning. Sveriges slakteriförbund
har observerat att i varje fall sådana
tillsatsmedel som jag här nämnt har förekommit.
Slakteriförbundet har även
upprepade gånger tillskrivit veterinärstyrelsen
och jordbruksnämnden och
fäst uppmärksamheten härpå utan att
kontrollen synbarligen skärpts.

Här vill jag understryka att det bör
tillses att den lag som finns på området
efterleves. Härvidlag kan inte nya utredningar
behöva avvaktas. En effektivare
kontroll kan säkerligen hindra
en hel del skoj som nu bedrives på
området.

Om det sedan konstateras att lagöverträdelser
har skett så bör dessa beivras.
Rykten går, att det setts genom fingrarna
med överträdelser i något fall. Själv
har jag ingen erfarenhet av att så skett,
men det vore befriande att höra statsrådet
deklarera att det inte får vara så.
Livsmedelshandeln är en så omfattande
del av vårt samhällsliv att husmödrarnas
tillit och förtroende ej får rubbas.

En enda illojal tillverkare kan förstöra
mycket av det förtroende som de lojala
tillverkarna har skapat. De lojala har
rätt att kräva att myndigheterna bistår
genom effektiv kontroll — jag upprepar
effektiv kontroll.

Statsrådet lämnade i sitt svar flera
mycket betydelsefulla meddelanden.
Just i dagarna har lagts fram ett förslag
som syftar till att göra det möjligt att
ställa även andra livsmedelsproducenter
än offentliga slakthus, kontrollslakterier,
vissa andra livsmedelsproducenter
samt köttbesiktningsbyråerna under
direkt veterinärkontroll. Jag tror det
är ett bra grepp som myndigheterna
därigenom skaffar sig över kontrollen
som säkerligen kommer att effektiviseras
hos dessa andra tillverkare.

Vidare signalerar statsrådet en allmän
utredning av hur den lokala kontrollen
på längre sikt bör organiseras
och meddelar att detta kommer att ske
vid en allmän översyn av livsmedelsstadgan.
Hälsovårdsnämndernas resurser
räcker ej för annat än stickprovsvis
genomförd kontroll, och denna är tydligen
ej tillräcklig.

Veterinärstyrelsen har i samarbete
med statens institut för folkhälsan fastställt
ett undersökningsförfarande, som
med hälsovårdsnämndernas medverkan
kommer att ge systematisk kontroll över
användningen av tillsatsmedel, t. ex. polyfosfater.
Jag hoppas att detta lyckas
och att kontrollen verkligen blir effektiv
— även av importerade kött- och
charkuterivaror. Vid en översyn hoppas
jag att man även kommer att överväga
innehålls-, eller varudeklarationer.

Det är för närvarande tillåtet att
transportera köttvaror på öppna lastbilar,
i bagageutrymmen på personbilar,
på transportkärror efter personbilar
och på andra fordon. Här är en lucka
i bestämmelserna som inte kan utfyllas
genom tillsyn från de lokala hälsovårdsnämnderna.
Vad vinner vi om
vi har de mest rigorösa bestämmelser,

Fredagen den 19 april 1963 fm. Nr 16

Svar på interpellation ang. samarbetet mellan Sverige och Norge på hästavelns
område

för våra kontrollslakterier och försäljningsställen,
för tillverkning och för
anställd personal men försummar transporterna
mellan slakteriet och minutförsäljningsstället?
Alla åtgärder kan
vara helt bortkastade om ej transporterna
ordnas betryggande.

Åtskilliga framställningar har gjorts
för att få fram en bättre ordning. Redan
1955 underströk landshövding Totties
utredning vikten av för hela landet
gemensamma bestämmelser om
transporter av livsmedel —■ främst köttvaror.

Statsrådet meddelar nu, att Kungl.
Maj:t i dag bemyndigat honom tillsätta
en utredning för översyn av livsmedelslagstiftningen,
varvid transportfrågorna
skall beaktas. För min del välkomnar
jag detta statsrådets initiativ. Denna
översyn har länge varit efterfrågad
av organisationerna på livsmedelstillverkningens
och livsmedelshandelns
område. Jag hoppas att de erfarenheter
dessa organisationer gjort på området
tillvaratages i denna utredning. Då behöver
den ej heller bli så långsam att en
ny översyn kan vara erforderlig vid utredningens
slut. Tiden rider fort -—
särskilt på detta område.

Med dessa små reflexioner vill jag
tacka statsrådet för ett uttömmande och
starkt positivt svar och för hans initiativ
på detta område. Området är stort
och ur folkhälsosynpunkt synnerligen
betydelsefullt. Vissa delar är även ömtåliga.
Hänsyn härtill måste väl dock
vika för den betydelse ett utbyggt skydd
i här berörda hänseenden har i dagens
samhälle.

Härmed var överläggningen slutad.

..§ 4

Svar på interpellation ang. samarbetet
mellan Sverige och Norge på hästavelns
område

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Lindström har i en
interpellation frågat mig om jag anser,
att det kan ligga i någon parts intresse
att ytterligare försvåra det samarbete på
hästavelns område, som förekommer i
svensk-norska gränstrakter.

I utbytet av avelshästar mellan Sverige
och Norge är det till övervägande
delen vårt land som är den mottagande
parten. Införsel av levande hästar får
emellertid inte äga rum utan särskilt
tillstånd av veterinärstyrelsen. Ansökan
om införsel remitteras av veterinärstyrelsen
till lantbruksstyrelsen, som brukar
inhämta yttrande från berörda hushållningssällskap
och, när det gäller import
av norska hästar, även av Föreningen
Nordsvenska hästen.

Lantbruksstyrelsen uppger, att den
främst tillstyrkt import av norska avelshästar
som tillhör fjordrasen och dölerasen.
Som krav för införseltillstånd
bär styrelsen därvid förordat, att vederbörande
häst eller dess båda föräldrar
varit införda i norsk stambok för rasen
samt att hästen eller föräldrarna varit
premierade. Om inte veterinära hinder
förelegat, har veterinärstyrelsen alltid
bifallit de ansökningar lantbruksstyrelsen
tillstyrkt.

I slutet av förra året tog lantbruksstyrelsen
initiativ till överläggningar
med olika hästavelsintressenter om frågor,
som hör samman med införseln av
norska avelshästar. Jag har mig inte
bekant att det skulle föreligga några planer
hos de ansvargia statliga organen på
att försvåra det svensk-norska utbytet
av hästavelsmaterial. Det är min uppfattning
att man från svenska myndigheters
sida inte bör resa hinder för ett
sådant utbyte, om detta överensstämmer
med något inhemskt avelsintresse
och veterinära skäl eller jordbruksregleringssynpunkter
ej talar däremot.

Med detta, herr talman, anser jag mig

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Svar på interpellation ang. samarbetet mellan Sverige och Norge på hästavelns
område

ha besvarat herr Lindströms interpellation.

Vidare anförde:

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern
för svaret på min interpellation.
Om man vill tolka hans svar
välvilligt, måste man säga att det är positivt.
Jag erkänner, herr talman, att det
ingalunda är -något fint sätt i riksdagen
att vid denna tidpunkt ta upp eu fråga,
som i dubbel bemärkelse är så pass perifer,
både reellt och geografiskt, men
de människor som berörs av det kalla
byråkratiska övergrepp som tydligen föreligger,
har flera gånger till mig framställt
frågan, huruvida dessa förhållanden
skall bestå ända till dess den nu
tillsatta hästavelsutredningen är färdig.
Jag bär inte kunnat svara härpå, och
jag bär därför inte funnit någon annan
lösning än att som nu skett gå vidare
med frågan till höga vederbörande.

Motiveringen till interpellationen är
ganska knapphändig, och jag anser mig,
även om det för närvarande föreligger
tidsnöd, skyldig att litet närmare redogöra
för varför den bär kommit till.

Undan för undan bär utvecklingen
inom den nordsvenska hästaveln splittrats
på två linjer, den av myndigheterna
sanktionerade tyngre och robustare linjen,
och den av en allt större del av
hästuppfödarna mera eftersträvade linjen,
som är lättare och rörligare. Den
förra bär varit subventionerad hela tiden,
medan den senare linjen aldrig har
fått något som helst stöd från samhällets
sida. Trots detta bär den senare
riktningen undan för undan ökat i omfattning.
Bakom detta ligger naturligtvis
att de rörligaste av dessa höstar kan
göra rätt för sig på våra till antalet alltmer
växande travbanor och även
springa in litet pengar åt finansministern.
Men de som inte kan göra rätt för
den havre de äter upp ute på travba -

norna blir draghästar i jordbruk och
skogsbruk.

Utövarna av denna gren av den nordsvenska
hästaveln bär vid några tillfällen
ändå fått föra in några förnämliga
avelshingstar i landet. För tre år sedan
köpte man den förnämsta hingst inom
denna avelsgren som fanns att uppköpa.
.Tåg vill tillägga att även norrmännen
haft sin avel uppdelad på två linjer. Förutnämnda
avelshingst vann de norska
hippologernas bevågenhet i den utsträckningen
att han även infördes i dölestamboken
för att motverka en del
felaktigheter som uppstått genom den
mastodontavel uppfödarna bedrivit
inom dölehästaveln. Denna hingst förvägrades
av premieringsnämnden att vistas
i detta land och återförvisades av ägarna
till Norge. Hästen stationerades strax
bortom gränsen, där den bär betjänat
ungefär ett hundratal svenska ston varje
år, vilket beräknas vara maximalt.
Enligt de senaste uppgifter jag bär betjänade
hingsten under en -tid lika
många jämtländska ston som de tre Apremierade
hingstarna i Jämtland tillsammans
gjorde.

Detta säger en hel del om stoägarnas
önskemål i det här fallet. Den auktoriserade
aveln understödjes med frisedlar,
som medför praktiskt taget fria betäckningar,
medan de kostnader som det
medför att föra stona över gränsen leder
till att varje betäckning kostar
mellan 400 och 600 kronor. Ändå är det
inte mindre än 25 procent av de betäckta
stona i Jämtlands län, som betjänas
av denna hingst bortom gränsen
och av de andra hingstarna av samma
typ som finns i Jämtland.

Herr talman! Jag måste fästa kammarens
uppmärksamhet på det krångel
som detta medför. För att få föra över
ett sto till den hingst i Norge, som nu
ägs av de jämtländska stoägarna gemensamt,
måste de först ha veterinärintyg.
Detta intyg går därefter till veterinärstyrelsen,
och denna skriver där -

Fredagen den 19 april 1963 fm. Nr 16

Svar på interpellation ang. samarbetet mellan Sverige och Norge på hästavelns
område

på ut tillstånd att få föra stoet över
gränsen. När stoet har haft sin herdestund
med hingsten, upprepas samma
historia; då krävs ett nytt veterinärintyg
och ett nytt tillstånd från veterinärstyrelsen
för att få föra stoet tillbaka
igen.

Men ej nog med detta. Den som bar
det avgörande ordet, nämligen premieringsnämndens
ordförande i detta område
har svarat ja på en direkt fråga i
pressen, om det är tänkt att skapa en
spärr så att liästägarna, inte ens om de
underkastar sig detta krångel, skall få
utnyttja den hingst de äger i Norge —
ett jag, som t. o. m. kursiverats i svaret.

Ärade kammarledamöter! Det kanske
är någon som tror att jag överdriver,
men jag har i min portfölj dokumenterade
bevis på att vad jag säger är sant.

Om man tolkar herr statsrådet välvilligt
kan man kanske hålla med om att
premieringsnämndsordförandens möjligheter
i detta fall är ganska små. Men
om man skulle tolka svaret mindre välvilligt
kan det sägas att möjligheter
kanske ändå finns. Den unika situationen
skulle kunna inträffa — exemplet
är inte helt otroligt — att en åbo i dessa
gränstrakter, vilken av någon orsak lever
i celibat, bortom gränsen bär funnit
ett objekt för att ändra sitt civilstånd.
Han kan fara över gränsen och hämta
detta objekt med bara lokala formaliteter
— centrala myndigheter behöver
inte blanda sig i det — och fara med
henne över gränsen hit till Sverige.
Varken gränsposteringen eller prästen
kan motsätta sig detta. Ja, d. v. s. om
den senare tillhör den känsligare sorten
kanske han vill ha reda på om hon
varit i brudstol förut. Och vill hon låna
brudkronan blir det väl en mera närgången
utredning. Men han får i alla fall
sin kvinna med sig över gränsen och
det viktiga problemet är löst.

Då uppstår det som är det aviga i
denna smått putslustiga byråkrati. Om
mannen alltså, när han kommer hem,

2 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr

går ut till stallet och tar sitt brunstiga
sto och vill föra över det till den partner
han anser lämplig åt detta på andra
sidan gränsen skulle gränsposteringen
säga stopp.

Ja, ärade kammarledamöter, ni förstår
säkert hur svårt det kan vara att
för dessa människor förklara logiken i
den ordning vi nu har på det här området.
Jag hälsade därför med största
tillfredsställelse jordbruksministerns
initiativ att tillkalla den utredning som
nu behandlar dessa frågor. Jag är den
förste att erkänna att han valt ut ungt
och handlingskraftigt folk som inte har
hunnit snärja in sina politiska ben i
lagparagrafer och förordningar. Det är
min förhoppning att vi skall kunna få
en vettigare ordning på detta område.

Jag torde inte tillhöra denna kammare
när den utredningen är färdig och
avlämnar sina förslag. Därför vill jag
uttrycka en förhoppning om att utredningsmännen
ser till att vi tar bort nu
rådande dyrbara premieringssystem,
som väl har överlevt sig självt. Vi har
så mycket folk som behärskar dessa
ting. Vi behöver inte ha personer med
professorsgrad att fara ut i bygderna
och tala om hur man skall handla på
detta område. Den som är så gammal
att han var med om nötkreaturspremieringarna
på 1910- och 1920-talen kanske
erinrar sig hur höga tjänstemän med
benlindor och jägarhattar steppade omkring
bland korna ute i bygderna och
anmärkte på att de inte hade den rätta
färgteckningen och att svansen inte var
tillräckligt estetiskt fastsatt o. s. v. Jag
försäkrar att sedan de slutade denna
verksamhet har nötkreatursaveln gjort
ett enormt uppsving. Här har alltså
människornas frihet att välja de bästa
lösningarna lett fram till oanat goda
resultat.

Jordbruksministern, jag själv och
många fler har ju varit ute i bygderna
och talat om valfrihetens samhälle. Det
är många som till mig har framfört
16

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Den samhälleliga lokaliseringspolitiken

ironiska invändningar och pekat på de
förhållanden jag här beskrivit. Jag uttrycker
därför en innerlig förhoppning
om att jordbruksministern, som den
handlingskraftige man han är, vidtar
de åtgärder som krävs för att vi även
på detta område skall kunna säga att vi
har ett valfrihetens samhälle.

Med det anförda vill jag än en gång
tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till behandling av lagutskott
Kungi. Majt:s å bordet vilande propositioner
:

nr 123, med förslag till lag angående
procentsatsen för uttag av avgift under
åren 1965—1969 till försäkringen
för tilläggspension,

nr 146, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 § religionsfrihetslagen
den 26 oktober 1951 (nr 680), och

nr 156, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m.

§ 6

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 877;

till utrikesutskottet motionerna nr
878 och 879; samt

till behandling av lagutskott motionerna
nr 880 och 881.

§ 7

Den samhälleliga lokaliseringspolitiken

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
om den samhälleliga lokaliseringspolitiken.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Som motionär i ett

ärende vilket ligger mig mycket varmt
om hjärtat vill jag säga några ord i anledning
av det föreliggande utskottsutlåtandet.

Först vill jag uttrycka min uppskattning
av att bankoutskottet remitterat
motionen rörande den samhälleliga lokaliseringspolitiken
till ett så stort antal
organisationer och institutioner för yttrande.
Det är glädjande att av remissvaren
utläsa den enighet som nu tycks
råda om nödvändigheten av en aktivare
lokaliseringspolitik.

Många av de förslag som från centerhåll
framförs i åratal och som blivit
avslagna i riksdagen tas nu upp som
goda förslag i exempelvis regeringspressen
i skilda delar av landet. Det
är ett tidens tecken som kan vara värt
att notera. Under riksdagens påskuppehåll
meddelades genom radion att finansministern
hade för avsikt att framlägga
förslag till riksdagen, vilka skulle
innebära att investeringsfonderna i
framtiden får användas för lokaliseringspolitiska
ändamål.

Arbetsmarknadsstyrelsens energiska
kampanjer för flyttning av arbetslösa
främst från Norrland till de södra delarna
av landet — AMS har ju under
senare år fått alltmer utvidgade resurser
för denna verksamhet — har de senaste
månaderna kompletterats med
vissa sonderingar för ökad sysselsättning
i de mest arbetslöshetsdrabbade
områdena. Jag kan, herr talman, inte
underlåta att peka på dessa små men
ändå glädjande tecken på att en islossning
möjligen är på väg i fråga om aktivare
lokaliseringspolitik. Det heter ju
att en svala gör ingen sommar •—• men
en svala kan ändå vara ett tecken på
att en vår och en sommar kan vara i
annalkande.

Vår motion tar framför allt sikte på
att få till stånd en samordning av lokaliseringspolitiken
med de olika grenar
av samhällsverksamheten som berör
detta område. Det är uppenbart att
samhällspolitiken måste gripa in på en

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Nr 16

mångfald områden om en effektiv lokaliseringspolitik
skall bli möjlig. Det
kan beröra kapitalfrågor, skattefrågor
— både kommunala och statliga ävensom
företagsbeskattningen — samhällsplaneringen,
bostadsbyggandet, miljöfrågor
och över huvud taget valfrihetsfrågor.
De sistnämnda blir aktuella i
alla möjliga sammanhang, men jag vill
här främst peka på valfriheten för den
enskilda människan, inte minst valfrihet
i fråga om bostadsort.

Finansministern nämnde i en TV-debatt
för någon tid sedan, att de samhälleliga
investeringarna för nybosättning
— vilket det i allmänhet blir fråga
om vid förflyttning av arbetskraften —
kan beräknas bli tre gånger så stora
som industriens investeringar för en anställd.
Totalt skulle det röra sig om belopp
i storleksordningen 150 000—200 000
kronor. Å andra sidan får man räkna
med sämre utnyttjande av olika samhällsinvesteringar
och även enskilda
investeringar exempelvis i skolor, kommunikationer,
bostäder inom områden
som folk flyttar ifrån.

Av olika orsaker, bl. a. på grund av
att föredragningslistan i dag är särdeles
lång, skall jag avstå från att vidare
utveckla olika sidor av detta problemkomplex.

Naturligtvis kan en kostnadsundersökning,
som vi yrkat på i motionen angående
nyssnämnda förhållanden, inte
resultera i oantastliga krav eller slutsatser.
Men den skulle kunna ge en så
långt möjligt rimlig och riktig bakgrund
till sådana alternativa åtgärder för att
främja den samhälleliga närings- och
arbetsmarknadspolitiken, som man har
anledning vänta sig att lokaliseringsledningen
kommer att föreslå i sitt betänkande.
Vi saknar en sådan bakgrund
för samhällets åtgärder inom näringsoch
arbetsmarknadspolitiken. Därför
vill vi ha dels en samordning av lokaliseringspolitiken
med de olika samhällsverksamheter
som kan beröras av lokaliseringspolitiken
och dels en bedöm -

Den samhälleliga lokaliseringspolitiken

ning av såväl företagsekonomiska som
samhällsekonomiska aspekter på de
olika alternativa komponenter som kan
tas med i detta sammanhang.

Existensen av lokaliseringsutredningen
har på senare år som regel varit ett
av motiven för att avslå många goda
förslag och motioner rörande sysselsättningsskapande
åtgärder på orter och
inom områden som haft behov av sådana
åtgärder. Jag hoppas att denna
motion skall vara den sista i den långa
raden, som inte föranleder någon riksdagens
åtgärd just av denna anledning,
eftersom lokaliseringsutredningen nu
aviserat sitt betänkande till i sommar.
Ett betänkande som motses med stora
förväntningar.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som vi nu diskuterar är ett mycket intressant
aktstycke. Det präglas av en
positiv inställning till en aktiv lokaliseringspolitik.
Utskottet har lagt sig vinn
om att ge en fyllig redovisning av de
problem som i sammanhanget är aktuella.
Jag vill gärna i egenskap av motionär
uttala min tillfredsställelse över resultatet
i det avseendet. Även om jag gärna
tar avstånd från det önsketänkande
som man ibland hänger sig åt på detta
område och söker vara realistisk, måste
jag ändå konstatera att det finns åtgärder
som är både möjliga och angelägna
när det gäller att främja en aktiv
lokaliseringspolitik. För egen del har
jag särskilt noga studerat arbetsmarknadsstyrelsens
yttrande i frågan, vilket
har redovisats rätt utförligt i utskottsutlåtandet.
Men även andra redovisade
remissyttranden är utomordentligt
intressanta.

Jag har i arbetsmarknadsstyrelsens
yttrande särskilt uppmärksammat att
styrelsen visserligen anser sig behöva
invänta kommitténs för näringslivets lokalisering
betänkande, innan ställning
tas till nya lokaliseringspolitiska me -

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Den samhälleliga lokaliseringspolitiken

del, men att den i avvaktan härpå finner
det angeläget att de medel som nu
står till förfogande så långt som möjligt
utnyttjas. Man är beredd att inom ramen
för de resurser och befogenheter
som styrelsen äger i ökad utsträckning
-— jag ber att få understryka orden »i
ökad utsträckning» —- satsa på åtgärder
som kan underlätta en industriell
utbyggnad och nyetablering främst i
övre Norrland, som man uttrycker det.

Styrelsen säger också att lokaliseringsfrågorna
för Norrlands del är mer
aktuella än någonsin tidigare. Jag vill
betyga att jag delar den uppfattningen,
och jag har med stor tillfredsställelse
observerat att arbetsmarknadsstyrelsen
har visat ett ökat intresse för den
del av Norrland som jag tillsammans
med flera andra här i kammaren företräder,
och då särskilt västra Hälsingland,
och vidtagit åtgärder för att underlätta
nyetablering av företag i detta
område. Ett första steg har redan tagits
i och med att en tjänsteman har avdelats
för att uppmärksamma västra Hälsinglands
lokaliseringsproblem. Det är
en åtgärd som jag anser vara av väsentlig
betydelse, och jag vill gärna ge arbetsmarknadsstyrelsen
ett erkännande
för detta initiativ.

Jag har också tagit del av det program
som styrelsen ämnar följa i sitt
fortsatta arbete för en mera aktiv politik
på det fält det här är fråga om, och
jag uttalar förhoppningen att detta program
skall komma till användning även
inom det område som jag företräder.
Jag skall inte tynga debatten med att
redogöra för vad det innebär; vi kan
allesammans ta del av det i utskottsutlåtandet.
Det framgår bland annat av
de redovisade resultaten från Östergötland
att mycket står att vinna genom en
aktivare lokaliseringspolitik. Säkerligen
kommer vi även i fortsättningen
att få använda oss av en kombination
av rörlighets- och lokaliseringspolitik,
men jag är övertygad om att arbetsmarknadsstyrelsen
är inne på rätt väg

när den i ökad utsträckning satsar på
lokaliseringspolitiska åtgärder. Jag tror
dock, att det är realistiskt att ta sig tillvara
för önsketänkande på detta område.
Jag vill för egen del ta avstånd från
all tvångsdirigering när det gäller lokaliseringsåtgärder.
Lokaliseringen av företag
bör bygga på sunda företagsekonomiska
beräkningar. I den motion jag
har underskrivit, pekar vi emellertid
på en råd åtgärder som skulle kunna
verksamt bidra till en aktivare lokaliseringspolitik.

Jag är angelägen framhålla att man
för de samordnande insatser som aktualiseras
i motionen inte behöver invänta
något utredningsbetänkande. I fråga
om t. ex. kommunikationernas, yrkesutbildningens
och bostadsanskaffningens
roll i en aktiviserad lokaliseringspolitik
är vi alla ense. Här finns
alltså ett område där man omedelbart
kan göra väsentliga insatser. I övrigt
är jag beredd att invänta lokaliseringskommitténs
betänkande, och jag noterar
med tillfredsställelse att det beräknas
föreligga redan innevarande år.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogs vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av dels väckta motioner
om skärpning av vapenförordningens
bestämmelser om rätt att inneha
luftvapen, dels väckta motioner angående
stadgande i vapenförordningen
om särskilt tillstånd för innehav av
luftvapen m. m.,

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående tillstånd för juridiska personer
att inneha skjutvapen, samt

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag i anledning
av Sveriges anslutning till de internationella
fördragen angående godsbefordran
å järnväg samt angående be -

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Nr 16

Utredning rörande ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar samt

om lagstadgad ersättning till korttidspermitterade

fordran å järnväg av resande och resgods.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Utredning rörande ökat skydd för arbetstagare
mot obefogade uppsägningar
samt om lagstadgad ersättning till korttidspermitterade Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande ökat skydd
för arbetstagare mot obefogade uppsägningar
samt om lagstadgad ersättning
till korttidspermitterade.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 56
i första kammaren av herrar Lager och
Adolfsson samt nr 66 i andra kammaren
av herr Nilsson i Gävle och fru
Rgding angående lagstadgad ersättning
till korttidspermitterade, samt

2) de likalydande motionerna nr 280
i första kammaren av herr Hanson,
Per-Olof, och nr 328 i andra kammaren
av fru Nettelbrandt in. fl. om utredning
rörande ökat skydd för arbetstagare
mot obefogade uppsägningar.

I motionerna I: 56 och 11:66 hemställdes
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begär skyndsam utredning och
förslag till sådan lagstiftning att korttidspermitterade
löneanställda hålles
ekonomiskt skadeslösa av företagen under
p er mitterings tid en ».

I motionerna 1:280 och 11:328 yrkades
»att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning
om ökat skydd för arbetstagare
mot obefogade uppsägningar samt framläggande
för riksdagen av de förslag,
vartill en dylik utredning kan ge anledning».

Utskottet hemställde,

att förevarande motioner, nämligen

A. I: 280 och II: 328 samt

B. I: 56 och II: 66,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits vid utskottets
hemställan under A. av fröken
Nordström samt herrar Erik Filip Petersson,
Anderson i Sundsvall och Rimmerfors,
vilka ansett,

a) att visst avsnitt av utskottets utlåtande
bort ersättas med annan, i reservationen
angiven text,

b) att utskottet under A. bort hemställa,

A. 1) att riksdagen ii anledning av motionerna
1:280 och 11:328 i skrivelse
till Kungl. Maj :t såsom sin mening måtte
giva Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört; samt

A. 2) att motionerna, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad
reservanterna under A. 1) hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman ! I detta utskottsutlåtande
behandlas bl. a. frågan om skydd för
arbetstagare mot obefogad uppsägning.
Denna fråga diskuterades bär i kammaren
för ungefär ett år sedan, men låt
mig ändå börja med att konstatera att
det utan tvivel är ett både känsligt och
svårbemästrat problem som bär berörs.

Problemet bär aktualiserats genom en
motion av enskilda ledamöter av folkpartiet.
I motionen begärs utredning i
syfte att få till stånd en dispositiv lagstiftning,
som skulle ligga till grund för
den rättsliga bedömningen i de fall då
tvister på området uppkommer. Utskottsmajoriteten
har avvisat motionsyrkandet.
Folkpartiets ledamöter i utskottet
bär anfört reservation, och det

38 Nr 16 Fredagen den, 19 april 1963 fm.

Utredning rörande ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar samt
om lagstadgad ersättning till korttidspermitterade

är med anledning av reservationen som
jag skulle vilja säga några ord.

Såväl utskottsmajoriteten som reservanterna
är överens om att förhållandena
inte är bra som de är. Inom utskottet
är vi också eniga om att frivilliga
överenskommelser mellan parterna
på arbetsmarknaden är den mest tilltalande
vägen att gå för att finna en
lösning av problemen på detta område.
Men medan utskottsmajoriteten menar
att avtal och överenskommelser är den
enda framkomliga vägen, anser vi reservanter
att det även kan vara nödvändigt
med bättre rättsregler. Man behöver
tillgripa viss lagstiftning i de
fall, då frivilliga överenskommelser
inte kan åstadkommas.

Domstolarna bär vid flera tillfällen,
då de haft att pröva frågor som berör
obefogad uppsägning, givit uttryck för
att rättsreglerna på detta område inte
är tillfredsställande. Utskottsmajoriteten
har emellertid, som jag nyss sagt, i
första hand velat pröva avtalsvägen.
Det förefaller emellertid som om det
går ganska trögt på den fronten med
behandlingen av dessa frågor.

Redan i fjol hänvisade utskottsmajoriteten,
då motioner med i stort sett
samma yrkande behandlades, till att avtalsförhandlingar
beträffande uppsägningsskydd
var förestående. I år säger
utskottet, att enligt vad som upplysts
har i dagarna — det var alltså i slutet
av mars — förhandlingar inletts mellan
Svenska arbetsgivareföreningen och arbetarorganisationerna
om en förbättring
av gällande ordning i fråga om
skydd mot uppsägning. Under det år
som bär gått, sedan riksdagen senast
behandlade problemet, har alltså praktiskt
taget ingenting hänt.

I reservationen yrkar vi på en utredning.
I första hand bär man, menar vi,
åstadkomma en kartläggning av området,
en analys av problematiken. Det är
egentligen ett mycket blygsamt krav vi
ställt i reservationen. Men naturligtvis

hoppas vi att ur denna analys, ur denna
kartläggning, rättsregler skall växa
fram, rättsregler som bättre än vad för
närvarande är fallet kan tjäna domstolarna
till ledning, när de bär att bedöma
under vilka omständigheter en
uppsägning skall anses vara giltig. Det
framgår av redogörelsen i utskottsutlåtandet
att sådan lagstiftning finns i ett
stort antal länder men i stort sett saknas
i vårt land.

För ganska stora grupper anställda
finns redan avtal och tjänstereglementen
att falla tillbaka på, det bör konstateras.
Det är väl också på det sättet att
arbetsgivare och arbetstagare i de flesta
fall kommer val överens i detta som i
så många andra avseenden. Men å andra
sidan finns det stora grupper av arbetstagare
som inte omsluts av vare sig
tjänstereglementen eller avtal, och det
är nog främst i fråga om dessa som
tvister uppkommer. Det bör i sammanhanget
också konstateras att tvister av
detta slag inte hör till de dagliga problemen
utan lyckligtvis är ganska sällsynta,
vilket dock inte utesluter att det
ibland förekommer uppsägningar och
avskedanden som upprör rättsmedvetandet.
På den sektor som inte omfattas
av vare sig avtal eller reglementen
skulle alltså allmängiltiga lagregler, utformade
t. ex. i en dispositiv lagstiftning,
kunna bil av stor betydelse.

Jag vet att flera talare kommer att
beröra detta problem, och jag skall, herr
talman, inskränka mig till det anförda
och ber att få yrka bifall tiH den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Efter den fylliga redogörelse
för själva problematiken i denna
fråga som herr Anderson i Sundsvall
lämnat skall jag inskränka mig till
några strödda synpunkter på frågan
och på utskottsutlåtandet.

När eu liknande motion väcktes förra
året var den föremål'' för remissbe -

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Nr 18

Utredning rörande ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar samt

om lagstadgad ersättning till korttidspermitterade

handling. Tjänstemännens största organisation,
TCO, anförde bl. a. i sitt remissvar
att det nuvarande rättstillståndet
är långt ifrån tillfredsställande. Det
förvånar mig något att inte utskottet
vare sig förra året eller i år har tagit
allvarligare på den beskrivningen av
det aktuella läget än vad som har skett.

Fortfarande är det naturligtvis inte
alls — det vill jag stryka under — fråga
om befogade uppsägningar, som givetvis
måste kunna förekomma. Arbetsgivaren
måste ha möjlighet att skilja en
arbetstagare från hans arbete i sådana
fall då det av organisatoriska skäl är
nödvändigt eller då det är fråga om
direkt misskötsel av arbetet. Frågan gäller
— som framgår av det tidigare anförda
och av motionerna —- de obefogade
uppsägningarna. Det finns ett flertal
exempel på obefogade uppsägningar,
givetvis dook inte som någon massföreteelse,
inom alla sektorer på arbetsmarknaden.
Jag vill gärna understryka
att det inte gäller enbart den enskilda
sektorn, som i debatten kring denna
fråga gjorts gällande från ett flertal
håll. Det vore att göra de enskilda arbetsgivarna
en grov orättvisa att påstå
något sådant. Frågan gäller i lika mån
den offentliga sektorn av arbetsmarknaden.

Beträffande statsanställda ant öres i
utlåtandet att de ordinarie befattningshavarna
i statlig tjänst bär en relativt
tryggad rätt till sin anställning. Jag
skulle för min del vilja gå ännu längre
och hävda att de ordinarie statliga befattningshavarna
har eu mera tryggad
ställning än vad utskottet bär anfört.
Men då lämnar man helt åsido de kategorier
som verkligen bär relevans för
denna fråga, nämligen de icke ordinarie:
aspiranter samt extra och extra ordinarie
tjänstemän. Jag skulle tro att denna
kategori uppgår till 50 procent av
hela det statliga fältet. Det är för denna
kategori som frågan bär någon betydelse.

Beträffande kommunerna vill jag
hänvisa till det yttrande som avgavs av
Kommunaltjänstemannaförbundet när
denna fråga var på remiss förra året.
Det säger kanske också en del om de
förhoppningar som man bär anledning
att knyta till möjligheterna att komma
fram förhandlingsvägen. I yttrandet
anföres att de allmänna erfarenheter
som kan utvinnas av förbundets åtgärder
för att förbättra uppsägningsskyddet
för kommunaltjänstemännen är att
både avtalsvägen och domstolsvägen är
svår- eller t. o. m. oframkomlig, så
länge principen om den fria uppsägningsrätten
av domstolarna uppfattas
såsom varande överensstämmande med
gällande rätt. I yttrandet säges vidare
att »då riksdagen vid behandlingen av
de väckta motionerna i ämnet 1957 uttalade
sig för att personalorganisationerna
borde söka lösa denna intressefråga
förhandlingsvägen, hade man på
det kommunala området anledning att
förvänta sig en positiv inställning härtill
från arbetsgivarsidan särskilt med
hänsyn till att dels kommunala organ
har en grundlagsenlig skyldighet att
fatta objektivt riktiga beslut och dels de
till antalet största kategorierna av arbetstagarna
sedan gammalt haft sådant
eftersträvat uppsägningsskydd». Men
den erfarenhet man gjorde för kommunaltjänstemännens
del var att man från
arbetsgivarsidan mötte en klart negativ
hållning i denna fråga.

När frågan behandlades i riksdagen
1957 sades, att förhållandena visserligen
inte var tillfredsställande som de
då var men att man skulle vänta och se
om frågan ändå inte blev tillfredsställande
löst efter avtalslinjen. Argumentet
att man skall vänta och se om det
händer något på någon annan väg är
naturligtvis hållbart år efter år ungefär
bur länge som helst. Vilken ståndpunkt
man tar i frågan hänger ytterst
samman med vilken målsättning man
bär, vilken vilja man bär att få till

40 Nr 16 Fredagen den 19 april 1963 fm.

Utredning rörande ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar samt
om lagstadgad ersättning till korttidspermitterade

stånd förändringar inom en rimlig
framtid.

Man konstaterade 1962 att frågan inte
heller då var tillfredsställande löst, men
man skulle liksom 1957 vänta. Det är
anmärkningsvärt — jag kan inte underlåta
att påpeka det, när utskottet tagit
ungefär samima ställning i frågan detta
år — att man i utlåtandet från lagutskottet
då sade att på grund av de avtal
som hade träffats strax dessförinnan
nya och stora grupper av anställda
hade fått denna fråga reglerad. Detta
säger man under hänvisning till de avtal
som är träffade mellan Arbetsgivareföreningen
å ena sidan och Industritjänstemannaförbundet
och Arbetsledareförbundet
å den andra.

En kort tid innan utlåtandet justerades
träffade berörda organisationer ett
nytt avtal i vilket de tog in en passus
just om att frågan om anställningstrygghet
skulle tas upp till behandling.
Dessa förhandlingar bär påbörjats detta
år, såsom herr Anderson förut har redovisat.
Ytterligare en protokollsanteckning
gjordes emellertid i denna förhandlingsuppgörelse.
Tjänstemannaförbunden
understryker där med skärpa
den stora betydelse de tillmäter denna
fråga och framhåller nödvändigheten
av att den bringas till sin lösning.

Detta har alltså sagts ett par veckor
innan utskottet talar om att denna fråga
för just dessa gruppers del har reglerats.
Jag har velat nämna detta för att
man inte — även om frågan har blivit
berörd i några avtalsförhandlingar och
överenskommelser — därav skall dra
den slutsatsen att den är tillfredsställande
löst på ifrågavarande område.

Någon har i denna diskussion uttalat
en förhoppning om att domstolspraxis
skulle komma att ändras så att huvudprincipen
här skulle bli den rakt motsatta
mot den vi bär i Sverige i dag. Jag
kan inte annat än uttrycka min förvåning
över att man i en lagstiftande församling
skall höra förhoppningar utta -

las om att domstolarna, som bär till
uppgift att syssla med rättstillämpning,
skulle ändra gällande rätt.

Jag vill också anmärka på den inställningen
att man, eftersom detta problem
nu blir löst avtalsvägen för stora
grupper, kan lämna de grupper helt
åsido som icke berörs av avtalen. Detta
kan bero på att vederbörande själva
inte tillhör någon organisation, men
det kan också —• vilket är mera anmärkningsvärt
— bero på att deras arbetsgivare
icke tillhör någon organisation.
Man iskall inte glömma bort denna
kategori. Den är icke liten.

Det finns ett skäl mot att bifalla motionärernas
önskemål som bär anförts
både i år och tidigare, nämligen att
man därigenom skulle fördröja frågans
lösning. Detta skäl framfördes av flera
talare vid förra årets diskussion som
ett huvudargument mot ett bifall till
motionen.

Man ansåg att detta skulle fördröja de
förhandlingar som då skulle sättas i
gång och därigenom innebära en försämring
för berörda grupper. Efter vad
jag kunde finna nämnde herr Anderson
i Sundsvall att dessa förhandlingar nyligen
påbörjats. Det har alltså gått nästan
ett helt år utan att vare sig några
utredningar eller förhandlingar kommit
till stånd. Det hade säkert varit
värdefullt för frågans behandling, om
man i stället hade under tiden fått påbörja
en utredning; man hade på det
sättet kunnat komma en bra bit på väg.

Vidare vill jag påpeka att ILO, den
internationella arbetsorganisationen, redan
på sin konferens förra året tagit
upp denna fråga och att det är mycket
troligt att riksdagen inom en snar framtid
får ta ställning till saken i form av
ett förslag om ratifikation av en konvention
från ILO:s sida. Det finns all
anledning att i ett sådant läge åtminstone
ha problemställningen kartlagd,
så att man inte behöver sätta i gång en
utredning för den sakens skull.

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Nr 16

Utredning rörande ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar samt

om lagstadgad ersättning till korttidspermitterade

Det förhållandet att frågan har tagits
upp internationellt utgör därför enligt
mitt förmenande inte något argument
för att avvisa utan i stället för att påskynda
ett bifall till det framställda
kravet på en kartläggning.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i yrkandet om bifall till reservationen.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Som tidigare har påpekats
i denna debatt är kravet på
trygghet i anställningen en fråga som
i dag har trängt sig fram allt starkare
och blivit dominerande. De frågor, som
behandlas i andra lagutskottets utlåtande
nr 23, dels om skydd mot uppsägning,
dels om lagstadgad rätt till ersättning
vid korttidspermittering är bara
några av de detaljer i detta stora komplex
av problem som rör tryggheten
och som är av mycket stor räckvidd.

Utskottet anser beträffande motion nr
328 intet skäl föreligga för en utredning
på grund av att »enligt vad som upplysts»
förhandlingar i dagarna skulle
ha inletts mellan Arbetsgivareföreningen
och arbetstagarnas organisationer om
en förbättrad ordning i fråga om skydd
mot uppsägning.

Från kommunistiskt håll väckte vi
förra året en motion i denna fråga, vilken
avslogs med samma motiveringar.
Beträffande vår motion nr 66 i år om
utredning angående permitteringslön
anser utskottet kort och gott att frågan
är av sådan beskaffenhet att det bör
överlåtas åt parterna på arbetsmarknaden
att lösa den avtalsvägen.

Det är — som framgår av utlåtandet
och som tidigare talare också
utförligt har anfört — inte första gången
dessa frågor står på riksdagens dagordning.
Man hänvisar bara till år 1957
och till förra året.

Som jag nämnde anförde utskottet
också i fjol att förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter dels pågick och
dels var förutsedda i avsikt att nå en

tillfredsställande lösning. Fru Nettelbrandt
har redan utförligt skisserat hur
dessa frågor handlades.

I år kommer utskottet som sagt med
samma begagnade argument då det gäller
att avslå motioner om utredningar
i hithörande frågor, men några väsentliga
överenskommelser har inte träffats.
Allt har praktiskt taget förblivit vid det
gamla.

Tidigare lagstiftning i frågor som rör
arbetsmarknadens parter visar, att det
går mycket bra att komplettera dem
med överenskommelser mellan parterna.
Framför allt gäller detta fall, där
problemen under många år har diskuterats,
men där man inte uppnått någon
tillfredsställande lösning.

Det kan inte vara försvarligt att låta
mäktiga arbetsgivare bestämma och därmed
orsaka ängslan och otrygghet hos
tusentals familjer. Arbetsgivarna måste
enligt vårt förmenande åläggas ett visst
ekonomiskt ansvar för sina anställda
vid permitteringar och hålla dem skadeslösa
för inkomstbortfall under permitteringstiden.
Särskilt rättvist blir
detta krav när man betänker, att permitteringar
av korttidskaraktär •—• såsom
vi också har angivit i vår motion
nr 66 — inte alltid har sin orsak i bristande
ordertillgång, omställningssvårigheter
o. d., vilket arbetsgivarna öppet
brukar motivera sina korttidspermitteringar
med. Nej, oftast är en sådan
korttidspermittering obefogad. Den kan
ha sin rot i bristande förutseende, i dålig
planering och i andra jämförliga
omständigheter. Ett alldeles speciellt
oskick är den ofta återkommande korttidspermitteringen
i samband med helger.

Företagen i vårt samhälle anses ha
rätt att planera hur dåligt som helst,
men då skall de själva svara för kostnaderna
och inte övervältra dem på arbetarna
och tjänstemännen.

När vi i dag diskuterar permitteringsfrågan
kan man inte underlåta att be -

2* — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 16

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Utredning rörande ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar samt

om lagstadgad ersättning till korttidspermitterade

röra de permitteringar som gjorts med
anledning av konflikten vid Nya systemaktiebolaget
där staten varit inblandad.
Som en följd av denna konflikt
permitterades bortåt 600 bryggeriarbetare.
Dessa arbetare, som stod helt
utanför den pågående striden, fick under
den första veckan inte ett öre i ersättning.
När sedan arbetslöshetskassan
trädde till efter de sex karensdagarna,
erhölls 20 kronor per dag plus eventuellt
make- och barntillägg. Ännu sämre
ställda var det ännu större antalet
deltidsanställda, som också permitterades:
de kastades helt enkelt ut på gatan.

Även om det i detta fall hade funnits
ett avtal med Arbetsgivareföreningen,
hade inte staten haft någon skyldighet
att följa detta avtal, eftersom staten inte
räknas till föreningens medlemmar.

Det måste enligt vårt sätt att se vara
ett befogat rättvisekrav att arbetstagaren
skall hållas skadeslös, dels för utebliven
ersättning under den första karensveckan
och dels för den differens
som föreligger mellan arbetslön och
arbetslöshetsunderstöd. För att komma
till rätta med detta problem måste enligt
vår uppfattning lagstiftningsvägen
tillgripas, så att man verkligen kan säkra
ett skydd för alla arbetstagare.

För min del anser jag också att denna
fråga till en del är ett arbetarskyddsproblem.
Att arbeta under otrygga förhållanden
innebär en stor psykisk påfrestning;
det skapar osäkerhet och
ängslan och det medverkar till att öka
det redan tidigare alltför stora antalet
nervösa och stressade människor i vårt
land.

Utskottet säger, att det kan förväntas
att de lösningar av frågan, som uppnåtts
eller kan komma att uppnås vid
förhandlingar mellan organisationerna,
skall i viss män vara normgivande även
för de kategorier vilka inte direkt omfattas
av eventuell uppgörelse. Allt detta
är mycket vaga formuleringar, som

inte är bärande för påståendet, att det
inte för närvarande föreligger skäl för
utredning av hithörande frågor.

