Nr 16 ANDRA KAMMAREN 1960 (Riksdagens protokoll 1960:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 16 ANDRA KAMMAREN 1960

6—11 maj

Debatter m. m.

A V! i , ju 411 i t $V5U tiSiiilttfl*}

Fredagen den 6 maj

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Berglund ang. arbetskraftsbehovet i Norrbottens skogskommuner
och herr Sundelin ang. sysselsättningssvårighetema inom

de norrländska skogskommunerna........................... 5

herr Senander ang. åtgärder i anledning av brister i arbetarskyddslagen,
m. m....... 16

Ändringar i lagen om kommunalförbund.......................... 20

Riksdagens snabbprotokoll, m. ................................ 26

Ändrad lydelse av 38 § lagen om val till riksdagen................. 28

Anslag till byggnadsarbeten vid statens mentalsjukhus m. m......... 33

Den statliga statistikens organisation............................. 34

Ändringar i allmänna arbetstidslagens bestämmelser om uttagande av

övertid..................................................... 38

Ang. säkerhetsutrustning å bilar................................. 40

Ändring i lagen om socialhjälp.................................. 41

Ändring av lagen om försäkring för allmän tilläggspension.......... 42

Åtgärder i syfte att motverka rasförföljelse, m. m.................. 43

Interpellationer av:

herr Gustafsson i Borås ang. vissa vetenskapliga undersökningar i

samband med abortoperationer.............................. 49

herr Fälldin ang. bolagsförvärv av skogsmark från bondeskogsbruk 50

Tisdagen den 10 maj

Svar på fråga av herr Hamrin ang. undervisningen i de danska och

norska språken.............................................. 54

Svar på interpellationer av:

fröken Karlsson ang. partiell tjänstledighet för folk- och småskol lärare.

................................................... 55

1 —Andra kammarens protokoll 1960. Nr 16

Nr 16

Innehåll

Sid.

herr Eriksson i Bäckmora ang. anstånd med fullgörande av repeti -

tionsövning .............. 58

Svar på fråga av herr Rimås ang. älgjakten på domänverkets mark

på Omberg................................................ 62

Svar på interpellationer av:

herr Eliasson i Sundborn ang. licensjakt på älg................ 63

herr Wachtmeister ang. vattenfrågorna........................ 67

Interpellationer av:

herr Lassinantti ang. en successiv avveckling av vissa beredskapsarbeten
................................................... 77

herr Senander ang. förbättring av de äldre statspensionärernas läge 78

Onsdagen den 11 maj fm.

inij; ö ii-tb 1

Utsändning i television från riksdagsdebatter...................... 82

Tidsbegränsning av anföranden i riksdagens kamrar................ 99

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m....................... 107

Anslag till statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m. 123

Stöd åt allmänna samlingslokaler m. m............................ 129

Ändring i kommunalskattelagen, m. m............................ 138

Onsdagen den 11 maj em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m. (Forts.)................... 166

Ändringar i rättegångsbalken, m. m. . . ......................... 198

Ytterligare arbetstidsförkortning............. 202

Viss ersättning från den allmänna sjukförsäkringen till ensamstående

förvärvsarbetande familjeförsörjare. . . ........................ 204

Samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna............ 205

Ändring av ensittarlagen....................................i.. 208

Allmän folkräkning år 1960 m. m......... .....-''i................ 213

Utredningar rörande åldringsvården.............. 215

Planerad tunnelbana genom Liljeholmsviken i Stockholm.......... 222

''< IIIUM i ;nl

Samtliga avgjorda ärenden

.............!•»•<''! ; tf,nr : midiui;?.

Fredagen den 6 maj

Konstitutionsutskottets utlåtande''rir 14, ang. ändringar i lagen om kom -

munalförbund .............................................. 20

— nr 15, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret skrivelse till
riksdagen angående vissa av riksdagens revisorer gjorda uttalanden 26

— nr 16, om ändring av bestämmelserna angående plats för avgivande

av yttrande inför kammare................................. 28

— nr 17, ändrad lydelse av 38 § lagen om val till riksdagen....... ... 28

Innehåll

Nr 16

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 82 ang. anslag till byggnadsarbeten vid statens
mentalsjukhus m. m.................................... 33

— nr 83, ang. anslag till fångvårdsstyrelsen m. m................. 34

— nr 84, ang. den statliga statistikens organisation................ 34

— nr 85, ang. Sveriges anslutning till Internationella utvecklingsfonden
(IDA).............................................. 37

— memorial nr 86, ang. överlämnande till särskilt utskott av vissa till

statsutskottet remitterade ärenden;.____.-»V*:................... 37

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, om utsträckt skattebefrielse för
dödsbo.................................................... 37

— nr 47, om ökad rätt till avdrag vid beskattningen för kommunalskatt
m. m.............................................. 37

— nr 51, om viss ändring i kommunalskattelagen................. 37

— nr 57, ang. utövandet av statens tobaksmonopol............... 37

Bankoutskottets utlåtande nr 18, om inrättande av ett näringsråd samt

om översyn av handelsrepresentationen i de västeuropeiska länderna
.................................................... 37

— nr 19, om vidgade direktiv för beredningen rörande åtgärder till
stöd för den svenska exporten på det kommersiella området m. m. 37

Andra lagutskottets utlåtande nr 24, om vissa ändringar i allmänna arbetstidslagens
bestämmelser om uttagande av övertid........... 38

— nr 26, om säkerhetsutrustning å bilar......................... 40

— nr 27, om förbud mot hastighetstävlingar med motorfordon på

allmän väg.......................,.........................41

— nr 28, om ändring i lagen om socialhjälp...................... 41

— nr 30, om ändring av lagen om försäkring för allmän tilläggspension 42
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27, ang. åtgärder i syfte att

motverka rasförföljelse, m. m............................ 43

Statsutskottets memorial nr 87, ang. allmän bredskapsstat för budgetåret

reglering av vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete m. m...... .................................... 49

Onsdagen den 11 maj fm.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, om utsändning i television från

riksdagsdebatter............................................ 82

— nr 19, ang. tidsbegränsning av anföranden i riksdagens kamrar... 99

Bevillningsutskottets betänkande nr 49, ang. ändring i förordningen om

nöjesskatt, m. ............................................. 107

Statsutskottets utlåtande nr 88, ang. ändring i förordningen om nöjesskatt
m. m., såvitt avser särskilt bidrag till producent av svensk
film m. ................................................... 122

— nr 89, om bidrag till folkpensioner m. m........................ 122

— nr 90, ang. anslag till statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
m. ................................................ 123

— nr 91, ang. stöd åt allmänna samlingslokaler m. m.............. 129

— nr 92, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II i vad avser avskrivning

av nya kapitalinvesteringar................................. 137

Nr 16

Innehåll

Sid.

Statsutskottets memorial nr 93, i anledning av kamrarnas skiljaktiga

beslut om anslag till byggande av fiskehamnar............... 137

— nr 94, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut om utredning
rörande ändrad organisation av säkerhetskontrollen på atomområdet 138

— nr 95, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut om anslag till

främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m..... 138

Onsdagen den 11 maj em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 40, om ändring i kommunalskattelagen,
m. m................................................ 166

— nr 48, ang. ny tulltaxeförordning, m. m........................ 198

•— nr 52, om ändrad lydelse av 53 § 1 mom. och 69 § 1 mom. uppbörds förordningen.

.............................................. 198

— nr 53, om ändring i förordningen den 4 oktober 1929 (nr 307) angående
tullrestitution, m. m.................................. 198

Första lagutskottets utlåtande nr 30, om tillägg till lagen om försäkringsrörelse.
.................................................... 198

— nr 31, om ändring i rättegångsbalken, m. m..................... 198

Andra lagutskottets utlåtande nr 31, om ytterligare arbetstidsförkortning.
..................................................... 202

— nr 32, om ändring av bestämmelserna i arbetarskyddslagen om

nattvila................................................... 204

— nr 33, om vissa ändringar i vägtrafikförordningen............... 204

— nr 34, om utredning ang. ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
till ensamstående förvärvsarbetande familjeförsörjare vid
bortovaro från arbetet på grund av minderårigt barns sjukdom... 204

— nr 35, ang. samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.
.................................................. 205

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22, om ändring av 1 § ensittarlagen 208

— nr 23, om ändring i lagfartsförordningen, m. m.................. 213

— nr 25, ang. förordning rörande allmän folkräkning år 1960 m. m. 213

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28, om utredningar rörande

åldringsvården............................................. 215

— nr 29, ang. planerad tunnelbana genom Liljeholmsviken i Stockholm
.......................11 . i i*. a a.....................222

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

Fredagen den 6 maj

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 29 nästlidne
april.

§ 2

Svar på interpellationer ang. arbetskraftsbehovet
i Norrbottens skogskommuner
och ang. sysselsättningssvårigheterna
inom de norrländska skogskommunerna Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Berglund frågat, om jag kan vitsorda
de uppgifter angående arbetskraftsbehovet,
som domänverkets tjänstemän
under hand lämnat de kommunala
myndigheterna i Norrbottens
skogskommuner och om jag i så fall
anser att åtgärder bör vidtagas för att
trygga befolkningens försörjning och
därmed motverka de ekonomiska svårigheter
som uppstår genom uttunning
av befolkningen i skogskommunerna.

Vidare har herr Sundelin frågat, om
jag är beredd att lämna en redogörelse
över huruvida arbetsmarknadsmyndigheternas
resurser och förutsättningar
är tillräckliga för att möta sysselsättningssvårigheterna
inom de norrländska
skogskommunerna och om jag —
därest jag anser att skogsindustrien på
bättre sätt än hitintills borde ta på sig
ansvaret för de anställdas försörjning
— är beredd att genom utredning eller
på annat sätt medverka till att förhållandena
i här berörda avseenden förbättras.

Interpellanterna uttalar oro för den
sysselsättningsminskning, som den fort -

gående rationaliseringen och mekaniseringen
inom skogsbruket medför.

Jag utgår ifrån att rationaliseringen
även framgent kommer att medföra en
minskning av arbetskraftsåtgången per
producerad enhet inom skogsnäringen.
En sådan ökning av produktiviteten är
ett villkor för att svenskt skogsbruk i
framtiden skall kunna bedriva en lönande
produktion och ge sina utövare
samma standardstegring som andra näringsgrenar.
Alla möjligheter till rationalisering
bör tas till vara. Domänverket
måste medverka i denna utveckling.

Av det sagda följer dock inte utaq
vidare, att det totala arbetskraftsbehovet
minskar i takt med den stigande
mekaniseringsgraden. Kommunikationsnätet
är särskilt i Norrbotten glest
utbyggt. Tillkomsten av nya skogsbilvägar
kan möjliggöra en lönsam skogsdrift
i områden, där detta tidigare inte ansetts
möjligt. Motsvarande synpunkter
kan anläggas även på skogsvårdsarbetets
mekanisering i den mån denna resulterar
i sänkta kostnader per behandlad
enhet.

Rationaliseringen medför sålunda inte
bara att behovet av manuell arbetskraft
minskar. Samtidigt ökar den avsättningsbara
kvantiteten av virke, och
de ekonomiska förutsättningarna för en
allmänt intensifierad skogsvård förbättras.
Möjligheterna till en sådan utveckling
är såvitt jag kan förstå stora inom
övre Norrland och särskilt i Norrbotten,
där vägnätet är glest, rotvärdet genomsnittligt
lågt och skogsindustrien
tills vidare relativt svagt utbyggd.

För att motverka sysselsättningsminskningen
måste ett förbättrat utnyttjande
av skogstillgångarna uppnås.
Detta kan ske genom fortsatt utbygg -

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Svar på interpellationer ang. arbetskraftsbehovet i Norrbottens skogskommuner och

ang. sysselsättningssvårigheterna inom de norrländska skogskommunerna

nåd och upprustning av vägnätet, fortsatt
skogsindustriell expansion och allmänt
intensifierad skogsvård.

Åtskilligt av detta har redan skett eller
håller på att ske. Tack vare stora insatser
av beredskapsmedel var det
exempelvis möjligt att under 1959 bygga
drygt 520 km skogsbilvägar i Norrbotten.
Som jämförelse kan nämnas att
den genomsnittliga prestationen av nybyggda
skogsbilvägar i Norrbotten under
de närmast föregående åren var
omkring 250 km om året.

När den beslutade och påbörjade utbyggnaden
av AB Statens skogsindustriers
och Svenska cellulosa AB:s anläggningar
i Piteå om några år är färdig,
ökar sysselsättningen i fabrikerna, och
råvarubehovet stiger.

Även inom skogsvården finns utrymme
för sysselsättningsökning. Virkesuttagen
kan ökas utöver sin nuvarande
nivå. Det har beräknats att marginalen
mellan ur skoglig synpunkt önskvärd
avverkning och den faktiskt uppnådda
i Norrbotten är ca 20 procent.

Vad gäller domänverkets arbetskraftsbehov
pågår det en arbetskraftsutredning
avseende tidsperioden 1960—1969.
Domänstyrelsen finner det angeläget, att
arbetskrafts- och bebyggelsefrågorna
göres till föremål för en långsiktig planläggning.
Arbetskraftsutredningen är avsedd
att tjäna som underlag för planeringen.
Då man beräknar arbetskraftsbehovet
är prognosen rörande avverkningarnas
framtida omfattning av stor
betydelse.

Det förefaller knappast sannolikt att
rationaliseringen kommer att drivas i
samma takt inom bondeskogsbruket som
inom storskogsbruket. De beräkningar
rörande arbetskraftsbehovet, som gäller
beträffande domänverket, torde därför
inte kunna tillämpas på länet i dess
helhet.

Den inom domänverket pågående arbetskraftsutredningen
ger vid handen,
att lokala svårigheter i en del skogsbyg -

der inte kan uteslutas även om man tar
hänsyn till olika motåtgärder av den
art jag tidigare berört. Det är därför
angeläget att på olika sätt söka öka den
geografiska och yrkesmässiga rörligheten
på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsstyrelsen
har som bekant ökat sina
ansträngningar att underlätta en sådan
rörlighet. Detta sker framför allt genom
omskolning, genom lån och bidrag till
de kostnader som en förflyttning medför
och genom att man ställer bostäder
till förfogande på orter, där det finns
sysselsättning. För dem som flyttar bör
omplaceringen kunna medföra bättre
inkomster och jämnare sysselsättning.
Samma resultat bör utflyttningen medföra
för den kvarvarande befolkningen.
Just nu har arbetsmarknadsstyrelsen
ytterligare intensifierat sina ansträngningar
genom att tillfälligt förstärka arbetsförmedlingsorganisationen
i norrlandslänen.

Jag är väl medveten om de svårigheter,
som föreligger beträffande de skogsarbetare,
vilka med hänsyn till ålder
eller yrkesskador inte längre orkar med
det tunga skogsarbetet. Svårigheterna
är självfallet alldeles särskilt stora när
det gäller personer, som är hårt ortsbundna
i en bygd med ett ensidigt näringsliv.
För dessa skogsarbetare står
samma möjligheter till förfogande som
för alla andra i samma situation. Arbetsmarknadsstyrelsen
kommer att medverka
till att de arbetshindrade skogsarbetarna
får hjälp till anpassning i näringslivet.
Problemet har även tagits
upp centralt i Föreningen Skogsarbeten,
som representerar de norrländska
skogsarbetsgivarna.

Jag är ense med interpellanterna om
att arbetsmarknadsproblemen i skogsbygderna
kräver fortlöpande uppmärksamhet.
Som framgår av vad jag här anfört
bedriver arbetsmarknadsmyndigheterna
en omfattande verksamhet speciellt
inriktad på att lösa dessa problem.
Även länsstyrelserna har energiskt en -

Fredagen den 6 maj 1960 Nr 16 7

Svar på interpellationer ang. arbetskraftsbehovet i Norrbottens skogskommuner och
ang. sysselsättningssvårigheterna inom de norrländska skogskommunerna

gagerat sig i detta arbete. Vi måste sträva
efter sådana lösningar att skogsarbetarna
får jämn sysselsättning och
skogsbrukets arbetskraftsförsörjning
tryggas. Detta bör vara ett gemensamt
intresse för alla parter.

Härefter anförde:

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få uttala ett tack för svaret på
min interpellation.

Interpellationen får ses mot bakgrunden
av de uppgifter, som domänverkets
tjänstemän under hand lämnat de kommunala
myndigheterna i ett flertal
skogskommuner i Norrbottens län. Av
dessa uppgifter framgår, att sysselsättningsgraden
i skogsbruket kommer att
reduceras med 40 å 50 procent fram till
år 1969. Denna reducering avser endast
statens skogar. Bondeskogar, allmänningsskogar
och bolagsskogar beröres
icke av utredningen. I Norrbottens län
äger staten 52,2 procent av all skogsmark,
32,1 procent är bondeskog, 10,4
procent bolagsskog och 5,3 procent övriga
allmänna skogar. Om man avskiljer
de områden som är belägna närmast
kusten, så finner man att staten äger
cirka 70 procent av skogarna i de egentliga
skogskommunerna. Med angivande
av dessa procenttal avser jag att visa,
vilken betydelse för sysselsättningen
inom skogsbruket, som den signalerade
nedgången i arbetskraftsbehovet kommer
att få för skogskommunerna.

Om jag, herr talman, skulle nämna
ytterligare några siffror till belysning
av förhållandena och den förändring,
som kommer att ske fram till 1969 beträffande
sysselsättningen, så utgår jag
från de uppgifter som lämnats för de
fyra norrbottensreviren av Skellefteå
överjägmästardistrikt. Här utgjorde det
sammanlagda antalet dagsverken
177 400 år 1957. 1969 beräknas behovet

vara 104 600 dagsverken. Om en helårsanställd
skogsarbetare arbetar i genomsnitt
218 dagar per år kunde 1957
815 man hållas i arbete, men med samina
beräkningsgrund skulle endast 480
man sysselsättas 1969. Antalet friställda
skogsarbetare torde dock inom
nämnda områden bli väsentligt större
än skillnaden mellan 480 och 815 man
beroende på att arbetsstyrkan 1957 utgjordes
dels av helårsanställda, dels av
deltidsanställda. 1969 kommer med all
sannolikhet antalet helårsanställda att
utgöra den väsentliga kärnan i skogsarbetarkåren
medan de deltidsanställdas
antal kommer att minska till nackdel
för de mindre jordbrukarna.

Jag är överens med statsrådet om
nödvändigheten av en fortgående rationalisering
inom skogsbruket. Den är,
som statsrådet uttrycker det, »ett villkor
för att svenskt skogsbruk i framtiden
skall kunna bedriva en lönande
produktion och ge sina utövare samma
standardstegring som andra näringsgrenar».

Jag vill särskilt understryka nödvändigheten
av en standardstegring för
skogsarbetarna, och anser att alla möjligheter
till rationaliseringar därför bör
utnyttjas. Jag är också enig med statsrådet
i fråga om skogsbilvägarna. När
man kan konstatera, såsom SCA-tidningen
framhåller, att hälften av samtliga
kostnader för anskaffning av råvara
till fabrikerna belöper sig på transporterna,
står det klart, att rationella
transportvägar måste iordningställas.
Men man kan också sätta ett frågetecken
för lokaliseringen av träförädlingsindustrierna.
Med transportkostnaderna
såsom bakgrund kan det ifrågasättas, om
icke förläggande av industrierna i centrum
av råvarubasen varit lämpligare än
att förlägga dem i utkanten av råvaruområdet
eller, som nu bär skett i en
del fall, långt utanför detta område.
Det måste enligt min mening vara billigare
att frakta den färdiga varan än

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Svar på interpellationer ang. arbetskraftsbehovet i Norrbottens skogskommuner och

ang. sysselsättningssvårigheterna inom de norrländska skogskommunerna

att frakta råvaran, som innehåller en
icke oväsentlig mängd avfall.

Sedan framhåller statsrådet att det
ur skoglig synpunkt är önskvärt att
öka skogsuttagen med 20 procent utöver
den kvantitet som man uppnått i
Norrbotten. Ja, herr talman, därom
tvistar de lärda. Med mina lekmannakunskaper
kan jag varken förneka eller
vitsorda den uppgiften. Orsaken härtill
är, att domänverkets avverkningskalkyler
visar något helt annat än de uppgifter
statsrådet lämnat. Om jag utgår från
de siffror, som lämnats för de fyra revir
som jag tidigare omnämnt, så kommer
jag fram till det resultatet, att enligt
virkesliggaren för åren 1953—1957
var virkesuttaget 297 000 m3 per år.
Enligt upprättad prognos för åren 1960
—1969 räknas med ett uttag av 244 000
ms per år. Detta betyder ett minskat
uttag av 18 procent i genomsnitt per år.

Jag vill tillägga, att en ökning av uttaget
kommer att ske inom de revir
som är avgränsade till i runt tal 10 mil
från kusten. Som exempel kan jag nämna,
att man i Piteå revir räknar med att
öka uttaget från 53 200 m3 till 62 000 m3
per år under perioden 1960—1969. I
Arjeplogs revir, som ligger långt från
kusten, räknas det med en minskning
i uttaget från 77 100 m3 till 51 000 m3,
alltså en väsentlig reducering.

Slutsatsen av de siffror som jag här
redovisat kan endast bli den, att de
egentliga skogskommunerna, d. v. s.
de kommuner som är belägna mer än
10 mil från kusten, kommer att gå en
framtid till mötes som är fylld av bekymmer.

Statsrådet säger i sitt svar, att det är
angeläget att på olika sätt öka den
geografiska och yrkesmässiga rörligheten
på arbetsmarknaden ävensom att åtgärder
i olika avseenden vidtagits för
en omflyttning av utrationaliserade
skogsarbetare till orter där sysselsättning
finnes. Ur individens synpunkt
måste dessa åtgärder hälsas med till -

fredsställelse, men de betyder också för
det kommunala kollektivet en reducering
av skatteunderlaget, och denna
reducering medför en ständigt ökad oro
hos de ledande kommunalmännen.

I skogskommunerna har man liksom
i andra kommuner gjort stora investeringar
för anläggande av vatten- och
avloppsledningar, uppförande av bostäder,
byggande av skolor m. fl. allmänna
anordningar. Investeringarna har till
stor del finansierats dels genom upptagande
av lån och dels med statsbidrag.
Lånen skall betalas liksom på dem löpande
ränta. När antalet skattekronor
sjunker kommer annuiteterna på de
upptagna lånen att kräva allt större
del av den kommunala utdebiteringen
per skattekrona. Denna utdebitering är
redan nu i många kommuner på gränsen
till det möjliga. Man kan inte räkna
med att kunna spara på andra områden,
t. ex. beträffande sociala och därmed
liknande utgifter. Det sociala klientelet
blir kvar i kommunerna i skogsbygden,
medan den grupp av människor
som icke förorsakar kommunerna några
utgifter utan i stället varit närande för
den kommunala ekonomien flyttar därifrån.
Detta förhållande måste såvitt jag
kan se leda till icke önskvärda ekonomiska
problem för de berörda kommunerna.

Låt mig så till sist, herr talman, som
sammanfattning uttala, att för skogskommunernas
vidkommande synes en
skymningens tid stunda, där i det tilltagande
mörkret en liten aftonstjärna
glimrar, som utgöres av satsrådets försäkran
att dessa problem i skogskommunerna
skall vara föremål för en fortlöpande
uppmärksamhet. Jag vill endast
uttala den förhoppningen, att detta
statsrådets löfte om en fortlöpande uppmärksamhet
skall bli en klart lysande
morgonstjärna.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Även jag ber att till che -

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

Svar på interpellationer ang. arbetskraftsbehovet i Norrbottens skogskommuner och

ang. sysselsättningssvårigheterna inom de norrländska skogskommunerna

fen för socialdepartementet, statsrådet
Nilsson, få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation. Jag är i stort
sett förekommen av den föregående talaren
och ber att i de avsnitt där han
berörde kommunernas problem få instämma
med honom.

Jag vill emellertid i någon mån ange
anledningen till denna min interpellation,
som först och främst är den utveckling
som mer och mer påtagligt försvårar
möjligheterna att försörja sig i
de norrländska skogskommunerna. Detta
gäller för såväl den enskilde som för
kommunerna i deras helhet. I många av
dessa kommuner är löntagargruppen
till stor övervägande del skogsarbetare,
och i vissa fall är det endast ett fåtal
andra yrkesgrupper. Skogsarbetarnas
försörjningsmöjligheter blir osäkrare
dag för dag, och allt fler skogsarbetare
kommer att få känna otrygghetens hårda
slag. De nu rådande förhållandena
inom skogsbruket när det gäller arbetskraften,
dess utkomstmöjligheter
och levnadsbetingelser över huvud taget
kan inte få fortgå. Det är inte rimligt
att de som arbetar med råvaran till
en av vårt lands förnämsta exportindustrier,
som sammanslaget svarar för cirka
40 procent av den samlade exporten,
skall leva under förhållanden som i
vissa fall kan jämställas med 1930-talets.

Den pågående rationaliseringen avavverkningsarbetet
i skogen har medfört
att behovet av arbetare blir mindre och
mindre för varje avverkningsenhet och
år, vilket är detsamma som att fler och
fler skogsarbetare friställs från skogsarbetet
och blir arbetslösa, om inte särskilda
åtgärder vidtas för att tillföra de
berörda kommunerna någon form av
sysselsättning eller skogsbruket självt
vidtar sådana åtgärder att ökad sysselsättning
kan åstadkommas, vilket enligt
min mening borde vara möjligt med
tanke på det stora behov av kultivc -

ringsåtgärder som föreligger, framför
allt i de norrländska skogarna.

Med anledning av förändrade avverkningsmetoder
— man frångår skogsbarkningen,
vilken tidigare i vanliga
fall har beräknats till hälften av arbetet
med huggningen — förkortade
hästkörvägar, bättre tidsanpassning
och högre produktion per arbetare tack
vare ökad yrkesskicklighet kommer antalet
dagsverken för avverkningarna under
de närmaste åren fram till 1965 att
minska — enligt gjorda beräkningar
med cirka 20 procent, vilket sannolikt
ändå är en försiktig beräkning
med tanke på att en år 1957 av ett
större bolag gjord beräkning visar, att
minskningen under en femårsperiod
skulle uppgå till 30 procent.

Det är således alldeles uppenbart att
speciella åtgärder måste till för att ge
de friställda arbetarna utkomstmöjligheter.
En stor del av dessa borde självfallet
kunna placeras i mera skogsvårdsbetonade
arbeten. Jag ifrågasätter, om
inte skötseln och vården över huvud
taget borde effektiviseras och utökas i
mycket stor utsträckning; därmed
skulle man inte bara sysselsätta flera
arbetare utan också på lång sikt ge oss
möjligheter till ökade uttag från våra
skogar. Det borde också vara i högsta
grad angeläget att mera pengar av
skogsnäringens vinster återföres till
mera skogsväxtfrämjande åtgärder. Det
borde vara möjligt att med mycket
kort förberedelsetid igångsätta sådant
arbete i större utsträckning än för närvarande.

Det är angeläget att alla åtgärder vidtages
för att den friställd*'' arbetskraften
skall få arbete för framtiden, och
det är synnerligen angeläget att de nu
redan befintliga arbetslösa omedelbart
erhåller arbete, vid behov i första hand
beredskapsarbeten.

Vi har i allmänhet för närvarande en
stigande konjunktur med åtföljande behov
av ytterligare arbetskraft, företrä -

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Svar på interpellationer ang. arbetskraftsbehovet i Norrbottens skogskommuner och

ang. sysselsättningssvårigheterna inom de norrländska skogskommunerna

desvis inom den mekaniska industrien
i Syd- och Mellansverige. Det kan ju
också verka enkelt och naturligt att den
överblivna arbetskraften inom de norrländska
skogsområdena förflyttas till
de områden som behöver arbetskraft,
ett förhållande som för övrigt pågått
rätt länge och som i många fall blivit
möjligt först sedan hemkommunen genom
kostsamma omskolnings- och utbildningskurser
fått dem yrkesskickliga.
Jag är också medveten om att
detta omplaceringsförfarande måste ske
och för lång tid framåt kommer att bli
melodien, men det kan inte få ske i vilken
omfattning som helst. I varje fall
är det inte någon hjälp för de tusentals
redan befintliga arbetslösa skogsarbetarna
som omedelbart vill ha arbete
och inte har möjlighet att lämna
hemorten.

Herr talman! Låt mig med några få
siffror belysa det dagsaktuella läget.
Trots den relativt höga sysselsättning,
som under sista tiden varit rådande,
har under innevarande vinter, från september
till april, utbetalats 4,9 miljoner
ur skogsarbetarnas arbetslöshetskassa,
motsvarande i runt tal 280 000 arbetslöshetsdagar.
Tar man samma tid föregående
vinter är motsvarande siffror 5,1
miljoner kronor och 328 000 arbetslöshetsdagar,
alltså en obetydlig förbättring;
om förhållandena inom skogsbruket
skulle ha varit lika övriga områden,
skulle självfallet förändringarna ha varit
mycket större. Det framgår klart att
konjunkturuppsvinget inte tillnärmelsevis
haft samma inverkan på arbetskraftsfrågan
i skogen som i övrigt. Som
jag redan i interpellationen anfört är
det inte möjligt för skogsarbetarnas arbetslöshetskassa
att med nuvarande ekonomiska
underlag ge sina medlemmar
erforderligt stöd någon längre tid.

I går hade jag ett samtal med ledningen
för Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet
och fick då
reda på. att den i vanliga fall gynn -

samma arbetsmånaden april hade 8,3
procent arbetslösa. Motsvarande siffra
förra året var 10 procent. Vidare bekräftades,
att det i dag finns hundratals
arbetslösa inom ett flertal fackföreningsområden.
De sommarhuggningsarbeten
som beräknas komma i gång
torde enligt tidigare erfarenheter dröja
ännu många veckor. Även om dessa
sommarhuggningar kommer i gång om
någon tid, sysselsättes endast en del av
de nuvarande arbetslösa. Kvar står frågan
på vilket sätt dessa arma människor
skall erhålla arbete tillräckligt
fort. Jag vill gärna ge arbetsmarknadsmyndigheterna
ett erkännande för deras
goda insats när det gäller att få i
gång beredskapsarbeten under de lågkonjunkturtider
vi har bakom oss, men
jag är nu något bekymrad för vad som
under senare tid har framkommit i olika
avseenden, nämligen att man under
april månad nästan undantagslöst stoppat
alla beredskapsarbeten. Detta kan
inte få ske i sådana kommuner där det
inte blir möjligt att få ut arbetskraften
i andra arbeten. Vi får komma ihåg att
många av de arbetslösa är bofasta med
egnahem och små torpställen och inte
kan flyttas alltför långt från hemorten.
Vidare liar vi de äldre skogsarbetarna,
som mer och mer på ett eller annat
sätt makas åt sidan och inte längre är
så begärliga av arbetsgivarna och följaktligen
väl inte är så lätta att placera
ute i den öppna marknaden. Därför är
det oundgängligen nödvändigt att beredskapsarbetena
inte stoppas förrän
förhållandet beträffande arbetskraften
är ordentligt undersökt och att möjlighet
till annat arbete finnes. Jag är väl
medveten om svårigheterna på detta
område och framför allt svårigheten
många gånger att få de som sysselsättes
i beredskapsarbeten att flytta över till
andra anvisade arbeten i öppna marknaden.
Men detta kan inte få förhindra
en mycket noggrann prövning när
det gäller indragning av pågående be -

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

Svar på interpellationer ang. arbetskraftsbehovet i Norrbottens skogskommuner och

ang. sysselsättningssvårigheterna inom de norrländska skogskommunerna

redskapsarbeten i dessa skogskommuner.

I sitt svar förutsätter statsrådet fortsatt
rationalisering och därmed ökad
produktivitet och förklarar att detta är
ett villkor för att utövarna skall få samma
standardstegring som inom andra
näringsgrenar. Ja, jag delar den uppfattningen,
men frågan är om inte rationaliseringen
har kunnat sättas in tidigare
och effektivare med eu ännu
bättre ekonomisk verkan. Men, herr talman,
det är just denna rationaliseringsprocess
som är den yttersta anledningen
till arbetskraftsöverskottet,
och det är i det avseendet jag anser att
skogsindustrien borde på ett bättre sätt
än hittills ordna med framför allt skogsvårdande
åtgärder.

Statsrådet konstaterar mycket riktigt
att det finns utrymme för sysselsättningsökningar
och pekar på att virkesuttagen
kan ökas, eftersom kommunikationsmöjligheterna
i skogen har förbättrats
i betydande omfattning. Jag anser
att dessa åtgärder är i mycket hög
grad produktionsfrämjande och därmed
också mycket angelägna, men ur
sysselsättningssynpunkt har de inte direkt
så stor inverkan att man därmed
kan anse att de arbetslösa kan erhålla
arbete i erforderlig omfattning, även
om det självfallet bidrar till att lätta på
trycket. Vi vet ju alla att när det gäller
vägbyggnader av vad slag det vara
må så utföres det huvudsakliga arbetet
med maskiner.

I fortsättningen säger statsrådet: »För
att motverka sysselsättningsminskningen
måste ett förbättrat utnyttjande av
skogstillgångarna uppnås. Detta kan ske
genom fortsatt utbyggnad och upprustning
av vägnätet, fortsatt skogsindustriell
expansion och allmänt intensifierad
skogsvård.» Jag är glad över
att socialministern så positivt framhållit
dessa omständigheter, men jag kan
inte uraktlåta att framhålla att om dessa
åtgärder skall bli verklighet fordras en

stark påverkan från statsmakternas
sida. Det är svårt för skogsarbetarna
att endast ha sin tillit till skogsägarna
när det gäller att skapa trygghet.

I det sammanhanget vill jag fråga
socialministern, om han inte vill medverka
till omedelbar och snabb arbetskraftsutredning
för skogsbruket, utförd
på ungefär samma sätt som den utredning
domänverket nu har i gång för
dess områden. Jag tror nämligen att
detta är nödvändigt för att man skall
kunna få ett något så när tillförlitligt
material för att på ett anständigt sätt
kunna möta de arbetskraftsproblem som
kommer för lång tid framåt att oroa
såväl de enskilda arbetarna som hela
befolkningen i de drabbade kommunerna.

Herr talman! Jag vill också uttrycka
min tillfredsställelse över statsrådets
positiva syn på övriga i interpellationen
berörda frågor. Det har under senare
tid varit oro bland skogsarbetarna.
Det har inte gått dem förbi vad som
från visst håll framhållits i fråga om arbetsmarknadsstyrelsens
frihet och sätt
att använda de ekonomiska resurserna.
Försöken att minska anslag och visa
återhållsamhet i fråga om beredskapsarbetena
har självfallet utgjort ett hot
mot de arbetare som den närmaste tiden
inte har något annat stöd än vad
de kan erhålla genom arbetsmarknadsstyrelsen.

Statsrådet har inte direkt svarat på
frågan om huruvida arbetsmarknadsmyndigheterna
har tillräckliga resurser
och förutsättningar att möta de arbetslöshetssvårigheter
som här har vidrörts.
Men man får väl av det samlade
svaret det intrycket, att några ekonomiska
svårigheter inte skall få lägga
hinder i vägen för en effektiv sysselsättningspolitik
i här berörda avseenden.

Herr talman! Jag ber ännu en gång
att få lacka för svaret, och jag hop -

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Svar på interpellationer ang. arbetskraftsbehovet i Norrbottens skogskommuner och

ang. sysselsättningssvårigheterna inom de norrländska skogskommunerna

pas att statsrådet med all den kraft han
bär vill följa dessa frågor.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag delar de föregående
talarnas bekymmer för hur det kommer
att bli för skogskommunernas befolkning
med den utveckling vi bär att
vänta på det tekniska området i fråga
om skogsavverkningarna. Det förestår
här otvivelaktigt mycket stora svårigheter,
dels för de enskilda, dels för de
berörda kommunerna.

När herr Berglund sätter sin största
förhoppning till den utflyttning, som
arbetsmarknadsmyndigheterna försöker
stimulera, har jag emellertid en avvikande
mening. Sådan utflyttning kommer
väl även i fortsättningen att ske,
men jag anser att man i högre grad borde
inrikta sig på andra åtgärder.

I det sammanhanget finns det ett avsnitt
i statsrådets svar, som är av särskilt
intresse. Det gäller frågan om det
finns skog eller inte — framför allt talar
jag nu om Norrbotten. Herr Berglund
har framfört en mycket skeptisk
uppfattning därvidlag och anfört vad
domänverket och skogsbolagen har sagt.
För dem som velat förhindra en ökad
skogsindustri i Norrbotten har det i alla
tider varit en avgörande invändning
att det inte skulle finnas skog. Detta
var i årtionden det främsta argumentet
mot skogsindustriens utbyggnad i Norrbotten
och är det fortfarande. Det är
bara drvgt en månad sedan vi diskuterade
denna fråga i samband med de
kända förhållandena i Töre kommun,
frågan om reindustrialiseringen av Törefors
och nu senast frågan hur det skall
bli på grund av den krasch, som inträffat
i Morjärv. Då sade en talare
från Norrbotten, herr Jansson i Kalix,
att hittills »ingenting har sagts som
tyder på att domänverket och Statens
skogsindustrier inte har rätt, när de gör
gällande att viss överavverkning måste
komma till stånd för att ge befolkning -

en i Töre sysselsättning tills man utrett
andra möjligheter till arbetstillfällen.»
Påståenden av den arten är alldeles uppenbarligen
felaktiga, och jag vill särskilt
tacka statsrådet för att han hjälpt
till att avliva denna myt om förutsättningarna
för skogsindustriens utbyggnad
i Norrbotten. Statsrådet säger att
tills vidare är skogsindustrien alltför litet
utbyggd. Han erinrar också om resultatet
av undersökningar som visat att
man kan avverka mycket mera skog och
att detta t. o. m. är nödvändigt ur skogsvårdssynpunkt.

De som ger till känna sådan skepsis
som exempelvis herr Berglund visat
eller säger såsom herr Jansson i Kalix
gjorde i debatten om Töre, har uppenbarligen
inte rätt. Det har redan nu i
många år förelegat en utredning, verkställd
under landshövdingens ledning.
Han är obestridligen expert på området.
Om jag inte minns fel var han skogsforskningsinstitutets
chef innan han
blev landshövding i Norrbotten, och han
har haft internationella uppdrag rörande
skoglig verksamhet. Han och
hans medhjälpare har redovisat just de
siffror statsrådet nu använder.

Det är därför jag skulle vilja påstå,
att om man skall kunna komma till rätta
med de svåra problem, som interpellanten
har riktat uppmärksamheten på
och som vi har talat om vid många tillfällen
tidigare, då är huvudfrågan hur
vi skall kunna utnyttja de ytterligare
skogstillgångar som finns, bygga ut träindustrien
och i övrigt skapa sådana
förhållanden, att de som genom rationaliseringen
i skogen inte där kan få
sysselsättning längre, kan få arbete
inom träindustrien och slipper flytta
söderut. Vi bör i varje fall undvika en
utflyttning av den väldiga omfattning,
som det nu tycks vara arbetsmarknadsstyrelsens
plan att verkställa.

Jag ville anföra detta därför att jag
anser att vi med herr statsrådets besked
nu har fått ytterligare bestyrkt att

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

Svar på interpellationer ang. arbetskraftsbehovet i Norrbottens skogskommuner och

ang. sysselsättningssvårigheterna inom de norrländska skogskommunerna

utbyggnad av skogsindustrien är den
bästa metoden.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Med hänsyn till vad som
nu sker på skogens område kan jag i
och för sig förstå herr Berglunds bekymmer
beträffande arbetskraftsutvecklingen
i framför allt Norrbotten men
också i övriga norrlandslän. Jag medger
också att min bedömning av möjligheterna
till ett ökat virkesuttag för
Norrbottens vidkommande är mera optimistisk
än exempelvis domänverkets.
Men jag tror mig ändå kunna säga att
min bedömning är realistisk. Och ur
länets synpunkt bör det vara tacknämligt,
om man nu kan fastslå att det finns
möjligheter för ett ökat virkesuttag, eftersom
detta ju ger ökade möjligheter
till sysselsättning inom länet. Detta kan
medföra att utflyttningen inte blir så
markerad som den under andra förhållanden
kan bli.

Sedan är det riktigt som här sagts, att
kommunerna kan komma att ställas inför
vissa ekonomiska svårigheter på
grund av den ökade utflyttningen. Men
å andra sidan måste vi först och främst
tänka på människorna. För den enskilda
människan är det ju av allra största
vikt att erhålla arbete, att få något att
syssla med. Vi kan därför inte undvara
den verksamhet som nu bedrives i arbetsmarknadsstyrelsen,
nämligen att
flytta ledigställd arbetskraft till orter,
där vi för närvarande har brist på arbetare.
Detta är en fördel inte bara för de
människor som flyttar utan också för
dem som blir kvar, ty de kan då räkna
med en mera kontinuerlig sysselsättning.
Och det är inte heller ofördelaktigt
för kommunen, ty det måste för en
kommun vara en belastning om alltför
många av invånarna där går utan arbete.

Vad möjligheterna till ökade virkesuttag
beträffar vill jag också påpeka att

jag har räknat med förhållandena inom
hela Norrbottens län. Jag kan medge att
det i vissa revir blir minskade uttag,
men dessa revir väger inte så tungt i
siffrorna för hela länet. Domänverket
har de sämsta belägna skogarna. Tillväxten
är störst i övriga skogar, som
ligger vid kusten. Därför är det klart
att skogskommunerna i länets inre delar
har det sämst ställt, och det är förklarligt
om herr Berglund, som representerar
just den delen av länet, har alldeles
speciella bekymmer.

Sedan tycks såväl herr Berglund som
herr Sundelin och herr Holmberg vara
överens med mig om att vi skall satsa
mera på skogsvård och i anslutning därtill
på kommunikationerna. Det är visserligen
sant att kommunikationerna
ger förhållandevis färre arbetstillfällen
än skogsvården — i varje fall kostar det
arbetet vida mer — men om vi anlägger
nya skogsvägar, så ger detta i framtiden
möjligheter till ett ökat virkesuttag
och ett bättre utnyttjande av skogstillgångarna,
och det ger på längre sikt
nya arbetstillfällen.

Jag kan också hålla med om att den
utflyttning man räknar med i samband
med rationaliseringen kan förorsaka bekymmer
för de tillfälligt anställda skogsarbetarna
och att det kan bli svårare
för dem att erhålla anställning. Jag
medger också att det för de småbrukare,
som av sin huvudnäring är knutna
till en viss ort, kan uppstå bekymmer.
Men för de i skogen mera beständigt
sysselsatta arbetarna kommer rationaliseringen
att på längre sikt medföra en
jämnare sysselsättning. Därför måste
vi handla smidigt. I den mån vi kan öka
virkesuttagen och därmed skapa nya
sysselsättningstillfällen för skogsarbetarna
och skogsfolket i norrlandslänen
skall vi göra detta så långt detta är möjligt.
Men när vi inte kan gå längre i det
avseendet, så skall vi se till att skogsarbetarna
får sysselsättning i andra delar
av landet. Detta torde också vara ett

14 Nr 16 Fredagen den 6 maj 1960

Svar på interpellationer ang. arbetskraftsbehovet i Norrbottens skogskommuner och
ang. sysselsättningssvårigheterna inom de norrländska skogskommunerna

allmänt önskemål för dem som drabbas
av arbetslöshet. Vi skall komma ihåg,
att om vi inte här i landet hade haft
den stora omflyttning av arbetskraft
som vi upplevt under de senaste 10—20
åren, så skulle Sverige nu ha varit ett i
ekonomiskt avseende efterblivet land.

Ingen av oss önskar en sådan utveckling,
och därför måste vi säga oss att
den arbetsmarknadspolitik som nu företrädes
av arbetsmarknadsstyrelsen,
socialdepartementet och regeringen helt
enkelt är nödvändig för att vi inte skall
sacka efter. I den utan tvivel mycket
hårda kokurrens vi har att vänta inte
minst på skogsprodukternas område
måste vi skapa de rationaliseringar och
den goda konkurrenskraft som är nödvändiga
förutsättningar för att vi skall
kunna hävda oss på de internationella
marknaderna.

Slutligen vill jag beträffande den arbetskraftsutredning
som herr Sundelin
efterlyste säga, att den utredningen redan
är verkställd, och att det skett under
medverkan av Svenska skogs- och
flottningsarbetareförbundet. Vad vi nu
behöver är enligt min mening inte en
ny utredning utan att vi med utgångspunkt
från de fakta vi förfogar över
noggrant följer utvecklingen och tillgriper
de åtgärder som slutsatserna av
utredningen kan föranleda.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag skall i likhet med
interpellanterna be att få uttala min
tillfredsställelse över statsrådets deklaration,
att frågan om sysselsättningen i
våra skogsbygder med uppmärksamhet
skall följas från samhällets sida.

När det gäller den utflyttningstrend
som statsrådet tidigare var inne på vill
jag dock komma med den kommentaren,
att det kan finnas skäl till en betydande
försiktighet i fråga om statsmakternas
insatser därvidlag. Tendenserna i åtskilliga
av våra skogsbygder gör att man
måste fråga sig, om det i framtiden

kommer att finnas något folk kvar, som
kan utföra de arbeten som är nödvändiga
för att våra skogar skall kunna
utnyttjas till folkhushållets fromma.
Härvidlag finns det anledning till en
betydande försiktighet. Trenden i fråga
om utflyttningarna är oroväckande.

Därutöver vill jag bara ställa en fråga
till statsrådet.

I statsrådets svar heter det: »Det förefaller
knappast sannolikt att rationaliseringen
kommer att drivas i samma
takt inom bondeskogsbruket som inom
storskogsbruket. De beräkningar rörande
arbetskraftsbehovet som gäller
beträffande domänverket, torde därför
inte kunna tillämpas på länet i dess
helhet.»

Rent parentetiskt vill jag säga att det
inom bondeskogsbruket förekommer en
utveckling med försök att genom samverkan
skapa möjligheter för en rationalisering.
Men bortsett härifrån vill
jag fråga statsrådet: Får detta uttalande
tolkas på det sättet, att det förhållandet
att det finns ett bondeskogsbruk
är en plusvariant i fråga om sysselsättningsmöjligheterna
inom Norrbotten? Herr

SUNDELIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att det
med Skogs- och flottningsarbetareförbundets
medverkan förekommer en sådan
utredning som statsrådet talade om.
Men den tar inte sikte på förhållandena
i kommunerna eller skogsindustriens
verksamhet, utan den avser endast själva
skogsarbetet.

I min kommun t. ex., som är lika
stor som Gotlands län och som inrymmer
en rad tätorter, där vi får förbereda
den nioåriga enhetsskolan med
allt vad därtill hör, ser vi hur varje dag
en stor del av den yngre arbetskraften
i åldern mellan 18 och 25 år försvinner
sedan vi gett dem utbildning i det ena
eller andra yrket. Kvar blir den äldre
arbetskraften, som många gånger inte

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

Svar på interpellationer ang. arbetskraftsbehovet i Norrbottens skogskommuner och

ang. sysselsättningssvårigheterna inom de norrländska skogskommunerna

kan ha sin utkomst i skogen. En sådan
utveckling gör oss verkligt bekymrade.

Jag tror att man i större utsträckning
än hittills får inrikta sig på att
tillföra dessa bygder någon form av
verksamhet — industri eller annan
verksamhet — som ger dessa människor
sysselsättning. Det bör vara rimligare
att flytta en industri eller ett företag
till norrlandskommunerna än att
utflytta arbetskraften därifrån. Om tio,
femton år kommer vi med denna utveckling
att befinna oss i ett katastrofläge.
I en till ytan mindre kommun kan
man bättre bemästra vissa serviceproblem.
Men i en kommun som vår med
9 500 invånare, där vi är tvingade att
hålla vägar, skolor, elektricitet och all
annan service för människorna, går det
inte med en så stor uttunning.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag hade inte tillfälle
att lyssna till statsrådets svar utan endast
till de repliker som följt därefter.

Jag skulle vilja höra om statsrådet
uppmärksammat den mycket stora brist
på skogsarbetare som f. n. råder i Småland
och i synnerhet i Jönköpings län.
Skogsproduktionen i smålandslänen och
i södra Sverige över huvud taget har
ökat kraftigt. Samtidigt har det förbättrade
arbetsmarknadsläget gjort att småindustrien
sugit upp det arbetskraftsöverskott
som tidigare funnits. Jag undrar
om det inte i alla fall vore lämpligt
att rent tillfälligtvis företa en viss
omflyttning av arbetskraft till orter där
det råder brist på arbetskraft på speciella
områden. Som statsrådet säger
är det ingen lösning för Norrland, men
det är en lösning för de människor som
behöver arbete. För Smålands del behövs
det för närvarande arbetskraft i
säsongutjämnande syfte.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Beträffande det senaste
anförandet så vet jag inte bestämt huruvida
arbetskraftsbristen är särskilt
stor i Småland på skogsbrukets område,
men så mycket vet jag att förhållandena
är väldigt olika i skilda delar
av landet. Det är därför självklart både
för mig och för arbetsmarknadsmyndigheterna
att göra allt för att åstadkomma
den omflyttning av arbetskraft
som enligt min mening är nödvändig.
Ur alla synpunkter, inte minst ur folkhushållets,
är det nämligen önskvärt
att man får människorna i arbete så
snart som möjligt. Då minskas ju utgifterna
för det allmänna när det gäller
att ta vara på de människor som
genom omständigheterna blivit utan arbete.
Å andra sidan ökas produktionsresultatet
så mycket snabbare om vi
kan förflytta arbetskraften dit vi bäst
behöver den. Om vi som jag sade i mitt
tidigare anförande inte haft den omflyttning
av arbetskraft under de senaste
tio, tjugu åren som vi har haft
så hade Sverige i dag varit ett i ekonomiskt
avseende efterblivet land. Det
är därför jag anser att det skall vara
en kombination av åtgärder i syfte att
å ena sidan försöka åstadkomma så god
sysselsättning som möjligt uppe i de
norrländska länen — men det skall
vara produktiv sysselsättning — och å
andra sidan att försöka omflytta en del
av den överflödiga arbetskraften till de
orter där den behövs för att stegra produktionen
för landet i dess helhet. I det
avseendet har jag ingen annan mening
än den herr Lothigius gav uttryck åt.

Beträffande bondeskogarna i Norrbotten
och den rationalisering som sker
där i jämförelse med den som sker
inom storskogsbruket så säger väl oss
erfarenheterna att denna rationalisering
inte har gått så snabbt, därför att
det inom det mindre skogsbruket inte
alltid är lika lönande att anskaffa de
dyra maskiner som man kan kosta på
sig i storskogsbruket. Herr Larsson i

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Svar på interpellation ang. åtgärder i anledning av brister i arbetarskyddslagen, m. m.

Hedenäset gav mig en spetsfundig fråga,
nämligen att då måste väl bondeskogsbruket
utgöra en plusvariant för
sysselsättningen. Medges skall att något
av sanning ligger i det påståendet.
Men om detta hade varit en allmän företeelse
skulle vi kanske ha fått en så
stor plusvariant för sysselsättningen i
dag att den till slut hade blivit en minusvariant,
ty vi hade antagligen inte
kunnat framställa produkterna till konkurrenskraftiga
priser. Hur skulle det
då gå för vårt skogsbruk? Jo, då hade
vi måhända i stället för en ökad sysselsättning
fått en minskad sysselsättning.
Men jag skall medge att om vi har en
tillräckligt hög rationalisering inom
storskogsbruket och mindre rationalisering
inom bondeskogsbruket så kan
det senare i det aktuella läget bli vad
herr Larsson kallade en plusvariant för
sysselsättningen.

Herr Sundelin påpekade att utredningen
om arbetskraften endast har tagit
sikte på just arbetskraften och inte
på de svårigheter som kommunerna
kan utsättas för på grund av utflyttningen.
Det är i och för sig riktigt, men
jag kan inte inse att vi nu bör sätta i
gång med en ny sådan utredning, eftersom
vi har arbetskraften kartlagd och
eftersom arbetsmarknadsstyrelsen mycket
noga följer förändringarna på arbetsmarknaden.
När det gäller kommunernas
svårigheter kommer vi in på
ett helt annat problem, nämligen industriens
och företagens lokalisering.
Då vi nyligen tillsatt lokaliseringsutredningen
tycker jag att det är överflödigt
att vid sidan om denna tillsätta en annan
utredning, som skulle sysselsätta
sig med ungefär likartade problem.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag vill bara i fråga om
bondeskogsbrukets möjligheter säga att
om statsrådets senaste uttalande är riktigt,
så borde det såvitt jag kan förstå
tala för att man skall försöka hjälpa
bondeskogsbruket i norr så att det blir

en långsiktig plusvariant. Följaktligen
bör vi när vi får en sammanjämkning
eller en gemensam omröstning om det
norrländska skogsproduktionsanslaget
se till att det inte blir alltför snålt tillmätt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. åtgärder i
anledning av brister i arbetarskyddslagen,
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Senander har frågat
om jag observerat att utvecklingen
på olika områden av produktionslivet
i flera avseenden gjort arbetarskyddslagen
ofullständig eller mindre effektiv
och om jag har för avsikt att låta verkställa
en översyn av lagen i syfte att
eliminera bristerna. Vidare har herr
Senander frågat, om det kan förväntas,
att jag tar initiativ till åtgärder som
ökar arbetsgivarnas ansvarighet för yrkesskadade
invaliders utkomst exempelvis
genom en lagstiftning, som ålägger
arbetsgivarna att mot tidigare lön
återanställa en yrkesskadad eller, om
inte detta sker, på annat sätt garantera
vederbörande en inkomst motsvarande
hans tidigare lön.

Den tekniska utvecklingen medför
att arbetarskyddslagstiftningen tid efter
annan kan behöva anpassas efter de
ändrade förhållandena inom arbetslivet.
Arbetarskyddsstyrelsen sysslar för
närvarande med en översyn av lagen.
Man syftar bl. a. till en effektivisering
av skyddet mot ohälsa i arbetet då giftiga
eller eljest hälsofarliga ämnen användes.
Arbetarskyddsstyrelsen har
upplyst, att förslag till lagändringar
kan väntas i år.

Få frågor torde ha sysselsatt statsmakterna
så mycket under senare år

Fredagen den 6 maj 1960 Nr 16 17

Svar på interpellation ang. åtgärder i anledning av brister i arbetarskyddslagen, m. m.

som den enskildes skydd mot inkomstbortfall
vid sjukdom, invaliditet, ålderdom
och försörjarens frånfälle. Utbyggnaden
av socialförsäkringens olika grenar
och särskilt den allmänna tilläggspensioneringens
införande utgör vittnesbörd
härom. Vad särskilt angår
skyddet vid invaliditet behandlas detta
problemkomplex nu inom 1958 års socialförsäkringskommitté,
som också har
att beakta de med yrkesskadeförsäkringen
sammanhängande problemen.
Rehabiliteringsverksamhet och arbetsvårdande
åtgärder i övrigt inriktas på
att de som skadats skall bli i stånd att
förtjäna sitt uppehälle genom eget arbete.
Troligt är att den reform av invalidpensioneringen,
som är att vänta
på grundval av socialförsäkringskommitténs
förslag, kommer att medföra en
ytterligare utbyggnad och effektivisering
av rehabiliteringsverksamheten.

Sedan länge har vi här i landet funnit
att de bästa metoderna att hjälpa
de yrkesskadade är dels rehabilitering
och återanpassning till arbetslivet, dels
ekonomisk ersättning genom socialförsäkringen.
Arbetsgivarnas ekonomiska
ansvar utkräves genom avgiftsbetalningar
till socialförsäkringen samt i förekommande
fall genom skadestånd.
Lagstiftning om återanställning eller
dylikt bär vi inte ansett vara lämplig.
De handikappades egna organisationer
torde dela denna uppfattning.

Härpå anförde

Herr SENANDEIt (k):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till socialministern för hans
svar på min interpellation. Även om
statsrådets svar inte saknar positiva
drag, är jag beträffande vissa avsnitt
inte alls tillfredsställd. Invaliditet är i
och för sig en så fruktansvärd katastrof
i en människas liv att allting som kan
öka lidandet sorgfälligt måste undvikas.
Inte minst gäller detta de ekonomiska
konsekvenserna av invaliditeten. Sam -

hället måste därför anses ha skyldighet
tillse, att invaliditetens olycka icke
ökas genom ekonomiska bekymmer.

Så är emellertid förhållandet i tusentals
fall. En invalidiserad, som rehabiliterats
i större eller mindre grad, är ändå
handikappad vid tävlan om arbetstillfällena,
och det är säkerligen endast
undantagsvis han uppnår den tidigare
inkomsten. Det är en anmärkningsvärd
brist i behandlingen av de invalidiserade,
att inte åt denna sida av problemet
ägnas den uppmärksamhet som den
förtjänar. Endast om en invalidiserad
erhåller en lika hög inkomst som han
tidigare haft, kan man tala om att full
rättvisa skipats beträffande invalidernas
olyckliga tillstånd.

Här uppstår frågan, vilka som i främsta
rummet måste bära ansvaret för de
yrkesskadades och deras familjers existens.
Naturligtvis kan inte samhället
frånsäga sig sitt stöd. Men huvudansvaret
måste vila på arbetsgivarna. Det är
lika naturligt, att de får bära ansvaret
för de yrkesskadades utkomst som att
de nu enligt lag är ålagda att svara för
de anställdas pensionering.

Enligt min mening skulle en sådan
skyldighet medföra nyttiga konsekvenser
bl. a. med hänsyn till arbetarskyddet.
Som bekant är skyldigheten att ha
ordentliga skydds- och säkerhetsanordningar
icke till alla delar av tvingande
karaktär. Det finns därför arbetsgivare
som menar, att det, eftersom de har sina
arbetare försäkrade, är mindre nödvändigt
att införa skydds- och säkerhetsanordningar.
Det är dock uppenbart,
att om en sådan arbetsgivare hade
skyldighet att helt svara för de ekonomiska
konsekvenserna för de yrkesskadade,
antingen genom att ge dem
lämpligt arbete eller genom att utbetala
lön, så skulle utan tvekan de förebyggande
åtgärderna beträffande yrkesskador
bli väsentligt effektivare än vad
som nu är fallet.

För min del tror jag, att en ökad ekonomisk
ansvarighet hos arbetsgivarna

2 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 16

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Svar på interpellation ang. åtgärder i

för de yrkesskadades existens skulle ha
en välgörande inverkan på den alltjämt
oroande olycksfallsstatistiken.
Dessutom skulle en lagstiftning i detta
syfte äntligen kunna sätta ordentlig
fart på rehabiliteringsverksamheten. Arbetsgivarna
skulle få ett mera direkt intresse
av denna verksamhet, som leder
till att handikappade personer bättre
kan utnyttjas i produktivt arbete. Det
svåra problemet att skaffa lämpliga sysselsättningar
för de handikappade skulle
även minska i omfång, därest arbetsgivarna
ålades skyldighet att återställa
yrkesskadade i sin tjänst.

Nu förklarar socialministern, att arbetsgivarnas
ekonomiska ansvar utkräves
genom avgiftsbetalningar till socialförsäkringen
samt i förekommande fall
genom skadestånd. Socialministern anser
förmodligen att detta är tillräckligt.
Jag anser det vara långt ifrån tillfredsställande,
att arbetsgivarna kan köpa
sig fria från allt vidare ansvar gentemot
de yrkesskadade genom att erlägga relativt
små obligatoriska avgifter och
överlämna åt försäkringen och samhället
att svara för den väsentligaste delen
av kostnaderna för den skadades utkomst.

Huruvida de handikappades organisationer,
såsom socialministern uppger,
motsätter sig en lagstiftning om större
ekonomisk ansvarighet för arbetsgivarna,
känner jag inte till. Däremot vet jag
bestämt, att de fackligt organiserade arbetarna
med glädje skulle hälsa en sådan
lagstiftning. För arbetarna, som
dagligen är utsatta för arbetes faror och
får bevittna många utslag av nonchalans
från arbetsgivarnas sida, måste det
te sig som en naturlig sak, att arbetarskyddslagsstiftningen
följertidens krav,
bl. a. genom att ställa större fordringar
på arbetsgivarna.

Vi kommer att aktualisera frågan om
den större ekonomiska ansvarigheten
hos arbetsgivarna. Vi vet att denna fråga
icke kan lämnas ur räkningen då det
gäller utvecklingen på det socialpolitis -

anledning av brister i arbetarskyddslagen, m. m.

ka området, och vi tror att den därför
måste segra i det långa loppet.

Det är emellertid inte enbart i fråga
om de ekonomiska konskvenserna som
de yrkesskadade utsätts för lidanden.
De får också utstå det psykiska lidande
som ligger i att deras fall bollas mellan
de olika myndigheter som har att fastställa
graden av invaliditet och därmed
invalidersättningens storlek. Handläggningen
av fallen präglas av långtgående
byråkratisering. På knappast något
område av den sociala verksamheten
förekommer en så kallhamrad handläggning
av ärendena som inom yrkesskadeförsäkringen.
Klagomålen är
många, och socialministern skulle behöva
ingripa för att åstadkomma en
mera generös behandling av de invalidiserade.

Socialministern nämner också skadeståndsvägen
som framkomlig då det
gäller arbetsgivarnas ansvarighet. Den
vägen är dock knappast rekommendabel.
över huvud taget är det mycket
svårt att vinna ett mål mot arbetsgivarna
i sådana här fall. Det finns också en
tendens från domstolarnas sida att desavuera
bestämmelser som utfärdats av
yrkesinspektionen. Jag skall belysa saken
med ett par exempel.

Vid lossning av kol råkade en arbetare
på grund av felmanövrering av en
gripskopa få ena handen sönderklämd
mellan käftarna på skopan. Olyckan berodde
på att arbetsgivaren satt en ovan
man att manövrera skopan i lastrummet.
Domstolen fann att arbetsgivaren
inte begått något fel och att inte heller
kranmaskinisten kunde lastas för den
farliga manövern. Juristerna i domstolen
underkände yrkesinspektionens
uppfattning i saken, och arbetsgivaren
gick fri från skadestånd.

Detta och åtskilliga andra fall belyser
hur viktigt det ur arbetarskyddssynpunkt
är att yrkesinspektionens åtgärder
eller uttalade uppfattning respekteras.
Arbetarskyddslagen kan bli illuso -

Fredagen den 6 maj 1960 Nr 16

Svar på interpellation ang. åtgärder i anledning av brister i arbetarskyddslagen, m. m.

risk om inte åt yrkesinspektionen ges
en starkare ställning än den nu har.

Det andra fallet gäller också ett skadeståndsanspråk.
Under de första åren
av 40-talet blev en man gengasskadad.
Han är nu 54 år och har ännu inte fått
någon ersättning. Hans mål i rådhusrätten
förklarades vilande för flera år
sedan i väntan på yttrande från medicinalstyrelsen.
På liknande sätt behandlas
många andra under krigsåren gengasskadade.
De remitteras från den ena
läkaren till den andra, från den ena institutionen
till den andra. Jag tycker
det är upprörande att detta får fortgå
utan ingripande från högre ort — ett
sådant borde ha skett för länge sedan.
Är det att undra över om en kroppsligt
invalidiserad människa under sådana
förhållanden även kan bli psykiskt invalidiserad? Det

må ursäktas mig om jag säger, att
då man vet hur illa det är beställt med
de yrkesskadades möjligheter, så förefaller
statsrådets svar något för belåtet.
Bristerna på området är så stora att de
inte kan överskylas med påståenden,
att de metoder som nu tillämpas är de
bästa. I min interpellation framfördes
en del synpunkter som socialministern
inte berört. Sålunda påtalade jag den
bristande personella utrustningen inom
yrkesinspektionen och inom arbetarskyddsstyrelsens
tekniska byrå. Vidare
pekade jag på svagheten i skyddsombudens
rättsliga ställning, vilken inte ger
tillräckligt värn mot trakasserier. Denna
fråga är av synnerligen stor betydelse,
och det vore inte ur vägen att vi fick
höra socialministerns mening om dessa
brister.

Till det positiva i svaret får jag räkna
meddelandet, att arbetskyddsstyrelsen
för närvarande sysslar med en översyn
av lagstiftningen. Särskilt omnämnes
frågan om en effektivisering av
skyddet mot ohälsa i arbetet då giftiga
eller eljest hälsofarliga ämnen används.
Jag hoppas att lagändringen inte endast
syftar till den omnämnda effektivise -

ringen utan också avser ändra påtagliga
brister i lagstiftningen. Arbetarskyddsstyrelsen
har enligt vad som
uppges i svaret meddelat, att dess förslag
kan väntas i år. Det är hög tid att
vi kommer till ett avgörande, och detta
avgörande bör ske snabbt. Det får inte
gå som det gick år 1958 med ett liknande
löfte av styrelsen. Den utlovade då
att dess förslag om giftiga och eljest
hälsofarliga ämnen skulle komma samma
år, alltså 1958. Jag vill i sammanhanget
betona, att varje förhalning av
denna viktiga fråga kan bli ödesdiger
för många arbetandes liv och hälsa.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att än en gång få tacka för interpellationssvaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Vid nu skedd föredragning av Kungl.
Maj :ts på kammarens bord vilande proposition
nr 150, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1960/61, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick dels bemyndigande
för Kungl. Maj :t att meddela föreskrift
om vinstavdrag vid s. k. V 5-spel och
vid vinnare- och platsspel och dels det
procenttal av grundbeloppet, varmed
statlig inkomstskatt för vissa skattskyldiga
föreslagits skola ingå i preliminär
skatt, till bevillningsutskottet samt i
övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogs och remitterades
till behandling av lagutskott Kungl.
Maj:ts proposition nr 155, med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 §
2:o), 16:o) och 17:o) lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

§ 5

Föredrogs den av herr Ståhl vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsde -

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Ändringar i lagen om kommunalförbund

partementet angående den beslutade
förbandsomflyttningen mellan Göteborg,
Skövde och Karlsborg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs herr Ohlins vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående samverkan med de övriga
nordiska länderna vid utbyggnaden av
universitet och högskolor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Ändringar i lagen om kommunalförbund

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i
lagen om kommunalförbund.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 145 i
första kammaren av herrar Jansson och
Palm samt nr 180 i andra kammaren av
herr Sköldin m. fl. hemställdes, »att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en skyndsam
ändring av lagen om kommunalförbund,
innebärande dels att kommunalförbund
beredes möjlighet att upptaga
lån på samma sätt som gäller för
primärkommun, dels ock att kommunalförbund
är skyldigt att årligen hålla
endast ett obligatoriskt fullmäktigsammanträde».

Utskottet hemställde

1) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 145 och II: 180 i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville hemställa om förutsättningslös
utredning av frågan om underställningsfri
lånerätt för kommunalförbund;
samt

2) att motionerna 1:145 och 11:180,
i den mån de ej blivit besvarade genom
vad utskottet ovan under 1) hemställt,

ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson och Magnusson i Tumhult
samt fru Sjöqvist, vilka inom utskottet
yrkat, att, enär tillräckliga skäl för närvarande
ej kunde anses föreligga till
ändring i den år 1957 genomförda lagstiftningen
i ämnet, utskottet måtte avstyrka
förevarande motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! Frågan om vidgad lånerätt
för kommunalförbund behandlades
av riksdagen så sent som år 1957
i samband med att den nya lagen om
kommunalförbund antogs. Det då framförda
motionsförslaget om sådan utsträckt
lånerätt avstyrktes av konstitutionsutskottet
samt avslogs av riksdagen.

Om den nu gällande lånerätten stadgas
i 18 § angående kommunalförbunds
drätsel. Däri föreskrives, att kommunalförbund
må ej utan Konungens medgivande
upptaga lån. Därjämte äger kommunalförbund,
liksom kommun, att utan
underställning upptaga lån av statsmedel,
som beviljats av Kungl. Maj:t eller
efter bemyndigande av Kungl. Maj :t
av statlig myndighet.

Vid årets riksdag har ånyo väckts
motioner i samma syfte som vid 1957
års riksdag, nämligen om vidgad rätt för
kommunalförbund att upptaga lån.

Sålunda hemställer motionärerna, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
ändring av lagen om kommunalförbund,
innebärande att möjlighet beredes
kommunalförbund att upptaga lån
på samma sätt som gäller för primärkommun,
varom stadgas i 58 § kommunallagen.
Vidare föreslår motionärerna,
att kommunalförbund skall vara skyldigt
att årligen hålla endast ett obligatoriskt
fullmäktigsammanträde.

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

Vid utskottsbehandlingen av detta
ärende har majoriteten tillstyrkt motionerna
på så sätt, att utskottet i frågan om
underställningsfri lånerätt föreslår en
förutsättningslös utredning. I övrigt
hemställer utskottet, att i den mån motionerna
ej blivit besvarade genom vad
utskottet anfört, de ej måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Då herr Sveningsson i första kammaren
samt fru Sjöqvist och jag i denna
kammare icke kunnat ansluta oss till
utskottsmajoritetens mening, har vi reserverat
oss mot utskottets hemställan.
Vi har nämligen icke kunnat finna några
som helst bärande skäl för en ändring
av de nuvarande bestämmelserna.

För det första vill jag erinra om att
kommunalförbund inte är den enda
formen för interkommunalt samarbete.
Sålunda är avtalsformen oftast bättre
och smidigare, varför man inte har anledning
att vidtaga åtgärder, som kan
stimulera till bildande av kommunalförbund.
Det har också visat sig, att
kommunerna i allmänhet föredrager avtalsformen
i stället för kommunalförbund.

Jag vill även nämna, att inrikesministern
i ett interpellationssvar i denna
kammare i december månad förra året
varslat om en ny kommunindelning. Genom
en sådan torde de kommunala enheterna
komma att bli betydligt större
än nu, och behovet av kommunalförbund
blir därigenom mindre.

En särskild nackdel medför vidgad
lånerätt i de fall då olika typer av kommuner
ingår i ett kommunalförbund.
Det finns bl. a. sådana fall, där kommunalförbund
består av en större stad
jämte någon liten angränsande landskommun.
I dessa fall kan den mindre
kommunen i händelse av en vidgad lånerätt
nödgas godtaga en efter sin bärkraft
icke önskvärd skuldsättning, och
primärkommunerna får det därjämte
svårare att överblicka sina finanser.

Ett annat skäl — ett synnerligen starkt
sådant — som talar mot ett bifall till

Ändringar i lagen om kommunalförbund

motionerna är, att kommunalförbunden
saknar beskattningsrätt, och följaktligen
kan lånerätten icke ställas i
relation till något skatteunderlag. Och
en underställningsfri lånerätt för kommunalförbunden
skulle tillika leda till
motsvarande inskränkningar av medlemskommunernas
underställningsfria
lånerätt. Detta var bl. a. en av orsakerna
till att riksdagen år 1957 icke kunde
godtaga motionerna.

Slutligen vill jag framhålla, att de
konkreta exempel, som motionärerna
åberopat som stöd för sin framställning,
avser i allmänhet långfristiga lån och
gäller alltså en skuldsättning för kommande
generationer. Och såvitt jag kan
se, bör man vara försiktig med att utsträcka
möjligheten till sådan lånerätt.

För övrigt synes inga nya skäl, som
kan tala för ett bifall till motionerna eller
vad utskottet nu föreslagit, ha tillkommit,
sedan riksdagen senast behandlade
denna fråga. Och vid 1957 års
riksdag avslog kamrarna de då föreliggande
motionerna. Skälen för återhållsamhet
på detta område står också
alltjämt fast.

Herr talman! Kommunalförbunden är
icke avstängda från lånerätt med nuvarande
bestämmelser, och då någon
ändring icke synes vara av behovet påkallad,
ber jag att få yrka bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

I detta anförande instämde fru Sjöqvist
samt herrar Hseggblom, Svensson
i Krokstorp, Edlund, Turesson och Nilsson
i Bästekille (samtliga h).

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! 1957 års lag om kommunalförbund
måste ju betraktas som ett
stort framsteg. Med hänsyn till det alltmer
ökade behovet av interkommunal
samverkan var det nödvändigt att skapa
en lagstiftning, som man kunde förvänta
bli mera accepterad av kommunerna
än 1919 års lag. Den väsentliga
ändringen bestod enligt min uppfatt -

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Ändringar i lagen om kommunalförbund

ning däri, att man fick en gränsdragning
mellan beslutande och verkställande
myndighet i och med tillkomsten
av s. k. förbundsfullmäktige. Tidigare
ålåg dessa funktioner kommunalförbundets
direktion. Man fick genom lagändringen
insyn i kommunalförbundens
verksamhet på ett bättre sätt än tidigare.

De principer som varit vägledande
för primärkommunerna enligt kommunallagen
har man sökt i långa stycken
överföra på kommunalförbunden. På en
väsentlig punkt finns dock skiljaktigheter,
t. ex. beträffande förbundens lånerätt.
Herr Magnusson i Tumhult har
tidigare redogjort för den nuvarande
lagstiftningens innebörd och de ändringar
som påyrkas i den motion vi nu
behandlar. Ett noggrant studium av
denna visar, att det är speciella förhållanden
omkring tätorter och i synnerhet
omkring huvudstaden, som skulle
vara anledning till att vi ändrar en lagstiftning
som omfattar hela landet. I
regel brukar ju riksdagen och inte
minst konstitutionsutskottet vara försiktiga
och inte ge sig in på lagändringar
förrän viss tid förflutit och man fått
en grundmurad uppfattning om föreliggande
behov. Konstitutionsutskottet har
emellertid i detta fall ansett sig böra
tillstyrka en utredning, men utskottet
finner det vara angeläget framhålla, att
en dylik utredning av skilda skäl bör
bli förutsättningslös. Jag tar detta som
ett bevis på att man inom utskottet och
dess majoritet inte är helt övertygad
om utredningens behov och vad den kan
leda till. Jag har en känsla av att man
fallit undan för kommunalförbundens
uttalanden i remissvaren. Det är i huvudsak
investeringsverksamhet som motionärerna
åberopar som skäl för vidgad
lånerätt, och man anför som exempel
vattenledningsförbund och förbund
inom brandväsendets område, vilka angelägenheter,
om inte kommunalförbunden
får upptaga lån genom underställningsfri
lånerätt eller som andrahands -

förslag kortfristiga lån, kommer att fördröjas.
Därmed skulle åstadkommas
menliga verkningar på bostadsbyggandets
område. Man kommer där in på
fördyrade byggnads- och anläggningskostnader
på grund av att man måste
erlägga hög ränta.

Jag måste, herr talman, här starkt betona,
att det slag av kommunalförbund
det här är fråga om — i motionen
nämns som exempel Stockholmstraktens
regionplaneförbund med 47 medlemskommuner
— måste väl ändå utgöra undantag.
Hur skall då dessa problem
kunna lösas? Hur skall man t. ex. kunna
fixera högsta lånerätt?

För mig framstår kommunalförbunden
fortfarande — och jag vill därvidlag
helt instämma i vad herr Magnusson
i Tumhult sade — som bara ett provisorium
på väg mot större och bärkraftigare
primärkommuner. Jag tycker
det skulle vara betänkligt, om vi gav
dessa förbund vidgade befogenheter.
Dessa förbund är tvivelaktiga ur den
kommunala självstyrelsens synpunkt.
Primärkommunerna får bildligt talat en
gång om året som ett brev på posten
rekvisitioner om bidrag som de skall
erlägga till förbundet. Jag anser också,
herr talman, att motionärerna är litet
inkonsekventa när de ger förbunden
vidgade befogenheter men samtidigt anser,
att det skulle kunna räcka med ett
ordinarie sammanträde per år. Det har,
såvitt jag förstår, konstitutionsutskottet
också avstyrkt liksom Svenska landskommunernas
förbund. Man talar om
långa resor, och jag föreställer mig, att
man därvid tänker på regionplaneförbundet
i stockholmstrakten. Jag undrar
vad man säger om detta som argument,
t. ex. i Norrbotten och Västerbotten,
där man kan ha längre till vanliga kommunalfullmäktigesammanträden.

En kommunalförbundsfullmäktig, som
har så mycket ansvar och som skulle
få väsentligt mera vid en ändrad lagstiftning,
måste väl ändå tycka, att han
eller hon åtminstone tre gånger om året

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

skulle kunna få deltaga i fullmäktiges
sammanträden. Är det månne styrelseledamöter
i kommunalförbund som skrivit
motionen?

Även om utskottet har sagt, att man
är med på en förutsättningslös utredning
— jag tror att mänga förstår, att
utskottet inte står så helhjärtat bakom
detta försiktiga ställningstagande —
vill jag ändå inte för min del, eftersom
det strider mot min övertygelse, rösta
för utskottets förslag. Jag kommer vid
en eventuell rösträkning att nedlägga
min röst.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep):

Herr talman! Av föregående talares
anförande får man det intrycket att utskottet
föreslagit riksdagen att ändra
grunderna i lagstiftningen. Detta är ju
inte fallet. Vad utskottet föreslagit är
att en förnyad utredning skulle undersöka,
huruvida det finns brister i den
lag som — jag erkänner det •— ganska
nyligen är antagen. Naturligtvis har vi
i någon mån tagit intryck av remissyttrandena
från förbunden. När utredningen
om kommunalförbund gjordes
var nämligen både Svenska landskommunernas
förbund och Svenska stadsförbundet
representerade. De har alltså
tidigare varit inkopplade i arbetet
på det förslag, som riksdagen 1957 antog
som lag. Ändå har de i sina yttranden
funnit vissa brister i lagen, som
de anser att det vore värdefullt att få
utredda för att underlätta för kommunalförbunden
att lösa denna fråga.

Utökningen av den underställningsfria
lånerätten för kommunalförbunden
är en mycket ömtålig fråga. Den diskuterades
mycket i utredningen, och inte
heller departementschefen vågade på
det stadiet gå med på att utvidga denna
lånerätt. Särskilt ömtålig och besvärlig
är frågan för delkommunerna, vilkas
lånerätt kan försvåras emedan kommunalförbundets
lånerätt blir utökad. Om
förbunden har konstaterat sådana brister,
så är det väl ett starkt skäl för att

Ändringar i lagen om kommunalförbund

göra en utredning om möjligheterna att
underlätta verksamheten. Utskottet har
därför inte velat motsätta sig en utredning
om denna sak.

Jag skulle tro att Landskommunernas
förbund och Stadsförbundet, som
yttrat sig i ärendet, sitter inne med lika
mycket kunskaper som reservanterna
och den senaste talaren gör, vad gäller
de svårigheter som har uppstått
för kommunalförbunden, och dessa organisationer
har ju förordat en utredning,
trots att de själva varit med om
att utforma gällande lag. Visserligen
har utskottet avvisat den del av motionen,
som avser en ändring i fråga om
antalet obligatoriska sammanträden
inom kommunalförbund, men i fråga
om underställningsfri lånerätt anser vi
det befogat med en utredning i syfte att
möjliggöra för kommunalförbunden att
arbeta på ett effektivare och bättre
sätt.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! I egenskap av motionär
vill jag anföra några synpunkter, eftersom
det tycks föreligga en hel del missförstånd
om vad motionärerna åsyftar.

Vad det här gäller är frågan om att
på ett praktiskt sätt ordna lånemöjligheterna
för kommunalförbunden. Herr
Magnusson i Tumhult ansåg att det var
vissa risker förenade med att ge kommunalförbunden
rätt att låna pengar
på längre tid, eftersom dessa lån skulle
kunna alltför mycket belasta kommande
generationer. Men det är ju, herr
Magnusson, en rätt som redan finns,
och motionärerna önskar endast att
kommunalförbunden skall få möjlighet
att uppta lån under förhållanden, likartade
med dem som råder för primärkommunerna.

Jag har själv en viss erfarenhet av
de svårigheter som kan möta ett kommunalförbund.
Det finns ett vattenförbund,
som omfattar en rad av Stock -

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Ändringar i lagen om kommunalförbund

holms norra förorter, och vi behövde
inom detta förbund låna pengar för att
utbygga vattenverket, ett arbete som
var kostnadsberäknat till 5 miljoner
kronor. Enligt författningarna begärde
vi hos Kungl. Maj:t tillstånd att uppta
lån för ändamålet, och vi fick också sådant
tillstånd. Men sedan visade det sig
omöjligt att låna pengar på de av riksbanken
godkända villkoren, och byggnadsverksamheten
kunde därför inte
fullföljas. Resultatet blev att under den
senaste torra sommaren kunde man
inte i en del av de höghus, som byggts
ute i de berörda förorterna, få upp
vatten till samtliga lägenheter, och det
måste i en del fall utfärdas förbud för
människorna att bo i dessa hus med
hänsyn till risken för eldsvåda.

Om bestämmelserna för kommunalförbunden
hade varit likartade med
dem för kommunerna, hade vi inom
vattenförbundet kunnat ta upp ett
byggnadskreditiv för att göra utbyggnaden
av vattenverket, och först efter
färdigställandet hade vi behövt skaffa
oss den långfristiga kredit, för vilken
fordras Kungl. Maj:ts medgivande. Det
är så man ute i kommunerna förfar i
liknande fall, och varför skulle det inte
vara möjligt även i kommunalförbunden? Det

är ingenting annat det här gäller
än att praktiskt ordna denna sak
för kommunalförbunden, och det är
felaktigt att tala om att kommunernas
lånerätt skulle komma att utvidgas,
därest motionärernas förslag godtoges.
Kommunalförbunden får inte låna mer
pengar därför att de först kan ta ett
byggnadskreditiv och sedan överföra
detta till ett långfristigt lån.

Med de lånevillkor, som spikas vid
upptagandet av ett långfristigt lån,
måste ju ett kommunalförbund hålla på
och betala ränta på hela lånet under
den tid av kanske tre, fyra år som ett
arbete pågår. Om man i stället har möjlighet
att teckna byggnadskreditiv, kan
man göra detta i etapper allteftersom

byggnadsarbetet fortskrider, och först
när det hela är avslutat behöver man
skaffa sig ett lån på hela beloppet och
börja betala ränta för detta.

Från herr Magnussons och herr Ekströms
sida har här sagts att hela problemet
skulle vara löst, därest vi bara
finge större kommuner. Om detta resonemang
är riktigt, skulle ju inte de
stora kommunerna runt Stockholm behöva
ha några kommunalförbund. Jag
erinrar t. ex. om att Solna, Sundbyberg,
Täby och andra stora kommuner har
slagit sig tillsammans och bildat kommunalförbund.
Det är för att på det
mest praktiska och ekonomiska sätt ordna
bl. a. en sådan sak som vattenförsörjningen
som kommuner bildar kommunalförbund.

Herr Ekström ansåg att en del av
kommunernas självständighet beskäres
genom bildandet av kommunalförbund.
Ja, det sker otvivelaktigt en viss sådan
beskärning, men det hindrar inte att
kommunerna många gånger har tillgripit
denna åtgärd att bilda kommunalförbund,
eftersom man betraktar det
som klokt och riktigt ur ekonomiska
och andra synpunkter.

Herr Ekström tyckte, att motionärerna
var något inkonsekventa när de
talade om dessa sammanträden. Den
lag som gäller för våra kommunalförbund
tillämpas också på regionplaneförbunden,
och det är därvidlag som
man har fått besvärligheter i Stockholmstraktens
regionplaneförbund. Detta
sträcker sig uppifrån Norrtälje ned
till Södertälje—Nynäshamn och omfattar
dessutom hela Stockholms skärgård.
När vi har sammanträden skall exempelvis
nämnden beviljas ansvarsfrihet.
Det finns inga erinringar från revisorernas
sida, och det är ingen som säger
ett ord. Sammanträdet tar efter
uppropet på sin höjd två å tre minuter.
Då anser folk att de kan utebli, såvitt
de inte har så gott om tid att det inte
spelar någon roll för dem att spilla
bort ett par dagar för ett sammanträde

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

på några minuter. Eftersom jag är ordförande
i regionplaneförbundet i Stockholm
har jag vid åtskilliga tillfällen råkat
i det läget, att jag måst räkna in
ledamöterna och sedan säga: »Nu är vi
en över hälften, så nu får ingen gå härifrån
utan alla måste vara kvar för att
vi skall vara beslutmässiga.»

Det kan sägas, att ledamöterna är
likgiltiga för verksamheten. Har man
gott om tid kan man ju åka hemifrån
den ena dagen och komma hem den
andra för att ha fem minuters sammanträde
i stadshuset. Det är en praktisk
åtgärd för att ordna dessa sammanträden,
som motionärerna har avsett.
För övrigt har både Stadsförbundet
och Landskommunernas förbund
tillstyrkt att en sådan utredning skall
företas, och de kan inte alldeles vara
i avsaknad av erfarenhet på detta område.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
vad utskottet föreslagit.

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! Till herr Sköldin vill
jag bara säga, att om frågan hade varit
så angelägen som motionärerna framhåller,
hade säkerligen Kungl. Maj :t
redan tagit upp den i proposition.

Utskottets ärade vice ordförande vill
jag erinra om, vad kommitterade skrev
i sitt betänkande år 1956:

»Att tillerkänna kommunalförbunden
underställningsfri lånerätt i analogi med
bestämmelserna i 58 § kommunallagen,
anser kommittén icke nödvändigt och
knappast möjligt. Även framdeles synes
böra gälla, att kommunalförbunds
lån skola underställas Kungl. Maj:ts
prövning. Det torde vara lämpligt, att
detta anges i lagtexten.»

Det är inte fyra år sedan detta betänkande
avlämnades till inrikesdepartementet,
och det är undertecknat av
bland andra så framstående kommunalmän
som förre ledamoten av denna
kammare herr Fast samt utskottets

Ändringar i lagen om kommunalförbund

ärade vice ordförande herr John W.
Pettersson.

Jag vill också påpeka, att i den proposition,
som sedan avlämnades med förslag
till ny lag om kommunalförbund,
framhöll herr Hedlund, som då var
inrikesminister: »Jag hyser den uppfattningen
att kommunalförbundens
möjlighet att pålägga sina medlemmar
utgifter skall under vissa förhållanden
kunna begränsas.»

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Jag var medveten om
att herr Sköldin främst skulle uppehålla
sig vid de finansieringsfrågor som
uppstår för ett regionplaneförbund. Det
är dock bara i undantagsfall man har
förbund som sysslar med den investeringsverksamhet,
som herr Sköldin här
talade om.

Herr Sköldin betonade frågan om
byggnadskreditiv, och jag håller med
honom på den punkten. Det är alldeles
riktigt att det kan bli fördyringar. Motionärerna
har emellertid sagt något
mera, nämligen:

»Därest det är förenat med oöverkomliga
svårigheter att tillerkänna kommunalförbund
underställningsfri lånerätt
i likhet med kommunerna, bör emellertid
kommunalförbund givas rätt att
med Kungl. Maj :ts tillstånd upptaga
kortfristiga lån, som kan användas i
form av byggnadskreditiv eller som tillfälliga
förlagsmedel över huvud.»

Jag skulle vilja fråga: Vad har motionärerna
menat med »tillfälliga förlagsmedel
över huvud», eftersom detta
uttryck står jämte byggnadskreditiv?

Herr Sköldin har här givit en beskrivning
av svårigheterna att få förbundsfullmäktige
att komma till sammanträdena
i det regionplaneförbund,
där lian tydligen är ordförande. Jag
finner det i viss mån skrämmande med
en form av kommunal verksamhet som

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Ändringar i lagen om kommunalförbund

medför, att t. ex. herr Sköldin skall vara
tvungen att sitta och räkna in ledamöterna
tills han kan säga: »Nu har jag
fått in en över hälften, så nu är vi beslutmässiga.
»

Skulle man då kunna ha bara ett
sammanträde? Om man ändrade lagen
därhän, skulle man vid detta sammanträde
kunna behandla revisionsberättelsen
för föregående år och staten för
det kommande året och även förrätta
val. För mig framstår det icke tillfredsställande
att ge en sådan kommunal
institution vidgade befogenheter.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Magnusson
i Tumhult begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 14, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Magnusson
i Tumhult begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 143 ja
och 37 nej, varjämte 18 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Riksdagens snabbprotokoll, m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av fullmäktiges
i riksgäldskontoret skrivelse till
riksdagen angående vissa av riksdagens
revisorer gjorda uttalanden.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde:

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Den andra punkten i utskottets
hemställan innebär i realiteten
ett avvisande av riksgäldsfullmäktiges
skrivelse av den 8 januari i år, vari
fullmäktige förklarar sig beredda att,
om riksdagen så påfordrar, göra en utredning
om sammanslagning av snabbprotokollen
med de ordinarie protokollen
i syfte att åstadkomma väsentliga besparingar.
Förutsättning för en sådan
sammanslagning är att de ordinarie protokollen
kan färdigställas i rimlig tid —
uppgifterna om tidsbehovet växlar betydligt
— och detta kan i varje fall endast
ernås genom betydande förenklingar
och omläggningar. Kan man på så
vis slopa snabbprotokollen, skulle riksdagen
å sin egen stat spara cirka 90 000
kronor, ett ingalunda obetydligt belopp.

Nu vill emellertid inte utskottet godtaga
riksgäldsfullmäktiges resonemang,
trots att det bara gäller utredning, och
detta kanske inte är så märkvärdigt.
Alla sparförslag här i världen brukar
med all kraft avvisas av de utsatta, vilka
som regel tycker att det egna området
allra sist bör komma i fråga vad gäller
indragning och besparingar. Det är
alldeles klart att ett ersättande av snabbprotokollen
med ordinarie protokoll, låt
vara sådana som utkommer på tidigare
datum än de nuvarande, innebär viss
försämring bl. a. av ledamöternas möjligheter
att följa debatter som hålles i
vederbörandes frånvaro. Det medför
måhända viss försening av underlaget
för andra debatter, minskar kanske också
utsikterna för ledamöterna att i omedelbar
anslutning till riksdagsdebatter -

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

na få sina anföranden ordagrant tryckta
i dagspressen. Dagspressens och därmed
allmänhetens möjligheter att följa
riksdagsarbetet kan kanske påverkas.
Det torde emellertid finnas goda möjligheter
att utveckla den rent tekniska
service som redan i dag är grundvalen
för huvuddelen av dagspressens referat
och politiska artiklar med omedelbart
nyhetsvärde, alltså sådana som publiceras
redan dagen efter en debatt. Att den
allmänpolitiska debatten såväl i dagspressen
som annorstädes i någon mindre
mån kan beröras av några få dagars
förlängd väntan på protokollen, kan
kanske läggas riksdagen till last vid en
eventuell omläggning. På plussidan får
vi väl då i stället lägga det värde som
enligt min åsikt ligger i att riksdagen
visar bestämd vilja att spara i egen sak.

Herr talman! Ett rent avslag på utskottets
hemställan skulle tyvärr icke
medföra den i mitt tycke välbehövliga
utredningen, eftersom riksgäldsfullmäktige
inte hemställt om utredningsuppdraget.
Därtill kommer att besparingar
på riksdagstrycket erfordras även på
andra punkter, med vilka en samordning
lämpligen kan ske. Jag har alltså,
herr talman, intet yrkande i detta sammanhang.

Herr andre vice talmannen övertog nu
förhandlingarnas ledning.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Det är självfallet att man
som riksdagsman är intresserad av rationaliseringsåtgärder.
Man har inte
kunnat undgå att fråga sig om det verkligen
är nödvändigt med dessa två protokoll
som vi erhåller, men om man skall
granska problemet måste man se det
som en helhet och koppla samman frågorna
om båda protokollen och inte
som nu bara behandla snabbprotokollen.
Båda protokollen bör naturligtvis
bedömas ur rationaliserings-, efektivitcts-
och kostnadssynpunkter, men vi
har här endast fått uppgifter om snabb -

Riksdagens snabbprotokoll, m. m.

protokollen men inga som helst uppgifter
om t. ex. vad de definitiva protokollen
kostar, och vad alltså de sammanlagda
utgifterna blir. Det tror jag
man måste ha reda på för att rätt kunna
värdera snabbprotokollen.

Den gången snabbprotokollen infördes
var det väl närmast ett underbetyg
åt de definitiva protokollen, och jag
tror att den bedömningen av deras värde
ännu kvarstår.

Man bör nog, när man utreder snabbprotokollens
öde, ett ögonblick stanna
inför frågan, vilka som är prenumeranter.
Det har sagts att det finns 408 prenumeranter
på första kammarens protokoll
och 704 på andra kammarens. Det
kan inte vara någon svårighet att ta reda
på vilka dessa prenumeranter är. Om
protokollen inte i större omfattning går
till pressen utan till bibliotek och arkiv,
kan de väl utan avgörande olägenhet
komma något senare.

Man skall också komma ihåg att sedan
snabbprotokollen infördes har tidningarnas
villkor radikalt förändrats genom
de ändrade pressläggningsförhållandena,
och tidningarna kan alltså numera
inte ta del av snabbprotokollen såsom
förut. Dessutom har de fått en vidgad
service genom radio och TV som gör
att protokollen förlorat i betydelse.

En rad andra saker kan naturligtvis
tas upp när man gör ett försök att rationalisera.
Jag tror emellertid att man
blir tvungen att bedöma båda protokollen
satta i relation till varandra.
Jag skulle tro att det vore möjligt att
komma fram till ett gemensamt protokoll.

Jag har intet yrkande.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Ändrad lydelse av 38 § lagen om val till riksdagen

§ 9

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckt motion
om ändring av bestämmelserna angående
plats för avgivande av yttrande
inför kammare.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Ändrad lydelse av 38 § lagen om val till
riksdagen

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckt motion
angående ändrad lydelse av 38 §
lagen om val till riksdagen.

I den till konstitutionsutskottet hänvisade
motionen nr 178 i andra kammaren
av herrar Heckscher och Björkman
hemställdes

»att riksdagen måtte för sin del besluta
att i 38 § av lag om val till riksdagen,
mellan första och andra stycket,
skall tilläggas ett stycke av följande lydelse: I

röstlängden skall jämväl upptagas
varje röstberättigad, som från valdistriktet
avflyttat till utrikes ort utan att
före senaste mantalsskrivningstillfälle
återinflytta till riket, men som det år,
då röstlängden upprättas, före den 10
juni hos den lokala skattemyndigheten
anmält sin önskan att kvarstå i röstlängden.
Vid sådan anmälan, vilken skall
vara egenhändigt undertecknad och bevittnad
av minst en person, skall fogas
uppgift om nuvarande vistelseort samt
bevis att sökanden är svensk medborgare.
Så snart röstlängden blivit, på
sätt i 45 § sägs, rättad och underskriven,
åligger det valnämndens ordförande
eller magistraten att utan förnyad ansökan
tillställa sökanden sådant röstlängdsutdrag,
som avses i 71 §».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar

Sveningsson, Magnusson i Tumhult och
Heckscher, vilka hemställt, att riksdagen
måtte för sin del besluta att i 38 §
av lag om val till riksdagen, mellan första
och andra stycket, skulle tilläggas ett
stycke av följande lydelse:

1 röstlängden skall jämväl upptagas
varje röstberättigad, som från valdistriktet
avflyttat till utrikes ort utan att före
senaste mantalsskrivningstillfälle återinflytta
till riket, men som det år, då röstlängden
upprättas, före den 10 juni hos
den lokala skattemyndigheten anmält sin
önskan att kvarstå i röstlängden. Vid
sådan anmälan, vilken skall vara egenhändigt
undertecknad och bevittnad av
minst en person, skall fogas uppgift om
nuvarande vistelseort samt bevis att
sökanden är svensk medborgare. Så
snart röstlängden blivit, på sätt i 45 §
sägs, rättad och underskriven, åligger
det valnämndens ordförande eller magistraten
att utan förnyad ansökan tillställa
sökanden sådant röstkort, som avses
i 55 a §.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det ärende som nu återigen
bringas under kammarens prövning
gäller rösträtten för sådana svenska
medborgare, som under längre tid
vistas i utlandet. Det föreligger där ett
klart motsatsförhållande mellan å ena
sidan riksdagsordningen, som föreskriver
att alla svenska medborgare skall
ha rösträtt med vissa undantag, som inte
berör denna sak, och å den andra
vallagens bestämmelser, som lägger
folkbokföringen till grund för rösträttens
utövande. Att det här är en brist
på samstämmighet mellan vallagen å
ena sidan och grundlagen å andra sidan,
vill varken utskottet eller någon
annan över huvud taget bestrida. Till
detta kommer, att de svenska medborgare
det här är fråga om åtminstone i
regel är mycket angelägna att bevara
sin kontakt med hemlandet och att det

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

Ändrad lydelse av 38 § lagen om val till riksdagen

för dem måste kännas som någonting
ganska besynnerligt att de, därför att
deras arbete — ofta i Sveriges intresse
—■ är förlagt utom landets gränser, skall
vara förhindrade att utöva sina medborgerliga
rättigheter. Detta är en sak
som dessutom av allt att döma håller på
att få större betydelse allteftersom det
blir vanligare att svenska ingenjörer,
svenska tekniker, svenska arbetare m. fl.
under en längre eller kortare tid får
förlägga sitt arbete till utlandet.

