Nr 15 ANDRA KAMMAREN 1963 (Riksdagens protokoll 1963:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 15 ANDRA KAMMAREN 1963

17—18 april

Debatter m. in.

Onsdagen den 17 april

Sid.

Meddelande ang. sammanträdestider.......................... 4

Meddelande ang. av Stockholmsområdets civilförsvarsförbund anordnad
information......................................... 4

Utgifterna inom handelsdepartementets verksamhetsområde:

Statens institut för hantverk och industri: Bidrag till kursverksamheten
m. m........................................ 5

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader. . 6

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar................... 8

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning........... 11

Avsättning till fonden för idrottens främjande................ 24

Motioner om anslag för teckning av aktier i Aktiebolaget Statens

skogsindustrier........................................ 39

Den allmänna varuskatten m. m.............................. 44

Interpellationer av:

herr Wennerfors ang. en utvidgad brottsförebyggande verksamhet

inom skolans ram..................................... 64

herr Elnrwall ang. stödet till fläsk- och fodersädesproduktionen. . 65

Torsdagen den 18 april

Svar på fråga av herr Magnusson i Nennesholm ang. översyn av

skördeskadeförsäkringens grunder........................... 69

Svar på interpellationer av:

herr Vigelsbo ang. rätten att använda domänverkets skogsvägar. . 71

herr Carbell ang. jordbrukets ekonomiska situation............ 73

1 —Andra kammarens protokoll 1963. Nr ln

Nr 15

Innehåll

Sid.

Svar på fråga av herr Hamrin i Jönköping i anledning av beslag av
smuggelgods på ett marinen tillhörigt fartyg och på interpellation
av herr Börjesson i Falköping i samma ämne. ................ 77

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 17 april

Statsutskottets memorial nr 49, ang. anslag till Försvarets personalvård:

Avlöningar (gemensam omröstning)........................ 3

— nr 55, ang. anslag till bidrag till svenska ekumeniska nämnden

(gemensam omröstning).................................. 3

— utlåtande nr 10, rörande utgifterna inom handelsdepartementets

verksamhetsområde..................................... 5

Bevillningsutskottets betänkande nr 24, om den allmänna varuskatten 44

m. m.

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

Onsdagen den 17 april

Kl. 14.00

§ 1

Herr talmannen meddelade, att herr
Wachtmeister, som vid kammarens sammanträde
den 25 nästlidne januari beviljats
ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden den 19 nästlidne mars—
den 26 innevarande april, denna dag
åter intagit sin plats i kammaren.

§ 2

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 49
och 55 föreslagna, av riksdagens båda
kamrar godkända voteringspropositioner: l:a

omröstningen
(enligt memorialet nr 49)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att motionerna I: 100 och
II: 116 icke må av riksdagen bifallas,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, med bifall till
motionerna I: 100 och II: 116, beslutat
att tjänsten som stabspastor omvandlas
till heltidstjänst samt bemyndigat
Kungl. Maj :t att överskrida anslagsposten
till avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal med belopp, som på
grund härav må befinnas erforderligt.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 105 Ja och 108 Nej, varjämte 1 av

kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 77 Ja och 65 Nej,

vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller ..........105 Ja och 108 Nej,

sammanräkningen

visade ........182 Ja och 173 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

2:a omröstningen
(enligt memorialet nr 55)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 67 och II: 84,
till Bidrag till svenska ekumeniska
nämnden för budgetåret 1963/64 anvisa
ett anslag av 27 000 kr., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:67 och
II: 84, till Bidrag till svenska ekumeniska
nämnden för budgetåret 1963/64
anvisa ett anslag av 40 000 kr.

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 74 Ja och 71 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ..........106 Ja och 108 Nej,

sammanräkningen

visade ........180 Ja och 179 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

§ 3

Justerades protokollen för den 2, den
3 och den 5 innevarande april.

§ 4

Meddelande ang. sammanträdestider

Herr TALMANNEN yttrade:

Vid dagens sammanträde kommer endast
statsutskottets utlåtande nr 10 angående
tionde huvudtiteln och bevillningsutskottets
betänkande nr 24, i anledning
av väckta motioner om den allmänna
varuskatten m. m., att företagas
till avgörande. De två gånger bordlagda
ärenden som sålunda icke medhinnes
i dag upptages vid arbetsplenum fredagen
den 19 april, då även de i dag såsom
en gång bordlagda ärendena samt
ett tjugotal ärenden, som i dag bordlägges
första gången, kommer att föreligga
till behandling. Fredagens sammanträde
börjar kl. 11.00 och kommer — såsom
tidigare meddelats — att fortsättas
på kvällen.

§ 5

Meddelande ang. av Stockholmsområdets
civilförsvarsförbund anordnad information Herr

TALMANNEN yttrade:

Såsom tidigare meddelats har Stockholmsområdets
civilförsvarsförbund inbjudit
riksdagens ledamöter till infor -

mation i personligt skydd i morgon,
torsdagen den 18 april.

I samband med att Stockholmsområdets
civilförsvarsförbund i oktober i år
firar sitt 25-årsjubileum kommer en
kampanj att genomföras för att sprida
upplysning om civilförsvaret och dess
uppgifter och att ge information särskilt
om den enskildes möjligheter att
skydda sig mot det moderna krigets faror.
Avsikten är att genom dylik information
öka möjligheterna för den enskilde
att överleva vid ett anfall med
moderna vapen samt att genom upplysning
härom också stärka motståndsviljan.

Till jubileet förberedes bl. a. en TVfilm,
en utställning och en presskampanj.

Med TV-filmen vill man visa bl. a.
att alla i samhället, ledamöterna i dess
styrande organ såväl som varje enskild,
har anledning att ägna intresse åt sitt
självskydd. Nu önskar man dels ge riksdagens
ledamöter information, dels kunna
genom film i TV förevisa detta tillfälle,
som en uppmaning till alla andra
att delta i kommande informationskurser.

Det har därför framhållits som synnerligen
önskvärt att riksdagens ledamöter
deltar i informationen. Den äger
rum i stora partilokalen med början kl.
14.00 i morgon och beräknas taga två
å tre timmar i anspråk.

§ 6

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till jordbruksutskottet propositionen
nr 125, angående vissa frågor rörande
jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 126, med förslag till lag om
ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari
1949 (nr 1), m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 128, med förslag till förordning om

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

Statens institut för hantverk och industri: Bidrag till kursverksamheten m. m.

ändring i tulltaxeförordningen den 13
maj 1960 (nr 391), m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 131, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m. genom försäljning
till Oxelösunds stad;

till statsutskottet propositionen nr

132, angående försäljning av viss allmänna
arvsfonden tillfallen fast egendom; till

utrikesutskottet propositionen nr

133, med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets
rådgivande församling åren 1962 och
1963 vid dess fjortonde ordinarie möte
fattade beslut; samt

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

137, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken,
in. in.,

nr 138, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 och 4 §§ lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m., och

nr 141, med förslag till lag om gravrätt
in. m.

§ 7

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 849—851.

1 8

Föredrogs, men bordlädes åter andra
lagutskottets utlåtanden nr 28—30, 32
—34 och 36—39 samt tredje lagutskottets
utlåtanden nr 14—16.

§ 9

Föredrogs den av herr Carlsson i
Huskvarna vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående
pensionärers sjukförsäkringsavgifter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Utgifterna inom handelsdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—14

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Statens institut för hantverk och industri:
Bidrag till kursverksamheten m. m.

Kungl. Maj :t hade i propositionen
nr 1 (bilaga 12, punkt 15, s. 32 och
33) föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1963/64
anvisa ett reservationsanslag av 485 000
kr.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Stefanson m. fl. (I: 399)
och den andra inom andra kammaren
av herr Nordgren m. fl. (II: 477), hemställts
att riksdagen måtte till Statens
institut för hantverk och industri: Bidrag
till kursverksamheten m. in. för
budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 535 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:399 och 11:477, till Statens institut
för hantverk och industri: Bidrag till
kursverksamheten m. m. för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 485 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Virgin, Bengtson, Per
Jacobsson, Edström, Per-Olof Hanson,
Åkerlund, Staxäng, Svensson i Stenkyrka,
Eliasson i Sundborn, Svensson i
Ljungskile, Gustafsson i Skellefteå, B oh -

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

man och Nelander, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 399 och II: 477, till Statens institut
för hantverk och industri: Bidrag till
kursverksamheten m. m. för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 535 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Till punkt 15 i statsutskottets
utlåtande nr 10 är fogad en reservation,
vari yrkas ökning av anslaget
med 50 000 kronor, och jag skall
med några få ord motivera detta yrkande.

Kungl. Maj:ts förslag innebär ju en
ökning av anslaget med sammanlagt
80 000 kronor. Emellertid har hantverksinstitutet
begärt en höjning av anslaget
med 250 000 kronor. Härav avses
50 000 kronor för allmänt ökade löneoch
pensionskostnader. Den anslagshöjning
Kungl. Maj:t föreslår innebär
alltså en ökning med endast 30 000 kronor
utöver nämnda höjning av löneoch
pensionskostnaderna. Det är alltså
fråga om ett mycket litet tillskott till
hantverksinstitutets ökade verksamhet.

Om man ökar anslaget med 50 000
kronor utöver Kungl. Maj :ts förslag,
skulle det innebära att hantverksinstitutet
fick ett ökat anslag på 130 000 kronor,
vilket är ungefär hälften av den
anslagsökning institutet begär. Jag anser
att det är ytterst angeläget att hantverksinstitutet
får möjlighet att utöka
ifrågavarande verksamhet.

Med det sagda ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herr
Eliasson i Sundborn (ep).

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag begärde ordet för
att meddela kammaren att enligt uppgifter
som jag nyligen erhållit kommer
den i reservationen begärda anslagssumman
även för innevarande budgetår
att utbetalas i samma ordning som
skedde föregående år. Därmed kommer
vad motionärerna och reservanterna yrkat
att tillgodoses i samma utsträckning
som i fjol.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I)
av herr Ivar Johansson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 16

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 17

Bidrag'' till företagareföreningar m. fl.:

Administrationskostnader

Sedan punkten föredragits anförde

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Jag anhåller om överseende
för att jag vid punkt nr 17 i
statsutskottets utlåtande nr 10 tar kammarens
tid i anspråk några minuter
med anledning av det motionsvis framförda
yrkandet om en ökning av industrikreditgarantiramen
från 45 miljoner
till 60 miljoner kronor.

Utskottet tillstyrker Kungl. Maj :ts förslag
om en kreditram å 45 miljoner
med motiveringen att kreditramen utnyttjats
till blott ringa del men lovar
att senare återkomma till ärendet om
en eventuell höjning av kreditramen.

Att jag tar till orda i detta ärende
beror på vad som förevarit sedan motionerna
avlämnades. Jag avser då i
första hand att riksdagen beviljat storvarven
en statsgaranti på ej mindre än
550 miljoner kronor, varav ett enda

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

storvarv erhöll 150 miljoner kronor.
Dessa stora kreditgarantier beslutades
utan debatt och utan att i varje fall
flertalet av riksdagsledamöterna hade
en aning om vilka säkerheter som staten
skall erhålla för lånen. Motiveringen
för riksdagens beslut om dessa stora
garantier var i huvudsak arbetsmarknadspolitiska
skäl eller, i klartext, att
stoppa en väntad arbetslöshet vid våra
varv.

Men, herr talman, det finnes säkert
tusentals småindustrier som står inför
samma problem som varven. I och för
sig är jag ej motståndare till att ett stöd
har beviljats varven, trots att de stora
varven ju verkligen har tjänat mycket
pengar de senaste 10—15 åren och därmed
kanske bidragit till att vi i dag bär
ett så högt löneläge att vi nu har svårigheter
att konkurrera på världsmarknaden
med bl. a. våra verkstadsprodukter.

Ja, som jag tidigare nämnt bär vi beviljat
storvarven en kredit om 550 miljoner
kronor. De mindre varven får väl
eu ringa del av kakan, då det av bl. a.
Oskarshamnsvarvets chef för några dagar
sedan lär ha framhållits att våra
löner och andra kostnader är för höga
och fartygspriserna så hårt tryckta att
de mindre varven ej synes få några nybeställningar
att tala om, trots de statsgarantier
som nu bär beviljats. Jag ber
att få påpeka att jag givetvis är glad
över att den väntade arbetslöshetskrisen
vid Uddevallavarvet är avvärjd med
statens hjälp.

Då riksdagen med en —• låt mig säga
— flott gest hjälper en kategori företagare
i ett svårt läge tycks man helt ha
glömt bort att det finns ett mycket
stort antal små- och medelstora företag
som behandlats mindre generöst men
som betyder så oändligt mycket för vårt
land och vilka är i behov av kreditgarantier,
som de av olika anledningar
ej tycks kunna erhålla. Bland annat
synes säkerhetskraven ha varit för hårda,
särskilt i södra men även i mel -

lersta Sverige. Och på grund av personalbrist
har låneärendenas behandling
tarvat lång tid.

Det bör framhållas som mycket viktigt
att oändligt många företagare i vårt
land vill låna men ej vågar, om det
aldrig så väl behövs, enär namnet på
låntagaren — företagaren enligt nuvarande
system utbasuneras i pressen.
Har A. exempelvis beviljats industrigarantilån
med 75 000 kronor och B.
med 150 000 kronor, slås detta upp som
nyheter i pressen och lånetransaktionerna
kanske t. o. m. sedan kommer
att diskuteras på kaffejuntor och annorstädes
i staden eller samhället. Jag
anser att dessa företagare blir prickade
på ett orättvist sätt. Vad värre är är att
vissa tidningar i sensationsrubriker utpekar
de företagare som beviljats lån
och påstår att lånen är att anse som en
statlig subvention samt att de som erhåller
lånen kommer i ett bättre konkurrensläge
än andra, enär lånen löper
med låg ränta. Det ger ibland sken
av att räntan subventioneras. Men som
bekant betalar ej staten någon räntesubvention
till garantilånen. Däremot
blir de som lånar i affärs- eller sparbanker,
kreditkassor, statens egen bank
•—■ Sveriges kreditbank — eller Industrikredit,
Företagskredit, Exportkredit
etc. ej uppmärksammade på detta mindre
smickrande sätt. Handelsministern
bör väl vara föga tilltalad av denna typ
av nyhetsförmedling, vilken många
gånger kan betecknas som ovederhäftig.

Det är faktiskt inte alla företagare
som vill utsätta sig för risken att schavottera
i dessa tidningar, ibland ett
flertal gånger på ledarplats, för att de
en gång behövt låna via kommerskollegium
för att exempelvis hålla arbetslöshet
borta, för att rationalisera eller
för att kunna exportera sina varor. Jag
tror att det är bland annat därför som
den av riksdagen beslutade garantiramen
ej utnyttjats de senaste åren mer
än till cirka halva beloppet, såsom utskottet
anmärkt.

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar

Herr talman! Jag skulle vilja vädja
till handelsminister Lange att omedelbart
taga bort den nuvarande publiceringsbestämmelsen
som enligt mångas
förmenande innebär diskriminering av
de lånebehövande små och medelstora
företagarna.

Vad jag anfört är, enligt min åsikt,
herr talman, några av anledningarna till
att kreditgarantiramens belopp de sista
åren varit så dryga som varit fallet.

Herr talman! Jag anser att utskottet
snarast bör tillstyrka motionen om att
garantiramen för budgetåret 1963/64
ökas till 60 miljoner kronor, och vidare
anhåller jag att statsrådet Lange måtte
för nästkommande budgetår föreslå
riksdagen att öka industrikreditgarantiramen
till 80 miljoner kronor för budgetåret
1964/65, detta med tanke på att
det finnes hundratusentals företagare
som så att säga får slåss om denna relativt
bagatellartade summa.

Herr talman! Jag tillhör ej den kategori
företagare som i tid och otid kräver
att staten skall ingripa för att stödja
företagarna. Men så länge den svenska
statsmakten har ålagt bankerna att, i
varje fall i fråga om långfristiga lån, i
stort sett endast låna ut pengar mot inteckningar
i fast egendom och bär
bland de strängaste kraven i världen
i fråga om banksäkerheten då det gäller
utlåning till företagarna, så måste
de små och medelstora företagen kräva
att i varje fall få samma stöd som storföretagen
erhåller från det allmännas
sida.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 18—54

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 55

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 55, s. 108—110) att dels

godkänna av departementschefen förordad
ändring i personalförteckningen
för statens pris- och kartellnämnd, dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för statens pris- och
kartellnämnd, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1963/64, dels
ock till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för nämnda budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 2 847 000 kr.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Per Petersson (I: 316)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Magnusson i Borås och Bohman
(II: 369), hemställts att riksdagen
måtte dels för budgetåret 1963/64 under
statens pris- och kartellnämnds avlönings-
och omkostnadsanslag anvisa
resp. 2 567 000 och 359 000 kr., dels i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
Kungl. Maj :t måtte vid detta års höstriksdag
framlägga förslag om en ytterligare
begränsning av verksamheten vid
statens pris- och kartellnämnd fr. o. in.
den 1 januari 1964.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 316 och II: 369, såvitt
nu var i fråga, bemyndiga Kungl. Maj :t
att i personalförteckningen för statens
pris- och kartellnämnd vidtaga den ändring,
som angivits i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 3 januari
1963;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 316 och II: 369, såvitt
nu var i fråga,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens prisoch
kartellnämnd, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1963/64;

b) till Statens pris- och kartell nämnd:

Avlöningar för budgetåret

1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
2 847 000 kr.;

III. att motionerna I: 316 och II: 369,

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Åkerlund, Staxäng och Bohman,
vilka ansett

dels att utskottets yttrande i viss del
bort ha annan, i reservationen angiven
lydelse,

dels ock att utskottet under I. och
III. bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 316 och II: 369, såvitt
nu var i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om bemyndigande för Kungl. Maj:t
att i personalförteckningen för statens
pris- och kartellnämnd vidtaga den ändring,
som angivits i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 3 januari
1963;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 316 och II: 369, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BOHMAN (h):

Herr talman! Professor Parkinson har
som bekant påvisat att det finns en tydlig
tendens inom all statlig verksamhet
—- och den gäller kanske även på enskilt
håll — att om man en gång har
byggt upp en administrativ apparat i
visst syfte vill man bibehålla den, även
om de motiv som en gång åberopades
för dess tillkomst inte längre är för
handen eller har förändrats. Professor
Parkinson har även påvisat att varje
administrativt organ har en inneboende
benägenhet att successivt växa ut.
Jag tycker att statens pris- och kartellnämnd
utgör ett konkret bevis för riktigheten
av dessa teser.

Ingen har bestridit att statsmakterna
bör ha resurser för att motverka sådana
förhållanden i näringslivet som
förhindrar eller försvagar den fria och
1*—Andra kammarens protokoll 1963.

tens pris- och kartellnämnd: Avlöningar

effektiva konkurrens, som obestridligen
utgör den bästa prisregulatorn. Ingen
har heller bestridit att konkurrensförhållandena
på vissa områden skulle
kunna vara bättre än de är för närvarande.
Men fördenskull kan det knappast
vara nödvändigt att ungefär 110
personer sysslar med att utreda och
kartlägga prisförhållandena i näringslivet
i en tid som den nuvarande, då
vi har brist på kvalificerad arbetskraft
på olika områden och då konkurrensen
dessutom är hårdare än någonsin
tidigare.

Som bekant tillkom pris- och kartellnämnden
1956, då vi avskaffade den
statliga priskontrollen. Det finns uppenbarligen
ett logiskt samband mellan
dessa två händelser, det skall jag gärna
medge. När sedan omsättningsskatten
infördes 1960 åberopades som motiv
eller som förevändning för att bygga
ut priskontrollnämndens organisation
att man behövde en kontrollapparat
som skulle se till att det i näringslivet
inte genomfördes större prishöjningar
än som motiverades av omsättningsskatten.
De undersökningar som sedan
gjordes har visat att farhågorna inte
blivit besannade. Trots det har man
fortsatt utbyggnaden av pris- och kartellnämnden.
Det skedde år 1961 i anledning
av den utredning som då hade
slutförts om »effektivare prisövervakning».
Men under hela denna tid har
konkurrensförhållandena inom näringslivet
utvecklats i sådan riktning, att
det faktiska behovet av prisövervakning
och prisutredningar successivt minskat.
Den säljarens marknad som tidigare
förelegat bär ersatts av en typisk köparens
marknad, och man kan i dag
med fog fråga sig, om inte många av
de statliga befattningshavare som sysslar
med sådana här frågor skulle kunna
användas för från både allmänna och
konsumenternas synpunkter lämpligare
uppgifter.

Allt tyder dessutom på att vi kan se
fram mot en ytterligare hårdnande konNr
15

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar

kurrens under kommande år. Hur det
än går med det europeiska integrationsarbetet,
kommer tullnedsättningarna i
med säkerhet att verka konkurrenssti- !
mulerande och även prisnedpressande. :

Den som följer pris- och kartell- ]
nämndens verksamhet kan dessutom ]
ibland — visst inte alltid — få en i
känsla av att en del av undersökning- i
arna, särskilt vissa prisundersökningar (
i detaljhandeln, knappast är ägnade att :
ge konsumenterna den vägledning och :
de fakta som sådana här undersökning- i
ar ytterst skall avse. Priset kan aldrig ;
slitas loss ur sitt sammanhang med j
prestation, kvalitet och service. Ren- t
odlade prisundersökningar, vilkas re- t
sultat publiceras på det sätt som exem- s
pelvis skedde i höstas, kan i stället mot- i
verka syftet att ge konsumenterna en
riktig och förnuftig upplysning. i

Jag är personligen inte alls säker på i
att den »prishysteri», som just nu har I
på sina håll kännetecknat konkurren- c
sen i vissa detaljhandelsbranscher, på i
lång sikt är till fördel för konsumen- s
terna. Men det är, herr talman, en an- s
nan sak. Vad det nu gäller är att an- i
passa den prisövervakande myndighe- i
tens resurser till de behov av övervak- £
ning som kan anses föreligga. Och om a
en sådan anpassning skulle ske efter f
dagens och morgondagens konkurrens- r
läge, då finns det fog för den reduce- s
ring av personalen som några reservanter
i utskottet har önskat att utskot- f
tet skulle skriva till Kungl. Maj:,t och F
begära.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
av herr Virgin m. fl.

Herr MELLQVIST (s): n

Herr talman! I motsats till motionä- k
rerna har utskottsmajoriteten den upp- f
fattningen att det allt fortfarande be- E
höver finnas ett organ av den karaktär n
och omfattning som pris- och kartell- ii
nämnden har för att kunna utöva just li
den uppgift som nämnden har fått, näm- b
ligen att övervaka hela prissystemet. r

Jag vill erinra om att det för närvarande
föreligger stora arbetsprojekt
inom pris- och kartellnämnden; det är
fråga om utredningar av skilda slag
som säkerligen helt och hållet tar de
personella resurserna i anspråk. Det
pågår exempelvis en materialinsamling
inom emballageindustrien, som inte
minst rör spörsmålet om glasemballage
eller plåtemballage, och man beräknar
att en redovisning av denna utredning
skall kunna ske någon gång under våren.
Detsamma är förhållandet med en
stort upplagd undersökning beträffande
jordbruksmaskinbranschen. Själva materialinsamlingen
är i huvudsak avslutad,
och redovisningen av det färdigställda
materialet kan förmodligen
framläggas under våren 1963.

Man skulle på detta sätt genom att
räkna upp bransch efter bransch kunna
klarlägga de stora uppgifter som
pris- och kartellnämnden för närvarande
har att syssla med. Det är inte minst
med hänsyn därtill som utskottet avstyrker
motionärernas yrkande. Utskottsmajoriteten
vill också i detta sammanhang
särskilt understryka att det
inte finns någon som helst anledning
att minska pris- och kartellnämndens
verksamhet, utan att man fortfarande
från nämndens sida behöver ha uppmärksamheten
riktad mot vissa tendenser
inom vårt näringsliv.

Det är mot denna bakgrund utskottet
föreslår riksdagen att godkänna departementschefens
förslag.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag har långt ifrån bestridit
att det finns projekt och utredningar
som pris- och kartellnämnden
kan ha lust att syssla med och att det
finns intressanta objekt att ta itu med.
Dåligt vore det väl eljest, när vi har en
nämnd tillsatt för att kartlägga olika
intressanta förhållanden inom näringslivet.
Det är klart att nämnden gör sitt
bästa för att plocka fram sådant material.
Personalen sitter naturligtvis inte

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning

och rullar tummarna. Vad det här är
fråga om är emellertid att avväga de
resurser samhället anser sig böra avdela
för dessa uppgifter mot de behov
som faktiskt föreligger.

När pris- och kartellnämnden tillkom
fanns ett visst kontrollbehov på grund
av konkurrensförhållandena. Konkurrensen
har sedan dess skärpts, och det
läge som nu råder motiverar inte samma
apparat som nämnden hade när den
tillkom. Det är på denna motivering vi
har byggt vårt yrkande om reducering
av nämndens personal och administrativa
apparat.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till reservationen
2) av herr Virgin in. fl.; och biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 56—59

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 60

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 60, s. 118 och 119) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av
1 250 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell m. fl. (1:26) och den
andra inom andra kammaren av fru
Nettelbrandt och herr Jönsson i Ingemarsgården
(11:31), i vilka hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om en översyn av den
statliga konsumentvaruforskningens och
konsumentupplysningens organisation i
syfte att såväl organisatoriskt och per -

sonellt som i fråga om andra resurser
uppnå en förstärkning som svarade mot
marknadsutvecklingens krav,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ferdinand Nilsson (1:474) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Börjesson i Falköping och Persson i Heden
(II: 568), i vilka hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om översyn av nu inom olika
institutioner bedriven konsumentupplysningsverksamhet
i syfte att åstadkomma
en samordning inom en fristående
upplysningsinstitution,

dels oek två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Virgin (I: 476) och den andra
inom andra kammaren av herr Bohman
in. fl. (II: 567), i vilka hemställts bl. a.
alt riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning
under medverkan av bl. a. företrädare
för näringslivet rörande omfattningen
av och formerna för den framtida konsumentupplysningen
och konsumentvaruforskningen.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 476 och II: 567, såvitt nu
var i fråga, till Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 1 250 000 kr.;

b) att motionerna 1:26 och 11:31,
I: 474 och II: 568 samt I: 476 och II: 567,
sistnämnda båda motioner såvitt nu var
i fråga, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

dels att viss del av utskottets yttrande
bort ersättas med text av annan, i reservationen
angiven lydelse,

Nr 15

Onsdagen den 17 april 19C3

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning

dels ock att utskottet under b) bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:26 och 11:31,
I: 474 och II: 568 samt I: 476 och II: 567,
sistnämnda båda motioner såvitt nu var
i fråga, hos Kungl. Maj:t hemställa om
utredning rörande konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BOHMAN (h):

Herr talman! Om den debatt angående
konsumentupplysning som nu skall
föras här i kammaren skulle stå i något
så när rimlig proportion till det intresse
som ämnet ägnas i tidningspressen
och bland konsumenterna själva, så
skulle vi inte kunna klara dagens föredragningslista.
Men en sådan debatt
skulle synbarligen inte tjäna något förnuftigt
syfte. Det är ju uppenbart att
regeringspartiet har låst sig i frågan
och att man — just nu — inte vill ha
den förutsättningslösa utredning om
konsumentupplysningen som motionärer
från alla borgerliga partier har begärt
och som också förordas i en borgerlig
reservation inom statsutskottet.

Varför regeringspartiet har låst sig
på detta sätt vet jag inte, men vi kanske
får upplysning därom under dagens
debatt. Det kan vara fråga om prestigesynpunkter.
Den kritik som riktats mot
bristerna i den nuvarande verksamheten
drabbar naturligtvis i sista hand
det ansvariga statsrådet och regeringen.

Det brukar också vara så, att om det
skall göras något skall det ske då regeringen
finner det lämpligt och inte när
det påyrkas av oppositionen. Vi är vana
vid att regeringen intar en sådan ståndpunkt.
Men i detta fall är den sällsynt
illa motiverad. Riksdagen har ju år efter
år, sedan den nuvarande forskningsoch
upplysningsverksamheten organiserades,
särskilt poängterat att verksamheten
skall följas med uppmärksamhet
och att ändringar skall genom -

föras då så anses befogat. När det hela
organiserades var man inte alls säker
på att man hade funnit den bästa lösningen
och man underströk därför angelägenheten
av att efter hand vidta de
ändringar som kunde bil nödvändiga.

Ingen ens i regeringspartiet kan i
dag sväva i villfarelse om att konsumenterna
inte är nöjda och att det står
en mycket bred opinion bakom kravet
på att det skall klarläggas hur verksamheten
skall bedrivas i framtiden.

Det enda som har skett är att initiativ
har tagits i ett par delfrågor — det
ena vidtogs för övrigt för några månader
sedan, efter det att motionärerna
framställt sina önskemål. De specialfrågor
som man är beredd att utreda
kan emellertid såvitt jag förstår, inte
besvaras, om man inte först klarlägger
det som är väsentligt, det stora, betydelsefulla
problemet, nämligen den
svenska konsumentvaruforskningens
och konsumentupplysningens målsättning,
dess medel och former, dess organisation
och finansiering. Dessa frågor
måste redovisas först och inte de
specialproblem som man nu har brutit
ut ur helheten. Hur skall man exempelvis,
innan man bär klarlagt den stora
frågan, kunna bestämma sig för hur
konsumentupplysningen i TV skall läggas
upp? Det är ett utredningsuppdrag
som i höstas gavs åt radioutredningen,
vilken inte alls bär tillsatts och sammansatts
för att behandla sådana spörsmål.

Hur skall man vidare kunna utreda
hur konsumentinstitutets upplysningsavdelning
skall vara organiserad, innan
man har gjort klart för sig vilka
uppgifter institutet skali ha i den framtida
konsumentvaruforskningens och
konsumentupplysningens tjänst, eller
om —det har också ifrågasatts -— verksamheten
skall bedrivas av något självständigt,
utomstående organ?

Det uppdrag som statsrådet Lindström
gav tvenne s. k. experter i vintras
kan alltså inte fullföljas separat.

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning

Organisationen hänger ju ihop med arbetsuppgifterna.
Dessa måste först klarläggas
och därefter organisationen —
inte tvärtom.

Nu har som bekant expertutredningen
inte fått några direktiv. Rent teoretiskt
skulle den alltså — det bär tydligen
statsutskottets majoritet räknat
med — kunna ta upp också andra frågor
än de rent organisatoriska till behandling.
Men utredningens uppdrag är
ändå begränsat. Man bär uttryckligen
sagt ifrån att den skall vara en »organisationsutredning».
Detta uppdrag har
också bestämt den sammansättning som
man bar givit utredningen. Om de mycket
komplicerade problem -— det skall
inte fördöljas att de är komplicerade —
som motionärerna och de många kritikerna
av den nuvarande ordningen har
åsyftat skall kunna klarläggas allsidigt
och sakkunnigt, fordras uppenbarligen
en helt annan typ av utredning än den
som statsrådet Lindström nu har tillkallat.

Den väg som statsrådet anvisat är
inte logisk. Den kan inte leda till ett
tillfredsställande resultat ur helhetens
synvinkel. Den leder till dubbelarbete
och tidsförluster. Frågan om de framtida
riktlinjerna för svensk konsumentvaruforskning
och svensk konsumentupplysning
kommer på detta sätt att ytterligare
försenas.

Vid denna frågas behandling i statsutskottet
har vi hört representanter inte
bara för konsumentinstitutet och konsumentrådet
utan också för näringslivet
inklusive Kooperativa förbundet.
Både Industriförbundets och Kooperativa
förbundets representanter underströk
enhälligt behovet av en allsidig
utredning. KF:s representanter överlämnade
till utskottet en promemoria,
i vilken Kooperativa förbundet bl. a.
pekade på att det saknas en organiserad
samordning och sammanställning
av alla de resultat som på olika vägar
framkommer, så att erfarenheterna kan
göras tillgängliga för allmänheten. Det

finns inte heller tillgång till några systematiska
bearbetningar av konsumenternas
egna erfarenheter av varaktiga
investeringsvaror. Inte ens inom hushållssektorn
finns någon undersökning
av hur hemmen använder de dyra hushållsmaskinerna.
Man saknar de enklaste
kunskaper om dyra varors bruksvärde
under många års användning.
Det sägs vidare i promemorian att upplysningsarbetet
rimligen inte i första
hand kan tas om hand av de forskande
teknikerna utan att det i samarbete
mellan tekniker och t. ex. samhällsvetenskapligt
tränade skribenter och journalister
bör föras ut till allmänheten.
Den folkliga förankringen måste, framhålls
det, garanteras genom en organisatorisk
och servicebetonad nära samverkan
mellan de stora folkrörelserna
och de centrala instanserna.

KF slutar med att stryka under att en
översyn av konsumentrådets arbetsuppgifter
och resurser är angelägen. En
långsiktig planering i syfte att få till
stånd en samordning och effektivisering
av samhällets konsumentupplysning
är, sägs det, ett aktuellt krav.

På särskild fråga hävdade vidare dessa
representanter för Kooperativa förbundet,
liksom även Industriförbundets
representanter, att de redan tillsatta utredningarna
inte vore till fyllest; de utgjorde
endast delutredningar. En allmän
översyn av hela problematiken
vore vad man behövde. Och det är en
sådan allmän översyn reservanterna
i statsutskottet nu förordat.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 3 av herr Ivar
Johansson m. fl.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! I förevarande sammanhang
har statsutskottet haft att behandla
en motion, som jag och några partikamrater
har väckt, och i vilken vi
hemställt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en över -

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning -

syn av den statliga konsumentvaruforskningens
och konsumentupplysningens
organisation i syfte att såväl organisatoriskt
och personellt som i fråga
om andra resurser uppnå en förstärkning,
som svarar mot marknadsutvecklingens
krav. De som lyssnat till herr
Bohman har säkerligen också fått det
intrycket att de remissinstanser, som
avgivit yttranden, i stort sett har ansett
motionens yrkande berättigat.

Utskottet däremot har gått emot motionens
yrkande. Ett skäl härtill anges
vara att frågan åtminstone delvis kommer
att behandlas av nu pågående utredningar
och att vi bör avvakta deras
resultat, innan en mera brett upplagd
utredning företas.

Som andra skäl anger utskottet: »Det
torde även vara så, att tillgången på
lämplig expertis för utredningar på
konsumentupplysningens och konsumentvaruforskningens
område är begränsad
—• — -—.» Men nog bör det väl
ändå i vårt land finnas så mycket kunnigt
folk att resurser finns att tillsätta
en utredning! Jag tycker att det närmast
är ett svepskäl att hävda motsatsen.