En lagstiftning kommer att bli oundgänglig,
även om andra vägar också kan
beträdas såsom ett komplement till denna.
Med en lagstiftning följer, såsom jag
tidigare sagt och som också understrukits
av föregående talare, att även de
som arbetar hos arbetsgivare, vilka står
utanför arbetsgivarorganisationerna,
kan beredas skydd. Detta är av stor betydelse,
då det just bland oorganiserade
arbetsgivare ofta förekommer ett stort
missbruk i detta avseende.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att under mom. A få yrka bifall till reservationen
av fröken Nordström m. fl.
och under mom. B till motion nr 66 i
denna kammare.

Herr ODHE (s) :

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon längre debatt i själva sakfrågan.
Första kammaren, som behandlade
ärendet redan före påsk, bär ju beslutat
godkänna utskottets utlåtande, och
det föreligger inte heller några delade
meningar i sakfrågan. Det kan finnas
anledning att understryka detta med
anledning av de inlägg som gjorts här
i kammaren.

Utskottet och riksdagen har tidigare
behandlat dessa frågor och då vid varje
tillfälle liksom i år starkt understrukit
angelägenheten av att arbetstagarna
beredes största möjliga trygghet
i anställningen. Om det råder sålunda
inga delade meningar. Det är endast om
sättet och vägarna att nå denna större
trygghet som uppfattningarna går isär.
Och när vi i utskottet har hävdat att
man här bör gå fram förhandlingsvägen,
har vi givetvis haft goda skäl för
vår uppfattning.

Nu har det uppgivits här att tidigare
förhandlingar inte har givit något resultat,
men det är väl ändå litet för

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Nr 16

Utredning rörande ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar samt

om lagstadgad ersättning till korttidspermitterade

mycket sagt. Det är obestridligt att de
förhandlingar som förts har givit resultat,
eftersom allt flera grupper har
fångats in av bestämmelserna och erhållit
tryggare anställningsförhållanden.
Vi är emellertid medvetna om att det
alltjämt finns grupper kvar, som inte
har nått fram till något större mått av
trygghet. Nu har arbetsmarknadens parter
dock tagit upp förhandlingar på
nytt i den mycket allvarliga avsikten
att verkligen nå ett resultat. Klara uttalanden
visar att man är inställd på
det. Och då har vi ansett skäl föreligga
att avvakta resultatet av dessa förhandlingar.

Sak samma gäller motionen som rör
ersättningarna vid korttidspermitteringar.
Även om den saken har förhandlingar
nu upptagits mellan arbetsmarknadens
parter, och man hyser goda förhoppningar
om att även där kunna nå
goda resultat. Man har också i de förhandlingarna
gått betydligt längre i
sina krav än vad motionärerna gjort.
Det är inte lätt att definiera begreppet
korttidspermitteringar, men de som nu
skall förhandla har inriktat sig på att
försöka lösa permitterings- och ersättningsfrågorna
över hela fältet, inte bara
röra sig med begreppet korttidspermitteringar.
Detta är ju ytterligare ett skäl
för att avvakta resultatet av förhandlingarna.

Slutligen är vi inte främmande för
att det kan bli nödvändigt att vidta andra
åtgärder, om förhandlingarna inte
ger nöjaktiga resultat, men det finns
som sagt all anledning att avvakta utgången
av förhandlingarna innan vi
förbereder några andra åtgärder.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Det bär sagts här, säger
herr Odhe, att förhandlingarna inte
har givit något resultat, men då kan det

i varje fall inte vara mig han citerar.
Jag har bara sagt att tidigare förhandlingar
inte givit tillräckligt tillfredsställande
resultat. Och dessutom har det
som uppnåtts inte täckt de områden
som bort täckas för att det skulle kunna
anses tillfredsställande för alla dem
som är berörda.

Om vi här i Sverige nu löser dessa
frågor lagstiftningsvägen eller på annat
sätt och därmed får en ny och fast
rättsprincip på detta område, så torde
vi vara den näst sista av de europeiska
staterna som lämnar detta osäkra fält.
Vi är sålunda inte alls några pionjärer
här i landet när det gäller dessa ting.

Vidare sade herr Odhe att det inte
föreligger några delade meningar i själva
sakfrågan, även om man kunde få
det intrycket av den polemik som förts.
Ja, jag kan hålla med om att vi i sak
är tämligen överens, och det är vi också
när det gäller att i första hand gå
fram avtalsvägen. Men man kan onekligen
få det intrycket att dessa frågor
inte anses vara av sådan angelägenhetsgrad
att anledning föreligger att bifalla
motionen. Exakt samma motiveringar,
något annorlunda nyanserade och varierade,
har nämligen anförts både
1957 och 1962. Det har alltså nu gått
en rätt avsevärd tid sedan dess, och
frågan är ännu inte tillfredsställande
löst. Om herr Odhe förhandlar med en
motpart, som säger sig ha full förståelse
för kraven i varje yrkande som ställes
och de grunder yrkandena vilar på
men inte är beredd att ge något på en
enda punkt, så tror jag inte att herr
Odhe går tillfredsställd från den förhandlingen.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Herr Odhe sade att vid
varje tillfälle då denna fråga varit på
tal har det starkt understrukits från utskottets
sida att man önskar nå en lösning.
Men det hjälper inte den anställde
om utskottet t. o. m. ett par gånger

Nr 16

Fredagen den 19 april 19G3 fm.

Utredning rörande ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar samt

om lagstadgad ersättning till korttidspermitterade

om året starkt understryker sakens riktighet,
när det inte blir mer resultat.

Jag är mycket tillfredsställd med att
det har tagits upp förhandlingar om ersättningar
vid permitteringar. Det är
också glädjande att man hyser förhoppningar
om att nå resultat. Men det måste
väl i alla fall gagna saken, om riksdagen
nu äntligen visar en positiv inställning,
och jag ber att få vidhålla mitt
yrkande.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Bara ett par ord med
anledning av fru Nettelbrandts senaste
anförande. Man skulle kunna få den
uppfattningen att vi låg så långt efter
andra länder att Sverige var det sista
landet att avskaffa otryggheten för löntagarna.
Jag hoppas att jag missförstod
fru Nettelbrandt, ty så är det väl ingalunda.

Ofta har vi diskuterat vilka vägar vi
skall gå när det gäller att lösa dylika
arbetsmarknadsfrågor. Utskottet bär i
år sagt, att det pågår förhandlingar
mellan parterna om trygghet i anställningen,
en fråga som ju även innefattar
annat än de obefogade uppsägningarna,
och — som utskottet uttrycker det —
förhandlingarna härom förmodas ge resultat.

Jag tror jag kan understryka varje
ord som herr Odhe sade: att man har
anledning att tro att i de nu pågående
förhandlingarna — ty fru Nettelbrandt
vet att sådana förhandlingar pågår mellan
parterna — har löntagarorganisationerna
formulerat krav, som går betydligt
längre än de krav som framställts
i den nu behandlade motionen.

I den motion, som här berörts av fru
Ryding, begär man, som herr Odhe påpekade,
en utredning om ersättning vid
korttidspermitteringar. Kraven från
löntagarorganisationerna har gått betydligt
längre, och jag tror inte att det
skulle gagna förhandlingarna om riksdagen
uttalade sig för en utredning i

denna fråga medan förhandlingarna pågår.
Fru Nettelbrandt har liksom jag
erfarenhet av förhandlingar, och vi vet
att ett beslut om utredning kan försvåra
förhandlingarna. Därför vill jag
starkt understryka herr Odhes yrkande
om bifall till andra lagutskottets hemställan.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Endast ett par ord i den
fråga, som fru Ekendahl berörde, huruvida
Sverige skulle vara det näst sista
landet i fråga om trygghet på detta område.
Det var givetvis ett missförstånd.

Jag är tacksam för detta tillfälle att
få ge en eloge till våra svenska arbetsgivare
för deras sätt att sköta skilda
frågor visavi arbetstagarna. Det är inte
på den punkten som jag tycker Sverige
är underutvecklat. Det är när det gäller
att knäcka själva principfrågan, att
fastställa principen om att den fria
uppsägningsrätten icke längre skall gälla,
som Sverige är nära nog sist i
Europa.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Nettelbrandt
begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
av fröken Nordström m. fl.

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Nr 16

Skyldighet för företag att underrätta kommun om ändring i driften m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Anderson i Sundsvall
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 154 ja
och 39 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:56 och 11:66; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtande nr 24,
i anledning av väckta motioner om
överförande på staten av kommunernas
kostnader för förtidspensionering
in. m.; och

statsutskottets utlåtande nr 48, i anledning
av väckta motioner om statens
övertagande av kommunernas kostnader
för förtidspensioneringen.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Skyldighet för företag att underrätta

kommun om ändring i driften m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motioner
om skyldighet för företag att underrätta
kommun om ändring i driften
m. in.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
57 i första kammaren av herrar Lager
och Adolfsson samt nr 65 i andra kammaren
av herr Hermansson.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, att riksdagen ii skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
förslag till lagstiftning om skyldighet
för företag att innan beslut om ändring
i driften fattades underrätta berörda
kommunala organ.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1: 57 och II: 65, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Det finns rätt färska
exempel på vikten av de problem som
vi tagit upp i denna motion. Dessa
exempel visar samtidigt att allt inte är
väl beställt på detta område. Den föreslagna
lagen med skyldighet för företag
att underrätta berörda kommunala organ
innan de fattar definitiva beslut om
ändring av driften skulle göra kommunernas
ställning betydligt lättare.

Stal-Lavals flyttning från Nacka ger
exempel på de problem som uppstår.
Drätselkammarens ordförande i Nacka
sade i ett interpellationssvar den 29 oktober
1962, att staden enligt hans mening
alltför sent blivit underrättad om
flyttningsplanerna. Först samma dag
som personalen fick besked och beslutet
om flyttning offentliggjordes blev
drätselkammaren informerad. Förberedelser
och planering rörande flyttningen
hade varit på gång ganska länge
dessförinnan.

Staden hade emellertid ej underrättats.
Tvärtom hade överläggningar mellan
staden och företaget förekommit i
ett flertal olika ärenden, varvid staden
bundits vid överenskommelser. Det förefaller
rätt klart att företaget i flera

46 Nr 16 Fredagen den 19 april 1963 fm.

Skyldighet för företag att underrätta kommun om ändring i driften m. m.

fall icke avsett att uppfylla sina förpliktelser,
eftersom flyttningen var förutsedd.
Staden fördes alltså bakom ljuset.

Nacka stad har för sin del dragit sådana
slutsatser av vad som förekommit,
att man till Svenska stadsförbundets
kongress ingivit en motion där det
föreslås »att förbundets styrelse -— gärna
i samverkan med styrelsen för
Landskommunernas förbund — får
kongressens uppdrag att överväga vilka
åtgärder som kan behöva vidtagas för
att tillförsäkra kommunerna erforderlig
information på ett förberedande stadium
när det gäller utbyggnad, inskränkning
av driften, nedläggning eller
flyttning av företag inom respektive
kommun och därefter hos statsmakterna,
Industriförbundet och andra berörda
organ och institutioner söka genomföra
de åtgärder, som styrelsens
överväganden ger anledning till».

Nacka och andra kommuner har dåliga
erfarenheter av nuvarande ordning.
Det är anmärkningsvärt att utskottet
inte brytt sig om att höra exempelvis
drätselkammaren i Nacka om dessa erfarenheter.

Ett faktum är att företagen inte alltid
följer de regler som finns om anmälan
inom viss tid till arbetsmarknadsmyndigheterna.
Ett färskt exempel är
Skutskärs plåt- och mekaniska verkstad,
som enligt Arbetarbladet gav sin
personal permitteringsbesked endast 14
dagar i förväg, trots att överenskommelsen
föreskriver två månader.

Utskottet skriver att de kommunala
myndigheterna som regel blir underrättade
av arbetsmarknadsmyndigheterna.
Detta förekommer dock ej alltid,
och underrättelsen sker ofta för sent.
Överenskommelsen om varsel gäller
dessutom endast inskränkningar, inte
expansion, som ju också kan inverka
på den kommunala planeringen.

Något bärande skäl mot förslaget om
en lagstiftning bär utskottet inte förebragt.
Särskilda avtal mellan varje kom -

mun och företagen skulle vara en
krånglig procedur, särskilt när det rör
sig om stora koncerner med driftenheter
på många platser. Kommunerna
kan ej heller alltid sätta makt bakom
orden.

Utskottet hänvisar till lokaliseringsutredningen.
Vi tolkar denna hänvisning
positivt och hoppas att utredningen
tar upp dessa frågor, men vi anser
att tiden redan är mer än mogen för
den föreslagna lagstiftningen.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till motion nr II: 65.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Det råder inga delade
meningar mellan utskottet och motionärerna
om vikten av att kommunerna
underrättas och underrättas i god tid
vid mera väsentliga förändringar i företagens
drift. Kommunerna bör underrättas,
ty som här sagts, skapar driftinskränkningar
stora problem även för
kommunerna.

I de allra flesta fall torde väl också
kommunerna underrättas. Företagen är
ju, som utskottet framhållit, enligt överenskommelser
mellan arbetsmarknadsstyrelsen
samt Arbetsgivareföreningen
och andra intresseorganisationer på arbetsgivarsidan
»skyldiga att i god tid
—• vid driftinskränkningar av mera väsentlig
betydelse senast två månader
före åtgärdens vidtagande ■— lämna arbetsmarknadsmyndigheterna
uppgift
om väntade permitteringar eller avskedanden».
Som regel blir också kommunerna
genom länsarbetsnämndernas
försorg underrättade om driftinskränkningar
-— länsarbetsnämnderna känner
sig säkerligen förpliktade att i dylika
fall ta kontakt med kommunerna. Det
vore också ganska underligt om inte så
skedde, eftersom de är skyldiga att göra
det.

Enligt vad jag vet sker också i regel
överläggningar mellan arbetsmarknadsmyndigheterna,
företagen, de anställda
och kommunerna vid väntade permit -

Fredagen den 19 april 1963 fm. Nr 16 47

Skyldighet för företag att underrätta kommun om ändring i driften in. m.

teringar eller driftinskränkningar. Så
har bl. a. skett senast i Kopparberg med
anledning av att Yxsjöbergs gruvor skall
läggas ned. Därutöver erhåller arbetstagarna
även informationer genom företagsnämnderna
om planerade ändringar
i driften.

Utskottet är alltså av den uppfattningen,
att frågan om lämnande av informationer
och i den mån det behövs
skapande av bättre sådana i berörda
hänseende bör kunna ordnas utan lagstiftning.
Det bör vara möjligt att t. ex.
genom cirkulär från arbetsmarknadsstyrelsen
ge bestämmelser härom.

Den andra frågan — att företag vid
utbyggnad eller annan expansion skall
uppta samråd med de kommunala myndigheterna
— anser utskottet hör hemma
under den pågående utredningen
om näringslivets lokalisering. Denna
kommitté har också som bekant till uppgift
att överväga de problem som skapas
genom nedläggningar av företag.

Jag ber, herr talman, med dessa få
ord att få yrka bifall till utskottets hemställan
under denna punkt.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag är mycket glad för
de positiva uttalanden som här gjorts
av utskottets talesman, och jag hoppas
att det han sagt om vad som ytterligare
kan göras från arbetsmarknadsstyrelsens
sida också skall lända till efterföljd.

Men det finns några problem som gör
att saken inte är så enkel som herr
Fredriksson i alla fall ville framställa
den. Det går inte riktigt så bra som
man skulle önska.

Orsakerna till att kommunerna i
många fall alltför sent underrättas om
driftändringar är främst två. För det
första är företagen ofta rätt nonchalanta
mot företagsnämnderna och också
mot andra organ som bör underrättas.
Ett fall relaterades i pressen häromdagen.
Värmlands Folkblad berättade
att företagsnämnden vid Wennbergs

mekaniska verkstad i Karlstad kallades
till sammanträde med endast 12
minuters varsel för att mottaga det
överraskande beskedet, att en betydande
del av produktionen överlåtits till
ASEA och skulle flyttas till annan ort.

För det andra tycks arbetsmarknadsmyndigheterna
inte alltid så snabbt vidarebefordra
uppgifter som de får från
företag. I fallet Stal-Laval, som jag
nämnde förut, underrättades länsarbetsnämndens
ordförande i Östergötland,
dit företaget alltså skall flytta, i juni
månad samt arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnden i Stockholms
län i augusti. Men Nacka stad fick liksom
de anställda besked —• och inte
från länsarbetsnämnden utan direkt
från företaget — först den 28 september,
när beslutet redan var fattat.

Svenska arbetsgivareföreningen har
i ett cirkulär till sina medlemmar sagt
att länsarbetsnämnderna inte skall ge
någon publicitet kring de av företagen
planerade åtgärderna. Vidare heter det:
»År det ur företagets synpunkt angeläget
att speciell diskretion iakttages,
kan underhandskontakt tagas med länsarbetsdirektören
personligen med anhållan
om diskretion.»

Det förefaller alltså, som om Arbetsgivareföreningen
och dess medlemmar
alltjämt förbehåller sig rätten att själva
avgöra när, hur och i vilken utsträckning
information skall lämnas om förändringar
i företagens drift. Det tycker
vi är ett tillstånd som inte kan accepteras,
och därför har vi framlagt förslaget
om en lagfäst skyldighet att underrätta
kommunerna. Anser utskottet
verkligen att detta skulle ställa till så
stort ohägn för företagen, när det faktiskt
föreligger så stora brister som jag
här visat? Är inte detta i stället ett
högst berättigat krav som kommunerna
kan ställa, och tyder inte den motion
som Nacka stad väckt i Stadsförbundet
på att någonting behöver rättas till?
Om nu riksdagen avslår denna motion
hoppas jag att Stadsförbundets kongress

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Helt kostnadsfri sjukvård, m. m.

skall ta större hänsyn till det krav som
ställts av Nacka stad, så att det skapas
bättre ordning på detta område.

överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Helt kostnadsfri sjukvård, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av väckta motioner
om helt kostnadsfri sjukvård,
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Ett genomförande av de
förslag vi ställt i föreliggande motioner
skulle medföra betydande utgiftsökningar,
utgiftsökningar som vi emellertid
finner motiverade med hänsyn till den
befolkningsgrupp som våra förslag ger
lättnader, nämligen de sjuka och de
gamla.

Utskottet hänvisar till 1961 års sjukförsäkringsutredning.
Jag är i princip
enig med utskottet om att förslag av
denna storleksordning naturligtvis bör
utredas. Denna utredning tillsattes år
1961 och bär sålunda pågått relativt
lång tid. Ofta får jag den bismaken i
munnen att utredningar inte bara tillsätts
i akt och mening att utreda utan
också kan tillsättas i akt och mening
att uppskjuta svårlösta problem till en
längre bort liggande framtid. Jag skall
icke uttala mig om 1961 års sjukförsäkringsutredning
har den förstnämnda eller
den sistnämnda uppgiften.

Frågan om fri sjukvård och frågan
om fri medicin till pensionärerna är
frågor av sådan art, att en snabb lösning
är av nöden. Låt mig anföra ett
enda exempel av tusentals liknande. En

gammal sjuk mor ligger sedan tre år
tillbaka på sjukhus. Hon får nu betala
5 kronor per dag för denna sin vistelse.
Avgiften las av pensionen. Kvar av denna
blir cirka 120 kronor per månad.
För dessa pengar skall den sjuka betala
dels sina ofrånkomliga personliga
utgifter, dels hyran för bostaden ute på
staden. Pengarna räcker inte till detta.
Då uppstår frågan: Skall den sjukas
hem upplösas? Skall eventuella anhöriga,
som kanske själva befinner sig i
små ekonomiska omständigheter, tvingas
betala den sjukas hyreskostnader?
Att upplösa den gamlas hem torde innebära
svåra psykiska påfrestningar
för såväl barnen som den gamla. Nog
borde en fråga av denna karaktär kunna
lösas på annat sätt. Nog borde de 75
miljoner kronor, som detta kan tänkas
kosta, anses vara väl använda pengar.

Samma sak gäller även frågan om den
fria medicinen för pensionärerna. Jag
vet att de gamla kan gå till socialvården
för att få ut vad de själva betalat
för medicinen. Men varför skall ett problem
av denna art lösas på det sättet?
Nog bör vi, i vart fall så länge vi befinner
oss i början av ATP:s genomförande,
kunna ge de gamla förmånen
av fullständigt fri medicin.

Med hänsyn till den utredning utskottet
åberopar skall jag i dag icke
yrka bifall till våra motioner utan vill
endast uttala förhoppningen, att utredningen
skall snabbt avlämna sitt resultat
och att resultatet innebär en lösning
av dessa frågor på sätt vi uttalat oss
för i vår motion.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! De kommunistiska motionärerna
hävdar, att vi borde göra
sjukvården helt kostnadsfri och att vi
borde ge folkpensionärerna ytterligare
ett handtag genom att ta bort sjukförsäkringslagens
föreskrift om begräns -

Fredagen den 19 april. 1963 fm.

Nr 16

Ökat skydd för den enskilde vid försäkring för olycksfall eller yrkesskada

ning av sjukvårdstidens längd till 180
dagar. Motionärerna föreslår även full
ersättning för folkpensionärernas faktiska
läkar- och medicinkostnader.

Låt mig få betyga, herr talman, att
ingen av utskottets ledamöter har någonting
emot att lätta bördorna för
våra gamla och sjuka. Det är tvärtom
glädjande nog så, att man varje gång
sådana angelägenheter förs på tal kan
märka en mycket stor beredvillighet.
Andra lagutskottet bär också år efter
år förordat olika förbättringar i fråga
om sjukförsäkringen och stödet till folkpensionärerna,
en grupp som arbetat
hårt under sämre ekonomiska villkor
än vi och som är värd att få del av vår
standardhöjning.

Utskottet har framför allt två skäl
för sitt ställningstagande i detta fall.

Denna fråga är, som herr Nilsson i
Gävle också anförde, föremål för behandling
av 1961 års sjukförsäkringsutredning.
I direktiven för utredningen
har klart angivits, att den också skall
undersöka fördelarna och nackdelarna
av en helt avgiftsfri sjukhusvård.

Det andra skälet hänger ihop med
det första. Om vi skulle göra sjukvården
helt avgiftsfri — motionärerna talar
icke bara om sjukhusvård utan även
om sjukvård — skulle det medföra en
mycket stor kostnadsökning, något som
motionären nyss själv understrukit.

Det är uppenbart att vi inte kan fatta
ett så vittgående beslut utan mycket ingående
utredningar och undersökningar.
Det är därför naturligt att utskottet
velat avvakta den utredning som pågår.
Jag skall gärna som utskottsrepresentant
instämma i motionärens nyss uttalade
önskan att denna utredning måtte
påskynda sitt arbete.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 14 oktober 1939 (nr 727) om förbud
mot arbetstagares avskedande med
anledning av värnpliktstjänstgöring
in. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Ökat skydd för den enskilde vid försäkring
för olycksfall eller yrkesskada

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av väckt motion
om ökat skydd för den enskilde
vid försäkring för olycksfall eller yrkesskada.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 204, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herrar Nilsson i Gävle och Holmberg
föreslagit »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller om en
skyndsam utredning av i denna motion
berörda frågor angående ökat
skydd för den enskilde vid försäkring
för olycksfall eller yrkesskada liksom
av de enskilda försäkringsföretagens
handläggning av sådana ärenden».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, 11:204, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det förvånar mig att utskottet
så kategoriskt vill göra gällande,
att nuvarande förhållanden i fråga
om bedömningen av yrkesskador »uppfyller
alla rimliga anspråk på rättssäkerhet».
Det är ju tvärtom en utbredd
uppfattning, att det därvidlag är mycket
som inte är tillfredsställande.

Att vi motionärer bara anfört två fall
som exempel ger inte utskottet någon
grund att bagatellisera saken. Avsikten
var bara att med två särskilt upprörande
fall påvisa hur svårt det kan vara

50 Nr 16 Fredagen den 19 april 1963 fm.

Ökat skydd för den enskilde vid försäkring för olycksfall eller yrkesskada

för en skadad att få ersättning även
när det berättigade i skadeståndsanspråken
förefaller självklart.

I det s. k. Bromöllafallet, som var ett
av våra exempel, har det nu även officiellt
erkänts, att en upprörande orättvisa
hade blivit begången. Det var enligt
min mening klart redan från början,
att det förhöll sig på det sättet. I
det fallet var det inga svårigheter med
bedömningen. Men när en orättvisa kunde
begås även i ett sådant fall, måste
väl utskottet medge, att det finns anledning
fråga hur det är med rättssäkerheten
i många andra fall där det
kan bli svårare med avvägningen.

Det hade varit lätt för motionärerna
att anföra flera andra fall. Vi har förresten
gjort det i en annan motion, som
avser att utverka ersättning åt en gruvarbetare
i Kiruna som befinner sig i
samma situation som Bromöllaarbetaren.
Jag skall naturligtvis inte föregripa
behandlingen av den motionen, men
eftersom utskottet försvarar sin ståndpunkt
med att motionärerna inte anfört
tillräckligt många exempel, så vill jag
erinra om att den gruvarbetare, som
vi motionerat om, har fått sin arbetsförmåga
reducerad med nära tre fjärdedelar.
överklaganden till alla instanser
bär varit verkningslösa. För min del
har jag dessutom försökt få riksdagens
medverkan att åstadkomma bättre rättsskydd
åt en arbetare som blivit nästan
blind på grund av yrkesskada, men
även då hänvisade utskottet till den
utomordentliga rättssäkerhet som vi påstås
ha, och utskottet avvisade därför
mitt förslag.

Jag har inte sett saken så, att bristerna
på det här området måste verifieras
med massor av exempel. För ett
beslut om utredning borde det räcka
med de tydliga tecknen på att allt inte
står rätt till.

Därmed har jag inte heller sagt, att
det hos de prövande myndigheterna
inte finns en strävan att uppträda objektivt;
det kan jag över huvud taget

inte uttala mig om. Jag bär bedömt
frågan med ledning av exempel som
tyvärr är upprörande. Hur man skall
få till stånd ett bättre rättsskydd skall
självfallet prövas av den utredning vi
har föreslagit.

Eftersom silikosfallen har spelat en
roll i debatten om yrkesskadeersättningarna,
vill jag erinra om att det nu äntligen
börjar röra sig åtminstone inom
det området. Därvidlag erkänner nu
också riksförsäkringsverket att det finns
stora brister. Vi fick häromdagen en
proposition om åtgärder för att förebygga
silikos, och där citeras ett yttrande
av riksförsäkringsverket, som på
sitt sätt bekräftar vad vi bär sagt i
många motioner och tal med syfte att
få till stånd en tryggare ordning för de
många tusen arbetare som är utsatta för
silikosrisk. Riksförsäkringsverket medger
nämligen, att de undersökningar
som har företagits för att bedöma silikosskadorna
icke har varit tillräckligt
pålitliga när det gällt att fastställa hur
silikos i olika stadier påverkar andningsfunktioner
och arbetsförmåga.

Men det är bara ett av de områden,
där vi har ansett oss finna bevis för
att hittillsvarande förhållanden har inneburit
stora olägenheter ur rättssynpunkt.
De undersökningar, som riksförsäkringsverket
grundat sina domar
på, har icke varit tillräckligt pålitliga,
det erkänner riksförsäkringsverket
självt i det yttrande som återfinnes i
propositionen. Borde det då inte också
för utskottet ha funnits anledning medge,
att rättssäkerheten inte är så bra
som man påstår i utskottets utlåtande,
utan att det finns anledning att företa
de undersökningar vi har förordat?

Förhållanden liknande dem som gäller
för de silikosskadade — och det är
tusentals arbetare som är utsatta för
sådan risk och därmed också utsatta
för att bli behandlade på samma sätt
som exempelvis arbetaren i Bromölla
■—- råder på många andra områden.
Den senare behandlingen av Bromölla -

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Nr 16

Öl

ökat skydd för den enskilde vid försäkring för olycksfall eller yrkesskada

fallet visar för övrigt, att skadeståndskravet
rör sig om 200 000 kronor för
den händelse vederbörande lever till 67
års ålder. Det ger en föreställning om
hur stora även de ekonomiska olägenheterna
är av det nuvarande tillståndet.

Vi har också pekat på hur svårt det
är för skogsarbetare och andra med liknande
tung sysselsättning att få ersättning
för ryggskador. Bristerna därvidlag
ligger på ungefär samma plan som
i fråga om de silikosskadade och många
andra liknande grupper.

Det behövs en genomgripande förändring
på hela detta fält. Det är det
som utskottet tydligen inte vill förstå
när det faktiskt avfärdar denna verkligt
stora trygghetsfråga med några allmänna
fraser.

Jag tycker inte att det är tillfredsställande,
herr talman, och jag hemställer
om bifall till motionen nr 204.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Det är utan tvivel betydelsefulla
frågor som herr Holmberg
har berört i sitt anförande. Utskottet
bär också haft detta fullt klart för sig,
då utskottet bär behandlat motionen.
Vi vet alla att det finns åtskilliga fall,
då vederbörande ansett sig ha blivit
felbedömd, fått för liten ersättning i
anledning av yrkesskada eller kanske
inte fått någon ersättning alls för
olycksfall som han råkat ut för.

Men det är väl också så, att det många
gånger är mycket vanskligt, även för
den medicinska sakkunskapen, att avgöra
om en invalidiserande sjukdom
härleder sig från yrkesskada eller har
andra orsaker. Det kan t. ex. gälla lungfel
och ryggskador, som givetvis kan ha
uppkommit i yrket men som också kan
ha sin grund i andra orsaker. Där måste
den medicinska sakkunskapen säga
det avgörande ordet, och det kan ibland,
förmodar jag, vara rätt svårt att göra
ett kallt, objektivt bedömande. Det är
också många gånger svårt att på ett objektivt
sätt fastställa graden av invali -

ditet och därmed åstadkomma en grund
för en rättvis bedömning av skadeersättningens
storlek.

Med hänsyn till de svårigheter som
alltså föreligger är det inte alldeles
oförklarligt, att det uppkommer ett och
annat fall, som beklagligtvis blir felbedömt.
Därmed bär jag inte velat påstå
att kritiken skulle vara berättigad i
alla de fall, då den skadelidande själv
anser sig ha blivit felbedömd. Säkert
finns det många fall, där den skadelidande
själv anser att han exempelvis
skulle ha haft en större ersättning men
där ett sådant ersättningskrav inte har
ett objektivt underlag.

1 motionen anföres, som herr Holmberg
redan nämnt, två fall. Det ena avser
en yrkesskada och det andra beräkning
av skadeersättning. Med dessa två
fall som utgångspunkt begär motionärerna
en skyndsam utredning om möjligheterna
för ett ökat skydd för den
enskilde vid försäkring för olycksfall
och yrkesskada.

Det är, som jag förut sagt, synnerligen
angeläget att dessa frågor bedöms
på ett inte bara objektivt riktigt sätt
utan också med hänsyn till humanitära
och sociala synpunkter. Utskottet har
ingående undersökt de vägar man har
att gå för att vinna rättvisa i de fall,
där vederbörande anser sig ha blivit
orättvist behandlad. Utskottet har konstaterat
att man, oavsett hur yrkesskadan
eller olyckshändelsen skall rubriceras,
har tre instanser att vända sig
till för att få frågan om ersättning
rättsligt prövad.

Gäller det t. ex. frågor som avser allmänna
försäkringen, exempelvis fråga
om förtidspension, har man pensionsdelegationen,
riksförsäkringsverket och
den nyinrättade försäkringsdomstolen
som prövar saken.

Gäller det fall som hänför sig till den
allmänna yrkesskadeförsäkringen, har
vi även där tre instanser, nämligen försäkringsinrättningen,
försäkringsrådet
och sist försäkringsdomstolen.

52 Nr 16 Fredagen den 19 april 1963 fm.

Ökat skydd för den enskilde vid försäkring för olycksfall eller yrkesskada

Gäller det försäkringar i de enskilda
försäkringsbolagen, alltså i regel ansvarighetsförsäkringar,
bär vi först och
främst när det gäller trafikolyckor en
Trafikförsäkringsanstalternas nämnd
och när det gäller ansvarighetsförsäkringar
i övrigt bär vi Ansvarighetsförsäkringens
personskadenämnd, vilka i
första hand gör undersökning. Är man
inte nöjd med det resultat som dessa
kommer till ■— och det händer nog ofta
— bär man möjlighet att få frågan prövad
i civilrättslig ordning i tre instanser
ända upp till högsta domstolen.

Inom utskottet har vi inte kunnat finna
annat än att möjligheterna till rättslig
prövning måste anses vara till
fyllest.

Jag kan också hänvisa till Bromöllafallet,
som herr Holmberg själv drog
fram. Där begagnade man möjligheten
att få frågan prövad och fick också
upprättelse, vilket visar att de rättsliga
organen fungerar.

Herr Holmberg talade i den ena meningen
om bristande undersökningar
och i nästa mening om bristande rättsskydd.
Det är väl snarast så, att det
material, på vilket de rättsliga instanserna
skall döma, i många fall kan vara
otillfredsställande. I den män man får
fram en fullständig utredning, som
klarlägger orsak och verkan så att man
kan fastställa t. ex. graden av invaliditet,
skulle jag tro att det inte heller vållar
de rättsvårdande myndigheterna så
stora svårigheter att fastställa en emot
skadan svarande rättvis ersättning. På
den punkten kan jag nog hålla med
herr Holmberg om att många utredningar
kanske inte är tillräckligt utförliga
för att man skall kunna få fram ett
riktigt domslut, men det visar ju inte,
att den rättsliga prövningen skulle vara
undermålig. Det konstaterande som vi
har gjort i utskottet är riktigt, nämligen
att det i samtliga fall finns tre rättsvårdande
instanser att vända sig till för
att få en skadeersättningsfråga prövad.
Vi har därför svårt att förstå, hur den

rättsordning skulle se ut som skulle ge
större trygghet. Jag understryker ännu
en gång, att huvudvikten här nog ligger
på utredningsstadiet, själva undersökningsstadiet,
alltså.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Man kan inte, som herr
Anderson i Sundsvall gör, skapa en
strikt åtskillnad mellan vad som är
rättsfrågor i detta fall och vad som är
det primärmaterial, som de dömande
myndigheterna skall avgöra skadeståndsanspråken
efter. Det hör ihop.

Frågan om pålitliga undersökningar
är en integrerande del av hela rättsfrågan.
Särskilt Bromöllafallet och det fall
från Kiruna som jag dessutom i debatten
har erinrat om är typiska därvidlag.
Här fastställer en läkare efter undersökning,
att denne Kirunaarbetare
är berövad sin arbetsförmåga till tre
fjärdedelar. Med detta läkarintyg går
han till alla instanser och får avslag.
De påstår nämligen att läkarintyget inte
kan tillmätas betydelse, utan förklarar
att arbetaren inte ens förlorat så mycket
som 10 procent av sin arbetsförmåga.
Men läkaren, som haft honom
under behandling och som bär sett
hans fortskridande försämring, påstår
att han förlorat sin arbetsförmåga till
tre fjärdedelar. Detta exempel visar att
man inte kan skilja undersökningarna
från frågan om rättsskyddet i sin helhet.
Den utredning vi påyrkar avser att
åstadkomma så långt möjligt betryggande
åtgärder över hela linjen.

Beträffande Bromöllafallet vill jag,
eftersom herr Anderson i Sundsvall
åberopar det som exempel på hur bra
vårt rättsskydd är ordnat, säga att förmodligen
skulle denne arbetare efter
alla överklaganden inte ha fått någon
ersättning, om inte saken hade bringats
till allmänhetens kännedom genom en
stor kampanj från hans fackförening,
genom en interpellation i riksdagen och

Fredagen den 19 april 1963 fm. Nr 16

Tillgodoseende av allmänhetens och penninginstitutens behov av legitimationshandlingar -

genom tidningsartiklar. Men det är inte
på det sättet man skall behöva -beivra
rättskränkningar mot de skadade.
Rättskränkningar är det i de fall — som
för övrigt riksförsäkringsverket självt
säger —- då undersökningarna inte bär
varit pålitliga. Just i fråga om silikosskadorna
är det ingen svårighet att anföra
massor av -fall''. Jag trodde inte att
det skulle behövas, ty det faktum, att
det inträffar så upprörande saker som
jag givit exempel på, bevisar ju att det
finns anledning att vidta åtgärder.

Nu -skall det bli effektivare undersökningar
av de silikosskadade. Men vad
blir det för ändringar t. ex. beträffande
de tusentals skogsarbetare som inte
får någon ersättning trots att de uppenbarligen
i sitt arbete fått ryggskador
eller andra skador?

I utskottsutlåtandet utlovas också vissa
förbättringar så till vida, -att yrkesskadeutredningen
skall söka bestämma
yrkesskadebegreppet på sådant sätt, att
de nu vanliga gränsdragningsproblemen
undvikes. Det är eu framgång, och det
visar också hur berättigad vår kritik är.
Det är många år sedan vi första gången
motionerade i detta ämne och påvisade,
att det fåtal sjukdomar som finns upptagna
i registret över yrkesskador inte
alls ger tillräckligt rättsskydd utan att
man måste få en annan ordning därvidlag.
Men fortfarande gäller samma bestämmelser,
och först nu skall man göra
en utredning. Jag hoppas att det också
skall leda till en ytterligare förbättring,
men även sedan den saken är klar kommer
mycket -stora brister att återstå.
Därför finns det anledning att göra de
genomgripande undersökningar och
förändringar som vi påyrkar.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Herr Holmberg och jag
kommer tydligen till slut på samma
linje, ty nu framgick det klart av hans
anförande att det inte är mot de rättsvårdande
instanserna som sådana som

herr Holmberg riktar sina anmärkningar
utan det är mot utredningsförfarandet.
I den mån man får effektivare
undersökningar, effektivare medel att
kunna konstatera skadorna sådana som
de faktiskt är, finns det -större möjligheter
att få en rättvis bedömning i de
fall som bär diskuteras.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 15

Föredrogs vart för sig

-andra lagutskottets utlåtande nr 35,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i
lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar,
m. m.; samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 12, i
anledning av väckta motioner dels om
lagstiftning -angående förbud mot hållande
av bandhundar, dels ock om lagstiftning
rörande storlek och inredning
av hundkojor, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16

Tillgodoseende av allmänhetens och penninginstitutets
behov av legitimationshandlingar Föredrogs

-allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 15, 1 anledning av
väckt motion om tillgodoseende av allmänhetens
och penninginstitutens behov
av legitimationshandlingar.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Bakgrunden till den

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Tillgodoseende av allmänhetens och penninginstitutens behov av legitimationshandlingar -

motion som herr Nordgren och jag väckt
är den senaste tidens omfattande förfalsknings-
och bedrägeriaffärer. Sjukförsäkringsbesked
och skattekort godtas
inte längre som legitimationshandlingar
av postverket och bankerna. De nya
försäkringsbesked som vi fått i år är
inte heller försedda med fotografi, och
de har obegränsad giltighetstid. Även
körkorten har obegränsad giltighetstid,
och det är inte ovanligt att de förfalskas.

I vår motion har vi nämnt att i första
numret i år av den av inrikesdepartementet
utgivna tidskriften Svensk polis
anges vilka krav som bör ställas på en
fullgod legitimationshandling. Det finns
åtskilliga legitimationshandlingar som
icke uppfyller de krav som där uppställts.

Jag vill också erinra om att i proposition
nr 82 rörande rusdryckslagstiftningen,
som nu behandlas i bevillningsutskottet,
bär kraven på legitimation
skärpts.

I förslagets 17 § står det sålunda: »Innan
rusdrycker utlämnas eller försändas
till köpare, skall denne på begäran
styrka sin identitet och ålder medelst
av myndighet utfärdad eller därmed likvärdig
handling försedd med fotografi.»

Allmänna beredningsutskottet har i
utlåtandet återgivit ett avsnitt ur generalpoststyrelsens
yttrande, varav framgår
att det under åren 1956—1960 utfärdades
inte mindre än 873 432 pass. Passet
är naturligtvis en utmärkt legitimationshandling,
men jag tror att det är få
människor som bär det på sig. Under
perioden 1957—1961 har ett betydande
antal körkort utfärdats, men jag undrar
hur många som förnyar sina körkort.
Mitt eget är inte av särskilt färskt datum.
Jag skulle vilja se den som kan
känna igen mig på det gamla fotografiet.
Den tredje kategori av legitimar
tionsihandlingar som redovisas ur nämnda
statistik är postens identitetskort.
Sådana har utfärdats i mer än 146 000

exemplar. Generalpoststyrelsen understryker
att de visar en kraftig ökning,
vilket givetvis är glädjande. Allmänna
beredningsutskottet har nöjt sig med
dessa uppgifter.

Svenska bankföreningen har tillstyrkt
en utredning, och Svenska sparbanksföreningen
vill inte motsätta sig en
sådan. Häromdagen läste jag en intervju
i Stockholms-Tidningen med kommissarie
Stefansson i Stockholm, som gav
mig ett starkt intryck av att det i hög
grad är av behovet påkallat att penninginstituten
skärper kraven på legitimering
just därför att brotten har ökat så
starkt. Det är mycket stora penningsummor
som lämnas ut utan att någon
som helst legitimation företes.

Allmänna beredningsutskottet har val
satt sin lit till att frågan om införande
av medborgarkort skall prövas av uppbördsorganisationskommittén.
För övrigt
har generalpoststyrelsen just understrukit,
att det bästa vore om alla vuxna
medborgare av staten utrustades med
en fullgod legitimationshandling med
fotografi, exempelvis i form av s. k.
medborgarkort.

Det är gott och väl att man åberopar
vad uppbördsorganisationskommittén
skall göra. Det hade inte skadat, om utskottet
sett litet allvarligare på frågan
och tillstyrkt motionen. Det hade säkert
varit till nytta, om allmänna beredningsutskottet
och riksdagen hade givit denna
fråga en puff framåt.

Herr talman! Då utskottet är enhälligt
avstår jag från att yrka bifall till motionen.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Föredrogs vart för sig

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande samhällets
PR-verksamhet; och

Fredagen den 19 april 1963 fm. Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen in. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

ikonstitutionsutskottets utlåtande nr 6,
i anledning av väckt motion om ändring
av 21 § riksdagsstadgan.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 18

Utgifterna å driftbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna å driftbudgeten
för budgetåret 1963/64 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Allmän översikt över beräkningen av
väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

Före behandlingen av de skilda anslagen
till vägunderhåll och vägbyggnader
hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 (bilaga 8, punkt 11, s. 37—69) lämnat
en allmän översikt över beräkningen
av väganslagen m. m.

Beträffande Vägunderhållet förordades
(punkt 12, s. 69 och 70) ett reservationsanslag
av 440 mkr., att avräknas
mot automöbilskattemedlen.

Beträffande Byggande av vägar och
broar förordades (punkt 13, s. 70—72)
reservationsanslag å tillhopa 500 mkr.,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Av följande sammanställning framginge
till förenämnda ändamål för nästa
budgetår äskade medel.

Byggande av riksvägar .... 275,0 mkr.
Byggande av länsvägar . . 202,0 mkr.

Byggande av ödebygdsvägar 5,0 mkr.
Byggande av storbroar .... 18,0 mkr.

500,0 mkr.

Beträffande Bidrag till underhåll av
vågar och gator förordades (punkt 14,
s. 73) ett förslagsanslag av 68 mkr., att
avräknas mot automöbilskattemedlen.

Beträffande Bidrag till byggande av
vägar och gator förordades (punkt 15,
s. 73 och 74), ett reservationsanslag av
215 mkr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Beträffande Bidrag till underhåll av
enskilda vägar m. m. förordades (punkt
16, s. 74—76) ett reservationsanslag av

29.5 mkr., att avräknas mot automobilskattemedlen,
samt hemställdes om medgivande
att under budgetåret 1963/64
statlig lånegaranti finge beviljas för lån
avseende inköp av vägunderhållsmaskiner
för vissa enskilda vägar intill ett totalbelopp
av 0,5 mkr.

