Nr 15 ANDRA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 15 ANDRA KAMMAREN 1968

28—29 mars

Debatter m. m.

Torsdagen den 28 mars

Sid.

Svar på frågor av:

herr Hermansson (vpk) ang. identitetshandlingar för beviljande av

inresa till Sverige......................................... 5

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. åtgärder för att bereda
sysselsättning åt dem som i april slutar sin värnpliktstjänstgöring 6
herr Nilsson i Agnäs (h) ang. sysselsättningsfrämjande åtgärder i

vindelälvsområdet........................................ 8

herr Dahlgren (ep) ang. vissa åtgärder med anledning av arbetslösheten
bland byggnadsarbetare.............................. 9

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. förenkling av ansökningshandlingarna
för bostadslån.................................... 10

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. nya anvisningar för bostadslån

för jordbruksfastigheter.................................. 11

fru Kristensson (h) ang. placeringen av utländska läkare i svensk

sjukvård................................................. 12

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. vårdsektorns behov av arbetskraft
.................................................... 14

fru Skantz (s) ang. angivande av varans pris på medicinetiketter... 15

fru Skantz (s) ang. tillsynen av arbetarskyddslagens efterlevnad på

mindre arbetsplatser...................................... 17

fru Sundberg (h) ang. tidsutdräkten mellan inrättande och tillsättande
av tjänster vid ungdomsvårdsskolor och vissa yrkesskolor 18
fru Svensson (s) ang. utnyttjande av barnbidrag som säkerhet för

kommunalt lån........................................... 19

fru Kristensson (h) ang. tidpunkten för påbörjande av viss arbetsterapeututbildning
........................................ 20

herr Karlsson i Huddinge (vpk) ang. tidpunkten för avlämnande av
1—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 15

Nr 15

Innehåll

Sid.

proposition rörande valkretsindelning i primärkommunala val. . 21

herr Werbro (fp) ang. användandet av övergångsställe på gata.... 22

Svar på interpellationer av:

herr Jansson (vpk) ang. kostnadsfri arbetsförmedling för tonkonstnärer
.................................................... 24

herr Sundelin (s) ang. sysselsättningsläget inom skogsbruket...... 31

herr Åkerlind (h) ang. ytterligare åtgärder för att motverka barnmisshandel
............................................... 37

Interpellation av herr Wennerfors (h) ang. viss nyligen uppdagad
spionageverksamhet....... 42

Fredagen den 29 mars

Utgifterna inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde:

Lantbruksrepresentanter..................................... 44

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket......................... 44

Lantbrukshögskolan: Avlöningar och omkostnader.............. 55

Lantbrukshögskolan: Försöksverksamheten och Lantbruksdriften

vid försöksstationerna m. m................................ 66

Bidrag till viss praktisk vetenskaplig växtförädling............. 75

Vägbyggnader på skogar i enskild ägo......................... 78

Rikets allmänna kartverk.................................... 85

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande............... 89

Höjning av åldersgränsen för erhållande av studiemedel, m. m....... 92

Frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd....................... 94

Kontroll från trafiksäkerhetssynpunkt av utländska motorfordon genom
tullverkets försorg...................................... 99

Obligatorisk defroster och vindrutespolare på bil, m. m............ 100

Vissa anslag ur kyrkofonden, m. m.............................. 100

Undantag för handikappade från parkerings- och stoppförbud för motorfordon,
m. in............................................ 108

Interpellation av herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. det svenska
utrikesdepartementets åtgärder för att skapa förutsättningar för

förhandlingar om fred i Vietnam............................ 110

Meddelande om enkel fråga av herr Ståhl (fp) ang. åtgärder för att avhjälpa
tjäl- och översvämningsskador i Värmland............... 112

Innehåll

Nr 15

Sid

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 28 mars

Val av styrelse i Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond............ 22

Fredagen den 29 mars

Jordbruksdepartementets utlåtande nr 1, rörande utgifterna inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde..................... 43

— nr 10, om vissa landskapsvårdande åtgärder................... 92

Andra lagutskottets utlåtande nr 18, om höjning av åldersgränsen för

erhållande av studiemedel, m. m............................. 92

— nr 20, ang. frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd........... 94

— nr 21, ang. den frivilliga yrkesskadeförsäkringen............... 99

— nr 22, om havandeskapsersättning till kvinnliga studenter m. m. . 99

— nr 23, om fortsatt giltighet av hembiträdesiagen................ 99

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25, om kontroll från trafiksäkerhetssynpunkt
av utländska motorfordon genom tullverkets försorg... 99

— nr 26, om obligatorisk defroster och vindrutespolare på bil, m. m. 100

— nr 27, om borttagande i kyrkoböcker av anteckning om mental

sjukdom.................................................. 100

— nr 28, ang. vissa anslag ur kyrkofonden, m. m.................. 100

— nr 29, om dels undantag för handikappade från parkerings- och

stoppförbud för motorfordon, dels parkeringstillstånd för handikappade.
................................................. 108

Torsdagen den 28 mars 1968

Nr 15

Torsdagen den 28 mars

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. identitetshandlingar
för beviljande av inresa till Sverige

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson har
frågat, om jag vill medverka till »generösare
praxis» när det gäller att acceptera
andra identitetshandlingar än pass
för beviljande av inresa till Sverige.

Enligt gällande bestämmelser är nordbor
befriade från skyldighet att ha passhandling.
Övriga utlänningar som kommer
till Sverige skall ha hemlandspass
eller annan legitimationshandling av
visst slag. Som sådan annan legitimationshandling
gäller identitetskort för
medborgare i ett antal europeiska länder,
vissa nordiska främlingspass och
vissa resedokument för flyktingar och
statslösa personer. Dessutom har statens
utlänningskommission möjlighet
att godta även andra legitimationshandlingar.
I kommissionens praxis godtas
generellt en rad olika sådana handlingar.
Efter prövning i det enskilda
fallet har kommissionen härutöver godkänt
olika slags handlingar som har ansetts
styrka innehavarens identitet.

Enligt min mening kan det med fog
sägas att vår praxis i detta avseende
är generös från allmänt humanitära
synpunkter. Den står sig också gott vid
jämförelse med övriga europeiska stater.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret.

Orsakerna till att jag tagit upp frågan
är flera. Det har under den senaste
tiden förekommit några fall där personer
vägrats inresetillstånd. I motiveringen
förefaller att ha ingått att de
saknat pass. Däremot har de varit försedda
med andra legitimationshandlingar.
Om Förenta staternas krig mot
Vietnam och över huvud taget dess
aggresiva imperialistiska politik fortsätter,
måste man räkna med att ett ökat
antal amerikanska medborgare fråntas
sina pass på politiska grunder. Vi har
redan sett några exempel på detta. Det
kan aldrig vara ett rimligt skäl att neka
dem inresa till vårt land.

Det finns också människor av zigensk
härkomst, som brutalt drivs från land
till land och som ofta saknar pass. Det
ursprungliga syftet med ett pass är ju
att vara en identitetshandling. Detta har
senare förvandlats till att bli ett slags
godkännande av människor från en
statsmakts sida. Jag menar att det avgörande
är att en människas identitet
kan styrkas för behandlingen av visumärenden
o. d. Detta kan sedan ske genom
olika typer av handlingar.

Det finns emellertid ett problem som
har direkt samband med behandlingen
av ansökningar om inresetillstånd till
Sverige. Utlänningskommissionen förefaller
att ha som praxis att inte på något
sätt motivera sina beslut, när den
avslår en begäran om visering. Kan det
vara rimligt? Bör inte den vars begäran
om inresa till Sverige avslås ha rätt att
få reda på orsaken till avslaget? Allt
tal om att detta väsentligt skulle öka
kommissionens arbetsbörda tycker jag
är undanflykter. När det gäller visumärenden
måste det enda rimliga vara,
att avslag får ges endast på speciella,
klart angivna grunder, som kommis -

Nr 15

Torsdagen den 28 mars 1968

Svar på fråga ang. åtgärder för att bereda

sin värnpliktstjänstgöring

sionen i varje enskilt fall måste hänvisa
till.

Jag vore mycket tacksam, om inrikesministern
kunde anlägga några synpunkter
också på denna senare fråga
som jag här tagit upp beträffande utlänningskommissionens
praxis.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Den fråga som herr
Hermansson tog upp sist i sitt anförande
blir vi i tillfälle att diskutera senare
— jag hoppas redan under årets
riksdag — eftersom vi i departementet
arbetar på en proposition om principerna
för vår utlänningspolitik. Där
kommer vi att ta upp en rad problem
av det slaget.

Beträffande handlingar som möjliggör
inresa till Sverige har jag här en
förteckning omfattande 14—15 punkter,
men med hänsyn till denna debatts
karaktär — svar på en enkel fråga -—
skall jag inte läsa upp den förteckningen
utan överlämnar den till herr Hermansson
senare.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för inrikesministerns besked att vi senare
kan återkomma till den andra
fråga som jag tog upp i mitt anförande.
Jag tycker emellertid att det vore skäl i
att regeringen snarast såg på denna
praxis och om så erfordras också gav
ändrade instruktioner till utlänningskommissionen
om ändring. Det dyker
nämligen upp sådana här fall, där människor
inte kan få besked om orsaken
till att begäran om inresevisum avslagits.
Och jag tycker det är ett rimligt
krav som en sökande kan resa att han
verkligen skall få reda på orsakerna till
ett avslag.

Jag tror alltså att det är nödvändigt
att man snarast undersöker frågan och
vidtar åtgärder som kan leda till en

sysselsättning åt dem som i april slutar

ändrad praxis från utlänningskommissionens
sida.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. åtgärder för att bereda
sysselsättning åt dem som i april
slutar sin värnpliktstjänstgöring

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
har frågat mig, om jag ämnar
vidta några särskilda åtgärder för
att hjälpa de It 000 värnpliktiga som
enligt aktuella tidningsuppgifter efter
sin utryckning i april ej beräknas kunna
få arbete.

Under våren 1968 slutar ca 35 000
värnpliktiga sin tjänstgöring. Därav
rycker cirka 30 000 ut i slutet av april.
Av dessa beräknas drygt 2/s återgå till
tidigare sysselsättning eller fullfölja redan
påbörjad eller planerad utbildning.
För de övriga har som jag redogjorde
för nyligen i denna kammare en rad
åtgärder vidtagits för att ordna arbete
och sysselsättning.

Sedan början av januari 1968 lämnas
sålunda kollektiv och enskild information
till de värnpliktiga om vilka möjligheter
som står till buds vid utryckningen.
I anslutning härtill har 15 000
arbetsgivare informerats. Under mars
och april kommer platsackvisition att
bedrivas hos cirka 30 000 arbetsgivare.

För att vidga de värnpliktigas utbildningsval
anordnas inom arbetsmarknadsutbildningen
ett stort antal
kurser. Förutom de pågående 1 200
kurserna planeras ytterligare 1 100 kurser
med nära 250 olika yrkesinriktningar.
Väntetider kan undvikas genom
kontinuerlig intagning. Skolöverstyrelsen
ordnar dessutom 33 kurser. Även
inom det ordinarie utbildningsväsendet

Torsdagen den 28 mars 1968 Nr 15 7

för att bereda sysselsättning åt dem som i april slutar

Svar på fråga ang. åtgärder

sin värnpliktstjänstgöring

tillämpas i viss utsträckning kontinuerlig
intagning. Möjligheterna att delta i
arbetsmarknadsutbildningen har vidare
ökat genom regeringens beslut att sänka
åldersgränsen för utbildningsbidrag till
20 år för dem som tidigare haft förvärvsarbete.

Vidare anförde:

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min fråga.
Svaret innehåller ju en fyllig redogörelse
för olika åtgärder som vidtagits
och som jag innerligt hoppas skall leda
till goda resultat.

Vi har ju redan en hel del arbetslösa
ungdomar, och så kommer nu i april
dessa värnpliktiga ut på arbetsmarknaden.
Av tidningsuppgifter och av kontakter
som jag haft har framgått att utsikterna
för dem att få sysselsättning
ter sig ganska mörka. Dessutom kommer
i maj en rätt stor grupp studerande
ut på arbetsmarknaden och konkurrerar
också de med dessa värnpliktiga
om de inte dessförinnan fått arbete.

I den region som jag personligen har
god kännedom om är läget besvärligt.
Jag har sett uppgifter om att ungefär
33 procent av de värnpliktiga i området
nu saknar arbete. Situationen är alltså
allvarlig.

Jag noterar såsom positivt de åtgärder
som arbetsmarknadsverket vidtagit
och de informationer som lämnats.
Vad jag egentligen därutöver skulle ha
önskat är att de som nu genom sin värnplikt
gjort en betydelsefull insats för
samhället vore berättigade till arbetslöshetsersättning,
om de inte får ett
meningsfullt arbete. Denna möjlighet
föreligger väl inte med de arbetslöshetsförsäkringar
vi nu har, men om det
ginge att skapa förutsättningar för en
sådan ersättning vore det värdefullt.
Det är ju ändå ett arbete — även om

det inte är välavlönat — att vara värnpliktig.
De värnpliktiga gör en betydelsefull
arbetsinsats ur samhällets synpunkt,
och jag skulle därför vilja höra
hur inrikesministern ser på saken.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag tror att det är viktigt
att man i denna diskussion också
erinrar sig att under sommarmånaderna
ungefär lika många unga pojkar rycker
in. Ofta finns de redan ute på arbetsmarknaden
eller också är de just
färdiga med sin skolutbildning.

Beredskapen är nu så hög som den
någonsin har varit när det gäller att bistå
dem som inte redan vid utryckningen
har sina arbeten klara. Det tycks
mig viktigast att de, om de inte har
arbete ordnat, får möjligheter att komplettera
sin tidigare yrkesutbildning eller
genomgå omskolning till annat arbete,
som ger större förutsättningar att
vinna sysselsättning. Det är därför vi
har ansett oss böra sänka den ålder, vid
vilken man kan erhålla utbildningsbidrag
från arbetsmarknadsstyrelsen —
bestämmelserna är ju ganska generösa
— till 20 år. Därmed räknar vi med
att fånga in praktiskt taget alla som
rycker ut i den mån de behöver sådant
stöd.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Det är gott och väl med
denna sänkning av åldern, men jag
skulle gärna ha sett att man också givit
dem möjlighet att få räkna värnpliktstiden
såsom arbete. Jag förutsätter att
detta med den arbetslöshetsförsäkring
vi nu har är omöjligt, men jag hoppas
att när vi — snart nog är mitt önskemål
-— får en mera allmän arbetslöshetsförsäkring
skall också värnpliktstiden
räknas som intjänandetid för sådan
försäkring.

Inrikesministern har säkert rätt i att

Nr 15

Torsdagen den 28 mars 1968

Svar på fråga ang. sysselsättningsfrämjande åtgärder i vindelälvsområdet

man kan förvänta sig att sommarmånaderna
ger flera tillfällen till arbete. Just
i de regioner som jag har god kännedom
om blir emellertid skogsbrukets
intensitet nu mindre på grund av den
konjunktur som råder, och det kommer
att göra sysselsättningsförhållandena
särskilt allvarliga.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag förmodar att herr
Jönsson i Ingemarsgården har uppmärksammat
det tal som jag hade anledning
att hålla förra lördagen. I det
yttrade jag att det bör vara möjligt att
i en allmän trygghetsförsäkring, som
vi ser fram emot, också föra in grupper
som i dag inte omfattas. Till dessa grupper
räknar jag också unga människor
som slutar sin utbildning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. sysselsättningsfrämjande
åtgärder i vindelälvsområdet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat mig när regeringen ämnar
vidta åtgärder beträffande sysselsättningen
i trakterna kring Vindelälven
såsom rekommenderades i det av riksdagen
hösten 1967 godkända utlåtandet
av allmänna beredningsutskottet om utbyggnaden
av Vindelälvens vattenkraft.

Lokaliseringspolitiska insatser har
under flera år vidtagits i vindelälvsområdet.
Under åren 1964—1967 fick
15 företag i området stöd dels genom
statskommunala beredskapsarbeten,
dels genom statligt lokaliseringsstöd.
Den sammanlagda investeringskostnaden
uppgick till närmare 9 miljoner
kronor. Strävandena att lokalisera
nya och utbygga redan befintliga före -

tag inom området fortsätter. Det är inte
möjligt för mig att redogöra för de enskilda
projekt som vi för närvarande
arbetar med.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för svaret på min fråga.

Det är självklart att bygden vid Vindelälven
inte är den enda som har stora
bekymmer för sysselsättningen. Det
finns kanske områden som har det ännu
svårare. I de två socknarna Sorsele i
Västerbottens län och Arjeplog i Norrbottens
län är läget emellertid särskilt
allvarligt.

Att jag frågat just om åtgärder för
detta område inom avfolkningsdelen i
Sverige beror på att den mångåriga debatten
med anledning av älvens planerade
utbyggnad resulterat i bl. a. det utlåtande
i fjol höst, vari vattenutbyggnaden
betecknas som i dagens läge icke
lönande. I samband med riksdagens
behandling av frågan skrevs det om
motsvarande åtgärder. Nu har debatten
fortsatt och infekterats av vissa osakliga
utsagor om de fördelar en utbyggnad
skulle ha medfört och om regeringens
möjlighet att i alla fall nu ta ställning
för älvens utbyggnad.

Givetvis kan icke älvens vattenkraft
utbyggas. Man placerar inte 1 miljard
kronor utan förräntning på det sättet.
Ansvaret för landets hushållning tillåter
inte utbyggnad av älven. Vi måste
använda statens medel på ett bättre
sätt. Dels förräntar sig som sagt inte det
insatta kapitalet, dels spolieras vid en
utbyggnad ett oskattbart värde och det
kapital, den hårdvaluta som en outbyggd
älv utgör i dagens läge och för
framtiden.

Därtill kommer att avfolkningen i en
bygd som beröres av kraftverksbyggen
accelererar i snabbare tempo efter en
utbyggnad; det visar erfarenheten. Dessutom
skulle utbyggnaden vara en åt -

Torsdagen den 28 mars 1968 Nr 15

Svar på fråga ang. vissa åtgärder med anledning av arbetslösheten bland byggnadsarbetare -

gärd, som kommer för sent — ty arbetet
behövs nu — och skänka föga arbete
åt dem som bor i trakten och fråntaga
många deras framtidsutsikter och deras
arbete och till och med deras hem.

Detta är ju upprepning av fakta •—•
men det tycks behövas sådan upprepning,
ty det finns en propaganda för
utbyggnaden i dag som glömt all saklighet
och arbetar med halvsanningar
och förvridningar av fakta.

Därför väntar vi på att regeringen
handlar. lika visst som det inte bär sig
att spoliera ännu en älv, lika visst kan
en kunnig och framsynt regering råda
bot på missförhållandena om den lägger
manken till. Jag tycker att statsrådets
svar vittnar om att den kommer att
göra det; han säger i slutet av svaret
att man för närvarande arbetar med
en del projekt. Det gläder mig mycket,
och jag tror att det skall ge resultat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. vissa åtgärder med
anledning av arbetslösheten bland byggnadsarbetare Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Dahlgren har frågat
mig, om jag är beredd att i anledning
av den betydande arbetslösheten
bland byggnadsarbetarna medge dels
att småhusbyggande får ske utanför bostadsbyggnadsplanen
på orter med arbetslöshet
och liten tilldelning av lägenheter,
dels att oprioriterat byggande
får ske i ökad utsträckning.

I årets statsverksproposition har föreslagits
att bostadsbyggnadsplanen för
år 1968 skall omfatta 95 000 lägenheter
eller 5 000 fler än föregående år. Denna
plan är att betrakta som en minimiplan
som bör utvidgas om utvecklingen av
samhällsekonomi och arbetsmarknad

gör det möjligt. I nämnda proposition
har också föreslagits att riksdagen skall
bemyndiga Kungl. Maj :t att i så fall besluta
om ökning av det statsbelånade
byggandet. Kvoten för bostadsbyggande
utan statligt stöd har genom beslut den
8 mars 1968 ökats från 3 200 till 5 200
lägenheter. Detta innebär en ökning av
den föreslagna bostadsbyggnadsplanen
till 97 000 lägenheter. Det privatfinansierade
bostadsbyggandet avser till stor
del småhus. Fördelningen av kvoten
görs med beaktande av behovet av sysselsättning
för byggnadsarbetarna.

Yad gäller det oprioriterade byggandet
vill jag erinra om att dispens från
investeringsavgiften har beviljats i betydande
utsträckning av arbetsmarknadsskäl.
Hänsyn till arbetsmarknadsläget
kommer även fortsättningsvis att
tas då sådana dispensfrågor behandlas.

Vidare anförde:

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret på min fråga, även om jag
anser att det kanske är något svävande
— det ger enligt min mening inte något
besked om huruvida den aktuella arbetslöshetssituationen
kan lösas genom
ökad byggnadsverksamhet.

Arbetslösheten inom byggnadsfacket
uppgick i februari till 17 515 personer,
och det är ju en betydande siffra. Jag
har med tillfredsställelse noterat att
statsrådet sagt att man nu ökar byggandet
med 2 000 lägenheter på den kvot
som inte har statligt stöd. Även om jag
hälsar detta med tillfredsställelse är
ökningen knappast tillräcklig med hänsyn
till den rådande arbetslösheten. Jag
hade hoppats att statsrådet skulle ha
varit beredd att öka även den betydande
statsfinansierade kvoten. Bostadsbyggnadsplanen
är, som statsrådet också
framhållit, en minimiplan och därför
borde den kunna ökas i det aktuella
läget.

Jag tackar än en gång för svaret.

Nr 15

Torsdagen den 28 mars 1968

Svar på fråga ang. förenkling av ansökningshandlingarna för bostadslån

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Vi har via bostadsstyrelsen
fördelat 90 000 av de till riksdagen
föreslagna 95 000 lägenheterna.
Vi överväger för närvarande, om vi
skall kunna ge bostadsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
besked om att
de under alla omständigheter bör upprätta
en preliminär plan för fördelningen
av ytterligare 5 000 lägenheter,
som vi räknar med att riksdagen kommer
att bevilja. Det betyder att dessa
byggen kan komma att igångsättas under
de närmaste månaderna. Vi överväger
också om vi skall kunna öka
igångsättningen utöver denna ram.

Herr Dahlgren kan alltså vara alldeles
förvissad om att det just beträffande
byggnadssektorn pågår överläggningar
om bur mycket som skall göras i syfte
att förbättra sysselsättningsläget.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Efter statsrådets ytterligare
klarläggande tycker jag att jag
har anledning att tacka för ett tillfredsställande
svar. Jag hoppas mot denna
bakgrund att man verkligen skall kunna
komma fram till en lösning av problemet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. förenkling av ansökningshandlingarna
för bostadslån

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig, om jag är beredd
att ta initiativ till förenkling av
ansökningshandlingarna för bostadslån.

Ansökning om statligt bostadslån
skall i huvudsak innehålla uppgifter för
bedömning av bostadshuset som kreditobjekt
och för beräkning av låneun -

derlag och pantvärde. De regler som
regering och riksdag har fastställt för
denna beräkning är utformade så, att
största möjliga hänsyn skall kunna tas
till variationer i fråga om husens utförande.
Syftet härmed är att reglerna
inte skall verka styrande i fråga om val
av hustyp, byggnadsskick in. m. Skall
detta syfte vinnas måste lånsökande
lämna en ganska detaljerad beskrivning
av huset och av de beräknade kostnaderna
med fördelning på olika poster.

För dem som kontinuerligt bedriver
byggnadsverksamhet torde iordningställandet
av ansökningshandlingarna
inte vara särskilt betungande medan
det som en engångsåtgärd kan vålla
vissa svårigheter för exempelvis en
egnahemsbyggare. Den som söker lån
för ny- eller ombyggnad av ett egnahem
torde emellertid i de flesta fall
kunna få hjälp med detta arbete av
den som anlitas för projekteringen eller
utförandet av byggnadsarbetena eller
av förmedlingsorganet.

I anslutning till de nya bostadslåneregler
som trädde i kraft vid ingången
av detta år har bostadsstyrelsen utarbetat
nya blanketter för låneansökningar.
Så snart tillräcklig erfarenhet
av det nya låuesystemet vunnits torde
styrelsen komma att pröva möjligheterna
att göra blanketterna enklare. En
sådan prövning ingår som ett led i det
arbete som fortlöpande sker inom styrelsen
i syfte att förenkla arbetet med
låneärendena. Något särskilt initiativ i
frågan från min sida anser jag inte behövligt.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för svaret på min enkla
fråga.

Jag har i min hand blanketter för sökande
av statligt bostadslån, och jag må
säga att jag i likhet med många andra
finner dessa blanketter vara synnerli -

Torsdagen den 28 mars 1968

Nr 15

Svar på fråga ang. nya anvisningar för bostadslån för jordbruksfastigheter

gen svårbegripliga och besvärliga att
ifylla. Det förekommer t. o. in. att betrodda
och väl beprövade byggmästare
inte har möjligheter att ifylla en sådan
blankett på ett tillfredsställande
sätt. Även om jag tror att inrikesministern
säkerligen har sett sådana blanketter,
skulle jag ändå vilja lämna honom
en dylik blankett för studium,
t. ex. en blankett för beräkning av låneunderlag
och pantvärde.

Jag är självfallet lekman på området,
och jag är medveten om att jag kanske
inte direkt kan bedöma vilka uppgifter
en sådan blankett skall innehålla.
Men en sak vill jag ändå framhålla
i detta sammanhang, nämligen att blanketten
bör kunna vara utformad på ett
så lättfattligt sätt att en byggmästare
som är känd för att vara en duktig
yrkesman skall kunna fylla i den utan
några som helst svårigheter.

Jag tar dock slutligen fasta på det
besked jag fått i svaret, nämligen att
man när erfarenheter har vunnits av
det nya lånesystemet kommer att pröva
möjligheten att förenkla dessa blanketter,
en uppgift som tillkommer bostadsstyrelsen.
Jag hoppas att även inrikesministern
kommer att följa denna fråga
med uppmärksamhet.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. nya anvisningar för

bostadslån för jordbruksfastigheter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat mig när det kan förväntas
att de nya anvisningar för bostadslån
för jordbruksfastigheter utfärdas
som aviserades i interpellationssvar
den 8 december 1966.

Bostadsstyrelsen har utfärdat nya sådana
anvisningar som trädde i kraft vid
ingången av detta år. Innehållet i anvisningarna
ansluter sig nära till de
synpunkter på denna lånefråga som jag
framförde i det nämnda interpellationssvaret.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min fråga.

Det kan synas onödigt att ställa den
fråga jag gjorde, eftersom uppgifterna
redan föreligger, men faktum är att när
jag hade kontakt med den myndighet
det här gäller — det var strax innan
jag framställde min fråga — så var inte
uppgifterna kända. Jag vill understryka
angelägenheten av att den myndighet
som skall handlägga ärenden av
detta slag på länsplanet i god tid innan
en författning träder i kraft får
kännedom om vad författningen kommer
att innehålla.

Inrikesministern sade att de nya anvisningarna
nära ansluter sig till de
synpunkter som framfördes i det interpellationssvar
som jag fick 1966. Det
var då fråga om att man skulle ta mera
hänsyn till de rent sociala skälen,
de skulle väga tyngst. Den jordpolitiska
bedömningen skulle inte komma
med i så stor utsträckning. Jag vill rent
allmänt understryka nödvändigheten
och betydelsen av att man ser positivt
på långivningen när det gäller detta
slag av bostäder, eftersom det blir ganska
många sådana lediga och det finns
all anledning att uppmuntra människorna
att använda dem. Det finns skäl
för det i dessa bostadsbristens dagar.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill bara komplettera
mitt svar med det beskedet, att blanketterna
fastställdes av bostadsstyrelsen
under oktober och november må -

Nr 15

Torsdagen den 28 mars 1968

Svar på fråga ang. placeringen av utländska läkare i svensk sjukvård

nåd i fjol och skickades ut till länsbostadsnämnderna
och förvaltningsorganen
i början av december 1967. Uppgiften
har alltså förelegat sedan några
månader.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. placeringen av utländska
läkare i svensk sjukvård

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har
frågat, om jag finner det möjligt att tillgodose
de till Sverige rekryterade utländska
läkarnas önskemål om en placering
i svensk sjukvård som underlättar
fortsatt specialistutbildning.

Fru Kristensson torde med sin fråga
närmast syfta på de grupper av tjeckoslovakiska
och bulgariska läkare som
anlänt till Sverige under hösten och
vintern. Enligt de med Tjeckoslovakien
och Bulgarien träffade överenskommelserna
om dessa läkare skall deras tjänstgöring
i Sverige innebära en fortsatt vidareutbildning
och äga rum vid sådana
centrallasarett och normallasarett,
som är godkända av de svenska myndigheterna
för specialistutbildning. Av
de sammanlagt 54 tjeckoslovakiska och
bulgariska läkare som redan börjat arbeta
vid svenska sjukhus har 26 placerats
vid centrallasarett och 22 vid normallasarett
eller motsvarande, varjämte
6 placerats vid undervisningssjukhus.
Jag vill understryka att samtliga
dessa sjukvårdsinrättningar är väl utrustade
och försedda med kvalificerade
läkare. Enligt det förslag om läkares
vidareutbildning som socialstyrelsen
och universitetskanslersämbetet nyligen
lagt fram kommer specialistutbildningen
även i framtiden att till
största delen bedrivas vid just sådana
central- och normallasarett, varom här
är fråga.

Vid utplaceringen har nämnden för
utländska läkare tagit största möjliga
hänsyn till vederbörande läkares inriktning
och — i den mån det låtit sig
göra — även sökt tillgodose de önskemål
som läkarna fört fram. De flesta
läkarna har också förklarat sig vara
nöjda med sin placering.

Jag vill slutligen med eftertryck påpeka
att några »löften» om tjänstgöring
vid andra sjukhus än central- och
normallasarett aldrig har getts från
svensk sida.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret.

Det är alldeles rätt gissat att jag med
min fråga avsåg just de grupper av
tjeckoslovakiska och bulgariska läkare
som i höstas anlände till Sverige. Såvitt
jag har kunnat finna är det högt utbildade
och i många fall internationellt
kända läkare och forskare, som kommit
hit till landet med förhoppningen
att här få en ordentlig vidareutbildning
inom sin specialitet och även kunna
samarbeta med svenska forskare på
området. Det är många gånger läkare
som på flera år egentligen inte sysslat
med allmän akutsjukvård utan som har
fördjupat sig inom sitt specialområde.
De kanske inte heller är tillräckligt
allround för att kunna tjänstgöra som
läkare på de mindre sjukhus, där de
blivit placerade, och för att kunna göra
den nytta i svensk sjukvård som det
är angeläget att de gör. De känner då
otillfredsställelse över att inte få syssla
med uppgifter som de är specialutbildade
för. I och för sig kan dessa läkare
anses vara överkvalificerade för de arbetsuppgifter
de fått i Sverige samtidigt
som de kanske inte är tillräckligt
kvalificerade för att sköta det arbete
som de blivit satta på.

Statsrådet säger att såvitt han har sig
bekant har placeringarna varit lycka -

Torsdagen den 28 mars 1968

Nr 15

Svar pa fråga ang. placeringen av utländska läkare i svensk sjukvård

de, och läkarna har förklarat sig nöjda.
Jag tror mig veta att statsrådet
fått åtminstone en skrivelse i ärendet
från ett mindre sjukhus, där man beklagar
sig över att placeringen av dessa
läkare varit mindre lyckad. Jag har
dessutom erfarit att man även på andra
håll anser att placeringarna inte varit
lyckade.

Herr talman! Sammanfattningsvis vill
jag säga att jag tror att den besvärliga
situationen bottnar i att man inte från
början haft riktigt klart för sig vart
man syftade med importen av dessa läkare.
Syftade man till att läkarna skulle
få fortsätta sin specialistutbildning
här i landet, eller syftade man till att
försöka avhjälpa läkarbristen i vårt
land? Jag tror alltså att det är denna
oklarhet som har vållat komplikationerna,
och jag skulle vilja uttrycka önskemålet
att man i fortsättningen, när man
överväger ytterligare import av utländska
läkare, klargör premisserna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPL1NG:

Herr talman! Fru Kristensson frågade
vart vi syftat med importen — om vi
i första hand ville medverka till att
dessa läkare skulle få möjligheter till
vidareutbildning eller om vi främst
syftade till att de skulle göra insatser i
den svenska sjukvården. Jag vill svara
att det självfallet rör sig om ett både—
och. Jag tror att detta i sig självt innesluter
ett värde — vi har fått goda och
kvalificerade läkare till Sverige, som i
fortsättningen kommer att kunna göra
värdefulla insatser inom svensk sjukvård.

Jag har med tillfredsställelse noterat,
herr talman, att fru Kristensson i varje
fall inte i sitt inlägg nyss hävdade att
vi från svensk sida skulle ha medverkat
till någon felaktig information av
dessa läkare. Jag har tidigare haft tillfälle
att starkt understryka att så inte
är fallet.

I mitt svar har jag sagt att såvitt vi

kan finna är de allra flesta läkarna tillfredsställda
med den placering de fått.
Jag tror också att när dessa läkare väl
har funnit sig till rätta i Sverige kommer
de — jag har sagt det förut — att
göra värdefulla insatser. Skulle någon
läkare inte finna sig till rätta här i
Sverige — orsakerna kan naturligtvis
vara många, fru Kristensson — står det
ju vederbörande fritt att återvända
hem.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Det är klart att det alltid
blir omställningsproblem när man
kommer till ett nytt land, vilket i och
för sig kan vålla svårigheter. Men jag
har inte den uppfattningen att förhållandena
rent allmänt är så tillfredsställande
som herr statsrådet påstår; jag
skulle naturligtvis vara glad om situationen
var tillfredsställande. Det är
möjligt att det kommer att bli bättre så
småningom, men jag vidhåller att det
för närvarande råder svårigheter.

Statsrådet talade om ett både—och,
som i sig självt skulle vara värdefullt.
Jag är emellertid inte säker på att det
förhåller sig så. Obestridligen har man
givit läkarna uppfattningen att det härvidlag
gällde att vidareutbilda sig inom
det egna specialområdet. Samtidigt har
man — det är statsrådet medveten om
— försökt ge den svenska allmänheten
uppfattningen att syftet med importen
var att söka avhjälpa läkarbristen i landet.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Fru Kristensson påstår
nu att vi har talat med dubbel tunga.
Så förhåller det sig inte, fru Kristensson.

Jag har tidigare påpekat — låt mig
upprepa det nu — att bl. a. ordföranden
i nämnden för utländska läkare,
professor Hamberger, samt en representant
för socialstyrelsen har besökt både
Prag och Sofia och haft överläggningar

Nr 15

Torsdagen den 28 mars 1968

Svar på fråga ang. vårdsektorns behov av arbetskraft

med berörda myndigheter om villkoren
för läkarnas tjänstgöring i Sverige. Härutöver
har det förekommit skriftväxling
mellan de svenska och de tjeckoslovakiska
respektive bulgariska myndigheterna.
De svenska synpunkterna, såsom
de uttrycks i avtalen, har därvid blivit
helt klarlagda, och varje möjlighet till
missförstånd borde vara utesluten.

För säkerhets skull har jag tagit med
mig avtalen, som jag ber att få överlämna
till fru Kristensson, så kan hon
själv läsa dokumenten.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
detta meningsutbyte längre; jag vill
bara konstatera att statsrådet i det
frågesvar jag har fått säger att tjänstgöringen
skulle innebära en vidareutbildning.
I det interpellationssvar som
gavs i början av året i en vidare fråga
yttrade herr statsrådet att syftet med
denna import var att försöka att något
avhjälpa den besvärande läkarbristen.
Jag skall inte ytterligare fördjupa mig
i ärendet.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Får jag bara till protokollet
notera att dessa läkare självfallet
kommer att göra insatser av stort värde
för svensk sjukvård och därmed medverka
till att i många avseenden förbättra
sjukhusens situation på enskilda
punkter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. vårdsektorns behov
av arbetskraft

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat socialministern vilka

åtgärder som har vidtagits eller planeras
i syfte att bättre tillgodose vårdsektorns
behov av arbetskraft under rådande
arbetsmarknadssituation. Frågan
har överlämnats till mig för besvarande.

Arbetsförmedlingen och yrkesvägledningen
beaktar i sin rådgivningsverksamhet
självfallet den fortsatta efterfrågan
på vårdpersonal. Den starka ökning
av omskolningsverksamheten som
har ägt rum i vinter har möjliggjort
ökat utrymme också för vårdyrkesutbildning.
Under budgetåret 1966/67 deltog
cirka 5 000 personer i sådan utbildning,
och under innevarande budgetår
beräknas deltagarantalet stiga till 7 000.
Under nästa budgetår beräknas vårdyrkesutbildningen
öka ytterligare.

Inom arbetsmarknadsutbildningen introduceras
successivt nya typer av utbildning.
Sålunda har t. ex. ordnats introduktionskurser
för vårdyrken, deltidskurser
för grundutbildning för sjukvårdsbiträden
och försökskurser för
500 dagbarnsvårdare.

Som exempel på nya kurser under
planering kan anföras preparandkurser
i teoriämnen för undersköterskor som
önskar vidareutbildning, utbildning av
yrkesstädare samt orienteringskurser på
storhushållsområdet.

På informationsområdet kan nämnas
att det i flertalet län finns särskilda
samarbetsgrupper med uppgift att verka
för ökad vuxenutbildning inom vårdområdet.
Under år 1967 har vidare bildats
en arbetsgrupp med representanter
för arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen
och kommunförbunden med
syfte att intensifiera informations- och
reklamverksamheten för rekrytering av
personal och elever till vårdområdet.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret.

Under de senaste åren har det skett
väsentliga utbyggnader på sjukvårdens

Torsdagen den 28 mars 1968

Nr 15

Svar på fråga ang. angivande av varans pris på medicinetiketter

område, inte minst när det gäller långtidssjukhusen.
Det är dock något beklämmande
när man får upplysning
om att avdelningar måste stängas på
grund av att det inte finns tillräckligt
med personal. Jag mötte detta besked
för några dagar sedan i mitt eget län;
det gällde den klinik vid Växjö lasarett
där långtidssjuka vårdas. Jag ställde frågan
vilka personalområden det rörde
sig om och fick svaret att bristen i
första hand avsåg sjuksköterskor och
undersköterskor.

Man ställer sig naturligtvis då frågan:
Har vi gjort tillräckligt för att få annan
personal att utföra enklare arbetsuppgifter?
Jag vet inte i vilken utsträckning
— det framgår inte direkt av svaret
— som arbetsmarknadsstyrelsen har
lyckats vidareutbilda och inrikta utbildningen
på denna grupp. Det tar
naturligtvis litet tid, men jag tror att
det är nödvändigt att man ännu mer
ägnar sig åt den utbildningen.

Vad beträffar de stora utbyggnadsplanerna
blir man litet fundersam över om
vi kan få personal till sjukhusen, så att
inte avdelningarna måste stå tomma och
stängda när de väl blivit färdiga.

Vad som är väsentligt är att öka antalet
personer med kvalificerad utbildning,
alltså sjuksköterskor och undersköterskor.
Ett betydande antal sjuksköterskor
är inte i verksamhet, och det
kanske skulle vara möjligt att göra ännu
mer för att förmå dem att återgå till
aktiv tjänst.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! I och för sig skulle det
vara roande att återvända till en »lekplats»
som jag tidigare haft anledning
att sysselsätta mig med. När jag nu har
tillfälle att se frågan ur arbetsmarknadssynpunkt
tycker jag att ofantligt
mycket har skett; jag skulle kunna utförligt
redovisa vad som gjorts för att
bygga ut sjuksköterskeutbildningen och
andra utbildningsområden.

Vad jag framför allt gläder mig åt är
att vad vi sysslade med i slutet av 1950-talet eller i början på 1960-talet — försöken
att lägga över uppgifter från sjuksköterskor
till en ny grupp medarbetare
inom sjukvården, nämligen undersköterskor
— nu är på väg att förverkligas.
Först sedan man bestämt sig för
att förverkliga dessa planer har utbildningen
kunnat inriktas på att i tillräcklig
omfattning få fram sådana kategorier.
Nu är det närmast huvudmännens
sak att differentiera personalen på
vårdavdelningar och institutioner, och
sedan får utbildningen inriktas så, att
man täcker de behov som föreligger.

Det har visat sig lättare att få undersköterskor;
det framgår av den utveckling
som jag talade om, nämligen att
man på ett år har kunnat öka vårdyrkesutbildningen
med inte mindre än
2 000 personer och är beredd att gå upp
ytterligare. Detta gör att vi med viss
optimism bör kunna se den närmaste
framtiden an i fråga om möjligheten
att klara de behov som föreligger.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. angivande av varans
pris på medicinetiketter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Skantz har frågat,
om jag är beredd att medverka till att
apoteken animeras att återgå till tidigare
praxis att på medicinetiketterna
ange medicinens pris utan avdrag för
rabatt.

Innan man år 1955 införde nuvarande
system med kostnadsfria och rabatterade
läkemedel satte apoteket ut varje
läkemedels pris på etiketten. Kundens
pris var då lika med etikettens pris.
Efter läkemedelsreformen betalas bruttopriset
helt eller delvis genom sjukför -

Nr 15

Torsdagen den 28 mars 1968

Svar på fråga ang. angivande av varans pris på medicinetiketter

säkringen. En del apotek har därefter
slutat att sätta ut priset eftersom kundens
pris inte längre överensstämmer
med etikettens.

Några föreskrifter om att apoteken
skall ange pris på medicinetiketten har
inte utfärdats. Apotekarsocieteten har
dock i en minneslista för apoteken rekommenderat
att bruttopriset anges på
etiketten, närmast med tanke på att
underlätta hanteringen av recept som
är avsedda att expedieras mer än en
gång.

Det kan inte anses nödvändigt ur
kontrollsynpunkt med uppgift om priset
på etiketten. Väl skulle det kunna vara
av värde att allmänheten genom prisuppgift
på medicinetiketten får klart
för sig den stora betydelse som läkemedelsrabatteringen
har. Intresset av
att få priset angivet måste emellertid
vägas mot det merarbete som skulle förorsakas
apoteken. Om man anger priset
kan dessutom lätt missuppfattningar
uppstå genom att det pris som anges är
bruttopriset och inte det pris som köparen
betalat efter avdrag av rabatten.
För att komma till rätta härmed skulle
krävas utförliga angivelser på etiketten
av bruttopris, rabatt och det pris köparen
betalar. Det är naturligtvis inget
som hindrar att apoteken sätter ut dessa
uppgifter. Mot bakgrunden av vad jag
nu sagt är jag emellertid inte beredd att
föreslå några föreskrifter om att pris
skall anges på medicinförpackningar.
Givetvis räknar jag med att apotekens
personal alltid på förfrågan lämnar
prisuppgifter till köparen.

Vidare anförde

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Jag ber först att få
tacka för svaret på min enkla fråga.

Jag beklagar naturligtvis att statsrådet
inte är beredd att föreslå några
föreskrifter om att pris skall anges
på medicinförpackningarna. Genom att
vissa apotek inte längre på medicin -

etiketterna sätter ut vad läkemedlen
kostar har den enskilde synnerligen
svårt att få reda på vad medicinen
egentligen betingar för pris innan rabatten
avdragits. Jag vet inte när apoteken
upphörde med att sätta ut denna
prisuppgift — det kan vara ett år eller
flera år sedan — men jag tror att det
är i och med det nya rabatteringssystemets
införande som konsumenterna blivit
mera uppmärksammade på avsaknaden
av prisuppgift.

Enligt det tidigare rabatteringssystemet
betalade den enskilde hälften av
den kostnad som översteg 3 kronor. Det
var lätt att räkna ut priset på läkemedlen.
Som bekant skall emellertid
från och med den 1 januari i år ingen
betala mer än 15 kronor vid varje inköp
av läkemedel på ett recept. Det är helt
omöjligt att räkna fram det verkliga
priset före rabattering på ett läkemedel.

När jag för några veckor sedan på ett
apotek betalade 15 kronor för läkemedel
frågade jag varför priset inte längre angavs
på medicinetiketten och undrade
vad min medicin kostade. Jag fick då
något omskrivet det beskedet, att det
inte längre var av något intresse för
mig, eftersom jag bara skulle betala 15
kronor. Jag tycker att svaret är rent
orimligt. Man bör få veta priset även
om man själv bara skall betala en del
av kostnaden för läkemedlet.

Det är riktigt att man i hela utformningen
av läkemedelsreformen har strävat
efter en förenkling, både för köparen
genom att rabatten lämnas direkt
på apoteket och dessutom för apotek,
försäkringskassa och kontrollmyndighet.
Men jag tror inte att det skulle medföra
så mycket merarbete för apoteken
att återgå till den gamla ordningen att
sätta ut priset på etiketten, eftersom det
ju redan finns uppgift om detta.

Jag har inte tagit upp denna fråga
ur kontrollsynpunkten utan enbart av
den anledningen att vi ju försöker att
göra konsumenterna prismedvetna, och
detta bör enligt min mening också gälla

Torsdagen den 28 mars 1968 Nr 15

Svar på fråga ang. tillsynen av arbetarskyddslagens efterlevnad på mindre arbetsplatser -

beträffande läkemedel. Eftersom apoteken
praktiskt taget har ensamrätt på
detaljhandeln med läkemedel, har man
inte någon möjlighet att vända sig till
ett annat företag eller en annan butik,
som skulle ge servicen att sätta ut priset
på medicinetiketten, utan man är
helt beroende av den överenskommelse
som apoteken har träffat. Det är mot
detta som jag reagerar.

