Nr 16 ANDRA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 16 ANDRA KAMMAREN 1962

25—26 april

Debatter m. m.

Sid.

Onsdagen den 25 april

Minnesord över avliden ledamot av kammaren.................. 3

Totalförsvarets upplysningsverksamhet m. m................... 6

Avdragsrätt för studieunderstöd samt för amortering av studieskuld

m. m................................................. 8

Interpellation av herr Hedin ang. bestridandet av kostnaderna för
vägprojekt i Oxelösund och Studsvik........................ 20

Torsdagen den 26 april

Svar på interpellationer av:

herr Hedlund ang. vissa svårigheter vid Sveriges associering till

EEC-marknaden ...................................... 23

fröken Elmén ang. arkivarbetarnas löne- och anställningsförhållanden
................................................ 39

herr Johansson i Stockholm ang. olyckor under militära övningar 42
fru Nettelbrandt ang. utflyttningen av försvarets fabriksstyrelse
från stockholmsområdet ................................ 46

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 25 april

Statsutskottets memorial nr 60, om anslag till Bokinköp och bokbindning
vid statens psykologisk-pedagogiska bibliotek (gemensam

omröstning) .......................................... 3

Jordbruksutskottets memorial nr 12, om anslag till Särskilt stöd åt det

mindre jordbruket (gemensam omröstning).................. 4

1—Andra kammarens protokoll 1961. Nr 16

Nr 16

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 62, ang. vissa frågor rörande totalförsvarets
upplysningsverksamhet m. m......................... 6

— nr 64, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag, avseende

ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde .............. 8

— nr 65, ang. anslag för vissa beredskapsåtgärder m. m......... 8

Bevillningsutskottets betänkande nr 33, ang. avdragsrätt för studieunderstöd
samt för amortering av studieskuld m. m............. 8

Onsdagen den 25 april 1962

Nr 16

Onsdagen den 25 april

Kl. 14.00

§ 1

Minnesord över avliden ledamot av
kammaren

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord:

Ledamoten av kammaren Karl Jönsson
i Gärds Köpinge avled på annandagen
efter en längre tids sjukdom.

Karl Jönsson bevistade i år sin elfte
riksdag och har under hela sin riksdagstid
varit verksam i jordbruksutskottet.
Såsom kommunal förtroendeman
och landstingsman har han gjort
betydande insatser, och han tillhörde
också styrelserna för Landskommunernas
förbund och Kooperativa förbundet.

Karl Jönsson var en kunnig och erfaren
man, som med mycken omsorg
fullgjorde de mångskiftande uppgifter
som blivit honom anförtrodda. Åt riksdagsarbetet
ägnade han ett stort intresse
som inte svek ens under den
långa sjukdomstiden; så sent som i
mars månad återtog han för några veckor
sin plats i kammaren. Nu har han
definitivt lämnat vår krets. Vi minns
honom som en lugn, vänlig och försynt
riksdagskamrat och lyser frid över
hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Ståhl, som vid kammarens sammanträde
den 16 mars beviljats ledighet från
riksdagsgöromålen tills vidare, samt
herr Larsson i Borrby, som vid sammanträde
den 11 april med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad att

deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag
åter intagit sina platser i kammaren.

§ 3

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 60
samt av jordbruksutskottet i dess memorial
nr 12 föreslagna, av riksdagens
båda kamrar godkända voteringspropositioner
i följande ordning, nämligen

l:a omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 60)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
på motionerna I: 103 och II: 144,
till Bokinköp och bokbindning vid statens
psykologisk-pedagogiska bibliotek
för budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 kr., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat, att i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 103 och
II: 144, till Bokinköp och bokbindning
vid statens psykologisk-pedagogiska bibliotek
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
reservationsanslag av 35 000 kr.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 103 Ja och 118 Nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Nr 16

Onsdagen den 25 april 1962

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 74 Ja och 68 Nej,
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller.......... 103 Ja och 118 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 177 Ja och 186 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

2:a omröstningen

(enligt jordbruksutskottets memorial
nr 12)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må

A. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 492
och II: 574 samt I: 496 och II: 570, samtliga
motioner såvitt nu är i fråga, besluta
att för utbetalande av arealtillägg
skall gälla nuvarande skala;

B. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 496 och
II: 570, såvitt nu är i fråga, besluta att
beträffande arealtillägg till nytillträdande
jordbrukare hittillsvarande bestämmelser
skall gälla;

C. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 496 och
II: 570 samt I: 499 och II: 571, samtliga
motioner såvitt nu är i fråga, besluta att
leveranstillägget för mjölk skall utgå
efter nu gällande regler;

D. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 495
och II: 578 samt I: 496 och II: 570 ävensom
I: 499 och II: 571, sistnämnda båda
motionspar såvitt nu är i fråga, besluta
att extra mjölkpristillägget i norra Sverige
skall utgå med nu gällande belopp;

E. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 492
och II: 574, 1: 496 och II: 570 samt I: 499
och II: 571, samtliga motioner såvitt nu

är i fråga, å riksstaten för budgetåret
1962/63 under nionde huvudtiteln till
Särskilt stöd åt det mindre jordbruket
anvisa ett förslagsanslag av 95 000 000
kr., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat, att

A. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:496 och 11:570 ävensom med avslag
å motionerna I: 492 och II: 574, samtliga
motioner såvitt nu är i fråga, arealtillägg
skall utgå enligt följande skala:

Areal, ha

2.0— 3,0 . .

3.1— 4,0 . .

4.1— 7,0 . .

7.1— 8,0 . .

8.1— 10,0 . .

Arealtillägg
kronor/år
. 250

. 375

. 500

. 375

. 250

B. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:496 och 11:570, såvitt nu är i fråga,
arealtillägg skall utgå även till nytillträdande
jordbrukare i enlighet med vad
utskottet anfört i det föregående;

C. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 496 och II: 570 ävensom med avslag
å motionerna I: 499 och II: 571, samtliga
motioner såvitt nu är i fråga, leveranstillägg
för mjölk skall utgå med 5
öre per kilogram för leveranskvantiteterna
1 001—9 000 kilogram per år och
med 400 kronor per år för leveranskvantiteterna
9 000—15 000 kilogram,
varefter för leveranser överstigande
15 000 kilogram per år en minskning
skall ske med 4 öre per kilogram;

D. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 496 och II: 570, såvitt nu är i fråga,
ävensom med avslag å motionerna I: 495
och II: 578 samt I: 499 och II: 571, sistnämnda
motionspar såvitt nu är i fråga

1) för det extra mjölkpristillägget i
norra Sverige nu sammanlagt utgående

Onsdagen den 25 april 1962

Nr 16

belopp skall höjas med 4 000 000 kronor;
samt

2) anhålla hos Kungl. Maj:t om fördelning
av det extra mjölkpristillägget
mellan de olika områdena i enlighet
med vad utskottet i det föregående anfört; E.

i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 496 och II: 570 ävensom med avslag
å motionerna I: 492 och II: 574 samt
I: 499 och II: 571, samtliga motioner såvitt
nu är i fråga, å riksstaten för budgetåret
1962/63 under nionde huvudtiteln
till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket anvisa ett förslagsanslag av
105 000 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 111 Ja och 110 Nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 71 Ja och 73 Nej,
vadan, då därtill

lades andra kam -

marens röster

eller.......... 111 Ja och 110 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 182 Ja och 183 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 4

Justerades protokollen för den 10, den
11 och den 13 innevarande april.

§ 5

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

153, med förslag om återföring av
vissa enligt lagen om allmän sjukförsäkring
m. m. fonderade medel,

nr 155, med förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648), m. m.,

nr 158, angående godkännande av
konvention mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge angående indrivning
av underhållsbidrag, m. m.,
nr 160, angående avveckling av rekognitionsavgifterna
till Danviks hospital,

nr 161, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 30 § lagen den 17
juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse
m. m., och

nr 163, med förslag till lag angående
förbud mot sämjedelning av fast egendom; till

statsutskottet propositionen nr

164, om överlåtelse av viss kronan tillhörig
mark; samt

till utrikesutskottet propositionen nr

165, dels med förslag till lag om särskilda
förmåner för vissa internationella
organisationer m. m., dels ock angående
godkännande av det fjärde tilläggsprotokollet
till den allmänna överenskommelsen
rörande Europarådets privilegier
och immunitet.

§ 6

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till särskilda utskottet motionerna nr
841—843; och

till bankoutskottet motionen nr 844.

§ 7

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 11 och
12, statsutskottets utlåtanden nr 5,10 och
63, bevillningsutskottets memorial nr
42, bankoutskottets utlåtande nr 16,
första lagutskottets memorial nr 31,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 21—
23 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 11.

Nr 16

Onsdagen den 25 april 1962

Totalförsvarets upplysningsverksamhet m. m.

§ 8

Föredrogs den av herr Henningsson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående åtgärder
till skydd mot grundvattenföroreningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr östlund vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående efterskänkandet
av kronans rätt till vissa strömfall m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av herr Nilsson i
Tvärålund vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående begränsning
av tobaksreklamen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Totalförsvarets upplysningsverksamhet
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa frågor rörande
totalförsvarets upplysningsverksamhet
in. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag har anmält en
blank reservation i statsutskottet därför
att jag ville föra fram några synpunkter
i anledning av ett uttalande av
departementschefen i propositionen

om upplysningsverksamheten rörande
totalförsvaret. Visserligen har statsutskottet
för sin del varken kritiserat eller
anslutit sig till uttalandet, men jag
tycker ändå inte att det bör få passera
utan någon kommentar.

Den fråga det gäller är rätten att i
den inåtriktade militära upplysningsverksamheten
även redovisa rent personliga
åsikter. Den frågan hade aktualiserats
av 1960 års försvarsupplysningsutredning
som i sitt betänkande
bland annat underströk att den inåtriktade
upplysningsverksamheten självfallet
inte fick ges polemisk utformning.
Den fick inte heller, säger utredningen,
missbrukas till propaganda
i politiska stridsfrågor. I den mån den
rör sådana bör upplysningsverksamhetens
uppgift vara att anvisa de källor,
där olika åsikter redovisas, och att
klargöra aktuella frågeställningar och
objektivt redogöra för argumentationen
på ömse sidor. Att en föreläsare, säger
utredningen vidare, i detta sammanhang
även talar om vilken hans personliga
mening är, kan ofta te sig naturligt
och i själva verket snarast bidra
till att åhörarna på rätt sätt förmår
bedöma innehållet i hans framställning.
När det gäller frågor, som är
av mera teknisk natur eller där någon
politisk diskussion eljest icke aktualiserats,
bör han ha möjlighet att på
grundval av en objektiv redogörelse
för fakta framlägga den argumentering
som han tycker är giltig. Även härvidlag
är det emellertid angeläget att han
klargör att det är fråga om hans personliga
uppfattning och att även andra
meningar kan göras gällande. En på
detta sätt bedriven upplysningsverksamhet
— anför utredningen till sist
-—- ställer givetvis stora krav på befälets
omdöme men torde likväl vara att
föredra framför ett system, som hindrar
vederbörande att tala öppet inför
truppen.

I propositionen har nu departementschefen
själv — i överensstäm -

Onsdagen den 25 april 1962

Nr 16

Totalförsvarets upplysningsverksamhet m. m.

melse med vad redan gäller — understrukit
att den inåtriktade upplysningen
inte får vara polemisk i formen —-även om självfallet felaktiga sakuppgifter
får tillrättaläggas. Upplysningsverksamheten
får inte heller missbrukas
till propaganda i politiska stridsfrågor.
Härom råder inga delade meningar,
och bestämmelser i det syftet
finns för övrigt i tjänstereglementet för
krigsmakten. Men departementschefen
har tagit direkt avstånd från utredningens
ståndpunkt att det stundom
kan vara lämpligt för en föreläsare
att även omtala sin egen personliga
mening i en fråga där olika uppfattningar
kan råda. Departementschefen
hänvisar därvidlag till ett remissyttrande
från Publicistklubben, i vilket
det heter att det med hänsyn till risken
för missuppfattningar vore »klokt
att i varje fall i politiska stridsfrågor
inskränka befälets information inför
trupp till en objektiv redogörelse».

Jag tycker det är att gå alldeles för
långt om man på detta sätt begränsar
yttrandefriheten. Departementschefen
har ju själv i propositionen framhållit,
att den enskilde befattningshavaren
är underkastad samma ämbetsmannaansvar
vid handläggning i tjänsten
av upplysningsärenden som vid
all övrig tjänsteutövning. Det vore alltså
tjänstefel att icke bedriva upplysningsverksamheten
på ett vederhäftigt,
sakligt och fullständigt sätt, men om
nu en militär föreläsare gör det och
i övrigt följer tjänstereglementets bestämmelser,
då bör han också på förekommen
anledning få tala om vilken
personlig uppfattning han har. Att
hindra en militär befattningshavare att
göra det vore, såvitt jag förstår, inte
rimligt. Det finns ingen anledning att
i det hänseendet sätta militära befattningshavare
i en särställning i förhållande
till andra statliga befattningshavare.

Nu har ju statsutskottet, som jag nyss
framhöll, inte uttalat sig i den här frå -

gan, och departementschefens anförande
i propositionen kan ju inte betraktas
såsom direktiv. Uttalandet kan väl
inte heller — såvitt jag förstår — anses
utgöra någon bindande tolkningsregel
till tjänstereglementet. De begränsningar
i yttranderätten som införts
i nämnda reglemente och som
vid olika tillfällen diskuterats här i
riksdagen innehåller inga förbud för
personliga meningsyttringar i och för
sig. De innehåller visserligen förbud
mot inblandning i den politiska debatten
och mot polemik i frågor med partipräglade
meningsskiljaktigheter, men
det är inte detta som det är fråga om
nu.

Herr talman! Förhållandet mellan en
militär chef — exempelvis en kompanichef
eller en plutonchef — och hans
trupp är ofta sådant, att en vägran
från chefens sida att redovisa sin egen
mening, t. ex. på fråga från truppens
sida, skulle göra ett högst förbryllande
intryck. Den vore snarast ägnad
att motverka de syften man vill nå genom
den inåtriktade upplysningsverksamheten.
Utebliven eller ofullständig
information kan — sägs det för övrigt
i tjänstereglementet — minska förtroendet
för den militära verksamheten.
En vägran från chefens sida att tala
om vad han själv tycker kan i själva
verket uppfattas som rent demonstrativ
och därigenom få just den polemiska
effekt, som man vill undvika i den
militära upplysningsverksamheten.

Jag har, herr talman, inte trott och
tror inte heller nu att försvarsministern
överväger att komplettera tjänstereglementets
bestämmelser med något
slags förbud för sådana här personliga
meningsyttringar. Jag har därför vågat
välvilligt tolka försvarsministerns
yttrande som en, låt mig säga personlig,
uppmaning till försiktighet i uttalanden,
framför allt i politiska
stridsfrågor, så att inte subjektiva deklarationer
uppfattas som om de vore
objektiva.

Nr 16

Onsdagen den 25 april 1962

Avdragsrätt för studieunderstöd samt för

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
och

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för vissa
beredskapsåtgärder under budgetåret
1962/63 m. in.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Avdragsrätt för studieunderstöd samt
för amortering av studieskuld m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 33, i anledning av väckta
motioner angående avdragsrätt för studieunderstöd
samt för amortering av
studieskuld m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 276
av herrar Ragnar Bergh och Ebbe Ohlsson
samt II: 351 av herr Palm m. fl.,
vari hemställts att riksdagen måtte för
sin del besluta sådana ändringar i kommunalskattelagen
att avdragsrätt medgåves
för studiekostnader enligt i motionerna
uppdragna riktlinjer, samt att
vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderliga författningsändringar; 2)

de likalydande motionerna I: 340
av herrar Hilding och Per-Olof Hanson
samt II: 349 av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i
skattelagstiftningen att mindre inkomster,
som studerande förvärvade på ar -

amortering av studieskuld m. m.

bete under ferier, bleve skattefria, och
således antaga ett 1 motionerna intaget
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

3) de likalydande motionerna I: 458
av herrar Ragnar Bergh och Sveningsson
samt II: 532 av herrar Bengtsson i Göteborg
och Nilsson i Svalöv, vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga ett i
motionerna intaget förslag till lag angående
ändrad lydelse av 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), avseende avdrag vid beskattningen
för periodiskt understöd till
studerande;

4) de likalydande motionerna I: 463
av herr Hilding och fru Hamrin-Thorell
samt 11:536 av herr Gustafson i Göteborg
och fru Nettelbrandt, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
proposition rörande avdragsrätt för
periodiskt understöd till studerande.

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 276
av herrar Ragnar Bergh och Ebbe Ohlsson
samt II: 351 av herr Palm m. fl. om
rätt till avdrag vid beskattningen för
studiekostnader;

2) de likalydande motionerna I: 340
av herrar Hilding och Per-Olof Hanson
samt 11:349 av hem Jönsson i Ingemarsgården
m. fl. om skattefrihet för
studerandes ferieinkomster;

3) de likalydande motionerna 1:458
av herrar Ragnar Bergh och Sveningsson
samt II: 532 av herrar Bengtsson i
Göteborg och Nilsson i Svalöv om avdrag
vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande; ävensom

4) de likalydande motionerna I: 463
av herr Hilding och fru Hamrin-Thorell
samt 11:536 av herr Gustafson i Göteborg
och fru Nettelbrandt om avdrag
vid beskattningen för periodiskt understöd
till studerande;

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Onsdagen den 25 april 1962

Nr 16

Avdragsrätt för studieunderstöd samt för amortering av studieskuld m. m.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Gösta Jacobsson,
Nilsson i Svalöv och Björkman,
vilka — under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I: 276 av
herrar Ragnar Bergh och Ebbe Ohlsson
samt II: 351 av herr Palm m. fl. — ansett
att utskottet under punkten 1) bort
hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte med beaktande av de i motionerna
anförda synpunkterna utarbeta och
för 1962 års hötstriksdag framlägga förslag
till sådana ändringar i kommunalskattelagen
att avdragsrätt medgåves för
studiekostnader;

II) av herrar Stefanson, Lundström,
Gustafson i Göteborg och Christenson
i Malmö, vilka ansett att utskottet under
punkten 1) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 276 och II: 351 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag om en reform av studiekostnadernas
behandling i skattehänseende,
innebärande rätt till avdrag för amortering
av studieskuld;

III) av herrar Stefanson, Lundström,
Sundin, Gustafson i Göteborg, Christenson
i Malmö och Eriksson i Bäckmora,
vilka — under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I: 340 av
herrar Hilding och Per-Olof Hanson
samt II: 349 av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl. — ansett att utskottet bort
tillstyrka den i motionerna föreslagna
författningsändringen, avseende skattefrihet
för studerandes ferieinkomster,
och att utskottet således under punkten
2) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
moionerna 1:340 och 11:349
måtte antaga det i motionerna intagna
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

IY) av herrar Hagberg, Stefanson,
Lundström, Gösta Jacobsson, Sundin,
Gustafson i Göteborg, Nilsson i Svalöv,

Christenson i Malmö, Eriksson i Bäckmora
och Björkman, vilka — under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 458 av herrar
Ragnar Bergh och Sveningsson samt
II: 532 av herrar Bengtsson i Göteborg
och Nilsson i Svalöv ävensom de likalydande
motionerna 1:463 av herr Hilding
och fru Hamrin-Thorell samt
II: 536 av herr Gustafson i Göteborg och
fru Nettelbrandt, samtliga motioner avseende
frågan om avdrag vid beskattningen
för periodiskt understöd till studerande
— ansett att utskottet under
punkterna 3) och 4) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av nyssnämnda
motioner måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om proposition
rörande avdragsrätt för periodiskt understöd
till studerande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 33 behandlas tre olika
frågor. För det första är det fråga om
beskattningen av studiekostnader, för
det andra gäller det frågan huruvida
föräldrar skall ha rätt att göra avdrag
vid beskattningen för periodiskt understöd
till de barn som bor utanför hemmet,
även om dessa barn studerar, och
för det tredje har i detta betänkande
också tagits upp frågan om hur man
skall beskatta de inkomster som studerande
kan få under ferier.

Med den första frågan, den om beskattningen
av studiekostnader över
huvud taget, sammanhänger också nära
frågan om avdragsrätt för periodiskt
understöd till studerande. Detta
är ett spörsmål som har sysselsatt riksdagen
i många år. Riksdagen har vid
två tillfällen, nämligen år 1952 och år
1955, enhälligt begärt förslag från regeringen
angående studiekostnadernas
behandling i skattehänseende. År 1952
tyckte man att det var så angeläget att
få en lösning att man begärde den re -

Nr 16

Onsdagen den 25 april 1962

Avdragsrätt för studieunderstöd samt för

dan till 1953 års riksdag. När då ingenting
hände återkom riksdagen år 1955
och begärde att regeringen skyndsamt
skulle lägga fram ett förslag i detta avseende.
Något sådant har inte kommit,
trots att det förelåg ett förslag från
en utredning. I stället kom — såsom
kammarens ledamöter säkert minns —
efter en rekordartat snabb remissbehandling
förslaget om viss avskrivning
av studielån. Det antogs av riksdagen.
Från vår sida sades det klart ifrån att
vi betraktar det enbart som ett provisorium.
Också de stora organisationerna
som representerar dem som här
är berörda menade att den riktiga vägen
hade varit en avdragsrätt vid beskattningen.
Även de godtog avskrivningen
som ett provisorium. Yi anser
att denna fråga inte är tillfredsställande
löst genom avskrivningsförfarandet.
Man måste göra en reform på beskattningens
område.

Nu har vi från folkpartiets sida ansett
att det inte torde vara lämpligt
att fatta ett direkt beslut i denna fråga
för närvarande. Det pågår en studiesocial
utredning som väntas bli klar
ganska snart, och det kan vara praktiskt
att behandla hela frågan om studiekostnaderna
i ett sammanhang. Det
är därför som vi inte kunnat ansluta
oss till ett förslag om att riksdagen
omedelbart skulle lagstifta om avdragsrätt
för dessa studiekostnader. Jag vill
också fästa uppmärksamheten på att
det finns en skillnad mellan tankegångarna
i den motion som kommit
från högerhåll och i den som kommit
från folkpartihåll. Högern menar att
man skulle ha rätt att vid deklarationen
dra av för studiekostnader över
huvud taget, oavsett om man finansierat
studierna själv eller via periodiska
understöd eller hur det gått till, under
det att vi säger att en hel del principiella
skäl talar för en sådan syn men
att de praktiska svårigheterna är så
stora att vi åtminstone för tillfället
anser att man bör inskränka sig till

amortering av studieskuld m. m.

att bevilja avdragsrätt för amortering
av studieskulder.

Som jag sade, herr talman, tror vi
att denna fråga bör bedömas i ett sammanhang.
Ingenting hindrar emellertid
att man nu börjar att utreda saken
också från skattemässig synpunkt. Vi
har därför föreslagit att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skall begära
en utredning och också förslag om reform
av studiekostnadernas behandling
i skattehänseende, innebärande rätt till
avdrag för amortering av studieskuld.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr II).