Beträffande Bidrag till byggande av
enskilda vägar förordades (punkt 17, s.
76 och 77) ett reservationsanslag av

15.6 mkr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
T horsten Larsson och Sundin (I: 47)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hansson i Skegrie (II: 54);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 354) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (II: 416), vari hemställts att
riksdagen måtte besluta dels att anslag
till vägunderhållet fr. o. m. budgetåret
1964/65 skulle utgå per kalenderår i
enlighet med vad i motionerna anförts,
dels att till Vägunderhållet för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservations -

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

anslag av 485 000 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen, dels att för
budgetåren 1963/64—1965/66 skulle som
minsta investeringsram för byggande av
vägar och broar gälla 520, 580 resp.
640 mkr. i enlighet med vad i motionerna
anförts, dels att för budgetåret 1963/
64 anvisa följande reservationsanslag,
att avräknas mot automobilskattemedlen,
nämligen till Byggande av riksvägar
286 000 000 kr., Byggande av länsvägar
210 000 000 kr. Byggande av ödebygdsvägar
6 000 000 kr. och Byggande
av storbroar 18 000 000 kr. dels att till
Bidrag till byggande av vägar och gator
för budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 225 000 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen samt
dels att i skrivelse till Rungl. Maj:t ge
till känna vad i övrigt i motionerna anförts; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren arv herrar
Svenirtgsson och Ringaby (1:426)
och den andra inom andra kammaren
av lierr Bohman m. fl. (11:507), vari
hemställts att riksdagen måtte dels för
budgetåret 1963/64 anvisa följande reservationsanslag
att (avräknas mot automobilskattemedlen,
nämligen till Byggande
av riksvägar 290 mkr., Byggande
av Iänsvägar 202 mkr., Byggande av
ödebygdsvägar 8 mkr. och Byggande av
storbroar 20 mkr. samt dels uttala sin
anslutning till att den investeningsserie,
som föreslagits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
lades till grund som
ett minimiprogram för de tre närmaste
budgetårens statliga ordinarie vägbyggnadsarbeten; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Boman in. fl. (I: 420) och den andra
inom andra kammaren av herr Carlsson
i Stockholm m. fl. (11:510), vari hemställts
att riksdagen vid behandlingen
av anslagen till byggande av allmänna
vägar måtte uttala sig för att den av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen före -

slagna investeringsserien lantoges som
ett minimiprogram för de tre närmaste
budgetårens ordinarie vägbyggnadsverksamhet,
samt att anslaget för vägunderhåll
enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
hemställan måtte beräknas för
kalenderår i stället för budgetår;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Boman in. fl. (1:419) och den andra
inom andra kammaren av herr Carlsson
i Stockholm m. fl. (II: 511);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson m. fl. (1:144) och
den andra inom andra kammaren av
herr Johansson i Dockered m. fl.
(11:176), vari hemställts att riksdagen
vid behandling av sjätte huvudtiteln
måtte besluta hänföra landskapet Dalsland
till det område till vilket en specialdestinering
av väganslagen skulle
ske, i enlighet med vad i motionerna
anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Alexanderson (1:353) och den andra
inom (andra kammaren av fru Nettelbrandt
in. fl. (11:421), vari hemställts
att riksdagen måtte dels fastställa eu
för de ordinarie väginvesteringarna gällande
treårig investeringsserie, dels i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära att
inom en höjd anslagsram möjliggjordes
en godtagbar utbyggnad av vägsystemet
i storstockholmsräjongen, dels ock besluta
om den höjning av det ordinarie
vägbyggnadsanslaget som kunde erfordras
härför;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hilding (1:356) och den andra inom
andra kammaren av herr Jönsson i
Ingemarsgården m. fl. (11:418);

dels en inom andra kammaren av herr
Nilsson i Gävle väckt motion (11:290),
vari hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställde om åtgär -

Fredagen den 19 april 1963 fm. Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

der för byggande av broförbindelse
mellan Öland och fastlandet;

dels en inom andra kammaren av
herr Elmwall m. fl. väckt motion
(11:612);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Ringaby (1:424)
och den andra inom andra kammaren
av herr Bohman m. fl. (11:506), vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa att Kungl.
Maj:t vid framläggande av förslag till
1964 års riksdag rörande anslag till vägunderhållet
överginge från nuvarande
anslagsberäkning för budgetår till anslagsberäkning
för kalenderår;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Widén m. fl. (1:360) och den andra
inom andra kammaren av herr Larsson
i Norderön in. fl. (11:419), vari hemställts
att riksdagen vid behandlingen
av punkt 12, Vägunderhållet, för budgetåret
1963/64 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 485 mkr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eric Gustaf Peterson (I: 149) och den
andra inom andra kammaren av herr
Berglund m. fl. (11:170);

dels en inom andra kammaren av
herr Antby väckt motion (II: 169);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Torsten Andersson och Ernst Olsson
(I: 240) och den andra inom andra
kammaren av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl. (II: 286), vari hemställts, att riksdagen
vid behandling av sjätte huvudtiteln
måtte besluta, dels att bidragen
till enskild väghållning generellt skulle
utgå med 75 procent samt med 90 procent
då synnerliga skäl förelåg i enlighet
med vad i motionerna anförts, dels
att i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till
känna vad i motionerna anförts beträffande
administrationen av bidragen till

enskild väghållning, dels att till Bidrag
till underhåll av enskilda vägar m. m.
för budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 31 500 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen, samt
dels till Bidrag till byggande av enskilda
vägar för budgetåret 1963/64 anvisa ett
reservationsanslag av 16 600 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen;

dels en inom andra kammaren av herrar
Gustavsson i Alvesta och Eriksson
i Bäokmora väckt motion (II: 415), vari
hemställts om en skyndsam prövning
rörande statsbidrag till marklösen och
intrångsersättning samt planläggningens
organisation vad gällde den enskilda
väghållningen;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Svanström och Ernst Olsson
(1:247) och den andra inom andra
kammaren av herr Jansson i Benestad
m. fl. (II: 287).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 354
och 11:416, 1:426 och 11:507, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, samt
motionerna 1:419 och 11:511 till Byggande
av riksvägar för budgetåret 1963/
64 anvisa ett reservationsanslag av
275 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen
;

b) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna 1:426 och 11:507 samt
med avslag å motionerna I: 354 och
II: 416, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, till Byggande av länsvägar för
budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 202 000 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen;

c) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna 1: 354 och
II: 416 samt I: 426 och II: 507, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till Byggande
av ödebygdsvägar för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

5 000 000 kr., att avräknas mot automob
ilskattemedlen;

d) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och motionerna I: 354 och II: 416 samt
med avslag å motionerna 1:426 och
II: 507, samtliga motioner såvitt nu var i
fråga, till Byggande av storbroar för
budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 18 000 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen;

e) avslå i motionerna I: 354 och
11:416, 1:426 och 11:507, 1:420 och
II: 510 samt I: 353 och II: 421 framställda
yrkanden angående en treårig investeringsserie
för vägbyggnader;

II. att motionerna I: 144 och II: 176
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna I: 353 och II: 421,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionerna
I: 360 och II: 419 samt I: 354 och
II: 416, sistnämnda båda motioner såvitt
nu var i fråga, till Vägunderhållet
för budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 440 000 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen;

b) i anledning av motionerna I: 354
och II: 416 samt I: 420 och II: 510,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
samt motionerna I: 424 och II: 506 i
skrivelse till Kungl. Maj d giva till känna
vad utskottet anfört rörande kalenderårsberäkning
av anslaget till det statliga
vägunderhållet;

V. att riksdagen måtte till Bidrag till
underhåll av vägar och gator för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 68 000 000 kr., att avräknas mot
automobilskattemedlen;

VI. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:354 och 11:416,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till byggande av vägar

och gator för budgetåret 1963/64 anvisa
ett reservationsanslag av 215 000 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen
;

VII. att motionerna I: 247 och II: 287
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VIII. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 240 och II: 286, nämnda motioner såvitt
nu var i fråga, till Bidrag till underhåll
av enskilda vägar m. m. för
budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 29 500 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen;

b) medgiva, att under budgetåret
1963/64 statlig lånegaranti finge beviljas
för lån avseende inköp av vägunderhållsmaskiner
för vissa enskilda vägar
intill ett totalbelopp av 500 000 kr.;

c) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 240 och II: 286, nämnda motioner
såvitt nu var i fråga, till Bidrag till
byggande av enskilda vägar för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 15 600 000 kr., att avräknas mot
automobilskattemedlen;

d) avslå motionerna 1:240 och
II: 286, såvitt de avsåge skrivelse till
Kungl. Majd;

IX. att motionen II: 415 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

X. att motionerna I: 354 och II: 416,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj d, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XI. att motionerna 1:47 och 11:54
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XII. att motionen II: 612 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

XIII. att motionerna I: 356 och
II: 418 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XIV. att motionen II: 290 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

Fredagen den 19 april 1963 fm. Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

XV. att motionerna I: 149 och II: 170
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XVI. att motionen II: 169 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

A. beträffande anslagen till byggande
av vägar och broar av herrar Boman,
Axel Johannes Andersson, Virgin,
Bengtson, Kaijser, Nils Theodor Larsson,
Källqvist, Staxäng och Svensson i
Stenkyrka, fröken Elmén samt herrar
Svensson i Ljungskile, Gustafsson i Kårby,
Löfroth och Källenius, vilka ansett
att utskottet under I. a)—c) och e)
bort hemställa, att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna
1:354 och II: 416, nämnda motioner
såvitt nu var i fråga, samt med avslag
å motionerna I: 426 och II: 507, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, samt
I: 419 och II: 511 till Byggande av riksvägar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
reservationsanslag av 286 000 000 kr.,
att avräknas mot automobilskattemedlen; b)

i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna
1:354 och 11:416 samt med avslag å
motionerna I: 426 och II: 507, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till
Byggande av länsvägar för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av
210 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen; c)

i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionerna
I: 354 och II: 416 samt med avslag å
motionerna I: 426 och II: 507, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till
Byggande av ödebygdsvägar för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 6 000 000 kr., att avräknas mot
automobilskattemedlen;

e) i anledning av motionerna I: 354
och 11:416, 1:426 och 11:507, 1:420
och II: 510 samt I: 353 och II: 421, samt -

liga motioner såvitt nu var i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört beträffande
en treårig investeringsserie för vägbyggnader; B.

beträffande motionerna I: 144 och
II: 176 rörande bl. a. utbyggnad av den
s. k. Dalslandsleden av herrar Boman,
Axel Johannes Andersson, Källqvist och
Staxäng, fröken Elmén samt herrar
Svensson i Ljungskile och Löfroth, vilka
ansett att utskottet under II. bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 144 och
II: 176, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad i denna reservation anförts
rörande utbyggnaden av den s. k.
Dalslandsleden;

C. beträffande motionerna I: 353 och
II: 421 rörande utbyggnaden av vägsystemet
inom storstockholmsområdet,
m. m., av fru Wallentheim, utan angivet
yrkande;

D. beträffande det statliga vägunderhållet
av herrar Bengtson, Nils Theodor
Larsson, Svensson i Stenkyrka, Gustafsson
i Kårby och Löfroth, vilka ansett
att utskottet under IV. a) bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna I: 360 och II: 419 samt
I: 354 och II: 416, sistnämnda båda motioner
såvitt nu var i fråga, till Vägunderhållet
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett reservationsanslag av 485 000 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen; E.

beträffande anslaget till bidrag till
byggande av vägar och gator av herrar
Bengtson, Nils Theodor Larsson,
Svensson i Stenkyrka och Gustafsson i
Kårby, vilka ansett att utskottet under
VI. bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 354
och II: 416, nämnda motioner såvitt nu
var i fråga, till Bidrag till byggande av
vägar och gator för budgetåret 1963/64

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

anvisa ett reservationsanslag av
225 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen; F.

beträffande anslagen till enskild
väghållning av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson, Bengtson, Nils Theodor
Larsson, Källqvist och Svensson i
Stenkyrka, fröken Elmén samt herrar
Svensson i Ljungskile, Gustafsson i Kårby
och Löfroth, vilka ansett att utskottet
under VIII. a), c) och d) bort hemställa,
att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna
I: 240 och II: 286, nämnda motioner såvitt
nu var i fråga, till Bidrag till underhåll
av enskilda vägar m. m. för
budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 31 500 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen;

c) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna
I: 240 och II: 286, nämnda motioner såvitt
nu var i fråga, till Bidrag till byggande
av enskilda vägar för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av
16 600 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen
;

d) med bifall till motionerna I: 240
och II: 286, såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj d giva till känna
vad reservanterna anfört beträffande
bidragssystemets administration m. m.;

G. beträffande statsbidrag till det enskilda
vägväsendet för marklösen och
intrångsersättningar m. m. av herrar
Bengtson, Nils Theodor Larsson, Svensson
i Stenkyrka och Gustafsson i Kårby,
vilka ansett att utskottet under IX.
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionen II: 415, i skrivelse
till Kungl. Majd giva till känna
vad reservanterna anfört beträffande
statsbidrag till det enskilda vägväsendet
för marklösen och intrångsersättningar
m. m.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Den proposition som
behandlas i detta utlåtande innehåller
i år liksom tidigare år en principiell
redovisning av statsrådets syn på anslagsfrågorna
när det gäller byggande
och underhåll av vägar. Sedan kommer
hemställan i en rad följande punkter i
propositionen. Statsutskottet har i år
sammanfattat anslagsyrkandena under
en punkt, punkt 11, och jag föreställer
mig att det är till fördel vid behandlingen
här i kammaren.

Vid 1959 års riksdag godtogs i princip
en plan för det svenska vägnätets
upprustning och utbyggnad. I denna
plan räknade man med ett investeringsbehov
på cirka 21 miljarder fram till
tiden omkring 1975. Beslutet innebar
inte något ställningstagande till den takt
i vilken planen skulle realiseras, utan
riksdagen förbehöll sig fri prövningsrätt
till anslagsfrågorna år för år. Å
andra sidan måste ju ett realiserande
av principbeslutet om vägplanen självfallet
innebära, att man i stort sett följer
planen eller att man i varje fall inte
väsentligt underskrider vad den förutsätter.
Det har därför sitt intresse att
år för år konstatera var vi befinner oss
i förhållande till 1959 års principbeslut.

En redovisning härför återfinnes i
propositionen och i utlåtandet. Enligt
vägplanen skulle vi under åren 1958—
1963 ha investerat 2 820 miljoner i vägbyggnader
på landsbyden. De ordinarie
anslag som förbrukats under denna tid
uppgår inte till mer än 2 225 miljoner.
Därtill kommer emellertid beredskapsarbeten
för 1 094 miljoner, varav dock
96 miljoner avsett underhållsarbeten.
Totalt sett skulle alltså under dessa år
för vägbyggnader på landsbygden ha
anslagits 476 miljoner mer än vägplanen
förutsatt.

För städernas räkning har i vägplanen
förutsatts en investering under dessa
år, 1958—1963, av 935 miljoner. De
ordinarie anslagen uppgår till 729 mil -

Fredagen den 19 april 1963 fm. Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

joner och beredskapsarbetena till 43
miljoner. Här föreligger alltså en eftersläpning
i förhållande till vägplanen
med 163 miljoner kronor. Sammanlagt
för både landsbygd och städer skulle vi
sålunda i förhållande till vägplanen ha
ett försprång på drygt 300 miljoner kronor.

Vad jag här har återgivit är ju en rent
siffermässig redovisning av läget. Till
denna redovisning skulle jag vilja knyta
två reflexioner.

Den ena är att jag tror vi har anledning
att vara tillfredsställda med att utvecklingen
inom vägbyggandet följt 1959
års plan så pass nära som dessa siffror
anger. Det är inte ofta som statsmakterna
så målmedvetet har följt upp en
mångårig investeringsplan.

Å andra sidan finns det trots den
siffermässigt vackra bilden anledning
att beakta var vi reellt sett befinner
oss, och detta av tre skäl. För det första
kan man helt allmänt säga att av de fyra
miljarder, som anslagits till byggande
av vägar och broar under dessa sex år,
utgör drygt en miljard anslag till beredskapsarbeten.
Det är från alla håll
erkänt att detta belopp knappast har
givit samma utbyte per krona räknat i
form av nya vägar som de ordinarie anslagen.
Svårare är naturligtvis att göra
en exakt riktig reduktion av beredskapsarbetenas
effektivitet och sålunda få
fram den summa som kunde vara direkt
jämförbar med vägplanens siffror. För
det andra är att märka penningvärdets
förändringar. Vi kan naturligtvis inte
under vägplanens långa löptid fortsätta
att jämföra anslagen med 1957 års nominella
värden. Sedan detta år har levnadskostnadsindex
stigit med 20 procent
ungefär och lönerna har stigit väsentligt
mera. Man kan då ställa frågan,
om vägbyggandet har kunnat rationaliseras
så mycket att vi nu får ut lika
mycket för en krona som när vägplanens
belopp räknades fram. Den tredje
faktorn är att bilantalet och landsvägs -

transporterna ökat mer än trafikkommittén
beräknade när vägplanen utformades.

Det är såvitt jag förstår dessa tre omständigheter
som gör att man inom vägintresserade
kretsar alltjämt kan föra
en debatt om huruvida anslagen varit
tillräckliga eller ej med hänsyn till den
av riksdagen antagna målsättningen.
Oavsett hur det är med den saken tror
jag att tiden nu kunde vara inne att se
över vägplanen och så långt möjligt
fastställa var vi befinner oss, inte bara
siffermässigt utan även reellt sett. Man
får väl förutsätta att en sådan översyn
också kommer till stånd.

Vad beträffar anslagen till vägunderhåll
finns det självfallet inte någon sådan
långsiktsplan som vi har för byggandet
av vägar, och man kan alltså inte
göra något sådant här försök till jämförelse
av var vi befinner oss i förhållande
till var man borde vara.

Jag skall bara göra den reflexionen
att den allt starkare och framför allt allt
tyngre trafik som belastar våra vägar
ställer ökade krav på vägunderhåll. Om
underhållet inte motsvarar slitage och
belastning blir resultatet en försämring
av det befintliga vägnätet, och en sådan
försämring måste i fortsättningen ställa
ökade krav på underhåll. Det måste väl
därför vara ett väsentligt intresse för
statsmakterna att försöka hålla vägarnas
standard på en sådan nivå att den inte
försämras utan tvärtom förbättras.

Jag vill i detta sammanhang beröra
frågan om huruvida anslagen till vägunderhåll
skall beräknas per budgetår
eller per kalenderår. För några år sedan
lade man om anslagen till byggande av
vägar så att de fick gälla efterföljande
kalenderår. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har nu hemställt om att få
övergå till kalenderårsberäkning även
beträffande anslagen till vägunderhåll.
Detta krav har också förts fram i ett
antal motioner. Formellt skulle en sådan
ändring medföra en avsevärd anslags -

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

höjning det år då omläggningen ägde
rum, även om det i realiteten inte blir
någon skillnad. Det anses fördelaktigt
att de mera varierande behoven av medel
för vintervägunderhållet kommer i
början av anslagsåret, såsom de skulle
göra om anslagen beräknades per kalenderår,
medan de kommer under budgetårets
andra hälft när de beräknas per
budgetår. Även i övrigt skulle kalenderårsberäkning
ge bättre utrymme för planering
och hushållning på något längre
sikt.

Utskottet har i princip anslutit sig till
dessa synpunkter och finner det önskvärt
att Kungl. Maj :t snarast prövar
förutsättningarna för en övergång till
kalenderårsberäkning och förelägger
riksdagen förslag därom. Det kan ju
inte gärna komma direkta förslag på
annat sätt.

Förra året godtog riksdagen den s. k.
specialdestinationen av byggnads- och
underhållsmedel till norrlandslänen.
Statsutskottet framhöll då att det på något
längre sikt bör vara en väsentlig
uppgift vid vägplaneringen att söka utjämna
de eventuella skillnader mellan
ordinarie väginvesteringar och beredskapsarbeten,
som kan föranledas av att
mycket stora beredskapsarbeten koncentreras
till vissa delar av landet. Enligt
utskottets mening borde vid de totala
investeringarnas fördelning särskild
vikt fästas vid tillgodoseendet av
flerårsplanerna samt de ordinarie anslagsmedlens
fördelning mellan länen.
Även i år föreslår Kungl. Maj :t en sådan
specialdestination, dock med en geografisk
modifikation. Man vidgar området
för denna specialdestination och gör
vissa uppmjukningar i anslagsdirektiven.
Såsom förhållandena var förra året
kunde man förutsätta att dessa specialdestinerade
medel fördelades på norrlandslänen
ovanpå ett förut bestämt underlag.
Av de informationer som vi har
fått förefaller det som om det inte vore
så klart med de ordinarie vägmedlens

fördelning utan att från verkets sida
en viss sammanjämkning kan företagas
mellan ordinarie medel och de specialdestinerade.
Det är mycket svårt att ur
propositionen läsa ut hur mycket denna
specialdestination i verkligheten kommer
att betyda. Det vore därför önskvärt
att statsrådet om möjligt upplyste
inte minst norrlänningarna om hur
många miljoner de skall vara tacksamma
för den här gången, respektive andra
vara avundsjuka på.

I detta sammanhang vill jag beröra
ett par motioner, nr 144 i första kammaren
och nr 176 i andra kammaren,
där det hemställts att även Dalsland
skulle få inrymmas i det geografiska
område som får del av specialdestinationen.
Motionärerna reser detta krav
särskilt med tanke på den s. k. Dalslandsleden,
som planeras omfatta sträckan
mellan Strömstad och Åmål. Jag är
enig med utskottets övriga ledamöter
om att själva prövningen av frågan om
Dalslandsleden måste göras i vanlig ordning
av berörda myndigheter, men om
den skulle leda till att vägen anses böra
komma till stånd utan dröjsmål menar
jag liksom motionärerna — jag har anslutit
mig till en reservation i den delen
— att jämväl specialdestinerade medel
bör kunna få användas — i den mån det
finns några.

En annan fråga som vi diskuterade
här förra året gäller en treårsplan för
investeringar i vägbyggnader. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har även i år
starkt betonat önskvärdheten av en sådan
investeringsserie för minst tre år.
Jag skall inte anstränga mig med att
upprepa alla de argument som anfördes
av oss reservanter i fjol. Jag vill bara
erinra om att, utom det att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen håller fast vid
sin mening i denna fråga, även bär
statsrevisorerna ställt sig på samma sida
och understrukit önskvärdheten av att
en sådan investeringsplan kommer till
stånd.

Fredagen den 19 april 1963 fm. Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen ra. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

Vi var förra året och är väl fortfarande
överens om att en sådan plan i och
för sig är önskvärd. Vi var även ense
om att force majeure-situationer kan
uppstå, i vilka även ett principuttalande
av riksdagen får brytas. Motsättningen
hänför sig alltså till avvägningen
av vad som bär kan vara lämpligt.

Statsrådet har i år enligt vad som
meddelas förutsatt att fördelningen av
pengarna till vägbyggnader skall ske
tidigare än vanligt. Därmed kan man
kanske vinna ett halvår. Det är naturligtvis
i och för sig en fördel för verket.
Dessutom har i en skrivelse i vintras
förutsatts att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i sin planläggning för de
närmaste åren skulle för sina investeringar
utgå från en fast botten på 500
miljoner kronor, d. v. s. årets anslag.
Detta innebär att motsättningen inte är
så starkt dagsaktuell. Tar man årets anslag
och lägger det i botten några år
framåt är behovet tillgodosett för ögonblicket
och även någorlunda för det
närmaste året. Å andra sidan sjunker
denna botten undan för undan, relativt
sett. Vi bär därför i reservation upprepat
vår uppfattning att man borde
söka få en sådan investeringsplan. Det
tror jag är principiellt riktigt.

Beträffande anslagen finns många bud
från motionärer. Kungl. Maj :t har föreslagit
60 miljoner kronor mera i anslag
till vägbyggnader men samtidigt tagit
bort ett extra anslag på 20 miljoner kronor,
som alltså stoppas in under den
ordinarie rubriken. Det betyder att ökningen
i själva verket inte är mera än
40 miljoner kronor innevarande år. Med
hänsyn härtill och till de omständigheter
som jag i övrigt anfört har vi reservanter
anslutit oss till ett yrkande
om att anslaget till vägbyggnader skulle
höjas med 20 miljoner kronor, vilket innebär
att man fullföljer den anslagsserie
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förra året förutsatte.

I årets statsverksproposition redovi -

sar statsrådet en utredning om bättre
anslag till enskilda vägar, framlagd av
1960 års vägsakkunniga. Förslaget syftar
till en förenklad bidragsgivning och i
samband därmed föreslås att underhållsbidraget
höjes med 5 procent och byggnadsbidraget
med 10 procent. I bägge
fallen skulle alltså bidraget utgå med
samma procentsats, 70 procent eller, när
särskilda skäl föreligger, 85 procent.

I motioner har framställts krav på att
man skulle överväga ett förstatligande,
eventuellt en kommunalisering av de
enskilda vägarna. Likaså har det avgivits
förslag om ersättning för mark och
intrång. Utredningen har lika litet som
Kungl. Maj :t varit inne på sådana tankegångar
och jag tror inte heller att tiden
på något sätt är mogen för ett förstatligande
eller en kommunalisering; jag
lämnar öppet, om den någonsin blir det.

Det föreligger också ett yrkande om
att underhållsbidraget till enskilda vägar
skulle ökas med ytterligare 5 procent,
och vi är några reservanter som
har anslutit oss till detta yrkande. Förmodligen
kommer motionärerna att tala
för detta förslag och jag vill bara anföra
en synpunkt som för mig personligen
har vägt rätt tungt. När förhållandena
på landsbygden i olika avseenden
är så besvärliga, när det är så svårt att
få något grepp om den hjälp som bör
lämnas landsbygden och när man dessutom
— låt vara att det är ett argument
som tillkommit senare —- är beredd att
anslå 52 miljoner kronor extra för jordbrukets
rationalisering, då tycker jag
att det finns mycket goda skäl att så
långt rimligt är från statens sida stödja
den enskilda väghållningen på landsbygden,
som förvisso är en viktig sak.

Herr talman! Härmed har jag berört
de frågor jag närmast haft anledning att
ta upp. Jag ber att få yrka bifall till de
reservationer som av herr Boman m. fl.
avgivits under mom. I, II och VIII. I
övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Jag vill börja med att
säga att jag i flera avseenden kan instämma
med herr Svensson i Ljungskile
som här talat på utskottets vägnar.
I de detaljfrågor, där vi har samma
uppfattning, har också hans argumentering
varit sådan att det inte finns
mycket för mig att tillägga. För min
del vill jag därför närmast ange några
av de principiella synpunkter som ligger
bakom de motioner vilka väckts
från vårt partis sida och som går ut på
att man bör, så långt det finns pengar
tillgängliga, låta det bli en starkare
rush inom vägbyggandet.

Det finns därvidlag en hel del prognoser
och fakta som man kan utgå
från.

Den ökade biltätheten kommer att
ställa mycket stora krav på vägstandarden.
Enligt tillgängliga rapporter
har vi nu en bil på 5,5 invånare, och
om vi får samma utveckling som hittills
skall vi 1970 ha en bil på 3,3 personer
och 1980 en bil på 2,7 personer.
Det är ju en oerhörd utveckling. 1975
skulle vi kunna förflytta hela svenska
folket samtidigt i de bilar vi då äger,
om vi skulle anse det lämpligt — vi
hoppas att det inte uppstår en situation
där vi behöver göra det. Vad detta kommer
att betyda i anspråk på vägar kan
vi lätt förstå, eftersom så många människor
direkt får kännedom om vägstandarden
och även betalar bilskatt
och sålunda kommer att ställa krav på
hur dessa pengar skall användas.

Vi går också mot en tid av intensivare
varuutbyte, inte bara inom landet
utan också med främmande länder.
En mycket stor del av detta varuutbyte
kommer att ske med anlitande av landsvägstransporter,
och de spårbundna
transporterna kommer enligt nu föreliggande
beräkningar att i huvudsak
gälla »de stora stråken».

Vi har i materialet också kunnat se,
att våra riksvägar till endast 19 procent

har fullgod standard med hänsyn till
trafiken 1975 och att 81 procent inte
skulle fylla vägplanens målsättning. Efter
de anspråk vi har att ställa med
hänsyn till dagens trafik är 35 procent
av riksvägarna fullgoda, medan inte
mindre än 37 procent, d. v. s. mer än
en tredjedel, är i omedelbart behov av
ombyggnad.

Det pågår en kvalitetsgradering av
länsvägnätet, och det skall bli mycket
intressant att se vilka resultat man där
kommer till. Antagligen blir resultatet
likartat, och slutsatsen blir då självfallet
att vi måste räkna med betydande
kostnader för att höja vägstandarden i
den takt som blir nödvändig.

Den större trafikintensiteten kommer
att öka riskerna för trafikskador. Enligt
trafikförsäkringsföreningens statistik
registerades under fjolåret inte
mindre än 700 000 skadefall i samband
med trafikolyckor. Det innebär, att varje
dag inträffade nära 2 000 olyckor
med person- eller egendomsskador. Enligt
samma källa dödades i trafiken
förra året 808 personer och skadades
över 13 000. Frågan är nu om den oerhörda
utvecklingen på bilområdet a
priori behöver medföra att olycksfallsstatistiken
kommer att följa den ökade
biltätheten. Vi hoppas att inte så skall
bli fallet. Många av dem som skaffar bil
kommer väl inte att köra så mycket,
men en hel del av de nya bilförarna
kommer heller inte att få den skicklighet
i trafiken som erfordras för att de
skall kunna undgå skador. En sak torde
vara klar: att vägstandarden även härvidlag
spelar en betydande roll.

Om ingenting oförutsett inträffar
kommer vi att genomföra högertrafik
här i landet, och även av den anledningen
är säkerligen en förbättrad vägstandard
nödvändig. Även om vi är anhängare
av reformen — vilket jag är -—
kan vi utgå ifrån att det under en övergångstid
kommer att bli rätt stora
olycksfallsrisker, och att en god väg -

Fredagen den 19 april 1963 fm. Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

standard är ett stort plus när det gäller
trafiksäkerheten känner vi alla till. Jag
tänkte på detta häromdagen, då jag
körde på en väg som var ganska starkt
tjälskadad. På en sådan väg måste man
ständigt ge akt på tjälskadorna och
göra vissa girar. Om jag dessutom är
ovan vid de trafikregler som gäller, blir
nog risken för olyckor mångdubbelt
större. Är vägen bra, blir emellertid risken
mindre. Ur den synpunkten tror
jag att vi får tänka oss att med kommunikationsministerns
— och kanske
inte minst finansministerns — medverkan
sätta av mera pengar på detta område.
Detta är några av de skäl som legat
bakom våra anspråk i år.

Vidare är de automobilskattemedel
som beräknas inflyta av sådan storleksordning
att de täcker de kostnader
som är förbundna med de förslag vi
framlagt. Fordonsägarna betalar ju vissa
avgifter, och de anser sig därför
kunna kräva att pengarna verkligen
användes för vägändamål. Det är bara
beklagligt att kommunikationsministern
inte har kunnat gå lika långt.

Angående frågan att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vill ha flera säkra
pengar att räkna med i sin framtidsplanering
har vi i vår motion även tillmätt
det önskemålet stor betydelse. Vi
är emellertid på det klara med att detta
kan leda till en starkare bindning av
resurserna än nu. Men under normala
förhållanden har vi väl inte att räkna
med någon annan utveckling än att vi
ständigt måste öka våra insatser på vägbyggnadsområdet.
Och då innebär väl
en längre serie, där man kan röra sig
med säkrare pengar, en vinst i form av
en bättre genomtänkt organisation i
arbetets planläggning, vilket också måste
betyda en avsevärd effektivisering.

Sedan var herr Svensson i Ljungskile
inne på hur mycket av vägplanen
vi följt upp i form av verkligt vägbyggande
och att vi där måhända får göra
nya ställningstaganden. Men jag undrar

om inte den delen av vår verksamhet
kommer att bli så betydelsefull, att vi
måste träffa något slags »försvarsöverenskommelse»
om vägbyggandet. Det
har ju visat sig vara en bra arbetsmetod
när det gällt stora och viktiga frågor.
Vägfrågorna har ju en så oerhörd betydelse
ur många synpunkter att vi kanske
får tänka oss att försöka få ett mera
samlat grepp om dem.

Centerpartiet har, starkare än övriga
partier, reservationsvis framställt önskemål
rörande vägunderhållet. Det ansvariga
ämbetsverket har år efter år
pekat på det akuta behovet av mycket
starkt ökade anslag på underhållssidan,
och vissa ansatser har också gjorts att
tillmötesgå önskemålen. I årets petita
har man även hänvisat till eftersläpningen,
och det är rätt skrämmande
siffermaterial som där framlagts för
underhållssidan, om vi skall kunna
komma fram till en bättre tingens ordning.
Och det kan vi självfallet inte
göra utan att sätta till mera pengar.
Den föreliggande reservationen överensstämmer
också med verkets äskanden.

Från centerpartiet har vi också avgivit
en del andra reservationer, men
då de spörsmålen kommer att behandlas
senare, går jag förbi dem nu.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de reservationer, där centerpartiets
representanter i utskottet står som
undertecknare.

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Statsutskottet har vid
tidigare tillfällen understrukit nödvändigheten
av en flerårig plan för väginvesteringarna.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har i sina äskanden för
nästa budgetår upprepat sitt tidigare
yrkande om en sådan plan, men kommunikationsministern
har åter avböjt
förslaget. Statsutskottets majoritet har
i år halvhjärtat anfört, att utskottet vid

Andra kammarens protokoll 1963. Nr 16

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Allmän översikt över beräkningen av

och vägbyggnader

fjolårets riksdag underströk angelägenheten
av att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
planering och samordning av
byggnadsverksamheten i görligaste mån
underlättas genom riktlinjer för byggnadsverksamheten
under ett begränsat
antal år.

Motiven för en fastare vägpolitik är
väl grundade, och jag skall inte förlänga
debatten med ett återupprepande.
Låt mig bara konstatera att skälen är
så starka att jag tvivlar på möjligheterna
till en effektiv vägupprustning, om
vi inte efter hand följer utländska exempel
med bestämda långtidsprogram.

Jag vill emellertid påvisa den situation
som uppstått genom kommunikationsdepartementets
promemoria i januari
i år beträffande riktlinjer för de
flerårsplaner, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
nu har att upprätta för
byggnadsverksamheten under åren 1964
—1968. Visserligen skall dessa planer,
som gäller fem år, förnyas vart tredje
år, och planerna blir därför inte låsta
ända fram till 1968, men en olycklig
inriktning fram till 1966 är en tillräckligt
lång tid för att åstadkomma eftersläpningar,
som inte går att inhämta,
om inte investeringarna ökar tillfredsställande.

Låt oss därför se om förutsättningarna
för flerårsplanernas uppgörande
rimmar med utskottets uttalande. Kommunikationsdepartementets
ställningstagande
innebär att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall göra sina flerårsplaner
på basis av en oförändrad
medelstilldelning om 500 miljoner kronor
under de närmaste fem åren. Utskottet
menar att detta ger ett fastare
underlag för planeringen under perioden,
även om det inte innebär något
ställningstagande till anslagsbeloppen
för ordinarie verksamhet under dessa
år.

Det är nog gott och väl med ett fast
belopp, men det är orealistiskt att, som
både utskottet och kommunikationsmi -

väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

nistern gör, räkna med ett sådant lågt
basbelopp. Skall vägområdet —■ ett av
de områden där vi vet att brister och
eftersläpningar är ovanligt stora —■ stå
som ett exempel på stagnation eller snarare
tillbakagång? Trafiken ökar med
ungefär 12 procent per år. Trafiksäkerheten
lämnar mycket övrigt att önska.
Automatiska kostnadsökningar är ofrånkomliga;
lönerna ökar och materialpriserna
stiger. Detta till trots vill kommunikationsministern
påstå, att det innebär
en fördel att få planera utvecklingen
efter en konstant investeringsnivå
så låg som den föreslagna.

Det måste vara uppenbart för alla att
denna konstanta nivå för varje år måste
innebära, att ett mindre antal vägkilometer
kan ny- eller ombyggas. Samtidigt
ökar trafiken oerhört snabbt, och
med varje dag förvärras vägsituationen.
Kan riksdagen godtaga en sådan behandling
av vägsektorn? Situationen är
högst otillfredsställande, och man kan
inte tro att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
äskanden i fortsättningen kan
ske med frångående av eller bortseende
från krav på nödvändiga och av förhållandena
betingade ökningar. Utskottet
har här enligt min mening alltför
vagt noterat, att den fasta serien inte
innebär något ställningstagande i förväg
till de årliga anslagsbeloppen.

Men resonemanget kan föras vidare
och konsekvenserna kan ytterligare hårdragas.
Statsutskottets majoritet deklarerar
följande: »Utskottet framhöll vidare»,
—• det gällde förra året — »att
en ökning av väganslagen av storleken
100 mkr. kunde utgöra utgångspunkt
för ställningstagandena för de närmaste
budgetåren .. . för såvitt det samhällsekonomiska
läget gav förutsättningar
härför.»

Nu konstaterar utskottet att årets anslagsökning
nära ansluter härtill. Bjuder
då inte konsekvensen att anslagsökningar
av minst denna storleksordning
måste förekomma också i fortsätt -

Fredagen den 19 april 1963 fm. Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

ningen? Är inte förra årets uttalande
och riksdagens beslut tillräckligt starka
för att ökningar måste beslutas? Såvitt
jag kan bedöma påkallar dessa utskottets
motsägelser och framför allt uttalandet
om riktlinjerna för anslagsökningarna
ett bifall till reservationen.
Riksdagen måste rimligen uttala, att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens investeringsserie
skall läggas till grund
för flerårsplanerna.

Nödvändigheten härav ger sig till
känna på ett annat sätt. Beredskapsarbetena
har nyligen varit föremål för
en allmän debatt, och den ingående redovisning
som arbetsmarknadsstyrelsens
ledning har lämnat har otvetydigt
klarlagt situationen och trenden i utvecklingen
av beredskapsarbetena på
vägområdet.

Det kan klart konstateras, att arbetsmarknadspolitiken
bör inriktas på produktionsfrämjande
faktorer. Vägarbetenas
lönsamhet och standardhöjande verkan
leder till att insatser på vägområdet
är klart berättigade. Men samtidigt
måste beaktas att våra erfarenheter från
varje konjunkturnedgång ger oss nya
möjligheter att dämpa inverkan av en
följande. Nedgångsperioden kan då förkortas
och verkningarna kan utjämnas
bättre. En förutsättning för detta är att
en betydande omskolningsverksamhet
äger rum, vilken för över arbetskraft
till mindre känsliga sektorer inom näringslivet.
I sin tur för detta med sig
att vägarbetenas relativa roll i sysselsättningsprogrammet
minskar.

Här är det fråga om en målmedveten
minskning, som i viss män betingas av
att lokaliseringen av vägarbetena inte
motsvarat kraven på vägupprustning i
förhållande till den trafikekonomiska
graderingen för landet i dess helhet.
Detta är en fråga som utskottet också
redan har uppmärksammat. Beredskapsarbetena
har av sysselsättningspolitiska
skäl förskjutits mot de norra delarna
av landet. Då dessa arbeten utgjort

ungefär en tredjedel av investeringarna
under de senaste åren är förskjutningarna
ganska betydande i förhållande
till flerårsplanerna.

Det vore frestande att gå in på den
s. k. specialdestinationen, som utsträckts
till ytterligare delar av landet, utöver
dem som den gällde för under föregående
år. Hur det under dessa omständigheter
skall bli möjligt att vid oförändrat
belopp på destinationen öka
tilldelningen för Norrland begriper jag
inte. Jag har forskat i saken för att
söka vinna klarhet men har inte lyckats.
Vi kan måhända få svar på frågan
här i dag.

Ytterligare ett förhållande kan inverka,
eftersom beredskapsarbetena i vissa
väl tillgodosedda län kanske får överföras
till underhållssidan. Det beror på
de restriktiva underhållsanslagen men
också på att investeringarna vid den
relativt låga nivå de bär i förhållande
till vägplanen måste koncentreras till
riksvägar och primära länsvägar. För
mycket stora delar av det lågtrafikerade
vägnätet kan endast smärre förstärkningsarbeten
av underhållskaraktär
komma i fråga.

För den fortsatta vägupprustningen
är det viktigt att konstatera, hur beredskapsarbetena
relativt sett minskar.
Vi skall inte ställa vårt hopp till att
genom dem rädda vägplanen — det
vore att se saken från alldeles fel håll,
och det har vi gjort alltför länge. Att
vi är på glid i fråga om beredskapsarbetena
kan ju lätt konstateras. I statsverkspropositionen
anges att 1962 års
beredskapsarbeten beräknades till 180
miljoner kronor. Man kunde väl i slutet
på 1962 ha fått fram en mera realistisk
siffra, eftersom det verkliga utfallet
enligt uppgift uppgår endast till
130 miljoner kronor. Hur blir det
1963? Och hur blir det 1964? Då skulle
300 miljoner kronor behövas i beredskapsarbeten
för att man skulle komma
upp till vägplanens investeringsnivå

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

med de ordinarie anslag man är beredd
att besluta om i dag.

Det är hög tid att mera realistiskt
bedöma beredskapsarbetenas värde, att
se dem som ett komplement till ordinarie
verksamhet — men ett mera blygsamt
komplement än tidigare. Vägnätets
vidmakthållande och nödvändiga
utbyggnad kan endast åstadkommas
med starkare stöd och större anslagsökning
på ordinariesidan. Det är en
i hög grad rimlig åtgärd att i dag
undanröja kommunikationsministerns
olyckliga åtgärd att fastställa en låg
konstant investeringsnivå i flerårsplaneringen.

Herr talman! Jag slutar med att yrka
bifall till reservationen 1 A vid punkten
It.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Vid behandlingen av
sjätte huvudtiteln har vi inom fjärde
avdelningen försökt uppnå enighet i
de flesta frågorna, men på några punkter
har vi inte lyckats nå fullständig
enighet.

Det är stora pengar som investerats
i våra vägar under de gångna åren.
Summan från 1958 och till de beräkningar
som gäller för 1963 — då räknar
jag både ordinarie medel och beredskapsmedel
—• är 4164 miljoner
kronor. Vägplanen upptog ett belopp
av 3 755 miljoner kronor, d. v. s. vägplanen
är överträffad med 409 miljoner
kronor. Jag skulle tro att siffran
i verkligheten är större, ty vissa småarbeten
är gjorda med medel från underhållsanslaget,
och dessutom har städer
som är egna väghållare själva investerat
betydande belopp utan statsbidrag
i arbeten som ingår i vägplanen.

Vi kan tvista om vissa ting inom
vägpolitiken, men en sak är vi väl
överens om: det har under de senaste
åren hållits en hög takt i vägbyggandet.
Att det sedan genom bilismens
våldsamma expansion inte räckt till

överallt är heller inget att dölja. Men
detta är ju något som vägområdet inte
är ensamt om. Det har funnits och
finns fortfarande stora otillfredsställda
behov på samhällslivets olika områden.
Detta gäller både den enskilda och den
allmänna sektorn. Det fordras både
pengar och arbetskraft till industrier,
bostäder, skolor, sjukhus o. s. v. Hur
vägintresserad man än är, måste man
säga sig att väginvesteringarna, med
den omfattning de nu fått, inte kan
ställas utanför de samhällsekonomiska
sammanhangen.

Vid förra årets riksdag underströk
statsutskottet framför allt två saker beträffande
väginvesteringarna. Den första
var — och här ber jag herr Källenius
lyssna noga, eftersom han var
inne på detta i sitt anförande — »att
en ökning av väganslagen av storleken
100 mkr. kunde utgöra utgångspunkt
för ställningstagandena för de närmaste
budgetåren i fråga om investeringsramar
och anslag till vägbyggande och
vägunderhåll för så vitt det samhällsekonomiska
läget gav förutsättningar
härför».

Jag vill i detta sammanhang framhålla
att vi kanske hade kunnat ena
oss om en enhällig skrivning, om reservanterna
förra året hade varit med på
detta.

Regeringen har för nästa budgetår infriat
våra intentioner, och den sammanlagda
ökningen uppgår till 101,6
miljoner kronor. Utskottsmajoriteten
har därför godtagit departementschefens
förslag till investeringsramar för
nästa budgetår om 500 miljoner kronor.
Reservanternas förslag slutar på
520 miljoner kronor. De liksom vi inom
majoriteten godkänner departementschefens
förslag att överföra vissa vägbyggnadsanslag
men de anser att en
uppräkning av anslaget ändock skall
ske med 20 miljoner kronor. Då det
på ifrågavarande anslag varit stora reservationer
under de senaste åren an -

Fredagen den 19 april 1963 fm. Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

ser majoriteten att en uppräkning inte
är nödvändig. I detta avseende skiljer
sig våra bud åt med 20 miljoner kronor.

Utskottet delar sig också på en annan
betydelsefull punkt. Reservanterna
godtar väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag om en treårsserie, vilket
innebär ett uttalande om investeringsramar
för ytterligare två budgetår med
560 miljoner kronor respektive 620 miljoner
kronor.

I anledning av detta kommer jag till
det andra viktiga uttalande, som utskottsmajoriteten
och riksdagen godkände
förra året. Då underströk nämligen
riksdagen »angelägenheten av att
vägbyggnadsverksamheten i görligaste
mån underlättas genom att riktlinjer
för vägbyggnadspolitiken under ett begränsat
antal år uppdrages».

Nu ligger det till så, att representanter
för kommunikationsdepartementet
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
haft överläggningar rörande flerårsplaneringen
åren 1964—1968. Departementschefen
har givit styrelsen i
uppdrag att på basis av en oförändrad
medelstilldelning av 500 miljoner kronor
planera för det ordinarie vägbyggandet
under ettvart av åren i perioden.
Detta är väl inte något direkt ställningstagande
i förväg till anslagsbeloppen
men det ger ändock ett fastare
underlag för planeringen av vägbyggnadsverksamheten.
Utskottsmajoriteten
hoppas och tror, att detta är ett så kallat
golv för den ordinarie vägbyggnadsverksamheten
och att det dessutom tillkommer
ökningar. Därför godtar vi departementschefens
förslag. Reservanterna
uttalar visserligen också, att de inte
vill förringa värdet av departementschefens
uttalande men trots detta godtar
de förslaget om treårsserien.