Jag vill vidare i anledning av det
svar jag fått påpeka, att priset på läkemedel
sedan år 1955 aldrig har överensstämt
med det verkliga priset genom
det rabatteringssystem som vi haft. Till
sist vill jag bara framhålla att min fråga
inte är föranledd av någon misstro mot
apoteken. Jag litar på att jag får rätt
medicin på apoteken och jag utgår också
ifrån att priset är det rätta, men jag
vill ändå ha en uppgift om det verkliga
priset innan rabatten är avdragen på
läkemedlet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. tillsynen av arbetarskyddslagens
efterlevnad på mindre arbetsplatser Ordet

lämnades på begäran till

len inom handel och hantverk med
mindre än tio anställda, där arbetarskyddstillsynen
utförs av kommunala
tillsynsman. Enligt utredningsuppdraget
skall arbetarskyddsstyrelsen undersöka
möjligheterna att förbättra denna
tillsyn såväl genom anlitande av kommunala
tillsynsorgan som genom ändringar
i den statliga tillsynsverksamhet
som bedrivs av yrkesinspektionen.

Som ett led i utredningsarbetet har
en riksomfattande undersökning av den
kommunala arbetarskyddstillsynen genomförts.
Avsikten med undersökningen
har varit att visa bl. a. hur tillsynsverksamheten
bedrivs, vilken utbildning
och kompetens tillsynsmännen har
och på vilket sätt tillsynsmännen samarbetar
med yrkesinspektionen. Genom
undersökningen har man fått fram ett
underlag som behövs för att ta ställning
till de frågor som utredningen omfattar.
Enligt vad jag har inhämtat avser
arbetarskyddsstyrelsen att på grundval
av undersökningsresultatet ta upp
överläggningar med representanter för
bl. a. kommunförbunden och arbetsmarknadens
parter. Det är meningen
att dessa överläggningar skall komma
till stånd inom den närmaste tiden.

Vidare anförde

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Skantz har frågat
om jag vill redogöra för de åtgärder
som har vidtagits med anledning av
riksdagens anhållan om utredning angående
effektivisering av tillsynen av
arbetarskyddslagens efterlevnad på
mindre arbetsplatser.

Arbetarskyddsstyrelsen har fått i uppdrag
av regeringen att utreda denna
fråga. Särskilda medel har ställts til]
förfogande för utredningsarbetet, och
arbetarskyddsstyrelsen disponerar särskild
personal för ändamålet.

Utredningen gäller främst arbetsstäl2—Andra
kammarens protokoll 1968. Nr

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret.

Detta är en fråga som berör och är av
intresse för många arbetstagare. Vi har
ungefär 81 000 arbetsställen med
206 000 arbetstagare registrerade hos
den kommunala tillsynen. Jag hoppas
därför att de överläggningar som skall
äga rum kommer att resultera i sådana
åtgärder att tillsynen av efterlevnaden
av arbetarskyddslagen blir likvärdig,
oavsett om det är en stor eller en liten
arbetsplats och oavsett i vilken kommun
den är belägen.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 15

Torsdagen den 28 mars 1968

§ 11

Svar på fråga ang. tidsutdräkten mellan
inrättande och tillsättande av tjänster
vid ungdomsvårdsskolor och vissa yrkesskolor Ordet

lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: Herr

talman! Fru Sundberg har frågat
vilka åtgärder jag vidtagit för att
tidsutdräkten mellan inrättande och tillsättande
av tjänster vid ungdomsvårdsskolor
och yrkesskolor för svåranpassade
ungdomar inte skall bli alltför
lång.

Jag vill framhålla, att tjänster vid
ungdomsvårdsskolor tillsättes utan tidsutdräkt,
om kompetent sökande anmält
sig.

Inrättas nya tjänster, till vilka motsvarighet
förut inte finns inom organisationen,
skall anställningsvillkoren
fastställas genom avtal. Detta är fallet
beträffande de vid vissa skolor nyinrättade
tjänsterna som biträdande överläkare.
Eftersom dessa tjänster utgör
en ny kategori vid ungdomsvårdsskolorna,
måste vidare, innan tjänsterna
kan tillsättas, närmare föreskrifter meddelas
om kompetensvillkor, förordnandetid
och tillsättningsordning. Förhandlingar
om anställningsvillkoren för dessa
och andra läkartjänster pågår med
Sveriges läkarförbund. Kungl. Maj :t har
nyligen efter förslag av socialstyrelsen
meddelat föreskrifter om kompetensvillkor
m. m., vilket gör att tjänsterna
kan ledigförklaras i avvaktan på att avtal
träffas om anställningsvillkoren.

Nämnda beslut gör det dessutom möjligt
för skolorna att anlita läkare mot
ersättning för veckotimme enligt gällande
avtal härom, intill dess de nya
biträdande överläkartjänsterna tillträtts.

Vidare anförde

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Odhnoff för svaret, speciellt

därför att det innehöll en överraskning
som gladde mig och som jag är övertygad
om också kommer att glädja de anställda
vid de berörda ungdomsvårdsoch
yrkesskolorna.

Vid konselj i månadsskiftet november—december
förra året bestämdes att
två biträdande överläkartjänster skulle
inrättas, men de tjänsterna var så sent
som i går ännu inte ledigförklarade.
Statsrådet har här redogjort för svårigheterna
när det gäller inrättande av
nya tjänster, och jag är medveten om
dem. Jag vet att tjänsterna skall meritvärderas
och att frågan skall bollas mellan
departementen. Däremot tycker jag
det är synnerligen väsentligt att statsmakterna
när det gäller ett sådant här
vårdbehövande klientel verkligen gör
vad som kan göras för att påskynda
tillsättandet av de inrättade tjänsterna.

Nu har statsrådet glatt mig genom att
i svaret säga: »Kungl. Maj:t har nyligen
efter förslag av socialstyrelsen
meddelat föreskrifter om kompetensvillkor
m. m.---.» Jag vågar säga

att detta antagligen skett mycket nyligen,
eftersom rektor vid en av dessa
skolor vid samtal med mig i dag förklarade
att han inte hade kännedom om
att tjänsterna kunde ledigförklaras.
Detta gör emellertid inte statsrådets besked
mindre glädjande.

När narkotikaproblemen förra veckan
diskuterades i kamrarna fastslogs
ju klart att det vid dessa skolor inte är
något fel på den materiella upprustningen,
utan att det är vården som måste
förstärkas och förbättras. Den förbättringen
är nästan omöjlig att ernå
— oberoende av att vi har sjukbehandlingsavdelningar
och andra inrättningar
— om det inte finns personal.

Jag vill sluta med att uttala förhoppningen
att dessa tjänster snarast möjligt
skall ledigförklaras; det åligger
dock inte statsrådet. Men jag ställer mig
en smula skeptisk till statsrådets förmodan
att beslutet gör det möjligt att
anställa läkare mot ersättning per veckotimme,
tv med den brist som i dag råder
på psykiatrer bedömer jag det som

Torsdagen den 28 mars 1968

Nr 15

Svar på fråga ang. utnyttjande av barnbidrag som säkerhet för kommunalt lån

mycket orealistiskt att tro att en läkare
skulle ställa sig till förfogande för en
tillfällig tjänst. Det väsentliga blir enligt
min mening att ledigförklara och tillsätta
dessa tjänster så fort som möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. utnyttjande av barnbidrag
som säkerhet för kommunalt lån

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: Herr

talman! Fru Svensson har frågat,
om det står i överensstämmelse
med den svenska socialpolitikens innebörd
att en kommun föranstaltar om
att barnbidrag utnyttjas som säkerhet
för kommunalt lån.

Enligt lagen om allmänna barnbidrag
får rätten till barnbidrag inte överlåtas
eller utmätas. Syftet med bestämmelsen
är att barnbidraget skall komma
bidragsmottagaren och inte dennes
fordringsägare till godo. Man har
velat skydda bidragsmottagaren mot
att i en svår situation — eventuellt på
oförmånliga villkor — göra sig av med
sin rätt till barnbidrag. Det är följaktligen
inte förenligt med den svenska
lagstiftningen om en kommun som ett
villkor för att bevilja lån kräver att rätten
till framtida barnbidrag överlåts
på kommunen.

En annan sak är att bidragsmottagaren
kan lämna fullmakt åt annan att
lyfta barnbidraget vid visst tillfälle
eller tills vidare. En sådan fullmakt
kan när som helst återkallas och medför
ingen annan rätt för fullmaktshavaren
än att lyfta beloppen för bidragsmottagarens
räkning.

Fullmakt att lyfta barnbidrag förekommer
t. ex. när det gäller banker,
som då sätter in beloppet på bidragsmottagarens
eller barnets konto. Likaså
kan den som är sjuk eller bortrest be -

höva uppdra åt annan att genom fullmakt
lyfta barnbidraget. Det är givetvis
inget hinder för bidragsmottagaren
att komma överens med fullmaktshavaren
att beloppet skall användas
på visst sätt.

Det förekommer att kommunala myndigheter
kräver fullmakt att för framtiden
få lyfta allmänna barnbidrag som
ersättning för lämnad socialhjälp eller
för förskott på barnbidrag. Socialstyrelsen
har uppmärksammat detta
och har senast i Råd och anvisningar
nr 202 i november 1967 framhållit att
det måste anses stå i strid med god
socialvård att bevilja lån mot fullmakt
att uppbära barnbidrag i stället för att
pröva ett akut hjälpbehov. Styrelsen
påpekar att barnavårdsnämnden inte
har rätt att kontrollera användningen
av barnbidraget i vidare mån än som
följer av bestämmelserna i barnbidragslagen.
Om någon inte är lämplig
att handha barnbidraget kan nämnden
enligt dessa bestämmelser förordna att
bidraget i stället skall utbetalas till annan
lämplig person. Föreligger det synnerliga
skäl kan nämnden besluta att
själv omhänderta bidraget för att använda
det till barnets bästa.

Härutöver har barnavårdsnämnden
inte rätt att bestämma över användningen
av det allmänna barnbidraget.

Vidare anförde

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Odhnoff för svaret på min enkla fråga.
Jag finner att det ger en klar bild av
lagstiftningens innehåll och mening i
de avseenden som min fråga gällde.

Frågan har föranletts av en artikel
i tidningen Arbetet fredagen den 15
mars, vilken berättade om en sexbarnsfamilj,
som genom en del anmärkningsvärda
omständigheter under lång tid
förlorat dispositionsrätten till sina
barnbidrag. Familjen hade genom
sjukdom och av andra skäl råkat i eko -

Nr 15

Torsdagen den 28 mars 1968

Svar på fråga ang. tidpunkten för påbörjande

nomiska svårigheter. Man gick då till
kommunen med begäran om att få ett
lån på 6 000 kronor för att klara av en
del större utgifter. Man fick detta lån,
vilket kommunen hade både rätt och
skyldighet att ge enligt 14 § lagen om
socialhjälp; jag skall på grund av tidsbrist
inte citera paragrafen.

Men — och här kommer ett av de
många frågetecknen i denna sak in ■—•
kommunen begärde fullmakt att uppbära
familjens barnbidrag under lång
tid, enligt uppgift hela tio år. Familjens
situation var desperat, och man gick
med på kravet. Eftersom familjen hade
sex barn innebar denna säkerhet alltså
åtskilliga tiotusentals kronor. Jag ansåg
detta, herr talman, vara så häpnadsväckande
att det gott kunde få eka i
Sveriges riksdag.

Familjen i fråga råkade genom denna
s. k. hjälp i en ännu värre situation.

De pengar — d. v. s. barnbidragen —
som skulle ha behövt användas till familjens
dagliga kostnader fick man
inte disponera. Yar man ändå nödsakad
att få något av dessa medel till
mat, kläder eller annat, fick det tydligen
lov att ske efter hänvändelse till
kommunen, varefter man fick en lapp
att visa upp i kassan när man hade
gjort sina inköp. Sådant kan alltså hända
i vårt land i dag.

Av såväl statsrådets svar som av det
av henne åberopade påpekandet i socialstyrelsens
råd och anvisningar utläser
jag ett klart avståndstagande från
tanken att kommunal myndighet skulle
bevilja lån mot något slags säkerhet
i framtida barnbidrag i stället för att
pröva de i lagen om socialhjälp anvisade
vägarna att meddela socialhjälp,
däri inkluderad möjligheten till lån mot
kommunal borgen.

Det är nu min förhoppning att statsrådets
entydiga svar på denna fråga
skall bidraga till att skingra den eventuella
osäkerhet i dessa ting som kan
råda i en eller annan kommun — och
att eventuella tendenser på kommunalt

av viss arbetsterapeututbildning

håll att otillbörligt göra sig till förmyndare
över bidragsmottagare i trångmål
skall stävjas.

Jag framhöll, herr talman, att det
finns många frågetecken i denna sak,
och det gör det verkligen. Det är inte
bara barnbidragen som figurerar i sammanhanget;
det finns också en inteckning
i familjens fastighet på 8 000 kronor,
som enligt uppgift från domsagan
blev uttagen av ifrågavarande kommun
vid samma tidpunkt som då den
fått rätt att disponera barnbidragen.
Yar detta månne en ytterligare säkerhet,
som kommunen ansåg sig behöva
för lånet på 6 000 kronor?

Jag tackar än en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på fråga ang. tidpunkten för påbörjande
av viss arbetsterapeututbildning Ordet

lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Fru Kristensson har
frågat om jag vill ange när den av riksdagen
år 1964 beslutade treåriga arbetsterapeututbildningen
kan ta sin början
i Göteborg.

Som bekant har strävandena att bygga
ut kapaciteten för utbildning av sjukgymnaster
och arbetsterapeuter varit
förenade med stora svårigheter. Sjukgymnastutbildning
har dock trots vissa
svårigheter sedan år 1966 i viss omfattning
kunnat bedrivas i Göteborg,
och planer föreligger på att, om inte
hinder läggs i vägen härför, söka anordna
sådan utbildning på fler orter.
Den nya utbildningen av arbetsterapeuter
finns för närvarande anordnad
i Örebro, Umeå och Linköping — på
sistnämnda två orter i modifierad form.
Bl. a. bristen på lärare av olika kategorier
har hittills hindrat Göteborgs stad

Torsdagen den 28 mars 1968

Nr 15

från att starta den planerade treåriga
utbildningen. Enligt vad jag inhämtat
finns utsikter att man skall kunna ta
in elever till sådan utbildning i Göteborg
kommande höst.

Vidare anförde

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret, särskilt
för den information som han däri gav
angående sjukgymnastutbildningen trots
att jag inte ställt någon fråga som inkluderade
den. Jag är den första att
vitsorda att det har varit problem med
denna utbildning i Göteborg, men tack
vare departementets insatser förefaller
det nu som om den skulle ha kommit på
rätt bog.

Min fråga avsåg emellertid arbetsterapeututbildningen,
och jag hade hoppats
att statsrådet nu skulle kunnat ge
ett svar på frågan om man kunde vänta
sig att sådan utbildning kan starta till
hösten. Detta vore angeläget eftersom
bristen på arbetsterapeuter är ganska
stor — den senaste vakanssiffran som
jag har tillgänglig visar att den är en
halv gång så stor som för t. ex. sjuksköterskor.
Det finns anledning tro att
man inte brytt sig om att inrätta så
stort antal tjänster för arbetsterapeuter
som egentligen vore befogat, eftersom
man är medveten om att det inte finns
tillräckligt antal utbildade arbetsterapeuter.

Jag är själv medveten om de svårigheter
som föreligger ■— det visar sig i
det praktiska arbetet i riksdagen lättare
att besluta om en reform än att genomföra
den i praktiken. Jag har inte något
recept på hur man skall lösa detta problem,
men jag uttrycker eu önskan om
att det, som statsrådet antyder, skall
bli möjligt att från och med hösten
starta den treåriga arbetsterapeututbildningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på fråga ang. tidpunkten för avlämnande
av proposition rörande valkretsindelning
i primärkommunala val

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Karlsson i Huddinge
har frågat mig om orsaken till att
någon proposition i anledning av 1955
års valutrednings förslag rörande valkretsindelningen
vid primärkommunala
val ännu inte lagts fram för riksdagen.

I propositionen till årets riksdag med
förslag till partiell författningsreform
föreslås ett nytt valsystem för utseende
av ledamöterna i en enkammarriksdag.
Systemet som bygger på grundlagberedningens
förslag innebär bl. a. att valkretsindelningen
kommer att bli praktiskt
taget betydelselös för fördelningen
mellan partierna av riksdagsmandaten.

Kommunalvalskommittén har till
uppgift bl. a. att pröva om en anpassning
bör ske av valsystemet vid kommunalvalen
till det av grundlagberedningen
föreslagna valsystemet. Sker en
sådan anpassning kommer frågan om
den primärkommunala valkretsindelningen
i ett ändrat läge. Att mot denna
bakgrund ta upp valutredningens förslag
till prövning synes inte ändamålsenligt.

Vidare anförde

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min fråga.

I en nyligen framlagd proposition
föreslås viss mindre ändring av bestämmelserna
om valkretsar vid primärkommunala
val. Jag har ingen invändning
att göra mot detta, men propositionen
inspirerade mig till alt fråga,
hur det skall bli med det rätt länge uppskjutna
spörsmålet om en större reformering
av bestämmelserna om valkret -

Nr 15

Torsdagen den 28 mars 1968

Svar på fråga ang. användandet av övergångsställe på gata

sar vid kommunala val, vilket 1955 års
valutredning lämnade förslag om för
hela åtta år sedan. Även om den omotiverade
uppsplittringen i valkretsar vid
kommunala val visat en viss minskning
under senare år, finns det fortfarande
inte så få relativt små städer, köpingar
och kommuner som utan bärande motiv
är uppdelade i valkretsar som många
gånger förrycker en rättvis mandatfördelning.

Inte minst med tanke på den större
rättvisa i fråga om mandatfördelningen
mellan partierna, som år 1970 skall införas
vid riksdagsval, vore det givetvis
rimligt att det skapades större rättvisa
även vid kommunala val från och
med detta år, i så måtto att varje omotiverad
uppsplittring i valkretsar avskaffas.

Nu säger kommunikationsministern
att kommunalvalskommittén har i uppdrag
att pröva frågan om att även vid
kommunala val införa det valsystem
som föreslås vid riksdagsval, alltså ett
system med tilläggsmandat. Skulle så
ske, kommer enligt statsrådets mening
frågan om den primärkommunala valkretsindelningen
i ett ändrat läge.

Detta kan jag till dels hålla med om.
Jag säger »till dels», eftersom vissa
praktiska olägenheter och onödig uppsplittring
i valkretsar ändå skulle kvarstå.
Jag kan emellertid inse det ändamålsenliga
i att frågan om primärkommunal
valkretsindelning och ett nytt
valsystem även vid kommunala val behandlas
samtidigt, under förutsättning
att statsrådet Lundkvist utgår från att
utredningen om nytt kommunalt valsystem
skall bli färdig så fort att det
nya systemet kommer att gälla redan
vid nästa kommunalval, alltså år 1970.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på fråga ang. användandet av övergångsställe
på gata

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Werbro har frågat
mig om jag avser att vidta åtgärder för
att få till stånd en precisering eller en
komplettering av bestämmelsen om användandet
av övergångsställen på gator.

Frågan övervägs vid Nordisk vägtrafikkommittés
översyn av kommitténs
trafikregelsbetänkande. I avvaktan härpå
anser jag mig icke böra göra något
närmare uttalande.

Vidare anförde

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Då herr Werbro är förhindrad
att närvara ber jag att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på frågan.

Jag hoppas verkligen att Nordisk vägtrafikkommittés
översyn av trafikregelsbetiinkandet
går snabbt och att det inte
dröjer länge förrän vi får bestämda
regler exempelvis för hur långt det
skall vara till ett övergångsställe för
att man inte skall behöva riskera att bli
bötfälld om man korsar gatan. Det är
inte tillfredsställande att den praxis,
som avgör om vederbörande skall anses
ha brutit mot gällande bestämmelser
eller inte, är olika på olika håll i
landet. För närvarande känner både
allmänheten och polisen osäkerhet om
vilka regler som gäller. Detta är inte
bra, och jag hoppas som sagt att det
inte dröjer länge innan preciserade regler
utfärdas. Skall våra trafikregler efterlevas
måste de vara så klara att vi
vet vad vi har att rätta oss efter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Justerades protokollen för den 20 innevarande
mars.

§ 17

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

Torsdagen den 28 mars 1968

Nr 15

År 1968 den 28 mars sammanträdde
de riksdagens valmän som fått i uppdrag
att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret för att jämlikt
§ 4 i stadgarna för Stiftelsen Riksbankens
jubileumsfond förrätta val av styrelse
i denna fond; och befunnos efter
valförrättningens slut ha blivit utsedda
till

ordförande

för tiden den 1 april 1968—den 31 mars
1971:

herr Segerstedt,

Torgny, professor, . . med 29 röster;

övriga styrelseledamöter

för tiden den 1 april 1968— den 31
mars 1971:
herr Ekman, Gösta,

professor ........ med 29 röster;

herr Engström, Arne,

professor ........ med 29 röster;

herr Svennilson, Ingvar,
professor .... med 29 röster;
herr Åsbrink, Per,

riksbankschef ...... med 29 röster;

fröken Bergegren,

Astrid, ledamot av
andra kammaren . . med 29 röster;
fru Sjövall, Elisabet,
ledamot av andra

kammaren ........ med 29 röster;

herr Dahlén, Olle,
ledamot av första

kammaren ........ med 29 röster;

herr Martinsson, Bo,
ledamot av andra

kammaren ........ med 29 röster;

fröken Ljungberg,

Blenda, ledamot av

andra kammaren . . med 29 röster;

herr Larsson, Nils

Theodor, ledamot av

första kammaren . . med 29 röster;

suppleant för herr Segerstedt, T.:

herr Jansson, Sven,
riksantikvarie .... med 29 röster;

suppleant för herr Ekman, G.:

herr Hjelm, Lennart,

professor ........ med 29 röster;

suppleant för herr Engström, A.:

herr Gustafsson,

Bengt, professor .... med 29 röster;

suppleant för herr Svennilson, /.:

herr Holm, Lennart,

docent ............ med 29 röster;

suppleant för herr Åsbrink, P.:

herr Eklöf, Kurt,
bankdirektör ...... med 29 röster;

suppleant för fröken Bergegren, A.:

herr Hagnell, Hans,
ledamot av andra
kammaren ........ med 29 röster;

suppleant för fru Sjövall, E.:

herr Björk, Kaj, ledamot
av första kammaren
............ med 29 röster;

suppleant för herr Dahlén, O.:

herr Hilding, Per,
ledamot av första
kammaren ........ med 29 röster;

suppleant för herr Martinsson, B.:

herr Johansson,

Tage, ledamot av

första kammaren . . med 29 röster;

suppleant för fröken Ljungberg, B.:

herr Wallmark, Gunnar,
ledamot av första
kammaren ...... med 29 röster;

suppleant för herr Larsson, N. Th.:

herr Grebäck, Erik,
ledamot av andra
kammaren ........ med 29 röster.

Gustaf Svensson Hugo Bengtsson

Ivar Virgin Per Jacobsson

Nr 15

Torsdagen den 28 mars 1968

Svar på interpellation ang. kostnadsfri arbetsförmedling för tonkonstnärer

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att nämnda protokoll skulle
läggas till handlingarna ävensom att
kanslideputerade skulle underrättas om
dessa val samt anmodas låta uppsätta
förslag dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om de verkställda valen.

§ 18

Svar på interpellation ang. kostnadsfri

arbetsförmedling för tonkonstnärer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Jansson frågat om chefen för utbildningsdepartementet
avser att vidta
omedelbara åtgärder för att den av Sverige
ratificerade konventionen om kostnadsfri
arbetsförmedling även skall
gälla i landet verksamma tonkonstnärer.
Interpellationen har överlämnats
till mig för besvarande.

Enligt 1935 års arbetsförmedlingslag,
som bygger på den av interpellanten
nämnda konventionen, är arbetsförmedling
i förvärvssyfte förbjuden här i landet.
Förbudet gäller förmedling av musiker
liksom andra arbetstagare. Med
stöd av övergångsbestämmelser till lagen
har emellertid enskilda personer
och företag, som vid lagens ikraftträdande
redan drev vinstsyftande arbetsförmedling,
kunnat få särskilt tillstånd
att fortsätta sin verksamhet. Övergångsbestämmelserna
har vid skilda tillfällen
förlängts, senast genom beslut av 1962
års riksdag. Det förutsattes då att någon
ytterligare förlängning inte skulle komma
i fråga. I enlighet härmed har övergångsbestämmelserna
upphört att gälla
vid årsskiftet 1967/68.

Vid utgången av år 1967 fanns på
artist- och musikerområdet två företag
som drev arbetsförmedling i vinstsyfte
med särskilt tillstånd enligt övergångsbestämmelserna,
bl. a. Konsertbolaget.

Tillståndet för dessa företag har löpt
ut vid årsskiftet och nya tillstånd kan
inte meddelas efter denna tidpunkt.
Förbudet mot att driva arbetsförmedling
i förvärvssyfte är nu alltså undantagslöst.

Härutöver har artist- och musikerförmedling
hittills bedrivits av den avgiftsfria
offentliga arbetsförmedlingen
och av åtta organisationsförmedlingar,
som får ta ut avgifter på självkostnadsbas.
Arbetsförmedling mot sådana avgifter
är enligt arbetsförmedlingslagen
och den förut nämnda konventionen
tillåten efter särskilt tillstånd och under
tillsyn av offentlig myndighet.

Vad särskilt gäller förmedlingen av
tonkonstnärer har Konsertbolaget av
olika skäl spelat en framträdande roll
i svenskt konsertliv. Av betydelse är
också den förmedlingsverksamhet för
tonkonstnärer som Svenska musikerförbundet
driver sedan ett par år tillbaka.
Därjämte har den offentliga arbetsförmedlingen
och en av organisationsförmedlingarna
på arbetsgivarsidan i viss
omfattning förmedlat tonkonstnärer. I
slutet av februari detta år har ansökan
om att bilda en ny organisationsförmedling
med inriktning på tonkonstnärerna
getts in till arbetsmarknadsstyrelsen
av statliga och statsunderstödda
konsertinstitutioner.

Frågan om förmedling av tonkonstnärer
har behandlats av olika utredningar,
senast av konsertbyråutredningen.
Utredningens förslag, som blev föremål
för delade meningar bland remissmyndigheterna,
har emellertid inte ansetts
kunna läggas till grund för åtgärder
från regeringens sida.

Bl. a. mot denna bakgrund har jag i
början av detta år i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
överlagt med arbetsgivar-
och arbetstagarparterna på området
om hur förmedlingen av tonkonstnärer
liksom av artister och musiker i
övrigt skall organiseras i fortsättningen.
I överläggningarna deltog företrädare
för Svenska musikerförbundet

Torsdagen den 28 mars 1968

Nr 15

Svar på interpellation ang. kostnadsfri arbetsförmedling för tonkonstnärer

samt för de större arbetsgivarorganisationerna,
nämligen Musiketablissementens
förening. Folkparkernas centralorganisation
och Folketshusföreningarnas
riksorganisation. Vid överläggningarna
diskuterades de alternativ som finns att
lösa artist- och musikerförmedlingsfrågorna
inom ramen för gällande lagstiftning.

Resultatet av överläggningarna har
redovisats i den proposition angående
rikskonserter m. m. som nyligen har
förelagts riksdagen. Av vad som sägs i
denna redovisning vill jag här endast
framhålla det förhållandet att arbetsmarknadsstyrelsen
är tillsynsmyndighet
på området och i denna egenskap
kan utöva kontroll över organisationsförmedlingarnas
verksamhet. Jag vill
därutöver bara framhålla att de organisationer
som var representerade vid
överläggningarna var ense om att de
större organisationsförmedlingarna borde
få fortsätta sin förmedlingsverksamhet
och bygga vidare på de erfarenheter
de fått av verksamheten på detta
område. De förklarade sig beredda att
handha verksamheten på ett sätt som
effektivt tillgodoser förmedlingsbehovet
inom alla musikområden. Det förutsattes
vidare att organisationsförmedlingarna
i nära samarbete med varandra
skall inte bara sörja för att verksamheten
omfattar alla slag av artister och
musiker och täcker hela landet utan
även tillgodose de behov av internationella
kontakter, som finns för framstående
artister och musiker, och såvitt
möjligt även bistå dessa med arrangörsverksamhet
och på annat sätt. Det är
min förhoppning att förmedlingsfrågorna
för tonkonstnärer liksom för andra
artister och musiker skall vinna en
för alla parter tillfredsställande lösning
efter de linjer som sålunda har dragits
upp.

Vidare anförde:

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Jag vill först tacka

statsrådet för svaret i denna onekligen
ganska svåra fråga.

Sedan jag den 12 januari interpellerade
chefen för utbildningsdepartementet
i detta spörsmål har åtskilligt
hänt. Jag vill inledningsvis understryka
att allt som hänt inte varit bra. De avgörande
besluten har dock ännu inte
fattats — detta kommer att ske i samband
med att riksdagen tar ställning
till proposition nr 45.

I interpellationen har jag erinrat om
att Sverige redan år 1933 ratificerade
en internationell konvention om kostnadsfri
arbetsförmedling för alla arbetstagare.
Regeringen har emellertid
fortlöpande förlängt en dispens för
privat arbetsförmedling, bl. a. till Konsertbolaget
i Stockholm, när det gäller
tonkonstnärer och andra artister. 35 år
efter det att konventionen antagits tilllämpas
i Sverige, till skillnad mot vad
som är fallet i flertalet andra länder,
undantagsregler, som missgynnar en
bestämd arbetsgrupp. Nu har emellertid
denna dispens gått ut. Allteftersom
tiden gått har det mer och mer kommit
att framstå som en anakronism att medan
praktiskt taget hela den övriga arbetsmarknaden
täckes av den offentliga
arbetsförmedlingen — som är kostnadsfri
och som har en neutral ställning
i förhållande till arbetsgivare och
arbetstagare — har kulturarbetarna varit
hänvisade till en mängd förmedlingar
som inte är kostnadsfria och
som dessutom i flera fall handhas av
arbetsgivare.

Det skall i rättvisans namn erkännas
att det också har funnits en offentlig
artist- och musikerförmedling, men genom
att andra förmedlingar har tillåtits
tävla med den offentliga arbetsförmedlingen
har man omöjliggjort för
den sistnämnda att bli ett naturligt
centrum för artist- och musikerförmedling
här i landet.

Med utgången av 1967 utgick rätten
att i vinstsyfte bedriva arbetsförmedling.
Det har statsrådet här redan er -

Nr 15

Torsdagen den 28 mars 1968

Svar på interpellation ang. kostnadsfri arbetsförmedling för tonkonstnärer

inrat om. Däremot är de s. k. organisationsförmedlingarna
tillåtna genom särskilt
medgivande från AMS. Inför utsikten
att till detta år få ett slut på de
kommersiellt arbetande förmedlingarna
för tonkonstnärer liar flera konstruktiva
förslag lagts fram under det
senaste halvåret. Det enligt min mening
bästa förslaget kommer från Kulturarbetarnas
socialdemokratiska förening,
i form av en PM med förslag
till inrättande av Kulturförmedling,
d. v. s. ett statligt kulturserviceorgan.
Det förslaget tillställdes utbildningsdepartementet
— dåvarande ecklesiastikdepartementet
— den 21 december
1967. Även konsertbyråutredningen har
uttalat sig för ett statligt förmedlingsorgan.

Statsrådet säger i sitt svar: »Utredningens
förslag, som blev föremål för
delade meningar bland remissmyndigheterna,
har emellertid inte ansetts
kunna läggas till grund för åtgärder
från regeringens sida.» Här vill jag
skjuta in en fråga till inrikesminister
Johansson, nämligen: Varför?

Det är riktigt att det finns delade
meningar bland remissmyndigheterna,
men meningarna fördelar sig ganska
jämnt mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Det som förvånar är att man
enligt min mening har lyssnat mer till
vad arbetsgivarparten sagt i sina remissyttranden
än till arbetstagarna vilkas
mening självklart borde vara vägledande
vid utformningen av det organ
som skall skapas för deras egna intressen.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 45
skriver departementschefen: »Flertalet
av dem som yttrat sig över betänkandet
anser dock att samhällets åtgärder
för att förbättra förmedlingen av seriösa
tonkonstnärer bör ske på andra
vägar än genom utbyggd offentlig arbetsförmedling.
Man ansluter sig därvid
i regel till förslaget om ett statligt
förmedlingsbolag.»

Statsrådet Palme föreslår emellertid

inte något statligt förmedlingsbolag och
inte heller alternativt att den offentliga
arbetsförmedlingen utbygges —
som AMS i sitt remissutlåtande ställer
som ett alternativ — utan statsrådet
redovisar i stället, liksom inrikesministern
gör här i dag, vad man kommit
fram till vid förhandlingar med arbetsgivar-
och arbetstagarparterna. När
man granskar vilka som deltagit i dessa
förhandlingar finner man, om jag
har fattat rätt, att tonkonstnärer, artister
och musiker vilkas organisationer
bl. a. är Svenska tonkonstnärsförbundet,
Svenska teaterförbundet och kulturarbetaravdelningen
inom Svenska
musikerförbundet inte har fått delta i
dessa förhandlingar. Det tycker jag är
en brist, ty om några skulle ha ett ord
med i laget just här, så är det representanterna
för de organisationer som jag
nyss nämnt.

I inrikesminister Johanssons nyss
lämnade svar heter det att »de organisationer
som var representerade vid
överläggningarna var ense om att de
större organisationsförmedlingarna
borde få fortsätta sin förmedlingsverksamhet
och bygga vidare på de erfarenheter
de fått av verksamheten på detta
område. De förklarade sig beredda att
handha verksamheten på ett sätt som
effektivt tillgodoser förmedlingsbehovet
inom alla musikområden». Ingen
är förvånad över beredvilligheten. Men
denna lösning strider egentligen mot
hela den etik som vi haft på arbetsmarknaden
och som kommit till uttryck
i att vi vill ha neutral, offentlig
och avgiftsfri arbetsförmedling.

Det har sagts i en debatt den 8 februari
i denna kammare att Musikerförbundets
förmedlingssumma per år är
35 miljoner kronor. För omkostnader
får man ta ut 5 procent av gagebeloppet,
vilket betyder att 1,8 miljon kronor
tillförs verksamheten. Även om det
principiellt heter att arbetsgivarna skall
erlägga förmedlingsavgiften är det i
realiteten så — vilket kan omvittnas av

Torsdagen den 28 mars 1968

Nr 15

Svar pa interpellation ang. kostnadsfri arbetsförmedling för tonkonstnärer

envar kulturarbetare på artist- och musikerområdet
— att förmedlingsbeloplet
de facto erläggs av arbetstagaren.

Den offentliga förmedlingen på detta
område omsätter för närvarande 25 miljoner
kronor. För dessa tjänster uttas
ingen förmedlingsavgift enligt den
princip som gäller inom den statliga
sektorn. Men överförs den statliga sektorns
gagebelopp till organisationsförmedlingarna
betyder det att man kan ta
ut ytterligare 1,2 miljon, beräknat efter
5 procent. Tillsammans skulle dessa förmedlingsavgifter
då komma att uppgå
till 3 miljoner kronor. Det är en betydande
summa, men framför allt står
principen i strid med den sociala syn
som ligger till grund för all offentlig arbetsförmedling.

Jag bar litet svårt att tänka mig att
man skulle vara beredd att lägga fram
ett liknande förslag om det gällt någon
annan arbetstagargrupp. Varför gör man
det då när det gäller denna grupp? Jag
tror att det hänger samman med att
gruppen är ganska heterogen och att
det är svårt att åstadkomma någon stor
sammanhållning inom gruppen.

Tillåt mig i sammanhanget säga, att
generellt sett handlar det verkligen inte
om någon privilegierad grupp i samhället.
I sin bok »Den ofärdiga välfärden»
erinrar makarna Inghe om en utredning
som gjordes bland 1 200 kulturarbetare
år 1960. För 58 procent av
dessa — d. v. s. 650 personer — låg medianinkomsten
av konstnärligt arbete
på 3 500 kronor per år.

Herr talman! Jag anser inte att den
lösning, som inrikesministerns svar antyder
och som motsvarar det förslag
som utbildningsministern framlagt i
proposition nr 45, är godtagbar. Jag
undrar om inte inrikesministern är beredd
att medge att detta i princip inte
är en riktigt bra lösning. Kanske vi under
diskussionen kan komma fram till
att det kan vara ett första praktiskt
grepp på frågan. Men jag vill faktiskt
inte gärna vidgå ens detta, utan jag me -

nar att vi från början skulle ha genomfört
en principiellt riktigare lösning —
med andra ord ett fristående statsfinansierat
förmedlingsbolag, alternativt en
stiftelse, vars styrelse tillsätts av regeringen
men där berörda parter på arbetsmarknaden
bör vara representerade.
Detta förmedlingsbolag bör framför
allt tillgodose tonkonstnärernas förmedlingsbehov
men efter hand utvidgas till
att omfatta alla kategorier av kulturarbetare.

Herr talman! Betydelsen av ett enhetligt
och effektivt förmedlingsorgan, som
kan trygga full sysselsättning åt tonkonstnärerna
och även åtaga sig det sociala
ansvaret för denna grupp, ligger
i öppen dag.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det hade kanske varit
riktigare att avvakta debatten kring
propositionen, de motioner som kan
förväntas eller redan är framlagda och
utskottsbehandlingen av dem, men herr
Jansson har ju — som han påpekade i
inledningen till sitt anförande — framställt
sin interpellation redan i början
av denna riksdagssession och har alltså
fått vänta relativt länge på ett besked.

Det har emellertid också framgått av
handläggningen att beskedet har varit
avhängigt av de diskussioner vi har fört
dels inom kanslihuset, dels med berörda
organisationer. Sedan vi nått fram
till en ståndpunkt har vi velat svara för
att också göra klart utåt hur denna
verksamhet i fortsättningen enligt vår
uppfattning bör bedrivas.

Framför allt är det två uppgifter som
vi har sett som utomordentligt viktiga:
för det första att söka åstadkomma en
effektiv förmedling också för tonkonstnärer
och motsvarande grupper, för det
andra att häva möjligheterna att driva
arbetsförmedling i förvärvssyfte; kanske
inte minst den sistnämnda uppgiften
är väsentlig. Genom det arrangemang
som nu träffats har vi uppnått en

Nr 15

Torsdagen den 28 mars 1968

Svar på interpellation ang. kostnadsfri

lösning som utesluter dessa möjligheter.

Frågan är då hur man skall bygga
upp en effektiv organisation, som kan
överta — delvis eller helt — den verksamhet
som Konsertbolaget har utövat.
Det är på den punkten svårigheterna
har uppstått. Med tanke på Konsertbolagets
omfattande internationella kontakter
och — det måste erkännas —
goda organisation är det inte så enkelt
för den arbetsförmedling av särskild
art, som vi har på tre eller fyra platser
i landet, att snabbt ställa om sin verksamhet.
För detta krävs en mycket stor
och omfattande organisation.

Som jag framhöll har många tveksamma
röster höjts inför det förslag till
ett statligt förmedlingsbolag som har
lagts fram. Bland de tveksamma återfinns
statskontoret, Svenska musikerförbundet,
Svenska tonkonstnärsförbundet
och Föreningen Sveriges kammarmusiker,
som har framhållit att utredningens
överväganden inte utgör tillräcklig
grund för att inrätta ett nytt
statligt organ för förmedling av tonkonstnärer.

Jag förstår också den tveksamhet som
herr Jansson gav uttryck åt mot slutet
av sitt anförande, när han var på väg
att diskutera om vi skulle sätta betyg
på den lösning vi åstadkommit. Det vill
jag inte att vi skall göra, ty det är för
tidigt. Detta är en verksamhet som
måste få prövas, men den innebär —
som jag nämnde — att vi har lyckats i
vår avsikt att häva möjligheterna att
driva en arbetsförmedling i förvärssyfte.

Med tillkomsten av den nya statliga
organisationsförmedlingen, som inriktas
på tonkonstnärer, täcker vi ändå ett
mycket brett fält med avseende på både
dem som erbjuder och dem som skall
ta emot kontakter. Av uppgifter som
under hand lämnats framgår även att
denna nya organisationsförmedling,
omfattande statliga och statsunderstödda
konsertinstitutioner, förhandlar med

arbetsförmedling för tonkonstnärer

Konsertbolaget om att eventuellt nyttja
tjänster från dess organisation eller direkt
föra in denna under den nya verksamheten.

Av övriga som sköter organisationsförmedlingar
återstår Folkparkernas
centralorganisation, Folketshusföreningarnas
riksorganisation, Svenska musikerförbundet
och Musiketablissemangens
förening. Det är dock stora, kraftfulla
organisationer som står bakom
denna förmedling. Även om de delvis
är arbetsgivare utgör de också institutioner
med vilka man kan föra allvarliga
diskussioner om hur verksamheten
bör läggas upp, och det bör vara möjligt
för arbetsmarknadsstyrelsen att inte
bara utöva en effektiv kontroll av verksamheten
utan också vägleda, för att
inte säga inspirera den.

Jag tror alltså att det är anledning
att något avvakta hur denna verksamhet
kommer att utveckla sig innan man
sätter betyg. Den är dock ett steg i rätt
riktning, och det tror jag att de som
kommer att beröras av den också skall
finna, om den utformas i huvudsak i
enlighet med propositionens förslag.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Det sista som statsrådet
sade tror jag inte på. Jag undrar om
kulturarbetarna kommer att vara nöjda
med denna anordning.

Detta är ett problem som angår inte
bara tonkonstnärer utan kulturarbetare
över huvud taget. Herr Jansson sade att
de är en heterogen grupp och att man
inte räknar med att de har någon sammanhållning.
Det kan jag emellertid försäkra
att gruppen har. Jag vill gärna
här uppträda som representant för
KLYS, Konstnärliga och litterära yrkesutövares
samarbetsnämnd, som haft
tillfälle att remissvägen yttra sig i denna
fråga och varit helt enig.

Man kan fråga sig vad kulturarbetarna
önskar av en arbetsförmedling. Det
är lätt att sammanfatta detta. De önskar
en neutral förmedling, alltså en för -

Torsdagen den 28 mars 1968

Nr 15

Svar på interpellation ang. kostnadsfri arbetsförmedling för tonkonstnärer

medling där arbetstagarna har lika stort
inflytande som arbetsgivarna och lika
stor insyn. Vidare vill de ha en enda
arbetsförmedling — ingen konkurrens.
De vill inte inordnas i ett s. k. stall som
en viss förmedlare tar hand om; det är
enda borgen för den neutralitet som
jag nyss nämnde. Det är dessutom önskvärt
att förmedlingsverksamheten är
helt avgiftsfri men samtidigt har stora
resurser. Statsrådet talade om att arbetsförmedlingen
måste vara effektiv,
och detta är det fjärde kravet. Man
skulle också kunna formulera det så, att
förmedlingen skall vara tillräckligt
smidig.

Statsrådet nämnde i det sammanhanget
Konsertbolagets erfarenhet och
stora resurser i fråga om förbindelser
med utlandet. Konsertbolaget har ju i
sin egenskap av arbetsförmedlande organ
upphört — man kan fråga sig vart
den verksamheten tagit vägen sedan
den 1 januari, men det är ett problem
för sig.

Ett annat problem är hur man skall
kunna avgränsa arbetsförmedling från
impressarioverksamhet. Hur som helst,
det nya organ som efter Konsertbolaget
skall överta denna verksamhet måste
kunna fylla Konsertbolagets tidigare
uppgifter, och då frågar jag mig om
inte den riktiga lösningen ändå är, inte
ett statligt förmedlingsbolag — det får
för mig komma som nummer två —
utan eu utbyggnad av AMS på så sätt
att man får ett särskilt organ under
AMS med de resurser och den frihet
som behövs på detta område.

Det har bl. a. i remissyttrandena
framhållits att handläggningen skulle
bli alltför klumpig och alltför bunden,
om den sköttes av ett statligt verk. Vi
kan väl vara överens om att det är en
sida av det hela som vi skall söka komma
ifrån och arbeta bort. Jag tror mycket
väl — och jag har redan en viss erfarenhet
av det — att AMS inom sig
kan skapa organ med utrymme för stor
frihet och personliga insatser. Där kan

man också komplettera den egentliga
arbetsförmedlingen med en uppsökande
verksamhet, d. v. s. en aktivitet som
bygger på egna initiativ; man behöver
alltså inte bara vänta på uppslag från
arbetsgivar- och arbetstagarhåll. Denna
verksamhet kunde även vidgas till att
avse övriga kulturarbetare i den mån
behov därav uppstår.

Jag har velat framföra detta såsom
tankegångar bakom vilken kulturarbetarna
ställer sig. Jag kommer senare i
en motion i anledning av propositionen
nr 45 att närmare utveckla dessa
tankegångar.

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Först några ord om
Konsertbolaget. Det är väl ingen som
bestrider att detta företag har stora erfarenheter
och goda kontakter när det
gäller internationella artister. Det är
emellertid inget som är förbehållet
Konsertbolaget, och det är inte någon
svårighet för ett annat organ att upprätta
samma kontakter.

Jag har i diskussionerna hört sägas
att exempelvis ett statligt förmedlingsorgan
inte skulle ha möjlighet att skapa
sådana goda kontakter. Detta resonemang
är ju bara nonsens. I en del länder
har man enbart statliga organ på
detta område. Det finns huvudstäder
som varje artist med någon självaktning
anser att han måste besöka för att
över huvud taget bli känd och där det
enbart existerar statliga förmedlingsorgan.
Detta är alltså verkligen inte något
argument att framhålla.

Man skall inte nedvärdera de kontakter
som finns. Man kan mycket väl
överta dessa, men de är inte något som
skrytsamt skall framställas som oumbärligt.
Detta har ju inte heller statsrådet
Johansson gjort — jag argumenterar nu
egentligen mot sådant som har sagts
utanför denna kammare.

Inrikesministern hänvisar till att
många tveksamma röster har höjts

Nr 15

Torsdagen den 28 mars 1968

Svar på interpellation ang. kostnadsfri arbetsförmedling för tonkonstnärer

mot tanken på en statligt organiserad
förmedling, och en del organisationer
har menat att frågan skulle kunna utredas
ytterligare. Ja, det är mycket bra
och det kan man mycket väl tänka sig.
Men det har bland tonkonstnärer och
andra höjts ännu fler tveksamma röster
när det gäller det förslag som nu
skall komma, och det är väsentligt att
notera.