Sedan kommer frågan om avdragsrätt
vid beskattningen för de periodiska
understöd som föräldrar ger till
sina studerande barn som bor utanför
hemmet. Bestämmelserna är sådana att
föräldrar som ger periodiskt understöd
t. ex. till barn som slår dank och roar
sig eller på annat sätt underlåter att
göra någon produktiv insats får avdragsrätt,
men om barnen studerar får
föräldrarna inte avdragsrätt. Här föreligger
alltså en underlig diskrimination
av de ambitiösa ungdomarna, och
den har inte upphört att förvåna oss
inom oppositionen. Därför har vi gång
på gång återkommit till denna fråga.
Om man ger avdragsrätt åt föräldrar
som skänker pengar till sina barn under
förutsättning att dessa inte studerar,
tycker vi att det är fel på bestämmelserna.
Det är ett fullständigt orimligt
förhållande. Vi föreslår därför att
Kungl. Maj:t snarast skall lägga fram
ett förslag till riksdagen om avdragsrätt
för periodiskt understöd till studerande
barn. Härvidlag är utskottet
delat i två hälfter med samtliga ledamöter
från oppositionen på reservationen
nr IV).

Majoriteten har invänt att det föreligger
ett förslag från skattelagssakkunniga
av år 1956, som vill göra inskränkningar
i rätten till avdrag för periodiskt
understöd. Man borde då inte rimligen
nu fatta något beslut, säger ut -

Onsdagen den 25 april 1962

Nr 16

Avdragsrätt för studieunderstöd samt för amortering av studieskuld m. m.

skottet. Det är emellertid att observera
att även detta förslag av år 1956,
som innebär inskränkningar i rätten
att få avdrag för periodiskt understöd,
går ut på att understöd från föräldrar
till barn under dessas studietid i viss
omfattning skall vara avdragsgilla.
Även om skattelagssakkunniga var ute
för att inskränka avdragsrätten insåg
de att de nuvarande bestämmelserna
är fullständigt inkonsekventa och sade,
såsom framgår av sid. 4 i bevillningsutskottets
betänkande, att understöd
från föräldrar till barn under dessas
studietid bör vara avdragsgilla i
viss omfattning.

Även om det senare skulle komma
fram ett förslag här i riksdagen om
att göra en viss inskränkning i dessa
bestämmelser — ett förslag som jag
för min del troligen inte skulle komma
att biträda — och även om somliga
anser att det i och för sig skulle
kunna vara motiverat, kan det inte vara
något som helst motiv för att motsätta
sig en ändring i de orimliga bestämmelser
som finns för närvarande,
eftersom även de som har föreslagit
dessa inskränkningar har förutsatt att
man måste kunna bevilja avdragsrätt
för periodiskt understöd till studerande.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation IV av herr
Hagberg in. fl.

Sedan återstår, herr talman, frågan
om beskattningen av studerandes ferieinkomster.
Jag måste säga att jag
är förvånad över att vi i utskottet inte
lyckats uppnå enighet i denna fråga.
Enligt min uppfattning är det alldeles
uppenbart att det här gäller ett område
där man verkligen borde få till
stånd en ändring. Om någon som studerar
vid universitet eller andra läroanstalter
och som kan ha det besvärligt
att finansiera sina studier lyckas
tjäna ihop exempelvis 3 500 kronor
på ett feriearbete, så får vederbörande
visserligen ett ortsavdrag, som numera

är något höjt, men han måste i alla
fall skatta för en inkomst av minst
1 000 kronor. Det måste väl sägas att
en studerande, vars hela årsinkomst sålunda
utgör 3 500 kronor som han förtjänat
under sina ferier, inte har någon
skattekraft. I själva verket ligger
hans inkomst under existensminimum,
och han borde därför rimligen kunna
få det avdrag för nedsatt skatteförmåga
som beviljas i andra sammanhang.
Med nuvarande utformning av
skattebestämmelscrna kan emellertid
inte taxeringsnämnden medge ett sådant
avdrag. Man kan i vissa fall bevilja
avdrag för nedsatt skatteförmåga
på grund av arbetsoförmåga, sjukdom,
arbetslöshet o. s. v., men det finns inte
någon möjlighet att medge ett avdrag
när det gäller sådana här ferieinkomster,
även om det är uppenbart att den
totala inkomsten understiger existensminimum.

Vad motionärerna nu önskar är bara
att det skall i skatteförfattningarna införas
en bestämmelse som ger taxeringsnämnd
rättighet att bevilja ett sådant
avdrag i de fall nämnden kan
finna det motiverat. Det innebär alltså
inte att man skall kunna medge
skattefrihet upp till 3 000 kronor extra
utöver ortsavdraget för alla ferieinkomster,
oavsett hur vederbörande studerande
för övrigt har sina ekonomiska
förhållanden ordnade. Vår avsikt
är bara att i sådana fall, då det är tydligt
att den extrainkomst som den studerande
haft under sina ferier, understiger
existensminimum, skall taxeringsnämnden
ha rätt att bevilja avdrag
för nedsatt skatteförmåga.

Herr talman! Jag anser detta vara
en så rimlig och skälig åtgärd att jag
skulle vilja vädja till kammarens ledamöter,
oavsett politisk uppfattning och
annat, att stödja reservation III, till vilken
jag yrkar bifall.

I detta anförande instämde herrar
Hammar, Jönsson i Ingemarsgården,
Rydén och Berglund (samtliga fp).

Nr IG

Onsdagen den 25 april 1962

Avdragsrätt för studieunderstöd samt för amortering av studieskuld m. m.

Herr PALM (h):

Herr talman! Den fråga som här behandlas
kan inte ses som en isolerad
sak. Såsom herr Gustafson i Göteborg
redan framhållit har den under många
år diskuterats i riksdagen, men det har
också efter hand tillkommit nya aspekter
på hela studiefinansieringsproblemet,
och studiesociala utredningen kastar
sin skugga framför sig. Det har
ryktats om ett helt nytt system som
skall ersätta det mycket splittrade system
som nu finns.

Just den splittring som för närvarande
utmärker hela studiefinansieringen
har gjort det nödvändigt att
någonting företas för att undanskaffa
de påtagliga orättvisor som nu finns
och för att göra hela systemet mera
enkelt och lättadministrerat. Det föreligger
också andra förslag från vårt
håll, vilka behandlas av ett annat utskott
men som måste ses i sammanhang
med de här föreliggande förslagen.

De motioner som jag varit med om
att väcka gäller dels den avdragsrätt
som riksdagen tidigare behandlat, dels
ett enhetligt system i vilket avdragsrätten
ingår såsom ett led. Detta system
skulle undanröja de orättvisor som
finns vid den nuvarande behovsprövningen
beträffande naturastipendier.
Det existerar därvidlag en ganska flytande
gräns, som gör att studiestipendienämnderna
tillämpar olika gränsdragning,
och ingen vet riktigt vilka
normer som är avgörande för stipendierätten.
Vidare har den numera medgivna
avskrivningen med 25 procent
helt provisoriets karaktär.

Vi motionärer menar att allt detta
bör ersättas av ett samlat system för
studiefinansiering av i stort sett följande
utseende. Det första steget är
statsgaranterade lån till alla, som vinner
inträde vid högre läroanstalt. Detta
skulle göra det möjligt för alla, oavsett
ekonomisk bakgrund, att bedriva
högre studier. Det andra steget är exa -

menspremier, som utgår vid en prestation,
nämligen avlagd examen, och såsom
ett tredje steg kommer den här
föreslagna avdragsrätten för återstående
studiekostnader. På detta sätt får
man ett system som är lättadministrerat
och som gör det överflödigt med
några inbyggda kontroller eller dirigering
i samband med den statliga bidragsgivningen.
Det hela fungerar automatiskt
med examenspremiekravet som
regulator.

Jag skall inte orda vidare om detta,
eftersom vi får anledning att diskutera
hela frågeställningen senare. Utöver
det som herr Gustafson i Göteborg här
anfört vill jag bara framhålla vad som
säges i reservation I, där reservanterna
kräver avdragsrätt för studiekostnader
för att därigenom åvägabringa
största möjliga rättvisa när det gäller
den insats någon gör, när han bedriver
högre studier. Den utbildning vederbörande
därmed underkastar sig,
kräves ju för en hel rad uppgifter i
samhället, och vi betraktar sådana studieutgifter
som omkostnader för intäkternas
förvärvande. Därför anser vi det
logiskt att man får göra avdrag härför
vid beskattningen av de inkomster som
blir ett direkt resultat av de förvärvade
kunskaperna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna I och IV av
herr Hagberg in. fl.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Om behovet av stödåtgärder
åt studerande råder inga delade
meningar. I denna som i så många
andra frågor råder det enighet i sak
men inte om metoderna att främja eller
stimulera utbildningen. Förra årets
riksdagsbeslut om avskrivning av 25
procent på vissa studielån är man på
oppositionens sida inte nöjd med. Man
vill också ha skattelättnader för studerande
och deras föräldrar.

Motiveringen för förra årets beslut
var att antalet .studerande vid univer -

Onsdagen den 25 april 1962

Nr 16

Avdragsrätt för studieunderstöd samt för amortering av studieskuld m. m.

sitet och högskolor hade nära fördubblats
under den senaste tioårsperioden.
Under samma tid har studielånen —
som utbetalats genom statsstipendienämnderna
— femdubblats, från 9,5
miljoner till 46,5 miljoner kronor. Tack
vare stipendiegivningen, som alltså har
förbättrats väsentligt, har det skett en
kraftig ökning av rekryteringen från
ekonomiskt mindre bärkraftiga samhällsskikt,
och detta har ytterligare
skärpt behovet av studiekredit. Dessutom
är amorteringarna hårdast de
första åren efter det att den studerande
har avlagt examen, då han kanske
bildar familj och därmed får ökade
utgifter. I den delen är alltså någon
diskussion inte nödvändig utan helt
överflödig.

Orsaken till att riksdagen förra året
beslöt sig för metoden med avskrivning
av studieskulderna var att den
ansågs mera rättvis än skatteavdrag och
inte strider mot vissa principer lika
starkt som ett skatteavdrag. Men det
framfördes dock vägande kritik och
höjdes varnande röster mot det beslut
som riksdagen då fattade om skuldavskrivning.
Så skrev exempelvis statskontoret
bl. a., att det är föga tillfredsställande
att utan vidare anpassa ett
stipendiestöd — i verkligheten är det
ju ett sådant — till hur stora studieskulder
vederbörande ådragit sig. Tekniskt
otillfredsställande är det också
att lån beviljas till visst belopp, varav
en del efterskänkes utan att ens såsom
villkor uppställes att studierna
fullföljts. Stipendiering i efterskott —
om sådan över huvud taget bör införas
—■ synes böra anknytas till uppnådda
studieresultat.

Väsentligt starkare argument anfördes
dock mot förslaget om skatteavdrag.
För att inte förlänga debatten
alltför mycket skall jag här fatta mig
så kort som möjligt. Man menade för
det första att skatteavdrag bryter principen
i gällande skattelagstiftning att
avdrag vid taxeringen inte får ske för

kapitalavbetalningar och inte heller för
sparande och levnadskostnader. Carsten
Wellinder, som jag vill minnas var
reservant i utredningen, sade då, att
om man väl i skattelagstiftningen inför
principen att avdrag får ges för
ett slag av amorteringar, har man tagit
ett steg som kan få oöverstigliga
konsekvenser. Det är inte bara akademiker,
som kan känna skuldamorteringar
som en börda, vilken minskar
deras skatteförmåga. Kammarrätten
understryker detta i sitt yttrande över
1944 års allmänna skattekommittés förslag
och säger: »Detta skulle betyda
att en viss grupp av skattskyldiga erhöll
ett skatteprivilegium på övriga
skattskyldigas bekostnad. Otvivelaktigt
skulle andra grupper av skattskyldiga
kunna med lika rätt göra anspråk på
en sådan förmån.»

Det finns i beredningens betänkande
många starka argument mot ett dylikt
förfarande, som det skulle vara frestande
att läsa upp.

För det andra menar man att skatteavdrag
motverkar strävandena att förenkla
skattelagstiftningen.

För det tredje skapar det merarbete
för taxeringsnämnderna i deras arbete.

För det fjärde växer stödets omfattning
med den skattskyldiges inkomster
— och vi har aldrig från vårt håll
kunnat acceptera principen att ge
mindre stöd där stödet bäst behövs och
att det helt skall utebli för dem som
inte har några förvärvsinkomster alls,
t. ex. kvinnliga akademiker som på
grund av att de har flera barn anser
sig böra stanna hemma och sköta dem.

För det femte överses skattelagstiftningen,
som vi väl alla känner till, av
den allmänna skatteutredningen.

Med hänsyn till alla dessa omständigheter
avstyrker bevillningsutskottet
även i år motionerna om en dylik avdragsrätt.

Så har vi motionerna om att man
skall kunna ge periodiskt understöd
även till studerande, vilket man nu

Nr 16

Onsdagen den 25 april 1962

Avdragsrätt för studieunderstöd samt för amortering av studieskuld m. m.

inte äger rätt till. Men det måste väl
vara ett mindre behov av något dylikt
nu än tidigare. Vi har som jag nyss
sade infört avskrivning på amorteringar
av studieskulder. Vi har en omfattande
stipendiegivning med allmänna
medel. Studiesociala utredningen
gör en översyn av de studiesociala åtgärderna
på den högre utbildningens
område, och vi väntar förslag i år.
Skattelagssakkunnigas förslag, som herr
Gustafson talade om, innebar ju betydande
inskränkningar i rätten att ge
periodiskt understöd. Enligt de sakkunniga
skulle sådant understöd få förekomma
endast på grund av en bindande
förpliktelse eller då behov av
understöd förelåg. Det bör man uppmärksamma
även om skattelagssakkunniga,
som herr Gustafson i Göteborg
sade, ändå tänkte sig någon form av
bidrag till studerande ungdom.

Herr Gustafson säger att det väl är
alldeles orimligt att man skall kunna
ge periodiskt understöd till exempelvis
sysslolösa barn men inte till studerande
ungdom. Javisst, skenbart är
väl detta en orimlighet. Men var finns
dessa onormala familjer? Var finns
denne far och denna mor som ger bidrag
till sysslolösa pojkar eller flickor
som är vuxna och kan arbeta? Jag
skulle föreställa mig att det måste vara
något fel på kanske båda parter. I varje
fall anser bevillningsutskottet, då
det finns så många skäl emot en ändring
härvidlag och då frågan bör noga
övervägas, att man skall låta Kungl.
Maj :t pröva det förslag som redan föreligger.

Vi har slutligen kravet på socialavdraget
även för studerande med låg inkomst
på grund av studier. Man vill
att avdragsrätt för högst 3 000 kronor,
som man kan ge vid sjukdom och ålderdom
till underhållsbehövande, vid
olycksfall o. s. v., skall utsträckas även
till att gälla studerande ungdom. Här
hänvisar bevillningsutskottet till de åtgärder
som riksdagen redan har vid -

tagit i form av skattelättnader. Det
skattepaket, som vi beslutade i december
månad, innebar ju en särskild
skattelättnad för små och medelstora
inkomsttagare. Man höjde ortsavdraget
ganska kraftigt — för ensamstående i
ortsgrupp 3 var det drygt 400 kronor.
Vi höjde gränsen för betalning av folkpensionsavgifter
och sjukförsäkringsavgifter
till 2 400 kronor i ställei för
1 200 kronor. Jag vill minnas att bevillningsutskottet
inte var främmande
för tanken att man borde höja denna
gräns upp till ortsavdragets gräns,
4 500 kronor.

Resultatet av alla dessa åtgärder är
att inkomst från förvärvsarbete vid sidan
av studierna i ökad omfattning
har blivit skattefri, övervägande delen
av den studerande ungdom, som har
ferieinkomster, får nu efter de senaste
besluten ingen skatt alls eller också en
mycket ringa skatt. Jag skulle faktiskt
vilja fråga vad det är för studerande
ungdomar som under ferierna verkligen
har så stora inkomster att de kommer
över dessa gränser och utgör ett
sådant problem att de skall ha en förmånligare
skattelagstiftning än andra
medborgare. Bevillningsutskottet avstyrker
även motionerna i denna del,
och jag ber med detta, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Utskottets talesman
räknade upp en lång rad skäl mot ett
införande av någon form av avdragsrätt
för studiekostnader vid beskattningen.
Det är klart att om man inte
vill gå med på en sak kan man alltid
leta fram en del skäl, och man är väl
f. ö. tvungen att prestera några. Men
kammarens ledamöter får väl hålla med
om att de skäl herr Brandt här redovisade
knappast var övertygande.

När det här t. ex. talas om att en
avdragsrätt skulle bryta principen att
man inte skall få avdrag för amorte -

Onsdagen den 25 april 1962

Nr 16

Avdragsrätt för studieunderstöd samt för amortering av studieskuld m. m.

ring på skuld, bortser man helt från
att det här är fråga om en kostnad för
studierna. Man säger att felet är att
stödets omfattning växer med inkomsterna.
Det är i alla fall så, att det man
får dra av enligt vårt förslag är amorteringen
på studieskulderna, och den
amorteringen blir inte större om inkomsten
blir större. Jag ser det som
en kostnad, som ett avdrag som skall
göras. Om man gör ortsavdrag eller
andra avdrag, herr Brandt, kommer
det att verka på precis samma sätt.

Herr talman! Beträffande avdragsrätt
för periodiskt understöd till studerande
säger herr Brandt, att det väl inte
är så särskilt stort behov av sådana bestämmelser
nu. Jag skulle tro, att de
föräldrar som ger sådana periodiska
understöd till sina barn som studerar
inte blir speciellt övertygade av herr
Brandts resonemang i denna fråga. Det
finns åtskilliga föräldrar, som befinner
sig i den situationen. De tycker att de
nuvarande bestämmelserna är orimliga.

Herr Brandt säger vidare: Finns det
verkligen fall, där föräldrar kan ge
periodiskt understöd till sina barn,
även om de inte studerar? Ja, det finns
många sådana fall. Har barnen t. ex.
avlagt en examen och börjat tjäna litet
pengar själva, får föräldrarna plötsligt
avdragsrätt för de bidrag de lämnar
dem. Försöker föräldrarna emellertid
göra avdrag för de bidrag de ger sina
barn under studietiden får de avslag.
Denna fråga är betraktad som så betydelsefull
av 1955 års riksdag att den
ifrågasatte, om det inte vore lämpligt
att bryta ut frågan om avdragsrätt för
periodiskt understöd till studerande
och behandla den först, för att på det
sättet få en dellösning. Några som helst
vägande skäl för att upprätthålla en
sådan ordning på beskattningsområdet,
att föräldrar skulle få avdragsrätt för
bidrag till barnen under förutsättning
att de inte, studerar, finns det inte.

Jag kommer till slut in på frågan
om ferieinkomsterna. Utskottets tales -

man ställer följande fråga: Finns det
verkligen studerande vid våra universitet
och högskolor som kan tjäna så
mycket under ferierna att de får någon
skatt? Herr Brandt kan ju fråga
Sveriges förenade studentkårer, som
har gjort framställningar i detta ärende.
Det är väl inte orimligt att en person
som studerar vid universitet eller
högskola under sina ferier kan få en
inkomst på 3 500 kronor. Jag tror att
kammarens ledamöter håller med mig
om att för dem som har utgifter för
sina studier kan 3 500 kronor inte anses
representera en så oerhört hög inkomst,
att vederbörande dessutom
skall ha råd att betala en del av inkomsten
i skatt. Faktum är emellertid,
att även efter de förändringar som
genomfördes i höstas medför en sådan
inkomst en skattepliktig inkomst på
minst 1 000 kronor. Det kan inte vara
rimligt. Det sägs visserligen i utskottets
skrivning, att de som har arbetat
till sjöss under ferierna får möjlighet
till nedsättning av skatten. Men vad
är det för ordning att en sådan nedsättning
av skatten skall kunna tilllåtas
för inkomsten under ferierna om
en studerande arbetar till sjöss, men inte
om han utför annat arbete?

Jag tycker, att av dessa frågor är
faktiskt frågan om ferieinkomsterna
den som mest motiverar en omedelbar
ändring av bestämmelserna. Här är det
inte fråga om, som herr Brandt sade,
att studerande skall ha särskilda skattelättnader
som andra medborgare inte
får del av, utan det är helt enkelt fråga
om att ungdomar som har ferieinkomster
som ligger under existensminimum
inte skall behöva skatta för
dem.

Herr PALM (h):

Herr talman! Jag skulle vilja understryka
något av vad herr Brandt framhöll,
nämligen att det föreligger enighet
i sak. Enigheten avser att studiestöd
skall ges. Det är alltså bara be -

Nr 16

Onsdagen den 25 april 1962

Avdragsrätt för studieunderstöd samt för amortering av studieskuld m. m.

träffande formerna meningarna går
isär.

Så kan naturligtvis saken uttryckas.
Det är dock uppenbart att formerna
är av utomordentligt stor betydelse,
eftersom de kan bli avgörande för i
vilken utsträckning man stimulerar till
studier och i vilken utsträckning man
stimulerar till att fullfölja en yrkesutbildning
efter avlagd examen eller omvänt
•— som herr Brandt framhöll —-att exempelvis möjliggöra för en hustru
att kunna stanna i hemmet; herr
Brandt nämnde detta i samband med
att t. ex. studiestödet inte kan tillgodogöras
när man inte har inkomst.

Nu föreställer jag mig, att om vi skall
diskutera just den aspekten, kommer
vi in på familjepolitiska åtgärder. Dessa
kan ta sikte på att eventuellt stimulera
hustrun att stanna i hemmet,
även om hon har en utbildning för
andra uppgifter. Det är å andra sidan
väsentligt att samhället kan tillgodogöra
sig all den arbetskraft som utbildat
sig för uppgifter av kvalificerad
art, t. ex. läkare, lärare och andra grupper
som vi har stort behov av.

Formerna för studiestipendiegivningen
bör vara sådana, att man vet vad
det är man vill stimulera. Herr Brandt
var inte främmande för att det kunde
vara olyckligt att anpassa bidragen till
den eventuella studieskuld man har
ådragit sig. Detta är något som är väsentligt
i sammanhanget. Det är också
mot den bakgrunden vi skall se det
förslag som har ställts från högerhåll
dels om avdragsrätt och dels om det
som kommer fram i ett annat sammanhang,
nämligen om examenspremier
och statsgaranterade lån.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Jag skall tillåta mig
att erinra något ytterligare om vad
skattelagssakkunniga sade beträffande
studiekostnaderna. De säger bl. a.: »Enbart
den omständigheten att man kallar
studiekostnaderna för investering

i immateriella tillgångar eller anser sig
kunna jämföra dessa kostnader med
investeringsutgifter i rörelse utgör ej
fog för införande av avdragsrätt. Man
bör i stället fråga sig vilken natur studiekostnaderna
i verkligheten har med
hänsyn till den grundläggande gränsdragningen
mellan å ena sidan de avdragsberättigade
omkostnaderna och å
andra sidan de icke avdragsberättigade
levnadskostnaderna. Man måste då
konstatera, att vad som brukar betecknas
såsom studiekostnader, i varje fall
när det gäller längre och dyrbarare utbildning,
till helt övervägande del utgöres
av utgifter för den studerandes
bostad, föda, kläder och andra levnadsbehov
under studietiden. Skulle
avdrag medgivas för sådana kostnader
i form av värdeminskningsavdrag skulle
detta betyda att man gav avdrag för
levnadskostnader på ett sätt, som icke
har motsvarighet vid den skattemässiga
inkomstberäkningen i övrigt.»