Jag beklagar att vi inte nådde enighet
i utskottet på denna punkt. Det
hade varit starkare för den framtida
vägpolitiska verksamheten.

Herr talman! Det finns ytterligare
en reservation, som jag något skall beröra.
Reservationer från centerparti och
folkpartihåll har i samband med enskilda
vägväsendet uttalat sig för en
motion, som föreslår en ytterligare höjning
av procentsatsen med 5 procent.
Departementschefen har i stort följt
1960 års vägsakkunnigas förslag i vad
det gäller det enskilda vägväsendet. Han
har dock inte kunnat godtaga de sakkunnigas
förslag när det gäller omuppskattningsförfarandet.
Han vill försöksvis
pröva detta utredningens förslag
inom några län innan man fastnar
för det nya systemet. Utskottsmajoriteten
tillstyrker vad regeringen föreslagit.
Som en av dem som har föreslagit
ett annat omuppskattningsförfarande
hoppas jag på denna frågas snara
lösning för hela landet. Därmed skulle
man slippa eftersläpningen i kostnadsutvecklingen
och kanske också
komma bort ifrån en del byråkrati
inom detta område.

Herr talman! Med det anförda vill
jag i alla delar instämma i utskottets
uttalande under punkt 11 i statsutskottets
utlåtande nr 6 samt yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! De enskilda vägarna
har numera inte bara funktionen som
utfartsvägar för enstaka gårdar eller
byar, utan de är i dag ett mycket viktigt
komplement till det allmänna vägsystemet.
Det enskilda vägsystemet har
sålunda fått ökad vikt för näringslivet
i allmänhet. Det har också fått ökad betydelse
och kommer säkert att få ännu
större betydelse för turisttrafiken, inte
minst på grund av bilismens utveckling.
Mer och mer används de enskilda
vägarna för fritidskörning. På många
av de enskilda vägarna är trafikintensiteten
betydligt större än på vissa allmänna
vägar.

Allt detta ställer betydligt större an -

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

språk på den enskilda väghållningen
både i fråga om iståndsättning och underhåll.
Trafiksäkerheten kräver åtgärder
som tidigare inte ansågs erforderliga
med den ringa trafik vi då hade.
Skall det enskilda vägnätet kunna fylla
sin uppgift som ett komplement till de
allmänna vägarna måste bärighetsförmågan
bil en helt annan än tidigare.
Vägförvaltningarna kräver också i dag
betydligt högre standard på de enskilda
vägarna.

Såväl 1960 års vägsakkunniga som
departementschefen har framhållit den
stora betydelse som det enskilda vägnätet
har. Det har också framhållits att
kostnaderna för den enskilda väghållningen
har ökat väsentligt på grund av
den trafikutveckling vi haft under de
senaste åren.

Den logiska slutsatsen av det höga
betyg som såväl vägsakkunniga som departementschefen
och utskottsmajoriteten
givit den enskilda väghållningen
borde väl vara att det allmänna skulle
bära en betydligt större del av kostnaderna
för den enskilda väghållningen.
Men nu har man nöjt sig med den
blygsamma höjningen från 65 till 70
procent av underhållskostnaderna och
från 60 till 70 procent av byggnadsoch
iståndsättningsbidragen, trots att
de sakkunniga uppskattat urholkningen
av statsbidragens realvärde under de
senaste åren till 7 ä 8 procent.

Redan 1958 begärde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att underhållsbidraget
skulle höjas till 70 procent, så att
de enskilda väghållarnas andel i väghållningskostnaderna
icke skulle öka
jämfört med 1952. Härtill kommer att
kostnaderna har stigit avsevärt sedan
1959. Den höjning som nu föreslås innebär
således endast en kompensation
för vissa kostnadsökningar och inte någon
reell lättnad av den börda för vägunderhållet
som de enskilda väghållarna
har.

Från centerpartihåll har vi i motio -

nerna I: 240 och IT: 286 yrkat att bidragen
över hela linjen höjs till 70
procent och då synnerliga skäl föreligger
till 90 procent. Vi har också yrkat
att bidragen till iståndsättningsarbeten
maximeras till 25 000 kronor för ombyggnad
av bro samt till 20 000 kronor
för övriga åtgärder i stället för
20 000 respektive 15 000 kronor såsom
föreslås av departementschefen. Dessa
yrkanden återfinns i reservation F.

De sakkunniga hade också föreslagit
ändrade regler för uppskattningen
av underhållet, vilket herr Johansson
i Norrköping nyss nämnde. Men departementschefen
har inte ansett sig
kunna helt gå med på det förslaget.
Det skulle ha inneburit en förenkling,
och vi skulle ha sluppit ifrån den urholkning
av bidragen som nu sker. Ur
väghållarnas synpunkt måste det vara
angeläget att de uppskattade kostnaderna
överensstämmer med de verkliga
kostnaderna för vägunderhållet, och jag
kan inte riktigt förstå varför man inte
kunnat acceptera de sakkunnigas förslag
på den punkten. Även den frågan
har vi tagit upp i motionerna, och yrkandet
återfinns i reservation F.

I motion II: 415 har vi tagit upp frågan
om marklösen och övriga intrångskostnader
när det gäller de enskilda
vägarna. För närvarande utgår inte bidrag
till marklösen för enskild väg.
Den bestämmelsen kom väl till en gång
när de enskilda vägarna hade en mycket
ringa trafik och då man försökte
lägga dessa vägar på sådana platser,
t. ex. på ägogränser, där de gjorde det
minsta intrånget på en fastighet. Men
när man i dag planlägger en enskild
väg ställer man helt andra krav, och
det gör att intrånget på en fastighet
kan bli betydligt större. Vi frågar oss
vad det kan vara för principiell skillnad,
om en markägare får intrång av
en allmän väg eller av en enskild väg.
Det kan många gånger bli lika stort intrång
av den enskilda vägen som av

Fredagen den 19 april 1963 fm. Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

den allmänna. Vi har därför yrkat att
denna fråga skulle utredas.

Vi har också tagit upp frågan om
planläggningens organisation. För närvarande
utgår statsbidrag till planläggningskostnaderna.
Dessa arbeten utförs
ju på detta område inte av den bidragsgivande
myndigheten. Så sker
emellertid i fråga om jordbruks- och
skogsvägar, där lantbruksnämnden och
skogsvårdsstyrelsen även svarar för
planläggningen. Vi anser att man här
skulle få en rationellare metod om vägförvaltningarnas
avdelningar för den
enskilda väghållningen hade hand om
planläggningen av vägarna och därmed
också svarade för kostnaderna.
Detta motionsyrkande återfinns i reservation
G.

Jag ber att få yrka bifall till reservationerna
F och G.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Jag ber att få avstå.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord om motion nr 170 i denna
kammare, vilken behandlas i statsutskottets
utlåtande nr 6.

I denna motion redovisas de stora olägenheterna
av att vägförvaltningarna
vid sändning av vägar och gator använder
sand som blandats med vägsalt.
Man tillsätter saltet för att man skall
kunna förvara sanden utan att den fryser.

Blandningen medför stora olägenheter
inte bara för allmänheten utan i
ännu högre grad när det gäller bilar
och andra fordon. Den saltblandade
sanden åstadkommer svåra rostskador
på fordonen och förkortar deras livslängd.
De allt större kapital som nedläggs
på bilar måste i möjligaste män
skyddas. Den stora kapitalförlust som
genom för tidig nedskrotning blir följden
av dessa förhållanden kan näppeligen
överblickas, men säkert är det frå -

ga om en stor nationalekonomisk förlust.
Flera tusentals bilar, representerande
miljonvärden, måste stå ute dag
och natt i alla väder på grund av brist
på garageutrymmen.

Redan detta är en svår belastning
både för den enskilde och för vår ekonomi
i stort. Kommer så vägsaltets
skadliga och nedbrytande moment till,
ökar detta i hög grad förstörelsen.

Men inte endast i detta avseende är
vägsaltet skadegörande. Genom att denna
saltblandning även användes på våra
gator i tätorterna -— och där förekommer
den i ganska riklig mängd -— kommer
den genom fotbeklädnaden in i affärslokaler,
kontor, banker, postkontor,
järnvägsstationer och andra offentliga
lokaler ävensom in i våra hem och
bostäder. Den förstörelse, som därvid
åstadkommes på mattor och annan golvbeklädnad,
kanske vi har haft känning
av litet var; den är i varje fall inte obekant
för oss. Här måste komma en ändring
till stånd och en snar sådan, enär
missnöjet med nuvarande förhållanden
är stort. Det måste bli en ändring härvidlag,
och en av de möjligheter som erbjuds
är den som i motionen angives
förslagsvis, nämligen att få något slag
av uppvärmning till stånd vid lagringen
av sanden. Men härtill måste väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen få erforderliga
medel till sitt förfogande utöver dem
som går till vägars underhåll för att
klara den utgiften. Vi bär i vår motion
hemställt om att riksdagen till Kungl.
Maj :t skulle ge till känna vad vi i detta
avseende anfört och ställa medel till
förfogande.

Utskottet ägnar visserligen denna sak
eu viss uppmärksamhet, dock inte på
det sätt vi tänkt oss, och förutsätter att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppmärksamt
följer utvecklingen på området.
Utskottet rekommenderar vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen att pröva
de vägar som kan anses framkomliga
och att vidta de åtgärder som kan vara

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

lämpliga men avstyrker för sin del
motionen. Jag hoppas att kommunikationsministern
kommer att uppmärksamma
dessa förhållanden och försöka
att råda hot för dem. Lämpligt hade enligt
mitt sätt att se varit att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen fått motionen
på remiss för att erhålla tillfälle att inkomma
med sina synpunkter på frågan.
Jag vet att man här är intresserad
av annat slag av sändning än den nu
påtalade, men, som sagt, medel saknas
till förverkligande härav. Jag vill ännu
en gång poängtera att saken är av allvarlig
natur och att en ändring bör ske
redan till kommande vintersäsong.

Jag skall emellertid, herr talman, inte
ställa något yrkande utan förmodar att
när väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kommer med förslag till lagringsmöjligheter
utan saltinblandning Kungl.
Maj:t måtte ta detta i betraktande vid
medelsanvisningen, men jag måste tilllägga
att våra bilägare och övriga trafikanter
med stor uppmärksamhet följer
och kommer att följa upp denna fråga
tills den får en godtagbar lösning.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
bär i sitt anförande berört de siffror
som bär gällt vägbyggandet i detta
land under åtskilliga år, och jag kan
därför inskränka mig till att konstatera,
att den totala volymen av vägbyggnadsarbetena
ligger på en hög nivå.
Även om vägnätet förbättrats, återstår
dock självklart stora arbetsuppgifter för
de närmaste åren. Riksvägarna och andra
vägar på landsbygden måste bli föremål
för fortsatt upprustning, särskilt med
hänsyn till näringslivets berättigade
krav på lägre transportkostnader. Gatubyggandet
i städerna och andra tätorter
måste intensifieras i samband med
den allt starkare befolkningskoncentrationen
och den därmed följande lokala
trafikökningen. Vägunderhållet behöver

förbättras inte minst av trafiksäkerhetsskäl.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
för nästa budgetår begärt en höjning
med sammanlagt 174,5 miljoner kronor.
Jag har i årets statsverksproposition förordat
en uppräkning med 101,6 miljoner,
vilket innebär att anslaget till den
statliga och kommunala och enskilda
väghållningen kommer att uppgå till i
runt tal 1 268 miljoner kronor. Skillnaden
mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och mitt bud ligger väsentligen
på anslaget till det allmänna vägunderhållet.
Efter noggrann genomgång
i departementet av verkets äskanden
på denna punkt och sedan verket givits
tillfälle att lägga fram sina synpunkter
har eu höjning av underhållsanslaget
med 25 miljoner kronor ansetts med god
marginal ge täckning för kostnadsstegringarna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bär
i sina pepita upprepat sitt tidigare förslag
att statsmakterna skall fastställa
en treårig serie för verkets investeringsverksamhet.
Denna fråga har också vid
olika tillfällen debatterats under de senaste
åren och senast för ett år sedan
avvisats av både Kungl. Maj:t och riksdagen.
Det är därför ganska förvånansvärt
att förslagen återigen tagits upp
och stötts av reservanterna i utskottet.
Skälen mot en fast investeringsserie bär
uttömmande redovisats under de senaste
riksdagarna. Jag vill därför i detta
sammanhang bara erinra om det viktigaste
skäl som anförts för såväl Kungl.
Maj :ts som riksdagens ställningstagande.
Hela den samhällsekonomiska investeringspolitiken
bygger ju på en sådan
flexibilitet i de statliga investeringarna,
att de skall kunna användas i syfte att
dämpa konjunktursvängningarna.

En fixerad flerårig investeringsserie
av det slag reservanterna förordar skulle
minska statsmakternas möjligheter
att smidigt anpassa de offentliga invesr
teringarna efter utvecklingen inom sam -

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

hällsekonomien och på arbetsmarknaden.
Statsmakterna bär därför inte ansett
det försvarbart att avhända sig rätten
att årligen via statsbudgeten pröva
omfattningen av investeringsverksamheten.
Ett system med i förväg låsta ramar
för stora delar av den statliga investeringssektorn
skulle givetvis innebära
vissa fördelar genom att de statliga investeringarna
kunde planeras och utföras
efter en fast, på förhand bestämd
plan. Följden av en sådan anordning
skulle emellertid bli att investeringar
inom den privata sektorn finge dirigeras
i konjunkturpolitiskt syfte. En
sådan utveckling kan väl ändå inte anses
önskvärd.

Det huvudsakliga skälet för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens förslag i denna
del är emellertid att styrelsen anser
det nödvändigt att ha kännedom om de
ordinarie vägbyggnadsmedlens storlek
under en viss längre period. Härigenom
skulle verket kunna åstadkomma den
planmässighet och samordning av byggnadsverksamheten
som anses önskvärda
för att bl. a. komma i åtnjutande av stordriftens
fördelar i verksamheten.

Det synes mig som om frågan rörande
en fast investeringsserie på vägbyggandets
område har fått ett alltför stort utrymme
i debatten. Ett flerårigt investeringsprogram
kan knappast ha den
avgörande betydelse för planeringen
som ofta göres gällande eftersom svängningarna
i investeringarna mellan skilda
år knappast kan röra sig om mer än
fem å tio procent. Variationerna i investeringarna
inom andra statliga verk
är ofta av denna storlek och har fått
accepteras. Privata företag med en investeringsvolym
av mycket betydande
storlek får utan tvivel arbeta under betydligt
osäkrare premisser i fråga om
sin långsiktiga politik än t. ex. väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Cheferna för
många av våra storföretag skulle säkert
vara i hög grad nöjda, som de finge ar3*
— Andra kammarens protokoll 1963. Nr 16

beta med ett så fast planeringsunderlag
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsens.

Även om jag inte är beredd att medverka
till att en flerårig investeringsserie
fastslås för vägbyggnadsveksamheten,
är jag emellertid villig att i andra
avseenden göra vad som är möjligt för
att förbättra väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
resurser att planera sin verksamhet
på sikt. I det syftet har också
Kungl. Maj :t efter samråd med representanter
för väg- och vattenbyggnadsverket
redan den 12 januari i år uppdragit
åt styrelsen att inkomma med
förslag till fördelning mellan länen av
de i statsverkspropositionen förordade
beloppen till vägbyggande. Sedan förslagen
kommit in bär de remitterats till
länsstyrelserna för yttrande, och yttrandena
beräknas föreligga vid sådan
tidpunkt, att Kungl. Maj:t kan fatta beslut
rörande investeringsmedlens användning
omedelbart i anslutning till
riksdagens beslut om medelsanvisningen.
Det förfaringssättet är helt nytt för
året och torde för vägmyndigheterna
medföra en tidsvinst i planeringsarbetet
på omkring ett år i jämförelse med
den hittillsvarande ordningen.

Vidare vill jag nämna att Kungl. Maj:t
den 25 januari utfärdade direktiv till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen rörande
upprättandet av de flerårsplaner
som författningsenligt skall upprättas
för perioden 1964—1968. I direktiven
som upprättats efter samråd med vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen — jag vill
att herr Källenius uppmärksammar det
— har det uttalats att flerårsplanerna
bör göras upp på basis av en beräknad
medelstilldelning av 500 miljoner kronor
till det ordinarie vägbyggandet under
ettvart av åren i perioden. Men en
sak som bör understrykas är att de belopp
som har nämnts givetvis inte innebär
något ställningstagande i förväg till
de anslagsbelopp som för de ifrågavarande
budgetåren skall anvisas under de

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

ordinarie vägbyggnadsanslagen. Man
har, som herr Svensson i Ljungskile
uttryckte salcen, fått en bestämd botten
att utgå ifrån. Vi kanske också bör erinra
varandra om att det under de senaste
tio åren och kanske även under
längre tid alltid har skett en lyftning
av utgående anslag för vägbyggandet.
Å andra sidan bör en sådan serie som
jag bär har omnämnt ur verkets synpunkt
kunna godtas som grundval för
en realistisk planering av verkets byggnadsverksamhet.
Det har också under
hand bekräftats från verkets sida.

Jag är därför ganska överraskad, när
herr Källenius här inför kammarens ledamöter
söker göra gällande att det rör
sig om ett minimibelopp och att jag
skulle ha uttalat mig på det sättet. Jag
kan konstatera, att väg- och vattenbyggnadsverket
har godkänt detta mitt resonemang,
men ordföranden i entreprenörföreningen,
herr Källenius, anmäler
avvikande mening och är ovetande
om vad som har förekommit i
hans egen avdelning.

Sammanfattningsvis vill jag anföra,
att de åtgärder som hittills vidtagits för
att underlätta väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
planering och investeringsverksamheten
i stort sett tillfredsställer
verkets anspråk i detta avseende. Givetvis
är jag beredd att diskutera ytterligare
åtgärder i den här riktningen, om
det skulle visa sig erforderligt och nödvändigt.

Avslutningsvis vill jag, ärade kammarledamöter,
ta upp ytterligare ett
spörsmål som sammanhänger med flerårsplaneringen.
Väg- och vattenbyggnadsverksamheten
bär under de senaste
åren i betydande utsträckning bedrivits
i form av beredskapsarbeten.
Det har på grund av arbetslöshetens
lokalisering medfört att vägbyggnadsvolymen
i främst norrlandslänen kommit
att bli avsevärt större än som avsetts
i gällande flerårsplan. Den utbyggnad
som skett i Norrland har utan tve -

kan varit mycket värdefull, inte minstur
näringslivets synpunkt, och jag tror inte
att någon här i kammaren skulle vilja
ha den ogjord. Utvecklingen har emellertid
medfört att vägbyggandet i de
södra och mellersta delarna av riket i
viss utsträckning kommit att släpa efter
i förhållande till gällande flerårsplan.
I varje fall finns det några län som kan
uppvisa sådana siffror. Det skall jag
ingalunda bestrida. I de tidigare berörda
direktiven för flerårsplanearbetet
för perioden 1964—1968 har detta problem
också uppmärksammats. I direktiven
utsägs därför klart att planerna
för åren 1964—1968 skall baseras på en
trafikpolitisk angelägenhetsgradering av
vägbyggnadsbehoven och dessa behovs
fördelning på de olika länen. Med hänsyn
till den redan genomförda vägutbyggnaden
i Norrland bör planerna
dessutom inriktas på en relativt sett
mera omfattande ordinarie vägbyggnadsverksamhet
i mellersta och södra
Sverige under perioden 1964—1968 än
under innevarande period.

Men här finns en sak som vi bör vara
medvetna om, nämligen att inom varje
vägförvaltningsområdé måste man ha en
viss tilldelning av ordinarie medel för
att man skall kunna uppehålla den organisation
som behövs för vägbyggnadsarbetet
över huvud taget. Jag räknar
med att de från olika håll, även här i
kammaren, framförda önskemålen om
ett intensifierat vägbyggande i de södra
delarna av landet kommer att tillgodoses
under nästa flerårsplaneperiod.

Allra sist ett par ord med anledning
av det som herr Gustavsson i Alvesta
hade att säga beträffande anslagen till
de enskilda vägarna när det gäller byggande
och underhåll. Jag har där följt
en enhällig kommitté. Vad den bär föreslagit
bär vi tagit upp i statsverkspropositionen
och presenterat för riksdagen.
Jag tycker att det är en aning
pretentiöst att när vi första gången för
fram utredningens enhälliga förslag på

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen
och vägbyggnader

denna punkt, en utredning i vilken
också herr Gustavssons partivän Antonsson
varit medlem, man skall framställa
ett yrkande om en ytterligare
höjning.

I fråga om uppskattningsförfarandet
har Kungl. Maj:t avvikit från vägsakkunnigas
förslag. Vi har gått i författning
om att det skall utföras försök
inom tre län för att man skall få ett
visst begrepp om vad frågan gäller,
nämligen Kalmar län, Uppsala län och
Västerbottens län. När det materialet
kommit fram tror jag att vi med större
sakkunskap kan angripa de problem
som herr Gustavsson i Alvesta berörde.

Herr KÄLLENIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Skoglund berörde
de ordinarie anslagens storlek och
den planmässighet som krävs för att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skali
kunna utnyttja stordriftens fördelar. Sedan
gjorde statsrådet en jämförelse med
en vanlig industri och även med andra
ämbetsverk och sade att de också får
tåla variationer som kan vara större än
de 5—10 procent som det rör sig om
här. Jag kan inte finna att det är en
riktig jämförelse med den utgångspunkt
som jag försökt angripa detta problem
från. Man kan naturligtvis säga till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen att den på
lång sikt får inrikta sin organisation
efter en utbyggnad för 300 miljoner,
500 miljoner eller 700 miljoner kronor.
Det är en omställnings- och inriktningsfråga.
Men det är ju inte det som är
själva skälet till denna diskussion, utan
detta är att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
såsom det ansvariga ämbetsverket
anser sig ha skyldighet att redovisa
vad trafiksituationen och dess utveckling
ur teknisk och ekonomisk synpunkt
kräver.

Det är på den punkten jag har velat
göra gällande att vi har en sådan eftersläpning
att vi, även om vi skulle få
ganska stora ökningar, ändå inte kom -

m. m. Anslagen till vägunderhåll

mer att hinna ifatt. Under tiden förvärras
situationen. Då säger statsrådet
— och samma sak var herr Johansson i
Norrköping inne på — att det är helt
naturligt att dessa frågor måste avgöras
med hänsyn till den allmänna samhällsekonomiska
situationen. Det är väl riktigt
i och för sig — man åberopar skolor
och bostäder o. s. v. — men vi skall väl
ändå hålla klart i minne, att vi tar ut
kostnader från trafiken men inte använder
dessa medel. Det är där skillnaden
ligger. Här stiger trafikintensiteten med
12 procent, och på motsvarande antal
fordon får vi in mera skattepengar —•
som vi inte får använda! Det måste vara
något fel i detta. Det är ungefär på samma
sätt som om man skulle bygga en
skola för 500 stycken och sedan säga:
»Vi tar ut avgift för och släpper in 500,
men det får gälla för 600 också.» Det
går inte. F. ö. brukar jag aldrig inblanda
...

Då tiden för kort genmäle härmed var
tilländalupen avbröts talaren av talmannen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag förstår vad herr
Källenius sist ville säga, och jag skall
därför begagna tillfället att beröra det.
Jag gjorde honom till ordförande i föreningen,
han är direktör. Det var tydligen
det enda fel som förekom i mitt
inlägg. Nu är det korrigerat.

Jag talade i mitt inlägg om hur planeringen
skulle läggas upp för att man
skall få ut mesta möjliga av verksamheten.
Herr Källenius svarade inte på
det, utan han talade om investeringsfrågorna
— alltså om vägbyggandets
omfattning — och inte om flerårsplaneringen
som jag berörde. Därför gick
hans replik litet vid sidan om.

Herr KÄLLENIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var tyvärr inte bara
ett fel i kommunikationsministerns an -

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

förande. Jag började mitt första anförande
just med att tala om flerårsplaneringen,
och det gjorde jag mot
bakgrunden av den nivå som skulle erfordras
och den nivå vi nu har att starta
från, vilken är för låg.

Beträffande Norrland har jag ingenting
att tillägga. Jag bara frågar mig
hur det skall gå till att öka den årliga
ordinarie byggnadsverksamhet som bedrivs
i mellersta och södra Sverige —
med tanke på de pengar vi har att
vänta.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag vill bara yttra
några ord beträffande underhållsanslaget.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
framställning om anslag till väghållningen
är baserad på resultatet av en ingående
inventering av underhållsbehovet
för de allmänna vägarna i landet.
Denna inventering har bl. a. visat, att
eftersläpningen i det egentliga vägunderhållet
är så stor, att en återhämtning
skulle dra en kostnad av 440 miljoner
kronor. Om återhämtningen utsträcks
till att omfatta en tidsperiod av 15 år,
säger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
uppgår det ökade behovet av medel
från underhållsanslaget för budgetåret
1963/64 till 60 miljoner kronor, varav
40 miljoner till förstärkt underhåll och
20 miljoner till egentligt underhåll. Därav
följer att det totala medelsbehovet
kommer att uppgå till 485 miljoner mot
415 miljoner för innevarande budgetår.

Kommunikationsministern har emellertid
inte förordat högre uppräkning
än till 440 miljoner kronor. Det innebär
en prutning av ämbetsverkets äskande
med 45 miljoner kronor. Denna begränsning
av förstärknings- och underhållsarbetena
torde till största delen drabba
länsvägarna, som omfattar mer än 80
procent av det allmänna vägnätet. En
mycket väsentlig del av dessa vägar är
av stor betydelse inte minst för näringslivets
transporter. Ett eftersättande av

dessa förstärkningsarbeten medför försämring
av vägarna, dyrare underhåll
och fortgående ökning av transportkostnaderna.

Inför dessa perspektiv, som utgör
mycket betungande moment i förutsättningarna
för existens och konkurrenskraft
inom områden med långa avstånd
och höga omkostnader i övrigt, har vi,
några ledamöter från fyra partier, vilka
representerar bygderna i mellersta Norrland,
i motionerna I: 360 och II: 419
understrukit det välgrundade behov
som ligger bakom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
petitaförslag. Vi har yrkat
bifall till detta.

När nu statsutskottets majoritet tillstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag, finner jag
det angeläget att erinra om att i reservation
D av herrar Bengtson m. fl. yrkas
bifall till vår motion.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag har i motionen
II: 290 föreslagit att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om
byggande av en broförbindelse mellan
Öland och fastlandet. Jag finner det
onödigt att upprepa redan kända argument
som talar för att denna förbindelse
kommer till stånd och ber att få
yrka bifall till motionen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall säga några få
ord med anledning av vad som här har
förevarit.

Jag har ingen anledning att kommentera
vad herr Gustafsson i Kårby
sade. Vi har olika uppfattning om anslagets
storlek, och det är knappast
någonting att säga om den saken. Men
när herr Gustafsson var inne på frågan
om trafiksäkerheten i samband med en
övergång till högertrafik, gjorde jag för
mig själv den reflexionen att jag tror
att kommunikationsministern får till -

Fredagen den 19 april 1963 fm. Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

sammans med finansministern försöka
liitta på någonting som är minst likvärdigt
med en spritstrejk. Det är nämligen
så att trafikolyckorna har gått ned
alldeles fantastiskt under de senaste
veckorna. Det är kanske anledning att
komma ihåg detta.

Herr Johansson i Norrköping hade
den uppfattningen att vi egentligen har
presterat mer än vägplanen förutsatt för
de år den avsåg. Jag var inne på samma
kapitel och anförde åtskilliga synpunkter
men lämnade öppen frågan om var
vi egentligen befinner oss. Jag tycker
att både herr Johanssons och min framställning
kan ge motiv för att man så
snart som möjligt verkligen försöker att
komma underfund med var vi står, inte
bara räknat i kronor utan även i faktisk
vägbyggnad i förhållande till vägplanen.
Det bör vara ett allmänt intresse.

Vidare nämnde herr Johansson att
statsutskottets majoritet i fjol uttalade
att en sammanlagd höjning med 100
miljoner kronor skulle kunna vara en
utgångspunkt för den fortsatta prövningen
och framhöll att vi nu har fått
101,6 miljoner kronor samt uttalade sin
glädje över att majoriteten kunnat skjuta
i prick så bra. Jag skulle tro att kommunikationsministern
skulle kunna hjälpa
till att förklara träffsäkerheten, ty
siffran var nog inte okänd för kommunikationsdepartementet
när den skrevs
i fjol. Jag vill bara erinra om vad vi
sade i fjol, nämligen att man sysslar
med olika serier i detta sammanhang.
Vad reservanterna då yrkade var 60
miljoner kronor i ökat anslag till vägbyggandet.
Vi uttalade oss inte om det
sammanlagda byggnads- och underbållsanslaget
i det sammanhanget. Nu har vi
inte — det erkänner herr Johansson —•
fått dessa 60 miljoner i höjda byggnadsanslag.
Man har stoppat in ett extra
anslag på 20 miljoner under den stora
rubriken. Jag tycker att denna sammanläggning
i och för sig är riktig, men

det bör kanske kunna förklara varför
reservanterna håller på de 20 miljonerna.

Herr Johansson hoppas vidare att de
i en skrivelse omnämnda 500 miljonerna
som jag också berörde i mitt anförande
skall bli ett golv. Det har vi väl ingen
anledning att betvivla. Jag hoppas att
vi alla är överens om det. Det är bara
så att man skulle ha önskat att det varit
mer.

Herr Johansson beklagar oenigheten,
och kommunikationsministern är förvånad
över att vi trots riksdagens beslut
i fjol står kvar vid vår uppfattning
i frågan. Jag tror inte att den
förvåningen är så allvarligt menad.
Kommunikationsministern vet ju lika
väl som vi andra att det här är fråga
om politik. Där förekommer det ibland
att meningarna är delade, och det är
inte säkert att man byter mening, därför
att motståndaren har en annan
åsikt. Det förekommer förmodar jag
även bland socialdemokrater att man
har samma mening två år i rad.

Vad beträffar treårsserien skall jag
inte fortsätta att rada upp argument
som vi i stort sett har luftat förut. Vi
är överens om att riksdagen inte kan
eller bör avhända sig rätten att år för
år pröva anslag. Så påträngande som
behoven är måste det ändå betraktas
som normalt och nödvändigt att byggnadsanslagen
ökas för varje år. Det
krävs alltså force majeure-situationer
för att man inte skall öka anslagen
varje år. Annars blir läget på detta
område alltför besvärligt. Hur de stora
företagen bär det känner jag inte så
mycket till, varför jag inte skall tala
för dem.

Statsrådet säger att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har bekräftat att det
är en fördel med detta golv på 500
miljoner kronor. Jag förutsätter att det
också är en fördel att vägbyggnadsanslagen
fördelas tämligen omgående.
Dessutom förklarar statsrådet att man

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

är beredd att diskutera vad som ytterligare
kan göras. Något rör det sig ju.
Det kanske alltså inte är så skadligt
som herr Johansson i Norrköping tror
att vi driver fram dessa frågor i riksdagen.

Jag avstår från att försöka tolka
statsrådets upplysningar beträffande
specialdestinationen. Norrlänningar får
försöka tolka dem som de kan. Men jag
tror att flertalet av ledamöterna i statsutskottet
helst skulle se att vi helt
slapp dessa specialdestinationer nästa
år.

Till herr Berglund vill jag säga att
vi har förhört oss om hur det ligger
till med sandningen av vägarna. Man
kunde instämma i allt vad herr Berglund
säger om olägenheterna. Vi har
emellertid fått det beskedet att orsaken
till att man blandar salt i sanden
inte bara är bristen på uppvärmda
sandförråd utan att det f. n. är tekniskt
omöjligt att vara utan salt i sanden,
om man skall få den att gripa i
vägbanan. Vi har alltså inte vågat oss
på att gå emot den vägtekniska sakkunskapen
därvidlag. Pengarna är väl
i detta fall inte av så stor betydelse.
Dem kan man väl få ut av underhållsanslaget.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte vid denna
tidpunkt ta upp någon längre diskussion
med avdelningens värderade
ordförande. Beträffande vägplanen har
jag bara klart konstaterat att vi ligger
före densamma penningmässigt sett.
Om man sedan, som avdelningens ordförande
gjorde, räknar ned värdet av
beredskapsarbetena — och jag var med
på en konferens i Stockholm för en
tid sedan, där ingen av experterna motsade
arbetsmarknadsstyrelsens chef när
han nämnde att man skulle kunna räkna
ned ungefär 10 procent — ligger
vi penningmässigt sett ändå före. Det

var bara detta jag ville ha konstaterat.
I övrigt är ordföranden och jag
överens om skrivningen beträffande utredning
av vägplanen.

Att utskottsmajoriteten räknade rätt
beträffande de 100 miljonerna tycker
jag är glädjande. Det är nämligen inte
alltid Kungl. Maj:t gör som riksdagen
skriver. Beträffande de 20 miljoner som
också valsat runt i debatten tycker jag
att avdelningens ordförande kunde ha
talat om att i detta belopp ligger stora
reservationer. Det är faktiskt ett tillskott
när man flyttar över dem eftersom
de är så stora.

Det skulle vara mycket mer att säga
om treårsplaneringen men tyvärr tilllåter
inte tiden det. Vägbyggande är
inte bara en fråga om pengar utan
också om planering i stort. En sådan
planering kan väg- och vattenhyggnadsstyrelsen
genomföra. Det är nämligen
inte fråga om en inskränkning av dess
organisation utan snarare tvärtom.

Herr JOHANSSON i Dockered (ep):

Herr talman! På grund av tidsnöden
skall jag inskränka mig till att helt
kort peka på ett par avsnitt i utskottsutlåtandet
som berör motion II: 176
som jag väckt tillsammans med några
medmotionärer beträffande utbyggandet
av den s. k. Dalslandsleden och specialdestinationen
av byggnads- och underhållsmedel
till vissa län.

Utskottet har uttalat sin förståelse
för de av motionärerna anförda synpunkterna.
Jag tror att en väg mellan
Åmål och Strömstad skulle kunna skänka
norra Bohuslän ett välbehövligt uppland
och Dalsland en trafikled som säkerligen
skulle ha stor betydelse för
landskapets utveckling och det övriga
Sverige en förbindelse med Västerhavet,
som skulle kunna bli till glädje
både på sommaren, då människorna
får möjlighet att lättare komma ut och
bada, och under övriga årstider då de
snabbare når havet där de kan bedri -

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

va fritidsfiske. Jag skall inte ytterligare
utveckla den argumenteringen.

På sid. 27 i utskottsutlåtandet skriver
utskottet att utskottet »icke funnit
sig kunna tillstyrka att den», d. v. s.
specialdestinationen, »— på sätt i motionerna
I: 144 och II: 176 förordas —
ytterligare utvidgas att omfatta även
landskapet Dalsland». Jag kan förstå
utskottet när det skriver att man inte
principiellt från riksdagens sida kan
komma med ett påpekande om vilka
vägar som skall byggas i det ena eller
det andra fallet. När jag i nästa stycket
finner att utskottet av i princip
samma skäl finner sig ej kunna tillstyrka
de i motioner framförda yrkandena
om höjning av anslagsramen för
möjliggörande av en godtagbar utbyggnad
av vägsystemet i storstockholmsräjongen
reagerar jag emellertid. Det är
nämligen en betydande skillnad mellan
att specialdestinera vägbyggnadsanslag
till Dalsland med dess arbetsmarknadspolitiska
problem och att tillämpa samma
princip på stockholmsräjongen.

Jag finner emellertid att utskottet har
hyst stor förståelse för de synpunkter
som vi motionärer har lagt fram, och
vi är glada över det. Jag hoppas att
Dalslandsleden därmed skall lyftas
fram och även att en specialdestinering
av välbehövliga medel för vägbyggnad
och underhållsbidrag till Dalsland
skall möjliggöras. Jag hoppas också att
detta spörsmål skall återkomma i principiellt
riktig form. Med hänsyn till
att detta bör ske fort vill jag rekommendera
kammaren att rösta med den
reservation av herr Boman m. fl. som
hem Svensson i Ljungskile tidigare har
yrkat bifall till.

I detta anförande instämde herr Dickson
(h).

Herr KÄLLENIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Norrköping
talade bara om pengarna i sitt
anförande, men beaktar man alla in -

verkande faktorer finner man, att vägbyggandet
ligger efter vägplanens investeringsserie.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Då jag dristar mig att
ta kammarens uppmärksamhet i anspråk
vid denna långt framskridna tid
på dagen kan jag redan från början
lova att fatta mig mycket kort.

Då jag vill säga några ord om Dalslands
eventuella inlemmande i specialdestinationen
motiverar jag inte mitt
intresse för ett positivt ställningstagande
till detta förslag med att Dalslandsleden
kommer att utmynna i Bohuslän.
Orsaken är uteslutande den att jag inte
bor längre från Dalsland än att jag
ganska väl känner till förhållandena
där. Om man har färdats inom detta
lilla landskap och sett vilka förutsättningar
som där finns att rycka upp
näringslivet därest kommunikationerna
förbättras och om man vet hur stora
besvärligheter avfolkningen medför för
näringslivet, då känner man verkligen
med dalslänningarna och med motionärerna
i denna fråga.

Det kan kanske inte heller skada att
erinra om att ett inlemmande av Dalsland
i det område, som skall göras till
föremål för specialdestination av medel
i syfte att åstadkomma förbättrade
vägförhållanden på hela sträckan från
Norrland och ned mot Bohuskusten, innebär
på sitt sätt ett återupplivande
av den på »in tid mycket omdiskuterade
tanken på inlandsbanans fortsättning
genom Dälsland och längre söderut.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få instämma i yrkandet om bifall
till den under mom. II avgivna reservationen
av herr Boman m. fl.

I detta anförande instämde herr Gustafsson
i Uddevalla (s).

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag har med faktiska

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 fm.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll

och vägbyggnader

uppgifter visat att vägbyggandet siffermässigt
ligger före vägplanen. Däremot
har jag inte — vilket herr Källenius
gjorde — tagit upp någon diskussion
om hur långt det praktiska
och tekniska genomförandet av vägplanen
har fortskridit. När vi i utskottet
varit överens om att det borde ske en
översyn av vägplanen, så ansåg jag att
jag inte här behövde gå in på denna
fråga.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till reservationen
1 A); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i
Ljungskile begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 :o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen 1 A) av herr Boman
m. fl.

emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 98 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 B);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Svensson i Ljungskile
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 :o) mom. II) i utskottets utlåtande nr
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 B) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 116 ja och 79 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III

Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 19 april 1963 fm. Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader

Mom. IV a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1
D); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Kårby begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 :o) mom. IV a) i utskottets utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 D) av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Kårby begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 158 ja och 38 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från alt rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV b och V

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. VI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 E);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ju

besvarad. Herr Gustafsson i Kårby begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 :o) mom. VI) i utskottets utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 E) av herr Bengtson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Kårby begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 165 ja och 32 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VII

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. VIII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till reservationen 1
F); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Svensson i Ljungskile
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande vote -

Fredagen den 19 april 1963 fm.

82 Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av

och vägbyggnader

ringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 :o) mom. VIII) i utskottets utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen 1 F) av herr Boman
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 128 ja och 67 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IX

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1
G); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Kårby begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 :o) mom. IX) i utskottets utlåtande nr
6, röstar

väganslagen m. m. Anslagen till vägunderhåll
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 G) av herr Bengtson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Kårby begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 164 ja och 33 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. X—XIII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. XIV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 290;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. XV och XVI
Vad utskottet hemställt bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående punkter av förevarande utlåtande
samt övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då
enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 19

Herr talmannen tillkännagav, att till
kammaren överlämnats Kungl. Maj :ts

Fredagen den 19 april 1963 fm. Nr 16

Interpellation ang. åtgärder i syfte att hindra ungdomar att införa sprit från
utlandet

skrivelse, nr 162, angående muntligt
meddelande till riksdagen.

Av denna skrivelse, som nu föredrogs
och lades till handlingarna, inhämtades,
att Kungl. Maj:t prövat lämpligt, att i
den i § 56 riksdagsordningen stadgade
ordning till riksdagen gjordes meddelande
rörtande Sveriges utrikespolitik,
ävensom förordnat, att meddelandet
skulle framföras i första kammaren av
statsministern Erlander och i andra
kammaren av ministern för utrikes ärendena
Nilsson,

Herr talmannen tillkännagav, att ifrågavarande
meddelande komme att lämnas
vid början av kamrarnas sammanträden
tisdagen den 23 innevarande
april kl. 14.00.

§ 20

Interpellation ang. åtgärder i syfte att
hindra ungdomar att införa sprit från
utlandet

Ordet lämnades på begäran till

Herr NELANDER (fp), som yttrade:

Herr talman! Under den spritstrejk
som ända tills helt nyligen pågått i
landet inträffade en händelse, som
väckt stor uppmärksamhet och allmän
förvåning. Det meddelades genom pressen
att en 14-årig pojke hade varit i
Danmark för att handla sprit. När tul -

len i Hälsingborg företog visitation
och påträffade spriten, lär pojken ha
fällt detta yttrande:

»Mamma och pappa jobbar hela dagarna,
och dom tyckte att något starkt
skulle vi ha hemma att bjuda på, när
jag konfirmerades.»

Efter en kort stund infann sig pojkens
mamma i tullen. Det ordnades då
så att mamman fick rätt att ta spriten
med hem.

Man frågar sig, hur det kan få förekomma
att minderåriga kan skaffa sig
möjlighet att inhandla sprit i utlandet,
vilken sedan genom att vuxna personer
infinner sig i tullen utan vidare får
införas -i landet. Det är ett önskemål
att ett återupprepande av det inträffade
fallet måste förhindras.

Med stöd av ovan anförd motivering
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vilka åtgärder anser herr statsrådet
påkallade i syfte att förhindra ungdomar
under 21 år att på olika vägar införa
sprit som inköpts i utlandet?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.23.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 em.

Fredagen den 19 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Utgifterna å driftbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
(forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å driftbudgeten
för budgetåret 1963/64 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner, nu komme att fortsättas.

Punkterna 12—14

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Bidrag'' till vatten- och avloppsanläggningar Kungl.

Maj:t hade (punkt 22, s. 79
och 80) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till vatten- och avloppsanläggningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 70 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Ferdinand Nilsson
m. fl. (I: 243) och den andra inom
andra kammaren av herr Larsson i
Luttra m. fl. (II: 288), vari hemställts
att riksdagen skulle besluta att till Bidrag
till vatten- och avloppsanläggningar
för budgetåret 1963/64 anvisades ett
reservationsanslag av 74 mkr. ävensom
att av detta anslag högst 10 mkr. av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finge

disponeras för förtursbidrag eller direktbidrag
till avloppsreningsverk.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 243 och II: 288, till Bidrag till vatten-
och avloppsanläggningar för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 70 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson,
Bengtson, Nils Theodor Larsson, Källqvist
och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén samt herrar Svensson i Ljungskile,
Gustafsson i Kårby och Löfroth,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 243 och II: 288, till
Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett reservationsanslag av 74 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! På denna punkt, som
gäller anslaget för bidrag till vattenoch
avloppsledningar, föreligger en reservation,
till vilken jag har anslutit
mig. Detta anslag har höjts åtskilligt
av Kungl. Maj:t under de senaste åren,
i år med 15 miljoner kronor. Å andra
sidan föreligger det en sådan väldig disproportion
mellan å ena sidan de bidrag
som redan är beviljade och de medel
som står till förfogande för att betalas
ut till kommunerna, att jag för
min del ansett att det finns anledning
att ytterligare höja anslaget. Det hade
kanske funnits anledning att höja det
ännu mer än vad som föreslagits i fö -

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 em.

Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar

revarande motion, men det föreligger
inte något sådant förslag.

Denna fråga är en gammal bekant. Vi
har diskuterat den i många sammanhang,
varvid det understrukits att det
inte gäller någon utgiftsökning i egentlig
mening. Riksdagen har fastställt de
villkor som skall gälla för beviljandet
av dessa bidrag, och när de en gång är
beviljade skall de också betalas ut. Jag
har svårt att förstå varför staten skall
behöva släpa efter mellan fem och åtta
år med att ge kommunerna vad dessa
har fått löfte om.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen av herr
Boman m. fl. på denna punkt.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Det är otvivelaktigt en
mycket angelägen uppgift för kommunerna
att tillgodose tätorternas behov
av vatten- och avloppsanläggningar.
Vatten- och avloppsfrågan är dessutom
ett starkt allmänintresse, och omgivningshygieniska
och vattenvårdande
synpunkter är viktiga i detta sammanhang.
Det har också rått enighet om att
en viss fördelning av kostnaderna borde
ske genom statsbidrag. Dessa täckte
tidigare eu betydande del av kostnaderna,
särskilt i kommuner med svagt
skatteunderlag.

