Nr 15 FÖRSTA KAMMAREN 1963
ProtokollRiksdagens protokoll 1963:15
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 15 FÖRSTA KAMMAREN 1963
17—18 april
Debatter m. m.
Onsdagen den 17 april Sid.
Anslag under sjätte huvudtiteln (forts.):
Statens trafiksäkerhetsråd .................................. 5
Bidrag till byggande och underhåll av mindre hamnar och farleder
.................................................. "
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut ............ 10
Anslag under tionde huvudtiteln:
Bidrag till kursverksamheten in. m. vid statens institut för hantverk
och industri ........................................ 13
Om anslag för prospekteringsarbeten i Kaunisvaara .......... 15
Statens pris- och kartellnämnd .............................. 15
Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning .......... 18
Fonden för idrottens främjande, m. ........................ 29
Om anslag för teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
.............................................. 43
Interpellation av herr Edström ang. inrättande av ett särskilt departement
för hälso- och sjukvårdsfrågor .................... 45
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 17 april
Gemensamma omröstningar:
ang. anslag till Försvarets personalvård: Avlöningar ........ 3
ang. anslag till svenska ekumeniska nämnden .............. 3
Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. utgifterna inom kommunikationsdepartementet
(punkterna 24—96) .................... 4
1 Första kammarens protokoll 1963. Nr 15
2
Xr 15
Innehåll
Sid.
Första lagutskottets utlåtande nr 15, om en översyn av lagstiftningen
rörande barn utom äktenskap ...... 12
Jordbruksutskottets utlåtande nr 6, ang. reglering av priserna på
fisk, m. in................ 12
— nr 7, ang. bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast
egendom, m. m. .......................................... 12
— memorial nr 8, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar
över försäljningar av viss kronan tillhörig fast egendom .... 12
Statsutskottets utlåtande nr 10, ang. utgifterna inom handelsdepartementet
................................................ 12
— nr 50, ang. uppförande av en atomkraftstation i Marviken .... 44
Onsdagen den 17 april 1963
Nr 15
3
Onsdagen den 17 april
Kammaren sammanträdde kl. 14.00.
Herr Bergman och fru Myrdal anmälde,
att de åter infunnit sig vid riksdagen,
den förre den 6 innevarande april
och den senare denna dag.
Sedan kamrarna stannat i olika beslut
angående statsutskottets i utlåtande nr
4 punkten 139 gjorda hemställan beträffande
Kungl. Maj:ts i innevarande års
statsverksproposition framlagda förslag
om anslag till Försvarets personalvård:
Avlöningar ävensom motionerna I: 100
och II: 116, företogs nu jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande
av samma utskott i dess memorial nr 49
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:
Den, som i likhet med första kammaren
vill, att motionerna 1:100 och II: 116
icke må av riksdagen bifallas, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren, med bifall till motionerna
1:100 och 11:116, beslutat, att
tjänsten som stabspastor omvandlas till
heltidstjänst, samt bemyndigat Kungl.
Maj :t att överskrida anslagsposten till
avlöningar till övrig icke-ordinarie personal
med belopp, som på grund härav
må befinnas erforderligt.
Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 77;
Nej — 65.
Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 325, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 105 ja och 108 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 182 ja och 173
nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen
fattat i överensstämmelse med japropositionen.
Efter det kamrarna fattat olika beslut
rörande statsutskottets i utlåtande nr 39
punkten 81 gjorda hemställan beträffande
Kungl. Maj:ts i innevarande års statsverksproposition
framlagda förslag om
anslag till Bidrag till svenska ekumeniska
nämnden ävensom motionerna 1:67
och 11:84, anställdes nu jämlikt § 65
riksdagsordningen omröstning över följande
av nämnda utskott i dess memorial
nr 55 föreslagna samt av båda kamrarna
godkända voteringsproposition:
Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 67 och II: 84, till Bidrag
till svenska ekumeniska nämnden för
budgetåret 1963/64 anvisa ett anslag av
27 000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat, att, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 67 och II: 84, till
Bidrag till svenska ekumeniska nämnden
för budgetåret 1963/64 anvisa ett anslag
av 40 000 kronor.
Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsappa
-
4
Nr 15
Onsdagen den 17 april 1963
rat; och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 74;
Nej — 71.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 326, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 106 ja och 108
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 180 ja
och 179 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.
Justerades protokollen för den 2, 3
och 5 i denna månad.
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:
Till riksdagens första kammare
Jag anhåller härmed om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden den 17—
den 26 april för att deltaga i möte med
flyktingkommittén inom Europarådet.
Stockholm den 16/4 1963
Yngve Möller
Den begärda ledigheten beviljades.
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 125, angående vissa frågor rörande
jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering,
m. m.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 126, med förslag till lag om ändring
i arbetarskyddslagen den 3 januari
1949 (nr 1), m. m.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 128, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxeförordningen den 13
maj 1960 (nr 391), m. m.
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 131, angående överlåtelse av viss kronan
tillhörig mark m. m. genom försäljning
till Oxelösunds stad.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 132,
angående försäljning av viss allmänna
arvsfonden tillfallen fast egendom.
Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
133, med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1962 och 1963 vid
dess fjortonde ordinarie möte fattade beslut.
Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner:
nr
137, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken,
m. m.;
nr 138, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 och 4 §§ lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, m. m.; samt
nr 141, med förslag till lag om gravrätt
in. in.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 695 och 696.
Föredrogos och bordlädes ånyo andra
lagutskottets utlåtanden nr 28—30, 32—
34 och 36—39 samt tredje lagutskottets
utlåtanden nr 14—16.
Fortsattes föredragningen av statsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
å driftbudgeten för budgetåret 1963/
64 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.
Onsdagen den 17 april 1963
Nr 15
5
Punkten Vt
Anslag till statens trafiksäkerhetsråd
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1963
förordad stat för statens trafiksäkerhetsråd
in. m., att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1963/64, dels ock
till Statens trafiksäkerhetsråd m. in. för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 228 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Lundström
och Virgin (I: 502) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Nordgren
och Carlsson i Stockholm (II: 614), vari
hemställts, att riksdagen måtte dels till
Statens trafiksäkerhetsråd m. m. för budgetåret
1963/64 anvisa ett forskningsanslag
av 358 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen, dels föranstalta
om inrättande av en befattning som kanslichef
i Bo 1 hos rådet.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1: 502 och II: 614,
a) godkänna i punkten införd stat för
statens trafiksäkerhetsråd, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1963/64;
b) till Statens trafiksäkerhetsråd in. in.
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 228 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.
Reservation hade anmälts av herr
Källenius, som dock ej antytt sin mening.
Herr LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Det är med djup bedrövelse
som jag konstaterar statsutskottets
ställningstagande till den fråga som det
här gäller och som har aktualiserats i
ett motionspar i denna kammare och i
me dkammaren. Jag har en känsla av att
utlåtandet närmast bygger på det ståndpunktstagande
som regeringen och statskontoret
har gjort och på en djup ovilja
att rubba statsverkspropositionen beräkningar.
Anslagsmässigt gäller det här
en ganska ringa ökning till trafiksäkerhetsforskningen,
men framför allt är det
en organisatorisk fråga av mycket stor
betydelse för hela trafiksäkerhetsproblemet.
Trots den behandling som motionerna
rönt i utskottet ber jag, herr talman,
ändå att få anföra några ord.
Statens trafiksäkerhetsråd har, som
alla vet, till uppgift att utföra viktiga
forskningsuppgifter rörande trafiksäkerheten.
Till sina största delar är trafiksäkerhetsfältet
ännu outforskat. Vi vet
fortfarande skrämmande litet om det invecklade
samspel mellan olycksorsakernas
olika funktioner som utlöser en olycka
och styr dess fortsatta förlopp.
I sina anslagsäskanden har trafiksäkerhetsrådet
gjort en imponerande uppräkning
av alla de olika uppgifter som
det här är fråga om. Det är utomordentligt
intressanta, allvarliga och viktiga
spörsmål. Grundforskningen sker i olika
institutioner, men den tillämpade forskningen
— och det är ju den som har den
direkta betydelsen för trafiksäkerhetsarbetet
— måste erfarenhetsmässigt utföras
i rådets egen regi. Det är här som
svårigheterna uppstår.
Kvalificerat folk för att utföra dessa
forskningsuppgifter står inte att få utan
vidare. Det är en enorm konkurrens om
akademiker med erforderliga kvalifikationer.
Universitet, högskolor och vetenskapliga
institutioner slåss om denna arbetskraft.
Därvid vinner oftast den som
har särskilda forskningstjänster att ställa
till förfogande, vilket trafiksäkerhetsrådet
inte har. De lösa anställningsförhållanden
som trafiksäkerhetsrådet kan bjuda
gör det svårt för rådet att förvärva
kvalificerade krafter och svårt att behålla
dem som man tillfälligtvis kan få.
Rådet har därför nödgats att arbeta med
en alltför liten personaluppsättning i sin
forskningsgrupp. Detta har måst ske i en
sådan omfattning, att man säger att möjligheterna
att motsvara de krav som enligt
instruktionen ställs på rådet är starkt
försvårade.
6
Nr 15
Onsdagen den 17 april 1903
Anslag till statens trafiksäkerhetsråd
Av dessa skäl har rådet begärt att få
inrätta ett antal forskningstjänster, men
Kungl. Maj :t har sagt nej. Som motiv för
sitt avslag har statsrådet åberopat ett remissyttrande
från statskontoret. Man tar
då med intresse del av vad statskontoret
anfört. Det är ju ett sakkunnigt ämbetsverk,
som får anses ha alla fakta i ärendet
på sina fem fingrar, om nu ett ämbetsverk
har några fingrar. Statskontoret
har pekat på att statsmakterna fastställde
trafiksäkerhetsrådets nuvarande organisation
så sent som år 1959, varför denna
inte bör ändras så snart efteråt. »Tillräckliga
skäl» har inte förebragts härför,
heter det.
Jag kan inte dela den uppfattningen.
Sedan 1959 har den förändringen inträtt
att konkurrensen om kvalificerade akademiker
på det tekniskt-naturvetenskapliga
området, där rådets forskningsarbete
i betydande omfattning försiggår, har
ökat enormt. Den arbetskraft som man
kunde få 1959 och åren närmast dessförinnan,
då trafiksäkerhetsrådets organisation
uppgjordes, går inte att få i dag. År
inte detta tillräckliga skäl? Skall man
nödgas komma i den situationen att trafiksäkerhetsrådet
blir praktiskt taget
oförmöget att lösa de kvalificerade uppgifter
som det är satt att lösa, innan man
kan anse att »tillräckliga skäl» för en
ändring föreligger?
Sedan år 1959 har antalet bilar på de
svenska vägarna ökat från omkring
950 000 till cirka 1 550 000. Härtill kommer
ett stort antal motorcyklar. Antalet
polisanmälda trafikolyckor har från år
1959 till nu ökat med omkring 1500
per år, alltså från 57 000 år 1958 til!
63 000 nu. Är inte denna ökning skäl till
att verkligen ta upp trafiksäkerhetsfrågan
till allvarligt begrundande? Därtill
kommer ju att antalet polisanmälda trafikolyckor
inte ger en verklig bild av det
totala antalet inträffade olycksfall, därför
att de flesta trafikolyckor kanske inte
polisanmäls. En betydligt klarare bild
av situationen får man genom att se på
bilförsäkringsbolagens läge. Olyckorna i
motortrafiken har ökat så mycket att
försäkringsbolagen i fjol nödgades höja
försäkringspremierna med 20 procent.
Ändå gick inte rörelsen ihop för dem,
utan försäkringsbolagen gick i fjol med
en förlust på omkring 70 miljoner kronor.
Detta har medfört att bolagen
tvingats i år ytterligare öka sina premier
med 20—30 procent. Denna nya premiehöjning
har skett i samförstånd med och
under kontroll av försäkringsinspektionen.
Är inte allt detta tillräckliga skäl för
att fråga sig, om ändå inte på trafiksäkerhetsforskningens
område situationen
nu är väsentligt förändrad mot vad den
var 1958—1959?
Men, säger då Kungl. Maj :t och utskottet,
själva forskningsanslaget ökar ju i
budgeten med 100 000 kronor mer än vad
trafiksäkerhetsrådet har begärt. Låt mig
då påpeka, att samtidigt som detta anslag
ökas på det sättet, prutar Kungl. Maj:t
rådets begäran om ökning av anslaget
till avlöningar från 249 000 till 24 000,
och de 24 000 kronorna är i huvudsak till
för automatiska utgiftsökningar. Vad som
har skurits bort motsvarar ungefär vad
de här forskningstjänsterna skulle kosta.
Det är en organisatorisk upprustning
som har vägrats. Att forskningsanslaget
har höjts är i och för sig utmärkt, men
om forskarna skall avlönas från detta
anslag, vilket tycks förutsättas, och anställningsförhållandena
fortsättningsvis
vara lika lösa som hittills, så tror jag att
man bedrar sig på arbetsresultatet. Jag
noterar med tillfredsställelse att forskningen
under de senaste åren har fått
avsevärt mycket större anslag, men jag
beklagar, att man alltjämt måste arbeta
under en sådan löslighet i forskningsorganisationen.
Utskottet säger också några vänliga
ord om att en anslagsökning i och för
sig vore motiverad. Jag vill uttala förhoppningen,
att man en dag övergår från
ord till handling även när det gäller organiserandet
av forskningstjänsterna.
Trots att motionerna inte har fått annat
än detta lilla vänliga uttalande från
utskottet och endast föranlett en blank
reservation av herr Källenius kan jag
inte låta bli, herr talman, att yrka bifall
till de likalvdande motionerna I: 502 och
II: 614.
Onsdagen den 17 april 1963
Nr 15
7
Ang. bidrag till byggande och
Herr BENGTSON (ep):
Herr talman! Med hänsyn till den ökade
trafikintensitet som gör sig alltmer
märkbar finns det mycket som talar för
det som herr Lundström har anfört här
i dag, och säkerligen kommer det att behövas
ökade resurser på detta område,
men det hindrar inte att man måste göra
en viss avvägning mellan olika faktorer
och beakta både de personella och
de ekonomiska resurser som finns. Jag
har inte nu tillgång till uppgifter om
hur anslagen till statens trafiksäkerhetsråd
har ökat tidigare, men jag har ett
minne av att de har gått uppåt rätt avsevärt
under de senare åren. Detta bör
också kopplas samman med vad som
sägs under nästa punkt om kostnader
för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning.
Herr Lundström har redan redovisat
dessa saker, och han har egentligen bara
vänt sig mot ett par punkter. Den
första gäller uttalandet att statsmakterna
efter särskild utredning i ämnet fattade
beslut så sent som vid 1959 års
riksdag — herr Lundström tyckte att det
hade hänt så mycket sedan dess. Nu fattades
ju detta beslut vid 1959 års riksdag,
men det tog någon tid innan det
trädde i full tillämpning, och man får
väl förmoda att de som gjorde utredningen
hade några prognoser för vad
som skulle komma att hända under de
närmaste åren.
•Tåg vill vidare säga till herr Lundström,
att jag inte tror att vi löser problemet
beträffande konkurrensen om
kvalificerat folk genom att ge den ena
eller andra institutionen större ekonomisk
möjligheter att betala mer — resultatet
blir att vi tar forskare från
andra områden, och herr Lundström har
ju redan sagt att de behövs vid universitet
och andra institutioner. Detta är
icke ett sätt att lösa problemet. Till stor
del är frågan om rekrytering av forskare
en utbildningsfråga, och tar vi forskare
från universiteten, blir följden sämre
möjligheter att öka utbildningen. Jag
vill principiellt vända mig mot tanken
att konkurrera om de kvalificerade fors
-
underhåll av mindre hamnar och farleder
kare som vi har till reds. Detta är framför
allt en utbildningsfråga.
Det finns bara en blank reservation på
denna punkt, och därför har jag kanske
inte så stor anledning att fortsätta att
tala i denna fråga. Detta förhållande visar
dock att det råder en viss tillfredsställelse
med det anslag som föreslås,
och jag ber, herr talman, få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Får jag bara säga, att de
förmodanden som gjordes år 1958, eller
när det var utredningen företogs, om bilismens
utveckling, frekvensen av
olycksfall på vägarna och konkurrensen
om kvalificerade tekniker år 1963 torde
ha varit ytterligt lösligt grundade. Jag
tror inte att herr Bengtson med dessa
förmodanden kan motivera bibehållande
av den nuvarande organisationen.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av
bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.
Punkterna 25—46
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 47
Ang. bidrag till byggande och underhåll
av mindre hamnar och farleder
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till byggande och underhåll
av mindre hamnar och farleder för
budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Schött m. fl.
8
Nr 15
Onsdagen den 17 april 1963
Ang. bidrag till byggande och underhåll av mindre hamnar och farleder
(I: 84) och den andra inom andra kammaren
av herr Hamrin i Kalmar m. fl.
(11:173), vari hemställts, att riksdagen
måtte till Bidrag till byggande och underhåll
av mindre hamnar och farleder
för budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 84 och II: 173, till Bidrag
till byggande och underhåll av mindre
hamnar och farleder för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.
Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Virgin,
Bengtson, Kaijser, Nils Theodor
Larsson, Källqvist, Staxäng och Svensson
1 Stenkyrka, fröken Elmén samt herrar
Svensson i Ljungskile, Carbell, Gustafsson
i Kårby, Löfroth och Källenius, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 84 och II: 173, till Bidrag
till byggande och underhåll av mindre
hamnar och farleder för budgetåret
1963/04 anvisa ett reservationsanslag av
2 000 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.
Herr BENGTSON (ep):
Herr talman! Den alltmer förkortade
arbetstiden och de därigenom ökade
möjligheterna att ägna sig åt fritidssysselsättningar
gör att man på alla områden
kräver större resurser för rekreation,
resor o. s. v. Småbåtar har i det
sammanhanget blivit mer och mer uppskattade.
Människorna skaffar sig båtar
i stor utsträckning, och därmed följer
ökade krav på hamnar för dessa
mindre båtar.
Vad som speciellt har anförts till stöd
för önskemålet att detta bidrag skall
ökas är ju att dessa småbåtar drivs med
bensin och att deras ägare följaktligen
hetalar bensinskatt; de ständigt ökade
skatteintäkterna borde leda till att man
i någon mån söker förbättra småbåtshamnarna.
År 1946 var skattebeloppet
endast 3,5 miljoner, år 1956 hade det
ökat till 7 miljoner och år 1961 till 13,5
miljoner. Man kan räkna med att ett
hundratal miljoner har inbetalats av
ägarna till dessa småbåtar, och det är
inte mycket de har fått tillbaka — under
de sjutton år jag nämnt är det inte
mer än 9,9 miljoner som gått till småbåtshamnarna.
Förra året skrev utskottet: »I statsverkspropositionen,
vari förevarande
anslag föreslås anvisat med oförändrat
belopp, har anmälts, att utredning påginge
inom sjöfartsstyrelsen angående
storleken av landets motorbåtsbestånd
och av den bensinskatt, som belöpte på
ifrågavarande båtkategori. Sedan statsverkspropositionen
framlagts har utredningen
slutförts och resultatet redovisats
i skrivelse till chefen för handelsdepartementet.
Utskottet har erhållit del
av skrivelsen och noterat den kraftiga
ökning av båtbeståndet, som utredningen
påvisat. Med hänsyn såväl härtill som
till ökningen av inflytande bensinskattemedel
finner utskottet skäl tala för en
höjning av anslaget. Utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj:t vid höstens budgetarbete
överväger möjligheterna till en
sådan.»
Detta innebär en bestämd önskan från
utskottets sida om höjning av anslaget,
men Kungl. Maj :t har inte fäst något avseende
vid denna önskan. Man har satt
igång en utredning som bl. a. skall inventera
båtbeståndet och därmed stannat
vid oförändrat anslag. Men även om
denna inventering pågår, är det en ringa
höjning som nu begäres. Procentuellt
skulle anslaget enligt vår reservation
visserligen fördubblas, men i absoluta
tal är det i förhållande till de skattemedel
som inflyter inte någon stor höjning.
Denna reservation har fått stöd av
företrädare för alla fyra partierna, och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.
Onsdagen den 17 april 1963
Nr 15
9
Ang. bidrag till byggande och underhåll av mindre hamnar och farleder
Herr PERSSON, FRITZ, (s):
Herr talman! Utskottets majoritet har
uttalat sig mycket positivt i denna fråga
och sagt att en anslagshöjning till detta
ändamål är angelägen. Såsom herr
Bengtson erinrade om, skrev utskottet
också positivt redan förra året.
I årets statsverksproposition har det
emellertid förutsatts att 1962 års fritidsutredning
skall göra en översiktlig inventering
av anläggningsbehoven i fråga
om småbåtshamnarna. En sådan inventering
erfordras faktiskt, efter vad vi
tror, för att utbyggnaden av sådana hamnar
skall kunna planeras i samband med
utförandet av andra anläggningar för
fritidsändamål. Småbåtshamnarna kommer
förmodligen att få en allt större
betydelse som friluftscentra, och för
småbåtsägarna är det angeläget att t. ex.
hyggliga vägar leder fram till småbåtshamnarna.
Antagligen kommer man också
att kräva parkeringsplatser för motorfordon
intill dessa hamnar. Man färdas
kanske dit med bil och fortsätter
sedan med båten. Bebyggelse kommer
kanske till stånd i anslutning till sådana
fritidsanläggningar med småbåtshamnar,
och då blir det fråga om att ordna
med vatten och avlopp för att tillgodose
de behov som uppkommer med anledning
därav.