På ett annat ställe säger skattelagssakkunniga:
»Skulle man överväga att
vid beskattningen ta hänsyn till att
skattskyldig under viss tid avstått från
inkomster eller nöjt sig med lägre inkomster»
— det är ju detta resonemang
man för — »än som eljest kunnat förvärvas
med beräkning att senare i en
eller annan form få kompensation därför,
vore detta en fråga, som gällde
inte enbart dem som förskaffat sig högre
utbildning utan även åtskilliga andra
grupper skattskyldiga. Såsom exempel
kan nämnas söner och döttrar till
jordbrukare eller rörelseidkare, som
arbetar i faderns näring mot en jämförelsevis
låg lön, eller anställda som
antar ur praktiksynpunkt värdefulla
men jämförelsevis lågt avlönade anställningar.
»

Man skulle kunna fortsätta att läsa
upp avsnitt som visar vilka problem
detta medför och vilka konsekvenser
det får i lagstiftningen.

Innan jag ytterligare går in på detta
vill jag göra ett inskjutande med an -

Nr 16

Onsdagen den 25 april 1962

Avdragsrätt för studieunderstöd samt för amortering av studieskuld m. m.

ledning av herr Gustafsons i Göteborg
påstående att jag hade frågat, om det
finns studerande som har så stor inkomst
att skatten spelar någon roll i
sammanhanget. Det var inte så jag uttryckte
mig, utan vad jag sade var:
Finns det studerande med så stora ferieinkomster
att skatten utgör ett problem
för dem och är det ur denna synpunkt
motiverat att införa en avvikelse
från de principer som i övrigt tilllämpas
i skattelagstiftningen?

Det skäl som emellertid för mig personligen
är avgörande i dessa frågor
— hur behjärtansvärda de än är — är
att man så litet som möjligt skall manipulera
med skattelagstiftningen för att
söka komma till rätta med förhållanden
som kan avhjälpas på annat sätt.
För inte så många år sedan var vi här
i riksdagen helt eniga om att vi skulle
förenkla skattelagstiftningen. Vi tog i
vår strävan att göra skattelagstiftningen
så enkel som möjligt bl. a. bort ortsavdragen
för barn. Personligen tror
jag att det är klokt att man låter alla
medborgare — med förvärvsarbete eller
utan — betala skatt enligt gällande
skattelagstiftning utan alltför stora avvikelser
och undantag som komplicerar
taxeringsförfarandet i dess helhet,
åtminstone tills allmänna skatteberedningen
är färdig med sitt arbete.

Jag skulle tro att vi för närvarande
ger ut cirka 3 miljarder kronor till utbildning.
Kanske utgifterna för forskning
också ingår i denna siffra — jag
kan inte på rak arm erinra mig hur
det ligger till därvidlag. Denna kostnad
kan vi någorlunda få en överblick
över. Skall vi emellertid också dela ut
pengar via skattelagstiftningen kan vi
svårligen få någon kontroll över hur
stora summor det rör sig om på detta
område, och det blir icke någon rättvis
fördelning genom att förfara på detta
sätt. Det bör ske på någon annan
väg.

Det som för mig, herr Gustafson i
Göteborg, faktiskt är mest avgörande
2 — Andra kammarens protokoll

är att undantag i regel skapar nya möjligheter
till skatteflykt. Ingen kan
övertyga mig om att inte åtskilliga
skattebetalare, om vi inför avdragsrätt
för periodiska understöd och andra
undantag som man nu anser är så bra,
kommer att kunna utnyttja detta till
att inom lagens råmärken undkomma
skatt, och det är ju inte det vi syftar
till. Vi har ändå möjligheter att på annat
sätt hjälpa de studerande, något
som vi ju är överens om att göra. Vi
bör fortsätta på denna väg och icke
göra det ena undantaget efter det andra
i skattelagstiftningen. Om man fortsätter
på denna linje tror jag att herr
Gustafson i Göteborg och hans kamrater
i allmänna skatteberedningen omedelbart
kan lägga ned arbetet på åtminstone
en punkt, nämligen när det
gäller att försöka få fram en skattelagstiftning
som ger en definitiv källskatt.
Detta är ju uteslutet i och med
alla dessa orimliga undantag i skattelagstiftningen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Brandt vill förenkla
skattelagstiftningen och han tycker
inte om att man gör några undantag.
Skall jag tolka detta såsom att herr
Brandt är negativt inställd till de undantagsmöjligheter
som redan finns för
vissa skattskyldiga? Taxeringsmyndigheterna
har ju rätt att bevilja ett avdrag
för nedsatt skatteförmåga under
vissa omständigheter. Herr Brandt tycker
inte att det skall vara krångliga
skattebestämmelser utan anser att alla
medborgare egentligen bör — om jag
fattar herr Brandt rätt — betala skatt
enligt skattelagstiftningen.

Jag tror emellertid inte att herr
Brandt ansåg alt man skall ta ut skatt
av folkpensionärer som bara har sin
folkpension, av sjuka människor med
så låg inkomst att den ligger under
existensminimum eller av andra, som
nu enligt gällande skattelagstiftning har

1961. Nr 16

Nr 16

Onsdagen den 25 april 1962

Avdragsrätt för studieunderstöd samt för amortering av studieskuld m. m.

rätt att få avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Det anser inte herr Brandt och det
anser ingen i denna kammare. Då är det
väl emellertid också lika rimligt att
säga att en studerande, som har fått
några tusen kronors inkomst under
sina ferier men som för övrigt har oerhört
svårt att klara finaniseringen av
sina studier, inte heller har skatteförmåga.
Det är precis lika rimligt att
taxeringsmyndigheterna får rättighet
att — om de finner det skäligt — medge
även sådan studerande avdrag för
nedsatt skatteförmåga. Det kan inte bli
någon skatteflykt på det sättet, herr
Brandt. Här är det bara fråga om att
det inte skall tas ut skatt på inkomster
som tydligt ligger under existensminimum.

Herr Brandt har talat mycket om
skattelagssakkunniga och läst långa citat
ur deras betänkande. .Tåg vill bara
påminna om för det första att skattelagssakkunniga
faktiskt utarbetade ett
författningsförslag beträffande avdragsrätt
för amortering av studiekostnader
och för det andra att skattelagssakkunniga
föreslog, att taxeringsmyndighet
skulle ha rätt att ge avdrag för
nedsatt skatteförmåga vid beskattning
av studerandes ferieinkomst. Dessa
skattelagssakkunniga, som är en så stor
auktoritet för herr Brandt, har alltså
föreslagit precis samma åtgärder som
oppositionen föreslår i reservation
nr IV.

Herr talman! Jag skulle vilja vädja
till ledamöterna från högern och socialdemokratiska
partiet, som inte har
några partikamrater med bland dem
som undertecknat reservation nr TV,
att i denna sak, som inte har någon
som helst partipolitisk anstrykning
utan gäller ett skälighetskrav, stödja
reservanterna.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Vi har olika uppfattning
i denna fråga, och det går nog

inte att överbrygga. Jag måste dock
framhålla att jag inte kan hålla med
herr Gustafson när han säger, att om
man beskattar en studerande som har
ferieinkomster, så beskattar man inkomster
som ligger under existensminimum.
Han beskattas ju ändå efter
precis samma principer som alla andra
med samma inkomst och har alltså
samma möjligheter som de.

Den kanske viktigaste skillnaden
gäller emellertid det periodiska understödet.
När det gäller yrkade avdrag
för periodiska understöd bedömer skattemyndigheterna
om understödet utgår
av sociala skäl, t. ex. på grund av sjukdom,
olycksfall, ålderdom, vårdbehov
eller dylikt, men herr Gustafson i Göteborg
vill att mottagaren inte skall
beskattas för understödet. Enligt herr
Gustafsons förslag skulle skattemyndigheterna
inte ha samma kontrollmöjligheter,
om jag förstått det hela riktigt.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Brandt har tydligen
missuppfattat skatteförfattningarna
på denna punkt. Det kan ju hända
vem som helst att man begår ett fel.
Jag gjorde mig skyldig till ett nyss när
jag nämnde reservation nr IV i samband
med frågan om ferieinkomster.
Det är reservation nr III som gäller
ferieinkomsterna och det var framför
allt den jag ville vädja till kammarens
ledamöter att stödja.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten 1

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen I) av herr
Hagberg m. fl.; samt 3:o) bifall till reservationen
II) av herr Stefanson m. fl.;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafson i
Göteborg begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för be -

Nr 16

Onsdagen den 25 april 1962

Avdragsrätt för studieunderstöd

stämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde dock
herr Gustafson i Göteborg votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 1) i bevillningsutskottets
betänkande nr 33 antager det förslag,
som innefattas i reservationen I)
av herr Hagberg m. fl., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen II) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 39 ja och 38 nej,
varjämte 141 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 33,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

samt för amortering av studieskuld m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Svalöv
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 147 ja och
38 nej, varjämte 33 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen III);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets betänkande nr 33,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen III) av herr Stefanson
m. fl.

Nr 16

Onsdagen den 25 april 1962

Herr Gustafson i Göteborg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 136 ja och 74 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 3 och 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen IV);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
3) och 4) i utskottets betänkande
nr 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen IV) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 116 ja och 99 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Interpellation ang. bestridandet av kostnaderna
för vägprojekt i Oxelösund och
Studsvik

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDIN (h), som yttrade:

Herr talman! Inom Oxelösund, där
kronan svarar för vägbyggandet, pågår
för närvarande arbete med infarten till
staden för en beräknad kostnad av 8,4
milj. kr. Sedan denna etapp av vägbyggande
är klar planeras utbyggnaden
av vägen mot Nyköping inom
Oxelösunds landsbygdsdel, för vilken
kostnaderna uppskattas till 15 milj. kr.
Det omfattande vägbyggandet föranledes
till väsentlig del av den starka expansion,
som industrien i Oxelösund
för närvarande genomgår. Kostnaden
för vägprojekten belastar länets ordinarie
anslag till länsvägar, vilket har medfört
att övriga delar av länet, där vägarna
är i trängande behov av upprustning,
kommit i efterhand. Situationen
har för dessa delar ytterligare försämrats
genom de om- och nybyggnader,
som måst företagas på vägen mellan
Nyköping och Studsvik. På denna
vägsträcka återstår för övrigt åtskilliga
förbättrings- och nybyggnadsarbeten;
bl. a. gäller det sträckan mellan stadens
östra del och Sjösa. I likhet med
vägprojekten i Oxelösund är väginvesteringarna
i anslutning till atomforskningsstationen
i Studsvik av utpräglad
rikskaraktär.

Med anledning av det anförda vill
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande fråga:

År herr statsrådet beredd att vid fördelning
av anslagen till länsvägar för
1963 förorda att särskilda medel avsättes
för de vägprojekt, som utföres i
anledning av den industriella expansionen
i Oxelösund och uppförandet
av atomforskningsstationen i Studsvik?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 16

Onsdagen den 25 april 1962

§ 15

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckta motioner
åsyftande dels utredningar berörande
vallagarna och dels ändringar i dessa,
samt

nr 14, i anledning av väckt motion
angående förfarandet vid omröstningar
i kamrarna;

bevillningsutskottets betänkande nr
41, i anledning av väckta motioner om
restitution av bensinskatt för jordbrukstraktorer
och skördetröskor;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckt motion
om installerande av tidsenliga voteringsapparater
i riksdagens kamrar, och
nr 15, i anledning av väckta motioner
angående bestridandet av semesterkostnaderna
för riksdagens personal;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 23
mars 1956 (nr 73) om tillfällig ökning
av regeringsrådens antal,

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till ändrad lydelse
av 8 § förordningen den 16 maj
1884 (nr 25) angående patent, m. m.,
nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen
den 6 juni 1952 (nr 334) om höjning av
vissa underhållsbidrag, och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 februari 1958
(nr 52) om förlängning av tid för preskription
av rätt till arv eller testamente; jordbruksutskottets

utlåtande nr 14, i
anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
anslag till Byggnadsarbeten m. m.
vid vissa för lantbrukshögskolans försöksverksamhet
disponerade jordbruksegendomar
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

28, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande utbildningsfrågor
inom teaterns, filmens, radions och televisionens
områden samt om en högskola
för utbildning av vissa yrkesutövare
inom film och TV,

nr 29, i anledning av väckta motioner
angående behovet av daghemsplatser,
om inrättande av ett servicesystem för
tillsyn av sjuka barn samt om utredning
rörande servicehus,

nr 30, i anledning av väckt motion
om överväganden i syfte att ge julafton
karaktär av helgdag,

nr 31, i anledning av väckt motion
om bättre tillvaratagande av arbetskraftens
kapacitet inom den statliga förvaltningen,

nr 32, i anledning av väckta motioner
angående ökat skydd mot radioaktiv
strålning,

nr 33, i anledning av väckta motioner
angående arbetsvärdering,

nr 34, i anledning av väckta motioner
om underhållet av rastplatserna vid de
allmänna vägarna, m. m.,

nr 35, i anledning av väckta motioner
om formerna för en intensifierad
och planmässig social forskning, och
nr 36, i anledning av väckt motion
om åtgärder i syfte att åstadkomma billigare
läkemedel.

§ 16

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 136, i anledning av väckta motioner
om processuell rättshjälp; och
nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om straff
i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration
m. m.

Vidare anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 164, till Konungen
i anledning av väckta motioner
angående utredning rörande statligt stöd
till de kristna samfunden.

Nr 16

Onsdagen den 25 april 1962

§ 17

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 122, med förslag till sjukvårdslag,
motionerna:

nr 845, av fröken Karlsson och herr
Nordgren, samt

nr 846, av herr Nelander;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 136, med förslag till skollag
m. in., motionerna:

nr 847, av herrar Arvidson och Blidfors,

nr 848, av herrar Boija och Enslcog,
nr 849, av herr Christenson i Malmö,
nr 850, av herr Hseggblom in. fl.
nr 851, av herr Hagberg m. fl.,
nr 852, av herr Helén,
nr 853, av herr Johansson i Södertälje
in. fl.,

nr 854, av herr Larsson i Hedenäset
in. fl.,

nr 855, av herr Larsson i Luttra in. fl.,
nr 856, av herr Nelander in. fl.,
nr 857, av herr Petterson i Degerfors
in. fl., och

nr 858, av herr Ohlin m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 140, angående viss ändring i
gällande bestämmelser rörande försäljning
av obeskattade varor på tullflygplats,
in. m., motionerna:

nr 859, av herr Heckscher m. fl.,
nr 860, av herr Hedlund m. fl.,
nr 861, av herr Ohlin m. fl., och
nr 862, av herr Rimmerfors m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 142, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 21
juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken,
motionen nr 863, av herr Berglund; -

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 143, med förslag till lag om
räntereglering och emissionskontroll
(ränteregleringslag), motionerna:
nr 864, av herr Cassel m. fl., och
nr 865, av herr Hedlund m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 149, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1937
(nr 249) om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar, motionerna: nr

866, av herr Bohman in. fl., samt
nr 867, av herrar Kållenius och Kollberg; i

anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 155, med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648), m. m., motionen
nr 868, av herrar Fröding och
Bohman;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 159, med förslag till lag om
äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning
av fastigheter i vissa fall i
Kopparbergs län, motionen nr 869, av
herr Lundberg; ävensom

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 164, om överlåtelse av viss kronan
tillhörig mark, motionen nr 870, av
herrar Johansson i Stockholm och Hagberg.

Dessa motioner bordlädes.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.32.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 26 april 1962

Nr 16

Torsdagen den 26 april

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Svar på interpellation ang. vissa svårigheter
vid Sveriges associering till EECmarknaden Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Hedlund har i en
interpellation frågat mig, om jag är
beredd medverka till en skyndsam undersökning
rörande omfattningen av
de svårigheter som vid Sveriges associering
till europamarknaden kan väntas
drabba företagare och anställda
inom vissa delar av vårt näringsliv,
framför allt inom mindre och medelstora
företag, med huvudsaklig avsättning
på den svenska marknaden.

Med anledning av interpellationen
vill jag först erinra om att de problem
som äger samband med vårt förhållande
till den europeiska marknaden är
föremål för fortlöpande utredningar
främst inom kommerskollegium. Detta
utredningsarbete, som bedrivs i nära
samverkan med näringslivets och arbetsmarknadens
organisationer, syftar
till att allsidigt belysa de frågeställningar
som i detta sammanhang har
eller kan få aktualitet för vår del och
att frambringa underlag för våra förhandlingar
och för de anpassningsåtgärder
som kan visa sig erforderliga.
De spörsmål, som interpellanten berört,
kommer självfallet i det sammanhanget
att ägnas uppmärksamhet. Redan
under det utredningsarbete som

hittills genomförts har det varit en
viktig uppgift att söka kartlägga verkningarna
inom skilda delar av vårt näringsliv
av den ena eller andra lösningen
av vårt europamarknadsproblem.
I samarbete med respektive
branschorganisationer har man härvidlag
främst sökt utreda hur man inom
olika branscher bedömer fördelar och
nackdelar vid en fullständig tullavveckling
gentemot europamarknaden och
möjligheterna att möta befarade konkurrenssvårigheter.

Vad beträffar den sakfråga som ligger
bakom interpellantens fråga förhåller
det sig som känt så, att den helt
övervägande delen av vårt näringsliv
ställt sig klart positiv til! att Sverige
anknytes till den europeiska stormarknaden
på basis av ömsesidig tullfrihet.
Denna inställning, som också gäller
i fråga om företrädare för mindre och
medelstora företag, är en av orsakerna
till att vi — som jag haft tillfälle
understryka vid en tidigare interpellationsdebatt
i denna kammare — icke
avser att begära någon särbehandling
i fråga om tullavvecklingen inom den
ena eller andra varusektorn.

Med vad jag här sagt har jag på intet
sätt velat förringa betydelsen av de
problem som interpellanten berört.
Tvärtom kan jag för egen del understryka,
att debatten i dessa frågor väsentligen
rört de ekonomiska fördelarna
av vår medverkan i en enhetlig europamarknad
och nackdelarna av att
stå utanför, medan de svårigheter som
vid en associering är att vänta inom
vissa sektorer av vårt näringsliv i allt
för liten grad uppmärksammats. Det
råder inte någon tvekan om att vi har
att möta betydande anpassnings- och

Nr 16

Torsdagen den 26 april 1962

Svar på interpellation ang. vissa svårigheter vid Sveriges associering till EECmarknaden -

omställningsproblem. Vi vet emellertid
inom vilka grenar dessa svårigheter i
första hand är att vänta. Även om företagen
inom dessa grenar hittills visat
god anpassningsförmåga till de ändrade
förutsättningar som EFTA-marknaden
medfört och till en stigande internationell
konkurrens över huvud taget,
kan problemen i ett annat konjunkturläge
och i en annan marknadskonstellation
bli mera svårbemästrade.
Inte minst viktigt är att företagen själva
i god tid planerar sådana omställningsåtgärder
som de efterhand kan
finna erforderliga. Allteftersom vid utredningsarbetet
bättre underlag framkommer
rörande de konkurrensförhållanden
vi framdeles har att räkna med
inom olika branscher, bör detta underlag,
i den utsträckning förhandlingsläget
medger, vidarebefordras till berörda
delar av vårt näringsliv.

Av vad jag här sagt framgår att jag
delar interpellantens uppfattning att
dessa frågor måste tillmätas stor betydelse.
Även om jag inte för närvarande
finner behov av att tillkalla någon särskild
utredning för dessa spörsmål kan
jag försäkra interpellanten om att jag
med uppmärksamhet följer dem och
finner det angeläget att de ögnas erforderligt
utrymme i det fortlöpande
utredningsarbete som pågår om europamarknadsfrågorna.

Med det anförda anser jag mig ha
besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
för svaret på min interpellation.

Först tar jag fasta på det avsnitt av
svaret, i vilket handelsministern rent
ut säger att de svårigheter, som vid en
associering till EEC är att vänta inom
vissa sektorer av vårt näringsliv, i alltför
liten grad bär uppmärksammats.
För egen del tycker jag inte att det rå -

der någon tvekan om den saken, och
det är just det förhållandet som är orsaken
till min interpellation. Den EECdebatt,
som vi hade i vårt land både i
somras och i höstas, var av det mera
ensidiga slaget. Både den ene och den
andre sökte i grälla färger tala om vilka
utsökta fördelar som det svenska
näringslivet och vårt land skulle få —
inte genom en associering utan genom
ett fullständigt medlemskap inkluderande
allt vad detta politiskt sett skulle
innebära i detta sammanhang.

Vi i centerpartiet ansåg oss inte kunna
delta då det gällde att måla antingen
i vitt eller i svartaste svart, och vi
förbehåller oss alltjämt vad vi betraktar
som en mera nyanserad bedömning
av problemet. Den omständigheten att
övervägande fördelar är att vinna för
det svenska näringslivet genom en ekonomisk
associering, något som jag för
min del är övertygad om, får inte bortskymma,
att betydande delar av näringslivet
också kommer att möta omfattande
anpassnings- och omställningssvårigheter.
Exportnäringarna och exportföretagen
kommer väl att få det
mesta av fördelarna. Svårigheterna
kommer att drabba näringar och företag
med huvudsaklig avsättning på den
svenska marknaden, och jag tror att
mindre och medelstora företag därvidlag
har en särskilt utsatt position. Om
ett låt gå-system får vara förhärskande,
och om man inte försöker förhindra
en sådan utveckling, kommer det nog
att bli på det sättet, att den enes bröd
blir den andres död. Det är inte värdigt
ett land med vår ekonomiska standard
att i en sådan ekonomisk situation
låta det liela utveckla sig på det
sättet.

Handelsministern framhåller i svaret
att den övervägande delen av näringslivet
— även företrädare för
mindre och medelstora företag — intagit
en klart positiv hållning till den
gemensamma marknaden. Det är gans -

Torsdagen den 26 april 1962 Nr 16

Svar på interpellation ang. vissa svårigheter vid Sveriges associering till EEC
marknaden

ka naturligt, om man — som också jag
gör — utgår från att det är fördelar
att vinna för de flesta. Yttranden från
enskilda företagare i detta hänseende
bör tillmätas den allra största vikt. Är
det däremot fråga om sammanslutningar,
får man väl också något undersöka
sammanslutningens struktur och se efter
om där inryms både de som förtjänar
och de som förlorar. Det kan därvid
finnas anledning att se efter, om de
som förtjänar är i överväldigande majoritet.

Anledningen till att näringslivet tämligen
allmänt har varit positivt inställt
är enligt min mening framför allt den,
att man har ansett att ett inträde i gemenskapen
för vår del innebär övervägande
fördelar, särskilt på längre
sikt. Men detta får självfallet inte undanskymma
det allmännas ansvar eller
medföra att man bortser från svårigheterna
för dem som kommer att få vidkännas
sådana.

En associering till EEC kan inte jämföras
med en vanlig förändring av tullarna.
En EEC-anknytning är en genomgripande
omvälvning, det är en
händelse av den art som inträffar kanske
en gång per århundrade — om ens
det. Det är inte utan anledning som
frågan om vårt lands förhållande till
den stora marknaden har betecknats
som århundradets största näringspolitiska
fråga .Det är följaktligen av synnerligen
stor vikt att i god tid bilda sig
en uppfattning om arten, graden och
inriktningen av de svårigheter, som
kan vara att vänta, och givetvis också
att i god tid bereda sig på åtgärder för
att på bästa sätt kunna bemästra svårigheterna.