Nu var saken senast uppe vid 1958
års B-riksdag, då vi hade en motion i
ämnet. Utskottet sade då att det erkände
spörsmålets betydelse, men eftersom
frågan hade överlämnats till valutredningen
nöjde man sig med att uttala en
förväntan, att valutredningen i god tid
före utgången av 1959 skulle framlägga
resultatet av sin utredning. Under sådana
förhållanden tyckte motionärerna
den gången, att det inte fanns någon anledning
att yrka bifall till motionerna.
Vi lät saken löpa helt och hållet. Det
hade ju i praktiken inte någon nämnvärd
betydelse om ett beslut skulle fattas
1958, 1959 eller 1960. Det avgörande
var att beslutet skulle fattas i så god
tid, att man skulle hinna genomföra en
förändring före 1960 års val.

Jag kanske också kan påminna om
att jag personligen just vid det tillfället
fick en liten blomma av konstitutionsutskottets
dåvarande ordförande, herr
Hallén, som talade om hur snällt det
var att jag inte framställt något yrkande
på denna punkt i utskottet eller i
kammaren.

Nu visar erfarenheten —- den erfarenhet
som man så småningom får —
att det inte lönar sig att vara alltför
snäll och medgörlig. Det bär inte blivit
någonting av denna förväntan. Valutredningen
skulle lägga fram förslaget i
god tid före utgången av 1959, enligt
vad riksdagen uttalade hösten 1958.
Denna förväntan har inte gått i uppfyllelse.
Tvärtom har vi nu i konstitutionsutskottet,
när ärendet var före, fått

veta, att valutredningen räknade med
att lägga fram förslag i ämnet till hösten
1960. Det kommer naturligtvis för
de berörda personerna att se litet egendomligt
ut att förslaget alltså lägges
fram några månader efter ett riksdagsval,
vid vilket de alltså fortfarande inte
fått tillfälle att rösta.

Vad det beror på att valutredningen
har intagit den ståndpunkten skall jag
här inte gå in på. Det kan finnas i och
för sig rimliga skäl för detta, och jag
vill inte uttala någon anklagelse mot utredningen,
men jag tycker nog att när
riksdagen en gång har uttalat denna
förväntan och denna förväntan icke har
gått i uppfyllelse, så borde man inte
känna sig så absolut bunden av en byråkratisk
princip att aldrig fatta något
beslut i ett ämne så länge saken ligger
under utredning, detta så mycket mindre
som det av allt att döma inte föreligger
några meningsskiljaktigheter i sakfrågan.

Vad det här gäller är tydligen huvudsakligast
vissa tekniska detaljer, delvis
detaljer som förefaller en aning långsökta.
Under föredragningen i utskottet
talades det exempelvis om att man måste
undersöka, hur man skulle bära sig
åt för den händelse någon utomlands
boende svensk medborgare av utländsk
domstol blivit omyndigförklarad utan
att detta blivit bekant för de svenska
myndigheterna. Jag erkänner villigt att
detta problem är av den typen, att det
alltid förtjänar en viss uppmärksamhet
i vårt perfektionistiska samhälle, men
jag tycker knappast att det förtjänar
riktigt så stor uppmärksamhet, att man
fördenskull skall behöva vänta med
ärendets avgörande.

Härtill kommer att det förslag, som
valutredningen däremot med stor
skyndsamhet bär lagt fram om införandet
av röstkort, i och för sig måste underlätta
genomförandet av rösträtt även
för svenska medborgare som vistas
utomlands.

Jag vill erinra om att det förslag som

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Ändrad lydelse av 38 § lagen om val till riksdagen

det här är fråga om enbart gäller val
till riksdagen. När det gäller kommunala
val har vi inte ansett oss kunna göra
något motsvarande förslag, eftersom de
som vistas utomlands kanske inte behåller
kontakten med kommunen på
samma sätt som de behåller kontakten
med hemlandet som helhet.

Utskottets ställningstagande betyder
att, även om ärendet i fortsättningen
skulle få en välvillig behandling, som
man ju kan hoppas på, kommer det att
dröja i bästa fall ända till 1964 innan
utlandssvenskarna får någon möjlighet
att utöva rösträtt. Under sådana förhållanden,
herr talman, menar jag i likhet
med de övriga reservanterna i konstitutionsutskottet,
att det inte borde vara
omöjligt att fatta ett beslut i saken nu,
trots att valutredningen ännu inte har
hunnit slutföra ärendets handläggning.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Sveningsson m. fl.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep):

Herr talman! Det finns ju en valutredning
som håller på att arbeta med
den här frågan. Vi har haft kontakt med
utredningen, vilken såsom den föregående
talaren nämnde var nästan
färdig med sitt förslag. Därför har vi
inte kunnat gå med på det förslag om
rösträtt för utlandssvenskarna som motionärerna
har framlagt.

Det är en liten grupp det här gäller.
Det är inte fråga om dem som arbetar
på ambassader eller om sjömän och liknande
— de har ju sin rösträttsfråga
ordnad — utan om sådana som varit
utomlands kanske i många år men inte
förlorat sin medborgarrätt. Det finns
kanske några av dem som skulle vilja
rösta vid ett politiskt val.

Den föregående talaren trodde, att
kontakten med hemlandet som sådant
är starkare än kontakten med kommunen.
Det kan jag nog inte instämma i
— de har väl i allmänhet bättre kontakt
med födelsekommunen. Förslaget gäller

emellertid inte den kommunala rösträtten
utan enbart rösträtten vid val
till riksdagen.

Det är behjärtansvärt att man vill att
utlandssvenskarna skall behålla kontakten
med hemlandet, men jag tror inte
att rösträtten är den starkaste länken
i den kontakten. Det finns nog andra
saker som är mera betydelsefulla
därvidlag än den som motionärerna har
tagit upp. Utskottet har emellertid en
positiv inställning till valutredningens
försök att ordna denna fråga om det är
möjligt.

Föregående talare menade, att det
skulle vara möjligt att omedelbart lösa
denna fråga utan att avvakta utredningens
förslag. Jag måste säga att det
förefaller mig lättsinnigt, om riksdagen
i dag skulle fatta ett beslut innan den
utredningen är färdig som håller på att
utreda de många tekniska spörsmålen.
Professor Heckscher menar att vi är
alltför noga här i Sverige och nämnde
som exempel det fall att en utlandssvensk
står under förmyndare utan att
vi har vetskap om det. Det kan emellertid
hända att utgången av ett val hänger
på en enda röst i en valkrets. Om vi inte
får klara regler som grund för bedömningen
av huruvida en man är röstberättigad
enligt svensk lag kan valet
överklagas, och en stor procedur måste
sättas i gång. Därför har vi inte vågat
förorda, att utlandssvenskarna skall få
rösträtt redan i år.

Enligt motionärernas förslag skulle
de som vill utnyttja rösträtten anmäla
detta före den 10 juni. Ändå vill professor
Heckscher göra gällande att vi i
dag skulle kunna besluta om att utlandssvenskarna
skulle få rösträtt vid höstens
val. Professor Heckscher får ursäkta,
men jag betecknar det som lättsinne,
om riksdagen skulle nappa på ett
förslag med så vittgående konsekvenser
som detta.

Jag nämnde att frågan gäller bara en
liten grupp, men den kan vara lika viktig
ändå. Vi vill gärna göra någonting

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

Ändrad lydelse av 38 § lagen om val till riksdagen

för den gruppen, men vi vill inte göra
det på ett sådant sätt, att vi trasslar till
våra egna förhållanden. Därför har utskottet
föreslagit, att vi skulle vänta och
avvakta utredningens förslag innan frågan
tages upp.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Då jag är den enda ledamot
av riksdagen, som tillhör valutredningen,
får jag måhända ta åt mig
den kritik som herr Heckscher här har
framfört.

När första kammaren diskuterade
röstkorten fick vi höra kritik för att
vi hade skyndat alldeles för fort — det
skulle vara äventyrligt att vi hade lagt
fram ett förslag härom. För att man skall
kunna förverkliga förslaget om utlandssvenskarnas
röster är det en fördel att
införa röstkort. Vi hade en ingående
debatt om saken med framstående experter
på vallängder, och de pekade
på svårigheterna att hinna bli färdiga,
just med hänsyn till de risker som konstitutionsutskottets
vice ordförande här
har talat om.

Den ordinarie sekreteraren i valutredningen
har av helt legitima skäl varit
frånvarande ett par månader, och det är
möjligt att detta har försinkat utredningens
arbete. Men vi har fört vittgående
diskussioner om utlandssvenskarna.
Jag är lika positivt inställd som
herr Heckscher i fråga om utlandssvenskarnas
rösträtt, men problemet
med utlandssvenskarna är komplicerat.
Det blir ju ofta stridigheter om huruvida
ett val gått rätt till, varför det kan förekomma
överklaganden. Utlandssvenskarna
skall ju heller inte rösta bara
i en enda valkrets. Man måste ta reda på
i vilken valkrets utlandssvenskar, som
kanske rest ut för många år sedan,
skall rösta; de skall finnas upptagna i
vallängd, och de skall ha rätt att överklaga.

Eftersom vi inte var färdiga med för -

slaget om införande av röstkort — vilket
är en stor reform — förrän rätt sent
i år, fanns det ingen möjlighet att förverkliga
professor Heckschers i och för
sig beaktansvärda tanke. Vi har diskuterat
en rad olika system, exempelvis ett
system med brevval, som förekommer
i Tyskland och som är en mycket intressant
sak, men efter långtgående undersökningar
fann vi, att vi tills vidare
inte kunde ta upp den tanken, eftersom
vi inte känner närmare till de tyska erfarenheterna
av detta brevvalssystem.

Jag har, herr talman, velat såsom ledamot
av valutredningen framföra dessa
synpunkter i det här sammanhanget.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Med hänsyn till kammarens
beslut under föregående punkt
skall jag tala från talarstolen, fastän
jag inte har mycket att säga och egentligen
kunde ha sagt det från bänken.

Jag vill först säga till herr Braconier,
att jag inte har gjort något angrepp på
utredningen. Jag menar bara, att man
kanske i detta speciella fall kunde tänka
sig att åtminstone provisoriskt vidta
de erforderliga åtgärderna utan att avvakta
utredningens förslag. Formuleringen
är ju dessutom utformad på sådant
sätt, att det inte bör uppkomma
något problem exempelvis om vilken
valkrets det gäller. Såsom paragrafen
är utformad i reservationen ankommer
det nämligen på vederbörande att själv
vända sig till myndigheterna i sin valkrets.

Den ärade vice ordföranden i konstitutionsutskottet
sade i början av sitt anförande,
att det är en liten grupp frågan
gäller, men sedan talade han om att
deras röster kunde bli avgörande för valets
utgång. Jag tycker det är en viss
brist på sammanhang mellan de resonemangen.
Om även en liten grupps röster
kan bli avgörande för valets utgång,
finns det väl all anledning att se till
att man iakttar grundlagens bestiimmel -

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Ändrad lydelse av 38 § lagen om val till riksdagen

ser och att de som har rösträtt verkligen
får utöva den.

Om man är rädd för överklagande,
vill jag hoppas att resultatet av det hela
inte blir att frågan om prövning av
lagars grundlagsenlighet tas upp i det
här sammanhanget. Jag hoppas att ingen
utlandssvensk lyssnar till vad jag säger
och kan få någon tanke i den riktningen,
men i och för sig vore det möjligt
att ta upp hela den frågeställningen
i det här sammanhanget, och det skulle
göra saken ännu mycket besvärligare än
den är för närvarande.

Vi är väl alla ändå medvetna om, herr
talman, att rösträtten är en medborgerlig
rättighet av stor betydelse. Det blir
allt vanligare att svenska medborgare
vistas utomlands under en stark känsla
av samhörighet med hemlandet. Om de
då är berövade den grundläggande medborgerliga
rätten att utöva sin rösträtt,
är det inte någon struntsak. Det måste
kännas som en verklig orättvisa, och
under sådana förhållanden tycker jag
att riksdagen kunde skynda sig litet att
undanröja den orättvisa som det här är
fråga om.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Heckscher senast sade vill jag påpeka,
att det inte är någon lätt sak att
genomföra riksdagsordningens kategoriska
bestämmelser och göra det möjligt
för exempelvis alla sjuka och alla
fiskare att få rösta. Vi har ytterst ingående
diskuterat, hur man skall kunna
nå alla sjuka personer och låta dem
utnyttja sin rösträtt.

I Tyskland har man försökt lösa
problemet genom att införa röstning
med brev. Det är en tanke som jag tog
upp i utredningen, men man har av
allt att döma ännu inte i Tyskland gjort
erforderliga undersökningar, och det
kan ju med hänsyn till rösthemligheten
förefalla litet äventyrligt att införa detta
system.

Jag instämmer helt i herr Heckschers

tanke, att varje myndig medborgare bör
ha möjlighet att utöva sin rösträtt, men
det är ytterst svårt att förverkliga en sådan
princip. Vi ställs inför besvärliga
problem redan när det gäller att klara
de gamlas och de sjukas rösträtt.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! I likhet med herr Heckscher
har jag i många år här i riksdagen
arbetat för att bereda utlandssvenskarna
rösträtt. Konstitutionsutskottet
har emellertid tidigare intagit en utomordentligt
negativ hållning till frågan,
och förslag om utredning har gång
på gång avslagits. Glädjande nog gav
dock justitieminister Zetterberg valutredningen
sådana direktiv, att den kunde
ta upp frågan. Sedan jag har förvissat
mig om att den har arbetat med frågan
och då jag vet att en av ledamöterna
i valutredningen är alldeles särskilt intresserad
av den, har jag inte senare velat
väcka några förslag i den riktningen
i riksdagen.

Detta med utlandssvenskarnas rösträtt
sammanhänger ju med det sorgliga
faktum, att dessa svenska medborgare
inte är folkbokförda här i landet. Jag
tror att problemet hur man skall bereda
dem rösträtt inte är så alldeles lätt
att lösa, men det kan inte vara olösligt.
Jag tillåter mig, herr talman, att nu liksom
tidigare peka på det faktum, att vissa
andra länder, som inte har bättre
folkbokföringssystem än vi — kanske
tvärtom -—- till och med har infört röstplikt
för alla medborgare, även för
dem som är bosatta i utlandet. Jag vill
givetvis inte plädera för någon röstplikt,
men jag menar, att om man kan lösa
frågan hur rösträtten skall utövas i
länder där det är röstplikt för medborgare
som är bosatta utomlands, måste
det gå att lösa frågan även för Sveriges
del.

Nu kan jag inte låta bli att göra den
reflexionen när jag läser reservationen,
att nu i dag, den 6 maj, är det tyvärr
för sent att försöka genomföra detta.

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

Anslag till byggnadsarbeten vid statens mentalsjukhus m. m.

Många av utlandssvenskarna är bosatta
på så långt avstånd, att denna fråga
inte kan hinna lösas innan röstlängden
skall justeras i år. Jag har därför ingen
möjlighet att i dag rösta med reservationen
utan kommer, herr talman, att lägga
ned min röst.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Heckscher begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet avkammarens
ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Heckscher yrkade
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 137 ja och 45 nej,
varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Anslag till byggnadsarbeten vid statens
mentalsjukhus m. m.

82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1960/61 till vissa byggnadsarbeten vid
statens mentalsjukhus m. in. jämte i
ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Det är en detalj — men
en betydelsefull detalj — i statsutskottets
utlåtande nr 82, som jag vill ta upp
i samband med vad som föreslagits beträffande
byggnadsarbeten m. m. vid
statens mentalsjukhus.

Först och främst är det särdeles glädjande
att överbeläggningen minskat, såsom
det här meddelats. En bidragande
orsak till att så har skett är att vi har
fått en sådan ökning av familjevården.
Man kan säga att ett normalt sjukhus
med 600—800 platser på det sättet har
kunnat inbesparas från år 1958. Det är
väl en utomordentligt bra sak som här
har skett. Det har alltså möjliggjorts genom
familjevården, d. v. s. att sjuka som
kommer ut från sjukhusen placeras i
familjer, dock inte i sina egna hem.

Sedan har det också blivit en ordentlig
personalförstärkning, och det har
skett förbättringar av utrustningen på
sjukhusen m. m. Detta har bidragit till
att exspektantlistan också har minskat.
1956 omfattade den 1 470 personer men
1958 endast 970. Allt detta är ju utomordentligt
bra saker.

Under 1959 tillsattes också en särskild
beredning, som bland tillkallade
särskilda sakkunniga utsåg en expertgrupp
med uppgift att bl. a. undersöka
de nya behandlingsmetodernas inverkan
på vårdtider, vårdplatsbehov och
därmed sammanhängande frågor rörande
sjukhusens planering. Allt detta är
mycket bra.

Vi säger nu i vår motion 11:333 till
årets riksdag: »Bland många i sjukvården
verksamma läkare frågar man sig
om det inte finns möjligheter hromsa
kostnadskrävande investeringar i slu -

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
3 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 16

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Den statliga statistikens organisation

ten vård och i högre grad satsa på andra
vårdformer.»

Det är just detta jag här vill ta upp,
alltså frågan om att satsa mera på öppen
vård. I vår motion begär vi, att
mentalsjukvårdsberedningen skall få i
uppdrag att inom lämpliga områden göra
upp förslag till försöksverksamhet
för den öppna och halvöppna mentalsjukvården
efter i huvudsak de riktlinjer
som framlagts av mentalsjukvårdsdelegationen.
Det gäller här dels uppförande
av byggnader för s. k. dagsjukhus
och dels att verkligen gå in för
idén med dessa sjukhus.

Jag hoppas att alla i denna kammare
har klart för sig vad det är för skillnad
mellan familjevård och vård vid dagsjukhus.
Vid dessa sjukhus har man sådana
patienter som är färdiga att resa
hem, precis som fallet är med dem som
åtnjuter familjevård. Men det är inte säkert
att hemmen är färdiga att ta emot
dem, eller att patienterna själva är redo
att trivas hemma eller ute i det fria livet.
De har på sjukhuset blivit vana vid
att alla har förstått deras små egenheter
och deras litet konstiga beteende.
Där har man visserligen haft klart för
sig, att ett och annat hos patienten kanske
inte varit så alldeles normalt, men
vederbörande har ändå accepterats.
När de kommer hem däremot, är det
många som inte förstår detta. Patienterna
på ett dagsjukhus bor i sina hem och
har där kontakt med sina anhöriga,
men under dagen får de gå till dagsjukhuset
ungefär som andra går till sitt arbete,
och där får de arbetsterapi under
sjukvårdspersonalens ledning.

Denna verksamhet är prövad i andra
länder, och där tycker man sig ha uppnått
goda resultat av arbetet. De sjuka
har fått vänja sig vid att vistas bland
sina anhöriga, d. v. s. bland så att säga
vanliga människor, och de senare har
fått vänja sig vid sina sjuka anhöriga.
Tack vare dagsjukhusen har man också
sluppit att investera pengar på vårdplatser
vid de vanliga sjukhusen. Dag -

sjukhusen är sålunda en förnämlig sak
i första hand för de sjuka själva och deras
anhöriga och i andra hand därigenom,
att man kan spara in stora summor
för sjukhusbyggen. Dessutom slipper
man den företeelsen, att patienterna åker
in och ut på de vanliga sjukhusen, vilket
ofta annars förekommer. Nu när man
går in för allt kortare vårdtider är detta
av mycket stor humanitär betydelse både
för de sjuka och för deras anhöriga.
Jag skulle därför gärna ha sett, att önskvärdheten
av denna dagsjukhusverksamhet
framhållits starkare av utskottet.

Varför har jag nu tagit till orda här?
Ja, det är inte därför att jag har något
annat yrkande än bifall till utskottets
hemställan, utan det är för att understryka
att dagsjukhusverksamheten ar
en av de allra viktigaste åtgärderna på
detta område. Och när jag nu ser att
statsrådet är närvarande här i kammaren,
är jag belåten när jag fått framhålla
detta.

Herr von Friesen (fp) instämde häri.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

83, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret
1960/61 till fångvårdsstyrelsen
m. m.

Utskottets hemställan bifölls,
g 13

Den statliga statistikens organisation

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

84, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående den statliga statistikens
organisation jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 104 hade Kungl.
Majd, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över fi -

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

nansärenden för den 4 mars 1960, föreslagit
riksdagen att dels godkänna av
chefen för finansdepartementet tillstyrkta
riktlinjer för den statliga statistikens
organisation, dels ock till Delegationen
för statistikfrågor för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor.

I anledning av propositionen hade
väckts två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herr
Svård (1:615) och den andra inom
andra kammaren av herr Magnusson i
Borås (11:765), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte dels avslå
Kungl. Maj:ts förslag att till Delegationen
för statistikfrågor för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
200 000 kronor, dels till Kommittén för
statistikfrågor för budgetåret 1960/61
anvisa ett reservationsanslag av 125 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 615
och II: 765,

a) godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 4 mars 1960 tillstyrkta
riktlinjerna för den statliga statistikens
organisation;

b) till Delegationen för statistikfrågor
för budgetåret 1960/61 under sjunde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Birke, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Bohman, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionerna 1:615 och
II: 765,

a) godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 4 mars 1960 tillstyrkta
riktlinjerna för den statliga statistikens
organisation, med de modifikationer
som följde av vad reservanterna förordat; -

Den statliga statistikens organisation

b) till Kommittén för statistikfrågor
för budgetåret 1960/61 under sjunde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 125 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Detta är kanske inte någon
så stor fråga. Jag skall därför fatta
mig så kort som det över huvud taget är
möjligt.

Kungl. Maj :t har föreslagit, att den på
olika håll spridda statistiken nu skall
sammanföras till statistiska centralbyrån.
På den punkten råder inga delade
meningar. Omläggningen skall genomföras
successivt under loppet av en
femårsperiod. För att leda detta arbete
och för att samtidigt åstadkomma olika
rationaliseringsåtgärder har Kungl.
Maj :t föreslagit, att en delegation för
statistikfrågor skall inrättas.

Vad som skall hända efter femårsperioden
är mera oklart. En viss samordning
är säkerligen nödvändig även
efter periodens slut, men enligt departementschefens
mening bör man vänta
med att ta ställning till frågan om i
vilken form denna samordning skall
bedrivas tills man sett hur delegationen
arbetar. Riksräkenskapsverket har
i sitt remissyttrande avstyrkt förslaget,
att ett nytt statligt organ tillskapas utan
att dess arbetsuppgifter på längre sikt
närmare preciseras. Verket har föreslagit,
att samordningen i stället skall anförtros
en särskild kommitté med chefen
för statistiska centralbyrån som ordförande.
Statens organisationsnämnd har
också ansett, att samordningsorganet under
uppbyggnadsperioden inte bör utformas
som en delegation utan organiseras
som en kommitté. Därigenom
skulle riskerna för en permanentning
bli väsentligt mindre.

Det är på detta tema den nu aktuella
högermotionen bygger. Man har alltså
samma uppfattning som statens organisationsnämnd
och man anser därjämte,

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Den statliga statistikens organisation

att man om detta arbete utförs av en
kommitté skulle kunna spara i runt tal
75 000 kronor. Även statsutskottets majoritet
är av utlåtandet att döma rädd
för vad som kan hända efter femårsperiodens
slut. Statsutskottets majoritet
understryker, att förslaget om en delegation
i stället för en kommitté inte får
tolkas som något ställningstagande till
frågan om samordningsorganets eventuella
fortbestånd efter omorganisationstidens
slut. Den frågan skall alltså,
menar utskottet, hållas öppen för att
sedan prövas.

Ändå anser utskottet att man bör bifalla
förslaget om att en delegation skall
ta hand om dessa saker. Obestridligen
finns det stor risk för att en sådan delegation
med fast kansli efter femårsperioden
blir permanent. Det är därför
minoriteten i statsutskottet har anslutit
sig till motionärerna och i stället föreslagit
en kommitté. Därtill kommer givetvis
att man med en sådan kommitté
anser sig kunna spara i runt tal 75 000
kronor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Birke
m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Detta är inte någon av
de större frågorna, och jag kan därför
fatta mig tämligen kort.

Vad tvisten här egentligen gäller är
om en kommitté eller en delegation
skall handha dessa uppgifter på statistikområdet.

På s. 71 och 72 i propositionen redovisas
delegationens arbetsuppgifter
och arbetsformer. Jag tror att arbetet
med denna samordning är av sådan art,
att det lämpligen bör uppdras åt en delegation
i stället för åt en kommitté; en
kommitté betraktas väl ändå i allmänhet
som någonting mera tillfälligt än en
delegation.

Däremot har även utskottsmajoriteten
— som herr Bohman mycket riktigt
framhåller — mycket kraftigt under -

strukit att förslaget om en kommitté inte
får tolkas som ett ställningstagande
till förmån för att delegationen skall
fortsätta att arbeta även efter samordningstidens
slut, vilken beräknas till
fem år.

Jag vill sedan bara säga ett par ord
om besparingarna som jag inte riktigt
vet hur man kommit fram till; det redovisas
inte i reservationen. Reservanterna
hänvisar i detta avseende till organisationsnämndens
yttrande. Såvitt
jag kan finna innehåller organisationsnämndens
yttrande på denna punkt
ingenting annat än ett påpekande, att
risken för en permanentning kunde
minska och att kommitténs huvudsyfte
skulle vara att åstadkomma besparingar
i den statliga statistikproduktionen.

Hur man av det uttalandet kan dra
slutsatsen, att vi utan vidare skulle kunna
spara 75 000 kronor, är för mig oförklarligt.
Det beror väl på hur arbetét
bedrivs. Skall vi ha ett effektivt arbete,
får vi väl räkna med att det kommer att
kosta en del. Jag är övertygad om att
Kungl. Maj:t gjort mycket noggranna
kostnadsberäkningar innan man begärt
dessa 200 000 kronor.

Jag förstår inte hur herr Bohman kan
komma och säga att det skulle bli en besparing
på 75 000 kronor. Det måste bli
beroende av hur många sammanträden
denna kommitté — om man nu skall gå
på kommittékungörelsen — kommer att
ha. Det finns ingen beräkning redovisad
vare sig i organisationsnämndens
remissyttrande eller i reservationen om
hur man kommit fram till denna besparing
på 75 000 kronor. Det skulle vara
intressant att få veta.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Bara några ord som
svar på herr Gustafssons i Stockholm
fråga. Det är klart att en kommitté som
arbetar efter kommittékungörelsen
måste dra betydligt lägre kostnader än

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

en delegation med fast kansli. Herr
Gustafsson frågade hur vi kommit fram
till besparingsbeloppet. Vi har undersökt
hur mycket motsvarande kommittéer
i genomsnitt kostar och kommit
fram till 80 000 kronor. Sedan har vi
räknat upp det till 125 000 kronor.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Man kan ju se besparingar
även ur den synpunkt som herr
Bohman gör. Men om man förutsätter
att effektiviteten i arbetet blir så mycket
mindre hos en kommitté än hos en
delegation, är jag övertygad om att det
under några år framöver kommer att
ställa sig dyrare med en kommitté än
med en delegation.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Bohman begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes; Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 84, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Den statliga statistikens organisation

likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 147 ja och 36 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Föredrogos vart för sig
statsutskottets utlåtande och memorial; nr

85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till Internationella utvecklingsfonden
(IDA), och

nr 86, angående överlämnande till
särskilt utskott av vissa till statsutskottet
remitterade ärenden;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 1, i anledning av väckta motioner
om viss utsträckt tillämpning av bestämmelserna
om skattebefrielse för
dödsbo,

nr 47, i anledning av väckta motioner
om viss ökad rätt till avdrag vid beskattningen
för kommunalskatt m. m.,
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), och

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utövandet av statens
tobaksmonopol; samt
bankoutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ett näringsråd samt
om översyn av handelsrepresentationen
i de västeuropeiska länderna, och
nr 19, i anledning av väckta motioner
om vidgade direktiv för beredningen
rörande åtgärder till stöd för den svenska
exporten på det kommersiella området
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden, memorial och betänkanden
hemställt.

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

§ 15

Ändringar i allmänna arbetstidslagens
bestämmelser om uttagande av övertid

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i allmänna
arbetstidslagens bestämmelser om uttagande
av övertid.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 305 i första kammaren av herr Hellebladh
samt nr 382 i andra kammaren av
herr Bengtsson i Landskrona m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om vissa ändringar i allmänna
arbetstidslagens bestämmelser om
uttagande av övertid, syftande till en
begränsning av den i lagen medgivna
allmänna och extra övertiden.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 305 och II: 382, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Nilsson i Göteborg, Odhe och Johansson
i Södertälje, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort ha i reservationen
angiven ändrad lydelse samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna I: 305 och II: 382
måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna sålunda anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga ber jag att få anföra några synpunkter.

Vi har med vår motion syftat till att
bestämmelserna i allmänna arbetstidslagens
7 § skulle ändras till i huvudsak
vad som föreslagits av arbetstidsutredningen
i dess 1954 avlämnade betänkande.
Där föreslogs att den s. k. allmänna
övertiden, som kan uttagas utan

dispens och som uppgår till 200 timmar,
skulle reduceras till 180 timmar.
Den extra övertid, som lagen medger
enligt 7 § 3 mom., utgör 150 timmar
och föreslogs av utredningen reducerad
till 120 timmar. För att man enligt
detta moment skall kunna använda
arbetare för övertidsarbete fordras
dock dispens från arbetarskyddsstyrelsen.
Härutöver kan övertid uttagas
enligt paragrafens första moment, s. k.
förberedelse- och avslutningsarbete.
Detta kan av arbetare som utför sådant
arbete uttagas med 7 timmar per
vecka och utgår oberoende av allmän
och extra övertid. Härvidlag föreslog
utredningen en sänkning med en timme
i veckan till sex timmar. Men utredningen
anförde samtidigt, att sådan tid rätteligen
borde inräknas i den övertid som
medges enligt de båda andra momenten
i paragrafen. Man stannade emellertid,
som jag nämnde, för en nedskärning
med en timme.

Ingenting av vad utredningen föreslog
har föranlett någon åtgärd från
Kungl. Maj:ts sida. Men har man litet
praktisk erfarenhet på detta område,
så önskar man att de ay utredningen
föreslagna åtgärderna redan vore, lag.
Det skadar säkert inte att jag här pekar
på hur nu gällande bestämmelser
verkar.

Förberedelse- och avslutningsarbete
kan, som jag nämnde, uttagas med 7
timmar per vecka av den som har sådant
arbete. Det blir faktiskt 343 timmar
om året, om jag räknar bort 3
semesterveckor. Utöver detta har arbetsgivaren
rätt att av ifrågavarande
arbetare — likaledes utan dispens —
uttaga den i lagen stadgade allmänna
övertiden om 200 timmar. Det blir
alltså tillsammans 543 timmar eller 3
månaders ordinarie arbetstid, som kan
uttagas utan några som helst formaliteter.
Lägger jag härtill att en arbetsgivare,
om han har brådskande arbete,
har möjlighet att för samme arbetare
söka dispens för ytterligare 150 timmar,
kommer jag fram till att lagen i de

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

Ändringar i allmänna arbetstidslagens

mest extrema fallen medger 693 timmars
övertid på ett år.

För fullständighetens skull vill jag
tillägga, alt om en arbetsgivare skulle
ansöka om 150 timmars extra övertid
i ett sådant fall som jag här relaterat,
så får vi givetvis hoppas att vederbörande
arbetares fackliga organisation,
dit ansökan går på remiss, avstyrker
densamma. Men bortser vi från fall
av detta slag, som väl inte är så många,
och ser på de mera vanligt förekommande
— de fall där 200 plus 150 timmar
utnyttjas — sä måste vi säga oss,
att med större omsorg från arbetsgivarnas
och arbetsbefälets sida skulle
övertiden kunna fördelas mellan ett
större antal anställda. Fn nedskärning
i enlighet med utredningens förslag
skulle därför inte behöva få någon
praktisk betydelse. Maximum skulle bli
300 timmar i stället för som nu 350.

Det bör också påpekas, att arbetsgivaren
enligt lagen har skyldighet tillse
att inte den anställde genom övertidsarbete
utsättes för överansträngning
eller ohälsa. Det är givetvis inte
lätt för en arbetsgivare att förutse, om
detta kan bli följden av för mycket
övertidsarbete, men vore jag arbetsgivare
skulle jag varmt tillstyrka de
reduceringar av övertidsuttaget som
utredningen föreslagit, för att på så
sätt undgå risken att enligt lagen ställas
till ansvar. . ,

Intensiteten och arbetstakten är för
övrigt numera sådan inom de flesta områden
av vårt näringsliv, att vi måste
tillse att vi inte försliter vår bästa produktionsfaktor,
den mänskliga, alltför
snabbt och därigenom gör både oss
själva och våra medmänniskor en den
största otjänst. Det är enligt mitt förmenande
nära nog lika angeläget att fä
en ändring till stånd härvidlag som det
var att ändra den ordinarie arbetstiden
från 48 till 45 timmar i veckan.

Enligt utskottets mening bör ingenting
nu företagas förrän tillriicklig erfarenhet
vunnits av den arbetstidsför -

bestämmelser om uttagande av övertid

kortning som gjorts med tre timmar.
Man vill alltså avvakta och se, om denna
arbetstidsförkortning påverkat övertidsuttaget.
Ja, hur arbetstidsförkortningen
påverkar övertidsuttaget i dess
helhet finns det givetvis ingen möjlighet
att få någon statistik på, men beträffande
den övertid för vilken dispens
behöves föreligger fullständig statistik.
Det är kanske närmast lagens
7 § 3 inom., alltså de 150 timmarna, som
i detta sammanhang är av intresse,
och för de senaste fem åren tar jag mig
faktiskt friheten att peka på hur det
tett sig på den punkten.

1955 var det 18 857 arbetare som
hade en sammanlagd övertid på
1 660 635 timmar. 1956 hade 16 057 arbetare
1 474 432 timmar. 1957 var det
14 521 arbetare som hade 1 149 741 timmar.
1958, alltså det första år då vi
började få känning av arbetstidsförkortningen,
hade siffrorna minskat till
10 664 arbetare med sammanlagt
941 303 timmar. Under fjolåret slutligen
hade 15 853 arbetare 1 238 134 timmar.

Dessa siffror säger enligt min mening
klart ifrån, att övertidsuttaget ligger
på ungefär oförändrad nivå för tiden
såväl före som efter arbetstidsförkortningens
genomförande. Det bör alltså
nu finnas utrymme för de av arbetstidsutredningen
1954 föreslagna förändringarna,
som jag anser bör genomföras.
Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag ber kammaren uppmärksamma,
att reservanternas yrkande
helt sammanfaller med det som en
enhällig arbetstidsutredning ställde, när
den framlade förslag om en förkortning
av Övertiden. Sedan arbetstidsutredningen
1954 avgivit sitt förslag har
arbetsmarknadens parter träffat kollektivavtal
för treskiftsarbetarna och en
de! andra arbetare om en förkortning

Nr IG

Fredagen den 6 maj 1960

Säkerhetsutrustning å bilar

av arbetstiden till 40 å 42 timmar i
veckan. Vidare har riksdagen genom
beslut 1957 minskat den ordinarie arbetstiden
från 48 till 45 timmar per
vecka. En minskning av övertiden är
berättigad, menar reservanterna, då
den bör stå i relation till de av mig
omnämnda besluten om arbetstidsförkortning.
De skäl som utskottet anför,
att vi bör få större erfarenhet på området
innan vi fattar beslut om en förkortning
av övertidsarbetet, anser jag
inte övertygande. Beträffande treskiftsarbetarnas
förkortade arbetstid har vi
en relativt lång erfarenhet.

Med hänsyn till vad jag nu sagt —
åtskilliga andra skäl funnes även att
anföra i detta sammanhang — hemställer
jag , herr talman, om bifall till reservationen.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Andra lagutskottet delar
motionärernas uppfattning att ett
alltför stort uttagande av övertid ur
flera synpunkter är olämpligt. Utskottet
har också den uppfattningen, att övertidsarbete,
där sådant måste förekomma
på arbetsplatserna, om möjligt bör fördelas
mellan de olika arbetstagarna på
sådant sätt, att den enskilde arbetaren
icke onödigtvis betungas. Utskottet
framhåller att innan frågan om ändrade
bestämmelser rörande övertid göres till
föremål för ytterligare överväganden,
bör man avvakta den erfarenhet man
kan få av den 1957 beslutade arbetstidsförkortningen,
vars sista steg har
tagits i år.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
ber jag få yrka bifall till andra lagutskottets
förslag.

i Landskrona begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet avkammarens
ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Bengtsson i
Landskrona yrkade likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 98
ja och 65 nej, varjämte 17 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Säkerhetsutrustning å bilar

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av väckta motioner
om viss säkerhetsutrustning å
bilar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! I egenskap av motionär
ber jag att få säga några ord i denna
fråga.

Utskottet har i sitt utlåtande återgivit
vissa uppgifter från en utredning,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

gjort beträffande värdet av bilsäkerhetsbälten
och vari förklaras att enligt
en undersökning av 250 polisrapporterade
olyckor säkerhetsbältena har reducerat
antalet svårare kroppsskador med
två tredjedelar. I samma rapport sägs
också att bland de åtgärder som vidtagits
för att öka säkerheten för fordonstrafiken
har ingen åtgärd givit ett så
positivt resultat som införandet av säkerhetsbälten.
I fråga om bältenas användning
har en undersökning gjorts i
Malmö, som visar att beträffande de bilar,
som var utrustade med bälten, 80
procent av dessa också användes.
Till yttermera visso har en undersökning
vid akademiska sjukhuset i Uppsala
givit vid handen att varannan
person som förs till sjukhus efter
bilolycka har skärsår i ansiktet, vilka
som regel orsakats av splittrad
vindruta. Vindruteskadorna har, sägs
det, blivit ett problem för kirurgerna
och i många fall en tragedi för patienterna.
Professor Kjellberg förklarar
i anslutning till undersökningen,
att än så länge är säkerhetsselen den
enda försäkringen mot vindruteskador.

Detta material borde ha varit tillräckligt
för bifall till min motion om
viss obligatorisk utrustning med säkerhetsselar
i nya bilar. Men andra lagutskottet
har i likhet med de flesta remissinstanserna
argumenterat för saken
men avstyrkt motionen. Utskottet
avstyrker under motivering att landets
bilbestånd utrustas med säkerhetsselar
i snabb takt utan lagstiftning samt
att en lagstiftning, för att få värde, i
så fall även borde innehålla föreskrift
om skyldighet att begagna selarna, vilket
i praktiken stöter på orimliga konsekvenser.

Självfallet får säkerhetsselarna sitt
värde först genom att de användes, men
jag har inte föreställt mig att någon lagstiftning
i det avseendet skulle erfordras.
Om säkerhetsselarna finns i bilen,
kommer de i de flesta fall till användning,
det visar också malmöundersök -

Ändring i lagen om socialhjälp

ningen. Fn propaganda för användning
av selar måste bli mycket mera verksam,
om selarna redan finns i bilen än
om vederbörande först skall anskaffa
dem.

Väl kan man som utskottet säga, att
säkerhetsbältena kommer ändå, men
det kommer att dröja längre och fler
människor än nödigt kommer att offras
eller få livstidsmen, för att de inte utnyttjar
detta skydd.

Säkerhetsselar i bilen har helt visst
kvantitativt större betydelse än förarskydd
eller störtramar på traktorer. I
fråga om traktorer har det ansetts motiverat
med lagstiftning — jag förmodar
att arbetsskyddsintresset därvid varit
avgörande — men även när det gäller bilar
är det många gånger fråga om arbetsskydd.
För traktorerna kostar skyddet
800—1 000 kronor per styck, för bilarna
endast en tiondel så mycket — en
kostnad som knappast skulle ge utslag
på bilpriset.

Herr talman! Det är meningslöst att
mot ett enhälligt utskott ställa något
yrkande, men jag har velat få dessa
synpunkter antecknade till protokollet.

I detta anförande instämde fru Svensson
(s) och fru Thunvall (s).

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckt motion
om förbud mot hastighetstävlingar
med motorfordon på allmän väg.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Ändring i lagen om socialhjälp

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagen om socialhjälp.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Ändring av lagen om försäkring för allmän tilläggspension

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! »Moren har gjort sin
plikt — moren kan gå», heter det i ett
gammalt ordstäv. Detta skulle helt visst
kunna anföras om många av de motionsuppslag
som kommer i riksdagen. I någon
män tror jag detta gäller också de
föreliggande motionerna I: 43 och II: 51.
Dessa väcktes i mitten av januari efter
det att press och TV låtit allmänheten
få kännedom om flagranta fall, då socialnämnd
genom egendomliga manipulationer
förmått hjälptagare att utflytta
ur en kommun för att därigenom överföra
kostnaderna för socialhjälp på en
aiinan kommun. Alldeles särskilt uppmärksammades
ett fall, där en familj
med nio barn skjutsats som ett kolli
år efter år från den ena platsen till den
andra. Genom »ambitiösa» socialnämnders
hjälp har familjen bott på fem platser
under loppet av sju år, »äger» fastigheter
i två kommuner och har ådragit
två kommuner kostnader på 40 000
kronor.

I vår motion påpekade vi att vad som
inträffat inte kunde sägas vara någon
allmän tendens. Socialnämnderna vet i
allmänhet sitt ansvar och undviker sådant
bollande med socialfall, som närmast
påminner om gamla tiders fattighjälpsinstitution.
Men även om de inträffade
fall, som kommit till myndigheternas
kännedom, är få — efter undersökning
har det visat sig att under fjolåret
var det ''8 å 10 fall — så är det anledning
att se upp med denna sak.

På olika håll har åtgärder och undersökningar
nu vidtagits. Socialstyrelsen
har skyndsamt utarbetat råd och anvisningar
för behandling av sådana fall.
När socialministern den 23 februari i
denna kammare besvarade en interpellation
i denna fråga, hade dessa anvisningar
ännu inte hunnit tryckas. Socialstyrelsen
säger i anvisningarna
bland annat: »Fn kommuns intresse av
att kunna undgå socialhjälpskostnader
för'' åldrig vara vägledande för det sätt
på vilket hjälpen meddelas. Dessutom

skall i sådana fall kontakt ovillkorligen
tas mellan de berörda kommunernas
myndigheter.»

Statsrådet, som själv tog allvarligt på
denna sak, försäkrade också i interpellationssvaret,
att socialstyrelsen komme
att ägna frågan fortsatt uppmärksamhet,
och själv skulle han noga följa
utvecklingen.

Härtill kommer ytterligare att justitieombudsmannen
är inkopplad på
spörsmålet och för närvarande under
sin prövning har en del fall, där bidrag
misstänks ha givits i illegalt syfte för
bosättning i annan kommun.

Utskottet förmenar nu att de råd och
anvisningar som senare givits torde ha
klargjort för dem som handlägger socialhjälpsärenden
att förfaranden av
ifrågavarande slag inte är förenliga med
socialhjälpslagens bestämmelser och anser
att frågan om lagstiftning bör anstå,
tills justitieombudsmannen slutprövat
dessa ärenden.

Fastän jag är motionär, kan jag ändå
dela denna uppfattning. Frågan om
lagändring bör sålunda kunna anstå,
tills prövningen hos justitieombudsmannen
är avslutad. Huvudsaken är att frågan
blivit ordentligt uppmärksammad
och att de nya påpekandena tages ad
notam av socialnämnderna landet runt.
Kan dylik missriktad socialhjälp elimineras
Utan ändrad lagstiftning, har jag
för min del ingenting däremot. Det må
dock slås fast att manipulationer av detta
slag för att lura över hjälpskyldigheten
på annan kommun inte är värdiga ett
välfärdssamhälle som vårt.

: Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Ändring av lagen om försäkring för
allmän tilläggspension

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 30,- i anledning av väckt motion

Nr 16

Fredagen den
Åtgärder

om viss ändring av lagen om försäkring
för allmän tilläggspension.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade

Herr ZETTERBERG i Stockholm (s):
Herr talman! Den fråga som avhandlas
i detta utskottsutlåtande är mycket
viktig för dem som beröres därav. Det
gäller änkornas ställning enligt ATPsystemet
och de verkningar som ett nytt
äktenskap får på deras familjepensionsrätt.

Av den historik, som lämnas från utskottets
sida, framgår att hela frågan
börjat tillvinna sig aktualitet och blivit
föremål för en särskild behandling inom
departementet. Under sådana förhållanden
tror jag att tiden arbetar oss motionärer
i händerna, och jag vill ytterligare
söka skapa en god miljö för slutliga
framställningar i saken genom att
nu inskränka mitt anförande i ärendet
till dessa få ord.

Jag har intet yrkande.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20

Åtgärder i syfte att motverka rasförföljelse,
m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av
väckta motioner angående åtgärder i syfte
att motverka rasförföljelse, in. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr DICKSON (h):

Herr talman! De båda motionärer
från centerpartiet, vilka står för denna
motion, har producerat ett betydelsefullt
dokument, och jag är glad över att
det har kommit på riksdagens bord.
Motionärerna väcker flera viktiga frågor.
De betonar bl. a. vikten av kännedom
om de totalitära lärornas mål och
medel i kampen mot demokratien, och

6 maj 1960

i syfte att motverka rasförföljelse, m. m.

de säger att en sådan upplysning är
första medlet i demokratiens försvar.
De understryker också att det därvidlag
brister i avgörande punkter. De pekar
vidare på vissa aktuella händelser,
rasförföljelser och en del nazistiska fenomen
som hade uppträtt vid tiden för
skrivandet av motionen.

Jag har till utskottsutlåtandet fogat
en reservation. Skillnaden mellan denna
och utskottets skrivning är inte så
stor. Fru Nancy Eriksson kommer här
med säkerhet att säga att utskottet gick
mig mycket långt till mötes, då det kompletterade
sin skrivning med en passus
som efter vanliga mått är tillfredsställande
mot bakgrund av vad som begärts
i motionen. Vad som emellertid föranledde
mig att avfatta min reservation
var egentligen förspelet. Av reservationens
formulering kan kammaren —
d. v. s. den lilla del som är här närvarande
— förstå vari detta förspel har bestått.
Utskottet har inte velat gå med på
att skriva klartext. Det har begagnat allmänna
uttryck i stället för att tala om
den världskommunistiska ideologien,
vilken naturligtvis motionärerna måste
ha åsyftat vid sidan av nazismen, som
de särskilt omnämner. Det är detta förhållande
som varit anledningen till min
reservation.

Vad är det egentligen som gör att när
det gäller den kanske viktigaste fråga,
som mänskligheten över huvud taget
har att syssla med, nämligen den ideologiska
frågan, d. v. s. om .vi skall ha
kommunism eller någonting annat, så
skall inte saker och ting få nämnas vid
sina rätta namn? Ja, det kan finnas
många förklaringar därtill. Det kan vara
fruktan, otillbörlig hänsyn till vänskapsband
eller mycket annat som ligger
bakom detta. .lag skulle vilja vädja
till dem, som nu följer utskottet, att sätta
sig ned och fundera över vad som utgör
förklaringen. År det fruktan eller
någonting annat?

Under den ganska långa debatt, som
fördes i första kammaren och som jag

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

m. m.

Åtgärder i syfte att motverka rasförföljelse,

lyssnade till, framkom med ganska stor
otvetydighet från en mängd håll att
kommunismen inte bara åsyftades i detta
sammanhang, utan att den också fördömes
och betraktas såsom någonting
icke önskvärt här i landet.

Jag skulle vilja rikta en fråga till utskottets
ordförande fru Nancy Eriksson,
i hopp om att därigenom kunna gå
till mötes den ström av supplikanter
som uppsökt mig här i kammaren och
undrat, om inte hela förfarandet i detta
ärende skulle kunna förenklas. I reservationen
säges bl. a. att den världskominunistiska
ideologien synes långt farligare
och mera aktuell än nazismen och
att denna ideologi arbetar med våldsmetoder
och har såsom en klart uttalad
målsättning att genomsyra mänskligheten
och därigenom utplåna demokratien
Jag vill nu fråga fru Eriksson: År inte
detta sanning? I annat fall anhåller
jag att få ett klart besked om, vari missuppfattningen
ligger.

Om utskottets ordförande vitsordar
att vad jag sålunda säger i reservationen
är riktigt och sant, skall jag kvitta
detta genom att inte begära någon votering.

Jag skall, herr talman, för denna gång
nöja mig med det sagda. Jag kommer
nog att få anledning att ytterligare begära
ordet, men jag skall försöka att då
vara ännu mer kortfattad än nu.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! En av utskottets ledamöter
har uppfattat den fråga som motionen
i främsta rummet gäller — rasdiskrimineringen
— på ett annat sätt än
de övriga. Det kan emellertid inte betyda,
att vi skulle ha olika grundinställning
till demokratibegreppet och rasmotsättningarna.

Den aktuella bakgrunden till motionen
är den judehets, som för en kort tid
sedan flammade upp i vårt land liksom
på andra platser i världen och då orsakade
reaktioner från många håll, även
här i riksdagen. Vi minns, att det fram -

ställdes interpellationer och frågor samt
att det blev en debatt i anslutning till
dem. Det kom också motioner, och det är
dessa vi nu behandlar. Flftersom de kommit
upp först nu är det inte längre så
uppenbart, vilket samband de hade med
just då aktuella händelser.

Oron väcktes ju av de rasmotsättningar,
som tog sig uttryck i antisemitism.
Dessa tendenser här hemma och ute satte
motionärerna i förbindelse med kvardröjande
sympati för nazismen, både i
Sverige och i Tyskland. De drog den slutsatsen,
att om demokratien hade genomsyrat
hela samhället och präglat
fostran av unga människor, skulle inga
sådana rasmotsättningar kunna uppkomma.
I motionen pekas på att om
man bättre kände de historiska fakta
om de allra värsta judeförföljelser, som
vi haft i modern tid — de under Hitler
— skulle alla vända sig bort i avsky
från sådana tendenser, och vi skulle inte
behöva riskera att få uppleva att
människor, som vi trodde var hyggliga,
plötsligt visade förakt för andra raser.

Det har visat sig, att yngre människor
inte känner så väl till vad som hände
för 20—25 år sedan. Därför har också
motionärerna velat rikta en fråga till
skolan, om sambandet mellan judeförföljelser
och nazism riktigt klarlägges
vid undervisningen i historia och samliällslära,
så att händelseförloppet göres
klart för dem, som inte själva har upplevt
den. Vi skall komma ihåg, att för
nazismen i Tyskland framstod utrotandet
av judarna som en grundförutsättning
för att man skulle kunna realisera
ett nazistiskt samhälle. Det var en primär
strävan i nazistisk politik, och alla
medel fick användas; vi vet att så
skedde.

Denna motion är — som jag redan
sagt — en reaktion mot judeförföljelse
under hakkorssymbolen. Då måste givetvis
reaktionen också riktas mot hakkorsideologien.
Rasförföljelse är en
kränkning av demokratien — det har
också klart sagts ut i utskottsutlåtandet

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

Åtgärder

— men demokratien kan naturligtvis —
som herr Dickson har antytt — åsidosättas
och djupt kränkas även där rasförföljelse
icke är politikens mest framträdande
drag.

Vi har inte ansett, att utskottet med
anledning av motionen skulle namnge
länder, där demokratien är satt på undantag,
men vi har heller inte velat
nämna alla de länder, där rashets har
visat sig i våra dagar. Detta betyder inte
att vi godtar andra antidemokratiska
tendenser som icke tagit sig uttryck i
judehets. Det innebär inte heller att vi
solidariserar oss med rasförföljelse i
andra aktuella länder, och detta vet
herr Dickson. Han känner väl till, att
den majoritet i utskottet som ställt sig
bakom utlåtandet inte består av människor
som har offrat åt någon sympati
för totalitära ideologier. Det är inte riktigt
att med en reservation försöka antyda,
att det i detta avseende skulle finnas
en skillnad mellan herr Dickson
och de andra i utskottet.

Med hänvisning till vad vi för övrigt
har anfört i utskottsutlåtandet ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
har här på ett, som jag tycker,
förträffligt sätt sammanfattat utskottets
ståndpunkt efter behandlingen av dessa
motioner. Jag skulle vilja säga några
ord om bakgrunden till motionens tillkomst,
även om jag upprepar en del av
vad utskottets ordförande sade.

Många av oss blev förskräckta inför
de tendenser som kunde spåras i Västtyskland
och som också spårades här.
När sådant kan hända trots närheten till
Hitlerepoken och trots alla dokument
om Hitlerpolitikens innebörd som vi
kunnat läsa om, då måste man säga att
människornas minne är mycket kort.

I radio kunde man för någon tid sedan
höra en mycket intressant detalj.
Med anledning av minnet av den 9 april

i syfte att motverka rasförföljelse, m. m.

1940 gjorde en radioman i en norsk stad
en enquéte bland människorna. Han
ville utröna om folk kunde säga vad den
9 april egentligen ville påminna om. Av
tjugo tillfrågade var det bara en som på
ett riktigt sätt kunde ange vad minnet
av 9 april innebar. Om man nu till och
med bland människor i vår generation
ofta finner sådana som glömt bort detta,
fast de upplevt det, då är det klart att
upplysning i dessa frågor hos det uppväxande
släktet har en mycket stor uppgift
att fylla. De unga har ju inte denna
direkta minnesbild av händelserna och
har inte heller haft anledning att — liksom
vi — studera dessa ting. Vi har då
resonerat som så, att vi måste komma
fram till en aktivering av undervisningen
i skolan i dessa hänseenden.

Nu har skolöverstyrelsen så till vida
visat aktivitet, att den har sänt ut ett
cirkulär till skolmyndigheterna. Det
som här är citerat i utskottets utlåtande
är acceptabelt och bra. Jag hoppas
att lärarna i skolorna skall ha möjlighet
att ge något väsentligt åt ungdomarna i
detta cirkulärs anda.

Sedan vill jag säga några ord i anledning
av herr Dicksons reservation. Det
är ju alldeles klart att en sådan reservation
något försvagar effekten av utskottsutlåtandet,
som i sig självt är utmärkt
bra. I detta utlåtande vill jag läsa
in en manifestation från riksdagens
sida, en mycket bestämd uppslutning
bakom demokratien och dess uttrycksformer.
Det är ett bestämt avståndstagande
från de totalitära ideologierna.
Sedan vet jag inte om det är så alldeles
nödvändigt att — som herr Dickson gör
i sin reservation — bryta ut en av dessa
totalitära ideologier och särskilt tala om
den. Utskottet har egentligen sagt samma
sak men med andra ord.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Sedan denna motion
väcktes har världen fått ett ännu mera

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Åtgärder i syfte att motverka rasförföljelse, m. m.

uppmärksammat exempel på att Hitlers
rasgalenskap lever kvar, nämligen genom
händelserna i Sydafrika. Så långt
motionen syftar till att den uppväxande
ungdomen i skolan och genom den allmänna
upplysningen skall få veta vad
som skedde i det s. k. tredje riket och
vilka krafter det var som slutligen nedkämpade
denna människofientliga ideologi,
så långt kan jag vara med. När sedan
en av motionärerna, herr Gustafsson
i Kårby och herr Dickson vill ha
det därhän att man skulle rikta udden
också mot en annan ideologi, vill jag
betona att det vore angeläget med en
omredigering av lärostoffet i motsatt
riktning. Våra svenska läroböcker hade
under nazitiden som flitigaste författare
några av de nazistiska sympatisörerna
här i landet; jag nämner namnet Jacobsson.
Allt vad dessa skrev har inte
rensats ut än. Det förekommer i skolorna
i ganska stor omfattning framställningar
av förhållandena i de socialistiska
länderna som inte har något med
sanningen att göra utan består av klyschor
från det kalla kriget. Så nog behövs
det läras om!

Eftersom herr Dickson ville nämna
namn på länder skall jag anföra några
som är mycket aktuella — jag skall dock
fatta mig kort eftersom alla vill gå hem.
Det fördes i demokratiens missbrukade
namn under FN :s flagg ett krig som
kostade miljoner i döda. Det var i Korea.
Det fördes för att rädda en regim
under Syngman Rhee, vilken man redan
då visste var en maktgalen diktator
som aldrig varit demokrat i sitt liv och
vilkens regim inte ett ögonblick varit demokratisk.
Nu säger alla att han var en
enmansdiktator, men det har han varit
hela tiden. Det var för att bevara en
sådan regim som folken blödde!

Herr Dickson undrade varför det ej
mera varnades för kommunismen och
hur det kunde vara så. Jag tror det beror
på att svenska folket i dag har fått
en chock när det upptäckt vad det var
för regimer i de länder som utnämnts

till demokratier. Syngman Rhee är bara
ett exempel. Turkiet är nästa. I bägge
länderna står i dag folkens massa i revolt
mot diktatorerna.

Jag skall inte gå i herr Hjalmarsons
fotspår när det gäller att protestera mot
främmande besök. Det må stå regeringen
fritt att av handelsskäl inbjuda vilka
regeringen vill. Men jag skall ur gårdagens
Expressen citera rubriken »Schahen
rensade upp i Persien —■ fem kommunister
avrättades.» Detta var det sista
schahen gjorde innan han reste hit. Det
finns mycket annat att citera om den
regimen, men eftersom klockan är så
mycket skall jag inte göra det utan nöja
mig med dessa exempel på tillståndet i
de länder herr Dickson räknar som demokratier.

Det förvånar mig att finna herr Dickson
här i dag. Han kungjorde för några
dagar sedan att han var beredd att resa
till Afrika för att i MRA:s namn rädda
Afrika från kommunismen. Jag blev så
tilltalad av det förslaget, att jag skrev
en särskild kampsång åt herr Dickson.
.lag vet att han har tagit del av den. Det
förvånar mig inte att han vill resa, när
man vet att den för rasförföljelse så
namnkunnige Verwoerd liksom Oberländer,
den aktuelle gamle nazisten i
Adenauers Tyskland, bägge är framstående
medlemmar av MRA och att MRA:s
skrifter är de enda som är tillåtna bland
de fåtaliga läskunniga i Verwoerds slavläger
i Sydafrika. Jag tror den förljugna
grövre propagandan som bl. a. MRA
har spritt i massupplaga och som också
trängt in i läroböckerna, den går inte
längre. Dess tid är förbi, därför att människorna
har sett hur det står till i de
länder som bruka kallas demokratiska
och de har besökt och studerat socialismens
länder. Det är egentligen ganska
löjligt att tro att människor rycks med
av en ond och illvillig lära och ideologi,
om inte denna smädade rörelse tvärtom
hade något väsentligt att ge dem,
om det inte fanns något värdefullt i de
paroller som omfattas av de miljoner

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

Åtgärder i syfte att motverka rasförföljelse, m. m.

människor som under loppet av bara
15 år lämnat den kapitalistiska världen
och gått över till andra sidan — det
rör sig om en tredjedel av mänskligheten!
Denna utveckling kan man inte
hejda med kallakrigspropaganda av herr
Dicksons kända märke.

I övrigt, herr Dickson, lycka till på
resan till herr Verwoerd!

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Rätt skall vara rätt, herr
Johansson i Stockholm, det finns mycken
ruttenhet i demokratierna också
men delvis på andra områden än i de
länder som står herr Johanssons hjärta
närmare. Detta får vi också försöka
reda upp. Jag tror dock inte att det är
något framsteg att hoppa från en demokrati
till en diktatur bara därför att det
finns fel på demokratien.

Jag konstaterar, att fru Nancy Eriksson
inte ansåg sig vilja svara på min
direkta fråga. Jag skall inte dra några
konklusioner av detta. Jag vet att hon är
en god demokrat och jag tror att utskottets
övriga ledamöter är det också. Vad
som förvånade mig var emellertid att
man var så rädd för att använda ordet
kommunism. Nu skall jag inte vara småaktig
här. Jag anser dock att man inte
får kompromissa i ideologiska ting.
Detta blir mera en teknisk historia —
första kammaren har redan sin ståndpunkt
klar. Jag vill bara göra några
reflexioner.

Jag tror att motionärerna kan vara
glada över att de fört fram denna fråga.
Det kan bli ganska intressant att läsa
protokollet från första kammarens debatt.
Vad som i övrigt kommit fram
är delvis av stort värde. Vi har fått
veta att skolöverstyrelsen har sänt
ut ett cirkulär. Jag vill här citera ett
avsnitt ur detta: »överstyrelsen erinrar
om vikten av att varje undervisare i
kristendom för eleverna framhåller
kristendomens grundsatser om kärleken
till medmänniskor och om alla människors
gemensamma broderskap och lika

värde samt vad dessa grundsatser betytt
och betyder i kampen mot ras-,
köns- och klassfördomar.» Jag vill gärna
understryka detta avsnitt, ty det täcker
egentligen allt det vi nu talar om
och som motionärerna aktualiserat genom
sin motion.

Det är inte bara rasförföljelser som
förekommer här i världen. Åsiktsförföljelser
är lika fula och tar sig lika otrevliga
och beklagansvärda uttryck. Var
och en må ha sin egen åsikt och var och
en får kämpa för den. Man kan kämpa
mot själva åsikten och fördöma den.
Detta gäller även kommunismen och
kommunisterna. Människorna som bär
dessa åsikter måste man i alla fall se på
genom de glasögon som här har demonstrerats
i grundsatsen om kärleken
till medmänniskorna. Om mina kolleger
från det kommunistiska partiet tänker
efter skall de finna, att jag med den
största energi och efter måttet av mina
möjligheter bekämpar deras ideologi,
men samtidigt tror jag att de känner
att de inte har någon personlig fiende
i mig. Så är det i varje fall.

Jag tror att man får se detta ur en
vidare synpunkt, och det är bra att denna
fråga kommit upp till diskussion. Vi
skulle behöva en ordentlig ideologisk
debatt då och då här i riksdagen. Hur
mycket man än med läpparna säger att
man är emot det ena och det andra, så
kryper dock dessa ideologiska element
in bakvägen i den ena människan efter
den andra. Detta försvagar motståndskraften
och kan till slut infiltrera ett
helt folk. Det har vi så många gånger
fått exempel på.

Chou En-lai sade vid ett tillfälle —
jag hoppas att jag återger det någorlunda
riktigt i svensk översättning —-»Vi kan smuggla in vår ideologi genom
de mjuka punkterna i en människas
karaktär.» Det är därför som demokratien
innerst inne är en moralisk
fråga. Demokratien är ingen ideologi
som sådan, diktaturen inte heller — den
är eu statsform. Men demokratien un -

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Åtgärder i syfte att motverka rasförföljelse, m. m.

dermineras och fördärvas, om en ideologiinfiltration
på sätt som sker i hela
Västerlandet får fortsätta ostört. Därför
är det nödvändigt med en sådan här
debatt då och då.

Jag har, herr talman, lovat en mängd
människor att nu icke ställa något yrkande,
och det löftet håller jag.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Herr Dickson hade
djärvheten att anföra ett citat av den
kinesiska ledaren Chou En-lai. Det citatet
är hämtat ur en folder som sänts ut
av Moralisk upprustning och som faktiskt
är det vedervärdigaste aktstycke
jag någonsin har läst, trots att organisationen
som givit ut den kallar sig för
Moralisk upprustning.

I den foldern finns det inte mindre än
19 citat, bland dem det som nyss citerades
här. Jag trodde inte att herr Dickson
skulle ha djärvheten att göra detta.
Alla 19 citaten är förfalskade eller rent
uppfunna — lögnaktiga med andra ord.
Ändå har herr Dickson panna att stiga
upp och i riksdagen anföra detta förfalskade
citat. Var så vänlig och gör en
undersökning, herr Dickson, över halten
i Moralisk upprustning! En rörelse som
i en liten folder kan prestera inte
mindre än 19 förfalskade citat har förlorat
rätten att kalla sig Moralisk upprustning.
Jag erkänner att jag aldrig har
betraktat herr Dickson som fiende, men
jag tycker att herr Dickson borde ha en
sådan skamkänsla i kroppen, att han inte
citerar rena förfalskningar, tv kom
ihåg att det är detta! Det kan jag ge bevis
för.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag är tacksam att emotse
detta bevis.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det yttrades här att enskilda
ledamöter i den här kammaren
bör visa skamkänsla. I en debatt som
gäller försvaret av demokratien har dik -

taturens anhängare i denna kammare
icke nog skamkänsla att tiga! Att tvätta
demokratiens smutsiga byk må vara en
sak för demokratiens egna anhängare.
Den blodskuld som företrädarna av demokratien
drar över sig i dag skall avtvättas,
men den skall inte avtvättas av
kommunisterna.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Herr Helén har glömt
en del saker. Kommunisterna kämpar
inte för mindre utan för mer demokrati,
för att utsträcka demokratien också till
det ekonomiska området och bryta storfinansens
välde.

Vilka var det för övrigt, herr Helén,
som stod i spetsen när naziriket hotade
vårt land och andra länder? Vilka var
det som blödde mest om inte kommunisterna,
dels i Röda armén och dels
i motståndsrörelsen. Var stod herr Helén
och de som kallade sig de fyra demokratiska
partierna då? Det fanns enskilda
som intog en fast hållning, men
under de åren stiftade Sveriges riksdag
så många undantagslagar, därför att
man hade Hitlers seger till arbetshypotes,
att Adolf Hitler inte skulle ha behövt
stifta en enda lag, om han kommit hit

— de som fanns hade räckt för honom.
När jag hör det vackra talet om de fyra
demokratiska partierna, tycker jag som
representant för en under tre år av
herrarna transportförbjuden tidning,
som en tid var den enda halvlegala
kommunistiska tidningen i hela VästEuropa,
att om några bör hålla sig tysta
så är det de herrar som gärna kallar
sig demokrater men som så skändligt
svek demokratien de åren då man trodde
att Hitler skulle segra.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Herr Helén sökte mobilisera
sin indignation mot oss kommunister
för att vi vågar försvara oss mot

— jag upprepar det än en gång — skamliga
anklagelser. Är det herr Heléns mening
att vi och därmed också vår rörelse
kan smutskastas och beljugas hur

Fredagen den 6 maj 1960 Nr 16

Interpellation ang. vissa vetenskapliga undersökningar i samband med abortopera -

tioner

som helst därför att vi har en annan
samliällsåskådning än herr Helén? Herr
Helén skall inte försöka visa någon moralisk
indignation över att jag betecknar
herr Dicksons citat i det här fallet
vid dess rätta namn. Det är en skam
att föra fram sådana citat som man uppenbarligen
vet är förfalskade.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Mitt inlägg har inte tagit
sikte på den debatt som fördes mellan
herr Dickson och herr Senander,
utan på det förhållandet, att kommunisterna
har ingripit i denna debatt som
om de hade rätt att uppträda som demokratiens
renlighetsmönster. Då Sverige
var hotat under andra världskriget
var nazismen och kommunismen förenade
i ett hot mot hela världens säkerhet
— det glömmer vi aldrig.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Det som herr Helén inte
glömmer kom sig därav att västmakterna
i Miinchen utlämnade Tjeckoslovakien
för att skicka Hitler österut. Den
kända ickeangreppspakten bröt den politiken.
Utan den skulle England och
Frankrike inte offrat en enda soldat för
Polen.

När det sedan kom till kritan: Vilka
var det som gjorde de största insatserna
för att krossa Hitler? Vem var det som
drev honom tillbaka till Berlin? När
herrarna kring Dagens Nyheter och i
folkpartiet här hemma satt och var anpasslingar
till den milda grad, att man
inte vågade säga nej till något enda Hitlers
förslag .. .

Herr andre vice talmannen avbröt här
talaren med klubbslag och yttrade: Jag
får anmoda herr Johansson att hålla sig
till ämnet.

Herr Johansson i Stockholm fortsatte:

Jag besvarar bara cn replik av herr
Helén men det må gärna vara punkt
här. Jag tycker det anförda räcker.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Föredrogos vart efter annat

statsutskottets memorial nr 87, angående
allmän beredskapsstat för budgetåret
1960/61; och

andra lagutskottets utlåtande nr 29,
i anledning av väckta motioner om översyn
av lagen angående omreglering av
vissa ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda
memorial och utlåtande hemställt.

§ 22

Interpellation ang. vissa vetenskapliga
undersökningar i samband med abortoperationer Ordet

lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp), som
yttrade:

Herr talman! Abortfrågans problematik
har vid en rad riksdagar behandlats
ingående. Att så skett får anses väl grundat.
Frågan berör en hel serie spörsmål
av synnerligen svårlöst karaktär. Meningsbrytningarna
under senare år har
inte rört sig om den medicinska humanitära
eller eugeniska indikationen eller
abortmotiveringen, striden har stått
kring den s. k. social-medicinska indikationen.

På 1930-talet höll sig de legala aborternas
antal under 500 per år. Därefter
växte antalet, först långsamt och sedan

1 allt snabbare takt. År 1944 överskreds
tusentalet, två år senare registrerades

2 378 fall och 1951 nåddes kulmen med
6 328 fall. Sedermera har en successiv
nedgång skett. Siffran för 1958 — det
senaste år från vilken fullständig statistik
föreligger — är 2 513.

Vad som senast vållat och väckt ett
visst berättigat uppseende är meddelanden
i dagspressen, som i sin tur gett
eko i t. ex. Social-medicinsk tidskrift,
att forskare vid karolinska sjukhuset i
Stockholm har lyckats hålla foster vid

4 — Andra kammarens protokoll 1960. Vr 16

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Interpellation ang. bolagsförvärv av

liv upp till 8—10 timmar efter det att
dessa foster tillvaratagits i samband
med legala avbrytanden av havandeskap.
Dessa foster har alla varit yngre
än fem månader, eftersom abort enligt
gällande lag ej får göras vid senare tidpunkt
än 20 :e graviditetsveckan. Dessa
varelser som klart bär barnets kännemärken
har sedan under sin korta levnad
använts till vetenskapliga undersökningar
av så stort intresse att de lockat
hit vetenskapsmän från andra länder,
bl. a. från Amerika. Man har här alla
skäl att ställa frågan: Står detta förfaringssätt
i överensstämmelse med gällande
lagar och förordningar eller finns
intet förordnande som reglerar hur det
skall förfaras med foster som framopererats
och som befinner sig vid liv
och avger livsyttringar?

Enligt nu gällande lag får ej abortoperation
företagas efter 24 :e graviditetsveckan
men väl i undantagsfall mellan
den 20 :e och 24 :e. Efter den 24 :e graviditetsveckan
anser man att fostret är
livsdugligt, d. v. s. har förmåga att efter
framfödandet förbli vid liv. Biologiskt
sett —• därom råder inom vetenskapen
inga delade meningar — är, från det
ögonblick ett befruktat ägg har satt sig
fast i livmodern och där börjat utveckla
sig, till finnandes av mänsklig varelse
i utbildning med en ny individs alla
potentiella möjligheter, och i detta förhållande
sker ingen förändring, vare
sig vid slutet av den 3:e månaden eller
vid någon annan tidpunkt. Om operationen
utföres vid ovannämnda tidpunkter
är det ett barn — låt vara outvecklat
— man har att utöva verksamheten
på eller mot.

Abortoperationen kan tydligen utföras
på olika sätt, vaginalt eller abdominellt
eller på andra sätt, men fostret kan
i en del fall framtagas så att det kan
hållas vid liv avsevärd tid efter ingreppet.
Frågor som inställer sig i detta sammanhang
blir gärna dessa: Kan det vara
så att gällande föreskrifter ger rum för
ett handlande som tar sig uttryck i att

skogsmark från bondeskogsbruk

ett foster som av myndigheterna dömts
till avförande från moderns liv kan, sedan
detta skett, senare med lagens rätt
hållas vid liv en viss tid och då vara
objekt för forskning? Finns inga föreskrifter
om hur det skall förfaras, synes
dylika snarast böra komma till stånd.

Med hänvisning till ovanstående vill
jag till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
rikta följande frågor:

1. Anser herr statsrådet det vara förenligt
med gällande lagstiftning eller
förordningar att foster, som genom legal
abort har uttagits ur moderns liv,
därefter hålles vid liv och göres till föremål
för vetenskapliga undersökningar? 2.

Om så är fallet, avser herr statsrådet
att vidtaga åtgärder för att genom
lagstiftning förhindra sådant förfaringssätt? Denna

anhållan bordlädes.

§ 23

Interpellation ang. bolagsförvärv av
skogsmark från bondeskogsbruk

Herr FÄLLDIN (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! För möjliggörande av
en rationell arrondering av olika ägarkategoriers
skogsmark sker en betydande
bytesverksamhet de olika kategorierna
emellan. Detta äger som regel rum
under lantbruksnämndernas medverkan
i det att nämnderna bl. a. registrerar de
byten och förvärv som äger rum. Denna
bytesverksamhet kan också sägas vara
nödvändig för den skogskomplettering
som i skilda sammanhang bedömts såsom
angelägen för att existensförutsättningar
skall kunna skapas för många
jord- och skogsbrukare. Inte minst i
Norrland bedöms en sådan utveckling
som nödvändig.

Såväl i riksdagen som i den allmänna
debatten i övrigt har olika meningar
framförts i frågan om i vilken mån olika
kategorier skogsägare bör lämna skog
för kompletteringsändamål. Enligt de

Fredagen den 6 maj 1960 Nr 1$ 51

Interpellation ang. bolagsförvärv av skogsmark från bondeskogsbruk

riktlinjer, som drogs upp av jordbruksrationaliseringsutredningen
i dess betänkande
skulle kompletteringsverksamheten
i huvudsak bedrivas inom ramen
för de arealer som bondeskogsbruket
för närvarande förfogar över. Men för
att en rationell arrondering skulle möjliggöras,
skulle bytesverksamhet mellan
samtliga ägarkategorier kunna komma
i fråga. Utredningen räknade med att
någon större förskjutning av jämvikten
mellan de olika kategorierna skogsmark
inte skulle äga rum. Enligt min mening
bör i varje fall inte balansen få försämras
för bondeskogsbruket. Målsättningen
bör i stället vara att utvidga bondeskogsbruket
i den mån så blir möjligt.

Efter hand har emellertid utvecklats
en praxis som tillåter bolag att utan avstående
av motsvarande produktionsareal
förvärva mindre fastigheter, som
är belägna inne i vederbörande bolags
områden. Motsvarande tillstånd, som
regelmässigt lämnas utav Kungl. Maj :t,
har lämnats i de fall att fastigheten ur
rationella driftsynpunkter har ansetts
böra tillhöra bolagsfastigheten. Enligt
praxis har fastigheter som inte är större
än 15 ha fått förvärvas utan att motsvarande
areal har avståtts. Emellertid har
i vissa fall betydligt större fastigheter
fått förvärvas under motsvarande förutsättningar.
I Västernorrlands län har
exempelvis ett bolag fått förvärva en
fastighet om 140 ha skogsmark utan
att motsvarande areal har ställts till bondeskogsbrukets
förfogande. Enligt uppgift
från lantbruksnämnden i Västernorrlands
län har bolag i nämnda län
tillåtits förvärva totalt ca 1 700 ha.
Den ram inom vilken skogskomplettcringcn
skall ske har på detta sätt minskat
med rätt betydande arealer bara i
detta enda län. Utslaget över landet måste
det utgöra betydande arealer som
på detta sätt överföres från bondeskogsbruket
till bolagsskogsbruket, och därmed
motverkas ett ur skilda synpunkter
angeläget norrländskt intresse.

Med hänsyn till den väntade utvecklingen
inom vissa norrländska områden
kan man befara att takten i denna successiva
överföring kan komma att öka.
Det förekommer ofta att större eller
mindre skogsbyar är belägna mitt inne
i stora bolagskomplex. Därest den avfolkning
som man på många håll befarar
blir verklighet och nuvarande praxis
tillämpas i fortsättningen kommer mycket
avsevärda arealer att dirigeras över
i bolagens händer. Det är en utveckling
som alla de som väntar på möjlighet att
få förvärva kompletteringsskog till sina
fastigheter ser fram emot med oro.

Med stöd av ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:

Anser statsrådet, att den ökade omfattningen
av bolagsförvärv av skogsmark
från bondeskogsbruk utan avstående
av motsvarande areal minskar
bondeskogsbrukets möjligheter till erforderlig
skogskomplettering?

Har statsrådet i så fall för avsikt att
vidtaga åtgärder i syfte att förhindra
att bondeskogsbruk på sätt som här
nämnts överföres i bolags ägo?

Denna anhållan bordlädes.

§ 24

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
om införande i riksdagsstadgan av
bestämmelser om utsändning i television
från riksdagsdebatter, och

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående tidsbegränsning av anföranden
i riksdagens kamrar;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt
m. m., såvitt avser särskilt bidrag till

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

producent av svensk film m. m., jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar om anslag för budgetåret
1960/61 till Bidrag till folkpensioner
m. m. och till Ersättning till postverket
för pensionsutbetalningar jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 90, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m. jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till stöd åt allmänna samlingslokaler
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1959/60, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

nr 93, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1960/61 till byggande av fiskehamnar,

nr 94, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motionsvis väckta
förslag om utredning rörande ändrad
organisation av säkerhetskontrollen på
atomområdet, och

nr 95, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1960/61 till främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. m.;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,
nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till ny tulltaxeförordning,
m. in.,

nr 49, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 53 § 1 mom. och
69 § 1 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272), och
nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 4 oktober
1929 (nr 307) angående tullrestitution,
m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tilllägg
till lagen den 17 juni 1948 (nr 433)
om försäkringsrörelse, och
nr 31, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av väckt motion om
ytterligare arbetstidsförkortning,
nr 32, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna i arbetarskyddslagen
om nattvila,
nr 33, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i vägtrafikförordningen,

nr 34, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ersättning från
den allmänna sjukförsäkringen till ensamstående
förvärvsarbetande familjeförsörjare
vid bortovaro från arbetet på
grund av minderårigt barns sjukdom, och
nr 35, i anledning av väckta motioner
angående samordningen mellan sjukoch
yrkesskadeförsäkringarna;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av motion om viss
ändring av 1 § ensittarlagen,
nr 23, i anledning av motioner om viss
ändring i lagfartsförordningen, m. m.,
och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om allmän
folkräkning år 1960 m. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 28, i anledning av väckta motioner

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

om utredningar rörande åldringsvården,
och

nr 29, i anledning av väckta motioner
angående planerad tunnelbana genom
Liljeholmsviken i Stockholm.

§ 25

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställningar angående
vissa anslag för budgetåret
1960/61 till arbetsmarknadsstyrelsen med
dithörande verksamhet jämte i ämnet
väckta motioner; samt
från jordbruksutskottet:
nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss omorganisation
av lantmäteriväsendet och rikets allmänna
kartverk, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1960/61
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1959/60, såvitt avser jordbruksärenden;
och

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, såvitt
angår jordbruksärenden, jämte i ämnet
väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens .skrivelser
till Konungen, nämligen
från statsutskottet:

nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m.;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till fångvårdsstyrelsen
m. m.;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den statliga statistikens
organisation; och

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till Internationella utvecklingsfonden
(IDA); samt

från första lagutskottet:

nr 218, i anledning av väckt motion
angående radions juridiska ansvarighet.

§ 26

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 156, angående underskott å
statens järnvägars fond för budgetåret
1960/61, överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 27 ""

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 832, av herr Persson i Växjö, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
151, angående statstjänstemännens löner
under åren 1960 och 1961 m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 28

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.58.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 16

Tisdagen den 10 maj 1960

Tisdagen den 10 maj

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 3 och
den 4 innevarande maj.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Johannes Onsjö, Larv,
är på grund av sjukdom förhindrad att
deltaga i arbete minst 14 dagar framåt,
vilket härmed intygas.

Falköping den 9 maj 1960

Karl Lindén
Med. dr Las.-läk.
Falköping

Härmed intygas att riksdagsman Karl
Gustav Andersson, Storfors, sedan den
2 maj 1960 vårdas på härvarande kirurgiska
klinik, där han den 3 maj undergått
en operation för bråck. Riksdagsman
Andersson beräknas vara sjukskriven
omkring 3 veckor, från operationsdagen
räknat.

Karlstad den 6 maj 1960

Åke Waller
t. f. överläkare

Herrar Onsjö och Andersson i Storfors
beviljades ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare, herr Onsjö från
och med den 9 och herr Andersson i
Storfors från och med den 2 innevarande
maj.

§ 3

Svar på fråga ang. undervisningen i de
danska och norska språken

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Hamrin har frågat,
om jag har uppmärksamheten riktad
på angelägenheten av att i undervisningen
i skilda skolformer eleverna
i ökad utsträckning görs förtrogna
med de danska och norska språken
samt om jag vill medverka till att detta
undervisningsbehov bättre tillgodoses.

Härpå vill jag svara följande.

Det är givetvis angeläget att de nordiska
folken i möjligaste mån lär sig att
förstå varandras modersmål. En grund
för detta bör läggas i skolundervisningen,
som emellertid också bör syfta
till att väcka elevernas intresse för att
efter slutad skolgång bygga vidare på
de grundläggande kunskaperna. För dem
som vill förbättra sin internordiska
språkförståelse finns numera rika och
lättillgängliga källor att ösa ur, såsom
litteratur, film, radio och TV.

Undervisningsplanerna för vårt skolväsende
ger numera förhållandevis stort
utrymme åt undervisningen i danska
och norska. Sådan undervisning förekommer
i folkskolan i tre eller fyra årskurser,
på försöksskolans högstadium
i alla årskurserna, i realskolan i samtliga
klasser och i gymnasiet i två ringar.
Även i andra sammanhang och i andra
skolformer undervisas i danska och
norska. Undervisningsplanerna kompletteras
av utförliga anvisningar.

Att ytterligare öka utrymmet för skolans
undervisning i danska och norska
är ett besvärligt avvägningsproblem —
trängseln på schemat är som bekant
svår. Det är emellertid helt naturligt att
det av herr Hamrin väckta spörsmålet
observeras vid den fortlöpande revidering
av undervisningsplanerna för olika
skolformer, som ingår som ett led i reformarbetet
på skolväsendets område.
Vad exempelvis gäller den grundläggan -

Tisdagen den 10 maj 1960

Nr 16

Svar på interpellation ang. partiell

de undervisningen i danska och norska
i enlietsskolan, så ingår denna fråga i
arbetsuppgifterna för den av 1957 års
skolberedning tillsatta läroplansdelegationen,
vars förslag sedan närmast skall
prövas av skolberedningen.

Härpå anförde

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Den fråga jag tillät mig
ställa till ecklesiastikministern — jag
ber att få tacka herr statsrådet för svaret
som jag nu fått — hade sin upprinnelse
i vissa iakttagelser i samband
med intensifieringen av de nordiska
programsändningarna i radio och TV.
Jag finner det angeläget att säga detta,
eftersom det inte framgick av formuleringen
av min fråga.

Det är obestridligt att det i samband
med dessa nordiska program har avslöjats
påtagliga och allvarliga brister, när
det gäller förståelsen av de nordiska
grannspråken, norska och danska, och
det framstår som mycket angeläget att
kunskaperna i dessa båda språk bringas
upp till en nivå, som svarar mot utvecklingen
av de allmänna nordiska kontakterna.

Nu säger statsrådet att undervisningsplanerna
i förhållandevis stor utsträckning
tillgodoser undervisningen i norska
och danska, och jag skall inte polemisera
med statsrådet på den punkten. Bedömningen
här kan väl delvis bero på
vad man inlägger i ordet förhållandevis.
Men nog är det ganska betänkligt,
att när en grupp svenska gymnasister
lyssnat till ett program på norska — i
originaltappning så att säga — så visar
det sig, att de förstått mycket litet
av vad de lyssnat på.

•lag har självfallet här och nu ingen
lösning att komma med. Möjligen har
jag tänkt, att en utbyggnad av systemet
med lärarutbyte över gränserna kunde
vara ett uppslag, liksom jag också har
föreställt mig att skolradion skulle kunna
vara ett instrument av värde i sam -

tjänstledighet för folk- och småskollärare

manhanget, om den utnyttjades i ännu
större utsträckning än nu sker.

I övrigt skall jag inte kommentera
statsrådets svar. Jag konstaterar bara,
att som jag tolkar det, pekar svaret klart
framåt mot en lösning av problemet,
innebärande en effektivisering av undervisningen
på detta område, en effektivisering
som jag anser vara högst motiverad.
Jag tycker också, att det är väsentligt
och värdefullt att kunna konstatera
detta.

Jag ber att ännu en gång få tacka
statsrådet för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. partiell tjänstledighet
för folk- och småskollärare

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har fröken Karlsson frågat dels
om jag anser att det från såväl skolans
och samhällets som lärarens synpunkt
är lämpligt och värdefullt att partiell
tjänstledighet eller deltidstjänstgöring
kan beviljas folk- och småskollärare i
samma utsträckning, som nu kan medges
för vissa andra lärargrupper, dels
— därest så är fallet — om jag är villig
att vidta sådana ändringar i gällande
avlöningsreglemente, att partiell
tjänstledighet eller deltidstjänstgöring
möjliggörs.

I motsats till vad som gäller för exempelvis
lärare i läroämnen på enhetsskolans
högstadium kan för folk- och
småskollärare partiell tjänstledighet eller
annan deltidsanställning än som timlärare
inte komma i fråga enligt nu gällande
bestämmelser. Jag är ense med
fröken Karlsson om att vissa skäl talar
för alt sådana anordningar också borde
möjliggöras för folk- och småskollärare.
Ser man problemet från den enskilde
lärarens synpunkter kan ju nämligen
alla de positiva argument anföras,

Nr 16

Tisdagen den 10 maj 1960

Svar på interpellation ang. partiell tjänstledighet för folk- och småskollärare

som legat till grund för en ökad användning
av deltidsanställningar på arbetsmarknaden
över huvud taget. Även
från skolans och samhällets synpunkter
kan omständigheter anföras, som pekar
på att partiell tjänstledighet eller deltidsanställning
borde kunna ifrågakomma,
främst för att möjliggöra ett rationellare
utnyttjande av tillgängliga lärarkrafter.
Å andra sidan har vi det på
låg- och mellanstadierna tillämpade
klasslärarsystemet, som utgör det väsentliga
skälet mot att införa de ifrågavarande
anordningarna för folk- och
småskollärare. Det pedagogiska värdet
av klasslärarsystemet behöver jag väl
inte gå in närmare på här. Ett annat
och inte oväsentligt motargument är att
ytterligare svårigheter med vikarieanskaffningen
skulle uppstå framför allt i
de mindre kommunerna, om möjligheter
till partiell tjänstledighet eller deltidsanställning
skulle införas för klasslärarna.

Det kan visserligen invändas, att klasslärarsystemet
under senare tid kommit
att uppluckras i viss utsträckning, exempelvis
genom ökad användning av övningslärare
och av särskilda lärare i
engelska och vidare genom förstärkningsanordningar,
ämnesbyte m. m. Tillräckliga
förutsättningar för att man mera
ingående skall kunna pröva det av
fröken Karlsson väckta spörsmålet synes
mig likväl inte föreligga för närvarande,
utan man bör enligt min mening
i första hand avvakta de förslag
om den närmare organisationen av lågoch
mellanstadierna och om arbetsmetoderna
på dessa stadier, som kan framkomma
genom skolberedningens arbete.

Beträffande fröken Karlssons andra
fråga vill jag endast upplysningsvis erinra
om att en sådan ändring av avlöningsreglementet
och övriga gällande bestämmelser,
som avses i interpellationen,
numera sker efter förhandlingar
med vederbörande personalorganisation.

Härefter anförde:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag vill tacka herr statsrådet
för det svar jag fått. Även om
svaret inte var så helt positivt, var det
intressant. Statsrådet har inte likgiltigt
viftat bort frågan utan anlagt som jag
tycker värdefulla synpunkter både för
och emot den ordning som jag önskat.

Statsrådet säger, att om man ser på
frågan ur den enskilde lärarens synpunkt,
kan vissa skäl för deltidstjänst
åberopas. Nu gör jag inte det. Jag talar
inte här ur den enskilde lärarens
eller ur kårens utan ur hela skolans
synpunkt. Det är från den utgångspunkten
jag vill göra några reflexioner kring
det svar statsrådet har givit.

Jag har helt enkelt velat aktualisera
frågan just därför att man, som statsrådet
säger, genom partiell tjänstledighet
eller deltidstjänstgöring på ett mera
rationellt sätt skulle kunna utnyttja
tillgängliga lärarkrafter. För att det
skall gå lättare att förstå vad jag menar,
vill jag ta ett exempel.

För några år sedan var det i en av
de skånska städerna en lärarinna, som
hade ganska stora besvär med en mycket
långvarig halsåkomma. Hennes läkare
sade att hon gärna fick fortsätta
skolarbetet, ty hennes hälsa i övrigt tilllät
det mycket väl. Hon var en erkänt
duktig lärarinna, och inte minst var hon
uppskattad därför att det var svårt att
få lärare med kompetens i engelska,
vilket hon hade. Men hon måste helt enkelt
av hälsoskäl minska sin tjänstgöring,
och läkaren föreslog att hon skulle
överlåta gymnastiktimmarna åt annan
lärare. Hon trodde att det skulle
gå så lätt och att hon själv skulle kunna
anställa vikarie. Det skulle på det
sättet inte bli någon som helst utgift
för skolan, och hon skulle spara sig.
Men det gick inte alls, tv statsbidragsbestänunelserna
tillät inte detta. Man föreslog
henne då att byta ut gymnastiken
mot lästimmar i en klass, vilket
hennes läkare inte tillät med tanke på
att det var för ansträngande för hen -

Tisdagen den 10 maj 1960

Nr 16

Svar på interpellation ang. partiell

ne. Hon hade då ingen annan utväg än
att flera år innan hon nådde pensionsåldern
begära sjukledighet för återstoden
av sin tjänstgöringstid. För henne
var det naturligtvis inte alls vare sig
ekonomiskt eller ur arbetsvillighetssynpunkt
riktigt — hon hade gärna velat
arbeta vidare. Ur barnens synpunkt var
det direkt olämpligt, eftersom det var
svårt att få vikarie, och ur samhällets
synpunkt var det också mindre tillfredsställande.

Jag skulle kunna ta flera sådana
exempel som jag känner till, men detta
bör räcka för att belysa att man ur hälsosynpunkt
utan men för undervisningen
— snarare tvärtom — skulle kunna
medge deltidstjänstgöring eller partiell
tjänstledighet liksom man har för andra
lärarkategorier.

Men det finns också andra synpunkter
på denna sak. Mycket av de disciplinsvårigheter
vi har på grund av att
vi får anlita icke kompetenta lärare till
vikariat, skulle kunna undvikas om vi
kunde få deltidstjänster eller partiell
tjänstgöring. Då skulle flera lärare, som
nu under längre eller kortare tid måste
ha hel sjukledighet, kunna tjänstgöra i
viss utsträckning. Även av det skälet
skulle skolan och i första hand barnen
vinna på detta arrangemang.

Det finns också i vår lärarkår många
som har småbarn att sköta hemma. Genom
att det nu inte finns deltidstjänster
och det är svårt att få hemhjälp
måste de vara helt befriade från arbetet.
Jag tror att man därigenom gör det
sämre även för barnen i skolan. Jag
föreställer mig att dessa lärarinnor genom
halvtidstjänstgöring skulle kunna
klara upp hemförhållandena. Samtidigt
skulle kontinuiteten i skolarbetet bevaras,
så att klassen inte skulle behöva ha
helt nya lärarkrafter.

Frågan är inte alls ny. Redan 1944
irs deltidstjänstutredning fann, »att
frånsett vissa särskilda fall bestämmelser
om deltidsanställning och deltidstjänstgöring
borde tillämpas även inom

tjänstledighet för folk- och småskollärare

den egentliga folkskolan. För medgivande
till deltidstjänstgöring borde enligt
sakkunniga fordras att läraren vore
i behov därav, att medgivandet kunde
lämnas utan men för undervisningen
samt att kompetent vikarie kunde erhållas».

Det är precis de skäl som jag anförde
i min interpellation och som jag också
ytterligare understrukit nu, nämligen
att ingen får bli lidande på det, men
ganska mycket kan vinnas. I samband
med denna utredning gjordes också ett
par undersökningar som jag föreställer
mig att statsrådet väl känner till men
som jag ändå vill säga några ord om, eftersom
det kan vara intressant för de
få kammarledamöter som är närvarande
att höra att detta har undersökts tidigare.
I en del inspektionsområden i
Malmöhus län och i Jämtlands läns norra
gjordes en enkät som i Malmöhus
län visade att hland 1 282 tillfrågade
lärare ett hundratal förklarade sig önska
en sådan nedsatt tjänstgöring. I fråga
om tillgången på vikarier blev resultatet
inte så nedslående. Inte mindre
än 21 förklarade sig villiga att ta en
partiell tjänstgöring eller deltidstjänstgöring.
Skolöverstyrelsen var mycket
positiv och sade att klasslärarsystemet
i och för sig icke lägger hinder i vägen
för möjligheten att medge folkskollärare
partiell tjänstledighet. Förutsättningen
är som jag tidigare sade att ingen
får bli lidande på det.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja
säga att av statsrådets svar att döma
finns det ingen anledning att neka folkskollärare
partiell tjänstledighet eller
deltidstjänst annat än på låg- och mellanstadierna,
beroende på att klasslärarsystemet
ju där är det dominerande.
Om jag drar slutsatsen av detta skulle
det betyda att statsrådet inte har något
emot att man försöker införa partiell
tjänstledighet eller deltidstjänst på
högstadiet. Jag ser att statsrådet nickar
jakande, och jag är utomordentligt tacksam
för det, ty det betyder att man kan

Nr 16

Tisdagen den 10 maj 1960

Svar på interpellation ang. anstånd med

göra försök där och se hur det går med
vikariefrågan.

Optimist som jag är tillåter jag mig
att läsa ut en hel del mellan raderna
i det näst sista stycket av statsrådets
svar. Han säger där: »Man bör enligt
min mening i första hand avvakta det
förslag om den närmare organisationen
av låg- och mellanstadierna och om arbetsmetoderna
för dessa stadier, som
kan framkomma genom skolberedningens
arbete.» Jag hyser de allra största
förhoppningar och förväntningar om att
skolberedningen skall komma med ett
förslag som möjliggör att man även på
låg- och mellanstadierna kan genomföra
en sådan för skolan, barnen och lärarna
förnuftig ordning.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Fröken Karlsson berörde
1944 års deltidstjänstutredning.
Jag tillhörde denna utredning, och när
vi resonerade om möjligheterna till
deltidsarbete för folkskollärare och småskollärare,
så möttes vi ofta av sådana
invändningar som statsrådet nu kommer
med, nämligen att man inte kan
ordna sådana tjänster överallt; det går
inte i små skoldistrikt, och det går inte
på de och de ställena, och därför skall
man inte göra någonting. Vi ansåg då

— och fröken Karlsson ger nu uttryck
för samma uppfattning — att det faktum
att det inte går att ordna överallt
inte är något hinder för att man ordnar
det där det är lämpligt, över huvud
taget är det så, att det aldrig kan bli
fråga om någon ovillkorlig rätt för de
anställda att få deltidsarbete, tv det
finns många uppgifter på olika områden
— på skolans lika väl som på andra

— där det inte går att ordna deltidsarbete.
Men det får som sagt inte utgöra
något hinder för att man ordnar deltidsarbete
där det är möjligt.

Att inrätta fasta deltidstjänster är säkerligen
svårt. Men i de fall där det är
möjligt att bevilja partiell tjänstledighet
för arbetstagare som önskar det och där

fullgörande av repetitionsövning

det kan ske utan hinder för arbetet,
bör man göra det, inte minst av familjesociala
skäl.

Jag vill gärna stryka under, att deltidsarbete
inte alltid är lika med halvtidsarbete.
Det kan vara fråga om andra
former av avkortad tjänstgöring, som i
många fall — det framgick av statsrådets
anförande — kan beredas lärare
även på låg- och mellanstadierna.

Herr talman! Jag nämnde familjesociala
skäl. Jag kanske emellertid får
nämna, att en utredning, som man
gjorde inom lärarförbunden — jag förmodar
att det var denna utredning fröken
Karlsson syftade på — för att utröna
intresset för deltidsarbete, visade
att i vissa län var intresset större bland
manliga lärare än bland kvinnliga. Det
var då givetvis i regel fråga om sådana
manliga lärare, som sysslade med vidareutbildning,
som hade omfattande
kommunala uppdrag o. s. v. Detta är
alltså inte någon utpräglad kvinnofråga,
men det är naturligtvis i hög gad en fråga
som intresserar de gifta kvinnorna.
När man ser hur svårt en hel del gifta
kvinnor har att orka med arbetsbördan
att sköta tjänst, hem och barn och därför
ofta tvingas vända tjänsten ryggen
helt och hållet, och när man vet hur
stor brist det är på lärare, är det ur skolans
synpunkt klokt att ta vara på dessa
krafter och låta dem under ett antal år
ha deltidsarbete och sedan låta dem
återvända till skolan på heltid.