Jag håller med om att det på detta
område finns stora och kraftfulla organisationer,
som dessutom vuxit upp i
vårt land på ett sätt, som gör att vi
som tillhör arbetarrörelsen liksom från
början varit predestinerade att ha en
positiv inställning till dem. Vi kan dock
samtidigt inte bortse ifrån att deras
status har förändrats under framväxten,
så att de nu är arbetsgivare med särskilt
stort inflytande, något som inte kan
abstraheras i detta sammanhang.

Jag hoppas att propositionen i denna
fråga inte bifalles, utan att vi hittar en
annan lösning. Men om den går igenom,
så måste det på något sätt göras kompletteringar,
så att inte bara AMS har
inflytande över det organet utan också
representanter för tonkonstnärerna och
Svenska teaterförbundet och andra. Vi
borde skapa ett råd med fullständig insyn,
så att den arbetstagarpart det här
handlar om verkligen får vara med och
bestämma. Hela verksamheten bör ju
rimligtvis utformas främst utifrån vad
som passar arbetstagarna, inte någon
annan.

AMS har tidigare gjort en insats på
detta område, som de privata förmedlingarna
och andra förmedlingar inte
har gjort — det skall jag erkänna. Det
har länge här i landet rått den föreställningen
att det var ont om tonkonstnärer,
och det var AMS som först av alla
upptäckte att det egentligen finns gott
om dem och att många tonkonstnärer
går arbetslösa. Det har suttit en rad byråkratiska
institutioner i detta land och
jämrat sig över att det har fattats tonkonstnärer,
när det i själva verket finns

hundratals som inte har någon sysselsättning.

Sedan skall jag inte ta upp problemet
med managers och hur de på grund
av att vi inte har någon riktig förmedling
utnyttjar olika artister och tar mycket
stora arvoden för de tjänster de bjuder
dem.

Jag vill sluta med att understryka
förhoppningen att vi innan beslut fattas
i denna fråga måtte hitta en bättre lösning
än den som uttryckes i proposition
nr 45.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Som jag sade i mitt förra
anförande är detta en diskussion
som föregriper den mera omfattande
och kanske slutgiltiga debatten i dessa
frågor. Men vi har ansett det riktigt att
lämna ett besked, inte minst med tanke
på det som herr Arvidson också berörde,
när han ställde frågan: Vart har
Konsertbolaget tagit vägen; har dess
verksamhet legat nere under de månader
som gått efter den 1 januari? Den
saken skall jag nu inte uttala mig om.
Men genom den proposition som kommer
blir det stopp för bolagets verksamhet.
Någon ny dispens har inte meddelats
företaget.

Sedan tog herr Jansson upp frågan
huruvida inte ett statligt bolag ändå
skulle kunna svara för en verksamhet
av den omfattning och karaktär som
Konsertbolagets verksamhet haft. Jag
delar herr Janssons uppfattning att det
därvidlag egentligen rör sig om resurser.
Frågan är vad man anser sig kunna
kosta på ett område som detta. Jag
tror att det finns anledning att i det
arbetsmarknads- och sysselsättningsläge
vi befinner oss ge akt på de påfrestningar
som arbetsmarknadsstyrelsen
och dess ledning utsättes för. Jag menar
inte att det är omöjligt att bygga upp en
organisation av önskat slag, men anspråken
på vår arbetsmarknadspolitik
och på arbetsmarknadsstyrelsen har va -

Torsdagen den 28 mars 1968

Nr 15

Svar på interpellation ang. sysselsättningsläget inom skogsbruket

rit utomordentligt stora under det senaste
året; detta framgår också av det
budgetförslag vi framlagt. Regeringen
har därför i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
från skilda utgångspunkter
kommit fram till att det vore värdefullt
att så att säga pröva en mellanväg.

De talare som tidigare haft ordet här
har bollat litet med olika alternativ. Ett
förslag kallades för alternativ 1, ett annat
för alternativ 2 o. s. v. Jag uppfattade
herr Arvidson så, att han bedömde
konsertbyråutredningens förslag om ett
statligt bolag som alternativ nr 2. Herr
Arvidson kanske ville beteckna propositionen
som förslag nr 3. Men detta förslag
är inte prövat och därför tycker
jag att herr Arvidson är en smula för
tidigt ute när han säger att kulturarbetarna
inte kommer att vara nöjda med
den organisation som vi nu bygger upp.
Är det ändå inte en gammal god regel
att vänta och se?

Avsikten från vår sida är naturligtvis
inte att försämra någonting, utan i stället
att söka — som vi hoppas — väsentligt
förbättra situationen, inte minst för
dem som skall åtnjuta tjänsterna. Detta
är det viktigaste — därvidlag delar jag
helt herr Janssons uppfattning. Men
jag har större förhoppningar på de organisationsförmedlingar,
som tillkommer
om riksdagen bifaller propositionen,
än vad herr Jansson har.

Vi får emellertid som sagt tillfälle att
diskutera detta spörsmål ytterligare
och, som jag hoppas, även pröva den
nya organisationen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 19

Svar på interpellation ang. sysselsättningsläget
inom skogsbruket

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Sundelin har frågat
om jag kan lämna en redogörelse
för sysselsättningsläget inom skogsbruket
och hur utvecklingen i fortsättningen
bedöms gestalta sig samt om erforderliga
åtgärder kan vidtas för att lindra
arbetslösheten bland skogsbrukets
anställda.

Sysselsättningsutvecklingen inom
skogsbruket karakteriseras på längre
sikt av att rationaliseringen fortlöpande
minskar behovet av manuella arbetsinsatser.
Belysande härför är att antalet
sysselsatta i storskogsbruket under
tioårsperioden februari 1957—februari
1967 har minskat från 75 000 till 31 000
man. Med all sannolikhet kommer eu
fortsatt betydande minskning att ske
under de närmaste åren. Samtidigt medför
rationaliseringen att arbetskraften
utnyttjas bättre än tidigare, bl. a. genom
mera kontinuerlig sysselsättning
över hela året.

På grund av skärpt konkurrens på
världsmarknaden har skogssektorns läge
under senare tid varit pressat. Det
har i samband därmed uppstått betydande
råvaruöverskott, särskilt av massaved,
som tynger lagren både vid industrin
och i skogen. Detta har i sin tur
medverkat till att rundvirkespriserna
under innevarande avverkningssäsong
bär sänkts.

I detta läge utnyttjar industribolagen
i första hand de egna skogarna för sin
virkesförsörjning. Inköpen från småskogsägarna
och deras föreningar liksom
från domänverket och andra skogsägare
utan egna industrier har temporärt
minskat. Verkningarna av det uppkomna
läget på virkesmarknaden blir
sålunda störst för dessa skogsägarekategorier.
Det saknas emellertid inte exempel
på att svårigheter har uppstått eller
kommer att uppstå även hos vissa skogsbolag.
Den allmänna bedömningen inom
skogsbruket är dock att avsättningssvårigheterna
är av övergående natur.

Under innevarande avverkningssäsong
har gynnsamma avverkningsbe -

Nr 15

Torsdagen den 28 mars 1968

Svar på interpellation ang. syselsättningsläget inom skogsbruket

tingelser rått i praktiskt taget hela landet.
Skogsarbetarnas arbetsresultat har
av detta och andra skäl undergått en
markant stegring. Planerade avverkningar
beräknas därför bli slutförda tidigare
än normalt. Härigenom kommer
sysselsättningssvårigheter att uppstå
fram till planteringssäsongen, d. v. s.
under april och delar av maj månad.

Med hänsyn till den rådande situationen
på virkesmarknaden kan man förutsätta
att barmarkshuggningarna under
sommarperioden blir av mindre
omfattning än normalt. Vissa företag
räknar på grund härav med en kortare
permitteringsperiod även efter semestrarna.
I anledning av de minskade inkomsterna
för skogsbruket kan det vidare
befaras att vissa skogsvårdsåtgärder
som normalt skulle ha utförts skjuts
på framtiden. I vad mån virkesuttagen
under nästa avverkningssäsong'' blir av
normal omfattning eller ej beror bl. a.
på hur snabbt man kan bringa ned
överskottslagren av virke. Detta undandrar
sig för närvarande någon säkrare
bedömning.

Arbetsmarknadsmyndigheterna har
genom kontakter med företrädare för
skogsnäringen fortlöpande informerats
om utvecklingen. Åtminstone inom vissa
delar av skogsbruket synes den nedåtgående
tendensen ha varit snabbare
och kraftigare än vad de ansvariga vid
de tidigare kontakterna ansåg sig ha
anledning att räkna med. Varsel om
permitteringar eller avskedanden till arbetsmarknadsmyndigheterna
har därför
inte alltid aviserats i så god tid och varit
så preciserade som varit önskvärt.

På grundval av inhämtade informationer
och efter samråd med arbetsgruppen
för skogsbrukets arbetsmarknadsfrågor
inom arbetsmarknadsstyrelsen
fastställde styrelsen i slutet av januari
månad ett program för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder inom det
skogliga området som bedömts nödvändiga
under år 1968. Länsarbetsnämnderna
anmodades vidare att inkomma

med uppgifter om behovet av åtgärder
med anledning av väntade permitteringar
och avskedanden inom skogsbruket.
Länsarbetsnämndernas uppgifter
ger vid handen att sysselsättningssvårigheterna
kommer att ge sig till känna
främst i vissa delar av norrlandslänen
samt av Kopparbergs och Värmlands
län.

Åtgärder kommer att i första hand
sättas in för att genom omskolning och
omflyttning bereda arbete i öppna
marknaden åt den arbetskraft som friställs.
I samråd med skogsvårdsstyrelserna
vidtar länsarbetsnämnderna också
sysselsättningsskapande åtgärder
inom de områden där sådana visat sig
påkallade. För arbetskraft, vars placering
i öppna marknaden dröjer eller
som på grund av ålder, ortsbundenhet
etc. är svårplacerad, kommer att i stor
utsträckning anordnas beredskapsarbete.
För skogsarbetare som efter permittering
kommer att återanställas i
skogsbruket anordnas i mån av behov
fortbildningskurser eller skogliga beredskapsarbeten.

Vidare anförde:

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till inrikesministern för svaret
på min interpellation. Jag har anledning
att vara relativt nöjd, eftersom
det innehåller uppgifter som tyder på
att såväl arbetsmarknadsstyrelsen som
regeringen synes vara medvetna om
att sysselsättningssvårigheterna inom
skogsbruket redan är stora och därjämte
kan komma att ytterligare förvärras
under våren. Man synes också
vara beredd att vidta åtgärder för att
mildra de olika besvärligheterna.

När jag nämner svårigheterna tänker
jag naturligtvis i första hand på de arbetare
som drabbas av friställning och
knappast har möjlighet att räkna med
återanställning i det arbete de måste
lämna. Det är vid det här laget inte nå -

Torsdagen den 28 mars 1968

Nr 15

Svar på interpellation

gon nyhet att många skogsarbetare får
finna sig i att bli utan arbete inom
skogsbruket, eftersom arbetsstyrkan
där årligen minskas med flera tusen
man. Dock borde det numera vara bekant
för alla arbetsgivare, åtminstone
på detta område, hur man bör förfara
för att inte förvärra läget för dem som
friställes och för arbetsmarknadsmyndigheterna,
som har att ta hand om de
arbetslösa och försöka ge dem arbete
eller utkomst på annat sätt. Enligt min
mening borde det åvila alla skogsarbetsgivare
att göra upp något så när tillförlitliga
planer över antalet anställda och
tiden för deras anställning.

Det är, herr talman, riktigt som inrikesministern
anför i sitt svar att sysselsättningen
inom skogsbruket minskar
starkt genom rationaliseringarna och
att förhållandena på senare tid även
försämrats genom konkurrensen på
världsmarknaden. Dessa omständigheter
är dock sedan länge kända av skogsarbetsgivarna
och borde, i varje fall för
innevarande avverkningsperiod, ha givit
anledning till noggrannare planering
och en i förhållande till arbetskraften
bättre avvägning av de igångsatta
arbetena. Större hänsyn borde ha
tagits till berörda arbetare — det hade
varit både skäligt och erforderligt. På
några håll råder orimliga förhållanden
med ryckighet och osäkerhet rörande
skogsavverkningarnas omfattning och
bedrivande, vilket medför att de anställda
onödigt hårt kommer i kläm.

Vi har fått uppleva något liknande i
Västernorrlands län. I norra Ångermanland
meddelade en skogsägareförening
länsarbetsnämnden att dess avverkningar
skulle pågå i oförändrad
utsträckning och att inga friställningar
skulle komma i fråga förrän efter påsk.
Redan dagen därpå erhöll emellertid
en representant för arbetstagarna telefonmeddelande
om att skogsägareföreningen
successivt skulle friställa 130
man, varav 40 omedelbart skulle få sluta
sitt arbete. Arbetarrepresentanten

ang. sysselsättningsläget inom skogsbruket

protesterade och ansåg det orimligt att
utan något som helst varsel avskeda
folk. Något meddelande om den planerade
friställningen framförde skogsägareföreningen
inte till länsarbetsnämnden.
Först sedan fackföreningen
kallat arbetsförmedlingen till sammanträde
den 24 februari fick arbetsmarknadsmyndigheterna
kännedom om förhållandet.
Båda dessa helt olika ståndpunkter
fattade skogsägareföreningen
över en enda natt.

Det är egendomligt att sådant kan
hända på den svenska arbetsmarknaden
1968. Vad hade egentligen inträffat som
förmådde skogsägareföreningen att
handla på detta sätt?

Efter ytterligare några dagar fick
länsarbetsnämnden, eftersom skogsägareföreningen
ännu inte tagit kontakt
med denna, själv vidta åtgärder
för att få överläggningar med företrädare
för arbetstagarna och vederbörande
skogsägareförening. Ett sådant uppträdande
skapar naturligtvis onödig irritation
och försvårar för arbetsmarknadsmyndigheterna
att så långt som
möjligt hjälpa de friställda över deras
besvärligheter.

Jag vet inte om skogsägareföreningen
undertecknat någon överenskommelse
om varseltid och dylikt, men det oaktat
har dess handlingssätt varit felaktigt.
Bland de friställda fanns skogsarbetare
som arbetat i dessa skogar mellan 20
och 40 år. Det borde stå klart för alla
att så får inte en arbetsgivare som känner
ansvar för sin arbetskraft handla.

Även om det inte går till på detta sätt
på många platser i landet förekommer
inom skogsbruket i allmänhet i allt
större utsträckning dålig planering. Eftersom
det är svårt för de friställda och
för dem som kommer att friställas att
få ny sysselsättning anser jag det naturligt
att åtgärder måste vidtas för att
skapa beredskapsarbeten. Det är i och
för sig gott och väl med fortbildning
och omskolning, men dessa åtgärder
räcker inte på långt när. I skogsvårds -

3—Andra kammarens protokolt 196S. Nr 15

Nr 15

Torsdagen den 28 mars 1968

Svar på interpellation ang. syselsättningsläget inom skogsbruket

styrelsens regi kommer inom kort sex
olika kurser att vara i gång. Det betyder
att 90 arbetare får vidareutbildning.
Men det måste också innebära att de
skall återanställas inom skogsbruket,
vilket säkerligen inte blir lätt — i varje
fall inte om man inte samtidigt avser
att friställa annan skogsarbetskraft.

Det förefaller mig, herr talman, vara
angeläget att statsmakterna uppmärksamt
följer denna fråga; det gäller inte
minst skogsarbetsgivarnas många gånger
slentrianmässiga sätt att planera sysselsättningen
och deras mer eller mindre
stora brist på ansvar för sina arbetare.

Låt mig till sist få vädja till inrikesministern
att han ser till att de människor
i skogsbygderna som skickas i väg
från sina arbeten i första hand bereds
sysselsättningar med beredskapsarbeten.
De flesta arbetslösa inom skogsbruket
kan inte utan vidare flytta till
platser som ligger långt borta från bostadsorten.
Många av dessa skogsarbetare
har både egnahem och småjordbruk
och det finns i regel inte någon
möjlighet att försälja fastigheterna annat
än på lång sikt.

Jag vill också fråga inrikesministern,
om allt har gjorts som kan göras för att
förmå arbetsgivarna inom skogsbruket
att bättre planera sina arbeten och att
bättre anpassa sina åtgärder till arbetsmarknaden
i övrigt.

Jag ber, herr talman, att ännu en
gång få tacka statsrådet för svaret på
min interpellation.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Av princip brukar jag
inte blanda mig i en interpellation som
framställts av en annan ledamot, men
med anledning av den gruvliga anklagelse
herr Sundelin riktat mot skogsägarrörelsen
finner jag ändå anledning
att ta till orda.

Jag känner visserligen inte till omständigheterna
i det speciella fall som
herr Sundelin åberopar, tydligen från

norra delen av landet, och som innebär
att det över en natt skulle ha inträffat
sådana förändringar att en mängd människor
avskedats trots att det dagen innan
hade sagts att något avskedande
icke skulle ske, men säkerligen grundar
sig dock herr Sundelins uppgifter på
något missförstånd. Möjligen kan någon
annan förklaring finnas.

Jag vill emellertid i detta sammanhang
framhålla att det hastigt ändrade
läget inom skogsnäringen bl. a. beror
på devalveringen förra hösten i England
och Danmark och dessförinnan
även i Finland. Tidigare under hösten
1967 verkade det som om konjunkturerna
under drivningssäsongen skulle
bli något så när hyggliga. Så kom devalveringen
och den vände med ens
konjunkturerna nedåt för skogsnäringen,
vilket onekligen bidrog till att även
skogsägareföreningen i det fall som herr
Sundelin omnämnde hastigt nödgades
vidtaga åtgärder.

Jag är angelägen om att framhålla,
herr Sundelin, att jag inte försvarar
någon eventuellt begången mannamån.
Det är alldeles självklart. Jag har emellertid
den uppfattningen att de anklagelser
som kastats fram är något överdrivna.
Jag är helt övertygad om detta.
Framför allt, herr Sundelin, uttryck Er
inte så, att man kan få den uppfattningen
att hela skogsägarerörelsen skulle
handla utan ansvar för sina anställda!
Så är ingalunda fallet. Det förekommer
nu inom skogsnäringen en ekonomisk
depression som man får gå långt bakåt
i tiden för att finna en motsvarighet
till. På grund av kostnadsstegringarna
har den inhemska skogsindustrin mycket
svårt att hävda sig i konkurrensen
med andra länder. De ekonomiska svårigheterna
medför att industrin måste
sälja ut sina lager; man har inte råd att
hålla sig med så stora sådana. Detta är
en av anledningarna till att man nödgats
inskränka drivningarna.

Jag tror ändock att man inom det
skogsbruk, som skogsägareföreningarna

Torsdagen den 28 mars 1968

Nr 15

Svar på interpellation ang. sysselsättningsläget inom skogsbruket

har till uppgift att i första hand mottaga
virke från, nämligen bondeskogsbruket,
håller ett relativt jämnt uttag
och därmed också åstadkommer att
inte någon större förändring äger rum
på arbetsmarknaden. Det är extrema
förhållanden under denna drivningssäsong,
som medfört att mycket kraftiga
åtgärder måst vidtagas för att begränsa
drivningarna. Möjligt är att denna
konjunktursvacka ligger fast något
år framöver.

Domänverket är i det fallet emellertid
inte bättre. Även där har man gjort
stora inskränkningar i sina skogsdrivningar.
Det kan mycket väl tänkas att
domänverket med det system för skogsdrivningar
man nu håller på att bygga
upp kommer att förorsaka många kommuner
stora bekymmer. Man lägger
nämligen upp oerhört stora drivningsområden,
där skogsdrivningarna bara
återkommer en gång under en mansålder.
Planteringarna får stå cirka 80
år och sedan gör man dessa skogsdrivningar
inom stora områden. Då blir det
arbetstillfällen i bygden något år och
sedan en 80-årig stiltje innan det sker
några nya drivningar. Med tanke på
den jämna sysselsättning vi eftersträvar
inom skogsbruket är det systemet bekymmersamt
inom berörda områden
när det gäller sysselsättningsfrågorna.

Jag har velat säga detta därför att jag
tror att herr Sundelin bygger sin uppfattning
på ett missförstånd. Om någon
mannamån begåtts i detta fall, herr
Sundelin, så försvarar jag inte det. Jag
tror emellertid inte att det är så som
herr Sundelin påstod, att man ena dagen
säger att allting är väl beställt och
följande dag avskedar 40 man. Framför
allt: generalisera inte!

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Jag skulle vara mycket
glad, herr Persson i Heden, om jag hade
fel i detta fall, men tyvärr är det inte
så. Vad jag bär sagt är riktigt. Jag har
protokoll med mig som visar det. Det

skulle ta för lång tid att läsa upp dem,
men om herr Persson i Heden kommer
över till min bänk skall han få mycket
detaljerade uppgifter ur protokollen.

Jag upprepar också att det som jag
talade om tidigare hände över en natt.
Samtliga skogsägareföreningar i Västernorrlands
län, såvitt jag vet tre stycken,
redogjorde den 9 februari för sina problem
inför länsarbetsnämnden, och då
sade man bl. a. från örnsköldsviks
skogsägareförening att man inte kommer
att friställa några arbetare före
påsk utöver de 50 man som redan friställts.
Men redan följande dag sade
skogsägareföreningens talesman till arbetarnas
representant: Detta går inte;
vi måste friställa 150 man, 40 omedelbart
och de andra successivt under
våren.

Vad var det då som hände över natten?
Och berodde det som skedde på
okunnighet hos dem som företräder
skogsägareföreningarna? Eller ligger
felet någon annanstans? De frågorna
har jag inte fått något isvar på. Och
ännu mer bekymrad blir man om man
vet att samma skogsägareförening omkring
årsskiftet anställde en hel del
finsk arbetskraft och utökade antalet
anställda i skogen — med full vetskap
om att det skulle bli omöjligt att ge
dessa arbetare sysselsättning under hela
awerkningsperioden.

Detta är förhållanden som inte för
råda, oavsett om händelserna inträffar
i en .skogsägareförening, i ett bolag
eller i domänverkets verksamhet. Det
är lika galet i samtliga fall. Och om
herr Persson i Heden finner någon
tröst i att domänverket handlar lika
galet, så är det en klen tröst. Även
domänverket skall ha en anmärkning,
om det bär sig åt på det sättet. Över
huvud taget skall man s''e till att man
klarar anställniingsfrågorna på ett sådant
sätt att man så långt som möjligt
inte behöver ställa enskilda människor
utan arbete över en dag eller en natt.
Det är försummelser av sådant slag som

Nr 15

Torsdagen den 28 mars 1968

Svar på interpellation ang. syselsättningsläget inom skogsbruket

jag har reagerat emot. Bakom dessa
missförhållanden ligger kanske ytterligare
problem på den affärsmässiga
sidan.

Herr Persson i Heden talade om att
det enskilda skogsbruket kam ordna en
ganska jämn sysselsättning, men jag
vet inte vad han då avser. För den enskilde
skogsägaren regleras ju uttaget
i allt väsentligt av de priser som gäller
vid den ena eller andra tidpunkten.
Han bryr sig inte om huruvida de fabriker
som skall ta emot virket har kontrakterat
tillräckliga mängder och satt
in tillräckligt med folk i arbetet. Blir
det ett bra pris, kastar sig den enskilde
skogsägaren ut för att avverka och
ökar den kanske redan stora tillgången
på virke ännu mera.

Låt mig till sist, herr talman, säga
att när jiag tidigare talade om planering
så byggde mitt anförande på att jag
under hela min verksamhet har följt
utvecklingen på skogens område ganska
noggrant. Jag måste säga att man på
det området mindre än på andra industriella
områden har gjort upp några
planer för hur avverkningarna skall
bedrivas och hur man skall anställa
folk. Detta gäller inte bara skogsägareföreningarna
utan skogsindustrin över
huvud taget, även om det har blivit något
bättre allteftersom man fått fast
anställda skogsarbetare.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Det sista som herr Sundelin
sade ger vid handen att han följt
utvecklingen inom skogsnäringen ganska
dåligt. Det är väl inte många näringsgrenar
som har planerat så väl
som skogsbruket gjort under de senaste
åren genom organiserandet av skogsbruksområden,
upprättande av skogsbruksplaner,
avvecklingsplaner etc., så
att man vet hur stora uttag som skall göras
per år. Inom dessa skogsbruksområden
görs i huvudsak också skogsuttag
kontinuerligt, såvida det inte uppstår en
lågkonjunktur inom näringen av det

slag som nu gör sig gällande. Skogsnäringen
är en näringsgren som har
planerat och måste planera på lång
sikt. Påstår herr Sundelin något annat,
så är han inte informerad om det verkliga
läget.

Jag vill till sist uttrycka män tillfredsställelse
över att herr Sundelin i
sitt senaste anförande inte anklagade
bara skogsägareföreningarna utan tog
med alla kategorier inom skogsbruket i
vårt land. Även domänverket har avskedat
personal vid olika tillfällen. Man har
varit nödsakad att göra detta, och jag
anklagar inte domänverket för desis
ställningstagande. Tyvärr blir det så
i lågkonjunkturtider. Men om man skall
vara objektiv i debatten, skall man ta
med alla ägarekategorierna och jag är
glad att herr Sundelin gjorde det i sitt
senaste inlägg.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag tror att det hade
varit klokt av herr Persson i Heden,
om han sin vana trogen inte hade hoppat
in, som han själv uttryckte det, i en
interpellationsdebatt där han egentligen
inte hör till de agerande, ty herr
Sundelin hade fullt fog för sin kritik.
Då hade det ju inte behövt inträffa att
en talare gått upp och sagt att det måste
vara fel som interpellanten säger.
Det är litet vårdslöst att förutsätta att
så är fallet. Eftersom jag i mitt interpellationssvar
har sagt att varsel om
permitteringar eller avskedanden inte
alltid kommit in till arbetsmarknadsmyndigheterna
i så god tid och varit
så preciserade som det hade varit önskvärt,
så ligger ju redan däri en mild
men klar kritik mot vad som inträffat.

Jiag skall inte vara lika återhållsam
som herr Sundelin utan vill citera protokollet
från ett sammanträde — jag
anger inte vilka som deltog, men länsarbetsdirektören
konstaterade där i sin
sammanfattning, att något varsel inte
var inlämnat till länsarbetsnämnden

Torsdagen den 28 mars 1968 Nr 15

Svar på interpellation ang. ytterligare åtgärder för att motverka barnmisshandel

och att vidtagna eller planerade permitteringar
var vidtagna med hänsyn
till skogsindustrins svårigheter till ökad
lagerhållning. Direktören påtalade dock
att man från nämndens sida inte kunde
acceptera företagets handlingssätt när
det gällde informationen om planerade
åtgärder. Han hoppades att nämnden i
fortsättningen skulle kopplas in i ett
tidigare skede.

Vi måste utöva kritik mot sådana
företeelser, det får man acceptera, och
då är det bäst att vi gör oss underrättade
om det finns fog för kritiken,
innan vi går upp och säger att det inte
föreligger.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Om herr Persson i Heden
lyssnade till mitt första anförande
så hörde han att jag sade, att detta inte
bara gäller skogsägareföreningarnas
områden utan säkerligen också många
andra områden. Därmed hade jag tagit
med inte bara skogsägareföreningen
utan även skogsbolagen och över huvud
taget alla »om sysslat med detta.

Sedan säger herr Persson att man
planerar så val genom att man bildar
skogsvårdsområden o. s. v. Ja, det är
riktigt — man gör den planeringen. Så
långt man når skogsägarna inom ett
samordniingsområde, så långt planerar
man. Om man exempelvis när det gäller
1 000 skogsägare har planeringsområden
söm berör 100 skogsägare, då
frågar jag mig: Hur skall man kunna
orka med att planera för de andra 900,
som inte berördes av planeringsområdet?
Det är där som problematiken
sätter in.

Dessutom har jag i mitt anförande
åskådliggjort att man inte planerat bättre
än att man från den ena dagen till
till den andra nödgas ändra sitt ställningstagande.
Det är val tillräckligt bevis
för att man inte hade planerat åtminstone
i detta avseende, lag har också
varit så försiktig att jag ifrågasatt
vad som egentligen kunde ligga bakom.

Men det kanske herr Persson i Heden
och jag får hjälpas åt att klara upp.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill till herr statsrådet
säga att jag i mitt första inlägg
uttryckligen förklarade att om en sådan
händelse inträffat som herr Sundelin
omnämnde kan jag inte anse att det är
försvarbart. Skillnaden är bara att
herr Sundelin liksom ville sätta likhetstecken
mellan skogsägareföreningarna
i gemen och det omnämnda tillvägagångssättet.
Det måste vara något
annat som kommit med i bilden, om vederbörande
skogsägareförening vidtagit
dessa åtgärder. Jag vill sålunda inte
diskutera det enskilda fallet; det underströk
jag också i mitt första inlägg.

Det är väl ändå inté så, herr Sundelin,
att bara 10 procent av de enskilda
skogsägarna är anslutna till skogsbruksområden;
åtminstone är det inte så i
vare sig södra eller mellersta Sverige,
det vet jag. I så fall är det väl andra
skogsägarekategorier som står utanför
dessa skogsbruksamråden som omöjliggör
att sbogsbruksområdet kan fullfölja
sin planering på ett riktigt sätt.

Härmed var Överläggningen slutad.

§ 20

Svar på interpellation ang. ytterligare
åtgärder för att motverka
barnmisshandel

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: Herr

talman! Herr Åkerlind har i en
interpellation frågat socialministern om
den anmälningsplikt för allmänheten
beträffande iakttagelser av barnmisshandel
m. m., som infördes år 1966, enligt
socialministerns mening har fått
åsyftad effekt. Han har också frågat om
socialministern anser ytterligare åtgärder
behövliga för att motverka barn -

Nr 15

Torsdagen den 28 mars 1968

Svar på interpellation ang. ytterligare åtgärder för att motverka barnmisshandel

misshandel. Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara
interpellationen.

Barnavårdslagen innehöll från början
i 93 § en föreskrift om skyldighet för
myndigheter m. fl. att underrätta barnavårdsnämnd
om sådant som de fått kännedom
om i sin verksamhet och som
kan föranleda ingripande från barnavårdsnämndens
sida.

År 1966 gjordes ett tillägg till paragrafen.
Det innehåller att den, som får
kännedom om att någon som inte fyllt
aderton år misshandlas i hemmet eller
eljest där behandlas på sådant sätt, att
hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsätts
för fara, bör anmäla detta till barnavårdsnämnd.

Socialstyrelsens barna- och ungdomsvårdsbyrå
har låtit göra förfrågningar
hos ett antal barnavårdsnämnder för att
undersöka vilken praktisk betydelse
denna anmälningsplikt har fått. Frågan
har gällt i vad mån anmälningar gjorts
av enskilda personer om att barns hälsa
till kropp eller själ varit utsatt för
fara. Därvid har begärts att en jämförelse
skulle göras mellan anmälningsfrekvensen
åren 1965 och 1967. Tillförlitliga
siffermässiga jämförelser har
dock visat sig svåra att åstadkomma.
En del frågesvar ger emellertid uttryck
för uppfattningen att allmänhetens intresse
och vaksamhet varit skärpt i varje
fall år 1966 under och strax efter den
då pågående diskussionen om barnmisshandel.

Ändringen i barnavårdslagen var en
bland flera åtgärder som inleddes vid
samma tid för att motverka barnmisshandel.
Samtidigt gjordes en ändring i
den s. k. agaparagrafen i föräldrabalken.
Redan när anmälningsplikten infördes
stod det klart att den skulle få
endast begränsad direkt betydelse. Genom
lagändringarna — såväl i barnavårdslagen
som i föräldrabalken — gavs
ett klart uttryck för lagstiftarens vilja
att stävja barnmisshandel och skapa underlag
för ytterligare åtgärder. Social -

styrelsen utarbetade råd och anvisningar
för barnavårdsmyndigheterna om
uppspaning och ingripande mot barnmisshandel.
Slutligen tillsatte medicinalstyrelsen
efter initiativ av 1965 års
riksdag en utredning angående barnmisshandel.

I anledning av herr Åkerlinds andra
fråga vill jag särskilt erinra om den
utredning om barnmisshandel som numera
socialstyrelsen bedriver. Den kom
till stånd för att ge ett fastare underlag
för utformningen av praktiska åtgärder
till bekämpande av barnmisshandel. Jag
har inhämtat att utredningens resultat
kommer att läggas fram under den allra
närmaste tiden.

Vidare anförde:

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Först vill jag uttala
mitt tack till statsrådet Odhnoff för det
utförliga svaret på min fråga. Vi reagerar
alla mot misshandel av vilket slag
det vara må, men när det gäller grymhet
mot försvarslösa barn är det särskilt
upprörande. Det tillägg till 93 § barnavårdslagen
som gjordes 1966 hade till
syfte att något förbättra möjligheterna
att få reda på fall av barnmisshandel.

Av statsrådets svar framgår att man
inte kunnat påvisa någon effekt av den
nya bestämmelsen. Men vad som är
verkligt intressant är att en del barnavårdsnämnder
i sina frågesvar gett uttryck
för uppfattningen, att allmänhetens
intresse och vaksamhet varit skärpt
under och strax efter den pågående diskussionen
om barnmisshandel 1966.
Det ger stöd för vad första lagutskottet
sade i sitt utlåtande nr 32/1966 när förslaget
till ändring av 93 § behandlades
i utskottet.

Då underströk utskottet att barnmisshandel
i viss utsträckning torde kunna
förebyggas genom upplysningsverksamhet.
Jag tycker att vad som här sagts
ger uppslag till nya former för att motverka
barnmisshandel. Det reklameras i

Torsdagen den 28 mars 1968 Nr 15

Svar på interpellation ang. ytterligare åtgärder för att motverka barnmisshandel

vårt samhälle för nästan allting vare
sig vi behöver det eller inte. Skulle det
inte vara lämpligt att från statens sida
i samarbete med duktigt reklamfolk
starta lämpligt avpassade positivt verkande
kampanjer mot barnmisshandel
genom annonser i pressen, TV, radioprogram
etc.? På det sättet skulle kanske
allmänhetens vaksamhet öka och
bli bestående.

Det gäller att dra fram i ljuset de
mörksens gärningar som våld mot barn
är. Man måste samtidigt vara försiktig
för att inte skapa onödigt angiveri, men
det är enligt min mening bättre med en
anmälan för mycket än att det blir en
för litet, särskilt när det gäller så allvarliga
ting som grymhet mot barn.

Jag hoppas att den utredning, som
socialstyrelsen bedriver för att få till
stånd praktiska åtgärder på detta område,
även prövar den möjlighet som
jag här har skisserat. Jag hälsar med
tillfredsställelse statsrådets besked att
utredningens resultat snart kommer att
läggas fram.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är ett betydelsefullt
spörsmål som vi nu diskuterar. Samhällets
möjligheter att reagera mot misshandel
är alltid en viktig fråga, och
speciellt viktig blir den då det gäller
värnlösa barn. Interpellanten sade också
nyss att misshandel är särskilt upprörande
då den riktar sig mot små
värnlösa barn.

Interpellantens uttalande är emellertid
intressant ur den synpunkten att
herr Åkerlind har ett förflutet i denna
fråga. Vi diskuterade problemet mycket
livligt 1966 — jag tror det var den 24
maj — med utgångspunkt från motioner
främst från folkpartihåll samt från
en proposition som var litet mindre distinkt
men som även den gick ut på att
man skulle förhindra barnmisshandel
och införa ett agaförbud för föräldrar.
Vid det aktuella tillfället förelåg dock

också en högermotion, underskriven
av bland andra interpellanten herr
Åkerlind, av vilken framgick att man
egentligen inte var särskilt pigg på att
förhindra aga utan talade om något
som sedermera blivit beryktat, nämligen
»kärleksfull aga». Att förbjuda aga skulle
vara olämpligt »därför att den är ett
ibland nödvändigt korrektionsmedel»,
uttalade motionärerna. Detta uttalande
reagerade vi rätt kraftigt mot här i riksdagen,
och det kan vara av intresse att
nu erinra om det. Jag hoppas att herr
Åkerlinds nu demonstrerade intresse för
de små barnen innebär att det blivit en
sinnesändring hos honom i detta avseende.

Herr Åkerlind säger att det viktiga
härvidlag är upplysning. Det är alldeles
riktigt — ty föräldrar som är på väg att
piska sina barn går inte och tittar efter
i lagboken om det är tillåtet eller inte.
Vad det gäller är alltså att föra ut till
svenska folket samhällets ändrade attityd.
Därvidlag gjorde högern en insats
i försämrande riktning; man förvirrade
begreppen för människorna. Jag vet inte
om herr Åkerlind och andra högerledamöter
möjligen tror att det fortfarande
är tillåtet att aga barn. Det är det nämligen
inte, men högern ville ju att det
skulle bli tillåtet. Uttalandena om att
det skulle vara bra om möjligheten till
aga fanns kvar och att det skall vara
»kärleksfull aga» gjorde att människorna
i referaten av riksdagsdebatten inte
fick det klara och entydiga besked som
borde ha givits: att det är förbjudet att
aga barn.

Jag hoppas alltså att interpellationen
innebär att man inom högern kommit
på bättre tankar och numera inte är anhängare
av en kärleksfull aga utan av
en kärleksfull diskriminering av agan.
Jag instämmer i förhoppningen att den
utredning soin socialstyrelsen bedriver
och som statsrådet Odhnoff nämnde i
svaret skall ge oss värdefulla anvisningar
för den kommande kampen mot barnmisshandel
— även om denna misshan -

40 Nr 15 Torsdagen den 28 mars 1968

Svar på interpellation ang. ytterligare åtgärder för att motverka barnmisshandel

del kallas aga och t. o. m. om den kallas
kärleksfull aga.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber om överseende
för att jag tar till orda i denna debatt,
men jag gör det därför att jag har engagerat
mig i frågan.

Av statsrådet Odlmoffs svar framgår
att det inom socialstyrelsen bedrivs en
utredning om barnmisshandel och att
utredningen kom till stånd för att ge ett
fastare underlag för utformningen av
praktiska åtgärder till bekämpande av
barnmisshandel. Jiag är synnerligen tillfredsställd
över att utredningens resultat
kommer att läggas fram under den
allra närmaste tiden.

Genom våra massmedier får vi ju
ganska ofta vetskap om att upprörande
barnmisshandel förekommit -— misshandel
som nära nog kan betecknats
som rena sadismen. Jag vill ha sagt
att det borde vara både en moralisk
och eu juridisk skyldighet att omedelbart
göra eu anmälan till myndigheterna
vid blotta misstanken om att barnmisshandel
förekommit. Jag är medveten
om att det är ett mycket ömtåligt
problem. Om man gör eu anmälan, skulle
dock mycken barnmisshandel på ett
tidigt stadium kunna stoppas och därmed
mycket lidande undvikas.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Herr Sjöholm antyder
en sinnesändring hos mig. Någon sådan
behöver aldrig bli aktuell i detta
avseende, ty jag har alltid varit motståndare
till misshandel av barn; det
vill jag en gång för alla göra klart för
herr Sjöholm.

I det motionspar från år 1966 som
herr Sjöholm talar om sägs det bl. a.:
»Möjlighet till lindrig aga — som självfallet
inte på minsta sätt har någiot att
göra med barnmisshandel •— bör därför
vara ett tildåtligt medel i en fast, konsekvent
och kärleksfull fostran.» Det
har ju inte på minsta isätt med miss -

handel att göra om man tar ett ostyrigt
barn lätt i håret och säger: Om du inte
följer med skall jag ta i litet hårdare.
Ett sådant påstående får stå för herr
Sjöholms räkning.

Man måste verkligen skilja mellan
det ena och det andra. I varjie fall bör
man inte frånta föräldrarna rätten att
leda sina barn på rätta vägar, som det
brukar heta. Naturligtvis skall detta göras
med moderation. Föräldrarna skall
veta vad de gör och att det sker för
barnets bästa, och givetvis får de inte
på något sätt skada barniet; det vill
jag kraftigt understryka. Herr Sjöholm
går faktiskt litet för långt när han försöker
misstänkliggöra oss på den punkten.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det viar tyvärr inte så
väl som jag trodde. Herr Åkerlind är
precis samme herr Åkerlind som år
1966, då han var med om att skriva det
motionspar, varur jag nysis läste upp
att man intie ville avskaffa agan, eftersom
iden var ett gott korrefctionsmedel.

Aga ansågs i själva verket, heinr Åkerlind,
redan då som ©n form av misshandel.
I brottsbalkens avsnitt om straffbar
misshandel gjordes en parentes för
agan; misshandeln var tillåten när föräldrar
tillgrep den mot sina barn, men
annars betraktades den som straffbar
i lagens mening.

Nu lever vi i ett så upplyst samhälle
att vi anser att föräldrar inte skall ha
någon särskild rätt att tillgripa medel
som lagen i andra fall diskriminerar.
Högern ville enligt detta moltionispar ha
kvar agan, och nu visar det sig att herr
Åkerlind dess värre fortfarande håller
på den.

I debatten år 1966 fick v)i åtskilliga
exempel på hur man skulle bete sig:
man skulle klatseha barn i stjärten och
man sikulle dra dem i håret och i öronen.
Nu har vi fått ytterligare några
prov på vad herr Åkerlind anser att
man skall tillåta sig.

Torsdagen den 28 mars 1968 Nr 15

Svar på interpellation ang. ytterligare åtgärder för att motverka barnmisshandel

Misshandel är, herr Åkerlind, definierad
som framkallande av smärta.
Det var sådant vi diskriminerade år
1966. Jäg föreslog i en motion att alla
fonmer av aga skulle förbjudas i lag.
Det hade varit bra om så hade blivit
fallet. Visserligen ser människor inte
efter i lagboken innan de skall misshandla
sina barn, men massmedia skulle
ha spritt lagerns bestämmelser på ett
sådant sätt att folk skulle ha fått klart
för sig att man inte längre får aga sina
barn — inte ens om det kallas kärleksfullt.
Men kärleksfull kan aga aldrig bli.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Herr Sjöholm säger att
vi lever i ett upplyst samhälle. Det gör
vi i viss män, men när det gäller allvarlig
misshandel som skadar barn till
liv och lem lever vii sannerligen inte
i ett upplyst samhälle.

Som jag sade i mitt första anförande
tycker jag det är viktigt att vi får i
gång en diskussion och en upplysniogskampianj
på detta område.

Herr. Sjöholm skall inte tala om petitesser
som inte har med saken att göra.
Man vinner ingenting på att försöka
misstänkliggöra varandra och beskylla
varandra för att ha felaktiga avsikter.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Aga uppfattar jag som
ett vackrare ord för våld. Att den vanligen
begränsas till våld mot minderåriga
gör den inte mer moraliskt acceptabel.

Herr Åkerlind anför som exempel på
viad som kiån vara försvarligt att man
tar étt barn i håret för att leda det
på de — som man får hoppas — »rätta
vägar» som föräldrarna bär utstakat.
Att detta inte skulle kallas misshandel
får stå för herr Åkerlinds räkning. Herr
Åkerlind menar att man inte får frånta
föräldrarna rätten att leda barnen på de
rätta vägarna. Men låt oss då upplysa
föräldrarna om vilka medelsom är möj -

liga att använda och vilka medel som
inte är tillåtna.

När herr Åkerlind tar upp denna
fråga gör han det i den formen att han
frågar, om ändringen av barnavårdslagen
fått åsyftad effekt, och som jag
nämnde i miiitt svar undersöker socialstyrelsen
detta. Jag har uppfattat det
så, att en av effekterna tydligen är att
herr Åkerlind har fått eu annan inställning.
Jag vet inte om det är riktigt, men
jag tycker nog att hans interpellation är
betydligt mer vidsynt och human än
högermotiionen 1966, som i vissa formuleringar
om än inte i yrkandet andades
vad jag uppfattar som grov cynism. Att
cynismen möjligen är omedveten, där
våldet maskeras som kärlek, finner jag
ännu mer skrämmande.

Jag vill sluta med en mening ur herr
Åkerlinds egen replik: Vi måste dra
fram i ljuset de mörksens gärningar
som våld mot barn är — och, vill jag
tillägga, antingen det kallas misshandel,
aga eller något annat.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Hade jag suttit i min
bänk kunde jag ha instämt i vad statsrådet
Odhnoff sade, men jag kan göra
det från talarstolen i stället. Jag antecknade
med tillfredsställelse att hon
sade att aga är detsamma som våld ■—
det är perfekt beskrivet.

Jiag har inte misstänkliggjort någon,
herr Åkerlind, jag bär bara sagt att herr
Åkerlind fortfarande är anhängare av
aga. Det bär herr Åkerlind själv upprepade
gånger betygat i dag från denna
talarstol, och han har även givit oss exempel
på bur man skall bete sig för att
utöva aga som enligt hans mening är
tillåten. Om herr Åkerlind anser att
jag bär misstänkliggjort honom beror
det kanske på att han inte vet vad aga
är, men då borde herr Åkerlind lära
sig det.

Nr 15

Torsdagen den 28 mars 1968

Interpellation ang. viss nyligen uppdagad spionageverksamhet

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Herr Sjöholm uppehåller
sig genomgående vid gränsdragni
ngsp roblemen, men det är i detta fält
framför allt fråga om de stora frågorna
som gäller barnens liv och hälsa, och
dessa skall vi söka komma åt genom att
gemensamt sluta upp kring en handlingslinje
som kan motverka barnmisshandel.
Jag hoppas att herr Sjöholm
ansluter sig till dienna linje.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Herr Åkerlind drar
gränsen vid fall som gäller barnens
»liv och hälsa». Det är verkligen att
dra gränsen för att man skall reagera
val högt. Detta demonstrerar ytterligare
en gång att herr Åkerlind har den inställning
som jiag angivit.

Jag vill dra gränsen så — och jag har,
med tillfredsställelse erfarit att statsrådet
Odhnoff vill dra den på samma
sätt — att ingenting är tillåtet i detta
avseende. Där skall gränsen dras och
vi hav i riksdagen kommit överens om
att den skall dras på detta sätt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 21

Föredrogs och hänvisades till jordoruksutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 59, angående
ändrade former för reglering av priserna
på fisk, m. m.