Jag tror att reservanterna har rätt,
när de säger att om vi vill ha ett snabbt
resultat på detta område, så måste vi
börja med problemet som sådant. Jag
skall emellertid inte förlänga denna debatt
i onödan. Men vi kan väl vara
överens om att förhållandena på detta
område inte är tillfredsställande. Jag
har också en stark känsla av att hela
denna fråga till stor del är ett organisatoriskt
problem. Om vi därför vill ha
en snabb förbättring till stånd, så sker
det bäst genom att följa reservanterna,
när de säger att vi skall ta itu med
hela problemet. Om vi gör små delutredningar
och därefter övergår till en
stor utredning, så innebär det bara dubbelarbete
och tidsförluster.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 3) vid punkten
60 i statsutskottets utlåtande.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Då jag nu skall kommentera
utskottsmajoritetens ställningstagande
i punkt 60 i utskottets utlåtande,
vill jag gärna understryka vikten
och betydelsen av hela det frågekomplex
som vi nu diskuterar. Det synes
alldeles klart att det finns en växande
opinion för ett samhälleligt engagemang
i frågor som rör konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning.
De stora löntagarorganisationerna samt
kvinnoföreningar och andra sammanslutningar
är aktiva påtryckningsgrupper
i det fallet. Vi vet ju också att det
finns många organ som helt i samhällets
regi eller med stöd av staten arbetar
med dessa frågor.

Det är för övrigt inte här bara fråga
om att informera, utan det gäller också
att skaffa fram sakmaterial, d. v. s. att
utföra provningar, verkställa utredningar
och bedriva grundläggande forskning.
Det är inte heller så, som man
ibland tycks tro, att detta är ett begränsat
område av varumarknaden. Det
sträcker sig över hela fältet. Om vi bara
går till den huvudtitel vi nu behandlar,
så finns där en hel lång rad helstatliga
organ och institutioner eller sådana som
erhåller stöd från samhället. Härtill
kommer sedan ett stort antal andra organ,
t. ex. statens institut för byggnadsforskning,
folkhälsoinstitutet och sådana
branschorgan som Brödinstitutet,
Djupfrysningsbyrån och skobranschens
organ m. fl.

Det är ganska viktigt att hålla denna
mångfald av organ i minnet, när man
skall bedöma frågan om huruvida det
är ändamålsenligt att skapa en informationscentral,
till vilken allt material
lämnas in och dit konsumenterna kan
vända sig — liksom också deras företrädare
i press och andra massmedia,
folkbildare, konsulenter och andra —
när de vill ha upplysningar.

Jag skall i detta sammanhang inte ha
någon personlig mening i frågan om det
går att vettigt sammanföra allt, hålla

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning

reda på materialet, hålla det aktuellt
och snabbt svara, upplysa och informera.
Men nog förtjänar den frågan
ändå att ställas.

Dessutom skulle det vara ganska intressant
att spekulera över frågeställningen,
om en samordning eller ett särskiljande
av provning och forskning å
ena sidan samt information å andra sidan
är det riktiga och ändamålsenliga.
Inte ens den ivrigaste och mest jäktade
journalist skulle kanske tycka att det
vore matnyttigt med upplysningar från
någon som står helt utanför det område
saken gäller.

.lag återvänder emellertid till det begränsade
fält som skall täckas av institutet.
Yi vet att diskussionen om hur
det skall fullgöra sina uppgifter har pågått
praktiskt taget sedan dess tillkomst.
I själva verket övertog ju institutet
en pågående diskussion från sin
föregångare, nämligen Hemmens forskningsinstitut.
Även dess material diskuterades
och kritiserades — det ansågs
vara för tekniskt, för tungt, för invecklat,
för expertbetonat, nådde inte fram
till den vanliga konsumenten.

Sedan bär som sagt debatten fortgått,
och naturligtvis finns det åtskilligt
som man kan önska annorlunda. Men
detta får väl inte undanskymma att man
mer och mer sökt sig fram på nya vägar
och ansträngt sig att göra materialet
tillgängligt för större grupper och
uppenbarligen lyckats med detta i ökande
grad.

Den stora attack, som under det senaste
året riktats mot institutet, framstår
därför som litet överdriven. Kampanjen
har för övrigt varit ensidig på
många sätt. Den har riktats mot institutet
ensamt av alla de organ som sysslar
med konsumentfrågor, och den har
framför allt riktats mot institutets information.
De många kritikerna, som
herr Bohman talade om, har framför
allt sysslat med denna detalj av hela
området konsumentvaruforskning och
konsumentupplysning — det tycker jag

vi skall hålla i minnet. I huvudsak har
man tagit upp den lilla skriften »Råd
och rön» till kritisk granskning. Det
är i detta sammanhang värt att påpeka
att man på institutet arbetar efter olika
vägar och med olika metoder i sin upplysning.
Man har ju andra skrifter än
den här publikationen, en för övrigt
rik flora, och har en relativt god avsättning
för dylika publikationer, vilket
bl. a. bevisas av att man sålde för närmare
300 000 kronor föregående år.
Dessutom vet vi att denna information
via tidningar och tidskrifter kommer
ut till en bredare publik. Man håller
föredrag, svarar på telefon på förfrågningar
— det är också en sorts upplysning
som är värd att uppmärksammas.

Visst finns det emellertid behov av
omprövning och översyn — det behövs
förbättringar. Jag är verkligen inte den
som vill avvisa den uppfattningen. Institutets
styrelse och ledning har för
övrigt själv begärt den utredning, som
nu är på gång. Det var vid ett styrelsesammanträde
den 12 februari som ordföranden
för institutets styrelse tog upp
frågan. Man gjorde den framställning,
som sedan har resulterat i den arbetsgrupp,
som herr Bohman här har omnämnt.
Det har också inför statsutskottets
första avdelning från denna arbetsgrupp
sagts att resultatet skall läggas i
botten vid behandling av nästa års
budget.

Samtidigt har det inför första avdelningen
upplysts, att institutets lokalfråga
har förts framåt genom att åt nya
lokaler har givits hög angelägenhetsgrad
på byggnadsstyrelsens kölista. Nya
och utvidgade lokaler är grundförutsättningen
för ett fullgott och effektivt
arbete både internt för institutet och i
dess utåtriktade serviceverksamhet.

Utöver denna översyn, som jag nyss
nämnde, skall det ske en genomgång
av de problem som hänger samman
med ansvarsförhållandena för materialframställning
till massmedia och andra
informationskanaler. Den utredningen

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning

är omnämnd i statsverkspropositionen
under denna punkt.

Som herr Bohman också nämnde har
man inom radioutredningen tillsatt en
särskild expertgrupp. Det är skäl att
påpeka att det icke är radioutredningen
som sådan som sysslar med dessa
problem utan, som sagt, en särskilt tillsatt
expertgrupp, som skall syna och ta
ställning till de frågor som sammanhänger
med en intensifierad konsumentupplysning
i TV. Med hänsyn till den
genomslagskraft som detta medium har
är vi väl medvetna om att man måste
sörja för kartläggning och samordning
av materialframställningen men också
att man måste ta hänsyn till de problem
och ansvarsfrågor av olika natur
som uppkommer då en mera omfattande
dylik verksamhet i TV kommer i
gång. Det är alltså den tredje utredningen
som arbetar.

I det läget har utskottsmajoriteten
sagt sig, att det för saken verkligen inte
är gagneligt att nu sätta i gång med en
översyn över hela fältet. Det finns inte
hur många utredare som helst, och det
arma konsumentinstitutet, som skall utredas
från flera håll samtidigt, kan
knappast förväntas göra några förbättrade
insatser under tiden.

Det har också framhållits från flera
håll -— företrädare för konsumentrådet
har gjort det med stor skärpa — att
det behövs grundläggande forskning om
metoder att informera och att det bebehövs
en grundläggande forskning i
konsumtionskunskap. Näringslivet ger
stora belopp till kommersiellt inriktade
marknadsundersökningar, men konsumentrådet
är det enda anslagsgivande
organ som forskare kan vända sig till
när de vill ta upp frågeställningar som
utgår från förbrukarnas intressen. En
utveckling på dessa områden är av
fundamental betydelse, men frågan löses
inte genom kommittéarbete.

Till sist några reflexioner med anledning
av den reservation som föreligger
och de motioner som är bakgrunden

till denna reservation. En centerpartimotion
tar upp den enkla -— om jag så
får uttrycka mig — frågeställningen om
att skapa en fristående upplysningscentral.
I folkpartimotionen tas den saken
också upp, men man motiverar
inte sin propå om en allmän översyn
av den statliga konsumentvaruforskningen
och upplysningen och önskemålen
om en förstärkning av institutets
resurser ur principiella synpunkter.
Det är enligt min mening ganska väsentligt
att konstatera, eftersom högern
i sin motion återgår till utgångsläget
1956. Man noterar i motionen den allmänna
aktiviteten på detta område.
Men man säger, att de långsiktiga och
mera komplicerade synpunkterna inte
har disktuerats. Man målar ut alla svårigheter
och ställer frågan vem som
skall stå för den framtida konsumentupplysningen,
statsmakterna, näringsidkarna
själva eller de ideella konsument-
och folkbildningsorganisationerna.
Man kräver en allsidig och förutsättningslös
utredning av dessa olika
frågeställningar.

Mera i förbigående yrkar man dessutom
i motionen på en minskning på
100 000 kronor av anslaget till statens
konsumentråd. Även år 1962 förelåg det
en reservation från högerhåll med begäran
om en nedprutning av anslaget
med samma belopp, men denna gång
med en annan motivering. Herr Bohman
uttryckte då i diskussionen sin
stora misstro mot statens konsumentråds
anslagsgivning. Han pekade på olika
projekt, vilka han tyckte felaktigt
fick anslag genom rådet, och han ifrågasatte
om det inte hade varit bättre
att ge dessa pengar till konsumentinstitutet.
Även år 1961 väckte högern en
motion med begäran om utredning, och
då talade herr Bohman för en begränsning
av verksamheten vid konsumentinstitutet.
Han menade att detta endast
borde vara impulsgivande och inte skulle
utföra det konkreta praktiska arbetet,
vilket borde skötas av branschvis

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning

uppbyggda institutioner. Därvid uppställdes
VDN som ett mönster för organisationen,
d. v. s. som jag föreställer
mig med något slags sambruk med
näringslivet.

Högerns totala ointresse för hela upplysningsverksamheten
om varupriserna
har för övrigt manifesterats här i kammaren
så sent som i dag. Hur vågar
man, om man är så ivrig som exempelvis
folkpartimotionärerna när det gäller
att få till stånd en förbättring av
institutets förhållanden, ansluta sig till
en reseravtion med dess vida perspektiv?
En utredning som skall ta upp alla
dessa frågor måste komma att ta en avsevärd
tid, och då kan man väl knappast
tänka sig att någon skulle vilja
föregripa denna genom några åtgärder
av positiv och förstärkande karaktär.

Hur centerpartiet hamnat på denna
linje är också svårt att förstå. Hela tiden
har man från det hållet varit positiv
till en helstatlig inriktning; redan
1956 tog man klar position härvidlag.

Nej, vad vi behöver är en kontinuerlig
anpassning till nya krav och lägen.
Intet talar för ett mindre samhällsengagemang
eller en återgång till förhållandena
1956.

Näringslivet sköter produktforskning
och andra för näringslivet angelägna
uppgifter och får ibland stimulans av
staten även för detta. Näringslivet sköter
dessutom sin säljbefrämjande information,
som bekant ibland kallad reklam.
Men samtidigt skall samhällets
organ anpassas till nya lägen och får
all den förstärkning som tillgång på medel,
personal och andra resurser gör det
möjligt att erbjuda.

Utskottsmajoriteten har menat att det
initiativ, som nu har tagits för att utreda
begränsade delar av hela detta
problemkomplex, i dagens läge är den
bästa åtgärden. Jag kan försäkra herr
Bohman att regeringspartiet inte har låst
sig av prestigeskäl eller av några andra
skäl. Vi är helt på det klara med att
detta är en fråga av högsta angelägen -

hetsgrad. Vi är också på det klara med
att ökade resurser måste sättas in från
samhällets sida för att uppgifterna skall
klaras. Det gäller att bygga upp organisationen
på ett lämpligt och riktigt
sätt och se till att personalresurser
finns, att man får bättre lokaler o. s. v.
En stor, vittomfattande utredning kan
väl i och för sig vara intressant, men
vi tror att läget för närvarande inte är
sådant att det går att kosta på sig flera
år av väntan på dylika utredningsresultat,
utan vi måste handla mer aktivt
och kontinuerligt. Jag säger som jag
haft tillfälle att säga vid tidigare diskussioner
här i kammaren, att visst kan
det komma lägen då vi behöver denna
allt omfamnande utredning, men vi är
inte där i dag.

Herr talman! Jag ber med detta att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Det anförande som
hölls av herr Bohman — iherr Jönssons
hörde jag bara delvis på grund av votering
i medkammaren — hade en besserwisserprägel,
som uppkallar mig till
några kommentarer och bestämda gensagor
till påståenden som han gjorde.
Han menade att ingen kunde sväva i
villfarelse om att konsumenterna inte
är nöjda med den konsumentupplysning
som nu förekommer. Detta föranleder
mig att erinra om att det var
först 1 januari 1957 som vi fick en helstatlig
konsumentvaruforskning och
konsumentupplysning bär i landet. Den
har alltså nu varit verksam i fem år
på det sjätte. Redan har anspråken på
dess medverkan vuxit och kritiken av
dess otillräcklighet blivit så otålig att
alla nu ropar på vidgade resurser för
denna statliga verksamhet. När regeringen
1956 föreslog riksdagen, att
statsmakterna skulle ta ansvar för att
en fullt objektiv varuupplysning skulle
stå konsumenterna till buds vid sidan
om den väldiga privata varureklamen,
mötte den ett kompakt motstånd från

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning

två av de oppositionspartier som i dag
har reserverat sig till förmån för den utredning
som — i varje fall om man
skall tolka reservationen bokstavligt —
avses gälla vilka resurser som erfordras
för en ändamålsenlig konsumentupplysning.
Det är egentligen glädjande
att se hur snabbt utvecklingen har
gett oss rätt. Ingen ifrågasätter i dag
behovet av en statligt finansierad konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning,
som kan verka sanerande
på den allt yvigare varumarknaden och
som kan vägleda konsumenterna genom
det svåröverskådliga varusortimentet.

Den kritik mot den statliga konsumentupplysningen
som herr Bohman
åberopar och som reservanterna för övrigt
har som motiv för sin begäran om
en bred och allsidig utredning — inom
parentes sagt en kritik som inte är
märkvärdigare än den som då och då
riktas mot det privata näringslivets varuintroduktioner
-— bär genomgående
gått ut på att upplysningen är för njugg,
inte tillräcklig för dagens krav, och
därjämte för torr, då den presenteras
i anspråkslösa småskrifter med komprimerade
fakta, vilka kanske inte serveras
så lättillgängligt för gemene man.
Detta är i båda fallen anmärkningar
som återfaller på bristande resurser
både beträffande sakkunnig personal,
lokaliteter och anslag. De aktuella anspråken
på en bättre konsumentservice
flammade upp vid en tidpunkt på senhösten
i fjol, då konsumentinstitutets
petita för nästa budgetår och statsmakternas
behandling av dessa petita redan
var avklarade. En under ordinära förhållanden
rimlig uppräkning av anslagen
har dock skett både för konsumentinstitutets
och för konsumentrådets
räkning på tillsammans genomsnittligt
20 procent. Det är dessa anslag som
statsutskottet i dag inbjuder riksdagen
att godkänna. Vid sidan av den sedvanliga
behandlingen av anslagsärendena
sade vi oss emellertid i kanslihuset att
det utan tvivel hade uppkommit nya

anspråk på konsumentupplysningen
som krävde utredning i särskild ordning.

Jag skall inte här gå in på den kontroversiella
frågan om kommersiell reklam
eller icke i TV. De olika åsiktsriktningarna
torde dock vara helt överens
om att konsumentupplysningen i
TV behöver utbyggas — som komplement
eller substitut till reklamen. Härtill
kommer dagspressens ökade behov
av grundläggande fakta för en aktiv
konsumentupplysning, som får allt större
spaltutrymmen till förfogande. Personalknappheten
skapade samtidigt bekymmer
— knappast när det gäller utredningar
men så mycket mer på det
aktuella avsnittet av den statliga konsumentupplysningen.
Den utbildning av
konsumentupplysare som enligt ecklesiastikministerns
förslag skall påbörjas
vid journalistinstituten i höst kan
inte lösa den närmaste tidens personalsvårigheter.
I det läget beslöts att vissa
utredningar skulle göras. Här har redan
talats om 1960 års radioutredning.
lag behöver inte närmare gå in på detta
— den kartlägger konsumenternas behov
och önskemål på området och tillgången
på material för konsumentupplysande
TV-program. Men tillgången på
material som kan levereras från statliga
organ och hela den problematik, som
det innebär för dessa organ att göra
auktoritativa värderingar av varors
egenskaper och priser i deras inbördes
relation och att jämföra olika varumärken
med varandra i massmedia som radio
och TV ansågs det att statens konsumentråd
är bäst lämpat att utreda.
Konsumentrådet är som bekant mycket
representativt, sammansatt av företrädare
för de stora löntagar- och kvinnoorganisationerna,
för forskningen och
för näringslivets olika led, och rådet
har en utomordentlig överblick över
dessa frågor och skulle kunna utreda
dem i egen regi. Det framgår av den
huvudtitel vi nu behandlar, och utskottet
refererar mycket riktigt härtill.

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning

Konsumentrådets arbetsutskott, som
inom sig diskuterat dessa problem, har
nyligen — enligt vad jag underrättats
om — beslutat rekommendera konsumentrådet
in pleno att begära handelsdepartementets
medverkan för en utredning
om de olika juridiska implikationer
som den statliga konsumentupplysningen
möter — möter mera ju större
dess räckvidd blir genom de nya
massmedia. Om detta skulle bli rådets
beslut kommer departementet givetvis
att ställa utredningsresurser till förfogande.

Sedan ett par månader pågår också
den här omnämnda organisationsutredningen
med utgångspunkt från konsumentinstitutets
upplysningsavdelning,
vars behov av förstärkning har uppmärksammats
både av institutets styrelse
och av Kungl. Maj:t. Gemensamma
utredningsmän, experter — inte
s. k. experter, som herr Bohman sade
— penetrerar även möjligheterna till
ett närmare samarbete inom den konsumentupplysning
som emanerar från
olika statliga och halvstatliga organ.

Med tanke på att alltså två utredningar
arbetar med konsumentfrågorna
och en tredje är på väg att börja arbetet
med en arbetsfördelning mellan
dem, som kommer dem att täcka hela
fältet av aktuella frågor inom konsumentupplysningen,
är det en helt överflödig
beställning som reservanterna
härvidlag vill förmå riksdagen att göra.
Reservationen är ett försök att kasta
jästen efter brödet in i ugnen, och jag
menar därför, herr talman, att kammaren
lugnt bör kunna följa utskottet och
ändå få all den utredning utförd som
den till äventyrs kan önska.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Det råder inget tvivel
om att den fråga som behandlas under
punkten 60 i utskottets utlåtande bär
stor aktualitet. De som bär yttrat sig i
frågan tycks vara ense om att det är
angeläget att skapa en effektiv konsu -

mentupplysning. Den expansiva marknadsutvecklingen
bär medfört att det
finns mycket stora varusortiment. Det
har blivit allt svårare att vara konsument.
Jag behöver bara nämna textilområdet
och livsmedelsområdet som ett
par exempel. Härtill kan man foga exempelvis
hushållsmaskinerna, som hör
till de dyrare varorna där det är särskilt
viktigt med god upplysning. Ju
större livslängd en vara beräknas ha
och ju dyrare den är desto angelägnare
är det med god varuinformation. En
felinvestering blir dyrbar när det gäller
sådana varor, både ur den enskildes
och ur samhällets synpunkt.

Enighet råder också om att den nuvarande
upplysningen är bristfällig.
Men ingen vill väl anklaga konsumentinstitutet
att det inte bär gjort vad
som kunnat göras för att nå bästa möjliga
resultat. Deras resurser är som vi
har hört begränsade och alla hoppas,
som statsrådet Lindström sade, på vidgade
resurser. Men jag är inte säker på
att alla är överens om att det är staten
som skall tillhandahålla dessa vidgade
resurser. Hur dessa skall skaffas
råder det delade meningar om.

Statsrådet Lindström och fru LewénEliasson
tycks mena att man bär kunna
vara belåten med de detaljutredningar
som nu arbetar och först när de har
slutfört sitt arbete låta någon utredning
se mera i stort på problemet. Jag
är inte så insatt i dessa frågor, men för
mig framstår det som klokare att börja
med en mera omfattande utredning och
göra klart för sig vilka mål man syftar
till och först därefter ta ställning
till delproblemen.

Den kritik som allmänheten på sista
tiden har framfört mot konsumentupplysningen
ger klart besked om angelägenheten
av en sådan allsidig utredning,
Jag föreställer mig att statsrådet
inte i längden kan komma ifrån ett sådant
önskemål.

Vi har olika uppfattning om hur man
skall bedriva forskning av detta slag.

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning

Många här i kammaren har en övertro
på statens möjligheter att handskas med
sådana frågor, lag hör till dem som
tycker att man bör kunna ta till vara
de resurser som redan finns inom näringslivet.
Om vi låter konsumentinstitutet
fördela de olika uppdragen bör
man kunna garantera att forskningen
sköts objektivt. Det är det viktigaste.

Man borde också utnyttja den rika
erfarenhet, konsumenterna själva har
-av olika varor, i synnerhet beträffande
de mera långvariga förbrukningsvarorna.
Utskottsmajoriteten synes ej ha någon
större veneration för konsumenternas
omdöme.

I motsats till fru Lindström skulle jag
känna mig mycket lugnare om riksdagen
följer reservanterna och primärt
begär en allsidig utredning. Då gagnar
man konsumenterna bäst.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag vill för säkerhets
skull säga ifrån att jag personligen tar
avstånd från den kampanj som obestridligen
har bedrivits mot konsumentinstitutet
som sådant i höst. Det är inte
den kampanjen som motiverat denna
motion och mina synpunkter.

När jag hörde fru Lewén-Eliasson
tala om konsumentupplysningens betydelse,
tyckte jag att hon i början av
sitt anförande mycket skickligt argumenterade
för den utredning vi begärt.
Hon underströk att konsumentupplysning
och konsumentvaruforskning fått
ökad betydelse och att intresset för dessa
problem på alla håll är i växande.
Inte minst kvinnoorganisationerna är,
framhöll fru Lewén-Eliasson, aktiva pådrivare
när det gäller att få fram konsumentupplysning.

Men när det gällde att gå från ord till
handling var fru Lewén-Eliasson inte
längre så intresserad, trots att hon är
aktiv inom kvinnoorganisationer. Hon
påpekade att det fanns en mångfald
olika organ som sysslar med forskning
på detta område; hon räknade upp

många, och det finns säkert dubbelt så
många till. Hon påvisade också hur
svårt det är att klargöra arbetsfördelningen
mellan dessa olika organ, hur
arbetsuppgifterna bör samordnas och
hur resultatet skall kunna föras ut till
konsumenterna. Detta var frågor, påpekade
fru Lewén-Eliasson, som i dag
inte är tillfredsställande klarlagda och
som borde utredas. Hon pekade också
på de svårigheter som forskningsorganen
har när det gäller att lämna information
och de problem som uppkommer
när det gäller att från forskarnateknikerna
föra ut materialet till allmänheten.
Skall teknikerna göra det
själva eller bör man anlita mer journalistiskt
lagda personer som omsätter
forskarnas rön i »klartext»? Detta vore
också ett typiskt utredningsuppdrag.

Fru Lewén-Eliassons slutsats blev att
denna expertutredning borde klarlägga
alla dessa frågor.

Jag påvisade i mitt första anförande
att detta är en organisationsutredning,
och den består av en byråchef i handelsdepartementet
och en direktör i
lantbruksförbundet. De är säkerligen
båda högt förtjänta personer men uppenbarligen
inte den typ av utredningspersonal
man behöver för att belysa de
frågor vi här berört.

Svaret på frågan vilka direktiv denna
organisationsutredning fått att arbeta
efter lämnar statsrådet Lindström själv
i en intervju i en branschtidskrift. Rubrik
för intervjun är »Det är nyttigt att
komma i biåsväder». —- Rubriken tycks
vara ett citat från statsrådet Lindström,
ty den står inom citationstecken. I artikeln
heter det: »Nu har tillsatts en
organisationsutredning för konsumentinstitutet
— inte till följd av kritiken,
framhåller Ulla Lindström, utan i syfte
att lösa vissa personalfrågor, som uppkommit
bl. a. genom befattningshavares
tjänstledighet och att planera en
förstärkning av resurserna.»

Det kan vara ett missvisande citat,
men vi utomstående, som inte vet vad

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

Konsumentvaruforskning’ och konsumentupplysning

statsrådet Lindström säger till sina byråchefer,
har ingenting annat att stödja

oss på.

När fru Lewén-Eliasson argumenterade
mot reservanterna tillämpade hon
den gamla beprövade regeln, att anfall
är det bästa försvaret. Hon sade att högern
uppenbarligen inte menar allvar
med sina krav på en utredning utan att
högern är ute för att skära ned statens
inflytande och begränsa resurserna.
Fru Lewén-Eliasson sade att högern yrkat
på en minskning av anslaget med
100 000 kronor. Nu ligger det emellertid
så till, att man i det begärda anslaget
för detta ändamål även inräknat
kostnaderna för en särskild expertutredning
inom konsumentrådet. Yi har
föreslagit en fristående utredning och
menat att om den kommer till stånd
så kan expertutredningen inordnas under
den utredning vi begärt. Kostnaderna
för den av oss föreslagna utredningen
skulle tas över ett annat anslag.
Det är alltså inte meningen att ta bort
pengar från denna verksamhet, utan de
pengar som behövs för utredningen
skulle komma på andra vägar än via
konsumentrådet. Det är logiken bakom
vart förslag.

Sedan skall jag gärna medge att vi
alltsedan den nuvarande organisationen
kom till ifrågasatt om den verkligen
inneburit ett riktigt utnyttande av samhälleliga
resurser och av näringslivets
resurser. Redan 1956 förelåg som bekant
delade meningar om konsumentvaruupplysningen
inte bara här i kammaren
utan även ute i näringslivet, hos
organisationerna och de hörda myndigheterna.
Det rådde delade meningar om
huruvida den, som fru Lewén-Eliasson
uttryckte det, var uppbyggd på ett riktigt
och lämpligt sätt.

Kommerskollegium ansåg att frågan
om omfattningen och sättet för statens
stöd hade bort övervägas mera djupgående
och grundligare än som varit
möjligt. Statens sakrevision ansåg att
intet av de framlagda förslagen borde

förverkligas vid dåvarande tidpunkt.
Statskontoret hade kommit till den bestämda
uppfattningen att några på utredningens
promemoria grundade förslag
inte borde föreläggas riksdagen och
avvisade därför utredningens samtliga
förslag. Statens organisationsnämnd förordade
att den tidigare verksamheten
borde fortgå i oförändrade former. Sveriges
industriförbund var inne på samma
linje och ifrågasatte om förslaget
innebar den lämpligaste arbetsfördelningen.
Sveriges grossistförbund hävdade
i stort sett samma synpunkt, och
även KF ifrågasatte om man inte borde
pröva en annan organisationsform.

Jag citerar inte för att trötta kammarens
ledamöter utan för att påvisa att
meningarna var delade när denna organisation
tillskapades. Det förutsattes
att man skulle följa verksamheten kontinuerligt
och komma tillbaks med förslag
om en utredning när mera erfarenhet
hade vunnits. Den tidpunkten
är såvitt jag förstår just nu inne.

Samarbetet mellan konsumentinstitutet
och näringslivet har varit mycket
bra — i själva verket mycket bättre än
man räknade med då man tillskapade
denna organisation 1956. De som arbetat
inom konsumentrådet och framför
allt inom konsumentinstitutet har kommit
underfund med att man i praktiken
inte kan åstadkomma några resultat
utan förtroendefullt samarbete mellan
de statliga myndigheterna, de enskilda
företagen och organisationerna. Jag
tror att det är de goda kontakterna
som gjort att det gått så bra som varit
iallet. Om man tillsätter en utredning
— vilket jag är övertygad om att man
kommer att göra; man kan i längden
inte säga nej — så kommer den att visa
att man i ännu högre grad måste bygga
på ett samarbete mellan staten, näringslivet
och konsumentorganisationen.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Bohman säger trosvisst
att han är säker på att det likväl

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning

blir en utredning. Jag hade alldeles
nyss sagt att två utredningar arbetar
och en tredje är på väg. Om herr Bohman
och fru Kristensson hade lyssnat
till mig, hade de fått klart för sig att
detta inte är några detaljutredningar
som fru Kristensson benämnde dem
utan utredningar som täcker hela fältet
med alla de problem som herr Bohman
berörde och som i och för sig förtjänar
att utredas.

Herr Bohman säger att man inte kan
veta att utredningarna täcker allt detta
eftersom det inte finns några direktiv
för organisationsutredningen. Det är
förståeligt att han inte har kunnat veta
detta på motionärsstadiet. Det är nu
inte brukligt att ge direktiv till en organisationsutredning
som berör ett statligt
ämbetsverk såsom denna utredning
om konsumentinstitutets upplysningssektion.
Organisationsutredningar har
i allmänhet konkreta frågor att syssla
med som kräver överläggningar och
förhandlingar med verksledning och
departement, och de måste kunna arbeta
på ett smidigt sätt. Det är fullt
riktigt vad jag i en intervju sade om
vad denna organisationsutredning centralt
har i uppdrag att syssla med, vad
som är s. a. s. dess kärna. Men från
denna kärna utstrålar de många problem,
som hör samman med samordningen
av den upplysning som går genom
konsumentinstitutets upplysningssektion
—- redan nu en central för upplysningar
från flera statliga institutioner.

Ja, det är förklarligt att motionärerna
inte kände till något om utredningar
som planlades när de skrev sin motion.
Ingen förebrår dem, allra minst jag, att
de har fångat upp den vind som blåste
och framlade sina utredningskrav. Men
vad jag har kritiserat är att de vidhåller
sina yrkanden på utredning, även
sedan de under utskottsbehandlingen
har upplysts om att utredningar pågår,
respektive ligger i startgroparna, och
fastän de vet att en beställning från

riksdagen bara är ett spegelfäkteri. Jag
förstår ju att det är en fråga om att
inför allmänheten göra troligt att oppositionen
har tagit initiativ och drivit
på. Men så är nu inte fallet.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Då jag räknade upp en
rad berörda institutioner — och jag
kunde naturligtvis lätt ha gjort listan
mycket längre — gjorde jag det för att
påvisa att det inte kan vara lätt att
bygga upp en upplysningscentral som
skall samla upp material från alla dessa
olika organ och institutioner. Men
det är inte heller nödvändigt att samordna
all den verksamheten, kanske
inte ens att alla känner till vad alla
andra gör, eftersom de arbetar på så
helt olika fält. Men det är alldeles nödvändigt
att vissa organ samordnar sin
verksamhet, och jag återkommer till
mitt gamla krav på en bättre samordning
när det gäller de prisupplysande
och de kvalitetsupplysande organens
arbete. En sådan samordning är på väg,
men den bör kunna bli ändå bättre.

Herr Bohman talade för behovet av
forskning. Jag frågar bara: Hur kommenderar
man fram forskning? Kan
en parlamentariskt utsedd och sammansatt
kommitté verkligen påverka forskningen?
Är det inte helt andra faktorer
som avgör vilka uppgifter forskningen
inriktas på? Mina kunskaper på detta
område är visserligen mycket begränsade,
men jag tror att just det ökade
intresse vi fått för dessa frågor möjligen
kan göra att unga friska krafter vid
universiteten och högskolorna samlar
sig omkring dessa uppgifter och att vi
därför kan vänta oss en mera tillfredsställande
utveckling.

Sedan finns det naturligtvis motiv,
som åtminstone till en del kan förklara
högerns förslag i år om en minskning
av anslaget med 100 000 kronor.
Men högerpartiet föreslog även förra
året en minskning av anslaget, och då
kunde man i varje fall inte använda

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

Ronsumentvaruforskning och konsumentupplysning

den nu aktuella utredningen som motiv.
Yi vet också att det även tidigare
framförts förslag om prutningar av anslagen
från liögerhåll.

Fru Kristensson var ängslig för att
man inte visste vad man gjorde på ena
eller andra stället när det gällde att registrera
resultaten av konsumentvaruforskningen.
Det är ju en av uppgifterna
för konsumentrådet att katalogisera
vad som verkligen göres. Man kan
alltså där få fram uppgifter som avser
inte bara verksamheten i vårt land utan
verksamheten i hela Norden.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Fru Lewén-Eliasson sade
i sitt förra anförande att vi motionärer
från folkpartihåll inte hade motiverat
våra krav.

Vad vi angett som motiv för våra
krav var att det förelåg ett klart behov
av bättre förhållanden på detta område.
Vi ansåg att upplysning om forskningen
•—• som ändå förekommer rätt allmänt
och som fru Lewén-Eliasson så noggrant
har redogjort för — inte nådde ut
till allmänheten på det sätt vi önskade.
Vi menade att det förelåg ett behov av
en allmän utredning på detta område
för att få till stånd bättre förhållanden.
Det var våra motiv. Jag vill ha sagt
detta för den händelse att våra syftemål
inte framkommit nog klart i motionen.

Sedan frågar statsrådet varför vi vidhåller
utredningskravet, när nu ändå
utskottet har uttalat sig på sätt som
skett. Jag vill till detta säga, att också
utskottet ansett att de yrkanden reservanterna
och motionärerna framställt
hade ett större omfång än vad som ryms
i det förslag utskottet nu framlagt. Utskottet
säger i sin skrivning på sidan
46 i utlåtandet att dessa spörsmål åtminstone
delvis kommer att beröras av
nu pågående utredningar.