Så långt var det gott och väl. Sedan
skedde emellertid en ganska egendomlig
utveckling. De av riksdagen anvisade
medlen korresponderade inte alls
med de beviljade statsbidragen. Följden
blev att det dröjde allt längre innan
kommunerna fick ut sina pengar. Det
blev så småningom sex till sju års eftersläpning,
såsom vi nyss hört omvittnas.
Detta är liktydigt med att kommunerna
får hålla staten med en räntefri kredit
på hundratals miljoner.

Så småningom menade staten att det
måste bli någon ändring på detta förhållande,
och så skedde även. Men i
stället för att öka medelstilldelningen,
som man borde ha gjort, skar man

emellertid kraftigt ned statsbidragsprocenten
och anpassade på detta sätt
statsbidragen till medelstilldelningen.
Även efter detta blev det dock en fortsatt
eftersläpning, som tenderade att
öka. Nu har man ställt mera pengar än
tidigare till förfogande, men de 70 miljoner
som nu bär föreslagits för nästa
budgetår borde egentligen redan ha utgått
under åtskilliga år för att inte denna
eftersläpning skulle ha uppstått.

Det skall erkännas att en förbättring
skett i och med att medelstilldelningen
höjts. Vi har heller inte föreslagit någon
egentlig ytterligare höjning, även
om självfallet goda skäl kan, åberopas
för en ännu snabbare amortering av
dessa skulder till kommunerna. Av de
medel som anvisas får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
använda 6 miljoner
till s. k. förtursbidrag till avloppsreningsverk.
Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
är det ur vattenvårdssynpunkt
angeläget att denna verksamhet
främjas, varför styrelsen önskar att
beloppet skall höjas från 6 till 10 miljoner
kronor.

Det är framför allt landskommunerna
och tätorterna inom dem som kommit
i kläm genom att statsbidragen släpar
efter. I många kommuner står man
inför uppgiften att bygga reningsverk
eller bygga ut de redan befintliga för
höggradig rening. Inte minst ur vattenvårdssynpunkt
måste kommunernas
strävanden på detta område stödjas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Kungl. Maj:ts förslag
innebär för nästa budgetår en höjning
med 15 miljoner kronor i förhållande
till innevarande budgetår. Höjningen är
lika med vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bär begärt.

Jag är medveten om att det fortfarande
råder eftersläpning på detta område.
Men det blir ju nu ändå en höj -

86 Nr 16 Fredagen den 19 april 1963 em.

Bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar

ning av anslaget med 30 procent, och
något av eftersläpningen skall väl därmed
kunna avbetas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr IIAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag ber bara att i samband
med behandlingen av förevarande
ärende få påminna om att ur detta anslag
också utgår bidrag för forskning
rörande avloppsanläggningar. Jag vill
påminna om det därför, att när denna
ordning infördes för några år sedan påpekades
det angelägna i att man satsar
pengar på denna forskning för att om
möjligt kunna nedbringa de stora belopp,
som det allmänna måste investera
i avloppsanläggningar o. d.

Avloppsproblemen kommer säkerligen
inte att minska i fortsättningen. Vi
skall senare i kväll eller om några dagar
behandla propositionen rörande naturvården,
och i samband därmed kommer
vi också in på sådana frågor. Även
för lösning av fritidsproblemen krävs
åtskillig forskning beträffande avloppsfrågan.

Jag har velat göra detta påpekande
för att vi skall ha saken i åtanke, när
vi fastställer beloppen för här ifrågavarande
ändamål. Jag hoppas att departementschefen
skall kunna stimulera en
anslaigsgivning från avloppsanslaget till
forskning på detta område, och med utgångspunkt
från denna min uppfattning,
att ytterligare medel behövs för forskningen,
kommer jag givetvis att rösta
för det högre anslaget.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande vote -

ringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
15 :o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Boman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 64 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 16—19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20

Bidrag till säkerhetsanordningar vid
järnvägskorsningar

Kungl. Maj :t hade (punkt 27, s. 88
och 89) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar
för budgetåret 1963/64
anvisa ett reservationsanslag av
4 250 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Svanström och Nils-Eric Gustafsson
(I: 150) och den andra inom andra
kammaren av herr Dahlgren m. fl.
(II: 172), hade hemställts, att riksda -

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 em.

Bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar

gen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om snara åtgärder i syfte att
öka trafiksäkerheten vid korsningar
mellan järnväg samt allmänna och enskilda
vägar, att riksdagen under rubriken
Bidrag till säkerhetsanordningar
vid järnvägskorsningar i kommunikationshuvudtiteln
för budgetåret 1963/64
måtte anvisa ett anslag av oförändrat
6 000 000 kr., samt att riksdagen under
samma huvudtitel måtte uppräkna reservationsanslaget
till Bidrag till trafiksäkerhetsfrämjande
åtgärder vid vissa
järnvägskorsningar med 500 000 kr.
till 1 000 000 kr.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 150 och II: 172, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Bidrag till säkerhetsanordningar vid
järnvägskorsningar för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av
4 250 000 kr., att avräknas mot automob
ilskattemedlen;

II. att motionerna I: 150 och II: 172,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Nils Theodor Larsson, Svensson
i Stenkyrka och Gustafsson i Kårby,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 150 och II: 172,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till säkerhetsanordningar
vid järnvägskorsningar för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av
6 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen; II.

att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 150 och II: 172, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om snara åtgärder i syfte
att öka trafiksäkerheten vid korsningar

mellan järnväg samt allmänna och enskilda
vägar.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

DAHLGREN (ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Dahlgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
20 :o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
3) av herr Bengtson m. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Dahlgren begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 140 ja och 31 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 em.

Bidrag till trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder vid vissa järnvägskorsningar — Statens
biltrafiknämnd: Avlöningar

Kammaren hade alltså bifallit utskot- vationsanslag av 1 000 000 kr., att avtets
hemställan. räknas mot automobilskattemedlen.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3)
av herr Bengtson in. fl. i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 21

Bidrag till trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder
vid vissa järnvägskorsningar

Kungi. Maj:t hade (punkt 28, s. 90)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder vid
vissa järnvägskorsningar för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kr., att avräknas mot
automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft de under
punkten 20 omnämnda motionerna
1:150 och II: 172, i vad desamma
berörde nu ifrågavarande anslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 150 och II: 172, nämnda motioner såvitt
nu var i fråga, till Bidrag till trafiksäkerhetsfrämjande
åtgärder vid vissa
järnvägskorsningar för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Nils Theodor Larsson, Svensson
i Stenkyrka och Gustafsson i Kårby,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 150 och II: 172,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till trafiksäkerhetsfrämjande
åtgärder vid vissa järnvägskorsningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett reser -

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

DAHLGREN (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Bengtson
m. fl.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4)
av herr Bengtson m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 22

Statens biltrafiknämnd: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 29, s. 91—
94) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att i personalförteckningen
för statens biltrafiknämnd
vidtaga i statsrådsprotokollet angiven
ändring, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
statens biltrafiknämnd, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1963/64,
dels ock till Statens biltrafiknämnd:
Avlöningar för samma budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 890 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Ringaby (I: 425)
och den andra inom andra kammaren
av herr Bohman m. fl. (II: 509) hade
hemställts bl. a. att riksdagen måtte
dels fastställa en i motionerna föreslagen
avlöningsstat för statens biltrafiknämnd,
dels ock till Statens biltrafiknämnd:
Avlöningar för budgetåret

Fredagen den 19 april 1963 em.

Nr 16

1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
807 500 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds
förslag samt med avslag å motionerna
I: 425 och II: 509, nämnda motioner såvitt
nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i personalförteckningen
för statens biltrafiknämnd
vidtaga i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den
3 januari 1963 förordad ändring;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens biltrafiknämnd,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1963/64;

c) till Statens biltrafiknämnd: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 890 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Kaijser, Staxäng och Kållenius,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna I: 425 och II: 509,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj d att vidtaga
i personalförteckningen för statens
biltrafiknämnd i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den
3 januari 1963 förordad ändring;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för statens biltrafiknämnd,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1963/64;

c) till Statens biltrafiknämnd: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
förslagsanslag av 807 500 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Virgin
m. fl.

Statens trafiksäkerhetsråd m. m.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman ! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
5); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Källenius begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
22 :o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källenius begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 154 ja och 27 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 23

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 24

Statens trafiksäkerhetsråd m. m.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 em.

Bidrag till byggande och underhåll av mindre hamnar och farleder

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Jag har avgivit en blank
reservation i detta ärende. De i motionerna
gjorda förslagen om höjning av
forskningsanslaget och inrättandet av
en befattning som kanslichef är välmotiverade.
Jag tycker att statens trafiksäkerhetsråd
borde ha fått både
pengarna och befattningen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Med hänvisning till utskottets
motivering ber jag att få yrka
bifall till dess hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 25—46

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47

Bidrag till byggande och underhåll av
mindre hamnar och farleder

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 55, s. 137 och 138) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Schött in. fl.
(I: 84) och den andra inom andra kammaren
av herr Hamrin i Kalmar m. fl.
(11:173), vari hemställts att riksdagen
måtte till Bidrag till byggande och underhåll
av mindre hamnar och farleder
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
reservationsanslag av 2 000 000 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 84
och II: 173, till Bidrag till byggande och
underhåll av mindre hamnar och farleder
för budgetåret 1963/64 anvisa ett

reservationsanslag av 1 000 000 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Virgin,
Bengtson, Kaijser, Nils Theodor
Larsson, Kållqvist, Staxäng och Svensson
i Stenkyrka, fröken Elmén samt
herrar Svensson i Ljungskile, Carbell,
Gustafsson i Kårby, Löfroth och Källenius,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:84 och 11:173,
till Bidrag till byggande och underhåll
av mindre hamnar och farleder för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kr., att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Vid denna punkt föreligger
en reservation som jag anslutit
mig till. Utskottet föreslår ett anslag på
en miljon kronor, medan reservanterna
föreslår ett anslag på två miljoner kronor.

Det förelåg från början ett principbeslut,
att man skulle använda de bensinskatteinedel
som härrör från småbåtarna
för att ordna dessa hamnförhållanden.
Denna del av bensinskattemedlen
rör sig om ungefär 15 miljoner kronor
per år, medan båtarnas andel i
automobilskattemedelsfonden utgör ungefär
100 miljoner kronor. Det är alltså
en mycket liten del av dessa medel som
har använts för ändamålet. När jag bär
tagit del av vad bl. a. sjöfartsstyrelsen
bär haft att anföra har jag fått intrycket,
att skälen för ett höjt anslag är
mycket goda.

Jag föreställer mig, herr talman, att
efterföljande talare kommer att närmare
utveckla detta. Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr CARBELL (s):

Herr talman! I likhet med herr Svens -

Fredagen den 19 april 1963 em.

Nr 16

Bidrag till byggande och underhåll av mindre hamnar och farleder

son i Ljungskile vill jag understryka det
angelägna i att detta s. k. anslag räknas
upp.

Fritidsintresset är starkt hos människorna.
Det tar sig flera uttryck, och ett
sådant är sportfisket, som under 1950-talet fick sitt definitiva genombrott som
folkrörelse. 1960-talet har visat, att denna
nästan våldsamma expansion på fritidsområdet
har fortsatt genom att allmänheten
visat ett stigande intresse för
friluftsliv som är förbundet med fiske
och vatten. Detta är också naturligt i
ett land som har så långa och så särpräglade
kuster som vårt land, ett land som
dessutom har så många och vackra insjöar
och som är genomkorsat av så
många vattendrag. Få grenar av friluftsliv
är så lämpade att bli hela familjens
sysselsättning som motorbåtssporten,
som börjar tidigt på våren och räcker
fram mot hösten. Vi har i vårt land nära
en miljon fritidsfiskare och omkring
200 000 fritidsmotorbåtar. Man kan ju
fråga sig varför de är så många. Detta
beror säkert på att detta område är så
väl ägnat för fritidsliv och på att vi
har fått så mycket längre fritid. Den
ökade takten i arbetslivet gör det dessutom
särskilt angeläget att de fritidsintressen
man ägnar sig åt är så avkopplande
som möjligt.

Denna fråga har diskuterats många
gånger i riksdagen alltsedan mitten på
30-talet. Av särskilt intresse är att ta del
av vad man uttalade i statsverkspropositionen
vid 1935 års riksdag. Svenska
motorbåtunionen hade kommit med en
framställning om anslag för byggande av
mindre hamnar och farleder. Det fanns,
framhölls det, ett påtagligt intresse av
att få hamnar och av att rensa upp förbindelserna
mellan sjöar och —■ där så
är geografiskt och av naturhänsyn lämpligt
— bygga kanaler som gör det möjligt
för småbåtar att ta sig fram. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen yttrade om
denna framställning, att de skattebelopp
som då inflöt från motorbåtar för fritidsändamål
uppgick till 800 000 å

900 000 kronor och att det med hänsyn
härtill var motiverat att ett bidrag från
automobilskattemedelsfonden lämnades
till det föreslagna ändamålet. Man framhöll
att det var angeläget att dessa medel
kom tillbaka just till dessa skattebetalande
i den formen, att man tillgodosåg
behovet av förtöjningsbryggor och uppläggningsplatser.
I sådana stycken hade
vissa städer dittills gjort ganska mycket,
under det att andra vidtagit obetydliga
eller inga åtgärder alls. Man sade
uttryckligen: »De erforderliga åtgärderna
äro dock i flera avseenden av sådan
art, att deras bekostande genom städer
och övriga kommuner ej rimligtvis kan
ifrågasättas. Det torde även få anses
principiellt oriktigt, att skattebetalarna i
gemen belastas med kostnaderna för
motorbåtstrafiken, särskilt i betraktande
av att relativt betydande intäkter skattevägen
inflyta från ifrågavarande trafik,
vilka för närvarande tillfalla vägväsendet.
Alla skäl tala för att nämnda
intäkter i första hand anlitas för tillgodoseendet
av motorbåtstrafikens egna
behov. Ett sådant förfarande skulle endast
komma att innebära det analoga
förhållandet, att liksom den av automobiltrafiken
influtna bensinskatten kommer
denna trafik till godo, skulle den
från motorbåtstrafiken härrörande bensinskatten
användas till gagn för denna
senare trafik. Därigenom skulle även
den olägenhet undanrödjas, som motorbåtstrafikens
deltagande i kostnaderna
för vägväsendet innebär, och anledningen
till den orättvisa upphöra, mot vilken
berättigade invändningar gjorts från
motorbåtstrafikens representanter. I detta
sammanhang förtjänar även det förhållandet
beaktande, att med bensinskattens
införande ej avsetts en beskattning
av motorbåtstrafiken, men att en
sådan uteslutande av skattetekniska skäl
befunnits oundviklig.»

I behandlingen från 1935 är det framför
allt intressant att konstatera, att man
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hade äskat ett anslag på 300 000 kro -

92 Nr 16 Fredagen den 19 april 1963 em.

Bidrag till byggande och underhåll av mindre hamnar och farleder

nor men att föredragande statsrådet på
de skäl som framkommit under behandlingen
höjde detta belopp till 500 000
kronor. Dessa skäl var följande: »I betraktande
av att de från motorbåtstrafiken
härrörande bensinskattemedlen beräknats
uppgå till ett årligt belopp av
800—900 000 kronor och med hänsyn
tagen till den återbäring av medel till
det yrkesmässiga fisket, som alltjämt
torde böra ske, har jag ansett ett belopp
för nästa budgetår av 500 000 kronor
vara lämpligt avvägt för ifrågavarande
ändamål.» Statsrådet hade alltså höjt
beloppet till en halv miljon kronor redan
1935.

Denna fråga var vidare föremål för
utredning inom den år 1951 tillsatta utredningen
om beskattningen av motorfordonstrafiken.
Denna utredning förutsatte
i sitt betänkande att kollektiv
restitution skulle äga rum för bensin,
som används inom motorbåtstrafiken på
så sätt, att ett anslag för varje år anvisades
av riksdagen som bidrag till byggande
och underhåll av mindre hamnar
och farleder.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som fick utredningen på remiss, sade
tydligt ifrån för sin del: »Styrelsen vill
framhålla, att frågan om bidrag till förevarande
ändamål icke bör betraktas som
en anslagsfråga i vanlig ordning. Här
är fråga om en restitution till denna
kategori bensinförbrukare av erlagd
skatt, som rätteligen helt bör återgå till
dem själva, då det icke kan framläggas
skäl för att för denna bensinförbrukning
skall erläggas skatt, som går till vägväsendet.
»

Vid 1950 års riksdag hade frågan vidare
varit föremål för motioner i andra
kammaren av herr Levin som framhöll
att »såsom kollektiv restitution för erlagd
bensinskatt småbåtstrafiken och
den mindre sjöfarten skola disponera
viss del av bilskattemedlen för ändamål
som tjäna mindre sjöfarts intressen, då
medlen i annat fall gå till ändamål, som
äro främmande för småbåtstrafiken».

Denna mening delades också då av statsutskottet,
som ansåg att den vore värd
allt beaktande och att man borde höja
beloppet då arbetsmarknadsläget var
bättre än det var 1950.

Vid 1955 års riksdag väckte herrar
Hesselbom i första kammaren och
Bengtsson i Varberg i andra kammaren
motioner i frågan och begärde då,
sedan man understrukit den principiella
inställningen om att restitution i
sin helhet borde ske av den inbetalade
skatten, att man fortlöpande skulle
utreda storleken av de bensinskattemedel,
som inflyter från motorbåtar
av detta slag. Det blev också riksdagens
beslut, och alltsedan dess har sådana
utredningar förekommit.

Herr talman! Om man nu granskar
dessa utredningar och har tillfälle att ta
del av en sammanställning för åren efter
bensinransoneringens upphävande, finner
man att det sedan 1948 totalt har
influtit drygt 110 miljoner kronor i bensinskatt
från motorbåtarna. Det belopp,
som sedan 1948 samtidigt har anslagits
som bidrag till byggande och underhåll
av mindre hamnar och farleder,
belöper sig till drygt 9 miljoner kronor.
Hos sjöfartsstyrelsen ligger för närvarande
ett mycket stort antal ansökningar
om statsbidrag för sådant ändamål. Dessa
ansökningar belöper sig till belopp,
som uppskattningsvis icke understiger
20 miljoner kronor.

Utskottsmajoriteten har nu sagt, att
anslaget skall upptagas med oförändrat
belopp, en miljon kronor, i avvaktan på
att fritidsutredningen utreder frågan
ytterligare. Vi reservanter delar den meningen
att en utredning bör komma
till stånd, som närmare bör planlägga
t. ex. frågan om fördelningen mellan
olika delar av landet och närmare undersöka
fördelningen mellan bidragen
till anläggandet av bryggor och hamnar
och bidragen till anordnande av farleder,
utprickningar och eventuellt fyrar
för den mindre motorbåtstrafiken, framför
allt för att tillgodose behovet av så -

Fredagen den 19 april 1963 em.

Nr 16

Bidrag till byggande och

dana farleder som icke utnyttjas av den
större båttrafiken. Vi anser emellertid
att det förhållandet, att man vill ha en
utredning, rimligtvis icke bör hindra en
uppräkning av beloppet från en miljon
till två miljoner kronor, vilket i stort
sett allenast skulle innebära att man
återställer anslagets realvärde till vad
det var vid den tidpunkt när det började
utgå med en miljon kronor.

Jag skulle också, herr talman, vilja
understryka, att om man i avvaktan på
utredningens resultat inte skulle höja
beloppet, innebär det egentligen bara att
man ute i kommunerna i mycket större
utsträckning får använda kommunalskattemedel
för att klara dessa saker,
trots att det för denna trafik finns en
särskild skatt som icke tillkommit i avsikt
att beskatta detta fritidsintresse
utan därför att det av tekniska skäl inte
går att skilja den från den allmänna bensinskatten.

Jag yrkar bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Nordgren
(h).

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag skall inte ta kammarens
tid i anspråk med att lämna någon
historisk redogörelse för denna frågas
behandling i riksdagen. Låt mig bara
säga att förra året, då sjöfartsverket sorterade
under handelsdepartementet, behandlades
frågan av första avdelningen.

När vi i år haft att ta ställning till den,
har vi sett på frågan på ett kanske litet
annorlunda sätt än man gjorde förra
året. Kungl. Maj :ts förslag beträffande
småbåtsanslaget innebär en oförändrad
medelstilldelning för nästa budgetår,
men samtidigt förutsattes — och det
är det som är det nya i bilden — att
1962 års fritidsutredning gör en översiktlig
inventering av anläggningsbehoven
i fråga om småbåtshamnar. Förslaget
får ses mot bakgrunden av att en
sådan inventering måste vara en nödvändig
förutsättning för att hamnutbyggnaderna
skall kunna planeras i sam -

underhåll av mindre hamnar och farleder

band med utförande av andra anläggningar
för fritidsändamål.

Det kan antas att småbåtshamnarna i
framtiden får en växande betydelse som
friluftscentra. En hamnanläggning för
småbåtar torde i allmänhet böra ha en
god vägförbindelse. Vidare erfordras
numera markområde bl. a. för parkeringsplatser.
I den mån bebyggelsen
skall ske i anslutning till fritidsanläggningarna
kommer också frågan om vatten
och avlopp in i bilden. Undersökningar
för att få till stånd en god planläggning
av ett helt komplex av fritidsanläggningar
är alltså angelägna. Utredningen
bör kunna redovisa sitt resultat
i god tid före budgetarbetet i höst, så
att regeringen om möjligt kan lägga
fram förslag för nästa års riksdag. Jag
tror att det finns goda förutsättningar
för att få utredningens förslag färdigt
till dess.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr CARBELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gentemot utskottets
talesman anföra, att de belopp
som årligen inflyter i detta sammanhang
enligt sjöfartsstyrelsen beräknas
uppgå till i runt tal 17 miljoner kronor.
Beloppet ökar med någonting mellan
3 och 4 miljoner kronor om året.

Det måste väl ändå uppfattas som
ganska rimligt, att man från samhällets
sida låter sig nöja med en ökad intäkt
av omkring 3 miljoner, vilket är det belopp
som återstår efter en höjning av anslaget
med en miljon kronor. Självklart
kan en så ringa höjning inte störa det
utredningsarbete som pågår och som väl
ändå, herr Johansson, måste syfta till att
så småningom få till stånd en fullständig
restitution av skatten på detta område.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har varit med
många gånger tidigare då vi här i riksdagen
behandlat anslagsfrågor, och jag

94 Nr 16 Fredagen den 19 april 1963 em.

Bidrag till byggande och underhåll av mindre hamnar och farleder

har kanske till och med velat vara med
om en höjning av anslagen i vissa fall
men fått avstå därifrån då man från
utskottets sida hänvisat till att det pågår
en utredning som snart skulle vara färdig
med sitt arbete.

Nu har man i statsverkspropositionen
och i utskottets skrivning anfört, att utredningen
i detta ärende väntas framlägga
sitt resultat i höst och att detta
skall föreläggas nästa års riksdag. Jag
tycker därför att man kan avvakta till
dess utredningen är färdig.

Herr CARBELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill understryka att
jag fortfarande inte kan betrakta detta
anslag som ett anslag i sedvanlig mening.
Det gäller här restitution av skatt.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag skall bara helt kort
försöka sammanfatta de skäl som jag
anser föreligger för att tillstyrka det
högre anslag som föreslås i reservationen.
Flera av dessa skäl har redan tidigare
anförts av herr Garhell, men jag
skall försöka ge en sammanfattning.

Det är fråga om restitution av skatt.
För närvarande inflyter cirka 17 miljoner
kronor per år i skattemedel för bär
diskuterade ändamål. Under de senaste
17 åren har sammanlagt cirka 100 miljoner
kronor influtit. Därav har endast
cirka 10 miljoner kronor restituerats.

Utskottet skrev förra året, att man
förväntade att Kungl. Maj :t i år skulle
öka anslaget. Departementschefen hade
som skäl för att icke höja anslaget åberopat
en utredning som syftade till att
utröna hur stor del av bensinskattemedlen
som härrörde från småbåtar. Sedan
denna utredning blivit klar begärde utskottet
förra året det högre anslaget.
Det är ganska oskäligt att nu på nytt
åberopa en utredning, som tillsatts efter
det att utskottet och riksdagen förra
året hade fattat sitt beslut.

Sjöfartsstyrelsen bär i år begärt 3
miljoner kronor men endast 2 miljoner

kronor förordas i motionen och reservationen.
Det finns ett stort antal ansökningar
hos sjöfartsstyrelsen som tillsammans
rör sig om cirka 20 miljoner
kronor, och de är fördelade över så
gott som samtliga län. De är alltså inte
koncentrerade till vissa län utan fördelade
över hela landet. Den pågående
saneringen och utbyggnaden av städerna
gör dessutom att småbåtshamnarna
trängs undan, och det behövs mera
pengar för att ordna nya hamnar. Enbart
penningvärdets fall och de ökade
byggnadskostnaderna motiverar för övrigt
en höjning av anslaget.

Antalet nytillkomna utombordsmotorbåtar
har från år 1957 till år 1961 ökat
från 15 000 till 32 000 per år. Vi bär numera
totalt 148 000 båtar med utombordsinotor
och 12 000 med inombordsmotor
som drivs med bensin. Därtill
kommer ytterligare ungefär 18 000 småbåtar
som använder annat drivmedel.
Bara dessa siffror säger tillräckligt om
behovet av hamnar. Men jag vill också
citera vad sjöfartsstyrelsen i sin petitaframställning
år 1962 skriver om detta
behov:

»I många städer och samhällen kräves
allt större utrymmen och anläggningar
för att kunna härbärgera denna
växande motorbåtsflotta. Även i skärgårdarna
erfordras ett ökat antal småbåtshamnar,
icke minst mot bakgrunden
av den minskade reguljära personbåtstrafiken
samt behovet av att kunna
förtöja båtarna vid närmaste fastlandsförbindelse.
De belopp, som hittills anslagits
för dessa ändamål, kan icke tillnärmelsevis
tillgodose de alltmer accentuerade
behov, som uppkommer,
och står heller icke i proportion till de
skattemedel, som inbetalas. Någon anledning
att särskilt eftersätta denna
grupp av trafikanter föreligger icke enligt
styrelsens förmenande. Den enligt
ovan föreslagna höjningen kan icke anses
motsvara det verkliga behovet av
dessa anläggningar.»

Jag vill, herr talman, åberopa ytter -

Fredagen den 19 april 1963 em.

Nr 16

Bidrag till byggande och underhåll av mindre hamnar och farleder

ligare ett citat. Det härrör från år 1935
då detta anslag infördes och uttrycker
vad dåvarande kommunikationsministern
statsrådet Möller ansåg med anledning
av den invändning som ofta kom,
att det här endast är fråga om en lyxoch
nöjesbetonad företeelse: »Det synes
mig emellertid numera kunna med fog
göras gällande att denna uppfattning
icke längre finner stöd i verkligheten.»
Jag tror att det är riktigt. Vi behöver
ofta detta fortskaffningsmedel för andra
ändamål än nöjesresor.

Vilka skäl har då utskottet haft för att
motsätta sig denna höjning? Jo, utskottet
åberopar den år 1962 tillsatta fritidsutredningen.
Till detta skall jag, herr
talman, bara säga att om alla de frågor
som fritidsutredningen har på sitt program
skall förhindra en upprustning på
de områden som på så sätt blir berörda,
då tror jag att det blir ganska ackumulerade
behov på eu massa områden, innan
fritidsutredningen en gång blir
klar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Marieberg är namnet på
en av de stadsdelar i Stockholm, som
nyligen bebyggts med höghus. Området
har närhetskontakt med Riddarfjärden
och därigenom med Mälarens hela vattensystem.
När detta bostadsområde nyligen
fick sina höghus färdiga ■—■ i ett
av dem bor för övrigt statsministern —•
började en del av lägenhetsinnehavarna
att tala om hur trivsamt det skulle
vara att ha en motorbåt vid en välordnad
småbåtshamn strax nedanför höghusen
i Västerbrons skugga. Snabbt bildades
en båtklubb, som redan blivit
ganska stor och som nu hör av sig till
Stockholms stads myndigheter —- närmast
idrotts- och friluftsstyrelsen — om
behovet av en småbåtshamn nedanför
Mariebergsområdet. Huruvida statsministern
är med i båtklubben förmäler
inte historien.

Det antydda händelseförloppet upprepas
litet varstans i och omkring Stockholm
och är därför ganska illustrativt
för den snabba tillväxten av småbåtsintresset
och därmed av småbåtsbeståndet
som en följd av den allt vidare och
tätare bebyggelsen vid stränderna, t. ex.
inom Stockholmsområdet.

Jag har haft en hel del att göra med
detta speciella och mycket tilltalande
fritidsintresse i min egenskap av ordförande
under nu rätt många år i en
topporganisation av fastighets- och villaägarföreningar
och ideella sammanslutningar
omfattande hela Västerort i
Stockholm, Västerorts representantförsamling
för kommunala angelägenheter.
Vi har där påtagligt kunnat iaktta detta
intresses intensitet och kraftigt växande
omfattning liksom den tilltagande
bristen på småbåtshamnar. I Stockholm
lär det f. n. finnas 60 000 ägare av bensinmotordrivna
småbåtar. Alla dessa har
självfallet inte sina båtar i hamnar i
det inre av Stockholm, men enligt uppgift
av idrotts- och friluftsstyrelsen räknar
man med att omkring 15 000 småbåtar
finns inom de inre vattenområdena
i Stockholm.

En iakttagelse, som även en icke båtägare
kunnat göra, är att det inte bara
saknas välordnade båthamnar och farleder
utan att det också föreligger ett
starkt ökat behov av välarrangerade
uppläggningsplatser och utrymmen för
varv där underhåll och reparation av
småbåtar kan utföras — anordningar
som enligt sakens natur ofta förbinds
med en båthamn. Småbåtar är ju och
måste vara upplagda mer än hälften av
året. Det rör sig sålunda inte bara om
ett behov av småbåtshamnar och farleder
— det vill jag understryka — utan
även om uppläggningsplatser och varv
för underhåll och reparation av småbåtar.
Det är med andra ord fråga om
ett vinterförvarings- och ett slags långtidsparkeringsproblem
och ett serviceproblem,
som inte bär någon riktig motsvarighet
inom motortrafiken till lands

96 Nr 16 Fredagen den 19 april 1963 em.

Bidrag till byggande och underhåll av mindre hamnar och farleder

och som växer med sådan kraft, att
idrotts- och friluftsstyrelsen i Stockholm
får allt svårare att bemästra situationen.
Detsamma torde med säkerhet
gälla för andra tätorter runt våra
kuster.

Vidare har vi kunnat iaktta att de utrymmen,
som dock totalt står till förfogande
såsom hamnar, uppläggningsplatser
och reparationsvarv för småbåtar,
ofta är otillfredsställande anordnade
och gör ett oordnat och skräpigt intryck
med en hel del småruckel och
bristfälliga båtöverbyggnader som inslag.
Detta är inte tillfredsställande vare
sig från estetisk synpunkt eller brandfaresynpunkt.
Undersöker man saken
närmare, finner man att upplåtelsen av
marken för dessa anordningar ofta är
så kortfristig, att vederbörande huvudman
inte anser sig kunna investera större
belopp i ett ordentligt småbåtsvarv
eller andra behövliga anordningar för
den utmärkta form av fritidsnöje, som
småbåtsverksamheten utgör.

Därtill kommer det berättigade missnöjet
med att man inte kan få återbäring
på bensinskatten ens kollektivt annat
än i så pass begränsad omfattning
som nu är fallet. Detta gör att man inte
vill satsa mer än som är oundgängligen
nödvändigt. Stockholm tycks i fråga om
sådan återbäring för övrigt ha blivit
extra missgynnat. Det väsentliga i den
ekonomiska sidan av dagens problem
på detta område är dock, att det för
kollektiv återbäring föreslagna totalbeloppet
är otillräckligt. Detta totalbelopp
bör för övrigt enligt min åsikt inte ses
såsom ett anslag i egentlig mening —
jag ansluter mig i det avseendet till
herr Carbells uppfattning — utan just
såsom en skatteåterbäring. Därför bör
inte motionsyrkandet anses avse en anslagshöjning
i vanlig mening utan som
en rättvisare tilldelning till småbåtsägarna
av deras rättmätiga andel av vad
de själva erlagt i bensinskatt. Ser man
saken så, finns det enligt min uppfattning
ingen anledning att i avvaktan på

en ändring av statsbidragsreglerna stanna
vid samma belopp till småbåtshamnar
som det som nu utgår, d. v. s. en
miljon kronor. Större rättvisa, om inte
full rättvisa, kan väl skipas redan före
en sådan omreglering efter förslag av
fritidsutredningen ?

Jag vill samtidigt understryka vad
jag redan berört, nämligen att behovet
inte bara gäller småbåtshamnar utan
även andra utrymmen för att det över
huvud taget skall vara möjligt att året
runt vara ägare av en motordriven fritidsbåt.
I en av Södermanlands städer
vid östersjökusten har man lyckats skapa
en enhetlig och tilltalande utformning
av överbyggnader för småbåtars
vinterförvaring och fixerat utrymmena
för dessa överbyggnader inom det upplåtna
området. Därmed ger förvaringsplatsen
ett välordnat och trivsamt intryck.
De omkringboende har inte längre
— såsom fallet är på vissa håll i
Stockholm — fog att klaga över att småbåtverksamheten
skräpar ned inom
hamnområdet eller på uppläggningsplatsen.

Jag hoppas, herr talman, att dessa
synpunkter beaktas vid översynen av
statsbidragsreglerna. Framför allt bör
tillses, att dessa regler inte blir så snäva,
att bidragen bara får avse småbåtshamnar
och farleder, utan de bör också
kunna avse övriga utrymmen och anordningar,
som erfordras för denna
verksamhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Vad jag inte kan förstå
är reservanternas oerhört stora brådska,
när vi ändå står inför en snar lösning
av dessa frågor. En reflexion som jag
gjorde under debatten, när reservanterna
åberopade de 110 miljonerna i bensinskattemedel
som flutit in under årens
lopp, var att man bör vara litet försiktig
med att använda dessa siffror. Delägare
— om jag så får uttrycka saken ■— i

Fredagen den 19 april 1963 era.

Nr 16

Bidrag till byggande och

dessa pengar är väl också tusentals motorbåtsägare
i detta land, som aldrig
med den nuvarande statsbidragsgivningen
har en chans att via den kollektiva
restitutionen komma i åtnjutande
av några nyttigheter. Som det sagts tidigare
får vi också en översyn av statsbidragsgivningen
när fritidsutredningen
är färdig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Bara ett par ord till herr
Blidfors! När riksdagen 1955 med anledning
av de motioner som då förelåg
beslutade att årliga undersökningar
skulle ske beträffande för dessa båtar
inflytande bensinskattemedel, får man
väl nu, sedan dessa undersökningar
verkställts, anse att de ger en tämligen
rättvisande bild av förhållandena på
detta område. Man kan väl dessutom
säga att om det redan 1935, då bensinskattemedlen
beräknades uppgå till mellan
800 000 och 900 000 kronor, kunde
från föredragande statsrådets sida föreslås
en halv miljon kronor för detta
ändamål, då bör man väl efter den gigantiska
utveckling, som skett sedan
dess, nu kunna tänka sig två miljoner
kronor.

Med anledning därav säger herr Blidfors:
Men varför är det så bråttom? Jo,
herr Blidfors, det är helt enkelt på det
sättet att hos sjöfartsstyrelsen redovisas
ett samlat uppdämt behov på tjugotalet
miljoner, och det finns ingen anledning
att man i större utsträckning skall låta
kommunerna bestrida kostnaderna, när
dessa skattemedel finns för detta ändamål.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Bara ett par ord till herr
Carbell. Jag tror att frågan om eftersläpningar
inte är alldeles främmande
för herr Carbell. Det är bara en liten
stund sedan vi behandlade frågan om
bidrag till vatten- och avloppsanlägg -

underhåll av mindre hamnar och farleder

ningar här i kammaren. Där har vi verkliga
eftersläpningar. Vilken ståndpunkt
intog herr Carbell i den frågan?

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Jag ber att ånyo få understryka
att jag gör skillnad mellan
anslag och restitution av skatt. Genom
den här ifrågasatta åtgärden skulle dessa
trafikanter i något större mån bli
jämställda med andra kategorier.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Svensson i Ljungskile
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
47 :o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
8) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 78 ja och 109 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta. Kammaren
hade alltså bifallit reservationen
8) av herr Boman m. fl.

Punkterna 48—61

Vad utskottet hemställt bifölls.
Andra kammarens protokoll 1963. Nr 16

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 em.

Punkten 62

Sveriges meteorologiska och liydrologiska
institut: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 70, s. 159—
167) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut vidtaga i statsrådsprotokollet
angivna ändringar, dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstait för institutet, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1963/64, dels ock till Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut:
Avlöningar för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 6 336 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehafit två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Gortlion (I:
147) och den andra inom andra kammaren
av herrar Johansson i öckerö och
Carlsson i Göteborg (II: 175), vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att ytterligare
en meteorologtjänst i A 19
måtte inrättas vid väderlekstjänsten vid
institutet fr. o. in. den 1 juli 1963.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen .måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag å
motionerna 1:147 och 11:175, bemyndiga
Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut vidtaga i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1963 förordade
ändringar;

II. att riksdagen måtte

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1963/64;

b) till Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut: Avlöningar för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 6 336 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson,

Bengtson, Nils Theodor Larsson, Källqvist,
Staxäng och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar
Svensson i Ljungskile, Gustafsson i Kårby
och Löfroth, vilka ansett att utskottet
under I. bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj ds förslag samt med bifall till motionerna
1:147 och 11:175, bemyndiga
Kungl. Majd att i personalförteckningen
för Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut vidtaga av reservanterna
förordade ändringar.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Väderleksrapporten är
väl ett av de radioinslag som fångar det
största intresset. Det gäller vare sig man
skall ha semester eller man i övrigt skall
utnyttja sin fritid.

Emellertid är det tre grupper som är
för sin yrkesutövning beroende av väderleksrapporten.
Det gäller dem som
arbetar inom flyget, inom fisket och
sjöfarten samt inom jordbruket. Vi kan
väl säga att väderleksrapporterna vad
beträffar landdistrikten är relativt utförliga.
Det skickas ut väderleksrapporter
åtskilliga gånger om dagen. Och om
jag inte minns fel är fastlandet uppdelat
i tretton distrikt. Vad beträffar sjödistrikt
är Östersjön uppdelad i nio distrikt.
Den uppdelningen kom till stånd,
om jag inte missminner mig, efter den
katastrof som hände med sydkustfiskarna
i Danzigbukten. Förut var Östersjön
vad beträffar väderleksrapporten endast
uppdelad i norra och södra Östersjön.
Även för kustdistrikten vid Skagerack,
Kattegatt och Öresund är det relativt
bra ordnat, men i fråga om ett stort område
på Nordsjön är ingenting ordnat.
I väderleksrapporten talas det om östra
Nordsjön och ibland om norra och södra
delarna. Men hur långt väster ut går
man i detta avseende? Jo, man går utmed
femte graden, vilket innebär att
gränsen går från Haugesund söderut
över Nordsjön. Om vi går utanför Eger -

Fredagen den 19 april 1963 em.

Nr 16

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut: Avlöningar

ön sträcker man sig endast ca 30 sjömil
ut. Resten, ett ungefär ca 400 sjömil
långt och 200 sjömil brett område, täcks
inte av dessa rapporter. Nog tycker jag
i alla fall att det är ett fattigdomsbevis.
Under hela året ligger över 200 svenska
fiskebåtar med besättningar på 1 200—
1 500 man och bedriver fiske just inom
detta område, och därtill kommer en
annan grupp som har intresse av väderleksrapporter
härifrån, nämligen den
mindre handelssjöfarten.

När det gäller det stora oceangående
tonnaget kanske detta inte spelar så stor
roll. Men vi vet alla att många små båtar,
s. k. paragrafbåtar och mindre båtar,
på vintern går i fraktfart på Nordsjön
utmed de holländska och engelska
kusterna. Jag tycker det är märkvärdigt
att en av de kategorier som är mest
beroende av väderleksrapporten inte
skall kunna få någon rapport. Det är
helt enkelt upprörande. Kammarens ledamöter
bör inte glömma att säkerhetstjänsten
har samma betydelse för de
människor som har sitt arbete på havet
som för flyget.

Vad vi begärt är mycket rimligt. Vi
har begärt att av radiotiden få en och
en halv minut — en och eu halv minut,
herr kommunikationsminister! •— två
gånger om dagen, klockan 5 på eftermiddagen
och klockan halv 7 på morgonen,
samt en tjänst vid meteorologiska,
det är allt. Nu kanske någon säger att
»ni har väl i alla fall tillgång till de
norska och danska rapporterna». Det
är riktigt. Hade vi inte haft tillgång till
dem hade vi inte haft någonting alls.
Men nog är det ett fattigdomsbevis att
svenskarna skall behöva åka snålskjuts
med danskar och norrmän. Det är inte
heller alltid så lätt att förstå prognoser
som man får genom utländska stationer.
För de delar av Nordsjön, för vilka
svenska prognoser utfärdas, är dessa,
så långt vi kan bedöma, de tillförlitligaste
av samtliga rapporter. Rapporterna
måste vidare sändas på program 1,
ty program 2 går inte att få in på dessa
områden.

En utvidgning av väderlekstjänsten
skulle innebära att ytterligare en meteorologtjänst
i lönegrad A 19 inrättades.
Det talas så mycket om att detta skulle
medföra en extra kostnad. Det gör det
naturligtvis. Vi har ett par gånger varit
uppe på meteorologiska institutet. Från
institutets sida har därvid konstaterats
att med den arbetskraft man nu har kan
man inte utföra och färdigställa prognoser
för hela Nordsjön. Jag har besökt
en del av statens verk, och jag måste
konstatera att på meteorologiska institutet
är det verkligen jäktigt. Där råder
stor brådska när prognoserna skall göras
och väderleksrapporterna skickas
ut.

Många människor som har sitt arbete
i land har naturligtvis svårt att förstå
att denna fråga är så viktig. När det är
dåligt väder låser de sin dörr och ser
efter att hakarna ligger på fönstren så
att de inte blåser upp. Blir det regn och
rusk skakar de på huvudet. Men glöm
inte att de som ligger på sjön i många
fall inte har någon möjlighet att komma
i hamn, därför att de är för långt ute.
På sjön finns det också någonting som
kallas att göra sjöklart, och det är inte
så enkelt som att vrida om ett lås. Det
är mycket som skall göras för att möta
en storm på sjön.

Ja, jag kanske har sagt tillräckligt om
detta nu. Det går väl som det går i alla
fall. Men jag skulle i alla fall vilja be
kammarens ledamöter att noga tänka
sig för. För mig är detta en hjärtesak,
ty jag vet hurudana förhållandena är
och jag vet hur många människor som
ligger ute på havet och får kämpa mot
många gånger svåra förhållanden.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
5) som är fogad till denna punkt.

I detta anförande instämde herr Staxung
(h).

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon diskussion med herr Olle Johans -

100

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 em.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut: Avlöningar

son i öckerö på denna punkt, men jag
skulle ändå vilja litet grand informera
kammarens ledamöter om hur det hela
ligger till.

Den befattning som meteorolog i lönegrad
A 19 vid Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut, som utskottsreservanterna
förordat har icke av institutet
upptagits i årets petita. Enligt
min mening skulle det vara principiellt
felaktigt från statsmakternas sida att besluta
inrätta en sådan tjänst i ett läge
där fackmyndigheten lämnat prioritet
åt andra tjänster. Om institutet tillmäter
tjänsten lika stor betydelse som reservanterna
gör, får väl institutet återkomma
till frågan i sina petita instundande
höst. Först därefter bör Kungl. Maj :t
och riksdagen ta ställning till huruvida
tjänsten som sådan skall inrättas eller
icke.

Jag har funnit det angeläget att erinra
om detta sakförhållande, nämligen
att SMHI icke har gjort framställning
om den meteorologtjänst som reservanterna
nu förordat. Av herr Johanssons
inlägg kunde man få den uppfattningen
att den ståndpunkt som reservanterna
företräder överensstämmer med innehållet
i SMHI:s petita. Detta är som sagt
icke fallet.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill inte bestrida
riktigheten av vad kommunikationsministern
här sagt. Men när vi från västkusthåll
både i fjol och i år varit uppe
och resonerat med vederbörande på meteorologiska
institutet om dessa saker,
så har man framhållit att det helt enkelt
är nödvändigt att man får möjligheter
att realisera planerna på ifrågavarande
tjänst.

