Nr 16 ANDRA KAMMAREN 1961 (Riksdagens protokoll 1961:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 16 ANDRA KAMMAREN 1961

28 april—i maj

Debatter m. m.

Fredagen den 28 april

Beräkningen av bostadsrätts överlåtelsevärde. ;...................

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m........

Ombildning av statens reproduktionsanstalt till aktiebolag, m. m.
Utredning om vetenskaplig forskning rörande arbetet och arbetsplatsen
....................................................

Skydd mot korrosion.......................................

Utarbetande av ett tidsenligt byggnadskostnadsindex, m. m.........

Interpellationer av:

herr Lundberg ang. viss försäkringsform.......................

herr Jönsson i Ingemarsgården ang. ökad upplåtelse av kronofisken

för sportfiskeändamål...............................—,*-•••

herr Wedén ang. tillämpningen av 13 § tulltaxeförordningen......

Sid.

M.JiiV.

Tisdagen den 2 maj

Interpellation av herr Jönsson i Ingemarsgården ang. fördelningen av
medel som influtit enligt 2 kap. 10 § vattenlagen..............

Onsdagen den 3 maj

Svar på interpellation av herr Gustafsson i Kårby ang. en central registrering
av narkotikarecept...................................

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga

ändamål................................................... ^3

Skattebefrielse för ersättning till övervakare, m. in................ 82

Rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning till självfinansierlngs fond.

......................................................

Ändring av vägtrafikförordningens bestämmelser om fordonståg m. m. 92
1—Andra kammarens protokoll 1961. Nr 16

Nr 16

Innehåll

Sid.

Torsdagen den 4 maj

Svar på interpellationer av:

herr Eriksson i Bäckmora ang. yrkesskadeförsäkringslagens till lämpning

vid arbetsbyte.................................. 97

herr Franzén ang. tillämpningen av sjukförsäkringslagen m. m. på
elever vid vissa yrkesutbildningsanstalter samt herr Senander ang.
obligatorisk sjuk- och yrkesskadeförsäkring av elever vid de s. k.

inbyggda yrkesskolorna................. 99

herr Gustafsson i Skellefteå ang. den statliga bostadspolitikens utformning,
m. m........................................... 100

fröken Andersson i Strängnäs ang. säkerhetsföreskrifterna i samband

med sprängämnestillverkning............................... 109

Interpellation av herr Ekström i Iggesund ang. trötthetsfaktorns

betydelse vid trafikolyckor, m. m............................ 110

Samtliga avgjorda ärenden
Fredagen den 28 april

Statsutskottets utlåtande nr 73, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II
(finansdepartementet)...................................... 5

Bevillningsutskottets betänkande nr 49, ang. godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Norge om tullättnader m. m. vid
flottning i svensk-norska vattendrag.......................... 5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19, ang. beräkningen av bostadsrätts

överlåtelsevärde............................................ 5

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21, ang. vissa åtgärder i prisreglerande

syfte på jordbrukets område, m. m........................... 11

— nr 23, ang. statens stöd åt växtförädlingen m. m............... 20

— nr 25, ang. ombildning av statens reproduktionsanstalt till aktiebolag,
m. m................................................ 20

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 24, ang. utredning om vetenskaplig
forskning rörande arbetet och arbetsplatsen.......... 30

— nr 25, om skydd mot korrosion.............................. 30

— nr 26, om utarbetande av ett tidsenligt byggnadskostnadsindex,

m- m...................................................... 38

— nr 27, ang. åldringsvården................................... 40

Onsdagen den 3 maj

Bevillningsutskottets memorial nr 46, ang. befrielse från nöjesskatt för

idrottstävlingar m. m. (gemensam omröstning)................. 48

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, ang. lag om ändrad lydelse av
59 § kommunallagen, m. m.................. 53

Statsutskottets utlåtande nr 70, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II

(justitiedepartementet)....................................... 53

nr 71, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (försvarsdepartementet)
................................. 53

Innehåll

Nr 16

Statsutskottets utlåtande nr 72, ang. ytterligare utgifter å tilläggs stat

II (socialdepartementet)...............................

_ nr 75, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (handelsdepartementet)
.................................................

— nr 76, ang. stat för riksgäldsfonden...........................

_ nr 77, ang. befrielse från ersättningsskyldighet till kronan.......

Bevillningsutskottets betänkande nr 42, om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till samhällsnyttiga ändamål..................

— nr 43, om skattebefrielse för ersättning till övervakare, m. m.....
_ nr 45, om rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning till själv f

inansieringsfond...........................................

_ nr 47, ang. möjligheterna att omforma den allmänna varuskatten

till en flexibel och konjunkturanpassad utjämningsskatt.........

Andra lagutskottets utlåtande nr 42, om ändring av vägtrafikförordningens
bestämmelser om fordonståg m. ......................

— nr 43, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag .

Sid.

92.

92:

ij f -sK

if»H .»i; i<:


			■■ v		)i /	• - i;; jbfiojuiJi; i.\	V. Vi	■ Å-UU,
t.						. . . it fhfMn-itViij-itihu-jK?	) ii	i 1,1-
	u. -«pi.	»in/MM,1; i			''iii i	■ ■yjfUuhi yui£ ibyj!/
<,»						...................	Dj''	''1’>«?■>’
					... ;i	•;’)(«;>VJibsjj.^h It.;,	»V>	,0? -iti
< o	s.	. . ii.Mi .-1 Ii	i.j * ->fSi			Hl; i l /S-ni j	• i/»	"T in:
	:*ti hrr 2 u \U	U;i	( J *	film ,	t’i it)	;u«;%iunMs<	s-rtY
			.. i un	1i: h i.		; f. . -!i; till ttr/i’;:	V» il	‘h.-ru''
	.....>«	'' . ''1 . l;	/ IO‘/;>	ifij	■irin!	■ ‘ -"i • <■;) ■tWthtmhtiuA* >	■in ,	,? i'' J rf

-vii i? ; = ;• t =">i ‘liv !|j| M<;, nio

• • • ■ ■ ... . . Uuu1~.ut:i1 •tisrtr.iHj

‘••1''iSuill.. !''■>(» .) it.: ».tyltfön: .Tf in

• ......ris * iinfijii Hxj !;. I s x;»ll fri i-i*

Iru:- . X:h:-sH»r vu i no ■>:, »bf.ftJ&Uw mV

. .............''1 .,!•< ................... y ; i..

. HOloulm .Vi BflllUfi s-i; )<■> i >„

Fredagen den 28 april 1961

Nr 16

Fredagen den 28 april

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 21 innevarande
april.

§ 2

Föredrogs den av herr Magnusson i
Jönköping vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
vägtrafikförordningens s. k.
vänsterregel.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Föredrogs den av herr Enskog vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
angående vissa äldre statstjänstemäns
befordringsmöjligheter.

Kammaren biföll denna anhållan,
i 4

Föredrogs den av herr Larsson i Norderön
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående bekämpande
av virussjukdomar hos husdjur.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogos vart för sig

statsutskottets utlåtande nr 73, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter å tilläggs -

stat II till riksstaten för budgetåret
1960/61, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;
samt

bevillningsutskottets betänkande nr
49, i anledning av Kungl. Majtts proposition
angående godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Norge
om tullättnader m. m. vid flottning i
svensk-norska vattendrag.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och betänkande hemställt.

§ 6

Beräkningen av bostadsrätts överlåtelsevärde Föredrogs

tredje lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av motion angående
beräkningen av bostadsrätts överlåtelsevärde.

Tredje lagutskottet hade behandlat en
i riksdagens andra kammare väckt motion
nr 600, av herr Carlsson i Stockholm.

I motionen föreslogs, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning »dels angående sådana
ändrade bestämmelser i lagen om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt, att innehavare av bostadsrätt
vid överlåtelse av denna må
tillgodoräkna sig det värde som kan
fastställas enligt bestämmelserna i nämnda
lag utan hinder av vad som kan vara
stadgat i bostadsrättsföreningens stadgar
eller särskilt utfärdade bestämmelser,
samt att innehavare av bostadsrätt
vid försäljning av denna skall få tillgodoräkna
sig den penningvärdeförsämring,
som skett under den tid, bostadsrätten
innehafts, dels huruvidå

6 Nr *6 Fredagen den 28 april 1961

Beräkningen av bostadsrätts överlåtelsevärde

nyssnämnda bestämmelse bör gälla även
ort, där lagen om hyresreglering icke
gäller*.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion II: 600 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Osvald, Ebbe Ohlsson, Alexanderson,
Johansson i öckerö, Bengtsson i Göteborg
och Carlsson i Stockholm, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte såsom sin mening giva till känna
vad reservanterna anfört i anledning av
motionen II: 600.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Som framgår av föreliggande
utlåtande är detta ärende formellt
mycket komplicerat och berör inte
mindre än tre lagstiftningar, bostadsrättskontrollagen,
hyresregleringslagen
och föreningslagen, varjämte tertiärlånekungörelsen
också skymtar i bakgrunden.
Det är just det att spörsmålet är
så komplicerat som gjort att jag i min
motion endast har velat aktualisera själva
sakfrågan och yrkat på en utredning
i syfte att så långt det är möjligt få
fram ett riktigt utgångsläge för värdering
av en bostadsrättslägenhet vid försäljning
eller överlåtelse.

Om jag alltså bortser från alla de formella
och komplicerade lagstiftningsaspekter
som kommer in i bilden, avser
min motion att skapa förutsättningar
för att en bostadsrättsinnehavare vid
överlåtelse eller försäljning skall få ut
den del av fastighetens verkliga värde
som i försäljningsögonblicket motsvarar
bostadsrättens andel i fastigheten. Därigenom
kommer säljaren även att få en
viss kompensation för den eventuella
penningvärdeförsämring som inträffat
under den tid som bostadsrätten innehafts.
Min och övriga reservanters önskan
är alltså icke att få fram ett över -

värde på bostadsrättslägenheterna vid
försäljning eller överlåtelse, vilket på
grund av bostadsbristen på vissa platser
annars lätt kunde uppstå. Yi vill få
en översyn av hela detta spörsmål i
syfte att olika stadgebestämmelser och
föreningsbeslut, som nu i stor utsträckning
finns inom bostadsrättsföreningar
av alla kategorier, icke skall lägga hinder
i vägen för den som tvingas att sälja
eller överlåta sin bostadsrätt, att tillgodogöra
sig lägenhetens verkliga värde.

Utskottsmajoriteten säger att den metod
som vissa stadgebestämmelser innebär
icke ger till resultat lägre värden
än bestämmelserna i 6 § bostadsrättskontrollagen
tillåter. Detta kan jag inte
hålla med om. Meningen är ju att bostadsrättens
verkliga värde skall erhållas,
vilket också är klart uttalat och
även torde vara syftet med bestämmelsen
i bostadsrättskontrollagen. De stadgebestämmelser
som jag avser innehåller
som regel att bostadsrättsinnehavaren
endast får tillbaka insatsen jämte
gjorda amorteringar och eventuella utlägg
för förbättringar av lägenheten. I
de flesta föreningar är amorteringarna
avpassade så, att en fastighets förslitning
och den därav följande värdeminskningen
sker i samma takt som dessa
amorteringar. Utgifterna för lån och
räntor minskas givetvis också i samma
takt och därigenom även innehavarnas
årsomkostnader. Men tomten stiger i
pris, i varje fall här i Stockholm och
andra större städer. Även fastighetens
stomme ökar i pris i takt med penningvärdeförsämringen.
Jag har haft rika
tillfällen att konstatera hur stomvärdet
och tomtvärdet i ombyggnadshus nu
har ett betydande ökat verkligt värde
genom penningvärdeförsämringen och
de höga byggnadskostnaderna. Det är
detta verkliga värde en bostadsrättsinnehavare
icke får ut den dag han
tvingas sälja sin lägenhet.

En mätare av hur de verkliga fastighetsvärdena
stigit under de senaste årtiondena
kan man få genom att studera

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Beräkningen av bostadsrätts överlåtelsevärde

fastighetstaxeringarna. Jag har stickprovsvis
undersökt några fastigheter
med bostadsrättslägenheter i olika delar
av det inre Stockholm och funnit att
fastigheterna där stigit praktiskt taget
utan undantag från 1939 till den senaste
allmänna fastighetstaxeringen 1957. I
samtliga fall gäller det fastigheter utan
statliga lån. Stegringen är i allmänhet
betydande, i vissa fall upp till 46 procent,
vilket för en liten enrumslägenhet
ger en värdeökning med cirka 2 000
kronor. I ett annat fall är ökningen för
en något större enrumslägenhet, ungefär
34 kvm, cirka 4 500 kronor. Det rör
sig alltså om smålägenheter bebodda
av det sparsamma arbetande folket. Ty
de som skaffat sig sådana lägenheter är
huvudsakligen sparsamma, skötsamma
arbetare och lägre tjänstemän. Det är
väl ändå ingen som vill påstå att taxeringsvärdena
stiger snabbare än de
verkliga värdena eller att taxeringarna
är felaktiga. I varje fall i Stockholm
är fastighetstaxeringarna i förhållande
till försäljningsvärdena i stort sett mycket
låga. Sällan eller aldrig säljs en
fastighet till taxeringsvärdet. Men bostadsrättsinnehavaren,
som ändå äger
sin del av fastigheten, får icke ut sin
andel i detta verkliga värde. Undantag
finns givetvis här som annorstädes,
men som regel är denna bild riktig,
så långt jag kunnat finna.

F. d. byrådirektör Bildmark konstaterar
i en utredning om underhållskostnaderna
för hyresfastigheter i Stockholm,
att om en byggnad kontinuerligt
underhålles, sjunker den i princip inte
i värde. Även om detta bara är ett teoretiskt
resonemang torde det — så
långt jag känner förhållandena — vara
på det sättet, att bostadsrättslägenheter
i betydligt större utsträckning än vanliga
hyreslägenheter underhålls och moderniseras,
med andra ord följer med
tidens krav och får en betydligt större
livslängd. Med äganderätten följer att
lägenheten sköts väl — detta är något
som ligger i sakens natur, ty man är ju

mera aktsam om egna tillhörigheter än
om andras. Därför bibehålls också fastighetens
värde i stort sett; det blir en
mycket liten värdeminskning. Hela penningvärdeförsämringen
kommer då in
i bilden, och enligt mitt sätt att se är
det oriktigt, att den som av en eller
annan anledning tvingas sälja eller
överlåta sin lägenhet skall på grund
av en stadgebestämmelse gå miste om
den värdestegring som vederbörande
dock varit med om att skapa. Att en
annan person eller bostadsrättsföreningen
skall tillgodogöra sig denna inkomst
utan att själv ha medverkat till dess
skapande förefaller mig felaktigt. Jag
har mig bekant många fall, där man på
detta sätt tvingats avstå från ett värde.
Att man reagerar kraftigt häremot är
helt naturligt.

Detta inverkar också på intresset
bland folk att spara till en bostadsrätt
och därigenom bidraga till bostadsbristens
avskaffande. Vi har alla en gemensam
önskan att ungdomen skall spara

___ja, inte bara ungdomen utan gärna

även de äldre — och vi har säkerligen
inte något emot att detta sparande sker
för ett visst mål. Härvidlag är, synes
det mig, bostadssparandet en av de
främsta målsparandeformerna. Bostadsrättsinstitutet
bör då komma in i bilden
i första hand, ty där fordras icke
så stort kapital som för ett villaköp,
och det är alltså lättare för menige man
att nå målet. Men trots detta är sparandet
till bostadsrättslägenhet i dag inte
så populärt, i varje fall inte bland ungdomen.
Bostadsbristen borde annars vara
en drivkraft för ökat sparande. Anledningarna
till att det inte är så populärt
att spara till en bostadsrättslägenhet
är många — låt mig nämna bara
ett par.

En bostadsrättslägenhet blir man låst
vid redan från början på ett annat sätt
än vid en hyreslägenhet. Och det ar
inte säkert att den första lägenhet, som
ett par som sätter bo skaffar sig, efter
några år är lämplig vare sig vad stor -

* Nr 16 Fredagen den 28 april 1961

Beräkningen av bostadsrätts överlåtelsevärde
lek, utförande eller läge beträffar. Fa -

miljen har blivit större och inkomsterna
har ökat, varför man vill byta till
en rymligare lägenhet. Man har bytt
arbetsplats och behöver byta lägenhet.
Man kanske är statsanställd och får
förflyttning. Men när man då sälj''er
eller överlåter sin lägenhet får man
inte ut det verkliga värdet. Den nya
bostaden kostar betydligt mera i insats,
om man fortfarande vill ha en bostadsrättslägenhet.

Kunde man ordna det så att inga
stadgebestämmelser e. d. lade hinder i
vägen för innehavaren att få ut det
verkliga värdet av en bostadsrättslägenhet,
skulle detta i icke ringa grad
bidraga till en ökning av bostadssparandet.
Ett värdebeständigt sparande
skulle kunna skapas av samma slag
som det sparande som nu sker av dem
som har möjlighet till villasparande,
aktiesparande o. d.

Hur skall då det verkliga värdet av
en bostadsrättslägenhet kunna fastställas?
Ja, det kan ske på många sätt. Jag
har inte velat direkt ange något sätt i
motionen, då denna — som jag nämnde
— endast syftar till en översyn av gällande
bestämmelser. Men ett sätt är att,
som jag inledningsvis anförde, med
utgångspunkt från fastighetens taxeringsvärde
fastställa de olika bostadsrättslägenheternas
verkliga värde. Ett
annat sätt är att göra som på fastighetsmarknaden,
där värdet bestäms med
ledning av en räntabilitetskalkyl, grundad
på de hyror som kan beräknas vid
uthyrning. En sådan beräkningsgrund
synes betydligt hållbarare i lägenhetsförsäljningssammanhang.
Den torde
också vara godkänd av hyresrådet och
i princip överensstämma med bostadsrättskontrollagen.
Vidare torde den
lämna ett rättvist utfall och ge bostadsrättshavarna
en viss trygghet för att få
ersättning för penningvärdeförsämringen
under den tid lägenheten innehafts.

Tillåt mig till sist, herr talman, citera
några meningar ur Svenska bygg -

nadsentreprenörföreningens remissyttrande
över motionen. De säger: »Då...
det f. n. på fastighetsmarknaden saknas
regler för bestämning av fastigheters
marknadsvärde och därmed även
möjlighet att bestämma en bostadsrättsförenings
behållna förmögenhet, vill vi
tillstyrka motionens förslag om en utredning
i ärendet. Vi vill emellertid
förorda att denna fråga breddas till att
omfatta en total översyn av såväl lagen
om bostadsrätt som lagen om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m. Hela detta problemkomplex
innehåller flera oklarheter
som skulle kunna undanröjas genom en
översyn av gällande bestämmelser.»

Jag har givetvis ingenting emot att
denna utredning, som jag hoppas skall
komma till stånd förr eller senare, vidgas
på sätt som Byggnadsentreprenörföreningen
antytt i sitt remissvar. Det
bör naturligtvis ankomma på Kungl.
Maj :t att bedöma omfattningen av utredningen
efter ytterligare prövning av
hela frågan. För mig är det väsentliga
att sakfrågan, bostadsrättsinnehavares
rätt att vid överlåtelse eller försäljning
få ut lägenhetens verkliga värde, blir
beaktad och löst och att inga stadgebestämmelser
av vad slag det vara må
lägger hinder i vägen härför.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
11 iklund i Stockholm (fp), Rimmerfors
(fp) och Källenius (h).

Herr BENGTSSON i Göteborg (h):

Herr talman! Den meningsriktning
jag företräder har sedan en följd av år
principiellt hävdat den inställningen att
en bostadsrättslägenhet fritt bör få överlåtas
till marknadsvärdet. Detta har vi
även gjort i motioner till årets riksdag,
vilka kommer upp i anslutning till hyresregleringslagens
behandling i kamrarna
om ett par veckor. Mot denna

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Beräkningen av bostadsrätts överlåtelsevärde

bakgrund har det varit naturligt för mig
att biträda reservanterna med den mera
begränsade målsättning som reservationen
innebär. Jag kan i allt väsentligt
instämma i den argumentering som herr
Carlsson i Stockholm förebragt. Jag
vill emellertid inte underlåta att uttrycka
en lätt förvåning över att inte
utskottsmajoriteten har kunnat gå med
på det ganska modesta yrkandet i reservationen,
i synnerhet som, vilket
herr Carlsson i Stockholm har påpekat,
det från i varje fall någon remissinstans
har framhållits att hela detta
problemkomplex är väl förtjänt av en
översyn.

Jag ber alltså att i allt väsentligt få
instämma med herr Carlsson i Stockholm
och yrka bifall till reservationen.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag ber först att få bemöta
resonemanget om bostadssparandet.
Det har aldrig sparats så mycket
till bostadsrätter som nu, inte minst av
ungdomen som står i bostadskö och
som beretts möjlighet att få lägenhet
genom sparande. Vi är mycket glada
för att ungdomssparandet har tagit denna
form. De som ställer sig i ko för att
få bostadsrättslägcnhet får också klart
besked om vad stadgarna innehåller. De
är alltså fullt klara över vad de ger sig
in på och är också nöjda med uppläggningen.

Utskottsmajoriteten har på ett grundligt
sätt redogjort för de olika aspekterna
på överlåtelse av bostadsrätt och
också för bestämmelserna i 6 § bostadsrättskontrollagen.
I denna stadgas att
överlåtelse av bostadsrätt ej må godkännas
»om ersättning för bostadsrätt
skall utgå med högre belopp än som
svarar mot bostadsrättshavarens andel
i föreningens behållna tillgångar, utan
så är att bostadsrätten av särskild anledning
är av högre värde». Denna lag
tillämpas på de hyrcsreglerade orterna.
Syftet är uppenbarligen att hindra
bostadsrättshavare att utnyttja bristen

på lägenheter till oskälig ekonomisk
vinst.

Bostadsrätten bör inte åsättas ett sådant
värde att boendekostnaden för köparen
blir högre än det allmänna hyresläget
för jämförliga lägenheter på en
prisreglerad marknad. Bestämmelsen utgör
på detta sätt ett komplement till
hyresregleringslagens 3 §. Härav följer
att överlåtelsevärdet inte blir identiskt
med marknadsvärdet, d. v. s. vad den
högstbjudande vid ett auktionsförfarande
skulle vara beredd att ge.

Olika metoder har använts för att
fastställa ett från sådana utgångspunkter
rimligt överlåtelsevärde. Samtliga
dessa metoder anknyter direkt eller indirekt
till det allmänna hyresläget. Eftersom
bostadsrättens värde starkt varierar
med det allmänna bostadsmarknadsläget,
kan man inte utan vidare
förutsätta att det överlåtelsevärde, som
en bostadsrättslägenhet kan betinga i en
bristsituation, bevaras i en motsatt situation
på bostadsmarknaden. Det år
således av största betydelse att bostadsrätten
inte åsättes ett så högt värde
att bostadsrättshavaren vid försäljning
i ett annat marknadsläge riskerar att icke
utfå vad han en gång nedlagt.

Det är också angeläget att man inte
lagstiftningsvis eller på annat sätt genomdriver
åtgärder som kan möjliggöra
överlåtelsevärden som inte står sig
med hänsyn till den tekniska förslitningen
av fastigheten. Utskottet har av
remissyttrandena kunnat konstatera att
man måste ta stor hänsyn till fastigheternas
förslitning med åren och också
till att en fastighet blir mer eller mindre
omodern. Denna förslitning kan mycket
väl utjämna penningvärdeförändringen,
och på det sättet kommer man
fram till att de värden som hyresnämnderna
nu godkänner som giltiga —
d. v. s. grundavgiften plus under åren
gjorda amorteringar och ersättning för
förbättringar av lägenheternas standard
— är en väl satt uppskattning av lägenhetens
verkliga värde.

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Beräkningen av bostadsrätts överlåtelsevärde

Motionärerna bör, när de talar om
den enskildes rätt, komma ihåg, att
man skall ta hänsyn inte bara till säljaren
utan också till köparen. Om köparen
får betala för mycket för en lägenhet
kommer han att i framtiden löpa
uppenbar risk för att inte få tillbaka
sina insatser. Den bedömning som
nu tillämpas är under alla förhållanden
prövad ända sedan 1925 och kan
fylla alla rimliga krav på en skälig ersättning
vid försäljning av bostadsrättslägenhet.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Herr Svenning säger att
det aldrig tidigare varit ett så högt bostadssparande
som i dag. Då vill jag
bara påpeka att förhållandet är detsamma
på alla andra sektorer. Sparandet
är högt, och det är vi glada och tacksamma
för. Men som jag påpekade i
mitt första inlägg så borde man med
hänsyn till bostadsbristen ändå kunna
räkna med ett större sparande till bostadsrättslägenheter,
om man inte hade
denna hämsko som den värdering
som sker vid överlåtelse eller försäljning
i många fall innebär. Vi har ju
hör i Stockholm gjort en särskild utredning
om bostadssparande. Den kom
till ett liknande resultat, nämligen att
det skulle kunna ske en betydande ökning
av sparandet om man hade bättre
garanti för värdebeständigheten.

Vad gäller påståendet att förslitningen
av lägenheterna sker i samma takt
som amorteringarna, så visar ju fastighetstaxeringarna
att fastigheterna stiger
i värde med betydande belopp. Bostadsrättshavarna
får inte tillgodogöra
sig detta värde när de en gång tvingas
att sälja sin lägenhet.

Herr Svenning gör gällande att vi vill
att vissa övervärden skall betalas. Det
är klart att sådana fall kan uppstå i en
bristsituation, men som jag tänkt mig
att det hela skulle fungera så finns in -

te denna risk alls. Det är inte fråga om
några övervärden, utan de värden som
bostadsrättskontrollagen avser är verkliga
värden. Jag tycker att en utredning
vore på sin plats för att närmare precisera
var dessa verkliga värden ligger
och hur de skall räknas fram.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Låt mig illustrera saken
med mitt eget fall. Jag köpte 1939 en
trerumslägenhet, som jag under alla dessa
år bär bott i, för 1 200 kronor om
året. Jag gav en insats på 1 500 kronor
och har gjort en del moderniseringar
som kostat ungefär 1 000 kronor. Nyligen
sålde jag lägenheten genom bostadsförmedlingen,
alltså till den som
borde få den, och fick 7 000 kronor.

I 21 år har jag alltså bott i lägenheten
för 1 200 kronor om året och nu
fått 7 000 kronor för den. Kan någon
säga att jag förlorat på affären och att
köparen fick betala något övervärde?

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Carlsson i Stockholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Osvald m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Åtgärder i prisreglerande

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Carlsson i Stockholm begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 129 ja och 64 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar angående vissa
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln,
punkten 31 (s. 76—88), föreslagit riksdagen
att till prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område för budgetåret
1961/62 anvisa ett reservationsanslag av
124 000 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en den
10 mars 1961 dagtecknad proposition,
nr 76, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m., vilken hänvisats till jordbruksutskottet,
med ändring härutinnan
av vad soin föreslagits i statsverkspropositionen
år 1961 under nionde huvudtiteln,
punkt 31, föreslagit riksdagen att
dels godkänna det i propositionen
framlagda förslaget till ändring i prisortsystemet
för brödsäd under regleringsåren
1961/62—1964/65,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t eller,
efter Kungl. Maj:ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att medgiva avgiftsrestitution
för majsstärkelse samt preparat
på basis av majsstärkelse i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som
angivits i propositionen,

syfte på jordbrukets område, m. m.

dels lämna utan erinran vad i propositionen
anförts beträffande användningen
av de medel, som influtit under
regleringsåren 1956/57—1958/59 och
1959/60 och som influtit eller inflyter
under regleringsåren 1960/61 och 1961/62
genom upptagande av införselavgifter,
ävensom av andra i samband med jordbruksregleringen
under nämnda regleringsår
influtna eller inflytande avgiftsmedel,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t eller,
efter Kungl. Maj:ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som angivits
i propositionen, jämka prisutjämningsbelopp
å vissa jordbruksreglerade
varor,

dels till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område för budgetåret
1961/62 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 133 000 000
kronor,

dels lämna utan erinran vad som i
propositionen anförts beträffande vissa
frågor på livsmedelsberedskapens område.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: 84 av herr Bengtson m. fl., likalydande
med 11:107 av herr Hedlund
m. fl., vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om dels undersökningar rörande inkomst-
och kostnadsutvecklingen inom
jordbruket i enlighet med vad i motionen
anförts, dels ock — därest undersökningarna
så motiverade — framläggande
av förslag till sådana åtgärder
och jämkningar, att den i jordbruksavtalet
och riksdagsbeslutet 1959 åsyftade
utfyllnaden av inkomstklyftan mellan
industrien och jordbruket kunde uppnås
under sexårsperioden;

2) I: 166 av herr Andersson, Torsten,
rn. fl., likalydande med II: 199 av herr
Brandt i Sätila in. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

12 Nr 16 Fredagen den 28 april 1961

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

måtte anhålla, att Kungl. Maj:t genom
statens jordbruksnämnd i samråd med
jordbrukets förhandlingsdelegation eller
på annat sätt måtte låta föranstalta om
att från och med början av budgetåret
1961/62 i fortlöpande offentlig statistik
redogörelse lämnades för till jordbruket
i vårt land utgående producentpriser
i jämförelse med motsvarande medelproducentpriser
inom dels hela Västeuropa,
dels EFTA-området för sig i enlighet
med vad i motionen anförts;

3) I: 171 av herr Sjönell, likalydande
med II: 196 av herr Antby;

4) 1:288 av herr Carlsson, Georg,
m. fl., likalydande med 11:258 av herr
Elmwall m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om att till grund och vägledning
för framtida beslut till förverkligande
av målsättningen om inkomstlikställighet
åt den i jordbruket arbetande
befolkningen en undersökning måtte
företagas angående inverkan för jordbruket
i olika storleksgrupper och landsdelar
av olika åtgärder, som efter 1947
års riksdagsbeslut om jordbruket vidtagits
inom jord- och jordbrukspolitiken,
finanspolitiken samt kredit- och
räntepolitiken;

5) I: 615 av herr Jonasson in. fl., likalydande
med II: 707 av herr Elmwall
m. fl.;

6) 1:639 av herr Carlsson, Eric, vari
hemställts, att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 76 måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla att Kopparbergs län erhölle
prisort vid inlösen av brödsäd, förlagd
till Hedemora, samt att prissättning där
finge ske utan avdrag i enlighet med
vad i motionen anförts;

7) I: 640 av herr Jonasson, likalydande
med II: 748 av herrar Wahrendorff
och Elmwall;

8) I: 641 av herr Jonasson och herr
Pettersson, Harald, likalydande med
II: 749 av herrar Wahrendorff och Elmwall,
vari hemställts, att riksdagen vid
behandling av propositionen nr 76 måt -

te i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om att vid pågående jordbruksutredning
måtte prövas möjligheterna av ett prisortsystem
vid inlösen av brödsäd med
prisort i varje brödsädsproducerande
län och med för samtliga prisorter enhetligt
inlösenpris, i enlighet med motionens
syfte;

9) II: 747 av herrar Elmwall och
Svensson i Vä.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A. i fråga om de allmänna grunderna
för prisregleringen på jordbrukets område 1)

lämna motionerna I: 84 och II: 107
samt I: 288 och 11:258 utan åtgärd;

2) lämna motionerna 1:166 och II: 199
utan åtgärd;

3) avslå motionerna 1:171 och II: 196;

B. beträffande brödsäd och brödsädsprodukter 1)

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
godkänna det av utskottet förordade
förslaget till ändring i prisortsystemet
för brödsäd under regleringsåren
1961/62—1964/65;

2) avslå motionerna 1:641 och II: 749;

3) avslå motionen I: 639;

4) avslå motionerna I: 615 och II: 707;

5) avslå motionen II: 747 såvitt rörde
frågan om överförande till jordbruksregleringen
av makaroner, spagetti och
liknande produkter samt mixer för bakningsändamål; C.

i fråga om fodersäd avslå motionerna
I: 640 och II: 748;

D. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
bemyndiga Kungl. Maj:t eller,
efter Kungl. Maj:ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att medgiva avgiftsrestitution
för majsstärkelse samt preparat
på basis av majsstärkelse i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i utlåtandet
angivits;

E. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
lämna utan erinran vad utskottet
anfört beträffande användningen av
de medel, som influtit under regleringsåren
1956/57—1958/59 och 1959/60 och

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

som influtit eller inflöte under regleringsåren
1960/61 och 1961/62 genom
upptagande av införselavgifter, ävensom
av andra i samband med jordbruksregleringen
under nämnda regleringsår
influtna eller inflytande avgiftsmedel;

F. beträffande prisutjämning till livsmedelsindustrien 1)

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
bemyndiga Kungl. Maj:t eller,
efter Kungl. Maj:ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som
angivits av utskottet, jämka prisutjämningsbelopp
å vissa jordbruksreglerade
varor;

2) avslå motionen II: 747 såvitt rörde
frågan om prisutjämning för vissa bageri-
och konditorivaror;

G. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
å riksstaten för budgetåret
1961/62 under nionde huvudtiteln till
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område anvisa ett reservationsanslag av
133 000 000 kronor;

H. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
lämna utan erinran vad utskottet
anfört beträffande vissa frågor
på livsmedelsberedskapens område.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Jonasson, Nils-Eric Gustafsson,
Hansson i Skegrie och Brandt i Sätila.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Jonasson, Nils-Eric Gustafsson,
Hansson i Skegrie och Brandt
i Sätila, vilka ansett, att utskottet under
A. 1) och 2) bort hemställa, att riksdagen
måtte

A. i fråga om de allmänna grunderna
för prisregleringen på jordbrukets område 1)

a) i anledning av motionerna I: 84
och 11:107 samt 1:288 och 11:258 i
skrivelse till Kungl. Maj:t ge till känna
vad reservanterna anfört angående undersökningar
rörande inkomst- och
kostnadsutvecklingen inom jordbruket;

b) med bifall till motionerna 1:84
och II: 107, i den del här vore i fråga,

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att
— därest ifrågavarande undersökningar
så motiverade — sådana åtgärder
måtte vidtagas, att den i jordbruksavtalet
och riksdagsbeslutet år 1959 åsyftade
utfyllnaden av inkomstklyftan mellan
industrien och jordbruket kunde
uppnås under sexårsperioden;

2) anse motionerna I: 166 och II: 199
besvarade med vad reservanterna anfört; II)

av herr Brandt i Sätila, utan angivet
yrkande;

III) av herrar Jonasson och Nils-Eric
Gustafsson, vilka ansett, att utskottet
under B. 2) och 3) bort hemställa, att
riksdagen måtte

2) med bifall till motionerna 1:641
och 11:749 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om att 1960 års jordbruksutredning
måtte erhålla uppdrag att pröva
möjligheterna av ett prisortsystem vid
inlösen av brödsäd med prisort i varje
brödsädsproducerande län och med för
samtliga prisorter enhetligt inlösenpris
i enlighet med vad reservanterna anfört; 3)

anse motionen 1:639 besvarad
med vad i reservationen anförts.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! I motion nr 107 i denna
kammare begärs en undersökning
rörande jordbrukets inkomst- och utgiftsförhållanden.
Den reservation nr
I), som är fogad till utskottets utlåtande,
bygger på detta krav. Som kammarens
ledamöter har sig bekant, har en
likartad undersökning, gällande småbrukets
inkomst- och utgiftsförliållanden
under senare år, blivit gjord inom
statens jordbruksnämnd. Man ville
nämligen konstatera, huruvida det speciella
småbruksstöd, som riksdagen beslöt
1959, verkligen har blivit det man
syftade till.

Det är en liknande undersökning motionärerna
och reservanterna här be -

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

gär beträffande jordbruket i dess helhet.
Det torde såvitt jag förstår föreligga
lika goda möjligheter för den
statliga myndighet jag nyss nämnde att
t. ex. göra en motsvarande kartläggning
över den aktuella ekonomiska siuationen
inom hela jordbruksnäringen.

Målsättningen för vår prispolitik på
jordbrukets område är ju den, att ett
10—20 hektars jordbruk den 1 september
1965 skall ha uppnått samma inkomst
som en viss industriarbetargrupp.
Huvudsakligast skall denna inkomstförbättring
ske genom rationaliseringar,
varvid vinsterna av dessa rationaliseringar
skall utgöra de inkomsttillskott,
som skall leda fram till målet.

Men nu är det så, att rationaliseringar
kostar pengar, och de rationaliseringar,
som återstår inom jordbruket,
är sannolikt dyrare än de som redan
har gjorts. Men de kreditåtstramningar,
som införts under senare tid, utgör en
broms på de åtgärder, genom vilka man
har utlovat jordbruket inkomstförbättringar.
En åtgärd som därför kan vidtas
utanför prisavtalet är att t. ex. tillgodose
sådana kreditanspråk från jordbruket,
som har till syfte att underlätta
rationaliseringen. För närvarande är
det faktiskt så, som jag tror mig ha
sagt någon gång tidigare i denna kammare,
att en jordbrukare har lättare att
få pengar till att bygga exempelvis ett
nytt bostadshus åt sig än vad han har
för att skaffa erforderligt kapital för
att bygga t. ex. en spannmålssilo eller
en torkanläggning för skördetröskad
spannmål etc.

När prisavtalet träffades, kunde man
näppeligen beräkna en del av de hinder
för rationaliseringsvinster, som sedermera
har rests. Skulle en jordbrukare
trots svårigheterna verkligen lyckas
att få krediter för att kunna göra
rationaliseringsvinster, så sker det till
en ränta som verkar avskräckande och
en ränta som har höjts sedan man gjorde
beräkningarna i samband med av -

talet. Därtill kommer de belastningar
på omkostnadssidan som utgöres av omsättningsskatt,
ATP-avgiftor m. m.

Nu kan man naturligtvis säga att både
räntan, pensionsavgifterna och omsättningsskatten
etc. påverkar treprocentsregelns
utlösning och därför kan föranleda
inkomstförbättringar. Det är alldeles
riktigt, att så också sker. Varför
jag ändå nämner dessa omkostnader
som motiv för en ekonomisk undersökning
är att under det att de inkomstförbättringar,
som jordbruket får genom
indexreglernas utlösning, röner
påverkan av vad vi kallar för »marknadsmässiga»
begränsningar, är däremot
de utgiftsstegringar som inträffar
inte alls beroende av någon sådan
spärr. Däri ligger en svaghet för jordbruket,
som man måste konstatera
finns. När därför en regelutlösning inträffar,
som medför rätt till uppjustering
av jordbrukets priser, skall dessa
enligt avtalet höjas genomsnittligt lika
mycket — det är i varje fall huvudregeln.
Men därmed ges ingen garanti för
att dessa höjda priser kan tas ut. Det
kan mycket väl hända, att de endast
blir siffror på papperet, medan utgiftshöjningarna,
som skulle täckas av dessa
höjda priser, verkar fullt ut. Det är
tyvärr en realitet, som det inte finns
mycket att göra åt och, som jag förut
sade, en svaghet för jordbruket som beror
på speciella förhållanden vid prishöjningar
på livsmedel. Vi har bara att
konstatera, att det förhåller sig så.

Om man alltså inser dessa svagheter
för jordbrukets vidkommande men menar
allvar med att jordbrukets folk för
sitt arbete med livsmedelsproduktionen
såvitt möjligt skall ha samma lön som
en viss industriarbetargrupp, tycker jag
att det inte skulle resas motstånd mot
att det görs ekonomiska undersökningar
för att konstatera, om målet beträffande
inkomstlikställigheten har nåtts
eller håller på att nås. Om det vid en
sådan undersökning skulle befinnas, att
jordbrukets ekonomiska ställning inte

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

förbättrats i beräknad takt, bör åtgärder
vidtas för att underlätta att så sker.

Frågan är sedan hur detta skall ske.
Jag vill stryka under att jag anser att
jordbrukets prisavtal skall respekteras.
Som framgår av reservationen begärs
inte någon ändring av gällande jordbruksprisavtal
under löpande avtalstid
i annan mån än då så anses kunna
ske enligt avtalets bestämmelser, och
därom är väl alla överens. Det finns
nämligen enligt mitt förmenande möjligheter
att förstärka jordbrukets ekonomiska
ställning även på annat sätt
än genom direkta inkomstförstärkningar
via prissättning, t. ex. genom ett underlättande
av jordbrukets produktionsbetingelser,
förbättringar av rationaliseringsmöjligheterna
via kreditsidan,
lägre kostnadsnivå t. ex. genom en rimligare
ränta och lättnader beträffande
beskattningen i form av låt oss säga
jordbrukskonton, resultatutjämning etc.
Det är också möjligt att under gällande
avtalstid avstå från att pålägga jordbruket
bördor som kan försämra dess
ställning. Det är lika viktigt att undvika
sådana åtgärder som kan försvaga
jordbrukets ställning som det är att
vidtaga åtgärder som kan förbättra den.
Det verkar precis i samma riktning.

Jag vill påpeka en annan sak. Vi har
till detta utlåtande fogat ett särskilt
yttrande, där vi har velat understryka
att försiktighet bör iakttas när det gäller
övergång till ett annat system beträffande
kvalitetsbestämmelser för
brödspannmålen. Vi menar att man i
princip inte skall motsätta sig en sådan
ändring, men den kan ske på det
sättet att jordbruket i dess helhet —
jag säger i dess helhet —- kan åsamkas
en betydande förlust. Med det särskilda
yttrandet har vi velat vädja till
statsrådet att han den dag frågan skall
handläggas bör vara försiktig så att inte
dessa nya bestämmelser utformas på
det sättet att jordbruket i sin helhet
kommer att göra en förlust.

Vi har velat peka också på en an -

nan sak. Om ett sådant nytt system
skulle leda till att en hel del nu kvarngill
brödsäd i stället kommer att bli
fodersäd, måste, såvitt vi förstår, en
förstärkning av fodersädsregleringen
samtidigt införas. Det är, som jag nyss
sade, lika viktigt att man under löpande
avtalstid är noga med att inte pålägga
jordbruket sådana bördor som
det är att man vid sidan av avtalet
gör lättnader som resulterar i att målsättningen
beträffande jordbrukets inkomstnivå
kan uppnås.

Herr talman! Jag har med detta velat
motivera den reservation som vi
har fogat till utlåtandet. Jag tillmäter
dessa åtgärder vid sidan om prisavtalet
en utomordentligt stor betydelse.
Om man vill realisera prisavtalets målsättning,
bör man vara försiktig även
beträffande åtgärder utanför avtalet.
Jag ber att få yrka bifall till reservation
1).

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Låt mig ett ögonblick
stanna inför ett par motioner, nr 288
i första kammaren och 258 i andra
kammaren. I dessa motioner begäres
ett klarläggande av hur olika åtgärder,
som efter 1947 års riksdagsbeslut vidtagits
för att nå målet om likställighet
i inkomsthänseende för jordbrukarna
med vissa industriarbetargrupper,
påverkat jordbrukets ekonomiska utveckling
både inom olika storleksgrupper
och i olika landsdelar. I motionen
hemställes att därvid skall beaktas inte
enbart de jordbrukspolitiska åtgärderna
utan även betydelsen i sammanhanget
av finans- och räntepolitiska åtgärder
samt spörsmålet, om och i så fall
även hur den restriktiva kreditpolitiken
påverkat denna målsättning.

Jag har för min del utgått ifrån att
den målsättning som är angiven omfattar
alla jordbruk inom berörda storlcksgrupper,
var dessa än är belägna, så
långt normala rättvisekrav kan sträckas.
Utskottet förutsätter att 1960 års

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

jordbruksutredning kommer att göra de
analyser som erfordras för att tillmötesgå
dessa önskemål. Såvitt jag kan se
berör detta utskottets uttalande endast
de jord- och jordbrukspolitiska åtgärderna.
Det är emellertid minst lika viktigt
att de i motionerna berörda finanspolitiska
samt kredit- och räntepolitiska
åtgärderna blir analyserade och beaktade
i det sammanhanget. Jag tänkte
därför hemställa om att få fråga
jordbruksministern, om direktiven för
1960 års jordbruksutredning är så utformade
att i motionerna framförda
önskemål i den vägen kommer att bli
beaktade.

Vidare finner jag det, herr talman,
nödvändigt att det i motionerna 1:641
och II: 749 framförda yrkandet om ett
rättvisare system för inlösen av brödspannmål
blir tillgodosett. För närvarande
är det ju så, att ju längre ifrån
kvarnorten, prisorten, som odlaren är
bosatt, desto lägre blir priset som han
erhåller. Ju större prisortsområden vi
får med prisorterna vid kusterna, desto
mindre betalt får den längst bort bosatte
odlaren. Jag anser för min del att
i stort sett samma system som användes
under krisåren skulle vara möjligt
att genomföra, d. v. s. att en eller flera
prisorter i anslutning till leveransorterna
i varje brödsädsodlande område
bleve införda.

Enligt proposition nr 76 skall nya
principer för kvalitetsbedömning av
brödsäd prövas innevarande år. Man
har kommit fram till att på kemisk väg
spannmålens diastas —- som har sammanhang
med bakningsförmågan —
kan bestämmas med sådan tillförlitlighet
att kvaliteten kan fastställas med
ledning av detta. En sådan ändring förutskickades
redan 1959, men systemet
har ännu inte kunnat prövas på grund
av onormala skördeår. Emellertid hade
väl en stor del av landet tämligen normala
skördeförhållanden både 1959 och
1960, så att systemet kunnat provas under
krav på någorlunda god säkerhet.

Jag förmodar att så även har skett, och
det är väl dessa prov som har givit
upphov till förmodanden om väsentligt
skärpta kvalitetskrav. Eftersom mognadsgraden
även lär påverka kvaliteten,
om den bedöms efter diastas, befaras
även att odlarna tvingas hugga
brödsäden innan den är skördetröskmogen.
Blir detta fallet kommer odlarna
att ställas inför mycket svåra avvägningsproblem.
Det är min förhoppning
att dessa farhågor kommer att visa
sig överdrivna.

Om ett nytt system skall införas, bör
även odlarnas synpunkter bli beaktade.
I varje fall hoppas jag att departementschefen
beaktar även dessa, när han slutgiltigt
tar ställning. Det är absolut nödvändigt
att odlarna får tid och tillfälle
att grundligt sätta sig in i verkningarna
av ett nytt system, innan det börjar
tillämpas. Det är även nödvändigt
att i motionerna I: 615 och II: 707 framförda
synpunkter beaktas vad beträffar
en objektiv kvalitetsprövning. Vilket
system som än blir fastställt, bör
enhetliga bedömningsgrunder införas,
som neutralt och objektivt fastlägger
kvalitet och andra för prissättningen
grundläggande betingelser. Sådan neutral
och objektiv bedömning är genomförd
på andra områden t. ex. i fråga
om mjölk, slakt och även skogsprodukter.
Alla berörda parter har intresse av
att denna fråga blir löst på ett tillfredsställande
sätt — det borde vara självklart.

