Nr 15 FÖRSTA K AMMA REN 1960 (Riksdagens protokoll 1960:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 15 FÖRSTA K AMMA REN 1960

29 april—4 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 29 april Sid.

Anordnande av ett övningsområde för robotvapen i Norrland .... 5

Vissa anslag under åttonde huvudtiteln:

Om inrättande av vissa professurer vid Uppsala universitet .... 7

Avlöningsanslaget till tandläkarhögskolan i Malmö............ 15

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m................. 17

Bidrag till byggande av enskilda vägar ........................ 17

Byggnadsbidrag för uppförande av folkhögskolor................ 18

Anslag till statens hantverks- och industrilånefond.............. 19

Lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier.................... 21

Visst markbyte mellan kronan och Göteborgs stad .............. 27

Vissa anslag under åttonde huvudtiteln:

Föreläsningar och fortbildningskurser vid högre tekniska läroverk
.................................................... 29

Understöd åt handelsgymnasier ............................ 32

Bidrag till bergsskolan i Filipstad .......................... 36

Statsbidrag till inbyggda skolor inom handelns område ........ 37

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare ........ 39

Representation för familjejordbruket i arbetarskyddsstyrelsen---- 46

Vissa övergångsbestämmelser till 1958 års arvsskattereform...... 49

Om utredning angående arvsbeskattningen .................... 52

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet
................................................

Tisdagen den 3 maj

Svar på interpellation av herr Siegbahn ang. formerna för utbetalande
till statstjänstemän av kompensation för folkpensionsavgiften
.................................................. 59

1 Första kammarens protokoll 1960. Nr 15

Jfr 15

Innehåll

Onsdagen den 4 maj sid.

Föreskrift, i samband med villkorlig dom, om skyldighet att gottgöra
skada ................................................ 73

Vissa anslag under femte huvudtiteln:

Arbetsmarknadsstyrelsens krisorganisation .................. 78

Den offentliga arbetsförmedlingens krisorganisation .......... 80

Lönesättningen för arkivarbetare............................ 81

Beredskapsarbeten på vägar och gator ...................... 83

Bidrag till vissa omskolningskurser m. m................... 89

Om ändrade bestämmelser rörande motorfordons axeltryck, m. m. 92
Om hastighetsbegränsning för motorfordon .................... 97

Rätt för hyresgäst att anföra besvär över beslut rörande hyressättningen
i vissa fall.......................................... 105

Vissa norrlandsfrågor ........................................ 107

Viss omorganisation av lantmäteriväsendet, m. m............... 149

Om underställningsfri lånerätt för kommunalförbund............ 176

Utlandssvenskarnas rösträtt .................................. 183

Utbyggnaden av mentalsjukvården ............................ 186

Den statliga statistikens organisation .......................... 188

Uttagande av övertid ........................................ 191

Illojala överflyttningar till annan kommun av socialhjälpsklientel 194

Interpellation av herr Nilsson, Ferdinand, ang. kronans jämställdhet
med andra jordägare i vissa hänseenden.................. 196

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 29 april

Statsutskottets utlåtande nr 62, ang. vissa markförvärv för försvaret 5

— nr 63, ang. anslag under åttonde huvudtiteln till universiteten,

den medicinska undervisningen m. m....................... 7

— nr 64, ang. anslag under För flera huvudtitlar gemensamma frågor:
avgifter till den allmänna tilläggspensioneringen m. m. .. 16

— nr 65, ang. anslag till Bidrag till pensioneringskostnaderna för

statens pensionsanstalt, m. m............................... 16

— nr 66, rörande vissa i Kungl. Maj:ts proposition ang. allmän

beredskapsstat behandlade allmänna frågor ................ 16

— nr 67, ang. allmän beredskapsstat: justitiedepartementet...... 16

— nr 68, ang. allmän beredskapsstat: försvarsdepartementet...... 16

— nr 69, ang. allmän beredskapsstat: socialdepartementet ...... 16

— nr 70, ang. allmän beredskapsstat: kommunikationsdepartementet
................................................... 17

— nr 71, ang. allmän beredskapsstat: finansdepartementet ...... 18

— nr 72, ang. allmän beredskapsstat: ecklesiastikdepartementet .. 18

Innehåll

Nr 15

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 73, ang. allmän beredskapsstat: handelsdepartementet
........................................ 19

— nr 74, ang. allmän beredskapsstat: inrikesdepartementet .... 19

— nr 75, ang. anslag å kapitalbudgeten: handelsdepartementet .. 19

— nr 76, ang. överlåtelse av viss kronan tillhörig mark m. m..... 27

— nr 77, ang. anslag under åttonde huvudtiteln till yrkesundervisningen
................................................ 29

— nr 78, ang. vissa med den norska nationalgåvan svenskhemmet

Voksenåsen sammanhängande frågor ...................... 46

— nr 79, om representation för familjejordbruket i arbetarskydds styrelsen

................................................ 46

— nr 80, ang. anslag till Vissa byggnadsarbeten vid statens vårdanstalt
å Brotorp för alkoholmissbrukare .................. 49

Bevillningsutskottets betänkande nr 41, om vissa övergångsbestämmelser
till 1958 års arvsskattereform ...................... 49

— nr 46, ang. arvsbeskattningen .......................... 52

Bankoutskottets utlåtande nr 17, om ägandeförhållandena och maktkoncentrationen
inom det privata näringslivet .......... 53

Onsdagen den 4 maj

Andra lagutskottets memorial nr 37, ang. sammanjämkning betr.
lagförslag om barnpensioner .............................. 73

Första lagutskottets utlåtande nr 26, ang. föreskrift i samband
med villkorlig dom om skyldighet att gottgöra skada........ 73

— nr 27, ang. radions juridiska ansvarighet.................... 78

— nr 28, ang. tillämpningen av 22 kap. 4 § strafflagen i samband

med avbetalningsköp ...................................... 78

— nr 29, om översyn av lösöreköpsförordningen................ 78

Andra lagutskottets utlåtande nr 16, om skärpning av straffen för
olaga befattning med narkotika m. m....................... 78

— nr 19, om vidgning av arbetsdomstolens behörighet.......... 78

— nr 25, ang. lagen om semester.............................. 78

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20, om användning av skogsbilvägar
för allmän biltrafik ................................ 78

— nr 21, ang. ändrad lydelse av 4 och 43 §§ skogsvårdslagen .... 78

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21, ang. reglering av priserna på
fisk .................................................... 78

— nr 24, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: jordbruksären den

.................................................... 78

— nr 25, ang. allmän beredskapsstat: jordbruksärenden ........ 78

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 25, om utredning rörande
turismen i Sverige .................................. 78

— nr 26, om utredning rörande stöd åt utlandssvenskarna ...... 78

Statsutskottets utlåtande nr 81, ang. anslag under femte huvudtiteln
till arbetsmarknadsstyrelsen med dithörande verksamhet .... 78

Andra lagutskottets utlåtande nr 22, om ändrade bestämmelser rörande
motorfordons axeltryck, m. m....................... 92

— nr 23, om hastighetsbegränsning för motorfordon ............ 97

Nr 15

Innehåll

Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18, om rätt för hyresgäst att anföra
besvär över beslut berörande hyressättningen i vissa fall...... 105

— nr 19, ang. stiftskansliernas organisation, m. m............... 107

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, ang. vissa norrlandsfrågor .. 107

— nr 19, ang. viss omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets

allmänna kartverk, m. m................................... 149

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, ang. vissa ändringar i lagen
om kommunalförbund .................................... 176

— nr 15, ang. vissa av riksdagens revisorer gjorda uttalanden . . 183

— nr 16, om ändring av bestämmelserna ang. plats för avgivande

av yttrande inför kammare ................................ 183

— nr 17, ang. ändrad lydelse av 38 § lagen om val till riksdagen 183

Statsutskottets utlåtande nr 82, ang. anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m..................... 186

— nr 83, ang. anslag till fångvårdsstyrelsen m. m............... 188

— nr 84, ang. den statliga statistikens organisation ............ 188

—- nr 85, ang. Sveriges anslutning till Internationella utvecklingsfonden
(IDA) ............................................ 191

— memorial nr 86, ang. överlämnande till särskilt utskott av vissa

till statsutskottet remitterade ärenden ...................... 191

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, om viss utsträckt tillämpning
av bestämmelserna om skattebefrielse för dödsbo ............ 191

—• nr 47, om viss ökad rätt till avdrag vid beskattningen för kommunalskatt
m. m......................................... 191

— nr 51, ang. ändring i kommunalskattelagen.................. 191

— nr 57, ang. utövandet av statens tobaksmonopol.............. 191

Bankoutskottets utlåtande nr 18, om inrättande av ett näringsråd
samt om översyn av handelsrepresentationen i de västeuropeiska
länderna ................................................ 191

— nr 19, ang. åtgärder till stöd för den svenska exporten på det

kommersiella området m. m................................. 191

Andra lagutskottets utlåtande nr 24, om vissa ändringar i allmänna
arbetstidslagens bestämmelser om uttagande av övertid...... 191

— nr 26, om viss säkerhetsutrustning å bilar.................. 193

— nr 27, om förbud mot hastighetstävlingar med motorfordon på

allmän väg .............................................. 194

—■ nr 28, om viss ändring i lagen om socialhjälp ................ 194

nr 30, om viss ändring av lagen om försäkring för allmän tillläggspension
.............................................. 195

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Fredagen den 29 april

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill meddela, att jag avser att begära
kammarens tillstånd att bryta dagens
förhandlingar omkring kl. 16.30, så
att det blir möjligt att följa med tåglägenhet
vid 17-tiden.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
motionen nr 650.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa markförvärv
för försvaret jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Om anordnande av ett övningsområde
för robotvapen i Norrland

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen nr
1 föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, till Vissa
markförvärv för flygvapnet för budgetåret
1960/61 beräkna ett investeringsanslag
av 1 200 000 kronor, hade Kungl.
Maj :t *i proposition nr 73 föreslagit riksdagen
att till samma ändamål för nämnda
budgetår anvisa ett investeringsanslag
av 1 200 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att medel skulle anvisas för anordnande
av ett övningsområde för robotvapen
i Norrland.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herr Holmberg in. fl. väckt motion
(II: 669) hemställts, att riksdagen
måtte besluta att avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 73 i den del som avsåge

upprättande av ett skjutfält i Norrbotten
för övningar med robotvapen.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionen
II: 669, till Vissa markförvärv för
flygvapnet för budgetåret 1960/61 anvisa
ett investeringsanslag av 1 200 000
kronor.

Vid punkten hade reservation anmälts
av herr Pålsson, som dock ej antytt sin
mening.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Under denna punkt föreslås
bl. a. anläggande av ett stort övningsfält
för robotvapen i Norrbotten.
Försvarsstaben har funnit att det lämpligaste
området är där uppe. Jag betvivlar
att det är så lämpligt. Det är nog
bara försvarsstaben som från sin egen
synpunkt har funnit det lämpligast. Man
säger att detta område är lämpligt därför
att det utgörs av ödemark. Men begreppet
ödemark kan man ju alltid diskutera.
Detta område innehåller bl. a. ett
urskogsbestånd som såvitt jag förstår är
mycket värdefullt.

Vi har yrkat avslag på Kungl. Maj.ts
proposition, och en av våra utgångspunkter
har varit att vid ett bifall till
propositionen praktiskt taget hela Norrbotten
skulle förvandlas till vad man kallar
militärt skyddsområde, något som
för med sig åtskilliga konsekvenser. Jag
vill erinra om att anläggandet av vägar
och även industrier i Norrbotten förutsätter
yttrande från generalstaben, och
måga gånger har sådana projekt blivil
fällda på grund av de förhållanden som
råder där uppe och som skulle bli ännu
värre genom anläggandet av detta stora
fält för robotvapen.

I planerna beträffande detta övningsfält
ingår vidare att fältet skall utvidgas
i nordvästlig riktning — det har man

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Om anordnande av ett övningsområde för

uttalat — och det är uppenbart att detta
skall ske när det blir aktuellt att öva
med robotar försedda med atomladdningar.
Man planlägger alltså att, för
den händelse Sverige skaffar atomvapen,
övningar även med dessa skall äga
rum i Norrbotten. Detta är uppseendeväckande
och inger stora farhågor. Med
hänsyn till detta borde något övningsfält
för robotvapen över huvud taget icke
anläggas någonstans i det här landet.

Jag vill till sist, herr talman, erinra
om att länsstyrelsen i Norrbottens län
har uttalat sig mycket betänksamt mot
anläggandet av detta stora övningsfält.

Med det anförda ber jag att få yrka bifall
till motionen nr II: 669.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Jag har låtit anteckna
en blank reservation till utskottets utlåtande,
men jag vill redan från början
anmäla, att jag inte i sak har något att
erinra mot utskottets förslag utan att jag
instämmer i den hemställan, som utskottet
har gjort.

Jag vill motivera min blanka reservation
med följande. Jag har funnit det
litet anmärkningsvärt, att detta spörsmål
blivit underställt riksdagen först i ett
så pass framskridet skede. Enligt de
uppgifter, som jag fått och som jag inte
har någon anledning att betvivla, är detta
övningsfält redan delvis utbyggt. Det
har sagts mig, att ett trettiotal egna hem,
något flerfamiljshus samt hotell har uppförts
och att det redan finns ett hundratal
befattningshavare på platsen. Huruvida
den väg, som är nödvändig för att
man skall kunna evakuera en lappby inom
området, är påbörjad eller redan utförd
skall jag inte yttra mig bestämt om.
Jag vågar inte heller säga någonting om
det renstängsel, som ingår som en förutsättning
för fältets utnyttjande, men man
kan möjligen ha anledning misstänka
att de två sista byggena är påbörjade.
Beträffande byggandet av egna hem och
hotell inom området är det ju möjligt
att dessa tillkommit t. ex. genom någon
stiftelse eller på kommunalt initiativ, så
jag vill inte alls göra gällande, att mi!i -

robotvapen i Norrland

tärerna med försvarsdepartementets
medgivande här nedlagt stora summor,
men då det redan finns ett hundratal
befattningshavare på platsen, är det ju
tydligt att stiftelsen eller kommunen eller
vad det kan vara inte har uppfört
dessa byggnader alldeles på lösa boliner.
Det är på grund av dessa förhållanden
jag har har antecknat min blanka
reservation.

I sak vill jag dock än en gång framhålla,
att jag är övertygad om det riktiga
i utskottets hemställan. Om det skall vara
någon mening med de vapen, som vår
försvarsmakt förfogar över, måste man
ju ha möjlighet att öva med dem. Det är
nog rätt svårt att i vårt land finna ett
område, som är av tillräcklig storlek för
dessa övningar, om man inte söker sig
till Norrlands inland. Jag vill därmed
inte ha sagt, att det där uteslutande
skulle vara ödebygd, men i de stora
fjällområden som där finns skulle väl
en sådan här anläggning göra mindre
skada, än om den skulle förläggas till
mera bebodda områden. Detta fält är ju
mycket stort —- dess yta uppges vara
165 000 hektar — och att utnyttja en så
stor areal med så pass obetydligt intrång
på den bofasta befolkningen, som man
tydligen har kunnat göra där uppe, är
det väl svårt att kunna åstadkomma på
annat håll. Skälet till att jag liksom utskottet
för övrigt har stannat för Kungl.
Maj:ts förslag är alltså, att försvarsmakten
måste disponera över ett fält av denna
typ, för att kunna öva med de vapen
som redan nu står till förfogande. Jag
tycker endast att riksdagen hade bort bli
underrättad och underställd denna fråga
något tidigare.

Beträffande herr Helmer Perssons anförande
skall jag inte säga mer än att
även han kanske innerst inne nödgas
medge, att om vårt försvar skall kunna
genomföra några övningar, så måste det
ha områden till förfogande för dessa.

Med det sagda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Om inrättande av vissa professurer vid Uppsala universitet

därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes
av bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Helmer, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 62 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Persson, Helmer,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 124;

Nej — 3.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde

huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till universiteten,
den medicinska undervisningen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Om inrättande av vissa professurer vid
Uppsala universitet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1960/61, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Uppsala
universitet, som föranleddes av vad
departementschefen anfört, dels godkänna
av departementschefen angiven avlöningsstat
för Uppsala universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1960/61, dels ock till Uppsala
universitet: Avlöningar för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
21 226 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Siegbahn m. fl. (I: 65) och den andra
inom andra kammaren av herr Munktell
m. fl. (II: 80), i vilka hemställts, att den
år 1938 beslutade professuren i internationell
rätt vid Uppsala universitet måtte
uppföras på stat från och med budgetåret
1960/61;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Carl Albert Anderson m. fl. (I: 168) och
den andra inom andra kammaren av
herr Andersson i Ronneby m. fl.
(11:206), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta att inrätta en av de
av 1947 års riksdag i princip beslutade
professurerna i modern politisk och social
historia såsom en personlig professur
för e. o. forskardocenten S. U.
Palme;

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Om inrättande av vissa professurer vid Uppsala universitet

dels en inom andra kammaren av herr
Lundberg m. fl. väckt motion (11:81),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
i första hand om inrättande av en
professur i socialmedicin vid Uppsala
universitet från den 1 juli 1960 jämte
tillhörande basorganisation från den 1
juli 1961 samt i andra hand att hos
Kungl. Maj :t begära förslag till nästkommande
riksdag om inrättande av
förutnämnda professur jämte tillhörande
basorganisation;

dels en inom andra kammaren av herr
Lundberg väckt motion (II: 190),

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Helén och Munktell väckt motion
(II: 344).

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:65 och II: 80, i vad
de avsåge uppförande på stat av professuren
i internationell rätt, icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att motionerna I: 168 och II: 206, i
vad de avsåge personlig professur åt
forskardocenten S. U. Palme, icke måtte
av riksdagen bifallas;

III. att motionen II: 81, i vad den avsåge
inrättande av en professur i socialmedicin,
icke måtte av riksdagen bifallas; IV.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 65 och II: 80, I: 168
och 11:206, 11:81 samt 11:344, förstnämnda
fem motioner såvitt nu vore i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1960/61, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Uppsala
universitet, som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för Uppsala universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 21 226 000 kronor;

V. att riksdagen måtte, i anledning av
motionen 11:190, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet i
punkten anfört angående en fastare anställningsform
för e. o. forskardocenten
Karl Markus Båth.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

a) av herrar Nestrup och Kaijser, fröken
Elmén samt fröken Vinge, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under

III hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionen II: 81, såvitt nu vore
i fråga, besluta, att en professur i socialmedicin
skulle den 1 juli 1960 inrättas
vid Uppsala universitet;

b) av herrar Nestrup och Kaijser, fröken
Elmén samt fröken Vinge, vilka under
förutsättning av bifall till reservationen
a) ansett, att utskottet bort under

IV hemställa

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionen 11:81, såvitt nu vore i fråga,
ävensom med avslag å motionerna II:
344, I: 65 och II: 80 samt I: 168 och II:
206, sistnämnda fyra motioner såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1960/61, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Uppsala
universitet, som föranleddes av vad reservanterna
anfört;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för Uppsala universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 21 259 000 kronor.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Jag skulle vilja något
beröra ett par motioner, som behandlar
närbesläktade ämnen och som jag skulle
vilja söka rädda undan motionsslaktens
glömska.

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Om inrättande av vissa professurer vid Uppsala universitet

I båda kamrarna har väckts fyrpartimotioner
om uppförande på stat av en
professur i internationell rätt. Denna fråga
är inte ny. Den väcktes redan år
1938 på förslag av dåvarande professor
Undén. Förslaget understöddes av universitetsmyndigheterna
och föranledde
också riksdagen att år 1938 besluta, att
en professur i Uppsala skulle inrättas,
men den skulle tills vidare inte tillsättas.
Juristutbildningskommittén föreslog år
1957 att det skulle inrättas professurer
i folkrätt vid samtliga universitet. Vid
Kungl. Maj :ts behandling blev emellertid
kommitténs förslag på denna punkt
inte för det dåvarande godkänt. År
1959 tog universitetskanslern i sitt yttrande
över Uppsala universitets petita
ånyo upp förslaget om inrättande av
professur i internationell rätt vid Uppsala
universitet. Kungl. Maj:t har emellertid
inte funnit gott att föra fram
förslaget. Därför har denna motion nu
kommit till stånd.

Det är av oerhört stor vikt att vi
får en professur i detta ämne. Världen
är visserligen en, men det är en värld
av många stater med olika uppfattningar.
För små stater skapar detta stora
problem. Det är alltid svårt för de små
länderna att i den världen hävda sina
intressen och sina rättmätiga anspråk.
Visserligen kan måhända folkrätt och
internationell rätt inte hjälpa oss så
långt på väg, men det måste ändå för
små stater vara ett enormt intresse att
man utnyttjar alla de möjligheter, som
finns att använda argument, som kan ha
framgång för att tillvarata dessa intressen.
Det gäller folkrätten, förhållandet
mellan staterna, men det gäller också
den internationella privaträtten, som
kanske denna professur i realiteten i
första hand skulle komma att omfatta.
Här har ju under de sista årtiondena
ett allt intimare utbyte mellan de olika
staterna ägt rum. Det gäller bl. a. den
stora strömmen av flyktingar eller av
andra skäl i Sverige befintliga utlänningar.
Under senare år har det blivit
allt tydligare att vi behöver ytterligare
forskning och ytterligare kunskaper om
främmande länders rätt och hur vi skall

ställa oss till dessa rättsförhållanden,
med andra ord vilket lands rätt som
skall vara den avgörande i en viss fråga.
Jag vill bara nämna alla de privaträttsliga
frågor som gäller flyktingar, såsom
barnens underhåll i de fall då flyktingarna
är skilda åt och bor i olika länder.
Inom utrikesdepartementet har ett
stort antal sådana frågor dykt upp. Det
finns emellertid ingen reguljär undervisning
i detta ämne, internationell rätt, för
närvarande. Det måste vara ett intresse
av första rangen att en sådan kommer
till stånd.

Beträffande folkrätten finns summa
en professur i Sverige, nämligen i Stockholm.
Det är således ett intresse av hög
angelägenhetsgrad att man får ytterligare
professurer till stånd på detta område.
Jag kan endast beklaga att inte
utskottet och tidigare Kungl. Maj:t har
ansett det lämpligt att i år föra fram
det förslag, som nu föreligger i form
av motioner.

Emellertid har utskottet skrivit mycket
välvilligt och i och för sig förklarat
att detta är ett viktigt behov. Det
är självfallet alltid besvärligt för ett utskott
att avgöra, om det ena eller andra
förslaget är mera berättigat, när olika
förslag om inrättande av professurer
framföres i form av motioner eller på
annat sätt. Man är naturligtvis benägen
att överlåta en sådan allsidig bedömning
till Kungl. Maj:t, och därför kan jag
väl förstå att man av detta skäl inte i
år velat ta upp frågan och i utskottet
stödja motionerna. Däremot har utskottet
för sitt avslag angivet två skäl, som
jag har mera svårt att förstå.

För det första anföres statsfinansiella
skäl, och det är ett argument som man
i och för sig måste visa stor förståelse
för. I detta fall har emellertid detta
argument en ytterligt begränsad räckvidd.
Det är nämligen så att Uppsala
universitet har föreslagit, att man i stället
skulle dra in en preceptur i offentlig
rätt för att få den här professuren.
Det innebär med andra ord att man totalt
sett skulle få en kostnadsökning
på ungefär 2 600 kronor. Detta belopp
kan naturligtvis inte ha någon väsenl -

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Om inrättande av vissa professurer vid Uppsala universitet

lig betydelse för det statsfinansiella
läget.

Det andra skälet som åberopas är att
om man skulle godkänna denna professur
och då eventuellt dra in precepturen,
skulle det innebära en rubbning av den
utbyggnad av juristutbildningen, som
Kungl. Maj:t föreslog år 1957 och som
ännu inte blivit fullständigt genomförd.
Det är kanske i och för sig riktigt. Uppsala
universitet och kanslern har emellertid
ansett att denna rubbning inte är
så allvarlig, och båda bär rekommenderat
den. Men dessutom är läget det, att
det finns åtminstone tre precepturer som
i dag är eller inom den närmaste framtiden
blir lediga, och såvitt jag är riktigt
underrättad har man inga kompetenta
sökande till någon av dessa. Det betyder
att dessa tre precepturer under alla
förhållanden blir obesatta, vilket innebär
en rubbning för ganska avsevärd tid
framåt av det program som antogs 1957.
Jag hoppas därför att Kungl. Maj.-t nästa
år skall finna det lämpligt att föreslå
uppförande av denna professur på ordinarie
stat; jag är övertygad om att förslag
i den riktningen kommer att göras
av universitetsmyndigheterna även i
nästa års petita.

Det har också väckts ett par andra
motioner, som berör ett näraliggande
område, nämligen inrättande av en professur
i modern politisk och social historia.
De motionerna aktualiserar närmast
ett principbeslut av 1947 års riksdag
om inrättande av två sådana professurer.
Självfallet är det viktigt att
forskning kommer till stånd i fråga om
både modern svensk och modern internationell
historia.

Jag skulle också i sammanhanget vilja
dra en lans för ett ämne, som ligger
nära den moderna politiska historien
men som håller på att utveckla sig till
ett självständigt akademiskt läroämne,
nämligen internationell politik. Här gäller
detsamma som beträffande folkrätten
— i åtskilliga länder finns professurer
och forskare på den internationella
politikens område, men fältet domineras
av ett fåtal stormakter, och det är
naturligt att forskarna i de länderna

främst intresserar sig för sådana problem
som stormakterna har att brottas
med. I litteraturen på detta område finns
praktiskt taget ingenting skrivet om
småstaternas politiska problem. Därför
är det av vikt att också en sådan professur
kommer till stånd. Tiden är kanske
ännu inte riktigt mogen för ett beslut,
men det pågår ansträngningar för
att få fram kompetenta forskare.

Utskottet avstyrker även förslaget att
nu på stat uppföra den ena av de professurer
i modern politisk och social historia
som riksdagen i princip beslöt
1947. Man har emellertid yttrat sig mycket
välvilligt och framhållit önskvärdheten
av att en professur med denna inriktning
kommer till stånd.

I detta sammanhang skulle jag dock
vilja göra några anmärkningar. Med utgångspunkt
från motionen förutsätter
utskottet, att Kungl. Maj:t tar vederbörlig
hänsyn till vad som må kunna tala
för en personlig professur för docenten
Palme. Detta ter sig för mig som en
sammanblandning av två helt olika frågor.
Den ena är att man anser forskning
på ett visst område önskvärd. Då inrättar
man en professur och låter sedan den
vanliga akademiska befordringsgången
med sina eventuella brister avgöra vem
som skall få professuren i konkurrens
mei andra, vare sig tillsättningen sker
genom kallelse, sedan de kompetenta
akademiska organen prövat om anledning
till kallelse finns, eller genom det
mera reguljära förfarandet. Den andra
frågan gäller det fallet att man har en
mycket framstående forskare, som man
oavsett betydelsen av det speciella ämne
han företräder vill ge möjlighet till
fortsatt forskning genom att inrätta en
personlig professur. Den hybrid som
framskymtar i utskottets utlåtande och
som alldeles klart framgår av motionen
i ämnet förefaller mig vara ganska betänklig.

Jag vill ytterligare bara tillägga, att
när utskottet skriver om de skäl som
kan tala för personlig professur i detta
fall, så är varken jag eller utskottet och
förmodligen inte heller motionärerna
kompetenta att bedöma olika tänkbara

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Om inrättande av vissa professurer vid Uppsala universitet

kandidaters kompetens till en sådan professur,
och det som åberopas i motionen
till förmån för den kandidat som framförts
är skäligen magert. Det är huvudsakligen
två synpunkter. Den ena är
några anonyma citat ur uttalanden, vilka
några såsom fackmän betecknade personer
gjort om ett verk som docenten
Palme har skrivit om Staaff och 1909 års
storstrejk. Detta påminner närmast om
biografernas reklamannonser, där man
utan att nämna recensenterna återger
olika berömmande adjektiv. Den andra
synpunkten är att docenten Palme flera
gånger uppförts på förslag till en professur
i historia. Detta innebär i realiteten
bara att vederbörande inte har inkompentensförklarats,
ty alla som anses
kompetenta uppförs på förslag i en viss
ordning alltefter lämpligheten. Man må
ju säga att det är ett minimikrav när
man diskuterar en personlig professur
att vederbörande inte skall ha inkompetensförklarats.
Jag vill emellertid understryka
att jag med dessa anmärkningar
inte på något sätt velat ta ställning
till förtjänsterna hos den person som
föreslagits.

Herr talman! Jag har inte något yrkande
utan nöjer mig med att anbefalla
de här anförda synpunkterna i Kungl.
Maj :ts åtanke till nästkommande års
budgetbehandling.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det finns vid denna
punkt fogad en reservation som består
av två avdelningar. I den ena yrkas bifall
till det förslag som framförs i en
motion av herr Lundberg i andra kammaren
om inrättande av en professur i
socialmedicin vid Uppsala universitet,
och den andra delen gäller beviljande
av därför erforderliga medel. Jag skall
med några ord motivera denna reservation,
som gjorts av mig jämte några
folkpartister i statsutskottet. I allt väsentligt
kan jag referera till herr Lundbergs
motion, som på ett mycket klarläggande
sätt redogör för förhållandena,
men det finns därjämte ytterligare några
synpunkter att andraga.

Ämnet socialmedicin som självständigt
undervisnings- och examensämne
är nytt. Det infördes genom 1955 års
läkarutbildningsreform. Ämnet avser att
ge de blivande läkarna en vidgad och
fördjupad kunskap om de sjuka i deras
förhållande till samhället och dess olika
funktioner. Som ett viktigt led ingår
därvid en framställning om de förebyggande
åtgärdernas allt större betydelse
inom alla områden av medicinen samt
vidare om de hjälpåtgärder från samhällets
sida för de sjuka och deras anhöriga
som har anordnats och om de organ
som förmedlar dem.

Undervisningen meddelas dels i en
propedeutisk kurs under den första avdelningen
av medicine-licentiat-studierna,
alltså tiden närmast efter medicinekandidat-examen,
dels under den andra
avdelningen med en samundervisning
med olika kliniska ämnen, därvid de
socialmedicinska aspekterna uttömmande
behandlas i anslutning till konkreta
sjukdomsfall, dels i en avslutande
huvudkurs, som innesluter såväl föreläsningar
som demonstrationer i form
av gruppbesök vid olika institutioner
och samhällsorgan av intresse för de
blivande läkarna. Den årliga föreläsningsvolymen
uppgår till 180 timmar
jämte examination. Institutionslokaler
har också iordningställts för ämnet.

Jag har velat ge denna ganska utförliga
presentation av ämnet socialmedicin
för att belysa dess i någon mån
säregna karaktär. Det är ett undervisningsämne
— ett skolämne, skulle man
kunna säga — och inte ett forskningsämne.
Det sveper över många olika områden
inom medicinen och kräver samarbete
med representanter för ett flertal
olika, mera rent medicinska ämnen. Undervisningen
är splittrad i flera avdelningar.
Därför behövs det en fast organisation,
som hålles samman av en fast
ledning, om man skall kunna nå fram
till den samlade enhet som ett tentamensämnc
bör vara och som därjämte
krävs på grund av den stora betydelse
som detta ämne äger när det gäller att
bereda de blivande liikarna för deras
uppgifter i våra dagars samhälle. Ett av

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Om inrättande av vissa professurer vid Uppsala universitet

motiven för den reorganisation av de
medicinska studierna som gjordes i mitten
av 50-talet var bl. a. just att man
ansåg att läkarna i sina studier fick för
liten utbildning om sina egna uppgifter
och om patienternas situation i det
nutida samhället. Ämnet socialmedicin
med dess långa kurs skulle råda bot på
detta. Skall man kunna nå det uppsatta
målet, måste man se till att undervisningen
är förstklassig.

Både läkarutbildningssakkunniga och
departementschefen har i princip ansett
att ämnet bör ha en fullgod representation
vid varje lärosäte. Dock inrättades
från början professurer endast i
Lund och Göteborg, senare också i
Umeå. I Uppsala och Stockholm skulle
tjänsten tills vidare upprätthållas av biträdande
lärare.

Det har gått något så när hittills i
Uppsala, enär man där haft en docent
i socialpediatrik, som på ett verksamt
sätt deltagit i planläggning och genomförande
av undervisningen. Sedan denne
nu erhållit professur vid annat lärosäte
är man i en mycket prekär situation.
Man behöver inte omedelbart den
basorganisation som avses skola anordnas,
men man behöver redan från
början av nästa läsår en tjänst för att
få någon som kan verka som kursledare
och sammanhållande kraft för undervisningen.

Att situationen är besvärlig i Uppsala
har vitsordats bl. a. av statssekreterare
Löwbeer i en föredragning inför utskottsavdelningen,
varvid han påpekat
att situationen förvärrats sedan propositionen
skrevs. Han sade också, att
bland de olika önskemål om inrättande
av nya professurer, som framställts motionsledes,
torde detta vara ett av de
mest angelägna om inte t. o. m. det allra
angelägnaste.

I Stockholm har man ingen professur
utan klarar sig med biträdande lärare.
Möjligheterna att få en kompetent biträdande
lärare är emellertid mycket större
i Stockholm än i Uppsala; i Stockholm
har man nämligen professur i det andra
stora ämnet inom den förebyggande medicinen,
hygien. Man har vidare folkhäl -

soinstitutet, och man har olika yrkesmedicinska
organ, där man kan få lärare.
Samma möjligheter finns inte i Uppsala.
Det gör också att den faktiska kostnadsökning,
som reservationen skulle innebära,
av allt att döma kommer att bli mindre
än vad som framgår av de i reservationen
nu upptagna siffrorna. För att få
en kompetent lärare och tentator måste
man tydligen räkna med att undervisningen
skall skötas av i Stockholm boende
person, vilket medför extra kostnader
för resor och traktamenten. Dessa kostnader
kommer att tära på omkostnadsanslag
som är redovisade under annan
punkt.

Slutligen bär det också sagts att det
inte finns kompetenta sökande till en
professur nu. När professuren i socialmedicin
i Göteborg för någon tid sedan
helt oförmodat blev ledig söktes den
emellertid av tre personer. Det finns såvitt
man kan döma kompetenta krafter
till båda professurerna i socialmedicin,
både den i Göteborg och den som enligt
detta förslag skulle inrättas i Uppsala.

Herr talman! Jag erkänner gärna att
jag i princip delar utskottets synpunkt,
att det är svårt för utskottet att bestämt
uttala, vilken professur bland alla olika
förelagna som är den mest angelägna.
Särskilt är detta svårt, när önskemål om
inte mindre än ett dussintal olika professurer
motionsvis framställts, av vilka
flertalet ur olika synpunkter måste anses
mycket väl värda att inrätta. Det är svårt
för utskottet att väga angelägenlietsgraden
av de olika professurerna, i synnerhet
när frågan måste ses mot bakgrunden
av det statsfinansiella läget. I detta
fall råder emellertid för mig ingen tvekan.
Här gäller det den sedan länge förutsedda
professuren i ett kursmässigt
fastställt, viktigt och stort ämne i den
medicinska utbildningen, där möjligheterna
att på ett tillfredsställande sätt anordna
undervisningen så som hittills
skett — provisoriskt utan någon fast professorstjänst
—- genom omständigheternas
makt blivit i hög grad beskurna.

En mycket betydande ökning av antalet
medicine studerande har skett under
de senaste åren. Skall utbildningen

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Om inrättande av

bibehålla sin kvalitet, krävs att erforderligt
antal lärarbefattningar också inrättas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de båda reservationerna.

Häri instämde herr Eriksson, Einar,
(s).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! De av kammarens ärade
ledamöter, som har haft tillfälle att läsa
igenom den ifrågavarande punkten i
åttonde huvudtiteln, har säkert frapperats
av alla de framställningar som gjorts
t. ex. från universitetskanslerns sida. Det
är ju inte mindre än ett 150-tal tjänster
det är fråga om, de flesta nya tjänster,
och därtill en del uppflyttningar i högre
lönegrad. När departementschefen
haft att ta ställning till dessa framställningar
liar det, såsom alla förstår, inte
varit möjligt för honom att i propositionen
tillgodose alla önskemål. Om kammarens
ärade ledamöter läser utkottets
utlåtande på s. 4—6, kommer ni emellertid
underfund med att det ändå är ett
drygt 30-tal tjänster som har föreslagits.

Det har förekommit många och långa
överläggningar inom avdelningen just
om dessa ting. I det enligt min mening
välbalanserade anförande, som herr Kaijser
här höll, intygade han att han fått
den erfarenheten av avdelningens arbete,
att det är mycket svårt att välja bland
alla dessa framställningar. För att med
framgång kunna göra det måste man
kontinuerligt följa utvecklingen på det
sätt som endast Kungl. Maj:t bär möjlighet
att göra. Det är därför avdelningen
och utskottet har skrivit som de gjort.

Jag vill också säga några ord till herr
Siegbahn. Jag har kanske inte så mycket
att anmärka mot vad han sade när
det gäller den ifrågasatta professuren för
S. U. Palme. Herr Siegbahns anförande
tycker jag visar, hur klokt det är av utskottet
att vara försiktigt i sina framställningar.
Det har väckts cn motion
i ärendet, och dessutom har utskottet
mottagit skrivelser från landets samtliga
professorer inom detta ämnesområde
utom två, vilka tycks vara varmt intres -

vissa professurer vid Uppsala universitet
serade av att herr S. U. Palme får denna
personliga professur. Trots detta har
utskottet emellertid ansett att man även
på denna punkt bör vara försiktig och
väga det ena mot det andra. Om jag bedömde
stämningen i statsutskottet rätt
så fanns åtminstone där ingen som ville
underkänna herr Palmes lämplighet för
denna professur, men med hänsyn till
den rika erfarenhet som vi har av sådana
här frågor, ansåg vi i utskottet att
det bör överlåtas åt Kungl. Maj:t att ta
ställning till inrättandet av en sådan professur.
Det finns ju ändå alltid den risken,
att man annars skapar prejudikat.
Även om det kanske inte rör sig om så
stora pengar, så är det en rad andra frågor
i sammanhanget som man måste ta
hänsyn till när det gäller sådana problem.
Skulle alla framställningar av detta
slag, som har kommit från konsistorier,
universitet, universitetskanslern
o. s. v., ha bifallits av Kungl. Maj:t och
riksdagen, skulle de ekonomiska konsekvenserna
därav ha varit gigantiska. Det
är därför som vi inte har ansett oss
kunna biträda dessa framställningar.

Jag kan instämma i det mesta av vad
herr Kaijser anförde när det gäller socialmedicinen,
men vi tror också där
att det är klokt att Kungl. Maj:t får tillfälle
att väga. Utskottet har skrivit att
utskottet vill »kraftigt understryka, att
ämnets ställning i undervisningsorganisationen
obestridligen snarast kräver att
jämväl medicinska fakulteten i Uppsala
utrustas med en härför erforderlig personalorganisation».
Det säger ju det mesta
om vår inställning. Med den kraftiga utbyggnad
som pågår inom dessa områden
och som kommer att ske framdeles är vi
nog överens med motionärerna om att
det på alla punkter behövs förstärkning,
men vi är inte alldeles säkra på att just
de tjänster som kommer fram via motioner
är de mest angelägna. Det kan tänkas,
att det inom olika fakulteter finns
tjänster, som man efter moget övervägande
anser måste gå i första rummet.

Det är med hänsyn till detta, herr talman,
som vi alltid är försiktiga när det
gäller dessa områden, och vi tror att det
varit och är en klok taktik. Jag är över -

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Om inrättande av vissa professurer vid Uppsala universitet

tygad om att Kungl. Maj:t — med de förslagen från universitetsmyndigheterskrivningar
vi har på denna punkt —- na om dessa professurer inte kunnat
kommer att ta all möjlig hänsyn till sak- hävda sig bättre vid den avvägning som
läget. Därför, herr talman, ber jag att Kungl. Maj:t och utskottet gjort,
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Jag har inte många invändningar
mot det anförande som herr
Näsström här höll. Jag är alldeles på
det klara med att är svårt för ett utskott
— det kan till och med vara svårt
för Kungl. Maj :t -— att avgöra vilka av
de framförda förslagen som är mest
motiverade. Det kan också vara tvivelaktigt,
om just de förslag som framkommit
motionsvägen skulle vara speciellt
motiverade. Detta gäller främst professuren
i modern politisk och social historia,
varom förslag framförts uteslutande
motionsvägen. Den professur som
föreslagits i den motion, där jag är en
av undertecknarna, har däremot tillstyrkts
av universitetsmyndigheterna, såväl
fakulteten i Uppsala som universitetskanslern.
Läget för den är alltså
bättre.

Man måste emellertid uttrycka en
undran över det förhållandet, att vi här
har att göra med två beslutade professurer,
som ännu inte kommit till
stånd. Den ena, professuren i internationell
rätt, har riksdagen redan år
1938 fattat ett principbeslut om att inrätta,
och i fråga om den andra har
riksdagen fattat ett liknande beslut
1947. Vad är det egentligen för värde
med sådana principbeslut, när det ändå
visar sig, att prioriteten blir så dålig att
— såsom det har skett i år -— det inrättas
en mängd nya professurer utan att
dessa kommer med?

Jag är medveten om att angelägenheten
av att få en professur kan minskas
under årens lopp, men är det verkligen
fallet med professurerna i internationell
rätt och modern historia? Har det behov
av professur som Kungl. Maj:t och
riksdagen år 1938, alltså för 22 år
sedan, gav uttryck åt, verkligen minskat?
Är det inte snarast så att behovet
har ökat? Då måste man beklaga att

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Till det sista vill jag
bara säga, att det under mellantiden
har framkommit så starka skäl för andra
professurer och tjänster, att de av
herr Siegbahn nämnda professurerna
har trängts tillbaka.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt angående mom. I och
II av utskottets i den nu förevarande
punkten gjorda hemställan samt därefter
särskilt beträffande ettvart av mom. III
—V.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I och II hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. III framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Nestrup m. fl. vid
punkten avgivna, med a betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63, punkten
5 mom. III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nestrup m. fl.
vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Avlöningsanslaget till tandläkarhögskolan i Malmö

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 106;

Nej — 23.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i mom. IV och V
hemställt.

Punkterna 6—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35

Avlöningsanslaget till tandläkarhögskolan
i Malmö

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att,
med tillämpning tills vidare från och
med budgetåret 1960/61, vidtaga den
ändring i personalförteckningen för
tandläkarhögskolan i Malmö, som föranleddes
av vad departementschefen anfört,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för tandläkarhögskolan
i Malmö, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1960/61,
dels ock till Tandläkarhögskolan i Malmö:
Avlöningar för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 3 613 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Edström (I: 103) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Karlsson m. fl. (11:132), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
laboratorsbefattningen i barntandvård
vid tandläkarhögskolan i Malmö från

och med den 1 juli 1960 skulle omändras
till professur i ämnet.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:103 och II: 132,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1960/61, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för tandläkarhögskolan
i Malmö, som föranleddes av
vad departementschefen anfört;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för tandläkarhögskolan i Malmö,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1960/61;

c) till Tandläkarhögskolan i Malmö:
Avlöningar för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 3 613 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Nestrup och Kaijser, fröken Elmén, fröken
Karlsson, herr Nihlfors samt fröken
Vinge, vilka på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:103 och 11:132,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1960/61, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för tandläkarhögskolan
i Malmö, som föranleddes av
vad departementschefen och reservanterna
förordat;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för tandläkarhögskolan i
Malmö, att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1960/61;

c) till Tandläkarhögskolan i Malmö:
Avlöningar för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 3 615 600 kronor.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Redan vid fyra tidigare
tillfällen har riksdagen på statsutskottets
förslag uttalat, att goda skäl talar
för att den nuvarande laboraturen i
barntandvård vid tandläkarhögskolan i

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Avlöningsanslaget till tandläkarhögskolan
Malmö omändras till professur. Kungl.
Maj :t har tydligen inte funnit möjligt
att tillmötesgå riksdagens önskan, detta
trots att kostnaderna är obetydliga -—■
220 kronor i månaden. Kostnadsökningen
framträder i stark relief gentemot
övriga statliga kostnader för barntandvårdskliniken
vid denna högskola och
än mer med hänsyn till den ekonomiska
storleken av de hälsovårdsproblem
som denna del av tandläkekonsten berör.
Kariesproblemet har ju betydande
dimensioner, och vanvården av tänderna
grundlägges under barnaåren.

I dessa dagar samlas experter i barntandvård
till ett symposium i Göteborg.
Att seminariet förlagts till Sverige
beror — såsom medicinalrådet Osvald,
chef för medicinalstyrelsens tandvårdsbyrå,
nyligen uttalat i pressen —
på den utmärkta organisation och höga
standard som barntandvården har i
vårt land. Till denna höga standard
har i hög grad laborator Syrrist bidragit.
Han är väl värd en professur, och
än viktigare är att man därigenom ökar
detta betydelsefulla specialämnes möjligheter
att locka till sig nya goda forskare.
Vidare kan ämnesområdets behov
i fråga om såväl undervisning som
forskning bli bättre hävdade. Det har
alltid varit så att de ämnesområden,
som ej har en professor som representant
i fakultet eller lärarkollegium, blivit
eftersatta.

Frågan är ur dessa synpunkter en
betydelsefull fråga men ur ekonomiska
synpunkter en bagatell. Under sådana
förhållanden tycker jag att goda skäl
talar för ett bifall till reservationen, och
jag ber att få yrka bifall till denna.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anförde beträffande Uppsala universitet
och till vad utskottet bar skrivit
på denna punkt ber jag att få yrka
bifall till statsutskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den under be -

i Malmö

handling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 36—73

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

64, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under För flera
huvudtitlar gemensamma frågor gjorda
framställning i fråga om avgifter till den
allmänna tilläggspensioneringen m. m.;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1960/61 till Bidrag till pensioneringskostnaderna
för statens pensionsanstalt,
Bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt
samt Arbetsgivaravgift till
den allmänna tilläggspensioneringen;

nr 66, i anledning av vissa i Kungl.
Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61 behandlade
allmänna frågor jämte i ämnet
väckt motion;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde; och

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 69, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser socialdepartementets

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ang. kostnader för arbetslöshets

verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Ang. kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
m. m. å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61 uppföra ett
anslag av 300 000 000 kronor.

1 två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svanström m. fl. (1:539) och den andra
inom andra kammaren av herr Grebäck
m. fl. (11:673), hade — såvitt nu var
i fråga — hemställts, att riksdagen måtte
besluta att å allmän beredskapsstat för
budgetåret 1960/61 till kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m. uppföra
ett anslag av 290 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:539 och 11:673, såvitt
nu vore i fråga, till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m. å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1960/
61 uppföra ett anslag av 300 000 000 kronor.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Med anledning av motionen
I: 539 ber jag att på denna punkt,
nr 3, få anföra:

Med hänsyn till yrkanden, som jag senare
kommer att ställa beträffande vissa
andra anslag, hemställer jag, att här
uppförda anslag till kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m. måtte
i enlighet med motionens yrkande sänkas
till 290 miljoner kronor.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

2 Första kammarens protokoll 1960. Nr 15

is bekämpande m. m. — Ang. bidrag till
byggande av enskilda vägar

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare på bifall
till motionen I: 539, såvitt nu vore i fråga;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 4—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Ang. bidrag till byggande av enskilda
vägar

I propositionen nr 60 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1960/61
uppföra i statsrådsprotokollet angivna
anslag till vägunderhåll och vägbyggnader
om tillhopa 127 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Svanström
m. fl. (1:539) och den andra inom andra
kammaren av herr Grebäck m. fl.
(11:673), vari hemställts, såvitt nu var
i fråga, att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 60 med ändring av
Kungl. Maj:ts förslag måtte besluta uppföra
ett anslag av 5 000 000 kronor under
sjätte huvudtiteln till bidrag till byggande
av enskilda vägar.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/01 uppföra
följande anslag, nämligen

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ang. byggnadsbidrag för uppförande av folkhögskolor

Kronor

Vägunderhållet ............ 75 000 000

Bidrag till byggande av vägar

och gator .............. 50 000 000

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:539 och 11:673, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till byggande
av enskilda vägar å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61 uppföra ett
anslag av 2 000 000 kronor.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Med anledning av den
motion, jag här tidigare nämnt, ber jag
att på denna punkt få hemställa, att
riksdagen måtte såsom bidrag till byggande
av enskilda vägar anvisa ett belopp
av 5 miljoner kronor.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionen I: 539,
såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 2—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 71, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1960/
61, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 72, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående allmän beredskaps -

stat för budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Ang. byggnadsbidrag för uppförande av
folkhögskolor

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 539 och II: 673, såvitt nu vore
i fråga, till Folkhögskolor: Byggnadsbidrag
å allmän beredskapsstat för budgetåret
1960/61 uppföra ett anslag av
3 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:539,
av herr Svanström m. fl., och II: 673, av
herr Grebäck m. fl., hade, såvitt nu
var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte med ändring av Kungl. Maj ds förslag
besluta uppföra ett anslag av
5 000 000 kronor å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61 till byggnadsbidrag
för uppförande av folkhögskolor.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Det är ju allmänt känt
att behovet av ett förbättrat byggnadsbestånd
vid landets folkhögskolor är
synnerligen stort. Detta gäller inte
minst det stora antal rörelseskolor som
vi har och som jämte de landstingsägda
bedriver en synnerligen värdefull verksamhet.
Jag vill här uttala den förhoppningen,
att man av de medel, som står
till förfogande för detta ändamål, skall
kunna få fram så mycket som möjligt
av bidrag till denna byggnadsverksamhet,
och jag skulle ha funnit det önskvärt
att man hade kunnat bifalla motionernas
förslag om en ytterligare ökning.

Jag skall därför be att få yrka bifall
till motionernas förslag om en ökning
av anslaget under denna punkt till ett
belopp av 5 miljoner kronor.

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Anslag till statens hantverks- och industrilånefond

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna i förevarande del;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 4—14

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo och företogos punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtanden: nr

73, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser handelsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad avser
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Anslag till statens hantverks- och
industrilånefond

I denna punkt hade utskottet, i enlighet
med Kungl. Maj:ts i ämnet fram -

lagda förslag, hemställt, att riksdagen
måtte till Statens hantverks- och industrilånefond
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett investeringsanslag av 4 000 000
kronor.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Anekdoten förtäljer, att
den gamle rektorn vid Skara högre allmänna
läroverk hade företagit en utflykt
till Vänersborgs högre allmänna
läroverk. När han återkom till sin hemstad,
samlade han ihop de sturska elever,
med vilka han hade att göra, och
höll till dem ett tal, som bl. a. innehöll
följande passus: »I Vänersborg såg jag
en sak som inte fanns -—■ spottfläckar
på golvet; kom ihåg det!»

På denna punkt, herr talman, ser jag
en sak som inte finns: centerpartiets
yrkande om förhöjt investeringsanslag
till statens hantverks- och industrilånefond,
centerpartiets yrkande om att i
stället för 4 miljoner till sagda ändamål
skulle anvisas 104 miljoner. Jag tilllåter
mig, herr talman, att få framställa
en vördsam begäran, att denna min observation
tas till protokollet. Jag gör
det därför, att det är varken i samband
med ett allmänt resonemang om kreditgarantiramen,
som denna fråga skall
aktualiseras, om man menar allvar med
den, eller i det tämligen långsökta sammanhanget
med bankaktiebolagens kassareserver,
om man menar allvar med
det.

I det förhållandet att något yrkande
här icke föreligger och att riksdagen
följaktligen i dag med stöd av ett enhälligt
statsutskott fattar beslut om en
medelsanvisning på tionde huvudtitelns
kapitalbudget, ligger ett erkännande av
innebörden — den reella innebörden —
i det myckna talet om de 104 miljonerna.

Herr talman! I lika hög grad som var
och en annan yrkar jag bifall till utskottets
hemställan på denna punkt,
med dessa broderier i kanten.

Herr PÄLSSON (ep):

Herr talman! Jag bär ingenting alls
emot att herr Svärds anförande tas till

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Anslag till statens hantverks- och industrilånefond

protokollet, jag är tvärtom mycket tacksam
för det. Jag trodde det var tillfälligt
illamående, som drabbade honom
häromkvällen, men till min ledsnad konstaterar
jag, att illamåendet består alltjämt.

Man brukar ju få vänta med behandlingen
av en motion till dess den bar passerat
utskottet. Såvitt jag vet har den inte
gjort det ännu så länge. Om herr Svärds
klocka går för fort, så bör han inte rätta
sig efter en sådan klocka. Han, liksom
vi andra, lär väl få vänta till dess en
motion är utskottsbehandlad. Om han
emellertid i detta speciella sammanhang
har ett behov av att notera, att han är
före oss, har jag inte någonting emot det
— hans anteckning till protokollet är
enbart bra.

Det uttalande han gjorde häromkvällen
har kanske inte haft alltför god och entydig
press. Men jag kan ju notera att han
nu hittat rätt på de 100 miljoner kronor
han pratade om då, fast han plockade
in dem på fel ställe den gången. Men,
som var, gärna en anteckning!

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! De 100 miljoner kronor
som vi diskuterade vid det tillfället
hade, om jag får använda det ordet
i samband med centerpartiet, lagts
fram av ideologiska skäl. Jag noterar i
dag att centerpartiet på denna punkt, där
ett yrkande hade kunnat framställas,
icke har framställt något sådant yrkande.

Att herr Pålsson sedan förutsätter att
riksdagens bankoutskott skulle ha något
slags möjlighet att förelägga riksdagen
förslag till utgift på tionde huvudtitelns
kapitalbudget till ett belopp av 100 miljoner
förvånar mig, eftersom det är herr
Pålsson som framställer yrkandet. Det
skulle inte ha förvånat mig om en centerpartist
i största allmänhet hade gjort
det.

Herr PÅLSSON (ep):

Jag tror inte att jag förutsatte att bankoutskottet
skulle göra det, men jag in -

billar mig, att motionen måste komma
till vederbörande utskott, som har att
behandla den. Om den ligger i bankoutskottet
eller någon annanstans vet jag
inte, men även om herr Svärd har konstaterat
att den ligger där, så händer
det att motioner kan flyttas. Det kan,
tänkas att även denna kommer till rätta
så småningom.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! I utskottet hänvisas till
den punkt, åt vilken herr Pålsson och
jag ägnade våra krafter i onsdags. Det
är följaktligen fullkomligt rimligt och
naturligt att i det sammanhanget ta upp
den sakliga debatten.

Vad jag i dag har velat fästa uppmärksamheten
på är att denna allmänna, lösa
och för riksdagens åhörare icke framförda
propå icke fullföljts i ett konkret
förslag här. Sedan vi i dag fattat det
enda beslut som vi kan fatta — självfallet
kan vi avslå alltihop, men därvidlag
antar jag att herr Pålsson inte har något
yrkande att uppställa — har varken
bankoutskottet eller något annat utskott
någon formell eller reell möjlighet att
vid denna riksdag ta upp frågan, beroende
på den svenska riksdagsordningen.
Huruvida herr Pålsson också i dag är beredd
att utan att avvakta ett allmänt val
genomföra denna ändring i riksdagsordningen
undandrar sig mitt bedömande.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Jag är på det klara med
att herr Svärd har ett behov av att få
sista ordet, så det är ganska meningslöst
att fortsätta. Men det är väl ändå
tvunget att motionen kommer till vederbörande
utskott och därefter kommer
att behandlas här i kammaren. Man bör
då, såvitt jag begriper, inte sitta och behandla
den på ryktets vägar. Det är möjligt
att min kunnighet inte räcker till då
det gäller att bedöma hur det skall handhas
i de enskilda fallen. Jag har inte yttrat
mig om resultatet av behandlingen.
Det lämnar jag helt och hållet öppet.
Det är möjligt att motionen, som herr

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ang. lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

Svärd säger, kommer att avslås, men det
är en sak för sig. Motionen är avlämnad
och då skall den behandlas. Det är bara
det jag vill konstatera. Sedan skall jag
inte återkomma.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det märkliga är ju att det
inte i det här sammanhanget föreligger
någon motion om dessa 100 miljoner.
Det har alltså inte väckts någon sådan
motion. Däremot väcktes det den 15
mars — om jag inte minns fel — en motion
i anledning av den kungliga propositionen
om kassareservbestämmelser för
bankaktiebolag. I denna har man utgått
ifrån, att en icke existerande motion
förelåg, och från den utgångspunkten
ställt ett s. k. villkor i ett sammanhang,
där det inte hör hemma och där villkoret
från början inte existerar.

Det är alltså på det sättet man har burit
sig åt i detta sammanhang, och det
är slutsatserna av detta som jag här tilllåtit
mig att dra, herr Pålsson — med bibehållen
hälsa och bibehållet gott humör.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 5—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Ang. lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Lån till Aktiebolaget Statens
skogsindustrier, för budgetåret 1960/61
anvisa ett investeringsanslag av 20 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Helmer Persson och Öhman (I:
112) samt den andra inom andra kammaren
av herrar Holmberg och Hagberg

(II: 130), i vilka hemställts, att riksdagen
med uttalande av nödvändigheten
att 1961 påbörja utbyggnaden av ASSI:s
industrier i Karlsborgsverken måtte besluta
att på kapitalbudgeten avseende
aktieteckning i Aktiebolaget Statens
skogsindustrier för budgetåret 1960/61
anvisa ett investeringsanslag av 20 000 000
kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sveningsson m. fl. (I: 273) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Magnusson i Borås och Regnéll
(11:328), i vilka hemställts, att riksdagen
i avsaknad av aktuell kostnadsberäkning
och finansieringsplan rörande
det ifrågavarande investeringsprojektet
måtte avslå Kungl. Maj:ts hemställan om
amorteringsfritt lån å 20 000 000 kronor
till AB Statens skogsindustrier för
budgetåret 1960/61.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 273 och II: 328, till Lån
till Aktiebolaget Statens skogsindustrier
för budgetåret 1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 20 000 000 kronor;

b) att motionerna I: 112 och II: 130
icke måtte av riksdagen bifallas.

Vid punkten hade reservationer utan
angivna yrkanden anmälts av, utom annan,
herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp
och Heckscher.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! I fjol beslöt riksdagen
om utbyggnad av Statens skogsindustriers
anläggningar i Piteå. Det var ett bra
beslut, och det var nödvändigt att det
kom till stånd. Jag vill dock erinra om
att två borgerliga partier då reste hårt
motstånd mot utbyggnaden och att de
även i år motsätter sig denna. Det är
närmast högern, som yrkar avslag på
ett amorteringsfritt lån på 20 miljoner
kronor åt ASSI. Man gör väl detta snarast
för att hålla ångan uppe. Det uttrycker
dock en total brist på vederhäf -

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ang. lån till Aktiebolagets Statens skogsindustrier

tighet och på kännedom om vad som
egentligen är gagneligt för vår nation.
Nåja, det borgerliga motståndet kommer
att fortsätta. Det är klassmässigt
betingat. Dessutom har ju framgången
för detta borgerliga motstånd verkat
uppmuntrande; jag skall inte här räkna
upp alla bevis på detta, endast ge ett
exempel. Beslutet i fjol att endast bygga
ut Piteåverken var i själva verket en reträtt
av regeringen för den borgerliga
anstormningen mot de statliga industriföretagen.

Tv vilka fakta har vi att röra oss
med? För det första är det klart bevisat,
att råvarutillgångarna i Norrbotten,
som jag sade redan i fjol, medger en
utbyggnad av Piteverken, Karlsborgsverken
och Cellulosabolagets anläggningar
i Piteå. För det andra har vi den
stora tillgången på arbetskraft i Norrbotten.
För det tredje kan pengar uppbringas
till de nödvändiga investeringarna
för utbyggnaden av såväl Piteverken
som av Karlsborgsverken. I fjol yrkade
vi på att Karlsborgsverken skulle
byggas ut parallellt med Piteverken, och
vi har i år samma yrkande och dessutom
att man skall åstadkomma en ökning
av ASSI:s aktiekapital med 20 miljoner
kronor.

Vad betyder då utvidgningen av
Karlsborgsverken? För det första betyder
den arbete för tusentalet skogsarbetare
året runt, och det är någonting
att betänka. Därtill skulle den
åstadkomma en ökad sysselsättning i
driften vid verken och ge arbete under
själva byggnationen. Vi skall inte
heller glömma bort en mycket avgörande
sak, nämligen att det för närvarande
inte finns någon balans mellan behovet
av sågtimmer och av massaved i ASSI:s
anläggningar. Det är ju bekant, att ASSI
har haft vissa svårigheter att åstadkomma
tillräckligt med sågtimmer, beroende
på att massaindustrien icke är fullt
utbyggd. Detta gör att ASSI för att hålla
i gång driften vid sågverken i Norrbotten
måste hålla ett onaturligt stort
lager av massaved, vilket givetvis utgör
en belastning för bolaget. Saken ligger
till på följande sätt. Om man tidigare

hade satt i gång med att bygga ut Piteverken
och om man hade satt i gång
med att bygga ut Karlsborgsverken, så
hade vi sluppit den situation som inträdde
i Töre. Det är något av en skandal
att ett statligt bolag praktiskt taget
skall tvingas att föra en politik som i
onödan leder till en sådan katastrof
som den vilken är i färd att drabba
Töre.

Nå, man säger nu att man icke kan
bygga ut Piteverken och Karlsborgsverken
samtidigt. Man anför bl. a. samhällsekonomiska
betänkligheter mot en
sådan samtidig utbyggnad. Det resonemanget
är felaktigt och återigen felaktigt.
Jag har hävdat det tidigare, och
jga hävdar det här i dag. Ty staten måste
ju i alla fall satsa pengar för att bereda
människorna sysselsättning. I fjol
satte staten in cirka 70 miljoner kronor
för beredskapsarbeten i Norrbotten.
Är detta förnuftigt? I och för sig är det
givetvis förnuftigt att bereda folk sysselsättning
genom att sätta i gång beredskapsarbeten,
när ingenting annat finns
att tillgå, men är det förnuftigt att huvudlinjen
skall vara beredskapsarbeten?
På det svarar jag nej. Det är bättre att
satsa pengarna på det som är mest produktionsbefrämjande,
sådant som ger
varaktig sysselsättning.

Men de stora privata industrikoncernerna
är som bekant motståndare till
utbyggnaden. Det har de visat. Och de
borgerliga partierna för deras talan
här i riksdagen. Regeringen faller undan,
med följd att det ännu står i det
blå när utvidgningen av Karlsborgsverken
kommer att ske.

En annan allvarlig sak har kommit in
i bilden på den senaste tiden. Generaldirektören
i arbetsmarknadsstyrelsen
gjorde ett mycket allvarligt och alarmerande
uttalande för Aftonbladet den
12 april i år. Jag citerar: »Vill man ha
en utjämning på arbetsmarknaden måste
man alltså flytta arbetskraftsöverskottet
i norr till sydligare nejder. Det
betyder självfallet ett avbräck för de
norrländska kommunerna i fråga om
skatteunderlag, men det finns ingen
återvändo.» Längre fram står det så

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ang. lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

bär: »På en fråga om hur många norrlänningar
som man vill ha förflyttade
för att få en jämvikt på arbetsmarknaden
svarar generaldirektören: — Det är
svårt att spika en siffra just nu. Hittills
har cirka 10 000 förflyttats under de två
år vi hållit på med den uppgiften.
Cirka 70 procent av dessa har varit
norrlänningar. Men vi skulle vilja flytta
på minst 3 000 till om det går.»

Detta bör handelsministern noga observera,
eftersom han är ansvarig för
ASSIrs politik i Norrbotten. Och jag
måste fråga herr Näsström, herr Gillström,
herr Birger Andersson och alla
de andra socialdemokraterna i utskottet
liksom de socialdemokratiska bröderna
på norrbottensbänken: Är ni med
på den huvudlinje som arbetsmarknadsstyrelsen
har lanserat för att klara sysselsättningen
i övre Norrland och speciellt
i Norrbotten? Arbetsmarknadsstyrelsens
politik måste ju ta hänsyn
till regeringens politik, och jag kan inte
fatta annat än att styrelsen följer regeringens
intentioner.

Nu vill jag ha ett besked. Skall 2 000
norrbottningar om året flytta från Norrbotten
genom en målmedveten utflyttningspolitik,
välsignad av arbetsmarknadsstyrelsen
och av regeringen? Står
inte det i motsättning till vad socialdemokraterna
säger inför valet bl. a. i
Norrbotten, nämligen att näringslivet
raskt måste utbyggas och att endast en
socialdemokratisk valseger kan trygga
detta? Om man flyttar ut 2 000 arbetare
om året från Norrbotten behöver
man icke bygga ut näringslivet. Och jag
tror att det finns ett bestämt sammanhang
mellan denna vägran att börja utbyggnaden
av Karlsborgsverken och
den linje i sysselsättningsfrågan, som så
kraftigt har lanserats av arbetsmarknadsstyrelsen
under senaste tiden, en
linje som tydligen måste ha fått regeringens
välsignelse. Detta är en allvarlig
sak, och jag vill ha besked av utskottsledamöterna,
framför allt de socialdemokratiska.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till motionerna nr 112 i första kammaren
och 130 i andra kammaren.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag skall inte många
minuter fördröja den tävlan mellan representanterna
för Norrbotten, som jag
förmodar att kammaren tämligen omgående
får höra.

Det finns bara anledning för mig att
erinra om att vi redan från början motsatt
oss detta projekt, att vi vidhåller
den uppfattning vi givit uttryck åt och
att vi följaktligen inte har något ansvar
vare sig för dessa 20 miljoner eller för
de miljoner i investeringsanslag som
kommer att beviljas framöver. Det innebär
alltså ett fullföljande av vår tidigare
ståndpunkt.

Något yrkande har jag inte, då ju
byggnadsarbetena där uppe pågår.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det var intressant att
höra att högern inte yrkar avslag på
denna punkt därför att fjolårets beslut
hunnit avsätta vissa spår och ett avslag
skulle föranleda svårigheter, kanske inte
minst när det gäller kapitalförsörjningen.

Jag har nu i sak samma uppfattning
som herr Svärd. Även folkpartiet var i
fjol motståndare till det principbeslut
som fattades. Vi ansåg utredningen otillräcklig;
det fanns risk för att anläggningen
inte skulle bli konkurrenskraftig
och att beräkningarna hade gjorts
för låga. Därför var vårt önskemål att
en bättre utredning skulle göras innan
riksdagen fattade beslut. Men av de skäl
som herr Svärd anfört och för att inte
orsaka svårigheter när det gäller arbetstillgången
på platsen anser inte heller
vi att det är möjligt att nu yrka avslag.
Det rör sig ju om en ren följd av
det principbeslut som riksdagen fattade
i fjol.

Jag har velat göra den deklarationen,
herr talman.

Herr GILLSTRöM (s):

Herr talman! Jag vill också erinra
om att när denna kammare förra året

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ang. lån till Aktiebolagets Statens skogsindustrier

tog ställning till dessa frågor så beslöts
dels att inte i detta sammanhang bygga
ut Karlsborgsbruket utan endast industrien
vid Lövholmen, dels att öka
aktiekapitalet med 21 miljoner och dels
att sedermera återkomma till de frågor
som gäller kapitaltillskottet. Det rörde
sig då om ett statligt stöd på 60 miljoner,
och såvitt man nu ser kommer detta
att hålla; man vet ju annars ingenting
om hur utvecklingen blir. Nu begäres,
som man då avsåg, 20 miljoner
kronor såsom amorteringsfritt lån. Detta
har alltså riksdagen redan formellt
bundit sig för, och jag tycker i likhet
med de två senaste talarna att det inte
finns anledning att särskilt gå in på
dessa frågor.

Emellertid föreligger kommunisternas
yrkande att man redan nu skall besluta
vad man inte ville göra förra året, nämligen
att sätta i gång ett fabriksbygge
även vid Karlsborgs bruk. Att riksdagen
förra gången nöjde sig med det ena
alternativet utan att för framtiden utesluta
det andra har samband med att
Statens skogsindustrier självt sagt ifrån
att man ville ge prioritet åt anläggningen
i Piteå och att man inte bara av
samhällsekonomiska utan även av tekniska
och andra skäl inte ansåg sig
kunna tänka på en dubbel byggnation
i Norrbotten. Det var alltså i överensstämmelse
med vad bolaget självt ansåg
vara möjligt att genomföra som man
nöjde sig med det ena företaget. Hur
det kan bli med utbyggnaden av Karlsborgs
bruk återstår att se. I dag är det
i alla fall för tidigt att ta ställning till
den frågan, och utskottet måste alltså
mycket bestämt avstyrka förslaget i
kommunisternas motion.

Herr Persson talar om arbetsmarknadssituationen
i Norrbotten. Den frågan
bär ju många gånger diskuterats
här i kammaren, och vi vet ju hur allvarligt
läget är och vilka bekymmer
kommunerna har. Jag tror inte att herr
Persson är den ende som har uppmärksamheten
riktad på dessa frågor. Riksdagens
beslut i fjol, som nu föres vidare,
syftar ju till att söka åstadkomma
ökad stabilitet på arbetsmarknaden i

Norrbotten. Detsamma gäller de företag
som ASSI och riksdagen i framtiden
kan komma att besluta. Det är alltså
inte bara herr Persson som uppmärksammar
läget i Norrbotten, utan om regeringens
förslag fullföljes innebär det
ett steg i den riktning som han önskar.

Slutligen vill jag anmäla att i denna
fråga föreligger motioner om vissa utredningar.
Utskottet har inte tagit upp
dem till behandling i detta sammanhang
utan återkommer senare därtill,
sannolikt inte förrän i höst.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan i de frågor
som nu föreligger.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Det var inte alls min
tanke att jag skulle uppträda i denna
fråga, men herr Helmer Persson uppkallade
mig, och i anledning därav vill jag
säga ett par ord.

Jag vill först deklarera att jag för min
del — och jag är övertygad om att även
övriga kammarledamöter på norrbottensbänken
frånsett herr Helmer Persson
delar min uppfattning — helt och
hållet stöder Kungl. Maj :ts förslag, som
också är statsutskottets. Vi har inte alls
några delade meningar på den punkten.

Det var ju i fjol en lång och ingående
diskussion i dessa frågor, och Kungl.
Maj:ts förslag är i själva verket en fortsättning
av riksdagens beslut i fjol. Jag
vet sannerligen inte vilken anledning
herr Helmer Persson har att angripa
socialdemokraterna i Norrbotten, vare
sig i denna fråga eller i någon annan.
Det är inte obekant för herr Helmer
Persson, att vi försöker göra vårt allra
bästa för att de människor som bygger
och bor i Norrbotten skall få det bättre
och bättre, och vi täniker säkerligen
fortsätta i den riktningen.

Jag vet inte, herr Helmer Persson,
om det är så lämpligt att här i kammaren
träna sig för det anförande som
herr Persson har tänkt hålla och skall
hålla den 1 maj. Jag tycker att det
vore lämpligare att herr Persson skulle
stänga sig inne i sin kammare och trä -

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ang. lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

na där i stället för att ta första kammarens
dyrbara tid i anspråk.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Herr Svärd och herr
Lundström har nu framfört sina tidigare
synpunkter, nämligen att utredningen
inte är tillräcklig. Jag vill till det säga,
att det har blivit en av huvudmetoderna i
det borgerliga sabotaget mot de statliga
industrierna.

Herr Gillström, utskottets talesman, säger
att riksdagen tog ställning till denna
fråga i fjol. Ja, det är riktigt. Men är det
nu så särdeles starkt att hänvisa till denna
formalitet och inte alls ta hänsyn till
saker och ting som bär inträffat och som
nödvändiggör — därest man skall följa
en riktig sysselsättningspolitik — att
bygga ut Karlsborgsverken?

Vad har inträffat? Jo, bland annat att
enligt Statens skogsindustriers beslut Törefors
skulle nedläggas i vår. Då måste
regeringen ingripa för att få avrättningen
uppskjuten ännu en tid. Jag har här
påvisat att det är en onödig gärning att
lägga ned Törefors. Man kan där skapa
en modern trävaruindustri, och man kan
också skapa en kombination mellan Törefors
och Morjärv, där kraschen nu också
har inträffat. Men allt detta viftar man
bort och säger, att riksdagen i fjol beslutade
så och så. Talet om att detta
skett i enlighet med Statens skogsindustriers
egna intentioner stämmer inte,
ty de ursprungliga intentionerna från
Statens skogsindustriers sida var att samtidigt
bygga ut Piteverken och Karlsborgsverken.
Men Statens skogsindustriers
styrelse hämtar ju sina råd bl. a. från
regeringen. Den är därför nödd och
tvungen att först ta Piteverken och sedan
någon gång i framtiden, om det nu
blir så, Karlsborgsverken.

Jag fick emellertid inget besked av
vare sig herr Gillström eller herr Grym
om hur de ställer sig till arbetsmarknadsstyrelsens
huvudlinje när det gäller att
lösa sysselsättningen, nämligen utflyttningen.
Det var den saken ni skulle svara

på, men det har ni inte gjort. Detta spörsmål
är av mycket allvarlig art. Mitt konstaterande
och min fråga var inte något
angrepp mot socialdemokraterna i Norrbotten.
Jag tror nog att de menar ärligt,
men ärligheten prövas ju bland annat genom
att man ger ett besked. Är ni med
om utflyttning för att ordna sysselsättningen,
eller skall huvudmetoden vara
att bygga ut näringslivet? Det är på den
punkten jag vill ha besked. Det blir nog
ett dåligt förstamajtal, om herr Grym tränar
in sitt tal bär och säger, att vi från
Norrbotten egentligen inte kan ge något
besked på den här punkten utan famlar
omkring och inte vet vad vi vill. Jag tror
att mitt tal kommer att accepteras bättre,
när jag säger att vi anser att huvudlinjen
skall vara att bygga ut näringslivet och
icke att enligt arbetsmarknadsstyrelsens
linje flytta ut folk från länet.

Herr GRYM (s) kort genmäle:

Herr talman! Mitt anförande blir mycket
kort!

Till herr Helmer Persson vill jag säga,
att mitt förra anförande väl tog ungefär
två minuter i anspråk. Jag kommer under
alla förhållanden att hålla mycket
längre anföranden den 1 maj på två
ställen i Norrbotten. Jag är inte på något
sätt rädd att komma till tals med
norrbottningarna öga mot öga, jag vågar
det fullt ut lika bra som herr Helmer
Persson, om inte bättre.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Herr Grym frågade om
orsaken till att herr Helmer Persson angrep
socialdemokraterna i sitt anförande.
Den saken förvånar mig inte alls. Det är
nämligen så, att ju flera åtgärder riksdagen
och regeringen vidtar för att ge befolkningen
i Norrbotten större möjligheter
till en framtida full försörjning, desto
sämre går det för kommunisterna att där
uppe sprida sina idéer. Det är därför
helt naturligt att herr Helmer Persson i
rädsla härför i dag måste ge ett överhud.
Han kommer alltid att ge överbud, därför
att han ser att kommunismen växer ner -

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

.Ang. lån till Aktiebolagets Statens skogsindustrier

åt ungefär som svansen på en ko, i den
mån riksdagen har tillräcklig förståelse
för sysselsättningsproblemen i både Västerbotten
och Norrbotten.

Inför dessa omständigheter är det därför
inte alls någon förvåning över att
kommunisterna i dag här i kammaren
är angelägna om att ge det högsta budet
när det gäller sysselsättningsproblemen i
Norrbotten.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Nu skall herrarna inte
gå som katten kring het gröt, utan svara
på en enkel fråga! År ni anhängare av
arbetsmarknadsstyrelsens utflyttningslinje
eller inte? Är det svårt att svara
ja eller nej på en så enkel fråga? Det borde
inte vara svårt.

Här har talats om att vi skulle ha kommit
med ett överbud. Våra krav innebär
inte något överbud. De ligger ju helt i
linje med det socialdemokratiska programmet,
enligt vilket samhället skall
sörja för full sysselsättning åt människorna.
Nu tycks man mena att detta inte
skall gälla den rikaste landsdelen, men
då måste vi ju protestera. Ånej, vi kommer
inte med något överbud, vi är i gott
sällskap med socialdemokraterna i Norrbotten
på den punkten. Men nu fordrar
jag litet konsekvens. Det bär mycket stor
betydelse.

Frågan om kommunisternas ställning
i Norrbotten är ett mycket viktigt kapitel.
Jag måste säga att det är synd att
kommunisterna inte är lika starka i Västerbotten
som i Norrbotten, ty om så vore
fallet skulle det vara mycket bättre ställt
med industriens och näringslivets utbyggnad
i Västerbotten än det nu är. Att
kommunisterna är starka i Norrbotten
har varit en mycket betydelsefull faktor
för vad som har gjorts där. Mycket har
gjorts, men det måste göras ännu mer.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få säga några
ord som svar på lierr Perssons upprepade
frågor angående arbetsmarknadsförhållandena
i Norrbotten.

Det måste kanske nämnas att utflyttningen
av arbetskraft är en företeelse

som gäller inte uteslutande Norrbotten.
Den förekommer på många olika håll
inom svensk arbetsmarknad, och i de
flesta fall är det nog nödvändigt att en
sådan utflyttning sker, eftersom vi eljest
kanske skulle bli tvungna att skaffa
arbetskraft från utlandet för att fylla
behoven, där arbetskraftsbrist råder.
Det är möjligt att Norrbotten i det här
utbytet får släppa till mer än det får
igen, men i någon mån beror väl detta
på att Norrbotten har en högre nativitet
än andra landsdelar. Det är en befolkningstillväxt
där som man har svårt
att klara i det långa loppet.

Jag tror därför inte att den politik,
som här tillskrives arbetsmarknadsstyrelsen,
är alldeles felaktig. Vad beträffar
de siffror, som här har nämnts, vet
jag dock inte, om de är riktiga, och kan
inte uttala mig om dem.

Vad sedan Karlsborgsverket angår var
det inte bara samhällsekonomiska skäl
som var avgörande för beslutet i fjol.
Ett skäl var också att ASSI, såsom jag
nyss sade, förklarade det inte vara tekniskt
möjligt med företagets resurser att
driva så stora byggnadsföretag, som det
här är fråga om, på två håll parallellt.
Av den anledningen — och den kanske
var avgörande — ville man ta ett i
sänder. Det var ASSI:s mening, och den
godtogs av riksdagen genom dess beslut.
Jag tror inte att herr Persson kan övertyga
oss om någonting annat, hur han
än vänder på den saken.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets förslag.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Herr Helmer Persson
och jag är nog fullkomligt överens om
att det inte är bra som det är i Norrbotten.
Men vi skall inte heller överdriva
svårigheterna. Jag tror inte vi vinner
någonting med det.

Om man tänker efter finner man att
vi i Norrbotten har en synnerligen väl
utvecklad gruvindustri. Vi har det i Kiruna,
i Malmberget, i Koskullskulle
m. fl. platser. Nu skall LKAB också börja
bryta malm i svappavaraområdet. I
gruvindustrien i Norrbotten har flera

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ang. visst markbyte mellan kronan och Göteborgs stad
miska skäl och för att få balans i förhållandet
mellan sågtimmer och massa -

tusen kroppsarbetare sysselsättning. Vidare
har vi en jämförelsevis väl utvecklad
sågverksindustri. Vi har massaindustri
och pappersindustri. Och herr
Helmer Persson kan väl inte förneka att
järnverket i Luleå inte är någon liten
affär vare sig för staten eller för Norrbotten.
Genom järnverkets tillkomst har
framför allt Luleå stad och området däromkring
gått en, man skulle vilja säga
blomstrande tid till mötes, och detta är
givetvis till lycka för hela länet.

Jag vet inte, om herr Helmer Persson
har observerat det, men jag läste i dagens
tidning, att ASSI nu faktiskt har
satt i gång med en ny sågverksbyggnad
på Seskarö, och det bör framför allt
vi, som bor i östra Norrbotten, vara
synnerligen glada och tacksamma för.

Jag tror för min del att det inte är
klokt av oss att spänna bågen alltför
hårt när det gäller att utveckla Norrbottens
näringsliv eller industri. Jag är
av den uppfattningen att det bästa är
att vi samarbetar med statsmakterna,
alltså med regeringen och riksdagen, i
så gott samförstånd som möjligt. På
det sättet vinner vi säkerligen i längden
allra mest.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Herr Grym räknar upp
vad vi vunnit med gemensamma ansträngningar,
och jag vill inte förneka
vad vi har vunnit. Det vore dåraktigt att
förneka segrarna vi har vunnit. Varför
skall man förneka dem? Men när segrarna
inte är tillräckliga, måste man ju
komma tillbaka, och det är ett rättvisekrav
att det skall ordnas med sysselsättning.

■lag tror nog, herr Grym, att det är
att skjuta över målet att tala om att vi
har en väl utbyggd massaindustri i
Norrbotten. Mot bakgrunden av de råvaruresurser
och den arbetskraftstillgång,
som finns där, har vi det inte.
Jag kan nämna som ett exempel att
pappersbruket i Karlsborg inte alls är
utvecklat, och Karlsborgs sulfatfabrik
måste byggas ut för en ökad produktion
av 100 000 ton ytterligare per år,
vilket är nödvändigt av driftsekono -

ved, o. s. v.

Seskarö har nämnts. Jag vet att det
har varit meningen att lägga ner Seskarö.
(Herr Grym: Nej!) Jo; försök har
gjorts från ASSI:s ledning — detta gäller
också Båtskärsnäs — men det är på
det sättet, att både herr Grym och jag
och mina partikamrater har varit så
bestämda motståndare till en sådan åtgärd,
att man har inte vågat fullfölja
planerna. Och detta är att notera som
ytterligare en seger.

Men jag vill ha segrar som ger full
sysselsättning i Norrbotten, och jag tycker
att ni kunde förena er med mig och
inte ställa er solidariska med arbetsmarknadsstyrelsen,
vars linje herr Gillström
här egentligen försökte försvara.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder
framkomna yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:112 och 11:130; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 10

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.

Punkterna 1—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Ang. visst markbyte mellan kronan och
Göteborgs stad

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
medgiva att i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 4 mars 1960

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ang. visst markbvte mellan kronan och Goteborgs stad

omförmälda avtal om byte mellan kronan
och Göteborgs stad samt om överlåtelse
till kronan av viss mark finge genomföras
på i huvudsak de villkor som
angivits i rörande bytet och överlåtelsen
upprättade promemorior.

Försvarets fastighetsnämnd hade, enligt
berörda av nämnden och Göteborgs
stads fastighetsnämnd gemensamt upprättade
promemorior, preliminärt träffat
avtal om överlåtelse till Göteborgs
stad av bland annat Göteborgs luftvärnskårs
etablissement och markområde.
Genom avtalet hade kronan tillförsäkrats
äganderätten till vissa områden
—- nu utnyttjade för Göta artilleriregemente
— vilka kronan tidigare endast
innehaft med nyttjanderätt, varjämte
till kronan överlåtits de till det
s. k. Holtermanska sjukhuset hörande
byggnaderna.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte medgiva, att i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 4 mars 1960 omförmälda avtal om
byte mellan kronan och Göteborgs stad
samt om överlåtelse till kronan av viss
mark finge genomföras på i huvudsak
de villkor som angivits i de rörande bytet
och överlåtelsen upprättade promemoriorna.

Reservation hade anmälts av herr
Bergman, som dock ej antytt sin mening.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag har vid denna punkt
avgivit en blank reservation, och jag
vill gärna redovisa några synpunkter
som inte finns med i de handlingar som
föreligger när vi nu skall ta ställning
till denna fråga.

De förhandlingar som föregått avtalet
har självfallet förorsakat många funderingar,
både hos statens förhandlare
och från Göteborgs stads sida. Försvarets
fastighetsnämnd redovisar i propositionen
108 några skäl för att Göteborgs
stad skulle vara villig att köpa
den mark där Lv 6 nu ligger, och det

är skäl som alltså skulle göra det lätt
för staden att sälja denna mark.

När det gäller den delen av uppgörelsen
som berör A 2 föreligger inte
några som helst kommentarer. Jag tycker
det är skäl i att något redovisa,
hur man från Göteborgs stads sida har
sett på det avsnittet av uppgörelsen. Det
är nämligen i den handling, som redovisar
ärendet för Göteborgs stadsfullmäktige,
den enda fråga som är utförligt
kommenterad i anledning av det
föreslagna avtalet. Där redovisas mycket
noga betingelserna för den här markens
disposition för framtiden, varvid
man utgått ifrån vad departementschefen
anförde senast 1958, nämligen: »Läget
av dessa kaserner är dock redan nu
långt ifrån idealiskt för ett militärt förband,
och det förefaller med hänsyn till
Göteborgs stads bebyggelseplanering i
viss mån tveksamt om Lv 6 i längden
kan kvarligga där. Jag räknar emellertid
med att luftvärnskåren t. v. förlägges
enligt arméchefens förslag.»