§ 22

Interpellation ang. viss nyligen uppdagad
spionageverksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Herr WENNERFORS (h), som yttrade: Herr

talman! Tisdagen den 26 mars
1968 offentliggjorde säkerhetspolisen
omständigheterna kring den underrättelseverksamhet
som från östtyskt håll

har riktats mot Sverige. Verksamheten
har enligt kommunikén koncentrerats
till södra Sverige där säkerhetspolisen
omhändertagit fyra radiosändare. Ledningen
för den utländska underrättelseverksamheten
skulle under 1968 överföras
till ett illegalt agentnät i malmöområdet.
Slutligen må nämnas att säkerhetspolisen
uppfångat radiosignaler
riktade till de verksamma agenterna.

Denna metod att en utländsk stat i
fredstid utplacerar radiosändare på
svenskt territorium antyder att den utländska
underrättelsetjänsten velat bygga
upp en organisation med hög beredskap
i vårt land. Huvuduppgiften har
förmodligen varit av rent militärt slag,
riktad främst möt det strategiskt betydelsefulla
området kring östersjöutloppet.
En möjlighet föreligger också att
sändarna skulle användas för att radiostyra
femtekolonnverksamhet och sabotagegrupper
inom Sverige.

Trots att hela omfattningen av underrättelseverksamheten
ännu inte uppdagats
framstår det inträffade som ett
hot mot vårt lands säkerhet.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till hans
excellens statsministern få rikta följande
fråga:

Vill herr statsministern ge kammaren
en redogörelse för omfattningen och
innebörden av den nyligen uppdagade,
mot Sverige riktade, spionageverksamheten? Denna

anhållan bordlädes.

§ 23

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 122, i anledning av motioner angående
lokaliseringspolitikens framtida
utformning; och

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av § 6 lagen den 30
maj 1873 (nr 31) om rikets mynt.

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
:

till riksdagens ombudsmän, nr 123,
i anledning av skrivelse från riksdagens
ombudsmän angående tjänsteorganisationen
vid riksdagens ombudsmannaexpedition;
och

till styrelsen för riksdagens förvaltningskontor,
nr 124, i anledning av
skrivelse från riksdagens ombudsmän
angående tjänsteorganisationen vid
riksdagens ombudsmannaexpedition.

§ 24

Anmäldes följande motioner:

nr 1022, av herr Öhvall, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 57, med
förslag till lag om ändrad lydelse av
19 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.,

nr 1023, av fru Ryding m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 64, angående skolans arbetstider,
nr 1024, av herr Engkvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 67, angående undervisning för utlandssvenska
barn samt för vissa minoriteter
i Sverige, och

nr 1025, av herr Rimmerfors, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 101, angående långtidsplan för det
statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 25

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.18.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 29 mars

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollen för den 21
innevarande mars.

§ 2

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionen nr
1022; och

till statsutskottet motionerna nr
1023—1025.

§ 3

Föredrogs den av herr Wennerfors
(h) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation

till hans excellens herr statsministern angående
viss nyligen uppdagad spionageverksamhet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Utgifterna inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1968/69 inom
j or dbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Punkten 2

Lantbruksrepresentanter

Sedan punkten föredragits anförde

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Denna punkt i jordbruksutskottets
förevarande utlåtande
handlar om lantbruksrepresentanter.
Alla torde vara ense om att dessa utför
ett värdefullt arbete. Tack vare deras
bevakning i olika delar av världen har
svenskt jordbruk snabbt fått informationer
och impulser.

Frågan om huruvida inte en liknande
bevakning kunde vara behövlig på
den skogliga sidan bar nu uppkommit,
och jag har därför väckt en motion
med hemställan därom. Min motion —
11:900, likalydande med motionen
I: 722 — har remitterats till domänstyrelsen,
skogsstyrelsen, skogshögskolan,
Skogsindustriernas samarbetsutskott
och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund. Som kammarens ledamöter
finner av bilagan till jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 har dessa tunga
remissinstanser ställt sig helt positiva
till tanken i motionerna och understrukit
värdet av en sådan skoglig bevakning
i utlandet.

Jordbruksutskottet har inte tillstyrkt
motionerna men det kan kanske inte
heller sägas att man avstyrkt framställningen.
Jag accepterar den skrivning
som jordbruksutskottet har använt och
jag har inget särskilt yrkande. Jag har
emellertid här velat understryka det
angelägna i att jordbruksdepartementet
nu handlar så snabbt som möjligt, helst
naturligtvis i överensstämmelse med de
intentioner som utskottet angivit, enligt
vilka frågan noga bör följas av
Kungl. Maj:t. Utskottet har inte ansett
sig böra ta ställning i frågan, eftersom
det redan föreligger en framställning
lios Kungl. Maj :t om införandet av
skogliga representanter. Utskottet har
med hänsyn härtill menat att det är
jordbruksdepartementet som snabbt
skall ta initiativ.

Jag vill bara, herr talman, understryka
detta och har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan
på denna punkt.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Kungl. Maj:t hade (bilaga 11, punkten
D 5, s. 50—52) föreslagit riksdagen att
till Särskilt stöd åt det mindre jordbruket
för budgetåret 1968/69 anvisa ett
förslagsanslag av 76 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna 1:48
av herr Fålldin m. fl. och II: 76 av herr
Eliasson i Sundborn m. fl. vari hemställts
att riksdagen vid behandlingen
av statsverkspropositionen, bil. 11,
punkt D 5 måtte 1) medge generell uppräkning
av det extra mjölkpristillägget
i norra Sverige med 25 procent för
återställande av pristilläggets realvärde,
2) anvisa till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket för budgetåret 1968/69
ett förslagsanslag av 84 000 000 kr.,
varav 8 000 000 kr. finge disponeras för
det i motionerna angivna syftet,

dels de likalydande motionerna I: 718
av herr Strandberg och fröken Stenberg
och II: 920 av herrar Petersson och
Nilsson i Agnäs vari hemställts att riksdagen
måtte anvisa till Särskilt stöd åt
det mindre jordbruket för budgetåret
1968/69 ett förslagsanslag av 84 000 000
kr., varav 8 000 000 kr. finge disponeras
för det i motionerna angivna syftet,
dels motionen II: 909 av herrar Jönsson
i Ingemarsgården och Antby vari
hemställts att riksdagen vid behand^

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15

lingen av statsverkspropositionen, bil.
11 punkt D 5 måtte 1) medge generell
uppräkning av det extra mjölkpristillägget
i norra Sverige med 25 procent,
2) anvisa till Särskilt stöd åt det
mindre jordbruket för budgetåret 1968/
69 ett förslagsanslag av 84 000 000 kr.,
varav 8 000 000 kr. finge disponeras enligt
i motionen angivet syfte.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna
I: 48 och II: 76, I: 718 och II: 920 samt
11:909 till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 76 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson (h), Skärman (fp), Hermansson
(ep), Lundberg (h), Karl-Erik
Eriksson (fp), Nilsson i Lönsboda (fp)
och Persson i Heden (ep), fru Sundberg
(h) samt herrar Jönsson i Ingemarsgården
(fp) och Larsson i Norderön
(ep), som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:48 och 11:76, 1:718
och 11:920 samt 11:909 till Särskilt
stöd åt det mindre jordbruket för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 84 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! I fjolårets riksdagsbeslut
om riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken
underströks nödvändigheten
av att en betydande jordbruksproduktion
uppehälles även i norra
Sverige. Det kan inte råda något tvivel
om att det kombinerade jord- och skogsbruket
för norra Sveriges vidkommande
är den bästa och effektivaste driftformen.
Inom detta kombinationsbruk
måste mjölkproduktionen tillmätas en
avgörande betydelse. Detta gör att
mjölkproduktionen måste ges goda be -

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

tingelser om man skall kunna behålla
ett livskraftigt jordbruk i norra Sverige.

Såväl arealbidraget som leveranstilllägget
på mjölk avskaffades genom föregående
års riksdagsbeslut. I stället
skall utgå ett särskilt övergångsbidrag.
För jordbruket i norra Sverige och särskilt
för mjölkproduktionen betyder
denna omläggning en väsentlig försämring
av betingelserna. Av denna anledning
får det i norra Sverige utgående
extra mjölkpristillägget, som inte förändrades
vid sagda riksdagsbeslut, ökad
betydelse.

Bidragsskalan för detta betydelsefulla
pristillägg har dock inte justerats sedan
1962/63. Genom inflationen har sålunda
värdet av mjölkpristillägget blivit
väsentligt reducerat.

För oss motionärer är det uppenbart
att mjölkproduktionen i norra Sverige
nu inte har sådana betingelser, att den
på sikt kan upprätthållas i den omfattning
som krävs för att färskvaruproduktionen
skall kunna tillgodoses. En
nödvändig åtgärd för att skapa bättre
förutsättningar är att återställa det extra
mjölkpristilläggets realvärde. Detta
tilläggs storlek bör fortlöpande anpassas
till penningvärdeutvecklingen.

Då en sådan successiv anpassning inte
har skett är det nu nödvändigt med
en större höjning. Penningvärdeförsämringen
sedan 1962/63 motiverar en uppräkning
med 25 procent. En sådan uppräkning
för återställande av realvärdet
skulle medföra en kostnad av omkring
8 miljoner kronor. Det kan tilläggas att
detta belopp är lägre än den besparing
som slopandet av areal- och leveranstilläggen
i ifrågavarande län innebär.

1 norrlandslänen har leveranstillägget
motsvarat i genomsnitt 1,5—3 öre per
kilo mjölk, vilket är avsevärt mer än
i övriga delar av landet. Enbart bortfallet
av detta stöd motiverar alltså en betydande
uppräkning av det extra mjölkpristillägget,
om prisrelationerna skall
upprätthållas.

Det kan vidare tilläggas att mjölk -

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

invägningssiffrorna för norrlandslänen
under år 1967 har fallit mera än genomsnittligt
för hela landet. I vissa län är
nedgången inemot 10 procent, medan
genomsnittet är cirka 6 procent.

I den aktuella jordbruksdebatten förekommer
givetvis även de koncentrerade
rationaliseringsinsatserna i Norrland,
den s. k. KR-verksamheten. Denna
berör dock ett mindre antal jordbruk
inom begränsade områden och
kan därför inte i väsentlig grad påverka
förhållandena i landsdelen som helhet.

I utskottet har vi beretts tillfälle att
lyssna till en redogörelse för denna
verksamhet av några representanter för
lantbruksstyrelsen. Av vad som därvid
meddelades kunde man tyvärr inte bli
övertygad om att ens de områden och
företag som berörs av denna särskilda
rationalisering blivit tillfredsställande
hjälpta.

Lönsamheten sades visserligen ha
ökat något men hur mycket ansågs svårt
att fastställa. Avgörande för dessa företags
existens var dock att det högre
mjölkpriset i Norrland kunde upprätthållas.
Det var grunden för att verksamheten
skulle kunna fortfara.

Även om man således satsar på en effektivare
produktion så är tydligen inte
denna verksamhet någon patentlösning,
som skyddar företagen för de påfrestningar
som mjölkproducenterna
särskilt i Norrland i hög grad är utsatta
för.

Jag finner det betänkligt att frågan
om våra fortsatta möjligheter att bibehålla
en betydande jordbruksproduktion
i vårt lands norra delar — så betydelsefull
som den är — hittills i alltför
hög grad har stannat vid utfästelser
i stället för åtgärder. En konstruktiv åtgärd
skulle enligt vår mening vara att
tillgodose det rimliga önskemålet att det
extra mjölkpristillägget åtminstone anpassas
till dagens penningvärde.

Med det anförda, herr talman, vill
jag yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Tillsammans med herr
Petersson har jag väckt motionen II:
920 — likalydande med motionen I:
718 — med begäran om en 25-procentig
uppräkning av det extra mjölkpristillägg
som utgår till det norrländska
jordbruket. Detta bidrag har icke justerats
sedan budgetåret 1962/63 och bör
med hänsyn till bl. a. inflationen uppräknas,
så att stödets realvärde återställs.

Jag vill understryka att det måste anses
vara ett samhällsintresse att jordbruk
bedrivs i norra Sverige också i
fortsättningen. Men om inte pessimismen
bland jordbrukarna skall tilltaga
och jordbruken läggas ned i sådan utsträckning
att mjölkförsörjningen i området
äventyras måste vi ägna uppmärksamhet
åt lönsamheten. Härvidlag
vill jag instämma i vad herr Larsson i
Norderön nyss yttrade. Det är mjölkproduktionen
som i dag är förutsättningen
för att man skall kunna räkna
med rimlig lönsamhet hos de uppbyggda
enheterna, t. ex. på KR-jordbruken.
Nedläggningen av jordbruk är ju för
närvarande dubbelt bekymmersam därför
att arbetslöshetssituationen är sådan,
att vi får räkna med att de människor
som friställs måste omskolas och
lämna bygden, med de beklagliga följder
detta har. Misslyckas de sedan på
annat håll måste de kanske ändå komma
åter till bygden.

Jag har också den uppfattningen att
sådan utvecklingen är i dag måste vi
räkna med att i en inte alltför avlägsen
framtid tvingas försörja oss med
torrmjölk eller kanske med mjölk i
tetrapak, som förs i lastbilar från södra
Sverige, eller mjölk i tankbilar från
Finland. Detta vore emellertid enligt
min mening både olämpligt och onödigt.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen 1.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15

Herr talman! Eftersom jag är motionär
och reservant i denna fråga skulle jag
helt kortfattat vilja understryka några
synpunkter.

För det första är det en grundförutsättning,
om man vill behålla jordbruket
i Norrland vid god livskraft, att erbjuda
bra betingelser för mjölkproduktionen.
Den är en avgörande faktor i
det norrländska jordbruket.

För det andra vill jag framhålla att
fjolårets riksdagsbeslut om att avskaffa
arealbidraget liksom leveranstilllägget
för mjölk och ersätta dem med
ett särskilt övergångsbidrag kom att betyda
försämringar för en del mjölkproducenter
i Norrland. Man har också
kunnat konstatera att mjölkproduktionen
har minskat. Jag vill inte på något
sätt påstå att orsaken därtill uteslutande
är dessa ändrade bestämmelser, men
de har säkerligen bidragit. Genom utglesningen
av de mjölkproducerande enheterna
fördyras också uppsamlingen,
vilket betyder ökade kostnader för de
kvarvarande mjölkproducenterna.

Jag vill dessutom konstatera att det
norrländska jordbruket har stor betydelse
inte bara för livsmedelsförsörjningen
utan även för försvarsberedskapen
liksom för näringslivet och samhällets
funktion i övrigt i dessa områden.
Därför kan man nog med fog säga att
det är ett riksintresse att vidmakthålla
jordbruket där vid en god standard.

Vi anser att den av oss föreslagna
uppräkningen av det extra mjölkpristillägget
med 25 procent är i hög grad
nödvändig för att stimulera framför
allt mjölkproduktionen. Inflationen sedan
1962/63, då de nu gällande bestämmelserna
trädde i kraft, motsvarar ungefär
25 procent och därför anser vi
det som ett rättmätigt krav att påfordra
att läget skall återställas.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till reservationen 1.

Herr JOHANSON i Västervik (s):
Herr talman! Innan jag går in på den

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

punkt som nu behandlas vill jag säga
några ord om den uppgörelse som träffades
föregående År beträffande vårt
jordbruk.

Socialdemokraterna har blivit beskyllda
för att hetsa mot jordbrukarna,
att vilja utrota jordbrukarna och bedriva
klappjakt på dem. Var och en
som var med om riksdagsbeslutet föregående
år vet dock att det beslutet syftade
till att söka ge jordbrukarna en
sådan inkomst att de stannar kvar i sitt
yrke. Årligen har bortrationaliserats
omkring 10 000 jordbrukare. Orsaken
till detta har väl i hög grad varit, att
näringen givit så små inkomster att dess
utövare sökt sig till andra arbetsuppgifter
som de räknat med skulle ge ett
bättre utbyte.

Beslutet föregående år innebar också
att man skulle få bort det pristryckande
överskottet som i sin tur medverkat
till att jordbrukarna fått så låga
inkomster. Dessutom önskade man få
fram brukningsenheter som skulle kunna
ge jordbrukarna full sysselsättning
och rimlig avkastning. Den mindre
jordbrukaren skulle inte få någon större
fördel, om man ökade importskyddet,
eftersom hans produktion till avsalu
är mycket ringa. Jag tror att de
jordbrukare, som har kommit i åtnjutande
av det särskilda stödet till jordbrukets
rationalisering, har förstått betydelsen
av att det skapas brukningsenheter
av sådan storlek, att de kan ge
jordbrukarna en ordentlig ersättning
för deras arbetsinsatser.

Efter att ha gjort denna deklaration
skall jag be att få övergå till punkten
11. Jag vill då först säga att även frågan
om mjölkpristillägget ingick i uppgörelsen
föregående år. Såsom har
framgått av föregående anförande yrkar
reservanterna nu en höjning av det
extra mjölkpristillägget med 25 procent,
vilket kräver en uppräkning av
anslaget under punkt 11 med 8 miljoner
kronor. Det extra mjölkpristillägget utgår
med differentierade belopp till sju

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

olika zoner i norra Sverige. Tillägget
varierar mellan 10,3 och 1,4 öre per kilo
och utgår generellt på all invägd
mjölk inom vederbörande zon. Det är
således inte fråga om något speciellt
småbrukarstöd, vilket anslagsrubriken
»Särskilt stöd åt det mindre jordbruket»
kan ge ett intryck av. Tillägget är
alltså lika stort per kilo mjölk för småbrukaren
som för brukare av större enheter.

Hur mycket kan då en höjning av detta
bidrag med 25 procent betyda i det
enskilda fallet? Inom den lägsta bidragszonen
ger ett extra pristillägg på
0,35 öre per kilo 35 kronor per år för
den som levererar 10 000 kilo mjölk
och 350 kronor per år till den som levererar
100 000 kilo mjölk. Inom den
högsta bidragszonen blir dock tillägget
mera markerat. En leverantör av 10 000
kilo mjölk får 260 kronor per år och
en leverantör av 100 000 kilo mjölk får
2 600 kronor per år. Jag nämner dessa
siffror för att åskådliggöra, att det inte
är fråga om något speciellt småbrukarstöd.

Motionärerna åberopar penningvärdeförsämringen
sedan år 1962 och anför
denna såsom motiv för sitt yrkande.
De bortser då ifrån att detta bidrag
vägdes in i den stora uppgörelse som
riksdagen antog för mindre än ett år
sedan. Sedan maj månad år 1967 har
penningvärdeförsämringen varit obetydlig.
Till och med Jordbrukarnas Föreningsblad
skrev i sin ledare för någon
vecka sedan, att inflationen kom
av sig under senare halvåret 1967.

Det kan också finnas anledning att
erinra om att i överenskommelsen om
prissättningen på mjölk för åren 1967/
68 och 1968/69 ingår en stegvis företagen
höjning av avräkningspriset på
mjölk, vilken givetvis kommer alla leverantörer
till godo.

Den minskade invägningen vid mejerierna
har också haft en gynnsam inverkan
på producentpriset, då relationerna
mellan konsumtionsmjölk och
produktmjölk blivit förmånligare.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets hemställan
under punkten 11.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johanson i Västervik
framhöll i sitt anförande att det
extra mjölkpristillägget utgår med varierande
belopp. Längst i söder börjar
det med 1,4 öre och längst i norr är det
uppe i 10,3 öre. Herr Johanson tycks
emellertid inte ha dragit den riktiga
slutsatsen beträffande anledningen till
att det förhåller sig så. Detta tillägg är
ju motiverat av de klimatiska förhållandena,
och de är likadana för både
stora och små. Att mjölkpristillägget
står upptaget under småbruksstödet beror
på att jordbruken i Norrland för det
mesta är små, men dess egentliga motiv
är alltså de klimatiska förhållandena,
som blir svårare ju längre norrut man
kommer.

Eftersom man anser det vara ett riksintresse
att behålla mjölkproduktionen
— den viktigaste delen av jordbruksdriften
i Norrland — har man konstruerat
denna form av pristillägg. Vid remissbehandlingen
av jordbruksutredningen
framkom det också vägande skäl
för dess bibehållande. Detta kan förtjäna
att framhållas efter herr Johansons
anförande.

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Får jag bara för herr
Jönsson i Ingemarsgården framhålla,
att jag är fullt införstådd med att det
är de klimatiska förhållandena i Norrland
som motiverar det differentierade
tillägget.

Herr NILSSON i Agnäs (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill inte låta tillfället
gå mig ur händerna att till herr
Johanson i Västervik säga att det stora
flertalet jordbrukare i Norrland driver
sådana jordbruk där detta extra stöd är

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15

av betydelse. Varje jordbrukare i Norrland
är tacksam för varje hundralapp i
ökad inkomst som kan komma i fråga
— ett sådant stöd är inte på något sätt
betydelselöst.

Herr LARSSON i Norderön (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Man kan givetvis invända
emot att denna fråga om mjölkpristillägg
hamnat under rubriken
»Särskilt stöd åt det mindre jordbruket»
— det är inte en helt korrekt placering.
Jag framhöll också i mitt tidigare
inlägg att klimatförhållandena
givetvis drabbar alla mjölkproducenter,
alla som över huvud taget driver jordbruk
i norrlandsområdet. Jag klargjorde
även att vi i jordbruksutskottet
fått en redogörelse för att även KRjordbruken,
som ju tillhör de större, är
synnerligen beroende av denna prishöjning
för sina existensmöjligheter.

Herr talman! Jag vill sedan bara tilllägga
att vid fjolårets beslut föll denna
fråga först efter en gemensam votering.

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
besvära kammaren mer i denna fråga,
men då jag hörde herr Nilsson i Agnäs,
som är representant för högern, och då
jag ser att det finns även andra högermän
som står som reservanter, blev jag
något förvånad, ty deras inställning här
strider mot högerns tal utåt om skattesänkningar.
Samtidigt med skattesänkningar
vill man öka försvarskostnaderna,
och man vill också öka dessa utgifter
för stöd åt jordbruket. Jag skulle
vilja påstå att det inte finns någon korrespondens
mellan vissa högermäns
agerande här i riksdagen och deras agerande
utåt när det gäller att skapa en
opinion för skattesänkningar.

Herr NILSSON i Agnäs (h) kort genmäle: Herr

talman! Det var en mycket

4 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 15

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

överraskande replik från herr Johansons
sida. Jag är av den uppfattningen
att ett stöd åt jordbruket i Norrland,
som i detta fall kanske skulle kosta 8
miljoner kronor, i det långa loppet inte
kommer att betyda några skattehöjningar
för landet i stort. Skattehöjningar
för landet i stort blir det däremot
fråga om, när en hel näring av
detta slag läggs ned i Norrland. Ett beslut
om särskilt stöd åt jordbruket i
Norrland innebär visserligen i dag en
ökning av statens utgifter, men i det
långa loppet kommer en sådan åtgärd
att slå åt andra hållet. Vad vi här har
föreslagit står därför inte alls i strid
mot vår allmänna uppfattning, att det
så småningom skall vara möjligt att
genomföra skattesänkningar.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! I anslutning till den
debatt som nu förs om mjölkproduktionen
skulle jag vilja lämna en enda uppgift.
Jag har i övrigt ingen anledning
att lägga mig i debatten. Jag tycker att
herr Johanson i Västervik har anfört så
vettiga argument för sin ståndpunkt, att
jag inte har något behov av att komplettera
vad han har sagt.

Om vi ser på utvecklingen av mjölkproduktionen
finner vi att nedgången i
produktionen inom de nordligaste länen
inte på långa vägar har varit så stor
som för landet i övrigt. Under den senaste
femårsperioden har nedgången
för landet totalt sett varit drygt 13 procent
i fråga om den invägda mjölkmängden,
men för norrlandslänen stannar
nedgången vid 6 procent. Beträffande
prisutvecklingen finner vi att
mjölkpriset under samma period för
landet i dess helhet har stigit med 11
öre. För de fyra nordligaste länen kan
vi räkna med en prisförhöjning av 13
öre, således en väsentlig förbättring av
priset i förhållande till landet i dess
helhet under denna period.

Jag vill tillägga att vi skall akta oss

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

för att göra alltför kortsiktiga bedömningar.
Vi var ju i fjol i riksdagen överens
om att vi skall eftersträva en viss
reducering av mjölkproduktionen för
att vi skall nå bättre resultat, såsom herr
Johanson redan har framhållit. Vi har
sett att vi lyckades väl med det under
1967, men det ser ut som om den diskussion
som nu kommit i gång skulle
leda till att vi på nytt får en ökning av
mjölkproduktionen. Siffrorna för februari
månad tyder nämligen på att
mjölkproduktionen håller på att öka
igen. I fråga om de nordliga länen är
det alldeles uppenbart, om vi jämför
februarisiffrorna i fjol med februarisiffrorna
i år — även om vi beaktar att
det är skottår i år och att vi hade en
dag mer — att mjölkmängden har ökat.

Jag har velat säga detta för att man
skall ha bakgrunden klar för sig i denna
diskussion. Norrland har inte varit hårt
behandlat. Det finns ingen anledning att
se Norrland som något speciellt problem,
utan problemet gäller hela det
svenska jordbruket, när man skall diskutera
mjölkvolymen och mjölkproduktionens
förutsättningar.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som jordbruksministern påpekar, att
mjölkproduktionen har gått ned mindre
i Norrland än i södra Sverige. Men det
visar också riktigheten i vad jag sade
förut, nämligen att mjölkproduktionen
är en nyckelfaktor för det norrländska
jordbruket. En jordbrukare i Norrland
har inte samma möjligheter att lägga
om till kreaturslöst jordbruk för att få
eu lönsam drift. Därför måste han hålla
fast vid mjölkproduktionen, och det är
det som gör att han har ett så svårt
läge.

Vi som sysslar med detta vet alla att
mjölkproduktionen är personalkrävande
och besvärande för den som skall ha
hand om djurskötseln. Han blir tidsbunden,
har svårt att få fria lördagar,

helgdagar, kvällar o. s. v. Detta gör att
de flesta, som kan få en lönsam drift
på annat sätt, gärna vill rationalisera
bort mjölkproduktionen. Men denna valmöjlighet
finns inte i Norrland, utan
man måste bli kvar och fortsätta med
mjölkproduktion om man vill ha en
någorlunda lönsam jordbruksproduktion.
Det syns också tydligt av siffrorna
att man stannar kvar så länge som
möjligt. Det finns inte heller på arbetsmarknaden
i övrigt så stora valmöjligheter,
om man vill bo kvar på orten.
Detta förklarar alla dessa förhållanden
och ger en ytterligare tyngdpunkt åt
vårt krav på en höjning med 25 procent.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! De motioner om ett
extra mjölkpristillägg som vi behandlar
under denna punkt berör ett ämne som
inte utgör någon nyhet för riksdagen.
Senast vid förra årets riksdag hade vi
en debatt i detta ärende, och frågan
föll då vid den gemensamma omröstningen.
Eftersom yrkandet i motionerna
är ett rättvisekrav för det småbruk
som i Norrland helt och klart dominerar,
är det naturligt att frågan återkommer
i år. Den uppräkning av bidraget
med 25 procent som bar yrkats
i motionerna utgör i realiteten ingen
ökning av bidraget, därför att det knappast
kan sägas vara en kompensation
för den urholkning som skett under
årens lopp.

I samband med riksdagens beslut förra
året om jordbrukspolitiken avvecklades
vissa stödbidrag som utgått till det
mindre jordbruket. Det gällde, som det
också påtalats här, arealbidraget och
leverantörstillägget. Avvecklingen av
dessa bidrag innebar helt självklart en
inkomstminskning för berörda jordbrukare,
viilkas inkomstläge redan innan
lag under genomsnittsnivån för
jämförbara gruppers.

Om löftet från riksdags/beslutet förra
året, att det skall finnas ett livskraftigt
jordbruk i Norrland, skäll infrias

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15

borde riksdagen i år bifalla den lilla inkom
stförbättring som den begärda höjningen
av miöIkpriistillägget kan ge.
Mjölkproduktionen är den huvudsakliga
inkomstkällan för jordbrukarna i
Norrland, och dessutom är det lika
mycket ett konsumentintresse att en
färskvarukonsumtion kan vidmakthållas
även i denna del av landet.

Inom vissa områden i Norrland är
mjölkproduktionen på kraftig tillbakagång
— det är en tendens som jag kunnat
konstatera för det område där jag
hör hemma, nedre delen av Norrland.
Framför allt i Gästrikland har minskningen
under senare år varit ganska
stor. Denna tendens lär man inte kunna
bryta med den ringa prisökning som det
här kan bli fråga om, men det finns
jordbrukare vilkas situation är sådan
att en prisförbättring, hur liten den än
är, kan hjälpa dem att klara amorteringar
och dryga räntor för den skuld
de fått sätta sig i.

Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen 1 vid punkten
11.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag fick inte klart för
mig om herr Johansons i Västervik argumentation
beträffande budgeten gällde
centerpartiet — den kanske gällde
andra partier. Jag uppfattade alltså inte
om hans synpunkter hade adress till
något speciellt parti'', men för att skingra
eventuella missförstånd vill jag nämna
att de åtta miljoner kronor, som
föreslås i de motioner som bl. a. jag
varit med om att väcka, är inräknade
i det budgetalternativ som presenterats
från vår sida.

Herr Johanson i Västervik sade vidare
att man skulle kunna lanvända
pengarna till skattesänkning. Man skulle
naturligtvis kunna fortsätta ett sådant
resonemang om anslags inverkan i skattesammanbang
ganska länge, men jag
tror inte att det nu skulle vara särskilt
fruktbringande. Man skulle med samma

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

resonemang kunna komma till den slutsatsen
att man skulle slopa investeringsbanken
och använda de 500 miljonerna
för skattesänkning. Det tror j‘ag varken
herr Johanson i Västervik eller jag
skulle vara intresserad av. Därför får
man väl bedöma sådana bär utgifter
som en investering i vårt näringsliv,
när vi ur samhällsekonomiska, företagsekonomiska,
sociala eller andra
synpunkter vill befordra näringslivet i
ett visst område eller på vissa sektorer.

Jag vill understryka vad soan sades
här att det inte kan vara önskvärt att
minskningen av mjölkproduktionen blir
densamma i de norrländska områdena
— dit mitt eget hemlän i detta sammanhang
räknas — som på annat håll. Den
målsättning som jordbruksministern,
jordbruksutskottet och riksdagen i fjol
var överens om innebar ju att man
skulle ha en betydande jordbruksproduktion
i dessa delar av landet. Eftersom
mjölkproduktionen är en nyckelproduktion
i detta jordbruk kräver målsättningen
att man kan behålla den
mjölkproduktion man har och ge den
rimliga ekonomiska villkor. Såvitt jag
ser finns det mycket starka skäl för att
man gör en uppräkning av det extra
mjölkpristillägget mot bakgrund av vad
som skett dels i fråga om penningvärdeförändringen,
dels i fråga om slopandet
av producentbidraget och ar cad ti 11-lägget.

Jag har sett något av KR-verfcsamheten
och haft kontakt med en del som
arbetar med den. Jag kan inte ett ögonblick
bortse ifrån att det ligger eu betydande
fördel i att en företagare, i
detta fall en jordbrukare, får ett så pass
betydande stöd. Om man slår ut stödet
på mjölklitern är det inte så obetydligt
jämfört med vad den får som producerar
på basis av en nybyggnation,
där vederbörande inte har fått några
andra förmåner än en lånegaranti. Trots
detta är det ju ett faktum att det finns
KR-jordbrukare som bedömer att det
blir ganska svårt att klara sig fram -

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

över. Man ser i många fall inte särdeles
optimistiskt på detta.

Jag tycker att dessa skläil gör att man
skulle kunna bifalla reservationen, så
mycket mer som det bara skilde på
någon röst att man hade kiommiit till
ett positivt resultat när riksdagen i
fjol behandlade denna fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifalil
till reservationen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Sedan herr Eriksson i
Bäokmora och jag tillsammans tittat
på siffrorna tror jag att vi kan vara
överens om att det inte är nåigon nedgång
i Hälsingland. Tvärtom är det
så — i både Hälsingland och Gästrikland
— att man där kunde iaktta en
omsvängning redan i januari månad.
Invägningssiffrorna i januari och februari
1968 var högre än under motsvarande
tid i fjol. Då borde nog herrarna
ändå inse att det håller på att
svänga om nu. Det är ganska tydligt
att det bär börjat bli en ökning av
in j ö lkp rodukt i o ne n.

Om vi höjer priset i dag, kan vi
vara säkra på att det inte kommer att
dröja länge förrän vi på nytt får dras
med överskottsproblem. Vi kommer
kanske att få göira det ändå, ty Vi tog
nog till för kraftigt i fjol, när vi förbättrade
villkoren för mjölkproduktionen;
vi kanske kom ett steg för långt.
Det är tydlig risk att vi inte kommer
ifrån överskottsproblemen och att det
redan uir den synpunkten vore olyckligt
att följa den motion som väckts om
en höjning av tillägget. Det finns inte
någon speciell motivering för det, och
i allmänhet är vi Väl överens om att
vi egentligen skulle försöka komma bort
från denna typ av bidrag och söka oss
över till ett stöd som vore mera produkt
neutralt och som inte vållade bekymmer,
vilket onekligen ett överskott
av mjölk kan göra. Där pekar utskottet
på att det igångsatts en utredning

vid 1 antbrtikshögskolan om den ekonomiska
situationen för det norrländska
jordbruket. Jag hoppas att vi, när resultatet
föreligger, skall få bättre möjligheter
att bedöma huruvida det norrländska
jordbruket är speciellt illa
gynnat i förhållande till landets jordbruk
i övrigt. Jag tycker att vi bör
kunna invänta det materialet med rätt
stort lugn, särskilt med hänsyn till den
produktionsutveckling vi nu kan iaktta.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! I sitt förra anförande
sade jordbruksministern att nedgången
i mjölkproduktionen skulle vara mindre
i de nordliga länen än i det övriga
Sverige; i Norrland skulle nedgången
ha varit 6 procent. Jordbruksministern
anförde vidare att årets siffror för
februari och i Hälsingland även för
januari månad skulle vara bättre, jämförda
med motsvarande tid förra året.
Vi bör i det sammanhanget emellertid
inte glömma bort att vi förra året hade
det stora sorkåret, och vi hade mycket
svåra problem med foder i praktiskt
taget hela Norrland. I de trakter jag
företräder var man helt enkelt tvungen
att slakta ut på ett helt annat sätt än
eljest. Skördeåret 1967 var mycket bättre,
och fodersituationen är i år en helt
annan. Man bör därför akta sig för
att fästa alltför stort avseende vid den
uppgång som siffrorna visar.

Jordbruksministern sade att det i alla
fall föreligger ett överskottsproblem.
När det gäller färskvarorna trdr jag
inte att Vi bär något överskottsproblem
i Norrland. Jag vet att man kör mjölk
i tankvagnar och på annat sätt från
Västerbotten till Norrbotten, och jag
vet också att det finns andra områden
i Norrland, där man inte producerar
tillräckligt med mjölk utan måste transportera
sådan långa sträckor.

Jaig vill vidare fråga jordbruksministern
om han anser att det föreligger
livsmedelsöverskott när det gäller världen
i stort. Får vi inte snart räkna

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15

med — om vi nu, som jordbruksministern
säger, skall avstå från kortfristiga
bedömningar — att hela Sveriges jordbruksproduktion
måste sättas in i ett
världssammanhang? Ur den synpunkten
är det väl alltså inte så farligt om
det nu produceras mycket mjölk i Norrland.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jordbruksministern hade
färskare siffror än jag vad det gäller
mjölkproduktionens utveckling i Gästrikland
och Hälsingland, och det är
klart att siffrorna för dessa första månader
på året visar en liten dragning
uppåt. Men jag jämförde åren 1966 och
1967 med åren dessförinnan. En sådan
jämförelse viisar en mycket kraftig
trend till en minskning av mjölkproduktionen.
Om jag inte minns fel, hade
Gästrikland som årsgenomsnitt en sänkning
med 10 procent; om det nu från
den låga nivån är en liten dragning
uppåt iså är det inget oroande. Jag tror
emellertid ätt den tendensen kan bli
ganska kortvarig, och i varje fall tror
jag inte att en höjning av det extra
mjölkpristillägget kommer att medföra
någon större ökning av mjölkproduktionen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag tror, herr jordbruksminister,
att det ändå är ganska vanskligt
att dra några slutsatser av trenden
i produktionsvolymen under något
ivartal jämfört med tidigare kvartal —
2ller låt oss säga ett par månader i år
jämfört med fjolåret. Man kan inte säga
att en sådan utveckling visar att vi fått
en viss inriktning. Jag tror inte att ett
sådant resonemang är hållbart. Man kan
mycket väl hypotetiskt tänka sig, att
man får en ökning på kort sikt av
mjölkproduktionen i ett visst område
men att utvecklingen inom låt oss säga
fem till åtta år blir en helt annan. Jag
säger inte att utvecklingen tyder på en
sådan trend, men den kan mycket väl

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

tänkas. Därför bör man inte av sådana
här statistiska uppgifter dra några förhastade
slutsatser.

Mitt resonemang är detta, att en betydande
del av mjölkproduktionen —
jag kan ta mitt eget lön som exempel,
men det gäller också Norrland — kommer
från mindre jordbruk, Vilkas ägare
befinner stig i eu sådan ålder att de
inte kommer att vara aktiva jordbrukare
under så lång tid ytterligare. I många
fall finns det heliler inga barn som tar
vid. Det blir då rationaliseringar, men
totalt sett kommer det med all sannolikhet
inom en period av 10—15 år att
bli en mycket stark reducering av antalet
jordbrukare. Att då basera bedömningen
av mjölkproduktionens utveckling
inom dessa områden på ett par
månaders siffror tycker jag inte är
särskilt tillförlitligt. Sådana siffror blir
fullständigt missvisande. Det är därför
som det är så väl motiverat att man
får en förstärkning av det extra mjölkpristillägget.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kian hålla med herr
Eliasson i Sundborn om att vi kan
skjuta på denna bedömning och se hur
utvecklingen gestaltar sig. Under våren
kanske vi får tillfälle att återkomma
till frågan, när vi har fått uppgifter
för ytterligare någon månad.

Jag ville egentligen — och diet sade
jag redan i mitt förra inlägg — just
varna för att man drog alltför hastiga
slutsatser. Det bär ju talats om en nedgång
och då sade jag att man nu kunde
skönja tecken på eu uppgång, alltså
inte bara en stagnation utan också en
uppgång.

Jag har klart redovisat begränsningen
av de siffror jag anfört. De avser
bara vissa områden och endast ett par
månader. Vi får som sagt möjligheter
att återkomma till denna fråga.

Jag skall inte fresta kammarenis tålamod
med att gå in i en diskussion om

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

det norrländska jordbrukets och speciellt
mjölkproduktionens roll i hela
/ärldssammanhanget. Det får vi väl
;para till ett tillfälle då det finns bättre
utrymme för en sådan debatt.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag beundrar jordbruksministern
när han säger att han med
stort lugn kan invänta resultatet i förevarande
avseende. Vi som bor i Norrlamd
och ägnar oss åt denna näring
känner oss givetvis inte lika lugna.

Jag vill också få tillagt att man i år,
på grund av arbetsmarknadssvårigheterna
och den bristande sysselsättningen
framför allt i skogsbruket, visar en
tendens att i stället isatisa på mjölkproduktionen.
Det är en omständighet som
är omvittnad från mejeriföreningar, att
leverantörer, som har slutat med sin
produktion, har återkommit på grund
av arbetsmarknadsläget. Det gäller då
ofta äldre jordbrukare som ser en möjlighet
att rimligt kunna klara Sig i en
brydsam situation. Men från detta är
det långt till att säga att man kan se
på förhållandena med stort lugn.

Vad som för oss är väsentligt är att
riksdagsuttalandet i fjol om upprätthållandet
av en betydande jordbruksproduktion
i Norrland följs av åtgärder.
Vi måste få den prisförhöjning som
gör verksamheten lönsam inte bara för
de små utan även för de större jordbrukarna
som bedriver ''mjölkproduktion.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag återkommer. Jag vill bara bemöta
ett par saker som herr Larsson
i Norderön och herr Elialsson i Sundborn
anfört.

Man talar om en nedåtgående trend
när det gäller invägningen av mjölk,
och så väcker man en motion och avger
en reservation, som skulle innebära
att en leverantör i lägsta bidragszonen,
som levererar 10 000 kilo mjölk
per år, skulle få 35 kronor. Är det nå -

gon som tror att de 35 kronorna på
något sätt skulle påverka trenden? Den
som levererar 100 000 kilo mjölk får
350 kronor, och inte heller en sådan
summa kan väl påverka trenden. Men
går man upp i den högre bidragszonen
så finner man att den som levererar
10 000 kilo mjölk får ytterligare 260
kronor, medan den som levererar
100 000 kilo skulle få 2 600 kronor. Jag
är även härvidlag tveksam om det på
något sätt skulle kunna påverka trenden,
ifall man ökade pristillägget med
dessa summor.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! För det område som
jag representerar skulle denna höjning
bli ungefär 2 öre per kilogram mjölk.
Medelleveransen kan jag för dalgen inte
ange men låt oss säga att den är omkring
20 000 kilo. Då blir det cirka 400
kronor i genomsnitt per leverantör och
vi missunnar inte dem som bor i ett
område med annat in j ölkp nisti 1 lä gg att
få den del av höjningen som tillkommer
dem.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
11) i utskottets utlåtande nr 1, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15

Lantbrukshögskolan: Avlöningar och Omkostnader

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 98 ja
och 91 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 12—18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Lantbrukshögskolan: Avlöningar och

Omkostnader

Kungl. Maj :t hade (punkterna F 1—
F 2, s. 64—70) föreslagit riksdagen
dels 1) att bemyndiga Kungl. Maj :t att
vid lantbrukshögskolan a) inrätta en
professur i prydnadsväxtodling, b) med
indragning av en tjänst som föreståndare
för statens lantbruksbyggnadsförsök
inrätta en tjänst som föreståndare
och professor, 2) att till Lantbrukshögskolan:
Avlöningar för budgetåret

1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
20 574 000 kr., dels till Lantbrukshögskolan:
Omkostnader för budgetåret

1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
2 344 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna I:
704 av herr Torsten Andersson och
II: 902 av herr Grebåck vari hemställts
att riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj:t att vid lantbrukshögskolans avdelning
för lantbrukets radiobiologi inrätta
en tjänst som förste konsulent,
en tjänst som forskarassistent och en
tjänst som laboratorieassistent,

dels de likalydande motionerna I:
710 av herr Axel Kristiansson m.fl.
och II: 903 av herr Grebåck m.fl. vari,
såvitt nu var i fråga, hemställts att
riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj:t att vid lantbrukshögskolan inrätta
en tjänst som statsagronom i vattenvård,

dels motionen II: 912 av herr Lundberg
vari hemställts att riksdagen måtte
besluta att vid lantbrukshögskolan, mikrobiologiska
institutionen, från den 1
juli 1968 inrätta en tjänst som förste
konsulent för ensileringsforskning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. bemyndiga Kungl. Maj:t att vid
lantbrukshögskolan dels inrätta en professur
i prydnadsväxtodling, dels med
indragning av en tjänst som föreståndare
för statens lantbruksbyggnadsförsök
inrätta en tjänst som föreståndare
och professor,

2. a) lämna motionerna 1:704 och
II: 902 utan åtgärd,

b) lämna motionerna 1:710 och II:
903, såvitt nu var i fråga, utan åtgärd,

c) lämna motionen II: 912 utan åtgärd,

d) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Lantbrukshögskolan: Avlöningar
för budgetåret 1968/69 anvisa ett
förslagsanslag av 20 574 000 kr.,

3. till Lantbrukshögskolan: Omkostnader
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 2 344 000 kr.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Carl Eskilsson (h),
Skärman (fp), Karl-Erik Eriksson (fp),
Hiibinette (h), Axel Kristiansson (ep),
Antby (fp), Hansson i Skegrie (ep)
och Jonasson (ep), fru Sundberg (h)
samt herr Berndtsson (fp), som ansett
att utskottet under 2. a) bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:704 och 11:902 uttala,
att för lantbrukshögskolans radiobiologiska
institution borde inrättas tre

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Lantbrukshögskolan: Avlöningar och Omkostnader

tjänster som respektive förste konsulent,
forskarassistent och laboratorieassistent; b)

av herrar Carl Eskilsson (h),
Skärman (fp), Karl-Erik Eriksson (fp),
Axel Kristiansson (ep), Antby (fp),
Hansson i Skegrie (ep), Jonasson (ep)
och Berndtsson (fp), som ansett att
utskottet under 2. b) bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:710 och 11:903, såvitt
nu var i fråga, uttala att vid lantbrukshögskolan
borde inrättas en tjänst som
statsagronom i vattenvård.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
fru Sundberg (h).

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HANSSON i Skegrie (ep):

Henr talman! Vid denna punkt bar
utskottet haft att ta ställning till vissa
tjänster vid la n t b r u ks h ögs k ol an. Det
gäller inte att inrätta i och för sig nya
tjänster. Det är inte fråga om att öka
ut antalet befattningshavare. De personer
det gäller finns redan vid lantbrukshögskolan;
det är bara fråga om
att ge dem en tryggare anställningsform
än de nu bär.

Vid lantbrukshögskoilans radiobiologiska
institution finns nu tre tjänster
som avlönas av FOA och andra forskningsinstitutioner.
Detta är en otrygg
anställningsform. Därför anser reservanterna
att de tjänsterna bör förais
över på stat. De personer det här gäller
är högt kvalificerade forskare, som
är svåra att ersätta. Risk finns att de
söker sig över till andra befattningar,
om inte en tryggare anställningsform
kan beredas dem.