Nu är det ju meningen att den undersökning
som skall göras skall ha till
uppgift att förbereda och planlägga, så
att fritidsanläggningarna kan byggas ut
på ett ändamålsenligt sätt. Vi har därför
ansett att man bör" gå på det förslag
som departementschefen har framlagt i
år. Vi räknar med att inventeringen är
klar i höst, och vi kan då nästa år ta
ställning till frågan ut ifrån helt andra
utgångspunkter och med ett material,
som gör att vi får en överblick över hela
frågan och alla de problem som sammanhänger
därmed.
Vi har därför, som jag nyss sade, stannat
för departementschefens förslag. Då
utskottets förslag är detsamma som departementschefens,
ber jag att få yrka
bifall till vad utskottet hemställt.
Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara konstatera
att utskottets majoritet har ändrat sig
väsentligt från förra året. Då anförde
inte utskottet alla dessa skäl, som herr
Persson nu har tagit upp, utan då uttalades
att utskottet förutsatte att Kungl.
Maj:t vid budgetarbetet hösten 1962 skulle
överväga möjligheterna till en höjning
av anslaget.
Herr SCHÖTT (h):
Herr talman! Jag vill understryka vad
som redan har framhållits, nämligen att
intresset för småbåtar har blivit så allmänt,
att de föreligger ett verkligt starkt
behov av att litet varstans anlägga småbåtshamnar.
Jag vill erinra om att sjöfartsstyrelsen
för sin del har förordat ett anslag av 3
miljoner kronor, medan motionärerna
har nöjt sig med 2 miljoner kronor. Motorbåtsägarna
anser att detta är ett berättigat
krav, och de har mycket svårt
att uppskatta de mycket välvilliga uttalanden
som utskottet gör det ena året
efter det andra. Vad de behöver är icke
välvilliga uttalanden utan ökade anslag
till kommunerna, så att dessa får möjlighet
att bygga småbåtshamnar. Det kan
på intet sätt vara någon risk att höja
anslaget från 1 till 2 miljoner kronor.
Här föreligger ett mycket stort behov,
och 2 miljoner kronor måste i detta sammanhang
anses vara ett mycket blygsamt
belopp.
Jag ber för min del att varmt få förorda
reservationen.
Herr PERSSON, FRITZ, (s):
Herr talman! Det råder ju i princip
inga skillnader i inställningen när det
gäller denna fråga. När herr Bengtson
säger att utskottsmajoriteten har ändrat
sig sedan i fjol, är det alldeles riktigt.
Det händer ibland att man får lov att
ändra sig. När vi i fjol behandlade denna
fråga var 1962 års fritidsutredning
inte tillsatt. Jag skulle tro att den bl. a.
tillkom därför att man skulle utreda
denna fråga. Den ingår i varje fall i ut
-
10
Nr 15
Onsdagen den 17 april 1963
Anslag till Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut
redningens uppgifter. Och när vi nu får
besked från Kungl. Maj:t om att fritidsutredningen
håller på med en översiktlig
inventering för att klara ut vilka anläggningsbehov
som finns i fråga om
småbåtshamnarna, anser vi att det är angeläget
att vänta till dess översynen blivit
klar. Det kan ju också tänkas att det
kan bli nödvändigt att fundera över hur
fördelningen av pengarna så småningom
skall verkställas för att man skall få
det bästa utbytet också för dem som äger
småbåtarna eller eljest är intresserade av
dessa småbåtshamnar.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i förevarande punkt hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
47, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:
Ja — 69;
Nej — 72.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
Punkterna 48—61
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 62
Anslag till Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut
I denna punkt hade utskottet hemställt,
I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:147, av
herr Gorthon, och II: 175, av herrar Johansson
i öckerö och Carlsson i Göteborg,
bemyndiga Kungl. Maj :t att i personalförteckningen
för Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut vidtaga
i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1963
förordade ändringar;
II. att riksdagen måtte
a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1963/64;
b) till Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut: Avlöningar för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 6 336 000 kronor.
I de likalydande motionerna I: 147
och II: 175 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att ytterligare en meteorologtjänst
i A 19 skulle inrättas vid
väderlekstjänsten vid institutet från och
med den 1 juli 1963.
Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Boman, Axel Johannes Andersson,
Bengtson, Nils Theodor Larsson,
Källqvist, Staxång och Svensson i
Stenkyrka, fröken Elmén samt herrar
Svensson i Ljungskile, Gustafsson i Kårby
och Löfroth, vilka ansett, att utskot
-
Onsdagen den 17 april 1963
Nr 15
11
Anslag till Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut
tets yttrande bort lyda så, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 147 och II:
175, bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut vidtaga
av reservanterna förordade ändringar.
Herr BENGTSON (ep):
Herr talman! Vad som framförs i reservationen
har mycket stor betydelse
för både fisket och sjöfarten på Nordsjön,
och jag ber därför att få yrka bifall
till reservationen.
Herr GORTHON (h):
Herr talman! Detta ärende är inte någon
stor sak i den miljonrullning som
har ägt rum. Vi kan dock inte nog uppskatta
den insats som görs av Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut.
Vad det här gäller är att få en extra
tjänst inrättad, vars innehavare skulle
sammanställa väderleksprognoserna för
ett område i Nordsjön, cirka 400 sjömil
långt och 200 sjömil brett; ett område
som regelbundet besöks av 200—300 fiskefartyg
och ett stort antal mindre fartyg
ur den svenska handelsflottan. Om
vi fick denna extratjänst, skulle detta
vara av mycket stor betydelse, inte minst
för fiskefartygen. Väderlekstjänstens förmåga
att i god tid varna sjöfarten har
satt sin prägel på det alltmer minskade
antalet förlisningar och haverier. När
väderleksprognoserna kommer hinner
fartygen inte bara i hamn utan hinner
också att göra sjöklart, och — som en
sjöfartsman i andra kammaren sade •—
att göra sjöklart är inte bara att stänga
kajutdörren, utan det betyder också mycket
annat som sammanhänger därmed.
Jag vill gå så långt som att säga, att det
inte hade varit möjligt att upprätthålla
den nuvarande vintersjöfarten, om inte
såväl isbrytartjänsten som de enskilda
fartygen hade haft så god tillgång till
riktiga uppgifter om isläget och väderleksprognoserna.
Jag skall, herr talman, be att få yrka
bifall till reservationen.
Herr PERSSON, FRITZ, (s):
Herr talman! Jag vill bara påpeka en
sak. Anslaget till Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut höjes enligt
departementschefens förslag från
5 540 000 kronor till 6 336 000 kronor,
d. v. s. en höjning med i runt tal 800 000
kronor. Visserligen hade institutet begärt
ytterligare 500 000 kronor, men vi
är ju vana vid att de olika verken inte
kan få allt vad de begär. »Departementschefen
tillstyrker», står det i utlåtandet,
där utskottet refererar propositionen,
»förutom vissa automatiska kostnadsstegringar,
extraordinariesättning av en
extra tjänst som förste byråingenjör i Ag
21 på klimatbyråns instrumentavdelning.
Vidare bör enligt departementschefens
uppfattning på avdelningen en befattning
som ingenjör i Ae 19 inrättas.» Sedan
talas det om vissa indragningar,
men det sker också en förstärkning med
en tjänst som byrådirektör i Ag 25. Det
inrättas alltså en del nya tjänster, och
som jag nämnde sker en anslagsökning
med bortåt 800 000 kronor. Dessutom föreslås
ökningar i andra avseenden så att
institutet skall kunna bedriva en mera
tillfredsställande verksamhet än tidigare.
När jag hörde de föregående ärade talarna,
lindrade jag om inrättandet av en
meteorologtjänst i A 19 kan ha den oerhörda
betydelse som här har framhållits.
För min del är jag inte övertygad om
det. Vi brukar dessutom inte vara så angelägna
om att besluta om tjänster här i
riksdagen i anledning av motioner härom,
och jag anser att när institutet har
fått sina anspråk så hyggligt tillgodosedda
av Kungl. Maj :t och utskottet, bör vi
kunna stanna vid det. Därför yrkar jag
bifall till utskottets utlåtande.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.
12
Nr 15
Onsdagen den 17 april 1963
Anslag till Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut
Därefter gjorde herr talmannen jämlikt
de rörande mom. I framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten 62
mom. I, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 78;
Nej -— 65.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.
Punkterna 63—95
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 96
Lades till handlingarna.
Herr TALMANNEN yttrade:
Jag vill erinra om att information i
civilförsvar ges för riksdagens ledamöter
i morgon kl. 14—16. Den äger rum i
stora partilokalen. För dem som önskar
har förberetts viss ytterligare civilförsvarsinformation
mellan kl. 16 och 17 i
samma lokal. TV kommer att göra en
inspelning under informationen. Två
broschyrer, »Om kriget kommer» och
»En orientering om självskydd», har utlagts
i kammarens vestibul.
Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av väckt motion om en översyn av lagstiftningen
rörande barn utom äktenskap,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1963/64, m. m.;
ocli
nr 7, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. in.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial
nr 8, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.
Punkterna 1—15
Vad utskottet hemställt bifölls.
Onsdagen den 17 april 1963
Punkten 15
Ang. bidrag till kursverksamheten m. m.
vid statens institut för hantverk och
industri
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Statens institut för hantverk och
industri: Bidrag till kursverksamheten
m. in. för budgetåret 1963/64 anvisa ett
reservationsanslag av 485 000 kronor.
I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Stefanson
m. fl. (I: 399) och den andra inom
andra kammaren av herr Nordgren
m. fl. (II: 477), hade hemställts, att riksdagen
måtte till Statens institut för hantverk
och industri: Bidrag till kursverksamheten
m. m. för budgetåret 1963/64
anvisa ett reservationsanslag av 535 000
kronor.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Majts förslag samt med avslag å
motionerna 1:399 och 11:477, till Statens
institut för hantverk och industri:
Bidrag till kursverksamheten in. m. för
budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 485 000 kronor.
Reservation hade anförts av herrar
Ivar Johansson, Virgin, Bengtson, Per
Jacobsson, Edström, Per-Olof Hanson,
Åkerlund, Staxäng, Svensson i Stenkyrka,
Eliasson i Sundborn, Svensson i Ljungskile,
Gustafsson i Skellefteå, Bohman och
Nelander, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
399 och II: 477, till Statens institut för
hantverk och industri: Bidrag till kursverksamheten
in. m. för budgetåret 1963/
64 anvisa ett reservationsanslag av
535 000 kronor.
Herr STEFANSON (fp):
Herr talman! Jag vill säga några ord
om statsutskottets utlåtande nr 10 punkt
15, som gäller bidrag till kursverksam
-
Nr 15 13
heten vid statens institut för hantverk
och industri.
Ifrågavarande statsbidrag är avsett att
täcka en del av kostnaderna för institutets
forsknings-, informations- och kursverksamhet.
Medel för denna verksamhet
utöver statsbidraget erhåller institutet
genom kursavgifter och anslag från organisationer
inom näringslivet. I statsverkspropositionen
föreslås en höjning
av anslaget från 435 000 kronor till
485 000 kronor, således med 50 000 kronor.
Institutet har i sina petita till årets
riksdag äskat en ökning av anslaget med
250 000 kronor. Detta belopp delade man
upp i tre olika punkter: 50 000 kronor
skulle avses för allmänt ökade löne- och
pensionskostnader, 125 000 kronor för
uppräkning av anslaget i proportion till
den stegrade kursverksamheten och
75 000 kronor för utvidgade verksamhetsuppgifter.
Den övervägande delen av kostnaderna
för kursverksamheten utgöres av löner.
Det är nödvändigt för institutet att
följa löneutvecklingen inom näringslivet
och den statliga sektorn. Institutet behöver
nämligen för sin forsknings-, informations-
och kursverksamhet skickliga
experter, skickliga tekniker och
skickliga yrkesmän, och sådana får man
inte utan att betala dem bra. Staten bör,
anser institutet, också bära sin del av
den automatiska ökningen. För det kommande
budgetåret beräknas denna till
50 000 kronor.
Verksamheten inom institutet syftar
till att höja yrkesskickligheten inom näringslivet
och till att genom forskningsoch
informationsverksamhet hålla företagen
speciellt inom hantverket och den
mindre industrien å jour med den tekniska
utvecklingen. Det kan gälla forskning
och information om nya material,
och det kan vara fråga om information
angående nya maskiner och arbetsmetoder
såväl inom varuproducerande industri
och hantverk som inom reparationsoch
serviceyrken. Dessutom kommer nya
verksamhetsgrenar till på grund av den
tekniska utvecklingen. Vi kan bara som
exempel peka på en sådan bransch som
radio och TV, som expanderat starkt un
-
14
Nr 15
Onsdagen den 17 april 1963
Ang. bidrag till kursverksamheten m. m. vid statens institut för hantverk och industri
der de senaste åren och som utnyttjat
institutet för sin fortbildningsverksamhet.
Även den strukturförändring som
många branscher genomgår griper ofta
in i de mindre företagens arbetsvillkor
och ställer allt större anspråk på institutets
medverkan i form av kurser och
information för att underlätta en nödvändig
omställningsprocess.
Det är utan tvekan så att institutet har
en mycket betydelsefull arbetsuppgift
när det gäller att öka de mindre företagens
lönsamhet genom modernisering
av produktionsutrustningen och rationalisering
av arbetsmetoderna.
I sina petita äskade som sagt institutet
50 000 kronor som kompensation för
den automatiska kostnadsökningen på
löneområdet. Den av departementschefen
föreslagna ökningen med 50 000 kronor
skulle således endast täcka denna
stegring av lönekostnaderna. I årets
statsverksproposition har visserligen ett
par tjänster, som under detta budgetår
bestrides av medel från kursbidrag,
överflyttats till ett annat anslag, nämligen
avlöningsanslaget, varigenom 30 000
kronor lösgöres för kursverksamheten,
men denna ökning av statsbidraget anser
institutet, liksom årets motionärer i
denna fråga, inte tillräcklig.
Det bör i detta sammanhang nämnas,
att statens relativa andel i kostnaderna
för kursverksamheten successivt sjunkit.
Den relativa andelen av kostnaderna var
året 1953/54 31 procent och stod fast
vid det procenttalet fram till 1956/57.
Sedan minskade den. 1957/58 var den
23,5 procent och 1961/62 15 procent.
Man kan säga att institutet skall öka
kursavgifterna, men dessa är jämfört
med kursavgifter för liknande verksamhet
på andra områden mycket höga redan
nu. Det finns inte möjlighet till någon
väsentlig inkomstförbättring den vägen.
Den reservation som här föreligger,
bygger i huvudsak på det förhållandet
att institutets styrelse underrättats om
att ett anslag från en institution som under
en följd av år bidragit till kursverksamheten
skulle bortfalla. Det är stiftelsen
Centralfonden för anställda inom
skogsbruk och skogsindustri som meddelat
att den från och med 1963/64 skulle
dra in ett anslag på 50 000 kronor för
fortbildning. Härpå har motionärerna
men framför allt reservanterna i viss
mån byggt sin hemställan om ett ytterligare
bidrag om 50 0000 kronor. Nu
föregriper jag kanske ett meddelande
från statsrådet och chefen för handelsdepartementet,
som redan i andra kammaren
omtalat, att detta bidrag kommer
att utgå även under budgetåret 1963/64.
Det gör att jag icke tänker yrka bifall
till den reservation som föreligger, vilket
ursprungligen var min mening.
Jag vill emellertid begagna tillfället att
betona, att det för institutets fortsatta
verksamhet är nödvändigt, att man vid
framtida beräkningar av ifrågavarande
bidrag inte enbart tar hänsyn till den
automatiska kostnadsökningen inom
kursverksamheten. För att institutet
skall kunna fullgöra sin viktiga uppgift
är det oundgängligen nödvändigt att staten
även tar på sig sin andel i verksamhetsökningen,
i den expansion av forskningsverksamhet,
utbildning och information
som är ofrånkomlig. .lag vill till
sist, herr talman, uttala min tillfredsställelse
över den behandling, som departementschefen
givit ett annat anslag
gällande institutet, nämligen utrustningsanslaget.
Visserligen har institutet ej
heller där fått vad det äskat i sina petita,
men den uppräkning av anslaget
som departementschefen har föreslagit
hjälper institutet att åter anskaffa den
utrustning som är nödvändig för att det
skall hålla sig å jour med utvecklingen
och fylla sin uppgift.
Herr talman! Jag har intet yrkande.
Herr statsrådet LANGE:
Herr talman! Jag tar till orda bara för
att bekräfta vad herr Stefanson nyss
framhöll. Det finns alla utsikter att den
av reservanterna påyrkade anslagshöjningen
skall komma att tillgodoses i samma
ordning under budgetåret 1963/64
som under tidigare budgetår. När statsverkspropositionen
framlades hade jag
ingen anledning att räkna med någon
-
15
Onsdagen den 17 april 1963 Nr 15
Om anslag för prospekteringsarbeten i Kaunisvaara — Anslag till statens pris- och
kartellnämnd
ting annat, och jag har sedermera också
fått bekräftelse på att ett beslut kommer
att fattas av den innebörd jag nyss angav.
Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):
Herr talman! Då den vid denna punkt
fogade reservationen i huvudsak motiveras
med bortfallet av de 50 000 kronorna
från centralfonden, som både den ärade
motionären och herr statsrådet nyss har
anfört, så finns det ingen anledning för
oss att vidhålla den reservation som föreligger
på denna punkt, varför jag bara
vill uttala min tillfredsställelse över att
det lyckats herr statsrådet att även för
nästkommande budgetår utfå dessa medel.
Jag vill, herr talman, således inte ställa
något yrkande på denna punkt.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.
Punkterna 16—28
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 29
Om anslag för prospekteringsarbeten i
Kaunisvaara
I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 40, av
herr Lager, och II: 48, av herrar Holmberg
och Hagberg, till Sveriges geologiska
undersökning: Järnmalmsinventering
m. m. i Norrbotten för budgetåret 1963/
64 anvisa ett reservationsanslag av
2 865 000 kronor.
I de likalydande motionerna I: 40 och
II: 48 hade hemställts, att riksdagen måtte
anvisa ytterligare 2 miljoner kronor
för påskyndande av prospekteringsarbeten
i Kaunisvaara samt för undersökningar
i övrigt med syfte att snarast få
till stånd gruvbrytning i detta område.
Herr LAGER (k):
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionerna 1:40 och 11:48.
Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):
Jag yrkar bifall till utskottets utlåtande.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av
bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.
Punkterna 30—54
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 55
Anslag till statens pris- och kartellnämnd
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 3 januari 1963 förordad
ändring i personalförteckningen för statens
pris- och kartellnämnd, dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för statens pris- och kartellnämnd,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1963/64, dels ock
till Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 2 847 000 kronor.
Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Per Petersson (I: 316) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Magnusson i Borås och Bohman
(II: 369), hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte dels för budgetåret
1963/64 under statens pris- och
kartellnämnds avlöningsanslag anvisa
2 567 000 kronor, dels i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
16
Nr 15
Onsdagen den 17 april 1963
Anslag till statens pris- och kartellnämnd
måtte vid detta års höstriksdag framlägga
förslag om en ytterligare begränsning
av verksamheten vid statens prisoch
kartellnämnd från och med den 1
januari 1964.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 316 och II: 369, såvitt
nu vore i fråga, bemyndiga Kungl. Maj :t
att i personalförteckningen för statens
pris- och kartellnämnd vidtaga den ändring,
som angivits i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 3 januari
1963;
II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 316 och II: 369, såvitt nu
vore i fråga,
a) godkänna i punkten införd avlöningsstat
för statens pris- och kartellnämnd,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1963/64;
b) till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 2 847 000 kronor;
III.
att motionerna 1:316 och 11:369,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Åkerlund, Staxäng och Bohman,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under I och III hemställa,
I. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 316 och II: 369, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om bemyndigande för Kungl. Maj:t att i
personalförteckningen för statens prisoch
kartellnämnd vidtaga den ändring,
som angivits i statsrådsprotokollet över
handelsärenden för den 3 januari 1963;
III. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 316 och II: 369, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört.
Reservanterna hade bland annat yttrat,
att de förväntade sig, att Kungl.
Maj:t skulle ingående pröva frågan om
en begränsning av verksamheten vid statens
pris- och kartellnämnd samt för
höstsessionen vid innevarande års riksdag
framlägga förslag därom.
Herr VIRGIN (h):
Herr talman! Vid denna punkt, som
gäller Kungl. Maj:ts begäran om anslag
till pris- och kartellnämnden, är fogad
en reservation. I denna uttalas önskemål
om en viss successiv nedskärning av
nämnden. Eftersom nämndens personal
redan är anställd och inte lär kunna omplaceras
med alltför kort varsel, yrkar
vi reservanter ingen sänkning av anslaget
för nästa budgetår men däremot att
Kungl. Maj :t skall ingående pröva frågan
om en begränsning av nämndens verksamhet
och framlägga förslag till årets
höstriksdag härom.
Vi har ingenting att erinra mot att
samhället övervakar utvecklingen på
pris- och konkurrensområdet. I vissa situationer
kan en sådan övervakning vara
absolut nödvändig, t. ex. då förhållanden
som vi inte själva kan råda över
stör balansen inom produktion och handel.
Vi anser dock — och jag tror att alla
åtminstone i princip är överens på den
punkten — att det normalt är bäst med
den ordning som nu råder och som innebär
att prisbildningen sker på grundval
av fri konkurrens och utan direkt
statliga ingripanden. Att fastställa priser
genom beslut av myndigheter, att
övervaka dem genom kontrollanter och
att beivra överträdelser inför domstol är
ett sämre system, och det leder dessutom
i allmänhet till en högre prisnivå.