När vi inte fått våra krav tillgodosedda
av utskottet är det givet att vi

vidhåller dem. Är det nu så att statsrådet
anser att de utredningar som är
tillsatta kommer att behandla hela det
fält vi aktualiserat i motionerna tycker
jag att statsrådet borde lämna ett klarläggande
svar. Då vet vi att de yrkanden
som utskottet har gått emot ändå
biträds av statsrådet.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag vill bara för klarhetens
skull säga att folkpartiet inte
principiellt motiverat sina yrkanden
utan endast anfört en praktisk motivering,
som i och för sig är riktig och
berättigad.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Bohman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
60 :o) mom. b) i utskottets utlåtande nr
10, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Avsättning till fonden för idrottens främjande

omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 99 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 61—74

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 75

Avsättning till fonden för idrottens
främjande

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 75, s. 147—149) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1963/64
anvisa ett anslag av 14 100 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 473) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:573), i vilka hemställts att
riksdagen måtte besluta att till Avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1963/64 anvisa ett anslag
av 17 milj. kr.,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Iiamrin i Jönköping väckt motion
(II: 117), vari hemställts att riksdagen
måtte besluta dels att ett uttryckligt
förbehåll fästes vid beslutet om anslag
till fonden för idrottens främjande av
innebörd, att någon svensk representation
vid olympiska spelen från boxningssportens
sida icke tillätes komma
i fråga, dels att anslaget icke heller i
annat avseende finge disponeras för
stöd åt boxningssporten.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 473 och II: 573, till Avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
anslag av 14 100 000 kr.;

b) att motionen II: 117 icke måtte av
riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Bengtson, Per Jacobsson,
Edström, Per-Olof Hanson, Eliasson i
Sundborn, Svensson i Ljungskile,
Gustafsson i Skellefteå och Helander,
vilka ansett att utskottet bort under a)
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 473 och II: 573,
till Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1963/64 anvisa
ett anslag av 17 000 000 kr.;

b) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Staxäng, Svensson i Ljungskile, Gustafsson
i Skellefteå och Nelander, vilka ansett
att utskottet under b) bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionen II: 117, besluta att ifrågavarande
anslag icke finge disponeras
för stöd åt boxningssporten.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NELANDER (fp):

Herr talman! Alla är vi överens om
idrottens stora betydelse för ungdomens
fostran, och det gamla mottot en
sund själ i en sund kropp måste alltfort
hållas högt av idrottens utövare.

Antalet medlemmar i till Riksidrottsförbundet
anslutna föreningar och korporationer
var den 31 december 1962
1,4 miljoner, vilket innebär en ökning
från 1961 på drygt 100 000. En viss
dubbelräkning torde förekomma, men
en nyligen företagen undersökning visar
enligt vad jag erfarit att antalet anslutna
individer uppgår till minst en
miljon. Det är alltså närmare en sjundedel
av vår befolkning och av denna
miljon torde omkring 3At vara i åldern
12—24 år. Inom Riksidrottsförbundets
olika föreningar och grupper arbetar
bortåt 100 000 frivilliga oavlönade ledare.
Om man gör tankeexperimentet
att dessa ledare skulle få en så låg
timpenning som bara 5 kronor, skulle
denna kostnad uppgå till mellan 100
och 150 miljoner kronor, d. v. s. tio

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

Avsättning till fonden för idrottens främjande

gånger mer än det statliga stödet till
hela den samlade idrotten.

Nu finns det många andra ungdomsorganisationer.
Jag tänker då på de
nykterhetsbetonade, de ideella och
kristna, de studieinriktade, de scoutingpräglade
och åtskilliga andra, men jämte
dem bör, anser jag, också idrottsrörelsen
ges ett gott stöd av det allmänna,
och goda skäl finns för att öka
detta stöd.

Låt mig bara få nämna tre sådana
skäl: 1) kullarna av tonåringar är just
nu särskilt stora. 2) den pågående utvecklingen
mot en alltmer ökad frihet
kräver stora ansträngningar för att intressera
inte minst ungdomen för olika
former av förenings- och klubbverksamhet.
3) ingenting får försummas när
det gäller att få med ungdomen i organisationer
med god syftning, inte
minst då de unga, vilka eljest skulle
söka sig till gäng- och ligabildning.

Detta gör att jag och den meningsriktning
jag företräder liksom de som
står bakom reservation 4 a till punkt
75 anser det av departementschefen föreslagna
anslaget för främjande av
idrotten vara otillräckligt. Vi anser att
det bör höjas till 17 miljoner kronor.
I första hand, herr talman, ber jag alltså
att få yrka bifall till reservation 4 a
av herr Bengtson m. fl. Denna reservation
bygger på folkpartimotionen
II: 573.

Jag kommer så över till den fråga,
som under åtskilliga år har varit föremål
för debatt i riksdagen, nämligen
inställningen till boxningssporten. I
fjol rörde debatten också förbud eller
icke förbud mot professionella boxningstäviingar.
Sedan dess har frågan
tagits upp också i Nordiska rådet, som
i februari i år med 43 röster mot 11
uttalade sig för en gemensam nordisk
undersökning av boxningsskadorna.
Man vill hoppas, att de nordiska regeringarna
snarast möjligt företar den
sålunda begärda samlade systematiska
undersökningen, som skall omfatta så -

väl den professionella boxningen som
amatörboxningen, såväl boxningens medicinska
skadeverkningar som annan
påverkan. Om inte övervägandena om
ändring av reglerna angående de tekniska
föranstaltandena leder till resultat
så att de medicinska skadeverkningarna
kan avvärjas, ja, då bör man, heter
det i Nordiska rådets resolutions
danska ordalydelse »foretage en nsermere
afvejelse af, om og i bekrajftende
fald i hvilken udstrsekning boksning
b0r forbydes».

Jag har velat redovisa detta Nordiska
rådets ställningstagande, eftersom det
har skett efter det att vi hade den senaste
debatten i denna fråga.

För dagen har vi emellertid inte att
ta ställning till frågan om förbud eller
inte förbud mot boxning. Vad det nu
gäller är ju om boxningssporten skall
få del av det tidigare nämnda anslaget
till idrottens främjande. I motion
II: 117 har yrkats att så inte skulle ske,
och i reservation nr 4 b vid denna
punkt av statsutskottets utlåtande har
vi ställt samma yrkande. Utskottets majoritet
menar nu, liksom under alla år
efter 1957, att riksdagen icke lämpligen
bör uttala sig om vilka idrottsgrenar
som bör ifrågakomma för erhållande av
bidrag från idrottsanslaget. Att riksdagen
inte skulle få uttala en egen mening
om dessa anslag, vilket den gör i
de flesta andra fall, finner jag rätt underligt.

Vi som här i riksdagen går emot detta
anslagsäskande är långt ifrån ensamma.
En stor och som jag tror växande
opinion inte bara i vårt land utan också
i andra länder företräder samma
mening. Vårt lands främsta expertis på
det medicinska området, som man i dylika
avseenden alltid brukar ta stor
hänsyn till, har sagt sin oförytterliga
mening.

Medicinalstyrelsen uttalar sålunda i
sitt yttrande över docenten Bengt Naumanns
betänkande, att »den professionella
boxningen ur medicinsk synpunkt

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Avsättning till fonden för idrottens främjande

är en icke önskvärd företeelse, på grund
av de bestämda hälsorisker som är förenade
därmed. Sådana hälsorisker förekommer
också inom amatörboxningen
och måste anses vara av den art att
de — därest sporten fortfarande kommer
att utövas — kräver en fortlöpande
effektiv hälsokontroll av utövarna och
vidtagande av alla till buds stående åtgärder
för att minska och så långt möjligt
eliminera boxningens vådor.»

Svenska läkaresällskapet »finner det
anmärkningsvärt, att utredaren inte påpekat
att boxningen är den enda sport,
som till sin syftning har att skada». Vidare
säger man: »Eftersom boxningssporten
är av ringa omfattning torde
dess betydelse för kanalisering av eventuella
aggressionstendenser hos svenska
folket vara helt obetydlig. Ett motsatt
antagande, nämligen att utövandet av
denna sport skulle kunna ha en allmänt
förråande inverkan förefaller minst lika
sannolikt.»

Eftersom det nu gäller speciellt det
ekonomiska bidraget, ber jag också att
få referera till de medicinska fakulteterna
i Lund och Uppsala, vilka båda
yrkar att amatörboxningen undandras
allt ekonomiskt stöd av offentliga medel.

Åtskilliga andra vittnesmål skulle naturligtvis
kunna framläggas, men mycket
har ju kommit till uttryck i tidigare
debatter.

Gång på gång förmedlar tidningarna
bud om boxningens offer. För några
veckor sedan dog på sjukhus i Los
Angeles förre världsmästaren i fjädervikt
efter att ha legat medvetslös i 74
timmar efter den knockout, genom vilken
han miste sin världsmästartitel.
Bara några mil från sjukhuset ligger en
argentinsk tungviktare medvetslös sedan
sex månader av samma orsak — en
»levande död man», som det heter. För
tio dagar sedan meddelades i samma
nummer av tidningen att en nittonårig
boxare dött efter att ha blivit utslagen
vid en tillställning för välgörande ända -

mål i Pennsylvania och att två australiska
boxare, den ene amatör, avlidit
efter slag mot huvudet.

Detta har inte hänt i Sverige, säger
man. Nej, som väl är. Men det är samma
sport det gäller. Själva skadorna är
otäcka nog •— men det värsta tycker
jag är boxarnas avsikt att skada varandra.
Det är inte en olycka när en av
dem går i golvet, det är kulmen på
kampen.

Docent Bengt Naumann, mannen bakom
den enda utredningen på detta område
i vårt land, uttalade nyligen inför
den konferens som inrikesdepartementet
anordnat: »Personligen har jag
ingen åsikt i frågan. Jag har bara utrett
läget och kunnat konstatera, att det
finns ett par hundra skadade boxare i
vårt land och ett 10-tal ringvrak. En utvidgning
av proffsboxningen anser jag
olämplig. Enligt vad jag kunnat konstatera
bär ingen svensk klarat en
proffskarriär utan att få men därav.»

Herr talman! Med det sagda ber jag
få yrka bifall till de båda reservationer
som är fogade till denna punkt i utlåtandet,
nämligen reservation 4 a av herr
Bengtson m. fl. beträffande höjning av
idrottsanslaget och 4 b av herr Per
Jacobsson m. fl., vari yrkas att ingen
del av ifrågavarande anslag skall gå till
boxningssporten.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i vad herr Nelander nyss anförde, både
i den inledande allmänna delen och
självfallet inte minst i den specialfråga
som han mot slutet kom in på. I konsekvens
med min här i kammaren vid
upprepade tillfällen hävdade mening,
att boxningen representerar en verksamhet
som bör bekämpas i alla tänkbaka
sammanhang och med alla tjänliga
medel, har jag också i år väckt en
motion som syftar till att i görligaste

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

Avsättning till fonden för idrottens främjande

mån vingklippa denna »sport» och begränsa
dess skadeverkningar. Det är
med utgångspunkt från denna motion
jag nu vill göra några reflexioner. Jag
skall ingalunda gå igenom hela den katalog''
av argument som motiverar, att
det allmänna definitivt bör ta avstånd
från boxningen, i vilken form den än
uppträder och hur den än draperar sig.
Något principiellt nytt kan väl och behöver
väl inte heller åberopas i detta
sammanhang. Det räcker med vad som
anförts i en rad tidigare diskussioner
vi haft i ämnet. Men det finns ändå
något nytt i sammanhanget att peka på,
och det skall jag strax komma in på.

Låt mig först bara göra ett påpekande.
När man på sina håll, underligt nog
inte minst på dagspressens sportspalter,
där man ändå borde veta bättre, mobiliserar
en del andra farliga idrottsgrenar,
där skadorna också är framträdande,
som en ursäkt för boxningen, är
detta med förlov sagt uttryck för ett
något grumligt tänkande. Det är ju bevisligen
bara inom boxningen — och
det är den synpunkten som är den helt
relevanta — som medveten, avsiktlig,
systematiskt insatt skadegörelse sanktioneras
och premieras av reglerna och
också våldsamt bejublas av publiken.
Så ligger det helt enkelt till. Det går
inte att komma ifrån den saken. Det
gäller i denna »sport» att slå hårt, det
gäller att snabbt träffa motståndaren.
Knockouten är den snabbaste vägen till
seger och en knockout betyder hjärnskador.
Det är en lek med döden, ibland
bleka döden, som vi väl känner till. Det
är alltså en verksamhet av detta slag
som subventioneras av det allmänna via
det ordinarie idrottsanslaget.

År det ändå inte på tiden, att riksdagen
äntligen tänker om på denna
punkt? Det synes mig vara desto större
anledning att göra det som ju anklagelsematerialet
dag för dag hopar sig
och boxningsdråpen blir allt fler. Jag
beklagar, att inte inrikesministern är
närvarande, tv jag skulle faktiskt ha

velat ta upp en diskussion med honom
på ett par speciella punkter. Men handelsministern,
som ju bär goda förbindelser
med idrottsrörelsen, befinner sig
på lyssnarplats. Jag konstaterar detta
med tillfredsställelse, när jag nu ställer
en direkt fråga till regeringen. Anser
inte regeringen tiden mogen att slå till?
Vad väntar man på, när det gäller t. ex.
den professionella boxningen? Är det
nya utredningar man anser sig behöva?
Vet man då inte redan tillräckligt?
Härom dagen inträffade på nytt, att en
boxare, en s. 1c. världsmästare i sin
gren, fick släppa livet till. I den av
läkaren utfärdade dödsattesten hette det
kort och obevekligt: »Davey Moore avled
till följd av hjärnskada som orsakats
av våldsamma slag mot huvudet.»
Punkt och slut. Det var således ett
klart besked, ett besked rakt på sak,
ett kallt och sakligt konstaterande, en
kuslig bekräftelse på ett orsakssammanhang
som det sannerligen inte behövs
några digra vetenskapliga utredningar
för att klarlägga. Jag upprepar: Vad
väntar man på? Att dödsbuden kommit
från utländska boxningsringar, måste
väl ändå vara en ringa tröst, eftersom
precis detsamma när som helst kan
inträffa på allra närmaste håll. Är det
rekommendationerna från Nordiska rådet,
där ju tanken på en ny utredning
väckts, som förlamar handlingskraften?

Nog förefaller det som om man efter
allt som hänt på detta område, hade
material nog för ett inskridande. Jag
syftar då inte bara på de många dödsbulletinerna
från boxningsarenorna, i
sig bevis nog. Jag syftar också — och
den saken redogjorde herr Nelander
för utförligt —• på vad den medicinska
sakkunskapen här i landet furnerat debatten
med under årens lopp i form
av ovedersägliga fakta och klara bevis
som entydigt pekar i en enda riktning,
nämligen att det är ett kultursamhälles
oavvisliga skyldighet att befria sig från
de moderna gladiatorspel som boxningen
utgör. Inte minst ur den synpunkten

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Avsättning till fonden för idrottens främjande

är det tämligen gåtfullt, att man inom
inrikesdepartementet anser sig ha något
att lära av och hämta ur en konferens
av den typ som i dagarna lär skola
komma att gå av stapeln, ett samråd
uteslutande med boxningsentusiaster,
olika grader. Vad skall ett sådant initiativ
tjäna till? Varför ställer man de
medicinska auktoriteter utanför, »om
har en deciderad uppfattning om boxningen
som något som bör och måste
bekämpas och stoppas, av humanitära
skäl, med hänsyn till de hälsorisker
som är förknippade med verksamheten?
Att man på vissa håll i boxningsvärlden
inför den växande opinion som kräver
snara och radikala ingripanden, plötsligt
börjar tala om önskvärdheten av
att, som det så vackert heter, »humanisera»
boxningen genom påbjudande
av huvudskydd m. m. kan väl ändå inte
dupera någon, eftersom det inte finns
några som helst belägg för att åtgärder
av det slaget bär någon positiv betydelse.
Boxningens inneboende egenskaper
är och förblir ändå desamma. Vad
det s. k. huvudskyddet, som det reklameras
så mycket för, är värt i praktiken,
kanske står klart, om man erinrar
om att av de tre boxare som nyligen
under loppet av en enda vecka avlivades
i ringen, två var amatörer och att
åtminstone den ene var försedd med
huvudskydd. Jag skulle alldeles bestämt
vilja varna inrikesministern för att ingå
några avtal med boxningens vänner
och förespråkare — det kan alltför lätt
leda till en sorts pactum turpe, som på
längre sikt blir till en svår belastning
för ett statsråd med i övrigt aktningsvärda
avsikter.

Men det yrkande som riksdagen just
nu har att ta ställning till, är verkligen
inte särskilt långtgående. Jag skall nämligen
nöja mig med att hemställa om
bifall till den reservation 4 b, som alltså
gäller amatörboxningen och som går
ut på att denna form av pugilistiska
övningar skall ställas utanför det ordinarie
idrottsanslaget. Att detta yrkande

i dag är lika sakligt starkt underbyggt
som det varit varje gång det framförts,
bör väl stå klart för alla som verkligen
vill se vad klockan är slagen. Boxningsdöden
härjar nämligen ingalunda enbart
eller främst i professionella tävlingssammanhang,
där penningen och
profiten är den enda drivfjädern — offren
hämtas lika ofta från amatörringarna,
vilka för övrigt utgör en yrkesboxningens
logiskt uppbyggda plantskola.
Det är de hårdföraste, de fysiskt bäst
utrustade amatörboxarna, som så småningom
tar steget över och blir yrkesmän
och s. k. knockoutkungar, d. v. s.
om de inte råkar så illa ut att de tämligen
omgående förvandlas till ringvrak
och invalidiseras. Och till råga på allt
kallar man detta för sport.

Herr talman! Kammaren erbjudes
i dag på nytt ett tillfälle att markera
sitt avståndstagande från en barbarisk
osed, som alltför länge tillåtits segla
under falsk flagg — som en sportgren
bland andra sportgrenar. Utskottsmajoriteten
menar nu för sin del, som den
gjort så många gånger tidigare, att det
inte skulle vara riksdagens sak att blanda
sig i Riksidrottsförbundets fördelningsprinciper.
Men jag frågar: Skulle
då riksdagen inte vara suverän att i ett
fall som detta ge sin oförgripliga mening
till känna? Anser man, att boxningen
är någonting som av någon outgrundlig
anledning, trots allt som skett,
skall uppmuntras och stödjas, så låter
man naturligtvis boxningen hållas och
då får den sitt anslag denna gång liksom
alla tidigare gånger. Men anser
man tvärtom, att boxningens skuldkonto
nu vuxit tillräckligt — och vem vill
förneka att så är fallet? — så tar man
sin hand ifrån den, just i humanitetens,
i kulturens och i idrottens namn.

Herr talman! Jag yrkar således bifall
till den med 4 b betecknade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Hammar, Berglund och Keijer (samtliga
fp)-

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

Avsättning till fonden för idrottens främjande

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag bär inte begärt ordet
för att fördjupa mig i någon debatt
om boxningen, men jag vill säga ifrån,
att jag bär samma uppfattning i detta
hänseende som utskottets majoritet. Jag
anser att riksdagen, även om den i och
för sig bär rätt till det, (inte bör ge direktiv
åt Riksidrottsförbundet vad beträffar
fördelningen av anslagen till
detta förbund.

Jag vill ta upp en annan sak till diskussion,
nämligen anslaget till idrottsrörelsen.
Jag vill först understryka att
det bär i kammaren inte råder några
som helst delade meningar om idrottens
betydelse. Vi behöver inte diskutera
idrottsrörelsens vikt i allmänhet,
inte minst för ungdomens sysselsättning,
fostran och karaktärsdaning.
Eftersom jag är övertygad om att vi är
överens på denna punkt, skulle jag vilja
stryka under hur betydelsefullt det är
att vi inte försöker göra politik av
idrotten eller dess anslagsfrågor och
att vi inte uppträder så att det ena
eller andra partiet framstår som mest
idrottsvänligt. Jag tror att ingen vinner
på det i längden, allra minst vinner
idrotten på det.

Om man bedömer anslagsfrågorna
sakligt, tycker jag inte att det finns anledning
att kritisera regeringens anslagstilldelning
till idrottsrörelsen i år.
Man har räknat upp anslaget från 12,7
miljoner kronor förra året till 14,1 miljoner
för nästa budgetår, alltså med 1,4
miljoner kronor. Det är såvitt jag vet
den största anslagshöjning idrotten någonsin
bär fått. Det är klart att den anslagshöjningen
inte helt motsvarar
idrottens önskemål. Men när händer det
att önskemål om statsanslag helt tillgodoser
den anslagssökande? Såväl Riksidrottsförbundet
som alla andra anslagskrävande
organisationer och myndigheter
är väl medvetna om att man
inte alltid får allt vad man begär.

Frågan är närmast: Vad innebär den
anslagstilldelning man i år givit idrotts -

rörelsen? Den innebär inte — vilket
man kanske får eu antydan om, då man
läser reservationen eller lyssnar till
herr Nelander — att den frivilliga
idrottsrörelsen skulle behöva på något
sätt begränsas, att de till Riksidrottsförbundet
anslutna organisationerna
inte skulle få vad de behöver eller att
förberedelserna för olympiaden måste
begränsas. I stället möjliggör anslagstilldelningen
en fortsatt upprustning av
idrottsrörelsens resurser.

I sak ligger det så till att Riksidrottsförbundet
har begärt ett anslag på 15,5
miljoner kronor. I detta anslag ingår
pengar till de 44 specialförbund som
bör till Riksidrottsförbundet. Riksidrottsförbundet
bär gjort en noggrann
granskning av specialförbundens önskemål
och prövat vad förbundet anser
vara motiverat. I detta statens anslag
till idrottsrörelse ingår emellertid
dessutom pengar till Svenska korporationsidrottsförbundet,
till Skid- och friluftsfrämjandet
och till skolöverstyrelsen
med tillsammans drygt 1,5 miljoner
kronor. Detta belopp bar Riksidrottsförbundet
inte prövat, granskat och
vägt mot andra önskemål. Om så hade
skett skulle man säkerligen ha gjort en
nedräkning av de begärda anslagen.
Hänsyn måste också tagas till att i det
anslag som Riksidrottsförbundet har begärt
ligger åtskilliga miljoner kronor
till större idrottsanläggningar i de
största städerna. Om Riksidrottsförbundet
inte får hela den summa det begärt
innebär det att några av de stora anläggningarna
måste skjutas på framtiden.
De kommer inte till stånd nästa år
utan det blir ett uppskov.

I och för sig är det naturligtvis beklagligt,
det kan vi vara överens om.
Men det är inte så allvarligt för idrottsrörelsen
som sådan, som man får ett intryck
av när man läser reservationen.
Även om riksdagen inte bifaller den
motion det är fråga om — och som för
övrigt i statsutskottets plenum, alltså
inte i den avdelning som berett ärendet,

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Avsättning till fonden för idrottens främjande

möttes av förvånansvärt stor anslutning
från olika håll — har idrottsrörelsen
ändå i år fått ett erkännande av sin
mycket stora betydelse i dagens samhälle.

Dessutom har idrottsrörelsen fått en
betydande uppräkning av sina tidigare
anslag. Låt mig påminna om att anslaget
till idrottsrörelsen under 1960/61
var 11,5 miljoner kronor, 1961/62 12,1
miljoner kronor, 1962/63 12,7 miljoner
kronor och 1963/64, alltså innevarande
budgetår, 14,1 miljoner kronor. Höjningen
till nästa budgetår är alltså dubbelt
så stor som höjningarna de tre senaste
åren. Jag har också fått det intrycket
att idrottsrörelsen med glädje
och tillfredsställelse noterat denna höjning.

Av dessa skäl har jag inte kunnat ansluta
mig till reservationen utan ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan
under denna punkt.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma i vad herr Bohman sade om
det uppräknade anslag som föreslagits
i statsverkspropositionen och som utskottet
helt ställt sig bakom — bortsett
från den reservation som är fogad till
utskottsutlåtandet.

Uppräkningen är gjord i proportion
till det ökade medlemsantal som Riksidrottsförbundet
kan redovisa. Denna
stora ökning av anslaget är följaktligen
enbart glädjande. Jag kanske får erinra
om att ett stort anslag också utgår under
åttonde huvudtiteln. Det har ställts till
skolöverstyrelsens förfogande för den
fritidsverksamhet som bedrives. Detta
anslag utgjorde under budgetåret 1961/
62 3 380 563 kronor. Om den summan
räknas in i det anslag som vi nu har
att ta ställning till är det totalt sett en
ganska betydande förbättring som kommit
idrotten i dess helhet till godo.

Jag vill också erinra om hur man
på ledande idrottshall ser på den föreslagna
höjningen. En framstående leda -

mot av Sveriges riksidrottsförbund skriver:
»Vi skall under alla omständigheter
tacka statsrådet Lange, som vågat
"klippa till". Han skall veta, att ca
1 300 000 svenskar bockar sig och uppskattar
hans insats.» Vidare skriver han:
»Statsrådet Langes höjda bild är ett ord
i rättan tid. Idrotten är för ungdomen
den bästa medicinen mot både kroppslig
och själslig dekadans.» Från ansvarigt
håll inom Sveriges riksidrottsförbund
föreligger alltså enstämmig tacksamhet
över den uppräkning av anslaget
som statsrådet föreslår och som utskottet
tillstyrker.

Jag skall nu med några ord ägna mig
åt vad herrar Nelander och Hamrin
sagt om boxningen. Herr Nelander
nämnde först tre olika skäl för ett ännu
högre anslag än det som utskottet stannat
för. Därefter övergick han till vad
som anförts i reservationen, nämligen
att riksdagen skall göra ett uttalande
som innebär att ingen del av anslaget
till Riksidrottsförbundet skulle via detta
förbund gå till Boxningsförbundet.
Det är i runt tal 40 000 kronor som
detta specialförbund har sig tilldelat
av det totala anslaget. Denna angelägenhet
har diskuterats under en följd av
år. Utskottet hänvisar också till sitt utlåtande
1957 i anledning av då föreliggande
motioner.

Det förefaller som om man i debatten
blandade ihop amatörboxningen
med den professionella boxningen och
skär all boxning över en kam. Det anser
jag är felaktigt. Det råder en betydande
väsensskillnad mellan å ena sidan
amatörmässigt utförd boxningssport
och å andra sidan professionell boxning,
vilken sistnämnda man närmast
har i åtanke när man redovisar följderna
av den formen av s. k. idrottsutqvning.
Ty det är faktiskt en »s. k.
idrottsutövning» som förekommer i detta
sammanhang.

Utskottet bär mycket utförligt behandlat
motionerna. Skrivningen innebär,
vågar jag påstå, en skärpning i

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

Avsättning till fonden för idrottens främjande

förhållande till tidigare skrivningar. Utskottet
anför:

»Uppenbart är emellertid att boxningssporten
är förenad med allvarliga
risker. Det är därför angeläget, att de
för sportens bedrivande ansvariga vidtaga
åtgärder för att i möjligaste mån
minska riskerna för boxarna. Utskottet
vill i sammanhanget erinra om att Nordiska
rådet nyligen uttalat sig för en
allsidig utredning av frågan om boxningens
skadeverkningar.»

Efter detta enligt min mening ganska
bestämda uttalande av utskottet är det
väl att förvänta att såväl Riksidrottsförbundet
som Boxningsförbundet själva
känner ansvar när det gäller denna
speciella form av idrott och att de
också, om de anser det vara nödvändigt,
med de mått och medel som behövs
stävjar de missförhållanden som framför
allt motionärerna här målat upp.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till var utskottet har
föreslagit.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! En punkt i herr Mellqvists
anförande vill jag inte låta stå
oemotsagd. Utskottets talesman menar,
att det skulle föreligga en väsensskillnad
— som han uttryckte det — mellan
å ena sidan professionell boxning och
å andra sidan amatörboxning. Så förhåller
det sig uppenbarligen inte. Det
är fråga om samma andas barn. Sedan
vi senast resonerade om dessa ting
här i kammaren för något år sedan,
har inemot ett tjugutal boxare avlivats
i boxningsringar världen runt och av
dem har flertalet varit amatörer.

Jag gör mig inga illusioner om att
kunna påverka vare sig herr Mellqvist
eller någon annan till ändrat ställningstagande
i denna fråga. Om inte den
åskådningsundervisning som boxningsutövarna
själva består, i form av blodiga
nedslagningar och en växande
dödslista, förmår övertyga, inser jag

till fullo, att ingenting annat heller kan
bita. I princip gäller emellertid alldeles
samma regler och samma målsättning
såväl för professionell boxning som
för amatörboxning.

Herr TOBÉ (fp):

Iierr talman! Ungdomsproblemen diskuteras
ju i olika sammanhang här i
kammaren. Så har skett i samband med
behandlingen av brottsbalken, spritbeskattningen
och barnavårdslagstiftningen,
och snart får vi diskutera dem i
samband med den s. k. raggarparagrafen.
Dessa problem är svåra och har
alltid varit svåra. I alla tider har ungdomen
varit föremål för klander — det
ingår så att säga i uppfostran.

I allmänhet är det vid dessa diskussioner
fråga om restriktioner och förebyggande
åtgärder av olika slag. I dag
har vi tillfälle att besluta om ett positivt
stöd åt den största ungdomsrörelsen,
nämligen idrotten, sådan den utövas
inom Riksidrottsförbundet med
dess snart 50 olika specialförbund, inom
Korporationsidrottsförbundet, inom
Skid- och friluftsfrämjandet m. fl. organisationer.
Denna idrottsverksamhet
ledes i stort sett av frivilliga krafter
men man har inte tillräckligt med medel
för sådant som ledarutbildning, lokaler
och administration.

Riksidrottsförbundet gjorde i årets
petitaframställning en s. k. realistisk
nedskrivning av sina önskemål med närmare
3 miljoner kronor. Handelsministern
bär företagit en större höjning än
vanligt, men inte ansett sig kunna gå
upp till det begärda beloppet av ungefär
17 miljoner kronor, utan stannat
vid 14,1 miljoner kronor. Vi vet att
handelsministerns hjärta klappar varmt
för idrottsrörelsen, men han har förmodligen
fått lov att ta vissa andra
hänsyn.

Med bl. a. den motivering, som handelsministern
själv använt att idrotten
utför ett socialt värdefullt ungdomsarbete,
vill jag yrka bifall till reser -

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Avsättning till fonden för idrottens främjande

vatian nr 4 a till utskottets föreliggande
utlåtande.

För säkerhets skull vill jag tillägga att
några kostnader för priser och sådant
naturligtvis inte ingår i det anslag det
här gäller. När den stora allmänheten
talar om idrott och pengar är det val
närmast de stora publikidrotterna, fotboll,
ishockey och i viss mån skidor
och friidrott som man har i tankarna.
Men det finns stora idrottsgrenar som
inte har några egna inkomster, t. ex.
orienteringssporten, och detta gäller i
allt väsentligt även ungdomsidrott och
korporationsidrott inom olika grenar.

Herr talman! Det är uppenbart att de
beslutande församlingarna här i landet
— både de kommunala församlingarna
och riksdagen — har blivit alltmer
positivt inställda till idrotten. Den generation
som nu styr och ställer har
i stor utsträckning själv upplevt nyttan
och nöjet av idrottsutövning. Men, ärade
kammarledamöter, vi har långt kvar
till det positiva intresse som Finlands
riksdag och även Norges storting visar
idrottsfrågorna. I denna bilåkandets
och bekvämlighetens tid är det ett hälsotecken
att ungdomen fångas upp av
idrotten. Jag kanske får avsluta mitt anförande
i detta hissåkandets hus med
en tysk ordlek som jag vill översätta
på följande sätt: »Det ginge bättre för
flera, om flera ginge mera.»

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Vi bär brukat se frågan
om idrottsanslagen i riksdagen som
en statsfinansiellt ganska liten fråga.
Den har gällt något mer än en tvåtusendel
av vår budget, d. v. s. en halv promille.
Jag undrar, herr talman, om vi
inte måste komma fram till ett större
grepp på denna fråga. Vi talar så vackert
om ungdomsproblemen, och att
det är ett ärligt tal på alla håll är jag
övertygad om. Vi talar om vad ideell
verksamhet av alla slag kan göra, och
till denna verksamhet i vidsträckt bemärkelse
hör också idrottsrörelsen. Vi

talar om femdagarsveckan och det ökade
behov av idrott och uppbyggande
fritidssysselsättningar som därmed följer.

Det är emellertid ett faktum att anläggningar
för sport och idrott kostar
ganska mycket pengar, och de medel
som finns till förfogande erkänner vi
alla vara helt otillräckliga. Länge byggde
man här i landet i huvudsak endast
anläggningar för gymnasik och för fotboll.
Det som gjordes därutöver var
relativt obetydligt. Gamle P. H. Ling
är verkligen all ära värd för att han
i vårt land lyckades skapa ett permanent
intresse för en så viktig och värdefull
sak som gymnastiken. Men samhällets
intresse och vilja att bidra till
kostnaderna för andra anläggningar av
betydelse för sport, idrott och fysisk
fostran har vuxit fram ganska långsamt.

Vad jag, herr talman, här vill plädera
för är att vi skall anlägga ungefär samma
betraktelsesätt när det gäller andra
sådana anläggningar som vi gör när det
gäller gymnastiksalar. Det behövs
idrottshallar, simhallar, hockeybanor
och mycket annat utöver de vanliga
sportplatserna. Man kan invända att
detta till stor del är en kommunal fråga.
Det är klart att kommunerna får
bära Cn mycket väsentlig del av kostnaderna
för sådana anläggningar, kanhända
den avgjort större delen, men
för närvarande är tillgången på medel
så ringa att det som kommunerna kan
få är endast en mycket liten bråkdel
av kostnaderna. För inte så länge sedan
fanns det hos Riksidrottsförbundet
ett 150-tal ansökningar om anslag till
olika idrottsanläggningar. I ett fall som
är känt för mig lämnades under hand
upplysning om vad man kunde tänka
sig att en kommun med 5 000—6 000
invånare skulle få, och det rörde sig
om 2 procent av kostnaden för en
idrottsanläggning. Det är ju endast ett
symboliskt belopp.

Det bär talats här om de större an -

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

Avsättning till fonden för idrottens främjande

läggningarna, och inte utan rätt. Men
just mindre städer och köpingar — tätorter
av den storlek som vi vill skall
kunna erbjuda sina medborgare möjligheter
som ät- likvärdiga med de
större städernas — behöver verkligen
också sport- och idrottsanläggningar.
Det kan hända att det ibland blir fråga
om en kombinerad gymnastik- och
idrottshall. Jag går inte in i detaljerna.
Det otillfredsställda behovet är i varje
fall mycket stort.