Det arbete som bedrives vid radiobiologiska
institutionen är mycket viktigt,
och det är angeläget att undvika
risk för att det kommer att inskränkas
eller nedläggas. Det är inte alls fråga
om någon »ytterligare förstärkning av
resurserna» vid institutionen, som det

står i utskottets utlåtande, utan det gäller,
som sagt, bara att skydda dess bestånd
genom att skapa tryggare anställningsförhållanden
för den personal soan
redan finns där.

De forskningsresultat som uppnåtts
vild radiobiologiska institutionen har
tilldragit sig internationell uppmärksamhet
och uppskattning, inte minst
forskningsresultaten om vissa radioaktiva
ämnens transport inom olika livsmedelskedjor.

Det pågår alltså inom denna institution
en forskning som inte enbart har
intresse för FOA utan som också är av
mycket stor betydelse för livsmedelsproduktionen
och därmed sammanhängande
forskning. Därtill kommer att
den radiobi ologiska forskningen kan ge
utomordentliga vinster på växtföräidlingsområdet.
Den utgallring av de värdefullaste
linjerna i ett växtmaterial,
som det annars kan ta årtionden att
åstadkomma i f örädli ags arbetet, kan
genom denna radiobiologiska forskning
göras på ganska kort tid. Det är alldeles
givet att samhällsekonomiska vinster
av stort format står att Vinna genom
denna forskning. Vi var ju också
i fjol vid antagandet av de nya jordbrukspolitiska
riktlinjerna överens om,
som det hette, att anlägga samhällsekonomiska
aspekter på jordbruksproduktionen.

Lika viktigt är det att mäta och följa
verkningarna av det radioaktiva nedfall
som förekommer i vårt land efter
atomsprängningar i andra länder. Detta
radioaktiva nedfall träffar växterna,
som i sin tur konsumeras av betesdjur,
och passerar sedan via kött, mjölk,
ägg etc. till in ä n n i skor n a -k o n s in ne n t e r -na.

Därtill kommer atl denna forskningsinstitution
biträder andra institutioner
än sådana som finns inom lantbrukshögskolan,
nämligen institutioner inom
skogshögskolan och vissa institutioner
på andra håll. Därutöver bedriver man
viss undervisningsverksamhet.

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15 57

Lantbrukshögskolan: Avlöningar och Omkostnader

Vid ett besök som jordbruksutskottet
gjort vid lantbrukshögskolan bär vi
haft möjligheter att direkt studera den
aktuella verksamheten och även andra
verksamheter där. Vi bör, tror jaig, ha
fått en ganska god information om vad
denna forskning betyder.

Herr talman! .Tåg kan inte heller underlåta
att vid detta tillfälle uttala ett
beklagande över de primitiva förhållanden
under vilka vii låter den radiobiologiska
institutionen arbeta. Förutom
den relativt gamla s. k. huvudinstitutionen
disponeras ett antal före detta
militärbaracker, som är undermåliga ur
sanitär och trivselsynpunkt för dem
som skall arbeta där. I dessa bristfälliga
byggnader inryms nu en mycket
dyrbar apparatur, som far direkt illa
av dessa dåliga förhållanden. När man
såg detta, ställde man sig frågande inför
vilka bedömningsgrunder vi tillämpar,
när vi låter miljonerna strömma
ut. I vissa fall anvisas hundratals miljoner
kronor till olika ändamål, men
vi anser oss inte ha råd att med någon
eller några miljoner ge en forskning
med internationellt rykte eu värdig arbetsmiljö
!

Jag erkänner att detta är en liten
parentes, men jag anser den vara så
pass viktig att jag hoppas att jordbruksministern
ser till att denna forskning
snart kan flytta in i nya byggnader,
som bättre motsvarar forskningens
betydelse och som kan göra det möjligt
för dem som arbetar vid institutionen
att känna en annan trivsel än för närvarande.

Reservationen gäller även en annan
forskartjänst, nämligen på vattenvårdens
område. Även denna tjänst finansieras
nu med forskningsanslag från
annat håll. Tjänsten upprätthålles av
eu framstående forskare, och med nuvarande
anslag är den säkrad fram till
1 januari 1969.

Man svävar dock i ovisshet om hur
det kommer att bli därefter. Även här
råder det alltså otrygghet för en högt

kvalificerad tjänsteman och forskare.
Utskottets majoritet har i detta fall avstyrkt
motionisförslaget med hänsyn till
den proposition som då väntades, nämligen
proposition nr 37 angående naturvårdsforskning.
Utskottet anser att
man inom ramen för denna proposition
kan säkra även detta forskningsarbete
vid lantbrukshögskolian. Såvitt
jag har kunnat finna ges i denna proposition
inte någon garanti för eller
las någon direkt hänsyn till det forskningsarbete
på vattenvårdens område
som bedrives vid lantbrukshögskolan.
Propositionen kan i stället tolkas såsom
ett avståndstagande från denna
typ av forskning. I propositionen heter
det, att forskning angående det ekonomiska
utnyttjandet av naturtillgångarna
i princip inte bör höra till forskningsrådet,
som det där talas om. Denna
proposition behandlar egentligen endast
den rena naturvården och vad som
kan räknas dit. Jag nödgas påstå, att
utskottet tyvärr bygger sin avslagsmotivering
på ett underlag som inte håller.

Liksom den radiobiologiska forskningen
borde den forskning i vattenvård
som bedrives vid lantbrukshögskolan
inrangeras i den allmänna naturvården
och därmed även räknas till
miljövården. Speciellt betydelsefull är
forskningen kring de problem som uppstår
i samband med den moderna djurhållningen
och den därmed nu ofta
sammanhängande användningen av s. k.
flytgödsel.

Dessa föroreningsproblem är särskilt
allvarliga när det gäller de s. k. animaliefabrikerna,
som ofta måste sprida
sitt avfall vid tidpunkter när marken
icke kan absorbera det. Då utskottets
ledamöter besökte lantbrukshögskolan
klarlades detta ganska ingående. I synnerhet
är spridning på tjälad mark farlig.
Om sådan göres återfinnes kraftiga
föroreningar efter ganska kort tid ute
i rinnande vattendrag eller i recipienterna,
vilket påvisades för oss. Den
forskning som pågår på detta område

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

och Omkostnader

tillägga, analysera den variation i assimilationsförmågan
som finns mellan

Lantbrukshögskolan: Avlöningar

har inte minst till uppgift att försöka
bemästra sådana problem. Därför kan
man beträffande denna forskning, liksom
när det gäller den radiobiologiska
forskningen — om man har intresse
för naturvård och miljövård — inte
försvara ett riskerande av att detta
forskningsarbete kan komma att upphöra
eller förminskas.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationerna
2 a och 2 b av herr Eskilsson m. fl.

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Givetvis är det av väsentlig
betydelse för en forskare att
veta att den forskning han bedriver har
förutsättningar att slutföras. Detta innebär
i de flesta fall att en fast forskartjänst
är det mest eftersträvansvärda.
Samtidigt kan vi konstatera att en forskarinstitution,
som till sig kan knyta
flera fasta tjänster, naturligtvis har möjlighet
att till dessa tjänster rekrytera
framstående forskare med kapacitet att
bedriva en vetenskaplig forskning av
hög klass. Forskningen på lantbrukshögskolan
spänner över hela lantbrukets
och trädgårdsodlingens område.

I motionen II: 902 — lika lydande
med motionen I: 704 — har, som herr
Hansson i Skegrie nyss redovisade, begärts
att tre fasta tjänster skall inrättas
vid högskolans radiobiologiska institution.
Med tanke på den mycket speciella
form av forskning som radiobiologin
utgör har reservanterna, bland
vilka jag befinner mig, velat tillmötesgå
detta önskemål.

Den radiobiologiska forskningen har
bl. a. en mycket stor analytisk uppgift.
Det är inte bara det att vi i dag kan
konstatera nedfall av radioaktivt stoff
— på lantbrukshögskolan har man dessutom
förutsättningar att forska vidare,
att undersöka växtmaterialets upptagningsförmåga
vad avser radioaktivt
stoff och transporten av detta i livsmedelskedjan.
Man kan också, vill jag

olika jordbruksprodukter.

Inte minst ur beredskapssynpunkt —
och då menar jag inte bara militär beredskap
utan även den form av strålningsberedskap
som vi med tanke på
utbyggnaden av den fredliga atomkraften
alltid måste upprätthålla — anser
jag det väsentligt att vi har klart för
oss vilka livsmedelsproblem som kan
uppstå vid eventuell radioaktiv bestrålning.
Vilka beredskapsåtgärder måste
i god tid vidtagas? Vilka krav skall vi
uppställa när det gäller livsmedelsförvaring?
Hur länge kvarstår skadeverkningarna
vid bestrålning av olika produkter?
I vilken grad kan strålningsskador
fortplantas uppåt i näringskedjan?
Detta är några av de frågor som
måste besvaras för att vi skall kunna
upprätthålla en helt naturlig och nödvändig
strålningsberedskap i vårt land.
Samtidigt bedrivs vid den radiobiologiska
institutionen en forskningsverksamhet
där man använder det radioaktiva
materialet i forskningens tjänst;
man gör det i form av märkta isotoper.

Till vad herr Hansson i Skegrie sade
vill jag tillägga att de vidgade kunskaperna
om isotopbiologins möjligheter
ger utomordentliga förutsättningar för
att kunna klargöra allt fler av den organiska
världens biokemiska processer,
inte bara på växtförädlingens område
utan också på växtnäringslärans område.
Vetenskapen kan på det sättet följa
märkta atomer ända från utsäde fram
till färdiga livsmedel.

Detta är emellertid en forskning på
utomordentligt lång sikt, som fordrar
fasta tjänster. Det är i detta fall, som
vi hört, inte fråga om tillsättande av
nya tjänster utan avsikten är att bereda
de forskare som sysslar med dessa
problem säkrare anställningsförhållanden.

Jag har, herr talman, emellertid inte
velat följa reservanterna i reservationen
2 b vid samma punkt i utskotts -

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15 59

Lantbrukshögskolan: Avlöningar och Omkostnader

utlåtandet utan i stället avgett ett särskilt
yttrande.

Har gäller det frågan om att tillsätta
en tjänst som statsagronom i vattenvård
vid lantbrukshögskolan. Motsvarande
forskningstjänst är i dag tillsatt
men går på forskningsanslag och förordnandet
utgår med detta års utgång.

Jag skall inte ta kammarens tid i anspråk
alltför länge för att förklara varför
jag inte nu velat vara med om att
anslå medel till en statsagronomtjänst
i vattenvård. Det innebär inte att jag
inte är medveten om den oerhörda betydelse
som vattenvården har för hela
vårt samhälle. På jordbrukets område
har det ökade antalet siloanläggningar
och utgödslingsproblemen skapat mycket
stora svårigheter på vattenvårdens
område, som inte ser ut att minska,
svårigheter som måste lösas och som
måste lösas snart för att inte värdet
av den fortgående rationaliseringen på
jordbrukets område skall motverkas av
en accelererad miljöförstöring med
jordbruket som föroreningskälla.

När jordbruksutskottet behandlade
motion 903 av herr Grebäck m. fl. hade
inte jordbruksministern lagt fram propositionen
om naturvårdsforskningens
organisation, men propositionen var
aviserad. Av denna avisering i statsverkspropositionen
framgick att naturvårdsforskningen
skulle behandla luftvårdsfrågorna,
vattenvårdsfrågorna och
övrig naturvård. Vattenvård och luftvård
är kanske de mest väsentliga av
de områden på vilka den framtida naturvårdsforskningen
skall koncentreras.
Detta framgår ju också av den senare
framlagda propositionen.

Inför den stora vikt jag fäster vid
utbyggnaden av naturvårdsforskningen
har jag inte velat binda den blivande
forskningsnämnden i dess verksamhet
när det gäller att planera uppläggningen
av forskningen inom hela vattenvårdsområdet.
Jag tror att det är utomordentligt
viktigt att en samlad bedömning
kommer till stånd. Vi är redan

nu så splittrade på hela miljöforskningsområdet
att all form av samplanering
måste innebära en tidsvinst —
och vi har ont om tid när det gäller
att rädda våra vatten. Det är bär inte
fråga om någon snålhet från min sida,
och jag vågar kanske säga att jag mer
än herr Hansson i Skegrie tror att den
blivande naturforskningsnämnden kommer
att förstå nödvändigheten av en
fortsatt och intensifierad forskning på
detta område.

Jag är övertygad om att lantbrukshögskolan
i dag är den enda institution
som verkligen kan klara de mycket
svåra uppgifterna i samband med lantbrukets
föroreningsproblem, problem
som ökar i storlek allteftersom djurbesättningarna
blir större, pressaftmängden
ökar o. s. v. Med mitt särskilda yttrande
vill jag slå fast att mitt avståndstagande
från bifall till motionen 903 i
detta avseende inte innebär en nedvärdering
av det arbete som nu bedrivs
vid lantbrukshögskolan på vattenvårdens
område. Men jag anser att samordningsfrågorna
inom naturvårdsforskningen
är så utomordentligt viktiga att
jag inte velat föregripa en sådan samordning
genom att nu knyta denna
forskning till en viss tjänst.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen 2 a vid
punkten 19 i utskottets utlåtande men
vill i övrigt under denna punkt yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Som motionär i ärendet
vill jag anföra några synpunkter på
dessa problem. På den radiobiologiska
institutionen vid Ultuna består personalen
av cirka 12 personer. Av dem är
två tredjedelar avlönade med tillfälliga
forskningsanslag, trots att arbetsuppgifterna
måste anses ha permanent
natur.

Föregående talare — herr Hansson i
Skegrie och fru Sundberg — har framhållit
hur viktigt detta forskningsområ -

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Lantbrukshögskolan: Avlöningar och Omkostnader

de är. Jag kan nämna att chefen för
lantbrukshögskolans radiobiologiska institution,
licentiaten Lars Fredriksson,
befinner sig på internationellt uppdrag
i Indien för att hjälpa till att där åstadkomma
en institution av samma slag
som vår. Han har haft liknande uppdrag
i Jugoslavien och har anlitats som
rådgivare i både Ryssland och Amerika.
Han är alltså ett internationellt känt
namn på detta område.

Denna forskningsgrupp sysslar med
forskningsuppgifter av alldeles speciell
art, och det är givetvis utomordentligt
angeläget att kunna hålla den samlad.
Med tanke på forskningens särskilda
natur och på att gruppen är känd över
hela världen som synnerligen kunnig
och skicklig finns det risk för att den
kan komma att skingras. Erbjudanden
från skilda håll har förelegat vid flera
tillfällen.

I dagens nummer av Dagens Nyheter
står att läsa en stort uppslagen artikel
om byggandet av kärnkraftverk, som
man redan är i färd med att projektera.
Man räknar med att det skall byggas
inte mindre än ett tiotal atomkraftverk
under 1970-talet och början av
1980-talet. Problemet med det radioaktiva
spillet är därför en utomordentligt
viktig forskningsuppgift.

När vi nu på detta område förfogar
över mycket framstående, internationellt
kända forskare är det ganska
märkligt att statsmakterna inte anser
sig ha råd att ge dem sådana anställningsförhållanden,
att de kan känna sig
trygga i sin anställning utan skall behöva
avlönas genom tillfälliga forskningsanslag.
Den motivering som utskottsmajoriteten
använder är minst
sagt konstifik: »Utskottet har för sin
del funnit redovisat material ej ge tillräckligt
underlag för ett beslut om och
i så fall var en eventuellt erforderlig
ytterligare förstärkning av resurserna
på sistnämnda område i konkurrens
med andra angelägna forskningsuppgifter
i första hand bör sättas in.»

Kan det, med den utveckling som nu
pågår över hela världen, över huvud
taget tänkas ett angelägnare forskningsområde
än det inom radiobiologin? Jag
skulle vilja fråga utskottets majoritet:
Vad är det ytterligare för argument
som erfordras för att ni skall våga er
på den uppgiften att i strid med Kungl.
Maj :t ändra uppfattning i detta fall? Jag
tror över huvud taget inte att det är
möjligt att argumentera så.

Sedan skulle jag också vilja säga några
ord på den punkt som gäller inrättandet
av en statsagronombefattning vid
lantbrukshögskolans hydrotekniska institution.
Det gäller docent Brinks docentur,
som går ut vid detta års slut,
vill jag minnas.

Docent Brink har utfört ett banbry
tande forskningsarbete inom vattenvår
den. Jag skulle vilja säga fru Sundberg,
att jag finner den motivering som hon
anförde för sitt särskilda yttrande vara
ganska märklig. Det hjälper väl inte docent
Brink det minsta, om forskningsuppgifterna
vid lantbrukshögskolan och
naturvårdsverket samordnas på något
sätt. Han får väl ingen ordinarie befattning
fördenskull. Här är det ju
fråga om att trygga forskningsarbetet i
fortsättningen för docent Brink. År det
meningen att man även framdeles skall
ge honom tillfälliga forskningsanslag
för att han skall kunna fortsätta sitt
arbete? Det gäller att ge även honom
en trygg anställning vid lantbrukshögskolan.

Att man vid lantbrukshögskolan måste
bedriva forskning på detta område
beror på utvecklingen inom jordbruket
över huvud taget. De forskningsrön som
docent Brink har gjort är minst sagt
epokgörande. Det forskningsarbete han
har bedrivit är av mycket stor betydelse,
om vi skall kunna komma till rätta
med vattenföroreningsproblemen. De
värderingsnormer som han har upprättat
för att konstatera föroreningar i
våra vattendrag har ingen annan forskare
presterat någon motsvarighet till.

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15

Lantbrukshögskolan: Avlöningar och Omkostnader

Nej, fru Sundberg, här hjälper inga
ord för att bortförklara detta fru Sundbergs
ställningstagande — situationen
blir bara värre. Jag skulle vilja rekommendera
fru Sundberg att stödja reservationen
och överge sitt särskilda yttrande
i detta fall.

Herr talman! Jag ber att vid punkten
19 få yrka bifall till reservationerna 2 a
och 2 b.

Fru SUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Trots att enligt herr
Grebäck inga ord tycks hjälpa skulle
jag bara vilja erinra herr Grebäck om
att det inte är fråga om att tillsätta någon
sorts personlig statsagronomtjänst.
Jag vet att riksdagen kan besluta om
personliga professurer, men här gäller
det alt tillsätta en tjänst som måste sökas
i vederbörlig ordning, varvid jag
är övertygad om att docent Brink skulle
vara den mest meriterade. Men jag
tror att herr Grebäck helt har missförstått
meningen med hela denna diskussion
om tillsättandet av tjänster vid
lantbrukshögskolan, om vi skall börja
utgå från att dessa tjänster enbart skall
tillsättas efter personliga värderingar.
Så är inte tjänstetillsättningsreglementet
beskaffat.

När det däremot gäller värderingen
av docent Brinks insatser är herr Grebäck
och jag fullständigt överens. Jag
vågar hoppas och tro att han kommer
att röna precis samma uppskattning av
naturvårdsforskningsnämnden.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga fru SundDerg
att dessa tjänster begärts och upptagits
i lantbrukshögskolans petita för
detta år. Riksdagen har väl i detta fall
alla möjligheter att ändra på Kungl.
Maj:ts förslag ooch låta lantbrukshögskolan
ledigförklara dessa tjänster. Inte
annat än jag kan förstå borde riksdagen
härvidlag vara suverän.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! När det gäller tillsättandet
av de tre tjänsterna vid radiobiologiska
forskningslaboratoriet vid lantbrukshögskolan
har vi att ta hänsyn
till två omständigheter, vilket jag är
angelägen om att fastslå här i kammaren.
För det första utgör forskningen
vid denna institution en del av ett stort
forskningsprogram som bedrives inom
flera forskningsorgan. För det andra
finns medlen tillgängliga, och de står
till högskolans förfogande för dessa tre
tjänster.

Någon inskränkning i arbetet för
framtiden blir det inte; kammarens ledamöter
kan känna sig fullt trygga härför
om de bifaller utskottets hemställan.
Inte bara lantbrukshögskolan har intresse
av denna forskning — intresset
delas av folkhälsan och det civila försvaret.
Att tillsätta tjänster vid en viss
institution tycker jag i likhet med utskottets
majoritet att riksdagen bör vara
försiktig med. Utskottsmajoriteten
anser att det inte finns tillräckligt underlag
för att nu bedöma om förstärkningen
skall sättas in vid just den institutionen.
Det kan tänkas att ett samarbete
kommer till stånd, så att lantbrukshögskolan
får minst lika stor nytta
av forskningen även om den förläggs
till någon annan institution.

Som ett bevis för det nära samarbete
som förekommer mellan dessa olika
forskningsorgan nämnde utskottets värderade
ordförande den förnämliga utrustning
som FOA har placerat på lantbrukshögskolan.
Han kritiserade i det
sammanhanget lokaliteterna. I uppfattningen
om dem kan vi vara överens,
men de hör väl egentligen till diskussionen
om kapitalbudgeten och inte till dagens
ämnen.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan vid punkten
19.

I reservationen 2 b yrkas inrättande
av en tjänst som statsagronom i vattenvård.
I likhet med fru Sundberg är jag

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Lantbrukshögskolan: Avlöningar och Omkostnader

helt övertygad om att man vid naturvårdsverket,
med det starka intresse
som verket naturligen måste ha för denna
sak, kommer att pröva alla möjligheter
för att fylla de vattenvårdande
uppgifterna på bästa sätt och att man
kommer att placera de kunnigaste och
mest effektiva krafterna på de tjänster
som är särskilt betydelsefulla i detta
avseende.

Utskottet anser det därför olämpligt
att nu låsa uppgifterna beträffande vattenvården,
utan vi har med tanke på
den utbyggnad som kommer att ske inom
naturvårdsverket velat ställa frågan
öppen.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan i de båda
punkter som förevarande reservationer
avser.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det förefaller som om
vi alla är överens om värdet av det
forskningsarbete som bedrivs vid lantbrukshögskolan.
Det råder alltså inga
delade meningar om den saken.

Vad frågan nu framför allt gäller är
att trygga denna forskning vid lantbrukshögskolan.
Eftersom den en gång
har förlagts till lantbrukshögskolan,
förmodar jag att det finns en särskild
motivering för att den skall bedrivas
där. Och det gäller även tryggheten för
de människor som sysslar med forskningen.
Det är självklart att de får större
arbetslust om de har en tryggare
anställning och liksom övriga vid institutionen
är statsanställda. Det finns
inget skäl till att en del av personalen
där icke skall vara statsanställd.

Sedan framhåller fru Lindskog att
medel står till förfogande för det forskningsarbete
som bedrivs vid lantbrukshögskolan.
Ja, det är bara för en liten
tid framöver; därefter finns ingen som
helst garanti för att så skall bli förhållandet.
Fru Lindskog bygger sin argumentering
helt på tron, när hon säger

att denna forskning inte skall inskränkas
i framtiden. Och om man inte skulle
kunna tänka sig att forskningen i
framtiden skall inskränkas eller upphöra,
så vore det väl lätt att skapa
trygghet för dem som skall syssla med
detta arbete.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan hålla med fru
Lindskog om att man skall vara oerhört
försiktig och varsam när det gäller
inrättandet av nya tjänster. Men i
det här fallet gäller det tjänster som
redan finns, och det är nu bara fråga
om att skapa trygghet i anställningsförhållandena.

Sedan kan man ju diskutera principen,
om riksdagen utan vidare skall
godta alla förslag som kommer från
Kungl. Maj :t, när det gäller inrättandet
av tjänster vid våra högskolor och universitet.
Varför skall inte riksdagens
ledamöter också få göra en avvägning i
fråga om angelägenhetsgraden? Vi är
ju ansvariga för samhällsutvecklingen
över huvud taget och just sådana områden
som utbyggnaden av kärnkraftverk
och nedsmutsningen av vattendragen är
oerhört angelägna uppgifter för samhället,
som vi på ett eller annat sätt
måste komma till rätta med.

Det är skälet till att jag har intresserat
mig för de här frågorna och väckt
de motioner som nu behandlas.

Fru LINDSKOG (s) kort genmäle:

Herr talman! Visst bör riksdagen
granska Kungl. Maj:ts förslag, och visst
har riksdagens ledamöter, herr Grebäck,
rätt att anföra avvikande meningar.
Men om vi här i riksdagen skulle
börja tillsätta tjänster efter våra personliga
och lokala önskemål, vet ingen
var vi hamnar.

Vi är fullt ense både herr Hansson i
Skegrie, herr Grebäck och jag, att detta
är en angelägen forskning och att
den bör få fullföljas. Jag bygger inte
mitt påstående så fullständigt på tro

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15

Lantbrukshögskolan: Avlöningar och Omkostnader

som herr Hansson i Skegrie tycktes vilja
göra gällande. Jag har erfarenhet
från andra institutioner som under
många år fått leva på forskningsanslag,
men jag har aldrig varit med om att
en angelägen forskning har måst avbrytas
därför att det inte stått medel till
förfogande.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är, fru Lindskog, i
detta fall inte fråga om vare sig lokala
eller personliga intressen, utan det är
ur samhällsnyttans synpunkt, som dessa
tjänster är så utomordentligt angelägna.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det finns en kluvenhet
i fru Lindskogs resonemang som jag vill
påtala. Hon säger å ena sidan mycket
bestämt att denna forskning måste upprätthållas
och att den inte får försummas.
Å andra sidan vill hon inte vara
med om att trygga tjänsterna. Jag vill
understryka att det icke är fråga om att
inrätta nya tjänster, utan avsikten är
endast att ge de tjänster som redan
finns en annan status och att trygga
dem.

När fru Lindskog säger att det är så
nödvändigt att upprätthålla denna
forskning vill jag fråga, om hon menar
att den skall upprätthållas av andra
personer. Och varifrån skall man i så
fall ta dem?

Fru LINDSKOG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig sagt att
dessa tjänster skall upprätthållas med
andra personer, utan jag har sagt att
medlen för det fortsatta arbetet är tryggade.
Jag tror att denna forskning gör
lika stor samhällsnytta oavsett om pengarna
kommer från det ena eller det andra
hållet.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
de vid denna punkt i utlåtandet fogade

reservationerna med det tillägget beträffande
reservationen 2 a, att jag även
yrkar bifall till motionen 11:912, och
med den ändringen i reservationen 2 b
att det i klämmen efter orden »statsagronom
i vattenvård» tillägges »med
docent Brink som förste innehavare».
Härigenom kommer vi ifrån alla de besvärligheter
som fru Sundberg talade
om.

Jag är medveten om att det på senare
tid har vuxit fram ett oerhört stort
intresse för vatten- och naturvård. När
jag för ett kvartssekel sedan började
försöka skapa en opinion för åtgärder
på detta område, så var intresset mycket
svagt, och man hade mycket underliga
motiveringar för att motsätta sig
sådana åtgärder. Skall vi nu kunna bota
de skador som vi genom obetänksamhet
har åsamkat svensk natur och våra
vatten, måste vi offra miljarder, medan
det på 1940-talet hade räckt med en
eller annan miljon.

Den förste jordbruksminister som
verkligen har ägnat dessa frågor uppmärksamhet
är den nuvarande. Men det
har inte bara varit fråga om uppmärksamhet
utan också positiva åtgärder,
och det vill jag i det här sammanhanget
uttala min tillfredsställelse över.

När vi talar om vatten- och naturvård
och forskning på detta område, bör vi
komma ihåg att vi i det här landet har
skapat olika institutioner som kostat
många miljoner. Vi har skaffat förnämlig
utrustning, som också kostat miljoner,
men vi har tyvärr »glömt bort» att
tillsätta tjänster med den fasthet som
erfordras för att alla investeringar som
gjorts skall kunna utnyttjas på ett riktigt
sätt. Jag vill understryka att detta
inte gäller enbart i fråga om lantbrukshögskolan.
Vid limnologiska institutionen
finns ingen fast tjänst mellan professorn
och instrumentmakaren. Jag motionerade
förra året om dessa förhållanden,
men situationen har inte förändrats.

Någon frågar sig kanske varför det

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Lantbrukshögskolan: Avlöningar och Omkostnader

bör vara fasta tjänster vid dessa institutioner.
Vi bör hålla i minnet att vetenskaplig
forskning tar tid, och därför
måste forskarna känna trygghet i sitt
arbete för att kunna få fram de resultat
vi förväntar.

Jag måste erkänna, att jag är ledsen
över att statsmakterna hittills inte har
kunnat beakta vad vi här behöver. Om
naturvårdsverket skall kunna fungera,
är givetvis dess främsta och enda verktyg
då det gäller att komma till rätta
med föroreningarna att utnyttja de olika
forskare i vårt land, vilka står till
förfogande, för att ge oss den medicin
som kräves för att om möjligt bota och
i varje fall söka förebygga skadeverkningarna
i detta avseende.

Jag har väckt en motion, II: 912, vari
jag föreslår inrättandet av en tjänst som
förste konsulent för ensileringsforskning
vid lantbrukshögskolan. Jag skall
i all korthet motivera min motion. Alla
vet att våra silos har förorsakat oerhörda
skador, inte minst i våra vattendrag;
en stor silo förstör ett lika stort
vattenområde som en tätort på 18 000
människor. Forskningen har nu kommit
därhän, att dessa skadeverkningar
kan elimineras och man håller för närvarande
på med stora experiment för
att bygga ut ensileringssystemet. Forskningen
avser inte enbart att hindra vattenföroreningar,
ty kan arbetet fullföljas
på ett riktigt sätt, kan den metod
som man på mikrobiologiska institutionen
i Uppsala har kommit fram till användas
exempelvis för att konservera
fisk som fångas i varmare vatten.

Vi talar ofta om u-hjälp och behovet
av bl. a. protein, och det måste väl även
ur vår synvinkel vara angeläget att försöka
komma till rätta med världssvälten.
Då har jag resonerat på följande
sätt. När man för mycket små kostnader
kan konservera fisk upp till tre månader
vore det väl rimligt att vi utrustade
fartyg som kunde hjälpa u-länderna
att klara detta. Och anledningen till
att jag har varit så angelägen om att

denna forskning nu kommer till stånd
är att det för närvarande sker en minskning
av valfångarflottan i Norge så att
fartyg blir lediga där. Om man kunde
använda norska valfångarfartyg till detta
ändamål i stället för att nedskrota
dem och utrusta dem i enlighet med de
senaste rönen inom denna forskning
för konservering av fisk skulle vi kunna
ge mat åt människor i en utsträckning
som aldrig tillförne.

Det är givet att man beträffande forskning
över huvud taget måste förstå själva
dess egenart, men man måste också
försöka tillvarata de resultat den ger.

Herr talman! Jag kommer att rösta
för reservationerna med de tillägg som
innebär dels att docent Brink skulle bli
den förste innehavaren av tjänsten, dels
att min motion nr 912 skall bifallas. Om
samhället offrar miljoner på institutioner
och på utrustning är det ur ekonomisk
och annan synpunkt vettigt och
riktigt att utnyttja allt detta på ett effekivt
sätt för att verkligen söka komma
till rätta med vatten- och luftföroreningar
och samtidigt få en ren och
frisk svensk natur. Det är sådant som
människorna behöver.

Det skulle, herr talman, kanske vara
mycket att tillägga, men det får räcka
med vad jag här sagt.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill uttala min tillfredsställelse
över att herr Lundberg
förstår betydelsen av trygghet för forskarna.
Den tjänst herr Lundberg begär
har emellertid inte upptagits i lantbrukshögskolans
petita, och även om
jag på intet sätt vill bestrida betydelsen
av den här forskningen — det gäller
som vi hörde forskning om ensileringsproblemen
— har jag den uppfattningen,
och jag tror att det också var
utskottets, att denna forskning ligger
så pass nära vattenforskningen att den
bör kunna hänföras dit. Därför har inte

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15

Lantbrukshögskolan: Avlöningar och Omkostnader

utskottet ansett sig böra förorda inrättandet
av denna tjänst.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Trygghet för forskare,
herr Hansson i Skegrie, har jag alltid
ansett vara en väsentlig fråga, om det
skall bedrivas forskning som ger resultat.
Förra året väckte jag i sådant syfte
motioner på tre områden, men tyvärr
ansåg inte utskottsmajoriteten att frågorna
skulle lösas vid det tillfället.

Det har framhållits att lantbrukshögskolan
inte har tagit upp frågan om
ensileringen i sina petita, men även
inom en institution kan man ju vara
mer eller mindre intresserad. Enligt
min mening är det mycket väsentligt
att få renare vatten och att vi i stället
för att släppa ut vissa syror m. m. i
vattnen ändrar själva proceduren, så
att avfallsprodukterna blir ofarliga för
naturen. Och om detta kan förenas med
ett internationellt arbete som syftar till
att öka u-ländernas försörjningsmöjligheter,
så är det för mig en mycket väsentlig
sak i sammanhanget. Den anser
jag också att utskottet borde ha beaktat
vid sitt ställningstagande i denna
fråga.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag kan i stora stycken
instämma i vad utskottets ordförande
anfört, men även olika företrädare för
reservationerna har anfört mycket värdefulla
synpunkter på de problem vi
nu diskuterar liksom också flera andra
talare gjort. Jag skall nu inte förlänga
debatten genom att upprepa vad
de sagt utan ansluter mig helt till reservationerna.

Jag är alltid mycket försiktig när det
gäller inrättande av nya tjänster, men
de som nu är aktuella anser jag vara
så viktiga att jag helhjärtat har ställt
mig bakom motionärernas förslag. I likhet
med herr Grebäck tycker jag nog
också att det hade varit mera konse -

kvent av fru Sundberg att även ansluta
sig till reservation 2 b.

Herr talman! Jag ber alltså att få
yrka bifall till reservationerna.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2 a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
2 a); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hansson i
Skegrie begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
19) mom. 2 a) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 a) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 99 ja
och 90 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

5 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 15

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Lantbrukshögskolan: Försöksverksamheten och Lantbruksdriften vid försöks stationerna

m. m.

Mom. 2 b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
2 b); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hansson i
Skegrie begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
19) mom. 2 b) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 b) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 102 ja och 83 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2 c

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen 11:912;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2 d och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 21

Lantbrukshögskolan: Försöksverksam heten

och Lantbruksdriften vid försöksstationerna
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkterna F 5—
F 6, s. 71—72) föreslagit riksdagen att
för budgetåret 1968/69 anvisa till Lantbrukshögskolan
: Försöksverksamheten

ett reservationsanslag av 7 750 000 kr.
och till Lantbruksdriften vid försöksstationerna
ett förslagsanslag av 1 000
kr.

I de likalydande motionerna 1:710
av herr Axel Kristiansson m. fl. och
II: 903 av herr Grebäck m. fl. hade
hemställts, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte till Lantbrukshögskolan
för försöksverksamhet för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 8 085 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte för budgetåret 1968/69

1. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 710 och II: 903, såvitt nu var i fråga,
till Lantbrukshögskolan: Försöksverksamheten
anvisa ett reservationsanslag
av 8 085 000 kr.,

2. till Lantbrukshögskolan: Lant bruksdriften

vid försöksstationerna
m. m. anvisa ett förslagsanslag av 1 000
kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Lage Svedberg, Mossberger, Hedström
och Magnusson, fru Lundblad, fru Lindskog,
herrar Arweson, Johanson i Västervik
och Persson i Skänninge samt
fru Jäderberg (samtliga s), som ansett
att utskottet under 1. bort hemställa,

att riksdagen måtte för budgetåret
1968/69 med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag på motionerna
I: 710 och II: 903, såvitt nu var i fråga,
till Lantbrukshögskolan: Försöksverk -

Fredagen den 29 mars 1968 Nr 15

LantbrukshögskoJan: Försöksverksamheten och Lantbruksdriften vid försöks stationerna

m. m.

samheten anvisa eti reservationsanslag
av 7 750 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

LINDSKOG (s):

Herr talman! Vid punkten 21 har vi
några socialdemokratiska ledamöter fogat
en reservation som tillstyrker den
anslagsuppräkning till försöksverksamhet
vid lantbrukshögskolan som Kungl.
Maj :t föreslagit i propositionen.

Motionärerna anser att den av Kungl.
Maj :t föreslagna uppräkningen av anslaget
är så blygsam att den inte medger
någon utökning av försöksverksamheten.
Nu skall emellertid försöksverksamheten
omorganiseras på så sätt, att
nya försöksserier skall påbörjas och
äldre läggas ned. Därigenom har en
kvalitativ förbättring av försöksverksamheten
åstadkommits, och genom att
äldre försöksserier avvecklas blir det
plats för nya.

Därför anser vi att den uppräkning
av anslaget som Kungl. Maj :t har föreslagit
bör vara tillräcklig för i år, och
jag ber att få yrka bifall till reservationen
3.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! När jordbrukspolitiken
debatterades under 1966 framhölls ofta
betydelsen av kraftiga rationaliseringsinsatser
inom jordbruket. Det skulle
upprättas större jordbruk och dessa
skulle göras självbärande, hette det; de
skulle upprustas och effektiviseras etc.

Det erkändes då, att processen skulle
komma att innebära betydande kapitalinsatser
för både samhället och yrkesutövarna
inom näringen, kapitalinsatser
som inte minst för yrkesutövarna
medförde betydande risktaganden. —•
Så långt är allt riktigt. Men för att man
skulle kunna klara de stora kapitalinvesteringarna,
risktagandena o. s. v. borde,
ansågs det, utbildningen av jord -

brukarna förbättras och forskningen
och försöksverksamheten upprustas.

Jordbruksutredningen uttalade bl. a.
att med hänsyn till den stora betydelse
forskning och försöksverksamhet har
för jordbrukets utveckling var det, enligt
utredningens mening, ytterst väsentligt
att ökade resurser sattes in
härvidlag och att tillgängliga resurser
utnyttjades på bästa sätt.

Utredningen underströk alltså mycket
starkt betydelsen av att forskningen
ökades och dess resultat fördes ut genom
försöksverksamhet.

Vi genomförde beslutet om jordbrukspolitiken
i fjol. Därmed ställdes också
krav på ökade rationaliseringsinsatser.
Detta beslut har ju i den politiska deoatten
betecknats som mycket för:jänstfullt.
Nu återstår emellertid att
fullfölja detta beslut och ge jordbruket
de resurser, som är nödvändiga om
denna anpassningsprocess skall kunna
genomföras. Det är, åtminstone för jordbrukarnas
och jordbrukets vidkommande,
mycket väsentligt att dessa resurser
ställs till förfogande.

Vi har redan nu funnit att de nödvändiga
kapitalresurserna ingalunda
finns. Skall man döma av de ställningstaganden
som gjorts i årets huvudtitel
är intresset för att rusta upp forskningen
och försöksverksamheten inte
lika stort som intresset var när det
gällde att omdana brukningsdelarna
strukturmässigt. Men har man sagt A
i denna fråga bjuder konsekvensen att
man också säger B.

När det gäller den punkt som nu
behandlas har tidigare det förhållandet
gällt att lantbrukshögskolans försöksverksamhet
i stor utsträckning bedrivits
i samarbete med hushållningssällskapen.
Som var och en förstår måste
dessa försök, i varje fall när det gäller
vegetabilieområdet, läggas ut på våren.
Tidigare finansierades dessa försök,
som bedrevs av hushållningssällskapen,
med hushållningssällskapens egna me -

Nr 15

Lantbrukshögskolan: Försöksverksamheten

stationerna m. m.

del. Hushållningssällskapen förskotterade
med andra ord denna försöksverksamhet
till dess lantbrukshögskolan fick
statsmedel.

Som vi vet har riksdagen nu tagit
sin hand från hushållningssällskapen
och lagt deras verksamhet in i lantbruksnämnderna.
Men lantbruksnämnderna
förfogar icke över en enda försöksgård,
och de har icke heller medel
att överta hushållningssällskapens
förskottering av verksamheten. Jag skulle
tro att hushållningssällskapen efter
den behandling de rönt varken har intresse
eller möjlighet att i fortsättningen
vara något slags hjälpgumma åt staten.

Om lantbrukshögskolan inte får den
förstärkning av försöksanslaget, som
utskottet begär, måste försöksverksamheten
avsevärt inskränkas. Det är en
uppgift som jordbruksutskottet fick vid
sitt besök på lantbrukshögskolan. Icke
ens hälften av tidigare försök kan läggas
ut. Man sade att man måste koncentrera
sig på ett fåtal försök i de
bättre jordbruksbygderna. Vissa delar
av landet som inte räknas dit, låt oss
säga Norrland, det mellansvenska höglandet
etc., torde riskera att bli helt
utan försöksverksamhet. Som det påtalats
här tidigare i dag hette det ju
att vi i fortsättningen skulle uppehålla
en betydande jordbruksproduktion även
i de norra delarna av landet. Staten
investerar, som också framhållits här,
betydande summor i KR-jordbruket.
Som jag sade finns det risk för att man
inte kommer att kunna lägga ut försök
i dessa delar av landet.

En del av dessa försök har tagit upp
direkt lokala problem till prövning, och
det är utomordentligt viktigt i ett land
med så stora klimatiska skillnader och
så olika odlingsbetingelser som vårt.

Men med den bristande tillgång på
medel, som lantbrukshögskolan enligt
propositionen och reservationen skulle
få, har det sagts oss att försök av den -

Lantbruksdriften vid försöks na

lokala karaktär icke kan anläggas.
Visserligen kan man peka på anslagshöjningar
under senare år, men det
kan då också framhållas att prisstegringar
och lönestegringar har tagit mer
än vad anslagshöjningarna givit.

Vad beträffar ett så viktigt område
som husdjursförsöken är dessa redan
underdimensionerade, om man mäter
dem i förhållande till vad animalieproduktionen
betyder för vår livsmedelsförsörjning.
Skulle en ytterligare
nedbantning företas, blir det mycket
allvarliga återverkningar på detta område.

När man ser vad lantbrukshögskolan
fått i årets statsbudget, förefaller det
åtminstone mig som om denna högskola
fått mindre än andra motsvarande
läroanstalter. Ser man detta i förhållande
till den debatt vilken — som
jag nämnde —- föregick fjolårets beslut
i jordbruksfrågan, möter man en beklämmande
bild av ordens tomhet.

Vi bör vara konsekventa och upprusta
vår jordbruksnäring genom de insatser
i fråga om forskning och försöksverksamhet
som kan anses vara behövliga.
I varje fall är det helt oförsvarligt
att minska försöksverksamheten
i den nya situation, som vi själva
har skapat för vårt jordbruk.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag kan i stora stycken
instämma med herr Hansson i Skegrie.
Emellertid har jag begärt ordet för att
ställa en fråga till jordbruksministern
beträffande möjliga områden för speciell
försöksverksamhet — också detta
med utgångspunkt i herr Hanssons resonemang.

Jag har fått en känsla av att försöksverksamheten
kommer att inskränkas
till de mest aktuella storjordbruksområdena.
Jag vill starkt beklaga om detta

Fredagen den 29 mars 1968

och

Fredagen den 29 mars 1968 Nr 15

Lantbrukshögskolan: Försöksverksamheten och Lantbruksdriften vid försöks stationerna

m. m.

skulle bli fallet och det inte gavs möjligheter
till försök även på andra håll,
ty det kan ofta vara synnerligen behövligt.
Givetvis kan jag förstå att man
inte vill plottra hur som helst, men
man går alltför långt om man drar ett
streck mellan bygderna, så att skogsbruks-
och småbruksområdena blir ställda
åt sidan.

Det är just specialodlingar som på
sådana platser kan komma i fråga för
försöksverksamhet. I min hembygd
är jordbruksarealerna i genomsnitt små.
När det gäller potatisodlingen är emellertid
den genomsnittliga arealen bland
vårt lands största. Man har med andra
ord specialiserat sig starkt. Genomsnittsskördarna
hör också till de största i
landet.

Utvecklingen går framåt. Vi vet vad
som händer på potatissidan, där olika
nya tillverkningar har tagits upp —
t. ex. chips och mycket annat. I en
bygd med så stort intresse för potatisodling
föreligger naturligtvis ett avsevärt
behov av sortförsök, försök beträffande
gödsling och dylikt, i all synnerhet
med hänsyn till pågående och kommande
förändringar.

Därför vill jag fråga jordbruksministern,
om man inte just när det gäller
specialodlingar av sådan betydenhet
kan ha möjlighet att få anslag till försöksverksamhet
också i dessa bygder.
Skall förhållandena vara som förut, eller
blir det en försämring? Det är vad
min fråga gäller.

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Det nya för det kommande
budgetåret vad beträffar lantbrukshögskolans
försöksverksamhet är
att statens lantbruksbyggnadsförsök omorganiseras
till en institution för lantbruksbyggnader
vid högskolan och att
medelsanvisningen för denna verksamhet
i fortsättningen skall gå över högskolans
anslag.

Även om detta innebär en rationalise -

ring av försöksverksamheten, får det till
direkt följd att det förslag, som departementschefen
har lagt fram och som
här har understötts av reservanterna
måste räcka till ett större försöksområde.
Utskottet anser emellertid att anslaget
bör höjas med 335 000 kronor
för att en rimlig försöksverksamhet skall
kunna säkras i fortsättningen.

Jag skall inte i vidare mån än vad
herr Hansson i Skegrie har gjort erinra
om kravet på en utvidgning av försöken
när det gäller animalieproduktionen
och den stora satsning, som där
krävs för att höja avkastningen. Men
jordbruksutskottet fick också vid sitt
besök på lantbrukshögskolan ta del av
den pågående försöksverksamheten beträffande
jordbearbetning, övergången
till allt tyngre jordbruksmaskiner påverkar
ju i hög grad jordens struktur.

Allteftersom minskningen av den
uppodlade arealen fortskrider koncentreras
odlingarna i vårt land alltmer till
lerslätter med en stark specialisering
till stråsäd. Denna ensidighet påverkar
markens fysikaliska och biologiska
egenskaper och verkar försämrande på
jordstrukturen, ett förhållande som ytterligare
accentueras av just den snabba
övergången till tunga jordbruksmaskiner.
De fysikaliska markfaktorerna
— rotsystemens behov av luft- och vattenhållning
— håller på att bli de verkligt
produktionsbegränsande faktorerna.
Här måste satsas — och här satsas
också — på en mycket intensiv försöksverksamhet.
Det är glädjande att utskottet
genom att höja medelsanvisningen
från den av departementschefen föreslagna
summan kommer att kunna bidra
till en förstärkning av denna verksamhet.
Den vill däremot inte reservanterna
ge utrymme för.