Herr talman! Jag är fullständigt överens
med fröken Karlsson. Detta är inte
bara ett arbetstagarintresse; detta är
också i hög grad ett samhällsintresse.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. anstånd med
fullgörande av repetitionsövning

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Nr 16

Tisdagen den 10 maj 1960
Srar på interpellation ang. anstånd med fullgörande av repetitionsövning

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Eriksson i Bäckmora
frågat mig om jag är beredd vidtaga
sådana åtgärder att den enskilde värnpliktige
kan fullgöra repetitionsövning
vid tidpunkt då den ej vållar betydande
avbräck samt om jag i så fall avser att
särskilt beakta i interpellationen nämnda
folkförsörjnings- och beredskapssynpunkter.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Det nu tillämpade systemet med repetitionsövningar
i krigsförband infördes
genom beslut av 1950 års riksdag. Systemet
innebär vad gäller såväl fältförband
som lokalförsvarsförband, att
all personal som ingår i samma förband
inkallas samtidigt, varigenom förbanden
under repetitionsövningen kan sammansvetsas
till stridsdugliga enheter. Uppdelningen
i fältförband och lokalförsvarsförband
är framför allt betingad
av kraven att inom en given ekonomisk
ram erhålla största möjliga effekt av
organisationen. Fältförbanden organiseras
sålunda i princip av de yngre
åldersklasserna, lokalförsvarsförbanden
av de äldre. Dispositionen av tillgänglig
materiel och utrustning avpassas
efter indelningar i fältförband och lokalförsvarsförband.
Av stor betydelse
vid utnyttjandet av personalen i krigsorganisationen
är dessutom ej minst
med hänsyn till kraven å snabb mobilisering,
att alla möjligheter till lokal
rekrytering tillvaratages.

Som regel fördelas repetitionsförbanden
på tre omgångar, nämligen en vinteromgång,
en våromgång och en höstomgång.
Vad härvid gäller inpassningen
i detalj vill jag framhålla, att de av interpellanten
berörda arbetsmarknadssvnpunkterna
och därvid främst jordbrukets
önskemål tillmätes stor betydelse.
Givetvis måste dock en avvägning
ske mellan å ena sidan arbetsmarknadens
krav och å andra sidan väsentliga
krav på ändamålsenlig utbildning och
övning av värnpliktiga och förhand.

Men även nödvändigheten att hålla utbildningskostnaderna
nere begränsar ur
rent militära synpunkter valmöjligheterna
beträffande repetitionsövningarnas
inpassning. Det vore sålunda ej
ekonomiskt försvarbart att dimensionera
vissa viktiga utbildningsanordningar
så att de samtidigt skulle kunna
betjäna såväl rekryt- som repetitionsövningsförband.
Kostnaderna för inlejning
av fordon för övningsändamål måste
också begränsas. Vidare måste kostnader
för markskador i samband med övningar
jämväl beaktas i sammanhanget.

För att såvitt möjligt åstadkomma en
ur alla synpunkter lämplig inpassning
fastställer de militära myndigheterna
planen för repetitionsövningarna i samråd
med arbetsmarknadsstyrelsen. Stor
hänsyn tages härvid, som nämnts, till
arbetsmarknadens intressen. I vissa fall
kan detta medföra avsevärda olägenheter
för den militära utbildningen. Dessa
måste dock enligt min mening tagas i
det helas intresse. Jag vill emellertid
betona att den alltmer ökade specialiseringen
inom näringslivet omöjliggör
att — även om det ur militär synpunkt
vore tekniskt och organisatoriskt genomförbart
— samtidigt tillgodose alla
olika yrkesgrenars var för sig angelägna
intressen. Utvecklingen har vidare lett
därhän att inom en och samma näringsgren
önskemålen i här berörda avseenden
starkt skiftar med hänsyn till lokala
strukturvariationer.

Jag vill så i korthet redovisa vilka
möjligheter som förefinnes att tillgodose
arbetsmarknadsintressen vad gäller inkallelser.

För det första kan den enskilde ett
antal gånger beviljas anstånd med repetitionsövning.
Ansökan om anstånd avgöres
som regel av vederbörlig försvarsgrenschef
eller, om denne ej anser
sig kunna bifalla ansökningen, av Kungl.
Maj :t. Dessförinnan inhämtas yttrande
i ärendet från arbetsmarknadsmyndigheterna.
Anser sig försvarsgrcnschef
kunna hifalla en ansökan på länsarbets -

Nr 16

Tisdagen den 10 maj 1960
Svar pa interpellation ang. anstand med fullgörande av repetitionsövning

nämnds utredning och yttrande sker
detta. I annat fall inhämtas jämväl arbetsmarknadsstyrelsens
yttrande. Det
antal ärenden som arbetsmarknadsstyrelsen
haft att handlägga har år från
år vuxit och uppgick under 1959 till
inte mindre än 5 121. Av dessa ärenden
gällde cirka en tredjedel jordbrukare.
Gjorda ansökningar beviljades för
jordbrukare till 65 procent och för övriga
till 55 procent. Vidare kan under
själva repetitionsövningen tjänstledighet
beviljas för bl. a. jordbruksarbete.
Sedan några år tillbaka finns möjlighet
till sådan ledighet i samband med veckohelg
med viss valfrihet för den värnpliktige
att utnyttja densamma. Denna
anordning har visat sig mycket ändamålsenlig.

Interpellanten har framhållit att enligt
hans mening det nuvarande anståndsförfarandet
är otillräckligt. Enligt
interpellanten borde man kunna tänka
sig en överföring till lokalförsvarsförband
för att därigenom bereda möjlighet
till repetitionsövning vid en tidpunkt
som med hänsyn till näringsutövning
och arbetsinsats är lämpligare än
den eljest fastställda. Med hänsyn till
vad jag tidigare anfört beträffande personalens
uppdelning på fältförband och
lokalförsvarsförband är det ogörligt att
ur speciella, från tid till annan växlande
yrkessynpunkter, överföra värnpliktiga
till andra förband, överföring speciellt
till lokalförsvarsförband kan ej heller på
något sätt garantera den enskilde att
erhålla ur hans individuella synpunkter
bästa möjliga inkallelsetider. Däremot
skulle sådana åtgärder, generellt genomförda,
medföra allvarliga konsekvenser
för förbandens krigsduglighet
och äventyra värdet av statsmakternas
beslut rörande systemet med krigsförbandsvisa
övningar. Omplaceringar och
personalbyten av här ifrågasatt art innebär
en försvagning av förbandens
slagkraft. Det blir alltmer nödvändigt
att förbanden kan mobiliseras snabbt
och vara stridsdugliga omedelbart ef -

ter mobilisering. Detta kräver i sin tur
att männen i förbanden har samövats
och samtrimmats. Kan däremot i det
enskilda fallet de utbildningsmässiga
och beredskapsmässiga synpunkterna
förenas med individuella önskemål
skall givetvis också sådana önskemål
tillgodoses. Jag vet att de personalplacerande
myndigheterna har sin uppmärksamhet
riktad på dessa spörsmål.

Interpellanten har också anfört att
enligt hans uppfattning den militära
insatsen måste vägas mot betydelsen av
arbetsinsatser för folkförsörjning och
ekonomisk beredskap. Han finner att i
helhetens intresse vederbörande bör beredas
möjlighet att i det längsta fullgöra
sin civila insats. Interpellanten synes
härvid förutsätta en befrielse från militärtjänst
för avsevärda grupper värnpliktiga.

Jag vill framhålla att det är angeläget
att bedöma hithörande frågor med hänsyn
till totalförsvarets krav. Vårt lands
stora yta och begränsade personaltillgångar
ställer härvid stora problem.
Systemet måste utformas med sådan
anpassningsbarhet att det ger oss möjlighet
både att i vissa akuta lägen insätta
all tillgänglig värnkraft till militärt
motstånd och dessutom i andra,
lugnare lägen ställa tillräckligt med arbetskraft
till produktionslivets förfogande.
Åtgärder liärutinnan har också
vidtagits. Uppskov har beviljats viss
nyckelpersonal, som bedömts nödvändig
för jordbrukets behov i krig. Denna
har vid armén även undantagits tills
vidare från repetitionsövningar. Vidare
innefattar gällande planering alternativa
åtgärder för att under vissa förhållanden
smidigt öka den civila sektorns
personaltillgångar. Huvuddelen av de
värnpliktiga — även de som är sysselsatta
i jordbruket — måste dock så utbildas
och övas att den nödvändiga
rörligheten i utnyttjandet av våra begränsade
personaltillgångar säkerställes.

Avslutningsvis vill jag, herr talman,
framhålla att systemet med krigsför -

Tisdagen den 10 maj 1960

Nr 16

Svar på interpellation ang. anstånd med fullgörande av repetitionsövning

bandsvisa repetitionsövningar nu har
varit i tillämpning i tio år. Det har
inneburit en avsevärd förstärkning av
våra försvarsmöjligheter. Angeläget är
emellertid att fortlöpande överse systemet
så att det effektivt och realistiskt
anpassas till utvecklingen och att därvid
tillse, att det bästa utbytet militärt
sett erhålles av repetitionsövningarna
samtidigt som dessa i minsta möjliga
grad belastar produktions- och samhällslivet
i övrigt och den enskilde värnpliktiges
civila förhållanden. Jag kan i
detta sammanhang erinra om att Kungl.
Maj :t den 26 februari i år på mitt förslag
beslutat att på försök införa vissa
lättnader i fråga om repetitionsövningarnas
fullgörande för vissa värnpliktiga.
Sålunda skall enligt beslutet värnpliktiga,
avsedda för handräckningstjänst,
från och med 35 års ålder ej inkallas
till militärtjänstgöring. Vidare skall
värnpliktiga, som ingår i förband med
stationära uppgifter, fullgöra repetitionsövning
om endast 20 dagar. Dessa
begränsningar gäller försöksvis under
budgetåret 1960/61. Vidare kan även
annan försöksverksamhet emotses inom
detta område.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Erikssons interpellation.

Vidare anförde

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag vill framföra mitt
tack till statsrådet för ett ingående och
utförligt interpellationssvar.

Min avsikt med interpellationcn var
att fästa uppmärksamheten på att vissa
olägenheter för den enskilde, som är
förknippade med fullgörandet av repetitionsövning,
alltmer tenderar att bli
olägenheter också ur samhällets och totalförsvarets
synpunkt, detta särskilt
om man beaktar kravet på försörjningsoch
ekonomisk beredskap. Statsrådet
har i sitt svar varit inne på liknande
tankegångar. Den omständigheten att

antalet anståndsärenden, som behandlas
av arbetsmarknadsstyrelsen, ständigt
ökar torde också ge belägg för denna
uppfattning.

Såsom jag framhållit i interpellationen
anser jag att anståndsmöjligheten
i och för sig är riktig och vällovlig men
att den ändå inte är till fyllest. Jag har
kännedom om ett betydande antal fall
då anståndsmöjligheten utnyttjats därför
att repetitionsövningen kommit på
praktiskt taget sämsta tidpunkt under
året. Resultatet har emellertid blivit förnyad
inkallelse vid samma olägliga
tidpunkt ett annat år. Av militära skäl
— som jag ingalunda vill ifrågasätta —
anses det ju att vederbörande måste fullgöra
sin repetitionsövning. Dessa omständigheter
gäller främst dem som är
placerade i krigsförband. Krigsförbandsövningarna
blir av olika skäl
starkt tidsbundna år från år för hela
landet.

I sitt svar har statsrådet framhållit,
att överföring till lokalförsvarsförband
inte garanterar den enskilde bästa möjliga
inkallelsetider. För min del vill jag
inte bestrida detta. En sådan omplacering
innebär ingen garanti, men placeringen
i lokalförsvarsförband torde ändå
medföra större möjlighet till lämplig
inkallelsetid för den enskilde. Om
jag förstått rätt behöver nämligen inte
inkallelsen till lokalförsvarsförband
bli bunden till samma tidpunkt år från
år i samma utsträckning som då det
gäller övning i krigsförband. Tillsammans
med anståndsmöjligheten borde
därför omplaceringen till lokalförsvarsförband
ge bättre möjlighet till lämpligare
inkallelsetider. Det är min förhoppning
att dessa möjligheter prövas vid
de överväganden i dessa frågor som
äger rum.

När jag i interpellationcn framhöll att
det är ett helhetsintresse att ifrågavarande
värnpliktiga bereds möjlighet att
i det längsta fullgöra sin civila insats,
avsåg jag inte befrielse från militärtjänst
för avsevärda grupper värnplikti -

Nr 16

Tisdagen den 10 maj 1960

Svar på fråga ang. älgjakten på domänverkets mark på Omberg

ga. Det kan dock konstateras att sådan
befrielse redan förekommer i praktiken.
Den tekniska utvecklingen kommer också,
vilket bl. a. framgår av vad statsrådet
anfört, att medföra ökade krav i
detta hänseende. Man kommer att ställas
inför mycket besvärliga problem när
det gäller att dra gränsen mellan dem
som skall erhålla befrielse och dem som
skall tillhöra förband i vanlig ordning.
Jag erkänner gärna att jag inte är militärt
sakkunnig, men inför detta perspektiv
förefaller mig en tredje väg värd att
prövas. Skulle det inte vara tänkbart
att sammanföra dessa, som i sin civila
gärning fullgör uppgifter som är av
väsentlig betydelse för vårt totalförsvar
men som ändå inte är helt oumbärliga,
i speciella förband? Det skulle då vara
möjligt att bl. a. genom variation mellan
inkallelsetiderna för olika år under
fredstid bedriva repetitionsövningarna
på tider som inte är så olägliga med
hänsyn till den enskildes civila insats.
Vid krig och under beredskapstillstånd
skulle sådana förband inte behöva tas
i anspråk förrän i de akuta lägen statsrådet
nämnt. Jag är medveten om att
detta stöter på organisatoriska svårigheter,
men med tanke på att det gäller
just gränsskiktet mellan befriade och
icke befriade bör ändå en sådan utvag
prövas. Ur militär synpunkt torde inrättandet
av dylika speciella förband vara
att föredra framför befrielse av värnpliktiga.

I sitt svar nämnde statsrådet också
att man i år för vissa kategorier värnpliktiga
prövar repetitionsövningar som
omfattar tjugo dagar. Vi vet ännu inte
hur dessa försök kommer att utfalla,
men om tjugodagarsövningarna fortsätts
bör man enligt min mening tillvarata
alla möjligheter att placera den
personal det här är fråga om i sådana
förband.

Vidare framhöll statsrådet att även
annan försöksverksamhet kan emotses
på detta område. Det innebär väl att
överväganden pågår beträffande repe -

titionsövningarna. Det är min förhoppning
att de spörsmål jag väckt i min
interpellation därvid beaktas så långt
detta över huvud taget är möjligt. De
är nämligen av väsentlig betydelse för
både den enskilde och totalförsvaret.

Med detta ber jag att än en gång få
tacka statsrådet för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. älgjakten på domänverkets
mark på Omberg

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talmani Herr Rimås har frågat
om jag vill medverka till en omprövning
av den tillståndsgivning som lämnats
sedan 1940-talet för utrotningsjakt
av älg på domänverkets mark på Omberg.

Till svar härpå vill jag meddela följande.

Enligt 15 § 4 mom. andra stycket jaktstadgan
kan länsstyrelse på förslag av
älgskadenämnd förklara område, där
lövskogsbruk av större betydenhet drivs,
för lövskogsområde. En sådan förklaring
medför — enligt 16 § tredje stycket
jaktstadgan — att den som är jaktberättigad
å området äger där fälla älg
under hela året.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har
genom beslut den 7 januari 1949 förklarat
kronoparken Omberg för lövskogsområde.
Domänstyrelsens befogenhet
att till skydd för lövskogen föranstalta
om avskjutning av älg inom området
grundas på detta beslut och på
nyssnämnda bestämmelse i 16 § tredje
stycket jaktstadgan. Någon särskild tillståndsgivning
förekommer alltså inte,
och det ankommer inte på Kungl. Maj:t
att taga intiativ till en omprövning av
länsstyrelsens beslut att förklara kronoparken
för lövskogsområde.

Härpå anförde

Tisdagen den 10 maj 1960

Nr 16

Svar på interpellation ang. licensjakt på älg

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret.

För att undvika missförstånd vill jag
påpeka att min fråga inte gällde det
formella tillvägagångssättet vid tillståndsgivningen
utan tillståndsgivningen
som sådan. Det finns nämligen en
rätt stark folkopinion i ifrågavarande
trakter emot den utrotningsjakt som nu
bedrives på Omberg. Jag delar uppfattningen
att en omprövning av tillståndsgivningen
vore behövlig. Det har visat
sig att lövskogsområdenas farligaste
fiende numera inte är älgen utan torkan.
Under sådana omständigheter är
det tämligen meningslöst att tillämpa
utrotningsjakt på älg.

En annan sak som man får ta hänsyn
till i detta sammanhang är att Omberg
inte är en isolerad ö, utan Ombergsområdet,
där domänverket äger ungefär
två tredjedelar av marken, har en direkt
förbindelse med skogsområdena i
sydvästra Östergötland och Småland.
Eftersom Omberg är ett attraktivt område
för älgen har det visat sig omöjligt
att utrota älgen där — den vandrar
helt enkelt in år efter år, och så sent
som 1957 sköts, enligt uppgifter som jag
har, 15 älgar — kalvar inräknade — på
Omberg. Detta visar att man inte lyckats
utrota älgen.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret. Jag har ju fått viss anvisning
om vilka myndigheter man kan uppvakta,
och vi får väl se om det går att använda
den vägen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. licensjakt
på älg

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Eliasson i Sundborn
frågat mig

1) om jag uppmärksammat befolkningens
starka reaktion mot pågående
licensjakt på älg inom Ore kommun och

2) om jag är villig medverka till att
liknande händelser icke upprepas.

Jag vill inledningsvis gå in på bakgrunden
till den s. k. licensjakten och
redogöra för de bestämmelser som härvidlag
gäller. Älgarnas skadegörelse på
tallåterväxten är ett allvarligt problem
inte bara lokalt utan även med tanke
på de samlade skadeverkningarnas
storlek. Att bemästra detta problem genom
att radikalt skära ned älgstammen
skulle emellertid i hög grad återverka
på den allmänna jakten. Man har därför
i stället valt att utmönstra de notoriska
skadegörarna medelst en i rätt tid just
på dessa skadegörare insatt jakt.

Bestämmelser, som ger en jakträttsinnehavare
möjlighet att få tillstånd att
jaga älg under särskild jakttid, s. k.
licensjakt, infördes redan år 1931. Nuvarande
bestämmelser återfinns i jaktstadgan.
Däri finns till en början bestämmelser
om den s. k. normala licensjakten,
d. v. s. den jakt, där till
grund för licensgivningen ligger främst
jaktvårdsskäl. Jakttiden, som är begränsad
till en månad och som kan uppdelas
på perioder, får som regel ej börja tidigare
än å första dagen för den allmänna
jakten. I 16 § finns vidare föreskrifter
om en särskild form av licensjakt,
den s. k. havreälgjakten. Det är alltså
älgarnas skadegörelse på odlad mark,
som man genom denna licensgivning
vill minska. Havreälgjakten får företagas
på annan tid av året —- i praktiken
tidigare -— än normal licensjakt och får
ej igångsättas annorstädes än på eller i
omedelbar närhet av åker.

Efter vissa år 1947 vidtagna ändringar
i jaktstadgan finns emellertid ytterligare
möjligheter att komma till rätta
med älgskador. Orsaken till dessa ändringar
var att den trots krigsårens hårda
beskattning stadiga tillväxten av älgstammen
föranlett starkt ökade skador
på tallungskogarna. Efter eu av riksda -

Nr 16

Tisdagen den 10 maj 1960

Svar på interpellation ang. licensjakt på älg

gen begärd, gemensamt gjord utredning
framlade domänstyrelsen och skogsstyrelsen
vissa förslag beträffande älgjakten,
vilka låg till grund för de nyss
åsyftade av Kungl. Maj:t år 1947 gjorda
ändringarna i jaktstadgan. Enligt dessa
gjordes bland annat det tillägget till
15 §, att, om den växande skogen tillfogats
mera omfattande skador av älg,
licens beträffande den under hösten bedrivna
licensjakten kan meddelas för
längre tid än en månad. Vidare må licensen
innefatta rätt att fälla årskalv.

Emellertid förhåller det sig så, att de
svåraste älgskadorna tillfogas tallungskogarna
under den del av året då marken
är snötäckt. För att möjliggöra för
markägaren-jakträttsinnehavaren att förebygga
sådan skadegörelse gjordes ett
tillägg även till 16 §. Tillägget innebär,
att reglerna för havreälgjakten i princip
kan tillämpas, då älg orsakar avsevärd
skada å växande skog och ytterligare
skadegörelse inte kan förebyggas
med mindre älgstammen minskas. Lika
väl som man tidigare kunde få licens
för att skjuta älg antingen strax efter
tjällossningen för att skydda de höstsådda
grödorna mot allvarligare trampskador
eller för att i slutet av augusti
rädda den mognande havren, kan man
således efter år 1947 få licens för
att skjuta älg under snövintern om så
behövs för att rädda tallkulturerna från
total eller partiell ödeläggelse. I ett
viktigt avseende skiljer sig emellertid
denna vinterjakt från såväl havreälgjakten
som den normala licensjakten.
Licensliavaren får ej behålla nedlagda
älgar, utan dessa tillfaller kronan. Denna
inskränkning i rätten att förfoga
över fällt villebråd har främst till syfte
att hindra, att möjligheten att få tillstånd
till särskild jakttid utnyttjas för
renodlad köttjakt. Man har inte heller
velat alltför mycket försvåra strävandena
att hålla efter den olaga älgjakten.
I gengäld behöver licenshavaren
icke erlägga älgavgift.

Vad angår interpellantens uttalanden

om att jaktmoral och humanitära skäl
talar mot licensjakt vintertid så vill jag
kraftigt understryka, att jakt oberoende
av årstid alltid skall vara human, och
jag vill här erinra om jaktstadgans 1 §
som lyder: Jakt må ej bedrivas så, att
villebrådet tillfogas onödigt lidande.
Vad gäller licensjakt vintertid är kontrollen
att djuren icke skadeskjutits
desto större som villebrådet skall omhändertas
av kronan och besiktigas.

Jag har genom tidningspressen blivit
uppmärksammad på det av interpellanten
påtalade fallet inom Ore kommun.
Av de uppgifter i ärendet som
lämnats mig har emellertid framkommit
följande.

Genom vinterns ringa snötillgång i
Ore socken har ansamlingen av älg varit
mindre än vanligt. Till följd därav
har även skadorna på ungskog varit
tämligen ringa utom beträffande två
förvngringsytor, som ligger rätt långt
från varandra. Mellan 10 och 15 älgar
har samtidigt uppehållit sig å vardera
rutan. Å dessa har skogvaktarna från
mitten av februari iakttagit färska älgskador.
Skadegörelsen var till en början
ej så farlig men ökade. På den ena
ytan sköt en av skogvaktarna den 4
mars två älgar och den 11 mars ytterligare
ett djur. På den andra ytan sköt
en annan skogvaktare ett djur den 10
mars och ett djur den 16 mars. Fyra
av djuren har skjutits så att säga anträffade
på bar gärning. Det återstående
gick undan 5 å 600 meter, innan
skogvaktaren kom i håll för detsamma.
Polisen i Furudal bar tillkallats varje
gång ett djur fällts. Djuren har ej haft
andra skador än skottskadorna

Sammanfattningsvis vill jag sålunda
framhålla, att licensjakt under vintern
kan koncentreras till skadegörande älgar
och att härigenom den totala älgstammen
kan tillåtas vara större än vad
i annat fall skulle vara lämpligt. Förfarandet
synes alltså vara till fördel för
den allmänna jakten. Jag vill även på
nytt understryka jaktstadgans bestäm -

Nr 16

Tisdagen den 10 maj 1960

Svar på interpellation ang. licensjakt på älg

melser om att jakt ej må bedrivas så att
villebrådet tillfogas onödigt lidande.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Eliassons interpellation.

Härefter anförde:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):
Herr talman! Jag ber först att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret på min interpellation.

Den licensjakt på älg som Korsnäsbolaget
bedrivit i vinter i Ore har väckt
en stark reaktion hos befolkningen inte
blott inom kommunen utan också inom
länet i övrigt. Bolagets ansökan hade
avstyrkts av Dalarnas jaktvårdsförbund,
men länsstyrelsen beviljade den. Man
har skäl att anta att detta berodde på
att Kungl. Maj:t när det gällde en liknande
framställning av bolaget föregående
år uttalat att tillstånd till dylik
licensjakt bort beviljas.

Allmänhetens reaktion beror på skilda
orsaker. Ur naturvårds- och andra
synpunkter anser man att älgjakt inte
bör bedrivas denna tid på året, då djuren
bör lämnas i fred. Även om jakt
oberoende av årstid alltid skall vara human,
som statsrådet påpekat, föreligger
naturligtvis risker, att djuren kan vållas
lidanden, om jakten bedrives under
en tid med djupt snötäcke och hård skare.
Alldeles särskilt har man reagerat
mot jakt på dräktiga djur, som bara har
ett par månader kvar till kalvningen.
Det har sagts på något håll, att djuren
kan vara dräktiga även vid licensjakt
på hösten. Jag tycker emellertid att det
är stor skillnad, om djuren har så kort
tid kvar till kalvningen. Enligt vad jag
erfarit har två kor skjutits under den
licensjakt det här är fråga om.

Som länets jaktvårdsförbund påpekat
i sitt yttrande över bolagets framställning
bedrev bolaget i höstas en mycket
intensiv jakt. Sålunda fälldes på bolagets
marker 94 älgar. Bolaget hade
emellertid tillstånd att skjuta 140 älgar.

Till jämförelse kan nämnas att på de
enskilda skogsägarnas marker om 56 000
ha — bolagets marker omfattar cirka
32 000 ha — sköts 74 djur under den
allmänna jakttiden. Det är enligt min
mening i högsta grad anmärkningsvärt
att man från bolagets sida i en tidningsintervju
uttalat, att man i höstas nöjde
sig med att skjuta 94 älgar just med hänsyn
till kommande vinterlicensjakt.

Starka skäl talar för att älgstammen
i Oreskogarna inte är större än man kan
anse normalt. Härpå tyder en räkning
som jaktvårdskonsulenten gjort med
flygplan, och det bekräftas, tycker jag,
också av statsrådets svar.

Som skäl för vinterlicensjakten har
bolaget åberopat omfattande skadegörelse
på växande skog. I statsrådets svar
upplyses emellertid att skadorna på ungskogen
i allmänhet varit tämligen ringa
på grund av att ansamlingen av älg varit
mindre än vanligt. Detta skulle dock
inte ha gällt två föryngringsrutor, som
ligger rätt långt från varandra. Enligt
uppgift skulle 10—15 älgar samtidigt ha
uppehållit sig på vardera rutan. På de
båda rutorna har skjutits sammanlagt
fem djur, som enligt statsrådets uttalande
»anträffats på bar gärning».

Sammanfattningsvis hävdar statsrådet
att en dylik vinterjakt är motiverad,
genom att licensjakten kan koncentreras
till de skadegörande älgarna och att
detta är en fördel för den allmänna jakten.

Självfallet är det angeläget, att omfattande
skadegörelse på växande skog
motverkas. På den punkten råder väl
inga delade meningar. Men jag betvivlar
att licensjakt på älg vintertid är den
metod som bör utnyttjas för att skydda
tallkultur på stora, tidigare kalhuggna
marker. Det bör framhållas att markerna
i dessa trakter är ganska torra och
karga och sålunda tämligen sterila för
älgarna. Länets jaktvårdskonsulent har,
som jag nämnde, med flygplan företagit
en älgräkning på de berörda områdena
— en räkning som inte ändrade

5 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 16

Nr 16

Tisdagen den 10 maj 1960
Svar på interpellation ang. licensjakt på älg

hans ståndpunkt till denna licensjakt.
I sin rapport har han bland annat talat
om att det fanns ett område med
mycket stor tallkultur på uppskattningsvis
flera hektar, där tallplantorna stod
i regelrätta rader som i en plantskola.
Han framhåller vidare att i den för älgarna
tämligen sterila omgivningen, där
allt naturligt bete var borta, kunde älgarna
inte finna en bättre viltåker. För
alla traktens älgar måste den verka lika
lockande och lika väl placerad som
ett glasstånd för skolpojkar mitt på en
stor skolgård.

Jag delar helt jaktvårdskonsulentens
uppfattning att det framstår som meningslöst
att med vinteravskjutning
skydda sådan kultur. För att med absolut
säkerhet kunna undgå skador i
sådana fall skulle krävas en nästan fullständig
utrotning av älg på ett mycket
stort område, eftersom så länge det
finns en älgfamilj i trakten den förr
eller senare måste lockas dit.

Enligt gällande bestämmelser om vinterjakt
av detta slag skall licens medgivas,
då älg förorsakar avsevärd skada
på växande skog och — märk väl —
ytterligare skadegörelse inte kan förebyggas
med mindre älgstammen minskas.
Såvitt mig är bekant har bolaget
i detta fall inte vidtagit speciella åtgärder
för att förebygga skadegörelse.
För det första kan ifrågasättas om de
skogsvårdande åtgärderna i detta fall
anpassats till förhållandena på ett sådant
sätt, att omfattande skadegörelse
kunnat förebyggas så långt möjligt. För
det andra: om man har en tallkultur på
flera ha, där plantorna eller ungskogen
står med ganska stora mellanrum,
är det väl rimligt, att man i första hand
söker motverka en skadegörelse med
andra metoder än vinterlicensjakt. Jag
avser då närmast att man på andra håll
i landet har sökt med kemiska medel
hindra skadegörelse av älg. Jag vill
starkt understryka den principiella uppfattningen,
som jag också tycker mig
förstå ligger till grund för bestämmel -

serna på detta område, att alla åtgärder
för att skydda kulturområden mot
skador av älgstammen måste ha prövats,
innan man tillgriper så drastiska åtgärder
som licensjakt vintertid.

Slutligen vill jag, herr talman, framhålla
en annan synpunkt, som jag tror
att man har anledning att beakta. Vad
som har hänt i Ore har enligt min mening
visat, att vinterlicensjakt på älg
är ägnad att försvåra möjligheterna att
skapa en mera ordnad jakt genom bildande
av nya jaktvårdsföreningar eller
j aktvår dsområden.

Med hänsyn till alla de synpunkter
som jag anfört måste jag beklaga, att
statsrådets svar är negativt. Det hade
enligt min mening funnits all anledning
att här klart säga ut, att man i framtiden
bör pröva ansökningar om vinterlicensjakt
med betydligt större restriktivitet
än som skett beträffande den uppmärksammade
älgjakten i Ore.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten. Herr Eliasson i Sundborn beklagade
att svaret var negativt. Jag var
annars beredd att stiga upp och med
glädje konstatera att herr Eliasson och
jag var tämligen överens i långa stycken.
Vi har inga delade meningar när
det gäller att pröva alla de vägar man
kan gå för att förekomma skadeverkningar
på sätt som kanske även för Oreopinionen
skulle te sig smakligare. Men
herr Eliasson vet ju lika väl som jag att
meningarna i fråga om licensjakten är
mycket delade. Jag tror inte heller att
vi har anledning att här närmare gå in
på skälen för och emot.

Jag är givetvis underkunnig om att
dalaopinionen i långa stycken har rest
invändningar mot vinterlicensjakt. Jag
skall emellertid avstå från att nu söka
analysera bevekelsegrunderna härför,
men jag vill komplettera mitt svar med
en synpunkt som kanske inte framgår

Tisdagen den 10 maj 1960

Nr 16

av svaret — jag trodde att den egentligen
var överflödig.

Herr Eliasson har här tagit upp frågan
om den humana aspekten på t. ex.
vinterlicensjakt. I jaktstadgans 1 § är
det villkoret angivet att all jakt skall
bedrivas humant, och därest det upptäckes
brott mot denna väsentliga
grundval i jaktstadgan, faller sådant
brott givetvis under åtal. Ingenting hade
därför hindrat att det hade verkställts
åtal i de påtalade fallen, därest
man funnit att vederbörande brutit mot
jaktstadgans 1 §. Jag tvivlar inte ett
ögonblick på att herr Eliasson känner
till den möjligheten.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag har inte någon anledning
att ta upp en längre polemik
med statsrådet, ty jag har redan klargjort
min ståndpunkt vad gäller det
olämpliga i att bedriva jakt på älg vintertid.
Enligt jaktstadgan skall ju all
jakt, oavsett vilken tid den bedrives,
ske på ett humant sätt, men om man
ger tillstånd till jakt vintertid, när det
är djupt snötäcke och hård skare, så
finns det uppenbarligen större risker
för att lidande vållas djuren. Detta säger
jag utan att på något sätt göra gällande
att det har inträffat i de aktuella
fallen.

Det är riktigt som statsrådet säger att
meningarna om licensjakten är delade,
men det är ytterligare skäl till att myndigheterna
bör iaktta större restriktivitet
med att bevilja tillstånd till licensjakt
vintertid. Det är också därför som
jag har tillåtit mig karakterisera statsrådets
svar såsom negativt ur mina synpunkter.
Svaret innehöll ju inte någonting
som antydde att sådana här ansökningar
skulle för framtiden komma att
prövas med större restriktivitet från
jordbruksministerns sida än som tidigare
har skett, i varje fall när det gäller
den aktuella jakten i Ore.

överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. vattenfrågorna Herr

andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd till statsministern riktad
interpellation, vilken överlämnats
till mig för besvarande, har herr Wachtmeister
frågat, om regeringen är beredd
att skyndsamt låta utreda vissa kommunala
och industriella vattenförsörjningsfrågor
såsom ett riksproblem och
om regeringen i så fall är beredd att
— för att undgå den nuvarande oenhetliga
handläggningen och för att få
till stånd ett större hänsynstagande till
olika kolliderande intressen — knyta
samman alla dessa frågor till en enda
myndighet.

Vad beträffar herr Wachtmeisters
första fråga ansluter jag mig till uppfattningen,
att ytvattentillgångarna i
framtiden kommer att få en allt större
betydelse för vattenförsörjningen. Sådana
projekt som den under byggnad
varande avledningen av vatten i stor
skala från Vättern till vissa städer och
kommuner i Västergötland torde komma
att i kanske ännu större omfattning
få efterföljd inom andra vattenfattiga
slättbygder, till exempel västra Skåne,
där dylika samordnade vattenförsörjningsföretag
sedan länge planerats. Vidare
får man räkna med att större
grundvattentäkter ofta måste förstärkas
genom konstlad infiltration av grundvatten
med hänsyn till den ständigt
ökade vattenförbrukningen. Vad angår
industriens vattenförsörjning ställer i
synnerhet cellulosaindustriens snabba
utbyggnad stora krav på användbart råvatten
från vattendrag och insjöar.

I fråga om skyddet av ytvattentillgångarna
må erinras om de skärpningar
av vattenlagen, som genomfördes av
1956 års riksdag. I motiveringen för
den nya lagstiftningen fästes nämligen

Nr 16

Tisdagen den 10 maj 1960

Svar på interpellation ang. vattenfrågorna

särskild vikt vid behovet av att skydda
vattendragen för vattenförsörjningsändamål.
Detta har också i hög grad präglat
tillämpningen av sagda lagstiftning
såväl i vattendomar och länsstyrelseresolutioner
som i vatteninspektionens utlåtanden,
råd och anvisningar i föroreningsärenden.
Förslag till ytterligare åtgärder
i syfte att ur vattenförsörjningssynpunkt
komplettera lagstiftningen
kommer vidare, enligt vad jag erfarit,
att inom kort framläggas av vattenvårdskommittén.
Enligt uppgift kommer sagda
kommitté jämväl att under sommaren
framlägga förslag till lagstiftning
rörande grundvattenskydd och i samband
därmed även vissa förslag rörande
den administrativa handläggningen av
hithörande frågor.

I detta sammanhang torde vidare få
nämnas, att den nyligen tillsatta Emåutredningen
har att ur vissa speciella
synpunkter företaga regionala kartläggningar
i syfte att belysa bl. a. hushållningen
med vattentillgångarna.

Rörande handläggningen av vattenvårdsfrågorna
må nämnas, att vattenvårdskommittén
i ett tidigare framlagt
betänkande (SOU 1955: 6) ingående undersökt
möjligheterna att få till stånd
en enhetligare organisation på vattenvårdens
område. Delvis på grundval av
detta betänkande framlade Kungl. Maj:t
i proposition till 1957 års riksdag förslag
om sammanförande inom byggnadsstyrelsen
av vissa statliga organ på här
ifrågavarande område. Då detta förslag
ej vann riksdagens bifall, framlade
Kungl. Maj:t efter förnyad utredning av
vattenvårdskommittén i proposition till
1958 års riksdag nytt förslag om inrättande
av en statens vatteninspektion
med särskild styrelse, vattenvårdsnämnden,
som dock i kameralt hänseende
skulle vara förenad med fiskeristvrelsen.
Vattenvårdsnämnden består av
representanter för den tekniska vattenoch
avloppsorganisationen, medicinalväsendet,
fiskeriadministrationen, naturskyddet,
landsstaten, kommunerna,

jordbruket och industrien. Nämnden
skall enligt sin instruktion icke blott
fungera som en administrativ verksledning
i sedvanlig bemärkelse utan
även verka för en samordning av vattenfrågornas
handläggning på det administrativa
planet. Nämnden har också
sökt fylla denna senare funktion genom
att successivt behandla olika frågekomplex,
som faller under olika myndigheter,
i syfte att få till stånd enhetliga
riktlinjer för handläggningen av olika
frågor. Ett nära samråd mellan olika
myndigheter har också kommit till
stånd i den löpande administrativa
handläggningen av enskilda ärenden,
detta särskilt mellan vatteninspektionen
och vatten- och avloppsorganisationen.

Det bör i detta sammanhang erinras
om att vattenvårdens personella och materiella
resurser successivt förstärkts
under de senare åren både inom den
centrala organisationen och på länsplanet.
Vattenvårdskommitténs förslag i
dessa hänseenden kan nu anses förverkligade
med undantag för de bakteriologiska
undersökningsresurserna. Praktiska
skäl bl. a. i form av lokalsvårigheter
har försenat denna sista upprustningsetapp.

Den nuvarande vattenvårdsorganisationen
betecknades redan i förenämnda
proposition till 1958 års riksdag som ett
provisorium med syfte att försöksvis
pröva möjligheterna att nå fram till en
fastare samordning av vattenvårdens
organisation. En ökad samverkan mellan
olika berörda organ har otvivelaktigt
uppnåtts, och det torde finnas goda
möjligheter att på den inslagna vägen
genom praktiska erfarenheter nå fram
till en mera slutgiltig lösning av vattenvårdens
organisationsfråga. Det torde
emellertid ännu vara för tidigt att taga
ståndpunkt till denna fråga.

Sammanfattningsvis torde alltså kunna
sägas, att på lagstiftningens område
erforderliga åtgärder redan vidtagits
eller är under förberedande, att en tillfredsställande
administrativ organisa -

Tisdagen den 10 maj 1960

Nr 16

tion är under utveckling på erfarenhetens
väg samt att de personella och materiella
resurser som står till förfogande
ökat väsentligt under senare år.
Självfallet är det dock angeläget att
man noga följer utvecklingen, inte minst
när det gäller de organisatoriska frågorna.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Wachtmeisters interpellation.

Vidare anförde:

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Orsaken till att jag riktade
denna interpellation till hans excellens
herr statsministern var att den gällde
ett frågekomplex som berör många
olika departement. Under utrikesdepartementet
faller t. ex. frågan om hur vi
handskas med Torne älv och under
justitiedepartementet faller sådant som
rör vattenlagen. När det gäller försvarsdepartementet
kommer vi åter in på
frågan om Torne älv och förhållandena
på Nordkalotten. Under kommunikationsdepartementet
faller sådana ärenden
som avser vattnets utnyttjande för
vattenkraftsändamål, vatten- och avloppsanläggningar.
Under ecklesiastikdepartementet
faller frågan om forskningen.
Vilka frågor som faller under
jordbruksdepartementet torde knappast
behöva närmare preciseras. Handelsdepartementet
sysslar exempelvis med frågan
om oljeskador i havsvatten. Under
inrikesdepartementet lyder sådant
som sammanhänger med den kommunala
vattenförsörjningen. Det kanske
finns möjlighet att få med ytterligare
ett par departement i denna förteckning,
om man riktigt noga granskar vilka
frågor det gäller.

Att statsministern uppdragit åt jordbruksministern
att besvara interpellationen
är inte så underligt, med tanke
på att jordbruksministern har en utomordentlig
sakkunskap just på detta område.
.lag ber också att få tacka för det

Svar på interpellation ang. vattenfrågorna

svar som jag har fått, även om jag kanske
borde beklaga att det blev jordbruksminister
Netzén som svarade på
interpellationen. Vi är alltför rörande
eniga i dessa frågor för att det skall
kuna bli något uppfriskande gräl.

I ett avseende måste jag emellertid
anmäla en avvikande mening gentemot
jordbruksministern. Det gäller sista meningen
i svaret, där statsrådet säger att
han med det anförda anser sig ha besvarat
min interpellation. Statsrådet
Netzén uppehåller sig i interpellationssvaret
huvudsakligen vid vattenvårdsproblemet,
och det är ju inte så underligt,
eftersom just dessa frågor lyder
under jordbruksdepartementet. Visst
finns det också förutsättningar för att
statens vatteninspektion skall kunna
åstadkomma en hel del, men den har
inte en sådan instruktion att den kan
ge sig på frågan om vattenhushållningen
i stort.

Det enda i herr statsrådets svar som
berör vattenhushållningen — med andra
ord det väsentliga i min interpellation
— är ett litet stycke i början angående
Skånes och Västsveriges problem och
några rader om den nyligen tillsatta
Emå-utredningen. Just något sådant som
denna Emå-utredning är det som har föresvävat
mig, fast i oändligt mycket
större skala. Emå-regionen är redan för
liten. Vi har att tänka på problemen i
Skåne, i Halmstad och i andra västkuststäder.
I dagarna har vi läst i tidningarna
om hur Stockholms norra förorter
—- Täby, Stocksund och Djursholm —
inte kan få nog med vatten i sommar,
att man därför inte kan hålla vattentrycket
uppe, och om hur Skåne-städerna
Malmö och Lund hämtar sitt vatten
från Vombsjön, vilket man har räknat
med kan räcka till år 1980. Vi har också
läst om hur Hälsingborg, Landskrona
och Eslöv tar sitt vatten från Ringsjön.
Till år 1980 beräknas även denna vattentäkt
räcka. Sedan måste man söka
någon annanstans. Frågan är vart man
skall gå. Man är inte säker på att Bol -

Nr 16

Tisdagen den 10 maj 1960

Svar på interpellation ang. vattenfrågorna

men räcker, ty som spekulanter på den
har också västkuststäderna anmält sig.
Då får man gå ända upp till Vättern
och Vänern och tänka på att avtappa
dem. Göteborg har sina planer tillsammans
med andra västkuststäder på
Mjörn och Lygnern men även på Bolmen
— som jag nyss nämnde — samt
på Vänern och Vättern.

Det besvärliga i detta sammanhang
är att de olika kommunernas vattenförsörjningsproblem
inte kommer på en
gång. Därför är det inte underligt om,
när en stad sätter i gång med ett stort
projekt, kommuner som ligger på vägen
inte har lust att vara med. När sedan
deras problem inställer sig, därför
att vattenförbrukningen har ökat, har
kanske vattendomstolen lämnat en annan
förbrukare tillstånd att använda vederbörande
sjö, kanhända inte bara som
vattentäkt utan som recipient av avloppsvattnet.
Vattendomstolen har nämligen
inte någon som helst skyldighet
att bedöma vattentillgångens utnyttjande
på mycket lång sikt. Det är här
det finns risk för enorma felinvesteringar.

Herr statsrådet säger i sitt svar, att
ett nära samråd mellan vatteninspektionen
och vatten- och avloppsorganisationen
förekommer. Det kanske kan finnas
olika åsikter om den saken. Kanhända
förekommer detta goda samarbete
på det administrativa planet, men
absolut inte på det praktiska. År man
inte för angelägen om att centralisera
det hela, t. ex. när det är fråga om bakteriologiska
undersökningar? Jag vet,
att vederbörande på sina håll ute i
landsorten gärna tar på sig utgifterna
för ett bakteriologiskt laboratorium för
vattenfrågor, om de bara får hjälp
uppifrån, men det förefaller som om
man vill centralisera för mycket.

Riksdagen beslöt år 1957 med anledning
av en motion i denna kammare av
herr Hamrin i Kalmar, att medel från
bidragsanslaget till vatten och avlopp
skulle få utgå till berörda forskning. Det

var ett utomordentligt klokt beslut med
tanke på att man — som statsrådet själv
vet — i vattenvårdskommittén beräknade,
att under de närmaste tio åren investeringarna
på detta område skulle
gå på inte mindre än 4 miljarder kronor.
Nu bygger vi i Uppsala en limnologisk
institution. Den går på 2,5 miljoner
kronor. Men den innefattar bara
den teoretiska forskningen. Det finns
inga pengar där för den tillämpade limnologien.
Det fattas 400 000 kronor, men
de pengarna finns på det där bidragsanslaget
för vatten och avlopp. Men
kommunikationsdepartementet säger
nej. Dess befattning med vatten och avlopp
slutar vid rörmynningen. I kommunikationsdepartementet
hyser man
inte något som helst intresse för vad
som sker när avloppsvattnet kommer ut
i recipienten. Det finns inget underlag
alls i riksdagsbeslutet för denna kommunikationsdepartementets
inställning. Jag
tycker därför att jordbruksministern
och ecklesiastikministern skulle ha eft
litet samtal med sin kollega herr Skoglund
just om det här problemet. Här har
vi ett exempel på att en samordnande
institution så att säga över departementen
kan behövas. Jag kanske får vädja
till herr jordbruksministern att, om det
här lilla samtalet skulle komma till
stånd, samtidigt be kommunikationsministern
att svara på brev, det brev som
kommunikationsdepartementet för ett
år sedan fick från Vetenskapsakademien,
Naturskyddsföreningen, Samfundet
för hembygdsvård och Norrlands
naturvärn om en utredning vid sidan
av vattenfallsstyrelsens rörande Nordkalotten,
så att det inte går som det brukar
gå: frågan utreds alltför länge ur
en begränsad kraftverkssynpunkt och
sedan befinns det att man har bundit
sig så hårt, att man inte kan ta hänsyn
till andra intressen.

Jag skall inte uppta kammarens tid
med de olika delproblem, som skulle
behöva beröras i den här frågan. Jag
skulle bara i förbigående vilja framhålla

Tisdagen den 10 maj 1960

Nr 16

att bevarandet av orörda sjöar och vattendrag
inte alls är något exklusivt naturskyddsintresse,
som man gärna vill
få det till. Hur skall man kunna begära
forskning för att få till stånd en jämförelse
mellan förorenade och orörda
vatten, om vi inte har några orörda vatten
att jämföra med?

Rekreationssynpunkterna får vi sannerligen
inte heller försumma. Att vattnen
är tillgängliga för allmänheten har
vi fått till stånd genom strandlagen. Men
är strandlagen tillräckligt effektiv? Jag
tvivlar på det, herr statsråd. Den tillämpas
i varje fall inte — detta faller inom
kommunikationsdepartementet — effektivt
när det gäller den bebyggelse som
nu släpps fram och som förstör stora
strandsträckor. Stränderna består inte
bara så att säga av vattenbrynet. Vad
som finns därutanför är av stor betydelse.
Jag tänker närmast på oljeföroréningarna.
Vi har inte sett några nämnvärda
ansträngningar från statsmakternas
sida att få bukt med dessa. Jag vet
inte om det finns en enda anläggning
för mottagning av spillolja i hamnarna.
Vi behöver hur mycket som helst
av det slaget. Jag är, herr statsråd, förvisso
inte någon framstående partipolitiker,
men jag är en skaplig värd.
Om Chrustjov kommer hit någon gång,
så låt mig få ta hand om honom för
en dag. Jag tror att jag skall kunna
klargöra för honom — jag vet att man
i Sovjet hyser mycket stort intresse
för detta — vikten av att en överenskommelse
kommer till stånd om att
hela Östersjön skall bli ett fredens hav
för sjöfågeln åtminstone, så att vi slipper
den där så kallade skamfläcken, där
olja släpps ut. Så länge vi inte har några
mottagningsanläggningar i alla större
hamnar, kan vi inte begära att en
skeppsredare skall kosta på över 100 000
kronor på transport till Nordsjön av
spilloljan, utan den släpps ut på just
den där skamfläcken söder om Gotland.
Detta har haft till följd de här skadorna
på sjöfåglar, som i vintras varit värre än

Svar på interpellation ang. vattenfrågorna

någonsin. Detta är också ett vattenvårdsproblem.
Det är inte bara färskvatten
det är fråga om här.

Inte minst med tanke på vårens jordflykt
i södra Sverige undrar man hur
långt utdikningarna skall gå. Det gamla
problemet med överskott på ytvatten
har övergått till att bli ett balansproblem,
särskilt i södra och mellersta
Sverige.

Går våra läplanteringar framåt i tillräckligt
rask takt? Även här måste jag
peka österut. Där har vi ett föredöme
i stepptrakterna i Ukraina. Här har man
kommit mycket långt med sådana läplanteringar.
Vi har gått motsatt väg:
vi har huggit ned pilvallarna och plöjt
ned dem med grävskopor. Ju längre
kulturen går, ju bättre jorden blir brukad,
desto svårare blir det att få den
rätta strukturen på myllan. I synnerhet
för de stora skiftena blir det svårt att
hindra denna jordflykt.

Med anledning av den lilla diskussionen
nyss om älgskadorna frågar jag:
Är det riktigt att vi i skogarna skall
dika ut varenda liten mossgöl? Älgen är
dock ett sumpmarksdjur. Tar vi bort
hans möjligheter att hämta sin näring
ur de där små mosspölarna, är det val
inte underligt att han ger sig till att
äta tall. Han kan väl inte leva på luft.

Jag skall inte gå in på några detaljfrågor
utan bara konstatera att långt
ifrån allt är bra.

Statsrådet säger att det är angeläget
att noga följa utvecklingen, inte minst
i organisatoriskt avseende. Det räcker
inte. Det är heller inte till fyllest att
angripa problemet med vattenhushållningen
från bara ett håll och se till att
det finns vatten. Jag ifrågasätter om man
inte på något sätt borde begränsa vattenförbrukningen
när vi nu inte har hur
mycket vatten som helst. Det kan tänkas
att vi tvingas införa mycket starkt
progressiva vattentaxor för att hejda
överförbrukningen, men den saken är
jag inte beredd att diskutera nu.

Låt mig sluta med att säga att vatten -

Nr 16

Tisdagen den 10 maj 1960

Svar på interpellation ang. vattenfrågorna

frågan är så allvarlig, att den inte längre
kan betraktas som en fråga om vår
levnadsstandard. Det gäller inte om vi
skall ha tillgång till vatten i obegränsade
mängder, det gäller om det över
huvud taget skall finnas vatten. Det är
inte fråga om levnadsstandard utan en
livsfråga.

Jag ber än en gång att få tacka herr
statsrådet för svaret och hoppas på
vidare utveckling av detta område.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Det kan kanske förefalla
egendomligt att herr Wachtmeister
och jag, när vi är så ense som vi är i
denna fråga, t. o. m. ense om att det
bleve rätt svårt oss emellan att etablera
något riktigt gräl, ändå gör vårt bästa
för att försöka nå ett sådant. Herr
Wachtmeisters glädjande stora anspråk
på statsmakternas både ingripanden
och pengar noterar jag med intresse.
Ett par synpunkter finns det kanske
ändå anledning för mig att framhålla.

Herr Wachtmeister menade att vattenvårdsfrågorna
något överbetonats i
svaret. Han anser för sin del att vattenhushållningen
är den centrala frågan.
Jag delar hans uppfattning att
vården av vattnet, t. ex. åtgärder för att
skydda det mot föroreningar, utgör en
del av det stora problem som har med
själva vattenhushållningen att göra. Men
i takt med den allt snabbare, påtvingade
övergången från grundvattentäkter till
ytvattentäkter har problemet vidgats
i en omfattning som gör att vatteninspektionen
och vattenvårdsnämnden
faktiskt efter måttet av sina förutsättningar
utövar de funktioner som herr
Wachtmeister här efterlyser.

Jag medger gärna att problemet är så
allvarligt som herr Wachtmeister gör
gällande. Att ärendena delas upp på
flera departement äger sin riktighet.
Detta är naturligt, då problemet berör
så många områden, att det närmast
skulle vara orimligt om ärendena hän -

fördes till en enda instans uppe i
kanslihuset. Jag har litet svårt att föreställa
mig vad herr Wachtmeister tänkte
sig med sitt litet mera konkreta förslag
om ett centralt verk över departementen
för att handlägga dessa frågor,
en unik företeelse inom vår ämbetsverksflora.
Det är möjligt att jag inte
riktigt kunnat följa hans tankegång där.

Vad jag härutöver borde säga gäller
närmast en rent konkret fråga. Herr
Wachtmeister påpekade att den limnologiska
institution som avses uppföras
i Uppsala saknar resurser för tillämpad
limnologi men att den däremot är rustad
—• och ändamålsenligt rustad, skulle
jag tro, när den blir färdig — för teoretisk
limnologisk forskning. Jag ber
att få upplysa om, och det kanske herr
Wachtmeister känner till, att kostnadsfördyringen
under tiden mellan principbeslutet
om institutionens tillkomst och
medelsanvisningen har medfört att det,
såsom herr Wachtmeister säger, skulle
behövas ytterligare 400 000 kronor för
att inrätta en specialavdelning för tilllämpad
limnologi, en avdelning som
skulle komma att utgöra ett värdefullt
tillskott till institutionens resurser. Men
frågan om anslag för den avdelningen,
herr Wachtmeister, är inte avgjord. Den
befinner sig för närvarande i vederbörligt
departement. Kan man bara räkna
med herr Wachtmeisters behjärtade stöd
och några andras bör det inte vara uteslutet
att kunna lösa också den frågan
på tillfredsställande sätt.

Frågan om finansieringen av organisationen
och forskningen har anförtrotts
åt en pågående utredning. Därför
menar jag att herr Wachtmeisters önskemål
i det avseendet i stort sett kan
anses tillgodosett.

Självfallet skall man inte nöja sig
med att följa frågan med uppmärksamhet.
Alla i denna kammare, alla kommunalmän
eller eljest allmänt verksamma
personer torde ha upptäckt frågans
vidd. Både såsom en livsfråga — jag
delar herr Wachtmeisters uppfattning i

Tisdagen den 10 maj 1960

Nr 16

det hänseendet — och som en ekonomisk
fråga har den mycket hög dignitet.
Kommunala myndigheter liksom
statsmakterna har trots frågans utomordentliga
betydelse den plågsamma uppgiften
att söka avväga det ena ändamålet
mot det andra. Jag skulle tro att det
snabba uppvaknandet till insikt om
denna frågas betydelse saknar motstycke
på andra håll i Europa, där inte bleka
nöden har tvingat till radikala åtgärder
— delvis har vi väl dock försatts
i tvångsläge här också. Tillkomsten under
förhållandevis kort tid av konkreta
vattenvårdsåtgärder, såsom uppförande
av reningsverk i flera av våra städer,
tycker jag ger fog för vissa förhoppningar
att vi skall bli insiktsfullare när
det gäller vattenhushållningens och vattenvårdens
utomordentligt vitala problem.

Herr WACHTMEISTER (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag uttryckte mig nog
något otydligt när jag talade om ett
centralt verk utanför departementen för
dessa frågor. Jag menade naturligtvis
inte att det skulle stå utanför departementen,
men det skulle vara ett verk,
helst lydande under jordbruksdepartementet,
dit alla vattenfrågor, i vilket
departement de än uppkommer, skall
kunna skjutas över. Det skall väl inte
behöva uppstå några konstitutionella
svårigheter av att dessa frågor hänföres
till en myndighet.

Det centrala verket skulle också ta
initiativ i en hel del frågor. Förra året
kom, för att nu ta ett exempel, Halmstad
i ett ytterst trängt läge vad vattenförsörjningen
beträffar. Drätselkammaren
i Halmstad frågade distriktsingenjören
för vatten och avlopp där, om det finns
någon utredning om vattentillgången i
de sjöar som beräknas räcka för alla
västkuststädernas vattenförsörjning.
Man fick då till svar att det inte fanns
någon sådan. Man var i så trängt läge,
att man inte hade tid att vänta på ut -

Svar på interpellation ang. vattenfrågorna

redning och därför fick Halmstad ordna
vattenförsörjningen från en liten sjö
som heter Torvsjön. Det är möjligt att
det går bra, men också möjligt att man
gjort en felinvestering — det får framtiden
utvisa.

I ett sådant fall, där behoven inträder
vid så olika tidpunkter, skulle detta
centrala verk kunna säga ifrån, att det
gäller att göra en utredning.

Jag måste nog göra statsrådet ledsen
i ett avseende — det gäller anspråken
på pengar. Jag ville tvärtom spara. Skall
det t. ex. tjäna någonting till att med
statsbidrag utföra dikningar som kanske
får menliga följder? Där skulle vi
kunna spara en hel del. Vad beträffar
de pengar från bidraget till vatten och
avloppsledningar, som skulle gå till
limnologiska institutionen i Uppsala,
vill jag säga att det inte är fråga om
nya pengar utan om pengar som enligt
riksdagens beslut skall användas för
en något mer vidsynt forskning än kommunikationsdepartementet
är berett att
acceptera, d. v. s. om recepientforskning,
inte bara avloppsforskning.

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Jag skall be att bara få
säga ett par ord i den här frågan. Denna
fråga har den allra största betydelse,
en betydelse som tilltar allteftersom
samhällets utveckling fortskrider. Jag
tror därför att det är angeläget att den
bevakas från alla håll.

Här nämndes i förbigående Vätternproblemet.
I det sammanhanget kommer
Östergötland och andra län runt
sjön med i bilden. Det finns för närvarande
vissa planer på mycket lång sikt
att förse stora delar av vårt land med
dricksvatten ifrån Vättern. Det är alltså
nödvändigt att man där verkligen följer
med sin tid och tar sikte på framtiden.

Vad jag framför allt skulle vilja understryka
är forskningens betydelse i
det här sammanhanget. Det är naturligtvis
värdefullt att en utredning nu
arbetar med problemet men det skulle

Nr 16

Tisdagen den 10 maj 1960

Svar på interpellation ang. vattenfrågorna

vara ännu mera värdefullt, om jordbruksministern
skulle kunna påskynda
utredningen. Jag tror att jordbruksministern
i de här frågorna kan räkna på
allas stöd. Vi som i någon mån sysslar
med de här problemen kommunalt vet
vad det betyder. Det skulle förvisso
vara ytterst värdefullt att få en professur
både för reningen av dricksvatten
och för reningen av avloppsvatten.

Som jordbruksministern kanske erinrar
sig från det tillfälle då han hade
vänligheten att inviga avloppsreningsverket
i Norrköping, har vi där varit
förutseende och inrättat utrymme för
distriktslaboratorium. Jag tror att man
bör gå den vägen och inte centralisera
alltför mycket.

Kommunerna och de stora företagen
bevakar de här frågorna, men det räcker
inte — jag tror att statsmakterna här
bör ta ett krafttag.

Jag vill också understryka att den
metod man nu i stort sett har tillämpat
att liksom bygga på praktiska resultat
och praktiska erfarenheter är en mycket
dyrbar metod. Man har famlat i
mörkret på många områden, och jag
kan försäkra att man har lagt ner många
miljoner så att säga i onödan. De skulle
ha kunnat sparas om man haft forskningsresultat
att bygga på.

Vi har ett stort saneringsproblem
framöver och det problemet kommer
att växa i betydelse mycket snabbt. Det
kommer att växa oss över huvudet, om
inte alla goda krafter medverkar inom
en rimlig tid. Om så inte sker kommer
vi att i framtiden ställas inför stora
svårigheter inte bara ekonomiskt utan
även på annat sätt.

Jag ville, herr talman, helt kort bara
understryka i första hand forskningens
betydelse. Denna medför, att man på
ett säkrare sätt kan handlägga de här
problemen i framtiden. Forskningsresultaten
måste på ett effektivt sätt ställas
till kommunernas och näringslivets förfogande,
och man måste samarbeta intimt
på ett sätt som jag här inte skall

närmare gå in på för att lösa dessa problem
som berör både kommunerna och
näringslivet.

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Det finns en fråga som
inte har berörts i denna mycket intressanta
diskussion, nämligen varför man
inte gör några undersökningar av grundvattennivåns
förändringar i samband
med sjöregleringar och sjösänkningar.
Jag har sett många exempel på att vattendrag,
brunnar och källor tre fyra år
efter en sjösänkning sinar på flera kilometers
avstånd. Det måste betyda att
det sker väsentliga förändringar i grundvattennivån
vid sjöregleringar, och det
spörsmålet tycker jag att geologerna,
med de tekniska resurser de har, borde
undersöka.

Man bör också gå försiktigt fram i
fortsättningen med torrläggning av både
myrmarker och sjöar. Torrläggningarna
leder säkerligen inte bara till rent
klimatiska förändringar utan också till
oerhörda bekymmer då det gäller att
klara vattenfrågan.

Jag vill också bara helt kort stryka
under att geologerna gör en undersökning
av grundvattenförhållandena i
samband med sjöregleringar.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Förlåt att jag återkommer, herr talman
—■ det borde inte vara så mycket
att tillägga utöver det positiva inlägg
som har gjorts av företrädare för tre
av de övriga partierna i riksdagen. Jag
tillåter mig att uttala min glädje och tillfredsställelse
över deras positiva anföranden,
eftersom möjligheterna att
vinna gehör för aldrig så små ytterligare
framsteg bottnar i hur den tungviktiga
opinion reagerar som finns företrädd
i detta hus. Jag vill emellertid
säga, att man ändå måste bedöma de
här frågorna under hänsynstagande till
de realistiska förutsättningarna.

När herr Wachtmeister framför argu -

Tisdagen den 10 maj 1960

Nr 16

ment för ett centralt ämbetsverk, tycker
jag att vi ändå inte kan bortse från
den i och för sig naturliga allergi som
den svenska riksdagen har mot nya ämbetverk.
Det embryo till en central instans
som vatteninspektionen under vattenvårdsnämnden
representerar har ju
inte någon generaldirektör i spetsen och
bar inte tyngden av ett självständigt
verk, men dess funktion är egentligen
den som herr Wachtmeister efterlyser:
att vara ett samordnande organ för alla
de sidoordnade organ som är verksamma
på det här området. Den har
med ytterligt intimt samarbete framfört
allt med V A-byrån i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
men också — när
det gäller hälsovården —- med förste
provinsialläkarna och vidare med distriktsingenjörsorganisationen,
och den
har även den initiativrätt som herr
Wachtmeister önskar och som jag tror
är viktig nog.

En sak som kanske har förbisetts i det
sammanhanget är vatteninspektionens
insatser för att åstadkomma vattenvårdsförbund.
Det är en senupptäckt
tanke i vårt land — herr Jansson i Benestad
var inne på det kapitlet alldeles
nyss — att man inte ostraffat kan
ingripa i vattenförhållandena; det gäller
både sambandet mellan grundvattenläget
och vattentillgång och verkningarna
av de ingrepp som sker genom
torrläggningar och dikningar men också
ingrepp i varje led av ett vattenområde.
Där har vi, kanske framför allt därför
att vi överskattat tillgången på färskvatten
i vårt land, väl inte tillägnat oss
den helhetssyn som jag tror är nödvändig
men som försöken sedan avsevärd
tid tillbaka att bilda vattenvårdsförbund
avser att tjäna.

Herr Wachtmeister berörde frågans
ekonomiska sidor. Det är riktigt som det
har sagts, att vattenvårdskommittén för
tre, fyra år sedan uppskattade de sammanlagda
kostnaderna till ungefär 4
miljarder kronor, inklusive anslutande
ledningar, för att täcka det mest ange -

Svar på interpellation ang. vattenfrågorna

lägna behovet av reningsanläggningar i
vårt land. Vill man därutöver sträcka
sig till en aktiv vattenvård som också
tar sikte på framtiden, tror jag man
måste öka på det beloppet rätt avsevärt.
När vi hör siffror av den storleksordningen
kan vi vara förstående, om tillräckliga
resurser kanske inte finns till
hands.

Herr Boija underströk herr Wachtmeisters
synpunkter på forskningens betydelse,
och jag vill gärna vitsorda den.
Jag tror att forskningen är utomordentligt
viktig, men jag vill på denna punkt
upprepa vad jag sade för en stund sedan,
att forskningens organisation och
finansiering har anförtrotts en utredning,
som jag inte tycker kan beskyllas
för att ha arbetat särskilt saktfärdigt.
Dessutom tror jag trots allt att man här
inte bör handla under panik och framför
allt att man inte bör inge vare sig
kommuner eller enskilda den föreställningen,
att vi med intensifierad forskning
kan med ett slag lösa de här problemen
och att man fördenskull riskerar
att ansvariga instanser dröjer med
motåtgärder. Jag tror att vi inte har
råd och inte heller tid att vänta med
åtgärderna, men det utesluter självfallet
inte att vi behöver både den speciella
forskning som t. ex. limnologien
representerar och den allmänna tekniska
forskning som här är av lika stor
betydelse. Jag hoppas att det goda samförstånd,
som företrädare för olika partier
här inför en alltmer glesnande kammare
har demonstrerat, bestyrker att vi
är eniga om att skaffa de nödvändiga
resurserna och förverkliga de intentioner
som vattenvårdskommittén och vatteninspektionen
kan ha.

Herr Wachtmeister ifrågasatte att vi
skulle kunna spara genom att begränsa
dikningarna och torrläggningarna. Jag
trodde att jag var på god väg att spara
för mycket på den punkten •— jag har
mött också de synpunkterna inför samma
forum -— och det har angivits att
man gått väl drastiskt till väga. Men

Nr 16

Tisdagen den 10 maj 1960

Svar på interpellation ang. vattenfrågorna

ändå förslår inte detta på långa vägar,
såsom herr Wachtmeister säkert är den
förste att erkänna. Även om alla onödiga
dikningsföretag och det mesta av
torrläggningarna — som i de flesta fall
kanske är onödiga — upphörde, skulle
det ändå inte tillnärmelsevis räcka för
att vi skulle kunna förverkliga önskemålen.

Herr Jansson i Benestad pekade på en
fråga som jag redan har snuddat vid
och som har utomordentlig betydelse,
nämligen kedjereaktionerna vid torrläggningar.
Det har förekommit torrläggningsföretag
i vårt land där kostnaderna
snuddat vid båtnaden av företagets
genomförande, och verkningarna
har blivit exakt de som herr Jansson i
Benestad antydde: på kilometeravstånd
eller inom hela nederbördsområdet har
man rubbat balansen i vattenhushållningen.
Det är i ovist nit man vidtar
åtgärder med tvivelaktig nytta som på
längre sikt kan straffa sig på ett sätt
som det finns otaliga exempel på.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Det är väl inte meningen
att den utredning, som statsrådet här
har nämnt, skall handla i någon sorts
panik — jag vill understryka det. Men
samtidigt bör man väl säga ifrån, att
det problem, som utredningen här sysslar
med, i viss mån har kommit i ett
annat läge beroende på den utbyggnad
som nu har skett av reningsverken —
framför allt avloppsreningsverken — i
vårt land under de senaste åren. Detta
gör ju, som herr Boija tidigare sagt, att
man kanske lokalt eller distriktvis kan
utöva en viss forskningsverksamhet.
Man tycker att utredningen kan undersöka
om det på den vägen går att hjälpa
till på ett tidigare stadium. Detta var
väl herr Boijas uppfattning, och jag
kan instämma, ty vi har här samma intresse
av vattenvården.

Låt mig sedan bara tillägga, att det
är gott och väl med den utbyggnad som

skett av reningsverken, men den hjälper
oss inte, om inte forskningen gör
verken effektivare för att förbilliga för
dem som ytterligare skall bygga ut reningsverken
i framtiden. Det går inte
för städer av olika storleksordning att
kasta ut stora pengar utan att man får
verken så effektiva som möjligt. Det är
där vi kommunalmän hoppas att forskningen
skall kunna sätta in och hjälpa
oss i fortsättningen. Det gäller inte bara
avloppsreningen utan också själva
vattenreningen.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Det har diskuterats
forskning ganska mycket nu på slutet,
men låt oss inte stirra oss blinda på
den teoretiska forskningen. År 1980
kommer Vombsjön och Ringsjön att
vara slut. Då skall vi dra oss norrut. Det
är inte det enda viktiga att recipientoch
annan forskning är klar då, utan
det är också viktigt att hela utredningen
är klar rörande vilka samhällen som
skall koppla på den stora vattenledningen
från Vänern eller Vättern eller varifrån
den skall dragas.

Jag har inte velat påskina att detta
problem skall lösas i en handvändning.
Det är en historia på mycket lång sikt.
Men därför tycker jag också att 20 år
är en skrämmande kort tid, och då är
det viktigt att vi mycket snart kommer
i gång med den tillämpade forskningen
— den är väl för övrigt redan i gång,
och professuren i limnologi i Uppsala
är ju ett led i den riktningen — men
även med utredningen på detta område.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Föredrogs och remitterades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition nr 156, angående
underskott å statens järnvägars
fond för budgetåret 1960/61.

Tisdagen den 10 maj 1960

Nr 16

Interpellation ang. en successiv avveckling av vissa beredskapsarbeten

§ 10

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 832.

§ 11

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 18 och
19, statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 88—95, bevillningsutskottets
betänkanden nr 40, 48, 49, 52 och 53,
första lagutskottets utlåtanden nr 30
och 31, andra lagutskottets utlåtanden
nr 31—35, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 22, 23 och 25 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr 28
och 29.

§ 12

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Borås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående vissa vetenskapliga
undersökningar i samband med
abortoperationer.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

Föredrogs herr Fälldins vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående bolagsförvärv av
skogsmark från bondeskogsbruk.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 14

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag hemställer, att bevillningsutskottets
betänkande nr 49 måtte uppföras
närmast efter konstitutionsutskottets utlåtande
nr 19 bland två gånger bord -

lagda ärenden på morgondagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 15

Interpellation ang. en successiv avveckling
av vissa beredskapsarbeten

Ordet lämnades på begäran till

Herr LASSINANTTI (s), som yttrade:

Herr talman! Enligt beslut av arbetsmarknadsmyndigheterna
skall den arbetskraft,
som nu är sysselsatt vid beredskapsarbetena
i norra Sverige, friställas
den 21 innevarande månad.

Om man betraktar hela landet som en
enhet i detta sammanhang, är arbetsmarknadsmyndigheternas
åtgärd förståelig
mot bakgrunden av konjunkturutvecklingen
och den reguljära arbetsmarknadens
förmåga att vid denna tid
på året absorbera ytterligare arbetskraft.

Betraktar man däremot situationen
med utgångspunkt i de lokala förhållandena
i övre Norrland, blir problemet
avsevärt mer komplicerat. I Norrbottens
län torde antalet arbetslösa i
dag uppgå till över 3 000. Från skogsarbetena
har friställts åtskillig arbetskraft,
utan att de friställda kunnat placeras
i verksamhet på den reguljära
arbetsmarknaden. Arbetsmarknaden har
en smal bas och möjligheterna att placera
in ny arbetskraft är t. o. m. under nuvarande
högkonjunktur ytterligt begränsade.
Därtill kommer, att sommarsäsongen
i Norrbotten infaller senare än
längre söderut, vilken omständighet också
bör beaktas i samband med att beredskapsarbetena
avvecklas.

Antalet beredskapsarbetare i Norrbottens
län torde i dag snarare över- än
understiga 2 000. Om samtliga dessa friställs
på en gång, kommer antalet arbetslösa
i länet att öka kraftigt och bli
ett socialt problem av allvarlig natur.
Beredskapsarbetena borde därför avvecklas
i takt med den allmänna mark -

Nr 16

Tisdagen den 10 maj 1960

Interpellation ang. förbättring av de äldre statspensionärernas läge

nådens tilltagande förmåga att suga upp
arbetskraft. Många av dem, som nu riskerar
att bli friställda, kan av olika skäl
inte tänkas kunna ta arbete i andra delar
av landet.

Med hänsyn till vad jag här anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vill statsrådet medverka till att nu pågående
beredskapsarbeten i traditionellt
svårbemästrade arbetslöshetsområden —•
såsom t. ex. Norrbottens län — inte avvecklas
i hela sin vidd på en gång utan
successivt med hänsyn tagen till olika
lokala förhållanden, såsom förhållandena
på ortens arbetsmarknad och angelägenheten
av att undvika att antalet
arbetslösa ökar avsevärt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. förbättring av de
äldre statspensionärernas läge

Herr SEN ANDER (k) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Vid 1958 års A-riksdag
föreslogs i proposition 157 ny pensionsreglering
för de statsanställda. Propositionen
upprepades vid samma års Briksdag
(nr 31).

Förslaget innebar icke obetydliga förbättringar
av såväl egenpensioner som
familjepensioner. Tidigare hade samtliga
pensioner baserats på utgående löner
i ortsgrupp 2. Genom förslaget skulle
de i fortsättningen beräknas på slutlöneklassens
belopp i vederbörlig ortsgrupp,
dock lägst i ortsgrupp 3.

Emellertid uteslöts, med undantag för
vissa övergångsfall, de pensionärer som
gått ur tjänst före den 1 juli 1959, då det
nya reglementet skulle träda i kraft. Beträffande
dessa äldre pensionärer föreskrevs,
att de endast skulle erhålla kommande
folkpensionsförhöjningar intill
dess att deras sammanlagda pensioner
bringats upp till den nivå, som på orts -

grupp 3 komme att gälla för dem som
avgått med pension närmast efter övergången
till det nya reglementet.

I motion A 556, upprepad vid B-riksdagen
(nr 33), påtalade den kommunistiska
riksdagsgruppen förhållandet
och yrkade att de äldre statspensionärerna
borde jämställas med de pensionärer
som avgick enligt det nya reglementet.
Vi framhöll därvid att riksdagen
tidigare i princip klart hade uttalat
sig till förmån för jämställdhet mellan
äldre och nyare pensionärer.

År 1947 förelädes riksdagen en proposition
enligt vilken »äldre, nyare och
nyaste pensioner» föreslogs bli jämställda
med de pensioner som skulle tilllämpas
enligt ett nytt pensionsreglemente.
I sitt utlåtande över propositionen
anförde bankoutskottet bl. a.:

»Trots de betydande kostnader, som
föranledas av ifrågavarande omläggning,
anser sig utskottet böra biträda
Kungl. Maj:ts förslag, vilket — samtidigt
som det åstadkommer önskvärd enhetlighet
och förenkling på pensionsväsendets
område — tillgodoser ett sedan
länge framfört rättvisekrav från
pensionstagarnas sida.»

Detta uttalande godkändes utan invändningar
av riksdagen. I det pensionsreglemente
som nu gäller har detta
principbeslut helt utelämnats. Vid de
förhandlingar som föregick propositionen
sökte personalorganisationernas
förhandlare energiskt hävda de äldre
statspensionärernas intressen. Men försöken
strandade på motstånd från regeringens
sida.

I dessa dagar känner sig de statspensionärer,
som uppnått 67 års ålder och
följaktligen har en med deras statspension
samordnad folkpension, särskilt
missgynnade. På grund av föreskriften,
att de inte får tillgodoräkna sig folkpensionshöjningar
i vidare mån, än att de
uppnått de belopp som gäller för ortsgrupp
3, så har de inte ens utfått årets
indexförhöjning på folkpensionen, vilken
tillkom såsom en given konsekvens

Tisdagen den 10 maj 1960

Nr 16

Interpellation ang. förbättring av de äldre statspensionärernas läge

av den genom omsättningsskatten inträdda
prisstegringen.

Huruvida detta förfaringssätt står i
överensstämmelse med 1958 års pensionsuppgörelse
kan för övrigt starkt
ifrågasättas. Av denna får man intrycket,
att begränsningen av rätten till folkpensionshöjningar
avsåg standardhöjningar
och inte indexregleringar.

Genom riksdagens beslut är nu de
statspensionärer, på vilka det nya pensionsreglementet
icke tillämpas, placerade
i en undantagsställning till det
sämre. De får ingen del i årets standardhöjning
på folkpensionerna om 250 resp.
350 kronor och givetvis icke heller av
de kommande. De synes icke ens få del
av kommande indexhöjningar på folkpensionerna.
De som avgått eller avgår
på det nya pensionsreglementet är däremot
garanterade en förhöjning av sina
pensioner vid 67 års ålder med 900 kronor
om året utöver de bättre pensioner
de åtnjuter.

Det har anförts, att de äldre statspensionärerna
enligt en proposition till innevarande
års riksdag, nr 151, i likhet
med de senare avgångna pensionärerna
erhåller 5 procent i förhöjning på sina
pensioner. Det är emellertid att beakta,
att denna förhöjning inte utjämnar
skillnaden i pensionshänseende
mellan de båda grupperna utan tvärtom
ökar den. Vad jag syftar till med denna
interpellation är att få till stånd en utjämning
av denna skillnad, vilket är ett
rättvisekrav, lika aktuellt i dag som det
var när 1947 års riksdag gjorde sitt
principuttalande.

Med hänvisning till vad jag anfört får
jag hemställa om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för civildepartementet
få framställa följande
fråga:

Kan de äldre statspensionärerna förvänta,
att statsrådet tar initiativ i syfte
att åstadkomma jämställdhet mellan
dem och de pensionärer som kommer
i åtnjutande av nu gällande pensionsreglementes
förmåner eller, om detta

inte anses möjligt, på annat sätt föranstaltar
om en förbättring av de äldre
statspensionärernas läge?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av väckta motioner angående
laxfisket i Östersjön;

statsutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.,

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1960/61 till utbyggnad av
tekniska högskolan i Stockholm m. m.,
nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avtal med
Göteborgs stad berörande Göteborgs
universitet, m. m.,

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
ökad intagning av studerande vid Chalmers
tekniska högskola, m. m.,

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till universitetet i Stockholm
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under försvarets
fastighetsfond gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/61 till
Vissa byggnadsarbeten för fångvården;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 33, i anledning av väckta motioner

Nr 16

Tisdagen den 10 maj 1960

om rätt till skatteavdrag för gåvor till
samhällsnyttiga ändamål, m. m.,

nr 54, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i förordningen om
automobilskatt,

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna om visst
undantag från stämpelplikt enligt förordningen
den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften, m. m.,
nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om tillverkning och beskattning av
malt- och läskedrycker, m. m., och
nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 36, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. in., dels ock i ämnet väckta
motioner,

nr 38, i anledning av väckta motioner
om utredning angående tilläggssjukpenning
för småföretagare och husmödrar,

nr 39, i anledning av väckt motion
om tandvårdens inordnande i sjukförsäkringen,

nr 40, i anledning av väckt motion
om återställande av sjukpenningersättningens
realvärde,

nr 41, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 22 § sjukförsäkringslagen,
och

nr 42, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 29 § sjukförsäkringslagen;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 28, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar,
m. m., såvitt avser stads -

ägan 1534 i Solna stad, jämte i ämnet
väckt motion.

§ 18

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från bankoutskottet:
nr 219, i anledning av väckt motion
om utredning rörande ägandeförhållandena
och maktkoncentrationen inom
det privata näringslivet;
från andra lagutskottet:
nr 220, i anledning av väckt motion
om skärpning av straffen för olaga befattning
med narkotika in. m.;

nr 221, i anledning av väckt motion
om vidgning av arbetsdomstolens behörighet;
och

nr 222, i anledning av väckta motioner
angående lagen om semester; samt
från tredje lagutskottet:
nr 216, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående stiftskansliernas
organisation m. m., dels ock motioner
om avlöning med medel ur kyrkofonden
till Evangeliska fosterlandsstiftelsens
sjömanspräster; och

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 och 43 §§ skogsvårdslagen
den 21 maj 1948 (nr 237).

Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370); och

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utövandet av statens
tobaksmonopol.

§ 19

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 157, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning, och
nr 158, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 10 kap. 11 § strafflagen,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 20

Anmäldes följande till herr andre vice
talmannen under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 153, angående vissa åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, m. m., motionerna nr 833 och
834, av herr Kollberg m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 154, med förslag till förordning
om utjämningsskatt å vissa varor,
m. m., motionerna:

nr 835, av herr Bengtsson i Göteborg,
nr 836, av herrar Adamsson och Johansson
i Norrköping, samt

nr 837 och 838, av herr Rydén m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.53.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 11 maj

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts på bordet vilande propositioner.
Därvid hänvisades

till bevillningsutskottet propositionen
nr 157, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27
maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning; och
till behandling av lagutskott Kungl.
Maj:ts proposition nr 158, med förslag
till lag om ändrad lydelse av 10 kap.
11 § strafflagen, m. m.

§ 2

Föredrogos var efter annan följande
å kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till jordbruksutskottet motionerna nr
833 och 834; samt

till bevillningsutskottet motionerna nr
835—838.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 4, statsutskottets
utlåtanden nr 8 och 96—101,
bevillningsutskottets betänkanden nr
33, 54—56, 58 och 59, andra lagutskottets
utlåtanden nr 36 och 38—42 samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

§ 4

Föredrogs den av herr Lassinantti
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående en successiv
avveckling av vissa beredskapsarbeten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs herr Senanders vid kammarens
nästföregående sammanträde

6 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 16

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Utsändning i television från riksdagsdebatter

gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
angående förbättring av de äldre
statspensionärernas läge.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Utsändning i television från riksdagsdebatter Föredrogs

konstitutionsutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta
motioner om införande i riksdagsstadgan
av bestämmelser om utsändning i
television från riksdagsdebatter.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna I: 149 av
fru Segerstedt-Wiberg och herr Hagberg
och II: 182 av herr von Friesen m. fl.
hemställdes, att frågan om och i vad
mån televisionsutsändningar finge förekomma
vid riksdagsdebatter måtte regleras
i riksdagsstadgan samt att konstitutionsutskottet
måtte utarbeta härför
erforderlig författningstext.

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte uppdraga åt
talmanskonferensen att, i anslutning till
vad utskottet i sitt utlåtande anfört,
lämna tillstånd till utsändning i ljudradio
och i television av de av kamrarnas
förhandlingar, som ej hölles inom
lyckta dörrar; samt

2) att motionerna I: 149 och II: 182
måtte anses besvarade genom vad utskottet
sålunda anfört och hemställt.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson och Magnusson i Tumhult
samt fru Sjöqvist, vilka ansett att utskottet
bort hemställa

1) att riksdagen i anledning av motionerna
1:149 och II: 182 måtte besluta
att direktsändningar från kammardebatterna
tills vidare ej borde få förekomma;
samt

2) att motionerna I: 149 och II: 182
måtte anses härigenom besvarade.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Fru SJÖQVIST (h):

Herr talman! Den 26 januari avslutades
vårriksdagens remissdebatt, som
då hade pågått i två dagar. Första
dagen förekom enligt beslut av talmanskonferensen
TV-utsändningar från
båda kamrarna under former, som man
utan överdrift kan kalla direkt olämpliga
och som ingalunda har givit TVtittarna
en saklig framställning av den
svenska riksdagens arbetssätt.

Samma dag som debatten avslutades
inlämnades i båda kamrarna likalydande
motioner, undertecknade av representanter
för olika partier. Motionärerna
riktar en skarp kritik mot de
former, under vilka TV-utsändningar i
riksdagen har skett.

I motionerna heter det: »Ändå måste
man ifrågasätta om det är förenligt med
den svenska riksdagens värdighet att
ge utrymme åt dylika spektakel. Här införes
nu vid ett visst tillfälle tidsbegränsning.
Speciella arrangemang som
förrycker debattordningen vidtages för
att gruppledare och regeringsledamöter
skall få tillfälle uppträda vid de
tidpunkter, som ur sändningssynpunkt
är lämpligast. Talarna är fullt medvetna
om att de enbart riktar sig till allmänheten,
och inläggen blir i sin förenkling
av svåra problemställningar ett
alltför torftigt arbetsmaterial för de
tysta och lyssnande riksdagsledamöterna.
Det påstås, att den svenska riksdagsdebatten
är tråkig. Det är sant, att
den icke i fråga om munter spänning
kan tävla med underhållningsprogram
som ''karusellen’ eller ''kvitt eller dubbelt’.
Men sammanställda utgör emellertid
riksdagens protokoll en imponerande
aktsamling av sakligt material.
Med bästa vilja i världen kan man inte
säga detsamma om de avsnitt, som man
vet utsänts i bildradion.»

Motionärerna uttalar, att utsändning -

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Utsändning i television från riksdagsdebatter

ar från kammardebatterna tills vidare
ej bör få förekomma och hemställer till
sist att »frågan om och i vad mån televisionsutsändningar
må förekomma vid
riksdagsdebatter måtte regleras i riksdagsstadgan
samt att konstitutionsutskottet
måtte utarbeta därför erforderlig
författningstext».

Motionerna har nu behandlats av konstitutionsutskottet,
där majoriteten kommit
fram till den slutsatsen, att talmanskonferensen
även i fortsättningen från
fall till fall skall få lämna tillstånd till
direktsändningar, vilket realiter innebär
att allt förblir vid det gamla.

Mot detta beslut har endast vi högerledamöter
reserverat oss. Vi hemställer
att riksdagen i stället måtte besluta, att
direktsändningar från kammardebatterna
tills vidare ej bör få förekomma. Vi
anser det nödvändigt att först kunna
skapa en utsändningsform, som inte uppvisar
så tydliga olägenheter som uppstått
vid de tidigare utsända debatterna.
Vi ifrågasätter också, om dessa TVutsändningar
kan bidra till att höja
riksdagens anseende. Inte heller torde
det speciella underhandsarrangemang
som måst träffas överensstämma med
principen om riksdagsledamots obeskurna
yttrandefrihet. Det är alltså därför
som vi anser att man måste vänta
och se, tills TV-tekniken utvecklats så
långt, att utsändningar kan ske utan att
alltför mycket rubba kamrarnas arbetsordning.
Det är också nödvändigt att
man tar hänsyn till bestämmelserna i
riksdagsordningen, riksdagsstadgan och
kamrarnas ordningsstadgor angående
debatterna i riksdagens kamrar.

Det hade varit önskvärt, om vi kunnat
uppnå enighet i denna fråga. Jag
skulle nämligen tro, att de flesta av oss
innerst inne är av den uppfattningen,
att vi kan vänta med TV-utsändningar
tills vi har kommit så långt, att sådana
kan äga rum utan alltför stort ingripande
i vårt arbete. Jag vågar därför också
uttala förhoppningen om ett gott stöd
till den vid utlåtandet fogade reserva -

tionen, som jag nu, herr talman, ber att
få yrka bifall till.

Häri instämde herrar Munktell, Magnusson
i Tumhult och Gansmoe (samtliga
h).

Herr PETTERSSON i Norregård (ep):

Herr talman! Efter den senaste remissdebatten
blev det mycken diskussion
om televisionsutsändningen. Många
var upprörda över de förändringar som
gjordes av kamrarnas arbetsformer med
hänsyn till att debatterna sändes från
båda kamrarna. Det var antagligen därför
denna motion kom till, där man
yrkar att televisionsutsändning av debatterna
tills vidare skall förbjudas. Nu
har väl diskussionen svalnat något, och
jag tror att även en del av motionärerna
inser att de gått för långt i sina krav.
Utskottet har inte heller ansett sig kunna
tillmötesgå dem. Med tanke på televisionens
snabba utveckling måste vi säkerligen
även i fortsättningen kunna ha
utsändningar av kammardebatterna. En
stor allmänhet är ju nu i besittning av
televisionsapparater och är intresserad
av att följa riksdagsdebatterna. Därför
har utskottsmajoriteten stannat vid
att talmanskonferensen bör få befogenhet
att bestämma när televisionsutsändningar
skall få förekomma. Vi har inte
givit talmanskonferensen några pekpinnar,
men i utskottet uttrycktes önskemål
om att utsändning inte borde få
ske samma dag från båda kamrarna,
varigenom talarlistorna förryckes, utan
endast från en av kamrarna. Då borde
det inte bli samma irritation som det
blev efter den senaste remissdebatten.

Det beslut utskottet kommit till är
en kompromiss. Det fanns de, som ville
att vi skulle lämna fältet ännu mera fritt
för televisionen, men inom utskottsmajoriteten
fanns även de, som ville ha
strängare bestämmelser. Reservanterna
har velat gå motionärerna till mötes och
föreslår i enlighet med deras krav att
televisionsutsändningar tills vidare
skall förbjudas. Utskottsmajoriteten har

84 Nr 16 Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Utsändning i television från riksdagsdebatter

däremot inte ansett sig kunna följa motionärernas
mening. Det skulle väcka
en väldig opinion i landet, om riksdagen
plötsligt beslöt att inte tillåta några
televisionsutsändningar från kamrarna.

Utskottet har som jag nämnde velat
ge talmanskonferensen befogenhet att
besluta härom. I talmanskonferensen är
alla partier representerade. Den består
ju förutonl av talmännen, vice talmännen
och de ständiga utskottens ordförande
även av fyra av vardera kammaren
utsedda representanter. Den är
alltså en både stor och representativ
församling. När det gäller ljudradioutsändningar,
som inte heller varit reglerade
på något sätt, menar utskottsmajoriteten
att talmanskonferensen även
i fortsättningen skulle ge generellt tillstånd,
men beträffande televisionsutsändningar
skulle framställningarna behandlas
från fall till fall. Jag tror att
konstitutionsutskottet har kommit till
ett beslut som åtminstone allmänheten
blir belåten med.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Börjesson
(ep).

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag skulle vilja rekommendera
kammarens ledamöter att ta
del av protokollen från riksdagens bägge
kamrar vid de tillfällen under 1920-och 1930-talen, då man här diskuterade
ljudradions möjligheter och rättigheter
att sända referat från riksdagsdebatterna.
De argument som högerreservanterna
använder, då man vill förhindra
televisionen att komma in i
riksdagen, är nästan exakt desamma
som man på den tiden använde för att
söka hindra ljudradions inträde i riksdagen.

Jag tycker, herr talman, att detta i
någon mån antyder vad denna diskussion
rör sig om. Vi har fått ett nytt
medel för kontakt mellan allmänheten
och parlamentet, och det är för mig

alldeles självklart att detta nya medel,
televisionen, skall användas för att bereda
allmänheten så goda tillfällen som
möjligt att komma i kontakt med parlamentets
arbete. Jag tycker också det
är typiskt att det är högerpartiet, som
ingenting lärt och ingenting glömt, som
nu försöker förhindra en alldeles naturlig
utveckling.

Jag ber, herr talman, att få betyga
att, som utskottets värderade vice ordförande
sade, utlåtandet är något av en
kompromiss. Personligen är jag inte
nöjd med det, även om jag ställt mig
bakom det. Jag skulle gärna vilja ha en
mer generös skrivning i utlåtandet; jag
tycker den är väl snål. För mig är det
uppenbart, att det inte dröjer så länge
innan tiden är mogen att bevilja ett generellt
tillstånd för televisionsutsändningar
från kamrarna.

Jag har emellertid biträtt utskottets
utlåtande, därför att jag tror att det
möjligen kan vara riktigt att man för
tillfället, då det föreligger påtagliga tekniska
svårigheter för televisionen, är något
restriktiv, även om jag anser det
uppenbart att denna restriktivitet så
snart som möjligt måste utbytas mot generositet.

I princip måste det ju vara så, att
svenska folket skall ha största möjliga
insyn i riksdagsarbetet och kunna följa
sina förtroendemän så långt det är
möjligt, och härvidlag skall pressen,
ljudradion och televisionen beredas
rimligt utrymme. Jag vill gärna, herr talman,
också ha sagt att det är självklart,
att kamrarnas arbete inte skall förryckas
härav. Jag kan också hålla med om
att TV-utsändningarna i viss utsträckning
kunnat verka irriterande för kammararbetet,
men jag betraktar dessa utsändningar
såsom försök; det har ju
bara varit ett fåtal sådana hittills. Vissa
olägenheter har alltså gjort sig märkbara,
men man vinner nya erfarenheter,
och de påtalade olägenheterna kan inte
få vara motiv nog för ett förbud för televisionsutsändning
från riksdagen.

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16

Utsändning i television från riksdagsdebatter

Jag anser att reservanternas talesman
liksom motionärerna har alldeles orimligt
överdrivit de olägenheter man tyckt
sig kunna konstatera. Fru Sjöqvist sade,
att utsändningen från remissdebatten
i vintras skedde under former som
var direkt olämpliga. Detta uttalande
måste vara starkt överdrivet, lika överdrivet
och orimligt, tycker jag, som vissa
av uttrycken i den motion som ligger
till grund för utskottsbehandlingen.
Där talas det om »spektakel» och det
görs jämförelser med televisionens underhållningsprogram.
Sådana jämförelser
är i detta sammanhang orimliga.

Herr talman! Eftersom televisionen
enligt min mening har kommit för att
stanna utgör utskottsutlåtandet ett första
steg mot det generella tillstånd, som jag
räknar med att vi snart kommer att ge.
Därför, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herrar Andersson i Linköping och
Svensson i Kungälv, fru Thunvall samt
herrar Jonsson i Haverö, Fredriksson,
Allard och Arvidson (alla s) instämde
häri.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Eftersom jag både är
motionär i denna fråga och dessutom
står som undertecknare av utskottets utlåtande
och inom utskottet har deltagit
i en särskild delegation, som vid åtskilliga
tillfällen behandlat denna fråga,
skall jag tillåta mig att motivera mitt
ställningstagande.

Det är alldeles riktigt, som det sagts
här, att många av oss —- jag hörde själv
till dem — reagerade mycket starkt mot
det sätt, på vilket televisionsutsändningen
vid den senaste remissdebatten sköttes,
och motionen återspeglar också de
stämningar som då var rådande. Jag har
inte någon anledning att ändra några av
de ord i motionen, som jag har skrivit
och som fru Sjöqvist för en stund sedan
läste upp från denna talarstol.

När det kom till utskottsbehandling
stod det emellertid alldeles klart, att det

inte fanns någon resonans för tanken
på ett absolut förbud tills vidare av TVutsändningar.
Jag fann det då vara av
vikt, att man skulle försöka begränsa
skadeverkningarna av dessa och att man
skulle försöka på något sätt reglera utsändandet
av riksdagsdebatter både i
television och i ljudradio. Jag skall först
uppehålla mig vid frågans rent formella
sida, som ju är det som utskottet har
skrivit om.

Vad först beträffar ljudradion är det
ett rätt anmärkningsvärt förhållande, att
den kommit och satt sig här i kammaren
utan att äga något direkt bemyndigande
därtill från kammaren. Det sista
dokument, den sista viljeyttring från
riksdagen som säger något i denna fråga
är ett utskottsutlåtande från 1933, i vilket
man tar avstånd från radiering av
riksdagsdebatter. Men sedan dess har
radion bara kommit hit och satt sig här.
Förmodligen har man frågat någon föreståndare
eller liknande, och så har vi —
med sedvänjans rätt — utan vidare accepterat
förhållandet. Detta upptäckte
utskottet under behandlingen av de
väckta motionerna, och nu anser utskottet
att det är förenligt med god ordning
att någon instans får hand om saken.
Herr Söderström och hans biträden
är ju inte särskilt störande för riksdagens
förhandlingar, så det finns inte anledning
att med någon särskild indignation
beröra deras uppträdande. Men det
är alldeles klart att det inte kan få fortgå
på detta sätt, utan talmanskonferensen
måste här säga sin mening, ge ett
formellt tillstånd. Det är ju inte vi som
är på något sätt underordnade Sveriges
radio utan det är Sveriges radio som
skall ta direktiv från riksdagen. Det är
ett minimikrav när det gäller hävdandet
av detta hus’ anseende och värdighet.

Med televisionen förhåller det sig på
ett annat sätt: televisionen är störande
för riksdagsdebatterna. .lag skall först
anföra en synpunkt som berör hygienen
i dess mer kroppsliga betydelse.

Enligt min uppfattning, herr talman,

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Utsändning i television från riksdagsdebatter

är detta hus — och nu använder jag ordet
hus i bemärkelsen av arkitektur, inte
i bemärkelsen av dem som sitter här
och utövar funktionerna som andra
statsmakt — inte bara uttryck för en
ovanligt dålig smak kring sekelskiftet,
utan det är också ett mycket illa planerat
och illa utfört bygge. I detta sammanhang
är det andra kammarens utomordentligt
dåliga ventilation som jag
särskilt vill fästa uppmärksamheten på.
Jag är alldeles övertygad om att ifall
det rörde sig om t. ex. ett varuhus och
någon nitisk yrkesinspektör inträdde i
lokalen, så skulle han förbjuda att lokalen
tills vidare användes för sitt ändamål.
Det kommer in dålig, ja rent av
skämd luft, vilken sedan ytterligare försämras
av det stora antal människor
som befinner sig i lokalen. Och vid televisionsutsändningar
tillkommer så stora
TV-lampor, som sätts upp längs ramperna
och värmer upp denna dåliga luft.
Vi får alltså en starkt uppvärmd, dålig
luft i kammaren, som måste betraktas
som rent hälsovådlig.

