Nr 15 ANDRA KAMMAREN 1%6 (Riksdagens protokoll 1966:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 15 ANDRA KAMMAREN 1%6

31 mars—1 april

Debatter m. m.

Torsdagen den 31 mars fm.

Sid.

Svar på frågor av:

herr Lindkvist ang. förvaring av till fängelse på livstid dömda

personer................................................. 5

herr Larsson i Hedenäset ang. tidpunkten för anvisande av lokali seringsmedel.

............................................ 6

herr Gomér ang. det s. k. THX-problemet..................... 7

herr Börjesson i Falköping ang. utredningen om järn vägskatastrof en

i Skultorp............................................... 8

herr Johansson i Växjö ang. skyldigheten att föra förarbok...... 9

Svar på interpellationer av:

herr Björk i Göteborg ang. tolkningen av begreppet »vårdare» i

63 § lagen om val till riksdagen............................ 10

herr Lorentzon ang. höjning av yrkesskadelivräntor............ 11

Vissa bestämmelser om kommunalval för perioden 1967—1970 m. m. 13
Utgifterna inom försvarsdepartementets verksamhetsområde:

Ramberäkning m. ........................................ 28

Torsdagen den 31 mars em.

Utgifterna inom försvarsdepartementets verksamhetsområde (forts.):

Ramberäkning m. m. (forts.)................................

Armén: Drivmedelsutrustning................................

Anskaffning av tygmateriel m. ...............................

Underhåll av tygmateriel m. m................................

Hemvärnet: Avlöningar.....................................

Bidrag till sjövärnskåren....................................

1—Andra kammarens protokoll 1966. Nr 15

72
72

Nr 15

Innehåll

Sid.

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m....................... 74

Lottaorganisationen......................................... 76

Frivilliga sjukvårdsväsendet i krig............................ 77

Frivilliga djursjukvården i krig............................... 78

Frivilliga skytteväsendet.................................... 78

Soldathemsverksamhet...................................... 80

Främjande av bostadsförsörjningen m. m......................... 82

Meddelande om enkel fråga av herr Sjöholm ang. tillämpningen av
bestämmelserna om skattelindring för folkpensionärer........... 144

Fredagen den 1 april

Främjande av bostadsförsörjningen m. m. (forts.)................ 145

Anslag till bostadsrabatter.................................... 174

Kreditmarknadsfrågor avseende bostadsproduktionen ........... 177

Arbetet under veckan efter påskuppehållet..................... 181

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande
av rundradiosändningar från stationer utanför nationella

territorier, m. m............................................ 182

Interpellationer av:

herr Andersson i Örebro ang. villkoren för statsbidrag till lärlingsutbildning
hos hantverksmästare........................... 212

herr Larsson i Norderön ang. speciella anslag för vissa särskilda

broprojekt, m. in......................................... 213

herr Börjesson i Falköping ang. kommunernas aktuella investe ringsproblem,

m. m....................................... 214

Meddelande om enkla frågor av:

herr Werbro ang. höjning av familjebidragen vid militärtjänstgöring.
.................................................. 217

herr Börjesson i Falköping ang. larmanordningar i hiss.......... 217

Fortsättande av plenum...................................... 217

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande
av rundradiosändningar från stationer utanför nationella
territorier, m. m. (forts.)..................................... 218

Innehall

Nr 15

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 31 mars fm.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26, ang. dagspressens ekonomiska

villkor och samhällsinformationen genom dagspressen in. m..... 13

— nr 27, ang. vissa bestämmelser om kommunalval för perioden

1967—1970 m. m.......................................... 13

Torsdagen den 31 mars em.

Statsutskottets utlåtande nr 4, rörande utgifterna inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde........................... 51

Fredagen den 1 april

Statsutskottets utlåtande nr 38, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m......................................... 145

— nr 39, ang. anslag till bostadsrabatter....................... 174

Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande nr 1, ang. kredit -

marknadsfrågor avseende bostadsproduktionen ............... 177

Bankoutskottets memorial nr 22, ang. överlämnande till statsutskottet
av vissa till bankoutskottet hänvisade motioner, såvitt avser viss
däri behandlad fråga...................................... 182

Första lagutskottets utlåtande nr 21, ang. godkännande av 1965 års
europeiska överenskommelse till förhindrande av rundradiosändningar
från stationer utanför nationella territorier, in. m........ 218

Torsdagen den 31 mars 19fif> fm.

Nr 15

Torsdagen den 31 mars

Kl. 13.00

§ 1

Svar på fråga ang. förvaringen av till

fängelse på livstid dömda personer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
siatsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Lindkvist har frågat
mig, om jag anser att förvaringen
av till livstid dömda personer står i god
överensstämmelse med principerna om
en humanisering av fångvården.

Svaret på frågan är ja.

Jag vill erinra om att det i Sverige
är jämförelsevis få lagöverträdare som
döms till frihetsstraff på livstid. För
närvarande finns det 21 personer som
avtjänar sådant straff.

Lagen om behandling i fångvårdsanstalt
gör — liksom sin företrädare av
1945, lagen om verkställighet av frihetsstraff
— ingen skillnad på dem som
dömts till frihetsstraff på livstid och
dem som fått en tidsbestämd dom. Varje
intagen skall, såsom lagen uttrycker det,
»behandlas med fasthet och allvar och
med aktning för hans människovärde».
Lagen ger åtskilliga detaljerade föreskrifter
om behandlingen. Den fastslår
t. ex., att vistelse i gemensamhet med
en eller flera andra fångar skall vara
huvudregeln åtminstone när det gäller
arbete. Men lagen säger också att ensamhetsvistelse
under vissa omständigheter
kan tillgripas med hänsyn till ordning
och säkerhet inom anstalten eller för
undvikande av menlig inverkan de intagna
emellan eller av annan särskild
anledning. Självfallet måste den dömde
förvaras på sådant sätt, att han förhindras
fortsätta sin brottsliga verksamhet.
Ju allvarligare brottet är, desto betydelsefullare
blir just detta. Jag vill ock -

så erinra om att den intagne inte utan
synnerliga skäl får vägras att arbeta
i enrum eller att tillbringa fritiden i enrum.

Vidare anförde:

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret på min fråga.

Orsaken till att jag ställt frågan är de
initierade reportage i ämnet som dagspressen
för en tid sedan publicerade.

I dessa reportage belystes den dagliga
tillvaron i en enmanscell i ett av våra
fängelser, där internen ständigt var under
specialbevakning. Det ifrågasattes
om inte denna ytterst stränga bevakning
— även med vederbörlig hänsyn till
dess preventiva karaktär — på längre
sikt kunde verka nedbrytande på internen.

I anslutning till tidningarnas uppgifter
publicerades ett uttalande av den
läkare som sköter internen, varav det
framgick att det fanns allvarliga medicinska
risker för att förvaringen skulle
komma att bryta ned internen både fysiskt
och psykiskt. Jag har kontrollerat
detta uttalande genom en direkt kontakt
med läkaren, som funnit frågan så allvarlig
att han påkallat medicinalstyrelsens
uppmärksamhet. Det är på detta uttalande
-— alltså läkarens uppfattning —
som jag baserat min fråga till justitieministern.
Om läkarens farhågor besannas
kommer åtskilliga människor att
uppfatta det inträffade som en avvikelse
från den humana inriktning som fångvården
har i vårt land.

Men min fråga skall också ses i belysning
av att Sverige på fångvårdens
område tillhör föregångsländerna. Detta
bekräftas såväl i praktisk tillämpning

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Svar på fråga ang. tidpunkten för anvisande av lokaliseringsmedel

som med stöd av lagstiftningen, där det
klart anges att internerna skall behandlas
med aktning för människovärdet.
Det heter t. ex. i Svensk författningssamling
1964 nr 541—550, 4 kap., att
»därest men för intagens kroppsliga
eller själsliga hälsa inträder eller kan
befaras inträda göres den jämkning som
prövas nödvändig för avhjälpande eller
förebyggande av sådant men».

I Europarådets konvention om de
mänskliga rättigheterna heter det, att
»ingen må utsättas för tortyr eller
omänsklig eller förnedrande behandling
eller bestraffning». Man behöver därför
inte misstaga sig på den vidsynthet som
präglar vårt fångvårdsväsende.

Det säger sig emellertid självt, att en
vaken opinion lätt kan få intrycket att
förvaringen av den i tidningarna åberopade
internen inte alltigenom hålls
inom ramen för fastlagda principer. I
det av tidningarna refererade fallet ligger
det utanför den stora allmänhetens
kompetens eller bedömande att granska
de skäl, som döljer sig bakom den
stränga behandlingen. Vad man vill förebygga
med sin opinionsbildande verksamhet
i detta fall är att psykisk skada
uppstår.

Vad som än motiverat förvaringen är
det en angelägen uppgift att också i
denna självförvållade tragedi slå vakt
om den personliga integriteten och värdigheten.
Det inbjuder myndigheterna
att följa denna fråga med största vaksamhet.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KL1NG:

Herr talman! Jag liar i mitt svar redogjort
för de principer som gäller för
dem som har dömts till livstids frihetsstraff.
Jag är självfallet förhindrad att
ingå på en redogörelse för det konkreta
fall, som herr Lindkvist åberopat.

Låt mig bara försäkra herr Lindkvist
att man inte skall tro att allting är sant,
som står i tidningarna. Jag tror inte att
jag gör mig skyldig till någon stor

överdrift om jag säger, att i huvuddelen
av vad som har publicerats de senaste
veckorna om detta fall är det praktiskt
taget bara skiljetecknen som är riktiga.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Då blir det ju en behållning
av diskussionen kring min fråga,
ty jag framhöll mycket noga i mitt inlägg
att jag inte hade baserat min fråga
på tidningarnas uppgifter. Jag byggde
dem på läkarens utlåtande och på personlig
kontakt med den läkare, som är
engagerad i detta speciella fall. Jag tror
att justitieministern kommer att få svårt
att på samma sätt som han har underkänt
tidningarna underkänna den läkare,
vilken jag har åberopat som stöd för
min frågeställning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. tidpunkten för anvisande
av lokaliseringsmedel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Hedenäset
har frågat när Kungl. Maj :t avser
att meddela beslut om tidigareläggning
av medelsanvisningarna av lokaliseringsmedel
enligt riksdagens beslut.

Riksdagens ifrågavarande beslut, som
anmälts i skrivelse den 22 februari 1966,
innefattar bemyndigande för Kungl.
Maj:t att under innevarande budgetår
bevilja lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån
med högre belopp än som anvisats
under respektive anslag för budgetåret.
Någon ökning av medelsanvisningen
för budgetåret har sålunda inte
skett. Däremot har möjlighet öppnats
för Kungl. Maj :t att meddela beslut om
lokaliseringsstöd i ökad omfattning i
den mån så kan ske utan att utbetalningarna
överstiger anvisade anslag.
Med anledning härav har Kungl. Maj:t

Torsdagen den 31 murs 19GG fm.

Nr 15

genom beslut den 4 mars 19GG uppdragit
åt arbetsmarknadsstyrelsen att inkomma
med förslag rörande sådana ansökningar
om lokaliseringsstöd, som utöver de
på anslagen anvisade beloppen anses böra
beviljas under innevarande budgetår,
med beaktande av att utbetalning från
anslagen under detta och nästföljande
budgetår inte får överstiga anvisade belopp.

Sedan förslag kommit in från arbetsmarknadsstyrelsen
kommer jag att så
snart som möjligt ta upp frågan om vilken
ram som skall ställas till förfogande
för ytterligare beslut om stöd.

Vidare anförde

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min fråga.

Låt mig i min kommentar först slå
fast, att det i och för sig inte råder
några delade meningar mellan inrikesministern
och mig om det beslut som
riksdagen helt nyligen har fattat.

Jag kan också konstatera att jag
har fått bekräftat att det beslut av den
4 mars, som departementschefen här
omnämner, numera har nått fram till
arbetsmarknadsstyrelsen, dock så sent
som den 30 mars, eller i går, efter de
uppgifter jag har erhållit. Jag skall
inte forska i vad som kan vara orsaken
till att beslutet har behövt denna förhållandevis
långa tid för att nå från
kanslihuset till arbetsmarknadsverket.
Huvudsaken är ju att det nu har kommit
fram, så att det kan hända någonting
på detta område.

Emellertid finner jag det angeläget
att understryka vad departementschefen
vidrör i slutet av sitt svar. Han meddelar
där att det nu ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen
att göra en framställning
för att det skall kunna fastställas
en ram för detta ytterligare lokaliseringsstöd.
Efter vad jag har mig be -

ar på fråga ang. det s. k. THX-problemet

kant ligger det redan hos arbetsmarknadsstyrelsen
fiirdigbehandlade framställningar
rörande rätt väsentliga belopp
i avvaktan på att det bemyndigande
som riksdagen har beslutat skall
effektueras och att stöd följaktligen
skall kunna utgå till dem som har ansökt
om bidrag och lån av lokaliseringsmedlen.
Det måste vara av vikt att dessa
formaliteter klaras av så fort som möjligt,
så att alla de realistiska lokaliseringsprojekt
som väntar på att realiseras
också kan komma till utförande.

Med uttalande av denna förhoppning
tackar jag för det svar som statsrådet
har lämnat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. det s. k.

THX-problemet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gomér har frågat,
om jag vill lämna en kortfattad orientering
angående det s. k. THX-problemet.

Eftersom frågor rörande THX som
bekant är föremål för rättslig prövning,
anser jag mig förhindrad att göra några
uttalanden i denna sak.

Vidare anförde

Herr GOMÉR (ep):

Herr tahnan! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret. Det var ju
kort, och det har jag begärt, så i det
fallet har jag blivit bönhörd.

Anledningen till att jag har ställt denna
fråga är emellertid inte riktigt så enkel.
Det råder en verklig oro bland patienterna.
De har ungefär samma fordran
på sina riksdagsmän som vi har
på regeringen, och den är alltså inte så
liten. »Vi menar att man skall kunna
göra någonting åt detta», har de sagt

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

i många telefonsamtal. Jag har talat om
att jag just inte kan gå längre än till
att ta upp saken i en enkel fråga, om
nu socialministern kan svara. Vi har
nu fått reda på att det för närvarande
inte går.

Det finns emellertid många obekanta
faktorer i denna ekvation. Vad man
med säkerhet kan säga är att många
anser sig ha fått sin hälsa reparerad
och starkt förbättrad. Det har jag många
bevis på i min allra närmaste vänkrets.

Man har nu anledning att hoppas att
en lösning skall kunna nås, som kan garantera
att den som är i behov av denna
behandling får en fortsatt sådan och
att det inte kommer att gå alltför mycket
prestige i denna fråga. Riskerna
därför är mycket stora, det är jag medveten
om. Av debatten att döma har
man på sina håll låst sig i sina positioner.
Det har i alla fall gjorts fem miljoner
injektioner och några skadeeffekter
har inte kunnat påvisas. Däremot
föreligger en lång rad av intyg från
både läkare och patienter som visar att
dessa injektioner lett till förbättring.

Det är väl inte riktigt att jämföra
denna behandling med den som »kloka
gubbar» förr i världen stod till tjänst
med. För övrigt kan man anföra bevis
för att många av dessa verkligen var
ganska kloka och hade en hel del kunskaper.
Under alla omständigheter kan
man väl konstatera att THX-behandlingen
inte ges av en sådan där »klok
gubbe», utan det är människor med
medicinsk utbildning som ger injektionerna
och som sköter verksamheten i
övrigt. Doktor Sandberg själv har ju i
alla fall viss medicinsk utbildning.

Jag tycker det är angeläget att samhället
noggrant undersöker hela frågan
och drar de konsekvenser av undersökningen
som är möjliga att dra. Man bör
vidta åtgärder som gagnar patienterna
och som bidrar till att förbättra hälsotillståndet
hos det svenska folket.

Jag ber än en gång få tacka statsrådet
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. utredningen om järnvägskatastrofen
i Skultorp

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat, om jag är beredd att
lämna en redogörelse för orsakerna till
att utredningen om järnvägskatastrofen
i Skultorp i februari 1965 ännu inte
slutförts.

Järn vägsolyckan vid Skultorp inträffade
den 20 februari 1965. Utredning
om orsaken till olyckan sattes i gång
omedelbart. Ganska snart kunde konstateras,
att olyckan orsakats av att ett
snälltåg förts förbi en ljussignal, som
visat stopp för tåget. Anledningen till
att tåget inte stannade framför signalen
kunde däremot inte fastställas. Vid huvudförhöret
framfördes en teori om att
en ispropp kunde ha bildats i bromssystemet.
Då någon klarhet i den ifrågasatta
möjligheten inte kunde nås efter
kontakt med såväl bromstillverkare som
patentinnehavare, föranstaltades om en
opartisk utredning. Den 3 mars i år
överlämnade professor Sven Johansson
vid tekniska högskolan i Lund en utredning
i frågan till SJ:s centralförvaltning.
Denna utredning jämte en i år
slutförd bromsundersökning har den 15
mars 1966 översänts till chefen för
driftdistriktet i Göteborg. Underlag torde
därför nu finnas för att kunna slutföra
utredningen om olyckan.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack för
den redogörelse som han här har lämnat
om järnvägskatastrofen i Skultorp
den 20 februari i fjol, vilken krävde
inte mindre än 10 dödsoffer och 38 skadade
— en av de större järnvägsolvckorna
i vårt land.

Torsdagen den 31 mars 19GG fm.

Nr 15

Svar på

Även om svaret ger klarhet om orsakerna
till det långa dröjsmålet, kan jag
ändå inte frigöra mig från intrycket att
utredningen dragit ganska långt ut på
tiden, kanske alltför långt. Inte minst
den berörde lokföraren har skäl att fråga
sig: Behöver man verkligen vänta
över 13 månader på att utredningen
skall presentera resultatet av sitt arbete?
Det måste innebära en ständig
nervpress för denne lokförare att månad
efter månad behöva vänta på besked,
om lian skall bli åtalad eller icke åtalad,
d. v. s. om utredningens resultat skall
läggas till grund för ett åtal eller ej.

Jag tackar än en gång för svaret. Jag
uttalar förhoppningen, att statens järnvägar
när det händer en olycka av detta
slag skall lägga ned all skyndsam energi
på utredningen, så att orsakerna till
olyckan och frågan om ett eventuellt
åtal blir klarlagda så snabbt som möjligt.

Jag hoppas också att underlaget för
bedömning av den aktuella olyckan,
vilket nu presenterats för SJ, så skyndsamt
som möjligt skall läggas fram för
åklagaren.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. skyldigheten att föra
förarbok

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Johansson i Växjö
har frågat mig, om jag är beredd vidta
sådana åtgärder, att plikten att föra förarbok
borttas ur gällande författningar.
Herr Johansson anser denna plikt föråldrad
genom att skyldighet att hålla
färdskrivare föreligger.

Frågan om förarböckernas avskaffande
har behandlats av körtidsutredningen
1*—Andra kammarens protokoll 1966. Nr

fråga ang. skyldigheten att föra förarbok

i betänkande Arbetstid och arbetsinspektion
för vägtrafiken. Remissbehandlingen
av detta betänkande har avslutats
och en sammanställning av yttrandenas
innehåll har påbörjats. Jag är inte
beredd att på förhand ta ställning till
någon av de särskilda delfrågorna i detta
ärende.

Vidare anförde

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
för svaret.

Statsrådet säger att frågan om förarbokens
avskaffande har behandlats av
körtidsutredningen i betänkandet Arbetstid
och arbetsinspektion för vägtrafiken,
att remissbehandlingen har avslutats
och att yttrandena håller på att sammanställas.
Jag hoppas då, att statsrådet
kommer att medverka till att nu gällande
förfaringssätt borttages i det förslag
till lagstiftning som kommer att föreläggas
riksdagen.

Skyldigheten att föra förarbok utgör
ett irritationsmoment för yrkeschaufförerna,
eftersom de i de flesta fall åläggs
att även hålla s. k. färdskrivare, vilken
ger tillräckligt bevis om den använda
arbetstiden och om när raster eller annan
vila förekommit under förarens
tjänstetid. Här finns alltså kvar en föreskrift,
som jag tror kom till 1941 och
som saknar aktualitet i dag. Färdskrivaren
är i alla avseenden överlägsen förarboken.
Nu gällande förfaringssätt medför
också en bristande respekt för lagar
och förordningar, eftersom förfaringssättet
på grund av tillkomsten av effektivare
instrument blivit överflödigt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Justerades protokollen för den 25 innevarande
mars.

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

§ 7

Svar på interpellation ang. tolkningen
av begreppet »vårdare» i 63 § lagen om
val till riksdagen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Björk i Göteborg frågat
mig, om jag är beredd att lämna kammaren
en auktoritativ tolkning av begreppet
»vårdare» i 63 § lagen om val
till riksdagen.

Det faller utanför min ämnesbehörighet
att göra något auktoritativt uttalande
rörande innebörden av en av Kungl.
Maj:t och riksdagen gemensamt stiftad
lag. Jag får därför inskränka mig till att
här redogöra för motiven till nämnda
lagbestämmelse.

De nuvarande bestämmelserna i 63 §
lagen om val till riksdagen och däremot
svarande regler i 29 § kommunala vallagen
har tillkommit genom en år 1965
vidtagen reform i syfte att underlätta
sjukas, åldringars och invaliders rösträttsutövning.
Reformen har inneburit
att väljare, som till följd av sjukdom,
lyte, vanförhet eller hög ålder är oförmögen
att inställa sig vid valförrättningen
för sitt valdistrikt, skall få rösta
genom valsedelsförsändelse. Behörighet
att på väljarens vägnar inge sådan försändelse
skall tillkomma den som står
i visst släktskapsförhållande till väljaren
eller är dennes vårdare. I den proposition,
varigenom förslag till det angivna
valsedelsförsändelseinstitutet förelädes
riksdagen, uttalade jag att vissa svårigheter
visserligen möter att med önskvärd
stringens bestämma begreppet vårdare.
Jag angav emellertid i anslutning
därtill \ ^ssa exempel på den åsyftade
personkretsen. Den som på grund av sitt
yrke omhänderhar skötseln av sjuka, ålderstigna
eller invalidiserade personer
bör, framhöll jag, naturligen vara behörig
att avlämna valsedelsförsändelser
från sådana personer, i den mån de står
under hans vård. Detta gäller såväl

vårdpersonal, som är anställd vid olika
vårdinrättningar, som personer som är
yrkesverksamma inom den öppna vården,
t. ex. privatpraktiserande läkare eller
till den sociala hemhjälpen knuten
personal. När fråga inte är om yrkesmässig
vårdare torde, framhöll jag vidare,
det kravet böra upprätthållas att
vederbörande i skilda ting lämnar väljaren
ett bistånd som inte är av helt
obetydlig eller tillfällig karaktär. Vad
jag sålunda uttalat i propositionen föranledde
inte någon erinran från riksdagens
sida.

Vidare anförde:

Herr BJÖRK i Göteborg (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på min interpellation.
Samtidigt beklagar jag att jag
inte hade utformat min fråga med nödig
stringens. Men justitieministern har
ändå givit ett besked som jag tror kommer
att välkomnas av dem som hade inspirerat
min interpellation.

Detta kan förefalla som ett mycket litet
och speciellt problem, men det torde
intressera åtskilliga av dem som på sikt
har att förbereda valet ur olika synpunkter
och som försöker att tänka sig
in i olika situationer som kan uppstå i
samband med valförrättningen. En av
de omständigheter som väcker oro är
just att begreppet vårdare i detta sammanhang
inte är så entydigt som vore
önskvärt och att man därför riskerar
vissa missförstånd och konflikter.

Justitieministern har här hänvisat till
de motiv som han tidigare redovisat. De
texterna är ju inte så lättåtkomliga för
de personer som har anledning att intressera
sig för frågan, och jag tror därför
att det kunde ha ett visst värde, om
interpellationssvaret nu fick tillräcklig
spridning bland dem det berör.

I och för sig kunde man naturligtvis
önska sig ytterligare preciseringar; jag
skall bara göra två små kommentarer till
justitieministerns svar.

Jag tillåter mig för det första att dra
slutsatsen att inte endast föreståndarin -

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Svar på interpellation ang. höjning av yrkesskadelivräntor

nan, när det gäller vårdinrättningar av
olika slag, kan betecknas som vårdare,
utan att detta måste gälla också underordnad
personal i den mån den mera
regelmässigt har kontakt med de sjuka
eller invalidiserade.

För det andra tillåter jag mig reflexionen,
att det väl i varje fall inte skulle
vara någon önskvärd praxis om någon
föreståndarinna, som formellt har ett
mycket stort antal patienter i sin vård,
för samtliga dessa skulle agera som förmedlare
i valsammanhang.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KL1NG:

Herr talman! Tillåt mig att komplettera
mitt svar med en upplysning som jag
fick just medan herr Björk talade, nämligen
den, att de delar av propositionen
som jag hänvisade till i mitt svar
kommer att återges i den handledning
för valförrättare som inrikesdepartementet
regelmässigt utger före varje
val.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. höjning av
yrkesskadelivräntor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Lorentzon har frågat,
om jag avser att årets riksdag skall
få förslag om höjning av yrkesskadelivräntor
i avvaktan på yrkesskadeutredningens
förslag.

Yrkesskadeutredningen avser att lämna
sitt betänkande i sommar. Jag räknar
med proposition till nästa års riksdag.
Dessförinnan är jag inte beredd att föreslå
några provisoriska ändringar i
fråga om utgående yrkesskadeförmåner.
Jag vill dock tillägga att — i likhet med
vad som var fallet 1964 och 1965 —
årets standardhöjning av folkpensioner
blir utformad med särskild hänsyn till
en stor grupp pensionärer som också
har yrkesskadelivränta.

Vidare anförde:

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.

Svaret är dock enligt min mening
djupt otillfredsställande. Den utredning,
som man väntat skulle vara klar i fjol,
kom inte med sitt betänkande. Måhända
blir yrkesskadeutredningen färdig i
sommar. Nästa år räknar alltså socialministern
med att kunna lägga fram en
proposition. Skall vi tippa att tidigast
från den 1 juli 1967 eller 1 januari 1968
kan den kategori människor det här är
fråga om få livräntorna justerade uppåt.
Är detta verkligen rimligt?

I min interpellation åberopade jag dåvarande
departementschefs uttalande,
att ett avvaktande av utredningsresultatet
inte borde få förhindra provisoriska
förbättringar. Jag vill citera dåvarande
socialministern Torsten Nilsson
som yttrade: »Den omständigheten att
frågan om värdeföljsamheten inom yrkesskadeförsäkringen
kan väntas bli
löst, när slutresultatet av yrkesskadeförsäkringen
föreligger, bör inte få hindra
att man dessförinnan beaktar behovet
av förbättring av sådana nu utgående
ersättningar, vilkas realvärde på grund
av penningvärdeutvecklingen sjunkit
mera avsevärt sedan ersättningarnas belopp
senast fastställdes.» Varför kan
inte statsrådet Aspling komma till samma
resultat?

Det är ändå mycket behjärtansvärda
fall det här är fråga om. De är inte
heller så få till antalet. Flera exempel
skulle kunna anföras. Låt mig stanna
inför endast ett par av dessa. Det är
bl. a. en 63-årig fru i Stockholm. Hon
skriver i ett brev av den 28 januari i
år: »Min make blev överkörd av buss
år 1940 och jag fick då en livränta på
100 kronor per månad. Den har under
alla dessa år inte stigit till mer än 286
kronor i månaden. Är nu 63 år och arbetar
fortfarande men är sjuk och klen.
Har aldrig anlitat något slags hjälp av

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.
ang. höjning av yrkesskadelivräntor

Svar på interpellation

samhället. Tycker alt det vore på tiden
att det gjordes något för den som har
klarat familjen ensam.»

Låt mig även i detta sammanhang anlöra
exemplet med den bohuslänske
stenarbetaren, som skadades svårt i ett
stenbrott 1947. Dennes livränta är efter
alla dessa år endast 5 794 kronor per år.
Några inkomster utöver mannens livränta
har inte stått denna familj till
buds, då han under alla dessa år på
grund av skadan varit helt oförmögen
till arbete.

Livräntan i ett fall som detta har givetvis
under år som gått varit betydligt
lägre med betydande ekonomiska svårigheter
under framför allt barnens uppväxttid.
Men nuvarande livräntor för
dessa gamla skadefall är givetvis i förhållande
till penningvärdets fall och i
proportion till gällande löner inom samma
fack mycket små.

I brev frågar dessa människor varför
inte livräntorna är värdebeständiga och
följer med i utvecklingen. Allt annat
stiger ju, säger man. Ja allt annat stiger
i pris, livsmedel, hyror, räntor, allt vad
människorna behöver för sitt uppehälle.

De livräntor det här är fråga om har
sannerligen inte anpassats till prisstegringarna.
Det är inte så länge sedan
statsrådet Asplings kollega i regeringen,
herr Sträng, framförde förslaget om att
anpassa spritpriserna till 1966 års reella
penningvärde. Men det var en anpassning
åt andra hållet. Hur skulle det vara
om socialminister Aspling visade samma
snabbhet som herr Sträng när det
gäller anpassning av 1963 års livräntor
till 1966 års penningvärden.

Varför i detta fall vänta till 1967; det
kanske inte ens blir verklighet förrän i
början av år 1968? Jag måste, herr talman,
beklaga det sätt att se på dessa
frågor, som statsrådet Aspling gett prov
på.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Lorentzon har i

sin interpellation själv konstaterat, att
1962 års riksdag beslutade att med verkan
från den 1 januari 1963 höja yrkesskadelivräntorna
i anledning av skada
som inträffat före 1960. Årets förslag
om höjning av folkpensionerna innebär
liksom fjolårets, att bestämmelserna om
samordning mellan pensioneringen och
yrkesskadeförsäkringen uppmjukas, så
att standardhöjningen skall kunna utgå
till ålders- och förtidspensionärer vilkas
pension bestäms med tillämpning av
övergångsbestämmelserna i lagen om allmän
försäkring. Alla indextillägg som
utlösts efter juni 1965 och de som utlösts
i fortsättningen tillkommer också
ograverade dessa pensionärer.

Sedan, herr Lorentzon, må det ändå
vara min rätt att bedöma denna fråga.
När jag nu har att vänta utredningens
resultat om några få månader tycker
jag det är rimligt att jag inte, innan jag
får denna utredning i min hand, gör
några provisoriska förändringar. Jag
har i interpellationssvaret också aviserat
att jag förväntar att kunna komma
med ett förslag sedan utredningen blivit
klar.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Jag vill påpeka att min
interpellation gällde endast de människor
som ännu inte kommit i åtnjutande
av folkpension och som endast har sina
livräntor att leva av.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 78, angående godkännande
av överenskommelse mellan svenska
regeringen och polska regeringen om
reglering av vissa ekonomiska intressen
avseende svensk fast egendom i Polen.

§ 10

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 825—827.

Torsdagen den 31 mars 19(56 fin.

Nr 13

Vissa bestämmelser om kommunalval för perioden 1967—1970 m. m.

§ 11

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av motioner
angående dagspressens ekonomiska villkor
och samhällsinformationen genom
dagspressen m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Vissa bestämmelser om kommunalval för
perioden 1967—1970 m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser om kommunal -

val för perioden 1967—1970 in. in. jämle
motioner.

I proposition nr 31 hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden, föreslagit
riksdagen att antaga förslag till

1) lag med vissa bestämmelser om
kommunalval för perioden 1967—1970
m. in.,

2) lag angående ändrad lydelse av
58 § lagen den 26 november 1920 (nr
796) om val till riksdagen,

3) lag om ändring i kommunala vallagen
den 6 juni 1930 (nr 253).

Sistnämnda lagförslag var i följande
delar så lydande.

(Nuvarande lydelse)

1 m o m. Val skall fortgå minst två
timmar före klockan tre eftermiddagen
samt å landet minst två timmar efter
klockan fem eftermiddagen och i stad
minst två timmar efter klockan sju eftermiddagen.
Där högmässogudstjänst
å valdagen hålles i den församling, till
vilken valdistriktet hör, skall uppehåll
göras för den tid gudstjänsten pågår.

Vallokal och valtider för varje valdistrikt
bestämmas av valnämnden. Om
beslut beträffande vallokal och valtider
vid val av landstingsman, kommunalfullmäktige
eller stadsfullmäktige skall
underrättelse meddelas länsstyrelsen

(Föreslagen lydelse)

22 §.

1 m o in. Val av landstingsmän, kommunalfullmäktige,
stadsfullmäktige eller
municipalfullmäktige skall pågå mellan
klockan åtta och elva förmiddagen, mellan
klockan ett och tre eftermiddagen
samt mellan klockan fem och nio eftermiddagen.

Där å någon ort andra tider för förrättande
av val som avses i första stycket
finnas mera lämpliga, äge Konungens
befallningshavande att därom på
framställning av valnämnden förordna,
med iakttagande att tillträde till valet
skall finnas minst de tider som angivas
i tredje stycket.

Val av kyrkofullmäktige skall pågå
minst två timmar före klockan tre eftermiddagen,
dock icke mellan klockan
elva förmiddagen och klockan ett eftermiddagen,
samt minst två timmar efter
klockan sju eftermiddagen.

Vallokal och, i fråga om val av kyrkofullmäktige,
valtider för varje valdistrikt
bestämmas av valnämnden. Om
beslut beträffande vallokal vid val av
landstingsmän, kommunalfullmäktige eller
stadsfullmäktige skall underrättelse

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Vissa bestämmelser om kommunalval för perioden 1967—1970 m. m.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

före juli månads utgång det år, då valet meddelas länsstyrelsen före juli månads
skall äga rum. utgång det år, då valet skall äga rum.

37 §.

Röstmottagare är---------ställe sätter.

Röstmottagning skall---------till ämbetet.

Röstmottagning å postanstalt skall äga
rum under den tid postanstalten hålles
öppen för allmänheten, å valdag dock
minst en timme.

Röstmottagning å postanstalt skall äga
rum under den tid postanstalten hålles
öppen för allmänheten, å valdag dock
minst en timme före klockan elva förmiddagen
och eu timme efter klockan
ett eftermiddagen. Där särskilda skäl
därtill åro, må Konungen begränsa tiden
för röstmottagning å valdag till den
tid postanstalt hålles öppen för allmänheten,
dock minst en timme.

De väljare,-----------sina valsedlar.

Ej må---------väljande tillåtas.

Å postanstalt —---------denna lag.

Där röstmottagning skall äga rum å beskickning---till kännedom.

Där röstmottagning skall äga rum å fartyg,---ombordvarandes kännedom.

I anledning av propositionen hade
väckts de likalydande motionerna nr
645 i första kammaren av herr Tistad
m. fl och nr 796 i andra kammaren av
herr Nyberg m. fl., i vilka hemställts,
»att riksdagen måtte besluta föreslagen
lag om ändring i kommunalvallagen av
den 6 juni 1930 med följande ändringar:

a) att bestämmelsen om möjlighet för
Kungl. Maj :t att inskränka tiden för
postanstalts öppethållande för röstmottagning
utgår,

b) att enhetliga tider för postanstalts
öppenhållande för röstmottagning införes
över hela landet,

c) att i större städer en postanstalt
skall hållas öppen för röstmottagning
även en timme mellan kl. åtta och nio
eftermiddagen,

d) att nuvarande regler om uppehåll
i valförrättningen under den tid högmässogudstjänst
pågår bibehålies för
kyrkofullmäktigevalens del;»

samt att utskottet måtte utarbeta erforderlig
lagtext.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med avslag på motionerna 1: 645
och II: 796, bifalla propositionen nr 31.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson, Sörenson, Tistad, Svenungsson,
Magnusson i Tumhult och
Werbro, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:645 och 11:796, bifalla
propositionen nr 31 med de ändringarna
att 22 § 1 mom. tredje stycket samt
37 § tredje stycket kommunala vallagen
finge följande lydelser:

22 § 1 mom.

Val av kyrkofullmäktige skall pågå
minst två timmar före klockan tre eftermiddagen
och minst två timmar efter
klockan sju eftermiddagen, dock icke
under tid då högmässogudstjänst hålles
i den församling, till vilken valdistriktet
hör.

Röstmottagning å postanstalt skall äga
rum under den tid postanstalten hålles
öppen för allmänheten, å valdag dock
alltid mellan klockan tio och klockan

Torsdagen den .''il mars 1960 fm.

Nr 15

Vissa bestämmelser om kommunalval för perioden 19G7—1970 in. m.

elva förmiddagen, mellan klockan tre
och klockan fyra eftermiddagen och i
städer med minst 20 000 innevånare
därutöver mellan klockan åtta och klockan
nio eftermiddagen.

Ett .särskilt yttrande hade avgivils av
herrar Sveningsson, Sörenson, Tistad,
Svenungsson, Magnusson i Tumhult,
Keijer och Werbro.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition
nr 31 talar departementschefen genomgående
om valtaktisk samverkan
för att beteckna vad som vanligen benämnes
valteknisk samverkan. Vid kommunala
val kan sådan samverkan av naturliga
skäl vara lämplig i de fall då de
olika partiernas företrädare utbyggt sin
samverkan i kommunalpolitiken till ett
gemensamt uppträdande i kommunalvalet.
Sådant samarbete som beslutats på
det lokala planet kan enligt min uppfattning
icke rimligen betecknas som
valtaktiskt.

När det gäller poströstning har vi reservanter
i utskottet i likhet med vad
som anförts i motionerna I: 645 och
II: 796 hemställt, att de tillfredsställande
regler som gäller för andrakammarval
bör utsträckas att även gälla de kommunala
valen. Därutöver torde det vara
av betydelse för de poströstande att man
inför en enhetlig öppethållandetid över
hela landet med hänsyn till att allt flera
utnyttjar denna möjlighet att deltaga i
valen. På grund av det alltmer motoriserade
samhället befinner sig allt fler
på annan ort än hemorten. Det torde
vara en god service från samhällets sida
att alla postanstalter har öppet under
samma tid för poströstning. Vi strävar
väl efter att så många som möjligt beredes
tillfälle att deltaga i valet.

I fråga om val till kyrkofullmäktige
tillstyrker utskottsmajoriteten propositionens
förslag, att val skall pågå minst

två timmar före klockan tre eftermiddagen,
dock icke mellan klockan elva förmiddagen
och klockan ett på eftermiddagen,
samt minst två timmar efter klockan
sju eftermiddagen. Beträffande uppehållet
i valförrättningen mellan klockan
elva förmiddagen och klockan ett
eftermiddagen förefaller det oss onödigt
att sammanlysning av gudstjänst fixeras
till en viss tid. Någon större olägenhet
med att behålla den nuvarande ordningen
torde inte uppstå. Därför bör denna
del av 22 § 1 mom. i lagen få den lydelse
som angivits i reservationen och som
innebär att val icke skall pågå under
den tid högmässogudstjänst hålles i den
församling, till vilken valdistriktet hör.
Därigenom ernås större lokala möjligheter
att förlägga gudstjänsten till lämpliga
tider. Speciellt är detta av mycket
stor betydelse för sådana pastorat som
har flera församlingar och ett begränsat
antal präster.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag nu anfört ber jag att få yrka bifall
till den av herr Sveningsson m. fl. till
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Låt mig först få uttrycka
min glädje över att vi genom den proposition
och det utskottsutlåtande som vi
nu behandlar i betydande avseenden
får enhetliga valtider både mellan olika
typer av val och mellan olika kommuner
i ett och samma val. Med den rörlighet
som numera kännetecknar befolkningen
är detta av stort värde. Naturligtvis
kan man inte genomföra fullständig
enhetlighet, allra minst under den
tid då den valtekniska utredningen ännu
arbetar. Men om vi bifaller reservationen
minskar vi denna enhetlighet. I tillläggsförslaget
beträffande poströstning
plockar reservanterna ut kommuner
med minst 20 000 innevånare och ger
dem en extra timmes poströstningstid.
Det skapar en viss förvirring.

En sådan åtgärd är för övrigt onödig.
Jag vet inte riktigt vilka exempel som

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Vissa bestämmelser om kommunalval för perioden 1967—1970 m. m.

ligger bakom reservanternas ställningstagande.
Jag skulle möjligen kunna tro
att herr Werbro utgår från någon person
från Halmstad som har flyttat till Stockholm
men som har kvar sin rösträtt i
Halmstad. Han önskar inte vara i Stockholm
denna septembersöndag utan ger
sig ut på en biltripp, och då förutsätter
herr Werbro att han ger sig ut på vägar
vid vilka det inte ligger någon postanstalt,
där han kan rösta. Det är emellertid
ett ganska långsökt exempel, och
man kunde tycka att denne inflyttade
halmstadbo skulle ha möjlighet att en
enda söndag förlägga sin hilutflykt
exempelvis till Östhammar, där jag vet
att det finns en postanstalt som har öppet
på valdagar.

Vad sedan beträffar tiden för kyrkofullmäktigevalen
är skillnaden mycket
liten. Men även här skapar reservationen
viss förvirring. Om propositionen
och utskottets förslag bifalles, blir det
stängt på en bestämd tid, nämligen kl.
11—13. Om däremot reservanternas förslag
bifalles, kan man ha olika stängningstider,
och just i de flerförsamlingspastorat,
som herr Werbro själv talar
om, kan detta leda till stora svårigheter.

Det kan inte heller vara svårt att lösa
dessa problem. Man kan kalla predikobiträde,
och man kan sannnanlysa gudstjänsterna
— visserligen medför det en
del besvär, men för min del skulle jag
vilja beteckna det som ett kärt besvär
för en kyrka som bygger på församlingar.
Det bör ju vara angeläget för
denna kyrka, att församlingarnas medlemmar
bereds största möjliga tillfälle
att delta i röstningarna. Dessutom bör
väl valdagen för en sådan kyrka vara
en stor dag, då man bör kunna underkasta
sig extra besvär för att åstadkomma
en god ordning.

Jag vill också fästa herr Werbros uppmärksamhet
på att inte bara sådana
världsliga instanser som regeringen och
konstitutionsutskottet har anbefallt en
sådan här ordning, utan vissa domkapitel
har inte heller haft något att erinra

mot den. Det gäller exempelvis domkapitlen
i Västerås, Karlstad och Luleå.
Kanske jag får tillägga att i uppräkningen
står även Högerns riksorganisation.
Av någon anledning har denna kommit
att stå efter domkapitlen i detta
sammanhang.

Det intressanta i herr Werbros framställning
var emellertid den uteblivna
kommentaren till det särskilda yttrandet.
Jag hade tänkt mig att herr Werbro
skulle litet mera utförligt utveckla de
tankegångar som där står på ett par
rader. Det gäller här nämligen något
mycket centralt. Och jag skall strax ställa
en fråga till herr Werbro, så att han
får möjlighet att återkomma och litet
utförligare lägga fram sina synpunkter
på detta.

Men låt mig först få erinra om att ett
valsystem fungerar på olika sätt beroende
på de betingelser under vilka det
verkar: valkretsarnas storlek och partistrukturen
är två sådana väsentliga faktorer.

Låt mig i förbigående få erinra om
att Per Edvin Sköld vid behandlingen
av frågan i riksdagen 1952 framhöll,
att man utgick ifrån att det i det stora
flertalet valkretsar reellt sett skulle bli
en konkurrens mellan fyra partier och
att man därför borde ha ett tal som är
högre än 1,3, varför man valde 1,4.

Låt mig också få påminna om att
konstitutionsutskottet mycket kraftigt
strök under 1952, att ett väsentligt syfte
med den reform som då genomfördes
och som skulle vara ett provisorium var,
att man skulle avskaffa valkartellerna.

Nu vill tydligen herr Werbro gå i
bräschen för en ordning som innebär,
att man skall gå ifrån dessa angivna betingelser
och att man skall liksom få leka
som man vill i de olika valkretsarna.
Ibland skall man skapa ett äktenskap på
tre, ibland skall man ha ett mera vanligt
äktenskap på två. Man utgår ifrån att
här och var skall dessa två kontrahenter
gå i armkrok med varandra och ha
ett gemensamt namn, medan man i

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Nr 15

Vissa bestämmelser om kol

andra valkretsar skall gå var för sig men
inte träta på varandra mer än som är
oundgängligen nödvändigt. Sedan skall
man här i riksdagen kunna få dela upp
sig, som man har gjort i denna fråga,
där den djupgående intressegemenskap,
som det talas om här, inte kan förhindra
att man kan komma på var sin sida
om en skiljelinje inom ett utskott. Det
må vara vederbörandes ensak, men det
är tydligt, att man med en sådan lek
kommer att åsidosätta betingelserna,
villkoren som gällde för införande av
1952 års ordning på detta område. Det
är i detta sammanhang jag vill ställa en
fråga till herr Werbro: Hur förklarar
herr Werbro den skillnad som här skall
kunna få finnas i olika valkretsar? Varför
skall man här och var gå i armkrok
men här och var bara undvika att träta
på varandra?

Herr talman! Då frågan om valmetoden
återkommer i olika sammanhang
skall jag inte säga mera vid detta tillfälle.
Vi är överens om att förlänga provisoriet,
men jag vill för min del också
framhålla att en sak ändå är alldeles
klar: förlänger vi provisoriet måste vi
bevara de förutsättningar som fanns
1952. Förändrar vi partistrukturen, och
detta kan komma att ske, måste vi också
ompröva valmetoden.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Johansson i Norrköping, Karlsson i
Olofström, Henningsson, Adamsson och
Svenning (samtliga s).

Herr WERBRO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är möjligt, herr Johansson
i Trollhättan, att en person från
Halmstad, som är bosatt i Stockholm,
kan åka till Östhammar, men jag anser
att vi skall ge bästa möjliga service åt
alla som vill delta i valet, vilket jag
också tidigare har framhållit.

Herr Johansson yttrade att det skulle
vara en stor ära för kyrkan att kunna

munalval för perioden 1967—1970 ra. m.

skaffa predikobiträden till eu så stor
dag som då kyrkofullmäktigeval hålles.
Jag tror också att kyrkan försöker göra
detta, men det är mycket svårt att få
tag på predikobiträden. Man har inte
denna möjlighet. Jag skulle vilja höra
vad personer från norra Sverige säger
beträffande anskaffandet av predikobiträden
och även vad personer från andra
delar av vårt land menar.

Herr Johansson i Trollhättan frågade
mig om man skall bibehålla samgåendet
på vissa håll ocli skiljas på andra. Jag
har till och med varit med om att diskutera
valsamverkan med socialdemokraterna,
som vi också samverkat med.
Vi har haft en gemensam beteckning
vid kyrkofullmäktigeval, och, enligt min
mening, har detta betytt mycket i de
fall då det funnits en gemensam linje
för arbetet på det kyrkliga området.
Jag finner inte att det kan störa vårt
politiska arbete, om dessa möjligheter
ges på det kommunala området. Inom
många kommuner finns speciella partibeteckningar
som inte alls är direkt politiska.
Vi har idrottspartier och allt
möjligt. Många personer har också arbetat
så många år inom det kommunala,
att de lärt att man kan samarbeta inom
den enskilda kommunen utan att därför
ta hänsyn till vad som händer på det
inrikespolitiska planet. Jag tror att vi
här kan få fram ett större intresse för
det kommunalpolitiska arbetet.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Werbro förklarade att det till och
med sker en valtaktisk eller valteknisk
samverkan mellan socialdemokrater och
hans parti, men han förtydligade litet
senare — det gäller kyrkofullmäktigeval
vid vilka man har en gemensam lista.

Om det kan glädja herr Werbro kan
jag tala om att även jag har medverkat
vid uppsättandet av sådana listor och
tänker väl också fortsätta med det, om
det finns förutsättningar härför. Men,

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Vissa bestämmelser om kommunalval för perioden 1967—1970 m. m.

herr Werbro, var har det förekommit
karteller i politiska val efter 1952? Det
skulle vara intressant att få svar på
denna fråga.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Med hänsyn till det meningsutbyte
som förekommit om det särskilda
yttrandet i propositionen, kan
det finnas anledning att kommentera
bakgrunden till detta yttrande. .lag har
sagt att jag utgår ifrån att grundtanken
bakom det provisoriska valsystem, som
riksdagen beslöt 1952 och som vi har
tillämpat sedan dess, kommer att respekteras
av de politiska partierna. Den
allmänt omfattade grundtanken var 1952
att man ville komma bort från valkartellerna.
Man ville ha en sådan proportionell
fördelning av mandaten att karteller
blev överflödiga.

Konstitutionsutskottet skrev i sitt utlåtande
över propositionen 1952 bl. a.:
»Såsom nämnts är också den i propositionen
föreslagna valmetoden så utformad,
att karteller icke erfordras för att
mandatfördelningen genomsnittligt sett
skall bliva ur proportionell synpunkt
minst lika god som den hittills blivit,
då karteller i stor utsträckning förekommit.
»

Alltså en ur de mindre partiernas synpunkt
fördelaktigare proportionell fördelning
av mandaten, och samtidigt som
en naturlig följd härav inga valkarteller.

Uppslutningen bakom denna princip
för det provisoriska valsystemet var allmän.
Sålunda framhöll folkpartiledaren
Bertil Ohlin bl. a. i riksdagsdebatten
1952 att folkpartiet sedan årtionden hävdat
den ståndpunkten att valkarteller
borde göras överflödiga och att propositionen
utgjorde en väsentlig förbättring
när det gällde att tillgodose just detta
önskemål. Enigheten om syftet med detta
provisoriska valsystem var sålunda
fullständig.

1 höstas började man emellertid här
och där inom den borgerliga pressen
att diskutera möjligheten att kunna ut -

nyttja det provisoriska valsystemet så,
att det utan förskjutningar i röstetal
skulle kunna beröva socialdemokraterna
ytterligare ett antal mandat. Klarast
kom tanken på att manipulera med valsystemet
till uttryck i en artikel i Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning den
5 oktober 1965, signerad av Gustaf Petrén.
Han hänvisade där till hur de borgerliga
partierna i det norska valet genom
omsorgsfulla valmatematiska kalkyler
och ett systematiskt utnyttjande
av valsystemets möjligheter på 49 procent
av rösterna lyckats erövra majoriteten,
d. v. s. 80 av de 150 mandaten i
stortinget, och han konstaterade att flera
av de sex mandat som de borgerliga
där vann från arbeiderpartiet kunde
överföras tack vare detta tekniska samarbete.

Sedan skriver Gustaf Petrén i denna
artikel: »Precis detsamma kan ske på
svensk mark, om de tre partierna center,
folkparti och höger ville samsas om
att genomföra denna valtekniska operation.
Uddatalsmetoden ger nämligen
icke obetydliga möjligheter. En genomgång
av landstingsvalkrets för landstingsvalkrets
skulle sannolikt visa att
man här och där genom ett systematiskt
valtekniskt samarbete mellan de tre partierna
center, folkparti och höger skulle
kunna rädda över mandat från socialdemokraterna
till dessa. För Sveriges
del skulle säkerligen alla de tre nämnda
partierna, om de samverkade på detta
sätt, nå högre utdelning i mandat på
samma röstetal. De borde därför systematiskt
genomgå alla valkretsar tillsammans.
Gemensamma listor för två eller
tre partier borde brukas överallt där
så är matnyttigt.»

Såvitt jag kan förstå rimmar ett sådant
tillvägagångssätt illa med de allmänt
accepterade grundtankarna bakom
det provisoriska valsystem som nu alla
tycks vara överens om att vi bör tilllämpa
även vid höstens val. Ett sådant
manipulerande kan bara karakteriseras
som ett försök att skaffa vederbörande

Torsdagen den 31 mars 19(>(> fm.

Nr 15

1!)

Vissa bestämmelser om

partier dubbla förmåner av den provisoriska
valordningen och att genom valtekniska
operationer tillskansa sig mandat
på ett valsystem, tillkommet för att
utesluta dessa enligt allas mening icke
önskvärda metoder.

Jag har tagit för givet att de ansvariga
partiledningarna skulle ta avstånd från
ett sådant tillvägagångssätt, detta inte
minst mot bakgrunden av att man från
såväl folkparti- som centerpartiledningens
sida, innan den här propositionen
avlämnades, uttalat att man förutsatte
att det provisoriska valsystemet skulle
komma att tillämpas även i höstens val.

Jag tycker mig sålunda ha haft goda
skäl att, som jag uttrycker saken i propositionen,
utgå ifrån att grundtankarna
bakom det provisoriska valsystemet
skulle komma att respekteras av de politiska
partierna.