Utskottsmajoriteten säger sig inte ha
funnit skäl föreligga att biträda yrkandet
i motionen. Jag skulle vilja fråga:
Vilka skäl har man då funnit mot den?

Till utskottets utlåtande har fogats
ett särskilt yttrande av herr Jonasson
m. fl., där man har understrukit nödvändigheten
av att vid en omläggning
av kvalitetsbedömningen stärka fodersädsregleringen.
Jag ber, herr talman,
att få ansluta mig till detta yttrande.

I motionerna I: 640 och II: 748 hemställer
motionärerna om stödköp av

Fredagen den 28 april 1961

Nr 16

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

havre av 1960 års skörd samt om åtgärder
för en utjämningslagring av fodersäd
för framtiden. Jag vill erinra
om att den fodersäd som saluförs torde
i medeltal uppgå till 250 000 å 300 000
ton årligen. De saluförda kvantiteterna
kommer i huvudsak från områdena
kring Mälaren, från Närke, Västergötland
och Östergötland. Under krisåren
infördes beslag och leveranskontrakt på
fodersäd, och det hände t. o. m. att odlare
blev bötfällda, om de inte kunde
fullgöra leveranserna. Fodersäden fick
inte efter fritt val användas i egen produktion.
Fn fördel var dock att odlaren
erhöll ett fastställt pris. Detta pris
var inte högt men gav dock i förhållande
till andra produkter någorlunda
utbyte.

Detta system bibehölls några år efter
krigsslutet, men när produktionen
åter blev normal, övergavs systemet under
de första åren av 1950-talet. Fram
till 1956 hade fodersäden inget annat
skydd mot konkurrerande import än
tullarna. Dessa tullinkomster gick direkt
in i statskassan.

Marknaden karakteriserades vanligen
av låga öppningspriser på höstarna, då
odlarna var tvungna att sälja — en vanlig
företeelse inom jordbruket — för
att sedan stiga och i vissa fall bli höga
i slutet av säsongen. Priserna var
med andra ord höga, när jordbrukarna
inte hade något att sälja.

Från 1956 skulle prisgränser prövas,
men utan stöd av fastställda inlösningspriser
blev dessa prisgränser fullständigt
fiktiva. Under 1957 nåddes således
bottenpriser med avslut på fodersäd
till lägst 18 öre per kilo. Jag vet
odlare som efter 10 månaders lagring
av fodersäd på eftersommaren 1957 sålde
av 1956 års skörd till priser mellan
20 och 24 öre. Många lyckades inte
sälja, då lagringsmöjligheter saknades
hos spannmålshandlarna och riskvilligt
kapital inte disponerades. Trots
kvantitativt goda skördar —- kvaliteten
var på många håll nedsatt av regnska2—■Andra
kammarens protokoll 1961. Nr

dor — importerades stora mängder fodersäd
dessa år. Året 1958 importerades
123 000 ton havre, korn och majs.
Exportförlusterna på fläsket, som måste
avsättas på marknaden utomlands,
var regleringsåret 1958/59 73,5 miljoner.
Exportkvantiteten torde i huvudsak
svara mot den kvantitet, som producerades
på den importerade fodersädsmängden.
Importvärdet av denna
fodersädsmängd var 35 miljoner kronor.

Vi är nu i det läget, att vi har ett betydande
fodersädsöverskott i år, delvis
därigenom att skadad höstsäd måst
överföras till fodersäd, och vi kan väl
räkna med att 1961 års fodersädsskörd
blir stor, om vi får någorlunda normala
förhållanden. Betydligt större arealer
än normalt har nämligen i år måst besås
med vårsäd. En sådan överskottssituation
kan befaras verka starkt pristryckande,
så att odlarna inte får tillräcklig
ersättning för fodersäden och
så att en överskottsproduktion av fläsk
lockas fram. Samhällsekonomiskt sett
är ett sådant fläsköverskott en dålig affär.
Det måste lyftas bort genom export
till underpris.

Av prisregleringspropositionen framgår
att exportstöd är aktuellt för vissa
delar av 1960 års fodersädsskörd. Riksdagsbeslutet
1959 innebar emellertid,
att även stödköpsförfarande i fråga om
fodersäden införts i systemet. Jag tycker
att det är förvånande, att detta instrument
inte kommer till användning
i den nu aktuella situationen. Det ankommer
ju, som jordbruksutskottet konstaterar,
på regeringen att besluta om
stödköp av fodersiid efter förslag av
jordbruksnämnden och i samråd med
förhandlingsdelegationen. Man kan då
fråga sig, i vilket läge stödköp av fodersäd
skulle varit bättre motiverat än
i det nuvarande läget. Skulle överskottssituationen
bli än mera akut genom
1961 års skörd, är man då beredd att
använda stödköpsinstrumentet? Jag
skulle vara mycket glad, om jordbruks 16 -

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

ministern ville ge oss ett svar på den
frågan.

En överskottsproduktion av fodersäd
i vårt land inträffar normalt inte mer
än vart fjärde eller vart femte år, och
då är det givetvis inte av något större
intresse för vårt land att exportera ett
sådant tillfälligt fodersädsöverskott. Det
som behövs är i stället ett utjämningslager,
och vi har i en motion tagit upp
den frågan.

Nu säger utskottet att stödköpsförfarandet
medger en säsongmässig lagring.
Ja, det är möjligt, och man får väl tolka
detta uttalande så, att en utjämning
skulle kunna uppnås mellan överskottsoch
underskottsår. Om det alltså finns
möjligheter för regeringen att medverka
till en sådan utjämningslagring, skulle
jag vilja fråga statsrådet, om han i
nuvarande situation ämnar vidta några
åtgärder i detta syfte. Jag kan inte
se annat än att det skulle vara den förnuftigaste
lösningen av nuvarande problem.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
säga några ord om motion II: 747.
I denna har vi föreslagit att makaroner,
spagetti och liknande produkter
samt mixer för bakningsändamål skulle
överföras till jordbruksregleringen.
Vidare har vi föreslagit en prisutjämning
för vissa bageri- och konditorivaror.
Allt detta är åtgärder som jordbruksnämnden
funnit nödvändiga till
skydd för svenskt näringsliv.

Jordbruksutskottet liksom departementschefen
anser emellertid, att man
skall vänta med åtgärder av detta slag
tills ytterligare erfarenheter har vunnits.
Jag vill instämma i att det är en
god levnadsregel att man skall söka
skaffa sig erfarenheter, och vi kan nog
här vänta oss en del i den vägen. Det
är emellertid en lika viktig regel att
man skall göra någonting medan tid är,
alltså i detta fall innan näringslivet har
skadats på grund av att några åtgärder
icke vidtagits.

Herr talman! Med det sagda ber jag

att få yrka bifall till reservation nr I
av herr Jonasson m. fl. och reservation
nr III av herrar Jonasson och Nils-Eric
Gustafsson.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora (ep) och Gomér
(ep).

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Ingen trodde väl när
sexårsavtalet var beslutat att detta skulle
ge millimeterrättvisa. Säkert kan
också både här och där upptäckas avsnitt
som inte ger full rättvisa åt jordbruket.
Men jag är lika övertygad om
att man kan hitta områden, där inte
heller konsumenterna vederfars full
rättvisa, varken genom avtalet eller på
grund av de förändringar som företagits
sedan avtalet trätt i kraft.

I en av de reservationer, som fogats
till detta utlåtande, yrkas på en särskild
undersökning som skulle belysa
inkomst- och kostnadsutvecklingen
inom jordbruket. 1960 års jordbruksutredning
går inte förbi dessa problem,
utan det kan förväntas att utredningen
kommer att göra en analys av både inkomst-
och kostnadsutvecklingen, vilken
blir så pass ingående att man på
grundval därav kan företa ytterligare
analyser beträffande såväl storleksgrupper
som de förhållanden vilka råder i
skilda landsdelar.

Utskottet har därför ansett att det under
löpande avtalsperiod inte behövs
någon ny undersökning, utan att vi kan
vänta och se vad som kommer att bli
resultatet av att 1960 års jordbruksutredning
sysslar med dessa problem.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig i denna debatt, men med hänsyn
till protokollet skulle jag vilja erinra
om två saker.

Fodersädsregleringen är ju en fråga
om avvägning mellan jordbrukarna in -

Fredagen den 28 april 1961

Nr 16

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

bördes; det är i varje fall den väsentligaste
delen av dess innebörd. Här för
herrar reservanter den spannmålssäljande
minoritetens talan mot den foderköpande
majoriteten.

Det andra jag vill påminna om är att
enligt ett gammalt ordspråk brukar
självgjort vara välgjort. Det tycks inte
stämma i detta fall. Herrarna själva och
edra partikamrater hade ju det fullständigt
dominerande inflytandet på
jordbrukarsidan när avtalet slöts.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! För fru Lindskog vill
jag framhålla, att en sådan ekonomisk
undersökning som vi har begärt samtidigt
skulle komma att belysa både
jordbrukets ställning och huruvida konsumenternas
intressen har blivit beaktade
under den tid som har gått. Man
skulle faktiskt på det sättet — så vitt
jag förstår — lösa två problem på en
gång.

Att 1960 års jordbruksutredning nu
sitter kan naturligtvis anföras som ett
argument, men när denna utredning kan
komma att ta upp ett sådant spörsmål
till prövning är mycket ovisst. Det är
möjligt att den inte aktualiserar denna
kontrollåtgärd förrän det återstår låt
oss säga ett eller två år av avtalet. Då
kan jordbrukets belastning på andra
sätt än över prisavtalet ha blivit så
stor, att det inte är praktiskt möjligt att
rätta till situationen under den korta
tid som är kvar. Det finns alltså ingen
garanti för att utredningen i rätt tid
kommer att syssla med detta spörsmål.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
påstår att detta är en fråga mellan
jordbrukarna. De åtgärder som vi diskuterar
i dag är väl beslutade av riksdagen,
och det är här som det slutliga
avgörandet står. Vi föreslår ett utjämningslager,
därför att det enligt vår uppfattning
är den bästa och billigaste metoden
att komma till rätta med detta

problem — ty ett problem har det varit
och är det fortfarande.

En fodersädsodlare kanske kan få understryka,
att även sådana måste ha ett
pris som täcker kostnaden för odlandet.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A 1) och 2)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen I); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
A 1) och 2) i utskottets utlåtande nr 21,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen I)
av herr Jonasson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 163 ja och 31 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. A 3) och B 1)

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Ombildning av statens reproduktionsanstalt till aktiebolag, m. m.

Mom. B 2) och 3)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen III); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Elmwall begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
B 2) och 3) i utskottets utlåtande nr 21,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
III) av herrar Jonasson och Nils-Eric
Gustafsson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B k) och 5) samt C—H

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statens stöd åt
växtförädlingen, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Ombildning av statens reproduktionsanstalt
till aktiebolag, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående ombildning av
statens reproduktionsanstalt till aktiebolag,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 10 mars 1961 dagtecknad
proposition, nr 93, vilken hänskjutits
till jordbruksutskottet, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att dels besluta att statens reproduktionsanstalt
skulle per den 1 juli
1962 organiseras som ett statligt aktiebolag
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som angivits i propositionen,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för att förbereda
det nya bolagets bildande m. m.,
dels ock för budgetåret 1961/62 anvisa
till Statens reproduktionsanstalts fond:
Utökad maskinell utrustning samt Ersättningsanskaffningar
och förnyelsearbeten
investeringsanslag av 205 000
kronor respektive 10 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat de till utskottet hänvisade
motionerna I: 643 av herr Schmidt m. fl.
och II: 752 av herr Bohman m. fl., i vilka
likalydande motioner yrkats, att
riksdagen vid behandlingen av ifrågavarande
proposition måtte dels uttala
att det blivande bolaget borde verka
och utvecklas i fri konkurrens och under
marknadsmässiga betingelser samt
att såväl tryckningen som distributionen
av de officiella kartorna borde ske
efter anbudsförfarande och i fri konkurrens,
dels i övrigt beakta vad i motionerna
anförts.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning besluta att
statens reproduktionsanstalt skulle per
den 1 juli 1962 organiseras som ett statligt
aktiebolag i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som angivits i utskottets
utlåtande;

II. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning och med av -

Fredagen den 28 april 1961

Nr 16

Ombildning av statens reproduktionsanstalt till aktiebolag, m. m.

slag å motionerna I: 643 och II: 752, såvitt
nu vore i fråga, bemyndiga Kungl.
Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder
för att förbereda det nya bolagets bildande
m. in.;

III. att riksdagen måtte å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62 anvisa

a) till Statens reproduktionsanstalts
fond: Utökad maskinell utrustning ett
investeringsanslag av 205 000 kronor;

b) till Statens reproduktionsanstalts
fond: Ersättningsanskaffningar och förnyelsearbeten
ett investeringsanslag av
10 000 kronor;

IV. att riksdagen måtte besluta avslå
motionerna I: 643 och II: 752, såvitt de
ej berörts i det föregående.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson,Uno Olofsson,Hseggblom,
Nilsson i Bästekille och Nilsson i Lönsboda,
vilka ansett att utskottet under II
och IV bort hemställa

II. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning och med bifall
till motionerna 1:643 och 11:752,
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för att förbereda
det nya bolagets bildande m. in.;

b) uttala att det blivande bolaget borde
verka och utvecklas i fri konkurrens
och under marknadsmässiga betingelser; IV.

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 643 och II: 752, såvitt nu
vore i fråga, uttala att såväl tryckningen
som distributionen av de officiella
kartorna borde ske efter anbudsförfarande
och i fri konkurrens.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Det är nog ganska klart
att man kan acceptera att statens reproduktionsanstalt
organiseras som ett statligt
bolag liksom att detta tryckeriföretag
får nya moderna maskiner inom ramen
för ett investeringsanslag på

215 000 kronor, såsom föreslås i proposition
nr 93. Sedan blir man dock ganska
betänksam inför de olika förändringar,
som tydligen är avsedda att genomföras.
Det är nämligen fara värt att
detta nya bolag kommer att bli en ytterligare
länk i den kedja av mindre lyckade
statliga företag, som vi håller på
att begåvas med.

I propositionen framhålles att statens
reproduktionsanstalt bör få utvecklas
under fullt fri konkurrens. Detta är naturligtvis
riktigt, och även jag vill understryka
detta. Tryckningen bör alltså
ske efter anbudsförfarande. Jag anser
dock att det inte får vara nog härmed.
Även distributionen måste äga rum under
normala fria och marknadsmässiga
konkurrensbetingelser.

Tryckningen och försäljningen av officiella
kartor är ingalunda en affär av
någon större omfattning. Generalstabens
litografiska anstalt, som är ett Esselteföretag,
har i denna del en omsättning,
vilken uppgår till cirka 1,9 miljoner
kronor, sedan omkring 600 000 kronor
— d. v. s. den royalty som av bolaget
erlägges till staten — frånräknats. Det
är ett utomordentligt modernt och välskött
företag med en förstklassig materiell
utrustning och en mycket skicklig
arbetarstam. Det har dessutom fördelen
av en stor och välskött försäljningsorganisation,
som handhar distributionen
inte bara för Generalstabens litografiska
anstalt utan även för de andra företag,
som ingår i koncernen och som sysslar
med olika slags artiklar inom bokhandelsbranschen.
Om statens reproduktionsanstalt
skulle lägga upp en egen
distributionsorganisation och bedriva
en aktiv försäljning — något som är av
stor betydelse för att kunna vidmakthålla
och utveckla affärsrörelsen med
kartor — blir detta utan tvekan en dyrbarare
organisation än Esseltes, där man
har möjligheter att sälja ett mera allsidigt
sortiment och fördenskull kan
fördela kostnaderna på ett större antal
artiklar.

22 Nr 16 Fredagen den 28 april 1961

Ombildning av statens reproduktionsanstalt till aktiebolag, m. m.

Jag är också förvissad om att det
skulle bli ett mycket kostsamt företag
för staten, om statens reproduktionsanstalt
skaffar sig en fullständig maskinell
utrustning för tryckningen av kartorna.
Det är en nationalekonomiskt
mycket betänklig åtgärd att dubblera
denna uppsättning. Det nuvarande tryckeriföretaget
Generalstabens litografiska
anstalt har nödig kapacitet, ja, det är
t. o. in. så, att det i vårt land närmast
finns en överkapacitet på detta område.
Däremot är det brist på yrkeskunnig
arbetskraft inom det litografiska facket.
Av denna anledning kan jag icke inse
det ekonomiskt försvarbara i att vi skaffar
oss ytterligare ett stort tryckeri.

Det bör även påpekas, att lagerhållningen
är en mycket betydelsefull faktor
för Generalstabens litografiska anstalt.
Denna måste nämligen ligga med
ett lager på drygt två miljoner kartor.
Härför fordras specialbyggda lagerutrymmen,
vilket också innebär kostsamma
investeringar. Och inte nog med
detta. Staten torde också bli tvungen
att lösa in detta lager liksom att ersätta
detta företag för alla dess förluster i
samband med att denna affärsrörelse
frånhändes företaget.

Jag hyser alltså starka tvivel på att
det verkligen kan vara en klok åtgärd
att överflytta hela denna kartrörelse
till statens reproduktionsanstalt. Jag
undrar om departementschefen verkligen
närmare tänkt sig in i vilket problem
distributionen utgör för ett tryckeri
av denna typ. Det tycks faktiskt
råda en del oklarhet därvidlag. Enligt
propositionen skall man överväga att
låta distributionen av kartorna ske
inom —- som man säger — den statliga
sektorn. Jag förutsätter att statsrådet
därvidlag låter grundligt utreda den
lämpligaste och billigaste formen för
distribution och därvid överväger inte
bara distribution inom den statliga sektorn
utan också den affärsmässigt utprovade
och välskötta nuvarande formen
för distribution, nämligen via ett

privat företag. Att bara hänvisa till den
statliga sektorn verkar alltför svävande,
när man avser att gå in för fullt affärsmässiga
arbetsformer, såsom man ju
klart har deklarerat. Får jag därför fråga
jordbruksministern, om han har för avsikt
att noga väga det nuvarande såvitt
jag kan inse mycket välordnade distributionssystemet
mot en eventuell statlig
försäljningsorganisation för kartorna.
Jag utgår ifrån, att även staten har intresse
av att driva en aktiv försäljningspolitik
och ta hänsyn till kostnadsförhållandena.

Slutligen vill jag hänvisa till vilka
förmåner det innebär för försvarsmakten
att ha tillgång till en sådan organisation
som Esselte, om det skulle uppstå
krigiska förhållanden som skapar behov
av att snabbt frambringa kartor
av olika slag. Försvarsstaben har också
mycket riktigt framhållit, att det ur
krigsmaktens synpunkt är synnerligen
angeläget, att någon sänkning av beredskapen
av krigskarteförsörjningen icke
blir en följd av en omläggning från Generalstabens
litografiska anstalt.

Det bör också poängteras, att statskontoret
i sitt remissyttrande angående
sakrevisionens utredning framhåller, att
man vid ställningstagandet angående
bästa lösningen av det statliga karttrycket
icke bör bortse från för det första
Generalstabens litografiska anstalts
mångåriga erfarenhet av ifrågavarande
tryck och för det andra att Generalstabens
litografiska anstalt enligt vad statskontoret
kan bedöma väl har följt den
tekniska utvecklingen på området och
lämnat en utmärkt teknisk service till
olika kartkonsumenter samt skött distribustionen
på ett tillfredsställande sätt.
Statskontoret framhåller dessutom, att
eftersom Generalstabens litografiska anstalt
har förklarat sig villig medge insyn
i verksamheten i vad avser de officiella
kartorna liksom även modifiering
av villkoren för upphovsrätten, så är
statskontoret närmast böjt för att föreslå
att en lösning i första hand sökes

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Ombildning av statens

efter alternativet revision av nuvarande
avtalskomplex.

Det hade slutligen också varit av ett
visst intresse att erfara, hur mycket
jordbruksministern avser att investera
i den nya fabriks-, lager- och kontorsbyggnaden
i Råcksta — vi har ju rätt
dåliga erfarenheter av en del sådana
byggnadsföretag — och likaså hur mycket
han avser att investera i maskinell
utrustning. Herr statsrådet har säkert
siffror tillgängliga härvidlag.

Herr talman! Jag finner att den reservation
som fogats till utskottsutlåtandet
av herr Carl Eskilsson m. fl. är särskilt
värd att beakta, eftersom det där poängteras
att såväl tryckning som distribution
av de officiella kartorna bör ske
efter anbudsförfarande och i fri konkurrens.
Det är en i motsats till utskottsmajoriteten
mycket logisk slutsats, att
inte bara tryckningen skall ske under
fri konkurrens utan även distributionen.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till denna reservation.

I detta anförande instämde herr Kollberg
(fp).

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! Inte heller jag har något
att invända mot att statens reproduktionsanstalt
iklädes formen av aktiebolag.
Ingen har mig veterligen gjort
någon invändning på den punkten.

Jag kan inte heller se något skäl att
ondgöra sig över att ett statligt verk
som detta strävar efter att rationalisera
och göra sin tillverkning effektivare
än vad den uppenbarligen nu är. Jag
har inte varit i tillfälle att beskåda statens
reproduktionsanstalts anläggningar,
men jag tror till fullo på de skildringar
som har lämnats i utskottet och i de
handlingar som lämnats i ärendet. Med
sina produktionsställen spridda över
stora delar av Stockholms stad kan företaget
nog knappast sägas vara effektivt
och rationellt organiserat.

Vad jag i likhet med herr Rydén emel -

reproduktionsanstalt till aktiebolag, m. m.

lertid är ytterligt betänksam mot är sättet
för distributionen i framtiden. Reservanterna
har i sin reservation tryckt
mycket hårt just på kravet att även
distributionen skall vara föremål för fri
konkurrens. Om man skall tro de ord
som i detta hänseende yttrats från regeringshåll,
att distributionen avses
skola ombesörjas inom den statliga sektorn,
kan man inte komma till annan
slutsats än att avsikten är att realisera
ett statsmonopol. Det skulle i så fall innebära
ett sönderbrytande av en effektivt
och rationellt verkande distributionsapparat,
som ingen har haft något
att anmärka på eller framställt klander
emot. Tvärtom innehåller aktstyckena
i detta ärende uttryck för förståelse,
sympati och uppskattning även från de
statliga myndigheternas sida för det
sätt, på vilket Generalstabens litografiska
anstalt skött sin uppgift.

Som herr Rydén anförde förtjänar givetvis
de militära kartorna beaktande
i alldeles särskild mån. Jag vill då fästa
kammarens uppmärksamhet på att inte
heller chefen för generalstaben haft det
minsta att invända emot det nuvarande
distributionssättet. Även de sakkunniga
som åberopats av Kungl. Maj :t har tryckt
på nödvändigheten av att distributionen
likaväl som tryckningen får ske under
fri konkurrens.

Herr talman! I övrigt har herr Rydén
redan anfört vad jag tänkte säga i detta
ärende, och med instämmande i hans
yttrande ber jag att få yrka bifall till
den reservation, som är avgiven i anslutning
till jordbruksutskottets utlåtande
nr 75 över Kungl. Maj:ts proposition
nr 93.

I detta anförande instämde herr Magnusson
i Borås (h).

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det är ju tacknämligt
att kunna konstatera, att det tycks råda
enighet om att man bör ändra reproduktionsanstaltcn
till ett bolag. Det är

24 Nr 16 Fredagen den 28 april 1961

Ombildning av statens reproduktionsanstalt till aktiebolag, m. m.

en ganska gammal tanke som redan
1956, om jag minns rätt, förordades av
en då enig utredning. Även om herrar
reservanter har uttalat sin sympati för
en sådan förändring tycker jag emellertid
att deras resonemang i fortsättningen
haltar litet.

Den utredning jag apostroferade, utredningen
om de statliga företagsformerna,
framhöll bl. a. i en tänkvärd
sats, att de statliga företagen bör ställas
i varken bättre eller sämre ställning än
de enskilda. Det var utredningen enig
om, och den satsen vill man gärna skriva
under. Men man kan ifrågasätta, huruvida
en sådan ställning — varken bättre
eller sämre — ges åt detta nya företag
om man följer reservanternas yrkande.
Herr Rydén tycks, samtidigt som han
vill ha detta bolag, ändock vilja konservera
en viss monopolställning åt ett annat
företag i samma bransch.

Beträffande tryckningen är vi väl i
stort sett ense. Däremot skiljer vi oss
i fråga om distributionen. Jag skall
därför be att få ange några synpunkter
på denna.

De officiella kartorna omfattar, enligt
den uppgift jag fått, för närvarande
omkring 7 500 olika blad. Lagret av
kartblad uppgår enligt den uppgiften
till cirka 2,5 miljoner exemplar och
växer genom den fortskridande utgivningen
av nya kartblad med cirka en
halv miljon exemplar årligen. Distributionen
av alla kartblad måste nödvändigtvis
ske från ett och samma ställe.
Likaså är det nödvändigt att detta kartlager
finns hos distributören. Med hänsyn
därtill måste en eventuell distributör
disponera över eller kunna skaffa
betydande lagerutrymmen, det har sagts
500—600 kvadratmeter, försedda med
speciell inredning. Dessutom krävs för
distributionen anskaffande av en hel del
annan materiel, bokföringsmaskiner, bilar
etc. Detta betyder att en ny distributör
måste göra tämligen betydande kapitalinvesteringar
vid övertagandet av
rörelsen.

Mot bakgrunden av detta torde man
väl kunna konstatera, att ett distributionsåtagande
beträffande de oficiella
kartorna inte gärna kan göras på alltför
kort sikt. För att avskrivningskostnaden
inte skall bli alltför betydande varje
år torde man få utgå från att en
distributör vid avtalets träffande måste
kräva låt oss säga fem eller tio års
avtalstid. Det är mycket möjligt att
första gången ett anbud på distribution
skulle införskaffas ett någorlunda
gynnsamt avtal skulle kunna erhållas
för staten. Vid nästa upplåtelse har då
den förutvarande distributören ett synnerligen
gott utgångsläge, och möjligheterna
för någon ny distributör att överta
rörelsen torde vara synnerligen begränsade.
Detta ojämna konkurrensläge
finns såvitt jag förstår redan nu, om
nämligen distributionen lämnas ut för
anbud. Det stämmer inte, såvitt jag förstår,
med det uttalande jag tidigare citerade,
att ett statligt bolag inte skall
ges vare sig bättre eller sämre ställning.
Vi har här ett statligt bolag med
en från början sämre ställning i konkurrenshänseende,
och det är väl ändå
inte på det sättet vi skall ändra företag
till statliga bolag eller starta sådana.

Jag tror att man får betrakta distributionen
av kartmateriel på ett något
annat sätt än distribution av vilken annan
vara som helst. Jag behöver bara
nämna de försvarspolitiska intressena
för att alla skall förstå, att handeln med
kartor är en speciell sak och att staten
måste ha ett visst intresse av hur den
sköts.

Herr Rydén sade här, att beredskapen
ur försvarspolitisk synpunkt inte
får sänkas. Jag har den uppfattningen,
att den tvärtom stärks genom vad som
föreslås i propositionen och i utskottsutlåtandet.
Om vi skulle lämna ut distributionen
i fri konkurrens, är det
ju inte tvärsäkert att det blir det nuvarande
företaget som kommer med det
lägsta anbudet. Det kan inträffa, om anbudsperioden
är fem år, att de första

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Ombildning av statens reproduktionsanstalt till aktiebolag, m. ro.

fem åren bär ett företag distributionen,
nästa fem år ett annat och den tredje
perioden ett tredje företag o. s. v. Det
får väl ändå sägas, att det skulle väsentligt
försämra den försvarspolitiska
beredskapen, om försäljningen av en
så viktig vara som dessa kartor, såväl
de militära som ekonomiska etc., finge
lämnas ut på det sättet.

Det bör som en jämförelse framhållas,
att man inte alls har det problemet
när det gäller tryckningen. Man kan vid
ett anbudsförfarande utan olägenhet
dela upp tryckningen av de olika bladen,
och anbudsgivarens åtagande slutar
vid leveransen till kartlagret av den beställda
upplagan. Det finns inte något
lager, som vid ett nytt övertagande av
distributionen skall förflyttas från en
plats till en annan eller på ett eller
annat sätt säljas ut.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr RYDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
tyckte jag slog in öppna dörrar, när han
talade om att beredskapen skulle stärkas,
om man ordnade distributionen på
annat sätt än som nu sker. Herr Hansson
menar alltså att man skulle kunna
äventyra den sekretess som är så nödvändig
i detta fall. Men försvarsstaben
har i det avseendet inte uttalat några
dubier. Tvärtom!

Beredskapssynpunkterna är för övrigt
inte så betydelsefulla när det gäller
distributionen av kartmaterialet. De är
av betydelse endast när det gäller själva
tryckningen. Och där har givetvis den
stora koncern som nu trycker kartorna
större möjligheter att i ett besvärligt läge
koncentrera sig på denna tryckning
än vad det relativt specialiserade företag
har, som det annars kan bli fråga
om.

Det är inte heller så, som herr Hansson
i Skegrie påstår, att vi som talar
för reservationen vill konservera ett
monopolsystem när det gäller distribu -

tionen. Tvärtom har vi sagt ifrån och
hållit styvt på att det även beträffande
distributionen skall råda fullständigt
fri konkurrens. Det är väl snarare då
herr Hansson, som gör sig till talesman
för ett nytt statligt monopol.

Herr von SYDOW (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
sade, citerande 1953 års utredning rörande
de statliga företagsformerna, att strävan
bör vara att det statliga företaget
inte skall komma i vare sig bättre eller
sämre ställning än det enskilda. Men
om avsikten nu är att skapa ett statsmonopol
för distributionen i detta fall
— och ordalagen i uttalandet från regeringsbänken
tyder härpå — så måste
väl de enskilda företagen komma i en
väsentligt sämre ställning än det föreslagna
nya statliga bolaget. Och då har
man väl försyndat sig emot vad som
uppenbarligen varit ledstjärnan för utredningen
om företagsformerna.

Vad sedan gäller den militära beredskapen,
så skulle jag ha kunnat instämma
i vad herr Hansson i Skegrie sade,
om bara försvarsstabschefen hade uttalat
några som helst farhågor mot det
nuvarande distributionssystemet. Mig
veterligt har han emellertid inte gjort
det. Och jag känner inte heller till att
jordbruksutskottet funnit anledning föreligga
att höra försvarsstabschefen om
hans åsikter i det avseendet när propositionen
behandlades.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag försökte vad beredskapsläget
beträffar klargöra för herr
Rydén, att det ändå måste sägas vara
en sämre beredskap, om distributionen
låt oss säga vart femte år flyttas över
från ett företag till ett annat. Det finns
ingenting som garanterar, herr Rydén,
att Generalstabens litografiska anstalt
vid anbudsförfarande får sitt anbud antaget
och behåller sin monopolställning.
Ur beredskapssynpunkt måste det, så -

26 Nr 16 Fredagen den 28 april 1961

Ombildning av statens reproduktionsanstalt till aktiebolag, m. m.

vitt jag förstår, vara säkrare om kartorna
ligger på en plats, där staten har
bättre möjlighet att utöva kontroll över
hur och var de säljs, än om de ständigt
och jämt skall flyttas.

Herr von Sydow menade, att man
här inte följer principen att ett statligt
bolag inte skall ha vare sig en bättre
eller en sämre ställning. Vad jag sade
var, att om Esselte och Generalstabens
litografiska anstalts monopolställning
skall bevaras, så startar vi ett statligt
bolag som från början har en sämre
ställning. Jag vet inte om jag får fatta
herr von Sydow så, att det inte gör
någonting, om bara inte det statliga
företaget startar på jämförbara eller
bättre grunder än det förutvarande monopolföretaget.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att foga ett par synpunkter till vad
som redan anförts i debatten.

Med förlov sagt tycker jag att herrar
Rydén och von Sydow använde begreppet
fri konkurrens med väl stora förbehåll.
Innebörden av herrarnas synpunkter,
anförda här liksom i reservationen,
är väl att frågan gäller, huruvida
distributionen skall ombesörjas
inom den statliga sektorn eller av Esseltekoncernen.
I inget av dessa båda
fall kan man med rätta tala om helt
okränkt fri konkurrens. Jag vill emellertid
inte hårdra begreppet utan skall
bara fästa uppmärksamheten vid en sak
som herr Hansson i Skegrie redan, tycker
jag, redovisat på det sätt som jag
för min del finner vara det riktiga.

Först ett par ord om själva bakgrunden! Distributionen

av de officiella kartorna
— jag betonar de officiella kartorna
— ombesörjes med exklusiv ensamrätt
av den i Esseltekoncernen ingående
Generalstabens litografiska anstalt.
Detta företag har nu ensamrätt på såväl
tryckningen som förlagsverksamhe -

ten. Hösten 1960 tillkallades en karttrycksberedning,
vari också ingick representanter
för försvarsstaben. Denna
beredning framlade den 27 februari i
år sitt Detänkande, vilket var enhälligt
och vars innebörd i korthet var följande.

För det första föreslogs, att upphovsrätten
till de officiella kartorna skulle
återföras från Generalstabens litografiska
anstalt till staten. För det andra
ansåg man, att tryckningen av de officiella
kartorna i princip skall ske under
fri konkurrens. För det tredje föreslogs,
att om distributionen av de officiella
kartorna inte skulle handhas
av rikets allmänna kartverk i egen regi
borde den utlämnas som ren kommissionärsuppgift,
varvid statens reproduktionsanstalt
eller Generalstabens litografiska
anstalt kunde komma i fråga
som distributör.

Detta var alltså de utvägar som karttrycksberedningen
fann vara framkomliga
för att undvika de nackdelar i form
av ständiga pendlingar mellan det ena
eller andra företaget, som annars skulle
kunna uppstå vid ett anbudsförfarande
rörande distributionen och som herr
Hansson i Skegrie redan anfört. Jag för
min del har funnit, att de absolut övervägande
skälen talar för att när utgångspunkten
är det officiella karttrycket,
behöver frågan om själva tryckningen
inte påverkas av ett ställningstagande
rörande nästa led i processen,
alltså distributionen. Men vad distributionen
beträffar anser jag att de övervägande
skälen — med tanke på den
primära utgångspunkten att det rör sig
om det officiella kartmaterialet — talar
för att det är lämpligt att hänföra den
till den statliga sektorn. Men den arbetsgrupp,
som efter det att karttrycksberedningen
avgivit sitt betänkande nu
arbetar, bär till uppdrag — det vill jag
gärna säga som svar på herr Rydéns
direkta fråga — att förhandla om de
lämpligaste formerna för en övergång
enligt riktlinjerna i beslutet av den 10

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Ombildning av statens

mars i år. Den synpunkten har utskottsmajoriteten
omfattat, och jag finner som
sagt att tillräckliga skäl talar för att
den är riktig.

Herr Rydén ställde emellertid — låt
mig ta upp den saken till sist — en
annan fråga, nämligen vilka kostnader
som beräknas för investeringar och för
den eventuella förstärkning av maskinparken
som kan komma i fråga för
statens reproduktionsanstalt. Därpå vill
jag svara med en hänvisning till att
den närmare kartläggningen även härvidlag
är anförtrodd den arbetsgrupp
som fungerar under riksdagsman John
Ericssons ordförandeskap.

Herr RYDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Först ett par ord till
herr Hansson i Skegrie. Jag vill bara
läsa upp vad försvarsstaben har sagt
i sitt remissvar till jordbruksdepartementet
den 28 juli 1960 om att det
alternativ som gäller revision av det
nuvarande avtalet troligen är det bästa.

»Alternativet---är från chefens

för försvarsstaben synpunkt det enda
som — såvitt nu kan överblickas —
med säkerhet tillgodoser kravet på att
ändringar i fråga om det statliga karttryckets
handhavande icke medför ökade
kostnader för försvaret eller minskad
beredskap.» Det är sakkunskapen
som har yttrat sig därvidlag.

Vidare tackar jag statsrådet för hans
vänlighet att svara på mina frågor. Han
är mycket försiktig när han talar om
hur distributionen skall ordnas och yttrar
att övervägande skäl talar för att
även distributionen handläggs genom
någon statlig myndighet. Men samtidigt
säger statsrådet, att detta är en sak
som handhas av den arbetsgrupp som
skall vidare utreda frågan.

Jag vågar fatta herr statsrådets yttrande
så, att om han finner att distributionen
enligt den arbetsgrupp som
nu behandlar frågan skulle vara mer
ekonomisk och lättare att sköta efter
de nuvarande linjerna, kommer han

reproduktionsanstalt till aktiebolag, m. m.

icke att vidhålla den mening som han
här har framfört. Statsrådet har ju
full möjlighet att väga de olika ekonomiska
faktorerna mot varandra, och
jag har fullt förtroende för honom därvidlag.
Jordbruksministern brukar visa
en ovanlig stringens och saklighet i dylika
frågor.

Beträffande den nya fabriksbyggnaden
hade jag hoppats att få höra något
om kostnaderna eftersom frågan framskridit
så långt, att avtal har träffats
med Stockholms stad om att plats skall
reserveras i Råcksta och tomträttsavgälden
har fastställts till 35 000 kronor.

Herr von SYDOW (h) kort genmäle:

Herr talman! Här har talats om den
exklusiva ensamrätt som Generalstabens
litografiska anstalt har. För att inte något
missförstånd skall bli möjligt må
det betonas, att den s. k. ensamrätten
hittills har vilat på ett avtal mellan staten
och ifrågavarande anstalt, ett avtal
som från statens sida har uppsagts
i det läge som nu har inträtt.

Jag beklagar livligt jordbruksministerns
uttalande, av vilket man inte kan
sluta sig till något annat än att vi nu
står i begrepp att slå sönder en utomordentligt
väl arbetande distributionsapparat,
mot vilken inga anmärkningar
har framförts i fråga om effektivitet,
pålitlighet och säkerhet ur politisk
synpunkt och allt vad herrarna och damerna
kan tänka sig. Denna institution
skaill ersättas med ett statligt monopol,
vilket alltså skall byggas upp praktiskt
taget från noll-läge i distributionsavseende;
byggas upp från scratch till
en mycket stor, tungrodd och besvärlig
apparat, trots att den nuvarande distributören
löst uppgiften på ett utmärkt
sätt. Detta är uppenbarligen avsikten
trots att några beräkningar eller kalkyler
ej har företetts om vad uppbyggandet
av denna nya distributionsapparat
skulle komma att kosta, vilket gör mig
ytterligare betänksam. Jag finner att reservanterna
har satt fingret rakt på en

28 Nr 16 Fredagen den 28 april 1961

Ombildning av statens reproduktionsanstalt till aktiebolag, m. m

punkt som är av utomordentligt stor
betydelse, och jag ber ännu en gång
att få yrka bifall till reservationen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Gentemot det argument
som herr Rydén nyss anförde, att jordbruksdepartementet
i fjol från försvarsstaben
erhöll ett klart remissvar, vill
jag bara understryka att i den karttrycksberedning,
som herr statsrådet
nyss berörde och inom vilken man tydligen
var inne på tanken att distributionen
av de officiella kartorna skulle
kunna utföras av rikets allmänna kartverk,
också ingick en representant för
försvarsstaben. Denne var tydligen
överens med de övriga ledamöterna.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag är ledsen att jag
inte kan tillmötesgå herr Rydéns önskan
i tolkningen av mitt tidigare uttalande
när det gäller frågan om distributionen,
det tredje ledet i den process
som vi här diskuterar. Jag ber att
få hänvisa till propositionen och jag
ber om ursäkt för att jag belastar kammarens
protokoll med en upprepning.

»Samtidigt har chefen för jordbruksdepartementet
bemyndigats tillkalla en
förhandlingsdelegation med uppgift att
inom jordbruksdepartementet — med
utgångspunkt från att, från och med
nämnda tidpunkt, förläggandet av de
officiella kartorna skall åvila staten,
tryckningen av kartorna i princip skall
ske efter anbudsförfarande och distributionen
av kartorna i fråga skall ombesörjas
inom den statliga sektorn —
överlägga med berörda parter om de
övergångsproblem, som uppkommer till
följd av avtalsuppsägningen, samt att
inkomma till Kungl. Maj:t med de förslag
som överläggningarna leder till.»

Det är det svar som jag är nödsakad
lämna på herr Rydéns fråga på den
punkten.

Jag är angelägen bestyrka att herr
von Sydow utan tvekan har rätt när
han hänvisar till att den som jag tilllät
mig säga exklusiva ensamrätten för
Generalstabens litografiska anstalt, enkannerligen
Esselte-koncernen, hittills
vilat på avtal. Men det rubbar inte det
förhållandet att det har varit en exklusiv
ensamrätt, som inte är tilltänkt i
den kommande formen, där i varje fall
tryckningen kommer att bli föremål för
anbudsförfarande. Jag tycker därför
inte att det är rättvist att göra gällande
att avsikten nu skulle vara att skapa
ett statligt monopol. Det officiella karttrycket
är statlig egendom, och det är
väl ganska inkonsekvent att utan vidare
anse det olämpligt att det som är
statens egendom också distribueras av
staten.

Herr RYDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar i så fall
om statsrådet inte anser att det finns
möjligheter att göra avvägningar mellan
kostnaderna för att ordna distributionen
på det nuvarande sättet och att ordna
den via den statliga sektorn. Då är
det naturligtvis ännu viktigare att de
ärade kammarledamöterna röstar på reservationen,
som möjliggör fri konkurrens
även när det gäller distributionen.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att framföra ett tack till chefen
för jordbruksdepartementet för det
initiativ han tagit för att rätta till de
svåra förhållanden, som de anställda på
reproduktionsanstalten liar att arbeta
under. Jordbruksutskottet har haft äran
att besöka lokalerna, och jag vill framhålla,
att det inte torde vara många
anställda inom de litografiska och typografiska
facken som arbetar under så
ogynnsamma förhållanden.

Jag vill också tacka departementschefen
för vad man kan utläsa ur propositionen
om att någon försämring beträffande
de sociala förmånerna för de

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Ombildning av statens

anställda vid reproduktionsanstalten
inte skall inträda.

Jag hoppas också att detta företag redan
vid starten ges möjligheter att konkurrera
med andra företag.

I detta sammanhang kan man erinra
om att det privata företaget, Esseltekoncernen,
haft vissa favörer jämfört
med reproduktionsanstalten. Reproduktionsanstalten
har till statskassan inlevererat
2,5 miljoner kronor. Dessutom
har ju Esseltekoncernen genom Generalstabens
litografiska anstalt haft favören
av att ha monopol på de officiella
kartorna, vilket medfört att det uppstått
en viss eftersläpning för reproduktionsanstalten.

Medan jag ändå har ordet skulle jag
vilja beröra en fråga, som herr Rydén
tog upp i sitt anförande. Om jag fattade
honom rätt menade han, att den militära
beredskapen på något sätt skulle
försämras genom att man, sedan reproduktionsanstalten
ombildats till bolag,
till anstalten överlämnade karttrycket.
Det kominer väl att behövas lika mycket
arbetskraft, vare sig det nu blir så att
Esseltekoncernen genom anbudsförfarande
komer att få karttrycket eller det
blir det nya statliga bolaget som kommer
att överta karttrycket. Inte heller
kan jag föreställa mig att Esseltekoncernen
skulle lägga ned sina maskiner
för framställning av kartor.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Jordbruksministern
fällde i sitt sista anförande ett yttrande,
som inte bör stå oemotsagt. Han sade att
det är naturligt att distributionen av
statens kartor sker genom statens försorg.
Det är bär fråga om en kostsam
och omfattande arbetsuppgift, och jag
vill fråga, om det inte är statens skyldighet
att se till att denna liksom andra
arbetsuppgifter blir utförd på det för
statsverket billigaste sättet. Jag kan inte
förstå, varför man skulle vara så rädd

reproduktionsanstalt till aktiebolag, m. m.

för att infordra anbud från båda här
berörda leverantörer och anlita den som
kan fullgöra uppgiften billigast. Det
måtte väl vara helt naturligt. Jag ställer
mig alldeles oförstående till de i
debatten framförda motskälen. Ett avtal
om distributionen måste naturligtvis
vara ganska långsiktigt, men det bör
väl inte hindra, att från såväl det nya
statliga bolaget som från den tidigare
distributören infordra anbud.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen i motsvarande
del; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i
inom. II) i utskottets utlåtande nr 25,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Carl Eskilsson m. fl. i
motsvarande del.

30 Nr 16 Fredagen den 28 april 1961

Utredning om vetenskaplig forskning rörande arbetet och arbetsplatsen

begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgå vos 142 ja och
54 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. Ill

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. IV

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
IV) i utskottets utlåtande nr 25, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Carl Eskilsson m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 140 ja och
56 nej, varjämte 7 av kammarens leda -

möter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Utredning om vetenskaplig forskning

rörande arbetet och arbetsplatsen

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av
väckta motioner angående utredning
om vetenskaplig forskning rörande arbetet
och arbetsplatsen.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:382 av herr Nyman m. fl. och
II: 442 av fröken Elmén m. fl. hemställdes,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhölle
om att en kommitté tillsattes för
att utreda i vilken omfattning arbetet
och arbetsplatsens förhållanden behövde
bli föremål för en intensifierad vetenskaplig
forskning och hur en sådan
på lämpligaste sätt borde ekonomiskt
främjas och samordnas.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:382 och 11:442
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Beservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Nestrup, Carlsson
i Huskvarna, Eric Peterson och
Berglund.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga skulle jag vilja säga några ord om
forskningen på arbetslivets område.

För tio år sedan väcktes en motion
i samma syfte. Denna motion tillstyrktes
av ett enhälligt utskott, och riksdagen
beslöt i enlighet med utskottets
förslag. Regeringen verkställde den inte.

Under den tid som gått har väckts ett
par interpellationer och ställts en en -

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Utredning om vetenskaplig forskning rörande arbetet och arbetsplatsen

kel fråga till vederbörande statsråd varför
han inte verkställt riksdagens beslut.
Regeringen hänvisade då till att
Arbetsgivareföreningen hade anslagit
medel till forskning på detta område,
inrättat ett PA-råd, som utdelar medel
till olika forskare och som försökt att
på olika vägar driva upplysningar på
detta område.

Frågan har nu väckts på nytt och
denna gång avstyrker utskottet. Vid föregående
tillfälle var det bankoutskottet
som handlade frågan. Jag vet inte om
detta utskott med den sammansättning
det hade den gången hade större förståelse
för frågan. Denna gång är det
allmänna beredningsutskottet som avstyrker
och hänvisar just till att Arbetsgivareföreningen
varje år anslagit medel
och inrättat detta PA-råd, som utdelar
medel för forskning på olika delar
av området.