Herr talman! Ni är symbolen, representanten
för våra gemensamma strävanden,
Ni är höjd över partierna. Men
även om jag beundrar Ert mod att så
länge sitta närvarande under televisionsutsändningar,
kan jag inte som läkare
säga annat än att det måste utgöra ett
allvarligt hot mot hälsan — och detta
gäller naturligtvis även för andra ledamöter
som alltför länge uppehåller sig
i lokalen.

Jag medger att denna synpunkt inte
är fullständigt avgörande, men den är i
alla fall en mycket starkt bidragande
orsak till att televisionsutsändning i
dess nuvarande form inte bör tillåtas
härifrån. Jag kan mycket väl tänka mig
televisionsutsändning i framtiden, då
televisionen trampat ur barnskorna och
verkligen har en apparatur och en teknik
lik den ljudradion i dag har, så att
man kan ta upp hela debatten och därefter,
som ljudradion, göra klipp i detta
material för utsändning senare. Men

ännu är vi inte där, och därför har jag
den uppfattningen, att det vore klokt
om man väntade med vidare TV-utsändning
från riksdagens kamrar till dess
att televisionstekniken blir bättre.

Av pedagogiska skäl har utskottet talat
om, vad talmanskonferensen är, ett
påpekande som efter vad erfarenheten
visat inte är helt onödigt. Talmanskonferensen
är ju en mycket representativ
församling, och den återspeglar ganska
väl, skulle jag tro, den politiska sammansättningen
av riksdagen. Nu har ju
utskottsutlåtandet fått karaktären av ett
tillägg till riksdagsstadgan — det är
ett bemyndigande för talmanskonferensen
att från fall till fall efter hemställan
från Sveriges radio medge eller förbjuda
televisionsutsändning. Jag tillåter mig,
då vi har denna formella anordning, att
av de skäl jag anfört rekommendera en
rätt betydande restriktivitet från talmanskonferensens
sida härvidlag. Jag
tror det är ur alla synpunkter mycket
klokt att tillämpa en sådan restriktivitet.

Sedan kommer jag till min andra
huvudsynpunkt. Det finns skäl att varna
för televisionsutsändningar av den typ
vi haft hittills, därför att de förrycker
riksdagens arbete och skapar en falsk
bild av detta. Riksdagens arbete går
inte till på det sätt som utsändningarna
ger intryck av i TV-rutan. Vi har inte
någon tidsbegränsning av förhandlingarna,
och åtskilliga av talarna uppträder
inte som mer eller mindre goda skådespelare,
när de talar som de bör göra
— i första hand till kammarens ledamöter.
Jag kan inte se att det är något
brott mot offentlighetsprincipen att man
ställer sig återhållsam till en utsändning
som i själva verket inte ger en riktig
bild av vad som tilldrar sig i kammaren.
Och för resten: alla de av kammarens
ärade ledamöter som av olika
skäl är anhängare av TV-utsändning —
jag vet att det finns en stark TV-minded
opinion i riksdagen — måste ju
ändå betänka, att politikerna har en

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16

Utsändning i television från riksdagsdebatter

mångfald andra tillfällen att uppträda
i TV än under debatter i kamrarna. I
valrörelsen kommer helt säkert televisionen
att spela en mycket stor roll, och
de som dras till att agera i TV-burken
som flugorna dras till sockerbiten har
så oändligt många tillfällen att visa
svenska folket hela storheten i sitt uppträdande
— hur de ser ut, hur de argumenterar
o. s. v. — att de kan bli i hög
grad tillfredsställda utan att det sker
en rad utsändningar från detta hus.

Herr talman! Konstitutionsutskottet
har efter många vedermödor kommit
till ett, som jag tycker, ganska rimligt
resultat — ett resultat som är en kompromiss
och har kompromissens nackdelar
men också i viss mån kompromissens
fördelar. Man har gått så långt
i restriktivitet, att jag själv kunnat skriva
under utlåtandet, och jag yrkar bifall
till detsamma.

Fru SJÖQVIST (h) kort genmäle:

Herr talman! Till utskottets ärade
vice ordförande och till herr Alemyr
vill jag säga, att de båda missförstått
innebörden i vår reservation. Vi säger
att televisionsutsändningar tills vidare
ej bör få förekomma. Det innebär inte på
något sätt ett förbud mot televisionsutsändningar,
inte heller vill vi för all
framtid förhindra sådana utsändningar.

Till herr von Friesen skulle jag vilja
säga, att jag efter det anförande han
höll här blev överraskad över att herr
von Friesen yrkade bifall till utskottets
hemställan. Som jag nämnde förut i dag
tror jag, att vi strängt taget är av samma
uppfattning när det gäller dessa televisionsutsändningar.
Vi har i princip
ingenting att invända mot dem. Skillnaden
är bara att vi reservanter ansluter
oss till den gamla latinska satsen,
som mer än en av oss skulle må bra av
att begrunda, nämligen festina lente,
skynda långsamt. Jag skulle tro att det
hade rått större enighet, om denna debatt
hade ägt rum onsdagen den 27 ja -

nuari och inte i dag. Det är nämligen
så här i livet, att vi glömmer så lätt.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Sjöqvist är överraskad
över att jag yrkade bifall till utskottets
hemställan, trots att mitt hjärta i så
hög grad tillhör reservanterna. Jag skall
be att ytterligare få motivera mitt avståndstagande
mot ett uttryckligt förbud.
Jag tycker illa om förbud över
huvud taget. Det strider mot hela min
åskådning att komma med förbud, där
sådana inte är nödvändiga, t. ex. förbud
mot riksdagskandidaters uppförande på
en lista, om de har en stark minoritet i
valmanskåren. Denna min inställning
mot förbud har präglat min ovilja att
gå med på reservanternas hemställan
om ett förbud — en reservation som
för övrigt innebär en illusion, därför
att den inte motsvaras av en klar majoritet
i riksdagen.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja bemöta
vad fru Sjöqvist sade om att vi missuppfattat
vad reservanterna skrivit och att
de inte velat införa något förbud. Man
kan naturligtvis läsa olika, men det
står i reservationen, att televisionsutsändningar
från riksdagen kan ifrågakomma
först när televisionstekniken utvecklats
så långt, att upptagningar och
utsändningar kan ske på ett för riksdagens
arbetsformer icke störande sätt.
Då frågar jag: När skall detta ske? Utvecklingen
pågår ju ständigt. Påståendet
att utsändningarna blir något störande
kan man också bedöma mycket
olika. Jag anser därför att reservanterna
menat, att det skall bli förbud. Det
kan inte missuppfattas.

Fru SJÖQVIST (h) kort genmäle:

Herr talman! Strängt taget kanske vi
endast strider om ord, men jag vidhåller
uppfattningen att herr von Friesen
och jag egentligen är av samma åsikt,

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Utsändning i television från riksdagsdebatter

därför att vår skrivning inte syftar till
något förbud. Självfallet måste vi avvakta
teknikens utveckling, så att vi
kan få televisionsutsändningar som blir
tillfredsställande.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Jag vill gärna deklarera,
att jag i denna fråga har en uppfattning
som nog skiljer sig en nyans, eller kanske
flera nyanser, från den uppfattning
som min värderade partivän herr
von Friesen nyss givit uttryck åt. Jag
tänker då särskilt på hans första anförande.
Även om jag i samförståndets
tecken till nöds kunnat gå med på en
lösning av denna fråga efter de linjer
som utskottet stannat för, vill jag ändå
ha sagt, att jag helst hade sett att vi redan
nu kunnat gå in för en friare ordning,
en ordning i princip i överensstämmelse
med den som gäller för ljudradion.
Det hade, tycker jag, med fördel
kunnat sägas ut, att det egentligen
bara är den s. k. tekniska problematiken
som gör, att steget nu inte kan tas
fullt ut mot ett generellt sändningsmedgivande,
och jag skall något motivera
min uppfattning härvidlag.

Det är väl ingen tvekan om, att ifall
vi beslutar vad vi här förmodligen kommer
att besluta, innebär detta endast,
alldeles som herr Alemyr nyss påpekade,
en första etapp. Jag tycker nog att
i viss mån hänsynen till offentlighetsprincipen,
men framför allt parallelliteten
med ljudradion och hänsynen till
berättigade lyssnar- och tittarintressen,
helt enkelt fordrar, att man här inte
drar upp några snäva gränser, även om
jag är fullt medveten om att man i
andra parlament intagit en mera restriktiv
hållning.

Vi får nog snart anledning att ompröva
även dagens beslut och helt överlåta
åt de organ, som sitter inne med
speciell sakkunskap i publicitetsfrågor,
d. v. s. i detta fall TV:s nyhetsbevakare,
att utan omgången i varje särskilt fall
över talmanskonferensen eller något

annat riksdagens organ avgöra vad som
kan vara värt att sända ut eller inte.
Jag vet inte hur det nu föreslagna systemet
kommer att verka i praktiken, om
det skulle göras en framställning till
talmanskonferensen och svaret eventuellt
skulle bli nekande. Jag har litet
svårt att tänka mig, hur allmänheten
då skulle komma att reagera, men jag
är rädd för att reaktionen inte skulle bli
så alldeles angenäm ens ur riksdagens
synpunkt.

I detta sammanhang skulle jag, när
jag ändå har ordet, gärna vilja ha sagt,
att det ingalunda alltid behöver vara
de stora s. k. paradnumren — jag tänker
på remissdebatten och liknande debatter
— som skall komma i fråga för TVutsändning.
När det blir tekniskt möjligt
för televisionen att utan något långt
varsel eller något varsel över huvud
taget rycka in och ge tittarna en bild av
riksdagen i arbete även under ordinära
och vardagliga förhållanden, t. ex. i
samband med en i och för sig intressant
interpellationsdebatt, tror jag vi
är framme vid en ordning, som medger
en i princip fortlöpande och avdramatiserad
nyhetsbevakning från det här
stället just av det slag som vi bör eftersträva.

Det är alldeles uppenbart, att det är
de hittills praktiserade, i olika avseenden
tillrättalagda specialarrangemangen
som gjort, att TV-sändningarna på sina
håll har råkat i misskredit. Men den
modellen behöver vi väl inte fasthålla
vid.

Det sägs understundom, att full rättvisa
inte skulle kunna skipas mellan
olika meningsriktningar. Jag tycker nog
att den synpunkten inte behöver tillmätas
alltför stor vikt. I det långa loppet
jämnar det nog ut sig. Jag tror också,
att den lyssnande allmänheten själv är
det bästa korrektivet mot missbruk.

Jag skulle som sagt, herr talman,
inte ha haft något emot att redan nu
godta principen om helt fria sändningsmöjligheter
även för televisionen på

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16

Utsändning i television från riksdagsdebatter

samma sätt som för ljudradion, men jag
har på grund av de speciella omständigheter
som föreligger, likväl kunnat ansluta
mig till utskottsmajoriteten och jag
ber alltså att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Om riksdagen bifaller
konstitutionsutskottets utlåtande, så
kommer vi även framdeles att få TVutsändningar
från intressanta riksdagsdebatter,
vilket politiskt intresserade
medborgare inom alla partier över hela
landet säkert hälsar med tillfredsställelse.
Vi har därför anledning att tacka
motionärerna, som genom sitt initiativ
bidragit till att denna viktiga fråga blivit
allsidigt och ingående belyst inom
konstitutionsutskottet.

Talmanskonferensen har inför stundande
ställningstaganden fått en god
vägledning. Det hade varit värdefullt,
om även högern kunnat ansluta sig till
denna utskottets linje, som i och för sig
är ganska restriktiv men som vi för
dagen till nöds kan acceptera. Man säger
på högerhåll, att olägenheterna av denna
form för offentlighet åt riksdagsdebatterna
blivit uppenbara och att debatterna
i viss utsträckning förlorat sin
karaktär av överläggning inom riksdagen.
Denna argumentering känns igen
från 1933, då man på tal om rundradiering
av förhandlingarna framhöll bl. a.,
att sådana utsändningar »lätt kunde
fresta ledamöter av kammaren att med
åsidosättande av saklighet och koncentration
huvudsakligen tala för radiolyssnarna».
Det har gått några år sedan
dess och radioutsändningar från riksdagen
är numera allmänt accepterade
programinslag som regel av hög klass,
skickligt redigerade och allmänt uppskattade.
Man har nu svårt att tänka
sig att dessa sändningar skulle upphöra.
.lag hoppas att samma betraktelsesätt
så småningom skall kunna läggas
också på TV-utsändningar från riksdagen.

Vid endast fyra tillfällen har sådana
utsändningar från riksdagen tillåtits.
Reservanterna menar att dessa TV-utsändningar
inte varit ägnade att höja
riksdagens anseende. TV-utsändningar
från riksdagen betyder endast att det
talade ordet kompletteras med bilder,
ett tekniskt framsteg som gör ett sådant
program mera njutbart och mera lätttillgängligt.
Om det framdeles kan bli
TV-utsändningar litet oftare blir det
inte heller så märkligt och uppseendeväckande.
Att sådana skall förekomma
oftare är alltså ett önskemål, men därmed
avses ingalunda varje vecka eller
varje månad. Även fortsättningsvis kommer
naturligtvis TV-kamerorna att bli
en sällan sedd gäst i kammaren.

Remissdebatterna vill gärna bli paradnummer
med partiledare och gruppledare
samt andra prominenta riksdagsmän
som de främst agerande. Detta är
på sitt sätt naturligt och därom är inte
mycket att säga. Man kan ha skilda
meningar om dessa program, men nog
är det ändå en våldsam överdrift, när
dessa TV-sändningar från de senaste
årens remissdebatter har kallats för ett
»spektakel». Om exempelvis remissdebatterna
på 1940-talet och början av
1950-talet — d. v. s. under tiden före
TV-åldern — stod på en högre nivå låter
jag vara osagt. Ingen kan uttala sig
med bestämdhet på den punkten. Tidsbegränsningen,
som senast prövades, var
naturligtvis besvärlig för dem som talade,
men den var också på sitt sätt till
fördel för dem som lyssnade till debatten.
Denna blev mera omväxlande och
därmed också mera spännande. Den reformen
kan skrivas på televisionens
plussida.

Jag tror, att en hel del av barnsjukdomarna
kommer att försvinna, om televisionen
får vara med något oftare i
riksdagen. Det behöver — som herr
Hamrin nyss framhöll — inte alltid vara
remissdebatter eller stora, partiskiljande
frågor som uppmärksammas. På
ett intressant sätt skildrades nyligen i

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Utsändning i television från riksdagsdebatter

televisionen en enskild riksdagsmans
verksamhet här i Stockholm på Helgeandsholmen
men också i hemorten. Ett
sådant program bidrar enligt min mening
i hög grad till att höja riksdagens
anseende.

Fastän lekman vågar jag också kasta
fram ett annat förslag. Kanske televisionen
framdeles kan följa behandlingen
av en viss fråga från motionens avlämnande
över utskottsbehandlingen
fram till avgörandet i kamrarna. För att
all rättvisa skall bli uppfylld kan man
i detta fall tänka sig en flerpartimotion.
Under ett icke valår skulle •— därom är
jag övertygad — ett sådant program i
de vidaste kretsar väcka ett positivt intresse.
Andra än partiledare och ledande
riksdagsmän finge också tillfälle att
medverka i ett dylikt program.

Säkert kan man i framtiden finna nya
och givande former för en positiv samverkan
mellan televisionen, ljudradion
och riksdagen. Den svenska riksdagen
har mycket att vinna på ett sådant samarbete.
Andra sammanslutningar och organisationer
i vårt samhälle tigger och
ber att få komma med i televisionen,
därför att de betraktar denna direktkontakt
med miljoner TV-tittare som ytterst
värdefull. Jag hoppas, att man inom
riksdagen skall ha ett liknande intresse.
Vi förstår nog också värdet av den
kontakt mellan riksdagen och den enskilde
medborgaren, som med televisionens
hjälp kan åvägabringas. På den
punkten skall vi inte vara nödbedda
utan tacka och ta emot.

Från fall till fall skall televisionsfrågan
prövas av talmanskonferensen. Däri
ser vi en garanti för att varje framställning
kommer att bli föremål för en saklig
prövning. Om televisionen i vårt
land har sådana ambitioner, att den vill
vara med i riksdagen när det händer
något av speciellt intresse, skall inte vi
som sitter i riksdagen vara ledsna för
detta.

Vi är alla överens om att det i ett demokratiskt
samhälle som vårt är vär -

defullt att så många medborgare som
möjligt intresserar sig för och engagerar
sig i det politiska arbetet och samhällsdebatten.
Jag tror, att riksdagen i
sitt eget intresse inte kan säga nej till
den direktkontakt med några miljoner
medborgare, som en televisionsutsändning
redan i dag erbjuder. På lång sikt
kan man kanske en smula optimistiskt
hoppas, att televisionsprogrammen skall
väcka till liv ett ökat intresse för politik
och samhällsfrågor. Därför gäller det
nu att hitta på smidiga arbetsformer,
som gör att alla partier kan betrakta en
televisionsutsändning som naturlig och
riktig och väl förenlig med riksdagens
arbetsformer.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till konstitutionsutskottets utlåtande.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det förekommer i utskottsutlåtandet
ett påstående som är
högst diskutabelt i sak, och det upprepades
här av en av utskottsmajoritetens
talesmän på ett sådant sätt, att det gav
kammaren en helt oriktig uppgift om
vad som faktiskt har skett. Det står i
utskottsutlåtandet beträffande radiosändningar:
»Något formligt beslut synes
dock icke ha fattats av riksdagen
om generellt tillstånd för radioutsändningar
från kamrarna.» Herr von Friesen
utformade påståendet på det sättet,
att mikrofonerna bara skulle ha satts
upp utan något tillstånd från riksdagen.
Eftersom jag var en av de två personer,
som år 1946 förde förhandlingar
med dåvarande talmännen Johan Nilsson
och August Sävström, kan jag tala
om för utskottets ledamöter, att talmanskonferensen
då fattade ett formligt beslut
om att ge tillstånd till inplacerande
av mikrofoner i kamrarna. Talmanskonferensen
måste ha varit ett för riksdagen
representativt organ även år 1946;
det vågar jag utgå ifrån.

I sak gäller denna debatt vad som är
möjligt att göra, innan televisionen i
Sverige har skaffat sig sådana tekniska

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16

Utsändning i television från riksdagsdebatter

resurser och riksdagshuset byggts om
på sådant sätt, att televisionsutsändning
kan ske utan störande ingrepp i riksdagens
rutinarbete. Såvitt jag kan förstå
har talmanskonferensen, när den handlagt
dessa frågor, inte utnyttjat alla möjligheter
till ett arrangemang, som skulle
kunna vara för televisionen godtagbart
och för riksdagen behagligare än
den metod som hittills tillämpats. Det
finns för närvarande två tekniska möjligheter
för televisionen att i efterhand
återge en inspelning av ett evenemang.
Den ena formen består i s. k. videobandning,
varvid man inspelar ett förlopp
under ett längre tidsskede och sedan i
oredigerat, obearbetat skick återutsänder
det vid ett annat tillfälle. Den andra
metoden är s. k. televisionsfilmning,
varvid man kan göra redigering av den
inspelade filmen.

Att nu på kvällen av en remissdebattdag
enbart via film återutsända ett förlopp
under förmiddagen anses knappast
möjligt. Det finns emellertid — såvitt
jag vet — inga praktiska hinder för en
utsändning av remissdebattens huvudavsnitt
i andra kammaren på det sättet,
att det sedan åratal åtminstone tidsmässigt
och till den yttre formen enahanda
skeende på förmiddagen, som
består i partiledarnas framträdande, videobandas
och återutsändes på kvällen,
åtföljt av ett filmat och redigerat avsnitt
av vad som kommer efteråt. Jag skulle
vilja vädja till talmanskonferensen att
i de kommande diskussionerna med
företrädare för Sveriges radio hårdare
trycka på nödvändigheten av att man
på televisionssidan utnyttjar de tekniska
möjligheter som redan finns att med
minsta möjliga intrång i riksdagens arbete
ge en så riktig bild som möjligt av
vad som sker här.

.lag vill gärna instämma med de talare
som säger att hela sättet att nu se på
denna fråga kommer att om några få
år te sig en aning grönköpingsmässigt.
Vi kommer förmodligen om bara fem,
sex år att betrakta televisionen som ett

lika naturligt medium för att förmedla
kunskap om riksdagsarbetet som vad
fallet nu är med ljudradions redigerade
krönikor och pressens — tyvärr allt
torftigare — riksdagsreferat.

Jag anser alltså, att denna fråga bör
ses som ett praktiskt problem om vad
som nu går att göra och att vi lugnt kan,
om talmanskonferensen utnyttjar de
möjligheter som redan finns, överlämna
till personalen hos Sveriges radio att i
samförstånd med talmanskonferensen
söka finna nya och mer praktiska former
för televisionsutsändning från riksdagsdebatterna.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett mycket intressant
bidrag till historieskrivningen
som herr Helén lämnade, då han förklarade
att det är ett oriktigt uttalande
som utskottet gör, när utskottet säger
att riksdagen inte har på något sätt tagit
ställning till frågan om ljudradion.
Jag tror honom gärna på hans ord, men
jag måste tillägga att den talmanskonferens,
som han åsyftade, och resultatet
av denna måste vara insvept i ett dunkel
både för riksdagen och för Sveriges
radio, som utskottet har förhandlat med.
Vi har, herr Helén, fått våra uppgifter
direkt från de i dag ansvariga inom Sveriges
radio, vilka säger sig icke kunna
ge oss någon vägledning i detta avseende.

Jag vill också slå fast att kamrarna,
riksdagen, aldrig har tagit ställning till
denna fråga. Något meddelande från
talmanskonferensen i saken har aldrig
skett. Det enda dokument, som vi har
att hålla oss till, är följaktligen ett tillfälligt
utskotts utlåtande från år 1933,
i vilket man avvisar radiering av riksdagsdebatterna.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag var mycket försiktig
då jag här uttalade mig om ljudradions
aktuella ställning i kamrarna. Jag
har nämligen inte någon speciell upp -

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Utsändning i television från riksdagsdebatter

fattning om i vilken utsträckning ljudradions
närvaro är grundad på en överenskommelse
mellan riksdagen och företrädare
för Radiotjänst.

Det centrala i utskottsutlåtandet —
jag ber herr Helén uppmärksamma detta
— är ett uttalande på s. 2 i utlåtandet,
där det både beträffande ljudradions
och televisionens utsändningar säges att
»en regel härom borde egentligen ha sin
plats i riksdagsordningen eller i riksdagsstadgan».
Det torde vara riktigt att
dessa förhållanden för framtiden blir
reglerade i de bestämmelser som finns
för riksdagens arbetsformer, och det är
i avvaktan på en allmän översyn av bestämmelserna
som vi nu fastställer vissa
provisoriska regler beträffande ljudradio-
och televisionsutsändningar.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Alemyr har säkert
rätt när det gäller den pricipiella synen
på en reglering av dessa förhållanden.
Men vad vi i dag diskuterar är det praktiska
problemet om hur man på kort
sikt skall kunna klara saken, till gagn
för riksdagens anseende och allmänhetens
intresse för politiskt arbete. I dét
läget gäller det ju att talmanskonferensen
försöker ordna det hela så, att riksdagens
arbete inte förryckes men att
TV-publiken ändå beredes tillfälle till
en god återgivning av vad som sker i
riksdagen.

Vidare vill jag bara till herr von
Friesen säga, att åren rinner fort under
broarna. Det sker en ganska snabb omsättning
av den personal som arbetar i
Sveriges radio, och de två som år
1946 förhandlade om dessa saker med
Johan Nilsson och August Sävström,
nämligen Lennart Dansk och jag, har
för länge sedan lämnat radion; Dansk
för att sedan återkomma. Jag hävdar att
vi båda vid denna tidpunkt, 1946, var
representativa ombud för Sveriges radio
och att Johan Nilsson och August
Sävström å sin sida hade rätt att förhandla
för riksdagen.

Fru SJÖQVIST (h) kort genmäle:

Herr talman! Innan debatten avslutas
vill jag än en gång understryka, att det
är direktutsändningar från kamrarna
som vi reservanter inte vill vara med
om.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Eftersom jag är en av
motionärerna i denna fråga vill jag helt
kort säga några ord.

I anledning av de små utfall mot högerpartiet,
som herr Alemyr här gjort,
vill jag till en början erinra om att det
inte bara var högerrepresentanter som
stod för motionen utan även företrädare
för bl. a. herr Alemyrs eget parti,
låt vara att det nu är så konstigt att en
del av motionärerna, som sitter i konstitutionsutskottet,
har anslutit sig till utskottsmajoriteten
och alltså i realiteten
gått in för ett status quo. Det förvånar
mig särskilt att även herr von Friesen
gjort detta. Han var nämligen mycket
upptänd för denna motion och har, såsom
han nyss framhöll, själv från början
skrivit den. I denna första skrivning
hade han också åberopat de hygieniska
olägenheter som han på ett så vältaligt
sätt här utmålat för oss. Den värme, som
uppstår i kammaren genom televisionslamporna,
är faktiskt också mycket besvärande,
och på läktaren lär temperaturen
uppgå till ungefär 30 grader.

Nåväl, de hygieniska skälen ströks i
den slutliga formuleringen. Jag tillät
mig ifrågasätta om man inte därjämte
borde ha anfört även mentalhygieniska
skäl. Det är nämligen tyvärr så, att svaga
själar inför TV-kameran lätt kan förfalla
till skådespeleri, ja rent av pajaseri.

Om nu herr von Friesen inte ville
vara med om ett förbud — vilket ju
dock bara avses att gälla tills vidare —
borde han väl ha kunnat stödja motionen
på annat sätt. Han kunde t. ex. ha
begärt att TV skulle få medgivas endast
efter kammarens beslut för varje sär -

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16

Utsändning i television från riksdagsdebatter

skilt fall. Den lösningen skulle inte jag
haft något emot.

Till sist vill jag gentemot herr Alemyr
ytterligare säga att radieringen
märker vi ju inte. Den har vi inga som
helst direkta olägenheter av. Därför tycker
jag att frågan om radiering ligger
till på ett helt annat sätt än frågan om
TV-utsändning, som faktiskt är mycket
besvärande för kammarledamöterna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr von PRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Fröding vill
jag bara än en gång från denna talarstol
deklarera, att min anslutning till
utskottets skrivning är motiverad därav,
att man genom att acceptera utskottets
skrivning kan begränsa de värsta TVfantasternas
framfart — det har bekräftats
mycket tydligt inte minst av denna
debatt, där ivriga TV-förespråkare redan
har uppträtt och sannolikt också
kommer att uppträda — och detta ansåg
jag vara en sådan vinst att jag till priset
av att avstå från direkt bifall till
motionen köpte mig in i denna kompromiss.
Men då vi har fått frågan reglerad
är det mig naturligtvis obetaget att inför
talmanskonferensen med anlitande
av alla argument tala mot användande
av TV i den form som har skett. Då
talmanskonferensen ger ett representativt
uttryck för uppfattningen i riksdagen
anser jag det onödigt att biträda
det under hand också inom utskottet
framförda förslaget, att kamrarna för
varje särskilt fall skulle ta ställning i
''rågan om TV skulle få tillträde eller
ej. Vi tyckte nog litet var att detta vore
ett ganska otympligt förfarande och att
det vore bättre att en representation för
kamrarna finge i uppdrag att besluta,
d. v. s. medge eller också förbjuda utsändning
i TV.

I detta anförande instämde herr Iltillcn
(s).

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det har sagts här att
detta utlåtande skulle vara en första
etapp på vägen mot ocensurerad TV i
den svenska riksdagen. När jag accepterar
dessa utlåtanden nr 18 och 19 gör
jag det av den orsaken. Jag vill säga
till den siste talaren, att om man tolkar
utlåtandet som ett försök att begränsa
TV-fantasternas framfart i riksdagen så
har jag en avvikande mening. Bakom
herr von Friesens yttrande ligger tanken
att talmanskonferensen skulle utöva
något slags censur. Ett censurförfarande
skulle vara i högsta grad olyckligt
i den församling som bör hävda
yttrande- och åsiktsfriheten mer än någon
annan. Jag tolkar det även så att
talmanskonferensen skulle vara mycket
generös och om möjligt se till att våra
principer om yttrande- och åsiktsfrihet
beaktas.

Jag vill gentemot herr Helén säga att
bakom hans anförande låg tydligen tanken
att partiledarna skulle vara några
slags övermänniskor här i kammaren
och upplysa oss om den riktiga meningen.
Denna dyrkan av övermänniskor är
farlig för den svenska riksdagen, och
jag vill redan nu säga till herr Helén
att om TV skulle falla för denna dyrkan
av övermänniskor, skulle även jag ställa
mig tveksam till TV.

Att högern är rädd för direktsändning
kan man väl förstå. Det är rent
praktiska förhållanden som gör att högern
för närvarande är rädd för en
återgivning av vad dess representanter
kan prestera i kamrarna, men det må
ju vara högerns sak att värna om sitt
anseende på ett bättre och förnuftigare
sätt. Det bör inte ske genom att man
söker kväva åsiktsfriheten.

TV och radio — och då menar jag
direktsändningar — är yttrande- och
åsiktsfrihetens viktigaste förmedlare.
För mig är det fullständigt otänkbart
att genom en efterutsändning ge TV
eller radion alltför stora möjligheter
att utöva censur.

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Utsändning i television från riksdagsdebatter

Fru Sjöqvist har sagt att man skall
skynda långsamt. Javisst skyndar högern
långsamt, och jag undrar ibland om högern
inte skyndar så långsamt att den
går åt andra hållet. Men det är högerns
ensak.

Jag måste säga att det är litet underligt
att riksdagens anseende och värdighet
skulle lida på att man tilläte en
direktutsändning. Ärade kammarledamöter,
när sådana argument framförs
är det väl fråga, om man inte hyser
den uppfattningen att andra ledamöter
borde sitta i kamrarna än de som nu
sitter där. Då är det ju något fel på kammaren
själv och därför angeläget att TV
är förmedlare av dessa förhållanden
för att få en rättelse till stånd.

Det har också talats om ventilationen.
Man har sagt att dålig luft uppvärms av
strålkastarna. Jag undrar just om det
verkligen är den vanliga dåliga luften
som man avser eller om TV kan värma
upp den politiska samhällsdebatten, så
att den kommer ut till det svenska folket
och detta får möjligheter att bedöma
vad sig i svenska riksdagen tilldrager
och med utgångspunkt från detta ta del
av pressens kommentarer och jämväl
bedöma det hela på ett vettigt sätt.

Jag har i en motion framfört min
uppfattning att radio och TV kommit
till riksdagen för att stanna där till dess
att vi genom den tekniska utvecklingen
fått något som kan förmedla nyheterna
på ett ännu bättre sätt.

När jag nu godtar detta konstitutionsutskottsutlåtande
är det, som sagt, därför
att jag betraktar det som en första
etapp på vägen till ökat utrymme för
TV och därför att jag förutsätter att
talmanskonferensen skall förstå, vilken
betydelse det har för riksdagen själv
men jämväl för hela svenska folket att
allmänheten kan ta del av olika frågors
behandling här. Det är endast under den
förutsättningen jag godkänner utskottets
skrivning.

Sedan vill jag, därför att man delat
upp den motion jag avlämnat, tillägga

att den begränsning av talartiden, som
jag föreslagit, motiverades av antagandet
att man eljest inte kunde få till
stånd en allmän debatt här i riksdagen,
där samtliga talare finge yttra sig. Men
om det går att få en allmän debatt utan
att behöva begränsa talartiden, är det
givet att jag med min syn på tingen inte
har något att erinra mot det. Jag har
därför, herr talman, inte någon önskan
att ställa något särskilt yrkande.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Herr Lundberg lyckades
lägga partipolitiska aspekter på denna
fråga. Han ville göra gällande att
högern var rädd för TV-utsändningar.
Men herr Lundberg sade förra året att
de TV-sändningar vi då hade var spektakel
i riksdagen. Det var hans egna
ord. Därför borde han ha lätt att förstå
högerns kritik mot TV-utsändningar.

Jag har kanske en något annan mening
i denna sak än partiets majoritet,
och jag har deklarerat min uppfattning
tidigare. Jag anser att man inte kan
hindra TV-utsändningar. Däremot kan
riksdagen hävda sin rätt att själv bestämma
när man skall ha utsändningar.
Jag kan hålla med herr Lundberg —
och det har jag tidigare framhållit —
om att talmanskonferensen näppeligen
bör få bestämma över, detta lika litet
som talmanskonferensen bestämmer,
huruvida en interpellation skall få framställas
eller ej eller om vi skall sammanträda
inför lyckla dörrar, vilket
både Kungl. Maj :t och riksdagen med
nuvarande bestämmelser i vissa fall kan
kräva. Det vore något oformligt och
mot hela vår grundlag stridande att
överlåta bestämmanderätten över debattformerna
åt annat forum än kamrarna
själva. Jag kan inte finna att det
är verkligt demokratiskt.

För mig framstår både reservationen
och utskottets skrivning som ofullständiga
och oriktiga. Det hade varit skäl
för riksdagen att hävda att det är kammaren
som skall bestämma över debatt -

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16

Utsändning i television från riksdagsdebatter

formerna, med kvalificerad majoritet
eller med enkel majoritet. Det finns inte
anledning att överlåta detta åt ett forum
som inte alltid med visshet kan
sägas representera kammarens majoritet
— man kan inte vara säker på att
talmanskonferensens majoritet alltid representerar
majoriteten i kammaren i
frågan om TV-utsändningar.

Jag kan hålla med om att TV-utsändningar
i nuvarande form är ett ingrepp
i den vanliga parlamentariska ordningen
enligt vilken talarna skall uppropas
i den ordning de står på talarlistan och
inte enligt ett slags uppgjort program
såsom förra gången vi hade TV-utsändningar.
Detta senare strider mot grundlagens
bokstav och anda.

Då man på sina håll uttalat farhågor
för att debatten skulle bli pajasartad
därför att talarna tar intryck av den
stora publik de riktar sig till, utgår man
från en uppfattning om demokrati som
är mig djupt främmande. Man tror tydligen
inte att folks upplysning skulle
stiga, utan förutsätter att den svenska
väljarkåren alltid skulle vara mottaglig
för demagogiska finter och skådespelarknep.
Det är klart att det i demokratiens
begynnelse kan vara risk för sådant.
Men om vi har den åsikten att
folkstyrelse är den bästa styrelseformen,
då kan vi inte gärna, herr talman,
inbilla oss att den svenska väljarkåren
i gemen skulle vara så okunnig att den
toge avgörande hänsyn till några retoriska
knep och finter. För 70—80 år sedan
uttalade Gladstone med all rätt att
om vi misstror folkets möjligheter till
stigande upplysning, då misstror vi i
själva verket demokratien och folkstyrelsen.
Det är en ganska farlig tanke
som ideligen kommer fram, att väljarkåren
inte skulle kunna se och höra
olika debatter här i kammaren utan att
ta skada till sin själ. .lag tror att vi skall
akta oss för denna pessimistiska uppfattning
om demokratien. Man kan nog
tycka att en och annan demokratisk fint
kan slå för väljarna, men i längden är

det den sakliga upplysningen som vinner
respekt.

Om herr Lundberg verkligen tror att
högern skulle vara rädd för att man
har ordentliga TV-utsändningar av en
ordinarie riksdagsdebatt, måste han
också inbilla sig att högern skulle vara
rädd för att ställa upp i de stora TVbebatter
som förekommer inför valen
och som onekligen hörs och ses av en
mycket stor publik. Högern deltar i dessa
debatter, herr Lundberg, och då har
allmänheten precis lika stora möjligheter
att bedöma högerns argument som
att bedöma något annat partis argument.
Jag tycker att herr Lundberg i en debatt
som denna inte skulle dra in sådana
frågor. Allmänheten har ju dessutom
sedan många år genom radion
fått en uppfattning om vad argumenten
har för slagkraft. Att det svenska
folket i nuvarande stund skulle vara så
okunnigt att det inte vet vad högern
har för idéer, är föga troligt. Högerns
politik angripes ju varje dag, och väljarkåren
kan därför inte vara okunnig
om hur man på socialdemokratiskt håll
ser på högerns politik. Då skulle den
inte höra några politiska debatter alls
om den icke kände till skiljelinjerna.

Herr talman! Jag anser att den skrivning
utskottsutlåtandet har fått är oriktig
och att riksdagen, när det gäller TVutsändningar,
skall besluta precis som
den brukar besluta i andra sammanhang
då det gäller debattformerna. Därför
kan jag, herr talman, varken understödja
utskottets hemställan eller reservationen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Till herr Braconier vill
jag bara säga att när jag yttrade att
TV-utsändningarna hade blivit ett spektakel,
menade jag att detta inte var
TV:s fel utan partiledarnas, som hade
givit sig in på att ha en i detta sammanhang
dirigerad debatt. Jag sade uttryckligen
ifrån att jag ville ha en fri debatt,

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Utsändning i television från riksdagsdebatter

där samtliga talade anföranden skulle
återges.

Sedan är det riktigt som herr Braconier
säger att högern engagerar sig i
de stora partidebatterna vid val m. m.
Men varför gör man det? Är det därför
att man kan förbereda sig och lägga upp
det hela på ett speciellt sätt? Är det
inte på det sättet att man i riksdagen
förutsätter en fri debatt av fria svenska
kvinnor och män, valda av svenska folket?
Då måste man väl ändå säga att det
är detta som högern är rädd för.

Sedan talas det om demagogiska finter
m. m. All right, visst kan man fä vara
med om sådant, men då bör nog högern
vara litet försiktig, speciellt när det gäller
kontakten med allmänheten. Jag vill
i detta sammanhang inte gå in på någon
debatt, men ur demokratisk synpunkt
är det angeläget att vad som försiggår
i riksdagen också skall vara av
den karaktären att det svenska folket
kan få del av det. Herr Braconier och
jag tycks i vanliga fall stå varandra
ganska nära när det gäller tryck- och
yttrandefriheten, men herr Braconier
är nog litet för partibunden och vill nog
i detta sammahang delvis försvara något
som han innerst inne inte gillar.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att herr Lundberg erkänner
att han sagt att TV-utsändningen
var ett spektakel. Då bör han också
kunna förstå högerns reservation på
den punkten.

Jag vill gärna, herr talman, deklarera
att vilka åsikter man än kan ha
om partiledarna tror jag att den svenska
demokratien kan vara stolt över att
samtliga partier har så skickliga partiledare
som de har. Det är ingenting
som den svenska demokratien behöver
skämmas för. Jag hänvisar till en studie
av en ledande engelsk statsvetenskapsman,
där han säger: »Vi här i
England skulle vara glada om vi hade
så intressanta politiska radiodebatter

som den svenska demokratien har.»
Med erkännande av de olyckliga former
som denna TV-utsändning hade,
tycker jag att vi inte skall förneka att
partiledarna från sina utgångspunkter
representerar mycket av den sakkunskap
och skicklighet som stimulerar
den politiska debatten.

När herr Lundberg säger att högern
förbereder sig speciellt för TV-debatterna,
måste jag genmäla att det gör
väl alla andra partier också. Det är
ingenting speciellt utmärkande för högern.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle till herr Braconier
vilja säga, att, om jag inte är
alldeles fel underrättad, var högern
mycket starkt dirigerad när det gällde
den diskuterade TV-utsändningen.

Sedan kan jag medge, att visst är vi
glada åt partiledarna. Men om herr
Braconier tolkade saken så, att partiledarna
skulle stå i någon särklass, vill
jag erinra om vad vi alla vet, att det
ibland kan vara en tillfällighet att det
blir den ene eller den andre som utmärker
sig.

Det talades också om demokratien
och England. Ja, herr Braconier, om
man läser doktor Eeks bok om tryckfriheten,
måste man säga att det officiella
England och det engelska parlamentets
sätt att se på tidningspress
m. m. inte precis är efterföljansvärt. Nu
har emellertid utvecklingen själv tvingat
parlamentet att blunda och acceptera
både tidningspress och annat.

Herr SEHLSTEDT (s):

Herr talman! Jag känner mig nästan
som veteran i debatten om politiken i
televisionen, eftersom jag på den tid
televisionsutredningen arbetade var
mycket ivrig anhängare av tanken att
låta televisionen liksom radion till den
svenska allmänheten meddela de debatter,
som förekommer i riksdagen.

Jag har en känsla av att en del av

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16

Utsändning i television från riksdagsdebatter

debatten i dag om televisionen och riksdagen
har vissa gemensamma drag med
den debatt, som fördes bland den svenska
allmänheten på den tid ångloken
började användas i detta land. Man
uppfattade det som ett störande inslag
och betecknade det på sina håll som
hälsovådligt för kreaturen. Åtskilliga
andra märkliga invändningar gjordes
inför denna form av modernitet i människornas
sätt att kommunicera med
varandra.

Låt mig bara — och jag hakar på herr
Lundbergs anförande på den punkten
—- konstatera en sak, nämligen det faktum
att det inte är televisionen som rår
för att riksdagen ser ut som den gör när
den möter allmänheten, det är riksdagen
själv som rår för det. Det är inte
televisionen, som har infekterat framförandet
av riksdagsdebatterna, utan det
är riksdagsmännen själva som har gjort
det. Låt oss åtminstone vara så pass
uppriktiga, att vi erkänner detta faktum
i denna debatt.

Det torde vara oriktigt — jag tror
att det var herr von Friesen som var
inne på den saken — att säga att det
finns så många andra tillfällen för politikerna
att uppträda i radio och television,
att de inte direkt behöver utnyttja
riksdagen för det. Ett sådant påstående
är nämligen ägnat att ställa debatten
på huvudet. Riksdagsmännen
cirkulerar ändå, Gudi klagat, tillräckligt
ofta inför offentligheten. Det är
väl snarare allmänhetens önskan om att
få sändningarna via televisionen, som
är det avgörande för ställningstagandet
i detta sammanhang. Varför skall man
förneka våra moderna telekommunikatoriska
medel att verka i sammanhang,
som liar betydelse även ur opinionsbildningens
synpunkt? Varför skall man
förhindra människorna att via televisionen
liksom via radion få en inblick
i de debatter som förs? Om det är något
fel på debatterna, ärade kammarkamrater,
beror det inte på televisionen
utan på oss själva. Jag tror att televisio -

nen har en utomordentligt nyttig uppgift
i andra kammaren. Jag har aldrig
sett denna kammare så välfylld och har
aldrig sett så intresserade lyssnare som
just under televisionsdebatterna. Det är
en uppfostrargärning, som denna kammare,
om vi skall vara uppriktiga, sannerligen
kan ha behov av.

Dessutom tror jag att man litet för
ofta räknar med att allmänheten, som
sitter och tittar och lyssnar, bara gapar,
tar emot och sväljer. Allmänheten
har en förunderlig förmåga att
skilja agnarna från vetet och har
vidare en förunderlig förmåga att
»tränga igenom» dem som står i andra
kammarens talarstol och åsidosätter
saklighet och framför allt koncentration.
Vad televisionen kan göra både
här och i första kammaren — där det
kanske är mindre nödvändigt — är att
lära oss att koncentrera det vi över
huvud taget har lust att säga. Det talas
nämligen så kolossalt mycket om så
kolossalt litet i denna kammare. Kan vi
därför uppfostra oss själva med hjälp
av televisionen, gör vi en nyttig gärning.

Låt mig därefter bara få understryka
att det önskemål, som jag framförde redan
i televisionsutredningen, om att
televisionen skulle få fungera som en
förmedlande länk mellan riksdagen och
den svenska allmänheten, blir någonting
som — jag tror att det var herr
Helén som sade det — om några år
kommer att vara så fullkomligt självklart,
att vi betraktar denna passage
som ett grönköpingsmässigt mellanspel
i den svenska riksdagen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag har inte alls begärt
ordet för att blanda mig i den debatt,
som nu senast förts här, utan uteslutande
för att understryka en enda sak i utskottets
utlåtande, som jag tillmäter
mycket stor vikt. Det är denna mening

7 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 16

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.
Utsändning i television från riksdagsdebatter

som också är förklaringen till att jag
kommer att rösta för utskottets utlåtande.

Det står att talmanskonferensen skall
handlägga frågan »i vilken utsträckning
och på vad sätt sådan utsändning bör
få äga rum utan att kamrarnas arbete
därigenom förryckes» etc. Jag anser att
det är mycket tillfredsställande att utskottsmajoriteten
här understryker att
det gäller frågan, i vilken utsträckning
och på vad sätt utsändningar bör få äga
rum utan att kamrarnas arbete därigenom
förryckes. Det är ett spörsmål,
som åtskilliga talare har snuddat vid.
Jag är övertygad om att talmanskonferensen
kommer att ta mycket allvarligt
på det problemet. Och jag vill till herr
Helén säga, att talmanskonferensen såvitt
jag vet har gjort så hela tiden, även
om vi vid några tillfällen haft upplysningar
från Radiotjänst, som tydligen
inte gäller i dag. Det är i och för sig
glädjande att Sveriges Radios möjligheter
ökats, eftersom de tidigare uppenbarligen
var mera begränsade.

Jag tillåter mig, herr talman, också
säga, att jag är övertygad om att även
Sveriges Radio kommer att vilja lösa
problemen på ett sådant sätt att kamrarnas
arbetssätt icke förryckes och
därför anstränger sig att utnyttja de
möjligheter som numera finns — och
som bl. a. herr Helén här nämnde — att
använda filmupptagning och utredigering.
Det är möjligt att detta blir något
mera kostnadskrävande än andra metoder.
Men det är väl så angeläget att
riksdagens arbete inte allvarligt förryckes,
att man får lov att bära den
kostnaden.

Till sist, herr talman, vill jag bara
säga att det är viktigt att man inte ser
TV-utsändning från riksdagen uteslutande
som en nyhetsbevakning, en synpunkt
som understundom överbetonats
när man sagt att man inte kan göra
utsändningar så många timmar efteråt.
Det gäller väl dels en nyhetsbevakning,
dels en skildring av riksdagens arbete,

en belysning av hur det politiska arbetet
här i landet går till i aktuella och
särskilt betydelsefulla sammanhang.
Skall man kunna ge en sådan skildring,
är det uppenbarligen väsentligt
att man redovisar riksdagens arbete såsom
detta normalt går till och inte såsom
det blir, när riksdagen i hög grad
tar speciella hänsyn till TV.

Herr talman! Jag är optimist. Jag
tror att både talmanskonferensen och
radioledningen kommer att vara angelägna
att lösa dessa problem på ett sätt
som kan tillfredsställa alla parter. Det
är därför jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Sjöqvist begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Fru
Sjöqvist begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 170
ja och 37 nej, varjämte 7 av kammarens

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Tidsbegränsning av anföranden i riksdagens kamrar

ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Tidsbegränsning av anföranden i riksdagens
kamrar

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckta
motioner angående tidsbegränsning av
anföranden i riksdagens kamrar.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang upptagit två
motioner angående tidsbegränsning av
anföranden i riksdagens kamrar.

I motionen nr 1 i andra kammaren
av herr Gustafsson i Borås hemställdes
»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att författningsutredningen
måtte pröva frågan om viss
tidsbegränsning av anföranden i riksdagens
kamrar i syfte att befrämja en
mera allsidig och likvärdig behandling
av alla ärenden än vad nuvarande regler
i praktiken ibland kan leda fram
till».

I motionen nr 540 i andra kammaren
av herr Lundberg hemställdes »att riksdagen
måtte besluta, att riksdagsledamöternas
talartid i debatter, som utsändes
i radio och TV, begränsas till exempelvis
30 minuter för varje talare, replikerna
inräknade, med möjlighet för talmannen
att, då synnerliga skäl föreligger,
medgiva förlängning med högst tio
minuter, samt att erforderliga författningsbestämmelser
skall utarbetas av
konstitutionsutskottet».

Utskottet hemställde, att

1) motionen 11:1 samt

2) motionen 11:540

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson, Magnusson i Tumhult,
Braconier och Hammar, vilka ansett att

utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionen 11:1 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att
författningsutredningen finge i uppdrag
att pröva frågan om viss tidsbegränsning
av anföranden i riksdagens kamrar
i syfte att befrämja en mera allsidig
och likvärdig behandling av alla ärenden
än vad nuvarande regler i praktiken
ibland kunde leda till.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19 har fogats en reservation,
och i egenskap av en av reservanterna
vill jag här göra några korta
randanmärkningar.

Frågan om tidsbegränsning av anförandena
i vår riksdag har varit uppe
till behandling vid upprepade tillfällen.
Redan år 1930 tillkallade sakkunniga
framhöll i sitt betänkande att kammardebatterna
stundom uttänjdes utöver
vad som kunde påkallas för en ingående
allsidig belysning av frågorna. Påpekandet
blev heller inte utan resultat.
År 1933 infördes en begränsad replikrätt.
År 1946 tillkallades nya sakkunniga
för att behandla frågan om en eventuell
tidsbegränsning av riksdagsanförandena,
och de föreslog också rätt för
kammare att besluta om en sådan tidsbegränsning.
Givetvis ■— det kan inte
nog kraftigt understrykas — var det inte
alls fråga om att beröva ledamot rätt
och möjlighet att yttra sig i alla ärenden.
Den rätten skulle orubbad kvarstå,
även om inskränkningar beslutades beträffande
anförandenas längd. Bestämmelserna
skulle drabba alla lika. Något
hot kunde alltså bestämmelserna inte utgöra
mot t. ex. minoriteter.

Vid flera tillfällen har det sålunda av
en betydande opinion i riksdagen givits
uttryck för den uppfattningen, alt möjligheter
borde skapas att besluta om
tidsbegränsning. Några gånger har saken
också kunnat ordnas genom överens -

100 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Tidsbegränsning av anföranden i riksdagens kamrar

kommelser på frivillighetens väg. Jag
tänker då närmast på de debatter, som
upptagits i TV och som alldeles nyss
varit föremål för sådan utförlig överläggning.

Särskilda utskottet har år 1948 pekat
på möjligheten att få flera koncentrerade
anföranden genom tidsbegränsning,
och utskottets motivering anser
jag fortfarande ha giltighet. Det heter:
»Om en tidsbegränsning kunde tillgripas
under det senare skedet av utdragna
debatter kunde dessa göras kortare,
mera sakligt koncentrerade och livfullare.
Man skulle kunna minska den uttänjning
av debatterna, den onödiga
vidlyftighet och de upprepningar som
påtalats av kommittéer och utskott. Genom
tidsbegränsning skulle inte minst
i riksdagens slutspurt också kunna skapas
vissa garantier för något så när likformig
behandling av ärendena. När
många frågor står på föredragningslistan
och man önskar få dem avgjorda en
viss dag kunde det vara behövligt med
en tidsbegränsning.»

Detta var något av vad särskilda utskottet
år 1948 med sådan skärpa underströk.

Det har också framhållits att långa
debatter faktiskt utgör hinder för nya
talare att framträda, och vid ett par tillfällen
under den tid jag tillhört denna
kammare har faktiskt ett slags sabotage
skett mot talare genom demonstrationer
från kammarens sida.

Även en försiktig form av tidsbegränsning
har betydelse. Som jag nyss sade
skall rätten att yttra sig i alla frågor,
varom stadgas i riksdagsordningen § 52,
stå orubbad kvar, även om kammaren
på förslag av talmannen kan besluta om
inskränkning i anförandenas längd. Och
något hot mot minoriteterna innebär
detta inte, eftersom tidsbegränsningen
drabbar alla parter lika. Beslut om tidsbegränsning
medför faktiskt i stället att
flera kammarledamöter får tillfälle att
yttra sig än vad fallet nu är.

Herr talman! I egenskap av reservant

i detta ärende tillåter jag mig att med
stöd av vad jag här framhållit yrka bifall
till den reservation, som är fogad
till konstitutionsutskottets utlåtande
och som är undertecknad av herr Sveningsson
in. fl.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! I motion nr 1 i denna
kammare har jag anfört några synpunkter
på frågan om tidsbegränsning av anförandena
i riksdagens kamrar, och jag
vill nu i anslutning till utskottets skrivning
och reservation säga några ord
härom.

De synpunkter jag framfört i min motion
är visst inte nya, men jag har ansett
att det inte skulle vara opåkallat med ett
närmare studium och en mera utförlig
presentation av hur parlamenten i andra
demokratiska stater har löst denna fråga.
Jag har även klart sagt ifrån att vi
visst inte behöver någon undervisning
om hur vi här skall skicka oss. Men debatten
i fjol gick i den riktningen att det
nära nog var fråga om en mycket farlig
inskränkning i yttrandefriheten.

När jag lyssnade på debatten den 18
mars förra året, föll det mig in att vi
borde försöka göra en närmare undersökning
av hur man i länder med samma
parlamentariska styrelseform som
vår ser på denna fråga. Jag har då funnit
att man i nästan alla parlament tilllämpar
eu viss tidsbegränsning, om jag
undantar vårt land och Finland. Om vi
exempelvis går till Norge, Danmark,
Holland, Belgien och England, så möter
vi i en del av dessa länders parlament
mycket rigorösa bestämmelser, utan att
man fördenskull tycks ha uppfattningen
att yttrandefriheten på något sätt inskränkes.
Jag skulle aldrig komma på
den tanken att motionera om att vi
skulle imitera England och Danmark,
särskilt inte Danmark, men att allt inte
är bra i det ärende det nu gäller vet vi
väl alla. Jag skall, herr talman, akta mig
så att jag inte faller på eget grepp genom
att tala för länge.

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16 101

Tidsbegränsning av anföranden i riksdagens kamrar

Jag tycker för min del att det hör till
yttrandefrihetens fundamenta att alla
likvärdiga frågor skall få en någorlunda
likvärdig behandling. Men sker det?
Nej, det sker inte. Frågor av ett ganska
sekundärt intresse kan ibland på förmiddagarna
i stora debatter få en så
tidsödande behandling att kammaren är
avfolkad innan talmannens klubba faller
för beslut. Det kan invändas att vem som
vill får begöra ordet klockan ett, två eller
tre på natten och tala hur länge han
vill. Det är sant, men det gör vi inte.
Många nog så viktiga frågor skulle få en
mycket rättvisare behandling om en för
oss alla lämplig tidsbegränsning infördes.

Herr Hammar har redan sagt att vi
1933 införde begränsad replikrätt och
begränsad tid för repliker. Tillkallade
sakkunniga förklarade då i sitt betänkande,
att viss begränsning av anförandenas
längd skulle göra debatterna sakligare,
mer koncentrerade och livligare
och att en sådan begränsning inte innebar
något förgripande på yttrandefriheten.
Rätten att yttra sig i alla frågor,
varom stadgas i § 52 i riksdagsordningen,
måste alltfort kvarstå orubbad, men
en klokt genomförd begränsning av tiden
skulle tillgodose — om inte garantera
—- en mer likformig behandling av
alla frågor av samma storleksordning
och spännvidd; det tillåter jag mig tro,
herr talman. Det finns ledamöter av
denna kammare som av bister erfarenhet
vet, att det psykologiska tryck, som
råder framåt och efter midnatt, kommer
dem att känna en stor olust för att säga
sin mening till och med i kanske ganska
viktiga ärenden. Man bantar ned sina
anföranden, vilket för det mesta kan
vara klokt, men många stryker sig helt
enkelt från listan. Det anses som en
mycket stor klokskap att göra det, men
det är inte därför ledamöterna är här.

Om televisionen hade jag också tänkt
säga några ord, men därom har redan
talats så länge att jag går förbi den saken.

I min motion har jag, liksom herr
Braconier gjorde 1959, sökt skissera de
linjer man kan tänka sig följa utan att
yttrandefriheten naggas i kanten. Alls
skäl är för övrigt redovisade av de sakkunniga
från år 1946, som avgav sitt betänkande
1947. Där satt även, herr talman,
en statsvetenskapsman, herr Håstad,
som ju mycket noga vakade över
riksdagens befogenheter. Herr Håstad
anslöt sig helt till förslaget om tidsbegränsning
av anförandena i långt utdragna
debatter, men han ansåg att
statsråden skulle stå utanför begränsningen.

Jag vet väl att man mot tidsbegränsningen
kan invända: Självdisciplin är
här den bästa vägen och den verkliga
dygden. Jag tror dock att den dag kommer
då denna fråga mognar och tränger
sig fram till en lösning efter de linjer
som inte minst särskilda utskottet beskrev
1948 och som herr Hammar
ganska utförligt redovisade under fjolårets
debatt.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till reservationen av herr
Sveningsson in. fl., som går ut på att
riksdagen må i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa att författningsutredningen
måtte få pröva denna fråga.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep):

Herr talman! Frågan om tidsbegränsning
av anförandena i kamrarna har debatterats
åtskilliga gånger här i riksdagen,
men förslagen har alltid avvisats
med mycket stor majoritet. Så skedde
även 1948. Här har redogjorts för vad
utredningen skrev. I utskottet var meningarna
då delade, men det visade sig
att utskottet med mycket stor majoritet
gick emot en tidsbegränsning.

Herr Gustafsson i Borås sade i sitt
anförande, att en tidsbegränsning skulle
kunna genomföras och att man ändå
skulle kunna behålla stadgandet i
§ 52 riksdagsordningen, att ledamöterna
skall få fritt yttra sig i alla frågor. Jag
tror emellertid, att om en tidsbegräns -

102

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Tidsbegränsning av anföranden i riksdagens kamrar

ning införes, så blir det inte möjligt för
alla talare att få yttra sig fritt, ty olika
talare behöver olika lång tid för att klargöra
sin mening.

Det har tidigare sagts att det är en
fråga om omdöme hos talarna att inte
ta så lång tid i anspråk utan koncentrera
sig så mycket som möjligt. Under
det senaste året har det väl också blivit
något bättre i det avseendet.

Herr Gustafsson, som är ensam motionär
i motionen nr 1 i andra kammaren,
nämnde att han vid TV-utsändningen
av remissdebatten fick idén till
detta förslag om tidsbegränsning. Det
är väl ändå inte möjligt, tv eftersom
motionen har nummer 1, måste herr
Gustafsson ha funderat på detta före
den aktuella TV-utsändningen. I detta
fall vid remissdebatten var det fråga
om en frivillig överenskommelse — vi
får skilja på det — mellan de talare som
skulle uppträda; här har riksdagen aldrig
beslutat om någon tidsbegränsning.

När jag först läste dessa motioner av
herr Gustafsson och herr Lundberg —
även motion nr 540 i andra kammaren
behandlades i detta utlåtande — har
jag fått den föreställningen, att de fått
idén till sina förslag, när de justerat
sina egna anföranden, ty dessa har kanske
ibland varit ganska långa och besvärliga.

Riksdagen har som sagt prövat denna
fråga många gånger och har därvid
visat sig vilja värna om riksdagsmännens
rätt att få tala fritt. Jag tror att
författningsutredningen, som ovillkorligen
måste ta upp denna fråga i större
sammanhang, kommer att vara försiktig
när det gäller att lägga fram förslag
om tidsbegränsning. Utskottsmajoriteten
anser i alla fall, att eftersom författningsutredningen
håller på med sitt arbete,
är det fullkomligt överflödigt att
skriva till Kungl. Maj:t, ty utredningen
måste ta upp även frågan om formerna
för riksdagsdebatten. Det tycker vi
är tillräckligt.

Jag tror inte att vi skall göra något

försök att hindra riksdagsmännen att
tala fritt. Jag tror att omdömet så småningom
växer fram hos riksdagsmännen,
och det är ju också möjligt för partigrupperna
att i någon mån fostra sina
representanter, så att de inte tråkar
ut riksdagen med anföranden, där de
pratar mycket men ändå inte säger någonting
som icke tidigare sagts i samma
fråga. Vi menar att en tidsbegränsning
vore av ondo i en församling som
riksdagen, vars ledamöter som är valda
för arbetet i riksdagen och ansvariga
för dess beslut då också bör få tala fritt.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Pettersson i Norregård
måtte ha hört väldigt illa på mitt
anförande. Jag sade nämligen inte att
jag fick tanken på att motionera när jag
hörde televisionsdebatten, utan jag sade
att när jag åhörde debatten den 18
mars i fjol föll det mig in att man borde
närmare undersöka denna sak.

Jag tycker, herr talman, att man såväl
i denna fråga som i alla andra bör
sträva efter att låta detta vara detta.
Det är inte som jag ser det fråga om
någon begränsning av yttrandefriheten,
utan det är fråga om en kvantitativ begränsning
av tiden. Jag tror att man ändå
får möjligheter att ge varje talare
den tid han behöver för att utveckla sina
synpunkter om han inte är alltför
yvig och utsvävande. Det gäller att söka
få fram en någorlunda likformig behandling
av ärenden som står i samma
värde- och aktualitetsklass. Att detta
är en fråga av den största vikt för
kammarledamöterna tror jag inte man
kan komma ifrån. Även om man går in
för en tidsbegränsning naggas inte § 52
i riksdagsordningen i kanten. Rätten att
yttra sig står orubbad kvar. Långt fler
kammarledamöter än vad som nu är fallet
skulle på detta sätt få tillfälle att

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16 103

Tidsbegränsning av anföranden i riksdagens kamrar

säga sitt hjärtas mening. Det kommer
man nog heller inte ifrån.

Till sist: Jag kan inte se annat än att
en förnuftigt genomförd tidsbegränsning
av anförandena, en begränsning
som tillgripes endast när arbetstekniska
skäl härför föreligger, bara kommer
att gagna riksdagens arbete.

Herr SEHLSTEDT (s):

Herr talman! Jag kan nämna att författningsutredningen
vid ett par tillfällen
diskuterat frågan om en tidsbegränsning
av anförandena i kamrarna men
inte tagit ställning till frågan. Utredningen
har såvitt jag förstår inte heller
någon formell anledning att göra
det, eftersom direktiven inte säger någonting
härom.

Under de år jag deltagit i riksdagens
arbete har jag bibringats det intrycket,
att det väl ändå inte borde vara ur vägen,
att man försökte åstadkomma någon
form av disciplin, eftersom disciplinens
konst, när den skall utövas efter
vars och ens fallenhet, visar sig vara
utomordentligt svår. Det vi upplever under
de utdragna debatterna är ju det för
alla talare bittra faktum, att de själva
sätter mycket stort värde på vad de säger
även när de säger det både länge
och omständligt, medan de andra ledamöterna
befinner sig i korridorer och
läsrum och är missnöjda över att de
som talar håller på så länge. Det kan
inte vara befrämjande vare sig för andan,
kollegialiteten eller respekten för
det fria ordet i kamrarna. Därför tycker
jag att det ligger någonting i att
man undersöker möjligheten att åstadkomma
någon form av tidsbegränsning
även i den svenska riksdagen liksom
man gjort på andra håll, i England till
och med på det sättet att talmannen
enväldigt avgör vem som skall få tillfälle
att yttra sig. Det bar alltså ingenting
att göra med själva yttrandefriheten.
Den finns kvar! Men det är fråga
om att disciplinera fram en vilja till

koncentration, som tycks vara omöjlig
att åstadkomma utan någon form av
tidsbegränsning.

Jag har begärt ordet för att för mitt
vidkommande yrka bifall till reservationen.
Jag gör det därför att utskottets
skrivning är så starkt negativ, att ett
beslut av riksdagen enligt utskottets
förslag skulle innebära ett försvårande
av möjligheterna för författningsutredningen
att på allvar värdera frågan om
en tidsbegränsning. Bifall till reservationen
ger däremot på sätt och vis uttryck
för en reaktion från kammarens
sida. Jag tolkar den i varje fall som ett
önskemål att kammaren åtminstone säger
att den anser det vara önskvärt att
författningsutredningen allvarligt överväger
frågan om att åstadkomma någon
form av tidsbegränsning. Det motiverar
att jag för mitt vidkommande yrkar bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herr Johansson
i öckerö (fp).

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Herr Sehlstedt har redovisat
den principiella synpunkt som
reservanterna bär i denna fråga. Jag
hade själv förra året en motion om tidsbegränsning.

Vissa ärenden avgörs på natten under
stark press. Formellt finns det ingen
press på talarna; de kan få tala hur
länge som helst. Men ofta upprepas det
sorgliga skådespelet bär i riksdagen, att
talare mitt på dagen säger att de på
grund av den sena timmen inte vill begära
votering —- det hände senast i
förra veckan — i en fråga som riksdagen
är skyldig att fatta beslut i. Skulle
inte detta, vill jag fråga konstitutionsutskottets
ärade vice ordförande, kunna i
längden dra mera löje över den svenska
riksdagen än en tidsbegränsning av anförandena? Jag

minns från den tiden jag var ledamot
av allmänna beredningsutskottet,
hur vi i utskottet kunde diskutera en

104

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Tidsbegränsning av anföranden i riksdagens kamrar

fråga i kanske en månad, men sedan
kom frågan upp till behandling i kammaren
först vid två-tretiden på natten.
Vi känner ju då ett tryck — även om vi
ibland är okänsliga och talar länge —
att inskränka anförandena till blott några
minuter. Är det en riktig behandling,
herr Pettersson i Norregård, av riksdagsfrågorna? Herr

Pettersson i Norregård har i debatt
efter debatt sagt, att vi skall inte
göra någon inskränkning i den fria yttranderätten.
Nej, formellt gör vi inte
det, men vi vet hur det är i realiteten,
att stora frågor kan dryftas vid tvåtiden
på natten med 15—20 ledamöter närvarande.
Det är ju inte egendomligt att
inte flera orkar höra på, eftersom vi
börjar klockan 10 på förmiddagen, men
vad har en riksdagsdebatt under sådana
förhållanden för mening?

Samtidigt kan vissa frågor diskuteras
ingående. Vi har t. ex. i dag talat rätt
länge om televisionsutsändning från
riksdagen. Men så kominer vi till slutet
på föredragningslistan, och då inträder
denna situation med få närvarande och
inskränkning av anförandena. Jag erinrar
mig, hur vi 1950 hade en fråga rörande
Hälsingborgs bangård, som väckt
livligt intresse. Den kom upp sista dagen
i maj, och vi måste ju vara färdiga
före den 1 juni, om vi inte då skulle
fortsätta riksdagsarbetet till den 15 juni
och inte ha höstriksdag. Man hade kommit
överens om en viss tidsbegränsning
av anförandena vid diskussionen av
denna fråga angående Hälsingborgs
bangård, men ett par talare höll inte
överenskommelsen, och detta väckte
stark irritation hos andra deltagare i
debatten.

Nog skall man, herr Pettersson i Norregård,
hålla på formerna, men man
skall inte ge allmänheten en falsk bild
av det svenska riksdagsarbetet. Vi är alla
medskyldiga till att det blir så, att
vissa frågor inte debatteras i kammaren
på det sätt de förtjänar, medan
andra frågor diskuteras i det oändliga.

Herr Sehlstedt har med all rätt påpekat
att man i praktiskt taget alla andra länder
har vissa restriktioner — jag tror
det är bara Finland som i likhet med
Sverige inte har sådana. Dessa restriktioner
har man just för att slå vakt om
yttrandefriheten — man vill skapa
praktiska möjligheter för att alla frågor
blir lika behandlade. Det är därför, herr
talman, som jag föreslagit att kamrarna
själva skall besluta i sådana här fall. Det
räcker med 15—20 minuter för ett anförande;
på den tiden hinner man framföra
vad som är kontroversiellt och betydelsefullt
för ståndpunktstagandet. Vi
är ju inga politiska analfabeter — vi har
läst utskottshandlingarna och vet vad
motsättningarna gäller. 15—20 minuter
är då i regel fullt tillräckligt, understundom
med undantag för partiledare
och utskottsordförande och huvudtalare
för reservationer.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till reservationen.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först ge en replik
till herr Braconier, som påtalar att vi
håller på till långt in på nätterna. Kritik
förekommer väl då och då i korridorerna,
men vi är ju valda för att vara här
och vi har att slutföra de frågor som
kommer upp.

De som begärt ordet skall få yttra sig
utan tidsbegränsning — det håller jag
på. De som här talat för tidsbegränsning
har inte menat att kammardebatterna
skulle bli så oerhört mycket kortare efter
införandet av ett sådant system. Det
skulle enligt deras påstående bli flera
talare som begärde ordet, och då blir
debatterna lika långa i alla fall. Talmannen
vägrar ju heller inte att ge någon ordet,
utan den som begärt ordet får det.
Därför anser jag inte att vi behöver vidtaga
någon ändring.

Till herr Sehlstedt vill jag säga att
frågan har ju, som vi erfarit, varit uppe
i författningsutredningen ett par gång -

Onsdagen den 11 maj 1960 fm. Nr 16 105

Tidsbegränsning av anföranden i riksdagens kamrar

er. Författningsutredningen har väl rätt
att utreda allt som även gäller riksdagens
arbetsformer, och utredningen kan
alltså ta upp detta ärende utan att vi
skriver till Kungl. Maj:t.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Det har sagts många
gånger förut här, att den svenska riksdagen
är aldrig så konservativ som när
det gäller dess eget arbete. Jag har deltagit
i tidigare författningsutredningar
och har den erfarenheten, att det är
ganska hopplöst att åstadkomma, som vi
anser, nödiga ändringar.

Detta spörsmål bör ses i ett större
sammanhang: det är inte bara fråga om
att vid utomordentliga tillfällen kunna
få med stor majoritet besluta tidsbegränsning,
utan förslaget är att se som
ett led i strävandena att över huvud taget
rationalisera riksdagsplena. Och där
finns sannerligen en hel del att rätta till.

Med talmannens välvilliga tillstånd
skulle jag vilja påtala först och främst
den långpratning som förekommer. Vi
borde kunna lära av första kammaren
som har mycket kortare plena, inte bara
därför att den har färre ledamöter utan
också därför att dessa har större förmåga
till koncentration än vi tyvärr besitter.
Man får här framföra anföranden
på vad sätt man vill och flera av de ärade
kammarledamöterna föredrar synbarligen
att i förväg hemma skriva anföranden,
som de kommer hit och läser
upp med sublimt förakt för vad som tidigare
sagts och därför slår in öppna
dörrar. Det finns parlament där det är
förbjudet att läst upp skrivna anföranden.
Tänk om vi kunde komma dithän!
Helt säkert skulle koncentrationen vinna
på detta.

Fn annan sak som jag också vill begagna
tillfället att erinra om därför att
jag tycker att den hör till rationaliseringen
av vårt arbete är denna. Förr i
tiden — och jag har ju den längsta erfarenheten
här i kammaren — förekom

det ganska sällan att man ställde till
med okynnesvoteringar. Man ansåg att
när det genom uppresning visats att en
minoritet var försvinnande liten, var
det liksom inte riktigt just att ideligen,
kanhända i en stor lagfråga, begära votering.
Men hur är det nu? Jo, det kan
gälla stora utlåtanden med tjogtals reservationer,
ofta från samma håll. Men
man nöjer sig inte med en huvudvotering
och att sedan låta detta vara detta
utan begär ideligen voteringar så att
kammaren blir utledsen på hela proceduren.

Vad frågan om tidsbegränsning beträffar
kommer den självfallet, även om
detta inte formligen står angivet i våra
direktiv, att behandlas av författningsutredningen.
Där kommer alldeles säkert
röster att höjas från flera håll för
att man på visst sätt skall åstadkomma
en begränsning av anförandena. Men det
skulle givetvis vara ännu värdefullare
om riksdagen ville understryka sitt intresse
för att frågan åtminstone prövades.
Därför tillåter jag mig liksom en
kamrat i författningsutredningen, landshövding
Sehlstcdt, att yrka bifall till reservationen.

Som utskottets vice ordförande påpekade
har författningsutredningen befogenhet
att ta upp ärendet, oavsett vad
riksdagen uttalar, men jag vädjar i alla
fall till kammarledamöterna att visa ett
verkligt frisinne i denna fråga och inte
hamna i den gamla sterila konservatismen.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Liksom i den föregående
frågan hyser jag mycket starka sympatier
för reservationen. Att jag står
bakom utskottsutlåtandet beror helt enkelt
på att jag alltjämt tror på möjligheten
av självdisciplin, ett ord som återkommit
vid flera tillfällen i denna debatt
och som i detta sammanhang går
ut på att kammarens ledamöter själva
skall bidra till en begränsning av debatterna
genom återhållsamhet.

106 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.
Tidsbegränsning av anföranden i riksdagens kamrar

Jag skall be att få anvisa två vägar
som en hjälp till uppnående av denna
återhållsamhet. Den ena är den som
kammarens ärade ålderspresident nyss
anvisade, då han talade om vikten av att
inte hålla långa skrivna anföranden här
i kammaren, att — såsom sker exempelvis
i det engelska parlamentet — använda
på sin höjd en liten lapp med
stolpar för ett anförande. Någon kanske
gent emot detta invänder att inte alla
har möjlighet att göra detta. Jag skulle
då vilja svara att behärskar man en viss
sakfråga eller är man starkt känslomässigt
engagerad i en mer allmän fråga,
då har man möjlighet, om man är riksdagsledamot,
att tala utan användande
av helt färdigskrivna manuskript. I
annat fall är det lika bra att man inte
yttrar sig alls.

Den andra praktiska anvisningen jag
skulle vilja ge är den som min ärade vän
herr Hallén tidigare brukade omsätta i
praktiken, nämligen att stå kvar i sin
bänk och tala. Rena självbevarelsedriften
säger ledamöterna att det är alldeles
omöjligt, om man vill bli hörd, att alltför
länge stå och ryta i bänken. Anförandet
blir då relativt kort, även om
min vän Spångberg blir ledsen om man
gör på det sättet.

Dessa två metoder, herr talman, skulle
jag vilja rekommendera till kamraterna
i kammaren såsom ett försök att begränsa
debatterna. De är prövade och
de kan prövas i åtskilliga fall ännu. Med
denna motivering, med åberopande av
självdisciplinen, tillåter jag mig att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag har starka sympatier
för herr von Friesens förslag, att
man skall tala fritt och inte hålla skrivna
anföranden. Det ligger bäst till för
mig att extemporera. Jag tycker det är
roligast, man känner sig ledigast på det
sättet. Men jag är inte övertygad om att
kammarens debatter sakligt skulle vinna
på att alla talade alldeles fritt. Jag

tror att många värdefulla sakuppgifter
kommer fram genom att talare i förväg
arbetat ganska ingående med en fråga
och därför även kan tillåta sig vissa bestämda
formuleringar. Jag tycker att
man begår en orätt mot kammarens ledamöter,
om man skulle kräva att de inte
skall ha möjlighet att hålla skrivna
anföranden.

Ibland kan det vara bra att ha ett
manus för att kunna hänvisa till vad
man har sagt. Som när jag för en liten
stund sedan blev pådyvlad att ha sagt
att jag fått tanken på min motion under
remissdebatten, ehuru jag i stället framhållit
att det var i mars föregående år
som jag fick denna tanke. Då var det
bra att kunna referera till det här papperet
för att visa vad jag sagt och inte
sagt.

Överläggningen var härmed slutad.
Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på hifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hammar begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 19,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16 107

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 116 ja och 84 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Ändring i förordningen om nöjesskatt,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 49, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om
nöjesskatt, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 26 februari 1960 dagtecknad
proposition, nr 79, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående ändring i
förordningen den 21 december 1945 (nr
823) om nöjesskatt;

2) förordning om särskilt bidrag till
producent av svensk film; samt

3) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 1 juni
1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor; dels

godkänna de riktlinjer för kvalitetsstöd
till producenter av svensk film,
som förordats i propositionen; samt

dels ock till Kvalitetsstöd till svensk
filmproduktion för budgetåret 1960/61
under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

Propositionen hade, såvitt avsåge de
under 1) och 3) upptagna författningsförslagen,
hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande:

I propositionen framlägges de förslag
i fråga om filmstöd och biografnöjesskatt,
vartill den slutliga prövningen av
1957 års filmstödutrednings betänkande
givit anledning. Förslagen syftar till att
möjliggöra en anpassning för den svenska
filmproduktionen och biografnäringen
till det konkurrensläge som blivit
följden av televisionens genombrott
i vårt land.

Nöjesskatten på biografföreställningar
föreslås sålunda sänkt med sex procentenheter
från 33 till 27 procent. Den
särskilda skattelindringen för mindre
biografer föreslås härjämte höjd från
75 till 100 kronor i veckan.

Filmstödet utformas enligt förslaget
så att i princip hela den statliga andelen
av nöjesskatten på svensk film skall
återgå till producenterna. Återbäringen
avses skola ske dels i form av ett generellt
stöd till vederbörande filmproducent
med 80 procent av skattebeloppet
och dels genom ett speciellt kvalitetsstöd
till producenterna av de 3 å 5 bästa
svenska filmerna under året. För sistnämnda
ändamål föreslås ett särskilt
anslag om en miljon kronor.

Statsverkets sammanlagda kostnader
för de nu föreslagna åtgärderna, som
avses skola genomföras från och med
den 1 juli 1960, kan för budgetåret
1960/61 beräknas till ca 10 miljoner
kronor.

I syfte att minska regeringsrättens arbetsbörda
framlägges vidare förslag om
att kammarrätten och inte som nu regeringsrätten
skall vara sista instans i
nöjesskattemål. Av samma anledning
föreslås en utvidgning av möjligheterna
till förhandsbesked i taxeringsfrågor.
Även dessa förslag är avsedda att träda
i kraft den 1 juli 1960.

108 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m.

I det till bevillningsutskottet hänvisade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt voro
ingressen och 30 § så lydande:

Härigenom förordnas, att 2, 7, 13 och
30 §§ förordningen den 21 december
1945 om nöjesskatt skola erhålla ändrad
lydelse på sätt i det följande sägs, samt
att i förordningen skall införas en ny
paragraf, betecknad 24 a §, av nedan
angiven lydelse.

30 §.

Den som--— till länsstyrelsen.

I länsstyrelsens utslag i anledning av
besvär enligt första stycket eller i annat
ärende rörande nöjesskatt må ändring
sökas hos kammarrätten genom
besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen.
Den omständigheten att besvären
inkommit direkt till kammarrätten
må dock ej utgöra hinder för besvärens
prövning; kammarrätten har att i sådant
fall omedelbart översända handlingarna
till länsstyrelsen. Kammarrättens
utslag må icke överklagas.

Över beslut---särskilt stadgas.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna I: 590
av herr Bengtson in. fl. och II: 721 av
herr Magnusson i Borås m. fl., vari hemställts »I.

att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 79 måtte besluta, att
med verkan från den 1 juli 1960 nöjesskatten
för biografföreställning må utgå
med 20 procent å summan av erlagda
inträdesavgifter, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig ändring
av nöjesskatteförordningen;

II. att riksdagen även i övrigt måtte
beakta vad i motionerna har anförts»;

B) de likalydande motionerna 1:591
av herrar Hjalmar Nilsson och Elmgren
samt II: 725 av herr Thapper m. fl.,
vari yrkats

»att riksdagen i skrivelse till Kung].
Maj :t hemställer om en utformning av
stödet till svensk film, som främjar en
samproduktion mellan i första hand
de nordiska ländrna men även med
andra länder,

att riksdagen beslutar fastställa nöjesskatten
till 25 procent på biografföreställningar,
samt

att riksdagen därutöver beslutar att
av varje biografs årliga biljettinkomst
de första 30 000 kronorna skall vara
helt befriade från nöjesskatt»;

C) de likalydande motionerna I: 592
av herrar Ollén och Edström samt
II: 726 av herr Kollberg m. fl., vari
hemställts

»I. att riksdagen omarbetar det i
proposition nr 79 framlagda författningsförslaget
så

a) att besvär över kammarrättens
beslut i nöjesskattemål skall få föras
hos regeringsrätten,

b) att förhandsbesked av riksskattenämnden
i nöjesskatteärende av prejudikatbildande
betydelse skall få underställas
regeringsrätten; samt

II. att vederbörande utskott utarbetar
förslag till erforderlig författningstext»;
ävensom

D) de likalydande motionerna I: 593
av herrar Ollén och Edström samt
II: 727 av herr Kollberg m. fl., vari
hemställts, »att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 79
måtte uttala, att avgöranden, som syftar
till att undantaga anmärkningsmål
rörande nöjesskatt från regeringsrättens
prövning, icke skall träffas i administrativ
ordning utan att författningsändringar
i sådant syfte skall föreläggas
riksdagen i den ordning som
gäller för lagstiftning.»

De under B ovan angivna motionerna
hade hänvisats till bevillningsutskottet
i vad de avsåge nöjesskatten; i
övrigt hade motionerna hänvisats till
statsutskottet.

Till behandling i detta sammanhang

Onsdagen den 11 maj 1900 fm.

Nr 16 109

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

kade bevillningsutskottet jämväl upptagit
följande till bevillningsutskottet hänvisade,
vid riksdagens början väckta
motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 297 av
herr Schött in. fl. och II: 366 av herr
Allard in. fl., vari hemställts att riksdagen
ville besluta följande ändring av
3 §, sista stycket, i förordningen om nöjesskatt: »Nöjesskatt

utgår icke för uppvisning
eller tävling i skicklighet, som
främst syftar till förkovran i visst yrke,
ej heller för idrottstävling, anordnad
av organisation som är ansluten till
Sveriges riksidrottsförbund eller representerad
inom Sveriges olympiska kommitté
eller av annan sammanslutning,
som enligt Kungl. Maj:ts medgivande
må vara likställd med sådan organisation
i nu förevarande avseende, eller
för schacktävlan, bridgetävlan ... föremål.
»

Utskottet hemställde

1) det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående ändring
i förordningen den 21 december 1945
(nr 823) om nöjesskatt med de ändringar
att 7 och 13 §§ erhåller annan,
såsom utskottets förslag betecknad lydelse; 2)

det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående ändrad
lydelse av 1 § förordningen den 1 juni
1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor; -

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 297
av herr Schött m. fl. och II: 366 av herr
Allard m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 590
av herr Bengtson m. fl. och II: 721 av
herr Magnusson i Borås m. fl.

3) de likalydande motionerna I: 591
av herrar Hjalmar Nilsson och Elmgren
samt II: 725 av herr Thapper m. fl., såvitt
motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,

4) de likalydande motionerna 1:592
av herrar Ollén och Edström samt
II: 726 av herr Kollberg m. fl., samt

5) de likalydande motionerna 1:593
av herrar Ollén och Edström samt
II: 727 av herr Kollberg in. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i sitt betänkande
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Söderquist, Bengtson,
Allard, Nilsson i Bästekille, Christenson
i Malmö, Larsson i Luttra och Stenberg,
vilka ansett att utskottet under punkten
A 1) bort hemställa

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 79, såvitt densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, icke kunnat av
riksdagen oförändrad bifallas samt i anledning
av de likalydande motionerna
I: 297 av herr Schött m. fl. och II: 366
av herr Allard m. fl., de likalydande motionerna
I: 590 av herr Bengtson in. fl.
och II: 721 av herr Magnusson i Borås
in. fl. ävensom de likalydande motionerna
I: 591 av herrar Hjalmar Nilsson
och Elmgren samt II: 725 av herr Thapper
m. fl. såvitt motionerna hänvisats
till bevillningsutskottet — måtte antaga
ett av reservanterna framlagt förslag till
förordning angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt, vari ingressen och 3 §
givits följande avfattning:

Härigenom förordnas, att 2, 3, 7, 13
och 30 §§ förordningen den 21 decem -

110 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

ber 1945 om nöjesskatt skola erhålla
ändrad lydelse på sätt i det följande
sägs, samt att i förordningen skall införas
en ny paragraf, betecknad 24 a §,
av nedan angiven lydelse.

3 §.

Nöjesskatt utgår för följande slag av
nöjestillställningar, nämligen

a) revyföreställning, som gives i samband
med utskänkning av rusdrycker,
så ock kabaret- och varietéföreställning;

b) biografföreställning;

c) uppvisning eller tävling i sport,
idrott eller gymnastik, så ock eljest i
skicklighet av visst slag;

d) danstillställning;

e) cirkusföreställning;

f) förevisning av människor, djur eller
föremål;

g) marknads- och tivolinöjen; samt

h) annan tillställning, som till sin art
och sitt syfte är jämförlig med tillställning
som avses under a)—g).

Nöjesskatt utgår icke för uppvisning
eller tävling i skicklighet, som främst
syftar till förkovran i visst yrke, ej heller
för idrottstävling, anordnad av organisation
som är ansluten till Sveriges
riksidrottsförbund eller representerad
inom Sveriges olympiska kommitté eller
av annan sammanslutning, som enligt
Kungl. Maj :ts medgivande må vara likställd
med sådan organisation i nu förevarande
avseende, eller för schacktävlan,
bridgetävlan, visning av museum eller
annan liknande inrättning, utställning
av djur eller utställning av konstverk
eller andra föremål;

II) av herr Kollberg, som ansett att
utskottet under A 1) bort hemställa

A) att riksdagen — med förklarande
att---(— utskottet)---— be villningsutskottet

och motionerna I: 592
av herrar Ollén och Edström samt
II: 726 av herr Kollberg m. fl. — måtte
antaga

1) det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående ändring
i förordningen den 21 december 1945
(nr 823) om nöjesskatt med de ändring -

ar att 7, 13 och 30 §§ erhölle i reservationen
angiven lydelse, i fråga om 30 §
innebärande följande:

30 §.

Den som---- till länsstyrelsen.

Över beslut —--särskilt stadgas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! I proposition nr 79 behandlas
biografernas aktuella problem
och framtida möjligheter. Regeringen
har ansett lämpligt att i samma proposition
även behandla regeringsrättens
problem och arbetsmöjligheter. Jag har
ingen erinran att göra mot utskottets
förslag till provisorisk lösning av biografernas
problem. Däremot kan jag inte
godkänna utskottets förslag till lösning
av regeringsrättens problem.

I propositionen och i bevillningsutskottsutlåtandet
nr 49 föreslås nämligen
att handläggningen av nöjesskattemålen
skall överflyttas från regeringsrätten till
kammarrätten. Man anser sig därigenom
kunna minska regeringsrättens arbetsbörda.
Emellertid är nöjesskattemålen
av mycket ringa omfattning. Under
1959 inkom endast 53 sådana mål till
regeringsrätten, och till föredragning av
109 under året avgjorda mål användes
blott 43 timmar. Det är alltså en bagatellartad
minskning av regeringsrättsmålen
som uppstår, om man överflyttar
nöjesskattemålen till kammarrätten, där
de då i stället skulle handläggas.

Emellertid har denna fråga en betydande
principiell innebörd, och det är

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16

111

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

därför jag tagit upp den. Regeringsrätten
är nu högsta instans för prövning
av skattemål och alltså även för nöjesskattemål.
Samtidigt som man nu föreslår,
att nöjesskattemålen skall överflyttas
till kammarrätten föreslås också att
kammarrätten skall bli sista instans i
dessa mål. Man vidtar alltså här den
mycket uppseendeväckande åtgärden att
avskära möjligheten att rörande en hel
grupp skattemål klaga hos Kungl. Maj :t,
en av svenska folkets urgamla rättigheter.

Utskottet erinrar om att riksdagen
1958 begränsade rätten att i skattemål
fullfölja talan till regeringsrätten och
anser tydligen, att den åtgärden kan
jämföras med den här föreslagna. Den
jämförelsen är emellertid missvisande.
Den 1958 vidtagna förändringen rörande
klagorätten i fråga om inkomstskattemål
avsåg endast att vissa angivna
mera betydelselösa mål skulle kunna få
prövas av regeringsrätten endast om
det var motiverat ur prejudikats- eller
s. k. intressesynpunkt. Denna åtgärd är
alltså inte jämförbar med den nu ifrågasatta
åtgärden som avser att meddela
absolut fullföljdsförbud till högsta instans
för samtliga nöjesskattemål oavsett
målens kvalitet.

Rörande regeringsrättens behandling
av skattemål i allmänhet skulle jag vilja
framhålla, att det, så länge regeringsrätten
har sin nuvarande funktion, är
en förkastlig metod att söka lätta på regeringsrättens
arbetsbörda genom att
helt enkelt utestänga en grupp skattemål
från klagorätt. Andra vägar måste sökas,
om man anser att regeringsrättens
arbetsbörda måste lättas. Jag ber, herr
talman, att få hänvisa till motionen
II: 726, där man anvisar sådana vägar,
och jag skall inte uppehålla kammarens
tid med att redogöra för dem.

Som jag nyss sade skulle nöjesskattemålen
enligt propositionen hänvisas till
kammarrätten. Mot detta kan ingen erinran
göras, därest man behåller möjligheten
att klaga hos regeringsrätten.

För handläggning av dessa mål i regeringsrätten,
av vilka ju endast ett fåtal
kommer att föras vidare från kammarrätten,
behövs enligt vad man från sakkunnigt
håll framhållit sammanlagt en
eller högst två dagar per år. Man kan
alltså inte avvisa den reservation nr II,
som bifogas detta utskottsutlåtande och
vari yrkas, att man skall behålla regeringsrätten
som besvärsinstans, med
några arbetsbesparingssynpunkter. Genom
bifall till reservationen skulle man
behålla svenska folkets rätt att få skattemålen
prövade av Kungl. Maj:t i regeringsrätten.
Detta är, ärade kammarledamöter,
viktigare än att inbespara en
arbetsdag per år i regeringsrätten. Jag
måste uttala min förvåning över att
Kungl. Maj:t ansett sig böra framlägga
det föreliggande förslaget och att detta
även tillstyrkts av utskottet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid bevillningsutskottets betänkande
nr 49 med II betecknade reservationer.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Utskottet har vid behandlingen
av frågan om biografernas
nöjesbeskattning även tagit ställning till
en motion vari föreslås att inkomster
vid idrottstävlingar helt skall befrias
från nöjesskatt. Den enighet som präglat
utskottets handläggning av huvudfrågan
har emellertid inte räckt till en
enighet även i fråga om idrottens nöjesbeskattning.
Majoriteten inom utskottet
har gått på avslagslinjen när det gäller
motionen, medan sju av utskottets
ledamöter antecknat sig för en reservation,
vari yrkas bifall till det förslag
som framföres i motionen.

För närvarande gäller att inkomster
upp till 4 466 kronor 66 öre vid idrottstävlingar
är befriade från skatt. På det
överskjutande beloppet utgår skatt med
15 procent, varav hälften går till staten
och hälften till kommunen. Man kan
fråga sig vad som är anledningen till
att gränsen, eller det s. k. taket, har

112

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m.

satts vid ett så ojämnt belopp som det
jag nyss nämnde. Anledningen är att
denna bestämmelse är resultatet av en
kompromiss som år 1957 träffades inom
bevillningsutskottet, då man tog ställning
till nöjesskatteförordningen och då
yrkande också framställdes, liksom nu,
om total befrielse.

Flera skäl kan anföras för ett yrkande
om total befrielse för erläggande av
nöjesskatt vid idrottstävlingar. Jag skall
peka på ett par av de skäl som varit
vägledande för motionärerna och reservanterna.

Två huvudformer utgör grunden i allt
idrottsutövande, nämligen idrottsträning
och tävlingar. Man kan inte tänka
sig ett idrottsutövande utan tävlingar.
Tävlingar är en viktig och nödvändig
del av idrottsutövandet. När man
nu beskattar de inträdesavgifter som
tas vid idrottstävlingar, som i första
hand är avsedda att täcka omkostnaderna
för tävlingarna, innebär nöjesbeskattningen
vid idrottstävlingar ingenting
annat än att man beskattar en verksamhet,
som stat och kommun anser
vara samhällsnyttig och ungdomsvårdande
och som stöds med anslag i andra
sammanhang.

Jag tror att man också bör framhålla
hur hårt denna beskattning kan verka,
då den är en bruttobeskattning.
Även om ett arrangemang lämnar underskott,
måste skatt betalas på inkomsterna
vid en idrottstävling. Omkostnaderna
är många gånger stora genom planoch
lokalhyror, resor och andra omkostnader
som nödvändigt följer med.
Sedan omkostnaderna betalats, finns det
många gånger inte något överskott kvar,
men skatt måste ändå betalas på bruttoinkomsterna.
Detta är väl en utformning
av beskattningen, som man inte
gärna kan acceptera.

Jag vet, att det har gjorts invändningar
inom utskottet och kanske kommer
att göras även här i kammaren av
den arten, att dessa stora arrangemang,
som man läser om i tidningarna, hör

om i radio och någon gång också ser
i television, ju samlar en mycket stor
publik, varför inkomsterna väl är så
stora, att möjligheter finns för en beskattning.
Då bör man erinra sig, att
de stora tävlingarna i de flesta fall är
arrangerade av förbund och ej av enskilda
föreningar och att inkomsterna
av exempelvis landskamper, svenska
mästerskapstävlingar och liknande arrangemang
går helt till det arrangerande
förbundet. Blir det överskott, användes
detta som hjälp och bidrag till
föreningar, som arbetar ute i periferien
och många gånger har det svårt ekonomiskt
och är i stort behov av stöd.

Jag tror också, att man i detta sammanhang
bör erinra sig vad som har
skett med nöjesskatteförordningen under
årens lopp. 1945 års nöjesskatteförordning
har nämligen så småningom
blivit ganska urholkad. Senast skedde
det föregående år, då riksdagen beslutade,
att inkomster av revyföreställningar
inte skall nöjesbeskattas. På något
som väl kan betraktas som ett typiskt
nöje skall alltså inte skatt utgå, men
däremot skall inkomster från idrottstävlingar
beskattas! Det blir i verkligheten
på det sättet, att en revyföreställning
av vilken art den vara må, bara
den betraktas som revy, är fri från nöjesskatt,
medan en idrottstävling eller
exempelvis en gymnastikuppvisning beskattas
enligt nöjesskatteförordningen.
Självfallet har man svårt att förstå vad
det ligger för konsekvens i en sådan
beskattning.

I förstakammardebatten i denna fråga,
som nu pågår, har kostnaderna spelat
en ganska stor roll. Man frågar sig
då: Vad innebär ett slopande av nöjesbeskattningen
vid idrottstävlingar i fråga
om inkomstbortfall för stat och kommun?
Enligt de beräkningar som gjordes
år 1957, då riksdagen tog ställning
till denna fråga, skulle ett slopande av
nöjesbeskattningen vid idrottstävlingar
innebära ett totalt inkomstbortfall av
omkring 2,5 miljoner kronor, varav hälf -

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16

113

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

ten skulle falla på kommunerna. I själva
verket torde inkomstbortfallet vara
betydligt lägre, framför allt det som
skulle drabba kommunerna, på grund
av att många kommuner redan nu anser,
att denna beskattning är felaktig,
och fördenskull i efterhand beviljar
restitution av erlagd skatt. Dessutom
finns det en del kommuner, som har
beslutat att generellt befria vissa idrotter
från skyldigheten att erlägga nöjesskatt.

Något större ekonomiskt problem innebär
alltså inte ett slopande av nöjesskatten
på idrottstävlingar. Framför allt
får det inte sådana konsekvenser för
våra kommuner, som det har gjorts
gällande.

Jag vill, herr talman, med det anförda
yrka bifall till den reservation av
herr Söderquist m. fl., som är fogad till
utskottets betänkande.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Det är riktigt som de
två föregående talarna har påpekat, att
utskottet när det gäller huvudsyftet med
det förslag vi i dag behandlar — nämligen
förändringen av nöjesbeskattningen
— har kommit fram till enighet. Vi
tar nu ett steg mot en avsevärd lindring
av biografbeskattningen med inte
mindre än sex procentenheter, och dessutom
skall vi ge ett kraftigare stöd åt
småbiograferna genom att höja bottenavdraget
från nuvarande 75 kronor för
de biografer, som har högst fyra föreställningar
i veckan, till 125 kronor —
d. v. s. i det närmaste 70 procents förhöjning.

Utskottet har nått denna enighet genom
att kompromissa mellan olika meningar.
Denna kompromiss medför en
inerutgift på 2,5 miljoner kronor utöver
de 12,5 miljoner kronor, som man räknar
med, om man skulle ha bifallit
Kungl. Maj ds förslag oförändrat. Det är
bara glädjande att anteckna, att man
bär kunnat åstadkomma denna enighet.

I fråga om stödet till filmproduktionen
8 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr

— som behandlas av statsutskottet -—
har det också tagits ett ganska stort steg
framåt.

Sedan upphör emellertid enigheten på
ett par punkter, som jag skall be att få
beröra. Jag börjar med att bemöta herr
Allard, som är reservant angående
idrottstävlingar. Jag tänker inte ta upp
någon lång debatt om detta — vi har
diskuterat det många gånger förut och
kommit till ungefär samma resultat.