Handelsministern hänvisar i svaret
till det fortlöpande utredningsarbete
som pågår inom kommerskollegium i
nära samverkan med näringslivets och
arbetsmarknadens organisationer. Bl. a.
har man försökt bedöma för- och nackdelar
för olika sektorer inom närings -

livet vid en fullständig tullavveckling
gentemot europamarknadsländerna. Det
är tillfredsställande att en sådan utredning
pågår, men man måste — som jag
sade — göra klart för sig, att detta är
en alldeles särskild händelse, inte detsamma
som en vanlig tullrevision.

Utsatta grenar av näringslivet har
visat en god förmåga till anpassning
till de ändrade förutsättningar som
EFTA-marknaden medfört, framhåller
handelsministern. Visst är det riktigt.
Men kommer det att gälla även EECmarknaden? För

det första har under den tid av
knappt två år som EFTA varit i funktion
rått en god och uppåtgående konjunktur
i vårt land. I ett annat konjunkturläge
kan svårigheterna bli betydligt
större. För det andra företer
EEC-marknaden en helt annan geografisk
och näringspolitisk bild än EFTAmarknaden.
Man får räkna med att
trycket från en samlad europamarknad
kan bli betydligt större än från EFTAmarknaden.
För det tredje vet vi inte
i vilken takt den nya stormarknaden
skall träda i funktion.

Redan i fråga om takten i tullavvecklingen
föreligger således betydande
vanskligheter för en bedömning.
Härtill kommer vissa andra företeelser,
som särskilt måste uppmärksammas
i utredningsarbetet och vid bedömningen
av dessa frågor. Jag syftar
bl. a. på åtgärder, som vidtas i vissa
EEC-länder för att där stimulera näringslivet,
särskilt exportnäringarna.
Jag skall ge några exempel på det.

I Syditalien råder som bekant omfattande
undersysselsättning och arbetslöshet.
I syfte att komma till rätta
med det problemet har italienska staten
vidtagit särskilda åtgärder för att
få en förstärkning av företagsamheten
inom området. Bl. a. förekommer befrielse
från tullavgifter vid införsel av
maskiner och byggnadsmaterial, 50
procents reducering av omsättnings -

26 Nr 16 Torsdagen den 26 april 1962

Svar på interpellation ang. vissa svårigheter vid Sveriges associering till EEC
marknaden

skatten på maskiner och byggnadsmaterial,
befrielse från inkomstskatt i vissa
fall under upp till tio år och i andra
fall delvis befrielse. Vidare förekommer
befrielse från kommunala skatter
och från vissa avgifter. Därjämte kan
direkta bidrag erhållas för startandet
av små och medelstora industrier — i
vissa fall med 20 procent och i andra
fall med 10 procent av kostnaden. Lån
beviljas på förmånliga villkor till en
ränta som ligger avsevärt under marknadsräntan.

Man har naturligtvis bara att önska
framgång för dessa strävanden, som
bör vara ägnade att minska arbetslösheten
där nere. Man kan emellertid inte
bortse från att dessa åtgärder medför
vissa konsekvenser för näringslivet i
vårt land. Bl. a. pågår med stöd av dessa
åtgärder en upprustning och utbyggnad
av den italienska sko- och läderindustrien,
som i hög grad är inriktad
på export. Vårt land är i hög
grad föremål för exportintresse från
andra länder. De italienska priserna
blir givetvis mycket konkurrenskraftiga.
Man får inte bara till stånd en toppmodern
industri till ett relativt lågt pris
utan man har också löner som enligt
uppgift utgör 60—65 procent av de
svenska, i vissa fall ännu lägre.

Jag stryker än en gång under, att det
här är åtgärder som vi bör se med tillfredsställelse,
men vi får inte blunda
för vad de kan innebära för företagsamheten
och de anställda i vårt land
utan måste inrikta oss på omställningsåtgärder
som kan komma att behövas
för att möta detta.

Vår skoindustri har redan haft känning
av denna konkurrens och får väl
känna av den i ännu högre grad om
tullar och andra handelsbarriärer helt
avvecklas. Det bör nämnas, att vår skoindustri
torde hävda sig väl vad det
gäller teknisk utrustning och arbetskraftens
kvalifikationer. Företagsstrukturen
är i stort sett densamma som i

övriga Europa. Det finns jämsides med
stora och medelstora företag ett förhållandevis
stort antal småföretag. Hur
skall dessa kunna klara denna konkurrens
vid en tullavveckling, i all synnerhet
som man kan vänta att t. ex. den
italienska exporten då blir än mer målinriktad
på vårt land.

I vad mån förekommer liknande strävanden
på andra områden och på andra
håll? Det är också en fråga man
måste ställa. Det är av största vikt att
man så noggrant som möjligt följer
utvecklingen i detta avseende över hela
marknadsområdet.

Låt mig därför ta ett annat exempel.
I Holland förekommer direkta bidrag
till nyetablering och utvidgning av företag
på s. k. utvecklingsorter. Bidraget
kan utgå med 50 procent av kostnaden
för industritomt och med upp
till 100 kronor per kvadratmeter av
industribyggnad.

Vi vet att Holland har en slagkraftig
livsmedelsindustri. Hur går det för
den svenska livsmedelsindustrien, om
den holländska industrien ytterligare
utbygges på detta förmånliga sätt och
i samband med en tullavveckling i
ännu högre grad inriktar sig på vårt
land med dess höga levnadsstandard.
Jag tangerar här det problem som vårt
jordbruk och vår livsmedelsindustri
utgör med hänsyn till vår beredskapsförsörjning,
som ju är ett led i neutralitetspolitiken.

Jag har med dessa exempel velat
visa, att problemen inte är så enkla,
att det räcker med en räkneoperation
på basis av nuvarande tullnivåer. Handelsministern
framhöll i sitt svar, att
han för närvarande inte är beredd att
tillsätta en särskild utredning för dessa
frågor. Nåväl, om utredningsarbetet
bedrivs i ena eller andra formen
kan anses vara av underordnad betydelse.
Jag tar fasta på vad handelsministern
säger om angelägenheten av att
man klarlägger dessa frågor. Jag har

Torsdagen den 26 april 1962 Nr 16

Svar på interpellation ang. vissa svårigheter vid Sveriges associering till EECmarknaden -

också den uppfattningen, att han kommer
att följa hela detta problemkomplex.

Självfallet får man heller inte stanna
vid att undersöka vilka verkningar
och svårigheter som kan komma. Man
måste också vara beredd att vidta åtgärder
för att motverka svårigheterna.
Varken företagare eller anställda kan
ha något intresse av att konkurrensen
i vissa branscher blir övermäktig. Det
bör uppmärksammas att det inte bara
är sko- och läderindustrien som har
en sådan geografisk koncentration i
vårt land att vissa områden kan bli
särskilt utsatta i form av sysselsättningssvårigheter
och företagsnedläggelser.

Handelsministern har inte, det noterar
jag, motsagt mig utan tvärtom
förklarat sig dela min mening, att svårigheter
i relativt hög grad kan komma
att drabba mindre och medelstora
företag med huvudsaklig avsättning på
den svenska marknaden. Jag upprepar
detta. Jag utgår som jag nyss sade från
att han är beredvillig även när det gäller
att övervinna svårigheterna. Handelsministern
har under sitt fögderi en
del instrument som i betydande utsträckning
bör kunna utnyttjas i sådant
syfte. Jag tänker på hantverksoch
industrilånefonden, företagarföreningarna
och de statliga kreditgarantierna.
Dessa bör kunna utnyttjas i en
intensifierad omfattning för att möta
omställnings- och anpassningssvårigheter.
Visar det sig erforderligt bör
man heller inte vara främmande för
att lämna direkt bidrag eller stöd för
att klara en anpassningsprocess. Det
vore i så fall ett stöd med både näringspolitisk
och sysselsättningspolitisk
motivering och således jämförbart med
de omskolnings- och omflyttningsbidrag,
som nu förekommer inom arbetsmarknadspolitiken.
över huvud taget
får man komma ihåg, att en unik situation
sådan som den vi här står inför

kräver fördomsfria grepp. En ny situation
kan kräva helt nya arter av åtgärder.

Givetvis måste man också försöka
påverka kostnadsläget för företagen i
gynnsam riktning så långt det är möjligt.
Centerpartiet har föreslagit en del
sådana åtgärder. Bl. a. har vi menat,
att betydelsefulla investeringsvaror
borde kunna undantagas från omsättningsskatt.
Avsikten med omsättningsskatten
är att den skall vara en konsumtionsskatt.
Den får inte bli sådan
att den förhindrar en nödig investering
och rationalisering inom näringslivet.
Elskatten, för att säga ett par ord om
den, har också fått en utformning, som
gör att den förhållandevis hårdare
drabbar medelstora och mindre företag.

Vidare måste det bli en väsentlig
uppgift för den allmänna skatteberedningen
att så utforma hela beskattningen
rörande företagen, att de får goda
möjligheter att särskilt i övergångsskedet
möta konkurrensen.

Som jag nämnde förut kan det med
hänsyn till den svenska marknadens
köpkraft förväntas, att vårt land blir
föremål för ett särskilt exportintresse,
åtminstone beträffande vissa varor. De
svenska företagen får då vidkännas en
hårdare konkurrens här hemma men
får i princip samma möjlighet att träda
ut på stormarknaden som utländska
företag. Särskilt de mindre och medelstora
företag, som hittills haft sin avsättning
här hemma, möter emellertid
speciella problem härvidlag. De har
inte vad man brukar kalla exportvana
och vana vid internationella handelsförbindelser.
De har inte erfarenhet
av och resurser att bearbeta och upparbeta
en ny och okänd marknad, att
välja lämpliga sortiment och kvalitéer
o. s. v. Här tror jag mycket kan göras
genom marknadsundersökningar och
marknadsanalyser, genom tillskapande
av försäljningsorganisationer och ex -

28 Nr 16 Torsdagen den 26 april 1962

Svar på interpellation ang. vissa svårigheter vid Sveriges associering'' till EECmarknaden -

portorgan, genom rådgivning i fråga
om varusortiment för export o. s. v. Här
bör staten kunna medverka och samverka
med företagen och deras organisationer
i detta syfte. Även vikten
av att handelsrepresentationen och den
allmänna upplysningsverksamheten om
svenskt näringsliv och svensk produktion
är av tillräcklig omfattning bör
uppmärksammas i ett sådant sammanhang.
Jag tror att man har gjort det
alldeles särskilt under senare år.

Jag har, herr talman, med detta velat
påvisa, att Sveriges associering till
den europeiska stormarknaden inte
blott medför fördelar. Man får också
räkna med att vissa delar av näringslivet
kommer att möta nackdelar och
ganska betydande sådana. Men jag har
också velat påvisa, att åtskilligt kan
göras för att motverka dessa nackdelar
och bemästra svårigheterna. Det bör
vara ett gemensamt intresse, att de möjligheterna
tillvaratages i största tänkbara
omfattning.

Jag viil än en gång säga, att jag personligen
är helt övertygad om att fördelarna
av en ekonomisk gemenskap
med EEC för vårt land väsentligt kommer
att överväga nackdelarna. Men
det får — det säger jag på nytt — inte
bortskymma svårigheterna och vikten
av att de bemästras. Det får inte ge oss
rätt att sitta med armarna i kors, utan
här gäller det att se till att ingen, varken
företagare eller anställd, skall få
anledning att känna sig på förhand
lämnad i sticket i en sådan situation.
Så långt det över huvud taget är möjligt
måste vi söka bära svårigheterna
solidariskt och gemensamt.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag lyssnade med intresse
såväl till handelsministerns svar
som till herr Hedlunds kommentar och
hörde med tillfredsställelse att herr
Hedlund t. o. in. flera gånger underströk,
att han menade att det skulle

medföra övervägande fördelar för Sverige
att vinna anslutning till en stor
europamarknad.

Att fördelar inte kan vinnas utan
att vår produktion undergår en viss
omläggning och att denna omläggningsprocess
medför svårigheter är ju en
sak som måhända inte har varit fullt
så obeaktad — i varje fall kan jag tala
för ett parti — som herr Hedlund
tycktes antaga. Han gjorde gällande
att hans eget parti hade en mera nyanserad
bedömning av dessa ting än andra.
Härom kan jag ju inte för min del
uttala mig, då jag endast har de tryckta
dokumenten att tillgå. Men jag kan
säga, att herr Hedlund och hans vänner
har tillfälle att i bankoutskottet
under den närmaste veckan stödja en
nyanserad bedömning av hela problemet,
nämligen genom att stödja den
motion, som har väckts från folkpartihåll
och i vilken hela frågan om vår
ekonomiska politik ses ur synvinkeln
att det gäller att underlätta en anpassning
efter nya omständigheter och att
genomföra denna på sådant sätt att
man får så stora fördelar och så små
nackdelar som möjligt. Det är visst
inte första gången dessa synpunkter
har framförts, vare sig från vårt håll
eller från annat. Jag bara nämner att
det i denna motion från januari finns
en mycket sammanfattande översikt
över stora delar av vår ekonomiska
politik just från de synpunkter, som
herr Hedlund här anfört. Jag konstaterar
med tillfredsställelse, att det alltså
bör finnas goda utsikter att få centerpartiets
stöd för denna motion.

Jag behöver inte här gå in på en
längre debatt, men det är väl alldeles
klart, att kreditpolitiken kan ställas inför
sådana uppgifter när det gäller att
underlätta inte bara expansionen för
dem som får ökade marknader utan
framför allt — eller i varje fall lika
mycket — när det gäller att underlätta
en anpassning för dem som tvingas att

Torsdagen den 26 april 1962 Nr 16

Svar på interpellation ang. vissa svårigheter vid Sveriges associering till EEC''
marknaden

genomföra en ändring av produktionens
inriktning. Att det allmänna genom
expertundersökningar av olika
slag kan bidra till en sådan omställning
är lika uppenbart som att det
allmänna genom mera expertis, som
står till tjänst för företagen, också
mera allmänt kan göra insatser — jag
tänker då också på möjligheterna att
stödja företagarföreningarnas verksamhet
i detta avseende. Kreditgarantiproblemet
nämndes också av herr Hedlund.

Över huvud taget tror jag, att hela
vår ekonomiska politik måste vara så
smidig som möjligt. En regleringshushållning,
som ju till mycket stora delar
har tillkommit i en av kriget påverkad
miljö där det gäller att reglera
för det svenska folkhushållet, passar
inte i en tid då det svenska folkhushållet
bringas i nära kontakt med en internationell
stormarknad. Jag hoppas,
att regeringen inte kommer att vara
alltför konservativ, alltför förälskad i
det som finns kvar av en regleringshushållning
av mer eller mindre kristidsbetonad
karaktär. Jag tänker då
bl. a. på kapitalmarknaden. Skall vi till
fullo kunna utnyttja den större marknadens
möjligheter, krävs det utan tvivel
en friare kapitalmarknad än den
som finns i dag.

Men låt oss inte glömma skattepolitiken,
som ju herr Hedlund också kom
in på. Det är ju så, att omsättningsskatten,
efter en höjning som finansministern
och herr Hedlund var överens
om före jul, medför en sammanlagd
belastning på produktionen genom
fördyring av investerings- och
förbrukningsvaror med ungefär 900
miljoner kronor om året. Från vår sida
ville man ju, att beslutet före jul om
vissa skatteförändringar skulle ha förknippats
med ett beslut att också göra
något för att väsentligt minska denna
belastning på näringslivet. Jag gläder
mig åt att herr Hedlund, som vid för -

handlingarna med herr Sträng inte kom
ihåg detta problem eller inte lyckades
få något gehör för sina synpunkter när
han framförde dem, nu i år för fram
tankar, som mera liknar dem som också
vi har gjort oss till talesmän för.

Det finns emellertid ett skatteproblem
här, som jag tror tarvar särskild
uppmärksamhet. I den mån utlandet
fortsätter att använda exportpremier
för att kompensera s. k. indirekta skatter
på näringslivet uppkommer lätt en
snedvridning av konkurrensförhållandena.
Länder som har relativt stor direkt
och relativt liten indirekt skatt
och framför allt länder som inte använder
sådana exportpremier kan finna,
att en del av deras näringsgrenar
blir tillbakasatta i jämförelse med exportindustrier
i andra länder. Jag skulle
gärna vilja fråga handelsministern,
om han har några tankar att framföra
rörande detta problem. För min del
skall jag inte för dagen göra några reflexioner,
men jag tycker det är synd,
att inte begagna tillfället, när handelsministern
är här, att på nytt ställa denna
fråga, som jag tidigare ställt i en
större debatt: Hur ser handelsministern
på detta problem om konkurrensförhållandena
i en europeisk stormarknad,
om vissa kontinentala stater fortsätter
med dessa exportpremier, som
nu förekommer och som i vissa fall
uppgår ända till 15 å 16 procent, t. o. m.
däröver.

Över huvud taget, herr talman, är vi
väl alla överens om att det gäller att
underlätta en anpassning av det svenska
näringslivet till nya förutsättningar.
Sveriges deltagande i en stormarknad
kan ju innebära andra saker, men det
blir i varje fall nya förutsättningar,
som under alla omständigheter kommer
att ställa mycket stora krav just
på anpassningsförmågan. Därvidlag delar
jag helt herr Hedlunds mening, att
den svenska näringspolitiken bör ses
inte minst ur den synvinkeln. Visser -

30 Nr 16 Torsdagen den 26 april 1962

Svar på interpellation ang. vissa svårigheter vid Sveriges associering till EEC''
marknaden

ligen hade herr Hedlund ett eller annat
yttrande, som fick mig att ett ögonblick
undra om han ville motsätta sig
förändringar, som innebär en minskning
av produktion och sysselsättning
på vissa områden, men det föreföll,
att döma av andra uttalanden, som om
herr Hedlund menade, att vi fick räkna
med att det skulle bli minskad sysselsättning
inom vissa områden.

När herr Hedlund emellertid framkastar
tanken på direkta kontanta bidrag
och subventioner som medel att
underlätta en omställning av produktionen,
vill jag endast säga, att vi skall
väl försöka att så mycket som möjligt
använda de metoder som vi har brukat
använda här i Sverige och se om
man inte kan komma fram med andra
medel än direkta subventioner. Jag
tänker här, herr handelsminister, på
investeringsfondslagstiftningen. Vi har
en investeringsfondslagstiftning, som
jag tycker innebär en betydelsefull nyhet
i näringspolitiken, i viss mån även
internationellt sett. Dessa investeringsfonder
kan ju användas i näringslivet
inte bara när det finns anledning att
öka sysselsättningen utan även under
andra förutsättningar. Dessa andra förutsättningar
som regeringen för sin
del bedömer, alltså inte arbetsmarknadsmyndigheterna,
är inte närmare
preciserade. Det kunde i och för sig
finnas anledning att regeringen gav
riksdagen litet fylligare uppgifter om
vilka grunder som tillämpas när man
medger företag att använda investeringsfonder,
alltså göra skattefria investeringar,
av andra skäl än hänsyn
till sysselsättningen. Det är mycket
möjligt att man skulle kunna komma
fram ett stycke på den vägen och få
fastlagt principer, vilka skulle innebära
att investeringsfonder kunde få disponeras
av företag som står inför
tvånget att göra en omställning till den
stora europamarknaden med dess särskilda
krav. För min del tycker jag att

detta vore mera tilltalande än kontanta
subventioner.

Jag vill därför hemställa att handelsministern
låter de sakkunniga som håller
på med detta problem ta upp frågan
— därest de inte redan gjort det —
om en sådan anpassning av investeringsfondslagstiftningen,
att företag
som står inför kapitalkrävande omställningsuppgifter
får ökade möjligheter
att genomföra dem.

Till sist vill jag, herr talman, understryka
att alla dessa problem, som vi
här talar om och som i sista hand innebär
en anpassning till en större
marknad, endast med framgång kan
lösas, om det svenska näringslivets allmänna
konkurrenskraft hålles uppe på
tillräckligt hög nivå. Därför kommer
hela frågan om de svenska produktionskostnaderna
och bekämpandet av
inflationen här i landet att inta en central
plats i detta sammanhang. Det
finns sålunda anledning uppmana regeringen
att ta mycket allvarligt på problemet
om inflationens bekämpande.
Klarnar inte den saken och vill man
inte övergå till något system med fluktuerande
växelkurser och dylikt, så
kommer det inte att hjälpa med än så
skickliga operationer i fråga om den
ena eller andra detaljen i vår ekonomiska
politik. Den grundläggande förutsättningen
för att man skall kunna
skapa ett sådant läge, att de andra sidorna
av den ekonomiska politiken får
önskad effekt, är att det svenska näringslivets
allmänna konkurrensförmåga
vidmakthålles, och detta i sin tur
förutsätter att inflationsutvecklingen
kan hållas under kontroll.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det var med stor tillfredsställelse
man kunde konstatera,
att både statsrådet Lange och herr Hedlund
bestämt framhöll att en svensk anslutning
till den europeiska ekonomiska
gemenskapen innebar övervägande

Torsdagen den 26 april 1962 Nr 16

Svar på interpellation ang. vissa svårigheter vid Sveriges associering till EECmarknaden -

fördelar. Herr Hedlund sade det t. o. m.
tre gånger, möjligen för att på detta
sätt övertyga sig själv eller någon annan
om att hans interpellation inte
bottnade i en allmänt negativ inställning
till problemet.

Självfallet måste, såsom även underströks
av både interpellanten och statsrådet,
en omdaning av den typ det här
gäller — och vars betydelse herr Hedlund
säkerligen inte överskattade när
han ansåg att det var en sak som hände
vart hundrade år — medföra både
olägenheter och fördelar. Däremot är
det inte riktigt att säga, att inte svårigheterna
tidigare har uppmärksammats.
För egen del har jag i det hänseendet
rätt gott samvete. Jag vill minnas att
jag redan år 1958 i denna kammare pekade
på behovet av att vår ekonomiska
politik inriktades efter de nya förutsättningar
som det fortgående europeiska
samarbetet höll på att åstadkomma.
De svårigheter, som nu föreligger
och som herr Hedlund talade om, är
ju till mycket stor del föranledda av
den allmänna omläggningen av den
europeiska ekonomien. Alldeles oberoende
av om Sverige anslutes till gemenskapen
eller icke, kommer svårigheter
av detta slag att möta, och på
många områden kan svårigheterna rent
av väntas bli väsentligt större för den
händelse vi står utanför den gemensamma
marknaden än om vi ansluter
oss till denna. Det är helt enkelt fråga
om sådana svårigheter som inträder
när den marknad, för vilken man inrättat
sig, får en annan struktur än
tidigare.

Herr Hedlund gjorde en liten rundtur
i Europa och begav sig till Holland
och Syditalien samt talade om de åtgärder
som där vidtagits med tanke på
likartade problem. Hans framställning
var säkert riktig, men det är inte, herr
talman, alldeles givet att åtgärder av
den typ, som under övergångstiden vidtagits
i en del av gemenskapens med -

lemsländer, kan komma att äga bestånd
i fortsättningen. Gemenskapen är
ju uppbyggd på det sättet, att åtgärder
inom ett lands ekonomiska politik, vilka
kan leda till en förskjutning av handeln
i en annan riktning än som eljest
skulle bli fallet, bör förhindras. Det är
inte tillrådligt för en medlemsstat att
i vilken utsträckning som helst vidtaga
åtgärder som medför en handelsförskjutning.
Med hänsyn därtill skulle jag
vilja uttala den förhoppningen, att om
Sverige blir anslutet till den europeiska
gemenskapen, detta sker i sådan
form, att även vi har möjlighet påkalla
åtgärder mot en handelsförskjutning
som kan orsakas av andra länders politik
på området. Från dessa synpunkter
är det speciellt angeläget att vi inte
kommer i ett sådant läge, att vi saknar
inflytande över vad som sker inom gemenskapen.