Jag måste från början framhålla, att
denna forskning är av utomordentligt
stort värde. Om Arbetsgivareföreningen
inte hade tagit detta initiativ, vet jag
inte vad som hade hänt. Staten och regeringen
har inte fullföljt vad riksdagen
beslöt om utredning vad man skulle
göra för att intensifiera och befrämja
denna forskning. Arbetsgivareföreningen
har emellertid trätt emellan och satsat
medel.

Vi kan också konstatera att arbetsplatserna
förbättrats under de år som
har gått, framför allt i yttre avseende.
Det har inträtt förbättringar i fråga om
de hygieniska förhållandena, i fråga om
lokalförhållandena, luftkonditionering,
ljusförhållandena m. m. Man kan kanske
diskutera dagsljusets betydelse för människorna
och huruvida det är lämpligt
att som så många gånger nu är fallet
driva ned människorna under jorden.
Någon klarhet om denna fråga har inte
vunnits, men man undrar om den utveckling
som pågår är riktig.

Vi kan konstatera att en del yttre
faktorer förbättrats i många avseenden.
Man har försökt utreda vilken betydelse

det tunga arbetet, de fysiska ansträngningarna,
har. Man har kommit fram
till att arbetsställningarna bör vara de
riktiga. Men det är först på senare år
som arbetsställningarnas betydelse har
kommit under vetenskaplig forskning.
Först sedan man börjat kalla detta bioteknologi
har ett verkligt intresse uppstått.
Företagen har som sagt gjort stora
ansträngningar för att förbättra arbetsförhållandena.
Jag måste emellertid
säga att företagens insatser härvidlag
många gånger blir konjunkturbetonade.
När det är högkonjunktur och brist på
arbetskraft driver man upp aktiviteten
på detta område, då gör man allt för att
förbättra arbetsförhållandena och befrämja
trivseln. Sedan kommer man
kanske underfund med att det inte var
så riktigt och att man i många avseenden
faktiskt har gjort en felinvestering
därför att kunskap saknats.

Det kan också konstateras — och det
märker vi alla — att själva tekniken i
arbetet undergår ständiga förändringar.
Här föreligger en explosionsartad utveckling.
Man känner inte igen en arbetsplats
om man kommer tillbaka till
den med intervaller på 3—5 år.

Kanske kan man konstatera att arbetet
blivit lättare rent muskulärt, men
samtidigt har det blivit ensidigare. Det
blir fråga om ensidiga förslitningar, ensidiga
ansträngningar av människorna.
Vissa av människans kroppsdelar och
organ kommer att tas i anspråk mycket
intensivt, medan andra delar får vara
overksamma. Därför märker man en
stigande förekomst av neuralgi, yrkesmvalgi,
epikondylit m. m. som följd av
denna utveckling. Arbetet blir mer och
mer tvångsstyrt, vilket medför hårdare
anpassningskrav på människorna. Varje
gång en människa måste pressas till
anpassning måste hon samtidigt ge avkall
på någonting annat som kanske är
väsentligt för människan. Hon ställs inför
ökade psykiska ansträngningar.

När vi diskuterar dessa problem ute
på arbetsplatserna hör vi att arbetet

32 Nr 16 Fredagen den 28 april 1961

Utredning om vetenskaplig forskning rörande arbetet och arbetsplatsen

kanske blir lättare fysiskt men psykiskt
är det mera ansträngande än förut.
Detta har återverkat på människan
även som fritidsmänniska; trots kortare
arbetstid har hon inte kraft och
förmåga att gå in för sina fritidsintressen
så som hon önskar.

Man har inte kontakt med produktionen
i dess helhet på samma sätt som
tidigare. Genom buller och andra mekaniska
anordningar blir man isolerad
från kamraterna på arbetsplatsen. Man
ser inte produktionen i dess helhet och
får därmed kanske inte heller den förankring
i arbetet som många gånger
är nödvändig.

Man kan många gånger ställa sig frågan:
I vilken utsträckning medverkar
förhållandena inom arbetslivet till det
ökade antal neuroser och till de missanpassningsproblem,
som vi bär i dagens
samhälle? Vi vet inte något om
detta. Yrkesmedicinarna ser utvecklingen
på arbetsplatserna avspeglad i sina
väntrum, där kanske efterhand allt fler
människor kommer att sitta för att söka
hjälp. Det är också så, att det jag upplever
på arbetsplatsen, bär jag med mig
ut i privatlivet — lika väl som privatlivets
upplevelser följer mig in på arbetsplatsen.
Det är därför arbetsförhållandena
är så väsentliga för människan
i dess helhet som samhällsvarelse.

Och nu kommer jag till frågorna: Vad
är det som påverkar trivseln och vad är
det som påverkar intresset för arbetet?
Ja, därom vet vi egentligen inte mycket.
Vissa delproblem i detta sammanhang
har, som jag förut sade, tagits upp i den
forskning, vartill Arbetsgivareföreningen
lämnat anslag. Men man har inte fått
belyst problemen för människan i sin
helhet, och vi måste komma fram till
att så sker. När därför utskottet tvekar
inför vad som har begärts i motionen beträffande
en samordning av forskningen
på detta område, vill jag framhålla, att
en dylik samordning är nödvändig, om
vi skall kunna få problemen för människan
i sin helhet belysta. Om vi skall

kunna angripa problemet i hela dess
vidd, anser jag en dylik samordning
vara väsentlig. Det är också så, att när
man bedriver delforskning på olika institutioner,
förlagda på olika håll, blir det
ofta parallellforskning. Därför vore det
även ur den synpunkten bättre att få
forskningen samordnad. En samordnad
forskning innebär en större ekonomi.
Flera remissinstanser har också framhållit,
att en samordning av denna
forskning skulle vara utomordentligt
betydelsefull.

Vi vet i stor utsträckning ingenting
om de grundläggande förutsättningarna
för människan i detta sammanhang.
Mycket av det som studeras ute på arbetsplatserna,
t. ex. genom arbetsstudier,
vilka skall göra det möjligt att utröna
hur fort man kan utföra vissa arbetsmoment,
hur mycket man orkar,
borde egentligen anförtros åt fysiologer.
Nu är det i stället tekniker, som
bedömer dessa arbetsprestationer. Vi
har inte heller i grunden utrett vad
människan verkligen orkar med i fråga
om framför allt psykiska påfrestningar.
Många gånger har de, som skall driva
dessa arbetsstadier, som jag för övrigt
i många fall inte kan finna är direkt
vetenskapliga, alltför kort tid på sig.
Därtill kommer att resultaten ofta också
bedöms av tekniker. Man kan diskutera
om inte den medicinska sakkunskapen
borde vara med om att göra denna bedömning.

Det har skett en enorm utveckling på
olika områden av vårt näringsliv och
vårt samhällsliv. Vi har också att se
fram mot en explosionsartad utveckling
i fortsättningen. Vi ser fram mot
automationen med allt vad den kommer
att innebära i fråga om krav på människorna.
Det blir en genomgripande
omställningsprocess, där människan
kommer att ställas inför nya anpassningsproblem.
Det vidgade europeiska
samarbetet på handelsområdet ställer
näringslivet inför ökade krav. Vi kan
inte heller bortse från att det är våra

Fredagen den 28 april 1961

Nr 16

Utredning om vetenskaplig forskning rörande arbetet och arbetsplatsen

egna krav på en hög materiell standard,
som driver på den tekniska utvecklingen.

När det gäller den tekniska forskningen
anslår vi medel till denna därför
att vi inser betydelsen av de resultat
den kan komma att ge i form av
högre materiell levnadsstandard. Men
jag anser att vi måste satsa lika mycket,
om inte mer, för att kunna klarlägga
den snabba utvecklingens inverkan
på den rent mänskliga faktorn och för
att kunna ta ställning till de ökade ansträngningar,
som människan utsättes
för vid dessa omställningsprocesser, så
att man på ett rätt sätt kan organisera
förhållandena med hänsyn till människorna
på arbetsplatserna.

Arbetet har för människor i allmänhet
ett utomordentligt stort livsvärde.

Det visar sig också, när vi diskuterar
om inte gamla människor skall kunna
få fortsätta sitt arbete. Man kommer
där till insikt om att arbetet i och för
sig har ett mycket stort innehåll för
människorna. Men det gäller att få arbetet
utformat så, att det verkligen blir
till gagn för människorna och inte onödigtvis
försliter människorna på olika
sätt.

Vi står inför möjligheten till ytterligare
arbetstidsförkortning. Det är
svårt att ta ställning till frågan på vilket
sätt arbetstidsförkortningen lämpligast
skall tas ut. Det är en fråga, vars
lösning vi inte är på det klara med.
Man diskuterar om det är lämpligast
att ta ut förkortningen i form av kortare
arbetstid varje dag eller om det
är lämpligare att förlänga arbetstiden
under vissa dagar för att kunna få fem
dagars arbetsvecka o. s. v. Vi vet inte
hur en ändring i detta avseende inverkar
på människorna. Vi vet så litet om
vad människorna egentligen kräver härvidlag.

Vi kan också konstatera att utvecklingen
inom arbetslivet och de högre
krav på människorna, som arbetslivet
3 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr

ställer, medför att det blir fler och fler
som inte orkar med den uppdrivna arbetstakten
utan kommer att ställas utanför.
Detta är också ett problem, som
kommer in i bilden. Vi får fler och
fler partiellt arbetsföra och man får
naturligtvis ta hänsyn härtill när det
gäller hela denna forskning på arbetslivets
område.

Arbetslivet, och samtidigt samhällslivet,
ställer ökade krav på människorna,
som de har svårt att nå upp till.
Till en början gäller det som sagt att
få till stånd en ordentlig grundforskning
beträffande människan och hennes
reaktioner. Det gäller framför allt
att samordna forskningen så att man
kan angripa problemet i dess helhet.
Det har nog också en mycket stor betydelse
för de olika grupperna i arbetslivet
— tjänstemän och arbetare —-hur de känner sin ställning i arbetslivet
och i samhällslivet. Vi skall ju
befrämja en ökad demokratisering i
samhället. Det gäller då att också åstadkomma
en ökad demokratisering i arbetslivet.

Tidningen Fackföreningsrörelsen har
upprepade gånger under dessa år tagit
upp denna sak och ifrågasatt, om det
är riktigt, att den huvudsakliga delen
av denna forskning skall bekostas av
Arbetsgivareföreningen och om inte olika
områden därigenom kommer att bli
outforskade på grund av att anslag för
utredning av dessa icke lämnas. Man
har därför på det hållet i några sammanhang
ställt sig frågan, om inte LO
borde å sin sida anslå medel för ifrågavarande
ändamål. Det vore enligt min
mening synnerligen olyckligt, om det
skulle bli forskning mot forskning genom
att LO och Arbetsgivareföreningen
var för sig ställde medel till förfogande
för forskning och det sålunda
skulle bli en målforskning från båda
hållen. Det är därför synnerligen angeläget
att man från .statens sida tar upp
denna fråga och kartlägger den och
16

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Utredning om vetenskaplig forskning rörande arbetet och arbetsplatsen

undersöker vad som kan göras för att
få till stånd ytterligare forskning på
arbetslivets område.

Vid remissbehandlingen av motionen
har LO tillstyrkt densamma. UO anser
tydligen angeläget att man kan bygga
ut forskningen på detta område. Vidare
har Arbetsgivareföreningen hänvisat till
allt vad Personaladministrativa rådet
lämnar medel till. Emellertid tillstyrker
Arbetsgivareföreningen att man får
till stånd en samordning och vidare
att ytterligare medel ställs till förfogande
för ändamålet. Jag har talat med
flera medlemmar av Personaladministrativa
rådet. Dessa säger att alldeles
för litet medel ställs till förfogande.

GCI, som också har yttrat sig, vill
även ha ökade anslag till forskning men
ifrågasätter, om man kan åstadkomma
samordning beträffande forskningen.
Utskottet bär också framfört denna synpunkt
på frågan. Arbetarskyddsstyrelsen
tillstyrker forskning och anser den
i högsta grad behövlig.

Som jag framhöll förut får framför
allt yrkesmedicinarna och nervläkarna
erfarenhet av vilken verkan felgrepp
och missgrepp i detta avseende
har. I den hastiga tekniska utvecklingen
är det nödvändigt att vi på olika
vägar tillvaratar de rent mänskliga värdena.
Annars är jag rädd för, herr talman,
att den tekniska utvecklingen,
som ju borde bli till stort gagn för oss
människor, inte kommer stora grupper
av människor till godo på ett rätt
sätt.

Med detta ber jag att få yrka bifall till
motionen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Om behovet av arbetsforskning
har en av motionärerna vältaligt
berättat. Det behovet är väl känt,
och varken de som har yttrat sig över
motionen eller utskottet har påstått något
annat. Men vad är det motionärerna
hemställer om? De hemställer om att en
kommitté skulle tillsättas, som skulle

undersöka behovet av arbetsforskning
och hur sådan forskning skall ekonomiskt
stödjas och samordnas.

Utskottet har inte ansett att man behöver
en kommitté för att fastställa behovet.
Det har inte heller remissinstanserna.
Vad är det EO, Arbetsgivareföreningen
och arbetarskyddsstyrelsen
sagt, när de varit positivt inställda till
motionen? Jo, de har sagt att en hel
del redan håller på att utredas men
man behöver mer pengar. Det är alltså
fråga om att anslå pengar, inte att försöka
pejla om det möjligen skulle behövas
pengar, inte heller att fastställa
vad en sådan här forskning egentligen
skulle hålla på med.

Sedan en motion i frågan tillstyrktes
här i riksdagen 1951, har tillkommit
Personaladministrativa rådet, som fröken
Elmén också talade om, med mycket
livlig verksamhet, som inte bara
innebär målforskning, vilket man kanske
skulle kunna tro efter fröken EIméns
anförande, utan också är av ren
grundforskningsnatur. Man har kunnat
förlägga arbetet till olika institutioner,
högskolorna, universiteten, GCI och
handelshögskolan. Även sociologiska
undersökningar har kunnat ske via universiteten.
Man har tagit upp problem
på alla de områden fröken Elmén
nämnde. Det har som sagt inte varit någen
ensidig inriktning i fråga om ämnesområdet,
och inte en inriktning på
en speciell forskargrupp.

Motionärernas och deras talesmans
påstående att det brister i samordningen
strider mot de uppgifter vi fått om
verksamheten, som bl. a. är mycket väl
beskriven i Skandinaviska Bankens
kvartalsskrift 1959 i oktober. Där säger
man bl. a.: »Arbetsgruppen har
också till uppgift att draga upp riktlinjer
för forskningsverksamheten i
stort samt verka för att rådets forskning
samordnas med de forskningar,
som bedrives på samma områden vid
olika universitet och högskolor samt
fristående forskningscentra.»

Fredagen den 28 april 1961

Utredning om vetenskaplig forskning rörande arbetet och arbetsplatsen

Forskningen hålles alltså inte bara i
gång vid olika institutioner, utan kontakterna
är också goda med den arbetsforskning,
som bedrives med medel
från annat håll än från forskningsrådet.
Det är kanske inte anledning att närmare
beskriva de uppgifter, som forskningen
sysslat med. Den har emellertid
även skett i samarbete med Ingeniörsvetenskapsakademien,
där man bl. a.
satt i gång undersökningar om automationens
verkningar — alltså en högaktuell
forskningsuppgift. Den rent medicinska
forskningen har redan givit
uppmärksammade resultat. Den har bedrivits
dels på karolinska institutet och
dels vid GUI, som i annat sammanhang
kommit upp till riksdagen, nämligen
genom en motion om en speciell professur
vid GCI för denna forskning.

Utskottet har varit enigt om — det
finns reservationer men de gäller närmast
skrivningen — att det nu inte kan
vara till någon hjälp för forskningen
att ytterligare undersöka behovet av
den eller bygga upp en ny forskningsadministrativ
instans. Det riktigaste om
man vill stödja forskningen vore i stället
att vädja om ytterligare anslag till
denna. Den frågan har vi inte tagit
ställning till. Vi tror inom utskottet att
behovet av anslag är stort men att detta
icke tillfredsställes genom ett bifall till
motionen.

Med detta ber jag att få yrka bifall till
utskottets utlåtande.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson säger att
någon utredning inte bör igångsättas,
emedan frågan redan är utredd, men
fru Eriksson har medgivit att ytterligare
anslag erfordras för att intensifiera
en forskning som verkligen behövs.

De medlemmar av Personaladministrativa
rådet, som jag har talat med,
är fullt på det klara med att denna
forskning behöver samordnas men
framför allt — om vi är överens om

att ytterligare medel behövs — att en
närmare utredning måste göras beträffande
hur mycket pengar som behövs
och på vilka områden forskningen skall
sättas in. Jag kan således inte komma
ifrån att en utredning är behövlig.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det torde vara fullkomligt
omöjligt att göra en kalkyl över
hur mycket pengar som skulle behövas
till denna forskning. Inte på något
forskningsområde kan man säga:
»Vi har de och de forskningsuppgifterna
och behöver så och så mycket pengar.
» Uppgifterna på detta forskningsområde
är dock redan utpekade i så
stor utsträckning att man kan säga, att
nog skulle det kunna användas mera
pengar än nu. En totalkalkyl är emellertid
inte nödvändig för att man skall
begära ökade anslag.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! När man begär anslag
måste man ha någon bakgrund. Vad en
utredning framför allt skulle inrikta
sig på är att klarlägga vilka områden
som är i störst behov av forskning.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Till ett enhälligt utskottsutlåtande
behöver kanske inte
många ord sägas. Jag vill bara gentemot
fröken Elmén framhålla att det
mellan vetenskapsmännen råder en
mycket stor principstrid om huruvida
denna forskning kan samordnas. Detta
kommer särskilt fram i Amerika. En del
svenska vetenskapsmän anser att man
skall ha en samhällsvetenskaplig fakultet
och samordna de olika vetenskapsgrenarna.
Men alla dessa vetenskaper
befinner sig i en livlig debatt om när
det gäller att välja de rätta meoderna.

Det råder ingen tvekan om att vi i
Sverige, trots att vi haft ganska små
anslag, presterat arbeten av utomordentlig
klass på detta område. Jag skul -

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Skydd mot korrosion

le kunna citera Segerstedts bok om
människan i industrisamhället. En framstående
bankman, Tore Browaldh, har
i en intressant bok tagit upp dessa problem
och visat, vad det Segerstedtska
arbetet betyder. Jag tror att vi skulle
kunna nå ganska långt, om vissa delar
av forskningsrönen översattes från
bl. a. de amerikanska arbetena och om
vi fick ytterligare en professur i arbetssociologi.
Då tror jag att vi skulle
kunna få fram ännu bättre forskningsmetoder
och klarlägga vilka problem
som behöver lösas. Först därefter kan
detta svåra samordningsproblem lösas.

Jag tycker nog att fröken Elmén tog
väl lätt på frågan i detta avseende. I
Amerike har denna forskning dock fått
kanske hundra gånger större anslag än
forskningen i vårt land, men i fråga om
resultatet är meningarna mycket delade.
Den som såg Chaplinfilmen Moderna
tider, där några av dessa problem
togs upp, kunde konstatera svårigheten
att få bort hetsen i det moderna arbetslivet.
Det är en mycket central fråga
att försöka lösa det problemet, men jag
tror att det är bättre att gå steg för
steg på forskningens väg än att komma
med alltför vittgående samordningskrav.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ It

Skydd mot korrosion

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av
väckta motioner om skydd mot korrosion.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:89 av herr Nyman m. fl. och
11:110 av herr Wedén m. fl. föreslogs,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om utredning
beträffande behovet av en effektiv information
och rådgivning om korrosion
och korrosionsskydd samt ökad
forskning och undervisning inom korrosionsområdet,
främst för utbildning
av forskare.

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av de likalydande motionerna
I: 89 och II: 110 i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhölle om en utredning beträffande
behovet av effektiv information
och rådgivning om korrosion och korrosionsskydd
ävensom av ökad forskning
och undervisning på korrosionsområdet,
främst för utbildning av forskare.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att ge till känna att jag inte förstår
dessa motionsyrkanden och ännu
mindre hur allmänna beredningsutskottet
kan komma med ett förslag om utredning.
Om statsmakterna inte hade
uppmärksammat denna i och för sig
mycket stora och ekonomiskt betydelsefulla
fråga, hade det varit berättigat
med en begäran om utredning; det
vill jag gärna medge. Nu har Kungl.
Maj:t tvärt om i årets statsverksproposition
föreslagit en speciell forskning
på detta område.

Jag tillåter mig citera vad statsrådet
Edenman anför i sin proposition beträffande
anslagen till tekniska högskolan
i Stockholm:

»De rost- och övriga ytskador som
uppstår hos järn och stål samt andra
metaller vållar årligen stora förluster.
En självständig forskning på detta fält
torde från samhällsekonomiska synpunkter
bedömas kunna bli av betydande
värde. Jag finner vägande skäl
föreligga, att en professur, betecknad
teknisk elektrokemi och korrosionslä -

Fredagen den 28 april 1961

Nr 16

ra, inrättas vid högskolan från och med
nästa budgetår.»

Detta förslag — jämte övriga på detta
område — har i vederbörlig ordning
behandlats av statsutskottet, och för
cirka 14 dagar sedan beslöt riksdagen
utan någon som helst debatt att bifalla
det. Detta betyder att det om ungefär
två månader kommer att inrättas en
professur vid tekniska högskolan i
Stockholm med speciell uppgift att forska
och bedriva laborationer samt även
ge utbildning på detta mycket betydelsefulla
område. Då är det väl inte mer
än rimligt att man får avvakta vilket
resultat denna forskning kommer att ge.
Därom vet vi ingenting i dag.

Under dessa förhållanden måste man
ställa sig frågan: Vad finns det för anledning
att riksdagen fjorton dagar efter
det att den bifallit ett förslag om
inrättande av en forskningsprofessur i
detta fack skall begära en utredning?
Till detta kommer att utskottet inte har
givit några som helst riktlinjer för en
dylik utredning utan endast yttrar i
sitt utlåtande: »Det är icke möjligt för
utskottet att här lämna något förslag
till riktlinjer för en sådan utredning.»
Om inte minnet sviker mig, förekom
samma mening under förra fredagens
debatt, när utskottet kom med ett förslag
om en utredning i en helt annan
fråga. Det är kanske ett stående uttryck
som utskottet alltid begagnar.

Med hänsyn till att Kungl. Maj:t här
redan på ett mycket förtjänstfullt sätt
har tagit ett initiativ som riksdagen har
bifallit kan jag inte finna någon som
helst orsak att bifalla vare sig motionerna
eller utskottets yrkande. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka avslag
såväl på motionerna som på allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 25.

I detta anförande instämde herr Blidfors
(s).

Herr JOHNSSON i Skoglösa (ep):

Jlerr talman! Denna fråga, som är behandlad
i motionerna nr 110 i andra

Skydd mot korrosion

kammaren och 89 i första kammaren,
är av mycket stor räckvidd och betydelse.
Utskottet har inhämtat yttranden
över motionerna från statens provningsanstalt,
som mycket varmt tillstyrker
dem, från järnvägsstyrelsen, som också
anser att motionskraven bör stödjas
och skulle välkomna den föreslagna utredningen,
och från Metallografiska institutet,
vars mycket långa och innehållsrika
yttrande också går ut på ett
tillstyrkande av motionerna. Institutet
skriver bl. a.:

»En intensifierad och breddad korrosionsforskning
såväl vid institutet
som vid K. Tekniska Högskolan och
inom IVA :s korrosionsnämnd samt eventuellt
också på andra institutioner är i
högsta grad nödvändig för att de svåra
vetenskapliga problemen kring korrosionsangreppens
natur skall kunna bemästras.
De behjärtansvärda insatser
som för närvarande görs har tyvärr alla
karaktären av punktangrepp. Genom
att en allmän bakgrund saknas är det
svårt att angripa korrosionsproblemet
på bred front. En annan svårighet är
också att undervisningen på området
behöver ökas speciellt vad beträffar utbildning
av forskare.»

Ingeniörsvetenskapsakademien är
också mycket positiv. Den talar om vilket
arbete dess korrosionsnämnd utför
men anser att det behövs bra mycket
mer och att en hel del erfarenhetsmaterial
måste skaffas. Framför allt på
grund av bristande personella resurser
har den inte kunnat sprida tillräckligt
effektiv upplysning till det praktiska
livets folk.

Utskottet har således haft mycket
starka skäl för att tillstyrka motionerna,
eftersom alla de institutioner som
har yttrat sig har ställt sig synnerligen
positiva.

När herr Karlsson i Olofström menar,
att med ecklesiastikministerns förslag
om en professur i detta ämne all
rättfärdighet skulle vara uppfylld, vill
jag upplysa kammaren om att denna

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Utarbetande av ett tidsenligt byggnadskostnadsindex, m. m.

professur var bekant för utskottet. Men
vi räknade med att en professur i detta
fack inte var till fyllest, ty det fanns
så mycket annat som behövde undersökas.
Det behövdes mer upplysning
och ökade kunskaper på alla hithörande
områden. Skulle vi överallt där det
finns en professor på ett visst område
inte behöva något ytterligare vare sig
av utredning eller av arbetsuppgifter,
har vi faktiskt kommit synnerligen
långt.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag vill bara med ett
par ord bemöta utskottets talesman.

Det råder inga delade meningar i
denna mycket betydelsefulla fråga. Hade
det funnits några sådana, skulle man
väl inte från Kungl. Maj:t ha tagit det
initiativ som man gjort.

Jag vill tillägga, att förslaget att inrätta
en professur i syfte att få i gång
en forskning speciellt på dessa områden
emanerar från ett förslag från
styrelserna för de tekniska högskolorna.
Jag skulle tro att dessa styrelser är
fullt kapabla att bedöma dessa frågor.
Som jag tidigare har sagt, får man naturligtvis
avvakta vad som kommer att
hända genom denna forskning. Det är
mycket möjligt att den senare behöver
utvidgas och utbyggas. Men initiativet
att begära en utredning finner jag icke
motiverat.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag vill bara i allra
största korthet påpeka för kammaren att
herr Karlsson i Olofström bygger hela
sin argumentation på det förhållandet,
att Kungl. Maj:t föreslagit en professur
på korrosionsområdet. Jag delar för det
första den mening som utskottets talesman
här tidigare har framfört, nämligen
att den rena forskningen på detta
område inte kan betraktas som en åtgärd

som klarar alla de här föreliggande problemen.
För det andra vill jag framför
allt framhålla, herr talman, att herr
Karlsson i Olofström helt och hållet går
förbi det mest betydelsefulla, nämligen
de svårigheter och brister som föreligger
när det gäller att i praktisk tilllämpning
föra ut forskningsresultaten
på ett sådant sätt, att de skadeverkningar
som nu uppstår i det praktiska livet
ocli inom näringslivets grenar verkligen
i större utsträckning kan undvikas.

Det behövs mera pengar, ehuru kanske
inte så mycket. Men det behövs också
en genomarbetning av metodiken för
att i större utsträckning göra forskningsresultaten
mer praktiskt tillämpliga.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på avslag å densamma; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12.

Utarbetande av ett tidsenligt byggnadskostnadsindex,
m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 26, i anledning av
väckt motion om utarbetande av ett
tidsenligt byggnadskostnadsindex, m. in.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga tillåter jag mig att göra en liten
kommentar till utskottets utlåtande.

Jag vill först konstatera, att både remissinstanserna
och utskottet ger motionärerna
rätt i att nuvarande byggnadskostnadsindex
inte är tillfredsställande.
Det är helt enkelt otidsenligt. Utskottet
hänvisar emellertid till att detta
spörsmål nu behandlas av statens institut
för byggnadsforskning och anser,
att man bör avvakta den undersökningen
innan någon åtgärd vidtages.

Nr IG

Fredagen den

Utarbetande av ett

Jag är medveten om att konstruktionen
av själva index är av grundläggande
betydelse för lösningen av de
spörsmål, som upptagits i motionerna.
Men jag tycker ändå att utskottet mer
skulle lia kunnat poängtera vikten av
dessa frågor och framhållit angelägenheten
av en snar lösning.

Det byggnadskostnadsindex som i dag
användes inom bostadsproduktionen är
otidsenligt. Det förutsätter liigenhetstyper
och lägenhetsutrustningar som inte
är aktuella i dagens produktion. Beräkningarna
grundar sig också på byggmetoder,
som inte längre är de dominerande.

Detta index, som således kan vara
behäftat med betydande fel, utgör huvudbeståndsdelen
i bostadsstyrelsens
värderingsindex. Därjämte räknar man
med den s. k. rationaliseringsfaktorn.
Men rationaliseringens inverkan är inte
ordentligt klarlagd utan man är tvungen
att arbeta med ett schablonmässigt
antagande. Följaktligen kan betydande
felmarginaler föreligga också beträffande
rationaliseringsfaktorn. Bostadsstyrelsens
värderingsindex kan således
inte anses tillfredsställande.

Detta bör uppmärksammas när man
frågar vart bostadssubventionerna tar
vägen. Den frågan har vid ett flertal
tillfällen ställts här i kammaren, och
den ställs ofta även eljest i den offentliga
debatten. Vart tar bostadspengarna
vägen? Kommer de bostadskonsumenten
till godo eller rinner de ut på vägen
fram till konsumenten? Bestämda svar
på dessa frågor kan inte ges, ty vi saknar
ett tillförlitligt instrument att mäta
med.

Delegationen för statistikfrågor har
dock gjort ett intressant påpekande i
sitt remissyttrande. Delegationen framhåller
att löneglidningen under avtalsperioderna
åtminstone delvis måste fattas
som ett resultat av stigande arbetseffektivitet
eller med andra ord som en
effekt av rationalisering i vid bemärkelse.
Om delegationen har rätt skulle

28 april 1961

tidsenligt byggnadskostnadsindex, m. in.

alltså löneglidningarna på området delvis
ha uppkommit till följd av att rationaliseringsfaktorn
inte har kunnat
närmare preciseras. Det är möjligt att
en del pengar har runnit ut den vägen
i stället för att komma bostadskonsumenten
till godo. Med någon exakthet
lär dessa bedömningar inte kunna göras
förrän rationaliseringens inverkan klarlagts.

Fn annan fråga av intresse i detta
sammanhang är, huruvida de bostäder
som uppföres håller den standard som
angivits. Då och då förekommer uppgifter
om att någon byggherre eftersatt
standardkravet, och detta har gällt
byggherrar av alla kategorier. Huruvida
dessa underlåtenhetssynder varit avsiktliga
eller icke har inte framgått.
Möjlighet att i detalj kontrollera varje
hygge finns inte. Jag tror att man måste
inrikta sig på stickprovskontroll, som
innebär att man ingående granskar vissa
objekt. Sådana åtgärder skulle i någon
mån kunna medverka till att bostäderna
håller den standard som uppges.
Den höga standarden på de nya
bostäderna har anförts som en anledning
till de höga kostnaderna. Det vore
beklagligt, om de boende inte finge
den bostadsstandard de betalar för.

Efterkrigstidens bostadsmarknad har
varit en säljarens marknad. Man har
sökt hålla kostnaderna nere genom vad
som brukar kallas detaljreglering. För
min del tycker jag inte att man lyckats
över hövan väl. En av orsakerna härtill
är vad vi påpekat i vår motion,
bristerna i fråga om byggnadskostnadsindex
och värderingsindex.

För överskådlig tid framåt kommer
bostadsmarknaden att förbli en säljarens
marknad i betydande delar av vårt
land, främst i storstadsområdena. Det
är därför nödvändigt att söka förbättra
de metoder, som kan medverka till att
hålla kostnaderna nere i ett sådant
marknadsläge.

Yi torde vara ense om att man bör
eftersträva en mera normal bostads -

Nr 16

Fredagen den
Interpellation ang. viss försäkringsform

marknad, där tillgång och efterfrågan
står i bättre relation till varandra. Men
också på en sådan bostadsmarknad
måste det finnas goda möjligheter till
en objektiv värdering. Det ligger utanför
den enskildes möjligheter att avgöra
en bostads faktiska värde och standard.
Vi behöver således bland mycket annat
ett tillförlitligt byggnadskostnadsindex,
och rationaliseringens effekt behöver
klarläggas. Det borde vara samhällets
uppgift och intresse att tillhandahålla
vad jag vill kalla de grundläggande värderingsinstrumenten.

Herr talman! Jag har intet yrkande
att ställa gentemot ett enhälligt utskott,
utan jag har närmast velat tacka för
att utskottet har givit motionärerna rätt
i att de nuvarande förhållandena på området
är otillfredsställande. Samtidigt
vill jag kraftigt understryka vikten av
att de undersökningar som nu pågår
genomföres så snabbt som möjligt och
snart leder till påtagliga resultat.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av
väckta motioner angående åldringsvården.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Interpellation ang. viss försäkringsform
Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! En sund, effektiv och
ansvarskännande försäkringsrörelse har
en stor uppgift att fylla i svenskt samhällsliv.
En försäkring skall ge trygghet
och stöd åt de försäkrade, men den bör
även skapa förutsättningar för ett sparande
som ur samhällsekonomisk synpunkt
är av stor betydelse. Förutsätt -

28 april 1961

ningen för att denna verksamhet skall
fylla sin uppgift är att både de försäkrade
och samhället med fullt förtroende
kan räkna med att de olika bolagen
förstår sitt ansvar och fullgör sin
uPPöHt att tillgodose de försäkrades
^''yggfmtskrav och att dessa inte utnyttjas
för spekulationsintressen där de
försäkrade blir objekt, som får betala
utan motprestation från bolagen.

Ur både de försäkrades och försäkringsbolagens
synpunkt måste det vara
angeläget att varje avsteg från sunda
principer blir offentligt påtalat. Ett
orubbat förtroende hos allmänheten är
av grundläggande betydelse för att en
sund försäkringsrörelse skall fylla sin
uPPgift och få nödvändig omfattning.
Ekonomiska spekulationsintressen som
riktar sig mot försäkrade eller samhället
kan aldrig i längden löna sig. Ur
försäkringsbolagens synpunkt är det
därför angeläget att osolidariskt uppträdande
från något håll snarast påtalas
och att rättelse vinnes.

En del kapitalförsäkringar förefaller
att tangera gränsen till bolagsspekulation,
där vederbörliga hänsyn icke tages
till de försäkrade eller samhället.
Enligt uppgift kan dessa försäkringar
nyttjas på följande sätt. En person tog
en sådan försäkring och inbetalade till
Thulebolagen en engångspremie av
100 000 kr. Då han var ca 74 år gammal
uppvaktades han av bolagets representant
och övertalades av denne att återköpa
försäkringen. Detta innebar att
han fick ut en summa som med några
tusenlappar understeg engångspremien.
Efter någon tid uppvaktades ånyo den
gamle mannen av samme representant,
övertygades om att han skulle ta tre
försäkringar åt sin dotters barn och inbetalade
75 000 i engångspremier. Dessa
försäkringar togs utan dotterns vetskap,
och den gamle uppmanades att
lägga in försäkringarna i ett kuvert och
skriva på detsamma att de icke fick
öppnas förrän fyra år efter hans död.
Det senare underlät den gamle, och vid

Fredagen den 28 april 1961

Nr 16

hans död två år därefter återfanns försäkringarna
i bankfacket, och denna
tillgång blev då givetvis föremål för beskattning.

Men föräldrarna till de försäkrade
barnen blev minst sagt både förvånade
och upprörda när de tog del av försäkringsvillkoren.
Speciellt gällde detta att
de försäkrade barnen bara utnyttjades
som spekulationsobjekt. Försäkringen
utfaller nämligen endast då något av
barnen dör eller har uppnått 90 års
ålder. Om så sker kan enligt bolagets
grunder »försäkringsbeloppet, efter därom
gjord framställning, utbetalas när
som helst därefter».

De upprörda föräldrarna begärde då
hos Thulebolagen att få återköpsvärdet
utbetalat — de trodde detta skulle utgöra
minst de 25 000 kr. per barn som
morfadern hade inbetalt — så att de i
stället skulle kunna nyttja pengarna till
barnens fostran etc. Bolaget hänvisade
till försäkringsbrevet att förmånstagare
var »den försäkrades moder och syskon;
om modern icke lever, inträda
syskonen i hennes rätt. I avlidet syskons
ställe inträda dess bröstarvingar»,
samt till det maskinskrivna tillägget i
samma försäkringsbrev där det sägs:
»Om den försäkrade upplever 90 års
ålder, kan försäkringsbeloppet, efter
därom gjord framställning, utbetalas
när som helst därefter. Försäkringens
återköpsvärde är under 15 år från det
försäkringen togs reducerat på sätt som
anges i bolagets grunder. Enligt dessa
grunder gäller vidare att försäkringen
kan belånas hos bolaget endast inom ramen
för tillgängligt återköpsvärde, varjämte
under 3 år från det försäkringen
togs särskilda inskränkningar i belåningsrätten
gälla.» Trots detta kan bolaget
i skrivelse påstå: »Försäkringarna
är engångsbetalda försäkringar med engångspremie
på vardera 25 000 kr. som
erlades av barnens morfar. Försäkringarna
är att betrakta som en gåva till
barnen eftersom varje barn äger sin
försäkring. — — — Alldeles oavsett

Interpellation ang. viss försäkringsform

ovannämnda bestämmelse föreligger för
dessa tre försäkringar av försäkringstekniska
skäl hinder för Er att förfoga över
värdena. Som framgår av försäkringbreven
är försäkringarnas återköpsvärden
under 15 år från det försäkringarna togs
begränsade på sätt som anges i bolagets
grunder. Enligt dessa bolagets grunder
kan under de första 15 åren icke återköpas
större del av försäkringen än vad
som skulle kunnat utbetalas om premiebetalningstiden
varit bestämd att pågå
till de försäkrades 45-årsålder. Detta innebär
att försäkring nr---f. n.

saknar disponibelt återköpsvärde medan
motsvarande värde för försäkring

nr----uppgår till 220 kr. och för

försäkring nr---till 47 kr.» I ett

annat meddelande från bolaget sägs att
respektive försäkringars återköpsvärden
V12 1968 är 5 766 kr., 4 950 kr. och
5 321 kr. samt att återköpsvärdet Vis
1937 är respektive 28 168 kr., 27 836 kr.
och 27 999 kr.

Vid en genomgång av försäkringsbrev
och andra handlingar i detta ärende får
man i koncentrat en bild av hur ett
försäkringsbolag kan utöva sin verksamhet
— givetvis utan att komma i
konflikt med de juridiska regler som
gäller.

Då det finns skäl antaga att detta förfarande
inte endast är en beklaglig engångsföreteelse,
ett olycksfall i arbetet,
har jag ansett det ur de försäkrades,
samhällets och försäkringsbolagens egen
synpunkt vara synnerligen angeläget att
offentligt redovisa fallet och om möjligt
vinna rättelse.

Med hänvisning till det anförda får
jag anhålla om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat
att försäkringsbolag utan föräldrarnas
vetskap bl. a. kan nyttja barn
som försäikringsobjekt utan att barnen
får någon som helst nytta eller trygghet
av försäkringen förrän efter det

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Interpellation ang. ökad upplåtelse av kronofisken för sportfiskeändamål

att de fyllt 90 år, och kan detta anses
som god affärssed utan skada för försäkringsverksamheten
?

2. Kan man förutsätta att statsrådet
kommer att taga initiativ för att stävja
eller rätta till denna försäkringsform,
och finns det möjligheter att ålägga
bolag att för dessa försäkringar återbetala
den erlagda försäkringspremien
med ränta?

3. Anser statsrådet att såväl de försäkrades
behov av skydd som omtanken
om försäkringsrörelsens renommé
gör det nödvändigt att utöka tillsynsmyndigheternas
insyn och befogenheter
gentemot bolagen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. ökad upplåtelse av
kronofisken för sportfiskeändamål

Ordet lämnades på begäran till

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp),
som yttrade:

Herr talman! Frågan om ökad upplåtelse
av kronans fiskevatten för sportfiske
har vid flera tillfällen varit uppe
i riksdagen. Frågan har även varit föremål
för utredning vid flera tillfällen.

Vid behandlingen av motionsvägen
och på annat sätt framförda synpunkter
och förslag har det genomgående
rått en positiv inställning till ökade
möjligheter — särskilt för ortsbefolkningen
— att för fritidsändamål få utnyttja
kronans fisken.

Intresset för fritidsfisket har emellertid
ökat mycket starkt under senare år
med en allt större efterfrågan på fiskevatten
som följd. Anledningen härtill
är inte minst den ökade fritiden och
privatbilismens utbredning, vilket givit
allt fler människor tid och möjlighet
att ägna sig åt sportfiske. På sina håll
talar man om att fritidsfisket är på väg
att bli en folkrörelse.

Från fiskevårdsföreningar, bysamfälligheter
och organisationer har också

visats ett allt större intresse att upplåta
av dessa sammanslutningar disponerade
vatten för s. k. kortfiske,
d. v. s. möjlighet för enskild att köpa
fiskerätt under viss tid. Fortfarande
är emellertid alltför många vatten avstängda
för allmänheten. Det gäller inte
minst de allmänna kronofiskena.

En särskild grupp av kronovatten är
de s. k. lappvattnen, som utgöres av
fjällsjöar, där fiskerätten genom urminnes
hävd är förbehållen samerna.

Enligt renbeteslagen har länsstyrelsen
att fatta beslut om upplåtelse av
dessa vatten till andra än samerna.
Dessa skall dock innan sådant beslut
fattas höras, eftersom upplåtelsen får
ske endast om den inte inkräktar på
samernas husbehovsfiske eller renskötsel.

Intäkterna av försålda fiskekort eller
arrenden tillföres statens lappfond, varur
medel användes för åtgärder som
främjar renskötseln i landet.

F. n. är inte mer än ett par hundra
av de tusentals sjöar, som finns, upplåtna
för kortfiske. Det är således sannolikt
att man utan att det behöver vara
till förfång för samerna skulle kunna
upplåta betydligt fler vatten för kortfiske.

Därvid bör man enligt min mening
överväga att på annat sätt än hittills
och så att det mer personligt tillfaller
samerna fördela de influtna medlen.
Förslagsvis kunde man göra en hälftenuppdelning
av de genom fiskekorten
influtna medlen mellan statens lappfond
och den bysamfällighet hos samerna
som beröres av fisket. Självfallet
är det emellertid nödvändigt att en
utvidgning av fiskerättsupplåtelsen begränsas
både lokalt och i tiden, så att
detta fritidsfiske inte kommer att inkräkta
på samernas renbetesutövning.

Jag är för min del benägen att tro,
att en åtgärd av det här antydda slaget
i hög grad skulle öka samernas vilja
att släppa flera av sina vatten fria för
fritidsfiske.

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961
Interpellation ang. tillämpningen

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande
fråga:

Är herr statsrådet villig att medverka
till att en ökad upplåtelse av kronofisken
för sportfiskeändamål kommer
till stånd och att i så fall även överväga
den ovan nämnda metoden att låta del
av intäkterna på försålda fiskekort avseende
s. k. lappvatten tillfalla samernas
bysamfälligheter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. tillämpningen av 13 §
tulltaxeförordningen

Ordet lämnades på begäran till

Herr WEDÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! 1960 års riksdag antog
ett i proposition 98 av finansministern
framlagt förslag till ny tulltaxeförordning.
I § 13 av denna förordning stadgas,
att i fråga om varuslag, som icke
eller endast i ringa omfattning är föremål
för tillverkning inom landet, äger
Konungen, där så prövas lämpligt, för
eu tid av högst två år i sänder förordna
att tull icke skall utgå.

Genom införandet av en dylik bestämmelse
i tulltaxeförordningen tillgodosågs
ett inom näringslivet sedan
länge hävdat önskemål. Särskilt verkstadsindustriens
företrädare och organisationer
har sedan lång tid framhållit
vikten av att genom en sådan bestämmelse
öppna möjligheter för kostnadsreduktioner
i samband med import
av nya produktionsmedel, framför
allt maskiner. Angelägenheten av
att även i Sverige på ett tillfredsställande
sätt tillämpa en bestämmelse av
detta slag understrykes ytterligare därav,
att flera andra länder redan tidigare
infört en motsvarande ordning,
samt av den ökande konkurrensen på
stormarknaderna.

av 13 § tulltaxeförordningen

Sedan den här ifrågavarande bestämmelsen
i den nya tulltaxeförordningen
satts i kraft har emellertid cn tydlig
ojämnhet framträtt i Kungl. Maj ds tilllämpning
av densamma. Sålunda har
det visat sig, att t. ex. maskiner för
textilindustrien, vilka icke tillverkas inom
landet, med stöd av den refererade
bestämmelsen blivit befriade från tull,
medan för verkstadsindustrien väsentliga
maskiner och anläggningar, som
endast tillverkas utom landet, icke behandlats
på samma sätt. Kungl. Maj:t
har således avslagit en rad av framställningar
om befrielse från tull när
det gäller maskiner, avsedda för den
mekaniska verkstadsindustrien.

Naturligtvis är det mycket tillfredsställande
att genom den nya bestämmelsen
rationaliseringsansträngningarna
inom den svenska textilindustrien
kunnat främjas. Några bärande motiv
för en principiellt annan behandling
av verkstadsindustrien torde icke föreligga.
Icke minst på exportmarknaderna
arbetar denna i betydande utsträckning
i konkurrens med utländska företag,
som vid sin import av viktiga produktionsmedel
kan påräkna en tullbefrielse
av sådant slag som Kungl. Maj:t
hittills icke medgivit för svenska företag
inom denna industrigren. Under
hela den förberedande behandlingen av
denna fråga synes det vidare ha gjorts
klart, att fiskala skäl icke borde anföras
mot en tullbefrielse av här ifrågavarande
slag.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag därför om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framställa
följande interpellation:

Är regeringen beredd att vid tillämpningen
av § 13 i den nya tulltaxeförordningen
ge verkstadsindustrien och
andra industrigrenar samma behandling
som t. ex. textilindustrien och därigenom
medverka till att den svenska industrien
kommer i samma läge som
konkurrerande industrier i andra län -

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Interpellation ang. tillämpningen av 13 §

der, vilka tillämpar en motsvarande
tullbefrielse?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 59 § kommunallagen den 18
december 1953 (nr 753), m. m.;
statsutskottets utlåtanden:
nr 70, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 71, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde,

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde,

nr 75, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,

nr 76, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1961/62, och

nr 77, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 42, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till samhällsnyttiga ändamål,

nr 43, i anledning av väckta motio -

tulltaxeförordningen

ner om skattebefrielse för ersättning
till övervakare, m. m.,

nr 45, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för avsättning till självfinansieringsfond,
och

nr 47, i anledning av väckt motion
angående möjligheterna att omforma
den allmänna varuskatten till en flexibel
och konjunkturanpassad utjämningsskatt;
samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 42, i anledning av väckta motioner
om ändring av vägtrafikförordningens
bestämmelser om fordonståg m. m„
och

nr 43, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 26
juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag.