Visserligen har ju skett en anslagsökning
just för meteorologiska institutet,
men utgifterna för t. ex. radions
verksamhet är också mycket stora. Jag
vill nu inte påstå att det finns något
annat samband än att de meteorologiska

rapporterna utsändes över radion, men
det är svårt att undgå den reflexionen
att när man lägger ned så mycket pengar
på att låta radion spela musik nästan
dygnet om, så borde man också ha råd
med att inrätta denna meteorologbefattning
som skulle ha oerhört stor betydelse.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill påminna om att
det inte är frågan om någon programpunkt
i Sveriges Radio som vi diskuterar
utan frågan om en tjänst som meteorolog
vid SMHI. SMHI har emellertid
inte betraktat tjänsten så angelägen att
man gjort framställning om densammas
inrättande. Skulle man verkligen ha
uppfattat angelägenlietsgraden så stor
som herr Olle Johansson låtit förstå, så
är jag överraskad över att man inte begärt
att få inrätta tjänsten.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tillåter mig tolka
kommunikationsministerns senaste inlägg
på det sättet, att om meteorologiska
institutet nästa gång i sina petita gör
framställning om tjänsten i fråga, så
kommer denna framställning att beviljas.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Till de upplysningar
som statsrådet har lämnat kammaren
kanske jag får lägga den att meteorologiska
och hydrologiska institutets anslag
har höjts från 5 540 000 kronor till
6 336 000 kronor eller med i runt tal
800 000 kronor. Institutet har visserligen
begärt ytterligare en halv miljon,
men vilka verk får allt vad de begär i
sina petita?

Anslagsuppräkningen räcker till vissa
nya tjänster och en viss utökning av
verksamheten. Riksdagen kan inrätta
nya tjänster, t. ex. efter motionskrav,
men den bör vara mycket försiktig på

Fredagen den 19 april 1963 em.

Nr 16

101

detta område och inte ge verken möjligheter
till anslagsöverskridande, vilket
reservanterna har föreslagit.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
62 :o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 9) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och votemngspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 95 ja och 90 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 11

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 63—94

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 95

Underskott å luftfartsfonden

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Till min blanka reservation
vill jag anföra följande.

SAS, vi själva och utlänningarna är
väl knappast glada över att Arlanda ligger
där det ligger. Det är, bildligt talat,
långt ifrån någon ideallösning. Att terminalen
i Solna ligger fel är nog de allra
flesta inklusive SAS överens om. Frågan
har särskilt observerats inom Nordiska
rådet i vad det gäller den inomnordiska
luftfarten.

Vid behandlingen av motion nr 610 i
andra kammaren har utskottet uttalat
att »då man har skäl förutsätta en fortsatt
förbättring av terminaltransporterna
till Arlanda kan utskottet ej biträda
motionen». Jag önskar att utskottet i sin
skrivning hade kunnat inlägga även följande:
»Utskottet förutsätter, att terminalen
i framtiden placeras på rätt
plats, inne i Stockholm och i anslutning
till tunnelbanan.»

Jag hoppas att kommunikationsministern
fullföljer den bättring, som han enligt
pressen antytt i anslutning till Nordiska
rådets möte, nämligen att förflytta
den felplacerade terminalen.

Då repliktiden för mitt anförande nr
40 gick ut innan jag hann tala färdigt
vill jag nu meddela kommunikationsministern,
att jag, lika litet här som i anförandet
beträffande reservation nr 1,
talat som direktör i Entreprenörföreningen,
utan jag har talat som enskild
riksdagsman och suppleant i statsutskottet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! I anledning av den uppgift
som herr Källenius lämnade från
ett tidningscitat av vad jag skulle ha
sagt i Nordiska rådet vill jag meddela
att det är en fullständig anka.

102

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 em.

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Jag får på det (högsta
beklaga att detta var en anika.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkten 96

Lades till handlingarna.

§ 2

Föredrogs vart för sig

första lagutskottets utlåtande nr 15,
i anledning av väckt motion om en
översyn av lagstiftningen rörande barn
utom äktenskap; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1963/64,
m. m., och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. in.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 3

Föredrogs och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr 8, angående
departementsvis uppgjorda förteckningar
över försäljningar av viss
kronan tillhörig fast egendom.

§ 4

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
50, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående uppförande av en atomkraftstation
i Marviken.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Sänkning av pensionsåldern

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 28, ii anledning av väckta motioner
om sänkning av pensionsåldern.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 93 i
första kammaren av herr Adolfsson
samt nr 107 i andra kammaren av herrar
Nilsson i Gävle och Holmberg, samt

2) de likalydande motionerna nr
538 i första kammaren av herr Bengtson
in. fl. samt nr 657 i andra kammaren
av herr Hedlund m. fl.

I motionerna 1:93 och 11:107 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majd måtte hemställa om sådan
lagändring att gruvarbetare, transportarbetare,
byggnadsarbetare, skogsarbetare
och likställda, som uppenbarligen
sysslade med tungt och farligt arbete,
erhölle pension vid 65 års ålder.

I motionerna I: 538 och II: 657 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om tillsättande
av en parlamentariskt sammansatt
pensionsberedning med uppgift att utreda
frågan om en sänkt pensionsålder.

I de sistnämnda motionerna hemställdes
också att den föreslagna pensionsberedningen
skulle få till uppgift
att även utreda frågan om folkpensionernas
höjning efter år 1968. Denna del
av motionerna behandlades i utskottets
utlåtande nr 29.

Utskottet hemställde,

att förevarande motioner, nämligen

1) motionerna I: 538 och II: 657, såvitt
däri yrkats utredning av frågan
om lägre pensionsålder, samt

2) motionerna I: 93 och II: 107,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar

Fredagen den 19 april 1963 em.

Nr 16

103

Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen med bifall till motionerna
I: 538 och II: 657 i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla att frågan
om en sänkt pensionsålder skyndsamt
måtte utredas av en parlamentariskt
sammansatt pensionsberedning;

2) att motionerna 1:93 och 11:107
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! För några veckor sedan
beslöt vi här i kammaren att begära en
utredning om kortare arbetsvecka, och
om några dagar får kammaren ta ställning
till förslaget om fyra veckors semester.
Den fråga vi nu har att behandla
gäller en utredning om sänkt pensionsålder.
De tre frågorna har eu sak
gemensamt: Det är i samtliga fråga om
på vilket sätt vi skall ta ut den standardökning
som vi räknar med skall
komma till stånd.

Det finns säkerligen många, som
helst vill ta ut den ökade fritiden i form
av längre semester. Många vill också ha
den ökade fritiden i form av kortare arbetsvecka.
Men jag tror också att många
gärna sätter en lägre pensionsålder
ganska högt upp på önskelistan. Detta
senare gäller först och främst de människor
som har huvuddelen av sitt arbetsliv
bakom sig, alltså de som har haft
hårt arbete och för vilka den ordinarie
pensionsåldern är 67 år.

I utskottets utlåtande står att läsa att
den generella pensionsåldern ända sedan
1914 har varit 67 år, och utskottet
ger motionärerna rätt i att det finns
skäl att överväga eu lägre pensionsålder.
Utskottsmajoriteten avfärdar
dock den tanken med att säga, att man
mot ett förslag om sänkt pensionsålder
måste väga angelägenheten av andra
förbättringar för folkpensionärerna —

Sänkning av pensionsåldern

och så åberopar utskottet det pågående
programmet för förbättring av folkpensionerna.

Men jag vill framhålla att vi varken
i motionen eller i reservationen har utgått
från att en sänkt pensionsålder
skulle införas på bekostnad av de utlovade
pensionshöjningarna. Vi har i
stället velat sätta in frågan om sänkt
pensionsålder i diskussionen om på vilket
sätt vi skall ta ut den ökade fritid,
som den förbättrade standarden kommer
att ge. Och då tror vi att de människor,
som har huvuddelen av sitt aktiva
arbetsliv bakom sig, bäst tar ut den
ökade fritid standardstegringen kan ge
i form av lägre pensionsålder.

Vi känner litet till mans till att det
finns ett mycket stort antal sådana arbetare,
som helt enkelt inte orkar fullgöra
sina arbetsuppgifter fram till 67
års ålder. Visserligen finns det nu möjligheter
att få ut pensionen vid tidigare
år — men till vilket pris? Jo, den som
om något år vill ta ut pensionen vid 65
års ålder kan göra det, men det sker
till priset av en med 14,4 procent reducerad
pension.

Nu vet vi att betydande grupper —
omkring 800 000 å 900 000 förvärvsarbetande
— har en lägre pensionsålder än
67 år. Är det då riktigt att de hårt
kroppsarbetande grupperna skall ha
kvar samma pensionsålder som de hade
för cirka 50 år sedan, när det ju under
denna tid har skett så väsentliga förbättringar
på det sociala fältet? Och
hur är det med rättviseprincipen på
detta område? Vi har från centerpartiets
sida sett eu sänkning av den generella
pensionsåldern som en mycket
angelägen uppgift både ur social synpunkt
och ur rättvisesynpunkt. Därför
har vi begärt att den frågan skall utredas
av en parlamentariskt sammansatt
pensionsutredning, och det är vad reservationen
utmynnar i.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till andra lagutskottets utlåtande.

104

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 em.

Sänkning av pensionsåldern

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! I motionsparet I: 93 och
II: 107 har vi yrkat att en lag skall utformas
så att de yrkesverksamma, som
arbetar inom tunga och hälsovådliga yrken,
skall kunna erhålla pension vid tidigare
ålder än 67 år. Förslagsvis har
vi nämnt 65 år som ett första trappsteg
i strävandena att sänka den allmänna
pensionsåldern.

Frågan är långt ifrån ny men har därför
icke förlorat sin aktualitet. Ser man
frågan mot bakgrunden av förhållandena
i andra länder med liknande ekonomi,
frapperas man av det faktum att
många av dessa länder har inte bara
genomsnittligt kortare arbetstid än vad
som gäller i vårt land utan jämväl lägre
pensionsålder. Dessa fakta, som bör
tillmätas stor betydelse vid bedömningarna
om pensionsåldern, bär enligt
min mening icke fått den framträdande
plats i debatterna, som de borde
ha fått, särskilt som man så ofta i andra
sammanhang gärna vill göra jämförelser
med andra länder. Jag skall i
detta avseende inte föra in förhållandena
i de socialistiska länderna, där såväl
arbetstid som pensionsålder är avsevärt
lägre än vad som gäller här. Dessa
länder bär som bekant ett annat ekonomiskt
system, som av naturliga skäl
gör det möjligt att genomföra reformer
av detta slag betydligt hastigare och effektivare
än vad som är möjligt inom
ramen för vårt nuvarande samhällssystem.

Om vi sålunda — i det nu aktuella
fallet — förlorar vid jämförelser med
andra länder, vill jag för saklighetens
skull understryka att den svenska reformpolitiken
självklart skall utformas
och byggas vidare utifrån förhållandena
i Sverige. Jag önskar sålunda inte göra
några mekaniska jämförelser med andra
länder. Historiska och nationella
säregenheter kan mycket väl förklara
olikheterna länderna emellan. Mina

jämförelser med andra länder behöver
således inte uppfattas som en anmärkning
mot regeringen eller regeringspartiet
för bristande intresse eller ovilja
att sänka den nuvarande höga pensionsåldern.
Mina jämförelser med andra
länder bär i stället en alldeles bestämd
adress: de »mätta» politikerna,
de »nöjda» politikerna, de som så gärna
draperar sig i slogan »hurra-vad-vi-ärbra
i Sverige». För dessa politiker kan
det vara nyttigt att kasta en blick på
förhållandena utanför vårt eget land.

Andra lagutskottet har givit en god
bild av frågans tidigare behandling.
Här kommer vi in på helt andra aspekter.
För det första slås det fast att den
nuvarande höga pensionsåldern gällt
sedan år 1914. Det innebär, att på nära
50 år bär åldersstrecket icke kunnat
rubbas. Detta är mycket märkligt, ty
nog måste vi erkänna att de sociala reformerna
byggts ut 1 vårt land på ett
mycket kraftigt sätt under dessa 50 år.
På nära nog alla områden bär förändringar,
förbättringar och mera framsynta
lösningar kommit till stånd. Men
när det gäller den allmänna pensionsåldern
står det still. 67 år bär blivit
ett magiskt tal, något bergfast och oomkullrunkeligt.

Men gång på gång slås det fast från
regeringshåll, att stor uppmärksamhet
måste ägnas frågan, i vilken utsträckning
man kan lösa problemet om en tidigare
pension för dem som av olika
skäl måste dra sig ur förvärvslivet före
67 års ålder. Man känner sålunda på sig
att problemet finns, men man vet inte
riktigt hur det bäst skall lösas. Samtidigt
som dessa positiva uttalanden har
gjorts, har vi fått förbättrade pensionsförhållanden
för en råd olika grupper.
Jag kan nämna den goda lösningen av
änkepensionerna, hustrutilläggen, invalidpensionerna,
som vi alla vet måste
bli bättre, barnpensionerna etc. Det visar
sig således att man har kunnat lösa
pensionsfrågan för betydande grupper
av medborgare långt före 67-årsgränsen.

I princip är det ju också numera möj -

Fredagen den 19 april 1963 em.

Nr 16

105

ligt att erhålla pension redan från 63
års ålder. Visserligen förlorar vederbörande
nära 30 procent av sin pension
om den tas nt så långt i förväg. Principen
om tidigare pension är dock knäsatt.
För statsanställda har sedan länge
gällt en tidigare pensionsålder.

Det märkliga, herr talman, är alltså
att för änkor, barn, hustrur till pensionärer,
statsanställda, invalider ochATPförsäkrade
har man kunnat genomföra
en tidigare pensionsålder. Men den allmänna
pensionsåldern kan man inte
röra på. Då travas det upp svårigheter.
Då talar man om avgiftsdifferentiering
med betydande komplikationer för administrationen,
om det vanskliga i problemet
att välja ut de grupper som skulle
komma i fråga för tidigare pensionsålder.
Man talar om orättvisor mot andra
o. s. v. Här kan man med rätta erinra
om ordspråket: »För den late är
marken alltid frusen.»

Jag frågar: Vem betalar änkepensionerna,
barnpensionerna, invalidpensionerna,
hustrutilläggen, statstjänstemännens
tidigare pensionsålder etc.? Det
tas ur det svenska hushållets gemensamma
kassa. Det är bara det, att vi alla
funnit dessa pensionsreformer beaktansvärda,
ofrånkomliga, nödvändiga.
Skulle vi då inte kunna finna samma
goda skäl för att de som har gruvarbete,
skogsarbete, tungt byggnadsarbete och
hälsovådligt arbete av olika slag får
samma prioritet som övriga nämnda
grupper av medborgare? Det handlar
inte här om vad det eventuellt kan
kosta. Det handlar mera om det finns
reella, godtagbara skäl för att dessa
grupper skall erhålla en viss förmån
framför andra grupper av medborgare.
Finns det sådana skäl finns det också
pengar. Finns det skäl så finns det också
lösningar både beträffande ekonomien
och administrationen.

Vår mening bär länge varit att den
allmänna pensionsåldern bör sänkas betydligt.
Vi bär många gånger fört fram
detta krav i riksdagen men alltid mött

Sänkning av pensionsåldern

invändningar. Som ett försök att ge åtminstone
de medhorgargrupper, som
genom tungt eller hälsovådligt arbete
slits ut i förtid, en tidigare pension, tills
den allmänna pensionsåldern kan sänkas,
har vi fört fram detta delkrav. Jag
är den förste att beklaga utskottets negativa
ståndpunktstagande.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till motionsparet I: 93 och II: 107
för att markera vår övertygelse om detta
förslags riktighet.

Emellertid, mot ett enhälligt utskott
lär det väl vara förgäves att kämpa. Om
våra motioner avslås, kommer vi att
rösta med reservationen av herrar Eric
Carlsson och Gustavsson i Alvesta, dock
endast i det avsnitt som betecknas som
b) 1), d. v. s. det som handlar om en
utredning rörande sänkt pensionsålder.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Som framgått av de två
anföranden som nyss hållits handlar
andra lagutskottets utlåtande nr 28 om
två motioner, nämligen centerpartiets
motion rörande en utredning om en generell
sänkning av pensionsåldern samt
kommunistmotionen om en lagändring,
innebärande sänkt pensionsålder för arbetstagare
i tungt och hälsofarligt arbete.
Den senare motionen är en gammal
bekant, som vi har diskuterat vid flera
tillfällen. Motioner i samma syfte har
också tidigare väckts från andra håll.

När vi i utskottet denna gång har prövat
skälen för och emot, har vi väl fått
lov att leta fram den gamla arsenalen av
argument. Inte heller motionärerna har
kommit med några nya synpunkter.

En sänkning av pensionsåldern för
vissa grupper innebär otvivelaktigt en
del besvärligheter, hur önskvärd den än
kan vara. Svårigheter uppstår bl. a. när
det gäller att välja ut grupperna på ett
rättvist sätt, och som herr Nilsson i Gävle
själv antydde uppstår också besvärligheter
i fråga om finansieringssystemet.

Erfarenheten sedan ATP-systemet in -

106

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 ein.

Sänkning av pensionsåldern

fördes visar att man i varje fall på åtskilliga
områden kunnat finna rätt rimliga
lösningar genom att träffa avtal
för vissa grupper om en lägre pensionsålder.
Det är önskvärt att den vägen i
allt större utsträckning skall visa sig
framkomlig för grupper som har tungt
och hälsofarligt arbete. Enligt vad som
upplysts är det också så på arbetsplatserna
att arbetsuppgifterna skiftar; det
är inte ovanligt att de som har tungt
och hälsofarligt arbete, när de når upp
i högre ålder, växlas över på lättare och
bekvämare arbetsuppgifter.

En rad problem måste alltså bemästras,
innan man kan ge sig in på en lagstiftning,
som så att säga sållar ut vissa
grupper för att ge dem lägre pensionsålder.
I ATP-systemet är detta mycket
besvärligt.

I centerpartimotionen krävs en utredning
i syfte att få till stånd en generell
sänkning av pensionsåldern. Vi har i
utskottsutlåtandet pekat på — och det
kan val beaktas också av kommunistmotionärerna
— att fjolårets beslut här i
riksdagen innebär väsentliga förbättringar
även i detta hänseende. Beslutet
går ju ut på att såväl inom folkpensioneringen
som inom den allmänna pensioneringen
införs rörlig pensionsålder
som byggs ut successivt — när den är
fullständigt utbyggd kommer den att
medge att pension, låt vara reducerad,
tas ut från 63 års ålder.

Det är väl inte heller ur vägen att erinra
om att liberaliseringen av bestämmelserna
angående förtidspensionering
som beslöts i fjol innebär förbättringar.

Jag skall gärna medge att 67 år är eu
hög pensionsålder, i synnerhet för dem
som går i tungt arbete. Vi bär väl också
den uppfattningen rätt allmänt inom
andra lagutskottet, att 67 år inte är något
magiskt tal, låst för all framtid. Det kan
bli fråga om en sänkning av pensionsåldern.
Men å andra sidan är problemet
inte så enkelt som det görs i centerpartimotionen
och i reservationen; det finns
många aspekter på spörsmålet.

Det berättas, att när pensionsberedningen
på sin tid sysslade med frågan
om en lägre pensionsålder fick den samtidigt
på remiss framställningar som syftade
till att åtgärder skulle vidtagas för
att möjliggöra för folkpensionärer att
fortsätta i sitt arbete utan att de inkomstprövade
folkpensionsförmånerna
skulle minskas — alltså en utökning av
den effektiva arbetstiden. I en tid när
medellivslängden ökar, såsom sker för
närvarande, är det inte heller så enkelt
att rekommendera en sänkning av pensionsåldern
utan vidare.

Jag säger detta endast för att visa att
problemet har flera sidor; personligen
är jag av den uppfattningen att vi bör
sträva efter att komma ned till en lägre
pensionsålder så småningom.

Herr Gustavsson i Alvesta pekade på
att det här är fråga om ett sätt för folkpensionärerna
att ta ut standardökningen.
Vi har beaktat också den synpunkten
inom utskottet. Men herr Gustavsson,
som själv är ledamot av utskottet, vet
mer än väl att vi just nu befinner oss
i ett skede där en hel rad reformer av
framför allt social natur antingen beslutats
och skall effektueras eller befinner
sig under utredning. Dessa reformer blir
ganska dyra att genomföra. Vi har därför
inom utskottet resonerat som så,
att det är bäst att skynda långsamt, så
att vi så att säga hinner växa i kostymen.
Jag tänker bl. a. på de reformer
som herr Gustavsson själv nämnde, nämligen
kortare arbetsvecka och utökad
semester. Det är väl heller inte orimligt
att nämna de reformer, som riksdagen
i fjol beslöt rörande både den allmänna
pensioneringen och folkpensioneringen.
Den sistnämnda reformen syftade
ju till att ge folkpensionärerna betydligt
bättre förmåner, vilket de så väl
behöver.

Vi menar alltså att det finns anledning
att i detta hänseende, som jag nyss sade,
skynda långsamt, att visa en viss återhållsamhet.
Jag skulle tro att även centerpartiet
har någon känsla härför, även

Fredagen den 19 april 1963 em.

Nr 16

107

om man frestats att starta tidigt för att
vara först ute på rännarbanan.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anfört ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Med all aktning för andra
lagutskottet och dess företrädare måste
jag dock säga att det lugn, den försiktighet
och de långsamma ordvändningar
som herr Anderson i Sundsvall utvecklar
ger mig den uppfattningen att väl
ingen av oss som är närvarande i denna
kammare skulle få uppleva en sänkning
av den allmänna pensionsåldern.

Herr Anderson skapar problem,
d. v. s. han gör enkla frågor till problem.
Vi bär nämnt några arbetargrupper med
tungt arbete, vilka kunde få komma i
åtnjutande av sänkt pensionsålder.

Skulle det vara så märkligt om man
kommer överens om att gruvarbete under
jord är ett sådant arbete som borde
kvalificera till en tidigare ålderspension?
Det är väl allmänt erkänt att arbete
under jord är ett betungande och
därtill också hälsovådligt arbete. Skulle
man inte kunna tänka sig att de läkare
som sysslar med radioaktivitet har ett
arbete som är i hög grad hälsovådligt?
Det är två grupper som kunde komma i
fråga. Skulle herr Anderson, som dock
är ifrån Sundsvall och väl inte står helt
främmande för skogsarbetarnas förhållanden,
kunna erkänna att skogsarbete
är ett tungt yrke ?

Nå, jag är inte den som vill träta med
andra lagutskottet och dess värderade
talesman, men nog tycker jag att man
gör det litet för lätt för sig, när man
säger att det skulle vara svårt att bestämma
vilka grupper som skulle komma
i åtnjutande av det förslag som vi
här framför. Nej, det är nog inte så
svårt som man vill göra gällande.

Som jag redan sagt, har det varit möjligt
att genomföra en tidigare pensionsålder
för änkor, vi har infört hustrutillägg
och barnpensioner, och vi bär

Sänkning av pensionsåldern

inom ATP gett möjlighet att få pension
vid 63 års ålder. Men på just detta område
går det inte att göra någonting. Inser
inte herr Anderson att man argumenterar
med de obotfärdigas förhinder?
Om man har klart för sig att gruvarbete
är ett tungt och därtill hälsovådligt
arbete, varför då inte säga att vi
skall undersöka denna fråga och försöka
göra någonting? Kanske skulle då
några grupper som vi kommunister anfört
inte komma i åtnjutande av dessa
förmåner. Ja, kanhända är vi beredda
att resonera om den saken. Men det kvalificerade
motstånd som herr Anderson
presterat gör mig mycket ängslig. Från
andra lagutskottet i herr Andersons
skepnad finns sannerligen ingen hjälp
att vänta för dem som har tungt och hälsovådligt
arbete. Den måste uppenbarligen
komma från annat håll.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Herr Anderson i Sundsvall
framhöll att 67 år inte är något
magiskt tal utan att det i framtiden kan
bli fråga om en sänkning av pensionsåldern.
Men, säger han, problemet är
inte så enkelt som man vill göra det i
centerpartireservationen.

Vi har endast pekat på de olika problemen
och inte begärt någon omedelbar
sänkning av pensionsåldern. Vad vi
begär är en utredning av frågan, och
därvid får man ta upp de olika problemställningarna.

Vidare hänvisar herr Anderson i
Sundsvall till de sociala reformer man
nu diskuterar. Jag framhöll just i mitt
förra anförande att vi i diskussionen
vill föra in frågan om hur man på bästa
sätt skall ta ut den standardökning som
vi räknar med skall ske. Det är att märka
att det inte har skett något på detta område
under de senaste 50 åren.

Herr Anderson framhöll vidare de förbättringar
som genomfördes förra året
i detta avseende. Jag vill inte bestrida att
förbättringar skett, men jag vill än en
gång understryka att den reducering,

108

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 em.

Sänkning av pensionsåldern

som sker för dem som tar ut pensionen
vid tidigare år, inte är oväsentlig.

Herr Anderson slutade med att säga
att centerpartiet har startat tidigt för
att kanhända komma först. Jag vet inte
när detta krav första gången framfördes
från vårt parti, men jag har i alla fall
studerat handlingarna så pass att jag vet
att centerpartiet tog upp denna fråga
vid 1958 års riksdag, då pensionsfrågan
diskuterades.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Det är inte så lätt som
herr Nilsson i Gävle här velat göra gällande
att välja ut de grupper som bör
få en lägre pensionsålder.

Kommunistmotionerna går ut på en
lagstiftning om en sänkning av pensionsåldern
till 65 år för dem som arbetar
i tungt och hälsofarligt arbete.

Jag har nyligen fått upplysningen att
gruvarbetare i vissa företag kan erhålla
pension vid 65 år. Jag tror mig veta att
man genom avtal även i andra yrken
kan få en sänkning av pensionsåldern
eller en omplacering till lättare yrke.

.lag håller emellertid med herr Nilsson
i Gävle om att det är angeläget att man
så småningom får en sänkning av pensionsåldern
för dessa grupper, och jag
håller även med herr Gustavsson i Alvesta
om att det är önskvärt med en generell
sänkning av pensionsåldern. Vi
måste emellertid överväga om vi har
råd med en sådan reform samtidigt som
vi höjer pensionsbeloppen och genomför
de andra sociala reformer, som vi
önskar genomföra och som vi i vissa
fall redan fattat beslut om. Det måste
här bli en avvägning, och utskottsmajoriteten
har bedömt det som angelägnare
för folkpensionärerna att vi fullföljer
de ekonomiska förbättringar, vi redan
beslutat. Vi har därför inte kunnat gå
med på centerpartiets krav på en utredning.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! När skall denna avväg -

ning kunna göras, om man inte ens vågar
utreda frågan?

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Visst är det allmänt
känt att man lyckats sänka pensionsåldern
för olika grupper; folkskollärarna
lyckades få en lägre pensionsålder.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
i motsvarande del; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustavsson i Alvesta
begärde emellertid votering, i lanledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.

1) i utskottets utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herrar Eric Carlsson
och Gustavsson i Alvesta i motsvarande

del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 145
ja och 38 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Fredagen den 19 april 1963 em.

Nr 16

109

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ook på bifall till motionerna
1:93 och 11:107; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 0

Höjning av folkpensionerna, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av väckta motioner
om höjning av folkpensionerna,
in. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fem inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 536
i första kammaren av herr Bengtson
in. fl. samt nr 659 i andra kammaren
av herr Hedlund in. fl.,

2) de likalydande motionerna nr 538
i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. samt nr 657 i andra kammaren
av herr Hedlund m. fl., samt

3) motionen nr 650 i andra kammaren
av herrar Carlsson i Huskvarna och
Westberg.

I motionerna 1: 536 och II: 659 hade
yrkats, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte lanhålla om framläggande
av plan för nästa års riksdag
angående årliga höjningar av folkpensionerna
under tiden 1964—1968 upp
till de målsättningsbelopp, som fastställts
genom riksdagens principbeslut,
dock med de större etapphöjningarna
1964 och 1965».

I motionerna I: 538 och II: 657 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om tillsättande
av en parlamentariskt sammansatt
pensionsberedning med uppgift att
behandla frågan om folkpensionernas
böjning efter år 1968.

I motionen II: 650 hade yrkats, att
riksdagen måtte dels uttala att den av
riksdagen beslutade höjningen av folk -

Höjning av folkpensionerna, m. m.

pensionen fram till 1968 borde ske så
att folkpensionärerna i likhet med övriga
folkgrupper tillerkändes rätt till en
årlig standardmässig höjning, dels i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära förslag
om höjning av folkpensionerna fr. o. in.
den 1 juli 1963 som uttryck för angivna
tankegång.

I motionerna I: 538 och II: 657 yrkades
även att den föreslagna pensionsberedningen
skulle erhålla uppdrag att
behandla frågan om en sänkt pensionsålder.
Denna del av motionerna behandlades
i utskottets utlåtande nr 28.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 536 och II: 659,

2) motionerna I: 538 och II: 657, såvitt
däri yrkats utredning av frågan om
folkpensionernas höjning efter år 1968,
samt

3) motionen II: 650,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Hamrin-Thorell
samt herrar Eric Carlsson,
Erik Filip Petersson, Anderson i Sundsvall,
Rimmerfors och Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
förevarande motioner, nämligen

1) motionerna 1:536 och 11:659,

2) motionerna 1:538 och 11:657, såvitt
däri yrkats utredning av frågan om
folkpensionernas höjning efter år 1968,
samt

3) motionen II: 650,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

a) att en plan rörande folkpensionshöjningarna
fram till år 1968, så utformad
och avvägd med årliga höjningar
som reservanterna angivit, måtte föreläggas
innevarande års höstriksdag,
samt

b) att en teknisk översyn av lagen
om allmän försäkring måtte genomföras
i syfte att avlägsna nu förekommande
hinder att medge folkpensionärerna skä -

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 em.

Höjning av folkpensionerna, m. m.

lig del i de allmänna standardförbättringarna
efter år 1968.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Riksdagen uttalade sig
som bekant år 1958 för att folkpensionerna
skulle höjas successivt så att de
1968 motsvarade 3 600 kronor för ensamstående
och 5 400 kronor för pensionsberättigade
makar, allt räknat i
1957 års penningvärden. Det har dessutom
förutsatts att folkpensionerna
skulle höjas vartannat år med början
år 1960.

På grund av indextilläggens konstruktion
och kanske framför allt på grund
av att standardtilläggen före fjolårets
beslut inte varit värdebeständiga har
en viss eftersläpning uppstått, vilket
därest denna icke inhämtas skulle komma
att innebära att större ökningar av
folkpensionerna måste tillgripas mot
slutet av perioden för att man fram till
1968 skulle kunna uppnå det utsatta
målet.

För att inhämta eftersläpningen höjdes
folkpensionerna i fjol med något
högre belopp än vad man ursprungligen
hade avsett nämligen med 350 kronor
för ensamstående och med 500 kronor
för pensionsberättigade makar varjämte
indextilläggen höjdes med 75 kronor
respektive 120 kronor. En viss mindre
eftersläpning kvarstår emellertid, och
risk förefinnes bl. a. på grund av indextilläggens
konstruktion att eftersläpningen
ökar om penningvärdeförsämringen
fortsätter.

I de motioner som behandlas i detta
utlåtande och i reservationen föreslås
att folkpensionerna fr. o. m. år 1964
skall höjas årligen i stället för vartannat
år till dess att det mål som har utsatts
fram till år 1968 har uppnåtts. Genom
dessa tätare höjningar skulle eftersläpningen
lättare återhämtas.

De viktigaste skälen för årliga höjningar
kan emellertid karakteriseras

som lämplighets- och rättviseskäl. Utvecklingen
har ju gått därhän att löntagare
och före detta löntagare som
uppbär tjänstepension årligen blir delaktiga
i standardförbättringen genom en
procentuell höjning av lönerna och
tjänstepensionerna. Det är då inte mer
än rättvist, tycker vi, att även folkpensionärerna
erhåller höjning varje år i
stället för som nu vartannat. I reservationen
föreslår vi alltså att folkpensionerna
fr. o. m. den 1 januari 1964 skall
höjas varje år.

För att övervinna vissa tekniska svårigheter
som är förenade med denna
ändring kräver höjningen år 1964 särskild
uppmärksamhet. Yi föreslår i reservationen
att för år 1964 företages två
höjningar. Den första höjningen skulle
komma att inträda den 1 januari och
den andra den 1 juli. Tillsammans bör
dessa två höjningar uppgå till minst det
belopp, varmed folkpensionerna skulle
ha blivit höjda den 1 juli nästa år, därest
man hade fasthållit vid systemet med
höjning vartannat år.

Höjning varje år är, som jag sade tidigare,
motiverade av lämplighetsskäl
och av rättviseskäl. Den reform vi reservanter
föreslår skulle inte heller
tynga statskassan nämnvärt. Några ekonomiska
skäl bör inte lägga hinder i vägen.
Merkostnaden skulle inskränka sig
till högst ränteförluster på hälften av
tvåårshöjningen, eftersom den hälften
skulle komma att utbetalas ett år tidigare
än eljest.

I reservationen upprepas också det
gamla kravet att åtgärder skall vidtagas
som garanterar folkpensionärerna del i
standardhöjningen även efter 1968. För
att så skall ske behövs en översyn av
bestämmelserna om anknytning till
ATP-pensionens basbelopp. För att inte
folkpensionerna skall låsas vid basbeloppet
på ett sätt som omöjliggör för
folkpensionärerna att få del av standardhöjningen
1968 bör alltså en översyn
ske.

Detta är i korthet innebörden av den

Fredagen den 19 april 1963 em.

Nr 16

111

reservation, som är fogad vid detta utlåtande.
Den viktigaste delen är alltså
förslaget om att folkpensionerna fr. o. in.
nästa år skall höjas årligen i stället för
som nu vartannat år.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till reservationen.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Reservationen till andra
lagutskottets utlåtande nr 29 gäller de
framtida höjningarna av folkpensionerna.
Den gäller hur det för år 1968 uppsatta
målet skall uppnås och den gäller
ett principiellt ställningstagande till
höjningarna därefter.

Det har rått enighet om att folkpensionerna
1968 skall uppgå till 3 600
respektive 5 400 kronor, räknat i 1957
års penningvärde. Bakgrunden till detta
är ju pensionsberedningens betänkande,
som låg till grund för folkomröstningen
1957. En grundtanke i detta betänkande
var att etappmålet för 1968 skulle uppnås
genom successiva höjningar, dock
med tyngdpunkten klart förlagd till den
första delen av perioden. En särskilt
kraftig höjning skulle enligt beredningen
genomföras 1960.

1958 och 1959 års riksdagar anslöt sig
i princip till pensionsberedningens förslag,
dock med det uttalandet att den
särskilt kraftiga höjningen 1960 borde
undvikas och en jämnare höjning eftersträvas.
Med hänsyn till att riksdagen
samtidigt, till skillnad från pensionsberedningen,
förutsatte att någon reducering
inte skulle ske av bostadstilläggen
på grund av etapphöjningarna,
kunde enligt vår mening avjämningen
1960 accepteras.

Vad har då hänt sedan dess? Jo, etapphöjningar
har genomförts vartannat år
i enlighet med pensionsberedningens
förslag. Men tyngdpunkten har ingalunda
varit förlagd till den första delen av
10-årsperioden, som ju var en grundtanke
vid avgörandena i pensionsfrågan
under 1950-talets sista år.

Denna regelbundna vartannatårshöj -

Höjning av folkpensionerna, m. m.

ning, som man gick in för 1960, skulle
helt enkelt inte leda fram till det för
1968 uppsatta målet. Kraftigare höjningar
under den senare delen av 10-årsperioden skulle vara nödvändiga.

Utskottsmajoriteten har på denna
punkt svarat för ett som jag tycker något
underligt uttalande:

»Enligt förslaget skulle folkpensionen
för ensamstående pensionär höjas den
1 juli ettvart av åren 1960, 1962, 1964,
1966 och 1968 med 250 kronor. För två
pensionsberättigade makar skulle höjningarna
uppgå till 340, 330, 320 och 310
kronor vid respektive tillfällen. Höjningar
i enlighet med det sålunda framlagda
programmet har därefter skett
under åren 1960 och 1962, och det ifinns
enligt utskottets mening icke anledning
att under de kommande åren frångå
den plan, som statsmakterna i samband
med behandlingen av fjolårets folkpensionshöjning
anslutit sig till.»

Hur stämmer denna utskottets skrivning
med verkligheten? Det är en fråga
som finns anledning att ställa. Jag vill
också — alldeles särskilt — fråga utskottsmajoriteten
hur stor höjningen
nästa år kommer att bli enligt den plan
som det här talats om i utskottsutlåtande!.

För vår del anser vi att den eftersläpning
som föreligger bör inhämtas så
snart som möjligt. Det skulle underlättas
av att folkpensionshöjningarna
fortsättningsvis genomföres varje år i
stället för vartannat. Det är det som är
bakgrunden och motivet för reservationen.

Den andra delen av reservationen gäller
folkpensionshöjningarna efter 1968.
Genom beslutet i fjol om lag om allmän
försäkring anknöts folkpensionsförmånerna
till vissa procentuella andelar av
basbeloppet i ATP, beträffande ensamstående
till 90 procent av basbeloppet,
vilket i detta fall räcker som exempel.
Detta innebär att folkpensionerna efter
1968 kommer att följa förändringarna i
penningvärdet. Däremot kommer inte

112

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 em.

Höjning av folkpensionerna, m. m.

folkpensionärerna att få någon del av
den allmänna standardhöjningen, vilket
ju hittills varit ett riktmärke för folkpensioneringen.
Inte heller ATP-pensionerna
anpassas efter standardutvecklingen
utan är endast värdebeständiga.

För vår del anser vi att folkpensionärerna
även framgent skall ha del av
de allmänna standardhöjningarna. Konsekvenserna
skulle annars bli orimliga.

Nåväl, man kan invända att den angivna
procentsatsen ju inte behöver vara
spikad för all framtid. Man kan ju höja
den från 90 till 95, till 100 procent
o. s. v. Men jag vill ställa frågan om den
vägen i längden är framkomlig och om
man inte förr eller senare hamnar i en
ohållbar situation.

Jag vill belysa detta genom att beröra
en fråga, som förekom vid fjolårets
riksdag. Man anpassade då vissa äldre
livräntor enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag
och 1929 års yrkessjukdomsförsäkringslag
till nuvarande standard.
Liknande anpassningar hade företagits
tidigare. Sammantaget innebär dessa anpassningar
att livräntorna beträffande
1918 års fall mer än fördubblats och
beträffande 1933 års fall höjts med
cirka 60 procent.

Man räknar nu med en liknande standardutveckling
i framtiden. Tänker man
sig då att undan för undan höja procentsatsen
för anknytningen till ATP:s basbelopp
i takt med den allmänna standardhöjningen,
kommer konsekvenserna
att bli mycket egendomliga. Direkt
jämfört med dessa livräntefall skulle
folkpensionen till ensamstående år 1993
utgå med 150 procent av basbeloppet.
Det skulle innebära att inkomster mellan
100 och 150 procent av basbeloppet
skulle bli pensionsgrundande både i
fråga om ATP och folkpensioneringen.
Är man beredd till en sådan överförsäkring
eller dubbelförsäkring i dessa
inkomstlägen? Om inte — ja, då kan
inte folkpensionärerna få del av den
allmänna standardhöjningen.

Jag vill betona att detta har en myc -

ket stor betydelse för ålderspensionärerna.
De som skall leva på ålderspension
i 10, 15, ja kanske 20 år, har givetvis
mycket stort intresse av att få del av de
allmänna standardförbättringarna. Räknar
man med en standardförbättring på
3 procent årligen skulle de annars komma
att släpa efter med 30, 45 respektive
60 procent i förhållande till den allmänna
standarden •— och det är ju en situation
som man ingalunda vill önska
de gamla.

Ser man till invalid- eller förtidspensionärerna
blir ju dessa direkt jämförbara
med de livräntefall som jag förut
berörde. Vissa av dem skulle under hela
livet komma att gå miste om de standardförbättringar
som kommer bättre
lottade människor till del.

Jag har med detta velat belysa att
denna fråga ingalunda är så enkel som
den vid ett första påseende kan synas
vara. Den är svår att lösa och olika vägar
måste sannolikt prövas om man
skall kunna nå en lösning, som är försäkringsmässigt
godtagbar och samtidigt
tillgodoser pensionärernas rätt till andel
i standardökningarna.

För min personliga del anser jag att
såväl standardbeständiga som värdebeständiga
folkpensioner bör eftersträvas.
Därigenom skulle man tillförsäkra alla
framtida pensionärer en rättmätig och
likvärdig del av standardförbättringarna.
Detta kräver emellertid en inte så
ringa ändring i den nuvarande tekniska
konstruktionen.

Herr talman! Det är dessa frågor som
vi från centerpartihåll velat aktualisera
genom vår motion. Vi har gjort det nu,
därför att det måste vara lättare att
finna en godtagbar lösning ju förr man
tar itu med problemen — innan man
definitivt låst positionerna.

Härmed ber jag att få yrka bifall till
den till utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! I motion II: 650 har
herr Westberg och jag tagit upp frågan

Fredagen den 19 april 1963 em.

Nr 16

113

om höjning av folkpensionerna varje
år. Herrar Anderson i Sundsvall och
Gustavsson i Alvesta har redan varit inne
på den frågan, och jag skall inte säga
så många ord mera om den.

Vi reservanter föreslår en höjning
varje år, och då skulle beloppet delas.
Detta skulle betyda att fler folkpensionärer
finge del av denna höjning.

Många tycker kanske att 10 eller 15
kronor i månaden inte är så stor summa,
men för en folkpensionär som inte
har någon annan inkomst betyder det
givetvis en hel del. Jag tror inte att det
bara är penningfrågan som är avgörande
utan säkerligen tillkommer också en
psykologisk aspekt. De flesta människor
i förvärvslivet får en större eller mindre
standardhöjning varje år. Folkpensionärerna
får visserligen dyrtidstilllägg,
men man kan inte säga att detta
är någon egentlig standardhöjning. Jag
måste ännu en gång understryka att det
ur psykologisk synpunkt skulle betyda
en hel del med denna årliga pensionshöjning.

Utskottsmajoriteten har nu utförligt
skildrat vad som hittills har skett när
det gäller pensionshöjningar under olika
årtal. Men jag bär inte någonstans
i utskottets utlåtande kunnat finna något
som skulle göra det omöjligt att
höja folkpensionerna varje år. Det är
klart att det kanske blir ett visst merarbete,
men ur statskassans synpunkt
skulle det inte betyda så särskilt mycket.
Jag nämnde nyss att det blir fler
som får del av höjningen, om en sådan
sker varje år.

Vi har i vår motion föreslagit att
höjningen skulle tillämpas från den 1
juli 1963. I den reservation som är fogad
till utskottets utlåtande bär ett annat
datum föreslagits. Jag har ingenting
att invända mot den saken utan ber
kort och gott att få yrka bifall till reservationen.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Det är inte första gång -

Höjning av folkpensionerna, m. m.

en som riksdagen bär att behandla förslag
om att höja folkpensionen tidigare
än planerat. Det nya är att folkpartiet
nu har frångått det vi under de senaste
åren har varit alldeles ense om och
ställt sig bakom centerpartiet.

Som framgick av reservanternas anförande
stöder man kravet på en höjning
av folkpensionen vid årsskiftet
med det underliga påståendet att det
skulle föreligga en eftersläpning i förhållande
till vad som tidigare planerats
beträffande folkpensionshöjningarna.
Det skulle kunna räcka med att framhålla
att det påståendet är alldeles felaktigt.
Det förekommer inte någon eftersläpning,
och jag tycker inte det är
hedrande att försöka ge folkpensionärerna
intrycket att riksdagen inte håller
den beslutade takten när det gäller
att höja folkpensionerna.

Vid de förbättringar som genomfördes
1960 och 1962 var i varje fall folkpartiet
helt ense med oss om att vi låg
bra framme. De etapphöjningar som då
genomfördes ansågs vara tillfredsställande.
Jag vill friska upp minnet genom
att erinra om att folkpartiets talesman
vid 1960 års beslut, den av oss så högt
skattade herr Jacobsson i Tobo, å folkpartiets
vägnar beklagade att centerpartiet
brutit enigheten i pensionsfrågan.
Han tog å folkpartiets vägnar centerpartisterna
i örat och gav deras bud karakteristiken
av en ren demonstration
—■ ungefär som herr Anderson i Sundsvall
i samband med behandlingen av
det förra ärendet hötte med fingret åt
herr Gustavsson i Alvesta. Då godkände
man inget tal om eftersläpning.

Nu bär det inträffat att folkpartiet
hoppat in i demonstrationståget. Tidigare
var man ense med oss om att folkpensionernas
uppbyggnad borde ske i
enlighet med de uppdragna riktlinjerna.

För att få slut på talet om att det
skulle råda en eftersläpning måste jag
erinra om att pensionsberedningen förknippade
sitt förslag om en höjning av
folkpensionen med en avveckling av de

5 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 16

114

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 em.

Höjning av folkpensionerna, m. m.

kommunala bostadstilläggen, inte bara
vid 1960 års höjning utan vid varje därefter
följande höjning. Pensionsberedningen
t. o. in. varnade i sitt betänkande
kommunerna för att höja bostadstillläggen
därefter. Hade nu riksdagen följt
pensionsberedningens förslag, så hade
ju situationen varit avsevärt sämre i
dag för många pensionärer än vad
den är.