Nu är det klart att intet system kan
var så perfekt att det alltid fungerar utan
störningar, och det är därför önskvärt
att genom en viss övervakning hålla en
löpande kontroll över utvecklingen och
att genom lagstiftning hindra sammanslutningar
av en art som skulle kunna
menligt minska konkurrensen. Vi har
Onsdagen den 17 april 1963
Nr 15
17
som jag sade ingenting att erinra mot en
sådan övervakning och lagstiftning, men
kravet på detta vill vi främst hänföra till
behovet av en beredskap som möjliggör
snabbt vidtagande av åtgärder om extrema
förhållanden skulle inträda. Under
normala omständigheter tror vi att prismekanismen
fungerar bäst om den fungerar
helt fritt. Att det härvid tillfälligt
och i vissa avsnitt kan komma att råda
högre priser än vad produktionskostnaderna
rent matematiskt motiverar är ett
naturligt led i mekanismens funktion
och ger behövlig drivkraft till den anpassning
mot ändrade förhållanden och
metoder som ständigt måste ske och som
det är så olyckligt att störa. Ju högre
och ju långvarigare sådana överpriser
är, desto starkare bevis är de på att de
ekonomiska förhållandena är ur balans,
att samhället har misslyckats exempelvis
med sin skattepolitik, sin penningpolitik,
sin koncessionspolitik eller sin näringspolitik
över huvud taget. Det är
alltså ett bevis på att man inte har kunnat
vidmakthålla det företagsvänliga klimat,
som gör att näringslivet automatiskt
reagerar inför höga priser med nyetableringar,
utvidgningar eller driftomläggningar
och ständigt utnyttjar utrymmet
för vinstgivande produktion och saluförande.
Att i ett sådant system möta
prisstegringar med föreskrifter — det
är som att bekämpa en sjukdom genom
att angripa symptomen i stället för orsakerna.
När utökningen av pris- och kartellnämnden
senast ägde rum, påpekade departementschefen
bl. a. att en omfattande
konsumentupplysning utgör ett viktigt
led i en effektiv prisövervakning. Jag
tror att detta är riktigt, i varje fall så till
vida att en kunnig och vaken opinion
är en god garanti mot en oskälig prisbildning.
En sådan opinion och eu kritisk
och självständig inställning hos den
enskilde konsumenten är något att allvarligt
sträva efter, för övrigt inte bara
i detta utan också i många andra sammanhang.
Man måste därför vara försiktig
med att alltför mycket minska behovet
av en självständig bedömning genom
att skapa en långtgående kontroll
2 Första kammarens protokoll 19G3. Nr 15
Anslag till statens pris- och kartellnämnd
och övervakning. Detta kan på lång
sikt åstadkomma mera skada än vad det
på kort sikt gör nytta.
Herr talman! Som jag nyss sade vill vi
reservanter inte slopa övervakningen av
pris- och konkurrensområdet, men vi
anser att storleken av den apparat som
utnyttjas härför självfallet måste anpassas
efter de förhållanden, som för tillfället
råder och som för de närmaste
åren framöver kan förväntas komma att
råda. De förhållandena kännetecknas av
hård konkurrens på praktiskt taget alla
områden och av ett allt större beroende
av internationella marknader och prisförhållanden.
Våra produktionskostnader
är höga, och vinstutsikterna inom näringslivet
ter sig inte särskilt gynnsamma.
Det förefaller oss därför nu varken
behövligt eller rationellt att sysselsätta
över hundra personer med kontroller
och undersökningar på prisområdet och
att lägga ned stora kostnader på detta.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.
Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):
Herr talman! Jag tror jag kan fatta
mig kort. Pris- och kartellnämndens
verksamhet var så sent som för två år sedan
föremål för statsmakternas överväganden.
Som resultat av dessa överväganden
kom en förstärkning av myndigheten
till stånd. Motivet var då att nämndens
verksamhet hämmades av otillräckliga
resurser och att en personalförstärkning
var erforderlig för att verksamheten
skulle kunna bli effektiv.
Nu är det sant att marknaden genom
konjunkturväxlingarna i högre grad blivit
köparnas, och att konkurrensen därigenom
befrämjats. Under sådana omständigheter
kan behovet av en förstärkning
av myndigheten givetvis ifrågasättas. Å
andra sidan kan väl knappast nämndens
personalbehov uteslutande bestämmas av
mer eller mindre kortvariga konjunkturvariationer.
Det måste nog ske en mera
långsiktig planering.
De två år nämnden verkat i sin nuvarande
skepnad är nog i knappaste la
-
18
Nr 15
Onsdagen den 17 april 1963
Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
get för att man redan nu skulle gå in för
en ändring eller en beskärning av verksamheten.
Utskottet har därför inte velat
vara med om detta utan stannat för
Kungl. Maj :ts förslag.
Det bör nog också bemärkas i det här
sammanhanget att reservanterna själva
inte yrkat på den personalindragning
som motionärerna föreslagit och som
skulle lett till en besparing av cirka
320 000 kronor under nästa budgetår.
Reservanterna har nöjt sig med en skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om
undersökning av möjligheterna till en
begränsning av nämndens verksamhet,
som skulle kunna föreläggas riksdagen
redan i höst. Jag tror inte detta är möjligt.
Det vore naturligtvis glädjande om
utvecklingen ginge i den riktningen, att
nämndens verksamhet kunde inskränkas
eller rent av bli obehövlig, men jag tror
inte att vi är där än. Yi får vänta ännu
någon tid innan vi vågar fälla något definitivt
omdöme om verksamheten framöver.
Med den motiveringen, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr VIRGIN (h):
Herr talman! För att det inte skall
uppstå något missförstånd på den här
punkten, bör jag kanske klarlägga att vi
från vår sida aldrig helt godtagit den
utbyggnad av nämnden som skedde 1961.
Vårt yrkande nu baserar sig alltså inte
bara på den rådande konjunkturen, utan
vi har hela tiden ansett att organisationen
är onödigt stor och det har vi tyckt
ända sedan den kom till. Våra åsikter
har förstärkts av erfarenheten och gör
sig nu gällande med ännu större kraft
än tidigare.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande mom. I och
III av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan samt därefter särskilt
angående mom. II.
Därefter gjordes i enlighet med de rörande
mom. I och III framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.
På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i mom. II hemställt.
Punkterna 56—59
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 60
Anslag till konsumentvaruforskning och
konsumentupplysning
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Konsumentvaruforskning och
konsumentupplysning för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av
1 250 000 kronor.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell m. fl. (1:26) samt den
andra inom andra kammaren av fru Nettelbrandt
och herr Jönsson i Ingemarsgården
(11:31), i vilka hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om en översyn av den
statliga konsumentvaruforskningens och
konsumentupplysningens organisation i
syfte att såväl organisatoriskt och personellt
som i fråga om andra resurser
uppnå en förstärkning, som svarade mot
marknadsutvecklingens krav,
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ferdinand Nilsson (1:474) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Börjesson i Falköping och Persson i Heden
(11:568), i vilka anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om översyn av nu inom olika
institutioner bedriven konsumentupplysningsverksamhet
i syfte att åstadkomma
en samordning inom en fristående upplysningsinstitution,
Onsdagen den 17 april 1963
Nr 15
19
Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Virgin (1:476) och den andra
inom andra kammaren av herr Bohman
in. fl. (11:567), i vilka föreslagits, att
riksdagen skulle dels besluta att till Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett reservationsanslag av 1 150 000
kronor, dels i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning under medverkan
av bland annat företrädare för näringslivet
rörande omfattningen av och
formerna för den framtida konsumentupplysningen
och konsumentvaruforskningen.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:476 och 11: 567, såvitt nu
vore i fråga, till Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 1 250 000 kronor;
b) att motionerna 1:26 och 11:31, I:
474 och 11:568 samt 1:476 och 11:567,
sistnämnda båda motioner såvitt nu vore
i fråga, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Ivar Johansson, Virgin, Bengtson,
Per Jacobsson, Edström, Per-Olof
Hanson, Åkerlund, Staxäng, Svensson i
Stenkyrka, Eliasson i Sundborn, Svensson
i Ljungskile, Gustafsson i Skellefteå,
Bohman och Nelander, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under b hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:26 och 11:31, 1:474
och II: 568 samt I: 476 och II: 567, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore i
fråga, hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning
rörande konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning i enlighet
med vad reservanterna anfört.
Herr VIRGIN (h):
Herr talman! Det är nu sju år sedan
riksdagen fastställde de former som den
statliga konsumentvaruforskningen och
konsumentvaruupplysningen arbetar i.
Man var då naturligt nog ganska osäker
om hur en verksamhet av denna typ
lämpligast borde bedrivas, och man förutsatte
därför att uppläggningen och organisationen
så småningom skulle behöva
förändras.
Jag tror att alla är överens om att de
statliga konsumentorganen har gjort ett
gott arbete under sin hittillsvarande
verksamhet och på vissa avsnitt nått
mycket goda resultat, men jag tror att
det är lika uppenbart att betydande brister
föreligger. Tiden borde därför nu vara
inne att göra en grundlig genomgång
av hela fältet. Det har hittills gjorts så
pass stora insatser och samlats så pass
mycken erfarenhet att förutsättningar
borde föreligga att nu finna lämpliga
former för hur man i fortsättningen bäst
skall kunna nyttiggöra de resurser som
från olika håll sätts in på detta område.
Jag skall försöka att något belysa vad
jag tror att en sådan utredning främst
skulle behöva klarlägga.
Först gäller det naturligtvis att definiera
vad man på kort och lång sikt syftar
till och vill ha fram, alltså att ge en
klar målsättning åt hela verksamheten.
Vidare gäller det att klara ut gränsdragningen
mellan vad som bör ske inom
statliga organ och vad som bör ske
på annat sätt. Det finns nu en hel rad
institutioner och anstalter, både svenska
och internationella, som sysslar med
forskning, provning och information om
varor av skilda slag. En del drivs av
staten, andra och de flesta drivs av
branschorganisationer. Hur bör arbetsfördelning
och relationer vara mellan
alla dessa, hur bör kompetensgränserna
dragas och hur skall denna fördelning
och gränsdragning lämpligen åstadkommas?
Detta är utomordentligt viktiga frågor
liksom också frågan om samordningen
och samarbetet mellan de många intressenterna
över hela fältet.
Man måste också komma till klarhet
om hur och var de forskningsuppgifter
skall läggas ut som nu är försummade
eller underförsörjda. Jag tänker t. ex. på
betydelsefulla undersökningar av konsu
-
2f Första kammarens protokoll 1963. Nr 15
20
Nr 15
Onsdagen den 17 april 1963
Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
menters beteende och på framtagande
och bearbetning av konsumenters egna
erfarenheter av varor, i första hand givetvis
investeringsvaror.
I den mån kritik har framförts mot
konsumentverksamheten har den i allmänhet
gällt upplysningsdelen. Detta är
naturligt, ty den delen är det nog allra
svårast att komma till rätta med. Det är
hög tid att göra allvarliga försök att
finna de bästa formerna för den både ur
dess korta och ur dess långa aspekter.
Det är inom parentes sagt inte alls något
axiomatiskt att radio och TV är de bästa
media härvidlag.
Det är obestridligt att det ständigt behövs
en aktuell information, men det är
lika självklart att upplysningsfrågan
också måste ses och handläggas som en
långsiktig verksamhet. Skall den då syfta
till att tvinga på konsumenten handlingsnormer,
eller skall den ta sikte på
en uppfostran till en allmänt kritisk inställning,
som gör det naturligt att söka
information ur alla källor som står till
buds och som ger förmåga att bedöma
och väga deras vederhäftighet? Detta
sagt för att ange de två ytterligheter
mellan vilka det gäller att finna den
lämpliga syntesen. Jag tror personligen
att man bör lägga stor vikt vid den långsiktiga
allmänna konsumentuppfostringen.
Har man en vaken och kritisk konsumentkår
blir dennas krav på upplysning
och undersökningsresultat en drivfjäder
och en norm för producenter och
institut mot forskning, varudeklaration
och upplysning av önskat slag, och verksamheten
växer då ut och anpassar sig
efter kraven på ett naturligt sätt.
Jag kan inte frigöra mig från intrycket
att man ofta försöker skapa en konstlad
motsättning mellan å ena sidan konsumentens
krav på en vara och å andra sidan
industriens och handelns krav på
samma vara. I själva verket sammanfaller
de, och i den mån praktiken visar
skillnader så är detta nog endast ett bevis
på bristande kontakt och samarbete.
Det väsentliga är säkert inte att skapa
motsättningar utan att försöka samordna
och ta lärdom av varandras önskemål.
Det är viktigt att få klarlagt hur detta
bäst skall kunna ske.
Slutligen måste man utreda och fördela
det juridiska och inte minst det moraliska
ansvaret för uppgifter som lämnas
av upplysningsorganen — i synnerhet
är detta viktigt i fråga om de organ
som förklarar sig vara eller måste bedömas
vara fria från partsintressen.
Herr talman! Jag har nu redovisat en
del omständigheter som enligt vår,
d. v. s. reservanternas, mening gör det
angeläget att snarast få till stånd en
brett upplagd utredning av hela problemkomplexet
rörande konsumentvaruforskningen
och konsumentupplysningen.
Utskottets majoritet förnekar måhända
inte direkt behovet i och för sig
av en utredning men pekar på den omständigheten,
att vissa detaljundersökningar
igångsatts och att man vill invänta
resultatet av dessa innan man går
vidare. Vi reservanter tror att detta är
en felaktig väg och att det tvärtom är
nödvändigt att börja med att klarlägga
grundbegreppen innan man ger sig på
detaljerna. Vi anser närmast att detaljundersökningarna
knappast går att fullfölja
utan att den översiktliga genomgången
skett. Om de ändock fullföljs
måste de, tror vi, grunda sig på antaganden
som måste vara ganska lösliga.
Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.
Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):
Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på någon utförligare analys av det föreliggande
problemet och alla de aspekter
som herr Virgin här drog upp. Jag vill
bara göra några konstateranden i samband
med detta ärende.
Alla tycks i själva verket vara eniga
om att förhållandena på konsumentupplysningens
och konsumentforskningens
område icke är tillfredsställande. Frågan
är vad som skall göras åt de nuvarande
förhållandena för att de skall bli
bättre, så att man får en effektivare och
bättre konsumentupplysning.
Under resans lopp har ett par begrän -
Onsdagen den 17 april 1963
Nr 15
21
Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
sade utredningar tillsatts. Den ena är den
s. k. radioutredningen som skall syssla
med frågan om konsumentupplysningen
genom detta speciella medium. Därutöver
har — sedan de här föreliggande
motionerna väckts och sedan vi i remissdebatten
haft dessa frågor uppe —
det tillkommit en arbetsgrupp som skall
ta upp vissa frågor rörande konsumentinstitutets
upplysningsavdelning. Detta
sista finns det kanske anledning att säga
några ord om.
Det går inte riktigt att komma ifrån
intrycket alt den sistnämnda utredningen
har tillkommit mest som ett arrangemang
för att få underlag att avslå de föreliggande
motionerna.
Men det må nu vara. Vad man kan
konstatera, tycker jag, är att det är ganska
oklart vad denna arbetsgrupp skall
syssla med. Vi har i utskottet inte fått se
några direktiv för denna arbetsgrupp,
utan vi har fått hålla oss till hörsägner.
Det är också hörsägner som utskottets
majoritet stöder sig på genom en del
ganska lösa uttalanden om vad arbetsgruppen
skall syssla med. Det hela byggs
upp mest för att kunna tillbakavisa ett
bifall till motionerna. .lag tycker att det
är ganska otillfredsställande.
Reservanterna vill att man äntligen
skall få till stånd en förutsättningslös,
omfattande och allsidig utredning av
samtliga med konsumentvaruforskningen
och konsumentupplysningen sammanhängande
problem. Den bör, som reservanterna
skriver, »klarlägga vilka resurser
som erfordras samt hur genom .samordning
av insatser från stat, näringsliv
och konsumentgrupper största möjliga
effekt skall kunna uppnås. Utredningen
bör vara oförhindrad att även pröva, huruvida
en i förhållande till forskningen
helt fristående upplysningsverksamhet
med upprätthållande av hittillsvarande
krav på objektivitet och vederhäftighet
kan vara ägnad att göra upplysningen
snabbare och mer lättillgänglig.»
Det är alltså, understryker jag än en
gång, en allsidig och förutsättningslös
utredning som reservanterna vill ha till
stånd. De pågående delutredningarna,
som utskottsmajoriteten hänvisar till, är
inte något annat än delutredningar. Jag
tror att det är riktigt som herr Virgin
säger, att dessa utredningar inte kan
åstadkomma någon lösning på problemen.
Vad som kommer att inträffa när
dessa utredningar är klara blir, förmodar
jag, att man ändå kommer att tvingas
att göra en omfattande och förutsättningslös
utredning av hela problemet. Vi
torde nog därför ha rätt när vi säger att
det tillvägagångssätt som utskottsmajoriteten
här förordar endast kommer att
innebära en tidsförlust.
Med dessa få anmärkningar, herr talman,
ber jag åt få yrka bifall till den vid
punkten fogade reservationen.
Fru HAMRIN-THORELL (fp):
Herr talman! Fjorton dagar före påsk
var en grupp ifrån den västtyska televisionen
här i Sverige för att göra ett program
om svensk konsumentupplysning,
som skall sändas ut i hela Västtyskland
någon gång i juni, tror jag. Man hade
valt Sverige därför att man hade fått
upplysningar om att staten här satsat
stora summor på konsumentupplysning.
Jag anmodades att säga några ord om det
statliga intresset och tala om för de tyska
lyssnarna hur stor procent av den svenska
statsbudgeten som anslås till konsumentupplysning.
Som vi alla vet är det
ju alls inte fråga om några procent, och
jag måste säga att det var rätt knepigt att
räkna ut hur mycket det var. Jag försökte
ärligen räkna ut i promille vad
staten gör för konsumentupplysningen
här i landet, men fann mig också föranlåten
att lägga fram siffrorna för den
nedskärning som Kungl. Maj:t har gjort
under årens lopp i synnerhet för konsumentinstitutet.
Det var nämligen, tyckte
jag, dessa siffror som var mest intressanta
och rätt belysande.
1960/61 begärdes en ökning av anslagen
på 425 000 kronor. Vi anslog 54 000
kronor. 1961/62 begärdes 532 000 kronor,
institutet fick 260 000 kronor. 1962/63
begärdes 387 000 kronor och beviljades
303 000 kronor — skillnaden var alltså
den gången inte så stor. För 1963/64 får
vi se hur det blir. Man har begärt att an
-
22
Nr 15
Onsdagen den 17 april 1963
Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
slaget skall ökas till 377 000 kronor, men
Kungl. Maj:t har föreslagit endast 250 000
kronor.
Vad man än säger om detta rimmar det
dåligt med det löfte som Kungl. Maj :t gav
att uppmärksamt följa utvecklingen och
ställa de resurser till förfogande som behövs.
Detta Bragelöfte avgavs när konsumentinstitutet
förstatligades, men det
har enligt min uppfattning aldrig uppfyllts.
Jag vill i anslutning härtill gärna säga
att den kritik som från vårt håll då riktades
mot förstatligandet var till viss del
orättvis. Jag kan inte finna att staten har
lagt någon kall hand på vare sig forskning
eller upplysning. Däremot har vi
fått rätt i att erforderliga resurser inte
har ställts till förfogande, vilket man
hade anledning att befara redan då förstatligandet
skedde.
De motioner som har lagts fram i anslutning
till begärda anslag i år är åtminstone
delvis förestavade av den kraftiga
kritik som riktats framför allt mot
konsumentupplysningen. Denna kritik
har tagit sig uttryck såväl i pressen som
i uppvaktningen för det ansvariga statsrådet.
Jag skall inte här referera kritiken,
men jag kan inte underlåta att konstatera
att den varit osedvanligt enhällig.
Till de organ som burit fram den
kan räknas TCO-tidningen, som går på
samma linje som motionärerna, liksom
Fackföreningsrörelsen, som också förordar
en intensifierad konsumentupplysning,
förslagsvis via en populärt upplagd
tidskrift.
Tydligen har statsrådet inte kunnat
ställa sig helt opåverkad av debatten.
Den är så intensiv att den trängt ända
in i kanslihuset. Statsrådet har tydligen
ansett att något måste göras och detta så
raskt att riksdagen inte skulle hinna få
ett ord med i laget. De motioner, i vilka
yrkas på en allsidig och förutsättningslös
utredning, hade, som föregående talare
sade, redan lagts fram i riksdagen
då statsrådet fann på en väg att få bort
dem ur bilden. Hon satte snabbt till en
arbetsgrupp som skulle utreda frågan om
den framtida organisationen av konsumentinstitutets
upplysningsverksamhet.
Det är såvitt jag förstår en detalj i det
hela, även om det är en detalj där man
gärna ger sin anslutning till att verksamheten
blir både utredd och förbättrad.
Vad arbetsgruppen egentligen skall
göra undandrar sig också, enligt vad föregående
talare redan sagt, riksdagens
bedömande, eftersom några direktiv inte
utfärdats. Detta måste ändå sägas vara
ganska anmärkningsvärt.
Utskottets majoritet har tacksamt utnyttjat
statsrådets snabba handläggning
av ärendet till att avstyrka samtliga motioner
i vilka begärs en allsidig översyn
över hela fältet. Det gamla visdomsordet
att vad far gör alltid är det rätta bär
utskottet tagit fasta på, men då »far» är
»mor» i det här fallet måste uttrycket
moderniseras till att vad mor gör alltid
är det rätta. Såvitt jag kan se ville mor
i det här fallet först och främst dämpa
den kritik som har riktats mot hennes
fögderi i vad avser konsumentforskning
och konsumentupplysning.