Jag måste, herr talman, emellertid
medge att det särskilda yttrande som
ett antal höger- och folkpartiledamöter
fogat till utskottsutlåtandet ger näringåt
misstanken att någonting i stil med
de av Gustaf Petrén rekommenderade
manipulationerna med valsystemet kan
vara på gång inom de borgerliga partierna.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Utskottet finner sig i det
föreliggande utlåtandet om sammanräkningsmetoden
i kommunalvalen inte ha
några erinringar emot vad departementschefen
i propositionen anfört och
som han här har ytterligare utvecklat.
Jag finner det påkallat med en liten
kommentar till just detta uttalande i
propositionen.

Här säger ju departementschefen:
»Som framhölls vid frågans behandling
år 1952 är detta system utformat så att
det utan valtaktisk samverkan mellan
partiet ger en rimlig genomsnittlig proportionell
rättvisa för hela landet. När
det infördes var grundtanken därför att
det tidigare valsystemet med valtaktisk
samverkan skulle ersättas med det pro -

kommunalval för perioden 1967—1970 in. m.

visoriska valsystemet utan sådan samverkan.
» Sedan tillägger han: »Jag utgår
ifrån att denna grundtanke respekteras
av <le politiska partierna.»

Då statsrådet gör detta uttalande under
hänvisning till frågans behandling
1952, måste det vara av intresse att gå
till riksdagshandlingarna och ta reda på
vad som då uttalades och framför allt
vilken motivering som låg bakom vad
som då anfördes. 1 den aktuella propositionen
nr 175 till 1952 års riksdag anförde
dåvarande departementschefen:

»Det kan från allmän synpunkt mot
kartellväsendet invändas att det mången
gång innebär att ett samgående uteslutande
av valtaktiska skäl äger rum mellan
partier, vilka i fråga om politisk inriktning
så skiljer sig från varandra att
samverkan mellan dem icke framstår
som naturlig. För väljarna kan i sådana
fall kartellbildning få till följd att de
nödgas stödja ett parti vars politik de
ogillar i väsentliga frågor. Härtill kommer
att kartellbildningen kan ge upphov
till avsevärda ojämnheter i mandatfördelningen
mellan partierna.»

Så långt departementschefsuttalandet
av 1952. Av detta framgår ju tydligt att
reaktionen då emot valsamverkan mellan
olika partier i första hand var
grundad på förekomsten av valsamverkan
mellan olika partier, vilkas inriktning
var så skiljaktig att samverkan
mellan dem framstod som onaturlig.
Konsekvensen härav måste ju då bli
att de invändningar som gjordes 1952
inte är tillämpliga på en samverkan
mellan tvenne partier som i väsentliga
samhälleliga frågor har gemensam
grundsyn och även offentligt gett uttryck
åt detta.

I det av mig anförda uttalandet av år
1952 omnämnes att kartellbildningar
kan ge upphov till »avsevärda ojämnheter
i mandatfördelningen mellan partierna».
Låt mig till detta foga den
kommentaren, att då — jag anför detta
som ett exempel — vi i Norrbotten
beslutat om valsamverkan mellan cen -

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Vissa bestämmelser om kommunalval för

terpartiet och folkpartiet, så bygger vi
inte på några valtaktiska spekulationer
att tillskansa våra partier orättvisa favörer.
Det har i stället skett för att vi
skall nå ett större mått av rättvisa än
vad den föreslagna vallagen visat sig
ge utan samverkan.

Det faktiska förhållandet är att vid
senaste landstingsmannaval erfordrades
ett långt större röstunderlag för våra
två partier än vad som erfordrades för
de andra i valet deltagande partierna.
Det är mot bakgrunden av en samstämmighet
i uppfattningen om väsentliga
grundfrågor mellan våra två partier som
vi ser det naturligt med dispositioner
i syfte, inte att tillskansa oss några extra
favörer utan endast att nå därhän, att
våra medlemmars och våra sympatisörers
röster blir ungefär lika mycket
värda som de röster som tillfaller övriga
partier. En sådan samverkan synes
mig inte på något sätt stå i motsats till
motiven för 1952 års beslut, som jag
här refererat.

Jag har funnit det vara på sin plats
att inför riksdagsbeslutet och inte minst
efter det uttalande, som föredragande
statsrådet här gjort, ge uttryck åt denna
min bedömning.

I detta anförande instämde herr Öhvall
(fp).

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag har naturligtvis inte
undgått att lägga märke till att centerpartiets
representanter i konstitutionsutskottet
inte återfinns på det särskilda
yttrandet i utskottsutlåtandet. Jag
kan mycket väl förstå att centerpartiledamöterna
inte antecknat sig där, eftersom
centerpartiet — eller dåvarande
bondeförbundet — var med om den proposition
enligt vilken beslutet fattades
år 1952 och sålunda, förmodar jag, då
var överens med socialdemokraterna
om utformningen av systemet och ansåg
att det gav den proportionella rättvisa,
som behövde tillföras systemet sedan
kartellerna förts bort ur bilden.

perioden 1967—1970 m. m.

Nu har — det förstår jag så väl —-herr Larsson i Hedenäset haft ett behov
av att gå upp och förklara att självfallet
är inte den samverkan som inletts
mellan folkpartiet och centerpartiet i
Norrbotten på något sätt betingad av
valtaktiska skäl. Men är det inte på
det sättet, herr Larsson i Hedenäset,
att hela det där resonemanget ter sig
ganska ihåligt, när man vet att sådan
här samverkan, grundad på — som det
heter — djupgående intressegemenskap,
har en alldeles bestämd tendens att uppstå
bara i de valkretsar, där den ger
mandatutbyte? Skulle man då få tolka
det så, att intressegemenskapen mellan
folkpartiet och centerpartiet är begränsad
till de valkretsar, där man får ut
mandat på grund av detta samarbete,
och att den inte är lika djupgående och
stark i de andra valkretsarna?

Nej, jag tror det är riktigare att konstatera
att det förhåller sig så, herr Larsson
i Hedenäset, att här har man helt
enkelt givit sig ut för att till varje pris
försöka skaffa sig mandat, även om man
skulle sätta sig över de principer och
de grundtankar som man var med om
att knäsätta år 1952.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Låt mig som svar på
statsrådets inlägg få framhålla, att beslutet
i Norrbotten har fattats helt och
hållet utan några sidoblickar på andra
län eller andra distrikt. Dessa fattar var
för sig sina beslut.

Låt mig sedan beträffande de förhållanden,
som ligger bakom vår åtgärd, endast
närmare precisera vad jag tidigare
antydde rörande röstunderlaget för
landstingsmandat. Medan statsrådets
parti fick mandaten för 1 715 röster,
fick vi i centerpartiet betala 2 409 röster
och folkpartisterna 2 815 röster per
mandat.

En strävan att, när det visar sig att
uddatalsmetoden inte för vårt vidkommande
givit ett tillfredsställande resul -

Torsdagen den 31 mars 190(1 fm.

Nr 15

Vissa bestämmelser om kommunalval för perioden 19G7—1970 in. m.

tat, nå dithän att varje röst blir ungefärligen
lika mycket värd, kan det väl
ändock inte från demokratiska synpunkter
vara nftgot att invända mot?

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag är helt övertygad
om att beslutet uppe i Norrbotten har
träffats av centerpartiet och folkpartiet
ulan sidoblickar på det övriga landet.
Men en av de allvarliga invändningarna
hänger samman med att landstingsvalen
fortfarande påverkar riksdagsvalen.
När man gick in för detta valsystem
år 1952 avsågs det att åstadkomma en
likartad genomsnittlig proportionalitet
över hela landet. Men det är denna proportionalitet
som nu herr Larsson i
Hedenäset utan några som helst taktiska
spekulationer rubbar i Norrbotten.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det kommunala sambandet
fungerar väl ändå så, herr statsråd,
att landstingsmännen icke blott har att
välja ledamöter till riksdagens första
kammare utan även har väsentliga
landstingskommunala frågor att handlägga.
Det är väl fullt naturligt om vi
önskar en representation i landstinget,
som svarar mot vårt röstunderlag?

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Vi har tidigare sett fram
emot de reformer av vallagen, som vi nu
står i begrepp att besluta om. Från centerpartiet
har vi tidigare motionerat om
att man skulle få enhetliga bestämmelser
för riksdagsmannavalen och för de
kommunala valen, och vad som nu föreslås
innebär ett steg i denna riktning.

Det gäller först och främst tiderna
för öppethållande av vallokalerna. Alla
vallokaler i landet skall nu hållas öppna
kl. 19—21. En väljare som skall rösta
exempelvis i ett annat valdistrikt än sitt
eget vet alltså på förhand när han har
möjlighet att rösta, även om han inte har
kunnat få klarhet i vilka valtider som
i övrigt gäller i detta valdistrikt.

Lagförslaget innebär dessutom en viss
fastläggning av de tidpunkter under vilka
man skall göra uppehåll i valet.
Nu gäller enligt bestämmelserna att man
skall göra uppehåll för högmässogudstjänst,
men detta stadgande bytes nu
ut mot en bestämmelse om att vallokalerna
skall vara stängda kl. 11—13 i alla
distrikt.

Utskottet har enhälligt tillstyrkt propositionens
förslag i dessa avseenden
då det gäller landstings- och kommunala
fullmäktigeval. Däremot har det rått
viss meningsskiljaktighet i fråga om
kyrkofullmäktigeval. Det finns en reservation
till utlåtandet, i vilken det
föreslås att de nuvarande bestämmelserna
om uppehåll för högmässogudstjänst
skall bibehållas beträffande kyrkofullmäktigevalen.

Utskottsmajoriteten har inte kunnat
finna några vägande skäl för att särskilda
bestämmelser skall gälla för kyrkofullmäktigeval.
Både för valnämnderna
och för allmänheten är det en klar fördel
med enhetliga bestämmelser. Någon
kollision mellan valtider och gudstjänsttider
behöver detta i allmänhet inte
innebära. Det har sagts här att kyrkofullmäktigevalen
vanligen inte har så
stort deltagande, och man kan därför
förutsätta att det räcker med ett öppethållande
under kortare tid för dessa
val än för övriga.

Lagförslagets minimum är fyra timmar.
Dessa kan förläggas mellan kl. 9
och kl. 11 på förmiddagen och mellan
kl. 19 och kl. 21 på kvällen. Då har man
ju dagen i övrigt till förfogande för
andra ändamål.

Jag har alltså fäst mycket stort avseende
vid att man nu får enhetliga bestämmelser.
Det är en fördel som ger
ökade förutsättningar för de röstberättigade
att delta i valen. Jag tror att detta
kan gälla även för kyrkofullmäktigevalen.

Jag ber, herr talman, att få tillstyrka
utskottets förslag.

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Vissa bestämmelser om kommunalval för perioden 1967—1970 m. m.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Jag har inte deltagit i
utskottsbehandlingen av detta ärende,
men vad statsrådet Lundkvist yttrade
nyss föranleder mig att säga några ord.

Statsrådet noterade att centerpartiets
representanter inte fanns med bland reservanterna
inom utskottet och ansåg
att det var naturligt, eftersom den valmetod
vi diskuterar tillkom under den
tid då socialdemokraterna och dåvarande
bondeförbundet var i koalition.

Detta är alldeles riktigt, men vårt engagemang
i denna metod är mycket djupare
än så. Det var ju vi som från början
lanserade den, och då mötte vi ganska
hårt motstånd, inte i första hand
från socialdemokraterna utan från annat
håll, men också från socialdemokraternas
sida. Historieskrivningen är snarast
den att vi fick igenom denna metod
när vi kom in i koalitionen. Så
tycker jag vi har anledning att se
saken.

Jag begärde ordet framför allt för att
ta avstånd från försök att använda manipulationer
för att skaffa sig mandat
efter »norskt» system. Att säga: »Här
skall vi göra på det viset så tjänar vi
mest, men där skall vi göra på annat
sätt», det är en taktik som jag mycket
bestämt vill ta avstånd från. Det är inte
bara min uppfattning; jag kan tryggt säga
att jag härvidlag företräder partiet.

Lika litet som inom något annat parti
kan vi centralt besluta om förfaringssättet
ute i de enskilda valkretsarna,
men vi har skickat ut rekommendationer
i den anda, jag här redovisat. Jag
kan tillägga att jag vet att folkpartiet
har gjort likadant.

En sak i statsrådets anförande kanske
jag ändå skall ytterligare kommentera
något. Statsrådet sade att den valmetod
vi nu har ger möjlighet till sådana här
manipulationer. Det gör alla valmetoder.
Valtekniska manövrer kan man inte
komma ifrån, vilken valmetod man än
tillämpar. Vill man försöka ändra på
den metod vi nu har, så att sådana här

ting försvåras, är enda möjligheten att
sänka spärrsiffran, säg till 1,2 eller
t. o. in. till 1 och sålunda använda den
rena uddatalsmetoden. Men det förmodar
jag att statsrådet inte vill rekommendera.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle.

Herr talman! Låt mig först betyga
min uppskattning av den förklaring som
herr Wahlund här har avgivit. För oss
som arbetat med detta ärende i utskottet
tror jag det var välkommet att herr
Wahlund, på det bestämda sätt som han
här gjort, deklarerade sin, och såvitt jag
förstår, sitt partis åsikter i detta ämne.
Det finns så mycket större anledning
till det som det tydligt och klart står
i konstitutionsutskottets utlåtande nr 22
1952:

»Ett väsentligt syfte med den företagna
omprövningen av valsystemet var att
få valkartellerna avskaffade. Såsom
nämnts är också den i propositionen
föreslagna valmetoden så utformad, att
karteller icke erfordras för att mandatfördelningen
genomsnittligt sett skall
bliva ur proportionell synpunkt minst
lika god som den hittills blivit, då karteller
i stor utsträckning förekommit.»

Skulle det sedan vara så, att man är
missnöjd med detta valsystem — vilket
det föreföll mig som om herr Larsson
i Hedenäset var — tycker jag inte att
man skall frångå denna deklaration av
år 1952 och försöka korrigera valmetoden
genom att bilda karteller, utan då
bör man verka för en reform av valsättet.
Jag är inte lika personligt engagerad
i denna valmetod som herr Wahlund,
varför herr Larsson och jag kanske
kunde samverka för reformer i vissa
stycken av denna metod. Det får
emellertid bli ett framtida spörsmål.

Jag efterlyste en förklaring till att
man på en del håll samverkar i valet
men inte på andra. Nu har jag fält en

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Nr 15

Vissa bestämmelser om kommunalval för perioden 1967—1970 m. m.

förklaring, nämligen att det är den gemensamma
grundsynen som bär upp
denna valsamverkan. Härav drar jag nu
slutsatsen att det finns en gemensam
grundsyn mellan de båda mittenpartierna
inom vissa valkretsar i Sverige
men inte inom andra. Det måste ju bli
konklusionen.

Får jag därefter i anslutning till det
anförande som kommer att hållas fråga:
Hur har det gått med mittenpartiet på
Gotland? Var finns det i dag? Fortlever
det efter valrörelsen och valdagen? Kallar
sig de som företräder detta parti
för mittenpartister? Om man nu på Gotland
åstadkommer en samverkan liknande
den som förekommit på andra
håll — vilket jag inte vet något om men
som jag säkert får besked om av herr
Franzén i Träkumla — kommer man
då att i landstinget uppträda under beteckningen
mittenpartiet?

Eller är det så att den djupgående
gemenskapen, herr talman, finns endast
under valrörelsen och vid valtillfällena
men sedan upplöses i sina beståndsdelar
då valet är över?

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det var ett välgörande
klart besked som herr Wahlund gav.
Han inte bara berättade för oss att centerpartiet
i huvudsak hade äran av att
vi har nuvarande provisoriska valordning,
utan han tog också avstånd från
vad jag här hade betraktat som manipulationer.
Att jag tyckte det var angeläget
att få föra detta resonemang beror
bl. a. på att i den borgerliga pressen har
förekommit en rad skriverier i denna
fråga. Jag har en stadig lunta med uttalanden,
i vilka man vill göra gällande
att den rad i propositionen, där det
står att jag utgår ifrån att man skulle
respektera grundtankarna från 1952, varit
ett slags pekpinne eller att det har
varit ett övergrepp i sättet att skriva
propositioner.

Nog skulle det vara välgörande, och
jag tror nyttigt för den politiska atmo -

sfären, om man även inom de andra
borgerliga partierna vore beredd att, på
samma sätt som herr Wahlund har gjort,
ta avstånd från manipulationer av detta
slag, ta avstånd från de metoder som
Gustaf Petrén rekommenderade i sin
artikel, och instämma i att, därest dessa
metoder skulle börja tillämpas allmänt
— på det sätt som man uppenbarligen
gör uppe i Norrbotten — måste det vara
en tankeställare när det gäller att avgöra
hur valmetoden i framtiden skall
vara utformad.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Jag vill understryka
vad professor Wahlund sade, att partiledningarna
inte har stora möjligheter
att diktera valkretsarnas handlande vid
valen.

Det är riktigt att vi på Gotland tidigare
tillämpat det system man i Norrbotten
kommer att tillämpa vid 1966 års
val. Men herr Johansson i Trollhättan
tog fel: vi kallade oss inte för »mittenpartierna»
utan för »mellanpartierna».

(Herr Johansson i Trollhättan: Förlåt!) Eftersom

statsrådet även talade om
riksdagsmannaval, skall jag ta mig friheten
att med några ord minna om medborgarnas
rättighet och möjlighet att
lägga sina röster så, att de ger någon
utdelning. Det var egentligen den dåliga
mandatutdelningen för oppositionspartierna
i vår valkrets vid 1960 års
riksdagsmannaval som födde tanken på
en valsamverkan. Vid detta val fick regeringspartiet
något över 11 000 röster.
Dessa röster gav partiet två mandat. Nu
skall vi tänka på rättvisan, herr statsråd!
De borgerliga partierna fick
19 000 röster men bara ett mandat. Det
är väl inte det man vill kalla för rättvisa!
Vi började därför att fundera på
att försöka rätta till detta förhållande
inom gällande lagstiftningsram. Lagen
ger möjligheter att inregistrera en partibeteckning.
Vi har i laga ordning ingivit
en ansökan härom till inrikesde -

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Vissa bestämmelser om kommunalval för

partementet, och denna bär bifallits. Jag
hoppas att vi inte skall beskyllas för att
ha gjort någonting felaktigt.

Även i landstings- och kommunalvalen
skall vi gå fram under den gemensamma
partibeteckningen »mellanpartierna».
Eftersom man i debatten bara
talat om Norrbotten, tyckte jag att vi
på gotlandsbänken inte borde sitta alldeles
tysta. Jag tyckte att jag ville nämna
att vi tillämpat detta system tidigare
och att vi kommer att göra det även vid
1966 års val.

Jag kan i viss mån förstå, att man
1952 beslöt att det inte skulle få förekomma
några karteller. Men när mandatfördelningen
på Gotland visade sig
bli så ojämn för de olika partierna, utnyttjade
vi denna möjlighet som lagen
ger.

Här slutar jag, herr talman!

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Ja, herr Franzén, det
hade inte varit någonting att säga om
det, om det här politiska — hur var det
nu det hette, mellanpartiet? — mellanpartiet
alltså hade bestått i fortsättningen.
Men inte vill väl herr Franzén göra
gällande att högsta graden av rättvisa
uppnåddes när man sedan åter uppträdde
som centerparti och folkparti i
riksdagen och det då visade sig att centerpartiet
med 36 procent av rösterna på
Gotland fick två mandat, medan socialdemokraterna
med 40 procent av rösterna
fick nöja sig med ett mandat?

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror att om statsrådet
räknar rätt när det gäller oppositionens
röster så skall han finna att
valutslaget 1964 ur väljarnas synpunkt
var mer rättvist än valutslaget 1960.

När det gäller vad vi kommer att kalla
oss för i framtiden är detta icke beslutat.
Jag vill påpeka att det förhåller
sig så att folkpartiet och centerpartiet
samarbetat i väsentliga frågor. Vi har

perioden 1967—1970 m. m.

presenterat ett program för svenska folket.
Vi har på väsentliga punkter samma
grundsyn. Här har sagts flera gånger
att valsamverkan har skett av taktiska
skäl. Vår valsamverkan på Gotland
kom till stånd även av valtekniska
skäl, men jag föreställer mig att man
i detta hus också har litet känsla för
valtaktiska synpunkter.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Jag hade inte för avsikt
att blanda mig i denna ideologiska debatt,
men jag kan inte underlåta att
säga några ord om Harald Larsson som
var uppe i talarstolen och var så förfärligt
osjälvisk. Han talade om att det
absolut inte var några taktiska synpunkter
som låg bakom samarbetet mellan
folkpartiet och centerpartiet i Norrbotten,
utan det är enbart en intressegemenskap.
Jag har haft nöjet, eller vad
jag skall kalla det, att samarbeta med
Harald Larsson i landstinget i ett par
perioder, och intressegemenskapen mellan
honom och folkpartiet har jag väl
ibland haft svårt att upptäcka.

Men om det nu är så att folkpartiets
och centerpartiets samverkan bara beror
på intressegemenskap så skulle jag
vilja fråga Harald Larsson: Varför gör
man då reklam i länet om hur många
mandat man skall ta? I pressen och i
radio talar man om att man framför allt
skall ta så och så många mandat från
högern och så och så många mandat
från socialdemokraterna. Är detta bara
ideologi, finns det ingen taktik i detta,
varför lägger man då upp propagandan
så?

Jag tycker att det vore betydligt rejälare
att som herr Franzén tala om att
det också finns vaitaktiska synpunkter
på denna samverkan. Inte är väl Harald
Larsson så blåögd att han inte har
några sådana?

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Jag är litet förvånad
över irritationen på socialdemokratiskt

Torsdagen den 31 mars 19(56 fm.

Nr 15

Vissa bestämmelser om kommunalval för perioden 1967—1970 m. m.

håll. Det torde inte vara obekant att
vi i Norrbotten i full demokratisk ordning
inom respektive partier bar kommit
fram till att vi skall samverka i detta
val. Eftersom vi har fria val i detta
land kan jag inte förstå hur någon skulle
kunna förvägra oss detta. Vi har givetvis
grundat vårt beslut på en samsyn
i många väsentliga politiska frågor,
och vi har fattat vårt beslut i fullt
medvetande om att det kan och det
kommer att inträffa förskjutningar i
mandathänseende mellan partierna, eftersom
vi har samma beteckning. När
vi trots detta fattade vårt beslut och
har ögonen öppna för de risker som
ett valtekniskt samarbete innebär, så
måste väl det i sig själv vara bevis nog
för att vi vågar ta risken för att det
skall uppstå meningsskiljaktigheter i
en eller annan fråga.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Herr Svanberg vill att
jag skall svara på vad olika tidningar
har skrivit. Jag har ingen anledning
att göra det, men däremot måste det
finnas anledning för herr Svanberg att
svara på en fråga som jag tidigare har
ställt här: Vore det inte riktigt att vi
eftersträvar att varje röst så långt som
möjligt skall vara lika mycket värd?

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Vad beträffar den fråga
som herr Larsson i Hedenäset ställde
till herr Svanberg vill jag säga att vi
socialdemokrater som sitter i denna
kammare har fått betala mycket mer för
våra mandat än t. ex. herrar Larsson
och öhvall.

Det var inte utan stor överraskning
vi erfor att någonting märkligt hade
hänt i Sveriges politiska liv. Först fick
vi denna händelse till livs genom den
speciella regionalutsändningen för Norrbotten,
»Norrbottenskvarten», och sedan
fick vi en redovisning också i Dagens
eko om denna händelse. Därav

drog jag den slutsatsen att det verkligen
var en viktig politisk händelse som
registrerats, när herrar Larsson i Hedenäset
ocli öhvall hade inlett denna sin
mittensamverkan.

Från socialdemokratiskt håll har vi
tidigare med beklämning betraktat den
djupa och varaktiga söndring som har
kännetecknat samlevnaden mellan centerpartiet
och folkpartiet. Därom finns
mycket att hämta ur riksdagens protokoll
från tidigare år. Därför frågade vi
oss: Vad är orsaken till att Pilatus och
Herodes funnit varandra på det politiska
slagfältet?

Vi behövde inte sväva i ovisshet länge
om vilken djup och själslig gemenskap
som band dessa bundsförvanter vid varandra:
man räknade med att kunna erövra
röster och mandat från motståndarna.
Herr Petersson i Gäddvik är
inte närvarande, men han skyndade att
i Haparanda-Bladet trösta sina valmän
Enligt ett föredrag som han höll i Ha
paranda hade han fått bindande för
säkringar från denna mittensamverkan
om att denna samverkan ingalunda riktade
sig mot högerpartiet, utan den nya
koalitionen syftade till att erövra mandat
från annat håll. Någon som har intervjuat
den nya politiska koalitionens
ledare har också upplyst om att man
ytterst syftade till en regimförändring
och att man nog hade i bakfickan att
högern så småningom också skulle få
komma med.

Att det verkligen var en stor händelse,
fick jag bekräftat för ett par veckor
sedan. Vi hade då i radion en
Nordkalott-tävling. 10 000 ungdomar
deltog i denna tävling och ställdes inför
många knepiga frågor. En av frågorna
bestod i att två kända politikers
röster återutsändes från bandet. Det
talade om denna nya koalition. Ungdomarna
skulle utforska vilka det var som
sysslade med denna storpolitiska händelse
och vilka mäns röster som återgavs.
Det rätta svaret var herrar Larssons
i Hedenäset och öhvalls. Jag tror

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Vissa bestämmelser om kommunalval för perioden 1967—1970 m. m.

att de flesta som svarade fick rätt på
den frågan.

Till herr Franzén i Träkumla vill jag
säga att juryn gjorde fel. På frågan om
vilken storpolitisk händelse som åsyftades
tror jag att de tävlande fick full
poäng när de svarade mittensamverkan.

Det kanske finns anledning inte bara
för statsrådet Lundkvist utan också för
andra att verkligen återinföra en riktig
terminologi. Vi socialdemokrater
har inte gjort oss några illusioner om
detta utan vi har utgått ifrån att centerpartiet
och folkpartiet opererat med
målsättningen att politiken är det möjligas
konst.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Herr Ölivall talar om
att parterna i mittensamverkan tar vissa
risker. Men snälla herr öhvall, det är
väl ändå väljarna och inte centern och
folkpartiet som tar riskerna — vare sig
de röstar på herr Harald Larsson eller
herr öhvall eller på högern!

Herr Harald Larsson frågade om jag
tycker att alla röster skall vara lika
mycket värda. Ja, varför är han mest
intresserad av att hans och folkpartiets
röster skall vara tillräckligt mycket
värda? Skall inte högerns röster vara
lika mycket värda? Jag har inte i sak
opponerat mig mot intressegemenskapen,
men jag opponerar mig mot fariseismen
på den kanten, när man säger
att det enbart är fråga om intressegemenskap
och inte om taktiska spekulationer.
Jag tycker mig finna att det enbart
gäller taktiska spekulationer.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag vill först säga några
ord till herr Svanberg som antyder
att högern skulle komma med i denna
mittensamverkan, men sedan beklagar
han att vi inte har högern med. Låt oss
säga klart och tydligt ifrån — och detta
gäller även herr Lassinantti — att
den samverkan som beslutats begrän -

sar sig till de två partier som deltar i
den.

Det kåseri som herr Lassinantti höll
skall jag inte kommentera mera än på
en punkt. Han utvecklade hur socialdemokraterna
reagerat i denna fråga.
Ja, låt mig säga att hur de reagerat
framgår bl. a. av en skrivelse från en
socialdemokratisk partikrets i länet till
fackföreningarna, vari det heter att
»mittensamverkan är ett sabotage mot
vallagarna».

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! När herr Lassinantti
kåserar är det inte lätt att veta vart han
vill komma. Han uttrycker först sitt
missnöje med splittringen inom oppositionen.
I nästa andedrag beklagar han
att vi nu samverkar. Jag tycker att om
vi skall fortsätta denna debatt måste
herr Lassinantti först och främst bestämma
sig för vad han skall vara missnöjd
med.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Herr Öhvall måste ha
misförstått mig. Jag har enbart skildrat
den djupa och varaktiga söndring som
präglat samlevnaden mellan folkpartiet
och centerpartiet under tidigare år. Och
mitt förra inlägg andades en djup tillfredställelse
över att Herodes och Pilatus
funnit varandra. Jag försökte utreda
vad som var orsaken till detta. Vad
jag naturligtvis hela tiden varit bekymrad
över är att centerpartiet och folkpartiet,
som har bekänt sig till de demokratiska
principerna och som jag
tror innerst inne vill hålla dem vid
helgd lika väl som vi, har varit tvungna
att ingå i detta nya samarbete utan
att kunna hålla de gamla principerna
helt och hållet i helgd. Jag kan säga till
herr Harald Larsson i Hedenäset att
t. ex. den socialdemokratiska tidningen
Norrländska Socialdemokraten som en
nyhet tog upp denna samverkan på
framträdande plats.

Torsdagen den 31 mars 1906 fm.

Nr 15

Vissa bestämmelser om kommunalval för perioden 1967—1970 in. m.

Låt mig nu fråga: Hur tänker herrarna
samarbeta? Vad är det som skall
vara vägledande för er? Skall det vara
exempelvis den lokaliseringspolitik som
centerpartiet brukar förorda eller den
lokaliseringspolitik som blev känd under
namnet »Lokalisering utan dirigering»
som folkpartiet publicerade före
1964 års valrörelse. Vi har också varit
frågande till problemet vilken kulturpolitik
den nya koalitionen i Norrbotten
skall föra. Skall det vara herr Larssons
i Hedeniiset kultursyn eller skall
de framstående folkpartisterna, t. ex.
William Snell och Albert Pekkari, få
ett ord med i laget när man gör upp
det kulturpolitiska aktionsprogrammet?

Jag är övertygad om att herrarna inte
har diskuterat dessa frågor, utan att
man av egoistiska skäl har nöjt sig med
alt diskutera hur man skall kunna undergräva
socialdemokratiens inflytande
i Norrbotten. Det har nog varit A och O
i herrarnas strävanden hittills.

Herr LARSSON i Hedcnäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber om ursäkt, men
jag skall endast säga några ord. Jag tror
att kammaren håller mig räkning för
att jag inte inlåter mig på någon stor
programdiskussion. En sådan tror jag
ligger något vid sidan av det ärende vi
nu behandlar.

Låt mig endast beträffande frågan om
värnandet av demokratien, som herr
Lassinantti berörde, meddela att de beslut
som vi på två distriktsstämmor har
stannat för är enhälliga distriktsstiimmobeslut,
fattade i fullt demokratisk
ordning.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig endast konstatera
att ett ur demokratiska synpunkter
tvivelaktigt beslut mycket väl kan fattas
under demokratiska former.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag tycker det kan vara
på tiden att försöka bryta den skytteltra -

fik av norrbottningar i talarstolen som
nu har pågått en stund. Om man dessutom
skulle kunna återföra debatten till
vad den egentligen skall röra, nämligen
den konstitutionella frågan, vore det
också bra.

Här har efterlysts en deklaration från
folkpartiets sida. Jag ämnar inte avge
någon sådan, ty jag tycker inte att ämnet
är värt detta. Det får räcka med
att jag bestyrker vad professor Wahlund
sade, nämligen att vi från folkpartiets
partistyrelse har skickat ut en cirkulärskrivelse
till valkretsförbunden, vari
vi avrått dem från gemensamma partibeteckningar.
Vi har också sagt att om
de ändå skulle besluta sig för något sådant
i något län bör det i så fall gälla
hela länet. Man skall alltså inte plocka
ut enstaka landstingsvalkretsar.

Jag tror nog att socialdemokraterna
oroar sig i onödan för att andra partier
ingår i teknisk valsamverkan. Jag skulle
vilja föreslå att de tar det litet lugnare.
Det är såvitt jag kan förstå många risker
förbundna med en valsamverkan
som innebär, att man ställer åt sidan
de gamla partinamnen och presenterar
något nytt för väljarna. Därför gjorde
kanske socialdemokraterna klokast i att
råda oss till en sådan samverkan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannnen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Werbro begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 196C fm.

Ramberäkning m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Sveningsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Werbro begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 143 ja och 65 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Utgifterna inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten t

Ramberäkning m. m.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 6, s. 16—
25) dels berett riksdagen tillfälle att
yttra sig med anledning av vad som anförts
om ramen för det militära försvaret
in. m., dels föreslagit riksdagen att
för budgetåret 1966/67 medge att, om
värnpliktiga av beredskapsskäl inkallades
till repetitionsövning eller däremot
svarande övning av större omfattning
eller beredskapsövning eller av samma
skäl andra särskilda åtgärder måste
vidtas, följande under riksstatens fjärde
huvudtitel uppförda, av riksdagen
maximerade anslag, nämligen Armén:
Övningar in. m., Underhåll av tygmateriel
m. m., Marinen: Övningar m. in.,
Underhåll av fartyg m. m., Flygvapnet:

Övningar m. in. samt Drift och underhåll
av flygmateriel in. in., finge överskridas
enligt Kungl. Maj:ts bestämmande,
dels ock föreslagit riksdagen att
medge att de för budgetåret 1962/63 anvisade
reservationsanslagen Vissa beredskapsåtgärder
m. m. och Utredningar
rörande förflyttning av vissa förband
från Järvafältet in. m. finge disponeras
även under budgetåret 1966/67.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Strandberg (1:35) och den andra inom
andra kammaren av herr Petersson
in. fl. (II: 63),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Svanström och Nils-Eric Gustafsson
(I: 52) och den andra inom andra kammaren
av herr Jonasson (II: 88),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Holmberg m.fl. (1:154) och den
andra inom andra kammaren av herr
Bohman m.fl. (11:205),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Werner (I: 157) och den andra inom
andra kammaren av herrar Nilsson i
Gävle och Hector (II: 208), i vilka hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t gåve 1965 års försvarsutredning
i uppdrag att allvarligt och
fördomsfritt pröva svensk militär avrustnings
påbörjande redan under 1960-talet och med sikte på att denna avrustning
genomfördes steg för steg under
fem år,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Wikberg och Johan Olsson (I: 71)
och den andra inom andra kammaren
av herr Elmstedt in. fl. (II: 106),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Schött och Enarsson (1:376) och
den andra inom andra kammaren av
herr Oskarson m.fl. (11:453),

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Nr 15

13)

dels ock eu inom första kammaren
av herr Svanström väckt motion (1: 2G0).

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 154 och II: 205,
i vad de avsåge minskad medelsförbrukning
under budgetåret 1966/67, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd
;

II. att motionerna I: 154 och 11:205,
i vad de avsåge införande av tvåstegsförfarande,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

III. att motionerna 1:35 och 11:63
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionerna 1:52 och II: 88
icke måtte av riksdagen bifallas;

V. att motionerna 1:71 och 11:106
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VI. att motionerna 1:157 och 11:208
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VII. att motionerna I: 376 och II: 453
icke måtte av riksdagen bifallas;

VIII. att motionen I: 260 icke måtte
av riksdagen bifallas;

IX. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört i anledning av vad i statsrådsprotokollet
uttalats rörande ramen
för det militära försvaret m. m.;

X. att riksdagen måtte för budgetåret
1966/67 medge att, om värnpliktiga av
beredskapsskäl inkallades till repetitionsövning
eller däremot svarande övning
av större omfattning eller beredskapsövning
eller av samma skäl andra
särskilda åtgärder måste vidtas, följande
under riksstatens fjärde huvudtitel
uppförda, av riksdagen maximerade anslag,
nämligen Armén: övningar m. m..
Underhåll av tygmateriel m. m., Marinen:
övningar in. in., Underhåll av fartyg
in. m., Flygvapnet: Övningar in. in.
samt Drift och underhåll av flygmateriel
m. in., finge överskridas enligt
Kungl. Maj:ts bestämmande;

XI. att riksdagen måtte medge att de
för budgetåret 1962/63 anvisade reserva -

Ramberäkninn m. m.

tionsanslagen Vissa beredskapsåtgärder
in. in. och Utredningar rörande förflyttning
av vissa förband från Järvafältet
in. m. finge disponeras även under budgetåret
1966/67.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herrar Holmberg ocli
Petersson.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BOHMAN (h):

Herr talman! I det mest betydelsefulla
avsnittet av den huvudtitel kammaren
nu skall behandla har bara anmälts
några blanka reservationer. Det
skulle alltså tyda på att enighet föreligger
i fråga om ramberäkningen för
försvaret och inriktningen av försvarspolitiken
för nästa budgetår, att med
andra ord allt skulle vara väl beställt.
Så är ingalunda fallet, och jag vill därför
att ta kammarens uppmärksamhet i
anspråk för att redovisa högerpartiets
inställning.

Det borde, herr talman, egentligen vara
onödigt att än en gång påvisa det
samband som föreligger mellan vår utrikespolitik
och vår försvarspolitik. Tyvärr
är det inte fallet. Alltför många
tycks vilja bortse ifrån att en bibehållen
alliansfri utrikespolitik som syftar
till neutralitet i krig — och ingen ifrågasätter
ju att vi skall överge den politiken
— förutsätter ett eget starkt
försvar. En helt oberoende utrikespolitik
medger alltså inte att vi i kriser
stöder oss emot någon stark grannes
breda skuldror. Vi måste klara oss själva,
både då det gäller försvarsförberedelser
i vidsträckt bemärkelse och
— om så behövs — användandet av
försvarsresurserna. Vår utrikespolitik
påverkar alltså vår vapenanskaffning
och vår försvarsorganisation. Den kan
också medföra högre kostnader. De
merkostnaderna är det pris vi får finna
oss i att betala för vår fulla utrikespolitiska
handlingsfrihet.

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Ramberäkning m. in.

Till grund för vår svenska linje ligger
självfallet säkerhetspolitiska överväganden.
Vi har funnit att den alliansfria
politiken i det läge som nu råder
är bäst ägnad att tillgodose Sveriges
behov av trygghet och att hävda oberoende
och suveränitet.

Att understryka detta borde som sagt
vara onödigt. Att jag ändå gjort det beror
på att många såväl i debatten som
i sina politiska ståndpunktstaganden
ofta underlåter att dra de försvarspolitiska
konsekvenserna av vår utrikespolitik.
Vad som i det sammanhanget är
särskilt anmärkningsvärt är att de, som
mest högröstat bekänner sig till den
alliansfria politiken, inte sällan förefaller
vara minst benägna att satsa på
försvaret.

Jag skall inte här försöka analysera
motiven till den inkonsekvensen. I bästa
fall kan den naturligtvis bero på ett
världsfrämmande önsketänkande då det
gäller den fredliga utvecklingen i vår
omvärld.

Även regeringens handlande i detta
hänseende präglas i viss mån av brist
på följdriktighet. Herr talman, jag begagnar
avsiktligt orden »i viss mån»
för att stryka under att vår socialdemokratiska
regering i stort sett visat
sig villig att tillsammans med de övriga
demokratiska partierna fullfölja en klar
gemensam utrikes- och försvarspolitisk
linje. Men under de senaste åren har
man fått en känsla av att regeringen
icke är beredd att lika målmedvetet som
tidigare fullfölja denna linje. Det har
tvärtom förekommit ställningstaganden
som är högst diskutabla ur denna synvinkel.

I regeringens utrikespolitiska deklaration
förra veckan förekom bl. a. ett
avsnitt om nedrustningsöverläggningarna
i Geneve, som berör vårt lands säkerhet
och handlingsfrihet i konflikter.
Detta avsnitt hör mera hemma i dagens
försvarsdebatt än i förra onsdagens utrikesdebatt,
och jag vill därför kommentera
det något i dag. Jag syftar på
följande rader i regeringsdeklarationen:

»Sverige stöder därför i Geneve de
alliansfria staternas krav på att stormakterna
skall ge sitt bidrag i form av
fullständigt provstopp och upphörande
av produktionen av klyvbart material
för vapenändamål. När vi uppställer
dessa krav menar vi naturligtvis inte
att vi kommer att påbörja tillverkning
av kärnvapen om våra krav inte uppfylls.
Ett sådant beslut saknar politisk
aktualitet här i landet. När vi insisterar
på motprestationer, beror det på
att vi önskar ett avtal, som utgör ett
verksamt bidrag till begränsning av
kärnvapenhotet i FN-resolutionens mening.
»

Herr talman, återger verkligen detta
referat klart Sveriges ståndpunkt? Kan
en sådan kategorisk deklaration i ett
ömtåligt förhandlingsläge verkligen sägas
vara förnuftig? Är den förenlig med
Sveriges säkerhetspolitik?

Låt mig påminna om den svenska
ståndpunkten i anslutning till Undénplanen
för några år sedan. I vårt svar
på FN :s generalsekreterares fråga sade
vi uttryckligen ifrån att en överenskommelse
om kärnvapenfria zoner skulle
vara tidsbegränsad och gälla bara under
villkor att stormakterna kom överens
om fullständigt provstopp. Vi underströk
att balansen mellan kärnvapenmakter
å ena sidan och icke-kärnvapenmakter
å den andra skulle upprätthållas
genom att de förra vidtog kompenserande
åtgärder. Sveriges egen säkerhetspolitiska
situation fick alltså inte
försämras genom det då ifrågasatta avtalet.
Skulle vi uppoffra vår handlingsfrihet,
måste vi i gengäld få andra säkerhetspolitiska
fördelar.

Den svenska delegationen i Geneve
har vidhållit detta principiellt oantastliga
ståndpunktstagande och hävdat, att
om Sverige skall ansluta sig till ickespridningsavtal,
måste också kärnvapenmakterna
uppenbarligen begränsa
sina kärnvapenrustningar. Till de konkretiseringar
i detta hänseende som den
svenska delegationens ordförande Alva
Myrdal gjorde för inte så länge sedan,

Torsdagen den dl mars 1966 fm.

Nr 15

liar emellertid kärnvapenmakterna ställt
sig ytterst kallsinniga.

Regeringsdeklarationens nu aktuella
slutsats iir därför högst anmärkningsvärd.
Vi kräver visserligen fortfarande
att, om vi skall avstå frän vår handlingsfrihet
som suverän stat, stormakterna
också skall ge sitt bidrag till kiirnvapenavrustningen,
men vi förtar omedelbart
den allvarliga verkan av våra krav
genom att deklarera att vi naturligtvis
inte kommer att påbörja tillverkning av
kärnvapen om kraven inte uppfylls. Ett
sådant beslut sägs sakna politisk aktualitet
här i landet.

Men varför skall vi då uppställa några
krav? Om vi verkligen önskar ett avtal
som begränsar kärnvapenhotet, och
det gör vi ju, skall väl inte förhandlingarna
drivas på det sätt som regeringsdeklarationen
ger uttryck åt.

Låt mig dessutom få påminna om följande.

Det föreligger en överenskommelse
mellan de demokratiska partierna om
handlingsfrihet i kärnvapenfrågan. Den
är inte uppsagd. Den innebär i korthet
att vi tekniskt och politiskt skall hålla
frågan om anskaffning öppen och att
vi alltså tills vidare skall säga varken
ja eller nej.

Att inget politiskt parti just för tillfället,
under pågående förhandlingar om
kärnvapenbegränsning, är berett att förorda
ett klart positivt anskaffningsbeslut
är obestridligt. Om det bara var
detta som regeringen åsyftade i sin deklaration,
så hade jag ingenting att säga
om det. Men så har man inte uttryckt
sig i deklarationen. Den går väsentligt
längre. Eller är det bara fråga
om en klumpig och missvisande formulering?
Det gör i så fall inte saken
nämnvärt bättre. Ty vi för väl ändå
förutsätta att utlandet läser våra regeringsdeklarationer,
i varje fall de utrikespolitiska
regeringsdeklarationerna.

Hem talman! Ingen vet hur läget i
världen kommer att utvecklas. Vi vet
inte hur länge det dröjer innan Kinas

ltamhcräkninf; m. in.

kärnvapeninnehav kan helt förändra
den situation vi lever i nu. Vi vet inte
heller vad som kommer att ske i Frankrike,
Israel, Egypten, Indien och andra
länder som har tekniska förutsättningar
att anskaffa sådana vapen. Och denna
ovisshet påverkar i sin tur de två stora
kärnvapenmakternas handlande. Om
Sverige utan att få några säkerhetspolitiska
fördelar i utbyte skulle avstå från
sin handlingsfrihet — jag understryker
att det bara gäller handlingsfriheten —
innebär det i sak att Sverige avsiktligt
försämrar sina försvarspolitiska betingelser.

Om Sverige och andra alliansfria stater
— antalet sådana som har tekniska
möjligheter att framställa kärnvapen är
försvinnande litet —• avsäger sig alla
möjligheter att nu eller i framtiden
själva tillverka kärnvapen, ökar risken
för politiska bindningar. Det blir med
andra ord svårare att föra en alliansfri
politik. Och dessutom bortfaller
möjligheterna att vid förhandlingar med
de stora kärnvapenmakterna utöva påtryckning
på dem, alltså med andra ord
att driva en verklig nedrustningspolitik
på kärnvapenområdet.

Här föreligger verkligen behov av
förtydligande från regeringens sida.
Har regeringen frånträtt den ståndpunkt
som utrikesministern hävdade i Förenta
Nationerna i höstas? Har den övergivit
handlingsfrihetslinjen?

Herr talman! Även beträffande själva
försvarshuvudtiteln föreligger ställningstaganden
från regeringens sida,
som inte överensstämmer med de krav
som vårt lands säkerhet uppställer. Jag
syftar här på regeringens åtgärd att frysa
ned vissa reservationsmedel — 164
miljoner kronor — som skulle ha tagits
i anspråk under kommande budgetår,
och att under samma tid hålla inne
investeringar i byggnader och materiel
för inte mindre än 350 miljoner kronor.

Til! stöd för denna åtgärd har åberopats
de konjunkturpolitiska svårigheterna
samt att 1962 års försvarskom -

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Ramberäkning m. m.

mitté uttryckligen har pekat på möjligheterna
att genom variationer beträffande
beställningsbemyndiganden och
utnyttjande av anslag åstadkomma anpassning
av utgifterna efter konjunkturläget.
Vad först konjunkturerna angår
råder det självfallet ingen tvekan om
att samhällsekonomien för närvarande
är mycket ansträngd, och ingen torde
bättre än regeringen — vars egen politik
har lett därhän — vara medveten
om hur allvarligt läget är. Stark återhållsamhet
är alltså obestridligen motiverad
på olika områden.

Men det kan naturligtvis diskuteras
om verkligen försvarsutgifter i princip
är av sådan beskaffenhet att de kan
och bör komma i fråga i konjunkturreglerande
sammanhang. Landets säkerhetskrav
måste tillgodoses, oavsett
vilka konjunkturer vi lever i. Möjligheterna
att utnyttja försvaret som konjunkturregulator
måste under alla förhållanden
vara utomordentligt begränsade,
och man måste också förutsätta
en noggrann prövning av varje särskild
utgiftspost för att undersöka vilken
effekt åtstramningen medför.

Då 1962 års försvarskommitté behandlade
den frågan var kommittén klart
medveten om detta. Ett studium av
utredningens betänkande bekräftar det.
»Möjligheterna att åstadkomma konjunkturvariationer
beträffande försvarsutgifterna
begränsas» — framhöll kommittén
— »förutom av den försvarspolitiska
målsättningen av de långa konstruktionstiderna
i fråga om viktig teknisk
materiel.» Och då kommittén gick
med på att anslag och beställningsbemyndiganden
kunde innehållas under
en högkonjunktur, angavs som uttrycklig
förutsättning härför att den militärpolitiska
målsättningen inte fick rubbas.

I en utredning som ÖB anmodats göra
för att klarlägga vilka objekt som
med den angivna riktpunkten för »frysning»
av anslag, 350 miljoner kronor,
borde kunna komma i fråga, har ÖB

starkt understrukit de olägenheter, svårigheter
och kostnadsfördyringar som
den anbefallda åtgärden måste komma
att medföra.

Den av ÖB verkställda revideringen
av försvarets långsiktiga planering har
utförts så att de direkta skadeverkningarna
och konsekvenserna blir så begränsade
och kortvariga som möjligt.
Det oaktat kommer, säger ÖB, vidtagna
åtgärder »att medföra allvarliga konsekvenser
under ett flertal år och ofrånkomliga
fördyringar». Vid den fortsatta
försvarsplaneringen är det, säger ÖB
vidare, »nödvändigt att dessa konsekvenser
elimineras genom att kompensation
erhålls i särskild ordning för de
genom åtgärden uppkomna fördyringarna».

Den reducering — fortsätter ÖB —
som nu genomförts under budgetåret
1966/67 är ungefär lika stor som den
sammanlagda reduceringen av kostnadsramen
under fyra år enligt 1963 års
försvarsbeslut. De militära myndigheterna
kommer därför under försvarsbeslutets
fyra år att i realiteten ha fått
utnyttja mindre betalningsmedel än ett
försvarsbeslut enligt ramen »3460» skulle
ha givit, om det fått tillämpas utan
inskränkningar.

Jag vill här inskjuta att den ramen,
»3460», klart avvisades av en enhällig
försvarskommitté såsom helt otillräcklig.
Anskaffningen av en mängd moderna
vapen m. m. och utbyggnaden av
viktiga försvarsanläggningar senareläggs
ett—tre år, framhåller ÖB vidare.
Det leder till ökade kostnader och väsentligt
minskad försvarseffekt. Urholkningen
av vår försvarsförmåga ökas därigenom
ytterligare under slutet av 1960-talet. Det militära försvarets reella innehåll
vid slutet av den period som 1963
års försvarsbeslut omfattar och den fortsatta
inriktningen därefter bär alltså
blivit lägre än vad som förutsatts i försvarsbeslutet.

Utvecklingen och den påtvingade situationen
har lett till att ÖB anser sig

Torsdagen den 31 mars 19G0 fm.

Nr 15

nödsakad anmäla att det mål som innefattades
i 1903 års försvarsbeslut, d. v. s.
en viss total försvarseffekt vid en viss
given tidpunkt, inte kan uppnås. Om inte
väsentligt ökade medel avses för det
militära försvaret från och med budgetåret
1967/08 måste därför målsättningen
sänkas.

Det är ÖB:s slutsats. I skrivelsen gör
ÖB vidare gällande att en så långtgående
konjunkturmässig anpassning av försvarskostnaderna
enligt hans tolkning
av 1903 års försvarsbeslut icke torde
ha varit avsedd. Som ledamot av 1962
års försvarskommitté kan jag bekräfta
riktigheten av ÖB:s tolkning i det hänseendet.

Jag vill, herr talman, understryka att
vi bedömt och alltjämt bedömer det
som här skett som utomordentligt allvarligt.
Den långsiktiga planering av
vårt försvar som de senaste försvarsutredningarna
utgått ifrån som väsentlig
för att åstadkomma största möjliga försvarseffekt
för lägsta möjliga kostnader
äventyras genom sådana här anpassningsåtgärder.
Det förtjänar särskilt observeras
att 1962 års försvarskommitté
uttryckligen tog avstånd från rubbningar
av kostnadsramen till och med
vid förändringar i världsläget.

Den nu vidtagna åtgärdens extraordinära
karaktär understrykes alltså av
försvarskommitténs eget kategoriska
konstaterande att de grundläggande
principerna för försvarets utformning
på längre sikt bör respekteras »oavsett
om avspänning eller tilltagande motsättningar
tillfälligt sätter sin prägel på
den utrikespolitiska situationen».

Herr talman! Om man nu ser så allvarligt
på den här åtgärden, hur kan
man då trots allt acceptera Kungl. Maj :ts
förslag? Statsutskottets utlåtande är ju
enhälligt. Den frågan är naturligtvis
fullt motiverad och de ståndpunktstaganden
som vi har gjort kan synas inkonsekventa.
Och i själva verket är det
väl inkonsekvent. Och jag kan försäkra
kammaren att det var med utomordent2
— Andra kammarens protokoll 1966. A

Ramberäkning in. in.

ligt stor tvekan som vi trots allt godtog
den kompromiss som statsutskottets
utlåtande får anses innebära. Att vi
gjorde det beror huvudsakligen på följande
skäl, som jag är angelägen att få
redovisa här i kammaren.