Detta är kontentan i vad departementschefen
har anfört och som staden
utgått ifrån när den låtit staten med
oinskränkt äganderätt få disponera den
mark som den med, höll jag på att säga,
inskränkt äganderätt har disponerat
hitintills för A 2:s räkning.

Stadskollegiets förslag till stadsfullmäktige
redovisar vad fastighetskontoret
mycket utförligt har anfört; bl. a.
finns det en i dagarna framlagd generalplan
för stadens utbyggnad och den
utvisar, att just där Lv 6 skall ligga
bör man räkna med att kunna uppföra
6 000 å 7 000 lägenheter inom en inte
alltför avlägsen framtid, kanske de tio
å femton år som departementschefen
trott att Lv 6 skulle behöva ligga kvar
på den marken.

I texten före yrkandet anför stadskollegiet
följande: »I anslutning härtill
får stadskollegiet, i likhet med fastighetsnämnden,
understryka, att dess tillstyrkande
av den föreslagna överenskommelsen
om överlåtelse till kronan
med oinskränkt äganderätt av den för
A 2 aktuella marken vid Kviberg är
grundat på den uttryckliga förutsätt -

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Anslag till föreläsningar och fortbildningskurser vid högre tekniska läroverk
ningen, att förläggningen av Lv 6 till till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förA
2''s kaserner är provisorisk.» slag samt med avslag å motionerna I.

Jag tror inte att ärendet fullständigt 269 och II: 326, till Högre tekniska läroredovisats
utan att dessa synpunkter verk: Föreläsningar och fortbildningsförts
fram, även om det sker i den enk- kurser för budgetåret 1960/61 anvisa ett
la formen av ett anförande till första reservationsanslag av 60 000 kronor.

kammarens protokoll.

Även om jag personligen har den uppfattningen,
att de flesta skäl talar för
att denna mark bör användas för annat
ändamål än det som den nu kommer
att användas till, har jag ingen anledning
att yrka något annat än vad
utskottet bär föreslagit, nämligen bifall
till det avtalsförslag som stadens och
statens förhandlare kommit fram till.
Ingen vet vad som kommer att ske. Det
är, som någon vis man har sagt, svårt
att spå, i synnerhet om framtiden. Detta
är en fråga som kommer att få tas
upp vid ett senare tillfälle.

Jag kan därför, herr talman, om inte
utskottets talesman har för avsikt att
framföra några andra synpunkter, bespara
honom mödan att yttra sig genom
att jag kan yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten 7

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till yrkesundervisningen
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna i—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Anslag till föreläsningar och fortbildningskurser
vid högre tekniska
läroverk

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall

I de likalydande motionerna 1:269,
av herr Åman, och II: 326, av herr Larsson
i Hedenäset m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte till nu ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 268 000
kronor.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! På punkt 6 redovisar utskottet
en motion nr 269 i denna kammare
av herr Åman. Då herr Åman på
grund av sammanträde med representantskapet
inom TCO är förhindrad närvara
här och mina åsikter i fråga om
här debatterade problem helt sammanfaller
med hans, skall jag be att få göra
några kommentarer till denna motion.

Ett av de mest karakteristiska dragen i
dagens och framtidens utbildningspolitik
—• åtminstone vad det gäller den rena
yrkesutbildningen -— måste utan tvekan
vara att den utbildning som man skaffar
sig i unga år måste förnyas och kompletteras.
I ett dynamiskt samhälle med en
accelererad teknisk och merkantil utveckling
är det helt enkelt omöjligt att
tänka sig, att människor i 20-årsåldern
eller därunder skall kunna ges en utbildning,
som svarar mot förhållandena
i arbetslivet 20—30 år senare.

Om vi nu ser på ingenjörssidan, så kan
man konstatera — för att ta fram några
siffror om den utbildningskvantitet det
gäller — att vi år 1970 här i landet kommer
att ha 25 000 läroverksingenjörer,
som har sin utbildning från år 1955 eller
tidigare. År det någon i denna kammare
som tror, att flertalet av dessa kommer
alt klara sin arbetsuppgift och föra den
tekniska utvecklingen framåt genom den
tekniska utbildning som de fått före
1955? Nej, det förhåller sig naturligtvis
så, att deras insats är långt mer beroende
av den erfarenhet de har vunnit i yrkeslivet
och av den utbildning som de

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Anslag till föreläsningar och fortbildningskurser vid högre tekniska läroverk

har fått i sina företag. Den undersökning,
som Industritjänstemannaförbundet har
gjort om utbildningsverksamheten inom
de större företagen visar väl, vilken vikt
man på företagarsidan ägnar vidareutbildningen
av ingenjörerna — den är
för dem en tvingande nödvändighet för
att de skall kunna följa med den tekniska
utvecklingen och för att de med
svenska kvalitetsproduktcr skall kunna
göra sig gällande på en större internationell
marknad.

Låt mig alltså säga, att mycket och
kanske det mesta när det gäller vidareutbildningen
av våra tekniker sker genom
— och bör ske genom — den dagliga
erfarenheten i yrket och genom den
vidareutbildning som numera ingår som
ett naturligt led i de större företagens
verksamhet. Men det finns betydande
områden, där sådana insatser inte räcker
till. För det första har vi många av
våra unga, dugande ingenjörer anställda
i mindre företag, där den enskilde företagaren
inte har resurser eller kanske
ens intresse för att hans anställda skaffar
sig den vidareutbildning som de är lämpade
för och som det från mera allmänna
utgångspunkter är värdefullt att de
kan få. Teknikerna i de små företagen,
där det inte kan anses vara något företagsintresse
att de breddar eller kompletterar
sin utbildning, är måhända en
grupp som jag alldeles speciellt ömmar
för. Vad en ökad rörlighet mellan arbetsplatserna,
som främst kan nås genom en
förbättrad vidareutbildning i samhällets
regi, kan betyda i form av en snabbare
teknisk utbildning, av en ökad frihet för
vår teknikerkår och i form av större tillfredsställelse
i arbetet för våra duktiga
ingenjörer — vad detta kan värderas till
i reda vinster i vår samhällsekonomi vill
jag inte försöka värdera i kronor räknat.
Jag är övertygad om att de kostnader
som vi räknar med i den punkt i statsutskottets
utlåtande, som nu behandlas, är
fullständigt bagatellartade i förhållande
till de samhällsekonomiska vinsterna,
inte på lång sikt utan t. o. m. inom ett
eller två år.

Men jag vill, för att övertyga kammarens
ledamöter om det rimliga i den mo -

tion som väckts av herr Åman och som
svarar mot en fyrpartimotion i andra
kammaren, nämna att detta anslag har en
alldeles speciell förhistoria. Det kom till,
då överstyrelsen för yrkesutbildning inte
hade tillräckliga personliga resurser för
att klara av något nämnvärt på vidareutbildningens
område. Det blev därför
ganska mycket pengar över på de reservationsanslag
som funnits för föreläsningar
och fortbildningskurser. Så småningom
—- och alltför långsamt, tycker
många — har överstyrelsen för yrkesutbildning
kommit till den nivån att man
har möjligheter till en någorlunda rejäl
vidareutbildningsverksamhet. I år har
man — genom gamla reservationer —
ungefär 100 000 kronor till sitt förfogande.
Dessa pengar spenderar man och
spenderar väl — knappt 40 000 kronor
ingår i verkligheten i form av föreläsningar
som en reguljär del i de tekniska
gymnasiernas undervisning. Omkring
60 000 kronor kan i år användas till
egentlig fortbildning. I slutet av detta
budgetår har man ätit upp sina gamla reserverade
medel. Med det förslag, som
nu föreligger från statsutskottets sida,
ett reservationsanslag på 60 000 kronor,
når man därhän, att 40 000 kronor är
bundna för de föreläsningar jag talat om.
Kvar står sedan drygt 20 000 kronor som
— om jag inte är fel underrättad — i
stort sett förbrukas genom fortsättningen
av en kurs i tillämpad matematik i Luleå,
som påbörjas redan under innevarande
år. Det kommer över huvud taget inte
att finnas plats för någon ny verksamhet
på det här området, det blir inte några
nya kurser, det blir långtifrån någon
upprustning utan tvärtom en nedrustning,
och detta på ingenjörsområdet, där
vi kanske mer än på något annat fält är
beroende av en snabb och omfattande expansion.

Jag vill för att belysa situationen bara
nämna två exempel. Med den anslagspolitik
som statsutskottet förordar, blir
det, såvitt jag kan bedöma, omöjligt att
anordna den kurs i byggnadsproduktionsteknik,
som har förberetts och detaljplanerats
och som — enligt vad jag
kunnat inhämta — kan spara in mång -

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Anslag till föreläsningar och fortbildningskurser vid högre tekniska läroverk

dubbelt större belopp åt statsverket bara
på ett år än hela det anslag som föreslagits
i herr Åmans motion. Jag vill —
för att särskilt belysa de områden, där en
enskild industri inte kan klara av en
kvalificerad fortbildningskurs — påpeka
att statliga och privata institutioner
på det här området är sällsynt eniga.
Det är privata och statliga företag, som
direkt är berörda av jetålderns teknik.
Det är nödvändigt i den tid, som vi lever
i, att olika berörda intressenter — de
må vara statliga eller enskilda — får
sina utbildningsbehov tillgodosedda, och
det här nämnda är bara ett exempel på
att man långt ifrån alltid kan klara av
dessa på egen hand.

Även om den allra största delen av
fortbildningskurserna tar sikte på den
privata industriens behov av välutbildad
arbetskraft, har den offentliga sektorn ett
direkt intresse av att nya kurser kommer
till stånd. Men med en enkel och otilllämpad
matematik kommer jag till det
resultatet, att statsutskottets utlåtande
innebär, att någon ny verksamhet över
huvud taget inte kan komma till stånd,
att det här blir fråga om en direkt nedrustning
på fortbildningens område för
ingenjörerna.

Jag har med tillfredsställelse konstaterat,
att arbetsmarknadspolitiken i det
stora hela fått en alltmer framsynt inriktning.
En ledande princip i vår moderna
arbetsmarknadspolitik, såsom den
tagit sig uttryck senast i riksdagsbeslutet
i förra veckan, har varit, att det sker
en ökad inriktning av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna till utbildning
och omskolning. Jag ser i de här berörda
kurserna i viss mån en parallell till dessa
omskolningskurser. De är visserligen
inte något led i åtgärderna för att omplacera
arbetslösa människor, men de är
på samma sätt som omskolningskurserna
en konsekvens av de förändringar, som
vårt samhälle ständigt och i ett ökat tempo
genomgår.

Det är ingen svindlande anslagshöjning
som begärs i motionen. Det rör sig
om drygt 200 000 kronor. Men ett bifall
till utskottets hemställan skulle enligt
min mening innebära, att riksdagen ac -

cepterade en försämring av den tekniska
fortbildningen, att den bidrog till en
minskad rörlighet för stora grupper ingenjörer
så att den undandrog samhället
de ökade insatser som skulle bli möjliga
från dessa ingenjörers sida.

Herr Åman har i sin motion yrkat, atl
anslaget till föreläsningar och fortbildningskurser
skall utgå med 268 000 kronor.
Utskottet har i sitt utlåtande tillstyrkt
ett anslag av 60 000 kronor.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här anfört yrkar jag bifall till motionen
I: 269.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Om man läser åttonde
huvudtiteln på denna punkt finner man,
att riksdagen för budgetåret 1957/58
anslog 62 000 kronor och att nettoutgiften
blev 27 950 kronor. För budgetåret
1958/59 anslog riksdagen också 62 000
kronor, och då blev nettoutgiften 32 333
kronor. Det har alltså visat sig, att det
har blivit överskott för varje år. Jag
vill också framhålla, att i de många
framställningar som statsutskottets andra
avdelning har fått från åtskilliga håll
har, efter vad jag kan erinra mig, icke
i något sammanhang framförts krav på
denna punkt.

Under måndagen och tisdagen hade vi
också överläggningar med personer som
sysslar med liknande ting, och de hade
helt andra önskningar än som framförts
på denna punkt. Till och med överstyrelsen
för yrkesutbildning, som i högsta
grad ansvarar för detta, har inte alls sådana
anslagskrav som motionärerna har
på denna punkt.

Jag tror att Kungl. Maj:t har avvägt
detta på ett mycket lämpligt sätt, och
utskottet har samma uppfattning. Vi
tror att vad Kungl. Maj:t föreslagit är
tillräckligt. Hur det kommer att bli ett
senare budgetår är naturligtvis mycket
svårt att säga, men jag har den uppfattningen
att Kungl. Maj:t då kommer att
se till att detta anslag ökas, om det skulle
visa sig nödvändigt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ang. understöd åt handelsgymnasier

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på
bifall till den i ämnet väckta motionen
I: 269; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 7—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Ang. understöd åt handelsgymnasier

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Understöd åt handelsgymnasier
anvisa ett förslagsanslag av 3 547 000
kronor, innebärande en anslagshöjning
med 510 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström m. fl. (1:106) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (11:118), i vilka —- såvitt
nu var i fråga — hemställts, alt riksdagen
måtte besluta, 1. att statsbidrag
skulle kunna utgå till treåriga handelsgymnasielinjer;
2. att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om förslag till
1961 års riksdag om förbättrade statsbidrag
till handelsgymnasierna för att
möjliggöra att elevavgifterna skulle kunna
avskaffas; 3. att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om förslag till 1961 års
riksdag om åtgärder för att främja lärarrekryteringen
till handelsgymnasierna;
4. att bemyndiga överstyrelsen för yrkesutbildning
att från och med budgetåret
1960/61 anordna försöksverksamhet med
särskilda påbyggnadskurser i handel och
för detta ändamål anvisa ett anslag av
30 000 kronor;

dels en inom första kammaren av
herr Åman väckt motion (1:270), vari
hemställts, att till Understöd åt handelsgymnasier
måtte för budgetåret 1960/61
anvisas, utöver vad Kungl. Maj:t före -

slagit, ett förslagsanslag av 30 000 kronor
till anordnande av påbyggnadskurser
i handel;

dels ock en likaledes inom första kammaren
av herr Åman väckt motion (I:
271), vari hemställts, att riksdagen vid
sin behandling av nu förevarande anslag
måtte uttala, att intagningen av elever
vid gymnasierna från och med budgetåret
1961/62 borde avse jämväl intagning
till treårig utbildning.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 270 samt 1:106 och
II: 118, sistnämnda två motioner i vad
de avsåge medelsanvisning för särskilda
påbyggnadskurser i handel, till Understöd
åt handelsgymnasier för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
3 547 000 kronor;

b) att motionerna I: 271 samt I: 106
och II: 118, sistnämnda två motioner i
vad de avsåge statsbidrag till treåriga
handelsgymnasielinjer, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

c) att motionerna I: 106 och II: 118, i
vad de avsåge skrivelse till Kungl. Maj :t
om förbättrade statsbidrag till handelsgymnasierna
för att möjliggöra elevavgifternas
avskaffande, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

d) att motionerna I: 106 och II: 118,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t om åtgärder för att främja lärarrekryteringen
till handelsgymnasierna,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

b) att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:106 och II: 118, såvitt nu
vore i fråga, samt motionen I: 271 besluta,
att statsbidrag skulle kunna utgå till
treåriga handelsgymnasielinjer från och
med budgetåret 1960/61 med högst sex
dylika linjer per budgetår;

c) att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:106 och II: 118, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till förbättrade
statsbidrag till handelsgymnasierna för
att möjliggöra att elevavgifterna skulle
kunna avskaffas;

d) att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:106 och II: 118, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till åtgärder för att
främja lärarrekryteringen till handelsgymnasierna.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! I den stora och mycket
glädjande upprustning som är i gång i
fråga om vårt undervisningsväsende har
tyvärr handelsgymnasierna kommit i
skymundan. Man kan väl säga att det
är på fyra punkter denna eftersläpning
närmast förekommer.

För det första är handelsgymnasierna
till skillnad från de allmänna gymnasierna
tvååriga i stället för treåriga.
Det är mycket som eleverna skall inhämta,
och det är omöjligt att utöka
kurserna. Redan det som nu finns på
schemat innebär för eleverna en arbetsbörda
som anses vara ganska, för att
inte säga mycket påfrestande.

För det andra innebär det förhållandet,
att handelsgymnasierna är tvååriga
i stället för treåriga och alltså inte kan
ha de utökade kurser de borde ha, att
eleverna efter utbildning vid handelsgymnasium
inte utan vidare har behörighet
för inskrivning vid universitet
och att de alltså där inte kan skaffa sig
vidare utbildning.

För det tredje har handelsgymnasierna
mycket dryga elevavgifter till skillnad
från de flesta andra skolor.

För det fjärde är lärarna vid handcls Första

kammarens protokoll 1960. Nr 15

Ang. understöd åt handelsgymnasier
gymnasierna i en väsentligt sämre ställning
än lärarna vid de allmänna gymnasierna,
vilket gör att lärarrekryteringen
till handelsgymnasierna i hög grad försvåras.

Detta är ju inte någon särdeles ny
upptäckt, utan redan handelsutbildningskommittén
konstaterade 1950 att de tvååriga
handelsgymnasierna borde förvandlas
till treåriga gymnasier. Det har
på handelns område kommit till så mycket
nytt och som också måste anses vara
mycket nödvändigt, som de nuvarande
handelsgymnasierna inte kan svara
för. Utredningen pekar bl. a. på att man
inte kan få utbildning för mera självständiga
poster inom det merkantila området,
att distributionsfrågornas allt
större roll inte kan beaktas, att de företagsekonomiska
ämnena borde få en avsevärt
starkare ställning än de har
vid våra nuvarande handelsgymnasier
o. s. v. Detta fördes vidare av överstyrelsen
för yrkesutbildning, som år 1957
föreslog en reform på detta område sä
att vi skulle få till stånd treåriga handelsgymnasier.

Nu vore det väl orätt att säga att
intresset för en reform på detta område
enbart ligger hos motionärerna och reservanterna.
Departementschefen själv
uttalar, att enligt hans mening starka
skäl kan sägas tala för en reformering
av bestämmelserna rörande handelsgymnasierna.
Men han förklarar afl han av
hänsyn till det berömda »statsfinansiella
läget» inte nu har kunnat komma med
ett förslag till en sådan reform. Och även
utskottet understryker hur välgrundad
tanken är att man så snart som möjligt
skall försöka få till stånd treåriga handelsgymnasier.

Nu har jag under hand fått kännedom
om att det här kanske är något på väg
mycket snart och att det kanske till
och med skulle gå snabbare än vad reservanterna
har tänkt sig. I reservationen
föreslås ju att man så att säga skulle
gå etappvis fram, men det är självklart,
att både motionärer och reservanter inte
har något som helst att invända mot
att en sådan reform genomföres snabbare
iin vad de hade vågat hoppas på.

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ang. understöd åt handelsgymnasier

Om detta bekräftas, yrkar jag visserligen,
herr talman, bifall till reservationen,
men jag kommer inte att begära någon
votering på denna punkt.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag har nyss i samband
med behandlingen av anslaget till fortbildningskurser
vid de högre tekniska
läroverken påpekat hur angeläget det
är att vi fäster större vikt vid vidareutbildningen
på alla områden. Detta gäller
på det merkantila området likaväl
som på det tekniska. Några påbyggnadskurser
vid handelsgymnasierna förekommer
inte, och överstyrelsen för yrkesutbildning,
som vill ha en sådan verksamhet
till stånd, har begränsat sina krav
till 30 000 kronor i sina petita.

Det finns ingen anledning att upprepa
vad jag här tidigare sagt om vidareutbildningen
över huvud taget. Jag vill i
det sammanhanget endast påminna kammarens
ledamöter om att flertalet av de
ekonomer, som nu är yrkesverksamma,
fått sin utbildning vid handelsgymnasierna
vid den tid då begrepp som kontorsautomation
ännu inte var präglade.
Jag vill också peka på att många av
dem som fått sin utbildning vid handelsgymnasierna
numera har sin yrkesverksamhet
inom statlig och kommunal
förvaltning, och de har under sin studietid
vid handelsgymnasierna knappast
mer än snuddat vid det speciella redovisningsproblem
som möter på den offentliga
sektorn. Det belopp, som överstyrelsen
för yrkesutbildning föreslagit
och som herr Åman har anslutit sig till
i sin motion, tycker jag egentligen är
alltför blygsamt i förhållande till det
verkliga behovet. Då det emellertid på
denna punkt inte föreligger någon reservation,
avstår jag från att ställa något
yrkande.

Herr Åman har vidare i en motion
under denna punkt föreslagit, att riksdagen
nu skulle utttala att intagningen
av elever vid handelsgymnasierna från
och med budgetåret 1961/62 skall avse
också intagning till treårig utbildning.
Det är ett krav, som har varit aktuellt

under många år och som för varje år
gör sig gällande med allt större styrka.
Det är nödvändigt, att handelsgymnasierna
får samma ställning som övriga
gymnasielinjer redan av det skälet, att
det från arbetsmarknadssynpunkt är angeläget
att handelsgymnasierna kan locka
till sig studielämpliga ungdomar.

För närvarande förhåller det sig så,
att examen vid handelsgymnasium inte
berättigar till tillträde vid universiteten
och vid de flesta högskolorna. I
den stora universitetspropositionen har
ecklesiastikministern föreslagit, att ekonomutbildning
skall meddelas även vid
universiteten i framtiden. En förutsättning
för att gymnasie- och universitetspolitiken
skall flyta samman på ett naturligt
sätt är naturligtvis då, att handelsgymnasisterna
skall kunna gå vidare
till den högre ekonomutbildningen.

Statsutskottet har i sitt utlåtande funnit
förslaget välgrundat men anser, att
det statsfinansiella läget inte medger att
förslaget nu genomförs. Hänvisningen
till det statsfinansiella utrymmet innebär
ju egentligen ingenting annat än att
denna fråga av statsutskottet getts en
lägre grad av prioritet än andra krav.

För min del finner jag att det kanske
inte är lämpligt att börja med treåriga
gymnasier redan i höst. Yrkesvägledningen
och ungdomarnas val av gymnasielinjer
för det kommande läsåret är
väl i stort sett ett passerat faktum. Jag
fäster så stor vikt vid att den treåriga
liandelsgymnasieutbildningen skall få en
riktig start, att jag är tveksam om ett
beslut om en reform med så kort tidsintervall
är lämpligt. Jag utgår emellertid
från att prövningen av denna fråga
vid höstens budgetarbete skall bli så
gynnsamt, att vi i januari nästa år skall
kunna se ett förslag från ecklesiastikministern
som innebär att önskemålet
om treåriga gymnasielinjer från läsåret
1961/62 skall kunna realiseras.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att jag i årets huvudtitel strukit under
att mycket starka skäl talar för en re -

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

form av handelsgymnasierna. Det torde
också framgå av den nu framlagda universitetspropositionen
att hela gymnasiepolitiken
måste tas upp till översyn
för att få till stånd en bättre samordning
med universitet och högskolor.

Att denna reform inte har kommit
fram i år har alldeles klart angivits vara
föranlett av statsfinansiella skäl.
Självfallet får denna avvägning ses mot
bakgrunden av hela anslagsgivningen på
åttonde huvudtitelns område. Jag vill
erinra kammarens ledamöter om att yrkesutbildningen
icke något år fått så
stora nya anslag som i år. Det är anledningen
till att denna reform inte har
kunnat tränga sig fram i allra första
rummet.

När det gäller själva handelsutbildningen
måste det väl ha varit en riktig
bedömning att i första hand söka satsa
på en vidgad bas för nyintagningen. Det
har inneburit att vi lagt fram förslag
om en anslagshöjning beträffande handelsgymnasierna
med 510 000 kronor,
vilket innebär bland annat en utökning
med åtta nya statsunderstödda klassavdelningar
och två nya statsberiiltigade
handelsgymnasier.

Men reservationen är —- vilket jag idigare
har uttalat i andra kammaren

— ganska farlig ur vissa synpunkter.
Den binder nämligen utvecklingen till
ett minimiprogram: högst sex treåriga
linjer under de närmast kommande tre
eller fyra budgetåren. När vi i departementet
och i regeringen har diskuterat
denna reform har det rört sig om helt
andra dimensioner. Det har självfallet
gällt statsbidrag till treåriga linjer vid
samtliga tjugotre statsbidragsberättigade
handelsgymnasier. Då får emellertid reformen
något större ekonomiska proportioner.
Dessutom måste hela lärarorganisationen
komma med i bilden.
Jag vill till denna kammares protokoll

— liksom jag gjort till andra kammarens
-—- med civilministerns goda minne
läsa in skrivningen i ett protokoll
som är upprättat mellan lärarorganisationerna
å ena sidan ocli civilministern
å den andra: »Frågan om att föra in
rektors- och lärartjänsterna vid han -

Ang. understöd åt handelsgymnasier

delsgymnasierna under statens allmänna
avlöningsreglemente skall bli föremål
för ytterligare utredning inom sådan
tid, att eventuella förslag härom
skall kunna föreläggas 1961 års riksdag
under dess vårsession.»

Jag hoppas att kammarens ledamöter
har klart för sig att denna reform ligger
högt uppe vid bedömningen av angelägenheten.
Jag tror att ett bifall till
reservationen på denna punkt skulle
vara en black om foten för den fortsatta
utvecklingen och det fortsatta reformarbetet
när det gäller handelsgymnasierna.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag vill bara ifrån vårt
håll understryka att en förbättrad undervisning
vid handelsgymnasierna anses
vara av en stor angelägenhetsgrad.

För oss ter det sig framför allt så, att
inte endast möjligheten att fortsätta studierna
vid universitetet är viktig utan
även att nödvändigheten av att skaffa
en bättre språklig utbildning vid denna
typ av utbildning är mycket angelägen
i ett läge då våra affärsförbindelser med
utlandet kommer att öka i hög grad.

Jag ber i övrigt att få instämma i vad
herr Andersson har framfört.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Efter ecklesiastikministerns
deklaration tror jag inte att det
finns mycket att tillägga.

Jag skulle bara vilja erinra om hur
detta anslag har utvecklats under de
senaste fyra åren. Vi hade 2 079 000
kronor 1957, 2 606 000 kronor år 1958,
3 037 000 kronor år 1959 och 3 547 000
kronor år 1960. Det har skett en ökning
i ganska rask takt. Jag tror att vi allesammans
är glada över den deklaration
som ecklesiastikministern har gjort här.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade hem talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framstäl -

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ang. bidrag till bergsskolan i Filipstad

las särskilt angående varje moment av
utskottets i den nu ifrågavarande punkten
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a hemställt.

Vidare gjordes i fråga om ettvart av
momenten b, c och d propositioner, dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på antagande av det förslag, som innefattades
i motsvarande del av den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
propositionerna på bifall till
utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarade.

Punkten 11

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 12

Ang. bidrag till bergsskolan i Filipstad

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 264 och
11:210, till Bidrag till bergsskolan i Filipstad
m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa
ett anslag av 95 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 264, av
herr Källqvist m. fl., och II: 210, av herr
Ståhl in. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att statsbidraget för
upprätthållande av bergsskolan i Filipstad
skulle för nästa budgetår utgå med
sammanlagt 223 344 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Boman, Axel Johannes Andersson,
Jacobsson, Kaijser och Nihlfors,
fröken Vinge samt herr Helén, vilka
på åberopade grunder ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:264
och II: 210, till Bidrag till bergsskolan i
Filipstad m. m. för budgetåret 1960/61
anvisa ett anslag av 223 300 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Kammaren har tidigare
haft anledning att diskutera frågan

om bidrag till bergsskolan i Filipstad,
men det har inte lett till några resultat.

För mig är detta främst en rättvisefråga.
Jag anser att det är orimligt att
denna skola skall ställas i särklass i förhållande
till en rad andra liknande skolor.
Kammaren kommer strax härefter
att få ta ställning till bidrag till bl. a.
textilinstitutet i Borås och Lennings textiltekniska
institut i Norrköping. Jag tycker
nog att det vore rimligt att bergsskolan
i Filipstad kom i samma ställning
som dessa skolor.

Med dessa få ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror inte det tjänar
något ändamål att nu ta upp någon längre
diskussion om denna fråga, utan med
hänvisning till utskottets skrivning ber
jag att helt kort få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag vill först instämma
med herr Andersson däri, att det ökade
anslaget till bergsskolan i Filipstad är
att betrakta som ett rättvisekrav. Vi från
Värmlands län har varit framme om den
saken flera gånger. Det tyder på att vi
är litet envisa, och vi tycker att vi har
skäl att vara det av den anledningen,
att denna skola är relativt billig, för att
inte säga mycket billig för staten att
driva.

Skolan får ju ett mycket stort bidrag
från Jernkontoret, men om staten fortsätter
att vägra skolan ett, som vi tycker,
rättvist ökat bidrag, kan man befara att
Jernkontoret inte kommer att vara lika
generöst som hitintills.

Från utbildningssynpunkt har denna
skola en mycket stor betydelse. Det är
faktiskt den enda skolan här i vårt land,
där man har utbildning av ingenjörer på
mellanstadiet. Till detta kan jag lägga
att skolan f. n. är tvåårig. Det betyder att
språkundervisning vid skolan är helt
obefintlig — man utbildar alltså ingenjörer
för bergshanteringen utan att de

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Om statsbidrag till inbyggda skolor inom handelns område

får läsa vare sig svenska, tyska eller
engelska. Om skolan finge det ökade
statsbidrag, som man här äskat, är det
meningen att öka undervisningstiden, så
att även dessa viktiga ämnen kan få
plats på skolans schema.

Det är alldeles riktigt att även här gäller
det pengar, men jag tror det är ytterligt
svårt att få fram exempel på en
yrkesskola, där utbildningen drivs så billigt
som vid bergsskolan i Filipstad. Vi
har nyss behandlat handelsgymnasierna,
och jag vill vädja till ecklesiastikministern
att i det sammanhanget också
titta på denna fråga. Här har man ett
tvåårigt gymnasium, på samma sätt som
man hittills haft i fråga om handelsgymnasierna.
Man kan räkna med att få
ett välvilligt bedömande när det gäller
handelsgymnasierna, och då tycker jag
att denna skola i Bergslagen borde få
komma med av bara farten.

Det är alldeles riktigt att utskottet skrivit
välvilligt, men jag har en känsla av
att man skriver alltmer välvilligt bara
för att slippa bråk från någon sida. Välvilligheten
blir så småningom, tycker
jag, litet värdelös — även om jag naturligtvis
är tacksam för att utskottet inte
skrivit i motsatt riktning.

Jag tror att detta inte är ett rent värmländskt
intresse. Från denna skola utexamineras
unga män, som inte endast
går till bergshanteringen. I stort sett
räknar man med att bara 60 procent går
dit, de andra går till andra områden, där
man alltså har nytta av denna utbildning.

Herr talman, jag ber att med dessa
motiveringar få yrka bifall till reservationen
vid punkten 12 i statsutskottets
förevarande utlåtande.

I detta anförande instämde herr Kaijser
(h).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra pro -

positionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 13—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Om statsbidrag till inbyggda skolor inom
handelns område

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning från och med budgetåret
1960/61, meddela de bestämmelser, som
kunde föranledas av vad departementschefen
föreslagit rörande statsbidrag till
inbyggda skolor för huslig utbildning,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att beträffande
föreningen Handarbetets vänner
meddela beslut i fråga om förhöjt statsbidrag
m. m. i enlighet med vad departementschefen
anfört, dels ock till Bidrag
till driften av lokala yrkesskolor
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 80 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels de likalydande motionerna I: 106,
av herr Lundström m. fl., och II: 118, av
herr Ohlin m. fl., i vilka — såvitt nu var
i fråga ■— hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att statsbidrag skulle kunna
utgå till inbyggda skolor även inom handelns
område;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Eskilsson (I: 368) samt den andra
inom andra kammaren av herrar
Darlin och Magnusson i Tumhult (II:
476), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning från ocli med budgetåret
1960/61, meddela de bestämmelser, som
kunde föranledas av att till statsbidragsberättigade
inbyggda skolor och företagsskolor
finge räknas även sådana som
rörde handels- och kontorsområdet.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med tillämpning från

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Om statsbidrag till inbyggda skolor inom

och med budgetåret 1960/61, meddela
de bestämmelser, som kunde föranledas
av vad departementschefen föreslagit rörande
statsbidrag till inbyggda skolor
för huslig utbildning;

b) att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att beträffande föreningen
Handarbetets vänner meddela beslut i
fråga om förhöjt statsbidrag m. m. i enlighet
med vad departementschefen i
statsrådsprotokollet anfört;

c) att motionerna 1:368 och 11:476
samt I: 106 och II: 118, sistnämnda båda
motioner såvitt nu vore i fråga, icke
måtte av riksdagen bifallas;

d) att riksdagen måtte till Bidrag till
driften av lokala yrkesskolor för budgetåret
1900/61 anvisa ett förslagsanslag av
80 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Pålsson,
Jacobsson, Kaijser, Thorsten Larsson,
Skoglund i Doverstorp, Svensson i
Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Karlsson, herrar Nihlfors och
Larsson i Hedenäset, fröken Vinge samt
herr Helén, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under c hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av motionerna I: 106 och II:
118, såvitt nu vore i fråga, samt I: 368
och II: 476, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att förslag måtte föreläggas
riksdagen om statsbidrag till inbyggda
skolor inom handelns område.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort på denna punkt.

Statsrådet sade i sitt anförande nyss
att det mest angelägna just nu varit att
bredda undervisningen på handelns område.
Här finns nu möjlighet till en ytterligare
breddning genom att gå med
på att det som nu skall gälla för yrkesutbildning
på det husliga arbetets område
också skall gälla för inbyggda skolor
och företagsskolor inom handelns område.
Vi tycker att det vore på sin plats
att denna sak kommer med i detta sam -

handelns område

manhang, i varje fall så att riksdagen
nu fattar ett principbeslut.

Jag ber, herr talman, med detta att
få yrka bifall till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill erinra om vad
departementschefen framhållit på sidan
13 i statsutskottets utlåtande. Jag tror
att det är tillräckligt i detta sammanhang.

För egen del är jag glad över den utveckling
som har skett på detta område.
Det har ju här skett en frammarsch,
som man knappast vågade hoppas på
bara för fyra å fem år sedan.

Beträffande handelns område torde det
förtjäna att närmare undersökas hur det
hela kan organiseras och vilka områden
som lämpligen bör medtagas. Jag är
övertygad om att en sådan undersökning
kommer att ske ifrån departementets sida.

Jag tror att vi tryggt kan bifalla statsutskottets
utlåtande på denna punkt, till
vilken jag yrkar bifall.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 77 punkten
16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ang. främjande av

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 69;

Nej — 61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 17—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Ang. främjande av lärlingsutbildningen
hos hantverksmästare

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 1 690 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Stefanson (I: 56) och den andra inom
andra kammaren av herr Nordgren m. fl.
(11:67), i vilka hemställts, för det första
att riksdagen måtte besluta, att hantverksmästare,
som åtoge sig utbildning
av lärlingar, skulle erhålla ett statsbidrag
av 2 000 kronor för en fullständig utbildning
om minst tre år och ett kurstillägg
av 1 200 kronor, därest lärlingen
bereddes möjlighet att under betald arbetstid
genomgå teoretisk utbildning,
samt för det andra att det ökade bidrag,
som detta föranledde utöver det före -

lärlingsutbildningen hos hantverksmästare
slagna beloppet av 1 690 000 kronor till
Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare m. in., måtte täckas
genom ianspråktagande av medel ur
femte huvudtiteln: »För arbetslöshetens
bekämpande»;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Torsten Andersson och Mattsson
(I: 364) samt den andra inom andra
kammaren av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl. (11:472), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
till Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag om
2 285 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att motionerna 1:56 och 11:67
samt I: 364 och II: 472, i vad de avsåge
bidragsbeloppen för lärlingsutbildning,
icke måtte av riksdagen bifallas;

b) att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 364 och II: 472, i vad de
avsåge antalet bidragsrum, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet i punkten anfört;

c) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:56 och 11:67
samt I: 364 och II: 472, i vad de avsåge
medelsanvisningen till Främjande av
lärlingsutbildning hos hantverksmästare
m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 1 690 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Pålsson,
Jacobsson, Kaijser, Thorsten Larsson,
Skoglund i Do verstorp, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Karlsson, herrar Nihlfors och
Larsson i Hedenäset, fröken Vinge samt
herr Helén, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under a och c hemställa,

a) att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:56 och 11:67 samt 1:364
och 11: 472, samtliga motioner såvitt nu

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ang. främjande av lärlingsutbildningen hos hantverksmästare

vore i fråga, besluta att höja bidragsbeloppen
för den lärlingsutbildning, som
påbörjades från och med den 1 maj
1960, grundbidraget till 2 000 kronor
och kurstillägget till 1 200 kronor;

c) att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
I: 56 och II: 67 samt I: 364 och
II: 472, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. m. för
budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 1 780 000 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Denna fråga om främjande
av lärlingsutbildningen hos hantverksmästare
är ju inte dagsfärsk för
kammaren, utan den är en sak som vi
har återkommit till under flera år. Det
är därför väl inte så angeläget, i varje
fall inte från min synpunkt sett, att gå
närmare in på frågan, särskilt som jag
vet att också andra kommer att ta upp
frågan till belysning.

Motiveringen till att man på detta sätt
återkommer år efter år är ju helt enkelt
den, att det inte finns tillräckligt med
utbildningsplatser för ungdomen. Även
om man måste erkänna att det på detta
område på senare år bär gjorts oerhört
mycket och att centrala verkstadsskolor
och andra yrkesskolor har inrättats
i stor utsträckning, så är det ju ändå
alltjämt på det sättet, att en hel del ungdomar
har mycket svårt att skaffa sig
en yrkesutbildning, och lärlingsutbildningen
är en från statsverkets synpunkt
mycket billig väg att få en sådan utbildning
till stånd.

Men för att den skall komma till stånd
fordras det ju att båda parterna skall
vara överens. Det skall inte bara vara
så, att ungdomarna är villiga att få utbildning,
utan man måste ju också stimulera
hantverksmästarna att ta emot
dessa ungdomar. Erfarenheten tycks visa
att de bidrag, som hantverksmästarna
hittills har fått, inte är tillräckligt stimulerande,
och därför föreslås det ånyo
i årets reservation att man skall höja

grundbidraget till 2 000 kronor och kurstillägget
till 1 200 kronor.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
få yrka bifall till reservationen.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få säga några
ord med anledning av den motion —
nr 1:56 — som jag har lämnat i denna
kammare och som behandlar just denna
fråga.

Den tidigare behandlingen här i kammaren
av anslagen till yrkesskolväsendet
gör det överflödigt för mig att utförligare
framhålla yrkesutbildningens
betydelse.

Utskottet har i redan behandlade
punkter av det föreliggande betänkandet
följt departementschefen och hemställt
bl. a. om en höjning av driftbidraget
till centrala yrkesskolor med 3,5
miljoner till i runt tal 21,4 miljoner kronor
och av driftbidraget till lokala yrkesskolor
med 25 miljoner till 80 miljoner
kronor. Kammaren har inte haft
något att invända mot dessa förslag till
bidragsökningar. Utbyggnaden av yrkesskolväsendet
har således i år liksom tidigare
under de senaste åren varit föremål
för både regeringens och riksdagens
välvilja, och det hälsar vi inom
hantverket och den mindre industrien
liksom näringslivet i övrigt med tillfredsställelse.

Trots statsmakternas betydande insatser
på detta område är bristen på elevplatser
emellertid mycket stor. Många
av de ungdomar som söker sig till yrkesskolorna
måste som bekant avvisas.
Det rådande underskottet på elevplatser
framgår av en nyligen företagen utredning
i Gävleborgs län. Där finns för
närvarande 1 780 elevplatser inom yrkesutbildningsområdet,
och utredningen
visar att det vore önskvärt med en fördubbling
av detta antal, alltså till 3 500.
Det betraktas som ett minimiprogram.
Utredningen understryker dessutom sambandet
mellan yrkesutbildning och arbetslöshet
bland ungdomen. Av det utredningsmaterial
som föreligger och som
arbetsförmedlingarna lämnat kan utlä -

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ang. främjande av lärlingsutbildningen hos hantverksmästare

sas att 22 procent av alla arbetslösa utgjordes
av ungdom under 18 år. Samtidigt
råder det brist på yrkesutbildad arbetskraft.

Detta är bara ett typexempel på hur
förhållandena är även i andra delar av
vårt land, och det understryker behovet
av ökat antal utbildningsplatser.

Men, herr talman, en utbyggnad av
yrkesskolväsendet är ju inte enda sättet
att få bukt med denna underbalans
inom yrkesutbildningen. Den utbildningskapacitet
som finns inom näringslivet
måste, anser jag, i högre grad än
vad som nu sker tas i anspråk. Den måste
aktiviseras, och företagen måste stimuleras
till medverkan. Det är då, enligt
vad vi inom hantverket anser, angeläget
att i större utsträckning satsa
på lärlingsutbildningen hos hantverksmästarna.
Det är en kvalitativt god utbildning,
som liksom inom yrkesskolorna
följer med omsorg utarbetade läroplaner
och i regel slutar med ett utlärningsprov.
Yrkesförbunden inom vårt
område har i samarbete med de anställdas
fackföreningar utarbetat detaljerade
läroplaner och föreskrifter i övrigt, som
skall vara vägledande för både mästaren
och lärlingen under utbildningens
gång. Denna verksamhet har bedrivits
inom Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
och yrkesförbunden,
och den bedrevs där långt innan det allmännas
intresse för yrkesutbildning vaknade.

Utbildningen på hantverksmästarverkstäderna
är även väl anpassad till det
aktuella behovet. Eleven har under lärotiden
god kontakt med produktionen.
Han går inte enbart i en skola utan är
samtidigt en kugge i produktionen.
Kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning
framhåller i sina riksdagspetita följande
beträffande utbildningen hos hantverksmästarna:
»överstyrelsen vill med skärpa
framhålla den stora vikten av att
denna form av yrkesutbildning inte
minskar. Lärlingsutbildningen är en ur
rent ekonomisk synpunkt billig skolform.
Det är också av stor samhällsekonomisk
vikt, att vi i största möjliga utsträckning
kan ta i anspråk den stora

fond av yrkeskunnande, som finns inom
hantverket och den mindre industrien.»

Tidigare har det ju varit så, att företagen
själva och kommunerna i allt väsentligt
bekostat yrkesutbildningen. Under
det sista decenniet har emellertid en
viktig förskjutning i fördelningen av
kostnaderna ägt rum. Det är en tredje
part — staten — som påtagit sig ett allt
större ansvar för ungdomens utbildning
och tagit en successivt stigande del av
kostnaderna härför. Denna utveckling
bör även i högre grad än hittills få göra
sig gällande inom den gren av yrkesutbildningen
som det här är fråga om.
Visserligen har utskottet här visat på
att ökningen av anslagen till utbildningen
på mästarverkstäder varit stor under
de gångna åren. Jag vill dock i det sammanhanget
framhålla att bidraget till
hantverksmästarna, alltså 1 500 kronor
till den praktiska utbildningen och 1 000
kronor i kurstillägg, har stått stilla under
ett antal år, under det att anslagen
till yrkesutbildningsväsendet i övrigt
har stigit. Jag tror att ett ökat bidrag
till denna form av utbildning i hög
grad skulle stimulera företagarna att ta
lärlingar och därmed hjälpa till att avlasta
yrkesskolväsendets behov av ökat
antal elevplatser.

Låt mig än en gång understryka, herr
talman, att detta är en för staten ekonomiskt
mycket fördelaktig form av yrkesutbildning.
Varje elev hos en hantverksmästare
kostar det allmänna endast
en bråkdel av vad en elev på en yrkesskola
kostar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Varje vår under de sista
fem, sex åren bär vi haft en ingående
diskussion om just denna punkt, och
det är därför befogat att i korta ordalag
redogöra för utvecklingen på detta
område.

Till detta ändamål anslog riksdagen
för budgetåret 1955/56 450 000 kronor,
året därpå 930 000 kronor, året därpå

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ang. främjande av lärlingsutbildningen hos hantverksmästare

1 325 000 kronor, året därpå 1 400 000
kronor och i fjol 1 690 000 kronor, och
nu äskas samma belopp.

Jag vill med detta framhålla, att det
knappast är något anslag i den tjocka
åttonde huvudtiteln, som har rönt en
sådan välvilja som detta anslag. På den
punkten har vi varit överens, så det är
inte mycket att säga därom.

Jag beklagar, herr talman, att inte
snabbprotokollet från andra kammarens
diskussion på denna punkt i onsdags
föreligger. Jag lyssnade till den diskussionen,
och jag måste säga att en så
våldsam överdrift som representanterna
för reservationen där kom med, det har
jag sällan upplevat. Man fick bl. a. höra
att eleverna i yrkesskola skulle kosta
samhället 15 000 å 20 000 kronor per år.
Den uppgiften är ju fullständigt horribel,
men de ärade kammarledamöterna
kan själva läsa den i protokollet, om
man inte justerar det uttalandet; jag
är nästan rädd för den saken. Nå, detta
har kanske inte så mycket med själva
frågan att göra.

Det är obestridligt att denna utbildningsväg
är god — det är inte om den
saken vi tvistar. Den har stora fördelar,
och den ställer sig billigare än skolutbildning
av eleverna; den saken är
också uppenbar, även om man inte går
till sådana överdrifter för att visa det
som man gjorde i medkammaren. På
de punkterna tror jag att vi kan vara
överens.

Men alla som är förtrogna med dessa
frågor vet också att utbildningsvägen
har vissa nackdelar, och de kommer att
framträda ännu mera framdeles. De
flesta hantverksmästarna har inte möjlighet
att ge yrkesteoretisk utbildning,
utan de elever som går denna väg får
ofta avstå från den viktiga delen av utbildningen.
Men den yrkesteoretiska utbildningen
blir mer och mer nödvändig
allteftersom vårt näringsliv kompliceras.

En del av eleverna vill, här som på
många andra områden, fortsätta sin utbildning
t. ex. för att bli yrkeslärare,
och det kommer i framtiden att möta
svårigheter om de inte har fått yrkesteoretisk
utbildning. Jag vill poängtera

dessa förhållanden, då jag tror att ungdomarna
själva rätt snart kommer underfund
med skillnaden.

Därmed vill jag inte på något sätt förklena
denna utbildning. Många gånger
är den mycket god, och den har kanske
en fördel framför skolutbildningen såtillvida
att ungdomarna snabbare kommer
in i det praktiska arbetslivets speciella
rytm, något som också är av stort
värde i detta sammanhang. Som alla
vet finns det ju möjligheter att ge sig
in på denna linje, om hantverksmästaren
ordnar så att eleven kan få yrkesteoretisk
utbildning. Då utgår det särskilda
anslag varom talas på denna
punkt. Jag tror att man kan säga, att
utvecklingen av denna linje har gått
hand i hand med utvecklingen av skolutbildningen
när det gäller yrkesundervisningen.
Vi behöver båda grenarna,
det är inte tu tal om den saken.

Tyvärr har det visat sig att anslaget
inte helt utnyttjats under vissa av de
år jag räknade upp. Intresset har inte
varit tillräckligt stort. Nu förstår jag
att reservanterna säger, att det i sin
tur beror på att anslaget varit relativt
lågt. Jag vill inte förneka att detta i
vissa fall kan vara riktigt, men å andra
sidan tror jag att hantverksmästare och
småindustriföretagare ibland säger att
de hellre ser att ungdomarna utbildar
sig i skola. Rationaliseringen och den
hektiska arbetstakt som nu förekommer
har gjort det rätt svårt, säger de i varje
fall många gånger, att ta hand om fullständigt
okunniga elever. Det har skett
en väsentlig omsvängning på detta område.

När vi på sin tid utredde dessa problem
hade jag nöjet att samarbeta bl. a.
med herr Stefansons fader, och ett av
de problem som vi då dryftade var just
vilken väg man borde gå. Vi kom överens
om att båda vägarna var nödvändiga,
och jag tror att vi också i fortsättningen
kommer att få anlita bägge
vägarna. Men jag har velat anföra detta
just med hänsyn till att ungdomarna
inte själva så småningom skall behöva
säga sig, att det kanske hade varit en
större fördel om de fått en direkt skol -

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ang. främjande av lärlingsutbildningen hos hantverksmästare

utbildning. De unga bör vara på det
klara med dessa ting.

Sammanfattningsvis kan jag säga att
lärlingsutbildning hos hantverksmästare
ställer sig billigare. Jag tror inte att någon
förnuftig människa vill förneka det.
Den andra utbildningslinjen bär också
vissa fördelar. Glädjande nog har en
rekordartad utveckling ägt rum på området
— ja, man kan faktiskt tala om
ett jordskred bara under de senaste fem
åren — och jag skulle tro att första
kammarens samtliga ledamöter känner
tillfredsställelse över denna utveckling.

Utan att på något sätt vilja förringa
värdet av lärlingsutbildning hos hantverksmästarna
har jag alltså ansett mig
skyldig att framhålla dessa synpunkter,
herr talman, och jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för de
positiva tongångar beträffande hantverksutbildningen
som vi nu fått höra.
Jag är fullt överens med utskottets talesman
när han säger att vi måste beträda
båda vägarna, driva både yrkesskolutbildning
och utbildning inom näringslivet,
för att kunna ge en bra skolning
åt de ungdomar som söker sig till de
praktiska yrkena.

Jag vill sedan säga några ord om yrkesmästarnas
möjligheter att ge teoretisk
utbildning. Dessa möjligheter är
kanske för närvarande inte lika goda
som yrkesskolornas, men vi arbetar inom
våra vrken mycket hårt på att få fram
goda former även för den teoretiska
utbildningen. Jag vill påstå att vi inom
vissa yrken, där utbildningen är väl
ordnad, kommit lika långt som man
gjort inom yrkesskolväsendet. Jag kan
ta som exempel två yrken, som jag känner
väl till, nämligen optikeryrket och
urmakaryrket. I en växelverkan mellan
utbildning på mästarverkstad och yrkesskola,
som vi driver i egen regi — men
med statsbidrag — och framskapad på
eget initiativ, får ungdomarna en god
både praktisk och teoretisk utbildning.
Jag anser — och jag har en del erfaren -

heter från yrkesutbildning inom hantverket
— att det är en mönsterutbildning
och ett exempel på hur utbildningen
inom hantverksyrkena och även
på andra områden skall bedrivas när
den är som bäst. Jag tror därför, herr
talman, att man inte kan tala om en lägre
standard beträffande vare sig den
praktiska eller teoretiska utbildningen
när det gäller mästarufbildningen inom
de yrken som har det ordnat på det sättet.

För övrigt vill jag säga att vi för närvarande
diskuterar metoderna för den
teoretiska utbildningen av elever på
mästarverkstäder. Vi anser att man bör
kunna komma till ett gott resultat genom
att yrkesförbunden i samarbete med
kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning
utarbetar korrespondenskurser och kom
pendier för sådan utbildning.

Till slut vill jag framhålla att anslaget
i år föreslås höjt med 90 000 kronor. Om
man jämför denna summa med de 25
miljonerna till de lokala yrkesskolorna
och de 3,5 miljonerna till de centrala
skolorna, framstår ju ökningen som
mycket liten.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag håller helt och hållet
med avdelningens ordförande om att
det idealiska givetvis är att ungdomarna
får en god både praktisk och teoretisk
yrkesutbildning. Även om det nu råkar
vara så, att en del hantverksmästare
inte har möjlighet att ge denna teoretiska
utbildning, måste det väl ändå vara
bättre att ungdomarna får den praktiska
utbildningen i stället för att de inte
får någon utbildning alls, vilket ju många
gånger blir fallet om inte hantverksmästarna
tar emot dessa ungdomar för utbildning.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Efter de tidigare anförandena
i detta ämne av synnerligen
sakkunniga personer har jag inle mycket
att tillägga.

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ang. främjande av lärlingsutbildningen hos hantverksmästare

Även jag är glad över avdelningsordförandens
mycket positiva inställning
och hans påpekande att man behöver gå
fram på båda linjerna och således ha
utbildning både i yrkesskolor och hos
hantverksmästare. Han medgav också att
det är en billig utbildning för statsverket.
Även om man stannar vid belopp
som är häften så stora som de överdrivna
siffror som skall ha lämnats i andra
kammaren, är det dock betydligt mera än
vad utbildningen hos hantverksmästarna
kostar. Jag har hört talas om en
verkstadsskola, där man räknar med att
utbildningen skulle gå till 8 000 kronor
pr elev och år.

I detta sammanhang skulle jag också
kunna säga, att det inte bara är reservanter
som justerar sina yttranden i
snabbprotokollen; det hade jag en viss
erfarenhet av när vi behandlade åttonde
huvudtiteln förra året.

Vidare vill jag framhålla att det ju
finns olika uppgifter om hur lärlingarna
är både i sin verksamhet och när
de kommer ut i sitt arbete. Efter vad
jag har hört finns det vissa mästare,
som tycker att de ungdomar som har fått
sin utbildning i den rätta miljön på ett
mycket bättre och snabbare sätt anpassar
sig till arbetet än de ungdomar som
kommer direkt från en skola.

Jag vill ännu en gång uttrycka min
tillfredsställelse över den positiva inställning
som avdelningsordföranden har
i denna fråga, men jag tror ändå att det
är riktigt att yrka bifall till reservationen.
Den omständigheten att man under
1958/59 bara hade 733 bidragsrum
av 900 möjliga besatta beror säkert till
mycket stor del på att mästarna anser att
de inte får tillräcklig ersättning.

Jag var också mycket glad över att
höra herr Stefansons uttalande att man
håller på att försöka utarbeta och förbättra
den teoretiska undervisningen.
Hittills har det ju varit mycket svårt att
ordna den. Enligt vad jag har hört är
det bara en enda som hittills har fått det
extra kursbidrag, som ges till dem som
går minst 320 timmar vid en yrkesskola,
som står under överinseende av överstyrelsen
för yrkesutbildning. Det är trå -

kigt, men det sägs att det inte finns plats
i yrkesskolor för att eleverna skall få
den teoretiska undervisning som de skall
ha för att kursbidraget skall utbetalas.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill instämma med
herr Stefanson på en punkt, nämligen
att optiker- och urmakarutbildningen
här i landet är mycket väl ordnad. Sedan
lång tid tillbaka har man haft den
mycket goda skolan i Borensberg. Men
jag vill erinra om även där blir det fråga
om en växelutbildning. Eleven arbetar
en viss tid hos urmakaren-optikern,
och sedan åker han in till skolan under
en annan del av året. På samma sätt
har vi det ordnat på många andra områden,
men där är det skolan som skickar
ut eleverna. I Stockholms stad har
t. ex. skett en enorm utveckling i det
avseendet. Eleverna är fast inskrivna
i yrkesskolan men skickas ut till olika
mästare och arbetsplatser för att få
en sådan växelutbildning. Därmed är
det sörjt just för den yrkesteoretiska
utbildningen, och mot det systemet finns
alltså ingenting att invända, tvärtom.

Jag tror också att herr Stefanson ger
mig rätt i att det runt omkring i vårt
land finns många i yrket väl tränade
hantverksmästare, som dock inte själva
har fått någon yrkesteoretisk utbildning
och som därför inte heller kan meddela
en sådan åt andra. Det är en sak att
vara en god yrkesman, en annan sak
att kunna lära ut teorien. Här kommer
det ju också an på den pedagogiska förmågan.

Jag har därför velat framhålla att man
bör gå fram på båda vägarna samtidigt.
Vi måste emellertid öppet tala om för
ungdomarna vad det är för skillnad mellan
de olika utbildningsformerna. Vi
får rätt snart att behandla en proposition
om yrkeslärarutbildningen, och av
den framgår ganska klart att ingen kan
söka sig till den utbildningen utan att
ha fått en yrkesteoretisk utbildning. Detta
bör man klart säga ut, så att man inte
lurar ungdomen.

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ang. främjande

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Herr Näsström och jag
är i nästan allt väsentligt överens om
hur utbildningen bör bedrivas.

Det är alldeles riktigt som han påpekade
att de äldre hantverksmästarna
inte haft möjlighet att få den teoretiska
utbildning, som man nu vill ge dagens
ungdom. Den saken har emellertid, såsom
jag tidigare sagt, uppmärksammats
av oss, och vi strävar därför efter att få
in yrkesteoretisk utbildning i utbildningsplanerna.
I vår utbildningsverksamhet
förekommer även den växelverkan
mellan skola och mästarverkstad,
som vi själva har tagit initiativet till, och
vi kommer att hemställa om att de lokala
yrkesskolorna i högre grad än hittills
skall hjälpa de mästare, som har lärlingar,
med den teoretiska utbildningen. Med
av korrespondenskurser och kompendier
bör lärarna vid yrkesskolorna kunna
bidra till en sådan utbildning.

Jag vill slutligen framhålla att det
finns många yrken, bl. a. dem jag redan
förut talat om, för vilka det inte finns
möjlighet att organisera en utbildningsavdelning
vid en lokal eller central yrkesskola,
därför att yrkena är för små.
Det finns många yrken, som har så liten
omfattning att yrkesskolavdelningar varken
kan anordnas lokalt eller regionalt
inom länen.

Man måste även tänka på att de ungdomar
som skall arbeta inom dessa yrken
får möjlighet till en god utbildning
och att de mästare som skall ta
hand om denna utbildning får ett stöd
från det allmänna för sin insats på yrkesutbildningsområdet.
Det tycker jag
är ett rättvisekrav.

Vi är överens i allt väsentligt utom
beträffande bidragens storlek. Jag hoppas
att vi även kan bliva överens om
den saken till ett kommande år.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill bara erinra om
att nu kommer vi att få riksskolor just

av lärlingsutbildningen hos hantverksmästare
för de yrken som herr Stefanson talar
om, och vi får regionala skolor för de
yrken där elevantalet är för litet för de
lokala skolorna. De regionala skolorna
kommer i allmänhet att anordnas länsvis.

Samhället har alltså försökt att sörja
för utbildningen även i de små yrkena,
där det kanske behövs elever från hela
riket för att fylla en yrkesskoleavdelning.
Det har gått framåt kolossalt på
detta område, därom hoppas jag att vi
är överens.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de därunder framkomna yrkandena gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av ett
godkännande av den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröst ningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 77 punkten
21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranledes
av ett godkännande av den vid
punkten avgivna reservationen.

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Om representation för familjejordbruket

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 65.

Punkterna 22 och 23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 78, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa med den norska nationalgåvan
svenskhemmet Voksenåsen sammanhängande
frågor, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om representation för familjejordbruket
i arbetarskyddsstyrelsen

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 79, i anledning av väckta motioner
om representation för familjejordbruket
i arbetarskyddsstyrelsen.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
T hor sten Larsson m. fl. (I: 244) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hansson i Önnarp m. fl. (11:415),
hade hemställts, att riksdagen hos Kungl.
Maj:t måtte anhålla om att representant
för familjejordbruket måtte ingå i arbetarskyddsstyrelsen
i enlighet med vad
i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:244 och 11:415 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Pålsson, Thorsten Larsson, Svensson i
Stenkyrka, Nilsson i Göingegården, Cassel
och Hansson i önnarp, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att

arbetarskyddsstyrelsen
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:244
och 11:415 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att representant för familjejordbruket
måtte utses att såsom ledamot av
arbetarskyddsstyrelsen, deltaga i styrelsens
handläggning av ärenden, som berörde
detta näringsområde.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill först påpeka att
arbetarskyddsstyrelsens organisation är
uppbyggd efter den principen, att den
huvudsakligen har ledamöter som representerar
endera arbetsgivar- eller arbetarparten
på olika näringsområden. Man
utgår tydligen i första hand från att
styrelsen har att handlägga frågor inom
dessa parters intressesfär.

Emellertid har ju på detta liksom på
andra områden tidsutvecklingen medfört
en förändring.

Jag vill starkt understryka att anledningen
till motionen och det yrkande
som framförts reservationsvis helt enkelt
är att familjejordbruket numera
torde vara synnerligen berättigat till att
få en representant i arbetarskyddsstyrelsen.
Jag vill betona att motionen inte
har föranletts av arbetarskyddsstyrelsens
misslyckande i fråga om bedömandet
av traktorskyddskonstruktionen i
det i motionen anförda exemplet och
inte heller av att det har uppstått stora
besvärligheter vid den praktiska handläggningen
av förarskyddsproblemet för
traktorer, då den nya bestämmelsen
skulle börja tillämpas i fjol.

De synpunkter som här berörts framförde
jag redan i början av 1959 i en
interpellation till socialministern. Jag
kan i dag bara konstatera att tyvärr
har mina då framförda farhågor besannats.

Huvudsyftet med motionen är dock i
första hand att fästa uppmärksamheten
på att när det genomföres en lagstiftning
av denna art, finns det en tredje
part som blir kraftigt berörd. Säkerligen
kommer också i fortsättningen likartade
problem att uppstå när det gäller
skyddsfrågor rörande jordbruket i
allmänhet, varvid familjejordbruket

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Om representation för familjejordbruket i arbetarskyddsstyrelsen

kommer att bli ekonomiskt starkt engagerat,
för att inte tala om andra synpunkter
på detta.

Det är från denna synpunkt som jag
menar, att det är ett rättvisekrav att
familjejordbruket får en representant i
arbetarskyddsstyrelsen.

Om kammarens ärade ledamöter ser
på sidan 5 i utskottets utlåtande, så
finner ni att det varit en reservant i
arbetarskyddsstyrelsen just för de synpunkter
som framförts i motionen. Denne
reservant säger att huvudparten av
de inom jordbruket sysselsatta tillhör
gruppen familjejordbrukare och att jämväl
dessa beröres av arbetarskyddslagens
bestämmelser. Det är faktiskt, herr
talman, på det sättet att man utan överdrifter
och utan att behöva använda
siffror i detta sammanhang kan säga att
familjejordbrukens klientel — om jag
får använda det uttrycket — har ökat.
Det är ju mest familjejordbrukaren själv
som har hand om arbetet vid dessa
jordbruk, och han har ju inte anställd
arbetskraft. Därför har han, då frågor
som handläggs mellan ett par andra parter
berör honom, ingen möjlighet att
påverka den praktiska utformningen av
det hela.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den vid statsutskottets
utlåtande nr 79 fogade reservationen.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Då jag är ledamot av
styrelsen för statens maskinprovningar,
därtill utsedd av Konungen, och då i
utskottsutlåtandet citeras några enligt
min uppfattning mycket kritiska anmärkningar,
som arbetarskyddsstyrelsen
gör mot statens maskinprovningar, ber
jag att få säga några ord.

Det är, synes det mig, anmärkningsvärt,
att en statlig institution kan få kritisera
en annan och att denna kritik
sedan publiceras i offentligt tryck, utan
att den kritiserade institutionen har fått
tillfälle att uttala sig och ge sin syn på
saken. Det är så mycket mera anmärkningsvärt
som kritiken enligt min be -

stämda uppfattning är felaktig. Emellertid
har ju herr Arvidson i denna kammare
framställt en interpellation som
berör just de aktuella sakfrågorna, och
det kanske därför är riktigare att återkomma
till dem i sammanhang med den
debatt som kommer att följa på interpellationssvaret.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag hade tänkt mig att
min kollega här uppe på kuskbocken
skulle ta till orda i denna fråga, men i
detta skede av debatten skall jag ändå
be att få säga några ord om det yrkande
som framlagts i motionen om att arbetarskyddsstyrelsen
skulle tillföras en
representant från familjejordbruken.

Det förhåller sig på det sättet, att av
de tolv medlemmarna i arbetarskyddsstyrelsen
är inte mindre än åtta från
utpekade näringsgrenar. Det är partrepresentanter
från arbetar- och arbetsgivarsidan.
Det är alltså fyra näringsgrenar,
som man varit särskilt mån
om att få representerade i arbetarskyddsstyrelsen,
och en av dessa fyra
är jordbruksnäringen. Skall då jordbruksnäringen
få ytterligare en representant
i arbetarskyddsstyrelsen? Jag
tror att alla som ser ut över det arbetsfält,
på vilket arbetarskyddsstyrelsen
verkar, förstår att det blir en alldeles
felaktig sammansättning på denna styrelse,
därest man skulle utöka representationen
från det — för all del — alltmer
mekaniserade område som det här
är fråga om. Det är detta skäl som utskottet
hafi, när det sagt att det inte
finns anledning att bifalla denna framställning.

Med dessa ord har jag, herr talman,
bara i korthet velat kommentera utskottets
hemställan och yrkar bifall till
denna.

Herr ARVIDSON (li):

Herr talman! Eftersom en av de åkande
anmärkt på kusken, skall jag gärna
ta till orda. Jag skulle då först och främst
vilja understryka vad herr Larsson nyss

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Om representation för familjejordbruket i
sade, när han ansåg att det var berättigat
med en representant för familjejordbruket
i arbetarskyddsstyrelsen. Jag har
roat mig med att i den församling som
jag kommer ifrån göra en liten utredning
i denna fråga. Jag har funnit att det
finns 26 traktorförare i familjejordbruket
och att det finns 8 lantarbetare.
Detta är faktiska siffror. Jag tror jag vågar
garantera att man, åtminstone för
den skånska slättbygden, kan utgå ifrån
att minst två tredjedelar av jordbrukarna
tillhör familjejordbruket och arbetar
där. Den andra tredjedelen är lantarbetare.

Jag menar inte att lantarbetarna skall
utestängas från representantskap i arbetarskyddsstyrelsen.
Det skulle vara felaktigt.
Denna fråga får ordnas på nagot
annat sätt, men familjejordbruket bör
absolut vara representerat.

Till sist vill jag instämma i herr Virgins
ord, att det litet senare, antagligen
nästa vecka, blir tillfälle alt diskutera
dessa traktorhytter, varom jag har interpellerat.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Benämningen kuskbock
är kanske felaktig när vi diskuterar det
här ämnet. Det är egentligen traktorförarsäten
och traktorförarskydd som har
varit så att säga inspirationskällan. Huruvida
skyddet är tillräckligt mellan
herr Bergman och mig när det gäller
argumenteringen, vet jag inte, men jag
skulle vilja säga, herr talman, att jag inte
tror det är riktigt att säga, att jordbruket
här finge en representant för mycket,
som herr Bergman vill göra gällande.
Ty om jag är riktigt underrättad är
arbetsordningen inom arbetarskyddsstyrelsen
sådan, att man inte sammanträder
in pleno, utan ett par tre ledamöter
av styrelsen sammanträder väl under
en viss tjänsteman för att handlägga
frågor på det speciella område som
vi nu diskuterar. Jag menar att just vid
ett sådant mindre sammanträde borde
familjejordbruket vara representerat.
Man säger måhända här — jag minns att

arbetarskyddsstyrelsen
departementschefen sade detsamma i fjol
till mig i ett interpellationssvar — att
man kan inte ta in företrädare för alla
näringsgrenar i arbetarskyddsstyrelsen,
då det gäller ett så stort ekonomiskt
sammanhang.

Jag behöver inte gå närmare in på det
exempel som har anförts, då hela området
har stor ekonomisk betydelse, men
jag kan ju påpeka att det anföres i motionen,
att bara denna detalj rör sig om
en utgift på 13 miljoner kronor om året
för familjejordbruket. Den siffran tror
jag är riktig, och den visar storleken av
de ekonomiska konsekvenserna.

För att inte något missförstånd skall
uppstå vill jag mycket starkt understryka,
att vi inom jordbruket, enkannerligen
familjejordbruket, inte har någonting
emot att åstadkomma det skydd som
gör att vi kan känna oss trygga i arbetet,
men tyvärr kan det ibland, som det
har sagts tidigare här, göras misstag på
grund av att man inte känner till de
praktiska förhållandena. Jag förmodar
att detta har varit orsaken till de misstag
som har gjorts i de anförda exemplen.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Hade det varit sä som
min gode bänkkamrat till höger har sagt,
att det är en färd i traktor vi är ute på,
med stöt- och slagsäkra skydd, skulle
man ha kunnat följa kuskens lilla färd
ned till det ämne som herr Virgin tog
upp. Men jag tror färden blir rätt riskabel,
eftersom vi åker i en vanlig liten
skrinda, och jag befarar att vi inte skall
klara oss. Vi kommer kanske att bli utsatta
för något sorts olycksfall i arbetet,
om vi för in debatten på det ämne
som herr Virgin och kusken här antytt.
Den färden vill jag inte vara med om
utan att ha litet bättre skyddsarrangemang
omkring mig. En sådan färd skulle
ta lång tid och bli mycket upphetsande.
Jag begränsar mig därför, herr talman,
till att hålla mig till utskottets yrkande.
Jag har ingen anledning att ytterligare
tillägga något till vad jag sade.

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Om vissa övergångsbestämmelser till 1958 års arvsskattereform

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag kan helt instämma i
vad lierr Bergman säger. Men jag är ändå
litet förvånad över motionärerna, ty om
de menar vad de skriver i motionerna,
kunde de väl godkänna den representant
som Lantarbetarförbundet har i arbetarskyddsstyrelsen,
åtminstone när det
gäller traktorhytter som det talas om i
motionen. Jag förstår egentligen inte
vad meningen är med denna partsrepresentation.
Jag vet inte om det kan ligga
någon annan tanke bakom motionen.
Men vi får ju möjlighet att diskutera den
här frågan när herr Arvidson får svar
på sin interpellation. Då kanske vi får
bättre reda på hur det ligger till. För
dagen tror jag emellertid inte att det
finns någon anledning att tillmötesgå
motionärerna på den här punkten.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, enligt
föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
andre vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 79, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början

4 Första kammarens protokoll 1960. Nr 15

omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 27.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 80, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1960/61 till Vissa
byggnadsarbeten vid statens vårdanstalt
å Brotorp för alkoholmissbrukare jämte
i ämnet väckta motioner, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om vissa övergångsbestämmelser till 1958
års arvsskattereform

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 41, i anledning av väckta
motioner om vissa övergångsbestämmelser
till 1958 års arvsskattereform.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 410, av herr Sigfrid Larsson,
och 11:506, av herr Hansson i
Önnarp, hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
skyndsamt framläggande av förslag
till lagbestämmelser, som förhindrade
att 1959 års ändring av beskattningen av
arv, på sätt i motionerna angivits, ledde
till konsekvenser, som icke syntes ha
varit avsedda vid övergång från tidigare
lagstiftning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
410, av herr Sigfrid Larsson, och II : 506,
av herr Hansson i Önnarp, om vissa
övergångsbestämmelser till 1958 års
arvsskattereform, måtte, i den mån de

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Om vissa övergångsbestämmelser till 1958 års arvsskattereform

icke kunde anses besvarade genom vad
utskottet i betänkandet anfört, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! De motioner som föranlett
föreliggande betänkande behandlar
övergångsbestämmelserna till 1958
års arvsskattereform eller kanske närmare
bestämt en brist i dessa övergångsbestämmelser.
Som vi allmänt känner
till, avskaffades kvarlåtenskapsskatten
genom denna reform. Samtidigt höjdes
arvsskatten med belopp, som inte fullt
motsvarade bortfallet av kvarlåtenskapsskatten,
enligt vad som kan utläsas av
detta betänkande nr 41. I det betänkande
som vi skall behandla i nästa punkt
på föredragningslistan används ett något
annat uttryckssätt, nämligen att arvsskatten
höjdes med belopp, som i stort
sett motsvarar skattebortfallet genom
kvarlåtenskapsskattens borttagande.

Så länge vi hade kvarlåtenskapsskatten,
gällde en bestämmelse om att om i
ett dödsbo ingick egendom, som ärvts
under något av de närmast föregående
fem åren, skulle kvarlåtenskapsskatt inte
erläggas, om egendomen belagts med
dylik skatt vid det tidigare arvfallet.
Detta förhållande har inte beaktats i nu
gällande övergångsbestämmelser. Följden
har blivit att i skarven mellan tidigare
och nuvarande regler för dödsbobeskattningen
kan dödsbo bli beskattat
med högre belopp än som avsetts enligt
såväl de nya som de gamla bestämmelserna.

Ett exempel kanske klarlägger detta.
Egendom efter en år 1958 avliden person
beskattas givetvis enligt de nya,
högre arvsskatteskalorna. Men om en del
av egendomen ärvts av vederbörande
högst fem år tidigare efter anhörig, som
avled före den 1 januari 1959, har kvarlåtenskapsskatt
erlagts för sistnämnda
arv. Hade de gamla bestämmelserna
gällt, skulle egendomen vid det senare
arvfallet inte ha belagts med kvarlåtenskapsskatt
utan enbart med arvsskatt
enligt den äldre, lägre arvsskatteskalan.
De nya bestämmelserna för arvsskatten
innebär ju en högre skala, därför att i

denna är kvarlåtenskapsskatten inbakad.
I det fall jag nu relaterat kommer
alltså kvarlåtenskapsskatt att erläggas
två gånger för samma förmögenhetsobjekt,
fastän mindre än fem år förflutit
mellan arvfallen.

Utskottet är nu uppenbarligen medvetet
om att ett dylikt förfarande inte är
riktigt. Utskottet har uttryckt det med
många ord, som återfinnes på sid. 4 i
betänkandet. Innebörden är att utskottet
medger, att vad vi motionärer har
anfört är riktigt. Utskottet uttalar att
den omständigheten att den ifrågavarande
avdragsrätten inte kunnat bibehållas
oförändrad är en följd av en övergång
från ett system till ett annat. Det
är nog riktigt, men man bör väl utforma
övergångsbestämmelserna så att
ingen blir lidande på övergången.

När utskottet nu bär givit motionärerna
rätt i sakfrågan, kunde man ju vågat
hoppas, att utskottet skulle föreslå
någon åtgärd för att få till stånd en rättelse,
t. ex. genom att yrka bifall till
motionärernas förslag. Det har emellertid
utskottet inte gjort. Att hänvisa till
en utredning är ju ett förfaringssätt —
såsom är väl bekant för kammarens ledamöter
— vilket är lämpligt att tillgripa,
om man skall slakta en motion.
Man blir dock ganska förvånad, då hänvisningen
i detta fall inte gäller en redan
tillsatt och arbetande kommitté
utan en kommitté, som man hoppas skall
tillsättas i framtiden. Nåja, det finns ju
skäl att hoppas att det skall tillsättas
en sådan utredning, ty riksdagen beställde
år 1958 en allsidig översyn av
arvsbeskattningsreglerna, och det är den
utredningen utskottet hänvisar till. Utskottet
menar att det så småningom
skall bli en kommitté och att den då så
småningom får ta hand om detta problem.
Men utskottet vet ju inte med sä-,
kerhet, när detta kommer att bli. Utskottet
säger bara att det antar, att den
utredning, som till äventyrs kan komma
att tillsättas, skall ta upp detta problem.
Jag tror inte att den kommer att
göra det, helt enkelt av det skälet att
det då är för sent att ta upp frågan. Vi
får nämligen komma ihåg att det här

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Öl

Om vissa övergångsbestämmelser till 1958 års arvsskattereform

gäller övergångsbestämmelser, som efter
utgången av år 1964 helt saknar intresse.
Vill man ha en rättelse till stånd,
kräves därför en skyndsam behandling
— vilket också motionärerna påpekat.
Jag har fått det intrycket, att utskottet
inte är särskilt angeläget om att få till
stånd en dylik rättelse, fastän utskottet
medgivit riktigheten av motionärernas
påpekanden.

Nu kan man säga att det här inte kan
röra sig om så förfärligt många fall och
att det därför inte spelar så stor roll,
att det väl inte kan bli så många dödsbon
som drabbas av den högre skatten
normalt, ty detta gäller endast under de
förutsättningar jag nämnt, nämligen att
det första dödsfallet inträffat före den
1 januari 1959 och det andra efter denna
tidpunkt och att det inte förflutit
längre tid än fem år mellan de båda
dödsfallen. Vi motionärer tycker emellertid
att det fördenskull inte är mindre
angeläget att en rättelse kommer till
stånd — även om det inte är så många
fall som det kan bli fråga om.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till motionerna 1:410
och II: 506.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Larsson var missnöjd
med att utskottet inte tillstyrkt hans
motion — och det kan man ju förstå.
Han var också missnöjd med att utskottet
använt många ord för att avstyrka
motionen. Oftast är det ju så, att motionärerna
klagar över att man varit alltför
knapphändig när det gällt beskrivningen
av motionerna. Det hade kanske
funnits skäl till att vara knapphändig
vid behandlingen av denna motion, ty
—- som kammarens ledamöter ser av
trycket — har det i motionen framställda
yrkandet inte vunnit någon anhängare
inom utskottet.

Det är ju på det sättet, som alla vet,
att man hade klart för sig konsekvenserna
av den reformering av arvsbeskattningen,
som genomfördes 1958 och
som jag föreställer mig herr Larsson

var angelägen skulle genomföras. Särskilda
sakkunniga hade ju beaktat detta
spörsmål och sagt att det i vissa speciella
fall uppkommer sådana konsekvenser
— vi får hoppas att det här endast
gäller fåtaliga fall — men reformen var
så angelägen att den borde genomföras.

Nu är det på det sättet -—- som herr
Larsson också anmärkte — att det här
är fråga om en övergångsbestämmelse.
Den har inte något intresse för längre
tid än fram till år 1963, herr Larsson —
jag ser att herr Larsson räknar på fingrarna
men jag tror att jag har räknat
rätt; herr Larsson nämnda år 1964 i
stället.

Här föreligger det inte några speciella
skäl för riksdagen att — såsom motionärerna
hemställer om -— skriva till Kungl.
Maj:t och begära en speciell utredning
i denna sak. Bevillningsutskottet har därför
avstyrkt motionerna.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Bara ett par ord med
anledning av det anförande som bevillningsutskottets
ärade ordförande höll.

Det är alldeles riktigt, att vi motionärer
var intresserade av att så snart som
möjligt få bort kvarlåtenskapsskatten,
men vi menade fördenskull inte att man
skulle göra det på det sättet, att det
uppstod sådana här orättvisor vid övergången
till de nya reglerna.

Herr Ericsson sade att motionärerna
inte vunnit några anhängare i utskottet.
Nej, men motionärerna kan ju ändock
ha rätt, så det är inte något starkt
argument.

Slutligen sade herr Ericsson att det
är väl bättre att använda fler ord än
alltför få ord i ett fall som det förevarande
och att vi borde vara tacksamma
för detta. Ja, men inte om det medgivande,
som utskottet inte kunde undgå
att göra, nämligen att det var riktiga
synpunkter vi framfört, måste inledas av
ett så här långt stycke för att så att säga
inte bli påtalat.

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Om utredning angående arvsbeskattningen
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande betänkandet hemställt samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om utredning angående arvsbeskattningen Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 46, i anledning av väckt
motion om utredning angående arvsbeskattningen.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, 11:140,
av herr Hamilton, hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
och förslag angående arvsbeskattningen
med beaktande av vad i motionen anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att motionen 11:140, av lierr Hamilton,
om utredning angående arvsbeskattningen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid betänkandet hade reservation avgivits
av herrar Hagberg, Spetz, Gustaf
Elofsson, Söderquist, Nilsson i Svalöv,
Kollberg, Magnusson i Borås och Christenson
i Malmö, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
kunnat observera, råder inga skiljaktigheter
mellan reservanterna och utskottsmajoriteten
så till vida att båda
grupperna är överens om att motionen
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Däremot har någon differens uppkommit
när det gäller motiveringen. Reservanterna
vill ha ett tillägg till motiveringen
utöver vad majoriteten här har
skrivit. Detta tillägg gäller helt enkelt

en påminnelse till Kungl. Maj:t i denna
fråga.

Som kammarens ledamöter kanske erinrar
sig, beslöt 1958 års B-riksdag efter
en enhällig framställning från bevillningsutskottet
att skriva till Kungl.
Maj:t och anhålla om en översyn av arvsskatteförordningen.
Nu har det snart
gått två år sedan en enhällig riksdag
godtog detta enhälliga betänkande från
bevillningsutskottet och gjorde denna
hemställan hos Kungl. Maj:t, men densamma
har ännu icke effektuerats. Reservanterna
har inte kunnat underlåta
att finna detta vara tämligen anmärkningsvärt.
Vi har menat, att när riksdagen
så pass kategoriskt som här skedde
inför Kungl. Maj:t uttryckte sina önskemål
om en översyn, borde Kungl. Maj:t
finna angeläget att efterkomma denna
riksdagens anmodan. Så har emellertid
inte skett, och det är mot bakgrunden
av detta förhållande, som man får se
reservationen sådan den här föreligger.

Då vi har nöjet att se finansministern
närvarande här i kammaren -—■ dock
icke på statsrådsbänken -—- ber jag att
direkt till honom få framföra en erinran
om det förhållande, som jag här tillåtit
mig att bringa till kammarens kännedom.
Jag tycker att Kungl. Maj:t nog skulle
kunna finna goda skäl för att nu efter
två år efterkomma vad riksdagen år 1958
anhöll om. Därest en sådan utredning
kommer till stånd, som riksdagen alltid
själv har önskat, är det högeligen antagligt,
att spörsmål av den art, som har
berörts i motionen, kommer att belysas.

Jag upprepar ännu en gång, herr talman,
att någon dissonans i fråga om utskottets
kläm icke föreligger mellan reservationen
och utskottsutlåtandet, och
jag hemställer om bifall till reservationen.

I herr Hagbergs yttrande instämde
herr Spetz (fp).

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Hagberg har redogjort
för sitt ställningstagande i utskottet,
och jag har ingenting att invän -

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ang. ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

da. Meningarna delar sig på så sätt, att
reservanterna anser, att vi borde haft
en skrivning som innebär, att Kungl.
Maj:t snarast sätter i gång denna utredning.
Det har inte majoriteten velat
vara med om. Vi skriver, att denna motion
inte har inneburit att det kommit
fram nya synpunkter på detta ärende,
och därutav har vi dragit slutsatsen, att
man inte bör göra speciella påpekanden
för Kungl. Maj:t, eftersom riksdagen
tidigare har skrivit om saken. Det ankommer
på Kungl. Maj:t att beakta de
förhållanden som råder och bestämma
när utredningen skall igångsättas.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna betänkandet hemställt samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. ägandeförhållandena och maktkoncentrationen
inom det privata näringslivet Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckt motion
om utredning rörande ägandeförhållandena
och maktkoncentrationen inom det
privata näringslivet.

I en inom andra kammaren under nr
536 väckt, till bankoutskottet hänvisad
motion hade lierr Haglund m. fl. hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning i syfte
att klarlägga ägandeförhållandena och
maktkoncentrationen inom det privata
näringslivet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen 11:536 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Mattsson och Eliasson i
Sundborn, vilka ansett, att utskottets motivering
bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits;

2) av herrar Fahlander, Strandler,
Aspling, Ståhle, Andersson i Ronneby,
Sköldin, Persson i Appuna och Adamsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen — med bifall till
motionen II: 536 — måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning i
syfte att klarlägga ägandeförhållandena
och maktkoncentrationen inom det privata
näringslivet.

Herr ASPLING (s):

Herr talman! I reservation nr 2 har
reservanterna inte ansett sig kunna godtaga
den skrivning som genom lottens
utfall kom att bli utskottets utlåtande.
Man anför i utskottsutlåtandet att motionen
inte ger något underlag för ett
bedömande av vad som åsyftas med begreppet
maktkoncentration eller vilka
ändamål en utredning av det begärda
slaget skulle tjäna. Man avfärdar, tycker
jag, på ett alltför lättvindigt sätt hela
frågan genom att hänvisa till allmänt
tillgängliga uppslagsböcker, att vi har
en konkurrensbegränsningslag och att för
övrigt hela problemet är ytterst komplicerat
och en utredning praktiskt svårgenomförbar.
Vidare påpekar man att
en utredning av detta slag inte skulle
ha någon betydelse för en önskvärd
spridning av äganderätten till aktier. I
yttrandet skymtar emellertid en allvarligare
tankegång, nämligen att det skulle
bli särskilt svårt att åstadkomma en
kartläggning, om denna avsåge att inte
endast belysa de formella utan även de
reella maktkoncentrationsförhållandena.
Jag skall, herr talman, nöja mig med
dessa axplock ur utskottets utlåtande.
På sitt sätt är de ganska talande.