Det är riktigt som herr Allard säger
att nu gällande bestämmelser också tillkommit
i kompromissens tecken. Annars
skulle nog inte det skattefria belopp,
som ligger i botten, ha blivit så ojämnt
som 4 666 kronor 66 öre, men denna anordning
innebär ju att för flertalet
idrottstävlingar, utom de stora arrangemang
som herr Allard här berört, utgår
inte någon nöjesskatt. Det övervägande
antalet små idrottsföreningar har
således inte betalat någon nöjesskatt sedan
dessa bestämmelser tillkom. Såsom
bevillningsutskottet skrev år 1957 och
som vi erinrat om i förevarande betänkande,
är det ett positivt intresse för
riksdagen att stödja idrotten, som är
en ideell rörelse. Men det måste finnas
en gräns för skattebefrielsen, om man
inte är beredd att göra rent bord och
säga att det över huvud taget inte skall
utgå någon nöjesskatt för idrottstävlingar.

Jag kan förstå herr Allard när han
finner det oriktigt att revytillställningar
befrias från nöjesskatt, medan idrottsarrangemang
fortfarande skall beskattas.
Jag hade i fjol samma åsikt som herr
Allard att nöjesskatten borde bibehållas
då det gäller revytillställningar, men
en konsekvens därav är att jag anser
att man inte kan göra rent bord med
nöjesskatten för idrottstävlingar. Det är
inte fråga om så stort belopp -— 2,5
miljoner kronor enligt de beräkningar
som gjorts år 1957 — men det har sedan
1954 års utredning framlade sitt
betänkande skett en mycket kraftig uttunning
av nöjesskatten. Av statsbud 16 -

114 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m.

geten framgår hur inkomsterna av nöjesskatten
minskat år från år, och denna
skatt ger nu ganska litet. Men om
man skall ha nöjesskatten kvar, måste
man ju ändå någonstans dra gränsen.

Jag tror att detta är tillräckliga skäl
för den ställning som bevillningsutskottet
intagit till frågan om nöjesskatt för
idrottstävlingar.

Sedan vill jag, herr talman, övergå
till den reservation som herr Kollberg
här talat för och som gäller överklagandet
i nöjesskattemål och instansordningen
därvidlag.

Propositionen föreslår att dessa mål
skulle stanna i kammarrätten och alltså
inte längre gå till regeringsrätten. En
sådan åtgärd betecknar herr Kollberg
som uppseendeväckande. Enligt vad
herr Kollberg själv uppgav var det emellertid
föregående år bara 53 mål som
gick upp till regeringsrätten och handläggningen
av dessa mål tog ungefär
fem timmar. Det kan alltså inte vara
fråga om någon större besparing, och
herr Kollberg får väl försöka välja, hur
det hela skall betraktas; såsom någonting
bagatellartat eller uppseendeväckande.
Det kan väl inte vara uppseendeväckande
att göra denna ändring av
instansordningen, om det är riktigt som
herr Kollberg säger att de nöjesskattemål,
som kommer upp i regeringsrätten
bara är bagatellartade saker. Ingen har
väl heller påstått att dessa mål skulle
utgöra någon större arbetsbelastning
för regeringsrätten. Under sådana förhållanden
borde man utan olägenhet för
medborgarna och utan att på något sätt
kränka deras rätt kunna överföra dessa
mål till en annan instans.

I sin reservation säger herr Kollberg
bland annat följande: »Redan nu är fullföljden
från kammarrätten helt avskuren
beträffande vissa grupper av mål,
t. ex. familjebidragsmål, socialhjälpsmål,
folkbokföringsmål och avlöningsmål.
Det är emellertid i dessa mål huvudsakligen
fråga om förmåner, som
tillerkännas medborgarna, eller om

spörsmål, vilka kunna föras vidare också
genom talan vid allmän domstol.»
Jag kan inte riktigt förstå varför det
skall vara mindre känsligt att ta ifrån
medborgarna en klagorätt när det gäller
deras förmåner än en klagorätt beträffande
en beskattning som — det är
omvittnat av alla — inte är krånglig
eller svårmanövrerad utan i regel mycket
enkel att tillämpa. Vid den remissbehandling,
som föregått propositionen,
har också de allra flesta instanser tillstyrkt
en överflyttning av dessa mål.

Jag kan alltså inte se att det finns
några sakliga skäl för att frångå Kungl.
Maj :ts förslag, och jag ber att få yrka
bifall till utskottets betänkande i alla
delar.

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Kärrlander säger att 1957 års beslut i
nöjesskattefrågan innebar att flertalet
idrottstävlingar befriades från nöjesskatt.
Men trots detta kvarstår problemet
för en stor del av idrottstillställningarna.
Omkostnaderna är ofta så stora
för arrangemangen att det uppstår
underskott, men man är ändå skyldig
att erlägga nöjesskatt på grund av att
taket inte är tillräckligt högt. Man skulle
möjligen kunna komma ifrån den olägenheten
genom att flytta taket ytterligare
några steg i höjden. Men då skulle
det bli endast ett fåtal arrangemang
kvar, och det är knappast någon idé
att gå längre på den vägen. I stället bör
man som motionärerna och reservanterna
har föreslagit genomföra total befrielse
från nöjesskatt. Någon stor ekonomisk
fråga är detta som jag tidigare
framhöll inte.

Jag förstår herr Kärrlander så väl,
när han inte lägger särskilt stor energi
på att bevisa att utskottet har rätt i
denna fråga. Herr Kärrlander har ju ett
förflutet när det gäller nöjesskatten.
Han var ordförande i 1954 års nöjesskattekommitté
som enhälligt föreslog
att idrotten skulle undantas från nöjes -

Nr 16 115

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

beskattningen. Bland dem som stod bakom
detta uttalande var herr Kärrlander
som i dag talar för utskottets linje.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kärrlander har
svårt att skilja på vad som är uppseendeväckande
i denna fråga och vad som
är bagatellartat. Det uppseendeväckande
är att man går ifrån den princip
man har haft sedan århundraden tillbaka
att medborgarna hos Kungl. Maj :t
skall kunna klaga i skattemål. Man avskär
här en hel grupp ärenden från
behandling i högsta skattedomstol. Det
som av mig karakteriserades såsom betydelselöst
är den arbetsbesparing man
skulle ernå i regeringsrätten, och det
är denna besparing propositionen har
hängt upp förslaget på.

Herr Kärrlander åberopade att de
flesta remissinstanserna hade tillstyrkt
förslaget. Ja, om man ser till antalet
remissinstanser är det kanske riktigt
att remissyttrandena övervägande är till
förslagets förmån, men en instans som
verkligen har behandlat frågan mera
detaljerat, har en annan uppfattning.
Jag vill särskilt åberopa vad länsstyrelsen
i Jönköping har uttalat. Den säger
att det förekommer »nöjesskattemål av
sådan karaktär att fullföljdsrätt till
regeringsrätten för dem är mycket väl
motiverad. Länsstyrelsen behöver endast
erinra om den grupp av mål som
gäller behandlingen av 16 § nöjesskatteförordningen,
d. v. s. mål angående befrielse
från nöjesskatt, enär behållningen
av nöjestillställning skall användas
för välgörande eller allmännyttigt ändamål.
» Länsstyrelsen säger vidare: »På
grund av lagtextens vaga avfattning har
flera mål av detta slag — avseende t. ex.
befrielse från nöjesskatt för tillställningar
som anordnats av barnensdagsföreningar.
.. — visat sig synnerligen
svårbedömda och besvärliga att komma
tillrätta med.»

Nöjesskattemålen är alltså i allmänhet
mycket enkla men ett fåtal av dem som

enligt förslaget i fortsättningen inte
skall få behandlas av regeringsrätten
är mera komplicerade. Dessa borde av
de skäl som framgår av länsstyrelsens
i Jönköping utlåtande kunna föras vidare
till Kungl. Maj :t i regeringsrätten.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Allard säger att
omkostnaderna har stigit under senare
år och att behovet av lindring blivit
större. Det är ingen mening, anser herr
Allard, att flytta upp taket, ty det bleve
då så litet kvar att det inte skulle löna
sig med beskattningen. Han påminde
om att 1954 års nöjesskatteutredning
var enig om att befria idrottstillställningarna
från all nöjesskatt. Det är riktigt.
Men herr Allard har väl varit så
länge i detta hus att han lärt sig att
man inte får alla önskningar, som man
tycker är berättigade, uppfyllda utan
måste se realistiskt och fråga sig, om
det finns utrymme eller ej. Även om 2,5
miljoner kan förefalla vara en liten summa
i vår stora budget är den väl inte
alldeles betydelselös. Finansministern
får väl bedöma den saken.

Sedan vill jag erinra herrarna om att
under tiden från 1957 till nu har anslaget
till idrottsfonden dock ökat med
1,5 miljon kronor. Sålunda har idrotten
i realiteten bara fått en miljon mindre
än om nöjesskatten skulle ha avskaffats,
om nu inte herr Allard menar att anslaget
skulle ha ökats med lika stort
belopp ändå.

Jag fick inget svar på mina frågor
till herr Kollberg. Man går inte ifrån
någon princip nu. Principen har man
gått ifrån långt tidigare på många olika
områden, såsom herr Kollberg säkert
känner till.

Herr Kollberg kan inte förneka att
det övervägande antalet remissinstanser
har uttalat sig positivt för förslaget att
låta dessa mål stanna hos kammarrätten.
Men det är klart att herr Kollberg
kan hitta cn länsstyrelse som talar för

116 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

hans linje. Sedan hävdar han att bara
den remissinstansen skall åberopas. Det
är inget bevis alls.

Varför är det känsligare — jag upprepar
den frågan — i detta fall än när
det gällde att begränsa fullföljdstalan,
då det gäller förmåner.

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Kärrlanders påpekande att idrottsanslaget
från budgetåret 1957/58 till budgetåret
1960/61 ökat med 1,5 miljon
vill jag bara anföra ett par synpunkter.
Det är väl inte bara idrottsanslaget
som har visat en sådan ökning
under denna tidsperiod, herr Kärrlander,
utan vi har väl haft en ökning av
samma omfattning även på andra anslagsposter
i budgeten. Om man här
skall redovisa siffrorna, med hänsyn
tagen till kostnadsfördyringen som ägt
rum under de här åren och till idrottsrörelsens
utveckling, kommer man nog
närmast till resultatet att anslaget i dag
inte är större än det var 1957/58, utan
snarare något lägre.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kärrlander undrade
vad det är för skillnad, om man
vägrar fullföljd till högsta instans i nu
berörda mål då man i vissa andra mål
redan har kammarrätten som sista instans.
Sedan århundraden tillbaka har
den grundsatsen gällt att talan i högsta
instans bör kunna ske så snart det är
fråga om pålagor på allmänheten, det
är den princip jag anser att vi ska
hålla fast vid. Att man sedan har ansett
sig kunna låta mantalsskrivningsmål
och liknande stanna i kammarrätten
beror på att det är en helt annan
grupp av ärenden. Men det är inte den
typ av ärenden vi diskuterar nu, utan
ärenden som gäller pålagor på medborgarna.
Det är i fråga om dessa ärenden
man hävdar principen att man skall
kunna gå till Kungl. Maj:t och klaga.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag ber först att få instämma
i herr Allards yrkande. Jag
skall emellertid framföra några korta
reflexioner kring det föreliggande ärendet
angående biografnöjesbeskattningen.

Redan under förra årets riksdag ansågs
det nödvändigt att sänka biografnöjesskatten
utöver vad finansministern
då hade föreslagit. Det har ofta
sagts i riksdagen att man bör följa utvecklingen
på televisionens område,
vilken inverkar i negativ riktning i
fråga om besöksfrekvensen på biograferna.
I utlandet har antalet biografbesök
sjunkit i samma takt som televisionsapparaternas
antal har ökat. I Sverige
har televisionen utvecklats lavinartat.
Vi har för närvarande cirka
760 000 televisionsapparater i gång och
man räknar med en miljon innan årets
slut. Sverige ligger redan nu som nummer
två i Europa i fråga om antalet
apparater i förhållande till folkmängden.
Med detta perspektiv torde man
starkt ifrågasätta om biografnöjesbeskattningen
i framtiden bör vara högre
än t. ex. för cirkus, där skatten utgår
med 15 procent. Det är därför man
inte kan acceptera finansministerns uttalande
i propositionen, att biografnöjesskatten
bör vara slutgiltigt behandlad.
Den brittiska finansministern har
nyligen helt borttagit nöjesskatten på
biograferna.

När det gäller den svenska filmproduktionen
har finansministern och utskottet
varit synnerligen välvilliga. Man
kan emellertid befara att få en sänkt
standard på svensk film trots kvalitetsstöd.
Det finns här i landet ett begränsat
antal goda manuskriptförfattare och
regissörer.

Jag vill även, herr talman, erinra
om att sedan vi blivit EFTA-medlem
bör filmproduktionen även ses i internationellt
sammanhang.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Om idrottens betydelse

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16

117

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

i vårt samhälle och då speciellt när det
gäller den ungdomsfostrande verksamheten,
där idrottsrörelsen har en alldeles
speciell förmåga att väcka intresse
och verka samlande, råder i dag
ingen diskussion. Hela samhället har
med andra ord erkänt idrotten och dess
betydelse för vårt samhälle. Däremot
diskuterar man alltjämt hur positivt
man i rimlighetens namn bör ställa sig
till idrottsrörelsens krav, vilka ibland
gäller anslagen och andra gånger ordningens
upprätthållande. I dag skiljer
sig våra meningar något litet då det
gäller beskattning av idrottsrörelsen via
nöjesskatteförordningen. Jag skulle gärna
vilja använda detta tillfälle till att
mycket kort återge statsmakternas inställning
till den här frågan. 1945 var
Kungl. Maj:t så positiv, att man i propositionen
inte avsåg att nöjesbeskatta
idrottsrörelsen, men bevillningsutskottet
ville den gången att det skulle vara
en viss beskattning.

År 1954 fick vi en nöjesskatteutredning
med herr Kärrlander som ordförande,
vilken i dag här fört utskottets
talan. Denna ville återigen föreslå hel
befrielse för idrotten. Den gången ville
Kungl. Maj:t inte vara med utan föreslog
att man skulle ha kvar en viss beskattning;
man kunde möjligen lyfta på
nöjesskattetaket. Enligt Kungl. Maj:ts
förslag sattes detta till 2 000 kronor,
men bevillningsutskottet ville då gå
längre och genom en kompromiss i utskottet
kom man upp till i närheten av
5 000 kronor.

När nu år 1960 denna fråga tas upp,
säger många att det inte finns någon
anledning att tro att riksdagen är beredd
att ändra sin inställning från
1957. Men vi som har fört den här frågan
i riksdagen har den inställningen
redan från början, att det är principiellt
oriktigt att över huvud taget beskatta
idrottsrörelsen. Tävlingar och
framträdanden från idrottsmännen i
tävlan är nämligen en så integrerande
del av rörelsen som sådan, att den inte

bör beskattas av samhället. Detta är
alltså den principiella utgångspunkten
för vårt ställningstagande.

Jag skulle här gärna vilja hänvisa till
bevillningsutskottets uttalande 1957, då
det klart och tydligt i betänkandet sades,
att vissa skäl talar för att amatöridrottstävlingar
borde vara helt skattefria.
Utskottet erinrade då om idrottstävlingarnas
betydelse för att stimulera
ungdomen till ökad idrottsutövning
samt framhöll att i många fall ett eventuellt
ytterligare överskott av idrottsevenemangen,
som kunde uppstå genom
befrielse från nöjesskatten, säkerligen
skulle användas till att främja utövandet
av mindre publikdragande idrottsgrenar.
Man vill alltså här från utskottets
sida säga att om det var några typiska
idrottsevenemang, stora fotbollsmatcher
eller någonting annat, skulle man kunna
tänka sig en viss clearing, så att det
överskott som där framkommer kunde
hjälpa de mindre klubbarna och de föreningar
som inte har så publikdragande
idrottsgrenar. När det gäller att hjälpa
idrotten i dess helhet har detta sin betydelse.
Jag tycker att det är en ganska
viktig del av bevillningsutskottets betänkande
år 1957.

Men sedan kommer bevillningsutskottets
majoritet in på betänkligheter och
säger att nu har man medgivit befrielse
och nu är det egentligen bara de stora
föreningarna som man har kvar under
beskattning och att dessa har så pass
goda ekonomiska villkor att man kan
beskatta dem.

Jag skulle gärna vilja fråga vilka
idrottsföreningar det finns som i dag
lever under särskilt ekonomiskt gynnsamma
villkor. Det lär vara en försvinnande
liten del av de nära 10 000 föreningar
som tillhör den svenska idrottsrörelsen.

Utskottet kommer därefter in på att
man inte kan bortse ifrån kommunernas
berättigade intresse att inte åsamkas en
alltför stor minskning i skatteintäkterna.
På den punkten har herr Allard

118 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 19G0 fm.

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

lämnat en så utförlig redovisning att
jag bara vill göra den kommentaren,
att det säkerligen i denna kammare inte
finns någon som tror att kommunerna,
när de gör investeringar för idrottsanläggningar,
baserar dessa investeringar
på att den anläggningen skall bli lönande
genom intäkterna från nöjesskatten.
Jag kan inte tänka mig att det
finns någon kommun som tänker på det
sättet. Det är ungefär en miljon kronor
som faller på kommunerna, och dessa
lämnar i stor utsträckning restitutioner,
varför det rör sig om en mycket mindre
summa. Men detta kan inte vara av avgörande
betydelse i fråga om investeringar
för en idrottsplats. Jag tror inte
att denna motivering i det här fallet
är bärande.

Vidare har man också framfört —
visserligen inte vid frågans behandling
utan i annat sammanhang — att riksdagen
inte skulle kunna frånta kommunerna
rätten till nöjesbeskattning. Riksdagen
fattar ju dagligen beslut som rör
kommunerna i ekonomiskt avseende,
varför detta väl inte kan vara något argument.
Jag tror därför att allt talar
för att man skulle kunna ena sig även
på den här punkten, när man i stort
sett har kunnat bli så enig om idrottsrörelsen
och därför lämna den befrielse
som motionärerna begär och som kommer
till uttryck i reservationen.

Jag vill också erinra om att nöjesbeskattning
av idrottsevenmang exempelvis
inte alls förekommer i våra grannländer.
Vi är i Sverige enastående i detta
avseende. Kastar vi en blick ut över
Europa återfinner vi en lång rad av
stater som inte har nöjesskatt på idrottsevenemang.
Det finns alltså en hel del
skäl som talar för att man också i Sverige
skulle kunna visa positivitet gentemot
idrottsrörelsen och ta bort nöjesbeskattningen
från densamma i den
sista del som återstår sedan riksdagen
vid olika tillfällen försökt bevilja vissa
lättnader för idrottsrörelsen.

I detta anförande instämde herrar

Eriksson i Bäckmora (ep) och Nilsson
i Bästekille (li).

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är närmast herr
Kollbergs inlägg i kammaren i fråga om
instanser och överklagningsförfarande
som jag i allra största korthet vill kommentera.

När herr Kollberg skulle åberopa instanser
för sin egen uppfattning hänvisade
han till länsstyrelsen i Jönköping.
Kammarens ledamöter hade kanske
fått en annan bild av de synpunkter
som förts fram från de olika instanserna,
om herr Kollberg hade förklarat
att både kammarrätten, de besvärssakkunniga
och alla länsstyrelser
utom den i Jönköpings län ansett, att
kammarrätten bör vara sista instans i
de här diskuterade frågorna.

Detta förslag om begränsning av instansordningen,
som föres fram i Kungl.
Maj :ts proposition, har tillkommit på
begäran av regeringsrätten. Herr Kollberg
vill väl inte göra gällande, att regeringsrätten
skulle ta lätt på själva
rättsfrågan. Regeringsrätten torde tvärtom
vara vårdaren av rättsfrågorna och
har tydligen ett stort förtroendekapital
just hos herr Kollberg, som i upprepade
anföranden har argumenterat för
att dessa ärenden skulle föras upp i
denna högsta instans. Regeringsrätten
har själv bedömt ärendena vara sådana,
att de lämpligen bör kunna stanna i
kammarrätten.

Sedan har herr Kollberg försökt att
bygga upp en argumentering med låt
mig säga principiella utgångspunkter.
Han säger att det här är fråga om en
pålaga till skillnad emot de andra ärendenas
karaktär, i vilka kammarrätten
är sista instans. Av dessa ärenden har
utskottet åberopat bl. a. fastighetstaxeringsmål
och, efter beslut av 1958 års
A-riksdag, vissa andra inkomsttaxeringsmål.

Om man då för detta resonemang li -

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16 119

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

tet vidare, har jag svårt att ens se något
plausibelt i herr Kollbergs principiella
motivering. Har man kammarrätten
som sista instans när det gäller ett
fastiglietstaxeringsmål eller ett inkomsttaxeringsärende,
blir ju utslaget därifrån
i sista hand avgörande för vederbörandes
fastighetsskatt och inkomstskatt.
Följaktligen är det, enligt herr
Kollbergs vokabulär, en pålaga på samma
sätt som nöjesskatten, vilken enligt
herr Kollberg är en pålaga. Det finns
följaktligen inte i sak någon principiell
skillnad mellan vissa grupper av de
ärenden, där kammarrätten nu är sista
instans, och de ärenden rörande nöjesskatteförordningen,
där det här föreslås
att kammarrätten skall bli sista
instans.

Eftersom jag hade tillfälle att med
herr Gezelius i första kammaren diskutera
idrotten, skall jag inte trötta kammaren
med att nu åberopa de argumenten.
Jag skulle bara till herr Stenberg
vilja säga, att vi alla självfallet är av
den uppfattningen, att idrotten har sin
stora betydelse, och vi erkänner villigt
värdet av idrottsrörelsen i vårt land. På
den punkten råder full enighet. Det tar
sig ibland annat uttryck i att handelsdepartementet
varje år framlägger förslag
för riksdagen om anslag, som sedan
långliga tider tillbaka har undergått
en gradvis stegring år efter år.
Men om man efter den prövning, som
sker inom regeringen av förslagen till
fördelning av knappa tillgångar till alla
möjliga områden, där man kan ha
intressen, i detta specifika budgetläge
bakvägen över bevillningsutskottet skulle
vilja tillföra idrotten dessa extra två
och en halv miljoner kronor, tycker jag
det skulle vara rätt överraskande. Jag är
inte övertygad om att åtskilliga av dem,
som är så där riktigt varmt kännande
för idrottsrörelsen som t. ex. herr Allard
och herr Stenberg, skulle ha vågat
föra fram cn sådan inkomstförstärkning,
därest de sutte som ledamöter i
statsutskottet och hade att behandla det

egentliga anslaget. Det är litet lättare,
syns det mig, att föra fram den så att
säga bakvägen genom att ta ifrån staten
vissa skatteinkomster. Det är väl
anledningen till att förslaget till inkomstförstärkning
på detta sätt förts
fram. Jag skall inte bestrida att man
har rätt att föra fram en sådan propå.
Det har gjorts justeringar tidigare
på denna väg. Men jag menar att dagens
budgetläge är mera trängande än
budgetläget var 1957 och vad det har
varit vid något annat tidigare tillfälle,
när man har diskuterat nöjesbeskattningen
och idrottsrörelsen.

Om således herrar Stenberg och Allard
som idrottsintressets speciella ambassadörer
här i kammaren anser att
det är rimligt och befogat att tillmötesgå
dessa önskemål, måste väl vi andra,
som inte är speciella ambassadörer
för ett specifikt intresse utan är tvingade
att, i den mån vi orka med det, försöka
se på frågorna från objektiva synpunkter,
konstatera att det finns många
intressen som sliter om pengarna. Det
gäller sålunda att göra en något så när
hyfsad avvägning. Om man då har den
senare bedömningen som utgångspunkt,
vågar jag nog säga, att idrottsrörelsen
icke är illa behandlad ifrån statsmakternas
sida här i landet utan snarare tvärtom.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Finansministern ansåg
att han i mitt resonemang inte kunde
finna någon principiell linje och åberopade
då bl. a. det beslut, som riksdagen
fattade 1958, angående omändring
av instansanordningen för vissa
skattemål samt det nu föreliggande förslaget.

Om jag först berör det förslag, som
nu föreligger, avser det, som jag flera
gånger framhållit, att avskära en hel
grupp skattemål från fullföljdsmöjliglieter.
Att klaga hos Kungl. Maj :t är, det
vet finansministern, en urgammal rätt
för svenska folket. Här avskär man allt -

120 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m.

så ett helt skatteområde, och varför är
då det otillfredsställande. Utöver de skäl
jag tidigare framfört vill jag erinra om,
att man därigenom inte kan få fram
prejudikat från regeringsrätten. Jag
åberopade länsstyrelsen i Jönköping
därför att den tryckte just på den ömma
punkt, som nog förbisetts av andra
remissinstanser, nämligen tolkningen av
16 paragrafen angående befrielse från
nöjesskatt i vissa avseenden. Länsstyrelsen
framhöll att lagtexten var så vagt
avfattad. Att det sedan finns andra remissinstanser,
som kanske inte har den
speciella erfarenhet av dessa mål som
man har i Jönköping, hör ju inte hit.

Herr finansministern åberopade vidare
1958 års beslut, men med det avskar
man ju inte möjligheten att i vissa
fall fullfölja målen till regeringsrätten.
Enligt det beslutet har man, efter prövning,
möjlighet att fullfölja även bagatellmål
till regeringsrätten.

Jag skall inte här gå närmare in på
detaljerna, men jag anser att jag i denna
fråga kan redovisa en klar principiell
linje.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Bara några ord ytterligare
till herr Kollberg. Vissa av 1958
års mål, som kan avskäras från möjligheten
att föras vidare till regeringsrätten,
kan ändå föras dit, säger herr
Kollberg — men märk väl: efter regeringsrättens
godkännande! Och i detta
fall har regeringsrätten ansett att
målen bör ligga hos kammarrätten. Därför
är det en strid om påvens skägg, om
man tror att regeringsrätten skulle anse
dessa mål som lämpliga att föras upp
i högsta instans. Vi har skrivit propositionen
i förvissning att målen bör
handläggas av kammarrätten.

Sedan bör det väl också vara av viss
betydelse att regeringsrätten arbetar
med en balans på fyra, fem år, med all
den irritation och de extra kostnadsfördyringar
detta innebär, och att man

därför av administrativa, praktiska och
andra skäl helt enkelt är tvingad att
göra vissa inskränkningar i den s. k.
urgamla rätten att gå till kungs med
vartenda ärende.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! I likhet med herr Stenberg
grundar jag min uppfattning om
idrottens nöjesbeskattning på rent principiella
skäl. Vi anser att det är principiellt
felaktigt att beskatta idrottstävlingar,
eftersom dessa är en nödvändig
och ofrånkomlig del av den idrottsliga
verksamheten. Nöjesskatten blir därför
i realiteten en skatt på verksamheten.

Självfallet kan man inte som riksdagsman
bortse från följderna av ett bifall
till reservationen, och i mitt förra
anförande nämnde jag också vilka konsekvenser
detta skulle få i form av
minskade statsinkomster. I den stora
budget vi snart skall ta definitiv ställning
till är också en dryg miljon kronor
i inkomstbortfall för staten, som
det här skulle bli fråga om, självfallet
en så stor summa, att man måste ta
hänsyn till de negativa verkningar inkomstminskningen
kan få. Men som förespråkare
för idrotten måste jag å
andra sidan också ta hänsyn till de positiva
verkningarna av att den samlade
idrottsrörelsen får ett inkomsttillskott
av motsvarande storlek, vilket kan
omsättas i ungdomsvårdande och ungdomsfostrande
arbete. Det tillskottet
skulle ge ett sådant resultat, att jag vid
avvägningen i denna fråga har stannat
vid det ställningstagande som tagit sig
uttryck i den avgivna reservationen.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Det är riktigt som finansministern
säger, att både herr Allard
och jag har väl registrerat att det
varit en gradvis stegring av anslaget till
idrotten över handelsdepartementet. Jag
vill dock göra ett par kommentarer till
detta.

Det skulle väl vara nära nog orimligt

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16

121

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

om inte idrottsrörelsen skulle få tillgodoräkna
sig denna gradvisa stegring
liksom så många andra organisationer
fått under senare år. Alldenstund vi
inom just denna rörelse har fått en så
starkt ökad andel av de starkt växande
ungdomskullarna, som ställer samhället
inför stora problem, tycker jag
att ökningen varit rätt välmotiverad
och att den inte kan anses ha varit i
överkant.

Den andra kommentaren jag skulle
vilja göra, herr finansminister, är att
bidragsförstärkningen till idrotten över
handelsdepartementet under de senaste
tre budgetåren skett bl. a. av den anledningen,
att man upprustat statens
egen idrottsplats Stadion. Denna förstärkning
har inte kommit den övriga
idrottsrörelsen i Sveriges avlånga land
till del, och det tycker jag ändå man
har rätt att registrera vid detta tillfälle,
då finansministern framhåller denna
förstärkning.

När han säger att vi måste ta hänsyn
till det besvärliga budgetläget, är jag
överens med honom, men jag tycker inte
om att finansministern sveper in
även kommunernas del av nöjesskatten
i statens budget och talar om statsutskottets
ledamöter och deras ställning.
När det gäller 2,5 miljoner kronor i
nöjesbeskattning, går hälften till kommunerna.
Både herr Allard och jag har
sagt, att kommunerna i mycket stor utsträckning
avstår från sin del av nöjesbeskattningen.
Det är alltså inte riktigt,
som finansministern gör, att ta upp
2,5 miljoner i resonemanget. Det rör
sig säkert inte om mer än 1 miljon.

Jag vill till sist fråga finansministern,
om han inte tycker att utformningen
av denna beskattning är felaktig,
nämligen en bruttobeskattning. Herr
Allard var inne på detta i sitt första
anförande, då finansministern emellertid
inte var närvarande i kammaren.
Här beskattar man idrottsrörelsen även
för de arrangemang som inte går ihop
ekonomiskt. Blir det underskott, skall

staten och även kommunerna -— om de
tar ut nöjesskatt — ha sin del av bruttoinkomsten.
Det är väl ändå en orimlig
form av beskattning på en ideell
rörelse som idrottsrörelsen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Även en dryg miljon är
tillräckligt stora pengar för att det försiktiga
statsutskottet säkerligen skulle
ha varit ytterst betänksamt mot att gå
med på en höjning, även om herrar
idrottsambassadörer skulle ha suttit
med i statsutskottet.

På den direkta fråga som ställdes av
herr Stenberg, om jag inte är beredd
att betrakta bruttobeskattningen som
orimlig, vill jag svara att det finns
många skäl som talar för att den kanske
är en relativt riktig beskattning.
Och om herr Stenberg lugnar sig några
veckor, kommer han att få läsa direktiven
för den nya företagsbeskattningen,
där tanken på en bruttobeskattning
får ett ganska utförligt och sympatiskt
omnämnande.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten .4 1 Ändringar i nöjesskatteförordningen 3

§.

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
innebärande avslag å det i reservationen
I) framlagda förslaget till
ändrad lydelse av paragrafen, dels ock
på bifall till reservationen i denna del;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Allard begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren i enlighet
med bevillningsutskottets hemställan
i dess betänkande nr 49 avslår det i
reservationen I) av herr Söderquist
m. fl. framlagda förslaget till ändrad ly -

122 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m.

delse av 3 § nöjesskatteförordningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Allard begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 117
ja och 83 nej, varjämte 14 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

30 §.

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag, dels ock på godkännande av
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i reservationen II); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Kollberg begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
30 § i bevillningsutskottets föreliggande
förslag till förordning angående
ändring i nöjesskatteförordningen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den vid betänkandet fogade reservationen
II) av herr Kollberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kollberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
160 ja och 41 nej, varjämte 13 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag.

Ingressen samt återstående delar av
förordningsf årslaget

Utskottets hemställan bifölls.

Utskottets hemställan under punkten
A 1

Förklarades besvarad genom kammarens
i fråga om förordningsförslaget fattade
beslut.

Punkterna A 2 och B 1—B 5, i den
mån de icke tidigare behandlats

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr förste vice talmannen övertog
förhandlingarnas ledning.

§ 9

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt
m. m., såvitt avser särskilt bidrag
till producent av svensk film m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner, och
nr 89, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar om anslag för budgetåret
1960/61 till Bidrag till folkpensioner
in. m. och till Ersättning till post -

Nr 16 123

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.

Anslag till statens

verket för pensionsutbetalningar jämte
i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10

Anslag till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1960/61 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag har till detta utlåtande
fogat en blank reservation, och
jag skulle vilja anföra några synpunkter
i anledning av en motion, som folkpartiet
framlagt i anslutning till propositionen
och som huvudsakligen blivit
avstyrkt av utskottet.

I likhet med utskottet vill jag uttala
min tillfredsställelse över att denna utbyggnad
kommit till stånd och möjliggjort
en minskning av väntelistan till
vårdplatserna. Antalet väntande var den
1 mars 153 men har nu minskat till 143.
Man väntar att antalet kommer att minska
med ett 30-tal när ytterligare skolor
blir färdiga. Men det är ändå en stor
ko av väntande, som inte kommer in
på skolorna, och det är allvarligt nog.

Vad som kanske emellertid vållar det
största bekymret ute på skolorna är,
att man inte kan differentiera klientelet
i den utsträckning man önskar. Skolorna
är alltjämt belastade av psykopatklientelet.
Vi har länge väntat att
detta psykopatsjukhus skulle komma till
stånd, men nu är man på det klara med
att där inte kommer att tas in några
ungdomar. Riksdagen har därför också
beslutat, att man nu skall bygga en
skola för det mer svårbehandlade pojkklientelet
och att denna skola skall för -

läggas till Gotland. Som alltid när det
gäller ungdomsvårdsskolorna är det
mycket svårt att få någon kommun som
vill ha en sådan här skola, då man är
rädd för dessa öppna skolor. Hittills
har det inte lyckats att övertala någon
kommun, och därför säger departementschefen
i propositionen, att han
nu inte tar ställning till när och var
denna skola skall byggas. Med sin motion
önskar folkpartiet uttala önskvärdheten
av att byggandet av denna skola
påskyndas. Jag vidhåller denna uppfattning
och skulle vilja vädja till departementschefen
att verkligen försöka
påskynda byggandet. Som det nu är
kommer psykopatklientelet att förrycka
vården på dessa skolor. Vi har på
skolorna fått fler och fler specialavdelningar,
och där kommer dessa ungdomar
att blockera platser. Man har visserligen
sagt, att ingen skall vara intagen
på de slutna avdelningarna i mer
än två månader, men eftersom dessa
ungdomar inte är behandlingsbara i
vanlig ordning, kommer de undan för
undan att återintagas på dessa avdelningar
och hindra en intagning av det
mer behandlingsbara klientelet på de
slutna avdelningarna.

Men det är inte bara beträffande pojkarna
som man är bekymrad när det
gäller psykopatklientelet. Detta är också
en stor fråga när det gäller flickorna.
På Ryagården har man mycket stora
svårigheter med detta svårbehandlade
klientel. Många är alkoholskadade;
ett tag var ända upp till 55 procent belastade
med alkoholism och narkomani.
Den utredning som pågått har vidare
visat att ungefär 55 procent av klientelet
på Ryagården är att beteckna som
psykiskt abnormt eller särartat. Därför
behövs även där en utbyggnad,
kanske framför allt av skolhemmen.
Man har endast ett skolhem som får ta
sig an dessa utomordentligt svårbehandlade
flickor, och det finns inga möjligheter
att differentiera, vilket är en
mycket allvarlig nackdel ur beliand -

124

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Anslag till statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.

lingssynpunkt. När därför departementschefen
säger, att man skall försöka
åstadkomma en utbyggnad även
för flickornas vidkommande, skulle jag
vilja framhålla att det för närvarande
är synnerligen angeläget att få denna
utbyggnad till stånd.

Vidare säger departementschefen, att
man kanske kommer att utöka platsantalet
utan att öka antalet skolenheter.
Det skulle alltså innebära, att man räknar
med att kunna göra skolorna större.
Detta är också en allvarlig fråga.
Vi får nämligen inte bygga ut skolorna
så att de blir alltför stora, eftersom
vi då inte får möjligheter till den individuella
vård vi ständigt diskuterar.
Vi har ju alltid velat hålla på den lilla
gruppens princip. Det går ju att ordna
mindre paviljonger, men det blir
ändå ofta paviljonger på 20 platser, och
även om de är delade kommer eleverna
alltid i beröring med varandra. Även
med mindre paviljonger blir alltså förhållandena
svåra att bemästra för den
som skall ta hand om ungdomarna, om
skolorna görs för stora. Jag vill därför
vädja till departementschefen att se till
att man i stället för att göra skolorna
större i fortsättningen går in för att
bygga fler skolenheter.

Man har sökt få mer och mer läkarexpertis,
framför allt psykiater, i arbete
med dessa unga. Det är naturligtvis
behövligt. Den stora svårigheten är att
det råder brist på psykiater. Därför begärs
i motionen en revision av psykiaternas
löner. Man har nämligen byggt
ut skolorna utan att öka psykiaternas
grundarvoden. De får ett större antal
elever men behåller samma grundarvode.
I utskottsutlåtandet sägs att ett förbättrat
arvode inte kommer att kunna
öka antalet psykiater. Vi är fullt överens
om att det är utbildningsmöjligheterna
som behöver vidgas, men samtidigt
kan förhållandet vara det, att om
man inte reviderar psykiaternas arvoden
kanske vi inte får behålla de psykiater
vi för närvarande har på sko -

lorna, vilket de som arbetar där är synnerligen
angelägna om att kunna göra.
Det skulle kanske också bli lättare att få
psykiater till dessa tjänster.

Jag skulle också vilja säga något om
en annan grupp som mer och mer kommit
in i arbetet på skolorna, nämligen
sjuksköterskorna. Man har börjat lägga
större vikt vid sjukvården och därför
också inrättat tjänster för sjuksköterskor.
Man har emellertid inte fått
några sökande till en del tjänster. Varför?
Jo, de är för lågt placerade i 16-nehänseende, i 9:e lönegraden. Vid en
sådan här skola finns dessutom ingen
möjlighet att komma upp i högre lönegrad.
Det är också rätt egendomligt
att ibland, när lediga tjänster vid en
sådan skola annonseras, se att sjuksköterskorna
står i 9:e lönegraden precis
som en lagårdsförman vid samma skola.
Och vårdarna, som inte har samma
utbildning som sjuksköterskorna, är
placerade i en högre lönegrad! Det vore
berättigat, tycker man, att dessa
tjänster placerades högre än för närvarande.

Vad som också behövs i större utsträckning
är väl kvalificerade assistenttjänster
vid skolorna. De är många gånger
alltför få. Man bygger ut skolorna och
inrättar vårdartjänster men tillsätter inte
assistenttjänster i den utsträckning
som behövs. Det är det vanliga: vi bygger
hus och paviljonger m. m., men när det
gäller personalen är vi alltid njugga
och fastställer så låga lönegrader som
möjligt och personalen blir så fåtalig
som möjligt. I det människovårdande
arbetet är det dock personalen som är
det väsentliga, här som i så mycket
annat.

I motionen har begärts beträffande
vårdtiden på en specialavdelning — i
genomsnitt beräknad till två månader
— att skolorna själva skall få göra en
bedömning av frågan, om en elev behöver
längre vård på en sluten avdelning;
socialstyrelsen skulle alltså inte
besluta i den saken. Statsutskottet mo -

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16

125

Anslag till statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.

tiverar sin ståndpunkt i detta avseende
med att man vill få en viss enhetlighet
vid bedömningen. Fallen är dock
individuellt så olika att jag tror att det
härvidlag blir mycket svårt att åstadkomma
någon enhetlighet vid bedömningen.
Som jag förut sagt har det
många gånger förekommit, att en intagen
efter två månader skrivs ut från
den slutna avdelningen men återintages,
kanske för tredje och fjärde gången,
medan det i vissa fall varit bättre
att vederbörande fått stanna kvar där
en längre tid.

Man har också begärt mer personal
för den administrativa sidan —- skrivpersonal
o. s. v. Utskottet säger, att man
bör söka få till stånd en samordning
från chefsmyndighetens sida. Det skulle
alltså bli en organisationsutredning i
frågan. Men nya paviljonger och utredningsavdelningarna
på det lokala planet
belastar mycket hårt på skrivsidan. De
undersökningar som följer med utredningsfallen
växer ofta till stora luntor,
som skrivpersonalen inte hinner med,
och då blir assistenterna sittande vid
skrivmaskinen i stället för att kunna arbeta
med ungdomarna.

Jag vill också beröra en principiell
fråga som inte tagits upp vare sig i motionerna
eller i utskottsutlåtandet. Jag
understryker att frågan är rent principiell.
— De personer det gäller är utomordentligt
kvalificerade. Problemet rör
representationen i skolornas styrelser. I
styrelserna för flera skolor sitter högre
tjänstemän som är knutna till socialstyrelsen,
alltså till chefsmyndigheten för
skolorna. Vi har bl. a. en byråchef, som
är generaldirektörens ställföreträdare,
med i styrelsen för tre skolor — i två av
skolorna är hon t. o. m. ordförande.

Då kan man fråga: Har detta någon
besvärande inverkan? Ja, det har det på
så sätt att det kan bli en viss motsättning
mellan skolorna och att obefogad
misstänksamhet kan uppstå. Man kan
ofta få höra sägas, att det är naturligt
att den och den skolan fått en viss för -

mån, då ju skolan i sin styrelse har en
representant för socialstyrelsen. Det är
framför allt ur denna synpunkt jag ifrågasätter,
om det är principiellt riktigt
att tjänstemännen på detta sätt är knutna
till skolornas styrelser.

Herr talman! Jag har inget yrkande
utan har endast velat anföra dessa synpunkter.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Den fråga som här behandlas
har åtskilliga gånger varit uppe
till debatt. Själv har jag haft anledning
att engagera mig i den bl. a. i samband
med några tidigare utlåtanden från allmänna
beredningsutskottet. Jag är också
en av undertecknarna av motion nr
756 i denna kammare i anledning av nu
förevarande proposition och skulle därför
vilja anföra ett par synpunkter.

Att vi inte lyckats bemästra ungdomsbrottsligheten
har många orsaker. Jag
skall inte beröra de djupare liggande.
När det gäller statsmakternas engagemang
i frågan kommer bl. a. ungdomsvårdsskolorna
in i bilden. I detta avseende
är det främst tre vitala spörsmål
som anmäler sig: plastbristen, differentieringen
och personalutbildningen.

Vad platsbristen beträffar redovisas
av socialstyrelsen den 1 mars i år 153
väntefall. Antalet har alltså ökat med 50
procent sedan i höstas. Nu har, såsom
fröken Elmén nyss påpekade, antalet på
väntelistor uppförda sedan dess minskat
något och man väntar att antalet ytterligare
skall gå ner på grund av nya
vårdplatser. Men väntelistan är i alla
händelser alldeles för lång.

Vad vi i vår motion yrkat på är således
mycket angeläget. Det rör sig bl. a.
om uppförandet av den föreslagna skolan
för svårbehandladc manliga elever,
vilket bör påskyndas. Vi önskar vidare
att förslag om motsvarande vårdutrymmen
för liknande kvinnligt klientel snarast
möjligt skall föreläggas riksdagen.
Utskottet överlåter detta helt åt socialdepartementet
och förutsätter, att för -

126 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Anslag till statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.

slag i sinom tid framlägges. Jag vill
emellertid påpeka att vad som skall göras
måste göras snart.

Vad differentieringen beträffar torde
det vara riktigt som Rättspsykiatriska
föreningen skrev för några månader sedan
i ett yttrande:

»På landets ungdomsvårdsskolor
finns ett antal djupt abnorma ungdomar,
som icke är tillgängliga för den
behandling som ges på skolorna. Andra
åter borde aldrig ha hänvisats dit. —
--För ungdomsvårdsskolornas vidkommande
har detta haft till följd att
de fått övertaga vården av ett bottenklientel,
för vars behandling och vård
skolorna saknar resurser. Denna kvantitativt
sett relativt obetydliga bottensats
av psykiskt särskilt allvarligt belastade
ungdomar förrycker på grund av sin
kvalitet genom sin närvaro på skolorna
hela vården, vållar personalen oöverkomliga
svårigheter och utövar genom
sin psykiska abnormitet ett skadligt inflytande
på övriga ungdomar. Detta gäller
inte minst på flickskolorna. Det är
utomordentligt angeläget att skolorna
snarast befrias från detta på grund av
djupgående psykiska rubbningar icke
behandlingsbara bottenskikt.»

En stor del av nuvarande klientel utgöres
av alkoholister. Från en av våra
ungdomsvårdsskolor för kvinnor har jag
fått redovisat, att över 50 procent intagits
som alkoholister eller narkomaner.
Här måste resurser skapas för den erforderliga
medicinska behandlingen.

För personalutbildningen vid anstalterna
har jag tidigare haft tillfälle att
lägga ett ord. Om vi skall lyckas med
behandlingen måste personalen vara
tillräcklig och få den nödvändiga utbildningen.
Jag vill kraftigt understryka
vad som står på s. 21 i utlåtandet —
det är ett utdrag ur propositionen. Men
jag anser att den där föreslagna utbildningen
bör väsentligt utökas. Det är
oförsvarligt att inte beakta personalfrågor
av detta slag, eftersom vårdresultatet
till väsentlig del är beroende av den

personal som står till organisationens
förfogande. Säkert är det riktigt som
chefen för en ungdomsvårdsskola sagt,
att rymningsfrekvensens nedgång har
att göra med det faktum, att behandlingen
gör tillvaron på skolan meningsfylld
och rymningen från skolan meningslös.

Beträffande lönerna för sjuksköterska
och psykiater ber jag att få instämma
med fröken Elmén.

Herr talman! Helst hade jag velat yrka
bifall till motionen II: 756. Som läget
nu är inskränker jag mig emellertid
till de synpunkter jag anfört och har
inget yrkande.

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Såväl fröken Elmén
som herr Nelander har redovisat berättigade
önskemål beträffande vården
vid våra ungdomsskolor. Jag är ense
med båda talarna om att detta är ett
brännande spörsmål. Men det är faktiskt
så att all upprustning kostar pengar,
och det förhåller väl sig på det sättet,
att man från utskottets sida inte velat
chocka riksdagen med begäran om
för stora anslag till detta ändamål. Redan
förslaget i detta statsutskottsutlåtande,
nr 90, medger ändå en uppryckning
på ifrågavarande verksamhetsfält. Därmed
är inte sagt att vi som sysslar med
denna fråga är belåtna. Vi skulle önska
mycket bättre förhållanden. Men som
sagt detta kostar pengar, och vi är väl
överens om att vi, därest vi skall genomföra
dessa förbättringar, också får
vara beredda att skaffa pengarna.

Jag bär liksom de två andra talarna
motionerat i frågan och har särskilt
berört skolhemsspörsmålet. Jag tycker
nämligen att ett av de viktigaste problemen
inom ungdomsvårdsskolans rehabiliteringsverksamhet
är undervisningen.
Genom att man får hand om
ungdomar som är litet yngre får man
större möjlighet att påverka dem. Under
de senaste årens diskussioner om
ungdomsvårdsskolans resurser har

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16

127

Anslag till statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.

emellertid problemen vid skolhemmen
i viss mån undanskymts. Detta tycker
jag är beklagligt. Men det har varit en
skriande platsbrist på yrkesskolorna
och många har fått vänta. Två skolhem
har på grund av platsbrist för äldre elever
omdisponerats till yrkesskolor och
ungdomarna därifrån har sänts till de
kvarvarande skolhemmen, vilket gjort
att möjligheterna till differentiering i
hög grad minskat. Jag är själv företrädare
för ett skolhem som är avsett för
väl begåvade elever, men jag kan i dag
inte säga att sådana elever finns på detta
hem, utan vi har en klientelblandning
som är oerhörd. En yngling som vi nyligen
fick till vårt skolhem hade en kvot
på 149, och vi har de som ligger under
medelmåttan. Klientelblandningen leder
till ökade svårigheter, något som
även fröken Elmén och herr Nelander
framhållit. Rymningar och bilstölder,
förövade av dessa ungdomar, har ökat,
och den sexuella vanarten bland flickorna
är mycket mera avancerad nu än
tidigare. När man har avdelningar med
20—25 elever omöjliggörs en individuell
fostran och stora disciplinsvårigheter
uppstår. Få saker är — det vill jag
säga kammarens ledamöter — så beklämmande
att se som ett tjugotal pojkar
hängande i en grupp på ett skolhem
med en vårdare som skall försöka
ta hand om dem. Det går inte att dela
på dem på grund av brist på utrymme
och personal. Man kan inte ge dem någon
meningsfylld sysselsättning, man
måste bara ha dem under uppsikt. Vi
kanske inte alltid gör dessa problem
full rättvisa och tänker inte alltid på
vilka oerhörda svårigheter det är för
personalen på dessa skolor.

I den motion som jag har framlagt
har jag anhållit, att riksdagen skulle
uttala sig för att möjligheterna till differentiering
förbättras samt att den
nioåriga skolan införes. Vi har ju ansett
att den nioåriga skolan skall införas
för andra ungdomar, och de ungdomar
som vi tar hand om har lika stor rätt

att få en hygglig skolunderbyggnad.
Men utskottet anser i likhet med departementschefen,
att den försöksverksamhet
med enhetsskoleundervisning''
som för närvarande bedrives på Vemyra
skolhem skall få bli utslagsgivande.
Vi som arbetar på andra skolhem
är inte så glada häråt. Vi önskar att få
möjligheter till enhetsskoleundervisning
tidigare. Vi behöver bättre resurser
för undervisningen.

Det ansvar som samhället har för de
ungdomar vi tar om hand är oerhört
stort, och det är av livsavgörande betydelse
för ungdomarna att de blir omhändertagna
väl. De får inte bara sitta
i stora klungor, där den sist inkomne
berättar om sina bravader och där man
hjälper varandra att göra upp planer
på en rymning, en stöt. Det är inte så
ungdomsverksamheten skall bedrivas,
och det är beklagligt att vi inte har
mera personal och bättre resurser. Jag
tror — och det är jag inte ensam om -—
att det vore ekonomiskt väl försvarbart
med större resurser för ungdomsvården
och då också för skolhemmen, som får
ta hand om de yngsta ungdomarna.

Det är stora värden som står på spel,
både materiella, på grund av alla de
stölder av bilar och annat som begås,
och rent personliga. Ni skulle se dessa
ungdomar efter misslyckade rymningsförsök,
då de tagits hem av trötta befattningshavare,
som legat ute på nätterna
och sökt efter dem. Rymlingarna
vet att de har misslyckats; det tragiska
är att de väntar bara på nästa tillfälle
att rymma. Vi har inte kunnat ge dem
den meningsfyllda tillvaro de skulle
behöva.

Nåja, säger många, det är alldeles
riktigt. Därför skall vi i stället försöka
gå in för ordentliga hem, familjehem,
i stället för anstalter. Detta är riktigt
resonerat, det är bara så svårt att genomföra
det i praktiken, överallt försöker
man placera så många som möjligt
i fosterhem, och det är orsaken till
att vi nu får barnen och ungdomarna

128 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Anslag till statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.

senare till skolhemmen. Och vi får de
värre, därför att man först försökt placera
de bästa, de mest anpassningsbara
i enskilda hem. Hur väl fosterhemmen
än försöker, kan de inte alltid bemästra
problemen. Jag förvånar mig inte över
att de hesiterar, när de får se en flickas
eller pojkes föregående, som de tänkt
ta emot som fosterbarn. Man besinnar
sig nog ett par gånger, innan man åtar
sig ett sådant ansvar.

Jag har inget yrkande. Jag skulle endast
i likhet med de båda tidigare talarna
vilja vädja till departementschefen
att han, då medel för dessa ändamål
skall fördelas, tänker på vad de
medlen ändå kan betyda för dessa ungdomar.
Och jag hoppas att även vi i
kammaren tänker på att de kostnader,
som är förenade med denna upprustning,
är försvarbara även i större ekonomiska
sammanhang.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
behandlas också frågan om de inackorderingshem
som drives av Godtemplarorden
i samarbete med socialstyrelsen.
Det föreligger i år inga motioner på
denna punkt, men jag vill i alla fall
säga ett par ord. Under tidigare år har
jag för övrigt åtskilliga gånger fört fram
förslag om förbättringar i det bidragssystem
m. m. som tillämpas för denna
verksamhet.

Jag vill framhålla, att den ersättning
som utgår till husmödrarna vid dessa
inackorderingshem är ganska låg. Den
fastställdes 1956 till nuvarande belopp,
1 000 kronor, men det framlades vid
detta tillfälle också förslag om att ersättningen
eller lönen skulle utgå med
det dubbla beloppet d. v. s. 2 000 kronor.
Och det var, om jag inte minns fel,
en ganska stark opinion inom riksdagen,
som gärna ville ge det högre beloppet.
Riksdagen stannade dock vid att ersättningen
skulle vara 1 000 kronor, vilket
fortfarande gäller. Var och en vet ju,
att sedan dess har penningvärdet fallit

och lönerna höjts, och det hade därför
inte varit mer än rätt att även denna
ersättning i någon mån förbättrats. Nu
vill även jag ta tillfället i akt att uttala
en vädjan till statsrådet att kommande
år, när denna fråga skall prövas, undersöka
om det inte föreligger tillräckligt
starka skäl för löneförbättring åt husmödrarna
vid inackorderingshem.

Jag vill understryka att deras arbete
är ganska krävande. Det är visserligen
fråga om en ideell insats — under några
år utgick inte någon ersättning utöver
fri bostad och kost, men man fann
att det var alldeles omöjligt att fortsätta
därmed. Ville man ha befattningshavare
måste man ge något bättre ersättning,
och den beslöts också då. Nu
tycker jag som sagt att tiden är inne
för en ytterligare förbättring.

Frågan om hemmens verksamhet har
utretts och man har tänkt sig möjligheten
av en omläggning, men när denna
kommer att ske vet man för dagen inte.
Det kan hända att man kommer att bedriva
denna verksamhet även i fortsättningen
i nuvarande former. Därför bör
det enligt min mening genomföras en
förbättring av den ersättning som utgår
till husmödrarna.

Jag vill ännu en gång vädja till statsrådet,
att man, när denna fråga skall
avgöras nästa år, undersöker, om det
inte finns skäl för en löneförbättring
för dessa husmödrar.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Utskottet har lyckats besvara
motionerna på ett sådant sätt, att
man i varje fall inte här ställer något
yrkande. Jag erkänner villigt att jag,
om jag summerar vad som har sagts av
talarna i debatten, skulle ha funnit, att
det måhända hade varit mest konsekvent,
om man ställt yrkande om bifall
till åtminstone någon av motionerna;
i synnerhet kanske detta kan sägas gälla
fröken Elmén. Sedan är det klart att
det alltjämt inte är så bra på detta område,
som alla inom utskottet skulle

Nr 16 129

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

önska, men vi är faktiskt ändå överens
beträffande själva klämmen i utskottets
yrkande.

Den nuvarande socialministern fick
många rekommendationer. Det har sagts
—- det sades också av den siste talaren
— att socialministern nästa år borde se
till att det blir en förbättring på vissa
punkter. Jag förmodar att man då förutsatte,
att Torsten Nilsson skall fortsätta
att vara socialminister.

För egen del har jag alltid haft svårt
att undgå den reflexionen, att vad som
är det primära här är frågan, huruvida
det finns några möjligheter för samhället
att intensifiera åtgärder syftande till
att förebygga att vi får så många ungdomar
att ta hand om. Det är kanske
viktigare att sätta in ökade resurser på
det området.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ H

Stöd åt allmänna samlingslokaler m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1960/61 till stöd åt allmänna samlingslokaler
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under femte huvudtiteln, punkterna
95—97, samt å kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder, bilaga
27, punkten 7, föreslagit riksdagen att,
i avbidan på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1960/61 beräkna följande
anslag, nämligen till Statens
nämnd för samlingslokaler ett förslagsanslag
av 54 600 kronor, till Bidrag till
vissa riksorganisationer för samlingslokaler
ett anslag av 30 000 kronor, till
Bidrag till anskaffning av inventarier
för allmänna samlingslokaler m. m. ett
reservationsanslag av 400 000 kronor

Stöd åt allmänna samlingslokaler m. m.

samt till Lånefonden för allmänna samlingslokaler
ett investeringsanslag av
9 000 000 kronor.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 112, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4 mars 1960,
föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordade ändringar
i grunderna för statens stöd åt
allmänna samlingslokaler, att tillämpas
fr. o. m. den 1 juli 1960, dels ock för
budgetåret 1960/61 anvisa å driftbudgeten
under femte huvudtiteln till Statens
nämnd för samlingslokaler ett förslagsanslag
av 81 000 kronor, till Bidrag till
vissa riksorganisationer för samlingslokaler
ett anslag av 30 000 kronor och
till Rekonstruktionsbidrag till allmänna
samlingslokaler ett reservationsanslag
av 300 000 kronor samt å kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder till
Lånefonden för allmänna samlingslokaler
ett investeringsanslag av 9 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat fem motioner.

I de likalydande motionerna I: 619 av
herr Sveningsson och II: 772 av fröken
Karlsson och herr Edlund hemställdes
att riksdagen måtte besluta

1) att statslån för anordnande av allmänna
samlingslokaler m. m. som beviljats
fr. o. m. den 1 juli 1960 skulle
vara amorteringspliktigt och förräntas
efter en räntesats av 5 procent;

2) att avslå Kungl. Maj:ts förslag att
till Rekonstruktionsbidrag till allmänna
samlingslokaler anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. beträffande ändrade grunder för
räntefri stående del av samlingslokalslån
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 619
och II: 772, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

II. avslå i motionerna 1:619 och

9 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 16

130 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Stöd åt allmänna samlingslokaler m. m.

II: 772 framställt yrkande om höjning
av räntesatsen för samlingslokalslån;

III. beträffande slopande av bidragen
till anskaffning av inventarier för allmänna
samlingslokaler med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 604 och II: 751, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

IV. beträffande rekonstruktionsbidrag
för allmänna samlingslokaler godkänna
vad utskottet anfört;

V. beträffande grunderna för statens
stöd åt allmänna samlingslokaler, såvitt
de ej behandlats under I.—IV., med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och under
erinran om vad utskottet anfört godkänna
vad i statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 4 mars 1960 förordats; VI.

till Statens nämnd för samlingslokaler
för budgetåret 1960/61 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 81 000 kronor;

VII. till Bidrag till vissa riksorganisationer
för samlingslokaler för budgetåret
1960/61 under femte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 30 000 kronor;

VIII. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 619 och II: 772, såvitt nu vore i fråga,
till Rekonstruktionsbidrag till allmänna
samlingslokaler för budgetåret 1960/61
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor;

IX. till Lånefonden för allmänna samlingslokaler
för budgetåret 1960/61 under
statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 9 000 000 kronor;

X. avslå i motionerna I: 604 och
II: 751 framställt förslag om anslag till
bidrag till anskaffning av inventarier
för allmänna samlingslokaler;

XI. besluta att motionen 11:436, såvitt
nu vore i fråga, icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng och Nilsson i
Göingegården, vilka beträffande höj -

ning av räntesatsen för samlingslokalslån
ansett att utskottet bort under II)
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:619 och 11:772,
såvitt nu vore i fråga, besluta att amorteringsdelen
av samlingslokalslån, som
beviljades efter den 30 juni 1960, skulle
förräntas efter en räntesats av 5 %;

2) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng och Nilsson i
Göingegården, vilka beträffande rekonstruktionsbidrag
för allmänna samlingslokaler
ansett att utskottet bort avstyrka
Kungl. Maj ds ifrågavarande förslag och
därför under IV) hemställa, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj ds förslag
om rekonstruktionsbidrag för allmänna
samlingslokaler;

3) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng och Nilsson i
Göingegården, vilka ansett att utskottet
bort under V) hemställa, att riksdagen
måtte beträffande grunderna för statens
stöd åt allmänna samlingslokaler, såvitt
de ej behandlats under I.—IV., godkänna
vad utskottet anfört;

4) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng och Nilsson i
Göingegården, vilka beträffande anslag
till rekonstruktionsbidrag för allmänna
samlingslokaler, under förutsättning av
bifall till den med 2) betecknade reservationen,
ansett att utskottet bort avstyrka
Kungl. Maj ds förslag och därför
under VIII) hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 619
och II: 772, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj ds förslag om anslag för budgetåret
1960/61 till Rekonstruktionsbidrag
till allmänna samlingslokaler.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Det råder ju inga delade
meningar om betydelsen för en bygd
att ha en trevlig, rymlig och väl inrättad
samlingslokal, där fester kan hållas samt
föreningsarbete och studiearbete kan
bedrivas. Men att bygga och driva sam -

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16

131

lingslokaler är inte så enkelt som man
i förstone skulle kunna tro.

Det har — det är banalt att säga det
— ägt rum en revolution i fråga om
landsbygdens levnadsvanor. Motorismen
har medfört helt ändrade förhållanden
som gör att man måste tänka om på detta
som på så många andra områden. Ungdomen
ute på landsbygden är nu till ytterlighet
rörlig. Man nöjer sig inte nu
med att på lördagen bege sig till samlingslokalen
hemma i socknen. Ungdomarna
har tillgång till bilar och motorcyklar
och är inställda på att för sina
nöjen flytta sig ganska långt hemifrån
för att besöka danser, nöjestillställningar,
teatrar m. m. i närgränsande städer
eller på annat håll på landsbygden.

Om man på en ort ute på landet får
en litet mera påkostad samlingslokal,
blir det naturligtvis till stor glädje för
den kommun som får den och människorna
där, men det leder också omedelbart
till att samlingslokaler i en ganska
vid omkrets däromkring plötsligt finner,
att de inte får ungdomen till sinå
nöjestillställningar, därför att den beger
sig till den nya fina samlingslokalen.

Vidare är vad beträffar samlingslokaler
att märka, att människorna i dag inte
alls har samma tendens som förut att
bege sig ut för att lyssna på föredrag
m. m. Nu har man TV i alla hem liksom
radio, och människorna har ganska
gott om pengar åtminstone då det gäller
deras nöjesliv, och dessa pengar användes
— jag begagnar inte uttrycket i nedsättande
mening — till dyrare nöjen än
samlingslokalerna har att bjuda. För nöjestillställningar
i vanlig mening har inte
samlingslokalerna samma betydelse i
dag som för några år sedan, men det
betyder inte, att man kan vara utan samlingslokaler.
De har mycket stor betydelse
för mera seriösa program, för studiearbete
och för föreningsliv i orten.
Men det sagda gör att det blir mycket
besvärligare än tillförne att finansiera
en samingslokal, eftersom man inte
längre kun räkna med inkomster från

Stöd åt allmänna samlingslokaler m. m.

festligheter och sådana evenemang i någon
större utsträckning. Det kan därför,
åtminstone på sina håll vara klokt att
inte längre ha så stora lokaler som förut,
eftersom lokalerna inte längre behövs
för dans- och teatertillställningar.
Man kan därför nöja sig med mindre
utrymmen, och det är kanske möjligt att
hyra ut en del av lokalerna och själv
endast använda studierum, hobbyrum
och sådant.

Såsom utskottet påpekat är det mycket
viktigt med en sådan utredning som
departementschefen föreslår när han
talar om ett intimare samarbete med
skolmyndigheterna. På många håll har
ju inom skolorna inrättats ganska väl
ekiperade lokaler för skolmåltider. Dessa
lokaler, som är försedda med kök och
serveringsutrymmen, passar mycket bra
för föreningssammanträden av olika
slag. Det är också viktigt att skolmåltidslokalerna
utnyttjas så mycket som
möjligt. Under nuvarande förhållanden
användes de kanske bara fem dagar i
veckan och då ett par timmar om dagen.
I övrigt står lokalerna tomma, till ingen
glädje. Genom ett samarbete mellan föreningslivet
i orten och skolmyndigheterna
skulle man säkerligen kunna
åstadkomma ett riktigare och bättre utnyttjande
av skolmåltidslokalerna.

När det gäller anordnande och finansierande
av samlingslokaler bör det
finnas klara distinktioner mellan vad
den ene och den andre skall göra. I fråga
om statens insatser härvidlag är vi
alla, såvitt jag förstår ganska ense: staten
skall hjälpa de föreningar och samfund,
som anordnar samlingslokaler, att
erhålla lån på hyggliga villkor. Detta
har staten under de gångna åren gjort
på ett mycket generöst sätt. Till samlingslokaler
av olika slag har i dag utlånats
icke mindre än 85 miljoner kronor.
Av detta utgör 47,7 miljoner kronor
räntefria stående lån, på vilka föreningarna
varken betalar ränta eller amortering.
51 miljoner av de 85 har utlånats
till folketshusföreningar på olika orter.

132

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Stöd åt allmänna samlingslokaler m. m.

Detta är alltså vad staten gör, och
enligt min mening skall staten fortsätta
därmed.

Sedan kommer kommunerna in i bilden.
På de flesta håll i landet har kommunerna
visat ett mycket stort intresse
för att få till stånd samlingslokaler och
på olika sätt hjälpt till därmed: genom
»it ställa till förfogande tomter och genom
att lämna bidrag och lån. Man har
räknat ut att kommunerna under tioårsperioden
1949—1958 har satsat inte
mindre än 50 miljoner kronor till samlingslokaler.
Vidare är att märka, att
under år 1958 bidrog kommunerna till
samlingslokalernas löpande utgifter
med ungefär 4 miljoner kronor samt förhyrde
vissa lokaler av föreningarna, så
att föreningarna därigenom fick en hyresinkomst,
jag vill minnas på 1,5 miljoner
kronor.

Detta är således den form av medverkan
som lämnats av kommunerna. Sedan
kommer jag till den insats som göres
av lokalernas egna huvudmän och
som är det viktigaste av alltihop. De
ideella föreningar av olika slag, som
skaffat sig samlingslokaler, måste bära
ansvaret för att lokalerna sköts på ett
riktigt sätt. De måste ansvara för lokalernas
ekonomi och de måste tillse, att
föreningarnas förbindelser gentemot
stat och kommuner blir vederbörligen
honorerade. Enligt min uppfattning bör
man mycket noga akta sig för att sudda
ut detta huvudmännens ansvar, som i
stället måste förbli en högst påtaglig
realitet. EU ämbetsverk i Stockholm eller
i residensstaden varken kan eller
skall sköta en samlingslokal ute i bygderna.
Den ekonomiska förvaltningen
och skötseln måste handhas av den förening
som äger samlingslokalen. Det är
driftigheten, uppfinningsrikedomen och
ansvarskänslan hos lokalföreståndaren
och föreningsstyrelsen som är helt utslagsgivande
för samlingslokalens ekonomi.
Utan sådana egenskaper kan man
inte driva en samlingslokal. Många samlingslokaler
hade heller aldrig kommit

till stånd utan den offervilja och idealitet
som präglat de rörelser vilka byggt
alla dessa lokaler. Det är lätt att inse
detta, om man betänker de mycket små
möjligheter att åstadkomma någonting
som medlemmarna av dessa rörelser
hade.

Det finns redan saneringslån, som
skall användas för att sanera samlingslokalernas
ekonomi i sådana fall där det
uppkommit besvärligheter. Dessa lån
meddelas mot inteckningar på upp till
90 procent av belåningsvärdet. Men det
skall inte stoppa därmed. Nu vill departementschefen
och utskottsmajoriteten
att det utöver de vanliga lånen och
saneringslånen skall införas något som
kallas rekonstruktionsbidrag. Vi reservanter
finner detta vara en synnerligen
betänklig åtgärd, framför allt därför att
den måste verka upplösande på huvudmännens
känsla av ansvar. Vad är nämligen
kvalifikationsgrunden för att få
del av dessa nya bidrag? Jo, att man har
skött sig så, att man för det första inte
kan betala räntor och amorteringar och
att för det andra föreningens ekonomi
har blivit i tillbörlig grad nedsumpad.
En förening som har något så när hyggliga
affärer erhåller inte något bidrag
utan får komma tillbaka när affärerna
blivit sämre. Vidare skall det i kungliga
huvudstaden finnas särskilda tjänstemän
som skall hjälpa till med att rekonstruera
föreningar vilka har dålig ekonomi.

Så, ärade kammarledamöter, kan man
göra på papperet men inte i verkligheten!
Resultatet blir att dessa tjänstemän
uppe i det centrala ämbetsverket i
Stockholm kommer att skriva anvisningar
om hur en samlingslokal skall
förvaltas borta i Värmlands skogar, och
så kommer man att skicka dessa anvisningar
till styrelsen och sända ut en
konsulent för att se efter, om de blir
följda. Sedan har vi denna väldiga papperskvarn
i gång med korrespondens
mellan föreningsstyrelsen och ämbetsverket
och med ständig övervakning
och kontroll.

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16 133

Det påstås att dessa rekonstruktionsbidrag
skall vara så utmärkta, därför att
man därmed kan rädda statens fordringar.
Tro det den som vill! Jag tror
det inte alls. Vad man kommer att göra
är att kasta goda pengar efter dåliga. Vi
som har reserverat oss på denna punkt
har alltså gått emot att man skall införa
nya bidrag på detta område.

Ytterligare en punkt där vi haft en
annan uppfattning än utskottsmajoriteten
är den som gäller räntesatsen. Därvidlag
skiljes vi ganska obetydligt åt.
Utskottet har föreslagit, att man som
hittills skall ta normal låneränta för
staten, 4,5 procent, medan vi har sagt 5
procent. Det har inte tidigare legat någon
subventionspolitik bakom räntan,
och det har inte heller varit meningen.
Man har varit glad över att över huvud
taget kunna skaffa föreningarna lån, ty
här är det inte fråga om företag som
egentligen är kreditvärdiga. Nu har vi
föreslagit en räntesats på 5 procent,
d. v. s. densamma som vi föreslagit för
egnahem, och eftersom egnahemslånen
är en mycket säkrare investering än att
sätta in pengar i samlingslokaler, tycker
vi, att redan 5 procent innebär ett rätt
betydligt tillmötesgående från statens
sida. Om vederbörande förening skulle
försöka få lån för sin samlingslokal i
öppna marknaden, måste låneräntan —
om föreningen inte kan skaffa t. ex.
kommunal borgen — komma att ligga
väsentligt över 6 procent.

Enligt vår mening måste kommunernas
medverkan när det gäller samlingslokaler
vara helt och hållet frivillig. Det
måste vara de kommunala organens
egen sak att själva, utan några otillbörliga
påtryckningar från statens sida,
fritt pröva vad de anser sig behöva av
samlingslokaler och hur långt kommunens
ekonomi tål att bidrag och garantier
lämnas. Att här liksom sätta kommunerna
på mellanhand och säga, att
lån inte kan utgå från staten med
mindre än att kommunerna ikläder sig
borgen, innebär i själva verket att man

Stöd åt allmänna samlingslokaler m. m.

övervältrar ansvaret från stat till kommun
och ställer kommunens ansvariga
och beslutande myndigheter i en ytterst
besvärande och svår situation.

Till sist, herr talman, ber jag att med
stor tacksamhet och tillfredsställelse få
inregistrera, att bidragen till samlingslokalernas
inventarier på departementschefens
förslag kommer bort från den
1 juli i år och att jag därför slipper höra
alla de hårda ord, som tidigare alltid
har brukat nyttjas, när det från högerhåll
har väckts förslag i samma riktning.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till samtliga de reservationer,
som har avgivits till utskottets
betänkande av herr Ragnar Bergh m. fl.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Det utlåtande som vi
nu behandlar gäller stödet till allmänna
samlingslokaler. I det ingår delvis de
förslag, som har framlagts av 1959 års
samlingslokalsutredning. Denna utredning
tillkom på grund av en konstaterad
betydande försämring av de driftsekonomiska
förutsättningarna för allmänna
samlingslokaler, vilken försämring
i sin tur kunde hänföras bl. a. till
befolkningsomflyttningar och till kommunikationernas
utveckling, som ju till
en del har inverkat på utnyttjandet av
fritiden, samt till konkurrensen från
televisionen, som främst har gått ut
över biografverksamheten.

Nu föreslår utskottet, att stödet till
samlingslokalerna skall bibehållas i sin
nuvarande storlek och utformning men
med ett undantag, nämligen inventariebidraget.
Ett sådant bidrag har utgått
under de senaste åren, men man föreslår
nu att det skall upphöra. Det är ett
av de få fall, då besparingsutredningen
har satt några spår efter sig.

Inventariebidraget har inneburit ett
synnerligen gott stöd i föreningarnas
ansträngningar att göra sina lokaler trivsamma
och tilltalande. I förhållande

134

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Stöd åt allmänna samlingslokaler m. m.

till bidragets storlek kan man utan vidare
säga, att det har uträttats mycket
betydande ting för dessa pengar. Vi har
därför motionerat om detta bidrags bibehållande.
Från utskottets sida har
man betygat, att man inte saknar förståelse
för motionärernas synpunkter,
men man yrkar ändå avslag på motionen.
Vi måste med beklagande konstatera,
att ett bidrag som har varit en
god hjälp till självhjälp för föreningarna
i och med detta försvinner. Första
kammaren har redan behandlat detta
ärende och beslutat bifalla utskottsförslaget,
jag anser mig därför inte böra
yrka bifall till motionen.

Sedan vill jag beröra en annan punkt
i utlåtandet som gäller det nya rekonstruktionsbidraget.
Detta bidrag föreslogs
av utredningen för att man skulle
kunna genomföra en rekonstruktion av
företag som kommit på obestånd. Avsikten
är ju dels att man därigenom skall
kunna rädda samlingslokalerna åt bygden,
dels att man skall kunna rädda
statslånen.

En rekonstruktion av ett företag kan
ordnas på åtminstone två olika sätt. Antingen
skjuts vissa medel till från intressenterna
— från kommunerna, från
staten och från föreningar och företag
— ungefär så som utredningen och propositionen
föreslår, eller också gör man
ingenting och företaget går i likvidation.
Lokalen kan då inköpas till ett lågt
pris. Detta inköp kan verkställas av exempelvis
en ny samlingslokalförening
men också av någon annan. Eftersom
kretsen av spekulanter på ett sådant här
företag är mycket begränsad får man
förutsätta, att priset blir så pass lågt,
att hela statslånet går förlorat. Ett bifall
till högerreservationen skulle alltså
kunna leda till större förluster för staten
än ett bifall till utskottets förslag.

Sedan skall jag kanske nämna ett par
ord om kommunernas engagemang. Det
har påpekats här — och även i andra
sammanhang — att kommunerna engagerar
sig mycket starkt för att lokalfrå -

gorna skall lösas på ett lämpligt sätt.
Utredningsmajoriteten ansåg, att man
skulle införa obligatorisk kommunal
borgen för statslånen. F''ör egen del kunde
jag inte biträda det förslaget och det
godtogs inte heller av departementschefen.
Beträffande saneringsföretagen ligger
det emellertid till på ett annat sätt.
Som villkor för saneringslån gäller redan
nu, att kommunen skall medverka
med en viss del. Såvitt jag förstår yrkar
man inte heller någon ändring på det
förhållandet från högerreservanternas
sida. Att då tillämpa en annan ordning
för rekonstruktionsbidragen förefaller
vara mindre välbetänkt och inte särskilt
konsekvent. Dessutom är en rekonstruktion
en så pass omfattande och besvärlig
sak, att alla intressenter bör engageras
om man skall komma fram till
en vettig anordning för ett företags rekonstruktion.

Till sist vill jag säga några ord om
räntan, eftersom man i en av reservationerna
också varit inne på den. Även
herr Cassel nämnde något därom. Inte
minst det höjda ränteläget har ökat svårigheterna
för samlingslokalföretagen.
Detta gäller i all synnerhet de oförmånligt
placerade topplån, som man i många
fall dras med och som man fått därigenom
att kostnaderna för lokalen blivit
högre än man från början räknade med.
Att öka dessa svårigheter genom en höjning
av statslåneräntan förefaller vara
ett underligt utslag av hjälpsamhet.

I detta sammanhang påstår herr Cassel
— alldeles riktigt för övrigt — att
det är statens uppgift att lämna lån på
hyggliga villkor. Villkoren blir emellertid
i varje fall inte hyggligare genom
den räntehöjning som högern föreslår i
sin reservation.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skulle kunna nöja
mig med att hänvisa till vad utskottet

135

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

skrivit och till vad herr Larsson i
Luttra senast anförde samt yrka bifall
till utskottets hemställan. Jag vill
dock tillägga, att man med detta rekonstruktionsbidrag
kan rädda något av
statens pengar, vilket herr Larsson i
Luttra också framhöll. Det lär föreligga
vissa förutsättningar härför i en del
fall där en sådan rekonstruktion är av
nöden. Här anmäler sig industrier och
företag, som väl inser nyttan av en
hygglig samlingslokal i närheten av arbetsplatsen.
Under förutsättning att även
staten satsar en slant är man även där
beredd att göra det. Då kan man förebygga
sådana fall som herr Larsson i
Luttra talade om, nämligen att allting
går på offentlig auktion och priset blir
så lågt, att statens hela insats kan gå
förlorad.

Själv är jag nog av den uppfattningen,
att en del kommuner nog så småningom
får ta hand om samlingslokalerna.
Vi vet alla att vad man litat till
tidigare när det gällt att skaffa bidrag
för finansieringen det inte längre är
möjligt att få ut så stora nettoinkomster
av. Jag behöver inte nämna vad det
är. Alla vet vad det brukar vara fråga
om. Sådana arrangemang, som tidigare
kunde ge jämförelsevis goda tillskott
till finansieringen av samlingslokalerna,
ger inte längre samma behållning, bl. a.
beroende på utvecklingen av nöjeslivet.

Det kan också vara riktigt att det i
några fall har tillkommit nya lokaler,
som ligger för nära andra för att man
skall kunna finansiera dem på det gamla
sättet.

Å andra sidan är alla överens om att
det behöver finnas samlingslokaler ute
på olika håll i vårt land för att hela
vårt demokratiska liv skall kunna fungera.
Ett livligt föreningsväsende och
vad därmed följer för med sig så betydande
indirekta fördelar, att både stat
och kommun bör vara beredda att i
fortsättningen satsa betydande belopp
på denna verksamhet.

Bifall till utskottet!

Nr 16

Stöd åt allmänna samlingslokaler m. m.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Herr Larsson i Luttra
och herr Åkerström talade så vackert
om rekonstruktionsbidraget. Herr Åkerström
menade att det måste vara ett
villkor för att industrier och andra
skall hjälpa till, att staten också satsar
en slant. Men vad har staten gjort? Staten
har bidragit med upp till 90 procent
av belåningsvärdet, först i vanliga lån
och sedan i saneringslån. När nu inte
staten får sina annuiteter ställer man
som villkor för en räddningsaktion, att
staten skall satsa ytterligare en del. Att
begära att staten för att eventuellt rädda
sina egna insatser skall skänka föreningarna
ytterligare pengar är en mycket
farlig ekonomi. Jag tror inte alls att herrarna
har rätt i att det i allmänhet kommer
att gå så, att staten räddar sina redan
utelämnade pengar. I flertalet fall
beror väl svårigheterna på att lokalerna
ligger fel, blivit för dyrbart utrustade
från början eller för stora eller på att
de har råkat ut för olyckan att finare
och mera attraktiva lokaler har kommit
till i närheten. Satsar vi nu i välvilja
några tusen i rekonstruktionsbidrag,
blir det nog efter några år samma
sak igen, att föreningarna står där och
inte kan betala sina annuiteter.

En sak till som ligger bakom detta,
eller som jag åtminstone tror ligger bakom,
är att vi nog inte ser slutet på detta
om vi nu beslutar om rekonstruktionsbidrag.
När dessa tillämpats försöksvis
några år kommer nog en ny etapp: krav
på löpande bidrag från staten för driften
av samlingslokalerna. Det vill jag
inte vara med om.

Herr PERSSON i Växjö (s):

Herr talman! I 1949 års samlingslokalsutredning
hade som förut nämnts
två ledamöter föreslagit, att kommunal
borgen för lånets amorteringsdel skulle
utgöra lånevillkor utom i de fall då
Kungl. Maj:t medgav undantag av särskilda
skäl. Enligt min mening borde

136 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Stöd åt allmänna samlingslokaler m. m.

detta förslag ha framlagts för och ha
antagits av riksdagen.

Herr Åkerström nämnde, att kommunerna
förmodligen kommer att få överta
en del samlingslokaler som brottas
med ekonomiska svårigheter och herr
Cassel talade om ungefär samma sak.
Om kommunerna hade fått göra de åtaganden
som majoriteten i utredningen
ville skulle man nog ha kunnat räkna
med bättre ekonomisk planering från
början, så att folkets hus och andra lokaler
som uppfördes kunde bära sig
bättre. Det är egentligen en kommunal
angelägenhet att stödja denna verksamhet
och skaffa pengar till lokalerna. Jag
beklagar därför att man inte följde majoriteten
i utredningen och lät kommunerna
åta sig detta. Eftersom man i
propositionen inte har skrivit så alldeles
bestämt om framtiden hoppas jag
dock att man längre fram skall kunna
komma dithän. Jag tror att det bleve
mera rationellt och mera tillfredsställande
ordnat i så fall.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Jag vill ta till orda för
att rätta till en sak herr Cassel sade som
inte bör stå oemotsagd i protokollet.

Herr Cassel påstod, att staten har satsat
upp till 90 procent av kostnaderna
för samlingslokalerna. Det är felaktigt.
Maximum för statslån är 70 procent,
och det är mycket sällan man går upp
till maximum. Det vanliga är nog att
man stannar vid 50—60 procent. En annan
sak är att staten kräver inteckningar
liggande inom 90 procent av lokalens
anskaffningsvärde, men det är närmast
en förmån för lokalerna.

När det sedan gäller kommunernas
roll i detta sammanhang, är det redan
nu på det sättet — och detta kommer
att bli ännu mera markerat genom beslutet
i dag — att man skall göra en
grundligare utredning innan en lokal
kommer till stånd. I det faller blir det
självklart så, att om kommunen för sin
del anser, att en lokal inte behövs och

inte fyller någon angelägen uppgift,
så finns det inte heller några utsikter
att få ett statligt lån till densamma. Jag
tror därför att i den mån så inte redan
tidigare varit fallet skapas det med de
anordningar som tillkommer garantier
för att lokalerna får en ekonomisk planering,
som blir fullt betryggande.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 1);
och fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. II) i
utskottets utlåtande nr 91, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

1) av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Cassel yrkade
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 168 ja och 41 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16 137

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. IV

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 2);
och fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. IV) i
utskottets utlåtande nr 91, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

2) av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Cassel yrkade
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 168 ja och 38 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. V

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 3);

Stöd åt allmänna samlingslokaler m. m.

och fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. V) i
utskottets utlåtande nr 91, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

3) av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Cassel yrkade
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 171 ja och 40 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VI—XI

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1959/60, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 93, i anledning av kamrarnas skilj -

138 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

aktiga beslut i fråga om anslag för budgetåret
1960/61 till byggande av fiskehamnar.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

§ 14

Föredrogs och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr 94, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i
fråga om motionsvis väckta förslag om
utredning rörande ändrad organisation
av säkerhetskontrollen på atomområdet.

§ 15

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 95, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1960/61 till främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare
m. m.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

Herr förste vice talmannen meddelade,
att gemensamma omröstningar avseende
frågorna i de nu godkända voteringspropositionerna
komme att anställas
vid början av kamrarnas sammanträden
onsdagen den 18 maj.

§ 16

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 40, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 26 februari 1960 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 76, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i kommunalskatte -

lagen den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändrad lydelse av
22 § 1 mom. och 129 § 8 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956
(nr 623);

4) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);
samt

5) förordning angående ändring i
förordningen den 16 maj 1958 (nr 295)
om sjömansskatt.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anförde utskottet följande.

I enlighet med vad som förutskickades
i 1959 års proposition om den allmänna
varuskatten och på grundval av
1957 års sambeskattningsrevisions betänkande
(SOU 1959:13) framlägges
förslag om reformer på familjebeskattningens
område.

Sålunda föreslås en fördubbling av
det förvärvsavdrag som tillkommer yrkesarbetande
gift kvinna med minderårigt
barn. En viss utvidgning av rätten
till förvärvsavdrag förordas, i det att
sådant avdrag även skall tillkomma gift
kvinna med inkomst av jordbruksarbete.
Förvärvsavdragen skall enligt förslaget
utgå enligt samma regler vid den
statliga och den kommunala beskattningen.

Förslagen bygger på att sambeskattningen
i övrigt bibehålies i oförändrad
form. Det klarlägges emellertid på
grundval av sambeskattningsrevisionens
undersökningar, att sambeskattningen i
regel är förmånligare än om makarna
beskattas var för sig. Detta är alltid fallet
om makarnas sammanlagda inkomster
understiger omkring 20 000 kronor.
Är hustruns inkomster mindre än 9 000
å 10 000 kronor, leder sambeskattningen
av makars inkomster inte till höjd beskattning
hur höga mannens inkomster
än är. Sambeskattningen kan leda till
skattehöjning i högst omkring 45 000

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16

139

fall eller ca 2,6 procent av alla äktenskap.

Propositionen innehåller vidare förslag
om att ensamstående med hemmavarande
minderårigt barn vid inkomsttaxeringen
skall få samma ortsavdrag
som två makar. Den statliga inkomstskatten
skall för dessa s. k. ofullständiga
familjer beräknas efter den förmånligare
skala som tillämpas för gifta.

De nya reglerna föreslås gälla fr. o. m.
1961 års taxering och beräknas medföra
ett skattebortfall för staten om 35 milj.
kronor och för kommunerna med 50
milj. kronor.

Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
var i följande delar så
lydande:

46 §.

3 mom. Har gift kvinna haft inkomst
av rörelse, vari hon varit verksam i ej
blott ringa omfattning, eller inkomst
av eget arbete, må hon åtnjuta avdrag
med 300 kronor, eller, om hon haft hemmavarande
barn under 16 år, med 300
kronor jämte 20 procent av nämnda inkomst,
sammanlagt dock högst med
2 000 kronor. Har gift kvinna haft inkomst
av jordbruksfastighet och bär hon
utfört arbete i förvärvskällan till minst
300 kronors värde, må hon åtnjuta avdrag
med detta belopp.

Har gift man haft inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse och har
hustrun utfört arbete i förvärvskällan
till ett värde av minst 300 kronor, må
mannen åtnjuta avdrag med nämnda belopp.

Avdrag enligt detta moment må åtnjutas
endast om makarna levt tillsammans
och den till avdrag berättigade
maken under större delen av beskattningsåret
varit här i riket bosatt. Avdraget
må åtnjutas endast om och i den
mån den inkomst som berättigar till avdrag
därtill förslår och må för makarna
tillsammans icke överstiga 300 kronor
eller, därest förhöjning av avdraget
med 20 procent av inkomsten ifrågakommcr,
2 000 kronor.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

Avdrag enligt detta moment skall erhållas
i kommun där inkomst, som berättigar
till avdrag, tages till beskattning,
i första hand, när så kan ske, inom
hemortskommunen och i övrigt enligt
fördelning som bestämmes av taxeringsnämnden
i sagda kommun.

65 §.

Fråga, huruvida skattskyldig haft
barn eller icke eller om barn är att räkna
såsom hemmavarande eller icke, liksom
ock fråga om barns ålder skall bedömas
efter förhållandena den 1 november
året näst före taxeringsåret. Med
barn avses jämväl styvbarn ävensom
adopterat barn.

I fråga om skattskyldig, som ingått
äktenskap under beskattningsåret, skola
de för gift skattskyldig gällande bestämmelserna,
om ej annat följer av vad
som stadgas i sista stycket, äga tillämpning
först vid taxering för det därpå
följande beskattningsåret.

De för gift skattskyldig gällande bestämmelserna
skola i fråga om makar,
som levt tillsammans, tillämpas jämväl
under det beskattningsår, varunder make
avlidit.

Har eljest----för taxeringen.

De för gift skattskyldig gällande bestämmelserna
skola äga tillämpning
jämväl i fråga om dem som, utan att vara
gifta, leva tillsammans, om de tidigare
varit förenade i äktenskap eller gemensamt
hava eller hava haft barn.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar
till 52 §.

Av 65 § framgår, att de för gift skattskyldig
gällande bestämmelserna i vissa
fall skola tillämpas i fråga om dem som,
utan att vara gifta, leva tillsammans.

till 65 §.

Bestämmelsen i 65 § andra stycket
skall äga motsvarande tillämpning i fall
som avses i paragrafens sista stycke.
Med äktenskaps ingående är därvid att
jämställas att sammanlevnaden återupptagits
efter äktenskapets upplösning el -

140 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

ler att barn fötts eller — i fråga om
sammanlevnad som börjar efter barnets
födsel -— att sammanlevnaden börjar.

Förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 22 § 1 mom. och 129 § 8 mom.
taxeringsförordningen innebar i fråga
om förstnämnda lagrum följande:

22 §.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga
---skattepliktig inkomst.

Vid bedömandet — — — statlig förmögenhetsskatt.

Hava makar, som ingått äktenskap
före ingången av beskattningsåret och
levt tillsammans under större delen därav,
var för sig haft inkomst eller förmögenhet,
skall vardera makens deklarationsskyldighet
bedömas med hänsyn
till makarnas och boets sammanlagda
inkomst och förmögenhet. Vad nu sagts
skall i tillämpliga delar jämväl gälla i
fråga om skattskyldiga som avses i 65 §
sista stycket kommunalskattelagen.

Skall skattskyldig — -— — deklarationsskyldighetens
bedömande.

Vid tillämpning — — — riket bosatta.

I fråga---den avlidne.

1 förslaget till förordning om ändring
i uppbördsförordningen hade 4 § 2 mom.
erhållit följande lydelse:

4 §.

2 mom. I skattetabellerna — — —
skattskyldiga, nämligen

1) gift, med makan sammanlevande
manlig inkomsttagare, där makan har en
sammanräknad nettoinkomst å minst
tretusen kronor;

2) annan gift, — — — 1) sägs;

3) ogift inkomsttagare.

Gift med maken sammanlevande kvinna,
vars make har inkomst, skall hänföras
till under 2) upptagen grupp a^
skattskyldiga, därest hon har hemmavarande
barn, samt eljest till under 3)
upptagen grupp av skattskyldiga.

Gift, med---2) avses.

Ogift skattskyldig, som har hemmava -

rande barn, skall likställas med gift
manlig inkomsttagare som under 2) avses.

Med ogift--— eller hemskild.

Med gifta likställas de som, utan att
vara gifta, leva tillsammans, om de tidigare
varit förenade i äktenskap eller
gemensamt hava eller hava haft barn.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

A) de likalydande motionerna I: 540
av herr Bengtson m. fl. och II: 703 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts

I. att riksdagen måtte besluta

a) att gift kvinna med inkomst av
jordbruksfastighet måtte medges rätt till
förvärvsavdrag, bestående av fasta avdrag
och kvotavdrag till ett sammanlagt
belopp av högst 2 000 kronor enligt samma
grunder som för gift kvinna med inkomst
av rörelse eller eget arbete;

b) att gift man med inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse måtte, därest
hustrun verksamt deltagit i hans förvärvsarbete
och haft hemmavarande
barn under 16 år, utöver det fasta avdraget
av 300 kronor jämväl göra kvotavdrag
med 20 procent av det belopp
som motsvarade femtedelen av hans inkomst
av förvärvskällan, dock högst
3 500 kronor, så att det sammanlagda
förvärvsavdraget uppginge till högst
1 000 kronor; samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till enligt
ovan erforderlig författningstext;

II. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla att vid planerad
översyn av skattesystemet måtte övervägas
ytterligare reformer av sambeskattningen
inom den statliga inkomstoch
förmögenhetsbeskattningen i enlighet
med vad i motionerna anförts;

B) de likalydande motionerna 1:541
av fröken Mattson och II: 705 av fru
Eriksson i Stockholm m. fl., vari hemställts
att 46 § 3 mom. i förslaget till lag
om ändring i kommunalskattelagen måtte
få följande lydelse:

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16

141

3 mom. Har gift kvinna haft---

belopp.

Har gift man--— — nämnda belopp.

Avdrag enligt---2 000 kronor.

Gift skattskyldig kvinna, som under
beskattningsåret icke levt samman med
andra maken, ävensom ogift skattskyldig
(varmed jämställes änka eller frånskild)
må åtnjuta avdrag med 300 kronor,
därest hon haft hemmavarande
barn under 16 år.

Avdrag enligt detta moment---

i sagda kommun;

C) de likalydande motionerna I: 542
av fru Gärde Widemar m. fl. och II: 702
av herr Ståhl m. fl., vari hemställts »att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 76 måtte besluta

1. fastställa förvärvsavdraget vid inkomsttaxeringen
för förvärvsarbetande
gift kvinna med barn under 16 år till
300 kr. jämte 20 procent av inkomsten,
dock till högst 3 000 kr., och i övrigt enligt
de av Kungl. Maj :t föreslagna grunderna,

2. avslå den del av propositionen som
avser nya beskattningsregler för sammanboende
ogifta med barn,

3. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om

att utredning göres beträffande en
omkonstruktion av förvärvsavdraget i
syfte att genomföra en höjning av avdraget,
så att det bättre överensstämmer
med de verkliga merkostnaderna även
för förvärvsarbetande kvinnor med lägre
inkomster,

att utredning göres om möjligheterna
— bl. a. med ledning av nyligen genomförd
norsk lagstiftning — att medge rätt
för två förvärvsarbetande makar att begära
särtaxering vid inkomstbeskattningen,
samt

att riksdagen förelägges de förslag i
angivna syfte som utredningen kan föranleda»; D)

de likalydande motionerna I: 543
av herr Högberg och II: 704 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

förslag om sambeskattning i vissa fall av
ogifta samboende och sålunda

1) antaga det till proposition nr 76
fogade förslaget till lag om ändring av
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringar att dels
65 § finge nedan angiven lydelse, dels
förslaget till anvisningar till 52 och
65 §§ utginge.

65 §.

Fråga, huruvida skattskyldig haft barn
eller icke eller om barn är att räkna
som hemmavarande eller icke, liksom
ock om fråga om barns ålder skall bedömas
efter förhållandena den 1 november
året näst före taxeringsåret.
Med barn avses jämväl styvbarn ävensom
adopterat barn. Barn, som bor hos
sina föräldrar, skall anses vara hemmavarande
endast hos den ena av dem.

1 fråga om skattskyldig, som ingått
äktenskap under beskattningsåret, skola
de för gift skattskyldig gällande bestämmelserna
äga tillämpning först vid taxering
för det därpå följande beskattningsåret.

De för ----— make avlidit.

Har eljest---för taxeringen.

(Se vidare anvisningarna.)

2) avslå Kungl. Maj:ts förslag om ändring
av 22 § taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623); samt

3) antaga Kungl. Maj:ts förslag till
förordning om ändring av uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272) med
den ändringen att 4 § erhölle följande
lvdelse:

4 §.

2 mom. I skattetabellerna — — —
ogift inkomsttagare.

Gift med — — — av skattskyldig.

Gift, med -----2) avses.

Ogift skattskyldig--- — 2) avses.

Med ogift — — — eller hemskild.

E) motionen II: 706 av herr Nilsson i
Gävle rn. fl., vari hemställts »att riksdagen
med bifall till propositionen nr 76
i skrivelse till regeringen hemställer om
utredning och förslag i syfte att möjlig -

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

142

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

göra för ensamstående mödrar med
barnbidragsberättigade barn att erhålla
samma förvärvsavdrag som nu beslutas
för de gifta förvärvsarbetande kvinnorna
i familjer där båda makarna förvärvsarbetar».

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna I: 204
av fru Segerstedt-Wiberg m. fl. och
11:245 av fru Wallerius-Gunne m. fl.,
vari hemställts att riksdagen måtte antaga
följande

Förslag

till

lag om ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att till 39 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall fogas ett fjärde moment av
nedanstående lydelse.

4 mom. Vad i 3 mom. stadgas angående
gift skattskyldig skall äga motsvarande
tillämpning å skattskyldig, som
under beskattningsåret varit ogift (varmed
jämställes änka, änkling eller frånskild)
och haft hemmavarande eller av
den skattskyldige helt eller delvis underhållet
barn, vilket stått under hans
vårdnad och för vilket rätt till allmänt
barnbidrag förelegat.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1961.

II) de likalydande motionerna 1:280
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:353 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts
»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj":t
måtte igångsätta en utredning med uppdrag
att utarbeta förslag dels rörande
införande av förhöjda ortsavdrag för
barnfamiljer i beskattningen, dels i fråga
om den lämpliga kombinationen mellan
sådana ortsavdrag och barnbidrag».