För det första är verkligen den samhällsekonomiska
situationen i dag allvarlig.
Det överhettade inhemska klimatet,
som bl. a. tagit sig uttryck i det
tillspetsade krisläget på arbetsmarknaden
och den starkt försämrade bytessituationen
med utlandet, kräver — som
redan sagts — största återhållsamhet
på olika områden. Även om man kan
anse att försvaret i princip i det hänseendet
intager en särställning, är vi
medvetna om att det också inom försvaret
kan finnas möjligheter att vidtaga
vissa begränsade åtstramningsåtgärder
utan att försvarseffekten därför
behöver nedgå. 1962 års försvarskommitté
accepterade det resonemanget.

Hit hör exempelvis uppskov med regementsförflyttningar
och nya ämbetsbyggnader.
Att detta i hög grad kan
drabba andra angelägna intressen — bostadsbyggandet
på Järvafältet och sanerings-
och trafikregleringsarbeten i
Stockholms innerstad — är ett spörsmål
som också förtjänar beaktande men
ur andra synvinklar än i första hand
försvarets.

Ett annat mer vägande skäl har för
oss varit önskemålet om enighet i försvarsfrågan.
Enighet kring utrikespolitik
och försvarspolitik har i ett land
som vårt ett egenvärde som motiverar
uppoffringar. Men denna enighet kan
självfallet inte få köpas till vilket pris
som helst, och »enighetsdoktrinen» tål
i längden inte utmaningar av detta slag.

Herr talman! Vi har bedömt läget så,
att en strid just nu kring försvaret skulle
kunna försämra det klimat, i vilket 1965
års försvarsutredning har att fullgöra
sitt uppdrag. Vi menar att riktpunkten
för arbetet i den utredningen måste
vara att nå enighet. Vi kanske inte lyckas
på den punkten — det får framtiden

r 16

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Ramberäkning m. m.

utvisa — men vi har inte velat ta ansvaret
att nu öka riskerna för oenighet.
Vi menar att regeringen har gjort det
genom sin drastiska nedfrysning av
försvarsutgifterna för nästa budgetår.
Men vi har som sagt inte velat göra detsamma.

Det tredje skälet till kompromissen i
statsutskottet är just själva kompromissen.
De fyra demokratiska partierna har
alla däri givit uttryck åt sin önskan att
komma överens och att, även om det
skett med accepterande av Kungl. Maj:ts
förslag, se till att konsekvenserna för
försvaret blir så begränsade — i effekt,
pengar och tid — som möjligt. Utskottets
utlåtande präglas av detta önskemål.

Det borde alltså, om utskottets intentioner
förverkligas — och det förutsätter
jag självfallet skall ske — finnas
anledning räkna med att följderna av
årets nedfrysning skall bli klart temporära
och därmed överkomliga — att
med andra ord de ofrånkomliga skadeverkningarna
skall kunna begränsas.

Utskottet har t. ex. starkt understrukit
departementschefens eget uttalande,
att den föreslagna reduktionen endast är
av temporär natur. Med hänsyn härtill
bör — framhåller utskottet — såsom
föreslagits anslagen för nästa budgetår
för materiel och anläggningar uppföras
i överensstämmelse med principerna i
1963 års försvarsöverenskommelse.

Vidare har utskottet med hänsyn till
de kännbara följdverkningarna hänvisat
till att summan 350 miljoner kronor angivits
vara »eu riktpunkt» och särskilt
uttalat, att det angivna beloppets
karaktär av riktpunkt bör beaktas samt
förutsatt, att Kungl. Maj:t tar till vara
alla möjligheter att begränsa den avsedda
ökningen av reservationsbehållningen
om 350 miljoner kronor.

Slutligen har utskottet också sagt sig
förutsätta att den ökning av reservationerna,
som blir den omedelbara följden
av återhållsamheten, skall återtagas.
Utskottet finner det härvid angeläget

att myndigheternas planering får utgå
från att den uppskjutna anskaffningsoch
anläggningsverksamheten återhämtas
under de närmast följande budgetåren.

Herr talman! Med dessa mycket kraftiga
uttalanden från utskottets sida, vilka
vittnar om hur allvarligt även utskottet
ser på läget, och av de skäl i
övrigt som jag nyss angivit har vi ansett
oss böra acceptera Kungl. Maj:ts
åtgärd.

Men därmed vill jag inte — och det
torde ha framgått av mitt anförande —
dölja den oro jag hyser inför den framtida
utvecklingen av vår svenska försvarspolitik.
Under de senaste två åren
har, såsom jag redan framhållit, kommit
till uttryck tendenser som kan tyda
på att regeringspartiet icke är lika berett
som tidigare att på försvarsområdet
ta den fulla konsekvensen av vårt utrikespolitiska
handlande och av det minst
sagt labila, delvis allvarliga utrikespolitiska
världsläget.

Om jag bedömt denna tendens felaktigt
är det, herr talman, desto bättre.
Mitt anförande i dag får likväl anses
utgör ett uttryck för de farhågor jag
ändå hyser i detta avseende.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Vid 1965 års riksdag
väckte den kommunistiska riksdagsgruppen
en motion om utgiftsstopp för
försvaret. När motionen motiverades i
denna kammare anfördes såsom ett
huvudskäl att riksdagen tillsatt en ny
försvarsutredning och att man i avvaktan
på utredningsresultatet inte borde
höja krigsmaktens kostnadsnivå.

Statsutskottet sköt något över målet
när det i sitt avslagsyrkande på den
kommunistiska motionen anförde att
denna »syftade till en radikal förändring
av den träffade försvarsöverenskommelsen».

Det råder inget tvivel om att mitt partis
uppfattning i försvarsfrågan radikalt
skiljer sig från det synsätt, som

Torsdagen den dl mars 19(50 fm.

Nr 15

ligger till grund för den nuvarande mililärpolitiken.
Förslaget om utgiftsstopp
innebar dock ett i hög grad begränsat
krav, som kunde anses skäligt medan
man väntade på utredningens resultat.
Men självfallet gav det inte uttryck för
vår principiella syn på försvarets organisation,
uppbyggnad och målsättning.

När regeringen i år framlägger ett
förslag om utgiftsstopp, vilket motsvarar
vårt förslag från förra året, anser vi
det vara i hög grad välgrundat. Att jag
i nuläget ansluter mig till det framlagda
förslaget om utgiftsstopp innebär självfallet
inget accepterande av den höga
kostnadsnivån för försvarsutgifterna.
Det innebär möjligen ett accepterande
av en ofta tillämpad parlamentarisk
praxis att invänta resultatet av en pågående
utredning och att först när denna
är slutförd ta ställning.

Herr talman! Då jag pa denna punkt
för dagen inte har något särskilt yrkande,
vill jag ta kammarens tid i anspråk
för att fästa några förhoppningar vid
den sittande försvarsutredningens arbete
och säga något om försvarsfrågans
allmänna läge såsom jag bedömer detta.

Denna kammare avslog föregående
vecka en motion om tillsättande av en
.svensk nedrustningskommitté med uppgift
att följa utvecklingen på nedrustningens
område, studera och analysera
aktuella nedrustningsförslag samt konkret
undersöka hur en nedrustning i
vårt land kan genomföras och vilka
konsekvenser den skulle ha.

I motionen förekom även ett andra
yrkande, nämligen att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle begära initiativ
i Förenta Nationerna eller på annat
sätt för att befordra tanken på att
skapa nedrustningszoner som ett led
i ansträngningarna att nå en allmän och
total avrustning.

I skälen för sitt avslagsyrkande anförde
utskottet, att den sittande försvarsutredningen
i sina direktiv har att
beakta de internationella förhandlingarna
samt att det, såsom det står i direk -

Kamberäkning m. ni.

tiven, bör vara »angeläget att eftersträva
en sådan uppbyggnad av krigsmakten
att Sveriges möjligheter att snabbt medverka
i en allmän internationell avrustning
underlättas».

Denna del av försvarsutredningens
direktiv förefaller mig vara det nya och
intressanta. Kanske blir den också det
svåraste i försvarsutredningens arbete,
då den, som jag vill uppfatta den, innehåller
en uppfordran till utredningen
att arbeta med alternativ som ligger
utanför det traditionella militära vanetänkandet
med den konventionellt uppbyggda
och utrustade militärmakten.

Det är nödvändigt att vi får en förutsättningslös
prövning av hela uppbyggnaden
av försvaret. Den utveckling
som ägt rum inom krigstekniken har i
grunden förändrat betingelserna för de
små ländernas militära dispositioner.
Sveriges möjligheter att i händelse av
krig undgå att bli indraget beror inte
i främsta rummet på de militära rustningarnas
omfattning. Det vore naivt
att tro att vårt lands militära försvar
skulle få en sådan styrka att det kan ge
trygghet mot en stormakt. Det är viktigare
för vårt land att genom sin utrikespolitik
minska krigsriskerna än att stärka
det militära försvaret. Med andra
ord: militärpolitiken måste underordnas
utrikespolitikens krav.

Försvarsministern yttrade i går i första
kammarens försvarsdebatt att en ny
våg av kapprustning sätter sin prägel
på utvecklingen. Det är ett dystert om
också riktigt konstaterande. Möjligheterna
att förhindra att mänskligheten
rutschar närmare en kärnvapenkatastrof
ligger i att få till stånd en allmän,
kontrollerad avrustning, men en sådan
kan förverkligas endast genom tålmodiga
strävanden och etappvis gjorda
framsteg. Det viktigaste som den svenska
regeringen kan bidra med är enligt
vår mening att i internationellt forum,
överallt där så är möjligt, verka för att
få till stånd förbud mot alla kärnvapenprov,
kärnvapenfria zoner bl. a. i Nor -

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Raraberäkning m. in.

den och Västeuropa, en avveckling av
den militära blockbildningen, en nedskärning
även av de konventionella
rustningarna, stopp för vidare spridning
av kärnvapen till flera stater och
en utveckling av nationernas samarbete
på ekonomiens, teknikens och kulturens
områden. Strävandena att nå fram till
en allmän, kontrollerad avrustning skulle
underlättas, om Sverige sade ett definitivt
nej till varje tanke på svenska
atomvapen och om det togs nya initiativ
till att åstadkomma en nedrustningszon
i Norden.

Herr Bohman framförde den meningen
att Sverige skall hålla frågan om anskaffning
av kärnvapen öppen. Jag är
helt oenig med honom i detta avseende.
Varför? Jo, därför att varje nytt land
som skaffar sig atomvapen stimulerar
eller skrämmer andra länder till liknande
initiativ. En uttalad tanke i den
vägen kan vara tillräcklig för att ett annat
land skall börja umgås med samma
planer. Man måste ha klart för sig att
detta är den logiska följden av en sådan
politik som herr Bohman rekommenderar.
Att bekämpa varje åtgärd som ökar
faran för atomkrig måste vara den största
av alla uppgifter som vi ställs inför,
om vi vill överleva.

Om kärnvapenkrigets vanvett kan avvärjas,
kvarstår likväl risker för konflikter
med s. k. konventionella stridsmedel.
Uppkommer en sådan konflikt
i vår del av världen och blir vårt land
angripet, bör vi göra allt för att försvara
vår självständighet och hävda besittningsrätten
till detta land. Vi kan nämligen
inte komma ifrån — även om det
allt överskuggande hotet är kärnvapenkriget
— att det varenda dag sedan
andra världskrigets slut pågått krig i
världen, men inte något krig med kärnvapen.

Det finns alltså fortfarande risk också
för andra krig.

När man bedömer Sveriges läge och
dess möjligheter att ta initiativ på olika
områden, bl. a. nedrustningsinitiativ,

hör man ha i minnet att vårt läge karakteriseras
av frånvaron av direkta
konfliktanledningar i form av territoriella
tvister eller tvister av annat slag
mellan oss och andra länder. Läget
måste väl bedömas så, att för svenskt
territorium inget intresse just nu föreligger
av sådan natur att det behöver
betraktas såsom en sannolik krigsanledning
från någon stormakts sida. Däremot
är det klart att Sverige kan komma
att utsättas för krigsrisker i samband
med uppmarsch för eller utbrott
av ett nytt stormaktskrig. I så fall ges
ingen säkerhet, men läget är likväl för
ett neutralt land ett annat än för länder
som ingått i stormaktsallians.

Det avgörande i en sådan situation
är enligt min mening att ingen skall
kunna misstänka vårt land för att stå i
maskopi med det ena eller det andra
stormaktsblocket. Härvidlag måste man
kanske ändå med en viss tillfredsställelse
konstatera att det av partiernas
agerande att döma inte längre förefaller
som om något parti i Sverige skulle
vara förespråkare av maskopi med
ett stormaktsblock. Alla tycks vara på
det klara med vad det skulle leda till,
om Sverige blev territorium för kärnvapenmakters
vedergällningsstrategi genom
att vi bröt mot denna vår inställning.

Jag skulle vilja till försvarsministerns
yttrande i första kammaren i går knyta
en reflexion. Jag kan göra samma reflexion
till regeringsdeklarationen i utrikesdebatten,
då hans excellens utrikesministern
bl. a. uttalade att »den
pågående utbyggnaden och förbättringen
av existerande kärnvapenlager innebär
en ständigt ökande fara för freden».
Jag tror att det är ett helt riktigt konstaterande.
Men vad blir då den väsentliga
uppgiften? Jo, att avgöra hur
man skall få i gång realistiska förhandlingar
för internationell nedrustning.
Nedrustning är enda förutsättningen
för varaktig fred. Nedrustningsproblemen
är oerhört svårlösta, men nedrust -

Torsdagen den 31 inurs !!)(>(> fm.

Nr 15

ningen är nödvändig, ocli varje land
måste inleda arbetet för en lösning på
problemet. Sverige måste göra allt för
att bidraga till att skapa en sådan politisk
atmosfär att nedrustningsinitiativen
blir realistiska.

Vad beträffar det svenska försvaret
och dess utformning har man i största
allmänhet en känsla av att vi är framme
vid en punkt, där en omprövning av
försvarets målsättning måste ske, liksom
att åstadkomma en betydande sänkning
av kostnadsnivån. Höga militärutgifter
är inte oundgängligen nödvändiga.

Herr Bohman talade om säkerhetskrav.
Det finns även andra säkerhetskrav
när det gäller försvaret. Får jag
erinra om att det redan i 1948 ars försvarsproposition
uttalades, att »vid utformningen
av försvarsanstalterna måste
ständigt beaktas att en överdimensionering
kan medföra sociala och ekonomiska
verkningar, som kunna rubba
den inre samlingen och försvaga den
nationella grund, varpå försvaret i dess
helhet vilar».

Har herr Bohman beaktat den formuleringen?
Jag undrar om inte detta
är någonting som alla måste beakta. En
alltför dyrbar krigsmakt kan bli en
svaghet i stället för en styrka. Vi tillverkar
och importerar krigsmateriel för
enorma summor och åstadkommer därigenom
en knapphet på medel och arbetskraft
för andra betydelsefulla områden,
som får stå tillbaka emedan det
saknas resurser. Det som kunde sparas
på militärkostnaderna skulle komma till
god användning när det gäller sjukhus,
skolor, vägväsende och bostäder. Som
dagsaktuella exempel kan jag nämna
kreditsvårigheterna, som nu skapar besvärligheter
på många områden. Vi för
vår del anser att en stor del av den
arbetskraft och de medel som nu tas i
anspråk för militära ändamål skulle
kunna sättas in i produktionen för nyttiga
och värdeskapande uppgifter.

Därmed har jag inte sagt nej till ett

Ramberäkninj; in. m.

nationellt försvar. Vi är eniga om att
Sverige måste ha ett sådant. Vi iir eniga
om den grundläggande principen för
utrikespolitiken, att vårt land i fredstid
skall stå utanför stormakternas militära
allianser och i händelse av krig
upprätthålla en strikt neutralitet. Men
en omprövning av hela försvarsmaktens
uppbyggnad och en betydande sänkning
av kostnadsnivån behöver i och för sig
inte minska det svenska folkets värnkraft.
Vi måste komma fram till nya
slutsatser när det gäller den militära
apparaten. Militär prestige och militärt
vanetänkande har härvidlag alltför
länge fått stå hindrande i vägen.

Vad är det då vi behöver för försvarets
del? Jag vill peka på nödvändigheten
av en forskning om komplementära
försvarsmedel såsom ett icke-våldsförsvar.
Jag vill vidare peka på nödvändigheten
av en civil organisation och
rationaliseringsexpertis. Vi behöver rigorösa
åtgärder för att förhindra varje
form av militärt slöseri med materiel
och arbetskraft, och vi behöver en snabbare
utveckling av fredsforskningen.
Vi måste säkra rätten till civilt konstruktivt
arbete åt var och en som av
etiska eller andra skäl motsätter sig
militärtjänst. Hittills har behandlingen
av militärtjänstvägrare utgjort ett stort
slöseri med mänskliga resurser.

Ett annat önskemål är, att regeringen
överväger om det inte vore möjligt
med ett mera sparsamt genomförande
av repetitionsövningarna. Ytterligare
ett önskemål är, att det värnpliktiga
manskapets ekonomiska, kulturella och
.sociala förhållanden ägnas större uppmärksamhet.
Det är för närvarande en
alltför stor klyfta mellan standarden i
det civila livet och standarden under
militärtjänsten. Kan vi vara nöjda med
den utvecklingen? Jag vill ställa denna
fråga till försvarsministern. Det förslag
som framlagts av värnpliktsutredningen
präglas enligt min mening av
fortsatt njugghet mot de värnpliktiga.

En annan fråga är, huruvida eu de -

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Ramberäkning m. m.

mokratisering inom försvarsmakten är
möjlig. Det finns delade meningar härom.
Man har säkert rätt att karakterisera
förhållandena inom militärväsendet
som de mest konservativa i vårt
samhälle. Det skall bli ytterst intressant
att so vad försvarsutredningen
kommer fram till i det avseendet.

När det gäller avrnstningen skulle jag
till slut vilja göra en erinran.

År 1961 tillsatte FN:s dåvarande generalsekreterare
Dag Hammarskjöld en
kommission för att utarbeta och för
FN framlägga en rapport om avrustningens
ekonomiska och sociala konsekvenser.
I arbetet deltog framstående
representanter för tio länder, representerande
skilda sociala system. Jag skall
här inte ingå på det intressanta och
värdefulla arbete som kommissionen
lämnade ifrån sig den 10 februari 1962,
men jag vill resa frågan: Vore det inte
av stort värde att man i alla länder
på ett nationellt plan följde upp detta
initiativ från Dag Hammarskjöld och
gjorde utredningar om en avrustnings
konsekvenser för det egna landet i samband
med att en internationell avrustning
kom till stånd? En av oss utförd
utredning om en svensk avrustnings
konsekvenser i samband med en internationell
avrustning kunde bli ett bidrag
till den allmänna debatten och till
den fredsforskning som riksdag och regering
tycks vara beredda att ge ett
oförbehållsamt stöd.

Herr talman! Jag skall inte göra dessa
kommentarer längre. Jag skulle till
slut bara vilja ställa en fråga till försvarsministern.
Det gäller den motion
om en nedrustningskommitté som avslogs
föregående vecka. Försvarsministern
sade i går i första kammaren att
han skulle önska vara med den dag då
försvarsdepartementet görs om till ett
nedrustningsdepartement. Jag lyssnade
inte utan sympati på det uttalandet.
Men får jag fråga: Varför skulle man
inte kunna skapa ett sådant departement
parallellt med försvarsdeparte -

mentet? Labourregeringen i England
har tillsatt ett särskilt nedrustningsdepartement.
Kunde inte det vara någonting
att tänka på också för Sveriges vidkommande? Herr

talman! Även om det förefaller
som en konfliktfri värld vore ganska
avlägsen har jag, utan att ställa något
yrkande, önskat göra dessa kommentarer
om de aktuella försvarsfrågorna och
uttala dessa förväntningar beträffande
den arbetande försvarsutredningen.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som kammaren nu har att ta ställning
till är på de väsentliga punkterna ett
enhälligt utlåtande; det är bara på
några mindre punkter som meningarna
går isär något. Men det iögonenfallande
i det förslag som ligger på riksdagens
bord är att man som sagt lyckats komma
överens på de mest väsentliga
punkterna. Därmed har vi ännu en
gång markerat utåt att det råder enighet
och full uppslutning kring de försvarsansträngningar
som göres i vårt
land.

De båda inlägg som hittills gjorts i
debatten har varit intressanta exposéer
över utvecklingen utanför vårt lands
gränser, en utveckling som vi självfallet
inte kan undgå att dra lärdomar
och konsekvenser av. Där har också
uttalats förhoppningar om att den arbetande
försvarsutredningen skall kunna
analysera skeendet i vår tid och därav
dra så riktiga slutsatser som över
huvud taget är möjligt för att sedan i
ett kommande betänkande redovisa hur
utredningen ser på vårt lands försvarsansträngningar
under en följande tidsperiod.

Herr Bohman började sitt inlägg på
ett sätt som förde tankarna tillbaka en
vecka i tiden; det första han sade hörde
— såvitt jag förstår — hemma i den
utrikespolitiska debatt som då förekom.
Det var med andra ord mer eller mindre
en upprepning av vad som framhölls

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Nr 15

under denna i och för sig mycket intressanta
debatt.

Därefter kom herr Bohman över till
eu del problem, som jag inte nu skall ta
upp till någon närmare granskning. Dessa
problem rörde vad som varit det centrala
i årets utskottsarbete, nämligen
den konjunkturanpassning som föreslagits
av departementschefen och som utskottet
har följt upp genom det förslag
som i dag ligger på riksdagens bord. Det
iir klart att det varit diskussion kring
just dessa spörsmål innan en enhällig
uppslutning kunnat nås. Självfallet har
man ingående diskuterat denna temporära
åtgärd, vars betydelse understrukits
både i propositionen och i de föredragningar
som ägt rum inför utskottsavdelningen.

Vi på vårt håll har kanske en annan
uppfattning än den som herr Bohman
gav uttryck åt vid sina försök att analysera
vad som ligger i denna temporära
åtgärd. Herr Bohman framförde med
skärpa kanske inte så mycket sin egen
som framför allt ÖB:s uppfattning om
detta uppskjutande av vissa materielbeställningar
och dess inverkan på den
målsättning som 1962 års försvarskommitté
enades om. Jag tror inte att vi helt
och fullt delar de synpunkter herr Bohman
därvid redovisade. I den skrivning
som föreligger har vi kanske lagt in en
annan värdering än den som herr Bohman
har kommit fram till.

Som jag inledningsvis försökte klargöra
är givetvis vårt parti i lika hög
grad som något annat parti positivt intresserat
av att kunna nå enighet i fråga
om försvarsansträngningarna, men å
andra sidan —- det vill jag säga till herr
Bohman — önskar vi inte uppnå enighet
till vilket pris som helst. Det måste
bli en enighet, som är baserad på kompromisser
mellan olika partiers ståndpunkter.
Jag tror att detta måste vara
riktmärket och målsättningen, om man
skall kunna nå enighet i det arbete som
nu pågår.

Herr Bohman slutade med att uttryc -

Ramberäkning m. m.

ka sin oro för den framtida försvarspolitiken
och dess utformning. Även här
beror det på vilka värderingar och bedömningar
man inlägger i begreppen.
Jag vågar påstå att vi på vårt håll inte
känner samma oro för den framtida försvarspolitikens
utformning som herr
Bohman gör, men det finns väl ingen
anledning att alltför mycket sia om det
resultat som kanske kan väntas föreligga
innan alla höstlöv har fallit. Låt oss
vänta med diskussionen ett år.

Herr Jansson tog upp till behandling
stora och betydelsefulla spörsmål som
jag inte på något sätt vill nedvärdera.
Han framhöll emellertid också att det
förslag om tillfälligt uppskov med utgifter
på 350 miljoner kronor, vilket nu
ligger på riksdagens bord, egentligen är
ett kommunistiskt förslag och ingenting
annat. Jag tillåter mig ha en annan uppfattning
på den punkten.

Även om summan råkade bli ungefär
likvärdig med den som kommunisterna
angav i sin partimotion för något år
sedan var det mera fråga om ett tillfälligheternas
spel. De 350 miljonerna är
avvägda efter helt andra principer än
vad herr Jansson tror sig finna.

Herr Jansson avvaktar också 1965 års
försvarsutredning med största intresse,
och det bör kanske vara en liten uppmuntran
för dem som arbetar i denna
utredning att det finns intresse från
alla partiers sida att se vad som kan
komma fram ur detta arbete.

Det förslag som nu ligger på riksdagens
bord är det sista enligt den försvarsöverenskommelse
som träffades
1962 och som innebar en fyraårig uppgörelse
om de rambelopp som skulle
vara underlag för våra försvarsansträngningar
t. o. in. budgetåret 1966/67. Utgifterna
inom fjärde huvudtiteln har
varit knutna till denna bas, och därtill
har årligen lagts kompensationer för
pris- och lönestegringar och för den
tekniska utvecklingen, såsom också ingick
i överenskommelsen.

Jag har redan nämnt dessa 350 mil -

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Ramberäkning m. m.

joner kronor som säkerligen kommer
igen i debatten även i fortsättningen,
och jag vill bara understryka att det
sades ifrån i 1962 års överenskommelse
att hänsyn skulle tas till den konjunkturanpassning
som under denna fyraårsperiod
skulle kunna uppstå. Det är detta
hänsynstagande till konjunkturväxlingarna
som gjort att departementschefen
föreslagit en infrysning under kommande
budgetår av beloppet 350 miljoner
kronor för att på så sätt kunna något
tona ned den högkonjunktur vi för närvarande
har i samhället.

Till utskottets hemställan, som jag redan
har understrukit är enhällig, är fogat
ett flertal reservationer, av vilka
högerpartiet svarar för de flesta. Man
presenterar från det hållet ett tiotal
reservationer, där man på olika punkter
— som vi sedan får tillfälle återkomma
till — vill bjuda något mer än vad departementschefen
föreslagit och som utskottet
stannat för. Därutöver finns på
en annan punkt en borgerlig reservation
vars önskemål sammanfaller med en nyligen
avlämnad utredning angående den
kommande inriktningen av soldatverksamheten
inom krigsmakten.

Eftersom det som sagt blir tillfälle att
återkomma till dessa punkter skall jag
inte nu ta upp till behandling de avvikelser
som där finns. Därför slutar jag
mitt inlägg i den allmänna diskussionen
kring våra försvarsansträngningar med
att konstatera att vi har under den nu
snart avslutade försvarsperioden lyckats
hålla diskussionerna om våra försvarsansträngningar
över partilinjerna. Och
det väsentliga i det sammanhanget har
varit att vi utåt kunnat markera vår
neutralitetslinje och vår alliansfria linje.
Det finns självfallet, som herr Bohman
framhöll, ett samband mellan våra
utrikespolitiska strävanden och våra
försvarsansträngningar för att inge respekt
åt vår alliansfria linje, och detta
är kanske det inte minst väsentliga i den
trots det skenbara lugnet oroliga tid vi
lever i.

Jag ber, herr talman, att få återkomma
till de olika punkterna i den följande
diskussionen.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jansson ursäktar
mig väl om jag inte försöker följa honom
på den något slingrande vägen från
den ena motsägelsefvllda ståndpunkten
till den andra. Hans argumentering innebär
i stort sett att naturligtvis skall vi
försvara oss, men det tjänar ingenting
till. Visst skall vi ha ett nationellt försvar,
men det skall vara billigt och annorlunda.
Vi skall avrusta som ett föredöme
för stormakterna — om Sverige
avrustar gör även stormakterna det, och
därmed minskar krigsrisken i världen.
Om vi skaffar oss egna kärnvapen finns
det risk för att någon granne också skaffar
sig kärnvapen, därför att han är
rädd för oss. Vilken granne är det som
är rädd för oss?

Det väsentliga är väl att om Sverige
har bestämt sig för att driva en alliansfri
politik som syftar till neutralitet i
krig, är vi skyldiga att i krig hävda den
neutraliteten. En neutralitet som inte
kan hävdas är ingen neutralitet, och det
kommer de eventuellt involverade stormakterna
att realistiskt och kallt bedöma.
Med neutralitetspolitik följer alltså
skyldighet att ha ett starkt försvar.

Den första frågan som jag tog upp,
herr Mellcjvist, och som jag ryckte ut ur
utrikesdebatten diskuterade vi inte förra
veckan. Jag tyckte nämligen att frågan
inte hörde hemma i den debatten
och sköt avsiktligen på den till i dag.
Hade vi diskuterat den förra veckan
skulle jag givetvis inte ha tagit upp en
debatt på nytt och förlängt arbetstiden
här i kammaren.

Herr Mellqvist sade, om jag inte missförstod
honom, att han hade en annan
uppfattning än jag om utskottets skrivning.
Jag skulle sätta stort värde på om
herr Mellqvist ville tala om för mig, på
vilka punkter han har en annan uppfattning
om vad utskottet har skrivit.

Torsdagen den 31 mars l!)(i(i fm.

Nr 15

Jag liar inte gjort mig till tolk för
()B:s uttalande, jag har uteslutande citerat
ÖB:s bedömning av de konsekvenser
som han anser bli följden av den föreslagna
senareläggningen av beställningar
och annat. Eftersom herr Mellqvist
anser att dessa konsekvenser inte är rikligt
bedömda, kanske herr Mellqvist vill
tala om på vilka punkter ÖB som ämbetsman
gjort en felaktig bedömning.

Det är värdefullt att herr Mellqvist
liksom jag har den uppfattningen att
det är väsentligt för svensk försvarspolitik
att vi är eniga. Å andra sidan är
det egendomligt att en bedömning av
vad som är säkerhetspolitiskt nödvändigt
skal! behöva bli föremål för politiskt
skiljaktiga meningar.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! De två demokratiska
partirepresentanter som nyss haft ordet
bar uttalat tillfredsställelse över den
enighet som man lyckats åstadkomma i
statsutskottet beträffande denna punkt i
statsutskottets utlåtande som har rubriken
»Ramberäkning in. in.». Jag vill för
min del ansluta mig till denna lovsång
över den uppnådda enigheten. Från
folkpartiets sida — och jag vågar säga
även från centerpartiets sida — har
enigheten markerats genom att vi till
skillnad från högern inte motionerat på
denna punkt. Däremot har vi villigt
medverkat till de sammanjämkningar i
fråga om formuleringarna av utskottets
utlåtande som gav till resultat den uppnådda
enigheten.

Jag vill passa på att säga från hjärtat
att jag mot bakgrunden av högerns partimotion
var överraskad över att högerns
partiledare som ledamot av statsutskottets
första avdelning ställde sig så
positiv till försöken att nå fram till en
enigt utformad mening om uppskov med
beställningarna på 350 miljoner kronor.

Där visade det sig alltså — det vill
jag understryka från denna talarstol —
att högern så att säga ångrade sin partimotion
i detta sammanhang.

2* —Andra kammarens protokoll 1966.

ltamberäkning m. m.

Den enighet som uppnåddes berodde
emellertid också på att regeringspartiet
för sin del sträckte sig en bit längre
än propositionen angav. Åtminstone har
jag tolkat det så, att enigheten uppnåddes
genom jämkningar åt mitten — detta
sagt utan några antydningar i övrigt.

Vad som från vår sida särskilt har
betonats vid bedömningen av denna sak
är att försvarsministern har uttalat att
det är fråga om en tillfällig åtstramning
genom senareläggningen av beställningar
och förskjutningen framåt i tiden
av anläggningsverksamheten och
alt detta skall återtas i fortsättningen.
Det som tillkommit vid utskottets bearbetning
av propositionen är, att man
har sagt att återtagandet bör ske inom
de närmaste budgetåren. Detta betraktar
jag som en konkretisering av vad
utskottet tillstyrkt och som riksdagen
tydligen kommer att godtaga, och jag
tolkar då uttrycket »de närmaste budgetåren»
såsom avseende två år. Det är
klart att man kanske av praktiska skäl
sedermera får acceptera en viss förskjutning
i några hänseenden, men det
föreligger trots allt enighet om att återtagandet
måste ske ganska snabbt.

Följdverkningarna av ett beslut om
en senareläggning är kännbara — det
har utskottet sagt och det innebär också
ett understrykande av vad överbefälhavaren
uttalat i sin skrivelse till Kungl.
Maj :t, när han skulle framlägga reviderade
planer för de olika materialanskaffningarna.

I detta sammanhang vill jag framhålla
att de informationer som utskottet
erhållit ger vid handen att man kanske
inte helt kan uppnå den konjunkturpolitiska
effekt som varit avsikten med senareläggningarna.
Vid genomförandet
av dem måste naturligtvis hänsyn tas
till verkligheten sådan den nu är. Inom
vissa produktionsgrenar som arbetar
för försvaret kan det t. ex. uppstå sysselsättningssvårigheter
genom uppskjutandet
av arbeten; det kan rent av bli
fråga om att permittera viss specialister
lä

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Kamberäkning m. m.

arbetskraft. Detta gör att man kanske
på vissa områden får avstå från att uppskjuta
fullföljandet av pågående produktion.
Det innebär i sin tur att den
avsedda konjunkturpolitiska effekten
inte uppnås, eftersom det inte kan företas
en senareläggning upp till ett värde
av 350 miljoner kronor.

Utskottet har med anledning därav
understrukit att man bör eftersträva att
begränsa höjningen av den avsedda reservationsbehållningen.

Vid mitt ställningstagande till frågan
om senareläggningarna har jag med tillfredsställelse
konstaterat att man beträffande
en till synes liten sak som
dock är viktig, nämligen kasernrenoveringarna,
tänkt sig ett fullföljande av
tidigare planer. På den punkten har
man alltså kommit till en tillfredsställande
lösning.

Däremot är jag fortfarande okunnig
om hur det kommer att bli med Järvafältets
utrymning. Överbefälhavaren
förklarade i sin skrivelse till Kungl.
Maj :t, att han helst ville få uppskov
med denna utrymning för att kunna
frigöra 23 miljoner kronor. Vid föredragningar
i statsutskottets första avdelning
fick vi klart för oss, att det
pågår överläggningar med Stockholms
stad om möjligheterna att i stället skaffa
dessa pengar genom att staden avstår
från att ta i anspråk den tomt som
nu är bebyggd med fortifikationsförvaltningens
ämbetsbyggnad. Såvitt jag
kan minnas hann utskottet inte få något
besked om resultatet av dessa överläggningar
med Stockholms stad. Jag
hoppas att försvarsministern i dag skall
kunna ge mera konkreta upplysningar
på denna punkt. Vi stockholmare är
oerhört intresserade av att bostadssituationen
förbättras i Stockholm, och det
skulle naturligtvis inte innebära någon
förbättring, om möjligheterna att bebygga
Järvafältet ytterligare fördröjdes.

Till slut vill jag beröra ett avsnitt
under rubriken Ramberäkning, som
hittills inte tagits upp. Jag trodde fak -

tiskt att herr Bohman skulle beröra
saken, eftersom det i högerns partimotion
yrkas något annat än vad utskottsmajoriteten
föreslår. Det gäller
frågan om tvåstegsförfarandet vid materielanskaffningar.
Jag hälsar med synnerligen
stor tillfredsställelse, att regeringen
lade fram ett förslag som i detta
hänseende innebär något säkrare utgångspunkter
vid anskaffning av materiel
och utläggning av projekt. Inom
utskottet blev vi oroliga därför att propositionen
i denna del skrivits så, att
det verkade som om riksdagen skulle
skjutas åt sidan och att det endast var
regeringen som skulle ta ställning. Vi
fick emellertid klarhet i att det tydligen
skett ett olycksfall i arbetet vid
skrivningen, och att riksdagen i framtiden
mer än hittills skall kunna ta
ställning till materielanskaffningar av
större omfattning både före projekteringen
och innan seriebeställning utläggs.

Jag tror som sagt, att det är ett lyckat
grepp som regeringen tagit när det gäller
denna mycket viktiga sak. Vi har
många exempel på hur misslyckade
planeringar dragit med sig kolossala
onödiga kostnader för försvaret. Som
exempel kan nämnas de ständigt ökade
kostnaderna för Muskövarvet, Strilsystemets
kostnadsfördyring, den stora
ökningen av kostnaderna för stridsvagn
S, de långvariga kostnadskrävande experimenten
med en ubåtsmotor, vilka
inte ledde till några resultat.

Jag vill därför livligt tillstyrka ett
bifall till utskottets hemställan i detta
hänseende.

Jag skulle sedan något vilja kommentera
vad herr Mellqvist sade till herr
Jansson. När herr Jansson ville tillskansa
sig en poäng genom att hävda
att 350 miljonersstoppet kunde härledas
till en kommunistmotion förra året, sade
herr Mellqvist att detta mera var en
tillfällighet; regeringen hade i detta fall
gjort andra avvägningar och följt helt
andra principer. Man kan dock fråga

Torsdagen den 31 mars 19(>l> fn).

Nr 15

sig, om det verkligen förelåg några
principer när regeringen i höstas tog
ställning i denna fråga. Principerna
kom väl i så fall från finansdepartementet,
som kanske helt enkelt saknade
pengar vid budgetkalkylerna. Vad
man möjligen kan vara kritisk mot är
att regeringen först bestämde sig för
beloppet och sedan tydligen måste vända
sig till överbefälhavaren för att få
reda på hur det hela skulle fördelas.

Herr talman! Jag ber att i denna
punkt få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nihlfors gjorde
gällande att vi i högerpartiet ångrade
vår partimotion, och det besynnerliga
påståendet kräver ett klarläggande.

Då vi väckte vår partimotion, höll
ÖB fortfarande på att behandla frågan
om vilka åtgärder som den beslutade
besparingen skulle föranleda. Vi visste
alltså inte då vilka konkreta konsekvenser
besparingsbeslutet skulle komma
att få, och därför var vi tvungna att
skriva vår partimotion mycket allmänt.
Vi yrkade att om Kungl. Maj :t skulle få
ett bemyndigande, skulle besparingar
få göras bara i den utsträckning det
var möjligt utan att man eftersatte kravet
på att nu gällande målsättning kunde
kontinuerligt upprätthållas. Sedan
lade ÖB fram sin utredning, vilken redovisades
mycket detaljerat i statsutskottet,
och därefter skedde den kompromiss
i vilken det bl. a. heter: »Genom
vad sålunda utskottet anfört torde
syftet i motionerna I: 154 och II: 205,
såvitt nu är i fråga, bli tillgodosett.»

Vi ångrar alltså inte alls vår motion.
Tvärtom tror vi att den har fyllt ett
väsentligt syfte. Men å andra sidan vidhåller
jag att jag inte är nöjd. Det blev
en kompromiss som tillkom för att vinna
enighet.

Ramberäkning m. m.

Herr MELLQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bohman efterlyste
i en replik på mitt inlägg en förklaring
rörande min uppfattning om statsutskottets
skrivning, som han tyckte
sig ha funnit att jag inte helt delade.
Men antingen missförstod herr Bohman
mig, eller också uttryckte jag mig så
illa att det fanns anledning tolka mina
ord så som herr Bohman gjorde. Vad
jag syftade på var, att innan enighet
nåddes om kompromissen i det förslag,
som nu ligger på riksdagens bord, fanns
det kanske olika synpunkter och uppfattningar
som skulle synkroniseras i
det förslag som nu föreligger.

Vidare frågade herr Bohman på vilka
punkter ÖB enligt min bedömning hade
fel. Jag har inte sagt att ÖB hade fel.
Jag försökte bara säga att överbefälhavaren
har samma ställning som en
generaldirektör och att han som andra
generaldirektörer framlägger sina synpunkter
på basis av det material som
serveras honom. Men den avvägning
som måste ske på basis av dessa synpunkter
skall vi göra här i riksdagen.
Det är inte myndighetens, i detta fall
överbefälhavarens, sak att göra den avvägningen.
Det är en uppgift som måste
åligga representanterna i detta hus.

Och även om min blygsamhet förbjuder
mig alla jämförelser i övrigt, kan
det väl ändå tillåtas mig att ha en något
kritisk inställning även till vad
överbefälhavaren föreslår i skilda avseenden.
Men på den punkten finns det
kanske en liten skillnad mellan herr
Bohman och mig.

Herr JANSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Mellqvist påpekade
att den summa som utgifterna har
begränsats med, 350 miljoner kronor,
inte gäller samma områden som vi har
föreslagit, och det är jag fullt medveten
om. Jag konstaterade bara att begränsningen
innebar ett utgiftsstopp.

Sedan sade herr Nihlfors att jag här

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

RaRiberäkning in. m.

har försökt kapa åt mig en poäng, men
jag vill verkligen inte förstora den poängen.
Jag tycker nog att rustningsutgifterna
är alltför stora och att inskränkningen
som nu görs är väl blygsam.
Om den vore inledningen till någonting
mer, skulle jag vara beredd att
värdera det ännu mera positivt. Men
jag anser ändå att det är riktigt att
man väntar med nya utgifter till dess
att utredningen är färdig.

Jag har aldrig överskattat min pedagogiska
förmåga, men att herr Bohman
skulle till den grad missuppfatta mig
det trodde jag inte. Det gällde frågan
om nedrustningsåtgärder. Jag talade för
att Sverige skulle göra allt som är
möjligt för att befrämja en internationell
nedrustning. Det kan tänkas åtgärder
där även ett enskilt land sänker
sina militära utgifter. Det tror jag väl vi
kan vara överens om. Det finns ju andra
länder i världen som har sänkt dem.
Det kan också Sverige tänkas göra.

Vi menar att man inte bör delta hur
ohejdat som helst i den militära kapprustningen,
men däremot talade jag inte
för en isolerad svensk avrustning.
Om jag talade så oklart, att herr Bohman
uppfattade det så, får jag verkligen
beklaga. Jag delar också den meningen
att ett neutralt land måste visa
beredvillighet att värna om neutraliteten;
i annat fall är deklarationerna om
neutralitet inte särskilt mycket värda.
Men det finns andra element att värdesätta
i ett folks vilja att värna om
sitt oberoende och sin integritet än
bara antalet kronor som militäranslagen
uppgår till.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jansson och jag
brukar på detta område inte vara överens
på många punkter. Därför gläder det
mig att kunna konstatera att vi är överens
på en punkt, nämligen att Sverige
icke skall delta »hur ohejdat som helst
i den militära kapprustningen».

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall inte nu inbjuda
till någon omfattande försvarsdebatt.
Det tror jag inte är nödvändigt efter
vad som redan har förekommit. Jag
gjorde i går uttalanden i mcdkammaren,
som väl när riksdagen i övrigt
har så många frågor att behandla kan
få gälla också här.

Men det är klart att jag måste framföra
några synpunkter på framför allt
vad herr Bohman har anfört. Herr Bohman
kom med många förklaringar till
att utskottet har blivit enigt. Jag skall
inte bry mig så mycket om förklaringarna.
Det väsentliga tycker jag är att
vi här har ett utskottsutlåtande som i
den fråga som varit omstridd några månader
är enhälligt. Samtliga partier som
är representerade i statsutskottet har
ställt sig bakom den konjunkturanpassning
som regeringen har föreslagit. Därmed
kan man väl avskriva den ibland
heta debatten om denna sak.

Herr Bohman förde i fråga om senareläggningen
ett resonemang som närmast
gick ut på att den skulle vara ett
led i en ny handläggning av säkerhetsfrågor
som nu kännetecknar regeringspolitiken
i försvars- och utrikespolitiska
frågor. Ja, hade herr Bohman varit
övertygad om att han hade rätt när han
sade det, är jag för min del övertygad
om att herr Bohman inte hade låtit det
gå till ett enhälligt statsutskottsutlåtande.
Nej, det är nog så, herr Bohman,
att även högern inser att i nuvarande
konjunkturläge och i nuvarande internationella
läge vågar vi göra en sådan
senareläggning av vissa investeringar
på försvarssidan och av vissa beställningar
på försvarets materielsida.

Herr Bohman kunde inte heller komma
ifrån — liksom partiledaren herr
Holmberg inte kunde göra det i första
kammaren i går — att denna konjunkturanpassning
står i överensstämmelse
med vad partierna var överens om år
1963. Påståendena i framför allt höger -

Torsdagen den 31 mars 1900 fm.

Nr 15

pressen om motsatsen är felaktiga — de
bygger på okunnighet om uppgörelsens
innebörd. Jag tror att enigheten i statsutskottet
är det bästa belägget för att
alla dessa påståenden har varit felaktiga.

Jag är mycket tacksam för denna
enighet. Jag delar nämligen helt herr
Bohmans uppfattning att den enighet,
som råder i Sveriges riksdag rörande
utrikes- och försvarsfrågor, har mycket
stor betydelse, främst naturligtvis
utåt. Man vet i vår omvärld, att hur
oeniga vi än är i vårt land i många
frågor — ekonomiska och andra — så
uppträder vi helt enigt när det gäller
landets säkerhetsfrågor, vare sig vi är
socialdemokrater, centerpartister, folkpartister
eller högermän — ja, när man
hörde herr Jansson lät det som om man
skulle kunna infoga även kommunisterna
i denna enighet. Detta skapar respekt
och är alltså ett plus i vår utrikes-
och försvarspolitik. Med hänsyn
till att enigheten sålunda är ett faktum,
får man naturligtvis acceptera att
herr Bohman och andra kan göra vissa
reservationer.

Beträffande utskottets skrivning på
den centrala punkt diskussionen gäller
har jag ingenting att invända — såvitt
jag förstår har utskottet helt instämt i
vad jag uttalat i propositionen. Det råder
alltså enighet.

Låt mig emellertid säga några ord
om en fråga kring vilken diskussion
lätt uppstår. Jag syftar på frågan om
den tidrymd inom vilken de uppskjutna
beställningarna på byggnads- och investeringssidan
skall tas igen. Utskottet
förklarar sig hoppas att återhämtningen
skall kunna ske inom de närmaste
budgetåren. Det är också meningen
— vi planerar för det. Men å andra sidan
måste hänsyn självfallet tas till
konjunkturläget. Skulle högkonjunkturen
bestå under detta år och under det
närmaste året eller de närmaste åren,
får vi svårt att återhämta det vi nu något
försenar samtidigt som vi realiserar

ItamberäkninK in. in.

de nya projekt som tillkommer. Återhämtningen
blir alltså i någon mån beroende
på konjunkturförhållandena,
men vi planerar en så förhållandevis
snabb återtagning på både materielsidan
och byggnadssidan som vi anser vara
möjlig.

I samband med sitt tema att det finns
tendenser i regeringspolitiken, vilka
närmast tyder på ett slags nyorientering
i säkerhetspolitiska sammanhang,
tog herr Bohman också upp uttalandet
om dessa frågor i den regeringsdeklaration,
som utrikesministern delgav riksdagen
den 23 mars. I denna utrikespolitiska
deklaration inför denna kammare
uppehöll sig utrikesministern vid vad
som förekommer i förhandlingarna i
Geneve och vid Sveriges medverkan i
dessa, vilka syftar till att söka åstadkomma
ett avtal om att hindra spridning
av kärnvapen. Därvid framhöll utrikesministern
utan att det såvitt jag
kan minnas förekom några invändningar
i denna kammare, att ett beslut om
kärnvapen i Sverige nu saknar politisk
betydelse. Detta var det väsentliga i
hans uttalande.

Herr Bohman menar nu dels att detta
inte överensstämmer med den förhandlingstaktik,
som hittills från svensk
sida har tillämpats vid dessa frågors
behandling, dels att ett sådant uttalande
bryter mot den s. k. handlingsfriheten,
som han anser alltjämt föreligga i
kärnvapenfrågan.

Beträffande handlingsfriheten vill jag
framhålla, att denna självfallet existerar
så länge det icke har fattats några
beslut av de svenska statsmakterna vare
sig i negativ eller positiv riktning
i frågan, om vi skall ha kärnvapen eller
icke. Men om man i dag inlägger ett
vidare innehåll i begreppet handlingsfrihet,
skall man finna att det har skett
förskjutningar i detta avseende.

Såvitt jag kan se är de uttalanden
som utrikesministern gjort självklara.
.Sverige har anslutit sig till provstoppsavtalet
och vi yrkar dessutom på myc -

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Ramberäkning m. m.

ket längre gående åtgärder, t. o. in. på
stopp för underjordiska prov. Vi verkar
också för att det skall bli så bindande
överenskommelser som möjligt
för att över huvud taget hindra spridning
av kärnvapen till ytterligare nationer.

Men frågan om tillverkning av svenska
kärnvapen, herr Bohman — låt oss
säga detta rent ut — saknar aktualitet.
Överbefälhavarens förslag, som framfördes
i ÖB 65, är mycket begränsat och
ligger mycket långt ifrån en reell anskaffning
av kärnvapen. Jag tror inte
heller att herr Bohman innerst inne är
beredd att försöka påskynda ett avgörande
i frågan om anskaffande av svenska
kärnvapen.

Det finns alltså full täckning för vad
utrikesministern har uttalat. I övrigt
skall jag inte lägga mig i — det kunde
herr Bohman ha gjort den 23 mars —
frågan om vilken förliandlingstaktik
Sverige skall använda vid de internationella
nedrustningskonferenserna, eftersom
det är utrikesministern som är
huvudansvarig på detta område.

.lag vill säga ett ord till, herr talman,
om senareläggningen innan jag överger
detta tema. Jag blev glad när jag hörde
att herr Bohman hade fått en mera
positiv syn på just senareläggningsproblematiken
sedan han hade fått se öB:s
plan. Det visar att överbefälhavaren,
försvarsgrenscheferna och förvaltningarna
har gjort ett gott arbete. Jag tror
att statsutskottets ledamöter, som har
sett planen, kan instämma i detta.

Vi har fått en plan som vi inte på alla
punkter men i stort kan följa. De förseningar
som kommer på vissa områden
bör knappast försvaga den svenska försvarskraften.
Jag tror att vi tål dem, och
jag vill dessutom peka på att vi styr
dem, vi har dem i vår hand.

Emellertid förekommer många andra
förseningar. .lag vill erinra kammarens
ledamöter om att vi den 1 juli i fjol hade
s. k. reservationsmedel, dvs. outnyttjade
medel, på inte mindre än 700 miljoner

kronor — alltså pengar anslagna av
riksdagen, avsedda för materielanskaffning
och investeringar i olika anläggningar
— som vi då inte ännu hade kunnat
göra slut på. Främst arbetskraftsbristen
runt om i landet hade försenat
eller omöjliggjort en stor del av de investeringar
i byggnader och andra anläggningar
som var planerade.

Vad som sker nu är att vi får en ökning
av denna summa, 700 miljoner
kronor, av outnyttjade medel. Lägg dock
märke till att ingen har hävdat att målsättningen
för försvaret har äventyrats
därför att vi vid förra budgetårets slut
kunde redovisa så stora outnyttjade belopp.
Följaktligen bör man nog akta sig
för att nu påstå något sådant, om vi utöver
den oförutsedda ökningen av reservationsmedlen
får en ytterligare ökning
genom denna senareläggning.

Jag skall inte nu här i kammaren gå
in på något resonemang om målsättningen.

Herr Janssons anförande skall jag
inte uppehålla mig så mycket vid. Herr
Jansson tillhör klart den försvarsvänliga
falangen inom det kommunistiska
partiet. Jag hade i går en diskussion
med båda sidorna inom partiet i första
kammaren och skulle väl, om jag hade
väntat med att gå upp i talarstolen, ha
kunnat få det även i denna kammare,
eftersom herr Hector och herr Nilsson i
Gävle har begärt ordet. De svarar ju
för en motion i denna kammare som har
ett väsentligt annat innehåll än de tankar
som herr Jansson framförde.

Herr Jansson ville avvakta utredningen,
och det är bra. Han sade sig ha eu
allmän känsla av att vi nu är framme
vid en situation där de höga försvarskostnaderna
måste skäras ned — om
jag fattade honom rätt — oavsett vad
omvärlden gör, ty kostnaderna är nu
enligt hans uppfattning orimligt höga.
Herr Jansson vet emellertid mycket väl,
att försvarskostnaderna i Sverige under
de senaste åren visserligen nominellt
har stigit, men att deras andel av brutto -

Torsdagen den 31 mars 1 !)(>(> fin.

Nr 15

nationalproduktion ständigt sjunkit. De
närmar sig nu 4,2 procent, men bara
för några år sedan var de uppe i 4,(i
procent. Därför är det nog ganska orimligt
att åberopa vad vi t. ex. 1948 skrev
i propositionen om att försvarskostnaderna
kan vara ett hot mot social trygghet
eller vad det var. Jag har själv säkert
både muntligen och skriftligen
gjort sådana uttalanden tidigare, och de
är naturligtvis i sak riktiga. Om man
emellertid ser på våra växande tillgångar
måste man konstatera, att försvarskostnaderna
inte tränger ut möjligheterna
att skapa social trygghet. Tack
vare att deras procentuella andel sjunker
kan av de växande tillgångarna ännu
mer gå till hl. a. .sociala utgifter. Detta
bör man ha klart för sig.