Bakom yttrandets kläm, i vilken motionens
yrkande avvisas, står de borgerliga
ledamöterna i utskottet. Centerpartiet
har emellertid begått en särskild

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ang. ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

reservation, vars innehåll i väsentliga
delar inte skiljer sig så mycket från den
socialdemokratiska reservationen. Det är
endast det att man undviker att dra
konsekvenserna av vad man skrivit och
påpekat. Man påpekar nämligen att en
betydande finansiell maktkoncentration
råder inom vissa delar av näringslivet
och att även om styrkeförhållandena
mellan kapital och arbete i hög grad
utjämnats, är det angeläget att utvecklingen
följes med uppmärksamhet och
att skadliga maktkoncentrationer motverkas.
Till yttermera visso konstaterar
man, att det längre stått klart för lagstiftarna
i både Sverige och andra länder,
att en intim sammanflätning mellan
ledningen av storföretagen inom
skilda branscher av produktionslivet och
mellan dessa företag och bankkoncerner
och andra tongivande kreditgivare medför
faror för en förstärkning av monopolistisk
karaktär.

I den socialdemokratiska reservationen
drar vi konsekvenserna av dessa
konstateranden, och vi förordar följaktligen
en utredning. Vi har därmed inte
velat ingå på någon bedömning, huruvida
den nuvarande maktkoncentrationen
ur ren näringspolitisk synpunkt är
fördelaktig eller medför nackdelar. Reservanterna
anser emellertid att det är
angeläget att en utredning kommer till
stånd. Den bör ha en viktig uppgift
att fylla genom att ge ökad upplysning
framför allt och en vidgad insyn i det
privata näringslivets struktur och äganderättsförhållanden.
Vi är medvetna om
att svårigheter kan komma att föreligga
då det gäller att företaga en dylik
kartläggning, men att någon kan hesitera
eller på något sätt vara skuggrädd
för att få en kartläggning till stånd har
vi, ärligt talat, svårt att förstå.

Slutligen, herr talman, bör det i hög
grad vara ett allmänt medborgarintresse
att de i motionen påtalade förhållandena
blir belysta. Det är inte obekant att
vi i riksdagen vid flera tillfällen behandlat
frågan om en vidgad spridning av
äganderätten. I detta syfte har högern
och folkpartiet velat få vissa statliga
aktieposter lösgjorda för privatförvärv.

Om man menade allvar med sina strävanden
och sina ofta upprepade påpekanden
att man härigenom bättre skulle
kunna engagera ett större antal medborgare
i samhällsekonomien, så måste
man väl också anse att allmänheten har
rätt att bättre än nu få kunskap och insikt
om hur de reella äganderättsförhållandena
inom näringslivet är utformade.

Till sist har vi de anställda själva inom
näringslivet. De bör ha en självklar rätt
att få veta mera om ägande- och maktförhållanden,
hur de är utformade och
konstruerade. Landsorganisationen har
påpekat i sitt remissvar, att en rent kartläggande
utredning om ägande- och
maktförhållandena skulle underlätta bedömandet
av vilka ytterligare åtgärder
som kan behöva vidtagas för att fördjupa
den ekonomiska demokratien.

Man påpekar vidare att den pågående
diskussionen om ytterligare vidgning av
aktieägandet till nya medborgargrupper,
bl. a. genom statliga åtgärder, gör det
särskilt angeläget att få utrett, i vad
mån en sådan utveckling kan leda till
en ökad maktkoncentration genom att
den kan underlätta för vissa grupper
att behärska vissa företagsbildningar
med relativt ringa insats av kapital, och
om så är fallet hur samhället lämpligast
skall motverka detta. Det finns sålunda,
herr talman, många skäl och, enligt mitt
förmenande, också starka skäl att låta
företaga den i motionen föreslagna utredningen.

Jag skall med hänsyn till den långt
framskridna tiden nöja mig med dessa
synpunkter och ber att få yrka bifall
till reservation nr 2 till bankoutskottets
utlåtande nr 17.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! I detta ärende kan man
verkligen tala om liten orsak och stora
verkningar. På grundval av en ytterst
knapphändig och diffus motion vill bankoutskottets
socialdemokratiska hälft,
som genom lotten kommit att bli minoritet,
belasta vårt redan nu hårt an -

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ang. ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

strängda utredningsväsen med en utredning
om den s. k. maktkoncentrationen
inom det privata näringslivet.

De hörda remissinstanserna i ärendet
har samtliga avstyrkt med undantag för
Kooperativa förbundet och LO, som enligt
reservanterna visar positivt intresse
för den begärda utredningen. Yad som
förekommit är följande: LO har förklarat
sig inte vilja motsätta sig den begärda
utredningen. Detta är ju som bekant
ett uttryck, som man använder i ett
läge, när man inte är särskilt positivt
inställd. Kooperativa förbundet har icke
ansett att man kunde lägga motionen till
grund för en framställning till Kungl.
Maj:t om en utredning, utan det har efter
långa utläggningar föreslagit, att man
skall hänskjuta till Kungl. Maj :t att pröva
huruvida utredningen trots påpekade
svårigheter kan företas med utsikt
till att ernå åsyftat resultat. Det skulle
ju varit en rätt egendomlig form, om
man valt formen att be Kungl. Maj :t avgöra,
huruvida en utredning skulle kunna
komma till stånd trots alla de hinder,
som Kooperativa förbundet har påpekat.
Mera positiva har inte dessa två yttranden
varit, och samtliga de övriga yttrandena
har varit avstyrkande.

Vad det är för resultat som åsyftas
med motionen låter sig svårligen utläsas.
Jag kan inte underlåta att återkomma
till den av herr Aspling kritiserade
uppräkningen i utskottsutlåtandet av de
olika omständighter som blivit berörda
i motionen. Man börjar med att tala
om den anhopning av styrelseuppdrag
på ett fåtal händer, som ju är ett allbekant
faktum. Där kan vi hänvisa till att
man för att få reda på hur det förhåller
sig med detta kan gå till tillämpliga uppslagsböcker.

Man talar om behovet av en ökad insyn
i företagen. En sådan insyn är reglerad
i lagstiftningen om aktiebolag och
ekonomiska föreningar. Denna lagstiftning
har ju tillkommit under socialdemokratisk
egid, och man har haft alla
möjligheter att i det sammanhanget ta
ställning till vilken grad av insyn, som
man anser vara erforderlig för allmänheten.
Man har i motionen inte på något

sätt påvisat, om och i vilket hänseende
man kan anse att denna lagstiftning är
otillräcklig och vad det är för kompletteringar
som kan behövas.

Som ytterligare ett skäl och för att
liksom apostrofera högern åberopar
man, att vi har varit så angelägna om
att sprida äganderätten till aktier, och
man tycker att det för aktieägarnas
skull borde vara naturligt att bereda en
ökad insyn i företagen. Behovet av insyn
i företagen beror väl inte av kvantiteten
aktieägare på det sättet, att om det
gäller ett visst antal aktieägare skulle
man fordra en viss insyn, som skulle behöva
bli större allt eftersom deras antal
ökas. Insyn i rimlig omfattning är naturligtvis
nödvändig för alla företag med
aktieägare, vare sig dessa är färre eller
flera. Det är inte på den punkten vi menar
att förstärkta åtgärder behövs för
spridning av aktieägandet, utan det är
via skattelagstiftningen och möjligheterna
till ökat enskilt sparande, som man
bör komma till rätta med den frågan.

Mot eventuella missförhållanden i den
koncentration inom företagsväsendet,
som onekligen äger rum — det är ju
ingen som bestrider detta, det ligger
i tidsandan att det blir en koncentration
till större företag — har vi också
under socialdemokratisk egid fått en
lagstiftning, som är avsedd att ge korrektiv
mot missbruk, nämligen 1953 års
konkurrensbegränsningslag och reglerna
om pris- och kartellnämnd, näringsfrihetsombudsman
och näringsråd, allt nytillkomna
institutioner, som den sittande
regeringen har drivit igenom. Det har
inte på något sätt i motionen gjorts gällande
att denna lagstiftning icke skulle
vara tillräcklig för att komma till rätta
med missbruk av koncentrationen inom
näringslivet. Och så har vi först och sist
en vaken allmän opinion, vilken sannerligen
inte låter någonting passera oanmärkt
som har snudd på maktmissbruk
i detta land. Ändå måste man väl erkänna,
att det är förhållandevis mycket
litet av detta slag som kommer fram i
press och i diskussioner över huvud taget,
och när det kommer fram väcker det
mycket stor uppmärksamhet. Att det är

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ang. ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

så pass sällan som detta faktiskt sker, är
väl ett uttryck för att hälsan tiger still.
I själva verket kan vi glädja oss åt att
ha ett näringsliv, som är väl medvetet
om sina samhälleliga förpliktelser.

I motionen åberopas också vissa industrinedläggningar
som nyligen har ägt
rum. Menar man att dessa varit utslag
av någon maktkoncentration? Man måste
väl alltid tillerkänna ett företag rätt
att både i eget och i de anställdas intresse
nedlägga verksamhet, för vilken
det icke längre finns ekonomiska förutsättningar.
Att detta bör ske med hänsynstagande
så långt möjligt är till de
anställdas och samhällets intresse är
självklart, och regler härför har överenskommits
mellan vederbörande myndigheter
och arbetsmarknadens parter.
Dessa regler har följts även i de fall
som berörs i motionen.

Allt som allt har vi som står bakom
utskottets utlåtande icke kunnat medverka
till en utredning på så lösa grunder
som denna motion vilar på. Det
borde egentligen ligga i allas vårt intresse
att inte släppa fram utredningskrav,
utan att vissa minimifordringar
uppfyllts i fråga om precisering av skälen
för och avsikten med utredningen.

Herr Aspling antydde någonting om
att han förvånade sig över den skuggrädsla
som här hade visats. Det är ju
rent nonsens att tala om skuggrädsla i
detta sammanhang. Skulle vi kunna förhindra
tillkomsten av en utredning om
detta ämne genom att vi går emot denna
motion? Här har vi nu sedan decennier
tillbaka ett socialdemokratiskt styre,
som haft alla tänkbara möjligheter
att göra de utredningar i detta ämne
som höga vederbörande kunnat finna
anledning till. Som jag nyss erinrat om,
har också ny lagstiftning tillkommit för
reglering av dessa förhållanden. Själva
tyngdpunkten i vårt avvisande av motionen
har varit, att underlaget har varit
för svagt för att man skulle kunna
besvära Kungl. Maj:t med att på grundval
av denna motion lägga upp en utredning.
Vi anser att man, om man
verkligen hade menat allvar med denna
sak, skulle ha kunnat se till att få ett

mera auktoritativt anhängiggörande av
ärendet än det som här föreligger.

Måhända är det så, att det nu anses
vara dags igen att lufta det gamla kära
spöket storfinansen. Det faktum, att det
är socialdemokraternas högste propagandachef
som håller i skaftet i dag, när
det gäller att behandla denna motion,
stärker mig i den misstanken, att det kan
ligga någonting sådant bakom. Jag ser
framför mig synen från tidigare valrörelser
av den fine filmcharmören herr
Aspling, uppträdande tillsammans med
skumma borgerliga profithajar såsom
representanter för någon sorts storfinans.
Har man verkligen bedömt det så,
att det nu är lämpligt att plocka fram
detta spöke igen, så har vi ju inte kunnat
göra någonting annat än att själva
mäla oss ut ur detta ovärdiga sammanhang.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i utskottets ärade ordförandes inlägg,
där han betonar, att motståndet mot
motionen inte bottnar i någon skuggrädsla
utan helt enkelt beror på att man
inte kan ta på sig ansvaret för att tillstyrka
en utredning efter en motion,
tillkommen på så lösliga grunder. Jag
tycker att den inställningen borde kunna
respekteras.

När det gäller nedläggningsspörsmålen,
som motionärerna har blandat in i
det större sammanhanget, är vi väl alla
i dag överens om att de får lov att
behandlas under iakttagande av ansvar
och sociala hänsyn. Jag vill också i
likhet med utskottets ordförande tilllägga,
att samhället ju har sörjt ganska
väl för att man inte kan husera hur
som helst när det gäller dessa ting.

I det sammanhanget kan man ju möjligen
ställa sig den frågan, om det verkligen
a priori är givet, att de större företag,
som skulle kunna anses falla under
begreppet »maktkoncentration»,
skulle iaktta mänskliga hänsyn i lägret

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ang. ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

grad än andra företag. Den frågan måste
man ju ta i betraktande när man be*
dömer dessa frågor.

Sedan kommer jag till frågan om
spridningen av äganderätten. Där har
vi ett starkt »positiv intresse», inte bara
för att kunna tillfredsställa kravet på bättre
insyn i och möjliggöra kritik av förhållandena
inom företagen utan också därför
att det är av vikt att vi får ett allmänt
ökat intresse för näringslivets förhållanden
och att medborgarna ekonomiskt
intresseras i våra företag.

Förutom att — såsom redan har framhållits
— olika lagstiftningsåtgärder är
vidtagna i syfte att öppna möjligheter
för de samhälleliga organen att ingripa
mot företeelser, som från samhällets synpunkt
måste bedömas såsom inte önskvärda,
må det erinras om att styrkeförhållandena
mellan kapital och arbete
numera i hög grad har utjämnats genom
arbetsmarknadsorganisationernas styrka
och stabilitet. Det är emellertid ett uppenbart
allmänt intresse att statsmakterna,
liksom behöriga myndigheter, följer
utvecklingen på förevarande område
med uppmärksamhet, en synpunkt som
också Kooperativa förbundet givit uttryck
för i sitt remissyttrande.

Men det är att märka att motionärerna
inte har framlagt något konkret förslag
i syfte att främja ett mera spritt
direkt personligt ägande. Den undersökning
i kartläggande syfte, som motionärerna
förordar, torde bli av synnerligen
ringa sakligt värde; den uppfattningen
har som sagt varit genomgående i remissyttrandena.

Jag vill än en gång betona att en mera
spridd personlig äganderätt till produktionsmedlen
från skilda synpunkter är
värd att eftersträva, men om man önskar
åstadkomma en sådan måste samhället
med olika medel, främst på skattepolitikens
område, söka underlätta nystartande
av företag samt i övrigt främja
den mindre företagsamheten.

Ja, sedan kommer vi till uttrycket
»maktkoncentration». I den frågan är
det av intresse att hänvisa till vad KF
och LO har sagt. KF yttrar att makt -

koncentration är ett i avsevärd grad
diffust och mångtydigt begrepp. LO
har sagt någonting som inte är refererat
i utskottsutlåtandet, och kammarens
ledamöter får ursäkta mig om jag
citerar hela avsnittet för att inte bli beskylld
för att plockat ut en enstaka mening:
»LO vill instämma i motioärernas
uppfattning att samhällets insyn i
näringslivets ägande- och maktkoncentrationsförliållanden
för närvarande
knappast kan anses vara tillfredsställande.
En undersökning som den av motionärerna
föreslagna torde dock stöta pa
betydande svårigheter.» Det var just vad
herr Aspling sade. »De formella äganderättsförhållandena,
liksom styrelseuppdragens
fördelning, kan lörinodligen
i stort gå att klarlägga, men detta säger
mycket litet om var den reella makten
ligger.» LO yttrar vidare: »Enbart en
utredning som klarlägger ägandeförhållandena
och maktkoncentrationen inom
det privata näringslivet gör ej detta mera
demokratiskt. Ägandeförhållandena
kan växla snabbt, och endast konstaterandet
av till vem makten över eu viss
sektor i ett visst läge är förlagd innebär
ej att medborgarna får en större insyn
i och inflytande över näringslivets och
samhällets utformning.» Slutligen säger
LO det som jag nyss antydde: »Motionärerna
går dock ej in på i vilken utsträckning,
på vilka vägar och på vilka punkter
ingripanden kan behöva ske för att
en tillfredsställande grad av ekonomisk
demokrati skall uppnås.» Jag tycker att
detta är ganska vettiga ord.

I motionen sägs det: »För socialdemokratien
måste dock kravet på ekonomisk
demokrati vara lika självklart som kravet
på politisk.» Till detta vill jag bara
anmärka, att socialdemokratien inte har
något monopol joå den uppfattningen
utan att vi alla är överens därvidlag.

Jag läste häromdagen en amerikansk
tidskrift där man förklarade att det i en
demokrati inte finns någon plats för utövande
av oansvarig makt. För en stund
sedan erinrade jag mig eu mycket uppmärksammad
rättegång i England strax
efter första världskriget. Ett av'' de mera
kända rederibolagen hade under en lång

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ang. ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

följd av år redovisat vinster och lämnat
utdelningar utan att tala om att detta
möjliggjordes genom reserverade medel
som skapats under tidigare år. Det var
alltså inte rörelseöverskott under de aktuella
åren som hade lett till den redovisade
vinsten och utdelningen. Enligt
vår svenska lagstiftning hade detta icke
varit möjligt; bär är man ju skyldig alt
ange om man t. ex. upplöser en lagerreserv.
Genom styrelsens förfaringssätt
hade allmänheten lurats — aktieägarna
i rederibolaget trodde att det var ett bra
företag, och så kom en vacker dag verkliga
förhållandet fram. Det blev en katastrof,
många människor med ringa kapital
ruinerades, styrelsen blev åtalad
och målet gick genom olika instanser.
Ordföranden — en lord — blev dömd
till ett mycket strängt straff, och domaren
summerade på det sätt som är eget
för engelsk rättsväsende orsakerna till
att straffet skulle vara så strängt. Han
sade: »Ni intar en sådan ställning i samhället
bl. a. som ordförande i detta bolag,
att man har anledning att på er
ställa större krav än på andra på att ni
skall förfara riktigt och handskas på ett
rättfärdigt sätt med de uppgifter som ni
har hand om.» Till den uppfattningen
ber jag, herr talman, att få ansluta mig.

Jag hoppas att det inte skall råda något
tvivel om var jag och mina meningsfränder
står i denna fråga. Vi anser
också att en utveckling, som bygger på
ett ekonomiskt system av personligt
ägande, enskild företagsamhet och effektiv
konkurrens, i längden leder till
en för de enskilda människorna mera
tillfredsställande samhällstyp än den
där samhället i allt större utsträckning
söker ingripa med direkt kontrollerande
och reglerande åtgärder i det ekonomiska
livet. Med detta menar vi naturligtvis
inte att inte samhället skall
vara uppmärksamt på alla missförhållanden
som kan råda och att inte
allt härom skall vara så offentligt som
möjligt är. Man har dock att ta hänsyn
till att det kan finnas uppgifter, som
inte i detta sammanhang är relevanta
men som det kan vara skadligt för företagen
att offentliggöra.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Från vårt håll har vi varit
med på den sida som med lottens
hjälp vunnit majoritet i utskottet och
yrkat avslag på den motion som här
behandlas. Vi har dock en något annan
motivering för avslagsyrkandet. Detta
framgår av vår reservation, som jag vill
ta tilllfället i akt att något beröra.

Det privata ägandet och den enskilda
företagsamheten utgör enligt vår mening
grundvalen för en gynnsam produktionsutveckling
till gagn för oss alla.
Härav följer ju att man bör sträva efter
att sprida äganderätten till produktionsmedlen
till så många som möjligt.
Det är därför enligt vår mening angeläget,
att den mindre företagsamheten
främjas genom goda kreditmöjligheter
och genom en väl avvägd skattepolitik
och andra åtgärder, som kan stimulera
till spridning av det direkta personliga
ägandet. Det är också lika angeläget att
all skadlig maktkoncentration effektivt
motverkas — såväl i statens hand som
i privat ägo.

De socialdemokratiska motionärerna
och reservanterna vill att riksdagen
skall försöka förmå den socialdemokratiska
regeringen att tillsätta en utredning
i syfte att klarlägga ägandeförhållandena
och maktkoncentrationen inom
det privata näringslivet. Jag vet inte,
om den här motionen är fågel eller fisk,
ty det talar motionärerna egentligen inte
om. De vill bara ha en utredning —
eller riktigare uttryckt en undersökning
— om ägandeförhållandena och maktkoncentrationen
inom det privata näringslivet,
någonting som vi ju alla känner
till ganska väl. Läser man mellan
raderna — och det är kanske anledning
att göra det i denna motion — kan man
kanske få fram att motionärerna vill
ropa efter mer statlig kontroll över näringslivet.
Det må man betacka sig för.
Det är inte på det sättet man främjar
spridandet av det direkta personliga
ägandet.

Motionärerna har rätt i att det förekommer
maktkoncentration inom det
privata näringslivet. Vem skulle vilja
bestrida det? Naturligtvis kan man sä -

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ang. ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

ga att vi vill veta mer om den saken.
Det blir ju i så fall inte fråga om någon
vanlig utredning utan snarare om en
samhällsvetenskaplig undersökning. Man
kan naturligtvis diskutera lämpligheten
av att be regeringen sysselsätta sig med
sådant. Det kan i varje fall inte vara
någon mera primär uppgift för Kungl.
Maj :ts kansli. I motionen har man inte
på något sätt nämnt hur det direkta personliga
ägandet skall kunna främjas —
men det är väl inte heller motionärernas
syfte.

För oss är det alltså självklart, att all
skadlig maktkoncentration, statlig såväl
som privat, effektivt måste motverkas.
Det syftet har ju främst våra lagstiftningsåtgärder
mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning.
Naturligtvis är det
angeläget att utvecklingen på detta område
följes med uppmärksamhet. Men
det primära i frågan om äganderättsförhållandena
inom det privata näringslivet
är enligt vår mening det som motionärerna
inte nämnt ett ord om och
tydligen inte heller har intresse för,
nämligen hur man skall kunna främja
ökad spridning av det direkta personliga
ägandet. Det viktigaste i detta avseende
är enligt vår mening, att kreditoch
skattepolitiken utformas på ett sådant
sätt, att den mindre företagsamheten
får bättre utvecklingsbetingelser.
Men på den punkten har vi ju inte fått
något stöd av motionärerna och socialdemokratien
i övrigt.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan samt
i fråga om motiveringen till den med 1
betecknade reservationen av mig och
herr Lars Eliasson.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Herr Ewerlöf och andra
talare på den borgerliga sidan har här
försökt att bagatellisera föreliggande
motion, liksom man också i mer eller
mindre förtäckta ordalag vill bagatellisera
den faktiska maktkoncentration
som försiggår inom det privata näringslivet.
För min del tycker jag raka motsatsen
till de borgerliga talarna.

De problem, som motionärerna och
reservationen nr 2 riktar uppmärksamheten
på, är enligt mitt sätt att se ganska
väsentliga sådana. Det är ingalunda
bara ett akademiskt intresse att få en
ordentlig kartläggning av hur vårt samhälle
ser ut beträffande den ekonomiska
bestämmanderätten inom produktionslivet.
En sådan kartläggning är egentligen
helt enkelt nödvändig, om vi skall
finna de vägar som måste beträdas för
att vidga demokratien, d. v. s. vidga
folkets inflytande också till det ekonomiska
livet och till produktionslivet
över huvud taget.

Det kan ju inte bestridas, och det
görs inte heller av remissinstanserna, att
det föreligger en påtaglig maktkoncentration
inom det privata näringslivet,
men ändå avböjer man förslaget om att
utreda och kartlägga denna maktkoncentration.
Varför gör man det? Enligt
utskottets skrivning är en sådan utredning
ytterst komplicerad och praktiskt
svårgenomförbar. Ja, det skall inte bestridas,
ty de ekonomiska dirigenterna
här i landet har verkligen gjort sig stor
möda att fälla ner en järnridå och förhindra
offentlig insyn i det s. k. privata
näringslivet, men jag anser det vara
en uppgift för riksdagens majoritet
att lyfta på den järnridån och se vad
som finns där bakom. Jag är övertygad
om att en grundlig undersökning skulle
blotta ganska sensationella förhållanden
angående det ekonomiska fåtalsvälde
som alltjämt existerar här i vårt land.
En sådan utredning skulle också kunna
påvisa vilka oerhörda möjligheter som
föreligger för nya ekonomiska och sociala
framsteg, om storfinansen, som
ingalunda är ett spöke, herr Ewerlöf,
fick sin makt bruten eller åtminstone
starkt begränsad.

Jag vill erinra om att enskilda ekonomer
har sysslat med problemen och
gjort vissa undersökningar. De undersökningar
som gjorts på det här området
är emellertid ännu långt ifrån uttömmande
på grund av de begränsade
möjligheter som står enskilda forskare
till buds.

Jag erinrar om att uppsalaekonomen

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ang. ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

Gunnar Lindgren för några år sedan utgav
ett arbete om egendomsförhållandena
inom de svenska bolagen. Han
grundade sitt arbete på undersökningar
som gjordes i mitten av 40-talet. Och
vad är det han påvisar? Låt mig erinra
om några enkla fakta. Han påvisar att
7 procent av aktieägarna här i landet,
vars antal då var 165 000, ägde 70 procent
av det samlade aktievärdet. Han
påvisade vidare att 90 procent av hela
aktievärdet var koncentrerat i händerna
på folk med över 50 000 kronor i
förmögenhet, räknat i 40-talets penningvärde.
Han påvisade också den väldiga
maktkoncentrationen inom de större
bolagen, d. v. s. bolag med över 500
anställda. I 60 procent av dessa bolag
representerade en person minst hälften
av rösterna vid bolagsstämman. I 92—93
procent handhades majoriteten av högst
3 personer.

Lindgren understryker att det är inga
ovanliga fall han utvalt, utan att det
tvärtom är en allmän företeelse inom
bolagsvärlden som han visat på, och jag
måste fråga de borgerliga företrädarna:
Anser ni detta vara ett uttryck för en
ekonomisk demokrati, när på 60 procent
av bolagsstämmorna i de större företagen
en människa i kraft av sitt aktieinnehav
kan bestämma suveränt?

Från vissa remissinstanser sägs att
företagsledarna egentligen inte har några
personliga intressen i företagen i
form av aktieposter. Det bestrids i denna
utredning. Lindgren har undersökt
företag med mer än 200 anställda, och
bland företagsledarna i den gruppen av
företag var den genomsnittliga personliga
förmögenheten i form av aktier eller
andra tillgångar — alltjämt i 40-talets penningvärde — 250 000 kronor
och den genomsnittliga årsinkomsten —
i samma penningvärde — 90 000 kronor.
Vad vissa remissinstanser påstår om att
bolagsdirektörerna i allmänhet inte representerar
egna ägarintressen är alltså
inte en allmän regel, utan snarare är
sådana fall undantag.

Låt mig, herr talman, trots den korta
tid som står till buds — det skall inte
ta många minuter — peka på en annan

sida av de egenartade äganderättsförhållanden
vi har här i Sverige och som
man från borgerligt håll hävdar är uttryck
för demokrati inom näringslivet.
Jag skall citera Dagens Nyheter, som
ju ibland påstår sig företräda en socialliberal
ståndpunkt. Tidningen påpekar
i en artikel den 27 juli 1958 de egenartade
äganderättsförhållanden, som består
i att bolag kan äga varandra. Tidningen
skriver: »Ett exempel på hur
två bolag kan äga varandra är Grängesberg
och Stora Kopparberg. Gränges
äger 20 000 aktier i Kopparberg, som i
sin tur äger 250 000 i Gränges. Båda bolagen
ägs dessutom till en del av bl. a.
Providentia, som till en del ägs av
Iggesund, som till en del ägs av Göta
Kanal, som till en del ägs av Investor,
som till en del ägs av Stora Kopparberg.
Värdena går sålunda i en cirkel på sätt
som man kan finna många exempel på
bland de svenska bolagen.»

Jag tycker att sådana förhållanden i
det svenska näringslivet verkligen borde
kartläggas, så att folk fick veta vem
som äger exempelvis Stora Kopparberg
och Grängesberg. Det kan vara intressant
och nyttigt och av betydelse för
den praktiska politiken, inte minst för
fackföreningsrörelsens vidkommande, att
sådana saker klarläggs.

Det finns alltså många underliga företeelser
inom de svenska bolagen som
det skulle vara av stort intresse att få
allsidigt belysta. Den utredning som
förordas i reservation nr 2 skulle kanske
bidra till att skapa klarhet i dessa
avseenden. Den kanske också skulle bidra
till att förverkliga den propagandafras
som högern, folkpartiet och centerpartiet
använt, nämligen att vi bör
sprida äganderätten, sprida aktieägandet.
Arbetarrörelsen är ingalunda emot
en spridd äganderätt. Arbetarrörelsens
gemensamma mål är att göra hela folket
till ägare av produktionsmedlen.
Men en förutsättning för att man skall
kunna komma dithän är ju att man undersöker
det samhälle i vilket man lever.
Utifrån en sådan undersökning och
kartläggning kan man dra de praktiska
politiska konsekvenserna.

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ang. ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

Jag ber alltså, herr talman, att få ansluta
mig till yrkandet om bifall till reservation
nr 2.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! I det mer och mer demokratiserade
samhället har maktkoncentrationen
ökat, jag skulle vilja säga
överallt. Det gamla svenska samhället
räknade med en dualistisk statsform. Vi
har kommit fram till en maktkoncentration
i form av ett parlamentariskt system,
mer eller mindre utvecklat. När det
gäller organisationer och föreningar ser
vi hur de mer och mer växer samman,
det blir mer och mer fråga om stora
sammanslutningar med koncentrerad
maktutövning. Det lär vi inte komma
ifrån på något område.

Jag tror att det ur många synpunkter
kan vara betydelsefullt att ha i minnet
att denna maktkoncentration, som ju
inom andra länder har tagit sig betydligt
starkare uttryck än i Sverige, i och
för sig har ansetts rationell och rimlig
och riktig. I motiveringen till herrar
Mattssons och Eliassons i Sundborn reservation
— till vilken motivering jag
ber att helt och hållet få ansluta mig —-sägs det emellertid att en maktkoncentration,
privat såväl som statlig, innebär
en risk genom att den kan leda till maktmissbruk.
Maktkoncentrationen kan i
och för sig vara effektiv men den
kan leda till maktmissbruk. I motiveringen
till denna centerpartireservation
framhålles vidare att utvecklingen inte
får leda till en ekonomisk koncentration,
som utnyttjas i samhällsskadliga
monopolistiska syften och till ett undertryckande
av den mindre företagsamheten
o. s. v. Det påpekas således
att vad vi vänder oss emot är det missbruk
som här kan uppstå.

En principiell motsättning mellan centerpartireservationen
och reservation nr
2 finner jag i ett uttalande som av någon
anledning — möjligen av taktiska
skäl — görs i reservation nr 2, där
det heter: »Utan att ingå på någon bedömning
av om den nuvarande koncentrationen
ur rent näringspolitisk

synpunkt är fördelaktig eller medför
nackdelar, finner utskottet» o. s. v. För
vår del har vi sagt någonting annat. I
centerpartimotiveringen sägs det att det
är angeläget att utvecklingen följes med
uppmärksamhet och att skadlig maktkoncentration
motverkas. Reservanterna
vill samtidigt starkt understryka, att
enskilt ägande och enskild företagsamhet
utgör grunden för en gynnsam produktionsutveckling
med bevarad personlig
frihet. En mera spridd personlig
äganderätt till produktionsmedlen måste
eftersträvas. Det är därför särskilt
angeläget att den mindre företagsamheten
främjas.

Det är klart att man på olika områden
kan önska få till stånd en större
spridning av ägandet. Om inte alltför
lång tid kommer kammaren att få tillfälle
att ta ståndpunkt till en sida av
den saken, som berörs i motioner, där
man har ifrågasatt att en del av kronoskogen,
som inte lämpligen kan skötas
i statsdrift, skall kunna genom en spridning
av äganderätten komma det enskilda
skogsbruket till godo.

Vad jag vill påpeka är att man inte
får blunda för att det i vårt samhälle
kan föreligga risker för maktmissbruk
som behöver motverkas. På den punkten
säger centerpartireservationen klart
ifrån.

Jag har redan berört första stycket i
motiveringen till reservation nr 2. I andra
stycket påpekas det — och det är
obestridligt — att dessa frågor har aktualiserats
genom de önskemål som från
vissa håll i riksdagen framfördes förra
året om ytterligare spridning av aktieägandet
till nya medborgargrupper. Den
framställningen drog uppmärksamhet till
saken. Det är obestridligt att den här
frågan därigenom aktualiserades.

Jag vill, herr talman, sluta med detta
och nöja mig med att yrka bifall dels
till klämmen i reservation nr 2, dels
också till andra stycket i dess motivering.
Därjämte yrkar jag att det första
stycket i denna motivering utgår och
ersättes av den motivering, som anförts
i herrar Mattssons och Eliassons i Sundborn
reservation.

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ang. ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

Herr ASPLING (s):

Herr talman! I såväl herr Schmidts
som herr Ewerlöfs uttalanden fäste jag
mig vid att de tyckte att motionen var
alltför diffus; den skulle egentligen inte
kunna utgöra underlag för en utredning
av detta slag.

Jag skulle vilja säga ett par ord om
denna form av argumentering. Om det
skulle vara vägledande för riksdagsmännen
i deras arbete i detta hus och då de
skall ta initiativ, att de inte bör väcka
motioner utan att så att säga ha utredningsmaterialet
färdigt, så skulle väl ändå
ett ganska egendomligt förhållande
uppstå. Man väcker ju motioner och tar
initiativ för att få fram det sakmaterial,
som skall vara vägledande vid bedömning
av olika frågor. Säkert har många
goda initiativ tagits av Sveriges riksdag
på grundval av motioner, som icke har
företett ett i detalj färdigt utredningsmaterial;
man har just i motionen begärt
att få fram ett sådant material innan det
definitiva ställningstagandet skall ske.

Herrar Ewerlöf och Schmidt säger, att
den här motionen är obetydlig. Men jag
vill säga att det ingalunda är något obetydligt
problem som tas upp i denna
motion. Tvärtom är det en stor och väsentlig
fråga.

Man har anfört en hel del om remisssvaren.
Jag skall inte närmare gå in
på det, men jag fäster kammarens uppmärksamhet
på det intressanta i remisssvaren,
nämligen att i nästan varje svar
påpekas faran av en maktkoncentration.
Det är ingen av organisationerna som
direkt identifierar sig med detta förhållande.
Tvärtom, man påpekar att här
faktiskt föreligger risker. Vidare säger
man i en del av remissvaren att det redan
finns tillräckligt med organ för att
åstadkomma den insyn och den kartläggning,
som efterlyses i motionen.

Ja, det är riktigt att samhället genom
olika organ har fått vidgade möjligheter
till en viss insyn och en viss kartläggning
av förhållandena inom vissa sektorer
av näringslivet. Det intressanta i
detta sammanhang är att såväl högern
som folkpartiet — och jag skulle tro att
centerpartiet också har något med det -

ta att skaffa — i stor utsträckning har
varit emot tillkomsten av dessa organ.
Och om högern skulle få igenom sitt besparingsprogram,
blir det faktiskt inte
mycket kvar av de organ som vi nu har.

Vidare säger herr Schmidt, att socialdemokratien
väl inte skall ha monopol
på ekonomisk demokrati. Nej, herr
Schmidt, det vill vi inte ha! Vi skulle
vara ytterst tillfredsställda om folkpartiet
inte bara gjorde deklarationer utan
också i handling visade litet mer vilja
att komma fram på denna väg, exempelvis
genom att folkpartiet i denna fråga
hade tagit en mera resolut ställning. Men
det har folkpartiet undvikit att göra.

Härmed är man inne på en ganska
intressant sak. Det är inte så sällan vi i
riksdagen har tillfälle att diskutera
de offentliga företagens verksamhet. Hur
ofta riktas inte kritik mot de statliga
bolagen och de statliga bolagsformerna?
Herrar Ewerlöf och Schmidt kan väl inte
göra gällande, att vi skall göra halt
så snart vi nalkas den privata sektorn?
Man kritiserar som sagt i olika sammanhang
den statliga företagsamheten, men
då den privata sektorn kommer på tal
viker man undan. Man mäter helt enkelt
med olika mått, och detta tycker vi socialdemokrater
är orimligt.

Jag skall inte upphålla mig längre
vid herr Schmidts anförande, men det
där engelska exemplet han gav tycker
jag var värdefullt, tv det gav på sitt sätt
en direkt illustration. Men herr Schmidt
behöver inte gå till England för att finna
exempel. Det är säkert lätt att finna
förhållanden här i Sverige om vilka man
skulle kunna säga, att allt sannerligen
inte är så tillfredsställande. Här vet vi
fall då industrier läggs ned kanske inte
alls på grund av vad vi kan kalla direkt
konjunkturmässiga orsaker, utan där det
är de bakomliggande ekonomiska intressena,
som dikterar besluten. I den
här frågan bör man, tycker jag, tala mera
rättframt om tingen. Det skulle vara
till gagn för hela frågan.

Herr Mattsson har argumenterat för
centerpartiets ståndpunkt. Jag tycker att
herr Mattsson skulle ha följt Skånska Dagbladets
rekommendation, där man starkt

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ang. ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

strukit under att det inte finns någon
som helst anledning att dölja vem som
är den verkliga ägaren till ett företag.
Om de s. k. borgerliga går emot den
socialdemokratiska motionen gör de en
stor dumhet. Vi råder i varje fall centern
att ansluta sig till motionen, säger
tidningen. Den rekommendationen tycker
jag att herr Mattsson skulle ha tagit
ad notam.

Jag blev inte alls förvånad över att
herr öhman blandade sig i denna debatt.
Att herr öhman försöker göra sig
till talesman för en vidgning av ekonomisk
demokrati och ökat folkligt inflytande
i det ekonomiska livet ger jag
inte så mycket för. Den form av total
ekonomisk och politisk markkoncentration
som kommunisterna företräder har
i varje fall inte något med demokrati
att göra.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 2.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Asplings påstående att man från håll,
som står företagsamheten i detta land
nära, skulle vara rädd för att få insyn i
dessa ting, så vill jag bestämt säga ifrån
att det enskilda näringslivet icke är sådant,
att det har någon anledning till
farhågor i detta fall. Vi har ingen anledning
att vara rädda för att man skall
få ta del av någon sådan kartläggning
som åsyftas i motionen. Det svenska näringslivet
är för sunt och för väl grundat,
dess bättre, och det är också därför
det kan bära upp det välstånd som
finns.

Tvärtom har jag den bestämda uppfattningen,
att det skulle vara mycket beklagligt,
om man på socialdemokratiskt
håll skulle ge spridning åt uppfattningen
att näringslivets folk skulle vara rädda
för den insyn som här är ifrågasatt.

Till sist vill jag bara säga, att såvitt
jag kan bedöma ligger det väl här snarast
så till att man är förvånad över att
det härskande partiet har valt omvägen
via denna motion för att åstadkomma

den utredning man här vill ha. Är det så
nödvändigt med en utredning så får vi
den ändå, oavsett vad riksdagen beslutar,
eftersom Kungl. Maj:t har rätt att
tillsätta utredningar.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill med anledning
av herr Asplings replik säga att jag aldrig
ställt de pretentioner på en motion
om utredning, som han ville lägga i min
mun. Jag har sagt att man måste uppställa
vissa minimikrav i fråga om precisering
av skälen för och avsikten med
utredningen. Men inte ens de enklaste
minimifordringar är uppfyllda i den motion
som här föreligger. Jag har aldrig
begärt att motionen skulle presentera
hela utredningsmaterialet för att den
skulle vinna riksdagens bifall.

Det står ju emellertid fast att den socialdemokratiska
regim som vi har haft
sedan decennier tillbaka har huvudansvaret
för den lagstiftning som nu gäller
i fråga om både insynen och tillrättakommandet
med missbruk av olika
slag på detta område. Trots detta kommer
nu regimens supporters och säger
att läget är otillfredsställande utan att
kunna ange i vilket hänseende man anser
att det brister. Jag tillät mig i min
oskuld att hänvisa till den allmänna opinionens
vaksamhet i dessa frågor. Så
fort det är fråga om något som kan anses
ha snudd på maktmissbruk, kommer
det ju fram i pressen och bringas under
vederbörande instansers prövning, det
känner vi ju till. Det kan röra sig om
små eller stora ting.

När det inte har skett i större utsträckning
än vad som varit fallet, så
frågar jag mig: Varför stöder man utan
vidare påståendet att det är behov av
längre gående åtgärder än vi för närvarande
har i den lagstiftning som tillkommit
med den socialdemokratiska regeringens
medverkan och som är ganska
färsk? Ingenting av detta finns i
motionen. Därför tycker jag inte heller
att minimifordringarna för att sätta
i gång en utredning iir uppfyllda.

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ang. ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

Herr SCHMIDT (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall respektera herr
talmannens önskan att vara kortfattad.

Jag har aldrig velat påskina, att detta
skulle vara obetydliga problem. Tvärtom,
jag tycker —- och kammaren får
väl ge mig rätt i det —• att jag kraftigt
har försökt betona vikten av dessa frågor.
När jag tog ett exempel för att göra
en jämförelse mellan förhållandena
i England på tjugotalet och Sverige i
dag förhåller det sig ju just såsom jag
sade, att vi nu har en lagstiftning som
i stort sett kan förebygga vad som hände
då.

I fråga om motioner om utredningar
vill jag säga, att när man i en motion
föreslår en utredning, så bör man väl
i alla fall tänka sig för så mycket att
man frågar: År det möjligt att genomföra
en sådan utredning så att den blir
rättvisande? Jag behöver, herr talman,
bara fråga om man inte bara skall göra
upp koncernbalanser för alla de olika
bolag, som mer eller mindre hänger
samman, utan också göra upp ett slags
personliga koncernbalanser för hur alla
olika personer är sammanflätade med
varandra för att få reda på om de själva
äger förtagen, om det är deras medarbetare
och vänner som äger företagen
eller om de bara leder företagen.

Jag skulle vilja sluta med att säga, att
om alla motionärer visste att de riskerade
att själva bli utredningsmän för de
förslag, som de framlägger i sina motioner,
skulle vi kanske ha litet mindre
ofullgångna motioner här i riksdagen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av därunder förekomna yrkanden
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande utskottets
i det nu föredragna utlåtandet gjorda
hemställan samt därefter särskilt rörande
motiveringen.

I fråga om utskottets hemställan, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
att densamma skulle bifallas, dels ock
att den hemställan skulle godkännas,
som upptagits i den av herr Fahlander

m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Aspling begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller bankoutskottets
hemställan i utskottets utlåtande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den hemställan,
som upptagits i den av herr Fahlander
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —- 44;

Nej — 67.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen till den
hemställan, som nu bifallits, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
godkännande av den motivering, som innefattades
i den av herr Fahlander
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen,
dels ock att kammaren skulle godkänna
nämnda motivering med den ändring
däri, som under överläggningen föreslagits
av herr Nilsson, Ferdinand, och
som innebure, att första stycket i motiveringen
skulle utgå och ersättas av den
motivering, som innehölles i den av herr

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ang. ägandeförhållandena och maktkonc
Mattsson och herr Eliasson i Sundborn
vid utlåtandet anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
godkännande av motiveringen i herr
Fahlanders m. fl. reservation vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner motiveringen i
den vid bankoutskottets utlåtande nr 17
fogade reservationen av herr Fahlander
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda motivering
med den ändring däri som under
överläggningen föreslagits av herr Ferdinand
Nilsson.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till kammarens sammanträde
onsdagen den 4 instundande maj.

Herr TALMANNEN:

Jag ber att få lämna ett meddelande
beträffande arbetet nästa vecka.

Plena hålles, därest intet oförutsett inträffar,
tisdagen den 3 maj kl. 16.00,
bordläggningsplenum, onsdagen den 4
maj kl. 10.00, arbetsplenum, samt fredagen
den 6 maj kl. 11.00, arbetsplenum.

Jag räknar med bestämdhet med att
kvällsplenum måste hållas på onsdag.
Däremot avser jag att liksom i dag föreslå
kammaren att icke hålla kvällsplenum
nästa fredag. Jag skulle dock vilja

5 Första kammarens protokoll 1960. Nr 15

entrationen inom det privata näringslivet
hemställa att ledamöterna försöker ordna
det så att de kan vara tillstädes vid
plenum under hela den tid som det pågår
nästa fredag.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medel för år 1960
till bostadslån åt domänverkets fast anställda
skogsarbetare, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stödet å lin- och
hampberedningen under budgetåret
1960/61 jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande anslag för budgetåret
1960/61 till ersättning till strandägare
för mistad fiskerätt m. m.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

153, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m.; och

nr 154, med förslag till förordning om
utjämningsskatt å vissa varor, m. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i lagen
om kommunalförbund;

nr 15, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret skrivelse till riksdagen
angående vissa av riksdagens revisorer
gjorda uttalanden;

nr 16, i anledning av väckt motion
om ändring av bestämmelserna angående
plats för avgivande av yttrande inför
kammare; och

nr 17, i anledning av väckt motion
angående ändrad lydelse av 38 § lagen
om val till riksdagen;

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till fångvårdsstyrelsen
m. m.;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den statliga statistikens
organisation jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 85, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående Sveriges anslutning
till Internationella utvecklingsfonden
(IDA); och

nr 86, angående överlämnande till
särskilt utskott av vissa till statsutskottet
remitterade ärenden;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 1, i anledning av väckta motioner
om viss utsträckt tillämpning av bestämmelserna
om skattebefrielse för dödsbo;

nr 47, i anledning av väckta motioner
om viss ökad rätt till avdrag vid beskattningen
för kommunalskatt m. m.;

nr 51, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370); och
nr 57, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående utövandet av statens
tobaksmonopol;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ett näringsråd samt
om översyn av handelsrepresentationen
i de västeuropeiska länderna; och
nr 19, i anledning av väckta motioner
om vidgade direktiv för beredningen
rörande åtgärder till stöd för den
svenska exporten på det kommersiella
området m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i allmänna arbetstidslagens
bestämmelser om uttagande
av övertid;

nr 26, i anledning av väckta motioner
om viss säkerhetsutrustning å bilar;

nr 27, i anledning av väckt motion
om förbud mot hastighetstävlingar med
motorfordon på allmän väg;

nr 28, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagen om socialhjälp;
och

nr 30, i anledning av väckt motion
om viss ändring av lagen om försäkring
för allmän tilläggspension; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder i syfte att
motverka rasförföljelse, m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 651, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 119, angående riktlinjer för utbyggande
av universitet och högskolor
m. m.;

nr 652, av herr Bergh, Ragnar, m. fl.
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 119, angående riktlinjer för utbyggande
av universitet och högskolor
m. m.;

nr 653, av herr Hanson, Per-Olof, och
herr Ollén, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositon nr 119, angående riktlinjer
för utbyggande av universitet och högskolor
m. m.;

nr 654, av herrar Kaijser och Schött,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 135, angående riktlinjer för en framtida
statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet;
samt

nr 655, av herr Gezelius m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
141, med förslag till lag om behörighet
att utöva läkaryrket m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.42.

In fidem

K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 3 maj 1960

Nr 15

Tisdagen den 3 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Herr Snygg anmälde, att han åter infunnit
sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 26 och
den 27 nästlidne april.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1959/60, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1959/60, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1959/60, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till universiteten,
den medicinska undervisningen
m. m. jiimte i ämnet väckt motion; -

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under För flera
huvudtitlar gemensamma frågor gjorda
framställning i fråga om avgifter till
den allmänna tilläggspensioneringen
m. m.;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1960/61 till Bidrag till pensioneringskostnaderna
för statens pensionsanstalt,
Bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt
samt Arbetsgivaravgift till
den allmänna tilläggspensioneringen;

nr 193, i anledning av vissa i Kungl.
Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1960/61
behandlade allmänna frågor;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

Nr 15

Tisdagen den 3 maj 1960

Ang. formerna för utbetalande till statstjänstemän av kompensation för

folkpensionsavgiften

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till yrkesundervisningen; nr

205, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa med den
norska nationalgåvan svenskhemmet
Voksenåsen sammanhängande frågor;
och

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till Vissa byggnadsarbeten
vid statens vårdanstalt å Brotorp för
alkoholmissbrukare.

Ang. formerna för utbetalande till statstjänstemän
av kompensation för folkpensionsavgiften Herr

statsrådet och chefen för civildepartementet
LINDHOLM, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Siegbahns
interpellation angående formerna
för utbetalande till statstjänstemän av
kompensation för folkpensionsavgiften,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Siegbahn har i en
interpellation frågat mig, om jag är beredd
att medverka till ett inarbetande i
lönen av den nu utgående kompensationen
till tjänstemännen för förhöjd folkpensionsavgift
eller, om så ej är fallet,

om jag är beredd att förenkla det nu tilllämpade
systemet för utbetalande av berörda
kompensation.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Gällande bestämmelser om kompensation
till vissa statsanställda m. fl. för förhöjd
folkpensionsavgift grundar sig på
en överenskommelse mellan representanter
för civildepartementet och tjänstemännens
fyra huvudorganisationer den
26 mars 1958. Överenskommelsen har
godkänts av riksdagen.

Enligt överenskommelsen utgår kompensation
för så stor del av den vederbörande
tjänsteman påförda folkpensionsavgiften,
som motsvarar höjningen
av procenttalet för avgiften utöver 1,8.
Vid tidpunkten för överenskommelsens
träffande var folkpensionsavgiften 2,5
procent av den till statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten — med viss maximering
— men förslag hade framlagts för
riksdagen om en höjning år 1959 till 4
procent. Ytterligare framtida höjningar
av folkpensionsavgiften var aktualiserade.
Sedermera har chefen för finansdepartementet
den 20 november 1959 tillkallat
en utredningsman med uppdrag
att utreda frågan om sättet för folkpensioneringens
finansiering och därmed
sammanhängande spörsmål.

I det läge, vari frågan om folkpensioneringens
finansiering sålunda f. n. befinner
sig, anser jag frågan om en eventuell
inarbetning i lönerna av ifrågavarande
kompensationsavgift vara för tidigt
väckt.

Vad beträffar det nu tillämpade systemet
för utbetalning av avgiftskompensationen
får jag erinra om att den senast
utfärdade författningen i ämnet innebär
en viss förenkling i förhållande till tidigare
bestämmelser, vilket herr Siegbahn
också framhållit i sin interpellation. Angivna
förenkling framkom såsom ett resultat
av samråd före utarbetandet av
författningen med företrädare för tjänstemännens
huvudorganisationer samt
för revisionsmyndigheten — riksräkenskapsverket
— och vissa andra myndigheter.

Därest med beaktande av hittills vunna
erfarenheter möjligheter till ytterliga -

Tisdagen den 3 mai 1960

Nr 15

Ang. formerna för utbetalande till statstjänstemän av kompensation för

folkpensionsavgiften

re förenklingar inom ramen för den träffade
överenskommelsen skulle visa sig
föreligga, kommer jag givetvis att ta hänsyn
härtill vid utformningen av den författning,
som skall utfärdas i höst. Såvitt
nu kan bedömas skall i år förutsättningar
finnas för att utfärda författningen i
sådan tid, att vissa av interpellanten berörda
praktiska olägenheter av ett sent
utfärdande kan undvikas.

Herr talman, härmed anser jag mig ha
besvarat herr Siegbahns frågor.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för civildepartementet få
framföra mitt tack för det svar han lämnat
på min fråga rörande kompensation
till statstjänstemannen för förhöjd folkpensionsavgift.

Om jag har tolkat interpellationssvaret
riktigt har statsrådet förklarat sig beredd
att medverka till eventuellt möjliga
förenklingar av tekniken för utbetalning
av kompensation men icke att inarbeta
den i lönen. Skälen torde, som
framgår av interpellationssvaret, i första
hand vara två, dels att frågan om folkpensionsavgiftens
storlek ännu inte är
slutligt fixerad —• man kan vänta sig
höjningar så småningom — dels att själva
tekniken för folkpensionsavgiftens finansiering
är under utredning, varför
man inte vill föregripa utredningens resultat
genom att nu inarbeta kompensationen
i lönen. Dessutom nämner statsrådet
att tjänstemannaorganisationerna
har givit sin anslutning till nuvarande
system vid förhandlingarna. Jag har varit
i kontakt med dem, och jag har nog
fått det intrycket att man visserligen
svalt detta system men att man inte är
.särskilt entusiastisk över det. Det tycker
jag också är förklarligt, ty i den mån jag
har kommit i kontakt med olika tjänstemän
ute på fältet har jag märkt att de
inte heller är särskilt entusiastiska. Systemet
är förenat med en massa trassel
av olika slag, vilket gjort att det framkommit
ganska stark kritik mot nuvarande
förhållanden.

.lag förstår att tanken bakom hela konstruktionen
har varit att undvika den ir -

ritation som tillkom i samband med genomförandet
av sjukförsäkringsreformen,
där tjänstemännen ibland fick en
känsla av att deras kompensation för de
kostnader som de fick ikläda sig genom
reformen inte realiserades i någon motsvarande
löneförhöjning. När det gäller
här ifrågavarande system kan man däremot
klart visa för tjänstemännen att
man tagit hänsyn till deras speciella lånekonstruktion.

Systemet är emellertid inte så rättvist
som man skulle kunna tro. Jag vill endast
nämna ett exempel här. Låt oss ta
en person som går i pension i november
i år. Han har betalat in förhöjda folkpensionsavgifter
under år 1959 och under
de tio första månaderna i år. Förutsättningarna
för att han skall få del av
denna kompensation är enligt författningarna
att han är i tjänst vid årets
slut. Det betyder således att han inte
får någon ersättning till någon del för de
högre folkpensionsavgifter han har betalat
in under 1959 och 1960. Det innebär
att de som går i pension kan gå miste
om inbetalade avgifter för en period
varierande mellan 12 och 23 månader.
Man har således inte under alla förhållanden
lyckats uppnå den rättvisa man
i och för sig strävat efter. Vid sådant
förhållande kan man fråga om det inte
vore lika bra att försöka med ett schablonsystem,
som kanske inte ger absolut
rättvisa åt alla men som i stället förhindrar
alltför mycket trassel.

Detta system tycker jag är ganska tvivelaktigt
ur två synpunkter. Enligt min
uppfattning är det betänkligt, att tjänstemän
själva skall behöva vidta åtgärder
för att få ut pengar, som ur alla synpunkter
måste betraktas som en del av deras
löneförmåner. De måste enligt förra
årets beslut fylla i formulär, och enligt
årets beslut måste de till myndigheten
skicka in övre delen av slutskattesedeln
eller på annat sätt, genom intyg från
skattemyndigheterna, visa hur stor folkpensionsavgift
de betalat in.

Det är klart att många löneutbetalande
myndigheter underrättar tjänstemännen
om läget och därigenom underlättar
för dem att lämna in några av dessa do -

Nr 15

Tisdagen den 3 maj 1960

Ang. formerna för utbetalande till statstjänstemän av kompensation för

folkpensionsavgiften

kument. Men i och för sig är inte någon
myndighet skyldig att vidta sådana åtgärder.
En befattningshavare skulle härigenom
i princip vara skyldig att själv
hålla reda på de författningar som gäller
beträffande hans lön, vilket för mig
framstår som otillfredsställande.

I den mån myndigheterna utfärdar
meddelanden till de olika tjänsteinnehavarna
uppstår emellertid en ganska omständlig
procedur, och tjänstemännen
själva måste tränga igenom de kanske
invecklade cirkulär som kommit ut.
Framför allt medför systemet att lönemyndigheterna
får ett ganska drygt arbete
att bokföra alla folkpensionsavgifter
och räkna ut vilken återbäring som
skall tillkomma var och en. Det är enligt
min uppfattning ett väl komplicerat
system, vars kreditsida är ganska svag.

Det förefaller mig inte vara förenat
med några tekniska svårigheter att inarbeta
dessa belopp i lönen i samband
med löneförhandlingar. Folkpensionsavgiften
stiger så småningom, men då får
man väl vidta samma operation en gång
till. Att detta, som sagt, skulle medföra
några större tekniska svårigheter har jag
svårt att föreställa mig, men det kanske
beror på att jag inte är tillräckligt insatt
i frågan och har fel.

Det riktigaste är således enligt min
mening att man redan vid nästkommande
förhandlingar om tjänstemännens
löner tar upp frågan om inarbetande av
kompensationsavgiften i lönen. Om man
nu inte vill göra det finns säkerligen åtskilliga
metoder att förenkla det nuvarande
systemet, antingen kravet på absolut
millimeterrättvisa därigenom eftersattes
eller ej. Jag föreställer mig t. ex.
att man på slutskattesedeln skulle kunna
trycka ett meddelande om att stats- och
kommunaltjänstemän som har rätt till
kompensation för förhöjda folkpensionsavgifter
har möjlighet att till myndigheten
insända även den övre delen av slutskattesedeln
för att erhålla denna återbäring
eller — om de så föredrar — ett
.särskilt intyg. På detta sätt skulle man
kunna undvika systemet att tjänstemännen
nödgas skicka in skattsedeln två
gånger till myndigheten, första gången

den undre delen — gällande slutskatten
— och andra gången den övre delen,
och i stället uppnå den fördelen att
tjänstemännen — som ändå har att skicka
in slutskattesedeln — skulle kunna
få ut kompensationstillägget utan att det
krävdes extra åtgärder från deras sida.

Jag kan också tänka mig att man skulle
kunna införa ett system, enligt vilket
tjänstemän med en årsinkomst överstigande
15 000 kronor automatiskt får det
maximala tillägget. Då skulle ungefär
hälften av alla statsjänstemän komma i
åtnjutande av denna kompensation utan
några särskilda åtgärder, vilket skulle
innebära en väsentlig lättnad för löneredogörarna.
Jag är medveten om att systemet
skulle kunna medföra en del små
orättvisor. Det förekommer nämligen fall
då även hustrun har förvärvsarbete i
statlig eller privat tjänst. Vederbörande
skulle då få en viss förmån utan att
egentligen vara berättigad därtill. Mot
detta måste dock vägas den stora förenkling
som det av mig antydda systemet
skulle medföra för de olika statliga verken.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att än en gång få framföra mitt tack till
statsrådet och chefen för civildepartementet.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det nu tillämpade systemet
bygger på en uppgörelse med organisationerna.
Vi har varit överens om
att använda just dessa former. De författningar
som har utarbetats har underställts
organisationerna, och vi har fått
deras sanktion.

Det är klart att det skulle bli ännu
enklare om man bakade in det hela i lönen
— det vill jag inte bestrida. Men
det är inte fullt så enkelt att göra det
innan vi vet hur folkpensionsavgiften
kommer att utvecklas. Vi vill därför avvakta
vad som där kommer att ske för att
lättare kunna bedöma vilka möjligheter
det finns att på den vägen genomföra en
förenkling, därest man nu skulle välja
den formen.

Sedan måste jag nog säga mig att herr
Siegbahn överdrev rätt väsentligt när

Tisdagen den 3 maj 1960

Nr 15

Ang. formerna för utbetalande till statstjänstemän av kompensation för

folkpensionsavgiften

han talade om den nuvarande mycket
omständliga proceduren. Jag har den föreställningen
att kvaliteten på de svenska
statstjänstemännen är så hög att det
inte kan anses vara särskilt komplicerat
för dem att uppvisa sin skattsedel och
sedan kvittera ut det belopp man får, vilket
ju för närvarande är hela proceduren.
Det system som herr Siegbahn rekommenderade
kommer nog att bli väsentligt
mycket krångligare, alltså med
särskilda kuponger på skattsedlarna
och särskilda avvägningar över och under
15 000 kronor i årsinkomst. Det systemet
skulle säkerligen bli väsentligt svårare
att hantera än det första som vi
tillämpade och som vi ju numera har
förenklat. Vad som har föreslagits här i
dag vittnar, tycker jag, om att det kanske
inte är så lätt att göra systemet enklare
än det nu är. Men jag skall givetvis med
tacksamhet anamma och söka tillämpa
alla möjligheter till ytterligare förenklingar,
därest man verkligen kan nå längre
i förenkling än att befattningshavaren
bara behöver visa upp sin skattsedel
på kassakontoret.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Det enklaste vore, vidhåller
jag, att inbaka kompensationen i
lönen, men jag har här försökt att komma
med ett förslag till några förenklingar
även med nuvarande former. Statsrådet
Lindholm missuppfattade dock mitt
förslag. Min tanke var inte att man skulle
behöva trycka något slags kuponger vid
slutskattesedeln, utan jag tänker mig att
man i något tillgängligt hörn skulle kunna
trycka en upplysning om att tjänstemännen
bara behöver lämna in de båda
delarna av slutskattsedeln. Detta skulle
såvitt jag förstår vara en förenkling.

Men det centrala i denna fråga är kanske
inte tjänstemännens besvär. Även om
den nuvarande ordningen för dem innebär
en del merarbete, så är det ju framför
allt löneavdelningarna inom de olika
statliga verken som nu drabbas av en väsentlig
arbetsbelastning. Den var oerhört
mycket större förra året, då man t. ex.
inom statens järnvägar på vederbörande
avdelning tvingades att arbeta på över -

tid en hel månad för att klara upp denna
sak. Men merarbetet har inte varit
helt obetydligt även med årets system.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Majrts proposition
nr 153, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 154 med förslag till förordning om
utjämningsskatt å vissa varor, m. m.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 651—653 till särskilda
utskottet,

motionen nr 654 till statsutskottet
och

motionen nr 655 till behandling av lagutskott.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 14—
17, statsutskottets utlåtanden nr 82—85
och memorial nr 86, bevillningsutskottets
betänkanden nr 1, 47, 51 och 57,
bankoutskottets utlåtanden nr 18 och
19, andra lagutskottets utlåtanden nr
24, 26—28 och 30 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 27.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

151, angående statstjänstemännens
löner under åren 1960 och 1961 m. m.;
samt

nr 152, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående pension
åt fru Emy Lovisa Lindqvist.

Nr 15

Tisdagen den 3 maj 1960

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial nr 87, angående
allmän beredsskapsstat för budgetåret
1960/61; ävensom

andra lagutskottets utlåtande och memorial: nr

29, i anledning av väckta motioner
om översyn av lagen angående omreglering
av vissa ersättningar enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete
m. m.; samt

nr 37, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 656, av herr Andersson, Torsten,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 119, angående riktlinjer för utbyggande
av universitet och högskolor
m. m.;

nr 657, av herr Hagberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition

nr 119, angående riktlinjer för utbyggande
av universitet och högskolor m. m.;

nr 658, av herr Hedblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

nr 119, angående riktlinjer för utbyg gande

av universitet och högskolor
m. m.;

nr 659, av herr Jacobsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

nr 119, angående riktlinjer för utbyggande
av universitet och högskolor m. m.;

nr 660, av herrar Nestrup och Edström,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 119, angående riktlinjer för
utbyggande av universitet och högskolor
m. m.;

nr 661, av herr Osvald, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 119,
angående riktlinjer för utbyggande av
universitet och högskolor m. m.;

nr 662, av fru Segerstedt-Wiberg m. fl.,

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 119, angående riktlinjer för utbyggande
av universitet och högskolor
m. m.;

nr 663, av herr Sörlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
119, angående riktlinjer för utbyggande
av universitet och högskolor m. m.;

nr 664, av herr Hansson, Nils, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 124, med förslag till förordning om
registrering och mönstring av sjömän
(mönstringsförordning) m. m.;

nr 665, av herr Källqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 124, med förslag till förordning om
registrering och mönstring av sjömän
(mönstringsförordning) m. m.;

nr 666, av herr Carlsson, Georg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
139, med förslag till lag om skyddsåtgärder
vid olyckor i atomanläggningar
m. m.;

nr 667, av herr Carlsson, Georg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 140, med förslag till lag om ersättning
för skada i följd av atomreaktordrift
m. m. (atomansvarighetslag);

nr 668, av herr Kaijser m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
141, med förslag till lag om behörighet
att utöva läkaryrket m. m.;

nr 669, av herr Osvald, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 143, med
förslag till ändringar i regeringsformen
m. m.;

nr 670, av herr Schött och herr Bergh,
Ragnar, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 143, med förslag till ändringar
i regeringsformen m. m.; samt
nr 671, av herr Hedblom, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 144,
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 27 § 1 mom. och 29 § 1 mom. värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr
967).

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.25.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

Onsdagen den 4 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 28
nästlidne april.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 151, angående statstjänstemännens
löner under åren 1960 och 1961 m. m.;
samt

nr 152, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning angående
pension åt fru Emy Lovisa Lindqvist.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 656—663 till särskilda
utskottet,

motionerna nr 664—668 till behandling
av lagutskott,

motionerna nr 669 och 670 till konstitutionsutskottet
samt

motionen nr 671 till behandling av
lagutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 87 och andra
lagutskottets utlåtande nr 29.

Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 37, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Ang. föreskrift, i samband med villkorlig
dom, om skyldighet att gottgöra skada

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 26, i anledning av väckta
motioner angående föreskrift i samband
med villkorlig dom om skyldighet att
gottgöra skada.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 447 i första kammaren
av herr Bengtson m. fl. och nr 564 i
andra kammaren av herr Hedlund m. fl.
I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag i syfte att villkorlig dom som
regel förbundes med föreskrift att den
dömde skulle i lämplig omfattning gottgöra
den skada han åstadkommit.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 447 och II: 564,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Svanström och Larsson i Norderön, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna I:
447 och 11:564 måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla om framläggande för riksdagen
av förslag i syfte att villkorlig dom som

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ang. föreskrift, i samband med villkorlig
regel förbundes med föreskrift att den
dömde skulle i lämplig omfattning gottgöra
den skada han åstadkommit.

Herr SVANSTRÖM (ep) :

Herr talman! I motionerna I: 447 och
11:564 har centerpartiet föreslagit, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag i syfte
att villkorlig dom som regel förbindes
med föreskrift att den dömde skall i
lämplig omfattning gottgöra den skada
han åstadkommit.

Första laguttskottet har vid sin behandling
av dessa motioner ej ansett
skäl föreligga att tillstyrka dem. Jag har
inte kunnat dela denna utskottsmajoritetens
uppfattning och ber i anledning
därav, herr talman, att få anföra följande.

Till grund för den gällande lagen om
villkorlig dom, som trädde i kraft den
1 januari 1944, låg ett av särskilda sakkunniga
år 1937 framlagt betänkande.
Däri redovisas bl. a., att den första svenska
lagen om villkorlig dom, av år 1906,
upptog den brottsliges beredvillighet att
gottgöra uppkommen skada såsom en
bland de omständigheter som skulle beaktas
vid avgörande, huruvida villkorlig
dom över huvud taget skulle meddelas.
Denna förutsättning uppmjukades i 1918
års lag, där det stadgades att den villkorligt
dömde »skall göra vad i hans
förmåga står att fullgöra honom ålagd
skyldighet att ersätta genom brottet uppkommen
skada». De sakkunnigas år 1937
framlagda förslag innebar, att som ett
legalt villkor för anstånd enligt villkorlig
dom skall gälla att den dömde efter
förmåga ersätter skada uppkommen genom
brottet, i den mån skyldighet därtill
åligger honom enligt laga kraft ägande
dom.

År 1950 uttalade justitieombudsmannen
i sin ämbetsberättelse bl. a. följande:
»Att en villkorligt dömd gör vad
i hans förmåga står för att ersätta av
brottet uppkommen skada är emellertid
av stort värde ur uppfostringssynpunkt.
Föreskrifter i detta hänseende borde
kunna användas i långt större utsträckning
än som nu sker.»

dom, om skyldighet att gottgöra skada

År 1956 framhålles i strafflagberedningens
slutbetänkande bl. a. följande:
»Skadeståndsskyldigheten fyller även ett
viktigt kriminalpolitiskt ändamål genom
att på ett ur pedagogisk synpunkt lämpligt
sätt göra klart för den dömde och
andra, att den som vållar skada genom
brott är pliktig att gottgöra skadan.»

Med anledning av föreliggande motioner
har första lagutskottet infordrat remissyttranden
från olika myndigheter.
I sitt remissvar anför riksåklagarämbetet
bl. a., att ämbetet anser att möjligheten
att meddela föreskrift om skadestånd
icke har tillämpats i den utsträckning
som i och för sig varit önskvärd. Detta
framgår också av den statistik som föreligger.
Den visar bland annat, att av
3 246 villkorligt dömda, som förpliktats
att utge skadestånd på grund av brott,
endast 379 stycken, eller 12 procent, erhållit
föreskrift enligt 8 § andra stycket.
Detta lagrum innehåller bl. a. föreskrift,
att den dömde bör å tid och sätt som i
domen angives söka fullgöra honom åliggande
skyldighet att gälda ersättning för
skada som uppkommit genom brottet.
Riksåklagarämbetet anför i remissvaret
som sin mening, att det bör vara både
möjligt och lämpligt att meddela sådana
föreskrifter i större utsträckning än som
har skett.

Vi i centerpartiet är starkt medvetna
om att det kan förekomma fall, där hårda
förelägganden om gäldande av skadestånd
skulle kunna hindra de vällovliga
försöken att återföra de brottsliga till
ett normalt liv. Därför har vi också uttryckligen
uttalat, att de regelmässigt
företagna åläggandena bör ske i lämplig
omfattning. Det står emellertid också
klart för oss, att många hederliga medborgare
i detta land, vilka blir utsatta
för ofta ganska betydande skador, har
svårt att inse det rättmätiga i att de
brottslingar, som åstadkommit skadan,
icke i flera fall än vad nu sker ålägges
att gottgöra densamma.

Som ett exempel på de omfattande
skador det kan vara fråga om vill jag
anföra vad som nyligen framkommit
genom den utredning, som landsfogden
i Jönköpings län verkställt beträffande de

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

Ang. föreskrift, i samband med villkorlig dom, om skyldighet att gottgöra skada

brott, elever vid Långanäs ungdomsvårdsskola
begått under en tioårsperiod.

I eksjöområdet har på dessa tio år ungdomliga
brottslingar från Långanäs begått
icke mindre än 1 100 olika brott
med en uppskattad eller ifarasatt skada
av hela 1,2 miljoner kronor.

Till vilka värden de villkorligt dömdas
genom brott åstadkomna skador uppgår,
det undandrar sig mitt bedömande,
men att det är fråga om mycket stora
värden står klart för var och en. Det
synes oss därför angeläget att den i motionen
föreslagna skärpningen kommer
till stånd.

Första lagutskottet uttalar sin förståelse
för de strävanden som uppbär motionärernas
framställning och säger sig
vara angeläget framhålla betydelsen av
att den som dömts att ersätta genom
brott förorsakad skada också i möjlig
och lämplig utsträckning förmås att ersätta
skadan. Denna välvilliga skrivning
borde väl, tycker man, ha lett fram till
ett bifall till föreliggande motioner i
liär berörda ärende. Tyvärr har i stället
majoriteten av första lagutskottets ledamöter
ansett sig böra gå på avslag.

I föreliggande reservation av undertecknad
och herr Larsson i Norderön
hemställes att riksdagen med bifall till
motionerna 1:447 och 11:564 måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om framläggande
för riksdagen av förslag i syfte att villkorlig
dom som regel förbindes med
föreskrift att den dömde skall i lämplig
omfattning gottgöra den skada han åstadkommit.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Häri instämde herr Bengtson (ep).

Fru GÄKDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Då utskottet inte ansett
sig kunna biträda ifrågavarande motioner,
beror det inte på att vi är oeniga
med motionärerna beträffande syftet
med motionerna. Vi har samma önskan
som motionärerna, att en villkorligt
dömd i möjligaste mån skall ersiitta den
skada han åstadkommit. Det är lika
viktigt för oss alla att de brottslingar

det här gäller skall kunna återföras till
ett normalt liv. För att de verkligen
skall kunna förmås att ersätta en uppkommen
skada fordras dock att det
finns en utbyggd kontrollorganisation.
Ett föreläggande utan någon möjlighet
till kontroll över att den dömde verkligen
fullgör inbetalningarna på rätt tid
och på rätt sätt är ganska meningslöst.
Det behövs alltså en utbyggnad av
skyddskonsulentorganisationen, innan
man kan ändra de regler som för närvarande
gäller i fråga om ersättning för
uppkommen skada.

Utskottets huvudskäl för att motionerna
bör avslås är emellertid att frågan
redan har varit föremål för utredning
genom strafflagberedningen. I strafflagberedningens
framlagda betänkande
finns en ingående redogörelse för denna
fråga. Detta förslag är för närvarande
ute på remissbehandling och föremål
för beredning inom justitiedepartementet,
och enligt vad som upplysts i
utskottet räknar man med att ett lagförslag
i ämnet skall bli remitterat till
lagrådet under innevarande år. Vi anser
därför att någon ytterligare utredning
inte är påkallad i detta ärende,
särskilt som i det förslag som föreligger
har framkommit nya bestämmelser
om tid och sätt för fullgörande av den
skadeståndsskyldighet som här avses.
På grund av dessa förhållanden har vi
inte ansett oss kunna tillstyrka motionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON, ROBERT, (ep):

Herr talman! Utskottets talesman sade
att ett av skälen till utskottets avstyrkande
var att strafflagberedningcn
har tagit detta spörsmål under övervägande.
Efter vad jag har mig bekant,
kommer emellertid inte strafflagberedningen
att ställa något yrkande i enlighet
med motionen. Det anser vi vara
angeläget att framhålla i detta sammanhang.

Det rör sig ju, som i motionen bär
anförts, otvivelaktigt här om ett mycket

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ang. föreskrift, i samband med villkorlig
stort problem, och det är av största
vikt, kanske främst ur kriminalpolitiska
synpunkter, att man tar mera hänsyn
till att den som blir villkorligt dömd
också blir ådömd att i mån av förmåga
gälda den skada han åsamkat genom
brottet. Den villkorliga domen uppfattas
som bekant mycket olika bland allmänheten.
Den villkorliga domen är,
rätt tillämpad, ett fint instrument, som
ger möjlighet att återföra den unge
brottsling, som kanske i ett svagt ögonblick
och under omständigheter som
han inte för tillfället kunnat överblicka,
kommit på sidan av den väg, samhället
anser vara den riktiga. Men allmänheten,
som ser att den villkorliga domen
tillämpas på sätt som sker, får en annan
uppfattning, och jag tror att detta
allvarligt kan skada den villkorliga domens
anseende.

Om vi i utskottsutlåtandet tar del av
riksåklagarämbetets remissvar, framgår
det att man uppenbart tillämpar denna
föreskrift i lagen mycket olika. Norrbottens
skyddskonsulentdistrikt redovisar
t. ex., att 69 procent av hela antalet
dömda där har fått åläggande att gälda
skada. Om man sedan ser på siffrorna
från Östergötlands skydskonsulentdistrikt,
finner man att denna regel blott
tillämpats för 4 procent av samma
grupp. Det är de stora differenserna. I
Jönköpings—Kronobergs distrikt har sådana
föreskrifter meddelats i 13 fall
(12 procent), men av dessa 13 fall härrörde
6 fall från en och samma domstol.

Det är uppenbart, att här ifrågavarande
regler tillämpats mycket olika,
och när utskottets värderade talesman
här säger, att vi behöver bygga ut
skyddskonsulentverksamheten, så är det
i och för sig riktigt. Men skyddskonsulentverksamheten
i det skick som den
nu befinner sig är ju likadan över hela
landet. Då tycker man att tillämpningen
av föreskrifterna också skulle vara
något så när likartad.

Vi är fullt medvetna om att, som reservanternas
talesman sade, i en alltför
rigorös föreskrift om att gälda vad man
har skadat i vissa fall kan försvåra möj -

dom, om skyldighet att gottgöra skada
ligheten att återföra den brottslige till
ett normalt liv. Det har motionärerna
tagit hänsyn till när de skrivit, att domstolen
skall pröva varje fall — och det
måste man ju också nu göra — med
särskild hänsyn till ersättningsskyldighetens
storlek och den brottsliges förmåga
eller antagen förmåga att gälda
det han skadat. Med hänsyn till att den
villkorliga domen tillämpas så uppenbart
olika i vårt land, tror jag att det
vore riktigt med en skärpning av lagen
i detta hänseende, så att regelmässigt
föreskrift meddelades om vad den
brottslige skulle gälda när villkorlig
dom avkunnades, om ej särskilda skäl
talade däremot.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Det är uppenbart att
vad som nu senast har sagts av herr Johansson
i Dockered är riktigt. Folk i allmänhet
bär svårt att få den rätta förståelsen
för den villkorliga domens tilllämpning,
och detta gäller särskilt, i fall
den dömde inte blir ålagd att gottgöra
den skada som uppstått genom brottet.

Jag tillåter mig att upprepa vad jag
sade i mitt första anförande, i vilket
jag försökte ge en bild av hur tillämpningen
har ändrats från den ursprungliga
år 1906, enligt vilken det var ett
tämligen oeftergivligt villkor att skadan
gottgjordes för att villkorlig dom över
huvud taget skulle kunna avdömas, till
den nuvarande, vilken såsom herr Johansson
redovisat är olika i olika delar
av landet. De skärpta bestämmelser som
förordas i motionerna skulle sannolikt
vara ägnade att ändra nuvarande förhållanden
till det bättre.

Vad beträffar remissen till lagrådet
vet vi tyvärr inte vad den kommer att
föra med sig, och vi har därför ansett
det vara angeläget att riksdagen redan
nu kunde fatta beslut i enlighet med motionernas
syfte.

Jag vill vidare peka på att reservanterna
inte begär någon ny utredning
utan endast att riksdagen måtte hos

Onsdagen den 4 mai 1960 fm.

Nr 15

Ang. föreskrift, i samband med villkorlig dom, om skyldighet att gottgöra skada

Kungl. Maj :t anhålla om framläggande
för riksdagen av förslag i syfte att villkorlig
dom som regel förbindes med föreskrift
att den dömde skall i lämplig
omfattning gottgöra den skada han
åstadkommit.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag vill framhålla att
det redan nu finns möjligheter att meddela
sådana särskilda föreskrifter som
motionärerna önskar skulle tillämpas regelmässigt
och som innebär skyldighet
för den villkorligt dömde att erlägga
skadestånd. Den omständigheten att bestämmelsen
rörande denna möjlighet
tillämpas olika ute i landet har vanligtvis
sin grund i att det är fråga om olika
fall och förhållanden och kan inte tas
som något tecken på att tillämpningen
är oriktig i ena eller andra fallet. Man
får väl förutsätta att domstolarna tilllämpar
lagbestämmelsen i de fall de anser
det lämpligt. Nu har riksåklagaren,
vilket också framgår av utskottsutlåtandet,
utsänt ett cirkulär till samtliga myndigheter
för att erinra dem om möjligheten
att förelägga den brottslige att enligt
särskilda föreskrifter fullgöra skadeståndsskyldighet,
och kanske detta
cirkulär kommer att verka som en upplysning
för myndigheterna, så att de
kommer fram till en mera enhetlig tilllämpning
av bestämmelserna.

Att allmänheten i vissa fall har en felaktig
föreställning om värdet av villkorlig
dom kan inte rimligtvis läggas till
grund för att riksdagen borde rikta en
framställning till Kungl. Maj :t i detta
hänseende.

Samtliga remissinstanser har avstyrkt
den av motionärerna föreslagna lagändrigen,
beroende på bland annat att man
som jag tidigare påpekat har bristande
kontrollmöjligheter. Det är ju ingen mening
med att komma med föreskrifter,
vilkas efterlevnad man inte har möjlighet
att följa genom en effektiv hjälp till
och kontroll av de skadeståndsskyldiga.

Vi har all anledning att tro att strafflagsbercdningens
förslag kommer att
föranleda ett lagförslag under den närmaste
tiden, och vi har inte ansett det

nödvändigt att rikta en särskild framställning
till Kungl. Maj :t för att påskynda
detta. Vi räknar nämligen med alt
förslaget kommer så snart det finns möjlighet
därtill.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Svanström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svanström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 105;

Nej — 27.

Därjämte hade C ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsens krisorganisation

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 27, i anledning av väckt motion
angående radions juridiska ansvarighet;

nr 28, i anledning av väckta motioner
angående tillämpningen av 22 kap.
4 § strafflagen i samband med avbetalningsköp;
och

nr 29, i anledning av väckt motion
om översyn av lösöreköpsförordningen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion
om skärpning av straffen för olaga befattning
med narkotika m. m.;

nr 19, i anledning av väckt motion
om vidgning av arbetsdomstolens behörighet;
och

nr 25, i anledning av väckta motioner
angående lagen om semester.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 20, i anledning av motioner om
användning av skogsbilvägar för allmän
biltrafik; samt

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 och 43 §§ skogsvårdslagen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Majts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1960/61
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1959/60, såvitt avser jordbruksärenden;
och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, såvitt
angår jordbruksärenden, jämte i ärendet
väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande turismen i Sverige;
och

nr 26, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande stöd åt utlandssvenskarna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under femte huvudtiteln
gjorda framställningar angående
vissa anslag för budgetåret 1960/61
till arbetsmarknadsstyrelsen med dithörande
verksamhet jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsens
krisorganisation

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Arbetsmarknadsstyrelsen: Krisorganisationen
för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 1 650 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Birke m. fl. (I: 240) och den andra inom
andra kammaren av herr Magnusson i
Borås m. fl. (11:300), hade, såvitt nu
var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte till Arbetsmarknadsstyrelsen:
Krisorganisationen för budgetåret 1960/
61 anvisa ett förslagsanslag av 1 350 000
kronor.

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsens krisorganisation

Utskottet liade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:240 och 11:300, såvitt nu
vore i fråga, till Arbetsmarknadsstyrelsen:
Krisorganisationen för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
1 650 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och Cassel, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 240 och II: 300,
såvitt nu vore i fråga, till Arbetsmarknadsstyrelsen:
Krisorganisationen för

budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 1 350 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! I den nu föreliggande
punkten har Kungl. Maj:t begärt och utskottet
tillstyrkt en höjning av anslaget
till arbetsmarknadsstyrelsens krisorganisation
med 465 000 kronor i jämförelse
med anslaget för innevarande budgetår.
Inom den grupp jag företräder
har vi ansett, att en så kraftig ökning
knappast kan vara motiverad, och vi
har velat nöja oss med en ökning på
165 000 kronor. Egentligen borde det väl
inte ha varit någon ökning alls, snarare
skulle det ha varit en minskning.

Det är ju från olika håll vitsordat,
att konjunkturläget stadigt förbättras.
Man fruktar på sina håll att högkonjunkturen
åtminstone i sommar kommer
att bli alltför ansträngd. Från regeringens
sida har dekreterats igångsättningsstopp
för statliga byggen i sommar,
och kommuner och landsting har
uppmanats att göra detsamma utom där
särskilda skäl påkallar undantag. För
några dagar sedan publicerades en uppgift
från en byråchef i arbetsmarknadsstyrelsen
om beredskapsarbetena. Där
heter det, att i södra Sverige skall alla
allmänna vägarbeten av detta slag vara

nedlagda före den 14 maj och övriga
beredskapsarbeten skäras ned med en
tiondel av första halvårets ram. Och så
i norra Sverige skall beredskapsarbetena
skäras ned. Sammanfattningsvis
sägs, att antalet arbetslösa nu är 4 760
mindre än motsvarande tid i fjol. Vi
anser därför inte att läget påkallar en
så kraftig ökning av anslaget till krisorganisationen
som utskottet förordat.

Samma motivering, herr talman, kan
också anföras för reservationen under
punkt 6, och jag har här velat samtidigt
motivera båda reservationerna. Jag
nöjer mig för ögonblicket med att yrka
bifall till den vid punkten 3 fogade reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Vi har i utskottet varit
så gott som eniga om att tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag. Det är endast högern
som har mält sig ur denna samling.
Från utskottsmajoritetens sida har
vi ansett, att det trots de förbättrade
konjunkturerna finns all anledning att
hålla arbetsmarknadsstyrelsen effektiv,
så att den kan möta de svårigheter som
uppstår vid en omställningsprocess. En
sådan är för närvarande i gång och kan
komma att bli ännu mera markerad, när
europamarknaden under senare delen
av året gör sig gällande på ett helt annat
sätt än hittills.

Att man kallar den nu behandlade
organisationen för krisorganisation har
utskottet ansett vara mindre lämpligt,
och det har förordats att man för klarhetens
skull borde ge denna del av arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet något
annat namn. Det är så mycket som
denna organisation har att syssla med,
förutom rent arbetslöshetsbekämpande
åtgärder. Sverige har att ta emot åtskilliga
utifrån kommande flyktingar, som
skall inplaceras. Det är fråga om en
omfördelning av arbetskraft, och det
gäller att få en rörlighet på arbetsmarknaden,
som inte minst arbetsgivarna är
angelägna om, så att man på det sättet
kan flytta över människor från områden
med mindre arbetstillgång till områden
där det ropas efter arbetskraft.