Sedan är det klart, att i den mån åtgärder
av denna typ kan genomföras
utan att de anses föranleda handelsförskjutning,
kan naturligtvis liknande saker
komma i fråga också för vår del.
De kan självfallet också komma i fråga
om vi inte blir anslutna, i den mån de
är tillåtna inom ramen för de allmänna
överenskommelser som innefattas i
exempelvis GATT. över huvud taget är
en av de förändringar, som har inträtt
i det ekonomiska systemet i Europa efter
kriget, att möjligheterna till sådana
ensidiga åtgärder från ett lands sida är
mycket mer begränsade än tidigare,
och på det hela taget har vi nog i Sverige
haft betydligt mer fördel än olägenhet
av den liberalisering som på det
sättet ägt rum.

Herr Hedlund var inne på frågan om
småföretagen, och han framhöll att det
för dem skulle uppkomma särskilda
problem i detta sammanhang. Vi får
givetvis komma ihåg, att de svenska
småföretagen också i stor utsträckning
är exporterande och har möjligheter
att komma in på nya exportmarknader

Nr 16

Torsdagen den 26 april 1962

Svar på interpellation ang. vissa svårigheter vid Sveriges associering till EEC marknaden -

i den mån sådana öppnas för vårt land.
Att sedan detta tvingar dem att på ett
helt annat sätt än tidigare inrikta sig
på studium av större marknader är
otvivelaktigt alldeles riktigt. Därvidlag
har inte minst de mindre företagens
egna sammanslutningar en mycket stor
betydelse. Dessa sammanslutningar har
nämligen på ett helt annat sätt än de
enskilda småföretagen möjligheter att
företa undersökningar av denna typ
och ta rätt på vilka exportmöjligheter
som här kan föreligga för exempelvis
skoindustrien, som herr Hedlund särskilt
åberopade i detta sammanhang.

Beträffande skoindustrien kan situationen
komma att bli alldeles särskilt
besvärlig. Den svenska skoindustrien
har ju lyckats få en icke alldeles betydelselös
marknad i andra skandinaviska
länder. Om vi skulle klippas av från
samarbetet med de andra nordiska länderna
genom att de anslutes till gemenskapen
och inte vi, skulle detta för
skoindustrien medföra betydande problem.
Samtidigt räknar väl den svenska
skoindustriens företrädare med att de
också inom de nuvarande EEC-länderna
skall ha möjligheter att få en utvidgad
marknad för vissa typer av sin
tillverkning, om vi blir anslutna till
europamarknaden på det sätt som vi
alla är överens om och önskar.

Till slut vill jag bara instämma i vad
herr Ohlin sade om vikten just från dessa
synpunkter av att vi får en verkligt
näringsvänlig politik och att inte minst
skattepolitiken får eu sådan inriktning,
att den gynnar företagsamheten och
bl. a. gynnar utbyggnaden av mindre
företag som vill inrikta sig på export
i annan utsträckning än tidigare.

Därvidlag skulle jag också vilja fästa
uppmärksamheten vid det förslag
som förts fram från bl. a. vår sida, att
man skulle utreda möjligheterna för
förändringar av omsättningsskatten
både för förbrukningsartiklar och för
företagens investeringar. En föränd -

ring av omsättningsskattens karaktär i
det hänseendet skulle otvivelaktigt kunna
få mycket stor betydelse när det
gäller att möjliggöra för de mindre
företagen att anpassa sig till de nya
förhållanden, som marknaden förmodligen
kommer att uppvisa, vare sig Sverige
anslutes eller associeras på annat
sätt till gemenskapen.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Efter dessa två modesta
anföranden skall jag fatta mig tämligen
kort.

Både herr Ohlin och herr Heckscher
framhöll att jag underströk som min
uppfattning, att europamarknaden kommer
att vara till inte oväsentlig — jag
kanske t. o. m. kan säga till betydande
—■ fördel för vårt land. Det är någonting
som jag alltid brukar säga när jag
redogör för situationen i fråga om
europamarknaden, både i den interna
partiförkunnelsen — något som mina
partivänner här säkert vet om •— och
i övrigt. Om jag nu har den uppfattningen,
varför skall den inte vid detta
tillfälle framhållas, när det annars lätt
kan bli missförstånd på den punkten?

Naturligtvis är den ekonomiska politiken
av stor betydelse för hela näringslivet.
Men det betyder inte att vilka
åtgärder som helst är till förmån
för näringslivet. Det beror på vilka åtgärder
det är fråga om, och det är ju
här meningarna kan komma att dela
sig. Ingen reglering i onödan är vår paroll
liksom tidigare. Men jag vill också
säga, att vi inte vill utlämna de små
inom företagsamheten till en övermäktig
konkurrens om kapitalresurserna.
Man får lov att på olika vägar göra en
avvägning. Men ingen reglering i onödan
!

Omsättningsskatten på investeringsvaror
är naturligtvis en inte oväsentlig

Torsdagen den 26 april 1962 Nr 16

vissa svårigheter vid Sveriges associering till EEC -

Svar på interpellation ang.

marknaden

belastning. Om jag inte minns fel, begärde
i höstas folkpartiet, centerpartiet
och jag tror också högern en utredning
om möjligheterna att undantaga dem.
Men det är inte bara att skriva två rader
om att undanta vissa avsnitt från
omsättningsskatt. Det fordras noggranna
överväganden och gränsdragningar,
bl. a. mellan investerings- och konsumtionsvaror.
Det låter sig inte göra i en
handvändning. Jag vill erinra om att
vi i höstas var med om att det skulle
göras en sådan undersökning, som vi
från vårt partis sida betraktade som
något alldeles självklart.

Medan jag talar om omsättningsskatten,
får jag kanske också påminna om
att det mig veterligt inte var någon från
de två partier, vilkas representanter har
yttrat sig här, som röstade emot omstillägget.
Åtminstone kan jag inte påminna
mig det.

När jag talade om åtgärderna i andra
länder, så tog jag dem som exempel.
Men med det ville jag givetvis inte ha
sagt, att varje åtgärd som vidtas i Holland
eller Italien passar också här. Det
får man överväga från fall till fall och
se vad som passar och inte passar.

Sedan är jag naturligtvis fullt ense
med dem som säger — jag sade det
själv i mitt första anförande — att svårigheterna
i första hand skall mötas
med traditionella åtgärder. Vi skall anlita
de vanliga metoderna. Men jag sade
samtidigt, att detta är en unik situation,
som kanske förekommer bara en
gång under detta århundrade, och om
det visar sig att de traditionella medlen
icke räcker, så får vi tillgripa andra.
Då måste vi företa en fördomsfri
och förutsättningslös bedömning i syfte
att förhindra att, som jag sade, den
enes bröd blir den andres död. Det är
inte sed i vårt land att handla på det
sättet, utan denna unika situation måste
som jag sade klaras upp i solidaritetens
och samverkans tecken.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! I båda sina inlägg har
herr Hedlund betecknat en framtida
svensk anslutning till EEC som en
händelse av utomordentlig vikt — ja,
som en unik situation i vårt sekel. Jag
är benägen att ge honom rätt i det liksom
i mycket annat av det han framhöll.
Jag vill också gärna vitsorda, att
en rad åtgärder kan behöva vidtas för
att underlätta för utsatta företag att anpassa
sig och att överleva under de nya
förhållanden som kan komma. De stödåtgärder
och den hjälp som därvidlag
behövs kanske måste gå långt utöver
vad som nu tillämpas och står till buds.
Jag förnekar inte heller den saken —
utan att dock ta upp någon diskussion
om vilka konkreta åtgärder man därvidlag
kan tänka sig.

Herr Ohlin underströk att vår ekonomiska
politik bör ses ur synvinkeln
av vad som erfordras för att underlätta
den omställningsprocess som vårt
näringsliv onekligen står inför när det
gäller marknadsperspektivet. Jag vill
dock peka på att så sker redan nu. I
varje finansplan som lägges fram understrykes
just den synpunkten, att den
ekonomiska politikens verkningar måste
bedömas från långtidssynpunkter. Jag
vill också erinra om att en del utredningar
om den saken nyligen har avslutats.
Den s. k. stabiliseringsutredningen
är t. ex. nu ute på remiss, och
vi har på vårt bord också fått en långtidsutredning,
där även marknadsproblemet
kommer in i bilden. Jag ger
också herrarna rätt i att den ekonomiska
politiken framdeles i än högre
grad än hittills måste ses och bedömas
från den synpunkten. Men något alldeles
nytt är ju detta inte.

Herr Ohlin frågade vidare, hur jag
såg på exportpremierna och på den
praxis som där tillämpas i olika länder
inom EEC-området. Jag vill framhålla

3 —Andra kammarens protokoll 1961. Nr 16

34 Nr 16 Torsdagen den 26 april 1962

Svar på interpellation ang. vissa svårigheter vid Sveriges associering till EECmarknaden -

att i alla samarbetssammanhang i Europa
liar vi från svensk sida inte bara
strävat efter alt avskaffa tullar och
andra handelshinder utan vi har också
bemödat oss om att verka för ett avskaffande
av olika former av artificiella
exportstöd, även sådana som ges
formen av skatteåterbäring. Även inom
EFTA har vi uppmärksamheten fäst på
denna praxis, och i detta mycket mera
begränsade samarbete har vår strävan
varit att eliminera de olikheter i konkurrensbetingelserna
som härigenom
kan uppstå länderna emellan.

Slutligen vill jag framhålla, att jag
också ger herr Ohlin fullkomligt rätt
i att det är av utomordentlig vikt för
framtiden — liksom tidigare — att man
vidtar åtgärder för att förhindra en
intern inflation och kostnadsuppskruvning.
Jag håller med herr Ohlin om att
regeringen bör inrikta sig på det, liksom
den har gjort hittills. Man jag undrar
om det rätta sättet att göra det är
att nu föreslå skattelättnader av den
art som folkpartiet har gjort. Det skulle
kunna leda till — och om jag minns
rätt, så gav herr Wedén uttryck för
det i en TV-debatt vid riksdagens början
— att vi accepterade ett budgetunderskott,
som med 1 000 miljoner
kronor överstiger vad regeringen i nuvarande
läge anser godtagbart från stabiliseringssynpunkt.

Det är inte min avsikt att här delta
i någon skattedebatt. En sådan får vi
förra vid andra tillfällen här i riksdagen.
Skattefrågorna är inte något som
jag bär det omedelbara ansvaret för
eller skall inför kammaren redovisa.
Så mycket vill jag emellertid säga att
det lämpligaste sättet att för de mindre
och medelstora företagen underlätta en
anpassning till de ändrade konkurrensbetingelser
som följer med de växande
marknaderna och den ökande integrationen
i Europa icke kan vara att starkt
inrikta sig på att sänka skatten på bensin
och motorbrännolja. Det skulle ju,

om högern och folkpartiet fått igenom
sina förslag i detta hänseende, ha inneburit
ett bortfall i statens inkomster av
140 miljoner kronor, och nog skulle
dessa pengar kunna komma till bättre
användning för att underlätta marknadsanpassningen
hos de företag som
kan bli ställda i svårigheter.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! .lag vill bara med anledning
av herr Hedlunds yttrande säga,
att jag har precis samma uppfattning
som han när det gäller vikten av
att de mindre företagens kreditproblem
skall beaktas och att dessa kräver särskilda
åtgärder. Jag menar över huvud
taget att åtgärder till gagn för både de
mindre och de större företagen är viktiga,
men de mindre företagens problem
tarvar särskilda åtgärder i detta
sammanhang.

I den motion som behandlas i bankoutskottet
just nu och för vilken jag hoppas
få herr Hedlunds understöd står
följande: »Ett särskilt kreditinstitut, arbetande
på obligationsmarknaden för de
mindre företagens långfristiga kapitalfinansiering,
har länge efterlysts från
vår sida.»

Längre ner står det: »Det är viktigt
att dessa problem snabbt löses därför
att det utvidgade och fördjupade internationella
ekonomiska samarbetet skapar
problem och medför nya framtidsperspektiv
för många mindre företag.»

Vidare heter det: »Över huvud taget
kan den stegring av den ekonomiska aktiviteten
som stormarknaden skapar incitament
till komma många av de mindre
företagen till godo. För att dessa möjligheter
skall kunna utnyttjas och
uppkommande omställningssvårigheter
övervinnas, kräves det emellertid att
den ekonomiska politiken och särskilt
skattepolitiken utformas med beaktande
därav.»

Något längre fram står det: »Men därutöver
är det viktigt att småföretagens

Torsdagen den 26 april 1962 Nr 16

vissa svårigheter vid Sveriges associering till EEC -

Svar på interpellation ang.

marknaden

speciella kommersiella problem i fråga
om försäljning på utlandsmarknaderna
beaktas genom statliga åtgärder
beträffande vår handelsrepresentation,
stöd för marknadsanalys och gemensam
marknadsbearbetning, deltagande i
lämpliga mässor och utställningar m.m.»

Herr talman! Handelsministern ville
göra gällande att regeringen redan nu
bedömer den ekonomiska politiken i
mycket hög grad ur synvinkeln av de
krav på vårt näringsliv en europeisk
stormarknad kan komma att ställa. Enligt
min mening visar regeringen ingalunda
tillräcklig lust att avveckla bestående
restriktioner, t. ex. på kapitalmarknaden,
på ett sätt som skulle underlätta
just vårt näringslivs framtida
omställning. Även i övrigt tycker jag att
regeringen har dröjt ganska länge med
att utarbeta förslag i syfte att underlätta
de mindre företagens kreditförsörjning.

Handelsministern svarade mig på tal
om detta att regeringen söker eliminera
exportpremierna i utlandet på det
internationella samförståndets väg. Ja,
det vet vi alla och det är väl en ståndpunkt
som vinner gillande på alla håll
här i landet. Men det kan ju tänkas att
Sverige, om vi blir associerad medlem,
inte får tillräckligt stort inflytande på
kontinenten för att kunna förmå dessa
andra stater att radikalt lägga om sin
politik.

Frågan är vilka slutsatser regeringen
drar av detta. Drar regeringen möjligen
den slutsatsen att det då blir så
mycket viktigare att kostnadsnivån i
Sverige inte blir för hög och att den
inte artificiellt höjs genom skatter som
i stor utsträckning drabbar produktionen,
både den som går till export och
annan produktion? Jag tror att det är
denna fråga som för närvarande har
praktisk betydelse.

Budgetresonemangen får vi väl, herr
talman, diskutera en annan gång. Handelsministern
tycks emellertid med en

sådan oerhörd flit ha ägnat sig åt arbetet
med de handelspolitiska frågorna,
att han helt har förlorat kontakten
med den budgetpolitiska situationen i
Sverige under de senaste åren. Vad han
här sade hade nämligen inte den ringaste
kontakt med verkligheten. Han påstod
till och med att man på vårt håll
skulle ha sagt ungefärligen att folkpartiet
accepterar ett budgetunderskott på
1 000 miljoner kronor — en 1 000 miljoner
kronor svagare budget än regeringen
tänker sig.

Men, herr handelsminister, dessa
1 000 miljoner är en siffra som skapats
i Er fantasi. Det har aldrig varit en så
stor skillnad mellan regeringens och
något annat partis förslag — om man
bortser från kommunisterna — som
1 000 miljoner kronor netto. Handelsministerns
beskrivning av de budgetförslag,
som man kan säga nu föreligger
genom motioner till årets riksdag,
är inte ens de en karikatyr. Hans påstående
är en fri fantasi utan någon som
helst kontakt med den politiska verkligheten.

Jag skall därför bara tillägga att jag
lioppas, att handelsministern till en annan
gång, när vi diskuterar finanspolitiken,
undersöker vad som bär föreslagits
från vårt håll, så att vi kan få
en ordentlig belysning av förhållandena.
Jag har inte föreslagit, godkänt eller
accepterat något som helst budgetunderskott
utan tvärtom under de situationer
som nu är aktuella talat för
ett överskott —- i den mening som detta
ord använts i denna kammare under
årtionden — på den svenska statsbudgeten,
till och med ett väsentligt överskott.
Vi har från vår sida under de senaste
åren inte talat för något annat än
ett överskott som överstiger summan av
de belopp som krävts för investeringar
i statens affärsdrivande verk.

Jag är, herr talman, villig att ursäkta
i viss mån handelsministern för att han
ägnar sin uppmärksamhet så helt åt det

Nr 16

Torsdagen den 26 april 1962

Svar på interpellation ang. vissa svårigheter vid Sveriges associering till EEC marknaden -

handelspolitiska programmet, men det
vore likväl fördelaktigt om han väntade
med att slunga ut yttranden om
andras ståndpunkter i skattefrågor till
dess han åtminstone i någon mån satt
sig in i vad deras förslag innebär.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Mig förefaller det som
om herr Ohlin har så ivrigt sysslat med
budgetspörsmålen och så isolerat sig i
dessa studier, som kanske ibland är en
professor säreget, att han inte ens haft
tid att kollationera vad vice ordföranden
i folkpartiet framhöll i ett TV- och
radioanförande strax efter det att motionerna
från oppositionshåll i anledning
av regeringens budgetförslag
framlagts. Jag har inte herr Wedéns anförande
här in concreto, men jag åberopade
alltså detta anförande av herr Wedén
och inte herr Ohlin. Jag sade att
herr Wedén yttrat någonting sådant som
att »vi anser att läget skulle kunna tilllåta
en ökning av utgifterna eller ett
bortfall av inkomster med en summa
av storleksordningen ungefär 1 000 miljoner»
och jag frågade herr Ohlin, när
herr Ohlin framhöll hur angeläget det
var att driva en inflationsbekämpande
politik, om detta verkligen kunde vara
rätta medlet att få balans och stabilitet
i samhällsekonomien.

I anledning av vad herr Ohlin framhöll
beträffande exportpremierna i olika
former vill jag säga, att i det samarbete
som nu växer fram i Europa finns det
uttryckliga bestämmelser om att vi skall
försöka så småningom avveckla denna
form av artificiella stödåtgärder. Det
bör ju vara vad vi först inriktar oss på,
och jag är tacksam för det erkännande
herr Ohlin ville ge våra strävanden i
det sammanhanget. — Vad vi skall göra
därest vi misslyckas är ju litet svårt att
säga redan innan vi kommit närmare
den gemensamma marknaden än vi nu
är. Men en sak är uppenbar, nämligen

att det svenska beskattningssystemet för
företagen sannerligen ganska väl redan
nu tål jämförelser med andra länders
företagsbeskattningssystem. Hela den
frågan är ju för resten — som jag vet
är herr Ohlin och andra väl bekant —
föremål för särskilda utredningar, och
vi får väl avvakta vilka förbättringar
och vilka förändringar som kan bli resultatet
av det pågående utredningsarbetet.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Handelsministerns senaste
yttrande ger mig anledning säga
ett par ord för att ytterligare belysa att
herr Lange råkat ut för ett komplett
missförstånd i detta sammanhang.

Jag har använt siffran en miljard i
ett TV- och radioanförande. Jag använde
siffran för att betona, att med den
budgetuppläggning som folkpartiet presenterade
blev det ett överskott på
driftbudgeten av storleksordningen ungefär
en miljard. Jag hoppas att handelsministern
efter detta klarläggande
är beredd medge, att den framställning
han här givit bär åstadkommit ett totalt
felaktigt intryck på kammaren beträffande
den uppfattning som varit vår.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Utan att ha tillgång till
siffrorna nu tror jag ändå att herr Wedén
måste ge mig rätt i att i jämförelse
med regeringens förslag i budgeten,
framlagt vid riksdagens början, skulle
folkpartiet tolerera en med 1 000 miljoner
kronor försämrad balans. Det är
precis vad jag sagt och velat framhålla.
I regeringens budgetförslag var nämligen;
överskottet så stort, att man kunde
räkna med ungefärlig täckning för de totala
statsutgifterna — sålunda inte endast
för dem som hänförts till driftbudgeten
— och det framhölls uttryckligen,
■att här vore inte hänsyn tagen till verkningarna
av de kommande löneförhand -

Torsdagen den 26 april 1962 Nr 16

Svar på interpellation ang. vissa svårigheter vid Sveriges associering till EECmarknaden -

lingarna, till tilläggsstater o. s. v. Så
även om jag, herr Ohlin, inte dagligen
är i tillfälle att studera budgeten och
finanspolitiken, kommer jag ändå ihåg
vad jag inhämtade vid riksdagens början
och vad jag har lärt mig därefter.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Nu tycker jag verkligen
att handelsministern börjar bli ordentligt
uppseendeväckande. Ty såvitt jag
kunde rätt avlyssna handelsministerns
yttrande vidhöll han sin uppfattning,
att jag skulle ha uttalat mig på ett sådant
sätt att därav kunde framgå, att
folkpartiet skulle acceptera en försämring
i jämförelse med regeringens förslag
med runt en miljard. Detta, herr talman,
är en fullständig missuppfattning.
På det sättet har jag icke uttalat mig. Vad
jag uttalat mig om är att folkpartiets
förslag gav ett överskott på driftbudgeten
på omkring en miljard kronor. Det
är tydligen därifrån handelsministern
fått denna siffra på runt en miljard,
som han sedan satt in i ett sammanhang,
där jag aldrig satt in den.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag förstår inte riktigt
hur herr Wedén räknar. Men om regeringens
förslag ger ett överskott på
driftbudgeten — utan att jag har siffrorna
aktuella här nu — på ungefär två
miljarder och herr Wedéns förslag ger
ett överskott på driftbudgeten på endast
en miljard, betyder det en försämring
av den totala budgetbalansen i dess
samhällsekonomiska effekt på 1 000 -miljoner.
Det lär man inte kunna komma
ifrån.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Här har vi ett lysande
exempel på ett tillfälle där det är på
sin plats med de vänliga orden »Förklara
dig inte, för det blir bara värre».

Här finner nu Sveriges handelsminister
plötsligt på att ur luften gripa en siffra
för regeringens budgetöverskott utöver
driftbudgeten. Detta överskott är 2 000
miljoner kronor, påstår han, och eftersom
folkpartiets budgetförslag har ett
överskott på 1 000 miljoner kronor innebär
folkpartiets förslag en försämring
med 1 000 miljoner kronor. Men denna
siffra 2 000 miljoner kronor finns inte
någon annanstans än i herr Langes fantasi
i dag.

Vad debatten nu gällde var att handelsministern
här påstod att herr Wedén
hade sagt att folkpartiet hade accepterat
ett budgetunderskott på 1 000
miljoner kronor. Herr Wedén har här
konstaterat att han har sagt att folkpartiets
linje innebär ett budgetöverskott
på driftbudgeten på 1 000 miljoner
kronor och att han inte har använt
siffran 1 000 miljoner kronor för att beteckna
något underskott i samband med
folkpartiets budgetförslag.

Herr Langes historieskrivning är således
fullkomligt oriktig. Han påstår att
herr Wedén har talat om ett underskott
på 1 000 miljoner kronor när herr Wedén
har talat om ett överskott på 1 000
miljoner kronor. Nog borde landets
handelsminister kunna se skillnad på
underskott och överskott, även om han
kanske liksom så många andra har blivit
litet förvirrad genom den terminologiska
häxdans som hans kollega finansministern
bär inlett, med totalbalanseringar
av olika slag.