Vad själva arbetet i idrottsorganisationerna
beträffar så erkännes det från
alla håll att idrottsledarna här i landet
— och deras antal uppgår till ett hundratusental
— utför ett synnerligen uppoffrande
arbete. Likaså betonar handelsministern
i propositionen att ledarutbildningen
är en mycket viktig sak som
för närvarande inte bär tillräckligt tillgodosetts.
Vore det inte riktigt att härav
dra den slutsatsen att man bör inta en
något generösare hållning, så att Riksidrottsförbundet
kan utvidga sin utbildningsverksamhet? Herr

talman! Jag behöver inte särskilt
betona — flera föregående talare
bär varit inne på den saken — att idrotten
inte bara är en fritidsverksamhet,
utan att den också bidrar till att hos
ungdomen skapa hållning, självdisciplin,
ansvar och stil. Ingen här i landet
har mer intensivt än Torsten Tegnér
under ett halvsekel framhållit detta,
men han har många likasinnade som
företräder och utbreder samma uppfattning.
Och det finns som sagt väl inte
här i kammaren någon som bär en avvikande
mening. Men även för många
som lämnat ungdomsåren bakom sig är
idrotten en utomordentligt viktig sak.

Nu finner jag att handelsministern
motiverar höjningen av årets anslag
med 1,4 miljoner kronor delvis under
hänvisning till att det även gäller att
förbereda deltagandet i nästa års olympiska
spel och vinterspel. Det skulle
betyda, att anslaget skulle kunna reduceras
ett följande år när några olym -

piska spel inte är omedelbart förestående.
Jag hoppas verkligen att handelsministern
inte med sitt uttalande bär
avsett något sådant.

Herr talman! Riksidrottsförbundet
har i år iakttagit återhållsamhet med
sina an,slagskrav på vissa punkter.
Ibland har man eu känsla av att organisationerna
— jag syftar inte nu speciellt
på idrottsorganisationerna -— har
bibringats den uppfattningen att om
de är återhållsamma med sina krav hos
regeringen, får de mer pengar än om
de begär större anslag. Jag skulle vara
tacksam för en förklaring från statsrådets
sida att han för sin del bestämt
tar avstånd från en sådan tankegång
som att organisationerna, därest de begär
vad die anser vara rimligt och erforderligt,
skulle riskera att få mindre
pengar av staten än om de prutar själva
och kommer med ett blygsammare krav.

Jag utgår ifrån att handelsministern,
vars personliga intressen för dessa frågor
även jag gärna vill omvittna, låter
sitt ställningstagande vara beroende av
sakliga motiv och av de hänsyn, som
hans kollega finansministern möjligen
kan påtrycka honom, men inte av några
andra skäl.

Herr Bohman sade nyss att vi inte
skall låta det gå politik ,i denna fråga,
och det vill jag livligt underskriva. Men
detta bör ju inte få hindra oss från att
i denna kammare framföra den uppfattning,
som vi efter moget övervägande
bär kommit till. Och min uppfattning
är densamma som reservanterna mycket
kortfattat uttryckt och som jag här
har försökt att något utförligare motivera.

Enligt min mening behövs det en
mycket betydande successiv årlig ökning
av idrottsanslaget — gärna av den
storleksordning som v,i föreslagit, alltså
4 miljoner kronor •— så att vi så småningom
kommer upp till ett sådant anslag,
som med hänsyn till sakens vikt
och betydelse samt det allmännas intressen
kan anses rimligt och natur -

Andra kammarens protokoll 1963. Nr 15

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Avsättning till fonden för idrottens främjande

ligt. En sådan årlig ökning kan också
motiveras med en vilja att snabbt försöka
ta igen vad som tidigare försummats.

Handelsministern säger att idrotten
är en av våra stora folkrörelser och att
den utför ett värdefullt socialt ungdomsarbete.
Vi delar denna uppfattning.
Men låt oss då ta konsekvenserna av
den uppfattning som handelsministern
och vi andra företräder! Låt oss påbörja
en omdimensionering av denna
frågas betydelse från en halv promille
av budgeten till någonting som mera
motsvarar frågans sakliga vikt och betydelse.

Detta är viktigare än frågan om boxningen,
som också har diskuterats men
som jag inte bär tänker ingå på. Jag
ställer mig där avvaktande, till dess
den av Nordiska rådet begärda utredningen
hav kommit till utförande. Jag
hoppas livligt att den stora frågan i
dag både på regeringsbänken och bland
oss andra skall vara, om det svenska
samhället skall påbörja en ny era, där
denna viktiga de! av ungdomsarbetet
och vårt folks fysiska fostran kommer
att tillmätas väsentligt större betydelse
än tidigare, och om samhället är villigt
att ta konsekvenserna därav vid anslagens
bestämmande.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Som vi hört av debatten
råder det inga delade meningar om
idrottens betydelse när det gäller ungdomens
fysiska fostran. Detta är ju heller
inte på något sätt överraskande.

Ingen lär heller vilja bestrida att
idrotten i dag kan bidra till att åt många
medborgare utanför ungdomens led ge
fritiden ett rikare innehåll. Därvidlag
instämmer jag helt i vad herr Bohman
och några andra talare framhållit. Det
kunde därför föreligga starka motiv för
oss att avsätta mera av våra gemensamma
resurser för idrottsliga ändamål.
Så har också skett under en följd av år,

och under de senaste tio åren tror jag
att anslagen av allmänna medel för
idrottsliga ändamål har ökat varje år.
Jag är medveten om att det för ett år
ser ut som en nedgång, men då anvisades
också medel till idrotten i annan
ordning, nämligen via en särskilt
anordnad tipsomgång, en åtgärd som
underställdes riksdagen i efterhand. Vi
behöver nog därför inte räkna med den
risk, som herr Ohlin oroade sig för,
nämligen att anslaget ett kommande
budgetår kan komma att beskäras därför
att det inrymmer medel till förberedelser
för olympiaden. I själva verket
utgår det varje år anslag för olympiska
förberedelser, alltså även under mellanåren.
Om den nyvordne idrottsexperten
herr Ohlin hade studerat inte bara årets
petita och statsverksproposition, så
hade han upptäckt detta.

Jag har själv alltjämt en viss aktiv
kontakt med en del av den stora folkrörelse
som idrotten är, och jag hoppas
att få ha den kontakten kvar ännu en
tid framöver. Därför gläder jag mig
mycket åt att v,i bär i kammaren nu har
fått nya och så entusiastiska och sakkunniga
företrädare för idrotten som
vi nyss lyssnat till från: denna talarstol.
Det förvånar mig bara en smula att denna
entusiasm och dessa experter ger
sig till känna ett år, då lidrottsanslaget
i propositionen föreslås höjt mer än
någonsin under de senaste tio åren. Det
gör också att jag faktiskt bär litet svårt
att ta denna nya entusiasm på fullt allvar.

Vi måste alltid göra avvägningar, när
vi skriver statsverkspropositionen, och
så bär skett även i detta fall. När man
har ansvar för sin medverkan till en
statsverksproposition, tvingas man att
ibland ta ett längre steg och vid andra
tillfällen ett kortare. Jag bär glatt mig
åt att i år ha kunnat ta ett länge steg än
någonsin tidigare på vägen mot ett tillgodoseende
av idrottens önskemål. Och
då har det som sagt förvånat mig att
herr Ohlin just i år uppträder som idrot -

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

Avsättning till fonden för idrottens främjande

tens riddare. Jag har aldrig tidigare sett
honom uppträda i den egenskapen i
denna kammare.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Vi är så rörande eniga
i denna fråga att det nästan verkar litet
genant för den här politiska församlingen
— vi är inte vana vid det. I allt
väsentligt kan jag instämma i herr
Ohlins allmänna bedömningar, däremot
inte i vissa speciella synpunkter och
yrkanden och några omdömen som han
tillskrev idrottsrörelsen.

När nu i år idrotten har fått en dubbelt
så stor höjning som under de tre
gångna åren och då såvitt jag vet folkpartiet
inte bär låtit höra av sig på samma
sätt som i år, sade herr Ohlin —
om jag citerar lionom rätt — att idrottsrörelsen
själv uppfattar årets anslagstilldelning
som helt otillräcklig. Men
när Riksidrottsförbundet tagit del av
årets statsverksipropositiön, använde
man i sått egen organ som rubrik på
kommentarerna ordet »Glädjande». Man
säger: »ökningen är nämligen 1,4 milj.,
och även om inte alla föreliggande behov
kan tillgodoses, innebär förslaget
dock möjligheter att realisera en del
av det myckna som står på önskelistan.
Och ett erkännande åt idrotten, som får
klara och otvetydiga uttryck i departementschefens
yttrande.»

Det förefaller mig som om Riksidrottsförbundet
självt begrep att på detta område
som på alla andra områden måste
olika behov avvägas mot varandra, och
förbundet har uppfattat denna avvägning
på det sättet att man ansett sig
kunna sätta rubriken »Glädjande» över
sin kommentar.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det är val klart, herr
Bohman, att en organisation kan tycka
att det är glädjande om man får en
litet större höjning än tidigare utan att
därför tycka att anslaget är tillräckligt
eller lämpligt avvägt. Om herr Bohman

frågade auktoritativa företrädare för
idrottsrörelsen om de tycker att det
svenska samhällets resurser nu är lämpligt
avvägda, tror jag han skulle få ett
svar av annat slag än det han själv
tycktes föreställa sig. Det är just den
avvägningen vi här diskuterar. Om Riksidrottsförbundet
begärt ett anslag tidigare
på 5,5 miljoner men nu gick ned
till 3 miljoner, var detta säkerligen
ingalunda uttryck för att förbundet
menade att de 3 miljonerna var tillräckliga.

Till handelsministern skjulle jag vilja
säga att det åtskilliga år företagits en
mycket obetydlig höjning av dessa anslag.
Om man tar hänsyn till inflationen
under 50-talet bär det vissa år inte
varit någon höjning alls. Jag tror att
handelsministern till och med skulle
kunna leta fram år då det blivit någon
liten minskning. I varje fall kan man
konstatera, att ifall vi räknar med
pengarnas verkliga köpkraft — det bör
man ju göra — har höjningen många
gånger varit ytterst obetydlig. Den har
nu blivit något större, och det är mycket
glädjande — jag skall ingalunda bestrida
detta. Men om man kommer till
den slutsatsen att frågan behöver omdimensioneras,
ges en högre plats på
skalan över våra värderingar av samhällets
insatser på olika områden, så
har man ju lov att uttrycka det.

Jag vill säga till handelsministern att
när Henry Allar d, Nilis Stenberg och
andra företrädare för idrottsrörelsen
motionerat om höjda anslag, så har jag
praktiskt taget alltid stött dessa krav.
Därför tycker jag att det är litet överflödigt
och litet beklämmande att höra
herr Lange i dag. Här har alla föregående
talare givit uttryck för meningen
att vi när det gäller uppskattningen
av idrottsrörelsen har samma
uppfattning. Vi bär vidare alla givit uttryck
för vår uppskattning av handelsministerns
intresse. Jag bär till och
med antytt att om han fått bestämma
själv, skulle han kanske ha gått längre

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Avsättning till fonden för idrottens främjande

än han nu kunnat göra. Vad svarar
handelsministern? Jo, att han har svårt
att ta på allvar, svårt att tro på uppriktigheten
av det jag framför. Herr
handelsminister! Är inte eu argumentation
av det slaget mot bakgrund av den
tidigare debatten ganska överflödig?
Jag skall, herr talman, avstå från någon
ytterligare kommentar på den punkten.

Herr Lange har sedan i sitt tämligen
innehållslösa anförande ingenting annat
att säga än att han inte förstår varför
man kommer med krav på höjning
just detta år. Ja, det är det gamla svaret.

Varför har ni inte föreslagit detta
vid ett tidigare tillfälle, säger man. Nu
föreligger det emellertid ett förslag i
år, och frågan är om detta förslag är
motiverat eller om det anslag som begärts
från vår sida är för stort. Om det
inte är för stort, bör det beviljas! Det
är av föga intresse att diskutera varför
man inte tidigare begärt större anslag.

Jag måste, herr talman, konstatera
att handelsministern icke gjorde ens en
ansats till saklig diskussion och icke
försökte motivera uppfattningen att det
föreslagna anslaget är lagom tilltaget,
trots att, som jag nämnde, exempelvis
anslagen till1 kommunerna för idrottsanläggningar
och sportanläggningar i
vissa fall endast kan beräknas uppgå till
ungefär 2 procent av kostnaderna för
dessa och trots att det finns mycket
stora otillfredsställda anspråk på detta
område. Om allt detta hade handelsministern
ingenting att säga.

Såvitt jag kan se, herr talman, blir
intrycket av den sakliga delen av dagens
debatt, att det har påvisats mycket
goda skäl för en mera generös inställning
från samhällets sida än den
som utskottsmajoriteten bär intagit,
och därför yrkar jag bifall till reservation
nr 4 a under denna punkt.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Först ett svar på en
fråga från herr Ohlin, som jag tycker

är ganska självklart. Om mina resurser
vore obegränsade skulle jag med
glädje se att anslaget till idrotten blev
väsentligt högre än det som jag stannat
för i förslaget i årets proposition. Det
trodde jag att herr Ohlin kunde fundera
ut själv.

Däremot måste jag konstatera att herr
Ohlin har tigit still under alla de år
som jag haft ansvaret för detta anslag
och då idrottsanslaget diskuterats här
i riksdagen. I år har detta anslag höjts
mer än under något tidigare år, och
just då har denna motion framburits av
flera undertecknare med herr Ohlin i
spetsen. Jag finner också — och det
ger mig och som jag tror även kammarens
ledamöter anledning till en reflexion
— att bland dessa undertecknare
saknas de mest framstående företrädarna
för idrotten i denna kammare.
Ja, herr talman, jag tror att reflexionen
och slutsatsen ger sig själva.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Jag hoppas att inte den
fordran ställs på den som stiger upp i
talarstolen för att yttra sig i detta ärende
att han skall vara expert på idrottsfrågor.
Om så vore fallet, borde jag,
om jag skulle följa handelsministerns
rekommendation, få gå ned och sätta
mig omedelbart.

Jag vill här redovisa några praktiska
erfarenheter som jag har gjort när
det gällt att få möjligheter till statsbidrag
till idrottsanläggningar. Alla yttranden
som i dag har fällts här i kammaren
under denna punkt har varit positiva
till idrotten, och jag skall be att
helt få instämma i dem. Om man skulle
döma av de fällda yttrandena, borde
inte miljonerna sitta så fast som de
nu tycks göra för handelsministern.
(Handelsministern ansåg sig tyvärr
tvungen att gå ut ur kammaren — varför
vet inte jag.) När det gäller att få fram
pengar för detta ändamål tycks intresset
inte vara så stort, inte ens hos dem
som vill göra sig till tolk för de verk -

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

Avsättning till fonden för idrottens främjande

liga idrottsvännerna, som uttrycket
ungefärligen föll, även om jag kanske
inte citerar riktigt ordagrant.

För inte -så länge sedan besökte jag
Riksidrottsförbundet för att undersöka
möjligheterna att få bidrag till en
idrottsanläggning i storleksklassen 1,5
—2 miljoner kronor — en idrottshall
som tillika skulle vara gymnastiksal, för
vilken det utgår ett mindre bidrag. Det
är för tätorter av storleksordningen
mindre stad, vilka professor Ohlin nyss
talade om, angeläget att kunna få något
större anläggningar än enbart skolgymnastiksalar.
Jag trodde verkligen att
Riksidrottsförbundets möjligheter att ge
anslag till sådana ändamål var större
än vad som är fallet. Jag fick följaktligen
något av en chock när vi för en
anläggning som kostar 1,5—2 miljoner
kronor fick beskedet att det anslag som
Riksidrottsförbundet kunde tillstyrka
och som troligen kunde bifallas av regeringen
uppgick till cirka 30 000 kronor.
Jag undrar om man i ett sådant fall
verkligen kan tala om statsbidrag och
om detta skall vara ett uttryck för ett
positivt intresse för att idrottsanläggningar
byggs ute i landsorten.

Under denna debatt har framhållits
att ökningen i år är så stor som 1,4
miljoner kronor, från 12,7 miljoner till
14,1 miljoner. Av dessa pengar torde
emellertid ingenting eller i varje fall
ytterst litet komma att tillfalla den del
av anslaget som används för anläggningsändamål.
Den automatiska utgiftsstegringen
och förberedelserna för de
olympiska spelen torde ta den större
delen av ökningen. Den del av anslaget
som går till idrottsanläggningar uppgår
till cirka 3,5 miljoner kronor. Av dessa
medel förfogar Riksidrottsförbundet —
enligt uppgift inom ramen av 5 000 kronor
per anslag — över bidrag till mindre
anläggningar på ungefär 1,3 miljoner
kronor. De resterande medlen, omkring
2 miljoner kronor, får delas ut på rekommendation
av Riksidrottsförbundet.
Det var alltså ett sådant anslag på cirka
30 000 kronor, som skulle ges till den

tidigare nämnda anläggningen, vilken
kostade bortåt 2 miljoner kronor. För
anläggningsändamål har vi inte någon
förbättring att vänta genom årets ökning
av anslaget.

Jag skall be att få verifiera den uppgift
som tidigare lämnades, att det
finns mellan 100 och 150 ansökningar
på varierande belopp. Jag uppskattar,
efter att ha deltagit i överläggningar,
de sammanlagda anläggningskostnaderna
för de projekt som ansökningarna
avser till mellan 50 och 75 miljoner
kronor. Att Riksidrottsförbundet då har
2 miljoner kronor att dela ut får sägas
vara ett mycket blygsamt utslag av visat
intresse från riksdagens sida.

Jag skall, herr talman, inte mycket
förlänga debatten. Jag har bara velat
redovisa den erfarenhet man gör, när
man tror att här finns ett positivt intresse
för saken. Intresset tar sig verkligen
blygsamma uttryck.

Om det skall vara någon mening med
ett sådant här anslag och om man vill
att det skall ge den rätta effekten bör
det i första hand tioduhblas och gärna
dubbleras ytterligare en gång.

Jag skall inte utvidga diskussionen
genom att gå in på den stimulans som
en idrottsanläggning utgör för ett mindre
samhälle och vilken betydelse den
har för möjligheterna att behålla ungdomen
på de mindre orterna. En idrottsanläggning
gör stor nytta ur lokaliseringssynpunkt
och stöder strävandena
att av de mindre samhällena skapa
attraktiva centra. Vi har ständigt bekymmer
för överbefolkningen av de stora
centra, med dryga kostnader för bl. a.
bostadsproduktion. Kanske kan någon
eller några miljoners ökning av anslaget
för uppförande av idrottsanläggningar
lätta de stora anslag som vi nu
måste bevilja för att minska dragningen
mot de stora centra. En sådan anslagsökning
skulle kunna bidraga till
att öka intresset för de mindre centra,
så att de blir attraktiva även för ungdomen.

Herr talman! Jag ber med dessa ord

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Avsättning till fonden för idrottens främjande

att få yrka bifall till reservationen 4 a,
vari begärs en ökning av anslaget till
17 miljoner kronor.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Handelsministern försökte
redan i sitt första anförande ersätta
argumentation i frågan med rätt
överlägsna yttranden, som skulle visa
hans utomordentliga sakkunskap. Tyvärr
hade han otur, ty han tycks ha
glömt vad han skrivit i sin proposition.
Jag skall därför ordagrant läsa
upp vad där står: »För nästa budgetår
behövs också pengar för det olympiska
förberedelsearbetet och för vårt lands
deltagande i vinterolympiaden i Innsbruck
i februari 1964. Därför vill jag
för budgetåret 1963/64 medverka till en
väsentlig uppräkning av idrottsanslaget
. . .»

Handelsministern vill alltså medverka
till en uppräkning därför att det för
nästa budgetår också behövs pengar för
det olympiska förberedelsearbetet och
för vårt lands deltagande i vinterolympiaden.
Meningen är väl fullt klar •—-alltså den som jag tidigare tillät mig
läsa in i detta yttrande. Skulle herr
Lange i stället mena, att man behöver
lika mycket pengar för det olympiska
förberedelsearbetet som vanligt och
lika mycket pengar för deltagande i
vinterolympiaden som vanligt och att
anslaget därför skall höjas, så tycker jag
hans argumentation är konstig. Men
det tycktes ju vara innebörden av vad
statsrådet yttrade från regeringsbänken.

Jag vill alltså konstatera att herr
Lange själv motiverat höjningen av anslaget
för nästa år delvis med en hänvisning
till de omständigheter jag åberopade.

Herr Lange hänvisade också till att
den föreliggande motionen inte underskrivits
av idrottsledare. Ja, motionen
är underskriven av förtroenderådet i
det parti jag företräder, och det är väl
inget egendomligt i det. Menar verkligen
herr Lange att det skulle vara nå -

got bevis på avståndstagande från motionen
att den inte undertecknats av
personer utanför förtroenderådet, så har
herr Lange helt glömt bort riksdagens
praxis rörande sådana här motioner.
Men herr Lange har väl i alla fall hört
t. ex. herr Tobé här bestämt uttala sig
för det högre anslaget?

Herr Lange kommer i sin mycket
egendomliga argumentering — så egendomlig,
herr talman, att jag faktiskt
måste något gå in på den — med det
yttrandet, att om resurserna vore obegränsade,
skulle han naturligtvis ge
mer pengar •— något som jag själv borde
kunna räkna ut, tyckte herr Lange.
Ja, jag bär aldrig sagt ett ord om någonting
som utgår från en så verklighetsfrämmande
förutsättning. Yad jag
sagt är att fastän resurserna inte är
obegränsade bör det svenska samhället
kunna avstå en större del av sina resurser
för här ifrågavarande ändamål.
Herr Lange ansåg tydligen att det inte
gick att på detta sätt avstå större resurser.
Härvidlag föreligger en meningsskiljaktighet
rörande avvägningen,
och därför har vi från vårt håll med
sakliga skäl sökt påvisa, varför det är
ett trängande behov av ett något ökat
anslag.

Sedan kom handelsministern — jag
måste säga till min stora överraskning
— tillbaka till frågan, varför inte jag
personligen har talat i detta ärende
under tidigare år. Men om t. ex. Nils
Stenberg tidigare eller herr Tobé eller
jag talar i eu fråga är en sak som vi
avgör alldeles själva. Valet där beror
på många omständigheter. Man bär faktiskt
inte anledning till några funderingar
åratal efteråt varför inte den
ene eller andre talade då eller då. Nog
är det ganska ömkligt att handelsministern
inte finner bättre argument.

Saken gäller vilken vikt man vill tillmäta
en fråga där vi alla bär i stort
sett samma syn och vilken slutsats man
vill dra av denna sin uppfattning. För
min del hävdar jag att det svenska

Onsdagen den 17 april 1963 Nr 15

Motioner om anslag för teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

samhället under de närmaste åren bör
ge ett mera generöst stöd åt idrottsoch
friluftsliv.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4 a); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Christenson
i Malmö begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
75 :o) mom. a) i utskottets utlåtande nr
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 a) av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nelander begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 128 ja och 74 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4 b); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med över -

vägande ja besvarad. Herr Nelander begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
75:o) mom. b) i utskottets utlåtande nr
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 b) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nelander begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 132 ja och 66 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 76—84

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 85

Motioner om anslag för teckning av aktier
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier I

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lager (I: 39) och den andra inom andra
kammaren av herrar Holmberg och Hagberg
(11:49), liade hemställts att riksdagen
måtte besluta att till teckning av
aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
å kapitalbudgeten, fonden för statens
aktier, för budgetåret 1963/64 an -

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963
Motioner om anslag för teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

visa ett investeringsanslag av 40 milj. kr.
för att påbörja utbyggnaden av bolagets
anläggningar i Karlsborg.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 39 och II: 49 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HOLMBERG (k):

Herr talman! Flera motioner har inlämnats
till årets riksdag om sysselsättningsfrågor
i Norrland. Det är ett uttryck
för hur allvarlig situationen är.
Numera är ju inte heller arbetarpartierna
ensamma om kravet på statsingripanden.
I vissa delar av Norrland är det
tvärtom en enhällig mening, att man
inte kan räkna med någon lösning enligt
traditionella metoder, alltså med
förlitande på att nya privata företag
skall sättas i gång och ge sysselsättning.
Detta gäller framför allt Norrbotten,
men läget börjar bli enahanda på många
andra håll.

Den tilltagande insikten om att man
måste pröva nya vägar har lett till att
även riksdagsmän från borgerliga partier
nu kräver att staten skall ingripa i
stor stil. På dagens föredragningslista
finns sålunda en motion från centerpartiet
med sådan syftning. I många
sådana motioner — framför allt i de
kommunistiska och socialdemokratiska
men också från borgerligt håll — framhålles
att bättre kapitalförsörjning och
bättre samordning av den ekonomiska
politikens olika delar är en förutsättning
för en framsynt näringspolitik i
Norrland.

Men gentemot propåer att staten skall
ingripa för att ordna kapitalförsörjning
och samordning får vi regelmässigt höra
att allt sådant bör läggas på is tills vi
får se vad pågående utredningar kommer
fram till. Det har blivit en sorts
dogm att man måste göra på det sättet,
men som många andra dogmer är den
mycket tvivelaktig. Det finns i lokaliseringspolitiken
frågor som är självklara

och inte kan rubbas av några utredningar
oavsett vilka resultat de kommer
till. Dit hör bl. a. det faktum, att det inte
blir någon ökad sysselsättning och ekonomisk
förkovran i Norrland om man
inte investerar mera pengar. Lika självklart
är det att det behövs en samordning
av den statliga verksamheten. Därvidlag
finns det alltså ingen anledning
att vänta ytterligare på utredningar.

Yad man skall göra exempelvis för
att tillgodose behovet av ökad kapitalförsörjning
kan man naturligtvis diskutera.
ökat stöd åt företagarföreningarna
är ett krav som inte kan medföra några
invändningar från min sida. Men det
kan bara anses som kompletterande åtgärder
till ingripanden av mera genomgripande
slag. Näringslivet i Norrland
måste ha fler storindustriella stödjepunkter
och en stark utveckling av kommunikationerna.
Att den saken inte kan
ordnas genom företagarföreningar torde
få anses säkert. Och det förhåller sig
på samma sätt med en del andra förslag
som i och för sig skulle leda till en förbättring:
de löser inte frågan i stort.
Jag instämmer i Landsorganisationens
förklaring, att samhällets lokaliseringspolitik
måste vägledas av ambitioner
som siktar mycket längre.

Men gör man verkligen det inom utredningar,
i regeringen och andra statliga
organ som handlägger sysselsättningsfrågorna
för Norrlands del? I fjolårets
finansplan fanns det också en tes
om hur det förhöll sig med tillgången
på arbetskraft. Då förklarade regeringen,
att arbetskraften var »maximalt
utnyttjad». Det hör ju till myten om den
fulla sysselsättningen, men det är inte
sant. Och innan man kommer fram till
saklig bedömning på den punkten, lär
det väl också bli svårt att få statsmakterna
med på nödvändiga åtgärder. Arbetsmarknadsstyrelsen
har in i det sista
och även i sitt yttrande över motionerna
till årets riksdag hävdat, att det är två
grundsatser man skall hålla i minnet,
nämligen för det första att näringslivet

Onsdagen den 17 april 1963 Nr 15

av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

Motioner om anslag för teckning

skall utformas enligt hittills gängse principer,
alltså med privatkapitalismens
alla väsentliga drag, och för det andra
att statens ingripanden främst skall syfta
till att göra en omflyttning av människorna.

Båda dessa grundsatser är ohållbara.
Jag skall belysa det genom att anknyta
till några aktuella siffror om arbetslösheten.
Även arbetsmarknadsstyrelsen
har nämligen nu upptäckt, att regeringen
hade fel i sin prognos om tillgången
på arbetskraft. Den registrerade
arbetslösheten har man naturligtvis inte
kunnat förneka. Det tycks alltmer bli
klart, att man inte kan flytta flera tio^
tusentals arbetslösa ytterligare från
Norrland. Ett särskilt problem är därvidlag
de arbetslösa kvinnorna. Vi har
utan framgång försökt animera statliga
och lokala myndigheter att ta sig an den
frågan. Man har bara blankt förnekat
att det är något problem. Men nu har
inte minst kvinnornas egen opinion börjat
verka även på det området.

Norrländska Socialdemokraten har nu
givit kommunisterna rätt. Man skall inte
bara räkna de nära 7 000 arbetslösa som
är registrerade i Norrbotten. Man skall
till dem lägga inte bara reservarbetare
och tusentals ungdomar, som årligen
tvingas resa söderut, utan dessutom de
minst 5 000 kvinnor enbart i Norrbotten
som vill ha förvärvsarbete men inte kan
få det, skriver Norrländska Socialdemokraten.
Man behöver inte vänta på ytterligare
utredningar för att ta itu med så
brännande aktuella problem. Man kan
åtminstone börja att komma till rätta
med saken.

Vår motion syftar till att man skall
börja med att investera ytterligare 40
miljoner kronor i den norrbottniska träförädlingen.
Utskottet ser fortfarande
ingen anledning till att bifalla denna
motion. 20 000 arbetslösa enbart i Norrbotten
är tydligen inte något starkt argument,
men för oss, som ser problemet
ment för utskottet, men för oss, som ser
problemet på nära håll, är det en skräm2*
— Andra kammarens

mande realitet, och det blir värre för
varje dag.

Vi har redan många utredningar att
stödja oss på för en realistisk bedömning
av vad som går att göra. I en debatt
om den saken för några år sedan sade
en regeringsmedlem, att utredningarna
»kanske inte hade varit så realistiska».
Jag frågade då vad det var för fel exempelvis
på den Thunborgska utredningens
förslag om en lövmassefabrik.
Men jag fick inte något svar. Sedan dess
har den nuvarande landshövdingen
först gjort den s. k. Tornedalsutredningen,
som upptog utbyggnaden av
Karlsborgsindustrien som främsta förslag
till att börja med. Sedan har landshövding
Näslund också stått i spetsen
för inlandsutredningen, vilken likaledes
kom till det resultatet, att det mest angelägna
projektet var en utbyggnad i
Karlsborg för att skaffa avsättning för
inlandets lövvirke. Men nu får vi i alla
sådana sammanhang utskottsråd att vänta
på lokaliseringsutredningen.

För vår del anser vi att det inte finns
något försvar för en ytterligare fördröjning
medan 20 000 arbetslösa väntar på
sysselsättning. Man kan åtminstone börja
med de åtgärder som tre utredningar
redan har förordat.

Jag hemställer om bifall till motion
nr 49.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Eftersom jag är bosatt
i den bygd som närmast är beroende av
den industri vi nu diskuterar, må det
vara mig tillåtet att framföra några synpunkter.

Det är väl ingen nyhet att vi i Norrbotten
bar stor arbetslöshet, något som
herr Holmberg här har vitsordat. Inom
de kommuner, som har särskild betydelse
för just Karlsborgs bruks råvaruförsörjning,
har arbetslösheten under de
senaste åren under månaderna februari
—maj pendlat mellan 2 000 och 2 600.
Därför har naturligtvis en mängd beredskapsarbeten
fått igångsättas, vilka kos -

protokoll 1963. Nr 15

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Motioner om anslag för teckning av aktier

tat kommunerna och staten stora pengar.

Det är därför helt naturligt att man som
ett alternativ vill utbygga sysselsättningsmöjligheterna
inom näringslivet.

Från olika håll har också omvittnats
att betydande sysselsättning kan skapas,
om områdets resurser rationellt utnyttjas.
Tornedalsutredningen, som förra
året behandlades av riksdagen, redovisar
ett betydande överskott av lövved
och klenvirke inom Torne och Kalix
älvdalar. Därför förordar länsstyrelsen
i Luleå, att Karlsborgs bruk snarast
byggs ut för att tillvarata detta virke
och på så sätt skapa ökad sj''sselsättning.

En ökad vidareförädling av råvaran i
Karlsborg skulle vara värdefull ur sysselsättningssynpunkt
och säkerligen
också bli lönsam för bolaget. Handelsministern
har också i olika sammanhang
uttalat, att en vidare utveckling av Statens
skogsindustriers anläggningar i
Karlsborg är angelägen och önskvärd.
Senast i proposition nr 35 till 1962 års
riksdag uttalar statsrådet, att bolagets
styrelse omgående bör igångsätta förberedande
utredningar och projekteringar
för en vidareutbyggnad av Karlsborgsanläggningen
när den då pågående
men nu avslutade utbyggnaden i Piteå
blev färdig. Statsutskottet och senare
även riksdagen instämde i detta yttrande,
såsom framgår av föreliggande utskottsbetänkande.

I sitt yttrande över propositionen om
förbättring av Tornedalens försörjningsmöjligheter
erinrade bankoutskottet om
behovet av en ytterligare utbyggnad av
denna industri, och även detta utskottsutlåtande
godkändes av riksdagen.

Olika remissinstanser liksom också
riksdagen är alltså eniga i sin bedömning
om att det är angeläget att bygga
ut Statens skogsindustriers anläggningar
i Karlsborg och att förutsättningar finns
för detta. Det bör ju också vara en allvarlig
och angelägen uppgift för den
statliga industrien att här tillvarata områdets
naturliga utvecklingsmöjligheter
för att bereda sysselsättning på ett sunt

i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

och ekonomiskt lönande sätt. Att anläggningen
drivs med hänsynstagande
till lönsamhet och ekonomi är självklart
liksom att ledningen arbetar för att skapa
bästa möjliga driftsresultat. En snabb
och målmedveten planering för en snar
utbyggnad är dock A och O i utvecklingen
just nu. Naturligtvis kan i dagens
tryckta läge för massaindustrien uppletas
anledning och ursäkt för att inte
just nu starta utbyggnaden. Det måste
dock vara angeläget att denna industri
liksom den privata använder en konjunkturnedgång
för att planera och
bygga ut, så att industrien står färdig
för produktion när konjunkturerna om
något år vänder, något som experterna
tycks vara ense om kommer att ske. Det
vore ytterst oklokt alt vänta med utbyggnaden
tills en högkonjunktur råder,
eftersom man i så fall riskerar att vi är
inne i en ny depression då utbyggnaden
blir färdig. Ett djärvt satsande omedelbart
är här nödvändigt.

Men att på sätt som här föreslagits i
föreliggande motion nu anslå 40 miljoner
kronor till utbyggnad av Karlsborgsindustrien
utan att samtidigt ange vad
som skall byggas, utan att utredning
föreligger och utan någon som helst planering
måste dock te sig minst sagt
egendomligt. Statens skogsindustrier
bär betytt så mycket för Norrbottens
näringsliv, och dess utvecklingsmöjligheter
är så väl vitsordade, att dess utbyggnad
inte behöver hängas upp på så
lösligt hopkomna förslag. En projektering
med förslag till utbyggnadens utformning
och produktionens inriktning
måste självklart föregå ett riksdagsbeslut.
Riksdagen har ju också hos bolagets
ledning beställt en sådan projektering
och ett förslag till utbyggnad. Angeläget
är endast att betona, att denna
utredning och dessa förslag snarast bör
framläggas.