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 76, antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändrad lydelse av
22 § 1 mom. och 129 § 8 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr
623);

4) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);
samt

5) förordning angående ändring i förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295)
om sjömansskatt;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:204
av fru Segerstedt-Wiberg m. fl. och
II: 245 av fru Wallerius-Gunne m. fl.;

2) de likalydande motionerna I: 280
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 353 av
herr Hjalmarson m. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:540
av herr Bengtson m. fl. och 11:703 av
herr Hedlund m. fl.;

4) de likalydande motionerna 1:541
av fröken Mattson och II: 705 av Fru
Eriksson i Stockholm m. fl.;

5) de likalydande motionerna I: 542
av fru Gärde Widemar m. fl. och II: 702
av herr Ståhl m. fl.;

6) de likalydande motionerna I: 543
av herr Hagberg och II: 704 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl.; samt

7) motionen II: 706 av herr Nilsson i
Gävle m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i sitt betänkande
anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Söderquist, Kollberg och
Stenberg, vilka ansett att utskottet under
punkten A 1) bort hemställa

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16 143

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 76, icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas samt med bifall
till de likalydande motionerna 1:542
av fru Gärde Widemar m. fl. och II: 702
av herr Ståhl m. fl. i förevarande del,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med den ändringen att
46 § 3 mom. erhölle följande lydelse:

3 mom. Har gift kvinna haft inkomst
av rörelse, vari hon varit verksam i ej
blott ringa omfattning, eller inkomst av
eget arbete, må hon åtnjuta avdrag med
300 kronor, eller, om hon haft hemmavarande
barn under 16 år, med 300 kronor
jämte 20 procent av nämnda inkomst,
sammanlagt dock högst med 3 000
kronor. Har gift kvinna haft inkomst av
jordbruksfastighet och har hon utfört
arbete i förvärvskällan till minst 300
kronors värde, må hon åtnjuta avdrag
med detta belopp.

Har gift---nämnda belopp.

Avdrag enligt detta moment må åtnjutas
endast om makarna levt tillsammans
och den till avdrag berättigade
maken under större delen av beskattningsåret
varit här i riket bosatt. Avdraget
må åtnjutas endast om och i den
mån den inkomst som berättigar till avdrag
därtill förslår och må för makarna
tillsammans icke överstiga 300 kronor
eller, därest förhöjning av avdraget med
20 procent av inkomsten ifrågakommer,
3 000 kronor.

Avdrag enligt ----sagda kom mun;

samt

att utskottet bort hemställa, att riksdagen,
med bifall i förevarande del till
de likalydande motionerna I: 542 av fru
Gärde Widemar m. fl. och II: 702 av
herr Ståhl m. fl. ävensom i anledning av
de likalydande motionerna 1:540 av
herr Bengtson in. fl. och II: 703 av herr
Hedlund m. fl. samt de likalydande motionerna
1:541 av fröken Mattson och
II: 705 av fru Eriksson i Stockholm

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

m. fl., måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning

dels beträffande en omkonstruktion
av förvärvsavdraget i syfte att genomföra
en höjning av avdraget så att det
bättre överensstämde med de verkliga
merkostnaderna även för förvärvsarbetande
kvinnor med lägre inkomster,
dels om möjligheterna — bl. a. med
ledning av nyligen genomförd norsk lagstiftning
— att medge rätt för två förvärvsarbetande
makar att begära särtaxering
vid inkomstbeskattningen,
dels rörande reformering av beskattningen
av inkomst av rörelse eller jordbruk,
där familjeinkomsten härrörde
från båda makarnas arbete i förvärvskällan,
enligt av reservanterna angivna
riktlinjer,

dels ock i övriga av dem angivna hänseenden; II)

av herrar Bengtson, Torsten Mattsson
och Eriksson i Bäckmora, vilka ansett
att utskottet under punkten Al)
bort hemställa

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 76, icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas samt med bifall
till de likalydande motionerna
I: 540 av herr Bengtson m. fl. och II: 703
av herr Hedlund m. fl. i förevarande
del,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370) med den ändring av 46 § 3
mom. som framginge av följande lydelse: 3

mom. Har gift kvinna haft inkomst
av jordbruksfastighet eller rörelse, vari
hon varit verksam i ej blott ringa omfattning,
eller inkomst av eget arbete,
må hon åtnjuta avdrag med 300 kronor,
eller, om hon haft hemmavarande
barn under 16 år, med 300 kronor jämte
20 procent av nämnda inkomst, sammanlagt
dock högst med 2 000 kronor.

Har gift man haft inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse och har

144 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

hustrun utfört arbete i förvärvskällan
till ett värde av minst 300 kronor, må
mannen åtnjuta avdrag med nämnda belopp.
Har hustrun haft hemmavarande
barn under 16 år och har hon i ej blott
ringa omfattning deltagit i arbetet i förvärvskällan,
må mannen utöver sagda
belopp åtnjuta avdrag jämväl med 20
procent av det belopp, som motsvarar
femtedelen av hans inkomst av förvärvskällan,
dock så att det fasta avdraget
och kvotavdraget sammanlagt uppgår
till högst 1 000 kronor.

Avdrag enligt--- 2 000 kronor.

Avdrag enligt — — — sagda kommun.

III) av herrar Hagberg, Magnusson i
Borås och Stiernstedt, vilka ansett att
utskottet bort hemställa

1) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 540 och II: 703 samt I: 542
och II: 702 måtte i .skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
förelägga instundande höstriksdag förslag
om sådana ändringar av bestämmelserna
rörande förvärvsavdrag att

a) gift kvinna med minderåriga barn
samt inkomst av eget arbete eller av rörelse,
där hon visade att de verkliga
kostnaderna för barnens omhänderhavande
överstege 1 700 kr., efter särskild
prövning erhölle avdrag för merkostnaderna,
dock att kvotavdraget icke
finge överstiga 20 procent av inkomsten,

b) ogift moder, varmed jämställdes
änka och frånskild med minderåriga
barn, erhöll motsvarande förbättrade
avdrag där hon visade, att de verkliga
kostnaderna för omhänderhavande av
barn överstege den ortsavdragsförbättring
hon erhölle på grund av förekomsten
av barn,

c) gift man med minderåriga barn
samt inkomst av jordbruksfastighet eller
av rörelse, där hustrun deltoge i
mannens förvärvsverksamhet, erhölle
kvotavdrag, under förutsättning att det
gjordes sannolikt, att värdet av hustruns
arbete överstege 300 kr., och det visa -

des, att de verkliga kostnaderna för
barnens omhänderhavande överstege
nämnda belopp, och

d) gift kvinna med minderåriga barn
samt inkomst av jordbruksfastighet erhölle
kvotavdrag enligt samma riktlinjer
som under c); samt

2) att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 280 och II: 353, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte igångsätta en utredning
med uppdrag att utarbeta förslag
dels rörande införande av förhöjda
ortsavdrag för barnfamiljer vid beskattningen,
dels i fråga om den lämpliga
kombinationen mellan sådana ortsavdrag
och barnbidrag;

IV) av herrar Hagberg, Söderquist,
Kollberg, Magnusson i Borås, Stenberg
och Stiernstedt, vilka — i fråga om det
i propositionen framförda förslaget till
ändrade beskattningsregler för sammanboende
ogifta, som hade eller haft gemensamt
barn — ansett att utskottet
under punkterna A 1), 3) och 4) bort
hemställa

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, nr 76, icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas samt med bifall
till de likalydande motionerna I: 542
av fru Gärde Widemar m. fl. och II: 702
av herr Ståhl m. fl. i förevarande del
ävensom de likalydande motionerna
1:543 av herr Hagberg och 11:704 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl.,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370) med de ändringar att 65 § erhölle
den i motionerna föreslagna lydelsen
samt att förslaget till anvisningar
till 52 och 65 §§ utginge,

3) antaga i reservationen framlagt
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 129 § 8 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623),

4) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
av uppbördsförordningen den 5

Nr 16 145

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

juni 1953 (nr 272) med den ändringen
att 4 § 2 mom. erhölle av reservanterna
föreslagen lydelse;

V) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Bengtson, Torsten Mattsson, Kollberg,
Magnusson i Borås, Stenberg,
Eriksson i Bäckmora och Stiernstedt,
vilka ansett att utskottet under hänvisning
till innehållet i de likalydande motionerna
1:204 av fru Segerstedt-Wiberg
m. fl. och II: 245 av fru WalleriusGunne
m. fl. bort tillstyrka det i dessa
motioner väckta förslaget att ogift med
hemmavarande barn skulle vid beräkning
av inkomst av kapital få göra avdrag
med samma belopp, som för äkta
makar tillsammans, d. v. s. med högst
600 kronor, och att utskottet således
bort under punkten B 1) hemställa, att
riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 204 och II: 245 måtte antaga
det i motionerna intagna förslaget
till lag om ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

VI) av herr Spetz, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Upprepade gånger under
1950-talet har från folkpartiet rests
krav på utredning, som skulle ta sikte
på en sambeskattningsreform. År 1957
begärde vi från vårt håll en omedelbar
provisorisk lösning av denna fråga genom
en höjning av förvärvsavdraget för
gift kvinnas inkomst från då gällande
10 procent av inkomsten och ett maximerat
belopp på 1 000 kronor till 20
procent av inkomsten och med det
maximerade beloppet höjt till 2 000 kronor,
alltså en fördubbling. Detta förslag,
som vi förordade endast i väntan på en
mera definitiv och långtgående reform,
vill finansministern nu på förslag av
1957 års sambcskattningsrevision förverkliga
och samtidigt göra permanent.

En viss utvidgning av rätten till för -

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

värvsavdrag föreslås också tillkomma
gift kvinna med inkomst av jordbruksarbete.
Ävenså föreslås vissa andra justeringar
i den framlagda propositionen.
Jag kan gärna erkänna att förslagen innebär
ett steg på vägen för att få bort
en del orättvisor i familjebeskattningen.
Men vi anser ändå att det som nu föreslagits
inte är till fyllest.

Tillåt mig här att i korthet beröra
några av förslagen. Jag börjar med förvärvsavdraget,
som tillkommer yrkesarbetande
gift kvinna med minderårigt
barn. Även om det nu föreslagits en fördubbling
av avdraget, anser vi ändå
inte detta vara tillräckligt. Här skulle
säkert den rätta principen vara att avdrag
får göras för de faktiska merkostnader
som yrkesarbetande gift kvinna
med minderårigt barn har. En sådan
princip skulle säkerligen stimulera våra
yrkeskvinnor — andra kvinnor också
för den delen — till extra insatser i
samhällets tjänst. Vi skall inte ha beskattningsregler,
som gör att det blir
föga lönande för gift kvinna att ha förvärvsarbete,
ty detta måste innebära
att samhället i icke ringa utsträckning
undandrages kvalificerad arbetskraft.

Här vill jag också göra den kommentaren
att samhället lägger ned stora
kostnader på utbildning, och det finns
många kvinnor som tillgodogör sig den
utbildningen, men när de sedan ingår
giftermål tycks beskattningen tyvärr
många gånger förta dem lusten att gå
ut i förvärvsarbete. Ett exempel på det
hav vi i den sjuksköterskebrist som nu
råder. Där skulle det säkerligen vara
av stor betydelse om vi hade mera moderata
beskattningsregler.

När man nu inte vill gå på denna
princip, har man som nämnts i stället
föreslagit en höjning av förvärvsavdraget
till det dubbla, alltså till 2 000 kronor.
Det torde emellertid stå klart för
alla att det beloppet i dagens läge inte
svarar mot de merkostnader som faktiskt
uppstår, och vi vill därför från
vårt håll föreslå att avdraget fastställes

10 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 16

146 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

till ctl maximerat belopp av 3 000 kronor,
vilken summa torde vara bättre
anpassad till de verkliga kostnaderna.
Vi föreslår därför att förvärvsavdraget
i familj med hemmavarande barn
under 16 år skall utgå med 300 kronor
jämte 20 procent av hustruns inkomst,
dock högst 3 000 kronor, och att avdraget
i enlighet med propositionen skall
gälla vid såväl den statliga som den
kommunala beskattningen.

Även om riksdagen skulle acceptera
vårt förslag i detta avseende, skulle inte
en helt tillfredsställande lösning vara
nådd. Vi vill därför i vårt förslag ta in
ytterligare krav på utredning i syfte
att komma fram till mera rättvisa beskattningsregler
även i detta avseende.

Vi vill också gärna ta upp ett förslag
om utredning i syfte att genomföra
en omkonstruktion av förvärvsavdraget,
så att det bättre överensstämmer med
de verkliga kostnaderna även för förvärvsarbetande
kvinnor med låg inkomst.
Vi avser en sådan ändring av
kvotavdraget, att procenttalet blir högre
vid en viss botteninkomst och sedan
sjunker med stigande inkomst.

I en reservation från högern begärs
ett förslag till höstriksdagen om att man
över huvud taget inte skulle maximera
förvärvsavdraget. Jag har ingenting att
erinra mot den principen som sådan.
Vi tror nog ändå att man för dagen bör
vara beredd att göra den ändring av
förslaget, som vi bär har förordat, för
att få till stånd en omedelbar förbättring
i detta avseende.

Sambeskattningsproblemet i bemärkelsen
att undanröja merskatt vid sammanläggning
av inkomsterna kan
man också lösa på flera andra sätt.
Särtaxering är en lösning, som väl ur
statsfinansiell synpunkt är överkomlig
och som skulle ge rättvisa. Det skulle
alltså öppnas möjlighet för två äkta
makar att begära särtaxering när sådan
visar sig vara fördelaktig, en princip
som man för övrigt nyligen har givit
sig in på i Norge och som man tror

skall gå att realisera med framgång.
Rätt till förvärvsavdrag skulle i detta
fall givetvis bortfalla. Vi vill från vårt
håll föreslå en utredning på detta område.

Beträffande kvotavdraget för jordbrukare
har man från centerpartiet motionsledes
föreslagit vissa ändringar av förvärvsavdraget.
I motion nr II: 703 föreslås,
att kvotavdrag skall medges för
gift man, när han har inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse och hans
hustru verksamt deltagit i förvärvsarbetet
och samtidigt haft hemmavarande
barn under 16 år. Man föreslår där att
kvotavdraget skulle vara 20 procent av
det belopp, som motsvarar en femtedel
av mannens inkomst av förvärvskällan,
dock högst 700 kronor, så att
man, inberäknat det första avdraget å
300 kronor, skulle få ett avdrag maximerat
till 1 000 kronor.

Vi ser på denna fråga ur rent principiell
synpunkt och räknar med att
det blir merkostnader för att hustrun
skall kunna delta i förvärvsarbetet.
Detta är helt klart, vilket jag för min
del är beredd att stryka under. Men
vi måste också erkänna att det här
finns stora problem, särskilt med gränsdragningen.
När skall man anse att
hustrun så verksamt deltar i arbetet,
att det skulle vara fullt berättigat med
ett förvärvsavdrag av denna storleksordning?
Det torde av den anledningen
vara svårt att acceptera vad man nu
föreslår utan en föregående utredning,
som kanske mest skulle behöva vara
av teknisk art. Därför vill vi i vår reservation
föreslå en sådan utredning.

Vi vill också i samma reservation
framhålla som vår åsikt, att det i detta
sammanhang kan vara naturligt att pröva
det av motionärerna framförda yrkandet,
att gift kvinna med inkomst av
jordbruksfastighet skall få rätt till kvotavdrag
enligt samma grunder som i
propositionen föreslås för gift kvinna
med inkomst av rörelse eller eget arbete.

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16

147

I detta sammanhang vill jag också
beröra ett annat utredningskrav, som
vi har tagit med i vår reservation och
som närmast kommer från en motion
av en del socialdemokratiska kvinnor.
De har där föreslagit, att ensamstående
moder med förvärvsarbete skall bli berättigad
till 300-kronorsavdraget. Vi anser
att skäl föreligger för att även ta
upp den frågan till en förnyad prövning.
Om riksdagen inte är beredd att
besluta i enlighet med motionen bör
det vara möjligt att låta denna sak
komma med bland utredningskraven.

I propositionen har också föreslagits
vissa ändringar av beskattningen av
sammanboende ogifta. Vi har tillsammans
med högern en reservation på
denna punkt. Då jag vet att reservationen
kommer att utförligt motiveras
senare i debatten nöjer jag mig nu med
att yrka bifall till den.

När det gäller de motioner som väcktes
vid riksdagens början angående
barnavdrag har vi i vår reservation
framfört den synpunkten att en kombination
av barnbidrag och barnavdrag
är lämplig. Men vi anser att en sådan
reform för närvarande av statsfinansiella
skäl saknar aktualitet. I princip
anser vi alltså att tanken är mycket rimlig,
men av här anförda skäl har vi
inte funnit oss kunna tillstyrka motionen.

Vid riksdagens början väcktes också
en motion om att ogifta med hemmavarande
barn vid beräkning av inkomst
av kapital skulle få göra avdrag
med samma belopp som två äkta makar
tillsammans, d. v. s. med 600 kronor.
Detta är ett förslag som bör kunna antas.
Det skulle förbättra tryggheten
exempelvis för moder med hemmavarande
barn vid mannens frånfälle. Därför
är förslaget säkerligen berättigat.

Med tanke på att ett så stort antal
talare anmält sig skall jag inte säga mer
just nu, utan jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till de reservationer till
bevillningsutskottets betänkande nr 40
som är betecknade med 1), IV) och V).

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Sedan flera år har det
i vårt land förts en debatt om verkningarna
av sambeskattningen, alltså
det förhållandet att när båda makarna
har inkomster blir de hårt beskattade
på grund av det progressiva skattesystem
vi har. Detta i förening med att tillräckliga
avdrag icke får göras för de
merkostnader, som onekligen uppstår
för vården av minderåriga barn, har
utgjort ett hinder för många mödrar
att ta ett förvärvsarbete. Värdefull arbetskraft
har därmed undanhållits näringslivet,
och samhället har gjort förluster
genom att gifta kvinnor med
en god utbildning inte ställt sina krafter
till förfogande. Detta har inte minst
under den senaste tiden uppmärksammats
när det gällt sjuksköterskorna.
Det är väl också förklarligt att folk inte
tar förvärvsarbete när man i beskattningshänseende
inte tagit någon nämnvärd
hänsyn till den verkliga kostnaden
för inkomsternas förvärvande. Den
verkliga kostnadsstegringen för barnpassning
har givetvis medfört att kvinnorna
funnit att det varit mera lönande
att stanna hemma och själva sköta sina
barn.

Högerpartiet tog för tio år sedan upp
detta problem i riksdagen och föreslog
att den sammanlagda familjeinkomsten
skulle delas i två lika delar, på vilka
skatten skulle räknas ut separat efter
de bestämmelser som gäller för ensamstående.
Därigenom skulle man undvika
de olyckliga verkningarna av vår hårda
progressivitet vid sambeskattningen.
Detta system kallades tudelningssystemet.

Till att börja med var vi inom högerpartiet
ensamma om att förorda detta
system, men redan 1952 hade tanken
trängt igenom så pass att riksdagen slog
in på denna väg så till vida som den
beslöt att inga menliga verkningar av
sambeskattningen skulle uppstå vid inkomster
på upp till cirka 16 500 kronor.
Den utredning, 1957 års sambeskattningsrevision,
som ligger till grund

148 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

för dagens förslag, har också uttalat att
en höjning av den övre gränsen för tudelningen
är önskvärd och att vissa
skäl talar för att man bör genomföra
tudelningsprincipen helt och hållet. Utredningen
anser emellertid att det statsfinansiella
läget nu icke medger ett
förslag i denna riktning. Även finansministern
har i propositionen sagt att
en sådan revision i och för sig kan
vara önskvärd. Det synes vara det
statsfinansiella läget som hindrar att
man nu skulle kunna använda en sådan
metod.

Jag vill understryka att utskottet inte
heller har haft något att erinra häremot.
Högerpartiet, som alltjämt hävdar
att tudelningen är den riktiga principen
och att den skulle lösa många
av problemen på familjebeskattningens
område och skapa rättvisa mellan ogifta
och gifta, hälsar dessa ställningstaganden
med den allra största tillfredsställelse.
Vi hoppas att vi snart också skall
stå inför tankens förverkligande.

De förslag som nu ligger på riksdagens
bord kan vi i högerpartiet betrakta
som ett steg i rätt riktning, även om
vi naturligtvis skulle ha önskat mera
långtgående förslag.

Beträffande förvärvsavdraget för gift
kvinna med minderåriga barn, vilken
har inkomst av förvärvsarbete, innebär
förslaget en fördubbling från nuvarande
1 000 kronor till 2 000 kronor vid den
statliga beskattningen och från nuvarande
300 kronor till 2 000 kronor vid den
kommunala beskattningen. Detta innebär
att avdraget fullt ut kan utnyttjas
vid en inkomst för hustrun av 8 500 kronor.
Denna höjning torde för flertalet
familjer vara tillräcklig. För en del
kan emellertid ett högre avdrag för barnens
vård vara berättigat. Detta gäller
alldeles särskilt de mycket stora barnfamiljerna.
Vi anser inte att det är riktigt
att man använder alltför stora schabloner
på detta område, då detta kan medföra
en icke önskvärd överlastning av
skattetyngden på andra människor. En -

ligt vårt förmenande är det de verkliga
kostnaderna som skall få avdragas,
och vi vill därför att dessa kostnader
alltid skall få avdragas inom 20 procent
av hustruns inkomst. Denna förmån
bör enligt vårt förmenande vara
lika för alla, för såväl löntagare som
jordbrukare och andra företagare. En
ensam moder bör givetvis ha rätt att
göra avdrag för de verkliga kostnader
som överstiger de 2 000 kronor, vilka
dessa mödrar nu erhåller i förhöjt ortsavdrag.

Jordbrukare och andra företagare,
vilkas hustrur är behjälpliga i mannens
jordbruk eller rörelse, har hittills haft
rätt till avdrag med 300 kronor vid den
statliga beskattningen, om det har kunnat
visas att hustrun deltagit i mannens
rörelse. Vi hälsar med tillfredsställelse
att detta belopp nu skall få dragas av
även vid den kommunala beskattningen.
Vi har inom högerpartiet under många
år utan förståelse från annat håll stridit
för den saken. Vi är emellertid fullt på
det klara med att avdraget ofta är för litet.
Vi menar att även för dessa kategorier
avdrag skall få göras med den verkliga
kostnaden intill 20 procent av den
inkomst som hustrun kan anses ha bidragit
med. När hustrun verkligen deltagit
i mannens förvärvsverksamhet, anser
vi att det inte går så bra att använda
en schablon, eftersom denna i så fall
måste bli ganska liten. Man bör naturligtvis
se till att dessa avdrag får göras
endast när det föreligger en verklig
kostnad. Det bör därför för taxeringsmyndigheten
i stället göras troligt vad
hennes arbete varit värt. När det t. ex.
gäller skötseln av en detaljhandelsaffär
är det inte svårt att uppskatta hustruns
del, om hon deltagit exempelvis som expedit
eller som kassörska i en snabbköpsbutik.
De timmar som en hustru
lägger ned i ett jordbruk är det inte
heller omöjligt att taxera, då förhållandena
i allmänhet är mycket väl kända
av taxeringsmyndigheten.

Vi inom högerpartiet tycker att det är

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

rätt naturligt, att de verkliga kostnader
för vården av sina barn, som vederbörande
haft för att kunna delta i mannens
förvärvsverksamhet, bör berättiga till
avdrag i sin helhet inom gränsen 20 procent
av kvinnans inkomst. Dessa regler
skulle i så fall helt komma att överensstämma
med vad som gäller för de förvärvsarbetande.
Vi menar att det måste
vara en rimlig rättvisa att man skapar
sådana här bestämmelser.

I proposition nr 76 har även föreslagits
att de så kallade samvetsäktenskapen
skall taxeras som gifta. Den frågan
har tagits upp i motionerna I: 543 och
II: 704, där man föreslagit att riksdagen
måtte avslå detta Kungl. Maj:ts förslag. I
reservation IV av herr Hagberg m. fl.
yrkas bifall till dessa motioner under
motiveringen att den ekonomiska gemenskap,
som finns i ett äktenskap, inte
finns i dessa förbindelser. Någon rättsligt
grundad underhållsskyldighet föreligger
bl. a. inte. Utredningen har inte
heller varit inne på denna fråga, vilket
medför att frågan inte varit ute på remiss.
Vi finner därför att det är fullt
motiverat att bifalla motionens förslag
att propositionen i denna del bör avslås.

I utskottsutlåtandet behandlas dessutom
en motion, som även herr Stenberg
var inne på och där det föreslås
att ensamstående med barn skall få göra
samma kapitalavdrag som gifta med 600
kronor. Vi finner att detta är ett rättvist
krav, och jag vill därför yrka bifall till
reservation V) av herr Hagberg m. fl.,
vilket innebär bifall till denna motion.

Ytterligare en motion har bevillningsutskottet
passat på att behandla i samband
med denna fråga. Det gäller en av
högerpartiet vid riksdagens början väckt
motion med förslag att riksdagen borde
hos Kungl. Maj:t begära en utredning
med uppdrag att utarbeta förslag dels
rörande införande av förhöjda ortsavdrag
för barnfamiljer i beskattningen,
dels i fråga om den lampliga kombinationen
mellan sådana ortsavdrag och
barnbidrag. Vi bör naturligtvis bygga på

Nr 16 149

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

skatteförmågeprincipen, varför förekomsten
av barn bör leda till högre ortsavdrag.
Sverige torde vara det enda
land, där man inte har en differentiering
i beskattningen med hänsyn till försörjningsbördan
för barn. Vi är på det
klara med att återinförandet av barnavdrag
bör för vissa lägre inkomstgrupper
kompletteras med ett barnbidrag, och
det är därför vi har begärt en utredning
på denna punkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna nr III), IV) och V),
avgivna av herr Hagberg m. fl.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Det betänkande från
bevillningsutskottet, som riksdagen nu
har att behandla, grundar sig på Kungl.
Maj :ts proposition nr 76, i vilken finansministern
på grundval av 1957 års
sambeskattningsrevisions betänkande
framlagt förslag om reformer på familjebeskattningens
område. Utan tvivel är
finansministern här ute i ett aktuellt
ärende, och i stället för de kyliga vindar,
som ofta i skattesammanhang brukar
svepa fram över finansministerns
lekamen, råder i dag, skulle jag tro, ett
något mildare klimat än enbart vad vårsolens
värmestrålande egenskaper
åstadkommer.

Sambeskattningens verkningar har
ofta figurerat i den aktuella skattedebatten,
där man menar att skatteprogressivitetens
inverkan för äkta makar i förhållande
till ensamstående bl. a. är orsaken
till att värdefull arbetskraft dragits
undan näringslivet och arbetsmarknaden.
Sannolikt kan dessa orsaker spåras
i fråga om den akuta bristen på
sjuksköterskor, för att ta ett exempel.
Finansministerns nu framlagda förslag
innebär, som tidigare framhållits här,
bland annat att det förvärvsavdrag, som
tillkommer gift yrkesarbetande kvinna
med minderårigt barn, skall fördubblas
genom höjning av maximibeloppet
från 1 000 till 2 000 kronor samt att förvärvsavdraget
får göras vid såväl den

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

150 Nr 16

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

kommunala som den statliga beskattningen.
Vidare föreslås att de ofullständiga
familjerna, d. v. s. ensamstående
med hemmavarande minderårigt barn,
som enligt nuvarande bestämmelser tillgodoföres
ett och ett halvt ortsavdrag,
skall erhålla samma ortsavdrag som två
makar tillsammans, varjämte den för
gifta avsedda skalan i fråga om statlig
inkomstskatt skall tillämpas.

Detta torde i korthet vara den väsentliga
innebörden i den skattereform som
finansministern framlagt, och de skattelättnader
som härigenom åstadkommes
får betraktas som angelägna och
hälsas därför med största tillfredsställelse.

Men därmed betraktar vi från centerpartiet
inte frågan om sambeskattningen
som definitivt löst. Detta första
steg som nu tagits anser vi bör följas av
flera. I anslutning till propositionen har
vi i motioner pekat på bl. a. frågan om
tudelningsgränsen och förmögenhetsbeskattningen,
som vi anser med det snaraste
bör ses över och som vi hoppas
blir föremål för prövning och revision
vid den översyn av skattesystemet som
Kungl. Maj :t har för avsikt att låta företaga.
När tudelningsgränsen vid 10 000
kronors beskattningsbar inkomst fastställdes
av 1952 års riksdag, föll 87 procent
av äktenskapen inom denna gräns.
År 1959 föll 68,3 procent av äktenskapen
inom tudelningsgränsen. En höjning
av tudelningsgränsen framstår sålunda
som väl motiverad. Med hänsyn
enbart till förändringarna i penningvärdet,
sådant detta avspeglar sig i
konsumentprisindex, skulle gränsen behöva
höjas till 13 000 kronor i förhållande
till 1952 års penningvärde.

En reform i enlighet härmed skulle
givetvis få en än gynnsammare effekt
i fråga om sambeskattningen. Nu torde
det dess värre vara så, att det statsfinansiella
läget inte medger genomförandet
av en dylik reform. När en sänkning
av den statliga inkomstskatten
skall genomföras, bör enligt centerpar -

tiets mening även frågan om en utvidgning
av tudelningen inom sambeskattningen
övervägas. Emellertid får en reform
på detta område inte medföra en
övervältring av skattebördan på ogifta
skattskyldiga.

I fråga om statlig förmögenhetsskatt
förekommer en renodlad sambeskattning.
Skatten uträknas efter en skatteskala
som är densamma för makar och
ensamstående. Härigenom drabbas makar
i vissa fall betydligt hårdare av
förmögenhetsskatten än ogifta skattskyldiga.
Det synes därför vara skäl att införa
tudelningsmetoden även i fråga
om förmögenhetsbeskattningen, men
detta är spörsmål som vi hoppas kommer
att prövas vid den översyn av skattesystemet
som finansministern utlovat.

Förvärvsavdraget har i föreliggande
förslag utformats så att gift kvinna skall,
därest hon har hemmavarande barn
under sexton år, utöver det fasta avdraget
på 300 kronor få göra kvotavdrag
med 20 procent av inkomsten, dock
högst 1 700 kronor, eller med sammanlagt
högst 2 000 kronor. Men för kvinnor
som deltar i mannens förvärvsverksamhet
inom förvärvskällorna jordbruk
eller rörelse föreslår finansministern
ingen annan ändring av det nu gällande
avdragsbeloppet 300 kronor än att det
utsträckes till att gälla även vid den
kommunala beskattningen. Något kvotavdrag
i det fall att det finns minderåriga
barn i hemmet medges således
inte för dessa yrkesarbetande kvinnor.
På samma sätt är det för gift kvinna
med inkomst av jordbruksfastighet. Hon
föreslås få rätt till det fasta avdraget på
300 kronor men icke till kvotavdraget.

Detta olika behandlingssätt i skattehänseende
gentemot hustrur till jordbrukare
eller rörelseidkare samt andra
yrkesarbetande kvinnor är enligt mitt
och mångas sätt att se att dra en diskriminerande
gräns och innebär en undervärdering
av de förstnämndas arbetsinsats.
Jag kan här anmäla att jag har
mottagit en del protestskrivelser från

Onsdagen den 11 maj 1960 fm. Nr 16 151

olika håll i landet, vari bl. a. Svenska
landsbygdens kvinnoförbund framfört
synpunkter liknande dem jag här givit
uttryck åt.

I motionerna I: 540 och II: 703 har vi
från centerpartiet i anslutning till propositionen
pekat på dessa förhållanden
och yrkat, att i den mån det finns minderåriga
barn skall hustru till jordbrukare
eller rörelseidkare få tillgodogöra
sig även ett kvotavdrag upp till 700
kronor eller alltså ett sammanlagt förvärvsavdrag
på högst 1 000 kronor.

Motionerna har avstyrkts av majoriteten
i bevillningsutskottet under förevändning
att hustrur till rörelseidkare
och lantbrukare i regel inte utför arbete
i förvärvskällan under sådana förhållanden,
att merkostnader för barnens
vård förekommer. Visserligen kan det
vara riktigt att inte större direkta utgifter
genom betald hemhjälp utifrån
förekommer för barnens tillsyn och
hemmets skötsel. Detta har vi också i
motionerna tagit hänsyn till, när vi yrkat
på endast hälften så stort kvotavdrag
som tillkommer andra yrkesarbetande
kvinnor. Men det är ofta mycket
vanligt att någon dotter i arbetsför ålder
får hjälpa till i hemmet i stället för
att ägna sig åt betalt arbete utanför
detta.

Härigenom liksom för anlitande av
annan tillgänglig hemhjälp uppkommer
kostnader av samma karaktär som den
av en yrkeskvinna utbetalda, icke avdragsgilla
lönen till hemhjälp. Även på
annat sätt uppstår extra kostnader bl. a.
genom att kostnadskrävande åtgärder
för hemarbetets rationalisering måste
vidtas, t. ex. inköp av eljest obehövliga
hushållsmaskiner, genom kostnadsökande
inköp av mer lättlagad men dyrare
mat o. s. v. Enligt vår mening är förvärvsavdraget
för hustruns arbete i makens
jordbruk eller rörelse principiellt
lika berättigat som för annat förvärvsarbete.
I de fall där minderåriga barn
förekommer borde det sålunda vara motiverat
att medge ett förvärvsavdrag av

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

sammanlagt högst 2 000 kronor, men vi
kan dock acceptera att avdraget tills vidare
fastställes till 1 000 kronor.

Sambeskattningssakkunniga föreslog
i sitt betänkande 1949, att kvotavdrag
skulle medges jämväl för jordbrukarhustrur
med minderåriga barn. Sveriges
lantbruksförbund och Svensk industriförening
har i sina remissyttranden
över sambeskattningsrevisionens
betänkande föreslagit en lösning enligt
kvotavdragsmetoden.

Enligt Sveriges lantbruksförbund synes
värdet av hustruns arbetsinsats normalt
kunna beräknas till Vs av mannens
totalt redovisade inkomst av jordbruksfastighet
med lämplig maximering, förslagsvis
till 3 500 kronor. Samma beräkningsgrunder
synes kunna tillämpas i
fråga om inkomst av rörelse. Detta bör,
säger Lantbruksförbundet, där skäl till
avvikelse inte föreligger, kunna läggas
till grund för beräkning av kvotavdrag
för jordbrukar- och rörelseidkarfamiljer
på samma sätt som för yrkeskvinnor,
d. v. s. med 20 procent av högst
3 500 kronor, varvid skulle erhållas ett
kvotavdrag på högst 700 kronor och ett
sammanlagt förvärvsavdrag på högst
1 000 kronor. Vi har därför i motionen
föreslagit att gift man med inkomst avjordbruksfastighet
eller rörelse medges
rätt till sådant kvotavdrag, då hustrun
bedömes ha utfört arbete i förvärvskällan
till det värde som jag tidigare nämnt.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till de vid utskottsbetänkande!
fogade reservationerna nr II)
och V).

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag föreställer mig att
det är ganska unikt att förslag från en
skatteutredning lägges till grund för en
proposition med verkan ett helt år tidigare
än utredningen föreslagit. Orsaken
till detta är att den i höstas beslutade
allmänna varuskatten givit utrymme för
denna skattereform. Trots detta har
ingen motion med yrkande om avslag

152 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

på den framlagda propositionen väckts,
utan i motionsyrkandena ställes tvärtom
ytterligare krav på skattelättnader
för vissa grupper, vilket för kommun
och stat skulle betyda stora inkomstminskningar.

Efter den hetsiga debatt som under
årens lopp har förts i sambeskattningsfrågan
är det egentligen mycket förvånande,
att det råder principiell enighet
mellan de politiska partierna i denna
fråga. Alla parlamentariska utredningar,
som i olika omgångar ända sedan
seklets början penetrerat frågan, har
kommit till det resultatet att sambeskattning
av äkta makar bör ske. Någon
annan mening i principfrågan har inte
framförts i riksdagen, inte heller nu.
1957 års sambeskattningsrevision har
varit välgörande genom att sambeskattningens
verkningar blivit undersökta
och klarlagda. Därav framgår att de gifta
yrkesverksamma kvinnornas antal
från 1954 till 1957 ökats med i runt tal
80 000 eller till 575 000. Av dessa har
40,1 procent under 3 000 kronors årsinkomst,
48,4 procent har en årsinkomst
mellan 3 000 och 10 000 kronor och 11,5
procent har över 10 000 kronors årsinkomst.

Sedan 1954 har antalet gifta yrkesverksamma
kvinnor i inkomstklasserna
över 7 000 kronor väsentligt ökat och i
inkomstklasserna över 10 000 mer än
fördubblats.

Vidare framgår av inkomstuppgifterna
att antalet gifta samtaxerade kvinnor
stigit från 476 000 år 1951 till 632 000 år
1957, vilket innebär att under samma
period de samtaxerade kvinnornas andel
i hela antalet gifta kvinnor stigit
från 29,6 procent till 37 procent. Denna
anmärkningsvärda ökning hänför sig
till yrkesverksamma kvinnor.

Dessutom visar de statistiska uppgifterna
att samtaxerade kvinnors inkomster
under samma tid förskjutits uppåt i
snabbare takt än den allmänna inkomststegringen.
Slutligen synes statistiken
även visa, att hustruns relativa andel i

samtaxerade makars inkomster i inkomstklasserna
över 20 000 kronor ökat,
vilket tyder på att den allmänna ökningen
icke endast är koncentrerad till
lägre inkomster utan även omfattar
kvalificerade och jämförelsevis välavlönade
yrken.

När det talas om sambeskattningens
orättvisor har man inte alltid gjort klart
för sig vilken kategori äkta makar skulle
vara orättvist beskattad.

I åtskilliga fall har kritiken från yrkesarbetande
gifta kvinnor riktat sig
mot det s. k. förvärvsavdraget, då man
anser, att detta inte i tillräcklig grad
tar hänsyn till de särskilda kostnader
som följer med förvärvsarbetet, i första
hand för barnpassningskostnader.

I andra fall kritiseras den ökning i
skatt som sker genom sammanläggning
av två förvärvsarbetande makars inkomster.
Det är här fråga om samma
skatteprogression som skulle träffa inkomsten,
om den tjänats in endast av
den ena maken. Någon särskilt kvalificerad
progression vid beskattning, där
båda makarna intjänar inkomsten, sker
inte. Det förvärvsavdrag gift kvinna
äger rätt till gör att skatten alltid blir
mindre om hon tar arbete än om mannen
ökar sin inkomst i samma mån. Det
är ju märkligt att höra att det inte lönar
sig för en gift kvinna att genom sitt
arbete öka familjeinkomsten med låt
oss säga 15 000 kronor för sambeskattningens
skull, när skatten blir mindre
än om maken ökade inkomsten med
samma belopp. Jag föreställer mig att
mannen inte skulle säga nej till ett sådant
lönelyft för den ökade skattens
skull.

Kritiken gäller fastmer de inkomstlägen,
där inkomstkombinationerna är
sådana, att makarna får högre skatt tillsammans
än om de hade beskattats var
för sig såsom ogifta, detta beroende på
att skatteskalan för två ogifta med tillsammans
samma inkomster som gifta
ger lägre skatt, då man för de gifta tagit
hänsyn till hushållsgemenskapen.

Nr 16 153

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Detta problem är mera en fråga om avvägningen
av skatten mellan gifta och
ogifta. Att detta spörsmål tas upp i
samband med sambeskattningsfrågan
beror på att skatteskalan kan avvägas
så, att gifta inte i något inkomstläge får
mer skatt än två ogifta med samma inkomster.
Vid sådan jämförelse kan f. n.
sambeskattningen sägas vara ogynnsam
i 2,6 procent av alla äktenskap. I en miljon
äktenskap är mannen ensam inkomsttagare.
I 575 000 äktenskap är båda
makarna förvärvsarbetande. I 1,7
miljoner är ensamstående skattebetalare.
I 45 000 äktenskap, där båda makarna
förvärvsarbetar, får de större skatt
än om de beskattats som ogifta. I 7 000
—8 000 äktenskap är merskatten över
1 000 kronor. Här har inte tagits hänsyn
till det avdrag som gift kvinna med
barn äger rätt att tillgodogöra sig.

Tar man hänsyn till folkpensionsavgiften,
som för äkta makar med en taxerad
inkomst över 15 000 kronor är gynnsammare
än för två ogifta, uppträder
sambeskattningseffekten först när makarnas
gemensamma inkomst uppgår
till 30 000 kronor. Sambeskattningen är
fördelaktig i alla inkomstlägen, om hustruns
årsinkomst uppgår till mellan 9 000
och 10 000 kronor.

Sambeskattningsrevisionens ambition
var att försöka lösa sambeskattningsfrågan.
Undersökningar har gjorts om att
fortsätta på den väg riksdagen enhälligt
beslutade i princip 1952. Revisionen
har redovisat en hel rad undersökningar
utan att taga ställning till vilken skatteskala
som måste anses lämpad att lägga
till grund för en sådan reform.

I motion 1:542 av fru Gärde Widemar
m. fl. och 11:702 av herr Sfålil m. fl.
yrkas ny utredning dels om förvärvsavdraget,
dels om möjligheterna till särbeskattning
enligt norskt system. Det är
ju ganska märkligt, att man yrkar på en
nv utredning trots att folkpartiet varit
representerat i en utredning, vilken så
sent som 1959 framlagt ett enhälligt förslag,
där frågan om särbeskattnings -

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

principen ingående diskuterats och avvisats.
Det yrkandet får väl fröken
Höjer och motionärerna motivera.

Departementschefen har godtagit revisionens
enhälliga förslag om ökning
av förvärvsavdraget för gifta kvinnor
med barn från 300 kronor i botten jämte
10 procent upp till 1 000 kronor vid
statlig skatt och 300 kronor vid kommunal
skatt. Det föreslås nu 300 kronor
jämte 20 procent, maximalt 2 000 kronor,
vilket också utsträckes att gälla vid
kommunal beskattning. Detta betyder
en skattesänkning för omkring 300 000
förvärvsarbetande gifta kvinnor med
barn med 28 miljoner kronor till staten
och 33 miljoner kronor till kommunen.
För gifta kvinnor utan barn föreslås
oförändrat avdrag med 300 kronor vid
beskattning till såväl stat som kommun.

Vid s. k. faktisk sambeskattning,
d. v. s. av gift man vars hustru deltar i
rörelsen eller jordbruket, utsträckes avdraget
på 300 kronor till att gälla även
kommunalt. Gift kvinna som haft inkomst
av jordbruksfastighet har tidigare
inte ägt rätt till detta avdrag, men
det har utsträckts att gälla även henne.

När det gäller förvärvsavdragen var
1957 års sambeskattningsrevision, som
var en parlamentarisk utredning, helt
ense om storleken av dessa avdrag och
för vilka kategorier av gifta kvinnor de
skulle gälla. Kungl. Maj:ts förslag har
helt följt utredningens förslag härvidlag.
Det kan tilläggas att herr Spetz,
folkpartiets eminente skattesakkunnige,
helt följer utskottets yrkande.

Utskottet erinrar om att kvotavdraget
utgår till dess barnet fyllt 16 år. Vid bedömande
av avdragets skälighet måste
beaktas att under moderns arbetstid är
kostnaderna för barnpassningen de största.
Omkostnaderna minskar allteftersom
barnen växer till. De avdrag som
föreslagits enligt propositionen får mot
bakgrunden härav anses så avvägda, att
de i de flesta fall täcker merkostnaderna,
fördelade på minderårighetstiden.
Maximalt avdrag bör nås, då modern

154 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

har heltidsarbete. Utskottet biträder
Kungl. Maj:ts förslag.

Som exempel kan nämnas att den avdragsprocent
som nämnts i samband
med yrkandet om utredning av spörsmålet
i motionerna 542 i första kammaren
och 702 i denna kammare, skulle
betyda att vid en inkomst av 2 000 kronor,
som väl måste härröra från ett
korttidsarbete, skulle få göras ett avdrag
för barnpassningskostnader på
1 000 kronor.

Enligt motionen bygger den nuvarande
konstruktionen av förvärvsavdraget
i viss mån på fiktionen att merkostnaderna
genom hustruns förvärvsarbete
står i viss relation till hennes inkomst.
Skulle förvärvsavdraget höjas, såsom
föreslagits i motionen och i reservation
nr I), skulle denna fiktion förstoras, då
enligt detta förslag endast gifta förvärvsarbetande
kvinnor med barn och
inkomster över 8 500 kronor kan tillgodogöra
sig detta avdrag. Man kan sätta
i fråga om det är dyrare med barnpassning
ju högre inkomstläget är.

I reservation II) av herr Bengtson
m. fl. yrkas att gift kvinna, som haft
inkomst av jordbruksfastighet, skall äga
rätt till samma förvärvsavdrag när hon
har hemmavarande barn under 16 år
samt att, när det gäller gift man som
har inkomst av jordbruk eller rörelse,
mannen, utöver de 300 kronor har nu
äger rätt att dra av vid beskattningen
för att hustrun deltar i hans förvärvskälla,
skulle få ett kvotavdrag upp till
1 000 kronor.

Det kan nämnas att dessa grupper inte
är bortglömda i propositionen. Det
avdrag, som hittills endast fått göras
vid beskattning till staten, gäller nu
också kommunalt. Gift kvinna, som haft
inkomst av jordbruksfastighet, har inte
tidigare fått tillgodogöra sig detta avdrag,
men förslag härom föreligger nu i
propositionen enligt utredningens förslag.
Det innebär en skattelättnad för
dessa grupper vid kommunalbeskattningen
med 12,5 miljoner kronor. I de

familjer det här gäller kan inte förekomsten
av barn öka kostnaderna för
intäkternas förvärvande såsom för kvinnor
som själva driver rörelse eller förvärvsarbetar.
Barnen kan följa med i
arbetet. Kontakten mellan hem och
barn under arbetstiden kan ske på ett
helt annat sätt för dessa grupper än
där modern är bunden av en arbetstid
indelad av stämpelklockor.

Centerpartiet har i sin motion plankat
sin motivering från Lantbruksförbundets
och kungl. lantbruksstvrelsens
yttranden, men det är väl ändå långsökt
att begära avdrag för t. ex. inköp av en
»assistent» till köket, ett avdrag som
skulle fortsätta under flera år.

Reservation nr III) av herr Hagberg
m. fl. är inte grundad på ett motionsyrkande,
men där yrkas förslag till
höstriksdagen om att, utöver det föreslagna
kvotavdraget för gift förvärvsarbetande
kvinna med barn, hon även,
där hon visar att de verkliga kostnaderna
för barnens omhändertagande
överstiger 1 700 kronor, efter särskild
prövning erhåller avdrag för merkostnaderna,
dock att kvotavdraget icke må
överstiga 20 procent av inkomsterna.
Detta innebär att en gift kvinna, berättigad
till förvärvsavdrag och med en
inkomst av 30 000 kronor skulle få avdrag
exempelvis för lön till hembiträde
med 6 000 kronor vid beskattning till
stat och kommun, alltså hela lönen för
ett hembiträde. Men för den som har en
inkomst på 12 000 kronor skulle avdraget
bli 2 400 kronor, även om utgifterna
för hembiträdet kunde verifieras. Detta
kan väl inte vara skatterättvisa?

Samma avdragsbestämmelser skulle
gälla för ensamstående moder och för
gift kvinna som har inkomst av jordbruksfastighet.
I en familj är det väl
ganska svårt att avgöra, hur mycket avhembiträdets
tid som skall betraktas gå
åt till passning och skötsel av barn.

I utskottsutlåtandet har också tagits
upp högerpartiets förslag om en utredning
av återinförande av barnavdrag

Nr 16 155

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

vid beskattning. För att spara tid hänvisar
jag till vad utskottet sagt i sitt
utlåtande och till vad utskottet sade
1959. Dessutom hänvisar jag till den debatt
som fördes i denna kammare den
23 mars mellan fröken Wetterström och
professor Wahlund vid behandlingen
av andra lagutskottets utlåtande nr 4,
där motiveringarna framfördes.

På en punkt har Kungl. Maj:t avvikit
från sambeskattningsrevisionens förslag.
Det gäller förslaget om att ensamstående
med barn, s. k. ofullständiga
familjer, skulle vid beskattningen
erhålla samma ortsavdrag som gifta,
alltså dubbelt ortsavdrag. Därav följer
liksom nu ett behov av en särbestämmelse
för att förhindra att om föräldrarna
sammanbor, båda skall få förhöjt
ortsavdrag. Revisionen föreslog att barn
som bor hos sina ogifta föräldrar skall
anses såsom hemmavarande hos en av
dem. I propositionen har föreslagits att
problemet skulle lösas på det sättet, att
ogifta föräldrar, som har gemensamma
barn och som sammanbor, skall i beskattningshänseende
behandlas såsom
gifta. Detta skulle vara en parallell till
lagen om folkpensionering, som ju riksdagen
enhälligt har antagit. Å andra sidan
blir de samboende ogifta föräldrarna
i förvärvsavdragshänseende och
även i övrigt behandlade såsom gifta
skattskyldiga.

Eftersom revisionens förslag innebar
ett sätt att praktiskt lösa denna fråga,
vilket inte uteslöt andra, bär jag funnit
mig kunna stödja propositionen och utskottets
förslag. Jag anser att man kan
bortse från de juridiska motiv, som anförts
i reservation IV) av herr Hagberg
m. fl., och i första hand utgå från parternas
moraliska skyldigheter gentemot
varandra, i första hand barnafaderns
skyldigheter gentemot den ogifta modern.
Kan en sådan beskattningsform
leda till att äktenskap ingås och att
utomäktcnskapliga barn legaliseras eller
på annat sätt påverka de utomäktenskapliga
barnens eller den ogifta ino -

Åndring i kommunalskattelagen, m. m.

derns civilrättsliga ställning, så har
förslaget enligt min uppfattning fyllt en
uppgift.

I motionerna nr 542 i första kammaren
och 702 i andra kammaren har man
i detta sammanhang konstruerat en rad
fall i olika inkomstlägen och med olika
kombinationer av barn. Man gör där
jämförelser mellan revisionens förslag
och finansministerns och kommer fram
till att vederbörande skulle kunna tjäna
på att inte bo tillsammans. Det förefaller
mig som om motionärerna menar,
att sammanlevnaden mellan människor
endast skulle vara en skatteteknisk fråga,
men så är väl ändå inte förhållandet.
I det övervägande antalet fall leder
nog beskattning som för gifta till en
skattesänkning.

Utanför propositionsförslaget behandlas
i detta bevillningsutskottets betänkande
en motion nr 245 i denna kammare
av några borgerliga ledamöter,
vilken avser att ogift skattskyldig med
hemmavarande barn skall vara berättigad
till sparavdrag. De hänvisar till att
avdrag för försäkringspremier får göras
till samma belopp som för makar, alltså
med 600 kronor. Här vill jag erinra om
att försäkringspremien är en utgift för
vederbörande men att avdraget uppmuntrar
till riskförsäkringar, som kan
komma barnen till godo.

I motionsyrkandet framförs krav på
att man inte skall behöva deklarera en
inkomst av kapital. Framhållas må att
ingenting hindrar att den som är underhållsskyldig
liksom makar har rätt till
300 kronors inkomst av kapital, som
inte beskattas. Här är inte fråga om
huruvida makarna har barn eller ej
utan endast om ogifta eller gifta.

Vad det gäller dödsbon äger barnen
del i kvarlåtenskapen, varför avsättning
på konto för deras räkning kan vara
befogad.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bevillningsutskottets betänkande
nr 40 på samtliga punkter.

156 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

Herr talmannen återtog ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Holmqvist framhöll
att det ur beskattningssynpunkt skulle
vara fördelaktigare om hustrun tillförde
familjen en viss inkomst än om mannen
gjorde det, och hon tog det exemplet att
hustrun hade en inkomst av 15 000 kronor.
Det är riktigt att det blir födelaktigare,
om hustrun tillför familjen denna
inkomst, men bara under en enda förutsättning,
nämligen att hustrun får avdrag
för sina verkliga kostnader för
förvärvandet av inkomsten. Propositionen
innebär att hon får ett avdrag på
2 000 kronor, men om kostnaderna för
omhändertagandet av barnen har varit
större, täcker alltså inte avdraget hela
kostnaden. Enligt det förslag som högerpartiet
framfört skulle hon kunna få ett
avdrag på 3 000 kronor.

Vidare ansåg fru Holmqvist att högerns
förslag skulle kunna medföra att
en del familjer fick ersättning för sina
kostnader för hembiträde. Detta är inte
förhållandet. Vi har tydligt och klart
sagt i från att det endast är fråga om ett
avdrag för att täcka de kostnader, som
är förenade med barnens vård under
den tid hustrun måste vara borta från
hemmet.

Vad sedan angår de s. k. samvetsäktenskapen
har fru Holmqvist tydligen
funnit sig i det utlåtande som utskottet
avgivit. För min del kan jag inte anse
att ändringar av skattelagstiftningen är
rätta vägen för att lösa de civilrättsliga
problem som det här gäller, utan detta
måste ske i ett annat sammanhang.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja anföra
några synpunkter i anledning av vad
utskottets talesman fru Holmqvist här
sagt.

Förvärvsavdraget för yrkesarbetande

gifta kvinnor har ju av såväl sambeskattningsrevisionen
som departementschefen
motiverats med de merkostnader
som uppstår främst för kvinnor med
minderåriga barn. Jag har inte någon
som helst invändning mot ett sådant resonemang.
Jag vill inte heller bestrida
riktigheten av vad fru Holmqvist sagt
om att dessa barnkostnader är mindre
för hustrur till jordbrukare och företagare
än för andra. Just av detta skäl har
vi i vår motion nöjt oss med att föreslå
hälften så stort förvärvsavdrag.

Jag vill emellertid göra fru Holmqvist
uppmärksam på vad utskottet säger i
denna fråga. Jag citerar »de största
kostnaderna för barnens omhändertagande
under moderns arbetstid infaller
under förskoleåldern. Därefter torde
kostnaderna betydligt minska». Då barnen
kommer upp i sju—åtta-årsåldern
minskar alltså, enligt utskottsmajoriteten
och fru Holmqvists uppfattning, de
extra kostnaderna för hemhjälp och dylikt.
Men därigenom inträder ganska likartade
förhållanden för jordbrukar- och
företagarfamiljer och andra familjer.
Vad finns det för motivering att behandla
hustrurna inom dessa kategorier olika,
när barnkostnaderna i båda fallen
torde vara praktiskt taget desamma, sedan
barnen kommit upp i sju—åttaårsåldern? Vad

sedan gäller inköp av hushållsmaskiner
och dylikt för att rationalisera
och därmed underlätta husmödrarnas
arbete, har jag aldrig krävt något avdrag
för sådana. Jag har bara anfört det som
en motivering för den rationalisering
och den ökade investering, som man
har fått göra i dessa familjer, därför att
hustrun måste delta i mannens förvärvsverksamhet,
d. v. s. i detta fall i
skötseln av jordbruket eller mannens
rörelse.

Fru HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! I det exempel jag nämnde,
där hustrun ökade inkomsten med
15 000 kronor, räknade jag med det tre -

Onsdagen den It maj 1960 fm.

hundrakronorsavdrag, som gift kvinna
utan barn har rätt att få. I reservationen
nr III) av herr Hagberg m. fl. står
det att »gift kvinna med minderåriga
barn samt inkomst av eget arbete eller
av rörelse, där hon visar att de verkliga
kostnaderna för barnens omhänderhavande
överstiger 1 700 kr., efter särskild
prövning erhåller avdrag för merkostnaderna,
dock att kvotavdraget icke
må överstiga 20 procent av inkomsten».
Där är inte inkomsten maximerad. Tydligen
skall någon taxeringsnämnd sitta
och räkna ut hur mycket av hembiträdets
tid som går åt för att passa barnen.

Vad beträffar centerpartiets motion
erkänner man, att det är riktigt att
barnkostnaderna i t. ex. jordbrukarfamiljer
inte är lika stora som i andra
familjer. Jag har i detta sammanhang
påpekat, att mödrar i t. ex. jordbrukarfamiljer
har möjligheter att på ett helt
annat sätt hålla kontakt med barn och
hem än de mödrar, som förvärvsarbetar
utanför hemmet. Reservanterna menar
nu, att avdraget skall prövas. Vilken
taxeringsnämnd skall kunna pröva hur
mycket som är skäligt i det ena eller
andra fallet, om över huvud taget hustrun
deltar i arbetet? Det är väl inte så
lätt att konstatera i alla sammanhang.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Stenberg har tidigare
här utförligt redogjort för folkpartiets
inställning i denna fråga, och jag
skall därför nöja mig med några få
reflexioner, i stor utsträckning knutna
till det anförande, som fru Holmqvist
har hållit. Får jag dessförinnan, herr
talman, uttrycka min stora tillfredsställelse
över att de upprörande orättvisa
skatteförhållanden, som hittills har rått
för ofullständiga familjer — alltså familjer
där den ena av föräldrarna saknas
— nu har bragts ur världen på ett
par avgörande punkter! Äntligen skall
nu eu mor med barn inte längre straffbeskattas,
om fadern saknas i hemmet.

På många håll gör man försök att

Nr 16 157

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

minska sambeskattningens betydelse.
Man påstår, att den inte spelar så stor
roll, ty det är så få äktenskap som drabbas
av sambeskattningens regler på ett
ofördelaktigt sätt — fru Holmqvist
nämnde siffran 2,6 procent av samtliga
äktenskap. Man menar, att det inte kan
vara något så stort problem, när så få
berörs. Sådana procentsiffror ger emellertid
inte någon fullständig bild av läget.
Om t. ex. sjukhusavdelningar står
stängda, därför att det inte går att få
kvalificerade sjuksköterskor, beror det
på att det finns familjer, där hustrun
inte anser det löna sig att ta ett arbete.
Följaktligen är det i denna familj inte
mer än en som har inkomst, och därför
kommer den över huvud taget inte med
i beräkningen. Först har man sambeskattningsregler,
som gör att det inte
lönar sig att arbeta i vissa familjer, varför
hustrun avstår från arbete, och att
därför antalet familjer, där båda makarna
har inkomst, inte blir så stort.

Därefter påstår man att antalet sådana
familjer är så litet, att frågan inte
kan vara av så stor betydelse. Det är
angeläget att påpeka, att de procentsiffror
och antalssiffror man här anger på
fall där sambeskattningen har inverkat
ofördelaktigt inte ger någon fullständig
bild av läget. Till dessa siffror måste
man alltid lägga de fall, där hustrun på
grund av de nuvarande sambeskattningsreglerna
avstår från att arbeta utom
hemmet.

Vidare skulle jag vilja säga, herr talman,
att problemet för det mesta inte
uppställer sig på det sätt man här vill
göra gällande. Om i en familj, där mannen
är den enda som har inkomst och
hustrun haft minderåriga barn att sköta,
den frågan uppstår huruvida hon
skall ta anställning, då sätter hon sig
inte och räknar ut hur skatteförhållandena
blir för henne i jämförelse med
hennes skatteförhållanden om hon vore
ogift. Sådana uträkningar gör hon inte
när hon praktiskt skall bedöma frågan.
Hon ställer inte upp några hypotetiska

158 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

konstruktioner utan frågar sig helt enkelt
följande: Om jag nu tar ett arbete
och familjens inkomster ökar, lönar det
sig då för mig? Har jag så mycket kvar
att det verkligen lönar sig att arbeta —
sedan jag betalt skatten, betalt utgifterna
för hemhjälp och alla andra extra
kostnader?

Fru Holmqvist säger, att detta inte har
någonting med sambeskattningen att göra.
Här är det fråga om progressionen.
Den skulle ju drabba under alla förhållanden.
Fru Holmqvist anser, att familjen
inte skattar mera än om mannen
ökar sin inkomst med samma belopp.
Då bortser man emellertid från det förhållandet
att det, när det gäller hustruns
inkomst, tillkommer utgifter för
inkomstens förvärvande. Man förutsätter
här — vilket också herr Magnusson
i Borås nämnde —• att frågan om avdrag
för de utgifter som hustrun har för inkomstens
förvärvande skulle vara tillfredsställande
löst. Enligt vår mening
är så inte fallet. Därför får vi bevittna
hur värdefull och högt utbildad arbetskraft
inte kommer till användning därför
att de skatteregler som finns är
ogynnsamma. Folkpartiet har föreslagit,
att man skall höja förvärvsavdraget
från högst 2 000 kronor, som regeringen
föreslagit, till högst 3 000 kronor. Detta
skulle vara ett verksamt bidrag till att
lösa denna fråga. Som herr Stenberg
påpekat löser detta inte hela problemet,
men det är i alla fall ett steg på
väg mot en lösning.

Jag vill påpeka, att detta är det enda
konkreta alternativet till regeringens
förslag som i dag ligger på riksdagens
bord. Den som nu vill göra en insats
för att förbättra reglerna i regeringens
förslag har här endast ett annat
förslag att satsa på — det är folkpartiets
förslag. Det är det enda konkreta
alternativet som omedelbart kan lagfästas.

Från annat håll har man sagt, att man
till höstriksdagen vill ha ett förslag,
som i vissa hänseenden går längre. För

dem som har en inkomst på över 8 500
kronor skulle det bli tillåtet att yrka avdrag
för hela den kostnad man har haft
för inkomstens förvärvande — givetvis
maximerat till 20 procent av inkomsten.
Någon egentlig utredning om detta skulle
inte behövas, utan man anser att
höstriksdagen skulle kunna fatta ett
beslut utan föregående utredning.

Vi från folkpartiets sida anser nog
att denna fråga kräver en utredning.
Vi är nämligen inte övertygade om att
den procentsats som för närvarande
finns för kvotavdraget är lämplig. Vi
vill ha en utredning av möjligheterna
till ett kvotavdrag med större procentsatser
för de första tusenlapparna som
hustrun tjänar. Vi har sagt i vår motion,
att kostnaderna som hustrun har på
grund av sitt arbete utom hemmet inte
står i direkt proportion till hennes inkomster.
Därför har vi kommit med ett
förslag om en utredning på denna punkt
liksom på en hel del andra punkter.

Fru Holmqvist talade om att det är
förvånande att det från oppositionen
kommit ett förslag om gynnsammare
regler, när oppositionen samtidigt begär
ett borttagande av omsättningsskatten.
Jag vill då bara slå fast, att i det
budgetförslag som vi arbetar efter finns
det plats för denna reform av familjebeskattningen.
Det finns täckning för
förslaget och därför har vi all anledning
att lägga fram det. Det är, herr talman,
därför jag nu yrkar bifall till folkpartiets
reservationer i detta betänkande.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Under många år har vid
varje tillfälle, då diskussion om äkta
makars beskattning förekommit, frågan
om sambeskattning eller särbeskattning
aktualiserats. Jag tror att dessa diskussioner
i många fall skapat viss oklarhet
om vad dessa två metoder egentligen
innebär.

De två metoderna har till och med
upphöjts till att vara två till varandra

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16 159

motsatta principer. Så är emellertid inte
alls fallet.

Kortast kan man väl uttrycka saken
så, att frågan om sambeskattning eller
särbeskattning endast är två tekniska
metoder för beskattning av äkta makar.
Det är vidare så, att dessa båda metoder
kan konstrueras så att de praktiskt
blir likvärdiga. Det kan åstadkommas
t. ex. genom att man har olika skatteskalor
med olika progression för ensamstående
och äkta makar. Sedd från dessa
synpunkter blir frågan om särbeskattning
eller sambeskattning en avvägning
av skattebördan mellan äkta
makar och ensamstående. Fråga uppstår
då om äkta makar skall beskattas lika
högt som ensamstående eller om beskattningen
skall vara strängare eller
mildare. För att kunna besvara den frågan
måste i första hand skatteförmågeprincipen
bli vägledande.

Eftersom det skulle föra för långt att
i detta sammanhang försöka utreda den
frågan kan jag inskränka mig till att
understryka att hela denna fråga om
man skall välja sambeskattning eller särbeskattning
är en avvägningsfråga och
ingenting annat. Någon mening i att av
principiella skäl välja endera av dessa
båda beskattningsmetoder finns icke.

Därmed har jag också kommit in på
det spörsmål som framföres i reservation
nr I) av herr Söderquist m. fl. I
denna anför reservanterna »att om hänsyn
endast tas till önskemålet att undanröja
sambeskattningseffekten skulle
sambeskattningsproblemet på ett statsfinansiellt
överkomligt sätt kunna lösas,
om möjlighet öppnades för två förvärvsarbetande
äkta makar att välja att
bli särtaxerade».

Jag kan med hänvisning till vad jag
har sagt om vad de två metoderna innebär
påstå att reservanternas förslag
inte ger någon lösning på problemet
med sambeskattningen, om man inte är
beredd att vältra över en stor del av
skattebördan på de ensamstående skattskyldiga.
Om reservanterna dessutom —

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

vilket tycks framgå av texten — tänker
sig att man även i ett särbeskattningssystem
skall behålla förvärvsavdraget,
har man redan avlägsnat sig från det
verkliga särbeskattningssystemet. I ett
radikalt särbeskattningssystem kan man
inte ha förvärvsavdrag och inte heller
flytta över ortsavdrag från den ene maken
till den andre. Inför man sådana
möjligheter, är det inte längre ett särbeskattningssystem.
Ett radikalt särbeskattningssystem
ger — förutom att en
stor del av skattebördan övervältras
på ensamstående — många möjligheter
till inkomst- och förmögenhetsöverflyttningar.

Ett annat problem som behandlas i
den av herr Hagberg m. fl. avlämnade
reservationen är sambeskattning grundad
på tudelning av makarnas inkomst.
Aver man att lindra skatteprogressionens
mindre lämpliga verkningar och
menar man vad man talar om — det
framgick inte av herr Magnussons i
Borås tal om tudelningen, ty även i det
system han förordade fanns det förvärvsavdrag
— skjuter man långt över
målet. I ett radikalt tudelningssystem
finns det inte någon plats för förvärvsavdrag.
Vad vi har nu och i dagligt tal
kallar tudelning och som högern uttalade
sin glädje över då det infördes
1952 är en modifierad form. Det infördes
på så sätt, att man beslöt att ortsavdragen
för äkta makar skulle vara
dubbelt så stora som för ensamstående,
och man tillämpade en skatteskala som
gjorde att man fick en proportionell
inkomstbeskattning upp till omkring
16 000 kronors inkomst. Men det är
ingalunda ett strikt tudelningssystem,
eftersom det i ett sådant inte finns
plats för förvärvsavdrag eller överflyttning
makarna emellan av ortsavdrag.

Detta system fullt genomfört skulle
vara synnerligen ofördelaktigt för ensamstående.
Det måste byggas upp på
det sättet att skattesänkningar inte kan
beredas de ensamstående utan att skattelättnader
också kommer äkta makar

160 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

till del, utöver de fördelar äkta makar
har genom den strikta tudelningsprincipen.

Jag har bara velat anföra detta om
principerna för de olika beskattningsmetoderna,
eftersom det i diskussionen
nämnts mycket om särbeskattning och
tudelning men det ofta är oklart vad
man egentligen menar.

I debatten hittills har tror jag samtliga
reservanter bland det nuvarande
beskattningssystemets ogynnsamma
verkningar nämnt att det medför att yrkeskunnig
kvinnlig arbetskraft till stor
del icke ger sig ut på arbetsmarknaden.
Vi ser följderna i t. ex. sjuksköterskebristen,
har man sagt. Om man åberopar
sjuksköterskebristen i detta sammanhang,
vet man inte vad man talar
om. Även om det lilla fåtal av våra legitimerade
sjuksköterskor, som på grund
av sambeskattningen inte har förvärvsarbete,
genom en gynnsammare skattelagstiftning
skulle förmås att komma ut
i arbetslivet, skulle detta inte på långt
när undanröja den besvärliga situation
vi nu har i fråga om tillgången på sjuksköterskor.

Jag tror att alla som försöker titta
litet närmare på problemen skall kunna
se det. I propositionen står inte
bara procentsiffran angiven utan också
det antal som — jag höll på att säga —
drabbas av sambeskattningen, nämligen
45 000. Det är inte bara 2,6 procent
utan 45 000 i hela riket, och om jag
skulle överföra detta på tal om sjuksköterskebristen,
framgår det ganska
klart att det inte finns något sakligt belägg
— jag tror alldeles säkert att alla
sakkunniga inom sambeskattningsrevisionen
skulle kunna stiga upp och vittna
därom, alldeles oavsett vilket parti
man tillhör. Det är inte på det sättet,
herr talman, att sambeskattningens effekt
ger sådana märkliga utslag att man
skulle kunna ta ut en yrkesgrupp bland
kvinnorna och säga att just den håller
sig borta från arbete på grund av sambeskattningen.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte riktigt
vad herr Kärrlander menar när han säger
att en radikal tudelning inte skulle
ge plats för förvärvsavdrag. Det här är
två alldeles skilda begrepp. Det ena är
att man genomför tudelningsprincipen.
Det är en sak för sig att man har ett
beskattningssystem som bara innebär
att en familjeinkomst skall delas i två
delar, alldenstund det är två personer
som skall leva på den här inkomsten.
En helt annan sak är ju det som vi betraktar
såsom ett rent omkostnadsavdrag,
nämligen det s. k. förvärvsavdraget.
Det är inte någonting annat än ett
avdrag för den omkostnad som är förenad
med inkomstens förvärvande, och
det har efter vad jag kan förstå i och
för sig ingenting med tudelningsprincipen
att göra.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte av elakhet,
herr Magnusson i Borås, men jag måste
ändå säga att jag inte alls förstår hur
herr Magnusson kan komma fram till
ett strikt genomfört tudelningssystem
som han nu talar om, nämligen att den
sammanlagda inkomsten delas lika
mellan makarna. Får jag då fråga herr
Magnusson vad ett förvärvsavdrag skall
tjäna för syften? Det finns ju ingen
plats för det, ty har man ett tudelningssystem,
måste hustrun, som har hälften
av inkomsten, också taxeras för halva
inkomsten. Varför skall hon ha förvärvsavdrag?
Det finns ingen anledning
att gynna någon med förvärvsavdrag.
Det har ingen plats i ett strikt genomfört
tudelningssystem. Men om man som
nu är fallet har ett modifierat system
med en proportionell beskattning till en
viss höjd, därför att man har skatteskalorna
uppbyggda på det sättet och
ortsavdragen utformade så att man de -

Nr 16 161

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

lar dem lika, då kan man mycket väl
ha ett förvärvsavdrag. Men i det fullt
genomförda tudelningssystem som herr
Magnusson åsyftar finns inte plats för
ett förvärvsavdrag, ty har man förvärvsavdrag
blir det ett sambeskattningssystem
och inte någon tudelning.

Herr talman! Beträffande kostnadsavdraget
har fru Holmqvist redan bemött
reservanternas synpunkter, varför
jag inte anser mig behöva säga någonting
mera härom.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
den här debatten utan bara säga att det
här förvärvsavdraget helt enkelt inte är
någonting annat än ett avdrag av omkostnaderna
för inkomstens förvärvande.
Vi betraktar hela förvärvsavdraget
såsom ett sådant avdrag.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Frågan om sambeskattningen
är ju ett ämne som vi behandlat
vid flera tillfällen. Det gäller dels sambeskattningens
effekt och dels hur stort
förvärvsavdrag man kan få göra när
man har särskilda kostnader i hemmet
för barnen.

Sambeskattningen har fått skulden för
allting. Frågan är särskilt aktuell inför
ett val. Alla som måste anställa någon i
hemmet för att passa barnen erfar en
viss olustkänsla inför det faktum att
kostnaderna slukar avlöningen. Jag vet
inte hur stora inkomster man skall ha
för att det inte skall kännas som ett väsentligt
ekonomiskt avbräck att anställa
någon som tillnärmelsevis kan ersätta
mamman i hemmet och sköta om barnen.
Det är alltså ett faktum att det ar
svårt att få arbete utom hemmet att
löna sig, men detta bär rätt litet att
göra med själva sambeskattningsprincipen.
Det är därför orättvist när man
ständigt har givit sambeskattningen
skulden, i synnerhet som praktiskt tall—
Andra kammarens protokoll 19C>0.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

get alla partier har varit överens om
sambeskattningssystemet.

Frågan är i stället hur stor ersättning
som krävs för att täcka de ökade kostnaderna
för en förvärvsarbetande mor.
Härvidlag har särskilt en grupp kommit
in i resonemanget, nämligen sjuksköterskorna
som om den skulle vara mer
drabbad av sambeskattningen än någon
annan grupp. Sambeskattningen har
sagts vara det onda som gör bristen på
sjuksköterskor. Sjuksköterskornas ordförande
är säkert beredd att intyga att
detta problem inte är en följd av sambeskattningen
som princip. Det har heller
inte såsom man gör gällande något
avgörande samband med förvärvsavdraget.
Sjuksköterskebristen är betingad av
helt andra besvärligheter än dem som
uppstår av skattehöjningar då en mamma
går ifrån hemmet ut i förvärvsarbete.
Det är bekymmer att få någon som
till fullo kan ersätta mödrarna, och det
är bekymmer med arbetstiderna.

Vi har alldeles nyligen haft en diskussion
om detta här i kammaren, och
i den utredning om sambeskattningen
där Gerda Höjer själv var ledamot har
man starkt betonat att det främst är
andra ting som hindrar gifta sjuksköterskor
att återta sitt arbete. Jag skall inte
närmare gå in på detta, ty det lär bli
mycken diskussion även i fortsättningen
om denna sak.

Jag vill beröra en annan sak, som jag
har motionerat om angående ensamståendes
beskattning. I egenskap av gammal
motionär när det gäller beskattningen
av ensamstående med barn kan jag
inte vara annat än mycket nöjd över att
regeringen framlagt det förslag, som nu
föreligger till behandling. Det innebär
att ensamstående med barn får räkna
sig som gift beträffande både ortsavdraget
och skatteskalan. Trots detta
vill jag ändå framföra ett litet önskemål
om att likställdheten mellan en gift försörjare
och en ogift eller annan ensamstående
försörjare med barn skall
göras ännu fullständigare. Jag kan inte

ÅT 16

162 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

se någon anledning att inte genomföra
även den utjämningen, som innebär att
den ensamstående försörjaren får rätt
till förvärvsavdrag i likhet med vad som
gäller för gifta med barn.

Vi har i motionen erinrat om att det
kostnadsavdrag, som de förvärvsarbetande
gifta mödrarna nu har, höjs och
kan komma att uppgå till 2 000 kronor.
Detta är avsett att täcka de kostnader,
som den gifte har för passningen av
sina barn. Men har den ensamstående
mindre kostnader härför? Vem kan en
ensamstående mor, som får gå ifrån sina
barn för att gå till sitt arbete, få att
passa barnen utan att betala för det?
Jag förstår inte utskottets resonemang
på den punkten.

Jag har gjort en anteckning om vad
utskottet har yttrat i detta fall. Utskottet
sade sig vara mycket nöjt med att
det höjt ortsavdraget. Vidare framhålles
det att ortsavdraget, som modern nu får
— 4 000 kronor när det gäller Stockholm,
d. v. s. precis lika mycket som
två gifta makar erhåller — är till för
att ersätta den giftas förvärvsavdrag.
Då frågar jag: Varför? Jag trodde att
avsikten med ortsavdraget var att ta
undan en del av inkomsten från beskattning
för att vederbörande skulle tillförsäkras
ett skattefritt minimum för
att kunna existera. En ensamstående
mor som skall hyra en lägenhet får betala
lika mycket som en gift, hon måste
ha möbler och bära alla de kostnader,
som en gift får vidkännas, om hon skall
kunna bereda ett hem för sina barn
precis som två föräldrar gör. Jag kan
inte finna annat än att hon har precis
samma rättighet till och behov av ett
skattefritt ortsavdrag på, om det nu
gäller Stockholm, 4 000 kronor som två
äkta makar har. Det kan inte på något
sätt ersätta förvärvsavdraget. Förvärvsavdraget
skall i stället finnas till för att
ge möjlighet att ersätta dem som skall
passa barnen. Oavsett om denna passning
skall ske i hemmet av någon anställd
eller den skall ske genom att mo -

dern lämnar bort barnet, är förvärvsavdraget
avsett som en kompensation
för kostnaderna för denna barnpassning.

Ortsavdraget har en annan motivering.
I en familj med man och hustru
kan man uppbära antingen en eller två
inkomster. Men i familjer, där det bara
finns en förälder, kan det bara finnas en
inkomst. I de fall två barnlösa makar
båda har inkomster är skattelagarna
ändå så generösa att de har rätt till
det skattefria beloppet om 300 kronor.
Men när det endast finns en inkomst
som därtill belastas med barnpassningskostnader,
föreligger det icke rätt till
något avdrag. Kalla det vad man vill,
men jag tycker att det är att gynna den
barnlösa familjen med skatteavdrag
framför den ensamstående modern. Det
kan väl inte vara så, att man nedvärderar
den familj, där det inte finns någon
man, utan det är väl fråga om någon
annan fundering. Man resonerar tydligen
som så, att man nu med dagens mycket
gynnsamma skatteförslag har gjort
så mycket, att vederbörande skall vara
nöjda med den förbättringen. Det har
skett en stor förbättring, och det 300-kronorsavdrag som jag föreslår kommer
inte att betyda så mycket mer. Och
just därför undrar jag, varför man inte
velat vara med om det.

Det verkar uppriktigt sagt som om
man med glatt hjärta medger det skattefria
avdraget på 300 kronor till den som
är gift med en jordbrukare, oavsett om
hustrun har så mycket arbete vid sidan
om hushållet eller ej, och till andra
gifta, som har arbete vid sidan av hushållet.
Det verkar som om det var en
skattelindring för att vederbörande hade
besvär med en karl. Är det något slags
plåster på såren?

Jag skall inte vidare fördjupa mig i
detta. Det vore egendomligt om dessa
emotionella skäl trängt in i bevillningsutskottet
och bland skattelagssakkunniga.
Jag har inte trott att så var fallet.
Men åtminstone så borde jämsides med
sådana skäl även kostnadsskäl kunna

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Nr 16 163

anföras när det gäller beskattningen.
Man borde medge avdrag på 300 kronor
till ensamstående, som inte har besvär
med en man men som har extra kostnader
för att passa sina barn, just sådana
kostnader som förvärvsavdraget
skall ersätta.

Att jag inte yrkat på att man skall ge
den ensamstående det större förvärvsavdrag,
som kan utgå när det gäller ett
hushåll med både man och barn, beror
på, som jag tidigare också anfört, att om
fadern betalar för barnen kan han också
få ett avdrag. Han får då skatta som
ensamstående, så det ena kanske tar ut
det andra. Men jag har varit mycket
blygsam och bara begärt 300 kronor. Det
skall helt andra skäl till än dem bevillningsutskottet
anför för att jag skall
förstå, att man icke borde följa mitt
förslag.

I en reservation har yrkats på en
utredning när det gäller detta förvärvsavdrag
om 300 kronor till de ensamstående
med barn. Jag kan inte förstå,
varför det skulle behövas en utredning
om den saken. Vill man medge avdraget
kan man det, vill man inte så kan man
inte, oavsett hur mycket man än utreder;
det har vi sett bevis på.

Med hänvisning till detta resonemang
ber jag att få yrka bifall till förslaget
om 300 kronor i förvärvsavdrag till ensamstående
mödrar med barn. Det är
sålunda samma yrkande som återfinnes
i motionerna I: 541 och II: 705.

Fru HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
tycks tro att förutsättningen för
att man skall få detta 300-kronorsavdrag
är att de gifta kvinnorna har en besvärlig
karl. Men då skulle ju konsekvensen
bli att de som inte har någon
karl inte skulle få detta avdrag.

Det har nog inte tillräckligt starkt
understrukits alt den uppflyttning som
skett för de ofullständiga familjerna till
samma ortsgrupp och skatteskala som

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

de fullständiga rent skattetekniskt egentligen
är detsamma som ett förvärvsavdrag.
Och rent principiellt skulle naturligtvis
denna uppflyttning motsvara förvärvsavdraget
för gift kvinna med barn.
Ett avsteg har emellertid gjorts från
den linjen på grund av sociala skäl och
rättviseskäl. Ett bottenavdrag på 300
kronor och sedan ett kvotavdrag skulle,
med de inkomster de ensamstående
mödrarna har, inte ge dem någon hjälp.
Det är därför en lösning, som är betingad
av rent praktiska skäl.

Det ortsavdrag som föreslagits kan
tyvärr inte utnyttjas av alla ensamma
mödrar. Enligt den 1957 gjorda inkomststatistiken
hade 11 500 av de ensamstående
mödrarna ingen beskattningsbar
inkomst. Dem kan sålunda
ingen skattereform i världen hjälpa.
Men för dem som har inkomster däröver
ger avdraget givetvis en skattelättnad,
som jag för deras skull är tacksam
för.

Jag tar här tillfället i akt, även om
jag riskerar att bli tjatig, att än en gång
säga att de ensamma mödrarnas problem
inte är någon skattefråga. Det
ligger på ett helt annat plan. Det är i
första hand en arbetsmarknadsfråga, en
fråga om att ge dem försörjningsmöjligheter.
Det är också en barnpassningsfråga,
som många gånger måste lösas
med samhällets hjälp. Slutligen är det
också en bostadsfråga, en fråga om vad
bostaden kostar.

Så vill jag fråga herr Gustafson i Göteborg,
hur många utredningar folkpartiet
egentligen vill ha. Här motionerar
folkpartiet år efter år om nya utredningar,
och när en utredning är färdig,
motionerar man om ytterligare utredningar
om samma sak.

När det gäller de förvärvsarbetande
gifta kvinnorna talar siffrorna ett tydligt
språk. De säger att antalet förvärvsarbetande
gifta kvinnor har ökat under
de senaste åren. Men det är ingen som
vet hur många av de en miljon kvinnor
som nu arbetar i hemmen som

164 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

önskar ett förvärvsarbete, om lämpligt
sådant erbjudes.

Beträffande progressiviteten i beskattningen
ställer jag mig frågande till
om den verkligen har så oerhört stor
betydelse som man här vill göra gällande.
En gift man med 10 000 kronor
i årsinkomst får för den sista tusenlappen
betala 252 kronor i skatt och 18,1
procent av årsinkomsten. Den som har
20 000 kronors årsinkomst får betala
373 kronor för den sista tusenlappen
och 24 procent av inkomsten i skatt.
Den som har 30 000 kronor får 467 kronor
i skatt för den sista tusenlappen
och 29,7 procent skatt totalt. För den
som har 40 000 kronors inkomst blir
skatten 444 kronor för den sista tusenlappen
och 33,9 procent av årsinkomsten
i skatt. Och den slutligen som har
50 000 kronors inkomst får betala 510
kronor för den sista tusenlappen och
37,4 procent av inkomsten i skatt. I de
lägre inkomstgrupperna har hänsyn tagits
till de obligatoriska avgifterna för
sjukförsäkring och folkpensionering. Då
frågar jag mig, om inte den som har
50 000 kronors inkomst lättare kan betala
37,4 procent i skatt än den som
har 10 000 kronors inkomst kan betala
18,1 procent?

Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag begär ordet bara för
att svara på fru Erikssons förmodan att
jag var helt införstådd med chefens för
inrikesdepartementet utredning, som
gick ut på att sambeskattningen ingenting
hade att göra med sjuksköterskebristen.
Den är jag inte alls införstådd
med. Vi har när det gäller denna fråga
varit tvungna, fru Holmqvist, att göra
den ena utredningen efter den andra.
Det är mycket svårt att få fram varför
en kår inte vill fortsätta ett arbete som
den trivs med. För det första svarar
de alltid att de trivs med arbetet, men
ett faktum är att vakanserna ökar. Om
man ser efter hur det var 1958 och
1959 på hösten finner man att vakan -

serna ökat till det dubbla, vilket givetvis
måste oroa den som är intresserad
av denna fråga. Något år tidigare
frågade vi hela gruppen: »Vad är det
som gör att ni inte återgår till arbetet
eller kvarstannar i arbetet? Beror det
på lönerna, arbetets organisation, att ni
inte bor i närheten av arbetet eller beror
det på sambeskattningen?» Sambeskattningen
som orsak kom ungefär på
tredje å fjärde plats.

Jag tror alltså att när man frågar en
kår, som har lämnat sitt yrke eller är
på väg att lämna det, har de sina tankar
på alla möjliga håll och man måste tala
om ordentligt för gruppen vad det är
de särskilt skall tänka på. Det är skälet
till att av vår utredning framgår att
en hel del på grund av sambeskattningseffekten
inte kvarstår i arbetet. Nog tycker
jag att det inte är särskilt besynnerligt,
eftersom denna verkar på ett
ganska tidigt stadium. Det är inte så
underligt att somliga då börjar på att
räkna och inte tycker att de vill fortsätta
med sitt yrkesarbete.

Detta sagt bara för att svara fru
Eriksson, som direkt vände sig till mig.
Jag återkommer till hela frågan senare.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Fru Holmqvist läste här
upp en lång sifferserie, som skulle visa
att beskattningsreglerna för de sambeskattade
inte är så ogynnsamma. Alla
dessa siffror kan emellertid inte bortskymma
det faktum, att det finns många
familjer där hustrun avstår från att
förvärvsarbeta utanför hemmet på
grund av att beskattningsreglerna är
ogynnsamma. De är ogynnsamma framför
allt därför att hon inte kan få ett
skäligt avdrag för de omkostnader hon
har i samband med inkomstens förvärvande.

Fru Holmqvist ställde också en direkt
fråga till mig om hur många utredningar
folkpartiet egentligen vill ha i den
här beskattningsfrågan. Hon sade att

Onsdagen den 11 maj 1960 fm.

vi begärt utredningar tidigare och fått
dem samt frågar om vi inte är nöjda
någon gång. På det vill jag svara, att
vi har vid ett flertal tillfällen begärt
utredningar och fått några. Vi har kommit
ett stycke framåt på vägen, men
hela denna fråga är fortfarande i ett
otillfredsställande läge. Jag kan säga
fru Holmqvist, att vi kommer att fortsätta
med vårt krav på utredningar tills
man kommer fram till en tillfredsställande
lösning på den här frågan. Dessförinnan
kommer vi inte att slå oss till
ro.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte ett ögom
blick sagt att det lönar sig för en gift
sjuksköterska att arbeta om hon har
barn hemma. Det gör det inte, och är
hon klok gör hon det inte heller, i synnerhet
som hon har en utbildning, som
passar alldeles utmärkt alt använda i
ett hem. Sambeskattningseffekten är
inte ett hinder för henne utan det är de
svåra arbetstiderna som gör att hon
inte kan sköta sina barn samtidigt som
hon har arbete. Det har man också sagt
i utredningen, där man framhåller att
hindren för att en gift sjuksköterska
skall vilja gå ut i arbete om hon har
barn hemma består i barnsbörd, skötsel
av barn, andra familjeskäl eller helt
enkelt att en gift kvinna föredrar att
arbeta i hemmet och att företeelsen då
snarast är en följd av stigande standard.
Utredningen anser inte heller sambeskattningen
utesluten, men den får utåt
utgöra ett åberopat skäl, medan i verkligheten
andra skäl är bestämmande.
Vad utredningen här skriver tror jag är
alldeles riktigt.

Sedan undrar jag om man får någon
sambeskattningseffekt i en kår som
sjuksköterskornas där så låga löner råder.
Sjuksköterskorna borde ha högre
löner och gärna en sambeskattningseffekt,
vilket skulle vara betydligt bättre
för dem.

Nr 16 165

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

Inte heller med högerns förslag om
de verkliga kostnaderna, som skulle
dras av, när man kom högre upp på
löneskalan, skulle sjuksköterskorna
kunna bli tillfredsställda, därför att de
ligger i de låga lönelägena.

Jag tror det är felaktigt att säga att
denna grupp är särskilt utsatt med vårt
nuvarande skattesystem. Den är utsatt
därför att den har låga löner, odrägliga
arbetstider och svåra arbetsförhållanden
över huvud taget. Man skall se på
svårigheterna där de finns, annars är
jag rädd för att man inte kan klara upp
dem och skapa hyggliga förhållanden
för kåren.

Vad sedan de ensamstående mödrarna
beträffar är jag medveten om att
man inte effektivt höjer deras standard
genom att ge dem detta 300-kronorsavdrag.
Det har jag också framhållit
tidigare. Men jag tycker inte att
det finns något skäl för att de inte
skall ha avdraget. Andra — nämligen
de barnlösa gifta med förvärvsarbete —
får det, trots att deras standard inte
förbättras så väsentligt därigenom. Och
det är mera berättigat att ge de kvinnor
som har besvär med barnen dessa
300 kronor i skattefritt avdrag. Det
finns inga skäl för att avspisa dem på
det sätt som här skett. Ge dem dessa
300 kronor, om de kan utnyttja avdraget!
De behöver det.

Det blir fler och fler kvinnor som kan
utnyttja avdragen. Det är många kvinnor
som har god yrkesutbildning när de gifter
sig och som fortsätter med sitt arbete
och sedan skiljer sig och har sina
barn att sköta. De är synnerligen skattemedvetna.
Så nog kommer det att finnas
människor som använder sig av alla
de skattelättnader som står de ensamma
mödrarna till buds.

Detta är ingen stor sak, men här har
inte anförts några principiella skäl som
kan vifta bort vad jag sagt som oriktiga
påståenden.

Häri instämde fru Renström-Ingenäs
(s) och fru Lindberg (s).

166 Nr 16 Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 17

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela, att kammarens plenum
fredagen den 13 maj såvitt nu kan
bedömas kommer att fortsättas på kvällen.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.59.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 11 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

(Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 40, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m. jämte i ämnet väckta
motioner, nu komme att fortsättas och
lämnade därvid ordet, jämlikt förut
gjord anteckning, till

Fröken ELMÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Utöver vad herrar Stenberg
och Gustafson i Göteborg sagt har
jag egentligen inte mycket att anföra,
men det är ett par saker som jag skulle
vilja understryka.

I likhet med herr Gustafson i Göteborg
och fru Eriksson i Stockholm får
jag uttrycka glädje över att man nu änt -

ligen i detta sammanhang börjat intressera
sig för ensamstående med barn. Vi
har år efter år framfört motioner i denna
fråga, men de har ständigt avvisats.
Jag är också överens med fru Eriksson
om, att de ensamstående med barn i likhet
med de gifta borde ha möjlighet till
förvärvsavdrag. I detta avseende har
folkpartiet i sin reservation begärt en
utredning beträffande det mindre avdraget.
Jag skulle nog gärna se att även
det större avdraget blev aktuellt i detta
fall.

En beskattning bör väl utformas så
att den blir rättvis och inte kommer
människorna att begränsa sina arbetsinsatser.
Det måste vara ett vitalt samhällsintresse,
att människorna gör så
stora arbetsinsatser som möjligt inom
de yrken, för vilka de har kunskap och
utbildning.

I frågan, huruvida denna beskattning
är så utformad, att framför allt de kvinnor
som har kvalificerade arbeten kommer
att avstå från att yrkesarbeta därför
att omkostnaderna för inkomstens
förvärvande blir för höga, har vi — det
är tydligt — olika mening. På socialdemokratiskt
håll menar man tydligen

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Nr 16 167

att sambeskattningen, såsom den nu är
utformad, inte bär någon sådan verkan.
Att frågan om förvärvsavdraget nu
blivit aktuellt och att man tagit detta
lilla steg på vägen, beror väl till stor del
på att sjuksköterskebristen blivit i det
närmaste katastrofal; man vill på olika
vägar söka nå en lösning av detta problem.

Nu säger fru Eriksson och herr Kärrlander
att detta inte alls är någon skattefråga.
Vi har inte påstått att det är enbart
en skattefråga, utan här har vi
en hel mängd samverkande orsaker. Beskattningen
är en av dessa. Andra orsaker
är den obekväma arbetstiden, den
låga lönen och den dåliga tillgången på
deltidstjänster. Genom att rätta till dessa
missförhållanden skulle vi få flera sköterskor
i arbete, vilket i sin tur skulle
betyda att arbetstiderna kunde ordnas
på ett bättre sätt.

Nu säger herr Kärrlander att man
inte på detta sätt kan anföra förhållandena
för en enda yrkeskår som motiv
för en ändring av sambeskattningen.
Detta är inte en fråga som bara berör
sjuksköterskorna. En annan stor grupp,
för vilken denna fråga är av betydelse,
är akademikerna. Jag har av rektorer
fått höra, att det finns många utbildade
kvinnliga lärare, som skulle kunna vara
en tillgång för undervisningen och lätta
den brist som därvidlag finns på många
områden men som, på grund av att skatten
på makarnas sammanlagda inkomst
tillsammans med omkostnaderna för inkomsternas
förvärvande blir ett för stort
belopp, avstår från att ta en sådan tjänst.
I några samhällen i närheten av Göteborg,
där man haft svårt att få lärare,
har man måst anställa chalmerister
samtidigt som utbildade lärare på grund
av denna effekt av sambeskattningen
föredragit att avstå från yrkesarbete.
Deras arbetsinsatser inom skolan skulle
naturligtvis ha varit undervisningen till
båtnad.

Man kan också peka på andra yrkesområden.
Det finns t. ex. kvinnliga tand -

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

läkare som slutat sitt arbete därför att
de ansett att omkostnaderna för inkomstens
förvärvande blir så stora att
det inte lönar sig att fortsätta med arbete.

När man i detta sammanhang här talar
om rättvisa, talar man bara om rättvisa
vertikalt men inte om rättvisa horisontalt.
Man säger att den som tjänar
30 000 eller 50 000 kronor orkar med denna
skatt. Fru Holmqvist talade ivrigt för
det. Däremot talar man inte om rättvisan
mellan de familjer, som har t. ex.
20 000 kronors inkomst men där i ena
fallet mannen ensam förtjänar pengarna
och hustrun satsar hela sitt arbete
i hemmet och i andra fallet båda makarna
är förvärvsarbetande. Vilken av dessa
båda familjer har den största skattekraften? Jag

tror att man här kommer tillbaka
till det förhållandet, att hemarbetet inte
värderas på rätt sätt. Man uppskattar
inte till fullo värdet av det arbete hustrun
utför med barnavård, matlagning,
hemvård, klädvård och allt annat arbete
som förekommer i ett hem. Under många
år har det motionerats om att vi skulle
få ett höjt förvärvsavdrag, men man har
aldrig riktigt velat erkänna vad hemarbetet
egentligen är värt. På folkpartihåll
har vi begärt att få en ordentlig
värdering av hemarbetet. En sådan utredning
tror jag även i detta fall skulle
vara av stor betydelse.

Jag menar alltså att man måste se rättviseproblemet
rent horisontellt och inte
bara peka på de höga inkomsterna och
räkna fram vad skatteuttaget där kommer
att bli.

Vi har också på folkpartihåll begärt
att kvotavdraget skulle få en annan
konstruktion så att de mindre inkomsttagarna
på ett annat sätt skulle kunna
utnyttja det. Bottenlönerna skulle få ett
högre procentuellt kvotavdrag, och sedan
skulle det trappas av allteftersom
inkomsterna ökade. I de lägre inkomstklasserna
betyder detta mycket, om
hustrun måste förvärvsarbeta och det

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

168 Nr 16

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

blir omkostnader för inkomstens förvärvande.

Samvetsäktenskapen skall enligt utskottets
förslag beskattas som äkta makar.
Där går jag helt på reservationens
linje. Fru Holmqvist säger att vi bara
ser äktenskapet ur skatteteknisk synpunkt,
men i motionen framhåller vi
bl. a. att vi inte tror att det är så
många som av rena skatteskäl låter bli
att gifta sig. Det kan ju också t. ex.
vara så att en pensionsrätt bortfaller
om vederbörande gifter sig, vilket jag
tror betyder mer.

Herr talman! Efter att ha framfört
dessa synpunkter ber jag att få yrka bifall
till alla de reservationer som från
folkpartihåll fogats till utskottsbetänkande!.

Härefter anförde:

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Jag skall inte syssla så
mycket med detaljer. Jag vill understryka
vad som tidigare sagts, nämligen
att sambeskattningen är mycket bättre
än sitt dåliga rykte. Som också sagts
tidigare tycks alla vara ense om att
sambeskattningen såsom princip bör bibehållas
även i fortsättningen. Vanligtvis
tror två makar som båda har förvärvsarbete
att de har högre skatt än
den familj där mannen ensam har samma
inkomst. Detta är av naturliga skäl
fel, eftersom hustrun har ett förvärvsavdrag.
På samma sätt förhåller det sig
i stort sett med vantron att två makar
som båda har inkomst har högre skatt
än de skulle ha, om de beskattades var
för sig, och att följaktligen äktenskapet
medför högre beskattning. Det är detta
som vanligtvis är grunden till den kritik
som riktas mot sambeskattningen.

Det beklagliga är att oppositionen
aldrig hittills gjort någonting för att
upplysa allmänheten om de faktiska förhållandena.
Till och med i den debatt
som förs i dag blandar man ihop med
sambeskattningen problem som inte har

med den att skaffa. Man förbiser att det
under årens lopp ändå gjorts en råd
reformer på detta område som har lett
till att sambeskattningseffekten fått en
allt mindre betydelse.