Pensionsberedningens plan såg ju ut
på följande sätt, om jag begränsar mig
till ensamstående pensionärer. Man föreslog
en höjning 1960 med 700 kronor
men samtidigt en avräkning med 350
kronor, alltså en höjning på 350. Det
är riktigt att riksdagen det året inte
höjde pensionen med mer än 250 kronor,
men detta accepterade både folkpartiet
och högern. Sedan skulle man
enligt pensionsberedningens förslag vid
nästkommande höjning stanna vid 150
kronor med en avräkning på 75 kronor,
alltså en behållning av 75 kronor
för pensionärerna, och även vid den
därpå följande höjningen skulle man
höja med 150 och avräkna med 75.
Detta är sådant som folkpartiet och vi
undervisade centerpartiet om när 1960
års beslut fattades. Det är alltså bara
en repetition.

Som bekant höjdes pensionen 1962
med 350 kronor. Det är alltså ingen eftersläpning
alls. Det är ju rätt enkelt
att klara ut det där. Man behöver inte
använda mer än det allra enklaste räknesättet
för att konstatera att det inte
råder någon eftersläpning. Mot den bakgrunden
tycker jag det är underligt -—■
till och med en smula magstarkt — att
bygga upp en argumentering med påståendet
att det skulle råda en eftersläpning,
och detsamma gäller förslaget
att vi skall höja pensionen varje år.

Vi har ju slagit fast vid flerfaldiga
tillfällen att höjningen skall ske vartannat
år. Det var alldeles uppenbart
vid folkomröstningen. Man angav 1968
som mål och sade att pensionen skall
höjas i etapper vartannat år. Mellan -

åren skulle användas för att höja avgiften
och på så sätt finansiera pensionshöjningen.
Nu blev det ingen höjning
av folkpensionsavgiften, men det
innebär naturligtvis inte att man inte
behöver skaffa pengar. Vid 1958 års Ariksdag
var vi likaledes ense om att
höjningen skulle ske i tvåårsetapper.
1959 bekräftades detta, och höjningen
vid 1960 års riksdag betecknades av
alla som ett fullföljande av tidigare beslutade
tvååriga etapphöjningar, och
sak samma kan sägas om fjolårets förbättring.

Att man med kännedom om detta kan
påstå att vi inte slagit fast att höjningen
skall ske vartannat år är svårt att
förstå. Vi menar i utskottsmajoriteten
att det inte har framkommit något som
föranleder oss att frångå det fattade
principbeslutet om förbättringar vartannat
år. Riksdagen bör fullfölja den
planerade utbyggnaden av folkpensionen
fram till 1968.

Herr Gustavsson i Alvesta frågade om
utskottsmajoritetens talesman kunde tala
om hur stor den etapphöjning blir som
enligt planen skall komma nästa år. Jag
är tyvärr inte i den belägenheten att
jag kan upplysa om den exakta siffran,
men jag skulle föreställa mig att höjningen
blir större än vad den s. k. besparingsutredningen
föreslog. Jag skulle
gissa att den blir lika stor som sist, men
jag vet ingenting om det. Det får vi
diskutera när förslaget i vederbörlig
tid kommer.

I reservationen återkommer man till
ett synnerligen underligt påstående, att
folkpensionens tekniska anknytning till
ATP:s basbelopp försvårar möjligheterna
att ge pensionärerna del i den allmänna
standardstegringen efter 1968.
Man säger att förhållandet »torde vara
ostridigt i tekniskt hänseende». Hur
kan nu det vara ostridigt i tekniskt
hänseende? Basbeloppet stiger automatiskt
när levnadskostnaderna stiger.
Pensionens anknytning till basbeloppet
innebär ju en automatiskt värdebestän -

Fredagen den 19 april 1963 em.

Nr 16

115

dig pension. .lag vågar påstå att anknytningen
till basbeloppet är en ovanligt
elegant lösning av problemet med
de olika pensionsförmånernas värdebeständighet.

Men varför är anknytningen till basbeloppet
ett hinder för att ge folkpensionärerna
del i den allmänna standardstegringen?
Det är uppenbarligen därför
att lagen om allmän försäkring nu
stadgar att folkpensionen till ensamstående
skall utgöra 90 procent av basbeloppet.
För alla som får ATP — och
det blir ju praktiskt taget alla i en
framtid — får det väl anses tillfredsställande
att en viss del av inkomsten
blir pensionsgrundande upp till 90 procent,
men jag är fullt medveten om att
under en lång övergångstid blir tilläggspensionen
ganska låg. Folkpensionen
blir då den väsentliga inkomsten. Det
finns därför all anledning att höja den,
inte bara värdebeständigt utan också
rent standardmässigt.

Det finns inget grundlagsmässigt hinder
mot att höja det här procenttalet
från 90 till 95 eller högre — ett gift
pensionärspar skall ha 135 procent.
Det kan mycket väl vara en högre procent.
Det är inte alls så tekniskt besvärligt
att höja pensionen efter 1968
som herr Gustavsson i Alvesta ville få
oss att tro. Enligt hans uppfattning var
det ju praktiskt taget omöjligt att höja
pensionen. Det kommer att bli lika lätt
att göra det efter 1968 som det var
1953, 1956, 1958, 1960 och 1962. Man
kan tänka sig många olika sätt att höja
pensionen: man kan tänka sig ett standardtillägg
till pensionen eller en förbättring
av den totala pensionen enligt
det mönster efter vilket statstjänarna
får sina pensioner såväl standardmässigt
som värdebeständigt höjda. Det
finns alltså många möjligheter.

Vad jag vill framhålla är att det inte
finns något tekniskt hinder som hör
samman med anknytningen till basbeloppet
mot att höja pensionen efter
1968. Den som tror att det finns något

Höjning av folkpensionerna, m. m.

sådant hinder tror fel. Därför ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
sade någonting om att det nya i
dagens situation skulle vara, att vi i
folkpartiet skulle ha slutit upp bakom
centerpartiets förslag. I det sammanhanget
antydde han, utifrån tidigare
diskussioner i ämnet, att vi skulle ha
anslutit oss till den tidigare uppfattningen
inom centerpartiet att man skulle
ha gått vid sidan om pensionsberedningen
och inte höjt pensionerna med
tillräckligt stora belopp 1960, alltså i
början av perioden. Det är riktigt som
herr Bengtsson sade, att höjningen i
pensionsberedningens förslag var hopkopplad
med bostadstilläggen. Det finns
ingenting i reservationen, som ger belägg
för att vi skulle ha accepterat den
åsikt, som centerpartiet i varje fall tidigare
förfäktat i detta avseende.

Det är inte den eftersläpningen som
jag talar om, och det framgick av mitt
anförande. Den eftersläpning som man
kan göra gällande föreligger och som
efter fjolårets beslut är relativt ringa,
beror på att standardförbättringarna
ända till i fjol icke var värdebeständiga.
Det var endast pensionernas
grundbelopp som var värdeständiga. Eftersom
standardtilläggen alltså inte var
värdebeständiga blev det en eftersläpning,
vilken erkändes under fjolårets
riksdagsbehandling, och detta var anledningen
till att höjningen i fjol var
större än vid tidigare tillfällen. För att
återhämta eftersläpningen höjde man
pensionsbeloppet för ensamstående med
350 kronor och för två pensionsberättigade
makar med 500 kronor.

Vidare är jag inte alldeles säker på
att riksdagen genom beslut vid något
tillfälle bundit sig för att pensionsbeloppen
skall höjas med tvåårsintervall.
Även om så skulle vara fallet, så brukar

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 em.

Höjning av folkpensionerna, m. m.

vi ju dock ändra också på riksdagsbeslut
ibland. Efter den utveckling som
ägt rum på lönemarknaden med procentuella
höjningar av löner och tjänstemannapensioner
varje år, även då
tvåårsavtal förelegat, vore det inte mer
än rimligt att även folkpensionärerna
finge standardförbättring varje år. Det
är detta vår reservation syftar till.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte varför
herr Bengtsson i Varberg blandar in
grundlagen i denna diskussion. Jag har
inte påstått att anknytningen till ATP:s
basbelopp har med grundlagen att göra,
utan jag har bara påpekat konsekvenserna
av den anknytning som nu finns.

Beträffande eftersläpningen, herr
Bengtsson, har jag utgått ifrån vad som
sägs i utskottets utlåtande. Såvitt jag
kan finna, talar man om att föregående
års riksdag godtog en plan för den fortsatta
folkpensionsliöjningen. Man har
också åberopat att höjning skulle ske
vartannat år, nämligen 1964, 1966 och
1968, med 250 kronor för ensamstående
pensionär. Ursprungligen räknade man
med att till ensamstående pensionär år
1968 skulle utgå 3 600 kronor. Med hänsyn
till den prisstegring som ägt rum
efter 1957 motsvarar detta belopp nu
4 300 kronor. Nu utgående belopp utgör
3 325 kronor — alltså en skillnad
på 975 kronor som skall hämtas in fram
till 1968. Den föreslagna höjningen på
250 kronor vartannat år blir 750 kronor.
Det blir sålunda en eftersläpning på 225
kronor i förhållande till senaste riksdagsbeslut.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
upprepar påståendet att riksdagen
har bundit sig för att höjningen av
folkpensionen skulle ske vartannat år.
Utskottsmajoriteten, alltså högerpartiets
och socialdemokraternas representanter,
talar om den plan som statsmakter -

na band sig för i fjol. Nu vågade emellertid
herr Bengtsson tydligen inte vidhålla
påståendet att statsmakterna i fjol
hade bundit sig för att höjning skulle ske
vartannat år, utan han gick långt tillbaka
i tiden. Men herr Bengtsson kunde
inte på något sätt styrka att vare sig
folkpartiet eller riksdagen skulle ha
bundit sig för att höjning skulle ske
vartannat år. Herr Bengtsson talade om
centerpartiets ståndpunkt 1960 o. d., som
ju inte alls hör till debatten i dag.

Herr talman, det är verkligen ganska
viktigt att vi får fastslaget vissa fakta i
denna fråga. Trots att tidpunkten är sen
måste jag ta några minuter i anspråk.

Om riksdagen tidigare skulle ha bundit
sig för att folkpensionerna skall höjas
vartannat år, kan riksdagen i varje fall
ändra sig. Men någon sådan bindning
har som sagt inte redovisats.

Dåvarande socialminister Torsten
Nilsson sade i ett uttalande att man 1958
hade förutsatt att en ny höjning skulle
ske 1962. Det är att märka att andra
lagutskottet icke anslöt sig till någon sådan
tankeläsning från socialministerns
sida. Han kunde inte — och försökte
det inte heller — hänvisa till något beslut
eller yttrande av riksdagen, och
andra lagutskottet hade i sitt utlåtande
i fjol inte ett enda ord som på något
sätt innebar att utskottet och riksdagen
band sig för att en höjning skulle ske
vartannat år. Herr Bengtsson i Varberg
säger att vi vid flerfaldiga tillfällen slagit
fast att en höjning skall ske vartannat
år. Han ersatte argument och hänvisningar
med att upprepa sådana påståenden.
Men påståenden kan inte ersätta
argument.

Som herrar Gustavsson i Alvesta och
John Anderson påpekat förhåller det
sig så att den plan, som utskottsmajoriteten
tydligen hänvisar till och säger
att statsmakterna anslutit sig till förutsätter
en höjning med 250 kronor varje
gång. Tillämpas den planen kommer
man inte upp till 3 600 kronor räknat i
1957 års penningvärde. Utskottsmajori -

Fredagen den 19 april 1963 em.

Nr 16

117

teten kommer alltså, förmodar jag, att
nödgas frångå den planen. Hur man då
kan fästa så stor vikt vid påståendet att
folkpartiet frångår planen kan jag inte
begripa. Jag tillåter mig fråga herr
Bengtsson i Varberg: Är det inte så att
ni själva tvingas frångå den plan som ni
talar om — nämligen besparingsutredningens
plan? Om ni själva anser er
bundna av den planen men tvingas föreslå
andra belopp än planen innebar, är
det väl lika viktigt att ni ändrar beloppen
som om ni skulle ändra tidpunkten
för höjningarna.

Nu säger herr Bengtsson även en annan
sak — och det är det mest överraskande
— att det är underligt att reservanterna
påstår och att talarna i dag
framhåller att det föreligger en eftersläpning
i fråga om folkpensionshöjningen.
Det är icke hedrande att på detta
sätt inge pensionärerna felaktiga föreställningar,
säger herr Bengtsson. Det
är så viktigt, herr talman, att vi får
fastslaget om det föreligger en eftersläpning
eller ej att jag skall ta upp den
frågan trots att den redan, ehuru mera
kortfattat, har berörts av de två föregående
talarna.

Riksdagen har som bekant icke bundit
sig vid pensionsberedningens förslag
om att avveckla de kommunala pensionstilläggen.
Tvärtom kan man säga
att riksdagen har tagit avstånd från
tanken att avveckla de kommunala pensionstilläggen
som beredningen föreslagit.
Men riksdagen har icke desto
mindre bundit sig för att pensionen
1968 skall uppgå till 3 600 kronor i 1957
års penningvärde. Detta är alltså utgångspunkten.
Pensionen var 1958 2 300
kronor. Den skall 1968 uppgå til! 3 600
kronor i 1957 års penningvärde. Frågan
är i vad mån man nu genomför denna
höjning på 1 300 kronor under loppet av
dessa tio år. Jag förmodar att herr
Bengtsson och jag är överens så långt.

Hur stor del av denna höjning har genomförts
från 1958 till 1963? Det rör
sig här om en femårsperiod. Precis hal -

Höjning av folkpensionerna, m. m.

va perioden har alltså gått. Då kan vi väl
också vara överens om att för att någon
eftersläpning inte skall föreligga skulle
man ha höjt pensionen med åtminstone
hälften av de 1 300 kronor som höjningen
skulle innebära. Pensionen borde
alltså ha höjts med minst 650 kronor på
fem år i 1957 års penningvärde. Men
hur mycket har man i själva verket höjt
pensionen under dessa fem år? Jo, herr
Bengtsson, med 475 kronor. Härtill kommer
naturligtvis vad som är kompensation
för penningvärdets fall, men det är
vi alla överens om är en sak för sig.
Pensionen har höjts med sammanlagt
1 025 kronor men därav är 550 kronor
i verkligheten kompensation för dyrtiden.
Om vi för enkelhetens skull hela
tiden räknar i 1957 års penningvärde
är pensionen i dag i runt tal 2 775 kronor
och den var 2 300 kronor. Det innebär
alltså eu höjning med 475 kronor
i stället för 650 kronor. Det fattas 175
kronor i dåvarande penningvärde, det
fattas över 200 kronor i nuvarande penningvärde.
Och ändå säger herr Bengtsson
att det är ett underligt påstående att
här skulle föreligga en eftersläpning och
att det är fult att tala härom. Jag skall
inte blanda in någon moral i detta, men
om det är ett faktum att det föreligger
en eftersläpning, är det egendomligt att
bestrida detta och ersätta argument med
beskyllningar mot den som påvisar att
det faktiskt föreligger en eftersläpning.

Beskyllningar kan inte ersätta argument,
herr Bengtsson! Om man nu har
höjt, fortfarande i 1957 års penningvärde,
med 475 kronor och skall höja med
sammanlagt 1 300 kronor, så återstår
att höja — i detta penningvärde räknat
— inte mindre än 825 kronor. Om man
under första halvan av perioden höjt
med 475 kronor och har att höja med
825 kronor under andra halvan av perioden
så frågar jag: Vill herr Bengtsson
då verkligen bestrida att det föreligger
en eftersläpning? Jag tycker att dessa
siffror tillräckligt övertygande motiverar
att det finns en eftersläpning och att

118

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 em.

Höjning av folkpensionerna, m. in.

det är naturligt att man, som reservanterna
föreslår, 1964 och 1965 skall besluta
om höjning med högre belopp än
som skulle krävas för en jämn utveckling
i det följande.

Aldrig var det väl riksdagens mening
1958, när man talade om en jämnare
höjning än enligt beredningens förslag
— beredningen ville ju ta det mesta i
början — att man skulle gå till den andra
ytterligheten och ta mindre i början
och mera i slutet? Om det inte var riksdagens
mening'' då, kan reservanterna
med fullt förtroende hänvisa till att de
handlar i god överensstämmelse med
vad riksdagen åsyftade vid beslutet
1958. Under sådana förhållanden är det
verkligen mycket malplacerat, tillåt mig
säga det, när man här från majoritetens
sida försöker ta till brösttoner och talar
om att folkpartiet ansluter sig till
överbudspolitik och dylikt.

Herr talman! Jag avvaktar med ett
visst intresse vad herr Bengtsson skall
säga om denna eftersläpning. I avvaktan
på det skall jag endast göra det lilla tilllägget
att jag inte kan förstå varför det
inte kan betraktas som en rationell ordning
att folkpensionärerna liksom andra
får en höjning varje år. Om man tidigare
haft en ordning som är mindre god än
den föreslagna kan det inte vara något
skäl varför man skall bibehålla den gamla
ordningen. Jag tycker alltså att även
detta argument att folkpensionärerna
lika väl som alla andra bör kunna få en
höjning varje år är ett mycket tungt
vägande skäl för bifall till reservationen.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag räknar inte som en
professor, och det kanske är anledningen
till att herr Ohlin och jag kommer
till olika resultat när vi granskar siffrorna.

Jag vill först med anledning av att
såväl herr Ohlin som andra gör gällande

att vi inte skulle ha bundit oss för tvååriga
etapphöjningar säga, att jag tycker
att det innebär att man tar litet för
lätt på denna fråga. Jag vill bara upprepa
vad jag sade i första anförandet.
Under folkomröstningen var det väl ändå
alldeles klart att människorna fick
den uppfattningen att pensionen skulle
höjas så och så mycket fram till 1968.
Vi var då fullständigt överens om att
höjningen skulle ske med tvåårsintervaller.
Det var vi överens om i riksdagen
vid en rad tillfällen 1958, 1959 och
1960. Vid 1960 års riksdag var vi så
överens om den saken att folkpartiets
företrädare i andra lagutskottet, herr
Jacobsson i Tobo, med anledning av
att centerpartiet ville ha en höjning vid
nästkommande årsskifte framhöll att vi
hade kommit överens om att höjningarna
skulle ske vartannat år.

Nu säger man att även om riksdagen
fastställt en plan om tvååriga förbättringar
så kan riksdagen ändra detta, ja
visst men vad tjänar det då till att utarbeta
planer? Reservanterna vill ju
nu ha en ny plan. Om man emellertid
inte fasthåller vid uppgjorda planer,
vad skall det då tjäna till att utarbeta
någon ny plan? Jag fick herr Anderson
i Sundsvall att erkänna att eftersläpningen
var »mycket liten», men herr
Ohlin har lyckats med konststycket att
få eftersläpningen att vara mycket stor.
Det förvånar mig mycket att herr
Ohlin inte höll det anförande han nu
hållit 1960, när vi diskuterade pensionsfrågan
med centerpartiet, som det året
ville ha en högre höjning. Varför sade
man från herr Ohlins parti inte något
sådant då utan tvärtom angrep centerpartiet
för att de bjöd över.

Låt oss emellertid ånyo se på siffrorna.
Kan herr Ohlin bestrida att vi 1960
höjde pensionen för ensamstående med
250 kronor? Det var fråga om en standardhöjning.
Det var alltså inte någon
indexhöjning, vilket är en annan sak.
Kan herr Ohlin förneka att vi 1962 höjde
pensionen med 350 kronor? På det sät -

Fredagen den 19 april 1963 em.

Nr 16

119

tet blir det, såsom jag räknar, en sammanlagd
höjning av 600 kronor. Det är
då riktigt att vi har kvar 900 kronor att
höja fram till 1968, om vi nu utgår från
dagens basbelopp och räknar med 90
procent av det. Då har vi tre höjningar
på oss att klara dessa 900 kronor. Det
är riktigt att besparingsutredningen hade
föreslagit de anförda höjningarna.
Men får jag fästa herr Ohlins uppmärksamhet
på vad vi alla varit överens om
i denna kammare, nämligen att man vid
varje framtida höjning av pensionen
vartannat år skulle ta hänsyn till den
statsfinansiella och samhällsekonomiska
situationen, ett uttalande som herr Ohlin
har stått bakom.

Nästa års höjning kommer sannolikt
att bli lika stor som förra årets. I varje
fall blir den större än besparingsutredningen
hade föreslagit. Jag vågar påstå
att det inte finns någon eftersläpning.
Vi har höjt pensionen med 600 kronor
för ensamstående. Skulle vi ha följt pensionsberedningens
förslag, hade den
reella höjningen stannat vid 425 kronor.
Vågar herr Ohlin bestrida att pensionsberedningens
förslag i realiteten hade
inneburit en höjning med 425 kronor i
stället för 600 kronor, som det blivit?

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
påstår att det vid folkomröstningen
ändå var klart hur mycket folkpensionerna
skulle höjas. Det är inte något
argument att herr Bengtsson anser att
det var klart.

Herr Bengtsson hänvisar sedan till
1958 års riksdagsbeslut. Jag har här utskottsbetänkandet
från detta år, och i
det är departementschefens yttrande
refererat. Jag Skall gärna överlämna
detta yttrande och hela betänkandet, så
kan herr Bengtsson försöka leta upp
var det finns någonting som anger att
riksdagen år 1958 var överens om att
höjningen skulle ske vartannat år. Där
finns emellertid ingen sådan upplysning.

Höjning av folkpensionerna, m. m.

Sedan talade herr Bengtsson om att
man var överens senare men fortfarande
utan att ange var ett sådant uttalande
av riksdagen kan återfinnas. Jag kan
inte ta upp de lösa påståenden som är
allt vad herr Bengtsson här kommer
med.

Vidare påstår herr Bengtsson att jag
har uttalat att har man en plan kan man
ändra den. Det hävdar jag verkligen.
Vi har haft många planer som angett en
viss riktlinje men sedan modifierats.
Herr Bengtsson frågar: »Vad skall det
då tjäna till att ha en plan?» Jo, har
man godkänt en plan kan den vara till
viss vägledning. Men besparingsutredningens
plan har riksdagen aldrig godkänt.
Herr Bengtsson och hans vänner
tycks emellertid ha bundit sig för denna
plan och påstår att riksdagen godtog
den i fjol, fast de inte bär kunnat påvisa
det. Det är ju ni som blev och blir
tvungna att ändra denna plan genom
att sätta in andra siffror. Det är väl en
lika radikal ändring av planen som om
ni hade ändrat antalet höjningar.

Herr Bengtsson slår sig själv på fingrarna
när han först frågar vad det tjänar
till med en plan, om man måste
ändra den, och i nästa ögonblick förklarar:
»Vi kommer att ändra planen,
ty 250 kronor mer om året räcker inte
och då får vi höja litet till.» Vad tjänar
det då till att tala om att riksdagen
skulle vara bunden av planen i år? Ifall
ni tänker ändra planen vid följande
riksdagar, kan det då vara fel av oss
i folkpartiet och centerpartiet om vi
vill ändra planen i år, även om det
vore rätt att riksdagen tidigare accepterat
den, vilket inte är fallet? Hur man
än vrider och vänder på herr Bengtssons
planhushållning kan i varje fall
inte jag få någon rätsida på detta plantänkande.

År 1960 — som herr Bengtsson i sitt
nödläge faller tillbaka på — hänvisade
centerpartiet till pensionsberedningen
och talade om något löfte som skulle
vara givet av riksdagen i anslutning

120

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 em.

Höjning av folkpensionerna, m. m.

till denna. Det var en helt annan frågeställning.
Vad vi sade om den saken har
inte den minsta relevans för vad vi nu
talar om. I år talar ingen om något sådant
löfte i anslutning till beredningens
förslag.

Herr Bengtsson har i alla fall ett sakligt
argument, det skall erkännas. Han
säger ungefär så här: »År 1960 höjde
vi pensionen med 250 kronor och år
1962 med 350 kronor. Dessa båda höjningar
var standardhöjningar och innefattade
icke dyrtidstillägg. Alltså måste
vi ha höjt med 600 kronor effektivt av
de 1 300 kronor i 1957 års penningvärde
som vi skulle höja med.» Även om
detta vore riktigt är 600 kronor i och
för sig mindre än hälften av 1 300 kronor.
Herr Bengtsson förbiser emellertid
att dyrtidstilläggen bär varit en otillräcklig
kompensation för prisstegringarna.
Den totala höjningen — från 2 300
kronor till 3 325 kronor — är 1 025 kronor,
men uttrycker man dagens pension
i 1957 års penningvärde finner
man att den är ungefär 2 775 kronor.
Det är 475 kronor mer än när vi
började. Så stor är höjningen. På papperet
ser det alltså ut som om höjningen
var 600 kronor, men 125 kronor har
försvunnit genom att dyrtidstilläggen
varit för små. Att de varit för små erkände
socialministern i fjol och rättade
delvis till detta.

Det förhåller sig alltså så — om inte
herr Bentgsson lägger fram några nya,
hittills okända siffror — att den reella
höjningen utöver kompensationen för
dyrtiden under de första fem åren är
avgjort mindre än den som krävs under
den andra femårsperioden för att
riksdagen skall uppfylla det av alla erkända
löftet om pensionens storlek år
1968. 475 kronor är mindre än de 825
kronor i 1957 års penningvärde som erfordras
under den andra femårsperioden.
Det behövs sedan inte — som herr
Bengtsson menade •— 900 utan snarare
985 kronor i dagens penningvärde under
den återstående femårsperioden.

Herr talman! Jag konstaterar alltså
att här föreligger en eftersläpning och
att reservanterna verkligen har mycket
starka skäl för sin ståndpunkt, medan
herr Bengtsson har försökt ersätta argument
i huvudsak med en hänvisning
till vaga uttalanden — som han inte har
kunnat närmare underbygga — om vad
som skulle vara överenskommet vid den
ena eller andra tidpunkten i det förflutna.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Eftersom herr Bengtsson
i Varberg i sitt förra anförande ville
slå fast att det inte finns någon eftersläpning
i förhållande till den plan som
tidigare antagits av riksdagen, så vill
jag ställa en fråga till herr Bengtsson.
På sid. 6 i andra lagutskottets utlåtande
står att läsa följande: »Det finnes
enligt utskottets mening icke anledning
att under de kommande åren frångå
den plan, som statsmakterna i samband
med behandlingen av fjolårets folkpensionshöjning
anslutit sig till.»

Innebär denna plan att folkpensionerna
skall vid varje tillfälle höjas med 350
kronor eller med 250 kronor?

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Herr Ohlin säger att vi
har själva måst frångå planen eftersom
vi har varit tvungna att sätta in andra
siffror. Men när vi har talat om denna
plan, har vi endast avsett det förhållandet
att det vartannat år skall företas en
höjning av folkpensionerna. Däremot
har det aldrig fastställts något bestämt
belopp för de tre etapphöjningar som
återstår. Om den saken rådde också
enighet vid 1958 och 1959 års riksdagar
då man gjorde det uttalandet, att
det vid varje ytterligare höjning av
folkpensionerna borde överlåtas åt
statsmakterna att bestämma höjningens
storlek under hänsynstagande till den
statsfinansielia och samhällsekonomiska
situationen.

Det är alltså det uttalande som bär

Fredagen den 19

gjorts: höjning vartannat år och höjningens
storlek anpassad efter de
nämnda omständigheterna. Däremot är
målet år 1968 spikat.

Jag har inte heller, herr Ohlin, befunnit
mig i något nödläge när jag anfört
dessa siffror — jag har bara räknat
på det sätt som jag en gång fått lära
mig hemma i Halland. Men jag vill fästa
uppmärksamheten på att det hittills företagits
två etapphöjningar och att de,t
återstår tre sådana höjningar. Det kan
kanske förklara att det finns någon
skillnad mellan det sammanlagda belopp,
varmed folkpensionerna hittills
ökats, och de höjningar som i fortsättningen
skall göras.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Utskottsmajoriteten talar
ju om en plan som statsmakterna i
samband med behandlingen av fjolårets
folkpensionshöjning anslutit sig
till. Nu säger herr Bengtsson i Varberg
att denna plan inte innefattar någonting
om beloppen, utan endast att
det skall företas en höjning vartannat
år. Men jag har tidigare i mina båda
yttranden frågat herr Bengtsson i Varberg:
Var finns denna plan och genom
vilket beslut bär riksdagen bundit sig
för den? Jag erbjuder än en gång herr
Bengtsson att låna mitt exemplar av
1958 års utskottsbetänkande och studera
det uttalande som utskottet då gjorde.
Det finns inte där ett ord om någon
plan som skulle innebära att folkpensionerna
faöjes vartannat år. Det är alltså
fråga om rena fantasier när man påstår
något sådant.

Den enda plan, som utskottsmajoriteten
nu hänvisar till, är väl den som
förut refererats i utlåtandet, nämligen
besparingsutredningens förslag, och
den innefattar att det skulle ske en
höjning vartannat år med vissa angivna
siffror. Svär man sig fri från denna
plan, finns det över huvud taget inte
någon plan.

april 1963 em. Nr 16 121

Höjning av folkpensionerna, m. m.

Om det skulle föreligga någon bundenhet
rörande pensionshöjningarna
från riksdagens sida så består den väl
främst i yttrandet att de skall vara
jämnare än beredningen föreslagit. Men
det bär aldrig — jag upprepar det —
varit riksdagens mening att det skulle
uppkomma en sådan svacka, att man
skulle göra en mindre reell höjning av
folkpensionerna under den första hälften
av perioden och en större höjning
under den senare hälften. Det som man
inte accepterat var beredningens tanke
att det år 1960 skulle företas en mycket
stor höjning och därefter relativt
små höjningar. Men det går inte att med
hänvisning till detta riksdagens uttalande
om en jämnare plan motivera att
folkpensionerna under första hälften
av perioden höjes med 475 kronor och
under andra hälften med 825 kronor,
beloppen angivna i runda tal. Det är
obestridligt att en eftersläpning har
uppstått.

Om herr Bengtsson i Varberg räknar
annorlunda hemma i Halland, som han
säger, så är det nog fråga om något särskilt
räknesätt som inte riktigt överensstämmer
med vanlig addition. Och i
så fall kan herr Bengtsson i Varberg
inte förvänta att man i varje fall på
vårt håll skulle vilja uppdra åt honom
att utarbeta några planer för folkpensioneringen
eller över huvud taget för
socialpolitiken.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Nu har jag nog litet
svårt att följa med längre i herr Ohlins
resonemang: dels skulle vi inte ha någon
plan och dels skulle vi inte ha följt
den. Det måste väl antingen vara fråga
om det ena eller det andra.

Jag skuille vilja be herr Ohlin att läsa
vad reservanterna skriver om den här
saken: »Riksdagen fattade 1960 beslut
om att höjningen det året skulle utgöra
250 kronor för ensam pensionär och
350 kronor för makar. Den plan för

5* — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 16

122 Nr 16 Fredagen den 19 april 1963 em.

Allmän översyn av pris- och konkurrenslagstiftningen

höjningarna som då redovisades innefattade
att den för år 1968 angivna målsättningen»
etc.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
har val inte glömt vad som säges i
utskottsmajoritetens yttrande. Den plan,
som där redovisas, är onekligen besparingsutredningens
förslag. Riksdagen
avstod emellertid omsorgsfullt från att
binda sig för denna plan. Herr Bengtsson
i Varberg kan icke påvisa att riksdagen
med ett ord bundit sig för någon
plan i fjol och påståendet i utskottsmajoritetens
yttrande är alltså gripet
ur luften.

Jag vill sålunda konstatera att herr
Bengtsson i Varberg icke ens gjort något
försök att med hänvisning till tidigare
uttalanden motivera att det skulle
föreligga någon sådan bindning från
riksdagens sida. Mitt exemplar av 1958
års utskottsbetänkande står fortfarande
till herr Bengtssons förfogande, om han
vill försöka påvisa detta.

Herr talman! Det viktigaste är emellertid
inte frågan huruvida det föreligger
någon bindning eller icke. Riksdagen
kan ju ändra en plan, om det skulle
finnas någon sådan. Det viktigaste är
att det inte med fakta kunnat bestridas
att det föreligger en betydande eftersläpning
av folkpensionerna. Den första
frågan är därför om man skall ta konsekvenserna
av denna eftersläpning. Den
andra frågan är, om folkpensionärerna
— i motsats till andra grupper — skall
nekas en standardhöjning varje år.

Det är dessa båda frågor som utgör
de centrala problemen, och jag kan inte
förstå annat än att det står i god överensstämmelse
med 1958 års riksdagsbeslut
angående en jämnare höjning av
folkpensionerna, om man under de närmaste
åren försöker inhämta något av
den eftersläpning som obestridligen föreligger.

Det är alltså reservanterna som hand -

lar i enlighet med andemeningen och
innehållet i 1958 års beslut.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsappanat verkställdes.
Därvid avgavs 115 ja och 68 nej
varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Allmän översyn av pris- och konkurrenslagstiftningen Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 30 i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av pris- och
konkurrenslagstiftningen.

Fredagen den 19 april 1963 em. Nr 16 123

Allmän översyn av pris- och konkurrenslagstiftningen

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
165 i första kammaren av herrar Adolfsson
och Lager samt nr 200 i andra kammaren
av herr Hermansson in. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om en
allmän översyn av gällande pris- och
konkurrenslagstiftning».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 165 och II: 200, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Frågan om prisutvecklingen
är mycket viktig inte bara för
folkpensionärerna utan också för alla
andra konsumenter. Jag tar mig därför
friheten att här säga några ord i den
frågan.

I onsdags diskuterade vi anslagen till
statens pris- och kartellnämnd, och vi
fick då besked om att högern vill minska
de prisgranskande organens verksamhet,
d. v. s. låta monopolen härja ännu
mera fritt. Det talades från högerhåll om
den växande statliga byråkratien, som
söker främja en sund prisutveckling.
Däremot sade man ingenting om den
mångfaldigt större privata byråkratien,
som genom karteller, branschorganisationer
och andra organ söker hålla priserna
så högt uppe som möjligt och
därigenom plundra konsumenterna.

Ett argument som anfördes från högerhåll
— och som märkligt nog utan
vidare kommentarer förekommer i andra
lagutskottets utlåtande över vår motion
— är att konkurrensen inom näringslivet
på senare tid har ökat. Det är
en sak som är mycket svår att bedöma.
Det finns visserligen vissa ytliga fenomen,
som tyder på en viss konkurrens
inom några områden av detaljhandeln,
men det finns också många tecken på

att monopol, karteller och olika slag av
konkurrensbegränsande åtgärder har
fått en alltmer ökad omfattning.

Man bör i sammanhanget observera
att företagen numera behärskar marknaderna
med andra medel än tidigare. Nyetableringskontroll,
exklusivavtal, bruttopriser
och kartellöverenskommelser
synes nu inte spela samma dominerande
roll som tidigare som vapen för de stora
monopolgrupperna. Dessa behärskar
marknaderna och utövar sin makt också
med hjälp av andra medel: genom sin
stora andel av produktionen inom branschen,
tysta överenskommelser, enhetlig
branschpolitik, prisledarskap
o. s. v. Helt nya former av konkurrensbegränsning
har utvecklats, vilka inte
kan infogas under vare sig kartell- eller
trustfallen. Sådana nya former för konkurrensbegränsning
är oligopol, olika
typer av märkesvaror, riktpriser mot
vilka följsamheten är stor, prisdifferentiering,
selektiv försäljning, leveransvägran,
prisledarskap o. s. v. Jag skall
avstå från en närmare exemplifiering.

Samtidigt frodas också de gamla kartellformerna.
Jag vill erinra om att inte
mindre än 126 nya konkurrensbegränsande
avtal infördes i kartellregistret
under 1962, medan endast 26 gamla avtal
upphävdes. Under de sex närmast
föregående åren har siffran för nyregistrerade
avtal inte något år varit så
stor. Om högern hade fått igenom sitt
krav om mindre anslag till pris- och
kartellnämnden, så hade antalet registreringar
kanske blivit mindre, men antalet
existerande karteller ute i näringslivet
hade därför inte minskat.

Jag vill erinra dem, som talar om att
vi skall ha fri konkurrens i det svenska
näringslivet, om att i kartellregistret
finns 1 058 avtal som fortfarande gäller,
och härtill kommer de avtal som ännu
är oregistrerade plus de som formellt
upphävts och ersatts av tysta överenskommelser.

Nej, det är ganska klart att det behövs
eu intensifierad verksamhet för att få

124 Nr 16 Fredagen den 19 april 1963 em.

Allmän översyn av pris- och konkurrenslagstiftningen

bukt med alla de monopolistiska företeelser
som märkligt nog ofta försvaras
av det s. k. fria näringslivets anhängare.
Det är glädjande att pris- och kartellnämnden
har lagt över sitt arbete från
att huvudsakligen ha gällt förhållanden
inom distributionen till att mera granska
även produktionsledet. Där finns de
verkligt starka monopolbildningarna,
som är kärnan i storfinansen. Många av
näringsgrenarna är i dagens Sverige genomorganiserade
och täckes fullständigt
av monopolmakt och monopolistiska
överenskommelser. Jag kan här bara
erinra om sprängämnesindustrien, pappers-
och pappersförädlingsindustrien
med över tjugotalet och järn- och stålindustrien
med femtiotalet konkurrensbegränsande
avtal.

Samtidigt finns det flera problem som
pris- och kartellövervakningen enligt
min mening borde ta upp och som
nämnts i motionen. Tyvärr har utskottet
inte ägnat sig åt någon diskussion om
dessa problem — i varje fall kommer det
inte till synes i dess utlåtande. Dit hör
hela frågan om riktprissättningen, som
alltmer synes ha kommit att verka på
samma sätt som det förbjudna bruttoprissystemet.
De undersökningar som
gjorts visar att avvikelserna från riktpriserna,
i den mån sådana avvikelser
över huvud taget förekommer, är mycket
små. Jag har för min del fått intrycket
att vertikala prisbildningar fabrikant-grossist-detaljhandlare
genom
den stora följsamheten mot riktpriserna
fortfarande spelar en synnerligen viktig
roll när det gäller att förhindra en
verklig priskonkurrens. Därtill kommer
de horisontella riktpriserna, som bestäms
genom de olika organisationernas
prisböcker och prislistor.

Enligt vår mening måste man ifrågasätta
om inte riktpriserna borde betraktas
på samma sätt som bruttopriserna,
d. v. s. hänföras under det generella förbudet
i konkurrensbegränsningslagen.

Ytterligare problem som borde bli föremål
för granskning i den utredning vi

föreslagit är skyldighet att lämna uppgifter
till kartellregistret — en sådan
skyldighet finns som bekant inte för
närvarande — förhandsanmälan av horisontella
riktpriser, registrering av vertikala
prisrekommendationer och skyldighet
att utan anmaning anmäla prishöjningar.

Även andra problem har aktualiserats
under den senaste tiden. Ett tilltagande
samarbete har utvecklats mellan svenska
företag och företag i utlandet. Mycket
få sådana avtal är emellertid införda i
kartellregistret, beroende på den tolkning
man ger lagen om uppgiftsskyldighet.
Enligt vår mening borde sådana internationella
avtal i vilka svensk firma
deltar obligatoriskt registreras.

En del av dessa internationella avtal,
t. ex. inom pappersmasse- och pappersindustrierna,
gäller produktionsbegränsning.
Frågan om produktionsbegränsning
har diskuterats även inom vissa
andra branscher, t. ex. varvsindustrien.
Nu skall vi visserligen hoppas att de nya
beställningarna till varven skall ha avlägsnat
denna fara tills vidare. Snart
nog kan emellertid problemet bli mycket
akut inom flera näringsgrenar. Ur samhällets
synpunkt måste det anses vara
ett förkastligt slöseri med de samlade
tillgångarna att tillgänglig produktionskapacitet
inte utnyttjas. Eftersom gällande
pris- och konkurrenslagstiftning hittills
inte utnyttjats mot produktionsbegränsning
förefaller det som om en utbyggnad
av lagen härvidlag borde göras.

Herr talman! Detta är några av de
problem vi anser det viktigt att granska
vid en allmän översyn av gällande
pris- och konkurrenslagstiftning. Denna
har vid olika tillfällen angivits vara av
försökskaraktär. Senast 1960 års prisövervakningskommitté
utgick i sitt betänkande
från att en allmän översyn av
hela problemkomplexet borde göras
bl. a. med hänsyn till medlemskapet i
EFTA. Vi tycker att tiden nu är mogen
för denna översyn. Utskottet vill däremot
dröja. Med hänsyn till den långa

Fredagen den 19 april 1963 em. Nr 16 125

Självständig pensionsrätt för hemarbetande husmödrar, m. m.

tid en utredning ofta tar är det angeläget
att riksdagen nu uttalar sig för eu sådan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr 200.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp någon
längre diskussion med herr Hermansson
och jag hoppas att kammaren
håller mig räkning för det.

I motionen begäres en översyn av gällande
pris- och konkurrenslagstiftning.
Som utskottet redovisar i sitt utlåtande
beslöt 1960 års riksdag en förstärkning
av pris- och kartellnämndens organisation
i syfte att göra det möjligt för
nämnden att bedriva en mera intensifierad
verksamhet. En personell förstärkning
av ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor
genomfördes också.
Konsumentrådet fick anslag för en särskild
upplysningskampanj i prisfrågor.
En effektivisering av de prisövervakande
myndigheternas verksamhet betraktades
alltså som nödvändig. Utskottet säger
också, att det alltjämt råder förhållanden
på detta område som inte i allo
är tillfredsställande. Emellertid har utskottet
ansett att man bör vänta och se
vad som kan åstadkommas med de vidtagna
åtgärderna innan man bestämmer
sig för en ny översyn i detta sammanhang.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag vill bara notera att
herr Johansson i Södertälje och jag
tycks vara ense om behovet av att göra
en ytterligare översyn av pris- och konkurrenslagstiftningen.
Vår meningsskiljaktighet
gäller bara vid vilken tidpunkt
denna översyn skall göras.

Eftersom också andra lagutskottet
tycks förutsätta att det förr eller senare
blir nödvändigt att göra denna översyn,
betraktar jag detta som ett positivt svar
på våra yrkanden. Jag hoppas att kom -

mande förslag skall behandlas i samma
välvilliga anda av andra lagutskottet.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 8

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 32, i anledning av väckt motion
angående inkomstprövningen vid tilllämpningen
av familjebidragsförordningen,
och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99).

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Självständig pensionsrätt för hemarbetande
husmödrar, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av väckta motioner
om självständig pensionsrätt för hemarbetande
husmödrar, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 373
i första kammaren av fru Hamrin-Thorell
och fröken Nordström och nr 443
i andra kammaren av fröken Elmén,
samt

2) de likalydande motionerna nr 549
i första kammaren av herr Åkerlund
och nr 664 i andra kammaren av fröken
Wetterström m. fl.

Motionerna under 1) hade i sin helhet
hänvisats till lagutskott. Motionerna
under 2) hade i vad gällde kompensationsbidrag
till barnfamiljer och till -

126 Nr 16 Fredagen den 19 april 1963 em.

Självständig pensionsrätt för hemarbetande husmödrar, m. m.

läggspensioneringen hänvisats till lagutskott
samt i övrigt till statsutskottet.
1 den män motionerna hänvisats till
lagutskott hade de tilldelats andra lagutskottet.
Motionerna under 2) behandlades
i detta utlåtande endast såvitt de
avsåge tilläggspensioneringen. Yrkandena
i dessa motioner om kompensationsbidrag
till barnfamiljer hade behandlats
i utskottets utlåtande nr 16.

I motionerna I: 373 och II: 443 hade
yrkats, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära sådana tilläggsdirektiv
för den sittande familjeberedningen,
att frågan om de tekniska möjligheterna
och formerna för en självständig
pensionering för hemarbetande
husmödrar inom tilläggspensioneringen
blir föremål för prövning i beredningen».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 373 och II: 443, samt

2) motionerna 1:549 och 11:664, såvitt
däri yrkats utredning av frågan
om pensionsrätt för hemarbetande förälder
och uppdelning av tilläggspensionen
mellan makar,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av fru Hamrin-Thorell samt herrar
Erik Filip Petersson, Itirnmerfors och
Jönsson i Ingemarsgården, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 373 och II: 443 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära tilläggsdirektiv
till den sittande pensionsförsäkringskommittén,
varigenom frågan
om de tekniska möjligheterna och formerna
för en självständig pensionering
för hemarbetande husmödrar inom tillläggspensioneringen
bleve föremål för
en ingående prövning;

2) att motionerna I: 549 och II: 664,
såvitt däri yrkats utredning av frågan
om pensionsrätt för hemarbetande förälder
och uppdelning av tilläggspensio -

nen mellan makar, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. av herr Gustavsson i Alvesta, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag behöver inte orda
länge på denna punkt. Samma ärende
har varit uppe ett par gånger tidigare,
och jag har vid alla dessa tillfällen motionerat
i denna fråga. Det rör sig om
att utreda möjligheten av att ge hemarbetande
husmödrar rätt till självständig
pension inom ATP. Man har vid
båda de tidigare tillfällena avslagit detta
utredningsyrkande på grund av tekniska
svårigheter, och bl. a. bär man
därvid dragit upp finansieringsfrågan.