När jag därför här yrkar bifall till utskottets
förslag sker detta i den bestämda
förhoppningen, att den av riksdagen
tidigare förordade utredningen och pro -

Onsdagen den 17 april 1963 Nr 15

Motioner om anslag- för teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

jekteringen snarast färdigställes. Med
kännedom om handelsministerns mycket
positiva inställning i denna fråga
är jag också övertygad om att han på
allt sätt kommer att påskynda bolagets
utredning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag, som innebär avslag på
motionerna.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag skulle gärna ha instämt
i vad herr Svanberg sade om nödvändigheten
av »ett omedelbart djärvt
satsande», om inte hans djärvhet slutat
i ett yrkande om avslag på vårt förslag
om vidtagandet av omedelbara åtgärder.

Riksdagen har för länge sedan beställt
en utredning. Finns det inte anledning
vänta att det snart blir något
resultat av den utredningen, så myckel
mer som förberedande utredningar har
verkställts i tre omgångar under loppet
av fem å sex år? Det finns inte längre
något som behöver utredas då det gäller
behovet av en utbyggnad av Karlsborgsindustrien.
Det är klart ådagalagt i de
tre utredningar jag åberopat. Den rent
tekniska komplettering som behövs kan
naturligtvis göras på relativt kort tid
av kunnigt folk och den saken behöver
inte ta ytterligare lång tid att utreda.
Det har ju ofta varit så, att vi fått vänta
på åtgärder i åratal under hänvisning
till utredningar om vad som skall ske i
framtiden.

Jag vidhåller att det finns alla förutsättningar
att snabbt åstadkomma
denna utbyggnad.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Jag kan vara ense med
herr Holmberg om att det inte behövs
någon utredning om behovet av en utbyggnad.
Men innan man startar ett
byggnadsföretag måste i alla fall projekteringen
av vad man skall bygga och
vad man skall använda utbyggnaden till
vara klar. Det är den projekteringen
som inte är färdig och det är den riks -

dagen har beställt. Jag föreställer mig
att ett bifall till denna motion inte påskyndar
utredningens resultat på något
sätt.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets
hemställan.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Eftersom jag är en av
de ansvariga för utskottets utlåtande
vill jag i likhet med herr Svanberg
framhålla, att ett bifall till den kommunistiska
motionen i dag inte skulle föra
frågan om Statens skogsindustriers utbyggnad
ett dugg närmare sin lösning.

Vi gjorde ett betydelsefullt arbete här
i riksdagen i fjol, när vi fick statsutskottet
och sedan riksdagen att uttala
sig för en utredning om utvidgning av
Karlsborgsindustrien. När man nu framställer
yrkande om ett anslag på 40 miljoner
kronor måste man väl åtminstone
ha klargjort för sig själv vilken produktion
det är fråga om. Det måste väl
finnas ett namn på den produkt som
skall kunna tillverkas genom den expansion
av industrien som man förordar.

Jag har studerat den kommunistiska
motionen mycket ingående. Det har
inte berett mig stora svårigheter, ty
den är utomordentligt kort. Man har
inte där på något sätt klargjort vad det
är man vill komma fram till. Det går
att sluta sig till att det är fråga om en
skogsindustriell expansion, men sedan
vet man inte vad det är som närmast
har lekt motionärerna i hågen, om det
är framställning av cellulosa eller tidningspapper
eller om det är fråga om
ett finpappersbruk.

Jag tror att vi norrbottningar, som är
vana vid att få arbeta i åratal för att
få praktiska förslag genomförda i riksdagen,
gör klokt i att komma med så
väl underbyggda förslag som möjligt.
Eftersom riksdagen i fjol vår uttalade
sig för en, utredning, måste det väl bero
på bristande kännedom om praxis i
riksdagsarbetet, när man nu tror att

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Den allmänna varuskatten m. m.

riksdagen, innan utredningens resultat
föreligger, skulle vara beredd att satsa
40 miljoner kronor på ett projekt med
så pass vagt underbyggda motiveringar
som dem vi möter i motionen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Vad som skall produceras
är tillräckligt klart utsagt i de tre
utredningar jag åberopat.

Skall vi nu behöva en ytterligare fjärde
utredning? Jag tycker det räcker
med de utredningar vi haft. Och, som
jag förut sade, är det 20 000 arbetslösa
som väntar på att det äntligen skall
bli något resultat.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 86 och 87

Vad utskottet hemställt bifölls.

i 11

Den allmänna varuskatten m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 24, i anledning av väckta
motioner om den allmänna varuskatten
in. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 12
av herr Isacson m. fl. och II: 9 av herr
Eliasson i Moholm m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
intaget förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt, innebärande att begagnade
traktorer och vissa begagnade maski -

ner och redskap speciellt konstruerade
för jordbruksändamål skulle undantagas
från skattskyldighet enligt varuskatteförordning; 2)

de likalydande motionerna I: 13
av herr Jonasson m. fl. och II: 10 av
herr Elmwall m. fl.;

3) de likalydande motionerna I: 15
av herr Ebbe Ohlsson samt II: 13 av
herrar Nordgren och Barlin, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att allmänna
skatteberedningen med beaktande av i
motionerna anförda synpunkter måtte
till ingående prövning upptaga frågan
om uttagande av allmän varuskatt på
reparations- och underhållsarbeten samt
service på lös egendom för produktionsändamål; 4)

de likalydande motionerna I: 29
av herr Sundin m. fl. och II: 36 av herr
Eriksson i Bäckmora in. fl., vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om en
skyndsam prövning av och förslag angående
ärendebefrielse från allmän varubeskattning
i den yrkesmässiga handeln
med begagnade traktorer»;

5) de likalydande motionerna I: 50
av herrar Kronstrand och Eric Gustaf
Peterson samt II: 59 av herrar Rimås
och Antby, vari hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om en skyndsam prövning
av och förslag angående befrielse från
allmän varubeskattning i den yrkesmässiga
handeln med begagnade traktorer
och jordbruksmaskiner»;

6) de likalydande motionerna I: 256
av herr Hermansson m. fl. och 11:306
av herr Johansson i öckerö m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att fiskeredskap, som användes till yrkesmässigt
fiske, skulle undantagas från
allmän varuskatt och således antaga i
dessa motioner intaget förslag till förordning
angående ändrad lydelse av
10 § förordningen den 1 december 1959
(nr 507) om allmän varuskatt;

7) de likalydande motionerna 1:258

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

av herr Kronstrcind m. fl. och II: 303
av herr Hamrin i Jönköping m. fl.;

8) de likalydande motionerna I: 264
av herr Stefanson in. fl. samt II: 309
av herrar Nordgren och Darlin;

9) de likalydande motionerna I: 430
av herr Hagberg m. fl. och II: 525 av
herr Heckscher in. fl., vari bl. a. hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t

a) uttala, att det syntes riksdagen
angeläget att allmänna skatteberedningen
upptoge till ingående prövning frågan
om investeringarnas behandling
inom ramen för den indirekta beskattningen,
varvid utslagsgivande hänsyn
borde tagas till de kostnadsmässiga
verkningarna med avseende å de svenska
företagens konkurrenskraft gentemot
utländska företag samt till de konjunkturpolitiska
aspekterna för utformningen
av en indirekt skatt avseende
investeringskostnader; samt

b) hemställa om skyndsam utredning
i syfte att från allmän varuskatt
(omsättningsskatt) undantaga varor,
vilka hänfördes till förbrukningsartiklar
som användes för produktion inom
industrien och hantverket, jordbruket
och fisket samt handeln, att föreläggas
innevarande års riksdag;

10) de likalydande motionerna I: 517
av herrar Källqvist och Per-Olof Hanson
samt II: 623 av fru Gärde Widemar
och fröken Elmén, vari hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
begär att anvisningar i förordningen
om allmän varuskatt utfärdas, varigenom
befrielse från varuskatt genomföres
för försäljningen av konst som visas
vid utställningar»;

11) motionen I: 443 av herr Ferdinand
Nilsson in. fl., vari bl. a. hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
dubbelbeskattningen vid försäljning i
andra hand av för jordbruket och dess
binäringar avsedda traktorer, begagnade
maskiner och redskap måtte befrias
från s. k. allmän varubeskattning (omsättningsskatt)
;

Den allmänna varuskatten m. m.

12) motionen II: 427 av herrar Blidfors
och Adamsson, vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om förslag till 1964 års
riksdag angående beskattningen av traktorer
i vägtrafik; ävensom

13) motionen II: 429 av herr Carlsson
i Stockholm m. fl.

Såvitt avsåge de likalydande motionerna
I: 430 och II: 525 upptoge utskottet
till behandling i detta betänkande
endast de under punkten 1 i motionernas
hemställan upptagna yrkandena och
vad gällde motionen 1: 443 behandlades
bär endast de två sista i motionens
hemställan upptagna yrkandena. Övriga
yrkanden i ifrågavarande motioner behandlade
utskottet i annat sammanhang.

Utskottet hemställde,

A) beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undanta
investerings- och förbrukningsvaror
inom produktionen

att de likalydande motionerna I: 430
av herr Hagberg m. fl. och II: 525 av
herr Heckscher m. fl., i vad de avsåge
förevarande fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B) beträffande lagstiftningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undanta
fiskeredskap

att de likalydande motionerna I: 256
av herr Hermansson m. fl. och II: 306
av herr Johansson i öckerö m. fl. icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; C)

beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undanta
mejeriprodukter och jordbrukets övriga
prisreglerade produkter

att följande motioner, i vad de avsåge
förevarande fråga, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 13
av herr Jonasson m. fl. och II: 10 av
herr Elnrwall m. fl., samt

2) motionen I: 443 av herr Ferdinand
Nilsson m. fl.,

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Den allmänna varuskatten m. m.

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D) beträffande yrkande om riksdagsskrivelse
i syfte att från allmän
varuskatt undanta konst, som försäljes
vid utställningar

att de likalydande motionerna I: 517
av herrar Källqvist och Per-OIof Hanson
samt II: 623 av fru Gärde Widemar
och fröken Elmén icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

E) beträffande lagstiftningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undanta
bibeln

att de likalydande motionerna I: 258
av herr Kronstrand m. fl. och II: 303
av herr Hamrin i Jönköping m. fl. icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; F)

beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undanta
kredittillägg vid avbetalningshandel

att motionen II: 429 av herr Carlsson
i Stockholm m. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

G) beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undanta
reparations- och underhållsarbeten
in. in.

att de likalydande motionerna I: 15
av herr Ebbe Ohlsson samt II: 13 av
herrar Nordgren och Darlin icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

H) beträffande lagstiftningsyrkande
om skattskyldighet för s. k. fritidsföretagare att

de likalydande motionerna I: 264
av herr Stefanson m. fl. samt II: 309 av
herrar Nordgren och Darlin icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

I) beträffande lagstiftnings- och utredningsyrkande
i syfte att från allmän
varuskatt undanta begagnade traktorer
och lantbruksmaskiner m. m.

dels att riksdagen i anledning av följande
motioner, i vad de avsåge förevarande
fråga, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 12

av herr Isacson in. fl. och II: 9 av herr
Eliasson i Moholm m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 29
av herr Sundin m. fl. och II: 36 av herr
Eriksson i Bäckmora m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 50
av herrar Kronstrand och Eric Gustaf
Peterson samt II: 59 av herrar Rimås
och Antby, ävensom

4) motionen I: 443 av herr Ferdinand
Nilsson m. fl.

måtte antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt

Härigenom förordnas, att 13 § förordningen
den 1 december 1959 om
allmän varuskatt samt anvisningarna till
nämnda författningsrum skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

13 §.

Skattskyldighet föreligger — — —
och dylikt.

Skattskyldighet föreligger icke heller
vid försäljning eller uttag ur rörelse
av begagnade personbilar, av sådana
med skåp-, stationsvagns- eller personbilskarosseri
utrustade begagnade lastbilar,
vilkas tjänstevikt ej överstiger
1 800 kilogram, av begagnade traktorer
samt av sådana begagnade maskiner
och redskap, som åro speciellt konstruerade
för användning inom jordbruket
eller dess binäringar.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar
till 13 §.

Förutsättning för —---- ringa om fattning.

Som exempel — — — en frisersalong.

Med försäljning — — — liknande
transaktioner.

Med begagnade bilar, traktorer, maskiner
och redskap förstås i 13 § andra
stycket sådana varor av angivna slag

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

som före den transaktion, varom fråga
är, inom riket försålts till konsument
eller uttagits ur rörelse eller ock av
konsument införts till riket. I övrigt
användas i 13 § andra stycket uttryck
och begrepp i samma betydelse som i
förordningen den 23 november 1956
(nr 545) angående omsättningsskatt å
motorfordon i vissa fall.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1963.

dels ock att angivna motioner, i den
mån de i förevarande fråga icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet
anfört och hemställt, av riksdagen lämnades
utan åtgärd; samt

J) beträffande riksdagsskrivelse angående
beskattningen av traktorer i
vägtraf ik

att motionen II: 427 av herrar Blidfors
och Adamsson icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Stefanson,
Yngve Nilsson, Erik Filip Petersson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i Borås,
fru Nettelbrandt samt herr Larsson
i Umeå, vilka ansett

dels att utskottets betänkande i viss
del bort ha annan, i reservationen angiven
lydelse,

dels ock att utskottet bort hemställa
under punkten

A) beträffande utredning syrkande i
syfte att från allmän varuskatt undanta
investerings- och förbrukningsvaror
inom produktionen

1) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 430 av herr Hagberg
m. fl. och II: 525 av herr Heckscher
m. fl., i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört; samt

2) att motionerna, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad reservanterna
under 1) hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; -

Den allmänna varuskatten m. m.

II) av herrar Hagberg, Stefanson,
Yngve Nilsson, Erik Filip Petersson,
Mattsson, Nilsson i Svalöv, Vigelsbo
och Magnusson i Borås, fru Nettelbrandt
samt herr Larsson i Umeå, vilka
— under åberopande av innehållet i de
likalydande motionerna I: 256 av herr
Hermansson m. fl. och II: 306 av herr
Johansson i öckerö m. fl. — ansett, att
utskottet bort hemställa under punkten

B) beträffande lagstiftningsyrkande
i syfte att från allmän varuskatt undanta
fiskeredskap

att riksdagen i anledning av förenämnda
motioner måtte 1 skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om förslag till
årets höstriksdag om sådan ändring av
förordningen om allmän varuskatt att
fiskeredskap, som användes vid yrkesmässigt
fiske, undantoges från skatteplikt
;

III) av herrar Hagberg, Stefanson,
Yngve Nilsson, Erik Filip Petersson,
Mattsson, Nilsson i Svalöv, Vigelsbo och
Magnusson i Borås, fru Nettelbrandt
samt herr Larsson i Umeå, vilka — under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 517 av herrar
Källqvist och Per-Olof Hanson samt
II: 623 av fru Gärde Widemar och fröken
Elmén — ansett, att utskottet bort
hemställa under punkten

D) beträffande yrkande om riksdagsskrivelse
i syfte att frän allmän varuskatt
undanta konst, som försäljes vid
utställningar

att riksdagen med bifall till förenämnda
motioner måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
med stöd av 10 § 2 mom. varuskatteförordningen
måtte förordna om befrielse
från varuskatt för konstverk,
som försäljes på konstutställningar;

IV) av herrar Hagberg, Stefanson,
Yngve Nilsson, Erik Filip Petersson,
Mattsson, Nilsson i Svalöv, Vigelsbo
och Magnusson i Borås, fru Nettelbrandt
samt herr Larsson i Umeå, vilka -— under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 15 av herr Ebbe

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Den allmänna varuskatten m. m.

Ohlsson samt II: 13 av herrar Nordgren
och Darlin •— ansett, att utskottet
bort hemställa under punkten

G) beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undanta
reparations- och underhållsarbeten
in. m.

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla, att de likalydande
motionerna I: 15 och II: 13 måtte överlämnas
till allmänna skatteberedningen
att beaktas vid fullgörande av beredningens
uppdrag;

V) av herrar John Ericsson och Einar
Eriksson, fröken Ranmark, herrar
Oscar Carlsson, Wärnberg, Brandt,
Kärrlander, Asp och Andersson i Essvik
samt fru Holmquist, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa under punkten I)

beträffande lagstiftnings- och utredningsyrkande
i syfte att från allmän
varuskatt undantaga begagnade traktorer
och lantbruksmaskiner m. m.

a) att riksdagen —• i anledning av
de likalydande motionerna I: 29 av herr
Sundin m. fl., och II: 36 av herr Eriksson
i Bäckmora m. fl. ävensom de likalydande
motionerna 1: 50 av herrar
Kronstrand och Eric Gustaf Peterson
samt II: 59 av herrar Rimås och Antby
—- måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning av frågan om
omläggning av den allmänna varuskatten
på begagnade traktorer i enlighet
med vad som nu gäller för person- och
skåpbilar;

b) att följande motioner, i vad de
avsåge förevarande fråga, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 12
av herr Isacson m. fl. och II: 9 av herr
Eliasson i Moholm m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 29
av herr Sundin m. fl. och II: 36 av herr
Eriksson i Bäckmora m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 50
av herrar Kronstrand och Eric Gustaf
Peterson samt II: 59 av herrar Rimås
och Antby, ävensom

4) motionen I: 443 av herr Ferdinand
Nilsson in. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna
anfört, av riksdagen lämnas utan
åtgärd;

VI) av herrar Mattsson och Vigelsbo,
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BRANDT (s):

Herr talman! De flesta av de föreliggande
motionerna har riksdagen behandlat
ett flertal gånger tidigare och
då även avslagit dem. Jag skall här
endast beröra yrkandena i reservationerna
till utskottets betänkande. De
gäller undantag från varuskatt för investerings-
och förbruikningsvaror,
fiskeredskap, konst som försäljes vid
utställningar, reparations- och underhållsarbeten
samt begagnade traktorer
och lantbruksmaskiner. Jag skall också
säga några ord om beskattningen av
traktorer i vägtrafik.

Utskottets socialdemokratiska ledamöter
står antecknade som reservanter
endast på en punkt, medan de på
övriga punkter anslutit sig till utskottsmajoritetens
uppfattning. Det är anledningen
till att man har funnit det
lämpligt att jag inleder debatten i denna
fråga. Jag vill då först inte uppträda
som reservant -— det får bli senare —
utan såsom utskottets talesman.

Jag vill till att börja med säga några
ord om principen för den indirekta
beskattningen, vilken princip i stort
sett får bli motiveringen för utskottets
ställningstagande, när detta hemställer
om avslag på motionsyrkandena.

När den allmänna omsättningsskatten
infördes var principen den, att
skatteunderlaget skulle bli så vidsträckt
som möjligt. Man menade att varje undantag
skulle förta den generella verkan
av beskattningen och samtidigt
komplicera skattens uttagande. Den nuvarande
omsättningsskatten har också

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

den avgjorda fördelen att den är generell.
Alla varor beskattas lika hårt för
att beskattningen inte skall påverka
konsumtionsvalet eller skapa olikheter
i komkurrensförhållandet. 1952 års
kommitté för indirekt beskattning sade
att »med hänsyn till önskvärdheten av
en låg skattesats i kombination med
god avkastning bör skatten ha allmän
karaktär. De olägenheter som eventuellt
kan uppkomma bör kompenseras
på annat sätt.» Så har också skett.

Kommittén underströk vidare, att
därest mera väsentliga varugrupper
undantas kan följden bli ett utbyggt
punktskattesystem -— med alla de brister
som man har påtalat. Yi hade ju
en debatt om den saken för någon
vecka sedan, då riksdagen uttalade att
sådana punktskatter bör tas bort med
tanke på konsumtionsvalet och på önskvärdheten
av likformighet i konkurrenshänseende.
Gör man undantag,
uppstår oundvikligen sådana gränsdragningsproblem
och konkurrensrubbningar
som motionärerna pekat på i
samband med punktskatterna.

Jag viil också, herr talman, göra
kammarens ledamöter uppmärksamma
på att Sveriges köpmannaförbund, köpmännens
riksorganisation, klart och
tydligt deklarerat, att man tar avstånd
från förslaget om undantag från omsättningskatt,
enär detta försvårar detaljhandelns
arbete med att handha
skatten.

Dessa allmänna principer borde vinna
anslutning av alla. Det är uppenbart
att, därest riksdagen skulle bifalla motionsyrkandena,
måste den allmänna
omsättningsskatten höjas betydligt för
kvarblivande skattebelagda varor. Vidare
skulle gränsdragningsproblem
skapas, konkurreinsförhållandena rubbas
samt redovisning och kontroll av
skatten i hög grad försvåras. Men naturligtvis
hävdar varje motionär, att
just hans yrkande bör bifallas och skatten
bestå inom övriga områden. Men
så kan inte riksdagen handlägga frå -

Den allmänna varuskatten m. m.

gan, utan den bör hårdnackat hålla fast
vid principen, därför att den är så
viktig.

Efter detta allmänna resonemang
skall jag något mer detaljerat beröra
de olika punkterna i utlåtandet.

Beträffande investerings- och förbrukningsvaror
tillåter jag mig erinra
om att industriens förbrukning av råvaror
och bränslen är undantagen från
allmän varuskatt. De övriga produktionskostnaderna
påverkas inte av skatten
och inte heller exporten. Däremot
påverkas priserna för importvaror, och
det är ju av betydelse för konkurrensen.

Det har ansetts att även näringslivet
bör bidraga till statens inkomster. Det
är väl nu bekant för alla, att omsättningsskatten
ger i runt tal 2 800 miljoner
kronor och att investerings- och
förbrukningsvarorna svarar för inte
mindre än drygt 30 procent av detta
belopp. Tillmötesgår man alltså motionärernas
yrkande om undantag för
dessa varor, måste omsättningsskatten
höjas på övriga varor från 6 procent
till 8,5 procent. Därtill kommer givetvis
de gränsdragningssvårigheter som
skulle skapas. Ty man kan ju fråga:
Vad är investeringsvaror? Även om frågan
om vad som är förbrukningsvaror
kan anses vara av teknisk natur, kommer
man inte förbi det principiella
problemet: Hur stort blir skattebortfallet?
Skall det kompenseras och hur
skall det i så fall kompenseras? Detta
är något som allmänna skatiteberedningen
bör överväga.

Vid omsättningsskattens tillkomst utgick
man ifrån att skatteplikt för företagens
tillverkningskostnader skulle bedömas
från fall till fall. Med hänsyn
till de skiftande förhållandena ansågs
det inte lämpligt att i lagstiftningen
mer detaljerat avgränsa materialbegreppet.
En närmare avgränsning
skulle göras vid rättstillämpningen. Nu
har riksskattenämnden utgivit närmare
anvisningar i detta avseende.

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Den allmänna varuskatten m. m.

Tillåt mig också erinra om att företagsbeskattningsutredningem
enligt sina
direktiv skall förutsättningslöst pröva
olika skattesystem och vara »oförhindrad
att pröva alla de förslag, som framförts
i den allmänna debatten och som
eventuellt kan framkomma under arbetet
i utredningen». Även de nuvarande
indirekta skatterna skall därvid närmare
analyseras. Utredningen skall ingående
undersöka och analysera de
verkningar som tänkbara omläggningar
i det nuvarande systemet för företagsbeskattningen
kan väntas få bl. a.
från skattetekniska, handelspolitiska,
statsfinansiella och andra ekonomiska
synpunkter. Ja, även den roll eu förändrad
företagsbeskattning kan få i
konjunkturpolitiken skall övervägas.

Vidare har man begärt undantag för
fiskeredskap. Man kan säga att dessa
också ligger inom ramen för investerings-
och förbrukningsvaror. Motionärerna
pekar på aktuella problem inom
yrkesfisket. Men det har väl aldrig inträffat,
att riksdagen har stiftat lagar
för en viss grupp eller en viss näring
i detta avseende. Frågan måste, som jag
inledningsvis sagt, ses principiellt, och
då kan man inte bifalla yrkandet.

Motionärerna har väl råkat ut för
en olycka, eftersom de i den lagtext
de utarbetat talar om fiskeredskap i
allmänhet. Då frågar man sig: Skulle
det då vara undantag för ett flöte, en
metrev eller en metkrok och sådana
småsaker? Det är uppenbart, att det
skulle ställa till besvärligheter och
gränsproblem. Men så säger motionärerna
i sin kläm, att det ändå skall
vara redskap för yrkesfisket. Jag tror
dock, att det skulle bli gränsproblem
även om man gjorde ett sådant undantag,
ty vilka är yrkesfiskare och hur
kan man dra upp en klar gräns? Alldeles
bortsett från detta får man väl
ta för givet, att företagsbeskattningsutredningen
kommer att överväga även
denna fråga i samband med den fråga
jag nyss talade om.

Vad konsten beträffar vill jag erinra
om att konstnärerna redan har ett privilegium
därför att de när de i dag
säljer direkt till konsument är skattebefriade.
Riksdagen har alltså tillmötesgått
detta krav. Men om motionärernas
yrkande om befrielse från skatt
vid försäljning på utställningar skulle
bifallas blev det ju ett nytt gränsdragningsproblem
och kontrollsvårigheter.
Detta är uppenbart, om man betänker
att konstnärerna exempelvis kan anordna
separata utställningar, som samordnas
med den reguljära konsthandeln.
Vilken skillnad är det på en utställning,
som en konstnär anordnar,
och en konsthandels utställning och
försäljning? Jag är övertygad om att
om riksdagen bifölle detta yrkande
skulle samma motionärer snart tvingas
att motionera också om att konsthandeln
skall befrias från omsättningsskatt.
Detta är endast ett bevis på att
man tvingas ge hela handen, om man
börjat med att ge ett finger — och så
river man upp det hela.

Vidare vill man undanta reparationsoch
underhållsarbeten. I detta fall skulle
ett bifall till reservationen strida mot
den allmänna princip jag nyss talat
om. Det skulle skapa redovisnings- och
kontrollsvårigheter. Problemet är föremål
för allmänna skatteberedningens
övervägande, och det borde vara tillräckligt.

Därefter kommer jag till motionen
om att beskattning av traktorer i vägtrafik
bör införas. Traktorerna är som
bekant för närvarande befriade från
fordonsskatt. Det betalas kanske inte
heller någon bensinskatt, eftersom restitution
lämnas. Utskottet presenterar
här en ganska positiv skrivning. Det
delar motionärernas uppfattning, att nuvarande
förhållanden inte är tillfredsställande
vare sig med hänsyn till rättvisekravet
eller i fråga om väghållningskostnaderna.
Traktorerna används
ju i regel för tunga transporter, och
detta ökar obestridligen kostnaderna

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

för väghållningen. 1953 års trafikutredning
föreslog också en viss provisorisk
beskattning av traktorer som används
i yrkesmässig trafik. Vi har inte fått
någon proposition ifrån regeringen
ännu, och det lär inte heller komma
någon till innevarande års riksdag, enligt
vad utskottet har erfarit. Utskottet
understryker emellertid angelägenheten
av att denna fråga får, som det heter,
sin snara lösning, då ett fortsatt dröjsmål
kan bidra till att traktortrafiken
på väg ökar ytterligare på lastbilstrafikens
bekostnad. Jag tror jag kan säga,
att det inom utskottet råder fullständig
enighet om att därest traktorer används
på detta sätt, d. v. s. till trafik på väg,
bör de också bära sin andel av kostnaderna.
När frågan nu är under Kungl.
Maj:ts prövning och det finns ett förslag
från trafikutredningen anser utskottet
det inte påkallat att avlåta någon
särskild riksdagsskrivelse härom.

I förhoppning om att denna fråga får,
som utskottet säger, sin snara lösning
yrkar jag bifall till utskottets förslag på
denna punkt och i övrigt på de punkter
jag tidigare talat om.

I fortsättningen skall jag under några
minuter uppträda som reservant, nämligen
beträffande begagnade traktorer
och lantbruksmaskiner. I detta fall har
lotten gynnat oppositionen, och denna
står för utskottets utlåtande medan socialdemokraterna
har reservationen.

Först vill jag erinra om att även vid
den tidigare omsättningsskatten var begagnade
varor beskattade. Har man en
detaljbandelsskatt måste helt enkelt
dessa varor vara med. Många detaljhandelsföretag,
t. ex. just maskin- och
redskapsaffärer ävensom kontorsfirmor
och bilföretag, säljer ju såväl nya som
begagnade varor. En del företag säljer
övervägande begagnade varor. Om sådana
varor undantas från skatt försvåras
i många fall redovisning och kontroll
inom detaljhandel, verkstäder och
andra företag. Ofta bär de begagnade
varorna tidigare blivit föremål för änd -

Den allmänna varuskatten m. m.

rings- och reparationsarbeten med insättning
av nya delar o. s. v., varvid varorna
kan ha ändrat karaktär och fått
nya användningsområden. Det blir då
gränsdragningssvårigheter. Tag t. ex.
juvelerar- och guldsmedsbranschen. Hur
skall man avgöra om en vara inom den
branschen är begagnad eller ny? Det
lär vara ganska svårt. Och hur skall
man kunna skilja för jordbruket avsedda
maskiner och redskap från andra?
Vem som helst skulle kunna köpa
ett begagnat redskap eller en begagnad
maskin speciellt konstruerad för att användas
inom jordbruket med binäringar
och slippa skatt, även om han använder
maskinen eller redskapet utanför jordbruket.
En traktor eller maskin kan
repareras, få nya delar, »bli ny» med
andra ord, och ändå bli fri från skatt.
Det är inkonsekvent och orättvist.

1 motionen I: 12 åberopas jordbrukets
inkomstutveckling och kapitalförsörjning.
Men jag frågar liksom beträffande
fiskeredskap: Skall man stifta lag eller
införa beskattning efter näringsgrenens
aktuella förhållanden? Det kan inte
vara rimligt. Då skulle vi hamna i ohållbara
förhållanden.

Vi reservanter föreslår i stället samma
behandling av de begagnade traktorerna
som av begagnade bilar. När
omsättningsskatten infördes, var man
på det klara med svårigheterna att klara
problemet med begagnade bilar, men
det problemet löste man på det sättet,
att man tog bort skatten på begagnade
bilar och i stället höjde skatten på nya
bilar — bilaccisen — med samma belopp
som man beräknade att skattebortfallet
på begagnade bilar uppgick till.
Det blev cirka 2 procents höjning av
bilaccisen för nya bilar. Vi reservanter
föreslår motsvarande anordning beträffande
traktorer. Då kanske vi får problemet
ur världen. Vi föreslår alltså
en skrivelse till Kungl. Maj:t med förslag
i denna riktning. Det är eu lösning
som jag tycker alla borde kunna
acceptera.

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Den allmänna varuskatten m. m.

Jag ber med det jag nu sagt att få
yrka bifall till utskottets förslag på alla
punkter utom vad beträffar punkt I, där
jag yrkar bifall till den reservation som
är avlämnad av herr John Ericsson
m. fl.

Herr talmannen återtog ledningen
av förhandlingarna.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! I det betänkande som
vi nu behandlar bär bevillningsutskottet
beslutat tillstyrka några motioner
bl. a. från centern om slopandet av
omsättningsskatten på begagnade traktorer
och jordbruksmaskiner. Jag kommer
att befatta mig med det avsnitt i
utskottsbetänkandet som gäller denna
omsättningsskatt; andra talare kommer
att behandla övriga frågor i utskottsbetänkandet.

Frågan om omsättningsskatten på begagnade
traktorer och jordbruksmaskiner
är en fråga som kommer tillbaka
år efter år här i riksdagen. I fjol var
det endast på grund av ett missöde vid
den gemensamma voteringen som yrkandet
inte blev bifallet. Nu återkommer
samma yrkande på riksdagens bord
med tillstyrkande av den ena halvan av
bevillningsutskottet. Vi hoppas nu att
frågan bringas till en definitiv lösning
genom att riksdagen bifaller utskottets
förslag på denna punkt.

I den debatt som vi fört i denna fråga
har vi från motionärernas sida framhållit
den orättvisa, som ligger i omsättningsskattens
konstruktion i fråga
om handeln med begagnade traktorer
och jordbruksmaskiner. Varje gång sådana
varor omsättes via den yrkesmässiga
handeln skall de beläggas med ny
omsättningsskatt. Eftersom dessa varor
ofta återkommer i handeln genom byten
och dylikt kan omsättningsskatt på
samma vara uttas både tre och fyra
gånger. I skatterättvisans intresse måste
man väl ändå reagera inför ett sådant
beskattningssystem.

Denna flergångsbeskattning drabbar
en begränsad del av näringslivet, jordbruket.
Det är nämligen i huvudsak
inom jordbruket som denna byteshandel
förekommer. Då riksdagen tidigare
gjort motsvarande undantag för en mycket
stor varugrupp, nämligen begagnade
personbilar, så tycker vi att det inte
är mer än riktigt att riksdagen tar konsekvenserna
därav och gör ett undantag
också för jordbruksmaskiner och
traktorer. Herr Brandt och övriga reservanter
vill val ändå inte göra gällande,
att nuvarande befrielse från omsättningsskatt
för raggaråken som gör
vägarna osäkra är mera motiverad än
en befrielse för jordbruksmaskiner och
traktorer, som skall användas för produktionen
och för jordbrukets rationalisering
som man ju ställer mycket
stora krav på från visst håll. Jag måste
ifrågasätta om personbilarna har samma
betydelse.

Herr Brandt och reservanterna framhåller
att man, när man befriade de
begagnade personbilarna från omsättningsskatt,
i stället höjde skatten på de
nya bilarna. Det är naturligtvis riktigt,
men den som köper en begagnad
bil drabbas ju inte av omsättningsskatten.
Omsättningsskattens skadeverkningar
i detta fall drabbar i stället den som
köper en ny bil. Rättvisan i det systemet
kan man nog också diskutera. Emellertid
har den som köper en traktor
inte samma valmöjlighet. En småbrukare
som skulle kunna nöja sig med en
begagnad traktor eller jordbruksmaskin
kan som det nu är inte komma ifrån
att betala omsättningsskatt. Han måste
erlägga omsättningsskatt på den begagnade
traktorn, även om det är femte
eller sjätte gången den skall byta ägare.
Då kanske den sammanlagda summan
av omsättningsskatten är större än det
värde traktorn representerar. Jag bär
verkligen svårt att förstå hur man kan
försvara ett sådant system.

Jag vill också säga till reservanterna,
att bestämmelsen om omsättningsskatt

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

på begagnade traktorer och lantbruksmaskiner
är åtskilligt ihålig och från
början misslyckad, eftersom det finns
lagliga möjligheter att kringgå densamma.
Den byteshandel som nu förekommer
jordbrukare emellan och de traktorer
och maskiner som försäljes på offentliga
auktioner är redan nu befriade
från omsättningsskatt. Vi bär alltså ett
stadgande som tillåter försäljning både
med och utan omsättningsskatt. Det beror
alldeles på vem som förmedlar affären,
om det är traktorhandeln eller
den enskilde jordbrukaren. Vilken glädje
har man av en lagstiftning som kan
kringgås så? På det sättet får vi heller
ingen enhetlig och likartad beskattning
på detta område, vilket dock är vad som
måste eftersträvas vid all beskattning.