Här har tidigare också erinrats om
att sambeskattningen för det stora flertalet
medför en lindring i beskattningen
i förhållande till om makarna skulle beskattas
var för sig som ensamstående.
Sambeskattningsrevisionen visar att
sambeskattningen leder till skattehöjning
endast i 45 000 äktenskap eller 2,6 procent
av alla äktenskap i landet, men
till skatteminskning för 1 630 000 äktenskap.
Herr Gustafson i Göteborg säger
att detta inte är riktigt, ty statistik är
statistik och i verkligheten är det mer
än dessa 2,6 procent. Låt oss vara så
generösa att vi säger, att det är det
dubbla! Låt oss säga att det är 5 procent!
Det visar väl ändå att kritiken
mot sambeskattningen är felaktig och
skev. Det är inte en saklig upplysning
som har bedrivits.

Oavsett hur inkomsterna är fördelade
på de båda makarna innebär ju den nuvarande
sambeskattningen skatteminskning
vid ingående av äktenskap för alla
med en inkomst av upp till 15 000 kronor,
och oavsett förvärvsavdraget på
300 kronor. Vid en familjeinkomst av
20 000 kronor uppkommer skatteminskning
vid alla redovisade inkomstkombinationer
utom när makarna har vardera
10 000 kronor. Om de har den inkomsten
blir det en skattehöjning på
47 kronor. Om hustruns inkomst inte
överstiger 7 000 å 8 000 kronor per år
blir det alltid en skatteminskning genom
sambeskattningen, oberoende av
hur stor mannens inkomst är.

Genom det förslag vi nu skall ta ställning
till blir det ännu färre som får anledning
beklaga sig över sambeskattningen.
Som alla tycks vara ense om
innebär förslaget ett steg i rätt riktning.
Men man bör kanske understryka
vad revisionen ytterligare anför, nämligen
att kritiken mot sambeskattning -

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Nr 16 169

en hänför sig till faktorer som egentligen
inte alls beror av sambeskattningen
utan som skulle verka i ungefär samma
grad om makarna beskattades var för
sig. Det är nämligen oftast fråga om kostnaderna
för inkomstens förvärvande,
och de är ju lika stora vare sig makarna
beskattas var för sig eller tillsammans,
ehuru skatteprogressionen i det sistnämnda
fallet verkar kraftigare.

Alla medger som sagt att förslaget innebär
en förbättring, men ändå finns det
reservationer, och de har belysts under
debatten. Jag skall inte gå in på dem —
så småningom skall jag kanske beröra
en av reservationerna.

I folkpartireservationen yrkas utredning
om rätt för två makar att begära
särtaxering. Sambeskattningsrevisionen
har om denna fråga sagt, att den ingående
prövats senast i samband med 1952
års lagstiftning i ämnet. I särbeskattningens
natur ligger, säger revisionen,
att någon skillnad inte görs mellan gifta
och ogifta. Vid ett fullt genomfört särbeskattningssystem
bör alltså ortsavdraget
vara lika för alla inkomsttagare. Om
två makar båda har inkomst, bör var
och en få sitt ortsavdrag. Skulle exempelvis
ena maken ha så ringa inkomst
att han inte helt kan utnyttja sitt ortsavdrag,
skulle det outnyttjade beloppet
inte få tillgodoräknas den andra maken,
såsom nu sker.

Men ett sådant förslag kan man ju
rimligen inte genomföra. Man måste därför
ordna det så, att två makar alltid
har rätt att erhålla högre ortsavdrag än
en ensamstående. Den ene maken skall
alltså ha rätt att utnyttja den andres
outnyttjade ortsavdrag. Men då har man
kommit in på ett moment av sambeskattningen
som man vill undvika. Skall
man bestämma ortsavdrag för den ene
maken med hänsyn till den andres inkomst,
så är detta sambeskattning i viss
utsträckning. På samma sätt kan det
förhålla sig med exempelvis underskottsavdrag
och schablonavdrag.

Vid en särbeskattning bleve konsckven -

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

sen också den, att en familjeförsörjare
och en ungkarl skulle få lika stor skatt
vid samma inkomst.

Ett argument mot särbeskattning är
också att en sådan ger vissa inkomsttagargrupper
— t. ex. jordbrukare, rörelseidkare
och fastighetsägare — möjlighet
att uppdela inkomsten inom familjen,
och därmed skapas en orättvisa
mot andra grupper, som inte skulle kunna
göra en sådan uppdelning av inkomsten.

Sambeskattningsrevisionen uttalar att
äkta makars beskattning inte kan tillfredsställande
ordnas enligt särbeskattningsalternativet.
Det står nog klart, att
eu övergång till särbeskattning i stort
sett skulle innebära detsamma som en
väsentlig skärpning av familjebeskattningen.
Och det vill jag säga till folkpartireservanterna,
att när denna fråga
nyligen har behandlats så ingående, kan
väl en ny utredning inte gärna ge något
nytt.

Så, herr talman, något om tudelningsprincipen.

Något yrkande om att tudelningsprincipen
skall genomföras har inte framställts
i reservationerna, men högern
har ju uttalat, att den kommer att sträva
efter att denna princip skall genomföras.
Tudelningsprincipen innebär, att
skatten på två makars inkomst alltid
skall bli dubbelt så stor som den skatt
en ensamstående har att betala på halva
motsvarande inkomst. Denna metod är
ju redan genomförd i vårt skattesystem
för inkomster upp till 16 500 kronor.
Departementschefen säger att tudelningsfrågan
inte bör förväxlas med frågan
om sambeskattningens skattehöjande
effekt i de jämförelsevis få fall, där
en sådan effekt kvarstår. Genomfördes
reformen skulle den huvudsakligen få
den effekten, att det bleve en allmän
skattelättnad för makar i förhållandevis
höga inkomstlägen eller en omfördelning
av skattebördan mellan gifta och
ogifta till de senares nackdel. Många
äkta makar, som redan nu har fördel av

170 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

sambeskattningen — och det är det
överväldigande flertalet — skulle få
ytterligare lättnader. Jag tror att man
här bör instämma med departementschefen,
att en sådan skattereform inte
kan ha prioritet i dagens statsfinansiella
läge. Men förbättras detta, så att en
skattesänkning blir möjlig, får även denna
fråga prövas, menar departementschefen.

Statistiken visar att flertalet av de ensamstående
återfinns i låga inkomstlägen.
Man får inte blunda för att en lättnad
i sambeskattningen måste betalas
av några, och det skulle i detta fall just
bli de ensamstående. Jag vill säga till
fröken Elmén, som menade att man väl
inte skall se bara på den vertikala sidan
av problemet utan också på den horisontala,
att om man gör det så kommer
ju de ogifta in i bilden. Alla dessa har
det inte så bekymmerslöst att man kan
lasta på dem nya skattebördor för att
lätta skatten för de familjer som har
höga inkomster. Lättas skattebördan för
en viss grupp, blir det en övervältring
av skatt på andra. Det problemet kommer
man inte ifrån ens om man säger
sig vilja sänka statens utgifter med samma
belopp, som skattebördan lättas med,
ty relativt sett måste det ändå bli en
övervältring.

Hemmafrun är inte beskattad särskilt,
men har hon ett flertal minderåriga
barn, som hon måste vara hemma och
sköta och därför inte kan ta något förvärvsarbete,
även om hon skulle vilja,
kunde det inträffa att hennes make finge
en höjd skatt, beroende på att skatten
skall lättas för en annan familj med
samma inkomster sammanlagt — med
andra ord en skatt på hemmafrun.

Denna övervältring av skattebördan
som sker genom tudelningsmetoden får
man inte bortse från, när frågan diskuteras,
även om man tycker att det borde
vara så eller så. Detta problem berör
många människor. Men, herr talman,
vare sig man väljer en familjebeskattning
enligt tudelningsprincipen eller

går in för en särbeskattning, löser man
inte yrkeskvinnornas problem. Tudelningsmetoden
reglerar skattetrycket
mellan de gifta och de ensamstående
men inte mellan yrkeskvinnan och hemmafrun.
Där skulle skillnaden fortfarande
kvarstå, även om tudelningsmetoden
infördes och ingenting annat skedde.

Förhållandet mellan yrkeskvinnorna
och hemmafruarna är nämligen inte ett
skatteproblem utan ett kostnadsproblem.
Här riktar sig kritiken oftast, ja i regel
mot faktorer som inte har med sambeskattningen
att göra. Vi hör samma kritik
här i dag. Man går liksom förbi problemet
och talar om den orättvisa beskattningen
— via sambeskattningen —
för förvärvsarbetande kvinnor. Men man
bör inte glömma bort att beskattningen
skulle verka ungefär lika, även om makarna
i dylika fall skattade var för sig,
och detta därför att hustrun som tar förvärvsarbete
ofta har kostnader, som
ingen tudelning eller särbeskattning eliminerar.

Det är ingen som har förnekat att
hemmafrun, när hon lämnar hemmet
för att ägna sig åt förvärvsarbete, många
gånger får en rad kostnader för skötseln
av sina barn och för sådana tjänster
som hon tidigare utfört själv. Det är alldeles
riktigt som herr Gustafson i Göteborg
säger, att detta kan reducera hennes
ekonomiska utbyte av arbetet, så att
hon frågar sig om det är någon idé att
hon fortsätter med förvärvsarbete. Så
långt kan vi alla vara fullkomligt ense.
Och det kan också vara riktigt att det
inte spelar någon roll, om dessa hustrur
inte är så förfärligt många. Problemet
kan vara allvarligt nog ändå och även
ur rättvisesynpunkt under alla förhållanden
värt att reglera. Och det är ju
just för att ge kompensation för dessa
merkostnader som förvärvsavdrag och
kvotavdrag har införts — ett försök alltså
att nå en utjämning. Men detta måste,
som jag sade, ske med hänsynstagande
till andra skattebetalande. Man kan inte
bara ensidigt säga att detta är en mer -

Onsdagen den 11 maj 19G0 em.

Nr 16

171

kostnad för en viss grupp och att det
problemet måste lösas på det eller det
sättet.

Nu har man uttalat sin tillfredsställelse
med den förbättring av familjebeskattningen
som sker genom propositionsförslaget,
men man är ändå inte
nöjd. Folkpartiet vill höja kvotavdraget
och förvärvsavdraget så att dessa tillsammans
uppgår till högst 3 000 kronor
mot propositionens 2 000. Dessutom föreslår
folkpartiets reservanter en utredning
om högre procentsats för botteninkomsten
och sedan en regressiv skala
efter inkomststegring. Högerreservanterna
accepterar avdrag med 2 000 kronor
vid 8 500 kronors högsta inkomst
men vill därutöver ha ett avdrag med
20 procent utan någon som helst maximigräns.
Högerförslaget innebär sålunda
ingen förbättring utöver propositionens
förslag för alla som nu har högst
8 500 kronors inkomst och som är erbjudna
20 procents avdrag, även om de
skulle ha lika stora kostnader som folk
med 30 000, 40 000 eller 50 000 kronors
inkomst.

Låt oss alltså kalla dessa ting vid deras
rätta namn och inte blanda ihop
dem med sambeskattning. Vad man vill
är ingenting annat än att avdrag skall
medges vid beskattningen för de merinkomster
en förvärvsarbetande hustru
förmenas ha.

Det låter bestickande när folkpartiet
föreslår att förvärvsavdrag och kvotavdrag
bör uppgå till 3 000 kronor. Men
om detta är så populärt och fint, varför
vill då inte vi acceptera detta utan stanna
vid 2 000 kronor? Jo, för det första
är det på det sättet, att detta kvotavdrag
skall utgå till dess barnet har fyllt 16
år. Kostnaderna för ett barns skötsel är
emellertid enligt alla utredningar högst
under förskoleåldern, men därefter
minskar de för att, när barnet nått en
ålder av 12 eller 13 år, bli ganska ringa.
Här är emellertid beräknat ett generellt
avdrag på 2 000 kronor. För det andra
bör man observera att dessa avdrag är

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

schablonavdrag: 2 000 kronor kan alltså
utgå till varje förvärvsarbetande hustru,
även om hon inte har ett enda öre i
kostnader.

Revisionen understryker att de faktiska
kostnaderna kan vara högst växlande
i varje särskilt fall, men den fann
det inte möjligt att variera avdraget
med hänsyn till de praktiska kostnaderna
eller med hänsyn till antalet barn
eller barnens ålder. Av praktiska skäl
stannade revisionen för denna schablonmetod.

Med den förbättring som nu föreslås
kommer stat och kommun att få vidkännas
en minskad skatteintäkt på i
runt tal 100 miljoner kronor. Det är
pengar som ges ut ■— om jag får använda
det uttrycket — oavsett om det
behövs eller inte ur den synpunkten att
dessa pengar skall täcka merkostnader
för förvärvsarbetande hustrur. Det är
detta faktum som för mig åtminstone
är en avgörande synpunkt och huvudskälet
till att jag inte anser att riksdagen
bör sträcka sig längre, när det
gäller ett schablonavdrag, än till 2 000
kronor. Det har vi inte råd med i dagens
läge. Det blir ändå så, att vissa
kommuner kanske måste höja sin utdebitering
för att kunna täcka denna
minskning i intäkterna.

Det är sålunda, herr talman, ingen
avog inställning mot principen att täcka
de förvärvsarbetande kvinnornas faktiska
merutgifter som kommer till uttryck
i min åsikt, att vi inte bör sträcka
oss längre än till 2 000 kronor i schablonavdrag.
Jag kan gärna deklarera
att jag tror, att vi så småningom måste
finna en annan väg än schablonmetoden
för att kunna ge de förvärvsarbetande
kvinnorna i äktenskap avdrag för deras
verkliga kostnader. Jag betraktar det
nämligen som otillfredsställande att
samhället nu bekostar en hög utbildning
på den uppväxande ungdomen — en
student lär i dag kosta samhället omkring
40 000 kronor och en läkare omkring
80 000 kronor — om kvinnan, se -

172 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

dan hon blivit hustru och mor, skall
vägra att ställa sina kunskaper och sin
arbetskraft till förfogande av den anledningen
att hon anser, att kostnaderna
för hemmets skötsel blir så stora, att
det ekonomiska utbytet av hennes arbete
inte stimulerar henne att ta något
förvärvsarbete, även om hon av andra
skäl vore oförhindrad att göra det. Då
måste man angripa problemet allvarligt.
Men det går inte att göra det så enkelt
som med schablonavdrag och inte heller
genom att gå in för tudelningsprincipen
eller särtaxering, utan det fordras en
ingående prövning med hänsynstagande
till olika skatteformer. Jag tror inte att
svenska folket eller skattebetalarna i
vårt land ännu är mogna att lösa frågan,
och därför är jag, herr talman, beredd
att rösta för bifall till bevillningsutskottets
förslag sådant det föreligger.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av att herr
Brandt i Aspabruk talade om att jag
hade förordat denna ökning av schablonavdraget
till 3 000 kronor, så vill jag
för min del säga, att 3 000 kronor inte
täcker de verkliga kostnaderna. Man
kan ju teoretisera, men man måste också
se realistiskt på frågan.

Herr Brandt sade vidare att man
kommer att övervältra skattebördan på
de ogifta. Emellertid förutsätter man
ju, att ett ökat förvärvsavdrag leder till
att flera går ut i arbete, och därmed
kommer också skatteunderlaget att öka.
Jag tycker fortfarande att man skall ta
ut skatt där det finns skattekraft. Där
man räknar med att kunna ta ut större
skatt skall man göra det. Om båda makarna
förvärvsarbetar, blir det mycket
större omkostnader för inkomstens förvärvande.

Vidare talade herr Brandt om tudelningsprincipen.
Den frågan har vi från
folkpartiet inte haft uppe. Däremot har
vi tagit upp frågan om särbeskattning
och ansett, att man borde enligt norskt
system ha möjlighet att välja, om man

vill gå in för förvärvsavdrag eller för
särbeskattning. Väljer man särbeskattning,
bortfaller naturligtvis förvärvsavdrag.
Det är alltså en utredning på
den punkten som föreslagits från folkpartiets
sida.

Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort genmäle: Herr

talman! Med anledning av vad
fröken Elmén sade om att de 3 000 kronorna
inte skulle räcka till, vill jag
framhålla, att jag också tror, att de i
många fall inte gör det, men jag vill
tillägga, att i många andra fall räcker
de till och att det till och med blir litet
över. Jag vill alltså att kammarens ärade
ledamöter skall betänka, att det är
ett schablonavdrag, som det inte finns
anledning att höja utöver 2 000 kronor.
Det finns ju många familjer, där man
har en mormor till barnen som går hemha
under alla förhållanden och kan
hjälpa till att sköta dem, eller också
har man kanske någon annan anhörig
som inte kostar något. Även i sådana
fall får man samma schablonavdrag.
Jag tror att var och en, om han tänker
efter, skall finna, att han har någon i
bekantskapskretsen där det kan vara
på det sättet. Därför kan man inte bara
höja schablonavdraget. Däremot är jag
beredd att medverka till en reform på
området, om man kan hitta några andra
former för att ge täckning för merutgifterna
för förvärvsarbetande kvinnor.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om man har en mormor
till ersättare för modern, bör väl även
den förstnämnda ha något för sitt arbete.
Fortfarande tycker jag att man
underskattar allt hemarbete. Man vill
inte förstå att det har sådant ekonomiskt
värde som det i realiteten har. Jag anser
fortfarande att 3 000 kronor i de
flesta fall inte täcker kostnaderna. Vi
håller också från folkpartiets sida på att
man bör göra en utredning för att få
klarhet i denna sak. Man kan också säga,

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Nr 16

173

som många sagt, att avdrag får göras för
de verkliga kostnaderna. Då kanske det
skulle bli väsentligt mer än 3 000 kronor
för de flesta.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Den motion vi har väckt
berör samma tema som den som väckts
av fru Eriksson i Stockholm m. fl., även
om vår går längre. Frågan gäller de ensamstående
kvinnornas, de giftas, änkornas
och de frånskildas problem.
Det är visserligen sant att de i proposition
nr 76 föreslagna höjningarna av
ortsavdragen innebär ett framsteg, men
jag tycker att herr Gustafson i Göteborg
har rätt i att därmed avskaffas bara en
straffbeskattning som man förut haft.
Det är lika motiverat att dessa ensamstående
skall komma i samma kategori
som de gifta.

Den nu föreslagna reformen är betydelsefull
som ett bra stycke på vägen
till kompensation för de ökade barnkostnaderna.
Dessa är sannerligen inte
mindre för den ensamstående än för
den gifta kvinnan, snarare tvärtom. De
ensamstående har det mycket svårare,
när de skall söka hjälp med de barn,
som de med mycket stora svårigheter
drar fram. Finns det egentligen någon
bärande motivering för att dessa ensamstående
inte skall komma i åtnjutande
av samma förmåner som de gifta?
Fru Eriksson i Stockholm antydde att
det inte kunde finnas någon annan orsak
än möjligen den, att de gifta kvinnorna
skulle ha betalt för — som fru Erikssons
ord föll •— »besvären med karln», mer
eller mindre kära. Jag är den förste att
medge att det kan finnas familjer, där
besvären med »karln» är av sådan art,
att det möjligen skulle motivera visst
skadestånd till den gifta kvinnan jämfört
med den ogifta. Men detta torde väl
i alla fall inte höra till reglerna utan till
undantagen. Tvärtom är det mycket svårare
för de ensamstående.

Fru Holmqvist sade att detta egentligen
inte är något skatteproblem, utan

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

ett problem om en råd sociala åtgärder,
en fråga om att hjälpa dem med bostäder
och på många andra sätt. Jag vill
härtill säga både -— och. Det finns naturligtvis
i denna kategori många ensamstående
kvinnor, som är vad man
kallar socialfall och som halkat ner på
gränsen till slummen. I sådana fall måste
alldeles särskilda åtgärder till. Men de
flesta ensamstående kvinnor, som försörjer
barn, står i fabriker och sitter på
kontor. De hämtar kanske sina barn på
daghem eller hos några grannar, och
de sliter mycket värre än de flesta gifta
fruar. Därför tycker vi att det är motiverat,
att varje kvinna som har barn
i bidragsberättigad ålder, oavsett om
hon är ogift, frånskild, änka eller gift,
bör ha de förmåner som kommer att beslutas
i dag.

Beträffande den stora frågan sägs det
att sambeskattningen rör så få människor.
45 000 familjer får mera skatt genom
sambeskattningen. Man bortser då
från att penningvärdeförsämringen har
lett till att en stor mängd familjer,
som inte förut haft nackdelar av progressiviteten
och sambeskattningen, nu
har fått känning därav och att det alltså
är många som nu har ryckt in i denna
kategori. Och även om sambeskattningen
endast berör 45 000 familjer, råkar det
vara en mycket känslig kategori.

Här har talats om sjuksköterskor.
Jag tror att beträffande dem förhåller
det sig så, att när en gift sjuksköterska
lämnar sitt arbete, beror det kanske i
första hand på lönen, i andra hand på
den obekväma arbetstiden och kanske
först i tredje hand på att skatterna tar
för mycket när hon har gift sig, tv hennes
lön ligger så lågt, att hon knappast
är sambeskattningskänslig.

Men det finns en annan kategori, som
ännu inte har berörts. Det svenska samhället
har väldiga kostnader för utbildning
av kvalificerad arbetskraft. Antalet
kvinnliga studenter ökar med varje
år. De motarbetas genom att man av
dem kräver en större betygskvot än av

174 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

de manliga kamraterna. Men de tar sig i
alla fall in i gymnasier och högskolor
och litet varstans och utbildas. Herr
Brandt i Aspabruk talade nyss om de
väldiga kostnader som samhället har
för dem. Han nämnde 40 000 kronor för
en student och 80 000 kronor för en
läkare, och så finns det grader där emellan.
Vad sker nu, när den unga flickan
efter stora kostnader för sig själv i
många fall och för samhället kommit
fram till en examen, har blivit sjuksköterska,
lärare, läkare, tandläkare, socialassistent
eller något dylikt? Hon blir
kanske förälskad och gifter sig — sådant
förekommer som bekant. Hon föder
ett, två, tre barn, och när barnen är
så pass stora, att hon kan lämna dem
och vill återgå till sitt yrke, gör hon ett
överslag och finner, att de ökade skatterna
genom sambeskattning och progressivitet
— det skiljer de inte så noga på,
det har herr Gustafson i Göteborg alldeles
rätt i — medför att det inte lönar
sig för henne att arbeta utom hemmet.
Det kan vara riktigt att sambeskattningen
har mindre del häri. Hon gör emellertid
ett överslag: Vad får jag kvar av
min lön, när jag har betalat skatt och
hemhjälp och övriga merkostnader som
jag måste betala för att kunna ta detta
jobb? Då kommer hon, som jag förut
sade, fram till det resultat fru Eriksson
i Stockholm talade om i ett annat fall,
nämligen att det inte alls lönar sig. Människor
vill inte arbeta gratis eller nästan
gratis. Hon väljer kanske att stanna
hemma och laga köttbullar eller får i
kål. Det hade hon kunnat göra utan
akademiska examina för 80 000 kronor,
och det hade kanske blivit bättre köttbullar
och bättre får i kål. Men hon
tycker inte att det arbetet ger henne så
mycket.

Jag tycker det är en fruktansvärt dålig
affär för svenska staten att kosta på
denna kvinna 60 000—80 000 kronor och
sedan vidta sådana åtgärder att hon inte
utövar det yrke, för vilket hon har utbildats.
Jag vill självfallet inte gå så

långt att jag säger, att i alla fall där en
kvinna inte utövar ett kvalificerat yrke
därför att hon gift sig, detta beror på
sambeskattningen eller beskattningen
över huvud taget. Det är klart att det
även finns en mängd andra skäl, men
det är här inte alls fråga om några undantagsfall.
Jag känner personligen till
många sådana fall och jag tror att de
flesta gör det.

Jag anser att det är god samhällsekonomi
att man ändrar dessa bestämmelser.
Jag vill inte i onödan använda folkpartiparoller,
men i detta sammanhang
skulle man med rätta kunna erinra om
parollen att det måste löna sig att arbeta.
Vi skall väl inte utbilda folk som
vi sedan aldrig ser röken av i respektive
yrken. Om skattevillkoren blir någorlunda
rimliga för de yrkesarbetande gifta
kvinnorna, skulle de ge herr Sträng
mycket mer pengar, och man skulle på
alla områden ha fördel av detta.

Med detta vill jag inte bestrida att det
steg, som i dag tas, är ett väsentligt steg
framåt — det första på länge. Men jag
anser att det inte räcker med vad som
sålunda sker. Jag tycker inte heller att
det räcker med folkpartiets förslag om
ett avdrag på 3 000 kronor. Det sägs att
det har gjorts så mycket utredningar,
men vad som här behövs är att man
går till botten med själva problemet om
hur de nu eftersatta barnfamiljerna skall
både på skatteområdet och på andra
områden få sådana villkor att de inte
kommer i sämre ställning än de familjer
som inte skaffar sig barn.

Vi kommer för vår del därför att
stödja reservation I, som dock ger litet
mer, även om det inte betyder så mycket
för de kvinnor som har en mer kvalificerad
utbildning. Beträffande dessa får
man väl söka andra vägar för att de
skall kunna i högsta möjliga grad utnyttja
sin utbildning. Detta är nödvändigt
av samhällsekonomiska skäl men även
och inte minst för att undanröja diskrimineringen
av kvinnorna.

Både i departementschefens förslag

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Nr 16 175

och utskottsbetänkande! framhålles att
de kvinnor som har mindre inkomst
än åtta—niotusen kronor inte råkar ut
för sambeskattningen, hur stor makens
inkomst än är. Jag tycker mig i vissa anföranden
ha märkt en skymt av den inställningen,
att en inkomst på åtta—
niotusen kronor egentligen borde vara
maximilön för kvinnor. Men när kvinnorna
kvalificerar sig för att bekläda
poster, där de får högre inkomster, bör
de också ha rätt till sådana villkor i
fråga om beskattningen, att det lönar sig
för dem att fortsätta med sitt yrke, även
om de gifter sig och föder barn.

Med dessa ord yrkar jag bifall till
motion nr 706. Självklart kommer vi
också att understödja motion nr 705,
därest den kommer under votering.

Fru WALLERIUS-GUNNE (h):

Herr talman! Jag skall säga några ord
i anslutning till reservation V, av herr
Hagberg m. fl. Denna reservation stödjer
en motion som jag tillsammans med
några andra borgerliga ledamöter av
denna kammare har väckt i syfte att
möjliggöra för ogifta med hemmavarande
barn att vid beräkning av inkomst
av kapital verkställa avdrag med samma
belopp som gäller för äkta makar
tillsammans, d. v. s. högst 600 kronor.

Om någon av kammarens ledamöter
till äventyrs tycker att det är större
våld än nöden kräver, då jag uppehåller
mig något vid en i dagens sammanhang
relativt sidoordnad och obetydlig
fråga, så är detta en omständighet
som jag inte kan lastas för. Den sammanhänger
därmed att bevillingsutskottet
har valt att behandla en vid riksdagens
början väckt motion, som avser
sparavdrag, tillsammans med en proposition
vilken gäller avdrag på ett annat
område av beskattningen. Det är nämligen
ganska skilda avdragsformer som
det är fråga om. Propositionen behandlar
spörsmålet om avdrag för vissa kostnader
och för vad som kan kallas ett
existensminimum, med andra ord för -

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

värvs- och ortsavdrag. Motionen avser
däremot en komplettering av gällande
system beträffande avdrag för sådant
sparande som sker i form av försäkringar
och kapital.

Denna bevillningsutskottets för mig
ganska egendomliga åtgärd har också
satt sin färg på utskottets argumentering
när utskottet avvisar motionen. Utskottet
erinrar om att föräldrars och
barns inkomster icke samtaxeras och att
ogifta familjeförsörjare och deras barn
därför är var för sig berättigade till ett
sparavdrag på 300 kronor. Utskottets
talesman här i dag, fru Holmqvist, anknöt
också huvudsakligen till detta resonemang.
Man tycks emellertid alldeles
bortse från att denna rätt till det
högre avdraget även gäller för de fullständiga
familjerna och att vad vi motionärer
önskar är att de ofullständiga
familjerna skulle i detta avseende uppnå
likställighet med de fullständiga.

Detta bevillningsutskottets motiv är
ytterligare ett hinder för att bifalla motionen
utöver dem som utskottet anmälde
vid fjolårets behandling av samma
motion. Vi gjorde då och gör alltjämt
en jämförelse med vad som gäller
i fråga om avdraget för försäkringspremier.
I detta fall har äkta makar rätt till
ett avdrag på 600 kronor och ensamstående
till ett avdrag på 300 kronor,
och de ofullständiga familjerna, d. v. s.
familjer med endast en familjeförsörjare,
jämställes med de fullständiga familjerna.

Nu gick nog — om jag hörde rätt —
fru Holmqvists argumentering ut på att
avdraget för försäkringspremierna närmast
utgjorde ett avdrag för vissa kostnader.
En försäkringspremie är ju en
kostnad, men den är frivillig. När möjligheten
för de ofullständiga familjerna
att få det större avdraget infördes var
grundtanken den, att detta skulle verka
stimulerande på sparandet. Detta förslag
genomfördes år 1955, och då uttalade
bevillningsutskottet stor förståelse
för behovet av att de fullständiga oc7i

176 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

ofullständiga familjerna jämställdes i
detta avseende, och det menade, att försäkringssparande
härigenom borde
kunna stimuleras också i de senare familjerna.

Herr talman! Det är väl knappast
nödvändigt att jag nu repeterar de argument,
som vi har haft när vi lagt
fram dessa motioner. Vi hade ju tillfälle
att presentera dem vid fjolårets
riksdag. Jag vill bara erinra om ett par
invändningar, som fördes fram i detta
sammanhang. Den ena var att det är fråga
om så oerhört få familjer att det inte
finns något större skäl att göra någon
ändring av lagstiftningen härvidlag.
Detta resonemang har jag mycket svårt
att acceptera. .lag betraktar den nuvarande
lagstiftningen som en orättvisa,
och en orättvisa blir varken större eller
mindre, om antalet människor som är
föremål för den är större eller mindre;
den är ett faktum.

Vidare har det sagts, att möjligheten
att spara i barnets namn skulle vara
tillräcklig för dessa familjer. Denna
synpunkt ligger också bakom bevillningsutskottets
argumentering, som jag
nyss redovisade, men den innebär ingen
åtgärd som speciellt rör de s. k. ofullständiga
familjerna, utan den gäller ju
de fullständiga i lika hög grad. Nackdelarna
med den nuvarande lagstiftningen
kommer särskilt fram i de fall, då
det högre avdraget plötsligen försvinner,
därför att den ena familjeförsörjaren
går bort. När den återstående skall
göra sin deklaration konstaterar han,
att med ensamstående! också följer reduktion
av de möjligheter att uppnå
sparavdrag, som han har haft tidigare.

Man har tryckt rätt mycket i debatten
på möjligheterna att spara för barnets
räkning i barnets namn. Jag vill erinra
om att det finns familjer, där en far
eller mor, som är innehavare av ett företag
eller ett jordbruk, rycks bort, och
där rörelsen i fortsättningen drives såsom
oskiftad av den kvarvarande familjeförsörjaren.
Är detta företag hyggligt

skött, kan det visst ske ett sparande
även framdeles. När nu rätten till högre
avdrag finns för fullständiga familjer
kan jag inte förstå, varför den inte skulle
få gälla också för familjer, som har
endast en familjeförsörjare.

Jag vill sluta med att påpeka, att vi
på olika områden gör ansträngningar att
gynna de familjer, som kallas ofullständiga.
I dag kommer vi att besluta en åtgärd,
som jämställer de ofullständiga
familjerna med de fullständiga i ett avseende.
Det skulle vara underligt — jag
fattar det rent ut som ologiskt — om vi
inte skulle göra det på den punkt, som
jag nu talat om, nämligen den som gäller
avdraget för kapitalsparandet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation V.

Fru HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara återupprepa
vad jag sade i mitt första inlägg om
detta motionsyrkande. Det är ingenting
som hindrar att den som är underhållsskyldig
liksom makar har rätt till 300
kronors inkomst av kapital, som inte
beskattas. Här är inte fråga om huruviva
makarna har barn eller ej utan endast
om de är gifta eller ogifta. Vad det
gäller dödsbon äger barnen del i kvarlåtenskapen,
varför avsättning på konto
för deras räkning kan vara befogad.

I detta fall är det fråga om tre skattekronor,
och då får vederbörande själv
avgöra saken. Om man är så angelägen
om att ha tillgång till detta kapital, får
man ta högre skatt på de tre skattekronorna.
Det kan i de flesta fall inte göra
så många tior.

Fru WALLERIUS-GUNNE (li) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara erinra om
vad jag sade i mitt föregående anförande.
Det finns familjer som av omständigheternas
makt tvingas att bibehålla
en rörelse eller andra tillgångar oskiftade.
De bör inte komma i en sämre
ställning därför att den ena av familje -

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Nr 16

177

försörjarna avlider. Deras val av placering
av pengarna —- i barnens namn eller
i sitt eget — dikteras säkerligen inte
av utsikterna att erhålla ett högre eller
lägre avdrag utan framför allt av
möjligheten att rätt disponera och placera
men samtidigt kunna förfoga över
de pengar, som skall tjäna till deras
eget och barnens uppehälle för framtiden.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Hérr talman! Jag kanske allra först
tillätes instämma i vad fru WalleriusGunne
här har sagt.

I övrigt vill jag i likhet med många
som har talat här i dag gärna uttrycka
min glädje över propositionens förslag,
som ändå är ett steg på vägen att lindra
beskattningen, något som inte minst vi
inom högerpartiet varmt har talat för.

Detta förslag ger större rättvisa vad
beträffar förvärvsavdraget för yrkesarbetande
gifta kvinnor med minderåriga
barn och innebär även en förbättring
för ogifta mödrar med minderåriga
barn. Dessa senare har i skattehänseende
haft en missgynnad ställning. Det
höjda ortsavdraget och den fördelaktigare
skatteskala som det nu är meningen
att man skall tillämpa för ogifta
mödrar med minderåriga barn är motiverade.
Länge har man önskat en reform
liknande den som nu föreslås.

Detta hindrar inte att man kan hysa
en del ytterligare önskemål om förbättringar.
Schablonavdraget i botten är
naturligtvis fördelaktigt och enkelt ur
administrativ synpunkt. Men enbart ett
sådant avdrag är inte helt tillfredsställande.
Herr Brandt i Aspabruk, som
nyss var inne på den frågan, föreföll
mig inte stå främmande för tanken att
på annat sätt åstadkomma kompensation
än enbart genom schablonavdrag.
Han menade, om jag fattade honom rätt,
att schablonavdraget inte skall sättas
för högt, därför att detta då lätt skulle

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

fallet delar jag helt. Det förslag som
lagts fram av högerpartiet ger, anser
jag, betydligt bättre och rättvisare resultat.

Otvivelaktigt är regeringsförslagets
inkomstgräns på 8 500 kronor för att
kunna tillerkännas maximiavdraget på
2 000 kronor med dagens inkomstförhållanden
väl lågt. Många förvärvsarbetande
mödrar får vidkännas betydligt
större omkostnader än 2 000 kronor för
hemmets och barnens tillsyn under mödrarnas
arbetstid. Därför är det rimligt
att man, då större omkostnadsbelopp
verkligen kan styrkas, skall kunna få
högre förvärvsavdrag. Vi föreslår, liksom
regeringen, att avdraget begränsas
till högst 20 procent av inkomsten men
med den väsentliga skillnaden, att avdraget
får beräknas på det verkliga inkomstbeloppet.
De inkomstminskningar
för staten, som ett sådant förslag skulle
innebära, skulle väl uppvägas av de
enskildas merprestationer i förvärvslivet,
med påföljd att staten skulle få
glädjen att inkassera högre skatteinkomster,
vilket finansministern, om jag
känner honom rätt, säkerligen inte skulle
säga nej till.

Jag tycker nu, som jag alltid har
gjort, att det är en ganska kortsiktig
skattepolitik som förs, även om olägenheterna
är mindre allvarliga när det
gäller förvärvsavdraget än när det gäller
den direkta beskattningens tyngd
och den hårda sambeskattningen. Det är
glädjande, och det har vi tidigare givit
uttryck för här i dag, att sambeskattningsrevisionen
i princip har uttalat
sig för tudelningsprincipen, som vi från
högerpartiets sida nu har pläderat för
i tio år. Den särskilda motion som vi i
år har lagt fram med förslag till ändrade
skatteskalor innebär, att gränsen
för tudelningssystemet skulle komma
att höjas från nuvarande 16 500 kronor
till 30 000 kronor. Den saken får vi tillfälle
att debattera i annat sammanhang,
men så mycket vill jag, herr talman,
helt allmänt siiga redan i dag, att nu -

kunna medföra oskälig vinst för somliga
skattskyldiga. Hans uppfattning i det
12 — Andra kammarens protokoll 1000. Nr 10

178 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

varande utformning av sambeskattningen
drabbar alltför hårt. Det borde ligga
i statens eget intresse att uppmuntra
inte minst de kvinnor som har kostat
på sig en lång och dyrbar utbildning,
som staten i åtskilliga fall har investerat
stora belopp i, att stanna kvar i yrkeslivet
längre än bara det fåtal år som
nu tyvärr är vanligt.

Det är, vilka siffror man än presenterar
som motbevis, utan tvivel många
som inte finner det förenligt med sina
ekonomiska intressen att behålla förvärvsarbetet
sedan de gift sig. Lättnader
i olika avseenden i beskattningen
skulle ge en helt annan inställning och
göra människorna mera arbetsglada och
villiga till insatser.

Vad beträffar sådana fall, där hustrun
inte har egen förvärvsinkomst men biträder
mannen i hans arbete inom jordbruk
eller annan rörelse, tycker jag att
högerreservanternas förslag är mycket
befogat. De 300 kronorna i bottenavdrag
som enligt propositionen alltjämt
skall gälla, skall nu medges också vid
den kommunala beskattningen. Härvidlag
görs dock inte någon skillnad om
det finns minderåriga barn eller inte.
Många gånger orsakas ju kostnader för
familjen av att barnen måste ses till
under moderns arbete. Det skulle nog
inte innebära oöverstigliga svårigheter
att fastställa värdet av hustruns arbete.
Det skulle vara rimligt att i de fall, då
den verkliga kostnaden för vården av
hemmet och barnen till följd av moderns
förvärvsarbete visar sig överstiga
300 kronor, medge rätt till förhöjt förvärvsavdrag
efter samma principer som
vi förordar för förvärvsarbetande kvinnor
med minderåriga barn.

Det skulle, såsom jag ser det, ha varit
önskvärt att icke begränsa vårt förslag
enbart till nyssnämnda kategorier utan
låta det omfatta också de kvinnor som
på andra områden biträder mannen i
hans yrkesverksamhet. Jag tänker då
bl. a. — för att ta ett enda exempel —
på de fruar som utför skrivarbete åt

mannen. Jag är emellertid fullt medveten
om att detta är ett oerhört svårkontrollerbart
område och att det inte
gärna går att genomföra annan ordning
än den vi nu har i det avseendet.

Herr talman! Jag skall inte ta upp flera
frågor i detta sammanhang. Jag vet
att jag redan nu har upprepat mycket
av vad som tidigare sagts i debatten,
men jag har ändå velat deklarera min
uppfattning på några punkter som jag
tycker är väsentliga. Jag ber slutligen
att få yrka bifall till de av högerns representanter
i utskottet avgivna reservationerna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag skall ganska kort
understryka några principiella synpunkter
på frågan utan att alls vilja
göra anspråk på att fästa uppmärksamheten
på något som skulle vara förbisett
i den tidigare debatten, som såvitt
jag har varit i tillfälle att följa den har
belyst frågan på ett synnerligen tillfredsställande
och mångsidigt sätt.

Herr talman! Det finns tre frågor som
i den offentliga debatten understundom
sammanblandas under beteckningen
sambeskattning, detta ehuru en av dem,
såvitt jag förstår, inte alls har med saken
att skaffa.

Vi har bland dessa tre naturligtvis
frågan om den merbeskattning som två
äkta makar drabbas av när de gift sig
i jämförelse med den skatt de betalat
innan de var gifta.

För det andra har vi frågan om tillräckliga
avdrag för alla kostnader som
är förenade med inkomstens förvärvande.
Den frågan har egentligen ingenting
med sambeskattningen att göra, men i
praktiken kommer den givetvis att bli
av stor betydelse i sådana fall, där
hustrun har förvärvsarbete utanför
hemmet och därigenom får högre kostnader
för skötseln av hemmet. Då uppkommer
nämligen den i praktiken svårbehandlade
frågan, hur stora dessa kost -

Nr 16 179

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

nader är och hur de skall skattemässigt
bestämmas. Ehuru detta i princip inte
sammanhänger med sambeskattningen,
kommer det i praktiken att bli en fråga
om rättvisa åt yrkesarbetande gifta
kvinnor, särskilt dem som har hemmavarande
minderåriga barn. Den börda
som själva sambeskattningen ålägger
dem blir ofta ökad på ett särdeles orättvist
sätt, i den mån det inte finns tillfälle
att dra av alla kostnader för inkomstens
förvärvande. Det är ju nettoinkomsten
som skall beskattas. Det måste
gälla för gifta kvinnor lika väl som
för andra medborgare.

För det tredje har man i diskussionen
om denna fråga understundom hävdat

— och jag tycker högerreservationen
delvis är uppbyggd på det resonemanget

— att problemet skulle kunna till väsentlig
del lösas genom att man genomförde
tudelningsprincipen, så att man
och hustru skattade vardera för hälften
av den gemensamma inkomsten. Detta
skulle gälla även då hustrun inte har
någon inkomst eller möjligen om hon
har visst minimum av inkomst — i det
senare fallet blir såvitt jag förstår gränsdragningen
ytterst vansklig. Men detta
att man halverar mannens plus hustruns
inkomst och låter vardera maken betala
skatt för en hälft, det har ju varken i
princip eller i praktiken någonting med
sambeskattningen att göra. Att i sådana
fall där enbart mannen har inkomst
halvera denna och låta vardera maken
betala skatt för en hälft, såsom förekommer
i vissa främmande länder, är ju
ingenting annat än att ändra progressiviteten
i skatteskalan för gift skattskyldig.
I den mån man vill ändra progressiviteten
för gifta och i den mån man vill
fördela skattebördan annorlunda mellan
gifta och ogifta, kan vi göra detta
direkt och klart redovisa vad som sker.
Vi kan också göra samma sak indirekt
genom en halvering såsom bär föreslagits,
varvid man dock ställs inför problemet
att justera de direkta skatteskalorna,
som inte gärna kan vara desamma

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

om man skall använda halveringsmetoden
som de är nu.

Hur man än förfar därvidlag medför
detta inte i och för sig någon lösning
av sambeskattningsproblemet och,
framför allt, det kan inte på något sätt
överflödiggöra att tillräckliga avdrag
medges för alla kostnader som är förenade
med inkomstens förvärvande. Det
är en väldig orättvisa att samma skatt
skall betalas av familjer med väsentliga
kostnader som inte är avdragsgilla och
andra familjer med samma bruttoinkomst
men utan sådana kostnader. Det
finns alltså ingen annan metod att här
skipa rättvisa i överensstämmelse med
erkända skattepolitiska principer —
vad man än tycker om de övriga spörsmålen
som här aktualiserats — än att
samhället tillåter tillräckliga, välavvägda
avdrag för kostnaderna för inkomstens
förvärvande. Detta måste gälla gifta
kvinnor lika väl som alla andra medborgare.

Denna fråga är alltså, som redan betonats
i dag, en rättvisefråga. Det är
emellertid, som både herr Stenberg och
herr Sven Gustafson framhöll, också en
fråga om hur samhället skall tillvarata
den värdefulla, kvalificerade arbetskraft,
som många gifta kvinnor med utbildning
representerar men som i dag
inte kommer till användning, därför att
såsom skattesystemet nu är utformat
många av dessa kvinnor inte tycker att
det lönar sig att arbeta utom hemmet,
eftersom de får behålla alltför litet efter
avdrag av skatt.

Enligt min mening är det utomordentligt
klokt, om samhället tar sådana hänsyn
för att få en naturlig användning
av den högt utbildade arbetskraften.
Kan man åstadkomma detta samtidigt
som man avhjälper en orättvisa, måste
det finnas dubbel anledning att här
handla. Därför har många med mig med
beklagande sett att regeringen dröjt så
länge med att försöka göra någonting
åt detta problem.

Nu vill jag erkänna, att propositionen

180 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

dock betecknar ett icke ringa framsteg
i förhållande till del tidigare årens
ståndpunkter. Men som här redan förut
har utvecklats anser vi på vårt håll, att
regeringens förslag inte går tillräckligt
långt utan att man redan nu som ett
steg mot lösning av frågan bör sträcka
sig så långt som i vår reservation anges.

Nu kan emellertid ingen gärna påstå,
att detta i och för sig innebär en idealisk
metod och en tillfredsställande lösning.
Därför är det naturligt att, som
också tidigare från vårt håll har framhållits,
man fortsätter utredningsarbetet.
Man bör göra detta i fråga om rätten
till särtaxering — mycket talar ju
för detta — och rörande det från centerpartihåll
framlagda förslaget om att
sådan hustru med hemmavarande barn
som i väsentlig mån arbetar i mannens
rörelse skall få vidgad avdragsmöjlighet.
Jag vill gärna också tillägga, att det
i högerreservationen berörda förslaget,
att man under vissa förutsättningar, om
det kan påvisas att kostnaderna varit
högre, skulle kunna få avdrag upp till
20 procent av inkomsten även för högre
inkomster, förtjänar att övervägas och
att närmare belysas i en utredning.

Men jag måste säga till fröken Wetterström,
att det framstår som ganska
överraskande att få höra, att man nu
utan vidare bör besluta att av regeringen
beställa ett förslag av precis denna
innebörd. Det finns ingen högermotion
om detta, som kunnat bli föremål för
behandling i bevillningsutskottet. Efter
vad det sagts mig har man inom utskottet
heller inte beretts tillfälle att få diskutera
detta projekt utan det har kastats
fram efter avslutad behandling i bevillningsutskottet.
Att då begära att den
svenska riksdagen utan vidare skulle
acceptera ett förslag, om vilket man
inte närmare har informerats av förslagsställarna
och som inte varit föremål
för någon utredning, det är väl
ändå att gå ganska långt utanför rätt

naturliga och sunda arbetsmetoder i
den svenska riksdagen.

Vi är gärna med på att en utredning
prövar denna tanke — jag har redan
sagt, att det finns åtskilligt som talar för
den liksom för andra saker — men att
riksdagen skulle binda sig för ett förslag
som tillkommit på detta sätt måste
jag bekänna att jag knappast tror är
allvarligt menat.

Från regeringspartiets sida har det i
detta sammanhang sagts, att det inte är
så många som nu får känna på någon
sambeskattningseffekt, och därför är
frågan inte av så brännande karaktär.
Jag måste säga, herr talman, att jag alltid
reagerar mot detta tal som tyvärr
ofta framföres från regeringspartiet. Om
det är en uppenbar orättvisa att man
inte får göra tillräckliga avdrag för
kostnader som är förenade med inkomstens
förvärvande, då är det väl inte
något argument alls att tala om huruvida
det är 1, 2, 3, 4 eller 5 procent av
landets invånare det gäller. Därtill kommer
att det ju kan, såsom förut har
påpekats, vara mycket väl motiverat,
att den arbetskraft det här är fråga om
kan komma till användning i större utsträckning,
och att det alltså går att
förena hänsyn till rättvisa och hänsyn
till allmän klokhet vid samhällsangelägenheternas
vårdande.

Herr talman! För min del ser jag
detta, i rak motsats till regeringspartiet,
som en principiellt mycket betydelsefull
fråga. Det framstår för mig som ett
spörsmål, om man vill ha en ekonomisk
politik — jag vill kalla den av
liberal karaktär — där man verkligen
är angelägen om att gå fram med någorlunda
stora steg för att ta hänsyn till
rättvisan och där man vill sträva efter
att ordna det så med avseende på löneoch
skatteförhållanden och annat, att
man stimulerar människorna att använda
sin förmåga till det gemensamma
bästa.

I likhet med herr Sven Gustafson senast
vill jag understryka, att de som

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Nr 16 181

vill ta något större steg framåt än regeringsförslaget
i dag inte har någon annan
möjlighet än att stödja folkpartireservationen,
där man har ett konkret
utformat förslag som bör kunna genomföras
utan vidare, medan man sedan
utreder på vad sätt man bäst skall
komma vidare. Den som stöder denna
reservation har ju inte på något sätt
bundit sig att beträffande det fortsatta
utredningsarbetet bagatellisera de synpunkter
som finns t. ex. i centerpartiets
reservation eller i högerreservationen.

Det är därför, herr talman, som jag
för min del vill tillstyrka, att kammaren
bifaller den av herrar Söderquist m. fl.
avgivna reservationen.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Herr Brandt i Aspabruk
underströk kraftigt, att förvärvsavdraget
var ett kostnadsavdrag. Om det
skulle jag vilja säga ett par ord.

Det lät på herr Brandt som om han
menade, att vi nu skall ta ett steg och
att det inte finns finansiellt utrymme
för mera. Precis så lät det också i direktiven
för den revision, som skulle se
på vad som kunde göras i detta avseende.
Då fanns det inte heller, enligt
direktiven, statsfinansiellt utrymme för
ytterligare skattesänkningar av större
omfattning. Det gäller alltså här mer en
omfördelning än något annat, och det
kanske säger en del. Med herr Brandts
partis lätthet att skaffa staten skatteinkomster,
t. ex. genom omsättningsskatten,
borde det i alla fall nu gå att
åstadkomma mera. Det gäller ändå inte
särskilt stora minskningar i skatteintäkterna.

När man 1919 för första gången kom
på tanken om förvärvsavdrag, sade man
också bestämt ifrån, att detta förvärvsavdrag
skulle vara till för att underlätta
inkomstens förvärvande. Det var alltså
en princip. Vid de diskussioner, som
förekommit under årens lopp, har man
upprepade gånger kraftigt understrukit,
att man inte får lägga arbetsmark -

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

nadssynpunkter på en skattefråga. Nu
frågar åtminstone jag mig: År det ändå
inte så, att man måste lägga arbetsmarknadssynpunkter
också på denna
fråga? Den berör inte bara en utan
många yrkesgrupper, som vi behöver
och som vi inte kan få ut på arbetsmarknaden,
bland annat på grund av
denna sambeskattningseffekts verkan på
deras inkomster.

Hur mycket skatteintäkter förlorar vi
genom att ha denna sambeskattningseffekt?
Ja, om det talar vi också i denna
utredning. Det säges där, att om detta
skattebortfall vet man faktiskt inte ett
dugg. Det är klart att man, om man får
med flera i förvärvsarbetet, också får
mera skatteinkomster. Men hur mycket?

När man som jag har nära kontakt
med en yrkesgrupp, som faktiskt gärna
arbetar trots giftermål, kan man inte
undgå att ideligen få belägg för att sambeskattningseffekten
är orsak till att
vederbörande inte har förvärvsarbete.
Det har blivit alltmer angeläget för
min yrkesgrupp att få bort denna sambeskattningseffekt,
helt enkelt därför
att giftermålen ökar — jag höll på att
säga katastrofalt — därför att utbildningen
blir alltmer nödvändig och effektiv,
därför att den medicinska vetenskapen
går framåt och därför att vi
måste ha folk som förstår att sköta de
sjuka. Det gäller alltså att på alla olika
områden laga att man får de yrkesarbetande
gifta att stanna kvar i förvärvsarbetet
och ordna så, att de slipper
att skriva till sina yrkestidskrifter:
»Så här ser det ut. Jag får om jag arbetar
den och den nettoinkomsten på
grund av sambeskattningcn. Tycker ni
verkligen, kolleger, att jag skall bry
mig om att arbeta?»

Det händer mycket i ett samhälle
som vårt. Denna fråga har blivit allt
viktigare att få löst. Det lilla, som kan
göras omedelbart, bör också göras omedelbart
och består just i denna detalj:
höjning av förvärvsavdraget till 3 000
kronor. Jag kommer att rösta för det.

182 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! För den svenska familjebeskattningen
föreligger enligt vårt
förmenande framför allt tre huvuduppgifter
att lösa:

1) att åstadkomma en sänkning av det
samlade skattetrycket,

2) att få till stånd en rättvisare utformning
av själva skattesystemet och

3) att i skattesystemet lägga in skattebefrielse
för olika former av sparande,
som särskilt tar sikte på förhållandena
i familjerna.

Efter detta program har vi arbetet.

Motiveringen för nödvändigheten av
att åstadkomma en sänkning av det totala
skattetrycket skall jag i detta sammanhang
inte ingå på. Det får vi tillfälle
att resonera närmare om inom ett
par veckor. Jag vill bara parentetiskt
understryka, att sänkningen enligt vår
uppfattning skall möjliggöras genom en
motsvirande reduktion av statens utgifter.
Därmed förfaller några av de
invändningar, som under den tidigare
debatten från socialdemokratiskt håll
framförts mot oss.

Den andra frågan gällde rättvisare utformning
av skattesystemet. Det principiella
stöd, som givits åt tanken att
sträcka ut tudelningsregelns tillämpning
inregistreras givetvis med tillfredsställelse.
Bakom vår ståndpunkt ligger uppfattningen,
att bägge makarna gemensamt
bidrar till familjeinkomsten och
till skapandet av familjens standard,
oberoende av hur inkomsterna fördelar
sig på makarna.

Att tudelningsregelns genomförande
skulle lösa alla problem har vi aldrig
påstått. Jag kan i det sammanhanget
nöja mig med att hänvisa till ett av de
anföranden, som tidigare hållits av herr
Magnusson i Borås. Däremot hävdar vi,
att detta är en av huvudförutsättningarna
för att man skall få rätsida på familjebeskattningen.
Men självfallet måste
tudelningsregelns vidgade tillämpning
bl. a. kombineras med lösningen

av den första huvuduppgiften: sänkningen
av skattetrycket.

En socialdemokratisk talare har nyss
invänt mot oss, att en lättnad i familjebeskattningen
alltid måste betalas genom
en höjning på andra punkter, om inte
absolut så i varje fall relativt. För att
undvika detta bör sänkningen av familjebeskattningen
sättas in som ett led i
en allmän skattesänkningsaktion. Det är
också efter den linjen vi arbetar.

Riktigheten av betraktelsesättet, att
förvärvsarbetande mödrar och hustrur
till jordbrukare och andra rörelseidkare
skall få dra av sina verkliga merkostnader
för barnens vård, åtminstone
inom 20-procentsramen, även om dessa
kostnader ligger högre än enligt regeringens
schablon, har vitsordats även
från socialdemokratiskt håll. Jag kan,
herr talman, bara beklaga att vår måttfullt
utformade reservation i denna fråga
tydligen ändock inte kan påräkna
regeringspartiets stöd.

I vårt inte minst tekniskt snabbt expanderande
samhälle kommer stora anspråk
att ställas på familjernas beredvillighet
att hjälpa barnen till en högre,
kvalificerad utbildning. Vi bör underlätta
för dem att göra en sådan insats.
Det är en illusion att tro, att staten
skulle mäkta ensam åstadkomma allt. De
enskilda måste själva prestera mera.

Därmed är jag framme vid den sista
frågan, vars angelägenhet jag här bara
hinner peka på, nämligen angelägenheten
av att sätta in en rimligt tilltagen
skattebefrielse för olika former av sparande
— det må nu gälla sparande i
familjerna för barnens utbildning eller
sparande i form av amortering på skulder,
som våra ungdomar själva tagit på
sig för att skaffa sig en mera kvalificerad
utbildning.

Jag vill, herr talman, inskränka mig
härtill och med dessa ord yrka bifall
till högerreservanternas förslag.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Nr 16 183

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Herr talman! Det har varit en lång
och på detaljer och sakuppgifter mycket
späckad debatt som har förts här i
dag. Nu har under de allra sista minuterna
två av oppositionens partiledare
gjort en del mera allmänt betonade deklarationer,
och det kan vara rätt förklarligt
om jag också så här vid avslutningen
av debatten gör ett inlägg, där
jag försöker inskränka mig till de principiella
synpunkterna. Jag tror inte jag
kan berika debatten så mycket mer i
detaljfrågorna.

Familjebeskattningen eller sambeskattningen,
som den enkannerligen kallas,
är ju en lång och besvärlig skattefråga
i den svenska riksdagens historia.
Ett stort och fint kommittébetänkande
avlevererades 1949, resultatet av många
års vedermödor. Det kritiserades sönder
i remissen och föranledde följaktligen
inte någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
1952 kom ett nytt förslag, som föranledde
den lagstiftning vi har nu. 1957 tillsattes
den sist arbetande kommittén.
Ett par av dess medlemmar är också ledamöter
av denna kammare och har
deltagit i debatten här i dag. Denna
kommittés förslag har efter remissbehandling
nu presenterats för riksdagen.
Herr Ohlin beklagar att det har tagit så
lång tid för regeringen att komma fram
med förslaget, och det var närmast detta
beklagande som föranledde mig att
ge denna lilla historiska exposé.

Man kan fråga sig varför det har varit
så delade meningar om sambeskattningen.
Ja, det är helt enkelt därför att
det är ungefär lika många uppfattningar
om vad som är det rättvisa i skattesystemet
som det är talare i debatten.
Visserligen har det i dag uttalats allmän
glädje över propositionen, men glädjen
har inte varit odelad. Man har kommit
med en rad olika förslag, vilka samtliga
bär haft det gemensamt, att de, hur
skilda de än varit från varandra, ändå
har motiverats med rättvisesynpunkter.
Dessutom har förslagen haft det gemensamt,
att de kostat mer än de 35 miljo -

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

ner kronor på staten och 50 miljoner
kronor på kommunerna som Kungl.
Maj:ts förslag innebär.

Herr Ohlin reagerade i sitt anförande
mot det tal, som han sade att regeringspartiets
företrädare här i kammaren
fört, nämligen att det endast är ett fåtal
som beröres av sambeskattningsreformen,
och att man därför inte behövde
fästa så stort avseende vid orättvisan.
Herr Ohlin menar att en orättvisa
under alla förhållanden är en orättvisa,
även om den bara drabbar ett fåtal, och
jag kan i princip hålla med honom därom.
Men nu är det inte alldeles så, om
man ser litet närmare på problemet. Ty
här är det fråga om vad skattekollektivet
svenska folket skall kosta på sig.
Det är inte fråga om någon högre makt
som släpper till de pengar man vill satsa
för att undanröja vad man från skilda
utgångspunkter anser vara en orättvisa.
Det måste ju ändå betalas av svenska
folkets skattekollektiv.

Det är frestande att här ta upp en debatt
om denna orättvisesynpunkt. Vi
kan som exempel ta en arbetarhustru,
vars man tjänar 12 000 kronor — ett
ganska vanligt inkomstläge för stora
grupper av svenska löntagare — och
där det finns fem barn i familjen och
hustrun arbetar i hemmet. Jämför den
familjen med en annan familj, som har
20 000 kronors inkomst och bara ett
barn och där hustrun arbetar utanför
hemmet. Vem är det som vederfares
orättvisa, om hustrun med fem barn att
försörja på mannens 12 000 kronor får
vara med om att betala för att familjen
med 20 000 kronors inkomst och bara
ett barn skall få en lindring i beskattningen? Jag

tillåter mig ställa det problemet
för att alla skall förstå, hur vanskligt
det är att i starka tongångar tala om
rättvisesynpunkterna i denna fråga.
Personligen har jag i varje fall den erfarenheten,
att ju lägre lönen är i en
familj, desto hårdare får hustrun slita
för att få det hela att gå ihop. Sambc -

184 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

skattningen angår inte familjerna i de
lägsta inkomstgrupperna. Man måste
komma upp i ett inkomstläge på omkring
20 000 kronor innan sambeskattningsproblemet
blir aktuellt — och 90
procent av det svenska skattekollektivet
ligger under den gränsen. Det är säkerligen
en stor del av dessa familjer
som gärna skulle byta med de sambeskattningsfamiljer
man nu säger är
orättvist behandlade, därför att Kungl.
Maj:ts proposition inte går längre i
sambeskattningseftergift än fallet är.

Det finns sålunda starka skäl för en
erinran när det gäller dessa rättvisesynpunkter,
vilket bl. a. bevillningsutskottets
ledamot herr Brandt i Aspabruk
tidigare i dag framhållit. Vi får
inte glömma att det är 1 100 000 familjer
plus alla ogifta, som på ett eller annat
sätt får bära kostnaderna för den reform
vi väl blir överens om att genomföra,
och det är inte de familjerna som
har den starkaste ryggraden när det
gäller att bära kostnaderna.

Nå, då kan man fråga hur finansministern
efter dessa reflexioner kan lägga
fram en proposition, som innebär
att vi på skattekollektivet lägger dessa
80 å 90 miljoner kronor. Ja, förklaringen
är väl helt enkelt den, att vi tagit intryck
av argumentationen om behovet
av täckning för vissa extra kostnader
för kvinnor i förvärvsarbete. Vi har tagitintryck
av argumentationen, att samhället
behöver dessa krafter i produktionen.
Och vi har tagit så starka intryck,
att vi trots medvetandet om styrkan
i de argument jag nyss anförde
ändå har presenterat vårt förslag.

Om vi har två makar med barn, vilka
tillsammans tjänar 20 000 å 22 000 kronor
— det är en siffra som förekommit
i eftermiddagens debatt, och därför tar
jag den till utgångspunkt — så innebär
Kungl. Maj:ts förslag en skattesänkning
för den familjen på ungefär 250 kronor,
om hustrun arbetar utanför hemmet.
Om makarna tillsammans tjänar 40 000
kronor, så innebär regeringsförslaget

en skattesänkning på 430 kronor. Och
om de tjänar 75 000 kronor, så blir skattesänkningen
enligt förslaget 500 kronor
för den familjen. Sådana blir verkningarna
av att vi höjer förvärvsavdraget
från 1 000 till 2 000 kronor. Skulle
vi följa det förslag som föreligger om
att höja det från 2 000 till 3 000 kronor,
så får dessa skattesänkningstal fördubblas,
d. v. s. de som tjänar cirka 20 000
skall ha 500 kronor i skattesänkning, de
som tjänar 40 000 skall ha 860 kronor
och de som tjänar 75 000 tillsammans
skall ha en tusenlapp i skattesänkning.
De skall ha detta medan andra står och
tittar på och i sista hand får vara med
och betala. Det är det som är utgångspunkten.
Därför håller inte herr Ohlins
resonemang som slutade på halva vägen.
Han talade om att det är en orättvisa
även om det bara drabbar de få.
Det är inte en riktig analys av problemet.
Men vi har gått så långt vi kunnat
när det gäller detta förvärvsavdrag på
2 000 kronor och sagt att det kan vara
en uppmuntran.

Där kommer ju hela frågan in, huruvida
sambeskattningen varit ett prohibitivt
element när kvinnorna skall ta
förvärvsarbete. Jag lyssnade med intresse
till ledamoten av utredningen
fröken Gerda Höjer när hon i sitt inlägg i
eftermiddags bl. a. beskrev en enkät rörande
anledningarna till att man inte
fick ut sjuksystrar som var utbildade i
arbete mer än man i själva verket får
sedan de har gift sig. Jag vill minnas
att enligt den gruppering fröken Höjer
gjorde kom sambeskattningen som nummer
tre eller nummer fyra bland orsakerna.
Jag vet inte om det fanns flera
orsaker i denna tabell.

I så fall vore det ju rätt intressant att
få reda på det. Skulle det verkligen vara
så, att sambeskattningen var den minsta
och den sista anledningen till att de gifta
sjuksköterskorna inte går ut i arbete,
så kunde det ju vara en ganska välgörande
förklaring i en debatt, som på
denna punkt naturligtvis har fått röra

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Nr 16 185

sig med många okända begrepp och
storheter.

Jag skall emellertid ta ett par exempel
som jag tror stöder mig i min relativt
skeptiska uppfattning, att i varje fall i
de högre inkomstlägena sambeskattningen
inte skulle vara något hinder för
kvinnan att gå ut i arbetet. Om två makar
tillsammans tjänar 50 000 kronor
— låt mig säga att mannen tjänar 30 000
och hustrun 20 000 -— så ger ju den nuvarande
sambeskattningen, innan vi genomfört
dessa förbättringar, en extra
skattebelastning på ungefär 1 750 kronor.
Efter det att vi genomfört dessa
lindringar kommer den ju att bli väsentligt
mycket mindre. Då kan man
ju ställa frågan, om det i en familj som
har en familjeinkomst på 50 000 kronor
hittills har varit så, att en skatteökning
på 1 750 kronor varit avgörande för om
hustrun skall ta arbete eller inte. Jag
har litet svårt att tro det. Jag kan fördubbla
inkomsten och ta en familj med
100 000 kronor i inkomst, där maken
haft 50 000 och makan de andra 50 000.
För den familjen har den gamla sambeskattningen
inneburit en »straffbeskattning»
med något över 5 000 kronor. Jag
tror inte heller att den summan varit
avgörande, när man i detta inkomstläge
beslutat sig för att gå i arbete eller
stanna hemma. Det finns så många
andra förhållanden, vilket fröken Höjer
i sin enkät indirekt också har bestyrkt,
som är anledning till att man sedan man
gift sig inte går ut i arbete.

Det jag nu sagt hänför sig till förvärvsavdraget.
Jag är på ett helt annat
sätt och mera helhjärtat med, när det
är fråga om förstärkningen till de ofullständiga
familjerna. Detta är som jag
ser det den stora reformen. Tyvärr har
den i debatten åtminstone från oppositionens
sida kommit alldeles i skymundan
till förmån för frågan om förvärvsavdraget.
Men det finns skäl till det,
som jag inte skall vara elak nog att utveckla.
Argumenten och valet av delar i
denna proposition som arguinentering -

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

en omfattat talar ju för sig själva. För
ett par år sedan höjdes ortsavdraget för
de ofullständiga familjerna från 2 000
till 3 000 kronor. Riksdagen betraktade
vid det tillfället detta som en stor och
välkommen reform. Vi vågade inte gå
längre då. I dag är vi färdiga att ta ställning
till ett nytt förslag, där de 3 000
kronorna höjs till 4 000. Det är också
en stor och välkommen reform. Jag tror
att man ändå är tvungen att gå ett steg
i taget.

Jag är inte beredd att säga, att vi med
denna reform har klarat alla svårigheter
för de ofullständiga familjerna, men jag
vill understryka att detta inte bara är
ett skatteproblem. Det är inte säkert att
förvärvsavdragen är det riktiga och det
mest primära handtaget till de ofullständiga
familjerna i dag. Hjälp på andra
områden kan vara angelägnare. Jag tror
nog att det är klokt att i lugn och ro
fundera över vad som skall bli nästa
stödaktion just till de ofullständiga familjerna,
innan vi ökar den som jag
tycker ändå rätt snabba och kraftiga
förbättring som skett för denna grupp
under de senaste åren.

Det har i debatten ju inte bara talats
om sjuksköterskor utan även om den
akademiskt utbildade arbetskraften.
Däremot har debatten varit kemiskt fri
från synpunkter på de arbetarhustrur i
textildistrikten som står vid maskinerna
eller de som sitter på ASEA och lindar
motorer och som tillsammans med
mannen har inkomster som över huvud
taget inte gör sambeskattningen till något
problem. Men det är ju dessa som
ändå, som jag sade inledningsvis, i sin
egenskap av skuttekollektiv skall ta de
utgifter som vi nu av vissa skäl anser
oss kunna kosta på oss. Men låt mig
säga några ord om den akademiskt utbildade
kvinnliga arbetskraften.

Det kan vara riktigt, att samhället
här har investerat väldiga pengar för
att producera denna arbetskraft och att
det följaktligen är en förlust för folkhushållet
när dessa kvinnor, som herr Hus -

186 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

tav Johansson i Stockholm säger, stannar
hemma i köket och lagar köttbullar
och visar prov på andra husliga och
kvinnliga färdigheter. Det kan nog vara
riktigt att det i dag kan finnas skäl för
ett sådant resonemang. Jag har emellertid
inte kunnat låta bli att göra en
reflexion när jag suttit här och lyssnat,
och den reflexionen har jag gjort med
de färska minnesintryck vi i regeringen
har efter beredningarna av universitetsutredningens
betänkande; en proposition
i denna fråga ligger nu på riksdagens
bord och behandlas av särskilda
utskottet. Det är inte säkert, att man i
framtiden på samma sätt som i dag kommer
att ropa efter alla dessa flickor,
som nu tar studentexamen och efter
studentexamen läser till en fil. kand.
i språk, litteraturhistoria, filosofi eller
liknande. Universitetsutredningen har
klart visat, att vi har en stor brist på alldeles
specifika områden, som flickorna
tyvärr inte i så stor utsträckning har
rekryterat. De har i varje fall inte kunnat
konkurrera med pojkarna, och eftersom
dessa utbildningslinjer — det
gäller framför allt ingenjörer och tekniker
och i viss mån även läkare — utgör
den trånga sektorn, där vi inte på
långa vägar kan tillfredsställa efterfrågan
vare sig nu eller inom överskådlig
framtid, blir det inte så många töser
som kommer att ha möjligheter att ta
upp konkurrensen med pojkarna. Det
stora problemet är ju att av den ungdom,
som från studentexamen går över
till akademisk utbildning, väljer — om
jag minns rätt — 80 procent den humanistiska
sidan. Mycket talar för att vi
därvidlag kommer att få besvärligheter
med sysselsättningen längre fram.

Man kanske även bör ha det problemet
i bakgrunden när man så energiskt
pläderar för nödvändigheten att skapa
betingelser för dessa flickor att göra insatser
i produktionen. Det är bra om
folkhushållet behöver dem, men ingen
vågar ställa garantier för detta i framtiden
med de studielinjer och de studie -

anlag, som den kvinnliga ungdomen i
dag framför allt visar sig omfatta.

Detta kanske ligger något vid sidan
av ämnet, men det må väl vara mig tilllåtet
att få vissa associationer, när jag
försöker summera något av den debatt
som förts under dagens långa plena.

Jag skall till slut bara säga några ord
i anledning av herrar Ohlins och Hjalmarsons
inlägg.

Herr Ohlin tog upp frågan om förvärvsavdraget
och gjorde gällande, att
det var ett rättvisekrav att se till att
dessa schablonavdrag blir höjda mer
än vad Kungi. Maj:t föreslagit. Jag har
beskrivit vad detta kommer att innebära
för skattekollektivet; det kommer
i dagens läge att innebära en ytterligare
belastning på 10 miljoner kronor.

Jag gjorde kanske den reflexionen —■
men endast i förbigående — när herr
Ohlin talade så varmt för höjda schablonavdrag
och energiskt argumenterade
för rättvisesynpunkterna, att det finns
andra former av schablonavdrag, som
herr Ohlin inte varit lika angelägen om
att bevara, trots att de redan har införts
i beskattningen. Betyder det något
slags reträtt? Jag föreställer mig att detta
är ett avdrag som inte kan klaras annat
än schablonvägen. Talar herr Ohlin
så varmt för det nu aktuella schablonavdraget,
kanske herr Ohlin om ett
par veckor vill tala lika varmt för det
schablonavdrag för omkostnader vid inkomstens
förvärvande, som vi infört i
löntagarnas deklarationer.

Fröken Höjer sade att det i utredningens
direktiv angavs, att det rent
statsfinansiellt inte fanns utrymme för
att göra någonting. Det är så riktigt som
det är sagt, ty när dessa direktiv skrevs
var utrymmet mycket knappt — tyvärr
är det även i dag knappt och kommer
väl förmodligen alltid att vara det. Men
så mycket kan väl ändå sägas, att anledningen
till att vi i dag kunnat lägga
fram detta förslag är, att vi förstärkte
statsbudgetens inkomstsida med den så
förkättrade allmänna varuskatten. Vi sa -

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Nr 16 187

de redan i höstas ifrån, att den inkomstförstärkning
som omsättningsskatten
skulle ge oss borde göra det möjligt att
genomföra en i och för sig önskvärd och
välbehövlig justering av sambeskattningen.
Jag skall naturligtvis inte föregripa
den ekonomiska debatt vi skall ha
här om några veckor, men för regeringen
har en sak varit alldeles klar: det
hade inte kunnat läggas fram något förslag
från regeringens sida om inte statsfinanserna
förstärkts föregående höst
med det belopp som omsättningsskatten
gav.

Herr Hjalmarson sade i sitt inlägg —-jag får väl närmast betrakta det som
något slags för publiken avsedd programmatisk
deklaration i mycket kort
och koncentrerad form ■—- att högern
arbetar utgående från tre punkter: 1)
en sänkning av skattetrycket och 2)
en rättvisare skattepolitik. Till den tredje
punkten kommer jag strax.

För min del har jag ägnat en liten del
av detta inlägg åt begreppet rättvisa och
jag hoppas kammaren kan ge mig rätt
i att detta i varje fall inte är ett entydigt
begrepp.

Herr Hjalmarsons tredje punkt var en
lättnad i beskattningen för familjerna.
Det var väl svårt för de flesta ledamöter
av denna kammare att i det ögonblicket
icke erinra sig herr Hjalmarsons och
hans partivänners inställning till det
allmänna barnbidraget — deras förslag
i det avseendet innebar ju en skattehöjning
för familjerna på ganska respektingivande
belopp.

Herr Hjalmarson säger nu att skattesänkningarna
skall balanseras på utgiftssidan.
Ja, vi får väl tillfälle titta på
den gamla skåpmaten relativt snart. Jag
tilltror inte herr Hjalmarson att kunna
mobilisera sin fantasi till den grad, att
han kommer att ha så mycket nytt att
bjuda på. Då vet vi allesamman vad dessa
besparingar på utgiftssidan innebär,
och vi är också beredda att dra slutsatsen
av detta vårt vetande.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Finansministern berörde
de ofullständiga familjernas problem
och sade att de kommit i skymundan i
debatten. Han gjorde i det sammanhanget
också vissa insinuationer gentemot
de talare som uppträtt här tidigare.
Finansministern berömde sig även
av snabba förbättringar på detta område.
Jag måste säga att det har han sannerligen
ingen anledning att berömma
sig av. I mitt anförande uttryckte jag en
tillfredsställelse över att man äntligen
föreslagit förbättringar.

År efter år har jag motionerat i denna
kammare om att få bort de upprörande
förhållanden som råder när det gäller
de ofullständiga familjerna. Jag har föreslagit
att exempelvis i en familj, där
fadern går bort och hustrun står ensam
med barnen, ortsavdraget ej skall sänkas
och vidare att familjen inte skall
beskattas efter den höga skatteskala
som gäller för ensamstående. De åsyftade
förhållandena har inneburit en
skamfläck på vår skattelagstiftning. I
dag har dessa önskemål i mina motioner
blivit tillgodosedda, och detta har
jag uttalat min tillfredsställelse över.
Därmed är frågan emellertid inte slutgiltigt
löst, och vi har därför i vår motion
begärt en ytterligare utredning,
som jag hoppas att finansministerns
partikamrater kommer att rösta för.

Finansministern yttrade att denna debatt
varit kemiskt fri från hänsyn till de
problem, som gäller t. ex. hustrurna i
familjer med lägre inkomst. Jag vill då
påpeka att vi från folkpartiets sida har
understrukit vad vi framhållit i vår reservation,
nämligen att det finns anledning
undersöka, huruvida inte kvotavdraget
skulle kunna beräknas efter en
något högre procentsats på de första tusenlapparna.
Det är inte alls säkert att
kostnaderna för barnpassning är pro -

188 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

portionella mot inkomsten, utan de kan
vara högre, relativt sett, i de lägre inkomstklasserna.

Efter denna debatt kvarstår fortfarande
tre fakta: 1. Antalet av dem för vilka
nuvarande sambeskattningsregler är
ogynnsamma är större än som uppgivits
— herr Brandt i Aspabruk var generös
nog att säga att det kanske år
dubbelt så stort. 2. Sambeskattningen
innebär ett hinder för de hustrur som
vill ta förvärvsarbete utanför hemmet.
Finansministerns »bevis» i det sammanhanget
dementeras ju av verkligheten
och av det faktum att regeringen sett
sig föranlåten föreslå en höjning av förvärvsavdraget,
en höjning som emellertid
enligt vår uppfattning inte är tillräcklig.
3. Den som i dag vill göra något
för att förbättra villkoren i detta avseende
har bara ett motförslag till regeringsförslaget
och det är det som
folkpartiet har ställt. Det är det enda
konkreta alternativ som riksdagen i
dag kan besluta om.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag blev något upprörd
över finansministerns sätt att ge sig in
på ting som han inte brukar syssla med.
Han är utomordentlig när han talar om
skatter, men när han kom in på utbildningsmöjligheterna
för flickor, inte bara
i dag utan för framtiden, undrar jag
om han inte alltför mycket laborerade
med gissningar rörande sådant som han
inte är sakkunnig på.

Det var egendomligt att höra finansministern
säga att vi har ingen garanti
för att det i framtiden finns behov av
så många välutbildade kvinnor, att man
behöver dra sådana från hushåll, där de
kan ha tillräckligt att göra. Till de arbetsområden
där det behövs högt utbildad
arbetskraft duger enligt finansministern
inga flickor. De har inte,
enligt finansministern, möjlighet att bli
civilingenjörer, matematiker —• läkare
slank visst också med.

Men det finns andra områden, där
inte ens finansministern behöver tvivla
på att töserna behövs ■— områden
där man står och ropar efter utbildad
arbetskraft. Det är psykologer, det är
barnträdgårdslärarinnor, det är gymnastiklärarinnor
och andra lärarinnor, det
är läkare, det är sjuksköterskor man
behöver. Dessa grupper har en högre
utbildning och de kan t. o. m. behöva
använda hjärnan som finansministern
inbillar sig är förbehållen männen.
Jag tror rent av att man skulle
kunna tänka sig kvinnliga finansministrar.

När nu finansministern lagt fram ett
bra förslag, innebärande en förbättring
för dem som är sambeskattade, en förbättring
som kommer dem till godo som
har en dyrbar utbildning som de kan
vilja ha litet utdelning av, tycker jag inte
finansministern skall skoja bort detta
med att säga, att de där töserna är
inte så mycket att resonera om i framtiden.
Jo, herr finansminister, det kommer
att resoneras om töserna mycket
mer i framtiden än nu och de kommer
att pocka på att bli observerade och få
möjligheter att sköta både hushåll och
förvärvsarbete i mycket större utsträckning
än de gör i dag. Därför skall vi
vara glada över den reform som föreslagits
i dag.

Men samtidigt kan med fog påstås,
att det är inte sambeskattningen man
främst vänder sig mot, utan vad man
vill uppnå är sådana möjligheter som
skulle göra det lönsamt och lättsamt att
förena yrke och hushåll. Det är dit man
vill komma, men sådana möjligheter
har inte anvisats ens i det med propositionen
konkurrerande förslag som lagts
fram och som skulle ge 3 000 kronor i
förvärvsavdrag.

Det är ingen mening i att gå in på att
diskutera den intellektuella förmågan
hos töserna och deras möjligheter att
kunna användas på arbetsmarknaden,
när man skall försvara ett bra skatte -

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Nr 16

189

förslag sådant som det finansministern
här lagt fram.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Att man, herr finansminister, skall få
dra av de verkliga kostnaderna för inkomstens
förvärvande har ju hittills
ansetts både ekonomiskt riktigt och socialt
rättvist. Då bör den principen tilllämpas
även för familjerna. Därför vill
jag fråga om inte finansministern i likhet
med herr Brandt tidigare i dag, vill
vitsorda det principiellt riktiga i att
merkostnaden för barnens vård får dras
av även i den mån denna merkostnad
överstiger schablonen. Svarar finansministern
ja härpå, kan jag naturligtvis
inte underlåta att ställa följdfrågan,
varför inte regeringspartiet kan understödja
högerreservationen.

Herr talman! Det är inte så ofta vi på
vår kant har tillfälle att instämma med
fru Eriksson i Stockholm, men jag gör
det gärna just i denna diskussion. Därutöver
vill jag tillägga en sak. Enligt finansministern
skulle våra flickor inte
passa för högre teknisk utbildning. Jag
tror att detta är en kvardröjande manlig
fördom. Yad det gäller är att väcka
den kvinnliga ungdomens intresse för
ökade insatser även på det tekniska området.
En förutsättning härför är emellertid
säkerligen att männen vidgar sin
uppfattning om vad som är rätta kvinnliga
takter.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Herr talman! Först en rättelse av ett
minnesfel beträffande motionsnummer.
Jag har redan anmält till talmannen att
yrkandet om bifall gällde motion II: 706,
i andra hand motion 11:705.

Finansministern talar om skattckollektivet
svenska folket och vad det kostar
på sig. Vi har nyss talat om att det
kostar på sig mellan 70 000 och 80 000

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

kronor för varje högre utbildad människa,
oavsett om det är man eller kvinna.
Då tycker jag fortfarande det är
dumt om vi genom skattepolitiska åtgärder
skall ställa det så, att ett mycket
stort antal av dessa inte kommer att utöva
sina yrken — ett större antal än
herr Sträng vill medge.

Jag blev förekommen av fru Eriksson
i Stockholm när det gällde detta något
mannadryga uppträdande mot kvinnorna.
Det gällde bl. a. språklärare och
läkare. Jag tror inte att de kvinnliga
språklärarna är sämre än de manliga.
Och vad läkarna beträffar har jag nyss
rest i länder, som hör till världens
största och där inte bara läkare utan
också ingenjörer och vetenskapsmän till
mycket hög procent är kvinnor •—■ av
läkarna är mellan 70 och 80 procent
kvinnor, och jag vet att regeringens hälsovårdsexpert
intygat att läkekonsten i
dessa länder står mycket högt, trots att
det alltså är kvinnor som utövar den!

Vad finansieringen beträffar har vi
från vårt håll ställt förslag som täcker
denna merutgift, vilken ju inte är så
hög jämfört med vad regeringen själv
föreslår, och det blir mycket över på
ett sätt som är mer fördelaktigt för textilarbetarfamiljen
än omsen. Jag vill
bara påpeka det, när herr Sträng aldrig
försummar att tala om vilka olyckor
svenska folket skulle ha råkat ut för,
om inte oms hade varit.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! I likhet med herr Hjalmarson
vill jag gärna instämma med
fru Eriksson i Stockholm, inte minst
när fru Eriksson säger att kvinnorna
kanske en vacker dag också kan bli
finansministrar. .lag har alltid betraktat
det så att de svenska husmödrarna till
mycket stor del är finansministrar —
finansministrar i de svenska hemmen.
Den träning de har där är sannerligen
inte värdelös, tvärtom.

Med anledning av finansministerns

190 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

attityd i fråga om kvinnornas lämplighet
för vissa arbetsområden och möjligheterna
att få dem att själva utöva
verksamhet skulle jag vilja be finansministern
att ordentligt läsa vår motion,
där det talas om att åt män och
kvinnor bör ges samma chans i det
svenska samhället. Finansministern har
tydligen inte läst den motionen, ty annars
kan jag inte tro annat än att han,
intelligent som han är, skulle ha tagit
större intryck än han synes ha gjort.

Finansministern använder som argument
mot mitt resonemang om förvärvsavdrag
för kostnader som är förenade
med inkomstens förvärvande, att vi hade
i våra förslag strukit vissa schablonmässigt
beräknade avdrag. Jag har svårt
att följa med finansministern när han i
det sammanhanget talade om löntagare.
Yi har ju föreslagit strykning av avrundningsavdraget
till jämnt hundratal kronor.
Den saken gäller ju alla inkomsttagare,
inte bara löntagare. Det kan väl
inte finansministern åberopa som ett
argument i denna diskussion. Inte heller
kan han väl göra det i fråga om
vårt förslag att man skall redovisa hur
stora försäkringskostnader man har,
eftersom även det gäller såväl löntagare
som andra inkomsttagare. Finansministern
måste lida mycket stor brist
på argument, när han från en sådan
utgångspunkt kan säga att nu väntar
han sig att man från folkpartihåll etc.

. . . Eller också har finansministern inte
läst motionen och fantiserar därför om
några andra avdrag som kanske har
berörts av andra partier.

Emellertid hade finansministern inte
mycket att säga till förklaring för att
det dröjt så länge, innan regeringen
framlagt ett förslag som når ett stycke
på väg. Han sade att det rått så delade
meningar i frågan under hela 1950-talet.
Kan det verkligen vara en ursäkt för att
regeringen låter en stor fråga ligga, om
man nu anser att det är en stor fråga?

Vad sedan beträffar frågan om det
berättigade ur rättvisesynpunkt i att

göra ordentliga eller i varje fall förbättrade
förvärvsavdrag anförde finansministern
ett par exempel, och det var
egentligen för att mycket kort belysa
dem som jag begärde ordet. Finansministern
talade om att man fick tänka
över vad det svenska folket som skattekollektiv
kan kosta på sig. Inom parentes
sagt är det, herr talman, ganska intressant,
att finansministern ser oss alla
som ett stort skattekollektiv snarare än
som ett kollektiv av arbetande människor,
men det där är kanske något som
följer med yrket, så att den saken skall
vi inte diskutera. Finansministern ställer
emellertid frågan om det är någon
orättvisa, att man, då man har att ta
hänsyn till en familj med 10 000 kronors
inkomst och fem barn samt en annan
familj som har 20 000 kronor i inkomst
och bara ett barn, är mycket försiktig
med att vilja ge tillräckliga avdrag för
kostnader för inkomstens förvärvande
åt 20 000-kronors-familjen. Har inte i
alla fall den fattigare familjen med
10 000 kronors inkomst det mycket besvärligare,
frågar han! Herr finansminister,
om det är så att den första familjen
med 10 000 kronors inkomst har
det besvärligt — och det är vi väl alla
överens om — så får man, i den mån det
gäller en skattefråga och en barnbidragsfråga,
vilket hör ihop, diskutera reformer
på dessa områden. Men även om
man tycker att denna familj har det besvärligt,
kan man inte avhjälpa det genom
att lägga en orättvis börda på
20 000-kronors-familjen. Man kan inte
rimligen säga, att denna familj får inte
göra avdrag för sådant som är kostnader
och inte någon verklig inkomst, utan det
skall den familjen betala skatt för i alla
fall, därför att på det sättet hjälper den
familjen 10 000-kronors-familjen. Vill vi
hjälpa 10 000-kronors-familjen mer än
vi gör, måste vi lägga bördan för att
åstadkomma denna hjälp på hela svenska
folkets inkomster och inte koncentrera
den bördan på en 20 000-kronorsfamilj
genom att vägra avdrag för kost -

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Nr 16 191

nader. Vi bör inte beskatta den familjen
för något som inte är en inkomst och
säga att det måste vi tyvärr göra med
hänsyn till 10 000-kronors-familjen.

Ja, det var ett mycket intressant exempel.
Herr Strängs sätt att resonera är
detsamma som förekommit inom regeringspartiet
i många olika sammanhang
under hela efterkrigstiden. Man avböjer
att rätta till en orättvisa på grund av
en egendomlig föreställning att om man
bevarar den orättvisan skulle detta
vara ett lämpligt medel att göra det lättare
att hjälpa dem som har det svårt.
Nej, låt oss söka avhjälpa orättvisorna
så långt det går och låt oss lägga de bördor
som behöver läggas så rättvist som
möjligt. Men det är inte rättvist att beskatta
det som inte är inkomst.

Finansministern talade sedan om vad
regeringsförslaget i praktiken betyder i
skattelättnader för olika inkomstskikt
och konstaterade att eftersom marginalskatten
är större för högre inkomsttagare
får dessa större skattelättnader genom
regeringsförslaget. Det verkade nästan
som om finansministern ångrade att
han lagt fram förslaget. Ungefär samma
resonemang som finansministern
förde här har han ofta fört, när han velat
kritisera oppositionen för att vi gjort
något »asocialt». Det är väl alldeles klart
att om man beskattar det som inte är
nettoinkomst, utan en kostnad, kommer
denna extra och ogrundade beskattning
att vara högre ju högre marginalskatten
är. Avskaffar man den ogrundade
inkomstskatten blir det större lättnad
i kronor räknat ju högre marginalskatten
är.

Finansministern säger att om en man
har 30 000 kronors inkomst och hustrun
20 000 kronors inkomst får de visserligen
en viss extra skattebörda genom
sambeskattningen, dock nu något minskad,
men det kan väl inte vara så farligt.
Men, herr finansminister, ovanpå
denna extra beskattning har man hittills
lagt den bördan, att man vägrat den
hustru, som tjänat 20 000 kronor, att

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

göra rimliga avdrag för kostnader förenade
med inkomstens förvärvande. Man
har inte bara genom sambeskattningen
ökat bördan, utan man har beskattat det
som inte är inkomst utan en kostnad och
lagt sten på bördan. Det är detta att en
sådan orättvisa läggs ovanpå sambeskattningseffekten
som jag för min del
tror, vid sidan av andra omständigheter,
bidrar till att man får en effekt, som är
icke blott orättvis utan ur samhällssynpunkt
även oklok.

Det har förut sagts att regeringsförslaget
dock är ett framsteg, och jag vill
upprepa det. Men jag tycker att dagens
debatt och särskilt finansministerns inlägg
visat, att det behövs ett ordentligt
tag igen på detta spörsmål efter en ny
utredning — men, låt mig säga det, en
som inte drar så långt ut på tiden ■— så
att vi kan få ett principiellt mera tillfredsställande
grepp på denna fråga än
det som, jag är ledsen att behöva säga
det, finansministern åstadkommit med
sin proposition. Grundläggande för det
greppet anser jag vara att man bör försöka
avhjälpa orättvisor i och för sig
och inte tro att man genomför en socialt
försvarbar politik genom att bevara
orättvisor för att därigenom få pengar
till att avhjälpa andra olägenheter. Jag
tror att man lättare kommer till en lösning
av de stora sociala problemen,
om man visar verkligt intresse för att
avhjälpa det som är orättvist.

Här vill jag liksom förut herr Gustafson
i Göteborg och herr Stenberg erinra
om frågan om de ofullständiga familjerna.
Vad beträffar dem som endast
har små inkomster och där hustrun arbetar,
vilka herr Sträng talade om, så
är de som bekant direkt åsyftade i det
utredningsförslag som från vår sida
framlagts, där vi vill att möjligheterna
att göra större avdrag i botten skall
prövas. Finansministerns sammanfattning,
där han försöker låtsas som om vi
förbisett dessa frågor, är därför sannerligen
inte grundad och inte heller rättvis.

192 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Av herr Ohlins mångordiga
sista inlägg fick jag faktiskt inte
ut något annat i sak än att han fortfarande
beskyller mig för att ha onödigt
länge dröjt med förslaget om denna reformerade
sambeskattning. Det är en
orättvis beskyllning, eftersom förslaget
har remissbehandlats så fort det kom
in, och det har skrivits proposition på
förslaget efter remissbehandlingen, varpå
denna proposition lagts på riksdagens
bord så snabbt som det fanns
praktiska och ekonomiska möjligheter,
nämligen efter höstens beslut i fråga
om omsättningsskatten.

När sedan herr Ohlin snubblar på sina
egna ord i sin ambition och talar om
orättvisorna, vill jag bara hänvisa till
mitt sista inlägg. Orättvisor är en subjektiv
uppfattning i denna fråga, och
jag ville med mitt inlägg ge uttryck åt
att dessa frågor kan ses från många
olika aspekter.

Jag skall sedan säga några ord till fru
Eriksson i Stockholm, som på det för
henne karakteristiska sättet blev eld
och fyr och flamma. Hade hon lyssnat
på mig, skulle hon inte alls ha fyrat av
tunga artilleriet på detta sätt. I mitt förra
inlägg erinrade jag om att här har
talats om den förlust som folkhushållet
gör, när det har investerat 40 000,
50 000, ja ända upp till 80 000 kronor
på en kvinna och givit henne akademisk
utbildning, men hon sedan inte
går ut i förvärvslivet utan stannar hemma
i familjen. Jag tillät mig säga att jag
tror det är en riktig synpunkt i dag,
men det är inte säkert att den är riktig
längre fram. Och här måste jag ge fru
Eriksson i Stockholm en smärtsam information.
Tyvärr är det så att finansministrar
med eller mot sin vilja ibland
är tvingade att lyssna på många ting
som ligger utanför skatteområdet. Eftersom
fru Eriksson i vårt demokratiska
land har rättighet att bilda sig sin
egen uppfattning i olika frågor, anser

jag att även jag har rättighet att bilda
mig en uppfattning om ting som inte
bara berör skatterna. Därest fru Eriksson
i Stockholm läser universitetsutredningens
betänkande — jag har faktiskt
gjort det, å ämbetets vägnar har jag varit
tvingad därtill — skall hon finna en
djup oro över den inriktning som finns
bland de ungdomar som nu skaffar sig
akademisk utbildning; det var ju om
sådan utbildnig vi talade. Fru Eriksson
sade att visst behöver vi flickor till
barnträdgårdslärarinnor, sjuksköterskor,
lärarinnor in. m. Det tror jag också,
men det är ett annat problem. Här
talar vi om de stora pengar som investeras
på den akademiskt utbildade ungdomen.
Där har vi onekligen vissa avsnitt,
t. ex. de naturvetenskapliga och
tekniska grenarna, där vi på grund av
platsbrist helt enkelt inte kan släppa
fram alla ungdomar, utan vi måste ha
en mycket hård gallring. Det skall nämligen
finnas plats för dem inte bara till
att sitta i bänken och lyssna på professorns
föreläsningar, utan de skall laborera
och göra mycket annat. Det är på
grund därav som vi faktiskt har en hård
gallring. Det tarvas utomordentliga betyg
för att komma in på de områden
där vi har det största behovet av att utbilda
ungdomar. Och i konkurrensen
på det tekniska området är det inte någon
undervärdering eller orättvisa mot
flickorna när jag säger, att pojkarna
slår ut dem i den konkurrensen. Ungdomarna
måste slåss om ett fåtal platser
på de tekniska linjerna, och därför
hamnar flickorna på de språkliga linjerna.
Det gör de i stor utsträckning redan
i gymnasiet.

Det är ju inte i och för sig olämpligt
att många ungdomar utbildar sig till
exempelvis språklärare, men enligt de
beräkningar som vi nu har på bordet
kommer behovet av arbetskraft inom
dessa områden att vara fyllt under en
viss tid framöver, därest vi fortsätter
med att låta ungdomar utbilda sig på
dessa linjer i samma utsträckning som

Nr 16 193

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

nu. Det kan därför bli nödvändigt att ta
upp detta problem ur andra synpunkter
än vi i dag gör.

Detta har ingenting att göra med frågan
om den intellektuella förmågan hos
pojkar och flickor — ett uttryck som
jag aldrig använde i mitt första anförande.
De som inte blev så upphetsade
på könets vägnar som fru Nancy Eriksson
utan som lugnt och sansat lyssnade
till mitt första inlägg är säkerligen beredda
att ge mig rätt däri, att vad jag
nu säger är detsamma som jag då yttrade.

Herr Hjalmarson frågar: Godtar inte
finansministern den principen, att man
bör få fullt avdrag för de kostnader som
man har vid intäkternas förvärvande?
Ja, jag har inte någonting emot att kosta
på mig ett godkännande av denna
princip, men jag är ju alltid tvungen att
bedöma problemet från den mera trista
utgångspunkten: vad har vi råd med
och vad har vi inte råd med? Om man
kunde sköta politiken efter den princip
som herr Hjalmarson talade om, skulle
det naturligtvis bli en idealisk politik,
så länge det varade. Men herr Hjalmarson,
som i varje fall här från talarstolen
säger sig ha sinne för ekonomiska
realiteter, skulle nog rätt snart vakna
upp med ganska besvärliga kopparslagare,
om han skulle försöka sköta politiken
efter den modellen.

Jag vill helt kort ge herr Johansson i
Stockholm en komplimang för att han
så ordagrant har lärt sig alla skällsord
som högern använder gentemot finansministern
då det gäller omsättningsskatten.

Jag trodde, att det närmast var herr
Hjalmarson, herr Ohlin och kanhända
herr Hedlund — men han är inte fullt
så ogenerad i sina uttalanden — som,
flitiga som myror, skulle bära pinnär
till omsättningsskattebrasan fram till
september månad. Nu kan man räkna
med att herr Johansson i Stockholm
ställer in sig i denna myrparad och är
13 — Andra kammarens protokoll 1960.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

så flitig som möjligt. I varje fall har
han argumenteringen klar för sig.