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingens krisorganisation

Att nu nedrusta denna organisation på
det sätt, som reservanterna avser, skulle
komma att medföra vissa faror. När det
dessutom här endast är fråga om ett
förslagsanslag, behöver man inte alltför
mycket fästa avseende vid anslagsbeloppet.
Däremot anser vi den föreslagna
förstärkningen av organisationen så angelägen,
att vi har kunnat tillstyrka densamma.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag har två reflexioner
att göra med anledning av herr Birger
Anderssons inlägg.

Herr Andersson talade om värdet av
en ökad rörlighet hos arbetskraften.
Den reflexionen blir då alldeles självklar,
att uppgiften att befrämja en sådan
rörlighet har väl arbetsmarknadsorganen
alltid haft. Har de misskött
uppgiften, eftersom man nu vill få till
stånd en upprustning?

Detta var den ena reflexionen. Den
andra är att det naturligtvis inte är
riktigt att göra gällande, att vi vill nedrusta
på detta område. Vi går ju ändå
med på en höjning av anslaget med
165 000 kronor.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Bara ett par ord till
herr Bergh.

Det är väl så att arbetsmarknadsstyrelsen
under senare år har i större utsträckning
än tidigare kunnat bli det
instrument, som varit nödvändigt för att
ordna en hel del angelägenheter på arbetsmarknadspolitikens
område, ett instrument
som man tidigare saknat. Fördenskull
är det angeläget, att detta instrument
kan bevaras för att kunna möta
situationer, som kan uppstå. Därmed
har man väl inte velat kritisera arbetsmarknadsstyrelsen,
men när styrelsen
nu har fått en organisation, som
fungerar smidigt, bör man väl vara rädd
om den.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen

enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 81 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —120;

Nej — 18.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingens
krisorganisation

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till

Onsdagen den 4 mai 1960 fm.

Nr 15

Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 240 och
II: 300, såvitt nu vore i fråga, till Den
offentliga arbetsförmedlingen: Krisorganisationen
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 2 900 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 240, av
herr Birke m. fl., och 11:300, av herr
Magnusson i Borås m. fl., hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Krisorganisationen för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
1 675 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och
Cassel, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 240 och II: 300,
såvitt nu vore i fråga, till Den offentliga
arbetsförmedlingen: Krisorganisationen
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 1 675 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Med hänvisning till den
motivering, som jag för en stund sedan
anförde till stöd för reservationen under
punkt 3, ber jag att få yrka bifall
till reservationen under denna punkt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

0 Första kammarens protokoll 19G0. Nr 15

Ang. lönesättningen för arkivarbetare
Punkten 7

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8

Ang. lönesättningen för arkivarbetare

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
m. m. för budgetåret 1960/61
anvisa ett reservationsanslag av
120 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (1:353) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:440),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:346) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:444),

dels en inom andra kammaren av
herr Björkman m. fl. väckt motion (II:
350),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Hedström och Nyström (I:
551) samt den andra inom andra kammaren
av herr Lundmark m. fl. (II: 678).

I motionen 11:350 hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en skyndsam
översyn av principerna för lönesättning
och sysselsättningsåtgärder avseende
med arkivarbete sysselsatta tjänstemän
och intellektuella och att därav föranledda
förslag måtte föreläggas höstsessionen
vid innevarande års riksdag.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte till Kostnader
för arbetslöshetens bekämpande m. m.
för budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 120 000 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:353 och 11:440, såvitt nu

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ang. lönesättningen för arkiyarbetare
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i punkten
anfört angående en översyn av arbetsmarknadspolitiken
;

III. att motionerna I: 346 och II: 444,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

IV. att motionerna 1:551 och 11:678,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

V. att motionen II: 350 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och Cassel, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
V hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionen II: 350 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört angående en översyn
av principerna för lönesättning och sysselsättningsåtgärder
avseende med arkivarbete
sysselsatta arbetslösa tjänstemän
och intellektuella.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! I utskottets utlåtande
förekommer vid denna punkt en diskussion
om lönesättningen för arkivarbetare.
Det är tacknämligt, att Kungl. Maj:t
nu tänker sig en viss differentiering av
arkivarbetarnas löner samt att något
större hänsyn på det sättet tas till deras
individuella prestationsförmåga. Jag är
medveten om att arbetsförmågan hos
dessa människor skiftar i hög grad, men
jag har dock det bestämda intrycket sedan
åtskilliga år, att man nog i eu del
fall utnyttjar dessa människor på ett sätt,
som inte är riktigt tilltalande. Vi har ju
inte minst bland flyktingarna människor
med stora vetenskapliga meriter. För
somliga av dessa har ordnats avlönade
forskningsuppgifter, men jag tycker nog
att det bland detta klientel även i övrigt
finnes så pass kvalificerat folk, att vi
inte bör utnyttja dem på det sätt vi gör.
Av den anledningen har jag och några
andra ledamöter genom en reservation

på denna punkt velat uttrycka det önskemålet,
att när det nu ändå kommer att
bli en utredning om den framtida arbetsmarknadspolitiken,
även den fråga
det här gäller tas under omprövning.

Det är detta, herr talman, som den
reservation avser, som jag ber att få yrka
bifall till.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Diskussionen om arkivarbetarna
har pågått under flera år, och
nu har regeringen försökt att genom en
differentiering av lönesättningen hyfsa
till det hela. Vidare har socialministern
förklarat att han har sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga och sagt, att
man bör pröva sig fram på olika vägar.
Vidare rekommenderade ju utskottet i
fjol — och riksdagen godkände det —
att man även skulle söka sig fram på
omskolningsvägen beträffande de människor
det här gäller.

I sak råder inga delade meningar om
att man vill hjälpa de s. k. arkivarbetarna,
men det föreligger här många svårigheter
beroende på att de människor
det här är fråga om är av så olika kategorier;
det är människor som på grund
av språksvårigheter, på grund av invaliditet
eller annat inte kan ta vilket arbete
som helst, och detta gör att lönesättningen
inte alltid kan bli enhetlig. Detta
har medfört att man nödgats skynda
långsamt, men man har på olika sätt
sökt att åstadkomma något så när hyggliga
förhållanden, och detta är vad som
även rekommenderas i det utlåtande vi
nu behandlar.

När man vet att uppmärksamheten är
riktad på denna fråga och afl man försöker
att på olika vägar åstadkomma
bättre resultat, är det egentligen i detta
fall bara fråga om åtgärderna är mer
eller mindre brådskande. Utskottsmajoriteten
har ansett att det är skäl i att
avvakta resultaten av de försök, som nu
har satts igång, innan det blir fråga om
ändrade signaler.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Onsdagen den 4 mai 1960 fm.

Nr 15

Anslag

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av ett godkännande
av den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 9

Anslag till beredskapsarbeten på vägar
och gator

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Beredskapsarbeten på vägar och
gator för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 160 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels de tidigare nämnda likalydande
motionerna I: 353, av herr Lundström
m. fl., och 11:440, av herr Ohlin m. fl.,
i vilka, såvitt nu var i fråga, hade hemställts,
att riksdagen måtte till Beredskapsarbeten
på vägar och gator anvisa
ett reservationsanslag av 130 000 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen,

dels de förut nämnda likalydande motionerna
I: 346, av herr Bengtson in. fl.,
och II: 444, av herr Hedlund m. fl.,
i vilka, såvitt nu var i fråga, hade hemställts,
att riksdagen måtte till Beredskapsarbeten
på vägar och gator för
budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 125 000 000 kronor,
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom försa kammaren av herr
Eskilsson m. fl. (I: 347) och den andra
inom andra kammaren av herr Eliasson
i Moholm m. fl. (II: 431),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Sveningsson och Sundin (I:
95) samt den andra inom andra kammaren
av herrar Bohman och Stenberg (II:

till beredskapsarbeten på vägar och gator
116), i vilka, såvitt nu var i fråga, hade
hemställts att reservationsanslaget till
Beredskapsarbeten på vägar och gator
måtte nedsättas med 20 miljoner kronor
och fastställas till 140 miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 353 och II: 440, I:
346 och 11:444 samt 1:95 och 11:116,
samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, till Beredskapsarbeten på vägar
och gator för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 160 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen; II.

att motionerna 1:347 och 11:431
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson och Jacobsson,
fru Svenson samt herrar Sundin,
Källqvist, Ståhl, Svensson i Stenkyrka,
Hansson i Skegrie, Nihlfors och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 353 och II: 440 ävensom med bifall till
motionerna I: 346 och II: 444 samt med
avslag å motionerna 1:95 och 11:116,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Beredskapsarbeten på vägar och gator
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 125 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! På denna punkt föreligger
det en reservation från folkpartioch
centerpartiledamöterna i utskottet,
där vi föreslår att anslaget till beredskapsarbeten
på vägar och gator fixeras
till 125 miljoner kronor, vilket alltså innebär
en nedskärning av Kungl. Maj:ts
förslag med 35 miljoner kronor.

Det iir givet att beloppets storlek i vä -

84 Nr 15 Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Anslag till beredskapsarbeten på vägar och gator

sentlig grad måste bli beroende av den
bedömning man gör angående konjunkturutvecklingen
och det arbetsmarknadspolitiska
läget. Vi är medvetna om, vilket
även framhålles i reservationen, att
en beredskap mot sysselsättningsstörningar
är behövlig även i ett läge som
kännetecknas av god sysselsättning, men
med hänsyn till den utveckling som nu
bör kunna bedömas som sannolik anser
vi ändå att det föreslagna beloppet bör
vara tillräckligt. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till den under
denna punkt avgivna reservationen av
herr Axel Johannes Andersson m. fl.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Låt mig inledningsvis
göra några allmänna reflexioner kring
sysselsättningspolitikens utveckling i
vårt land.

Ett avgörande steg mot en mera positivt
inriktad sysselsättningspolitik togs
enligt min mening när man under 1930-talets första hälft övergav den s. k. nödhjälpsteorien,
vars främsta instrument
var de s. k. AK-arbetena. Man gick då
in för en sysselsättnings- och konjunkturpolitik,
som innebar att samhället
vidtog aktiva åtgärder för att motverka
den arbetslöshet som följer av en lågkonjunktur.
Arbeten i samhällets regi,
beredskapsarbeten som de nu kallas,
betraktas inte som nödhjälp i dagens
läge, utan det betalas avtalsmässig lön
o. s. v. Den tredje åtgärden i sammanhanget
var en förbättring av de ekonomiska
villkoren för dem som trots olika
åtgärder inte kunde beredas sysselsättning.
Stödet via arbetslöshetskassorna
förstärktes också successivt.

Dessa tre inslag, den aktiva konjunkturpolitiken,
beredskapsarbeten och liknande
samt det ekonomiska stödet till
dem som drabbas av arbetslöshet, utgör
alltjämt huvudinslag i sysselsättningspolitiken.
Men också andra åtgärder har
tillkommit. De som under det senaste
året varit mest aktuella är omskolningen
och omflyttningsåtgärderna.

Omskolningen är utan tvivel ett mycket
värdefullt instrument i sysselsätt -

ningspolitiken. Den tekniska utvecklingen
medför rationalisering, mekanisering
och specialisering inom arbetslivet.
Maskinerna övertar bl. a. mycket
av det tunga manuella arbetet, men samtidigt
kräver maskinerna mera kvalificerad
arbetskraft för sin skötsel och
funktion. Dagens arbetsmarknad karakteriseras
i betydande utsträckning av
brist på kvalificerade yrkesarbetare och
en bättre tillgång på mindre väl kvalificerad
arbetskraft. Omskolningen innebär
inte bara att man omskolas från
ett yrke till ett annat, utan den innebär
främst en skolning från en mindre
kvalificerad arbetsuppgift till en mera
kvalificerad och krävande. Sådana åtgärder
måste anses riktiga såväl med
hänsyn till den tekniska utvecklingen
som till näringslivets behov och angelägenheten
av att motverka arbetslösheten.

I fråga om omflyttningspolitiken är
mina lovord inte fullt så ampla. Jag
skulle här i stället vilja rekommendera
att man för en mera försiktig politik
än man hittills gjort. Jag säger detta
inte minst av den anledningen, att det
finns mer eller mindre utpräglade avfolkningsområden
i vårt land. Om man
så att säga sätter hjul under beboendet
i dessa bygder, kan det uppstå konsekvenser
såväl för de kommuner som
drabbas av utflyttningen som för de
kommuner där inflyttning skall ske.
Härtill vill jag knyta den reflexionen,
att man i och med att bilen har kommit
in i bilden på arbetsplatsen inte
bör driva denna omflyttningspolitik
med den forcering som i vissa fall sker
i dagens läge.

Dagens arbetsmarknad karakteriseras
inte av omfattande akuta problem ur
arbetslöshetssynpunkt. Sysselsättningen
stiger, och på vissa områden råder rätt
besvärande brist på arbetskraft. Om vi
i dag känner oro, beror detta i stället
på en ovisshet inför framtiden. När vi
här i kammaren diskuterade anslutningen
till EFTA, gavs från de olika politiska
meningsriktningarna uttryck för
att omställningsproblemen med anledning
av den nya handelssituationen i

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

Anslag

Västeuropa kan bli rätt betydande. Vår
anslutning till EFTA medför vissa sådana
verkningar. Det måste vara riktigt
att man även på detta område inom
näringslivet vidtager förebyggande åtgärder,
så att inte den dagen kommer
när vi med saknad ser på de åtgärder
som inte blev vidtagna.

Den effekt som den vidgade europeiska
marknaden kan komma att få beträffande
sysselsättningsmöjligheterna i
vårt land bör enligt centerpartiets syn
mera beaktas än vad man från regeringens
sida har velat göra. Med det sysselsättningsläge
vi dag har kan det inte
vara riktigt att satsa mera på beredskapsarbeten
för nästa budgetår än vad
vi satsade under det budgetår vi bär
bakom oss.

Här föreslår regeringen en höjning
till 160 miljoner kronor, under det att
reservanterna går på 125 miljoner kronor.
Med nuvarande konjunkturbild,
som i stor utsträckning karakteriseras
av en överfull sysselsättning, anser vi
det inte vara nödvändigt att anvisa de
av Kungl. Maj:t begärda pengarna.

Herr talman! Med dessa ord och med
min förklaring till sambandet mellan
arbetsmarknadspolitiken i stort och näringspolitiken
i övrigt ber jag att få
yrka bifall till den vid denna punkt fogade
reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! I en tidigare punkt har
redan beslutats om en översyn av arbetslöshetspolitiken.
Den punkten föranledde
ingen debatt. Alla var tydligen
överens om att denna översyn är befogad.
Under sådana förhållanden är det
tämligen värdelöst att nu efteråt resonera
om hur man skall ordna det hela.
Vi får väl avvakta den beslutade översynen
och se vad den kan ge för resultat.

Nu är det närmast fråga om hur mycket
som bör anslås till beredskapsarbeten
på vägar och gator. En grupp reservanter
ifrån folkpartiet och centerpartiet
har här velat pruta på det belopp
som föreslagits och som majoriteten för

till beredskapsarbeten på vägar och gator
sin del har godtagit. Det kanske bör observeras,
att högern — det patenterade
besparingspartiet — inte har gått med
de övriga borgerliga utan varit nog realistiskt
att liksom vi anse, att man icke
vinner ett öre när man skriver ner summan,
eftersom det endast är fråga om
ett reservationsanslag. De pengar som
behövs kommer att gå åt, och inte mer.
Det är icke fråga om att stimulera till
en utvidgad verksamhet när det gäller
beredskapsarbeten, men det är klokt att
ha en summa, så tilltagen att man kan
möta svårigheter, som kan komma att
uppstå.

Man vet inte vad som kan ske. Det
har under den senaste vintern kommit
ten del överraskande ting, Valdemarsvik
och annat, som har visat att man ganska
plötsligt kan stå inför en arbetslöshetssituation,
som man bör vara garderad
emot.

Det är fördenskull som majoriteten i
statsutskottet ansett, att man bör tillstyrka
vad regeringen här föreslagit. Då
har man garantier för att pengar finns,
om de behövs, men går pengarna inte
åt, blir de över. Denna besparingsreservation
är alltså egentligen ingenting annat
än en demonstration, som inte betyder
någonting.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Den siste ärade talaren
slutade med att denna reservation var
demonstrationspolitik. .lag ville med mitt
anförande sätta de olika möjligheter vi
har inom näringslivet i samband med
varandra, för att vi skulle få bilden klar
för oss.

Låt mig i detta sammanhang gå tillbaka
till den debatt, som fördes här i
kammaren i onsdags, när det gällde att
ge kreditgarantier till småföretagarna.
Även i det sammanhanget kunde man
säga, att om de kreditgarantipengar, som
då begärdes från centerpartiets sida, inte
behövde användas av småföretagsamheten,
skulle pengarna finnas kvar. Förhållandena
iir i det sammanhanget precis

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Anslag till beredskapsarbeten pa vagar och gator

analoga med förhållandena på denna
punkt. Vi ser det så, att det är riktigare
att ge en rätt medicin, så att patienten,
om han en dag skulle bli sjuk, på ett naturligt
sätt skall friskna till, i stället för
att göra som nu många gånger sker. att
man sätter in selektiva åtgärder, som
drar med sig konsekvenser som inte är
lyckliga för samhällslivet i dess helhet.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Herr Birger Andersson
säger, att vad som behövs går åt i alla
fall, och följaktligen är det meningslöst
att här föreslå några prutningar. Det
kan man förstås säga, men det skulle
man också kunna säga på många andra
områden, där det också kan tänkas att
man kan möta överraskningar, som kan
innebära att de anslag man fått visar sig
otillräckliga. Men så långt man nu kan
bedöma, har man väl anledning att förmoda
att situationen kommer att förbättras,
att arbetsmarknadsläget kommer att
ställa sig gynnsammare än det gjort tidigare,
och med hänsyn till detta läge
är det väl en realistisk bedömning, om
man anser sig i någon mån kunna begränsa
anslaget.

Det sägs i utskottets utlåtande, att under
sommaren och hösten har arbetsmarknadsläget
förbättrats, att arbetslösheten
har sjunkit i jämförelse med nästföregående
år och att efterfrågan på arbetskraft
stiger inom nära nog hela näringslivet.
Det sägs vidare, att en fortsatt
förbättring av arbetsmarknadsläget
synes sannolik och att tonvikten i ett
sådant läge måste läggas vid de rörlighetsstimulerande
och yrkesutbildande
åtgärderna. Det förefaller mig som om
man i ett sådant läge hade anledning att
begränsa även de reservationsanslag som
anvisas och ta hänsyn till de faktiska
förhållanden och de prognoser, som
man för dagen väl ändå i någon mån
har anledning att rätta sig efter.

När det gäller dessa beredskapsåtgärder
kan man för all del diskutera olika
slag av beredskapsarbeten och mer eller
mindre kostnadskrävande former av sådana.
Departementschefen säger att

skogsvårdsarbeten inklusive anläggandet
av skogsbilvägar bör utnyttjas som beredskapsarbeten
i relativt större omfattning
än tidigare. Jag vill i det sammanhanget
erinra om att det är önskvärt
att man inriktar sig på sådana arbeten
som snabbt kan igångsättas och även
snabbt avvecklas och som dessutom är
av sådan karaktär att de inte kräver alltför
stora kapitalinvesteringar.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herrar Sundin och Jacobsson
representerar båda län i Norrland.
Enligt uppgifter som har varit
synliga de senaste dagarna har trots uppgången
i konjunkturerna arbetslösheten
ökat just i övre Norrland. Det är då
anmärkningsvärt att representanter för
denna landsända nu är så rädda för att
arbetsmarknadsstyrelsen skall få möjligheter
att möta arbetslösheten däruppe
med igångsättande av vissa arbeten.

Vi har ju alla sedan länge varit på det
klara med att vägbeståndet i Norrland
behöver upprustas. Man blir då litet
fundersam när man hör herrarnas inställning.
Är allt detta tal om att vägbeståndet
behöver upprustas felaktigt,
eller är läget det att denna upprustning
behövs men att herrar Sundin och Jacobsson
inte vill vara med därom? Om
man minskar de medel som skall stå
till förfogande för arbeten på vägar
och gator, så blir möjligheterna att förbättra
vägbeståndet givetvis mindre. Man
blir därför som sagt en smula fundersam
när man lyssnar till de värderade
norrlandsrepresentanternas ovilja mot
att ge arbetsmarknadsstyrelsen möjligheter
att möta arbetslösheten där uppe genom
att anlägga vägar och gator, när
behov därav föreligger.

Jag sade att detta från reservanternas
sida är mera en demonstration än
en verklig besparing. Av herr Sundins
yttrande att döma tycktes detta vara ett
farligt uttalande. Men jag vidhåller att
vad reservanterna här föreslår är en demonstration
och ingenting annat, då de

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

Anslag till beredskapsarbeten på vägar och gator

alltså vill minska på ett reservationsanslag
i fullt medvetande om att man i
realiteten inte vinner ett enda öre med
den sparsamheten.

Jag skall sedan inte ingå på de filosofiska
resonemang om arbetsmarknaden
som mina kritiker här fört. Det
skulle nämligen kanske leda till en helt
annan debatt, som det är meningslöst
att uppta i dag. Det väsentliga just nu
är att få medel till förfogande för att
i eventuellt besvärliga situationer kunna
igångsätta erforderliga arbeten, så
att man inte i dylika situationer står
utan medel och blir tagen på sängen
så att säga.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att med några
ord få motivera varför jag inte ansett
mig böra vara med om denna reservation
trots min åstundan att i utskottsarbetet
söka samverka med representanter
för de andra borgerliga partierna.

För att få den budgettekniska sidan
av problemet klarlagd bör man kanske
göra ett par distinktioner.

Reservanterna föreslår att anslaget till
beredskapsarbeten på vägar och gator
skall minskas — märk väl att det här
gäller ett arbetslöshetsanslag — och att
man i stället i den mån behov föreligger
skall ta pengarna från ett annat arbetslöshetsanslag,
nämligen anslaget till
arbetslöshetens bekämpande. Förutsättningen
för att anslaget skall kunna tas
i anspråk är i bägge fallen att detta är
motiverat av arbetsmarknadsmässiga
skäl. I det avseendet är förutsättningen
densamma för båda anslagen. Om man
då tar pengarna från det ena eller andra
anslaget kan vara rätt likgiltigt. Det
kan däremot ha sitt värde att ha en speciell
destination, vilket man har då det
gäller anslaget till arbeten på vägar och
gator.

Det avgörande för mig har alltså varit
att i bägge fallen är förutsättningen
för att pengar skall få las i anspråk att
igångsättande av arbetena är motiverat
av en arbetslöshetssituation och att det

då är skäligen likgiltigt från vilket anslag
pengarna tas. Det kan inte innebära
en besparing att bifalla reservationen
under annan förutsättning än att
bägge anslagen blir fullt ut ianspråktagna.
Men i sådant fall är vi ju vana
vid att pengar anvisas på tilläggsstat.

Detta är, herr talman, min motivering
för att jag inte kunnat biträda reservationen.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Till herr Birger Andersson
vill jag bara helt försynt ställa följande
fråga: Är all politik, som regeringen
inte vill föra, demonstrationspolitik
sett från herr Birger Anderssons
synvinkel? Hans inlägg i dag tyder närmast
på att han skulle hysa den uppfattningen.

Jag såg för en stund sedan att även
kommunikationsministern var inne i
kammaren. Det finns väl anledning att
förmoda att även han i sin egenskap
av norrlänning vill sätta den här föreslagna
prutningen i samband med den
eventuella arbetslöshet som finns i norrlandslänen.

Då vill jag fråga herr Birger Andersson
om det är meningen att näringslivets
och folkets i Norrland möjligheter att
kunna leva för en framtid skall bero av
beredskapsarbeten. Vi i centerpartiet
har med de riktlinjer som vi här anvisat
när det gäller småföretagsamheten och
företagsamheten över huvud taget velat
på ett naturligt sätt få ett friskt och
livskraftigt näringsliv, inte minst i våra
norrländska bygder.

Om vi sedan under en övergångstid,
till dess vi också på detta område får
en annan politik i vårt land, skulle vara
tvingade att ha kvar en del av arbetslösheten
i Norrland, förhåller det
sig ju enligt rapporterna från arbetsmarknadsstyrelsen
så att andra delar av
vårt land har en överfull sysselsättning.
Använder man då dessa 125 miljoner
kronor, som vi här föreslår, tror
jag att man har väl sörjt även för norrlandslänen.

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Anslag till beredskapsarbeten på vägar och gator

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Jag vill bara i korthet
säga att vi norrlandsrepresentanter inte
är likgiltiga för att vägar och gator byggs
i Norrland, tvärtom! Men inte ens vi anser
det tillrådligt att dessa arbeten drives
som beredskapsarbeten, därest de inte
är betingade av arbetsmarknadspolitiska
motiv.

För övrigt vill jag säga att detta är ett
anslag som gäller för hela landet. Om
man bedömer att arbetsmarknadssituationen
över lag är sådan att anslaget bör
kunna nedbringas, så innebär inte det
att inte en mera betydande del av det
belopp det här gäller kan komma att
behöva disponeras för en viss del av landet.

Jag vill slutligen bara säga att när riksdagen
numera är samlad under större
delen av året, behöver det inte innebära
några större praktiska olägenheter
att på tilläggsstat anvisa medel, om så
skulle visa sig erforderligt på grund av
ett iråkat katastrofläge eller dylikt, vilket
vi i dagens situation inte har anledning
att räkna med.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det har riktats en del
frågor till mig. Bland annat ville herr
Sundin ha svar på vad jag egentligen
menade med demonstrationspolitik. Han
ville göra gällande att jag menade att allt
vad som inte har föreslagits av regeringen
skulle vara demonstrationspolitik.
Det är inte alls så jag har resonerat.

Om vi läser den reservation, till vilken
även herr Sundin har anslutit sig,
finner vi att där står att man skall »till
beredskapsarbeten på vägar och gator
använda medel, som anvisats till kostnader
för arbetslöshetens bekämpande
m. m., och då jämväl anslag å allmän
beredskapsstat kan tagas i anspråk för
ändamålet, om läget på arbetsmarknaden
ger anledning därtill». Man vill alltså inte
göra av med mindre pengar, men man
vill visa att man sparar på ett anslag och
sedan lägger över pengarna på ett annat.
Det är ju en demonstration för att fram -

stå som en större sparsamhetsvän än
andra.

Det är inte alls min mening — som
herr Sundin tycks tro — att man skall
försörja Norrland väsentligen på beredskapsarbeten
och liknande. Men vad vi
resonerar om här är just hjälpen mot
arbetslösheten. Nu finns det arbetslösa
i Norrland, och då anser jag att både de
som bor i Norrland och de som bor i
Skaraborgs län borde vara intresserade
av att möjligheter finns att lämna hjälp
till de arbetslösa.

Herr Sundin menar att man i stället
skulle stödja småindustri och hantverk.
Men det är ju inte det som vi resonerar
om nu. Om vi får goda kommunikationer,
det må vara här eller där, så är det
alltid lättare att få näringar dit. Jag är
själv från en bygd, till vilken vi under
åratal har försökt att få industrier av
olika slag. Alltid möts vi med beskedet:
»Det skall ni få när ni får bättre kommunikationer.
» För den skull har vägarna,
de må vara byggda av ett vägdistrikt
eller av arbetsmarknadsstyrelsen,
sin stora betydelse. Det är anmärkningsvärt
att man här genom en omflyttning
av pengar söker ge sken av att man avböjer
arbeten i de delar av landet, där
arbetslösheten just nu tenderar att öka.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Bara en sista kort replik! Sakförhållandet,

herr Birger Andersson,
är bara det att vi inte har samma
syn på hur man skall lösa såväl näringslivets
som arbetsmarknadens problem.
Det är väl här som skiljelinjen går mellan
våra samlade förslag till främjandet
av näringslivet och den negativa syn,
som socialdemokratien och regeringen
har visat när det gäller företagsamheten
över huvud taget.

Jag skulle så vilja göra en stilla reflexion.
Det brukar ju vara så, när det
pågår utredningar på det ena eller andra
området, att dessa utredningar anses
vara ett motiv för att för tillfället inte
anslå mera pengar. Men i detta sammanhang
anför herr Andersson som motive -

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

Ang. bidrag till vissa omskolningskurser m. m.

ring att vi har en utredning i gång på
detta område och att vi av den anledningen
skulle anslå mera pengar.

Till sist, herr talman, vill jag bara än
en gång understryka att vi från centerpartiets
sida när det gäller näringspolitiska
frågor inte på något sätt har anledning
att föra en demonstrationspolitik.
Vi för en aktiv politik när det gäller
att lösa dessa frågor. Om det i sammanhanget
skulle finnas anledning att undersöka
vad som menas med demonstration,
så vill jag bara rekommendera herr Birger
Andersson att i förra onsdagens debattprotokoll
studera de instämmanden
som då gjordes i ett visst anförande.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber om överseende
för att jag återkommer, men jag kan lova
att det blir sista gången under denna
punkt.

Vad som gjort att vi både måste ha en
arbetsmarknadsstyrelse och anslå pengar
till arbetslöshetshjälp är ju att det
enskilda näringslivet klickar då och då
och att människor därigenom blir utan
sysselsättning. Det är detta som gör att
man inte alltid kan lita på att det enskilda
näringslivet skall klara sysselsättningen.

Nu säger herr Sundin att vad som skiljer
utskottsmajoriteten och reservanterna
är olika syn på arbetsmarknadsfrågorna.
Nej vad som i denna punkt skiljer
det är 35 miljoner kronor.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av ett godkännande av
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter

given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 81 punkten
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av godkännande av den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 50.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten JO

Ang. bidrag till vissa omskolningskurser
m. m.

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
240 och 11:300, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till vissa omskolningskurser
m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 40 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 240, av
herr Birke m. fl., och II: 300, av herr
Magnusson i Borås m. fl., hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte till Bidrag till vissa omskolningskurser
m. m. för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 35 000 000
kronor.

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ang. bidrag till vissa omskolningskurser

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i
Doverstorp, Nilsson i Göingegården och
Cassel, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:240
och II: 300, såvitt nu vore i fråga, till
Bidrag till vissa omskolningskurser
m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 35 000 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Reservationen vid denna
punkt avser egentligen en skolorganisatorisk
fråga. Anslaget gäller något
som kallas omskolningskurser, men själva
begreppet omskolningskurs har under
senare år utvidgats på ett sätt som
enligt min mening knappast är riktigt.

Omskolningskurser är ju egentligen
avsedda för personer som har tillhört
ett yrke men som vill komma över till
ett annat, exempelvis på grund av att
arbetskraften inom deras gamla yrke är
överdimensionerad. Omskolning till ett
annat yrke kan också vara motiverad i
vissa fall, t. ex. när det gäller skogsarbetare
med svaga ryggar som vill komma
över i ett lättare yrke. Den egentliga
innebörden av begreppet omskolningskurs
är att utbildningsmöjlighet ordnas
för sådana fall. Nu har man emellertid
till omskolningskurser hänfört även vad
som hör hemma inom den reguljära yrkesutbildningen.
Arbetsmarknadsstyrelsen
tar nämligen vid sin tolkning av
begreppet omskolning med även nybörjare,
sådana som aldrig haft något yrke.
Vi får på detta sätt även s. k. omskolningskurser
som mer eller mindre är
identiska med utbildningen vid våra
verkstadsskolor.

Denna sammanblandning är inte odelat
tillfredsställande. Bl. a. för den med
sig nackdelen att samordningen mellan
en sådan s. k. omskolningskurs i en
kommun och den planläggning, som man
tänker sig för kommunens yrkesskolväsende,
inte alltid blir sådan att investe -

m. m.

ringarna i maskiner och byggnader kan
anses riktigt väl utnyttjade, om man anlägger
ett något längre perspektiv. I
många fall leder omskolningskurserna
också till att man får lov att skapa en
särskild administration i stället för att
utnyttja den administration som redan
finns inom kommunen.

Enligt min mening talar alltså flera
skäl för att arbetsmarknadsstyrelsen inte
skall syssla med dessa nybörjarkurser.
Den uppgiften bör även med hänsyn till
det varierande behovet och arbetsmarknadspolitiska
skäl anförtros åt den så
att säga ordinarie organisationen på yrkesskolväsendets
område. I förarbetena
till vår nuvarande verkstadsskolestadga
menade man också att en verkstadsskoleorganisation
skall vara något dragspelsbetonad
och ge möjlighet till anpassning
inte bara efter de skiftande behoven
av yrkesutbildning utan också efter
de skiftande behoven att sysselsätta ungdomen
genom yrkesutbildning.

Jag har själv i mer än tjugu år sysslat
med dessa ting och vet att man kan
låta en ordinäre organisation på det sättet
anpassa sig efter tillgången på elever
o. s. v.

Reservationen avser alltså att arbetsmarknadsstyrelsen
inte skall handha dessa
frågor, utom i sällsynta undantagsfall
där en kommun inte har möjlighet
att ordna utbildningen, och att överstyrelsen
för yrkesutbildning, som har till
uppgift att leda den mera ordinära yrkesutbidningen,
får ta hand om den saken.
Reservationen innebär således att
förevarande anslag nedsättes med fem
miljoner kronor, och att ändamålet tillgodoses
under det anslag som för motsvarande
ändamål anvisats överstyrelsen
för yrkesutbildning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det har under senare år
varit ett mycket intimt samarbete mellan
överstyrelsen för yrkesutbildning
och arbetsmarknadsstyrelsen när det

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

Ang.

gällt att åstadkomma omskolningskurser
och liknande, och detta samarbete har
visat sig vara till stort gagn. Man har på
orter, där någon reguljär yrkesundervisning
icke förekommer, kunnat ge både
äldre och yngre yrkesundervisning.

Reservanterna vill nu sätta stopp för
detta samarbete. De vill, såsom deras
reservation är skriven, få det dithän att
endast äldre människor skall få vara elever
i de s. k. omskolningskurser som
ordnas av arbetsmarknadsstyrelsen. Jag
vill erinra om att det framför allt på
många håll uppe i Norrland — jag återkommer
än en gång till Norrland — visat
sig utomordentligt värdefullt att man
haft möjlighet att ge vederbörande bygds
ungdom den yrkesutbildning som den
kanske annars inte skulle kunnat få.

Herr Bergh åberopar sig av en lång
förnämlig sakkunskap på detta område,
och det tycks som om han misstror det
samarbete som äger rum mellan de båda
statliga organ som ordnar dessa kurser.
Vi har emellertid under utskottsbehandlingen
fått klart för oss att detta samarbete
har varit gott, och vi har funnit
att det varit nödvändigt att i dessa kurser
ta med även yngre, eftersom trängseln
vid våra reguljära yrkesskolor är så
stor, att de ungdomar som det är fråga
om annars inte alls skulle ha fått någon
yrkesutbildning. Det är klart att när vi
kommer dithän, att yrkesskolväsendet
är fullt utbyggt, föreligger inte längre
något behov av att ha dessa, skall vi
säga, blandade kurser, men vi bär inte
ännu ett sådant utbyggt yrkesskolväsende.

.lag tror för min del att den reservation,
som högern här har presterat, inte är
någonting annat än ett utslag av misstro
mot arbetsmarknadsstyrelsen, en misstro
som är fullkomligt oberättigad, ty
med de kurser, som arbetsmarknadsstyrelsen
med sitt levande intresse för yrkesutbildningen
har igångsatt, har åstadkommits
resultat som varit till gagn inte
minst för det alltid så beprisade enskilda
näringslivet.

.lag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

bidrag till vissa omskolningskurser m. m.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det är väl ändå, herr
Birger Andersson, litet väl starkt sagt,
att det skulle vara ett uttryck för misstro
mot arbetsmarknadsstyrelsen, om
man vill ha den ordningen i organisationen
att den som har till uppgift att
planlägga och leda yrkesutbildningen
här i landet också får göra det. Men detta
är ju så att säga en ordningsfråga och
en fråga, som via bl. a. administrationskostnaderna
också får vissa ekonomiska
konsekvenser.

Det är sant att det finns ett gott samarbete
mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och yrkesöverstyrelsen på detta område
— i varje fall har jag inte hört något annat.
Men det där samarbetet går till på
det sättet att arbetsmarknadsstyrelsen
helt enkelt rekvirerar en kurs. Den bestämmer
med ledning av sina undersökningar,
var den skall förläggas, och sedan
får yrkesöverstyrelsen i huvudsak
sköta resten. Det var detta jag tänkte
på, när jag sade att just denna form av
kurser kan vara till hinder för en framtida
förnuftig planläggning av ett kommunalt
yrkesskolväsen.

Det finns emellertid en sak till som
kan dras fram i det sammanhanget. Jag
känner till en kommun där man har
inte mindre än sex eller nio kurser av
detta slag som bekostas av statsmedel.
Den kommunen har den storleken och
den strukturen att där borde finnas ett
kommunalt yrkesskolväsen. Nu finns där
endast en mycket blygsam början till ett
sådant. Så länge verksamheten kan klaras
på det här sättet genom s. k. omskolningskurser
föreligger emellertid inget
kommunalekonomiskt skäl för kommunen
att själv ta hand om den saken. Även
om avsikterna med detta slags kurser är
aldrig så goda kommer man alltså på
grund av organisationsformen att försena
tillkomsten av ett kommunalt yrkesskolväsen,
vilket ju bör eftersträvas.

Här är det inte fråga om misstro, herr
Birger Andersson, utan om att få till
stånd en bättre ordning och större reda
i organisationen på det här området.

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Om ändrade bestämmelser rörande motorfordons axeltryck, m. m.

Herr ANDERSSON BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Bergh gör gällande
att reservanternas ståndpunkt inte beror
på någon misstro mot yrkesöverstyrelsen,
utan för dem är det egentligen
bara en ordningsfråga. Man vill ha större
reda i det hela: arbetsmarknadsstyrelsen
skall sköta sitt, överstyrelsen för yrkesutbildning
sitt. Herr Bergh påpekade
också att det går till så, att arbetsmarknadsstyrelsen
bara rekvirerar en kurs,
och sedan får överstyrelsen för yrkesutbildning
sätta i gång den.

Ja, allt det där låter kanske säga sig,
men verkligheten ter sig ofta på ett annat
sätt än herr Bergh nu har tecknat
den. När det uppstår arbetslöshet på en
plats rusar som vi vet skolmyndigheterna
inte dit och undrar om de skall inrätta
en yrkesskola eller ordna utbildningskurser
där. Däremot är arbetsmarknadsstyrelsen
skyldig att beakta de svårigheter
som uppstår på platsen, och finner
styrelsen då att det är angeläget att
på en sådan plats få i gång en omskolningskurs,
så ser den till att överstyrelsen
för yrkesutbildning ordnar den. Där
bereds möjlighet både till omskolning av
äldre arbetskraft och — om plats finns
och behov är för handen — för unga
människor att få någon liten yrkesutbildning.

Under årens lopp har på olika håll inträffat
att en sådan kurs, ordnad och lokaliserad
på lämplig plats, har blivit
embryot till en reguljär yrkesskola, och
jag tror inte att vare sig utbildningen
där har varit sämre eller näringslivet på
orten haft anledning att sätta sig emot
att så har skett. All den yrkesutbildning
som nu ordnas — det må vara av arbetsmarknadsstyrelsen
eller av överstyrelsen
för yrkesutbildning — är nämligen
angelägen. Statsmakterna har påtagit
sig ansvaret för denna yrkesutbildning
som tidigare det enskilda näringslivet
självt svarade för i den mån det
hade intresse därför. Det finns ingen anledning
att på det sätt som reservanterna
här föreslår göra det svårare att på
ett enkelt och naturligt sätt bedriva ett
samarbete mellan de myndigheter som
har hand om yrkesutbildningen och de

organ som vidtar arbetslöshetsbekämpande
åtgärder.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18 punkten
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

■Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Om ändrade bestämmelser rörande motorfordons
axeltryck, m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av väckta
motioner om ändrade bestämmelser rörande
motorfordons axeltryck, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
313 i första kamamren av herr Olsson,
Ernst, och herr Larsson, Nils Theodor,

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

Om ändrade bestämmelser rörande motorfordons axeltryck, m. m.

samt nr 389 i andra kammaren av herr
Gustavsson i Alvesta och herr Jansson i
Benestad.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om prövning
av frågan om revidering av bestämmelserna
i § 54 vägtrafikförordningen
i enlighet med de i motionen framförda
synpunkterna.

Det i motionerna framställda yrkandet
åsyftade en höjning av högsta tillåtna
axel- och boggietryck.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:313
och II: 389, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts, utom av annan,
av fru Svenson samt herrar Ringaby
och Wahrendorff, vilka på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte med
bifall till förevarande motioner, T: 313
och II: 389, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om prövning av frågan om revidering
av bestämmelserna i § 54 vägtrafikförordningen
i enlighet med de i motionerna
framförda synpunkterna.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! Det torde inte råda några
delade meningar här i kammaren
om angelägenheten av att våra transportresurser
utnyttjas på bästa möjliga
sätt. Inte minst vid behandlingen av väganslagen
brukar detta framhållas. Bättre
vägar är givetvis att hälsa med tillfredsställelse
ur transportsynpunkt, men
det är också nödvändigt att den ökade
bärigheten på vägarna åtföljes av ändringar
i föreskrifterna om maximilaster
o. s. v. Annars kan ju inte den ökade
bärigheten till fullo utnyttjas.

I motioner från centerpartihåll har
framhållits att den nuvarande utformningen
av vägtrafikförordningens 54 §
utgör ett hinder för utnyttjandet av vägarnas
ökade bärighet. I denna paragraf
stadgas att vikt som uppbäres av
en axel, det s. k. axeltrycket, inte får
iiverskrida 6 ton. 1 fråga om dubbel -

axel, det s. k. boggietrycket, stadgas att
belastningen inte får överstiga 8 ton.

I fråga om fordonets bruttovikt är
bestämt att denna får uppgå till högst
8 ton, om avståndet mellan första och
sista hjulaxeln är mindre än 2 meter.
Är axelavståndet över 2 meter men under
2,2 meter blir ännu ett halvt ton
tillåtet. För varje ytterligare ökning av
axelavståndet med 2 decimeter ökas sedan
bruttovikten med ett kvarts ton.

Det är alltså två faktorer som är avgörande
för hur stor last ett fordon får
ta. Dels är det axeltrycks- och boggietrycksbestämmelserna
eller antalet axlar
på fordonet, dels är det avståndet
mellan första och sista axeln eller med
andra ord fordonets längd. Detta gäller
inte bara fordon utan också fordonståg,
d. v. s. lastbil med tillkopplad släpvagn
eller tillkopplade släpvagnar.

Genom ett exempel, som gäller standardvagnar
som förekommer i betydande
utsträckning i vårt land, skall jag
söka illustrera hur dessa bestämmelser
verkar. Om det till en större lastbil på
vanligt sätt kopplas en släpvagn, blir
den högsta tillåtna lasten 17,5 ton utan
att bruttoviktsbestämmelserna överskrides.
Ser man däremot till bestämmelserna
om axeltryck blir det tillåtet med
en last på 19,9 ton, alltså 2,4 ton mer.
Om man då förlänger dragstången mellan
lastbilen och släpvagnen med 2 meter,
ökas den tillåtna bruttovikten så
mycket att hela axeltrycket kan utnyttjas.
Det blir tillåtet med en last som
uppgår till 19,9 ton, vilket innebär att
hela axeltrycket är utnyttjat. Genom att
förlänga dragstången 2 meter kan man
alltså öka lastkapaciteten med mer än
12 procent. Det är denna bristande överensstämmelse
mellan bruttoviktsbestämmelsen
och axeltrycksbestämmelsen som
motionärerna vill ha avlägsnad.

När det gäller att utnyttja transportresurserna
på ett bättre sätt är givetvis
lastmarginalerna av avgörande betydelse.
Det är förklarligt om man frestas att
genom dragstångsförlängning öka lastkapaciteten
med 10—12 procent, men
ur trafiksäkerhetssynpunkt är ju ett sådant
förfaringssätt inte särskilt lämp -

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Om ändrade bestämmelser rörande motorfordons axeltryck, m. m.

ligt. Det lär också med nuvarande bestämmelser
gå att i det fall jag här har
redovisat koppla till ytterligare en släpvagn
av mindre slag och låta denna gå
tom. Detta medför att det maximala
axeltrycket kan utnyttjas beträffande
lastbilen och den första släpvagnen. Genom
den tomma efterhängande släpvagnen
ökas alltså lastkapaciteten med 10
procent. Visserligen gäller då en maximihastighet
på 40 kilometer i timmen,
men det lär ändå vara lönande. Det bör
understrykas att detta inte gäller undantag
utan fordon som länge har förekommit
på våra vägar. Det är fråga om
standardvagnar.

I det exempel jag här har anfört kunde
ju inte axeltrycksmaximum utnyttjas
till följd av bruttoviktsbestämmelsens
konstruktion. Ekonomiskt har detta sin
givna betydelse. Antag t. ex. att det
nämnda fordonet användes för transport
av sågat virke. Transportsträckan
är 8 mil. Man hinner med 2 turer per
dag. I det fallet blir förlusten till följd
av att bruttoviktsbestämmelsen lägger
hinder i vägen för helt utnyttjande av
det tillåtna axeltrycket cirka 60 kronor
per dag. Detta anger den ekonomiska
räckvidden av detta spörsmål.

Utskottet hänvisar till sitt ställningstagande
1958 och säger att det inte har
inträffat någonting av beskaffenhet att
föranleda ett ändrat ställningstagande
i frågan. Vi reservanter kan inte dela
den uppfattningen. Visst måste man
ha respekt för dem som håller fast vid
en uppfattning, men i denna fråga har
inträffat sådant som bör ge anledning
till en omprövning av de nuvarande
bruttoviktsbestämmelserna. När utskottet
avgav sitt utlåtande 1958 i anledning
av en motion med liknande syfte,
var 7 procent av landets vägar tillåtna
för 8 tons axeltryck. I dag är 37 procent
av landets vägar tillåtna för 8 tons
axeltryck. Av riksvägarna är 92—93
procent tillåtna för 8 tons axeltryck,
och av de genomgående länsvägarna är
cirka 70 procent tillåtna för det axeltrycket.

Med anledning av motioner till 1956
års riksdag upplystes att undersökning -

ar om vissa broars bärighet hade inletts
och skulle fortsättas. Genom dessa
undersökningar har man klarlagt att
vissa broars bärighet är större än man
tidigare antagit. Man har också fått ordentligt
klarlagt var förstärknings- och
ombyggnadsarbeten bör sättas in. Här
ligger alltså förklaringen till att man
kunnat tillåta ett högre axeltryck på
inte mindre än 37 procent av våra vägar.
Det torde också vara en tidsfråga
när det högre axeltrycket kommer att
gälla större delen av vägnätet och framför
allt då de mera betydande vägarna.
Därför anser vi att bruttoviktsbestämmelserna
på ett bättre sätt bör anpassas
till de nuvarande bestämmelserna
om axeltryck. Jag har här sökt påvisa
att det redan nu föreligger betydande
brister härvidlag. I ljuset av den utveckling
som ägt rum och som är att
vänta i fråga om vägväsendet framträder
denna bristande överensstämmelse
ännu mera markant.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till den reservation av mig
och herrar Ringaby och Wahrendorff,
som är fogad till andra lagutskottets utlåtande
nr 22.

I detta anförande instämde herrar
Nils Theodor Larsson, (ep), Ernst Olsson
(ep), Mattsson (ep) och Gustaf
Elof sson (ep).

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Det skulle kanske räcka
att instämma i vad fru Svenson har sagt,
men jag vill tillägga ett par ord.

De här två centerpartimotionerna —
nr 313 i första kammaren och nr 389
i andra kammaren — borde faktiskt ha
varit värda en något bättre behandling
i andra lagutskottet än de nu fått. Jag
vill från början mycket kraftigt understryka
att det inte är fråga om att höja
axeltrycket på våra vägar, utan det
gäller mera en teknisk fråga. Vi reservanter
vill att bruttoviktstabellen i 54 $
vägtrafikförordningen bättre skall korrespondera
med bestämmelserna om
axeltryck och axelavstånd. Jag skall la
ett litet exempel.

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

Om ändrade bestämmelser rörande motorfordons axeltryck, m. m.

Jag väljer en lastbil som har ett axelavstånd
på 6,25 meter — vilket lär
vara det högsta tillåtna. Man kan alltså
utnyttja den lastbilen till maximal
lastförmåga. Efter den lastbilen hänger
vi en stor släpvagn. Detta lastbilståg kan
frakta 34 ton, men för att få lägga på
dessa 34 ton måste det vara ett avstånd
på 20 meter mellan den första
och den sista axeln. Det är ju ett orimligt
långt avstånd. Jag skulle tro att om
man skulle modifiera dessa bestämmelser
så att man finge ned avståndet till
17 å 18 meter, skulle det inte innebära
något avsevärt ökat tryck på vägarna.
Det enda man motiverat bestämmelserna
med är att broarna annars inte skulle
tåla belastningen. Jag tycker att det
skulle gå att lösa frågan genom att införa
mötesförbud på svaga broar. Man
kan få köra över en bro med exempelvis
upp till 10 tons last, men det är
inget som hindrar att två fordon med
vardera 10 tons last möts på denna
bro. Genom att införa mötesförbud och
stadga nedsatt fart på de små broarna
skulle man komma ifrån det mertryck
som man befarar på grund av att avståndet
mellan axlarna minskas något.

Herr talman! En värderad förutvarande
ledamot av denna kammare, herr
Axel Mannerskantz, yttrade en gång
att om en motion skall ha utsikt att bli
bifallen, skall den vara tillräckligt liten
och tillräckligt opolitisk. Jag vill
bestämt hävda att motionerna fyller de
kraven. För lastbilsfolket är det emellertid
inte någon liten fråga. Jag tror
att en ändring av bestämmelserna skulle
spara pengar till folkhushållet, ty då
skulle man kunna utnyttja en bättre fordonskombination
än nu är fallet. Redan
nu får man flytta ut hjulen till allra
yttersta änden av flakkanten för att
man skall kunna uppnå det erforderliga
avståndet mellan axlarna och lägga
på den last som fordonet är avsett för.

Denna sak kostar inte heller några
pengar, vilket är viktigt i dagens läge.
Därför tycker jag att kammarens ledamöter
gott kunde låta kommunikationsdepartementet
göra en översyn av
dessa bestämmelser.

Jag instämmer i fru Svensons yrkande.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Herr Ringaby glömde
bort en mycket viktig förutsättning för
att en motion skulle kunna bli bifallen
av riksdagen, nämligen att den skall vara
sakligt väl underbyggd. De motioner
som avgivits i denna angelägenhet vid
flera tillfällen har underkänts av de
myndigheter som har att sörja för de
rent tekniska förutsättningarna för att
motionärernas önskemål skall tillmötesgås.
En sak som motionärerna absolut
inte kan komma ifrån, inte ens med
aldrig så många instämmanden från kammarledamöter,
är att det är vägarnas
bärighet och broarnas konstruktion som
är avgörande för den tillåtna bruttovikten.
Teknikerna har märkvärdigt nog
fått för sig att om det är ett visst förhållande
mellan last och axelavstånd
så kan lasten ökas. Detta är en sak som
man antagligen bör ta fasta på, eftersom
de kommit till den uppfattningen.

Till fru Svenson vill jag säga att det
inte är önskemålet att få en längre stång
mellan den dragande bilen och släpvagnen
som föranlett bestämmelsen, utan ett
längre avstånd mellan det dragande fordonets
bakre axel och släpvagnens främre
har föreskrivits för rätt att köra med
den tillåtna lasten.

Ungefär samma sak gäller beträffande
herr Ringabys anmärkning. Vill man
ha högsta tillåtna last på fordonet som
är medgiven under förutsättning att
fordonet har däremot svarande axelavstånd,
men har man inget sådant fordon
kan man vara nödsakad att flytta
axlarna isär, som herr Ringaby antydde.

Andra lagutskottet har ägnat mycken
tid och uppmärksamhet åt dessa frågor,
men inte vid innevarande års riksdag.
Utskottet konstaterar nämligen att
motionerna inte är något annat än en
upprepning av tidigare önskemål. Vid
dessa tidigare tillfällen remitterade lagutskottet
motionerna för yttranden och

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Om ändrade bestämmelser rörande motorfordons axeltryck, m. m.

fick bl. a. från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
besked om att för alla sådana
vägar och broar eller inom sådana områden
eller under sådana årstider då det
finns större bärkraft i vägarna, hade
länsstyrelserna rätt att ge dispens för
ett högre axeltryck. Denna möjlighet hade
utnyttjats i mycket stor utsträckning
bl. a. för skogskörslor under vintrarna,
då vägarna är frusna och bär bättre.
Denna möjlighet finns fortfarande. Då
bärigheten på vägar och broar är tillräcklig,
medger länsstyrelserna dispens
för ett högre axeltryck än som anges i
54 §. Längre kan man inte komma. Även
om motionerna kommer igen vid en annan
riksdag, kan andra lagutskottet antagligen
inte ge något annat svar än det
har gjort nu, nämligen att så länge förutsättningarna
för en ändring av bestämmelserna
inte föreligger, så kan de
inte ändras.

Bruttovikten på fordonen kan ju inte
fastställas med hänsyn till bärigheten
av en väg med stor bärförmåga. Skall
fordonet köra någon längre sträcka, så
blir den medgivna lasten beroende av
den svagaste punkten under hela vägsträckan
eller den svagaste bron, om
denna nu är den svagaste punkten.

Herr talman! Förutsättningarna har
inte medgivit en bättre behandling av
motionerna än den som de har fått. Herr
Ringabys klagomål i detta avseende är
alltså omotiverade. Motionerna har fått
precis den behandling som omständigheterna
medgivit, och det har föranlett utskottet
att yrka avslag på dem. Jag hemställer
därför om bifall till utskottets
förslag.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Det är inte fråga om att
det skulle bli tyngre eller lättare laster
på våra vägar. Det kommer att bli precis
lika tung last i båda fallen. Det enda vi
åsyftar i reservationen är att man skulle
få ändamålsenligare fordonssläp som
inte är så långa som nu. Var och en
som färdas på vägarna i dag vet att lastbilstågen
är långa och besvärliga att
komma förbi. Det är inte någon ökning

av axeltrycket som vi föreslår, och det
blir ingen förändring av lasten. En lastbilägare
kommer att ta samma last i båda
fallen. Men om man gör en översyn
av dessa bestämmelser och tillåter kortare
axelavstånd kan man utnyttja bättre
fordon, t. ex. semi-trailers, påhängsvagnar,
som man nu inte kan utnyttja till
fullo emedan axelavståndet är för kort.
Detta är en praktisk åtgärd som skulle
skapa trafiksäkrare ekipage på vägarna,
om man tillät ett något kortare axelavstånd.
Det är beträffande dessa bestämmelser
som vi skulle vilja ha en översyn.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
framhöll att motionerna har fått
ungefär den behandling de var värda.
Ja, det är utskottsmajoritetens uppfattning,
men det är inte reservanternas och
inte heller motionärernas uppfattning.
Jag vill understryka att varken motionärerna
eller reservanterna är ute efter en
ändring av bestämmelserna om axeltryck
och boggietryck. Vad vi vill är en
sådan ändring av bruttoviktsbestämmelserna
att de i fråga om vanligen förekommande
fordon inte lägger hinder i
vägen att till fullo utnyttja det tillåtna
axeltrycket.

Jag vill också understryka, att det
exempel jag anförde inte var konstruerat.
Lastbilen i exemplet var en Scania
Vabis LS 75-50-168 av 1960 års modell,
och släpvagnen var en Rynge SV 16 S
av 1960 års modell. Det finns också ett
flertal andra typer av vagnar som inte
kan utnyttjas till fullt axeltryck till följd
av den bristande överensstämmelsen i
fråga om bruttoviktbestämmelserna,
som ju blir alltmer föråldrade. Vad vi
vill är en bättre anpassning av bruttoviktsbestämmelserna
till de nuvarande
bestämmelserna om axeltryck.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Om det är riktigt som
fru Svenson sade, måste det vara en
enklare åtgärd att försöka få fordonen

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

att svara mot bestämmelserna och mot
vägarnas bärighet, ty en ändring av bestämmelserna
ändrar ju inte förutsättningarna
att komma fram med lasten.

Till herr Ringaby vill jag säga en sak
som jag glömde vid föregående tillfälle
när vi talade om broarnas bärighet. Broarna
fick ju en extra belastning genom
att möte av fordon tilläts på dem så att
trycket kunde bli två gånger det axeltryck
som är tillåtet. Det är alldeles riktigt,
under förutsättning att det är fråga
om broar där det medgivits att möte av
fordon med så hög last får ske. Men
jag förmodar att såväl herr Ringaby som
jag vid färder ute i landet har observerat
att det utfärdats förbud mot möte av
lastfordon på broar som inte har tillräcklig
bärighet. Det är således inte
möjligheten att mötas på bron som varit
avgörande vid fastställandet av det
axeltryck som får användas, utan i fråga
om särskilt svaga broar har förbud mot
möte av lastfordon utfärdats.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
därunder framkomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Svenson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

7 Första kammarens protokoll 1960. Nr 15

Om hastighetsbegränsning för motorfordon
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Svenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 105;

Nej — 33.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om hastighetsbegränsning för motorfordon Föredrogs

ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta
motioner om hastighetsbegränsning för
motorfordon.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels

de likalydande motionerna nr 124
i första kammaren av herr Hermansson
samt nr 160 i andra kammaren av herr
Björkänge m. fl.,

dels ock motionen nr 399 i andra
kammaren av herr Darlin m. fl.

I motionerna 1:124 och 11:160 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag
av innebörd, att en hastighetsgräns för
motorfordon på 90 km/tim infördes på
försök under viss tid.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner

1) I: 124 och II: 160 samt

2) II: 339

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils Elowsson, Nilsson i Göteborg, Odhe

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Om hastighetsbegränsning för motorfordon

och Wahrendorff, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 124 och II:
160 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till sådan ändring i vägtrafikförordningen,
att en hastighetsbegränsning
till 90 km/tim för motorfordon
utom tättbebyggt område infördes
på försök under viss tid.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Detta ärende är en gammal
bekant, och det kan väl också sägas
att reservationen är det. Att de motioner
det här gäller ånyo har väckts och att
en reservation återigen fogats till utskottets
utlåtande, beror inte bara på sturig
envishet, utan det beror helt enkelt på
att man känner sig övertygad om att en
hastighetsbegränsning skulle medverka
till att bringa ned olyckornas antal i motorfordonstrafiken.
Att man blivit mer
och mer övertygad därom hänger bl. a.
samman med att de hastighetsbegränsningar
som vi har fått i vårt land har visat
sig ha den effekten. Vi fick hastighetsbegränsning
i tätorterna till 50 och
60 km i timmen — olika på olika platser
— och det har ju visat sig att antalet
trafikolyckor under en 18-månadersperiod
sjönk i dessa områden, trots att
biltätheten ökade med 10 procent.

Man bör samtidigt betänka att vi när
vi antagit denna lagstiftning gett länsstyrelserna
möjlighet att på vissa sträckor,
där det visat sig att olycksfallsrisken föreföll
stor på grund av den hastighet
som var tillåten, begränsa hastigheten.

Om det nu vore så, som ofta säges
—- dels från utskottets sida och dels
också i den allmänna diskussionen —- att
det inte nyttar någonting till att man begränsar
hastigheten, eftersom det blir
så långa omkörningar etc. och att olyckornas
antal blir lika stort för det, skulle
man för det första inte ha beslutat
att ge länsstyrelserna i uppdrag att vid
förefallande behov minska hastigheten
på vissa sträckor, och inte heller skulle
man —- som man gjorde för några år
sedan i tätorterna — ha infört hastighetsbegränsning
till 50 och 60 km. Om

man betänker detta, kommer man väl
ändå till det resultatet att hastigheten
verkligen betyder något i samband med
trafikolyckor. Ingen kan väl bestrida
det resonemang som förs i reservationen,
nämligen att vid en hastighetsbegränsning
får vederbörande förare, som
kommer från var sitt håll, en längre
tid på sig för att reagera. De får följaktligen
också möjlighet till en längre
bromssträcka. Eftersom det i detta sammanhang
kan gälla centimetrar — för
att nu inte tala om millimetrar — är
det väl ganska tydligt att om man har
längre tid på sig för att reagera i en
kritisk situation, så har man också större
möjligheter att undvika en kollision
eller annan trafikolycka än vid en högre
hastighet.

Det är ju också ganska anmärkningsvärt
att trots att 1953 års trafikutredning
föreslagit en hastighetsbegränsning
till 90 kilometer, så har man ändå inte
velat gå med på en sådan. Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande
håller för närvarande på med att
förbereda en stor kampanj i sina ansträngningar
att begränsa trafikolyckornas
antal. Därvid inriktar sig föreningen
också på att försöka bringa ned hastigheten.
Föreningen har gett ut en liten
skrift, som är avsedd att spridas och i
vilken klargöres vad man egentligen vinner
i tid genom att öka hastigheten och
vad man kan uträtta under den tiden.
Jag skall be att få återge några rader
ur denna skrift.

Det heter där att om man ökar hastigheten
från 60 till 70 kilometer så
vinner man på en sträcka av en mil 84
sekunder. Det är den tid det tar för att
vid framkomsten parkera bilen på exempelvis
firmans tomt, knäppa av säkerhetsbältet,
låsa rattlåset, kliva ur bilen
och låsa bildörrarna.

Om man ökar hastigheten från 70 till
80 kilometer, vinner man 66 sekunder.
Det är den tid det tar att promenera
från den parkerade bilen till kontorsingången.

Från 80 till 90 kilometer vinner man
50 sekunder. Det är den tid det tar att
inne hos firman gå fram till växelflickan
och tala om sitt namn och ärende.

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

Från 90 till 100 kilometer vinner man
40 sekunder. Det är den tid det tar att
gå från växelflickan till garderoben och
hänga av ytterplaggen.

Från 100 till 110 kilometer vinner
man 33 sekunder. Det är den tid det
tar för att rätta till slipsen, dra en kam
genom håret och knacka på dörren.

Detta är alltså vad man vinner på
en mil. Men vad riskerar man? Man kan
riskera en krock, och vid en krock kan
det hända mycket.

Man tycker nog att statistikens siffror
om antalet trafikolyckor i vårt land
borde stämma en smula till eftertanke
och att man åtminstone borde fråga
sig om det inte är värt ens att göra ett
försök att begränsa motorfordonens hastigheter.
Det är vad motionen avser och
följaktligen också reservationen. Man
skulle under en tvåårsperiod pröva en
hastighetsbegränsning till 90 kilometer.
Kan det inte vara värt att göra det försöket?
Det är vad vi anser. Låt oss anta
att vi genom ett sådant försök skulle
bringa ned antalet dödade i trafiken
från för närvarande mellan 800 och 900
till låt oss säga mellan 600 och 700.
Om man alltså härigenom skulle kunna
rädda ett par hundra människoliv, hur
många skulle då efter dessa två försöksår
vilja stå upp i den svenska riksdagen
och säga att vi åter bör införa den
fria hastigheten, trots att vi därigenom
skulle komma att ta livet av 200 människor?
Vi skulle kunna komma i den
situationen, om vi antar föreliggande
reservation, men är det fördenskull skäl
att avslå den? Det är den fråga jag har
ställt mig, och det är den jag nu skall
be att få underställa första kammarens
avgörande genom att yrka bifall till reservationen.

I herr Nils Elowssons yttrande instämde
herrar Hermansson (ep), Einar
Persson (s) och Snygg (s).

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Vid någon tidpunkt på
året kommer i Stockholm ut en tid -

Om hastighetsbegränsning för motorfordon
skrift, som heter Biandaren, eller ibland
Gåsblandaren. I denna stod för några år
sedan att läsa, att om man far fram med
större hastighet än ljuset så svartnar det
för ögonen.

Jag tror faktiskt, att man också kan
tala om hastighetsbegränsning, så att det
svartnar för ögonen. I varje fall kan
man använda statistik på sådant sätt att
det skymmer möjligheterna till ett klart
och redigt omdöme. Ofta är det nämligen
inte fråga om vad man vinner med
att fara fram litet fortare än somliga tycker
att man bör göra; många gånger är
det fråga om hela den trafik som skall
fram, och det är det senaste som är avgörande
för möjligheten att sätta en
hastighet, som skulle kunna vara i det
närmaste hundraprocentigt trafiksäker.
För att nå detta mål skulle man väl behöva
stadga, att ingenstans fick köras
med högre hastighet än de 50 eller 60
kilometer, som nu är medgivna inom
tättbebyggt område. Men jag är inte alldeles
säker på att våra trafikekonomer
skulle ur rent ekonomiska synpunkter
våga rekommendera, att hela vår trafikapparat
skulle begränsas till denna hastighet.

Som det sägs, är det i princip fri
hastighet på sådana vägar, där det inte
genom särskilda föreskrifter är hastighetsbegränsning.
Det finns dock en mycket
betydelsefull reservation i fråga om
rätten att utnyttja den fria hastigheten.
Vederbörande fordonsförare har nämligen
skyldighet att ta hänsyn till vägens
beskaffenhet, siktförhållandena, trafiken
på vägen och andra sådana omständigheter,
och att rätta hastigheten efter
dessa förhållanden. Bryter han mot
någonting av det, som han har haft skyldighet
att ta hänsyn till, döms han för
vårdslöshet i trafik.

Risken är nu, enligt dem som har
sysslat med dessa angelägenheter, att en
generell hastighetsbegränsning till 90 kilometer
i timmen kan inleda vederbörande
fordonsförare i den tron, att om
han under alla förhållanden håller sig
under den gräns, som är maximum för
vad han får köra, då kör han i enlighet
med gällande trafikbestämmelser. Fn

100 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Om hastighetsbegränsning för motorfordon
sådan reflexion är ju inte absolut riktig,
ty även om hastigheten är medgiven
till 90 kilometer, kan han ha skyldighet
att tillämpa en lägre hastighet än den
angivna med hänsyn till förhållandena
på vägen, sikten, vägens beskaffenhet
och varför inte också sitt eget fordons
beskaffenhet.

Ingen som har sysslat med dessa angelägenheter
vill bestrida, att en hastighetsbegränsning
skulle nedbringa olycksfrekvensen.
Om man gick tillräckligt
långt ned med hastighetsbegränsningen,
skulle man också kunna nedsätta olycksrisken
i betydande grad. Det är bara ett
men: man vågar sig inte på att sätta
hastigheten generellt så lågt, som skulle
erfordras för att skapa den säkerheten.

I stället har man fått lov att inrikta sig
på att propagera för bättre vägar, bättre
fordon och större omdöme i trafiken
hos dem, som har fått ansvaret att föra
fordonen.

Det är dessa synpunkter som gör, att
ingen av de myndigheter, som haft att
yttra sig över dessa frågor, har velat tillstyrka
en hastighetsbegränsning, och departementschefen
har tidigare, då han
haft att ta ståndpunkt till samma fråga,
heller inte velat rekommendera en sådan
åtgärd.

Även motioner i detta ämne har vi
haft att syssla med under ett flertal år
— de kommer i regel tillbaka varje riksdag.
önskemålet som ligger bakom dessa
motioner hindras ju inte, som i det föregående
ärendet, av tekniska förhållanden,
som måste tas i beaktande när man
behandlar frågan. Det är ett faktum, att
om riksdagen uttalar sig för en hastighetsbegränsning,
kan en sådan utan något
tekniskt hinder också genomföras.
Emellertid har som sagt ingen med tillräcklig
erfarenhet av dessa angelägenheter
velat rekommendera detta. Det medför
tydligen att alla de som anser, att
den enda vägen till trafiksäkerhet och
ett nedbringande av olycksfallsfrekvensen
ligger i att nedbringa hastigheten
genom en generell begränsning, kommer
tillbaka år efter år, och vi får väl tala
vidare om saken vid nästa tillfälle. I dag,
herr talman, ber jag få yrka bifall till ut -

skottets hemställan, vilket innebär avslag
på motionerna.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Det är väl ingen som tror,
att man kan förhindra alla trafikolyckor
genom att minska hastigheten, men
man går ut ifrån som absolut givet, att
man skulle kunna vinna åtskilligt. Vad
man vill komma åt med hastighetsbegränsning
är ju inte att begränsa hastigheten
för den egentliga nyttotrafiken
och för den låt oss säga ansvariga trafiken,
d. v. s. för folk som kör under
ansvar. Det är fråga om att sätta ett
medel i myndigheternas händer för att
stävja den våldsamma framfarten på vägarna,
och dit kan man väl räkna det
som ligger över 90 kilometer, såvitt omständigheterna
inte är alldeles särskilt
gynnsamma.

Jag vet mycket väl, att en skicklig
förare kan köra både det och mer på
vissa sträckor utan att det är någon
risk. Men sträckorna kan vara mer eller
mindre långa, och riskerna kan man
inte så alldeles säkert bedöma där heller.

Utskottets ärade ordförande sade vidare,
att om man fastställde en gräns
på 90 kilometer i timmen skulle motorfordonsförare
få den uppfattningen, att
de alltid och i alla situationer kunde
köra med 90 kilometers hastighet. Det
är ett argument som jag har hört många
gånger men som jag aldrig kunnat godkänna,
därför att var och en som tar
körkort får klart besked om att han
måste rätta framförandet av fordonet
bl. a. efter förhållandena i trafiken och
på vägen. Det är självklart att det inte
skulle bli någon ändring i den uppfattningen
genom införandet av en hastighetsbegränsning.

Man kan ju fråga sig, hur man här
kan veta saker och ting med någon grad
av säkerhet. Jag skall då nämna ett par
nyheter angående trafiken i påsk i England
och Frankrike. Ifrån England har
det meddelats, att olycksfallskurvan för
trafiken under påskledigheten ökat av -

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 101

sevärt och att man inom regeringen ansåg
läget vara så allvarligt, att man
övervägde att ta upp frågan om en hastighetsbegränsning
till behandling. I
Frankrike infördes för ett år sedan en
hastighetsbegränsning till 100 kilometer
i timmen. Det visade sig där, att trafikolyckornas
antal tvärtom gick ned
under påsken. Här har vi alltså ett mycket
talande exempel på vilken vikt man
tillmäter hastigheten i trafiken utomlands,
där man väl på vissa områden
har samma trafiktäthet som vi har i vårt
land.

När det förhåller sig på det sättet är
det väl inte så underligt om vi, som
länge har ivrat för en hastighetsbegränsning,
i dessa tecken ser ett bevis för att
också vi i vårt land skulle vinna någonting
i fråga om ett nedbringande av
trafikolyckorna om vi genomförde en
hastighetsbegränsning.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Elowsson nu framhåller, att frågan om
olycksfallsriskerna ute på vägarna är
aktuell överallt ute i världen, och att
man diskuterar olika möjligheter att
komma till rätta med dem. Man bygger
bättre vägar, man sörjer för en god upplysningsverksamhet
på vägen om förekommande
risker, som bör undvikas genom
att sakta farten, och man inför hastighetsbegränsningar
på sådana områden,
där olycksfallsriskerna är särskilt
stora.

Allt detta görs också i Sverige.

Hastighetsbegränsningar har prövats
på sådana områden, där det funnits frestelser
att fara fram för fort i en trafik,
som i och för sig är riskfylld, och där
har hastighetsbegränsningen visat goda
resultat; olyckorna har minskat. Ett sådant
experiment har gjorts i utfarten
från Västerås mot Köping. Vägen är där
mycket god och medger höga hastigheter,
men eftersom det var för stark trafik
inträffade många oförklarliga olyckor.
De berodde många gånger inte på
annat än att föraren inte behärskade sitt

Om hastighetsbegränsning för motorfordon
fordon. Han borde följaktligen hålla en
lägre fart. Där har hastigheten sedan något
år tillbaka begränsats till 80 kilometer
i timmen. Det har konstaterats att
antalet olycksfall sjunkit i betydande
grad.

Detta är något för våra myndigheter
att observera. Finns det några sådana
för olyckor särskilt utsatta vägar — eller
avsnitt av vägar — är det att rekommendera
att myndigheterna sörjer
för att det för sådana områden fastställs
hastighetsbegränsning, ty den kommer
otvetydigt att verka i den riktning man
här önskar.

Det har ofta sagts att olycksfallsriskerna
är särskilt stora under helgerna
och under söndagsdygnen. Det är riktigt,
men om olyckornas antal sätts i förhållande
till trafikens mängd under dessa
dagar har i varje fall trafiksäkerhetsrådet
icke fått något belägg för att
olycksfallsfrekvensen är påtagligt större
under dessa dygn. Trafikens omfattning
gör att hastigheten minskar; man kan
inte köra så fort. Eftersom det är många
fordon på vägarna blir farten ofta beroende
på den som håller den lägsta farten.
Det är inte alls ovanligt att färdsträckan
från Malmö till Stockholm, som
en god förare normalt beräknar ta 9 timmars
effektiv körning, under högsäsong
på sommaren kan ta 50 procent längre
tid eller 13 å 14 timmar.

Herr talman! Jag har endast velat erinra
om att även de svenska trafikmyndigheterna
observerar sådana förhållanden,
som föranleder särskilda olycksrisker,
och vidtar åtgärder för att förebygga
olyckor.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag tror jag nämnde förra
året, när just samma fråga behandlades,
att jag inte hade någon anledning
att lägga mig i debatten. Jag kan säga
på samma sätt även i år. Mina synpunkter
sammanfaller helt och fullt med vad
utskottets ordförande här har uttalat,
men jag betvivlar inte ett ögonblick att
herr Elowsson här bär en ärlig och upp -

102 Nr 15

Onsdagen den 4 mai 1960 fm.

Om hastighetsbegränsning för motorfordon
riktig avsikt med den uppfattning som
han har i denna fråga.

Emellertid framställde jag förra året
ett par frågor, som jag inte tyckte blev
tillräckligt besvarade. Det kanske är
möjligt att få bättre svar i år. Jag nämnde
då att vi har många små bilar och
att dessa utvecklar sig i den riktningen
att de blir allt mindre och mindre. Småbilarnas
antal ökar. Avser man att göra
någon gradering beträffande tillåten hastighet,
då olika bilar är byggda för olika
hastigheter och olika säkerhet, eller skall
det vara en generell bestämmelse för allt
som kallas för personbilar?

Detsamma gäller vägarna. På våra
smala, backiga och krokiga vägar skulle
det alltså bli fri hastighet, medan hastighetsbegränsning
skulle införas på de
bättre vägarna, där man ju kan köra med
högre hastighet. Menar man verkligen,
som jag frågade redan förra året, att det
skall vara fri hastighet för småbilarna
och på de sämre vägarna, men hastighetsbegränsning
för de större och trafiksäkrare
bilarna och på de bättre vägarna? Visst

betyder hastigheten, som herr
Elowsson sade, en hel del för trafiksäkerheten.
Men i sitt senaste anförande
tog han nästan tillbaka den fråga som
han tidigare framställt, nämligen hur
riksdagen skulle ställa sig till förslaget
om det visar sig att den tillfälliga hastighetsbegränsningen
kanske sparar 200
människoliv om året. Om herr Elowsson
inte gjort denna lilla reträtt skulle jag
ha velat fråga honom, om han kanske
vill förbjuda all biltrafik på de svenska
vägarna. Då skulle man nämligen kunna
spara 900—1 000 människoliv per år,
men en så drastisk åtgärd vill herr
Elowsson naturligtvis inte vara med om.

Jag är för övrigt inte helt säker på att
de jämförelser som man här gör med
förhållandena i andra länder är riktigt
hållbara. Ju längre söderut i Europa man
kommer, desto hetsigare kör man i biltrafiken.
Åtminstone i vissa länder kör
man bil på ett helt annat sätt än här i
Sverige.

Nej, då det gäller att åstadkomma
större trafiksäkerhet på våra vägar får

man nog söka sig fram efter andra linjer.
Man måste framför allt söka göra
bilisterna och trafikanterna ansvarsmedvetna.
De som kör bil ansvarslöst och
vårdslöst skall naturligtvis hållas efter.
Vad som behövs är bättre trafikkontroll.

Jag tror heller inte att de nuvarande
försiikringsvillkoren för bilar är sådana
som de borde vara. En bilist som kanske
kör utan någon som helst skada under
ett tiotal år i följd måste ju nu vara
med om att med sina avgifter betala ersättningarna
för mindre ansvarsmedvetna
bilister som på grund av sin körning
ständigt och jämt vållar skaderegleringar.

Jag är, som jag sade redan i fjol, inte
tilltalad av hastighetsbegränsning. Jag är
därför glad över att de i år föreliggande
motionerna inte har fått större sympatier
vid utskottsbehandlingen än vad
som blivit fallet.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag är inte övertygad
om att jag kan svara tillfredsställande
på herr Sveningssons frågor, liksom han
inte heller tycks ha fått tillfredsställande
svar i fjol.

Herr Sveningsson resonerar som om
detta förslag till hastighetsbegränsning
gick ut på att vi skulle införa hastighetsbegränsning
för de stora personbilarna
och de bättre vägarna, medan fri
hastighet skulle gälla för små bilar och
dåliga vägar. Jag kan inte förstå hur
herr Sveningsson kunnat få den uppfattningen.
Den föreslagna hastighetsbegränsningen
skall ju gälla överallt som
maximum och för alla personbilar och
alla vägar — för lastbilarna gäller ju
särskilda bestämmelser. Hastighetsbegränsningen
kan vidare inte i någon
mån upphäva den bestämmelsen, att vederbörande
förare alltid har att rätta
sig efter trafikbestämmelserna i övrigt.
Han skall alltså framföra sitt fordon
med den försiktighet och varsamhet som

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 103

betingas av hänsyn till vägförhållandena,
trafiken, fordonet och lastens beskaffenhet.
Under alla förhållanden skulle
han inte få köra med högre hastighet
än 90 kilometer.

Jag vet inte om detta svar kan klara
upp begreppen för herr Sveningsson —
jag kan i varje fall inte göra det tydligare.

Herr Sveningsson försökte även komma
med en lustighet när han frågade
mig, huruvida reservanterna skulle vara
villiga att förbjuda all biltrafik för att
därigenom förhindra alla trafikolyckor.
Herr Sveningsson anser nog att han här
kommit med en riktig kuggfråga. Om
jag skulle svara ja på den, betyder ju
det att vi över huvud taget skulle tvingas
avstå från att förflytta oss på våra
vägar. Jag tror inte att vi någonsin kan
komma ifrån alla trafikolyckor. Det förekom
ju trafikolyckor redan på den
tiden då det endast var med häst och
vagn som man körde omkring på vägarna.
Hästarna skenade ibland, och det
kunde bli ganska svåra olyckor. Nej, vi
måste alltid räkna med att när människor
företar sig något i denna världen,
så kräver det också sina offer. Vad vi velat
betona är att trafiken för närvarande
kräver många onödiga offer. Enligt
vår uppfattning skulle man genom en
hastighetsbegränsning avsevärt kunna
nedbringa antalet onödiga offer för trafiken.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag tycker — något som
herr Elowsson också verkade vara medveten
om — att han inte heller nu lämnade
ett tillfredsställande svar på de
frågor, som jag framställde i mitt tidigare
anförande och även förra året.

Det är väl ändå så, att de trafikbestämmelser,
som innebär att man inte får
köra vårdslöst eller med vilken hastighet
som helst överallt, gäller redan
nu i hela landet och även på de bättre
vägarna. Herr Elowsson vill ha cn
begränsning på de bättre och väl utbyggda
vägarna, men han vill inte ha

Om hastighetsbegränsning för motorfordon
någon begränsning på de sämre vägarna.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Även om jag egentligen
sympatiserar med åtskilliga av de synpunkter,
som har anförts i reservationen,
kommer jag inte att rösta för den.
Jag vill med några ord säga varför.

Under mitt sysslande med trafiksäkerhetsfrågor
har jag kommit till den
slutsatsen, att fråga är, om man ändå
inte borde göra ett försök med en generell
hastighetsbegränsning för att få
svar på åtskilliga av de frågor, som man
hittills inte har fått några ordentliga
svar på. Jag tror att trafikolyckorna är
av så allvarlig omfattning, att man inte
skall underlåta att pröva alla vägar för
att kunna minska antalet sådana olyckor
och inte väja undan bara för att
man tror, att det inte skall bli något
resultat. Uppgifterna om hur en generell
hastighetsbegränsning skulle komma
att verka är ju faktiskt inte entydiga När

här t. ex. säges, att det är så få
olyckor, som inträffar i mycket höga
farter, är det säkert riktigt. Men samtidigt
tror jag att det beror på att en
sänkning av farten sker strax före -—
eller kanske rättare sagt en stund före —-det att en olycka sker, och det kan då
noteras, att farten i själva kollisionsögonblicket,
eller vad det var fråga om
för slags olycka, icke var så anmärkningsvärt
stor. Jag tror dessutom, liksom
förut har framhållits här, att en
generell hastighetsbegränsning möjligen
också skulle öka försiktigheten även
vid lägre fart.

Att jag trots detta inte nu är villig
att gå med på ett experiment om en generell
fartbegränsning under viss tid beror
helt enkelt därpå, att vi, såvitt jag
förstår, här i landet saknar varje möjlighet
att effektivt övervaka en sådan
bestämmelse. Jag har själv vid resor
utomlands sett hur det ser ut i länder,
där man har generell fartbegränsning
men saknar möjligheter att övervaka
den. Man kör där helt obekymrad om
fartbegränsningen, i varje fall om det

104 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Om hastighetsbegränsning för motorfordon
inte finns några speciella tecken som
tyder på att det är poliser i närheten.

Vi behöver förresten inte gå utomlands.
Här har åberopats de fartbegränsningar
till 50 och 60 kilometer, som
gäller i tättbebyggt samhälle. Vid infartsvägarna
till Stockholm förekommer
på sina håll en hastighetsbegränsning
till 60 kilometer. Jag har haft besök av
bilister från den s. k. landsorten, som
har frågat om stockholmsbilisterna aldrig
bryr sig om hastighetsbegränsningen,
ty, säger de, »när vi kör på innerfilen
och håller den utsatta farten, så
forsar det bilar förbi på yttersidan, alldeles
obekymrade om att farten skall
vara 60 kilometer; i varje fall håller
man gränsen upp till 70 alldeles flytande».

Jag tror att detta retar de laglydiga
bilisterna mycket. Man bibringas till
sist den uppfattningen, att fartbestämmelser
och skyltar för trafiksäkerheten
inte behöver tillmätas större betydelse.
Det sker alltså en viss uppluckring av
respekten för lagbestämmelserna, om
man inte kan effektivt övervaka att bestämmelserna
efterlevs. Jag delar helt
kommunikationsministerns uttalande i
1958 års proposition, vari han konstaterade
att det viktigaste i början av en
sådan period, då man har infört en
hastighetsbegränsning, är att bestämmelsen
efterlevs.

Jag skulle därför önska att detta problem
om övervakningen togs upp mer
rationellt än som har skett hittills. Det
är ju över huvud taget dåligt beställt
med polisens resurser, men ur trafiksäkerhetssynpunkt
bör det vara ett intresse
för kommunikationsministern att
driva på denna sak. Det är möjligt att
man inte behöver endast fler poliser
utan även andra åtgärder i trafikövervakningshänseende.
Om det problemet
kan lösas inom rimlig tid, är jag villig
att biträda tanken på ett experiment om
en generell fartbegränsning, under förutsättning
att en sådan då behövs. Det
är inte alldeles uteslutet att det kan
bli så, som kommunikationsministern
sade 1958, att om övervakningen blir
ordentligt ordnad, så kanske en gene -

rell hastighetsbegränsning blir överflödig.

Jag ser alltså för närvarande frågan
så, att en generell hastighetsbegränsning
inte av praktiska skäl nu kan genomföras
med framgång. Därför kan
jag inte rösta för den. Men jag vill understryka
önskvärdheten av att man
redan nu med kraft börjar att förbereda
den förstärkning av trafikövervakningen,
som måste vara en förutsättning för att
man med framgång skall kunna genomföra
andra experiment.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes
av ett godkännande av den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Elowsson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 23,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes

Nr 15 105

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Om rätt för hyresgäst att anföra besvär över beslut rörande hyressättningen

i vissa fall

nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 107;

Nej — 24.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om rätt för hyresgäst att anföra besvär
över beslut rörande hyressättningen i
vissa fall

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av motion
om rätt för hyresgäst att anföra besvär
över beslut berörande hyressättningen
i vissa fall.

Tredje lagutskottet hade behandlat en
i riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad
motion, nr 268 i andra kammaren,
av herrar Svenning m. fl.