Den ökning som föreslås i propositionen
och som reservanterna ansluter sig
till innebär kanske, att i viss mån pågående
försök kan följas upp, men när
det gäller nyutläggning och när det gäl -

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Lantbrukshögskolan: Försöksverksamheten och Lantbruksdriften vid försöks stationerna

m. m.

ler vegetabilieförsöken —• som sker
länsvis — innebär förslaget, såsom vi
här har hört, en katastrofal minskning
av verksamheten. Redan omorganisationen
av hushållningssällskapen medförde
att så blev förhållandet.

Man kan inte påstå att denna lokala
försöksverksamhet skulle ha mist någon
form av aktualitet. Fru Lindskog sade,
att det har blivit »en kvalitativ förbättring»
av försöksverksamheten. Jag undrar
vad som ligger i begreppet kvalitativ
förbättring. Såvitt jag vet läggs försöken
ut på precis samma sätt nu som
förut, bara med den skillnaden att de i
fortsättningen företas i mindre omfattning,
och dessutom kommer över huvud
taget ingen försöksverksamhet att bli
möjlig i stora delar av landet.

Så blir förhållandet — originellt nog,
kan jag säga — i de delar av vårt land,
som kanske vore mest betjänta av en intensifierad
försöksverksamhet. Jag kommer
själv från ett län, där hushållningssällskapet
i viss mån genom försöksringarna
fortsätter sin försöksverksamhet,
och jag kan nämna att 30 procent
av länets åkerareal är ansluten till dessa
försöksringar. Likväl, fick jag reda på
i går, får en av ringarna, som hade 23
riksförsök förra året, lägga ut endast
8 stycken i år. Detta stämmer ganska
bra med det besked vi fick på lantbrukshögskolan,
nämligen att man
måste räkna med en 75-procentig nedskärning
av riksförsöken. Hur situationen
skall vara på försökssidans område
i de län, där hushållningssällskapen
inte har ekonomiska förutsättningar att
fortsätta den egna försöksverksamheten,
har jag svårt att tänka mig.

Utskottet har emellertid här tagit
ställning i positiv riktning till en utökning
av anslaget, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan under denna punkt.

Fru LINDSKOG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja säga att

jag med den kvalitativa förbättringen
menar, att om man har haft äldre försöksserier,
som har visat sig vara ineffektiva,
och sedan övergår till nya serier,
som blir kvalitativt mera givande,
anser jag att man därigenom har uppnått
en kvalitativ förbättring.

Herr Jonasson talade om vikten av
försöksverksamhet när det gäller speciella
odlingar, t. ex. den potatisodling
som förekommer i hans hemtrakter. Jag
skulle tro att herr Jonassons län kan ha
åtskilligt att lära av den försöksverksamhet
på området som vi har i Kopparbergs
län. Herr Hansson i Skegrie
nämnde att hushållningssällskapen inte
vill vara några »hjälpgummor». Jag har
inte haft det minsta intryck av att någon
förändring skett vid vår försöksgård
i Kopparbergs län sedan det nya
beslutet om lanbruksnämnderna tillkom.
Jag tror inte att medlemmarna i
hushållningssällskapet där hemma betraktar
sig som hjälpgummor. Det gäller
att få fram goda resultat, och därvidlag
sker ett gott samarbete.

Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag vill helt instämma i
herr Hanssons i Skegrie synpunkter på
försöksverksamheten och dess betydelse
för vårt jordbruk. Jag skulle emellertid
helt kortfattat vilja lägga ytterligare
några synpunkter på frågan.

Det är alldeles givet att försöksverksamheten
görs till föremål för rationalisering.
Den måste ses över med jämna
mellanrum. Man måste använda modern
teknik och moderna hjälpmedel för att
göra den alltmera effektiv; det kan inte
vara någon diskussion om den saken.

Det finns dock en begränsningsfaktor
som man alltid måste ta hänsyn till när
det gäller försöksverksamheten på jordbruksområdet,
nämligen de olika naturliga
förutsättningar vi har på olika områden
i vårt land, och inte bara där

Fredagen den 29 mars 1968 Nr 15

Lantbrukshögskolan: Försöksverksamheten och Lantbruksdriften vid försöks stationerna

m. m.

utan också i fråga om djurstallar o. s. v.
Det kommer ständigt nya växtsorter,
nya fodermedel, nya handelsgödningsmedel
och nya bekämpningsmedel i
marknaden, vilka måste underkastas
prövning.

Men denna försöksverksamhet fyller
också en annan utomordentligt viktig
uppgift; den ger data till de lärare och
konsulenter som är verksamma inom
jordbruksnäringen. Det är utomordentligt
viktigt att de erfarenheter man gör
inom försöksverksamheten snabbt kan
föras ut till näringsutövarna. Därför
måste de lärare och konsulenter, som är
sysselsatta på jordbruksundervisningens
område, ha tillgång till lokalt anknutna
försök av olika slag. Annars blir
de mer eller mindre hjälplösa i sitt arbete
och jordbrukarna känner med sig,
att den rådgivning de blir föremål för
inte är praktiskt förankrad till förhållandena
i deras omgivning.

Det är orsaker som gör att man, hur
man än strävar efter att hushålla med
tillgängliga medel, hur man än försöker
rationalisera, kommer fram till att det
finns en gräns för dessa möjligheter.
Den kostnadsfördyring som oavbrutet
sker i samhället drabbar naturligtvis
även detta område. Vi måste undvika
en stagnation i fråga om försöksarbetet,
så att statsmakterna inte genom en överdriven
sparsamhet lägger hinder i vägen
för den upplysningsverksamhet som
är nödvändig för ytterligare utveckling
av vårt jordbruk.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag i denna punkt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Jonasson ställde
en direkt fråga till mig, men innan jag
besvarar den vill jag säga något mer
allmänt beträffande herr Hanssons i
Skegrie inlägg, eftersom det förvånade
mig en smula.

Herr Hansson sade bl. a. att när vi

nu skall ta ställning till detta anslag bör
vi ta hänsyn till den sämre situation,
som vi själva har skapat för jordbruket
— »vi själva», han uteslöt således inte
sig själv i det sammanhanget.

Men jag undrar ändå vad vi här i
riksdagen egentligen har gjort för att
skapa en sämre situation för det svenska
jordbruket.

Herr Hansson i Skegrie sade sedan —
han kanske förivrade sig — att detta
anslag hade »bantats ned» och att resurserna
blivit mindre. Som bantningskur
är utvecklingen dock ganska misslyckad.
Om de som föresatt sig att banta
hade nått ett sådant resultat som man
gjort i fråga om tyngden av detta anslag
skulle de alldeles säkert ha blivit djupt
besvikna.

Som utgångspunkt kan jag nämna
budgetåret 1961/62. Då uppgick anslaget
till 1,5 miljon kronor. Sedan har
vi »bantat» det år från år och nu är vi
uppe i 7,7 miljoner kronor. I rättvisans
namn skall jag säga att en liten del av
denna höjning beror på att vi flyttat in
anslag för uppgifter som tidigare legat
utanför — bl. a. har anslaget till forskningsanstalten
i Lund nu förts samman
med detta anslag •— men det spelar
mindre roll. Det finns ingen anledning,
herr Hansson i Skegrie, att tala om
bantning.

Sedan menade herr Hansson i Skegrie
också att lantbrukshögskolan och forskningen
på jordbruksområdet skulle ha
blivit illa tillgodosedda. Han sade, kanske
mer som en allmän reflexion, att
det såg ut som om det låg illa till om
man jämförde med andra områden.

Så är det emellertid inte. Det kanske
vore litet obehagligt för jordbruksutskottet
om det år efter år skulle tvingas
acceptera att just denna sektor av forskningen
och undervisningen skulle bli
illa tillgodosedd i förhållande till de
områden som handläggs inom statsutskottet,
och det kanske är en viss ambition
som föranleder ordföranden i

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Lantbrukshögskolan: Försöksverksamheten

stationerna m. m.

jordbruksutskottet att misstänka att just
denna sektor skulle blivit illa tillgodosedd.

Lantbruksliögskolan har emellertid
på avlöningsanslaget en uppräkning
med 10,7 procent från 1967/68 till 1968/

69. Veterinärhögskolans motsvarande
siffra är 8,3 procent och skogshögskolans
10,4 procent. Jag skall gärna erkänna
att för de tekniska fakulteterna
är ökningen något större, 11,7 procent.
Men i gengäld stannar uppräkningen
vid de matematiskt-naturvetenskapliga
fakulteterna vid 7,3 procent.

Jag tror jag vågar säga, att vi inom
regeringen i år liksom tidigare har försökt
göra en rimlig avvägning och att
jordbrukets intressen inte har kommit
i kläm. Det kan vara en svår uppgift,
att göra avvägningar, och om man räknar
med den ökade tillströmningen av
studenter till våra universitet vill jag
påstå att lantbrukshögskolans behov
blivit ganska väl tillgodosett. Jag vill
emellertid inte driva detta resonemang
för långt — det är kanske inte så trevligt
för mig att säga att kraven blivit så
förskräckligt bra tillgodosedda, när jag
sedan i regeringen skall föra fram kommande
anspråk.

Jag tycker dock att herr Hansson i
Skegrie har en ganska svag grund att
stå på om han gör gällande att jordbrukets
forskning blivit illa behandlad.

— Fru Sundberg tycktes ha samma uppfattning,
åtminstone när hon bedömde
försöksanslaget som otillräckligt.

Av herr Grebäcks anförande verkade
det, som om han trodde att personalavlöningarna
bekostades över försöksanslaget.
Så är emellertid inte fallet —
tjänsterna är upptagna på personalförteckningen
i vanlig ordning. Därför
kanske vi inte behöver ta upp den frågan
i detta sammanhang.

Herr Jonasson frågade om förutsättningarna
för en lokalt differentierad
försöksverksamhet nu kommer att bli
sämre. Han var orolig för att exempel -

och Lantbruksdriften vid försöksvis
potatisodlingen inte skulle få den
uppmärksamhet som den i detta sammanhang
förtjänar. Vi har ett försökskollegium,
vars uppgift är att fördela
resurserna så rättvist som möjligt på
de olika grenarna. Inom varje försöksdistrikt
finns en nämnd som har att
biträda med råd och anvisningar och
att uttala önskemål om vilka intressen
som bör tillgodoses inom varje försöksdistrikt.
Riksdagen skulle naturligtvis
kunna göra sådana uttalanden som att
exempelvis potatisodlingen inte får
glömmas bort. Men man skulle nog
ganska snart komma underfund med att
var och en har sin uppfattning om vad
som är mest angeläget. Därför bör riksdagen
inte göra sådana uttalanden utan
i stället lita på att försökskollegiet gör
en så rättvis bedömning som möjligt.

Jag medger gärna att visst kan det
finnas önskemål att öka detta anslag.
Men herr Hansson borde veta att vi varken
i år eller tidigare kunnat bedriva
budgetarbetet uteslutande med utgångspunkt
från vad som är mest önskvärt.
Vi måste alltid försöka att så väl som
möjligt fördela de knappa resurser som
står till buds totalt sett. När vi summerar
alla behoven är det alltid svårt
att få resurserna att räcka till. Det får
vi inte glömma bort i denna diskussion.
Jordbrukets önskemål måste ses mot
bakgrund av den samlade svenska ekonomin
och våra intressen av att tillgodose
utbildnings- och forskningsändamål
på olika områden.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jordbruksministern påstod
att jag hade sagt »den försämrade
situation vi har försatt jordbruket i».
Jag sade »den ändrade situation vi försatt
jordbruket i». Det är en väsentlig
skillnad. Så står det i varje fall i mitt
manuskript; om jag läst dåligt innantill
vet jag inte.

Jag vill gärna ge jordbruksministern
rätt i att vi har ökat anslagen till torsk -

Fredagen den 29 mars 1968 Nr 15

Lantbrukshögskolan: Försöksverksamheten och Lantbruksdriften vid försöks stationerna

m. m.

ningsverksamheten rätt avsevärt under
senare år. Men detta talar ju för att
försöksverksamheten borde följa med i
samma takt, och det är ju försöksverksamheten
vi diskuterar nu, inte forskningen.
Forskningen och försöksverksamheten
hör nämligen ihop. Forskningens
resultat skall föras ut genom
försöksverksamheten. Har vi en omfattande
forskning, kräver det följaktligen
att vi också har en rätt omfattande försöksverksamhet.
Försöksverksamheten
är det känselspröt som forskarna måste
ha för att förvissa sig om huruvida de
är inne på rätt väg eller inte. Det föreligger
alltså en växelverkan mellan
forskning och försöksverksamhet som
man inte gärna kan bryta. Därför anser
jag att statsrådets argumentering klart
talar för ett bifall till utskottets hemställan,
men det var ju inte meningen
precis.

Jag erkänner gärna att det skett en
betydande upprustning av jordbruksforskningen.
Men jag vill samtidigt säga
att om man jämför våra forskningsresurser
med motsvarande resurser i
andra länder som kan jämföras med
Sverige i fråga om jordbruksproduktion
och teknik så ligger vi ännu långt efter.

Sedan har jag knappast hjärta att bemöta
en så trivsam liten politisk hjälpgumma
som fru Lindskog. Men fru
Lindskog talar här om gamla och nya
försökskedjor precis som om de gamla
försökskedjorna vore värdelösa och
måste ersättas med nya. Vem har inbillat
fru Lindskog det? De nya försökskedjorna
är inte ett dugg mer värda än
de gamla var. Det måste vara så på detta
område att nya kedjor måste avlösa de
gamla, ty uppgifterna för de gamla kedjorna
blir slutförda, men därmed är
icke sagt att de var värdelösa. Jag har
själv tidigare varit försöksvärd, och de
kedjorna ligger nu långt tillbaka i tiden.
Jag använder mig emellertid ännu
av de resultat som jag fick fram för
20—30 år sedan. Jag förmodar att de

resultaten håller; ingenting har bevisat
motsatsen.

Vidare finns här en annan viktig
omständighet att ta hänsyn till. Vi har
flyttat över de konsulenter som skall
vara rådgivare åt jordbrukarna från
hushållningssällskapen till lantbruksnämnderna.
När de var anställda inom
hushållningssällskapen hade de en omfattande
försöksverksamhet att bygga
sina erfarenheter och sin rådgivning
på. Då de nu sorterar under lantbruksnämnderna
har de, som jag tidigare
sagt, icke en enda försöksgård till sitt
förfogande. De skall emellertid vara
effektivare rådgivare nu än förr — det
var därför vi flyttade över dem. Lantbruksnämnderna
skulle som bekant bli
ett ännu effektivare organ för jordbrukarna
än hushållningssällskapen. Genom
omflyttningen har vi berövat dessa konsulenter
förmånen att ha jordbruksförsöken
som basis för sin rådgivning.
Lantbruksnämnderna har helt enkelt
inte anslag tillräckligt för att upprätthålla
den försöksverksamhet för lantbrukshögskolans
räkning som hushållningssällskapen
tidigare förskotterade
medel för.

Man får en känsla av ordens tomhet
när man bedömer den storordiga debatten
i fjol om upprustningen inom
jordbruket mot vad som sedan inträffar
tid efter annan.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jordbruksministern gav
inte något klart svar på min fråga. Han
hänvisade till de försökskollegier som
arbetar på dessa områden. Jag vill emellertid
ändå tolka jordbruksministerns
svar så, att det föreligger möjlighet att
erhålla försök beträffande dessa specialodlingar,
som liar stor omfattning
och stor betydelse för de bygder det
är fråga om. Om de förändringar som
sker skulle medföra att försöksverksamheten
i de bygder och i de fall som jag
relaterade skulle starkt minska, vore

74 Nr 15 Fredagen den 29 mars 1968

Lantbrukshögskolan: Försöksverksamheten och Lantbruksdriften vid försöks stationerna

m. m.

det i högsta grad beklagligt. Jag tolkar
emellertid statsrådets svar i annan riktning.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag skyller på jordbruksministern
att jag blev tvungen att
begära replik.

Jordbruksministern hade fått den
uppfattningen att jag trodde att personalkostnaderna
bestrids över anslaget
till försöksändamål. Det yttrade jag mig
över huvud taget inte om. När det gäller
utläggningen av försök, de s. k. riksförsöken,
som beställes av lantbrukshögskolan,
får den som lägger ut försöken
— det må vara lantbruksnämnderna
eller hushållningssällskapen —
svara för kostnaderna för de s. k. försökspatrullerna
och deras verksamhet.
De får visserligen betalt för det, men
de måste själva betala den personal som
sköter arbetet. Konsulenterna som har
hand om inspektionen avlönas emellertid
från de ordinarie anslagen. På grund
av kostnadsstegringen på arbetsmarknaden
räcker det ökade anslaget inte
till mer än att bestrida de ökade kostnader
som sammanhänger med utläggningen
av försöken. Risken för en stagnation
inom försöksverksamheten är
därför uppenbar. Det vet vi som prakttiskt
sysslar med problemen, när det
gäller att få ut försöken i de olika bygderna.

Fru LINDSKOG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte påstått att
äldre försöksverksamhet är värdelös,
men jag har sagt att nya forskningsrön
kräver en omprövning och kanske en
förnyelse av försöksverksamheten, som
kan leda till en bättre kvalitativ rådgivning
till brukarna än vad den gamla
har gjort.

Vad beträffar min uppgift som »hjälpgumma»
hoppas jag att mitt namn under
reservationen visar att jag inte är beredd
att vara hjälpgumma i utskottet till

förslag som jag inte anser vara riktiga.
Däremot har jag ingenting emot att vara
hjälpgumma i Kopparbergs läns hushållningssällskap
i dess samarbete med
lantbruksnämnden. Det hoppas jag få
fortsätta med.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Om man skall fortsätta
med den vokabulär som använts skulle
jag vilja säga till herr Hansson i Skegrie
att jag har en känsla av att han är
»hjälpgubbe» i synnerhet åt vegetabilieproduktionen,
som han talat om här.
Men det mest intressanta under senare
år är satsningen på animaliesidan och
då framför allt husdjursförsökens utbyggnad.
I det avseendet hoppas vi att
vi efter hand med ökade resurser skall
kunna förverkliga ett betydligt bättre
program.

Jag kan fortsätta att räkna upp siffror,
men det gör ju inte stort intryck
på herr Hansson eftersom han underkänner
dem. Jag konstaterade att resurserna
har ökat från 1,5 miljon till 7,7
miljoner, men han låtsas inte om att
detta faktum över huvud taget har
nämnts.

Det finns anledning framhålla att vi
här följt de uttalanden som gjordes i
fjol. Jag tycker inte att dessa var storordiga
i något avseende, särskilt som vi
i fjol inte hade skäl att ägna så mycken
uppmärksamhet åt vare sig lantbrukshögskolans
forskning eller någon annan.
Vi visste ju att vi på det området
redan tidigare genomfört en del reformer.
Herr Hansson i Skegrie känner
mycket väl till att det inte var i fjol vi
började upprustningen vid lantbrukshögskolan,
utan den har ju pågått under
en följd av år, och det var inte jordbruksutredningen
utan en annan utredning
som framlade förslag härom. Därför
finns det enligt min mening ingen
anledning att göra den sammankoppling
som herr Hansson gjort genom att göra

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling

gällande att vi i fjol bestämde oss för
att ge oss i kast med någonting helt nytt
och vittsyftande på detta område. Vi
har ju i verkligheten gjort en kraftig
satsning under några år nu.

Det är klart, herr Grebäck, att den
som sysslar med försöksverksamheten
får betalt för sitt arbete. Dessutom går
det ju att anpassa sig — eftersom det
inte är fråga om fasta tjänster är man
inte bunden.

En viss försiktighet med sådana här
försök bör nog iakttas. Inte heller denna
sektor kan lämnas fri från den krassa
och hårda bedömning som måste göras
på andra områden. Jag vågar också påstå
att det finns en del försöksverksamhet
som passade tidigare men som kan
mönstras ut i dag. Att det ständigt växer
fram nytt som behöver tillgodoses är
självklart.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag vill återigen understryka
att statsrådet talar om någonting
annat än vad det egentligen gäller, ty
det rör sig inte om forskningsanslagen
utan om försöksverksamheten. Som jag
tidigare erkänt har vi rustat upp forskningen
ganska mycket, men logiken
kräver då att forskningsverksamheten
följer med i upprustningen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har talat om försöksanslaget.
Herr Hansson i Skegrie
kan ju själv konstatera att det numera
höjts till 7,7 milj. kronor, vilket jag
också påpekade.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande

ja besvarad. Fru Lindskog begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
21) mom. 1) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Lage Svedberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 88 ja och 99 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
3) av herr Lage Svedberg
m. fl.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 22

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 23

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling

Kungl. Maj:t hade (punkten F 10,
s. 79—80) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling

växtförädling för budgetåret 1968/69
anvisa ett förslagsanslag av 661 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna I:
152 av herr Svanström m. fl. och II:
198 av fröken Wetterström m. fl. vari
hemställts att riksdagen måtte under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 691 000 kr. till Bidrag till viss
praktiskt vetenskaplig växtförädling för
hudgetåret 1968/69, varav 60 000 kr.
anvisades som bidrag till växtförädlingsarbetet
vid Algot Holmberg & Söner
AB.,

dels de likalydande motionerna I:
707 av herr Eskilsson m. fl. och 11: 537
av herr Grebäck m. fl. vari hemställts
att riksdagen vid sin behandling av
statsverkspropositionen måtte till den
praktiskt vetenskapliga verksamheten
vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt
för budgetåret 1968/69 anvisa ett
förslagsanslag av 410 000 kr.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Majrts förslag samt med avslag
på motionerna 1:152 och 11:198 samt
1:707 och 11:537 till Bidrag till viss
praktiskt vetenskaplig växtförädling för
budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 661 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Skärman (fp) och Hermansson (ep),
ivwHultell (h), herrar Sveningsson (h),
Per Jacobsson (fp) och Nilsson i Lönshoda
(fp), fru Sundberg (h) samt
herrar Dahlgren (ep), Berndtsson (fp)
och Sundkvist (ep), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:152 och 11:198 samt
1:707 och 11:537 till Bidrag till viss
praktiskt vetenskaplig växtförädling för
budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 881 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Jordbruksutskottet har
under punkten 23 inte velat tillstyrka
framställningen om förhöjt bidrag till
praktiskt vetenskaplig växtförädling.
Weibullsholms växtförädlingsanstalt bedriver
en omfattande förädlingsverksamhet,
vars resultat torde vara allmänt
kända. Av plomberat utsäde kommer
mellan 80 och närmare 100 procent från
Weibullsholm, delvis beroende på gröda.
Den största delen av den fortlöpande
växtförädlingen betalas genom
influtna växtförädlingsavgifter enligt
regler som fastställs av riksdagen.

Emellertid bedrives en intensiv växtförädlingsverksamhet
också när det
gäller trädgårdsväxternas område, och
den verksamheten är i stort behov av
ett utökat statligt stöd för att över huvud
taget kunna fortsätta. Av den anslagshöjning
motionärerna begärt avser
30 000 kronor arbetet på att fullfölja
den resistensbiologiska forskningen på
köksväxtsidan vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt.
Dessutom har 110 000
kronor begärts för att hålla den allmänna
köksväxtförädlingen på godtagbar
nivå.

Jag vill först betona att köksväxtodlingarnas
lönsamhet är så hårt pressad
att allt som kan göras för att förbättra
skördeutbytet och lönsamheten
måste göras. I motsats till övriga jordbrukare
måste köksväxtodlarna under
största delen av året konkurrera med
fritt importerade produkter, ofta till
priser som starkt hotar den svenska
odlingens lönsamhet. Men ändå är vi
på det klara med att en rationellt driven
köksväxtodling på sikt kan ställa sig
lönande, om grundmaterialet är sådant
att parasitangreppen kan hållas nere
och nya sorter med bättre skördeutbyte
kan framställas.

I en tid när specialodlingar blir allt
nödvändigare, inte minst i södra Sverige,
blir också kraven på resistenta
sorter intensivare. Arbetet på Weibullsholms
resistensbiologiska laboratorium

Fredagen den 29 mars 19G8

Nr 15

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling

är av långsiktig karaktär och har ännu
inte inbringat några inkomster. Som vi
motionärer påpekat sökte Weibullsholm
i år bidrag från jordbrukets forskningsråd
med 72 000 kronor men beviljades
bara 42 000 kronor. Det borde i högsta
grad vara ett samhällsintresse att få
fram en hög parasitresistens. Inte minst
gäller detta med hänsyn till att man
därigenom kan minska användningen
av toxiska medel, vilket är nog så aktuellt
i denna miljömedvetna tid. Dessutom
blir köksväxterna vid konsumtion
i betydligt mindre grad än andra livsmedelsprodukter
värmebehandlade.

Motionärerna återkommer också med
ett gammalt krav om förhöjt bidrag till
Algot Holmberg & Söner AB. Växtförädlingsverksamheten
där drives fristående
från Weibullsholm och är helt
inriktad på att åstadkomma utsäde lämpat
för mellansvenska bygder. Detta
innebär att såväl det grundläggande förädlingsarbetet
som de första årens urval
utförs i mellansvensk odlingsmiljö.
Några egna inkomster har ännu inte
kunnat inflyta från denna verksamhet.

I jordbrukssammanhang talas ofta
om rationalisering. Rationalisering innebär
ju inte bara krympning av odlingsarealen.
Sortförädling är någonting
som är av största betydelse för att förbättra
svenskt jordbruks lönsamhet. En
omotiverad sparsamhet när det gäller
växtförädling får negativa konsekvenser
för lantbruket som helhet. Här talas om
forskning och innovation på alla tänkbara
områden. Jordbruket får i det sammanhanget
inte ställas på undantag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 4 vid punkten 23 i
jordbruksutskottets utlåtande nr 1.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Denna gång skall jag
vara artigare mot fru Sundberg och helt
instämma i den utförliga motivering,
som hon anfört för ett höjt anslag till
växtförädlingsanstalten Weibullsholm
liksom också till Algot Holmberg & Sö -

ner AB. Dessa motionsyrkanden har
återkommit under många år, och anledning
härtill är att anslaget har varit
oförändrat under en längre tid, kanske
något tiotal år. Även Weibullsholm har
väl drabbats av den kostnadsfördyring,
som är så påtaglig i samhället. Man förstår
därför att behovet av ett ökat
anslag är mycket angeläget för anstalten.

Jag är övertygad om att jordbruksministern
lika väl som jag och många
andra är fullt medveten om det utomordentliga
forskningsarbete som bedrivs
på Weibullsholm. Jag vågar nog
göra det påståendet att det knappast
finns något område i vårt land, där
det bidrag som statsmakterna lämnar
ger lika stor utdelning som det gör i
detta fall. Forskningen på Weibullsholm
har sannerligen inte stagnerat, utan
man har där undan för undan på ett
mycket föredömligt sätt utvidgat sitt
forskningsarbete och skaffat sig alla de
moderna hjälpmedel som finns för att
bedriva ett framgångsrikt förädlingsarbete
på växtodlingens område över huvud
taget.

Jag tycker att Weibullsholms växtförädlingsanstalt
vore värd den uppmuntran
som en höjning av detta anslag
skulle innebära. Det skulle vara
en stimulans för den till ökade insatser
inte minst i frågan om resistensforskning
och skulle kanhända också
ge Weibullsholm möjlighet att bedriva
ett forskningsarbete på köksväxtodlingsområdet
även i fortsättningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade
reservationen 4.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Dessa motionsyrkanden
är ju gamla bekanta, som vi tidigare
har diskuterat. Det finns kanske ingen
anledning att upprepa de argument som
vid föregående tillfällen framförts mot
kraven på ökade anslag på denna punkt.
Reservanterna har t. ex. icke nämnt ett

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Vägbyggnader på skogar i enskild ägo

ord om den utbyggnad av systemet med
växtförädlingsavgifter, som vi tror skall
bli en stimulans för företagare på detta
område.

Det är väl i dag tidtabellerna för
SAS och Linjeflyg som bestämmer hur
länge debatten skall fortgå. Jag skall
därför inte uppta tiden ytterligare utan
ber härmed att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4)
av herr Skårman m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 24—37

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38

Vägbyggnader på skogar i enskild ägo

Kungi. Maj :t hade (punkten H 6, s.
112—114) föreslagit riksdagen att dels
medge, att under budgetåret 1968/
69 beviljades statsbidrag med högst
13 000 000 kr. till vägbyggnader på skogar
i enskild ägo och förhöjt statsbidrag
med högst 500 000 kr. till skogshuvudvägar
av särskild betydelse ur
fritidssynpunkt, dels till Vägbyggnader
på skogar i enskild ägo för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
13 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I:
288 av herr Nils Nilsson m. fl. och II:
356 av herr Dockered vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att

a) medge, att under budgetåret 1968/
69 beviljades dels statsbidrag med högst
16 500 000 kr. till vägbyggnader på skogar
i enskild ägo, dels förhöjt statsbidrag
med högst 500 000 kr. till skogs -

huvudvägar av särskild betydelse ur
fritidssynpunkt,

b) till Vägbyggnader på skogar i enskild
ägo för budgetåret 1968/69 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 16 500 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen,

dels de likalydande motionerna I:
437 av herr Svanström m. fl. och 77:541
av herr Lothigius m. fl. vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att a) medge
att under budgetåret 1968/69 beviljades
dels statsbidrag med högst 14 milj.
kr. till vägbyggnader på skogar i enskild
ägo, dels förhöjt statsbidrag med
högst 500 000 kr. till skogshuvudvägar
av särskild betydelse ur fritidssynpunkt;
b) till Vägbyggnader på skogar
i enskild ägo för budgetåret 1968/69
anvisa ett förslagsanslag av 14 milj. kr.
att avräknas mot automobilskattemedlen,

dels de likalydande motionerna I:
720 av herr Wikberg och 77: 910 av herrar
Jönsson i Ingemarsgården och
Larsson i Norderön vari, såvitt nu var
i fråga, hemställts att skogsvägsanslaget
uppräknades med 2 milj. kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 288 och II: 356
samt I: 720 och II: 910, sistnämnda motionspar
såvitt nu var i fråga, ävensom
med bifall till motionerna 1: 437 och
II: 541,

1. medge, att under budgetåret 1968/
69 beviljades dels statsbidrag med högst
14 000 000 kr. till vägbyggnader på skogar
i enskild ägo, dels förhöjt statsbidrag
med högst 500 000 kr. till skogshuvudvägar
av särskild betydelse ur
fritidssynpunkt,

2. till Vägbyggnader på skogar i enskild
ägo för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 14 000 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Mossberger, Magnusson och Manne
Olsson, fru Lundblad, fru Lindskog,

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15

herrar Arweson och Persson i Skänninge,
fru Jåderberg samt herr Lundmark
(samtliga s), som ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag på motionerna
I: 288 och II: 356, I: 437 och II: 541
samt I: 720 och II: 910, sistnämnda motionspar
såvitt nu var i fråga,

1. medge, att under budgetåret 1968/
69 beviljades dels statsbidrag med högst
13 000 000 kr. till vägbyggnader på skogar
i enskild ägo, dels förhöjt statsbidrag
med högst 500 000 kr. till skogshuvudvägar
av särskild betydelse ur
fritidssynpunkt,

2. till Vägbyggnader på skogar i enskild
ägo för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 13 000 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr ARWESON (s):

Herr talman! Under den punkt som
vi nu behandlar utgår statsbidrag till
byggande av skogsbilvägar på skogar i
enskild ägo. Alla vet vilken betydelse
skogsbilvägnätet har. På grund av rationaliseringen
och den tekniska utvecklingen
på området är goda vägar
ett livsvillkor. Det gäller vid avverkningar,
eftersom ganska tunga redskap
skall forslas upp i skogarna, men det
gäller i än högre grad när timret sedan
skall forslas från platsen. Vägarna
behövs också när skogsvårdande åtgärder
skall sättas in.

Jag tror därför inte att det råder några
delade meningar om vilken betydelse
skogsbilvägarna har för skogsbruket
i Norrland. Vi är också överens om
att skogsbilvägnätet skall byggas ut i
rätt snabb takt. Skogsstyrelsen har uttalat
att den statsunderstödda verksamheten
med skogsvägbyggnad även under
budgetåret 1966/67 varit omfattande.
Förutom 13,5 miljoner kronor ur
ifrågavarande anslag har 9,6 miljoner
kronor av beredskapsmedel samt

Vägbyggnader på skogar i enskild ägo

800 000 kronor av det norrländska
skogsproduktionsanslaget förbrukats för
ändamålet, framhåller styrelsen och tilllägger,
att bidrag därigenom under året
kunnat beviljas för byggandet av sammanlagt
1 276 km skogsbilvägar. Styrelsen
menar alltså att utbyggnaden har
varit omfattande.

Departementschefen anser att verksamheten
med att bygga skogsvägar
med bidrag från ifrågavarande anslag
bör fortgå i oförminskad takt. Han föreslår
riksdagen att dels medge, att under
budgetåret 1968/69 beviljas statsbidrag
med högst 13 000 000 kronor till
vägbyggnader på skogar i enskild ägo
och förhöjt statsbidrag med högst
500 000 kronor till skogshuvudvägar av
särskild betydelse ur fritidssynpunkt,
dels till Vägbyggnader på skogar i enskild
ägo för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 13 000 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.
Detta innebär att anslaget uppräknas
med 500 000 kronor, medan de
belopp inom vilka statsbidrag får beviljas
kvarstår oförändrade.

Jag kanske i detta sammanhang också
skall upplysa om vad arbetsmarknadsstyrelsen
på förfrågan har meddelat.
Styrelsen förklarar att man på sikt
önskar minska andelen i beredskapsarbete
i form av vägbyggnad. I första
hand skulle de allmänna vägarna som
är särskilt dyra per dagsverke beröras
av minskningen men eventuellt även
skogsbilvägarna, säger styrelsen. Arbetsmarknadsläget
har emellertid i
praktiken medfört att man varit tvungen
öka beredskap sanslaget till vägbyggnad
från 280 miljoner kronor budgetåret
1966/67 till 325 miljoner kronor under
innevarande budgetår. Beredskapsanslaget
till skogsvägbyggnad har samtidigt
ökats med drygt 3 miljoner kronor
— från 9,6 till 13 miljoner kronor.
För budgetåret 1968/69 går det inte att
göra några säkra uttalanden, men en
sänkning av beredskapsanslagen till
skogsbilvägar är inte trolig, slutar ar -

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Vägbyggnader på skogar i enskild ägo

betsmarknadsstyrelsen. Vi har därför
goda skäl antaga att utbyggnadsverksamheten
kommer att fortgå i oförminskad
takt.

Utskottet har även haft att behandla
tre motionspar i ärendet. Samtliga har
på olika sätt framhållit betydelsen av
en utbyggnad av vägnätet. Vi är alla
ense om att denna utbyggnad är nödvändig
och till nytta för skogsbruket.

Däremot skiljer sig uppfattningarna
om beloppets storlek. Utskottet hade
många bud att ta ställning till. En del
ville ha 14 miljoner kronor, andra ville
ha 15 miljoner kronor och någon ville
ha 16,5 miljoner kronor. Till slut enades
de borgerliga ledamöterna inom
utskottet om 14 miljoner kronor. Vi reservanter
ansåg emellertid att departementschefens
förslag om 13 miljoner
kronor var väl avvägt och vi har därför
skrivit i vår reservation: »Även om
utskottet anser att skäl sålunda kunde
tala för en viss ökning av resurserna
härför under förevarande anslag har
utskottet dock i rådande budgetläge ansett
sig böra godtaga Kungl. Maj:ts förslag
rörande nästa budgetårs bidragsram
för ändamålet.»

Herr talman! Med det anförda vill
jag yrka bifall till reservationen 5 av
herr Mossberger m. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Skogsnäringen är en av
våra betydelsefullaste exportnäringar.
Härav följer att den måste vara konkurrenskraftig
i internationella sammanhang.
Annars blir följdverkningarna
svårartade. Allvarliga störningar
kan uppstå för arbetsmarknaden, vilka
i sin tur påverkar bygd och näringsliv
i vidsträckta delar av landet. Dålig konkurrenskraft
kan även medföra stark
förstörelse av de kapitaltillgångar som
är bundna i den skogliga primär- och
sekundärproduktionen.

Man räknar inte med nämnvärt stigande
intäkter under den närmaste tiden,
varför den hotande lönsamhetskrisen
endast kan avvärjas genom kostnadssänkningar.
Skogsvägbyggnad bör
i denna krissituation ges prioritet. Ett
väl utbyggt skogsbilvägnät är en grundförutsättning
för att arbetena med såväl
virkets avverkning och transport
som skogsvården skall kunna mekaniseras
och driften rationaliseras.

I Norrland kan vägutbyggnad hindra
nollområdenas tillväxt och genom
minskning av transportkostnaderna möjliggöra
bättre utnyttjande av produktionsresurserna.
Pågående nedläggningar
av allt fler flottleder accentuerar
dessutom behovet av snabb vägutbyggnad.
Skogsbilvägar har kunnat byggas
dels genom det särskilda skogsvägsanslaget,
dels med hjälp av beredskapsmedel
och dels med medel som ställts
till förfogande genom det norrländska
skogsproduktionsanslaget.

Med anledning av den centralt uttalade
tveksamheten om lämpligheten
av att bygga skogsbilvägar som beredskapsarbete
torde det föreligga en betydande
risk för nedskärning av denna
del av vägbyggandet. Nu säger utskottets
talesmän att den risken inte lär
föreligga enligt förfrågningar som gjorts
hos arbetsmarknadsstyrelsen. Jag vill
dock betona att departementschefen i
propositionen har aviserat att dylika
risker föreligger. Vi motionärer hade
i varje fall ingenting annat att gå efter
än departementschefens uttalande.
Vid kontakter med de lokala organen
— jag avser främst skogsvårdsstyrelsen
i mitt län — har bekräftats att farhågorna
för en minskad utbyggnad av
skogsbilvägar med AMS-medel var väl
grundade.

Dessutom har förekommit frågedebatter
om detta spörsmål i denna kammare,
varvid bl. a. inrikesministern sagt
att han ansåg dessa vägutbyggnader
vara för kostsamma beredskapsobjekt.
Vi anser alltså att våra farhågor var

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15

bestyrkta. I den mån det dock skulle
bli så, att man bygger med beredskapsmedel
skulle jag vara mycket glad åt
det. Om vi alltså har fel och herr Arweson
— som är en av reservanterna
-— har rätt i att man skall fortsätta att
bygga med beredskapsmedel är det ju
bra.

Om den av staten i olika former stödda
skogsvägbyggnadsverksamheten således
skall upprätthållas totalt sett i
oförändrad omfattning har jag utgått
från att skogsvägsanslaget måste uppräknas.
Skogsstyrelsen har också i sin
anslagsframställning ansett en höjning
av skogsvägsanslaget mycket behövlig.
I ett läge, där man för att begränsa
kraven på statsbudgeten måste företa
en prioritering, finner styrelsen det
mest angeläget att prioritera skogsvägsanslaget
med hänsyn till den omedelbara
kostnadssänkande effekt, som byggandet
av skogsvägar medför för skogsnäringen.

Reservanterna förutsätter att det med
oförändrat anslag skall kunna byggas
samma antal kilometer vägar. Att med
samma anslagsbelopp bygga vägar i
oförminskad takt bedömer jag emellertid
som omöjligt. Redan förra året inträffade
ganska betydande kostnadsökningar
för vägbyggandet, och de har
fortsatt under detta år. För mitt län
blir därför följden av ett oförändrat
anslag en betydligt mindre vägutbyggnad
än tidigare, särskilt som vi, enligt
undersökningar som gjorts hos skogsstyrelsen,
kan räkna med risken att få en
minskad del av det totala anslaget.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
under denna punkt.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! I går kväll förekom här
i kammaren en debatt som bl. a. berörde
planeringar inom skogsbruket. Vid detta
tillfälle framfördes åsikten — som säkerligen
är felaktig — att skogsbruket
brister i planeringen. Men också den

Vägbyggnader på skogar i enskild ägo

motsatta uppfattningen framfördes. Det
har genomförts och pågår fortfarande
en febril planering och rationalisering
inte minst inom det enskilda skogsbruket.
Låt mig inom parentes upplysa
om att de beskyllningar som uttalades i
går enligt i dag gjorda undersökningar
till huvudsaklig del är grundlösa.

I sitt utlåtande nr 1 har jordbruksutskottet
under punkten 38 uppräknat
anslaget till Vägbyggnader på skogar i
enskild ägo med 1 miljon kronor utöver
Kungl. Maj :ts proposition. Denna uppräkning
är välbetänkt. Utbyggnaden av
skogsbilvägnätet är onekligen den viktigaste
rationaliseringsåtgärd som kan
förbättra lönsamheten.

Vi torde alla känna till den hårdnande
konkurrensen på världsmarknaden
beträffande produkterna från en av vårt
lands viktigaste råvarukällor, skogen.
En mycket stor del av förädlingskostnaderna
inom skogsindustrin hänför sig
till transporterna. Som exempel kan
nämnas att transportkostnaden utgör
mer än 20 procent av massaindustrins
förädlingskostnader.

Skogsprodukter transporteras i huvudsak
med bil från avverkningsplatsen
till förädlingsstället. Detta ställer givetvis
stora krav på vägarnas beskaffenhet
i fråga om bärkraft, framkomlighet etc.
Rilarnas lastkapacitet ökar, men vägarnas
bärkraft byggs inte ut i samma takt.
Det torde vara högst orationellt att omlastning
måste ske två å tre gånger innan
full last kan levereras vid avlämningsstället.
Det torde inte vara riktigt
att, som herr Arweson nämnde, dessa
13 miljoner kronor, som föreslagits i
statsverkspropositionen, är en god avvägning.
När bilarnas lastkapacitet ökar
måste också vägarnas bärighet öka i
samma takt. Riksdagen medverkar därför
till en avsevärd rationalisering om
den godkänner jordbruksutskottets hemställan
på denna punkt om en uppräkning
av anslaget.

Låt mig påminna om de från och med
den 1 januari i år kraftigt höjda bil6
— Andra kammarens protokoll 1968. Nr 15

Nr i5

Fredagen den 29 mars 1908

Vägbyggnader på skogar i enskild ägo

skatterna. En ökning med 50 procent
minus trafikomläggningsskatten innebär,
speciellt för lastbilsägarna, betydande
skattehöjningar. Jag förutsätter
att kammarens ledamöter uppmärksammat,
att i årets statsverksproposition
överföres inte mindre än 617,1 miljoner
kronor av bilskattemedel till budgetutjämningsfonden.
Motorfordonsskatten,
som en gång var avsedd att användas
för utbyggande och underhåll av vägarna,
kommer numera att i icke ringa utsträckning
användas för budgetbalansering.
Bilskattemedlen räcker sålunda
väl till för en anslagsuppräkning till
vägbyggen i skogar som är i enskild
ägo.

Jag tror inte man skall behöva orda
mera om detta; betydelsen av ett väl
utbyggt skogsbilvägnät torde stå klar
för var och en i dessa tider, då transporten
av skogsprodukter måste rationaliseras
i största möjliga utsträckning
för att våra skogsprodukter skall kunna
konkurrera på utlandsmarknaden. Det
torde inte heller vara oriktigt att föreslå
denna höjning, enär, såsom jag redan
nämnt, automobilskattemedel finns
att tillgå.

Herr talman! Jag ber härmed att få
yrka bifall till jordbruksutskottets hemställan
vid punkten 38.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Eftersom jag ser att
jordbruksministern är inne i kammaren,
kan jag inte underlåta att ställa en
fråga till honom.

Det står angivet i den socialdemokratiska
reservationen, att skogsvägar skall
kunna byggas i oförminskad takt med
oförändrat bidrag, detta enligt ett uttalande
av departementschefen.

Budgetramen har ökat på en rad områden
— på naturvårdsområdet, utbildningsområdet
o. s. v. — varigenom större
effektivitet skapas där. Men på detta
område befinner vi oss dock i en alldeles
speciell situation: skogsindustrin
har stora svårigheter att brottas med,

och därtill kommer att konkurrensen
med andra länder — Amerika, Sovjet
och ett flertal andra — är så hård, att
vi måste göra allt vi kan för att sänka
kostnaderna. Just på skogsfailvägsområdet
behövs initialengagemang för att
det virke som behövs skall kunna föras
fram till industrierna. Det är också på
skogsavverkningssidan som möjligheter
finns att nedbringa kostnaderna; på
andra områden är detta ganska svårt.
Nya skogsbilvägar behöver också byggas
för att de tunga maskiner som används
vid skogsavverkningen skall
kunna forslas fram till avverkningsplatserna;
i annat fall kan dessa maskiner
inte utnyttjas på ett effektivt sätt vid
kalavverkningarna.

Det förvånar mig att höra, att man
inom samma anslagsram kan uppnå
samma effektiva resultat även nästa år,
när vi vet att omkostnaderna stiger. Om
man visste att arbetsmarknadsstyrelsen
kommer att ge väsentligt ökat anslag till
beredskapsarbeten just för skogsbilvägnätet,
skulle jag kunna förstå att anslagsramen
bibehålies. Nu säger arbetsmarknadsstyrelsen
i stället att man skall
försöka nedbringa vägbyggandet, och
då förstår jag det inte. Skulle jag av departementschefen
kunna få en förklaring
på detta?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Bakom detta påstående
ligger enligt den information vi har
fått den omständigheten att det sker en
rationalisering och ökad effektivisering
av vägbyggandet och att man således
inom denna ram skulle kunna åstadkomma
ett i stort sett oförändrat resultat.
Det är detta som är meningen med
uttalandet.

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av att herr Persson i
Heden åberopade gårdagens debatt.
Varken herr Sundelin eller inrikes -

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15

ministern har nu tillfälle att vara här
och bemöta det påstående som herr
Persson i Heden i dag har gjort då han
säger att de uppgifter som förekom i
debatten i går var fullständigt felaktiga.