Visst är våra försvarskostnader höga,
även om de inte är det internationellt
sett. Det är stora tal vi rör oss med när
vi nu skall fatta beslut som närmar sig
5 miljarder. I nuvarande internationella
läge kan vi dock inte komma ifrån dessa
utgifter. Jag tror inte på talet att vi —
när stormakterna från sin redan förut
fantastiskt höga rustningsnivå faktiskt
på nytt börjar klättra upp igen, detta
såsom uttryck för de motsättningar som
råder ute i världen — skulle kunna
göra vårt försvar billigare, dvs. medvetet
på längre sikt minska vår försvarskraft.

Jag tror inte att man kan vinna respekt
för svensk säkerhetspolitik, för
svensk neutralitetspolitik med ett försvar,
om vilket man ute i världen säger
att det är svagt, Sverige kan inte med
detta upprätthålla sin neutralitet, kan
helt enkelt inte skydda sig självt. En
sådan utveckling vore säkert mycket
farlig.

Jag hoppas därför att herr Jansson,
som jag tyckte försökte vara försvarspositiv,
funderar vidare och inte bara
fastnar i det som man brukar fastna
i när man vill minska försvarsanslagen
och samtidigt ge uttryck för försvarsvilja,
nämligen den säregna ståndpunkt

Ramberäkning in. m.

som går ut på att det får räcka med ett
partisan försvar såsom uttryck för målmedveten
försvarsvilja, kampvilja in. m.
Ett sådant resonemang är bara ett försök
att bortse från verkligheten och
blunda för att ett försvar behövs i fredstid
såsom avskriickningsmedel, som eu
fredsbevarande faktor i den värld vi
nu lever i.

Om det är något sådant herr Jansson
har i tankarna eller tror att försvarsberedningen
kommer att ge uppslag
till blir han nog förfärligt besviken. Jag
hoppas dock att lian inte har det.

Herr Jansson ville ha reda på varför
vi här i kammaren var ointresserade av
tanken att skapa ett särskilt departement
för nedrustningsfrågor. Jag hoppas
att herr Jansson inte tolkar det så,
att de partier som avstyrkte ifrågavarande
motion här i kammaren, är ointresserade
av nedrustningsfrågan. Något
sådant vill väl herr Jansson inte göra
gällande. Men det finns andra skäl till
avstyrkandet. Det är naturligtvis att man
i vårt lilla land, föreställer jag mig, såsom
situationen är inte behöver skapa
ett särskilt departement för att handlägga
nedrustningsfrågan. Yi arbetar
inte så. Jag vill i varje fall protestera
mot denna tanke, eftersom jag menar
att om en nedrustning skulle bli möjlig
bör försvarsdepartementet vara det departement
som genomför den. Mot detta
kan herr Jansson invända: Men
försvarsdepartementet ivrar väl inte
för nedrustning. Försvarsdepartementet
sysslar väl inte med sådana frågor. Jo,
det gör vi, tillsammans med utrikesdepartementet.
Vi har genom åtskilliga
utredningar av olika slag hjälpt vår nedrustningsdelegation
i Geneve, i vilken
ingår militära representanter, när det
gäller nedrustningsfrågan men även när
det gäller frågor som berör de förändringar
som kan uppstå i ett land om
man skulle kunna nå en internationell
överenskommelse om nedrustning. Dessutom
har vi i ambassadör Alva Myrdal
och hennes stab i utrikesdepartementet

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Ramberäkning m. m.

ett lag som helt arbetar med nedrustningsfrågan.
Tre av ledamöterna i den
sittande försvarskommittén tillhör den
svenska delegationen i Geneve.

Nog förekommer det kontakter mellan
försvarsintressena, utrikesintressena
och nedrustningsintressena. Alla
dessa intressen kan förenas i vårt land,
eftersom vi alla är djupt och allvarligt
intresserade av att försöka få till stånd
en nedrustning och ständigt försöker
komma med uppslag och initiativ, som
kan bringa nedrustningsfrågan ur dess
dödläge och om möjligt föra den framåt.
Man bör alltså inte dramatisera
denna fråga genom att säga, att det behövs
ett särskilt nedrustningsdepartement.
Jag tror att hela den svenska
statsförvaltningen kan ställas bakom de
nedrustningsansträngningar som pågår.

Herr Nihlfors ställde en fråga till mig
angående utbyggnaden av Järvafältet.
Jag kan på den svara, att förhandlingarna
med Stockholms stad nu tycks vara
klara. Det innebär att vi kan fortsätta
utbyggnaden med nya anläggningar för
I 1 och Ing 1 såsom planerats.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Bara några tillrättalägganden
med anledning av försvarsministerns
inlägg.

Att åtstramningsfrågan varit i hög
grad omstridd under några månader i
år är obestridligt. Men den fråga, som
vi träffat uppgörelse om, är inte exakt
samma fråga. I och med att utskottet
behandlat den och åstadkommit sin
kompromisskrivning har frågan blivit
till sin innebörd väsentligt förändrad.
Det var ju en anledning till att vi till
sist kunde acceptera åtstramningen.

På en annan punkt bryter sig våra
meningar hårdare, herr försvarsminister.
Det gäller frågan, huruvida åtgärden
står i överensstämmelse med försvarsbeslutet.
Jag satt själv med i 1962
års försvarsutredning, och jag minns
mycket väl våra överläggningar där.
Våra slutsatser är ju inte presenterade

i avtalstext, och det är därför vanskligt
att avgöra vad som står i strid med
dem och vad som inte står i strid med
dem. Så mycket kan jag dock säga, att
i de överläggningar, som ledde fram
till överenskommelsen, resonerade vi
aldrig någonsin om neddragningar av
den här storleksordningen. Vi strök
hela tiden starkt under att möjligheten
att anpassa försvarshuvudtiteln efter
konjunkturerna var starkt begränsade
och att en nödvändig förutsättning var
att målsättningen hela tiden upprätthölls.
Efter öB:s utredning vågar jag
påstå, att åtgärden icke står i överensstämmelse
med försvarsuppgörelsen.
Det är min bestämda uppfattning.

Försvarsministern hade ingenting att
invända mot vad utskottet skrivit. Det
är i och för sig glädjande. Men försvarsministern
gjorde på en punkt en
reservation, av vilken framgick att det
kanske ändå inte var alldeles säkert
att besparingarna skulle kunna återtas
inom de närmaste budgetåren, eftersom
konjunkturerna kunde utvecklas oförmånligt.
Men om man inte gör det, herr
försvarsminister, så kommer beloppen
aldrig att kunna återtas, därför att då
kommer det att bli en så stor reservationsmedelsskuld
att det icke finns någon
möjlighet att ta tillbaka dem. Utskottet
har uttryckligen sagt, att de skall
tas tillbaka under de närmaste åren,
och det är det vi har utgått ifrån, vad
sedan än försvarsministern anser om
utskottets enhälliga beslut i det hänseendet.

Beträffande Geneve vill jag tro att
formuleringen i regeringsdeklarationen
är oavsiktligt missvisande. Det är alldeles
riktigt — som jag sade i mitt anförande
— att just i dag, för tillfället, i
den rådande förhandlingssituationen,
saknar ett positivt beslut om anskaffning
av kärnvapen aktualitet. Men vi
måste vara överens om att handlingsfriheten
skall upprätthållas. Hade regeringsdeklarationen
varit riktigt avfattad,
så skulle där ha stått att om man

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Nr 15

I!)

inte lyckas i Geneve, upprätthåller Sverige
alltjämt sin handlingsfrihet. Det
hade varit logiskt, det hade varit förhandlingsmiissigt
riktigt och det hade
stätt i överensstämmelse med den ståndpunkt
vi intagit i vårt land. överbefälhavaren
har ju för övrigt i ÖB 65 begärt
ytterligare medel för att stärka vår
beredskap på detta område, och jag delar
hans uppfattning om att det är angeläget
att hålla en stark beredskap,
bl. a. därför att vi därigenom kan påverka
de internationella nedrustningsförhandlingarna.

Anledningen till att jag riktade min
fråga till försvarsministern var att de
omstridda meningarna fanns i en regeringsförklaring
som försvarsministern
alltså måste ha tagit del av. Och jag utgick
ifrån att försvarsministern i sin
egenskap av försvarsminister måste ha
ett speciellt intresse av just detta avsnitt
i förklaringen.

Försvarsministern gjorde sedan gällande
att vi efter att ha läst ÖB:s .skrivelse
uppenbarligen hade en mer positiv
syn på senareläggningen. Jag kan
naturligtvis bara svara för mig själv.
Jag har icke fått en mera positiv syn
på senareläggningen.

Anledningen till att vi godtog kompromissen
var att utskottets skrivning
av oss betraktats som så stark, att vi
kunde acceptera den. Kompromissen
låg i linje med de yrkanden som ställdes
i våra motioner, ehuru den naturligtvis
inte helt tillgodoser de önskemål
som vi där framförde.

När försvarsministern slutligen åberopar
de stora reservationer, som naturligt
uppkommer, som motiv för senareläggningen,
så menar väl ändå inte
försvarsminister Sven Andersson allvar?
Att vissa reservationer alltid måste
uppkomma är obestridligt; annars
kan man inte successivt klara beställningarna.
Att reservationerna ibland
blir för stora är beklagligt, och det medför
olägenheter. Men när man ovanpå
stora reservationer lägger dessa tvångs -

KamberiikninR m. in.

reservationer på över 500 miljoner kronor,
det är då risken för allvarliga skadeverkningar
aktualiseras, och det är
det vi har påtalat under denna debatt.

Egentligen är det ju onödigt att fortsätta
att diskutera, eftersom det nu föreligger
enighet och eftersom — det
vill jag konstatera — det uppenbarligen
också föreligger enighet om hur utskottets
skrivning skall tolkas, i varje fall
inom utskottet.

Herr JANSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern frågade
vilken typ av försvar jag förordade
och om det var partisanförsvar det
gällde. Får jag svara att det begreppet
kanske inte täcker helt vår mening.
Vi har formulerat det så, att vi vill ha
ett demokratiskt folkförsvar. Jag måste
nog säga att när det gäller avvägningen
mellan partisanförsvar och konventionellt
försvar så tycker vi att alla de
senaste årtiondenas erfarenheter talar
för att man måste lägga större vikt vid
ett ockupationsförsvar och tona ned
det konventionella försvaret. Vi är alltså
för en omdisponering av resurserna
i jämförelse med vad man tänker sig
just nu. Att bara bygga på det konventionellt
uppbyggda försvaret tror vi inte
är genomtänkt med hänsyn till senare
årtiondens erfarenheter.

Vad beträffar uttrycket »nedrustningsdepartement»
vill jag säga, att vi
i vår motion inte har föreslagit ett nedrustningsdepartement,
utan endast påyrkat
att en nedrustningskommitté skulle
tillsättas på samma sätt som man
gjorde i Danmark 1961. Den danska regeringen
tillsatte då en sådan kommitté,
och denna bearbetar alla nedrustningsfrågor.
Vår motion innebar alltså ett
betydligt blygsammare krav än det jag
framförde i mitt anförande, där jag
talade för ett nedrustningsdepartement.
Men jag anser att även den ståndpunkten
kan försvaras. För att det inte skall
föreligga någon förväxling mellan vad

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1060 fm.

Ramberäkning m. m.

vi krävde i motionen ocli mitt uttryck
här ville jag göra detta klarläggande.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag är ledsen över att
konstatera att herr Bohman har kommit
fram till att vad som här sker står
i strid med gällande försvarsöverenskommelse.
Men då måste jag till min
fördel notera, att högerns ledare i första
kammaren, herr Holmberg, i går medgav
att det fanns formell täckning för
detta. Jag skall inte trötta kammarens
ledamöter med att läsa upp vad som
står i försvarskommitténs betänkande,
där det finns klart angivet att regeringen
får fullmakt att anpassa kostnaderna
till konjunkturerna i vissa lägen. Jag
skall emellertid inte ingå på någon djupare
diskussion om denna sak.

Beträffande återtagandet och uttrycket
»de närmaste budgetåren» hoppas
jag att jag sade, att jag i och för sig
ingenting har emot detta uttryck, men
samtidigt uttalade jag att det är möjligt
att man under t. ex. det första budgetåret
efter det nu aktuella får svårigheter
att statsfinansiellt finna utrymme för
både den ökning av de stora materielanslagen,
som då med all sannolikhet
äskas, och de nu senarelagda utgifterna.
Det måste ske en utdragning, och här
har förvaltningarna tillsammans med regeringen
hållit på att göra upp en plan
för återtagandet, som jag nog tror skall
kunna rymmas inom den formulering
som statsutskottet här har använt.

Herr Bohman framförde till sist ett
resonemang om att den »styrda» senareläggningen
kommer att läggas ovanpå
de stora reservationerna. Ja, det är
möjligt, men jag tror inte att de blir så
stora den 1 juli 1966 som de var 1965.
Att jag nämnde detta beror på att man
har så lätt att tala om att målsättningen
är i fara om man gör en senareläggning
på 300—400 miljoner kronor, medan vi
i själva verket de sista åren har haft en
stor senareläggning som inte varit diri -

gerad utan berott på brist på arbetskraft.
700 miljoner är dock en mycket
hög siffra och alls inte så vanlig. Vi
har under min tid som försvarsminister
varit nere i outnyttjade belopp under
100 miljoner kronor. Jag tror att man
skall akta sig för att slå omkring sig
med argument och resonemang om att
en förskjutning i materielanskaffningen,
uppgående till det belopp det nu gäller,
skulle äventyra målsättningen för krigsmakten.

Till herr Jansson slutligen vill jag
utan vidare medge att jag inte ens läst
den motion som han talade om och som
kammaren tydligen avslagit. Jag trodde
att det gällde ett departement. När det
i stället gäller en kommitté tror jag att
mina argument står fast där också. Jag
vill erinra om att den nuvarande försvarskommittén
är sammansatt av bl. a.
tre representanter som tjänstgör i Geneve
och som ständigt arbetar med nedrustningsfrågor.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! I mitt första anförande
uppehöll jag mig något vid frågan om
tidpunkten för ett återtagande av senareläggningen
av investeringarna på 350
miljoner kronor. Jag tror att jag påpekade
det, men jag vill än en gång understryka
att i propositionen säger försvarsministern
endast att det skall senare
återtagas. När man i statsutskottet
blivit överens om att det bör återtagas
under de närmaste budgetåren
är det en tydlig skillnad. Jag vill därför
fråga försvarsministern om de nu
gjorda beställningarna hos förvaltningarna
om att utarbeta planer för ett relativt
snabbt återtagande innebär att
man försöker därigenom i framtiden
hålla sig till vad utskottet förordat och,
som jag hoppas, riksdagen i dag kommer
att besluta på denna punkt?

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det föreligger nog ingen
motsättning mellan mig och herr

Nr 15

Öl

Torsdagen den Öl mars 19(50 em.

Holmberg i första kammaren pa denna
punkt. När herr Holmberg talade om att
detta beslut hade formell täckning måste
han ha avsett att det formellt föreligger
möjligheter att vidta dylika åtgärder.
När jag har sagt att det inte
står i överensstämmelse med försvarsbeslutet
har jag gjort gällande att man
gått längre än vad som avsågs när vi
träffade försvarsöverenskommelsen. Jag
satt som bekant i försvarsutredningen.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Om herr Bohman noggrant
läser försvarskommitténs betänkande,
som han skrivit sitt namn under,
så framgår därav att en förutsättning
från socialdemokratisk sida, när
man band sig för fyra år, var att det

fanns möjlighet till jämkningar. Det allvarliga
är alltså att ett av partierna
försöker krypa ut ur vad det faktiskt
medverkat till.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den
fortsatta överläggningen rörande denna
punkt samt behandlingen av återstående
punkter i förevarande utlåtande och
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.53.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 31 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Utgifterna inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde (forts.)

Punkten 1

Ramberäkning m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande förevarande
punkt i statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, i enlighet
med förut gjord anteckning, till

Herr PETTERSSON (h), som yttrade:

Herr talman! De flesta i vårt land —
möjligen med undantag av kommunisterna,
enligt vad vi hörde av herr Jansson
tidigare i dag — anser säkerligen att
vi behöver ett starkt försvar som stöd
för vår alliansfria utrikespolitik och
vårt nationella oberoende. Denna uppfattning
har inte mycket att göra med
försvarets fyraårsplaner, och jag tror att
den överväldigande delen av vårt folk
instämmer i den av riksdagen fastställda
målsättningen för försvaret, där det
inledningsvis heter:

»Krigsmakten skall verka för att vår
fred och frihet bevaras. Krigsmakten
skall därför ha sådan styrka, sammansättning
och beredskap att anfall mot
Sverige fordrar så stora resurser och
tar så lång tid att de fördelar, som står
att vinna med anfallet, rimligen icke
kan bedömas värda insatserna. Invasionsförsvar
skall vara krigsmaktens

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 196G cm.

Ramberäkning m. m.

viktigaste uppgift. Krigsmakten skall i
det längsta kunna förhindra att en angripare
får fast fot på svensk mark och
kan utnyttja vårt land för sina syften.
I varje del av landet skall kunna bjudas
segt motstånd, om så erfordras även i
form av det öppna kriget.»

Trots att vi glädjande nog haft fred i
mer än 150 år och det är mer än 20 år
sedan det öppna kriget senast drabbade
Europa är jag övertygad om att känslan
för att vi skall försvara varje del av
vårt land mot inkräktare fortlever mycket
starkt. De allvarliga minnen av de
öden som drabbade våra nordiska grannar
under det senaste världskriget och
vårt folks alltmer ökade krav på trygghet
både nationellt och socialt utgör de
starkaste skälen för var och en som skall
ta ställning till de kostnader och personliga
uppoffringar som upprätthållandet
av målsättningen för vårt försvar
kräver.

Årets behandling i utskottet av försvarets
huvudtitel har varit mycket noggrann.
Framför allt har det överraskande
och betänkliga förslaget om att temporärt
under kommande budgetår pruta
ned försvarets beställningsbemyndiganden
och anläggningsarbeten med cirka
350 miljoner kronor varit föremål för
långa överläggningar. Många upplysningar
har också lämnats inför utskottet
av företrädare för departement och
berörda myndigheter.

Vid ställningstagandet till den temporära
nedsättningen av de planenliga försvarskostnaderna
har jag främst bedömt
denna ur försvarets målsättningssynpunkt.
Vad säger ÖB om möjligheten att
uppehålla målsättningen, om regeringens
temporära prutningsförslag genomföres?
Han påvisar att senareläggningen
leder till ökade kostnader och väsentligt
minskad försvarseffekt och anmäler
»att det mål som innefattades i 1963 års
försvarsbeslut, dvs. en viss total försvarseffekt
vid en viss given tidpunkt
icke kan uppnås». Jag tycker att detta
är mycket allvarliga ord om det tempo -

rära innehållandet av 350 miljoner kronor.
Om det citerade varit öB:s »sista
ord» hade jag aldrig kunnat biträda det
utlåtande som vi nu behandlar. ÖB slutar
dock sin tjänsteskrivelse i denna del
med följande stycke: »Om icke väsentligt
ökade medel avses för det militära
försvaret fr. o. in. budgetåret 1967/68,
måste därför målsättningen sänkas.»

I statsutskottets föreliggande utlåtande
står: »Utskottet förutsätter i likhet
med departementschefen, att den ökning
av reservationerna som blir den omedelbara
följden av återhållsamheten
skall återtagas. Utskottet finner det härvid
angeläget att myndigheternas planering
får utgå från att den uppskjutna
anskaffnings- och anläggningsverksamheten
återhämtas under de närmast följande
budgetåren.» Det är samstämmigheten
i detta utskottets enhälliga utlåtande
och överbefälhavarens syn på
möjligheten att uppehålla försvarets
målsättning som gjort att jag kunnat
ansluta mig till statsutskottets förslag i
frågan.

Utskottet har ju också enhälligt anfört
att syftet i högermotionerna blivit
tillgodosett. Under sådana förhållanden
blir man litet förvånad, när det här
från talarstolen talas om att vi inom
högerpartiet skulle känna ånger över
partimotionen. Jag har svårt att förstå
hur man skall kunna få till stånd en
skärpning när det gäller ett uttalande
av ett utskott, om man inte har en motion
att åberopa.

Herr talman! Jag övergår till frågan
om införandet av ett s. k. tvåstegsförfarande
vid större materielanskaffningar.
Under utskottsbehandlingen har
upplysts om att utredningen om införandet
av tvåstegsförfarandet ännu icke
slutförts och utskottet har följaktligen
icke haft tillgång till färdigt material
för att bedöma frågan. Det är angeläget
att materielanskaffningen sker under
sådana former att regering och riksdag
kontinuerligt kan överblicka kostnader
och konsekvenser. Härför erfordras nog -

Torsdagen den 31 mars 1900 em.

Nr 15

granna kostnadskalkyler, och syftet med
Ivåstegsförfarandet är att kalkylerna
skall bli säkrare och samordningen bättse.
Detta syfte är gott. Men det fordras
enligt min mening ökade personella resurser
till projekteringsverksamheten,
om icke den ökade säkerheten i kalkylerna
skall innebära stora risker för att
materielanskaffningen fortlöpande försenas
och som följd därav försvaret nödgas
arbeta med materiel som ej hunnit
följa med i utvecklingen.

Jag anser att det finns starka skäl som
talar för att tvåstegsförfarandet bör prövas
i mindre skala i praktiken, förrän
man med säkerhet kan påstå att den
önskvärda gynnsamma effekten kan
uppnås utan negativa biverkningar.

Därefter anförde:

Herr HECTOR (k):

Herr talman! Under många år har
hela försvarsfrågan så gått som mörklagts
i vårt land, vågar jag säga. Försök
till mer ingående försvarsdebatt har lätt
kommit av sig med hänvisning till den
s. k. försvarsuppgörelsen och nu senast
till försvarsutredningen. Men vad har
samtidigt hänt under dessa år av tigande
och förtigande? Det är ingen överdrift
att påstå, som herr Jansson gjorde
här förut, att hela situationen genom
utvecklingen själv blivit på endast tio
år radikalt förändrad, försvarspolitiskt
och militärtekniskt. Det är nu precis
lika orealistiskt att i försvarsdebatten
och i försvarsfrågan utgå från förutsättningarna
för bara tio år sedan eller vid
tiden för försvarsuppgörelsen som att
utgå från andra världskriget eller första
världskriget eller från Karl XII:s tid
eller från Gustaf II Adolfs tid.

Vad händer nu i denna situation? Jo,
i en tid då hundratusentals superbombare
ständigt, dag och natt, befinner sig
i luften vid USA:s gränser för att med
kortast möjliga varsel kunna nå varje
plats på jordklotet med utraderande
vätebomber, i en tid då Sovjets robotar

Uamberäkning m. in.

när som helst kan nå varje del av jorden
med samma vapen, i en tid då svärmar
av satelliter noggrant bevakar varje
punkt på jordens yta, då rymdstationer
när som helst kan vara färdiga, då världens
kemiska laboratorier är klara med
gifter för massmord mångdubbelt mer
ödeläggande än vätebomberna, i denna
tid fortsätter vi här hemma att — förlåt
uttrycket — leka krig och starkt försvar
i en föreställningsvärld från Per Albin
Hanssons och Gustaf II Adolfs tid. De
militära, tekniska och försvarspolitiska
begrepp vilka vi alltjämt rör oss med,
i stor utsträckning även i den här försvarsdebatten,
är så verklighetsfrämmande,
så blåögda, så illusionsmättade
och så fulla av förlegade myter och dogmer,
att de måste ge intryck av en spöklik
overklighet. Jag vet att inte minst
militär sakkunskap erkänner detta.

Herr talman! Detta är bakgrunden till
motionerna nr 208 i denna kammare
och nr 157 i första kammaren i vilka
föreslås att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ger 1965 års försvarsutredning
i uppdrag, att allvarligt och fördomsfritt
pröva svensk militär avrustnings
påbörjande redan under 1960-talet med sikte på att denna avrustning
genomförs steg för steg under fem år.
Därmed har vi velat säga, att en radikalt
förändrad situation måste motsvaras
av radikalt nya åtgärder.

Man kan tänka sig många olika åtgärder.
Några har framhållits i dag liksom
också tidigare i år, t. ex. kärnvapenfria
zoner, demilitariserade zoner, svensk
nedrustningskoinmitté och omvandling
av det konventionella försvaret till partisanförsvar,
men huvudsaken för oss
motionärer är, att man verkligen grundligt
börjar tänka om i denna fråga. Då
kan man inte heller, menar vi, anse det
vara ett orealistiskt alternativ att vårt
land agerar självständigt, även om andra
nationer inte vill följa avrustningens
väg.

Tvärtom skulle väl just vårt land som
ett ganska unikt fall av neutralitet och

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 196G em.

Ramberäkning m. in.

alliansfrihet ligga bäst till för uppgiften
att bryta den onda cirkel som vi nu är
inne i och vilken, om den får bestå, för
till katastrofen. Det vet vi alla.

Sammanfattat är slutsatserna för oss
följande: Den traditionella, konventionella
behandlingen av försvarsfrågan
och de traditionella, konventionella frågeställningarna
i försvarsdebatten representerar
icke längre en realistisk syn
och uppgift. Å andra sidan kan den
klassiska pacifismens så ofta som verklighetsfrämmande
förhånade idealism,
nu av den hårda verkligheten förmälas
med den högsta realism, det sundaste
förnuft.

Herr talman! Jag y7rkar bifall till motion
208 i denna kammare.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Herr Hector talade om
tigande och förtigande. Vad han menade
med det sistnämnda vet jag inte,
och vad han menade med tigande uppfattade
jag närmast så, att han ansåg
att vi kanske hade för litet diskussion
omkring våra försvarsproblem. Den synpunkten
är han i så fall inte ensam om.

I diskussionen har man, ibland väl
ofta tycker jag, dragit den slutsatsen att
avsaknaden av en tillräckligt intensiv,
livlig och djuplodande diskussion kring
våra säkerhetspolitiska problem helt
och hållet är orsakad av att vi har nått
så stor enighet i försvarsfrågan, manifesterad
genom åtskilliga försvarsuppgörelser
mellan partierna. Det resonemanget
tror jag inte är riktigt. Enighet
omkring försvaret — som har utomordentligt
stor betydelse för att utåt manifestera
att vårt folk står samlat bakom
en alliansfri utrikespolitik, syftande
till neutralitet i krig — enighet om
att vi måste ha ett försvar, måste ju ändå
betyda, att vi utåt mycket starkt och beslutsamt
understryker vår vilja och beredskap
att värna vår neutralitet.

Jag anser emellertid inte att enighet
om huvudlinjerna i vår försvarspolitik
onödiggör eller utesluter en livligare och

mera intensiv diskussion om våra försvarsproblem
och vår säkerhetspolitik
än den vi haft under senare år. Tvärtom
finns det mycket att göra där, och
jag tror att partierna och folkrörelserna
skulle kunna göra en större insats.
Ibland undrar man också, om vi inte
skulle kunna föra en något öppnare
diskussion kring våra försvarsproblem
än den som nu föres.

Herr Hector sade att i detta superbombarnas
och kärnvapnens tidevarv
skulle det konventionella försvaret vara
verklighetsfrämmande. Läget hade så
radikalt förändrats på en tioårsperiod,
som jag tror han uttryckte det. Man
måste medge att läget har förändrats.
Det har genom kärnvapnen för första
gången blivit möjligt att på några timmar
radera ut en hel del av mänsklig civilisation.
Men herr Hector måste ha studerat
stormakternas doktriner mycket
dåligt, när han talar om att det nu ter
sig verklighetsfrämmande med ett konventionellt
försvar. Just därför att man
har sådana enorma förstörelsevapen och
därför att det råder en terrorbalans är
det väl inte så märkligt i en värld,
där spänningarna och motsättningarna
alltjämt består, att stormakterna har visat
ett ökat intresse för att med hjälp
av konventionella vapen utforma sin
krigsmakt så att man får möjlighet till
krigföring eller försvar på olika nivåer.
Detta är ju utmärkande, herr Hector,
för de senaste årens militära tänkande.
Det finns ingen stormakt — och ingen
liten makt heller — som dragit slutsatsen
att kärnvapnen nu skulle innebära
att de konventionella vapensystemen
skulle helt ha förlorat sin aktualitet.

För min del har jag också ställt mig
frågan om man verkligen, med tanke
på den fasansfulla effekt som vätevapnen
representerar, kan tro att någon
människa med litet förnuft i behåll
skulle våga starta ett kärnvapenkrig.
Om man inte kan undgå militära konflikter
lär väl de konventionella vapnen

Torsdagen den 31 mars 1 !)(>(> em.

Nr 15

bli de som i första hand far tala. Därmed
har jag inte uttalat mig om huruvida
läget förändrats i övrigt eller inte.
.Tåg har ändå inte kunnat undgå att göra
dessa reflexioner i anledning av herr
Hectors synpunkter.

Herr talman! Jag skall fatta mig kort
i fortsättningen. Vi hade inom den förra
försvarsutredningen en ganska ingående
diskussion om möjligheterna för viss
anpassning av försvarets investeringar
till förändringar i konjunkturläget. Att
det skulle finnas möjligheter till sådan
anpassning var vi helt överens om,
och riksdagen godtog ju också den
principen. Med hänsyn till det ansträngda
konjunkturläge vi nu har och med
hänsyn till att regeringen har ansett,
som jag tycker på goda grunder, att det
måste göras en begränsning av de statliga
investeringarna, anser jag att det
i och för sig är förståeligt om försvarsministern
också har menat att det
skulle finnas fog för en viss återhållsamhet
beträffande en del planerade
beställningar och investeringar inom
försvaret.

Sedan kan man diskutera om siffran
350 miljoner är rimligt avvägd eller
inte. Det är klart att ett dylikt uppskov
kan få en del ogynnsamma konsekvenser
för försvarets långsiktiga planering
och styrka samt medföra vissa kostnadsfördyringar
genom senareläggningar.
Statsutskottet har pekat på detta och
understrukit försvarsministerns uttalande
att det här är fråga om en temporär
åtgärd. Utskottet har också framhållit
att man bör söka återhämta den
uppskjutna anskaffnings- och anläggningsverksamheten
under de närmast
följande budgetåren. Jag har för min
del ansett att detta enhälliga utskottsutlåtande
är formulerat på ett godtagbart
sätt.

Det har i en del motioner, herr talman,
krävts åtskilliga förbättringar på
olika områden. Motionärer har yrkat på
förbättringar i fråga om kasernbyggnader
och övriga förläggningslokaler, en

Ramberäkning ni. in.

väsentlig utvidgning av de värnpliktigas
rätt till fria resor samt högre dagpenning
— det har talats om 10 kronor per
dag till de värnpliktiga under deras
första tjänstgöring. Man har även begärt
att dessa ekonomiska förmåner
skall värdesäkras genom en indexreglering,
osv.

Detta är frågor som vi inom en nära
framtid kommer att diskutera inom försvarsutredningen,
och jag har därför
ingen anledning att nu fördjupa mig i
dem. Det finns i och för sig mycket goda
skäl för förbättringar på alla dessa områden,
men avvägningsproblemet har vi
ännu inte tagit ställning till i utredningen.

Herr talman! .lag begärde ordet närmast
för att beröra en annan sak, med
hänsyn till den karaktär denna diskussion
fått men också av det skälet att
jag för en tid sedan tillsammans med
tre kammarkamrater deltog i en offentlig
försvarsdebatt i Uppsala och då kom
att beröra frågan om ett eventuellt samarbete
med andra länder på flygets område.
Det gäller det nya flygplanet 37
Viggen. Referatet i en lokaltidning, som
var mycket kortfattat, har tydligen givit
upphov till missförstånd på något
håll om vad jag verkligen avsåg — referatet
kunde tolkas så att jag menade
att vi här i landet inte skulle ha någon
flygindustri över huvud taget. Jag vill
därför begagna tillfället att än en gång
ge min syn på denna fråga; jag har diskuterat
saken också i andra sammanhang.

När jag nu tar upp problemet gör jag
det inte bara därför att referatet tycks
ha vållat missförstånd. Jag tror också
att det finns anledning för regeringen
att överväga denna fråga utan att invänta
nästa års försvarsbeslut, just med
hänsyn till att Viggenprojektet nu ligger
på utvecklingsstadiet. Den snabba
vapentekniska utvecklingen medför ju
en stark kostnadsfördyring för vissa
nya vapensystem —- jag är frestad att
säga i vissa fall mycket, mycket höga

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Kamberäkning m. m.

kostnader. Det ligger i sakens natur, att
om kostnaderna för forskning och utveckling
på något område går till mycket
stora belopp, så blir typkostnaden
per levererad enhet också mycket hög,
om det är fråga om en relativt begränsad
serie. Det är detta problem som en
liten nation inte kan komma ifrån, om
den vill ha ett försvar, utformat efter
de egna förutsättningarna och behoven.

Med hänsyn till de upplysningar som
försvarsministern tidigare har lämnat
riksdagen och med hänsyn till att det sedan
dess ägt rum en ganska avsevärd
förändring av prisläget, får man väl
räkna med att typkostnaden för hela
Viggenprojektet ligger vid cirka 2 000
miljoner kronor i dagens prisläge — det
skulle inte förvåna mig om så är fallet.
Jag tror inte att denna typkostnad, även
om den kan verka enormt hög, är större
än de typkostnader man har utomlands.
Beaktar vi kraven på prestanda och justeringar
för den nya flygplanstypen
tror jag faktiskt att vi kommer fram till
att typkostnaderna för vissa utländska
projekt är väsentligt högre.

Men ändå vill jag ställa frågan: Går
det inte att åstadkomma en större serieproduktion,
så att typkostnaderna slås
ut på ett större antal plan och serien
blir mer ekonomisk? Låt mig som ett
räkneexempel anföra — jag tar givetvis
inte ställning till hur många plan som
bör anskaffas — att 700 plan levereras.
Typkostnaden per plan blir då ca 3 miljoner
kronor; jag skall inte här gå in på
den omständigheten att seriekostnaden
förmodligen kommer att ligga på 10
miljoner per plan.

Om man har en produktion på dubbla
antalet, d. v. s. 1 400 plan, får man
en typkostnad per plan som är hälften
så stor eller c:a 1 Va miljon kronor
per styck i stället för 3 miljoner kronor.
Man kan alltså på detta sätt väsentligt
minska typkostnaderna per enhet.

.lag har mot denna bakgrund frågat
mig om man inte på något sätt skulle

kunna åstadkomma en serie som är väsentligt
större än vad som svarar mot
vårt eget försvars behov och vad som
kan rymmas inom vår kostnadsram?
Jag syftar alltså i detta sammanhang
på en export.

Om man lyckas göra en sådan begränsning
som jag nämnt i mitt räkneexempel,
skulle man kunna få en besparing
i storleksordningen 1 000 miljoner
kronor utan någon påtaglig försvagning
av vårt eget försvars styrka.
Det var detta problem jag berörde i
Uppsala och som jag även tagit upp
i något annat sammanhang.

Min slutsats är inte alls att vi skall
avstå från att ha en egen flygindustri
så länge denna är rationell. Det är inte
heller min slutsats att vi inte kan klara
Viggenprojektet. Jag har den uppfattningen
att vår flygindustri tekniskt
och i andra hänseenden står på en
mycket hög nivå. Det har inte på något
sätt varit en förlust utan tvärtom en
tillgång även från kostnadssynpunkt
för vårt land att vi haft en egen flygindustri
som — det måste man medge
— hittills har lyckats med sina projekt.

Min slutsats är i stället den att vi
just på detta område — låt mig understryka
detta — där typkostnaderna
är så utomordentligt stora bör undersöka
förutsättningarna för ett samarbete
med andra neutrala länder. Jag
har därvidlag närmast tänkt på Österrike
och Schweiz. Härigenom skulle
kanske besparingar kunna åstadkommas
genom minskning av typkostnader
per enhet.

Jag är väl medveten om att Schweiz
häromåret hade möjlighet att välja en
version av Draken — dock inte den
senaste versionen — med det franska
planet Mirage som alternativ och att
schweizarna efter mycket diskussion
valde Mirage. Det är inte heller någon
obekant att detta val inte blev någon
succés i Schweiz.

Trots vad som då hände men också

Torsdagen den 31 mars 19(i(i em.

Nr 15

med anledning härav undrar jag om inte
regeringen borde undersöka i vad
mån det är möjligt och lämpligt för oss
att få till stånd ett samarbete i Viggenprojektet
med de länder, som jag
nämnde, d. v. s. Österrike och Schweiz.

Jag är klart medveten om att Sverige
såsom neutralt land och med de traditioner
vi har inte av politiska skäl
kan exportera vapen till vilket land
som helst. En olämplig export kan vara
eu allvarlig belastning från inånga synpunkter,
och självfallet måste även sekretesshänsyn
tagas. Men med hänsyn
till de mycket stora tvpkostnader, som
jag pekat på, för en ny flygplanstyp
och även med hänsyn till de kontakter,
vilka förekommit mellan SAAB och
myndigheterna i Schweiz för något år
sedan, har jag velat framhålla den åsikten
att man ändå borde ta upp frågan
till allvarlig diskussion, lämpligen med
de två neutrala länder som jag nämnt.

Med det anförda, herr talman, ber
jag på denna punkt få yrka bifall till
statsutskottets hemställan.

Herr HECTOR (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet att man på
många håll liksom herr Eliasson i
Sundborn som en yttersta tröst — ett
halmstrå i nöden — har tagit fasta på
en tendens hos stormakterna att betona
de konventionella vapnen. Det är
ändå en klen tröst. För det första är
de ju inte så värst konventionella i vår
mening utan 10—20—100 gånger effektivare
än vi hittills har kunnat tänka
oss. För det andra råkade herr Eliasson
— med den realism som han säkerligen
besitter — yppa den bittra
sanningen att då det blir tal om att
dessa s. k. moderna konventionella vapen
skulle insättas t. ex. mot vårt
land skulle det ske, åtminstone som
han sade det, i första hand. I andra
hand kommer alltså superbombarna.
Det är verkligen en klen tröst.

Annars är jag överens med herr
Eliasson — det är roligt att nämna

Kamberäkning m. m.

det — om önskvärdheten av att denna
debatt verkligen sätter i gång på allvar.
I så fall har vår motion redan gjort
någon nytta.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill inte gärna att
det skall stå oemotsagt i protokollet
att jag bar uttalat den uppfattningen,
att det till en början blir strid med
konventionella vapen och därefter absolut
strid med kärnvapen. Den konventionella
striden skulle alltså bara
vara en inledning till atomkriget. Jag
har tvärtom den uppfattningen att det
är mycket osannolikt att vi skulle få
en omfattande kärnvapenduell. Vem
vågar ta på sig ansvaret för en sådan?

Man kan invända: Man kanske vill
använda kärnvapen med lägre prestanda,
taktiska vapen även nere på granatnivå
o. s. v.

Det är möjligt, men jag tror att det
bara finns en gräns, och den går mellan
konventionella vapen och kärnvapen
och inte mellan olika typer av
kärnvapen. Det är bakgrunden.

Herr Hector, som liksom jag bor i ett
område som inte ligger så långt från
den norska gränsen, borde vi inte ändå
dra den slutsatsen av det som hände under
andra världskriget att om man är
militärt svag löper man också risker?
Sverige som ett militärt vakuum kan
sannerligen inte vara ett bidrag till
stabiliteten i Norden.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag ber både herr talmannen
och mina ärade kammarkolleger
om överseende för att två enskilda
motionärer begär ordet i anslutning
till en motion som utskottet enhälligt
har avstyrkt. Att vi ändå frestar den
dyrbara tiden har ett skäl, som kanske
de flesta redan förstår. Vi betraktar
denna fråga som ytterst viktig på ett
alldeles speciellt sätt, och med hänsyn

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Ramberäkning m. m.

till att den är av särskilt slag vågar
vi oss på att begära ordet båda två.

Liksom fred och krig är kampen
för avrustning en socialpolitisk fråga.
De militära apparaterna har utvecklats
till viktiga delar av det bestående sociala
systemet. Kampen mot militarism
och för avrustning blir därför med nödvändighet
inte endast en utrikespolitisk
utan även en inrikespolitisk fråga.

Det finns en uppfattning som går ut
på att det, eftersom militärväsendet utgör
en del av den kapitalistiska statsapparaten,
är en orealistisk och därför
skadlig paroll att ställa krav på avrustning
innan kapitalisterna störtats
i alla länder och socialistiska samhällssystem
byggts upp. Pacifismen karakteriseras
som ett illusionstänkande och
även som ett bedrägeri mot massorna.

Denna syn på pacifismen torde bygga
på en underskattning av de faror
som hotar genom risken för att krig
under nuvarande förhållanden blir en
kärnvapenkatastrof.

Pacifismen av i dag kan för övrigt
inte likställas med vad som tidigare
har betecknats med detta ord. De pacifistiska
rörelserna, som är levande
och aktuella, är i hög grad stridbara
och medvetna om krigens och militarismens
sociala sammanhang. Deras
kamp för att göra slut på krigen och
deras ansträngingar att bryta ned militarismen
riktar sig objektivt mot varje
system som bygger på exploatering
av klasser och folk.

Hur skulle för övrigt ansträngningar
som går ut på att skära ned och om
möjligt helt avskaffa den militära apparaten,
som utgör en del av klasssamhällets
våldssystem, kunna strida
mot den socialistiska arbetarrörelsens
intressen? Det skulle vara en stor olycka
om arbetarrörelsen låste sig fast
vid föråldrade och dogmatiska uppfattningar
och därigenom inte förmådde
inse de avgörande förändringar som
kärnvapnen åstadkommit.

Den 6 augusti 1965 firades tjugoårs -

minnet av Hiroshimas förstörelse. Tre
dagar efter Hiroshima utplånades Nagasaki.
Herr Eliasson i Sundborn tror
att ingen vettig människa och ingen
stat skulle våga använda sig av kärnvapen.
Herr Eliasson, de har redan
använts. Amerikas förenta stater utplånade
två städer i slutet av det andra
världskriget. Vi vet vad det betyder.
Det resonemang som herr Eliasson för
är uttryck för önsketänkande och ingenting
annat. Om vi skulle komma i
den svåra situationen att två stormakter
inte finner någon annan lösning än
krigets, skall ni väl ha klart för er
att båda parter vill bli den förste att
använda ett vapen som skulle kunna
säkerställa segern åt just honom.

De kärnvapen som i dag fyller stormakternas
behov har ju också en
sprängverkan som är tusen och åter
tusen gånger större än den Hiroshimabomben
hade.

I dagens läge, med den vapenteknik
som stormakterna nu förfogar över,
kan en småstat som vårt land inte med
konventionella militära vapen försvara
vare sig landet eller dess invånare. Ett
krig nu är detsamma som folkmord.
Mänskligheten kommer att gå under
och därmed allt vad denna mänsklighet
under årtusenden skapat och byggt
upp. Alla de förhoppningar som man
ställer att det bara skall bli småkrig
med konventionella vapen är ett önsketänkande.
Man kan föra krig mot
mindre utvecklade stater. Stormakter
kan kosta på sig sådana krig med konventionella
vapen, men om ett sådant
krig utvecklar sig till kriget mellan stormakterna
uppstår risken för att det
blir kärnvapenkrig ögonblickligen.

I dag står frågan: Skall människan
hinna avskaffa kriget, innan kriget avskaffar
människan? All upprustning leder
till krig. Så ser jag och mina medmotionärer
på läget i dag.

Jag sade nyss att småstaterna inte
kan försvara sig. Vårt land ligger i
skärningspunkten av stormaktsintres -

Torsdagen den 31 mars 1900 em.

Nr 15

sen. Ett eventuellt krig i Europa kan
knappast tänkas inskränka sig till ett
krig med s. k. konventionella vapen.
För övrigt, var går gränsen mellan
konventionella vapen och kärnvapen?
Det torde vara mycket svårt att under
ett krig avgöra det. Vare sig vi vill
det eller ej blir det ett kärnvapenkrig.

Sveriges överbefälhavare och lians
medarbetare tycks emellertid leva i ett
skönt och ombonat rum, där generalerna
sitter och filosoferar över den gamla
tesen om den internationella militära
och politiska utvecklingen. De gör sina
nybeställningar vilka oavbrutet leder
till ökade militära utgifter.

Mellan vår överbefälhavare och vår
försvarsminister tycks ett gott förhållande
råda, vilket väl knappast kan anses
ha blivit grumlat av det s. k. utgiftsstoppet.
Varje öre som man kan ta
ifrån militären måste enligt min mening
hälsas med tillfredsställelse, men
det kan samtidigt inte behöva föranleda
några glädjesprång på något håll. Summan
är mikroskopisk i sitt sammanhang
och saknar här reell betydelse.

.lag hade inte förväntat mig att arbetet
med en total svensk avrustning skulle
påbörjas omedelbart, ty det är en
stor och komplicerad fråga.

Men jag hade verkligen väntat mig
att utskottet skulle ha tagit frågan på
allvar. Så är inte fallet. Med några få
rader avfärdas motionerna. Några skäl
varför en avrustningsdebatt inte kan
komma till stånd och några skäl för att
den sittande försvarsberedningen inte
skall få eller har fått möjlighet att ta
upp vår motion till allvarlig prövning
har man inte gett. Den fantasilöshet som
präglar utskottets skrivning beträffande
vår motion kan bara tolkas på det sättet,
att utskottets ledamöter rädes en öppen
och okonventionell avrustningsdebatt.
Vågar man inte tala om för svenska
folket, att ingen effektiv evakuering i
krigstid kan ske från städer med mer
än 200 000 innevånare och att det växande
Stockholm utgör en militär dödsfälla

ltamberäkning in. ni.

för sin befolkning? Eller är det de fakta,
som tidningen Freden förra året kunde
meddela, man rädes? Exempelvis den
upplysningen att en angripare endast
genom ett fåtal på lämpliga platser
fällda vätebomber skulle kunna slå ut
vår livsmedelsförsörjning för månader
och år framåt.

Det är mot bakgrunden av dessa och
andra fakta, herr talman, som jag och
mina medmotionärer funnit att våra
samveten och vår politiska heder inte
längre gör det möjligt för oss att biträda
förslag om militära rustningar.
Bakom parollen om internationell avrustning
gömmer sig i dag massor av
människor som har avrustningen bara
på sina läppar. Det gäller att finna en
öppning i den internationella säkerhetens
intresse. En verklig internationalism
och ett sant intresse för hela världens
säkerhet måste leda våra tankar
till ett nytt försvarstänkande och resultera
i snara och även drastiska praktiska
åtgärder för att bryta den nuvarande
onda cirkeln. Ett militärt avrustat
Sverige skulle internationellt sett bli ett
konkret föredöme och kunna spela eu
aktiv fredsbefrämjande roll.

Sålunda föreslår vi att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer,
att 1965 års försvarsutredning får i
uppdrag att allvarligt och fördomsfritt
pröva svensk militär avrustnings påbörjande
redan under 1960-talet, med sikte
på att denna avrustning genomförs steg
för steg under loppet av fem år.

Med dessa ord yrkar jag liksom herr
Hector bifall till motionerna I: 157 och
II: 208. Med den behandling våra motioner
fått i utskottet tvingas vi emellertid
vid kommande voteringar lägga ned
våra röster.

Låt mig till slut, herr talman, göra ett
par reflexioner.

Herr Eliasson i Sundborn tyckte sig
ha kommit på en god idé. Han trodde
att man kunde pressa ned typkostnaderna
för flygplanet Viggen, om man
tillverkade långa serier och exporte -

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 cm.

Ramberäkning m. m.

rade flygplanen till, som han sade, neutrala
stater, exempelvis Österrike och
Schweiz. Hur många plan tror herr
Eliasson att Österrike och Schweiz har
råd att köpa? Och känner herr Eliasson
till att Viggen, enligt tidningsuppgifter,
i färgglada plakat offererats till Västtyskland?
Skulle man, om man vill sälja
detta plan till Västtyskland, vara beredd
att också sälja det till Sovjetunionen?

Nej, det där resonemanget tror jag
inte mycket på. Om vi för övrigt skulle
lyckas skaffa oss ett plan som är så pass
bra, att det verkligen skulle stärka vår
försvarskraft, skall vi då skicka över
det till andra länder utan att veta vart
de sedan kan ta vägen?

Statsrådet Andersson sitter på två
stolar. Å ena sidan har han talat sig
varm för försvarskostnader på i runt
tal 5 miljarder kronor. Å andra sidan
har han tårdränkt talat om sin vilja att
få till stånd en nedrustning. Ja, det är
ju så vi resonerat hitintills: å ena sidan
vill vi ha en nedrustning, å andra sidan
är vi tvingade att anslå så och så mycket
pengar för att stå rustade — neutraliteten,
alliansfriheten och allt detta kostar
så mycket pengar. Jag skulle gärna
vara med om att anslå pengar, om jag
var övertygad om att det skulle hjälpa
oss i en eventuellt kommande svår situation.
Men jag har blivit övertygad om
motsatsen.

Det är flera års allvarlig prövning och
mycket funderande hit och dit som fört
oss fram till ståndpunkten att man inte
kan säkra freden, människornas framtid
och deras lycka med rustningar och
krigsvapen, utan bara genom avrustning.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! De frågor, eller kanske
jag skall säga delfrågor — men viktiga
sådana — som jag vill beröra, tar jag
upp mot bakgrunden av att vi fortfarande
är tvingade att ha ett starkt nationellt
försvar, att vi är överens om den
saken och att vi inom den givna ramen

måste sträva efter att nå högsta möjliga
försvarseffekt. Jag behandlar också dessa
frågor mot bakgrunden av de förslag
som jag tillsammans med några medmotionärer
framfört i form av förslag
till årets riksdag. Jag skall undvika
att ge mig in på djupsinniga fundering
ar och i stället försöka hålla mig till enkla
och vardagliga problem.

Befälsläget inom försvaret är allvarligt,
och detta framför allt när det gäller
truppförbanden. Vakanserna är stora
inom alla kadrar. Detta gäller aktiv personal,
reservare och även värnpliktig
befälspersonal. De tidskrifter som företräder
det aktiva befälets organisationer
har under den senaste tiden tagit upp
detta problem. Sålunda framhåller
Svensk underbefälstidning: »Nytillskottet
av befäl är obetydligt, framför allt
gäller detta inom trupputbildningen.»
Tidningen frågar: »Hur skall det gå med
vår trupputbildning?» Tidskriften Den
svenske underofficeren påtalar bristen
på aktiva underofficerare i utbildningsarbete
och betraktar läget som »avskräckande».
Officersförbundsbladet
framhåller att bristen på officerare i
trupptjänst är stor, på vissa förband
ända upp till 30 procent.

Dessa brister gör sig helt naturligt
starkast gällande vid utbildningen av
rekryterna och vid våra befälsskolor av
olika slag. Men de återverkar också direkt
på tillgången på aktivt befäl vid repetitionsövningsförbanden
genom att
allt färre aktiva kan ställas till förfogande
för denna tjänst. Därför måste
utbildningen av våra mycket viktiga
repetitionsövningsförband överlåtas till
förbandets eget befäl, och detta utgörs
till bortemot 90 procent av värnpliktiga.
Härav framgår klart, efter vad jag förstår,
vilka höga krav som måste ställas
på denna befälskategori, och allt vad
som kan göras för att höja dess kvalitet
är angeläget.

I motion nr 453 i denna kammare har
vi tagit upp frågan om premier till värnpliktigt
befäl, som frivilligt genomgår

Torsdagen den 31 mars 1960 em.

Nr 15

Öl

kvalificerad utbildning och avlägger
kompetensprov för vissa befattningar,
sådana som besätts av värnpliktiga kaptener
och värnpliktiga fanjunkare.

Det nya repetitionsövningssystem som
föreslagits av 1960 års värnpliktsutredning
med kortare och fler repetitionsövningar
kommer att ställa ännu större
krav än tidigare på det värnpliktiga befälet,
framför allt då det gäller förmågan
att utbilda truppen.