I motionen hade yrkats, att riksdagen
skulle hos Kungl. Maj:t hemställa om
sådan ändring i gällande regler, att hyresgäst
bleve behörig föra talan i samband
med avgöranden om statlig belåning,
hyresmaximering och hyresfördelning
för fastigheter som icke omfattades
av hyresregleringens huvudstadganden.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion II: 268 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Åke Larsson, Wirmark
och Svenning samt fru Lindberg, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om de ändringar i
gällande författningar varom yrkande
framställts i motionen II: 268.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Tredje lagutskottets utlåtande
nr 18 har tillkommit med anledning
av en i andra kammaren väckt mo -

tion av herr Svenning m. fl. Om denna
motion har tredje lagutskottet i sin kläm
sagt, att förevarande motion 11:268 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Det vill med andra ord säga, att
motionen, om utskottet får som det vill,
skulle röna samma öde som så många
andra. Fyra reservanter i utskottet, två
från vardera kammaren, anser emellertid
att motionärerna har varit ute i så
vällovligt syfte, att motionen borde ha
erhållit utskottets stöd.

Motionen syftar till en ändring beträffande
det förhållande, som uppstod
då riksdagen år 1956 beslutade att vissa
statsbelånade hus skulle undantagas från
hyreskontrollen samt att länsbostadsnämnderna
och bostadsstyrelsen skulle
fullgöra dessa uppgifter. Resultatet av
att hyreskontrollen för dessa kategorier
av hus förlädes till det lånebeviljande
organet blev att den rätt, som hyresgästerna
tidigare hade att både inför hyresnämnderna
och i hyresrådet föra talan
om hyrans storlek — när det gäller
såväl totalhyran för fastigheterna som
hyrorna i de skilda lägenheterna — gick
förlorad.

Bakom beslutet år 1956 låg en strävan
att förenkla kontrollen, men så vitt
jag kan förstå var det inte meningen att
man skulle frånta hyresgästerna deras
rätt att föra talan. Denna följd av reformen
blev också uppmärksammad vid
lagändringen av bl. a. bostadsstyrelsen,
som föreslog att hyresgäst i händelse
av missnöje skulle få rätt att bringa
hyressättningen under hyresnämnds
prövning. Statsmakterna var emellertid
inte med om en sådan lösning utan föreskrev
att hyresgästerna skulle beredas
tillfälle att yttra sig över fastighetsägarens
förslag till hyresfördelning. I fråga
om totalhyran saknar däremot hyresgästerna
helt rätt att få göra sin mening
gällande.

Hyresgästerna har mistat sin talerätt
genom ett, som vi reservanter tycker,
alltför formalistiskt betraktelsesätt,
då man ansett att hyresgästerna icke
är parter i ett avtalsförhållande, vari
hyreskontrollen ingår som ett villkor.

106 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Om rätt för hyresgäst att anföra besvär över beslut rörande hyressättningen

i vissa fall

I sitt remissyttrande har Hyresgästernas
riksförbund anfört: »Det är visserligen
riktigt, att hyresgäst icke formellt
är part i dessa låneärenden. Det ankommer
emellertid på de lånebeviljande organen
att icke blott bevilja lån enligt
därför fastställda regler utan att också
fastställa grundhyror beräknade efter
den faktiska produktionskostnaden,
vilken kan icke oväsentligt överstiga
det avkastningsvärde, som ligger till
grund för de statliga lånen.» Förbundet
fortsätter: »Rättssäkerheten fordrar därför,
att hyresgäst beredes möjlighet att
besvärsvägen påkalla prövning och bedömning
av samtliga de faktorer, som
ytterst bestämma vad som slutligen skall
erläggas i hyra.»

Dessa synpunkter, som framförts av
Hyresgästernas riksförbund, är riktiga
och sammanfaller med de synpunkter
som motionärerna har velat anföra.

Utskottet anser nu att det skulle innebära
en tillbakagång, om man följde
motionärernas förslag. Visst kan man
ha olika uppfattningar om vad som är
tillbakagång, men som förhållandet för
närvarande är har hyresgästen ingen
besvärsrätt, om länsbostadsnämnden
följer fastighetsägarens förslag, medan
fastighetsägaren kan anföra besvär, om
nämnden följer hyresgästernas förslag.
Ett sådant förhållande kan väl inte anses
vara tillfredsställande. Att man ger
bägge parter samma rätt att föra talan
kan efter vad jag förstår knappast anses
vara en tillbakagång. Om man ger
hyresgästen samma rätt som den uthyrande
parten, kommer man ifrån ett
förhållande som ur rättssäkerhetssynpunkt
ter sig stötande.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herrar Wirmark (s) och
Gunnar Berg (s).

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Herr Larsson sade nyss,
att syftemålet med den ändring, som
gjordes år 1956, skulle ha varit att förenkla
kontrollen, men inte att frånta hy -

resgästerna talerätt. Det är nu inte alldeles
riktigt. Dåvarande statsrådet Zetterberg
uttalade, att en förutsättning för
slopandet av hyresnämndernas befattning
med hyressättningen i de statsbelånade
husen vore »att de långivande organen
bestämde ej blott den totala hyressumman
utan även hyran för varje lägenhet».
Detta var alltså syftet med hela
lagstiftningen, och statsrådet utvecklade
sin mening närmare i ett uttalande som
jag här inte skall återge; det finns intaget
i utskottets utlåtande på sid. 4.

Vad sedan beträffar den rättsliga frågan,
vill jag erinra om att justitieombudsmannen
har gjort ett uttalande med
anledning av klagomål som framförts till
honom från hyresgäster som blivit vägrade
att anföra besvär. JO säger på ett
ställe i sitt uttalande: »Å andra sidan är
det här fråga om en från statliga myndigheters
sida utövad kontroll över att
beviljade lån icke disponeras på sätt som
är oförenligt med det ändamål, som långivningen
är avsedd att främja, nämligen
produktionen av billiga bostäder. Denna
kontroll, som i författningarna utformats
som ett lånevillkor och som således till
sin natur är ett led i avtalet mellan
långivaren och låntagaren, är — även
om den givetvis kommer de boende till
godo — icke utformad i syfte att närmare
reglera förhållandet mellan hyresvärd
och hyresgäst.»

Den uppfattningen delas också av utskottets
majoritet, när utskottet säger
att man inte har någon anledning att
tillerkänna hyresgäst besvärsrätt angående
ett förhållande, som utgör villkor i
ett avtal mellan två andra parter. I själva
verket har ju hyresgästerna möjlighet
att yttra sig om hyressättningen sedan
fastighetsägaren framlagt ett förslag;
detta skall göras efter det att totalhyran
blivit fastställd.

Här bär talats om rättssäkerheten, men
såvitt vi under utskottsbehandlingen
kunnat finna har inte något exempel givits
på att rättssäkerheten blivit kränkt.
Inte heller har man gett exempel på någon
annan olägenhet av de förhållanden,
som varit rådande sedan 1956. Man har

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 107

därför, menar jag, anledning att säga att
det i övervägande grad tycks vara känsloskäl
som har bestämt motionärernas
ställningstagande.

Då statsmakterna tidigare motsatt sig
ändringar i den riktning motionärerna
nu önskar, finns det all anledning att
inta samma ståndpunkt i fortsättningen.
Det är därför som tredje lagutskottets
majoritet har förordat att denna motion
inte skall föranleda någon riksdagens åtgärd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr
Grym (s).

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Osvald säger, att hyresgäst i vissa fall
har rätt att klaga, men det är lika riktigt
att man i sådant fall inte behöver
ta hänsyn till vad hyresgästen anför. Det
är detta vi vänder oss mot. Parterna
bör vara likställda inför hyresnämnden
och hyresrådet.

Vi bör inte heller glömma att hyresregleringslagen
från början ansetts vara en
social skyddslag. Beslutet 1956 innebar
att man i viss mån trubbade av denna
innebörd hos lagstiftningen. Vi tycker
att det är riktigare, att bägge parterna
jämställes på hyresmarknaden.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ia besvarad.

Herr Larsson, Åke, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lvdelse:

Ang. vissa norrlandsfrågor

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
stiftskansliernas organisation
m. m., dels ock motioner om avlöning
med medel ur kyrkofonden till Evangeliska
fosterlandsstiftelsens sjömanspräster,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. vissa norrlandsfrågor

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställningar rörande vissa norlandsfrågor
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 15 januari 1960 dagtecknad,
till jordbruksutskottet hänvisad proposition,
nr 62, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att, dels godkänna de i propositionen
föreslagna grunderna för det
särskilda stödet till det norrländska
jordbruket, dels å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln
anvisa till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m. ett reservationsanslag
av 2 550 000 kronor,
dels godkänna de föreslagna riktlinjerna
för avveckling av i propositionen
angivna förhållanden berörande ströiingar
inom Västerbottens och Norrbot -

108 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ang. vissa norrlandsfrågor
tens läns lappmarker, dels godkänna de
i propositionen föreslagna grunderna för
det särskilda statliga stödet till främjande
av skogsproduktionen i vissa delar
av Norrland, dels å riksstaten för
budgetåret 1960/61 under nionde huvudtiteln
anvisa till Åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland m. m. ett
reservationsanslag av 2 000 000 kronor,
dels ock godkänna det i propositionen
framlagda förslaget till viss ändring i
domänverkets distriktsindelning.

I propositionen hade förordats viss
omläggning av det särskilda statsstödet
till det norrländska jordbruket i syfte
att skapa ökade möjligheter för en koncentrerad
statlig insats inom vissa utvalda
geografiska områden i övre Norrland
för att där genom driftrationalisering
samt inre och yttre rationalisering
medverka till uppbyggnaden av
fullt bärkraftiga, på längre sikt bestående
brukningsenheter. Kombinationen
jord- och skogsbruk skulle därvid beaktas.
För detta ändamål hade föreslagits
en medelsanvisning av 1 300 000 kronor
under anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland
m. m. Under samma anslag hade därjämte
äskats 500 000 kronor för bidrag
till särskilt dryga fraktkostnader vid
inköp av fodermedel, 550 000 kronor till
främjande helt allmänt genom hushållningssällskapen
av jordbruket i denna
landsdel samt 200 000 kronor som skulle
stå till Kungl. Maj :ts förfogande för stödåtgärder
efter prövning från fall till fall.

Vidare hade förordats vissa riktlinjer
för åtgärder i anledning av ströängsförhållandena
i lappmarken.

I avsikt att ytterligare främja de skogliga
produktions- och transportförhållandena
inom de fyra nordligaste länen
hade föreslagits, att under anslagsrubriken
Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. ett belopp av 1 000 000
kronor skulle avdelas för bidragsgivning
i särskild ordning till nya skogsvårdsföretag
inom nämnda län, dock utanför
lappmarken. Sammanlagt hade för nästa
budgetår äskats en medelsanvisning av

2 000 000 kronor under anslaget, innebärande
att till ändamål, som hittills
stötts med medel ur anslaget, skulle
utgå likaledes 1 000 000 kronor. Slutligen
hade förordats en sådan ändring i
domänverkets distriktsindelning, att ytterligare
ett överjägmästardistrikt inrättades
i Norrland.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:545,
av herr Andersson, Axel Emanuel, m. fl.,
och II: 676, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 62 måtte dels medgiva att
hela Gävleborgs län finge jämställas med
de fyra nordligaste länen vad det gällde
anslag ur medel som ställts till förfogande
för Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m., dels
ock besluta, att Gävleborgs läns hushållningssällskap
för budgetåret 1960/61
skulle erhålla anslag ur Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland
m. m. med i jämförelse med innevarande
budgetår oförändrat belopp
70 000 kronor;

2) de likalydande motionerna 1:546,
av herr Bergh, Ragnar, m. fl., och II:
686, av herr östlund m. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 62 måtte, dels avslå
Kungl. Maj:ts förslag i propositionen
i vad den avsåge ändrade grunder
för rationaliseringsverksamhetens bedrivande
inom det norrländska jordbruket,
dels besluta, att fraktbidrag till
Västerbotten och Norrbotten under budgetåret
1960/61 skulle utgå enligt oförändrade
grunder;

3) de likalydande motionerna 1:547,
av herrar Grym och Fagerström, samt
11:685, av herrar Lassinantti och Nilsson
i Östersund, vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 62 måtte besluta, dels att grunderna
för det särskilda statliga stödet
till främjande av skogsproduktionen i
vissa delar av Norrland fortfarande

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 109

skulle vara sådana, att stödet i första
hand och till huvudsaklig del komme
enskilda skogar inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker samt vissa
skyddsskogar inom Jämtlands län till
godo, dels att å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln anvisa
till Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor;

4) de likalydande motionerna I: 548,
av herr Gustafsson, Nils-Eric, samt II:
677, av herrar Larsson i Hedenäset och
Nilsson i Tvärålund, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte dels avslå
Kungl. Maj :ts proposition nr 62 såvitt
avsåge riktlinjerna för avveckling av
i propositionen angivna förhållanden
berörande ströängar inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker, dels
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
förslag om inlösen av ströängar, i huvudsaklig
överensstämmelse med av utredningsmannen
upprättat förslag men
med finansiering genom ianspråktagande
av medel ur domänverkets markfond,
måtte föreläggas 1961 års riksdag;

5) de likalydande motionerna 1:549,
av herr Gustafsson, Nils-Eric, samt II:
679, av herrar Larsson i Hedenäset och
Nilsson i Tvärålund, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Majts proposition nr
62 måtte besluta, dels att å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under nionde
huvudtiteln anvisa till Åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland m. m. ett
reservationsanslag av 2 700 000 kronor,
varav 1 700 000 kronor skulle ställas till
förfogande för åtgärder inom lappmarkerna
i enlighet med vad i motionerna
anförts, dels att i skrivelse till Kungl.
Maj :t understryka angelägenheten av att
förevarande anslag så fort detta kunde
vara möjligt uppräknades till belopp
motsvarande minst norrländska skogsproduktionsutredningens
förslag, eller
5 000 000 kronor per år under en 20-årsperiod;

6) de likalydande motionerna 1:550,
av herr Gustafsson, Nils-Eric, m. fl. och
11:684, av herr Fålldin in. fl., i vilka

Ang. vissa norrlandsfrågor
motioner hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 62
måtte, dels besluta att till Bidrag till
produktionsbefrämjande åtgärder i
Norrland m. m. för budgetåret 1960/61
anvisa ett reservationsanslag om
2 750 000 kronor, varav 1 500 000 kronor
skulle utgå som fraktbidrag enligt nu
gällande grunder och återstoden,
1 250 000 kronor, till andra produktionsbefrämjande
åtgärder enligt nu gällande
grunder, dels i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om skyndsam översyn av de
statliga åtgärderna till befrämjande av
det norrländska jordbrukets utveckling
och rationalisering i enlighet med vad i
motionerna anförts;

7) de likalydande motionerna 1:551,
av herrar Hedström och Nyström, samt
II: 678, av herr Lundmark m. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 62 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte uttala, dels att
de synpunkter, som i motionerna anlagts
i fråga om medelsanvisningen under
anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m. till
täckande av vissa utgifter för koncentrerade
rationaliseringsinsatser i övre
Norrland, borde beaktas, dels att den
under nyssnämnda anslag föreslagna
posten om 200 000 kronor, som avsåges
skola stå till Kungl. Maj:ts förfogande,
utom annat borde utnyttjas till stödjande
av tillfällig forsknings- och försöksverksamhet
med särskild inriktning på
förhållandena inom det norrländska
jordbruket, varjämte motionärerna i ett
till statsutskottet remitterat yrkande
hemställt att av under femte huvudtiteln,
anslaget till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande, anvisade medel
under nästa budgetår borde användas
minst 2 000 000 kronor inom de nya
skogsvårdsområden i de fyra nordligaste
länen som avsåges att upprättas med
stöd av medel från anslaget Åtgärder för
ökad skogsproduktion i Norrland m. m.
samt minst 2 000 000 kronor för åtgärder
inom med stöd från sagda anslag
tidigare inrättade skogsvårdsområden
inom lappmarken;

Ilo Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ang. vissa norrlandsfrågor

8) de likalydande motionerna 1:552,
av herr Jacobsson m. fl., samt 11:682,
av herrar Gustafsson i Skellefteå och
Svensson i Ljungskile, i vilka hemställts,
att riksdagen måtte, dels avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 62, dels ock besluta,
att anslaget för fraktbidrag och
produktionsfrämjande åtgärder i Norrland
samt anslaget för skogsvårds- och
föryngringsfrämjande åtgärder inom
lappmarken skulle utgå med samma belopp
som under innevarande år;

9l de likalydande motionerna 1:553,
av herr Jonasson in. fl., och II: 680, av
herr Wahrendorff m. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 62 måtte besluta, att
hushållningssällskapen i Värmlands län
och Kopparbergs län för budgetåret
1960/61 skulle beviljas anslag ur Bidrag
till produktionsbefrämjande åtgärder i
Norrland m. m. med 60 000 kronor respektive
75 000 kronor;

10) de likalydande motionerna 1:554,
av herr Jonsson in. fl., och 11:687, av
herr Asp m. fl., i vilka hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 62 måtte besluta, dels att i
propositionen föreslagen medelsanvisning
av 1 300 000 kronor under anslaget
Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder
i Norrland m. m. för täckande
av utgifter för koncentrerade rationaliseringsinsatser
inom de fyra nordligaste
länen skulle utnyttjas även beträffande
jämförbara områden inom Gävleborgs
län, dels att i propositionen föreslagen
medelsanvisning av 1 000 000 kronor under
anslaget Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. för bidragsgivning
till nya skogsvårdsföretag
inom de fyra nordligaste länen jämväl
skulle tagas i anspråk för bidragsgivning
inom jämförbara områden i Gävleborgs
län;

11) de likalydande motionerna 1:555,
av herr Nilsson, Ferdinand, och herr
Andersson, Axel Emanuel, samt 11:675,
av herr Grebäck, i vilka hemställts, dels
att riksdagen måtte uttala, att den i propositionen
nr 62 avsedda upprustningen

av jord- och skogsbruk inom rationaliseringsområden
borde efter hand utvidgas
till att omfatta även andra delar av
landet, där behovet vore lika stort, dels
att i enlighet med vad i motionerna anförts
anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m.
måtte höjas från 2,55 miljoner kronor
till 3,9 miljoner kronor för att möjliggöra
ett snabbare genomförande av propositionens
program, dels att anslaget
Åtgärder för ökad skogsproduktion måtte
i enlighet med vad i motionerna anförts
höjas från 2 miljoner kronor till
3,5 miljoner kronor, dels att riksdagen
måtte uttala, att bidragsgivningen för i
propositionen avsedd verksamhet icke
borde beträffande sina detaljer och bidragsgivningens
avvägning för visst
jordbruk bindas av nödvändighet att erhålla
centrala beslut utan de lokala organen
i länen borde medgivas större
handlingsfrihet, dels att riksdagen måtte
avslå förslaget i propositionen nr 62
om inrättande av nytt överjägmästardistrikt,
dels ock att i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte uttalas, att mindre kronoparker
som på grund av struktur icke
rätt lämpade sig för statsdrift borde
överföras till lantbruksnämndsorganisationen
från domänverket för att utnyttjas
för komplettering av ofullständiga
jordbruk med skog;

12) de likalydande motionerna 1:556,
av herr Olofsson, Vno, m. fl., och II: 681,
av fru Sandström, i vilka hemställts, att
riksdagen vid sin behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 62 måtte besluta
att inom ramen för det till Åtgärder för
ökad skogsproduktion i Norrland föreslagna
anslagsbeloppet ett belopp av
samma storleksordning som tidigare
skulle användas för sådana åtgärder inom
lappmarken;

13) de likalydande motionerna I: 557,
av herr Person, Helmer, och II: 688, av
herr Hagberg m. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen, med bifall i övrigt till
Kungl. Maj :ts proposition, måtte besluta
ändra de i propositionen nr 62 föreslagna
grunderna för det särskilda stödet till

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 111

det norrländska jordbruket i enlighet
med i motionerna angivna riktlinjer;
samt

14) motionen 11:683, av herr Agerberg,
vari hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av proposition nr 62 måtte
uttala, att de medel ur anslaget till
Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder
i Norrland m. m., som icke disponerades
för de i propositionen föreslagna
åtgärderna enligt Kungl. Maj:ts
bestämmande även i fortsättningen borde
användas för stöd åt driftrationaliseringsåtgärder
efter hittills tillämpade
riktlinjer.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

A. avslå motionerna I: 546 och II: 686,
I: 550 och II: 684 ävensom I: 552 och II:
682 såvitt avsåge grunderna för det statliga
stödet till det norrländska jordbruket; B.

med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 554 och
11:687 samt 1:555 och 11:675, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta,
att koncentrerade rationaliseringsinsatser
med i utlåtandet angivet stöd av
statsanslag skulle ske tills vidare endast
inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands
och Västernorrlands län;

C. med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
I: 555 och II: 675, såvitt nu vore i fråga,
besluta, dels att upprättade förslag till
rationaliseringsområden och till tidsplan
för de tilltänkta åtgärderna samt summarisk
totalkalkyl över kostnaderna för
de statliga insatserna inom respektive
områden skulle underställas Kungl.
Maj:t för prövning och godkännande,
dels att utan Kungl. Maj ds särskilda
medgivande det sammanlagda statsbidragsbeloppet
till en och samma rationaliserande
jordbruksfastighet ej skulle
överstiga 60 procent av de till densamma
i förevarande sammanhang hänförliga
totala rationaliseringskostnaderna;

D. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna 1:545

Ang. vissa norrlandsfrågor
och 11:676, 1:553 och 11:680 ävensom
1:555 och »11:676», sistnämnda motionspar
såvitt nu vore i fråga, besluta,
att 550 000 kronor skulle ställas till de
nordsvenska hushållningssällskapens
förfogande för främjande helt allmänt av
jordbruksnäringens framåtskridande inom
länen, varvid landskapet Gästrikland
ej borde anses stödberättigat samt ej heller
Kopparbergs och Värmlands län;

E. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
ävensom i anledning av motionerna
I: 551 och II: 678 såvitt nu vore i fråga,
»dels» ställa ett belopp av 200 000 kronor
till Kungl. Maj ds disposition att användas
i syfte att påskynda standardförbättringen
rörande det norrländska
jordbruket, varvid ifrågavarande belopp
jämväl måtte utnyttjas till stödjande
av tillfällig forsknings- och försöksverksamhet
med särskild inriktning på
förhållandena inom det norrländska
jordbruket;

F. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I:
557 och 11:688 godkänna i utlåtandet
angivna övriga grunder för det särskilda
stödet till det norrländska jordbruket;

G. i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I:
555 och 11:675, 1:546 och 11:686, I:
550 och 11:684 samt 1:552 och 11:682,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
å riksstaten för budgetåret 1960/61 under
nionde huvudtiteln till Bidrag till
produktionsbefrämjande åtgärder i
Norrland m. m. anvisa ett reservationsanslag
av 2 050 000 kronor;

H. med bifall till motionen 11:683 i
skrivelse till Kungl. Maj d uttala, att, därest
det under anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland
m. m. beräknade beloppet om
1 300 000 kronor för koncentrerade rationaliseringsinsatser
icke helt skulle
komma till användning för avsett ändamål
under ett budgetår, överskjutande
del enligt Kungl. Maj ds bestämmande
borde användas för rådgivnings- och
upplysningsverksamhet genom hushållningssällskapen
enligt nämnda ordning,

112 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ang. vissa norrlandsfrågor
därvid dock borde tillses att det för anslagsmedlen
ordinarie ändamålet icke
bleve lidande därpå;

I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:548
och 11:677 samt 1:552 och 11:682, såvitt
nu vore i fråga, godkänna de i utlåtandet
föreslagna riktlinjerna för avveckling
av angivna förhållanden berörande
ströängar inom Västerbottens och
Norrbottens lappmarker;

J. med anledning av Kungl. Maj:ts
förslag ävensom motionerna 1:547 och
II: 685, I: 549 och II: 679, I: 552 och II:
682, 1:555 och 11:675, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, samt 1:556
och 11:681 under anslaget till åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland
för budgetåret 1960/61 för fullföljande
av skogsvårdsåtgärder inom lappmarkerna
m. m. upptaga en anslagspost å
1 500 000 kronor;

K. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
552 och II: 682 samt I: 555 och II: 675,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
under förenämnda anslag upptaga en
post å 1 000 000 kronor för bidragsgivning
till nya skogsvårdsföretag inom de
delar av de fyra nordligaste länen som
låge utanför lappmarkerna;

L. avslå motionerna I: 554 och II: 687,
såvitt däri hemställts, att beloppet för
bidragsgivning till nya skogsvårdsföretag
inom de fyra nordligaste länen jämväl
borde få tagas i anspråk för bidragsgivning
inom jämförbara områden
i Gävleborgs län;

M. med anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag, såvitt nu vore
i fråga, å motionerna I: 547 och II: 685,
1:549 och »11:674», 1:552 och 11:682
samt I: 555 och II: 675 å riksstaten för
budgetåret 1960/61 under nionde huvudtiteln
till Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. anvisa ett
reservationsanslag av 2 500 000 kronor;

N. i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,
att, därest det belopp av 1 000 000 kronor,
som upptoges å en särskild post
under förenämnda anslag, under nästa

budgetår ej helt skulle tagas i anspråk,
enligt Kungl. Maj:ts bestämmande överskjutande
del borde användas för bidragsgivning
inom skogsvårdsområden
i lappmarkerna;

0. i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört
angående sådana åtgärder, att beredskapsmedel
under nästa budgetår finge
disponeras för arbeten inom skogsvårdsområdena
i lappmarkerna, därest arbetsmarknadsläget
så motiverade;

P. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
552 och 11:682 ävensom 1:555 och II:

675, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna det i utlåtandet framlagda
förslaget till viss ändring i domänverkets
distriktsindelning;

II. att motionerna 1:549 och 11:679,
1:551 och 11:678 ävensom 1:555 och
11:675, såvitt de icke besvarats i utlåtandet,
icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

1. av herrar Nils Hansson, Jonasson,
Vno Olofsson, Harald Pettersson, Ringaby,
östlund, Rimås, Svensson i Yä,
Agerberg och Nilsson i Lönsboda, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under I A och I G hemställa, att riksdagen
måtte

I A. med avslag å Kungl. Maj:ts proposition
i förevarande del ävensom motionerna
1:554 och 11:687 samt i anledning
av motionerna 1:545 och II:

676, 1:546 och 11:686, 1:550 och II:
684, 1:552 och 11:682, 1:553 och II:
680 samt 11:683, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta, att det statliga
stödet till det norrländska jordbruket
i avvaktan på en översyn av Kungl.
Maj:ts förslag i ärendet skulle utgå enligt
för närvarande gällande grunder;

I G. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:546 och II:
686, 1:550 och 11:684, 1:552 och II:
682, samtliga motioner såvitt nu vore i

Onsdagen den 4 mai 1960 fm.

Nr 15 113

fråga samt med avslag å motionerna I:
555 och II: 675, såvitt nu vore i fråga, å
riksstaten för budgetåret 1960/61 under
nionde huvudtiteln till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland
m. m. anvisa ett reservationsanslag
av 2 550 000 kronor;

2. av herrar Jonasson, Harald Pettersson
och Svensson i Va, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under I J
och I M hemställa, att riksdagen måtte

I J. med anledning av Kungl. Maj:ts
förslag ävensom motionerna 1:547 och
11:685, »1:548» och 11:679, 1:552 och
11:682, 1:555 och 11:675, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, samt I: 556
och 11:681 under anslaget till åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland för
budgetåret 1960/61 för fullföljande av
skogsvårdsåtgärder inom lappmarkerna
in. m. upptaga en anslagspost å 1 700 000
kronor;

I M. med anledning av Kungl. Maj:ts
förslag »och motionerna 1:549 och II:
679» samt, såvitt nu vore i fråga, motionerna
1:547 och 11:685, 1:549 och
»11:674», 1:552 och 11:682, 1:555 och
II: 675 å riksstaten för budgetåret 1960/
61 under nionde huvudtiteln till Åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland
in. m. anvisa ett reservationsanslag av
2 700 000 kronor;

3. av herrar Nils Hansson, Uno Olofsson,
Ringaby, Östlund, Rimås, Agerberg
och Nilsson i Lönsboda, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del hava den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under I J, I K, I M och I N hemställa,
att riksdagen måtte

I J. med anledning av Kungl. Maj ds
förslag ävensom motionerna 1:547 och
II: 685, såvitt nu vore i fråga, ävensom
med bifall till motionerna I: 549 och
11:679, T: 552 och 11:682, 1:555 och
11: 675, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, samt 1:556 och 11:681 under
anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland för budgetåret

S Första kammarens protokoll 1060. Nr 15

Ang. vissa norrlandsfrågor
1960/61 för fullföljande av skogsvårdsåtgärder
inom lappmarkerna m. m. upptaga
en anslagspost å 1 700 000 kronor;

I K. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I:
549 och 11:679 ävensom 1:552 och II:
682, 1:555 och 11:675, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, under förenämnda
anslag upptaga en post å 300 000
kronor för bidragsgivning till nya skogsvårdsföretag
inom de delar av de fyra
nordligaste länen som låge utanför lappmarkerna; I

M. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
ävensom till motionerna 1:556 och
II: 681 samt med avslag, såvitt nu vore
i fråga, å motionerna I: 547 och II: 685,
1:549 och »11:674», 1:552 och 11:682
samt 1:555 och 11:675 å riksstaten för
budgetåret 1960/61 under nionde huvudtiteln
till Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor;

I N. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att, därest det belopp av 300 000
kronor, som upptoges å en särskild post
under förenämnda anslag, under nästa
budgetår ej helt skulle tagas i anspråk,
enligt Kungl. Maj ds bestämmande överskjutande
del borde användas för bidragsgivning
inom skogsvårdsområdena
i lappmarkerna; samt

4. av herr Jon Jonsson, som likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! En känd, »stor» ledamot
av denna kammare har sagt att man genom
att tala kort och koncentrerat kan
vinna både tid, aktning och anseende.
Med detta — som jag hoppas — faktum
för ögonen vill jag som motionär och
norrlänning anliigga några synpunkter
på det föreliggande utlåtandet, vilket är
föranlett av Kungl. Maj ds proposition nr
62 till innevarande riksdag.

Såväl propositionen som utlåtandet är
uppdelade i tre huvudavsnitt, berörande
för det första vissa åtgärder för det
norrländska jordbruket, för det andra
indragningen av ströängar inom lapp -

114 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ang. vissa norrlandsfrågor
marken samt för det tredje, i särskilt
sammanhang, vissa åtgärder för skogsbruket
i övre Norrland m. m.

Låt mig, herr talman, först säga att
det norrländska jordbruket arbetar under
svåra yttre betingelser. Klimatiska
och andra förhållanden medför, att valmöjligheterna
mellan olika grödor är
små och medverkar till en sämre lönsamhet
när det gäller landets nordliga
delar. De stora avstånden gör kostnaderna
högre och nettovinsten lägre. Vi är,
tror jag, alla medvetna om att landets
ekonomi är helt beroende av att de naturtillgångar
— skogen, malmen och vattenkraften
■— som finns inom de nordligaste
delarna av vårt land i mycket stor
utsträckning måste bli tillvaratagna.
Därmed är det också ett riksintresse att
befolkningsunderlaget blir tillräckligt
och att livsmedelsförsörjningen kan hållas
på en tillfredsställande nivå inom
området. Statsmakterna har också, om
än otillräckligt, vill jag understryka, på
olika sätt lämnat ett särskilt stöd åt jordbruket
i Norrland. För närvarande utgår
det stödet i form av dels ett geografiskt
differentierat extra mjölkpristillägg, dels
ett fraktbidrag å fodermedel inom Norroch
Västerbotten, dels slutligen ett särskilt
bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland.

Kungl. Maj:ts av utskottet godkända
nya giv på det här området innebär att
man skär ned nu utgående stöd genom
fraktbidrag samt det särskilda anslaget
till produktionsbefrämjande åtgärder
och i stället skapar vissa mycket blygsamma
resurser för ett särskilt kompletterande
rationaliseringsstöd. Avsikten
säges vara att utvälja vissa begränsade
geografiska områden och där göra en
koncentrerad insats såväl i den inre som
i den yttre rationaliseringen. Den kostnadsmässiga
ramen för stödet i den nya
formen har varken av Kungl. Maj:t eller
utskottet föreslagits höjd.

Vi motionärer från centerpartiet tror
att den ifrågavarande nya given inte kan
genomföras utan våda för de bygder som
ligger utanför dessa begränsade områden.
Kungl. Maj :t säger att man i första
hand skall utnyttja de pengar som finns

på det ordinarie rationaliseringsanslaget.
Resultatet härav måste bli att det skapas
stora så att säga döda områden när
det gäller rationaliseringen i de delar
av Norrland som ligger utanför dessa
särskilda områden som skall utväljas på
länsplanet till en koncentrerad rationaliseringsverksamhet,
vilket utväljande
skall godkännas av lantbruksstyrelsen
eller Kungl. Maj :t. Vi vill inte för närvarande
vara med om detta. Vi tror att
frågan är väl värd att prövas, men vi anser
att en sådan prövning inte har ägt
rum.

Det synes mig alltså, herr talman, vara
ganska egendomligt att man vid en
så pass radikal omläggning av det särskilda
norrlandsstödet inte funnit skäl
från Kungl. Maj:ts sida att verkställa
något remissförfarande. Kungl. Maj:ts
förslag bygger inte heller på något utredningsförslag
som blivit remissbehandlat.

Av departementschefens yttrande i
propositionen kan man dra den slutsatsen,
att de nya åtgärderna närmast får
betraktas som ett experiment, åtminstone
för det budgetår som ligger närmast
framför oss. Vi inom centerpartiet
är av den meningen, att en omläggning
av den här typen inte skall och
inte får vara av experimentkaraktär,
utan att ett i andra fall sedvanligt remissförfarande
också här borde ha tillgripits.
Vi har också i motion nr I: 550
hemställt om skyndsam översyn av de
statliga åtgärderna till befrämjande av
det norrländska jordbrukets utveckling
och rationalisering samt att det statliga
stödet i avvaktan på denna översyn bör
utgå enligt oförändrade grunder. Samma
yrkande återfinnes i reservation nr
1 till utskottsutlåtandet.

Jag vill i detta sammanhang också
särskilt understryka vad ett enhälligt
jordbruksutskott förra året skrev i den
s. k. sammanskrivningen när det gällde
jordbrukets framtid — det var då man
godkände sexårsavtalet. Utskottet underströk
att de åtgärder som bör vidtagas
för det norrländska jordbruket
inte enbart betingas av jordbrukets förhållanden
avgränsade utan också bör

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 115

ses i sammanhang med den roll som
Norrland spelar i övrigt, varför man
till utredning borde ta upp befolkningspolitiska,
allmänt näringspolitiska, beredskapsmässiga
och andra skäl före ett
slutgiltigt ställningstagande. Den utredning
som utskottet då faktiskt uttalade
sig för, även om det inte var en direkt
beställning, har inte kommit till stånd
ännu, vad jag vet.

Man skulle också, enligt vad det sades
i utskottets utlåtande då, försöka
samla erfarenheter av hur det nya systemet
skulle komma att verka. Jag tycker
att det är fel, om man plockar ut
en sådan här detalj, som för oss i Norrland
är oerhört viktig, ur det stora sammanhanget
och försöker ge den en mera
avgränsad lösning.

Vad beträffar avsnittet om ströängarna
i vissa delar av lappmarken skall
jag helt kort säga att rättviseskäl talar
för att man borde ha följt utredningens
förslag, och det förslaget har upptagits
i motionerna 1:548 och 11:677.
Jag kommer alltså även på den punkten
att ställa yrkande.

I avsnittet rörande åtgärder för skogsbruket
i övre Norrland skulle det vara
mycket att säga. Kungl. Maj:t och i något
mindre grad utskottet har varit ganska
restriktiva. Jag tror dock inte att
man här behöver förete någon omfattande
bevisning för den stora betydelse
en ökad skogsproduktion kan ha, inte
heller för den betydelse ett statligt
stöd kan ha för bibehållandet av ett
befolkningsunderlag, som är en förutsättning
för produkternas utvinning. Jag
tror inte heller att vårt motionsledes
framförda förslag om oförändrat 1,7
miljon kronor till lappmarken och 1
miljon till det övriga Norrland kan betraktas
som något överbucl — ett ord
som, om jag inte missminner mig, har
nämnts i kammaren vid något tillfälle,
kanske till och med i dag.

Visserligen innebär vårt förslag en
ytterligare anvisning utöver Kungl.
Maj:ts förslag med 700 000 kronor, men
med hänsyn till de oerhörda värden
den norrländska skogen ger hela vårt
land kan också den siffran anses rätt

Ang. vissa norrlandsfrågor
blygsam. Jag understryker detta. Reservation
nr 2 tar upp detta förslag, men
där har vi tyvärr inte fått med de övriga
icke-socialistiska partiernas representanter
i utskottet.

Herr talman! Den inledning jag gjorde,
bör väl lämpligen resultera i att jag
inte står här och talar alltför länge till.
Jag vill dock till sist understryka, att
Norrlands jord- och skogsbruk fyller
olika ur samhällets synpunkt mycket betydelsefulla
funktioner. Samtidigt som
jag gör detta understrykande vill jag,
herr talman, yrka bifall till de vid utskottets
utlåtande fogade med 1 och 2
betecknade reservationerna liksom även
bifall till motionerna I: 548 och II: 677.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp):

Herr talman! När man läser den kungl.
propositionen nr 62, som ligger till grund
för det utlåtande vi nu behandlar, konstaterar
man med tillfredsställelse att vederbörande
statsråd i sina uttalanden
varit mycket positiv till det norrländska
jordbruket. Man finner där en långt gående
strävan att förstå och bemästra de
svårigheter, som vi har att röra oss med
i Norrland. Det är klart att det för en
näringsgren lika väl som för en landsända
betyder en hel del, om de ansvariga
myndigheterna har en positiv inställning
till de frågor, som vi har att brottas
med. Även om vi inte alla gånger är
sams med vederbörande, så är vi väl ändå
ganska ense om själva syftemålet, och
det antecknar vi med tillfredsställelse.

Redan när vi i fjol hade att behandla
jordbruksutskottets utlåtande nr 30, som
sysslade med ungefärligen samma spörsmål,
uttalade jag den synpunkten att
Kungl. Maj :ts uppfattning i mångt och
mycket var verklighetsfrämmande och
svår att realisera.

Nu har Kungl. Maj:t i år kommit med
en ny giv i samma sak.

Vi har ju i Norrland haft vissa speciella
förmåner i fråga om statliga bidrag
och statligt stöd. Det är väl ändå
så, att statsmakterna med hänsyn till de
ganska svåra förhållanden, som vi har
att brottas med där uppe, och för att

116 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ang. vissa norrlandsfrågor
upprätthålla en viss befolkningstäthet
har gett vissa speciella anslag till Norrland
sedan åtskilliga år tillbaka. Nu tar
Kungl. Maj:t av dessa anslag sammanlagt
1 300 000 kronor, som man minskar
tidigare utgående anslag med, och lägger
dessa pengar till ett kapital, som
skall användas för nya metoder för att
pröva sig fram. Jag citerar ur utlåtandet
Kungl. Maj:ts uttalande i propositionen,
där det heter att en väsentlig del av de
statliga insatserna skall koncentreras till
vissa utvalda geografiska områden för
att där genom driftsrationalisering samt
inre och yttre rationalisering medverka
till uppbyggnaden av fullt bärkraftiga,
på längre sikt bestående brukningsenheter.
Vidare heter det: »Vid val av rationaliseringsområden
bör i första hand sådana
trakter ifrågakomma där förutsättningarna
för att jordbruksdriften skall
bestå på lång sikt är stora.»

Men sedan vet man inte vad som kommer
att hända på det andra området. Det
måste bli mycket långt mellan dessa försök,
när man vet vilka oerhört stora geografiska
områden, som detta omspänner,
och när man också vet att 87 procent av
brukningsenheterna mellan 2 och 10
hektar är belägna i Norrland. Därför har
man nog anledning att befara, att på dessa
andra områden de kommer att lämnas
mer eller mindre åt sitt öde, på
grund av de nu minskade möjligheterna
för de olika länsorganen att stödja jordbruket.
Det kommer att innebära en allt
snabbare avfolkning av bygden.

Om det nu vore så väl, att Norrland
skulle kunna avfolkas helt och hållet,
skulle det gå an, men vi måste ha människor
i Norrland för att, som också
herr Gustafsson nyss sade, tillvarata naturtillgångarna
där — skogen, malmen
och vattenkraften. Och det kommer att
innebära en ännu längre gående avfolkning
att först och främst den utbyggda
jordbrukarorganisationen — mejerierna,
slakterierna etc. — kommer att få mycket
stora svårigheter att driva sin verksamhet
i fortsättningen och troligen därför
förr eller senare kommer att nedläggas.
Från kommunal synpunkt har vi
dessutom mycket stora uppgifter att

brottas med, närmast på skolväsendets
och samfärdselns område. Jag behöver
inte orda närmare om detta, ty det är
alltför väl känt.

Att den kungl. propositionen har
åstadkommit en del oro på länsplanet
i Norrland har vi fått belägg för genom
de uppvaktningar som jordbruksutskottet
fått, bl. a. från Västernorrlands län,
i det såväl lantbruksnämndens direktör
som hushållningssällskapets direktör
samt länsjägmästaren uppvaktat jordbruksutskottet
och förklarat att de följer
utvecklingen med ganska stor oro. Vi
har också haft flera uppvaktningar från
enskilda jordbrukare och skogsägare.

Det är också så, som tidigare här i dag
har sagts, att propositionen inte varit
föremål för någon egentlig remissbehandling.
Det har inte skett några överläggningar
med de länsmyndigheter som
har att handlägga berörda frågor. Därför
uttalas i den motion nr 552, som är avlämnad
i denna kammare, att anslagen
bör tills vidare utgå efter hittillsvarande
grunder och att Kungl. Maj.-t bör få
tillfälle att företa en översyn av detta
•spörsmål, innan man börjar med alltför
långt gående experiment.

Detta är, herr talman, anledningen till
att jag i första hand yrkar bifall till reservation
nr 1.

Beträffande den del av propositionen,
som rör ströängarna, har jag i och för
sig ingenting att tillägga. Jag anser det
vara en angelägen uppgift att ombesörja,
att ägodelningsförhållandena där bli tillrättalagda,
även om spörsmålet inte är
så stort att det behöver forceras. Jag
har alltså, herr talman, icke något yrkande
på den punkten.

Vi har däremot en tredje del, en del
som rör skogsbruket i Norrland. Jag vill
med några ord vidröra just det spörsmålet,
eftersom det kanske är den betydelsefullaste
frågan för oss som bor i lappmarken
och har att brottas med de speciella
svårigheterna i dess skogsområden.

Även på detta område tar nu departementschefen
bort något av de tidigare
utgående anslagen för skogsproduktion i
lappmarken och likartade områden. An -

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 117

slagen har tidigare utgått med 1 700 000
kronor. Där lägger Kungl. Maj:t till
300 000 kronor och kommer därmed till
ett belopp på 2 000 000 kronor. Men av
detta skall 1 000 000 användas utanför
lappmarken. Det innebär med andra ord
att lappmarkens produktionsanslag
minskas med 700 000 kronor.

Vi i lappmarken har haft mycket speciella
förhållanden i fråga om den skogliga
lagstiftningen. Jag måste med några
ord beröra just detta.

Norrland har väl allmänt betraktats
och betraktas väl alltjämt som en koloni.
Där har vi inte haft förmånen att åtnjuta
samma skogsvårdslagar som andra
delar av riket. Först 1949 kom vi att lyda
under den allmänna skogsvårdslagstiftningen,
innebärande full reproduktionsplikt
för fastighetsägare och skogsägare.
Vi har under gången tid — så långt jag
minns eller över huvud taget så länge
någon verksamhet bedrivits på det skogliga
området — lytt under domänverket.
Men domänverket hade inte något
annat åliggande än att tillse att skogen
inte fick överavverkas. Det ingår inte i
domänverkets åligganden att svara för
skogsvård. Domänverket var helt enkelt
en tillsynsmyndighet som — först på
grund av en dimensionslag och senare
på grund av en skoglig uppskattning av
förhållandet mellan fastighetens storlek
och skogsinnehav — hade att ombesörja
att de rätta uttagen skedde.

Så kom vi fram till år 1932. Då fick
vi den s. k. 1932 års lappmarkslag, en
lagstiftning som antagligen är bland det
sämsta som skoglig expertis och lagstiftande
myndigheter över huvud taget kan
åstadkomma. Här talas fortfarande inte
om någon skogsvård. Man delar upp skogen
i olika lniggningsklasser. Det hela
resulterar i ett betänkligt raserande av
de rätt rikliga och goda skogstillgångarna.

Mycket snart stod det emellertid klart
för skogliga myndigheter och för regering
och riksdag, att någonting måste göras.
Den 12 maj 1939 tillsatte Kungl.
Maj:t en utredning, som med berömvärd
snabbhet redan den 2 februari 1940
framlade ett betänkande. Det gick i stort

Ang. vissa norrlandsfrågor

sett ut på att man skulle anvisa 5 miljoner
kronor om året i 20 år för att rätta
till de missgrepp som här hade gjorts.
För att komma i åtnjutande av detta rätt
rikliga bidrag fordrades, att vissa sammanslutningar
tillkom. Det skulle bildas
skogsvårdsområden, där byalag skulle
sammansluta sig och ansöka hos skogsvårdsstyrelsen
om att få en skogsvårdsplan
upprättad. Kravet på att komma i
åtnjutande av detta bidrag var att det
fanns minst 500 hektar produktiv skogsmark
inom skifteslaget. I allmänhet blev
det större områden — vi har ganska gott
om hektar i Norrland.

Skogsvårdsområdena kom till enligt en
kungl. proposition, som lades fram den
8 mars 1940 och i princip godkändes av
riksdagen. Med hänvisning till att planerna
inte var färdigställda och med begagnande
av det ganska vanliga uttryckssättet
»med hänsyn till det statsfinansiella
läget» anvisade man emellertid i
första hand bara en miljon kronor. Detta
hade då till innebörd, att man fick
börja på att planlägga dessa skogsvårdsområden.
Vederbörande skogsvårdsstyrelse
tillsatte tjänstemän, som gjorde en
inventering av de åtgärder som var behövliga
och sedan gjorde kostnadsberäkningar.
Jag råkar känna till detta ganska
väl, ty det första skogsvårdsområdet som
bildades i Norrland låg i den by och i
det skifteslag, där jag är och har varit
boende. Till den 1 juli 1958 har det anvisats
och utbetalats över detta anslag
11,6 miljoner kronor. Därav har 2,9 miljoner
kronor utgått till jordbruket. Det
var ju så att samtidigt med skogsvårdsfrågan
skulle även betesfrågan ordnas,
och jag måste säga att det var av ganska
god nytta för jordbrukets framtid och
möjligheter att man i samband med de
skogliga problemen också ordnade betesproblemen.
Detta var ju också en förutsättning
för att det skulle råda betesfred
på skogsvårdsområdet, och för dithörande
ändamål har alltså 2,9 miljoner kronor
använts. 3,9 miljoner kronor har använts
till planläggning och 4,8 miljoner
kronor har gått direkt till skogsvårdsändamål.

Det anslag det här gäller har varit liv -

118 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ang. vissa norrlandsfrågor

ligt eftersökt, och behovet av medel har
varit och är fortfarande stort. Jag kan
bara nämna att i Västerbottens län —
mitt eget hemlän -— är upprättade skogsvårdsplaner
som är färdigplanerade för
en kostnad av 10 miljoner kronor med
en bidragsprocent på 60. Dessutom finns
det för närvarande ansökningar inne
från över hundra skogsvårdsområden,
vilka ansökningar skogsstyrelsen emellertid
på grund av bristande medel måst
bordlägga. Jag känner inte riktigt till
det behov av medel för stöd på det skogliga
området som föreligger i Norrbotten,
men Norrbotten har ju — vilket också
framgår av propositionen — mycket
stora behov av belopp för vägbyggande,
nämligen 26 miljoner kronor, och enligt
bestämmelserna började enbart för
skogsvägar dessa medel redan 1940 att
användas för vägbyggen. Det är alltså ett
mycket starkt behov som här föreligger.

Nu har utskottet i sitt utlåtande föreslagit
såsom en kompromisslösning, att
den sista återstående delen av fraktbidraget,
som tidigare utgått till Norrland,
500 000 kronor, skulle överföras till
skogsvården. Personligen måste jag säga
att jag tror att pengarna kommer bättre
till användning för skogsvården än såsom
fraktlindring, ty de belopp som det
bär kommer att röra sig om är för vederbörande
ganska små. Men jag reagerade
mot att man när man skall anvisa
ett nytt anslag åt skogsbruket — den näringsgren
som vi ändå lever på här i landet,
inte bara i Norrland utan över huvud
taget den näringsgren som vi som
nation är så beroende av — skall man
knappa in på de tidigare utgående jordbruksanslagen.
Jag tycker inte att det är
värdigt att man, när vi ändå har så pass
gott om miljoner att rulla med, just på
skogens område skall behöva tigga till
sig pengar från tidigare till jordbrukets
stöd utgående anslag.

Utskottet föreslår också •— och det är
väl inte något fel i det — att riksdagen
måtte hemställa hos Kungl. Maj:t att av
utgående beredskapsmedel skall kunna
disponeras minst 2 miljoner kronor för
fullföljande av skogsvårdsplaner inom
skogsvårdsområdena, detta naturligtvis

under förutsättning att arbetslöshet uppstår.
Det är klart — och jag erkänner
det mycket villigt -—- att skogsvården
över huvud taget är ett lämpligt investeringsobjekt
när det gäller beredskapsarbeten
och lindrande av arbetslöshet, men
skogen är ändå av ett sådant värde att
den inte bara bör vårdas när det är konjunkturnedgång
i vårt land, utan anslag
till skogsvårdsändamål bör anvisas även
under goda tider. Nu kan det naturligtvis
resoneras så, att de enskilda skogsägarna
— de människor som äger skogen
— bör sköta om att den vårdas. Jag
bar i och för sig ingenting principiellt
att erinra däremot. Det är alldeles riktigt
att skogsägaren är ansvarig för att
sköta den egendom som kommit i hans
ägo. Jag kan intyga att intresset för
skogsvård är mycket stort i Norrland,
inte minst i mina hemtrakter. Det är ett
levande och verkligt intresse som uppkommit
särskilt under det sista årtiondet,
när vi haft en ordentlig skogslag att
efterleva. Men det är ändå så att statsmakterna
först och främst måste sörja
för att de missgrepp som skett på lagstiftningens
område skall rättas till, och
det är kanske så mången gång, att på de
områden där avsättningsförhållandena
är dåliga och där avverkningskostnaderna
är höga, har vederbörande inte ekonomiska
möjligheter att satsa alltför
mycket på skogen. En insats på skogsvårdens
område är också en långtidsinvestering,
som kommer först kommande
släkten och generationer till godo, och
det är kanske inte alla gånger som det
finns ett så levande intresse, att man tar
av sina andra tillgångar och satsar på
skogen. Jag anser därför fortfarande att
det är en viktig samhällelig uppgift att
se till, att medel från statsmakternas sida
ställes till förfogande för skogsvård.

Det är ganska intressant när man läser
olika uttalanden i berörda frågor
från olika myndigheter. Det är inte bara
länsstyrelserna och skogsvårdsstyrelserna
i de berörda länen som är positivt
inställda till skogsvård utan också skogsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, domänstyrelsen
m. fl. På s. 36 i Kungl.
Maj :ts proposition förekommer ett utta -

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 119

lande från bl. a. LO, skogs- och flottningsföreningarna
m. fl. organisationer,
som är ganska välkända i denna kammare,
i vilket man med skärpa trycker på
statsmakternas ansvar för att skogen
skötes och vårdas på ett riktigt sätt.

Herr talman! I den reservation nr 3,
som är fogad till detta utlåtande, har vi
yrkat på att samma belopp som tidigare
eller 1 700 000 kronor skall utgå till
skogsvårdsområdena i Lappmarken eller
likartade områden. Detta innebär att endast
300 000 kronor skulle kunna stå till
förfogande för kustlandet. Med samma
motivering som Kungl. Maj:t androg år
1940, nämligen att det tar en viss tid innan
planerna blir upprättade även i
kustlandet, samt med hänsyn till ett skäl
som är välkänt i denna kammare, nämligen
det statsfinansiella läget, har jag nöjt
mig med ett yrkande, som inte innebär
någon medelsförhöjning utan endast att
anslaget utgår för Lappmarkens vidkommande
med samma belopp som tidigare.
Jag ber alltså till sist, herr talman, att
få yrka bifall till reservation nr 3. Därmed
är inte sagt, att jag i och för sig
har något att invända mot reservation
nr 2. Jag skulle gärna ha biträtt denna
reservation, men då den innebär en medelsfördyring
och med hänsyn till svårigheterna
att skaffa pengar har jag nöjt
mig med det yrkande jag nyss ställde.
Jag hoppas att de myndigheter, som har
att handha dessa angelägenheter, i fortsättningen
bättre skall förstå de skogliga
problem det här gäller och se till att medel
ställs till förfogande på detta område,
som vi som nation och folk är så beroende
av.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jordbruksutskottets utlåtande
nr 18 behandlar ju Kungl. Maj:ts
proposition nr 62, som avser en viss omläggning
av stödet till det norrländska
jordbruket. Propositionen avser också
vissa ändringar då det gäller anslag till
hushållningssällskapen i Värmlands,
Kopparbergs och Gävleborgs län. Då jag
förekommer som reservant i detta avseende,
ber jag att få anföra en del synpunkter
i ämnet.

Ang. vissa norrlandsfrågor

Det anslag, som tidigare har utgått under
ett flertal år, har rört sig om
1 250 000 kronor till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m. Fraktbidrag
har vidare utgått med cirka
1 300 000 kronor till Norrbottens och
Västerbottens län. Av anslaget på
1 250 000 kronor har 500 000 kronor utgått
till hushållningssällskapen i Norrland
samt inom Värmlands och Kopparbergs
län för produktionsbefrämjande åtgärder
i allmänhet. Sålunda har Norrbottens
län fått 100 000 kronor, Västerbottens
län 100 000 kronor, Jämtlands län
70000 kronor, Västernorrlands län 95 000
kronor, Gävleborgs län 50 000 kronor,
Kopparbergs län 45 000 kronor och
Värmlands län 40 000 kronor.

För finansiering av s. k. intensifierad
rådgivning och upplysningsverksamhet
har utgått 500 000 kronor till hushållningssällskapen.
Därav har hushållningssällskapet
i Västernorrlands län fått det
största bidraget eller 205 000 kronor, meden
hushållningssällskapen i Jämtlands
län fått 100 000 kronor, i Västerbottens
län 80 000 kronor, i Kopparbergs län
30 000 kronor, i Norrbottens län 20 000
kronor, i Gävleborgs län 20 000 kronor
och i Värmlands län 20 000 kronor.
Dessutom har 25 000 kronor stått till
lantbruksstyrelsens förfogande för fördelning.
Att hållningssällskapen i Norrbottens
och Västerbottens län fått små bidrag
beror på att fraktbidragen fortfarande
utgått till dessa län. Anslagen har
använts till rådgivnings- och upplysningsverksamhet,
till demonstrationsverksamhet,
till främjande av betesanläggningar,
potatisodling, kvalitetsutsäde,
frökontroll, frörenserier, kontrollverksamhet
på husdjursavelns område och
till seminverksamhet m. m.

Nu har jordbruksministern i propositionen
föreslagit, att ett belopp av
800 000 kronor av fraktbidragen och
500 000 kronor av anslaget till bidrag till
produktionsbefrämjande åtgärder i
Norrland in. m. skall överföras till koncentrerade
rationaliseringsinsatser i vissa
utvalda geografiska rationaliseringsområden.
Härav skulle en miljon kronor
gå till direkta bidrag och 300 000 kronor

120 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ang. vissa norrlandsfrågor
till omkostnader för ifrågavarande ändamål.
Utskottet har då tänkt sig, att
även kvarstående fraktbidrag, 500 000
kronor, skulle tas bort och i stället satsas
på skogsvårdsåtgärder. 550 000 kronor
skulle dock ställas till de nordsvenska
sällskapens förfogande — dock inte
beträffande landskapet Gästrikland —
för ett allmänt främjande av jordbruksnäringarna.
Vidare skulle 200 000 kronor
stå till Kungl. Maj:ts förfogande för produktionsbefrämjande
åtgärder i Gävleborgs,
Kopparbergs och Värmlands län.

Till den s. k. jordbruksdelen skulle enligt
Kungl. Maj:ts proposition anvisas
2 550 000 kronor och enligt utskottsmajoriteten
2 050 000 kronor. Skillnaden
ligger i att enligt utskottet bör 500 000
kronor överföras till skogen. Vad den föreslagna
ändringen exakt kommer att innebära
för hushållningssällskapens del
kan man inte ange, men man har anledning
att förmoda, att 25 000 kronor försvinner
för hushållningssällskapet i
Värmlands län och omkring 35 000 kronor
för hushållningssällskapet i Kopparbergs
län.

Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att Värmlands och Kopparbergs län
har samma topografiska och klimatiska
betingelser som Norrland när det gäller
skogsvården, vilket det här ju är fråga
om. En minskning av bidraget är därför
inte alls motiverad. Bidragen har varit
till stor nytta och har också utgått till avsedda
ändamål. Förvaltningsutskottet i
hushållningssällskapet i Värmland har
för sin del vissa planer när det gäller instruktörsverksamhet
m. m. i norra Värmland.
Utskottet tänker sig alltså att detta
bidrag skall komma att utgå som förut,
men minskas anslagen blir givetvis möjligheterna
till denna verksamhet utesluten.

I motionerna 553 i första kammaren
och 680 i andra kammaren har från olika
partier begärts oförändrade anslag för
Värmlands och Kopparbergs län. Det gäller
totalt 60 000 kronor för Värmlands
län och 75 000 kronor för Kopparbergs
län. Jag vill i likhet med föregående talare
säga, att man i skogsbygderna såväl
i Norrland som i Kopparbergs och

Värmlands län arbetar under samma förhållanden
i fråga om svåra odlingsbetingelser
och långa avstånd. Man kan med
hänsyn till brukningsdelarnas utseende
inte använda maskinkraft i samma utsträckning
som är möjligt i övriga delar
av landet. Jordbruket behövs även i dessa
delar av vårt land. Det utgör ett gott
stöd för dem som kanske har skogsbruket
eller någon annan verksamhet som huvudnäring.
Jordbruket ger också för
många en välbehövlig avkoppling från
arbetet i skogen.

Det mindre jordbruket bidrager dessutom
till stor del till vår folkförsörjning,
och sett ut beredskapssynpunkt har det
också en stor betydelse. Det ger vidare
produkter, som annars skulle få fraktas
långa vägar. Det blir därför möjligt att
få färskvaror. Det är nödvändigt att slå
vakt om dessa mindre jordbruk och se
till att deras produktionsbetingelser blir
så gynnsamma som möjligt. I detta avseende
har vi mycket att hämta på rådgivningens
område.

Det mindre jordbruket utgör en lämplig
kombination till skogsbruket, annan
rörelse eller arbete i skogsbygderna. Om
dessa åkerlappar finge växa igen och intresset
för jorden svalna, skulle trevnaden
försvinna för dem som är kvar.

Vad beträffar de »geografiska områden»
som nu skulle få huvuddelen av
dessa pengar kan det nog, som den föregående
talaren sade, finnas synnerligen
delade meningar om lämpligheten av det
föreslagna systemet. Enligt min uppfattning
skulle det uppstå stora risker för att
man gör någonting som man senare förstår
är galet. Områden som ligger utanför
dessa s. k. »geografiska områden»
skulle säkerligen anse sig missgynnade,
och vi skulle här få många gränsdragningsproblem.
En sådan områdesindelning
kan också komina att bidraga till en
ännu starkare avflyttning från landsbygden.
Jag tror inte att det nya förslaget
blir till någon större fördel för dessa områden.
Det kan bli besvärligheter även i
det avseendet. Det borde framför allt inte
göras en sådan åtskillnad när det gäller
bidragsgivningen som här föreslås.

Om jag inte är fel underrättad har det

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 121

gjorts vissa försök på detta område, och
efter vad jag har hört har de inte slagit
väl ut. Man ställer sig därför frågande
inför detta förslag. Sådana åtgärder bör
inte vidtagas med mindre än att förhållandena
blivit utredda. Här har det inte
gjorts någon utredning som alltid brukar
ske på andra områden, och myndigheterna
i Norrland har inte heller fått
yttra sig över dessa frågor. Jag tror för
min del att det är ett förhastat förslag.

Med hänsyn till detta har vi i reservation
1 föreslagit att en utredning skulle
göras innan vi ändrar dessa anslag. Skulle
reservationen vinna riksdagens bifall,
kommer anslagen att utgå i likhet med
vad tidigare har skett. Även frågan om
fraktbidragen bör närmare utredas innan
vi helt slopar dem.

Det är alltså många oklara frågor. Man
bör få ett fastare begrepp om dessa områden
och vad man syftar till. Därför är
det nödvändigt med en översyn på detta
område, och av den anledningen vill jag
här yrka bifall till reservation nr 1. Jag
tillstyrker således yrkandena i motionerna
om oförändrade anslag för Gästriklands,
Värmlands och Kopparbergs län,
varigenom vi också skulle få behålla
fraktbidragen i Västerbotten och Norrbotten
i avvaktan på resultatet av utredningen.

Skulle emellertid detta reservanternas
förslag inte vinna kammarens bifall,
kommer jag dock i andra hand att yrka
bifall till de motioner som förekommer
från Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs
län på de skäl som jag här tidigare
har anfört. Anslagen betyder mycket och
vi måste få behålla dem. De motioner jag
syftar på är 1:545, 11:676, 1:553 och
II: 680, vilka går ut på oförändrade anslag
till berörda län.

Beträffande anslaget till åtgärder för
ökad skogsproduktion vill jag som reservant
också ha sagt några ord. Jag vill
först understryka vikten av att kraftiga
åtgärder sätts in från det allmännas sida
till skogsvårdsändamål. Det har skett en
eftersläpning, och den måste vi så långt
möjligt eliminera. Skogsvägnätet bör
också byggas ut, och detta önskemål har
också uttalats av dcpartemenschefen i
denna proposition.

Ang. vissa norrlandsfrågor

Tidigare har ett anslag på 1,7 miljon
kronor gått ut för detta ändamål till
Lappmarken. Departementschefen har
föreslagit en höjning med 300 000 kronor
till 2 miljoner, 1 miljon till Lappmarken
och 1 miljon till de fyra nordligaste
länen i övrigt. Utskottsmajoriteten har
för sin del föreslagit, att 1,5 miljon
kronor skulle utgå till Lappmarken. Detta
beror på vad jag var inne på förut, de
500 000 kronor som här tagits av fraktbidraget
och överförts till denna del.
Dessutom bör enligt utskottets majoritet
utgå 1 miljon till de fyra länen i övrigt.

Från utskottets sida har också uttalats
som ett önskemål, att 2 miljoner kronor
av beredskapsmedel under nästa budgetår
skulle få disponeras för arbete inom
skogsvårdsområdena i lappmarkerna.
Från centerpartiets sida vill vi ytterligare
understryka detta ändamål och uttala
det önskemålet, att ännu mer penga.''
av beredskapsmedel måtte ställas till förfogande
för skogsförbättringsändamål
inom flera delar av vårt land. Medel bör
tilldelas efter de grunder som gällde vintern
1959. Det är den bästa användning
vi kan få av beredskapsmedel. Det ger
mycket sysselsättning och är dessutom
en nationalekonomiskt klok åtgärd.

Centerpartiets ledamöter har i utskottet
velat tillgodose lappmarken med oförändrat
anslag; därför har vi i reservationen
nr 2 föreslagit ett oförändrat anslag
av 1,7 miljon kronor, liksom vi vill ge
1 miljon kronor till de fyra nordliga länen
i övrigt. Jag ber därför att få yrka
bifall till reservation 2.

Sammanfattningsvis vill jag alltså yrka
dels bifall till reservation 1, dels bifall
till reservation 2 och motionerna
I: 553 och II: 680 samt I: 545 och II: 676.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Kan det norrländska
jordbruket göras ekonomiskt lönande?
Jag har den uppfattningen, att det kan
det, givetvis under vissa förutsättningar.
Dem skall jag emellertid beröra senare i
mitt anförande.

Är det ur hela nationens synpunkt angeläget,
att det norrländska jordbruket
består och utvecklas? På den frågan vill

] 22 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ang. vissa norrlandsfrågor
jag svara ett bestämt ja. Men trots detta
är tendensen påtagligt stark att försvåra
betingelserna för det norrländska jordbruket.
Regeringens proposition nr 62
anges vara en ny giv för det norrländska
jordbruket. I viss mån är den så, men
den nya given är mycket problematisk,
och vad är det man säger sig vilja uppnå?
Jo, att skapa bärkraftiga jordbruk av
mönstermodell inte bara för Norrland
utan även för landet i övrigt. På vilket
sätt skall man förverkliga detta? Genom
att koncentrera det statliga stödet till bestämda
områden, till att gälla endast ett
fåtal jordbrukare och ett fåtal jordbruk.

Nå, talet om mönsterjordbruk har vi
hört tidigare, men i praktiken har det visat
sig, att det som under ett årtionde
varit mönsterjordbruk och givit ägarna
en god utkomst under inflytande av utvecklingens
lagar förvandlats till motsatsen.
Vad regeringen nu föreslår är i
det stora hela inget principiellt nytt.
Det nya skulle i så fall vara, att det statliga
stödet skall minska för majoriteten
av de mindre jordbrukarna.

Men om nu regeringen vill skapa en
mönstermodell för jordbruket, vore det
då inte bättre att för den uppgiften sätta
in tillräckliga extra statliga ekonomiska
resurser? Enligt min uppfattning borde
man göra så, men den inställningen har
inte jordbruksministern. I stället förordar
propositionen, att medel för det särskilda
rationaliseringsstödet skall uppbringas
genom att skära ned det särskilda
fraktbidraget från 1 300 000 kronor
till 500 000 kronor samt genom att beskära
anslaget till produktionsfrämjande
åtgärder i allmänhet. Detta innebär, att
det stora flertalet jordbrukare kommer
att verka under sämre betingelser för att
man skall kunna få fram några, som man
säger, mönsterjordbruk.

Jag vill här deklarera, att vi inte är
överens om den linjen, vi är djupt oense
med regeringen om densamma. I vår
motion har vi starkt understrukit detta.
Vi har ansett, att om nu speciella åtgärder
skall vidtagas för att skapa större
och ekonomiskt mera bärkraftiga jordbruk
i Norrland då bör detta ske — jag
upprepar det — genom extra statliga

ekonomiska anslag. Den saken vill inte
utskottet vara med om. Vi kan emellertid
inte med berått mod rösta för en
försämring för flertalet av de norrländska
jordbrukarna.

Man får nog den känslan att propositionen
innehåller åtskilligt av illusionsmakeri.
Detta gäller inte minst möjligheterna
att få till stånd brukningsenheter
av tillräcklig storlek. Härom uttalar
länsstyrelsen i Västerbotten: »Även om
möjligheterna till en storleksrationalisering
är bättre inom kustlandet, torde en
allmän utvidgning av jordbruken till en
storleksordning, som ger full sysselsättning
för en till två familjer, icke vara
genomförbar här.» Man bör enligt min
mening observera detta faktum innan
man spikar fast huvudlinjerna för det
norrländska jordbrukets framtida utveckling.

Men även om vi från vårt håll har
starka betänkligheter mot det mesta i
propositionen bör det dock understrykas,
att i densamma också finns positiva
förslag. Hit hör bl. a. önskemålet att
åstadkomma en mera mångsidig jordbruksproduktion
i Norrland. Potatisodlingen
berörs i sammanhanget. Den
skall emellertid, om jag har fattat propositionen
rätt, erhålla speciellt statligt
stöd inom särskilt utvalda områden.

Jag har fått det intrycket att huvudlinjen
i den föreliggande propositionen
egentligen är att påskynda massnedläggandet
av jordbruk i Norrland. Men kan
man verkligen med dessa s. k. mönsterjordbruk
lösa problemen inom det norrländska
jordbruket? Enligt min mening
kommer man inte att kunna göra det.

Det norrländska jordbrukets huvudprodukt
är mjölken. Men mjölkproduktionen
har inte följt med i den allmänna
utvecklingen. Det är alltjämt smådriften
som dominerar, även om man räknar
med en- och tvåfamiljsjordbruk. Därmed
binder man arbetskraft som kunde användas
mera rationellt. Utvecklingen
inom jordbruket i övrigt har skett betydligt
snabbare än inom vissa avsnitt av
mjölkproduktionen, där produktionsförhållandena
faktiskt är stillastående. I
fråga om distribution och förädling av

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 123

mjölken tillämpas även inom det norrländska
jordbruket stordrift, men situationen
är tvärtom när det gäller produktionen.
Men tendensen inom jordbruket
är emellertid att man även inom produktionen
söker övergå till stordrift. Man
tillämpar på många håll ett system med
gemensamma arealer för potatisodling,
gemensamma lagerutrymmen o. s. v. Utvecklingen
pekar obönhörligt dithän, att
man måste utbygga jordbrukskooperationen
även på produktionens område. Jag
noterar med tillfredsställelse att propositionen
i detta avseende innehåller vissa
positiva saker beträffande potatisodlingen
i Norrland.

Man måste emellertid fråga sig, om
en- och tvåfamiljsjordbruk i de former
som man nu vill skapa är något som kan
entusiasmera ungdomen. Vid utformningen
av den framtida jordbrukspolitiken
måste vi ta hänsyn till att det är
ungdomen som skall ta vid när de gamla
slutar. Jag har en bestämd känsla av att
orsaken till att vår tids ungdom ofta
rvggar tillbaka inför tanken att söka sin
försörjning inom jordbruket är det faktum
att jordbrukarna blir så bundna av
sin sysselsättning och har så svårt att
få någon fritid. Detta faktum är värt att
observera. Vi har i vår motion tagit upp
även detta viktiga problem i avsikt att
få med det i bilden när man skall dra
upp riktlinjerna för den framtida utformningen
av det norrländska jordbruket.
Vi rekommenderar en utveckling av
jordbrukskooperationen och anger som
betydelsefullt att man vid sidan av vad
som föreslås i propositionen även på
detta område söker skapa mönster för
hur modern jordbruksproduktion skall
bedrivas. Jag tror att man på den vägen
kan åstadkomma något som betydligt
mer entusiasmerar ungdomen än genom
en ensidig inriktning på tillskapandet av
en- eller tvåfamiljsjordbruk, som inte
kommer att lösa problemet i dess helhet.

Då vi nu pläderar för att staten skall
ställa ekonomiska resurser till förfogande
för att utveckla jordbrukskooperationen
bl. a. genom att understödja uppförandet
av andelsladugårdar, står detta
enligt vår uppfattning inte i motsättning

Ang. vissa norrlandsfrågor
till strävandena att skapa större produktionsenheter
i Norrland. En utveckling
av bondekooperationen i den riktning
som jag här talat om kunde medföra att
även mindre brukningsenheter kunde
bestå i fortsättningen. Man skulle inom
bondekooperationen kunna åstadkomma
större frihet och mindre bundenhet för
de inom jordbruket verksamma. Jag uttalar
därför den förhoppningen, att vi
på denna punkt skall få förslag till mer
långtgående åtgärder än vad som återfinns
i Kungl. Maj :ts proposition nr 62.
Det är enligt vår uppfattning angeläget
att på detta område skapa ett verkligt
mönster för det norrländska jordbruket.
Den målsättning som finns i propositionen
kan icke utgöra något dylikt mönster.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att under punkt I F i utskottets utlåtande
få yrka bifall till motionerna 1:557
och II: 688.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Med hänsyn till den relativt
långa tid som debatten har pågått
och då de föregående talarna har berört
detaljerna, kan jag inskränka mig till att
säga några ord om några huvudlinjer.

Jag vill inledningsvis erinra om ■—
något som ju också redovisas i propositionen
— att norrlandskommittén tillsattes
1942 och sedan 1946 och 1947 avlämnade
en hel del betänkanden. Rätt
viktiga saker, som norrlandskommittén
föreslog, har redan realiserats. Vi har
fått jordbrukets försöksinstitution vid
Röbäcksliden intill Umeå ett begynnande
universitet i Umeå och en del
andra saker, men det återstår mycket.
Fn särskild utredningsman liar ju sysslat
med dessa problem och sett efter vad
som finns kvar att fullfölja till förbättrande
av näringslivet i Norrland och
även på vilket siitt det skall kunna genomföras.

Vi känner alla till den avfolkning, som
sker på landsbygden och inte minst
ifrån Norrland, som 4 000 till 5 000 människor
lämnat varje år under 1950-talet.
Det som gör problemet än mer besvär -

124 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ang. vissa norrlandsfrågor
ligt för särskilt landskommunerna men
även för landstingen och näringslivet
där uppe är att det är de äldre människorna
som blir kvar. Det blir sålunda
problem med åldringsvården och sjukvården.
Det är de arbetsföra och yngre
mäuniskorna som flyttar bort. Även
könsbalansen rubbas, ty flickorna flyttar
i regel i större utsträckning än pojkarna,
och det har sina konsekvenser för
familjebildningen längre fram.

Det var i slutet av 1940-talet, som norrlandskommittén
framlade sina förslag.
Men det är uppenbart att en hel del av
de förslag som då framlades i dag måste
prövas under andra förutsättningar än
som gällde då man lade fram dem. Vi
känner till att det förutom en avfolkning
även har skett en omfattande strukturförändring
både inom skogsbruket och
jordbruket. Den pågår och kommer att
fortgå. Det uppstår en hel del svårigheter
särskilt när det gäller jordbrukets
upprustning och rationalisering och
även bebyggelsestrukturens utformning.
Vi vet att det kostar rätt mycket pengar
både för det allmänna och för den enskilde
att bygga upp större och bättre ladugårdar
och andra byggnader. Därför
måste man, som påpekades i en proposition,
vilken framlades och antogs av
riksdagen i fjol, på ett helt annat sätt
pröva, huruvida investeringarna har en
långsiktig verkan och verkligen är vettiga
och förnuftiga i längden.

Jag tror att detta är nödvändigt, om
vi skall komma någonstans. Och jag måste
säga att jag i detta hänseende inte har
så mycket att erinra mot de norrlänningar,
som yttrat sig här i debatten.
Särskilt tyckte jag att herr Olofsson var
rätt frigjord från en del gamla föreställningar.
Vi måste lära oss att tänka om
på en hel del punkter och söka att se
klarare framåt på problemen och på det
sättet finna de rätta vägarna. Det bör
bli något bestående, som vi inte behöver
göra om bara om några år.

Jag ser nog saken så, att jordbruksministern
i den framlagda propositionen
har försökt att tänka om med hänsyn
till utvecklingstendenserna i Norrland.
Herr Olofsson påpekade mycket

riktigt att skogen är den starkaste pelaren
både som försörjningsobjekt och råvarukälla
på den norrländska landsbygden.
Man bör därför givetvis också satsa
på dess rationalisering. Men man bör
inte heller förbise jordbruket, utan det
bör givetvis också rustas upp och ges
förutsättningar för att så långt det är
möjligt ur topografiska och andra synpunkter
tillsammans med skogsbruket
bli bärkraftigt.

Det verkar som om skiljelinjen i denna
diskussion ändå är: skall vi gå den
gamla vanliga vägen med fraktbidrag
och på det sättet lämna jordbruket en
hjälp för stunden, så att det kan köpa
sitt tillskottsfoder och fortsätta med det,
eller skall man ta ett krafttag och söka
få den grund, som jordbruket utgör i vår
försörjning, breddad, förstärkt och anpassad
till utvecklingens krav? Det är
efter de linjerna diskussionen har gått,
och jag skall be att få säga några ord om
detta.

Här har påpekats särskilt av herr Gustafsson
i Byske att jordbruket i Norrland
arbetar under sämre klimatiska och andra
förhållanden, att ägorna är splittrade
i små enheter o. s. v. — vi känner alla
till detta. Ja, därför skall särskilda åtgärder
sättas in för att komma till rätta
med dessa problem; och framför allt gäller
det då att koncentrera verksamheten
till vissa områden. Det är en sak som har
förvånat mig något när jag hört diskussionen
både i jordbruksutskottet och här
i kammaren. Man säger: »Om vi nu använder
pengar till en kraftigare upprustning
inom vissa områden, hur blir
det då med de andra områdena?» Ja,
det blir precis likadant som det varit
hittills. Visserligen får man inte fraktbidragen,
men lantbruksnämndernas rationaliseringsverksamhet
och hushållningssällskapens
upplysningsverksamhet
fortgår ju på precis samma sätt som förut.
Och denna verksamhet bör också intensifieras.

Herr Helmer Persson ville göra gällande
att driftrationaliseringen inte skulle
komma med i bedömningen när det
gäller dessa områden. Jag tror säkert att
det blir fallet. Vilka är det som skall

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 125

välja ut områdena och sedan diskutera
sig fram till hur rationaliseringsverksamheten
bör ordnas? Jo, det är ju lantbruksnämnderna,
lantmätarna, hushållningssällskapens
representanter och givetvis
jordbrukarna själva; efter vad jag
förstår kan man gärna ta med representanter
både för RLF och kommunerna.
De får sedan diskutera igenom problemen
och försöka komma fram till hur
verksamheten skall kunna ordnas på
bästa sätt, och jag är övertygad om att
alla aspekter — produktionsfaktorerna,
försörjningsmöjligheterna, de driftsekonomiska
resultaten och driftrationaliseringen
-— därvid måste komma in i bilden.
Hela fältet blir såvitt jag förstår
prövat vid dessa ingående diskussioner.

Reservanterna menar att man skall
vila på hanen och utreda frågorna ytterligare.
Vissa områden i Norrland har varit
föremål för en koncentrerad rationaliseringsverksamhet,
säger reservanterna,
och de vill ha en översyn av resultaten.
Ja, herr talman, jag tycker nog att
bästa sättet att komma till rätta med det
norrländska jordbrukets problem är att
vi nu gör ett allvarligt försök att inom
vissa områden få till stånd denna koncentrerade
rationaliseringsverksamhet
för att se hur den utfaller. Jag tror att
också jordbruksministern i viss mån betraktar
detta som en försöksverksamhet,
och jag skulle vilja uttala ett tack till
honom för att han inte har givit bestämda
anvisningar om hur verksamheten
skall bedrivas. Han vill anvisa pengar till
verksamheten, men han säger inte att
den skall bedrivas så och så. Det finns
alltså stora variationsmöjligheter med
hänsyn till lokala förhållanden. Man får
anpassa verksamheten efter omständigheterna,
och sedan man bedrivit den
några år, ser man hur den verkar. Man
bör också kunna utnyttja de erfarenheter
man vinner under arbetets gång och
på det sättet undvika nya misstag, om
man eventuellt finner att misstag blivit
begångna.

Jag finner det nödvändigt att vi går
fram på denna linje. Vi måste ta krafttag
för det norrländska jordbruket, annars
är jag rädd för att det undan för

Ang. vissa norrlandsfrågor
undan trängs tillbaka och att vi till slut
tappar bort jordbruket i Norrland. De
små enheterna ger nämligen för litet, det
blir för dyrt att bygga där och de binder
arbetskraft i alltför stor utsträckning.

Till herr Helmer Persson vill jag säga,
att ingenting hindrar att man bygger andelsladugårdar,
men vi skall inte göra
det på samma sätt som i Östtyskland och
på andra håll — det är jordbrukarna
själva som skall ta initiativet. Jag tror
inte att vi får fler andelsladugårdar genom
att man väcker motioner och talar
stora ord i riksdagen om detta, utan det
måste växa fram ett behov bland jordbrukarna
själva.

Vad sedan gäller fraktbidragen är det
inte första gången vi tummar på dem.
1955 års riksdag fattade ju beslut om att
de tills vidare bara skulle avse Västerbottens
och Norrbottens län, medan de
för de övriga norrländska länen skulle
förvandlas till produktionsbefrämjande
åtgärder och handhavas av hushållningssällskapen.
Det är alltså ingenting nytt,
att man anser att fraktbidragen inte har
så stor betydelse för jordbruket; man
plottrar bort pengar i småbelopp, som
används ett år, och sedan behövs det nya
pengar ett annat år. Fraktbidragen bygger
således inte på framtiden på samma
sätt som en rationaliseringsbefrämjande
åtgärd gör.

Jag skall inte heller gå in på några
detaljer när det gäller skogen. Jag vill
erinra om att 300 000 kronor i nya pengar
kommer skogen till del, och jag måste
säga att det nog var med en viss tvekan
som jag i utskottet gick med på att överföra
de sista 500 000 kronorna, då jag
anser att man kunde ha gjort avvägningen
på ett annat sätt, men såsom situationen
är har jag gått med på förslaget.

Liksom herr Olofsson vill jag säga, att
om man på längre sikt vill knyta folk till
Norrland, får man inte glömma bort att
skogen nog är den främsta naturtillgången
vi har att satsa på, och därför innebär
det säkerligen för framtiden en
hjälp även för jordbruket, om man satsar
på skogen både i inlandet och i
Lappmarken, tv det är ju ändå skogen
som så att säga håller jordbruket under

12 6 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ang. vissa norrlandsfrågor
armarna. Utan skog går det inte att driva
dessa kombinationsjordbruk och dessa
jordbruk som är en kombination mellan
jordbruk och skogsbruk. Ur dessa
synpunkter tycker jag att den ändring
som föreslås i propositionen och det ytterligare
tillskott till skogen som utskottsmajoriteten
föreslagit mycket väl
kan försvaras. På den vägen åstadkommer
man också en god hjälp även för
jordbrukets vidkommande.

Jag har i detta ärende också en blank
reservation, som avser motionen 554 i
första kammaren. Jag har inte kunnat
vinna förståelse för denna motion, som
går ut på att vi även inom Gävleborgs
län skulle få del av det särskilda rationaliseringsanslaget;
det gäller närmast de
norra och västra delarna av Hälsingland.
Jag förstår att jag inte heller här i kammaren
kan få majoritet för detta förslag,
och då jag inte har något sinne för demonstrationer,
kommer jag inte att yrka
bifall till förslaget. Det kanske under sådana
förhållanden kan gå lättare att
återkomma en annan gång.

Det föreligger också en motion av herr
Axel Andersson. Beträffande denna motion
vill jag säga att vi gävleborgare är
litet bekymrade för att man börjar betrakta
Gävleborgs län som fågelungen,
som skall sparkas ut ur det norrländska
boet. Jag vill erinra om att ända fram
till början av 1700-talet var det landshövdingen
på Gävle slott som regerade
över hela nordanlandet, och av födsel
och nedärvd uppfattning tycker vi därför
att Gävleborgs län hör till Norrland.

Med vad jag här har anfört ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Dä det emellertid har blivit några korrekturfel
i utskottets utlåtande skall jag
be att till slut få anföra följande.

På s. 29 skall de i utskottets hemställan
under punkten I D nämnda motionerna
rätteligen vara 1:545 och II:
676, 1:553 och 11:680 ävensom 1:555
och II: 675.

Under punkten I E skall ordet »dels»
på rad 3 utgå.

På sid. 30 skall de under punkten I M
nämnda motionerna rätteligen vara I:

547 och II: 685, I: 549 och II: 679, I: 552
och 11:682 samt 1:555 och 11:675.

På sid. 34 skall de under reservationen
nr 2 punkten J angivna motionerna
rätteligen vara 1:547 och 11:685, 1:549
och II: 679, I: 552 och II: 682, I: 555 och
II: 675 samt I: 556 och II: 681.

Punkten M under samma reservation
skall rätteligen lyda: »M. med anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt, såvitt nu
är i fråga, motionerna I: 547 och II: 685,
1:549 och 11:679, 1:552 och 11:682, I:
555 och 11:675 å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln
till Åtgärder för ökad skogsproduktion i
Norrland m. m. anvisa ett reservationsanslag
av 2 700 000 kronor.» Orden »och
motionerna I: 549 och II: 679» å raderna
1 och 2 skall utgå.