Vi känner alla till att det är svårt att
placera in de hemmaarbetande husmödrarna
på ett rättvist sätt i vårt socialförsäkringssystem.
Detta gäller både
för sjukförsäkringen och nu för pensionerna.
Hela socialförsäkringen bygger
på kontant inkomst och ersättning
vid inkomstbortfall. Det är därför alltid
svårt när man kommer just till den
hemarbetande husmodern, eftersom det
inte finns någon värdering av hennes
arbetsinsats. Vi har därför i flera år i
motioner begärt att få en objektiv värdering
av husmoderns arbete. Detta har
vid samtliga tillfällen avslagits, men
frågan har nu i alla fall hänskjutits till
utredning.

För att kunna komma fram till en
självständig pensionering av den hemarbetande
husmodern måste man som
grund ha en värdering av arbetsinsatsen.
Man kan för all del säga att husmodern
har ett skydd genom änkepensionen.
Men som vi alla känner till utgör
äktenskapet inte någon fullständig
försäkring. Skilsmässornas antal ökar
och framför allt blir det många gånger
mycket svårt för den äldre husmodern
vid eventuell skilsmässa. Hon kommer
många gånger att befinna sig i en myc -

Fredagen den 19 april 1963 em. Nr 16 127

Självständig- pensionsrätt för hemarbetande husmödrar, m. m.

ket svår situation. Det är just tryggheten
för denna grupp av människor, som
vi i första hand syftar till.

Vi anser även att hemarbetet bör kunna
jämställas med annat yrkesarbete.
Det talas ständigt om att hemarbetet
har sitt stora värde. Det skall vara ett
yrkesarbete precis som alla andra sysslor.
När man kommer till just den ekonomiska
sidan, t. ex, försäkringsfrågan,
är man emellertid inte längre med på
att värdera det som ett yrkesarbete.

Vi inser till fullo att det föreligger
tekniska svårigheter när det gäller att
genomföra en sådan här fråga, men just
därför krävs det naturligtvis en ordentlig
utredning på detta område. Familjens
ställning i samhället undergår en
ständig förändring, och framför allt
har kvinnans ställning i familjen väsentligt
ändrats. Vi anser att man inte
enbart kan avvisa en så pass viktig
fråga som det här gäller, vilken har en
så stor social räckvidd, utan att företa
en ordentlig utredning. Vi har den
uppfattningen -att denna utredning bör
utföras av den sittande pensionsförsäkringskommittén.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservation I.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! För den som närmare
studerar andra lagutskottets utlåtande
nr 34, vilket — som fröken Elmén redan
sagt —• behandlar motioner från
såväl folkparti- som högerhåll, båda med
syftet att söka bereda en självständig
pensionsrätt för hemarbetande, ter det
sig måhända egendomligt att jag som
en av huvudmotionärerna inte har reserverat
mig mot utskottsmajoritetens
hemställan, som går ut på att motionerna
skall avslås. Därför kan det vara
på sin plats att jag här i kammaren
med några ord förklarar, varför jag inte
funnit anledning reservera mig.

Folkpartimotionen går ut på en värdering
av den hemmavarande hustruns
arbete; efter denna värdering skulle

hustrun tillerkännas pensionspoäng. I
motionen begärs en utredning.

Fn motion från enskilda högerrepresentanter
om utredning för att söka
skapa pensionsrätt för den uteslutande
hemarbetande kvinnan bifölls av föregående
års riksdag. I den motionen förordades
en uppdelning av pensionsrätten
inom tilläggspensioneringen mellan
makar efter mönster av den s. k. tudelningsprincipen,
som tillämpas inom
skattelagstiftningen. Vi tycker detta
vore en förnuftig lösning och en enkel
lösning. På det sättet skulle man också
undgå en värdering av hemarbetet, som
jag för min del tror —■ liksom jag alltid
trott —- är ytterst svår att utföra.
Såvitt jag förstår vore det hart när
omöjligt att genom en sådan utredning
kunna nå fram till en tillfredsställande
lösning.

Det återstår nu att se vad utredningen
kan komma fram till. Av vad jag sagt
framgår att jag inte ansett att det funnits
anledning för mig att stödja reservanternas
förslag.

Emellertid återstår, herr talman, en
annan fråga, som jag tillsammans med
några partikamrater tagit upp i årets
motion. Det gäller att söka öppna möjligheter
för den hemarbetande att frivilligt
och på försäkringsmässiga grunder
kunna förvärva viss pensionspoäng
under den tid vederbörande är borta
från förvärvsarbetet för att i stället arbeta
i hemmet. Vi har då speciellt haft
i tankarna dem som under en följd av
år har att vårda minderåriga barn och
därefter träder ut i arbetslivet. De skulle,
har vi menat, kunna »köpa» viss
poäng och därigenom skaffa sig en latent
pensionsrätt.

Under utskottsbehandlingen har jag
emellertid funnit — jag vill säga tyvärr
— alt med den utformning tjänstepensionssystemet
fått synes vårt förslag
omöjligt att genomföra. Hade däremot
ATP-försäkringen varit uppbyggd på
premiereservsystemet, så som vi inom
högerpartiet förordat, hade vårt här ak -

128 Nr 16 Fredagen den 19 april 1963 em.

Självständig pensionsrätt för hemarbetande husmödrar, m. m.

tuella förslag med lätthet kunnat förverkligas.
Jag beklagar att det nu inte
går att genomföra. I ett fördelningssystem
sådant som det nuvarande ATPsystemet
går det inte gärna att köpa
poäng utan att antalet poäng anknyts till
vederbörandes deklarerade inkomster.
Om poäng kunde förvärvas utan sådan
anknytning skulle, sägs det, risk för
spekulation uppkomma. Jag är inte alls
säker på att detta senare är riktigt, ty
det beror på hur man fastställer poängsatsen.
Den kunde t. ex. generellt bestämmas
och sättas så lågt som till 0,01
poäng, och i sådant fall kunde det inte
gärna bli tal om spekulation. Däremot
skulle den invändningen kunna göras,
att den hemarbetande komme att erhålla
viss överkompensation i fråga om
antalet tjänsteår i förhållande till andra.

Jag har som sagt, herr talman, insett
svårigheterna, och därför har jag inte
heller reserverat mig till förmån för
högermotionen. Av allt att döma återstår
endast den möjlighet som utskottet
pekar på, nämligen att teckna frivillig
försäkring i den frivilliga statliga
pensionsförsäkringen eller hos annan
försäkringsinrättning, men nackdelen
därmed är att en sådan försäkring ej
kan samordnas med annan ATP-pension.

Skulle emellertid vårt förslag om tudelning
av pensionen vinna gehör så
småningom skulle de hemarbetande
husmödrarna uppnå en förmån som de
nu saknar och som jag tycker skulle
vara ytterst värdefull för dem, inte
minst därigenom att man genom denna
tudelning på ett smidigt och bra sätt
också kunde lösa frågan om de frånskilda
kvinnornas pension.

Jag hoppas alltså på en dylik lösning
så småningom. För dagen yrkar
jag endast bifall till utskottets förslag.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! I reservation I av fru
Hamrin-Thorell m. fl. yrkas att riksdagen,
i anledning av motionerna

I: 373 och II: 443 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära tilläggsdirektiv till
den sittande pensionsförsäkringskommittén,
varigenom frågan om de tekniska
möjligheterna och formerna för
en självständig pensionering för hemarbetande
husmödrar inom tilläggspensioneringen
blir föremål för en ingående
prövning.

Denna fråga bär prövats av de två
föregående riksdagarna. Såväl 1961 som
1962 avstyrkte andra lagutskottet motioner
med samma yrkanden som i
årets motion, och riksdagen följde båda
åren utskottets förslag.

Vid de båda tillfällen då frågan varit
uppe i riksdagen bär det framhållits
att den är svårlöst och att den inrymmer
många problem.

Utskottet har i år understrukit de
synpunkter som framhållits i de tidigare
utskottsutlåtandena, nämligen bl. a.
att en eventuell pension till husmödrar,
liksom annan tilläggspension, i princip
måste vara avsedd att ersätta det inkomstbortfall
som uppstår då den försäkrade
drar sig tillbaka från arbetslivet
och att det då skulle uppkomma
problem med avgifterna för en sådan
pensionering; avgifterna skulle komma
att tas av familjens kontanta inkomster.

Jag tror inte att det är nödvändigt
att säga mer som motivering för utskottets
förslag. Jag skulle för min personliga
del kunna framhålla många skäl
som talar för motionernas syfte, men
jag har en känsla av att det är värdefullt
att ytterligare vänta och se vad
den relativt unga försäkringsreformen
kommer att ge för resultat. Jag är också
alldeles säker på att regeringen följer
denna fråga med stor uppmärksamhet.
Det kan väl tänkas att man i framtiden
kan finna andra former för dessa husmödrars
pensionering.

Med det sagda och med hänvisning
till vad som anförts i utskottsutlåtandet
och inte minst av de föregående talarna
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fredagen den 19 april 1963 em.

Nr 16

129

Ändring i lagen om val till riksdagen m. m.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Elmén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Elmén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 142 ja och 35 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till sjömans hemresa vid
semester m. m.,

nr 37, i anledning av väckta motioner
om utbyte i lagstiftningen av uttrycket
»psykiskt efterblivna» mot »psykiskt
utvecklingsstörda»,

nr 38, i anledning av väckt motion om

tillägg till livräntor åt pensionärer från
Svenska tobaksmonopolet, och

nr 39, i anledning av väckt motion -angående
den öppna alkoholistvården
m. -m. i vad motionen hänvisats till lagutskott;
samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av motion angående
anmälningsskyldigheten i samband med
rivning av kulturhistoriskt värdefulla
byggnader,

nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring 1 lagen den 6 juni 1962 (nr
270) om äganderättsutredning, lagfart
och sammanläggning av fastigheter i
vissa fall i Kopparbergs län, och

nr 16, i anledning av motioner om
trafiksignaler som kan uppfattas -av färgblinda.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Ändring i lagen om val till riksdagen
in. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen om val till
riksdagen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 12 mars 1963 hänvisat en
av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten
proposition, nr 56, vari Kungl. Majd,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden för den 15
februari 1963, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den
26 november 1920 (nr 796) om val till
riksdagen; samt

2) lag om ändring i kommunala vallagen
den 6 juni 1930 (nr 253).

130

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 em.

Ändring i lagen om val till riksdagen m.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen likalydande

I: 597 av herr Eric Carlsson
m. fl. och II: 739 av herr Larsson
i Luttra m. fl.,

likalydande 1:598 av herr Dahlberg
in. fl. och II: 738 av herr Johansson i
Norrköping m. fl. samt

likalydande I: 599 av herr Svanström
m. fl. och 11:737 av herr Hamrin i
Kalmar in. fl.

(Kungl. Maj:Is förslag)

Av kommunalfullmäktige eller stadsfullmäktige
lämnat uppdrag att vara ledamot
eller suppleant i valnämnd må
ej annan avsäga sig än ämlbets- eller
tjänsteman, som av sin befattning är
hindrad att uppdraget fullgöra; den,
som uppnått sextio års ålder; samt den,
vilken eljest uppgiver hinder, som av
fullmäktige godkännes.

Reservationer hade avgivits

A) av herrar Torsten Andersson, 01-sén, Erik Olsson, Dahlberg, Spångberg,
Larsson i Luttra och Nilsson i Östersund,
vilka i fråga om vallokals öppethållande
ansett, att -utskottet därjämte
bort hemställa,

att riksdagen med hänsyn till olägenheterna
med andra valtider för kommunalval
än för andrakammarval -och andra
tider för val å landet än för val i
stad måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förnyat övervägande av
frågan om lika valtider vid allmänna
val samt förslag till lagändringar å sådan
tid att ändringarna kunde beslutas
och träda i kraft till 1964 års andra-kammarval; B)

av herr Larsson i Luttra i fråga
om antalet ledamöter i valnämnd, utan
angivet yrkande.

Utskottet hemställde,

att riksdagen, med -avslag å motionerna
I: 598 och II: 738, I: 599 och II: 737
jämte I: 597 och II: 739, i vad dessa två
motioner berörde annat än i utlåtandet
nämnda avsägelserätt, måtte — med förklaring
att riksdagen beträffande 35 §
lagen om val till riksdagen funnit viss
ytterligare ändring böra ske — för sin
del, med bifall till sistnämnda två motioner
i vad gällde yrkandet däri angående
förutnämnda avsägelserätt, antaga
de vid propositionen fogade lagförslagen
med den ändringen, att 35 § i
lagen om val till riksdagen erhölle följande
såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:

(Utskottets förslag)

§.

Av kommunalfullmäktige eller stadsfullmäktige
lämnat uppdrag att vara ledamot
eller suppleant i valnämnd må
ej annan avsäga sig än den, som uppnått
sextio års ålder, samt den, vilken eljest
uppgiver hinder, som av fullmäktige
godkännes.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! I den proposition som
ligger till grund för det utlåtande vi nu
behandlar föreslås att de nuvarande
valnämnderna för varje valdistrikt
skall ersättas med en valnämnd för varje
kommun. I kommun med flera valdistrikt
skall valnämnden för varje valdistrikt
utse erforderligt antal personer
att såsom valnämndens deputerade vara
valförrättare i distriktet.

Mot de nyheter som här föreslås har
inga invändningar rests i några motioner.

Propositionen föreslår också att antalet
ledamöter i valnämnderna skall
vara fem, av vilka fyra skall utses av
fullmäktige, och en, nämligen ordföran -

Fredagen den 19 april 1963 em.

Nr 16

131

Ändring i lagen om val till riksdagen in. m.

den, skall förordnas av länsstyrelsen.
Vad beträffar detta förslag har det
väckts motioner med förslag om att fullmäktige
skall kunna utse ett större antal
ledamöter. Det kan anföras flera skäl
för detta. I nutida kommunallagstiftning
brukar föreskrivas ett minimiantal
ledamöter i styrelser och nämnder, oftast
fem, men fullmäktige brukar ha
möjlighet att besluta om större antal.
Några skäl mot en sådan anordning kan
knappast åberopas när det gäller valnämnderna
men däremot finns flera
skäl för en sådan regel. Vi har i en motion
anfört att i eu kommun med flera
än fem valdistrikt kan valnämnden anse
det lämpligt att ha en representant i
varje valdistrikt inom kommunen. Det
finns andra motioner med annan motivering
för ett större antal ledamöter i
valnämnden.

Vad som nu bär sagts om ledamöternas
antal är emellertid inte huvudfrågan
i det förslag till modernisering av
vallagarna som såväl från centerpartihåll
som från socialdemokratiskt håll
har presenterats i motioner i anslutning
till denna proposition.

Det gäller också bestämmelserna om
vallokalernas öppethållande. Nu gäller
olika bestämmelser för stad och landsbygd
och för riksdagsmannaval och
kommunalval. Såvitt jag förstår finns
det ingen anledning att ha olika huvudregler
för stad och landsbygd. Förslagen
i motionerna innebär inte något
yrkande om längre öppethållande än
för närvarande. Nyheten är egentligen
att den för stad gällande bestämmelsen,
att vallokal skall vara öppen två
timmar efter kl. 7 på eftermiddagen,
skall gälla även för landsbygden. Därigenom
ernår man en mycket betydelsefull
fördel: oavsett vilka valtider som i
övrigt tillämpas i de olika kommunerna
kommer alla vallokaler i landet att
vara öppna mellan kl. 7 och 9 på eftermiddagen
om man följer motionärernas
förslag. Detta kommer att väsentligt underlätta
valdeltagandet, särskilt för väl -

jare från annan ort som inte har skaffat
sig kännedom om gällande valtider.

Starka skäl talar också för att bestämmelserna
för andrakammarval och
kommunalval göres lika. Ett ytterligare
skäl har vi fått genom att kommunalvalen
i nybildade kommuner i vissa fall
skall ske samtidigt med andrakammarvalen.
Såvitt jag förstår innebär detta,
att de nuvarande bestämmelserna måste
ändras.

I en till föreliggande utskottsutlåtande
fogad reservation av herr Torsten
Andersson m. fl. har yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer
om förnyat övervägande av frågan
om lika valtider m. m. Om eu sådan
översyn kommer till stånd, bör även
frågan om antalet ledamöter i valnämnderna
kunna tas upp till övervägande.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till reservationen
av herr Torsten Andersson m. fl.

Hen- HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det finns i den skrivning
som presteras av utskottet rätt
mycket som stämmer överens med de
uppfattningar reservanterna har anfört.
Den väsentliga skillnaden ligger närmast
i att man i reservationen fastställt
en tidpunkt, 1964 års andrakammarval,
vilket förfaringssätt inte utskottet i sin
helhet velat vara med om. Annars råder
i mycket stora drag en samstämmig
uppfattning om vilken ordning som bör
vara rådande.

Vi tycker ändå att den erfarenhet
man vunnit vid 1962 års val är otillräcklig
för att skriva så bestämt som
att man vill att en ny ordning skall
vara genomförd till 1964 års andrakammarval.
Det kan behövas litet mer
erfarenhet av hur detta system fungerar
innan man går så långt. Det kan också
vara svårt att få fram dessa ändringar
på så kort tid.

Jag vill tillägga att det under debatten
i dag i första kammaren klart bär
deklarerats från regerlngshåll, att man

132

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 em.

Ändring i lagen om val till riksdagen m. m.

är beredd att snarast möjligt ta hänsyn
till de framförda synpunkterna men att
man inte vill garantera att så kan ske
till 1964 års val.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort genmäle: Herr

talman! Hur vill herr Henningsson
klara saken, om denna översyn inte
kan ske till 1964 års andrakammarval?
Man vet väl redan nu att man i vissa
nybildade kommuner kommer att ha
kommunalval samtidigt med 1964 års
andrakammarval.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle
:

Herr talman! Ja, herr Larsson, det
finns i detta sammanhang flera olika
propåer att ta ställning till, den saken
är klar. Reservationen rör sig huvudsakligen
om vallokalernas öppethållande,
och det är på den punkten som
reservanternas och utskottets skrivning
är samstämmig.

När det gäller antalet ledamöter i
valnämnd, en fråga som vi också diskuterar,
har utskottet varit på det klara
med att man borde vara nöjd med fem
ledamöter. Det finns inom dessa olika
valorganisationer en mycket stor variation
över hela fältet. Man har ju möjligheter
att delegera folk, så att man
får den ordning man ändå behöver vid
valförrättningen.

Jag tror därför att det finns möjlighet
att ordna denna sak till 1964 års
val, även om en ny skrivning inte
skulle vara klar vid den tidpunkten.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! I fjol var jag med om
att bära fram en motion om enhetliga
valtider — givetvis med dispensmöjligheter
— för andrakammarval och
kommunalval och för val i stad och
val på landsbygd. I år har en liknan -

de motion burits fram av herr Johansson
i Norrköping m. fl.

I fjol lät jag mig nöja med det uttalande
utskottet gjorde, vilket finns
återgivet i utskottets utlåtande detta år.
Erfarenheterna från fjolårets kommunalval
pekar emellertid i den riktningen,
att det bör ske någonting inom en
snar framtid, ty den oenhetlighet som
råder mellan närliggande kommuner
skapar besvär och försvårar valdeltagandet.
I vissa områden visar det sig,
att man har vissa valtider i stad och
andra valtider i omkringliggande landskommuner.
Valtiderna i städerna utannonseras
ordentligt. Medborgarna i
landskommunerna inbillar sig att samma
valtider även gäller inom deras kommuner
och framför allt att vallokalerna
hålles öppna lika lång tid på kvällarna.
Resultatet blir att de inte får
möjlighet att rösta därför att de kommer
för sent; vallokalerna är stängda
när de kommer. Jag anser att det är
önskvärt att man, för att befordra valdeltagandet,
så snabbt som möjligt når
fram till enhetlighet på detta område.

Därför ber jag nu, herr talman, att
få yrka bifall till den reservation som
bär avgivits av herr Torsten Andersson
m. fl.

1 detta anförande instämde herr Johansson
i Norrköping (s).

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att alltför mycket förlänga denna
debatt, eftersom skillnaden mellan
utskottsmajoritetens och reservanternas
uppfattning ändå inte är så stor. Vi
som har undertecknat reservationen
vänder oss dels emot att det föreligger
olika bestämmelser beträffande vallokalernas
öppethållande vid riksdagsmannaval
och kommunalval och dels
emot att det även föreligger olika bestämmelser
när det gäller städer och
landsbygd. Vi bör vara angelägna om
att hålla samma service åt landskommunväljarna
som stadsväljarna. Visser -

Fredagen den 19 april 1963 em.

Nr 16

133

Ändring i lagen om val till riksdagen m. m.

ligen kan man väl förstå de valnämnder
i mindre valdistrikt, som tycker
att det räcker att hålla vallokalerna
öppna till klockan 7 på kvällen, men
det gäller i alla fall härvidlag att ge
samma möjligheter för landsbygdsväljarna
som för stadsväljarna att kunna
avlämna sina röster i vallokalerna.

Denna fråga har varit aktuell vid flera
tillfällen, och man konstaterar också
i utskottets utlåtande, att erfarenheterna
från 1962 års kommunalval ej
är tillfredsställande. Reservanterna menar
då att det finns starka skäl för att
riksdagen beslutar att i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära förslag till lagändringar,
så att enhetliga valtider kan
tillämpas redan vid 1964 års val.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till reservationen.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! I diskussionen om önskvärdheten
av ett likartat öppethållande
för väljarna över hela landet är det en
sak som jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på. Den gäller det förhållandet,
att val icke får pågå under högmässotid.
Det har varit mycket stora
svårigheter för länsstyrelserna att därvidlag
kunna ordna på sådant sätt, att
vallokalerna är öppna under samma tider
inom de olika kommunerna och de
olika församlingarna. Med hänsyn till
den diskussion som förts här vill jag
framföra det önskemålet, att när regeringen
skall ta ställning till denna fråga
den saken också beaktas, .lag tycker
inte att det finns något skäl för att inte
vallokalerna skulle kunna vara öppna
även under högmässotid, allra helst som
tiden nu ändå utsträckes till så stor del
av dagen. Det finns många praktiska
skäl som talar för en sådan ordning. Jag
vill alltså bara göra en hemställan till
regeringen, att den överväger den sak
jag här påtalat i samband med en översyn
av tiderna för vallokals öppethållande.

I detta anförande instämde herr Alemyr
(s).

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KUNG:

Herr talman! Den diskussion som förekommit
här i anledning av utskottets
utlåtande har så gott som uteslutande
rört en fråga, som över huvud taget inte
behandlats i propositionen. Propositionen
avser ett förenhetligande av valnämndsorganisationen
inom landets
samtliga kommuner och ett avkopplande
av magistraterna från valbestyren. Den
sysslar däremot inte alls med tiderna för
vallokals öppethållande. Regeringen
har därför inte haft minsta anledning
att i detta sammanhang ta ställning till
den fråga som nu diskuterats i denna
kammare.

Jag tror att jag här i denna kammare
kan säga precis som jag gjorde i första
kammaren, att jag för egen del vad gäller
lagen om val till riksdagens andra
kammare är beredd att vid lämpligt tillfälle
ta upp de frågor om öppethållande
som här berörts till närmare övervägande
och att jag beträffande lagen om kommunalval,
som ju sorterar under inrikesministern,
för hans del kan lova att han
är beredd till samma övervägande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till reservationen
A); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Luttra begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

134 Nr 16 Fredagen den 19 april 1963 em.

Försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB, m. m.

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen A) av herr Torsten
Andersson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Luttra begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 103 ja och 68 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 52, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avlösning av vissa
pensionsförpliktelser i Enskilda järnvägarnes
pensionskassa.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Försäljning till allmänheten av statens
aktier i LKAB, m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
53, i anledning av väckta motioner om
försäljning till allmänheten av statens
aktier i LKAB, in. m.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Per-Olof Hanson och Holmberg (I: 507)

samt den andra inom andra kammaren
av herr Magnusson i Borås in. fl.
(II: 618), hade hemställts, att riksdagen
måtte 1. besluta att av statens till ca
479 milj. kr. uppgående innehav av aktier
i LKAB aktier till ett nominellt belopp
av 228 milj. kr. skulle erbjudas
allmänheten i valörer på 50 kr. per aktie
till en emissionskurs, motsvarande
ett pris av 225 kr. för varje sådan aktie,
och i övrigt på i motionerna angivna
villkor, varvid särskilt tillsåges att köpare
av lägre antal aktier skulle äga
förtur vid överteckning och att en bred
spridning av aktieköpen bland allmänheten
vunnes; 2. besluta, att försäljningen
under budgetåret 1963/64 bestämdes
till nominellt 100 milj. kr., motsvarande
ett emissionsbelopp av 450 milj.
kr.; 3. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de föriberedelseåtgärder som emissionen
erfordrade, varvid särskilt borde
beaktas vad i motionerna anförts i fråga
om valordning för bolaget samt om
möjligheterna att stimulera allmänheten
att disponera överskjutande skatt
för placering i aktier i LKAB, utbjudna
av staten; 4. i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning av lämpliga former
för försäljning av aktier i statliga
företag till allmänheten utöver försäljningen
av aktier -i LKAB, varvid särskilt
beaktades att sådana former för aktieförsäljningen
ordnades, som garanterade
en bred spridning av aktierna bland allmänheten
och som kunde vara ägnade
att främja det långsiktiga sparandet.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:507 och 11:618 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Virgin, Per Jacobsson,
Edström, Källqvist, Åkerlund, Staxäng,
Gustafsson i Skellefteå, Nelander och
Palm, vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 507 och II: 618,

1. besluta att av statens till ca 479
milj. kr. uppgående innehav av aktier i
LKAB aktier till ett nominellt belopp av

Fredagen den 19 april 1963 em. Nr 16 135

Försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB, m. m.

228 milj. kr. skulle erbjudas allmänheten
i valörer på 50 kr. per aktie till en marknadsmässig
emissionskurs, varvid särskilt
tillsåges att köpare av lägre antal
aktier skulle äga förtur vid överteckning
och att en bred spridning av aktieköpen
bland allmänheten vunnes;

2. besluta, att under budgetåret
1963/64 utbudet av aktier bestämdes till
nominellt 100 milj. kr.;

3. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de förberedelser som emissionen erfordrade,
varvid särskilt borde beaktas
vad i motionerna anförts i fråga om valordning
för bolaget samt om möjligheterna
att stimulera allmänheten att disponera
överskjutande skatt för placering
i aktier i LKAB, utbjudna av staten
;

4. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning av lämpliga former för
försäljning av aktier i statliga företag till
allmänheten utöver försäljningen av aktier
i LKAB, varvid särskilt beaktades
att sådana former för aktieförsäljningen
ordnades, som garanterade en bred
spridning av aktierna bland allmänheten
och som kunde vara ägnade att främja
det långsiktiga sparandet;

2) av herrar Ivar Johansson, Bengtson,
Svensson i Stenkyrka och Eliasson
i Sundborn, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 507 och II: 618,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att
frågan om försäljning till allmänheten
av aktier i statliga företag gjordes till
föremål för utredning, varvid särskilt
borde beaktas att betryggande garantier
skapades för att aktierna icke efter
hand samlades på ett fåtal händer;

3) av herr Svensson i Ljungskile, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PALM (h):

Herr talman! Utskottet har kort och
rutinmässigt som vanligt avstyrkt denna
framställning om försäljning till allmän -

heten av statens aktier i LKAB. Det kan
förefalla meningslöst att upprepa de argument
som framförts från denna talarstol
år efter år, liksom ett upprepande
av denna motion kan te sig som en överloppsgärning.
Detta är emellertid en
principskiljande fråga, och det kan inte
döljas att syftet med att ihärdigt återkomma
delvis är att demonstrera den
skillnad i uppfattning som föreligger
mellan motionärerna och reservanterna
å ena sidan och den nuvarande riksdagsmajoriteten
å den andra. Jag skall inte
nu gå in på det mycket betydelsefulla
ämnet om det enskilda ägandets spridning
och behovet av att ge småspararna
ökade möjligheter till värdebeständiga
placeringar. Jag skall bara som hastigast
beröra ett avsnitt av detta frågekomplex,
nämligen sambandet mellan
kapital, lönsamhet och produktivitet
inom näringslivet.

I och med att efterfrågan på kapitalplaceringsobjekt
styrs av spararnas
förväntningar på säkerhet för och avkastning
på sina placerade penningmedel
uppstår en press på företagen, som
med hänsyn till sina möjligheter att få
erforderliga kapitaltillskott och därmed
vidga sin verksamhet ständigt känner
behov av att driva verksamheten så rationellt
och så lönsamt som möjligt. Detta
sammanfaller med ett allmänt intresse
av största möjliga produktionsstegring.
Därför är det ur alla synpunkter lyckligt,
att enskild efterfrågan på aktier
tillåts spela en större roll i det ekonomiska
livet. Ur motionärernas och reservanternas
synvinkel är det därför önskvärt,
att bolag som LKAB kan ställa
material till aktiemarknadens förfogande,
och jag tänker då på en starkt vidgad
och breddad aktiemarknad, som skulle
göra det naturligt för småspararna att
välja denna form av penningplacering.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 1 av herr Virgin
m. fl. Därest denna reservation avslås
och därmed punkterna 1 till 3 faller,
yrkar jag i andra hand bifall till punkt

136 Nr 16 Fredagen den 19 april 1963 em.

Försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB, m. m.

4 i reservation nr 1 med den ändringen,
att orden »utöver försäljningen av aktier
i LKAB» utgår. Därmed blir detta
andrahandsyrkande överensstämmande
med reservationen nr 2, även om det till
formen inte är helt identiskt med denna.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Frågan om försäljning
av aktier i LKAB och eventuellt andra
statliga företag har varit föremål för så
många debatter i kammaren under årens
lopp, att jag inte skall trötta med att
upprepa de skäl som motiverar den
ståndpunkt vårt parti intagit. Vi har den
uppfattningen, att man inte bör fatta ett
omedelbart beslut om en sådan försäljning.
Vad vi önskar är att man skall göra
en utredning om frågan om försäljning
till allmänheten av aktier i statliga företag
och därvid särskilt uppmärksamma,
att betryggande garantier bör skapas
för att aktierna inte efter hand kommer
att samlas på ett fåtal händer.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
och med hänvisning till vad som från
vårt håll yttrades i denna fråga i fjol
att få yrka bifall till reservationen nr 2.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Jag vet inte vad herr
Palm menade med att detta är en fråga
som på sikt och framför allt kanske i
dag förefaller att vara mycket torr. Men
jag håller med herr Palm om att frågan
är principskiljande. Förslagen om försäljning
till enskilda personer av
LKAB:s aktier och om utredning beträffande
försäljning av aktier i andra
statliga företag har varit uppe till behandling
under de senaste sex riksdagarna,
och vid varje tillfälle har riksdagen
avslagit motionerna.

Liksom tidigare föreslår nu folkpartiet
och även högern försäljning av ett
visst antal LKAB-aktier. Vidare föreslår
man, att vid denna försäljning skall tilllämpas
sådana bestämmelser, att en
verklig spridning av aktieägandet kan

komma till stånd. Därvid tänker man
väl i första hand på småspararna.

I reservation nr 1, som i någon mån
skiljer sig från sina föregångare — i år
föreligger icke något förslag till marknadskurser
— skriver reservanterna
bl. a., att den av motionärerna föreslagna
försäljningen av statens aktieinnehav
syftar till att öka allmänhetens intresse
för aktieförvärv och till att vinna
en från demokratisk synpunkt önskvärd
spridning av äganderätten. Detta skulle i
sin tur medverka till ett ökat intresse
hos allmänheten för de statsägda företagen.

Herr talman! Det skulle säkerligen
finnas anledning att knyta ett flertal
reflexioner kring en sådan spridning,
men jag skall nöja mig med några få.

Vad är det som avgör om den enskilda
människan över huvud taget skall kunna
äga några aktier eller inte? Det avgörande
är väl att vederbörande har pengar
att köpa aktier för. Då finns det anledning
att komma ihåg, att vi fortfarande
lever i ett samhälle, där inkomsterna
är fördelade på ett synnerligen
ojämnt sätt. Redan detta bör ju begränsa
möjligheterna för ett ganska stort antal
människor att köpa aktier exempelvis i
LKAB. Detta gäller inte minst industriarbetarna.
Det är ju den gruppen som är
lägst betald i samhället. Jag är övertygad
om att en mycket stor del av dessa människor
kommer att få mycket stora svårigheter
att genom aktieköp bli delägare
i LKAB. Med andra ord, industriarbetarna
och alldeles särskilt låglönegrupperna
kommer att få ringa möjlighet att bli
delaktiga av den av reservanterna föreslagna
spridningen av äganderätten. Risken
är nog i stället att om reservanterna
får igenom sina förslag endast det fåtal,
som i dag är kapitalstarka, på sikt kommer
att äga aktierna i LKAB.

Kvar står det faktum, herr talman, att
genom statens aktieinnehav i företaget
alla samhällsgrupper, även de lägsta
inkomsttagarna är aktieägare. Detta förefaller
mig vara en betydligt mer sym -

Fredagen den 19 april 1963 em. Nr 16 137

Försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB, m. m.

patisk och demokratisk ordning än vad
reservanternas förslag innebär.

Det är en annan sak som jag gärna vill
säga några ord om. Reservanterna föreslår
försäljning av statsägda aktier i ett
mycket betydelsefullt bolag. Det rör sig
om förvaltningen av stora naturtillgångar
— de lappländska järnmalmstillgångarna.
Därtill måste vi komma ihåg, att
staten kommer att få bära ansvaret för
utvecklingen i hela denna landsända,
där man sedan lång tid tillbaka brottas
med synnerligen stora sysselsättningssvårigheter.
Det går knappast någon
vecka utan att länets representanter från
denna talarstol vittnar om vilka bekymmer
man har exempelvis i Norrbotten.

Staten har nu genom vinster i LKAB
lyckats få fram pengar till ett utvecklings-
och forskningsarbete, som i första
hand skall syfta till att skapa ett aktivt
näringsliv i Norrland. Det var ju för
detta ändamål som Norrlandsfonden skapades.
Men förslaget om försäljning av
viss del av de statsägda aktierna i LKAB
måste väl i alla fall medföra mycket stora
risker. Jag tror också att en sådan
försäljning skulle väcka mycket stor
oro bland befolkningen i Norrbotten.

I detta sammanhang ber jag att få citera
ett yttrande som LO avgav, när
utskottet hade att behandla liknande
motioner 1957. Jag tycker att LO i den
skrivningen har sagt mycket heaktansvärda
saker i fråga om delägarskapet
i LKAB: »Då LO vill avstyrka motionärernas
förslag sker det främst med
hänsyn till att statens övertagande av
huvuddelen av LKAB-aktierna skett för
att staten dels skall ekonomiskt tillgodogöra
sig de framtida vinsterna från
brytningen av lapplandsmalmerna, dels
härvid kunna ta hänsyn till dessa områdens
växande behov av stabil och
växande sysselsättning. Det kan då icke
vara rimligt att staten kort tid därefter
avhänder sig en stor del av aktiestocken.
»

Ja, herr talman, jag kan mycket väl

förstå herr Palms principiella inställning
till det kollektiva ägandet som
han här tidigare har pläderat för. Däremot
kan jag inte förstå hans ovilja
mot att staten äger naturtillgångar av
det slag det här rör sig om.

Yad sedan beträffar reservation nr 2
har det inte inträffat någonting nytt
som kan ge riksdagen anledning att
inta en annan ståndpunkt än riksdagen
gjorde förra året, varför jag till sist vill
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr PALM (h):

Herr talman! Det skulle vara mycket
frestande att ta upp en utförlig debatt
med anledning av herr Blomkvists anförande,
men jag skall inte låta mig förledas
till det. Jag skall inskränka mig till
att ta upp en enda sak i lians anförande.
Jag tycker att hans uppfattning, att den
stora mängden av människor i vårt välfärdssamhälle
inte kan få pengar över,
framstår som ytterst pessimistisk. Jag
skulle snarare tro, att vi har anledning
hoppas att välståndet kommer att ökas
så att allt flera och så småningom de
allra flesta får möjlighet och lust att
spara. För att undvika att ytterligare polemisera
vill jag hänvisa honom till att
ta del av en artikel i tidskriften Tiden,
som har skrivits av den socialdemokratiske
advokaten Rudling. Där bär
han utvecklat hur nödvändigt det kommer
att bli att skapa värdebeständiga
placeringsobjelct för den stora mängd
av människor i detta land som fortlöpande
få ökade inkomster. Detta berör
något av det väsentliga bakom kravet
på att man skall tillföra marknaden
aktier i företag av denna art.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Personligen är jag inte
så pessimistisk beträffande förutsättningarna
för exempelvis låglönegrupperna
att hävda sig på arbetsmarknaden.
Men när man vet vilken lönesättning
som för närvarande råder, när man
vet att ett mycket stort antal av in -

138 Nr 16 Fredagen den 19 april 1963 em.

Försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB, m. m.

dustriarbetarna har en medelförtjänst
per timme av mellan 5,50 och 6 kronor,
måste man fråga sig hur dessa
människor skall kunna komma i åtnjutande
av denna möjlighet att sprida
äganderätten. Dessa grupper använder
sig av målsparande. De har inte möjlighet
att ge sig in på det långsiktiga
sparande som ett aktieägande ändå är.

Jag vill slutligen säga till herr Palm,
att jag har erfarenheter från ett mycket
långvarigt fackligt arbete. Jag är
medveten om att de insatser som gjorts
för att öka arbetarnas förtjänster givit
mycket goda resultat, och jag tror inte
att representanter för högerpartiet vid
de förhandlingar som förts, inte minst
beträffande låglönegrupperna, hade
kunnat hävda dessa gruppers intressen
bättre än som nu skett. Men ändå tror
jag att dessa grupper, med de inkomster
de har, har mycket små möjligheter
att ta del av den spridning av
äganderätten som högerpartiet föreslår.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen meddelade, att ärendet
komine att företagas till avgörande
med iakttagande av den uppdelning som
tillämpats i reservationen 1) av herr
Virgin in. fl.

Försäljning av aktier i LKAB

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Palm begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 53, såvitt avser försäljning av
aktier i LKAB, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Virgin m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Palm begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
114 ja och 52 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Försäljning av aktier i statliga företag
över huvud taget

Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till det i reservationen 1) av
herr Virgin m. fl. under punkten 4 gjorda
yrkandet med av herr Palm under
överläggningen angiven ändring, innebärande
att orden »utöver försäljningen av
aktier i LKAB» utginge; samt 3:o) bifall
till reservationen 2) av herr Ivar
Johansson m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Palm begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Eliasson i
Sundborn votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets utlåtande nr 53,

Fredagen den 19 april 19G3 em.

Nr 16

139

Ändrad ordning för uppförande i

såvitt avser försäljning av aktier i statliga
företag över huvud taget, antager
det i reservationen 1) av herr Virgin
m. fl. under punkten 4 gjorda yrkandet
med av herr Palm under överläggningen
angiven ändring, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 54 ja och 23 nej, varjämte
94 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 53, såvitt avser försäljning av
aktier i statliga företag över huvud taget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
i reservationen 1) av herr Virgin m. fl.
under punkten 4 gjorda yrkandet med
av herr Palm under överläggningen angiven
ändring.

statsbudgeten av anslag till avlöningar

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Palm begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 95 ja och 54 nej, varjämte 22 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten
av anslag till avlöningar

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
54, i anledning av väckta motioner om
ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten
av anslag till avlöningar.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson (I: 508) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Magnusson
i Borås och Nordgren (11:617),
hade föreslagits, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte dels vid uppgörandet
av statsverkspropositionen för budgetåret
1964/65 och följande budgetår för
ifrågakommande fall uppföra å förslagsanslag
avlöningar till ordinarie och extra
ordinarie tjänstemän — under bifogande
av vederbörande uppgifter rörande
personalförteckningen avseende
samtliga ordinarie och extra ordinarie
befattningar — samt å obetecknat anslag
avlöningar till extra tjänstemän, varvid
uppgift borde lämnas om behovet av
extra befattningar i 20 :e lönegraden och
däröver, dels ock i förekommande fall
med sakanslag sammanföra anslag till
avlöningar åt extra tjänstemän i högst
19:e lönegraden samt till arvoden åt tillfälliga
befattningshavare.

140

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 em.

Ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag till avlöningar

Utskottet hemställde, att motionerna
1:508 och 11:617 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Åkerlund, Staxäng och Palm,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 508 och II: 617, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte dels vid uppgörandet av
statsverkspropositionen för budgetåret
1964/65 och följande budgetår för ifrågakommande
fall uppföra å förslagsanslag
avlöningar till ordinarie och extra ordinarie
tjänstemän — under bifogande
av vederbörliga uppgifter rörande personalförteckningen
avseende samtliga
ordinarie och extra ordinarie befattningar
— samt å obetecknat anslag avlöningar
till extra tjänstemän, varvid
uppgift borde lämnas om behovet av
extra befattningar i 20 :e lönegraden och
däröver, dels ock i förekommande fall
med sakanslag sammanföra anslag till
avlöningar åt extra tjänstemän i högst
19 :e lönegraden samt till arvoden åt tillfälliga
befattningshavare.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PALM (h):

Herr talman! Det rör sig här om en
följdmotion till en tidigare avslagen
motion, vilka båda syftar till besparingar
i budgeten. Eftersom frågan diskuterats
i anslutning till behandlingen av
den föregående motionen skall jag nu
nöja mig med att yrka bifall till reservationen
av herr Virgin m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Denna fråga har nu behandlats
för femte året i följd. Innehållet
i motionerna bär varit detsamma
år efter år. Det är sålunda inga
nya argument som har åberopats. Enligt
utskottsmajoritetens mening finns
det ingenting som motiverar ett ändrat
ställningstagande från riksdagens sida.

Med hänsyn härtill skall också jag undvika
att gå in på en sakdebatt. Jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall til! utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Virgin in. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kammarens sammanträde
onsdagen den 24 innevarande april.

§ 15

Till bordläggning anmäldes
bankoutskottets utlåtanden:
nr 14, angående användande av riksbankens
vinst för år 1962 samt utlåtande
i anledning av framställning av fullmäktige
i riksbanken angående återbetalning
till statsverket av till avbetalningslånefonden
anvisade medel, och
nr 15, i anledning av framställning av
fullmäktige i riksbanken angående Tumba
pappersbruks framtida ställning;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av dels väckta motioner
om sänkning av rösträttsåldern
m. in., dels ock väckta motioner angående
sänkning av myndighetsåldern,
och

nr 19, i anledning av väckt motion om
förlängning av preskriptionstiden för
borgensåtaganden;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 42, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
för kostnader för viss psykologisk
samtalsbehandling och rådgivning,

nr 43, i anledning av väckt motion om
förbud mot försäljning av vissa livsmedelsimitationer,
och

nr 44, i anledning av väckta motioner

Fredagen den 19 april 1963 em.

Nr 16

141

om tilläggspensionsförsäkringen för företagare
och fria yrkesutövare; samt
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av motion om fordons
förseende med anordning för belysning
av mötande fordons vägbana,
nr 18, i anledning av motioner om
anteckning i fastighetsbok angående fast
fornlämning,

nr 19, i anledning av motioner om
lagstadgad förhandlingsskyldighet vid
ifrågasatt expropriation, och

nr 20, i anledning av motion angående
älgjakten.

§ 16

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
137, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående uppförande
av en atomkraftstation i Marviken.

Vidare anmäldes och godkändes andra
lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 133, i anledning av väckta motioner
om överförande på staten av kommunernas
kostnader för förtidspensionering
m. m.;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 14
oktober 1939 (nr 727) om förbud mot
arbetstagares avskedande med anledning
av värnpliktstjänstgöring m. m.; och
nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 20 juni 1918 (nr 460)
angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar, m. m.

Slutligen anmäldes och godkändes
jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1963/64,
in. m.; och

nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.

§ 17

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 148, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 10
juni 1949 (nr 341) om explosiva varor,
och

nr 149, med förslag till lag om upplåtande
av kyrkorum i vissa fall.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 18

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit framställning
angående engångsunderstöd till
f. d. städerskorna i riksdagshuset Ada
Nyström och Anna Ericson.

§ 19

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 116, angående ny huvudorganisation
för statens järnvägar, motionerna: nr

882, av herr Enskog m. fl.,
nr 883, av fröken Karlsson och herr
Nilsson i Göingegården, och

nr 884, av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 134, angående vissa åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område,
in. m., motionerna:

nr 885, av herr Dahlgren m. fl.,
nr 886, av herr Dahlgren in. fl.,
nr 887, av herr Elmwall m. fl.,
nr 888, av herrar Elmwall och Persson
i Heden, och

nr 889, av herr Hedlund m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 20

Herr talmannen meddelade, att herr
Darlin enligt till kammaren inkommet

142

Nr 16

Fredagen den 19 april 1963 em.

läkarintyg vore sjukskriven under tiden
den 18—den 30 innevarande april.

Herr Darlin beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.22 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 63
312605