§ 18

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelsen
till Konungen:

nr 191, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret
1961/62;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtelse av
viss kronan tillhörig mark m. in.;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal om driften av svenska institutet
för konserveringsforskning m.m.;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för
budgetåret 1961/62 till utbyggnad av
tekniska högskolan i Stockholm m. in.;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad

Fredagen den 28 april 1961

Nr 16

avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till radiohus
för budgetåret 1961/62; och

nr 198, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Vidare anmäldes och godkändes tredje
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 199, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående tillägg till lagen den 30 juni
1943 (nr 431) om allmänna vägar, m.m.,
dels ock i ämnet väckta motioner; och
nr 200, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av strandlagen.

§ 19

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 141, angående vissa tjänster vid
kommuni kationsverken,

nr 152, med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m.m.,

nr 155, angående lönegradsplaceringen
för vissa polismanstjänster m. m.,
och

nr 159, angående kapitaltillskott till
Scandinavian Airlines System (SAS),
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 20

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
792, av herrar Engkvist och Wiklund
i Stockholm, i anledning av Kungl.
Maj ds skrivelse nr 101, med överlämnande
av redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation.

Denna motion bordlädes.

§ 21

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 29 april—•
6 maj 1961 på grund av utrikes studieresa.

Stockholm den 28 april 1961

Rosa Svensson

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.14.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 16

Tisdagen den 2 maj 1961

Tisdagen den 2 maj

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 25 nästlidne
april.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg och ansökan:

Att riksdagsman Jacobsson i Sala på
grund av sjukdom är förhindrad deltaga
i riksdagsår betet under tiden 1/5—
10/5 1961, intygas.

Sala den 28/4 1961

K. A. Vann fält
Överläkare.

Riksdagens andra kammare

På grund av utrikes tjänsteresa anhåller
jag om ledighet från riksdagsarbetet
tiden 2—5 maj 1961.

Stockholm den 29 april 1961

Gösta Netzén

Herr Jacobsson i Sala, som vid kammarens
sammanträde den 19 nästlidne
april beviljats ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare, erhöll nu fortsatt
ledighet till och med den 10 innevarande
maj.

Herr Netzéns anhållan bifölls.

§ 3

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr
141, angående vissa tjänster vid kommunikationsverken; till

bevillningsutskottet propositionen

nr 152, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 155, angående lönegradsplacering
för vissa polismanstjänster m. m., och

nr 159, angående kapitaltillskott till
Scandinavian Airlines System (SAS),
m. m.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 792.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14,
statsutskottets utlåtanden nr 70—72 och
75—77, bevillningsutskottets betänkanden
nr 42, 43, 45 och 47 samt andra
lagutskottets utlåtanden nr 42 och 43.

§ 6

Föredrogs den av herr Lundberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få hemställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående viss försäkringsform.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Jönsson i
Ingemarsgården vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorde, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
ökad upplåtelse av kronofisken
för sportfiskeändamål.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 16

Tisdagen den 2 maj 1961

Interpellation ang. fördelningen av medel,
§ 8

Föredrogs den av herr Wedén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående tillämpningen av
13 § tulltaxeförordningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Interpellation ang. fördelningen av medel,
som influtit enligt 2 kap. 10 §
vattenlagen

Ordet lämnades på begäran till

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp),
som yttrade:

Herr talman! Enligt 10 § i 2 kapitlet
vattenlagen, som erhöll sin nuvarande
lydelse genom riksdagsbeslut 1954, är
anläggare av damm, vattenverk eller annan
byggnad som försvårar eller försämrar
fiske i vattendrag pliktig att till
en statlig fond inbetala ersättning enligt
vissa normer.

Årligen inflyter till denna fond ungefär
en halv miljon kronor. Medlen
skall användas enligt en vedertagen
princip till hälften för forskning och
till hälften för allmänna fiskeriändamål
såväl för sötvattensfiske som för
kust- och havsfiske. Beslut om medlens
användning fattas av Kungl. Maj:t.

I samband med riksdagsbehandlingen
av frågan 1954 uttalade tredje lagutskottet,
att »vid fördelningen av medel
till de lokala åtgärderna synes det
rimligt att de bygder, från vilka avgifter
influtit, i första hand tillgodoses».

Denna princip har emellertid inte
blivit förverkligad i den utsträckning
jag för min del finner rimligt. Årsinbetalningarna
av de här nämnda s. k.
»2: 10-medlen» har under senare år för
hela landet varit mellan 460 000 och
575 000 kronor, varav t. ex. ca 30 % avsett
vattendrag inom Jämtlands län. Av

som influtit enligt 2 kap. 10 § vattenlagen

utbetalade medel har emellertid i genomsnitt
endast ca 5 000 kronor per år
tilldelats detta län. Flera ansökningar,
bl. a. sådana som gällt s. k. rotenonbehandling,
bär avstyrkts.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vilka åtgärder är herr statsrådet beredd
att vidtaga för att den av riksdagen
uttalade principen, att ersättning
från medel influtna enligt 10 § 2 kap.
vattenlagen i första hand skall tillfalla
den bygd från vilken avgifterna influtit,
bättre skall efterkommas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Till bordläggning anmäldes
bevillningsutskottets betänkande nr
51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående avgiftsfrihet vid inbetalning
till eget postgirokonto;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med hemställan om riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering, m. in., dels ock
väckta motioner angående lättnader i
valutaregleringen, m. m., samt angående
en förutsättningslös prövning av behovet
av en fortsatt reglering av kapitalrörelserna,
och

nr 26, i anledning av väckta motioner
om utgivande av ett värdefast statligt
obligationslån;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 8 § förordningen den
16 maj 1884 (nr 25) angående patent,
och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § lagen den 18 september
1943 (nr 691) om villkorlig frigivning;
samt

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

andra lagutskottets utlåtande nr 44,
i anledning av väckta motioner om
nedskrotning av bilar.

§ 11

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 153, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret, och

nr 157, med förslag till kungörelse
med särskilda bestämmelser om utförsel
av obeskattade varor i fartygstrafiken
över Öresund.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 3 maj

Kl. 10.00

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av bevillningsutskottet
i dess memorial nr
46 föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla
vad bevillningsutskottet hemställt i
punkten 1) i betänkande nr 35 och alltså
lämna de likalydande motionerna
1:357 av herr Schött in. fl. och 11:417
av herr Allard in. fl. utan åtgärd, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet
med andra kammaren, bifallit vad beträffande
berörda punkt i betänkandet
nr 35 hemställts i den vid betänkandet
fogade reservationen av herr
Söderquist m. fl. och alltså beslutat, att
med bifall till nyssnämnda motioner
antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse
av 3 och 15 §§ förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt

Härigenom förordnas, att 3 och 15 §§
förordningen den 21 december 1945 om
nöjesskatt skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

3 §.

Nöjesskatt utgår---under a)

—1g)-.

Nöjesskatt utgår icke för uppvisning
eller tävling i skicklighet, som främst
syftar till förkovran i visst yrke, ej heller
för uppvisning eller tävling i sport,
idrott eller gymnastik, anordnad av organisation,
som är ansluten till Sveriges
riksidrottsförbund eller representerad
inom Sveriges olympiska kommitté
eller av annan sammanslutning, som
enligt Kungl. Maj:ts medgivande må
vara likställd med sådan organisation
i nu förevarande avseende, eller för
schacktävlan, bridgetävlan, visning av

Onsdagen den 3 maj 1961

Nr 16

Svar på interpellation ang. en central registrering av narkotikarecept

museum eller annan liknande inrättning,
utställning av djur eller utställning
av konstverk eller andra föremål.

15 §.

Där organisation, som har till huvudsakligt
syfte att främja religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed jämförliga
kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål och som under de senast
förflutna fem åren icke lämnat utdelning
åt sina medlemmar, anordnar i
3 § första stycket avsedd nöjestillställning,
åtnj utes befrielse från nöjesskatt
till den del skatten för varje tillställning
icke överstiger 300 kronor. Vad nu
sagts skall dock icke gälla med avseende
å tillställning, i vilken till huvudsaklig
del ingår biografföreställning
med undantag för sådan filmförevisning,
som genom sitt ämnesval är ägnad
att direkt främja organisationens
syfte.

Folketshusförening eller ----

stycke sägs.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1961; dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola äga tillämpning i fråga
om nöjestillställning, som tagit sin
början före ikraftträdandet.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstning medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 87 Ja och 118 Nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . 78 Ja och 54 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ....... 87 Ja och 118 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 165 Ja och 172 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 2

Justerades protokollet för den 26
nästlidne april.

§ 3

Svar på interpellation ang. en central
registrering av narkotikarecept

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Gustafsson i Kårby har
i en interpellation frågat mig, om jag
är villig att undersöka möjligheterna för
en central registrering av expedierade
narkotikarecept.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Frågan om åtgärder mot narkotikamissbruket
har jag tidigare behandlat
i denna kammare, senast den 13 december
förra året i anledning av en interpellation
av herr Hedin. Jag framhöll
därvid bland annat, att narkotikakungörelsen
undan för undan gjorts tilllämplig
på ett flertal olika läkemedel,
även sådana som enligt internationella
bestämmelser inte är narkotika men
som missbrukats i Sverige. Vidare meddelade
jag, att medicinalstyrelsen vid
olika tillfällen under de senaste åren
föranstaltat om skärpta regler i fråga
om förvaring och kontroll av narkotika
på apoteken, beträffande reklamen för
läkemedel, innehållande narkotika, samt
rörande läkarnas förskrivning av narkotiska
läkemedel.

Efter vad jag inhämtat expedierades
på landets apotek omkring 760 000 narkotikarecept
under 1959. År 1960 var
motsvarande antal 705 000. Den nedgång
med mer än 7 procent, som sålunda inträffade
från 1959 till 1960, torde direkt

4 — Andra hammarens protokoll ''1961. Nr 16

50 Nr 16 Onsdagen den 3 maj 1961

Svar på interpellation ang. en central registrering av narkotikarecept

sammanhänga med den ökade uppmärksamhet,
som ägnats narkotikafrågorna
under senare år. Beträffande läkarnas
förskrivning av narkotiska läkemedel
har medicinalstyrelsen i ett meddelande
till samtliga läkare i riket den 8 november
1960 utförligt redogjort för rådande
missförhållanden på området och
framhållit vikten av att landets läkare
i vad på dem ankommer med all kraft
medverkar till att bekämpa narkotikamissbruket
och dess skadeverkningar.
Med hänsyn härtill torde man ha anledning
att förvänta, att antalet narkotikarecept
ytterligare minskar under 1961.

Enligt gällande bestämmelser skall
varje på apotek expedierat recept upptagande
narkotiskt läkemedel kvarhållas
på apoteket och förvaras där under
minst två år. Vid de i regel varje år
förekommande kontrollförrättningarna
på apoteken granskas dessa recept. Sådana
granskningar är många gånger
bakgrunden till ingripanden mot läkare,
som missbrukat behörigheten att skriva
ut recept på narkotiska läkemedel. Därjämte
företas på förekommen anledning
särskilda undersökningar i betydande
utsträckning. Sålunda har medicinalstyrelsen
exempelvis under 1959—1960
närmare granskat cirka 45 olika läkares
narkotikaförskrivningar. Utredning
om eventuella narkotikarecept, expedierade
för personer, misstänkta för
narkomani eller narkotikabrott, har förekommit
i minst 85 fall. I ett enda av
dessa fall har icke mindre än 52 olika
läkare hörts beträffande utfärdade narkotikarecept.
I flertalet fall har dessa
specialundersökningar berört apoteken
i Storstockholm, men i flera fall har
även andra apotek i växlande utsträckning
lämnat material till dylika undersökningar.
Totalt torde inemot hälften
av landets över 500 apotek ha medverkat
vid utredningar rörande misstänkta
fall av narkotikabrott.

Till följd av speciallagstiftningen på
området och på grund av apoteksväsendets
fasta organisation i vårt land har

fullständiga utredningar snabbt kunnat
utföras i de fall, då anledning förelegat
till misstanke, att förfalskade narkotikarecept
förekommit eller att läkare missbrukat
behörigheten att förskriva narkotika.
Givet är emellertid att en central
registrering av narkotikarecepten skulle
öka möjligheterna till en skärpt övervakning.
Med nutida tekniska resurser
bör det inte erbjuda några svårigheter
att ordna en sådan registrering, men
det torde vara fråga om både personaloch
kostnadskrävande anordningar. Jag
anser det under alla förhållanden lämpligt,
att frågan om en central registrering
av narkotikarecepten närmare utreds.
En dylik utredning har också redan
påbörjats inom medicinalstyrelsen,
och den bör enligt min mening fullföljas
utan dröjsmål. Hur långtgående åtgärder
i det syfte varom här är fråga
som bör vidtagas, sedan utredningen
slutförts, torde få bedömas även med
beaktande av då föreliggande resultat
av hittills vidtagna åtgärder för att
minska förskrivningen av narkotika och
andra vanebildande läkemedel.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation.

Eftersom högtalaren fungerade så dåligt,
när statsrådet nyss läste upp interpellationssvaret,
ber jag att få upprepa
vad interpellationen avser. Jag har frågat,
om statsrådet är villig att undersöka
möjligheterna för en central registrering
av expedierade narkotikarecept.
Statsrådet svarar att han anser
det under alla förhållanden lämpligt,
att frågan om en central registrering
av narkotikarecepten närmare utreds.
Jag uttalar min tillfredsställelse över
detta svar. Vidare vill jag tacksamt notera
att medicinalstyrelsen numera anlagt
samma syn på frågan och igång -

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961
Svar på interpellation ang. en central registrering av narkotikarecept

satt en utredning av frågekomplexet.
Det är att hoppas att utredningen snabbt
slutföres, så att klarhet skapas om vilka
praktiska möjligheter och svårigheter
som vidlåder ett arrangemang som
det tänkta.

Statsrådet anför som sin åsikt att en
central registrering av narkotikarecepten
skulle öka möjligheterna till en
skärpt övervakning. Man skulle här
kunna tillägga att central registrering
måhända skulle öka möjligheterna att
i god tid vidtaga åtgärder för skärpt
övervakning. Det måste nämligen anses
mycket viktigt att åtgärder kan sättas
in snarast då missbruk kan antas föreligga.
Detta gäller både missbruk hos
vissa konsumenter och missbruk av receptutskrivning.

Statsrådet anför att en central registrering
nog kunde vara möjlig att
genomföra med nutida tekniska resurser.
Detta statsrådets konstaterande är
viktigt. När diskussion om denna fråga
tidigare förekommit har som skäl
emot central registrering just anförts,
att det skulle stöta på hart när oöverstigliga
tekniska hinder att genomföra
sådan registrering. För lekmannen har
detta dock inte tett sig så svårt med
hänsyn till den kontorstekniska utrustning
vi numera har.

Statsrådet gör i detta sammanhang ett
påpekande som självfallet måste göras,
nämligen att en central registrering
skulle medföra vissa personal- och kostnadskrävande
anordningar — som det
heter i svaret. Detta är vi alla ense om.
Men vi måste ställa dessa merutgifter
mot chansen till en effektivare övervakning,
med allt vad en sådan skulle
komma att medföra av minskat lidande
för människorna, minskade kostnader
för sjukvård, ordningsmakt etc.

Att jag börjat intressera mig för detta
problem har berott på att jag såsom
ledamot av sinnessjuklagstiftningskommittén
ofta har mött offer för detta
missbruk. Vi är på det klara med att
dessa människors problem är av så -

dan natur att, om de skall kunna återföras
till hälsa, så kommer det att medföra
ytterligare stora bördor på mentalsjukvården.
Här möter vi nämligen
ett klientel vars tillstånd är mycket
svårt. Dessutom medför återförandet
till hälsa att sjukhusen får alldeles speciella
svårigheter vad gäller vården.

Avgiftningen av de sjuka försvåras
många gånger på grund av att narkotika
kommer på vägar som är svåra att
kartlägga. Vi vill ha en mentalsjukvård
som i långa stycken bygger på principen
om frivillighet och öppna dörrar.
Samtidigt får vi ett klientel som för
att återfå sin hälsa måste avskärmas
från de kanaler, varur det kan hämta
nytt bränsle till sin förtärande eld. Om
dessa avgiftningsprocesser lyckas —
och det gör de allt som oftast — så
återstår problemet att skydda patienterna
från återfall. Hittills har det inte
lyckats att på ett nöjaktigt sätt klara
det problemet enligt uppgifter som lämnats
oss i denna kommitté. Det visar sig
nämligen att affärsmännen på narkotikaområdet
håller mycket väl reda på
sina kunder.

Det skulle finnas mer att tillägga om
den smygande folkfara som heter narkomani.
Statsrådet omtalar i sitt svar att
antalet narkotikarecept gått ned från
760 000 år 1959 till 705 000 år 1960. Detta
konstaterande måste hälsas med tillfredsställelse,
men siffrorna säger oss
tyvärr ingenting om missbrukets utbredning
och framför allt ingenting om
dess struktur.

Jag vill uttala den varma förhoppningen
att den av statsrådet aviserade
utredningen skall komma med förslag
i ärendet snarast möjligt. Vi skall följa
utredningen med mycket stort intresse.
Jag hoppas också att alla läkare skall
inse lägets allvar och att ordningsmakten
får tillräckliga personella resurser
för att bevaka det avsnitt som vi nu behandlar.
Snabba och resoluta ingripanden
kan måhända leda till att detta
smygande onda som breder ut sig kan

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Svar på interpellation ang. en central registrering av narkotikarecept

hämmas i sin utveckling så att det inte
växer oss över huvudet.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Låt mig få använda tillfället
att ytterligare understryka denna
frågas vikt just nu. Jag är tacksam mot
interpellanten för att han aktualiserat
ärendet och mot inrikesministern för
det svar han lämnat och som ju visar att
myndigheterna följer frågan med allvarlig
uppmärksamhet.

Sedan jag 1954 första gången tog upp
problemet i kammaren i en interpellation
till dåvarande inrikesministern,
har läget uppenbarligen förvärrats. Det
framgår ideligen av rapporter från
stockholmspolisen liksom delvis också
från polisen i Göteborg och andra större
städer. Dessa svårigheter härrör väsentligen
från tre kanaler, nämligen
dels apoteksinbrott, dels smuggling,
mest via hamnar och flygfält, och dels
slutligen receptmissbruk av det slag
som antytts i interpellationsdebatten i
dag.

Bara för ett par veckor sedan åtalades
åtta personer här i Stockholm för
grov stöld, häleri, grovt ocker, brott mot
narkotikakungörelsen m. m. Det visade
sig att alla dessa åtta var slavar under
narkotika och via denna trafik hade
blivit kriminella i största allmänhet.
Större delen av de gifter som där kommit
till användning hade stulits vid ett
inbrott på ett apotek på Söder i Stockholm
strax före jul. Dessa stackars människor
berättade inför rätta att de från
och med julafton, då de var samlade
till som de sade en stor »pumpfest»,
hade gått i ett ständigt rus och med nästan
total minnesförlust.

När stadsfiskal Warholm vid rådhusrätten
pläderade i detta ärende påpekade
han att läget nu är så allvarligt
att betydande risker är för handen för
att många människors liv skall varaktigt
ödeläggas. Det är därför som vi
även i den lagstiftande församlingen
är så angelägna att följa denna fråga,

vilken, som interpellanten sade, håller
på att växa oss över huvudet. Vi hoppas
att så icke skall ske.

Jag är tacksam för att inrikesministern
antyder möjligheten av en central
registrering av narkotikarecepten. Kanske
borde man också överväga en idé
som kastats fram i något sammanhang,
nämligen att ha en särskild färg på narkotikarecepten
för att lättare kunna
uppmärksamma dem. De recept som är
svårast att kontrollera är naturligtvis
de som rings in telefonledes från sådana
som utger sig för att vara läkare.
Det är ibland svårt att kontrollera alla
dessa, även om man företar en kontrollringning.
Det kan ibland också gälla
verklig nöd, där en snabb åtkomst av
något lugnande i medicinväg är av yttersta
vikt.

Uppenbart är emellertid att man måste
se närmare på frågan och ägna den
fortsatt uppmärksamhet. Att så sker
framgår också av medicinalstyrelsens
aktivitet på området. Det skall erkännas
med tacksamhet. Inrikesministern
antydde också att frågan är föremål för
fortsatt behandling där. Jag är själv inbjuden
att delta i en rundabordsdiskussion
på fredag här i Stockholm där denna
fråga skall belysas ur många synpunkter.
Professor Goldberg behandlar
den ur forskningssynpunkt, stadsfiskal
Warholm ger de kriminalsociologiska
synpunkterna och apotekare Ivrook redogör
för de internationella och nationella
lagstiftningsfrågorna. Vi är
tacksamma för att efter alla kommande
överläggningar i ärendet eventuellt få
återkomma lagstiftningsvägen, ty här
gäller det att rädda människoliv.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 153, med förslag till lag

Onsdagen den 3 maj 1961

Nr 16

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamal

angående fortsatt giltighet av lagen den
29 november 1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar
av betydelse för försvaret; och

till bevillningsutskottet propositionen
nr 157, med förslag till kungörelse
med särskilda bestämmelser om utförsel
av obeskattade varor i fartygstrafiken
över Öresund.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 51,
bankoutskottets utlåtanden nr 24 och 26,
första lagutskottets utlåtanden nr 31 och
32 samt andra lagutskottets utlåtande
nr 44.

§ 6

Föredrogs den av herr Jönsson i
Ingemarsgården vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
fördelningen av medel som influtit
enligt 2 kap. 10 § vattenlagen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogos vart efter annat
konstitutionsutskottets utlåtande nr
14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 59 § kommunallagen den 18
december 1953 (nr 753), m. in.; samt
statsutskottets utlåtanden:
nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/01, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositio -

nen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde,

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1961/62, och

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 8

Rätt till avdrag vid beskattningen för

gåvor till samhällsnyttiga ändamål

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 42, i anledning av väckta
motioner om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till samhällsnyttiga
ändamål.

I de inom riksdagen väckta till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:144 av herr Per-Olof
Hanson m. fl. och II: 173 av herr Carlsson
i Tibro m. fl. hade hemställts, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till höstriksdagen
rörande rätt till avdrag vid taxering
till statlig inkomstskatt av förslagsvis
belopp upp till 10 procent av
den sammanräknade nettoinkomsten
med ett högsta avdragsgillt belopp av
förslagsvis 1 000 kronor, om den skattskyldige
skänkt beloppet till humanitära,
kulturella, religiösa, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga
ändamål».

54 Nr 16 Onsdagen den 3 maj 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 144 av herr PerOlof
Hanson m. fl. och II: 173 av herr
Carlsson i Tibro in. fl. om rätt till avdrag
vid beskattningen för gåvor till
humanitära m. fl. ändamål icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Anders Johansson, Kronstrand, Christenson
i Malmö och Rydén, vilka ansett
att utskottet bort hemställa att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
I: 144 av herr Per-Olof Hanson
m. fl. och II: 173 av herr Carlsson i
Tibro m. fl. måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till riksdagen
snarast rörande rätt till avdrag vid
taxering till statlig inkomstskatt av förslagsvis
belopp upp till 10 procent av
den sammanräknade nettoinkomsten
med ett högsta avdragsgillt belopp av
förslagsvis 1 000 kronor, om den skattskyldige
skänkt beloppet till humanitära,
kulturella, religiösa, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål.

Ett särskilt yttrande hade avgivits
av herrar Sundin och Fälldin.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CARLSSON i Tibro (fp):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 42 behandlas en fråga
som varit föremål för riksdagens prövning
vid flera tillfällen. Alla är vi medvetna
om att allt måste göras och nya
vägar prövas för att komma till rätta
med de missförhållanden, som är rådande
under vår tid i form av ungdomsbrottslighet,
alkoholproblem m. m.
Att stat och samhälle här gör en betydelsefull
insats är vi alla medvetna om.

Men vi är också eniga om att personliga
och frivilliga insatser behövs för
att komma till rätta med dessa missförhållanden.
Att stora uppoffringar göres,
både personligt och ekonomiskt, har vi
anledning att glädja oss över. Dock sy -

nes det oss motionärer angeläget att dessa
frivilliga insatser ytterligare intensifieras.

Mot bakgrund härav bär vi ånyo
framfört förslag om avdragsrätt för gåvor
för allmännyttiga ändamål i huvudsak
enligt följande riktlinjer.

Avdragsrätten bör maximeras till en
viss del av den sammanräknade nettoinkomsten,
förslagsvis tio procent. I avvaktan
på erfarenhet av reformens verkningar
föreslår vi — liksom i tidigare
motioner — att ett högsta avdragsgillt
belopp på 1 000 kronor stadgas. För
undvikande av att avdragsrätten tas i
anspråk för mycket små belopp föreslår
vi att endast belopp över 50 kronor
får komma i fråga liksom att den
undre gränsen för avdragsrätten för de
sammanlagda gåvorna under ett år sättes
till 100 kronor. Endast kontanta gåvor
medges avdragsrätt. Avdragsrätten
skall vidare endast gälla gåva som lämnas
av fysisk person.

I fråga om kontrollen synes efter västtyskt
mönster kunna stadgas som villkor
för avdragsrätten, att den skattskvldige
med särskilt kvitto från mottagaren
styrker sin rätt till avdrag. Genom
att en sådan kvittens, som bör
upptaga såväl bidragsgivarens som den
mottagande organisationens namn och
adress, bifogas självdeklarationen skapas
en förhållandevis enkel möjlighet
för taxeringsnämnden att kontrollera
uppgifternas riktighet. För underlättande
av kontrollen kan det vara skäligt
att de organisationer som mottar bidrag
av detta slag åläggs att för egen
räkning behålla kopior av utgivna kvittenser.
Det torde få ankomma på riksskattenämnden
att efter av riksdagen
angivna riktlinjer fastställa vilka organisationer
och dylika som skall kunna
komma i åtnjutande av avdragsberättigade
gåvor.

Vi har i motionen sökt klarlägga hur
man i land efter land har infört denna
avdragsrätt för gåvor till olika behjärtansvärda
ändamål. Nu senast i Dan -

Onsdagen den 3 maj 1961 Nr 16 do

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

mark har man börjat tillämpa denna
metod för att stimulera till större frivilliga
insatser. Det bör vara både möjligt
och i högsta grad önskvärt att också
vi i vårt land underlättar och stimulerar
till än större insatser på detta
område.

Jag har därför, herr talman, med dessa
få ord velat klarlägga min inställning
till denna fråga och ber att få yrka
bifall till reservationen av herr Anders
Johansson m. fl.

I detta anförande instämde herrar
A eländer (fp), Källstad (fp), Hammar
(fp), Berglund (fp) och Keijer (fp).

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag vet inte för vilken
gång i ordningen denna fråga är uppe
för diskussion i kammaren. Jag tror att
den hör till de frågor som kommer att
leva tills den blivit löst på ett någorlunda
hyggligt sätt. Det har inte varit
utan intresse att på nytt läsa igenom de
motioner, utskottsutlåtanden och kammardebatter
som förekommit i denna
fråga. Jag har särskilt fäst mig vid vad
bevillningsutskottets ärade ordförande
på sin tid, herr Adolv Olsson i Gävle,
år 1955 sade i debatten. Som motionsyrkandena
då var ställda kunde jag
mycket väl förstå Adolv Olssons skepsis.
Hans ord föll ungefär så här: »Den
springande punkten i detta sammanhang
är inte de små gåvor som det bär
är fråga om, utan det är risken att vi
öppnar vägen för ett avhändande av
stora skatteobjekt. Försök att finna en
annan väg som inte samtidigt som ni
inregistrerar en seger river ned så mycket
av vårt nuvarande skattesystem att
uppenbara faror skulle föreligga! Jag
skall inte ställa mig omöjlig att i detta
sammanhang söka ge min medverkan.»

Vi som lyssnade till herr Adolv Olssons
resonemang fann det vara ganska
resonabelt, och vi sökte finna en väg
efter det system som han förordade.
Jag tror att det har presenterats sedan

dess på ett sådant sätt att frågan om de
kryphål för en större skatteflykt som
han fruktade icke längre finns.

Förut har man här i debatten gång
efter annan gjort gällande att det skulle
föra med sig en hel del krångel vid
taxeringen, om man skulle bifalla motionsyrkandena.
Det skälet för avslag
har tystnat under de senare åren, och
jag tycker att det är riktigt. Något så
särdeles radikalt nytt och alldeles speciellt
är det ju inte fråga om i motionerna.
Under 1944 och 1945 fick skattebetalarna
göra avdrag för gåvor till internationellt
arbete för lindrande av nöd
i krigshärjade länder. Gåvobeloppet
skulle i så fall gå upp till minst 1 000
kronor. Vi klarade utan svårigheter de
skattetekniska spörsmålen. Men, herr
talman, det kanske mest intressanta i
den debatt som då fördes var att några
principiella betänkligheter mot skatteavdrag
för gåvor av detta slag ej redovisades
i denna debatt. Dåvarande statsministern
Per Albin Hansson motiverade
de skattefria gåvorna just utifrån de
synpunkter, från vilka vi nu principiellt
för resonemanget i motionen. Han sade
bl. a. ungefär så här: »Genom denna
metod mobiliseras en betydande enskild
hjälp och uppmuntras till enskilda insatser.
» Statsministern ville på detta sätt
ge en inspirerande »stöt» åt den enskilde
att vid sidan av vad staten gjorde
verkligen ge gåvor och ge mera än vad
som annars skulle blivit fallet. Jag skall
inte göra gällande, herr talman, att
denna parallell är riktigt relevant — det
är den inte i alla avseenden. Det var då
fråga om extraordinära åtgärder i en
speciell situation, men grundinställningen
och principuppfattningen, som statsministern
den gången gav uttryck åt,
gäller även det ärende, som nu ligger
på kammarens bord.

.lag har aldrig, när jag i kammaren
talat för denna sak, stuckit under stol
med att det för mig framför allt är den
kristna verksamheten, som här står i
förgrunden. Men jag anser att samma

ob Nr 16 Onsdagen den 3 maj 1961

Ratt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

möjligheter bör finnas även för andra
institutioner — humanitära, kulturella
och vetenskapliga — som är beroende
av frivilliga bidrag.

Man må ha vilken uppfattning man
vill om den kristna verksamheten, men
kvar står det faktum att den principiellt
i ekonomiskt avseende är byggd inte på
skatt utan helt på frivilliga gåvor. Statsmakterna
har på skilda sätt visat sin
uppskattning av detta arbete, inte minst
i fråga om ungdomsfostran, och jag är
angelägen om att betona detta förhållande.
Men möjligheterna att ge har likväl
beskurits i mycket hög grad genom
en ganska hård beskattning, och toppen
eller botten — vilket uttryck man nu
vill använda — är väl inte heller nådd.
Jag menar också, att religionsfrihetslagen
av ar 1951 på frikyrkorörelsen ställer
en hel del krav, vilka man inte kan
bortse ifrån. 6 200 kyrkor och kapell
skall skötas och i mycket stor omfattning
nybyggas. 1 214 missionärer skall
avlönas i missionsländerna. Det innebär
med andra ord en missionär på cirka
300 medlemmar. Därtill kommer att 65
medlemmar står ansvariga för en heltidsanställd
pastor och dessutom svarar
för underhåll av byggnader och har det
ekonomiska ansvaret för ett ungdomsarbete,
som inkluderar scouter, söndagsskola,
juniorungdom och annan ungdom
upp till 25 års ålder, d. v. s. sammanlagt
cirka 400 000 människor. Undantar
jag, herr talman, pastorerna gäller
om de andra som arbetar på detta område
orden »tjänstens belöning är fortsatt
tjänande». Men det går inte, hur
ideellt intresserad man än är, att driva
en verksamhet utan pengar. Jag tror
även att den yttre missionen i utvecklingsländerna
har åt det svenska namnet
gett en goodwill, som det är riktigt
att påpeka i detta sammanhang.

Nu kan man säga: allt det där kommer
oss inte vid; det får de, som är
intresserade av denna sak, syssla med
efter behag. Jag tror dock, herr talman,
att riksdagen inte är okänslig för vad

herr Olsson i Gävle på sin tid kallade
»de rent mänskliga synpunkterna».

Utskottet har förut intagit den ståndpunkten,
att i stället för avdrag eller
skattefria gåvor kan man, som utskottet
skrev i sitt betänkande förra gången,
i förekommande fall tänka sig direkta''
bidrag från statens sida. Jag bär, herr
talman, ingen rätt att föra den svenska
frikyrkorörelsens talan i detta hänseende,
men jag tror mig kunna säga att
av principiella och även av praktiska
skäl anser vi att den direkta statsbidragsvägen
inte är att föredra för den
kristna verksamheten. Stöd och stimulans
för allmännyttiga ändamål genom
skatteeftergift är från många synpunkter
en både smidigare och bättre väg
än de direkta bidragen över budgeten.

Motiveringen för de yrkanden, som
bär gjorts, är inte, som man ibland i
debatten antytt, att den som offrar för
de idéer och livsvärden, som här står i
förgrunden, skulle genom skatteavdrag
slippa undan lindrigare, utan det är
fråga om en möjlighet att ge mer. Det
är det saken gäller. Jag tror, herr talman,
att de människor, för vilka givandet
blivit så att säga ett med deras väsen,
inte reagerar så, att får de inte vid
deklaration göra avdrag för frivilliga
gåvor, så ger de mindre. Alen ute i landet
är man intresserad av riksdagens
beslut, spanande efter möjligheten att
kunna ge mer och därmed bättre kunna
tillgodose de stora krav, som ständigt
gör sig gällande.

Jag finner det vara riktigt, herr talman,
när motionärerna erinrar om att
den benhårda princip, som bevillningsutskottets
majoritet håller fast vid, har
avvikelser. Försäkringsavdraget har sedan
länge funnits i skattelagstiftningen
och infördes i syfte att stimulera till tagande
av »kloka» försäkringar. Jag tror
att detta är klokt och riktigt med tanke
på framtiden, och detsamma gäller det
extra avdraget från inkomst av kapital
för att stimulera sparandet. Inte behöver
utskottet ängsligt se på dessa kloka

Onsdagen den 3 maj 1961

Nr 16

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

åtgärder och understryka att detta är
avsteg från rådande beskattningsprinciper.

Vi har förut pekat på hurusom inånga
länder sökt att stimulera till ökade offer
och arbete genom att införa regeln
om skattefria gåvor till ideellt arbete.
Herr Carlsson i Tibro talade om att
Tyskland och nu senast Danmark har
ansett att denna väg är riktig. Är det
inte nästan litet genant att man i det
lilla Danmark med dess rätt ringa fria
kristna verksamhet har funnit att det
är en riktig och även lättframkomlig
väg att göra avdrag vid deklarationen
för frivilliga fasta gåvor, medan vi i
välfärdssamhället Sverige med kalla
handen avvisar en rätt blygsam framställning.
Av stort intresse är även att
i det svårt krigshärjade Tyskland man
funnit det riktigt och genomförbart att
gåvor av humanitär art eller för kyrkliga
och religiösa ändamål är skattefria
upp till 5 procent av den personliga inkomsten
och upp till 2 promille av årsomsättningen
hos företag.

Herr talman! Jag kan inte inse att det
yrkande som gjorts i motionen är omotiverat,
utan det har skäl för sig. Jag
ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Tillsammans med herr
Sundin har jag vid detta ärendes behandling
i bevillningsutskottet fogat ett
särskilt yttrande till utskottets betänkande.

Vi är angelägna om att framhålla att
vi delar motionärernas uppfattning om
behovet av att bidrag till de ändamål
som har angivits i dessa motioner stimuleras.
Men vi är starkt tveksamma,
huruvida den metod som föreslås i motionerna
är den riktigaste vägen. Vi
hänvisar till motionerna 1:25 av herr
Bengtson m. fl. och II: 57 av herr Hedlund
m. fl. som har behandlats i annat
sammanhang och där vi pekat på en
annan väg att åstadkomma vad motionärerna
här avser. Vi har funnit det

riktigare att man skulle tillämpa de
principer som gäller exempelvis för
den nu pågående Sverige-hjälper-insamlingen.
Vi tror att det är riktigare därför
att det förefaller oss vara rättvisare.
Det är ingen tvekan om att ett avdrag,
sådant som det man föreslår i de motioner
som nu behandlas, träffar marginalinkomsten,
vilket innebär, att det
statliga tillskottet blir olika stort, beroende
på den inkomst som givaren
har. Om man däremot valde den väg
som rekommenderas i motionerna av
herrar Bengtson och Hedlund, skulle
statens bidrag bli proportionellt och
bli lika stort för stora och små gåvor.

En olägenhet med förslaget i de motioner
som vi i dag behandlar är att avdragsrätten
inte skulle gälla andra gåvor
än dem som är större än 50 kronor.
Jag har den alldeles bestämda uppfattningen
att stora belopp, av vad man
får in till exempelvis missionsändamål,
är bildade av många små gåvor av storlek
under 50 kronor. Motionärerna har
tydligen insett de enorma svårigheter
som skulle möta vid avdragsrätt för
sådana små gåvor. Om man skulle behöva
styrka dessa gåvor vid deklarationen,
skulle man vara tvungen att, när
man gick med kollekthåven, ha med ett
kvittensblock. Personligen tycker jag
också att det är i högsta grad orätt, att
man — för att ta en bild — skulle stimulera
bara den, som har råd att ge
mycket vid varje tillfälle, under det att
änkan med sin skärv inte vore värd en
samhällelig stimulans. Vad man rekommenderar
i nu förevarande motioner
skulle få den karaktären.

Herr Gustafsson i Borås säger att man
på frikyrkohåll inte skulle vara särdeles
intresserad av att få statsbidrag via
budgeten, utan att man hellre skulle
vilja få det genom avdragsförfarandet.
Jag vet inte om man kan säga, att det
härvidlag är fråga om någon principiell
skillnad. Ett införande av ett skatteavdrag
måste innebära att de statliga
skatteinkomsterna skulle minska. Om

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

man behöver skatteinkomster av den
storlek vi i dag har och inför ett avdrag
som minskar skatteinkomsterna, måste
man kompensera sig på något annat
håll. Om man inte behöver dessa skatteinkomster
och alltså kan införa detta
avdrag utan att behöva kompensera sig
—• till den saken tar jag inte ställning
— är det ju i praktiken detsamma som
om motsvarande utrymme av skatteinkomsterna
delades ut efter en ordning
som kan fastställas på samma sätt som
motionärerna här har föreslagit, nämligen
att riksskattenämnden skulle få ta
ställning till vilka som borde komma i
fråga. Jag kan inte se att det ur mottagarnas
synpunkt skulle vara av avgörande
betydelse på vilket sätt de får
pengarna. I båda fallen vore det fråga
om statliga medel och om en samhällelig
stimulans.

Herr talman! Trots att vi delar motionärernas
uppfattning om behovet av
stimulans, har vi under hänvisning till
vad jag här anfört inte kunnat ansluta
oss till reservationen utan biträtt utskottets
yrkande.

Jag vill också ha deklarerat att vi
kommer att återkomma med förslag till
lösning av denna fråga efter de linjer
som vi fixerade i motionerna av herrar
Bengtson och Hedlund. Där har vi yrkat
på en utredning som skulle få till uppgift
att se efter om det inte fanns framkomliga
vägar att nå målet. Eftersom
detta mål är gemensamt för oss och
dem som står bakom de motioner vi
behandlar i dag, uttalar jag förhoppningen,
att vi när frågan återkommer
skall kunna hjälpas åt för att nå målet.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Det är visserligen sant
att denna fråga är gammal, men i år
uppträder den litet annorlunda än tidigare.
Vi har fått en motion från centerpartiet.
I det särskilda yttrande, som
fogades till allmänna beredningsutskottets
utlåtande för ett par veckor sedan,
»sköt» folkpartiet på centerpartiets för -

slag. I denna fråga är det centerpartiet
som »skjuter» på folkpartiets förslag.
Man kan alltså säga att en uppdelning
skett rent partimässigt och att folkpartiet
i sitt förslag i år står mer isolerat
än tidigare. Jag blev föremål för en viss
kritik, emedan jag förra året påtalade
att folkpartiet gjort partipolitik av denna
fråga. I dag ser vi resultatet av denna
partipolitik.

Låt oss först slå fast att frågan gäller
frivilliga gåvor till många ändamål. Hos
folkpartiet är uppräkningen följande:
humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga,
ungdomsfostrande eller undervisningsändamål.
Hos centerpartiet
är uppräkningen: religiösa, humanitära
och vetenskapliga ändamål samt undervisning
och kulturminnesvård m. m.
Ramen är alltså ytterst vid, och svårigheterna
med gränsdragningarna kommer
att bli mycket stora. Frågan gäller
alltså inte enbart det frikyrkliga givandet,
även om detta kommit att stå i förgrunden.
Att märka är också att det endast
är fråga om gåvor. Medlemsavgifterna
faller alltså utanför.

Jag tror, ärade kammarkamrater, att
vi kan vara ganska överens om att vi
alla är besjälade av intresse för de frågor
det här gäller, ehuru vi har olika
åsikter om hur de skall lösas. Vi har
alla rätt att kräva respekt för våra åsikter.
Socialdemokratien, som ju gärna
framställs som syndabocken och anklagas
för ringa intresse för dessa frågor,
har under 1950-talet varit med om att
lägga fram en ny religionsfrihetslag, lag
om frikyrkopastorers vigselbehörighet
och medlingsplikt, lagfäst tystnadsrätt
för frikyrkopastor vid bikt, bestämmelser
om frikyrkliga personer som prövningsmän
vid ansökan om vapenfri
tjänst, frikyrklig medverkan i andlig
vård vid fångvårdsanstalter samt slutligen
om ekonomiska bidrag från exempelvis
allmänna arvsfonden, statsbidrag
till studiecirklar, fritidsgrupper, fritidsinstruktörer
och ungdomsledarkurser.
Vi kan alltså slå fast att socialde -

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

mokratien har ett positivt intresse för
dessa frågor, ehuru det tar sig ett annat
uttryck. Jag är också övertygad om att
samhället även på andra punkter kan
göra en stor insats på detta område,
och härtill blir det säkert anledning att
återkomma.

Inom frikyrkan är inställningen till
statsbidragen historiskt betingad. I vårt
samhälle växte frikyrkan fram som en
oppositionsrörelse mot samhället. Det
kanske bör påminnas om att detta skedde
efter 1850-talet, då det varken fanns
socialdemokratiska riksdagsmän eller
socialdemokratiska regeringar. Det var
alltså mot det dåvarande samhället oppositionen
riktade sig och även i viss
mån mot statskyrkan. Att man, som jag
förut nämnde och som herr Fälldin
också var inne på, numera tar emot
statsbidrag innebär alltså ett avsteg från
dessa principiella synpunkter. Man kan
då fråga sig vilket som mest binder frikyrkan,
att den tar emot statsbidrag
eller att den tar emot gåvor från de stora
inkomsttagarna. Det kan ibland vara
ganska besvärande att binda sig vid kapitalintressen.
Konklusionen härav
skulle bli att alla sådana här »torftiga»
bidragsdiskussioner borde avvisas.

In i bilden kommer kanske också en
annan sak, nämligen religionsfriheten.
Kan man säga att vi har religionsfrihet
när ett trossamfund ges en särställning
i sådan utsträckning som t. ex. svenska
kyrkan? Det kan man inte, och detta
gör problemet svårare. Jag kan inte här
anvisa några lösningar på det, men jag
kan tala om att det inom frikyrkan just
nu pågår en ganska intensiv debatt om
dessa saker. Under 1960-talet kommer
det väl så småningom att »värka» fram
cn lösning. Jag tror inte att avdragsrätt
enligt folkpartiets linje kan klara upp
problemet staten och kyrkan.

I centerpartiets motion görs det gällande
att vårt skattetryck skulle göra
det svårare att få pengar till sådana ändamål
som motionen berör. Det har
länge varit ett kärt argument att de so -

cialdemokratiska skatterna förkväver
allt och alla. Jag har bett riksdagens
upplysningstjänst att ta fram insamlingsresultaten
under de senaste tio
åren, alltså från år 1951 till ar 1960,
inom frikyrkorna, svenska kyrkan,
Röda korset och Rädda barnen. Vad
finner man då? År 1951 gavs 63 miljoner
kronor och förra året 103 miljoner
kronor. Jag ber att få reservera mig för
dessa siffror. Jag tror nämligen att de
är högre; på vissa punkter kan jag klart
visa att de rätta uppgifterna inte kommit
fram, t. ex. i fråga om pingströrelsen,
beträffande vilken summan anges
till något över 2 miljoner kronor men
naturligtvis är mycket större, kanske
25—30 miljoner kronor. Reloppen år
för år är emellertid relevanta; när man
tittar på index — jag har också bett
upplysningstjänsten att göra det — finner
man att index för reallöner och
nyssnämnda gåvobelopp följt varandra
nästan precis. Det betyder att insamlingarna
inte bara har kompenserat
penningvärdeförsämringen utan också
har följt den reallöneutveckling som vi
haft i vårt land.

Därmed bör man, herr talman, kunna
avlysa diskussionen om att vårt skattetryck
är så högt att man inte har råd
att ge gåvor. Jag tror nämligen att incitamentet
till att ge är det som betyder
något. Om pengar begärs till ett
visst ändamål, är just ändamålet det väsentliga.
Anser människorna att det är
viktigt, ger de också pengar. Skatteavdrag
skulle nog inte väga så tungt i
detta avseende.

Avdragsrätt är något som folkpartiet
gärna sysslar med, än i det ena och än
i det andra avseendet. Partiet uppmärksammar
emellertid inte det som herr
Fälldin så tydligt underströk, nämligen
att avdragsrätt slår orättvist och att »änkans
skärv» kommer bort i sammanhanget.
Yi bör enligt min mening vara
beredda att gå ifrån hela avdragssystemet
inom vårt skatteväsen. Det träffar
överallt orättvist: högre inkomster ger

60 Nr 16 Onsdagen den 3 maj 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

storre avdrag men små inkomster låga
eller inga avdrag.

Kanske vi också går mot en indirekt
beskattning. Vi vet det inte än, men vi
Prövar oss fram. Om vi får ett sådant
system, kommer naturligtvis avdragsrätten
att mista sitt värde.

Låt mig, herr talman, utom dessa litet
tafatt framförda synpunkter också
lägga fram ett par andra av mera religiös
och kristen art. De är för tusentals
människor inte alldeles oviktiga. Vi har
fått lära oss »att den vänstra handen
inte skall veta vad den högra gör». Hur
skall man klara detta, när en givare —

såsom herr Carlsson i Tibro sade_vid

deklarationen skall fästa ett kvitto, som
måste komma från mottagaren? Hur
skall det vara möjligt att ta upp kollekt
och klara alla dessa ting?