På sid. 35 skall de under reservationen
nr 3 punkten M angivna motionerna
rätteligen vara 1:556 och 11:681, 1:547
och II: 685, I: 549 och II: 679, I: 552 och
II: 682 samt I: 555 och II: 675.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade talesman
var vänlig nog att apostrofera mig
och menade, att när jag hade talat om
den dåliga arronderingen vid det norrländska
jord- och skogsbruket o. s. v. så
borde jag närmast -— jag fattade honom
på det sättet — ha varit med om de nya
åtgärder för en koncentrerad rationaliseringsverksamhet,
som Kungl. Maj:t
föreslår. Jag vill då erinra herr Jonsson
om att jag inte på något sätt gjorde gällande
att den nuvarande rationaliseringsverksamheten
skulle vara tillfyllest. Jag
anser absolut att man skall pröva nya
åtgärder, men det kanske föreligger en
gradskillnad mellan herr Jonssons och
min uppfattning om hur långt den yttre
rationaliseringsverksamheten i Norrland
bör få gå. Vad jag vände mig emot var
just formen för verksamheten, och jag
betecknade de föreslagna åtgärderna som
en verksamhet av experimentkaraktär.
Hade man följt upp en sådan här sak
med tillräcklig medelsanvisning, så hade

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

127

ju saken legat till på ett helt annat sätt.
Jag vill nämna detta som svar på herr
Jonssons passus i det avseendet.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! I herr Jonssons försvar
för utskottets ställningstagande, som för
övrigt var mycket fridsamt och trevligt,
fanns ett uttryck som jag reagerade mot.
Herr Jonsson säger att vi reservanter
önskar fortsätta att trampa i de gamla
fotspåren i fråga om jordbrukets utövande.
Det vill vi inte! Vi vill på allt sätt
försöka vara med om att verka för att
jordbruket skall bedrivas på det mest rationella
och effektiva sätt, men vi vill
att anslaget skall utgå på samma sätt som
tidigare medan Kungl. Maj:t får tillfälle
att resonera med berörda länsmyndigheter
och inte minst med kommunerna
om hur verksamheten skall läggas upp
och till dess klarhet har vunnits om de
metoder som skall användas. Det är ju
ändå så att det är inte bara fråga om de
här 800 000 kronorna som tagits från
fraktlindringsbidraget utan också om
500 000 som tagits från bidraget till produktionsfrämjande
åtgärder i Norrland.
Vi kan gärna experimentera, det behövs
inte minst i Lappmarken för att komma
fram till de bästa metoderna, men under
tiden bör hushållningssällskapen och
myndigheterna i Norrland ha möjlighet
att bedriva sin verksamhet obeskuren.

Ett yttrande som jag inte bär något att
erinra mot var talet om skogens betydelse.
Den är särskilt markerad vad beträffar
Lappmarken. Skogen är där den
betydelsefullaste näringsgrenen, men
skogen bör brukas tillsammans med visst
jordbruk. Ett kombinerat jordbruk och
skogsbruk är den enda förutsättningen
för att människor över huvud taget skall
kunna leva i dessa trakter. Man får dock
onda aningar när man läser i propositionen
om de här miljonerna som
Kungl. Maj:t vill anvisa till skogsvårdsområdena
i kustlandet. Man befarar nämligen
att det inte kommer att bli något
försöksområde i Lappmarken.

Ang. vissa norrlandsfrågor

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jonsson sade att
Gävleborgs län höll på att bli en fågelunge,
som sparkas ur boet. Detsamma
kanske man kunde säga om Värmlands
län och Kopparbergs län. Jag vill hålla
med herr Jonsson på den punkten, men
jag tycker att herr Jonsson borde dra
konsekvenserna av sitt yttrande och i
likhet med reservanterna gå med på en
utredning om förhållandena.

Ingenting har sagts till vederbörande
hushållningssällskap om dessa ting, och
meddelandet om de minskade anslagen
har kommit som en kalldusch. Jag anser
att det hade varit nödvändigt med en utredning
först.

Herr JONSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först säga till
herr Jonasson, att när nu dessa rationaliseringsområden
som är utvalda skall inrättas,
skulle jag tro att lantbruksnämnderna
har erfarenhet att bygga på om
hur rationalisering och strukturomställning
skall ske. Det är bara detta att erfarenheten
får tillämpas på större områden.
Bästa sättet att få problemet utrett
är att låta hushållningssällskapen, lantbruksnämnderna
och lantmätarna syssla
med vad på dem ankommer.

Vad sedan beträffar herr Jonassons
påpekande om vad som föreslås i reservationen
vill jag fästa uppmärksamheten
på att reservationen går ut på att det
skall fortsättas med fraktbidrag och att
allt skall vara som det är. Jag kan inte
vara med om ett sådant förfarande längre,
och därför kan jag inte heller gå med
på förslaget om en utredning. Hade reservanterna
renodlat sitt förslag till att
omfatta enbart begäran om en utredning,
hade jag möjligen kunnat reflektera på
att ansluta mig till det.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Även om vi inte inskränkt
reservationen till ett förslag om
utredning, så förstår väl herr Jonsson
ändå att detta inte behöver betyda att vi
för all framtid skulle acceptera de förhållanden
som tidigare har rått.

128 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ang. vissa norrlandsfrågor

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Det förslag som här behandlas
har varit något av en överraskning
på många håll. Hushållningssällskapen
i Kopparbergs och Värmlands län
har i sin planeringsverksamhet ej räknat
med de nedskärningar för sin verksamhet
som föreslagits i Kungl. Maj:ts
proposition nr 62. Samma torde också
vara förhållandet för flera berörda sällskap.
Med anledning av detta bär också
en rad motioner väckts i anslutning
till denna proposition. Jag skall här säga
några ord i anslutning till ett par av dessa,
nämligen de likalydande motionerna
I: 553 och II: 680, som bland undertecknarna
har praktiskt taget samtliga
ledamöter från Kopparbergs län och en
del från Värmlands län.

Detta ärende gäller frågan om vissa
produktionsfrämjande åtgärder i Norrland
m. m. Till norrlandsområdet räknas
i detta avseende även vissa delar av
Kopparbergs län och Värmlands län, och
detta är anledningen till att hushållningssällskapen
i de båda länen tilldelats
särskilda anslag till produktionsfrämjande
åtgärder. Anslaget till hushållningssällskapet
i Kopparbergs län har
utgjort 75 000 kronor för innevarande år.
Dessa pengar har använts till stöd för
husdjursaveln samt till allmän upplysningsverksamhet
på olika sätt. Vidare
har en instruktör för allmän rådgivning
inom ett begränsat område varit anställd.

Genom förslaget i propositionen kommer,
om man räknar med likvärdiga nedskärningar,
anslaget till hushållningssällskapet
i Kopparbergs län att minskas
med cirka 35 000 kronor. Inom norrlandsanslagets
ram innebär den nedskärning
som sker vissa omdispositioner
av utgående anslag. För Kopparbergs län
och Värmlands län innebär förslaget en
direkt nedskärning, trots att vi i varje
fall inom Kopparbergs län har områden
som ur produktions- och avsättningssynpunkter
är lika ogynnsamt ställda som
det inre av Norrland. Jag tänker här på
fjällbygden inom Kopparbergs län —
socknarna Idre, Särna, Älvdalen och
Transtrand med sina drygt 3 000 hektar

åker. Klimatförhållandena där är sådana
att inte mindre än 79 procent av
åkern utgöres av vall. Det innebär att
husdjursskötseln utgör den väsentliga
delen av denna bygds jordbruksnäring.
Djurantalet ligger också högt per arealenhet
räknat. Det är också en utpräglad
småbrukarbygd. 95 procent av alla brukningsdelar
ligger under 5 hektar åker.
Åkern utgör ett komplement till skogsbruket,
som givetvis är huvudnäringen i
dessa bygder, men det finns också brukningsdelar
där som helt saknar skog.

När det gäller fjällbygden inom Kopparbergs
län ligger det nära till hands att
göra jämförelser med Norge. Där bedrives
en omfattande instruktörs- och rådgivningsverksamhet.
Ett hårt klimat och
karga förhållanden ger utrymme för kunnande
och vetande, om man skall kunna
utvinna bästa bärgning av sitt näringsfång.
Ett riktigt bedrivande av jordbruksnäringen
uppe i fjällbygden är av
betydelse för bygdens folk och dess försörjning
med mjölk och andra färskvaruprodukter
med hänsyn till de avståndsproblem
som här föreligger. Det finns
emellertid även andra områden inom länet
som har ogynnsamma produktionsbetingelser.
Man får inte heller glömma
dessa områden i sammanhanget.

Den verksamhet som på olika områden
drivs av hushållningssällskapet har varit
och är av betydande värde för dessa bygder.
Skall man få full effekt av gjorda insatser
och kunna fortsätta verksamheten
bör anslaget bibehållas. Det behövs en
viss kontinuitet för att få full effekt
av gjorda insatser, och vill man försäkra
sig om denna effekt i framtiden, är
det anledning att hålla verksamheten vid
makt. Man brukar tala om hjälp till
självhjälp. Det är motiverat att göra det
i detta sammanhang, eftersom rådgivning
och upplysning är direkt stimulerande
och produktions- och rationaliseringsfrämjande;
jag tänker då inte minst
på den inre rationaliseringen. Det gäller
fjällbygden och andra områden i mitt län
som har försvårade odlingsbetingelser.

Med stöd av de anförda skälen för att
hushållningssällskapet i Kopparbergs län
skall få bibehålla sitt anslag oförändrat

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 129

med 75 000 kronor yrkar jag, herr talman,
bifall till motionerna 553 i första
kammaren och 680 i andra kammaren.

Herr FAGERSTRÖM (s):

Herr talman! Det var någon i kammaren
som liknade de 14 motioner som här
föreligger vid ett kapplöpningsfält. Om
jag håller fast vid denna association
skulle jag kunna konstatera att min häst
redan är hängd. Jag har därför inte så
rasande mycket att hoppas på i detta
sammanhang. Men jag har kanske rätt att
protestera mot utslaget från domartornet.

Den motion, som jag står för tillsammans
med herr Grym, gäller avsnittet
om de skogsproduktiva insatserna, och
det skall jag be att få säga några ord om.

Jag vill först peka på att vår motion
innebär en anknytning till det förslag
som på sin tid lades fram av norrländska
skogsproduktionsutredningen. Det har
erinrats om denna utredning tidigare i
debatten, och jag vill bara konstatera att
utredningen tänkte sig ett anslag på 5
miljoner kronor per år under en tjuguårsperiod
för att rusta upp de skogsmarker
som på grund av olika åtgärder —
inte minst sådana som statsmakterna har
medansvarighet i — hade kommit i ett
miserabelt skick.

Jag finner nu att utskottet har sträckt
sig långt i välvilja — dels i sin skrivning,
dels i sina yrkanden och i någon
mån också, kanske man kan säga, i fråga
om uttryckta förhoppningar. Vi har i
motionen föreslagit ett anslag på 5 miljoner
kronor, som väsentligen skulle användas
inom lappmarksskogarna. Utskottet
har höjt det nuvarande anslaget
på cirka 1,7 miljon kronor till 2,5 miljoner
och därtill uttryckt förhoppningen
att Kungl. Maj :t skulle anvisa minst 2
miljoner kronor av beredskapsmedel att
användas på dessa skogsområden. Under
bästa förutsättningar — de är inte de
fördelaktigaste ur arbetsmarknadssynpunkt
men tillfredsställande ur skogsvårdssynpunkt
— skulle vi komma upp
i en anslagssumma av 4,5 miljoner kronor.
Man kan då fråga sig, om inte vi

1) Första kammarens protokoll 1960. Å r 1.5

Ang. vissa norrlandsfrågor
motionärer skulle ha anledning att känna
oss nöjda. Jag vill emellertid på några
punkter göra vissa invändningar mot
utskottets resonemang.

Den första gäller tanken att beredskapsmedel
skulle kunna utgöra en fullgod
ersättning för anslag till skogsproduktiva
åtgärder enligt har föreliggande
proposition. Jag vill påpeka, att pengarna
i det ena och andra fallet faktiskt
inte är likvärdiga. När det gäller skogsvårdsanslag
från beredskapsmedel, erfordras
nämligen en icke oväsentlig kontant
insats från vederbörande skogsägare.
För de skogsproduktiva anslagen,
som går via jordbrukets huvudtitel, kan
den egna insatsen ske i form av en arbetsinsats.
Om jag får se frågan ur arbetsmarknadspolitisk
synpunkt, blir alltså
resultatet att det anslag, som går via
arbetsmarknadsstyrelsen, blir en sämre
arbetslöshetshjälp för de små skogsägare
som det här gäller. De kan nämligen inte
själva svara för kontantinsatsen och får
inte heller göra den som arbetsinsats.
Därmed berövas de den inkomst som de
eljest får, direkt eller indirekt, genom
det skogsproduktiva anslaget.

Jag kan belägga detta med några siffror.
Arbetsmarknadsstyrelsen betalade
under år 1959 ut 1,57 miljon kronor för
skogsvårdsarbeten i övre Norrland. Av
detta belopp gick endast 296 000 kronor,
alltså ungefär en femtedel, till lappmarksskogarna.
När det gäller skogsvägsbyggen
anvisades i runt tal 2,86 miljoner
kronor, och därav tillfördes lappmarken
903 000 kronor eller något mindre
än en tredjedel. För de cirka 1,2 miljon
kronor som gick till lappmarken utfördes
inga beredskapsarbeten på skogsböndernas
marker inom Norrbottens län.
De 212 000 kronor, som gick till enskilda
skogsägare i de båda nordligaste länen,
föll helt på Västerbottens län. Hur
detta skall förklaras i alla detaljer lämnar
jag därhän, men trenden kan jag slå
fast: ett beredskapsanslag blir en sämre
hjälp både för skogsvården inom lappmarksområdet
och för de enskilda små
skogsägare som behöver stödet av rent
arbetsmarknadspolitiska skäl.

Det visar sig alltså att den väsentligas -

130 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ang. vissa norrlandsfrågor
te delen av de medel som gått via arbetsmarknadsstyrelsen
har kommit skogsbolag
och skogsallmänningar till godo. Det
är av den anledningen som jag inte kan
finna att de två miljoner kronor som
utskottet uttrycker förhoppning om —-en förhoppning till vilken jag ansluter
mig på grund av de skogsproduktiva insatsernas
värde — är pengar som är likvärdiga
med dem som vi hoppats få genom
vår motion.

Den andra punkten jag vill peka på
gäller resonemanget att det ger snabbare
resultat om medlen så att säga sätts in i
kustskogarna. Jag bestrider inte detta.
Men jag vill framhålla att motiveringen
från den norrländska skogsproduktionsutredningens
sida var just att det skett
en försummelse i fråga om lappmarksskogarna.

Jag beklagar, att jordbruksutskottet
under sin omfattande resa i Norrbotten
i fjol inte hade tillfälle att färdas genom
några av de viktigaste områden som det
här gäller, alltså de skogsproduktivt mest
missgynnade områdena. Jag tror ändå
att utskottet fått det intrycket, att det är
fråga om försvarbara och nödvändiga
insatser. Jag vill därför understryka vad
utskottets företrädare här sade, att det
i realiteten är en god affär att satsa på
en restaurering av skogskapitalet på de
marker som nu står kala och dessutom
undergått en markförsämring som är
mycket allvarlig och som därtill innebär
exceptionellt kostnadskrävande insatser
från den enskilde skogsägaren.

När utskottet nu i anslutning till
Kungl. Maj:ts proposition resonerar så,
att det är mera räntabelt att satsa på
kustzonens skogar, vill jag hänvisa till
att ingen skogsintressent av den kategori
som jag talar för egentligen har förutsättning
att satsa på den framtida kapitalutbyggnad
som erfordras, alltså den
rekapitalisering av skogsmarken som
skulle behöva ske. Kan inte staten göra
det får vi tyvärr konstatera redan på
grund av de siffror som redovisats i motionen
— det är skogsvårdsstyrelsens
siffror — att det i stort sett inte kan bli
någonting uträttat. Jag finner alltså att
den lösning som utskottet förordar är

otillfredsställande för dessa kategorier
medellösa små skogsägare.

Men eftersom det inte föreligger någon
reservation på denna punkt och man
inte heller kan säga att utskottet varit
ovänligt inställt till motionen, finner jag
inte anledning eller förutsättning att
framställa något yrkande i sak. Jag vill
bara uttrycka den förhoppningen att
Kungl. Maj :t vid kommande års prövning
av det skogsproduktiva anslaget skall
kunna ta ökad hänsyn till de synpunkter
som lagts fram av de norrländska
länsorganen och som vi i vår motion
sökt vidarebefordra.

Jag vill slutligen hoppas att möjligheten
att nå resultat skall bli större i den
mån vi når bättre budgetära förutsättningar.
Jag utgår nämligen från att man
på alla håll — inte bara bland motionärerna
och i utskottet, utan också från
Kungl. Maj:ts sida — är enig om nödvändigheten
att göra insatser för att effektivt
och snabbt nå resultat, men dej
förefaller mig som om vi i dagens läge
alla får stanna inför detta att vilja men
icke kunna.

Häri instämde herr Grym (s).

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Det är närmast några av
de kritiska synpunkter som framförts
från dem, som anbefallt reservationerna
till det föreliggande utskottsutlåtandet,
som har uppkallat mig till en rent allmän
deklaration om bevekelsegrunderna
för den form av särskilt norrlandsstöd
som ligger till grund för denna proposition.
Den syftar framför allt — och jag
har ärligt talat hoppats att alla skulle
vara klart medveten därom — till att det
särskilda statsstödet till det norrländska
jordbruket och skogsbruket borde ges en
sådan pricipiell inriktning, att tillgängliga
medel skulle komma till användning
på bästa tänkbara sätt just för de
produktiva syften som här avses.

Bakgrunden till det förslag som propositionen
redovisar är kanske i första
hand det uttalande som fjolårets riksdag
gjorde om att hänsyn borde tas till de
särskilda orternas produktionsförutsätt -

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 131

ningar och till andra lokala förhållanden
vid statens medverkan i jordbruksrationaliseringen.
Enligt min mycket bestämda
mening är det uttalandet i hög
grad relevant beträffande förhållandena
just i övre Norrland. Jag har därför också
ansett det angeläget att framlägga förslag
rörande en till de speciella norrländska
förhållandena anpassad rationaliseringsverksamhet.

Därutöver skulle jag gärna vilja framhålla
att i den förra året avslutade inventeringen
av de kvarstående olösta
norrlandsfrågorna och i de yttranden
som avgavs över dem, underströks mycket
hårt behovet av åtgärder på jordbrukets
och skogsbrukets områden i Norrland.
Kanske bör det inte heller förbises
att också 1958 års besparingsutredning
anmärkte på den hittillsvarande utformningen
av det särskilda statsstödet till
Norrlands jordbruk och direkt förordade
en omprövning.

Det sagda understryker, menar jag,
nödvändigheten av att man prövar och
slår in på nya vägar när det gäller det
särskilda stödet till Norrland på dessa
områden. Det är detta syfte som förslaget
i propositionen har avsett att tjäna.
Den grundläggande principen är att det
statliga stödet — jag skulle gärna önska
understryka det ty jag är rädd för
att det föreligger en del missförstånd på
denna punkt — så långt möjligt bör användas
till sådana produktiva insatser
som på effektivast tänkbara sätt och på
längre sikt kan medverka till att öka lönsamheten
av jord- och skogsbruket i övre
Norrland. Vad närmast gäller stödet till
jordbruket och med utgångspunkt från
den principiella inställningen att stödet
så långt möjligt skall användas till lönsamma
produktiva enheter, har jag förordat
att en betydande del av de tillgängliga
medlen avdelas till de koncentrerade
rationaliseringsinsatser inom vissa utvalda
geografiska områden, som redan
varit på tal i debatten. Jag utgår då också
från att behov av rationaliseringsåtgärder
givetvis föreligger även beträffande
det norrländska jordbruket.

De meningsskiljaktigheter som yppats
under debatten hittills avser väl niir -

Ang. vissa norrlandsfrågor
mast frågan om hur rationaliseringsåtgärderna
skall ske, eftersom jag för egen
del inte kan tänka mig att det finns någon,
i varje fall inte bland reservanterna,
som motsätter sig själva rationaliseringen
av det norrländska jordbruket.

Skälen till att jag ansett koncentrerade
rationaliseringsinsatser vara effektivare
än ett rationaliseringsarbete som
består i ett upprustande av enstaka
brukningsenheter, en här och en där,
skulle jag vilja redovisa med några
ord. För det första är det min mycket
bestämda mening att den yttre rationaliseringen
ger bättre resultat om den
sker inom större och sammanhängande
områden. På det sättet kan brukningsenheterna
ges bättre arrondering och
bättre ägoslagssammansättning, när man
samtidigt bär tillfälle att arbeta med något
eller några tiotal enheter än om det
bara gäller att förbättra en enstaka brukningsenhet.
I det sistnämnda fallet går
det inte att mer än på vissa punkter rätta
till de missförhållanden som föreligger.
Av betydelse är väl också att vid
den yttre rationaliseringen ett inte alltför
litet område tas om hand, när det gäller
exempelvis utformningen av det vägnät
som kan erfordras för att fullt rationella
transporter skall äga rum o. s. v.
Jag är övertygad om att man i varje fall
på norrlandsbänkarna har förståelse för
sambandet bakom strävandena till områdesrationalisering.

Detsamma gäller också andra tekniska
anläggningar. Man kan dra nytta av att
anläggningskostnaderna beträffande vägar
blir mindre vid större projekt än om
man bygger en stump här och en stump
där. Allt detta är så pass självklart att
det inte är nödvändigt att uppehålla sig
längre vid det.

Vad sedan gäller den inre rationaliseringen
och driftrationaliseringen vill
jag nog påstå att också denna i högre
grad underlättas vid koncentrerade rationaliseringsinsatser
än eljest. T det
avseendet vill jag hänvisa till den jordbruksekonomiska
expertis som för inte
länge sedan har redovisat likartade synpunkter
utifrån sina bedömningar av de
speciella norrländska jordbruksproble -

132

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ang. vissa norrlandsfrågor
men. Ett annat skäl —• och enligt min
mening ett utomordentligt betydelsefullt
skäl — som talar för koncentrerade insatser
är att det på det sättet bör gå
snabbare att få fram resultatet av verksamheten
i en bygd. Anledningen till att
lag anser det vara av så stor betydelse
är självfallet också att i en avfolkningsbygd
behövs mer än upprustning av någon
enstaka fastighet då och då, för att
arbetet skall få någon effekt när det
gäller att hejda eller om möjligt styra
den pågående avfolkningen.

Ett ytterligare skäl för de koncentrerade
insatserna är att de personella och
materiella resurserna hos de myndigheter
som bär hand om rationaliseringsarbetet
självklart blir bättre utnyttjade än
om arbetet splittras alltför mycket. Jag
har velat framhålla det eftersom det i reservanternas
läger ganska ofta klagas
över att administrationen av rationaliseringsarbetet
är för dyrbar i förhållande
till resultatet. Avsikten med det förslag
som nu ligger för riksdagens avgörande
är att få ut ett bättre resultat av de kostnader
som verksamheten betingar. Naturligtvis
innebär det inte att jag på något
sätt vill underkänna betydelsen och
värdet av den rationaliseringsverksamhet
som pågått och pågår i Norrland.
Tvärtom bör, som jag också gärna vill
framhålla, det ordinarie rationaliseringsarbetet
även fortsättningsvis intensifieras
i Norrland.

Vad har då reservanterna i första
hand att invända gentemot de koncentrerade
rationaliseringsinsatserna? Jag bär
uppfattat den hittills förda debatten så,
att man för det första har invänt att förslaget
inte har varit föremål för remissbehandling.
Enligt min mycket bestämda
mening är detta knappast — med hänsyn
till vad som föregått dessa förslag
och vad som har diskuterats vid olika
tillfällen i olika utredningar — något
sakligt skäl för att döma ut förslagen.
För det andra har man hänvisat till att
vissa erfarenheter av koncentrerade insatser
på några håll i Norrland borde
prövas innan omläggningen sker på det
sätt som är föreslaget i propositionen.
Jag vill här stryka under vad herr Jons -

son i Fjäle anförde, att man väl näppeligen
kan finna ett bättre sätt för en sådan
prövning än att igångsätta rationaliseringsåtgärder
i den form som har förordats
i propositionen och som också
har anbefallts av utskottsmajoriteten.

Jag tycker dessutom att ett särskilt
skäl, som från norrländskt håll borde
uppfattas som ett plus i detta avseende,
är att förslagen till dessa koncentrerade
rationaliseringsansträngningar icke är
utformade i detalj. Så har skett just med
tanke på att vederbörande länsorgan,
som under en ganska lång tid vunnit en
utomordentlig erfarenhet och som känner
bygden och dess förutsättningar,
är bäst skickade att i den praktiska verksamheten
svara för detaljutformningen
av uppgifterna. Att vissa grenar av denna
verksamhet föreslås vara underställd
Kungl. Maj:ts prövning är självklart beroende
på att man inte bör starta flera
områdesrationaliseringar — om jag får
uttrycka saken så — än som medgives
av tillgängliga medel.

Jag finner alltså att de två skälen —
att förslaget inte varit på remiss samt att
några detaljerade förslag inte har utformats
— är föga bärande invändningar.

Reservanterna har därutöver anfört
ytterligare ett skäl, nämligen att man
borde utreda verkningarna av förslaget
i vad gäller de områden som inte inom
överskådlig tid kan väntas bli föremål
för koncentrerade rationaliseringsinsatser.
Jag tycker att det skälet är ganska
svårbegripligt. Det kan väl inte gärna
vara på det sättet att reservanterna förbisett
att det inte är meningen att det föreslagna
särskilda statsstödet till koncentrerade
rationaliseringsinsatser skulle
medföra att det så att säga ordinarie rationaliseringsstödet
fördenskull skulle
attackeras. Jag delar den uppfattning,
som också har framförts av herr Jonsson
i Fjäle, att det stödet även mycket
väl kan förtjäna att intensifieras.

Motivet för reservanternas inställning
synes i stället, vilket också framskymtat
i vissa motioner, vara något slags rättvisekrav.
Det skulle kunna uppstå missnöje
utanför de områden, som vid läns -

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 133

organens prövning skulle komma i fråga.
Skulle man dra ut konsekvenserna av
den invändningen till förmån för en s. k.
rättvisesynpunkt, så skulle väl ingen annan
form av stöd kunna accepteras än en
utdelning av ett visst belopp till varje
jordbrukare. Den formen skulle näppeligen
kunna tjäna det syfte, som vi allmänt
borde kunna vara överens om när det
gäller att främja utvecklingen på lång
sikt av det norrländska jordbruket.

Det är givet att den förordade omläggningen
av stödet till det norrländska
jordbruket inte har undgått att medföra
att något eller några av de ändamål, vartill
medel nu utgår, måst bli lidande, eftersom
det är nödvändigt att man i stort
sett — och därom borde vi också i nuvarande
läge kanske vara ense rätt
långt — håller sig inom ramen för den
nuvarande medelsanvisningen.

Det skulle kanske vara frestande att
ändå ta upp någon enstaka detalj i de
synpunkter som framförts — jag tänker
då närmast på fraktbidragen. Reservanterna
har rest invändningar mot borttagandet
av fraktbidragen, och jag medger
att det är att nagga den bidragsgivning,
som för närvarande gäller, i kanten. Men
jag bör kanske ändå inför de inte i detalj
invigda erinra om hur ringa betydelse
fraktbidraget har i varje enskilt
fall och påpeka att det inte har de dimensioner
som man kanske eljest skulle
föreställa sig. Högst 2 kronor 50 öre per
100 kg är fraktbidragets materiella innehåll,
och jag är inte alldeles övertygad
om att det beloppet spelar så nämnvärt
stor roll för de mindre jordbrukarnas
ekonomi. Däremot är det självklart att
fraktbidraget i annan situation, för de
s. k. fläskfabrikerna, skulle komma att
spela en väsentligt annan roll.

En jämförelse mellan nuvarande användningssätt
för de medel det här är
fråga om och de koncentrerade rationaliseringsinsatser,
som jag har föreslagit,
syftar till att hjälpa inte enbart för stunden
utan även för framtiden, och en
objektiv prövning av värdet av den ena
eller andra utvägen tror jag svårligen
kan utfalla på mer än ett sätt. Jag skall,
herr talman, på den punkten stanna när

Ang. vissa norrlandsfrågor
det gäller den speciella sida av propositionen
som avser stödåtgärderna för
jordbruket.

Vad sedan gäller det särskilda statsstödet
till skogsbruket ligger det anspråkslösa
— eller bur man nu vill beteckna
det — nya i propositionens förslag,
att en särskild medelsanvisning
skulle utgå till de nya skogsvårdsföretagen
i kustlandet och därmed jämförbara
områden i de fyra nordligaste länen. Det
har redan sagts — och jag skulle gärna
för egen del vilja understryka det — att
ett mycket stort behov av skogliga upprustningsåtgärder
i dessa bygder föreligger;
inte minst under landshövding
Näslunds mycket energiska ansträngningar
att kartlägga det norrländska näringslivet
över huvud taget och framför
allt med lians speciella sakkunskap
skogsbrukets betingelser har i Norrbottensplanen
redovisats, hur mycket som
skulle vara att vinna genom ökat byggande
av skogsvägar och genom andra
skogliga upprustningsåtgärder. Jag menar
nog att om man i de områden som
propositionen avser skulle stödja de
skogsvårdsföretag som är redovisade,
skulle detta onekligen komma att betyda
förmåner för skogsägare av alla kategorier
i dessa områden. Ur allmän
synpunkt är detta viktigt, eftersom man
därigenom också vidgar skogsindustriernas
råvarubas, och — vilket för Norrlands
vidkommande ingalunda är av
minsta betydelse — man kan då också
på längre sikt öka arbetstillgången. Med
hänsyn därtill måste jag uttrycka min
glädje över att det tycks råda enighet
om det befogade i att de skogliga upprustningsåtgärderna
också kommer att
gälla kustlandet och med dessa bygder
jämförbara områden. Meningsskiljaktigheterna
på denna punkt tycks alltså inte
gälla den frågan utan mera den omständigheten
att medelsanvisningen till detta
nya ändamål har medfört en begränsning
av medelsanvisningen till de gamla
skogsvårdsföretagen i lappmarken. Jag
behöver inte särskilt säga, att det också
enligt min mening är angeläget att de
planlagda skogsvårdsåtgärderna i lappmarken
fullföljes, men i konkurrensen

134 Nr 15

Onsdagen den 4 mai 1960 fm.

Ang. vissa norrlandsfrågor

— och det får jag ändå säga, och vi är
i det här huset inte alldeles oberörda av
också det skälet -— om de tillgängliga
medelsresurserna är det väl ofrånkomligt
att lappmarken i viss mån i det här
sammanhanget får stå tillbaka. Det kan
låta cyniskt och det kan låta orättvist
gentemot de företag som där är organiserade
och igångsatta, men jag skulle
gärna vilja tillägga därutöver — något
som vi alla känner till — att det är
självklart att den skogsekonomiska effekten
av den skogliga upprustningen är
större i kustlandet än i lappmarken.
Detta kan vara ett skäl, men en mera
avgörande betydelse vill jag tillmäta det
förhållandet att en intensifiering av
skogsvägbyggandet och andra skogliga
åtgärder i kustlandet snabbare, som jag
sade, ökar råvarubasen för skogsindustrien
i Norrland. Att detta är av särskilt
stor betydelse antar jag att det råder
allmän enighet om. Vilken betydelse
detta har för sysselsättningen o. s. v. är
väl för alla uppenbart. I det lyckligt nog
gynnsamma arbetsmarknadsläge vi för
närvarande befinner oss i har vi ändå,
som bekant, i dessa delar av landet vissa
bestående sysselsättningssvårigheter. Ur
i första hand Övre Norrlands synpunkt
har jag ansett det vara motiverat att ge
kustlandet och därmed jämförbara områden
ett visst mindre försteg i fråga om
skogliga upprustningsåtgärder framför
lappmarken i detta sammanhang. Dessutom
bör kanske också tillfogas, för att
inte proportionerna skall missuppfattas,
att skillnaden mellan utskottets förslag
till medelsanvisning för skogsvårdsåtgärder
i lappmarken och reservanternas
förslag är ganska obetydlig — det rör
sig om ett par hundra tusen kronor. Den
lilla skillnaden kommer nog ändå —
trots vad herr Fagerström nyss anförde

— att mer än väl uppvägas genom tillskott
av beredskapsmedel. Jag gör mig
kanske skyldig till en upprepning, men
låt mig på den punkten tillfoga att trots
det gynnsamma arbetsmarknadsläget i
landet i dess helhet är ändå fortfarande
vissa sysselsättningssvårigheter aktuella
samt också förmodligen och tyvärr att
vänta, och därför kan man räkna med
fortsatt anvisning av beredskapsmedel.

Herr Fagerström anförde den olägenhet
som har varit förbunden med användningen
av beredskapsmedel för de
smärre enskilda skogsägarna i lappmarken
under 1959. Jag har ingen anledning
att sätta i fråga de siffror herr Fagerström
här redovisat, men jag skulle gärna
vilja säga att ingenting bestämmer
att framtida insatser på detta område
skall ha samma karaktär som hittills.
Jag tror mig våga säga att man inom arbetsmarknadsstyrelsen
med beaktande
av dessa synpunkter är ganska välvilligt
inställd och medveten om vad beredskapsinsatser
på detta område betyder
ur både den ena och den andra synpunkten.

Om jag får säga ett par ord om den
totala storleksordningen av insatsen av
beredskapsmedel vill jag slutligen, herr
talman, bara nämna att enligt uppgift
från arbetsmarknadsstyrelsen har under
förra året sammanlagt över 33 miljoner
kronor investerats i skogsbruket i de
fyra nordligaste länen. Det är att beklaga
att dessa pengar hittills i den utsträckning
som skett gått förbi de områden
som bl. a. herr Fagerström talade
om, men ingenting torde, som sagt, hindra
att man på den punkten kan finna
lämplig användning av en större del av
de beredskapsmedel, som kan komma i
fråga nästa år.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådets anförande
här var ju i och för sig i stor utsträckning
positivt emot bygden, och jag har
väl inte så mycket att erinra. På ett par
punkter måste jag ändå hysa en något
avvikande mening.

Den ena gällde statsrådets tal om att
administrationen skulle kunna bli så
mycket billigare genom dessa koncentrerade
områden. Ja, det är mycket möjligt,
under förutsättning att försöken
kommer att läggas i omedelbar närhet av
de städer där vederbörande tjänstemän
bor. Men om man tänker sig att försöken
läggs litet längre från städerna, kan inte
förbilligandet bli så särskilt stort.

Det vore verkligen bra om man kunde

Onsdagen den 4 mai 1960 fm.

Nr 15 135

tänka sig att i dessa planeringar ge kommunerna
större möjligheter att göra sin
röst hörd, ty kommunerna kommer att
ha och har svårigheter inte minst på
skolväsendets område. Detta planerande
borde alltså ske i närmaste samarbete
med kommunerna.

Herr statsrådet kom sedan in på den
skogsekonomiska effekten av skogsvårdsanslag
i kustlandet. Effekten skulle där
vara så mycket större än om medlen användes
i lappmarken. Jag måste säga att
någon större skillnad kan det inte bli i
skogsekonomiskt hänseende, tv en stor
del av lappmarkens skogsbruk har ändå
ungefär samma produktivitet och samma
Lonitet. Men en sak skall vi vara på
det klara med: ett minskat stöd till lappmarkens
skogar kommer att innebära
större arbetslöshet och större samhällsekonomiska
svårigheter, som inte heller
statsmakterna kan undkomma.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern säger
här att han gärna vill sätta in stödet
där det verkar så effektivt som möjligt
och ger det bästa ekonomiska resultatet
inom det norrländska jordbruket. Jag
får lov att säga att jag inte tvivlar på
jordbruksministerns uppriktiga mening
i det avseendet, men vi har litet olika
uppfattning om hur detta resultat skall
nås. Jag vill erinra om att för närvarande
finns möjligheter för lantbruksnämnderna
att sätta in åtgärder inom speciella
hemman, där man verkligen hänger sig
åt frågorna, eller med andra ord kan ta
initiativ. Skillnaden mellan det system
som hittills tillämpats och det som är
tänkt att tillämpas ligger däri, att man
har tänkt ge större bidrag till vissa områden.
Just på den punkten är vi för vår
del rädda för att det skall bli en viss
diskriminering utanför dessa geografiska
områden, så att man där inte får
samma möjligheter att bygga och bo på
den plats, där man levat. Det verkar också
menligt ur lokaliseringssynpunkt, alltså
ur den synpunkten sett att det är arbetet
i skogen m. in. som vi gärna vill
upprätthålla. Kan det inte bli så att

Ang. vissa norrlandsfrågor
människor utanför dessa områden känner
att de inte bär samma möjligheter
som dem innanför, och att det blir en
viss åtskillnad där?

Vidare nämnde jordbruksministern
att reservanterna kanske ansett att omkostnaderna
var särskilt höga för att
åstadkomma det arbete som lantbruksnämnderna
utför. Kritiken skulle då rikta
sig mot lantbruksnämnderna. I det
fallet vill jag säga att det från min sida
inte har förekommit någon sådan kritik.

När det gäller remissförfarandet, som
vi anser är förbisett, tycker jag att de
uppvaktningar som förekommit från
norrlandslänen i jordbruksutskottet i
denna fråga ger belägg för att frågan
borde ha blivit remissbehandlad. Jag
tror alltså att det hade varit nödvändigt
med försöksverksamhet beträffande dessa
frågor.

Jag vill till sist säga att jag tycker att
det var synd att jordbruksministern gled
förbi frågan om anslagen till Värmlands
och Kopparbergs län. Jag tolkar det på
det sättet att vi får oförändrade anslag,
herr jordbruksminister.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Vad först beträffar herr
Olofsson vill jag svara på åtminstone
en punkt. Han önskade att kommunerna
mer än vad han befarar bli fallet skall
få möjlighet att göra sin röst hörd. Jag
delar herr Olofssons uppfattning på den
punkten och anser att propositionen tillgodoser
det önskemålet därigenom att
det inte finns några detaljerade anvisningar
i förslaget utan det hänvisas till
länsorganen med deras praktiska kännedom
om förhållandena. Det skulle förvåna
mig mycket om inte de berörda
länsorganen, lantbruksnämnderna, hushållningssällskapen
och lanmäteriorganen,
skulle vara angelägna om att tillmötesgå
de berättigade lokala önskemålen
—■ och andra önskemål representerar
förmodligen inte herr Olofsson.

Vad sedan gäller synpunkten om att
effektiviteten av koncentrerade rationaliseringsinsatser
inte skulle vara så mycket
vård, därest de inte förlädes till när -

136

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ang. vissa norrlandsfrågor

heten av någon stad, har jag kanske
missuppfattat herr Olofsson. Han tror
att det blir billigare ju närmare städerna
man kommer. Så fungerar inte dyrortsgrupperingen.
Jag har svårt att förstå
hur detta hänger samman med den
fråga vi nu diskuterar. Oberoende av om
de koncentrerade rationaliseringsinsatserna
sätts in i närheten av någon tätbebyggelse
eller på avstånd bör effekten
av insatserna bli större om man kan använda
tekniska arrangemang, väganläggningar
och övriga planeringsarbeten för
flera fastigheter samtidigt än om man
väljer rationaliseringsobjekt än här och
än där utan inbördes sammanhang.

Herr Jonasson befarade att de som bor
utanför dessa rationaliseringsområden
skulle bli missgynnade. Ja, jag uttryckte
mig kanske otydligt på den punkten i
mitt anförande. De koncentrerade rationaliseringsinsatserna
i detta särskilda
stöd ligger, som herr Jonasson väl vet,
utanför det vanliga rationaliseringsstöd
som kommer jordbruket i allmänhet till
del, och det blir inte mindre av de vanliga
stödåtgärderna därför att man samtidigt
skapar möjligheter till att främja
en effektivare form av rationalisering
inom det norrländska jordbruket.

Herr Jonasson var angelägen att betyga
att han inte har anklagat administrationen
på detta område för att rationaliseringsverksamheten
skulle vara
dyrbar. Nej, det tror jag inte att herr
Jonasson har klagat över, men herr Jonasson
befinner sig i tvivelaktigt sällskap
när det gäller inställningen till
denna fråga.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag anser det inte vara
förvånande att statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet har gått i försvar
för den proposition som ligger till
grund för detta utlåtande. Detta konstaterande
innebär också att jag tycker
att det är skäligen meningslöst att vi på
dessa grunder för någon diskussion rörande
hur man skall tolka olika ting i
propositionen. Jag räknar med att jord -

bruksministern står för denna proposition
och att han måste göra det.

Jag begärde ordet närmast för att säga
några ord till herr Fagerström. Jag
vill först gratulera till ett lyckligt och
väl genomfört jungfrutal. I slutet av sitt
anförande präglade han sentensen att
vilja och inte kunna. Den är egentligen
präglad förut, men han använde den.
Han talade för ett anslag av fem miljoner
kronor till skogsproduktionen i likhet
mad vad han har varit med om att
motionera om här i riksdagen. Jag tycker
för min del att när här föreligger en
reservation från centerpartiet som går
ut på 2,7 miljoner totalt till detta anslag
beträffande både lappmarken och Norrland
i övrigt borde herr Fagerström
kunna, om han så ville, vara med och
rösta för dessa 2,7 miljoner som ligger
närmast hans eget motionsyrkande.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Då man här talar om att
företrädare för de berörda kommunerna
bör höras, förstår jag mycket väl att de
kommuner som kommer att beröras av
de stora regionala rationaliseringsområdena
kommer att höras. Men hur blir
det för de kommuner där ingen sådan
verksamhet kommer att bedrivas? Jag
befarar att det därvidlag kommer att
uppstå stora svårigheter. I många kommuner
kommer man ju aldrig att få till
stånd någon rationaliseringsverksamhet
av detta slag. Kommunalmännen i dylika
kommuner kommer säkerligen aldrig att
bli hörda om sin uppfattning.

Jag påpekade vidare att administrationen
blir billigare genom att lägga
försöksverksamheten till områden i närheten
av städerna. Jag tänker då naturligtvis
på att tjänsteresorna för de tjänstemän
som skall ha hand om försöken
blir billigare om försöken anordnas i
närheten av de städer där tjänstemännen
bor.

Jag framställde vidare en fråga som
jag inte fick något svar på. Jag vill
upprepa denna fråga även om jag väl
knappast tror att jag kommer att få

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 137

något svar. Jag delar den uppfattningen
att den skogsekonomiska effekten blir lika
stor i kustlandet, kanske till och med
något större. Men vilken blir den samhällsekonomiska
effekten inom de områden
i lappmarken där arbetstillfällena
kanske blir färre och därmed möjligheterna
att leva blir sämre?

Herr ANDERSSON, AXEL EMANUEL,
(ep):

Herr talman! Tiden är långt framskriden,
och jag skall därför fatta mig mycket
kort.

Jag vill bara säga till jordbruksministern
att den bästa stödåtgärden för småbruket
i Norrland är skogstilldelning.
Om man överför så mycket skog som
möjligt från statens och det allmännas
ägo till jordbruket i Norrland behöver
man kanske inte centralisera och rationalisera
det norrländska jordbruket så
hårt som det nu är fråga om. Det bästa
stödet för alla småbrukare i hela Sverige
är att få tillgång till skog, där de
kan få arbetstillfällen och inkomstmöjligheter
då de inte har tillräckligt med
arbete inom det egna jordbruket.

Sedan måste vi naturligtvis vara försiktiga.
Därför ansluter jag mig till reservationens
yrkande att i avvaktan på
den utlovade översynen »bör detta stöd
utgå enligt för närvarande gällande grunder».

Såsom nyss betonats här i debatten är
man rädd för att det under övergångstiden
kan uppstå en viss arbetslöshet inom
småbruket. Vi anser därför som sagt
att stödet även under tiden för översynen
bör utgå enligt nu gällande grunder.

Även av en annan orsak anser jag att
de nuvarande grunderna bör bibehållas
under övergångstiden. Utskottet skriver
nämligen att »utskottet liksom Kungl.
Maj:t anser att landskapet Gästrikland
ej bör befinnas stödberättigat och ej
heller bör ingå i beräkningsunderlaget
för bidragsgivningen till Gävleborgs län.
Skälet till sistnämnda ståndpunktstagande
är att Gästrikland har i stort sett
samma produktionsförutsättningar som
åtskilliga mellansvenska bygder». Jag

Ang. vissa norrlandsfrågor
menar att man under denna översyn
kommer att kunna få klarhet om huruvida
motionärerna har rätt i sin uppfattning
att det i dessa bygder är ett
sämre utgångsläge än för de mellansvenska
jordbrukarna eller om utskottet
och jordbruksministern har rätt då de
hävdar att där råder samma förutsättningar.
En utredning av hushållningssällskapet
visar, vilket vi ju alla vet,
att våra betingelser och skördeförhållanden
är mycket sämre än i Mellansverige.

Jag yrkar därför, herr talman, i första
hand bifall till I A enligt reservation
nr 1, och därest detta icke bifalles hemställer
jag om bifall till motionerna
I: 545 och II: 676.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Jag är för min del mycket glad över
de initiativ som tagits till intensifiering
av stödåtgärderna på såväl jordbrukets
som skogsbrukets områden.
Man har här gjort ett riktigt och bra
anslag, men detta anslag måste följas
av en mycket fylligare musik, om det
hela skall leda till något annat än bara
en antydan om att här finns ett sätt
att lösa problemen.

Jag är litet känsligare än statsrådet i
fråga om de anmärkningar, som har
gjorts mot systemet när det gäller både
orättvisor olika trakter emellan och
koncentrerandet av de så att säga ordinarie
åtgärderna. Man bör kanske inte
överdriva farhågorna i det avseendet,
men med en något bättre och rikligare
anslagsgivning skulle man ju i snabbare
takt kunna gå igenom flera områden,
och då hade dessa orättvisor inte
varit lika kännbara.

Jag tror också att man inte kan bortse
från att om åtgärder på jordbruksrationaliseringens
område specialiseras
i vissa trakter, kommer detta att föra
med sig att också de ordinarie åtgärderna
i rätt rikligt mått kommer dessa
trakter till del. Eftersom anslagen är begränsade
innebär väl det en viss förskjutning.
Jag menar emellertid att det
inte kan hjälpas. Det är så pass väsent -

138 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ang. vissa norrlandsfrågor

liga fördelar som vinns med det system
propositionen syftar till, att det hela får
jämnas ut, under förutsättning att man
får en kraftig fullföljd av den ansats
som här skett.

I propositionen skrives, att man begränsar
uppgifterna dels med anslagsbeloppen,
dels också genom en administrativ
gränsdragning. Sedan hänvisas
till vad riksdagen har sagt. Men vad
riksdagen sade gällde behoven i de olika
trakterna. Jag har i och för sig ingenting
att invända emot att man tagit
upp problemet just i dessa fyra norrlandslän.
Det torde vara sakligt rimligt
och riktigt, och någonstans skall man
börja. Jag finner inte heller i propositionen
någon principiell avgränsning.
Av utskottets uttalande framgår alldeles
klart att den framstöt som gjorts avherr
Jonsson i Fjäle m. fl. på denna
punkt har mötts med en ganska stor
välvilja. Utskottet säger att det inte just
nu vill godtaga den tanken om utvidgning.

Min principiella inställning är, att
man praktiskt kan vidta dessa åtgärder,
där så anses lämpligt. Men det är inte
de administrativa gränserna utan de
faktiska behoven som skall vara avgörande.
Och dessa behov finns inte bara
i dessa fyra norrlandslän, inte heller
bara i alla fem norrlandslänen, utan det
finns delar av Kopparbergs län och
Värmlands län som också är i mycket
starkt behov av upprustning. —- Utskottet
vill över huvud taget inte yttra sig
om den saken. Jag menar att det är en
principiell svaghet. Skall systemet framstå
som rättvist och rimligt, hade det
varit bra om man redan från början
sagt ifrån att det är det faktiska behovet
och inte den administrativa avgränsningen
som skall vara normerande.

I en motion har jag tillsammans med
några andra riksdagsledamöter framställt
en liten anmärkning. Vi säger att vi vill
att de lokala myndigheterna i möjligaste
mån skall ha inflytande på dessa
normer. Vi anför särskilt som exempel,
att om bidraget till en viss fastighet
överstiger 60 procent, skall ärendet vidarebefordras
till Stockholm. I Stock -

holm skall man med den högre visdom
man där besitter avgöra om den nämnda
gränsen får överskridas eller inte.
Jag tycker det skulle vara praktiskt och
rimligt, och inte på något sätt äventyra
den ekonomiska ramen, om sådan prövning
sköts på det lokala planet.

För min del finner jag att reservation
2 med de anslag denna upptar innebär
vissa förbättringar. Jag konstaterar också,
att utskottet har tillgodosett förhållandena
i lappmarken litet bättre. Det
tycker jag är mycket rimligt. Det känns
dock hårt när man för dessa bygder behöver
vidta åtgärder som försämrar förhållandena.
Den större effektivitet som
man tänker sig finna i kustlandet skall
kanske inte heller överskattas.

Jag vill beträffande den statsfinansiclla
situationen göra den reflexionen
att denna statsfinansiella situation inte
bara i detta fall utan även i andra fall,
där det gäller förslag från jordbruksdepartementets
sida, har visat sig vara betydligt
mera svårbemästrad än när det
gällt förslag från vissa andra departement.

Sedan kommer jag till något som jag
menar har ganska stor räckvidd. Propositionen
innehåller ju litet olikartade saker.
Den berör dels denna norrländska
upprustning, dels ströängarna, dels också
frågan om domänverkets utveckling
och det ställningstagande som har skett
till den generalplan över utvecklingen
som framlagts och som skymtar i Kungl.
Maj:ts proposition. Förslaget känner vi
inte till, och vi vet inte något om dess
innehåll. Vi vet att generalplaneförslaget
lämnades till jordbruksdepartementet
och att det inte »gick bra». Men så fick
vederbörande under hand en påstötning
att komma igen på en punkt. Den punkten
gällde inrättandet av en ny överjägmästarbefattning
i mellersta Norrland.
Jag vet inte om denna befattning på något
sätt står i särklass eller om det möjligen
så att säga är en punkt där man
vill bryta isen. Men jag fäster mig vid
den motivering som har åstadkommits
för inrättandet av denna befattning. Det
är inte skräcken i och för sig för inrättandet
av en ny hög tjänstemannabefatt -

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

139

ning utan motiveringen härför som jag
särskilt vill dröja vid. Av domänstyrelsens
yttrande framgår att grunden till
det hela är att i dessa trakter finns en
hel del kronoparker som inte lämpar
sig för statsdrift, arronderingen brister,
de är små och deras belägenhet gör att
de, som jag nyss sade, inte riktigt lämpar
sig för statsdrift. För att råda hot
på detta föreslår man att det skall tillsättas
en befattningshavare med speciell
uppgift att »byta ihop» de där kronoparkerna
och erhålla större enheter.
Jag kan då inte underlåta att göra den
reflexionen att frågan om domänverkets
innehav av skog tål att diskuteras ur
mer än en synpunkt. En enkel synpunkt
på saken är att i de fall, då kronoparkerna
bäst lämpar sig för skogsbruk, skall
de användas för sådant, men i de fall
då de ligger spridda inne i jordbruksbebyggelsen
förefaller det mig som om
de vore lämpade till andra ändamål och
borde delas upp för att stärka ofullständiga
jordbruk i dessa trakter.

Jag har klart för mig att det skulle
vara ekonomiskt vanskligt och felaktigt
att slå sönder välarronderade skogsparker
i kronans, bolags eller enskildas händer
och splittra upp dem för att verkställa
kompletteringarna.

Såvitt jag förstår innebär emellertid
det hopbytande, till vilket man här äskar
en särskild tjänsteman, en flykt från
risken att dessa skogsskiften skall bli indragna
i kompletteringsverksamheten.
Och det är på den punkten jag hyser vissa
betänkligheter.

I en motion från centerpartiets sida
— den är väckt i båda kamrarna och
har i andra kammaren nr 589 — säger
vi: »När det gäller det statliga ägandet
av .skogsmark synes diskussionen av omfattningen
av det statliga ägandet på detta
område böra utgå från den principen,
att det statliga ägandet skall begränsas
till regioner, där de statsägda skogarna
dominerar eller utgör en mycket betydande
del av skogsarealen. I regioner
där de statliga skogarna utgör en mindre
del, t. ex. under 50 procent, förefaller
det rimliga vara att statens innehav
avvecklas. Om så skedde skulle den för -

Ang. vissa norrlandsfrågor
stärkning av det enskilda skogsbruket
som på detta sätt skulle åvägabringas
innebära ökade rationaliseringsmöjligheter.
Det skall i detta sammanhang
erinras om de möjligheter till ett rationellt
skogsbruk som olika samarbetsformer
mellan enskilda skogsägare öppnar.
»

Denna motion —- jag tillhör inte motionärerna,
men motionen är som sagt
väckt även i denna kammare — förefaller
mig hävda synpunkter som kan vara
väl värda att beakta. Naturligtvis
måste man räkna med att det enskilda
skogsbruket inte allestädes kan behålla
sin mark, och jag finner det för min del
rimligt att kronan eller andra stora
skogsägare får ersättning i vissa områden
för vad de avstår på andra håll. Men
jag har en känsla av att det är en rätt
farlig väg man slår in på, när man så att
säga för bort ur skottlinjen dessa små
skogsskiften i kronans hand, som inte
väl lämpar sig för statsdrift, och försöker
byta ihop dem till sådan storlek att
man inte skall kunna nappa efter dem
då det gäller att genomföra skogskompletteringen.

När jag har denna uppfattning och
om den skulle vinna något gehör bär i
kammaren, så är det en klar konsekvens
att den av Kungl. Maj:t i propositionen
begärda överjägmästaren skulle bli sysslolös;
hans uppgift är ju i första hand
att genomföra dessa byten.

Jag blev inte imponerad av klarheten
i propositionen, när jag ville se efter
hur denne överjägmästare skall finansieras.
Det sägs någonting om att
man under hand fått ett meddelande
från domänstyrelsen, enligt vilket man
skulle klara saken genom att vakantställa
en jägmästarbefattning. Domänstyrelsen
säger — och det återges i propositionen
— att man från slutet av 1960
kan räkna med att någon tid vakantstäila
en jägmästarbefattning. Denna lösning
synes mig vara ganska vag och
ofullständig, även om den kanske innebär
ett litet bidrag till finansieringen av
en högre befattning från 1 juli. Men för
övrigt göres inga särskilda förslag, och
jag tycker därför att propositionens an -

140

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ang. vissa norrlandsfrågor

tydningar om hur överjägmästaren skall

finansieras inte är nämnvärt klara.

Jag ber alltså, herr talman, att få hemställa
om bifall till yrkandet i motion I:
555 och 11:675 att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära att
mindre kronoparker som på grund av
struktur icke rätt lämpar sig för statsdrift
måtte överföras till lantbruksnämndernas
organisation från domänverket
för att utnyttjas för komplettering av
ofullständiga jordbruk med skog.

Skulle detta yrkande bifallas ber jag
att som ett följdyrkande få hemställa om
avslag på förslaget att inrätta överjägmästartjänsten.
Under dessa förhållanden
blir som nämnts över jägmästaren
berövad en väsentlig del av hans sysselsättning.
Såvitt jag förstår skulle den
bärande motiveringen för denna tjänst
därmed ha bortfallit.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag bär närmast begärt
ordet för att till protokollet få anföra
en viss reservation mot den optimism
och övertro som bar kommit till uttryck
i debatten och även i utskottets utlåtande
när det gäller den framtida utvecklingen
inom jordbruksrationaliseringen
och tron på det mönster som möjligen
skulle kunna komma att skapas genom
de geografiskt avgränsade områden där
man nu vill åstadkomma en speciell rationalisering.

Jag har den uppfattningen att det torde
bli ungefär på samma sätt med detta
som med den 1947 beslutade regionalplaneringen.
Lanttbruksnämnderna tog ju
då itu med uppgiften att i förväg kartrita
och planera olika regionalområden;
en viss individualplanering skulle också
bedrivas. Men det visade sig att försäljningar
och byten redan hade skett innan
regionalplaneringen var färdig och
man kartlagt alla de åtgärder som borde
vitagas och försökt dra upp riktlinjerna
för hur lantbruksnämnden skulle handlägga
ärendet i fortsättningen. Regionalplaneringen
var således söndertrasad
inom en ganska kort tid. Det är självfallet
nödvändigt att fastställa ett visst

geografiskt område, där det finns förutsättningar
för att via lantbruksnämnderna
och genom stöd från samhällets
sida vidtaga en åtgärd som skall kunna
vara ett föredöme för den rationalisering
man vill genomföra, om man skall
kunna åstadkomma ett bärkraftigt jordbruk
i Norrland. Men jag är rädd för
att om man skjuter in sig enbart på
detta intresse kommer det att kosta
samhället oerhört mycket pengar, om
man därmed vill söka åstadkomma en
förebildlig rationaliseringsåtgärd. För
att lantbruksnämnderna skall kunna
åstadkomma en rationalisering fordras
ju i första hand en medverkan från statens
sida. Detta är en kostnadsfråga. Det
är sannerligen inte lätt att påverka jordbrukarna
att se storleksrationaliseringen
på det sättet, att de blir villiga att
betala det pris som är åsatt det jordbruk
som skall försäljas.

Herr Axel Emanuel Andersson påpekade
att skogskompletteringen var en
nödvändig åtgärd, som staten via lantbruksnämnderna
borde gå starkare in
för. Ja, detta är också en kostnadsfråga.
Om lantbruksnämnderna köper mark i
en by och gör upp en ritning över hur
ett fullständigt jordbruk skall se ut och
lagrar fastigheter för att i framtiden kunna
komplettera den fastighet, som skall
utgöra brukningscentrum enligt denna
förhandsritning, tror jag att det skulle
innebära att lantbruksnämnderna tvingas
förvärva stora markområden och ligga
inne med dem i avvaktan på att kunna
sälja och även storleksrationalisera. Inom
den lantbruksnämnd som jag tillhör bär
vi varit i färd med att försöka komplettera
jordbruk med skog, men det har
strandat på prisfrågan. Däremot har en
enskild jordbrukare med efter våra förhållanden
stor skogsareal kunnat uppträda
som köpare, trots att lantbruksnämndens
personal hade gjort upp ritningar,
enligt vilka nio andra jordbrukare
med relativt god odlingsareal men
däremot med svagare skogsområden
skulle få en välbehövlig komplettering.
Vad blev resultatet? Jo, den större jordägaren
köpte området med välsignelse
från såväl RLF-distriktets ledning som

Onsdagen den 4 mai 1960 fm.

Nr 15 141

den politiska grupp han tillhörde, nämligen
centerpartiet .Jag menar därför att
man inte i diskussionen från centerpartiets
sida skall göra gällande att det
enda saliggörande för jordbrukets framtid
och utveckling är att komplettera
jordbruken med skog. Först måste man
visa vägen för att åstadkomma detta, och
den är naturligtvis att man kan betala
skogen till det dagsaktuella priset. Jag
utgår från att herr Axel Emanuel Andersson
inte menade att staten skall medverka
med stora subventioner när det
gäller skogskompletteringar. Om det är
hans avsikt finns det helt naturligt förutsättningar
för skogskomplettering. Om
man delar upp kronoparkerna frågar jag
mig, hur många mindre jordbruk i Västerbotten
och i Norrbotten samt i det
övriga Norrland som därigenom kan
kompletteras med arealer av den storleksordning
som är nödvändig. Det är
måhända riktigt att man i vissa speciella
bygder försöker att inom ett geografiskt
avgränsat område inrikta sin
strävan på att åstadkomma en förebildlig
rationalisering för att visa att man
därigenom skapar förutsättningar för
brukaren att uppnå en inkomst som är
jämförbar med andra näringsutövares i
samhället.

Jag är medveten om att det förslag
som har framlagts av Kungl. Maj:t och
som jordbruksutskottet har redovisat
inte är till fyllest för att avhjälpa de
krisförhållanden som råder på den norrländska
lansdbygden. Det är riktigt som
herr Jon N. Jonsson påpekat, att kommunerna
har en åldringsvård som är för
stor. Ungdomen flyttar ut från de mindre
jordbruken och även från de jordförvärvslagen.
Jag har den bestämda
bruk som efter vår måttstock kallas för
större, och det blir åldringarna som sitter
kvar. Till slut blir det väl en rationalisering,
när även de äldre måste lämna
jordbruket.

Jag ifrågasätter emellertid om det inte
är nödvändigt att i samband med den
tillänkta rationaliseringen i övre Norrland
företa en skyndsam översyn av
uppfattningen att jordförvärvslagens 5 §

Ang. vissa norrlandsfrågor
är ett vapen i samhällets tjänst, men
den bromsar upp en viss jordbruksrationalisering.
Varför? Jo, helt enkelt i
sådana fall där det är fråga om att
sterbhus skall försälja mark. Intilliggande
åbor på ömse sidor räknar med att
rationalisering skall åstadkommas via
lantbruksnämnden utan att de själva
markerar sitt köpintresse. Till slut tvingas
sterbhuset — eller den som flyttar
ut —• att försälja fastigheten till en icke
intilliggande. När fastighetsköpet är upprättat,
tvingas lantbruksnämnden att utnyttja
5 § och köpa in fastigheten och
med statliga medel ge värdeutjämningsbidrag
så att en sammanförd jordbruksrationalisering
kan åstadkommas. Jag
nämner detta därför att det är en bild
ur verkligheten.

Jag skulle vilja fråga herr Axel Emanuel
Andersson vad centerpartiet menar
med sin skogskomplettering. Menar centerpartiet
att lantbruksnämnderna skall
köpa skog till dagens pris och att jordbrukarna
som behöver skogskomplettering
också skall betala till dagens pris?
Om så är förhållandet, kan det måhända
gå för sig i andra delar av landet, men
det är knappast troligt att vi i Norrland
kan betala sådana priser. Att jordbrukarna
är villiga att betala de priser som
begärs från skogsägarnas sida förekommer
ingalunda.

Jag har med detta, herr talman, velat
göra en viss reservation mot den övertro
som man har på de föreslagna geografiskt
avgränsade områdena. Det skall
inte vara så att man skjuter in sig på
vissa områden och med statsbidrag åstadkommer
förebilder för den övriga rationaliseringen,
utan vi tvingas till att följa
rationaliseringstempot inom ett helt län,
eftersom man har inkopplat länsbostadsnämnderna
för att förnya bostadsbeståndet,
och man kan inte säga att vi
får vänta med att förnya detta till dess
vi har gjort upp planen för den och
den byn rörande den storleksrationalisering,
som det är fråga om, ty jag går
ut ifrån att man skall åstadkomma jordbruk
av storleken 25—30 hektar odlad
jord eller också jordbruk med mindre

142 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ang. vissa norrlandsfrågor
odlingsareal men med fullständig komplettering
av stödskog.

Jag har velat anföra dessa synpunkter,
ty jag tror inte att ett så hastigt tempo
kan genomföras att man åstadkommer
förutsättningar för att avhjälpa de svårigheter
som för närvarande råder i övre
Norrland.

Herr ANDERSSON, AXEL EMANUEL,
(ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste säga att jag
blev väldigt nedstämd när jag hörde
herr Lage Svedberg. Jag har trott på
lantbruksnämnderna, trott att de skulle
kunna göra någonting, men efter vad
herr Svedberg säger tycks det inte
finnas någon möjlighet att få skogstilldelning
i Norrland.

På ett jordbruk i Norrland, som ju
alltid omfattar skogsägor, lever jag inte
stort bättre om jag har 40 tunnland än
om jag har 20, men i södra Sverige på
slättbygderna kan jag existera på ett 40
tunnlands jordbruk, om jag får en ordentlig
egendom. I Norrland finns absolut
ingenting annat än skogstilldelningen
att lita till när man skall göra ett jordbruk
möjligt att leva på. När herr Lage
Svedberg säger att han inte tror att jordbrukarna
kan få någon skogstilldelning,
betyder det ju att han tror att jordbrukarna
i Norrland är dömda. Såvitt
jag förstår finns ingen hjälp, enligt herr
Svedbergs resonemang. Det hjälper då
inte med stödåtgärder som att ge två
eller tre öre extra på mjölken. För ett
jordbruk som producerar 30 liter mjölk
per dag blir det ju i alla fall inga pengar
att tala om!

Jag tror, som sagt, på lantbruksnämnderna.
Jag stödde förslaget om deras
inrättande, och jag anser att bönderna
genom deras hjälp skall få möjlighet att
köpa skog. Det lönar sig att vara jordbrukare
även om man har litet jord,
bara man har tillräckligt med skog. Då
har man jorden att leva på och skogen
att arbeta i.

Herr Svedberg angrep oss för att handla
med skogsegendomar. Det blev därigenom
något annat som herr Svedberg
säger i dag än vad han sagt tidigare.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr Svedberg frågade, om centerpartiet
ansåg att kronans skog skulle skänkas
till jordbrukarna, om jag fattade
honom rätt. Annars trodde han inte att
det blev mycket av det hela. Jag vill
svara herr Svedberg två saker.

Det ena är detta: För en del har skogen
alltid varit för dyr och kommer alltid
att vara för dyr. De gamla berättar
för mig om hur tokiga de ansågs vara
som på 80-talet betalade 35—40 öre
per tunnland för skogsmark. De ansågs
alldeles förköpa sig! Samma gnäll har
det varit i alla tider. De som inte vågar
någonting kan naturligtvis inte heller
vinna något. Hittills har de penningvårdande
myndigheterna — jag skall
vara så rättvis att jag säger: även långt
före det socialdemokratiska regerandet
— sörjt för ett fallande penningvärde
som bär varit ett gott stöd för skogsköpare.

För det andra, herr Svedberg, har
från centerpartiets sida sagts i fråga om
kronans skog — och det har varit den
principiella anmärkningen — att det
måste finnas harmoni och överensstämmelse
mellan den ränteberäkning, som
läggs till grund för värdering av skog,
och den ränteberäkning som tillämpas
vid de garantilån som skall underlätta
köp. Om det är så, som jag för närvarande
bedömer saken, nämligen att räntesatsen
för de pengar, som lantbruksnämnderna
erbjuder folk med garantilånemöjligheter,
ligger ungefär 2 procent
över den räntesats, efter vilken domänverket
vill kapitalisera värdet av
sin skog •— ja, då kan det vara segt. Men
finge man till stånd en rimlig överensstämmelse
i detta avseende, så att den
ena handen så att säga inte bortsåg
från vad den andra gjorde, skulle det
väl inte vara så förskräckligt märkvärdigt
att komma fram på den här vägen.

Det är på den punkten som centerpartiet
har gjort en framstöt och yrkat
på en bättre överensstämmelse mellan
kapitaliseringsvärdet på den skog, som
kronan säljer, och räntesatserna på de
garantilån, som kronan genom lantbruksnämnderna
ställer till förfogande
för att genomföra sådana här affärer.

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 143

Herr JONSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det har sagts att jag
kanske varit en alltför stor optimist och
haft en övertro på de åtgärder som
lantbruksnämnderna kan vidtaga. Det
räcker kanske med att jag bär tro —
man kommer långt med det.

Jag vill emellertid säga till herr Svedberg
att han misstar sig, om han inbillar
sig att jag har den föreställningen
att man löser hela norrlandsproblemet
genom det här förslaget. Här gäller det
ju bara ett avsnitt av de arbetsuppgifter
som statsmakterna tänkt taga på sig.

När man har rest omkring uppe i
Norrland — och herr Svedberg bör väl
också ha erfarenheter av samma slag
— träffar man ju på den ena gården
efter den andra som vid generationsväxlingen
inte kan finna någon innehavare.
Sådant förekommer även inom
relativt stora byar, som man räknar med
dock skall bestå i framtiden. Då tycker
jag det är riktigt att man gör ett samlat
försök inom den byn eller med två
eller tre närliggande byar tillsammans,
för att se vad som kan göras. Det är ju
inte sagt att man kan åstadkomma vad
man önskar, men mycket är ju vunnet
bara genom att man förbättrar förhållandena.
Jag menar inte att det skall
göras upp detaljerade stora regionalplaner,
som i vissa fall har utarbetats
och som utvecklingen på några år
sprungit ifrån, utan meningen är att
man skall göra en kalkyl över läget och
inventera resurserna samt känna sig för
vad som kan göras. Sedan skall man
sätta i gång och arbeta undan för undan
och i mån av behov och tillgång
köpa några fastigheter.

En viktig synpunkt är att investeringarna,
såsom jag också framhöll i mitt
första anförande, är så dyrbara. Tänk
på vad en ny ladugård kostar! Därför
måste man planera ordentligt och söka
få till stånd ett ordentligt jordbruksunderlag.
Skall investeringen kunna bäras
måste i regel jordbruket utvidgas
och kanske även skogsmarken. Det är
detta som är lantbruksnämndernas allra
största uppgift att planera och genomföra.

Ang. vissa norrlandsfrågor

Till slut vill jag, herr talman, säga,
att vi i Gävleborgs län har genomfört
rätt stora markbyten med bolag, och vi
har också försökt göra en del sammanslagningar
av enskilda gårdar. Vi tycker
emellertid ändå att det skulle vara
roligare att arbeta med ett litet större
område och därigenom få flera pusselbitar
att passa ihop. På det sättet kan
man nog komma till ett bättre resultat.

Men denna rationalisering av det norrländska
jord- och skogsbruket blir aldrig
färdig, utan den är en fortlöpande
process som pågår undan för undan.
I varje särskild situation får vi försöka
göra det bästa möjliga och lämna statliga
bidrag till stöd åt verksamheten.
Det är det, herr talman, som jag tror på
i detta sammanhang, liksom på lantbruksnämndernas
möjligheter att klara
uppgiften.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag skall först vända
mig till herr Axel Emanuel Andersson.
Han sade att det skulle finnas så goda
förutsättningar för köplust när det gäller
skog. Det har jag aldrig bestritt.
Men vilka priser får man betala för
den? Jag har ställt den frågan till centerpartiet,
om man där menar att lantbruksnämnderna
skall köpa skog till
dagspriser, skog som det inte finns någon
kundkrets för, eftersom jordbrukarna
i många fall inte vill betala det dagsaktuella
priset.

Jag kan anföra ett fall som jag känner
till ifrån mitt hemlän. Det gällde ett
skogsområde på 225 hektar eller 450
tunnland. Det fanns 9 jordbruk som behövde
kompletteras med den arealen.
Priset låg på 175 000 kronor. De jordbrukare,
som behövde området att komplettera
med, ville betala 105 000 kronor.
Den som köpte det hade 350 tunnland
förut, det största jordbruket i orten.
Han betalade 175 000 kronor med
stöd till och med från RLF:s distriktsledning,
via Kungl. Maj :t, som avstyrkte
och följde lantbruksnämndens linje, men
han fick tillstånd ändå.

Sedan har vi många fall, där lantbruksnämnden
köpt upp fastigheter som

144 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ang. vissa norrlandsfrågor

skulle avses för komplettering av intillliggande
fastigheter men som fortfarande
ligger osålda, emedan jordbrukarna,
sedan lantbruksnämnden har kommit
över fastigheten, inte längre har samma
intresse för den utan menar att nämnden
kan behålla fastigheten till dess att
nämnden får realisera den till det pris
som de intilliggande jordbrukarna vill
betala. Den formen av planering kan
man knappast i fortsättningen i någon
större utsträckning bedriva med statsmedel,
ty det skulle innebära att vanhävdade
fastigheter skulle ligga i statens
ägo i avvaktan på ett köpintresse
från de jordbrukare, vilkas ägor ligger
nära intill.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten ytterligare, men till herr Lage
Svedberg vill jag säga att dessa frågor
ligger litet vid sidan om, ehuru de givetvis
hör hit. Mycket skulle vara vunnet
om man finge en utredning om vad
det finns för skogar lämpliga för skogskompletteringsändamål
i övre Norrland,
vilka möjligheter till komplettering av
lämpliga jordbruk som i så fall föreligger
o. s. v. Jag tror att detta vore en
väsentlig sak, som skulle kunna hjälpa
det norrländska jordbruket.

Sedan undrar jag vad som är orsaken
till att dessa försäljningar skulle ha
skett på det sätt, som herr Lage Svedberg
antytt. Och varför avstår dessa
småbrukare? Som en av de personer
som köpt sådan stödskog och väl känner
till sådana affärer vill jag bara ha
sagt, att dels inverkar beräkningen av
kapitaliseringsprocenten, den fråga som
herr Ferdinand Nilsson nyss var inne
på, och dels och framför allt den höga
räntan i dagens läge som gör det nästan
omöjligt för vederbörande att köpa.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, och de av herr Jonsson anmärkta
tryckfelen rättats, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad under
överläggningen yrkats propositioner
komme att framställas särskilt rörande
varje punkt av utskottets i det nu före -

dragna utlåtandet gjorda hemställan, varvid
dock punkten II komme att upptagas
före punkten I P.

I fråga om punkten I A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Nils Hansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen i förevarande
del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Olofsson, Uno, begärde votering,
i anedning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18
punkten I A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils Hansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen i förevarande
del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Anderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 66.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna I B
och I C hemställt.

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 145

Med avseende på punkten I D, anförde
vidare herr talmannen, komme propositioner
att framställas, under förutsättning
att anslag komme att utgå, först
särskilt i frågan, huruvida Gästrikland
skulle anses vara stödberättigat, därefter
särskilt i frågan, huruvida Kopparbergs
län och Värmlands län skulle
vara stödberättigade, samt slutligen särskilt
angående utskottets hemställan i
övrigt under punkten I D.

Beträffande utskottets hemställan såvitt
gällde frågan om Gästrikland skulle
anses vara stödberättigat, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till vad utskottet härutinnan hemställt,
dels ock bifall till motionerna 1:545
och II: 676.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan i förevarande
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Emanuel, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad utskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 18 punkten I D,
såvitt avser frågan om Gästrikland skall
anses vara stödberättigat, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas motionerna I:
545 och II: 676.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Emanuel, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

10 Första kammarens protokoll 1960. Nr 15

Ang. vissa norrlandsfrågor

Ja — 102;

Nej — 20.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Angående utskottets hemställan i vad
avsåge frågan om Kopparbergs län och
Värmlands län skulle vara stödberättigade,
fortsatte herr talmannen, hade
yrkats dels att utskottets hemställan i
denna del skulle bifallas, dels ock att
kammaren skulle bifalla motionerna I:
553 och II: 680.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jonasson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18
punkten I D, såvitt avser frågan om
Kopparbergs län och Värmlands län skola
vara stödberättigade, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas motionerna I: 553
och II: 680.

Då emellertid herr Jonasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 24.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i övrigt hemställt under
punkten I D.

146 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ang. vissa norrlandsfrågor

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten I E hemställt.

Vidare gjordes enligt de rörande punkten
I F förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall till motionerna
1:557 och 11:688; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om punkten I G, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Nils
Hansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen, såvitt
nu vore i fråga. Emellertid, fortsatte
herr talmannen, torde sistnämnda yrkande
såsom varande följdyrkande till
yrkandet om bifall till reservationen
under punkten I A hava förfallit genom
kammarens redan fattade beslut, varför
nu endast kvarstode yrkandet om bifall
till utskottets hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten I G.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten I H hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten
I I framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall till motionerna
1:548 och 11:677; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18 punkten
I I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas motionerna I: 548
och 11:677.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därpå gjorde herr talmannen enligt
de med avseende å punkten I J förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
i förevarande del innefattades i dels
den av herr Jonasson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen och dels den
av herr Nils Hansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Olofsson, Vno, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18
punkten I J, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som i
förevarande del innefattas i dels den av
herr Jonasson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen och dels den av herr
Nils Hansson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen nr 3.

Då emellertid herr Olofsson, Vno, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 147

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 64.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjordes i enlighet med de rörande
punkten I K förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Nils Hansson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen, såvitt nu vore i fråga;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkten I L hemställt.

I fråga om punkten I M, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o)
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Jonasson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
denna del; samt 3.-o) att kammaren skulle
godkänna det förslag, som innehölles
i den av herr Nils Hansson m. fl. vid
utlåtandet anförda, med 3 betecknade
reservationen, såvitt nu vore i fråga.
Herr talmannen anförde vidare, att, med
hänsyn till kammarens redan fattade beslut,
de i reservationerna framställda
yrkandena finge anses hava förfallit,
varför endast kvarstode yrkandet om bifall
till utskottets hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten I M hemställt.

Vidkommande punkten I N, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Nils Hansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3
betecknade reservationen i förevarande
del. Yrkandet i reservationen torde
dock, fortsatte herr talmannen, få anses
hava förfallit genom kammarens tidigare
beslut.

Ang. vissa norrlandsfrågor

På gjord proposition bifölls härpå
vad utskottet i punkten I N hemställt.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten I O hemställt.

I avseende å punkten II, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet i denna punkt hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr
Nilsson, Ferdinand, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:555 och 11:675, såvitt i motionerna
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala, att mindre kronop
arker som på grund av struktur icke
rätt lämpade sig för statsdrift borde
överföras till lantbruksnämndsorganisationen
från domänverket för att utnyttjas
för komplettering av ofullständiga
jordbruk med skog.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18
punkten II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till motionerna 1:555 och
II: 675, såvitt nu är i fråga.

I)å emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsappa -

148 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ang. vissa norrlandsfrågor

rat; och befunnos vid omröstningens

slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 115;

Nej — 19.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Pälsson anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen avsett att
avstå från att rösta men av misstag röstat
för nej-propositionen.

Rörande punkten I P, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle bifalla motionerna
1:555 och 11:675 i nu förevarande del.
Sistnämnda yrkande hade, anförde herr
talmannen, framställts under förutsättning
att ifrågavarande motioner bifölles
såvitt de behandlats under punkten
II, varför detta yrkande finge anses hava
förfallit genom kammarens redan
fattade beslut.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten I P hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 175, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

150, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1960/
61, m. m.; samt

nr 155, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 16 :o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.01.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 149

Onsdagen den 4 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. viss omorganisation av lantmäteriväsendet Föredrogs

ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående viss omorganisation
av lantmäteriväsendet och
rikets allmänna kartverk, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 4 mars 1960
avlåten proposition, nr 74, vilken hänskjutits
till jordbruksutskottet, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att dels godkänna de
framlagda förslagen till vissa ändringar
i fråga om lantmäteriväsendets organisation,
dels godkänna de framlagda förslagen
rörande vissa organisationsändringar
vid rikets allmänna kartverk, dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningarna för
lantmäteristyrelsen och lantmäteristaten,
vilka angivits i propositionen, dels
fastställa viss angiven avlöningsstat för
lantmäteristyrelsen, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1960/
61, dels fastställa viss angiven avlöningsstat
för lantmäteristaten, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61, dels för budgetåret
1960/61 anvisa till Lantmäteristyrelsen:
Avlöningar och Omkostnader förslagsanslag
av 1 936 800 kronor respektive
240 700 kronor, till Lantmäteristaten:
Avlöningar och Omkostnader förslagsanslag
av 25 790 700 kronor respektive
5 297 800 kronor, till Lantmäteristaten:
Utrustning ett reservationsanslag av
400 000 kronor, till Utbildningskurser
för viss lantmäteripersonal m. fl. ett
reservationsanslag av 421 100 kronor,
till Bidrag till kostnader i samband med
lantmäteri- och vägförrättningar m. m.
ett förslagsanslag av 345 000 kronor,
dels faststiilla viss angiven avlönings -

stat för rikets allmänna kartverk, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1960/61, dels för budgetåret
1960/61 anvisa till Rikets allmänna
kartverk: Avlöningar och Omkostnader
förslagsanslag av 6 161 800 kronor respektive
713 200 kronor, till Rikets allmänna
kartverk: Kartarbeten m. m., Utrustning
m. m. och Utbildningskurser
för viss personal reservationsanslag av
1 830 000 kronor, 300 000 kronor respektive
4 000 kronor, dels ock godkänna
i propositionen föreslagna grunder
för ny lantmäteritaxa.

I propositionen hade förordats vissa
ändringar i fråga om lantmäteriets organisation
m. m. i syfte att effektivera
verksamheten. Därvid hade eftersträvats
att göra organisationen sådan, att den
smidigt medgåve förskjutningar av arbetsinsatserna
såväl i fråga om inriktningen
som beträffande lokalisering. Genom
rationaliseringsåtgärder åsyftades
att giva lantmäteriorganisationen tillräcklig
kapacitet i förhållande till efterfrågan
på dess tjänster.

Vad beträffade lantmäteristyrelsen hade
förslagits, att ett till lantmäteriets
distriktsorganisation nu hörande centralkontor
för fotogrammetriska, beräkningstekniska
och fastighetstekniska
uppgifter skulle inordnas i styrelsen. I
fråga om länslantmäterikontoren hade
förordats en ej oväsentlig utbyggnad av
kontorens personella resurser för arkivservice
åt förrättningsorganisationerna.

Angående lantmäteriets distriktsorganisation
hade förslag framlagts om en
viss begränsning av antalet lantmäteridistrikt.
Samtidigt skulle arbetskapaciteten
stärkas genom att alltför små förrättningsenheter
skulle undvikas. En ny
indelning av landet i högst 110 lantmäteridistrikt
hade föreslagits skola fastställas
per den 1 januari 1961. I betraktande
av det stora behovet av fastighetsregleringar
avseende omarrondering och
storleksrationalisering på såväl skogsbrukets
som jordbrukets område hade

150 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Ang. viss omorganisation av lantmäteriväsendet

förordats, att vid sidan av lantmäteridistrikten
skulle finnas specialorganisationer
för främst fastighetsregleringsuppgifter
till det antal som tillgången
på för uppgifterna lämplig personal
medgåve. Även för vissa andra uppgifter
avsåges specialorganisationer kunna inrättas.
Det totala antalet specialorganisationer
antoges tills vidare komma att
uppgå till 35. I rationaliseringssyfte förordades
vidare, att inom förrättningsorganisationerna
skulle genomföras delegering
av arbetsuppgifter från lantmätare
till mätningstekniker samt från sådana
till annan biträdespersonal.

Härjämte hade föreslagits vissa dispositioner
i avsikt att i ej ringa mån förbättra
tillgången på biträdespersonal i
kontorstjänst inom lantmäteriorganisationen.
Samtidigt hade framlagts förslag
till vissa lönegradsförändringar för ett
antal tjänster i lantmäteriet tillhörande
såväl lantmätar- som mätningstekniker■och
biträdeskategorierna. Ävenså hade
■ett betydande belopp avsetts att ställas
till förfogande för anskaffande av tids■och
arbetsbesparande utrustning.

I propositionen hade också förordats
vissa organisationsändringar vid rikets
allmänna kartverk. Dessa förslag avsåge
i första hand den fotogrammetriska
verksamheten vid verket. Bland annat
avsåges att den 1 juli 1961 en övergång
skulle ske till en affärsmässig driftform
för sagda verksamhet samt en sammanslagning
av verkets fotogrammetriska
byrå och beställningsavdelning. Det hade
även föreslagits, att arbetet med upprättande
av ekonomisk karta över Kopparbergs
län skulle påbörjas under nästa
budgetår samt att en kontinuerlig
och systematisk flygfotografering av i
princip hela landet skulle komma till
stånd.

Spörsmålet om en sammanföring i någon
form av rikets allmänna kartverk
och lantmäteriet ansåges böra anstå till
dess den i 1960 års statsverksproposition
omnämnda utredningen berörande
rationaliseringsorganen på jordbrukets
och skogsbrukets områden slutförts.
Samverkan lantmäteriet och kartverket

emellan avsåges dock att komma till
stånd i ökad utsträckning i fråga om
vissa fotogrammetriska och geodetiska
arbetsuppgifter.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:559,
av herr Andersson, Torsten, och herr
Larsson, Sigfrid, samt 11:694, av herr
Larsson i Hedenäset,

2) de likalydande motionerna 1:560,
av herr Bergh, Ragnar, m. fl., och II: 701,
av herr Hseggblom m. fl.,

3) motionen I: 561, av herr Kristiansson,

4) de likalydande motionerna 1:562,
av herr Lindahl m. fl., och 11:690, av
fru Lindberg m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:563,
av herr Mossberger, och II: 695, av herr
Antonsson,

6) de likalydande motionerna 1:564,
av herr Nilsson, Ferdinand, och II: 697,
av herr Grebåck,

7) de likalydande motionerna 1:565,
av herr Osvald, och 11:691, av herr
Antby,

8) de likalydande motionerna 1:566,
av herr Persson, Einar, m. fl., och II:
698, av herr Eliasson i Sundborn m. fl.,

9) de likalydande motionerna 1:567,
av herr Pålsson m. fl., och 11:699, av
herr Larsson i Norderön m. fl.,

10) de likalydande motionerna 1:568,
av herr Svanström m. fl., och II: 692, av
herr Svensson i Stenkyrka m. fl.,

11) de likalydande motionerna 1:569,
av herr Svedberg, Erik, m. fl., och II:
693, av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.,

12) de likalydande motionerna 1:570,
av herr Åkesson och herr Nilsson, Yngve,
samt II: 700, av herr Nilsson i Bästekille
m. fl.,

13) motionen 11:671, av herr Antby,
ävensom

14) motionen 11:696, av herr Henningson
i Visby och herr Arweson.