Reservanterna gör också gällande, att
svårigheter kommer att uppstå vid bedömningen
av vad som skall hänföras
till begagnade maskiner och redskap.
Ja, det skall möjligen vara herr Brandt
som har sådana gränsdragningsproblem.
Men i praktiken är det inte svårt att
skilja mellan en ny och en begagnad
såningsmaskin. Och likadant är förhållandet
för hela varuområdet. Det behöver
inte alls uppstå några tolkningssvårigheter.
I utskottets författningstext
har klart angivits, att det gäller maskiner
och redskap som är speciellt konstruerade
för användning i jordbruket
och dess binäringar. För dem som är
något initierade i fråga om hur jordbruksmaskiner
ser ut innebär detta inga
svårigheter i praktiken. I Danmark, där
omsättningsskatt också har införts, gjordes
redan från början undantag för
dessa varugrupper.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan under
punkt I. I övrigt ber jag att få yrka
bifall till reservationerna II, III och IV.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 24 är fogade en rad reservationer.
Den första gäller punkten

Den allmänna varuskatten m. m.

A) beträffande varuskatt på investerings-
och förbrukningsvaror. Dessa varugrupper
är mycket betydelsefulla för
vårt näringsliv och reservanterna är
angelägna om att frågan om skattefrihet
för desamma snarast utredes. Reservanterna
hänvisar till de tankegångar
som kommit till uttryck i motionen
II: 533 av herr Kollberg, som utskottet
tidigare enligt sitt betänkande nr 16
ansett bör överlämnas till allmänna
skatteberedningen för beaktande. Med
dessa få ord ber jag att få yrka bifall till
reservation I.

Reservation II avser punkt B), fiskeredskap.
Denna fråga är mycket känslig
för våra yrkesfiskare. Redskapskontot
för en större trålare kan röra sig om
30 000—40 000 kronor per år. Redskapen
blir ofta skadade. Stormskador, skador
orsakade av vrak och skador från
bottenstenar, minankare in. m. gör att
det blir onormalt stor förslitning på dessa
redskap. Härtill kommer att t. ex. de
danska fiskarna är helt befriade från
omsättningsskatt på dessa redskap. De
norska fiskarna kanske man inte kan
jämföra med, ty de har ju så stora subventioner.

Utan tvivel är vårt fiske i dagens läge
utsatt för en mördande konkurrens. För
att kunna bedriva yrkesfiske är man,
åtminstone vad gäller vissa kuststräckor,
beroende av export. Det torde inte
vara några överord att säga att näringsgrenen
är hårt trängd på exportmarknaden,
där den har att konkurrera med
andra yrkesutövare från närliggande
länder som har dels subventioner, dels
befrielse från omsättningsskatt på dessa
förbrukningsvaror. Det är väl ganska
orimligt att om en fiskare drabbas av en
olycka — han kanske får stora skador
på sina redskap — blir följden att staten
som påbröd på olyckan lägger omsättningsskatt
på sådana garn och redskap
som han måste skaffa som ersättning
för dem som blivit skadade.

En av de allra angelägnaste uppgifterna
på detta område anser jag vara att

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Den allmänna varuskatten m. m.

få bort omsättningsskatten på fiskeredskap.
Herr Brandt var rädd för att det
skulle uppstå tolkningssvårigheter beträffande
vilka varor som skulle vara befriade
och vilka som inte skulle vara befriade
från omsättningsskatt. Jag tror
inte att det för handelns del är så besvärligt
att klara den saken. Jag har
själv en viss erfarenhet från ett företag
som säljer samma varor till förbrukare
som skall betala omsättningsskatt
och till förbrukare som icke skall erlägga
sådan skatt. Det gäller naturligtvis
att i liandelsböckerna tydligt ange vart
respektive varor har försålts, så att man
kan redovisa detta för länsstyrelsen. Jag
kan därför inte se att det är nödvändigt
att avböja ett undantag från omsättningsskatt
när det gäller fiskeredskap
med det skälet att en uppdelning skulle
vara tekniskt svår att genomföra.

Vi vet alla att yrkesfiskarna har att
kämpa med stora svårigheter men att de
inte gärna begär subventioner. De angriper
problemen på sitt eget sätt, med lång
arbetsdag och rationaliseringar, för att
därigenom kunna visa att det går att
leva på fiskaryrket. Det finns därför
dubbel anledning att se till att inte yrkesfiskarna
blir orättvist beskattade,
såsom faktiskt sker när de på grund av
en inträffad skada får betala skatt flera
gånger för en vara och därigenom åsamkas
onormalt höga driftkostnader.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation II av herr Hagberg
m. fl.

Jag går sedan över till punkt D) som
avser konst vilken försäljes vid utställningar.
Herr Brandt ansåg att det skulle
vara svårt att göra en avgränsning mellan
de varor för vilka en konsthandlare
skall betala omsättningsskatt och sådana
för vilka omsättningsskatt icke skall erläggas.
Detta torde ej förorsaka några
större svårigheter. Konstnärerna har
själva ett flertal gånger skrivit till Kungl.
Maj:t i denna fråga och jag skall be att
få citera en av dessa skrivelser som på
ett utmärkt sätt ger uttryck för reservan -

ternas tankegångar. Det heter: »Det torde
knappast finnas några saluförda produkter,
där priserna inom så vida gränser
som i fråga om konstverk varierar alltefter
framställarens andliga kapacitet

— en omständighet, vilken klarare än
någon annan torde visa, att betalningen
för konstverket ej kan utgöra vederlag
för en vara i varuskatteförordningens
mening utan i själva verket —
oavsett om konstverket säljes direkt från
konstnärens ateljé eller vid utställning

— utgör honorar för andlig prestation.

— Såsom varande ett resultat av andligt
skapande kan konstverket ej betecknas
som materiellt ting av lös egendoms natur.
-— Den del av en tavla, som med
fog kan betecknas som materiellt ting är
duk, färg och ram, varav rimligen bör
följa att dessa ting, då de inköpes, bör
varubeskattas men ej det konstverk, vari
de kommer att ingå. Konstnären får givetvis
även betala denna varuskatt, när
han köper sina material. — Då en konstnär
presenterar sitt verk vid en utställning,
är syftet lika litet av kommersiell
natur som då kompositören framträder
med ett musikverk eller då scenartisten
uppträder inför sin publik. ■—• Varubeskattningen
av konstverk har kommit
att utgöra en broms på kulturell verksamhet,
ej blott direkt genom att försvåra
konstverkens spridning, utan
även i så måtto att konstnärens redan
svaga ekonomiska ställning, i och med
den ytterligare påfrestning varubeskattningen
innebär för hans ekonomi, blivit
än mer prekär, varigenom hans kulturskapande
insats ytterligare försvårats.
»

Herr Brandt framhöll att konstnärerna
har förmånen att slippa omsättningsskatt
när de säljer ett alster direkt från
sin ateljé. Men för att en konstnär över
huvud taget skall kunna sälja någonting
behöver han vara mer eller mindre
känd, och detta förutsätter i sin tur att
han visar sina konstverk på en utställning.
Det torde inte heller vara någon
obekant att speciellt unga konst -

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

närer, som inte är så kända, har mycket
små ekonomiska möjligheter att finansiera
en utställning. Att ordna en sådan
innebär för dem vanligen ett stort ekonomiskt
vågspel och de måste sälja en
hel del konstverk för att kunna betala
omkostnaderna för utställningen. Utbytet
av det hela blir i regel inte något
annat än att de får sina alster recenserade
och bedömda och så småningom
kanske blir kända av allmänheten.

Det kan inte ligga någon rimlig logik
i det förhållandet att ett konstverk skall
vara skattefritt vid försäljning fråh
konstnärens ateljé men inte vid försäljning
på en utställning. Det gäller dock
en produkt av samma konstutövare. Jag
tror att vi skulle göra konstnärerna en
stor tjänst, om vi läte dem få befrielse
från omsättningsskatt även vid försäljning
på utställningar. De är som sagt
beroende av att på detta sätt visa sina
alster för allmänheten, och en eftergift i
beskattningshänseende skulle innebära
en värdefull uppmuntran för dem.

Herr talman! Med det senaste anförda
ber jag att få yrka bifall till reservation
nr III.

Då det gäller punkt I i utskottets utlåtande
står den socialdemokratiska
hälften av utskottet såsom reservanter.
Herr Eriksson i Bäckmora har här framfört
utskottets uppfattning och jag skulle
därutöver bara vilja tillägga några synpunkter.

Principen bör ju vara den att en vara
endast beskattas en gång. Jordbruket
befinner sig som bekant i ett besvärligt
läge och det kan då knappast vara lämpligt
att, som reservanterna föreslår, i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
en utredning som skulle syfta till en ökning
av skatten på nya jordbruksmaskiner.
Ingen jordbrukare byter väl i onödan
sina jordbruksmaskiner såsom traktorer,
skördetröskor eller annat.

Vi talar i denna kammare ofta om den
rationalisering som bör ske inom jordbruket.
Där händer faktiskt också rätt
mycket. Mången jordbrukare ställs in -

Den allmänna varuskatten m. m.

för det problemet att han har skaffat
större marker och därigenom fått andra
betingelser som kräver speciella maskiner.
Han är alltså tvingad att antingen
köpa nya maskiner eller byta de gamla
mot begagnade som är lämpliga för hans
ändamål.

Jag anser att dubbelbeskattning av
jordbruksmaskiner är en rätt olycklig
företeelse. Jordbruksnäringen är hårt
trängd, och vi har anledning att se till
att vi inte försvårar den rationalisering
som faktiskt delvis är orsak till anskaffning
av antingen nya eller begagnade
maskiner av annan typ än vederbörande
tidigare haft. Därför vill jag yrka bifall
till vad utskottet här har föreslagit.

Herr talman! Jag ber att slutgiltigt få
yrka bifall till reservationerna nr I, II,
III och IV. I övrigt yrkar jag bifall till
vad utskottet har hemställt i sitt betänkande
nr 24.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag ber att i all korthet
få motivera reservation nr I, som gäller
den kanske mest vittomfattande av de
frågor som behandlas i detta utskottsbetänkande.

Faktum är att vi tyvärr måste bevittna
att konjunkturutsikterna för näringslivet
i dag inte är de allra bästa. Regeringen
måste val redan ha kunnat konstatera
en viss avmattningstendens. Det
finns tydliga exempel på att så är förhållandet.
Våra exportindustrier bär
mött stora besvärligheter att behålla
de köpare som vi under gångna tider har
förskaffat oss ute på de stora marknaderna.
På hemmamarknaden har vi också
svårt att klara oss mot den utifrån
kommande, allt hårdare konkurrensen.

Vilka är orsakerna till detta? En
av de allra främsta är väl att vi har ett
ständigt stigande kostnadsläge i vårt
land, vilket gör att vår produktion blir
allt dyrare. Statsmakterna har också
genom en hel del olika beslut bidragit
till att vi har fått nya kostnadsökningar,
och tyvärr är det sannolikt att de även

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Den allmänna varuskatten m. m.

i fortsättningen kommer att bidraga härmed.

Varuskatten drabbar ju näringslivets
investeringar liksom också de förbrukningsvaror
som måste användas i själva
produktionsprocessen. Den belastar därmed
alla de varor som vi skall försöka
att föra ut på världsmarknaden, och
dessa blir på så sätt dyrare. De varor
som vi producerar för vår egen hemmamarknad
blir emellertid också dyrare
på grund av denna beskattning av investeringsvarorna
och förbrukningsvarorna.
Dessa kostnadsökningar drabbar
inte de varor som importeras till vårt
land.

Herr Brandt sade i sitt anförande att
en av de bärande principerna för hela
omsättningsskatten vore att man inte
skulle få några olikheter i konkurrensförhållandena,
men det är just vad man
har skapat. Man har genom att lägga en
extra beskattning på de varor som produceras
här i landet fördyrat dessa i
jämförelse med varor som kommer utifrån.

Herr Brandt försökte göra gällande att
situationen inte är så farlig, eftersom
varuskatten inte drabbar exporten och
inte heller näringslivets råvaror. Strax
efteråt meddelade han emellertid att om
vi skulle ta bort omsättningsskatten på
investeringsvarorna och näringslivets
förbrukningsvaror, skulle det innebära
att vi måste höja skatten från 6 till 8,5
procent. Dessa siffror bevisar, om något,
tydligt och klart att denna beskattning
spelar en mycket väsentlig roll i fråga
om kostnaderna för hela vår produktionsprocess.

Jag har därför den uppfattningen,
herr talman, att det är ytterligt angeläget
att detta problem snarast prövas.
Speciellt frågan om näringslivets förbrukningsvaror
bör skyndsamt bli föremål
för en alldeles särskild behandling,
antingen det sker inom den stora skatteberedningen
eller en speciell utredning
tar sig an problemet. Saken är ganska
brådskande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna I, II, III och
IV och i övrigt till utskottets hemställan.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Det är ju inte förvånande
om regeringen slår vakt om en
skatteform som ger så mycket pengar
som omsättningsskatten visat sig ge.
Det uppges, att för räkenskapsåret
1963/64 beräknas inflyta 3 000 miljoner
kronor i omsättningsskatt. Men regeringen
bär ju även andra uppgifter än
att ta in skatt av samhällsmedborgarna.
Har t. ex. regering och riksdag
godkänt en viss målsättning på ett område,
bör de även söka ta bort de hinder
av olika slag som förhindrar uppfyllandet.

Målsättningen för jordbruket vid uppgörelsen
1959 om nytt avtal, det s. k.
sexårsavtalet, bär godkänts av både regering
och riksdag. Denna målsättning
har inte uppfyllts. Anledningarna härtill
torde vara flera. En besvärande
följd av de uppgörelser, som benämnes
tre- och sexårsavtalen, är den olikhet
i inkomsthänseende, som visat sig uppstå
mellan de områden som särskiljes
i den av lantbruksstyrelsen utförda jordbruksekonomiska
undersökningen.

Då sexårsavtalet slöts, var omsättningsskatten
icke beslutad, men den
förutsattes komma. Man visste ej storleken,
ej heller i vilket led den skulle
uttagas. I en del andra länder har livsmedel
undantagits från omsättningsskatt.
En varuskatt belastar hårdast de
mindre inkomsttagarna och mest barnfamiljerna.
Livsmedel kan man inte
undvika att anskaffa, men det kan ske
ett byte av konsumtionsvaror. En genom
varuskatt uppkommen fördyring
av en vara, som har största betydelse
för barnfamiljerna, påverkar självfallet
dessa familjers konsumtion.

Detta synes nu ske beträffande t. ex.
konsumtionsmjölk. Jag vill minnas att
högsta prisgräns för konsumtionsmjölken
år 1959 sattes till 59 öre. När om -

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

sättningsskatten infördes 1960 sattes
den till 4,2 procent. Den har därefter
höjts till 6,4 procent. Men en väsentlig
höjning av konsumtionsmjölkspriset
har även skett på så sätt, att vid regelutlösningar
enligt sexårsavtalet har
konsumtionsmjölkspriset höjts, och detta
höjda uttag har clearats över till
smörmjölken. Vid ett mjölkpris av 1,02
kronor uttages således en skatt per liter
mjölk av cirka 6,5 å 7 öre.

Enligt tillgängliga uppgifter betyder
ett med tio öre höjt eller sänkt mjölkpris
vid denna prisnivå ca 7 miljoner
kg mjölk i minskad eller ökad försäljning.
Vid höjning av priset måste således
denna mängd överföras till smörmjölken.
överskottet på smör ökar, och
förlusterna vid export av smör ökas
även. Det pris för mjölken som utvinnes
vid smörtillverkning — 20—25 öre
— får ställas i relation till konsumtionsmjölkspriset.
Här uppkommer således
en försämring som man ej har räknat
med.

Smöret får en gentemot margarinet
försämrad konkurrenskraft genom omsättningsskatten.
Ur folkhälsosynpunkt
är det önskvärt att behålla konsumtionen
av mejerivaror. Avsättningssvårigheterna
för mejeriprodukter är en av
orsakerna till de besvär jordbruket har
att dras med. Man kan med fog säga
att jordbrukaren-producenten — i varje
fall tidvis — får betala omsättningsskatten
på smöret. På grund av avtalets
regler kan han inte ta ut beloppet
av konsumenterna.

Bärande skäl finnes således för en
avveckling av omsättningsskatten i
första hand på mejerivaror. Det belopp
som friställes kan användas på olika
sätt. Priserna kan sänkas t. ex. och
en ökad konsumtion på grund därav
minska exportförlusterna. Det kan även
tänkas att konsumenterna får en del som
prissänkning och producenterna en del
av skatten restituerad. Då omsättningsskatten
på smör inte kan tagas ut av
konsumenterna bör, tycker jag, skatten

Den allmänna varuskatten m. m.

under alla förhållanden restitueras. De
tekniska skäl som förebäres emot är
inte avgörande. Värre problem har lösts
under jordbruksregleringens tidevarv.
De har inte förbisetts av motionärerna
och kan inte få vara avgörande då de
inte är olösliga.

Vill finansministern ersätta det skattebortfall
som uppstår, kan han kompensera
genom att höja skatten på alkoholhaltiga
drycker och tobak. En sådan
åtgärd kan alltid försvaras; det
kan däremot inte åtgärder som bidrar
till att förhindra en uppställd målsättning
och som ändrar naturliga och riktiga
konsumtionsvanor hos särskilt
barnfamiljer. Detta kan även leda till
ett sämre hälsotillstånd hos barnen.
Högre priser på sprit än vad som häromdagen
åsattes dessa varor tror jag
däremot leder till ett bättre hälsotillstånd
hos vuxna. I varje fall leder ett
bättre nykterhetstillstånd till minskade
utgifter för samhället på många områden.
Detsamma gäller tobak. För samhället
har ett sådant byte av skatteobjekt
således den största betydelse.

Jag ställer, herr talman, inte något
yrkande på denna punkt, då det inte
föreligger någon reservation.

När det gäller yrkandet att fiskarnas
redskap skall undantagas från omsättningsskatt
måste jag framhålla, att fiskarnas
yrke och arbete är riskfyllt,
inte minst ur den synpunkten att de
ofta förlorar sina redskap. Att helt täcka
denna risk genom försäkringar torde
vara uteslutet. Redskapen utsättes
även för stark förslitning och blir därigenom
en del i fiskarens utgifter, som
ej ytterligare bör höjas genom skatt.
Några »tekniska» svårigheter, vilka
skulle anses vara avgörande, kan ej heller
här åberopas.

Att fortsätta med dubbelbeskattningen
av begagnade traktorer och jordbruksmaskiner
anser jag uteslutet. De
som reserverat sig på denna punkt anser
sig tydligen vara ute på svag is, då
de endast begärt utredning. Har be -

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Den allmänna varuskatten m. m.

gagnade bilar undantagits från omsättningsskatt,
kan ett bibehållande av
skatten på begagnade traktorer ej motiveras.

Jag yrkar, herr talman, således bifall
till reservation nr II och bifall till utskottets
förslag att från omsättningsskatt
undantaga begagnade traktorer,
maskiner och redskap.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Utskottets talesman
undrade om vi råkat ut för en olycka
vid motionsskrivningen, och det kan
man säga att vi har. Klämmen var riktig,
men lagförslaget blev inte som det
skulle vara. Sådant kan ju hända i detta
hus.

Sedan talade utskottets talesman
bl. a. om att det är svårt att avgöra
vem som är yrkesfiskare. Ur yrkesfiskets
synpunkt är den saken ganska klar,
och det behöver inte uppstå några svårigheter.

Jag kan i detta sammanhang nämna,
att jag här har det danska lagförslaget
— jag skall inte läsa det hela,
bara några ord! Dansk Fiskeriforening
har träffat avtal med departementet for
Told- og Forhrugsafgifter, gående ut på
att fiskeredskap skall vara fria från
omsättningsskatt. Inte tror jag att de
svenska myndigheterna är sämre när
det gäller att klara detta än de danska,
så den saken lämnar jag åsido.

Sedan hänvisar utskottet till vad utskottet
anförde hösten 1961, och det
kanske var riktigt då. Men här har jag
en uppgift från sjöfartsstyrelsens kartbyrå,
enligt vilken antalet i Nordsjön
lokaliserade vrak nu är uppe i 148
stycken. Då förstår säkert både utskottets
talesmän och andra att det föreligger
mycket stora risker att förlora
sina fiskeredskap, i synnerhet bottenredskapen.

Yrkesfiskarna har också blivit tvungna
att undan för undan söka sig till
nya fångstplatser, och eftersom botten -

förhållandena då är okända, kommer
fisket i många fall att bedrivas i sådana
vatten där bottnen är olämplig.

Jag tror inte att vi fiskare skulle ha
reagerat så starkt, om vi bara inte
hade varit tvungna att betala skatt på
nya redskap, som ersätter de förstörda.
Det måste ju kännas mycket bittert
att köpa nya redskap den ena dagen
och mista dem igen några dagar senare
eller få dem så förstörda att man måste
gå i land och reparera dem för kanske
tusentals kronor.

När jag talade i denna fråga 1961,
var inte så särskilt många ledamöter
närvarande, kanske till och med färre
än i dag. Jag nämnde då om hur en
ny fiskebåt hemma på öckerö hade utrustats
med redskap för 40 000 kronor
och att man redan under första månaden
miste redskap för 22 000 kronor.
Man betalade sålunda omsättningsskatt
först på 40 000 och sedan på de 22 000
kronorna för nya redskap. Alla förstår
säkert att sådant känns mycket hårt —
i synnerhet när man som jag tror att
det inte skulle erbjuda några större
svårigheter att komma till rätta med
denna sak.

Vidare har det sagts att omsättningsskatten
skall tas ut vid försäljning, men
detta ställer sig mycket svårt för västkustfiskarnas
del. De fångar i huvudsak
sill, som till 70—90 procent säljes
på utlandsmarknaden. Där får de konkurrera
med sina norska och danska
kolleger, vilka inte har någon omsättningsskatt
på redskap. Norrmännen
har visserligen en omsättningsskatt på
11 procent men får enligt uppgift subventioner
på 15 å 20 procent.

Ju mer redskap vi förlorar, desto
mera skatt får vi betala — nog är val
detta mycket märkligt! Konsekvensen
blir ju, att ju större förlusterna är, desto
högre skatt och mindre fångster.

Det skulle vara mycket att tillägga i
denna fråga, men jag förstår att kammarens
ledamöter väntar på att debatten
skall ta slut. Jag nöjer mig därför

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

med det anförda och ber, herr talman,
att få yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen
nr II.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
i denna fråga än det som tidigare
framställts av herr Eriksson i Bäckmora.
Herr Mattsson och jag har emellertid
avgivit en blank reservation, och jag
vill med några ord redovisa vad denna
innebär.

Vi har inte ansett oss kunna biträda
en del motioner i vilka begärts att omsättningsskatten
skulle avskaffas på livsmedel.
Det betyder dock ingalunda att
vi inte kunde ha varit intresserade av
detta. Men lika litet som vi kunde vara
med om att biträda förslaget om avskaffande
av omsättningsskatten på näringslivets
investeringsvaror, lika litet
kunde vi biträda motsvarande förslag
rörande livsmedlen.

För båda dessa varugrupper, som i
motionerna endast behandlas i stort,
måste det ur beskattningssynpunkt uppstå
mycket svårbemästrade gränsdragningsproblem.
Vad är det som är livsmedel
och vad är det som inte är livsmedel?
Motsvarande fråga kan ställas
då det gäller investeringsvaror inom
produktionen: Vad är det som hör hit
och vad är det som inte hör hit? Utskottet
har också uttalat att det komme
att uppstå mycket stora redovisningsoch
kontrollsvårigheter, om sådana här
undantag skulle medgivas.

Vidare skulle inkomstbortfallet bli
mycket stort — utskottets talesman sade
att det skulle bli 30 procent av omsättningsskattens
totalsumma. Då blir frågan,
hur den glugg skulle fyllas som
uppstår genom detta inkomstbortfall.

Herr talman! Det enda jag egentligen
skulle vilja tillägga i denna omsättningsskattedebatt
är ett uttalande av den förvåning
man måste hysa över tidningsdebatten
i samband med den senaste

Den allmänna varuskatten m. m.

jordbruksuppgörelsen. Regeringen mycket
närstående pressorgan har dag efter
dag i långa artiklar lämnat besked om
hur jordbruket pungslår konsumenterna.
Men det har inte skrivits ett ord om
omsättningsskatten, trots att denna skatt
på vissa varor tar procentuellt mer av
konsumenterna än vad jordbrukaren
får för de råvaror som ingår.

För att konsumenterna skall kunna
bedöma orsakerna till de ständigt stigande
priserna på livsmedel borde det
väl åtminstone för en vederhäftig tidningspress
vara angeläget att påvisa
även andra fördyrande faktorer och
därvid även omsättningsskatten. Så har
emellertid inte skett.

Från jordbrukets sida är vi angelägna
om att konsumenterna inte skall bii
uppskörtade. Då jordbrukets andel i
livsmedelspriserna kan hållas så låg
som fallet är måste det ju vara angeläget
att även från annat håll all möjlig återhållsamhet
iakttages. Finansminister
Sträng har vid ett tillfälle sagt att »egnahemsägarna
är vårt folk». Vi kan från
jordbrukets sida med ännu större skäl
säga att konsumenterna är vårt folk.
Och liksom finansminister Sträng slår
vakt om de sina, så har vi från jordbrukets
sida all anledning att slå vakt
om de våra, alltså konsumenterna. Det
är av flera anledningar vi gör det. Vi
vill att varorna skall ha ett pris som
konsumenterna kan betala, för att de sålunda
skall kunna förbruka den varuproduktion
vi ställer till marknadens
förfogande. Vi anser att detta är en bärande
förutsättning, och vi vill framför
allt inte att herr Sträng skall mer än
nödvändigt fördyra varorna och på det
sättet försvåra avsättningen.

Nu utreds ju dessa frågor, och vi hoppas
att utredningen inom inte alltför
lång tid skall kunna lägga fram förslag,
så att ärendet får tas under förnyat
övervägande.

Herr talman! Jag har som sagt intet
annat yrkande än det herr Eriksson I
Bäckmora framställt.

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Den allmänna varuskatten m. m.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Bara några ord på en
enda punkt, nämligen den där utskottet
avvisat motionsyrkande! om att bibeln
och delar av bibeln skulle undantagas
från allmän varubeskattning.

Tanken avfärdas av utskottet av två
skäl. Det första skälet som åberopats,
är av så att säga praktisk natur. Det
skulle bli alltför mycket av administrativt
krångel, tycks utskottet mena, om
det över bokhandelsdiskarna härvidlag
skulle göras en åtskillnad. Jag skall inte
närmare ingå på det argumentet — bara
konstatera att jag inte känner mig helt
övertygad. Utskottet har ju för egen del
i resonemanget skjutit in ett »måhända»,
vilket onekligen också röjer en viss
tveksamhet och osäkerhet från utskottets
sida.

Det andra argumentet för avslag intresserar
faktiskt mera. Det skulle, tycks
utskottet mena, strida mot religionsfrihetens
principer att göra ett undantag
för just bibeln — och alltså inte för t. ex.
koranen eller Mormons bok eller någon
bekännelseskrift för någon icke kristen
rörelse eller religion. Men, herr talman,
detta är väl ändå att ställa saken på
huvudet och att pressa religionsfrihetsbegreppet
in absurdum.

Religionsfrihet — vad är det? Det är
— därom är vi väl alla överens — någonting
från principiell synpunkt fundamentalt
viktigt och något som vi för
ingen del vill uppgiva, kort sagt och
enkelt uttryckt: rätten att fritt bekänna
och utöva sin religion. Men att detta
någonsin skulle kunna stå i vägen för
en åtgärd som avser dels att markera
den kristna urkundens absoluta och
enastående särställning genom hela vår
historia, dels också att i den nu levande
generationen möjliggöra och vidga dess
spridning är, som jag ser det, något
ganska orimligt. Yi lever ändock — med
officiell statlig sanktion — i ett evangeliskt
kristet land, där det t. ex. i den nya
grundskolans läroplan betonas, att bibeln
skall stå i centrum för undervis -

ningen och att eleverna skall göras val
förtrogna med bibelns religiösa och
etiska budskap och få en god biblisk
allmänbildning — jag citerar här den
nya läroplanen.

Herr talman! Även om jag förstår, att
den sak vi motionärer här tagit upp,
inte nu har någon utsikt att leda till
framgång — jag skall inte ställa något
yrkande på denna punkt — har jag ändå
bestämt velat opponera mig mot att man
använt just religionsfrihetsbegreppet
som ett skäl för att avfärda vår begäran
om skattebefrielse. Det kan utan tvivel
med god rätt åberopas i andra sammanhang,
men absolut inte här. De bärande
element som hela vår kultur vilar på,
skulle över huvud taget inte kunna förstås
utan intim förtrogenhet med bibeln.
Detta markerar bibelns odisputabla särart.
Det är också mer än vad som kan
sägas restlöst om någon annan bok.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Vi är ett par motionärer
i denna kammare som har begärt att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle begära ett förslag till 1964 års
riksdag beträffande beskattning av traktorer
i vägtrafik. Detta vill utskottet,
som utskottets talesman herr Brandt här
framhållit, inte vara med om, trots att
denna fråga är ett tiotal år gammal och
trots att två utredningar fört fram förslag
i denna riktning.

Varför vill utskottet då inte biträda
denna motion? Utskottet säger först enhälligt
bl. a. »att de nuvarande förhållandena
inte är tillfredsställande vare
sig med hänsyn till rättvisekravet eller
i fråga om väghållningskostnaderna»,
såsom också herr Brandt redan här sagt.
Det står vidare i utskottsutlåtandet att
det är viktigt »att frågan får sin snara
lösning, då ett försatt dröjsmål kan bidraga
till att traktortrafiken på väg ökar
ytterligare på lastbilstrafikens bekostnad».

Ja, allt detta är så riktigt. Men ändå
avstyrker bevillningsutskottet motionen

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

med hänvisning till att Kungl. Maj :t har
denna fråga under prövning. Jag måste
säga att jag har litet svårt att följa logiken
i bevillningsutskottets resonemang.
Om bevillningsutskottet vill ha en snar
lösning — och det är vi alla överens om
— varför kan det då inte liksom motionärerna
begära ett förslag till 1964 års
riksdag? Eller är det så — jag vill inte
vara elak men undrar ändå — att det
skulle vara en alltför snar lösning efter
ett tioårigt utredningsarbete?

Låt mig till sist, herr talman, bara
säga att jag just med hänvisning till vad
bevillningsutskottet anfört i sakfrågan
ber att få yrka bifall till yrkandet i motion
nr II: 427.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Den allmänna varuskatten
drabbar vissa kategorier av skattepliktiga
företag särskilt hårt. Jag ber
i några få ord att få beröra dessa. Det
gäller framför allt de mindre företag
som sysslar med underhålls-, serviceoch
uthyrningsverksamhet. Dessa företag
utför ofta arbeten åt större företag.
Dylika arbeten beläggs enligt lagen om
allmän varuskatt med omsättningsskatt
om det är ett serviceföretag som utför
arbetet. Om exakt samma arbete däremot
utförs av inom det beställande
företaget anställda reparatörer, utgår
ingen varuskatt.

Denna bestämmelse i varuskatteförordningen
har kommit att medföra att
företag, som tidigare ansett det vara
ekonomiskt och rationellt att överlåta
underhållet av maskiner, fordon, redskap
m. m. på företag inom reparationsoch
servicebranschen, numera i allt
större utsträckning själva utrustar verkstäder
och anställer reparatörer för
att utföra sådana arbeten och på detta
vis legalt undvika varuskatten.

Det säger sig självt att en sådan utveckling
får ett mycket ogynnsamt inflytande
på sysselsättningen inom de
mindre företag som är verksamma inom
dessa branscher. På samma sätt verkar

Den allmänna varuskatten m. in.

den skattefrihet som medges vissa s. k.
fritidsföretagare jämligt 13 § varuskatteförordningen.
Enligt denna paragraf
medges skattefrihet för mer eller mindre
illojala företag eller företagare på samma
arbeten som de lojala, stationära företagen
är skyldiga att betala varuskatt
på. Det synes mig anmärkningsvärt
att utskottets majoritet understryker att
dessa inte bara slipper erlägga varuskatt,
utan att de dessutom sannolikt
undandrar sig inkomstbeskattning. Detta
senare faktum borde väl, herr talman,
göra det än angelägnare att undersöka
dessa förhållanden i stället för att anföra
dem som ett argument för frihet
även från varuskatt!

Då jag inte gärna vill tro att regeringen
eller utskottets majoritet avsiktligt
vill försvåra möjligheterna för dessa
företag, synes det mig rimligt med
en justering av berörda förhållanden i
syfte att eliminera den diskriminering
av vissa företag och arbeten som här
föreligger.

Jag ber, herr talman, med detta få
instämma i tidigare gjorda bifallsyrkanden
till reservationen IV) av herr Hagberg
m. fl.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Här har redan sagts så
mycket, att det kunde vara skäl för mig
att komma med en lång replik, men
jag tar för givet att kammaren blir
tacksam om jag inte gör det.

De motioner som behandlas i detta
betänkande —• det är inte mindre än
13 stycken på lika många områden —
vittnar om hur många intressen det
finns. Var och en vill ha undantag för
sitt speciella område. Herr Hamrin i
Jönköping var ensam om att tala för
sin motion, herr Johansson i öckerö
ville för sin del ha särskilda regler för
fiskeredskap; den ene vill ha det och
den andre det, men de har inte vunnit
allmänt gehör. Jag tror det är mest rättvist
om riksdagen visar kallt hjärta och
avslår alla motioner om undantag, ty

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Den allmänna varuskatten m. m.

skattereglerna bör i möjligaste män göras
generella. Därest en förändring måste
vidtagas, bör den saken överlämnas
till den skatteberedning som arbetar
och som överväger alla faktorer, även
statens behov av inkomster.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 24,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 131 ja och 63 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

\Pnnkten

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

dels ock på bifall till reservationen II);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 24,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herr Hagberg in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Hem Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 103 ja och 95 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten C

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten D

Hem talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen III);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Hem Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punk -

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

ten D) i utskottets betänkande nr 24,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
III) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 103 ja och 96 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna E och F

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten G

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen IV);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
G) i utskottets betänkande nr 24,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
IV) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

Den allmänna varuskatten m. m.