Med vetskap om att huvuddelen av befälet
på våra fältförband är värnpliktigt
sådant, framstår med all önskvärd
tydlighet vikten av att instruktörerna är
väl förberedda och utbildade för sina
uppgifter. Vi anser därför att allt som
kan bör göras för att stimulera dem att
delta i frivillig militär utbildning för att
öka sina kunskaper och färdigheter. I
denna avsikt har vi föreslagit att de av
det värnpliktiga befälet, som genomgår
de kvalificerande kurser jag tidigare
omnämnde, bör erhålla samma premier
som utdelas till befälselever vilka i samband
med sin obligatoriska värnpliktstjänstgöring
genomgår motsvarande utbildning.

Den utbildningstid som erfordras för
frivilligt tjänstgörande är betydligt
längre än för de värnpliktiga som genomgår
motsvarande kurser i samband
med sin värnpliktstjänstgöring vid plutonchefsskolor
och kadettskolor. Då synes
det oss också rimligt att den som
satsar intresse, tid och arbete för att
under frivilliga former fullgöra dessa
kurser visas samma erkänsla i form av
premier som den vilken fullgör denna
utbildning i samband med sin värnpliktstjänstgöring.
Införandet av sådana
premier skulle fylla två viktiga funktioner,
dels skulle det stimulera flera att
deltaga i utbildningen, dels skulle det
höja kvaliteten hos vårt värnpliktiga befäl
— båda ändamålen lika angelägna.

Jag vill också peka på att det värnpliktiga
befälet i stor utsträckning tas
i anspråk på våra utbildningsförband,
främst under sommarmånaderna, för att

Ramberäkning m. in.

fylla de vakanser som uppstår på grund
av semester, befälsövningar in. in. för
den aktiva personalen. Här utgör det
värnpliktiga befälet ett värdefullt och
mänga gånger nödvändigt tillskott till
den som jag här framhållit starkt decimerade
aktiva kadern.

Herr talman! Som jag tidigare har
sagt är befälsläget allvarligt, och krafttag
måste till för att komma till rätta
med problemet. Detta gäller alla kategorier.
Om vi inte kan förse förbanden
med välutbildad trupp och kunniga och
skickliga ledare för denna trupp, gagnar
det inte mycket med aldrig så modern
och tekniskt högtstående materiel.
Det är dock ledningen och kunskapen
hos personalen såväl befäl som meniga
som till slut är det mest avgörande. Ett
fåtal miljoner satsade på förbättrade
arbets- och löneförhållanden för befälspersonalen
skulle vara en fruktbringande
investering för vårt försvar när det
gäller både dess styrka och effektivitet.

Låt mig sedan beröra de av oss motionärer
föreslagna anslagshöjningarna
till de frivilliga försvarsorganisationerna.
Dessa höjningar ligger helt inom
den av ÖB föreslagna kostnadsramen.
Organisationernas egna äskanden har i
de flesta fall sträckt sig betydligt längre,
men jag vågar ändå påstå att samtliga
organisationer har pressat sina krav så
långt som de över huvud taget funnit
möjligt. Vi har dock inte ansett att vi
i dagens läge kan gå utanför vad ÖB
har förordat och utanför vad som faller
inom försvarets kostnadsram.

De anslagshöjningar vi föreslagit skulle
i första hand användas för ersättning
till funktionärer inom de frivilliga organisationerna.
Bristen på funktionärer
har medfört att rekryteringssvårigheterna
är stora inom all frivillig verksamhet.

I detta sammanhang vill jag uttrycka
tillfredsställelse över att motionen när
det gäller motsvarande arvoden till
hemvärnsfunktionärer vunnit utskottets
bifall, och jag hoppas också att det

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Ramberäkning m. m.

skall bli riksdagens beslut om en stund.
Det gäller dels en höjning med 20 procent
på de arvoden som tidigare utgått
till hemvärnschefer, dels införandet av
arvoden till hemvärnsadjutanter. Malörten
i glädjebägaren är att utskottet
inte ansett sig kunna gå med på att
hemvärnsmännen i den snabbare takt
som vi föreslagit skulle kunna förses
med nya fältuniformer. Det hade varit
av stort värde både ur trivsel- och därmed
också rekryteringssynpunkt för
hemvärnet om så hade kunnat ske.

Vad det gäller övriga frivilliga organisationer
där vi föreslagit höjningar
är dessa avsedda till att ersätta de
aktivt arbetande funktionärerna, icke
för deras arbetsinsats utan för att i möjligaste
mån hålla dem skadeslösa för
merkostnader i samband med verksamheten.
Vi har också begärt att de
arvoden som utbetalas skall hänföras
till traktamenten. Dessa uppgår till
högst 10 kronor per dag. Det skulle
vara oförskämt att påstå att detta på
något sätt skulle vara ersättning för utförda
arbetsinsatser. Det är endast avsett
som ersättning för merkostnader
i samband med deltagande i utbildningen.
Merkostnaderna kan hänföras
till skilda områden, såsom extra barnpassning
i hemmen, telefonsamtal, enkel
förtäring, brevporto m. m.

Både riksskattenämnden och lönebeskattningsutredningen
har inget att erinra
mot att dessa arvoden hänföres till
traktamenten. Jag skulle i detta sammanhang
gärna vilja fråga herr statsrådet,
hur lian ställer sig till det förslag
som ÖB lagt fram i denna fråga
för bara några dagar sedan.

Vidare skulle jag vilja ha ett besked
av statsrådet när det gäller utnyttjandet
av statsanslaget för utbildning av
B-personal. Därom sade departementschefen
i statsverkspropositionen 1963:
»Anslagen till frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m. och lottaorganisationen
bör uppföras med 4 200 000 kronor
respektive 1 400 000 kronor inne -

bärande höjningar med» o. s. v. -— De
siffror som anges behöver jag inte upprepa
här. — Sedan fortsätter statsrådet:
»Vid beräkningen av dessa anslag
har jag icke räknat med utbildningskostnader
för B-personal.» Detta uttalande
har bundit organisationerna och
även civilförvaltningen som tolkat det
så att statsmedel inte får användas för
utbildning av B-personal. Jag skulle
gärna önska att statsrådet här ville förtydliga
detta påstående och kanske därmed
ge möjlighet för organisationerna
att på bästa sätt använda de anslag de
erhåller.

Herr talman! Låt mig erinra om att
statsutskottet sedan flera år tillbaka
har ansett det angeläget att frågan om
förbättring av frivilligpersonalens ekonomiska
förhållanden bringas till en
snar lösning, men samtidigt har man
hänvisat till att 1960 års värnpliktsutredning
skulle behandla denna fråga.
Nu får vi plötsligt den upplysningen
att 1960 års värnpliktsutredning inte
kommer att framlägga något förslag i
ärendet. Det talas om en ny utredning
som enligt statsutskottet torde komma
att tillsättas och som skulle få i uppdrag
att utreda frivilligorganisationens
ekonomiska förhållanden.

Man har nu alltså lyckats gömma sig
bakom en ny utredning om vilken del
inte är sagt när den kommer, vilka direktiv
den får eller när den över huvud
taget kan förväntas framlägga ett
förslag. Detta är beklämmande.

Låt mig till slut bara säga att jag vid
flera tillfällen i högtidliga sammanhang
— det bär gällt jubileer, riksstämmor,
konferenser o. d. — haft förmånen att
höra både försvarsministern och andra
representanter för försvarsdepartementet
tala om försvarsfrågor. Jag har alltid
tyckt att de har visat en realistisk
inställning till problemen och uttalat
sig positivt. Framför allt har de i frivilligsammanhang
framhållit värdet av
det frivilliga försvarsarbetet. Men vad
jag och många med mig skulle önska

Torsdagen den 31 mars 1966 jein.

Nr 15

är att denna vänlighet ocli positiva inställning
fick ett motsvarande uttryck i
handling. Då tror jag att vi skulle bli
helt överens i denna fråga.

Herr talman! Jag ber att få återkomma
under de enskilda punkterna
och där yrka bifall till de reservationer
som är fogade till utskottsutlåtandet.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! I det utlåtande som vi
nu diskuterar behandlas även motion
nr 88 i denna kammare, som jag varit
med om att väcka och som är likalvdande
med motion nr 52 i första kammaren.
I motionen har vi hemställt
»att riksdagen måtte besluta medge att
med tillämpning från den 1 juli 1966
all värnpliktig personal genom generellt
gällande frikort skall erhålla fria
resor mellan förläggningsorten och
hemorten under den tid militär tjänstgöring
pågår». Statsutskottet har vid
behandlingen av denna motion hänvisat
till försvarsutredningen och säger överst
på s. 14 i sitt utlåtande att utredningen
»kommer att pröva frågan om de värnpliktigas
ekonomiska och sociala förhållanden».

I förhoppning om att de synpunkter
som vi har framfört i vår motion skall
vinna beaktande, skall jag inte ställa
något yrkande. Jag vill emellertid i
detta sammanhang, herr talman, framhålla
att de som mot en låg ersättning
fullgör en insats i vårt lands försvar,
bör kunna få fria hemresor, allra helst
som dessa resor inte torde förorsaka
staten någon större kostnad; tåg och
bussar går ju ändå. Jag anser att detta
krav är rimligt. Om det föreslagna systemet
genomfördes borde vi också komma
ifrån mycket administrativt krångel
med biljetter m. m.

Jag tror att det är nödvändigt att
större hänsyn tages till de värnpliktiga.
Vi diskuterar i riksdagen de stora kostnadsfrågorna,
materialfrågor o. s. v.,
nen vi måste i större utsträckning be -

Ramberäkning m. m.

akta människovärdet. En mera människovänlig
politik mot de värnpliktiga
är nödvändig om vi hos dem skall få
förståelse för vårt försvar. Jag tror att
en förbättring kunnat märkas på den
senaste tiden, men ännu återstår ganska
mycket att göra i det avseendet. Vi
hoppas emellertid att för.svar.sberedningen
framlägger förslag till positiva
åtgärder.

Till sist, herr talman, endast en liten
reflexion sedaii jag lyssnat på den debatt
som hittills har förts. Det har
ifrågasatts, om inte vårt framtida försvar
äventyras genom anslagspolitiken.
Om man sätter detta i samband med den
jordbruksdebatt som förts under de allra
senaste dagarna, med de synpunkter
som framförts av jordbruksutredningens
majoritet och av regeringen, blir
man verkligen litet fundersam. Skulle
dessa ytterligt teoretiska s. k. framtidsperspektiv
för jordbruket vinna gehör,
äventyras totalförsvaret sett som en enhet.
Jag frågar mig: Vad har ett militärt
försvar för värde, om det inte samtidigt
finns en beredskap som klarar
människornas försörjning? Det är minst
lika viktigt.

Jag skulle naturligtvis, herr talman,
kunna anföra många ytterligare synpunkter
i den frågan, men tiden medger
inte det. Vi får väl diskutera saken
vid ett senare tillfälle. Jag tycker emellertid,
att när man behandlar försvarsfrågan,
bör man inte glömma frågan
om vår försörjning. Jag tror det är en
av de viktigaste punkterna i sammanhanget.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Bara några kommentarer.

När man tar del av denna kompromiss
i utskottets uttalande, kommer
man att tänka på en klok man som
har sagt: Ingen förhandlare kan räkna
med ett resultat som till hundra procent
tillfredsställer honom. Ett alltför

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 196(5 em.

Ramberäkning m. m.

gott förhandlingsresultat betyder att
motparten måste vara i motsvarande
grad missnöjd.

Det har framgått av debatten att min
motpart, herr statsrådet, är mycket tillfredsställd
med kompromissen. Jag
måste som min första kommentar anmäla
att jag tyvärr är i motsvarande
grad missnöjd, även om jag, som man
alltid gör, självfallet accepterar en
kompromiss och hoppas att den inte
skall medföra allvarliga konsekvenser.

Som min andra kommentar vill jag
instämma i vad herr Oskarson anförde
beträffande befälsbristen och dessutom
upprepa vad jag sagt i två tidigare remissdebatter
och som kan sammanfattas
i vad en repetitionsövningssoldat
i höstas utbrast: Vad hjälper det att
vi har moderna vapen, är tekniskt väl
rustade, har utmärkta utbildningslokaler
och övningsfält, goda övningsplatser
och övningar på papperet när vi inte
har befäl som utbildar oss?

Låt mig få tillägga en sak som inte
herr Oskarson uppehöll sig vid, men
som enligt min mening är verkligt allvarlig
när det gäller befälsbristen, nämligen
att den undergräver försvarsviljan
och förtroendet för försvaret. Varje
år kommer cirka 130 000 man i direktkontakt
med vårt försvar, dels vid
värnpliktsutbildningen och dels genom
repetitionsövningarna. Befälsbristen
medverkar till en bristfällig utbildning
och till dåligt genomförda övningar.
Följden är att eleverna i denna stora
utbildningsapparat, både unga och äldre,
blir negativt inställda. De kverulerar
och de sprider olust.

Det är beklagligt, att denna misstro
mot försvaret sprids inte bara inom försvaret
på övningsfälten och inom kasernerna,
utan framför allt att den når
utanför denna stora utbildningsapparat
ut i det svenska samhället.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Efter herr Nihlfors inlägg
tidigare här i debatten har jag

önskat göra några preciseringar i tre
punkter, som jag skall begränsa mig
till att beröra helt kortfattat. Att jag
vill göra dem beror på det meningsutbyte
som här tidigare förekommit
mellan försvarsministern och herr Bohman.

Jag vill för min del deklarera — och
jag tror att jag därvidlag i stort sett
har folkpartiets riksdagsgrupp bakom
mig — att vi tog försvarsministerns
deklaration förra onsdagen på orden
när han där på tal om nedrustningskonferensen
i Geneve säger: »Sverige
stöder därför i Geneve de alliansfria
staternas krav på att stormakterna skall
ge sitt bidrag i form av fullständigt
provstopp och upphörande av produktionen
av klyvbart material för vapenändamål.
När vi uppställer dessa krav
menar vi naturligtvis inte att vi kommer
att påbörja tillverkning av kärnvapen
om våra krav inte uppfylls. Ett
sådant beslut saknar politisk aktualitet
här i landet. När vi insisterar på motprestationer,
beror det på att vi önskar
ett avtal, som utgör ett verksamt
bidrag till begränsning av kärnvapenhotet
i FN-resolutionens mening.»

Jag har för min del inte tolkat detta
uttalande så, att Sverige avsäger sig
handlingsfriheten, utan jag har tvärtom
fattat det på det sättet, att i det
nu föreliggande förhandlingsläget vid
nedrustningskonferensen i Geneve, och
man kan verkligen tala om ett förhandlingsläge
i kärnvapen- och provstoppsfrågan,
har Sverige velat hålla alla vägar
öppna för att tillsammans med de
övriga alliansfria länderna försöka pressa
F"örenta staterna och — observera
detta ty det behöver understrykas här
i kammaren — Sovjetunionen till att
gå med på ett provstopp. Både USA och
Sovjet befinner sig helt på samma linje
i denna fråga och kräver, vilket också
förtjänar att understrykas, att de
länder som inte har kärnvapen, alltså
de mindre nationerna, skall ålägga sig
att skriva under ett icke-spridningsav -

Torsdagen den 31 mars 19f>(> em.

Nr 15

tal, d. v. s. förbinda sig att icke själva
tillverka eller på annat sätt skaffa sig
kärnvapen. Dessa länder skall således
binda sig ocb göra alla prestationer,
medan de båda supermakterna Sovjet
och USA skall vara oförhindrade att
med hjälp av fortsatta underjordiska
prov skaffa sig nya kärnvapen av olika
slag.

Det är viktigt att med skärpa framhålla
att det beträffande den för närvarande
största frågan i Geneve inte
finns någon motsättning mellan Sovjet
och USA. Här intar de samma ståndpunkt,
och jag tror att försvarsministern
i allo kan intyga att så är fallet.

Lika litet kan vi bryta oss ut ur de
åtta alliansfria ländernas gemenskap
på nedrustningskonferensen. Här har
man valt att behålla handlingsfriheten,
att driva denna linje med kraft och
att, i varje fall för närvarande, inte gå
med på något icke-spridningsavtal utan
i stället försöka pressa stormakterna
att acceptera en motprestation, nämligen
att avstå från prov under jord, som
är den provform som är tillåten efter
Moskvaavtalet.

Sådan är situationen. När jag i utrikesdebatten
anslöt mig till utrikesministerns
yttrande innebar detta, att
jag, i motsats till herr Bohman, tolkade
regeringsdeklarationen efter ordalydelsen,
nämligen att vi icke har avsagt
oss handlingsfriheten. Jag instämmer
emellertid i den förhoppningen,
som man också kan utläsa i deklarationen,
att viirldsläget skall bli sådant att
varken Sverige eller andra länder någonsin
skall behöva aktualisera anskaffandet
av egna atomvapen. Men detta
iir en sak för sig.

Herr talman! Jag vill sedan i korthet
beröra uppskovet beträffande de 350
miljonerna. Jag skall erkänna att även
jag blev bekymrad, när jag första gången
såg uppgiften om detta uppskov. Jag
undrade ganska mycket hur det i praktiken
skulle komma att slå och vilka
verkningar för den svenska beredska3
— Andra kammarens protokoll 1966. Nr

Kamberäkning m. m.

pen som det skulle få. Det var därför
med tillfredsställelse jag hörde att både
högermän och socialdemokrater i utskottet
var villiga att acceptera en
kompromiss — och jag blev litet vemodig
när jag märkte att man på högersidan
nu verkar en smula ångerköpt.
Jag anser det vara en stor fördel
att vi i nuvarande läge avstår från att
driva den ena eller andra processen
mot varandra och i stället försöker
att hålla öppet för den breda uppgörelse
i försvarsfrågan som vi inom de
demokratiska partierna hoppas kunna
åstadkomma även denna gång.

Jag kan inte dela deras mening som
hävdar att fri debatt är viktigare än ett
acceptabelt försvar. Den beredskap vi
haft, som har varit avpassad både efter
de krav som omvärlden ställt på oss och
efter våra resurser, är en tillgång som
vi inte kan värdera nog högt. På den
punkten instämmer jag i vad försvarsministern
sade tidigare. Jag hoppas att
vi skall kunna undvika diskussioner
som försvårar den nya uppgörelse som
jag förutsätter kan träffas i den sittande
försvarsutredningen.

Slutligen vill jag säga några ord om
de frivilliga försvarsorganisationerna.
Jag har tidigare här i kammaren många
gånger talat om dem. Efter att ha läst
vad som står under punkten 178 i förevarande
utskottsutlåtande har jag blivit
övertygad om att man i statsutskottets
första avdelning är besjälad av en
önskan att ordna det bättre ekonomiskt
för dessa organisationer. Jag upprepar
vad jag sagt tidigare, nämligen att vi
här står inför ett val. Antingen måste
vi förbättra de frivilliga försvarsorganisationernas
villkor eller också ta risken
att de så småningom tynar bort.
Jag kan bara hoppas att vi där skall nå
fram till en lösning.

Jag hade tänkt att i dag yrka bifall
till reservationen vid punkt 178, men
efter att ha läst vad som står i utskottets
utlåtanden tror jag att man kan
vinna lika mycket på att denna gång
15

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Ramberäkning m. m.

följa utskottet, i förhoppning att nästa
år få tillfälle att yrka bifall till en i
enighet föreslagen, icke oväsentlig uppräkning
och förbättring av bidragen till
de frivilliga försvarsorganisationerna.

Oavsett vilken utredning som får ta
hand om denna angelägenhet —■ en ny
värnpliktsutredning eller den sittande
försvarsutredningen; mig förefaller det
vara naturligast att försvarsutredningen
får uppgiften, eftersom man där har
att behandla andra ekonomiska avvägningsfrågor
och därför rimligen borde
studera även denna fråga — hoppas jag
att försvarsministern skall bli i tillfälle
att vid nästa års riksdag presentera
förslag om en icke oväsentlig förbättring
av anslaget till de frivilliga försvarsorganisationerna.

Herr talman! Med detta ber även jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Innan denna debatt tar
slut är det väl rimligt att jag säger några
ord ytterligare.

För herrar Oskarson och Wennerfors
som berört ett av våra svåraste problem
inom försvaret, nämligen befälsbristen,
vill jag upprepa vad jag sade i ett interpellationssvar
i kammaren tidigare i
dag, nämligen att vi gör vad vi kan för
att säkra den absolut nödvändiga rekryteringen
till alla de befälskårer som
här nämnts.

Vad som i och för sig är glädjande —
med tanke på att det råder brist på personal
inte bara inom försvaret utan även
inom andra samhällsområden, inte
minst inom den statliga sektorn i övrigt
— är att personalbristen inom försvaret
de facto inte ökat under den senaste
femårsperioden, utan att situationen
i stort sett är konstant. Vi har med andra
ord genom rekryteringen lyckats hålla
uppe personalkadern och hejda en utveckling
som för några år sedan närmast
såg ut att leda till en katastrof.

Men såsom alla vet gör den förnämliga
utbildning som ges inom försvaret —
inte minst utbildningen av de underbefäl
som vi rekryterar — att näringslivets
olika branscher snabbt är framme
och erbjuder vårt folk goda sysselsättningar.
Ur folkhushållets synpunkt gör
nog försvaret därigenom en mycket god
gärning, men vi måste ju själva ha tillräckligt
med befäl för trupputbildningen.
Jag erkänner gärna att en del av de
avigsidor med utbildningen som här påtalats
sammanhänger bl. a. med svårigheterna
att hålla kadrerna inom de tre
befälskategorierna fulltaliga.

Herr talman! Jag anser mig också
böra säga några ord med anledning av
vad herrar Hector och Nilsson i Gävle
yttrat. De har här uppträtt inte som
representanter för det kommunistiska
partiet — jag föreställer mig att pacifistiska
tankegångar där är uteslutna —
utan som självständiga pacifistiska tänkare
med synpunkter som är, det måste
vi erkänna, spridda inom vida kretsar,
inte minst bland ungdomen.

Jag har mycket stor respekt för den
pacifistiska åskådningen i modern tid
och har ägnat mig mycket åt att särskilt
i organisationerna, i första hand
akademiker-organisationer, diskutera
dessa frågor. De synpunkter som herrar
Hector och Nilsson framförde överensstämmer
helt med de tankegångar som
jag där mött. Man utgår framför allt
från att varje framtida krig måste bli
ett kärnvapenkrig. Sedan kärnvapnen
kom till skulle det vara helt uteslutet att
konventionella vapen har någon betydelse.
Dessa tankegångar för till den
uppfattning som framgått av herrar
Hectors och Nilssons anföranden, nämligen
att vi bör kunna avskaffa vårt konventionella
försvar. Vi får gärna ta några
år på oss, eftersom det är besvärliga
problem som följer med avskaffandet av
en så stor apparat, men vi skall avskaffa
vårt försvar oavsett vad andra stater
ämnar göra. Man är alltså förespråkare
för isolerad svensk avrustning.

Torsdagen den 31 mars 1900 em.

Nr 15

Vi liar hört av herr Jansson, att detta
inte är det kommunistiska partiets
ståndpunkt. Vi står således här inför en
tudelad kommunistisk syn. Jag kan inte
inse — och det tycker jag är en väsentlig
sak — att man samtidigt kan
vara kommunist ocli pacifist. Jag har
sagt det vid många tillfällen. Herr Nilsson
i Gävle vet också mycket väl att en
pacifistisk uppfattning, som är tillåten
här i vårt land, inte gärna skulle kunna
predikas i kommunistiska länder, där
kommunisterna inte som i Sverige utgör
ett litet minoritetsparti utan där de är
stora partier och ensamma sitter vid
makten. Och detta är ett dilemma jag
tror att herr Nilsson skall fundera över,
eftersom det i den internationella debatten
om pacifismen är en central frågeställning.

Jag kanske inte skall gå djupare in i
detta, herr talman! Herr Nilsson slutade
sitt anförande med att säga att jag sitter
på två stolar som försvarsminister. Ja,
det är samma stolar som alla sitter på,
föreställer jag mig, som om en stund
kommer att rösta för försvarsanslagen.
Den ena stolen är den där vi sitter, när
vi ger nära 5 miljarder till försvaret.
Den andra stolen är den där vi sitter,
när vi uttrycker vår önskan att det skall
bli möjligt att avskaffa detta försvar
— ty det tror jag att vi alla vill, om vi
kan få andra stater med oss och alltså
inte blir ensamma.

Jag skulle vilja säga, att det är inte
svårt att få dessa två stolar att bli en.
Ty vad som förenar dessa två ståndpunkter,
som är naturliga — den ståndpunkt
vi intar när vi röstar för försvarsanslag,
som är uttryck för att vi anser
att vi måste ha ett svenskt försvar så
som världen ser ut, och den vi intar när
vi verkar för att få till stånd en nedrustning,
som kan innebära att detta
svenska försvar försvinner — är att
vi vill ha fred.

Freden är alltså det helt väsentliga.
Genom nedrustning får man de bästa
garantierna för fred — det är självklart

(i 7

Kamberäkning in. m.

- och det är därför vi stöder alla internationella
strävanden i den riktningen:
verkar aktivt inom Förenta
Nationerna, deltar i Genéveförhandlingarna
osv. Nedrustning är alltså den
säkraste vägen att nå en varaktig fred.

Men herr Nilsson kan ju aldrig komma
ifrån det verkliga läget, att i stället
för nedrustning har vi nu kommit in
i en upprustningsperiod igen, där stormakterna
ökar anslagen till försvarsväsendet,
beroende på att den internationella
situationen skärpts, exempelvis
genom kriget i Asien.

Att vi här i Sverige i det läget skulle
fatta beslut om att ensamma — som ett
föredöme för andra, eftersom det har
låst sig, så att man inte kommer ur
denna djävulska cirkel — avskaffa försvaret,
det skulle inte vara något bidrag
till freden. Jag kan försäkra herr Nilsson
att jag menar fullaste allvar när
jag säger att en svensk isolerad nedrustning
inom loppet av fyra—fem år skulle
innebära att den stabilitet i Nordeuropa,
som existerar bl. a. på grund av att
Danmark och Norge tillhör Atlantpakten,
medan Sverige och Finland är neutrala,
komine att rubbas. Vi ligger här
och skiljer de både stormaktsblocken åt
i hela Nordeuropa. En förändring som
innebure att det från söder till norr
väsentligaste området lades utan försvar
skulle omedelbart rubba maktbalansen
och tvinga centralerna inom stormaktsgrupperna
till överväganden om hur
man skall förfara med detta område,
som tidigare varit stabilt, så att inte
den ena sidan får tillfälle att utnyttja
området. Detta skulle bli mycket ovälkommet
i Washington och i Moskva,
men det skulle kanske framför allt bli
ovälkommet hos våra grannar Danmark,
Norge och Finland. Det skulle dessutom
utan tvivel minska våra möjligheter att
behålla och bevara freden — och det är
för detta vi har vårt försvar.

Vi arbetar för nedrustning eftersom
detta iir den bästa vägen på lång sikt
att få en varaktig fred, men så länge

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Ramberäkning m. m.

andra länder inte följer oss på denna
väg kan vi tack vare vårt försvar ändå
ha en chans att få leva i fred — om ett
nytt krig skulle komma — på samma sätt
som vi kunde göra under det första
världskriget och under det andra världskriget,
i vilka vi slapp att dras in. I båda
fallen medverkade svensk utrikespolitik
och försvarspolitik tillsammans med en
mängd gynnsamma omständigheter —
det vill jag inte förneka — till att vi
slapp att dragas in.

Vid båda dessa tillfällen hade vi ett
mycket svagt försvar. 1 dag har vi ett
starkt försvar, åtminstone ett starkt
småstatsförsvar, och jag kan försäkra
herr Nilsson att chanserna för oss att
stå utanför, om den världsolyckan
skulle inträffa att det med nuvarande
maktkonstellationer skulle bli ett tredje
världskrig, även nu bör finnas. Det
är också för denna möjlighet som vi
kan acceptera de försvarsoffer som vi
nu gör.

Därför tror jag att herr Nilsson skall
akta sig för att försöka skapa någon motsättning
mellan de handlingslinjer som
vi för fram, nämligen att å ena sidan
hålla oss med ett försvar, å andra sidan
lika ivrigt verka för att avskaffa detta
i ett internationellt sammanhang. Det
föreligger ingen motsättning mellan
strävandena att upprätthålla ett svenskt
försvar och att verka för internationell
avrustning.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Statsrådet säger att vi
har lyckats hålla befälsbristen på samma
nivå under de senaste åren. Ja, det
är alldeles riktigt, men kvar står dock
det faktum att vi har en mycket stor
brist på detta område, framför allt ute
på våra förband där utbildningen av
truppen skall äga rum. Där förekommer,
såsom jag tidigare nämnt, stora brister
inom alla de aktiva kadrarna.

Bristerna har inte förvärrats, men att
arbetsförhållandena för personalen på
grund av bristsituationen är mycket be -

svärliga tror jag att alla måste förstå.
Att inte utbildningsresultatet kan bli
vad det borde kunna bli vid våra förband
om vi ställde upp en fulltalig
befälskader säger sig väl också självt.

För att i någon mån försöka avhjälpa
dessa brister har vi under vårriksdagen
föreslagit en del åtgärder för att stimulera
de övriga befälskategorierna, reservare
och värnpliktiga, att utbilda sig
för att vi därigenom i viss mån skulle
kunna ersätta den aktiva personalen. Vi
har föreslagit skattefrihet för premier
till reservofficerare och vi har föreslagit
premier till kvalificerade kurser
för värnpliktigt befäl för att därigenom
i någon mån kunna förbättra arbetsförhållandena
ute på våra förband.

En annan fråga, som också statsrådet
berörde och som är mycket väsentlig,
är att många av våra aktiva militärer
försvinner ur militärtjänsten därför att
näringslivet bjuder bättre förhållanden.
Detta gäller inte minst, såsom statsrådet
nämnde, våra duktiga underbefäl. Vi
har emellertid skickliga befattningshavare
även inom de andra kadrerna. Varför
försvinner de? Det är därför att de
inte får den lön som de anser sig vara
berättigade till genom sin utbildning och
inte heller de arbetsförhållanden och
förmåner som de kan erhålla i civil
verksamhet.

Det vore alltså befogat — som jag
tidigare framhöll — att försöka satsa
på att rekrytera och behålla befälet.
Jag skall inte dra in lönerna i debatten
-—- de är en avtalsfråga — men även på
detta område finns det mycket att göra,
och vi kan kanske något påverka utvecklingen.
På det sättet skulle vi kunna få
en bättre rekrytering, bättre arbetsförhållanden
och få befälet att stanna kvar
och därigenom skapa ett effektivare försvar.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Statsrådet säger sig respektera
den uppfattning jag givit uttryck
åt, och det ber jag att få tacka

Torsdagen den 31 mars 1906 em.

Nr 15

för. Må vi slåss för våra åsikter och söker
vinna anslutning till dem! Jag tror
på framtiden för mina synpunkter.

Statsrådet undrar hur jag kan tillhöra
kommunistiska partiet och ha en pacifistisk
uppfattning. Det hade inte kunnat
ske vid den tidpunkt då jag gick in
i kommunistiska partiet, men i dagens
kommunistiska parti i Sverige är det
möjligt. Det visar den motion som vi
lagt fram.

Vi har inte majoriteten inom kommunistiska
partiet med oss. Hur långt vi
har kommit kan jag inte uttala mig om,
men rätten att ha olika uppfattningar
finns i dagens kommunistiska parti i
Sverige.

Hur det förhåller sig i de kommunistiska
länderna känner jag naturligtvis
till, men det är inte där jag är
verksam. Det är uteslutande i vårt land
jag arbetar och söker påverka den politiska
utvecklingen.

Jag kan glädja statsrådet Andersson
med att jag hade möjlighet att övervara
en konferens i Norge för kort tid sedan,
där partikamrater till statsrådet
deltog och hade samma uppfattning som
jag. Den är alltså spridd också i regeringspartiet.
Vi tror på en god framtid
för de fredliga strävanden som vi söker
göra oss till tolk för.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I—V

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. VI

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:157 och 11:208; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. VII—XI

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 2—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Armén: IlrivmedelsutrustninR

Kungl. Maj:t hade (punkt 15 24, s. 58
ocli 59) föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1906/07 anvisa ett reservationsanslag av
4 100 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Strandberg (1:156) och den andra inom
andra kammaren av herrar Edlund
och Oskarson (II: 206), hade hemställts
att riksdagen med avslag på vad Kungl.
Maj:t föreslagit under arméns anslag
till drivmedelsutrustningar, tygmateriel
och underhåll av tygmateriel måtte besluta
att nämnda utgiftsändamål, vilka
direkt sammanhängde med utflyttningen
av I 1 och Ingl, skulle bestridas av
medel som anvisades utanför det militära
försvarets kostnadsram.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte till Armén:
Drivmedelsutrustning för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag av
4 100 000 kr.;

b) att motionerna I: 156 och II: 206,
såvitt nu var i fråga, icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Holmberg, Bohman
och Petersson, vilka ansett att utskottet
under b) bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 156 och II: 206, såvitt nu var i fråga,
besluta att av anslaget under a) ett belopp
av 50 000 kr. skulle bestridas av
medel utanför ramen för det militära
försvaret.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr PETERSSON (li):

Herr talman! Såsom framgår av punkten
29 i statsutskottets utlåtande nr 5
beslöt riksdagen 1963 att »samtliga med
Svea livgardes (II) och Svea ingenjörregementes
(Ingl) förflyttning förenade
kostnader och andra kostnader,

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1960 em.

Anskaffning av tygmateriel m. m.

som kunde uppkomma genom bortflyttning
av militär verksamhet från Järvafältet,
skulle beräknas utanför den kostnadsram
som intill den 1 juli 1967 gäller
för det militära försvaret».

Försvarets intendenturverk har med
anledning härav föreslagit, att kostnader
till följd av de båda regementenas
utflyttning till nya förläggningsplatser
skall, till ett belopp av 50 000 kronor
under förevarande anslag, bestridas av
medel utanför ramen, och arméförvaltningen
har av samma skäl föreslagit att
3 500 000 kronor under anslaget Anskaffning
av tygmateriel m. m. — punkt
35 i utlåtandet — samt 500 000 kronor
under anslaget Underhåll av tygmateriel
m. m. — punkt 36 i utlåtandet —
skall bestridas av medel utanför ramen.

Detta har departementschefen och utskottets
majoritet inte godkänt. Enligt
min mening skulle de omstridda kostnaderna
inte ha belastat försvarets
kostnadsram för tiden fram till den 1
juli 1967, om de berörda förbanden
skolat ligga kvar på Järvafältet.

Herr talman! Till följd härav yrkar
jag att riksdagen, för att handla i enlighet
med sitt beslut i frågan 1963,
nu bifaller reservationen nr 2 i utlåtandet.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! På denna punkt har ett
resonemang uppstått om huruvida vissa
kostnader, som är förenade med Ing l:s
och 11 :s förflyttning från Järvafältet,
skall ligga inom eller utom ramen för
det militära försvaret. Utskottsmajoriteten
har den uppfattningen, att den
övervägande delen av dessa kostnader
under alla förhållanden skulle ha uppstått,
alltså även om ingen flyttning hade
kommit i fråga.

Med den motiveringen delar utskottsmajoriteten
departementschefens uppfattning
att kostnaderna skall ligga inom
ramen.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Petersson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
29:o) mom. b) i utskottets utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Petersson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 168 ja och 29 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 30—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33

Anskaffning av tygmateriel m. in.

Kungl. Maj:t hade (punkt B 30, s. 65
—69) föreslagit riksdagen att dels god -

Torsdagen den 31 niars 1906 em.

Nr 15

känna av departementschefen föreslagen
kostnadsram för tygmaterielanskaffning
vid armén under budgetåren 1960/
73, dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
medge att beställningar av tygmateriel
in. in. finge läggas ut inom en kostnadsram
av 485 milj. kr., dels ock till Anskaffning
av tygmateriel m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 534 163 000 kr.

I de under punkten 29 nämnda likalydande
motionerna I: 156 av herr
Strandberg och 11:206 av herrar Edlund
och Oskarson hade, såvitt nu var
i fråga, hemställts att riksdagen med
avslag på vad Kungl. Maj:t under förevarande
anslag härutinnan föreslagit
måtte besluta att kostnader under anslaget
vilka direkt sammanhängde med
utflyttningen av I 1 och Ing 1 skulle
bestridas av medel som anvisades utanför
det militära försvarets kostnadsram.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna den enligt statsrådsprotokollet
föreslagna kostnadsramen för
tygmaterielanskaffning vid armén under
budgetåren 1966/73,

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att medge
att beställningar av tygmateriel in. in.
finge läggas ut inom en kostnadsram av
485 000 000 kr.,

c) till Anskaffning av tygmateriel
in. m. för budgetåret 1966/67 anvisa ett
reservationsanslag av 534 163 000 kr.;

II. att motionerna 1:156 och 11:206,
såvitt nu var i fråga, icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Holmberg, Bohman
och Petersson, vilka ansett att utskottet
under II. bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
l: 156 och II: 206, såvitt nu var i fråga,
besluta att av anslaget under I. c) ett
belopp av 3 500 000 kr. skulle bestridas
av medel utanför det militära försvaret.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Underhåll av tygmateriel m. in.

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 3 av fröken
Andersson in. fl.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3) av fröken Andersson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 36

Underhåll av tygmateriel m. in.

Kungl. Maj:t hade (punkt B 31, s.
70—72) föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 106 900 000 kr.

I de under punkten 29 nämnda likalydande
motionerna I: 156 av herr
Strandberg och 11:206 av herrar Edlund
och Oskarson hade, såvitt nu var i
fråga, hemställts att riksdagen med avslag
på vad Kungl. Maj :t under förevarande
anslag härutinnan föreslagit måtte
besluta att kostnader under anslaget
vilka direkt sammanhängde med utflyttningen
av I 1 och Ing 1 skulle bestridas
av medel som anvisades utanför
det militära försvarets kostnadsram.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Underhåll
av tygmateriel m. in. för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag av
106 900 000 kr.;

b) att motionerna I: 156 och II: 206,
såvitt nu var i fråga, icke måtte av riksdagen
bifallas.

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Bidrag till sjövärnskåren

Hemvärnet: Avlöningar —

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Holmberg, Bohman
och Petersson, vilka ansett att utskottet
under b) bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:156 och 11:206, såvitt nu var
i fråga, besluta att av anslaget under a)
ett belopp av 500 000 kr. skulle bestridas
av medel utanför ramen för det
militära försvaret.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

PETERSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 4 av fröken
Andersson m. fl.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4) av fröken Andersson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 37 och 38

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39

Hemvärnet: Avlöningar

Sedan punkten föredragits anförde

Herr SVENSSON i Va (ep):

Herr talman! Jag förstår att herr talmannen
liksom vi andra önskar att det
skall gå så fort som möjligt, och jag
skall inte länge uppta kammarens tid.

Jag har inte begärt ordet för att jag

på något sätt är missnöjd med utskottets
utlåtande på denna punkt. Jag vill
tvärtom uttala ett tack för den förståelse
som statsutskottet i år visat för de
krav som jag och mina kamrater motionsledes
framfört angående avlöningarna
inom hemvärnet. Jag är övertygad
om att många hemvärnsmän här i landet
i dag sänder en tacksamhetens tanke
för den uppskattning av deras frivilliga
arbete, som statsutskottet visat
och som jag hoppas att kammaren om
några minuter i handling skall visa.

Jag sätter särskilt stort värde på de
rader i utskottets utlåtande, där det heter:
»Med hänsyn till hemvärnets betydelsefulla
uppgifter anser utskottet
liksom motionärerna angeläget, att hemvärnets
befäl tillerkännas arvoden i enlighet
med arméchefens förslag.»

Jag yrkar givetvis bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 40—70

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71

Bidrag till sjövärnskåren

Kungl. Maj :t hade (punkt C 29, s. 111)
föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 600 000
kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Yngve Nilsson och Svenungsson
(I: 373) och den andra inom andra
kammaren av herr Thglén m. fl. (II:
459), hade hemställts att riksdagen måtte
besluta öka förevarande anslag till
625 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:373 och 11:459, till Bidrag till sjö -

Nr 15

7:i

Torsdagen den

värnskåren för budgetåret 1906/67 anvisa
ett reservationsanslag av 600 000
kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Holmberg, Bohman
och Petersson, vilka ansett att utskottet
hort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna
1:373 och 11:459, till Bidrag till sjövärnskåren
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 625 000
kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! Jag kunde ha nöjt mig
med att instämma i vad föregående talare
sagt när det gäller anslagen till
de frivilliga försvarsorganisationerna,
men jag vill gärna med några ord understryka
en synpunkt som talar för
den i reservation nr 5 vid punkten 71
föreslagna anslagshöjningen.

Sjövärnskårens aspirantskolor representerar
svensk ungdom från grundskolan
i åldrarna 15—17 år. Förutom
att denna kår uppväcker allmänt sjöintresse
genom utbildning i sjömanskap,
segling och navigation fyller den en
stor uppgift genom sin karaktärsdanande
fostran. Sjövärnskårens ungdomsutbildning
bär visat sig vara en mycket
god rekryteringskälla för såväl örlogssom
handelsflottan.

Utskottet föreslår ingen ändring i de
av Kungl. Maj:t föreslagna medelsanvisningarna
till de frivilliga försvarsorganisationerna.
Utskottet motiverar
sin avstyrkan med att fråga om en förbättring
av frivilligpersonalens ekonomiska
förhållanden ånyo är föremål
för utredning liksom även frågan om
sjövärnskårens verksamhet. Utskottet
förutsätter att denna utredning skall göras
utan dröjsmål. Då reservationens
hemställan om en ökning i detta fall
är betingad av höjda biljettpriser och
traktamentskostnader samt ett allmänt
3* —Andra kammarens protokoll 1966. Nr

31 mars 1966 em.

Bidrag till sjövärnskåren

höjt prisläge, har av utskottet anförda
förhållanden ingen inverkan på sjövärnskårens
utgifter för 1966/67. Cirka
750 aspiranter är årligen under utbildning
på åtta aspirantskolor. Antalet instruktörer
in. in. är också dimensionerat
härför. Dessa liksom aspiranternas
resor till och från hemorten och lägren
med tillhörande traktamenten är därför
till sin omfattning låsta och måste
bestridas av sjövärnskårens anslag. Det
minskade antal aspiranter som en utebliven
höjning medför kommer att medföra
en brist i den av chefen för marinen
fastställda organisationen, och
ett mindre antal instruktörer kommer
att medföra minskad effektivitet i utbildningen.
Anslagsminskningen måste
fördelas på en minskad tilldelning till
underhåll av materiel med framtida
ökade kostnader som konsekvens härav
och minskad tilldelning till övningsanslaget
och därmed en försämrad utbildning.

Utskottet borde därför i denna fråga
ha tillstyrkt av chefen för marinen begärt
anslag på 625 000 kronor för att
man skall kunna bibehålla nuvarande
organisation och inte som annars befaras
behöva vägra ett stort antal ungdomar
tillträde till aspirantskolorna.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till den till punkten 71 fogade
reservationen nr 5.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Under denna punkt har
det föreslagits en uppräkning med
15 000 kronor i förhållande till anslaget
för innevarande budgetår. Utskottet
framhåller att frågan om förstärkning
av bidraget till sjövärnskåren kommer
att närmare behandlas i den aviserade
utredningen, och det är då att förvänta
att förslag från utredningens sida kanske
kan vara färdigt att föreläggas 1967
års riksdag.

Med denna motivering ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 cm.

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5) av fröken Andersson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 72—177

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 178

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt Kl, s. 257
och 258) föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag av
4 950 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Lundberg och Schött (1:259)
och den andra inom andra kammaren
av herr Oskarson in. fl. (11:454), i vilka
hemställts, såvitt nu var fråga, att
riksdagen måtte till Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 5 018 000 kr.,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundberg (1:375) och den
andra inom andra kammaren av herr
Oskarson m. fl. (11:452), i vilka bl. a.
hemställts att de arvoden som utginge
till frivilligpersonal bl. a. vid utbildning
för krigsplacering inom krigsmakten
uppräknades till skäligt belopp samt
hänfördes till traktamente.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:259 och 11:454, såvitt
nu var i fråga, samt I: 375 och II: 452,
såvitt dessa motioner avsåge uppräkning
av arvoden samt kostnader för
utbildning av B-personal, till Frivilliga
befälsutbildningsrörelsen m. m. för bud -

getåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 4 950 000 kr.,

b) att motionerna I: 375 och II: 452, i
vad de avsåge rätt till lön med B-avdrag,
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Holmberg, Bohman
och Petersson, vilka ansett att utskottet
under a) bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag och motionerna I: 375 och
II: 452, såvitt dessa motioner avsåge
uppräkning av arvoden, med avslag å
motionerna 1:375 och 11:452, såvitt
dessa motioner avsåge kostnader för utbildning
av B-personal, samt med bifall
till motionerna I: 259 och II: 454, såvitt
nu var i fråga, till Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag av
5 018 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

PETERSSON (h):

Herr talman! I fråga om bidrag till de
frivilliga organisationerna inom försvaret
har riksdagen på förslag av statsutskottet
vid flera tillfällen understrukit
betydelsen av den frivilliga verksamheten
och även uttalat att hänsyn härtill
borde tas vid beräkningen och avvägningen
av anslagen till försvaret. Senast
i fjol uttalade riksdagen att det i och
för sig vore motiverat att öka medelstillgången
utöver Kungl. Maj:ts förslag.
Med hänvisning till 1960 års värnpliktsutredning
beslöt dock riksdagen att för
budgetåret 1965/66 inte föreslå förändringar.
ÖB har i sitt förslag till den budget
som nu behandlas följt riksdagens
uttalande och föreslagit vissa höjningar
i anslagen till de frivilliga försvarsorganisationerna
inom försvarets kostnadsram.
Departementet har trots riksdagens
enhälliga uttalande gjort väsentliga
prutningar i ÖB:s förslag.

Både i fråga om hemvärnet och berörda
frivilligorganisationer har öB:s
förslag upptagits i motioner av höger -

Torsdagen den 31 mars 190(5 em.

Nr 15

partiledamöter i riksdagen. Vad gäller
höjning av arvodena till hemvärnsledare
har utskottet följt motionerna och
föreslagit vissa ändringar, varom riksdagen
redan beslutat. I fråga om berörda
frivilligorganisationer har även i år
statsutskottet enhälligt sagt, alt det »vid
granskningen av de för budgetåret 1900/
07 föreslagna anslagen till frivilligverksamhet
funnit anledning till ökning av
desamma utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit».

Utskottet är nu medvetet om att 1900
års värnpliktsutredning inte kommer
att syssla med dessa frågor. I stället för
att då följa sina egna av riksdagen godkända
uttalanden och tillstyrka en höjning
av anslagen sätter nu utskottets
majoritet sin lit till förslag om höjningar
från en ny utredning, en utredning
som ännu inte är tillsatt. Säkerligen
tycker flera än jag att detta är ett undanglidande
som är svårt att förstå. Hur
skall riksdagen få respekt för sina uttalanden
om den, när den i departementet
icke får gehör för dessa, ständigt
söker nya skäl för att ändock följa
Kungl. Maj:ts prutningar av ÖB:s förslag
om bidrag till de frivilliga försvarsorganisationerna,
hållna inom försvarets
kostnadsram?

Att ÖB ser allvarligt på läget framgår
klart av följande yttrande i ÖB 65 beträffande
tillgången på frivillig personal:
»Under senare år har det inte varit
möjligt att nyrekrytera avtalsbunden
personal i den utsträckning som motsvarar
behovet. Denna utveckling inger
allvarliga bekymmer.»

Frivilligrörelsens stora betydelse för
landets totala värnkraft är ostridig,
likaså att det tillskott som frivilligrörelsen
tillför vårt försvar erhålles för en
låg kostnad.

Herr talman! Försvarets frivilliga organisationers
väsentliga uppgift för totalförsvaret
är att förse krigsorganisationen
med utbildad personal. Härigenom
kan ett stort antal värnpliktiga
frigöras och utnyttjas i andra befatt -

Frivilligu befälsutbildningsrörelsen in. m.

ningar och för andra uppgifter. Om tillskottet
av frivillig personal ytterligare
minskar, vilket tyvärr kommer att bli
fallet om statsmakterna inte helhjärtat
stöder verksamheten, måste värnpliktiga
sättas in för att klara uppgifterna,
en utveckling som är till skada för såväl
totalförsvaret och försvarsviljan som
för folkhushållet.

Om de frivilligt arbetande i försvaret
skulle ges ersättning för fullgjort arbete,
skulle det behövas många tiotal miljoner
kronor årligen. Men det är inte det
det gäller. Det gäller endast att i de
mest trängande fallen kunna ge ersättning
för direkta ekonomiska förluster.
Av 16 000 aktiva funktionärer har nu
endast cirka 1 000 någon som helst ersättning
för egna utgifter i samband
med frivilligarbete. Dessa 16 000 samt
de bortåt 200 000 medlemmarna i försvarets
frivilliga organisationer är en
stor folkrörelse som har en omistlig
betydelse för att inom den givna kostnadsramen
delta i uppehållandet av försvarets
målsättning att trygga frihet och
oberoende för varje del av vårt land.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 6 av fröken Andersson
in. fl.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Med hänvisning till vad
som tidigare anförts i debatten yrkar
jag bifall till reservation nr 6.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Vad beträffar de punkter
som gäller bidrag till olika frivilliga
organisationer är förhållandet det, att
det föreslås en uppräkning av anslagen
i förhållande till de anslag som disponeras
under innevarande budgetår. Alltså
är det en positiv bedömning som försvarsministern
har gjort vad gäller ökade
anslag till dessa organisationer. Om
det sedan är en avvägning som är tilltagen
i underkant eller ej, därom kan
man givetvis diskutera, men på den positiva
inställningen behöver i alla fall
ingen tvivla.

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Lottaorganisationen

Utskottet, som över hela fältet tillstyrker
vad departementschefen har föreslagit,
vill också erinra om att en ny
utredning är aviserad som vid sidan av
att undersöka och framlägga förslag angående
den personella rekryteringen
och utbildningen också säkerligen kommer
att ägna ett stort intresse åt de ekonomiska
betingelserna för dessa frivilliga
organisationers arbete. Den utredningen
kommer vi, som jag hoppas, inom
en snar framtid att få ta ställning
till.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. a

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Petersson
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
178:o) mom. a) i utskottets utlåtande nr
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6) av fröken Andersson
in. fl.

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 174 ja och 32 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 179

Lottaorganisationen

Kungl. Maj :t hade (punkt K 2, s. 258
och 259) föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag av
2 100 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels de förenämnda båda likalydande
motionerna I: 259 av herrar Lundberg
och Schött samt 11:454 av herr Oskarson
m. fl., i vilka hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen måtte till
Lottaorganisationen för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
2 337 000 kr.,

dels ock de förenämnda båda likalydande
motionerna I: 375 av herr Lundberg
och II: 452 av herr Oskarson m. fl.,

1 vilka hemställts bl. a. att de arvoden
som utginge till frivilligpersonal bl. a.
vid utbildning för krigsplacering inom
krigsmakten uppräknades till skäligt belopp
samt hänfördes till traktamente.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 259
och 11:454 samt 1:375 och 11:452,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
till Lottaorganisationen för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag av

2 100 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Holmberg, Bohman
och Petersson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen

Torsdagen den 31 mars 1900 em.

Nr 15

måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna 1:375 och 11:452,
såvitt dessa motioner avsåge uppräkning
av arvoden, med avslag å motionerna
1:375 och 11:452, såvitt dessa
motioner avsåge kostnader för utbildning
av B-personal, samt med bifall till
motionerna I: 259 och II: 454, såvitt nu
var i fråga, till Lottaorganisationen för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 2 337 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

OSKARSON (h):

Herr talman! En av de frivilligorganisationer
som för närvarande har de
allra största problemen med rekrytering
är lottaorganisationen. Detta är så
mycket allvarligare som denna organisation
i mycket stor utsträckning genom
sin A-personal direkt ersätter manliga
befattningshavare och därigenom bidrar
till att stärka våra fältförband.