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 151

Ang. viss omorganisation av lantmäteriväsendet

I motionerna 1:559 och 11:694 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att samtliga nuvarande förste mätningsteknikertjänster
i Ae 15 skulle utbytas
mot förste mätningsteknikertjänster i
Ae 17, att mätningsteknikertjänster i Ae
13 och Ae 11 skulle utbytas mot förste
mätningsteknikertjänster i Ae 15 till så
stort antal att sammanlagda antalet
tjänster i Ae 15 och Ae 17 uppginge till
145 stycken och att i anledning därav
förslaget till avlöningsstat för lantmäteristaten,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1960/61, skulle ändras
på sätt i motionerna angivits.

I motionerna 1:560 och 11:701 hade
yrkats, att riksdagen vid behandling av
proposition nr 74 måtte besluta, dels att
antalet distrikt vid lantinäteriets distriktsorganisation
skulle fastställas till
119 med 119 distriktslantmätartjänster i
Ao 26, dels att 10 chefstjänster i Ae 26
skulle inrättas för specialorganisationerna,
dels att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :ts måtte
framlägga förslag till förläggning av utbildningen
av lantmäteriets mätningstekniker
till de tekniska läroverken samt
dels att likaledes i skrivelse till Kungl.
Maj Ét hemställa, att Kungl. Maj :t måtte
framlägga förslag till förbättrande av lönesättningen
inom lantmäteriet för till
mätningstekniker utbildad personal.

I motionerna 1:562 och 11:690 hade
anhållits, att riksdagen måtte vid ställningstagande
till det i propositionen nr
74 framlagda förslaget om vissa ändringar
i fråga om lantmäteriets organisation
m. m. besluta om sådana ändringar
i förhållande till förslaget att dels
antalet lantmäteridistrikt sattes till 125
i stället för föreslagna 110, dels i anledning
härav erforderliga ändringar gjordes
beträffande avlöningsstat för lantmäteristaten,
att tillämpas från och med
budgetåret 1960/61, ävensom beträffande
anslag till avlöningar, dels ock att
Nora och Lindes lantmäteridistrikt bibehölles
oförändrade.

I motionerna 1:564 och 11:697 hade
yrkats, att riksdagen vid behandling av
ifrågavarande proposition skulle med -

giva, att den nya indelningen av landet
i lantmäteridistrikt finge avse högst 119
distrikt, samt anvisa medel för en organisation
av nämnda omfattning ävensom
att vederbörande utskott skulle utarbeta
förslag till härför erforderliga personalramar
samt avlönings- och omkostnadsstater
m. m.

I motionerna 1:566 och 11:698 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
dels att Kopparbergs län skulle vara indelat
i tio lantmäteridistrikt, dels att nu
gällmde kungörelser (SFS 1935:84 och
1943: 388) om statsbidrag till bestridande
av förrättningskostnaderna vid vissa
lantmäteriförrättningar inom Kopparbergs
län skulle äga tillämpning även å
nytillkommande förrättningar.

I motionerna 1:567 och 11:699 hade
yrkats, att riksdagen skulle dels uttala,
att det vore angeläget att arbetet med
att upprätta ekonomiska kartor för det
inre av Norrland påskyndades, dels besluta,
att antalet lantmäteridistrikt i riket
skulle vara högst 115, dels ock uttala,
att vid indelningen av riket i lantmäteridistrikt
de angelägna rationaliseringsuppgifterna
inom skogsbruket i
Norrland borde beaktas.

I motionerna 1:569 och 11:693 hade
hemställts, att riksdagen måtte medgiva,
att den nya indelningen av landets lantmäteriväsende
finge omfatta högst 118
lantmäteridistrikt i enlighet med vad i
motionerna anförts, samt anvisa medel
till en organisation av nämnda omfattning
och att vederbörande utskott måtte
utarbeta förslag till härför erforderliga
personalramar samt avlönings- och
omkostnadsstater m. in.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj ds framställning
och med avslag å motionen
11:671 ävensom, såvitt nu vore i fråga,
motionerna I: 560 och II: 701, I: 562 och
11:690, 1:564 och 11:697, 1:567 och II:
699, 1:569 och 11:693 samt 11:696 besluta,
att antalet lantmäteridistrikt från

152

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Ang. viss omorganisation av lantmäteriväsendet

och med den 1 januari 1961 skulle vara
högst 110;

B. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna 1:561, I:

563 och 11:695, 1:565 och 11:691, I:
568 och 11:692 samt 1:570 och 11:700
ävensom, såvitt nu vore i fråga, motionerna
1:559 och 11:694, 1:560 och II:
701, 1:562 och 11:690, 1:566 och II:

698, 1:567 och 11:699 samt 11:696 godkänna
de förslag i övrigt till vissa ändringar
i fråga om lantmäteriväsendets
organisation, m. m., som utskottet i utlåtandet
framlagt;

II. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna 1:567 och II:

699, såvitt nu vore i fråga, godkänna de
förslag rörande vissa organisationsändringar
vid rikets allmänna kartverk,
m. m., som framlagts i utlåtandet;

III. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:560 och 11:701, I:
562 och 11:690, 1:564 och 11:697 samt
I: 569 och II: 693, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, bemyndiga Kungl.
Maj:t att vidtaga de ändringar i personalförteckningarna
för lantmäteristyrelsen
och lantmäteristaten, vilka angivits
i utlåtandet;

IV. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna 1:559 och 11:694,
såvitt nu vore i fråga,

1) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för lantmäteristyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

2) å riksstaten för budgetåret 1960/
61 under nionde huvudtiteln till Lantmäteristyrelsen:
Avlöningar anvisa ett
förslagsanslag av 1 936 800 kronor;

V. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning samt med
avslag å motionerna 1:559 och 11:694,
1:560 och 11:701, 1:562 och 11:690, I:

564 och 11:697 samt 1:569 och 11:693,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,

1) fastställa i denna punkt införd avlöningsstat
för lantmäteristaten, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

2) å riksstaten för budgetåret 1960/61
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lantmäteristaten: Avlöningar
ett förslagsanslag av 25 790 700 kronor;

b) till Lantmäteristaten: Omkostnader
ett förslagsanslag av 5 297 800 kronor;

VI. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under nionde
huvudtiteln anvisa

a) till Lantmäteristyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 240 700 kronor; b)

till Lantmäteristaten: Utrustning
ett reservationsanslag av 400 000 kronor;

c) till Utbildningskurser för viss lantmäteripersonal
m. fl. ett reservationsanslag
av 421100 kronor;

d) till Bidrag till kostnader i samband
med lantmäteri- och vägförrättningar
m. m. ett förslagsanslag av
345 000 kronor;

VII. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning

1) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för rikets allmänna kartverk,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1960/61;

2) å riksstaten för budgetåret 1960/
61 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Rikets allmänna kartverk: Avlöningar
ett förslagsanslag av 6 161 800
kronor;

b) till Rikets allmänna kartverk: Omkostnader
ett förslagsanslag av 713 200
kronor;

c) till Rikets allmänna kartverk:
Kartarbeten m. m. ett reservationsanslag
av 1 830 000 kronor;

d) till Rikets allmänna kartverk: Utrustning
m. m. ett reservationsanslag av
300 000 kronor;

e) till Rikets allmänna kartverk: Utbildningskurser
för viss personal ett
reservationsanslag av 4 000 kronor;

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 153

Ang. viss omorganisation av lantmäteriväsendet

VIII. att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
godkänna de i utlåtandet föreslagna
grunderna för ny lantmäteritaxa;

B. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
1:566 och II: 698, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att statsbidragsgivningen
jämlikt kungörelserna 1935: 84
och 1943:388 angående bestridande av
förrättningskostnaderna för vissa lantmäteriförrättningar
i Kopparbergs län
skulle upphöra per den 1 juli 1960 utom
vad gällde redan påbörjade förrättningar.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

1) av herrar Sigfrid Larsson, Eskilsson,
Nils Hansson, Jonasson, Uno Olofsson,
Hseggblom, Antbg, östlund och
Himås, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i vissa angivna delar hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under I A och III
hemställa

I. att riksdagen måtte

A. med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionerna 1:560
och 11:701, 1:564 och 11:697, 11:671
samt II: 696, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, ävensom med avslag, såvitt
nu vore i fråga, å motionerna I: 562 och
II: 690, I: 567 och II: 699 samt I: 569 och
II: 693 besluta, att antalet lantmäteridistrikt
från och med den 1 januari
1961 skulle vara högst 119;

III. att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 560 och II: 701 samt I: 564 och
II: 697, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, ävensom med avslag, såvitt nu
vore i fråga, å motionerna 1:562 och II:
690 samt 1:569 och 11:693 bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i
personalförteckningarna för lantmäteristyrelsen
och lantmäteristaten, vilka angivits
i reservationen, samt vidtaga de
åtgärder, som i övrigt kunde bliva erforderliga
vid fastställande av en lantmäteriorganisation
av högst 119 distrikt;

2) av herr Sigfrid Larsson, som ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, som i reservationen angivits,
som att till utskottets hemställan
under I bort fogas en punkt C, vari utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna 1:559
och 11:694 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad i reservationen anförts
beträffande lantmäteriteknikernas
löneläge;

3) av herrar Sigfrid Larsson och Persson
i Tandö, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under VIII B
hemställa, att riksdagen måtte med avslag
å Kungl. Maj :ts framställning och
med bifall till motionerna 1:566 och
11:698, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att statsbidragsgivningen jämlikt kungörelserna
1935: 84 och 1943: 388 angående
bestridande av förrättningskostnaderna
för vissa lantmäteriförrättningar
i Kopparbergs län skulle fortfara.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Sigfrid
Larsson, Hseggblom och Antbg, vilka anfört
följande:

»I den proposition som behandlas i
detta utlåtande föreslås i enlighet med
lantmäterikommitténs betänkande att
antalet lantmäteridistrikt skall minskas
från 148 till 110. Även om enighet råder
om att det ur organisationsteknisk synpunkt
är fördelaktigt att nedbringa antalet
distrikt har starkt vägande skäl
anförts mot en så stark reduktion som
den föreslagna. Två av lantmäterikommitténs
experter yrkar att riket indelas
i minst 118 distrikt. Lantmäteristyrelsen
förordar 119 och Sveriges lantmätarförening
120, Svenska landskommunernas
förbund säger sig ej vara övertygat
om att förutsättningar föreligger för en
så radikal nedskärning av antalet distrikt,
som kommittén föreslår. Ett stort
antal lokala myndigheter, organisationer
och sammanslutningar har vänt sig
mot den av kommittén föreslagna indragningen
av vissa namngivna distrikt.
Slutligen har i en rad motioner på -

154 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Ang. viss omorganisation av lantmäteriväsendet

yrkats en ej fullt så långt gående minskning
av antalet distrikt som föreslagits i
propositionen.

Vid jordbruksutskottets sammanträde
den 31 mars fattades definitivt beslut
om att förorda en reducering av antalet
lantmäteridistrikt från 148 till 119.

Några dagar därefter fick utskottet
taga del av följande brev:

''Till Ordföranden i jordbruksutskottet Enligt

vad statsutskottets 5:e avdelning
erfarit har jordbruksutskottet den
31 sistlidne mars vid sin behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 74 beslutat
med 11 röster mot 9 förorda bifall till
i motionsväg framställda yrkanden om
sådan avvikelse från Kungl. Maj:ts förslag,
att antalet lantmäteridistrikt skall
utgöra 119 i stället för 110. I samband
härmed har jordbruksutskottet, såsom
en följd av sitt ställningstagande beträffande
antalet lantmäteridistrikt, beslutat
tillstyrka i motionsväg framställt yrkande
om ökning av antalet distriktslantmätartjänster
i Ao 26 från 110 enligt
Kungl. Maj:ts förslag till 119.

I anledning av sistnämnda beslut tilllåter
jag mig fästa uppmärksamheten
vid att —- såsom framgår av prop. nr 74
s. 129 — Kungl. Maj:ts förslag till lönegradsändringar
enligt propositionen utgör
resultatet av en uppgörelse mellan
företrädare för jordbruks- och civildepartementen
samt vederbörande personalorganisationer.
Enligt 5:e avdelningens
uppfattning får den av Kungl. Maj:t
föreslagna uppflyttningen av ett antal
distriktslantmätartjänster från 25 till 26
lönegraden anses stå i sådant samband
med antalet 110, att en ändring av det
av Kungl. Maj :t föreslagna antalet distriktlantmätartjänster
i Ao 26 skulle
rubba grunderna för den med personalorganisationerna
träffade överenskommelsen.
En dylik åtgärd måste såvitt 5:e
avdelningen kan finna föranleda en omprövning
av distriktlantmätarnas lönegradsfråga
i dess helhet.

Stockholm den 5 april 1960

Hans Gustafsson''

Detta föranledde utskottet att efter
majoritetsbeslut ompröva ärendet. Vid
den förnyade behandlingen den 6 april
yrkade en majoritet av utskottet
bifall till propositionens förslag att antalet
distrikt skulle vara högst 110. Anledningen
till den ändrade inställningen
torde vara de överläggningar, beträffande
distriktslantmätarnas lönegradsplacering,
vilka förts mellan företrädare
för jordbruks- och civildepartementen
samt vederbörande personalorganisation.
Vi vill understryka att
resultaten av dessa överläggningar var
kända av utskottet vid dess ursprungliga
beslut i ärendet. Vid den senare behandlingen
ansåg sig uppenbarligen ledamöter
av utskottet vid sitt ställningstagande
till antalet lantmäteridistrikt
nödsakade ge avkall på sin uppfattning
om vad som ur organisatorisk synpunkt
var mest fördelaktigt på grund av att
överenskommelse träffats ej endast om
lönegradsplacering av en viss kategori
befattningshavare utan även om antalet
tjänster, fastän den senare frågan var
knuten till ett organisationsspörsmål,
som icke behandlats av riksdagen. Det
är enligt vår mening inte tillfredsställande,
att denna fråga rörande lantmäteriorganisationens
distriktsindelning
på så sätt undandragits riksdagens reella
behandling.»

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Sedan länge föreligger
en besvärande arbetsbalans inom lantmäteriorganisationen.
Vid årsskiftet
1958/59 uppgick antalet förrättningar,
som väntade på att bli avslutade, till cirka
30 000. Med användning av all tillgänglig
personal i distriktsorganisationen
skulle det ta ungefär 15 månader att
slutföra dessa uppdrag. Det är således
uppenbart att den nuvarande organisationen
inte kan lämna en ur tidssynpunkt
tillfredsställande service till allmänheten
i stora delar av landet. Särskilt
besvärligt är det i fråga om skiftesorganisationerna.
Lantmäterikommittén
beräknar, att arbetsbalansen inom
skiftesorganisationerna vid slutet av år
1957 uppgick till 5 800 arbetsmånader.

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 155

Ang. viss omorganisation av lantmäteriväsendet

Det motsvarar för nu pågående skiften
inte mindre än 8 års arbete för all tillgänglig
personal.

Sådana var förhållandena vid årsskiftet
1958/59. Tyvärr har situationen inte
förbättrats sedan dess utan i stället ytterligare
försämrats. Man kan därför inte
annat än anse det tacknämligt att
jordbruksministern lagt fram förslag till
rationaliseringsåtgärder, som syftar till
att ge lantmäteriorganisationen en kapacitet
som någorlunda svarar mot efterfrågan
på denna organisations tjänster.
Bland dessa åtgärder märks förslag om
att öka storleken på organisationsenheterna,
d. v. s. lantmäteridistrikten, ute
på fältet. Det råder full enighet om att
man därigenom skall kunna uppnå en
mera rationell arbetsfördelning mellan
olika personalkategorier.

Vi har för närvarande 148 lantmäteridistrikt.
Den personal som är verksam i
dessa distrikt skall enligt förslaget sammanföras
till ett färre antal distrikt. Det
är emellertid uppenbart att bl. a. till
följd av arbetets natur varje distrikt av
mångahanda skäl måste ha en begränsad
geografisk omfattning. Om det säger departementschefen,
att övervägande skäl
talar för att landet alltjämt bör vara indelat
i ett relativt stort antal distrikt.
Som skäl härför anför han, att i motsatt
fall uppstår svårigheter att uppehålla
erforderlig kontakt mellan å ena
sidan förrättningspersonalen och å andra
sidan enskilda, kommuner och organisationer.
Han framhåller också betydelsen
av att förrättningspersonalen bär
god kännedom om de lokala förhållandena.
Sist men inte minst skulle det
medföra betydande resekostnader och
stor tidsspillan, om personalen skulle
sammanföras till enbart ett fåtal stationeringsorter.

Jag har berört dessa omständigheter
för att belysa organisationsdilemmat. Å
ena sidan är det ur arbetsorganisatorisk
synpunkt fördelaktigt med stora distrikt,
men å andra sidan uppstår sådana olägenheter,
som jag nyss exemplifierat, när
man ökar distriktens geografiska omfattning.
Det blir följaktligen en bedömningsfråga,
hur stora och hur många

distrikt som i dagsläget är det mest
lämpliga. Departementschefen har uttryckt
det så, att man måste göra en
sammanvägning av de skäl som talar
för respektive mot större eller mindre
begränsningar i antalet lantmäteridistrikt.

Vid denna avvägning har departementschefen
kommit till att antalet distrikt
bör bestämmas till högst 110. Så
är ordalydelsen i propositionen.

Denna mjuka motivering som statsrådet
använder kontrasterar mot utskottets
förslag. Där heter det: »Utskottet
kan därför godtaga Kungl. Maj ds på ett
enhälligt kommittéförslag grundade uttalande
att distriktsantalet skall nedbringas
till högst 110.» Det hette »enhälligt
kommittéförslag». Detta är riktigt.
Men det bör påpekas att två av
kommitténs experter i ett särskilt yttrande
yrkat på att antalet distrikt skall
vara minst 118. Kommittén sade högst

no.

Lantmäterikommitténs betänkande har
varit utskickat på remiss till ett flertal
remissinstanser. Jag skall bara nämna
vad några remissvar säger i denna fråga.
Lantmäteristyrelsen förordar 119
distrikt och Sveriges lantmätarförening
120. Svenska landskommunernas förbund
säger i sitt remissvar att det inte
har blivit övertygat om att det finns
förutsättningar för att reducera antalet
lantmäteridistrikt så starkt som föreslagits
av kommittén, d. v. s. till 110.

Vi reservanter tycker därför att vi har
starka skäl för vår uppfattning att indragningen
av distrikt bör begränsas
till 29. Vi föreslår en minskning från
148 till 119. I ett flertal motioner har
man också förordat detta antal. Av motiveringen
i dessa motioner får vi reservanter
också ett starkt stöd för vårt
ställningstagande. Det kan också nämnas
att när jordbruksutskottet första
gången behandlade iirendet och fattade
beslut stannade utskottets majoritet för
en begränsning till 119 distrikt.

Liksom utskottet anser vi reservanter
att det beslut som nu skall fattas beträffande
distriktsantalet bör hänföra sig till
läget nu. Den framtida utvecklingen kan

156

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Ang. viss omorganisation av lantmäteriväsendet

givetvis bli sådan att antalet utan större
olägenheter ytterligare kan minskas. Det
vet vi inte något om, men det är möjligt
att så kan ske. Vi är emellertid övertygade
om att en reducering i dag till
110 distrikt inte minst med hänsyn till
den stora arbetsbalansen, som jag nyss
har redogjort för, skulle vara olycklig.
Jag anser därför att riksdagen bör bifalla
den reservation som är betecknad
med 1.

Vi är några stycken som utöver reservationen
till utskottsutlåtandet har
fogat ett särskilt yttrande, där vi har
redogjort för några drag i utskottsbehandlingen
av frågan om antalet lantmäteridistrikt.
Jag behöver inte närmare
redogöra för innehållet i detta särskilda
yttrande. Det finns i utskottsutlåtandet.
För övrigt har det varit rätt
stor publicitet i denna fråga, och därför
torde innehållet i detta yttrande vara
bekant för kammarens ledamöter;
även för dem som till äventyrs inte har
läst utskottsutlåtandet. Jag skall bara göra
ett par reflexioner med anledning av
detta särskilda yttrande.

Det är för oss alla väl bekant att statstjänstemännens
löner realiter bestäms
vid förhandlingar med civildepartementet.
Riksdagens befattning med lönesättningen
blir närmast av formell natur.
I fråga om distriktslantmätarlönerna
— och det är det anmärkningsvärda
— har överenskommelse träffats inte
bara om lönegradsplaceringen utan också
om antalet som skulle få lönelyftning.
Vad innebär detta? Jo, det innebär att
riksdagen i viss mån ställts inför ett
fullbordat faktum i fråga om landets indelning
i lantmäteridistrikt. Även den
frågan skulle följaktligen riksdagen endast
så att säga mera formellt behandla
och vid sitt ställningstagande vara bunden
av det förhandlingsresultat som
uppnåtts vid förhandlingar mellan civildepartementet
och vederbörande personalorganisationer.
Vi har funnit detta
så remarkabelt att vi genom vårt särskilda
yttrande velat bringa förhållandet
till riksdagens kännedom.

Enligt föreliggande förslag skall till
de flesta lantmäteridistrikten knytas

specialorganisationer. De skall syssla
med fastighetsregleringar m. m. och är
avsedda att ersätta de s. k. förfogandeorganisationer
som finns — för närvarande
28 stycken — och dessutom skiftesorganisationerna,
som uppgår till ett
tiotal. Beträffande dessa specialorganisationer
har inte departementschefen föreslagit
att det skall inrättas ett bestämt
antal, men han finner det angeläget att
dylika organisationer inrättas till det antal
som tillgången på lämplig personal
medger. Detta är alltså begränsningsfaktorn.
Behovet är ju med hänsyn till den
tidigare omtalade arbetsbalansen mycket
stort, men å andra sidan är tillgången
på personal begränsad. Det är tydligen
från den utgångspunkten som departementschefen
säger att antalet specialorganisationer
under de närmaste åren
inte torde komma att överstiga 35. I utskottsutlåtandet
heter det, att utskottet
hyser den förhoppningen att man inom
kort skall kunna inrätta ett större antal
än dessa 35 som departementschefen
talat om. Det är rätt förvånansvärt.
Menar utskottet att Kungl. Maj.''t har felbedömt
situationen? Det vore rätt intressant
att få klarlagt på vilka grunder
utskottet byggt sina prognoser, även
om det i och för sig inte spelar någon
större roll vem som har rätt, Kungl.
Maj:t eller utskottet. Ingen har nämligen
invänt mot departementschefens uttalande,
att specialorganisationer bör inrättas
i den omfattning som tillgången
på för uppgifterna lämplig personal medger.
Längre kan man ju inte komma.

Att man gått in för ett färre antal
distrikt, bottnar ju bland annat i en
önskan att åstadkomma en rationellare
och ekonomiskt fördelaktigare arbetsfördelning.
Det skall ske, har man tänkt
sig» genom att från lantmätarna till mätningsteknikerna
skulle överlåtas en rad,
till en del ganska högt kvalificerade arbetsuppgifter.
Vidare anser man att lantmätarna
skulle kunna avlastas vissa kontorsgöromål
och administrativa arbetsuppgifter,
som då skulle tagas om hand
av kontorspersonalen. Från mätningsteknikerna
skulle i sin tur överföras vissa
karteringsarbeten och beräkningsuppgif -

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 157

Ang. viss omorganisation av lantmäteriväsendet

ter. Genom detta förfaringssätt blir det
möjligt att något minska på antalet lantmätare.
Den nya organisationen kommer
däremot att innebära någon ökning
av antalet mätningstekniker och en betydande
ökning av kontorspersonalen.
Mot detta har ingen haft något att invända.
Nu råder det emellertid för närvarande
brist på såväl lantmätare som
mätningstekniker. Särskilt gäller detta
mätningsteknikerna. Den 1 januari 1960
var antalet vakanta mätningsteknikertjänster
35 — det är en rätt stor procent
av alla befattningarna — och den 1 april
i år hade siffran stigit till 45. Vad beror
detta på? Enligt lantmäteristyrelsen
har man att söka grundorsaken till avtappningen
av kvalificerade mätningstekniker
från lantmäteristaten i löneläget
för dessa tekniker. Nu föreslår departementschefen
åtgärder för utbildning
av flera mätningstekniker. Det är
gott och väl, men att döma av hittills
vunna erfarenheter är det inte till fyllest
för att råda bot på bristen. Vad
beror det på? Jo, de nyexaminerade —
det visar erfarenheten bland annat från
år 1959 — tar i stor utsträckning anställning
hos kommunerna, på den privata
arbetsmarknaden och inom andra
grenar av statsförvaltningen än lantmäteriet.
Det blir på det sättet svårt, för
att inte säga omöjligt, att fylla vakanserna.
Det är självklart att en aldrig så
väl uppbyggd organisation inte kan
fungera på ett tillfredsställande sätt, om
ett flertal viktiga tjänster inte kan besättas
med kvalificerad personal.

I motionerna 1:559 och 11:694 har
man påtalat detta och hemställt om löneuppflyttning
för ett antal mätningstekniker.
Då riksdagen, som jag tidigare
berört, knappast har någon reell möjlighet
att ändra lönegradsplaceringen —
den är ju ett resultat av förhandlingar
med civildepartementet — har jag i reservation
2 nöjt mig med att hemställa,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
ger tillkänna vad i motionen anförts beträffande
mätningsteknikernas löneläge.

Till sist några ord om lantmäteritaxan,
herr talman. Enligt kungörelsen 1935
nr 81 utgår särskilt statsbidrag för vissa

kostnader vid skiftesförrättningar i Kopparbergs
län. Anledningen härtill är de
speciella förhållanden vilka som bekant
råder i fråga om fastighetsindelningen i
detta län. Nu tillstyrker jordbruksutskottet
att denna särbestämmelse skall
upphöra att gälla från den 1 juli i år.
Man motiverar det med att myndigheterna
har för avsikt att föreslå åtgärder
som är mer ägnade att stimulera en
erforderlig fastighetsreglering i detta
län än de bestämmelser om särskilt
statsbidrag, som nu gällt inte mindre än
25 år. Ja, det är måhända möjligt att
man kan finna bättre medel för att komma
till rätta med dessa svårlösta problem,
men tyvärr har de åtgärder, som
man här talar om, ännu inte blivit utformade.
Man vet faktiskt inte riktigt
vilka åtgärder det rör sig om, och då
finner vi reservanter att det är rimligt
och riktigt att bibehålla nuvarande regler
i avvaktan på den konkreta utformningen
av åtgärderna.

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda ber jag att få yrka bifall till de
vid jordbruksutskottets utlåtande nr 19
fogade reservationerna 1, 2 och 3.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag skulle inte ha blandat
mig i denna diskussion om det inte
hade varit så att vissa av de uppgifter,
som herr Larsson lämnade, berör det
område som jag sysslar med.

Jag vet inte om jag missuppfattade
herr Larsson, men jag fick av hans anförande
det intrycket att han trodde att
civildepartementet har förhandlat inte
endast om lönegradsplaceringen utan
jämväl om antalet distrikt. Därest herr
Larsson på så sätt skulle ha missuppfattat
den framlagda propositionen, vill
jag bara inför kammarens ledamöter säga
ifrån att vi icke har förhandlat om
antalet lantmäteridistrikt. Det är ett
spörsmål som Kungl. Maj:t har att underställa
riksdagens prövning och hör
till de frågor som vi över huvud taget
aldrig förhandlar med en facklig organisation
om. Våra förhandlingar med de
fackliga organisationerna gäller enbart
löne- och anställningsvillkor.

158 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Ang. viss omorganisation av lantmäteriväsendet

Detta framgår också med all önskvärd
tydlighet av det protokoll som upprättades
i anslutning till förhandlingsuppgörelsen
om de frågor vi nu behandlar. I
§ 1 av detta protokoll står: »Sedan företrädarna
för civil- och jordbruksdepartementen
•— på grundval av inom jordbruksdepartementet
utarbetade förslag
till omorganisation inom ifrågavarande
områden — under förbehåll för Kungl.
Maj:ts och riksdagens godkännande
framlagt de förslag rörande lönegradsplacering
för tjänster m. m., som framgår
av härvid fogade bilagor, nämligen
Bilaga A Vissa tjänster inom lantmäteriväsendet
samt Bilaga B vissa tjänster vid
lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna,
förklarade sig representanterna
för personalorganisationerna godkänna
de framlagda förslagen till lönegradsplacering
av tjänster m. m.» Det är alltså
fullt klart att vi icke ett ögonblick har
förhandlat med personalorganisationen
om antalet distrikt.

Däremot är det ju ganska naturligt att
vi i anslutning till förhandlingarna har
beaktat de arbetsuppgifter som personalen
skulle få, och då har vi utgått ifrån
det förslag som utarbetats inom en speciell
kommitté som förordats av jordbruksdepartementet.
Vi bedömde läget
så att med hänsyn till den rationalisering
som skulle genomföras på detta område
fanns det anledning till vissa lönegradsjusteringar
uppåt, varom vi också
har träffat uppgörelse med organisationen.

Ja, herr talman, jag har velat anföra
dessa synpunkter beträffande handläggningen
av lönefrågan så att det i den
fortsatta diskussionen icke skulle uppstå
några som helst missförstånd på denna
punkt. Men jag vill samtidigt understryka
att den lönesättning som vi har
godtagit för dessa tjänster är baserad
på en bedömning av de vidgade arbetsuppgifter
som måste följa av den rationaliserade
organisationen.

Jag kanske också skulle tillägga att
jag för min personliga del hade räknat
med att riksdagen, som vid åtskilliga
tillfällen har förordat rationalisering
av statsförvaltningen och många gånger

diskuterat möjligheten av att begränsa
organisationen inom olika avsnitt av
statsförvaltningen, nu med tillfredsställelse
skulle hälsa ett förslag från Kungl.
Maj:t, som avser att genomföra en radikal
rationalisering samtidigt som det ger
möjlighet till effektivare arbetsformer än
tidigare.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det var intressant att ta
del av dessa upplysningar från statsrådet
Lindholm. Det framgick ju klart att
man i civildepartementet inte förhandlat
om något annat än lönesättningen
för distriktslantmätarna.

Det är ju då rätt förvånande när man
jämför detta med det brev som är citerat
i det särskilda yttrandet och som
jordbruksutskottet fick från 5:e avdelningen
i statsutskottet, där det heter:
»Enligt 5:e avdelningens uppfattning får
den av Kungl. Maj:t föreslagna uppflyttningen
av ett antal distriktslantmätartjänster
från 25 till 26 lönegraden anses
stå i sådant samband med antalet
110, att en ändring av det av Kungl.
Maj :t föreslagna antalet distriktslantmätartjänster
i Ao 26 skulle rubba grunderna
för den med personalorganisationerna
träffade överenskommelsen.»

Herr statsrådet nämnde, och det är
alldeles riktigt, att lönesättningen får
bero på det ansvar som vederbörande
har och därmed naturligtvis storleken
på organisationerna. Ja, det kan jag
helt och fullt gå med på, men jag skulle
vilja fråga statsrådet: Om Kungl. Maj:t
hade föreslagit 119 distriktslantmätartjänster
i stället för 110, skulle det då
medfört att uppflyttningen från 25 till
26 lönegraden inte skulle ha kommit
till stånd som ett resultat av förhandlingarna? -

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag har för min del
ingen anledning att svara för de bedömningar
som gjorts inom statsutskottets
5:e avdelning. Den kännedom jag har

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 159

Ang. viss omorganisation av lantmäteriväsendet

från den tid jag själv medverkade inom
statsutskottets 5:e avdelning säger mig
att avdelningen mycket väl kan svara
för sig själv och äger en betydande erfarenhet
då det gäller att bedöma frågor
av denna art.

Beträffande den av herr Sigfrid Larsson
till mig ställda frågan vill jag bara
svara att det inte är enbart en lyftning
av ett visst antal tjänster från Ao 25
till Ao 26 som förekommit, utan därutöver
har vissa andra justeringar skett.
Men så mycket torde ju vara klart att
vår bedömning av hur lönen borde sättas
givetvis hade påverkats, därest organisationen
hade varit föreslagen på
annat sätt än som nu var fallet. Den lönesättning
som har förordats och om vilken
det har träffats uppgörelse bygger
ju på en bedömning av arbetsuppgifterna
i den föreslagna organisationen.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag vill börja med att
instämma med herr Sigrid Larsson när
han beklagar att riksdagen till stor del
har berövats sin prövningsrätt när det
gäller att fastställa den nya lantmäteriorganisationen
på grund av de överenskommelser
som träffats i förväg.

Genom det förslag som här har lämnats
om ändringar i lantmäteriets organisation
vill jordbruksministern ge lantmäteriet
bättre möjligheter att fylla sina
aktuella arbetsuppgifter. Eftersom dessa
uppgifter växlar från tid till tid, bör
organisationen också anpassas efter de
ändrade förhållandena. För att öka effektiviteten
och därigenom minska den
besvärande arbetsbalansen har jordbruksministern,
såsom herr Sigfrid Larsson
redan framhållit, föreslagit en ny
distriktsorganisation med ett reducerat
antal distrikt men med cn förstärkt personalorganisation
inom de olika distrikten.
Man har föreslagit en minskning
från 148 distrikt till 110. Eftersom i
vissa fall två distrikt har samma stationeringsort
kommer den nya organisationen
emellertid att medföra att antalet
stationeringsorter för distriktslantmätare
minskas till 94.

Man vill öka resurserna för varje distrikt
bl. a. när det gäller att utnyttja
olika personalgrupper rationellt, och det
är därför jordbruksministerns förhoppning
att väntetiden för allmänheten skall
kunna minskas. Men ändringen kommer
också att innebära betydande olägenheter
för dem som är beroende av lantmäteriets
tjänster. Civilministern förvånade
sig nyss över att det restes invändningar
mot en så radikal nedskärning av
distrikten, eftersom nedskärningen måste
medföra en minskning av statens kostnader
på detta område. Visst är man
tacksam över att utgifterna minskar eller
över att möjligheterna ökar att förbättra
en organisation inom oförändrad
kostnadsram, men vi måste dock
väga fördelarna av den nya organisationen
mot de nackdelar som den innebär
för allmänheten. Vi som har undertecknat
reservation nr 1 vid jordbruksutskottets
utlåtande har ansett att förslaget
gått för långt när det gäller att minska
antalet distrikt.

Utöver de skäl, som anförts i reservationen,
ber jag att i korthet få framföra
ytterligare några synpunkter som stöd
för densamma.

Lantmäteridistrikten är typiska serviceorgan
för allmänheten och kommunerna
i olika avseenden. När det t. ex.
gäller byggnadsverksamheten och samhällsplaneringen
är vi ute i landskommunerna
i hög grad hänvisade till att
anlita de tjänster som lantmäteriet kan
erbjuda. Ny lagstiftning på dessa områden
ställer ytterligare anspråk på lantmäteridistrikten
som serviceorgan åt
kommunerna. Det är en sak som varje
praktisk kommunalman känner till från
sin dagliga gärning. Denna uppgift kommer
emellertid att försvåras genom den
föreslagna centraliseringen. För dem som
skall utnyttja lantmäteriets distriktsorganisation
blir på det viset den föreslagna
centraliseringen i själva verket motsatsen
till en rationalisering. Det som man
vinner på den ena, den statliga sidan av
organisationen får betalas med ökat besvär
på den andra sidan, bland lantmäteriets
kundkrets. Det betänkliga i sammanhanget
är att det framför allt blir

160 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Ang. viss omorganisation av lantmäterivasendet

glesbygdsområdena i landet som drabbas
av indragningarna. Där är underlaget
för de nuvarande distrikten givetvis
svagast, och så kommer indragningen
som ett brev på posten. På det sättet
leder även den här åtgärden till att det
läggs sten på börda när det gäller de
avlägset belägna kommunerna och deras
möjligheter att hävda sig i konkurrensen.
Det blir obekvämare att hålla den
personliga kontakten såväl för sakägarna
och kommunalmännen som för tjänstemännen
inom lantmäteriet. Det blir längre
och dyrare resor och svårare att
komma i kontakt med varandra. Distriktslantmätarnas
tid kommer i större
utsträckning än nu att tas i anspråk för
resor som minskar deras möjligheter att
fullgöra sina egentliga arbetsuppgifter.

Det är givetvis dessa omständigheter
som varit avgörande för de myndigheter
som har yttrat sig negativt om förslaget
till lantmäteriets distriktsorganisation.
Jag vill liksom herr Sigfrid Larsson
påminna om att bland dessa myndigheter
återfinns lantmäteristyrelsen
som bygger sin ståndpunkt på erfarenheter
som överlantmätarna i de olika länen
har gjort, personer som väl känner
de lokala förhållandena. Dit hör också
Sveriges lantmäteriförening som genom
sina medlemmar givetvis har en påtaglig
kontakt med det praktiska arbetet. Och
Landskommunerna förbund har förklarat
sig inte vara övertygat om att förutsättningar
föreligger för en så radikal
nedskärning av antalet lantmäteridistrikt
som här har föreslagits. Det är helt i
överensstämmelse med dessa synpunkter
som vi i vår reservation har föreslagit,
att antalet distrikt skall fastställas
till 119 i stället för 110 som jordbruksministern
och jordbruksutskottets majoritet
har föreslagit. Jag ber, herr talman,
att få ansluta mig till herr Sigfrid
Larssons yrkande om bifall till denna
reservation.

Sedan ber jag också att få säga några
ord om reservation nr 3. När vi behandlade
den frågan i utskottet — det
gäller alltså skiftesverksamheten i Kopparbergs
län — fanns det två förslag
att ta ställning till. Det var dels pro -

positionens om att det särskilda statsbidraget
till denna verksamhet skulle slopas,
dels en motion nr 566 i första kammaren,
väckt av herr Einar Persson m. fl.
och nr 698 i andra kammaren, väckt
av herr Eliasson i Sundborn m. fl., som
yrkar att det särskilda statsbidraget
skall bibehållas.

Personligen hade jag vid det tillfället
uppfattningen, att man borde slopa det
särskilda statsbidraget, och därför anslöt
jag mig inte till reservation nr 3.
Sedan behandlingen slutförts har det
emellertid framkommit en del synpunkter
som gör att jag skulle vilja ställa
ett ändringsförslag till yrkandet i reservationen.

Det är ju ingen tvekan om att det
behöver bli en sanering av de rådande
äganderätts- och fastighetsbildningsförhållandena
inom Kopparbergs län. Det
har vitsordats under utskottsbehandlingen,
i motioner och vid andra tillfällen.
Det är också möjligt att vi kommer att
få höra berättas mer om det senare här
i kväll. Det behöver alltså ske en sanering.
Det statsbidrag som lämnats till
denna verksamhet har haft en viktig uppgift
att fylla. Det har varit ett stimulansbidrag,
utan vilket det skulle ha varit
svårt att få några skiften genomförda.

Om man nu på en gång upphör med
stimulansbidragen, kommer det att uppfattas
som en orättvisa mot de delar av
länet som ännu inte fått sitt skifte utfört.
Det är olika ägarekategorier som
berörs av dessa förrättningar. En kategori,
de stora bolagen, har ändå klart
för sig hur nödvändig skiftesverksamheten
är. För deras vidkommande behövs
det säkerligen inget särskilt stimulansbidrag.
Men för att få med de enskilda
markägarna är det av betydelse att
vi även i fortsättningen lämnar ett särskilt
statsbidrag till verksamheten.

Jag skall därför, herr talman, be att
få föreslå att klämmen i reservationen
nr 3 ändras så att den får följande innebörd
och lydelse: VIII. B. med avslag
å Kungl. Maj ds framställning och i anledning
av motionerna I: 566 och II: 698,
såvitt nu är i fråga, besluta att statsbidragsgivningen
jämlikt kungörelserna

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 161

Ang. viss omorganisation av lantmäteriväsendet

1935:84 och 1943:388 angående bestridande
av förrättningskostnaderna för
vissa lantmäteriförrättningar i Kopparbergs
län skall fortfara beträffande andra
enskilda markägare än bolag.

Denna lydelse överensstämmer med ett
förslag som jag i förväg lämnat till sekreteraren,
och till vilket jag alltså yrkar
bifall.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att jag
inte har något emot det ändringsförslag
som herr Eskilsson framlagt beträffande
reservation 3. Jag ber därför, herr talman,
att få ta tillbaka mitt yrkande om
bifall till denna reservation i den lydelse
den har i betänkandet och ansluter
mig till herr Eskilssons förslag.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Eftersom jag är motionär
i denna fråga skall jag be att få anföra
några synpunkter.

Jag kan i stort sett instämma i vad
herrar Sigfrid Larsson och Eskilsson
sagt beträffande lantmäteritaxorna. Men
det är på en annan punkt som jag inte
kan biträda utskottets förslag. Det gäller
utskottets förslag angående särbestämmelser
om statsbidrag till förrättningskostnader
för skiftesverksamheten i
Kopparbergs län. Kungl. Maj :t och utskottet
har nu föreslagit att dessa särbestämmelser
skall slopas och ersättas
med nya statsbidragsgrunder. Det gäller
alltså de nya förrättningar som eventuellt
kan komma till stånd. För de redan
påbörjade förrättningarna gäller de gamla
statsbidragsgrunderna.

Jag kan också understryka vad utskottet
bär säger på sidan 48: »Enligt
utskottets mening är det av stor vikt att
söka komma till rätta med de otillfredsställande
förhållandena i berörda trakter
av Kopparbergs län.» Men jag kan
inte följa utskottet längre, när utskottet
i samma stycke skriver: »Utskottet är
för sin del övertygat om att man därigenom
kan nå fram till åtgärder som är

It Första kammarens protokoll 1960. Nr 15

bättre ägnade att stimulera den erforderliga
fastighetsregleringsverksamheten än
ett bibehållande av nu gällande särbestämmelser
om statsbidrag till omförmälda
förrättningskostnader inom Kopparbergs
län.»

Jag kan inte dela utskottets optimism
i denna skrivning. För min del tror jag,
att utskottet inte vet hur denna sak kommer
att gestalta sig i framtiden. Jag har
den uppfattningen, att det kommer att
bli svårt att få till stånd några nya skiften
med de lägre statsbidrag som de enskilda
sakägarna kommer att få efter
det nya förslaget. Jag är därför rädd att
denna verksamhet kommer att avstanna,
och det skulle ju ur flera synpunkter vara
beklagligt.

De flesta känner till ägoförhållandena
i Dalarna och vet att ägorna är kolossalt
splittrade och att en ändring här bör
komma till stånd ganska snart. Det har
som alla vet pågått en lovande skiftesverksamhet
under många års tid. Det är
därför min förhoppning att denna verksamhet
skall kunna fortgå även i framtiden
och eventuellt utbyggas. Det här
gäller ju i första hand jordbruket, för
vilket verksamheten har stor betydelse,
men jag tror för min del att skiftesverksamheten
har den största betydelsen just
inom skogsbruket. Med den splittring
som för närvarande förekommer där förstår
ju var och en, att det är mycket
svårt att bedriva ett rationellt skogsbruk.
De nuvarande ägodelsförhållandena kan
ju uppvisa skogsskiften som inte är bredare
än en trädlängd eller omfattar bara
några hundra kvadratmeter. Då förstår
var och en att det är synnerligen svårt
att bedriva ett effektivt skogsbruk. Det
är från den synpunkten viktigt att denna
skiftesverksamhet kan fortgå och att
den också kan utbyggas.

Vad jag nu har nämnt är inte bara
ett enskilt intresse, utan också ett viktigt
samhällsintresse. Därför bör statsmakterna
stödja denna verksamhet efter
de grunder som för närvarande gäller.

Som jag nyss sade har jag den uppfattningen,
att de nya statsbidragsbestämmelser,
som föreslås i jordbruksutskottets
utlåtande, vilket bygger på den

162

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Ang. viss omorganisation av lantmäteriväsendet

kungl. propositionen, kan när det gäller
skiftesverksamheten i Kopparbergs län
leda dithän, att den lovande arronderingsverksamhet
som pågår genom skiftesverksamheten
kommer att avstanna
på grund av att det inte kommer igång
några nya skiften, om de nya statsbidragsbestämmelserna
skulle tillämpas.
Detta skulle enligt min uppfattning vara
till mycket stort men både för de
bygder som denna verksamhet berör och
för hela samhället.

Det är alltså utifrån dessa synpunkter
och detta resonemang som jag kan
biträda det förslag som här har framställts
av herr Eskilsson beträffande
lantmäteritaxorna. Jag ber, herr talman,
att under förevarande punkt få yrka bifall
till hans förslag, alltså ändringsförslaget
till reservation 3.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Det är nu mer än tio
år sedan denna fråga behandlades av
riksdagen och lantmäteriet fick den nuvarande
organisationen. Det har hänt
mycket sedan dess på detta område, och
även på det tekniska området har förhållandena
blivit väsentligt ändrade. En
kommitté, som har utrett frågan, har
lagt fram ett förslag, som Kungl. Maj:t
nu har förelagt riksdagen för behandling.

Under de senaste åren har bristen på
kompetent folk varit besvärande, och
man har på många håll i landet varit
mycket bekymrad över den långa väntetiden.
Därför har man nu försökt gå
fram på olika vägar för att nå ett bättre
resultat. Den tekniska utvecklingen har
ju skett mycket snabbt, och man har
gått fram efter nya metoder.

I den proposition, som vi i dag skall
ta ställning till, föreslås att specialorganisationer
inrättas i större omfattning.
Man skall också söka få fram ytterligare
tekniskt utbildad personal för att nå
en större kapacitetsförstärkning.

För närvarande har vi 148 lantmäteridistrikt.
Enligt det förslag, som samlat
utskottsmajoriteten, skall distrikten inte
bli fler än 110. Det har nu från olika
håll väckts motioner, enligt vilka man

velat bibehålla sina gamla distrikt ute
i landet. Reservanterna har därvid stannat
för att föreslå 119 distrikt.

De 110 distrikten, som från början
har föreslagits av lantmäterikommittén,
har inte kommit till på en höft. Kommittén
var enig om förslaget — låt vara
att två experter hade annan mening. Vad
kommittén förde fram har nu vunnit
utskottsmajoritetens öra. Genom minskningen
av antalet distrikt blir inte antalet
lantmätare mindre. De lantmätare
som finns skall inte frigöras för nya
uppgifter, utan de skall fortsätta i sin
nuvarande verksamhet. Det är antalet
kontor man minskar, och särskilt ser
man till att man får något större distrikt,
så att man kan utnyttja både teknisk
personal och teknisk materiel på ett
mer tillfredsställande sätt. Därigenom
skulle man ur effektivitetssynpunkt nå
bättre resultat.

Statens organisationsnämnd har företagit
vissa undersökningar beträffande
lantmäteridistrikten för att utröna vad
man skulle kunna nå för resultat genom
nu föreslagen organisation. Organisationsnämnden
ville därvid minska antalet
distrikt ytterligare, men regeringen
och utskottsmajoriteten har stannat vid
110 distrikt. Organisationsnämndens undersökningar
har inte utförts på en höft,
och resultatet av nämndens undersökningar,
som delgavs utskottet, visar, att
den föreslagna organisationen medför
vinster ur effektivitetssynpunkt jämfört
med nuvarande förhållanden.

Kommitténs förslag har i princip biträtts
av det övervägande antalet remissinstanser.
Jag har i remissammanhang
haft anledning att medverka, vilket också
har apostroferats i dag. När vi då
yttrade oss över förslaget fann vi, som
saken då låg till, att vi inte kunde känna
oss övertygade om att förutsättningar
förelåg för en distriktsindelning, som
innebar en minskning av nuvarande antal
distrikt. Därefter har förslaget omarbetats,
och man har nu gått fram på
nya vägar. Just på det tekniska området
vill man försöka ernå förbättringar,
som möjliggör att man kan medhinna
de arbetsuppgifter som föreligger. Det

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 163

Ang. viss omorganisation av lantmäteriväsendet

är särskilt dessa specialorganisationer,
som man vill eftersträva för att man
skall kunna medhinna att lösa mera besvärliga
problem.

Det talas här mest om antalet distrikt.
Men det är väl den tidsenliga och arbetsbesparande
utrustningen, som också
är väsentlig. Tiden rider fort undan,
och just på teknikens område är det
så mycket som händer. Här har föreslagits
att ytterligare 65 000 kronor skall
anvisas för anskaffning och förnyelse
av denna utrustning. Det är väl också
ett område, där man kan fortsätta en utbyggnad,
som kan vara till gagn för
det framtida arbetet.

Herr Einar Persson är den som senast
berörde förhållandena i Kopparbergs
län. Utskottet har ju vid ett tidigare
tillfälle varit där uppe och sett
på förhållandena. Vi är medvetna om
att där föreligger en eftersläpning och
att där råder särskilda förhållanden.
Men därför har ju också för länets del
föreslagits icke mindre än nio specialavdelningar.
Departementschefen har ju
också förklarat sig ha uppmärksamheten
riktad på just förhållandena där och på
önskvärdheten av att komma fram till
bästa möjliga resultat.

Reservanterna har ju i sina yttranden
vänt sig mot det sätt, varpå utskottet
behandlat denna fråga. De har också
reagerat mot att man från jordbruksutskottets
sida har tagit hänsyn till en
skrivelse från ordföranden på statsutskottets
femte avdelning. Vi har i riksdagen
fattat beslut om att lönefrågor
skall behandlas på denna avdelning. Vi
fann inom utskottet att det kunde vara
riktigt att vi fick del av vad som förekommit
vid löneförhandlingarna. Civilministern
har ju här redogjort för dessa,
och jag behöver väl inte gå in på
den saken ytterligare. Med anledning av
de uppgifter, som vi fick från statsutskottets
femte avdelning om den överenskommelse,
som hade träffats, var vi
inte beredda att föreslå en ökning av
antalet tjänster. Man har också från reservanternas
sida inte tänkt sig, att det
skulle bli någon lönegradshöjning för de
ytterligare nio distrikt de föreslår. Lant -

mätarna i dessa distrikt skulle där få
stå kvar i lönegrad A 25. Men det blir
väl ganska besvärliga problem, om man
har olika lönegrader för lika arbete.

Herr Sigfrid Larsson berörde också
frågan om mätningsteknikernas löneläge.
Vi har varje år B-listeförhandlingar
när det gäller statstjänstemännens löner.
Om det visar sig att det är någonting
som behöver regleras, är vi från
riksdagens sida vana vid att ta ställning
till förslag om ändringar i löneställningen,
när sådant anses av behovet
påkallat.

Frågan om lantmäteritaxan har också
här berörts. Den höjning av taxan,
som nu föreslås, kan jag inte finna annat
än befogad. Om vi ser på de kostnader,
som staten har för lantmäteriverksamheten
— totalt rör det sig om
cirka 40 miljoner kronor — och konstaterar
att de inkomster som denna
taxa ger uppgår till omkring 16 miljoner
kronor, finner vi att staten väsentligen
subventionerar denna verksamhet.
Inom utskottet har vi alltså, när vi haft
att ta del av Kungl. Maj:ts förslag och
de många motioner som väckts med anledning
därav — från varje bygd har
man ju slutit upp kring sina lantmätare
och velat behålla dem — funnit att
Kungl. Maj:ts förslag innebär för hela
verksamheten en förstärkning av organisationen
och en förbättring av förhållandena
på det sätt jag redan vid ett
par tillfällen har berört.

Jag skall, herr talman, inskränka mig
till detta och be att i samtliga avsnitt
få yrka bifall till vad jordbruksutskottet
i sitt utlåtande nr 19 har föreslagit.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det var ett par ting i
herr Anderbergs anförande som jag vill
säga ett par ord om.

Herr Anderberg nämnde att enligt det
organisationsförslag, som vi nu behandlar,
skulle det bli många specialorganisationer,
som så att säga skulle kunna
kompensera att vi får ett mindre antal
lantmiiteridistrikt. Men då vill jag bara

164 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Ang. viss omorganisation av lantmäteriväsendet

erinra om att vi för närvarande har 28
förfogandelantmätarorganisationer och
omkring 10 skiftesorganisationer, alltså
sammanlagt 38. Jordbruksministern räknar
med att antalet specialorganisationer
under den närmaste tiden inte kan
bli mer än 35. Antalet organisationer
blir således mindre än nu. Vi fick ju
nu reda på att herr Anderberg såsom
ordförande i Sveriges landskommuners
förbund undertecknat remissvaret på
lantmäterikommitténs förslag. Herr Anderberg
sade att förslaget nu är omarbetat
och att situationen därför är en
annan. Jag vet inte i vad mån så är fallet,
antalet distrikt som departementschefen
föreslår är ju 110 — precis samma
antal som kommittén föreslog.

Herr Anderberg tyckte sedan att det
var riktigt att utskottet tog hänsyn till
skrivelsen från ordföranden i statsutskottets
femte avdelning. Det är ju rätt
förvånande eftersom det vid förhandlingarna
med distriktslantmätarna —
enligt vad civilministern nyss nämnde
— inte varit fråga om antalet befattningar,
utan endast lönegradsplaceringen.

Herr ANDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Utskottet säger på sidan
43 i utlåtandet, att det tillstyrker att »inrättande
och omdisposition av specialorganisationer
får ankomma på lantmäteristyrelsen,
som även bör besluta om
stationeringsorter, verksamhetsområden
och närmare arbetsuppgifter för sådana
organisationer». Utskottet ger också uttryck
för att lantmäteristyrelsen bör göra
en prövning av behovet av dessa specialorganisationer
samtidigt med att styrelsen
upprättar planerna för den nya
distriktsindelningen. Av detta framgår,
att man inte bundit sig för dessa organisationer,
utan att det här finns en
möjlighet att anpassa utvecklingen efter
det behov av specialorganisationer som
kan föreligga.

Med anledning av vad herr Sigfrid
Larsson nämnde beträffande behandlingen
av frågan inom utskottet får jag säga
att det var ju på ett sätt bra att vi inom

utskottet tog kontakt med statsutskottets
femte avdelning, ty om reservationen
hade blivit utskottets mening, vet jag inte
hur det skulle komma att gå. Då hade
de 110 distriktslantmätartjänsterna blivit
placerade i lönegraden Ao 26, under
det att de nyskapade tjänsterna inte fått
högre placering än i 25 lönegraden. Det
bör ju dock vara enhetlighet på detta
område, och vi får ju se till, att tjänstemän,
som utför samma arbetsuppgifter,
får samma löneställning.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! I anknytning till föreliggande
Kungl. Maj:ts proposition om
organisationen av lantmäteriväsendet
har jag varit med om att underteckna
en motion i denna kammare, nr 569 —
en liknande motion är väckt även i andra
kammaren.

Denna motion avser närmast frågan
om antalet lantmäteridistrikt. I propositionen
har föreslagits att det skulle göras
en ganska stark minskning av dessa
distrikt till sammanlagt 110 i hela landet.
Det är klart att detta måste anses
lämpligt ur rationaliseringssynpunkt, tv
givetvis innebär det arbetsbesparingar
och ekonomiseringar, om man får denna
minskning i antalet distrikt och distrikten
alltså i stället blir större. Givetvis
måste det vara bra ur rationaliseringssynpunkt
även att ärendena, som också
föreslås i propositionen, kan delegeras
från lantmätare till lantmäteritekniker,
alltså till folk med lägre utbildning. Det
betyder att lantmätarna inte behöver vara
ute och passa alla förrättningar i distriktet
utan kan låta andra befattningshavare
övertaga en hel del.

Vi motionärer har ansett att det i
vissa landsdelar kanske inte vore så
lyckligt om lantmäteridistrikten skulle
bli större. Det finns ju distrikt där fastighetsbeståndet
är mycket besvärligt.
Större egendomar kan ha delats upp i
mindre hemman, det kan finnas fastigheter
där man har sämjedelningar, och
det kan finnas egendomar som har
många splittrade brukningsdelar. Jag
känner själv från min egen bygd till

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 165

Ang. viss omorganisation av lantmäteriväsendet

hemman som har jord på upptill tiotalet
skiften, och det är till arealen ganska
små hemman. Detsamma är förhållandet
med skogen. När det gäller att
komma till rätta med sådana problem är
det nog bra om lantmäteriets befattningshavare
verkligen känner till inte
bara bygden utan även människorna.
Därför tror jag för min del att det vore
bäst om vissa distrikt sluppe dessa sammanslagningar.

Jag har dock märkt att jordbruksutskottet
skrivit ganska positivt i vissa avseenden
när det gäller dessa ting. Det
har t. ex. sagt att en sammanslagning
av vissa distrikt inte får leda till att det
skall dragas folk från vederbörande
distrikt, utan befattningshavarna skall
vara kvar om det finns arbetsuppgifter
som motiverar detta. Likaledes föreslås
att man skall kunna föra över personal
från ett distrikt till ett annat om arbetsuppgifterna
föranleder att så görs.

Utskottet har vidare varit inne på frågan
om specialorganisationer, vilka utskottet
ansett böra inrättas i den utsträckning
som är möjlig och med hänsynstagande
till tillgången på personal.
Utskottet har i det fallet skrivit mera
positivt än departementschefen. Man har
sagt att det bör tillsättas sådana specialorganisationer
i den mån sådana behövs
och är angelägna för att lantmäteriet
skall klara sina uppgifter.

Med hänsyn till att jordbruksutskottet
ställer sig positivt när det gäller dessa
problem och då såväl majoriteten i utskottet
som även reservanterna sorgfälligt
har avstyrkt den motion jag har varit
med om att väcka kommer jag vid
eventuell votering att lägga min röst för
utskottets förslag.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Herr Anderberg påminde
om när vi förra gången diskuterade
en omorganisation inom lantmäteriet.
Vid det tillfället var många ytterst pessimistiska
inför den utveckling man då
gick till mötes. På Kungl. Maj:ts förslag
minskade vi lantmiiteriorganisationen

med inte mindre än 52 distriktslantmätartjänster
ned till 148 tjänster.
Många menade att detta skulle komma
att leda till att de distrikt som blev kvar
skulle få en sådan arbetsbalans, att de
inte skulle kunna ge den service som
skulle komma att krävas av den då fastställda
nya lantmäteriorganisationen.

Man kan titta på den underbalansering
som nu föreligger, och man finner
då att den kunnat noteras till över
14 000 arbetsmånader. Därav dras den
slutsatsen att det inte kan vara riktigt
att nu ytterligare reducera antalet lantmätardistrikt
till 110. Men vi som följt
utskottsmajoriteten har funnit att det
inte är fråga om att reducera antalet
lantmätartjänster, utan det gäller en rationalisering
inom lantmäteriet som
skall ge organisationen möjligheter att
snabbare behandla de uppgifter som föreläggs
den.

Först och främst ger man lantmäteristyrelsen
större möjligheter att följa arbetet
i hela landet, och lantmäteristyrelsen
kan besluta om en särskild organisationshjälp
i de områden där det blir
för stor arbetsbalans. Men den av utskottsmajoriteten
tillstyrkta propositionen
innebär också att man rationaliserar
arbetet inom distriktslantmäteriorganisationen.
Man överför en del arbetsuppgifter
från distriktslantmätarna
till mätningsteknikerna, och från mätningsteknikerna
överför man en del av
deras arbetsbörda till kontorspersonalen.
Därmed avser man att kunna lätta
arbetsuppgifterna för distriktslantmätarna.
Dessutom avser propositionen att
överlantmätarna skall få en förstärkning
på sina kontor, så att de kan ge
en bättre arkivservice när det gäller
kartmaterial o. s. v.

Under de senaste 10 åren har bostadsförsörjningen
krävt en betydande arbetsinsats
från distriktslantmiitarnas sida.
Å andra sidan borde vi kanske ha
anledning att erinra om att sedan vi
här i riksdagen behandlade organisationen
för tio år sedan har man fått ett
betydligt förbättrat kartmaterial. De flygfotograferingar
som skett över prak -

166 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Ang. viss omorganisation av lantmätenvasendet

tiskt taget hela landet och det kartmaerial
som kunnat åstadkommas därigenom
har för distriktslantmätarna betytt
och kommer att betyda åtskilligt, när
det gäller att underlätta deras arbete.

Man kan notera att det finns 30 vakanta
lantmätaretjänster, 45 vakanta
tjänster som mätningstekniker och cirka
60 befattningar som kontorsbiträden
obesatta, men när man godkänner det
förslag som här föreligger innebär detta
att det skall ordnas en kursverksamhet
som skall ge större tillgång till sådan
arbetskraft som lantmätarna och
distriktslantmätarna skall kunna ha till
sitt förfogande för att kunna komma i
balans med det arbete som åläggs dem.
Jag tror därför att man tryggt kan följa
utskottsmajoriteten. Dess förslag innebär
ett bifall till Kungl. Maj:ts proposition,
och det förslaget kan vi ta eftersom
den lantmäterikommitté som har utarbetat
det sett på frågan från dess olika
synpunkter.

Vi vet hur det var för tio år sedan
då omorganisationen skedde. Då hade
man ackordslön. Om jag inte missminner
mig var distriktsinnehavarnas löneförmåner
enligt ackorden mycket olika.
Det fanns de som utöver den ordinarie
lönen hade ackordsinkomster på
1 200 kronor och andra som kunde notera
en ackordsinkomst på närmare
30 000 kronor vid sidan om den fastställda
grundlönen. Så det är klart att
kapaciteten var olika stor vid den tidpunkten.

Jag tror nog att man kan följa Kungl.
Majrts förslag och utskottsmajoriteten,
så får vi se hur utvecklingen kommer
att gestalta sig med å ena sidan de möjligheter
som lantmäteristyrelsen får och
å andra sidan den decentralisering av
arbetsuppgifterna som sker för distriktslantmätarna,
lantmätarna och mätningsteknikerna.
Vi får se vad det kommer
att ha för betydelse för den underbalansering
som nu noteras, att man
kan lägga över mycket av lantmätarnas
arbetsbörda på mätningsteknikerna.

Jag skall inte förlänga debatten, herr
talman, utan vill endast yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag har kommit i en något
ovanlig situation här i dag. För andra
gången i dag har jag nämligen anledning
att diskutera lokala frågor som berör
Kopparbergs län.

Innan jag går in på dessa saker skulle
jag rent allmänt vilja påpeka att det i
jordbruksutskottets utlåtande nr 19 på
s. 4 sägs någonting som jag tycker ganska
bra belyser lantmäteriets uppgifter.
Där säger man: »Organisationens arbetsuppgifter,
som främst avser att genom
ändringar i fastighetsindelningen
skapa för skilda ändamål lämpliga fastigheter
och att genom ombildning förbättra
bestående fastigheter, hör nära
samman med de av statsmakterna tilllämpade
riktlinjerna för bland annat
jordbruks- och bostadspolitiken samt
samhällsplaneringen. Lantmäteriets insatser
är ofta av väsentlig betydelse för
genomförandet av dessa riktlinjer.» Man
säger vidare på s. 8: »Vid utnyttjandet
av organisationens rörlighet bör självfallet
beaktas berättigade lokala intressen.
»

Jag har citerat dessa uttalanden som
en målsättning att utgå ifrån när vi i
dag har att diskutera lantmäteriorganisationen.
Det föreliggande förslaget innebär
nämligen nedskärningar av lantmäteridistriktens
antal från 148 till 110. I
anledning därav bär motioner väckts
från olika håll, där man reagerat mot
det framlagda förslaget, vilket man menar
går alltför hårt fram. Av utskottsutlåtandet
framgår också att inom utskottet
rått stor tveksamhet inför denna
kraftiga reducering. Det särskilda yttrandet
liksom reservationerna visar också
detta.

Motionernas antal och innehåll styrker
också den som är tveksam inför departementschefens
förslag. Den lokala kännedomen
och vakthållningen kring de
egna länen speglas tydligt i motionerna.
Så är också förhållandet beträffande
Kopparbergs län, där uppslutningen
kring motionerna 1:566 och 11:698 varit
allmän oavsett partifärg. Det har
också funnits dubbel anledning till en
sådan uppslutning kring dessa motioner,

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 167

Ang. viss omorganisation av lantmäteriväsendet

nämligen dels den omorganisation och
indragning av distrikt som föreslagits,
dels också de nya regler för gäldande av
kostnaderna för vissa lantmäteriförrättningar
inom Kopparbergs län, som nu
föreslås.

Vad först ändringen av distriktsorganisationen
beträffar föreslås indragning
av Borlänge- och Nås-distrikten.
Borlänge-distriktet har lantmäteristyrelsen
ansett böra bibehållas i sin nuvarande
omfattning. Detta har också överlantmätaren
och länsstyrelsen bestämt
uttalat sig för, liksom också länsavdelningen
av Landskommunernas förbund
har gjort. Många skäl har utgjort underlaget
för dessa bestämda uttalanden om
att Borlänge-distriktet bör bibehållas.
Borlänge är Dalarnas största stad, bygden
däromkring är mycket folkrik; fastighetsbildningen
är mycket omfattande
i Stora Tuna, nybebyggelsen där har varit
den livligaste i hela länet. Borlängedistriktet
svarar nu för mätningsverksamheten
i Säter stad. Arbetets omfattning
i Borlänge är sådan att det ger sysselsättning
åt ett lantmäterikontor av
den storlek som eftersträvas av 1956 års
lantmäterikommitté.

Indragningen av Nås-distriktet och
dess uppdelning på Ludvika- och
Malungs-distrikten har ingett berättigad
oro i berörda områden. Som herr Einar
Persson och andra talare tidigare har
påpekat i dag har Dalarna inom vissa
områden, speciellt inom den s. k. storskiftesbygden,
mycket invecklade fastighets-
och äganderättsförhållanden. Både
Nås och Malung ligger inom denna
bygd. Det måste tas hänsyn till detta
när man här är beredd att vidtaga en
omorganisation. Man bär också att ta
hänsyn till allmänhetens berättigade anspråk
på att inte få för lång väg till distriktskontoren.
Enligt uppgift får en del
människor i Nås inte mindre än 11 mils
väg till sitt lantmäterikontor. I propositionen
anföres att av lantmäteriets resande
personal 75 procent medgivits rätt
att använda egen bil i tjänsten. Emot
detta är ingenting att erinra. Vad jag
vill ha sagt är att befolkningen ej allmänt
har tillgång till bil och att de all -

männa kommunikationerna tyvärr inte
medger att allmänheten utan stora olägenheter
kan färdas mellan hemorten
och distriktslantmätarkontoret för att få
kontakt med lantmätaren.

Vid omorganisation av distrikten bör
man ta hänsyn till den arbetsbalans som
förefinnes — av utskottsutlåtandet framgår
att vid ingången av år 1960 de största
arbetsbalanserna återfinnes inom
Kopparbergs län, trots att man då inte
tagit hänsyn till den särskilda skiftesverksamheten.
Detta talar för att ändring
av distriktsorganisationen inte bör ske
inom Kopparbergs län.

Till slut herr talman, vill jag säga
något om de särskilda skiftesförhållanden
som vi har inom vissa delar av Dalarna.
Dessa är så invecklade att en särskild
lagstiftning, den s. k. Dalalagen,
tillämpas inom dessa områden. Det har
också tillämpats en särlagstiftning rörande
bestridandet av kostnaderna för
vissa lantmäteriförrättningar. Nu föreslår
utskottet att kostnaderna för sådana
förrättningar skall bäras av sakägarna i
samma omfattning som förordas beträffande
annan lantmäteriverksamhet av betydelse
för yttre rationalisering av jordbruks-
och skogsfastigheter, med undantag
för redan påbörjade förrättningar.
Detta låter enkelt — men det är inte så
enkelt. Jag nämnde att det råder särskilda
förhållanden inom vissa delar av
Kopparbergs län. Jag skall ge ett exempel
från en by, där vid storskiftet fanns
cirka 50 fastigheter. I dag finns där cirka
1 600 fång, därav genom lagfart ett
hundratal, med vilande lagfart ett
hundratal, och resten 1 400 är fång utan
lagfarter. Här sker nu ett skifte som
syftar till att få ordning på detta. Det
fordras ofta vidlyftiga utredningar för
äganderättsbestämningar och dylikt. Men
man har dock nått goda resultat genom
den nuvarande skiftesverksamheten. Jag
skall nämna ett fall. En ägare hade 3,5
hektar. De återfanns på 44 olika ställen,
han hade vidare 30 hektar skog
som återfanns på 80 ställen, dvs. 33,5
hektar fördelade på 124 ställen. Efter
skiftet har en sammanläggning skett, så
att hans inägojord är fördelad på två

168

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Ang. viss omorganisation av lantmäteriväsendet

ställen och skogen på två ställen, alltså
fyra platser i stället för tidigare 124.

För denna skiftesverksamhet utgår nu
speciella statsbidrag. Utskottet förordar
nu på Kungl. Maj:ts förslag att dessa
särskilda bidrag skall upphöra efter den
1 juli 1960. Och vidare säger utskottet
på tal om de speciella förhållandena
inom Kopparbergs län att dessa är av
sådan storleksordning och för med sig
sådana bekymmer att man har anledning
att allvarligt överväga andra lösningar.
Hur detta skall ske vet vi ingenting om.
Än mindre har någonting beslutats på
den punkten. Att då bara sätta den 1
juli 1960 som stoppgräns för insatser,
som stimulerat skiftesverksamheten inom
Kopparbergs län, kan inte vara riktigt
enligt den uppfattning vi motionärer
hyser.

Mera vore att säga i dessa frågor. Jag
skall inte fresta herr talmannens och
kammarens tålamod längre. Jag vill
bara till slut säga att detta med distriktsorganisationen
inom länet samt
frågan om skiftesverksamheten inom
länet är av utomordentligt stor betydelse
för oss. Löses inte dessa frågor
på ett vettigt sätt kan man fråga sig hur
det blir med avsöndringen av tomtmark
för egnahemsverksamheten samt hur det
blir med möjligheten att bruka jord och
skog i fortsättningen. Dalarna är nu en
turistattraktion ur många synpunkter.
Den som ser litet mera bör också kunna
lägga märke till hur jorden ofta ligger
obrukad, hur en vegetation som
ingen önskar tränger in. Detta sammanhänger
med de nuvarande skiftesförhållandena,
som gör det omöjligt att bruka
dessa söndertrasade tegar. Detta gäller
jorden, men det gäller också skogen.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här anfört ber jag att få yrka bifall
till motionerna 1:566 och 11:698,
innebärande dels en önskan om att få
bibehålla tio stycken lantmäteridistrikt
i länet, dels i övrigt till det yrkande,
som herr Eskilsson ställt tidigare i dag.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Som här förut har sagts
i kammaren har ett flertal motioner

avlämnats i anslutning till propositionen.
Dessa motioner kommer från ledamöter
som lämnar fram dem som representanter
för bygder där folket är bekymrat
över denna frågas utveckling.
Folk har svårt att föreställa sig att de
besvärliga förhållanden som råder inom
lantmäteriet med väntetider för att få
avstyckningar klara skulle bli bättre om
lantmätaren i bygden blir avskaffad. Det
är faktiskt ändå så att den som känner
till vilken utpräglad makt över byggnationens
utveckling som lantmätarna har
vet att man över huvud taget ingenting
kan ta sig för då det gäller byggnadsverksamhet,
förrän lantmätarna varit
och avstyckat respektive tomter eller
områden. Det är lika besvärligt för enskilda
som för kommuner och företagare
av olika slag. Därför är det givet att
man funderar litet grand på hur det skall
bli i fortsättningen. Detta gäller naturligtvis
allra främst bygder där expansionen
sker raskt och där det är behövligt
att avstyckningarna av olika områden
sker så snabbt som möjligt.

Man måste förutsätta att det förslag
som föreligger är avsett att göra det hela
bättre. Även om man ser litet pessimistiskt
på den saken nu, kan det väl
tänkas att den nya organisationen skall
fungera bättre när den tillämpats någon
tid.

Det är klart att den nya organisationen
med hänsyn till nuvarande eftersläpning
behöver bli verkligt effektiv.
I statsrevisorernas berättelse för 1959
heter det att under det att eftersläpningen
för distriktsorganisationerna 1948 var
26 349 fall, har denna eftersläpning 1958
ökat till 34 397.

Jag skall inte stå här och hålla fram
någon pekpinne för utskottet. Men jag
hade faktiskt väntat mig att utskottet
skulle ha tagit med något av det aktuella
siffermaterial som statsrevisorerna
samlat under fjolåret och som återges
i berättelsen, som kom vid nyår. Det
skulle enligt mitt sätt att se inte ha
missprytt jordbruksutskottets utlåtande
i detta stycke.

Vad man framför allt har anledning
att se en smula dystert på är att perso -

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 169

Ang. viss omorganisation av lantmäteriväsendet

nalrekryteringen inte lovar så värst
mycket för framtiden. Jag vill här till
protokollet, ehuru jag inte tror att man
tar intryck av det, anföra något av vad
revisorerna sade om denna fråga i 1959
års berättelse. Jag hoppas att de som är
kvar i kammaren inte rymmer fältet, om
jag läser innantill; det skall inte bli något
långt stycke:

»Revisorerna vilja i detta sammanhang
rikta uppmärksamheten på en speciell
omständighet, som berör personalrekryteringen.
Såsom framgår av den föregående
redogörelsen föreligger sedan
länge inom lantmäteriorganisationen
brist på personal av alla kategorier, även
såvitt gäller de högskoleutbildade lantmätarna.
Man har därtill under en följd
av år haft -att räkna med en icke obetydlig
avgång av lantmätare till andra håll,
bl. a. till det kommunala planväsendet.
Utbildningen av lantmätare, som sker
endast vid tekniska högskolan i Stockholm,
har emellertid under ett flertal år
ägt rum i mycket begränsad omfattning.
Det genomsnittliga antal studerande
som antagits i den första årskursen
vid högskolans avdelning för lantmäteri
var intill mitten av 1940-talet omkring
20. Inför en väntad stegring av behovet
av lantmätare utökades antalet utbildningsplatser
väsentligt och utgjorde 40
för vart och ett av åren 1948 och 1949.
Härefter skedde emellertid efter hand
en stark begränsning av platsantalet,
som år 1952 bestämdes till 15 och för
åren 1953 och 1954 utgjorde endast 10
per år. Då utbildningen som regel bedrives
under 4—5 år, har antalet utexaminerade
från avdelningen de senast
förflutna åren varit osedvanligt lågt. Det
uppgick åren 1956 och 1957 till 14 respektive
13 och under år 1958 till endast
3. För innevarande år räknas med 12
utexaminerade från avdelningen. Det är
uppenbart att svårigheter måste uppstå
att fylla personalbehovet, om icke rekrytcringspersonal
utbildas i tillräcklig
omfattning.»

Detta är alltså vad statsrevisorerna hade
att säga i frågan. Naturligtvis verkar
det ganska dystert, om man tänker på
att den nya organisationen skall få det

hela i gång och man skulle stå inför en
personalbrist i olika kategorier.

Jag tror emellertid inte att man skall
vara alltför ledsen. Utskottet har, såvitt
jag kan förstå, på ett mycket kraftigt
sätt understrukit att en bättre ordning
bör åstadkommas, och jag hoppas för
min del att den skall inställa sig, även
om man inte bör hysa några stora illusioner
om att förändringen skall ske
mycket hastigt.

Jag har intet yrkande, herr talman,
ehuru jag hör hemma i en av de orter
som vi närmast tänkt på när vi motionerat.
Det vore ganska meningslöst att
ställa ett yrkande beträffande den bygden
— det är ju inte riksdagens sak att
fördela de tjänster som skall komma till
eller dras ifrån. Den uppgiften ligger hos
Kungl. Maj:t, och man får hoppas att
Kungl. Maj :t skall bedöma frågan så att
organisationen behålles eller eventuellt
utvidgas på de orter, där angelägenhetsgraden
alldeles särskilt talar för det. Jag
tror att tacksamheten komme att bli stor
både i kommunerna och bland de enskilda
som är berörda i detta sammanhang,
om man ute i bygderna finge en
organisation som kunde skapa bättre förhållanden
på detta område än vi hittills
haft.

Jag har som sagt intet yrkande, herr
talman.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Tyvärr måste jag förlänga
diskussionen en liten stund med
några ord om en sak som visserligen
hänger ihop med detta ärende men som
inte direkt utgör huvudfrågan. Jag vill
då anknyta till vad som tidigare förekommit
i afton rörande de förhållanden
som medfört att jordbruksutskottet
upphävt ett fattat beslut och intagit en
ståndpunkt som varit mer behaglig för
regeringen.

När jag först läste det särskilda yttrande
som finns fogat till utskottsutlåtandet
gjorde jag rätt spontant åtminstone
ett par reflexioner. Hur kan Kungl.
Maj:t träffa ett löneavtal för lantmäteriväsendet
som även beträffande organisa -

170 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

om man nu har träffat ett sådant avtal,
vad är det då för ett sätt att inte ordentligt
tala om det? I stället låter man statsutskottets
femte avdelning ila till undsättning
och tala om vad som verkligen
ligger bakom lönegradsuppflyttningen,
och det sker först när jordbruksutskottet
hotar att stanna för en annan lösning än
regeringen har föreslagit.

För övrigt gjorde jag även en tredje
reflexion. Utskottets reservanter säger ju
att löneavtalet redan förut var känt av
utskottet. Vad är i så fall anledningen till
att två ledamöter av utskottet har ändrat
sig, sedan herr Hans Gustafssons
skrivelse kommit till utskottet? Så lättledda
är väl inte jordbruksutskottets ledamöter,
om man nu hade kännedom om
detta löneavtal, så som det framställes
i herr Gustafssons skrivelse.

Nu har emellertid statsrådet Lindholm
i debatten förklarat att Kungl. Maj:t
visst inte har bundit ihop lönegradsuppflyttningen
med antalet distriktslantmätare,
och han har till yttermera visso
uppläst ett protokoll in extenso som
visar att där inte förekommer ett ord
om att antalet tjänster måste vara 110
för att lönegradsuppflyttningen skulle
gälla. Denna statsrådets uppgift går ju
stick i stäv mot vad som står att läsa i
den skrivelse från herr Hans Gustafsson
som finns intagen i det särskilda yttrandet.
Där står det att enligt 5;e avdelningens
uppfattning får den föreslagna
uppflyttningen anses stå i sådant samband
med antalet 110 att en ändring av
antalet tjänster skulle rubba grunderna
för den med personalorganisationerna
träffade överenskommelsen. Och det tillläggs
i skrivelsen att en dylik åtgärd, såvitt
5:e avdelningen kan finna, måste
föranleda en omprövning av distriktslantmätarnas
lönegradsfråga i dess helhet.

Det stämmer inte alls med de uppgifter
som statsrådet Lindholm lämnade.
Någonstans måste det föreligga ett
missförstånd — vem det nu kan vara
som gjort sig skyldig till detta missförstånd.
Det skulle vara intressant att veta
hur 5:e avdelningen har fått dessa upp -

gifter. Har avdelningen inte sett det protokoll
som statsrådet läste upp? Eller
har avdelningens ordförande måhända
själv farit vilse och fått regeringens avtal
om bakfoten och på eget bevåg åberopat
utskottets auktoritet i ett brev som
han sänt i eget namn? Eller har regeringen
verkligen haft något underhandsuttalande
av den innebörd som framgår
av herr Gustafssons skrivelse men varit
tillräckligt försiktig att inte sätta det på
papper? Någonting måste ligga bakom
denna underliga affär, och det förefaller
mig icke vara någon bifråga att den
saken klaras upp.

Kalla det ett missförstånd eller någonting
annat, i vilket fall som helst har
det tydligen medfört att jordbruksutskottets
majoritet har bytt sida, och det
kan ju finnas risk för att detta s. k.
missförstånd leder till att även riksdagsmajoriteten
kommer att fatta ett beslut
under inflytande av uppgifter som är
oklara, missförstådda eller oriktiga, jag
vet inte vilket.

Jag beklagar att statsrådet Lindholm,
som jag såg i kammaren för några minuter
sedan, inte nu är inne, men det är
måhända möjligt att herr Holmqvist, som
jag ser har ordet om en stund, kan lämna
en förklaring i den här frågan. Jag
tycker att det är viktigt att detta klaras
upp innan kammaren går att fatta beslut.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! På förevarande punkt
har det bl. a. väckts ett par likalydande
motioner, som är betecknade med nr
567 i denna kammare och nr 699 i medkammaren.
Jag är en av motionärerna
och vill i anledning därav säga några
ord i detta sammanhang.

Motionen i fråga har i sin hemställan
tagit upp trenne olika punkter. Motionärerna
hemställer till en början att
riksdagen måtte uttala att det är angeläget
att arbetet med upprättande av
ekonomiska kartor för det inre av Norrland
påskyndas. På den punkten har utskottet
hänvisat till fjolårets uttalande
av riksdagen och finner att motionen

Ang. viss omorganisation av lantmäteriväsendet
tionen är bindande för riksdagen? Och

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 171

Ang. viss omorganisation av lantmäteriväsendet

inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Såsom framgår av propositionen
nr 74 räknar emellertid kartverket med
att utöka planen för sitt arbete med en
ekonomisk kartläggning av huvuddelen
av Kopparbergs län under perioden
1962—1972. Vi inom den inre delen av
Norrland kan knappast stillatigande åtnöja
oss med det, ty det innebär ju att
den ekonomiska kartan för denna del
av landet skulle kunna aktualiseras
först någon gång efter år 1972, såvitt
jag kan förstå av skrivningen. Trots
fjolårets riksdagsuttalande på denna
punkt att det var angeläget att påskynda
den här saken, förefaller det av den
uu framlagda tidtabellen som om det
vore minst lika angeläget att i år göra
ett uttalande om att denna fråga bör
påskyndas.

Jag vill därför, herr talman, ställa ett
yu-kande om bifall till motionens hemställan
om ett uttalande, att det är angeläget
att arbetet med upprättande av
den ekonomiska kartan för den inre delen
av Norrland påskyndas. Jag tror att
detta bör sägas även i år, och jag yrkar
alltså bifall till motionen i dess första
punkt.

Den andra punkten syftar på antalet
lantmäteridistrikt, där motionen går på
115 distrikt. Utskottet går på 110, men
då reservationen nr 1 av herr Sigfrid
Larsson m. fl. går på 119 kan jag i
denna del förena mig med reservanterna.
Reservationen täcker ju vårt förslag
om 115 distrikt, och jag ber alltså att i
detta avseende få yrka bifall till reservationen
nr 1.

Motionärerna vill emellertid också ha
ett uttalande om att vid indelningen av
riket i lantmäteridistrikt de angelägna
rationaliseringsuppgifterna inom skogsbruket
i Norrland bör beaktas. Det synes
mig vara anledning att framställa
det yrkandet, i all synnerhet om utskottets
förslag om 110 distrikt skulle bli
riksdagens beslut. Då ritningarna har
gjorts upp för 110 distrikt förefaller det
finnas en påtaglig risk att Norrland
kommer att bli missgynnat vid indelningen
i distrikt. Därför finner jag det
angeläget, vilket antalet än blir, men i

all synnerhet om det skulle bli bara
110, att vid den slutliga distriktsindelningen
de här rationaliseringsuppgifterna
för skogsbruket i Norrland blir behörigen
beaktade.

Herr talman, det var i få ord de synpunkter
jag hade att anlägga på den här
frågan. Jag yrkar alltså bifall till motionen
i vad gäller första och tredje punkterna
och till reservation nr 1 i vad
gäller andra punkten.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag tar till orda i den
här brevaffären, om jag så får benämna
den. Det är ju en fördel att man åtminstone
vet vem som har skrivit detta
brev, nämligen herr Hans Gustafsson i
Stockholm; det har ju meddelats i flera
inlägg här.

Däremot tycks det inte vara så klart
vad gäller innehållet och meningen med
brevet. Nu vill jag säga att inte alla ledamöter
och suppleanter i avdelningen
var med när resonemanget fördes i den
här frågan.

Jag tror att det kan vara betydelsefullt
att inför kammaren ge ett besked
om hur den här saken har uppkommit.