Vad som behövs är inte endast den
förbättring som jag nyss nämnde, hur
viktig den än är. Tiden rider fort på
detta område. Mängder av varor släpps
ut varenda dag, och det blir omöjligt
även för den mest intresserade konsument
att följa med marknadens utveckling
och göra det rätta valet.
Dessutom kan inte konsumentforskning
och konsumentupplysning stanna
vid endast ett varuområde. Konsumentinstitutet
har så gott som uteslutande
sysslat med sådant som rör hem och
hushåll, därför att resurserna inte räcker
till mer, men vi har redan långa rader
av stora kapitalvaror som är lika viktiga:
bilar, TV-apparater, båtar och fritidsanordningar,
kameror och andra varor
i långa banor. Även där behövs vägledning
och forskning.
Vidare är det ett faktum att vi har en
rad statliga institutioner som sysslar
med forskning och upplysning för konsumenterna.
En del är helstatliga; andra
har statsbidrag. Bland dem kan nämnas
statens institut för byggnadsforskning,
statens institut för folkhälsan, statens
hantverksinstitut, statens provningsanstalt,
Svenska institutet för konserve
-
Onsdagen den 17 april 1963
Nr 15
23
Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
ringsforskning, Svenska textilforskningsinstitutet
och Standardiseringskommissionen.
Hur fungerar samarbetet mellan dessa
institutioner och hur kommer deras
forskningsresultat till allmänhetens kännedom?
Sker det inte där ett dubbelarbete?
Bör det inte utredas hur en effektiv
och ekonomisk samordning skall
kunna ske? Ett alternativ som har framförts
och som jag för min del inte alls
kan bedöma utan en ordentlig utredning
är en gemensam central informationsverksamhet.
Ingen är heller riktigt belåten med
det informationsmaterial som skickas ut.
Från forskningssidan sägs det att detta
material måste vara sakligt och väl underbyggt,
från den andra sidan att det
måste delges konsumenterna i en populär
form. Man tycks på många håll anse
att dessa två synpunkter inte går att förena.
Om man populariserar forskningen
så att folk begriper vilka resultat man
har kommit fram till, är det fara värt
— påstås det — att man vållar stor skada
för fabrikanterna och producenterna.
Det är en synpunkt som statsrådet
Lindström har framfört här i kammaren
med stor emfas.
Även om jag inser att man här måste
fara varliga fram, är det svårt att förstå
att det inte skall gå att komma fram
till en syntes av en godtagbar lösning
— det har man lyckats med på andra
områden. Det finns många ömtåliga frågor
som man måste lägga fram för allmenheten
i både begripliga och väl valda
ordalag. Utan att hårdra parallellen
kan man väl knappast tänka sig något
så ömtåligt område som vår utrikespolitik.
Om den framställs för allmänheten
i vådliga ordalag, vållar det obotlig
skada i vårt lands förhållande till
andra makter, men det går ändå att lägga
fram den så att folk förstår vad det
rör sig om.
Både på det ena och på det andra
området måste emellertid frågorna hanteras
av utbildat och skickligt folk, och
därtill fordras anslag. Därför är det för
mig fullständigt obegripligt att statsrådet
Lindström kan offentligt förklara
att de ekonomiska resurserna är det
mindre problemet i detta sammanhang.
Jag tycker att det är en mycket viktig
sak att tillräckliga anslag ställs till förfogande.
Att så inte har skett har ju de
siffror som jag anförde i början av detta
anförande givit bevis på.
I den reservation som är fogad till
denna punkt i utlåtandet påtalar reservanterna
den kringgående rörelse som
Kungl. Maj:t gör genom tillsättandet av
den nya arbetsgruppen. Att först klarlägga
vissa delproblem i avvaktan på
en mer genomgripande utredning leder
bara till tidsförlust och dubbelarbete.
Det är åtminstone min absoluta övertygelse
att det efter en tid måste ske en
brett upplagd utredning över hela fältet,
och då frågar man sig vad det här
plåstrandet med delproblem dessförinnan
egentligen skall tjäna till.
Ingenting har inträffat, herr talman,
sedan den i mycket berättigade om ock
i vissa avseenden överdrivna kritiken
sattes in framför allt mot upplysningen,
som gör att man har anledning att ta
tillbaka kravet på en utredning över
hela fältet, och därför ber jag att få
instämma i yrkandet om bifall till reservationen.
Herr GILLSTRöM (s):
Herr talman! De tre motioner som
knutits till denna punkt är tämligen artskilda
till innehållet. Det finns en motion,
centerpartiets, som yrkar på en
samordning av upplysningsverksamheten
inom en fristående upplysningsinstitution.
Vidare har vi folkpartimotionen
som har till syfte att uppnå en förstärkning
av personalorganisationen, och
slutligen högermotionen som går i rakt
motsatt riktning, d. v. s. avser att reducera
organisationen och personaltillgången
och alltså berör omfattningen av
den upplysningsverksamhet som det här
är fråga om. Det föreslås uttryckligen
en minskning av det av Kungl. Maj :t äskade
anslaget för denna verksamhet med
100 000 kronor.
Dessa tre tämligen vitt skilda uppfattningar
har, hur underligt det än lå
-
24
Nr 15
Onsdagen den 17 april 1963
Anslag till konsumentvaruforskning och
ter, förenats i en och samma reservation.
Man har kunnat ena sig om reservationen
genom att man anser att den
utredning som man ifrågasätter skall vara
förutsättningslös. Samtliga motionärer
frånfaller sina syften, översynen skall
vara förutsättningslös, och eftersom man
utgår från så vitt skilda ståndpunkter,
är det självklart att syftet med den förutsättningslösa
översynen måste bli tämligen
grumligt.
Utskottet har påpekat att 1960 års
prisövervakningskommitté för bara två
år sedan uttalade sig tämligen omfattande
beträffande konsumentupplysningsverksamheten
och att 1961 års riksdag i
anledning av kommitténs betänkande
beslöt en väsentlig förstärkning av prisoch
kartellnämndens resurser. Sedan
dess har, såsom redan har framhållits,
1960 års radioutredning genom särskilda
tilläggsdirektiv fått i uppdrag att beakta
konsumentupplysningen i televisionen,
varvid samråd skulle ske med statliga
organ samt företrädare för näringslivet
och konsumenterna. Slutligen har
numera tillsatts en särskild arbetsgrupp
av experter inom departementet, vilken
skall utreda frågan om den framtida organisationen
av konsumentinstitutets
upplysningsavdelning. Det är här fråga
om en tämligen omfattande utredning,
vars inriktning framgår av vad utskottet
refererat efter upplysningar från vederbörande
utredningsman.
Vad motionärerna och reservanterna
har föreslagit berörs i väsentliga avseenden
av dessa utredningar. Det har
sagts att det här är fråga om delutredningar,
och det är naturligtvis riktigt,
men de berör dock ting som måste anses
vara betydelsefulla.
Det beräknas att expertutredningen
skall kunna vara klar inom sådan tid
att dess resultat skall kunna föreläggas
redan nästa års riksdag. I det läget anser
utskottet att vi bör avvakta de förslag
som kan komma innan ytterligare
utredningar begäres.
Det lilla som skiljer är alltså att utskottets
majoritet vill dröja med sina ställningstaganden
i fråga om den allmänna
översynen till dess resultatet av delut
-
onsumentupplysning
redningarna föreligger, medan reservanterna
— denna samling av personer med
olikartade ståndpunkter — omedelbart
vill ha en allmän översyn av ifrågavarande
organ. Jag tror att det är klokt om
kammaren beslutar att vänta med sitt
ställningstagande till dess vi får se vad
som kan komma ut av redan pågående
utredningar.
Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till statsutskottets hemställan.
Herr VIRGIN (h) kort genmäle:
Herr talman! När herr Gillström säger
att högermotionen går ut på att reducera
den personal som sysslar med
konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
är det en felaktig framställning.
Högermotionen har icke givit
uttryck för sådana tankegångar, utan endast
för att vi icke önskar detaljundersökningar
innan hela problemkomplexet
av samordning och kompetensgränser
rörande forskning och upplysning är
klarlagt. Det är bakgrunden till att vi
inte velat ge anslag, till sådana detaljundersökningar.
När man sedan kunde
enas om att gå fram med krav på en
brett upplagd översiktlig undersökning
ville vi självfallet biträda detta. Våra
krav har däremot som sagt aldrig avsett
en minskning av den verksamhet som
pågår vid instituten och vid forskningsanstalterna.
Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Herr Gillströms anförande
föranleder egentligen bara till den
enda reflexionen att han på ett förträffligt
sätt belyste det plotter i fråga om utredningar
som under årens lopp har
förekommit på detta område och som
nu fortsätter genom ati man inte vill
gå med på en förutsättningslös och allsidig
utredning. Skall vi inte komma
bort från detta någon gång och ta den effektiva,
allsidiga och förutsättningslösa
utredning som vi ändå behöver?
Om herr Gillström på minsta sätt hade
Onsdagen den 17 april 1963
Nr 15
25
Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
kunnat lova oss att dessa mindre utredningar,
som nu har kastats fram, skulle
kunna hjälpa oss att lösa detta problem,
så skulle läget blivit ett helt annat, men
det har inte gjorts. Det ligger tydligen
också i herr Gillströms anförande en förhoppning
om att vi när dessa utredningar
blir färdiga skall komma fram till den
stora utredning som vi behöver för att
hyfsa vår ekvation.
Statsrådet fru LINDSTRÖM:
Herr talman! Reservanterna yrkar på
en utredning som bör omfatta »samtliga
med konsumentvaruforskningen och konsumentupplysningen
sammanhängande
problem». Herr Virgin har här exemplifierat
dem, och med så många olika problem
som han har nämnt skulle man
verkligen kunna säga att det vore ett
»plotter» — som herr Hanson nyss uttryckte
sig — om dessa frågor låge utspridda
på en mängd olika utredningar.
Så är nu inte fallet. Men det skulle inte
heller vara särskilt lyckat att lägga ihop
så många vitt skilda problem i en enda
säck och göra vad man här avser: en
bred och djup utredning. En sådan måste
ju ta sin rundliga tid och skulle knappast
avsätta några resultat som kunde
tillgodose de aktualitetssynpunkter reservanterna
hänvisar till. Det faktum att
dels radioutredningen sedan i höstas,
dels en organisationsutredning med utgångspunkt
från konsumentinstitutets
upplysningssektion har i uppdrag att
penetrera en hel räcka av de frågor, som
reservanterna önskar få utredda, tycks
inte ha kommit dessa reservanter att hejda
sitt krav på en ny utredning av stort
format vilken skulle täcka även det man
nu håller på att utreda. Herr Per-Olof
Hanson tycks ha fått den uppfattningen,
av hans första anförande att döma, att
de nu pågående utredningarna har byggts
upp mest för att hejda ett bifall till de
motioner som han medverkade till i januari.
Jag vill bestämt tillbakavisa denna
insinuation. Ännu mindre tycks man
ha fäst sig vid det som anfördes redan i
statsverkspropositionen — innan motionärerna
plitat ihop sina motioner — att
statens konsumentråd skulle ta upp vissa
av dessa mera principiella problem. Såvitt
jag vet har man sålunda inom utskottet
fått besked om att förberedelser
pågår inom statens konsumentråd för att
få till stånd en separatutredning om den
statliga konsumentupplysningens innehåll,
räckvidd och ansvar ur främst juridiska
synpunkter.
Att med två utredningar i gång och en
tredje på väg, vilka tillsammans och med
noggrann arbetsfördelning kan täcka hela
undersökningsfältet, ändå beställa en
fjärde utredning som skulle omfatta
»samtliga» problem, det är förvisso allt
annat än rationellt, om jag nu skall uttrycka
mig belevat — annars skulle jag
gärna vilja säga rent ut att det är vimsigt.
Reservanterna åberopar som motiv
för sitt yrkande den förnyade aktualitet
som konsumentvaruforskningens och
konsumentupplysningens organisation
har fått under de senaste åren. Jag har
tidigare här i kammaren påmint om att
den statliga konsumentservicen bara är
fem år gammal och att dess aktualitet
enbart har vuxit under denna femårsperiod.
Man åberopar vidare den kritik,
som i skilda hänseenden har riktats mot
den nuvarande verksamheten. Men det
är en kritik, som härrör från en begränsad
krets av yrkesmässigt engagerade
människor, och deras missnöje med närmast
konsumentinstitutets publikationer,
som »tagit sig sådana uttryck» som man
säger i den föreliggande reservationen,
har varit ganska subjektivt och ganska
tillfälligt framträdande. Fru HamrinThorell
t. ex. uppträdde i årets remissdebatt
och som motionär med sådan kritik
av statens konsumentinstitut som reservanterna
nu tagit fasta på. Hon hade
då i sitt segel fångat upp — och gör så
fortfarande — den motvind som blåste
mot institutet. Men hon hade glömt bort
att hon bara ett halvår tidigare hade
varmt berömt vad hon sedan så fränt
anmärkte på. Även i sitt anförande nyss
hade hon behållit den kritiska undertonen.
Men efter min lilla debatt med henne
i januari fick jag mig tillsänt från en
uppmärksam läsare av tidningen Idun
ett klipp av en hushållsledare i sagda tid
-
26
Nr 15
Onsdagen den 17 april 1963
Anslag till konsunientvaruforskning och konsumentupplysning
ning — nr 23 år 1962, jag har klippet
här — där fru Hamrin-Thorell skriver
om konsumentinstitutets publikation
»Råd och rön» under rubriken »Tack för
Råd och rön», att »Råd och rön är bra
nuförtiden» och att de husmödrar som
inte känner till denna skriftserie »nog
borde skämmas litet.»
Ja, vilka bör egentligen skämmas i det
här sammanhanget? Jag menar nog, att
det i mindre grad är de institutioner
som med små resurser av sakkunnigt
folk, lokaler och anslag gör så gott de
kan, fast inte tillräckligt, för att tillgodose
de snabbt växande anspråken. De anmärkningar
som återfaller på bristande
resurser skall — och där har fru Hamrin-Thorell
äntligen rätt i något — riktas
mot mig, mot kanslihuset och mot
riksdagen som beslutar om anslagen.
Men de anslag för nästa budgetår, som
riksdagen beslutar i dag, är byggda på
de petita som inlämnades i augusti—september
förra året, d. v. s. vid den tidpunkt
då fru Hamrin och de andra kritikerna
tyckte att »Råd och rön» var så
bra och då petitan inte hade dimensionerats
för det missnöje som sedan fick
en epidemisk karaktär. Ändå innebär de
anslag som vi nu behandlar en uppräkning
med i genomsnitt 20 procent. Fru
Hamrin-Thorell räknade upp vissa nedskärningar
av konsumentinstitutets petita,
som ägt rum under olika föregående
budgetår. Hon utgick tydligen från att
institutet borde utan prövning eller prutning
få igenom allt vad det begärde och
att detta skulle varit en förutsättning,
när institutet tillkom. Fn sådan situation
för detta institut skulle ju vara unik i
förhållande till alla andra statliga ämbetsverks,
och det är en sällsam inställning
hos en riksdagsledamot att anse
att en petitaprövning är anmärkningsvärd.
Att det vid sidan om den ordinära
anslagsprövningen har igångsatts de utredningar
jag nämnt här för att undersöka
behov och resurser är föranlett av
de växande anspråk, som gjorde sig gällande
med särskild skärpa förra hösten.
Fru Hamrin-Thorell säger att dessa utredningar
har tillsatts alldeles för snabbt,
så snabbt att motionärerna inte hunnit
med i svängen, och fann det anmärkningsvärt
att inga direktiv har givits för
den organisationsutredning som omnämns
av utskottsmajoriteten. Men det är
inte brukligt att man ger direktiv till organisationsutredningar,
som berör statliga
ämbetsverk, såsom i detta fall utredningen
om konsumentinstitutets upplysningsselction.
Organisationsutredningar
har i allmänhet konkreta frågor att syssla
med som kräver överläggningar med
departement och verksledning, och de
måste kunna arbeta på ett smidigt sätt.
Jag vill inte säga att jag inte finner
det förklarligt att motionärerna var obekanta
med de utredningar, som planerades
när de skrev sina motioner. Jag vill
ingalunda förebrå dem deras intresse,
tvärtom. Jag är övertygad om att det
finns ett äkta intresse för dessa frågor
hos fru Hamrin-Thorell och vissa andra
reservanter. Men vad jag måste kritisera
och opponera mig emot är att de vidhåller
sina yrkanden på en ny jätteutredning
även sedan de under utskottsbehandlingen
har upplysts om att utredningar
pågår, respektive ligger i startgroparna.
Jag förstår mycket väl, att det
är fråga om att göra troligt för konsumentopinionen,
att det är oppositionen
som haft initiativet och drivit på. Men
så är inte fallet. Kanske kan man säga,
att de företeelser, som har aktualiserat
utredningar just nu, har obser%rerats ungefär
samtidigt av alla intresserade parter.
Utredningarna har så att säga legat
i luften, och intet ont i det.
Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.
Herr VIRGIN (h):
Herr talman! Statsrådet Lindström säger
nu att de pågående undersökningarna,
som är tillsatta genom statsrådets
försorg, täcker hela fältet. Det skulle
alltså innebära att den arbetsgrupp på
två personer som nu fungerar utan
skriftliga direktiv skulle ha att ta ställning
till de stora och ytterst känsliga
frågor som rör kompetensfördelningen
mellan de olika organen på det här området
och samordningen av forsknings
-
Onsdagen den 17 april 1963
Nr 15
27
Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
resultat och upplysningsverksamhet samt
resurserna härför. Sedan säger statsrådet
att det inte är vanligt att man ger
skriftliga direktiv till utredningar rörande
organisationen av statlig verksamhet,
och det må så vara, men då gäller
tydligen arbetsgruppens uppgifter inte
hela det fält som vi motionärer och reservanter
anser det vara så nödvändigt
att studera. En undersökning av den typ
som arbetsgruppen skall utföra kan därför,
såvitt jag kan se, knappast ge garantier
för det goda resultat som vi är
ute efter, och framför allt tycker vi att
det är otillfredsställande att man verkställer
en utredning av dessa problem
utan att ha med representanter för de
grupper som är berörda av utredningen,
alltså producenter, distributörer, konsumenter
och kanske andra. Jag kan nämna
att vid de föredragningar som ägde
rum under utskottsarbetet kom ganska
starka krav till synes på just en stort
upplagd översiktlig undersökning och
detta inte bara från industrihåll och handel
utan också från företrädare för stora
konsumentgrupper.
Fru HAMRIN-THORELL (fp) :
Herr talman! Av statsrådet Lindströms
uttalande i remissdebatten att döma
ansåg statsrådet då att allt var ganska
väl beställt på upplysningsområdet. Hon
viftade bort kritiken, både i riksdagen
och offentligt såväl i radio som inför
andra fora, med att det var nog litet som
behövde ändras, och det var nog litet
dåligt samarbete mellan institutet, konsumentrådet
och pressen men att man
i övrigt inte kunde rikta några särskilt
grava anmärkningar mot det material
som lämnades allmänheten.
Då frågar man sig vad som kommit
statsrådet att så hastigt ändra mening.
Statsrådet får ursäkta att jag tror att
det är två ting. För det första är det
den starka kritik som verkligen från hela
den svenska pressen riktats mot informationsmaterialet.
Nog är det ganska
anmärkningsvärt att statsrådet Lindström
kallar hela pressen, så gott som
varenda tidning med undantag av rege
-
ringspartiets, för eu begränsad krets. Jag
tror inte att det finns någon tidning som
inte tog upp kritiken och instämde i
den. Om det skall kallas »en begränsad
krets», när det gäller konsumentupplysning,
borde det väl kallas för »en begränsad
krets» även i andra frågor, men
då tas det alltid stor hänsyn till vad
pressen säger.
Andra skälet till att statsrådet Lindström
så hastigt sätter till den här expertgruppen
är — statsrådet får ursäkta
— att det inte är så roligt att ta upp
förslag från andra håll. Även när det
ligger motioner i riksdagen skall förslaget
komma från statsrådet Lindströms
egen fantasifulla hjärna. Fru Lindström
får ursäkta, hennes eget ord vimsig är
välfunnet även i detta sammanhang.
Det har prutats på de anslag som konsumentinstitutet
begärt hos regeringen.
Det sker i alla andra fall, säger statsrådet.
Det vet vi mycket väl. Men till
såväl konsumentinstitutet som andra
statliga verk har gått ut en anmaning att
vara så blygsamma som möjligt med de
anslagskrav som framställs i petita. Jag
har inhämtat att konsumentinstitutet —-om vi håller oss till det — i detta fall
också har varit blygsamt. Därför har anslaget
blivit ännu lägre än vad som
egentligen borde tillkomma konsumentvaruforskningen
och konsumentupplysningen.
Statsrådet Lindström har själv förklarat
att hon har besökt konsumentinstitutet,
och då borde statsrådet Lindström
lätt ha kunnat konstatera de bristande
resurser som institutet har när det gäller
både lokaler och personal. Det behöver
inte upprepas här i kammaren, ty
då skulle det bli en följetong, som jag
inte vill fortsätta med.
Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):
Herr talman! När man hör hur det
går till i Kung], Maj:ts kansli då ställning
tas till petitaframställningar, blir
man något förvånad. Statsrådet Lindström
anser att det är klart att man skall
pruta på det sättet. Är det så klart? Det
beror väl på hur välmotiverade de petita
är som framställs. Är det välmotive
-
28
Nr 15
Onsdagen den 17 april 1963
Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
rat att konsumentupplysningen får en
betydande förstärkning, skall man väl
inte bara för nöjes skull pruta ned anslagsäskandena.