Denna sak är ju inte helt utan sitt allvar,
även om vi är benägna att ge handelsministern
mycket stor, jag skall inte
säga lieentia poetic-a utan licentia politica
eftersom han sysslar så mycket
med handelspolitik. Men det skulle dock
vara klädsamt om herr Lange, havande
påstått att 1 000 miljoner kronors underskott
är något som vi från folkpartiets
sida har accepterat och havande
påstått vidare att 1 000 miljoner kronor
är skillnaden mellan regeringens budget

Nr 16

Torsdagen den 26 april 1962

Svar på interpellation ang. vissa svårigheter vid Sveriges associering till EEC marknaden -

och vår, nu ändå ville Öppet erkänna att
dessa uppgifter är båda oriktiga.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag tror det gäller för
herr Ohlin lika väl som i allmänhet att
ju mera man förklarar desto osäkrare
blir man.

Jag vill bara erinra herr Ohlin om
följande. Det var herr Ohlin som tog
upp frågan om hur viktigt inflationsbekämpandet
var. Jag instämde i detta.
Sedan säger jag till herr Ohlin: »Kan
det då verkligen vara riktigt att tilllåta
en försämring av budgetbalansensen
med» — det nämnde jag med utgångspunkt
från herr Weidéns TV- och
radioanförande — »ungefär 1 miljard
kronor av budgetens effekt?». Jag har
sagt att, såvitt jag nu kunde erinra mig,
driftbudgeten i det ursprungligen
framlagda budgetförslaget för i år gav
ett överskott under de förutsättningar
som där finns angivna, på ungefär
2 000 miljoner kronor. Om herr Ohlin
har en annan uppfattning än jag — det
är möjligt att jag missmihner mig —
skall jag be herr Ohlin ge mig den riktiga
siffran; jag har den inte här. Herr
Wedén gjorde gällande — det har han
erkänt själv här i debatten — att folkpartiet
ansåg att ungefär 1 000 miljoner
kronor var tillräckligt som överskott
på driftbudgeten att tas i anspråk för
att nedbringa det statliga lånebehovet.
Den siffran har inte bestritts.

Det är som sagt möjligt att siffran för
överskottet i regeringens budget var en
annan än 2 000 miljoner kronor. Var
den det —- jag har sagt från början
att jag har reserverat mig på den punkten
—- vill herr Ohlin då vara vänlig
att ge mig den riktiga siffran. Först om
det visar sig att jag har fel på den
punkten kan det göras gällande att
folkpartiet icke var berett att acceptera
en försämring av budgetutfallet, det
totala budgetutfallet, med 1 000 mil -

joner kronor, en försämring som skulle
kommit att verka inflationsdrivande i
stället för motsatsen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Lange börjar med
att mycket tvärsäkert påstå en sak om
folkpartiet som är i grunden felaktig.
Han påstår därefter lika tvärsäkert eu
sak om regeringens! budget och de
2 000 miljoner kronornas överskott, en
sak som också är oriktig. När jag påpekar
detta kommer han nu och ber att
jag skall tala om för honom hur regeringens
budgetförslag ser ut, så att han,
efter att ha slängt omkring sig dessa
tvärsäkra påståenden, skall kunna komma
med ett siffermaterial som är mera
pålitligt. Jag tycker att handelsministern
ställer små krav på sig själv och
ställer krav på mig som sufflör till honom
på ett litet egendomligt sätt.

Låt mig, herr talman, sluta med denna
dans med siffror. Handelsministern får
själv studera dokumenten. Låt mig konstatera
att skillnaden mellan folkpartiets
och regeringens budgetförslag för
detta budgetår var av storleksordningen
300 miljoner kronor. Vad herr Lange
har sökt ge intryck av är att skillnaden
är 1 000 miljoner kronor. Skillnaden
mellan 300 miljoner kronor och 1 000
miljoner kronor, i runda tal, är tillräckligt
stor för att man skall kunna brännmärka
ett inlägg i debatten sådant som
det handelsministern här har gjort. Jag
upprepar att det skulle klä handelsministern
bra om han erkände att när han
talade om denna differens på 1 000 miljoner
kronor lämnade han en vilseledande
och oriktig framställning.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! En sak skall jag sannerligen
lova herr Ohlin och det är att vi
skall studera herr Wedéns anförande
utomordentligt omsorgsfullt. Jag fick det
intrycket att herr Wedén var beredd att

Torsdagen den 26 april 1962

Nr 16

Svar på interpellation ang. arkivarbetarnas löne- och anställningsförhållanden

godkänna ett försämrat driftbudgetutfall
på 1 000 miljoner kronor. Han sade
att ungefär 1 000 miljoner kronor räcker
som överskott. Då sade jag att om
regeringens förslag är 2 000 miljoner
kronor — jag kan inte säga att detta är
en säker uppgift, det har jag redan från
början garderat mig för —- då är skillnaden
1 000 miljoner och ingenting annat.
Jag skall studera herr Wedéns anförande
och jag lovar herrarna att jag
vid lämpligt tillfälle skall återkomma i
saken. Jag noterar i alla fall att herr
Wedén har erkänt att han har sagt att
ungefär 1 000 miljoner kronor som
överskott på driftbudgeten skulle, i det
konjunkturläge och under de förutsättningar
som gällde då budgeten framlades,
vara tillräckligt.

Herr WEDÉN (fp):

Ilerr talman! Jag har erkänt att jag
har talat om ett överskott på 1 000 miljoner
kronor. Men det är tråkigt att handelsministern
inte vill erkänna att han
först ville skapa intrycket för kammaren
att mitt yttrande om ett överskott på
1 000 miljoner kronor på något sätt kunde
förvandlas till ett uttalande som angav
siffran 1 000 miljoner i underskottssammanhang.
Därefter återfinner jag
handelsministern i ett resonemang om
regeringens budgetöverskott på 2 000
miljoner kronor. Han är själv så osäker
att han vädjar till oppositionen att tala
om för honom den riktiga siffran. Den
riktiga siffran ligger någonstans mycket
nära 1 500 miljoner kronor, i varje fall
närmare 1 500 miljoner kronor än 2 000
miljoner kronor. Herr handelsministern
har här alltså på två punkter klart belagts
med att söka ge kammaren en
framställning av vad jag har sagt som
inte på något vis ger en fair och rättvis
bild av vad jag sade. Jag hoppas verkligen
att handelsministern kommer att
studera mitt anförande, men det vore
skönt om han i förväg ville medge att
det intryck han sökt skapa i kammaren
varit felaktigt.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det förvånar mig litet
att inte någon har valt den enkla metoden
att plocka fram statsverkspropositionen
och se efter vad där står. Om
man nu slår upp Kungl. Maj :ts proposition
till riksdagen angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret
1962/63 finner man där i tablån
över driftbudgeten upptaget ett överskott
av 1 678 356 000 kronor. Om man
emellertid går till inkomstberäkningen,
alltså till den mera resonerande framställningen,
finner man vissa andra uppgifter,
därför att statsrådet och chefen
för finansdepartementet där har tagit
hänsyn till vissa beräknade utgiftsökningar
som inte inryms i tablån. Han
nämner där å ena sidan ett beräknat
överskott på totalbudgeten på 21 miljoner
kronor. I betraktande av att kapitalbudgeten
enligt tablån är upptagen
till 1 331 856 000 kronor skulle i så fall
överskottet i driftbudgeten ligga någonstans
mellan 1 300 och 1 400 miljoner
kronor. Finansministern har emellertid
på något annat ställe angivit överskottet
till 1 500 miljoner kronor därför att
han har beaktat också vissa förbättringar
på inkomstsidan.

Ett studium av dokumenten kan
ibland ha sina fördelar när man för resonemang
av denna typ.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på interpellation ang. arkivarbetarnas
löne- och anställningsförhållanden Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Fröken Elmén har frågat
om jag vill medverka till att en förbättring
av arkiv arbetar nas löner och
övriga anställningsvillkor kommer till
stånd.

Nr 16

Torsdagen den 26 april 1962

Svar på interpellation ang. arkivarbetarnas löne- och anställningsförhållanden

Arbetsmarknadsstyrelsen lade i höstas
fram förslag om att nuvarande lönesystem
för arkivarbeten och musikerhjälp
skulle ersättas av nya avlöningsformer
för ifrågavarande arbetskraft.
Förslaget har redovisats i statsverkspropositionen
under anslaget till vissa
sysselsättningspolitiska åtgärder och där
föranlett ställningstagande från min
sida. Eu ökad medelsanvisning har föreslagits.
Regeringens förslag på denna
punkt har tillstyrkts av statsutskottet.

Sedan statsverkspropositionen lades
fram har ingenting inträffat som föranleder
något ändrat ställningstagande
från min sida i den berörda frågan. Jag
räknar med att den nya ordningen för
arkivarbetarnas anställning skall få prövas
så snart riksdagen beslutat i frågan.

Vidare anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! .lag ber att få tacka socialministern
för svaret på min interpellation.
Statsrådet hänvisar ju till redovisningen
i statsverkspropositionen,
dels av arbetsmarknadsstyrelsens förslag
och dels av statsrådets eget ställningstagande.
Frågan har utskottsbehandlats
och kommer i morgon att behandlas
i kammaren. Vidare hänvisar
statsrådet till den ökade medelsanvisningen.

Statsrådet har här förordat en viss
omprövning av lönerna så att det blir
bättre differentiering av arkivarbetarnas
löner. Det innebär i och för sig en utomordentligt
tacknämlig förbättring i deras
hittills fastlåsta situation. De har
fastnat i vissa lönelägen, så låga att man
knappast kan tala om lön för det arbete,
som de utför, utan om understöd.

Med de förslag som statsrådet lägger
fram bär frågan kommit att röra på sig.
Vi är alla medvetna om att statsrådet
Nilsson har ett varmt intresse för att
lösa arbetslöshetens problem på ett humant
sätt och på olika sätt vill söka
bringa människor ur arbetslösheten till -

baka i vanlig verksamhet i så stor utsträckning
som möjligt.

Men den grupp som kanske kommit
att i viss grad släpa efter i dessa avseenden
är just arkivarbetarna. Deras fråga
har varit uppe vid olika tillfällen
ända sedan 1951 genom motioner och
interpellationer från så gott som alla
partier. Nu kanske statsrådet tycker att
det är onödigt beskäftigt alt när ett förslag
har kommit fram ändå ta upp frågan
genom en interpellation.

Som framhållits i de olika interpellationerna
och motionerna rör det sig här
om en grupp som har ytterst skiftande
arbetsförmåga o. s. v. Därför är frågan
i sin helhet mycket svår att lösa.

Det ordnas kurser för dessa arkivarbetare,
dels för att man skall kunna bedöma
vilka arbeten de lämpar sig för
och dels också för att göra dem kvalificerade
för de s. k. arkivarbeten som de
sedan placeras till ute i kommunala och
statliga verk. De utför där s. k. arkivarbeten,
vilka många gånger är nödvändiga
arbeten och, kan man säga, utgör
ordinarie arbetsuppgifter för verket.
Men dessa arkivarbetare får en lön, som
i inånga fall hittills inte bär motsvarat
värdet av det arbete som de har utfört.

Det förhåller sig så att lönen till dessa
arkivarbetare utgår ifrån arbetslöshetsanslag
och inte från vederbörande
verks stat. Man kan därför säga att verket
ofta får ordinarie arbetsuppgifter
utförda utan kostnad för verket självt.
Därmed har verket inte heller intresse
av att t. ex. en arkivarbetare, som utför
ett bra arbete och kanske gjort detta under
flera år, får någon tjänst inom verket.
Man begär alltså inte någon extra
tjänst för vederbörande. Verket har ofta
inte självt medel att anslå för att få dessa
arbetsuppgifter utförda som ordinarie
arbete. Det har ofta förekommit att
arkivarbete icke kunnat utföras därför
att man inte har kunnat avlöna någon
personal till detta.

Hela det nuvarande systemet är ägnat
att på något sätt konservera människor -

Torsdagen den 2G april 1962

Nr 16

Svar på interpellation ang. arkivarbetarnas löne- och anställningsförhållanden

na som arkivarbetare. De kommer inte
ifrån detta arbete och in på vanliga
tjänster. Det blir lätt så att arkivarbetet
blir något av en stämpel, såsom framhållits
här förut i olika sammanhang
när vi bär diskuterat just dessa frågor.
Om jag minns rätt har arbetsmarknadsstyrelsen
anfört — något som också
citeras i statsverkspropositionen — att
arkivarbetet har blivit något av en skyddad
sysselsättning. Arbetsmarknadsstyrelsen
föreslår emellertid nu, och detta
går också departementschefen med på
såvitt jag kan förstå, att arbetet i fortsättningen
inte skall utföras som arkivarbete
utan mera få karaktären av beredskapsarbete.
Arkivarbetet kan liknas
vid det reservarbete, som numera tagits
bort på andra områden där man
gått över till beredskapsarbeten. Genom
en sådan ordning skulle en differentiering
kunna komma till stånd, och vidare
skulle man för dem, som av olika
skäl inte kan fullgöra ett vanligt arbete,
t. ex. därför att de är handikappade på
något sätt, ordna med skyddad sysselsättning.
Det skulle bli en differentiering
för olika grupper av arkivarbetare. Såvitt
jag förstår tillstyrker departementschefen
arbetsmarknadsstyrelsens förslag,
som vi i morgon har att ta ställning
till. Man skulle alltså bestämma lönerna
via förhandlingar och det skulle
tillsättas en delegation som skulle sköta
förhandlingarna i dessa frågor. Jag vet
inte i vilken utsträckning arkivarbetarna
skulle få med någon representant i denna
delegation. Såvitt jag känner till är
dessa arkivarbetare åtminstone på en
del håll lokalt organiserade.

Nu kan man tycka att eftersom arbetet
är angeläget och nödvändigt och kan
sägas ingå i verkets ordinarie arbetsuppgifter
skulle de arkivarbetare, som
visat sig dugliga, kunna placeras in på
en extraordinarie tjänst. De skulle alltså
kunna överföras till det verk där de
är sysselsatta och kanske också framdeles
kommer att sysselsättas. Jag vet inte
om det är avsikten att de människor som

fortsättningsvis kommer att syssla med
detta arbete skall redovisas under arbetslöshetsanslaget.
Vi har haft under
utredning och varit överens om att man
inom staten skall släppa på åldersspärrarna
och att även staten skall ta emot
de äldre arbetssökande eller dem som
blivit arbetslösa. Det har staten också
gjort, och i detta fall blir vederbörande
sysselsatta inom olika verk och redovisas
under arbetslöshetsanslaget. Såsom
arbetsmarknadsstyrelsen framhåller är
det mycket svårt för dessa personer,
som i allmänhet befinner sig på en relativt
hög åldersnivå, även om de visat sig
vara dugliga, att gå ut och konkurrera
på arbetsmarknaden. Jag vill minnas att
medelåldern ligger vid 58,4 år enligt arbetsmarknadsstyrelsens
statistik. Det är
som sagt mycket svårt för dem att konkurrera
om annonserade tjänster, då naturligtvis
den yngre arbetskraften i detta
fall konkurrerar ut dem. Det krävs
alltså att man för dem, som arbetat flera
år och som visat sig vara dugliga,
inom ett verk inrättar en egen tjänst
inom verket. Man skulle väl kunna tänka
sig att man toge upp den frågan till
diskussion, ty den är av vikt inte bara
i detta fall. Det är naturligtvis mycket
betydelsefullt, såsom också framhålles
i statsverkspropositionen av departementschefen,
att man här kommer fram
till cn differentiering och en förbättring
av lönerna men även att man kommer
fram till större trygghet för dessa människor.
Det torde vara oerhört väsentligt
för deras människovärde, om de kunde
nå en tjänst inom det verk där de arbetar.

Jag förstår att med det intresse som
statsrådet Nilsson har visat för dessa
frågor kommer statsrådet att fortsättningsvis
följa dem och inte helt överlämna
till den förut nämnda delegationen
att ta ställning till desamma. Jag är
förvissad om att statsrådet är beredd
att medverka till att försöka förbättra
arkivarbetarnas ställning i fortsättningen.

4 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 16

Nr 16

Torsdagen den 26 april 1962

Svar på interpellation ang. olyckor under militära övningar

Jag ber ännu en gång alt få tacka för
svaret.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Egentligen behöver inte
fröken Elmén och jag diskutera denna
sak ytterligare. Jag bär föreslagit ett
nytt system med differentierade löner
och därmed bär jag givit möjligheter
för att kunna ge arkivarbetarna en med
hänsyn till deras arbetsinsats bättre
ställning än tidigare.

Å andra sidan vill jag, när fröken
Elmén säger att man skall försöka ge
dessa arkivarbetare större trygghet, svara
att min medverkan i det fallet beror
på vad hon menar med trygghet. Menar
man trygghet i anställningen, kan
jag inte vara överens, ty detta är en
form av beredskapsarbete eller kalla
det gärna skyddad sysselsättning, där
vår strävan är att så småningom slussa
ut vederbörande i det normala arbetslivet.
Om det normala arbetslivet sedan
blir en extra ordinarie anställning låt
oss säga i ett verk där man tar över
arkivarbetarnas insatser eller om det
blir en anställning i det privata näringslivet,
spelar för mig ingen roll. Meningen
med dessa arbeten liksom med skyddade
sysselsättningar är att vi skall hjälpa
dessa människor till att känna sig nödvändiga
på samma sätt som alla vi andra
gör det, och då skall vi även tillse att
vederbörande under den tid de bedriver
detta arbete kan leva under drägliga
förhållanden.

Som jag förut har sagt tror jag inte
att vi behöver ge oss in på någon mera
ingående diskussion om dessa ting. Nu
skall vi sätta i gång med det nya systemet,
och jag lovar att följa verksamheten
och se hur den kommer att fungera.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja säga att
verket som sådant, genom att det får
dessa ofta angelägna arbetsuppgifter
utförda utanför sin stat, inte har in -

tresse av att försöka få en tjänst inrättad
för dessa människor. Det är det som
jag tycker att man skulle försöka stimulera
fram, eftersom arbetsuppgifterna
ändå är nödvändiga att utföra såsom
ordinarie arbetsuppgifter. Det är svårt
för dessa människor som ofta är i 58—
59-årsåldern att gå ut och konkurrera
om annonserade tjänster. Det förstår var
och en. Men man skulle kanske kunna
stimulera verket till att hjälpa dem till
en tjänst.

I övrigt är vi fullt överens om att den
förbättring som har skett är tacknämlig
i alla avseenden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. olyckor under
militära övningar

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, erhöll på
begäran ordet för att besvara herr Johanssons
i Stockholm interpellation angående
olyckor under militära övningar.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Andersson
lämnade nu en kort sammanfattning av
dess innehåll.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Johansson i Stockholm
frågat mig vilka åtgärder som förbereds
i syfte att utfärda sådana instruktioner
att man i möjligaste mån kan undvika
att militär personal under fredstid riskerar
liv, lemmar och hälsa, arbetsoch
försörjningsförmåga.

Jag vill inleda mitt svar med en redogörelse
för omständigheterna vid den
händelse vid 11 som herr Johansson
omnämnt i sin interpellation.

Övningen — cn plutonfälttävlan -—
skulle utgöra ett prov på plutonernas

Torsdagen den 26 april 1962

Nr 16

Svar på interpellation ang. olyckor under militära övningar

förmåga att etappvis göra förflyttningar.
Före övningen hade truppen fått sedvanlig
utbildning i vinterhygien. Denna
omfattar bland annat två timmar av
regementsläkaren ledd undervisning.

Då övningen startade var det ca fyra
grader kallt, övningen innebar i stora
drag att truppen på morgonen den 13
mars förflyttade sig till fots ca 1,5—2
mil. Truppen fick därefter mat och tillfälle
att vila 4—6 timmar. Natten mellan
den 13 och 14 mars cyklade truppen 4,5
mil. Under den natten sjönk temperaturen
till nedåt — 20 grader. De aktuella
förfrysningsfallen inträffade under detta
moment. Härefter följde under dagen
den 14 mars fältmässig vila och förplägnad
under 12 timmar. I detta moment
ingick också spaning under tre timmar.
Kvällen den 14 och natten mellan den
14 och 15 mars förflyttade sig truppen
till fots ca 3,5 mil under olika stridsmoment
till 11 kasern. Truppen nådde
I 1 mellan kl. 0600 och 1200.

Övningsledningen hade vidtagit en
rad åtgärder för att minska riskerna för
överansträngning, sjukdom och skada
under övningen. Sålunda genomfördes
läkarundersökning såväl före övningens
början som under uppehållet den 14
mars. Truppens tillstånd övervakades
både kontinuerligt av plutonbefälet och
rörligt längs förflyttningsvägarna. Övningen
utfördes etappvis och sjukvårdare
och sjuktransportmedel fanns vid
slutpunkten för varje förflyttning. Slutligen
fick truppen tillfälle att vila efter
varje längre förflyttning.

Under natten mellan den 13 och 14
mars sjönk temperaturen som jag nyss
nämnde nedåt — 20 grader, varvid vissa
förfrysningar inträffade. Vid sjukvisitationen
den 14 sjukskrevs 6 man för
köldskador och intogs på 11 sjukhus.
Samma dag intogs två man på karolinska
sjukhuset för köldskador. Den 15
sjukskrevs fyra man och den 16 tre man
för köldskador. Samtliga dessa intogs
på 11 sjukhus.

Totalt har således 15 man intagits på

sjukhus för köldskador. 11 man kunde
utskrivas redan efter någon eller några
dagars vård på sjukhuset. För övriga
har krävts längre sjukhusvård, för de
svårast köldskadade ca tre veckor. I
intet av fallen kommer det dock -att bli
bestående men av köldskadorna.

För fullständighets skull vill jag nämna
att ett 10-tal man, som inte inlagts
på sjukhus, gått sjukskrivna i grupp några
dagar.

Med anledning av interpellantens uppgift
att några av de köldskadade skulle
ha fått olämplig behandling, förvägrats
läkarvård etc. vill jag meddela att sekundchefen
för II redan den 17 mars
hänskjutit denna fråga till allmän åklagare.
Förundersökning har inletts med
anledning härav. Man kan förutsätta att
denna kommer att klarlägga om de uppkomna
skadorna har föranletts av åtgärder
från befälet eller de enskilda eller
av andra omständigheter.

Vad gäller interpellantens fråga vill
jag understryka att säkerheten vid militära
övningar ständigt ägnas all uppmärksamhet
från både statsmakternas
och de ansvariga militära myndigheternas
sida. Alla rimliga åtgärder vidtages
också för att häva eventuella brister i
säkerheten. Säkerhetsbestämmelser, tekniska
anvisningar och utbildningsbestämmelser
överarbetas och kompletteras
fortlöpande i syfte att minska riskerna
för olyckshändelser. Det ligger i sakens
natur att risken för olycksfall
aldrig kan helt elimineras, om någon
militär verksamhet över huvud taget
skali kunna bedrivas. Riskerna kan
emellertid väsentligt reduceras genom
upplysning och ändamålsenliga förebyggande
åtgärder. I dessa hänseenden
torde man ha hunnit långt i det militära
säkerhetsarbetet. I soldatens utbildning
ingår sålunda, förutom utbildning i
handhavande av vapen och verktyg
m. m., brandskydds- och sjukvårdsutbildning
samt särskild säkerhetsuibildning.
Härvid sker undervisning i säkerhetsföreskrifter
med prov och förevis -

Nr 16

Torsdagen den 26 april 1962

Svar på interpellation ang. olyckor under militära övningar

ningar av vad som kan inträffa om
föreskrifterna inte följs. Målet för utbildningen
är att bibringa truppen förmåga
att utföra ålagda uppgifter utan
att falla offer för olyckor, föranledda
av den egna verksamheten. Utformningen
av den personliga utrustningen
ägnas stor uppmärksamhet. Beklädnadsutrustningen
utformas så att den skall
ge bästa möjliga individuella skydd mot
bland annat klimatets påfrestningar. I
fråga om skydd mot kyla har kravet
varit att genom effektiv beklädnad uppnå
fullgod skyddsverkan i temperaturer
om —30° å —35°. Genom såväl laboratoriemässiga
som praktiska försök
har man kunnat konstatera att den moderna
fältutrustningen uppfyller detta
krav.