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 104 ja och 95 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten H

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen V);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Brandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
I) i utskottets betänkande nr 24,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
V) av herr John Ericsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 95 ja och 103 nej,

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Interpellation ang. en utvidgad brottsförebyggande verksamhet inom skolans ram

varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
V) av herr John Ericsson
m. fl.

Punkten J

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 427;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kammarens sammanträde
fredagen den 19 innevarande
april.

§ 12

Interpellation ang. en utvidgad brottsförebyggande
verksamhet inom skolans
ram

Ordet lämnades på begäran till

Herr WENNERFORS (h), som yttrade: Herr

talman! Den ökande butiksstöldsfrekvensen
tilldrar sig allt större
uppmärksamhet. Ett vaktföretag har
sammanställt en statistik över antalet
gjorda ingripanden. Den visar att det
under år 1956 gjordes 974 ingripanden,
under 1959 2 504, under 1961 2 642 och
under 1962 3 360. Följande tabell visar
åldersfördelningen hos de med butiksstöld
ertappade:

År	—14	15—19	20—69	70—	Summa
1956	412	87	442	33	974
1959	919	304	1 209	72	2 504
1960	865	376	1 542	104	2 887
1961	728	268	1 471	175	2 642
1962	954	424	1 812	170	3 360
Det	bör	observeras att	dessa	siffror
endast	svarar mot	antalet gjorda	ingri-

panden. Omfattningen av kontrollverksamheten
har dessutom varit varierande
under åren och under årets olika månader.
Med hänsyn till detta kan endast
antaganden göras beträffande antalet
stöldtillfällen, d. v. s. både avslöjade och
icke avslöjade butikstjuvar. Emellertid
kan det nämnas att uppgifter från olika
detaljhandelsföretag talar för en kraftig
ökning av stölderna i butiker, snabbköp
och varuhus.

Det mest oroande är det stora antalet
avslöjade stölder bland barn och
ungdom. Ovannämnda statistik visar att
ca 40 % av samtliga ingripanden avser
denna kategori. Det tycks i många fall
vara fråga om impulsbrott och engångsföreteelser.
Men om stölden ej upptäckes,
kan impulstjuven utvecklas till den
beräknande vanetjuven. I andra fall ertappas
också avsevärt mera förslagna
ungdomar, som satt snattandet i system.
Det berättas från ett detaljhandelsföretag
att man till och med avslöjat
små gäng av skolungdomar, som
nästan haft till sport att »knycka» under
frukostrasten.

Gemensamt för detaljhandelsföretagen
bär varit att man i första hand försökt
vidtaga förebyggande åtgärder,
t. ex. genom intensifierad övervakning
eller genom att som förstahandsåtgärd
ta kontakt med det ertappade barnets
föräldrar. Men alla målsmän inser inte
händelsens allvarliga karaktär, varför
kontakter med barnavårdsnämnd eller
polismyndighet blir nödvändiga.

Även samhället måste pröva vad som
kan göras för att förebygga. Mycket görs
visserligen redan för att förebygga ungdomskriminalitet,
men man önskar att
insatserna ökades just på detta speciella
område, eftersom det här kan
bli fråga om själva inkörsporten till
brottsligt beteende.

Av länsskolnämndernas rapporter till
överstyrelsen framgår att man i ett län
bär prövat en form för brottsförebyggande
verksamhet inom skolans ram.
Denna bär byggt på samverkan mellan

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

Interpellation ang.

hem, skola och polismyndighet, där
bl. a. företrädare för statspolisen liar
haft lektioner i skolan. Jag tror att denna
typ av insatser från polisens sida
kan utgöra ett mycket värdefullt komplement
till den fostran till hederlighet,
som dagligen bedrives av lärarna
i våra skolor.

Jag anser denna verksamhet vara så
värdefull, att den bor tjäna till efterföljd.
Av länsskolnämndens rapport
framgår också att hjälpmedel för denna
verksamhet i form av text, bilder
o. dyl. är närmast obefintliga. Denna
brist borde kunna avhjälpas.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd att medverka
till en utvidgad brottsförebyggande
verksamhet inom skolans ram med
hänsyn till den ökade butiksstöldsfrekvensen
bland barn och ungdom?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. stödet till fläsk- och
fodersädesproduktionen

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELMWALL (ep), som yttrade:

Herr talman! Exportöverskottet av
fläsk har varit och synes alltfort vara
ett svårbemästrat problem för jordbruket.
Undersöker man orsakerna till
denna överproduktion kommer man
fram till slutsatsen, att vissa åtgärder
i samband med jordbruksregleringen
starkt bidragit till denna utveckling.
De stora överskotten har framkommit
efter 1956. Ett efter prissättningen på
fläsk lågt fodersädspris har till och
med framkallat en industriproduktion,
där många icke jordbrukare begagnat
tillfället att utnyttja marginalerna i direkt
vinstsyfte. Fodersädsodlarna har
genom slaktavgifter och ett i förhållan -

stödet till fläsk- och fodersädesproduktionen

de till den färdiga produkten — fläsket
—• för lågt pris på fodersäden fått betala
exportförlusterna på fläsk. Försäljning
framtvingas på hösten till följd
av att fodersädsodlaren —• i likhet med
den som odlar brödsäd -— då måste erlägga
likvid för inköpta produktionsmedel.
Vissa år har överskottet producerats
så gott som helt på importerat
foder.

Slaktavgifterna har icke differentierats
så, att de bromsat fläskproduktionen
för export. En differentiering av
slaktdjursavgifterna har skett i Norrland
för nöt och från början av år 1963
även på svin. Överskott av nötkött har
ej förelegat före 1962. Men från det att
slaktavgift infördes har slaktavgift uttagits
på nötkreatur för att stödja export
och lagring av fläsk. Tydligt är,
att Norrland, genom den förändring
av slaktdjursavgifterna som skedde i
början av 1963, i högre grad än tidigare
får bidraga till exportförlusterna.
Samma torde förhållandet vara med
vissa andra områden som ej deltager
i överskottsproduktionen.

Gör man upp ett diagram över fodersädspriserna,
slaktavgifterna och fläskproduktionen,
finner man att sedan
1956 låga fodersädspriser och slaktavgifter
direkt orsakat den stora överskottsproduktionen
av fläsk för export.
Ett bättre avvägt fodersädspris skulle
bromsat den s. k. »kommersiella» fläskproduktionen,
i första hand hos icke
jordbrukare. Genom ett på annat sätt
avvägt kliringsystem för slaktavgifterna
hade överskottsproduktionen för export
kunnat stävjas på ett tidigt stadium, och
betydande summor hade sparats åt det
svenska jordbruket.

Riksdagen begärde 1961 att frågorna
om stödet åt fläskproduktionen och fodersädsproduktionen
och om sambandet
mellan åtgärderna till stöd åt dessa
produktionsgrenar skulle närmare utredas.
De förslag, vartill utredningen
kunde föranleda, skulle snarast föreläggas
riksdagen. Utredningsuppdraget

Andra kammarens protokoll 1963. Nr 15

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

Interpellation ang. stödet till fläsk- och fodersädesproduktionen

överlämnades till statens jordbruksnämnd.
År 1962 överlämnades även till
jordbruksnämnden att överväga lagring
av fodersäd ute på gårdarna, eventuellt
i samband med ett system för belåning.
En för producenterna förlustbringande
export av fodersäd på höstarna kan då
undvikas. Denna export ger handeln
vinstmarginaler men belastar både den
som producerar fodersäden och den
som köper den för att producera animalier.

Med stöd av vad jag här anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

Avser herr statsrådet, i anledning
av utredningen om stödet till fläskproduktionen
och till fodersädsproduktionen
och om sambandet mellan dessa
åtgärder, att framlägga förslag i berörda
frågor, samt rörande möjlighet för
fodersädsodlarna att tillgodogöra sig
ett bättre pris genom utjämningslagring
på gårdarna kombinerad med ett
system för belåning och, liksom för
brödsäden, ett fastställt inlösenpris?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr 7,
i anledning av Rungl. Maj:ts proposition
med ''förslag till lag angående ändring
i lagen om val till riksdagen m. in.
jämte i ämnet väckta motioner;
statsutskottets utlåtanden:
nr 51, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,

nr 52, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avlösning av vissa
pensionsförpliktelser i Enskilda järnvägarnes
pensionskassa,

nr 53, i anledning av väckta motioner
om försäljning till allmänheten av statens
aktier i LKAB, m. m., och

nr 54, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för uppförande i
statsbudgeten av anslag till avlöningar;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 6 § förordningen
den 23 november 1956 (nr 545) angående
omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall, m. m., och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående upphävande i viss del av den
vid förordningen den 25 maj 1941 (nr
251) om särskild varuskatt fogade varuförteckningen,
m. in.;

bankoutskottets utlåtande nr 13, i anledning
av väckta motioner angående av
kooperativa föreningar m. fl. bedriven
sparkasse- och lånerörelse;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av väckt motion
om viss ändring av bestämmelserna angående
inregistrering av fartyg m. in.,
och

nr 17, i anledning av väckt motion
om översyn av kyrkomusikers tadgan;

tredje lagutskottets utlåtande nr 13, i
anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändring i
byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr
385) in. in., dels ock i ämnet väckta
motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition om utvidgning av Gotska
Sandöns nationalpark, och

nr 11, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående riktlinjer och organisation
för naturvårdsverksamheten,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 17, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande reklamens
omfång och kostnader,

nr 18, i anledning av väckt motion

Onsdagen den 17 april 1963

Nr 15

om åtgärder mot trafikfarliga djurpassager,

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående möjligheterna att bereda åldringar
ökad sysselsättning,

nr 20, i anledning av väckt motion
om utredning rörande sjukfrekvensen
för män och kvinnor,

nr 21, i anledning av väckta motioner
om kurativ verksamhet till stöd åt
ensamstående mödrar in. fl., och

nr 22, i anledning av väckta motioner
om en sociologisk undersökning rörande
gifta kvinnors förvärvsarbete.

§ 15

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 9, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
för budgetåret 1963/64 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 136, till Konungen
i anledning av motion om åtgärder
mot falskskyltning av motorfordon.

§ 16

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 120, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.,

nr 130, angående reseersättning åt
församlingspräster m. m.,

nr 135, med förslag till lag om ändring
i lagen den 4 januari 1927 (nr 1)
angående tillstånd till försäljning av
kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt,
in. m.,

nr 139, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § valutalagen den 22
juni 1939 (nr 350), m. m.,

nr 140, angående vissa ändringar i

statliga avlönings- och pensionsförfattningar,
m. m.,

nr 142, angående ökad utbildning av
läkare,

nr 143, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 42 § lagen den 25
oktober 1957 (nr 577) om prästval,
nr 144, angående riktlinjer för utformningen
av skolväsendets centrala
ledning m. m.,

nr 145, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 och 87 § § barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97),
nr 147, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. in.,

nr 151, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. m.,

nr 152, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att för Sveriges del godkänna
ändring i konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,

nr 153, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 13 november 1936
(nr 567) om domkapitel,
nr 154, om överlåtelse till Karlskrona
stad av visst markområde ii staden, samt
nr 155, om överlåtelse till Skövde stad
av visst markområde i staden.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 17

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 25, angående anslag till stöd
åt Aktiebolaget Statsgruvor, motionerna:
nr 852, av herr Björkänge m. fl., och
nr 853, av herr Hermansson m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 77, angående anslag till åtgärder
mot silikos, luftföroreningar och tobaksrökning,
motionen nr 854, av fröken
Elmén och herr Westberg;

i anledning av Kungl. Maj ds skrivelse
nr 94, med överlämnande av redogörel -

Nr 15

Onsdagen den 17 april 1963

se från Nordiska rådets svenska delegation
motionerna:

nr 855, av herr Gustafsson i Borås,
och

nr 856, av herr Wiklund;
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 96, med förslag till lag om
ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningar!]
a till 20 § kom munal sk a tte l age n
den 28 september 1928 (nr 370), m. in.,
motionerna:

nr 857, av herr Carlsson i Stockholm
m. fl.,

nr 858, av herr Hermansson m. fl., och
nr 859, av herr Nilsson i Svalöv m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 99, med förslag till vissa organisationsändringar
inom överståthållarämbetets
skatteavdelning, m. m., motionen
nr 860, av herr Kollberg m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 108, angående vissa anslagsfrågor
m. m. rörande det militära försvaret
under budgetåret 1963/64, motionen
nr 861, av herr Turesson m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 109, angående anslag till markförvärv
för övningsfält för budgetåret
1963/64 m. in., motionen nr 862, av herr
Börjesson i Falköping in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 110, angående medelsbehoven
under försvarsgrenarnas avlöningsanslag
för budgetåret 1963/64 m. m., motionen
nr 863, av herrar Mattsson och
Antonsson;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 111, angående förslag om ökad
lärarutbildning m. m., motionerna:

nr 864, av herr Anderson i Sundsvall
m. fl.,

nr 865, av fröken Elmén m. fl.,
nr 866, av herr Eskel m. fl.,
nr 867, av herr Kållstad m. fl,
nr 868, av herr Larsson i Hedenäset
in. fl.

nr 869, av herrar Larsson i Norderön
och Fälldin,

nr 870, av herr Nordstrandh m. fl.,
och

nr 871, av herrar Wennerfors och
Nordstrandh;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 112, angående förbättring av
arbetssituationen för rektorerna vid
statliga gymnasier m. m., motionen nr
872, av herr Nordstrandh m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 113, angående anslag för budgetåret
1963/64 till Nordiska museet
m. m., motionen nr 873, av herr Gustafsson
i Kårby;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 119, angående fackrepresentationen
i skolstyrelserna, motionerna:
nr 874, av herr Wennerfors m. fl., och
nr 875, av herr Westberg m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 124, med förslag till lag om
igångsättniingstillstånd för byggnadsarbete,
motionen nr 876, av herr Nilsson
i Gävle m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.06.

In fidern

Sune K. Johansson

Torsdagen den 18 april 1963

Nr 15

Torsdagen den 18 april

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhålles om tjänstledighet
från riksdagsgöromålen under tiden 18
—26 innevarande april för fullgörande
av militärtjänst.

Stockholm den 18 april 1963

Hans Wachtmeister

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 2

Svar på fråga ang. översyn av skördeskadeförsäkringens
grunder

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Magnusson i Nennesholm
har frågat mig, om jag är villig
att låta verkställa en översyn av
skördeskadeförsäkringens grunder i syfte
att motverka det ojämna utfall som
förekommit i förhållande till uppkomna
skador.

Ersättningarna för 1962 års skördeskador
har fördelat sig på områden i
god överensstämmelse med det skördeläge,
som noterades för områdena i fråga
i årsväxt- och skörderapporten för
den 15 oktober i fjol. Sålunda har inom
de områden, där de sämsta skördarna
observerats, utgått de förhållandevis
största ersättningarna. Något som
skulle tyda på att det förekommit så -

dan ojämnhet som herr Magnusson
åsyftar har ännu ej framkommit.

Liksom i flera tidigare svar på frågor
i ämnet vill jag erinra om att den
skördestatistiska nämnden fortlöpande
granskar systemets ändamålsenlighet
och vidtar eller föreslår de jämkningar
av beräkningsgrunderna, som den finner
önskvärda. Åtskilliga förbättringar
har redan efter förslag av nämnden
hunnit genomföras och flera är säkerligen
att vänta.

Någon annan form av översyn av systemets
grunder synes mig inte vara
erforderlig för närvarande.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Magnussons fråga.

Vidare anförde:

Herr MAGNUSSON i Nennesholm
(ep):

Herr talman! Jag vill gärna rikta ett
tack till jordbruksministern för att han
så snabbt besvarat min enkla fråga.
Svaret var emellertid inte så positivt
som jag hade hoppats med tanke på de
erfarenheter man på detta område gjort
ute i bygderna.

Jordbrukarnas inkomstförhållanden
har under den senare tiden varit i
blickpunkten. Det avtal som har träffats
mellan statsmakterna och jordbrukets
företrädare har väl inte givit jordbrukarna
vad de ansåg sig vara berättigade
till. Trots detta tror jag att besvikelsen
över utfallet av skördeskadeförsäkringen
är större än besvikelsen
över avtalet. Kan man inte rätta till denna
försäkring på något sätt, får den säkert
i framtiden svårt att fungera, eftersom
förtroendet för försäkringen nog
fått en allvarlig knäck.

3* —Andra kammarens protokoll 1963. Nr 15

Nr 15

Torsdagen den 18 april 1963

Svar på fråga ang. översyn av skördeskadeförsäkringens grunder

Det förvånar mig att statsrådet säger
att det inte har framkommit något som
skulle tyda på att det förekommit en
sådan ojämnhet som jag påtalat i min
enkla fråga. Det har väl i nästan alla
Sveriges tidningar påpekats hur ojämnt
utfallet blivit. Inte minst under de senare
dagarna har jag i tidningspressen
observerat att man i olika delar av
landet hållit stora möten, där man
t. o. m. beslutat att skriva till Kungl.
Maj :t i saken. Att detta inte kommit
fram förvånar mig.

Var felet ligger, vet jag inte. Det är
därför jag har frågat, om inte jordbruksministern
vore villig att göra en
översyn av försäkringens grunder eller
av behandlingen av ansökningarna och
även den rent tekniska uträkningen.
Någonstans måste det finnas ett fel. I
Jönköpings län har det faktiskt förekommit
att man i t. ex. ett område med
en hel del mossjord, som av naturen är
vattensjuk, ej fått någon ersättning genom
skördeskadeförsäkringen, medan
jordbrukarna har fått i en grannsocken
där det är relativt torr och genomsläpplig
jord. Det är sådant som gör att
jordbrukarna frågar sig efter vilka
grunder ersättning från försäkringen
egentligen utgår.

I en kommun som gränsar till min
egen finns två stora byar med i den
ena ett tjugutal, i den andra ett trettiotal
jordbrukare. I samtliga fall är det
fråga om en likartad produktion, en likartad
användning av den öppna jorden.
Ändå har i den ena byn en och i
den andra två jordbrukare blivit utan
ersättning från skördeskadeförsäkringen,
medan alla andra erhållit sådan ersättning.
Både för dem som blivit utan
ersättning och för dem som fått ersättning
verkar detta fullständigt oförklarligt.
Det finns inte heller någon förklaring
till att av två grannar, som använt
sin areal på samma sätt, den ene fått
ersättning och den andre inte.

Det är sådant som bär gjort att man
börjat misstro försäkringen. Det kan bli

till skada för framtiden. En försäkring
är ju till för att skapa trygghet åt försäkringstagarna.
Den försäkring det här
gäller skall ge jordbrukarna ett grundskydd,
och rubbas förtroendet för detta
grundskydd, har försäkringen förfelat
sitt syfte, nämligen att skapa trygghet.
Jag hade därför hoppats på ett mera
positivt svar från jordbruksministern,
även om slutorden — om de tolkas välvilligt
— kan ge vid handen att man
tack vare de undersökningar som görs
av den skördestatistiska nämnden kanske
kan få dessa felaktigheter, som någonstans
måste finnas, rättade så att det
i framtiden inte skall behöva förekomma
så ojämna utfall av försäkringen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Om jag fattat herr Magnusson
i Nennesholm riktigt, hade två
jordbrukare inom samma uppskattningsområde
haft likvärdiga grödor men endast
den ene fått ersättning från skördeskadeförsäkringen.
Om något sådant
har inträffat, måste ett direkt fel ha
blivit begånget — såvida det inte trots
allt förelegat sådana skillnader mellan
grödorna som kunnat motivera att endast
den ene jordbrukaren fick ersättning.
En god skörd på en gröda kan
ju uppväga ett sämre resultat av en annan
gröda. Men om herr Magnussons
framställning är riktig, medger jag villigt
att ett fel föreligger. Sådant bör påtalas
och måste självfallet rättas till.

För övrigt vill jag påpeka, att det nya
systemet hittills egentligen endast kunnat
prövas i fråga om fjolårets skörd;
de ersättningar som utgått tidigare har
varit obetydliga. Nu kommer dock ungefär
30 miljoner kronor att utbetalas
till över 31 000 brukningsenheter, och
det är alltså en mycket stor grupp jordbrukare
som får en värdefull hjälp genom
det nya skördeskadeskyddet.

Herr Magnusson begär att särskilda
åtgärder skall vidtagas, och på det vill
jag svara att det faktiskt redan är gjort.

Torsdagen den 18 april 1963

Nr 15

Svar pa interpellation ang. rätten att använda domänverkets skogsvägar

När beslutet om detta system fattades,
var man medveten om att det fanns anledning
att noga följa verkningarna därav
så att det hela skulle få den utformning
som är önskvärd. I detta syfte har
en särskild nämnd tillsatts och den har,
som jag förut framhöll, redan lagt fram
förslag om förbättringar. Jag föreställer
mig att vi bär att vänta ytterligare
förslag när nämnden har fått ett mer
omfattande material att bygga på.

Däremot har jag inte för avsikt att
vidtaga några speciella åtgärder. Det
vore för övrigt angeläget att få veta vari
sådana åtgärder skulle bestå.

Herr MAGNUSSON i Nennesholm

(ep):

Herr talman! Det är med glädje jag
tackar jordbruksministern för hans senaste
inlägg. Det gav anledning hoppas
att de felaktigheter som nu otvivelaktigt
vidlåder systemet kommer att rättas till.
Jag skulle faktiskt kunna mångfaldiga
de exempel som jag anförde och som
inte kan förklaras på annat sätt än att
fel blivit begångna. Jag hoppas att dessa
felaktigheter blir rättade vid den förnyade
prövning av ersättningsansökningarna
som vederbörande anhållit
om, så att försäkringen fyller den uppgift
som är gemensam för alla slag av
försäkringar, nämligen att skapa trygghet
åt försäkringstagaren.

Efter jordbruksministerns tillägg är
mina förhoppningar i detta avseende
som sagt betydligt större, och jag tackar
för den utlovade kontrollen av hur
försäkringen fungerar.

Jag vill tillägga att det efter vad som
hänt nu torde stå klart för alla och envar
att det bör ske en ökning av det belopp,
som vid sidan om de generella
ersättningarna utgår till vissa jordbrukare
vilka drabbas av skador inom ett
område, vars resultat i sin helhet inte
givit anledning till någon ersättning.
Att behovet härav är stort kommer säkerligen
att framgå av årets ansökningar.

Med detta, herr talman, vill jag ännu
en gång tacka jordbruksministern för
svaret på min fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. rätten att använda
domänverkets skogsvägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Vigelsbo har frågat
mig om vem som kan anses behörig
att beträda domänverkets skogsvägar
och om jag har för avsikt att vidta sådana
åtgärder att detta spörsmål blir
nöjaktigt klarlagt ur allmänhetens synpunkt.

I interpellationen torde åsyftas det
förhållandet att vid infarten till vissa
av domänverkets skogsvägar uppsatts
avstängningsanordningar eller förbudsmärken
med text »ej obehörig trafik»
eller »ej obehöriga lastbilar». Enligt vad
jag inhämtat vidtas sådana åtgärder beträffande
domänverkets vägar endast då
särskilda skäl härtill föreligger. Som
huvudregel gäller att allmänheten skall
tillåtas trafikera vägarna i all den utsträckning,
som befinns lämplig med
hänsyn till allmänhetens trafikbehov
samt till vägarnas beskaffenhet och domänverkets
användning av dem.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att 1962 års skogsbruksutredning
har att till prövning uppta den av fjolårets
riksdag i skrivelse den 23 februari
1962 berörda frågan huruvida stöd till
skogsvägbyggnad bör förbindas med
villkor att allmänheten skall äga trafikera
vägen. Enligt min mening bör de
grunder för rätten att trafikera sådana
vägar, som kan bli resultatet av utredningens
överväganden, även tillämpas
i fråga om domänverkets vägar. I avvaktan
härpå anser jag ej anledning fö -

Nr 15

Torsdagen den 18 april 1963

Svar på interpellation ang. rätten att använda domänverkets skogsvägar

religga att vidta åtgärder i det syfte
som herr Vigelsbo efterfrågat.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Vigelsbos interpellation.

Vidare anförde:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation,
och denna gång har jag också anledning
att tacka för innehållet.

I svaret framhålles att det på ifrågavarande
förbudsmärken står »ej obehörig
trafik» eller »ej obehöriga lastbilar».
Jag har aldrig träffat på någon
förbudsskylt med texten »ej obehöriga
lastbilar», men jag har sett många där
det står »ej obehörig trafik».

»Enligt vad jag inhämtat», säger statsrådet
i sitt svar, »vidtas sådana åtgärder
beträffande domänverkets vägar endast
då särskilda skäl härtill föreligger.
Som huvudregel gäller att allmänheten
skall tillåtas trafikera vägarna i all den
utsträckning, som befinns lämplig med
hänsyn till allmänhetens trafikbehov
samt till vägarnas beskaffenhet och domänverkets
användning av dem.»

Dessa regler återfinns emellertid aldrig
på förbudsskyltarna. Där sägs ingenting
om under vilka förutsättningar allmänheten
har rätt att trafikera domänverkets
skogsvägar.

Anledningen till att jag framställde
min interpellation var en händelse som
inträffade sistlidna höst. Ungefär en
kilometer från riksväg nr 70 passerade
jag en lördagsafton en med förbudsskylt
försedd skogsväg, tillhörande domänverket.
Där sammanträffade jag
med tre personer, två damer och en
herre, vilka tydligen varit ute i skogen
och plockat bär. Den ena damen, som
kanske var i 60-årsåldern, var fullkomligt
uttröttad och visste inte hur hon
skulle komma ner till riksväg nr 70
där deras bil stöd. De hade inte vågat
sig in med bilen på domänverkets väg,

utan måste därför försöka ta sig fram
på annat sätt.

Vägen i fråga var torr och hård, och
eftersom det var lördagsafton hade virkestransporterna
slutat för dagen, och
det förekom följaktligen ingen trafik.
Jag tillåter mig fråga statsrådet, om jag
kan tolka svaret på det sättet att med
den huvudregel som angivits dessa personer
hade varit behöriga att ta bilen
med sig och åka fram till skogen där de
skulle plocka sina bär, eller om de trots
allt var obehöriga att med bil färdas på
denna skogsväg?

Jag ringde till Sala stads skogsförvaltning,
som har en skogsareal på
10 000 tunnland och cirka 3 mil skogsvägar.
Jag frågade skogvaktaren, som
har hand om deras vägförvaltning, om
Sala stads skogsförvaltning —• som aldrig
satt upp några förbudsskyltar på
sina vägar — lidit någon skada på
grund av att de tillät allmän trafik på
skogsvägarna. Han svarade att »vi har
aldrig lidit någon skada härav och vi
anser det vara kommunens plikt att tillhandahålla
ett vägnät som kan ge människorna
möjlighet att komma ut i Guds
fria natur; vi har inte velat stänga vägarna
för dem».

Skulle inte domänverket kunna ta
kontakt med Sala stad och lära sig förstå
att enskilda människor någon gång
kanske behöver komma ut i Guds fria
natur och att de inte bör avstängas
från möjligheterna härtill?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det är väl för mycket
begärt, herr Vigelsbo, att jag skall kunna
ge besked om huruvida det var berättigat
att det fanns en förbudsskylt
på den lilla skogsvägen vid riksväg 70
just vid tillfället i fråga. Den beskrivning
som herr Vigelsbo lämnade och
som var mycket vederhäftig, gav det
intrycket att vederbörande skulle kunna
ha kört in med sin bil på vägen. Vi
måste emellertid också förstå att do -

Torsdagen den 18 april 1963

Nr 15

Svar på interpellation ang. jordbrukets ekonomiska situation

mänverket inte kan plocka ner skyltarna
från den ena timmen till den
andra, allt eftersom vägen behövs för
domänverkets trafik eller inte. Tyvärr
måste jag därför avstå från att svara på
den fråga som herr Vigelsbo ställde om
denna speciella väg.

Jag har byggt mitt svar på de uppgifter
som domänverket har lämnat.
Detta verk har just utarbetat föreskrifter
för hur dessa vägar skall få användas,
och av den instruktionen framgår
just vad jag angivit i mitt svar. Om instruktionen
inte följs eller ännu inte
börjat tillämpas överallt, är i så fall
endast att beklaga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. jordbrukets
ekonomiska situation

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Carbell har frågat
mig, om jag vill lämna en redogörelse
för innehållet och hållbarheten i de
uppgifter som framkommit om jordbrukets
ekonomiska situation.

I anledning av herr Carbells fråga
vill jag först erinra om att ett enhälligt
jordbruksutskott i utlåtande nr 29 till
1959 års riksdag vid diskussion om metodiken
för fastställande av förhållandet
mellan jordbrukares och andra medborgargruppers
inkomster anförde följande: »Den

hittills använda metoden har
medfört vidlyftiga beräkningar av olika
jordbrukargruppers inkomstförhållanden.
Detta är ett svåråtkomligt område.
Trots stora ansträngningar torde man
allmänt ha en känsla av att resultaten
icke kan anses som särskilt tillförlitliga.
Utskottet har frågat sig om detta väldiga
arbete med sitt otillfredsställande
resultat verkligen är nödvändigt. Även

andra utgångspunkter för inkomstjämförelsen
torde kunna diskuteras. På så
sätt skulle troligen en förenkling vara
möjlig att genomföra utan att resultatet
blir mindre tillfredsställande.»

I den proposition som detta utlåtande
behandlade framhöll också departementschefen
att man vid behandlingen
av denna fråga mött många statistiska
svårigheter och att beräkningarna och
bedömningarna på grund av felmarginalerna
i det statistiska grundmaterialet
inte hade kunnat göras helt exakta
eller invändningsfria.

Huvuddelen av de sifferuppgifter som
ingått i den aktuella diskussionen om
jordbrukets ekonomiska situation är
hämtad från det material som man
ställde sig så tveksam till 1959. Detta
material har i stort sett samma svagheter
nu som då. Däremot har det självfallet
framkommit faktiska uppgifter
som gjort det möjligt att få en bättre
bild av läget 1959 än vad man hade
när sexårsavtalet kom till.

Det här berörda statistiska materialet
har dock inte spelat någon större
roll vid de överläggningar om jordbrukets
ekonomiska situation som ägt rum
mellan regeringen och jordbrukets organisationer.
Med hänsyn härtill finns
enligt min mening inte någon anledning
att nu diskutera det statistiska materialets
innehåll och tillförlitlighet.
Jag vill endast uttrycka min förhoppning
att vi till år 1965 skall ha fått en
stabilare statistisk grund att stå på vid
utformningen av den framtida jordbrukspolitiken.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Carbells interpellation.

Vidare anförde:

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
interpellation. Den väcktes vid en tidpunkt
när det med korta mellanrum
framlades olika utredningsresultat, vil -

Nr 15

Torsdagen den 18 april 1963

Svar på interpellation ang. jordbrukets ekonomiska situation

ka alla hade till utgångspunkt ingången
av det gällande jordbruksavtalet.

Detta vållade naturligtvis diskussion
ute i organisationer och bland allmänheten,
och det torde inte vara för mycket
sagt att man i varje fall i tätorterna,
t. ex. i Stockholm, inte ansåg att utvecklingen
riktigt speglades av de utredningsresultat
som sålunda förebragts.

Jag finner det därför tacknämligt att
jordbruksministern har börjat sitt interpellationssvar
med att åberopa vad
jordbruksutskottet sade år 1959, då utskottet
klart gav uttryck för att de statistiska
undersökningarna beträffande
olika jordbrukargruppers inkomstförhållanden
inte är särskilt tillförlitliga
och att det över huvud taget är fråga
om ett mycket svåråtkomligt område.
Det är naturligtvis bl. a. just den senare
omständigheten som gör det nödvändigt
att det finns en informationsverksamhet
riktad till konsumenterna
men måhända även till producenterna.

Nu säger jordbruksministern att de
felmarginaler som fanns i det tidigare
materialet 1959 är ungefär av samma
slag som felmarginalerna i det nuvarande
materialet men att det naturligtvis
numera är möjligt att bedöma läget
1959 på ett annat sätt än då. Man kanske
också med eu viss tillfredsställelse
skall konstatera att detta statistiska material
icke kommit att spela en alltför
stor roll vid den nyligen träffade överenskommelse,
ehuru då naturligtvis från
konsumentens sida sett uppkommer frågan
vad som varit grunden för överenskommelsen.

I detta sammanhang vill jag, herr
talman, understryka det starka behov
av informationer som konsumenterna
har. Det är med tillfredsställelse man
konstaterar att en konsumentdelegation
inom jordbruksnämnden tillkom vid
årsskiftet och man hoppas att den snart
skall komma i gång med sitt arbete. Vid
tillkomsten av denna delegation bär understrukits
att den till väsentlig del
skulle vara ett informationsorgan som

skulle kunna vända sig både till producenterna
och till avnämargrupperna.
Det finns all anledning att erinra om
att även jordbruksutskottet kraftigt
framhöll betydelsen av konsumentdelegationens
verksamhet som informationsorgan
med syfte att fördjupa förståelsen
för jordbrukets problematik.

Jag delar helt den mening som jordbruksministern
avslutningsvis i sitt svar
uttryckt, nämligen att man till 1965
skall ha fått en stabilare statistisk grund
för den framtida jordbrukspolitiken.
Jag vill emellertid tillfoga att hurudan
denna grund än blir, måste det på detta
svåråtkomliga område vara väl ordnat
med informationer till både konsumentgrupper
och jordbrukargrupper.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag vill livligt instämma
med herr Carbell om det önskvärda
i en vederhäftig och riktig konsumentupplysning.
Inte minst för jordbrukarna
är det angeläget att en sådan upplysning
kommer till stånd. Jag har vid
tidigare tillfällen framhållit att jordbrukarna
alltid har intresse av att varorna
inte fördyras i onödan, innan de
kommer konsumenterna till handa. Därför
är det önskvärt att konsumenterna
erhåller all tänkbar upplysning om hur
det pris är sammansatt som de får betala
vid disken.

Såsom jag här tidigare meddelat har
livsmedlen enligt de beräkningar som
gjordes under den löpande avtalstiden
fördyrats med ungefär 21 procent, av
vilka endast 5 å 6 procent kommit jordbrukarna
till godo. Jag gick i dag in i
en livsmedelsaffär på Drottninggatan
och frågade efter priset på en burk
gröna ärter. Detta var kronor 1: 70.
Burken innehöll 500 g ärter, vilka är
värda 15 öre. Dessa ärter kostar som
sagt i butiken kronor 1: 70 för ett halvt
kilo eller kronor 3: 40 per kilo, d. v. s.
mer än tio gånger så mycket som odlaren
får.