Orsakerna till rekryteringssvårighe:erna
är många; jag vill bara peka på en
av dem. Inte mindre än 85 procent av
alla aktiva lottor är förvärvsarbetande.
Detta förhållande påverkar i många hänseenden
deras ställningstagande; dagarvodet
på 10 kronor är för lågt, ersättningen
är dessutom beskattningsbar inkomst.
Vi har därför ansett att beloppet
10 kronor per dag bör uppräknas till
skäligt belopp och hänföras till traktamente.
Dessutom bör lottaorganisationen
i enlighet med ÖB:s förslag få möjlighet
att utbetala ersättning till sina
aktivt arbetande funktionärer.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr 7.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannnen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reser -

Frivilliga sjukvårdsväsendet i krig

vationen 7) av fröken Andersson in. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten ISO

Frivilliga sjukvårdsväsendet i krig

Kungl. Maj:t hade (punkt K 3, s. 259)
föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 310 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de förenämnda båda likalydande
motionerna I: 259 av herrar Lundberg
och Schött samt 11:454 av herr
Oskarson m. fl., i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
till Frivilliga sjukvårdsväsendet i krig
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 314 000 kr.,

dels ock de förenämnda båda likalydande
motionerna I: 375 av herr
Lundberg och 11:452 av herr Oskarson
m. fl., i vilka hemställts bl. a. att de
arvoden som utginge till frivilligpersonal
bl. a. vid utbildning för krigsplacering
inom krigsmakten uppräknades
till skäligt belopp samt hänfördes till
traktamente.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 259
och 11:454 samt 1:375 och 11:452,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
till Frivilliga sjukvårdsväsendet i krig
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 310 000 kr.

78 Nr 15 Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Frivilliga djursjukvården i krig — Frivilliga skytteväsendet

sonal, samt med bifall till motionerna
I: 259 och II: 454, såvitt nu var i fråga,
till Frivilliga sjukvårdsväsendet i krig
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 314 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

OSKARSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 8.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannnen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
8) av fröken Andersson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 181

Frivilliga djursjukvården i krig

Kungl. Maj ;t hade (punkt K 4, s. 259
och 260) föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag av
45 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de förenämnda båda likalydande
motionerna I: 259 av herrar Lundberg
och Schött samt II: 454 av herr Oskarson
in. fl., i vilka hemställts, såvitt nu var
i fråga, att riksdagen måtte till Frivilliga
djursjukvården i krig för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 79 000 kr.,

dels ock de förenämnda båda likalydande
motionerna I: 375 av herr Lundberg
och II: 452 av herr Oskarson m. fl.,
i vilka hemställts bl. a. att de arvoden
som utginge till frivilligpersonal bl. a.
vid utbildning för krigsplacering inom
krigsmakten uppräknades till skäligt belopp
samt hänfördes till traktamente.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 259
och II: 454 samt I: 375 och II: 452, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till
Frivilliga djursjukvården i krig för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 45 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Holmberg, Bohman
och Petersson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna I: 375 och II: 452,
såvitt dessa motioner avsåge uppräkning
av arvoden, med avslag å motionerna
I: 375 och II: 452, såvitt de avsåge
kostnader för utbildning av B-personal,
samt med bifall till motionerna 1:259
och II: 454, såvitt nu var i fråga, till
Frivilliga djursjukvården i krig för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 79 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

OSKARSON (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
9) av fröken Andersson in. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 182

Frivilliga skytteväsendet

Kungl. Maj:t hade (punkt K 5, s. 260)
föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 2 435 000
kr.

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Nr 15

7!)

1 de under punkten 178 nämnda likalydande
motionerna 1:259 av herrar
Lundberg och Schött samt 11:454 av
herr Oskarson in. fl. hade, såvitt nu var
i fråga, hemställts att riksdagen måtte
till Frivilliga skytteväsendet för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 2 549 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 259 och II: 454, såvitt nu var i fråga,
till Frivilliga skytteväsendet för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 2 435 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Holmberg, Bohman
och Petersson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 259 och II: 454, såvitt nu var i fråga,
till Frivilliga skytteväsendet för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 2 549 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

OSKARSON (h):

Herr talman! Jag skall inte bli långrandig.
Jag vill bara i anslutning till
denna punkt som gäller det frivilliga
skytteväsendet säga, att även om det
frivilliga skytteväsendet inte är direkt
hänförligt till de frivilliga försvarsorganisationerna
har denna verksamhet
mycket stor betydelse för hela försvaret,
jag skulle vilja säga för hela arméns
effektivitet. Denna verksamhet är
särskilt betydelsefull mot bakgrunden
av den rörlighet som nu utmärker krigföringen.
Genom sportskytte, skolskjutningar
och övriga fältskjutningar bedrivs
här en verksamhet som är ägnad
att i hög grad träna medlemmarna för
ett snabbt ingripande. Detta är värdefullt
ur arméns, frivilliga befälsutbildningens
och hemvärnets synpunkt. Därför
har vi yrkat en höjning av anslaget

Frivilliga skytteväsendet

till denna organisation. Jag ber att få
yrka bifall till reservationen.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
10); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Stålil begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
182:o) i utskottets utlåtande nr 4, rös Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 162 ja och 40 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 1S3—188

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Punkten 189

Soldathemsverksamhet

Kungl. Maj:t hade (punkt L 5, s. 265)
föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 200 000
kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson m. fl. (1:256) och
den andra inom andra kammaren av
herr Gustafsson i Borås in. fl. (II: 329),
hade hemställts att riksdagen måtte besluta
att till Soldathemsverksamhet under
budgetåret 1966/67 anvisa 250 000
kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 256 och II: 329, till Soldathemsverksamhet
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
reservationsanslag av 200 000 kr.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson samt
herrar Ivar Johansson, Per Jacobsson,
Bengtson, Holmberg, Dahlén, Bohman,
Eliasson i Sundborn, Nihlfors, Gustafsson
i Skellefteå, Antonsson, Nelander
och Petersson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:256 och
II: 329, till Soldathemsverksamhet för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 250 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NIHLFORS (fp):

Herr talman! I fråga om anslaget till
soldathemsverksamheten föreligger en
reservation som skiljer sig från propositionen
genom att reservanterna yrkar
50 000 kronor mer till denna betydelsefulla
verksamhet.

Under flera år har anslaget varit detsamma,
nämligen 200 000 kronor. Departementschefen
motiverar sin återhållsamhet,
då han inte vill ta hänsyn

till den allmänna kostnadsfördyringsom
normalt finns på alla områden, med att
det föreligger ett betänkande från en
utredning om soldathemsverksamheten
sedan september 1965 och att betänkandet
är under prövning i Kungl.
Maj:ts kansli. I remissyttrandena företrädes,
enligt vad jag erfarit, mycket
delade meningar om förslagen i detta
betänkande, vilket betyder att man inte
med säkerhet kan säga, att det kan
komma ett regeringsförslag till nästa
års riksdag. Det kan bl. a. bli fråga om
kompletteringar på utredningssidan.

Herr talman! Jag tycker därför att
det finns all anledning att i avvaktan
på ett ställningstagande till nya former
för soldathemsverksamheten anslå mera
pengar för att stödja denna verksamhet
än vad som föreslås av regeringen.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
vid punkten 189.

I detta anförande instämde herrar
Gustafsson i Borås, Nelander, From,
Löfgren, Hamrin i Jönköping, Nyberg,
Wiklund, Hy Itänder, Berglund, Andersson
i Örebro, Öhvall och Johansson i
öckerö (samtliga fp) samt herrar Johansson
i Skärstad (ep), Larsson i Luttra
(ep), Werner (li) och Begnéll (h).

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Även här har vi en anslagsfråga
som kommit i kläm på grund
av en utredning.

Nu föreligger ett utredningsförslag
som förordar en väsentlig ökning av bidraget
till soldathemmen, men frågan
kommer inte att underställas årets riksdag.
Därför har i en fyrpartimotion yrkats
att anslaget till soldathemmen skall
höjas med 50 000 kronor, vilket är en
mycket lägre årssumma än vad soldathemsutredningen
föreslagit.

Om riksdagen i dag beslutar i enlighet
med Kungl. Maj :ts förslag innebär
detta att våra soldathem nödgas inskränka
verksamheten, eftersom alla
kostnader ökat med anledning av penningvärdets
fall. På grund av folkomflyttningar
måste också fler och fler

Torsdagen den 31 mars 1960 em.

Nr 15

värnpliktiga fullgöra sin tjänst långt
från hemorten. Enbart i Norrbotten,
som jag bäst känner till, tjänstgör mer
än 1 000 värnpliktiga från Mellansverige
— ungdomar som på sin fritid ej
kan nå hemorten utan är beroende av
soldathemsverksamheten. Liknande erfarenheter
finns säkert på andra håll i
landet. Jag är övertygad om att reservanternas
förslag är välgrundat och
vill därför yrka bifall till reservationen
nr 11 av herr Axel Andersson m. fl.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (h).

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Det råder enighet om
att soldathemmen fyller en mycket viktig
funktion. Som herr Petersson nyss
framhöll gäller detta särskilt vid de förhand
som rekryteras från avlägsna orter,
t. ex. de i Norrland och på Gotland.

Det har sagts att soldathemsutredningen
har varit positiv och förordat
ett ekonomiskt stöd till soldathemmen,
som ligger avsevärt högre än det som
utskottet föreslagit. Detta är alldeles
riktigt. Men då bör man beakta två
ting, för det första att det ställes vissa
krav på verksamhetens inriktning och
för det andra att det enligt utredningens
förslag inte är avsikten att det skall
utgå något speciellt anslag till den allmänna
verksamheten — med ett litet
undantag. Pengarna föreslås i stället
gå till fyra ändamål, nämligen för att
upprusta lokaler, upprusta inventarier,
skaffa fram goda ungdomsledare som
föreståndare samt bygga upp en effektiv
centralorganisation. Det är till dessa
ändamål som det väsentligt ökade
anslaget föreslagits utgå.

Dessutom bör det i sammanhanget
betonas att bidragen från staten bara
täcker en mindre del av de samlade
kostnaderna för soldathemsverksamheten.
Jag har här uppgifterna från 1963.
Då uppgick de sammanlagda inkomsterna
till 1 635 000 kronor. I en sådan bud -

Soldathemsverksamhet

get spelar ju 50 000 kronor en ganska
liten roll.

Vidare märker den uppmärksamme
läsaren av förevarande utlåtande att utskottets
förslag innebär en viss uppräkning,
därigenom att det föreslagits
att det inte skall ske någon specialdestinering.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
11); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nihlfors begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
189 ro) i utskottets utlåtande nr 4, röstar Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
11) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att lian funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nihlfors begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 107 ja och 100 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Punkterna 190—223

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 224 och 225
Lades till handlingarna.

§ 2

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
38, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1966/67 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 13, punkterna
D 1—D 4, D 8, D 9, V: 1, V: 2 och
VI: 2) föreslagit riksdagen att

A. beträffande anslag på driftbudgeten I.

bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
anförts ändra personalförteckning för

1) bostadsstyrelsen; och

2) länsbostadsnämnderna;

II. godkänna av departementschefen
förordade avlöningsstater, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1966/67,
för

1) bostadsstyrelsen; och

2) länsbostadsnämnderna;

III. godkänna av departementschefen
förordade ändringar av bestämmelserna
om

1) förbättringslån;

2) invalidbostadsbidrag; ocli

3) räntebidrag;

IV. medge att räntefria förbättringslån
beviljades under vartdera av åren
1966 och 1967 intill ett belopp av högst
80 milj. kr.;

V. för budgetåret 1966/67 under elfte
huvudtiteln anvisa såsom förslagsanslag

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar

4 786 000 kr.;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostna der

1 152 000 kr.;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
9 819 000 kr.;

4) till Länsbostadsnämnderna: Om kostnader

1 321 000 kr.;

5) till Räntebidrag 435 milj. kr.;

6) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
80 milj. kr.;

B. beträffande anslag på kapitalbudgeten I.

godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för bostadsproduktionen; II.

godkänna av departementschefen
förordade ändringar av bestämmelserna
om bostadslån;

III. medge att lån, som skulle utgå
från lånefonden för bostadsbyggande
— utöver tomträttslån till kommuner —
samt räntebidrag utan samband med
statligt lån, beviljades under år 1966
för högst 86 000 lägenheter och under
vartdera av åren 1967 och 1968 för
högst 84 000 lägenheter ävensom att
nämnda lån beviljades intill ett belopp
av 1 800 milj. kr. under år 1966;

IV. bemyndiga Kungl. Maj:t att, under
av departementschefen angivna förutsättningar,
besluta om utökning av
den under B. III. upptagna ramen för
lån- och bidragsgivning under år 1966;

V. medge att förhandsbesked om bostadslån
för hus som skulle byggas med
tillämpning av industriella produktionsmetoder
meddelades för högst 10 000 lägenheter
under ettvart av åren 1967—
1971;

VI. medge att beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill 30 milj. kr. vart och ett av
åren 1966,1967 och 1968;

VII. bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om utökning av den under B. VI.
upptagna ramen för långivning under
år 1966 i den omfattning som utvecklingen
i fråga om kapital- och arbetskraftsresurser
möjliggjorde;

VIII. för budgetåret 1966/67 anvisa
såsom investeringsanslag

a) under statens utlåningsfonder

Torsdagen den 31 mars 1900 om.

Nr 15

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
985 milj. kr.;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien 15 milj.
kr.;

b) under fonden för låneunderstöd
till Räntefria lån till bostadsbyggande
27 milj. kr.

Propositionen hade, såvitt nu var i
fråga, i vad den berör kreditmarknadsfrågor
avseende bostadsproduktionen
jämväl remitterats till bankoutskottet.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner,
nämligen

från första kammaren
I: 26 av herrar Harry Carlsson och
Nyman,

I: 130 av herrar Werner och Adolfsson,

I: 174 av herr Göran Karlsson m. fl.,
I: 279 av herr Holmberg m. fl.,

1:415 av herr Torsten Andersson,
1:417 av herr Bengtson m. fl.,

I: 421 av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl.,

I: 422 av herr Isacson m. fl.,

1:423 av herr Axel Kristiansson och
fru Elvy Olsson,

1:427 av herr Lundström m. fl.,

1: 430 av herr Johan Olsson,

1:431 av herrar Gunnar Pettersson
och Harald Pettersson,

1:433 av herr Svanström,

I: 435 av herr Sörenson och fru Elvy
Olsson,

1: 437 av herr Åkerlund,

I: 639 av herr Bengtson in. fl.,

1:641 av herr Lundström m. fl., samt

från andra kammaren

II: 38 av herr Berglund in. fl.,

II: 90 av herr Karlsson i Huddinge
in. fl.,

11:176 av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
11:225 av herr Almgren in. fl.,

II: 348 av herr Bohman in. fl.,

II: 502 av herrar Börjesson i Glömminge
och Johansson i Skärstad,

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

11:503 av herr Dahlgren,

11:506 av herrar Gustavsson i Alvesta
och Johansson i Växjö,

11:507 av herr Gustavsson i Alvesta
in. fl.,

II: 508 av herr Hedin in. fl.,

11:509 av herr Hedlund in. fl.,
11:513 av herr Jonasson m. fl.,

II: 518 av herr Nilsson i Tviirålund
in. fl.,

11:520 av herr Ohlin in. fl.,

11:522 av herr Biinmerfors in. fl.,

II: 524 av herr Tobé in. fl.,

II: 528 av herrar Wennerfors och
Bengtson i Solna,

II: 599 av herr Hedlund in. fl.,

II: 602 av herr Ohlin in. fl.

I motionen 11:90 (av herr Karlsson
i Huddinge in. fl.) hade hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa att normerna för prissättningen
vid statliga markförsäljningar
prövades i enlighet med vad i motionen
anförts.

I de likalydande motionerna I: 130
(av herrar Werner och Adolfsson) och
II: 176 (av herr Nilsson i Gävle m. fl.)
hade hemställts att riksdagen måtte besluta att

statlig långivning till bostadsbyggandet
för innevarande år skulle utgå
för en igångsättning av 92 000 lägenheter,
samt

att de statliga räntebidragen utginge
enligt oförändrade grunder.

I de likalydande motionerna 1:174
(av herr Göran Karlsson m. fl.) och
11:225 (av herr Almgren m. fl.) hade
hemställts att riksdagen måtte besluta
att räntefria förbättringslån även fortsättningsvis
skulle kunna utgå till förbättring
av handikappade medborgares
bostäder.

I de likalydande motionerna 1:279
(av herr Holmberg m. fl.) och 11:348
(av herr Bohman m. fl.) hade, såvitt nu
var i fråga, hemställts att riksdagen
måtte

A. 1) uttala, att en grundprincip för

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 196G em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

den fortsatta bostadspolitiken borde
vara att de boende själva skulle betala
vad deras bostäder kostade;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om ändring i bostadslånekungörelsen
med innebörd att maximigränserna
beträffande bostadsyta i småhus
såväl som förutsättning för bostadslån
som beträffande låneunderlagets storlek
slopades;

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att hyresregleringslagens regler i
§§ 3—5 om fastställande av hyran inte
skulle gälla för lägenheter, som efter
den 1 juli 1966 undergått väsentliga
ombyggnadsåtgärder, för vilka i stället
nämnda lags § 6 borde tillämpas;

B. besluta,

1) att den statliga bostadslångivningen
från och med den 1 juli 1966 skulle
ersättas av ett kreditgarantisystem;

2) att i anledning härav inga preliminära
beslut om lån från lånefonden
för bostadsbyggande skulle meddelas
från nämnda datum;

3) att för erhållande av kreditgaranti
en engångsavgift av Vs % skulle erläggas; 4)

att fr. o. m. den 1 januari 1966
räntebidrag ej längre skulle medgivas
beträffande hus som påbörjats före ingången
av 1958;

5) att räntebidrag, avseende räntor
å underliggande lån som hänförde sig
till tiden fr. o. m. den 1 januari 1966,
skulle vad avser hus färdigställda
t. o. m. 1959 grundas på en basränta
av 6 %, beträffande hus färdigställda
1960—1961 på 5,5 %, för 1962 på 5 %
och fr. o. m. 1963 på 4,5 %;

6) att statliga bostadslån, tertiärlån,
egnahemslån och förbättringslån avseende
hus som påbörjats fr. o. m. den
1 januari 1958 skulle fr. o. m. den 1 juli
1966 upp till 90 % av låneunderlaget
förräntas efter en räntesats av 6 %,
samt att till den del lånen överstege
90 % av låneunderlaget räntan skulle
utgöra 7 %;

7) att räntan på reaktiverade tilläggs -

lån fr. o. in. den 1 juli 1966 skulle utgöra
6 %;

8) att den hyreskontroll som utövades
av bostadslånemyndigheterna skulle
upphöra fr. o. m. den 1 juli 1966;

9) att de såsom allmännyttiga betecknade
bostadsföretagen skulle åläggas
redovisningsskyldighet för sina fonder,
dessas storlek och successiva uppbyggnad
samt för de principer efter vilka
dels fonderna uppbyggdes, dels hyressättningen
skedde;

10) avslå framställningen om förhandsbesked
beträffande bostadslån för
hus avsedda att byggas med industriella
produktionsmetoder;

11) avslå ett investeringsanslag till
lånefonden för maskinanskaffning inom
byggnadsindustrien;

12) att inga nya tomträttslån skulle
beviljas fr. o. in. den 1 januari 1967.

C. om förslagen under B. 1—3 ovan
icke vunne riksdagens bifall besluta,

1) att bostadslån, till vilka tillstånd
lämnats tidigast den 1 juli 1966, skulle
beviljas upp till 90 % av belåningsvärdet
mot enbart inteckningssäkerhet,
oavsett förvaltningsformerna, och för
s. k. allmännyttiga företag upp till 95 %
mot kommunal borgen;

2) att vid utgivande av statliga bostadslån
en förvaltningsavgift av V2 %
skulle uttagas i samband med lånets utbetalande; D.

under förutsättning att yrkandet
under C. 1 vunne riksdagens bifall
medgiva att lån, som skulle utgå från
lånefonden för bostadsbyggande, måtte
beviljas intill ett belopp av 1 680
milj. kr. under år 1966;

E. i övrigt beakta vad i motionerna
anförts.

I de likalvdande motionerna 1:417
(av herr Bengtson in. fl.) och 11:509
(av herr Hedlund in. fl.) hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts att riksdagen
måtte

I. a) fastställa den av Kungl. Maj:t
föreslagna basräntan å vissa underlig -

Torsdagen den 31 mars IDOG em.

Nr 15

gande bostadslån att gälla från den 1
januari 19(5(5;

b) till Räntebidrag under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1966/G7 anvisa
ett förslagsanslag av 335 milj. kr.;

c) medgiva att lån, som skulle utgå
från lånefonden för bostadsbyggande
utöver tomträttslån till kommuner samt
räntebidrag utan samband med statligt
lån, beviljades under år 1966 för högst
88 000 lägenheter och under vartdera
av åren 1967 och 1968 för respektive
92 000 och 96 000 lägenheter ävensom
att nämnda lån beviljades intill ett belopp
av 1 840 milj. kr. under år 1966;

d) godkänna det av Ivungl. Maj :t be-^
gärda bemyndigandet att besluta om utökning
av den under c) upptagna ramen
för bidragsgivning under år 1966
samt uttala att småhusbyggandet därvid
i första hand skulle komma i fråga;

II. i skrivelse till Kungl. Maj:t

a) uttala att lånemedel avseende
8 000 lägenheter borde reserveras för
senare fördelning för att tillgodose de
särskilda behov som uppkomme i samband
med nyetablering och utvidgning
av industriföretag, t. ex. i samband med
den samhälleliga lokaliseringspolitiken;

b) anhålla om utarbetande av riktlinjer
för skapandet av en god bomiljö;

c) uttala att småhusbyggande måtte
igångsättas i enlighet med bygginitiativen; d)

anhålla om utredning och förslag
till program för småhusproduktionen i
enlighet med vad i motionerna anförts; e)

uttala att kommunerna liksom tidigare
skulle vara enhet för bostadsbyggnadsresursernas
lokala fördelning.

I de likalydande motionerna 1:421
(av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl.)
och II: 518 (av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl.) hade hemställts att riksdagen
måtte besluta

att bestämmelserna om förbättringslån
finge en sådan utformning att de
i motionerna omnämnda låginkomst -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

grupperna som hittills kunde erhålla
dylika lån;

att medge att räntefria förbättringslån
beviljades under vartdera av åren
1966 och 1967 intill ett belopp av högst
90 milj. kr., vilket innebure ett i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag med
10 milj. kr. ökat anslag;

samt att till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av 90
milj. kr.

I de likalydande motionerna I: 427
(av herr Lundström in. fl.) och II: 520
(av herr Ohlin m. fl.) hade, såvitt nu
var i fråga, hemställts att riksdagen
måtte besluta

1) att godkänna ett ordinarie bostadsbyggnadsprogram
i överensstämmelse
med det av motionärerna 1964 framlagda
och med komplettering för 1970 upprepade
förslaget innebärande igångsättning
av

för 1966 94 000 lägenheter

» 1967 98 000 »

» 1968 102 000 »

» 1969 106 000 »>

» 1970 110 000 »

samt att dessutom förorda upprättandet
av en konjunkturreserv om 10 000
lägenheter för vart och ett av åren
1966 t. o. m. 1970;

2) att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa att Kungl. Maj:t efter samråd
med byggnadsarbetsmarknadens
parter och med näringsfrihetsrådet tillsatte
ett organ, bestående av företrädare
för dessa instanser jämte opartiska
experter, med uppgift att följa hur rationaliseringsframstegen
inom byggnadsindustrien
sloge igenom samt beräkna
den utökning av föreliggande
bostadsbyggnadsprogram som ett vidgat
industriellt byggande skulle kunna
medföra;

3) att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om tillsättande av en utredning
beträffande de olika planinstitutens
funktioner, samordningen mellan
planering och husprojektering samt

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

principerna för gränsdragningen mellan
de statliga, regionala och kommunala
organens ansvar och befogenheter
i detta sammanhang;

4) att beträffande bostadsbyggandets
struktur och geografiska fördelning i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala

a) att erforderliga åtgärder borde vidtagas
för att öka småhusbyggandets andel
av bostadsproduktionen till 50 %,
vilket den väntade utvecklingen av efterfrågan
motiverade, och vidare att
den ökning av den totala produktionen,
som i motionen framlagda program
innebure, alltså i första band borde
komma småhusbyggandet till godo,

b) att en ökning av tvårumslägenheternas
andel i nyproduktionen av flerfamiljshus
likaledes ur efterfrågesynpunkt
syntes önskvärd, varvid andelen
för lägenheter om ett rum och kök eller
mindre i motsvarande grad kunde
minskas,

c) att bostadsproduktionen i takt med
tillgängliga mark- och planresurser och
med större målmedvetenhet borde inriktas
på områden där bostadsbristen
var störst eller eljest skulle bli besvärande
samt att ansträngningar borde
göras för att minska efterfrågetrycket i
storstadsområdena genom en aktiv lokaliseringspolitik,
som gåve sysselsättning
utanför dessa områden,

d) att beträffande miljöfrågornas betydelse
ge till känna vad i motionerna
anförts;

5) att ändring företoges av för olika
företagsformer gällande lånevillkor på
sätt i motionerna angivits, så att likvärdighet
beträffande konkurrensförhållanden
uppnåddes;

6) att i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
att utländska byggnadsföretag borde
beredas större möjligheter att utföra
byggnader och anläggningar i Sverige
i syfte att närma byggnadsindustriens
konkurrensläge till det för exportindustrien
eller för den under importkonkurrens
arbetande hemmamarknadsindustrien
rådande;

7) att räntan på nu amorteringspliktiga
tilläggslån skulle fastställas till 6 %
mot nuvarande 4 % i syfte att åstadkomma
bättre paritetsförhållande beträffande
hyrorna i under 1950-talet
färdigställda hus samt att såväl denna
subventionsminskning som den av
Kungl. Maj :t föreslagna skulle träda i
kraft fr. o. m. den 1 januari 1966.

I de likalydande motionerna 1:430
(av herr Johan Olsson) och II: 507 (av
herr Gustavsson i Alvesta m. fl.) hade
hemställts att riksdagen — i syfte att
motverka de fortgående stegringarna av
byggnadskostnaderna och åstadkomma
samhällsekonomiska, statsfinansiella
och kommunalekonomiska besparingar
— måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla

1) att en arbetsgrupp, knuten till statens
institut för byggnadsforskning och
med företrädare för institutet, byggnadsstyrelsen,
bostadsstyrelsen och de
båda berörda kommunförbunden, måtte
tillsättas med uppgift dels att utarbeta
metoder, normer och anvisningar
för sådan detaljplanering enligt byggnadslagen
som främjade och underlättade
industriellt byggande, dels att i
den mån så befunnes erforderligt avge
förslag till ändringar i gällande byggnadslagstiftning,
dels ock att verka för
upplysningsverksamhet rörande de industriella
byggmetodernas förutsättningar; 2)

att en arbetsgrupp, likaledes knuten
till statens institut för byggnadsforskning
och med företrädare för institutet
och för centrala ämbetsverk, såsom
byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen,
samt för de tre kommunförbunden,
måtte tillsättas med uppgift att pröva
och föreslå en långt driven standardisering
beträffande offentliga byggnader,
t. ex. skolor administrationslokaler och
i viss utsträckning sjukhus och jämförliga
institutioner, i syfte att främja och
underlätta industriella byggmetoder;

3) att i anslutning till sistnämnda arbetsgrupps
arbete måtte verkställas en

Torsdagen den 31 mars 19(50 em.

Nr 15

översyn av gällande regler inom den
offentliga byggnadsverksamheten samt
i förekommande fall av statsbidragsrcgler,
så att tillämpning av industriella
byggmetoder underlättades;

4) att en utredning, sammansatt av
i förhållande till partsintressena på
byggnadsmarknaden obundna personer,
måtte tillsättas med uppgift dels att, i
samråd med och med bistånd av statens
pris- och kartellnämnd, näringsfrihetsrådet
och näringsfrihetsombudsmannen,
utröna i vad mån institutionella
hinder för byggnadsverksamhetens
rationalisering och utveckling förekomme,
t. ex. genom gällande ordning för
konsultuppdrag, karteller och prisöverenskommelser,
systemet för och tillämpningen
av ackordsersättning, gränsdragning
mellan fackförbund m. m., dels att
ta initiativ till sådana hinders avlägsnande
eller förebyggande.

I de likalydande motionerna 1:431
(av herrar Gunnar Pettersson och Harald
Pettersson) och 11:513 (av herr
Jonasson in. fl.) hade hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om skyndsam utredning angående
sådana ändringar i gällande författningar,
tillämpningsföreskrifter och
administrativa anvisningar att förutsättningar
skapades för en friare bostadsbebyggelse
på landsbygden.

I de likalydande motionerna 1:433
(av herr Svanström) och 11:503 (av
herr Dahlgren) föreslogs riksdagen besluta
att vid behandlingen av frågan
om befrämjande av bostadsbyggande
uttala att en återgång skedde till vad
som gällde före 1965 års riksdagsbeslut
i fråga om kvotfördelning av lånemedel
för detta ändamål.

I de likalydande motionerna 1:437
(av herr Åkerlund) och 11:528 (av
herrar Wennerfors och Bengtson i Solna)
hade hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning och förslag med beaktande
av de i motionerna anförda syn -

Krämjande av bostadsförsörjningen in. in.

punkterna rörande möjligheterna att
skapa förutsättningar för bättre planering
samt att undvika onödiga kostnadsstegringar
inom byggnadsbranschen
åsamkade av byggnadsregleringsverksamheten.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen
såvitt rörde lägenheternas
storlek med bifall till Kungl. Maj ds
förslag samt med avslag å motionerna
1: 427 och II: 520, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

2. beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen
såvitt rörde småhusbyggandet
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
1:427 och 11:520, 1:417 och 11:509
samt I: 279 och II: 348, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

3. beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen
såvitt rörde miljöfrågor
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna 1:427
och 11:520 samt 1:417 och 11:509,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

4. beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen,
till den del de ej blivit
under punkterna 1.—3. särskilt berörda,
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I: 427 och
11:520, 1:417 och 11:509, 1:279 och
11:348 samt 1:26 och 11:38, de sex
förstnämnda motionerna såvitt nu var
i fråga, godkänna vad utskottet anfört;

5. avslå i motionerna I: 639 och II: 599
samt 1:641 och 11:602 framställda yrkanden
angående servicehus;

6. avslå i motionerna I: 279 och
II: 348 framställt yrkande angående vissa
ändringar i lagen om hyresreglering;

7. beträffande bostadsbyggandets regionala
fördelning med bifall till Kungl.
Maj ds förslag samt med avslag å motionerna
1:427 och 11:520, såvitt nu
var i fråga, ävensom motionerna I: 433

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

och 11:503 godkänna vad utskottet anfört; 8.

besluta att yrkandena i motionerna
I: 427 och II: 520, såvitt nu var i fråga,
samt 1:415 och 11:524 angående planinstituten
och planväsendets organisation
ej skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd;

9. avslå i motionen II: 90 framställt
yrkande angående prissättningen vid
statliga markförsäljningar;

10. beträffande bostadsbyggandets
omfattning med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:427 och 11:520, 1:417 och 11:509
samt 1:130 och 11:176, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

11. avslå i motionerna 1:427 och
II: 520 framställda yrkanden om en femårsplan
för bostadsbyggandet och om
upprättande av en konjunkturreserv;

12. beträffande industriella byggnadsmetoder
med bifall till Kungl. Maj ds
förslag och i anledning av motionerna
I: 427 och II: 520, såvitt nu var i fråga,
ävensom motionerna 1:430 och 11:507
samt med avslag å motionerna I: 279
och II: 348, såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört;

13. avslå i motionerna 1:437 och
11:528 framställt yrkande om utredning
rörande kostnadsstegringar på
grund av byggnadsreglering, m. m.;

14. avslå i motionerna I: 279 och
II: 348 framställt yrkande om införande
av ett kreditgarantisystem på bostadsområdet; 15.

beträffande krediter till bostadsförbättringar
i anledning av Kungl.
Maj ds förslag ävensom motionerna
1:174 och 11:225 samt 1:421 och
II: 518, sistnämnda två motioner såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj d giva till känna vad utskottet anfört; 16.

avslå i motionerna 1:427 och
11:520 samt 1:279 och 11:348 framställda
yrkanden beträffande bostadslånets
storlek;

17. avslå i motionerna I: 427 och
II: 520 samt I: 279 och II: 348 framställda
yrkanden angående räntan på
bostadslån, tertiärlån, egnahemslån, förbättringslån
och vissa tilläggslån;

18. avslå i motionerna I: 279 och
II: 348 framställt yrkande om en förvaltningsavgift
för bostadslån;

19. beträffande hyreskontrollen i
statsbelånade hus med bifall till Kungl.
Maj ds förslag samt med avslag å motionerna
1:279 och 11:348, såvitt nu
var i fråga, godkänna vad utskottet anfört; 20.

avslå i motionerna 1:279 och

II: 348 framställt yrkande angående
maximiyta i småhus;

21. avslå i motionerna 1:279 och

II: 348 framställt yrkande angående viss
redovisningsskyldighet för allmännyttiga
bostadsföretag;

22. avslå i motionerna I: 431 och

II: 513 framställt yrkande angående en
friare bebyggelse på landsbygden;

23. avslå i motionerna 1:422 och

II: 508 framställt yrkande om handläggningen
av ärenden avseende lån till
bostäder inom lantbruksföretag;

24. beträffande invalidbostadsbidrag
med bifall till Kungl. Maj ds förslag samt
med avslag å motionerna 1:435 och
11:522 godkänna vad utskottet anfört;

25. avslå i motionerna I: 279 och

II: 348 framställt yrkande angående
tomträttslån till kommuner;

26. beträffande grunderna för räntebidrag
med bifall till Kungl. Maj ds
förslag samt med avslag å motionerna
1:427 och 11:520, 1:417 och 11:509,
1:279 och 11:348 samt 1:130 och
II: 176, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, godkänna vad utskottet anfört;

27. avslå i motionerna 1:427 och
II: 520 framställt yrkande angående
schablonmetod för räntesubventioner;

28. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till främjande av bostadsförsörjningen,
såvitt de ej behandlades under 5.—27.,
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och under erinran om vad utskottet

Torsdagen den 31 mars 19(i(i em.

Nr 15

anfört godkänna i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3 januari
1906 förordade ändringar;

29. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag ä motionerna
I: 417 och II: 509, såvitt nu var i fråga,
till Räntebidrag för budgetåret 19GG/67
på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
435 000 000 kr.;

30. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 421 och II: 518, såvitt nu var i fråga,
medge att räntefria förbättringslån beviljades
under vartdera av åren 1966
och 1967 intill ett belopp av högst
80 000 000 kr.;

31. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 421 och II: 518, såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 80 000 000
kr.;

32. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:130 och 11:176, 1:417 och 11:509,
1:427 och 11:520 samt 1:279 och
II: 348, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, ävensom å motionerna 1:423
och II: 506 samt II: 502, medge att beslut
om lån som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande — utöver
tomträttslån till kommuner — samt räntebidrag
utan samband med statligt lån,
beviljades under år 1966 för högst
86 000 lägenheter och under vartdera
av åren 1967 och 1968 för högst 84 000
lägenheter ävensom att nämnda lån beviljades
intill ett belopp av 1 800 milj.
kr. under år 1966;

33. avslå i motionerna 1:417 och
II: 509 framställt yrkande om fördelningen
av låneramen för år 1966;

34. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt i anledning av motionerna
I: 417 och II: 509, såvitt nu var i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj:t att, under av
departementschefen angivna förutsätt -

Främjande av bostadsförsörjningen in. ni.

ningar, besluta om utökning av den
under 32. upptagna ramen för lån- och
bidragsgivning under ar 1966;

35. avslå i motionerna 1:417 ocli
11:509 framställt yrkande beträffande
bostadsbyggandets lokala fördelning;

36. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 279 och II: 348, såvitt nu var i fråga,
medge att förhandsbesked om bostadslån
för hus som skulle byggas med
tillämpning av industriella produktionsmetoder
meddelades för högst 10 000
lägenheter under ettvart av åren 1967
—1971;

37. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1966/67 på kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
985 000 000 kr.;

38. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 279 och II: 348, såvitt nu var i fråga,
till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien för budgetåret
1966/67 på kapitalbudgeten under
statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 15 000 000 kr.;

39. medge att beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill 30 000 000 kr. vart och ett av
åren 1966, 1967 och 1968;

40. bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om utökning av den under 39.
upptagna ramen för långivning under
år 1966 i den omfattning som utvecklingen
i fråga om kapital- och arbetskraftsresurser
möjliggjorde;

41. till Räntefria lån till bostadsbyggande
för budgetåret 1966/67 på kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag
av 27 000 000 kr.;

42. bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för bostadsstyrelsen
enligt vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

43. bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra

90 Nr 15 Torsdagen den 31 mars 1960 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

personalförteckningen för länsbostadsnämnderna
enligt vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

44. godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1966/67;

45. godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1966/67;

46. till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 4 786 000 kr.;

47. till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 9 819 000
kr.;

48. till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 152 000 kr.;

49. till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1 321 000
kr.;

50. besluta att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den
del de ej blivit under punkterna 1.—49.
.särskilt berörda eller behandlas i annat
utskottsutlåtande, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Kaijser, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Wallmark, Harald Pettersson,
Bohman, Larsson i Hedenäset, Nihlfors,
Gustafsson i Skellefteå, Nelander och
Nilsson i Tvärålund samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att utskottet bort under
1. hemställa, att riksdagen måtte
beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen
såvitt rörde lägenheternas
storlek i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
jämte motionerna I: 427 och II: 520,
såvitt nu var i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

2) av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Kaijser, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Wallmark, Harald Pettersson,
Bohman, Larsson i Hedenäset, Nihlfors,
Gustafsson i Skellefteå, Nelander och
Nilsson i Tvärålund samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att utskottet bort under
2. hemställa, att riksdagen måtte
beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen
såvitt rörde småhusbyggandet
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
jämte motionerna 1:279 och 11:348,
1:427 och 11:520 samt 1:417 och
II: 509, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad i denna reservation
anförts;

3) av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Kaijser, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Wallmark, IJarald Pettersson,
Bohman, Larsson i Hedenäset, Nihlfors,
Gustafsson i Skellefteå, Nelander och
Nilsson i Tvärålund samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att utskottet bort under
3. hemställa, att riksdagen måtte
beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen
såvitt rörde miljöfrågor i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag jämte
motionerna 1:427 och 11:520 samt
1:417 och 11:509, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

4) av herrar Kaijser, Wallmark och
Bohman samt fröken Ljungberg, vilka
ansett att utskottet bort under 6. hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till i motionerna 1:279 och 11:348
framställt yrkande angående vissa ändringar
i lagen om hyresreglering i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

5) av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Harald Pettersson, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå, Nelander
och Nilsson i Tvärålund, vilka
ansett att utskottet bort under 7. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
bostadsbyggandets regionala fördelning

Torsdagen den 31 mars 1900 em.

Nr 15

1)1

i anledning av Kungl. Maj ds förslag
jämte motionerna 1:427 och 11:520,
såvitt nu var i fråga, ävensom motionerna
1:433 och 11:503 i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad dessa
reservanter anfört;

(i) beträffande bostadsbyggandets omfattning a)

av herrar Kaijser, Waltmark och
Bohman samt fröken Ljungberg, vilka
ansett att det avsnitt i utskottets yttrande
på s. 17, som började med »Av
allt» och slutade med »kostnadsuppgång
undvikas», bort ha i reservationen
angiven lydelse;

b) av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Harald Pettersson, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå,
Nelander och Nilsson i Tvärålund, vilka
ansett att utskottet bort under 10.
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
bostadsbyggandets omfattning i
anledning av Kungl. Maj ds förslag jämte
motionerna T: 427 och 11:520, 1:417
och 11:509 samt 1:130 och 11:176,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
godkänna vad i denna reservation anförts
;

7) av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nyman, Nihlfors, Gustafsson
i Skellefteå och Nelander, vilka ansett
att utskottet bort under 11. hemställa,
att riksdagen måtte, beträffande en femårsplan
för bostadsbyggandet samt upprättande
av en konjunkturreserv med
bifall till motionerna I: 427 och II: 520,
såvitt nu var i fråga, godkänna vad i
reservationen anförts;

8) av herrar Kaijser, Wallmark och
Bohman samt fröken Ljungberg, vilka
ansett att utskottet bort under 12. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
industriella byggnadsmetoder med bifall
till motionerna 1:279 och 11:348,
såvitt nu var i fråga, ävensom med avslag
å Kungl. Maj ds förslag jämte motionerna
1:427 och 11:520, såvitt nu
var i fråga, samt 1:430 och 11:507 i

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

9) av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Kaijser, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Wallmark, Harald Pettersson,
Bohman, Larsson i Hedenäset, Nihlfors,
Gustafsson i Skellefteå, Nelander och
Nilsson i Tvärålund samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att utskottet bort under
13. hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till i motionerna 1:437 och
II: 528 framställt yrkande om utredning
rörande kostnadsstegringar på
grund av byggnadsreglering, in. in., i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad dessa reservanter anfört;

10) av herrar Kaijser, Wallmark och
Bohman samt fröken Ljungberg, vilka
ansett att utskottet bort under 14. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
införande av ett kreditgarantisystem på
bostadsområdet med bifall till motionerna
1:279 och 11:348, såvitt nu var
i fråga, godkänna vad i reservationen
anförts;

11) beträffande krediter för bostadsförbättringar a)

av herrar Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Larsson i Hedenäset
och Nilsson i Tvärålund, vilka ansett
att utskottet bort under 15. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
krediter för bostadsförbättringar i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:174 och
11:225 samt 1:421 och 11:518, sistnämnda
två motioner såvitt nu var i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad i denna reservation anförts; b)

av fru Wallentheim och herr Almgren,
vilka ansett att utskottet bort under
15. hemställa, att riksdagen måtte
beträffande krediter för bostadsförbättringar
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:421 och
II: 518, såvitt nu var i fråga, samt med
bifall till motionerna I: 174 och II: 225
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad dessa reservanter anfört;

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

12) beträffande bostadslånets storlek

a) av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nyman, Nihlfors, Gustafsson
i Skellefteå och Nelander, vilka ansett
att utskottet bort under 16. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande bostadslånets
storlek med bifall till motionerna
1:427 och 11:520 ävensom med avslag
å motionerna I: 279 och II: 348,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Kaijser, Wallmark och
Bohman samt fröken Ljungberg, vilka
ansett att utskottet bort under 16. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
bostadslånets storlek med bifall till motionerna
1:279 och 11:348 ävensom
med avslag å motionerna 1:427 och
II: 520, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad i reservationen anförts;

13) beträffande ränta på lån

a) av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nyman, Nihlfors, Gustafsson
i Skellefteå och Nelander, vilka ansett
att utskottet bort under 17. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande räntan
på bostadslån, tertiärlån, egnahemslån,
förbättringslån och vissa tilläggslån
med bifall till motionerna I: 427 och
II: 520 samt I: 279 och II: 348, samtliga
motioner såvitt rörde ränta på vissa
tilläggslån, ävensom med avslag å motionerna
I: 279 och II: 348, såvitt rörde
ränta på övriga lån, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad i denna
reservation anförts;

b) av herrar Kaijser, Wallmark och
Bohman samt fröken Ljungberg, vilka
ansett att utskottet bort under 17. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
räntan på bostadslån, tertiärlån, egnahemslån,
förbättringslån och vissa tillliiggslån
med bifall till motionerna
1:279 och 11:348 samt 1:427 och
II: 520, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

14) av herrar Kaijser, Wallmark och

Bohman samt fröken Ljungberg, vilka
ansett att utskottet bort under 18. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
en förvaltningsavgift för bostadslån
med bifall till motionerna I: 279 och
II: 348, såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
dessa reservanter anfört;

15) av herrar Kaijser, Wallmark och
Bohman samt fröken I^jungberg, vilka
ansett att utskottet bort under 19. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
hyreskontrollen i statsbelånade hus
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt till motionerna I: 279 och II: 348,
såvitt nu var i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

16) av herrar Kaijser, Wallmark och
Bohman samt fröken Ljungberg, vilka
ansett att utskottet bort under 20. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
maximiyta i småhus med bifall till motionerna
1:279 och 11:348, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad i denna reservation
anförts;

17) av herrar Kaijser, Wallmark och
Bohman samt fröken Ljungberg, vilka
ansett att utskottet bort under 21. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
viss redovisningsskyldighet för allmännyttiga
bostadsföretag med bifall till
motionerna I: 279 och II: 348, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad dessa reservanter
anfört;

18) av herrar Axel Andersson, Per
Jacobsson, Kaijser, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Wallmark, Harald Pettersson,
Bohman, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå, Nelander
och Nilsson i Tvärålund samt
fröken Ljungberg, vilka ansett att utskottet
bort under 22. hemställa, att
riksdagen måtte beträffande en friare
bebyggelse på landsbygden i anledning
av motionerna I: 431 och II: 513 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

19) av herrar Kaijser, Wallmark och

Torsdagen den 31 niars 19GG em.

Nr 15

Bohman samt fröken Ljungberg, vilka
ansett att utskottet kort under 25. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
tomträttslån till kommuner med bifall
till motionerna 1:279 och 11:348, såvitt
nu var i fråga, godkänna vad i reservationen
anförts;

20) beträffande grunderna för räntebidrag a)

av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Harald Pettersson, Larsson i Hedeniiset,
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå, Nelander
och Nilsson i Tvärålund, vilka ansett
att utskottet bort under 26. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
grunderna för räntebidrag i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 279 och II: 348 och med bifall till
motionerna 1:427 och 11:520 samt
I: 417 och II: 509 ävensom med avslag
å motionerna I: 130 och II: 176, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Kaijser, Wallmark och
Bohman samt fröken Ljungberg, vilka
ansett att utskottet bort under 26. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
grunderna för räntebidrag i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:427 och 11:520 samt 1:417 och
II: 509, med bifall till motionerna I: 279
och II: 348 ävensom med avslag å motionerna
I: 130 och II: 176, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna
vad dessa reservanter anfört;

21) beträffande anslaget till Räntebidrag a)

av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Harald Pettersson, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå, Nelander
och Nilsson i Tvärålund, vilka under
förutsättning av bifall till reservationen
20 a) ansett att utskottet bort under
29. hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:417 och
II: 509, såvitt nu var i fråga, till Räntebidrag
för budgetåret 1966/67 på drift -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

budgeten under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 335 000 000 kr.;

b) av herrar Kaijser, Wallmark och
Bohman samt fröken Ljungberg, vilka
under förutsättning av bifall till reservationen
20 b) ansett att utskottet bort
under 29. hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1:417 och 11:509, såvitt
nu var i fråga, till Räntebidrag för
budgetåret 1966/67 på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 300 000 000 kr.;

22) beträffande ramen för räntefria
förbättringslån

av herrar Nils-Eric Gustafsson, Harald
Pettersson, Larsson i Hedenäset
och Nilsson i Tvärålund, vilka under
förutsättning av bifall till reservationen
11a) ansett att utskottet bort under 30.
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 421 och II: 518,
såvitt nu var i fråga, medge att räntefria
förbättringslån beviljades under
vartdera av åren 1966 och 1967 intill ett
belopp av högst 90 000 000 kr.;

23) av herrar Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Larsson i Hedenäset
och Nilsson i Tvärålund, vilka under
förutsättning av bifall till reservationen
22) ansett att utskottet bort under 31.
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 421 och II: 518,
såvitt nu var i fråga, till Bidrag till viss
bostadsförbättringsverksamhet för budgetåret
1966/67 på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 90 000 000 kr.;

24) beträffande ramen för långivning
från lånefonden för bostadsbyggande

a) av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Harald Pettersson, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå, Nelander
och Nilsson i Tvärålund, vilka under
förutsättning av bifall till reservationen
6 b) ansett att utskottet bort under
32. hemställa, att riksdagen måtte i

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 19(56 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

anledning av Kungl. Maj :ts förslag och
motionerna I: 130 och II: 176, I: 427 och
II: 520 samt I: 417 och II: 509 ävensom
med avslag å motionerna 1: 279 och
11:348, 1:423 och 11:506 samt 11:502,
de tio förstnämnda motionerna såvitt nu
var i fråga, medge att beslut om lån
som skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande
— utöver tomträttslån
till kommuner — samt räntebidrag utan
samband med statligt lån, beviljades under
år 1966 för högst 88 000 lägenheter
och under vartdera av åren 1967 och
1968 för högst 84 000 lägenheter ävensom
att nämnda lån beviljades intill ett
belopp av 1 840 milj. kr. under år 1966;

b) av herrar Kaijser, Wallmark och
Bohman samt fröken Ljungberg under
förutsättning av bifall till reservationen
12 b) ansett att utskottet bort under 32.
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:279 och 11:348 ävensom med
avslag å motionerna I: 130 och II: 176,

I: 417 och II: 509 samt I: 427 och 11:520,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
och å motionerna 1:423 och 11:506 samt
11:502, medge att beslut om lån som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande
— utöver tomträttslån till
kommuner — samt räntebidrag utan
samband med statligt lån, beviljades under
år 1966 för högst 86 000 lägenheter
och under vartdera av åren 1967 och
1968 för högst 84 000 lägenheter ävensom
att nämnda lån beviljades intill ett
belopp av 1 740 milj. kr. under år 1966;

25) av herrar Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Larsson i Hedenäset
och Nilsson i Tvärålund, vilka under
förutsättning av bifall till reservationen
6 b) ansett att utskottet bort under 33.
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:417 och 11:509,
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t ge till känna vad reservanterna
anfört om fördelningen av låneramen
för år 1966;

26) av herrar Kaijser, Wallmark och
Bohman samt fröken Ljungberg, vilka

under förutsättning av bifall till reservationen
12 b) ansett att utskottet bort
under 37. hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag till
Lånefonden för bostadsbyggande för
budgetåret 1966/67 på kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 825 000 000 kr.;

27) av herrar Kaijser, Wallmark och
Bohman samt fröken Ljungberg, vilka
under förutsättning av bifall till reservationen
8) ansett att utskottet bort under
38. hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:279 och
11:348, såvitt nu var i fråga, avslå
Kungl. Maj :ts förslag om medelsanvisning
till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien för budgetåret
1966/67.

Ett särskilt yttrande beträffande grunderna
för räntebidrag hade avgivits av
herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nyman, Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå
och Nelander.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Överläggningen

beträffande statsutskottets
utlåtande nr 38 må omfatta
även statsutskottets utlåtande nr 39 och
sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande nr 1, men yrkanden beträffande
sistnämnda två utlåtanden framställes
först sedan desamma föredragits.

Utskottets hemställan i dess utlåtande
nr 38 föredrogs; och anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Man kan väl säga att
denna diskussion förs vid ett tillfälle
då den statliga bostadspolitiken ligger
i stöpsleven. En rad statliga utredningar
har ju från regeringssidan med lock
eller pock — jag förmodar mest det
förra — förmåtts att forcera sitt utredningsarbete
för att ge underlag för
det bostadspolitiska program som regeringen
är i färd med att göra upp.
För min del skall jag därför endast

Torsdagen den 31 mars 19(iG em.

Nr 15

mycket kort vidröra detaljerna i den
statliga bostadspolitiken och hålla mig
till mera allmänna frågor.

Utskottets majoritet tillstyrker vad
departementschefen föreslår beträffande
igångsättningen under 1966, dvs.
92 000 lägenheter. Det sker dock med
en viss tveksamhet. Man hänvisar till
att den vid årsskiftet pågående bostadsproduktionen
bör ha omfattat 2 000 lägenheter
mer än vad departementschefen
torde ha antagit när han föreslagit
programmet för igångsättningen under
1966. Därtill kommer den stränga vintern
och de förseningar den medfört.
Utskottet menar tydligen att detta egentligen
hade varit motiv för en minskning
av den siffra som departementschefen
föreslagit. Mot bakgrunden av
bostadsbristen anser emellertid utskottet
ändå att igångsättningen bör få den
omfattning som departementschefen föreslagit.