Jag är säker på att om detta system
fördes ut i praktiken skulle de små inkomsttagarna
reagera och ha svårt att
begripa att man skall ge extra favörer
åt dem som lämnar gåvor. Det kan väl
inte heller vara riktigt att det skall, låt
vara inom eu trängre krets, deklareras
vilka gåvor som lämnas till ett religiöst
ändamål.

Jag vill till slut, herr talman, beklaga
att frikyrkan kanske oförskyllt här har
dragits in i en debatt av mer politisk
art. Jag vill också gärna uttala den förhoppningen
att man vid den diskussion,
som pågår inom frikyrkan och som
inte minst har aktualiserats av den stora
diskussionen om förhållandet mellan
stat och kyrka, skall så småningom lyckas
komma fram till en lösning även av
det problem det här närmast gäller.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Såsom herr Gustafsson
i Borås sade är det snart svårt att hålla
reda på vilken gång i ordningen detta
ärende behandlas av riksdagen. I bevillningsutskottets
här föreliggande betänkande
erinras om liknande motio -

ner som avlämnades åren 1957, 1959 och
1960. Det är också riktigt att man redan
tidigare motionerat om avdragsrätt för
gåvor, och när herr Gustafsson i Borås
var inne på den saken gick han tillbaka
till år 1955. Han citerade därvid ett uttalande
av bevillningsutskottets dåvarande
ordförande, herr Adolv Olsson i
Gävle, vilket uttalande herr Gustafsson
tolkade som uttryck för en positiv inställning
till frågan om avdragsrätt. Ja,
riksdagen beslöt ju vid det tillfället att
skriva till Kungl. Maj :t och hemställa
om en utredning för att få klarlagt, huruvida
det rent skattetekniskt och i
övrigt vore lämpligt med ett sådant arrangemang,
men jag behöver nog inte
här närmare redogöra för resultatet av
denna utredning. Skattelagssakkunniga
ville inte tillråda införandet av en avdragsrätt
bl. a. därför att det skulle,
såsom också påpekats här i dag, innebära
ett avsteg från de vanliga principerna.

Nu har ju även aktualiserats frågan
om en utredning angående möjligheterna
att göra källskatten definitiv för en
mycket stor del av skattebetalarna, och
då skulle detta avsteg med en avdragsrätt
bli ännu mera markerat. En sådan
åtgärd skulle helt dels strida mot den
allmänna strävan att förenkla skattesystemet
genom att källskatten i stor
utsträckning skulle vara definitiv och
inte behöva bli föremål för någon avräkning.

Motionärerna och reservanterna har
dragit fram en rad argument till stöd för
sin ståndpunkt. Jag skall, herr talman,
försöka undvika att råka ut för samma
sak som förra veckan, nämligen att någon
blir irriterad därför att jag säger
alt motionärerna eller reservanterna bara
har gamla argument att komma med.
Jag vill således bara erinra om att de
argument, som bevillningsutskottet anför
mot ett bifall till motionerna, är
gamla argument som redan tidigare godtagits
av riksdagen.

Det har här i dag, bl. a. av herr Gus -

Onsdagen den 3 maj 1901

Nr 16

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

tafsson i Borås, understrukits en synpunkt
som anförts av både motionärer
och reservanter när man sagt på följande
sätt — jag citerar nu reservationen
: »Motionärerna framhåller att utan
ett starkt uppbåd av frivilliga arbetskrafter
och inte minst frivilligt ekonomiskt
stöd skulle det inte vara möjligt
att driva det ideella föreningsarbetet på
berörda områden i den omfattning som
nu sker.» Jag kan till fullo instämma
däri, att det inte går att driva ett ideellt
föreningsarbete, inte ens en politisk
verksamhet, utan att en mängd frivilliga
krafter offrar både tid och pengar för
det syfte som det gäller och som de är
intresserade av.

Så långt har jag alltså samma uppfattning
som motionärerna, men när
man i fortsättningen säger att det därför
bör ges någon form av stimulans från
samhällets sida — och herr Gustafsson
i Borås betonade att systemet med skatteavdrag
var smidigare än ett system
med direkt statligt stöd — kan jag
inte följa med längre.

Som ett bevis för riktigheten av sin
argumentering har motionärerna och
reservanterna även hänvisat till förhållandena
i andra länder. Man bör nog
i detta fall liksom i många andra vara
mycket försiktig med att dra sådana
paralleller med andra länder. Det hänvisas
här till bl. a. Förenta staterna och
Kanada samt även till Danmark som
nyss har infört liknande bestämmelser.
Men vi får inte glömma att man i dessa
andra länder inte har samma förhållanden
vare sig när det gäller skattelagstiftning
eller annat, då det gäller frivilliga
gåvor och stöd till ideella och
andra organisationer. Jag vill bara som
ett exempel ta Förenta staterna. Där
drivs en mycket stor del av hälso- och
sjukvården i enskild regi med hjälp av
medel som donerats eller insamlats på
frivillig väg. Det förekommer exempelvis
att driften av ett visst sjukhus helt
bekostas av ett kyrkosamfund. Här i
Sverige är ju sjukvården ordnad på ett

helt annat sätt. Det kan i USA vara
ekonomiskt fördelaktigt för det allmänna
att slippa sköta en stor del av hälsooch
sjukvården och överlåta dessa uppgifter
till privata och i gengäld avstå
från skatt på gåvor för dessa ändamål.
Det kanske blir betydligt billigare. Som
alla vet kostar sjukvården, om den skall
ordnas genom samhällets försorg, ganska
stora pengar.

Jag är förekommen av herr Svensson
i Kungälv vad beträffar vissa principiella
spörsmål. Han tog t. ex. upp herr
Gustafssons påstående, att viljan att
ge inte minskas men att däremot förmågan
att ge minskas genom den höga
beskattningen. Herr Svensson i Kungälv
visade alldeles klart att välståndsutvecklingen,
om jag får uttrycka det så, och
villigheten att ge gåvor för samhällsnyttiga
ändamål följer parallella kurvor.

Det orättvisa i detta system med skatteavdrag
har också här tidigare vidrörts.
Om skatteavdrag upp till 1 000
kronor medges såsom motionärerna
önskar betyder det för en inkomsttagare
som har 65 procents marginalskatt
att han kan disponera över 650 kronor
av skattemedel och bara offra 350 kronor
själv om han ger en gåva på 1 000
kronor.

Låt mig ta ett annat exempel. De allra
flesta av riksdagens ledamöter har frivilligt
förbundit sig att under ett års tid
ge en procent av riksdagsarvodet till
Sverige hjälper. Om någon av kammarens
ledamöter har en statlig marginalskatt
på 65 procent så kommer han med
de av motionärerna föreslagna bestämmelserna
i själva verket att ge 189 kronor
av skattemedel när han ger 276
kronor till insamlingen; endast 87 kronor
utgör hans egen insats. Den ledamot
däremot som har låt oss säga 30 000
kronor i beskattningsbar inkomst — det
motsvarar riksdagsarvodet och kanske
10 000 kronor därtill — får däremot
ge över 200 kronor av egna medel me -

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

dan anparten av skattemedel i hans
gåva är 72 kronor.

Redan dessa exempel måste väl illustrera
nackdelarna med ett skattesystem
som ger avdragsrätt för gåvor
av dessa slag. Så länge ett sådant skattesystem
är så konstruerat, att den enskilde
medborgaren fritt kan föreskriva
var vissa skattemedel skall placeras, så
länge är det avdragssystemet inte acceptabelt,
av många skäl, framför allt
därför att det är orättvist. Detta har
denna gång liksom föregående gånger
varit ett bärande motiv för utskottet att
avstyrka motionen.

Den ordning som föreslås i det särskilda
uttalandet är det ju inte aktuellt
i dag att diskutera, men låt mig bara i
princip säga, att det kan vara rättvisare
alt staten satsar lika mycket som de
enskilda bär gjort. Jag tror det är ett
alldeles utmärkt arrangemang när det
gäller en bestämd insamling, där statsmakterna
har beslutat att de vill medverka,
t. ex. sådana insamlingar som
Sverige hjälper och Kongohjälpen. Men
jag undrar om det blir så lyckat med
en permanent skattelagstiftning som
föreskriver att staten skall satsa lika
mycket som de enskilda medborgarna
bär i riket ger till olika sådana ändamål.
Även om regering eller riksdag
skall besluta vilka institutioner som
skall få stå som mottagare av sådana
gåvor, kommer det nog att vålla stora
bekymmer om staten alltid skall satsa
precis lika mycket som de enskilda bidragsgivarna.

Jag har med det här anförda velat
understryka vad utskottet har uttalat
och yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! När man — efter att ha
läst bevillningsutskottets betänkande —
med något så när oförvillat omdöme
lyssnar på debatten i dag, slår det en
på nytt som något ganska förbluffande,
att det som går bra i andra länder —
t. o. m. utomordentligt bra — är absolut

ogenomförbart i Sverige. Bara den omständigheten
borde motivera en utredning
av frågan. Även om det nu föreligger
ett förslag från motionärernas
sida om en proposition till höstriksdagen
förmodar jag att bevillningsutskottet
— tekniskt sett — hade varit oförhindrat
att, i stället för att nu helt avslå
ärendet, i sin skrivning förorda att
man med tanke på den starka opinion
som ändå finns i landet utredde frågan
och sedan gav till känna detta för
Kungl. Maj:t. Jag utgår från att det är
bevillningsutskottets övertygelse att avslå
motionerna. I detta tveksamma fall,
och när det ändå finns så många som
skulle vilja veta hur systemet skulle
verka i Sverige, tycker jag nog det vore
motiverat att be Kungl. Maj :t göra vissa
undersökningar.

Herr Gustafsson i Borås anförde Danmark
som ett exempel på andra länder
som prövat detta system. Själv har jag
en viss erfarenhet från USA efter några
månaders vistelse där under de båda
senaste åren. Jag märkte inga ogynnsamma
verkningar vare sig för staten
eller för de enskilda — däremot många
fördelar. Systemet har där visat sig vara
en sund stimulans för de frivilliga
insatserna.

Det är visserligen sant, som herr
Kärrlander nyss sade, att de sociala förhållandena
i USA är väsentligt annorlunda
än i Sverige och att vi därför
inte skulle ha samma behov av donationer
till sociala ändamål. Även om jag
erkänner riktigheten av en del av dessa
synpunkter, kvarstår dock, herr Kärrlander,
många andra väsentliga områden
utöver de sociala som behöver stimuleras
genom frivilliga insatser.

Herr Svensson i Kungälv gjorde en
antydan om motsättningarna mellan de
båda mellanpartierna i denna fråga.
Det föreföll som om han gladde sig
över dessa motsättningar. Resultatet
blir tydligen att frågan faller. Det var
väl det som var huvudsaken!

Herr Svensson i Kungälv — och även

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

herr Fälldin — ironiserade något över
kollektmedlen. Båda herrarna vet mycket
väl att det inte är fråga om dessa
nu. Det gäller här att vid årets
slut hos kassören i den organisation, till
vilken man skänkt mera betydande belopp,
hämta ett engångskvitto. Det är
inte meningen att springa med smålappar
under årets gång.

Sedan läste herr Svensson i Kungälv
upp ett långt register över åtgärder där
regeringspartiet varit med om att främja
kristen och social verksamhet. Nåja:
»varit med om» är nog det riktiga uttrycket.
Dessa åtgärder har ju som bekant
genomförts under stor enighet —
inte sällan efter initiativ från liberalt
håll.

Jag förstår att jag vid årets riksdag
talar för en sak som inte kan genomföras.
Låt mig ändock uttala den förhoppningen,
att frågan en gång skall
prövas i något sammanhang, så att vi
kommer till klarhet hur det verkligen
ligger till med möjligheterna att i Sverige
genomföra ett avdragssystem för
gåvor till angivna ändamål — något
som visat sig vara nyttigt och genomförbart
i andra länder.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Rimmerfors säger
att detta system går bra i andra länder
och att vi åtminstone borde kunna utreda
frågan. Herr Rimmerfors har väl,
hoppas jag, läst något i bevillningsutskottets
betänkande. Där finns alldeles
klart redovisat att frågan är utredd, och
jag erinrade om det i mitt föregående
inlägg. Frågan är utredd av skattelagssakkunniga
i samband med deras utredning
om periodiska understöd, där man
kom fram till, att man inte ville tillråda
en lagstiftning efter dessa grunder.

Sedan säger herr Rimmerfors — jag
skall kanske inte göra någon värdering
av det — att han i två månader vistats
i USA och aldrig märkt att denna avdragsrätt
verkar ofördelaktigt. Med all

respekt för herr Rimmerfors’ iakttagelseförmåga
bär jag ändå, herr talman,
svårt att fästa något större avseende
vid ett slutomdöme efter en så kort tid.
År det t. ex. möjligt för en amerikan att
på två månader sätta sig in i vår skattelagstiftning
och säkert bedöma dess inverkan
på samhällets och medborgarnas
ekonomi? Herr Rimmerfors’ uttalande
får gälla för vad det är.

I detta sammanhang får vi även ta
med i beräkningen de medlemsavgifter
som vissa personer betalar för att stimulera
verksamheten i den organisation
de anslutit sig till. Även sådana
medlemsavgifter skulle falla under denna
avdragsrätt, vilket ytterligare skulle
försvåra problemställningen.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Rimmerfors sade,
att om det hade funnits litet god vilja i
bevillningsutskottet, så skulle reservationens
kläm inte ha sett ut som den nu
gör. Då hade man kunnat enas om en
utredning för att se om vi inte kunde
komma fram på den vägen. Jag vill
emellertid påminna herr Rimmerfors
om de motioner av herrar Bengtson
och Hedlund m. fl., som jag tidigare
nämnt om, och i vilka man just begärt
en utredning i denna fråga. Jag känner
inte till vilken ställning herr Rimmerfors
intog, när dessa motioner behandlades,
men då fanns det en möjlighet att
stödja reservanterna och pröva nya vägar
för att komma till rätta med dessa
problem, vilket vi ju båda är överens
om att vi bör göra.

Sedan förstår jag inte riktigt vad
herr Rimmerfors menar, när han säger
att det inte är meningen att man titt
och tätt skall begära besked om hur
mycket man lämnat i kollekt, utan det
är först vid årets slut man skall få beloppet
preciserat. Härom står det emellertid
uttryckligen i motionen: »För

undvikande av att avdragsrätten tas i
anspråk för mycket små belopp förordas
att endast belopp över 50 kronor

64 Nr 16 Onsdagen den 3 maj 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

får komma i fråga liksom att den undre
gränsen för avdragsrätten för de sammanlagda
gåvorna under ett år sättes
till 100 kronor.»

Jag kan inte tolka detta på annat sätt
än att den enstaka gåvan måste uppgå
till minst 50 kronor. Och kan man verkligen
tänka sig att man vid årets slut
går till kassören och får ett kvitto på
vad man under året har erlagt i kollekt?
Den vägen är väl knappast framkomlig.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Fälldin måste ha
lyssnat på mig mycket ofullständigt.
Jag sade inte att man skall infordra
kvitto på kollektmedel. Tvärtom framhöll
jag mycket starkt att det här gällde
större gåvor, även om jag inte angav
något belopp. Och i motionen står ju
undre gränsen för gåvorna angiven.
Men det kan vara bra att vid årets slut
få uppgift om erlagda gåvomedel, tv
man kan ju under året ha lämnat större
belopp flera gånger till samma ändamål.
Jag anförde detta exempel för att
visa, att denna sak inte är så invecklad
som man här velat göra gällande.

Vad sedan angår det som utskottets
ärade talesman anförde, så sade han att
jag byggde mina erfarenheter från Amerika
på en tvåmånaders vistelse där.
Jag vill då påpeka — även om det är
en bagatell — att jag inte sade två utan
några månader. Mina Amerikavistelser
varade faktiskt litet längre än två månader.

I sak talade jag om en utredning, men
jag har i dag inte föreslagit någon sådan
utan endast ifrågasatt om inte utskottet
för att få hela frågan bättre klarlagd
borde ha kunnat resonera sig fram till
en begäran om utredning och sedan bara
hänvisat till vad som anförts. Jag
menar nämligen att denna fråga är av
så stor räckvidd att det behövs en något
grundligare översyn än den som skattelagssakkunniga
har gjort.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! År 1945 ansågs det riktigt
att göra frivilliga bidrag skattefria.
Om man läser kammarens protokoll
från den tiden, så finner man att den
huvudsakliga motiveringen härför var
att systemet verkade stimulerande på
lusten att ge sådana frivilliga gåvor.
Och varför kan man då inte tillämpa
samma resonemang i detta fall? Var
det fel 1945? Nej, jag tror det var riktigt.

Herr Kärrlander var som vanligt mycket
sympatisk i sitt anförande men ansåg
att denna fråga var tillräckligt utredd.
Men är den verkligen det, herr
Kärrlander? Jag tror inte att herr
Kärrlander med de anspråk han har på
en statlig utredning är villig att skriva
under på det. Om man läser vad som
säges i de sakkunnigas utlåtande, så finner
man där endast en uppräkning av
motiveringarna i väckta motioner och i
kammardebatterna, men man kan inte
påstå att någon verklig utredning har
blivit gjord.

Det torde också vara tämligen klart
att det är lättare att gå avdrags- än bidragsvägen.
När vi införde försäkringsavdragen
i skattelagstiftningen — de
har ju funnits länge nu — så gjordes det
för att stimulera tecknandet av försäkringar.
Det ansågs då bäst att avdrag
fick göras i deklarationerna. Och precis
samma resonemang fördes, när det gällde
avdrag för inkomst av kapital.

Herr Fälldin sade någonting som jag
fäste mig särskilt vid, nämligen att det
inte är någon principiell skillnad mellan
avdrag och direkt stöd från statens
sida. Detta visar emellertid att herr
Fälldin står ganska främmande för den
syn på stat och kyrka som råder på frikyrkligt
håll. Såvitt jag kan bedöma kan
staten inte ge några nämnvärda bidrag
utan att samtidigt begära insyn och —
ibland inte så liten — medbestämmanderätt.
Utskottets talesmän kan föra
vilka resonemang som helst och säga att

Onsdagen den 3 maj 19G1

Nr 16

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

frikyrkorörelsen kan begära bidrag från
staten, men så kommer av rent principiella
skäl inte att ske. Jag tror inte
heller att riksdagen skulle vara särskilt
tilltalad av att frikyrkorörelsen en vacker
dag står som tiggare vid Konungens
port.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! År det inte så, herr
Gustafsson i Borås, att man redan nu
står här som en »tiggare vid statens
port»?

Herr Rimmerfors har haft förmånen
att vara i Amerika och har inte märkt
några osympatiska drag. Jag läste ett
referat från Miami Beach i samband
med Ingemar Johanssons match där.
Före och efter matchen pågick en mötesserie,
där den kände väckelseevangelisten
Billy Graham medverkade. Det
står i ett referat som jag läste i Dagens
Nyheter att en talare — om det nu var
Billy Graham eller någon annan — sade
till den mångtusenhövdade publiken:
»Om ni ger pengar här, så får ni dra
av dem i er deklaration.» Herr talman!
Jag vill inte gärna ha in sådana argument
i min frikyrka.

Herr Rimmerfors anmärkte på att jag
gjorde en uppräkning av vad den socialdemokratiska
regeringen gjort — det
var i viss mån i koalition med centerpartiet.
Vad jag ville med det, herr
Rimmerfors, var inte att framhålla socialdemokratien
såsom särskilt märkvärdig
i detta avseende. Jag ville påvisa,
att vi har ett mot frikyrkan välvilligt
samhälle.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är möjligt att jag
inte hörde riktigt vad herr Rimmerfors
förut sade på tal om kollektmedel, men
nu har han klart deklarerat sin inställning
så att jag inte behöver tvivla. Det
är alltså inte meningen att de många,
många, som i ofta återkommande gåvor
ger av sina små inkomster till denna

verksamhet, att änkan med sin skärv
skall få någon form av stimulans, utan
först högre upp på inkomstskalan är
det angeläget att stimulera. Det är en
uppfattning som vi inte delar, och det
är därför vi inte kan biträda detta förslag.

Herr Gustafsson i Borås ansåg att ett
avdragssystem skulle verka mycket stimulerande.
Innebär detta, att exempelvis
det system vi har för Sverige hjälper-insamlingen
inte är stimulerande?
Man kan väl inte gärna påstå annat än
att den utfästelse, som samhället här
har gjort, i mycket hög grad stimulerar
till enskilt givande.

Sedan skulle jag vara fjärran från en
riktig bedömning, när jag försökte hävda
att det inte kan vara så stor principiell
skillnad på avdragsrätt och tillskott
i form av statsmedel, ty om man
fick tillskott av statsmedel skulle det bli
tal om insyn och t. o. m. medbestämmanderätt.
Jag kan inte se annat än att
det i båda fallen måste vara fråga om
förtroende och att en förutsättning för
ett beslut i den ena eller andra riktningen
vore, att den verksamhet dessa
organisationer bedriver bedöms vara
sådan att den vore värd all möjlig stimulans.

Å ena sidan vill man alltså stimulera
genom skatteavdrag, å andra sidan vill
man stimulera genom statsbidrag, men
i båda fallen är det fråga om skattemedel
som tas i anspråk. Om man inte behöver
ha kontroll, insyn och medbestämmanderätt
när det är fråga om medel
som inflyter genom avdragsberättigade
gåvor, varför skall det vara nödvändigt,
herr Gustafsson, att ha insyn
och medbestämmanderätt om man får
medlen den andra vägen?

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! På två punkter råder
det väl en mycket stor enighet här i
kammaren. För det första är vi överens
om att de ideella föreningarna betyder
mycket för hela det svenska samhället,

5 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 16

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

för det andra är vi eniga om att staten
därför bör stödja dem. Men sedan kommer
vi in på det kontroversiella, nämligen
formerna för stödet.

Den som nu biträder utskottets mening
befinner sig i den behagliga situationen,
att han i fråga om folkpartisternas
förslag kan hänvisa till kritiken
från centerpartisterna och när det gäller
dessas förslag kan falla tillbaka på
kritiken från folkpartiet.

Att jag ändå, herr talman, tar till orda
beror på att jag i all anspråkslöshet
skulle vilja diskutera själva principfrågan
utifrån de erfarenheter, som jag
vunnit från aktivt folkrörelsearbete,
men också i någon mån från de iakttagelser
jag kunnat göra under mina försök
att forska på detta fält. Det finns
så mycket större anledning för mig att
göra det som jag av fullt acceptabla
skäl inte kunnat delta i tidigare debatter
bär i kammaren. Dessutom har man
i reservationen särskilt framhållit de
principiella synpunkterna, som förklaras
väga tungt till förmån för avdragsrätten.

När jag gått igenom ett mycket stort
antal protokoll och andra aktstycken,
har jag funnit att det finns många ideella
föreningar här i landet som aldrig
får några gåvor. När det gäller de föreningar
som erhåller gåvor har jag kunnat
konstatera, att gåvorna fördelar sig
ytterst ojämnt. Det finns föreningar, där
gåvor är relativt vanliga, medan de däremot
är utomordentligt sällsynta i andra
föreningar. Jämför jag sedan olika
folkrörelser med varandra, kan jag inregistrera
liknande skillnader. Man kan
som ett intressant exempel ställa frikyrkorörelsen
och nykterhetsrörelsen
mot varandra, och man finner då att
det ges betydligt mera gåvor inom frikyrkorörelsen
än inom nykterhetsrörelsen.

Till en del beror väl dessa skillnader
på olikheter i föreningarnas sociala
struktur. Det finns föreningar med bara
ett fåtal medlemmar, vilka kan göra

några donationer eller ge några gåvor
— övriga medlemmar kan icke ge något,
hur gärna de än skulle vilja —
medan däremot andra föreningar har
ett relativt stort antal medlemmar, som
befinner sig i en sådan ekonomisk situation
att de kan bisträcka med gåvor.

En annan orsak till skillnaden är
säkerligen de traditioner som har utbildats
inom olika rörelser. Detta är väl till
en del förklaringen till att en frikyrkoförsamling
får mer gåvor än en nykterhetsloge,
även om dessa båda rörelser
har i stort sett samma sociala struktur.
Av dessa iakttagelser drar jag två
slutsatser.

Den ena är att ett bifall till reservationen
för många föreningar inte skulle
få någon egentlig betydelse, tv de får
inga större gåvor. Detta gäller alldeles
särskilt, sedan vi av herr Rimmerfors
klart fått veta att kollekter i vanlig mening
inte skall ingå i det som skall vara
avdragsgillt. Dessutom måste ett sådant
system komma att verka orättvist. En
förening skulle få relativt stor del av
ett statligt stöd i denna form. En annan
förening skulle däremot inte erhålla
någon del alls av sådant stöd, trots att
de båda föreningarna arbetar för samma
syfte och trots att den sistnämnda
föreningen kanske arbetar bättre än
den förstnämnda. Ingen vågar påstå att
en förening är mer samhällsnyttig därför
att det finns fler donatorer inom
den, än en förening där de som skänker
gåvor är färre. Det förefaller mig
alltså som om detta leder fram till en
ordning som skulle verka orättvist och
som heller inte skulle innebära något
mer påtagligt stöd åt ett mycket stort
antal föreningar, vilka väl behöver möjligheter
att finansiera sin verksamhet
på annat sätt än genom medlemsavgifter.

Den andra slutsatsen är att den avdragsrätt
som här pläderas för inte
kommer att betyda någon kraftigare stimulans
till bidragsgivningen. Denna avdragsrätt
rubbar nämligen i mycket

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 19G1

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

ringa grad de förhållanden, som påverkar
bidragsgivandet. Den ändrar inte
föreningarnas sociala struktur. Och jag
har svårt att föreställa mig att sådana
avdragsmöjligheter skulle grunda nya
traditioner inom någon folkrörelse.

Det må förlåtas mig, herr talman, om
jag tycker att den motion som vi nu behandlar
— inte den som redan avslagits
— och den därpå grundade reservationen
är något av en utmaning
mot idealismen inom våra folkrörelser.
Motionärerna och reservanterna resonerar
så här: Får man bara göra avdrag,
kan man skänka mer gåvor. Frånvaron
av nämnda avdragsrätt skulle göra att
man inte vill ge så mycket. Jag tror att
detta är en underskattning av idealismen
inom folkrörelserna. Ju mer man
verkar inom dessa rörelser, desto mer
imponeras man av idealismen där. Den
som gripes av en rörelse vill nog efter
måttet av sina ekonomiska möjligheter
ge bidrag till rörelsen oberoende av om
han får göra avdrag härför i sin deklaration
eller ej. Naturligtvis bestrider
jag inte att de som svarar för motionen
och reservationen kan ha träffat
personer som tvekat att ge ett bidrag i
nuvarande situation, men jag tror att
dessa är få och att det kan vara möjligt
att övertala dem och att påvisa för
dem att även de pengar som går till
staten avser nyttiga ändamål. Med detta
kommer jag sålunda fram till att ifrågavarande
avdragsrätt ur folkrörelsernas
synpunkt inte har någon större betydelse.

Det invänds nu att detta är enda möjligheten
för frikyrkorörelsen att få bidrag.
Tydligen är det denna rörelse som
utgör utgångspunkten för motionerna
och reservationen. Fn hel del invändningar
har rests ur principiell synpunkt
mot ett stöd åt frikyrkorörelsen,
men både reservationen och det särskilda
yttrandet innebär ett stöd åt frikyrkorörelsen.
Talesmannen för det särskilda
yttrande som avgivits av centerpartisterna
herrar Sundin och Fälldin

har öppet och klart betygat detta från
denna talarstol. Men jag kan inte förstå
afl det ligger någon skillnad i att ett
bidrag utgår i annan form än i form av
avdrag. Dessutom vill jag tillfoga att
frikyrkorörelsen för speciell verksamhet
redan har erhållit statsbidrag. Frikyrkoorganisationen
har inordnat sin ungdomsverksamhet
i bidragssystemet för
sådan verksamhet. Såvitt jag förstår har
inte resultatet av frikyrkorörelsens verksamhet
på detta område blivit lidande
av denna skickligt gjorda anpassning.

Det kan naturligtvis alltid övervägas
om det inte går att finna andra former
för bidrag. Jag syftar närmast på den
situation som frikyrkorörelserna ställs
inför när det gäller kyrkobyggnader,
där de inte som de kyrkliga kommunerna
kan uttaxera medel och där de heller
inte på grund av gällande villkor kan
få anslag ur den statliga fond som finns
för sådana ändamål. Jag vet inte vad
som kan göras på denna punkt men jag
skulle tro att det går att finna en utväg
hör. Men man måste gå fram på bidragsoch
inte på avdragslinjen. Ur folkrörelsesynpunkt
måste man göra det, ty det
skapar större rättvisa, ger möjlighet till
effektivare stöd. Och självfallet bör man
göra det ur statens synvinkel. Talesmannen
för utskottet har här angivit en
rad skäl för detta.

Jag skulle bara vilja tillägga att såvitt
jag förstår, skulle ett bifall till den
ordning som förordas i motionen innebära
att bestämmanderätten överflyttas
till donatorerna och gåvogivarna ute
i landet. De skulle komma att avgöra
omfattningen av det statliga stödet i detta
avseende. Jag har svårt att tänka mig
alt riksdagen skulle vilja på detta sätt
avhända sig inflytandet. Det kan hända
att vi vill göra undantag för vissa organisationer.
Jag erinrar om att det en
sen timme här i kammaren när det gällde
idrottsanslaget förekom en aktion
för att anslag inte skulle utgå till
Svenska boxningsförbundet. Det kan
också tänkas att vi vill gc särskilt stora

68 Nr 16 Onsdagen den 3 maj 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

anslag till några organisationer, exempelvis
ungdomsorganisationer. Det skulle
vara mycket svårt att göra på det
sättet, om det föreslagna systemet för
avdragsrätt infördes.

Inte heller går det att komma ifrån
att det på något sätt måste anges, vilka
organisationer som skall vara avdragsgilla,
om jag så får uttrycka mig. Det
skulle bli nödvändigt att göra upp en
lista. Riksdagen kan naturligtvis tänkas
göra detta, men då innebär det ju en
prövning. Riksskattenämnden eller rent
av finansdepartementet skulle också
kunna få uppdraget, men såvitt jag förstår
måste också det rubriceras som en
prövning. Man har att undersöka organisationerna,
avgöra deras värde och
så föra upp dem på denna lista. Principiellt
finns ingen skillnad mellan denna
metod och den metod som ligger i att vi,
när vi beviljar bidrag, uppställer vissa
villkor.

Jag kommer alltså, herr talman, fram
till att de former av stöd, som lanserats
i den reservation och det särskilda yttrande
vi nu har att ta ställning till, är
misslyckade ur folkrörelsesynpunkt och
felaktiga ur statens synvinkel. Vi bör
hålla på bidragssystemet. Och i det
sammanhanget vill jag gärna betona, att
det är önskvärt med en så generös bidragspolitik
som möjligt med hänsyn
till den roll dessa ideella rörelser spelar
i vårt svenska samhälle. Med tillfredsställelse
har jag kunnat konstatera
alt vissa bidrag höjts, och jag skulle gärna
se att vi hade möjlighet att ytterligare
förstärka de kontanta bidragen, beslutade
av riksdagen. Det skulle betyda
mycket för hela samhället.

Ilerr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag vill gärna instämma
i alla de uttalanden som i dag gjorts när
det gäller uppskattningen av de ideella
organisationerna. Dessa organisationer
är onekligen värda all uppmuntran, och
de spelar en utomordentligt stor roll i
vårt demokratiska samhälle. Man kan

väl också konstatera, att offerviljan under
gångna tider varit mycket stor då
det gällt att tillföra dessa organisationer
medel. Jag tror emellertid liksom
flera av de föregående talarna, att för
att organisationerna i framtiden skall
kunna ha den styrka som erfordras är
det nödvändigt att det inom dem finns
ett ideellt och ett hängivet intresse för
den sak man uppställt som sin. Därför
tror jag inte på den metod, som skulle
innebära att krafter liksom skulle köpas
fram för att arbeta inom de ifrågavarande
sammanslutningarna, utan det
är enligt mitt sätt att se nödvändigt att
det finns ett stort ideellt intresse kvar.

Det är naturligt att den mycket hårda
beskattningen och särskilt den hårda
marginalskatten gör att det i dag är svårare
att få fram pengar för sådana här
ändamål. Säkerligen har många människor
i dag inte möjlighet att avstå vad
de skulle önska på grund av att skatten
tar en så stor del av inkomsterna. Därför
anser jag det nödvändigt med effektiva
skattesänkningar — en ordentlig
sänkning av marginalskatten — så att
medborgarna får möjlighet att idka välgörenhet
på de områden där de vill
göra det. De flesta vill nog helst göra
sin insats efter det att de sett till att
staten fått vad staten tillkommer. Detta
ligger ju i det ideella frivilliga systemet.

Jag och de andra högerledamöterna
i bevillningsutskottet var förra året med
om att begära en mera förutsättningslös
utredning på detta område. Det skulle
vi naturligtvis ha kunnat vara med om
i år också — det är ju inte farligt att utreda
en sak — men vi kan inte acceptera
det system som föreslagits i motionerna.
Under den långa debatten i
dag har det erinrats om ett flertal olägenheter
som skulle följa med systemet,
och jag är av den uppfattningen att
dessa olägenheter är mycket stora. Det
kommer att bli utomordentligt svårt att
fastställa, vilka organisationer som skall
komma i fråga. Och herr Johansson i
Trollhättan ställde ju frågan: Är det

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

riksskattenämnden, är det regeringen,
är det riksdagen eller vem är det som
skall bestämma, vilka organisationer
detta skall gälla?

Herr talman! Av de skäl jag anfört
har jag inte kunnat vara med om det
yrkande som framförts från reservanthåll,
och jag ber därför att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Ett bifall till motionen
skulle öka människornas möjligheter att
ge till allmännyttiga ändamål. Det torde
vara ostridigt. I den mycket kortfattade
översikt över frågan som skattelagsakkunniga
gav — det var ju som påpekats
tidigare inte någon verklig utredning
av ämnet — anfördes bl. a. det
skälet mot avdragsrätten, att högre inkomsttagare
skulle bli bestormade av
de frivilliga organisationerna med uppmaning
att ge till dessa organisationer.
På något sätt ömmade alltså skattelagsakkunniga
för dessa högre inkomsttagare,
som av den anledningen att avdragsrätt
fanns skulle få en ytterligare
press på sig att ge. För min del har jag
inte alls samma känsla för dessa högre
inkomsttagare. Jag tycker att det är alldeles
utmärkt om de får så många möjligheter
och så många uppmaningar
som möjligt att ge till allmännyttiga ändamål.

Herr Kärrlander tog upp det bidrag
som riksdagsmännen nu ger till »Sverige
hjälper» och framhöll att om avdragsrätt
fanns, skulle det innebära att
herr X och herr Y skulle få ge litet olika
belopp. Men om herr Kärrlander fick
avdragsrätt så skulle väl herr Kärrlander
ha möjlighet att öka sina bidrag till
detta eller något annat allmännyttigt
ändamål med ett belopp som är precis
lika stort som avdraget?

Nu ville herr Kärrlander göra gällande
att det kanske inte behövs någon ytterligare
stimulans till gåvor. Han hänvisade
till en utredning som herr Svens -

son i Kungälv gjort och som skulle visa
att gåvorna har stigit inte bara i takt
med penningvärdeförsämringen utan
också i takt med reallöneutvecklingen.
Jag har inte haft tillfälle att ta del av
denna utredning och vet inte på vilka
grunder den är gjord, men om herr
Kärrlander tolkar resultatet så att de
frivilliga organisationer som arbetar för
allmännyttiga ändamål inte skulle behöva
mera gåvor så ber jag att få protestera.
Jag arbetar själv i sådana frivilliga
organisationer med svåra ekonomiska
bekymmer. Det finns många andra
i denna kammare som gör detsamma.
Vi behöver få allt stöd vi kan få. Vi är
därför inte särskilt mottagliga för argument
av den typ vi nyss hörde.

Herr Svensson i Kungälv, vars historieskrivning
över frikyrkorörelsens
uppkomst jag inte kan ansluta mig till,
redogjorde också för vad han ansåg
vara frikyrkans inställning för närvarande
till frågan om beroendet av staten.
Han sade att man kan fråga sig vilket
som binder mera, statsbidrag eller
gåvor från enskilda personer. Det har
också i debatten framhållits att frikyrkorörelserna
tar emot statliga bidrag
till sin verksamhet. Det är alldeles riktigt
att de tar emot bidrag t. ex. till
speciell studieverksamhet och till speciell
ungdomsverksamhet. De är givetvis
tacksamma för de statliga bidrag
som kan ges till dessa speciella ändamål.
I princip vill de inte ta emot statsbidrag
till sin allmänt kristna verksamhet
därför att de vill stå fria gentemot
staten.

Herr Fälldin framhöll att han inte
kunde inse varför direkta statsbidrag
skulle behöva kräva kontroll från statens
sida. Mot detta talar emellertid det
faktiska förhållandet att en framstående
talesman för regeringspartiet under
förra årets debatt just anförde som ett
argument mot denna avdragsrätt, att
statens möjligheter till kontroll och insyn
över vederbörande organisations
verksamhet skulle försvinna. Man kan

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

önska att det skulle vara på ett annat
sätt, men detta är det faktiska förhållandet.

Herr Svensson i Kungälv vill gärna
politisera denna fråga, vilket jag tycker
är beklagligt. Jag vill bara påpeka att
det är frikyrkomötet, som har gjort
denna framställning. Vi i folkpartiet
har ställt oss bakom den och försökt
få så många som möjligt i denna kammare
oavsett partitillhörighet att ställa
sig bakom den. Anser man ändamålet
riktigt, bör man kunna acceptera det
förslag som frikyrkomötet framlagt.

Jag måste göra samma fråga som herr
Rimmerfors tidigare: Varför skall det
vara så omöjligt att genomföra systemet
i Sverige, när det går utomordentligt
bra i t. ex. Amerika, Kanada, Västtyskland
och Danmark? Vad är det som
gör att det skall vara så omöjligt här?
Varför skall man dra upp en massa skäl
emot detta?

Herr Johansson i Trollhättan drog i
sitt mycket intressanta anförande upp
en del tekniska svårigheter. Dessa svårigheter
har emellertid redan lösts i
motionen. Herr Magnusson i Borås refererade
till dem. De har också lösts i
andra länder.

Att man kunnat införa avdragsrätten
i andra länder måste bero på att man
har en helt annan grundsyn på dessa
frågor än man har fått här genom att
sitta fast i de skattepolitiska principer
som vårdas ömt inom stora kretsar i
vårt land. Jag har svårt att se denna
fråga ur den synvinkel som t. ex. herr
Kärrlander ser den.

Jag menar nämligen, att om en människa
avstår av sin inkomst till ett ändamål,
som alla är överens om är allmännyttigt
och värt att stödja, och om
han härav inte har någon direkt eller
indirekt materiell nytta, så har de pengarna
inte samma skattekraft som den
övriga delen av hans inkomst. Den människan
engagerar sig personligt och ger
till ett allmännyttigt ändamål. Det är
dessa tankegångar som ligger bakom

lagstiftningen på detta område i de länder
som har denna avdragsrätt.

Med den utgångspunkten försvinner
hela detta resonemang om statsbidrag
bakvägen, som vi hört i så många anföranden.
Det är också intressant att
iakttaga, att i de länder där detta system
prövats, har man inte heller i något
enda fall minskat möjligheterna att
göra avdrag, utan de har i stället ökats.

Om Jag) herr talman, får sammanfatta
mina synpunkter, vill jag säga att de
frivilliga organisationerna behöver bidrag.
Vi kan inte med statsbidrag, inte
ens om vi skulle vilja det, lösa de frivilliga
organisationernas ekonomiska
problem. Även om vi kunde göra det,
skulle vissa organisationer av principiella
skäl inte kunna ta emot statsbidrag.
Det är också önskvärt ur samhällets
synpunkt att enskilda människor
engagerar sig i de frivilliga organisationerna
inte bara med arbete utan även
med gåvor. Jag skulle härvid vilja hänvisa
till herr Johanssons i Trollhättan
mycket intressanta anförande om olika
traditioner inom olika rörelser. Det
vore bra om alla frivilliga rörelser fick
in en givandets tradition; om medlemmarna
avstår en del av sin inkomst för
ett allmännyttigt ändamål, skapar det
större personligt engagemang i arbetet
än eljest. Vi vet också att detta system
fungerar i en rad olika länder. Varför
skulle vi då inte kunna pröva det också
i vårt land.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Hamrin i Jönköping (fp), Boija (fp),
Nyberg (fp), Carlsson i Huskvarna (fp)
och Wachtmeister (h).

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
gör en mycket underlig tolkning
av vad jag sagt, en som är alldeles verklighetsfrämmande.
Herr Gustafson gör
t. ex. gällande, att jag skulle anse att de

Onsdagen den 3 maj 19C1 Nr 16 /I

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

frivilliga organisationerna inte behöver
några fler gåvor. Jag har, herr Gustafson
i Göteborg, aldrig sagt någonting
som kan tolkas på det sättet. Jag har
tvärtom sagt att jag kan instämma i reservanternas
uppfattning, att man inte
kan driva en folkrörelse om man inte
har en rad frivilliga krafter, som är beredda
att offra både tid och arbete och
som även ekonomiskt vill stödja den rörelse
de anslutit sig till.

Men jag har sagt förut och vill upprepa
det, att den bidragsgivningen inte
bör vara kombinerad med skattetänkande.
Man försöker nu göra gällande att
det skulle bli så mycket större gåvor,
om bidragsgivarna fick göra ett avdrag
i deklarationen för sina gåvor.

Herr Gustafson i Göteborg tog även
upp mitt exempel om riksdagsmän med
olika inkomster. Herr Gustafson sade
att en riksdagsman med en hög inkomst,
som alltså skulle få stor nytta
av skatteavdraget, kanske skulle öka bidraget,
om han fick göra sådant avdrag.
Ja, herr Gustafson, det är just den felaktiga
konstruktionen jag vill vända
mig mot.

Herr Johansson i Trollhättan sade, att
de enskilda medborgarna fördelar sina
gåvor på olika sätt. De ger sina gåvor
och därmed — om de får göra avdrag
— av skattemedel till de organisationer
som de anser i första hand bör ha hjälp.
Eftersom en person som betalar 60 procent
av sin inkomst i skatt och som ger
1 000 kronor i gåvor, endast skulle behöva
betala 350 kronor av egna medel,
medan en person med lägre inkomst
skulle få ge kanske 890 kronor,
blir uppoffringen för de båda bidragsgivarna
inte lika stor. Den lägre inkomsttagaren
kommer i en mera ogynnsam
ställning, och det är det som vi
protesterar mot.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det har sagts, att ett
enhälligt kyrkomöte står bakom detta

krav. Jag vill göra en liten anmärkning
till det yttrandet. Jag var med på frikyrkomötet
1958. Den här frågan behandlades
då i ett utskott, som hade frågorna
rörande statskyrkan om hand,
ett utskott där riksdagsman Per-Olof
Hanson i första kammaren var ordförande.
Utskottet lade fram ett resolutionsförslag,
och alla i denna kammare
vet vilken makt ett utskott har. Mot
detta anfördes vissa reservationer.
Bland annat yrkades avslag på förslaget
av en man, som under många år
representerat folkpartiet i denna kammare.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är glad för herr
Kärrlanders tillrättaläggande. Jag fick
den bestämda uppfattningen att herr
Kärrlander menade, att eftersom det
hade förebragts en utredning som skulle
visa att gåvorna till vissa ändamål
hade stigit i takt med reallöneutvecklingen,
skulle allt vara ganska bra. Men
nu instämde herr Kärrlander med mig
däruti, att det finns ett behov av ökade
gåvor till allmännyttiga ändamål. Detta
är jag glad för, men då tycker jag att
herr Kärrlander och jag gemensamt
skulle försöka få fram en lösning för att
stimulera dessa gåvor, vilka är så oundgängliga
för de frivilliga folkrörelserna.

Till herr Svensson i Kungälv vill jag
säga att jag inte talat om ett enhälligt
frikyrkomöte. Men herr Svensson kan
inte förneka att han och kanske några
till står isolerade där, medan det finns
en överväldigande majoritet åt andra
hållet.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Gustafson i
Göteborg hade lyssnat till mitt första
anförande, i vilket jag citerade vad reservanterna
anfört och där jag instämde
i deras synpunkter beträffande nödvändigheten
av att stimulera det frivilliga
arbetet till insamlingarna, skulle

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen för

fnr irorni- *111 onn.I.^11----i i •

den reflexion som herr Gustafson gjorde
inte ha varit nödvändig.

Herr Gustafson jämför med förhållandena
i andra länder och frågar varför
vi inte kan göra detsamma som man
har gjort där. Vi har löst problemet i
motionerna, säger herr Gustafson. Ja,
motionärerna löser problemen, det vet
både herr Gustafson och jag, eftersom
vi har tillhört denna kammare så länge,
men det sker ofta på ett ganska lättvindigt
sätt. Dessa lösningar visar sig efteråt
många gånger inte alls vara hållbara.
Jag har påvisat att skattelagsakkunniga
i samband med sin översyn av
frågan om periodiskt understöd och föreningsavgifter
har kommit fram till att
den väg reservanterna anvisar inte är
någon rekommendabel väg med hänsyn
till vår skattelagstiftning.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vet inte vad ett frikyrkomöte
skulle säga i dag, men jag
har en känsla av att dess ställningstagande
inte skulle bli fullt så kategoriskt.
År 1958 hade man ännu inte diskuterat
igenom all problematik i detta
sammanhang. Jag känner hela denna
problematik och jag förstår att man här
har sökt en utväg som man tyckt sig
kunna acceptera. Av principiella skäl
finner jag den vara fullkomligt omöjlig.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! När man suttit och lyssnat
till denna debatt, har man inte haft
någon känsla av att den har utmärkts
av skräck för att upprepa tidigare anförda
satser och argument. Detta ger
mig mod att upprepa något som tidigare
har sagts, nämligen att jag tillhör
dem som har ett mycket starkt "intresse
av att stödja ideella verksamheter i vårt
samhälle. Jag vill med entusiasm möta
alla realistiska försök till stimulerande
åtgärder.

När jag varken förra året eller i år
har kunnat vara med om att stödja den

motion som vi nu diskuterar, sammanhänger
detta framför allt med den argumentation,
som här har förts av herrar
Kärrlander och Johansson i Trollhättan.
Det föreslagna förfaringssättet
är uppenbarligen stridande mot viktiga
principer i nuvarande beskattningssystem
och än mer i den utveckling av
vårt beskattningsväsende som vi har att
emotse. Det förefaller mig därför vara
en mindre lyckad sak att år efter år lägga
fram förslag som måste te sig orealistiska.