Det är helt enkelt så att statutskottets
5 :e avdelning fick ett brev från
jordbruksutskottet, ett protokollsutdrag
varmed följde en förfrågan om hur avdelningen
såg på ett i jordbruksutskottet
fattat beslut, nämligen beslutet att
man skulle föreslå en höjning av antalet
distrikt och därmed också antalet
tjänstemän. När detta föredrogs inför avdelningen
i anslutning till ett sammanträde
med avdelningen, var man där
överens om att det inte förelåg några
formella möjligheter för 5:e avdelningen
att ge några anvisningar till jordbruksutskottet
i den bär frågan. Det
existerar inga sådana former, utan skulle
ett samspel mellan 5:e avdelningen
och jordbruksutskottet ha ägt rum, borde
det väl ha skett i ett sammansatt
utskott. Man var således på det klara
med att det inte förelåg någon formell
möjlighet för avdelningen att ge sin
mening till känna. Däremot var man

172 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Ang. yiss omorganisation av lantmäteriväsendet

överens om att avdelningens ordförande
i ett personligt brev till jordbruksutskottets
ordförande dock skulle ge
svar på den fråga som var framställd,
nämligen hur ledamöterna i 5:e avdelningen
såg på frågan. Det är ju ingenting
annat som har skett än att man
har gett det svaret.

Vad är då innebörden i herr Gustafssons
brev? Jag har talat med honom
för att det inte skall bli något missförstånd
om den innebörd som formuleringarna
har. Vad som konstateras i
brevet är ju ingenting annat än att man
anser att det finns ett samband mellan
lönegradsuppflyttningarna och antalet
tjänster. Jag tycker att civilministern i
sitt inlägg redan ganska tydligt har klargjort
hur ett sådant samband kan föreligga.
Företas en rationaliseringsåtgärd
är det klart att man från statens sida
kan vara beredd att premiera dem, som
vill medverka i den, genom en bättre
lön. Herr Gustafsson säger sig inte ha
menat någonting annat med sitt brev.

Jag kanske får lov att konkretisera
detta en smula. Var och en inser väl
att om man exempelvis sammanslår två
arbetsområden, där det finns två tjänstemän
som handlägger de båda uppgifterna,
till en arbetsuppgift, är det klart
att arbetsgivaren kan vara beredd att
betala en väsentligt högre lön till den
tjänsteman som åtar sig att sköta de sammanslagna
uppgifterna. Men sedan man
väl kommit överens om detta och företagit
en lönehöjning, kan man väl inte
ta upp saken på nytt och genomdriva
att bägge befattningshavarna skall behållas
i fortsättningen och att den högre
lön, som hade bestämts, skall utgå till
båda.

Det är ju precis samma sak i det nu
aktuella fallet, om riksdagen skulle vilja
ändra antalet tjänster från 110 till
119. Jag tycker för min del inte att det
är någonting underligt i att man här
pekar på det naturliga samband som
måste föreligga mellan lönesättningen
och den struktur som lantmäteriorganisationen
i framtiden kommer att få.

Någonting annat har således inte avsetts
med formuleringen i brevet från

5:e avdelningens ordförande. Jag har
ansett mig böra föra detta herr Gustafssons
besked vidare. Efter detta tycker
jag inte det finns någon anledning att
göra så stor sak av det här brevet.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Jag är tacksam för det inlägg som herr
Holmqvist nu gjorde, tv han meddelade
där vissa uppgifter som åtminstone inte
jag kände till förut rörande detta ärendes
behandling i samband med kontakten
med 5:e avdelningen.

Det har alltså skickats ett brev och
ett protokollsutdrag från jordbruksutskottet,
säger herr Holmqvist, till 5:e
avdelningen. Det blev inte bekantgjort
för utskottet att så hade skett. Nåja, vi
kan se bort ifrån det.

Sedan sade herr Holmqvist att när
man inom avdelningen diskuterade saken
fann avdelningen att det inte fanns
någon anledning att ingripa i detta ärendes
behandling i jordbruksutskottet. Det
tycker jag rimmar litet dåligt med vad
herr Holmqvist därefter meddelade om
att ordföranden ändå svarade på brevet
eller protokollsutdraget och därvid faktiskt
gav vissa anvisningar. Han sade att
det beslut som jordbruksutskottet hade
fattat om att öka antalet distrikt från
110 till 119 eller rättare sagt att göra en
mindre begränsning av antalet distrikt
än vad Kungl. Maj:t hade föreslagit torde
nödvändiggöra en omprövning av hela
denna lönefråga.

Jag håller med herr Holmqvist om att
lönesättningen för en kategori bör sättas
i relation till hur stort vederbörandes
ansvar är, och att större distrikt kan
motivera en högre lön. I det här fallet
är skillnaden dock inte större än mellan
110 och 119, och därför är det svårt
att förstå att den saken skulle ha något
avgörande inflytande på lönesättningen.

Herr Holmqvist säger, om jag inte fattade
honom fel, att man väl inte kan ha
vissa distriktslantmätartjänster i A 25
och andra i A 26. I reservationen har
vi inte föreslagit någon uppflyttning
omedelbart av de nio tjänster som skulle
finnas från den 1 juli utöver vad

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 173

Ang. viss omorganisation av lantmäteriväsendet

Kungl. Maj:t föreslagit, därest vårt förslag
skulle bifallas, tv den detaljen kan
ju ordnas senare. Vi har på andra områden
exempel på att personer med samma
kompetens och samma arbetsuppgifter
inte placerats i samma lönegradsställning
— jag kan nämna läroverksadjunkterna
— så alldeles orimligt är
det inte att detta i varje fall övergångsvis
kan tillämpas även på distriktslantmätare.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag måste säga att sedan
jag hört herr Holmqvists förklaring
har jag inte precis fått något klarare besked
om hur den här frågan ligger till.

Det väsentliga i det här problemet är
ju inte det naturliga samband som alltid
finns mellan vad man önskar och vad
man har råd att kosta på sig — det är
klart att ett sådant samband alltid existerar.
Det väsentliga är ett annat samband,
som herr Sigfrid Larsson nyss
erinrade om, det nämligen att om man
ändrar siffran 110 kan detta föranleda
en omprövning av hela lönegradsfrågan.
Uppenbarligen har uppgiften att man
kunde få lov att ta upp hela lönefrågan
igen föranlett två ledamöter av jordbruksutskottet
att ändra mening. Om
uppgiften att man kunde riskera detta
inte hade lämnats, hade tydligen aldrig
något nytt beslut kommit till i jordbruksutskottet,
utan då hade det beslut
stått fast som en gång fattats, och vi hade
på kamrarnas bord haft ett helt annat
utlåtande än det som nu föreligger.
Jag måste säga att vad som skett är att
utskottet påverkats i synnerligen hög
grad.

Frånsett detta tycker jag emellertid
att det är väsentligt att här slås fast en
princip som är viktigare än den här detaljfrågan
i och för sig: Det kan helt
enkelt inte få förekomma att regeringen
bedriver löneförhandlingar på ett sådant
sätt, alt riksdagen — med sin sedvanliga
respekt för att bryta uppgjorda löneavtal
— de facto blir bunden inte bara
i fråga om lönesättningen utan även
i fråga om en organisationsplan som re -

geringen utan riksdagens godkännande
har lagt som grund för överläggningar i
lönefrågan. Om det i detta fall har förekommit
eller inte är, såvitt jag förstår,
oklart. Statsrådet Lindholm säger att det
inte har förekommit. 5:e avdelningens
närvarande ledamöter eller suppleanter
har tydligen ansett att man i realiteten
varit bunden även i organisationsfrågan,
och detta innan frågan var avgjord i
kamrarna. Jag tycker att det är en väsentlig
princip att observera.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag kan inte ge herr
Lundström annat besked än vad jag gav
nyss. Jag har bara återgivit vad herr
Gustafsson själv sagt att han menat med
brevet.

Herr Sigfrid Larsson tycker inte att
det är någon skillnad om vi tar 119
tjänster eller 110. Han anser att det är
en bagatell som inte kan påverka hur
man skall ha det med löneställningen.
Jag vill erinra herr Sigfrid Larsson om
att skillnaden mellan 25 :e och 26 :e lönegraden
är 127 kronor i månaden. Herr
Larsson anser väl att det är ett så litet belopp
att det inte spelar någon roll i vilken
lönegrad tjänsterna placeras.

Om man nu är på det klara med att
det finns ett visst samband mellan löneställning
och organisation — jag tyckte
att civilministern ganska tydligt påvisade
i sitt anförande att det sambandet
finns vid alla förhandlingar — så är
det väl uppenbart att vi i detta sammanhang
också får se till vad som är i statens
intresse. Det är klart att det är av
viss betydelse vad samhället får satsa på
den här verksamheten. Jag måste säga,
liksom civilministern gjorde, att alla de
som är angelägna om att det skall rationaliseras
och att statens utgifter skall
hållas nere inte borde ha så svårt att
inse det samband som påtalats. Om herr
Sigfrid Larsson, som är god matematiker,
det vet jag, sätter sig ned och räknar
både på lönerelationen och på relationen
i fråga om antalet tjänster, så tror jag
att han kommer fram till att kan man
bagatellisera det ena, så kan man också
bagatellisera det andra.

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Ang. viss omorganisation av lantmäteriväsendet

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Holmqvist nyss sade vill jag bara
påpeka att statsrådet Lindholm för en
stund sedan särskilt underströk att vid
våra förhandlingar med vederbörande
personalorganisation, i detta fall distriktslantmätarna,
ingen annan överenskommelse
träffats än om lönegradsplacering,
om höjning från A 25 till
A 26. Han underströk det särskilt och
läste upp protokollet från förhandlingarna.
Men tydligen ligger i alla fall antalet
distrikt bakom det hela fastän det
inte är utsagt. Och det har visat sig i
verkligheten att detta blivit avgörande
för jordbruksutskottets beslut i frågan.

Herr Holmqvist sade att man även
bör beakta den ekonomiska sidan. Det
gör dock endast 7 200 kronor om året,
om dessa nio lantmätare skulle uppflyttas
till A 26. Jag understryker dock
ännu en gång, att civilministern framhållit,
att förhandlingarna icke berört
antalet. Nu påstår herr Holmqvist att
de i verkligheten också berört antalet,
och de får då de konsekvenser som vi
särskilt strukit under i vårt yttrande. Vi
har i jordbruksutskottet blivit så att säga
satta offside när det gällt att ta ställning
till antalet lantmäteridistrikL

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Utskottet har — efter
vad jag förstått när jag läste utskottets
utlåtande — inte skrivit en rad om detta
brev. Ingenting i jordbruksutskottets utlåtande
har således baserats på denna
skriftväxling som spelat så stor roll här
i debatten. Det kan alltså inte vara så
som herr Larsson säger, att brevet varit
avgörande för utskottets ställningstagande.

Sedan vill jag rätta till ett misstag. Jag
sade inte att man har förhandlat om
antalet lantmäteridistrikt. Vad jag sade
var att man visste hur organisationen
såg ut och hur många tjänstemän det
rörde sig om. Det var i den situationen
som man var med och diskuterade hur
man skulle bestämma lönen för tjänste -

männen. Det är något helt annat än
vad herr Larsson vill göra gällande.

Ju mer jag hör på herr Larsson, desto
mer upptäcker jag att det finns en skillnad
mellan jordbruksutskottets och statsutskottets
syn på statens utgifter. Utgångspunkten
för 5:e avdelningen i statsutskottet,
och jag tror också för hela
statsutskottet, är att det är naturligt att
tillgodose statens intresse av att verksamheten
skall bedrivas i en så billig
form som möjligt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande punkterna I A och
III av utskottets i det nu ifrågavarande
utlåtandet gjorda hemställan, därefter
särskilt rörande punkten I B, vidare särskilt
angående punkterna II och IV—-VIII A samt slutligen särskilt avseende
punkten VIII B.

I fråga om punkterna I A och III, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet i nämnda punkter hemställt
skulle bifallas, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Sigfrid Larsson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19
punkterna I A och III, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sigfrid Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Onsdagen den
Ang.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsappara-t; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 59.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I anslutning till punkten I B, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats

1 :o) att vad utskottet i punkten hemställt
skulle bifallas;

2:o), av herr Larsson, Sigfrid, att utskottets
hemställan skulle bifallas med
den ändring i punkten I B samt det tilllägg
av en punkt I C, som föranleddes
av ett godkännande av den av honom
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen;

3:o), av herr Carlsson, Eric, att kammaren
skulle bifalla motionerna 1:566
och 11:698, såvitt avsåge, att Kopparbergs
län skulle vara indelat i tio lantmäteridistrikt; 4:o),

av herr Pålsson, att kammaren
skulle bifalla motionerna 1:567 och II:
699, såvitt gällde visst uttalande rörande
beaktande av rationaliseringsuppgifterna
inom skogsbruket i Norrland; samt

5:o), av herr Pålsson, att kammaren
skulle bifalla motionerna 1:567 och II:
699, i vad anginge visst uttalande rörande
arbetet med upprättande av ekonomiska
kartor för det inre av Norrland.

I anledning av föreliggande yrkanden,
yttrade nu herr talmannen, komme propositioner
att framställas först särskilt
beträffande ettvart av sistnämnda tre
yrkanden och därefter särskilt angående
punkten I B i övrigt.

Härefter gjorde herr talmannen med
avseende å det av herr Carlsson, Eric,

4 maj 1960 em. Nr 15 175

viss omorganisation av lantmäteriväsendet
framställda yrkandet propositioner,
först på bifall till detsamma samt vidare
på avslag därå; och förklarade herr
talmannen sig finna den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som avslår motionerna 1:566 och
II: 698, såvitt avser att Kopparbergs län
skall vara indelat i tio lantmäteridistrikt,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas nämnda motioner
i förevarande del.

Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 21.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes i fråga om det av
herr Pålsson framställda, under 4:o) här
ovan upptagna yrkandet propositioner,
först på bifall till detsamma samt vidare
på avslag därå; och förklarades
den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Vidare gjorde herr talmannen såvitt
rörde det under 5:o) här ovan upptagna,
av herr Pålsson framställda yrkandet
propositioner, först på bifall till detsamma
samt vidare på avslag därå; och förklarade
herr talmannen sig anse den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

176

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Om underställningsfri lånerätt för kommunalförbund

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som avslår motionerna 1:567
och 11:699, såvitt avser visst uttalande
rörande arbetet med upprättande av
ekonomiska kartor, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas nämnda motioner
i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ytterligare gjordes i vad anginge
punkten I B i övrigt propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till det av herr Larsson,
Sigfrid, framställda, under 2:o) här
ovan upptagna yrkandet; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls därpå vad
utskottet i punkterna II och IV—VIII A
hemställt.

Beträffande punkten VIII B, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock, av herr Eskilsson, att riksdagen
skulle, med avslag å Kungl. Maj:ts
framställning och i anledning av motionerna
1:566 och 11:698, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att statsbidragsgivningen
jämlikt kungörelserna 1935:84
och 1943: 388 angående bestridande av
förrättningskostnaderna för vissa lantmäteriförrättningar
i Kopparbergs län
skulle fortfara beträffande andra enskilda
markägare än bolag.

Därefter gjorde herr talmannen prositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19
punkten VIII B, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Eskilssons
under överläggningen ställda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej — 43.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om underställningsfri lånerätt för
kommunalförbund

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av
väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om kommunalförbund.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 145 i
första kammaren av herrar Jansson och
Palm samt nr 180 i andra kammaren av
herr Sköldin m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en skyndsam
ändring av lagen om kommunalförbund,
innebärande dels att kommunalförbund
bereddes möjlighet att upptaga
lån på samma sätt som gällde för primärkommun,
dels ock att kommunalförbund
bleve skyldigt att årligen hålla endast
ett obligatoriskt fullmäktigsammanträde.

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15

177

Om underställningsfri lånerätt för kommunalförbund

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen i anledning av motionerna
1:145 och 11:180 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om förutsättningslös
utredning av frågan om
underställningsfri lånerätt för kommunalförbund;
samt

2) att motionerna 1:145 och 11:180,
i den mån de ej blivit besvarade genom
vad utskottet under 1) hemställt, ej måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Sveningsson och Magnusson i Tumhult
samt fru Sjöqvist, vilka inom utskottet
yrkat, att, enär tillräckliga skäl för närvarande
ej kunde anses föreligga till
ändring i den år 1957 genomförda lagstiftningen
i ämnet, utskottet måtte avstyrka
förevarande motioner.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! I detta konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14 har redovisats
behandlingen av en motion i denna kammare,
nr 145 — likalydande med motion
nr 180 i andra kammaren — med
förslag att kommunalförbund skall få
lånerätt på samma sätt som primärkommunerna
nu har. Utskottets majoritet bifaller
motionerna på det sättet att de
föreslår en förutsättningslös utredning.

Högerledamöterna i utskottet har inte
blivit övertygade om att tillräckliga skäl
föreligger för en utredning, då lagen om
kommunalförbund antogs för bara tre
år sedan och utskottet och riksdagen den
gången enhälligt tog avstånd ifrån att
lånerätt skulle förekomma, såsom motionärerna
även nu föreslår. En liknande
motion förekom också år 1957.

Utskottets motivering är mycket kortfattad,
och som man förstår kan det inte
vara lätt att motivera en ändrad uppfattning
med tanke på den korta tid ur
lagstiftningssynpunkt, som har gått sedan
1957. Riksdagen brukar inte så här
hastigt i lagstiftningsfrågor iindra uppfattning
från det ena året till det andra.
Och den meningen, att det under de allra
senaste åren skulle ha inträffat nå 12

Forsla kammarens protokoll 1960. Nr 15

gonting som motiverar en ny utredning,
verkar inte enligt vad vi reservanter tycker
övertygande.

Reservanterna har den uppfattningen
att man med hänsyn till utvecklingen på
det kommunala området, där investeringarna
ökar i en hastig takt och kommunalskatten
också ökar i samma hastiga
takt, när det gäller denna fråga
och kommunal verksamhet i allmänhet
bör gå fram med en viss försiktighet. Det
var säkert denna försiktighet som gjorde
att riksdagen 1957 inte släppte loss
kommunalförbunden att låna pengar hur
som helst — de är styrda med litet stramare
tyglar, och så bör det vara.

Man kan här erinra om att bara för
några veckor sedan förutspådde en socialdemokratisk
ledamot av denna kammare
i ett anförande, att vi ganska snart
i kommunerna kommer att ha en kommunalskatt
på 20 å 25 procent av skattebetalarnas
inkomster. Jag vill bara erinra
om den saken och framhålla, att sådana
uttalanden bör mana till försiktighet.

Jag tycker att man har en viss erfarenhet
av att varje styrelse och varje förvaltningsenhet
när det gäller det kommunala
arbetet alltid försöker att hävda
sin ställning genom att förbruka så mycket
skattepengar som möjligt, och det
finns åtskilliga kommunalmän som arbetar
efter en sådan linje, som om det
inte skulle finnas någon gräns för vad
kommunerna kan åstadkomma.

Detta sammantaget ger anledning till
att man i den kommunala lagstiftningen
inte ger möjlighet till vilka friheter som
helst. Både i mindre och större kommuner
kan man ju finna många tokiga
och onödiga investeringar. Reservanterna
anser för sin del, att ger man här en
utvidgad lånerätt, så kommer det säkert
att föranleda en del nya och kanske allvarliga
kommunala äventyrligheter.

Att de kommunala investeringarna
ökar våldsamt understrykes även i den i
dag delade propositionen nr 150 angående
komplettering av riksstatsförslaget.
När man hastigt ser igenom denna
viktiga kungliga proposition, finner man
att kommunerna räknar med att öka sina

178 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Om underställningsfri lånerätt för kommunalförbund

investeringar från 1959 till 1960, d. v. s.
under innevarande år, med 10 procent
eller med 300 miljoner kronor. Det tycker
man är väl mycket, och det måste
regleras på något sätt, säges i denna
proposition. Det måste räcka med en ökning
av de kommunala investeringarna
med 6 procent, anser man i den kungliga
kompletteringspropositionen.

Kommunalförbunden har redan en
viss lånerätt. Lånebeslutet måste emellertid
underställas Kungl. Maj:t, och man
måste hålla sig inom den ram en antagen
förbundsordning föreskriver. Vad
motionärerna åsyftar är en generell underställningsfri
lånerätt, som nu saknas.
Den kommitté, som utredde frågan om
kommunalförbunden och som avlämnade
sitt betänkande år 1956, samt Kungl.
Maj:t, konstitutionsutskottet och riksdagen
var alla år 1957 eniga om att någon
vidgad lånerätt inte skulle medgivas.
Efter det att utskottet den gången hade
erinrat om den underställningsfria lånerätt,
som gäller för primärkommunerna,
och om villkoren härför, gjorde utskottet
följande uttalande: »Den underställningsfria
lånerätten är alltså ställd
i relation till skatteunderlaget inom
kommunen. Beskattningsrätt skall enligt
förslaget icke tillkomma kommunalförbund.
Följaktligen skulle lånerätten icke
kunna ställas i relation till något skatteunderlag.
Dessutom må framhållas, att
underställningsfri lånerätt för kommunalförbund
uppenbarligen skulle leda till
motsvarande inskränkningar av medlemskommunernas
underställningsfria
lånerätt.» Utskottet ansåg vidare år 1957
att den då av Kungl. Maj :t avlämnade
propositionen var väl avvägd.

Nu är det lätt att säga, att vad utskottet
föreslår bara är en förutsättningslös
utredning och att det inte kan
föra med sig några allvarligare bekymmer
att vara med om det. Jag vill bara
framhålla, att man nog inte har någon
anledning att överskatta orden »förutsättningslös
utredning». Dessa ord har
säkert blivit missbrukade många gånger.

Förmodligen kommer det att framhållas
av utskottets talesman, att såväl
stadsförbundet som landskommunernas

förbund har tillstyrkt bifall till motionerna.
Men man kan knappast påstå, att
tonen är så övertygande, när stadsförbundet
uttalar följande: »Det skulle enligt
styrelsens mening knappast få vådliga
konsekvenser, om för kommunalförbundens
del en viss underställningsfri
lånerätt medgåves utöver vad de enskilda
kommunerna åtnjuter.»

Landskommunernas förbund tillstyrker
visserligen utredning men framhåller
trots detta, att styrelsen för egen del
icke anser det föreligga något behov för
kommunalförbund att få en underställningsfri
lånerätt.

Nu har det sagts, att man i stockholmsregionen
när det gäller kommunalförbunden
har bekymmer av sådan storlek,
att man där behöver en vidgad lånerätt.
Men om nu så är förhållandet, att det på
någon plats kan finnas skäl för en vidgad
lånerätt, så bör man väl i stället söka
en lösning efter andra linjer än att
ändra en lagstiftning som gäller för hela
landet. En ändrad ordning, som inte
är djupare motiverad, kan lätt leda till
mer skada än nytta.

Jag anser för min del, att blir det en
utredning och den leder till en vidgad
lånerätt för kommunalförbunden, så
kommer det — som jag redan sagt — säkert
att bli en del ytterligare äventyrligheter
på kommunalpolitikens område.
Av denna orsak ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen, vilket
innebär avslag på utskottets förslag
och avslag på motionerna 1:145 och II:
180.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Herr Sveningsson sade,
att det inte brukar hända att riksdagen
ändrar en lag så snabbt som efter tre
år. Men hur är det — har vi inte en högermotion
om att vi skall ändra i en
byggnadslagstiftning, som ännu inte trätt
i kraft? Det måste väl vara ännu raskare
takt.

Herr Sveningsson säger också, att det
inte är så lätt att motivera denna förändring.
Jo, det är precis vad det är!
Därför att det hänt så mycket på det

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 179

Om underställningsfri lånerätt för kommunalförbund

kommunala området under dessa tre år,
finns det skäl att bifalla denna motion.
Vad som hänt redovisas i yttrandena
från Stadsförbundet och Landskommunernas
förbund.

Herr Sveningsson talar om att det
skulle »leda till äventyrligheter» —- flera
gånger använde han detta ord. Jag vet
inte vad det skulle vara för äventyrligt
i att göra en förutsättningslös utredning.

Låt mig hänvisa till de yttranden, som
är avgivna och som utskottet stött sig
på. Jag vill först säga, att herr Sveningsson
läser utlåtandena som en viss potentat
läser bibeln. Han läser någon rad
här och där, som passar. Men vi bör väl
i alla fall gå till det väsentliga innehållet.

Herr Sveningsson talar alltså om äventyrligheter,
men låt mig hänvisa till det
yttrande som är avgivet av Landskommunernas
förbund, som jag förmodar att
herr Sveningsson i alla fall har respekt
för. Vi ser, att detta yttrande är undertecknat
av Rudolf Anderberg. Jag vill
fråga, om kammarens ledamöter verkligen
tror, att herr Anderberg med stöd
av andra av styrelsens ledamöter ger
sig in på några äventyrligheter. Det mest
äventyrliga jag skulle kunna tänka mig
att han ger sig på är en extra galopp
på varmblodiga hästar, men även det
klarar han nog av.

Jag vill citera vad herr Anderberg
här har skrivit. Mycket riktigt börjar
han med det som herr Sveningsson läste
upp: »För egen del anser styrelsen visserligen
behov att tillägga kommunalförbund
underställningsfri lånerätt enligt
58 § KL som regel icke föreligga», men
sedan fortsätter ban: »Motionärerna få
emellertid anses ha styrkt att sådant
behov undantagsvis kan uppstå.» Och
sedan kommer en sats, som är ganska
stark: »EU ytterligare skäl att biträda
deras utredningsvrkande är att frånvaron
av rätt att tillägga förbund befogenhet
att ingå borgen för socialhjälpslån
resp. ikläda sig i 59 § andra stycket KL
avsedda förbindelser för närvarande begränsar
kommunalförbundsinstitutets an -

vändbarhet för interkommunal samverkan
på socialvårds- och bostadsförsörjningsområdet.
»

Och Stadsförbundet avger i alla fall
ett så positivt och starkt uttalande som
att styrelsen vill understryka, »att kritik
av den nuvarande ordningen är fullt berättigad.
Det synes styrelsen väl motiverat,
att någon ändring kommer till
stånd. För att lösa speciella problem av
stor praktisk betydelse visar sig ju stundom
en enstaka kommun vara en för
liten enhet, och kommunalförbund kan
då vara den enda möjlighet som står till
buds. Under dessa förhållanden måste
kommunalförbundet ha de nödvändiga
resurserna för att kunna arbeta, och en
viss, möjligen begränsad rätt till underställningsfria
lån ter sig då i hög grad
angelägen. Det skulle enligt styrelsens
mening knappast få vådliga konsekvenser,
om för kommunalförbundens del en
viss underställningsfri lånerätt medgåves
utöver vad de enskilda kommunerna åtnjuter».

När de ansvariga myndigheterna på
såväl det landskommunala som det stadskommunala
området fäller sådana yttranden,
är det väl svårt för ett utskott
att inte gå med på en utredning.

Jag skall säga herr Sveningsson, att
vi litet var stod i samma situation som
herr Sveningsson. De flesta av oss representerade
kommuner, som inte hade
något direkt intresse av detta. Men då
sade vi oss: Om vi inte har någon direkt
nytta eller något intresse av detta, skall
vi fördenskull förhindra att det för
vissa områden — stockholmsregionen,
göteborgsregionen och malmöregionen
— kommer till stånd? Det ville alltså
utskottets ledamöter icke motsätta sig,
därför gick de på bifall.

Jag tycker, om jag får säga det, att
herr Sveningsson resonerar på ett ganska
egendomligt sätt. Det låter om jag får
tänka mig ett exempel ungefär så här:
Det finns inte någon tunnelbana i SvenIjunga
ocli Tranemo, det finns inte heller
behov av någon tunnelbana i Svenljunga
och Tranemo, alltså finns icke
något behov av tunnelbanor. Men man

180

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Om underställningsfri lånerätt för kommunalförbund

måste ta hänsyn till de kommunala behov,
som uppstår, och jag undrar om
det egentligen är i herr Sveningssons
eget intresse att intaga en så negativ
linje. Vad innebär det om man hindrar
den fria interkommunala samverkan?
Jo, då åstadkommer man i det långa
loppet, att de större kommunerna uppslukar
de mindre. Om herr Sveningsson
riktigt tänker igenom detta, skall han
finna skäl att inte vara så negativ.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Det var åtminstone ett
argument, som utskottets ärade ordförande
i slutet av sitt anförande kom
med till förmån för ett tillstyrkande av
förslaget. Jag har inte tidigare hört talas
om att tunnelbanan i Stockholm skulle
vara orsaken, och jag kan försäkra
utskottets ordförande att vi varken i
min hemkommun eller i grannkommunerna
har någon tanke på att bygga tunnelbana,
även om det givetvis fattats en
del beslut som jag inte kan godtaga
och anse vara ekonomiskt förnuftiga.

Konstitutionsutskottets ordförande berörde
ett förslag från vår sida angående
ändringar i byggnadslagen — jag förstod
att han åsyftade ett ärende från
tredje lagutskottet som vi diskuterade
för någon vecka sedan. Vad vi där hade
tagit upp i en motion var sådant,
som inte varit föremål för behandling
vid höstriksdagen, när vissa ändringar
i byggnadslagen behandlades. Vad beträffar
nu föreliggande fråga är det ju
så, att man verkställde en utredning
och mycket allvarligt behandlade frågan
om lånerätten för kommunalförbunden
år 1957.

Jag bär inte på något sätt beskyllt
vare sig ledamoten av denna kammare,
herr Anderberg, Stadsförbundet eller
Landskommunernas förbund för att vara
ute med några äventyrligheter. Vad
jag åsyftade var vad också herr Elmgren
i någon mån snuddade vid, nämligen
att vissa landsbygdskommuner alltför
mycket försöker att efterlikna stä -

derna. Även om de inte precis bygger
tunnelbanor är det tyvärr på det sättet,
och jag tror inte att man så mycket
hejdar utvecklingen med den ökande
strömmen till de stora städerna genom
att man i många landsbygdskommuner
investerar på ett rätt oförnuftigt sätt.

Herr Elmgren kunde enligt min mening
inte åstadkomma någon starkare
motivering för ett bifall till utskottets
förslag. Hans anförande utgjordes allra
mest av ett citerande av vad Stadsförbundet
och Landskommunernas förbund
uttalat. Men det är väl ändå inte så, att
dessa organisationer tvingar på konstitutionsutskottet
någon bestämd uppfattning? Det

kanske är djärvt att säga det, men
jag har nog den uppfattningen, att det
finns en hel del kommunalmän som
handlar ansvarslöst när det gäller kommunala
investeringar med tanke på
framtiden, då skulderna skall betalas.
Jag finner det alldeles självklart att
herr Elmgren inte på något sätt är med
om några oförnuftiga investeringar —
sådana investeringar, som många gånger
har påtalats även från regeringens
sida. Senast påtalas det också i den proposition,
som jag tidigare omnämnt och
som delats i kammaren i dag, att det
inom kommunerna investeras i alltför
hastig takt.

Jag räknar helt naturligt med att icke
någon av riksdagens ledamöter hemma
i sina kommuner är med om några äventyrliga
kommunala investeringar, men
det finns en hel del andra kommunalmän,
som är med om dem.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag är tacksam för det
förtroende, som herr Sveningsson hyser
för mig för att jag inte i hemkommunen
inlåter mig på några större äventyrligheter.
Tyvärr är det praktiskt
omöjligt för mig att göra det, ty jag
lämnade stadsfullmäktige för närmare
tio år sedan. Jag har på det sättet ingen
möjlighet att deltaga i kommunala beslut.

Jag begärde ordet närmast med an -

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 181

Om underställningsfri lånerätt för kommunalförbund

ledning av herr Sveningssons konstaterande,
att jag inte kunnat prestera någon
starkare motivering för ett bifall.
Det betyder, att herr Sveningsson underkänner
ett starkt yttrande såväl av
Landskommunernas förbund som av
Stadsförbundet.

Herr JANSSON (s):

Herr talman Jag skulle egentligen inte
ha begärt ordet — det finns ingen
anledning för en motionär att gå upp
och orda i en fråga, där han blivit så
pass välvilligt behandlad som han blivit
av utskottet i denna fråga.

Jag begärde emellertid ordet för att
kort och gott få reagera emot det sätt,
på vilket reservanterna motiverar sin
reservation. Sällan får man här i kammaren
höra en sådan nedsabling av de
kommunala förtroendemännen här i
landet, som vi dag har fått lyssna till.
Det sägs här, att det ser ut som om
kommunalmännen inte vet att det finns
några gränser, det sägs att det handlas
ansvarslöst ute i kommunerna och det
sägs, att om detta förslag föres igenom
så leder det bara till ytterligare äventyrligheter.

Jag anser att man har anledning att
reagera emot att man ifrån en riksdagsmans
sida nedsablar våra kommunalmän
på det vis som här sker. Försiktigtvis
tillägger herr Sveningsson: »Givetvis
gäller detta inte för de riksdagsmän
som är kommunalmän.» Det gäller
alltså för sådana kommunalmän, som
här inte kan försvara sig, och det gör
inte saken bättre. Det är inte vackert
att motivera på det vis som här har
gjorts.

Vi har från motionärernas sida haft
rent lokala motiveringar för vår motion,
som helt enkelt har med den kommunala
utbyggnaden att göra när det gäller
vattenförsörjning, byggande av renhållningsverk
o. s. v. Rent praktiska skäl
har gjort att vi har velat lägga fram
denna motion. Det finns ingen anledning
att med denna bakgrund föra fram
en motivering, som dels ärekränker
kommunalmännen och dels framställer

högerpartiet i något slags attityd som
den ende som vill och kan spara i detta
land.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Jag har begärt ordet, herr talman, därför
att jag råkade vara med i den kommitté,
som på sin tid framlade ett förslag
till ny lag om kommunalförbund.
Den fråga, som nu diskuterats inom utskottet
och sedermera här i kammaren,
blev naturligtvis diskuterad även i kommittén,
vilket ju framgår av den recit,
som finns intagen i utskottets utlåtande.

Vad frågan nu närmast gäller är huruvida
riksdagen skall begära en utredning
om underställningsfri lånerätt för
kommunalförbund. Denna rätt ansåg
kommunalförbundskommittén, såsom
framgår av reciten, inte nödvändig och
knappast möjlig. Jag behöver inte påminna
om att den underställningsfria lånerätt,
som en primärkommun har, är
beroende av antalet skattekronor. Om
den regeln skall följas kan detta leda till
att lånerättens omfattning blir beroende
av antalet skattekronor inom de olika
kommuner som tillhör kommunalförbundet.
Det är möjligt att detta kan klaras.
Det är också tänkbart att den underställningsfria
lånerätt, som man nu vill ha
utredd, kan åstadkommas utan inskränkning
av den underställningsfria lånerätt,
som de kommuner har som är medlemmar
i förbundet.

Men det finns en annan faktor här
som man — förefaller det mig — skulle
kunna falla tillbaka på som ett väsentligt
argument till förmån för den ståndpunkt
som kommunalförbundskommittén
och sedermera riksdagen intog 1957.
I princip skall ju förbundsmedlemmarna
gälda sin andel av förbundets gemensamma
utgifter i förhållande till sitt
skatteunderlag. Det är ju också så, att
förbundets verksamhet finansieras genom
tillskott från de primärkommuner
som är medlemmar i förbundet. Avsaknaden
av underställningsfri lånerätt för
förbundet skulle enligt motionärerna
skapa särskilda svårigheter genom att
medelsbehovet inte skulle kunna täckas

182 Nr 15 Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Om underställningsfri lånerätt för kommunalförbund

med den skyndsamhet som förhållandena
i regel kräver. Jag måste erkänna
min oförmåga att finna detta argument
bärande. Ty skulle förbundet befinna
sig i den situationen, vore det ju betydligt
enklare att förbundsmedlemmarna
med utnyttjande av sin underställningsfria
lånerätt tillskjuter förbundet vad
det i sådana fall behöver.

Det går att utreda allting. Men jag
misstänker att det kommer att bli ganska
krångligt att här finna några framkomliga
vägar. Och jag är lika litet som
man var inom förbundskommittén övertygad
om att det behövs.

Med den motiveringen, herr talman,
ber jag för min del att få yrka bifall till
reservationen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag fick nyss i ett anförande
av herr Jansson höra, att jag hade
ärekränkt kommunalmännen. Trots
att jag är ledamot av konstitutionsutskottet
vet jag inte var gränsen för ärekränkning
går. Jag vill bara säga, att
min erfarenhet av kommualt arbete inte
är från stockholmstrakten. Men jag skulle
kunna plocka fram exempel på kommunala
beslut, som skulle kunna få
även herr Jansson att erkänna, att det
ligger en hel del äventyrligheter i vad
jag då hade att tala om.

Jag erinrade här om att en socialdemokratisk
ledamot av denna kammare
helt nyligen gjorde ett uttalande om att
vi nu ganska snart, om utvecklingen
kommer att fortgå så här, kommer att
ha en kommunalskatt som tar 20—25
procent av skattebetalarnas inkomster.
Är det en sådan utveckling herr Jansson
vill ha? Det tycker jag skulle vara
en kränkning av skattebetalarna.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Berghs anförande vill jag bara säga, att
herr Bergh bör observera att motionärernas
hemställan var att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle »anhålla
om en skyndsam ändring av lagen om
kommunalförbund, innebärande dels att

kommunalförbund beredes möjlighet att
upptaga lån på samma sätt som gäller
för primärkommun, dels ock att kommunalförbund
är skyldigt att årligen hålla
endast ett obligatoriskt fullmäktigsammanträde».

Utskottet har inte alls gått in på detta
utan vid tillstyrkandet av en utredning
sagt, att den skulle vara förutsättningslös.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag kan inte finna, herr
talman, att herr Elmgren här har bidragit
med någon nödvändig upplysning.
Jag har läst vad som står i motionen.
Jag har också märkt, att utskottet begränsat
utredningsförslaget till att avse
den underställningsfria lånerätten och
avstyrkt en del annat. Jag har vidare
lagt märke till att utredningen skulle vara
förutsättningslös.

Vad jag har sagt är att jag har svårt
att tro, att en sådan utredning är nödvändig.
Jag har också gett uttryck för
den meningen, att det blir ytterligt svårt
att finna några framkomliga vägar för
att klara en underställningsfri lånerätt
för kommunalförbunden.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 183

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Elmgren begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 114;

Nej — 7.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 15, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret skrivelse till riksdagen
angående vissa av riksdagens revisorer
gjorda uttalanden; och

nr 16, i anledning av väckt motion om
ändring av bestämmelserna angående
plats för avgivande av yttrande inför
kammare.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. utlandssvenskarnas rösträtt

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av väckt
motion angående ändrad lydelse av 38 §
lagen om val till riksdagen.

I en till konstitutionsutskottet hänvisad
motion nr 178 i andra kammaren av
herrar Heckscher och Björkman hade
hemställts, att riksdagen måtte för sin
del besluta att i 38 § lagen om val till
riksdagen, mellan första och andra stycket,
skulle tilläggas ett stycke av i motionen
angiven lydelse.

Motionen syftade till att i ökad omfattning
bereda rösträtt åt utlandssvenskar.

Ang. utlandssvenskarnas rösträtt

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Sveningsson, Magnusson
i Tumhult och Heckscher, vilka på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte
för sin del besluta att i 38 § lagen om
val till riksdagen, mellan första och andra
stycket, skulle tilläggas ett stycke av
följande lydelse:

»I röstlängden skall jämväl upptagas
varje röstberättigad, som från valdistriktet
avflyttat till utrikes ort utan att före
senaste mantalsskrivningstillfälle återinflytta
till riket, men som det år, då
röstlängden upprättas, före den 10 juni
hos den lokala skattemyndigheten anmält
sin önskan att kvarstå i röstlängden.
Vid sådan anmälan, vilken skall
vara egenhändigt undertecknad och bevittnad
av minst en person, skall fogas
uppgift om nuvarande vistelseort samt
bevis att sökanden är svensk medborgare.
Så snart röstlängden blivit, på sätt i
45 § sägs, rättad och underskriven, åligger
det valnämndens ordförande eller
magistraten att utan förnyad ansökan
tillställa sökanden sådant röstkort, som
avses i 55 a §.»

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman: Även i det nu föredragna
konstitutionsutskottets utlåtande nr
17 finns en reservation från högerns ledamöter
i utskottet. Jag ber med anledning
därav att också i detta ärende
få säga några ord.

Detta utskottsutlåtande redovisar utskottets
behandling av en i andra kammaren
väckt motion nr 178 av herrar
Heckscher och Björkman. I motionen
påtalas det förhållandet, att ett antal
svenska medborgare, som har sitt arbete
och sin tillvaro utomlands, trots
att de alltjämt är svenska medborgare
inte har möjlighet att rösta när det är
val, därför att de inte är upptagna i
röstlängden. Det finns inte här överensstämmelse
mellan vad riksdagsordning -

184

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Ang. utlandssvenskarnas rösträtt
en innehåller och vad lagen om val till
riksdagen föreskriver.

I § 16 riksdagsordningen är stadgat
följande, med undantag för den som
står under förmyndare, att valrätt tillkommer
envar man och kvinna, som är
svensk undersåte och senast under nästföregående
kalenderår uppnått tjuguett
års ålder.

Men 38 § lagen om val till riksdagen,
som innefattar tillämpningsbestämmelserna
i detta avseende, har följande lydelse:
»Röstlängd upprättas före den 30
juni varje år och skall efter mantalslängden
för samma år upptaga alla invånare
inom valdistriktet, vilka uppnått
eller under kalenderåret uppnå en ålder
av tjuguett år.»

Såsom framgår av detta finns det inte
någon överensstämmelse mellan föreskrifterna
i riksdagsordningen och vallagen.
Riksdagsordningen föreskriver
att rösträtt skall tillkomma svenska
medborgare, men vallagen begränsar
rösträtten till dem som finns upptagna
i mantalslängden inom ett valdistrikt;
röstlängden upprättas efter mantalslängden.

De som har sitt arbete utomlands eller
vistas utomlands under en längre
tid blir avförda ur mantalslängden. På
grund av detta kommer de inte med i
röstlängden, och trots att riksdagsordningen
säger, att svenska medborgare
har rösträtt, kan de människor det här
gäller inte utnyttja sin rösträtt, fastän
de har kvar sitt svenska medborgarskap.
Någon saklig motivering för detta förhållande
kan, såsom motionärerna framhåller,
inte åstadkommas, utan det gäller
bara att hitta en form för en sådan
ändring att grundlagens bestämmelser
kan fullföljas och tillämpas.

Säkert är det, som motionärerna också
framhåller, inte något stort antal
svenskar som på detta sätt har mist sin
möjlighet att avlämna sin röst, men å
andra sidan är det många människor
som genom sin arbetsinsats i andra länder
gör en för Sverige mycket betydelsefull
insats.

Frågan om utlandssvenskarnas rösträtt
vid riksdagsmannaval har vid flera

tillfällen varit föremål för behandling
i riksdagen. Vid 1958 års B-riksdag
väcktes, även då av herr Heckscher, en
motion i denna fråga, och den var av
precis samma innehåll och innehöll
samma yrkande som motionen i år. Vid
detta tillfälle hade konstitutionsutskottet
enhälligt den uppfattningen, att det
var mycket skäligt att denna fråga blev
ordnad, och man räknade med att den
skulle bringas till sin lösning före valet
1960.

I utskottets utlåtande redovisades den
gången, att justitieministern den 29 augusti
1958 hade bemyndigats att tillkalla
ytterligare fyra sakkunniga att deltaga
i 1955 års valutredning för att utreda
den här saken. I utlåtandet uppgavs
att departementschefen även då hade
uttalat, att han tillmätte dessa spörsmål
stor betydelse och ansåg det angeläget
att bl. a. frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt bringades till sin lösning.
Alla räknade med att valutredningen
skyndsamt skulle fullgöra sin
skyldighet —- direktiven innehöll detta
— och att förslag från utredningen skulle
föreligga under år 1959.

Trots att såväl Ivungl. Maj:t som konstitutionsutskottet
och riksdagen räknade
med att utredningen skulle bli klar
under år 1959, bär inte arbetet blivit
slutfört. Arbetet inom valutredningen
har trots den beställning som här förelåg
blivit försenat, som det ofta heter
i fråga om utredningsuppdrag. Man har
inte visat det intresse som man kunde
ha väntat för att frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt skulle bli klar till
årets andrakammarval. Detta är ett förhållande
som måste betecknas som anmärkningsvärt,
och vi reservanter säger
också detta i vår reservation.

Nu finns det i denna motion i andra
kammaren, nr 178, ett utformat förslag,
som lätt kan tillämpas, och det kan inte
vara möjligt att det på något sätt för
med sig några risker. Förslaget ger bara
rösträtt åt ett antal svenska medborgare,
som i verkligheten har rösträtt
men som inte har möjlighet att utnyttja
den.

Reservanterna hemställer nu, att för -

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15

185

slaget i motionen måtte antagas av riksdagen.
Förslaget innehåller, såsom det
är utformat, att riksdagen måtte för sin
del besluta att i 38 § av lag om val till
riksdagen, mellan första och andra stycket,
skall tilläggas ett stycke av till en
början följande lydelse: »I röstlängden
skall jämväl upptagas varje röstberättigad,
som från valdistriktet avflyttat till
utrikes ort utan att före senaste mantalsskrivningstillfälle
återinflytta till riket,
men som det år, då röstlängden upprättas,
före den 10 juni hos den lokala
skattemyndigheten anmält sin önskan
att kvarstå i röstlängden. Vid sådan anmälan,
vilken skall vara egenhändigt
undertecknad och bevittnad av minst en
person, skall fogas uppgift om nuvarande
vistelseort samt bevis att sökanden
är svensk medborgare.»

Förslaget innehåller också att det
röstkort, som för väljare av detta slag
nu blivit obligatoriskt att använda, skall
av valnämndens ordförande eller magistraten
tillställas dem som på detta
sätt har gjort ansökan om att få vara
upptagna i röstlängden.

Efter vad som förevarit i detta ärende
och med hänsyn till det intresse, som
har visats från alla partier för att så
många svenska medborgare som möjligt
skall utnyttja sin rösträtt, bör riksdagen
antaga vad reservanterna här föreslår.
Om man nu kan hysa någon misstanke
att en person, trots att han gör ansökan
om att bli upptagen i röstlängden, inte
fyller de svenska kraven för att inneha
rösträtt, så är detta sådant som myndigheterna
har möjlighet att kontrollera.

När därför utredningen dragit så
långt ut på tiden, kan inte reservanterna
finna att några skäl för ett ytterligare
uppskov föreligger, utan jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen,
vilket är detsamma som bifall till
motionen nr 178 i andra kammaren.

Herr ELMGREN (s) :

Herr talman! Jag har den allra största
sympati för herr Sveningssons strävanden
i detta avseende, och jag kan un13
Första kammarens protokoll 1960. Nr 15

Ang. utlandssvenskarnas rösträtt
derstryka vad han yttrade om den betydelsefulla
insats som många utlandssvenskar
gör och om att man därför bör
försöka ordna det så att de i rimlig utsträckning
så snart som möjligt får
rösträtt.

Men jag tror inte att man kan säga
som herr Sveningsson gjorde, att det beror
på bristande intresse från 1955 års
valutrednings sida att inte frågan har
lösts. Utredningens ordförande lämnade
inför utskottet en ingående redogörelse
för arbetet och påvisade, att så många
svårlösta tekniska problem var förenade
med detta att man inte hade hunnit bli
klar med ett förslag. Och det är väl alldeles
orimligt att innan utredningen
framlagt sitt förslag fatta ett beslut enligt
reservanternas linje. Såvitt jag förstår,
har man ingenting annat att göra
än att vänta tills 1955 års valutredning
är färdig med sitt förslag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Det var ju intressant att
höra att utskottets ordförande har samma
uppfattning som jag och anser att
dessa utlandssvenskar skall ha rösträtt.

Nu är väl försenade utredningar ingenting
särskilt ovanligt, och jag tror att
det i varje fall kan råda delade meningar
om huruvida valutredningen
gjort sitt allra bästa för att denna fråga
skulle bli löst till valet i höst.

Utskottets ordförande framhöll att det
är nödvändigt att invänta utredningens
förslag. Nu tror jag att utredningen sysslar
med ett mycket mer omfattande förslag
än det som motionärerna och reservanterna
bär förordar. Valutredningen
menar säkert att med de säkerhetsbestämmelser
och den kontroll som måste
finnas vid valtillfällena bör alla de utlandssvenskar,
som under så ytterst
skiftande förhållanden vistas i andra
länder, kunna få rösträtt rent automatiskt.
Det blir ju någonting helt annat
när man går den vägen än att de, som
själva gör ansökan att få rösträtt, erhåller
möjlighet att rösta.

186

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Ang. utbyggnaden av mentalsjukvården

Sedan är det väl inte någon fastslagen
princip att man ovillkorligen skall
invänta ett utredningsförslag. Jag emotser
i det avseendet med stor spänning
hur konstitutionsutskottets ordförande
och hans partigrupp kommer att ställa
sig när det gäller frågan om talmännens
rösträtt. Där inväntar i varje fall
inte Kungl. Maj:t författningsutredningens
betänkande innan man framlägger
förslag till ändring. Och riskerna med
att bifalla den föreliggande reservationen
är inte på långt när så stora som
riskerna med de röstkort vi redan har
beslutat.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Talmännens rösträtt är
en fråga, där det inte krävs att man utarbetar
några blanketter och anvisningar.
.lag tror alltså att den är väsensskild
från det nu föreliggande spörsmålet. När
det gäller utlandssvenskarnas rösträtt
räcker det inte med att bara fatta beslut
i enlighet med reservationen, utan
en hel del anvisningar måste utarbetas
och en mängd förberedelser vidtagas för
att den föreslagna ordningen skall kunna
genomföras. Av praktiska skäl är det
därför enligt min mening nödvändigt att
invänta 1955 års valutrednings förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej ■— 15.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. utbyggnaden av mentalsjukvården

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr von Friesen och fröken
Höjer i andra kammaren och herr
Jacobsson och jag i denna ingav våra
motioner i mentalsjukhusfrågan i januari
efter att på olika vägar ha blivit
uppmärksammade på att en viss balans
höll på att inträda i platsbehovet på
mentalsjukhusen. Väntetiderna hade dess
bättre på flera sjukhus radikalt minskat
tack vare de förbättrade behandlingsmetoderna
och de i samband härmed avkortade
vårdtiderna. Helt naturligt frågade
vi oss om man nu inte kunde hoppas
på en liknande utveckling som den
vi varit med om inom tbc-vården. Givetvis
inte så, att vi ens vågade tänka

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 187

oss att antalet mentalfall skulle komma
att gå ned, men vi föreställde oss att
man kanske en dag skulle riskera att
finna att man med de allt kortare vårdtiderna
rent av förbyggt sig inom den
slutna vården kanske på bekostnad av
den öppna. Vi stödde oss i vår förmodan
framför allt på Läkarförbundets remissyttrande
med anledning av mentalsjukvårdsdelegationens
förslag, där det
efter vissa diskussioner om kronikerklientelet
rakt på sak heter: »Det tycks sålunda
med fog kunna ifrågasättas, om
det vårdplatsantal vid mentalsjukhusen,
som betänkandet räknar med, på lång
sikt blir erforderligt.»

En uppgift i statsutskottets utlåtande
visar oss till vår glädje att det nu har
tillsatts en särskild expertgrupp för att
undersöka, vad vi framför allt ville ha
kartlagt, nämligen behandlingsmetodernas
inverkan på vårdtider och följaktligen
också på vårdplatsbehovet. Utskottet
säger att det förutsätter att den tillsatta
beredningen »vid den närmare planeringen
länsvis av mentalsjukvården beaktar
erforderliga justeringar i gällande
generalplan för utbyggnaden». På så sätt
synes huvudavsikten med våra motioner
vara uppnådd, och vi motionärer känner
oss inte alls ledsna över att de rönt
det vanliga oblida ödet att ha blivit avstyrkta.

Vi har i motionerna pekat på de utomlands
med sådan framgång använda
dagsjukhusen. Det är sjukhus, där patienterna
får vistas på dagarna, där de
får alla slags behandlingar och bl. a. får
delta i gruppterapi, arbetsterapi och arbetsträning.
På nätterna vistas de i sina
egna hem. Vi hoppas nu att den tillsatta
expertgruppen kommer att ägna mycken
uppmärksamhet just åt dessa dagsjukhus,
åt familjevården, åt mentaldispensärvården
och i övrigt åt hela det stora öppenvårdområdet.
Vi hoppas också att expertgruppen
kommer att finna det lämpligt
med den försöksverksamhet som vi
uttalat önskemål om.

Bara några ord om ett par utländska
former av sjukvård som väl skulle kunna
kallas halvöppen sjukvård och som
jag känner till ganska vid. Dessa vård -

Ang. utbyggnaden av mentalsjukvården
former tillämpas huvudsakligen inom
kroppssjukvården, men jag tror att de
till dels skulle vara användbara även
inom mentalsjukvården.

Norska Kvinners Sanitetsförening —
med sanitetsföreningen i Bergen som
pionjär — bedriver i flera fylken tillsammans
med tryggdekasseväsendet en
utomordentligt förnämlig s. k. sjukhotellsverksamhet.
Patienterna bor och
äter på sjukhotellet, och gör det till
samma pris som om de låg inne på ett
sjukhus — de betalar en obetydlig avgift
per dag. Sjukhotellet i Bergen kan
ta 50 gäster. Gästerna har samma frihet,
som man har på vilket välskött hotell
som helst. De kan gå på bio, på museer,
på församlingsmöten och över huvud
taget känna sig alldeles fria och inte så
instängda som man ju ändå alltid gör
på ett sjukhus. Så går de till det stora
sjukhuset, som ligger i närheten, och
får där även ganska avancerade behandlingar
eller genomgår undersökningar
av olika slag. På sjukhuset i Bergen ger
man gästerna på sjukhotellet också sådana
behandlingar som elchocker och
insulinchocker.

Sjukhotellen spara åtskilliga dyra platser
på sjukhusen i Norge, där man är
lika hårt trängd som någonsin vi här i
landet och driftkostnaderna för varje
plats är mindre än 20 kronor om dagen,
d. v. s. ungefär fjärdedelen av kostnaden
för en sjukhusplats.

Jag vill också erinra om den lika förnämliga
verksamheten med vad man
kallar »sluten vård under öppna former»,
som enligt färska uppgifter bedrives
på inte mindre än 30 sjukhus i Amerika.
Systemet innebär att patienterna
ligger i sina hem men sköts av läkare,
sjuksköterskor och hemsystrar, anställda
av sjukhuset, De har på ett mycket enkelt
och praktiskt sätt sjukhusets alla
resurser till sitt förfogande, precis som
de inneliggande patienterna. Om de tillfälligt
behöver komma till sjukhuset för
en undersökning — det kan gälla t. ex.
en hjärtpatient eller magsårspatient, i
regel är det medicinska sjukdomar som
sköts på detta sätt — hämtas de med
ambulans om så är nödvändigt och de

188 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Ang. den statliga statistikens organisation
får sedan inte sitta och vänta på polikliniken,
utan tas in på röntgen och laboratorier
o. dyl. i samma smidiga turordning
som de inneliggande patienterna.
De får exempelvis medicin och kuratorshjälp
från sjukhusen. Observeras
bör att det inte gäller konvalescenter eller
expektanter och att det inte heller
är fråga om något motsvarande vår
distriktsköterskevård utan om normala
sjukhusfall.

När jag 1950 första gången kom i kontakt
med denna vårdform bedrevs den
bara på ett sjukhus i New York, nämligen
Montefiorisjukhuset, och systemet
kallas också montefiorisystemet. På en
avdelning om 30 patienter vid Stensgårds
sjukhus i Helsingfors bedriver
man sjukvård enligt montefiorisystemet,
och det kostar Helsingfors stad per dag
och fall tredjedelen av vad en inneliggande
patient kostar. Liknande vård
lämnas på ett sjukhus i Norge, men här
i Sverige har vi än så länge ingen motsvarighet.
Det föreligger planer på vissa
håll, men någon verksamhet har ännu
inte kommit i gång.

Jag är ingen älskare av institutioner
— jag säger det först som sist.
Naturligtvis inte så, att jag inte skulle
inse att vi behöver ålderdomshem och
sjukvårdsanstalter, både för fysiskt och
psykiskt sjuka — och bra ålderdomshem
och sjukhus med kunnig personal —
men jag anser att ingen människa skall
behöva »tas in», som det så vackert heter
på en vårdinstitution med allt vad det
innebär av uppgivande av personlig frihet
en enda dag tidigare än det definitivt
är betingat av medicinska skäl eller
om det över huvud taget inte finns någon
annan utväg.

Allt som kan göras för att hålla även
de mentalt sjuka människorna så långt
som möjligt utanför det redan i sig onormala
institutionslivet bör också göras.
Många gånger kan nog anpassningen till
livet vara svår ändå för dem.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 83, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1960/61 till fångvårdsstyrelsen
m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. den statliga statistikens organisation

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den statliga statistikens
organisation jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 104 hade Kungl.
Mai:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 4 mars 1960, föreslagit
riksdagen att dels godkänna av chefen
för finansdepartementet tillstyrkta riktlinjer
för den statliga statistikens organisation,
dels ock till Delegationen för
statistikfrågor för budgetåret 1960/61
anvisa ett reservationsanslag av 200 000
kronor.

Kungl. Maj ds förslag innebar bland
annat, att sådan statlig statistik, som icke
av administrativa skäl var bunden
till ett visst verk, skulle koncentreras
till statistiska centralbyrån. Omläggningen
avsågs genomföras successivt enligt
en fastställd tidsplan under loppet
av en femårsperiod. I första hand hade
föreslagits, att kommerskollegiets och
huvuddelen av socialstyrelsens nuvarande
statistiska verksamhet skulle överflyttas.
För att leda arbetet med statistikens
infogande i statistiska centralbyrån
och i samband därmed verka för
en kostnadssänkande rationalisering av
statistikproduktionen hade föreslagits,
att en delegation för statistikfrågor skulle
inrättas från och med den 1 juli 1960.
Verkschefstjänsten vid det centrala statistikverket
skulle från och med budgetåret
1961/62 ändras från överdirektörs-
till generaldirektörstjänst.

I anledning av propositionen hade
väckts två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herr
Svärd (I: 615) och den andra inom and -

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 189

Ang. den statliga statistikens organisation

ra kammaren av herr Magnusson i Borås
(II: 765), i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte dels avslå Kungl. Maj :ts
förslag att till Delegationen för statistikfrågor
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 200 000 kronor,
dels till Kommittén för statistikfrågor
för budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 125 000 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 615 och II: 765,

a) godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 4 mars 1960 tillstyrkta
riktlinjerna för den statliga statistikens
organisation;

b) till Delegationen för statistikfrågor
för budgetåret 1960/61 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Birke, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Bohman, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionerna I: 615 och II: 765,

a) godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 4 mars 1960 tillstyrkta
riktlinjerna för den statliga statistikens
organisation, med de modifikationer
som fölide av vad reservanterna förordat; b)

till Kommittén för statistikfrågor
för budgetåret 1960/61 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 125 000 kronor.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Oss skall alltså beskäras
en ny generaldirektör. Det är ju alltid
ett steg framåt åt ett visst håll, i all
synnerhet som denne generaldirektör
har blivit adlad därför att han skall leda
en centraliserad produktion av statistik.

Jag har alltid trott att statistiken var

till för att skildra en centraliserad produktion
och inte tvärtom, men jag är en
man som befinner mig på fel sida om
det som anses vara det väsentliga i ett
modernt samhälle, det är jag starkt medveten
om.

För att arrangera denna centraliserade
produktion på kretsen närmast under
den nye generaldirektören skall vi
alltså nu få en delegation för statistikfrågor,
som skall kosta 200 000 kronor
och som skall förses med den personal
som Kungl. Maj:t kan finna erforderligt
att förse sagda delegation med.

Statens organisationsnämnd, som ändå
har en viss erfarenhet av sådana här institutionella
företeelser, har alldeles bestämt
avrått från inrättandet av en delegation,
och jag delar den mening, som
statens organisationsnämnd här framfört.
Jag delar också den mening som
reservanterna framfört när de i stället
för en sådan delegation till nöds går med
på en kommitté för statistikfrågor och
när de för att hålla denna kommitté på
den smala vägen begränsar till det minsta
som över huvud taget är möjligt de
medel som ställs till kommitténs förfogande.

Jag kan nöja mig med detta nu, herr
talman. Jag skall bara tillägga att det var
mycket länge sedan jag läste ett utskottsutlåtande,
sammanskrivet i närvaro
av så vettiga människor som de
vilka finns på statsutskottets femte avdelning
men som innehåller så litet i
sak, på så många rader och med så
många ord. Jag överlämnar med fullt
förtroende till utskottets ärade talesman
att förkorta framställningen och
att fördjupa argumentationen för att göra
den så slående att han själv tror på
vad han säger.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag vet inte om jag kan
uppfylla herr Svärds förväntan — det
tror jag väl knappast.

Jag konstaterar att herr Svärd i sitt
anförande uppehöll sig vid generaldirektören.
Jag vet inte vad han i den delen
bär för synpunkter. De har i varje fall

190 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Ang. den statliga statistikens organisation
inte kommit till uttryck i reservationen,
som enbart gäller frågan om man skall
kalla det nya organet för delegation, såsom
föreslagits i propositionen, eller om
man skall välja beteckningen kommitté.
Jag vet inte om det är något väsentligt
framsteg i detta sammanhang att benämna
detta samordnande organ kommitté.
Vi föreställer oss vanligen att en kommitté
är en utredning som har till uppgift
att penetrera något område eller
problemkomplex. Här gäller det främst
att åstadkomma en samordning. Det är
en organisationsfråga som skall lösas.
Därför kan jag inte se någon väsentlig
förtjänst i förslaget att kalla det nya organet
för kommitté.

Sedan är det riktigt, att reservationen
tänker sig att man skulle kunna
pruta ned beloppet en smula, från 200 000
till 125 000 kronor. Den ambition som
kommer till uttryck i det avseendet skall
inte underskattas, men det är svårt att
på detta stadium fixera vilka kostnaderna
blir. Är det så att delegationen
kan arbeta inom ramen för 125 000 kronor,
kommer inte 200 000 kronor att förbrukas.
Men jag kan inte se vad riksdagen
skulle ha för anledning att på
grundval av motionen pruta ned vad
Kungl. Maj:t har begärt för denna delegation.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Först och främst ber
jag att få yrka bifall till reservationen.
Jag glömde det i förra anförandet. Det
är sent på aftonen — det kan användas
som ursäkt.

Skillnaden mellan en delegation och
en kommitté är att en delegation har en
inneboende benägenhet att permanenta
sig. Vi har erfarenhet av det. En kommitté
däremot är något tillfälligt, något
övergående, något som finns och sedan
inte finns längre. Det är mot den bakgrunden
som organisationsnämnden har
intagit sin ståndpunkt, och som även jag
har intagit min ståndpunkt.

Jag är dessutom alldeles övertygad om

att om man väljer kommittévägen med
den hårda begränsning av kommitténs
handlingsfrihet som jag har föreslagit,
blir det en reell besparing.

Sedan, herr talman, kan ingen beklaga
mer än jag, att reservationen inte
innehåller någon meningsyttring när
det gäller generaldirektören. Jag vet inte,
om det möjligen kan bero på personliga
hänsyn.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Är det så att herr Svärds
betänkligheter främst knyts till det förhållandet,
att det kan bli en mera bestående
organisation om man kallar den
för delegation, vill jag peka på att i
detta mångordiga yttrande, som herr
Svärd betecknade det, det finns en mening
som klart säger ut, att utskottet
inte tagit ställning till samarbetsorganets
fortbestånd efter omorganisationstidens
slut. Då är vi tydligen alldeles
överens på den punkten.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Svärd begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 84, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 191

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Svärd begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 115;

Nej — 13.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtande
och memorial:

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till Internationella utvecklingsfonden
(IDA); och

nr 86, angående överlämnande till särskilt
utskott av vissa till statsutskottet
remitterade ärenden.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 1, i anledning av väckta motioner
om viss utsträckt tillämpning av bestämmelserna
om skattebefrielse för dödsbo;

nr 47, i anledning av väckta motioner
om viss ökad rätt till avdrag vid beskattningen
för kommunalskatt m. m.;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); och

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utövandet av statens
tobaksmonopol.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: -

Ang. uttagande av övertid

nr 18, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ett näringsråd samt
om översyn av handelsrepresentationen
i de västeuropeiska länderna; och
nr 19, i anledning av väckta motioner
om vidgade direktiv för beredningen rörande
åtgärder till stöd för den svenska
exporten på det kommersiella området
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. uttagande av övertid

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i allmänna
arbetstidslagens bestämmelser om uttagande
av övertid.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
305 i första kammaren av herr Hellebladh
samt nr 382 i andra kammaren
av herr Bengtsson i Landskrona m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om viss ändringar i allmänna arbetstidslagens
bestämmelser om uttagande
av övertid.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 305 och II: 382,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Nilsson i Göteborg, Odhe och Johansson
i Södertälje, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna I: 305 och II: 382
måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört.

Herr HELLEBLADH (s):

Herr talman! I egenskap av motionär
i denna fråga vill jag i all korthet anföra
några synpunkter.

192

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Ang. uttagande av övertid

Jag har med min motion syftat till
att bestämmelserna i 7 § allmänna arbetstidslagen
skulle ändras i huvudsak
i enlighet med vad som föreslagits av
arbetstidsutredningen i det betänkande
som avlämnades år 1954. I detta betänkande
föreslogs att den s. k. allmänna
övertiden, som kan uttagas utan dispens
och som uppgår till 200 timmar,
skulle reduceras till 180 timmar. Den
extra övertid, som lagen medger enligt
7 § 3 mom. och som utgör 150 timmar,
föreslogs av utredningen reducerad till
120 timmar. För att kunna använda arbetare
till övertidsarbete enligt detta moment
erfordras dock dispens av arbetarskyddsstyrelsen.

Utöver det nu sagda kan faktisk övertid
uttagas enligt 7 § 1 mom., nämligen
s. k. förberedelse- och avslutningsarbete.
Av arbetare, som utför sådant arbete,
kan övertid uttagas med 7 timmar per
vecka oberoende av allmän och extra
övertid.

I det senare fallet föreslog arbetstidsutredningen
en sänkning med en timme
per vecka till 6 timmar. Samtidigt anfördes
att någon särskild tid för detta
ändamål inte borde utgå, utan skulle sådan
tid rätteligen tagas från den övertid
som medges enligt 7 § 2 och 3 mom.
Man stannade dock, som jag förut nämnde,
för en nedskärning med en timme.

Ingenting av vad utredningen föreslog
i dessa hänseenden har föranlett
någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.
Jag måste dock säga att har man förskaffat
sig någon erfarenhet på detta
område, så önskar man att de av utredningen
föreslagna åtgärderna redan
vore lag.

Verkningarna av nu gällande bestämmelser
ter sig på följande sätt.

Förberedelse- och avslutningsarbete
kan, som jag tidigare anfört, uttagas
med 7 timmar per vecka av den som
utför sådant arbete. Detta innebär 343
timmar om året, om man räknar bort
tre semesterveckor. Härutöver har man
rätt att av en dylik arbetare, likaledes
utan dispens, uttaga 200 timmar allmän
övertid. Detta gör tillsammans 543 timmar
eller 3 månaders ordinarie arbets -

tid. Om man härutöver vet att en arbetsgivare,
om brådskande arbete pågår,
har möjlighet att för samma arbetare
söka dispens för ytterligare 150 timmar,
så bär man att konstatera, att lagen
i de mest extrema fallen medger
693 timmars övertid på ett år.

Nu förhåller det sig emellertid så, att
om en arbetsgivare skulle ansöka om
150 timmars extra övertid i ett sådant
fall, som jag här har relaterat, så går
ju ansökan på remiss till vederbörande
arbetares fackliga organisation, och
man får givetvis hoppas, att organisationen
då avstyrker en dylik ansökan.

Om man dock bortser från dessa fall,
som till antalet icke är många, utan ser
på det vanligen förekommande, då arbetsgivarna
utnyttjar sina 200 plus 150
timmar, så vet man att med någon större
omsorg från arbetsgivares och arbetsbefäls
sida skulle övertiden kunna fördelas
mellan ett större antal anställda
och att en nedskärning i enlighet med
utredningens förslag inte skulle komma
att få någon direkt praktisk betydelse.
Maximum skulle då bli 300 timmars övertid
i stället för nuvarande 350.

Enligt gällande bestämmelser har arbetsgivaren
skyldighet att tillse, att den
anställde icke genom övertidsarbete utsättes
för överansträngning eller ohälsa.
Det kan icke vara lätt för en arbetsgivare
att förutse, om detta kan bli fallet till
följd av för mycket övertidsarbete. Intensiteten
och arbetstakten är för övrigt
sådan numera inom de flesta områden
av vårt näringsliv, att vi måste betrakta
det som en skyldighet att tillse att vi
icke försliter vår bästa produktionsfaktor,
den mänskliga, alltför snabbt och
därigenom gör både oss själva och våra
medmänniskor en stor otjänst. Det är
enligt mitt förmenande en angelägen
uPPgift att en ändring här kommer till
stånd.

Enligt utskottets mening bör ingenting
företas, förrän tillräcklig erfarenhet
vunnits av arbetstidsförkortningen. Man
vill alltså avvakta om denna förkortning
påverkar övertidsuttaget. Hur arbetstidsförkortningen
påverkat övertidsuttaget
i sin helhet finns det givetvis

Onsdagen den 4 mai 1960 em.

Nr 15 193

ingen möjlighet att statistiskt belägga.
Beträffande den övertid, för vilken dispens
kräves, föreligger däremot statistiska
uppgifter.

Det är kanske närmast övertid enligt
lagens § 7 mom. 3 — d. v. s. de 150
timmarna — som är av särskilt intresse.
Dessa fördelas under de senaste 5 åren

på följande sätt: 1955 ...... 18 857	arbetare	1 660 635	timmar
1956 ...	... 16 057		1 474 432	»
1957 ...	... 14 521	»	1 149 741
1958 ...	... 10 664	»	941 303
1959 ...	... 15 853		1 238134	»

Ifrågavarande siffror säger enligt mitt
förmenande ganska klart ifrån att övertidsuttaget
ligger på ungefär oförändrad
nivå såväl under tiden före som efter arbetstidsförkortningens
genomförande. Det
bör alltså nu finnas utrymme för att de
av arbetstidsutredningen år 1954 föreslagna
förändringarna genomföres.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid andra lagutskotttets
utlåtande nr 24 fogade reservationen.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! I sak är nog utskottet
och motionärerna inte oense. Det gäller
här endast en bedömningsfråga, när den
lämpligaste tidpunkten kan vara inne
att på allvar ta itu med övertidstimmarnas
antal. Vi kan emellertid inte komma
förbi att det utanför den ordinarie arbetstiden
måste finnas möjligheter att
klara de extraordinära arbetsuppgifter
som kan föreligga på en arbetsplats.
Det är av detta skäl som ett generellt
övertidsuttag av 200 timmar kommit
till, och därutöver bar man möjlighet
till dispens för 150 timmar, som aldrig
beviljas i annan mån än att arbetarparten
tillstyrkt det. Vidare bar vi förberedelse-
och avslutningsarbeten, antingen
(let är fråga om ett arbete som skall
utföras före arbetstidens början eller
reparationer efter arbetstidens slut.

Dessa möjligheter måste således finnas,
och (let är en bedömningsfråga hur
många av dessa timmar som skall uttas
i respektive fall.

Ang. uttagande av övertid

När riksdagen fattade beslut om sänkning
av arbetstiden från 48 till 45 timmar
i veckan, hade man ingen anledning
att vid det tillfället pröva övertidstimmarnas
antal, utan utskottet sade att
man fick pröva frågan längre fram, när
arbetstiden successivt minskats med 3
timmar till 45 timmar i veckan, vilket
skett i år. Efter detta skulle man få erfarenhet
beträffande den sänkning av
övertidstimmarna som utredningen om
kortare arbetstid en gång föreslagit.

I varje fall hade departementschefen
inte någon anledning att fördjupa sig i
dessa detaljer vid det tillfälle när förslaget
om sänkning till 45 timmar i veckan
förelåg.

Utskottet anser att det för närvarande
inte föreligger några nya skäl som talar
för att utskottet bör pröva frågan i det
sammanhang som motionärerna önskar.
Vi har för att något tillfredsställa motionärerna
från utskottets sida uttryckt det
önskemålet, att man så långt möjligt skall
fördela de olika övertidstimmarna på
största möjliga antal anställda på vederbörande
arbetsplatser. Med detta har utskottet
velat ge en liten fingervisning åt
båda parter att se upp något litet med
övertiden så att inte enskilda arbetare i
allt för stor utsträckning belastas med
övertid under det att andra går helt fria
från övertid.

Herr talman! Det är de synpunkter
som utskottet anlagt på denna fråga.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 20, i anledning av väckta motioner
om viss säkerhetsutrustning å bilar; och

194 Nr 15 Onsdagen den 4 maj 19G0 em.

Ang. illojala överflyttningar till annan kommun av socialhjälpsklientel

nr 27, i anledning av väckt motion
om förbud mot hastighetstävlingar med
motorfordon på allmän väg.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. illojala överflyttningar till annan
kommun av socialhjälpsklientel

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagen om socialhjälp.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
43 i första kammaren av herr Sunne
m. fl. samt nr 51 i andra kammaren av
herr Nelander m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om sådan
ändring i lagen om socialhjälp, som
i görligaste mån förhindrade förfaranden
från kommuns sida, vilka syftade
till att övervältra kostnader för obligatorisk
socialhjälp på annan kommun genom
att socialhjälpsklientel förmåddes
utflytta.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:43
och 11:51, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Sunne, som dock ej antytt sin mening.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Jag har till föreliggande
utskottsutlåtande fogat en blank reservation
och ber med anledning härav att
såsom motionär få säga några ord.

Yrkandet i motionen går ut på att få
till stånd sådan ändring i lagen om socialhjälp
som i görligaste mån förhindrar
förfaranden från kommuns sida vilka
syftar till att övervältra kostnader
för obligatorisk socialhjälp på annan
kommun genom att socialhjälpsklientel
förmås utflytta.

Min uppmärksamhet fästes på detta
problem genom en inflyttning i min hemkommun
förra året i april månad av en
niobarnsfamilj — ett typiskt socialhjälpsfall
—• från Bettna i Södermanland.
Under de senaste tre åren hade
familjen skjutsats från kommun till kommun
— från Gryt i Östergötland till Stallarholmen
i Södermanland, därifrån till
Larv i Västergötland och så till Bettna
i Södermanland och därifrån till Mjölby.
Socialvårdsnämnden i Mjölby hade
inte på något sätt underrättats. Familjen
hade formligen »smugglats» in i staden
genom att en fastighetsmäklare anlitats
att leta reda på en dålig, högt intecknad
fastighet, i vilken Bettna kommun satsade
en toppinteckning på 5 000 kronor.
Fastigheten innehåller fyra rum,
men endast i två rum finnes eldstäder.
Detta är, synes det mig, en högst olämplig
bostad för en barnfamilj där yngsta
barnet är ett år och det äldsta 16.

Utflyttningskommunen har utan att
förvissa sig om att utflyttningshjälpen
skulle ge familjen möjlighet till försörjning
och utan att samråda med myndigheterna
i inflyttningskommunen hjälpt
familjen till flyttning och på det sättet
sedan lastat över ansvaret på en annan
kommun.

Detta hände i april månad förra året.

Framemot jultiden kom ännu en niobarnsfamilj
inflyttande från en östgötakommun
— också ett socialhjälpsfall.
Även i detta fall lyckades man leta
reda på en dålig bostad, i vilken utflyttningskommunen
också placerade 5 000
kronor. Inte heller här tog man någon
kontakt med stadens myndigheter för
att göra sig underrättad om försörjningsmöjligheter
för familjen förelåge. Man
har helt enkelt struntat i de råd och
anvisningar, som socialstyrelsen utgivit.
Sådana utgavs redan 1956, där man gav
anvisningar om hur den nya lagen skulle
tolkas. Socialnämndsordförandena i StalIarholmen,
Larv och Bettna har emellertid
i en tidningsintervju förklarat att de
anser sig ha handlat fullt lagligt. Samtliga
tror att flera sådana här fall säkerligen
kommer att inträffa så länge lagstiftningen
tillåter tillvägagångssättet.

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 195

Ang. illojala överflyttningar

Det var med hänsyn till dessa erfarenheter,
herr talman, som jag tillsammans
med ledamöter i denna och andra
kammaren väckte motionerna i början
av året.

Frågan blev då föremål för pressens
uppmärksamhet, och justitieombudsmannen
fick frågan under prövning. Efter
denna prövning, vilken jag hoppas snart
skall vara avslutad, kanske vederbörande
kommer fram till den uppfattningen,
att behov av lagstiftning föreligger. Det
har sagts från remissmyndigheterna att
de kända fallen är få men att man betraktar
dem som mycket allvarliga. Jag
är övertygad om att det finns åtskilliga
fall som inte kommer till pressens, radions
och socialstyrelsens kännedom.
Socialministern har säkert rätt när han
säger: »Även om de fall där manipulationer
förekommit är rätt fåtaliga, är de
dock ägnade att inge oro med hänsyn
både till att flyttningarna kan vara
olämpliga för de personer det gäller och
till att kommuner uppträder illojalt mot
varandra.»

Utskottets inställning till inotionsyrkandet
är i stort sett positivt — vilket
jag med tillfredsställelse noterar — även
om man för närvarande icke anser någon
riksdagens åtgärd påkallad.

För någon månad sedan har socialstyrelsen
utgivit ett nytt nummer av
Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor,
som särskilt behandlar frågan om socialhjälp
för flyttning till annan kommun
och bosättning där.

Jag skall citera några rader ur skriften.
Där heter det bl. a.: »Särskilt anmärkningsvärt
blir ett förfarande, varigenom
socialnämnd med socialhjälp
bestrider kostnader för flyttning och för
anskaffande av bostad i annan kommun
utan att ha vidtagit åtgärder för att sätta
den hjälpbehövande i stånd att i möjligaste
mån försörja sig. Ett sådant tillvägagångssätt
måste betecknas såsom en
avsiktlig övervältring av socialhjälpskostnader
och kan göra det nödvändigt
att påkalla närmare utredning för att
beivra eventuellt tjänstefel genom åtal
vid allmän domstol.»

till annan kommun av socialhjälpsklientel

Ja, herr talman, man får väl vänta och
se om dessa anvisningar kommer att
lända till efterrättelse och om justitieombudsmannens
prövning av frågan kan
föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av väckt motion om viss ändring
av lagen om försäkring för allmän tillläggspension,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att behandlingen av återstående
ärende på föredragningslistan skulle
uppskjutas till kammarens nästa sammanträde.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få lämna några meddelanden
rörande arbetet i kammaren.

För att bereda utskotten tillfälle till
arbete på fredag förmiddag kommer det
arbetsplenum, som skall hållas nu på
fredag, att utsättas först till klockan 14.
Kvällsplenum kommer icke att hållas på
fredag.

Beträffande plena i nästa vecka vill
jag meddela följande.

Plena hålles, därest intet oförutsett
inträffar, tisdagen den 10 maj klockan
16 (bordläggningsplenum), onsdagen
den 11 maj klockan 10 (arbetsplenum)
samt fredagen den 13 maj klockan 11
(arbetsplenum).

Jag beräknar att kvällsplenum måste
hållas på onsdag i nästa vecka. Liksom
beträffande plenum nu på fredag avser
jag ett även beträffande plenum fredagen
den 13 maj föreslå kammaren att icke
hålla kvällsplenum.

196

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Interpellation ang. kronans jämställdhet
med andra jordägare i vissa hänseenden

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! I det aktuella jordbrukspolitiska
program statsmakterna gjort
till sitt ingår upprätthållande av bärkraftiga
jordbruk som beräknas kunna
beslå på längre sikt samt förstärkning
av ofullständiga jordbruk med jordbruksjord
och skog med motsvarande
målsättning. Härpå nedlägges ett omfattande
arbete inom lantbruksnämnder
och lantbruksstyrelser samt avsevärda
kostnader. I åtskilliga fall kan man räkna
med att kronan även direkt bidrager
genom försäljning av jord och skog. För
upprätthållande av bestående jordbruk
verkas genom uppsiktslag och sociala
arrendebestämmelser, särskilt när det
gäller jordbruk i stora skogsägares hand.

Landets största skogsägare är kronan.
Av stor betydelse i sammanhanget är icke
minst domänstyrelsens ställning till
strävandena att upprätthålla bärkraftiga
jordbruk eller förstärkande av jordbruk
så att de uppnår tillfredsställande bärkraft.
Hur läget där är kommer till synes
också i domänverkets egen förvaltning.
I sådant sammanhang tilldrager
sig ett aktuellt fall stort intresse i jordbrukarkretsar
inom Uppsala län. Det avser
det gamla majorsbostället Håmö nr
l1 beläget inom Läby socken, Norra Hagunda
kommun, således ej långt från
Uppsala.

Gården anges i jordregistret omfatta
53 hektar åker och 3 hektar äng ävensom
ca 50 hektar skogsmark. I annat
sammanhang har skogen angivits till 35
hektar produktiv skogsmark. Härtill
kommer en värdefull andel i allmänningsskog,
varför gården i skogligt avseende
anses vara efter ortsförhållandena
ganska välförsedd. Till gården leder
850 meter enskild väg, nyttjad samman
med en granngård. Fastighetens arrondering
har bedömts som rätt god.

Av åkern lider ca 10 hektar av vattenskada
ocli är i behov av dränering,
medan resten bedömts vara i god hävd.
Ekonomibyggnaderna är av äldre typ
med en del överloppshus samt rätt

spridd belägenhet. De är emellertid av
arrendatorn väl underhållna och efter
ortsförhållandena godtagbara. Däremot
är bostadsbebyggelsen, omfattande en
större envåningsbyggnad av äldre herrgårdstyp
samt tvenne arbetarbostäder, i
behov av relativt genomgripande modernisering.

Som helhetsomdöme torde kvarstå att
om icke denna gård kan anses ha förutsättningar
att på längre sikt bestå som
bärkraftigt självständigt jordbruk och
vara värd att rustas därför, skulle slakten
på jordbruk drivas mycket långt och
bli förödande i denna jordbrukarbyggd.
Att lösa bostadsfrågan och dränera en
del av åkern bör för en ägare med erforderliga
resurser icke vara någon
orimlighet. Många anser att det för kronan
borde vara en hederssak att ordna
detta.

Håmö gård har sedan 1922 brukats av
en arrendator och efter hans frånfälle i
mitten av 1940-talet av hans sterbhus,
närmast en son. Men tendensen i fråga
om detta arrende har inte varslat om
gott. Arrendatorn fick för 1956/57 ettårskontrakt,
därefter kontrakt för 1957/
59 och så för 1959/60. En framställning
om tioårskontrakt, som arrendatorn anger
sig ha gjort förra året, ledde icke till
resultat. Nu står gården med alla byggnader
tomma, och 40 hektar åker har
utarrenderats i sidobruk till en granne.
Man frågar sig i bygden allmänt hur det
skall gå. Skall gården försvinna som
självständigt jordbruk? Skall byggnaderna
alltfort stå tomma och förfalla eller
på jobbarmanér rivas och verket säljas?

Saken har principiell innebörd. Hur
skall staten, om den själv handlar så,
kunna kräva av bolag och andra tilllämpning
av sociala arrendelagens skyldigheter
beträffande jord och byggnader?
Man frågar sig också vilka förväntningar
man skall kunna ha att domänverket
skall med jord och skog hjälpa
till att förstärka verkligen ofullständiga
jordbruk, om gårdar med 40 å 50 hektar
åker och angivna skogsresurser inte
skall betraktas som värda att satsa på.
Och man frågar vilken överensstämmelse
det skall bli mellan statens högra och
vänstra hand, mellan domänverkets be -

Onsdagen den 4 mai 1960 em -

Nr 15 197

Interpellation ang. kronans jämställdhet med andra jordägare i vissa hänseenden

rörda verksamhet och lantbruksnämndernas
medverkan för upprustning av
jordbruk.

Därför får jag anhålla om kammarens
medgivande att till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få rikta följande
frågor:

1) Anser statsrådet att kronan vid sin
förvaltning av jord och skog bör följa
samma normer som gäller för andra
ägare av arrendejordbruk?

2) Anser statsrådet att undre gränsen
för bedömande av ett jordbruk såsom
bärkraftigt och värt att bevara som själv -

ständig brukningsenhet bör sättas högre
för kronan än i andra fall?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 23.56.

In fidem
K.-G. Lindelöw