Statsrådet Lindström
har ju här själv medgivit att de som
sköter dessa uppgifter arbetar med mycket
knappa resurser och har svårigheter.
Statsrådet har till och med varit vänlig
att själv påtaga sig en del av ansvaret
för detta sakernas tillstånd.
Sedan finner jag att statsrådet tillbakavisar
min förmodan att arbetsgruppen
tillsatts bara för att få en bakgrund till
ett avslag på de föreliggande motionerna.
Jag vill bara säga att denna förmodan
inte grundar sig endast på detta fall
utan på den iakttagelsen att denna metodik
har blivit mer och mer vanlig från
regeringen visavi aktioner från den politiska
oppositionen.
Sedan konstaterar jag att statsrådet
Lindström säger om reservanterna att
de begär en ny, stor utredning. Om däri
ligger att det förut pågår någon stor utredning
vill jag bestrida riktigheten härav.
Vad vi begär är att vi äntligen skall
få en allsidig och förutsättningslös utredning
av dessa frågor, och jag konstaterar
att inte ens utskottsmajoriteten har
vågat hävda att de arbetande utredningarna
kommer att visa sig tillräckliga. Utskottet
konstaterar t. ex.: »Såvitt utskottet
kunnat finna komma dessa spörsmål»
—• d. v. s. motionärernas yrkanden
— »åtminstone delvis att beröras av nu
pågående utredningar». Uttrycket »åtminstone
delvis» innebär ju i själva verket
ett klart medgivande om att man
plottrar med småutredningar i olika riktningar
utan att man får något samlat
grepp på det hela, vilket det vore på
tiden att vi fick.
Statsrådet fru LINDSTRÖM:
Herr talman! Jag vill bara komma med
några repliker.
Herr Virgin har missförstått mig om
han tror — och det borde han inte tro
om han lyssnat på vad jag sade — att
eu arbetsgrupp på två personer skulle
täcka hela fältet av utredningsproblem.
Jag har ju här redan talat om att två
utredningar är i arbete och att en tredje
står i startgroparna. Jag kan naturligtvis
ge herr Virgin en närmare information
om vad var och en av dessa
sysslar med eller avser att syssla med.
En av dem — radioutredningens delegation
i frågan vars ordförande för övrigt
är ledamot av denna kammare —
har redan börjat ett mycket ambitiöst
arbete för att ta reda på konsumenternas
behov av och tillgången på material
— främst från den privata sektorn —
som kan användas i konsumentupplysande
TV-program. Tillgången på det
material, som lämnas från statliga organ,
och hela den problematik, som sammanhänger
med värderingar av varors egenskaper
och priser i deras inbördes relation
samt jämförelser av varumärken i
massmedia som radio och TV är problem
för statens konsumentråd, sannolikt i
samarbete med departementet, enligt förberedande
diskussioner. Förberedelserna
är i gång. Den tredje arbetsgruppen
är en liten grupp på två, dock mycket
sakkunniga personer, av vilka den ene
är vice ordförande i konsumentinstitutet
sedan det var ett privat organ i början
av 1940-talet. Dessa utredningar kommer
tillsammans att täcka hela fältet av konsumentproblem,
och jag vidhåller att det
inte finns någon som helst anledning att
tillskapa en fjärde utredning.
Sedan vill jag säga till fru HamrinThorell,
som gör gällande att jag skulle
ha ändrat mening om konsumentupplysningen
från i höstas till dess dessa utredningar
tillsattes, att jag har inte ändrat
uppfattning. Jag har inte givit uttryck
för några bedömningar av det slag som
fru Hamrin-Thorell gör och jag har inte
ändrat mening beträffande publikationer
m. m. — i motsats till fru Hamrin själv.
Jag har bara sagt att med hänsyn till de
anspråk, som ställs från olika håll, är
den upplysning vi har otillräcklig till
sin volym och har inte tillräckligt effektiva
spridningskanaler. Det är vad dessa
utredningar skall ta fasta på och försöka
förbättra genom förstärkning av
resurserna m. m.
Till herr Per-Olof Hanson vill jag säga,
att jag tycker att han låter naiv när han
Onsdagen den 17 april 1963
Nr 15
29
Anslag till fonden för idrottens främjande, in. m.
säger, som om det vore en stor upptäckt,
att man i kanslihuset prutar på ämbetsverkens
petita — för nöjes skull, tilläde
han. Det sista vill jag inlägga en bestämd
gensaga mot. Petitor prövas sakligt och
med hänsyn till statsfinanserna och skattebetalarna,
som annars brukar vårdas
väl av ledamöterna här i riksdagen. Jag
tror nog att herr Hansson får svårt att
peka på något statligt organ som fått alla
sina anslagsäskanden helt oförändrade
presenterade inför riksdagen.
överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar, yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.
På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a hemställt.
Därpå gjorde herr andre vice talmannen
enligt de rörande mom. b förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr andre
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr JO punkten
60 inom. b, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.
Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:
Ja — 73;
Nej — 68.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
Punkterna 61—77
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 75
Anslag till fonden för idrottens främjande,
in. m.
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1963/64
anvisa ett anslag av 14 100 000 kronor.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 473) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:573), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta att till Avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1963/64 anvisa ett anslag
av 17 miljoner kronor,
dels ock en inom andra kammaren av
herr Hamrin i Jönköping väckt motion
(II: 117), vari anhållits, att riksdagen
måtte besluta, dels att ett uttryckligt förbehåll
skulle fästas vid beslutet om anslag
till fonden för idrottens främjande
av innebörd, att någon svensk representation
vid olympiska spelen från boxningssportens
sida icke tillätes komma i
fråga, dels att anslaget icke heller i annat
avseende skulle disponeras för stöd
åt boxningssporten.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt.
30
Nr 15
Onsdagen den 17 april 1963
Anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.
a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:473 och 11:573, till Avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
anslag av 14 100 000 kronor;
b) att motionen 11:117 icke måtte av
riksdagen bifallas.
Reservationer hade avgivits
a) av herr Bengtson, Per Jacobsson,
Edström, Per-Olof Hanson, Eliasson i
Sundborn, Svensson i Ljungskile, Gustafsson
i Skellefteå och Helander, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
a hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 473 och II:
573, till Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1963/64
anvisa ett anslag av 17 000 000 kronor;
b) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Staxäng, Svensson i Ljungskile, Gustafsson
i Skellefteå och Helander, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
de! erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under b hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionen II: 117, besluta,
att ifrågavarande anslag icke skulle disponeras
för stöd åt boxningssporten.
Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):
Herr talman! Bakgrunden till den vid
denna punkt föreliggande reservationen
a och till de bakomliggande motionerna
är framför allt det förhållandet, att vi
har all anledning att beakta idrottsrörelsens
stora roll när det gäller ett konstruktivt
uppbyggande arbete bland vårt
lands ungdom. Vi har många och brännande
ungdomsproblem, och vi möter
dem bäst med konstruktiva och positiva
åtgärder. Sådana är vida att föredra
framför de lagstiftningsåtgärder som vi
vidtar på olika sätt när det gäller att vrida
rätt det som redan har vridits snett. I
det här sammanhanget spelar givetvis de
frivilliga ungdomsorganisationerna en
viktig roll, och bland dem intar idrotts
-
rörelsen en central plats. Man kan säga,
att den i högre grad än någon annan
har kunnat vinna ungdomens intresse
och locka den till insatser. Detta framgår
ju också av den synnerligen kraftiga
medlemsökning som idrottsorganisationerna
har kunnat glädja sig åt under en
följd av år.
Departementschefen föreslår här en
mycket begränsad uppräkning av anslaget
till idrottsfonden. Han tillåter sig
att karakterisera sin uppräkning med
1,4 miljon kronor som »en väsentlig
uppräkning». Jag tycker nog att det är
att ta till för starka ord när det gäller
en så liten anslagsökning. De medel som
står till förfogande för dessa ändamål är
ju i hög grad otillräckliga. Det råder en
stor knapphet på medel t. ex. för ledarutbildningen
inom den svenska idrottsrörelsen.
Departementschefen har vidare i detta
sammanhang påpekat, att de förberedelser
som pågår och som skall sättas
i gång inför de olympiska spelen ju
kommer att dra extra kostnader, och det
påstås vara eu av orsakerna till att departementschefen
vill uppräkna anslaget.
Därtill kommer emellertid att vi har
en mängd ansökningar om statsbidrag
till idrottsanläggningar, ansökningar som
till stor del måste avslås just av brist
på medel. Det föreligger i alla händelser
ansökningar om statsbidrag, som med
ett tjugutal miljoner kronor överstiger
vad staten kan ställa till förfogande. Riksidrottsförbundet,
som i stor utsträckning
också talar på kommunernas vägnar i
detta sammanhang anför härom i sin
pepitaskrivelse följande: »Många fullt utarbetade
projekt vilar i avvaktan på bidrag.
Bidragansökningarna, som tidigare
huvudsakligen gällt idrottsplatser ..., avser
numera i allt större omfattning inomhuslokaler,
dels idrottshallar av sedvanlig
typ, dels mindre idrottshallar,
ofta kombinerad gymnastiksal för skolbruk
och idrottshall för inomhusidrotternas
behov.»
Jag skall inte fortsätta citatet längre,
utan bara konstatera och understryka
denna trend i utvecklingen, där man
satsar mer och mer på att bygga idrotts
-
Onsdagen den 17 april 1963
Nr 15
31
Anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.
hallar som tillgodoser både skolans behov
och idrottsrörelsens krav. Jag skulle
också vilja tillägga i detta sammanhang,
att vi behöver många fler idrottshallar
just i vårt land, som har så långa
vintrar och där säsongen för utomhusidrotten
är relativt kort. Det finns därför
starka skäl att skapa bättre förutsättningar
för byggande av idrottshallar.
Vi för vår del ser den ökning som vi
här föreslagit utöver departementschefens
förslag — en ökning som belöper
sig till ungefär 3 miljoner kronor — endast
såsom ett första steg till en ännu
större insats. Jag tror att idrottsrörelsen
behöver denna ökning. De allmänna skälen
till en bättre stimulans åt det uppbyggande
arbetet bland vår ungdom motiverar
detta.
Herr talman! Med dessa anmärkningar
ber jag att få yrka bifall till den föreliggande
reservationen a.
Herr EDSTRÖM (fp):
Herr talman! Jag vill liksom den föregående
talaren yrka bifall till reservation
a men dessutom även till reservation
b, som innebär att icke något av
anslaget till idrotten må gå till boxningssporten.
Motiveringen till denna inställning är
att boxningen är den enda sport som till
sin syftning har att skada. Visst kan skador
uppkomma även vid annan sport,
men det är ju på grund av olyckshändelse
och det är en väsentlig skillnad.
Vårt svenska samhälle gör för närvarande
allt vad som står i dess makt för
att motarbeta sjukdom, skada, arbetsoförmåga
och invaliditet. Den svenska
årliga kostnaden för hälso- och sjukvårdsåtgärder
uppgår för närvarande till
drygt 3 miljarder kronor, och ändock utgör
det årliga produktionsbortfallet på
grund av sjukdom och skada drygt 5
miljarder kronor.
Att staten mot denna bakgrund skulle
med statsbidrag understödja sport, som
avser att skada och där sportsmannens
högsta mål är att slå motståndaren medvetslös,
knock-out, är i högsta grad ir
-
rationellt. Man skall inte med statsbidrag
öka det allmännas sjukvårdskostnader.
Varje traumatiskt framkallad
medvetslöshet är ju ett uttryck för en
allvarlig hjärnskada, vars allvar vid även
till synes rätt snabbt övergående medvetslöshetsperioder
av senaste års medicinska
forskning helt klarlagts. Varje
boxare som slagits medvetslös är allvarligt
hjärnskadad. »Punch drunk» är det
allvarligaste tillståndet, men även lindrigare
skador har stor inverkan på individens
hälsotillstånd.
Antalet dödsfall i boxningsringen har
under senare år betydligt ökat. Av de
450 unga män som dödats i boxningsringen
detta århundrade har inte mindre
än 217 dödats sedan år 1945. Då räknar
jag här endast med de dödsfall, som
inträffat direkt i ringen, icke med de
oräkneliga dödsfall som inträffat efteråt
på grund av de skador som uppstått i
ringen. Siffrorna ger här klara besked
över hur dödskurvan stiger.
Vad beror denna ökning på? Jo, att
boxarna är bättre tränade nu än förr i
världen, att de slår hårdare och snabbare
och att stor stryktålighet har ansetts
vara allt viktigare. Det är numera
ovanligt att en boxare, som anvancerat
till höjderna, uträknas av pur trötthet;
konditionsmässigt kan boxningseliten väl
mäta sig med toppmännen inom annan
idrott.
Bara en sak kan en boxare aldrig träna
upp, nämligen hjärnans stryktålighet.
Så gott som samtliga dödsfall i ringen
har berott på att denna viktiga kroppsdel,
alltså hjärnan, inte har tålt påfrestningarna.
I morgon torsdag skall det bli en överläggning
i inrikesdepartementet mellan
representanter för departementet och
medicinalstyrelsen å ena sidan och Sveriges
riksidrottsförbund och Boxningsförbundet
å andra sidan. Den överläggningen
har inte på något sätt samband
med de talrika dödsfall, som under den
senaste tiden ägt rum i boxningsringarna,
utan är påkallad för länge sedan av
en utredning, som gjorts av doktor Bengt
Naumann och som lades fram på hösten
1961. Den utredningen skakade även
32
Nr 15
Onsdagen den 17 april 1963
Anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.
svenska folket, trots att man redovisade
resultaten så milt som möjligt.
Nu avser man att göra en mild påtryckning
på Riksidrottsförbundet och
Boxningsförbundet för att försöka vidta
flera skydds- och försiktighetsåtgärder
vid just boxningstävlingar och framför
allt när det gäller amatörboxningen. Här
har talats om att det skulle anskaffas
större boxhandskar eller t. ex. boxhandskar
med luftfyllda celler. Men det märkliga
är att på den tiden, då man inte hade
boxhandskar utan använde bara nävarna,
var antalet dödsfall mycket mindre.
Om boxarna fick återgå till att använda
bara nävarna, sloge de sönder sina
nävar i stället för skallen på motståndaren.
Den ene föreslår alltså större
boxhandskar och den andre mindre, men
bäst vore kanske om inga boxhandskar
alls användes.
Och allra bäst vore om det inte utgick
något statsbidrag till en idrott som är
avsedd att skada människor och därmed
ökar samhällets behov av sjukvårdsresurser.
Jag anhåller alltså att få yrka bifall
även till den med b betecknade reservationen.
Herr KAIJSER (h):
Herr talman! Så är vi framme vid årets
boxningsdebatt, och liksom tidigare gäller
det frågan, om anslag utgående från
statsmedel till amatörboxningen över huvud
taget skall få ges av Riksidrottsförbundet.
Den diskussionen har upprepats
under flera år, och det finns väl ingen
av oss som nu kan komma med några
nya principiella argument. Vi vet det
mesta i den här frågan. Vi har å ömse
sidor vädrat motiven för våra olika inställningar,
och vi har väl inte heller
någon verklig möjlighet att övertyga varandra.
Men vi, som är övertygade om
boxningens skadeverkningar, vill ändå
försöka.
Vi vet att boxningen innebär risker ■—
risker både för skador direkt i samband
med boxningsmatcher och för följdtillstånd
i framtiden. Det har sagts att amatörboxningen
inte leder till sådana ska
-
dor. Vi vet att detta icke är med verkligheten
överensstämmande. Vi vet att
även amatörboxningen kan medföra skador,
som kan leda till döden och som
kan ge bestående men. Det har sagts att
om boxaren bär skyddshjälm vid boxningen
föreligger inte risk för skador,
vare sig i form av akut dödande eller i
form av sena följdtillstånd. Inte heller
detta är reservationslöst riktigt. För några
veckor sedan kunde vi läsa om hur
en amatörboxare, iförd skyddshjälm på
en boxningsmatch, som anordnades i
samband med en välgörenhetstillställning,
fick en sådan skada att han dog
några timmar efter matchen.
Vi vet att det har gjorts en utredning
om boxningssportens skadeverkningar
här i landet — dessa saker har herr Edström
nyss talat om, och han talade även
om den konferens som i ärendet skall
äga rum i morgon. Utredningsmannen
sammanfattar sina slutsatser på följande
sätt: »Antalet varaktigt skadade eller
möjligen skadade boxare i Sverige torde
sannolikt högst utgöras av ett par hundratal,
ackumulerade alltsedan 1920-talet
då sporten slog igenom. Endast få av dessa
torde lida av äkta ’punch-drunk’-tillstånd
eller vara helt arbetsoförmögna på
grund av skadorna. Något medicinskt
problem av större format kan boxningen
därför ej anses vara, även om det enskilda
fallet givetvis kan te sig nog så problematiskt.
»
Ja, herr talman, ett av de värdefulla
dragen i vår kultur är ju att vi ser till
de enskilda människorna, till de enskilda
fallen. Vi betraktar inte människorna i
klump. Det är de enskilda fallen som gör
att vi är motståndare till boxningen.
Som herr Edström nyss sade, försöker
vi på alla andra områden att minska de
skaderisker som finns i vårt samhälle.
Vi har långt gående bestämmelser om arbetsskydd,
och vi försöker göra allt för
att eliminera riskerna vid farligt arbete.
Att eliminera riskerna vid boxningen är
att ta bort den, att se till att den inte
förekommer. Boxningen behövs inte, som
fallet är med många andra farliga verksamheter
i vårt samhälle.
Vi vet att det förekommer flera ska -
Onsdagen den 17 april 1963
Nr 15
33
Anslag till fonden för idrottens främjande, m. ni.
dor och även dödsfall vid andra idrotter
än vid boxning. Det är helt säkert så; så
är t. ex. fallet med antalet skador vid
skidåkning. Men hur många är det inte
som utövar skididrott! Det är ju oändligt
många flera som njuter av denna härliga
sport än som sysslar med boxning. Det
är också fler som skadar sig — och synbarligen
också flera som dör — vid rugby
och baseball än vid boxning. Men observera
att vi inte velat införa dessa former
av bollspel i vårt land — det är vi
säkert alla glada över, även om vi av den
anledningen inte kan få vara med och
tävla med amerikanarna i dessa grenar.
Vi vet att den väsentliga skillnaden
mellan boxningen och alla dessa andra
idrotter är, att boxningen syftar till att
skada. Topprestationen vid boxningen är
att tillfoga motståndaren en så kraftig
hjärnskada att hans försvarskrafter sättes
ur spel. Detta gäller inte vid någon
annan idrott, inte heller vid de andra
idrotter där den råa styrkan — om jag
får använda det uttrycket — är avgörande
i kampen mellan motståndarna. Men
så är fallet vid boxningen. Vid boxningen
gäller dessutom, att det på sätt och vis
inte är fråga om den största kraften —•
visserligen försöker man göra sin styrka
överlägsen motståndarens och sätta hans
försvarskraft ur spel, men detta gör man
genom angrepp mot hans viktigaste och
mest förfinade organ, hans hjärna, det
organ som gör människan till människa.
Så sker inte vid andra idrotter. I andra
idrotter tävlar man och försöker mäta
sin styrka med motståndarens men man
försöker inte skada motståndaren. Vi ser
med en känsla av obehag när ojusta tacklingar,
som tycks vara inriktade på att
åstadkomma skada på motståndaren, förekommer
inom idrottsgrenar, där sådant
inte bör få förekomma.
Vi vet att man genom föreskrifter och
genom övervakning försöker minska riskerna
vid boxning. Vi vet också att det
är en chimär att tro att man därigenom
skyddar boxaren för boxningens risker.
Dödande slag vid boxning har förekommit
även när man har haft övervakning
av läkare, och sent uppträdande skador
kan komma utan att boxaren någon gång
fått en knock-out. Startböckerna ger en
kontroll av boxarnas deltagande i ordnade
matcher, men om träningen och
om vad som händer under denna säger
startböckerna ingenting. Helt säkert känner
många tränare ett stort ansvar för
sina disciplar och leder deras träning i
känslan av detta ansvar. Men den förut
omnämnde utredningsmannen säger, att
framsynta och moderata men ändå fasta
rekommendationer kan förväntas — jag
lägger tonvikt vid det ordet — medföra
stora effekter på åsikter och inställning.
En tidigare eventuellt förekommande attityd
av att »lära sig tåla stryk» synes —
även här vill jag göra en betoning och
peka på ordet synes — allt mer försvinna,
säger han. Men han säger inte att den
har försvunnit. Träningsskadorna registreras
inte i startböckerna.
Det har sagts att boxningen är av stor
betydelse för många ungdomar, som därigenom
kan kanalisera sina aggressionstendenser
och som inom boxningsklubbarna
får vara med om ett så utvecklande
kamratskap. Jag vet väl att man även
inom andra idrottsgrenar, där ungdomar
också kan få mäta sina krafter mot varandra,
kan nå samma kamratliga sammanhållning,
samma känsla av fair play
och få utlopp för liknande känslor som
förorsakas av anpassningssvårigheter under
pubertetsperioden och åren närmast
därefter och som gör att dessa ungdomar
kräver »mer primitivt kryddade aktiviteter»,
för att citera utredningsmannens
uttryck. Jag har sett detta på nära
håll, både bland brottare och tyngdlyftare.