Herr Johansson i Trollhättan har också
påvisat att den ifrågasatta avdragsrätten
kommer att bli ytterst ojämn och
slumpartad för olika organisationer.
Vore det inte klokt om den svenska frikyrkorörelsen
övervägde att också
grubbla över andra vägar till samhällsstöd
än dem som här har framkommit.
Jag tror att det vore olyckligt om den
svenska frikyrkorörelsen alltför envist
skulle knytas till detta förslag, som inte
minst efter den debatt som förts här
framstår som alldeles särskilt orealistiskt.

När jag tog till orda var det närmast
för att belysa en punkt som skymtat i
debatten här i dag, nämligen huruvida
det skulle innebära något principiellt
felaktigt för frikyrkorörelsen att mottaga
samhällsstöd i avdragens form.
Detta har antytts i några anföranden
som hållits här. Det är självklart att det
finns en frikyrkorörelsens tradition,
som talar däremot. Men såsom också
herr Svensson i Kungälv framhöll är
väl frågan om det inte härvidlag håller
på att ske en omsvängning. När staten,
kommuner eller landsting beviljar anslag,
är det klart att någon form av kontroll
eller insyn måste krävas. Men intet
av dessa ord behöver ha den dolska
klang som jag tyckte herr Gustafson i
Göteborg gav dem. Den som i likhet
med mig är sysselsatt i det kristna studiearbetet
vet att vi därvidlag har både
insyn och kontroll ifrån skolöverstyrelsen,
men vi uppfattar inte detta såsom

Onsdagen den 3 maj 1961

Nr 16

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamal

något för vår verksamhet störande, än
mindre kränkande. Genom skolöverstyrelsens
folkbildningsrotel utgår initiativ,
uppslag och även korrigerande påpekanden,
för vilka vår verksamhet är
ytterligt tacksam. Att samhället därigenom
får en viss insyn är inte något
som man behöver uppfatta som odiös
kontroll, vilken skulle hindra det verk
man vill utföra.

Men för att ytterligare belysa, att
stämningen när det gäller dessa ting
också håller på att slå om inom svensk
frikyrklighet, skulle jag vilja anföra
några ord av en av den svenska frikyrklighetens
ledande män i den yngre
generationen, nämligen SMU :s sekreterare,
herr Erland Johansson. Han har
redogjort för vilka ekonomiska bidrag
från olika samhällsorgan, som kommer
SMU :s verksamhet till del, och uppskattar
dessa bidrag till 600 000 kronor för
SMU:s vidkommande. SMU:s totala omsättning
under ett verksamhetsår belöper
sig till omkring 4 miljoner kronor.
Då frågar man sig: Hur känns det nu
att ta emot dessa bidrag till SMU:s arbete?
Ja, herr Erland Johansson uttrycker
sig så här: »Något hämmande inflytande
från de bidragsgivande organen
har vi inte haft känning av. Samarbetet
mellan vår organisation och de
samhälleliga organen är det allra bästa.»

Det gäller ett yttrande av en man i
den yngre generationen, och jag ifrågasätter
om det inte här i någon mån kan
röra sig om ett generationsproblem. I
varje fall möter man ute på fältet många
yngre frikyrkomän, som ingalunda är
besjälade av oro för att ta emot samhälleliga
stöd även i ekonomisk form
— självklart under förutsättning att de
låter sig förena med den verksamhet
man vill hedriva.

Jag skulle —■ enligt herr Erland Johanssons
linje ■— vilja ansluta mig till
dom, som uttalar sig positivt för åtgärder,
som kan anses befogade för stöd
till ideella verksamheter i vårt land.
Däremot måste jag säga att jag betrak -

tar hela den i folkpartiets motion framförda
tanken som orealistisk. Det bör
därför vara förenligt med de intressen
man vill främja, att den motionen inte
återkommer mer.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag var i mitt tidigare
anförande mycket angelägen om att dra
en principiell gränslinje mellan de bidrag,
som frikyrkosamfunden får för
speciell verksamhet — jag nämnde ungdomsverksamhet,
studieverksamhet och
verksamhet av social karaktär — och
den verksamhet som bedrivs i enlighet
med samfundens centrala syfte, där
man på grund av sin ställning som fri
från staten inte vill vara beroende av
staten. Därför faller hela den argumentering
som herr Zetterberg nyss använde
sig av, till marken; det var att slå
in öppna dörrar.

Herr Zetterberg tog även upp den
större, principiella frågan och ville i
det fallet göra gällande, att här sker en
omsvängning och att frikyrkosamfunden
alltså skulle vara beredda att ta
emot ökade statsbidrag och även att
ställa sig under statens inflytande i allt
större utsträckning. Konsekvensen av
en tankegång som innebär, att man inte
bara tar emot gåvor till viss speciell
verksamhet utan också till den allmänna
kristna verksamheten, måste nämligen
bli sådan.

Jag vill inte ytterligare ta upp den
saken i detta sammanhang. Det är en
mycket stor fråga, som vi kanske kan
få tillfälle att senare diskutera. Men när
pastor primarius Zetterberg här höjer
ett varnande finger till frikyrkorörelsen
och uppträder som mentor till densamma
vill jag säga, att vi lyssnar gärna
till alla argument men vill nog själva
bestämma i våra egna angelägenheter.

Herr ZETTERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen om mitt
anförande kunde uppfattas så som om

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Ratt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

jag velat blanda mig i angelägenheterna
på något område, som inte angår mig.
Men det har dock framlagts en motion
i detta ärende, till vilken man som riksdagsman
har att ta ställning. När jag än
en gång vill varna frikyrkorörelsen för
en alltför hård fastlåsning vid denna
speciella idé, som är framförd i den
motion vi i dag diskuterar, bygger jag
min uppfattning på kontakter med
många frikyrkomän, framför allt i den
yngre generationen. Jag tror det är ett
klokt råd, och det kan väl fattas som
ett råd ifrån en god vän, ty jag tror
att jag kan få räkna mig som en sådan
när det gäller svensk frikyrkorörelse.

Beträffande den distinktion, som
herr Gustafson i Göteborg gör mellan
frikyrkoverksamhet i strikt mening och
insatserna från frikyrklighetens sida på
det ungdomsvårdande och sociala området,
vill jag säga att det väl ändå
måste vara mycket svårt att uppehålla
dylika principer. Man kan också
uttrycka saken på annat sätt och hävda,
att det är en så betydande del av den
frikyrkliga och den ideella verksamheten,
som faktiskt sträcker sina verkningar
utanför den egna kretsens arbete,
att det av den anledningen i framtiden
torde bli omöjligt att göra dylika
gränsdragningar. Det är en ytterst flytande
gräns, och om de som har att avgöra
dessa ting bestämmer sig för att
flytta gränsen längre fram bör det inte
möta några svårigheter.

Jag vill som sagt hävda att det ingalunda
går någon klar linje mellan dessa
ting, så långt jag som en utomstående
kan tillåta mig att bedöma detta område.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet för att framföra en principiell
synpunkt. Jag kan emellertid inte neka
mig att först helt kort beröra ett par
punkter som tagits upp i debatten.

Vi har i denna kammare många gånger
lyssnat till hur herr Sträng och and -

ra representanter för regeringspartiet
med iver och entusiasm har hänvisat
till att förhållandena i utlandet är så
och så, varför starka skäl föreligger
för att man inte skall gå in för t. ex.
lättnader i beskattningen i Sverige. Men
i dag, när reservanterna hänvisar till
utländska erfarenheter, duger inte längre
hänvisningen till utlandet. Då finner
man att förhållandena är annorlunda i
utlandet etc. Är inte förhållandena olika
i utlandet och här, när herr Sträng hänvisar
till dem? Jag tror att de i denna
kammare, som dussintals gånger varit
med om att argumentera med hänvisning
till utlandet, har svårt att i dag
inte tillmäta det någon vikt att man i
utlandet tillämpar just den metod som
reservanterna föreslår, särskilt som
några konkreta, på erfarenheter grundade
nackdelar av denna metod inte
kunnat påvisas.

Jag tror det var herr Svensson i
Kungälv som talade om att reservanterna
»ville ge extra gåvor åt större inkomsttagare»,
och herr Kärrlander sade
att det låg en »orättvisa» i reservationsförslaget.
Tanken är tydligen den
att en välsituerad person som ger 100
kronor kan köpa denna fördel för honom
själv — att ge 100 kronor — till ett
billigare pris än den mindre bemedlade
kan, som ger 100 kronor och som får
betala mer för fördelen att få ge de
pengarna. Den välsituerade sparar mera
i skatt än den mindre välsituerade.
Det är ett egendomligt betraktelsesätt
när det gäller stöd åt ideell verksamhet.
Man vänder på det och säger att
man skall inte ge sådana fördelar åt
givaren, att han får lämna gåvor till
billigare pris.

Jag tycker att det argument, som flera
talare men särskilt herr Gustafson
i Göteborg framfört, är ett mycket övertygande
svar på hela detta egendomliga
sätt att vända på frågan. Herr Gustafson
hänvisade till att om en gåva lämnas
till ändamål, som det allmänna
tycker är värt att uppmuntra — och det

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

är vi såvitt jag förstår alla överens om
att detta är — har givaren inte kvar
dessa pengar. De ingår inte längre i
den inkomst, som man har att ta hänsyn
till, när man bedömer hans skattekraft;
hans marginalskatt må sedan vara något
högre eller något lägre. Det ligger
därför inget egendomligt i resonemanget,
att sådana belopp inom rimliga gränser
inte bör beskattas.

Observera att alla här, såvitt jag vet,
är med om att periodiskt understöd får
ges till annan person och att givaren
inte behöver skatta för det beloppet.
Det anses nämligen att eftersom pengarna
är bortskänkta ingår de inte längre
i den inkomst som skall skattläggas.

I detta fall står man inte upp och säger:
»Ni får bara ge periodiskt understöd,
om ni ser till att mottagaren har
lika höga inkomster som ni själv, annars
berövar ni staten 70 procent skatt,
som givaren betalar, medan mottagaren
kanske inte betalar någon skatt alls
— han kanske ligger under 4 000 kronor
i inkomst.» Hela det resonemang,
som i dag angivits som fullt bärande,
avstår man helt enkelt från när det
gäller periodiskt understöd.

Eller tag uppmuntran till sparande
genom försäkringsavdrag! Man anser
att det är viktigt att uppmuntra människorna
att spara, och för den skull
offrar det allmänna genom att bevilja
vissa skatteavdrag. Här tar man inte
hänsyn till om den som har stor inkomst
får större fördel än den som har
lägre inkomst, utan man säger att vi
måste ha en enkel, schablonmässig regel.
Vi uppmuntrar sparandet, därför
att det är ett allmänt intresse och trots
att det dock innebär en fördel för den
enskilde, som får göra dessa avdrag.
I det fall som vi i dag diskuterar har
givaren endast intresse av att stödja och
har inte någon personlig fördel av gåvan.
Skulle det verkligen vara så mycket
svårare att få använda slcattelättnadsmetoden
i detta fall, när man får
använda den i andra fall, där det rör

sig om ekonomiska fördelar för den enskilde?
Skall man behöva behandla den
enskilda människa sämre, som vill offra
ett för honom angeläget och dyrbart
ändamål, som även det allmänna anser
vara värt att uppmuntra? Nej, jag kan
inte förstå logiken häri.

Jag tycker, uppriktigt talat, att man
bevisar alldeles för mycket i dag, när
man talar mot reservationen. Det är
mycket farligt att bevisa för mycket,
ty det visar den bristande bärkraften
i ett par av de här framförda argumenten.

Det andra huvudargument från regeringspartiets
sida, som spelat en viss
roll i dag och kanske ännu mera vid
debatten i fjol, har varit att om staten
offrar medel — och det gör ju staten
vid skattelättnader — skall staten
också ha inflytande. Det kan inte överlåtas
åt enskilda att bestämma. Staten
måste alltså övervaka, kontrollera och
bestämma, om staten skall vara med
om att finansiera verksamheten. Får jag
då först bara påpeka att vi är överens
om att denna verksamhet förtjänar att
uppmuntras. Vi har här att göra med
människor som visat att de vill offra
för ett ideellt ändamål. Vi talar ofta om
Afrika och missionsverksamheten där
eller om den frikyrkliga verksamheten.
I stort sett kan man säga att de som
skött sådan verksamhet visat förmåga
att ordna den ekonomiskt för relativt
låga kostnader och med betydande användning
av frivillig arbetskraft. Man
kan inte säga att dessa slösar så mycket
med pengar att det allmänna av
detta skäl måste övervaka och kontrollera
noga. — Nog kommer det att
fortfarande behövas idealitet, om dessa
rörelser skall kunna verka, även om de
får den gynnsammare behandling som
föreslås i denna reservation.

Herr talman! Jag tror att vi här möter
två olika synsätt. Jag vill inte ställa
dem alltför skarpt mot varandra. Jag
vill inte överdriva, men jag vill ändå
säga att jag tror att det är två olika syn -

76 Nr 16 Onsdagen den 3 maj 19G1

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

sätt. Det ena är det som jag angivit vara
den socialdemokratiska argumentationen.
Den kan väl ändå inte deltagarna
från högerpartiet, herr Magnusson i
Borås och andra, vara med om. Enligt
den socialdemokratiska argumentationen
skall samhället, om det offrar, kontrollera
och övervaka och se till att pengarna
blir väl använda etc. Man vill tydligen
ha ett samhälle, där staten tar in
mycket stora delar av nationalinkomsten
— mer och mer som vi vet — och där
de enskilda människorna får allt mindre
möjlighet att utöva ett eget inflytande
på ideell verksamhet av olika slag, varför
mycket av vad de har gjort får övertas
från frivillig verksamhet och överlämnas
till statlig verksamhet. Man tror
att det blir så mycket rättvisare och
bättre gjort, om staten får bestämma,
när den offrar i den bemärkelsen att den
avstår litet av det som flyter in genom
de mycket höga skatterna.

För mig är, herr talman, den andra
samhällstypen vida mer tilltalande. Där
försöker man uppmuntra människorna,
individerna, att bedriva frivillig verksamhet
med ideell inriktning, där man
inte bara talar om — vilket många har
gjort i dag — utan också är villig att
söka övervinna svårigheter för att effektivt
uppmuntra en sådan verksamhet.
Där säger man: Vi har visserligen aldrig
hundraprocentig garanti för någonting
i denna ofullkomliga värld, men
här om någonsin har vi ett område, där
vi kan lita på att människorna verkar
icke av egoistiska motiv utan därför att
det är en ideell sak de vill främja. Här
om någonsin bör samhället kunna inta
en generös attityd. Vi vill uppmuntra
att människorna engagerar sig för att
hjälpa; vi skall inte alltid överlåta åt
myndigheter, offentliga organisationer
och tjänstemän att göra det vi vill ha
gjort.

Jag tror att det samhälle, där man
intar en positiv, generös hållning till
ideell verksamhet av detta slag, blir
ett samhälle, som nog nästan alla i

kammaren i grund och botten skulle föredra.
Därför ber jag, herr talman, de
ärade kammarledamöterna om ursäkt,
om jag säger att jag faktiskt tror att
en hel del av er som här tycks komma
att rösta mot reservationen, om ni riktigt
ville tränga in i frågeställningen,
skulle bli tveksamma huruvida man
inte har skäl att nu gå den väg som reservationen
anger. Jag har i alla fall
den känslan att vi är så pass överens
om vilket slags samhälle vi skulle välja

— vi behöver inte blanda in socialism
eller inte socialism i detta sammanhang

— att vi borde kunna komma fram på
den väg som anges i reservationen — i
dag är någon annan inte möjlig.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin tyckte att
vi som företrädde utskottet bevisade för
mycket. Herr Ohlin gjorde det rakt motsatta,
han bevisade nämligen ingenting
alls. Vad som är att föredra vet jag
inte. Jag tycker nog att det är bättre
att ordentligt redovisa ett ärende i sak
och inte göra som herr Ohlin, nämligen
till huvuddelen tala om saker som
inte har med frågan att göra.

Låt mig med anledning av hans uttalande
att man skall vara försiktig när
man gör jämförelser med utlandet säga,
att det är ingen ny inställning. Om herr
Sträng gör jämförelser med utlandet
eller jag eller herr Ohlin gör det, skall
man alltid vara lika försiktig med att
dra paralleller. Det gör ingen skillnad
vem som drar dem. En sådan polemik
är alldeles onödig och verkningslös, om
man vill föra en saklig debatt.

Herr Ohlin sade vidare att nu vänder
man på det hela från utskottets
sida. Nej, det gör man inte alls. Vår syn
på saken är som jag sagt förut kort och
gott den, att man inte godtar ett system
där man överlåter till de enskilda medborgarna
att fördela skattepengarna som
de vill.

Sedan talar herr Ohlin om periodiskt
understöd och drar en parallell. Herr

Onsdagen den 3 maj 1961

Nr 16

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

Ohlin som inte kan dra paralleller med
utlandet kan tydligen inte heller dra
paralleller beträffande förhållanden
inom landet. Frågan om periodiskt understöd
kan nämligen inte anföras som
jämförelse i detta sammanhang därför
att det är reglerat på ett helt annat
sätt. Periodiskt understöd är beskattningsbart
för den som får det.

Här står kanske två olika synsätt mot
varandra. Vi vill ha ett samhälle som
fungerar så att det inte är de enskilda
medborgarna som fördelar en stor del
av skattemedlen som de vill. Vi föredrar
att samhället delar ut dessa. Jag tror att
det är mera betryggande.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Frågan om vi skall ha
direkta bidrag över den statliga budgeten
eller om vi skall gå den väg som
motionärerna och reservanterna förordar
betraktade herr Zetterberg som ett
generationsproblem. Det skulle råda en
viss divergens mellan den äldre gruppen
av frikyrkofolk och den yngre.
Jag tror att detta är alldeles felaktigt.
Jag har själv varit med om att på ett
ganska tidigt stadium utarbeta de linjer
för Frikyrkliga studieförbundet som
detta nu följer i sin verksamhet, för vilken
statsbidrag lämnas. Mig veterligt
har det inte varit någon skillnad i uppfattning
mellan de yngre och de äldre,
ulan här har vi kunnat gå fram på en
gemensam väg. Det direkta församlingsarbetet
på frikyrkohåll ligger annorlunda
till.

När staten beviljar direkta bidrag begär
den — och det är ingenting att
klandra — insyn i hur pengarna används.
Jag tror att det var herr Fälldin
som menade att staten genom riksdagen
skulle bevilja anslag i förtroende utan
kontroll; såvitt jag fattade honom rätt
föll hans ord ungefär så. Detta vill emellertid
inte staten vara med om, och
det tycker jag är riktigt.

Herr Johansson i Trollhättan anser
att man i fortsättningen helt och hållet
bör gå fram på frivillighetens väg. Jag

tror också, herr talman, att de 30—40
miljoner kronor som frivilligt insamlas
bara inom mitt förbund skall säkert
fortsätta att komma. Givandet beror
inte på att man sneglar åt möjligheten
att få avdrag för gåvor i deklarationen.
Detta är dess bättre inte inspirationskällan
för givandet. Frågan är emellertid
om staten har möjlighet att ge ytterligare
stimulans. Med tanke på de väldiga
krav som ställs och i framtiden
kommer att ställas på oss anser jag att
den väg som vi förordat är framkomlig.
År den inte det, varför kunde då
riksdagen inte gå med på en allsidig utredning
som bevisat detta? Den ville
inte göra en utredning, hur fri och allsidig
som helst, så att fältet blev kartlagt.
Säger en sådan saklig utredning att
det inte finns några möjligheter att nå
resultat enligt vårt förslag, får vi finna
oss i det. Ingen kan dock påstå att skattelagssakkunnigas
skrivning är en statlig
utredning.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin säger att den
som står bakom utskottets skrivning
också måste vara inne på tankegången
att man bör dra in allt mer och mer av
den verksamhet som i dag ombesörjs
av de organisationer det här rör sig om
och överföra den till statliga organ och
tjänstemän. För oss är det inte alls fråga
om det. Vi är övertygade om att den
frivilliga verksamheten med ideell inriktning
är oerhört värdefull. Den väg
som vi menar vara mera framkomlig,
framför allt därför att den är rättvisare,
skulle inte på något vis ta bort intresset
för att verka i dessa sammanhang. Det
är svårt att påstå, att om stödet gavs
exempelvis på det sätt som Sverige
hjälper-insamlingen i dag får det, så
skulle folk bli mindre intresserade att
arbeta för en viss uppgift än om det
kom den väg som motionärerna har anvisat.

Det finns nog inte anledning att så
kategoriskt som herr Ohlin — såsom
jag fattade honom — hävda att det

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

skulle råda någon skillnad i detta avsende.
Det är ingen tvekan om att vi
har motivbakgrunden gemensam. Det
är helt enkelt vissa detaljer i förslaget
som gör att jag har tagit denna ställning,
framför allt att man definitivt
kopplar bort de många små givarna som
inte har förutsättningar att ge ovanför
den ram som är spikad. Jag förstår också
att det av rent tekniska skäl är svårt
att sänka den undre beloppsgräns som
är föreslagen.

Ilerr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kände mig föranlåten
att begära en replik när herr Ohlin
ställde den frågan till mig, huruvida jag
eller andra högermän skulle kunna vara
med om att bidra till att skapa ett sådant
samhälle som socialdemokraterna
vill ha. Det framgick väl tydligt och
klart av mitt uttalande att jag mycket
kraftigt reagerar gentemot det system
som vi för närvarande har. Den ytterligt
hårda beskattningen — inte minst
marginalskatten — medför ju i dag att
människorna inte får pengar över för
sådan verksamhet som de själva skulle
önska hjälpa, t. ex. ideella organisationer.
Jag är fullständigt överens med
herr Ohlin om att ideella organisationer
skall ha frihet att arbeta utan att samhället
är framme med pekpinnen. Under
decennier har också högerpartiet
påpekat att det är synnerligen farligt
om beskattningen får så hårda verkningar,
att människorna inte får den
frihet som de enligt vårt förmenande
borde ha.

Vi vill emellertid också sträcka friheten
dithän att samhället inte skall bestämma
vilka organisationer som är
ideella eller inte. Vi menar att det också
på detta område bör råda frihet.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Om jag fattade herr Zetterbergs
inlägg riktigt, ansåg han att
det avböjande av samhälleligt stöd, som
på sina håll skett, tillkommit framför

allt av principiella skäl, men att pengarna
som sådana skulle räcka till. Det
är mig obekant, hur det förhåller sig
med de statliga understöden på andra
områden, men på det kulturella området
— motionerna gäller ju inte bara religiösa
och andra sådana allmännyttiga
ändamål, utan även kulturella — räcker
sannerligen inte pengarna till. Inom
kulturminnesvården räcker de inte ens
till för att upprätthålla verksamheten i
samma omfattning som tidigare och
ännu mindre för att utvidga den på
det sätt som skulle vara behövligt i en
tid när utvecklingen går så hastigt att
man måste ha extra mycket medel till
sitt förfogande för att kunna rädda vad
som räddas kan.

Den nuvarande skattelagstiftningen
sätter ju effektivt stopp för allt mecenatskap
och t. o. m. för gåvor av efterlämnade
medel. Det finns många fall, då en
person har testamenterat sin kvarlåtenskap
till kulturändamål, men där vederbörande
institutioner helt enkelt inte
har råd att ta emot gåvan. Grävskoporna
får gå fram över kulturbyggnader
därför att arvsskatten är så hög att ett
museum inte kan ta emot gåvan. Detta
är en ytterst allvarlig företeelse.

Då det gäller argumenteringen för och
emot motionen kan jag i stort sett hålla
med herr Zetterberg om att det inte har
hänt någonting sedan förra året. Men
motionen kommer att återkomma, ty
den behövs även i framtiden, särskilt
som det har hänt någonting ganska väsentligt
sedan förra året på andra områden
än argumenteringen. Allt flera
kulturminnen har jämnats med marken
därför att det saknats medel för att
hålla dem i stånd. Det förekommer att
ett länsmuseum måst överväga sådana
omändringar, att museibyggnaden delvis
disponeras som bostäder, för att
man på den vägen skall kunna få pengar
till att upprätthålla verksamheten.
Följden är att en del kulturföremål
måste magasineras med allt vad detta
innebär av skador och olägenheter.

Onsdagen den 3 maj 1961

Nr 16

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

Herr Kärrlander sade någonting om
att de enskilda medborgarna inte bör
dela ut skattemedel, utan att detta skall
ankomma på det allmänna. Jag kan helt
hålla med honom härom, om staten
verkligen övertog medborgarnas förpliktelser
i detta avseende. Det skulle
emellertid vara frestande att gå närmare
in på frågan om vad herr Kärrlander
menar med skattemedel. Det
verkade som om han ansåg att medborgarnas
inkomster inte är deras egna,
utan bara utgör skattemedel. Men jag
skall inte här ta upp någon debatt i den
frågan.

Enligt herr Kärrlanders mening borde
vi också vara försiktiga när det gäller
att i detta sammanhang dra paralleller
med utlandet. Jag skall för min
del inte dra någon sådan parallell, även
om jag instämmer med herr Gustafson
i Göteborg och andra när man framhåller
att det är mycket anmärkningsvärt,
att det just här i landet skall vara omöjligt
att lösa frågan på det sätt som gjorts
på andra håll. Men jag skulle vilja erinra
om en sak, där det inte är fråga
om någon parallell med utlandet, nämligen
om lotterimedlen som ju är avsedda
att användas till stöd åt framför
allt kulturella ändamål. Herr Kärrlander
och hans partikamrater kanske kunde
hjälpa oss att se till att riksdagen håller
det löfte som riksdagen en gång har givit,
att lotterimedlen skall komma kulturen
till godo, inte barn med nu utgående
20 procent utan med 50 procent
såsom riksdagen har bestämt. Om
herr Kärrlander och bevillningsutskottets
majoritet ville hjälpa oss med den
saken, skulle man inom kulturminnesvården
bli mycket tacksam, och då skall
jag för min del lämna bevillningsutskottet
i fred när det gäller motioner av
detta slag.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord med anledning av ett missförstånd,
som förekommit några gånger

under denna debatt och som rör vad vi,
vilka inte kan gå med på motionen, i
detta sammanhang har sagt om gåvogivandet.
Tyvärr gick en del av herr
Svenssons i Kungälv anförande förlorat
för många genom att det var fel på
högtalaren, men herr Gustafsson i
Borås refererade sedan något av vad
herr Svensson i Kungälv på denna
punkt hade att säga.

Det sammanlagda gåvogivandet — undervisade
herr Svensson i Kungälv oss
om — har under det senaste decenniet
undergått en mycket markant stegring;
ökningen har nog varit starkare än under
någon tidigare period. Gåvogivandet
i vårt land har alltså fungerat förhållandevis
bra. Och särskilt när man
beaktar att många av de stora och viktiga
uppgifter, som i andra länder ombesörjes
med hjälp av enskilda gåvor,
hos oss bestrides av samhällsmedel, så
är det här fråga om ett ganska betydelsefullt
givande. De medel som man inom
de frikyrkliga organisationerna
skänkt till verksamheten kan uppskattas
till 90—100 miljoner kronor, och
detta belopp är, efter vad vi här fått veta,
resultatet av en kraftig stegring under
den gångna tioårsperioden. Vad
Svenska missionsförbundet beträffar
har jag sett en uppgift om att gåvogivandet
har på elva år ungefär fördubblats.
Inom svenska kyrkan bär kollekterna
under 10 år ökat från G till 16
miljoner kronor.

Under sådana förhållanden bör man
kanske inte tala alltför mycket om att
skattetrycket är så enormt starkt att
människor inte kan ge några gåvor.

Det finns ju nämligen en utgiftssida
också i det allmännas affärer och den
berör deras ekonomi som tidigare inte
kunnat ge. .lag tänker då inte minst på
pensionärerna. Inom parentes sagt kan
man finna ett ganska lustigt siffermässigt
samband mellan folkpensionernas
höjning och det stigande antalet gåvor
till religiösa ändamål. Man kan här
iakttaga jämlöpande kurvor. Rader av

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

gåvor till samhällsnyttiga ändamål

Rätt till avdrag vid beskattningen för

människor, som tidigare inte haft någonting
att ge, kan i dag skänka pengar.
Vi som är verksamma i församlingar

— både statskyrkliga och frikyrkliga

— har säkert lagt märke till att våra
folkpensionärer nu ger betydande bidrag
och att människor från stora familjer,
som tidigare varit ekonomiskt
hårt pressade och inte kunnat lämna
några bidrag, i dag skänker pengar. Det
är en utomordentligt glädjande utveckling
som skett här i vårt land.

Det finns alltså ingen anledning att
säga, att gåvogivandet är så dåligt, att
vi måste finna en ny form till inspiration.
De former vi hittills har haft är
faktiskt inte dåliga och kan ytterligare
utvecklas. Det är dock möjligt, att de
områden herr Wachtmeister berörde
inte kunnat tillgodogöra sig den våg av
givande vi har i vårt land.

Jag skulle slutligen också vilja säga
några ord med anledning av ett påpekande
som skymtade fram i något av
anförandena, nämligen att denna fråga
blivit skadad av en viss politisering.
Jag tror att det var herr Gustafson i
Göteborg som sade det. Jag erinrar mig
från förra årets debatt i detta ärende,
att någon gav herr Svensson i Kungälv
ganska bestämda snubbor för att han
påpekade, att 1960 års motion inte var
någon fyrpartimotion — vilken den
varit tidigare — utan en enpartimotion.
Han undrade vad orsaken kunde vara.
Han fick en ganska kraftig reprimand
för insinuationen, att det här skulle ha
smugit sig in någon politisk bitanke.

Några dagar före valet 1960 fick jag
— i likhet med många andra som var
sysselsatta med kristligt arbete — motta
en stencil, utsänd av en av folkpartiets
organisationer. Man tog där upp
denna fråga och redovisade folkpartiets
inställning. Man angav t. o. m. siffrorna
vid rösträkningen i andra kammaren.
Det framgick där mycket riktigt, att
det egentliga stödet för denna motion
hade lämnats av folkpartiet.

Det vore naturligtvis lyckligt, om vi

inte politiserar en fråga av denna natur.
Jag har inte nämnt detta i avsikt
att klaga. I och för sig finner jag det
ganska naturligt, att ett parti i valet
tar fram ting som man anser sig ha
gjort bra; därvidlag tror jag att vi alla
har handlat på motsvarande sätt. Däremot
tycker jag att anklagelsen för ett
år sedan att herr Svensson i Kungälv
medverkat till en politisering i dag hade
krävt en ursäkt från herr Gustafsons
i Göteborg sida — om allt hade gått
rätt till.

Slutligen vill jag säga, att det säkert
finns många olika områden där de
ideella organisationerna kan mottaga
stöd av samhället. Möjligheterna via studieförbunden
är säkert inte uttömda.
Stödet från allmänna arvsfonden kan
även utvecklas. Säkerligen bär vi möjligheter
att diskutera andra stödformer.

En sådan möjlighet — jag skall inte
gå in närmare på den; den är rätt komplicerad
— skymtade i förslagen från
den sakkunnigkommitté som förberedde
religionsfrihetslagstiftningen 1951.
En annan möjlighet är ett mera effektivt
stöd till den byggnadsverksamhet
som de ideella organisationerna bedriver.
Jag tror för min del, att ett sådant
stöd skulle vara av den allra största betydelse.
Enligt uppgifter som lämnats
mig har på en åttaårsperiod planlagts,
igångsatts eller slutförts ungefär 300
grundligare ombyggnader eller nybyggnader
av kyrkor eller samlingslokaler
inom Svenska missionsförbundet. Inom
svenska kyrkan har vi också en betydande
byggnadsverksamhet. Inom Baptistsamfundet
har en sådan verksamhet
kommit i gång. Det är egentligen endast
inom Frälsningsarmén som byggnadsverksamheten
kommit att släpa efter
på ett allvarligt sätt i vårt land.
Borde man inte på detta område gemensamt
försöka finna en väg till ett stöd?
Jag skulle föreställa mig, att det vore
klokt om frikyrkorådet ville ta kontakt
med olika partier — inte endast
folkpartiet, som säkerligen har ett stort

Onsdagen den 3 maj 19G1

Nr 16

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

intresse för att stödja den frikyrkliga
verksamheten i vårt land — i avsikt att
finna riktiga stödformer som kan accepteras
av olika meningsriktningar.

Jag tror att detta vore en mera realistisk
väg att gå.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Zetterberg apostroferade
mig när han talade om förhistorien
till dessa motioner. Han gav
också de frikyrkliga rådet att vända
sig inte bara till folkpartiet utan också
till andra partier. Det har de också
gjort. Den motion som vi har väckt i
år bad vi representanter för olika partier,
också för herr Zetterbergs parti,
att skriva under men vi fick ett nekande
svar. Anledningen till att vi inte
frågade förra året var att vi då befarade,
att vi skulle få ett nekande svar och
därför inte tyckte att det skulle tjäna
någonting till att fråga. Vi kände ju till
inställningen. Förra årets debatt gav
oss vissa förhoppningar om att i år få
stöd. Jag skall inte gå närmare in på
denna sak. Vi har ställt oss bakom frikyrkomötets
beslut, och det skäms vi
inte för.

Herr Zetterbergs utgångspunkt var
att gåvogivandet fungerar förhållandevis
bra. Han pekade när han ville visa
detta på vad som sker inom svenska
kyrkan. Det är möjligt att man där kan
reda sig bra med de gåvor man nu får
och inte är så beroende av någon ökning.
Det är klart att man inom frikyrkorörelsen
också är glad över den offervilja
som där finns. Men om man har
den uppfattningen, att gåvogivandet
vad beträffar allmännyttiga ändamål
här i vårt land är tillräckligt, då känner
man inte förhållandena inom de
frivilliga organisationerna. Jag tänker
på ungdomsorganisationerna, på kulturella
organisationer — herr Wachtmeister
har nämnt ett fall, och det är
inte på något sätt enastående. När man
arbetar inom allmännyttiga rörelser inträffar
det ständigt, att viktiga ting —

6 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr

humanitära, sociala, kulturella — inte
kan förverkligas därför att det fattas
pengar. Det är dessa erfarenheter som
ligger bakom vår framstöt här i syfte
att få stimulans till ökad bidragsgivning.
Det är därför att vi icke har den
uppfattningen, att gåvogivandet är tillräckligt,
som vi har lagt fram vår motion.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Jag ber om överseende
för att jag erinrar herr Gustafson i Göteborg
om att när han nu räknar upp
de områden som är kostnadskrävande
och behöver bidrag, så nämner han
igen ungdomsorganisationer och kulturella
organisationer. Detta är just
exempel på områden, till vilka förhållandevis
rikligt stöd från det allmänna
lämnas. Jag har nämnt att det allmänna
enligt min mening skulle kunna
stödja byggnadsverksamheten, som vissa
samfund nu inte kan bedriva i den
takt samhällsutvecklingen skulle påfordra.
Här skulle behövas stöd i någon
form. Men för den ordinära verksamheten
på olika håll i det ideella Sverige
fungerar bidragsgivandet — det är min
övertygelse — i de former det nu har
förhållandevis bra.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Carlsson i Tibro begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Skattebefrielse för ersättning till övervakare, m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Anders Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Carlsson i Tibro begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 139 ja och 53 nej, varjämte 23
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Skattebefrielse för ersättning till övervakare,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 43, i anledning av väckta
motioner om skattebefrielse för ersättning
till övervakare, m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Det brukar ju inte vara
särskilt populärt att ta till orda när det
gäller en motion, som inte vunnit utskottets
bifall och som inte ens blivit
föremål för en reservation. När jag
ändå gör det, är det därför att vi motionärer
anser att det förslag som väckts
i motionen är synnerligen angeläget. Vi
förordar där frihet från inkomstskatt,
förslagsvis upp till ett årligt belopp av
1 500 kronor, i den mån inkomsten förvärvats
genom arbete för vård och tillsyn
av äldre personer i deras hem.

Vi är naturligtvis inte främmande för
de synpunkter, som utskottet har anfört
emot detta förslag. Det kan nog
inge vissa principiella betänkligheter

och också vålla vissa svårigheter ur
kontrollsynpunkt.

Utskottet säger emellertid: »Enligt utskottets
mening bör den särskilda uppmuntran
till dylikt arbete, som kan befinnas
erforderlig, ske på annat sätt än
genom lättnader vid beskattningen.»
Då skulle jag, herr talman, vilja efterlysa
de andra åtgärder som man från
utskottets sida tänker sig. Jag är inte
alls främmande för att diskutera vilka
andra förslag som över huvud taget kan
framkomma och som kan vålla mindre
principiella betänkligheter än det som
motionen innebär.

Men det är, herr talman, en angelägenhet
av allra första ordningen, att allt
göres för att åstadkomma en tillfredsställande
vård av våra gamla. Vi står
inför verkligt svårbemästrade problem,
som motiverar extra ordinära åtgärder,
sådana som här i motionen föreslagits.
Förhållandena inom vår åldringsvård
är i dag så prekära, att alla positiva
förslag måste prövas utan någon som
helst tidsutdräkt.

Det är viktigt att man ger åldringsvården
en human inriktning. Det kan
inte kallas humant, att en vårdbehövande
skickas från den ena huvudmannen
till den andra därför att ingen har
möjlighet att anvisa någon vård. Det är
inte heller humant, att den som inte
längre har förmågia att ta vård om sig
skall få fara illa därför att de nuvarande
skattereglerna gör tillgänglig arbetskraft
obenägen till arbetsinsatser. Det
är bäst om de gamla så länge som möjligt
får kvarstanna i sin invanda hemmiljö.
Detta är ur samhällsekonomisk
synpunkt mest ändamålsenligt, men
också och framför allt ur den enskildes
synpunkt mest humant. Det skulle möjliggöras
i större utsträckning, om viss
skattefrihet för inkomst förvärvad genom
vård och tillsyn av de gamla i deras
hem kunde medges.

Ur statsfinansiell synpunkt är detta,
herr talman, en mycket liten fråga, men

Onsdagen den 3 maj 1961

Nr 16

Skattebefrielse för ersättning till övervakare, m. m.

ur den enskildes synpunkt kan den bli
synnerligen betydelsefull.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Bakom detta betänkande
står ju ett enhälligt utskott.

Yrkandet gäller, som fru Kristensson
sade, ett mycket behjärtansvärt ändamål,
nämligen viss skattebefrielse för
sådana som hjälper till i åldringsvården.
Att ändamålet är behjärtansvärt är
vi alla ense om; det behöver inte råda
några som helst delade meningar om
den saken.

Men utskottet erinrar i sitt betänkande
om att skatt skall utgå efter skatteförmåga.
Främst av taxeringstekniska
skäl gör man dock vissa undantag från
den regeln, och man gör undantag även
av den anledningen, att inkomsten har
understödskaraktär, men då har ju storleken
av inkomsten uttryckligen avvägts
med hänsyn till att beskattning
inte skall äga rum. Men annars är det
väl, fru Kristensson, odisputabelt att
det helt skulle strida mot skatteförmågeprincipen
att befria principiellt
skattepliktiga inkomster från beskattning
endast av den anledningen, att inkomsterna
utgöres av ersättningar från
ett arbete som är särskilt angeläget ur
det allmännas synpunkt.

Jag har sagt här tidigare, att vi har
fått så många förunderliga motioner.
Vi strävar sedan flera år efter att få ett
så enkelt beskattningssystem som möjligt.
Men här kommer nu dessa förunderliga
motioner, som skulle krångla till
vårt skattesystem, så att vi trasslade in
oss hopplöst. Ett exempel på den saken
var ju vad vi diskuterade tidigare. Vi
har också haft motioner om befrielse
från bensinskatt för dem som bor i vissa
trakter. Man har yrkat skattebefrielse
för företag som är belägna på vissa orter,
och här skulle vi nu ge skattebefrielse
för dem som vårdar en viss grupp

av människor. Nej, vi måste väl sluta
med det här någon gång. Ändamålet kan
vara aldrig så rättvist och behjärtansvärt
om vi tar varje liten sak för sig,
men plockar vi ihop alla yrkanden som
ställts, skulle alla finna att det skulle
bli fullkomligt hopplöst för taxeringsmyndigheterna
att under ett år klara ut
taxeringarna.

Vill man uppmuntra sådana arbeten
och arbetsinsatser i samhället, säger utskottet,
så får det nog ske på annat sätt
än genom lättnader i beskattningen. Fru
Kristensson frågar vad vi då menar.
Jag tillhör förvaltningsutskottet i Örebro
län. Där har vi i alla fall inom
landstinget beslutat åtgärder just i syfte
att skaffa fram deltidshjälp och annan
hjälp åt åldringar för att de skall kunna
vistas i hemmet och slippa, om det inte
är alltför svåra åldringsfall, att komma
på anstalt. Det blir — även om det är
en ganska stor utgift — ganska mycket
billigare för landstinget att betala bidrag
för varje dag, så att åldringarna
kan bli kvar i sina hem, än att ha dem
på anstalter. Det finns alltså andra vägar
att gå för att få fram denna hjälp.
Även om vi vill aldrig så gärna och tycker
att det är mycket behjärtansvärt, så
kan det ändå inte vara riktigt att här
gå skattevägen.

Härtill kommer också, att om vi bifaller
motionen i detta fall, så kan vi
vara övertygade om att man kommer
från alla möjliga håll, där man också
fullgör mycket behjärtansvärda arbetsuppgifter,
att säga: Varför skall just
den och den ha skattebefrielse men inte
jag, som ju utför ett lika nödvändigt arbete
i samhället?

Och, fru Kristensson, hur går det till
i dag? Jo, en kvinna tar ofta deltidsarbete
några timmar dagligen hos en
åldring och några timmar hjälper hon
till i en barnfamilj eller också hjälper
hon kanske en invalid. Hur skall man
kontrollera sådant? I motionen talas
det om åldringsvården, men hur skall
man kunna plocka ut det antal timmar

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Skattebefrielse för ersättning till övervakare, m. m.

vederbörande i så fall arbetar i åldringsvården?
Jag behöver kanske bara
nämna dessa svåra kontrollproblem för
att alla skall förstå, att det inte är någon
rimlig väg motionärerna föreslår.
Utskottet framhåller också de icke oväsentliga
praktiska svårigheter som i så
fall skulle uppstå.

Sedan skall jag också säga några ord
om yrkandet beträffande skattefrihet
för övervakararvodena. Dessa arvoden
uppgår till endast 15 kronor per månad
och klient, och motionärerna påpekar
mycket riktigt, att dessa uppdrag
inte sällan för övervakarna är förenade
med kostnader som motsvarar eller
överstiger den utgående ersättningen.
Särskilt torde detta gälla de övervakare,
som av personligt intresse eller annat
särskilt skäl och som ren fritidssyssla
åtagit sig något eller några få
uppdrag. Det gäller sålunda inte de
övervakare som har en hel mängd uppdrag.
Sådana kostnader är avdragsgilla
för övervakaren eller tillsynsmannen.
Utskottet understryker också, att det är
alldeles speciella förhållanden förknippade
med dessa uppdrag, och att det
därför är motiverat att frågan i vad mån
de av övervakarna uppgivna kostnaderna
för uppdragets fullgörande kan anses
avdragsgilla bör bedömas efter tämligen
generösa grunder och med beaktande
av att svårigheter inte sällan kan
möta för övervakaren att styrka kostnaderna.

Så långt vill utskottet sålunda gå motionärerna
till mötes i den frågan. Det
är mig emellertid bekant, att taxeringsmyndigheterna
på vissa håll visar en
viss njugghet mot dessa övervakare, vilkas
ersättningar som sagt är små och
kanske inte ens täcker omkostnaderna.
Därför vill jag gärna understryka vad
utskottet skrivit och uttala förhoppningen,
att taxeringsmyndigheterna är
litet mera generösa när det gäller bedömningen
av de avdrag som övervakarna
gör.

Herr talman! Med det anförda ber jag

att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru KRISTENSSON (h) :

Herr talman! Herr Brandt i Aspabruk
gav nu, liksom han tidigare gjort, uttryck
åt en viss irritation över alla motioner
som väckts — under en session
då det inte ens är valår, för att använda
herr Brandts egna ord i annat sammanhang.
Det är förunderliga motioner som
väckts, säger herr Brandt, och vi måste
sluta med det någon gång.

Som jag sade i mitt förra anförande
är vi motionärer medvetna om att vissa
principiella betänkligheter kan anföras
mot ett bifall av vårt förslag och att
även avsevärda kontrollsvårigheter kan
uppstå. Men läget är i dag sådant, att
det inte hjälper med bara vackra ord
om det behjärtansvärda i att göra någonting
på åldringsvårdens område. Vi
måste också komma med konkreta förslag.
Jag vill inte alls undervärdera vad
som redan göres och jag håller med om
att de initiativ som tagits i olika landsting
är mycket behjärtansvärda. Det har
ju också lett till positiva resultat, men
det är ej till fyllest. Läget är för närvarande
så allvarligt, att vi måste överväga
mycket snabba åtgärder, om vi inte skall
hamna i en katastrofsituation — i den
mån vi inte redan befinner oss i en sådan.
Jag tror att många ansvarskännande
människor i vårt land ser fram emot
den stundande sommaren och tiden därefter
med mycket stora farhågor, därför
att de inte vet hur de skall kunna bemästra
ens de allra mest akuta problemen.

Det är detta som har varit motivet för
oss att motionera. Jag skulle därför gärna
ha sett att utskottet hade gått ifrån
de regler man annars följer, nämligen
att inte föreslå någonting som går utöver
vad som begärs i väckta motioner,
och att utskottet hade försökt komma
med något positivt, inte bara sagt att
det förslag som framförts i motionen
inte går att genomföra.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Fru Kristensson känner
väl till att bevillningsutskottet sysslar
med skattefrågor. Övriga frågor får
andra utskott ta ställning till. Bevillningsutskottet
har ingen anledning att
ta upp problem på det socialpolitiska
området.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Rätt till avdrag vid beskattningen för

avsättning till självfinansieringsfond

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 45, i anledning av väckta
motioner om rätt till avdrag vid beskattningen
för avsättning till självfinansieringsfond.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 253 av herr Gösta Jacobsson
m. fl. och II: 210 av herr Nordgren
m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa att Kungl. Maj:t måtte skyndsamt
utreda frågan om rätt för rörelseidkare
resp. jordbrukare att vid inkomsttaxering
åtnjuta avdrag för avsättning
till självfinansieringsfond i huvudsaklig
överensstämmelse med i motionerna
uppdragna riktlinjer samt för
riksdagen framlägga förslag i ämnet».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 253 av herr Gösta Jacobsson
m. fl. och II: 210 av herr Nordgren
in. fl. om rätt till avdrag vid beskattningen
för avsättning till självfinansieringsfond
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Gösta Jacobsson,
Nilsson i Svalöv och harlin, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla att Kungl. Maj:t skyndsamt
läte utreda frågan om rätt för rörelscidkare
resp. jordbrukare att vid in -

för avsättning till självfinansieringsfond

komsttaxering åtnjuta avdrag för avsättning
till självfinansieringsfond i huvudsaklig
överensstämmelse med de i motionerna
1:253 och 11:210 uppdragna
riktlinjerna samt för riksdagen framlade
förslag i ämnet;

II) av herrar Sundin och Eriksson i
Bäckmora, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (li):

Herr talman! Frågan om de mindre
företagens kapitalförsörjning har på senare
år i olika sammanhang varit föremål
för diskussion. Statsmakterna har
också vid ett och annat tillfälle visat
ett visst intresse för denna fråga, och
en del åtgärder har vidtagits för att skapa
förbättrade lånemöjligheter för dessa
företagare. Ett exempel härpå är den låneverksamhet
som bedrivs genom förmedling
av företagareföreningarna ute
i länen. Även eu del andra åtgärder har
vidtagits, vilka jag dock inte i detta
sammanhang skall gå in på.