Jag vill slutligen erinra om mitt svar
på en interpellation av herr Lindström
år 1958 i en liknande fråga. Jag uttalade
då bland annat, att syftet med militära
övningar, nämligen att utbilda krigsdugliga
förband, i och för sig kräver att
övningar äger rum under skilda årstider
och väderleksförhållanden men
att det å andra sidan är givet, att mellan
utbildningskrav och fredsmässiga
hänsyn alltid måste göras en avvägning,
som ibland kan ställa det ansvariga befälet
inför vanskliga avgöranden. Detta
uttalande äger fortfarande sin giltighet.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Johanssons interpellation.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för det utförliga svaret,
men jag konstaterar samtidigt att det
militärbefäl, som lämnat uppgifterna,
hastigt glidit förbi de viktigaste punkterna.
Man talar om att det blev 20 grader
kallt på natten, att vissa förfrysningar
inträffade, att 6 man sjukskrevs
vid visitationen på morgonen efter den
kalla natten och att sjukvårdare och

sjuktransportmedel fanns tillgängliga.
Men den stora fråga jag vill ställa är
varför befälet hindrade att dessa kom
till användning.

De svårast skadade anmälde nämligen
redan under marschen dagen före att de
hade fått köldskador. Befälet förklarade
bara att de måste fram även om de
»måste bäras på bår». På kvällen anmäldes
skadorna på nytt. Det fanns
ambulans och ambulanspersonal på platsen,
men befälhavaren förklarade att
han inte trodde på pojkarnas uppgift.
Då kändes den svårast skadades fötter
som livlösa klumpar, och den ene kunde
inte ta av sig skorna. I detta tillstånd
fick de ligga under träd vid lägereldarna
hela den kalla natten, medan ambulansen
stod oanvänd. Den bataljonsläkare,
som senare av en tillfällighet fick
se den svårast skadade, fann fallet upprörande
och körde honom till karolinska
sjukhuset i bil. Läkaren anser att tillgängliga
sjukvårdare skulle ha klarat
upp saken om de hade fått ingripa i tid.

Nu gick det lyckligtvis inte så långt
den här gången att amputation måste
tillgripas. Jag tror att den svårast skadade
är så pass återställd att om jag
inte ser fel avlyssnar han debatten från
läktaren, och det finns alltså tillfälle att
kontrollera hans uppgifter.

Nu sägs det att polisundersökning har
verkställts för eventuellt åtal. Tyvärr
har vi dåliga erfarenheter av tidigare
fall, där man på alla sätt sökt skyla över
militära befattningshavares ansvar. Det
är därför som vi har tagit fram frågan
inför offentligheten och riksdagen.

Det anförda fallet är ett av många
liknande. Jag erinrar om den traktorsmarsch
i 42 graders kyla mellan Östersund
och Stugun som utfördes 1958
och som ännu i dagarna skymtar i rättegångsprotokollen
och där kronan processar
för att få ned skadeståndskraven.

I det fallet hade man inte vindskydd
eller ansiktsskydd tillräckligt, och man
vägrade att utlämna hudsalva mot kyla.
Ännu fyra år efteråt är den svårast ska -

Torsdagen den 26 april 1962

Nr 16

Svar på interpellation ang. olyckor under militära övningar

dade bara partiellt arbetsför. Befälet
förklarade att det bara var 11 förfrusna
av 760 deltagare. Behöver jag erinra
om de många andra olyckor beträffande
vilka försvarsministern här nämnde att
han lämnat svar under de gångna åren.
Jag tänker på de av uttröltning framkallade
bilolyckorna under långmarscher,
Västerbottenolyckan, som orsakades
av lösa cementblock på lastbilar,
samt många andra olyckor, som
skulle ha kunnat undvikas. I andra interpellationsdebatter
har berörts många
olyckor på marken med dödsoffer, som
nu senast i Västmanland, och den miljonslukande
materialförstörelsen vid
flygolyckor.

Jag konstaterar att dessa olyckor ofta
har berott på befälets överdrivna nit att
göra övningarna så lika det verkliga
kriget som möjligt. Jag tror inte att
man stärker den svenska försvarskraften
genom att utsätta de värnpliktiga pojkarna
för sådana strapatser och risker,
att de förlorar liv, lemmar eller hälsa.

Försvarsministern säger att det finns
utförliga bestämmelser, men det skedda
har visat att dessa nog behöver skärpas.
Framför allt måste man se till att bestämmelserna
efterlevs och att de, som
nonchalerar dom och lämnar de värnpliktigas
klagomål utan avseende, ställs
till ansvar.

Eftersom jag tillhör dem, som anser
fredens krafter så starka, att krigsmakten
aldrig skall behöva komma till användning,
vill jag understryka att manskapets
liv och hälsa inte får äventyras
under fredstid och att riskerna i möjligaste
mån måste undanröjas.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Med anledning av de
påståenden som gjorts om olämplig behandling
och om åtgärder i samband
med köldmarschen vill jag betona att
det, som herr Johansson i Stockholm
själv har sagt, är allmänna åklagaren
som handlägger detta ärende. Jag kan

därför inte gå in på en diskussion av
frågan. Jag har fullt förtroende för de
undersökningar som polisen gör beträffande
sådana olyckor.

Naturligtvis är det mycket beklagligt
att sådana händelser kan inträffa. Vi
vet att det förekommer olyckor i samband
med militära övningar. Jag har
försökt få fram uppgifter om huruvida
olyckorna i samband med övningar eller
annan militär verksamhet ökar. Det
visade sig, glädjande nog, att de inte
gör det. Tillförlitlig statistik har vi bara
från 1958 och framåt. Eftersom det numera
förs mycket grundlig satistik över
alla olyckor — man undersöker vad anledningen
är och hur man skall kunna
förhindra att sådana olyckor inträffar
igen — kan man i detalj studera varje
olyckshändelse som medför sjukskrivning
för tre dagar och mer. Som väl är,
har en icke oväsentlig förbättring skett,
d. v. s. antalet olyckor med personskador
har för varje år minskat — trots
att övningarnas antal har ökat. Nuvarande
bestämmelser är sådana — detta
bär jag redogjort för tidigare i samband
med frågan om köldmarschen — att om
de följs, skall olyckor inte behöva inträffa.
Bestämmelserna skall följas också av
de värnpliktiga som, enligt vad man
har sagt mig, får mycket noggranna
upplysningar, bl. a. genom läkares försorg,
om hur de ovillkorligen måste
förfara om det blir kallt. Vi har tyvärr
konstaterat att de skador som förekommit
vid s. k. köldmarscher i varje
fall delvis har sin orsak i att man har
felbedömt väderleksutsikterna. Man har
trott att det skulle bli mindre kallt än
det blev. Sådana felbedömningar kan
olyckligtvis förekomma när en övning
på flera dygn läggs upp. Det är omöjligt
att helt förhindra detta. Men säkerhetsbestämmelserna
säger mycket klart
ifrån att övning, om stark kyla överraskande
inträder, skall avbrytas och åtgärder
vidtagas så att truppen kommer
under skydd. Jag kan här bara säga att
säkerhetsbestämmelserna är sådana, att

46 Nr 16 Torsdagen den 26 april 1962

Svar på interpellation ang. utflyttningen av försvarets fabriksstyrelse från stockholmsområdet -

jag inte funnit anledning att göra någon
särskild översyn nu, särskilt som
man inom armén numera — kanske
med erfarenhet från de diskussioner
som förts här i riksdagen — mycket
noga följer upp varje olycka och utfärdar
instruktioner i syfte att motverka
att den upprepas.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Försvarsministern hänvisar
till polisutredningen, men det är
väl tämligen uppenbart att bestämmelserna
i förevarande fall överskridits, då
människor som var förfrusna inte fick
tillgänglig hjälp utan måste tillbringa
natten på det sätt som jag har beskrivit.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill bara erinra om
att det är sekundchefen, alltså chefen
för förbandet, som anmält saken till
allmänna åklagaren.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. utflyttningen
av försvarets fabriksstyrelse från
stockholmsområdet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Med kammarens tillstånd
har fru Nettelbrandt frågat mig
vilka kostnader statsverket kan beräknas
åsamkas på grund av utflyttningen
av försvarets fabriksstyrelse till Eskilstuna.
Vidare har fru Nettelbrandt frågat
i vilken utsträckning fabrilcsstyrelsens
förslag rörande åtgärder för personalen
när det gäller lösningen av bostadsfrågorna,
resebidrag, tidigare pensionsavgång,
övergångsvis särskild lönesättning
m. m. kan bli tillgodosedda.

Slutligen har fru Nettelbrandt frågat
mig om jag finner i ärendet framkomna
omständigheter ge anledning till att
ingående pröva även ett alternativ med
utflyttning av fabriksstyrelsen till exempelvis
Märsta eller annan lämplig ort
på lämpligt avstånd från stockholmsområdet.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Såsom interpellanten omnämnt beslöt
riksdagen i fjol, med bifall till motioner
i vilka yrkades att försvarets
fabriksstyrelse skulle förläggas till Eskilstuna,
att uttala sig för en utflyttning
från stockholmsområdet av försvarets
fabriksstyrelse. Med anledning härav
och sedan fabriksstyrelsen på Kungl.
Maj :ts uppdrag inkommit med förslag i
ämnet, har Kungl. Maj:t den 13 april
1962 beslutat uppdraga åt fabriksstyrelsen
att utföra projektering fram till
färdiga bygghandlingar av en ny ämbetsbyggnad
åt fabriksstyrelsen i Eskilstuna
för en personal av cirka 315
personer. Enligt beslutet förutsattes att
projekteringsarbetet skall bedrivas så
att det blir möjligt att påbörja byggnadsarbetet
under hösten 1963.

Fabriksstyrelsen har preliminärt uppskattat
byggnadskostnaderna för den
ifrågavarande ämbetsbyggnaden till 8
miljoner kronor. Härtill kommer av
flyttningen betingad nyanskaffning av
inventarier m. m. till en uppskattad
kostnad av 1 050 000 kronor, ävensom
direkta flyttningskostnader m. m. Tillhopa
torde kostnaderna sålunda komma
att uppgå till cirka 10 miljoner
kronor. Först sedan projekteringen av
ämbetsbyggnaden slutförts kan emellertid
byggnadskostnaderna angivas
med större noggrannhet.

I samband med en eventuell utflyttning
till Eskilstuna har fabriksstyrelsen
föreslagit vidtagande av vissa åtgärder
berörande personalens anställningsoch
avlöningsförhållanden, ävensom åtgärder
för tillgodoseende av persona -

Torsdagen den 26 april 1962

Nr 16

Svar på interpellation ang. utflyttningen

holmsområdet

lens bostadsbehov i Eskilstuna. Vad
angår särskilda ekonomiska förmåner
m. m. för personalen torde överläggningar
i sinom tid få upptagas med vederbörande
personalorganisationer. Innan
dessa avslutats vill jag inte göra
något uttalande beträffande ställningstagandet
till fabriksstyrelsens förslag i
ämnet. Jag förutsätter att ställning kan
tas före utgången av 1963 så att planeringen
för utflyttningen underlättas.
Jag vill erinra om att i samband med
tidigare förflyttningar inom försvaret
särskilda åtgärder vidtagits för att
minska de olägenheter för personalen,
som förorsakas av flyttningen. Jag förutsätter
även att överläggningar framdeles
upptas med Eskilstuna stad i syfte
att underlätta anskaffningen av bostäder
för den personal vid fabriksstyrelsen
som kommer att medfölja vid
styrelsens förflyttning till Eskilstuna.

Med anledning av interpellantens
tredje fråga vill jag framhålla, att jag
ansett mig bunden av 1961 års riksdagsbeslut
som slog fast att fabriksstyrelsen
skulle flyttas ut från stockholmsområdet.
Jag utgår från att utflyttningsbeslutet
till Eskilstuna nu är definitivt.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat fru Nettelbrandts interpellation.

Vidare anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Med anledning av innehållet
i sista stycket av försvarsministerns
svar, för vilket jag tackar, kanske
jag inte skulle ha anledning att yttra
mig, eftersom det däri nämnda beslutet
betraktas såsom definitivt. Jag anser
emellertid att det finns anledning att i
anslutning till interpellationssvaret
framföra en del reflexioner.

I svaret meddelar försvarsministern,
att byggnadskostnaderna och av flyttningen
betingade kostnader för inventarieanskaffning
beräknas till cirka 10

av försvarets fabriksstyrelse från stockmiljoner
kronor. Jag kan naturligtvis
inte anse dessa kostnader så små, att
de skulle sakna betydelse för frågans
bedömning. Emellertid är jag väl medveten
om att initialkostnader av denna
art blir nödvändiga oavsett vart en
flyttning blir aktuell. På grund av den
lokalsituation fabriksstyrelsen befinner
sig i torde väl en del av kostnaderna
inom en nära framtid bli nödvändiga,
även om någon utflyttning över huvud
taget inte skulle bli aktuell.

Vad svaret emellertid icke berör är
den eventuella ökning av de årliga
driftkostnaderna, som kan väntas bli
en följd av utflyttning till Eskilstuna.
Inte heller berör svaret den grupp av
initialkostnader som ligger inom ramen
för speciella åtgärder för personalen
i samband med omflyttning. Det
kan antas att dessa — om frågorna blir
lösta på ett tillfredsställande sätt — blir
betydande och att de avsevärt kommer
att överstiga kostnaderna i samband
med en utflyttning till exempelvis
Märsta. För en bedömning av den ekonomiska
sidan av utflyttningsfrågan är
kännedom om dessa punkter nödvändig.

Beträffande personalens anställningsoch
avlöningsförhållanden görs i interpellationssvaret
intet uttalande utan endast
en hänvisning till kommande överläggningar
med vederbörande personalorganisationer
och beträffande bostadsfrågorna
till kommande överläggningar
med Eskilstuna stad. Det måste väl
ändå anses högst otillfredsställande att
så vitala frågor lämnas öppna. Det är
i ett sådant ovisst läge icke förvånande,
att en stor del av avskedsansökningarna
inom fabriksstyrelsen direkt motiveras
som en följd av beslutet om utflyttningen.
Sedan dessa frågor blivit
aktuella för styrelsen, har också förmärkts
ökad avgång bland personal i
andra statliga anställningar eller enskild
tjänst. Rekryteringssvåriglieterna
särskilt beträffande teknisk personal

Nr 16

Torsdagen den 26 april 1962

Svar på interpellation ang. utflyttningen av försvarets fabriksstyrelse från stock holmsområdet -

är för närvarande betydande. Det bör
i detta sammanhang också nämnas att
rekryteringen av tekniker i Eskilstuna
sedan länge varit ett stort problem.
Fabriksstyrelsen bar från det där befintliga
gevärsfaktoriet kunnat vinna
erfarenheter därav.

Det är en klen tröst att det finns ett
högre tekniskt läroverk i Eskilstuna,
vilket skulle kunna underlätta rekryteringen
av tekniker. Trots att denna
anstalt utbildar betydligt fler än som
motsvarar behovet på den lokala arbetsmarknaden,
har det icke varit möjligt
för gevärsfaktoriet att fylla sitt behov
av tekniker. Möjligheterna torde
varken bli större för gevärsfaktoriet eller
tillfredsställande för fabriksstyrelsen
därför att efterfrågan på tekniker
i Eskilstuna skulle komma att öka genom
förläggningen dit av ännu en arbetsplats
med stort behov av teknisk
personal.

Det är väl också i medvetandet om
svårigheterna härvidlag som arbetsmarknadsstyrelsen
i sitt remissyttrande
så bestämt uttalat, att olika åtgärder
måste vidtagas för att underlätta rekryteringen
och för att stimulera så många
som möjligt att medfölja vid utflyttningen.
Arbetsmarknadsstyrelsen har också
— i likhet med fabriksstyrelsen —
tryckt på nödvändigheten av att bostadsfrågorna
löses.

I interpellationssvaret görs endast en
allmän hänvisning till kommande överläggningar
med Eskilstuna stad. Det
framgår emellertid av fabriksstyrelsens
skrivelse, att kontakter redan förevarit
med representanter för Eskilstuna stad
och dess bostadsförmedling och därvid
bar framkommit, att inom staden råder
en allvarlig bostadsbrist samt att staden
anser sig ha sådana förpliktelser
mot i orten befintliga företag, att det
inte finns möjlighet att vidta några särskilda
åtgärder för att tillgodose behovet
av bostäder för nytillkommande företag.
Staden har i stället förutsatt att

behovet av bostäder till styrelsens personal
skall tillgodoses genom särskilda
åtgärder av statsmakterna vid sidan om
de för den rådande bostadspolitiken
tillämpade.

Det interpellationssvar jag i dag erhållit
kastar emellertid bollen tillbaka
till Eskilstuna stad, och på den vägen är
frågan i sitt nuvarande skick ganska
dyster. Att de anställda i ett sådant läge
ser om sitt hus och söker sig andra anställningar
måste vara förståeligt. Vad
som för personalen är känt är att lönen
i Eskilstuna kommer att utgå efter lägre
dyrort — 3 i stället för 5 — att kommunalskatten
blir cirka 5 kronor högre än
i Stockholm och att försäljningen av
egnahem i många fall kommer att drabbas
av en hård realisationsvinstbeskattning.
Däremot är det helt okänt, huruvida
övergångsvis kompensation kommer
att ges för löneminskningen, om
månatliga resebidrag kan komma att utgå
för dem som vill eller måste ha kvar
familjebostaden i Stockholm, om ersättning
för resa med egen bil kan komma
att utgå utöver resereglementets bestämmelser,
huruvida speciella stödåtgärder
ävenledes kan erhållas för villabebyggelse,
vid vilken ålder förtidspension
skall kunna beviljas i samband med utflyttningen
o. s. v. Statens lönenämnd,
statens pensionsanstalt och riksrevisionsverket
är mycket restriktiva när
det gäller fabriksstyrelsens förslag till
åtgärder samtidigt som arbetsmarknadsstyrelsen
bedömer sådana åtgärder som
nödvändiga för att klara arbetsmarknadssituationen.
Det är därför lätt att
inse i vilket prekärt läge frågan kommer
när åtgärder som bedömts som nödvändiga
till större delen avstyrkes. Det
finns anledning att erinra om riksrevisionsverkets
yttrande, där det särskilt
pekas på de uppenbara olägenheter i
flera avseenden som man inte kan bortse
från. Trots detta avvisas ett genomförande
av sådana speciella åtgärder,
som torde vara mycket kostsamma och

Torsdagen den 26 april 1962

Nr 16

Svar på interpellation ang. utflyttningen av försvarets fabriksstyrelse från stock holmsområdet -

ur principiella och prejudicerande synpunkter
betänkliga. Det är också mot
den bakgrunden som riksrevisionsverket
starkt ifrågasätter om en utflyttning
över huvud är förenad med några fördelar.
Riksrevisionsverket finner också
skäl tala för en omprövning, huruvida
beslutet om utflyttning under nu utredda
förhållanden kan vara befogat. En
ledamot av lokaliseringsutredningen
har även på grund av att det i dagens
läge framkommit att nackdelarna klart
överväger fördelarna frånträtt sin tidigare
ståndpunkt och har ej längre kunnat
förorda utflyttning till Eskilstuna.

Från byggnadsstyrelsen framkommer
att den föreslagna förläggningen i Eskilstuna
strider mot såväl framlagd generalplan
som stadens förslag till trafikledsplan.
Huruvida denna fråga kan
lösas genom ändring i planerna eller genom
annat tomtalternativ är i varje fall
för dagen icke klarlagt. Byggnadsstyrelsen
har vidare anfört synpunkter, vid
vilka man enligt min mening bör fästa
vikt. Man talar således om att kontakter
med centrala verk rörande förflyttning
till ett eventuellt förvaltningscentrum
i Märsta givit vid handen, att en sådan
förflyttning kommer att möta stort motstånd.
Fabriksstyrelsen har emellertid
förklarat sig kunna vara intresserad av
en sådan förflyttning. Byggnadsstyrelsen
anser det därför icke orimligt med
en modifiering av det tidigare lokaliseringsbeslutet.
Nog måste det — inte
minst ur psykologiska synpunkter —
vara värdefullt, om en första utflyttning
till ett sådant förvaltningscentrum skulle
kunna genomföras i en positiv anda
från ömse håll. Därmed skulle säkert
kunna beredas bättre mark i framtiden
för av lokaliseringspolitiska skäl betingade
utflyttningar.

En fråga jag gärna vill ställa är om
en förflyttning från militär till civil
produktion vid vissa av de företag som
sorterar under fabriksstyrelsen gör det
särskilt viktigt att ingenting i nuvaran -

de yttre förutsättningar för företagen
försvårar möjligheterna till ett optimalt
resultat. Genom sådana rekryteringssvårigheter
som fabriksstyrelsen kan komma
i på grund av en kommande flyttning
till Eskilstuna torde verkets kapacitet
— framför allt med tanke på teknikerbristen
— kunna medföra driftstörningar
hos företagen av allvarlig art.
Denna del av frågekomplexet, som måhända
inte helt kan belysas offentligt,
torde inte få glömmas bort vid ställningstagandet
till förevarande fråga.

Jag tror inte jag gör mig skyldig till
några överdrifter om jag vågar den gissningen,
att riksdagsbeslutet 1961 för
många var dikterat av en allmän och
välförståelig önskan att äntligen få någon
rullning på lokaliseringsfrågorna.
Om jag skulle fortsätta gissningen, kan
jag måhända också våga räkna med att
beslut om utflyttningar inte kommer att
bli alltför sällan förekommande. Det
måste då enligt min mening vara ytterligt
angeläget, att man före sådana besluts
fattande och deras realiserande
har fullt klart för sig både de ekonomiska
verkningarna därav för statsmakternas
del och den situation de anställda
kommer i. Utredningen i fabriksstyrelseärendet
synes ha givit vid handen,
att det hade varit riktigare att redan före
beslutets fattande klarhet hade ernåtts
i frågan om extraordinära åtgärder
för de anställda. Vad som kan anses
som godtagbara skäl för att undslippa
en förflvttningsskyldighet, vilka åtgärder
av ekonomisk och på annat sätt stödjande
art som bör vidtagas vid generella
omflyttningar är frågor som borde
kunna lösas principiellt och bli i stor
utsträckning allmängiltiga för kommande
utflyttningar. Endast genom klarhet
om de ekonomiska konsekvenserna i sådana
hänseenden finns det möjlighet att
väga fördelar mot nackdelar vid ett lokaliseringsbeslut.
Endast därigenom
finns det också möjlighet att i någon
mån eliminera de besvärande rekryte -

Nr 16

Torsdagen den 2G april 1962

Svar på interpellation ang. utflyttningen av försvarets fabriksstyrelse från stock

holmsområdet

ringssvårigheter som blir en naturlig
följd av ett helt ovisst läge.