Hos ingendera av dessa syftar man
till att sätta motståndarens krafter inspel,
utan man skall mäta sina krafter
med motståndarens. I brottningen, som
naturligtvis inte heller är utan sina risker,
har man dessutom chansen att fälla
motståndaren till marken och få visa
sin kroppsliga överlägsenhet, vilket måhända
kan vara det som dessa ungdomar,
som kanske känner sig underlägsna på
andra områden, innerst inne vill och
kanske till och med behöver. Men man
syftar inte till att skada motståndaren;
man lär sig inte att detta är huvudsaken.
Intresset för den professionella box -
34
Nr 15
Onsdagen den 17 april 1963
Anslag till fonden för idrottens främjande, in. m.
ningen stimuleras i amatörklubbarna,
och de professionella boxarna rekryteras
ur amatörernas led. Vi vill inte öka intresset
i vårt land för den professionella
boxningen med alla dess avigsidor och
olägenheter. Vi bör inte med statliga medel
bidraga till att rekrytera professionella
boxare! Vi bör i stället skydda vår
ungdom mot de skador som boxningen
kan innebära. Vi har ingen anledning att
med statsanslag understödja den farliga
och primitiva idrott som boxningen utgör.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation b.
Herr LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Det förslag till ökning av
idrottsanslaget som folkpartiet har framlagt
i år och som avspeglas i reservation
a får ses som ett led i vår strävan till
förstärkning av den fria och frivilliga
ungdomsverksamheten. En väsentlig del
av dessa frågor behandlades för ett par
veckor sedan. Kvar står nu det anslag
som rör idrotten, den största av alla ungdomsrörelserna.
Motionärerna är starkt medvetna om
att de ekonomiska resurserna sätter
gränser för vad som är möjligt, här liksom
i alla andra fall, men vi anser att
hänsyn också måste tagas till ändamålet.
Nu har det talats och skrivits så mycket
om de olyckliga förhållanden, som
råder på ungdomsfronten, att ingen lär
vara okunnig om att här verkligen finns
ett stort problem. Jag vill för egen del
tillägga, att den situation bland ungdomarna,
som man inte kunde undgå att
uppmärksamma under den debatt som
ägde rum här och som har förts i pressen
rörande spritpriserna, ytterligare
har understrukit den betydelse som det
frivilliga arbetet bland ungdomen otvivelaktigt
måste ha.
Det är uppenbarligen ett verkligt problem
vi här har att syssla med, ett stort
problem för hela vår nationella gemenskap.
Det är därför ytterst beklagligt att
riksdagen för ett par veckor sedan sade
nej till de förstärkningar av ungdomsar
-
betet som vi inom folkpartiet har föreslagit.
Skall nu också denna fråga, som rör
idrottsanslaget, gå samma väg? Ja, tydligen
är detta meningen, eftersom socialdemokraterna
och högern även den här
gången har enat sig om avslagslinjen. Ändå
är enligt min mening idrottsanslagets
förstärkning dubbelt viktig, sedan förstärkningen
av andra delar av ungdomsarbetet
har avvisats.
Departementschefen säger, att den höjning
av anslaget med 1,4 miljon, som
skett, innebär en »väsentlig» uppräkning.
Jag undrar om man verkligen kan
säga detta, annat än om man bara tittar
på själva siffran. Enligt de uppgifter,
som finns i propositionen, har enbart
förberedelserna för de olympiska vinterspelen
i Innsbruck beräknats kosta
750 000 kronor eller mer än hälften av
denna höjning. Därtill kommer vissa
ofrånkomliga lönehöjningar och prisstegringar,
som på en budget av idrottsrörelsens
storleksordning sannolikt kommer
att sluka större delen av återstoden
av höjningen.
De starkt nedprutade önskemål om anslagshöjningar,
som idrottsorganisationerna
och skolöverstyrelsen framfört,
har därför, skulle jag tro, ganska små
utsikter att förverkligas med denna 1,4
miljon. Regeringens anslagshöjning är
med hänsyn till de omständigheter, som
jag här åberopat, sannolikt mer att betrakta
som ett bidrag för att hålla
idrottsrörelsen vid liv på nuvarande nivå
än som ett försök att ge förutsättningar
för en expansion.
Ändå är detta så oerhört viktigt. När
man ser på den oavbrutna och starka
tillströmningen av ungdom i tonåren,
som sker vid idrottsplatserna, blir man
djupt bedrövad över de små resurser
som finns att ta hand om dem allesammans.
Det finns ju många tusentals frivilliga
ledare och funktionärer ute i arbetet
inom idrotten, men de instruktörer
och konsulenter, som behövs i mycket
större omfattning för närvarande, måste
självklart betalas. Här har samhället
verkligen ett jag höll på att säga vitalt
intresse av att ge stimulans. Ju fler ung
-
Onsdagen den 17 april 1983
Nr 15
35
Anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.
domar man kan ta hand om och intressera
i idrottsrörelsen, ju större möjligheter
har man att slippa eller förhindra uppkomsten
av svåra ungdomsproblem.
Herr Per-Olof Hanson har berört frågan
om idrottsanläggningarna. Jag vill
tillfoga ett par reflexioner. Riksidrotisförbundet
har här räknat ned anslagsäskandena
för att få större möjligheter
till åtminstone någon förbättring. Vad
det betyder att man kan ge ett ökat anslag
på detta område, känner jag till från
ett speciellt fall, som jag har kommit i
beröring med. I ett ganska stort samhälle
skulle man bygga en idrottsanläggning.
Man hade alla förberedelser klara, och
den skulle kosta 1,5 miljon kronor. Man
förfrågade sig då om möjligheten att få
bidrag, och det visade sig att man kunde
påräkna ett bidrag på 20 000 till
30 000 kronor, eller högst 2 procent av
anläggningskostnaderna. Det är verkligen
knappast någon stimulans!
Enligt uppgift lär det finnas mellan
100 och 150 ansökningar eller förfrågningar
om bidrag till idrottsanläggningar.
Naturligtvis skall de inte byggas alla
på en gång och därför bör man kanske
inte tillmäta själva siffran alltför stor betydelse,
men man förstår att Riksidrottsförbundets
situation inte är särskilt
avundsvärd. Det är inte heller kommunernas,
när de vill försöka ge sina ungdomar
de tekniska möjligheterna till
idrottsutövning och därigenom ge deras
intresse en annan inriktning än på sådant
som resulterar i det vi i vanliga
fall brukar kalla ungdomsproblem.
Naturligtvis är den anslagshöjning,
som reservanterna föreslår, också mycket
liten i förhållande till vad som behövs,
men den tillgodoser dock i stort
sett vad som äskats av organisationerna
och ger möjligheter till en expansion, en
reell ökning, vilket regeringens och utskottets
förslag bara ger i obetydlig grad.
Det är med hänsyn till samhällets stora
intresse av en intensifierad ungdomsverksamhet
på alla områden, alltså också
när det gäller idrotten, som jag instämmer
i det yrkande, som herr Per-Olof
Hanson har gjort om bifall till reservationen
a.
Herr BENGTSON (ep):
Herr talman! Det torde inte råda några
delade meningar om idrottens stora betydelse
framför allt för ungdomens del.
Ej heller är det några delade meningar
om att staten bör ge avsevärda bidrag
till idrottens fromma på olika områden.
Vi diskuterar i vilken utsträckning vi
skall kunna ge bidrag, och jag skall
utan vidare erkänna, att det är mycket
välkommet för idrotten att departementschefen
föreslår en höjning av anslaget
med 1,4 miljon.
Vi reservanter anser dock, att detta
knappast är tillräckligt, och att man
borde gått litet längre. Det ligger nära
till hands i detta sammanhang att jämföra
med vad det kostar att föra sådan
ungdom till rätta, som kommit på felaktiga
vägar. Med tanke på hur många som
ägnar sig åt olika former av idrott, får
man nog säga, att statens kostnader i det
fallet inte är så stora.
Jag skall gärna konstatera att det har
gjorts åtskilliga saker för idrotten, men
jag vill särskilt understryka två problem
som betydelsefulla. Det första är
ledarproblemet. Vårt samhälle har blivit
så nyanserat, att människor blivit så
upptagna, att de har svårare att ägna sig
åt ledaruppgifter rent amatörmässigt,
alltså av intresse och på fritid. Det måste
till någon sorts ersättning för förlorad
arbetsförtjänst och för att de ägnar
kvällar och annan fritid åt ledaruppgifterna.
Den andra betydelsefulla frågan gäller
idrottsplatserna. Jag tänker inte på
de stora fina idrottsplatserna, de som
kostar massor med pengar. Det finns en
sådan på de flesta större orter. Jag tänker
här på de enklare idrottsplatser,
som är så välbehövliga. Vi har lekplatser
åt barnen som alltså har möjlighet
att vistas någonstans för sina lekar. Men
vad finns det för våra tonåringar och
andra? Var de än vill ta fram en boll,
ett par hoppstänger eller något annat,
så blir de bortkörda. Det finns ingen
plats för dem någonstans. Där har vi
en stor brist. Vi borde anordna gärna
enkla och billiga idrottsplatser, men än
-
36
Nr 15
Onsdagen den 17 april 1963
Anslag till fonden för idrottens främjande, in. m.
då sådana att idrottande ungdom hade
möjlighet att vara någonstans.
Slutligen, herr talman, vill jag framhålla
att det har talats om vinterolympiaden
i Innsbruck. Vi borde vara eniga
om att Sverige bör deltaga med en rätt
stark trupp där. Jag är säker på att vi
har de högsta lyssnar- och tittarfrekvenser
som kunde tänkas i radio och television
när våra svenska idrottsmän så utomordentligt
väl hävdar sig vid olika
tillfällen.
Det är tacknämligt att vi har fått den
höjning av anslaget, som har föreslagits,
men vi önskar att det blir betydligt mera
pengar. Det behövs.
Jag yrkar bifall till reservation a av
mig själv m. fl.
Herr GILLSTRÖM (s):
Herr talman! Hittills har samtliga talare
starkt understrukit idrottens stora
betydelse för samhället för ungdomen.
Det är överloppsgärning att den ene efter
den andre i denna församling så envist
upprepar detta. Jag tror att kammarens
ledamöter utan undantag är ganska
ense om att idrotten har en mycket stor
betydelse både för den uppväxande ungdomen
och för det svenska samhället.
Vi kan avstå från att upprepa detta hädanefter
i debatten. Det är inte detta
det rör sig om.
Här har år för år idrottsanslaget ökats
successivt, för all del ibland med små
steg, men genom nu ifrågavarande budgetförslag
med ett betydande steg, större
än någonsin tidigare. Det har t. o. m.
ansetts vara en sådan kraftig ökning av
idrottsanslaget, att de representanter
för den svenska idrottsrörelsens ledning
som finns här i riksdagen denna gång
har avstått ifrån att i vanlig ordning
motionera om förhöjda idrottsanslag.
Det är värt att observera att det förhåller
sig på det sättet. Däremot finns
det en motion, tydligen en partimotion
från folkpartiet, som syftar till att öka
anslaget med närmare 3 miljoner kronor.
Det är givet att det icke möter någ
-
ra svårigheter för idrottsrörelsen att
förbruka även dessa pengar. Herr Lundström
har nyss exemplifierat, hur litet
dessa pengar betyder för idrottsplatsbyggena
ute i landet — det är nog sant
att det kan röra sig om bara 1 å 2 procent
av kostnaden. Men även med den
föreslagna höjningen med 3 miljoner
skulle det bli så små bidrag, att de i och
för sig inte inverkar mycket på tillkomsten
av de idrottsplatser, som kommunerna
utför. Så litet betyder detta anslag
— även om det vore betydligt större
än det idrottsrörelsen nu har att förfoga
över.
Utskottet har inte ställt sig avvisande
till tanken på en förbättring. Utskottet
anser emellertid att det förslag som nu
framlagts av Kungl. Maj :t är ett gott steg
som man bör ta, och då befinner sig,
som jag sade, utskottet i eu god samklang
med den uppfattning man hyser
även på ledande håll inom idrottsrörelsen.
Jag ber alltså, herr talman, att i fråga
om anslagets storlek få yrka bifall till
statsutskottets hemställan.
Debatten om boxningen har förts här
många gånger tidigare. Den kan väl inte
avvinnas några nya synpunkter. De anföranden
som har hållits här av ett par
läkare har dock varit av den art, att
man ivrigt lyssnat och inte kunnat undgå
att ta intryck. För min egen del har
jag nog rättat mig efter den syn på boxningen,
som de har givit uttryck åt, men
jag kan inte finna att det i och för sig
innebär att riksdagen skall sitta och fördela
idrottsanslaget.
Jag har sagt tidigare vid behandlingen
av denna fråga att jag delar den uppfattningen,
att boxningen inte bör ha
statens stöd, men att riksdagen kan inte
lämpligen sitta och fördela medlen. Det
bör vara Riksidrottsförbundets ledning,
som bör ta ansvaret för vilka som skall
komma i åtnjutande av statsmedlen, och
jag tror att det är riktigt att den ordningen
tillämpas även för framtiden.
Från den synpunkten och ingen annan
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan även i denna punkt.
Onsdagen den 17 april 19G3
Nr 15
37
Anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.
Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Den uppräkning med 1,4
miljon kronor som departementschefen
föreslår är till största delen intecknad
genom de olympiska förberedelserna.
Det förefaller egendomligt, att herr
Gillström först hävdar, att en ökning
med 1,4 miljon är av väsentlig och stor
betydelse, för att strax därpå säga att
3 miljoner ytterligare skulle betyda så
ytterst litet för idrottsrörelsen, att det
inte alls var något att tala om.
Herr GILLSTRÖM (s) kort genmäle:
Herr talman! När jag antydde, att de
3 miljonerna var en obetydlig summa,
var det i jämförelse med de anspråk som
man kan ställa på statsbidrag i fråga om
idrottsanläggningar och dylika ting. Även
3 miljoner är ett ringa belopp i sådant
sammanhang.
Herr SCHÖTT (h):
Herr talman! I anledning av herr Gillströms
första anförande vill också jag beklaga,
att här bara föreligger en enpartimotion.
Detta är inte vanligt när det
gäller idrotten, utan det brukar vara fråga
om fyrpartimotioner. Jag hoppas
emellertid att det förhållandet inte skall
avhålla någon som vill stödja idrottsrörelsen
från att rösta för reservation a.
Onekligen satsar kommunerna i våra
dagar mycket på idrotten. Jag vill nämna
att det just nu exempelvis pågår projektering
av inte mindre än 27 nya simhallar
i vårt land. Kommunerna har klart
för sig vad dessa anläggningar betyder
inte minst för ungdomsvården, men det
fordras att staten gör en större insats.
Det föreligger här nu ett förslag om att
idrottsanslaget skall uppräknas till 17
miljoner, och jag ber för min del att få
tillstyrka det förslaget. Jag yrkar alltså
bifall till reservationen a av herr Bengtson
m. fl.
Herr statsrådet LANGE:
Herr talman! Debatten som förts här
i kammaren och till vilken jag bara del
3
Första kammarens protokoll 1963. Nr 15
vis kunnat lyssna visar ändå, att det inte
råder några som helst delade meningar
om idrottens betydelse som en viktig
faktor i ungdomens fostran och fysiska
utbildning. Jag tror inte heller att någon
skulle vilja bestrida att idrotten i hög
grad kan aktivt bidraga till att ge fritiden
för många vuxna människor ett rikare
innehåll. Det är inte därom vi i dag
diskuterar, men dessa omständigheter
gör att starka skäl kan anföras för att vi
bör avsätta mer av våra gemensamma resurser
till idrottsliga ändamål.
Men det är också vad som har skett.
Jag har sett tillbaka på de senaste tio
åren och funnit anslagsstegringar varje
år, med ett undantag. Det undantaget,
ärade kammarledamöter, är dock mer
skenbart än verkligt, eftersom idrotten
då tillfördes anslag direkt från en extra
anordnad tipsomgång. Ett större steg än
någonsin har kunnat tas i år, då anslaget,
såsom här har påpekats att utskottsmajoritetens
talesman, föreslås höjt med
1,4 miljon kronor.
Det är klart att många kan säga, att det
vore önskvärt om man kunde få en ännu
större anslagshöjning, och vore resurserna
obegränsade, så skulle jag inte ha någon
som helst anledning att begränsa anslagsökningen
här. Som vi vet har vi
dock begränsade resurser att röra oss
med, och detta är en realitet som i varje
fall ett ansvarigt statsråd faktiskt måste
ta hänsyn till. Det är ju inte någon nyhet
för denna kammare.
Jag vill samtidigt säga att det för mig,
som ändå har kontakt med en icke oväsentlig
del av den aktiva idrottsrörelsen,
har varit glädjande att finna så många
nya entusiaster också i denna kammare
för den idrottsliga rörelsen. Jag vet inte
om herr Lundström tidigare har gjort
sig till tolk för önskvärdheten av en betydande
höjning av idrottsanslaget. Jag
har gjort en reflexion i medkammaren
som jag efter att ha hört en del av debatten
här inte kan underlåta att upprepa i
denna kammare, nämligen att det är litet
underligt att detta intresse tar sig uttryck
i en begäran om anslagshöjning
det år då anslaget höjs mer än någonsin
under de senaste tio åren. När regering
-
38
Nr 15
Onsdagen den 17 april 1963
Anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.
en föreslår en höjning med 1,4 miljon
kronor och reservanterna uttalar sig för
att höjningen bör ske med 2,9 miljoner
kronor ytterligare, så är det faktiskt litet
svårt att ta riktigt på allvar det idrottsliga
intresse och den sakkunskap på
idrottens fält som ligger bakom detta
önskemål.
Det är egentligen bara detta, herr talman,
jag har velat säga i anslutning till
den debatt som förts i denna fråga i dag.
Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill i anledning av
statsrådets anförande nyss än en gång
understryka, att det förslag om en förstärkning
av idrottsanslaget som är framlämnat
av folkpartiet utgör ett led i de
förslag som vi har framlagt om en ökning
av anslagen till ungdomsverksamhet
över huvud taget. Vi har nämligen
ansett att situationen är sådan, att det
är nödvändigt att förstärka den aktivitet,
som kan ge ungdomarna ett annat
och bättre inriktat intresse än det som
så småningom leder till vad vi kallar
ungdomsproblem. Det är skälet till att
denna framställning har kommit i år.
Jag har verkligen svårt att förstå hur
den föreslagna höjningen kan betraktas
som särskilt stor, bland annat med hänsyn
til! det faktum att 750 000 kronor beräknas
komma att åtgå till förberedelserna
för vinterolympiaden. Kvar är då
650 000. Vissa löneförhöjningar är ofrånkomliga
även inom idrotten — jag tänker
då inte bara på dem som är fast
anställda såsom instruktörer o. s. v., utan
även alla som utför arbete i olika former
exempelvis vid idrottsplaner skall av
förklarliga skäl ha mer betalt ■—• och
därtill kommer även att en prisstegring
har inträtt sedan i fjol. Tar man allt
detta samman, tror jag inte det blir så
mycket kvar av de återstående 650 000
kronorna till en reell höjning av idrottsanslaget,
en höjning som kan medföra
en expansion, en förbättring och en utvidgning
av idrottsverksamheten.
Därför är enligt min uppfattning det
förslag som har framlagts av folkpartiet
om en reell höjning av idrottsanslaget
mer än väl berättigat även ur den mer
begränsade synpunkt som statsrådet tog
upp.
Herr statsrådet LANGE:
Herr talman! Som jag redan sagt kan
man alltid argumentera för en anslagshöjning.
Men det är litet svårare att göra
det om man samtidigt måste tala om,
varifrån medlen skall tas. De ytterligare
nära tre miljoner kronor, som reservanterna
här begär utöver vad utskottsmajoriteten
tillstyrkt, är ändå ett rätt avsevärt
belopp •— det lär ingen kunna bestrida.
Jag vill också framhålla, att även under
mellanår, således även under år då
olympiska spel inte anordnas, utgår alltid
vissa medel till förberedelser för deltagande
i olympiska spel. Deltagande i
olympiska spel ingår som ett väsentligt
led i hela vår idrottsrörelse, dess inriktning
och uppgifter.
Jag tror därför, herr talman, att man
här inte skall skilja mellan de olika ändamålen
så som herr Lundström närmast
ville göra.
Herr SCJIÖTT (h) kort genmäle:
Herr talman! För egen del anser jag
inte att jag kan bli beskylld för något
nymornat intresse när det gäller idrotten.
Så länge jag har haft äran att tillhöra
denna kammare har jag nämligen
varje år talat för ökat stöd åt idrotten.
Statsrådet talade om sin förankring
inom idrottsrörelsen, och den känner vi
alla till. Ehuru jag inte har nöjet att stå
i ledningen för ett lika stort förbund
som statsrådet ber jag med anspråk på
att få anses informerad att få säga, att
behovet av ökade medel till idrottsrörelsen
är uppenbart. För min del har jag
vid det senaste årsmötet i Riksidrottsförbundet
beklagat, att man där sänkt
sina äskanden. Jag ansåg detta icke vara
sakligt motiverat, ty behovet av ökade
medel till idrottsrörelsen är större nu
än tidigare. När det därför här föreligger
ett förslag om ytterligare medel till
idrotten ber jag att få tillstyrka det förslaget.
Jag ber alltså, herr talman, att få förorda
bifall till reservation a.
Onsdagen den 17 april 1963
Nr 15
39
Anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.