De av statsmakterna hittills vidtagna
åtgärderna på detta område har uteslutande
tagit sikte på företagens försörjning
med främmande kapital. Vi inom
högerpartiet anser det visserligen vara
viktigt att sörja för att främmande kapital,
d. v. s. lån, kan anskaffas på tillfredsställande
sätt. Men minst lika viktigt
för att inte säga ännu viktigare är
det att sörja för den egna kapitalbildningen
inom företagen; detta när det
gäller såväl hantverk, småindustri och
handelsföretag som jordbruk. Den egna
kapitalbildningen är det egentliga kärnproblemet
i dagens företagsamhet. Den
egna kapitalbildningen och företagens
ekonomiska konsolidering är avgörande
för tryggheten såväl för företagaren
själv och lians familj som för de anställda
inom dessa mindre företag. A
och O för de mindre företagens utveckling
är att underlätta den egna kapitalbildningen.

Möjligheten till sådan egen kapital -

86 Nr 16 Onsdagen den 3 maj 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning till självfinansieringsfond

bildning hämmas emellertid starkt genom
den hårda inkomstbeskattningen.
De höga marginalskatterna exempelvis
hämmar i hög grad den egna kapitalbildningen
och försvårar eget sparande.
Därtill kommer att arvsskatten årligen
tar hundratals miljoner kronor från
jordbruk, handelsrörelse, småindustri
och hantverk utan att nytt eget kapital
bildas.

Beskattningsreglerna för förvärvskällorna
rörelse eller jordbruk ger ej heller
utrymme för självfinansiering. Detta
gäller framför allt företag som bedrivs
av fysiska personer, vilket är fallet med
huvudparten av våra jordbruk ävensom
med huvudparten av hantverksrörelse
och handelsrörelse samt en del andra
företag som kan räknas till småindustrien.
Dessa företag har inte samma
möjligheter till skattefri fondering som
aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Ett led i den egna kapitalförsörjningen
är bl. a. fonderingar och skapande av
dolda reserver, som det kallas inom
företagsekonomien. De fysiska personer
som driver rörelse har t. ex. inte rätt till
avdrag för avsättning till pensionsstiftelse
och inte heller för avsättning till
investeringsfond.

Genom riksdagens beslut för ett par
veckor sedan blev också möjligheten för
de mindre företagen att skapa dolda reserver
i varulager hårt beskuren. Socialdemokraterna
och tyvärr också centerpartisterna
genomdrev då en skärpning
av lagervärderingsbestämmelserna,
vilket i praktiken för många mindre
företag får den verkan, att redan befintligt
eget kapital i företaget åderlåtes;
för andra företag som ännu inte har
något nämnvärt eget kapital minskas
möjligheten att skapa ett ökat eget kapital
i rörelsen.

När man alltså bl. a. skärper varulagervärderingen
och inte vill gå en väg
som innebär hjälp till att få självfinansieringen
ordnad, måste man söka nya
vägar i syfte att underlätta självfinansiering
och kapitalbildning inom be -

rörda företagarkategori. Högerpartiet
har därför i motionerna 1:253 av herr
Gösta Jacobsson m. fl. och 11:210 av
herr Nordgren m. fl. försökt anvisa en
ny väg, en väg som vi högerrepresentanter
i bevillningsutskottet funnit väl
värd att pröva. Förslaget innebär en
hemställan om utredning rörande rätt
för rörelseidkare och jordbrukare att
vid inkomsttaxering åtnjuta avdrag för
avsättning till en s. k. självfinansieringsfond
som öppet redovisas i bokföringen,
en fond som skall återföras till beskattning
efter en viss tid. Motionärerna
vill att förslagsvis 10 procent av årsvinsten,
dock högst 5 000 kronor per
år, skall få avsättas till en sådan självfinansieringsfond,
varjämte fondens totala
storlek maximeras till 50 000 kronor.
Motionärerna förutsätter naturligtvis
att ordnad bokföring finns och att
tillfredsställande kontroll kan genomföras,
vilket inte torde vara svårt, framför
allt när vi nu är i färd med att ytterligare
utbygga taxeringsorganisationen.

En sådan självfinansieringsfond skulle
enligt min åsikt vara av den allra
största betydelse för alla framåtsträvande
mindre företagare. Inte minst skulle
den få betydelse för jordbruket, särskilt
om den utredning som motionärerna
föreslår kan framlägga förslag som
ger möjlighet även för sådana jordbrukare,
som deklarerar efter kontantprincipen
och som har fullt lagenlig bokföring,
att göra avsättningar till en självfinansieringsfond.
En självfinansieringsfond
i enlighet med högermotionärernas
förslag skulle få större betydelse
när det gäller självfiansieringsproblemen
än vad det s. k. lantbrukskontot
och det nuvarande skogskontot har. När
det gäller lantbrukskontot och skogskontot
— som vi så många gånger diskuterat
här — bindes avsättningarna
för viss tid, och de avsatta medlen kan
inte arbeta på samma sätt i jordbruket
som de till en självfinansieringsfond avsatta
medlen skulle kunna göra.

Herr talman! Jag skall inte kommen -

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen

tera utskottsmajoritetens skäl för yrkande
om avslag på motionen. Skälet
är nämligen det gamla vanliga: »allmänna
skatteberedningen kan enligt sina
direktiv ta upp frågan till behandling».
Det argumentet känner vi igen, och
vi kommer att få höra det år ut och
år in under lång tid framåt. Och visst
kan allmänna skatteberedningen ta upp
frågan. Men vi på högerhåll vill ha frågan
skyndsamt utredd, och det är därför
jag ber att få yrka bifall till reservationen
av herr Hagberg m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Magnusson i Borås, Darlin och Nordgren
(samtliga h).

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Vid detta betänkande
har jag tillsammans med herr Sundin
anmält en blank reseravtion, och jag
skall be att med några få ord få motivera
denna.

Vi har självfallet från centerpartiets
sida ansett, att det är synnerligen viktigt
att de mindre företagens självfinansieringsmöjligheter
stärks. Därför har vi
också vid upprepade tillfällen framfört
motioner med förslag till åtgärder som
skulle kunna verka i den riktningen.
Bl. a. har vi yrkat på genomförande av
en fullständigt öppen förlust- och resultatutjämning
— den åtgärd som vi
anser bäst skulle främja en förbättrad
självfinansiering. Motionerna har emellertid
avvisats av riksdagen, men vi
hoppas att frågan likväl fallit framåt.

På samma sätt har vi förfarit i fråga
om jordbruket. Vid flera tillfällen har
vi i motioner yrkat på bl. a. ett särskilt
jordbrukskonto, som skulle utjämna
skillnaden mellan olika inkomstår
och fungera på samma sätt som det
nuvarande skogskontot, vilket enligt vad
jag har mig bekant uppskattats mycket.
Men även dessa motioner har riksdagen
avvisat.

Det är närmast mot denna bakgrund
och med denna syn på företagens själv -

för avsättning till självfinansieringsfond

finansieringsfråga som herr Sundin och
jag anmält den blanka reservationen.
Vidare har ju utskottet i sitt betänkande
hänvisat till allmänna skatteberedningen,
i vars direktiv det ingår att ta
upp denna fråga. Det torde därför finnas
alla skäl att avvakta vad skatteberedningen
så småningom kan komma
fram till.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
framhåller, att centerpartiet bär
tagit — han borde kanske ha sagt instämt
i — många initiativ som tagits
rörande företagsbeskattningen för de
mindre företagen. Han hänvisade till
den öppna resultatutjämningen, skogskontot
och lantbrukskontot. Detta är
nog riktigt, herr Eriksson. Högerpartiet,
centerpartiet och folkpartiet har
varit med om detta. Men dessa frågor
tar närmast sikte på vissa beskattningsproblem
som visserligen kanske i sin
tur kan påverka den egna kapitalbildningen,
men skogskontot exempelvis löser
inga direkta finansieringsproblem
för jordbruket. Pengarna skall ju sättas
in i riksbanken på ett spärrat konto.
De får sålunda inte arbeta i företaget.
Det är inte som exempelvis när det gäller
investeringsfonden för aktiebolag.
Där skall visserligen om jag inte minns
fel 46 procent spärras i riksbanken,
men 54 procent arbetar i företaget. Så
är det också beträffande pensionsstiftelserna
— där arbetar i regel hela
fonden i företaget — och så är det vi
tänkt oss att det skulle ordnas beträffande
självfinansieringsfonden: medlen
skulle kunna få arbeta i företagen. Det
är den stora skillnaden mellan vad som
är gjort och vad som nu behöver göras.

Herr Eriksson i Bäckmora hänvisade
också till den allmänna skatteberedningen
och sade att vi måste vara nöjda
med att den tar upp saken. Men herr
Erikssons partikamrater var inte så
nöjda förra veckan då vissa centerparti -

88 Nr 16 Onsdagen den 3 maj 1961

Ratt till avdrag vid beskattningen för avsättning till självfinansieringsfond

motioner blev avstyrkta av utskottet
med hänvisning till allmänna skatteberedningen.
Då räckte inte den motiveringen.
Varför räcker den i dag?

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om herr
Nilsson i Svalöv och jag behöver diskutera
vilka reformer och åtgärder som
kan vara mest ägnade att främja företagens
självfinansieringsförmåga. Jag
har dock ansett det mera realistiskt att
genomföra de förslag som jag nämnde,
nämligen jordbrukskontot och resultatutjämningen
för företagare. Dessa åtgärder
främjar ändå i viss mån självfinansieringen
inom företagsamheten.

Vi har ju en utredning, i vars direktiv
ingår att komma med förslag i detta
ämne. Vad reservanterna begär är en
utredning, som redan är utlovad. Därför
tycker jag att denna reservation är
tämligen överflödig.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! De problem som vi nu
diskuterar berör de mindre företagens
kapitalförsörjning, närmast den egna
kapitalbildningen för konsolidering. Det
är sannerligen ingen ny fråga. Vi behandlade
småföretagens konsolideringsproblem
så sent som förra veckan, för
åtta dagar sedan i dag. Det är inte så
långt mellan de gånger vi får ta upp
samma problem.

I de motioner som vi nu behandlar
framhålles, att beskattningsreglerna
hämmar de mindre företagens kapitalbildning.
Framför allt gäller detta de
företag som drivs av fysiska personer
under enskild firma. Det är alldeles riktigt,
som motionärerna framhåller, att
dessa företag inte äger rätt till skattefri
fondering och inte heller till avdrag
för avsättning till pensionsstiftelser med
bibehållande av medlen i rörelsen. Därför
vill motionärerna ha en utredning
om möjligheterna för dessa företag att
få göra avdrag för avsättning till själv -

finansieringsfond. Denna skulle då öppet
redovisas i bokföringen. Det skulle
gälla även för inkomst av jordbruksfastighet.
Avdrag skulle godkännas upp till
10 procent av årsvinsten, dock högst
5 000 kronor. Vidare skulle fonden
maximeras till 50 000 kronor, och senast
efter 10 år skulle den återföras till
beskattning, men då enligt reglerna för
ackumulerad inkomst. Den allmänna
skatteberedningens pågående utredning
av dessa problem vill motionärerna inte
avvakta, nu lika litet som tidigare i ett
flertal yrkanden, utan de yrkar på skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran om
skyndsam utredning av frågan om rätt
till avdrag för avsättning till dylik
självfinansieringsfond.

Här kanske man bör erinra om bevillningsutskottets
yttrande med anledning
av tidigare yrkanden i motioner i
syfte att underlätta de mindre företagens
konsolidering och självfinansiering.
Utskottet uttalade förra året, att
det genom möjligheterna till långtgående
varulagernedskrivning och rätten att
snabbt avskriva anskaffade maskiner
och inventarier torde vara väl sörjt för
att flertalet smärre företag får tillfälle
till konsolidering i rimlig utsträckning.
Herr Eriksson i Bäckmora talade också
om andra möjligheter som småföretagen
har, ehuru herr Nilsson i Svalöv
inte tyckte att de är tillräckliga.

Motionärerna säger visserligen, att de
mindre företag det bär skulle bli fråga
om har små möjligheter att tillgodogöra
sig nedskrivning av varulager och
att göra avskrivningar av maskiner och
inventarier, därför att de håller sig
med blygsamma lager och även har liten
utrustning av maskiner och inventarier.
Men så betydelselösa är väl inte
dessa förmåner. Herr Nilsson i Svalöv
erinrade nyligen om att riksdagen har
begränsat rätten till lagernedskrivning
från tidigare 70 procent till 60 procent
och sade att detta är en försämring,
men nu anser man att rätten till nedskrivning
inte har den minsta betydel -

Onsdagen den 3 maj 1961

Nr 16

Rätt till avdrag vid beskattningen för

se, eftersom de mindre företagen inte
har några lager att skriva ned.

Utskottet tar inte upp sakfrågan till
behandling, men i betänkandet erinras
om att år 1958 endast 15 procent av de
enskilda rörelseidlcarna, bortsett från
dem som utövar fria yrken, liade en
skattefmässig årsinkomst av mer än
20 000 kronor. Över 30 000 kronor hade
endast drygt 10 000 företagare eller cirka
5 procent. Dessa siffror bär nu ändrats
något, men i stort sett kan man
hålla sig till dem. Av dem framgår, säger
utskottet, att endast en liten del av
de enskilda rörelseidkarna torde ha
någon möjlighet att disponera sin årsinkomst
till ytterligare konsolidering.

Det stora flertalet av dem har inte mer
än som nätt och jämnt förslår till att
täcka deras nödvändiga levnadskostnader
och skatter. Skulle man införa möjligheter
till konsolidering via beskattningen,
så skulle det i själva verket inneböra,
att man medgav uppskov med
betalning av skatt på en inkomst som
företagaren redan bär använt för att
täcka utgifter för egen löpande konsumtion.

Utskottet tar som sagt inte upp frågan
till någon saklig behandling i sitt
yttrande med anledning av motionsyrkandet
utan hänvisar till pågående
utredning. Detta är reservanterna inte
belåtna med. »Detta ständiga hänvisande
till allmänna skatteberedningen får
vi väl höra flera år framåt», säger herr
Nilsson i Svalöv.

Men vad har denna utredning för direktiv?
Jag har sagt det många gånger
från denna talarstol. Utredningen skall
överväga, om det kan vara möjligt och
lämpligt att ifrågavarande yrkesgrupper,
d. v. s. enskilda rörelseidkare, fria
yrkesutövare och lantbrukare, skall beskattas
exempelvis som bolagen och få
samma rätt som aktiebolagen att göra
skattefria avsättningar till investeringsfonder.
I utredningsdirektiven heter det
i första meningen på denna punkt: »I
fråga om den direkta beskattningen tor -

avsättning till självfinansieringsfond

de det, innan utredningen närmare ingår
på övriga frågor, vara erforderligt
att i samråd med utredningen rörande
beskattningen av juridiska personer
uppdraga vissa allmänna riktlinjer för
behandlingen av enskilda rörelseidkare,
fria yrkesutövare och lantbrukare.» Utredningen
skall ju även ta hänsyn till
konkurrensförhållandena olika företag
och branscher emellan, förhållandena
till utlandet, tänkbara strukturförändringar
inom näringslivet o. s. v. Det torde
väl vara alldeles uppenbart, att utredningen
också kommer att ta upp det
spörsmål vi nu behandlar, hjälpen till
konsolidering och självfinansiering på
något sätt även åt de småföretagare,
som till äventyrs inte kan utnyttja rätten
att nedskriva varulagren eller göra
avskrivningar på maskiner och inventarier.

Anser herr Nilsson i Svalöv att det
verkligen är riktigt att bryta ut denna
fråga, när vi har en allmän skatteberedning
som har så klara direktiv om att
den, innan den över huvud taget skall
börja bedöma frågan om den direkta beskattningen,
skall ta kontakt med företagsbeskattningsutredningen
just beträffande
de mindre företagens problem?
Brukar det vara vanligt att något
utskott eller riksdagen i en sådan
situation bryter ut en liten fråga och
kräver en alldeles speciell, skyndsam
utredning av den, oavsett vad den stora
utredningen kommer till? Så brukar vi
inte gå till väga bär i riksdagen.

Utskottet understryker, att utredningens
förslag bör avvaktas, och kan inte
dela motionärernas uppfattning att frågan
bör behandlas särskilt och i annan
ordning. Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Brandt i Aspabruk
påminde om vad vi många gånger hört
i detta sammanhang, nämligen alt varulagervärderingen
och avskrivningen på

90 Nr 16 Onsdagen den 3 maj 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning till självfinansieringsfond

inventarier borde vara tillräckliga för
konsolideringen. Men jag sade redan
i mitt första anförande, att reglerna för
varulagervärdering skärptes av riksdagen
för ett par veckor sedan och att
exempelvis hantverkarna i stort sett inte
har några inventarier att göra avskrivningar
på. Vad de många gånger
har är kundfordringar då de enligt
gängse handelsprinciper måste stå till
tjänst med vissa krediter. Där har de
inga nämnvärda avskrivningsmöjligheter.
Det är just för dessa grupper av
företagare som en självfinansieringsfond
skulle ha sin stora betydelse.

Jag vill också erinra om att i dessa
många mindre företag, som går i arv
från far till son, övertar sonen ofta
inventarier och lager till befintligt nedskrivet
värde, d. v. s. vederbörande
övertar — samtidigt som han får en tillgång
— också en skatteskuld. Vederbörande
unge företagare inom jordbruk
och handel har då inte några ytterligare
möjligheter att genom nedskrivningar
och amorteringar konsolidera sig.
För dessa, där arvsskatten har pumpat
ut stor del av det egna gamla kapitalet,
skulle denna självfinansieringsfond vara
av mycket stor betydelse.

Herr Brandt i Aspabruk hänvisade
till investeringsfonderna. Men, herr
Brandt, investeringsfonderna gäller inte
för fysiska personer utan endast för juridiska
personer.

Herr Brandt ställde sedan en direkt
fråga till mig och sade: »Är det riktigt
att göra något, när utredning pågår, och
brukar det vara vanligt, att riksdagen
då skriver till Kungl. Maj:t?» Ja, har
man en specialutredning, som sysslar
med en viss sak, är det nog vanligt att
ledamöterna i utskottet säger, att man
bör invänta denna utrednings resultat.
Men här rör det sig om allmänna skatteberedningen,
som skall syssla med
ett otal frågor inom hela skattelagstiftningen.
Enligt vad jag kan finna måste
allmänna skatteberedningen bryta ut
vissa saker och lämna fram delförslag.

Jag tror mig också minnas att finansministern
i direktiven till allmänna
skatteberedningen just har betonat att
vissa saker kan behöva brytas ut ur utredningen.
Här rör det sig om en sådan
sak, som vi ifrån högerhåll anser skall
brytas ut och som vi vill ha skyndsamt
utredd.

Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte sagt, att
småföretagen har rätt till tillräcklig
nedskrivning av varulager, maskiner
och inventarier. Jag erinrar om vad utskottet
tidigare har anfört.

Jag har inte heller med ett enda ord
sagt, att småföretagen bär rätt att göra
avsättning till investeringsfonder; den
saken borde vara klar. Jag sade att företagsbeskattningsutredningen
skall överväga,
om man inte kan beskatta småföretagen
såsom man beskattar bolagen.
I så fall, sade jag, kan småföretagen
få samma rätt som bolagen att
också göra avsättningar till investeringsfonder.
Det är vad jag har framhållit.
Vi diskuterade för inte så länge
sedan investeringsfonderna och var då
alldeles överens om att en dylik rätt
inte fanns, men man uttalade sig för en
sådan.

Det är kanske inte något mera, som
jag bör tillägga i detta sammanhang.
Jag vidhåller att utskottet inte i sak har
diskuterat alla dessa problem, eftersom
det pågår utredning, och jag vidhåller,
att främsta argumentet för utskottets
avslagsyrkande är att vi, som bekant,
har en utredning, som förutsättningslöst
sysslar med dessa ting.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag har redan instämt
i herr Nilssons i Svalöv anförande i
denna fråga, och jag ber bara att till
detta instämmande få knyta följande
reflexioner.

Frågan om de mindre företagens kapitalförsörjning
har på senare år i olika

Onsdagen den 3 maj 1901

Nr 18

Rätt till avdrag; vid beskattningen

sammanhang tilldragit sig regeringens
och riksdagens intresse, och med tillfredsställelse
har vi kunnat konstatera,
att vissa åtgärder redan vidtagits och
ytterligare åtgärder utlovats för att skapa
förbättrade möjligheter för denna
företagarkategori. Jag tror inte att det
är behövligt att erinra om den betydelse
de hundratusentals mindre och medelstora
företagen har i vårt samhälle.
Detta har understrukits på olika sätt,
bl. a. genom de åtgärder som vidtagits
av statsmakterna. Dessa har emellertid
uteslutande tagit sikte påföretagens försörjning
med främmande kapital, d.v. s.
lånat kapital. De har däremot icke berört
själva kärnproblemet, den egna
kapitalbildningen och företagens ekonomiska
konsolidering, vilket väl är en
av de viktigaste förutsättningarna för
ett företags och dess anställdas trygghet
och verksamhetens fortsatta utveckling.

Genom att vi underlättar företagens
egen kapitalbildning och självfinansiering
kan ökade ekonomiska förutsättningar
skapas för den för närvarande
så angelägna utvecklingen av denna
gren av vårt näringsliv och dess konkurrenskraft.
Möjligheterna till egen
kapitalbildning och därmed den trygghet,
som såväl företagsledare som anställda
så väl behöver och förvisso också
förtjänar, hämmas för närvarande
genom den hårda inkomstbeskattningen.
Beskattningsreglerna ger ej utrymme
för självfinansiering vid sådana företag
som det här talas om. Framför
allt gäller detta de företag, som bedrives
av fysiska personer under enskild
firma. Som herr Nilsson i Svalöv redan
har påpekat har dessa inte samma möjligheter
som aktiebolag och ekonomiska
föreningar. De saknar t. ex. rätt till
skattefri avsättning till investeringsfonder
och till pensionsstiftelser. Man
måste fråga sig varför vi enskilda företagare
och de hos oss anställda skall stå
i ett sämre läge än övriga företag.

I syfte att underlätta självfinansie -

för avsättning till självfinansieringsfond

ring och kapitalbildning inom ifrågavarande
företagarkategori måste även
på dessa punkter nya vägar prövas och
rättsvisa skapas olika företagsformer
emellan.

Utskottet uttalar »att det kunde förtjäna
övervägas om berörda skattskyldiga
bör inta samma ställning vid beskattning
som nu». Som en tänkbar linje för
en reform rekommenderar utskottet en
närmare anknytning till bolagsbeskattningen
och uppmanar företagsskatteutredningen
att pröva möjligheterna till
konsolidering och självfinansiering för
olika företag. Yidare rekommenderar
utskottet allmänna skatteberedningen
att intressera sig för dessa spörsmål.

Vi noterar självfallet med tillfredsställelse
denna positiva skrivning och
dessa uppmaningar till berörda utredningar,
vilka jag hoppas noga skall
beakta desamma. Vi hoppas också att de
skall komma med lämpliga förslag. Men
med tanke på de mindre och de medelstora
företagens betydelse i vårt samhälle
och inte minst på den betydelse
dessa kan få i samband med de nya
marknaderna och med tanke på de
deklarationer som gjorts från olika håll
angående dessa företag, hade vi motionärer
väntat oss att utskottets ledamöter
helt skulle dela dessa uppfattningar
och understryka detta genom att förorda
den i motionen begärda skrivelsen
till Kungl. Maj :t och därigenom
medverka till en snabbare lösning av
dessa problem.

Herr talman! Jag ber liksom herr
Nilsson i Svalöv att få yrka bifall till
reservation nr I).

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen
I); och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i
Svalöv begärde emellertid votering, i

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Ändring av vägtrafikförordningens bestämmelser om fordonståg m. m.

anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Svalöv
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 148 ja och
36 nej, varjämte 21 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
278 i första kammaren av herr Olsson,.
Ernst, in. fl. samt nr 241 i andra kammaren
av herr Gustavsson i Alvesta
in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
revidering av bestämmelserna i § 54 av
vägtrafikförordningen i enlighet med de
i motionen framförda synpunkterna».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 278 och II: 241, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Gärda Svenson samt herrar Kaijser,
Gustavsson i Alvesta och Hamilton, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till förevarande
motioner, 1:278 och 11:241, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam prövning av frågan om revidering
av 54 § vägtrafikförordningen i
syfte att tillgodose de i motionerna
framförda synpunkterna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

§ 11

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 47, i anledning av väckt motion
angående möjligheterna att omforma
den allmänna varuskatten till en
flexibel och konjunkturanpassad utjämningsskatt.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Ändring av vägtrafikförordningens

bestämmelser om fordonståg m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av väckta motioner
om ändring av vägtrafikförordningens
bestämmelser om fordonståg
in. m.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Som framgår av föreliggande
utskottsutlåtande har den fråga,
som vi nu skall behandla, vid tidigare
tillfällen och senast förra året varit
föremål för riksdagens behandling.
Representanter för samtliga fyra demokratiska
partier har undertecknat årets
motionspar.

Motionerna har i år remitterats inte
bara till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utan också till organisationer som
är direkt berörda av dessa bestämmelser,
t. ex. Svenska lasttrafikbilägareförbundet
och Sveriges skogsägareförbund.

Motionärerna har begärt en revidering
av 54 § i vägtrafikförordningen,
eftersom det tillåtna axel- och boggietrycket
på grund av den begränsning

Onsdagen den 3 maj 1961

Nr 16

Ändring av vägtrafikförordningens bestämmelser om fordonstag m. m.

som följer av bestämmelserna inte kan
utnyttjas. I dessa bestämmelser meddelas
särskilda föreskrifter om hur avståndet
mellan en fordonskombinations
första och sista axel skall förhålla sig
till bruttovikten. Denna begränsning innebär,
att lastkapaciteten vid en fordonskombination
reduceras, och detta
för i sin tur med sig en fördyring av
transporterna. Motionärerna har även
framhållit, att syftet med denna bestämmelse
inte synes ha annat än teoretiskt
värde, eftersom koncentrerade belastningar
på vägbroar inte förebygges med
en bestämmelse av denna typ. Detta påstående
har inte motsagts av remissinstanserna,
inte ens av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Bestämmelserna leder
i stället till att man nu förlänger
fordonskombinationen bl. a. genom
längre dragstänger, och detta kan inte
vara önskvärt ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Remissinstanserna har kraftigt understrukit
motionärernas begäran om översyn.
I Svenska lasttrafikbiliigareförbundets
yttrande säges bl. a.: »SLF anser
för sin del att bruttovikt/längdbestämmelsen
i VTF § 54, som tillfördes VTF
vid dess omarbetning 1951, nu helt kan
och bör slopas. Därest så inte skulle
kunna ske, bör densamma genomgripande
revideras och förenklas ...»

Sveriges skogsägareförbund har till
sitt yttrande fogat ett uttalande från
Skogsbrukets motortransportkommitté
och slutar med att säga: »Enär de inskränkningar
i lastförmågan för de för
skogsbruket lämpligaste fordonstågen
för virkestransport, som äro en följd av
bestämmelserna i § 54 A, innebära ett
allvarligt men för dessa transporter
och enär bestämmelserna i paragrafen
ändock icke helt lämnar det avsedda
skyddet, tillstyrkes en revidering av
vägtrafikförordningens § 54 ...»

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
tidigare år yttrat sig i denna fråga, men
i sitt yttrande i år har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i stort sett biträtt

uppfattningen att de nuvarande bestämmelserna
inte är helt ändamålsenliga
med hänsyn till såväl nationell som internationell
trafik.

Samtliga remissinstanser anser, att de
nuvarande bestämmelserna inte är tillfredsställande
ur trafiksäkerlietssynpunkt.
Enbart detta borde vara ett
starkt vägande skäl för att en översyn
snarast kommer till stånd.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
vidare i sitt yttrande sagt att bl. a. frågan
om fordonstågens längd behöver
utredas. Den pekar sålunda på vissa
problem som den anser böra utredas,
och de övriga remissinstanserna påvisar
andra områden, som såväl ur driftekonomisk
som trafiksäkerhetssynpunkt
är otillfredsställande. Varför då
inte taga upp denna fråga till utredning
och låta såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som övriga direkt
berörda parter få göra sin stämma
hörd? Detta är just vad reservanterna
önskar i den till utslcottsutlåtandet fogade
reservationen, där vi hemställt
att Kungl. Maj:t skall låta verkställa en
skyndsam prövning av dessa bestämmelser.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation av fru
Gärda Svenson m. fl., som är fogad till
andra lagutskottets utlåtande nr 42.

I detta anförande instämde herr Eliasson
i Sundborn (ep).

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! I det motionspar, som
andra lagutskottet redovisar i sitt utlåtande
nr 42, trycks alldeles särskilt på
angelägenheten av att man på ett ekonomiskt
tillfredsställande sätt skall
kunna utnyttja i synnerhet lastbilarnas
kapacitet vid transporterna. Det råder
inom utskottet inte några delade meningar
om angelägenheten av att man
skall på detta sätt kunna utnyttja transportmedlen
så långt det är möjligt.
Inom utskottet är vi emellertid också
medvetna om att vägarnas bärighet och

94 Nr 16 Onsdagen den 3 maj 1961

Ändring av vägtrafikförordningens bestämmelser om fordonståg m. m.

framför allt broarnas bärighet är faktorer
som i det avseendet bestämmer,
vad man kan tillåta beträffande axeltryck
och boggietryck.

Att frågan har mycket stor ekonomisk
betydelse, inte minst för de industrier,
som nyttjar de tunga transporterna,
t. ex. skogsindustrien, råder som
sagt inga delade meningar om inom utskottet.

Som herr Gustavsson i Alvesta anförde
har denna fråga behandlats vid
ett flertal riksdagar, senast i fjol. Jag
vill emellertid alldeles särskilt påminna
om den behandling av frågan, som ägde
rum år 1956. Då skrev riksdagen till
Kungl. Maj:t och påpekade angelägenheten
av att man tilläte sådant axel- och
boggietryck, som vägarnas och broarnas
bärighet kunde medge. Den skrivelsen
resulterade i att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tillskrev alla länsstyrelser
och uppmanade länsstyrelserna
att genom dispensförfarande lämna tillstånd
till de belastningar i trafiken,
som vägar och broar kunde medge. Genom
vägförvaltningarnas samt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens försorg skedde
sedan en inventering särskilt av
broarnas bärighet — det är ju broarna,
i synnerhet de mindre broarna, som varit
flaskhalsarna i detta avseende. Man
verkställde en inventering, vilken sedan
har resulterat i att man på många
håll vidtagit förstärkningar av broar i
syfte att öka deras bärighet ocli möjliggöra
användning av fordon med större
kapacitet.

Det har alltså skett en hel del sedan
1956 på detta område. För närvarande
meddelar länsstyrelserna i mycket stor
utsträckning dispens från bestämmelserna
i vägtrafikförordningen. Om en väg
bedömes vara tillräckligt bärig, går
länsstyrelsen med på betydligt högre
axel- och boggietryck än enligt minimibestämmelserna
i vägtrafikförordningen.
Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
remissyttrande i år framgår att för
hälften av landsbygdens allmänna väg -

nät har lämnats dispens på det sättet
att man där tillämpar högre axel- och
boggietryck än enligt vägtrafikförordningens
minimiregel. Så är fallet beträffande
inte mindre än 98,5 procent
av riksvägarna och 91 procent av länsvägarna.
Framför allt genom vägförvaltningarnas
och länsstyrelsernas försorg
sker alltså i stor utsträckning en
anpassning medelst dispensförfarande
till vad vägarna anses kunna bära.
Vissa av industrierna, i synnerhet
skogsindustrierna, har i flera fall fått
generell dispens för transporter efter
vissa vägar. Å andra sidan anför också
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sitt
remissvar, att det alltjämt finns en del
broar, som inte medger belastning i den
utsträckning, som motionärerna åsyftar
. Man har inte hunnit med ombyggnaden
av brobeståndet, så att man kan
generellt ändra bestämmelserna i vägtrafikförordningen.

Framför allt mot bakgrunden av det
ganska omfattande dispensförfarandet,
som anpassas till de lokala förhållandena,
har vi inom andra lagutskottet funnit,
att det för närvarande inte kan anses
angeläget att bifalla motionen, i synnerhet
som det alltjämt finns vägar och
broar som inte skulle tåla den belastning
som skulle bli en följd därav. Ett
sådant bifall skulle såvitt jag förstår för
övrigt inte medföra annat resultat än
att länsstyrelserna, i stället för att som
nu medge dispens för vägar där större
belastning kan tillåtas, finge övergå till
att meddela inskränkningar beträffande
de transportleder, där de av motionärerna
föreslagna belastningsgränserna
inte kan tolereras. Vi har inom utskottet
inte kunnat finna att man därmed
skulle vinna så särdeles mycket i realiteten.

Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
remissvar framgår att styrelsen har sin
uppmärksamhet riktad på dessa förhållanden
och jämväl den sak som herr
Gustavsson i Alvesta också berörde,
nämligen fordonstågens längd och de -

Onsdagen den 3 maj 1961

Nr 16

Ändring av vägtrafikförordningens bestämmelser om fordonstag m. m.

ras anpassning till internationella förhållanden.

Då alltså väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
redan sysslar med dessa ting och
har för avsikt — förmodar jag — att
anpassa sina åtgärder efter faktiska
förhållanden, har vi inom utskottet inte
heller i år kunnat biträda motionärernas
yrkanden.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Av herr Andersons i
Sundsvall anförande framgår att även
han är av den uppfattningen att förhållandena
inte är tillfredsställande utan
— som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
säger —- bör följas med uppmärksamhet.
Reservanterna anser emellertid
att också representanter för näringslivets
organisationer måste komma med
när dessa frågor i fortsättningen skall
behandlas.

Herr Anderson talar om att länsstyrelserna
genom dispensförfarande har
höjt axel- och boggietrycket till 8 respektive
12 ton. Vad vi vänder oss mot
är att man med de begränsningar som
54 § innebär inte har möjlighet att med
fordonskombinationer utnyttja 8 tons
axeltryck och 12 tons boggietryck på de
vägar som annars tillåter det.

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Jag är angelägen om att
innan denna debatt tar slut understryka
att detta inte enbart är en bilfråga.
De fordon som här berörs består i mycket
stor utsträckning av traktorer.
Framför allt är timmertransporterna
över hela landet i hög grad beroende av
dessa bestämmelser om axel- och boggietryck.
Vad utskottets ärade talesman
än säger är det inte i första hand fråga
om att öka den direkta belastningen på
broarna, om dessa — vilket tyvärr är
riktigt — på många håll fortfarande är

svaga. Det är bara så att ekvationen 8
tons axeltryck kontra 12 tons boggietryck
är principiellt felaktig och omöjlig
att tillämpa. Ekvationen 8 tons axeltryck
kontra 14,5 tons boggietryck medger
en helt annan fördelning av lasten,
utan att det i princip behöver bli fråga
om en högre belastning på en känslig
bro. Man kan med andra ord utnyttja
fordonen på ett helt annat sätt utan att
öka punktbelastningen.

Enligt vad som framgår av dagens
tidningar har det genom myndigheternas
försorg gjorts en utredning som visar
att enaxlade släpfordon hör till de
mer trafikfarliga typerna; det finns
nämligen mycket besvärliga och tunga
krafter i kopplingsanordningen. Det
har också förekommit ett par otrevliga
olyckstillbud, som visserligen har gällt
tvåaxlade fordon men där problemet
har varit detsamma som beträffande enaxlade
fordon. Genom nuvarande boggietrycksbestämmelser
blir man i praktiken
tvungen att på traktorerna förlänga
avståndet till den enda axeln på
släpfordonet, och för varje del, varmed
detta avstånd förlänges, ökas otvivelaktigt
olycksfallsrisken och påfrestningarna
på materialet i dessa traktorkärror
och traktorer med flerfaldiga
effektenheter.

Ur denna synpunkt är det ytterst
önskvärt att vi får relationer mellan
axel- och boggietryck vilka bättre svarar
mot den moderna trafikens krav.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustavsson
i Alvesta begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

9G 16 Onsdagen den 3 maj 1961

Ändring av vägtrafikförordningens bestämmelser

andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av fru Gärda Svenson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Gustavsson i Alvesta
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 131
ja och 76 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 26
juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Jag

vill erinra om att plenum torsdagen
den 4 maj kl. 16.00 endast är
bordläggningsplenum; de å föredragningslistan
för den 4 maj såsom två
gånger bordlagda upptagna ärendena
kommer icke att behandlas förrän vid
plenum fredagen den 5 maj.

om fordonståg m. m.

§ 15

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 78, i anledning av vissa i Kungl.
Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62 behandlade
allmänna frågor,

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62 i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,
nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,
nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till åtgärder för

Torsdagen den 4 maj 1961

Nr 16

förbättring av rekryteringen till polisväsendet
m. m., och

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1961/62 till viss upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
52, i anledning av väckt motion om anstånd
i vissa fall med erläggande av del
av automobilskatt för buss;

bankoutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av väckta motioner om en samordning
av pågående arbete på samhällsplaneringens
område;

första lagutskottets utlåtande nr 34,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. m., dels en i ämnet väckt
motion;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ett system för permanent
skördeskadeskydd, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner, och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, såvitt
angår jordbruksärenden, jämte i ämnet
väckta motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
om utredningar beträffande vissa
ungdomsfrågor.

§ 16

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 208, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av överenskommelse mellan
Sverige och Norge om tullättnader
m. m. vid flottning i svensk-norska vattendrag.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.41.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 4 maj

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Svar på interpellation ang. yrkesskadeförsäkringslagens
tillämpning vid arbetsbyte Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat om jag har för avsikt
7 — Andra kammarens protokoll 1961. A:

att föreslå sådan ändring av yrkesskadeförsäkringslagen
eller utfärda sådana
tillämpningsföreskrifter, att arbete
som utföres mot vederlag i form av
arbetsbyte må hänföras till arbetstagarebegreppet
enligt yrkesskadeförsäkringslagen
och sålunda medföra rätt
till ersättning för yrkesskada från den
obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

Herr Erikssons fråga berör invecklade
problem som kan ha betydelse inte
bara för yrkesskadeförsäkringen utan
även för andra socialförsäkringar. Tilllämpningsföreskrifter
av det slag herr
Eriksson tänker sig har Kungl. Maj :t
r 16

Nr 16

Torsdagen den 4 maj 1961

Svar på interpellation ang. yrkesskadeförsäkringens tillämpning vid arbetsbyte

inte någon befogenhet att utfärda. I
proposition nr 45 till årets riksdag har
jag förklarat mig ämna tillkalla en utredning
angående yrkesskadeförsäkringens
framtida utformning. Spörsmål
av det slag, som herr Eriksson tagit
upp, torde komma att behandlas av
denna utredning.

Vidare anförde

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till socialministern för det
svar jag nu erhållit på min interpellation.
Svaret var kort, men gav dock
klart besked i den fråga jag ställt. Självfallet
noterar jag med tillfredsställelse
socialministerns löfte att detta viktiga
spörsmål skall bli föremål för behandling
i den utredning rörande yrkesskadeförsäkringens
framtida utformning,
som socialministern har för avsikt
att tillkalla.

Arbetstagarebegreppet inom yrkesskadeförsäkringen
torde på åtskilliga
punkter vara ganska flytande. Arbete
som utföres som arbetsbyte, synes sålunda
icke alls omfattas av den nu gällande
yrkesskadeförsäkringslagen med
påföljd att olycksfall som inträffar under
dylika arbetsförhållanden icke berättigar
till ersättning från den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen. Ett
dylikt undantag för visst slag av arbete
och för vissa grupper människor måste
betraktas som högst otillfredsställande
i ett samhälle, där man ändock gjort så
mycket för människornas trygghet. En
arbetsdag i ett jordbruk eller i en fabrik
bör i detta hänseende kunna bedömas
lika, även om ersättningen i det
första fallet utgår i form av arbetsbyte,
vilket i allt flera fall sker inom jordbruket
till följd av svårigheterna att anskaffa
avlönad personal. Att då låta
formella skäl utestänga visst slag av arbete
från det skydd som yrkesskadeförsäkringen
avser att ge, betraktar jag nära
nog som en diskriminering.

Ett sådant förhållande bör kunna bedömas
med användning av det civilrättsliga
arbetstagarebegreppet. I dess
natur ligger — såsom arbetstidsutredningen
konstaterade i sitt betänkande
1957 — att arbetsavtalet mellan parterna
skall vara grundläggande för bedömningen
av rättsförhållandet dem
emellan. En överenskommelse om arbetsbyte
bör enligt min mening vara
att betrakta som ett arbetsavtal, som
hänför arbete vid arbetsbyte till det civilrättsliga
arbetstagarebegreppet och
som därmed berättigar till ersättning
från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.
Överenskommelse om arbetsbyte
bör nämligen anses innebära, att
parterna för arbete åt varandra betingat
sig vederlag i form av arbetsbyte. Arbetsbyte
får alltså närmast anses utgöra
allenast en betalningsmetod. Så synes
också tillämpningen ha varit i den tidigare
gällande olycksfallsförsäkringslagen,
men sådan är inte bedömningen nu.
Av flera kända olycksfall som inträffat
under arbetsbyte eller i samband med
arbete med vissa samägda redskap och
som sedan i ersättningshänseende blivit
föremål för prövning av såväl riksförsäkringsanstalten
som försäkringsrådet
har vederbörande vägrats ersättning
från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen,
trots att olycksfallen medfört
höggradig invaliditet.

Anmärkningsvärt i detta sammanhang
är att exempelvis försäkringsrådet
icke ens synes vara skyldigt att
motivera sina beslut, vilket inte minst
för den olycksdrabbade kan ge intryck
av hemlighetsmakeri.

Så allmänt förekommande som arbetsbyten
numera är, inte minst inom
jordbruket, kan det icke få fortgå på
detta sätt, att människor som åtar sig
dylikt arbete skall ställas utanför detta
genom samhällets åtgärder tillkomna
trygghetssystem, som yrkesskadeförsäkringen
utgör. Därför måste en ändring
ske. Kan denna inte ske genom
lagbestämmelser inom det socialrätts -

Torsdagen den 4 maj 1961

Nr 16

Svar på interpellationer ang. tillämpningen av sjukförsäkringslagen m. m. pa elever

vid vissa yrkesutbildningsanstalter

liga arbetstagarebegreppet, så bör en
tillfredsställande lösning kunna uppnås
med hjälp av det civilrättsliga arbetstagarebegreppet
enligt de grunder
som jag tidigare varit inne på.

När socialministern nu utlovat en utredning
som även skall pröva ifrågavarande
spörsmål, så hoppas jag att ett
sådant löfte även kommer till uttryck
i utredningsdirektiven, så att inte detta
rättvisekrav lämnas obeaktat.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på interpellationer ang. tillämpningen
av sjukförsäkringslagen m. m.

på elever vid vissa yrkesutbildningsanstalter Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Enligt ett av riksförsäkringsanstalten
utfärdat cirkulär till
de allmänna sjukkassorna skall elever
vid s. k. inbyggda verkstadsskolor inte
i denna egenskap anses som arbetstagare.
Till följd härav kommer inkomst,
som eleven uppbär i det praktiska arbete
som ingår i utbildningen, inte att
anses som inkomst av tjänst eller över
huvud som inkomst av förvärvsarbete
vid tillämpning av lagen om allmän
sjukförsäkring. Det inkomstbortfall,
som en elev får vidkännas om han är
borta från arbetet på grund av sjukdom,
kompenseras alltså inte av sjukpenning
från den obligatoriska sjukförsäkringen.

Herr Franzén och herr Senander har
i var sin interpellation berört detta
förhållande.

Herr Franzén anför, att han uppmärksammat
att jag — det skedde f. ö.
redan i december 1960 — tillkallat en
utredningsman för att inom socialde -

partementet undersöka hithörande problem.
Herr Franzén frågar, om jag ämnar
bedriva utredningen så skyndsamt
att förslag kan föreläggas riksdagen under
vårsessionen och ändrade bestämmelser
träda i kraft fr. o. m. den 1 juli
1961.

Herr Senander frågar, vilka åtgärder
som kan förväntas från min sida i syfte
att undanröja den diskriminering aveleverna
i inbyggda verkstadsskolor,
som den nuvarande ordningen anses innebära.

Den ståndpunkt beträffande de inbyggda
verkstadsskolornas elever, som
riksförsäkringsanstaltens cirkulär i
överensstämmelse med avgöranden i
högsta instans ger uttryck åt, är föranledd
bl. a. av vissa organisatoriska
förhållanden på dessa skolors område.

Vid den undersökning, som jag låtit
verkställa, har det visat sig föreligga
möjligheter att ändra på de organisatoriska
anordningar, som stått hindrande
i vägen för att betrakta de inbyggda
verkstadsskolornas elever som arbetstagare
i förhållande till det företag,
vid vilket de utför det yrkesarbete,,
som utgör ett led i deras utbildning.

Beslut om de nödvändiga organisatoriska
förändringarna bär nu fattats
av överstyrelsen för yrkesutbildning.

Enligt vad jag erfarit avser riksförsäkringsanstalten
att i anledning härav
utfärda ett nytt cirkulär till sjukkassorna,
enligt vilket de inbyggda verkstadsskolornas
elever blir att anse som
arbetstagare vid tillämpning av sjukförsäkringslagen.
De blir också arbetstagare
enligt yrkesskadeförsäkringslagen
och inom ATP. På så vis undanröjes
inom kort de missförhållanden som interpellanterna
påtalat.

Vidare anförde:

Herr FRANZÉN (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartemen -

100 Nr 16

Torsdagen den 4 maj 1961

Svar på interpellation ang. den statliga bostadspolitikens utformning, m. m.

tet få framföra mitt tack för det positiva
svaret på min interpellation.

Eftersom jag redan då jag ställde
min interpellation visste att en utredning
pågick om hur dessa missförhållanden
skulle kunna undanröjas, ville
jag endast få veta om man kunde räkna
med snabb lösning av frågan. På den
punkten har jag fått klart besked. Det
är mycket tillfredsställande att man
kommer att ge ändrade direktiv från
riksförsäkringsanstalten.