Vi kan dela utskottsmajoritetens mening
att igångsättningen, bl. a. på grund
av den dåliga planeringen i fjol, kommer
att möta vissa svårigheter. I en
reservation av folkpartiets och centerpartiets
representanter heter det att det
är svårt att nu säkert bedöma förutsättningarna
för att genomföra den
målsättning som förordades i våra motioner,
nämligen 94 000 lägenheter. Vi
anser emellertid — och det av samma
skäl som utskottsmajoriteten — att riktpunkten
bör vara de föreslagna 94 000
lägenheterna, trots att vissa förhållanden
som inverkar på bedömningen har
ändrats sedan motionen skrevs.

Just nu är det emellertid inte skillnaden
i målsättning för år 1966 mellan
utskottsmajoriteten å ena sidan och reservanterna
å den andra som särskilt
intresserar, utan det är snarare sättet
att räkna. Finansministern, som då och
då uttalar sin oförgripliga mening om
bostadspolitiken, har för drygt er. vecka
sedan sagt att 4 000 lägenheter bör
överföras från fjolårets kvot till Arets.
Det är ett sätt att räkna som vi aldrig

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tillämpat tidigare och som väl egentligen
innebär detsamma som att säga att
under år 1966 skall endast 88 000 lägenheter
igångsättas.

Det förhållandet att statsutskottet
några dagar senare avgav ett utlåtande
som innebar någonting annat — d. v. s.
att man inte skulle använda det sätt
att räkna som finansministern använt
— har av vissa tidningar anförts som
bevis för att finansministern fått ge
efter för inrikesministern och statsministern.
Jag är för min del inte alldeles
säker på att den tolkningen är riktig.
Utskottets utlåtande justerades nämligen
innan finansministern gjorde sitt
uttalande. Sedan underlät man helt enkelt
att ändra någonting i den skrivning
man antagit, trots finansministerns uttalande.
Med kännedom om finansministerns
inflytande känner jag rnig litet
osäker på hur det kommer att gå.

Vi har sålunda av allt att döma för
närvarande två program för igångsättningen
från socialdemokratiskt håll, antagna
vid ungefär samma tidpunkt. Det
ena är statsutskottsmajoritetens — som
väl också blir riksdagens — innebärande
en igångsättning på 92 000 lägenheter
för år 1966. Det andra är finansministerns
och innebär att 88 000 lägenheter
skall byggas. Alldeles självklart är det
ju inte att den grupp som står bakom
det förstnämnda förslaget i detta avseende
är starkast, och det är därför angeläget
att få ordentligt fastslaget vad
utskottsmajoriteten menar. Jag ställer
er. direkt fråga till statsutskottsmajoritetens
talesman: När ni talar om en
igångsättning på 92 000 lägenheter, menar
ni då att detta antal skall igångsättas
under år 1966 eller menar ni att det
skall bli 92 000 lägenheter, om man till
igångsättningen under 1966 adderar ett
antal av de lägenheter som igångsattes
under föregående år?

Och jag finner anledning rikta en
liknande fråga til! inrikesministern:
Fasthåller statsrådet vid att 92 000 lägenheter
bör igångsättas under 1966 el -

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

ler har statsrådet accepterat finansministerns
sätt att räkna?

Jag talade nyss om den dåliga planeringen
under fjolåret, och den är
faktiskt värd ett särskilt kapitel.

Det gjordes en kraftig åtstramning av
igångsättningen under andra och tredje
kvartalen i fjol, d. v. s. när igångsättningen,
om den hade styrts på ett vettigt
sätt, borde ha varit som störst. År
1964 igångsattes över 62 000 lägenheter
under denna period, medan igångsättningen
under ifrågavarande tid år 1965
pressades ned till 45 000 lägenheter.
Men så råkade man ut för stora skälvan
under senare delen av fjärde kvartalet.
Man fick för sig att programmet för året
inte skulle kunna genomföras och startade
en panikartad igångsättning. En
del av de byggföretag man lyckades få
med i statistiken var väl snarast att
betrakta såsom attrapper.

Vad var det då som åstadkom denna
försening av igångsättningen under
1964? Ja, den begränsades under andra
och tredje kvartalen framför allt genom
svårigheten att få byggnadskreditiv.
Problemet löstes senare under året men
för sent för att den säsongutjämnande
effekten skulle kunna återvinnas.

Sedan kom snön och kylan i vinter,
och dessa förhållanden kan vi inte gärna
skylla på regeringen. Men den ogynnsamma
väderleken skulle inte ha fått
de svåra verkningar som den fick, om
en större del av flerfamiljshusen tidigare
hade varit igångsatta och alltså
varit längre framskridna innan vintern
kom. Man bromsade när man borde ha
ökat takten och man ökade när man
borde ha bromsat takten.

En viss oberäknelig lynnighet kan
ibland vara charmfull, men den sorts
lynnighet som behärskade bostadspolitiken
under 1965 tror jag att vi med fördel
skulle kunna undvara. Man torde
kunna hävda att läget ändå inte är så
dåligt att det skulle ge anledning till
ny panik och till nya lynnesutbrott i
bostadspolitiken.

Färdigställandet av lägenheter måste

ha utvecklats rätt väl under fjolåret. Det
färdigställdes enligt de uppgifter jag fått
över 86 000 lägenheter under fjolåret
mot 77 000 lägenheter under 1964. Enligt
dessa uppgifter skulle antalet pågående
lägenheter i januari i år vara
100 700 medan i januari i fjol de pågående
lägenheterna utgjorde över 106 000.
Antalet pågående lägenheter i januari
i år skulle alltså vara cirka 6 000 färre
än vid samma tid i fjol, och detta är ett
förhållande som talar för att man inte
i panik bör överge den målsättning man
har haft.

När man talar om bostadsbristen är
det svårt att förbigå hyresregleringen,
eftersom denna för närvarande spelar
så stor roll i den debatt som förs om
bostadspolitiken utanför detta hus. Man
menar på många håll att bostadsbristen
inte kan byggas bort utan att den måste
angripas även från efterfrågesidan. Hyresregleringen
bör därför avskaffas.
Därmed följer vissa hyresstegringar,
ökad omflyttning samt minskad efterfrågan,
och detta är verkningar som
man väntar snabbt nog.

Hyresregleringens avveckling kommer
att aktualiseras när hyreslagstiftningskommittén
framlägger sitt betänkande,
vilket skall ske i vår, och jag
skall därför endast beröra frågan helt
kort. När man diskuterar hyresregleringens
avveckling måste man hålla i
minnet, att vi haft en reglerad hyresmarknad
i snart 25 år. Resultatet har
blivit att marknaden hunnit bli synnerligen
snedvriden vad beträffar hyrespriserna.

I många fall ligger hyrorna i välbelägna
lägenheter långt under de marknadshyror,
som skulle gälla för dessa
lägenheter, om bostadskonsumenternas
värderingar fick fälla utslaget. Om denna
snedvridning rättades till med en
gång och dessutom till denna »normala»
hyreshöjning adderades en knapphetsprisstegring,
skulle det tydligen bli fråga
om mycket betydande hyreshöjningar.

Många menar att detta inte är så

Torsdagen den 31 mars 19(5(5 em.

Nr 15

farligt. Vi kan hålla vissa grupper —
exempelvis barnfamiljer och åldringar
— skadeslösa genom olika bidrag. Visst
kan man göra på detta siitt. Men man
glömmer då att man, om man avskärmar
vissa grupper som är känsliga för
prishöjningar — och det kanske man
bör göra — från verkan av hyresregleringens
avveckling, inte heller får den
efterfrågeminskning som man väntar
sig.

Vi får dessutom ha klart för oss att
människor under femtio år har föga
eller ingen erfarenhet av en bostadsmarknad
som icke är reglerad. En
klumpig avveckling av hyresregleringen
kunde i deras ögon allvarligt kompromettera
en fri bostadsmarknad. Min
slutsats blir att marknaden nu är så
grundligt snedvriden att den inte kan
vridas rätt på en gång. På bristorterna
måste avvecklingen av hyresregleringen
ske under viss'' kontroll. Vi får liksom
reglera oss ur den situation som
man har reglerat oss in i.

Det är tydligt att det besittningsskydd
som nu finns och det som kommer
att finnas enligt det nya förslaget,
med den däri inbyggda hyresspärren,
rent automatiskt kommer att verka återhållande
på hyresutvecklingen när hyresregleringen
avvecklas. Jag är alldeles
övertygad om att den kommer att göra
det ganska effektivt, men jag tror att
det åtminstone till en början måste finnas
möjligheter att hålla hyrorna under
viss kontroll också i lägenheter där
det inte finns några hyresgäster med
besittningsskydd, alltså även vid förstagångsuthyrning.

Om vi väljer en sådan linje — och
det bör vi enligt min mening göra —
innebär det en långsammare anpassning
till en fri marknad, och då blir
inte heller verkningarna i form av
omflyttningar och minskad efterfrågan
så stora som man ibland gör gällande.
Vi får alltså inte föreställa oss att vi
med hyresregleringens avveckling kan
klara bostadsbristen, utan vi måste, för -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

utom den efterfrågeminskning som kan
följa, även i fortsättningen räkna med
en mycket omfattande bostadsproduktion;
annars går det inte.

En synpunkt anser jag det angeläget
att understryka i detta sammanhang,
nämligen att en avveckling av hyresregleringen
blir svårare ju större hyresklyftorna
är mellan nyproduktionen å
ena sidan och välbelägna, relativt moderna
lägenheter å andra sidan. Ju
större spännvidden är i hyrespriserna,
desto större blir svårigheterna vid avvecklingen.

Om detta är riktigt — och det tror
jag — leder det till två slutsatser. Den
ena är att det från denna synpunkt är
bättre ju förr hyresregleringen avvecklas
— det finns flera skäl för det men
bl. a. också detta — emedan skillnaden
mellan hyrorna i nyproduktionen och
i det äldre beståndet tydligen blir större
ju längre vi väntar med avvecklingen;
det tycks inte vara något tvivel om
den saken.

Den andra slutsatsen är att räntekostnaderna
och därmed hyreskostnaderna
i nyproduktionen inte bör höjas mer
innan hyresregleringen avskaffas. En
sådan höjning skulle nämligen ytterligare
förstora hyresklyftorna. Sett från
denna synpunkt förefaller det steg som
regeringen föreslår i år snarare att vara
i kraftigaste laget. Högerns förslag skulle
ytterligare öka hyresklyftorna och
försvåra hyresregleringens avveckling.
Det kan därför, som jag ser saken, inte
godtas.

Vi har inte känt något behov att gå
längre än departementschefen föreslagit
i fråga om avveckling av räntesubventionerna
i nyproduktionen, men vi
har föreslagit att höjningen av basräntorna
skall träda i kraft redan den 1
januari 1966, vilket innebär att hyresändringarna
måste ske i juli i år. Enligt
departementschefens förslag kan de
uppskjutas till januari 1967.

Motivet för prutningarna är i främsta
rummet hänsyn till den samhällsekono -

4 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 15

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

miska balansen. Genom att minska räntesubventionerna
vill man dra in köpkraft
och därigenom lätta trycket på
samhällsekonomien. Dessa motiv för att
dra in köpkraft finns just nu, men vi
vet mindre om hur läget ter sig om nio
månader.

Jag skulle därför vilja fråga inrikesministern:
Varför inte välja en tidpunkt
för förändringar som innebär att verkningarna
inträder, när vi med säkerhet
vet att de behövs, och inte först senare?
Ur konjunkturpolitisk synpunkt tycker
jag inte att regeringens förslag är särskilt
väl genomtänkt.

Det har från regeringshåll utlovats
ett program för bostadspolitiken före
hösten, och det är en händelse som vi
emotser med stort intresse. Om jag förstått
avsikten rött är det meningen att
en hjärntrust i departementet skall ta
hand om de uppslag som utredningarna
presenterar och slå in det hela i ett
paket, vilket skall överlämnas till väljarna
före valet, alltså ett slags framtidsvision
beträffande bostadspolitiken.
Jag skulle dock tro att man kommer
att iaktta en viss försiktighet med
löften om bostadsbristens undanröjande.
Man har väl lärt något av föregående
programskrivares misslyckanden.

Att regeringen upptäckt att den är i
behov av ett genomtänkt program i bostadsfrågan
är inte underligt. Jag tycker
det är mer besynnerligt att den så
länge ansett sig kunna vara utan ett
sådant program.

Den planlösa planhushållning, som
kännetecknat bostadspolitiken under efterkrigstiden,
har stått bostadskonsumenterna
dyrt.

Vad man kan invända mot ansträngningarna
att före valet åstadkomma ett
bostadspolitiskt program är inte att
detta program kommer för tidigt, utan
att den metodik som skulle användas
förmodligen innebär att regeringen i
långa stycken måste ta ställning till utredningarnas
förslag innan remissorganen
sagt sitt ord — och det är långt -

ifrån bra. Vi har helt nyligen sett något
liknande beträffande jordbrukspolitiken,
och blir detta regel, lär remissmyndigheterna
bli föga intresserade av
att svettas över utredningsbetänkanden
under sommarmånaderna.

Om det nya programmet skall bli något
av en samlande lösning, en »pacificering»
av bostadsfrågan, vet vi inte,
men det är inte utan att den debatt
som förts om ett avsnitt av problemet,
nämligen markfrågan, snarast talar för
att regeringen önskar strid på den punkten.

Mittenpartierna visade ju i sin deklaration
att de tillmäter markfrågorna
stor vikt och att man är villig medverka
till långtgående åtgärder för att
underlätta för kommunerna att förvärva
den mark som de behöver för att
hålla en god markberedskap. Man tycker
att socialdemokraterna borde ha
noterat detta med tillfredsställelse. Det
gjorde de inte alls. I stället har de gjort
sitt bästa för att nedvärdera deklarationen,
och de har varit synnerligen ivriga
att vaska fram motsättningar.
Tomtjobbaren är en impopulär figur,
och meningen tycks ha varit att tilldela
oppositionspartierna rollen som hans
försvarare, vare sig de vill ha den eller
inte.

Man kunde väl betrakta försök av det
slaget med roat överseende. Risken är
bara att, om man på socialdemokratiskt
håll är mycket angelägen att få strid,
kan detta komma att påverka innehållet
i det programpaket som skall serveras
oss, i varje fall den del som avser
markpolitiken.

Vi har lovat att från vårt håll medverka
till att kommunerna får resurser
och möjligheter att förvärva den mark
som de behöver för att föra cn aktiv
markpolitik. Det tycker vi bör räcka.

Herr talman! En del av de reservationer
som vi fogat till utlåtandet är
gamla bekanta. Jag skall inte uppta någon
tid med att orda om dem. Några
av dem kommer för övrigt att beröras

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Nr 15

av andra talare. Jag vill bara påpeka
att vi i år har avstått från att ställa något
yrkande om övergång från räntesubvention
till ett löpande bidrag, beroende
på att bostadspolitiska kommittén
snart framlägger sitt betänkande,
vilket dessutom av allt att döma kommer
alt innehålla förslag som gör denna
fråga inaktuell.

Jag kan emellertid inte underlåta att
beklaga, att riksdagsmajoriteten inte tidigare
velat acceptera vårt förslag angående
formerna för bostadsstödet. Den
form vi föreslagit skulle dels ha inneburit
att samma subventioner getts till
olika företagsformer, dels ha gynnat
sparandet inom bostadssektorn, vilket
ju är ganska viktigt. Jag vill bestämt påstå
att stödet ur båda dessa synpunkter
varit felkonstruerat och att det skulle
vara lätt att ändra det utan att ta bort
stödets hyressänkande effekt.

Jag skall nöja mig med dessa synpunkter
och yrkar bifall till samtliga
reservationer av herr Axel Andersson
in. fl.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag skall med anledning
av att timmen är sen försöka komprimera
vad jag tänkt säga, men jag kan
inte lova att jag kommer att helt lyckas.
Om jag kommer att uppta kammarens
tid något mer än vad jag egentligen
skulle vilja, så må det väl vara mig förlåtet,
eftersom jag är den ende liögertalaren
bland sjutton andra föranmälda
talare. Mitt parti kommer alltså ändå
att lägga beslag på mindre tid än övriga
partier, skulle jag förmoda.

Får jag först bara påminna om att
varje gång som vi under de senaste sju,
åtta åren här i kammaren debatterat
bostadspolitiken, så har man från vår
sida pekat på de olyckliga konsekvenser
i många hänseenden som det hittillsvarande
bostadspolitiska systemet med -

Främjandc av bostadsförsörjningen in. in.

fört. Vi har pekat på bostadsköerna,
vi har pekat på barnfamiljernas problem,
på de ungas svårigheter när det
gäller familjebildningen, och vi har
pekat på rättslösheten, arbetskraftens
bristande rörlighet och på mycket, mycket
annat som följt i bostadspolitikens
och bostadsbristens spår.

Om någon mot förmodan skulle vilja
göra gällande att sådana här uppgifter
skulle kunna tillvitas en oppositionspolitiker
som ansvarslös propaganda, så
kan jag i år hänvisa vederbörande till
1966 års långtidsutredning. Jag kommer
att citera den utredningen på flera
punkter i kväll. I utredningen heter
det bl. a.:

»Uppenbart är att mycket väsentliga
uppgifter kommer att vila på arbetsmarknads-
och lokaliseringspolitiken i
dagens situation.» (Vi har ju på vårt
bord en diger lunta i det ärendet som
vi skall behandla omedelbart efter
påsk.) »En politik som stimulerar till
rörlighet antingen för arbetsställen eller
arbetskraft försvåras emellertid allvarligt
av den bostadssituation som råder.
Även med mycket stark prioritering
av bostadsbyggandet torde det inte
inom ramen för de resurser, som står
till förfogande under senare hälften av
1960-talet, vara möjligt att på detta sätt
åstadkomma en påtagligt större rörlighet
på bostadsmarknaden. Vill man avlägsna
den hämsko för en effektiv lokaliserings-
och arbetsmarknadspolitik
och den broms på produktivitetens utveckling
som bostadsbrist och hyressplittring
utgör, återstår att ompröva
hela bostadspolitiken.»

Detta citat, herr talman, kunde precis
lika gärna vara hämtat ur en högermotion
eller taget ur ett anförande av
någon högerledamot här i kammaren
under de senaste åren.

En omprövning av den svenska bostadspolitiken
är alltså en oundgänglig
förutsättning för effektivitet i samhällsapparaten,
en effektivitet som för varje
år framstår som alltmer angelägen allt -

100

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1960 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

eftersom resurserna på kapital och på
arbetskraft minskar i vårt land. I förra
årets bostadsdebatt tillät jag mig peka
på fyra punkter, beträffande vilka en
omläggning av bostadspolitiken framstod
som särskilt viktig.

Jag underströk först nödvändigheten
av att avskaffa hyresregleringen. Avtalsfrihet
på hyresmarknaden skulle råda
bot på en stor del av de nuvarande
bristerna. Jag underströk samtidigt, liksom
herr Gustafsson i Skellefteå gjort
här i kväll, att skall man släppa hyresregleringen
i nuvarande situation, måste
man också ändra hyreslagstiftningen
och skapa garantier mot obefogade
uppsägningar, garantier som ger en hyresgäst
rätt att — om inte alldeles speciella
skäl föreligger — få bo kvar i sin
lägenhet, alltså ett effektivt besittningsskydd.

Nu förekommer det äntligen efter
många år antydningar om att det målet
skall förverkligas. Det är med stora förväntningar
vi ser fram emot hyreslagstiftningskommitténs
nu aviserade förslag;
jag tyckte att herr Gustafsson var
— försiktig är han alltid — i försiktigaste
laget när han uttryckte sina förväntningar.

Vi har emellertid ansett att vi redan
i år bör vidta vissa liberaliserande åtgärder
och menat att det skulle kunna
ske utan att man avvaktar hyreslagstiftningskomnhtténs
betänkande. Jag syftar
då på möjligheten att införa en viss
avtalsfrihet i samband med ombyggnadsåtgärder
och att avskaffa den, som
jag tycker, onödiga kontroll av hyrorna
som utövas av de bostadslånegivande
myndigheterna. Lättnader skulle i bägge
dessa hänseenden kunna genomföras
utan några nämnvärda olägenheter.

Jag pekade också på att de generella
subventionerna måste bringas att upphöra
i snabbare takt än regeringen då
hade föreslagit. Jag menade att det måste
vara en princip för svensk bostadspolitik
att var och en själv skall betala
vad hans bostad kostar. Det hittillsvarande
systemet med »dubbla hyror», en

till hyresvärden och en till staten via
skattsedeln, måste snarast upphöra. Det
kan inte vara rimligt att människor
som inte har någon egen bostad, människor
som sedan åratal tillbaka står i
bostadskö, människor som bor i mindervärdiga
bostäder i städerna eller ute
i glesbygderna, via sin skattsedel skall
vara med och subventionera hyran för
bostadskonsumenter som har haft förmånen
att få moderna lägenheter och
som dessutom har råd att betala sin
egen hyra. Den nuvarande bostadspolitiken
är på den punkten alldeles orimlig.
Dessutom får den allvarliga konsekvenser
i alla möjliga olika hänseenden,
inte minst för hela samhällsekonomien.

Långtidsutredningen har rätt: hela
bostadspolitiken måste omprövas, och
det finns skäl att återigen citera långtidsutredningens
synpunkter. Jag gör
det desto hellre som ingen kan göra
gällande att utredningens ställningstagande,
analyser eller prognoser är politiskt
eller på annat sätt tillrättalagda.

Det har ju varit något av en dogm
att det skulle vara möjligt att bygga ifatt
bostadsbristen med i stort sett bibehållen
bostadspolitik. Jag tror mig minnas
att herr Gustafsson för några år sedan
drev den tesen, men han har helt lämnat
den nu, vilket är glädjande. Från
vår sida har det bestridits att detta
skulle vara möjligt, och utvecklingen
har faktiskt år efter år givit oss rätt.
Nu återger 1966 års långtidsutredning
åter vissa prognoser som gjorts av tidigare
långtidsutredningar — 1950 års,
1955 års och 1959 års långtidsutredningar
— och konstaterar hur fullständigt
fel de tidigare prognoserna har
slagit. Varje sådan utredning hade ju
förutsagt att bostadsbristen skulle upphävas
vid en viss angiven bostadsbyggnadsvolym.
Trots att byggnadssiffrorna
väsentligt överskridit den volymen, i
vissa fall med inte mindre än 8 000 lägenheter
om året under en fyraårsperiod,
har bristen visat sig bara bli
värre för varje år.

»Och», säger 1966 års långtidsutred -

Torsdagen den 31 mars 1900 om.

Nr 15

101

ning, »jämviktsläget är nu måhända än
mer avlägset än tidigare.» Man kan därför
inte förtänka den nu aktuella långtidsutredningen
att den avstår från att
göra någon prognos beträffande efterfrågans
utveckling och storleken av det
bostadsbyggande som behövs för att
skapa jämvikt med rådande hyresrelationer.
»Så mycket kan ändå sägas med
säkerhet», framhåller långtidsutredningen,
»att det bostadsbyggande som
förutsatts i kalkylerna långt ifrån häver
bostadsbristen fram till 1970. Med
bestämdhet kan hävdas att bristen med
nuvarande subventionering och hyresreglering
skulle bestå år 1970.» Detta
är inte mitt eget påhitt — jag citerar
fortfarande långtidsutredningen.

Utredningen fortsätter: »Att bygga in
bostadsbristen under åren fram till
1970 skulle med nuvarande prispolitik
inte vara möjligt ens med en mycket
kraftig forcering av bostadsbyggandet,
om nu en sådan forcering av institutionella
skäl vore möjlig. Därmed skulle
för lång tid framöver det allvarliga sociala
problem och de svåra hinder för
förbättrad effektivitet i ekonomien som
följer av bostadsbristen komma att bestå.
»

Jag har här i tidigare debatter påvisat
hur omöjligt det är att helt avsnöra
en sektor av samhällsekonomien från
marknaden i övrigt, och detta bekräftas
nu av långtidsutredningens betänkande.
Utredningen säger, att det är klart att
bostadsbristen sammanhänger med den
prisbildning som har tillämpats på bostadsområdet.
Sedan regleringen infördes
har priset eller hyrorna fallit med
ungefär 30 procent i förhållande till
konsumentpriserna i övrigt. Utan att
angripa problemen från såväl efterfråge-
som produktionssidan torde det,
säger utredningen, knappast vara möjligt
att inom överskådlig tid återställa
balans på bostadsmarknaden. Därefter
tillägger utredningen: »Det ankommer
nu på de politiska instanserna att be -

Främjandc av bostadsförsörjningen m. m.

döma de förändringar i prissystemet
som bör tillgripas för att komma till
riitta med bostadsbristen.»

Det är en sådan politisk debatt som
vi är inne i här i kammaren, och jag
tycker att det finns anledning att på
nytt påminna om alt jag vid flera tillfällen
tidigare har efterlyst en gemensam
strävan från alla politiska partier
för att dessa tillsammans skulle försöka
lösa de sociala och ekonomiska problem
som sammanhänger med den hittillsvarande
bostadspolitikens totala
misslyckande. Vi är väl alla fullständigt
klara över de många svåra avvägningsproblem
som en ny bostadspolitik kommer
att medföra, och vi är också medvetna
om att det trots allt inte är lätt
att gå ut till bostadssökande och försöka
förklara de invecklade sammanhangen.
Det bostadspolitiska fältet lämpar
sig därför väl för en uppgörelse
över partigränserna, och varför skulle
man inte kunna gemensamt, definitivt
försöka lösa de problem det här är
fråga om och som jag menar utgör en
skamfläck för folkhemmet Sverige och
som dessutom utgör roten och upphovet
till många av de samhällsekonomiska
svårigheter som vi nu brottas
med? Att fortsätta som vi har gjort hittills
under åren att debattera med alla
de divergerande meningar som kommer
till uttryck exempelvis i statsutskottets
mångfald reservationer framstår i längden
som orimligt, nästan löjeväckande.

Jag har, som sagt, ställt denna fråga
förut men jag har hittills inte fått något
positivt svar från det parti, som
verkligen har möjligheter att genom sitt
svar bidra till en konstruktiv lösning.
Vad vi nu har att vänta är att alla de på
området pågående utredningarna blir
färdiga, men när de blivit bearbetade
i departementet vet vi inte. Man kan
naturligtvis hoppas att det blir en verkligt
samlande lösning, men man har liksom
herr Gustafsson i Skellefteå anledning
att hysa viss tvekan över rege -

102

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1960 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ringens vilja och förmåga att samla
folket i detta land till en enhetlig lösning
av frågorna.

Jag har, herr talman, anledning att
också uttrycka vissa tveksamma förhoppningar
om några av de liberaliseringstendenser
som kommer till uttryck
i årets bostadsproposition. De utgör ett
klart steg i rätt riktning. Jag syftar
bl. a. på det förslag till avveckling av
räntebidragen som regeringen har
framlagt trots att bostadspolitiska utredningen
ännu inte är färdig med sitt
arbete. Det ar klart att detta förslag är
ägnat att utjämna någon del av hyressplittringstendenserna.

De borgerliga partierna är i princip
inne på samma linje men har ansett att
det inte finns någon anledning att uppskjuta
det förslagets ikraftträdande till
1 juli 1966, och eftersom räntebidrag
utbetalas i efterskott, skulle reformen

— det är verkligen fråga om en reform

— ha kunnat tillämpas redan från 1
januari 1966. Högerpartiet har för sin
del, som herr Gustafsson i Skellefteå påvisade
som ett led i den avvecklingspolitik
som vi anser vara riktig och
nödvändig, justerat upp de av regeringen
förordade garanterade räntorna. Det
innebär — det skall jag gärna erkänna

— att de nominella hyrorna i förhållande
till regeringens förslag blir högre
i de direkt berörda husen, men det innebär
också ett steg på vägen mot den
mera liberala bostadsmarknad som konsumenterna
i längden bär nytta av. Det
innebär också väsentliga besparingar
för staten, som kan komma till uttryck
i en i hög grad angelägen reform av
beskattningen. Vad vi föreslagit ligger
dessutom helt i linje med de önskemål
som långtidsutredningen uttryckt.

Herr Gustafsson hyste farhågor för
att det skulle bli ett för stort språng
mellan hyrorna i de nyproducerade husen
och hyrorna i äldre fastigheter.
Skillnaden blir inte så stor men det
finns kanske ändå anledning att påminna
om att hyror i nya hus strängt ta -

get skall vara dyrare än hyror i gamla
hus, beroende på den högre standard
som nya hus i regel alltid har.

Av en ren slump kom med posten i
går ett särtryck av tidskriften Byggmästaren,
som innehöll en utredning av
arkitekten Sven Wallander, förre HSBchefen,
vari han analyserade byggnadskostnaderna.
Han har undersökt vad
standardhöjningen egentligen har betytt
i högre byggnadskostnader, och han
redovisar i en tabell standardhöjningen
från år 1948 och fram till år 1965.

Om man utgår ifrån eu O-standard år
1948 kostade den högre standarden i
1958 års hus 3 982 kronor och i 1965
års hus 7 057 kronor. Lägenheten år
1965 är alltså värd 7 057 kronor mer än
lägenheten 1948. Det är den högre standarden
som man betalar för i de nya
husen och det är alltså icke fel att nya
hus kostar mer än vad gamla hus gör.

I en fri marknad är det på det sättet
också, och det är den fria marknaden
som vi ju gemensamt ändå har som ett
avlägset, mycket avlägset mål. Man
skall också observera att när vi har ansett
oss böra gå högre än vad de övriga
borgerliga partierna och regeringen
har gjort, har vi samtidigt förordat en
snabbutredning om ett väsentligt stärkt
stöd åt de bostadskonsumenter som
bäst behöver det för att klara sina ökade
kostnader, och det önskemålet har
statsutskottet tillgodosett i sitt utlåtande
nr 39. Men här är det klart en fråga
om avvägningar. Går man för långt i
stödet kan man åstadkomma den effekt
som herr Gustafsson varnade för, nämligen
att en fri bostadsmarknad inte
blir fri i egentlig bemärkelse.

Som en tredje punkt i ett tidsenligt
bostadsprogram framstår behovet av
att skapa ett aktivt kostnadsmedvelande
inom bostadsproduktionen. Fastän
statsmakterna i hög grad engagerar
och prioriterar kommunala, kooperativa
och s. k. allmännyttiga företag,
som ju anses särskilt önskvärda därför
att de arbetar utan vinstsyfte, kan man

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

ända inte göra gällande att vi har det
verkligt effektiva bostadsbyggande som
vi borde ha. Det tycker jag inte är
egendomligt. När man med olika medel
prioriterar en marknad — såsom man
har gjort — och när man kopplar bort
vinstintresset som drivkraft och samtidigt
gör den fria konkurrensen mer
eller mindre fiktiv, kan resultatet inte
bli mer än ett, nämligen sänkt kostnadsmedvetande
och därmed högre priser
för produktionen och högre priser
för konsumenterna. Även på den punkten
kan man åberopa långtidsutredningen.

De erfarenheter som gjorts av bostadsbyggandet
under 1960-talet är inte,
säger utredningen med ett klart understatement,
»helt gynnsamma». Den bedrivna
aktiviteten på bostadsbvggnadsfronten
har också åtföljts av en jämförelsevis
hög stegring av byggnadskostnaderna
som framstår som särskilt
markant om den jämförs med prisutvecklingen
för export- och importvaror.

Det finns tecken som tyder på att
produktiviteten inom byggnadsområdet
— jag citerar fortfarande — inte utvecklats
särskilt gynnsamt. Möjligt är
att den under första delen av 1960-talet
till och med har stagnerat.

Det är mot bakgrunden av dylika
konstateranden som man bör se vårt
förslag om en mera öppen redovisning
från de av statsmakterna särskilt omhuldade
och genom speciella skatteregler
favoriserade s. k. allmännyttiga företagen.
En fortlöpande öppen redovisning
av de företagens funderingar skulle
obestridligen vara av allmänt intresse.

Fullt konsekvent är också kravet att
öka den fria konkurrensen genom att
minska de gynnade företagens speciella
belåningsförmåner, genom att skapa
mera generella lånegränser. Favoriseringen
på bostadsområdet står i bjärt
kontrast till den fria konkurrensens heliga
principer som statsmakterna i var -

Nr 15 103

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

je fall säger sig vilja värna inom näringslivet
på andra områden.

Mot denna bakgrund har högerpartiet
inte velat acceptera Kungl. Maj ds
förslag att genom särskilda åtgärder
stimulera ett industrialiserat byggande.
Det skall långt ifrån bestridas att ett
industrialiserat byggande, som efter
förutseende planering kan bedrivas i
långa serier, i och för sig är ägnat att
sänka boendekostnaden. Men det är
ingalunda självklart att så alltid är fallet.
Många gånger kan under olika omständigheter
ett mera konventionellt
byggande i relativt små enheter leda
till ett bättre slutresultat. Det är endast
genom en fri och öppen konkurrens
som det är möjligt att klart avgöra vilka
produktionsmetoder som leder till
det för konsumenten fördelaktigaste
slutresultatet. Att eu särskild långtidsram
skall reserveras för vissa på förhand
utplockade byggherrar för att ge
dem möjligheter att använda industriella
produktionsmetoder kan å andra sidan
snedvrida och motverka den konkurrens,
som ändå är den avgörande
faktorn då det gäller att pressa kostnaderna.
Vi kan därför inte godtaga
Kungl. Maj :ts förslag i detta hänseende.

Vi kan inte heller acceptera att man
skapar särskilda lånemöjligheter för att
gynna tillkomsten av byggelementfabriker.
Om sådana fabriker har en kostnadssänkande
effekt och är konkurrenskraftiga
lär de tillkomma utan att
.särskilda subventionsmedel anslås. Det
råder ingen skillnad mellan byggnadsverksamhet
och annan kommersiell
verksamhet i det hänseendet. Effektivitet,
lönsamhet och räntabilitet måste
både inom bostadsbyggnadsområdet
och inom annan företagsamhet vara det
avgörande kriteriet. Och det framgår
som ett resultat av en fri konkurrens.

Den fjärde faktorn slutligen, herr talman,
för att åstadkomma ett effektivt
byggande angav jag vara en markpolitik
som var utformad efter de av mig angivna
grundsatserna om en fri konkur -

104

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

rens. I själva verket förefaller det som
om man i fråga om markpolitiken nu
var beredd att slå in på andra vägar
som är rakt motsatta dem som jag —
och tydligen även herr Gustafsson —
menar vara de riktiga och att kompensera
de försiktiga liberaliseringstendenser,
som man talar om då det gäller
själva bostadsbyggandet, med att skärpa
regleringsåtgärderna och tvånget beträffande
tomtmarken. Att i ett ansträngt
kapitalmarknadsläge och i en
situation, då statsmakterna med olika
medel eftersträvar en begränsning av
de kommunala investeringarna, tillgripa
särskilda subventioner för att öka
kommunalinvesteringarna i mark är för
övrigt inkonsekvent och olämpligt. Vi
vidhåller därför det motstånd som vi
tidigare har rest mot särskilda tomträttslån
och jag hänvisar i stort sett till
den debatt i ämnet som fördes här för
några månader sedan.

Slutligen några allmänna synpunkter
på bostadsbyggandet sett mot bakgrunden
av dagens samhällsekonomi. Jag
hänvisar först till finansministerns
egen argumentering i årets finansplan,
där han talade för en ökning av näringslivets
investeringar och en uppbromsning
av de offentliga investeringarna,
däribland investeringarna för bostadsbyggande.
En av orsakerna till
den bristande samhällsekonomiska balansen
i dag är väl otvivelaktigt att den
offentliga sektorn inklusive bostadsbyggandet
har haft möjlighet och även
tillåtits att expandera utan hänsyn till
pris- och kostnadsutvecklingen i dessa
sektorer. Så länge inte bostadsbyggan- i
det kan påverkas med generella pen- i
ningpolitiska åtgärder kan ett bostadsbyggande
knappast bedrivas planmäs- i
sigt och anpassas till de tillgängliga re- 1
surserna. Jag tycker att byggnadsverksamheten
förra året bekräftar detta. i
Den starka åtstramningspolitiken på 1
kreditmarknaden ledde som bekant till s
brist på kreditiv vilket medförde att <
planerade byggen inte kunde slutföras. ;
Detta i sin tur förorsakade det starka 1
tryck som på hösten ledde till den im -

proviserade och dirigerade kreditgivning
som vi vid flera tillfällen har kritiserat.
Följden blev en överdrivet snabb
igångsättning, som uppenbarligen var
mera av formell än av verklig natur.

Av senare redovisad statistik framgår
nu att igångsättningen av byggen kom
att bli avsevärt högre än man tidigare
bl. a. i statsverkspropositionen räknat
med. Vid ingången av det nya året var
antalet formellt igångsatta byggen åtskilliga
tusen flera än man hade planerat,
någonting som uppenbarligen måste
få konsekvenser beträffande möjligheterna
att fullfölja detta års bostadsbyggnadsprogram.

Detta har som bekant föranlett en
fråga av herr Gustafsson i Skellefteå för
en stund sedan och kannstöperier i
pressen samt olika tolkningar av finansministerns
och statssekreterarens i finansdepartementet
offentliga uttalanden.
Efter dementier och motdementier
om vad som egentligen har sagts och om
vad som egentligen har menats kvarstår
emellertid frågan, hur det skall bli möjligt
att efter den långvariga och hårda
vintern och med ett stort antal från
förra årets sista månader överförda formella
byggen åstadkomma det för året
planerade begränsade bostadsbyggandet
utan att våra knappa resurser överansträngs
och utan att finansministerns
försörjningsbalans helt bryter samman.

Under de gångna månaderna av detta
år har beloppet nedfrusna byggnadskreditiv
i bankerna ökat högst betydligt.
Enligt uppgift skulle det i början av
mars ligga över 2 miljarder kronor, och
det lär väl vara den högsta siffra som
någonsin noterats i detta sammanhang.

I den konkurrens om krediter som nu
råder för att tillgodose både näringslivets
och bostadsbyggandets behov har
vi alltså att se fram emot nya konflikter
mellan vad som med hänsyn till bytesbalansen
och samhällsekonomien i stort
sett är nödvändigt och vad som för bostadskonsumenterna
framstår som angeläget
— besvärliga och hårda konflikter
alltså även i år.

Vi har för vår del accepterat den rikt -

Torsdagen den 31 mars 19(i(i em.

Nr 15

105

punkt för bostadsbyggandet som departementschefen
angivit, men vi har understrukit
att det är fråga om en riktpunkt.
Personligen befarar jag nämligen
att målsättningen inte skall kunna uppnås
såvida inte en väsentlig förändring
av konjunkturbilden inträffar. Även om
man hittills har ansett sig kunna rycka
loss bostadsbyggandet från samhällsekonomien
i övrigt är det inte möjligt
- - det framgår bl. a. av finansplanens
redovisning — att överskrida de reella
resurser som står till folkhushållets förfogande
utan att på lång sikt väsentligt
allvarligare konsekvenser inträder än
vad en dämpning av bostadsbyggandet
skulle kunna medföra.

Det är sådana synpunkter, herr talman,
som har kommit till uttryck i högerpartiets
reservationer såväl i statsutskottet
som i det sammansatta statsoch
bankoutskottet.

I detta sammanhang vill jag till sist
på nytt understryka hur väsentligt det
är från stabiliseringssynpunkt att också
bostadssektorn görs påverkbar av generella
penningpolitiska åtgärder. Genom
sin kredit- och räntepolitik skulle riksbanken
kunna åstadkomma konjunkturpolitiska
resultat över betydligt vidare
fält än vad som för närvarande är fallet.
Stimulerande eller åtstramande åtgärder
skulle kunna få effekt på ett avsevärt
mycket smidigare sätt än för närvarande.
Den ryckighet och brist på
planmässighet som kommit att känneteckna
det nuvarande bostadsbyggandet
skulle därigenom såvitt jag förstår kunna
undvikas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till följande reservationer till statsutskottets
utlåtande nr 38, nämligen nr
1—4, 6, 8, 9, 10, 12 b), 13 b), 14—19,
20 b), 21 b), 24 b), 26 och 27 — en tabell
som så gott som något vittnar om
den oenighet som råder på detta viktiga
samhällsområde.

I detta anförande instämde herr Magnusson
i Borås (h).

4* — Andra kammarens protokoll 1966.

‘Tämjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Bohman har sagt
en del om mina uppfattningar i bostadsfrågan
som jag tycker tarvar en kommentar.
Han sade att jag var i försiktigaste
laget beträffande hyresregleringens
avveckling. Jag ber att få påpeka att
min försiktighet på den punkten gällde
tillvägagångssättet vid hyresregleringens
avveckling, icke tidpunkten, vilket
kanske är nödvändigt att understryka.

Det verkade också som om herr Bohman
skulle vara intresserad av ett försiktigt
tillvägagångssätt i avvecklingen.

Jag tycker att herr Bohman, liksom
så många andra som deltar i dehatten
om hyresregleringen, begår ett fel i sitt
resonemang. Man utgår från att hyresregleringen
skall kunna avvecklas med
en någorlunda jämn hyresstegring upp
till en fri marknads hyresnivå, men
samtidigt tror man att efterfrågeminskningen
skall bli mycket stor. Jag tror
emellertid att detta är omöjligt. Här står
vi inför ett val. Vill vi ha en mycket
kraftig efterfrågeminskning, får vi också
ta en snabb och kraftig hyreshöjning,
men vill vi inte ha en sådan hyreshöjning
utan en försiktig anpassning, blir
det inte någon stor efterfrågeminskning.
Vi kan inte få båda delarna — så enkelt
är det.

Vi vet ganska litet om bostadskonsumtionens
priskänslighet, då det inte
har gjorts några undersökningar, men
det kan antas, att den inte är särskilt
priskänslig — åtminstone inte vad antalet
lägenheter beträffar, eftersom familjerna
ju skall ha en lägenhet. I varje
fall känner vi till att den är mycket
trögrörlig, därför att man inte byter
lägenhet lika lätt som tvättmedelsmärken.
Detta innebär att den mera försiktiga
avveckling, som jag tror på, inte ger
så stor efterfrågeminskning, och därför
är det minst lika angeläget som tidigare
att vi får en omfattande bostadsproduktion.
Det var bara detta jag ville framhålla.

Nr 15

106

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag lyssnade litet slarvigt när herr
Bohman talade om markpolitiken, men
jag tyckte jag hörde uttrycket »liksom
herr Gustafsson» även i detta sammanhang.
Skulle detta innebära att vi blivit
eniga beträffande markpolitiken är det
en angenäm överraskning för mig.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Självfallet måste man
avstå från att uttrycka sig kategoriskt
när det gäller hyresregleringens avveckling.
.lag delar helt herr Gustafssons i
Skellefteå mening, att vi för närvarande
vet mycket litet om vad som kommer att
hända, eftersom vi haft detta träsk i så
många år. Skall man åstadkomma ett
resultat är det klart, att man inte bara
kan avveckla hyresregleringen, utan
man måste också samtidigt avveckla en
stor del av de generella subventionerna.
Jag ser det hela som en paketlösning
och har tillåtit mig förutsätta, att det i
det samlade paket som inrikesministern
så småningom kommer att presentera
skall ingå inte bara en avveckling av
hyresregleringen utan jämväl en omläggning
av hela subventionssystemet på
bostadsmarknaden.

Vi har ju erfarenheter från en tidigare
avvecklingsperiod, då det rådde
helt andra konjunkturer och helt andra
lörhållanden, och därför är det utomordentligt
vanskligt att dra några slutsatser
därav. Jag syftar på den avveckling
som skedde i slutet av 1920-talet
och som efter en kort tid ledde till balans
på bostadsmarknaden. Jag är klart
medveten om att man skall vara försiklig
att dra slutsatser på basis av dessa
erfarenheter.

Jag skulie vilja vända på saken och
säga, att vi vet att det nuvarande systemet
inte har fungerat, och vi vet att fri
marknadshushållning och fri prisbildning
på alla områden leder till balans.
Detta är för mig ett starkt skäl för att
vi på något sätt måste övergå till ett
sådant system så fort som möjligt, och

jag väntar med spänning på den paketlösning
som inrikesministern kommer
att presentera för oss.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Eftersom hyresregleringen
har varit föremål för ett meningsutbyte
mellan herr Gustafsson i
Skellefteå och herr Bohman ber jag att
redan från början få ansluta mig till
den uppfattningen att man vid avvecklingen
av hyresregleringen inte får gå
för snabbt till väga. Man kan inte bortse
från de sociala synpunkter som måste
läggas på bostaden och bostadsbyggandet,
när man försöker åstadkomma
balans på bostadsmarknaden.

Tillgången till en god bostad är ju en
primär förutsättning för att människor
skall finna sig till rätta i samhället. I
synnerhet för unga människor är tillgången
till bostad en förutsättning för
eu någorlunda trygg familjebildning
och samlevnad. Det svåra sociala problemet,
inte minst bland ungdomen,
har visat sig i mycket stor utsträckning
bero på bostadsbristen. Det är givetvis
angeläget att uppmärksamma det problemet
och göra kraftfulla insatser där
läget är mest kritiskt.

Enbart en kraftig ökning av bostadsbyggandet
synes inte lösa bostadsproblemet.
Enligt vår mening erfordras
härför en serie samordnade åtgärder av
ekonomisk, lokaliserings-, arbetsmarknads-
och bostadspolitisk natur för att
så snart som möjligt komma till rätta
med bostadsproblemen. Centerpartiet
har inte minst under de senaste åren
haft invändningar mot den förda politiken
på dessa områden och framfört
alternativa förslag, som skulle ha lättat
trycket i de stora bristorterna.

En ytterligare satsning på en aktiv
lokaliseringspolitik framstår inte minst
ur de stora bristområdenas synpunkt
som en nödvändighet. Samtidigt måste
andra samhällsåtgärder utformas så, att
den sammantagna effekten blir ett opti -

Torsdagen den 31 mars 1900 om.

Nr 15

1117

malt tillvaratagande av samhällets resurser.
Jag har tidigare under denna
riksdag vid ett par tillfällen tagit mig
friheten kritisera regeringens handläggning
av investeringsfonderna — för att
nu ta ett exempel. Jag menar nämligen
att en stor frisläppning av dessa
medel under en högkonjunktur, företrädesvis
i s. k. heta områden, som skett
efter den 1 juli 1965, ytterligare späder
på inflationen där.

Från centerpartiets sida har vi under
flera år påtalat rivningsraseriet, främst
här i Stockholm. Åtskilliga av de lägenheter
som för närvarande rives borde
kunna repareras för rimliga kostnader
och bli ett välkommet bostadstillskott.
Statsutskottet uttalar nu, att vid de bedömningar
som måste göras mellan å
ena sidan nybyggnad och reparation
och ombyggnad å andra sidan kan det
senare alternativet framstå som det förmånligaste.
Jag vill starkt understryka
denna bedömning.

Sverige torde leda statistiken mellan
jämförbara länder beträffande andelen
byggda lägenheter i flerfamiljshus. Och
ändå är vi ju inte något tätbefolkat land,
så att det av den orsaken behöver vara
en nödvändighet att bo i höghus. Gjorda
undersökningar visar såvitt jag vet entydigt
att en betydligt större andel av
bostadskonsumenterna vill bo i småhus,
men bostadsbristen har gjort det omöjligt
för många att välja.

Jag kan inte finna att utskottets argumentering
är fullt relevant på den
punkten. Vad som borde vara möjligt
i ett samhälle med någorlunda valfrihet
är väl att människor kan välja bostad
och bostadsmiljö, men så är i alltför stor
utsträckning inte fallet i vårt land i dag.
En mer eller mindre medveten koncentrationspolitik
har lett därhän. Enligt
centerpartiets mening är det naturligt
och riktigt att bostadsbyggandet måste
anpassas efter bostadskonsumenternas
reella efterfrågan. Det måste vara en
primär grund för bostadsbyggandet.

Utskottsmajoriteten menar att vissa

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

orter därigenom skulle gynnas, men jag
kan inte acceptera det resonemanget.
Där människor trivs att bo, måste förutsättningar
härför givas. Annars kommer
vi in på en otillbörlig dirigering,
som leder till de samhällsproblem som
vi alla känner väl till. Om människornas
önskemål kan tillgodoses bättre i
vissa orter än i andra, kan jag inte inse
att det skulle vara att gynna någon ort.
Enligt den mening jag företräder bör
samhället mycket uppmärksamt anpassa
sig till bostads- och miljöönskemålen.
Dessutom tror vi, att om så hade skett
tidigare, bl. a. genom att motverka koncentrationstendenserna,
hade bostadsbristen
i dag inte behövt vara det stora
problem den är, främst för ungdomen
i storstäderna. Som jag ser saken är det
olika betraktelsesätt på samhällets förutsättningsskapande
uppgifter som kommit
till uttryck i utskottsmajoritetens
och reservanternas skrivning på denna
punkt.

Reservanterna anför vidare att ett
ökat småhusbyggande kan minska behovet
av fritidshus. Dessa bedömes komma
att öka i antal mycket kraftigt och
bil mycket kapitalkrävande. Ett ökat
industriellt byggande synes också kunna
öka förutsättningarna för billigare
lägenheter, inte minst i småhusen. Dessa
förhållanden liksom deras konsekvenser
för sparandet menar vi bör bli föremål
för undersökning.

Miljögestaltningen och miljöfrågorna
bör få en mera framskjuten plats än
hittills i bebyggelseplaneringen.

Enligt vår mening har detta beaktats
alldeles för litet i planeringen. Vi vet
ännu för litet om miljöns betydelse.
Kommunernas och byggherrarnas ekonomiska
bedömningar har alltför ofta
lett till överexploatering av tomtmarken
och även till andra dispositioner, som
gjort bostäder och bostadsområden
mindre trivsamma. Reaktionen yttrar
sig i bl. a. sociala problem. Dessa är
svåra att komma till rätta med och förorsakar
samhället utgifter och enskilda

108

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

människor lidande. Vad som hittills uträttats
för att förbättra bostadsmiljön
anser vi vara otillräckligt.

Utarbetade riktlinjer och kriterier för
eu god bostadsmiljö skulle föra in miljöfrågorna
på detta område i medvetandet
på ett sätt som inte har förekommit
tidigare. Därför bör, enligt vår mening,
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa att riktlinjer för en god bostadsmiljö
utarbetas.

För en välplanerad och ekonomisk
bostadsproduktion är ryckighet utomordentligt
besvärande. Särskilt torde
detta visa sig vid industriellt byggande.
Bostadsbyggnadsutredningen uttalar att
bostadsbyggandet av denna anledning
inte bör bli beroende av konjunkturväxlingar.
1964 beslutade riksdagen om ett
minimiprogram på igångsättning av
85 000 lägenheter. Den verkliga igångsättningen
blev 96 000. År 1965 beslutades
minimiprogrammet till 88 000. Drygt
92 000 igångsättningar kom till stånd.
Man kan konstatera att minimiprogrammen
för de två senaste åren inte varit
så fasta riktpunkter för bostadsbyggandets
omfattning som riksdagen möjligen
menat när man bedömt de samhällsekonomiska
resurserna för bostadsbyggandet
under respektive år.

I fjol fann sig riksdagen föranlåten
att i skrivelse göra Kungl. Maj :t och
riksbanken uppmärksamma på att kapitalförsörjningen
till bostadsbyggandet
bör tryggas, om bostadsbyggnadsprogrammet
skall kunna genomföras på ett
tillfredsställande sätt. Ändå inträffade
under fjolåret just vad riksdagen med sina
skrivelser sökt undvika. Kapitalbristen
under andra och tredje kvartalen,
då huvuddelen av igångsättningen borde
komma till stånd, ledde till en mycket
otillfredsställande igångsättning, vars
följder fortplantar sig även till innevarande
års bostadsproduktion. Dessa
förhållanden har de båda föregående
talarna också berört.

Frisläppning av kapital under fjärde
kvartalet ledde sedan till en nästan pa -

nikartad igångsättning, och paniken var
inte minst märkbar under december månad.
Man får närmast intrycket att regeringen
under fjolåret tappade greppet
över igångsättningen på ett sådant sätt
att vi har fått onödiga fördyringar i
bostadsproduktionen. Ytterligare tyngd
på bördan har ju den kalla vintern
medfört. Det finns därför berättigad oro
för kostnadsutvecklingen inom bostadsbyggandet,
såsom också indextalet visar.