Slutligen frågan om den bindande
verkan av 1961 års riksdagsbeslut. Enligt
interpellationssvaret bör man utgå
från att detta beslut nu är definitivt.
Självfallet har även jag stor respekt för
redan fattade beslut. Det är emellertid
de många faktorer som framkommit vid
ärendets utredning och de praktiska
konsekvenserna som gjort att jag funnit
det angeläget att än en gång få ställa frågan
under debatt. Att det infe är alldeles
omotiverat att så sker, när nya omständigheter
framkommer, visar sig
kanske bäst av att det vid tidigare tillfällen
befunnits nödvändigt och även
blivit praktiserat. Det kanske kan räcka
med att jag erinrar om att frågan om
sjukförsäkringen blev föremål för proposition
och beslut och några år därefter
ny proposition och nytt beslut. Detsamma
gäller frågan om storflygplats.

Med detta, herr talman, ber jag att få
upprepa mitt tack för interpellationssvaret.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Bara några ord. Denna
debatt med upprepning av argumenten
i fråga om fabriksstyrelsens flyttning är
egentligen ganska meningslös. Skulle
fru Nettelbrandt velat ha någon ändring
borde hon ha väckt en motion i början
av januari så att riksdagen ber etts tillfälle
att ta ställning till frågan.

Lokaliseringsutredningen föreslog ju
för flera år sedan denna flyttning till
Eskilstuna, vilken flyttning tillstyrktes
av de militära myndigheterna, särskilt
av överbefälhavaren. När regeringen
inte tog initiativ i enlighet med utredningens
förslag, tog riksdagen själv initiativ
till flyttningen. Under sådana förhållanden
har i varje fall jag inte kunnat
slingra mig undan förflyttningen,
vilken jag för övrigt inte är rädd för,
det vill jag understryka.

Man skall inte överdriva svårigheterna.
Det finns ju faktiskt företag utanför
Stockholm som har fått både ingenjörer
och ledning. Vi har särskilt
inom försvarsdepartementet stor erfarenhet
av flyttningar, mycket större sådana
än som här är på tal. Fru Nettelbrandt
kan fråga de organisationer som
tjänstemännen är anslutna till och som
får handlägga många flyttningsfrågor,
om dessa utgör oövervinneliga problem.
Dessa personalproblem som jag
ingalunda skjuter ifrån mig utan som
måste lösas, skall lösas genom förhandlingar
med personalens organisationer,
men eftersom vi har tre, fyra år på oss,
då ju beslutet om flyttningen inte kan
verkställas förrän tidigast 1965, vill jag
inte i dag gå in i debatt om de önskemål
som fabriksstyrelsen har i denna fråga.
Jag skall emellertid självfallet efter
hand som flyttningsförberedelserna fortskrider
ta itu med problemen.

Vad beträffar de speciella problemen
i Eskilstuna föreställer jag mig, att ordföranden
i Eskilstuna stadsfullmäktige
har möjlighet att lämna upplysningar
om dem. Vi har självfallet liksom fabriksstyrelsen
haft kontakt med Eskilstunas
kommunala myndigheter om vilka
förberedelser som måste göras därför
att bereda personalen bostäder o. s. v.

Vad beträffar kostnadsfrågorna kan
jag inte se att det innebär någon merkostnad
att bedriva verksamheten i Eskistuna.
En förvaltningsbyggnad erfordras
där. Men fabriksstyrelsen föreslog
redan för många år sedan att den skulle
få bygga en förvaltningsbyggnad här i
Stockholm, och jag misstänker att det
inte är billigare att bygga eu sådan här
än i Eskilstuna. Detta är en kostnad som
såvitt jag förstår på lång sikt är ofrånkomlig.
Driftkostnaderna kan inte bli
större där en i Stockholm. I Eskilstuna
kommer fabriksstyrelsens lokaler att ligga
närmare den produktion som styrelsen
bedriver. Det är naturligtvis därför
som just Eskilstuna utpekats i detta

Torsdagen den 26 april 1962

Nr 16

Svar på interpellation ang. utflyttningen
holmsområdet

sammanhang. Där finns Carl Gustafs
stads gevärsfaktori, och i närheten ligger
Åkers krutbruk och andra verkstäder.
Ledningen kommer alltså närmare
sina fabriker. Därför kan det tänkas bli
lägre driftkostnader.

Herr LUNDKVIST (s):

Herr talman! Eftersom fru Nettelbrandt
upprepade en rad av de argument
som hon hade anfört i sin interpellation
mot denna utflyttning, måste
jag nog ändå — då jag sålunda har anledning
utgå från att hon bl. a. inte har
läst Eskilstuna stads yttrande om förslaget
till utflyttning av försvarets fabriksstyrelse
— göra invändningar på
några punkter, där påståenden som hon
har fällt inte bör få stå oemotsagda.

Det talades exempelvis om att Eskilstuna
stad skulle ha en trafikledsplan
som skulle vara av den beskaffenheten,
att man över huvud taget kunde ifrågasätta
huruvida man skulle ha gevärsfaktoriet
liggande kvar på den plats där
det nu är beläget. I den diskussion som
förts i pressen har påståenden t. o. m.
spetsats till så, att Eskilstuna har en
trafikledsplan med vilken man håller
på att driva bort gevärsfaktoriet från
staden! Med hänsyn till att man sålunda
inte skulle veta var faktoriet kommer
att bli beläget i framtiden — det är ju
den slutsats som dragits i vissa remissyttranden
— skulle man kunna ifrågasätta
klokheten i att nu flytta ut försvarets
fabriksstyrelse till Eskilstuna.

I själva verket ligger det till så, att
vi har en skiss till trafikledsplan, vilken
gjordes upp innan riksdagen fattade sitt
beslut om utflyttning av fabriksstyrelsen
till Eskilstuna. Denna skiss bär ingen
kommunal myndighet tagit ställning
till. Eskilstuna stad har sagt, att staden
kommer icke att fatta några beslut som
kommer att innebära att man skall fördriva
gevärsfaktoriet vare sig från dess
nuvarande tomt eller från staden. Det
finns alternativa lösningar, så när det

av försvarets fabriksstyrelse från stock gäller

omsorgen om stadsplanerna i Eskilstuna
tror jag fru Nettelbrandt kan
känna sig lugn.

När det sedan gäller generalplanen
är det väl ganska självklart att vi i denna
inte kunde ha med att det skulle ligga
en administrationsbyggnad på den
plats där man nu tänkt förlägga den,
helt enkelt därför att vi inte hade någon
kännedom om detta när generalplanen
gjordes upp. Men jag kan försäkra
fru Nettelbrandt, att de lokala myndigheterna
inte bedömer det som någon
nackdel att man på det område som fabriksstyrelsen
nu äger i Eskilstuna kommer
att placera denna ämbctsbyggnad.

Vidare tog fru Nettelbrandt upp bostadsfrågan
och framhöll att det varit
en del kontakter som visade att det mötte
betydande svårigheter att skaffa bostäder
åt personalen i Eskilstuna. Självfallet
råder det i Eskilstuna, liksom i
många andra städer, en viss bostadsbrist.
Från stadens sida har vi emellertid,
såsom även arbetsmarknadsstyrelsen
gjort i sitt yttrande, förutsatt att
när det på detta sätt sker en utflyttning
av en statlig förvaltning, skall hänsyn
därtill tas vid fastställandet av medelsramarna
för bostadsbyggandet på den
berörda platsen. Om så sker, har Eskilstuna
stad för sitt vidkommande försäkrat
att man genom de organ som sköter
bostadsförmedlingen skall göra allt för
att underlätta den överflyttning av arbetskraft
som i detta fall blir aktuell.

Fru Nettelbrandt uppehöll sig också
vid rekryteringssvårigheterna när det
gäller tekniker. I ärlighetens namn
skall jag gärna hålla med om att det i
dag inte finns några sysslolösa tekniker
i Eskilstuna, men med den kapacitet
som det högre tekniska läroverket i Eskilstuna
har och som om ett par år blir
ännu större kommer säkerligen de företag
som blir förlagda till Eskilstuna
att ha bättre förutsättningar att rekrytera
tekniker än för närvarande. Varje
år kommer det att utexamineras 110—

Nr 16

Torsdagen den 26 april 1962

Svar på interpellation ang. utflyttningen
holmsområdet

120 läroverksingenjörer och det är i
varje fall mer än som uppslukas av den
industri, som nu finns i Eskilstuna.

Genom den här interpellationen har
vi ju från försvarsministerns sida fått
klart besked om att beslutet om en utflyttning
till Eskilstuna är definitivt.
Om då alla parter i målet satte sig ned
och i en positiv anda resonerade igenom
problemen skulle det säkerligen
finnas mycket goda möjligheter att genomföra
denna utflyttning utan de besvärliga
konsekvenser för fabriksstyrelsen
som man på sina håll varit rädd
för. Jag delar försvarsministerns uppfattning
att svårigheterna har i hög
grad överdrivits genom att man använt
en råd argument som saknar täckning i
verkligheten.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! I likhet med övriga talare
skall jag medge att det kunde vara
överflödigt med vidare resonemang i
saken sedan försvarsministern deklarerat
att beslutet om en utflyttning av fabriksstyrelsen
till Eskilstuna är definitiv.
Såsom ledamot av lokaliseringsutredningen
vill jag emellertid säga några
ord i detta sammanhang.

I direktiven för lokaliseringsutredningen
ingår att göra en översyn av lokaliseringen
av hela den statliga förvaltningsapparaten,
inte bara ämbetsverken
utan samtliga statliga företag. Utredningen
har sålunda att undersöka frågan
om och lägga fram förslag beträffande
möjligheterna att skapa ett nytt
förvaltningscentrum eller flera centra
liksom även beträffande möjligheten att
separat flytta en del verk till platser
utanför huvudstaden. Inte minst är uppgiften
detta sista: att undersöka möjligheten
av att flytta företag utanför huvudstaden.

I fråga om utflyttningen av försvarets
fabriksstyrelse till Eskilstuna var lokaliseringsutredningen
ense. Jag blev därför
förvånad när jag genom interpella -

av försvarets fabriksstyrelse från stock tionen

fick veta att det skulle ha funnits
en reservant inom lokaliseringsutredningen.
Jag trodde till en början att mitt
minne hade svikit mig på denna punkt,
men nu har jag fått reda på att denna
reservation har tillkommit efteråt. Det
må vara vederbörandes ensak; man har
för all del rätt att ändra mening.

I lokaliseringsutredningen finns representanter
för alla de fyra demokratiska
partierna, och frågan om utflyttningen
av fabriksstyrelsen har där synats
från alla tänkbara synpunkter. Förslaget
har också sedan det utarbetats
tvättats i 32 remissinstanser. Av dessa
tillstyrker 24 instanser, medan 3 avstyrker
och 4 är tveksamma. Man kan nog
utan att bära falskt vittnesbörd mot sin
nästa säga, att de instanser som avstyrker
gör det efter en viss princip, eftersom
de brukar avstyrka nära nog alla
förslag i den här vägen.

Såsom försvarsministern här påpekat
har alla de militära myndigheter som
hörts i saken förklarat att de inte har
någon erinran mot förslaget om utflyttning.
Tidigare var man inom försvarsstaben
något tveksam och ifrågasatte,
om inte fabriksstyrelsen kunde anses
tillhöra den kategori av institutioner,
vilkas lokaliseringsfråga borde behandlas
i sammanhang med frågan om lokaliseringen
av andra militära staber och
förvaltningar. De undersökningar som
gjorts och de militära förvaltningsorganens
uttalanden i denna fråga visar
emellertid att fabriksstyrelsen mycket
väl kan flyttas oberoende av om övriga
statliga, civila eller militära myndigheter
flyttar eller inte.

Fru Nettelbrandt bär visserligen inte
berört denna sak, men jag har ändå velat
erinra härom.

Det bör också i detta sammanhang
framhållas att fabriksstyrelsens verksamhet
i och för sig hör till de mera
decentraliserade, med ett flertal företag
av olika art på skilda platser i landet.
Ett faktum är att fabriksstyrelsen skulle

Torsdagen den 26 april 1962

Nr 16

Svar på interpellation ang. utflyttningen
holmsområdet

genom en utflyttning till Eskilstuna
komma närmare en del av sina sysselsättningsobjekt
om just finns i denna
trakt och inte minst i själva staden.

En flyttning från en plats till en annan
medför givetvis alltid en del svårigheter.
Det är ingen konst att träda
upp sådana svårigheter som smultron
på ett strå, men svårigheterna måste ju
vägas mot de fördelar som står att vinna
och det finns en hel del sådana fördelar
i detta sammanhang. Jag tror att
fru Nettelbrandt vidrör en mycket vital
sak när hon i interpellationen säger
att en lokalisering till Märsta, eventuellt
tillsammans med andra ämbetsverk, har
fabriksstyrelsen förklarat sig kunna godta,
eftersom denna plats ligger så nära
Stockholm att man egentligen inte flyttar
från Stockholm om man får sitt arbete
förlagt till Märsta. Ja, det är nog
så att många människor helt enkelt inte
vill flytta från Stockholm och jag klandrar
inte någon för detta. Men lokaliseringsutredningen
kan inte låta detta
förhållande vara ett ledmotiv för sitt
arbete, utan den måste följa de direktiv
som Kungl. Maj;t har givit utredningen.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Försvarsministern ger
den anvisningen, att om man velat få
någon ändring till stånd, borde man
ha kommit med en motion i början av
året. Nu är det så, att det som jag
åberopat som skäl för att över huvud
taget ta upp denna fråga i form av
eu interpellation, är de nya omständigheter
som har framkommit och alla
dessa nya omständigheter var okända
vid den tidpunkt då man kunde avge
en motion i frågan.

Sedan får jag den rekommendationen,
att jag skall vända mig till de organisationer,
till vilka de anställda,
som är berörda av detta, är anslutna.
Det talades också om de tidigare utflyttningarna
och det framhölls, att det

av försvarets fabriksstyrelse från stock gått

bra att lösa frågorna i samband
med dessa.

Först och främst vill jag säga, att
de tidigare utflyttningarna och omflyttningarna
inte är jämförbara med
den omflyttning, som det här är frågan
om. I det förra fallet har det huvudsakligen
varit fråga om mera begränsade
flyttningar och inte om en
flyttning av ett helt verk, som det här
gäller. Det har dessutom i många fall
varit fråga om flyttningar där det till
större delen rört sig om militär personal,
som redan vid anställningens
början varit på det klara med att anställningen
varit av den art, att den
skulle föranleda förflyttningar vid vissa
tidpunkter. Det hör ju mer till det
normala för anställda av den typen.

När det gäller uppfattningarna inom
organisationerna i denna fråga, vill
jag gärna säga, att jag har mig bekant,
att man med stor oro ser på hur dessa
problem skall lösas just i fråga om
förflyttningen av försvarets fabriksstyrelse.
Jag tror, att de synpunkter, som
kommit fram just under remissbehandlingen
klart har strukit under det motiverade
i den oro, som man på detta
håll känner.

Försvarsministern nämnde, att driftkostnaderna
inte gärna kan bli större
om förflyttningen kommer att ske till
Eskilstuna. Utredningen ger väl inte
vid handen, om det skulle bli fråga om
mindre driftkostnader. Jag tror, att utredningen
på dessa punkter är så pass
ofullständig, att man inte kan uttala
sig med bestämdhet därom. Vad som
framför allt är oklart i dagens läge är
storleken av kostnaderna, som föranleds
av sådana särskilda åtgärder för
personalen, vilka vi ännu inte vet någonting
om. Jag vill här upprepa vad
jag tidigare sagt: Om dessa åtgärder
skulle bli vidtagna på ett tillfredsställande
sätt, kommer det att dra med
sig åtskilliga kostnader, och det blir
inte bara fråga om initialkostnader,

Nr 16

Torsdagen den 26 april 1962

Svar på interpellation ang. utflyttningen av försvarets fabriksstyrelse från stock holmsområdet dan

förändring av läget kan väl föran -

utan om kostnader för i varje fall några
år framåt.

Till herr Lundkvist vill jag säga, att
jag har haft nöjet ta del av Eskilstuna
stads yttrande i denna fråga, men jag
kan för den skull inte helt inkompetensförklara
byggnadsstyrelsen, då det
gäller de frågor varom byggnadsstyrelsen
har att yttra sig, utan jag tycker
man även måste fästa avseende vid de
åsikter, som där förts fram och de
fakta, som från detta håll har redovisats.
Sedan vill jag gärna erinra om,
som jag redan tidigare sagt, att det är
möjligt att det finns andra vägar till
en lösning, exempelvis på det sättet,
att man ändrar dessa planer eller att
man tar andra tomtalternativ. Jag har
velat upprepa detta, men för dagen är
det inte klart hur lösningar i den vägen
skall kunna ske.

När det gäller bostadsfrågorna vill
jag gärna hänvisa herr Lundkvist till
organisationerna. Det gäller alltså inte
bara de frågor, som vi här tidigare
diskuterat, utan kanske speciellt bostadsfrågorna
om vilka man har erfarenheter
just på grund av omflyttningar
på andra håll och de insatser,
som i sådana sammanhang har gjorts
av kommuner och landsting. Vad det
nu än kan ha varit för huvudman vid
de enskilda tillfällena, har insatserna
icke varit av den art, att man känner
sig lugn inför framtiden — i varje fall
inte med det ovissa läge bostadsfrågorna
i detta ärende för närvarande befinner
sig i.

Herr Gustafsson i Borås, slutligen,
talade om att man här liksom i alla
lokaliseringsfrågor måste väga skälen
för och emot en utflyttning, och det
är detta man har gjort här. Det som
emellertid har motiverat, att frågan
kunnat tas upp igen, är att det under
remissbehandlingen har kommit fram
skäl emot, som icke varit kända vid
tidpunkten för avgivandet av yttrandet
från lokaliseringsutredningen. En så -

leda, att skälen emot kommer att väga
över. Jag är väl medveten om att det
alltid i frågor av denna art kommer att
finnas skäl på båda sidorna, men det
är avvägningen, som nu kanske kan
göras något annorlunda än tidigare.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill bara upplysa
fru Nettelbrandt om att fabriksstyrelsens
invändningar och förslag till åtgärd
med anledning av riksdagsbeslutet
inkom till försvarsdepartementet i
november i fjol och fick mycket stor
publicitet. Dessa invändningar förelåg
således i god tid före motionstiden i
januari.

Till slut: Det är klart, att det här
finns många och svåra problem. Inom
mitt departement är vi ingalunda främmande
för det. När beslut nu är fattat,
är jag övertygad om att vi ändå med
gemensamma ansträngningar kommer
att lösa denna flyttningsfråga på ett
bra sätt. Vi har dock stora erfarenheter
när det gäller sådana frågor.

Jag delar inte fru Nettelbrandts uppfattning
om att denna förflyttning står
i särställning i jämförelse med de flyttningar
som nu sker inom försvaret. Och
jämför vi med de flyttningar av ännu
större enheter som nu förberedes med
anledning av de principbeslut riksdagen
fattat, så kan denna förflyttning inte
betraktas som något olösbart problem.
Den kan lösas. Och personalfrågorna
kan också lösas. Det är klart att flyttningen
möter motstånd från personalens
sida, men det är en svårighet som
vi hoppas att gemensamt kunna övervinna.

Där vore det naturligtvis mycket bra
om riksdagen, som ju ytterst har tagit
initiativet till flyttningen, genom sin
opinion såg till att personalen inte bibringades
den uppfattningen eller inges
förhoppningar om att detta är nå -

Torsdagen den

Svar på interpellation ang. utflyttningen

holmsområdet

gonting som det går att få ändring på.
En sådan uppfattning tror jag vore mycket
farlig för saken, alltså för fabriksstyrelsens
verksamhet.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Bara en liten upplysning.
Jag är medveten om att framställningen
från försvarets fabriksstyrelse
inkom redan förra året. Men det
som bär gjort bilden så väsentligt annorlunda
är enligt mitt förmenande
de samlade uppgifter man kunnat få
genom att ta del av remissyttrandena
över framställningen. Jag kan t. ex.
erinra om att riksrevisionsverket inkom
med sitt yttrande den 14 februari,
arbetsmarknadsstyrelsen den 16 februari,
länsstyrelsen den 17 februari och
byggnadsstyrelsen den 14 mars — för
att här bara ta några plock ur högen.

Herr LUNDKVIST (s):

Herr talman! Om inte fru Nettelbrandt
fann anledning att motionera
på grund av fabriksstyrelsens yttrande,
som ju fanns till hands redan i november,
så kanske det inte fanns så
mycket större anledning att göra någonting
sedan remissyttrandena hade
kommit in. Om man studerar remissyttrandena
tror jag nämligen att man
finner att de i betydligt högre grad än
fabriksstyrelsens yttrande är positiva
till möjligheteten att genomföra en
flyttning.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Bara ett enda ord. När
fru Nettelbrandt här med stor kraft
talar om personalfrågan, rör hon vid
ett mycket vitalt problem. Jag är övertygad
om att vilket statligt verk det än
blir tal om att förflytta, kommer man
att möta precis samma invändningar.
Det tillkommer givetvis vederbörande
på den plats, som eventuellt kan få förmånen
att motta ett verk av vad slag
det vara månde, såväl som statsmakter -

26 april 1962 Nr 16 55

av försvarets fabriksstyrelse från stock na,

att söka lösa personalfrågan på det
bästa och riktigaste sättet, inte minst
med tanke på lokaliseringsutredningens
arbete. Det gäller framför allt att åstadkomma
ett gott resultat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna
nr 845 och 846;

till särskilda utskottet motionerna nr
847—858;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 859—862;

till bankoutskottet motionerna nr 863
—865;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 866 och 867;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 868 och 869; samt

till statsutskottet motionen nr 870.

§ 6

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 13 och
14, bevillningsutskottets betänkande nr
41, bankoutskottets utlåtanden nr 14
och 15, första lagutskottets utlåtanden
nr 32—35, jordbruksutskottets utlåtande
nr 14 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 28—36.

§ 7

Föredrogs den av herr Hedin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående bestridandet
av kostnaderna för vägprojekt i
Oxelösund och Studsvik.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 16

Torsdagen den 26 april 1962

§ 8

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1962/63 till Bokinköp och bokbindning
vid statens psykologisk-pedagogiska
bibliotek;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
totalförsvarets upplysningsverksamhet
m. m.;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för vissa
beredskapsåtgärder under budgetåret
1962/63 m. m.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från jordbruksutskottet:

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till skogshögskolan
för budgetåret 1962/63 jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning rörande anslag till Särskilt
stöd åt det mindre jordbruket
jämte i ämnet väckta motioner; samt
från allmänna beredningsutskottet:
nr 167, i anledning av väckt motion
om inrättande av en statlig konsertbyrå;

nr 168, i anledning av väckta motioner
om underlättande av kvinnors återinträde
på arbetsmarknaden; och
nr 174, i anledning av motioner om
utredning rörande massör- och sjukgymnastutbildning
för blinda och synskadade.

§ 9

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr 871,
av herr Grebäck m. fl., i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 157, angående
besiktningsveterinärernas vid kontrollslakterier
anställningsförhållanden
in. m.

Denna motion bordlädes.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.37.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 62

202656