Till själva sakfrågan vill jag endast
göra ett par kommentarer. Jag är fullt
på det klara med att det kan vara en
besvärlig tolkningsfråga om dessa elever
skall betraktas som skolelever eller
anställda, men med tanke på att de ute
på sina arbetsplatser i mycket stor utsträckning
arbetar direkt i produktionen,
kanske i de flesta fall enligt avtal
och på ackord, synes det mig självklart
att man inte skulle ha från början undantagit
dem vid tillämpningen av sjukförsäkrings-
och olycksfallsförsäkringslagen
liksom att de borde få tillgodoräkna
sig pensionspoäng för ATP. Också
semesterlön, helgdagslön och andra
förmåner skulle de ha gått miste om,
därest försäkringsrådets tolkning hade
stått sig. Detta är således ingen bagatell.

Det finns för närvarande omkring
5 000 elever i dessa inbyggda verkstadsskolor.
Eleverna har förtjänster som i
många fall uppgår till närmare 10 000
kronor om året. Många av dem är också
gifta och har familj. Det skulle därför
verka orimligt om de inte inordnades
under de bestämmelser som gäller för
vanliga arbetstagare.

Enligt mitt sätt att se är det en mycket
bra form av undervisning som lämnas
i dessa inbyggda verkstadsskolor
och liknande undervisningsanstalter,
och vi har därför all anledning att gå
försiktigt fram. Jag vill hemställa till
socialministern att han, om ändrad
tillämpning av de nuvarande bestämmelserna
skulle visa sig vara otillräcklig,
tar initiativ till lagstiftning som

fastslår riktiga principer för dessa elevers
ställning.

Jag ber än en gång att få tacka statsrådet
för det positiva interpellationssvaret.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Då interpellanten, herr
Senander, är sjuk, ber jag på hans vägnar
få framföra ett tack till socialministern
för svaret på interpellationen.
Det är enligt min mening bra, att denna
sak kan ordnas så snabbt och smidigt
som nu tydligen kommer att ske, och
att det inte behövs en mer eller mindre
omfattande riksdagsbehandling för att
komma till rätta med de missförhållanden
som herr Senander har påtalat.
Svaret ligger helt i linje med det önskemål
som interpellanten uttalat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. den statliga

bostadspolitikens utformning, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
har i anslutning till mutaffären
inom bostadsstyrelsen riktat en interpellation
till mig. Herr Gustafsson önskar
veta, om jag delar uppfattningen att
den statliga bostadspolitikens utformning
med dess — som interpellanten
uttrycker saken — starka inslag av central
detaljreglering har medfört att vissa
befattningshavare har kommit i en
utsatt ställning genom att deras handläggning
av låneärenden i vissa fall har
stor ekonomisk betydelse för de lånsökande.
Vidare frågar interpellanten,
om jag vill se till att utredningen om
den bostadspolitiska organisationen blir
färdig i sådan tid, att förslag kan framläggas
senast för nästa års riksdag.
Slutligen begärs en redogörelse för de
administrativa åtgärder, som vid sidan

Torsdagen den 4 mai 1901

Nr 16 101

Svar på interpellation ang. den statliga bostadspolitikens utformning, m. m.

av organisationsutredningen har vidtagits
med anledning av mutaffären.

I anledning av interpellationen vill
jag erinra om att en successiv decentralisering
av låne- och bidragsärenden
från bostadsstyrelsen till regionala och
lokala organ har ägt rum under en följd
av år. Denna utveckling har påskyndats
under de senaste åren, särskilt genom
att beslutanderätten i ärenden angående
lån till flerfamiljshus i vidgad utsträckning
har överförts till länsbostadsnämnderna.
Den s. k. tekniska
granskning, som utföres i låneärendena,
har för några år sedan börjat överföras
till kommunala organ i den takt omständigheterna
har gjort det möjligt.

Jämsides med att ärendesbehandlingen
i allt större utsträckning har
flyttats från det bostadspolitiska centralorganet
till länsbostadsnämnder och
kommuner har det varit en strävan att
så långt möjligt övergå till schablonmetoder
vid de lånetekniska beräkningar
och andra uträkningar, som ingår i
beredningen av ärenden. Åtgärder i nu
antydd riktning, bland vilka den viktigaste
är införandet av maximerade belåningsvärden,
har varit ägnade att
minska utrymmet för subjektiva inslag
i ärendenas avgörande och medge ökad
insyn i och kontroll av de bostadspolitiska
organens arbete.

Av det sagda framgår att betydelsefulla
ändringar i fråga om ordningen
för prövning av låne- och bidragsärenden
på det bostadspolitiska området
samt innehållet i denna prövning sedan
flera år har genomförts steg för
steg. Motiven för dessa ändringar har i
allt väsentligt varit andra än att försätta
bostadsstyrelsens tjänstemän i
mindre utsatt läge. Klart är emellertid
att de genomförda ändringarna i låneoch
bidragsverksamhetens administration
också har medverkat till att minska
utrymmet för lämplighetsprövning hos
de långivande organen.

Utrymmet för subjektiva värderingar
i ärendena har under åren växlat som

följd av variationer i förhållandena och
i bestämmelserna för verksamheten.
Även tidigare har dock detta utrymme
varit tämligen hårt beskuret, främst genom
förekomsten av delvis detaljerade
föreskrifter beträffande långivningens
liandhavande. Hur bestämmelserna än
utformas, måste det emellertid för detta
liksom på andra liknande förvaltningsområden
lämnas plats för individuella
bedömningar. Överallt finns det möjlighet
för den ohederlige att missbruka
sin ställning. I rådhusrättens dom blev
två personer dömda för tagande av
muta i sin tjänst hos bostadsstyrelsen.
Att affären fick en så stor omfattning
beror på att antalet personer utanför
den bostadspolitiska organisationen,
som hade stått i brottsligt förhållande
till den ene av de båda dömda, var stort.

Jag övergår så till att redogöra för de
åtgärder, som har tillkommit efter att
bostadsstyrelsen gjorde den polisanmälan,
som ledde till uppklarandet av mutaffären.
Främst bör då nämnas tillsättandet
av bostadspolitiska organisationskommittén
i december 1959. Kommittén
har till huvuduppgift att undersöka
hur de bostadspolitiska uppgifterna
bör fördelas inom organisationen,
att precisera länsbostadsnämndernas
ställning och befogenheter närmare samt
att föreslå hur den centrala organisationen
bör vara utformad.

Då utredningen tillsattes gav jag uttryck
åt förhoppningen att direktiven
för länsbostadsnämnderna genom föreskrifter
angående långivningen skulle
kunna förenklas och förtydligas så, att
prövningen av de enskilda låneärendena
kunde begränsas till en tillämpning
av enkla, allmängiltiga normer. Det var
inte uteslutet, anförde jag, att tanken
på en total utflyttning av alla låneärenden
på länsbostadsnämnderna kunde
förverkligas. Förslag till direktiv för
handläggningen av låneärenden har
framlagts av bostadsstyrelsen. Dessa
förslag bearbetas inom organisationskommittén,
ocli syflet är att kommitténs

102 Nr 16

Torsdagen den 4 maj 1961

Svar på interpellation ang. den statliga bostadspolitikens utformning, m. m.

betänkande skall innehålla dels förslag
till låneanvisningar, dels riktlinjer för
organisationen. Kommittén har utfäst
sig att avge sina förslag under sommaren.

Parallellt med organisationskommitténs
arbete pågår inom bostadsstyrelsen
en undersökning av förhållandet mellan
arbetsuppgifter och organisation.
Särskild uppmärksamhet ägnas därvid
åt frågan hur styrelsens centrala uppgift
att tillhandagå länsbostadsnämnder
och förmedlingsorgan med råd och anvisningar
beträffande lån- och bidragsgivningen
skall kunna lösas på bästa
sätt. Resultatet av styrelsens arbete kommer
att redovisas i petita eller i yttrande
över bostadspolitiska organisationskommitténs
betänkande. Med hänsyn
till fortgången av utredningsarbetet
inom organisationskommittén och styrelsen
anser jag mig kunna räkna med
att förslag i fråga om den bostadspolitiska
organisationen kommer att föreläggas
1962 års riksdag.

Tillsättandet av organisationskommittén
var påkallat av den fortgående
decentraliseringen. Till åtgärder med
ett mera direkt samband med mutaffären
hör — förutom en omedelbar, provisorisk
ändring i handläggningen av
markärenden inom bostadsstyrelsen -—
främst att arbetet med schablonisering
av metoden för att beräkna markvärdestillägg
för gott bostadsläge påskyndades.
Den 10 december 1959 utfärdade bostadsstyrelsen
vidare anvisningar om
granskning av tomtkostnad i flerfamiljshusärenden.
Dessa avsåg att tillgodose
behovet av enkla och entydiga regler
men innebar ännu inte någon omprövning
av själva grunderna för
granskningen.

Under hösten 1960 övervägdes grunderna
för granskning och kontroll av
tomtkostnader inom bostadsstyrelsen.
Den 9 januari i år gjorde styrelsen framställning
till regeringen i ämnet, och
den 20 januari fick styrelsen bemyndigande
av regeringen att i huvudsaklig

överensstämmelse med de riktlinjer,
som styrelsen hade föreslagit, meddela
bestämmelser angående prövning av
tomtkostnader, att tillämpas försöksvis.
Nya anvisningar har styrelsen därefter
utfärdat den 20 februari 1961.

De nya riktlinjerna började tillämpas
den 1 april. De innebär att man i
fråga om nya bostadsområden bibehåller
en priskontroll avseende kostnaderna
för själva marken. Höga exploateringskostnader
kommer däremot inte
att föranleda avslag på låneansökningar.
I fråga om saneringsföretag och
andra byggnadsföretag inom områden
med äldre bebyggelse kommer däremot
inte markkostnadernas skälighet att
prövas. Ställningstagandet i lånefrågan
skall i stället grundas på en bedömning
av förutsättningarna att få de i
huset inrymda lägenheterna för bostad,
butik, kontor och annat ändamål att ge
den kalkylerade hyresavkastningen.
Det är i första hand de kommunala organen
som får ansvaret för denna bedömning.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.

Min första fråga gällde, om statsrådet
delar min uppfattning att det stora
inslaget av centraldirigering i bostadspolitikens
utformning innebär en stark
press på de tjänstemän, som har att
handlägga ärendena, och att detta kan
vara en av orsakerna till vad som inträffat
på detta område.

Vi har diskuterat denna fråga tidigare,
nämligen i en interpellationsdebatt
på hösten 1959. Jag framhöll då att
vi bör sträva efter att för framtiden ge
den statliga bostadspolitiken en utformning,
som innebär att den kan bedrivas
med minsta möjliga inslag av regleringar
och detaljdirigering. För den som

Torsdagen den 4 maj 1961

Nr 16 103

Svar på interpellation ang. den statliga bostadspolitikens utformning, m. m.

i likhet med mig inte tror på en återgång
till förhållandena på bostadsmarknaden,
sådana de var före kriget, utan
anser att stat och kommuner även i
fortsättningen kommer att ha ganska
stora uppgifter att fylla när det gäller
bostadsfrågan, bör det vara en angelägen
sak att bostadspolitiken utformas
så att generella medel användes.

De stödåtgärder som kommer att permanentas,
sedan vi avvecklat vad som
så att säga har med krisfrågan att göra,
bör utformas så att de innebär ett minimum
av regleringsförf arande och
bör så långt möjligt vara generella.

När vi diskuterade detta på hösten
1959, fick jag den uppfattningen att socialministern
och jag i stort sett var
av samma mening på den punkten. Han
framhöll då i interpellationssvaret att
han räknade med att det skulle bli möjligt
att förenkla gällande föreskrifter
beträffande långivningen, så att man i
allt väsentligt kunde slopa sådana moment
i prövningen av låneansökningar
som ger utrymme för subjektiva värderingar.
Härigenom kan säkrare garantier
mot missbruk skapas, menade socialministern.
Och i en replik förklarade
han att han gärna ville medverka
till att vi fick schablonregler för vissa
värderingar.

Vid samma tillfälle meddelade socialministern
att han hade tillsatt två utredningar,
den ena angående den bostadspolitiska
organisationen och den
andra för att utreda och framlägga förslag
rörande vissa bostadsfrågor.

Att jag på nytt fört denna fråga på
tal beror på att jag i direktiven för dessa
utredningar inte kan finna något bestämt
uttalande av socialministern i
nämnda riktning. Jag önskade nämligen
ett klart besked om att bostadspolitiken
bör utformas så att den i huvudsak
kan bedrivas med generella medel.
Det enda i den riktningen var ett uttalande
i direktiven till utredningen om
bostadspolitikens organisation, vari det
heter att det inte är uteslutet att tanken

på en total överflyttning av alla ärenden
till länsbostadsnämnderna kan förverkligas
samt att direktiven till dessa bör
förenklas och förtydligas så att prövningen
av ärendena kan begränsas till
en tillämpning av enkla allmängiltiga
normer. Detta har statsrådet också åberopat
i sitt svar i dag.

Det skulle även enligt min mening
vara en fördel om ytterligare decentralisering
till länsbostadsnämnderna kunde
ske. Men detta undanröjer inte alla
risker och innebär inte att vi kommer
ifrån alla subjektiva värderingar.

Under den interpellationsdebatt som
jag nyss omnämnt framkastade jag att
det måhända kunde vara möjligt att tilllämpa
ett kreditgarantisystem, där bankerna
skötte värderingarna. Detta skulle
innebära att de inkopplade kreditinstituten
tog en del av risken. Huruvida
denna utväg är framkomlig vet jag inte,
men är man angelägen om att bostadspolitiken
får en sådan utformning att
den kan skötas med generella medel tycker
jag att denna utväg i varje fall bör
undersökas.

Utredningen rörande den bostadspolitiska
organisationen skall emellertid
inte syssla med frågan om kreditgarantisystem.
På den punkten måste jag
medge att direktiven är föredömligt
klara. Socialministerns uttalande i den
frågan lyder på följande sätt: »Det torde
för närvarande inte vara möjligt att
ange, när förutsättningarna för införandet
av ett kreditgarantisystem på bostadsområdet
kan föreligga. Frågan härom
torde få prövas i annat sammanhang.
»

Det har nu gått snart ett och ett halvt
år sedan detta skrevs, och jag förmodar
att socialministern fortfarande finner
det omöjligt att ange när de nämnda
förutsättningarna föreligger. Och inte
heller torde det ha uppenbarat sig något
sammanhang i vilket det passar att
pröva frågan om kreditgarantisystem.

•lag tycker att socialministern på det
hela taget har undvikit att besvara min

104 Nr 16

Torsdagen den 4 maj 1961

Svar på interpellation ang. den statliga bostadspolitikens utformning, m. m,

fråga beträffande hans inställning till
ökad användning av generella medel
inom bostadspolitiken.

Jag har också frågat statsrådet om
han vill se till att utredningsarbetet rörande
den bostadspolitiska organisationen
blir färdigt i så god tid att beslut
kan fattas vid 1962 års riksdag. Den
frågan svarar socialministern ja på, och
det är ju tillfredsställande. Men jag kan
inte underlåta att säga, att jag egentligen
tycker att denna utredning redan
borde ha varit klar.

Socialministern framhöll under interpellationsdebatten
hösten 1959, att det
var angeläget att beslut fattades skyndsamt.
Man måste därav dra den slutsatsen,
att han menade att utredningen
borde arbeta snabbt. Jag citerar ur hans
yttrande: »Till sist vill jag framhålla,
att jag hoppas att det skall bli möjligt
att snabbt genomföra de förändringar
i arbetsrutin och organisation inom den
bostadspolitiska verksamheten, som är
erforderliga. Detta är viktigt inte minst
med hänsyn till alla dem inom bostadsorganen,
som lojalt och skickligt fullgör
sina uppgifter.»

Detta vill jag helhjärtat instämma i.
Efter vad som hänt var det verkligen
önskvärt att åtgärder vidtogs snabbt, inte
minst just med hänsyn till de lojala
befattningshavare inom detta verksamhetsområde,
som utan eget förvållande
kommit i en otrevlig situation. Jag är
övertygad om att de med tillfredsställelse
hälsade statsrådets uttalande, att
åtgärder borde vidtas snabbt. Men jag
undrar om de inte blev en smula betänksamma,
när de såg hur regeringen
bar sig åt för att skapa förutsättningar
för att utredningen skulle kunna ske
snabbt och en förändring komma inom
kort tid.

Till utredningsman utsågs en landshövding.
Eu landshövding lär ju på
grund av sin befattning ha en hel del att
syssla med. Den landshövding det här
gällde var dessutom strängt upptagen
redan tidigare med ett antal utrednings -

uppdrag, även statliga. Han var bl. a.
ledamot av kreditmarknadsutredningen,
som under år 1960 hade elva sammanträden.
Vidare var han ordförande i den
s. k. Märstadelegationen, som har till
uppgift att samordna frågor rörande
utbyggnaden av ett samhälle i närheten
av storflygplatsen vid Halmsjön. Enligt
riksdagsberättelsen har delegationen under
förra året haft två plenarsammanträden
och 28 utskottssammanträden.

Detta verkade i och för sig oroande,
men det skulle bli ännu värre. Utredningen
om den bostadspolitiska organisationen
tillsattes den 11 december

1959. Redan den 15 januari 1960 utsågs
samme man till ordförande för organisationskommittén
för flyktingseminariet.
Dess uppgift var att förbereda anordnandet
av ett internationellt seminarium
rörande flyktingfrågor. Det skulle
ske i samarbete med Förenta Nationernas
vederbörande organ redan under

1960. Här fick alltså utredningsmannen
ett nytt, mycket brådskande uppdrag.

Men härmed var det inte slut. Det visade
sig att man behövde tillsätta ännu
en utredning, som måste vara färdig
under 1960 och som alltså skulle arbeta
under stor tidsnöd, nämligen försvarsutredningen.
Och regeringen, som tydligen
inte känner så många duktiga människor
här i landet, var genast på det
klara med att vår landshövding borde
bli ordförande. Denna utredning tillsattes
den 22 april och var färdig den 14
december samma år, alltså efter inte
fullt åtta månader. Det kan ju utgöra
ett exempel på att det går att få fram
utredningar om invecklade spörsmål
ganska snabbt, om man överger den
vanliga utredningslunken. Försvarsutredningen
hade 33 sammanträden på 8
månader, men antalet sammanträden
ger som bekant inte en fullständig bild
av ordförandens arbetsbörda.

Såvitt jag förstår måste denne man
ha haft åtminstone ett hundratal sammanträden
med statliga utredningar under
1960. För att vara riktigt säker på

Torsdagen den 4 maj 1961

Nr 16 105

Svar på interpellation ang. den statliga bostadspolitikens utformning, m. m.

att han skulle ha full sysselsättning gav
regeringen honom dessutom ett mycket
besvärligt förlikningsmannauppdrag,
som under en tid tog mycket tid i anspråk.

Det minsta man kan säga om detta är,
alt om socialministern verkligen menade
allvar med att han var intresserad av
en snabb utredning om bostadspolitikens
organisation, särskilt med hänsyn
till vad som hänt i bostadsstyrelsen och
till de lojala befattningshavarna så är
socialministerns och regeringens sätt
att skapa förutsättningar för att detta
skulle bli fallet minst sagt besynnerliga.
Jag måste verkligen fråga: Skulle ni ha
kunnat ge den här mannen några fler
uppdrag, om avsikten varit att förhindra
att utredningen skulle ske
snabbt?

Jag frågade också statsrådet, om han
ville ge riksdagen en redogörelse för de
administrativa åtgärder, som vidtagits
oberoende av den pågående utredningen
med anledning av den uppdagade
mutaffären. När en sådan situation uppstår,
ligger det nära till hands att tillsätta
utredningar, men det ligger väl
också nära till hands att fråga sig om
några åtgärder kan vidtas snabbt, provisoriskt,
för att avlägsna de värsta felen
i den organisation som har varit.
Vad jag närmast syftade till var naturligtvis
vad som gjorts för att ändra systemet
vid markvärderingen. Socialministern
säger att en omedelbar provisorisk
ändring av reglerna för markvärdering
vidtogs. Vad den ändringen innebär
vet jag inte, men faktum är att
själva grunden för granskningen inte
ändrades under 1960.

Det har särskilt varit bestämmandet
av tomtpriserna i saneringsområdena
som vållat intressemotsättningar mellan
å ena sidan byggherrar och kommuner
och å andra sidan marksektionen
i bostadsstyrelsen.

I denna prövning ingick bl. a. att belåningsvärdet
skulle höjas på grund av
att bostadens belägenhet var god — de

bostadssökande är ju i många fall villiga
att betala högre hyra för en centralt
belägen lägenhet än för en lägenhet
i ytterområdena. Man höjde därför
belåningsvärdet med ett lägestillägg,
som ju var ganska omöjligt att fastställa
efter rationella grunder utan måste
bygga på subjektiva värderingar. Vidare
skulle det göras ett tillägg för butiker
och andra lokaler. Även där fanns
utrymme för subjektiva värderingar.

Storleken av dessa tillägg blev avgörande
inte endast för lånets storlek
utan även för det tomtpris som kunde
godkännas för saneringsföretag. Gick
det sedan inte att förvärva tomten för
detta pris blev det helt enkelt ingenting
av, utan låneansökan avslogs.

Det är självfallet att byggherrar och
kommuner i många fall sökte få bättre
villkor för att därigenom möjliggöra företag,
som de ur olika synpunkter fann
angelägna. Det blev underhandlingar,
som tyvärr ofta fördes i samband med
luncher och middagar, och detta är nog
en bidragande orsak till vad som inträffat.

I interpellationsdebatten 1959 betecknade
jag detta system som fullständigt
oanvändbart. Men ingenting avgörande
hände under 1960. I januari 1961 ingick
bostadsstyrelsen, såsom statsrådet också
påpekat i sitt svar, med en skrivelse
till regeringen — såvitt jag förstår oombedd
— vari styrelsen anhöll att få tilllämpa
nya metoder för tomtvärdering.
Ett sådant medgivande fick styrelsen
snabbt nog. Men jag tycker, att efter vad
som hänt borde initiativ ha tagits tidigare
från departementets sida för att få
en annan ordning till stånd. Socialministern
har tydligen haft svårt att godkänna
att det system för markvärdering
som tillämpats av bostadsstyrelsen
varit eu bidragande orsak till vad
som hänt. Detta kan jag förstå, ty om
det tillämpade systemet har en dryg
del av skulden till det inträffade måste
nog en del av ansvaret falla på departementschefen
för alt han inte ändrat

10G Nr 16

Torsdagen den 4 maj 1961

Svar på interpellation ang. den statliga bostadspolitikens utformning, m. m.

systemet. Departementet har ju ändå
vetat hur tomtvärderingarna gått till,
och att förfarandet utsatte de inblandade
parterna för påfrestningar var
sannerligen inte svårt att räkna ut.

Herr talman! Låt mig sammanfatta
mina intryck av svaret.

Först och främst tycks socialministern,
som jag sade, inte gärna vilja medge
att det system jag kritiserat haft en
betydande del av skulden till vad som
hänt. Vidare är det anmärkningsvärt
att socialministern förklarar att utredningen
brådskar men ändå inte ser till
att den man som utses till ordförande
— och som säkerligen är väl kvalificerad
— inte belastas med så många uppdrag
att utredningen om den bostadspolitiska
organisationen blir försenad.
Slutligen kan jag absolut inte finna att
socialministern har visat någon brådska
att få systemet för markvärdering
ersatt med något annat. Mutaffären
uppdagades 1959, men först i april 1961
började ett nytt system tillämpas. Jag
vill gärna säga, att såvitt jag förstår innebär
det nya systemet en väsentlig förbättring,
inte bara därför att det i hög
grad minskar den subjektiva värderingen
utan också därför att det undanröjer
vad jag tidigare i en interpellation
påtalat, nämligen att systemet med
markvärdering i vissa fall förhindrat
önskvärd ombyggnad av städernas centrala
delar. Jag är alltså tillfredsställd
med att denna ändring kommit till
stånd, men jag beklagar att den inte
gjorts tidigare.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
och jag är, såsom framgick av
hans citat från den debatt vi hade 1959,
överens om att detaljregleringar såvitt
möjligt bör undvikas. Jag har också i
hela min verksamhet visat prov på att
jag vill undvika detaljregleringar och
anser att i stället generella medel skall
användas även när det gäller bostads -

politikens utformning. Som herr Gustafsson
nyss påpekade har jag medverkat
härtill genom att jag anslutit mig
till det förslag om schablonregler för
markvärdering som nu används av bostadsstyrelsen.

Det kan ligga något i påpekandet att
detta nya system borde ha införts tidigare.
Men vi har ju brottats med dessa
ting under åtskilliga år, och det har varit
svårt att komma fram till en ordning
som ur alla synpunkter är tillfredsställande.
När vi slutligen fick ett förslag,
som enligt mitt förmenande ger mindre
möjligheter till de subjektiva värderingar
herr Gustafsson påtalade, handlade
regeringen snabbt och bostadsstyrelsen
fick uppdraget att tillämpa det nya
systemet, som emellertid inte fått praktisk
tillämpning förrän den 1 april i år.
Men jag tror att herr Gustafsson, som
själv har vissa erfarenheter på dessa
områden, är fullt medveten om svårigheterna
att skapa ett enkelt system som
omöjliggör eller i varje fall försvårar
subjektiva värderingar och som kan användas
på ett enkelt och entydigt sätt.

Herr Gustafsson anser inte formuleringen
av direktiven för de utredningar
som tillsatts vara tillfredsställande.

Nu vill jag understryka att en decentralisering
inte undanröjer alla risker.
Vi kan inte med allmänna bestämmelser
och direktiv undanröja risken
för att en eller annan tjänsteman inte
är hederlig. Det är ju inte så att vi utdömer
det privata näringslivet som sådant,
därför att det där finns någon
tjänsteman som inte är ärlig. Vi betraktar
detta som undantag. Jag är också
medveten om att det är undantag inom
svensk förvaltning att man påträffar en
tjänsteman som är ohederlig. Det är
kanske till och med så att vi — både
herr Gustafsson i Skellefteå och jag —
ställer särskilt höga krav på de i statens
tjänst anställda. I det avseendet är
vi mera omutliga än man är inom det
privata näringslivet, och det gör att
ett mutåtal väcker stor uppmärksam -

Torsdagen den 4 maj 1961

Nr 16 107

Svar på interpellation ang. den statliga bostadspolitikens utformning, m. m.

liet, trots att i detta fall endast två
tjänstemän blivit dömda. Den omständigheten
att det var så många inom den
privata sektorn av näringslivet, som
hade ett brottsligt förhållande till en av
dessa tjänstemän, gjorde att saken fick
det uppseendeväckande omfång som nu
blev fallet.

Jag tror inte heller att införande av
ett kreditgarantisystem skulle undanröja
subjektiva bedömningar av markvärden.
Jag har som herr Gustafsson
vet varit intresserad av att ett sådant
system införs, men jag har, som jag påpekat
tidigare, inte ansett att vi varit
mogna därför. Den promemoria, som
utarbetades av socialdepartementet och
som visade mitt positiva intresse, mötte
inget gensvar från kreditanstalterna här
i landet. Jag kan hänvisa till Bankföreningens
uttalande i anledning av promemorian.
Jag kan också hänvisa till
de överläggningar, som jag hade med
Sparbanksföreningen, då jag ville ta ett
första steg mot införande av kreditgarantisystemet
när det gäller småhusbyggande.
Men inte heller där lyckades
jag få till stånd en överenskommelse.
Eftersom varken herr Gustafsson eller
jag vill riskera bostadsbyggandet genom
att tillgripa alltför snabba och
drastiska åtgärder på denna väg utan
att ha garantier för att bostadsbyggandet
som sådant inte minskas eller skadas,
har vi varit återhållsamma när det
gällt att ta ett avgörande steg. Eftersom
jag inte fann några tecken från
kreditanstalternas sida på något större
intresse för denna sak när jag gjorde
försöket inom departementet, har vi
skjutit på denna fråga, och det har nog
funnits fullgoda skäl för försiktighet i
detta avseende.

Herr Gustafsson anser vidare, att åtskilligt
skulle tyda på att jag inte vore
intresserad av att få fram snabba resultat
av de utredningar om den bostadspolitiska
organisationen, som jag
tillsatt. Ett bevis för sin uppfattning
anser han vara att utredningsmannen

fått så många andra uppdrag av regeringen.
Herr Gustafsson förnekar inte
att utredningsmannen är väl skickad
för det uppdrag han erhållit. Detta var
också för mig avgörande. Jag ansåg att
den utredningsman det här var fråga
om, genom sin administrativa erfarenhet
från sin verksamhet i finansdepartementet
och genom sina erfarenheter
som landshövding, då han överflyttades
från den centrala administrationen till
den lokala, var utomordentligt väl skickad
för detta uppdrag. Jag skall vidare
göra det erkännandet att all min erfarenhet
sade mig, att det inte skulle bli
så lätt att få en man med de erforderliga
kvalifikationerna som ville åtaga
sig uppgiften. Jag medger att han sedan
fått åtskilliga andra uppdrag. Jag
kan emellertid upplysa herr Gustafsson
om att det är väldigt svårt att skaffa
utredningsmän till alla de utredningar
som riksdagen beställer. Vi får många
gånger leta efter dem, och det händer
att de människor vi vänder oss till inte
vill åtaga sig med hänsyn till det myckna
arbete som är förenat därmed. Jag
kan också försäkra herr Gustafsson, att
om han vill vara regeringen behjälplig
att skaffa fram de duktiga karlar,
som behövs för alla de utredningar som
riksdagen begär av regeringen, så skall
jag gärna ta emot goda råd. Men för oss
båda är det nog klokt, att vi väntar med
att uttala oss om resultatet, till dess utredningarnas
förslag föreligger. Då får
vi en mera hållfast grund för vår bedömning.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag har inte kritiserat
socialministern för att han utsåg landshövding
Westerlind till utredningsman.
Det tyckte jag var ett gott val. Men jag
har kritiserat regeringen och även socialministern
för att man sedan gav
honom en rad andra arbetskrävande
uppgifter, som måste medföra risk för
att denna utredning blev försenad. Nu
säger socialministern att det är svårt

108 Nr 16

Torsdagen den 4 maj 1961

Svar på interpellation ang. den statliga bostadspolitikens utformning, m. m.

att få några andra utredningsmän. Vi
får då hoppas att landshövding Westerlind
får ha god hälsa, ty annars skulle
det svenska utredningsväsendet råka i
misär, om vi får tro socialministern.

Socialministern säger att regeringen
handlade snabbt, när den fick skrivelsen
från bostadsstyrelsen den 9 januari
och redan den 20 januari var färdig
att ge den tillstånd att lägga om
systemet för markvärdering. Om detta
har jag inte sagt någonting. Men det
skulle vara intressant om socialministern
ville redogöra för vad han själv
tog för initiativ före den 9 januari 1961.
Det hade dock gått över ett år sedan
mutskandalen uppdagades, och jag tycker
nog att det borde vara angeläget inte
minst för socialministern att försöka
göra någonting för att ändra de förhållanden,
som uppenbarligen i stor utsträckning
låg till grund för vad som
hände.

Sedan säger socialministern att det
ändå bara var två tjänstemän som blev
åtalade och att det var det förhållandet
att så många på den andra sidan var
inblandade som gjorde att det blev en
så stor sak. Men vi är väl överens om
att detta lyckligtvis är undantag. Det är
väl också framför allt det som gjort att
saken väckt så stor uppmärksamhet.
Det skall vi vara tacksamma för. Det
hör alltså till undantagen att vi i statsförvaltningen
råkar få en människa som
handlar på detta sätt. Men nu var det
två. Om man far två undantag i samma
verk samtidigt så blir man genast betänksam.
Och om det är två inom ett
så litet område som marksektionen —
jag undrar om det fanns så många fler
som över huvud taget befann sig i utsatt
ställning — då måste man nog
fråga sig om det ändå inte är något fel
i själva systemet. Det ligger nära till
hands. Vad man då först bör inrikta sig
på är att vidta snabba ändringsåtgärder.

Socialministern var också inne på
kreditgarantisystemet. Han sade att han

var intresserad av det. Det har jag hört
från honom många gånger. Men enligt
socialministerns skrivning i statsverkspropositionen
skall vi invänta bostadsutredningens
förslag innan kreditgarantisystemet
utreds. Jag tror att det är
alldeles överflödigt att invänta bostadsutredningen,
såvida inte socialministern
tror att den kommer med förslag
som innebär att staten skall sluta intressera
sig för bostadslånegivningen. I
så fall har vi ingen anledning att införa
något kreditgarantisystem. Tror
man däremot att staten i fortsättningen
skall intressera sig för bostadslånegivningen,
antingen direkt eller genom
ett kreditgarantisystem, så behöver man
inte vänta på utredningen för att vidta
de åtgärder som behövs för att det skall
vara färdigt att tillämpa. Kreditgarantisystemet
är väl egentligen inte en utredningsfråga,
ty så märkvärdigt är det
inte, utan snarast en fråga om underhandling
med kreditinstituten för att
skaffa garantier för att bostadssektorn
får det kapital den behöver även om vi
anlitar ett kreditgarantisystem. Det är
vi tydligen i stort sett eniga om, men
då är det inte en utredningssak utan en
underhandlingsfråga.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag vill inte fördjupa
mig i någon diskussion med herr Gustafsson
om risken för oärlighet inom
den ena eller den andra statliga styrelsen
eller det ena eller andra verket, tv
jag tror inte att man skall dra slutsatser
så lättvindigt som herr Gustafsson
gör: därför att det uppdagas att det
finns en tjänsteman som inte är fullt
hederlig, så skulle detta vara ett resultat
av systemet. I min ungdom fanns det
de som försökte lära mig att därför att
det fanns brottslingar i samhället, så
var detta ett bevis för att kapitalistiska
systemet var genomruttet och att detta
borde vara anledning för oss att omskapa
systemet. Nu är herr Gustafsson

Torsdagen den 4 maj 1961 Nr 16 109

säkerhetsföreskrifterna i samband med sprängämnes -

Svar på interpellation ang.

tillverkning

inne på ungefär samma argumentation.
Jag var inte opåverkad av den sortens
synpunkter när jag var ung och grön.
Jag drar inte så enkla slutsatser numera.
Jag tycker inte att herr Gustafsson
vid mogen ålder i sin iver att försöka
komma åt statliga verk och institutioner
skall göra det nu.

Beträffande kreditgarantisystemet är
jag överens med herr Gustafsson om att
vad det gäller i framtiden är kapitaltillgången
för bostadsbyggandet. Det är en
viktig angelägenhet. Herr Wedén och
jag hade för någon vecka sedan anledning
att säga några ord om den saken.
Jag är också överens med herr Gustafsson
om att frågan om kreditgarantisystemet
kan vara en förhandlingsfråga.
Jag inlät mig faktiskt på förhandlingar
med vissa av kreditanstalterna i samband
med att vi utarbetade promemorian
inom socialdepartementet, men jag vann
inget gensvar. Då är frågan — det är
också en bedömningsfråga — hur länge
man skall vänta innan man gör en ny
attack och ett nytt försök.

Jag är som jag sade medveten om att
kapitaltillgången är ett problem för bostadsbyggandet.
Men jag framhärdar i
vad jag sade i debatten då, att en balanserad
budget underlättar kapitaltillgången
även för bostadsbyggandet, och
jag gör vidare gällande att tillkomsten
av ATP-fonderna kommer att få vida
större betydelse i det avseendet än vad
herrarna kanske i dag föreställer sig.
Det är den korta kommentar jag vill göra
till vad herr Gustafsson senast yttrade.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. säkerhetsföreskrifterna
i samband med sprängämnestill
verkning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade
:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
fröken Andersson i Strängnäs med anledning
av explosionsolyckan vid Åkers
krutbruk den 2 mars i år frågat mig:

för det första, om jag anser de nu
gällande såväl generella som vid Åkers
krutbruk lokalt tillämpade säkerhetsföreskrifterna
i samband med sprängämnestillverkning
och experimentarbete
inom detta verksamhetsområde vara till
fyllest,

för det andra, om jag — därest så icke
är fallet — är beredd att föranstalta om
en omarbetning av föreskrifterna samt

för det tredje, om jag — därest de
gällande föreskrifterna i sig själva är
till fyllest men inte blivit till fullo tilllämpade
— är beredd att medverka till
att fullgod säkerhet åstadkommes för
att de helt och fullt tillämpas i framtiden.

Vid nämnda olycka dödades en person
och skadades flera. Olyckan inträffade
under valsning av en mindre kvantitet
krut av ett slag, som icke tidigare
tillverkats enligt industriella metoder
vid krutbruket. I experimentellt syfte
hade valsning av detta krut tidigare bedrivits
i därför avsedd försöksanläggning
för artillerikrut. Sedan erfarenheter
inhämtats från Norge, där produktion
i industriell skala av krutet pågick,
igångsattes den 2 mars i år den valsning,
varunder olyckan inträffade.

Efter olyckan igångsatte sprängämnesinspektionen
och landsfogden i Södermanlands
län utredningar angående
det inträffade. Dessa är ännu icke avslutade,
bland annat på grund av pågående
specialundersökningar genom särskilda
experter av det krut, som vid
olyckstillfället bearbetades, samt av det
sprängda valsverket. All valsning av
den kruttyp, som bearbetades vid olyckstillfället,
har inställts i avvaktan på resultatet
av utredningarna.

Huruvida gällande säkerhetsföreskrifter
är till fyllest och om dessa iakttagits

Ilo Nr 16

Torsdagen den 4 maj 1961

Interpellation ang. trötthetsfaktorns betydelse vid trafikolyckor, m. m.

i det här aktuella fallet torde komma
att klarläggas under utredningarna.
Det är således, innan dessa avslutats,
icke möjligt att uttala sig i berörda frågor.
Enligt vad jag inhämtat torde utredningarna
sannolikt icke bli slutförda
under riksdagens vårsession. Jag har
därför velat anmäla det nu anförda, innan
sessionen avslutas.

Vidare anförde

Fröken ANDERSSON i Strängnäs (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få uttala ett tack för svaret på min
interpellation.

Då utredningarna i berörda fall ännu
inte är avslutade, tar jag mig friheten
att med stöd av tidigare gjord utredning
i likartat fall på annan ort göra
några personliga reflexioner.

Det har vid denna tidigare utredning
påpekats, att det föreligger ett klart behov
av vissa elementära säkerhetsföreskrifter
utöver dem, som finns utfärdade,
och att säkerhetsbestämmelser
särskilt synes erforderliga då det gäller
experiment och experimentlokalernas
placering. Med detta, herr talman,
vill jag inte ha sagt, att den nu pågående
utredningen kommer att bestyrka
detta.

Den snabba utveckling, som sker inom
teknikens alla områden och kanske inte
minst beträffande sprängämnestillverkningen,
gör att det är av största vikt
att säkerhetsföreskrifterna följer med i
denna utveckling och anpassas efter
densamma för att kunna utgöra en betryggande
garanti för de anställda mot
olycksfall och ohälsa — även faran för
ohälsa är efter vad jag erfarit betydande.

Enligt vad som kan utläsas ur den
kungl. förordningen om explosiva varor
ankommer det på den av länsstyrelsen
godkända föreståndaren att inom
ramen av förordningens stadganden och
med iakttagande av i övrigt gällande be -

stämmelser för verksamheten på egen
hand avgöra, vilka säkerhetsåtgärder
som bör vidtas i ett visst fall. Då det alltid
vid en varas tillverkning kommer
ekonomiska aspekter med i bilden, vore
det enligt mitt förmenande önskvärt att
det inom företagen fanns eu för säkerhetstjänsten
anställd person, som oberoende
av ekonomiska synpunkter svarade
för säkerhetsbestämmelsernas tilllämpning
och efterlevnad.

Herr talman! Jag förväntar att försvarsministern,
sedan utredningen är
avslutad, med all kraft medverkar till
att vidta de åtgärder, som kan erfordras
för att skapa säkerhet och trygghet mot
de allvarliga risker, som är förenade
med de arbetsuppgifter vilka utföres av
här berörda anställda.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 78—88, bevillningsutskottets
betänkande nr 52, bankoutskottets
utlåtande nr 20, första lagutskottets
utlåtande nr 34, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 22 och 27 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 23.

§ 6

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag hemställer, att allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 23 måtte
uppföras närmast efter statsutskottets
utlåtande nr 88 bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 7

Interpellation ang. trötthetsfaktorns

betydelse vid trafikolyckor, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s), som
yttrade:

Torsdagen den 4 maj 1961

Nr 16 111

Interpellation ang. trötthetsfaktorns betydelse vid trafikolyckor, m. m.

Herr talman! År 1938 framlade 1936
års trafikutredning sitt betänkande med
förslag angående den yrkesmässiga biltrafiken
m. m. och detta betänkande
utgör grunden för den ännu gällande
förordningen den 25 oktober 1940 angående
yrkesmässig automobiltrafik
in. in.

Frågan har under de gångna åren varit
föremål för uppmärksamhet i olika
avseenden. Den starkt ökade motorismen
har varit huvudanledningen till
att behovet av en efter numera rådande
förhållanden avpassad arbetstidsreglering
för personal i den yrkesmässiga
biltrafiken och för lastbilschaufförer
inom handels- och industriföretag blivit
alltmer framträdande. Sålunda påtalade
Svenska transportarbetareförbundet i
en skrivelse den 12 december 1952 till
Kungl. Maj:t vissa missförhållanden
inom den fjärrgående lastbilstrafiken
och framhöll därvid som sin mening,
att man med hänsyn till både trafiksäkerheten
och arbetarskyddet borde skärpa
de följder som uppstår vid ett överträdande
av gällande lagbestämmelser.

År 1954 framlade arbetstidsutredningen
sitt betänkande V, innehållande förslag
till ny arbetstidslagstiftning och
partiell arbetstidsförkortning. I betänkandet
framfördes den uppfattningen,
att biltrafiken borde läggas under den
nya arbetstidslagen, medan däremot de
särskilda i den förut nämnda yrkestrafikförordningen
intagna bestämmelserna
om förares arbets- och vilotid icke
blev föremål för utredningens behandling.
Orsaken härtill var, att dessa problem
berör icke endast personer i arbetstagarställning
utan även företagarna
själva. Landsorganisationen i Sverige
anförde i sitt remissyttrande av
den 31 januari 1955 över utredningens
betänkande, att frågan om arbetstidsförkortning
för trafikpersonalen inom
den yrkesmässiga biltrafiken var av sådan
betydelse, att den snarast borde
göras till föremål för särskilt övervägande.

Den 21 juni 1957 gjorde Svenska
transportarbetareförbundet en ny framställning
till Kungl. Maj :t i ärendet. Man
pekade denna gång på de faror som
sammanhänger med att yrkcstrafikförordningen
kringgås genom s. k. blandat
arbete på så sätt, att bilförare utför dubbelarbete
antingen som chaufförer på
annat håll i icke yrkesmässig trafik
eller genom anställning av annan art.
Man framhöll med all rätt, att en uttröttad
förare utgör en minst lika stor
fara i trafiken som en rattfyllerist.

I anledning av Transportarbetareförbundets
förenämnda skrivelse uppdrog
Kungl. Maj:t den 22 november 1957 åt
statens trafiksäkerhetsråd att i samråd
med andra myndigheter och organisationer
efter utfört forskningsarbete i
fråga om trötthetsfaktorns roll vid uppkomsten
av trafikolyckor skyndsamt
inkomma med förslag till åtgärder. Vidare
uppdrogs år rådet att om anledning
därtill ansågs föreligga upprätta förslag
till helt nya eller ändrade bestämmelser
i arbetstids- och vägtrafiklagstiftningen
rörande körtid, arbetstid och
vilotid för förare i såväl yrkesmässig
som annan trafik.

Vidare har Landsorganisationen i
Sverige i en skrivelse av den 15 september
1958 till Kungl. Maj:t anfört,
att en särskild utredning måtte tillsättas
med uppdrag att åstadkomma en
tillfredsställande arbetstidsreglering för
hithörande trafikpersonal.

Samma yrkande ställdes i en vid
1960 års riksdag väckt motion (nr 254
i andra kammaren), vilken behandlades
av andra lagutskottet. Utskottet instämde
helt i de synpunkter som anförts i
motionen om behovet av en översyn av
lagstiftningen, vilken utskottet ansåg
behäftad med brister beträffande såväl
tillämpningsområde som innehåll. Med
hänsyn till det partiella uppdrag statens
trafiksäkerhetsråd erhållit och då utskottet
vidare inhämtat, att resultatet av
detta utredningsuppdrag komme att
framläggas före årsskiftet 1960/61, fann

112 Nr 16

Torsdagen den 4 maj 1961

Interpellation ang. trötthetsfaktorns betydelse vid trafikolyckor, m. m.

utskottet icke skäl föreligga att tillstyrka
motionärernas hemställan om en utredning.
Eftersom trafiksäkerhetsrådet
endast hade att behandla spörsmålen ur
trafiksäkerhetssynpunkt men även vidare
problemställningar aktualiserats
i motionen, ansåg utskottet att ytterligare
åtgärder kunde erfordras, men att
frågan härom lämpligen borde tagas
upp till övervägande, när rådets utredning
föreligger. Riksdagen beslöt att i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört.

Med hänvisning till den här lämnade
redogörelsen anhåller jag om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande frågor:

Har statens trafiksäkerhetsråd slutfört
och till Kungl. Maj :t redovisat sitt
den 22 november 1957 erhållna uppdrag
att utreda bl. a. trötthetsfaktorns betydelse
vid trafikolyckor, och

har herr statsrådet för avsikt att under
innevarande år föranstalta om den
utredning beträffande de i denna interpellation
vidrörda spörsmålen rörande
arbetstid m. m. för personal inom
den yrkesmässiga biltrafiken?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående statens stöd åt
växtförädlingen, m. m., jämte i ämnet
väckt motion; och

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ombildning av
statens reproduktionsanstalt till aktiebolag,
in. m., jämte i ämnet väckta motioner.

§ 9

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts proposition och skrivelse överlämnats
till kammaren:

nr 154, med förslag till lag om ändring
i vattenlagen m. m., och

nr 158, angående uppskov med beslut
över ett från 1960 års riksdag vilande
förslag till upphävande av 31 § regeringsformen.

Nämnda proposition och skrivelse
bordlädes.

§ 10

Anmäldes en till herr förste vice talmannen
under sammanträdet avlämnad
motion nr 793, av herr Palm m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 157, med förslag till kungörelse med
särskilda bestämmelser om utförsel av
obeskattade varor i fartygstrafiken över
Öresund.

Denna motion bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.09.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 61
104670