På en punkt skall jag hålla med herr
Ohlin; det är inte så vanligt, men jag
gör det här. »En kvinna kan t. o. m. bli
finansminister», sade herr Ohlin, och
det är jag den förste att understryka.
Varför det? Därför att man inte behöver
någon akademisk examen för att
stå här och tala som finansminister.
Samhället har inte investerat en krona
på mig i detta avseende, om vi skall ta
upp den saken. Vi är helt överens, herr
Ohlin. Man behöver icke ha akademisk
examen för att vara finansminister. Det
är naturligtvis inte fråga om någon betygssättning
av hur man sedan sköter
sig, men det är ett objektivt konstaterande
av att man kan råka bli finansminister
utan att ha akademisk examen.

Alla övriga små älskvärdheter om att
»herr Sträng ser kollektivet här i samhället
som ett skattekollektiv och inte
som ett medborgarkollektiv» får vara
värda vad de är värda. Tyvärr är samhället
så inrättat, att medborgarkollektivet
ibland är tvingat att fungera som
ett skattekollektiv. Eftersom vi talar om
skatter i dag, är denna jämförelse inte
alls malplacerad.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Finansministern har talat
om för oss, att samhället inte har
kostat på honom en enda krona. Jag
vill dock komma med en medborgares
suck och säga, att herr Sträng som finansminister
har blivit mycket dyr i
alla fall.

överläggningen var härmed slutad.

Punkten A 1 Förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen

46 § 3 mom. första stycket, såvitt avser
höjning av förvärvsavdraget

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag, dels ock på godkännande av
Nr 16

194 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

lagrummet i den lydelse, som föreslagits
i den vid betänkandet fogade reservationen
I) i motsvarande del; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Stenberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
46 § 3 mom. första stycket i bevillningsutskottets
föreliggande förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen,
såvitt avser höjning av förvärvsavdraget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
lagrummet i den lydelse, som föreslagits
i den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Söderquist m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Stenberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
130 ja och 39 nej, varjämte 46 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag.

46 § 3 mom. första stycket, såvitt avser
kvinnas inkomst av jordbruksfastighet Herr

talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag, dels ock på godkännande
av lagrummet i den lydelse, som föreslagits
i den vid betänkandet fogade re -

servation II) i motsvarande del; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
46 § 3 mom. första stycket i bevillningsutskottets
föreliggande förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen,
såvitt avser kvinnas inkomst av jordbruksfastighet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
lagrummet i den lydelse, som föreslagits
i den vid betänkandet fogade reservationen
II) av herr Bengtson m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Eriksson i Bäckmora begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 113 ja och 30 nej, varjämte 72
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag.

46 § 3 mom. andra stycket

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag, dels ock på godkännande av
lagrummet i den lydelse, som föreslagits
i den vid betänkandet fogade reservationen
II) i nu förevarande del; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Eriksson i Bäckmora begärde emeller -

Nr 16 195

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

tid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
46 § 3 mom. andra stycket i bevillningsutskottets
föreliggande förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen,
röstar

Jä{

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
lagrummet i den lydelse, som föreslagits
i den vid betänkandet fogade reservationen
II) av herr Bengtson m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Eriksson i Bäckmora begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 109 ja och 30 nej, varjämte 76
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

46 § 3 mom. tredje stycket

Utskottets förslag godkändes.

46 § 3 mom. i övrigt

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag,
dels ock på godkännande av utskottets
berörda förslag med det tillägg,
som föreslagits i motionerna I: 541 och
11:705; och godkände kammaren utskottets
förslag oförändrat.

65 § samt anvisningarna till 52 och
65 §§

Herr talmannen framställde proposi -

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

tioner dels på godkännande av utskottets
förslag, dels ock på godkännande av
stadgandena i den lydelse, som föreslagits
i den vid betänkandet fogade reservationen
IV) i motsvarande del; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herrar Magnusson i Borås och
Stenberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
65 § samt anvisningarna till 52 och
65 §§ i bevillningsutskottets föreliggande
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
dessa stadganden i den lydelse, som föreslagits
i den vid betänkandet fogade
reservationen IV) av herr Hagberg m. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Stenberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
118 ja och 85 nej, varjämte 12 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag.

Punkten A 2 Förslaget till förordning
angående ändring i förordningen om
statlig inkomstskatt

Godkändes.

196 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

Punkten A 3 Förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. och
129 § 8 mom. taxeringsförordningen

Godkändes.

Punkten A 4 Förslaget till förordning
om ändring i uppbördsförordningen

Godkändes.

Punkten A i övrigt

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B1, avseende motionerna
1:204 och 11:245

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen V);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herrar Magnusson i Borås och
Stenberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
Bl) i utskottets betänkande nr 40,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen V)
av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, skedde
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Magnusson
i Borås begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
107 ja och 108 nej.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
betänkandet fogade reservationen V) av
herr Hagberg m. fl.

Punkten B 2, avseende motionerna
1:280 och 11:353

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i reservationen
III) under 2) gjorda hemställan;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 2) i utskottets betänkande nr 40,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
i reservationen III) av herr Hagberg
m. fl. under 2) gjorda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
127 ja och 46 nej, varjämte 43 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna B 3 och B 5, avseende motionerna
I: 540 och II: 703 samt I: 542
och II: 702

Herr talmannen gav propositioner på

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Nr 16 197

l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den i reservationen I)
under c) gjorda hemställan; samt 3:o)
bifall till den i reservationen III) under
1) gjorda hemställan; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herrar Stenberg och Magnusson i
Borås begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Magnusson i
Borås votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkterna B 3) och B 5) i bevillningsutskottets
betänkande nr 40 antager
det förslag, som innefattas i den i reservationen
I) av herr Söderquist m. fl.
under c) gjorda hemställan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det förslag, som innefattas i den i reservationen
III) av herr Hagberg m. fl. under
1) gjorda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
47 ja och SO nej, varjämte 119 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i
punkterna B 3) och B 5) i utskottets betänkande
nr 40, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
i reservation III) av herr Hagberg
m. fl. under 1) gjorda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 117 ja och 47 nej, varjämte
52 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B 4, avseende motionerna
I: 541 och II: 705

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B 6, avseende motionerna
I: 543 och 11:70b

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B 7, avseende motionen
II: 706

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till ifrågavarande
motion; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

198 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Ändringar i rättegångsbalken, m. m.

§ 2

Föredrogos vart efter annat
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ny tulltaxeförordning,
m. m.,

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 53 § 1 mom. och
69 § 1 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272), och

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 4 oktober
1929 (nr 307) angående tullrestitution,
m. m.; samt

första lagutskottets utlåtande nr 30,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om tillägg till lagen
den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda
betänkanden och utlåtande hemställt.

§ 3

Ändringar i rättegångsbalken, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 19 februari 1960 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 85, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj d under
åberopande av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) Lag om ändring i rättegångsbalken,
och

2) Lag om ändrad lydelse av 12 och 17
§§ konkurslagen.

I propositionen föreslogs bl. a. att i
33 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken
vid sidan av nuvarande regler om
kungörelsedelgivning bestämmelser infördes
om delgivning genom att handling
avlämnades i slutet kuvert i den söktes
hemvist eller, om så ej kunde ske, genom
att försändelsen fästes å hans husdörr.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft två i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen nr 538 i första kammaren av
herr Ollén och nr 668 i andra kammaren
av herr Hamrin. Motionerna, vilka voro
likalydande, utmynnade i hemställan att
riksdagen måtte besluta att avslå propositionen
»i den del som avser förslag om
ändring av delgivningsreglerna, innebärande
ett återupplivande av det s. k.
spikningsförfarandet».

Utskottet hemställde, att riksdagen med
avslag å motionerna 1:538 och 11:668
måtte bifalla förevarande proposition,
nr 85.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Gezelius, utan angivet yrkande;
samt

2) av herrar Per-Olof Hanson och
Gustafsson i Borås, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:538
och 11:668 — och med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra företagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i
rättegångsbalken — måtte för sin del
antaga propositionen med den ändringen
av nämnda förslag att 33 kap. 12 §
rättegångsbalken erhölle följande lydelse: -

(Kungl. Maj:ts förslag) (Reservanternas förslag)

33 KAP.

12 §.

Har den------------i tidning.

Vad nu sagts äge motsvarande till- Vad nu sagts äge motsvarande till -

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Nr 16 199

(Kungl. Maj:ts förslag)
lämpning, om den sökte har känt
hemvist inom riket och han eller någon,
till vilken handlingen enligt 8 §
må överlämnas, ej träffas, samt upplysning
ej heller kan vinnas, var den
sökte uppehåller sig. Finner rätten
skäl därtill, må den i stället förordna,
att handlingen i slutet kuvert
skall avlämnas i den söktes hemvist
eller, om sd ej kan ske, fästas å hans
husdörr.

Delgivning skall---------

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i detta utskottsutlåtande hör säkerligen
inte till de stora, men några ord
till förklaring till vår reservation kanske
dock kan vara berättigade.

Frågan gäller delgivning av rättegångshandling.
Till nu gällande delgivningsbestämmelser
skall läggas följande
i § 12, 33 kap. rättegångsbalken:
»Finner rätten skäl därtill, må den i stället
förordna, att handlingen i slutet kuvert
skall avlämnas i den söktes hemvist
eller, om så ej kan ske, fästas å
hans husdörr.»

Jag vill, herr talman, inte vara med
om att göra stort väsen av denna nya,
eller synnerligen gamla, en gång avskaffade
men nu återuppståndna bestämmelse,
men jag har svårt att begripa
vad den egentligen skall tjäna till.
För längre tid tillbaka hade man det
s. k. spikningsförfarandet, vilket innebar
att handlingen helt enkelt spikades
på husdörren till den söktes bostad,
läslig för alla. Detta för personen ganska
genanta utlämnande till allmänheten
ansågs ur alla synpunkter olämpligt,
och så fick vi nu gällande lag i § 12,
kap. 33.

Den nu föreslagna lagen innebär ett
återgående till det gamla sättet men i
modifierad form. Rättvisligen skall sägas
att fästandet av handlingen på den

Ändringar i rättegångsbalken, m. m.

(Reservanternas förslag)
lämpning, om den sökte har känt
hemvist inom riket och han eller någon,
till vilken handlingen enligt 8 §
må överlämnas, ej träffas, samt upplysning
ej heller kan vinnas, var den
sökte uppehåller sig. Finner rätten
skäl därtill, må den i stället förordna,
att handlingen i slutet kuvert skall avlämnas
i den söktes hemvist.

---blivit fullgjort.

söktes dörr är att betrakta som en sista
instans att nå den sökte. Gången av
ärendet är som regel: Rätten skall besluta
när handlingen skall fästas. Finns
brevlåda skall handlingen läggas i den.
Delgivaren skall söka överlämna handlingen
till den sökte men om han misslyckas
och brevlåda inte finns, skall dokumentet
i slutet brev fästas på dörren
till den söktes bostad. Spikning kan det
väl numera inte bli fråga om, utan delgivaren
får väl ha med sig en rulle tejp
och fästa brevet på dörren på det sättet;
annars är det fara för att han blir
fast för skadegörelse å annans egendom.

Jag kan för min del inte se att den
föreslagna lagändringen är ett steg
framåt, men väl ett tillbaka. Vad som
gällde som skäl till att riksdagen en
gång slopade spikningsförfarandet gäller
även den modifierade brevfästningen.

Kuvertet med sigill och avsändarens
namn säger klart ifrån vad det är fråga
om för alla som vill titta på vad
grannen har för kontakt med myndigheter.
Den föreslagna reformen skall
inte vara tillämplig i fråga om stämning
i brottmål och inte heller i stämning
i tvistemål enligt propositionen
och det är ju en klok begränsning, men
vad motiverar egentligen att man nu
går tillbaka till en övergiven metod?
Jag har svårt att förstå varför inte nu
tillgängliga möjligheter för delgivning
skulle vara till fyllest. Delgivning kan

200 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Ändringar i rättegångsbalken, m. m.

ske på en för allmänheten tillgänglig
plats i rättens kansli, meddelandet kan
ges i allmänna tidningar och extra som
termen lyder »i annan tidning» som
den sökte kan tänkas nås av. Posten står
till förfogande med brev och rekförsändelser.

Vidare har man den s. k. surrogatdelgivningen,
d. v. s. att brev i vissa fall
kan lämnas till annan person, som i
sin tur överlämnar handlingen till den
sökte. Jag tror att lagrådet har rätt, när
det skriver, att enligt lagrådets mening
kan i huvudsak samma resultat nås genom
att meddelande med posten sändes
till den sökte under hans vanliga adress.

Hur man än gör, kommer man såvitt
jag förstår aldrig dithän att den som
vill hålla sig undan ger något bevis på
att han mottagit och erkänner delgivningen.
Om delgivningen skall anses ha
skett i och med att brev fästes på den
söktes dörr, kan givetvis samma sak
gälla vid postens delgivning eller genom
surrogatdelgivningen.

Jag anser sålunda att de skäl som
åberopas i motion nr 668 mot en modifierad
återgång till det gamla sättet om
spikning av rättegångshandling å husdörr,
nu ändrat till »fästandet av slutet
kuvert å husdörr», har fog för sig, och
dessa skäl bygger för övrigt på vad
Stockholms rådhusrätt och i än högre
grad lagrådet anför. Jag tycker att förslaget
är ett steg tillbaka i utvecklingen
och ganska främmande för vår tids förhållanden
och betraktelsesätt.

Jag kan försäkra kammaren att jag
inte har den minsta lust att hålla lymlar
eller asociala individer om ryggen,
men de skäl som lagrådet anför, att
även brevfästandet å husdörr kan ha
till följd att närstående kan drabbas av
en del obehag har jag svårt att komma
ifrån. Därför har jag varit med om att
skriva under en reservation i denna
fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Hamrin (fp).

Herr LANDGREN (s):

Herr talman! Vi har i första lagutskottet
varit praktiskt taget eniga om att
tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag om kungörelsedelgivning
genom att handling
avlämnas i slutet kuvert i den söktes
hemvist eller, om så icke kan ske, genom
att försändelsen fästes å hans husdörr.

Denna föreslagna delgivningsform,
alltså införande av spikningsförfarande,
har som vi hörde av den ärade reservanten
avstyrkts av lagrådet, och vad
lagrådet anfört har åberopats som stöd
för det av motionärer och reservanter
framställda yrkandet om avslag på propositionen
i förevarande del, alltså i
vad gäller delgivning genom s. k. spikning
på husdörren.

Reservanterna säger att tillräckliga
skäl icke förebragts för att återinföra
ett sedan länge ur rättegångsbalken utmönstrat
delgivningsförfarande. Ändringsförslaget
syftar emellertid till att

— inte minst i den söktes eget intresse

— skapa bättre möjligheter för att vederbörande
verkligen får del av handlingen.
Som framhållits från stämningsmannahåll
föreligger uppenbarligen ett
praktiskt behov av att i en rättegång
kunna verkställa delgivning genom
handlingens avlämnande i den söktes
hemvist eller genom fästande av densamma
på hans husdörr. Sådant delgivningsförfarande
förekommer redan enligt
utsökningslagen och har i den form
som det där tillämpas ej givit anledning
till kritik. Försändelsen skall icke fästas
på husdörren, om brevlåda finnes.
Det är alltså endast i sådana fall då
brevlåda saknas i anslutning till bostaden
som det skulle kunna komma i fråga
att försändelsen fästes på dörren.
Det bör också bemärkas att den föreslagna
delgivningsformen icke får begagnas
med mindre rätten förordnat
därom samt att den över huvud taget
icke får begagnas för stämning i brottmål.
Det får förutsättas att flera misslyckade
försök till delgivning i vanlig

Nr 16 201

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

ordning redan har ägt rum, innan spikning
tillgripes.

Rättens beslut torde regelmässigt
komma att fattas på grundval av en utredning
från stämningsmannens sida,
i vilken de misslyckade delgivningsförsöken
och omständigheterna i ärendet
i övrigt redovisas.

Det må i detta sammanhang också påpekas,
att det klientel på vilket den
föreslagna delgivningsformen kan tänkas
komma till praktisk användning
ofta utgöres av människor, som uppenbarligen
icke vill göra rätt för sig utan
som på allt sätt söker undandraga sig
sina förpliktelser.

Enligt utskottets uppfattning synes
det nya delgivningsförfarandet fylla ett
visst behov utan att medföra några
nämnvärda olägenheter. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Jag kunde kanske ha
nöjt mig med att instämma i vad herr
Landgren nyss anförde. Anledningen
till att jag inte gör det är huvudsakligen
den, att jag ville upplysa kammarens
ledamöter om den av reservanterna
angripna spikningsdelgivningens
utomordentligt ringa kvantitativa betydelse.

I min egen domsaga — som tillhör
de större med en mycket rörlig befolkning
och ett par tusen delgivningsärenden
per år — har sålunda den s. k. surrogatdelgivningen
mot sådana som försökt
hålla sig undan bara behövt tillgripas
ungefär en gång vartannat år.

Som domare är man givetvis mycket
angelägen om att nå vederbörande med
personlig delgivning i alla de fall, där
detta över huvud taget är möjligt. Den
nu föreslagna spikningsdelgivningen,
som ju får användas endast då brevlåda
till vederbörandes lägenhet saknas, torde
följaktligen komma till användning
ytterst sällan. Med hänsyn härtill skulle
jag kanske kunnat avvara den av de -

Ändringar i rättegångsbalken, m. m.

partementschefen nu föreslagna speciella
spikningsdelgivningen, men då denna
måste anses vara mindre formell och
därmed ha större möjligheter att verkligen
träffa vederbörande än kungörelsedelgivningen,
har jag inte ansett mig
böra gå emot propositionen i den delen.
Med hänsyn till den kommande
spikningsdelgivningens ringa frekvens
tycker jag nog också att reservanterna
här försöker göra en höna av en fjäder.

Det klientel mot vilket denna delgivningsform
är avsedd att användas utgöres
för övrigt av sådana notoriska smitare,
som näppeligen kommer att känna
sig särskilt skandaliserade av spikningen,
vilken ju som sagt icke får användas
för stämning i brottmål.

Herr talman! Även jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag har ingen lust att ta
upp någon debatt med min vän herr
Landgren. Men när han säger att det
gäller omsorgen om att den sökte skall
få del av handlingen, vill jag framhålla
att jag tycker att det redan nu är ganska
bra sörjt för den saken. Även med tanke
på att det kan bli fråga om mycket
ringa frekvens tycker jag att det inte
finns någon anledning att återgå till ett
system som man en gång lämnat. Delgivningen
har så många kanaler. Handlingen
kan för det första uppsättas i
rättens kansli. För det andra kan den
delges i allmänna tidningar. För dét
tredje kan meddelande ges också till annan
tidning, som kan tänkas nå personen
i fråga bättre än de allmänna. Handlingen
skall för det fjärde av tjänsteman
ges till den sökte för så vitt det är
möjligt. För det femte: träffas han inte,
skall handlingen läggas i brevlådan. För
det sjätte: finns inga andra möjligheter
att nå vederbörande, skall handlingen
kunna ges till person i hushåll som den
sökte tillhör eller till hyresvärd, portvakt
eller vice värd. För det sjunde:
genom posten skall den sökte alltid

202 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Ytterligare arbetstidsförkortning

meddelas att handlingen har lämnats eller
skickats i väg. .Tåg tycker alltså att
det är ganska bra sörjt för delgivningen
nu, och jag kan inte finna någon särskild
anledning att återgå till ett system
som man redan lämnat, nämligen att
fästa handlingen på husdörr.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära
ordet utan nöja mig med att instämma
i herr Gustafssons i Borås anförande.
Det var herr Fröding som närmast
uppkallade mig att ändå säga ett
par ord. Herr Fröding argumenterade
efter den linjen, att eftersom det bara
kan komma att röra sig om ett mycket
begränsat antal fall, skulle det inte vara
någonting att över huvud taget bråka
om.

Jag skulle faktiskt, herr Fröding, vilja
vända på detta och säga, att just därför
att det eventuellt bara kan komma att
röra sig om ett relativt begränsat antal
fall, finns det rimligtvis ännu mindre
anledning att på denna principiellt viktiga
punkt vrida klockan tillbaka. Jag
har nämligen den uppfattningen, att
det steg som nu tas verkligen inte är
något uttryck för en progressiv politik
på rättsvårdens område utan alldeles
tvärtom.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den med 2) betecknade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 4

Ytterligare arbetstidsförkortning

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av väckt motion
om ytterligare arbetstidsförkortning.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 582, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Senander m. fl. hemställt,

»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
i syfte att successivt genomföra en
arbetstidsförkortning för landets arbetare
och andra anställda i sådan takt
att 40-timmarsveckan har förverkligats
vid ingången av år 1965».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, 11:582, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Arbetstidslagstiftningen
är en typisk skyddslagstiftning. Tyvärr
betraktas den inte som en sådan på vissa
håll. Det finns de som anser, att arbetstidsförkortningen
mera är ett privilegium
än en reglering av arbetstiden till
skydd för arbetskraften.

Om man håller i minnet att arbetstidsregleringen
är en skyddslagstiftning,
måste det betecknas som synnerligen anmärkningsvärt
att vi inte hunnit längre
på detta område än till en arbetstidsförkortning
till 45 timmar i veckan.

Jag ber att få erinra om att det är 41
år sedan 8-timmarslagen antogs. Det
dröjde hela 38 år innan man vågade ta
ett nytt steg på arbetstidsförkortningens
väg.

Under denna långa tid har som bekant
hetsen och jäktet i arbetet på alla
områden tilltagit i oroväckande grad.
Vetenskapligt utstuderade metoder —
såsom exempelvis MTM — som syftar
till att förvandla all tillgänglig arbetskraft
till guld, tillämpas i ständigt ökad
omfattning. Det råder ingen tvekan om
att den stora utbredningen av neuroser
har sin grund i den ökade hetsen inom
industrien och samfärdseln.

Samtidigt med den ökade hetsen och
anspänningen med dess för arbetskraften
i längden ruinerande inverkan har
emellertid produktiviteten starkt ökat.

Förutsättningen för en ytterligare arbetstidsförkortning
har alltså förelegat

Nr 16

203

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

för länge sedan, men ingenting har hänt
på området utom att vissa från början
undantagna grupper senare erhållit reglerad
arbetstid enligt åttatimmarslinjen.

Sverige som dock är ett högt rationaliserat
och industrialiserat land har
kommit betänkligt på efterkälken t.o.m.
i förhållande till länder som deltagit i
de båda världskrigen. Frankrike, Australien,
USA och andra länder med en kapitalistisk
samhällsordning har hunnit
till 40 timmars arbetsvecka för stora
grupper av befolkningen. I folkmaktens
länder med Sovjetunionen i spetsen är
sjutimmarsdagen genomförd i väsentlig
grad, och ytterligare förkortning av arbetsdagen
kommer att ske snart. Den 1
april i år hade Sovjetunionen genomfört
sjutimmarsdagen för 16 miljoner arbetare
och tjänstemän. För grupper med
tungt och hälsovådligt arbete gäller sex
timmars arbetsdag. Före årets slut skall
samtliga grupper ha fått sju timmars
arbetsdag. Alla vet för övrigt att Sovjetunionen
enligt sjuårsplanen år 1965
kommer att ha bringat ned arbetstiden
till 30 och 35 timmar i veckan. Denna
arbetstidsförkortning sker samtidigt som
reallönerna stiger. Skulle då inte Sverige,
som undsluppit två förödande
världskrig, vara moget för en som vi
föreslagit successiv övergång till fyrtiotimmarsveckan?
Om inte vårt land vill
bli ett underutvecklat land på detta område,
är det hög tid att förvandla den
38 år gamla fyrtioåttatimmarsveckan till
en fyrtiotimmarsvecka.

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten
på en viktig sak som sällan
finns med i debatterna om arbetstidsförkortningen.
Den arbetsvecka som
nu formellt uppgår till 45 timmar är i
verkligheten betydligt längre för det
stora flertalet arbetare i städer och andra
tätorter. Vad jag syftar på är de numera
så långa färdvägarna till och från
arbetet. Bebyggelsen i tätorterna bär
som bekant brett ut sig över stora områden
i deras utkanter. Vid rusningstider
— och de inträffar som bekant vid

Ytterligare arbetstidsförkortning

arbetets början och slut för dagen —
kan det röra sig om en förlängning av
arbetsdagen med en å två timmar, kanske
längre. I verkligheten är därför talet
om åtta timmars arbetsdag en illusion.
Att efter ett enerverande och uppslitande
arbete under dagen få trängas
i spårvagnar, bussar eller andra färdmedel
måste anses som en förlängning
av arbetsdagen.

Ur arbetarskyddssynpunkt är därför
en förkortning av arbetstiden till 40 timmar
i veckan befogad. Men även med
hänsyn till fritiden måste en förkortning
snarast komma till stånd. De långa
färdvägarna till och från arbetet har inkräktat
på fritiden i väsentlig grad. Fritiden
är nu inte stort längre sedan 45
timmars arbetsvecka infördes än då fyrtioåttatimmarsveckan
tillkom för 41 år
sedan. Den minskade disponibla fritiden
spelar en stor roll vid bedömningen av
frågan om en förkortning av arbetstiden.

Utskottets yrkande innebär att frågan
om arbetstidsförkortningen skjuts på en
oviss framtid. Det förklaras att »innan
frågan om ytterligare arbetstidsförkortning
göres till föremål för överväganden,
bör enligt utskottets mening avvaktas
erfarenheter av den under de angivna
tre åren genomförda arbetstidsförkortningen».

Här kan man fråga: Vad är det utskottet
befarar? Det kan väl inte vara
så att utskottet väntar sig så dåliga erfarenheter
av arbetstidsförkortningen
att man kanske måste spärra vägen för
ytterligare sådana? Eller är det nationalekonomiska
betänkligheter som föranlett
den enligt min mening något
märkliga formuleringen? Om detta är
fallet bör man redan nu kunna konstatera
att erfarenheterna av den senaste
arbetstidsförkortningen är enbart goda.
Under de tre år arbetstidsförkortningen
varit i kraft har produktionen ökat med
mer än 10 procent. För januari i år kan
konstateras att produktionen ligger
drygt 6 procent över medelnivån förra
året. Finansministern beräknar att in -

204 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Viss ersättning från den allmänna sjukförsäkringen till ensamstående förvärvs arbetande

familjeförsörjare

dustriproduktionen år 1960 skall öka
med 7 procent i jämförelse med 1959.

Detta är erfarenheter som talar ett
annat språk än de olycksprofetior som
brukar framföras i diskussionerna om
arbetstidsförkortningen. Och det är ju
uppenbart att arbetstidsförkortningar
för hetsade och spända människor endast
kan vara till nytta ur produktivitetssynpunkt.

Herr talman! Såväl ur arbetarskyddssynpunkt
som med hänsyn till de ökade
möjligheter till fritid och rekreation
som är nödvändiga genom den ökade
hetsen i arbetet anser vi att en arbetstidsförkortning
måste komma till stånd.
Därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till vår motion i frågan.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Så sent som i fjol behandlade
riksdagen en motion med samma
förslag som den vi i dag behandlat.
.lag tror att t. o. m. herr Senander måste
medge, att det inte har inträffat någonting
under det år som gått som gör
att andra lagutskottet och riksdagen nu
skulle intaga en annan ståndpunkt än i
fjol.

Läget beträffande arbetstidsfrågan är
ju inte fullt så dystert som herr Senander
vill göra gällande. Arbetstidsutredningen,
som började sitt arbete 1947/48,
rekommenderade en arbetstidsförkortning
för treskiftsarbetare. Det behövdes
aldrig någon lagstiftning för att genomföra
en sådan arbetstidsförkortning;
genom avtal har övervägande delen
av treskiftsarbetarna här i landet
fått en arbetstidsförkortning.

Förra året infördes 45-timmarsveckan.
kan.

Vi står nu inför nästa steg mot en ytterligare
förkortning av arbetstiden.
Man kan gå olika vägar. I arbetstidsutredningen
hade jag en reservation, där
jag hävdade att de i den yrkesmässiga
trafiken anställda skulle jämställas
med treskiftsarbetarna och sålunda er -

hålla en arbetstidsförkortning till 40 å
42 timmar per vecka. Om vi nu inte kan
ta steget direkt till 42-timmars- eller 40-timmarsvecka, tycker jag att det vore
en bra dellösning av detta problem att
ge denna grupp en arbetstidsförkortning.
En annan form av arbetstidsförkortning
är en förlängd semester. Dessa
frågor står öppna för diskussion.

Det är fullständigt oriktigt av herr Senander
att påstå, att andra lagutskottet
velat uppskjuta frågans lösning till en
obestämd framtid. I fjol tillkallades särskilda
sakkunniga att undersöka verkningarna
av den beslutade arbetstidsförkortningen.
Resultatet av den utredningens
arbete bör vi kanske också titta
på, innan vi går till ett beslut. Andra
lagutskottet hyser alltså inte i och för
sig någon motvilja mot en arbetstidsförkortning,
men vi vill pröva oss fram
och se på vilket sätt frågan kan lösas.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till andra lagutskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 5

Föredrogos vart efter annat andra
lagutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna i
arbetarskyddslagen om nattvila, och
nr 33, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i vägtrafikförordningen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Viss ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
till ensamstående förvärvsarbetande
familjeförsörjare
Föredrogs andra lagutskottets utlåtan -

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Nr 16

205

Samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna

de nr 34, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ersättning
från den allmänna sjukförsäkringen till
ensamstående förvärvsarbetande familjeförsörjare
vid bortovaro från arbetet
på grund av minderårigt barns sjukdom.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Här föreligger ett enhälligt
utskottsutlåtande. Jag har emellertid
ansett det vara angeläget att som
motionär säga några ord, eftersom jag
anser det vara synnerligen viktigt att
den här aktuella frågan blir löst.

Utskottet har förklarat att frågan är
av stor omfattning och att Kungl. Maj:t
bör ha sin uppmärksamhet ytterligare
fäst på detta problem.

Motionärerna har tre gånger väckt
detta förslag, som går ut på att någonting
måste göras för att bereda ersättning
åt sådana förvärvsarbetande ensamstående
mödrar, ibland kanske även
fäder, som har småbarn placerade på
daghem eller familjedaghem och som
kommer i en besvärlig situation, när
barnen insjuknar och modern eller fadern
helt enkelt måste stanna hemma
och vara borta från sitt arbete och därmed
dra på sig ekonomiska förluster.
Småbarn som insjuknar får nämligen
icke stanna kvar på daghem och inte
heller lämpligen i familjedaghem.

Motionärerna har bl. a. pekat på att
man skulle kunna nå en lösning via
sjukförsäkringslagens bestämmelser,
men de har också pekat på andra vägar,
bl. a. en intensifierad utbyggnad av den
sociala hemhjälpen. Såvitt jag förstår,
är det närmast den senare vägen utskottet
har tänkt sig att man bör gå för att
nå ett positivt resultat.

Jag vill här stryka under, att när nu
utskottet återigen kunnat ena sig om ett
positivt uttalande, låt vara att motionen
formellt avslås, så hoppas jag att Kungl.
Maj:t, sedan vi nu motionerat tre gång -

er i frågan, verkligen gör någonting
som är så effektivt, att man kan lösa
problemet med ersättningen i dessa fall.

Herr talman! Jag har inget yrkande
utöver utskottets.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av väckta motioner
angående samordningen mellan
sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
10 i första kammaren av herr Sundin
m. fl. samt nr 15 i andra kammaren av
herr Antonsson.

Om motionerna anförde utskottet:

I motionerna, vilka är likalydande,
behandlas det förhållandet, att storleken
av den obligatoriska sjukpenning som
utgår enligt sjukförsäkringslagen är i
avsevärd mån beroende av vederbörandes
inkomst av tjänst, medan storleken
av sjukpenningen enligt yrkesskadeförsäkringslagen
är beroende av inkomsten
av förvärvsarbete över huvud taget.
För en person, som har ringa inkomst
av tjänst men förhållandevis god inkomst
av annat förvärvsarbete, blir följaktligen
sjukpenningen enligt sjukförsäkringslagen
betydligt lägre än sjukpenningen
enligt yrkesskadeförsäkringslagen.
De yrkesskadeförsäkrade erhåller
för tiden intill nittionde dagen (samordningstiden)
sjukhjälp enligt sjukförsäkringslagen.
En lantbrukare, som utför
skogsarbete såsom anställd under en
kortare tid av året och därvid får en
yrkesskada, kan därför få betydligt lägre
sjukpenning under de första nittio dagarna
än han får därefter. Motionärerna
anser detta icke rimligt och vill att den
högre sjukpenningen skall utgå även un -

206 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna

der samordningstiden. De har därför
hemställt, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla dels om
skyndsam prövning av i motionen berörda
spörsmål, dels att förslag i ärendet
förlägges riksdagen snarast möjligt
i enlighet med motionens syfte».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 10 och II: 15, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av herrar Thorsten Larsson och
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av förevarande motioner,
I: 10 och II: 15, i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte såsom sin mening ge till
känna vad dessa reservanter anfört;

II. av herr Anderson i Sundsvall, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Den centerpartimotion
vi nu har att behandla är föranledd av
de brister som framträder i samordningen
mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.
De som berörs av dessa
brister är bland andra de mindre jordbrukarna,
eftersom de ofta utför arbete
inom närliggande jord- och skogsbruk
åt andra jordbrukare.

Före den nuvarande sjukförsäkringens
ikraftträdande var det ju riksförsäkringsanstalten
som reglerade ersättningarna
vid olycksfall i här nämnda
arbeten, och ersättningen utgick då i
förhållande till vederbörandes dagsinkomst.
När de nya sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagarna
trädde i kraft den
1 januari 1955 skedde en ändring i fråga
om denna reglering. Den samordning
som då kom till stånd mellan dessa
två lagar innebär att sjukförsäkringen
svarar för de första 90 dagarna även
beträffande olycksfallen, medan yrkesskadeförsäkringen
vid yrkesskada träder
till först efter 90 dagar. I och med

denna ändring inträdde en väsentlig
försämring för de grupper av arbetstagare
som jag nämnt.

Eftersom en mindre jordbrukare oftast
betraktas som egen företagare när
det gäller semester, sjukdomsfall,
olycksfall och pensioner — även när
vederbörande har viss inkomst av tjänst
— blir konsekvensen ofta följande. Om
en småbrukare tillfälligt arbetar hos
exempelvis sin granne och skadar sig
i detta arbete, träder inte sjukförsäkringen
in de första 90 dagarna — med
undantag för grundskyddet —- utan det
blir först efter 90 dagar, då yrkesskadeförsäkringen
träder till, som vederbörande
blir berättigad till samma ersättning
och skydd som de personer, vilka
är att hänföra till gruppen arbetstagare
enligt lagens mening — detta trots att
den arbetsgivare det här är fråga om erlägger
avgifter till såväl sjuk- som yrkesskadeförsäkringen.
Vi har säkerligen
flera tiotusental arbetsgivare som
under vissa perioder är beroende av
och utnyttjar tillfällig arbetskraft. Denna
arbetskraft erhålles i betydande utsträckning
från det mindre jordbruket,
där brukaren utöver skötseln av det
egna företaget är i behov av tillfälligt
arbete. Om vi antar att en företagare, en
jordbrukare, lejer sin granne under vissa
tider per år för ett belopp som uppgår
till högst 1 800 kronor, så får denna
företagare betala en avgift till sjukförsäkringen
på omkring 20 kronor per år,
utgörande avgift för skyddet för de första
90 dagarna. Därtill kommer avgift till
yrkesskadeförsäkringen. Vederbörande
företagare utgår då helt naturligt från
att han har ett försäkringsskydd för sin
granne, om denne skulle skada sig under
den tid han deltar i arbetet. Men så
är inte förhållandet enligt den nuvarande
lagens tillämpning, något som är
ganska anmärkningsvärt.

Summerar vi de belopp som erläggs
av arbetsgivarna såsom avgift för den
arbetskraft jag nämnt, blir det betydande
belopp per år. Men för dessa belopp

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Nr 16

207

Samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna

lämnar sjukförsäkringen inte någon
motprestation i form av försäkringsskydd
för dessa grupper av arbetstagare,
vilket det väl dock var avsett att
försäkringen skulle göra.

Jag utgår ifrån att riksdagen inte har
avsett att någon grupp genom de nya lagarnas
tillkomst och samordningen dem
emellan skulle få sämre förmåner och
skydd än den hade tidigare. Utskottet
framhåller att den enskilde kan undvika
de konsekvenser, som motionärerna
påtalat, genom att teckna en frivillig
försäkring. Ja, det skyddet kan man tillförsäkra
sig genom denna åtgärd, men
obesvarad kvarstår dock frågan: Var
finnes det skydd som arbetsgivaren betalar
avgift för?

Utskottet förutsätter att detta problem
kommer att prövas i samband med
socialförsäkringens samordning och
komplettering. Ja, därom vet vi ingenting
bestämt. Vi reservanter anser det
vara angeläget att de grupper av arbetstagare
som beröres av detta problem,
om yrkesskada inträffar, tillförsäkras
en sjukpenning som svarar mot den avgift
arbetsgivaren erlägger. Av denna
anledning bör de nuvarande bestämmelserna
snarast omprövas.

Det är dessa synpunkter som varit
motivet till vårt ställningstagande, och
därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation som är fogad
till andra lagutskottets utlåtande nr 35.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora (ep) och Vigelsbo
(ep).

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag har fogat en blank
reservation till det utskottsutlåtande
som nu behandlas. Jag har gjort det
därför att jag tycker att utskottet något
kraftigare än som skett borde ha understrukit
angelägenheten dels av en
översyn av samordningsbestämmelserna
mellan sjukförsäkringslagen och yrkesskadeförsiikringslagcn,
dels av en re -

vision av reglerna för den frivilliga
sjukpenningförsäkringen.

Dessa två frågor hör nämligen samman,
åtminstone så länge samordningsreglerna
är utformade som de för närvarande
är. Utskottet nöjer sig med att
hänvisa till pågående utredningar och
till ett uttalande, som socialministern
har gjort i en proposition som avlämnats
vid årets riksdag, den proposition
nämligen, som berör folkpensioneringen.

De frågor som motionärerna aktualiserar
är utan tvivel mycket angelägna,
men jag tror att reservanterna läser in
något mera i konstruktionen av arbetsgivaravgiften
än man kan och bör göra.
Av denna anledning kan jag inte biträda
reservationen. Jag inskränker mig
därför, herr talman, till att yrka bifall
till utskottets hemställan, men jag vill
samtidigt understryka angelägenheten
av att Kungl. Maj:t om möjligt redan
till nästa års riksdag lägger fram förslag
i de frågor som beröres i utskottsutlåtandet.

Herr andre vice talmannen tog ånyo
ledningen av förhandlingarna.

Herr ODHE (s):

Herr talman! Efter herr Andersons
i Sundsvall anförande skulle jag ha kunnat
nöja mig med att instämma med honom.
Jag ber emellertid att få säga endast
ett par ord.

Vi har inom utskottet inte betraktat
detta som någon stor fråga — den är en
detalj i ett större sammanhang. Detta
betyder inte att frågan inte skulle utgöra
ett problem —• utskottet har inte heller
förnekat detta — men vi hänvisar
till redan nu arbetande utredningsorgan,
som har till uppgift att söka lösa
samordningsfrågan i dess helhet. Lyckas
man därmed, vilket vi får hoppas,
har man också löst denna speciella
fråga.

Utskottet förutsätter att utredningsorganen
i fråga kommer att uppmärk -

208 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

samma detta ärende, och under sådana
förhållanden har utskottet inte funnit
det nödvändigt att nu påyrka några särskilda
åtgärder.

Av denna anledning och med hänvisning
till vad utskottet i övrigt anfört
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen I);
och fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustavsson i
Alvesta begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
I) av herrar Thorsten Larsson och
Gustavsson i Alvesta.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta
yrkade likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 167 ja och
26 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Ändring av ensittarlagen

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av motion om
viss ändring av 1 § ensittarlagen.

Tredje lagutskottet hade behandlat en
inom riksdagens andra kammare av fru
Löfqvist och herr Karlsson i Olofström
väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 568.

I motionen hemställdes, att riksdagen
måtte besluta, att i 1 § ensittarlagen
angiven tidpunkt skulle ändras från den
1 januari 1919 till den 1 januari 1940.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 568, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Nyberg.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag har vid utskottsbehandlingen
av detta ärende haft vissa
sympatier för den motion som här föreligger,
men jag har dock icke ansett mig
kunna yrka bifall till den. Det förefaller
nämligen tveksamt om man kan göra
den begärda ändringen i lagen utan närmare
utredning. Jag har emellertid avgivit
en blank reservation och jag vill
med några ord motivera denna.

Utskottet erinrar i sitt utlåtande om
att den fråga det här gäller faller inom
ramen för det uppdrag som anförtrotts
1954 års fastighetsbildningskommitté.
Och nu förutsätter utskottet att utredningen
av kommittén genomföres med
all den skyndsamhet som är möjlig. Jag
har i utskottet påyrkat att skrivningen
borde ha gjorts betydligt mera positiv
och att man tryckt mycket hårt på att
utredningen borde utan tidsutdräkt
igångsättas och slutföras. Jag hänvisade
bl. a. till att behandlingen av frågan
inom kommittén icke synes vara omedelbart
förestående och att man sålunda
kunde befara att saken skulle dra långt

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Nr 16 209

ut på tiden. Utskottet ville emellertid
inte vara med om en så bestämd skrivning,
och jag har därför avgivit denna
blanka reservation.

I förbigående vill jag säga att uttrycket
»Utskottet förutsätter» används så
ofta i utskottens utlåtande att det förlorat
det mesta av sin skärpa. Om ett utskott
säger sig förutsätta någonting, så
betyder det i realiteten ganska litet. Om
man verkligen vill ha något uträttat, så
får man nog ta till mera bestämda och
mindre slitna ordalag. Detta sagt emellertid
mera i förbigående.

Vad gäller frågan om att ändra tidsbestämningen
i ensittarlagen har man
ett verkligt skolexempel på hur långsamt
riksdag och utredningsväsen
ibland kan fungera. Detta ärende —
d. v. s. kraven på ändringar i lagen —
har varit aktuellt sedan ett 30-tal år
tillbaka. 1933 förekom en motion av
herr Lindhagen om att tidsbestämningen
för inlösen borde framflyttas till
1928. Motionen avslogs men reservationer
förekom. Äret därpå hemställde herr
Weijne om utredning i ärendet. Det blev
åter avslag. År 1937 motionerade bl. a.
herrar Jonsson i Haverö och Pettersson
i Dahl om utredning. Det blev avslag
även nu men med reservationer. Vid
1943 års riksdag väcktes motioner i ämnet
av bl. a. herr Wagnsson, som begärde
utredning om en framflyttning av
tidpunkten. Det blev avslag även denna
gång, men en reservant, herr Hage, begärde
utredning. 1946 förekom åter en
motion men med samma negativa resultat.
Aret därpå, d. v. s. år 1947, gick det
bättre: riksdagen beslöt tillstyrka utredning
om att framflytta tidsbestämningen
till 1 september 1945. Sedan man nu
— äntligen — hunnit så långt, hade man
kunnat vänta att utredningen skulle
komma med förslag inom rimlig tid.
Men detta har icke varit fallet. 1939 års
fastighetsbildningssakkunniga fick ärendet
om hand men upphörde utan att ha
gjort något åt saken. Frågan överlämnades
i stället till 1954 års fastighets14
— Andra kammarens protokoll 1960.

Ändring av ensittarlagen

bildningskommitté. Nu hade emellertid
nya motioner lämnats, nämligen till
1955 års riksdag av herr Mossberger i
första kammaren och fru Löfqvist m. fl.
i andra. Tredje lagutskottet skrev 1955
med anledning av dessa motioner att
ärendet förtjänade uppmärksamhet men
att man borde avvakta förslag från fastighetsbildningskommittén.
Någon särskild
utredning ansågs därför icke påkallad.
Jag tillhörde själv tredje lagutskottet
även då, och jag tror nog att vi
inom utskottet räknade med att det icke
skulle dröja alltför länge innan utredningen
verkställts. Men tiden har gått
och ingenting har skett. Det är icke att
förundra sig över att de som är intresserade
av denna angelägenhet återkommit
i år med nya motioner. Och jag är
icke heller förvånad över att man med
hänsyn till den långsamma takten med
denna frågas behandling nu yrkar på
beslut om en framflyttning av tidsbestämningen
utan utredning.

Herr talman! Av vad jag nu sagt framgår
att det motionerats i detta ärende
vid åtta riksdagar sedan 1933, och att
utredning begärdes 1947 utan att frågan
blivit löst. Mot denna bakgrund har jag
icke kunnat ansluta mig till den enligt
min mening ganska lama hållning som
utskottsmajoriteten intagit. Jag vill uttala
en förhoppning om att detta ärende
icke kommer att förhalas i fortsättningen
på samma sätt som hittills men har
inget yrkande.

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! Efter herr Nybergs utförliga
redogörelse för detta ärendes
gång genom åren skulle jag kunna inskränka
mig ganska mycket. Jag vill
emellertid påpeka ett par punkter. Trots
att utskottet tycks vara enigt om att motionen
inte kan bifallas, hemställer jag
om bifall till motion nr 568. Orsaken
till att jag vågar göra detta är ett uttalande
av justitieråden Molin och Appelberg.
I ett av lagrådet avgivet yttrande
den 20 april 1922 redogör de utförligt

Nr 16

210 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Ändring av ensittarlagen

för sin syn på denna fråga. Jag förmodar
att det är detta lagrådets ställningstagande
som gjort att utskottet sett så
negativt på frågan vid varje tillfälle då
den varit uppe till behandling, även om
frågan avancerat och fallit framåt en
aning, så att utskottet numera hyser en
förhoppning om att den så småningom
skall kunna lösas.

Jag ber att få citera vad justitieråden
Molin och Appelberg säger i sin utredning,
trots att det är negativt. Jag kommer
emellertid så småningom till den
punkt som jag vill anknyta till och som
jag anser förhoppningsfull. De säger
bland annat:

»Förevarande lagstiftning är till sin
innebörd uteslutande retroaktiv; detta
framgår av den ovillkorliga bestämmelsen
att för rätt till inlösen fordras, att
det ifrågavarande området var ur jordägarens
besittning samt på angivet sätt
bebyggt vid viss förfluten tidpunkt, enligt
gällande lag den 1 januari 1919. Lagen
kan sålunda väl komma att äga tilllämpning
på framdeles skeende avtal
beträffande ett sådant område; det därigenom
uppkommande, strängt taget nya
rättsförhållandet betraktas av lagen såsom
en fortsättning av det förut bestående
(det är den nyttjanderättshavaren
tillkommande äganderätten till husen,
som är det förbindande ledet). Men upplåtelse
av mark, som en jordägare första
gången gör efter nämnda tidpunkt, beröres
på intet sätt av lagen. Det skulle
tydligen också vara mindre rimligt att
stifta en lag, som tilläde dylika i framtiden
inträffade nya upplåtelser andra
rättsverkningar än parterna avsåge, såvida
ej lagstiftaren åsyftade att över huvud
förhindra uppkomsten av sådana
upplåtelser. Men är detta rätt, kan det
ej heller vara rimligt eller riktigt att
allteftersom tiden framskrider framflytta
den tidpunkt för bebyggandet,
som skall vara den avgörande, och alltså
göra lagen tillämplig i fråga om upplåtelser,
som vid den ursprungliga lagens
tillkomst ännu ej skett,» och här

kommer det som jag anser inger förhoppningar,
»naturligtvis såvida icke
särskilda omständigheter tillkommit,
som påkalla, att friköpning medgives
även till senare upplåtna och bebyggda
lägenheter.»

Men herr talman, det är just detta att
något mycket väsentligt skett på detta
område som gör att jag vågar föreslå
bifall till min motion.

Efter ensittarlagens tillkomst år 1918
fram till gällande lags genomförande år
1925 framhåller vederbörande remissinstanser
att det inte hade skett någon
väsentlig förändring av de omständigheter
som gjorde att folk ute i bygderna
i stor utsträckning uppförde sina fastigheter
på ofri grund. Nej, det hade
det säkert inte gjort, och det skedde inte
heller så stora förändringar under de
närmast följande åren. Under 30-talet
fanns det ju inte någon hyresmarknad
på landsbygden, och den som ville sätta
bo hade vanligen inte någon annan
möjlighet än att försöka bygga en egen
stuga. Landskommunerna själva hade
inte satt i gång med att planera några
bostadsområden. Visserligen hade den
s. k. egnahemslåneverksamheten börjat
att ta form, och detta kreditinstitut öppnade
i viss utsträckning möjligheter för
en del människor att skaffa sig nödtoftiga
medel för ett egnahemsbygge.
Men i många andra avseenden tornade
svårigheterna upp sig. Ute på rena
landsbygden var inte markägarna så villiga
att avstycka och sälja en tomt till
dem som ville bilda ett eget hem. Det
hela fortsatte därför enligt gamla traditioner,
och med ett 49-årskontrakt på
fickan och ett banklån på 3 000—4 000
kronor — som man fått tack vare borgen
av välvilliga jordbrukare eller andra
kapitalstarka personer — så fick man
försöka för dessa pengar plus eget arbete
skaffa sig en stuga. I de flesta fall
gällde det sedan att bryta och odla torvan
kring denna stuga.

Under den tid som sedermera förflutit
har det skett stora förändringar. Det

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Nr 16

211

planeras och bygges stora bostadsområden
på landsbygden. Samtidigt har också
omkostnaderna för reparationer kraftigt
stigit. Den som byggt sin fastighet
på ofri grund och fortfarande har kvar
detta hyreskontrakt är emellertid för
det mesta inte så kapitalstark att han
kan modernisera sin fastighet, och han
kan inte heller för detta ändamål ta någon
inteckning i fastigheten, eftersom
den är uppförd på ofri grund. Det betyder
att han inte heller kan utnyttja möjligheten
till vatten- och avloppsledningar
som dragés fram i samhällen och ej
heller till samhällets övriga hjälpåtgärder.

Under tidigare diskussioner om denna
sak har det framhållits, att man inte
utan vidare kan vidta en lagändring, eftersom
det skulle föra med sig en del
konsekvenser. Man har pekat på att det
har tillkommit bebyggelse av annan typ
och att det är tänkbart att bland andra
de som uppfört sport- och sommarstugor
skulle kunna dra nytta av en lagändring.

Gentemot detta vill jag för min del
anföra, att redan den gamla ensittarlagen
ger tillräckliga garantier. 2 § ger
vederbörande markägare en garanti mot
intrång i närheten av hans egen fastighet.
3 § ger jordägaren en ytterligare säkerhet
genom att öppna möjlighet för
honom att inköpa bebyggelse på hans
markområde. 18 § utgör ett undantag
och ett skydd för samhället som sådant.
Där sägs nämligen, att för kronan tillhörig
fastighet får ensittarlagen ej tilllämpas
och inte heller för mark i samhälle,
i vilket tomtindelning skall ske.
Ensittarlagen får vidare inte tillämpas
i samhälle, där fastighetsregistrering
skall ske enligt för stad meddelade bestämmelser.
Dessa stadganden är väl
mer än tillräckliga för att garantera, att
ingen för någon ny bebyggelse skulle
ha möjlighet att tillgodogöra sig ensittarlagens
favörer.

Det har också i utskottets betänkande
påpekats, att remissinstanserna har

Ändring av ensittarlagen

yrkat avslag på motionen. I yttrandet
från länsstyrelsen i Blekinge län sägs
det bl. a. — som jag tidigare nämnt —
att det mellan år 1919 och år 1925 säkerligen
inte uppstått några förändringar
i fråga om bebyggelsen. Vidare påpekar
länsstyrelsen, att det efter år 1919
har blivit allt ovanligare med denna
typ av bebyggelse. Det kan vi väl vara
tämligen överens om. Det skulle förvåna
mig, om det över huvud taget i dag
finns någon som kan bygga ett eget hem
på ofri grund.

När man påstår, att bebyggelsen enligt
detta tomtsystem inte har haft någon
större omfattning efter år 1919, vill jag
dock med några siffror bevisa hur saken
ligger till i den kommun, som jag
själv kommer ifrån. Fastighetstaxeringen
har lämnat uppgifterna, varför jag
förutsätter att de är riktiga. Av 108 fastigheter
byggda enligt detta system är
inte mindre än 53 uppförda efter år
1919. I Elleholms församling — numera
ansluten till Mörrums storkommun —
har av 94 fastigheter inte mindre än 12
bebyggts efter år 1919 med kontrakt
av denna typ.

Detta säger emellertid inte, att alla
dessa fastigheter i dag fortfarande vilar
på ofri grund. Flertalet av jordägarna
har så småningom intagit den ställningen,
att de godvilligt ha låtit avstycka
dessa fastigheter. För den lilla grupp
av människor som återstår är det ändå
lika besvärligt att sakna möjlighet att
inlösa den mark, som de har odlat och
på vilken de har satsat åtskilliga års
inkomster i den stuga de bebor.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till motionen.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! .lag skulle kunna begränsa
mig till att yrka bifall till utskottets
förslag, i synnerhet som tiden är
långt framskriden, men jag vill ändå i
korthet anföra ett par synpunkter.

Riksdagen brukar inte gärna bifalla
ett förslag om ändring av en lag utan att

212 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Ändring av ensittarlagen

ärendet har varit föremål för utredning.
Jag vill också erinra om att samtliga
remissinstanser har avstyrkt den
här föreliggande motionen och hänvisat
till att frågan om en revision av ensittarlagen
faller inom ramen för det
uppdrag som anförtrotts 1954 års fastighetsbildningskommitté.
Det skulle
vara mycket anmärkningsvärt, om riksdagen
skulle föregripa resultatet av denna
kommittés arbete genom att redan
nu, utan att det föreligger någon utredning,
besluta genomföra den lagändring
som här föreslagits.

Frågan om denna lagändring är verkligen
inte ny för kammaren. Såsom herr
Nyberg nämnde har den varit föremål
för behandling vid åtta riksdagar. Del
är dock att märka att vid de flesta av
dessa tillfällen har förslaget om revision
utan vidare avvisats, trots att det
anförts reservationer. Om jag minns rätt
var det först år 1955 som tredje lagutskottet
tillstyrkte att det över huvud taget
skulle ske en utredning av frågan.

Under den tid som gått har också motionens
yrkande ändrats ganska väsentligt.
Från början gick yrkandet ut på att
tiden för lagens tillämpning skulle
framflyttas till år 1925. Sedermera ville
man ha tidpunkten framflyttad till år
1928 och år 1930. I den senast föreliggande
motionen yrkas att tiden skulle
framflyttas ända till år 1940. Jag antar
att det är riktigt vad lantmäteristyrelsen
i sitt yttrande säger om att bostadsbyggnader
för helårsbruk, uppförda på
ofri grund, knappast tillkommit i någon
större omfattning så sent som under
slutet av 1930-talet.

Den som under senare tid med dess
höga bostadsstandard och därav följande
höga bostadskostnader har skaffat
sig ett egnahem har väl nästan undantagslöst
behövt utnyttja fastigheten som
kreditunderlag, och det har nödvändiggjort
äganderätt till den mark, på vilken
egnahemmet är uppfört. Man kan
därför fråga sig, om inte motionärerna
har tagit till ett gott stycke i överkant i

år, när de har krävt att tiden skulle
framflyttas ytterligare 10 år. Bland
lantmätare i Blekinge råder den uppfattningen,
att en framflyttning av tiden
till tidpunkten för lagens ikraftträdande
-—- d. v. s. år 1925 — kunde tillstyrkas.
Oberoende av till vilken tidpunkt
man knyter an kräver dock en lagändring
ordentlig utredning. Verkningarna
av en dylik ändring måste i olika hänseenden
närmare undersökas.

Man kan naturligtvis som motionären
och herr Nyberg vara missnöjd med
att förslag i ärendet inte har framkommit
och att fastighetsbildningskommittén
knappast kommer att ta med något
dylikt förslag i sitt första betänkande,
men vi skall komma ihåg att många stora
och viktiga frågor inom fastighetslagstiftningens
område pockar på sin
lösning. Om kommittén inte tar denna
fråga i första omgången, kan det bero
på att den har funnit, att det finns ännu
viktigare spörsmål som det gäller att
få lösta, innan den kan ta itu med ensittarlagen.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Det var en upplysning
av herr Levin jag ville rätta till. Han
påstod att ingen utredning hade begärts
före 1955. Detta är felaktigt. Redan 1947
begärde riksdagen utredning av frågan.
Man tänkte sig då att tidsgränsen skulle
kunna flyttas fram till den 1 september
1945. Det har sålunda gått 13 år sedan
utredning först begärdes, men ingenting
har skett. Jag tycker verkligen detta
ärende har tagit lång tid.

Fru LöFQVIST (s):

Herr talman! Herr Levin tyckte det
var egendomligt att vi i motionen flyttat
fram den tidsgräns vi önskar med
10 år. I förra motionen begärde vi nämligen
att tiden skulle flyttas fram till
1930. Anledningen till detta är helt enkelt
den att det vid en undersökning

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Nr 16 213

som gjorts i Blekinge visat sig, att en
hel del av de berörda fastigheterna är
byggda under 1930-talet. Man frågar sig
givetvis varför människor byggde torpfastigheter
så sent som under 1930-talet.
Förklaringen får man framför allt i den
situation Blekinge då befann sig i. Lägg
märke till att hela Blekinge var lamslaget
av arbetslöshetskrisen under hela
1930-talet. Människor vågade icke utsätta
sig för större kontanta utgifter än
som för tillfället var nödvändigt. Inte
heller jordägarna hade samma intresse
av att låta avstycka mark som de senare
fått.

När jag vill få tiden framflyttad till
1940, är det därför att det efter 1940
har förts sådan bostadspolitik här i landet
att det blivit möjligt att skaffa bostäder,
vare sig det nu gäller, som i de
här aktuella fallen, en egen stuga eller
annan bostad.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Fru Löfqvist talar om
det stora behovet för Blekinges del av
att denna lagstiftning finge omfatta även
sådana egnahem som byggts på 1930-talet, men man tycks inte ha mycket
kännedom om dessa i remissyttrandena
från Blekinge. I utlåtandet refereras ju
ändå yttranden från Blekinge av distriktslantmätarna,
tjänstgörande överlantmätaren
och länsstyrelsen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av motioner om
viss ändring i lagfartsförordningen,
m. in.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Allmän folkräkning år 1960 m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om allmän
folkräkning år 1960 m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Denna proposition, nr
125, om vilken tredje lagutskottet i sitt
utlåtande nr 25 har yttrat sig, innebär
att Kungl. Maj :t nu än en gång skall räkna
oss och våra bostäder. Senast detta
skedde var vad befolkningen beträffar
för tio år sedan och vad bostäderna beträffar
för femton år sedan. Det är klart
att det kan vara intressant för våra statistiker
och kalenderbitare att få ett sådant
material att bläddra i, men man
ställer sig nog tveksam till om det är
rimliga relationer mellan nyttan med
detta och de mycket stora ekonomiska
och personella insatser som krävs för
att föra projektet i hamn. Detta så mycket
mera som vi numera vet att erfarenheterna
av 1945 års bostadsräkning inte
var särskilt gynnsamma. Den tog mycket
lång tid; materialet förelåg inte färdigt
förrän omkring 1951, och då var
det redan inaktuellt. Dessutom har kontrollundersökningar
rörande tillförlitligheten
av resultaten enligt expertutlåtanden
givit nedslående resultat.

Anledningen härtill var framför allt
den metodik som användes. Räkningen
gjordes som en totalundersökning,
d. v. s. alla bostäder i landet räknades.
Lägenhetsinnehavarna själva fyllde i
ganska invecklade blanketter, och vid
de kontrollundersökningar jag nämnde
visade det sig att själva primärmaterialet
var behäftat med stor osäkerhet, varför
hela resultatet blev dåligt.

Nu vill man på nytt sätta i gång en
undersökning efter samma metod, totalmetoden.
Det kommer att kräva mycket

214

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Allmän folkräkning år 1960 m. m.

stora personalinsatser. Departementschefen
räknar med att det behövs en
byråchef, 4 förste aktuarier, 4 amanuenser
och 130—140 kontorsbiträden jämte
stansningspersonal för maskinarbeten.
Därtill kommer folk vid kommunernas
granskningsorgan, som kommer att bli
mycket omfattande med särskilda
granskningsledare, som skall skickas på
kurser för att informeras om sina uppgifter.
Detta kommer att medföra stora
kostnader för kommunerna. Visserligen
har Landskommunernas förbund biträtt
förslaget, men jag är övertygad om att
primärkommunerna själva inte känner
sig särskilt trakterade av att få dessa
extra utgifter på halsen.

Nu är det uppenbart att man skulle
kunna få upplysningar rörande bostadsbeståndet
i landet på andra och enklare
sätt, som snabbare skulle leda till tillförlitligare
resultat än en totalundersökning.
Det skulle i så fall vara en urvalsundersökning,
helst i form av en
intervjuundersökning.

När man nu konstaterar att Kungl.
Maj:t liksom 1945 föreslår en totalundersökning,
drar jag slutsatsen att socialdepartementets
bostadspolitiska expert,
kanslirådet Ekdahl, inte har fått
utöva något inflytande på detta förslag.
Kanslirådet Ekdahl, som under det senaste
decenniet varit regeringens främste
expert i bostadsfrågor, uttalade nämligen
den 7 juli 1950 om den gamla bostadsräkning,
som han hårt kritiserade,
att man där rört ihop alldeles för mycket
och belastat utredningen med alltför
många detaljer, som förlängt tiden för
hela arbetet. Dessutom, sade han, har
bostadsräkningen tillämpat en gammaldags
metod, som den moderna statistiken
betraktar som ett övervunnet stadium;
numera får man snabbare och
tillförlitligare resultat med s. k. samplingsmetod,
som innebär att man nöjer
sig med stickprov. Det förefaller egendomligt
att samma socialdepartement,
där samma kansliråd fortfarande sitter,
i dag tar fram en metod som redan för

tio år sedan betraktades som gammalmodig.

I samma proposition behandlas också
den folkräkning som skall äga rum 1960.
I statsverkspropositionen nämnde finansministern
att han möjligen kunde
låta folkräkningen kombineras med diverse
specialundersökningar, bl. a. rörande
förekomst av tvillingar och trillingar
och bilinnehav. Det är klart att
man var intresserad av att se i vilken
utsträckning dessa tankar kommer till
uttryck i den specialförfattning som
proposition nr 125 innehåller. Men där
finns det ingenting om saken. Om man
i stället tittar på den blankett som upprättats
för denna undersökning — den
är på fyra sidor och ganska detaljerad
— finner man på sista sidan en tabell,
där deklaranten skall fylla i uppgifter
om bilinnehav och tala om hur många
mil han kört under de senaste tolv månaderna
med sin eller sina bilar, dels i
arbetet dels till och från arbetet, dels
under fritidskörning.

När riksdagen nu skall fatta beslut
om denna räkning är det uppenbarligen
av visst intresse för riksdagen att veta
vad detta skall tjäna till. Jag är övertygad
om att bara denna lilla tabell, som
nu alla bilägare skall åläggas att fylla i,
kommer att skapa mycket irritation och
föranleda frågor rörande anledningen till
denna deklarationsplikt och på vad sätt
uppgifterna skall användas av finansministern.
Det blir självfallet riksdagens
ledamöter som kommer att få ta emot
den kritiken, om vi har gått med på
denna undersökning. Jag skulle gärna
ha velat be finansministern, om han
hade varit här, att få fråga: Vad är det
för mening med detta? Vad skall det
tjäna för nyttigt ändamål?

Dessutom skulle man naturligtvis vilja
veta — eftersom tillämpningsföreskrifterna
till folkräkningen ännu inte är utfärdade
och dessa skall utfärdas av
Kungl. Maj:t — om man kan vänta sig
att det skall bli flera sådana närgångna
frågor i det slutgiltiga programmet. I

Nr 16 215

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

så fall borde riksdagen få reda på detta
innan riksdagen tar ställning till den
begärda undersökningen.

Jag vill med dessa randanmärkningar
till propositionen hemställa, att Kungl.
Maj :t vid utformandet av de kompletterande
föreskrifter rörande detaljinnehållet
i de blanketter, som skall utfärdas
i administrativ ordning, måtte beakta
de förslag till förenklingar och begränsningar
som jag här har framfört och att
Kungl. Maj :t dessutom avhåller sig från
att vid folk- och bostadsräkningen infordra
flera detaljuppgifter än som hittills
kommit till riksdagens kännedom.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Utredningar rörande åldringsvården

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av väckta
motioner om utredningar rörande åldringsvården.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Frågan om åldringsvården
omspänner stora områden och har
ofta anknytning till andra vårdområden.
Jag vill begränsa mig till att beröra
enbart de problem, som aktualiserats
i motion nr 411 i denna kammare.

I allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 28 erinras inledningsvis om
den befolkningsutveckling som kännetecknat
1950-talet, nämligen den stora
ökningen av de äldre åldersgrupperna.
För 1960- och 1970-talen beräknas ökningen
bli ännu större. Denna omständighet
tvingar till att tid efter annan
ompröva målsättning och riktlinjer för
att so om deras praktiska tillämpning
motsvarar dagens behov. I huvudsak
kan man nog säga att riktlinjerna för
1950-talcts åldringsvård ännu är ak -

Utredningar rörande åldringsvården

tuella och att 1952 års åldringsvårdsutredning
i sina förslag och rekommendationer
hade ett gott grepp om framtida
behov.

Jag är överens med utskottet i dess uttalande,
att en utredning över hela fältet
inte är påkallad; det hade jag inte heller
yrkat i min motion. Men jag är övertygad
om att en kartläggning och översyn
av vissa delområden är nödvändig. Vi
vet alla att under den senaste tioårsperioden
pensionärerna på ålderdomshemmen
kommit att bestå av högre åldersgrupper.
De har blivit allt skröpligare
och i många fall behäftade med
sjukdomar som uppträder företrädesvis
i de högre åldrarna.

Principen att ålderdomshemmen skulle
vara inackorderingshem för åldringar
utan direkta sjukdomar höll inte. Sjukvårdens
olika vårdmöjligheter har ingalunda
varit tillräckliga för att bereda
plats för de sjuka åldringarna, och man
kan ifrågasätta om det ens är önskvärt
att sjuka åldringar, som inte behöver
daglig läkartillsyn eller vård av sjuksköterskeutbildad
personal, skall placeras
där. Ålderdomshemmen har måst ta på
sig en långt svårare uppgift och fått en
annan karaktär än man avsåg med 1947
års beslut. I många fall söker man inte
till ålderdomshem förrän sjukdom uppträder,
och ur pensionärens egen synpunkt
är det önskvärt att få stanna i den
gamla hemmiljön så länge som möjligt.

Detta förhållande, att ålderdomshemmen
måste vårda mycket svaga eller sjuka
åldringar, måste tagas med i beräkningen
vid planering av ålderdomshem,
både vid ny- och ombyggnad. Inte minst
personalorganisationen behöver anpassas
till de mer arbetskrävande förhållanden
som nu föreligger. Personalbehovet,
en anställd på fyra å fem normalt
åldrande pensionärer, är säkert för
knappt tilltaget och nödvändigt att utöka,
när en större del av pensionärerna
är sängliggande eller måste ha hjälp med
påklädning m. m. Socialstyrelsen har ju
också i sina råd och anvisningar re -

216 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Utredningar rörande åldringsvården

kommenderat detta. Vi kan väl fastslå
att vi har löst problemet om pensionärernas
ekonomiska trygghet och vi
har kommit ett stycke på väg när det
gällt att befria ålderdomshemmen från
sinnessjuka och efterblivna. Men var
vård skall beredas de mycket skröpliga
och sjuka åldringarna, därom tvista vi
i dag.

I det remissyttrande över motion nr
411, som socialstyrelsen avgett till utskottet,
avstyrkes bestämt en planering
för framtida behov av sjukvård inom
ålderdomshemmen. När detta yttrande
konfronteras med dagens verklighet rimmar
det inte alls, och fara är väl att det
inte kommer att rimma inom de närmaste
decennierna. Däremot har socialstyrelsen
i sina Råd och anvisningar
nr 89 år 1955 konstaterat att det varit
fördelaktigt när man vid ålderdomshem
med mer än 25—30 vårdplatser inrättat
särskilda sjukavdelningar. Den rekommendationen
synes mera lämpad för dagens
situation. Min uppfattning är att
sådana avdelningar blir mer och mer
oumbärliga.

Det är med tillfredsställelse jag läst
ett pressmeddelande att socialstyrelsen
vill göra en specialundersökning om ålderdomshemmen.
Jag vill bara uttala
den förhoppningen, att planeringen i
framtiden skall ske efter socialstyrelsens
Råd och anvisningar och inte i linje
med dess remissyttrande.

Jag vet att gränsdragningen är ett
problem, när man skall avgöra om landstingens
hem för långvarigt sjuka eller
ålderdomshemmen skall ta emot dem
som söker vård, och i många fall blir
platstillgången avgörande. Men även
sådana omständigheter som närboende
anhöriga, möjlighet att få plats med
egna tillhörigheter, som kan ge ökad
hemkänsla och trivsel, bör övervägas
när beslut om placering skall ske.

Hemhjälpen till åldringar är numera
så allmänt uppskattad, såväl av dem
som får denna hjälp som av socialvårdens
handhavare, att man säkert i fram -

tiden kommer att väl utnyttja dess möjligheter.
Men även där uppstår gränsproblem
mellan landstingens ekonomiska
stöd till sjukvård i hemmet och den
kommunala hemhjälpen. På detta område
såväl som inom den slutna vården
skulle säkerligen gränserna för ansvarsfördelningen
lättare kunna fixeras av en
tredje part, som icke är ekonomiskt knuten
till den ena eller andra vårdformen.
Utskottets förslag, att även dessa spörsmål
bör beaktas vid en kartläggning av
vårdbehov och vårdmöjligheter, vill jag
understryka.

I den nya socialhjälpslagens 6 § medgives
rätt för socialhjälpsnämnderna att
bedriva en allmänt kurativ verksamhet.
Det förefaller som om den verksamheten
eftersläpar mest av de ålägganden
och rekommendationer, som den
nya lagen gett. Socialvårdskommittén
hade föreslagit, att denna uppgift borde
infogas i själva lagen såsom obligatorisk
för kommunerna. I denna kurativa
uppgift borde ingå skyldighet för sosialnämnderna
att skaffa sig fortlöpande
vetskap om ensamboendes förhållanden.
Därigenom skulle ett uppkommet hjälpbehov
snabbt kunna tillgodoses och tragedier,
där ensamma legat hjälplösa eller
döda i flera dagar, kunna undvikas. Allvarliga
anmaningar eller lagbestämmelser
om skärpt tillsyn bör härvidlag övervägas.

Den översyn och kartläggning av åldringarnas
vårdbehov och vårdmöjligheter,
som de flesta remissinstanser tillstyrkt
och som utskottet föreslagit, är
säkerligen behövlig och välmotiverad.
Den bör klarlägga hur långt man hunnit
fullfölja 1957 års beslut angående
åldringsvården och även i vad mån
kurativa uppgifter om tillsyn och bistånd
i personliga angelägenheter och av
förebyggande karaktär förekommer i
kommunerna. Jag har den uppfattningen,
att den översynen helst bör ske på
departementsplanet med benäget bistånd
av berörda parter i både kommuner,
länsstyrelser och ämbetsverk och jag

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Nr 16

217

vill hoppas att den kan ske i en nära
framtid.

Jag har, herr talman, för dagen intet
annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag, men jag har ändå önskat att
med dessa ord få understryka angelägenheten
av att dessa delproblem inom åldringsvården
snarast möjligt blir föremål
för översyn.

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Det är verkligen med
tvekan man närmar sig talarstolen vid
denna tidpunkt på dygnet, men vi som
hela dagen lyssnat till långa överläggningar
har verkligen inte skulden till
att vi måste ta till orda vid denna tidpunkt.
Allmänna beredningsutskottet
har i detta utlåtande sammanfört och
svarat på ett tiotal motioner, i vilka
har framförts olika synpunkter, krav
och önskemål i fråga om åldringsvården.

Jag skall begränsa mig till att beröra
de frågor som framförts i den motion
som jag tillsammans med några
kamrater är närmast ansvarig för. Vi berör
där frågor av väsentlig ekonomisk
betydelse för kommunerna och åldringsvården.

Vi har i motionen framhållit att antalet
åldringar i kommunerna stiger för
varje år liksom kostnaderna för deras
vård ofrånkomligen blir allt högre.

Om detta förhållande råder inga som
helst delade meningar. Eniga är vi väl
också om den princip som formulerades
av 1952 års åldringsvårdsutredning och
som underströks av dåvarande departementschefen
i proposition nr 38 år
1957. Däri heter det »att de olika formerna
av åldringsvård skall bygga på
respekten för den enskilda människans
integritet» och »att vi med alla medel
skall hjälpa de gamla att utan alltför
stora personliga påfrestningar leva ett
oberoende liv, så länge som möjligt i
sina hem». Denna princip är återgiven
i socialstyrelsens yttrande över dessa
motioner. Kommunerna har också i
mycket stor utsträckning försökt att om -

Utredningar rörande åldringsvården

sätta denna princip i verkligheten. Man
rustar upp de gamlas bostäder, man
bygger pensionärslägenheter och man
ordnar med hemhjälp.

Bostadsfrågan hör hemma i ett annat
resonemang, men jag vill dröja ett
ögonblick vid hemhjälpen över den
öppna åldringsvården. Vi understryker
i vår motion värdet av pensionsreformen,
som ger de gamla ekonomisk trygghet
inför ålderdomen. Samtidigt framhåller
vi hur människorna trots detta
vid hög ålder och då krafterna avtar
kan få det ganska bekymmersamt med
att klara det dagliga livets bestyr.

Den öppna åldringsvården ute i kommunerna
förverkligar på ett riktigt sätt
den godtagna principen. Man hjälper
faktiskt de gamla att så länge som möjligt
få leva ett oberoende liv i sin invanda
miljö. De får hjälp med de sysslor
de själva inte kan klara, de får kontakt
med livet där utanför. Det är med
denna verksamhet som vi motionärer
anser att staten bör hjälpa kommunerna
genom att ge statsbidrag. Vi vet att
det sker en ganska stor inflyttning till
tätorterna av just pensionärer. Dels är
det väl så att där finns större möjligheter
att få en varm och bra bostad, kanske
finns det också litet större förmåner,
men där finns framför allt större
möjligheter att erhålla hemhjälp.

När vi talar om den öppna åldringsvården,
menar vi väl egentligen inte hemvårdarinnorna
och deras arbetsområde,
tv det är som socialstyrelsen skriver i
sitt yttrande över dessa motioner i första
hand barnfamiljerna, vid husmoderns
sjukdom och dylikt, som denna verksamhet
är inriktad på.

Vad gäller den öppna åldringsvården
har jag den uppfattningen, att arbetskraften
där till största delen utgöres av
husmödrar på deltid. Jag anser att detta
är en utomordentligt bra lösning, ty det
är ju inte alls fråga om någon kvalificerad
sjukvård utan helt enkelt det slag
av omvårdnad som varje duktig husmor
kan gc sina familjemedlemmar.

218

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Utredningar rörande åldringsvården

Det är en bra lösning även ur den
synpunkten, att det då kan bli samma
person som återkommer varje gång och
som således blir den kontakt som den
gamle så väl behöver med världen utanför
och med andra människor.

Den öppna åldringsvården har fått
åtskilliga lovord under årens lopp. Åldringsvårdsutredningen
skrev i sitt betänkande
om denna sak bl. a. följande: »Det
omvittnas allmänt att verksamheten
fyller ett stort behov och att den i
hög grad underlättar för åldringarna att
längre och under gynnsammare omständigheter
än tidigare stanna kvar i sina
hem. Det framhålles också från åtskilliga
kommuner att behov av anstaltsvård
många gånger bortfallit eller kunnat
uppskjutas genom hemhjälpen. Det betonas
också», fortsätter utredningen,
»att många fall av fullständig social isolering
från omvärlden brutits genom regelbunden
hemhjälp hos de gamla.»

Vidare kan vi läsa »att varje lokalt
initiativ, som syftar till att i någon
form bereda de gamla hjälp i deras
hem, bör hälsas med tillfredsställelse
och ges erforderligt kommunalt stöd».

I proposition nr 38 till 1957 års riksdag
var dåvarande departementschefen
minst lika positiv som utredningen och
underströk, att det var en väsentlig
uppgift för kommunerna att befordra
hemtjänstens utveckling — men han
tilläde: »Några statsbidrag till hemtjänstverksamheten
är jag inte beredd
att förorda.» Det var alltså 1957, och det
har inte blivit någon ändring under de
år som gått sedan dess.

Den öppna åldringsvården har nu funnits
under en tioårsperiod. Den har visat
sig vara en vårdform att räkna med
— och kommunerna har också visat att
de förstår detta. Men det är ekonomiskt
betungande för kommunerna, och verksamheten
borde vara tillräckligt både
mogen och prövad för att kunna erhålla
statens ekonomiska stöd.

Såvitt jag förstår är de flesta remissinstanser
positivt inställda till frågan

om statsbidrag. Landstingsförbundet
säger i sitt yttrande över dessa motioner,
»att det synes riktigt, att statsbidraget
erhåller en sådan utformning att
en harmonisk utveckling av såväl öppna
som slutna vårdformer stimuleras».
Stadsförbundet finner motionen »starkt
motiverad» och understryker att utredning
om statligt stöd till denna vårdform
bör komma till stånd.

Landskommunernas förbund är också
positivt inställt till frågan om statsbidrag.
Allmänna beredningsutskottet förordar
dock inte utredning men finner
angeläget att en översyn och kartläggning
äger rum och säger, att frågan om
statligt stöd åt den öppna åldringsvården
också bör anstå i avvaktan på denna
kartläggning.

Den andra frågan i motion 11:412
gällde statsbidraget till ålderdomshemmen.
Vi hemställde där att Kungl. Maj:t
till 1961 års riksdag måtte föreslå en
höjning av bidragsskalan till ålderdomshemmen
samt uppräkning av bidragsunderlaget
till de faktiska byggnadskostnaderna
per vårdplats.

Bidragsunderlaget, 18 000 kronor per
vårdplats, var faktiskt inaktuellt redan
när riksdagen år 1953 tog beslutet. Detta
finns ganska klart utsagt i statsutskottets
utlåtande nr 152.

Man säger där rakt på sak, att bidragsunderlaget
var för lågt med hänsyn
till de faktiska byggnadskostnadernas
storlek. Det har under åren givetvis
blivit ännu mera ofördelaktigt för kommunerna,
ty dels har kostnaderna stigit
ytterligare och dels var 18 000 kronor
per vårdplats beräknade efter den tidens
kostnader. Genomsnittskostnaderna
per vårdplats i dag ligger i stället på
cirka 27 000 kronor, detta enligt socialstyrelsens
egen statistik. Det är därför
med en smula häpnad man tar del av
socialstyrelsens remissvar i denna fråga,
där man talar om måttlig ökning
och tydligen anser att det är rätt bra
som det nu är.

Den statistik jag hänvisar till avser

Nr 16

219

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

ny- och ombyggda ålderdomshem under
tiden 1 juni 1958 till 31 maj 1959,
och där ligger genomsnittskostnaden
faktiskt på cirka 27 000 kronor per
vårdplats. Jag kan inte tänka mig annat
än att kostnaderna har rört sig ytterligare
uppåt sedan denna statistik sammanställdes.

Övriga remissinstanser har helt gått
på motionärernas linje i denna fråga.
Stadsförbundet refererar i sitt yttrande
vad man tidigare framhållit om de för
kommunerna ogynnsamma bidragsbestämmelserna
och tillägger följande:
»Det av motionärerna påpekade förhållandet
att statens andel i kostnaderna
för anordnandet av ålderdomshem nu
långt underskrider vad som avsågs när
statsbidraget infördes, synes redan detta
i och för sig utgöra skäl för den föreslagna
utredningen.» Och stadsförbundet
understryker i fortsättningen det förhållandet,
att såväl åldringsvårdsutredningen
som dåvarande departementschefen
har förutsatt, att en dylik omprövning
skulle äga ruin när byggnadskostnadsutvecklingen
gav anledning
därtill.

Detsamma gäller bidragsskalan. I
statsutskottets utlåtande nr 152 var man
allt annat än nöjd med den föreslagna
kostnadsfördelningen i fråga om bidragsskalan.
Denna var utformad me''d
sikte på att staten skulle svara för en
tredjedel av bidragsunderlaget per
vårdplats och kommunerna för två tredjedelar.
Dåvarande departementschefen
ansåg, att det inte kunde anses vara en
oskäligt liten del som påfördes staten.
Motiveringen för det låga statsbidraget
var då som nu det statsfinansiella läget.
Stadsförbundet skrev då i sitt yttrande,
att de föreslagna bidragsbcstämmelserna
icke tillnärmelsevis motsvarar vad
man från kommunernas sida haft anledning
att rimligen vänta sig i fråga
om statens andel i bekostandet av ålderdomshemsvårdens
uppordnande.

Men på grund av penningvärdeförsämringen
skulle statens andel i dessa

Utredningar rörande åldringsvården

kostnader snabbt bli ännu mindre. Redan
1956 konstaterade allmänna statsbidragsutredningen
i sitt betänkande,
att statsbidraget till ålderdomshemmen
sjunkit från 33 till 15 procent i den s. k.
normalkommunen. Vi refererar detta
i vår motion och konstaterar, att det
nog lär höra till undantagen att någon
kommun i dag får mer än 20 procent
av bidragsunderlaget.

Vi motionärer anser, att det nu verkligen
är hög tid att man ser över dessa
saker. Det kan inte få fortgå på detta
sätt att man ständigt övervältrar kostnader
från staten till kommunerna. Resultatet
blir ovillkorligen allt högre
kommunala skatter, allt tyngre bördor
på de ekonomiskt svaga i samhället, och
alternativet till detta är eftersatta vårdområden.
Vi gör uttalanden här och
fastslår principer, och vi säger att så
och så skall det vara, men vi överlåter
i alltför stor utsträckning åt kommunerna
att betala vad det kostar. Det är
verkligen i högsta grad bekymmersamt
att vara både kommunalman och riksdagsman.

Nu har allmänna beredningsutskottet
— som jag gärna erkänner har lagt ned
ett stort arbete på behandlingen av dessa
motioner — ansett att en översyn av
bidragssystemet är motiverad. Jag förstår
att man därmed har kommit så
långt man kan komma i dag i fråga om
beslut. Man föreslår sålunda inte en utredning
utan bara en översyn, och jag
hoppas nu att denna översyn och kartläggning
snarligen kommer till stånd
och att den verkligen ger resultat.

Herr talman! Jag har inte något annat
yrkande än bifall till utskottets hemställan.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Med hänsyn till den
långt framskridna tiden hade jag här
kunnat göra bara en liten löpsedel av
det som jag hade tänkt säga.

Det är en hel råd frågekomplex på
åldringsvårdens område soin tagits upp

220 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Utredningar rörande åldringsvården

i motionerna. Om riksdagen nu — och
jag kan inte tänka mig annat — bifaller
allmänna beredningsutskottets utlåtande,
vilket utmynnar i en skrivelse till
Kungl. Maj:t om en översyn och kartläggning
av vissa förhållanden på åldringsvårdens
område, synes det mig
som om direktiven för den utredningen
måste bli synnerligen omfattande. Utskottet
har med hänsyn till det grundliga
arbete, som verkställts av 1952 års
åldringsvårdsutredning, inte ansett att
man bör ge sig in på hela det stora område
som åldringsvården utgör, men
motionärerna har varit inne på nästan
allt vad man i det sammanhanget kan
tänka sig. Utskottet borde ha närmare
preciserat vad man vill ha utrett. Jag
har därför varit tveksam om huruvida
jag skulle våga mig på ett yrkande om
avslag. Jag skall emellertid inte ställa
något sådant yrkande.

Trots det vittomfattande material
som finns i motionerna har jag ändå
funnit en detalj — och en icke oviktig
sådan — som kommit i skymundan när
det gäller frågan om den öppna vården,
nämligen utbildningen av hemsamariter.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller
i sitt remissyttrande endast, att en
del av åldringsvårdsfrågorna har anknytning
till styrelsens verksamhetsområde,
och dit räknar man då utbildningsresurserna
för vårdpersonalen.

Denna hemhjälp för gamla är ju allmänt
accepterad. Den har utvecklats
på olika sätt i städer och tätorter, och
även landskommunerna har hängt med
i utvecklingen. I en av motionerna har
också framförts frågan om statligt stöd
för verksamheten. Den saken har tidigare
talare redan varit inne på. Frågan
behandlades på sin tid av åldringsvårdsutredningen,
och jag kan inte finna
att skäl nu talar för att frångå principen,
att kommunerna skall få organisera
denna verksamhet efter eget val. Om
statsbidrag införes i den öppna åldringsvården,
leder detta till en likriktad
utformning av densamma, och det

är något som man från kommunernas
sida enligt min mening bör vara litet
försiktig med. Det är inte alltid så, att
statsbidrag hjälper upp verksamheten
ute i kommunerna. Det skulle t. o. m.
kunna bli så, att kommunerna tvingades
säga nej tack till statsbidraget, om
bestämmelserna blir alltför rigorösa.
Jag tycker att starka skäl talar för att
man inte skall införa statsbidrag på
detta område, särskilt som statens bidrag
till den sociala hemhjälpsverksamheten
försvinner från den 1 juli 1960.

Arbetskraften för hemhjälp består huvudsakligen
av gifta eller förut gifta medelålders
kvinnor. De har förutsättningar
att kunna åta sig dessa uppgifter
inom verksamhetsområdet, och någon
speciell utbildning behövs inte sägs det.
Jag är dock litet tveksam på den punkten.
Det har sagts tidigare av åldringsvårdsutredningen,
att dessa kvinnor kan
behöva få litet kännedom om åldrandets
psykologi och enklare hemsjukvård,
och i 1957 års proposition sade vederbörande
departementschef, att arbetskraften
bör uppfylla vissa krav på kunnighet
och smidighet. Vad har man gjort
för att tillgodose detta behov? Arbetsmarknadsstyrelsen
har pengar till sitt
förfogande för att anordna hemsamaritkurser,
men sådana har ordnats i
mycket liten omfattning.

Det har i landet fram till den 1 juli
1959 anordnats 229 kurser med 3 283
deltagare. Vad jag här närmast vill säga
är, att jag finner det synnerligen förvånande,
att av dessa 229 kurser har 50
anordnats i mitt hemlän Gävleborg med
800 deltagare. Av det anslag som förbrukades
i hela landet under budgetåret
1958/59, nämligen 56 460 kronor, gick ca
30 000 till Gävleborgs län. Skulle man
då ha större behov av denna kursverksamhet
där? Nej, det tror jag inte. Jag
kan inte finna att anledningen kan vara
någon annan än att länsarbetsnämnden
där har ställt en tjänsteman till förfogande,
som har entusiasmerat kommunerna
att anordna denna kursverk -

Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Nr 16 221

samhet. Jag tycker nog att arbetsmarknadsstyrelsen
borde se till att man fick
samma förhållande i andra län, och kanske
man även inom styrelsen borde se
till att man centralt engagerade någon
för denna speciella uppgift.

Man säger att husmödrar kan vara
lämpliga för detta arbete utan utbildning,
men den öppna åldringsvården är
intimt sammanflätad med sjukvård, och
för sjukvård måste man väl ändå ha
någon utbildning. Bortsett från det krav
på någon form av utbildning eller
»trimning» som själva vårduppgiften
ställer, har kvinnorna själva behov av
att förbereda sig och få introduktion
och upplysningar om arbetsuppgifternas
art. Erfarenheten visar att kvinnorna
själva mycket värdesätter att få genomgå
en mindre kurs. Även om en sådan
kurs inte kan ge utbildning i egentlig
mening, kan den ge en hel del värdefulla
informationer och instruktioner
och sist men inte minst ett visst självförtroende
inför arbetsuppgifterna. Trots
att dessa inte är så svåra och krävande,
kan de te sig så för den, som efter
en längre tids bortovaro från arbetsmarknaden
på nytt söker sig ut i förvärvslivet.

Jag har velat betona detta eftersom
socialstyrelsen i olika sammanhang synes
hävda, att åldringshjälpen inte avser
sjuka personer. Det är och förblir
omöjligt att avskilja sjuka från svaga,
klena och invalidiserade åldringar.

Här ifrågavarande kurser omfattade
ursprungligen 78 timmar, och numera
har man även en påbyggnadskurs på
totalt 180 timmar. Den första av dessa
avslutades i vårt län för ett par veckor
sedan.

Yrkes- och arbetslivet karakteriseras
av rörlighet och omställningsprocesser,
och även vårdyrkena måste följa med
i denna utveckling, även om grundkaraktären
hos många av dem är oförändrad
genom tiden.

Utbildningen måste varsamt anpassas
efter utvecklingen. I nuvarande läge sy -

Utredningar rörande åldringsvården

nes det särskilt angeläget enligt mitt
sätt att se, att kursverksamheten för
personalen inom den öppna åldringsoch
hemsjukvården beaktas. Denna
vårdform håller nu på att växa fram
mera allmänt, och det är viktigt att den
genom en lämplig personalutbildning
för en stabilitet och inriktning, som
skapar goda rekryteringsmöjligheter
även på längre sikt och som bidrar till
att ge allmänheten förtroende för den
öppna åldringsvården.

Även om jag, herr talman, är betänksam
inför att vi nu så snart efter 1957
års riksdagsbeslut om åldringsvården
skall begära en utredning, som jag alltså
förmodar blir vittomfattande, vill jag
ändå yrka bifall till utskottets hemställan,
och hoppas de synpunkter jag här
anfört blir beaktade i direktiven.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Detta utlåtande är i allt
väsentligt alldeles förträffligt, och jag
är övertygad om att vad utskottet skriver
och föreslår kommer att väcka förhoppningar
hos många av våra gamla
som bär på bekymmer för framtiden.

Det är bara på en enda punkt som
jag skulle vilja göra en randanmärkning.

Vi har i motion II: 58 tagit upp frågan
om rekryteringen av arbetskraft till den
öppna åldringsvården. Vi har i motionen
föreslagit viss skattelindring eller avdragsrätt.
När utskottet skriver att rekryteringen
inte erbjuder några svårigheter
är det kanske riktigt för dagen,
men om den öppna vården byggs ut efter
motionärernas och utskottets rekommendationer,
tror jag att rekryteringsfrågan
kommer att bli ganska brännande.
Vi motionärer tycker att det är
rimligt att man på det sätt vi föreslagit
försöker stimulera till insatser.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Ilerr Svenungsson tyckte
att det här utlåtandet var förträffligt.
Jag kan inte instämma i den synpunkten.
Jag tycker att det är mindre

222 Nr 16 Onsdagen den 11 maj 1960 em.

Planerad tunnelbana genom Liljeholmsviken i Stockholm

förträffligt. Det sysslar mest med vårdproblemen,
under det att man praktiskt
taget helt glömt bort de stora frågor
som gäller arbetskraftsproblemen inom
åldringsvården.

Med hänsyn till att klockan snart är
tio minuter i ett avstår jag från att utveckla
mina synpunkter i ärendet, men
jag ber att få återkomma när det kan
vara mer lämpligt. Jag avstår också
från varje som helst yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Planerad tunnelbana genom Liljeholmsviken
i Stockholm

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 29, i anledning av
väckta motioner angående planerad tunnelbana
genom Liljeholmsviken i Stockholm.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde:

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottets
förslag brukar alltid komma
upp vid denna sena timme på dygnet,
och jag vet mycket väl vad det betyder.
Men denna fråga är så stor och allvarlig
för vissa delar av landet, nämligen
Mälardalen, att man inte kan låta den
gå förbi utan att åtminstone säga några
ord om den, om det också bara blir en
protest.

Först vill jag erinra om det faktum,
att frågan på sätt och vis redan är avgjord
genom att Stockholms stad fått en
lagakraftvunnen dom och följaktligen
är oförhindrad att fullfölja sina planer
på en tunnel under Liljeholmsviken. I
remissvaren har det förklarats, att Södertäljeleden
först skall komma till utförande
och att den skulle kunna ersätta
Hammarbyleden. Dessa båda saker
är emellertid inte jämförbara. Det
är en dagsaktuell fråga att klara Södertäljeleden.
Den torde väl komma att

utföras inom en icke alltför avlägsen
framtid. Hammarbyleden däremot är
en fråga på längre sikt. Det är därför
man i Mälardalen är bekymrad över att
Stockholms stad på detta sätt skall få
proppa igen Hammarbyleden och att
det inte skall bli möjligt att fördjupa
den för att ta emot större tonnage än
leden för närvarande medger.

Vad jag särskilt fäst mig vid i remissyttrandena
är att man sagt, att de hamntekniska
förutsättningarna för en utbyggnad
av Årstadalshamnen bedöms
vara ytterst begränsade. Även om så
icke skulle vara fallet skulle det principiellt
vara olyckligt att förlägga kajerna
så långt inne i stadens centrum.
Detta är enligt min uppfattning ganska
häpnadsväckande. Det måste väl ändå
anses som en fördel, att om man har
en utomordentlig hamn den också skall
kunna utnyttjas en gång i framtiden
och att den ligger så bra till som Årstadalshamnen
skulle komma att göra.

Man har vidare invänt, att en framtida
fördjupning av Hammarbyleden
skulle bli av ytterst begränsat värde
för Mälardalens näringsliv. Jag vill erinra
om vad Mälardalens näringsliv
självt har sagt. Jag hänvisar till remissyttrandena
från länsstyrelserna och
från de av länsstyrelserna inhämtade
yttrandena från drätselkammaren i Köpings
stad och från hamnstyrelsen i
Västerås. Där påpekar man, att det är
angeläget att det icke vidtas åtgärder
som förhindrar en framtida förbättring
av Hammarbyleden. Drätselkammaren
i Köping har kanske de största intressena
i denna fråga. Man har där lagt
ned mycket pengar på att göra denna
djuphamn användbar för större tonnage.
Man har emellertid inte haft möjlighet
att följa ärendet då det avgjordes
i vattendomstolen därför att staden
inte var sakägare — den ägde ingen
strandrätt i Mälaren. Drätselkammaren
har förklarat att möjligheten att framdeles
kunna öka Hammarbyledens kapacitet
inte bör undanröjas. Länsstyrelsen

Onsdagen den 11 maj 1960 em. Nr 16 223

Planerad tunnelbana genom Liljeholmsviken i Stockholm

i Västmanlands län har sagt ungefär
detsamma. Man har särskilt betonat, att
det ur länets synpunkt måste vara ett
intresse att Stockholms stads ifrågavarande
beslut omprövas.

Jag kan också erinra om att det från
olika industrier i Mälardalen har framförts
protester, bl. a. från ASEA, som
har ett mycket stort intresse av att
Hammarbyleden i framtiden skall kunna
ytterligare fördjupas.

Med hänsyn till den sena timmen kan
jag inte gå in på frågan i den utsträckning
jag hade önskat, utan jag vill med
dessa ord endast uttrycka mitt beklagande
över att Stockholms stad inte
visat större framsynthet. Byggandet av
Liljeholmstunneln betyder också, att
Stockholms stad påtar sig ett oerhört
stort ansvar för den framtida utvecklingen
på detta område.

Häri instämde herr Björkänge (ep).

Herr EKSTRÖM i Björkvik (s):

Herr talman! Med hänvisning till att
det av utskottets skrivning framgår att
i detta ärende finns en lagakraftvunnen
dom, enligt vilken Stockholms stad
byggt sin tunnelbana, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens andra kammare
samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 10 maj 1960.

Med anledning av att stenografen hos
andra kammaren Lars A. Nilsson anhållit
om entledigande från sin befattning
för att tillträda en stenograftjänst

hos första kammaren beslöto herrar deputerade
dels bevilja Nilsson begärt
entledigande från och med den 1 innevarande
maj, dels förordna reservstenografen
Ingvar Olsson att från och med
nämnda dag och till vårsessionens slut
uppehålla den efter Nilsson ledigblivna
stenografbefattningen, dels ock förordna
herr Bengt Josefsson att från och
med den 11 maj och till vårsessionens
slut uppehålla en reservstenografbefattning.

In fidem

Sune K. Johansson
§ 14

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ny tulltaxeförordning,
m. m.;

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

230, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 53 § 1 mom. och
69 § 1 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272); och

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 4 oktober
1929 (nr 307) angående tullrestitution,
m. m.

Vidare anmäldes och godkändes första
lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 223, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om tillägg till lagen den 17
juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse.

§ 15

Herr andre vice talmannen meddelade,
att bankoutskottet jämlikt § 21 riks -

224 Nr 16 Onsdagen den 11

dagsstadgan anmält att utskottet beslutat
att för närvarande icke framlägga
något förslag för riksdagen med anledning
av styrelsens för riksdagsbiblioteket
framställning angående utgivande
av en matrikel över riksdagens ledamöter.

Denna anmälan bordlädes.

maj 1960 em.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.58 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

IOUNS TRYCKERI. ESSELTE» STHLM SO
0050S1