Jag har framför mig det protokoll
som åberopades i gårdagens interpellationsdebatt
och skall bara, herr talman,
med några korta ord återge några rader
ur detta. Mera skall jag inte delta i debatten
i övrigt i dag.

Av protokollet framgår att en disponent
i en skogsägareförening uppe i
Västernorrlands län meddelat att skogsägareföreningarna
bedömt sysselsättningssituationen
för optimistiskt och
att betydande permitteringar därför
måste genomföras under mars och april
månader. Den främsta orsaken till detta
var industrins minskade råvarubehov,
men även den träffade prisöverenskommelsen
hade givit verkningar
speciellt inom kustområdet.

Jag tror det var inrikesministern,
som i går läste upp ett avsnitt ur protokollet
vari konstaterades att något varsel
inte hade lämnats till länsarbetsnämnden
och att vidtagna eller planerade
permitteringar gjorts med hänsyn
till skogsindustrins svårigheter med
ökad lagerhållning. Länsarbetsnämnden
påtalade också att den inte kunde acceptera
företagets handlingssätt beträffande
informationen om planerade åtgärder
och att den hoppades att den i
fortsättningen skulle kopplas in i ett
tidigare skede.

Vid interpellationsdehatten i går var
herr Persson i Heden inte så tvärsäker
som han är i dag, och eftersom de båda
som deltog i debatten som sagt inte nu
är närvarande har jag velat återge dessa
rader ur protokollet.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att jag inte var tvärsäker på förhållandena
i går — jag sade då endast att om
en sådan händelse hade utspelats där

Vägbyggnader på skogar i enskild ägo

uppe ansåg jag att förfaringssättet var
felaktigt. Vad jag vände mig mot var
emellertid att herr Sundelin generaliserade
detta till hela skogsägarrörelsen.
I dag har jag tillgång till vissa andra
data och därför är jag mer säker på min
sak i dag än i går.

Jag har fått uppgift om att den 9 februari
sammanträdde skogsägareföreningarna
i mellersta Norrland med
länsarbetsnämnden, varvid de redovisade
att i det läge som rådde måste under
en viss tid framöver ett antal arbetare
friställas. Den 10 februari underrättade
man per telefon om att friställningarna
måste komma någon gång vid
månadsskiftet. Den 16 februari skedde
en genomgång med inspektörerna och
den 17 februari hade företagsnämnden
i detta företag sammanträde. Den 24
februari fick arbetstagarna listor på
vilka som skulle friställas. Skogsarbetaravtalet
har helt följts, d. v. s. fjorton
dagars uppsägningstid för dem som
varit anställda över nio månader och
åtta dagars uppsägningstid vid kortare
anställningstid. Den 26 februari sammanträdde
skogsägareföreningarnas representanter
på arbetsförmedlingen för
att diskutera uppsägningarna och den
27 februari genomgicks dessa friställningslistor
med arbetstagarnas ombud.
Det meddelades att 100 man måste sluta.
Därav var 80 deltidsanställda och 20
heltidsanställda.

Denna redovisning visar sålunda
ldart, att man följt de varseltider som
skall iakttagas enligt avtalets bestämmelser.

Herr WIKLUND i Härnösand (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Heden
sade i går, att han hade för vana att
inte gå in i interpellationsdebatter där
andra interpellerat. Jag tror att det var
inrikesministern, som gav honom rådet
att inte gå ifrån den vanan.

Jag måste framhålla, att herr Persson
i Heden är ute på »hal is» i denna frå -

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Vägbyggnader på skogar i enskild ägo

ga, ty jag citerade ett protokoll från
en överläggning med representanter
för länsarbetsnämnden, örnsköldsviks
skogsägareförening, örnsköldsviks kommunblock
samt berörda avdelningar av
Skogsarbetarförbundet tisdagen den 27
februari 1968 på arbetsförmedlingen i
Örnsköldsvik. Några andra har alltså
inte kunnat föra en debatt i denna fråga,
vilket diskussionen i går också rörde
sig om. Jag vill påminna om att länsarbetsnämnden
hoppades, att nämnden
i fortsättningen skulle inkopplas i ett
tidigare skede. Givetvis kan man ange
tider så att de stämmer på det sätt som
herr Persson i Heden gör i debatten —
det må vara hänt — men från ansvariga
myndigheter och samhällsorganisationer
hade man önskat en annan behandling
av frågan.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är fullt medveten
om vad som står i herr Wiklunds i
Härnösand protokoll, och jag vill bestämt
tillbakavisa insinuationen att de
uppgifter jag lämnade skulle vara konstruerade.
De är hämtade från protokoll,
förda inom ifrågavarande skogsägareföreningar.
Jag har alltså inte anfört
påhittade uppgifter utan klara fakta
i detta mål.

Vad beträffar att jag i går gick upp i
en interpellationsdebatt trots att jag
inte var interpellant, vill jag säga att
det är sällan detta sker men det finns
tillfällen, herr Wiklund, då man är
tvungen till det, nämligen när det framkastas
påståenden och beskyllningar
som är klart felaktiga och, som i det
berörda fallet, kan tolkas såsom en anklagelse
riktas mot en samlad företagsorganisation.

Herr WIKLUND i Härnösand (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Herr Persson i Heden åberopar
någon organisation som har andra

uppgifter än de som står i det protokoll
jag citerade. Herr Perssons uppgifter
kan i varje fall troligen inte vara hämtade
från örnsköldsviks skogsägareförening.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i grälet mellan två kamrater i kammaren.

Statsrådet sade till mig att man nu
kan bygga lika mycket vägar som förut
för samma anslag tack vare rationaliseringar.
Skogsstyrelsen har emellertid
en annan uppfattning härom och har
anfört att anslaget inte alls är tillräckligt
för att klara vägbyggena i den omfattning
som man önskar. Förhållandet
är att ju mer skogsvägar vi bygger, desto
dyrare kommer de att bli, eftersom de
i framtiden måste byggas i en helt annan
terräng än tidigare. Man har när
det gäller vägbyggandet inte samma
valmöjligheter som tidigare, och det
medför att kostnaderna blir större. Jag
anser därför att anslaget är helt otidsenligt;
det har inte följt med i den takt
som är nödvändig i nuvarande situation.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Arweson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
38) i utskottets utlåtande nr 1, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15

reservationen 5) av herr Mossberger
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 89
ja och 104 nej.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
5) av herr Mossberger m. fl.

Punkterna 39—49

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50

Rikets allmänna kartverk

Kungl. Maj :t hade (punkterna I 8—•

I 13, s. 135—158) föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1968/69 anvisa till avlöningar
ett förslagsanslag av 11 748 000
kr., till omkostnader ett förslagsanslag
av 924 000 kr., till kartarbeten m. m.
ett reservationsanslag av 5 100 000 kr.,
till fotogrammetrisk uppdragsverksamhet
ett förslagsanslag av 4 063 000 kr.,
till utrustning m. m. ett reservationsanslag
av 1 600 000 kr. och till tryckning
av kartor m. m. ett förslagsanslag
av 3 120 000 kr.

I de likalydande motionerna I: 497
av herr Wikberg och II: 620 av herr
Larsson i Norderön m. fl. hade hemställts
att riksdagen måtte till Rikets
allmänna kartverk: Kartarbeten m. m.
för budgetåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 5 400 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte för budgetåret 1968/69

1. till Rikets allmänna kartverk: Avlöningar
anvisa ett förslagsanslag av

II 748 000 kr.,

Rikets allmänna kartverk

2. till Rikets allmänna kartverk: Omkostnader
anvisa ett förslagsanslag av
924 000 kr.,

3. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag på motionerna I:
497 och 11:620 till Rikets allmänna
kartverk: Kartarbeten m. m. anvisa ett
reservationsanslag av 5 100 000 kr.,

4. till Rikets allmänna kartverk: Fotogrammetrisk
uppdragsverksamhet anvisa
ett förslagsanslag av 4 063 000 kr.,

5. till Rikets allmänna kartverk: Utrustning
in. m. anvisa ett reservationsanslag
av 1 600 000 kr.,

6. till Rikets allmänna kartverk:
Tryckning av kartor m. m. anvisa ett
förslagsanslag av 3 120 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Skärman (fp), Hermansson (ep), KarlErik
Eriksson (fp), Nilsson i Lönsboda
(fp), Persson i Heden (ep), Jönsson
i Ingemarsgården (fp) och Larsson i
Norderön (ep), som ansett att utskottet
under 3. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:497 och 11:620 till
Rikets allmänna kartverk: Kartarbeten
m. m. anvisa ett reservationsanslag av
5 400 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Till jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 har vid denna punkt fogats
en av herr Skärman m. fl. avgiven
reservation, innebärande bifall till motionerna
1:497 och 11:620 rörande en
höjning av kartverkets anslag till kartarbeten
m. m. Som en av dem som har
skrivit under denna reservation vill jag
något närmare teckna bakgrunden till
densamma.

Till att börja med vill jag erinra om
att det allmänna kartväsendet under senare
år alltmera kommit i blickpunkten
för statsmakternas intresse. Ett stort antal
offentliga utredningar har sålunda

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Rikets allmänna kartverk

under den senaste tioårsperioden arbetat
med problem som sammanhänger
med den officiella kartframställningen.
Snart sagt alla hithörande områden har
berörts i någon form av dessa utredningar.
På grundval av utredningarna
har skilda reformer av större och mindre
räckvidd genomförts. Främst märks
därvid en genomgripande omdaning
och upprustning av verksamheten vid
kartverket samt tillkomsten av det nya
programmet för ekonomisk och topografisk
kartläggning som fastställdes av
1961 års riksdag.

I programmet, som avsåg tiden från
och med den 1 juli 1961 till och med utgången
av år 1970, upptogs främst redan
påbörjade arbeten beträffande
Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands,
Kopparbergs och Västernorrlands län,
medan Jämtlands ocli Hallands län infogades
först i slutet av perioden. För
bl. a. de inre delarna av Norrbottens län
skulle framställningen av vissa försöksblad
fortsätta och det reguljära arbetet
på en topografisk karta snarast påbörjas.
För sistnämnda ändamål och för att
allmänt påskynda den ekonomiska kartläggningen
anvisade 1961 års riksdag
vissa särskilda medel. Under 1960-talet
har anspråken på en snabbare kartläggningstakt
ökat alltmer, särskilt beträffande
vissa norrlandslän, Kopparbergs
län och skånelänen. Särskilda medel för
att förstärka kapaciteten för kartläggningsarbetena
har också vid flera tillfällen
anvisats av riksdagen.

I anledning av väckta motioner om
förstärkta resurser för ändamålet betonade
också 1965 års riksdag vikten av
att kartläggningsverksamheten intensifierades.
Motioner om ökade medel till
verksamheten avslogs dock.

Med hänsyn till den tid som förflutit
sedan kartläggningsprogrammet fastställdes
och till den snabba utveckling
som därefter har skett på det tekniska
området ansåg riksdagen emellertid tiden
vara mogen för en översyn av programmet.
Denna översyn borde omfatta

en samlad redovisning av programmets
läge och behovet av ekonomiska och topografiska
kartor inom landet, bl. a.
inom Jämtlands län.

Efter framställning av 1965 års riksdag
erhöll kartverket Kungl. Maj :ts uppdrag
att efter samråd med kartverkskommissionen
verkställa den begärda
översynen. Denna översyn har nu utförts
och redovisas i årets statsverksproposition
under den punkt som vi nu
behandlar. Under den tid då översynen
pågått har några medelsförstärkningar
för att möjliggöra en snabbare
kartläggningstakt inte anvisats av riksdagen.
Detta är i och för sig inte så
egendomligt, eftersom ett sådant öde
tyvärr ofta drabbar områden som i någon
form är föremål för översyn. Inte
desto mindre förefaller det mig beklagligt
med hänsyn till de stora och angelägna
behov som väntar på att bli tillgodosedda.
Under den stilleståndsperiod
i fråga om medelstilldelningen till
de allmänna kartarbetena som i praktiken
inträtt bär behoven kraftigt ackumulerats
till förfång för åtskilliga grenar
av samhällsverksamheten. Tillgång
till moderna ekonomiska och topografiska
kartor är, såsom kammarens ledamöter
väl vet, av utslagsgivande betydelse
för bedömanden och planeringar
såväl i statlig och kommunal förvaltning
som inom näringslivet i ett flertal
avseenden. Inte minst på samhällsplaneringens
område är ofta bristen på tillförlitligt
kartunderlag en flaskhals som
ofta leder till att arbeten kraftigt försenas
eller fördyras i orimlig omfattning.
Det får anses vara klarlagt att en
ekonomisk eller en modern topografisk
karta för åtskilliga viktiga områden
av den samhälleliga utbyggnadsverksamheten
medför en sådan besparing i
tid, kostnader och personal att enbart
av denna anledning ett snabbt upprättande
av dessa kartor är väl motiverat.

Såväl utskottsmajoriteten som reservanterna
ger uttryck för en positiv uppfattning
i dessa frågor och departe -

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15

mentschefen har vid åtskilliga tillfällen
framhållit vikten av en intensifierad
kartframställning. Det är därför enligt
min mening ägnat att förvåna att varken
Kungl. Maj:t eller utskottsmajoriteten
anser sig kunna förorda att åt kartverket
ges resurser för den så att säga
upptrappning av verksamheten, som i
så hög grad behövs, utan låter det stanna
vid några vackra ord.

Den redovisning som kartverket lämnat
utvisar klart att åtskilliga viktiga
områden av landet fortfarande står
utan moderna ekonomiska och topografiska
kartor och också kommer att göra
det under lång tid framöver om inte
kraftinsatser görs. Verket har också genom
tillkomsten av goda arbetsutrymmen
och modern teknisk utrustning stora
förutsättningar att klara uppgiften.
Även om kartverket gjort och gör mycket
goda insatser för att inom ramen
för sina resurser rationalisera och effektivisera
kartframställningen krävs
enligt min mening ytterligare medel för
att mera märkbart förbättra situationen
för de områden som saknar det moderna
kartunderlaget för sin planeringsverksamhet.
Det innebär ett betydande
slöseri med samhällets resurser att i
onödan undanhålla de viktiga planeringsinstrument
som nu ifrågavarande
kartmaterial utgör.

Jag har givetvis fullt klart för mig att
utskottsmajoriteten här liksom beträffande
andra anslag haft för ögonen att
se till, att en av tidsläget betingad stram
budget inte löses upp, och därför ställt
sig kallsinnig inför en anslagsökning.
Detta är i princip inte att säga något
om, och jag har för min del ansett mig
på åtskilliga punkter kunna instämma
i ett sådant betraktelsesätt. Just på denna
punkt förefaller det mig dock ostridigt
att utskottsmajoriteten låtit snålheten
bedra visheten. Den summa man
spar genom att inte gå med på det av
reservanterna yrkade beloppet kommer
nämligen, därom är jag helt övertygad,
att ätas upp flera gånger om till följd

Rikets allmänna kartverk

av merutgifter i fråga om många andra
anslag till verksamhetsgrenar som berörs
av kartläggningen. Den stora kostnaden
syns dock inte, därigenom att
angelägna samhällsprojekt inte kan utföras
eller förskjutes till någon gång i
framtiden.

Slutligen vill jag beröra frågan om
revidering av kartor. Kungl. Majrts förslag
innebär att revideringen av den topografiska
kartan efter viss försöksverksamhet
påbörjas i samband med den
ekonomiska kartläggningen i de tre sydligaste
länen. Det framhålles samtidigt
att hittills gällande princip om tioårsintervaller
för den reguljära revideringen
av kartan alltjämt bör gälla. Den reguljära
revideringen av den ekonomiska
kartan anses även under återstoden
av innevarande planeringsperiod böra
få anstå.

Jag har i princip ingenting att invända
mot vad departementschefen anfört
i revideringsfrågan men finner det angeläget
att slå fast, att kravet på revidering
av färdigställda kartor inte får
leda till att en stegrad framstegstakt i
fråga om nyframställning av kartor
hindras. Att ökade resurser i första
hand behövs för sistnämnda ändamål
har också indirekt erkänts av utskottsmajoriteten,
vilket jag konstaterat med
tillfredsställelse. Här om någonsin gäller
att något är bättre än intet. De områden
som helt saknar både ekonomisk
och modern topografisk karta är verkligen
mycket illa ställda.

Herr talman! Det sägs att det inte är
möjligt att föra krig utan kartor, men
trots att jag representerar en landsända
som i hög grad besväras av en dylik
brist har jag vågat ta upp en kamp i
denna fråga i förhoppningen att detta
talesätt, som så många andra, skall visa
sig inte innehålla hela sanningen.

Herr talman! Jag ber härmed att få
yrka bifall till reservationen 7.

I detta anförande instämde herr Jönsson
i Ingemarsgården (fp).

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Rikets allmänna kartverk

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Det råder inga delade
meningar om vikten av att detta arbete
forceras i så snabb takt som möjligt.
Men när man i kanslihuset arbetar med
sitt budgetpussel är det givetvis en
grannlaga sak att göra avvägningar.
Samhällsmaskineriet måste ju fungera.
Gör man en kugge för lång, så blir följden
att det kuggar över en annan, och
då får vi inte den lugna och jämna gång
i samhällsmaskineriet som vi vill ha.

Vi är som sagt införstådda med denna
frågas vikt. Ingen lär heller kunna
bestrida att det under 1960-talet har
skett uppräkningar undan för undan,
så att vi i dag ligger före den 1961 uppgjorda
planen. Man kan inte påstå att
någonting här har blivit eftersatt, om
man ser på den plan som då gjordes
upp. Genom mitt engagemang i lantbruksnämnden
där hemma är jag fullt
medveten om hur viktigt det är att detta
arbete forceras, men vid de avvägningar
som måste företas får man ju göra
det bästa möjliga — och det tror jag är
just vad departementschefen och jordbruksutskottet
har gjort.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Det framgår ju av våt"
motion bl. a. att man beträffande Jämtlands
län, som saknar detta kartmaterial,
med nuvarande takt skulle vara
färdig med den ekonomiska kartan för
10 000-delsområdet år 1972 och för
20 000-delsområdet omkring år 1977
och med den topografiska kartan år
1973 respektive 1978. Jag tycker inte
att denna framställningstakt är särskilt
uppmuntrande för det område som
både herr Lindström och jag representerar
i denna kammare. Jag anser att
det bör ske snabbare framsteg för att
kunna bemästra all den planering och
den övriga verksamhet som i dagens
läge behövs för strukturrationalisering -

ar och därmed sammanhängande frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Norderön begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
50) mom. 3) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
7) av herr Skårman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Norderön
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 129 ja
och 60 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

Punkterna 51—58

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 59

Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande

Kungl. Maj:t hade (punkten K 6, s.
178—179) föreslagit riksdagen att till
Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret 1968/69 anvisa
ett anslag av 5 000 000 kr.

I de likalydande motionerna I: 151
av herr Svanström m. fl. och II: 19b av
herr Andersson i Örebro in. fl. hade
hemställts att riksdagen måtte till Avsättning
till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret 1968/69 anvisa
ett anslag av 7 000 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
på motionerna 1:151 och 11:194 till
Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret 1968/69 anvisa
ett anslag av 5 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Skärman (fp), Hermansson (ep), KarlErik
Eriksson (fp), Hansson i Skegrie
(ep), Nilsson i Lönsboda (fp), Åberg
(fp) och Sundkvist (ep), som ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:151 och 11:194 till
Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret 1968/69 anvisa
ett anslag av 7 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det yrkande som ställts
i reservationen 8 sammanfaller med
vad statens naturvårdsverk yrkat i sin
framställning till Kungl. Maj:t, nämligen
ett anslag på sju miljoner kronor.

Kungl. Maj:t har emellertid prutat ner
detta belopp till fem miljoner. Det är
förståeligt att Kungl. Maj :t försöker hålla
anslagskraven tillbaka så långt detta
kan anses vara motiverat, men i detta
fall kan man ifrågasätta huruvida motivet
till nedprutningen är bärande.

Redan den 15 augusti förra året eller
vid tiden för petitas avgivande förelåg
inte mindre än ett fyrtiotal ansökningar
om bidrag till olika anläggningar för ett
sammanlagt belopp om cirka fem och
en halv miljoner kronor, alltså mer än
vad Kungl. Maj:t redan äskat. Därtill
kommer att en del organisationer på
friluftslivets område, bl. a. Skid- och
friluftsfrämjandet samt Svenska turistföreningen,
anmält ett bidragsbehov
därutöver av 1 123 000 kronor. Ett bifall
till departementschefens förslag om
5 miljoner kronor innebär alltså att
denna friluftsverksamhet måhända måste
inskränkas eller hållas tillbaka i
jämförelse med vad som eljest skulle
kunna åstadkommas.

Det finns -— det förstår jag — ingen
anledning att fördjupa sig i ett resonemang
om friluftsverksamhetens betydelse
i våra dagar, när alltmer tid kan
avdelas för sådan verksamhet. Alla inser
betydelsen av denna verksamhet.
En höjning av ett anslag måste ju alltid
bedömas med utgångspunkt från önskvärdheten
av att kunna förstärka eller
trygga en viss verksamhet. I detta fall
tror vi som står för reservationen att
en höjning av anslaget till 7 miljoner är
en riktig investering. Jag vill stryka
under vad de organisationer betyder
som har yrkat på anslag under denna
punkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 8 av herr Skärman
m. fl.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag kan instämma i vad
herr Hansson i Skegrie sagt, men jag
vill därutöver framföra några personliga
synpunkter på vad det betyder att

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

fonden för friluftslivets främjande har
medel i sådan utsträckning att de olika
friluftsorganisationerna kan få ekonomiska
möjligheter att förverkliga sin
målsättning.

Det är nödvändigt för oss som lever
i en välfärdsstat att motionera. Detta
har docent P.-O. Åstrand kraftigt understrukit.
En utebliven aktivitet medför
efter ganska kort tid försämringar av
leder, muskler, hjärta och blodomlopp.

I vårt land med dess höga levnadsstandard
är det fysiska kravet i yrket många
gånger inte så stort. Man kan oftast sköta
ett arbete utan alltför stark fysik. Det
är nödvändigt att vi på olika sätt hållet
oss i gång genom motionsverksamhet.

Bl. a. bidrar Skid- och friluftsfrämjandet
till att många människor, som eljest
inte skulle komma ut i naturen, gör
det. Skid- och friluftsfrämjandet har
stort behov av att utbilda fler människor
som kan ta hand om de grupper
som kommer till dess anläggningar under
helgerna och under veckorna i övrigt.

Det är alldeles givet, med det uppdämda
behov som föreligger hos fonden
för friluftslivets främjande, att ett
bifall till reservationen i detta avseende
skulle innebära bättre möjligheter
för fonden att ge bidrag till de organisationer
som sökt anslag och därmed
ge större förutsättningar att förverkliga
målsättningen att svenska folket skall
kunna tillägna sig en bättre fysik.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen 8 av
herr Skårman m. fl.

Fru JÄDERBERG (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten har
under förevarande punkt ansett sig böra
förorda bifall till Kungl. Maj:ts förslag
att för nästa budgetår öka anslaget för
avsättning till fonden för friluftslivets
främjande med 500 000 kronor till 5
miljoner kronor.

Reservanterna har under denna
punkt, vilket också anförts här, före -

slagit en ökning med inte mindre än 55
procent — eller 2,5 miljoner kronor —
upp till 7 miljoner kronor. I anslutning
härtill vill jag erinra om att riksdagen
förra året behandlade frågan om stödet
till det rörliga friluftslivet.

Därvid hade riksdagen att ta ställning
till vissa av Kungl. Maj :t på grundval
av fritidsutredningens framlagda
förslag rörande central myndighet för
friluftsfrågorna samt beträffande riktlinjer
för statens ekonomiska stöd till
anläggningar för det rörliga friluftslivet
och till organisationerna på förevarande
område. Vid riksdagsbehandlingen
var alla överens om att den stora betydelse,
som friluftslivet har i det moderna
samhället, motiverade att såväl staten
som kommunerna engagerar sig för
att skapa möjligheter till friluftsliv åt
så många som möjligt. Därvid borde
man dels se till att friluftslivets behov
av mark beaktas på ett tidigt stadium
av samhällsplaneringen, dels ge ekonomiskt
stöd till friluftsanläggningar
och organisationer på området.

I fråga om friluftsanläggningar ansåg
fritidsutredningen att en omfattande utbyggnad
borde komma till stånd. Härom
rådde också allmän enighet. Kungl.
Maj :t och riksdagen ansåg det dock realistiskt
att räkna med en något mindre
snabb utbyggnadstakt än vad utredningen
hade tänkt sig. Vikten av att en intensifiering
av verksamheten på friluftslivets
område kom till stånd motiverade
emellertid en förstärkning av stödet.
Riksdagen beslöt i enlighet härmed enhälligt
att anslaget skulle uppräknas
från 3,5 till 4,5 miljoner kronor för innevarande
budgetår. Detta innebar alltså
en ökning med nära 30 procent förra
året. Att Kungl. Maj:t nu, trots nödvändigheten
av att hålla budgeten stram,
ansett sig kunna fortsätta på den inslagna
vägen och föreslå en ytterligare
uppräkning med 500 000 kronor är glädjande.
Man bör härvid bl. a. också betänka
att den ytterligare kraftiga satsningen
på naturvårdsforskningens om -

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

råde indirekt är av stor betydelse i detta
sammanhang. Våra möjligheter att
bedriva ett meningsfyllt friluftsliv är ju
i väsentlig grad avhängiga av att vi har
en såvitt möjligt oförstörd yttre miljö
att röra oss i.

När man sedan betänker att det sedan
naturvårdslagens tillkomst år 1965
säkerställts naturområden om sammanlagt
cirka 17 000 ha, som bl. a. är avsedda
för allmänhetens friluftsliv, och
att sammanlagt mellan 16 och 17 miljoner
kronor disponerats härför tycker
jag inte att man kan säga att det här
området blir styvmoderligt behandlat.

När det gäller avvägningen av det anslagsbelopp,
som nu är föremål för behandling,
bör även höra till bilden att
arbetsmarknadsmedel i betydande utsträckning
torde kunna användas för
detta ändamål. Enligt vad jag erfarit
räknar arbetsmarknadsmyndigheterna
med att för det kommande året
minst 10, kanske 15 miljoner kronor
bör kunna användas för nu ifrågavarande
anläggningsarbeten.

Med det anförda hoppas jag ha kunnat
visa, att utskottet haft fullt fog för
sin uppfattning, att Kungl. Maj ds förslag
under den här punkten bör godtas.

Herr talman! Jag ber därför att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Trots att jag suttit i statens
friluftsnämnd i många år och nu
sitter i naturvårdsrådet har jag inte
kunnat biträda denna anslagsökning vid
det här tillfället. Avgörande för mig har
varit dels sparsamhetsskäl, dels att
naturvårdsverket har så stora uppgifter
på forskningssidan och på andra naturvårdsområden,
att någon inskränkning
måste ske, och jag finner att den måste
göras på det rörliga friluftslivets område.

Visserligen är det tråkigt att inte kunna
ge de anslag som behövs till Skidoch
friluftsfrämjandet och till Svenska
turistföreningen. En del av verksamhe -

ten på friluftslivets område måste trots
allt skötas ute på det regionala planet,
ute i kommunerna och städerna.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
8); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
59) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8) av herr Skärman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hansson i Skegrie
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 128 ja och
62 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 60—63

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 64

Lades till handlingarna.

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Höjning av åldersgränsen för erhållande av studiemedel, m. m.

§ 5

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av motioner
om vissa landskapsvårdande åtgärder.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Höjning av åldersgränsen för erhållande
av studiemedel, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av motioner
om höjning av åldersgränsen för erhållande
av studiemedel, m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! I motionsparet 1:188
och 11:249 framhålles, att starka skäl
talar för en högre åldersgräns än 40 år
för erhållande av studiemedel. Det finns
nämligen i dag, vilket redovisas i motionerna,
olika kategorier som i 40-årsåldern
vill påbörja sina studier. I motionerna
nämner vi ensamstående kvinnor
i behov av yrkesutbildning vid denna
ålder, andra kvinnor som vill meritera
sig för högre tjänster och andra
åter som vid denna ålder har slutat
vårda småbarn och fått tid över till att
skaffa sig kunskaper för inträde på arbetsmarknaden,
något som de av olika
skäl inte har kunnat före och under äktenskapet.
Det finns naturligtvis också
män i denna ålder, vilka kan ha behov
av studiemedel för vidareutbildning,
inte minst i ett arbetsmarknadsläge som
kan kärva till sig. Man kan väl utan att
göra sig skyldig till överdrift våga påstå,
att alla dessa kategorier av människor
är ansvarsmedvetna och verkligen
inriktade på att de när de börjar studera
även skall nå både snabba och effektiva
studieresultat.

Utskottet framhåller, att centrala studiehjälpsnämndens
tillämpningsföreskrifter
väl överensstämmer med de in -

tentioner riksdagen hade vid regelns
antagande och att det enligt utskottets
uppfattning inte har påvisats några beaktansvärda
olägenheter med denna.

Jag måste reagera mot talet om att
beaktansvärda olägenheter inte påvisats.
Vi är alltså — jag kan inte finna
annat -— överens om att 40-årsregeln
medför olägenheter. Om dessa skall betraktas
som beaktansvärda eller ej, är
en bedömningsfråga. Vi motionärer håller
fast vid att de är beaktansvärda. Vissa
kategorier människor avhålls från att
studera och vidareutbilda sig, helt enkelt
därför att de fyllt 40 år. Vi tycker,
att det är för tidigt att stänga dörren
redan då, principiellt och generellt
sett. Vi har velat fixera åldersgränsen
till 50 år, men man kan naturligtvis
även tänka sig en något lägre gräns. 40
år är emellertid otillfredsställande, som
vi ser det.

Utskottet förutsätter, att centrala studiehjälpsnämnden
även i fortsättningen
kommer att tillämpa 40-årsregeln generöst.
Vad menas med generöst, måste
man fråga sig. Det kan väl knappast bli
fråga om en sådan generositet, att den
tillfredsställer de kategorier av äldre
studerande vilkas sak motionärerna velat
ta sig an, ty i så fall kunde utskottet
lika gärna förorda någon höjning av åldersgränsen.

I förvissning om att det blir nödvändigt
att återkomma och att trycket från
de berörda åldersgrupperna ökar får vi
väl låta saken ligga till sig ytterligare
någon tid, och jag yrkar således ingenting
annat än bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Såsom framgår av utskottets
utlåtande är utskottet enhälligt
i sitt beslut. Med anledning av herr
Nordstrandhs anförande vill jag endast
säga att när riksdagen år 1964 antog
studiemedelsförordningen, uttalade den
att reglerna om 40-årsgränsen skulle tilllämpas
generöst. Med anledning därav

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15

Höjning av åldersgränsen för erhållande av studiemedel, m. m.

liar centrala studiehjälpsnämnden utfärdat
anvisningar om hur regeln skall tilllämpas.
Eftersom herr Nordstrandh läste
upp den exemplifiering som förekommer
i motionen som stöd för motionsyrkandet,
ber jag att få läsa upp
den exemplifiering som finns i centrala
studiehjälpsnämndens tillämpningsbestämmelser,
efter vilka nämnden arbetar
vid bedömningen av låneärendena.

Som särskilda skäl enligt studiemedelsförordningen
skall enligt anvisningarna
räknas om den studerande behöver
studiemedel för ytterligare någon
termin för att fullfölja studierna fram
till examen. Vidare skall man beakta
om det är fråga om en tidskrävande utbildning,
t. ex. för att uppnå licentiatexamen
eller doktorsgrad, eller om den
studerande har börjat utbildningen vid
relativt hög ålder. Ävenså skall den studerande,
som har avbrutit sin utbildning
för äktenskap och familjebildning
och senare önskar fullfölja utbildning,
ha möjlighet att få studiemedel liksom
studerande som vid högre ålder önskar
komplettera sin utbildning.

Jag har lagt denna förteckning vid
sidan av den exemplifiering som finns i
motionen och funnit att samtliga de
situationsbilder som tecknas i motionen
väl täckes av anvisningarna.

I själva verket är det så -— det har
utskottet förvissat sig om — att 40-årsgränsen ingalunda är en definitiv
gräns. Det vore riktigare att säga att 50-årsgränsen, dit motionärerna siktar, är
en mer definitiv gräns, men t. o. m. den
åldersgränsen kan i särskilda fall få
överskridas. Därav följer att 50-årsgränsen
inte heller är en fast gräns för återbetalning
av studiemedel ■— den ligger
egentligen definitivt först vid 65 år, vilket
får anses vara till fyllest eftersom
vid den åldern flertalet av dem som
skaffat sig den utbildning det här är
fråga om då uppnår pensionsåldern.

Vi har i utskottet inte kunnat finna
annat än att vad motionärerna önskar
redan var uppfyllt när motionen skrevs,

och av den anledningen har vi inte kunnat
biträda motionsyrkandet. Däremot
är det troligt att här behövs mer information
till de grupper som berörs, och
det har vi också framhållit i utlåtandet.
Man skulle dessutom kunna förmoda att
de studerande ungdomarna själva genom
sina organisationer och genom den
service som finns vid högskolorna borde
göra sig underrättade om de, som jag
tycker, liberala regler som centrala studiehjälpsnämnden
tillämpar. I varje
fall har utskottet inte kunnat finna annat
än att centrala studiehjälpsnämnden
tillämpar dessa bestämmelser så generöst
som riksdagen avsåg att de skulle
tillämpas när riksdagen fattade sitt
beslut.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag känner givetvis till
anvisningarna, och jag har i någon mån
— jag understryker i någon mån —
också följt hur de tillämpas i enskilda
fall. Jag är kanske inte riktigt lika belåten
med tillämpningen som utskottets
talesman. Det förekommer dock en viss
restriktivitet, efter vad jag har kunnat
finna, när det gäller personer som vid
en så relativt hög ålder som det här är
fråga om börjar studera på en primärexamen.
Det är inte samma förhållande
för dem som tar upp avbrutna studier
eller som tar en högre examen.

Jag skall emellertid ytterligare intensifiera
mina studier i tillämpningens
praxis. Och kommer jag då alltjämt till
det resultatet, att tillämpningen inte är
så bra som jag och mina medmotionärer
skulle önska, får vi väl återkomma
till frågan.

Det är alldeles riktigt, att utskottet
talar om behovet av information, när
det gäller tillämpningsföreskrifterna.
Onekligen föreligger dock en psykologisk
spärr för dessa människor. Här
gäller det ju inte heller ungdomar i ordets
egentliga mening —• utskottets ta -

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd

lesman tycktes mena det — som redan
vistas vid högskolorna och som där kan
få upplysning om att det finns vissa
generösa regler. De människor det här
är fråga om måste man försöka nå med
information på något andra vägar, än
de varpå man kan nå de i egentlig mening
unga studerande vid högskolorna.
Vad man vet är, att det finns en spärr
vid 40 år, och den gör tjänst som en
svår barriär att ta sig över. En spärr
vid 45 eller 50 år hade inte verkat lika
psykologiskt hämmande.

Någon större olikhet i uppfattningarna
mellan mig och utskottets talesman
finns emellertid inte.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag har deltagit i utskottsbehandlingen
av detta ärende och
kände till en början stark sympati för
motionsyrkandet. Att jag ändå anslutit
mig till utskottsmajoritetens mening har
en alldeles bestämd orsak. Jag har
blivit övertygad om att det i huvudsak
är ett informationsproblem. Men man
skulle kanske önska att formuleringen
i utskottsutlåtandet hade varit något
klarare — att det inte bara gäller att
sprida information om möjligheterna
till de studerande eller till dem som
tänker bli studerande utan också till
läroanstalterna.

Jag är övertygad om att de flesta
människor i åldern 40—50 år som går
miste om studiemedel gör det därför
att den läroanstalt, dit de vänder sig för
att söka inträde och i samband därmed
få upplysning om studiemedelssystem
m. m., inte är tillräckligt klar över hur
dessa tillämpningsföreskrifter egentligen
är beskaffade. I många fall säger
man tämligen snävt: Ni är över 40 år
och kan inte få några studiemedel. Läroanstalter
och lokala studiehjälpsnämnder
skulle sannolikt behöva viss information
om tillämpningen. För den händelse
man däremot verkligen fullt ut
tillämpar de föreskrifter som centrala
studiehjälpsnämnden har utfärdat, är

jag liksom herr Anderson i Sundsvall
övertygad om att motionens syften redan
är uppfyllda.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av motioner
angående frivillig tilläggssjukpenning
vid barnsbörd.

Andra lagutskottet hade behandlat
fyra till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 140
av fru Elvy Olsson och fru Nilsson samt
II: 181 av herrar Gustavsson i Alvesta
och Johansson i Växjö, i vilka hemställts,
»att riksdagen i skrivelse til!
Kungl. Maj:t måtte hemställa om skyndsam
utredning av frågan om frivillig
tilläggssjukpenning vid nedkomst för
hemarbetande kvinnor och kvinnor arbetande
i familjens eget företag i enlighet
med vad i motionen anförts»,

2) de likalydande motionerna I: 683
av fru Hamrin-Thorell samt II: 869 av
herr Hamrin i Kalmar m. fl., i vilka,
såvitt nu var i fråga, hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära utredning om tilläggssjukpenning
vid barnsbörd även inom den
frivilliga sjukförsäkringen».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, nämligen

a) motionerna I: 140 och II: 181 samt

b) motionerna 1:683 och 11:869, såvitt
nu var i fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Hamrin-Thorell (fp) samt herrar Eric
Carlsson (ep), Gomér (ep) och Jonsson
(fp), vilka ansett att utskottet bort hemställa,

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15

Frivillig tiliäggssjukpenning vid barnsbörd

att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, nämligen

a) motionerna I: 140 och II: 181 samt

b) motionerna 1:683 och 11:869, såvitt
nu var i fråga,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam utredning av frågan
om frivillig tiliäggssjukpenning vid
nedkomst för hemarbetande kvinnor
och kvinnor arbetande i familjens eget
företag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Inom sjukförsäkringssystemet
finns dels en obligatorisk,
dels en frivillig försäkring. I den obligatoriska
delen kan vid sjukdom den
som har tillräckligt hög inkomst få 52
kronor per dag i sjukpenning, och den
som är frivilligt försäkrad kan få 15
kronor per dag. Den kvinna som är anställd
och därmed obligatoriskt försäkrad
kan få sjukpenning liksom den
kvinna som är hemarbetande eller arbetar
i familjens eget företag — den
senare genom den frivilliga försäkringen.

Vid barnsbörd erhåller båda dessa
kategorier moderskapspenning, i dag
1 080 kronor. Men därmed tar likheten
slut. Den obligatoriskt försäkrade får
tiliäggssjukpenning under 180 dagar,
oavsett om hon är sjuk eller inte. Den
som har frivillig tiliäggssjukpenning får
ingenting.

Vi som har motionerat i denna fråga
har mycket svårt att förstå varför inte
en sådan här — som vi ser det — uppenbar
orättvisa rättas till. Skillnaden
i förmåner mellan dem som är med i
den obligatoriska försäkringen och dem
som tillhör den frivilliga anser vi vara
omotiverad. Den frivilliga tilläggssjukpenningen
skall ge hemarbetande kvinnor
eller kvinnor sysselsatta i familjens
eget företag ekonomisk ersättning, dä
de på grund av sjukdom inte kan full -

göra sin arbetsinsats. Sådan ekonomisk
ersättning är motiverad vid barnsbörd.

Naturligtvis kan det vara svårt att
konstruera ett system som eliminerar
orättvisor. Men det är väl just för att
man skall knäcka svåra problem som
vi tillsätter utredningar i olika frågor.
Svårigheterna får ju inte vara avgörande
för inställningen till den aktuella
gruppen och dess rätt till ersättning
för inkomstbortfall.

Majoriteten i andra lagutskottet har
hänvisat till denna frågas tidigare behandling.
Redan 1962 väcktes det motioner
i detta ämne och andra lagutskottet
avstyrkte dessa »med hänvisning
bl. a. till att det från varken principiella
eller statsfinansiella synpunkter
var motiverat att för finansiering
av en frivillig försäkring anlita statsmedel
i sådan omfattning som motionärerna
förordat». Finansieringsfrågan är
ju just en sådan fråga som en kommande
utredning skulle ta ställning till. Det
gäller att få fram ett system som ger
denna grupp samma trygghet som övriga
sjukpenningförsäkrade.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som fogats vid
andra lagutskottets utlåtande.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! I andra lagutskottets
utlåtande nr 20 behandlas motionsparet
I: 683 och II: 869. I dessa motioner
begärs en utredning om tiliäggssjukpenning
vid barnsbörd även inom
den frivilliga sjukförsäkringen.

Hemarbetande kvinnor är i vissa avseenden
missgynnade jämfört med sådana
förvärvsarbetande kvinnor, som
inom den obligatoriska försäkringen är
placerade i annan sjukpenningklass än
den lägsta. Den frivilliga sjukförsäkringen
erbjuder nämligen inte tiliäggssjukpenning
vid ledighet för barnsbörd.
Detta innebär för husmödrarna en avsevärd
begränsning av fördelarna med
den frivilliga sjukförsäkringen. Motionärerna
anser detta oberättigat med

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd

hänsyn till att största delen av den frivilliga
tilläggssjukpenningen betalas av
den försäkrade själv.

Liknande motioner har väckts vid
flera tidigare tillfällen och avvisats av
riksdagen. Man har bl. a. pekat på de
stora avgiftsökningar, som ett genomförande
av motionärernas förslag skulle
medföra. Motionen har emellertid
avstyrkts med motivering att det »från
varken principiella eller statsfinansiella
synpunkter» kan vara försvarligt
att ta ökade statsmedel i anspråk för att
finansiera en sådan försäkring.

Nu har föreslagits i motionerna att
frågan skall utredas. Motionärerna menar
att man vid en sådan utredning får
pröva efter vilka grunder en finansiering
skulle ordnas. Även om det skulle
föreligga svårigheter är det inte något
speciellt för denna fråga, och det kan
inte vara något oöverstigligt hinder för
att åstadkomma ökad rättvisa och ge
bättre förmåner åt de hemarbetande
när det gäller frivillig tilläggssjukpenning
i det fall som åsyftas i motionerna.

En reservation är fogad till utskottets
utlåtande, och jag yrkar bifall till denna.

Till sist skulle jag vilja påpeka att
statsmakterna nog försummar en del
av den upplysningsverksamhet som behövs
när det gäller frivilliga försäkringar,
i första hand kanske inte den
frivilliga sjukförsäkringen, utan den
frivilliga olycksfallsförsäkringen för
husmödrar. Den är mycket förmånlig
för dem, men föga anlitad. Jag tror att
det beror på bristande PR från statsmakternas
sida.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Detta är en av de perenna
växter som frodas i andra lagutskottets
drivbänk. Varje år klipper utskottet
ned den, och varje år växer den
upp igen. Men trots detta tycker jag
att det är ganska märkligt att motionärerna
— i varje fall från centerpartiet
som tidigare varit de flitigaste på detta
område — fortsätter att skriva en moti -

vering som är sådan att det förefaller
som om man inte tänkt igenom den. I
centerpartimotionen heter det t. ex.:
»Med hänsyn till numera förekommande
familjeplanering skulle möjligheten
stå öppen att vid en lämplig tidpunkt
före ett planerat havandeskap teckna
försäkring för tilläggssjukpenning för
att komma i åtnjutande av tillägg till
moderskapspenningen.» Men på ett annat
ställe säger man något som jag tycker
innebär en motsägelse: »För att inte
förmånen skall utnyttjas genom tillfälligt
tecknande av frivillig försäkring
bör föreskrivas att den försäkrade skall
ha varit försäkrad för tilläggssjukpenning
under en oavbruten tid av ett och
ett halvt år före nedkomsten eller från
den tidpunkt då möjlighet förelegat för
henne att vara försäkrad för tilläggssjukpenning
...»

Det måste ändock som motionärerna
tänker sig vara en långsiktig familjeplanering.

De erkänner också att ett genomförande
av deras förslag skulle leda till
ökade avgifter för den grupp det här
gäller. För att lösa den frågan har man
föreslagit att staten skulle betala 50
procent av utgifterna för denna tilläggssjukpenning.
Men man har inte riktigt
gjort klart, om det är hela gruppen frivilligt
försäkrade som skall ha 50 procent
statsbidrag, eller om det bara är
de som vid familjeplaneringen bestämmer
sig för ett framtida behov av tillläggssjukpenning
vid barnsbörd. Motionärerna
har inte klart sagt ut, om man
här resonerar om hela kollektivet frivilligt
försäkrade eller om man bara vill
avskilja den grupp som genom sin familjeplanering
skulle vara i behov av
tilläggssjukpenning.

Både i motionerna och i den reservation
som är fogad till utskottsutlåtandet
talas särskilt om kvinnor som arbetar
i familjens eget företag. Herr
Hamrin i Kalmar framhöll här att det
tydligen brister i upplysning från statens
sida beträffande försäkringar, och

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15

Frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd

det tror jag också. Reservanterna själva
tycks inte vara medvetna om att ifall
en kvinna arbetar i sin makes företag
kan man beräkna hennes andel i produktionsresultatet
och anmäla detta
till försäkringskassan, försäkras hon för
tilläggssjukpenning i relation till den
insats hon sålunda gör i familjeföretaget,
jordbruket eller vad det nu är för
företag. Då får hon denna tilläggssjukpenning,
givetvis under samma förutsättning
som gäller för andra förvärvsarbetande
kvinnor, nämligen att hon
absolut avhåller sig från förvärvsarbete
under den tid hon är ledig för barnsbörden.
Det finns således redan nu möjlighet
för en kvinna att lösa den frågan,
om arbetsgivaren-maken eller de båda
tillsammans vill betala försäkringsavgiften.