Det vore skäl att herr Carbell place -

Torsdagen den 18 april 1963

Nr 15

Svar på interpellation ang. jordbrukets ekonomiska situation

rades i konsumentdelegationen, så att
han fick tillfälle att sprida upplysning
om sådana förhållanden direkt till konsumenterna.

Jag vill ta ett annat exempel. Jag har
för vana — eller ovana, vilket man vill
kalla det — att varje morgon när jag
beger mig till riksdagen gå in på ett
kafé för att dricka en kopp kaffe och
äta ett par bullar. Detta kostade i fjol
vid denna tiden kronor 1: 35; när höstriksdagen
började fick jag betala kronor
1: 56 och när jag kom tillbaka vid
riksdagens början i år hade priset stigit
till kronor 1:70. Det hade alltså
blivit en fördyring med 25 procent under
ett år.

Det är alla skäl för konsumentupplysningen
att sprida uppgifter om sådana
saker.

Jag vet också att vid de förhandlingar
som föregått den senaste uppgörelsen
har man inte tagit hänsyn till de
statistiska beräkningarna. Jag förstår
att det inte var nödvändigt med hänsyn
till det sätt varpå uppgörelsen var upplagd.
Jag vill bara säga att jag för min
del tycker att det bär gjort ett något
pinsamt intryck att det grundmaterial,
på vilket jordbrukets prissättning sedan
decennier tillbaka har byggts, nämligen
de jordbruksekonomiska undersökningarna,
nu har så helt och hållet
ställts åt sidan i den allmänna diskussionen.
Enligt dessa beräkningar kom
man i fjol sommar fram till en siffra
på 5 850 kronor i eftersläpning. Då sades
det att detta var en partisk utredning,
som inte kunde tillmätas något
större avseende, eftersom den var gjord
inom jordbrukets utredningsinstitut. På
hösten fick vi en annan beräkning, som
var utförd av statens eget organ, jordbruksnämnden,
och den visade en eftersläpning
på 7 100 kronor. Men även
den viftades bort och man sade att vi
borde vänta tills 1961 års räkenskaper
var klara. När så var fallet fick man
fram en eftersläpning på 7 900 kronor.

Jag tycker för min del att det har va -

rit beklämmande att konstatera att man
vid sådana tillfällen, då situationen kanhända
har varit besvärande, underkänner
det grundmaterial på vilket man
har byggt ett avtal.

Jag har tidigare i denna kammare
fått det beskedet från statsrådsbänken,
att sedan man har träffat ett avtal bör
man inte efteråt komma och gnälla
över detta. Jag har därför också den
meningen att om man en gång godkänt
ett visst material som underlag för ett
jordbruksavtal, bör man inte sedan, när
så passar, försöka underkänna detta
material. Det hade varit riktigare, om
man hade erkänt att båda parter hade
bedömt situationen felaktigt; det hade
uppkommit ett läge som inte kunnat
förutses. Med detta underlag kunde man
träffa en överenskommelse, men att man
skulle göra det med åsidosättande av
materialet därför att man ansåg detta
icke tillförlitligt, det tycker jag har varit
ett stötande inslag i bilden.

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Bara en kort replik till
herr Hansson i Skegrie. Jag delar helt
hans mening att den upplysningsverksamhet
som bör förekomma gentemot
konsumenterna naturligtvis skall klarlägga
sammanhanget och att man väl
framför allt skulle önska att allmänheten
i större utsträckning vore på det
klara med att av de livsmedelspriser
som tas ut härleder runt hälften från
jordbruket.

Detta kan vara en anledning till att
det vid de prisändringar som förekommer
lämnas sådan upplysning. Vid
exempelvis en mjölkprishöjning kan det
vara angeläget att konsumenten, som
ser hur mycket priset stiger i sista ledet,
också blir på det klara med hur
förhöjningen fördelar sig på de olika
leden, mejerier, distribution och fram
till detaljhandeln. Det finns mycket
missuppfattningar hos konsumenterna,
och det vore för alla parter ganska an -

Nr 15

Torsdagen den 18 april 1963

Svar på interpellation ang. jordbrukets

geläget att få klarare och snabbare information
för att undvika detta.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Eftersom det är torsdag
i dag kanske vi tål en skopa ärter till.
Jag har också intresserat mig för ärterna,
därför att de har förekommit i tidningsrubriker
och i referat. Jag har också
en burk ärter att komma med. Den
kostar 90 öre i detaljhandeln i genomsnitt.
Odlaren får 10 öre av detta pris.
Enligt de uppgifter vi bär inhämtat får
fabrikanten 7 öre för att han svarar för
utsäde, för skörden av ärterna och även
för ärternas transport från fältet till
tröskan eller, om man så vill, till fabriken.

Den burk som ärterna placeras i kostar
22 öre. Den som stoppar dem i burken
har 5 öre för detta arbete, därefter
får fabrikanten ersättning för amorteringar
och avskrivningar, räntor på anläggningen,
maskiner etc. och företagsvinst.
Den går till 13 öre. Det hela blir
57 öre i grundkostnader. Så kostar det
3 öre att få ut burken i handeln och
sedan tar partihandeln och detaljhandeln
i allmänhet ett pris som kan variera
något men som i detta exempel blir
30 öre.

Nu är emellertid frågan den, herr
Hansson, om detta exempel med ärterna
— som visar att producenten, alltså
odlaren, får 11 procent av slutpriset —
egentligen säger något om lönsamheten
för den jordbrukare, som är odlare. Jag
vågar säga nej, ty det är inte så att de i
jordbruksledet uppkomna produktionskostnadernas
andel av slutpriset är avgörande.
Om vi t. ex. tar mjöl, går 50
procent av priset till odlaren för hans
bestyr och hans kostnader. Men inte är
det någon som därför menar att det är
mer lönande att odla råg och vete än att
odla gröna ärter. Det har tvärtom uppgivits
från konservfabrikerna att odlarna
står i ko och vill teckna kontrakt för
att få dessa beställningar på gröna är -

ekonomiska situation

ter. Även om ärterna representerar en
liten del av kostnaderna i slutpriset, är
de dock en lönsammare gröda än de
flesta andra. Jag vill säga detta därför
att jag tycker att det resonemang, som
herr Hansson förde, är fullständigt felaktigt.
Vi får se till alla kostnader från
produktionsledet och framåt.

Sedan vill jag ta upp en annan sak.
Vi kan vara överens om att jordbrukets
produktionskostnader i dag inte spelar
samma roll i detaljhandelspriset som de
gjorde förr i tiden. Ju mer man driver
förädlingen vidare, ju mindre roll spelar
jordbrukets producentpris. Om det
är detta som herr Hansson vill komma
fram till, är jag överens med honom.

Sedan var det ett par saker i herr
Hanssons inlägg som jag skall avstå
ifrån att beröra. Jag förmodar att vi får
komma tillbaka till den diskussionen i
anslutning till behandlingen av propositionen
och utskottsutlåtandet i prisregleringsfrågan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag vill först beträffande
köerna av odlare vid de fabriker,
som handlar med gröna ärter, säga att
köerna inte beror på att det är lönsamt
att odla ärter, utan mer därpå att det
här gäller en mellangröda som har ett
visst värde som sådan. Det har tvärtom
sagts mig att odlingen av gröna ärter
är mycket problematisk ur ekonomisk
synpunkt jämfört med andra odlingar.

Men nu är det inte odlarintresset som
jag fört på tal utan den bristande konsumentupplysningen.
När det gäller den
ärtburk jag talade om är det givetvis
lätt att spalta upp detta pris eller det
väsentliga i denna debatt är -— som jag
förut sagt —- att konsumenterna i allmänhet
får en skev uppfattning om
vart prishöjningen egentligen går. Jag
skulle tänka mig att den husmor, som
köper en sådan ärtburk, inte alls tänker
på att en så liten del av priset går
till odlaren, utan jag skulle tro att om

Torsdagen den 18 april 1963

Nr 15

Svar på fråga och interpellation i anledning av beslag av smuggelgods på ett ma rinen

tillhörigt fartyg

priset höjes till exempelvis 2 kronor,
är den närmast liggande tanken hos
henne att det är odlaren som fått så
mycket mera. I varje fall brukar så fort
en prisstegring sker all upplysning i
tidningarna, på löpsedlarna etc. ha den
karaktären, att pengarna går till odlaren
och jordbrukaren. Däremot nämnes
det mycket sällan om åt andra får del
av prishöjningen.

Det fundamentala enligt min mening
är, att när konsumenterna begär en bekvämare
distribution, en bättre förpackning
etc. etc., bör man samtidigt få
reda på att detta kostar åtskilligt men
att dessa pengar inte tillfaller producenten
utan dem som har hand om varan
sedan den lämnat producenten.

Det har sagts mig att mjölkpriset höjdes
på vissa orter i vårt land den 1
april med 3 öre per liter, därför att
avtalet då förnyats. Det är märkvärdigt
vad det varit tyst om denna prishöjning.
När det förekommit en betydligt
mindre prishöjning på grund av att
jordbruksavtalets 3-procentregel utlösts,
har det använts största möjliga
rubriker för att kungöra denna nyhet.

Det är förekomsten av sådana brister
i konsumentupplysningen som jag anser
att man bör nagla fast, och jag menar
att herr Carbell har en mycket viktig
uppgift att fylla för att få till stånd en
konsekvent och vederhäftig upplysning.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Det är riktigt som herr
statsrådet säger, att det i dag kan vara
en lämplig dag att diskutera ärter, eftersom
de tidigare talarna kanske inte
själva precis sysslat med ärtodling, vill
jag försöka bidra med ett par siffror
när det gäller den där ärtburken.

Jag känner inte riktigt igen de siffror,
som här angivits. Efter att i ett
tjugutal år ha odlat och försålt ett fyrtiotal
ton sådana ärter per år bär jag
emellertid varit i tillfälle att räkna litet
i detalj på förhållandet mellan råvaru -

pris och det pris som konsumenten får
betala. Jag har en uppgift som är korrekt.
Det gäller här den mest vanliga
förpackningen, den som husmor bäst
känner till, nämligen kvartskiloburken
med ärter. Den kostar i handeln kronor
1: 25. I den burken finns exakt för
7 öre ärter.

Detta är inte något uttryck för bra
eller mindre bra lönsamhet för odlingen.
Jag vill bara lämna som en konsumentupplysning,
att affärsmannen alltså
kan sänka priset från 1: 25 till 1: 18
om odlaren skänker bort varan, en prisnedsättning
som husmor knappast
märker.

Det fanns en tid, herr jordbruksminister,
när odlarna stod i ko och ville
ha ärter, men den tiden är förbi. Nu är
det en helt annan situation vid kontraktens
uppgörande, och många tidiga
odlare har lämnat detta gebit. Att odlingen
över huvud taget finns kvar,
beror väl närmast på att även alternativa
odlingar har en för producenten så
pass dålig lönsamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ ö

Svar på fråga och interpellation i anledning
av beslag av smuggelgods på ett
marinen tillhörigt fartyg

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Med anledning av att
sprit och tobak beslagtagits på minfartyget
Älvsnabben vid dess ankomst till
den svenska västkusten efter en långresa
har herr Börjesson i Falköping i
interpellation frågat mig om jag är beredd
att lämna en utförlig redogörelse
för det inträffade, innefattande en förklaring
hur ifrågavarande smuggelgods
kunnat ombordföras och förvaras utan
att detta upptäckts. Herr Börjesson har

Nr 15

Torsdagen den 18 april 1963

Svar på fråga och interpellation i anledning av beslag av smuggelgods pa ett ma -

rinen tillhörigt fartyg

även frågat hur jag bedömer möjligheterna
för fortsatta internationella färder
av detta slag med marinens fartyg. Därjämte
har herr Hamrin i Jönköping
frågat mig vilka åtgärder jag anser påkallade
i syfte att förhindra att händelsen
upprepas.

Jag vill med anledning härav anföra
följande.

Grunderna för behandling i tullhänseende
av örlogsfartyg samt fartygsledningens
åligganden i detta sammanhang
återfinnes i särskild författning (SFS
1928:300). Vidare finns bestämmelser
rörande chefs åligganden, anmälningsskyldighet
i fråga om tullpliktiga varor,
åtgärder då rusdrycker påträffats,
vakt- och ordningstjänst samt inspektion
m. m., bl. a. i tjänstereglementena
för krigsmakten och marinen. Om dessa
bestämmelser efterföljes bör varusmuggling
inte kunna förekomma.

Älvsnabbens nyligen avslutade resa
fick tyvärr ett tråkigt slut. Försöken till
smuggling av sprit och tobak har väckt
stort uppseende och berättigad indignation.
Då den beklagliga händelsen nu
är föremål för utredning, är jag förhindrad
att lämna den av herr Börjesson
begärda redogörelsen.

Långresorna med marinens fartyg är
värdefulla främst för utbildningen av
blivande officerare; bl. a. koncentreras
till långresorna en stor del av aspiranternas
navigeringsutbildning. De har
också en viss betydelse när det gäller
att skapa goodwill för Sverige och främja
våra handelsförbindelser med avlägsna
länder, vilket i olika sammanhang
omvittnats genom utrikesförvaltningen
och av representanter för våra
exportindustrier. I förhållande till vad
dessa långresor betyder för utbildningen
och i andra hänseenden är merkostnaden
i jämförelse med kostnaderna för
kortare färder i svenska farvatten tämligen
blygsam. Rätt planerade och genomförda
har långresorna utan tvivel
ett stort värde. Huruvida det nu inträf -

fade kommer att påverka uppläggningen
av framtida långresor är för närvarande
svårt att säga. När den pågående
utredningen slutförts, kommer jag att
noggrant pröva om särskilda åtgärder
från min sida är påkallade. Jag utgår
dock från att långresor även fortsättningsvis
kommer att äga rum.

Härmed, herr talman, anser jag mig''
ha besvarat herr Börjessons interpellation
och herr Hamrins enkla fråga.

Vidare anförde:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för det svar vi här fått ta del av — sådant
det nu är, bör man kanske ändå
ha lov att tillägga. För egen del hade
jag i direkt anslutning till de skandalösa
avslöjandena ombord på Älvsnabben
funnit det angeläget att till försvarets
främste målsman ställa en fråga,
som för övrigt också innebär ett krav
— ett krav på att åtgärder till varje pris
måste vidtas för att förhindra ett upprepande
av denna bedrövliga historia.

Under alla förhållanden är den säkraste
garantien mot ett upprepande
självfallet, att man för framtiden över
huvud taget inte vidare medger några
marina långfärder med denna uppläggning.
Av flera skäl skall jag nu inte ta
upp en diskussion om speciellt den saken,
men det är väl alldeles tydligt, att
det finns en stark opinion, som på goda
grunder ifrågasätter, om detta verkligen
är en rätt användning av de utgående
övningsanslagen. Finns det ett
seriöst syfte — och så måste naturligtvis
vara fallet, annars vore det orimligt
— med dessa resor och strandhugg
i fjärran farvatten, där väl några
marina uppgifter aldrig kommer att föreligga
för Sveriges del (dem har vi
väl ändå på betydligt närmare håll), så
verkar det som om det parallellt därmed
också förelåg ett annat syfte, som
det är tvivel underkastat, om man skall

Torsdagen den 18 april 1963

Nr 15

Svar på fråga och interpellation i anledning av beslag av smuggelgods på ett ma rinen

tillhörigt fartyg

satsa allmänna medel på. Detta tycker
jag nog, att man har rätt att säga. Denna
tveksamhet kan förvisso delas också
av dem som i likhet med mig inte har
någon som helst negativ eller notoriskt
kritisk inställning till försvarshuvudtiteln
-— det har jag långt ifrån, det vill
jag bestämt försäkra statsrådet.

Men om dessa resor med Älvsnabben
verkligen skall fortsätta -— och det förutsattes
tydligen i svaret -—- skulle man
faktiskt ha lust att ge statsrådet det rådet
att nästa gång skicka med några
civila observatörer, som med oförvillad
blick och helt förutsättningslöst
kunde göra sina iakttagelser ur olika
synvinklar och senare meddela dessa
iakttagelser. Jag har nämligen ett intryck
av att den militära bedömningen
kunde förtjäna kompletteras med en
helt civil, lekmannamässig granskning
och insyn. Det kan faktiskt tänkas, att
det efter en sådan studieresa förelåg
säkrare hållpunkter, när det gällde att
ta ställning till både värdet ur försvarssynpunkt
av dessa långfärder och deras
allmänna uppläggning.

Vad den aktuella smuggelhärvan beträffar,
kan det självfallet i den allmänna
bedömningen bara råda en mening.
Det är verkligen fråga om en
mycket allvarlig och mycket komprometterande
affär, som bär vittne om en
sådan uppluckring av begrepp och tänkesätt
att man häpnar. Statsrådet talar
om ett tråkigt slut och berättigad indignation.
Ja, det är verkligen mjuka
formuleringar. Att ansvaret för det skedda
blir i allo utkrävt, utan några som
helst sidohänsyn, måste man naturligtvis
bestämt förutsätta. I det fallet får
det inte finnas rum för minsta tvekan.

Men, herr statsråd, det är en annan
sak som också inger betänkligheter. I
allt det vågsvall som rörts upp kring
denna olycksaliga kryssning, har ett
och annat kommit i dagen som man
gärna skulle vilja ha något ytterligare
belyst.

Det bär i den offentliga debatten
bl. a. antytts, att fartyget redan när det
lämnade sin bas, var ganska välförsett
med spritvaror, precis som om det vore
en självfallen sak, någonting fullt oantastligt,
en ren rutinhistoria, att ett
svenska marinen tillhörigt fartyg, statt
på tjänsteresa, så att säga i den dagliga
kosten skall räkna in diverse icke
obetydliga kvantiteter spirituösa. Någon
dementi på den uppgiften har, såvitt
jag kunnat finna, icke lämnats och
man har därför bara att konstatera, att
den ordningen alltså tydligen gäller.
Men, herr statsråd, det är i så fall en
ordning som en vanlig civil medborgare
absolut inte kan godta, och jag vill
allvarligt hemställa till försvarsministern
att också ta upp den saken till
prövning.

Sedan vill jag göra den randanmärkningen,
att vad som här inträffat, också
väcker till liv frågan, om det inte
vore synnerligen välbetänkt att inom
krigsmakten —■ dår i minst lika hög
grad som inom andra sektorer av samhället
—- sätta in en åtminstone på vissa
punkter vidgad och skärpt nykterhetsupplysning.
Jag skulle önska, att
statsrådet tog upp även den saken till
närmare prövning.

Jag förstår, att försvarsministern
i övrigt är inställd på att i dag just
ingenting säga eller tycka, så länge
utredning i ärendet pågår, och jag skall
givetvis inte här uppträda provocerande.
Låt mig bara tillägga, att jag själv
och jag tror också min medinterpellant
herr Börjesson i Falköping mer än gärna
skulle ha givit oss till tåls, till dess
papperen lagts på bordet, om det hade
varit möjligt för statsrådet att då lämna
framför allt en fylligare redogörelse,
men också en i sina konturer mera
skarpskuren och klar bedömning av
hela denna affär än vi fått här i dag.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr

Nr 15

Torsdagen den 18 april 1963

Svar på fråga och interpellation i anledning av beslag av smuggelgods på ett ma rinen

tillhörigt fartyg

statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få frambära ett tack för
svaret på min interpellation.

Jag beklagar, herr statsråd, att det
svar som givits är så intetsägande, men
jag förstår statsrådets svårigheter att
lämna en utförlig redogörelse innan
utredningen är slutförd. Till detta kan
dock med fog anmärkas att det skulle
ha varit synnerligen tacknämligt, om
vederbörande myndigheter hade bedrivit
utredningsarbetet med så stor snabbhet
att klara fakta förelegat i samband
med att interpellationen besvarades.

Herr statsrådet åberopar i sitt svar
grunderna för örlogsfartygs behandling
i tullhänseende samt fartygsledningens
åliggande i det sammanhanget. Jag har
här i min hand ett tjänstemeddelande
rörande sjöförsvaret (nr D 52/1956)
som jag har studerat. Jag måste tyvärr
med ledning därav konstatera att besättningen
på Älvsnabben -—■ om tidningspressens
uppgifter är riktiga, vilket
knappast kan bestridas — har begått
en klar förbrytelse mot gällande
bestämmelser, och jag utgår ifrån att
herr statsrådet delar mina bekymmer
för det.

Men det finns också anledning — inte
minst efter det inträffade — att ställa
sig undrande och tveksam inför bestämmelserna.
Det anges exempelvis i
order inom marinen — jag har här chefens
för kustflottan order den 10/5
1962 — att man inom gunrum, d. v. s.
officersmäss, underofficersmäss och
högbåtsmansmäss har rätt att vid kustflottans
utlandsbesök få uttaga högst 10
cl sprit per person och dag samt därutöver
vin och starköl.

När vi betänker vilka stränga regler
som med rätta gäller till exempel i biltrafiken,
blir vi onekligen förvånade
över att befälsperson, som skall handha
fartygsmateriel för många miljoners
värde och framför allt ansvaret för
människoliv, med officiell sanktion får
förtära sprit under tjänsteutövning lik -

som alla hans närmaste medarbetare.
Enligt uppgift medges ej något sådant
exempelvis i amerikanska marinen.

Jag har tagit mig friheten att inhämta
upplysningar om detta från amerikanska
ambassaden i Stockholm. Denna
meddelar att det »råder sedan slutet
av 1910-talet absolut förbud mot alkoholförtäring
(i annat än rent medicinskt
syfte) ombord på amerikanska
fartyg tillhörande flottan och marinkåren.
Förbudet upprätthålles så strängt
att representation i samband med amerikanska
flottbesök i främmande hamnar
måste, om den är förenad med
spritservering, avhållas i land».

Herr talman! .Tåg erinrar mig apropå
dessa bestämmelser att en svensk nykterhetsorganisation
som slogan använt:
»Ingen sprit vid ratten även på vatten.
» Det finns kanske anledning att
begrunda denna slogan även för de
myndigheter och myndighetspersoner
som medger tillstånd till spritservering
vid kustflottans utlandsbesök. Det kan
inte förnekas att det goodwill-värde
Älvsnabbens resa haft till stor del har
gått förlorat. Hemmaopinionen har rätt
att reagera mot att personal vid marinen,
som genom att medel ställts till
förfogande beretts tillfälle till långfärdssegling,
på detta sätt missbrukar
sin ställning och det förtroende de fått.
Fartygets befälhavare må ha gett sin
besättning bästa vitsord, kvar står dock
det faktum, att det här är fråga om en
smuggelaffär, enligt tidningsuppgifter
den -största som någonsin förekommit
i Göteborgs hamn. Detta faktum ger
ingen anledning till något högt betyg.

Jag hälsar med tillfredsställelse att
utredning i denna fråga har igångsatts,
och jag hoppas också att denna utredning
skall ge resultat, så att icke sådana
här skandaler upprepas. Statsrådet
har i sitt svar meddelat att långresor
även fortsättningsvis kommer att äga
rum. Det bör då vara angeläget att betona
för såväl befäl som manskap, att

Torsdagen den 18 april 1963 Nr 15

Svar på fråga och interpellation i anledning av beslag av smuggelgods på ett ma rinen

tillhörigt fartyg

disciplinen inom marinen och respekten
för gällande bestämmelser bör vara
sådana, att skandaler av detta slag icke
upprepas.

Med detta, herr talman, ber jag ännu
en gång att få tacka för svaret på min
interpellation.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag förstår mycket väl
all den förbittring och indignation som
har framkommit i samband med smugglingen
på Älvsnabben. Jag har kanske
mer än de flesta fått del av allmänhetens
reaktioner mot vad som har förekommit.
Denna fråga befinner sig emellertid
för närvarande under utredning
av både polis- och tullmyndigheter och
MO. Det är därför helt omöjligt för
mig eller för någon annan att nu redogöra
för eller ta upp till behandling
hur detta har kunnat gå till. Det har
dock förekommit många resor av detta
slag, varvid det aldrig tidigare inträffat
att tullmyndigheterna bär gjort motsvarande
upptäckt och beslag.

Vi får alltså avvakta vilket resultat
polisundersökningarna kommer att leda
till och vilka konsekvenser detta får
för de inblandade. Vi får dessutom
först när dessa undersökningar är klara
möjligheter att bedöma, om det behövs
ytterligare åtgärder för att förhindra
att något liknande upprepas.
Jag vill inte trötta kammarens ledamöter
med att läsa upp författningen
eller de olika bestämmelserna i tjänstereglementet,
vilka är mycket detaljerade
och i vilka man har förutsett att
det kan finnas intresse bland personalen
för att försöka smuggla i land varor.
.lag upprepar att det bör vara omöjligt
att smuggla i land varor, om dessa
kontrollbestämmelser följes.

Jag förstår mycket väl att det nu
framkommit tveksamhet, huruvida man
verkligen skall tillåta fortsatta långresor.
Det är helt naturligt att en sådan

tvekan uppstår, och jag har fått många
brev, i vilka jag bl. a. blivit uppmanad
att stoppa dessa smuggelresor o. s. v.

Vi skall emellertid komma ihåg att
örlogsresor och örlogsbesök är mycket
vanliga. Vi tar här i Sverige emot 25 å
50 örlogsbesök per år från främmande
länder. Medan dessa länder utnyttjar
vissa marina fartyg för att göra reklam
för sitt land, för sina exportindustrier
o. s. v., utnyttjar vi i mycket ringa utsträckning
denna möjlighet. Så långt vi
vet och att döma av de rapporter
vi fått in från vår utlandsrepresentation
om detta, har Älvsnabbens senaste
utlandsresa varit mycket lyckad. I alla
de utländska hamnar Älvsnabben under
denna resa besökte gjorde fartyget
en utmärkt reklam för vårt land. De
av de ombordvarande, som sedan försökte
smuggla in cigarretter och alkohol
till Sverige, skötte sig i dessa utlandshamnar
perfekt. Det finns alltså
inga klagomål från de besök som gjorts
i utländska hamnar.

Vi har haft långresor ända sedan
1860. De har pågått i en följd av år med
undantag av vissa tider, då krig och
beredskap hindrat sådana resor. Jag
tror det vore att förila sig att säga, att
på grund av det inträffade får det inte
förekomma långresor. Dessa resor har
sitt värde. Och faktum är att långresorna
är mycket billiga. Vi räknar med
att den extrakostnad som uppstod för
Älvsnabbens senaste fyramånadersresa
— vi får utgå från att alternativet var
att utbildningen skulle ske i eller kring
svenska farvatten — ligger under
50 000 kronor. Kostnaden blir alltså
ungefär densamma om utbildningen
sker under gång i främmande farvatten
eller om den sker här hemma.

Så till det andra spörsmålet, som inte
har berörts i vare sig frågan eller interpellationen,
nämligen om alkoholförbud
skall utfärdas. Det bär jag inte tagit
ställning till. Även om ett alkoholförbud
utfärdas finns det ju möjlighe -

Nr 15

Torsdagen den 18 april 1963

Svar på fråga och interpellation i anledning av beslag av smuggelgods på ett ma rinen

tillhörigt fartyg

ter att smuggla. Smuggelproblemet löses
alltså inte genom ett alkoholförbud
— det är här fråga om två skilda problem.

Det finns bestämmelser utfärdade av
marinen — jag känner väl till dem —
om hur mycket cigarretter som får föras
ombord och om hur mycket alkohol
som får föras ombord. Men denna
fråga tar vi inte ställning till nu. Det
är möjligt att det som inträffat kommer
att tvinga oss att överväga om de
bestämmelser som nu gäller kan gälla
också i fortsättningen — jag medger
det.

Det är självklart, herr talman, att
det inte får förekomma någon spritförtäring
ombord i samband med
tjänst. Men besättningen kan ju inte
vara i tjänst 24 timmar per dygn. Den
har också fritid, och det har väl ansetts
att det för den stora personal det
här gäller inte rimligen under en resa,
som räcker så lång tid som fyra månader,
kan råda förbud att använda
t. ex. alkohol.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! I försvarsministerns senaste
inlägg fanns medgivanden, som
jag gärna noterar. Någon liten skärpning
i tonen kunde också förmärkas
och även detta må noteras. Men ändå
kvarstår, synes det mig, ett intryck av
att riksdagen hade varit väl förtjänt av
att här i dag få både en fylligare redogörelse
för hela denna affär och en
skarpare bedömning.

Jag tillät mig beröra en fråga litet
vid sidan om, nämligen huruvida det
kan anses rimligt och riktigt, att man
under resor av denna typ redan från
startpunkten, från basen, förser sig med
spritvaror. Härvidlag behövs i varje
fall, herr statsråd, ingen som helst specialutredning
för att man skall ha en
klar mening. Det kan väl ändå inte
vara riktigt att på detta sätt medföra
spritvaror. Var går för övrigt gränsen

mellan tjänst och icke tjänst under en
sådan här resa? Jag föreställer mig att
den enda rimliga och riktiga ståndpunkten
är, att det definitivt stadgas,
att vid marina övningsfärder icke från
utgångspunkten skall inkalkyleras några
spritransoncr.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det senaste svaret.

Det är värdefullt att även frågan om
ett direkt förbud att förtära eller använda
alkohol i sådana här sammanhang
tas upp. När ett sådant förbud
går att tillämpa inom den amerikanska
flottan borde det också kunna tillämpas
inom den svenska.

Jag beklagar vad som skett på Älvsnabben
— beklagar det därför att ändamålet
med sådana resor ju är att skapa,
som jag sade tidigare, en ökad goodwill
för Sverige och för den svenska
flottan. Jag hoppas att vad som skett
blir en tankeställare för vederbörande
myndigheter och jämväl för befäl och
manskap som deltar i sådana resor, så
att en upprepning av det inträffade
inte sker.

Herr EDLUND (li):

Herr talman! Jag vill uttala min tillfredsställelse
över de väl nyanserade
uttalanden försvarsministern här gjort
om denna ytterligt beklagliga händelse.

Däremot reagerar jag mycket kraftigt
mot en del av de uttalanden herr
Hamrin i Jönköping gjorde i sitt första
anförande. I insinuationens form riktade
han allvarlig kritik inte bara mot
fartygschefen utan mot hela den yrkeskår
denne tillhör.

Jag tycker att herr Hamrin i Jönköping
borde ha väntat med den kritiken
tills utredningarna i frågan är klara.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag har verkligen inte
uttalat några insinuationer mot en hel

Torsdagen den 18 april 1963 Nr 15

interpellation i anledning av beslag av smuggelgods på ett ma

Svar på fråga och

rinen tillhörigt fartyg

yrkeskår. Jag är indignerad över att
behöva mötas av ett sådant påstående.
Jag har hållit mig till ett konkret fall,
en affär som vi alla känner till och
om villken man i pressen redovisat ett
mycket utförligt och uttömmande material
som, såvitt jag vet, icke på något
sätt liar vederlagts. Jag har uteslutande
hållit mig till detta fall och jag tillbakavisar
bestämt herr Edlunds kritik.

1 detta anförande instämde herrar
Wiklund (fp) och Rimmerfors (fp).

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Jag vill erinra herr
Hamrin i Jönköping om att han till
och med föreslog försvarsministern att
vid en kommande resa skicka med civila
observatörer för att lära herrar
sjöofficerare hur de skall uppträda i
tjänsten.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Får jag fästa herr Edlunds
uppmärksamhet på att mitt förslag
hade som utgångspunkt, att det
från allmänna synpunkter vore av värde
att få en bedömning av dessa resor
som sådana. Försvarsministern har ju
alldeles nyss vitsordat, att det kan finnas
anledning att vara tveksam beträffande
värdet av dessa resor.

Det och ingenting annat var utgångspunkten
för mitt uppslag eller vad man
nu vill kalla det.

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Jag ber herr Hamrin i
Jönköping att vid justeringen av sitt
första yttrande icke göra några ändringar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 0

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen

nr 120, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.;

till statsutskottet propositionen nr
130, angående reseersättning åt församlingspräster
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 135, med förslag till lag om
ändring i lagen den 4 januari 1927 (nr
1) angående tillstånd till försäljning av
kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt,
m. m.;

till bankoutskottet propositionen nr
139, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 2 § valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350), m. m.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 140, angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar,
m. in., samt

nr 142, angående ökad utbildning av
läkare;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 143, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 42 § lagen den
25 oktober 1957 (nr 577) om prästval;

till statsutskottet propositionen nr
144, angående riktlinjer för utformningen
av skolväsendets centrala ledning
m. in.;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

145, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 och 87 §§ barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97), och
nr 147, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 151, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

till utrikesutskottet propositionen nr
152, angående bemyndigande för Kungl.
Maj :t att för Sveriges del godkänna änd -

Nr 15

Torsdagen den 18 april 1963

ring i konventionen angående upprättandet
av Europeiska frihandelssammanslutningen; till

behandling av lagutskott propositionen
nr 153, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 13 november
1936 (nr 567) om domkapitel; samt
till statsutskottet propositionerna:
nr 154, om överlåtelse till Karlskrona
stad av visst markområde i staden, och
nr 155, om överlåtelse till Skövde stad
av visst markområde i staden.

§ 7

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 852—
854;

till utrikesutskottet motionerna nr
855 och 856;

till bevillningsutskottet motionerna nr
857—859;

till statsutskottet motionerna nr 860—
873;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 874 och 875; samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 876.

§ 8

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 7, statsutskottets
utlåtanden nr 51—54, bevillningsutskottets
betänkanden nr 32 och
33, bankoutskottets utlåtande nr 13,
första lagutskottets utlåtanden nr 16 och
17, tredje lagutskottets utlåtande nr 13,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 9 och
11 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 17—22.

§ 9

Föredrogs den av herr Wennerfors
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående en ut -

vidgad brottsförebyggande verksamhet
inom skolans ram.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av herr Elmwall vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående stödet till fläskoch
fodersädesproduktionen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
10, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1963/64 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner.

§ 12

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 123, med förslag till lag angående
procentsatsen för uttag av avgift under
åren 1965—1969 till försäkringen för
tilläggspension,

nr 146, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den
26 oktober 1951 (nr 680), och

nr 156, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
förste vice talmannen:

nr 877, av herr Magnusson i Borås
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 25, angående anslag till stöd
åt Aktiebolaget Statsgruvor,

nr 878, av fröken Elmén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts skrivelse nr

Torsdagen den 18 april 1963

Nr 15

94, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,

nr 879, av fröken Elmén och herr Nelander,
likaledes i anledning av Kungl.
Maj :ts skrivelse nr 94,

nr 880, av herr Carlsson i Stockholm
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 124, med förslag till lag om
igångsättningstillstånd för byggnadsarbete,
och

nr 881, av herr Edlund, likaledes i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 124.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.22.

In fidem

Sune K. Johansson