Herr statsrådet LANGE: hållets sida på många olika sätt söker
Herr talman! Jag vill gärna intyga att föra till rätta men där man endast ibland
herr Schött när han yttrar sig i denna lyckas. Genom att de kommer in i boxdebatt
inte tillhör dem, som jag har svårt ningsklubbar kan man ofta i lycklig riktat!
ta på allvar. Jag känner väl till hans ning påverka dessa ungdomar,
idrottsliga verksamhet och intresse. Men Med dessa få ord, herr talman, ber jag
herr Schött tillhör ju inte motionärerna att få yrka bifall till statsutskottets föri
den här punkten. slag.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Det skall bli en mycket
kort rond!
Vi har här år efter år diskuterat boxningen,
och vi känner varandras argument.
Det är därför rätt meningslöst att
upprepa vad som tidigare hav sagts.
Vad gäller anslagen till amatörboxning
vill jag emellertid som jag gjort redan
många gånger förr framhålla, att jag i
likhet med statsutskottets majoritet anser
att vi med förtroende bör överlåta
till Riksidrottsförbundet att sköta fördelningen
av de medel som går till idrotten.
Mot dem som hävdar, att vi nu allvarligt
bör överväga att förbjuda boxning,
vill jag endast säga, att ett dylikt förbud
kanske kunde göra villan värre. Vi hade
på sin tid i Stockholm förbud mot offentlig
boxning. Vad blev resultatet? Jo, det
bildades en rad s. k. frivilliga boxningsklubbar
som utan någon som helst insyn
och kontroll ordnade boxningsmatcher.
Om vi nu på grund av att vi är rädda
för den amerikanska proffsboxningen
skulle gå så långt att vi förbjöd amatörboxningen,
skulle vi säkert komma att
ångra en dylik åtgärd.
Nu är det i dag inte tal om att införa
något förbud, utan vad man nu vill är
att frånta Boxningsförbundet de medel
som detta förbund tidigare fått för sin
verksamhet. Jag anser nu som jag tidigare
flera gånger sagt då vi haft debatter
om boxningen, att Boxningsförbundet
med sin propaganda för idrott gör en insats
bland ett skikt ungdomar som utövare
av andra idrottsgrenar inte kan
åstadkomma därför att man inom de
andra idrottsgrenarna inte kan få kontakt
med just denna ungdom. Det gäller
här ofta ungdomar som man från sam
-
Herr KAIJSER (h) kort genmäle:
Herr talman! Det är inte mot den amerikanska
proffsboxningen, som vi vill
skydda den svenska ungdomen, utan det
är framför allt mot den svenska amatörboxningen,
som även den kan innebära
faror. Vi anser också att amatörboxarna
är den bais från vilken de professionella
boxarna rekryteras. Vi tycker att det är
onödigt att denna verksamhet skall understödjas
med statsmedel.
Det har konstaterats att boxningsintresset
i Stockholm är mindre än i Göteborg.
Detta har satts i samband med att
det här i Stockholm under flera år under
1920- och 1930-talen fanns förbud mot
boxning. Jag vet att det trots detta förekom
boxningsmatcher, och jag vet också
att man inte hade en fullständig kontroll.
Men det är anmärkningsvärt — det är
inte jag som har hittat på det argumentet
— att intresset för boxning varit
mindre i Stockholm än i Göteborg.
Jag vill slutligen också säga att jag på
nära håll sett att man inom de andra
idrottsgrenarna, såsom jag antydde tidigare,
kan få kontakt med ungdomen just
för sådan idrott där ungdomarna kan få
utlopp för sin styrka och sitt frimod.
Jag tror inte att man behöver vända sig
till boxningen för den sakens skull. Både
jag och andra talare har vid tidigare tillfällen
här i kammaren sagt, att det är
att inte tillräckligt uppskatta våra ungdomsledare
om man påstår att de måste
intressera ungdomen för boxning för att
över huvud taget få ungdomen med sig.
Vi tror att ungdomsledarna har möjligheter
att få ungdomen med sig även utan
att behöva propagera för boxning.
Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservation b.
40
Nr 15
Onsdagen den 17 april 1963
Anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.
Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Birger Andersson
säger att vi med förtroende skall överlåta
fördelningen av idrottsanslaget till Riksidrottsförbundet
utan att närmare lägga
oss i denna fördelning. Det är väl ändock
knappast riksdagens vana att så
göra — vi brukar ju vanligen bestämma
om hur medlen skall användas när vi
beviljar dem. Det är vår regel i andra
sammanhang. Då bör riksdagen också
kunna bestämma hur idrottsanslaget
skall användas.
Vi stiftar lagar för att skydda våra
barr. mot livsfarliga leksaker, vi stiftar
lagar till skydd mot gifters skadeverkningar
etc. På samma sätt bör vi kunna
ingripa här. När en idrottsgren visar sig
ha skadeverkningar bör man åtminstone
icke med statsbidrag gynna den ifrågavarande
verksamheten.
Att här skilja mellan amatör- och
proffsboxning är omöjligt helt enkelt av
den anledningen att proffsboxarna framstår
som idolerna för amatörboxningen.
Det är av den anledningen, för deras
skull man slåss. Därför går det absolut
inte att i det fallet särskilja de båda.
Det är en enkel renlighetsåtgärd med
hänsyn till samhällets hälsa, att vi icke
låter statsbidrag gå till en idrottsgren
som har målet att skada.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:
Herr talman! Herr Edström menar att
vi skall sitta och bestämma vilka idrottsgrenar
som bör få anslag.
Ja, i dag finns det sådana som anser
att boxningen skall förbjudas — om något
år säger kanske andra att inte heller
ishockeyn skall ha något anslag. Ett annat
år förklarar man kanske att stavhopp
med glasfiberstavar, som nu möjliggör
hopp på 5 meter, innebär alldeles
för stora risker. Nyligen rapporterades
det från Finland att förra hösten åtskilliga
hundra ungdomar låg skadade efter
stavhopp, och på sina håll framför
allt ute på den finska landsbygden hade
en verklig proteströrelse mot stavhoppningen
vuxit fram. Om vi börjar plocka
ut eu gren här och en gren där, kan det
hända att vi till slut bara har någon enstaka
oskyldig idrottsgren kvar. Det blir
visserligen billigt för finansministern
men i övrigt kanske inte så lyckat, om
vi slutligen bara skulle lämna anslag till
bordtennis eller någon annan idrott som
kan antagas vara tillräckligt ofarlig.
Jag menar med detta att vi här icke
skall sätta oss till domare över olika
idrottsgrenar utan ha fullt förtroende
för Riksidrottsförbundet, det förbund
som herrarna så gärna vill ge mycket
pengar till.
Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr talman! Den mänskliga uppfinningsrikedomen
är ju storartad, men
lyckligtvis finns det inte så många idrotter
som till sitt mål har att skada. Det
målet har i dagens läge bara en sport,
boxningen — i övriga idrotter inträffar
skador på grund av olyckshändelser, det
är någonting helt annat.
Nu kanske riksdagens ledamöter får
den uppfattningen att boxningen inte är
så farlig med hänsyn till att vi också
här i riksdagen utövar ett slags boxning,
visserligen inte med nävarna utan mera
med andens vapen. Men det är ett faktum
att verklig boxning kan åstadkomma
allvarliga skadeverkningar psykiskt såväl
som fysiskt på det ömtåliga organ
hjärnan utgör. För oss alla är hjärnan
ett viktigt organ, som vi bör vara rädda
om!
Herr KAIJSER (h) kort genmäle:
Herr talman! Man behöver ju inte precis
fördela anslagen, men jag tycker att
man skall kunna fästa vissa villkor även
vid de anslag man ger till Riksidrottsförbundet.
Sedan vill jag säga till herr Birger
Andersson, att om det är riktigt att flera
hundra ungdomar ligger på sjukhus för
skador som uppkommit vid hopp med
glasfiberstavar, då man försöker kasta
sig över en ribba högt upp i luften och
sedan ramlar ned — visserligen i en hög
med något slags elastiskt material där
Onsdagen den 17 april 1963
Nr 15
41
Anslag till fonden för idrottens främjande, in. m.
man faller litet mjukare — då tycker jag
att det finns alla skäl att se till att den
formen av idrott verkligen upphör.
Herr SVEDBERG, LAGE, (s):
Herr talman! Jag har med ett särskilt
intresse lyssnat till den läkarvetenskapliga
analys, som herrar Kaijser och Edström
har framfört här i kammaren, och
jag måste respektera vad de har sagt.
Under den debatt, som har förts, har jag
emellertid ställt mig frågan, vart det
skulle bära hän om det bleve ett förbud
mot proffsboxningen. Det skulle utan
tvivel innebära ännu större risker för
amatörboxningen, eftersom de mest trimmade
boxarna inom amatörleden, i vilken
viktklass som helst, då skulle komma
att utöva sin idrott på ett sådant
sätt, att riskerna för de andra skulle bli
mångdubbelt större. Så är det inom
brottningen, där jag har någon erfarenhet,
som även om den inte är så stor
dock är tillräckligt stor för att jag skall
förstå, att också den idrotten har sina
risker. Brottning är en fin idrott, och
jag beundrar även boxningen, därför att
den kräver en snabbhet och en teknik,
som gör att idrottsmannen måste ha hela
sin reaktionsförmåga på helspänn.
Om riksdagen skulle föreläggas ett förslag
om avskaffande av enbart proffsboxningen,
skulle jag utan tvekan rösta
emot ett sådant förslag. Jag skulle däremot
kunna rösta för ett förslag om avskaffande
av all boxning, även om jag
uppskattar den trimning som denna
idrottsgren ger nybörjarna därför att jag
utgår från att alla idrottsledare, både
när det gäller brottning och när det gäller
boxning, ser till att idrotten utföres
på ett fullt juste sätt. I boxning tillåts
inga ojusta slag, men inom proffsboxningen
föreligger ändock, som läkarna
här har sagt, större risker än i andra
idrottsgrenar. Finns det någon idrottsgren,
som inte är förenad med vissa risker,
om jag bortser från vissa inomhusgrenar,
där riskerna inte är så stora men
där olyckan ändå kan vara framme? Jag
skall emellertid gärna erkänna att utvecklingen
på den senaste tiden, särskilt
när det gäller proffsboxningen, har varit
skrämmande. Frågan är bara, huruvida
inte samhället får lov att se till att praktiskt
taget all boxning avskaffas. Däremot
kan jag aldrig acceptera att enbart
proffsboxningen avskaffas, ty det skulle
innebära att man tvingar de skickligaste
boxarna i olika viktklasser att stanna i
amatörleden, och då blir resultatet så
mycket värre.
Jag har velat framföra dessa synpunkter
i debatten, därför att jag tror att det
bara skulle leda till större risker, om
proffsboxningen avskaffades.
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):
Herr talman! Gentemot den siste talaren
skulle jag vilja säga att den som i
ishockey slår till motståndaren blir utvisad,
men den som i en boxningsmatch
slår ner motståndaren vinner.
Sedan vi senast diskuterade boxningen
har en rad olycksfall inträffat, så
många att påven har känt sig skyldig att
tala mot vad han rubricerat som en barbarisk
sed. Det har inträffat så mycket,
att den kända tidningen New York
Times i en ledare tagit avstånd under
rubriken »mord i ringen». Det kan, förstår
jag, förefalla löjligt att här hänvisa
till att påven uttalat sig, men uttalandet
kommer säkert att få återverkningar i
hela världen.
Många har sedan vi sist debatterade
denna fråga med livet fått plikta för att
de har deltagit i boxningsmatcher. Det
har också i boxningskretsar allt mer
börjat diskuteras vad man skall göra
för att hindra denna utveckling. Man
har medgivit att boxningen har blivit
mycket hårdare och mycket farligare.
När herr Birger Andersson talar om
boxningens uppfostrande verkan tror
jag han glömmer att boxningen har blivit
mer och mer farlig.
Det är möjligt — ja, det är väl högst
sannolikt — att herr Birger Andersson
icke godkänner mig som kompetent att
uttala mig på detta område, men herr
Andersson känner liksom jag till att boxningen
i Göteborg har blomstrat mer än
på andra håll. Den har blomstrat mer
42
Nr 15
Onsdagen den 17 april 1963
Anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.
därför att vi där har haft den man, som
i Sverige har gjort mest för att göra boxningen
känd. Denne man måste anses
vara en expert, det tror jag inte någon
kan förneka.
När man nu vill att boxningsledningen
skall få hand om pengar, som den
svenska riksdagen skall bevilja, kan det
ju vara anledning lyssna till vad Ingemar
Johansson säger om boxningen av
i dag. I en intervju, där Olle Länsberg
har ställt en del frågor, säger Ingemar
Johansson att »vad de svenska boxningsledarna
vet om boxning kan jag samla
i min ena hand». På frågan om han anser
att amatörboxningen har något berättigande
i Sverige när våra landslag
bara blir sämre och sämre är svaret:
»Det är inte grabbarna som blir sämre.
Det verkar bara så därför att de utländska
amatörerna numera är proffstränade.
I samband därmed blir boxningen också
farligare för vart år som går. Vi förbättras
som ras, blir starkare, lär oss
slå hårdare.» På frågan om inte boxningen
har urartat svarar han: »Jo. Därför
att det sitter folk i ledningen som
inte begriper sej på den. Ringdomarna
går upp i ringen med ena ögat på förbundsgubbarna
vid ringside och det
andra på boxarna.»
Det är alltså en boxare som förklarar
att boxningen numera har blivit farligare.
Om man underkänner all annan
expertis, så lär det väl inte gå att underkänna
hans. Det är väl då ganska
egendomligt, att Sveriges riksdag skall
lämna anslag till denna art av låt oss
säga underhållning.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Ja, herr talman, jag kan inte åberopa
vare sig påven eller Ingemar Johansson,
men jag vill än en gång stryka under
att det inte är meningen att anslå medel
till professionell boxning. Avsikten är
ju endast att delar av de medel som under
idrottsanslaget här kommer att beviljas
även skall kunna tilldelas boxningsförbundet,
dit landets amatörboxning
hör.
Jag har haft förmånen av att åtskilliga
gånger under senare år ha fått se amatörboxare
i träning, och jag får säga att
den träning de har utövat och de matcher
de har gått inte har varit farliga,
ty förhållandena på hemmaplan är något
annorlunda än i de amerikanska
boxningsringarna, där det gäller pengar,
stora pengar förresten. När Ingo Johansson
var amatör hade han hela den
svenska pressen emot sig när han företrädde
Sverige vid Olympiska spelen i
Helsingfors. Orsaken härtill känner alla
idrottsintresserade. För mig är han inte
—• lika litet som påven —- högsta domare
över svensk amatörboxning.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.
I fråga om mom. a, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Bengtson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse:
Den,
som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
75 mom. a, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bengtson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
Onsdagen den 17 april 1963
Nr 15
43
Om anslag för teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 90;
Nej — 44.
Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Herr Hansson, Nils, anmälde, att han
av misstag röstat för ja-propositionen.
Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande mom. b förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på godkännande av den av herr
Per Jacobsson na. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
75 mom. b, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes den av herr
Per Jacobsson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befun
-
nos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 85;
Nej — 47.
Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkterna 76—84
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 85
Om anslag för teckning av aktier i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lager (I: 39) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Holmberg och
Hagberg (11:49), hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att till teckning
av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
å kapitalbudgeten, fonden för
statens aktier, för budgetåret 1963/64 anvisa
ett investeringsanslag av 40 miljoner
kronor för att påbörja utbyggnaden av
bolagets anläggningar i Karlsborg.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:39 och 11:49 icke måtte
av riksdagen bifallas.
Herr LAGER (k):
Herr talman! Jag ber att med hänvisning
till den motivering som är lämnad
i motionerna få yrka bifall till motionsparet
1:39 och 11:49.
Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):
Herr talman! Jag ber att få hemställa
om bifall till utskottets förslag.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.
Punkterna 86 och 87
Vad utskottet hemställt bifölls.
44
Nr 15
Onsdagen den 17 april 1963
Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 50, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av en atomkraftstation i Marviken,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 9, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
för budgetåret 1963/64 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.
Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1963/64,
m. in.; och
nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.
Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.
Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 136, till Konungen i anledning
av motion om åtgärder mot falslcskyltning
av motorfordon.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
120, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;
nr 130, angående reseersättning åt församlingspräster
m. in.;
nr 135, med förslag till lag om ändring
i lagen den 4 januari 1927 (nr 1)
angående tillstånd till försäljning av
kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt, m. m.;
nr 139, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350), in. m.;
nr 140, angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar,
m. m.;
nr 142, angående ökad utbildning av
läkare;
nr 143, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 42 § lagen den 25
oktober 1957 (nr 577) om prästval;
nr 144, angående riktlinjer för utformningen
av skolväsendets centrala
ledning m. m.;
nr 145, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 och 87 §§ barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97);
nr 147, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. in.;
nr 151, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;
nr 152, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att för Sveriges del godkänna
ändring i konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen
;
nr 153, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 13 november 1936
(nr 567) om domkapitel;
nr 154, om överlåtelse till Karlskrona
stad av visst markområde i staden; och
nr 155, om överlåtelse till Skövde stad
av visst markområde i staden.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande nr 7,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen om val till riksdagen m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;
statsutskottets utlåtanden:
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avlösning av vissa
pensionsförpliktelser i Enskilda järnvägarnes
pensionskassa;
Onsdagen den 17 april 1963
Nr 15
45
Interpellation ang. inrättande av ett särskilt departement för hälso- och siukvårds -
nr 53, i anledning av väckta motioner
om försäljning till allmänheten av statens
aktier i LKAB, m. m.; samt
nr 54, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för uppförande i
statsbudgeten av anslag till avlöningar;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 6 § förordningen
den 23 november 1956 (nr 545) angående
omsättningsskatt å motorfordon i vissa
fall, m. m.; samt
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående upphävande i viss del av den
vid förordningen den 25 maj 1941 (nr
251) om särskild varuskatt fogade varuförteckningen,
m. m.;
bankoutskottets utlåtande nr 13, i anledning
av väckta motioner angående av
kooperativa föreningar m. fl. bedriven
sparkasse- och lånerörelse;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av väckt motion om
viss ändring av bestämmelserna angående
inregistrering av fartyg m. m.; samt
nr 17, i anledning av väckt motion om
översyn av kyrkomusik er stadgan;
tredje lagutskottets utlåtande nr 13, i
anledning av dels Kungl. Majt:s proposition
med förslag till lag om ändring i
byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om utvidgning av Gotska Sandöns
nationalpark; samt
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer och organisation
för naturvårdsverksamheten,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
ävensom
allmänna beredningsutskottets utlåtanden:
nr
17, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande reklamens omfång
och kostnader;
frågor
nr 18, i anledning av väckt motion om
åtgärder mot trafikfarliga djurpassager;
nr 19, i anledning av väckta motioner
angående möjligheterna att bereda åldringar
ökad sysselsättning;
nr 20, i anledning av väckt motion
om utredning rörande sjukfrekvensen
för män och kvinnor;
nr 21, i anledning av väckta motioner
om kurativ verksamhet till stöd åt ensamstående
mödrar m. fl.; samt
nr 22, i anledning av väckta motioner
om en sociologisk undersökning rörande
gifta kvinnors förvärvsarbete.
Interpellation ang. inrättande av ett
särskilt departement för hälso- och
sjukvårdsfrågor
Herr EDSTRÖM (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:
Herr talman! Nyligen har medicinska
fakulteten vid universitetet i Lund, med
anledning av universitetsutredningens
betänkande del VII: »Universitetens och
högskolornas organisation och förvaltning»,
i skrivelse till Konungen framfört
bl. a. följande principiella synpunkter.
»Fakulteten är helt införstådd med att
utredningen eventuellt ansett det falla
utanför dess uppdrag och befogenheter
att vid framläggande av sitt betänkande
komma med sådana förslag till planlösningar
som skulle nödvändiggöra en ny
departementsindelning. Likväl finner fakulteten
det anmärkningsvärt, att utredningen,
då den inledningsvis konstaterar,
att den snabba expansionen av universitets-
och högskoleväsendet nödvändiggör
att från grunden ompröva dess organisation
och förvaltning, ej fullföljt denna
tankegång och gjort följande överväganden:
1.
Är det rimligt att av ett departement,
som skall ansvara för landets utomordentligt
omfattande skolväsen och lärarutbildning,
utbildningen av jurister
och samhällsvetare för landets rättsskipning,
administration och förvaltning, utbildning
av naturvetare, tekniker och
ekonomer för landets handel och indu
-
Nr 15
Onsdagen den 17 april 1963
46
Interpellation ang. inrättande av ett särskilt
frågor
stri, begära, att det även i framtiden —
med den förutsedda våldsamma expansionen
— med erforderlig sakkunskap
och effektivitet jämväl skall kunna vara
högsta myndighet för utbildningen av läkare
och övriga medicinska yrkeskategorier
avsedda för landets hälso- och
sjukvård?
2. Är det lämpligt, att inom ett och
samma departement organisera utbildning
och forskningsmöjliglieter för högst
differentierade yrkesgrupper, som i sin
kommande yrkesutövning till större delen
kan anses tillhöra helt andra departement?
3.
Är det över huvud taget möjligt att
inom den ecklesiastika ramen bygga upp
en starkt uniformerad universitets- och
högskoleorganisation, som åtminstone
under några decennier framöver kan beräknas
hålla inför de stora påfrestningar,
som en starkt differentierad forskning
och akademisk utbildning kommer att
medföra, kanske redan inom den närmaste
10-årsperioden?»
»Frågorna har endast av utredningen
tangerats, då fakulteten konstaterar, att
utredningen på departementsnivå ej företagit
en överflyttning till ecklesiastikdepartementet
av de under jordbruksdepartementet
ställda tre högskolorna, av
vilka åtminstone den veterinärmedicinska
har en mycket nära anknytning till
den medicinska disciplinen.»