Dessa kvinnor är enligt min mening
jämställda med den andra stora grupp
som är förvärvsarbetande och får tillläggssjukpenning.
I det fallet är det också
av det gemensamma produktionsresultatet
som avgifterna betalas — det
är dels arbetsgivaren dels arbetstagaren
som betalar tilläggssjukpenningen vid
barnsbörd.

Man har här nästan uteslutande uppehållit
sig vid de kvinnor som gör en
insats i familjeföretag. Jag förmodar
emellertid att motionärerna och reservanterna
också är medvetna om att det
finns många andra än hemmafruar som
kan komma i åtnjutande av denna frivilliga
sjukförsäkring. Studerande ungdomar
och ensamma kvinnor med barn
under 16 år har denna möjlighet, och
jag hoppas att man, när man talar om
rättvisa, även förutsätter att dessa kvinnor
också skall anse sig vara berättigade
till tilltänkta förmåner, vilket i sin
tur medför att det kommer att röra sig
om en statsfinansiell fråga av rätt betydande
mått.

Utskottet anser nu liksom vid tidigare
behandling av ärendet, att det inte
finns skäl att ta upp motionärernas för7—Andra
kammarens protokoll 1968.

slag till utredning, och jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Först en liten reflexion:
En växt växer inte när den klippts ned
utan att det finns bra grogrund för den.
Detta är kanske anledningen till att den
här »växten» envisas med att återkomma.

Det är också ganska självklart att det
finns många bekymmer i samband med
en fråga av det här slaget. Om allt vore
klarlagt skulle det naturligtvis inte yrkas
på en utredning, ty då är det endast
att skriva en proposition i frågan
och framlägga den. Nu finns det som
sagt en hel del bekymmer, och just därför
behövs det en utredning, vilket också
motionerna och reservationen går
ut på.

Jag kan hålla med fröken Sandell om
att även andra grupper än husmödrarna
kan få sitt behov av tilläggssjukpenning
tillgodosett, men då får ju utredningen
klarlägga den saken och göra
en rimlig och riktig avvägning. Även de
statsfinansiella synpunkterna måste
självfallet utredas. Innan dess kan man
ju inte säga något om dem. Men jag
påpekar än en gång att premierna till
största delen betalas av den försäkrade
själv.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Fröken Sandell gjorde
gällande att det finns vissa oklarheter
i motionerna, men eftersom motioner
av samma innehåll har behandlats i
andra lagutskottet varje år sedan 1962
bör fröken Sandell veta vad frågan
gäller.

Sedan ville fröken Sandell framstå
såsom trädgårdsmästare i andra lagutskottets
växthus och sade att man där
får hålla på med att klippa ned perenna
växter. Då vill jag säga som herr Hamrin
i Kalmar, att man må klippa ned en
växt hur hårt som helst; så länge roten
Nr 15

Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Frivillig tiliäggssjukpenning vid barnsbörd

är frisk kommer det ständigt nya skott.
Och i detta fall gäller det en rättvis
sak. Det är därför den återkommer.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag vill knyta an till
vad herr Hamrin i Kalmar sade om utgifterna
för den reform som motionärerna
och reservanterna talat för. Det
är alldeles riktigt att premien i den frivilliga
sjukförsäkringen till 80 procent
betalas av den försäkrade själv, men de
återstående 20 procenten betalar staten.
Om man ökar utgiftsbördan för kollektivet
måste man ju höja avgifterna,
och då är frågan om den grupp som
inte är så att säga i farozonen vill betala
högre avgifter för att tillhöra en frivillig
försäkring som ger en mindre grupp
inom kollektivet bättre förmåner. Det
är främst detta som andra lagutskottet
har stött sina uttalanden på.

Vidare påpekade båda talesmännen
för reservationen att perenna växter
som skärs ned kommer igen. Ja, det vet
jag mycket väl — det gör även maskrosor! -

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Vi är då på det klara
med att fröken Sandell tycker att husmödrarnas
rättvisekrav kan liknas vid
en maskros. Vi anser att det kan liknas
vid en prydnadsväxt — detta är tydligen
skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas uppfattning.

Jag vill också påpeka att det kan
vara flera grupper som behöver hjälp i
detta sammanhang. Det kan därför bli
fråga om en avvägning av premiebetalningen,
som leder till ökade statsbidrag.
Men det finns frågetecken i detta sammanhang,
och vi begär att dessa punkter
skall utredas. Jag tycker det är en
skälig begäran, eftersom varken utskottets
talesman, reservanterna eller motionärerna
kan uttala sig bestämt om
dessa frågor.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Hamrin att jag tycker att den frivilliga
sjukförsäkringen är en mycket fin prydnadsväxt,
som tillkom när vi en gång i
tiden höjde den obligatoriska försäkringen.
Därvid gav vi möjligheter till
hemmafruarna och med dessa likställda,
som vid sjukdom inte direkt går
miste om en arbetsinkomst, att ansluta
sig till försäkringssystemet. Staten beslöt
vid detta tillfälle att ge ett bidrag
med 20 procent till avgifterna.

Vidare måste det självfallet bli en
förskjutning i avgiftsuttaget om den
begärda åtgärden skulle genomföras.
Jag tror dock inte att man behöver en
utredning för att fastställa detta. Vill
bara motionärerna bestämma sig för
vilken grupp de menar skall ha detta
50-procentiga bidrag från staten, är det
väl ganska lätt att räkna ut med vilket
belopp åtgärden skulle betunga avgiftssystemet.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Om vi skall tala trädgårdsodling
här, fröken Sandell, är
maskrosor sådant som man vill rensa
bort från prydnadsväxterna. I detta
fall betecknar jag orättvisan som maskrosor,
och det är den som vi vill ta bort
men som fröken Sandell vill ha kvar.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Hamrin i Kalmar begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Fredagen den 29 mars 1968 Nr 15

Kontroll från trafiksäkerhetssynpunkt av utländska motorfordon genom tullverkets
försorg

Den; det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Hamrin-Thorell
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Hamrin i
Kalmar begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 129
ja och 57 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 21, i anledning av motioner angående
den frivilliga yrkesskadeförsäkringen,

nr 22, i anledning av motioner om
havandeskapsersättning till kvinnliga
studenter m. m., och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av hembiträdeslagen
den 30 juni 1944 (nr 461), jämte i ämnet
väckt motion.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Kontroll från trafiksäkerhetssynpunkt
av utländska motorfordon genom tullverkets
försorg

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motio -

ner om kontroll från trafiksäkerhetssynpunkt
av utländska motorfordon genom
tullverkets försorg.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 431 i
första kammaren av herr Tistad m. fl.
och nr 530 i andra kammaren av herr
Werbro m. fl.

I motionerna, som var likalydande,
hemställdes »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller om utredning
rörande övervakning genom tullverkets
försorg av från utlandet inkommande
motorfordon beträffande efterlevnaden
av gällande bestämmelser om maximilast,
axeltryck och lastning m. m.».

Utskottet hemställde, att motionerna
1:431 och 11:530 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Nyberg och From (båda fp), vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
1:431 och 11:530 i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning av
den fråga som avsåges med motionerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Vi hade förra året en
rätt ingående debatt i denna fråga. Jag
skall för dagen inte upprepa de argument
som då anfördes, utan jag nöjer
mig med att yrka bifall till reservationen.

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Med precis samma motivering
som herr Nyberg anförde skall
jag nöja mig med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till re -

100 Nr 15 Fredagen den 29 mars 1968

Obligatorisk defroster och vindrutespolare på bil, m. m. — Vissa anslag ur kyrko

fonden, m. m.

servationen av herrar Nyberg och
From; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10

Obligatorisk defroster och vindrutespolare
på bil, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av motioner
om obligatorisk defroster och vindrutespolare
på bil, m. m.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 419 i
första kammaren av herr Dahlén m. fl.
och nr 529 i andra kammaren av herr
Wedén in. fl.

I motionerna, som var likalydande,
hemställdes, »att riksdagen i skrivelse
till Kungi. Maj :t måtte uttala att sådan
ändring av vägtrafikförordningen bör
ske att vad i motionen anförts angående
dels defroster och vindrutespolare på
alla bilar, dels belyst skylt med texten
Släp, dels fartbegränsningsskylt på vissa
fordon beaktas».

Utskottet hemställde, att motionerna
1:419 och 11:529 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson, Åkesson, Nyberg och
From (samtliga fp), som ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 419
och II: 529 i skrivelse till Kungl. Maj :t
ge till känna vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr FROM (fp):

Herr talman! Jag inskränker mig till
att yrka bifall till reservationen av herr
Alexanderson m. fl.

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Också denna fråga behandlades
vid förra årets riksdag, och

för närvarande utreds den av Nordisk
vägtrafikkommitté. Med denna motivering
har utskottet hemställt att motionerna
inte skall föranleda någon riksdagens
åtgärd, och jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
av herr Alexanderson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 11

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckta motioner
om borttagande i kyrkoböcker
av anteckning om mental sjukdom.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Vissa anslag ur kyrkofonden, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 2 februari 1968 dagtecknad
proposition, nr 22, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden,
bl. a. föreslagit riksdagen att medge
att ur kyrkofonden

a) fr. o. m. den 1 juli 1968 tills vidare
under tre år utginge bidrag med 34 000
kr. årligen till avlönings- och resekostnader
för en präst med huvudsaklig
tjänstgöring bland svenskar i Schweiz,

b) till svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse
utginge fr. o. m. den 1
juli 1968 tills vidare 17 bidrag om vart -

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15 101

dera 28 700 kr. årligen för avlöning av
präster, som vore anställda i styrelsens
tjänst i utlandet.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen A.

de likalydande motionerna 1:751
av herr Erik Olsson in. fl. och II: 957
av herr Gustavsson i Ängelholm in. fl.,
vari hemställdes, »att riksdagen måtte
avslå förslaget i proposition nr 22/1968
att ur kyrkofonden lämna bidrag med
34 000 kr. årligen till avlönings- och resekostnader
för en präst med huvudsaklig
tjänstgöring bland svenskar i
Schweiz»;

B. de likalydande motionerna 1:754
av herr Svenungsson m. fl. och II: 961
av herr Werner in. fl., vari hemställdes,
»att riksdagen måtte besluta att ur kyrkofonden
till Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse
fr. o. m. den 1 juli 1968
skall utgå 18 bidrag om vartdera 28 700
kr. årligen för avlöning av präster, som
är anställda i styrelsens tjänst i utlandet».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 751 och II: 957 bifalla
propositionen nr 22 i vad den avsåge
bidrag till avlönings- och resekostnader
för en präst med huvudsaklig tjänstgöring
bland svenskar i Schweiz;

B. att riksdagen måtte i anledning av
propositionen samt med bifall till motionerna
1:754 och 11:961 medgiva att
ur kyrkofonden finge till Svenska kyrkans
sjömansvårdsstyrelse fr. o. m. den
1 juli 1968 tills vidare utgå 18 bidrag
om vartdera 28 700 kr. årligen för avlöning
av präster, som vore anställda
i styrelsens tjänst i utlandet, samt

C. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i övrigt.

Reservationer hade avgivits

vid A i utskottets hemställan

av herrar Erik Jansson och Hammarberg
(båda s), vilka ansett att utskot -

Yissa anslag ur kyrkofonden, m. m.
tet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:751 och 11:957 avslå propositionen
i vad den avsåge bidrag till avlönings-
och resekostnader för en präst
med huvudsaklig tjänstgöring bland
svenskar i Schweiz;

vid B i utskottets hemställan

av herrar Svante Kristiansson, Erik
Jansson och Herbert Larsson, fru Landberg,
fröken Anderson i Lerum, fru
Ekroth och herr Hammarberg (samtliga
s), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 754 och II: 961 samt med
bifall till propositionen medgiva att ur
kyrkofonden finge till Svenska kyrkans
sjömansvårdsstyrelse fr. o. m. den 1 juli
1968 tills vidare utgå 17 bidrag om
vartdera 28 700 kr. årligen för avlöning
av präster, som vore anställda i styrelsens
tjänst i utlandet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! I detta ärende ser jag
mig tyvärr nödsakad att bli mer utförlig
än i de två tidigare inlägg som jag nyss
har gjort från denna talarstol.

Vi har inom tredje lagutskottet i stort
sett lyckats bli eniga vid behandlingen
av denna proposition. Till utskottets
utlåtande är dock fogade två reservationer,
och eftersom jag har mitt namn
på båda, måste jag tyvärr ta kammarens
tid i anspråk en stund för att säga något
om dessa reservationer.

Medel ur kyrkofonden utgår för närvarande
till sju svenska utlandsförsamlingar
för avlöning av kyrkoherdarna
inom respektive församlingar. För dessa
sju svenska församlingar i utlandet
har Kungl. Maj :t fastställt en kyrkoordning.
Något bidrag av stats- eller kyrkofondsmedel
har hittills inte utgått till
kyrklig verksamhet i Schweiz. Nu har
emellertid frågan aktualiserats om peng -

102 Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Vissa anslag ur kyrkofonden, m. m.

ar ur kyrkofonden såsom bidrag till avlönandet
av en präst i Schweiz.

Tillåt mig, herr talman, uttrycka en
viss förvåning över att man såsom motivering
har åberopat att den svenska
kolonin i Schweiz har vuxit betydligt
under senare år. Jag skulle ha större
förståelse för kravet på bidrag till en
präst i Schweiz, om man främst hade
motiverat det med att en hel del svenskar
bor i Schweiz därför att landet är
säte för ett antal internationella organ.
Av den skrivelse som förefinns i propositionen
framgår dock som sagt, att
man pekar på att den svenska kolonin
har vuxit under senare år. Jag är övertygad
om att många i likhet med mig
hyser den misstanken att denna ökning
av den svenska kolonin i Schweiz beror
på att en hel del människor av skattetekniska
skäl har bosatt sig där.

Från den utgångspunkten ligger det
snubblande nära att säga att detta om
något motiverar placering av en präst
som moralförbättrare bland svenskarna
i Schweiz, åtminstone med avseende på
skattemoralen. Min medreservant i första
kammaren ifrågasatte under utskottsbehandlingen
t. o. m. om det inte vore
bättre att skicka en taxeringsintendent
till Schweiz än att sända dit en präst.

Självfallet ligger det mera seriöst betingade
sakskäl bakom reservationen,
men jag har ändå velat antyda att
vi av den här orsaken nog tycker att
många av dem som tillhör svenskkolonin
i Schweiz borde kunna vara med
om att betala den här prästlönen.

Det andra skäl som jag vill peka på
är att statskontoret i sitt yttrande inte
ansett sig kunna tillstyrka förslaget. Jag
skall inte trötta med att återge statskontorets
motivering. Jag bara konstaterar
att vi reservanter delar statskontorets
uppfattning på denna punkt, nämligen
att man endast bör slå in på dessa nya
vägar om mycket starka skäl talar härför.
Ett bifall till förslaget skulle ge anledning
till farhågor för att liknande
framställningar skulle komma att göras

i fråga om andra länder där rätt många
svenskar är bosatta. Att såväl kammarkollegiet
som departementschefen hyst
en viss betänksamhet framgår också
tydligt av att någon mera konstant ordning
inte föreslås; utan det sägs att beslutet
bör omprövas efter en treårsperiod.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen vid
mom. A.

I den andra reservationen, som rör
antalet sjömanspräster, går vi emot utskottsmajoritetens
tillstyrkande av ett
par motioner och yrkar i stället bifall
till Kungl. Maj :ts förslag. Jag vill helt
kort erinra om att antalet bidrag till
sjömanspräster under en sexårsperiod
har ökat med drygt 40 procent. Exempelvis
har under föregående och nu löpande
kalenderår två nya bidrag tillkommit.
Med hänvisning till denna
snabba utbyggnad under de senaste
åren har vi ansett oss böra stödja
Kungl. Maj :t på denna punkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
även till reservationen vid mom.
B i utskottets hemställan.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Också jag beklagar att
tiden är långt framskriden, tv detta är
ett ärende som ligger mig varmt om
hjärtat.

Den service som de svenska sjömanskyrkorna
ger åt sjöfolk runt om i världen
har efter kriget snabbt expanderat,
i synnerhet under de senaste fem åren,
då inte mindre än tio nya kyrkor har
upprättats.

Åtta av dessa nya sjömanskyrkor ligger
utanför Europa. Den enkla förklaringen
till detta är att en stor del av
den svenska sjöfarten går i linjetrafik
långt ut i världen. Sjömanskyrkan vill
följa med, tv ju längre bort man kominer,
desto mer känner man behovet av
kontakt med hemlandet. Sjömanskyrkan
är en av de få institutioner som kan
etablera den kontakten.

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15 103

Den svenska sjömanskyrkan har ett
rikt fasetterat program, som bl. a. omfattar
en betydande social verksamhet
vid sidan om de rent kyrkliga uppgifterna.
Som bekant finns det ledamöter
av denna kammare, t. ex. herr Gunnar
Carlsson i Göteborg, som kan vitsorda
vad den svenska sjömanskyrkan betyder.
Till en svensk sjömanskyrka kommer
människorna inte i första hand
därför att de är religiösa på något speciellt
sätt, utan rätt och slätt därför att
de är svenskar.

Det är med glädje jag konstaterar att
utskottet ställer sig positivt till inrättandet
av ytterligare en tjänst som sjömanspräst
i Lima-Callao på Sydamerikas
västkust.

Detta är den enda svenska sjömanskyrkan
på hela den sydamerikanska
västkusten, och själva hamnen där är
nog så besvärlig, både för präster och
för annat folk. Där är en sådan institution
väl motiverad! Verksamheten har
pågått i sex år, under de tre senaste
åren med egen präst. Ett gott arbete
utförs alltså redan. År 1966 gjorde kyrkans
personal över 800 skeppsbesök, och
över 8 000 sjömän besökte denna sjömanskyrka.
Tusentals brev skrevs det
året hem till Sverige från kyrkan. I
Lima finns dessutom en koloni av humanitärarbetare
som tillhör organisationen
Svalorna, vilken också håller till
på sjömanskyrkan och berikar umgängeisen
där.

Anslag äskas nu ur kyrkofonden för
denna nya tjänst som sjömanspräst.
Reservanterna motiverar sitt ställningstagande
på samma sätt som departementschefen
gör, nämligen med att fem
tjänster har tillkommit under de senaste
fem åren. Saken är emellertid den, att
bara tre av tjänsterna är nya, eftersom
de båda övriga har andra huvudmän —-det är bara lönerna som kanaliseras genom
Sjömansvårdsstyrelsen från kyrkofonden.

Läget är alltså att Sjömansvårdsstyrelsen
har fått tre tjänster under fem år.

Vissa anslag ur kyrkofonden, m, m.

Under den perioden har styrelsen byggt
tio nya kyrkor. Det torde vara goda
motiv för utskottets hemställan.

Till slut vill jag understryka att sjömanskyrkan
har en utomordentlig goodwill
hos det svenska sjöfolket, säkerligen
därför att kyrkan arbetar på ett
naturligt och tjänande sätt. Under den
tid jag själv var sjömanspräst har det
bara hänt en enda gång att jag har blivit
utkastad från en manskapsmäss,
men då var stämningen också litet så
där »akvavit». Det kan man kanske förstå;
är man hemifrån och till sjöss i
åratal under flera månader i sträck och
har ett så hårt och trist jobb, är det
inte så underligt att så är fallet. Men då
är det ju också bra om det kan droppa
in en präst någon gång och bjuda ett
alternativ!

Det åstadkommer vi genom att yrka
bifall till utskottets förslag under mom.
B i tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Herr GUSTAVSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! I egenskap av motionär
i denna fråga ber jag att få ta till orda,
men jag skall fatta mig mycket kort.

I den proposition som det här är
fråga om har upptagits ett anslag på
34 000 kronor för kyrklig verksamhet
bland svenskar i Schweiz. Något sådant
anslag har inte tidigare utgått, utan det
är en nyhet för i år.

Ärendet är egentligen föranlett av en
skriftlig framställning från ambassadören
i Bern år 1965, i vilken han föreslår
att frågan om statsbidrag för sådan
verksamhet skall utredas. Så har nu
också skett, och departementschefen
har kommit fram till att ett anslag av
30 000 kronor bör utgå som bidrag till
avlönande av en präst, som skulle stationeras
i Schweiz, samt att 4 000 kronor
bör utgå för dennes tjänsteresor
till Italien, alltså ett sammanlagt belopp
av 34 000 kronor.

Kammarkollegiet, som har yttrat sig,
framhåller att detta innebär en hittills
oprövad form av kyrklig verksamhet

104 Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Vissa anslag ur kyrkofonden, m. m.

och att det föreslagna bidraget därför
bör begränsas till att utgå under en
period av tre år. Före utgången av
denna period bör frågan omprövas.

Statskontoret anser emellertid, att
mot bakgrunden av kyrkofondens karaktär
bör sådant bidrag ur fonden som
här avses endast utgå om starka skäl
talar för detsamma. Man ifrågasätter om
det föreligger sådana starka skäl i detta
avseende. Man anser också att anslag
på riksstaten knappast bör komma i
fråga. Statskontoret anser sig följaktligen
inte kunna tillstyrka förslaget.

Herr talman! Jag och mina medmotionärer
anser inte heller att sådana
skäl föreligger att detta anslag bör beviljas.
Det finns cirka 2 000 svenskar i
Schweiz, och det torde finnas möjligheter
för dem att liksom hittills få sitt
behov av religiös omvårdnad tillgodosett
utan bidrag av allmänna medel.
Alla svenskar som är mantalsskrivna i
Schweiz vistas som bekant inte heller
stadigvarande där, utan i många fall är
väl vistelsen mera tillfällig. Under resten
av året bor de hemma i Sverige, och
då kan de få sitt behov av religiös karaktär
tillgodosett här hemma. Därmed
har jag inte sagt att behov av religiös
omvårdnad inte föreligger.

Vad beträffar kyrkans behov av kontakt
med Kyrkornas världsråd och Lutherska
världsförbundet, som har åberopats,
kan denna kontakt säkerligen
upprätthållas utan stöd av bidrag över
statsbudgeten. Det finns enligt min mening
ingen rimlig anledning att bevilja
detta anslag.

Herr talman! Med stöd av vad jag sålunda
har anfört hemställer jag om bifall
till motionerna 1:751 och 11:957,
innebärande avslag på Kungl. Maj:ts
proposition under mom. A och bifall
till reservationen vid mom. A av herrar
Erik Jansson och Hammarberg.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Utöver vad herr Hammarberg
och herr Gustavsson i Ängel -

holm här har sagt skulle jag något vilja
kommentera den föreliggande propositionen,
ty det har för mig uppstått en
del frågetecken. Detta har också varit
anledningen till att jag varit med om att
underteckna den motion, som herr Gustavsson
i Ängelholm åberopade.

Enligt proposition nr 22 är det
Sveriges förutvarande ambassadör i
Schweiz, som genom en skrivelse givit
anledning till den föreliggande propositionen.

Domkapitlet i Uppsala tillstyrker
visserligen att ett anslag utgår för en
svensk präst i Schweiz, men jag skulle
vilja återge en mening i domkapitlets
yttrande, som jag tar som stöd för min
uppfattning. Det heter däri: »Enligt
domkapitlets mening bör den traditionella
formen med svenska utlandsförsamlingar
knappast användas ytterligare
med hänsyn till att svenskarnas
bosättning utomlands är starkt spridd
och underkastad ständiga växlingar.»

Om vi alltså här beviljar ett anslag till
en präst i Schweiz, måste detta bli
prejudicerande så att ambassadörerna
i andra länder där svenskar är bosatta
kan ställa samma krav. Eller finns det
några normer att gå efter? Man säger
att svenskarna i Schweiz vuxit till ett
antal av 2 000. Är detta den magiska
siffran, som är avgörande, och betyder
det i så fall 2 000 i Schweiz bosatta
svenskar eller gäller siffran bara dem
som är skrivna där? När det gäller
Schweiz kan det föreligga en skillnad
härvidlag.

I propositionen sägs det också att
anslaget tills vidare endast bör utgå
under tre år och att sedan en omprövning
av beslutet får ske innan treårsperioden
är slut. Det är också en hel
del föreskrifter och instruktioner, med
vilkas utformning man ännu inte är
klar. Innan de tre åren gått skall frågan
alltså omprövas. Hur tänker man göra
när denna tid har gått, om erfarenheten
ger vid handen att man egentligen
skulle vilja dra in denna prästtjänst?

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15 105

Gör man det i så fall? Knappast! Efter
vad jag förstår har man alltså anledning
att utreda frågan ytterligare.

Domkapitlet i Uppsala, som anmodats
komplettera utredningen i ärendet
på vissa punkter, föreslår att prästen
i Schweiz också skall hålla vissa gudstjänster
i Italien — det är anledningen
till förslaget om 4 000 kronor i resebidrag.
Domkapitlet meddelar i det
sammanhanget, att en tjänst som svensk
sjömanspräst i Genua nyligen har dragits
in.

Varför det? Eu sjömanspräst har en
helt annan uppgift — herr Werner har
talat om åtskilliga uppgifter — än enbart
den kyrkliga. Jag skall inte kommentera
herr Werners anförande, men
jag anser att det är mer befogat att ha
en sjömanspräst i Genua än en präst
i Schweiz. Svenska sjömän har vi i
varje fall till större antal än 2 000, och
därför hade det varit mer angeläget
att återbesätta den tjänsten.

Statskontorets yttrande har herr
Gustavsson i Ängelholm redogjort för.
Man är där starkt betänksam mot detta
förslag och anser sig inte kunna tillstyrka
det. Jag delar uppfattningen.

Med stöd av det anförda ber jag få
yrka bifall till reservationen vid mom.
A av herrar Erik Jansson och Hammarberg.

I detta anförande instämde fröken
Sandell (s).

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Jag hoppas att kammarens
ledamöter har fått sakförhållandena
uppklarade. Eftersom detta utskottsutlåtande
har legat på kammarens bord
sedan i onsdags förmodar jag att ledamöterna
också har läst utskottets motiveringar
för sitt ställningstagande; jag
behöver alltså inte bli mångordig.

Jag tyckte att herr Hammarberg något
förenklade begreppen. Visst skall
man ge kejsaren vad kejsaren tillhörer
— det är jag fullt på det klara med.

Vissa anslag ur kyrkofonden, m. m.

Men skall man fortsätta med den argumenteringen
kunde man säga, att det
kan behövas ett Guds ord på svenska
någon gång också. Men det är helt enkelt
bara att förenkla saken.

Fru Thunvalls frågetecken har departementschefen
säkert brottats med.
Det har han säkert klarat ut på den
första punkten, då det gäller bidraget
som skall avse ett treårsförordnande
och alls inte utgör hela lönen, utan bara
en del. På den punkten vill jag också
säga, att prästen inte bara skall predika
för församlingen, utan han skall också
vara en kontaktman mellan de organisationer
som verkar där, Lutherska
värdsförbundet etc., och på så sätt
tjäna de ekumeniska strävandena.

Beträffande den andra punkten, sjömansprästerna,
vill jag helt enkelt säga
att jag anser att sjömanskyrkorna där
ute är sjöfolkets ambassader. Dit går
sjöfolket med sina bekymmer. Det är
inte kaffe, bullar och predikan, utan
det är jordiska ting i mycket stor utsträckning.
Sjömännen känner att de
är välkomna med sina bekymmer. Och
det kan vara mycket märkliga saker
som de kan ha på hjärtat. Jag hörde
att en sjömanspräst någonstans fått ett
brev från en bekymrad sjöman, som
skrev från en annan plats att han snart
skulle komma och träffa sin flicka,
men det var så illa att han hade beställt
ett tandgarnityr men inte hunnit
lösa ut det. Han bad att prästen skulle
hjälpa honom med att lösa ut det, och
det gjorde prästen.

Detta är kanske en enkel argumentering
för mer bidrag till sjömansprästavlöningar,
men jag gör det i alla
fall. Vi skall komma ihåg, att vi inte
betalar hela lönen för dessa sjömanspräster
utan det är bara ett bidrag,
lika väl som det var ett bidrag i förra
fallet. Men detta bidrag är pengar som
jag tror är väl använda av de betydande
medel, som kyrkofonden har i sin
ägo. Jag tror inte att det är någon skada
skedd om man tar av dessa pengar.

106 Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Vissa anslag ur kyrkofonden, m. m.

I varje fall vill jag soin utskottets
talesman här på basis av vad ni redan
hört från reservanterna, med tanke på
att ni läst utlåtandet och har er inställning
klar, bara kort och gott yrka
bifall till utskottets hemställan på alla
punkter.

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep).

Herr HAMMARBERG (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag försökte vara kortfattad
i mitt första inlägg, och det gjorde
kanske att det förefaller som om jag
inte skulle uppskatta den service och
den hjälp som sjömansprästerna ger
i de fall som både fru Torbrink och
herr Werner relaterat här.

Även om jag hyser den uppfattningen
att den kunde lämnas på andra vägar
har jag full uppskattning för den service
som sjömansprästerna lämnar.
Men skulle vi följa den principen här
i kammaren, när vi tar ställning till
olika anslagsfrågor, då skulle statsbudgeten
se betydligt annorlunda ut,
ty det är mycket som vi uppskattar
och som är värdefullt att ha i fråga om
tjänster, men som vi ändå får avstå
ifrån för att det är en avvägningsfråga.

Jag har icke åberopat språkfrågan
när det gäller prästen i Schweiz, och så
har ej heller skett i reservationen. Det
är helt enkelt, åtminstone från min
sida, fråga om en princip. Jag är rädd
för att vi skapar ett prejudikat. Vi har,
som tidigare erinrats om, exempelvis
i Spanien 2 000 svenskar. Det är lika
mycket som i Schweiz. Jag skulle kunna
räkna upp en del andra länder, som
ligger i närheten, men det skall jag
avstå ifrån.

Vad jag i princip också vänder mig
emot är statskontorets påpekande att
man inte skall ta pengar ur kyrkofondsmedlen
till ändamål som detta. Ty vad
är kyrkofondsmedlen? Jo, det är pengar
som tillförts genom en speciell avgift
från församlingarna runt om här

i landet. Därför har vi ansett att just
denna prästtjänst skall kunna finansieras
på ett annat sätt, såsom vi framhållit
i vår reservation.

Fru THUNVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Torbrink talade
om att det var nödvändigt med en präst
i Schweiz för att man skulle få kyrkans
behov av kontakter med Kyrkornas
världsråd och Lutherska världsförbundet
tillfredsställda — kontakter av ekumenisk
natur, som hon sade.

Redan i vår motion har vi också
tänkt på denna sak, men vi anser att en
sådan kontakt utan tvekan skulle kunna
arrangeras utan särskilda bidrag
över budgeten eller kyrkofonden. Det
finns ju redan en kyrklig verksamhet
i Schweiz genom den präst som är anställd
där. Vi anser att han skall kunna
avlönas på samma sätt som hittills,
ty som herr Hammarberg sade och som
jag även framhöll i mitt tidigare inlägg
finns det svenskar bosatta även på
andra platser, varför ett sådant här beslut
skulle kunna bli prejudicerande.

Fru Torbrink sade att statsrådet hade
funderat på den här saken redan
innan han lade fram proposition. Det
finns emellertid en liten lucka i detta,
ty statsrådet säger, att om detta anslag
bifalles, så återstår ändå vissa problem,
och frågan skall omprövas om tre år.

Det tycker jag verkar så pass osäkert,
att jag inte kan göra annat än att
vidhålla mitt yrkande om bifall till reservationen
vid mom. A.

Fru TORBRINK (s) kort genmäle:

Herr talman! Till fru Thunvall vill
jag säga, att frågan om kontakten med
Kyrkornas världsråd och Lutherska
världsförbundet får omprövas när denna
försöksperiod på tre år har gått till
ända.

Herr Hammarbergs positiva inställning
till sjömansprästerna gläder mig.
Om han hade sagt någonting annat hade
det emellertid stått i strid mot reser -

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15 107

vanternas uppfattning. Reservanterna
säger nämligen att »oaktat verksamheten
synes fylla ett angeläget behov» saknas
anledning till erinran mot departementschefens
ställningstagande. Det hade
alltså varit underligt om herr Hammarberg
haft en annan uppfattning.

Herr CARLSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Då jag är bland dem
som undertecknat denna motion rörande
en sjömansprästbefattning i Lima
ansåg jag mig vara moraliskt förpliktigad
att motivera varför jag intagit denna
ställning.

Under senare år — det började väl
omedelbart efter andra världskrigets
slut -— ändrade den svenska handelsflottan
sin struktur. Efter att tidigare
ha gått hem gick fartygen allt längre
och längre tid ute i världen utan att
ens komma till Europa, och sjöfolket
blev mer och mer isolerat. De enda
replipunkter som i det avseendet funnits
för sjömännen, där de kunnat upprätthålla
viss kontakt och få en icke
obetydlig hjälp, har varit sjömanskyrkorna.
Jag tror inte att det är korrekt

— som man har gjort i reservationen

— att motivera ett avslag med att påpeka,
att antalet sjömanspräster ökat
under de senaste åren. Det är ingen motivering,
ty det har varit en eftersläpning
under en lång följd av år.

Det är tyvärr på det sättet att svenska
folket har mycket liten förståelse för
vad sjöfolksnäringens utövare sysslar
med och vilka situationer de kan ställas
inför. I Norge däremot förstår man detta
mycket bättre. Där har man med
hjälp av välfärdsrådet till en rad betydelsefulla
platser runt om i världen
sänt ut s. k. välfärdssekreterare, som tar
hand om en del av de bekymmer som
kan uppstå när sjömännen är borta
från hemlandet under längre eller kortare
tid.

Med stöd av personlig erfarenhet under
många år vill jag understryka att
sjömanskyrkorna haft och har en myc -

Vissa anslag ur kyrkofonden, m. m.

ket stor betydelse. Sjömansprästerna är
inga ämbetsmän som sitter på sina stolar
och väntar på att sjömännen skall
komma upp till sjömanskyrkan ifrån
fartygen. Det är tvärtom på det sättet,
att prästerna besöker vartenda fartyg,
och det är ganska intressant att kunna
konstatera hur glada sjömännen blir när
de får dessa besök. De får kanske veckogamla
tidningar, men dock någonting
som återknyter kontakten.

Jag skulle vilja fråga: Om vi inte hade
sjömanskyrkor och sjömanspräster
i sådana städer som Casablanca och
Alexandria, hur skulle det egentligen
vara för sjöfolket med de förhållanden
som existerar där? I Alexandria får
man för övrigt inte kalla det för sjömanskyrka
på grund av myndigheternas
bestämmelser. Där heter det sjömansinstitut.
I denna smutsiga, vidriga
stad, där sjömännen kan få ligga
8—10 dagar utan att ha någonstans att
ta vägen, fyller sjömanskyrkan en mycket
stor uppgift.

Om den tendensen fortsätter, att fartygen
alltmer isoleras från hemlandet,
måste vi ytterligare förbättra möjligheterna
för denna grupp av människor
att åtminstone få någon hjälp och något
stöd i olika situationer.

Sjömanskyrkan fyller ju, som här redan
har sagts, en uppgift inte bara när
det gäller religiösa sammanhang. Vi
har att tacka sjömanskyrkan och dess
representanter för att vi har fått ut våra
sjömansbibliotek på det sätt som
skett. Vi har ofta att tacka dem för att
de ordnar utflykter av olika slag eller
idrottsarrangemang av olika typer, något
som har betytt så ofantligt mycket
för dessa människor.

Jag skall nöja mig med att i korthet
yrka bifall till utskottets hemställan
under mom. B.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

108 Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Undantag för handikappade från parkerings- och stoppförbud för motorfordon, m.m.

hemställan, dels ock på bifall till den
vid detta moment fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hammarberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herrar Erik Jansson och
Hammarberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hammarberg begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 98 ja och
70 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid detta moment fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hammarberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Svante Kristiansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 94 ja och 75 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Undantag för handikappade från

parkerings- och stoppförbud för
motorfordon, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av väckta motioner
om dels undantag för handikappade
från parkerings- och stoppförbud
för motorfordon, dels parkeringstillstånd
för handikappade.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Vad beträffar de handikappade
har samhället mer och mer
blivit medvetet om sitt ansvar, och åtskilligt
positivt har hänt i olika av -

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15 109

Undantag för handikappade från parkerings- och stoppförbud för motorfordon, m. m.

seenden inte minst under den senaste
tiden. Härtill har de handikappades egna
organisationer i hög grad bidragit,
bl. a. som pådrivare genom att medelst
upprepade framstötar fästa Kungl.
Maj:ts och kommunernas uppmärksamhet
på åtgärder som de ansett böra vidtas.
Otaliga är också de motioner som
under de senaste åren väckts i riksdagen
i dessa frågor, motioner i en eller
annan detalj, vilka upprepats med önskemål
som motionärerna till sin glädje
så småningom fått se förverkligade.

I dagens ärende har bland andra
herr Blomquist i första kammaren och
jag i denna kammare avlämnat ett motionspar,
som syftar till att få till stånd
lättnader i trafikföreskrifterna, så att
dispens i ökad utsträckning kunde ges de
handikappade från förbud att stanna
och parkera fordon. Av allt att döma är
trafiknämndernas praxis härvidlag ytterst
varierande, och på många orter
kan man konstatera en brist på generositet,
som inte står i överensstämmelse
med den förståelse för de rörelsehindrades
problem som i andra avseenden
lyckligtvis visar sig i praktiskt
handlande. Det är ju inte till mycken
glädje, om staten utrustar en person
med invalidfordon om trafikbestämmelserna
är så föga elastiska att hjälpmedlet
inte kan användas i avsedd utsträckning.

Vi har också i vår motion pekat på
taxiförarnas svåra situation. De ställs
ofta inför samvetskonflikter sådana
som: Skall jag visa personlig hänsyn
och hjälpa den som behöver min hjälp
och därmed bli lagöverträdare, eller
skall jag brista i personlig hänsyn och
vägra hjälp för att undvika att bli bötesfälld?
Jag undrar vilken yrkeskår
som ställes inför liknande problem.

Nu vill jag, herr talman, klart säga —
vilket vi också har gjort i motionen —
att överträdelse av de lokala trafikföreskrifterna
där dessa motiveras av vägtrafikförordningen
då det gäller fara
för eget eller annans liv och egendom,

inte i något fall bör tillåtas. Det tillstånd
vi menar bör ges bör alltså i sådana
fall inte vara någon förmildrande
omständighet.

Utskottets skrivning är positiv, det
vill jag gärna erkänna. Utskottet framhåller
att det redan nu föreligger lagliga
förutsättningar att låta dispens också
omfatta ett större område än det lokala.
Det är emellertid tyvärr så, som
jag tidigare sagt, att möjligheten att erhålla
dispens tydligen är beroende på
hur pass sträng den dispensgivande
myndigheten är. Vi motionärer anser
att det varit lyckligt om riksdagen anhållit
att Kungl. Maj :t måtte fästa kommunernas
uppmärksamhet på de problem
vi berört och de möjligheter som
föreligger att genom lättnader i de lokala
trafikföreskrifterna tillgodose de
rörelsehindrades särskilda behov.

Utskottet skriver bl. a.: »Behovet av
information om de möjligheter till dispens,
som erbjuds i gällande föreskrifter,
och av enhetlighet vid dispensgivningen
torde kunna tillgodoses genom
de föreskrifter och anvisningar som statens
vägverk och trafiksäkerhetsverket
nyligen bemyndigats utfärda.» Det hade
givetvis mera tillgodosett motionärernas
önskan om utskottet skrivit att det
förutsatte att så kommer att ske.

Jag hoppas att de föreskrifter som är
att vänta verkligen skall medföra att
de handikappade i större utsträckning
än för närvarande medges dispens från
förbud att stanna och parkera fordon,
oavsett om de färdas i egen bil eller i
taxi.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep).

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag instämmer i fröken
Wetterströms anförande och ber samtidigt
att få påpeka att utskottet i förevarande
utlåtande behandlat även en
annan motion — väckt av mig — som

110 Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

Interpellation ang. det svenska utrikesdepartementets åtgärder för att skapa förut -

sättningar för förhandlingar om fred i

berör ungefär samma sak som fröken
Wetterström talat om. Jag vill bara understryka
det angelägna i att de anvisningar
som vederbörande myndigheter
nu bär att utfärda också utfärdas
snarast möjligt och får den spridning
som är nödvändig för att de skall få
effekt.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
behandlingen av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kammarens sammanträde onsdagen den
3 nästkommande april.

§ 14

Interpellation ang. det svenska utrikesdepartementets
åtgärder för att skapa
förutsättningar för förhandlingar om
fred i Vietnam

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! I skilda delar av världen
förefinns en stark opinion mot kriget
i Vietnam. Inte minst i vårt land är
reaktionen mot detta krig utbredd.
Kraven på åtgärder syftande till ett
slut på våldshandlingarna ökar givetvis
i styrka allteftersom tiden går utan
att några fredstecken kan skönjas och
allteftersom kriget utvidgas. En militär
lösning av konflikten måste anses utesluten.
En uppgörelse måste ske vid förhandlingsbordet.
Där måste också den
svdvietnamesiska befrielsefronten ha en
plats. De vädjanden som vid skilda tidpunkter
och från olika håll framställts
till USA att inställa bombningarna så
att fredsförhandlingar kunde komma
till stånd har till synes lämnats mer eller
mindre obeaktade. Detta förhållande
får givetvis inte innebära att strä -

Vietnam

vandena att åstadkomma fred i Vietnam
mattas.

Det finns anledning förmoda att för
allmänheten icke kända försök görs att
uppnå förutsättningar för förhandlingar.
Enligt uppgifter i pressen skulle
även det svenska utrikesdepartementet
aktivt delta i strävanden av förevarande
slag. Det skall givetvis hälsas
med största tillfredsställelse att den
svenska regeringen sålunda känner sitt
ansvar. Vårt land får inte lämna några
vägar oprövade, när det gäller att
bringa vietnamkriget att upphöra. En
fråga av detta slag angår givetvis den
svenska riksdagen och det svenska folket.
Det är av vikt att vi får den information
om utrikesdepartementets aktivitet
på berörda område som är möjlig
att ge. En sådan information skulle
kunna skapa klarhet angående de uppgifter
som förekommer.

Med stöd av vad som anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena få framställa följande
fråga:

År Ers Excellens beredd att lämna en
redogörelse för de åtgärder som det
svenska utrikesdepartementet har vidtagit
för att skapa förutsättningar för
förhandlingar om fred i Vietnam, i den
mån en dylik redogörelse icke försvårar
kontakt mellan parterna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

6, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1968/69 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner,

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts

Fredagen den 29 mars 1968

Nr 15 111

proposition angående ökning av garantin
för exportkredit,
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
uppgörelse om ändring av överenskommelsen
med Finland den 17 november
1949 angående betalning av vissa till
Finland lämnade svenska krediter,
nr 53, i anledning av motioner om
undervisningen i miljövård samt om
undervisning och utbildning i miljöfrågor,

nr 54, i anledning av motioner om
komplettering av skolbetyg,

nr 55, i anledning av motioner om
en allmän förskola,

nr 56, i anledning av motion om anpassning
av skri vunder visningen till
datatekniken,

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid universiteten m. m. jämte
motioner, och

nr 58, angående överlämnande till
jordbruksutskottet av två till statsutskottet
hänvisade motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 24, med anledning av motioner
om ändrade principer för inkomstbeskattningen
av fiskare,

nr 30, med anledning av motioner
om indexreglering av ingångsvärde
m. m. vid beräkning av utskiftningsskatt,

nr 33, med anledning av motion om
rätt för yrkesfiskare att avgiftsfritt införa
vissa varor, och

nr 34, med anledning av motioner
angående begränsning av rätten till avdrag
för reklamutgifter;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

20, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning,

nr 21, angående användande av riksbankens
vinst för år 1967, och

nr 22, i anledning av motioner om
kostnadsfritt tillhandahållande av broschyren
»Sveriges riksdag»;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av motion om domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i
förvaltningen, och

nr 21, i anledning av motioner om
ersättning åt enskild för kostnad i förvaltningsförfarande
;

andra lagutskottets utlåtande nr 19,
i anledning av motioner angående studiesociala
förmåner vid korrespondensstudier
och vid lokal vuxenutbildning;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av motioner angående
dels belysningsanordningar för
traktorer och motorredskap, dels placeringen
av huvudstrålkastare på plogfordon,

nr 31, i anledning av motioner angående
straffet för nedskräpning,

nr 32, i anledning av motioner om
obligatorisk kommunal bostadsförmedling,
och

nr 33, i anledning av motioner angående
avgiften för kontrollbesiktning
av motorfordon;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av motioner angående
åtgärder för att åstadkomma
bärkraftiga och effektiva familjejordbruk,

nr 12, i anledning av motioner angående
statligt stöd för kombinerat jordoch
skogsbruk, m. m.,

nr 13, i anledning av motioner angående
kreditgarantier till deltidsjordbrukare,
och

nr 14, i anledning av motioner angående
anpassning av jordbrukets rationaliseringsstöd
till konjunkturläget;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

18, i anledning av motioner om
måltider för gamla och handikappade
inom skolbespisningen,

nr 19, i anledning av motion om åtgärder
mot den ökande brottsligheten,
och

nr 20, i anledning av motion om ut -

112 Nr 15

Fredagen den 29 mars 1968

redning angående nyttiggörande av hushålls-
och industriavfall.

§ 16

Anmäldes följande motioner:

nr 1026, av fru Hörnlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 42, om ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer,

nr 1027, av herrar Nilsson i Lönsboda
och Berndtsson, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 61, angående
riktlinjer för företagareföreningarnas
organisation och verksamhet,
m. in., samt

nr 1028, av herrar Ståhl och Hagnell,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 107, angående organisation
m. m. av försvarets materielförvaltning
i central instans m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 17

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla att med kammarens
tillstånd få avgå från uppdraget
som ledamot av kammaren, då jag i
dagens konselj blivit utnämnd till justitieråd.

Stockholm den 29 mars 1968

Ingrid Gärde Widemar

Denna avsägelse blev av kammaren
godkänd.

§ 18

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Ståhl (fp)
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
åtgärder för att avhjälpa tjäl- och översvämningsskador
i Värmland.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.41.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 88
814274