»På universitetsnivå har utredningen
å ena sidan låtit tandläkarhögskolorna
och farmaceutiska institutet upphöra
som självständiga organisationer och införlivat
dem i större medicinska universitets-
resp. högskoleorganisationer, å
andra sidan låtit karolinska institutet
och tekniska högskolan i Stockholm
samt handelshögskolan i Göteborg kvarstå
som självständiga med ett universitet
jämställda organisationer och slutligen
lämnat frågan öppen angående tekniska
högskolans i Lund eventuella inordnande
under Lunds universitet.»
»Fakulteten beklagar, att utredningen
så föga penetrerat eller ansett sig ha
haft möjligheter att penetrera de ovan
anförda frågorna, ty med deras rätta be
-
departement för hälso- och sjukvårds
svarande
står och faller hela ärendet angående
en ändamålsenlig och efter tidens
och samhällets krav väl avpassad
universitets- och högskoleorganisation.
Besvarandet av frågorna kräver emellertid
primärt en översyn av den nuvarande
departementsindelningen och därefter
en ingående utredning av frågan angående
de olika akademiska disciplinernas
mest lämpliga departementstillhörighet.»
»Fakulteten önskar i det följande anföra
en del synpunkter på de utbildningsproblem
som sammanhänger med
landets hälso- och sjukvårdsverksamhet.»
»En ändamålsenligt organiserad och
med hänsyn till profylaktiska, terapeutiska
och palliativa åtgärder planmässigt
bedriven hälso- och sjukvård utgör en av
ett kultursamhälles viktigare grundfunktioner.
Alla gjorda prognoser visar också
entydigt, att kraven på denna verksamhets
effektivitet successivt kommer
att öka i samband med samhällets allmänna
utveckling.»
»För att kraven på en effektiv och allsidig
hälso- och sjukvård skall kunna
tillgodoses måste de personella och materiella
resurserna icke endast vara förhanden
utan därjämte vara rätt dimensionerade
och samordnade i förhållande
till varandra. Det lönar sig ej att öka
storleken av de medicinska kadrarna, om
dessa i brist på materiella resurser ej
kan rationellt utnyttjas. Det lönar sig ej
heller att bygga stora och välutrustade
sjukhus, om dessa i brist på personal
måste hållas stängda. Slutligen lönar det
sig ej heller att åstadkomma en kvantitativ
ökning av utbildningskapaciteten,
om de utbildades allmänna duglighet och
användbarhet är väsentligen beskuren
till följd av kvalitativa brister i utbildningen.
Till landets hälso- och sjukvård i
vidsträckt bemärkelse måste sålunda
även de olika utbildningsformerna för
de i verksamheten engagerade kategorierna
ovillkorligen hänföras. Därtill kommer
att organisationens effektivitet är
beroende av ett ständigt utvecklingsarbete
på olika plan, medicinsk forskning,
medicinsk industri, administration, organisation
och planering, ekonomisk för
-
Onsdagen den 17 april 1963
Nr 15
47
Interpellation ang. inrättande av ett särskilt departement för hälso- och sjukvårds''
valtning, personalpolitik, internationell
kontaktverksamhet m. m.»
»En intim samverkan mellan medicinalpersonalens
olika grupper är en nödvändig
förutsättning för uppnåendet av
den eftersträvade effektiviteten, men i
övrigt framstår medicinalverksamheten
såsom starkt differentierad och mångfasetterad,
då den måste använda sig av
vitt skilda medel och anlita en mängd
•olika yrkeskategorier.»
»För samtliga personalgrupper gäller,
att de måste besitta mer eller mindre
kvalificerade kunskaper i medicinska
frågor. För flera av kategorierna gäller
dessutom, att de under sin utbildning
måste bibringas insikter såväl av teoretisk
som praktisk natur. Den särart som
karakteriserar utbildningsverksamheten
kräver ett särskilt hänsynstagande, när
det gäller utbildningens innehåll, planläggning
och organisation samt de i utbildningen
engagerade lärarna, som
många gånger är nödsakade att bestrida
sin lärarverksamhet som bisyssla vid sidan
om annat betungande arbete i sjukvårdens
tjänst. Ytterligare en faktor tillkommer
som torde vara speciell för medicinalpersonalens
utbildning, nämligen
behovet för ett flertal grupper av det
.särskilda undervisningsmaterial som patienter
utgör.»
»Fakulteten konstaterar, att utbildningen
bedrives vid medicinska fakulteter
och högskolor, självständiga såväl
som universitetsanslutna, samt vid ett
stort antal utbildningsanstalter i statlig,
kommunal, landstings- och privat regi.
Högste företrädare på regeringsplan är
ecklesiastikdepartementet, inrikesdepartementet
(efter den 1/7 1963 socialdepartementet)
och jordbruksdepartementet.»
»Den kliniska läkarutbildningen är väsenskild
från andra akademiska utbildningsformer.
Professorn/laboratorn i ett
kliniskt ämne är ej endast universitetslärare.
Han har därjämte funktionen att
vara överläkare och chef för en stor sjukvårdande
enhet med en mycket omfattande
personalorganisation. I denna sin
egenskap har han två huvudmän, dels
universitetet (ecklesiastikdepartementet),
frågor
dels antingen den kommunale eller den
ståtlige sjukvårdshuvudmannen. I sitt
praktiskt medicinska handlande är han
därjämte underställd medicinalstyrelsen
(inrikesdepartementet). Denna dualism
i professors/laborators-klinikchefsbefattningen
innebär med den arbetsbelastning
som vartdera ämbetet medför en ständig
intressekonflikt, som kan ge sig tillkänna
redan vid befattningens tillsättande.
Frågan om universitetsstatuterna över
huvud taget har en adekvat utformning,
när det gäller tillsättandet av kliniska ordinarie
lärarbefattningar, har f. ö. också
redan tagits upp till diskussion bl. a. av
de kommunala huvudmännen. Den nämnda
dualismen är av principiellt djupgående
natur men ger sig också till känna
i en mångfald detaljer.
Yad ovan sagts om professorn/laboratorn-klinikchefen
gäller i mycket hög
grad även övriga kliniska läkare och underläkare.
Erfarenheterna har visat, hur
utomordentligt stora svårigheterna kan
bli, när det gäller den rätta avvägningen
mellan de tre huvuduppgifterna, forskning,
undervisning och sjukvård.
Om man undantager de statliga undervisningssjukhusen,
bedrives den kliniska
utbildningen i lokaler tillhörande den
kommunale huvudmannen, vilka lokaler
av denne upplåtits för undervisningsoch
forskningsändamål enligt särskilda
avtal. Mångfalden av samarbetsorgan för
att sluta dessa avtal, tolka desammas innebörd
och tillämpa dem i praktiken
visar, att en splittring och en intressekonflikt
även här råder, som blir till
förfång för den kliniska utbildningen,
icke minst varje gång en kapacitetsökning
eller en nybyggnad planeras. Vad
nu sagts om lokaler gäller även i betydande
grad utrustning. Varje växling i
utbildningens omfattning utlöser också
här svårigheter på grund av den tungroddhet
som karakteriserar avtalsapparaten.
Men för att lokaler och utrustning
över huvud taget skall kunna ställas till
den kliniska undervisningens och forskningens
förfogande, vilka överenskommelser
och avtal som än därom må ha
48 Nr 15 Onsdagen den 17 april 1963
Interpellation ang. inrättande av ett särskilt
frågor
träffats, är dock grundförutsättningen,
att lokalerna med hjälp av annan sjukvårdspersonal
kan hållas öppna och sjukvårdsmässigt
drivas så att ett för utbildningen
och forskningen lämpligt kliniskt
material kan utnyttjas. De akademiska
myndigheterna saknar praktiskt taget
helt möjligheter att kunna lämna några
bidrag till lösningen av den därmed
förknippade problematiken, bl. a. emedan
de för problemlösningen nödvändiga
personalkategorierna i allmänhet cj
har någon som helst anknytning till organ
underställda ecklesiastikdepartementet.
Fakulteten är medveten om, att det
även i framtiden torde kunna uppkomma
organisatoriska och andra svårigheter
i samband med den kliniska utbildningens
anordnande, då statsmakterna
för att kunna arrangera sådan utbildning
måste utnyttja de landstings- och stadsägda
undervisningssjukhusen. Samtidigt
hyser fakulteten emellertid uppfattningen,
att det under alla omständigheter vore
för frågornas sakliga bedömning
lyckligt, om statsmakternas intresse i desamma
ej såsom nu är uppdelat på två
olika departement utan ligger inom ett
enda sådant, som samtidigt kan utöva
högsta överinseendet över landets sammanslagna
hälso- och sjukvård och det
stora antalet därmed sammanhängande
problem, bl. a. läkarutbildningsfrågan.
Fakulteten hemställer därför, att, innan
det av universitetsutredningen framlagda
betänkandet blir föremål för proposition,
en översyn av den nuvarande
departementsindelningen snarast kommer
till stånd, särskilt med hänsyn till
frågan angående lämpligheten att inrätta
ett särskilt hälso- och sjukvårdsdepartement,
samt att betänkandet överarbetas
med hänsyn till vad som efter en sådan
översyn må ha kunnat framkomma.»
Dessa fakultetens synpunkter synes
vara värda beaktande.
Om man ser problemen ur mer allmän
samhällspolitisk synpunkt, blir frågan
om behovet av ett särskilt departement
för hälso- och sjukvårdsfrågor än mer
trängande. Frågans aktualitet ökas av
departement för hälso- och sjukvårds
själva
samhällsutvecklingen. Genom teknikens
och den vetenskapliga forskningens
framsteg förändras samhället, individerna
får genomsnittligt längre livslängd,
det blir procentuellt ökat antal
äldre. Sjukvårdens organisation bör vara
avpassad till möjligheten att bereda människor
i behov därav en adekvat vård,
oavsett åldern. Genom ålderspyramidens
förskjutning ökas detta vårdbehov kvantitativt
väsentligt. Det blir även behovsförskjutningar,
relativt större behov av
vårdplatser för långtidssjuka. Även i övrigt
viss förskjutning av sjukdomspanoramat.
Denna utveckling medför även, att
samhällets kostnader för hälso- och sjukvård
oavlåtligt stiger. År 1946 utgjorde
de 1,8 % av bruttonationalinkomsten,
1960 3,5 %. År 1970 kommer de sannolikt
att uppgå till minst 4,5 %. Vid bedömningen
av dessa kostnaders storlek
måste man dock ihågkomma, att fortfarande
utgör vårt svenska samhälles produktionsbortfall
på grund av sjukdom
och invaliditet minst 5 miljarder kronor
årligen. Vid sidan av den humanitära
aspekten är eu god och effektiv hälsooch
sjukvård för ett samhälle alltid en
god affär. Vi kommer alltid att ha råd att
bota sjukdom. Det är dock väsentligt att
ekonomiska och personella resurser utnyttjas
på bästa sätt.
Utbyggnaden av sjukvården bör ske
under hänsynstagande till ovan angivna
faktorer men med försiktighet med hänsyn
till fortgående vetenskaplig och teknisk
utveckling. Härvid är den svenska
sjukvårdsorganisationen med dess samverkan
mellan medicinalpersonal och
företrädare för den vårdsökande allmänheten
i form av förtroendemän tillfredsställande
och medför att byråkrati och
administrativ stelbenthet minskas.
Å andra sidan skapar sjukvårdsorganisationens
uppbyggnad av bortåt 30 var
för sig självständiga sjukvårdshuvudmän
problem. Dessa huvudmän samverkar
visserligen dels inom av riksdagen fastställda
regioner, dels inom Svenska
landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet.
För en god och effektiv sam
-
Onsdagen den 17 april 1963
Nr 15
Interpellation ang. inrättande av ett särskilt
ordning och samverkan kräves dock även
centrala statliga direktiv och riktlinjer.
I och med att landstingen och de landstingsfria
städerna övertar regionvården,
den öppna vården och mentalsjukvården,
blir den direkta statliga sektorn inom
sjukvården mindre, men den indirekta
dirigerade blir desto betydelsefullare.
Av största betydelse är, att de ekonomiska
bidragen från staten till hälsooch
sjukvårdens huvudmän får enkel
utformning och ger dessa huvudmän rörelsefrihet
att bygga upp organisationen
inom olika områden och på olika platser
under beaktande av vad som kan vara
ändamålsenligt med hänsyn till lokala
förhållanden och andra praktiska överväganden.
Men samtidigt måste erinras
om —- vilket medicinska fakulteten i
Lund i sitt ovan citerade yttrande understrukit
— att all planering av sådan utbyggnad
av byggnader och organisation
måste gå parallellt med planering av personalutbildning
av olika kategorier av
medicinalpersonal. Helst bör den senare
planeringen och utbildningen sättas i
gång först, då det oftast tar längre tid,
innan åtminstone en del av vederbörande
personalgrupper är färdigutbildade.
Medicinalpersonal finns av två grupper,
dels med akademisk och oftast lång
utbildning — läkare, tandläkare, veterinärer,
apotekare, receptarier och nu på
sistone sjukhusadministratörer — dels
med lägre och kortare utbildning —
sjuksköterskor, kuratorer, sjukgymnaster,
arbetsterapeuter, barnmorskor, laboratriser,
röntgen-, laboratorie- och tekniska
assistenter, medicinalpersonal vid
mentalsjukhus, tandsköterskor och tandtekniker,
undersköterskor, sjukvårdsbiträden
m. m. Stora aktuella samordningsproblem
förefinnas mellan flera av dessa
olika utbildningslinjer, problem, vilka i
dagens läge tarvar största uppmärksamhet
för att bl. a. utnyttja förefintliga lärarkrafter
på bästa sätt. Den nuvarande
splittringen inom utbildningen leder därjämte
till konstlade gränser mellan olika
personalgrupper.
49
departement för hälso- och sjukvårdsfrågor
Då
hela den nämnda akademiska utbildningen
är statlig, följer härav, att de
statliga myndigheterna måste bli de initierande
och impulsgivande för att dessa
omfattande problem skall bäst lösas.
Att alla dessa utbildnings-, organisationsoch
utbyggnadsfrågor sammanfördes till
ett enda departement, skulle ur effektivitetssynpunkt
säkerligen vara av värde. I
och med hälso- och sjukvårdens alltmer
ökade betydelse i vårt svenska samhälle
ökas önskvärdheten av sådan omläggning
av departementsindelningen.
Jag anhåller därför om kammarens
tillstånd att till hans excellens statsministern
få rikta följande interpellation.
Vill Ers excellens medverka till att
på grund av pågående samhällsutveckling
med alltmer ökad betydelse för hälso-
och sjukvårdsfrågorna en översyn av
nuvarande departementsindelning verkställes,
varvid frågan om lämpligheten
att inrätta ett särskilt departement för
hälso- och sjukvårdsfrågor särskilt beaktas?
På
gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:
nr 697, av herr Lager, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 25, angående
anslag till stöd åt Aktiebolaget
Statsgruvor;
nr 698, av herrar Edström och Nyman,
i anledning av Kungl. Majt:s proposition
nr 77, angående anslag till åtgärder mot
silikos, luftföroreningar och tobaksrökning;
nr
699, av herr Andersson, Axel Johannes,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 94, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation;
nr
700, av herr Osvald, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 94, med
50
Nr 15
Onsdagen den 17 april 1963
överlämnande av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation;
nr 701, av herr Holmberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
96, med förslag till lag om ändrad lydelse
av punkt 1 av anvisningarna till 20 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;
nr 702, av herr Stefanson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
96, med förslag till lag om ändrad lydelse
av punkt 1 av anvisningarna till 20 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.;
nr 703, av herr Gei jer, Lennart, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 99, med förslag till vissa organisationsändringar
inom överståthållarämbetets
skatteavdelning, m. in.;
nr 704, av herr Hanson, Per-Olof, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 108, angående vissa anslagsfrågor
m. m. rörande det militära försvaret under
budgetåret 1963/64;
nr 705, av herr Isacson, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 108, angående
vissa anslagsfrågor m. in. rörande
det militära försvaret under budgetåret
1963/64;
nr 706, av herr Lager, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 108, angående
vissa anslagsfrågor m. m. rörande
det militära försvaret under budgetåret
1963/64;
nr 707, av herr Pettersson, Harald, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 109, angående anslag till markförvärv
för övningsfält för budgetåret 1963/64
m. in.;
nr 708, av herr Edström och fröken
Nordström, i anledning av Kungl. Majt:s
proposition nr 111, angående förslag om
ökad lärarutbildning m. m.;
nr 709, av herr Gillström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
111, angående förslag om ökad lärarutbildning
m. m.;
nr 710, av herr Kaijser in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 111,
angående förslag om ökad lärarutbildning
m. m.;
nr 711, av herr Kaijser och fröken
Stenberg, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 111, angående förslag om
ökad lärarutbildning m. m.;
nr 712, av herr Kaijser och fröken
Stenberg, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 111, angående förslag om
ökad lärarutbildning ma. m.;
nr 713, av herr Larsson, Thorsten,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 111, angående förslag om
ökad lärarutbildning m. m.;
nr 714, av herr Sundin, i anledning av
Kungl. Majt:s proposition nr 111, angående
förslag om ökad lärarutbildning
in. in.;
nr 715, av herrar Widén och Kållqvist,
i anledning av Kungl. Majt:s proposition
nr 111, angående förslag om ökad lärarutbildning
m. na.;
nr 716, av herr Kaijser och fröken
Stenberg, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 112, angående förbättring
av arbetssituationen för rektorerna vid
statliga gymnasier m. m.;
nr 717, av herr Andersson, Torsten,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 113, angående anslag för budgetåret
1963/64 till Nordiska museet m. m.;
nr 718, av herr Åkerland, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 115, med
förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,
in. in.;
nr 719, av herr Kaijser och fröken
Stenberg, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 119, angående fackrepresentationen
i skolstyrelserna;
nr 720, av herrar Widén och Hilding,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 119, angående fackrepresentationen i
skolstyrelserna; samt
nr 721, av herrar Adolfsson och Lager,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 124, med förslag till lag om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete.
Herr TALMANNEN anförde:
Jag ber att få lämna ett meddelande
beträffande nästa arbetsplenum, fredagen
den 19 dennes. Antalet och arten
av de till nämnda plenum föreliggande
ärendena synes medge, att särskilt
kvällsplenum ej hålles. Fredagens ple
-
Torsdagen den 18 april 1963
Nr 15
51
num synes böra fortgå utan middagsuppehåll
och kunna avslutas omkring
kl. 19.30.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.17.
In fidem
K.-G. Lindelöw
Torsdagen den 18 april
Kammaren sammanträdde kl. 16.00.
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
10, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1963/64 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner.
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:
Till riksdagens första kammare
Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet tiden den 22—den
26 april 1963 för bevistande av sammanträde
med gymnasieutredningen i
Sigtuna.
Stockholm den 18 april 1963
Torsten Andersson
Den begärda ledigheten beviljades.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 120, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 130,
angående reseersättning åt församlingspräster
m. m.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 135, med förslag till lag om
ändring i lagen den 4 januari 1927 (nr
1) angående tillstånd till försäljning av
kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt, m. m.
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
139, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 2 § valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350), m. m.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:
nr 140, angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar,
m. m.; samt
nr 142, angående ökad utbildning av
läkare.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 143, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 42 § lagen den 25 oktober
1957 (nr 577) om prästval.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 144,
angående riktlinjer för utformningen av
skolväsendets centrala ledning m. m.
Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds propositioner:
-
52
Nr 15
Torsdagen den 18 april 1963
nr 145, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 och 87 §§ barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97); samt
nr 147, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. m.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 151, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.
Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
152, angående bemyndigande för Kungl.
Maj :t att för Sveriges del godkänna ändring
i konventionen angående upprättandet
av Europeiska frihandelssammanslutningen.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 153, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 13 november
1936 (nr 567) om domkapitel.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 154, om överlåtelse till Karlskrona
stad av visst markområde i staden; och
nr 155, om överlåtelse till Skövde stad
av visst markområde i staden.
Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 697 och 698 till statsutskottet,
motionerna nr 699 och 700 till utrikesutskottet,
motionerna nr 701 och 702 till bevillningsutskottet,
motionerna nr 703—717 till statsutskottet,
motionen nr 718 till bankoutskottet,
motionerna nr 719 och 720 till konstitutionsutskottet
samt
motionen nr 721 till behandling av lagutskott.
Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 7, stats
-
utskottets utlåtanden nr 51—54, bevillningsutskottets
betänkanden nr 32 och
33, bankoutskottets utlåtande nr 13,
första lagutskottets utlåtanden nr 16 och
17, tredje lagutskottets utlåtande nr 13,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 9 och
11 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 17—22.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
123, med förslag till lag angående
procentsatsen för uttag av avgift under
åren 1965—1969 till försäkringen för
tilläggspension;
nr 146, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 § religionsfrihetslagen
den 26 oktober 1951 (nr 680); och
nr 156, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m.
Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:
nr 722, av herr Hansson, Gustaf Henry,
och herr Nilsson, Yngve, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 25, angående
anslag till stöd åt Aktiebolaget
Statsgruvor;
nr 723, av fröken Nordström m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds skrivelse nr
94, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation;
nr
724, av fröken Nordström och fru
Hamrin-Thorell, i anledning av Kungl.
Maj ds skrivelse nr 94, med överlämnande
av redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation;
nr 725, av herr Åkerlund, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 124, med
förslag till lag om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete; samt
nr 726, av herr Åkesson och herr Peterson,
Eric Gustaf, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 124, med
förslag till lag om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.09.
In fidem
K.-G. Lindelöw
Stockholm 1963. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
630020