Den ryckighet, som blivit följden av
den häftiga omfördelningen i fjol beträffande
kvoteringen av lägenheter i olika
delar av landet och den otillfredsställande
samordningen emellan kreditgivning
och aktuella igångsättningsmöjligheter,
har försvårat en planmässig och
optimal bostadsproduktion. Detta kan
inte regeringen undandra sig ansvaret
för. Dessa förhållanden påverkar naturligtvis
också möjligheterna att genomföra
det i dagens läge — det vill jag säga
—- ambitiösa bostadsprogram om 94 000
lägenheter, som föreslås av centerpartiet
och folkpartiet.

I vår partimotion framhåller vi att
antalet igångsättningar är en bristfällig
mätare på de totala bostadsbyggnadsinsatserna.
Statistiken för 1965 ger en
belysande bild över detta förhållande.
De misstag som regeringen begått beträffande
igångsättning, kapitalfrågor
o. s. v., trots särskild skrivelse från
riksdagen i ärendet, får man hoppas inte
skall upprepas. Av skadan blir man
vis, heter det ju. Sammansatta stats- och
bankoutskottet uttalar — det framgår
också av reservationen nr 6 b till statsutskottets
utlåtande nr 38 — att det kan
uppstå svårigheter av allmän finansoch
kreditpolitik art att genomföra det
av centern och folkpartiet föreslagna
bostadsbyggnadsprogrammet.

Ett ur bostadsbyggandets synpunkt
värdefullt uttalande gör sammansatta
stats- och bankoutskottet i sitt utlåtande
nr 1 med följande ord: »Ett fullföljande
av bostadsbyggnadsplanen framstår
emellertid så angeläget att de penning -

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Nr 15

10!)

vardande organen bör iiga att vidtaga
de åtgärder som kan visa sig erforderliga
för att trygga bostadsbyggandets
försörjning med kreditiv.» Vidare uttalas
att kreditförsörjningen bör utformas
sä, att eu lämplig säsongfördelning av
igångsättningen underlättas.

Med allvarliga ansträngningar från
statsmakternas och myndigheternas sida
borde det vara möjligt att uppnå en väl
anpassad och planmässig igångsättning
av totalt 94 000 lägenheter som riktpunkt.
Från vårt håll vill vi dock understryka
att igångsättningen måste ske
planmässigt och anpassas till arbetsmarknadens
förutsättningar och de övriga
tillgängliga byggresurserna. Som
jag tidigare framhållit bör inte totalantalet
igångsättningar vara ett så heligt
och nödvändigt tal att uppnå, att planeringen
i viss mån eftersättes, såsom
tycks ha varit fallet under föregående
år.

Mot bakgrunden av vad som inträffat
19G5 och hittills under 1966 är det
svårt att nu fastställa bostadsbyggnadsplanens
omfattning för i år. Med hänsyn
till att bostadsfrågan är ett så allvarligt
socialt problem och då näringslivets expansion
i hela landet är beroende av
tillgång på bostäder, måste bostadsbyggandet
ligga på en hög nivå. Vi förordar
därför att 94 000 lägenheter skall vara
riktpunkten för 1966 års bostadsbyggnadsplan
— alltså inte en miniminivå
som till varje pris måste uppnås och
överskridas.

Beträffande fördelningen av låneramen,
som vi således för år 1966 föreslår
skall omfatta 88 000 lägenheter, anser
vi att 8 000 lägenheter bör reserveras för
senare fördelning för att tillgodose de
särskilda behov som uppkommer i samband
med nyetablering och utvidgning
av industriföretag t. ex. i samband med
den samhälleliga lokaliseringspolitiken.
Motivering för utökningen av denna
kvot har jag tidigare lämnat i anslutning
till resonemanget om lokaliseringspolitikens
betydelse. Ett ytterligare mo -

Främjande av bostadsförsörjningen m. in.

tiv, som har särskild relevans i år, är
de störningar och den ryckighet som
bostadsbyggandet varit utsatt för. Dessa
störningar fortplantar sig till årets bostadsbyggande.
Det är därför välbetänkt,
menar vi, alt ha eu något större kvot för
senare fördelning efter hand till orter
där resurser och behov föreligger.

Om man studerar var igångsättningen
under sista kvartalet skedde och granskar
det resonemang utskottet för mot
denna bakgrund, måste man enligt min
mening komma fram till att den väntade
upphettningen av igångsättningen under
sommarmånaderna kan uppträda högst
olikartat i olika delar av landet. En viss
större flexibilitet i igångsättningen måste
av den anledningen vara motiverad.

Andra talare från mitt parti kommer
att beröra det industrialiserade byggandet.
Jag skall inskränka mig till att
säga att inrikesministerns förslag i denna
del synes oss välmotiverade. Redan
vunna, om än hittills rätt begränsade,
erfarenheter av industriella byggmetoder
tyder på att man kan stå inför ett
språng i byggrationaliseringen. En avsevärd
minskning av den manuella arbetskraften
bör vara möjlig, och kvinnlig
arbetskraft bör vidare med fördel
kunna användas. På grund av att en
avsevärd del av byggandet sker inne
i industrilokaler bör säsongtoppar och
klimatiska svårigheter vara lättare att
bemästra genom industrialiserat byggande.
Kortare byggtider bör också vara
möjliga att ernå.

Industriellt byggande fordrar emellertid
förhållandevis stora investeringar
i bl. a. fabrikslokaler. I nuvarande
kreditläge är därför, enligt vår bedömning,
en viss kreditmöjlighet via staten
en behövlig stimulans. De hittillsvarande
erfarenheterna lovar så pass goda resultat
i fråga om lägre byggnadskostnader
att det finns anledning för samhället
att stimulera olika byggkategorier
till en intensivare konkurrens genom
industriella byggmetoder.

Departementschefen uttalar i stats -

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

verkspropositionen, att Kungl. Maj:t
bör äga meddela föreskrifter på vilket
sätt kommunblocken kan tjäna som lokala
enheter vid fördelning av bostadskvoterna.
Inrikesministern förmodar
att ett närmare samarbete inom kommunblocken
därigenom skulle främjas.
Centerpartiet belönar i sin partimotion
att det spirande samarbetet inom blocken
likväl skulle komma att i vissa fall
allvarligt störas.

Utskottet uttalar att denna uppgift —
alltså fördelningen av bostäder inom
kommunblocken — inte kan komma i
fråga där samarbetet mellan de i blocket
ingående kommunerna ännu inte
bar utvecklats så långt att blocket med
framgång kan handha denna fördelningsuppgift.
Där vederbörande samarbetsnämnder
är beredda att ta på sig
uppgiften bör emellertid, skriver utskottet,
metoden prövas.

I och med detta uttalande bör det
enligt min mening vara klart att samarbetsnämnderna
för att kunna anses
beredda att verkställa uppgiften måste
vara eniga om den. Verksamheten får
inte användas såsom ett — om uttrycket
tillätes — påtryckningsmedel uppifrån.
Sådana metoder skulle med all
säkerhet motverka ett gott .samarbete
mellan kommunerna inom blocket.

Det skulle vara av intresse att få
höra inrikesministerns funderingar i
detta sammanhang. Av statsverkspropositionen
får man ingen klar uppfattning
om vad han egentligen menar med
detta samarbete. Men av utskottets utlåtande
framgår ändå, tycker jag, att vi
från våra utgångspunkter kan känna
oss någorlunda trygga när det gäller
de uppgifter kommunerna kan komma
att ställas inför.

Departementschefen föreslår vidare
att den räntefria stående delen av förbättringslånen
skall förbehållas pensionärer.
I vår partimotion framhålles,
att denna förändring kommer att på ett
menligt sätt drabba ekonomiskt svaga
grupper, såsom handikappade och låg -

inkomsttagare, i vissa fall mycket
kännbart i deras situation. Dessa grupper
blir då hänvisade till bostadslån.

Även om kreditgivningen från statens
sida inte minskar, blir givetvis de ekonomiska
villkoren betydligt sämre för
de handikappade och andra låginkomsttagare,
som inte är pensionärer. Många
dylika låginkomsttagare med en beskattningsbar
inkomst under 4 000 kronor
har knappast möjlighet att förbättra
sin bostad efter genomförandet av
de av Kungl. Maj :t och utskottet föreslagna
ändringarna.

Förutom vissa handikappade kommer
åtskilliga småjordbrukare och äldre
jordbrukare, som inte kan storleksrationalisera
eller omskola sig till annan
sysselsättning, att bli tvungna att
bo i omoderna, tungarbetade och kanske
t. o. m. hälsovådliga bostäder fram
till pensionsåldern 67 år, när de så att
säga uppnått kvalifikationsåldern för
förmånliga bostadsförhållanden. Men
då har de kanske inte så många år kvar
att leva.

Jag kan, herr talman, tyvärr inte
undgå att tycka att Kungl. Maj:ts och
utskottets förslag innebär något av cynism
gentemot vissa handikappade och
andra låginkomstgrupper, som på detta
sätt ställs i en tvångssituation. Vi har
utan tvivel råd att vara lika generösa
som tidigare mot dessa människor.

■lag vill göra kammaren uppmärksam
på att i reservation nr 11 a av herr
Nils-Eric Gustafsson m. fl. innefattas
även reservation nr 11 b av fru Wallentheim
och herr Almgren.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de till statsutskottets utlåtande
nr 38 fogade reservationerna nr 1, 2, 3,
5, 6 b, 9, 11, 18, 20 a, 21 a, 22, 23 24 a
och 25.

I ett annat avseende kommer barnfamiljer
i låginkomstlägen på grund av
höjningen av basräntan på bostadslånen
att få en kännbar höjning av bostadskostnaderna.
Jag tror inte att det
förslag, som vi i en motion framfört

Torsdagen den 31 mars 19(>(> em.

Nr 15

och som syftar till att man skall avlyfta
höjningen av bostadskostnaderna pa
grund av de höjda basräntorna, behöver
betyda nägon fara för en balanserad
bostadsmarknad. Förslaget avser
nämligen endast människor i de allra
lägsta inkomstgrupperna.

Det är hus byggda år 1957 och senare,
som berörs av ändringen. För medellägenheten
varierar hyreshöjningen
mellan 250 och 375 kronor per år. Detta
är en kännbar utgiftsökning för
barnfamiljer i de lägsta inkomstklasserna.
Särskilt för ensamstående familjeförsörjare
torde den medföra stora
svårigheter. Denna inte önskvärda verkan
av avvecklingen av de generella
bostadssubventionerna bör enligt centerpartiets
mening i möjligaste mån
neutraliseras. På grund av den sociala
angelägenhetsgrad, som en avlyftning
av hyreshöjningen från de allra sämst
ställda barnfamiljerna har, anser vi det
nödvändigt att som ett provisorium föreslå
en viss höjning av familjebostadsbidragen
just för dessa.

Vi delar utskottsmajoritetens mening
att viss kritik med fog kan riktas mot
familjebostadsbidragen, vilkas syfte är
att möjliggöra för barnfamiljer att efterfråga
moderna och rymliga bostäder.
Vi vill också understryka att dessa
bidrag bör bli föremål för en snar
prövning. Denna får emellertid inte innebära
att kraven på en helhetsbehandling
av de olika komponenterna inom
familjepolitiken eftersattes. Bostadsfrågan
är en viktig del av helhetsbilden.

Familjebostadsbidragen erbjuder
emellertid en möjlighet att avlyfta hyreshöjningen
för de mest behövande på
ett sätt som inte är särskilt svårt att
administrera. Detta är en synnerligen
angelägen fråga. Den omständigheten
att vissa barnfamiljer med samma låga
inkomster bor i hus som inte får hyreshöjningar
anser vi inte vara ett skäl för
att avstå från denna från social synpunkt
så välmotiverade åtgärd. Någon
inkomstklyfta mellan dessa låginkomstgrupper
kan man knappast tala om.

111

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Utskottsmajoriteten anser inte att familjebostadsbidragen
är ett lämpligt instrument
att bereda ersättning åt familjer
som berörs av hyreshöjningarna.
Man kan dock knappast komma ifrån
att om man vill kompensera hyreshöjningarna,
står inte för dagen något
lämpligare instrument till förfogande.
I varje fall bar vi inte kunnat finna
någon bättre metod som ett provisorium
tills familjepolitiska kommittén,
såsom man får hoppas, framlägger ett
bättre förslag. Under utskottsbehandlingen
bar inte heller föreslagits någon
metod som är bättre. I annat fall skulle
jag mycket gärna ha anslutit mig till ett
sådant förslag.

Det är således fråga om huruvida
man vill kompensera de sämst ställda
barnfamiljerna för hyreshöjningen eller
inte. Centerpartiet och folkpartiet
önskar göra detta.

Vårt förslag innebär att de lägsta inkomsttagarna
hland barnfamiljerna —
de som nu erhåller extra förhöjt bidrag
— får i stort sett full kompensation för
hyreshöjningen genom att bidraget höjes
med 125 kronor per barn. I gruppen
förhöjt bidrag föreslås en höjning
med 75 kronor per barn. Dessutom föreslås
att ensamstående familjeförsörjare,
oavsett bidragsgrupp inom familjebidragssystemet,
skall erhålla 100
kronor per familjeenliet. En ensamstående
familjeförsörjare inom familjebostadsbidragssystemet
torde därmed erhålla
kompensation för hyreshöjningen.
Detta anser vi inom vårt parti vara
behövligt till dess att familjepolitiska
kommittén framlagt sitt förslag.

Jag ber, herr talman, att även få yrka
bifall till reservationerna 1 och 2 vid
statsutskottets utlåtande nr 39.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Med nära tjugotalet motioner
i enbart denna kammare och ett
utskottsutlåtande som åtföljs av 27 reservationer
förstår vi alla vilken stor
vikt samtliga partier tillmäter de bostadspolitiska
frågorna. Det är ingen

112

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nyhet; så har det varit alla tidigare år
då dessa spörsmål har debatterats.

Mängden av motioner och reservationer
borde mänskligt att döma leda fram
till en något så när hyfsad lösning av
problemen. Så är emellertid inte fallet.
Varje år tvingas vi konstatera att bostadsbristen
frodas som aldrig förr.
Boendekostnaderna ökar, och markoch
hyresspekulanterna vältrar sig som
vanligt vällustigt, inkasserande väldiga
spekulationsvinster.

Mot detta kan regeringen invända att
»vi har byggt så och så många bostäder.

Vi har medelst generella subventioner
trots allt hållit tillbaka byggnadskostnaderna
i nybebyggelsen, och vi har genom
bostadsrabatterna möjliggjort för
barnfamiljer med lägre inkomster att
bebo moderna lägenheter.» Viljan har
således varit god hos regeringen. Inget
parti vill väl förneka dess goda vilja till
lösningar av bostadsfrågan.

Varför kvarstår då problemen? Varför
ökar bostadsbristen i storstadsområdena
och de stora tätorterna? Varför
kan vi inte vända den besvärande kostnadsutvecklingen,
som snart gör det
omöjligt för vanligt folk att konkurrera
om det nya bostadsbeståndet?

Listan över frågor kan göras lång,
men jag tror inte att frågandet lönar sig
nämnvärt. Jag skall gärna erkänna att
en lösning av bostadsproblemen tillhör
de svåraste uppgifterna. Ja, jag tror att
problemen helt enkelt inte går att lösa
på de vägar som regeringen hittills så
envetet har prövat. En lösning kan, enligt
mitt sätt att se, endast ske genom
att man utarbetar och aktualiserar ett
socialistiskt program. Vi önskar gärna
att regeringen allvarligt överväger att
ta upp till prövning de anvisningar som
återfinns i arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Programmet är över 20 år
gammalt, men följande citat från s. 98
förtjänar regeringens uppmärksamhet:
»En stor svårighet i detta saneringsarbete
vållas genom bostadsbeståndets
splittring på flera ägare. Vore bostads -

beståndet i städernas inre saneringsmogna
delar i samhällets ägo, skulle
förnyelsen kunna försiggå på ett väsentligt
enklare och mera effektivt sätt.
Kostnaderna blir också större därför
att enskilda ägare — av vilka flera nyligen
köpt sina fastigheter — måste ersättas,
när samhället beordrar rivning
av äldre bebyggelser, som inte längre
motsvarar moderna stadsplanetekniska
krav, men som kan ha ett av spekulationen
uppdrivet högt kapitalvärde. Det
blir därför i längden nödvändigt, att
beståndet av privatägda hyreshus gradvis
överföres i samhällets ägo, och likaså,
att tomtmarken kommunaliseras
och lägges under tomträtt. Därmed
undvikes också, att framtida tomtvärdestegringar
ger anledning till oförtjänta
inkomster åt enskilda.»

Herr talman! .lag fortsätter med att
citera ett stycke på s. 100 i samma
program, för att friska upp minnet på
regeringen. Det handlar om åtgärder
för att motverka byggkostnaderna:
»För att begränsa höjningen i subventionskostnaden
och ytterligare möjliggöra
en allmän stegring i bostadsstandarden,
bör kostnaderna inom byggnadsproduktionen
och fastighetsförvaltningen
sänkas genom olika åtgärder. Sålunda
bör en låg räntenivå eftersträvas.
Detta bör ske dels inom ramen för den
allmänna räntepolitiken, dels genom
fullständigande och förenhetligande av
de nuvarande formerna för statlig högbelåning
för bostadsändamål. Bostadstillgången
bör hållas så riklig, att hyresstegringar
i redan befintliga fastigheter
härigenom motverkas.»

Regeringen får naturligtvis tycka och
tänka vad den vill om sitt gamla goda
27-punktsprogram, men nog är det konkret
och lättbegripligt skrivet. Nog anges
där klart och tydligt vilka perspektivlösningar
socialdemokratien förordade
för 20 år sedan. Gamla lösningar
på nya problem är inte alltid det sämsta.
I detta fall torde de alltjämt besitta
stor aktualitet.

Torsdagen den 31 mars 1900 em.

Nr 15

113

Regeringens dagsfärska rekommendationer
innehåller emellertid helt andra
lösningar. På s. 12 i statsutskottets
utlåtande nr 38 heter det: »1 propositionen
har framhållits att de friare avtalsförhållanden
på hyresmarknaden
och de ändrade villkor för bostadsbyggandets
finansiering, som väntas bli ett
resultat av pågående utredningsarbete,
kan beräknas leda till att bostadskostnaderna,
åtminstone inom vissa delar
av bostadsbeståndet, stiger förhållandevis
mera än levnadskostnaderna i allmänhet.
En dylik utveckling kan antas
medföra dels att rörligheten på bostadsmarknaden
ökar, dels att bostadsefterfrågan
dämpas när det gäller såväl bostadsutrymme
som utrustning.»

Vad betyder det omsatt i begripligt
talspråk? Ja, det kan väl bara betyda
att vi inom kort skall få en sådan finansiering
av bostadsbyggandet, att bostadsefterfrågan
dämpas när det gäller
såväl utrymme som utrustning. Vi skall
få en ökad rörlighet på bostadsmarknaden;
plånboken skall alltså på nytt bli
mätare på folks bostadsstandard. Vi
skall minska på vårt bostadsutrymme,
vi skall avstå från modern utrustning
och vi skall på grund av ökade hyror
tvingas flytta från de lägenheter vi redan
bebor till andra, mindre trivsamma
lägenheter. De gamla 1-oktoberflyttningarna
skall återinföras, men nu
kommer de att gå i motsatt riktning.

Medan vi väntar på regeringens samlade
mark- och bostadspolitiska program,
serverar regeringen en liten förrätt,
som i sig innebär hyreshöjningar
för cirka 600 000 människor med mellan
8 och 17 procent.

.lag tillåter mig att fråga inrikesminister
Rune Johansson: Är detta socialdemokratiska
valparoller inför höstens
landstings- och kommunalval? Om
det är så kan verkligen högerpartiet
och herr Bohman känna sig mer än
nöjda. Högerpartiet hävdar som bekant,
att grundprincipen bör vara att de boende
skall betala vad deras bostäder nu

Främjande av bostadsförsörjningen in. ni.

kostar på marknaden, och därvidlag
har man fått instämmanden av utskottets
socialdemokrater.

Är detta en riktig grundprincip?

I åratal har man låtit enskilda markspekulanter
trissa upp markpriserna
till i vissa fall det sjudubbla, man har
tillåtit monopolpriser på byggnadsmaterial
och man har låtit arkitekter och
konsulter förtjäna i vissa fall upp till
601) 000 kronor per år på sin verksamhet.
Kan det då vara riktigt att påstå
att folk nu skall betala sin bostad, räknat
efter priser och kostnader som drivits
upp genom en våldsam kapitalistisk
spekulation?

Detta säger man också i samma ögonblick
som det enligt uppgift pågår ytterst
besvärliga avtalsförhandlingar
mellan arbetare och arbetsgivare, i vilka
det stora problemet är hur de stora
låglönegrupperna skall kunna få några
kronors löneförhöjning, så att de
klarar de viktigaste utgifterna.

Nej, herr inrikesminister, detta är nog
ingen god bostadspolitik. Jag måste till
och med ifrågasätta om det är socialdemokratisk
politik. I varje fall har jag
för mig att många socialdemokratiska
väljare kommer att få svårt att förstå
den bostadspolitik som regeringen nu
signalerar.

I regeringens budgetförslag aviseras
eu ny livreslagstiftning och avskaffande
av hyresregleringslagen. I budgetförslaget
heter det: »Riktpunkten för reformen
är att förena principiell avtalsfrihet
på hyresmarknaden — varigenom
en bättre hyresstruktur i det befintliga
bostadsbeståndet skall kunna
åstadkommas — med ett effektivt besittningsskydd
för de boende samt möjligheter
till ingripande mot oskälig hyressiittning.
»

Det skulle, herr inrikesminister, i
detta sammanhang vara intressant att
veta, vad regeringen menar med oskälig
liyressättning eller oskälig hyreshöjning.
Genom att höja basräntorna för
hus byggda 1957 och senare inträffar

114

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1960 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. in.

som bekant hyreshöjningar i visst bostadsbestånd
på ända upp till 17 procent.
Är det skäligt? Det som redan
sagts från regeringens sida är oroande
för bostadskonsumenterna, och det skulle
inte vara ur vägen, om inrikesministern
lättade något på förlåten kring sitt
nya mark- och bostadspolitiska program.

1 detta sammanhang bör erinras om
att de fastigheter som omfattas av hyresregleringslagen
representerar ett
mindretal lägenheter. Hyresgästernas
riksförbund lämnar i sin skrift »Konsumentkrav
på bostadsmarknaden» följande
statistik:

»Om man delar upp lägenhetsbeståndet
på ägarekategorier erhåller man ungefär
följande bild: ägarelägenheter

43 %, hyreslägenheter i privata hyreshus
33 %, lägenheter i fastigheter tillhörande
allmänna samt kooperativa och
allmännyttiga företag 24 %».

Siffrorna varierar naturligtvis från
plats till plats; i storstäderna är ju antalet
egnahem betydligt lägre än ute på
landsbygden. De hyresreglerade lägenheterna
är emellertid helt att finna
hland de 33 procent av beståndet som
utgörs av privata hyreslägenheter.

70 procent av bostadsbeståndet förblir
sålunda kostnadsstyrt och icke
marknadsstyrt. Hyresregleringslagens
slopande skulle alltså icke påverka mer
än en tredjedel av bostadsbeståndet.

.lag har, herr talman, försökt peka på
några mycket oroande signaler som
regeringen hissat beträffande den kommande
bostadspolitiken. Jag anser det
riktigt att i dagens bostadspolitiska de- i
batt ställa dessa frågor i förgrunden.
Bostadskonsumenterna bör inte få över- i
rumplas, utan förberedas på vad som i
komma kan, och det borde också rege- ]
ringen vara intresserad av om den hade i
det danska valet i tankarna. <

Mot den bakgrunden anser vi kom- 1
munister det viktigt att påskynda arbe- ;
tet med att säkerställa kommunernas 1
behov av mark för bostadsändamål, och i

vi finner det angeläget att marken genom
tomträtt eller på annat sätt kommer
i kommunernas ägo. Vidare föreslår
vi att markspekulationen äntligen
förhindras, att bostadsproduktionen får
eu sådan omfattning och inriktning att
bostadsbristen och trångboddheten
övervinns, att åtgärder vidtas för att
industrialisera och rationalisera bostadsproduktionen
så att bostadskonsumenterna
får möjlighet att erhålla bostäder
till rimliga kostnader; vidare att
bostadsproduktionens finansiering sker
över bostadslånefonder till en låg och
fast ränta, att en obligatorisk och rättvist
fungerande bostadsförmedlingsverksamhet
införs på alla orter där detta
är påkallat.

Alla erkänner att läget på bostadsmarknaden
alltjämt är mycket besvärande.
Den bristande balansen i utrikeshandeln
måste därför avhjälpas på
annat sätt än genom ett stagnerat bostadsbyggande.
Vårt förslag innebär att
medelsramen för bostadsbyggandet med
statliga lån uppräknas till 92 000 lägenheter
för innevarande år. Vi anser att
detta förslag är fullt realistiskt. En mer
långsiktig planering, stimulansåtgärder
i fråga om industriellt byggande samt
en långsiktig och mer fast kredit- och
kreditivplanering bör kunna utgöra
grundvalen för den ökning av bostadsbyggandet
som vi föreslår. Detta och
andra beramade åtgärder bör också göra
det möjligt att överskrida siffran
100 000 nybyggda lägenheter under de
närmaste åren.

Som ett led i strävandena att sänka
byggmaterialpriserna liksom byggnadskostnaderna
över huvud föreslår vi på
nytt upprättande av samhälleligt ägda
byggmaterialfabriker. Det statliga köpet
av Durox var ett steg i rätt riktning,
men måste följas av flera mer
omfattande åtgärder. Vi bör vidare få
till stånd ett samhällsägt byggföretag
av sådan storlek och kapacitet att en
verklig konkurrens med de stora företagen
kan åstadkommas. Ett sådant

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Nr 15

115

byggföretag borde ha till uppgift att
gå i bräschen för industriellt storbygge.
Industriellt byggande måste främjas. Vi
accepterar inrikesministerns förslag
om att finansiellt stödja elementfabrikation
— insatserna bör emellertid framför
allt komma samhällsägda liksom
fackliga kooperativa företag till del.

.lag skall sluta nu, herr talman —
det är flera från mitt parti som kommer
att tala om olika ting. Jag yrkar
bifall till motionerna 130 i första kammaren
och 176 i andra kammaren samt
reservationerna 0 b och 11 b.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Sällan har jag så starkt
önskat att jag — liksom de tidigare ärade
talarna tydligen haft —- skulle ha
haft ett utformat manuskript att följa
nu när timmen är så sen och intresset
för det engelska valet, som tydligen enligt
mitt sätt att se går bra, är så stort.
Men jag skall ändå söka arbeta mig
igenom de anföranden som hållits och
försöka hitta någonting som har, om
inte avvikit från så i varje fall inte varit
så allmänt förekommande i de tidigare
bostadsdebatterna.

Låt mig säga — och då med speciell
adress till herr Nilsson i Gävle —- att
det i flera sammanhang har annonserats
att det skall komma, så som det
heter numera, ett paket även på det
bostadspolitiska området.

Jag är inte själv med om att tillverka
innehållet och vet därför inte vad som
kommer att finnas i detta paket. De
utredningar som skall servera materialet
har ännu inte lämnat sina betänkanden,
så att man har kunnat få något
sakmaterial som underlag för bedömningen.
I pressen har förekommit en
hel del reflexioner i ämnet, som i varje
fall jag har uppfattat som rätt välorienterade,
och de kan måhända ge en
aning om vad som så småningom kommer
att läggas in i det paket som skall
serveras under detta år. Men i avvaktan
på utredningarnas resultat bör man kan -

Friiinjande av bostadsförsörjningen m. in.

ske inte rota för mycket i det som ännu
inte finns.

1 statsverkspropositionen har gjorts
vissa annonseringar, och jag vill klart
markera att statsutskottet inte in blanco
liar godtagit vad Kungl. Maj:t förmodat
kan bli följden av vad som skall komma.
Vi förbehåller oss rätten att pröva de
förslag som framdeles kan serveras och
vilkas faktiska innehåll vi ännu inte
känner.

Som en rent personlig reflexion vill
jag säga att vi socialdemokrater förväntar
— i varje fall är det min ambition,
men jag tror att även mina partivänner
har den ambitionen; jag har
aldrig kunnat konstatera något annat —
att det skall föras en konsumentvänlig
bostadspolitik. En sådan politik är inte
alltid en röstfriande politik. I första
hand bör man naturligtvis se till att
man för en saklig politik, och kan man
få människor att stödja en sådan politik,
får man vara glad. Man skall inte först
ta sikte på möjligheten att erhålla röster
och därefter fastställa vad man bör göra.
Jag tycker att det är en styrka hos
oss socialdemokrater att vi brukar göra
våra bedömningar i motsatt ordning.

Herr Nilsson i Gävle tog upp frågan
om de höjningar av hyrorna, som blir
en följd av de konkreta förslag som i
år föreligger. Om man säger att hyrorna
höjs med 17 procent, vilket det mest talas
om, så är detta, såsom framgår av
statsverkspropositionens beräkningar,
en vilseledande siffra. Man kan göra
andra beräkningar, men statsverkspropositionens
är byggda på det material
som brukar användas i sådana här sammanhang.
Visst finns det hyresgäster
som kommer att få en 17-procentig hyresstegring,
men vad beräknas då denna
hyresstegring på, vad blir den i kronor
och ören räknat och hur stor är hyran
för dessa lägenheter i dag? Det är sådant
man skall titta på och inte bara
stirra sig blind på dessa 17 procent för
en årgång av hus.

Om herr Nilsson i Gävle ser efter i

116

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

statsverkspropositionen, finner han på
sidan 85, bilaga 13 rörande inrikesdepartementet,
att årgångarna före 1957,
d. v. s. hus som är uppförda tidigare
men som kan anses ha samma standard,
har en högre hyra än de hus som tillhör
årgång 1957 och de som uppförts senare.
De ändringar i räntevillkoren som
är föreslagna innebär såsom framgår av
sid. 86 i bilagan en viss utjämning av
hyresnivåerna för dessa årgångar.

Vi bör emellertid inte blunda för att
de statliga subventionerna i dagens produktion
innebär en räntesubvention,
som kan röra sig om 15—25 kronor per
kvadratmeter lägenhetsyta. Det är alltså
rätt väsentliga belopp som tillskjutes
vilket också framgår av tabellen. I denna
kan man också studera det siffermaterial
som gäller för de årgångar, vilka
alltjämt kommer i åtnjutande av räntegarantien.

Jag tror därför inte att de sociala
skadeverkningar, som det i detta sammanhang
talats så mycket om, kommer
att bli av den omfattning som man lätt
föreställer sig när man läser om det hela
rubrikmässigt i tidningarna.

Herr Nilsson i Tvärålund slutade sitt
anförande med att tala om familjebostadsbidragen.
Anledningen till att statsutskottets
majoritet inte velat vara med
om att förändra familjebostadsbidragen
är inte obekant för herr Nilsson i Tvärålund.
Han vet ju att en höjning av
familjebostadsbidragen kan komma att
tillföra en del som inte får högre boendekostnader
högre bidrag, medan en
del som får högre boendekostnader inte
kan tillgodogöra sig familjebostadsbidragen.
Detta är effekter som gör det
till en mycket dålig metod att kompensera
höjda boendekostnader med familjebostadsbidrag.
Frågan är också om
sådana kostnader alltid skall kompenseras.
Det har skett förändringar i inkomstutveckling
o. s. v. som gör att
man kanske inte bör höja bidragen vid
alla förändringar av ränteeftergifterna.

Statsutskottets majoritet, där högern

och socialdemokraterna intagit samma
position, har gjort en mycket bestämd
skrivning om det angelägna i att familjepolitiska
kommittén snabbt lägger
fram sitt förslag, så att man får en annan
form av stöd åt barnfamiljerna
som ger dem möjligheter att efterfråga
en bra bostad. Det mycket dåliga system,
som familjebostadsbidraget i dag
utgör, var kanske godtagbart till en
början, men det bar under årens lopp
blivit allt sämre och osmidigare att
tillämpa, med hänsyn till den funktion
det var avsett att fylla. Men om den saken
har vi haft så många diskussioner
tidigare, att det är onödigt att nu ta
upp tiden med det.

I fråga om bostadsförbättringslånen
sker en ändring i år. Jag vill till herr
Nilsson i Tvärålund säga att genomförandet
av denna ändring inte innebor
någon cynism. Jag tror inte heller
att herr Nilsson i Tvärålund innerst
inne menar att de andra ledamöterna i
statsutskottet är cyniska gentemot fattigt
folk som vill ha bostadsförbättringsIån.
Denna låneform infördes i en bostadspolitisk
situation, där det tillämpades
helt andra regler än i dag. Jag
skall inte redogöra för alla dessa regler,
men som bekant lämnades endast
bostadslån när ett hus skulle byggas om
väsentligt. Bostadsförbättringslånen var
emellertid den enda låneform som då
stod till förfogande för dem som ville
göra smärre förbättringar. Nu föreslås
en sådan ändring av bostadslånen, att
de även kan användas för s. k. förbättringar.

Familjebostadsbidragen gällde då för
hus uppförda t. o. m. år 1942. Förbättringslånen
var ett sätt att hjälpa människor
i gamla bus ute på landsbygden
att få en hygglig bostad till ett hyggligt
pris. Nu kan man, även om man gör
förbättringar av huset, erhålla familjebostadsbidrag.
Detta är en annan förändring
av bilden.

Även en rad andra saker gör att bostadsförbättringslånet
är en antikverad

Torsdagen den 31 mars 1900 em.

Nr 15

117

laneform som inte passar in i det bostadspolitiska
system som finns i dag.
Dessutom bör tilläggas att när statsutskottet
behandlade frågan meddelade
Ad som vår åsikt och uttryckte den på
det sättet att Kungl. Maj :t har att lyda
— ja, det får man ju inte säga, men att
Kungl. Maj:t bör handla så, att amorteringstiden
för det gemensamma lånebeloppet
kan förlängas, varigenom de faktiska
kapitalkostnaderna inte behöver
bli mycket annorlunda än för närvarande.
Bostadsförbättringslånet har ju bestått
av dels en ränte- och amorteringsfri
del och dels en amorteringsbelagd
del. Om beloppen är små och amorteringstiden
kort, kan man låta den glida
ut till samma amorteringstid som gäller
för bostadslånen. Den kapitalkostnad,
som då uppkommer, verkar inte besvärande
på det sätt som tycktes framgå
av herr Nilssons i Tvärålund resonemang.

Både i kammaren och annorstädes
har vi ju haft småhusdebatter, och jag
vet att det är omöjligt för mig att räkna
med att herr Nilsson i Tvärålund och
jag skulle komma överens om en gemensam
värdering av hur mycket småhus
som skall byggas i det här landet
eller vad man ska bygga.

När herr Nilsson i Tvärålund citerar
utskottsutlåtandet och säger att vi inte
vill gynna småhusen blandar han ihop
olika frågor. Jag vet inte om denna sammanblandning
var avsiktlig. På sid. 12
i utskottsutlåtandet: »Det synes då också
följdriktigt att statsmakterna bestämmer
hur stor del av de samlade byggresurserna
som bör anslås till bostadsproduktionen.
Tanken att en viss hustyp
skall ha företräde vid användningen
av resurserna kan utskottet inte godta
.....» Jag anser det angeläget att

påpeka att utskottet säger detta i anledning
av ett motionsyrkande, vari
krävs att småhusen skall få byggas utanför
den ram som riksdagen har fastställt.
I diskussionen om småhusen har
levt kvar en föreställning om att det

Främjande av bostadsförsörjningen in. in.

funnits en tid då småhusen fick byggas
oavsett den ram som gällde för bostadsproduktionen.
Så har inte varit förhållandet
och vi har avstyrkt motionsyrkandet
med det skäl som anges i den
första meningen som jag citerade.

Inom ramen för bostadsproduktionen
är småhusbyggandet fritt. Det har inte
på många år förekommit någon kvotering,
där staten har sagt att högst så
och så många småhus får byggas, utan
de kommunala bygginitiativen har fått
slå igenom och den privata byggviljan
och intresset för småhusen har fått ta
sig det uttryck som Ararit betingat av
omständigheterna. Men det kan väl inte
\rara herr Nilssons i Tvärålund mening
att det skall få byggas hur många .småhus
som helst, oavsett den belastning
detta kan medföra för den samhällsekonomiska
balansen?

Herr Bohman talar så väl att det är
svårt att hitta blottorna medan han talar.
Men läser man reservationen är
det lättare, ty då har man mera tid på
sig.

Om herr Bohman i årets bostadsproposition
tycker sig finna tankegångar
som stämmer med vad högern har verkat
för i alla år, anser jag att detta inte
är en riktigt värdering. Högern har velat
genomföra friare hyressättning och
ta bort subventionerna i så gott som
alla år. Detta har inte vi socialdemokrater
önskat. Vi har infört subventionerna
vid en viss tidpunkt då vi tyckt att de
varit bra. Vi har ändrat dem efter hand
som samhällsutvecklingen har ändrats,
och i dagens samhälle och inför framtidens
utveckling bedömer vi det som
möjligt att genomföra ytterligare ändringar.
Vi har inte varit låsta i våra
positioner. Ibland har det klagats på
att ändringar kommit alltför ofta. Men
högern har tydligen alltid haft samma
mening och bedömt samhället som oföränderligt.
För vår del har vi anpassat
våra värderingar och synpunkter i fråga
om bostadspolitiken till samhällets
utveckling, till människornas betal -

118

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ningsförmåga, till våra allmänna resurser
o. s. v. Det är anledningen till att
vi i dag kan ha synpunkter som högern
tycker sig ha hävdat tidigare. Det är
emellertid felaktigt, ty högern hävdade
dem i ett annat tillstånd än det vari vi
hävdar dem.

Det är nog omöjligt, herr Bohman, att
tänka sig att vi »över partigränserna»,
som herr Bohman sade, skulle kunna
träffa en överenskommelse i bostadsfrågan.
En sådan tanke är inte realistisk.
Jag kan aldrig föreställa mig att
herr Bohman och jag, hur lätt vi än har
att umgås med varandra och hur angenämnt
det än kan vara att umgås med
herr Bohman, skall kunna komma överens
i fråga om bostadspolitiken. Med
många andra kanske vi på vårt håll kan
komma överens, men knappast med
herr Bohman. Herr Bohman har en lika
stark tilltro till penningpåsen som till
tronen och altaret. För vår del har vi
svårt att tro att affärsbankerna skall
kunna föra bostadspolitik som samhället
är betjänt av, och det är ju detta herr
Bohman anser.

Man litar på att affärsbankerna skall
kunna styra det hela så, att det byggs
rätt hus med rätt utformning på rätt
ställe i rätta ögonblicket. Affärsbankerna
skall genom ett kreditgarantisystem,
som innebär att affärsbankerna tar en
viss risk och därför också skall ha styrningsmöjligheter,
kunna sköta detta
som samhället nu lägger sig i.

Det finns förmodligen inte några möjligheter
att komma överens på den
punkten. Man har nämligen tidigare erfarenheter
av en kommersiell bedömning
av bostadsbyggandet. Tidigare
fanns det verkligen, herr Bohman, en
lånearkitektur. Vi skulle kunna vandra
i min hemstad och få se en gruvlig
lånearkitektur, som utgör en följd av
en kommersiell värdering av bostadsbyggandet:
torftiga, fattiga, bedrövliga
stadsdelar, standardiserade till det
odrägliga, landshövdingshus som såldes
per löpmeter, så standardiserade var de.

Sedan finns det också stadsdelar med
helt annan utformning, också kommersiellt
värderat, där folk som hade möjlighet
att betala kunde bygga snygga
hus.

Nej, den lånearkitektur som blir en
följd av en affärsmässig bedömning av
bostadspolitiken betackar jag mig för.

Herr Bohman upprepar vad som i reservationen
säges om faran med de 10 000
lägenheter som skall stå till förfogande
i fem år framåt för industriellt bygge,
som det heter — vad som menas med
industriellt bygge är mycket svårt att
veta, men det kanske man så småningom
skall kunnna komma överens om. Det
är synd att inte Byggnadsindustriförbundets
tidning, organet för entreprenörerna
i detta land, litet tidigare publicerade
den mening i denna fråga som
tidningen nu har givit till känna. Tidningen
hade i ett första skede precis
samma värdering, som herr Bohman talar
för och som högerns reservation givit
uttryck för, men i det sista numret
kan man läsa en positiv inställning och
ett förtroende för denna form av byggande.
lag vill citera en bit i tidningens
ledare där det talas just om dessa 10 000
lägenheter: »Detta är att notera med
tillfredsställelse, även om det förefaller
vara ett väl försiktigt utspel mot förbättring
rörande möjligheterna till långsiktig
planering.» Detta är konklusionen
av tidningens helt positiva och tydligen
mycket trygga tilltro till att denna
form skall betyda någonting även för de
enskilda byggmästarna i detta land.
Skräcken för att det skall vara fråga
om någonting, som skall styras över till
vissa kategorier byggherrar, har av skäl
som jag inte känner till försvunnit.

Det var som sagt synd att denna ledare
inte kom tidigare. I så fall kanske
vi hade sluppit det här inslaget i årets
bostadsdebatt.

Vidare talar herr Bohman om ett formellt
igångsättande av bostadsbyggande,
och det gjorde herr Gustafsson i Skellefteå
också. Jag skulle till det bara vilja

Torsdagen den 31 mars 19(i(i em.

Nr 15

119

säga alt det är egendomliga ord man
finner i årets reservationer på denna
punkt. Först och friimst kanske jag
emellertid med anledning av herr Gustafssons
i Skellefteå funderingar, om
vi i statsutskottet menar allvar med vad
vi har sagt angående de 92 000 lägenheterna,
skall svara att vi gör detta. Vadsom
står där är klart. Vi har beskrivit förra
årets igångsättning och sagt att programmet
överskridits med 4 000 lägenheter,
men med hänsyn till de förkortade
byggtiderna blev det egentligen
bara ett överskridande med 2 000 lägenheter.
För att klara ut det hela för herr
Gustafsson i Skellefteå kan jag också
säga att vi trots detta anser att 92 000
lägenheter bör kunna byggas detta år.

Vad inrikesministern vill säga på den
punkten får han göra själv. Jag har inte
anledning att föregripa honom, även om
jag känner till hans värderingar.

Sedan skulle jag vilja vända mig mot
det egendomliga uttalandet om ett formellt
igångsättande. Man talar om lägenheter
på papperet o. s. v. Det måste innebära
att herrarna tror att kommunerna
falskdeklarerar. De måste ju ha gjort
detta, om de har uppgivit att byggandet
av lägenheter igångsatts när så inte har
skett. Mig veterligt har det inte skett någon
förändring beträffande kommunernas
hederlighet i december månad 1965,
ty det måste ha ägt rum då. Tidigare har
man inte hört detta tal om formell igångsättning
eller igångsättning på papperet.
Statistiken bygger på uppgifter som
kommunerna inlämnat till myndigheterna
i Stockholm, vilka bygger på klart
beskrivna bestämmelser vad igångsättning
av ett bostadsbygge innebär. Sådana
uppgifter inkommer varje år.

1965 försenades igångsättningen och
året har varit trist från planeringssynpunkt,
vilket jag i högsta grad beklagar.
När vi debatterade frågan i början
av året hade jag turen att gissa rätt. Jag
misstänkte nämligen att detta skulle
kunna hända under 1965. Genom kreditrestriktioner
försköts också igångsättan -

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

det på ett sätt, som var ogynnsamt för
detta års produktion, vilket givetvis
också kommer att inverka på 1966 års
igångsättning, men kanske inte i den
omfattning som man först trodde.

Det skulle emellertid vara intressant
att veta vad herr Gustafsson i Skellefteå,
som i sitt anförande mycket uppehöll
sig vid saken, egentligen menade med
att igångsättningen inte var någon igångsättning.
Jag har verkligen inte kunnat
upptäcka, att det skett någon ändring
i fråga om reglerna eller moralen i det
sammanhanget.

Jag tror att möjligheterna att realisera
årets program är rätt goda. Jag säger
detta trots att man inte skall ge uttryck
för optimism härvidlag, eftersom det
inte är opportunt att göra så. Tvärtom
skall man ju tala om de svårigheter som
finns. De planer, som myndigheterna
lagt upp för 1966, har redovisats inför
statsutskottet, det sammansatta utskottet
och bankoutskottet. Enligt planerna
skall man under det första kvartalet påbörja
10 000 lägenheter, under vart och
ett av andra och tredje kvartalen 31 000
lägenheter och under det sista kvartalet
20 000 lägenheter. Under januari i år
1966 har det startats 4 058 lägenheter
och under februari 2 908, d. v. s. 7 000
lägenheter så när som på 34. Med 3 000
i mars blir årets plan för första kvartalet
uppfylld. Detta kvartal är dock,
med hänsyn till den rådande bilden av
bostadsproduktionen, kanske det kvartal
då man skulle ha svårast att hålla de
uppgjorda planerna. Jag hyser alltså
tilltro och förtröstan inför framtiden
då det gäller detta område.

Herr talman! Med detta har jag försökt
att, inom som jag hoppas rimlig
tid, anföra några synpunkter som för
inånga kan utgöra skäl att rösta för utskottets
hemställan.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan
på alla punkter.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

120

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1900 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Bergman ansåg att
familjebostadsbidragen inte alls kan användas
för att lyfta av hyreshöjningen
för de allra sämst ställda barnfamiljerna.
En nackdel var att vissa som
inte får hyreshöjningar skulle få del
av höjningen av familjebostadsbidragen.
Herr Bergman ifrågasatte vidare, om de
allra sämst ställda över huvud taget
skulle få ett bostadsstöd.

Vi menar att familjer med verkligt
låga inkomster hör till dem som i
första hand bör få ett familjestöd, och
detta gäller inte minst de ensamstående
föräldrarna, exempelvis unga flickor
som oftast har mycket svårt att skaffa en
god bostad. Vill man subventionera bort
hyreshöjningen för de allra sämst ställda
tror jag att både herr Bergman och
jag är eniga om att det för närvarande
inte finns något annat och bättre instrument
än familjebostadsbidragen. Det
framkom inte något bättre instrument
vid utskottsbehandlingen, och inte heller
herr Bergman anser att det för närvarande
finns någon bättre metod om
man, som jag nyss sade, vill avlyfta
hyreshöjningen för familjer med de
lägsta inkomsterna.

Vad bostadsförbättringslånen angår
kommer vi inte ifrån att handikappade
och vissa låginkomsttagare — som inte
är pensionärer, inte har förtidspension
eller annan pension — får det sämre.
Det understrykes också i herr Almgrens
motion och reservation. Många av dessa
människor befinner sig i samma situation
som pensionärerna, och för pensionärerna
skall ju den amorteringsfria
delen av bostadsförbättringslånen finnas
kvar. Jag tycker det är litet märkligt
att det inte skulle passa att ha kvar
denna konstruktion i vårt bostadslåneoch
bidragssystem också för personer
som i verkligheten är likställda med
pensionärerna. Den lägre kapitalkostnad
man får genom en längre amorteringstid
verkar ju inte för människor

soin inte får låna. Och som jag sade i
mitt tidigare anförande kan vi utgå ifrån
att många människor inte kan få dessa
lån. De drabbas av denna ändring.

Vad småhusbyggandet beträffar skall
vi väl inte gräla så mycket om det. Jag
tror nog att det finns god vilja på alla
håll att öka småhusbyggandet, även om
den viljan är litet olika accentuerad i
olika partier. Men jag måste ändå ställa
frågan till herr Bergman, i anledning
av utskottets skrivning på sidan 12, om
det verkligen är så att småhusen får utvecklas
fritt inom den fastställda ramen? -

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall gärna erkänna
att jag var tveksam när jag begärde
ordet för att replikera herr Bergman.
Ty hur mycket herr Bergman och jag
än resonerar, lär vi ändå inte kunna
mötas. Det är obestridligt. Vi bedömer
bostadspolitiken och förhållandena på
bostadsområdet från helt skilda utgångspunkter.
Det är två helt olika
ideologiska system som står emot varandra.

Men till min glädje kan jag nu till
stöd för mina synpunkter åberopa långtidsutredningen,
som har utdömt den
nuvarande bostadspolitiken och krävt
en omprövning av densamma. Och bakom
långtidsutredningens betänkande
ligger ju ändå inga politiska motiv. Det
är en av fackmän gjorde bedömning.

Att man nu börjar närma sig vår
ståndpunkt beror inte på att vi har varit
bättre spåmän än andra, utan orsaken
är helt enkelt att det marknadshushållningssystem,
som gäller på alla
andra sektorer av näringslivet och i
samhällslivet, visat sig vara nödvändigt
även på bostadsområdet. Sanningen
kommer ändå fram så småningom,
herr Bergman! Även om det tar tid för
somliga att förstå vad som händer, så
börjar ändå allt fler att begripa det.
Och jag hoppas att herr Bergman i fort -

Torsdagen den .31 mars 1066 em.

Nr 15

121

sättningen inte skall vara fullt sä senfärdig
som han varit tidigare.

Sedan talade herr Bergman också om
penningpåsen, tronen och altaret. Jag
vet inte vad de sakerna hade med den
här frågan att göra. Men så mycket
kan jag säga, att om penningpåsen har
något med bostadsfrågan att göra, så
har den just under det tillämpade systemet
firat triumfer. Aldrig någonsin
har väl de stinna plånböckerna spelat
så stor roll när det gällt att tillgodose
önskemål och skaffa bostäder som just
under det system vi har haft. Och det
är ett skäl för mig att jag vill ha bort
det. Den rättslöshet som nu förekommer
på bostadsområdet skall vi inte
ha i ett rättssamhälle av den typ vi alla
eftersträvar.

De torftiga, bedrövliga och fattiga
stadsdelarna i Göteborg och på andra
håll tillhör också, det är vi väl medvetna
om, en epok, som vi alla vill
ersätta med något helt nytt — och där
har vi ju kommit ett gott stycke på väg.
Men det system som då fanns kan inte
på något sätt åberopas som något argument
mot det fria konsumtionsval som
jag anser vara nödvändigt. Förhållandena
måste bedömas ur varje epoks synvinkel.
Hur såg bilarna på den tiden
ut jämfört med nu? Hur såg det ut inom
varudistributionen? Vi befann oss
då i ett helt annat samhälle. Varför
åberopar inte herr Bergman allt annat
tokigt och eländigt som fanns på
den tiden? Varför plocka fram bara
bostäderna? Utvecklingen har väl ändå
gått framåt, och det är dagens problem
vi skall lösa.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Låt mig inledningsvis
med tillfredsställelse konstatera att det
finns betydelsefulla förändringar i regeringspropositionen
i fråga om bostadsbyggnadsverksamlieten
för det
kommande året. Det är främst de förlängda
tidsintervallerna som kan hälsas
som en väsentlig förbättring. Tre -

Främjande a\ bostadsförsörjningen m. m.

och femårsperioder är vad bostadsbyggandet
behöver för bättre planering,
bättre planläggning och säkerligen
även för ett förbilligande av byggnationen.
Tekniken och rationaliseringen
kan gå hand i hand vid en mera utdragen
flerårsplanering. Säkerställandet
av krediten på ett tidigt stadium
kommer att avlyfta många bekymmer
från bostadsplanerarna och byggmästarna
och bidraga till en effektivare
upphandlingspolitik och en jämnare
produktion. Det är viktigt att man pressar
ned kostnaderna på alla områden,
och det är en nåd att stilla bedja om
att byggnationen snarast kan komma i
åtnjutande av betydligt lägre räntor.

Det har den senaste tiden ivrigt diskuterats
varför hyresläget pressats uppåt,
men förklaringarna är ganska skiftande.
Det är inte bara byggnadskostnadsstegringarna
som bidragit till detta
utan också de betydande kommunala
taxehöjningar som skett på alla områden.
Inte minst vatten- och avloppstaxor
samt kommunala bestämmelser
om garage och biluppställningsplatser
har kraftigt påverkat hyrorna. Skatten
på brännoljan och skyddsrumskostnaderna
är också faktorer som måste tagas
med i bilden.

Det är därför med bekymmer som
man på hyresgästhåll ser på den nu
föreslagna, alltför kraftiga och snabba
avvecklingen av de generella räntesubventionerna
i fastigheter byggda
1957 och senare. Här kommer subventionernas
avveckling att få till resultat
att hyrorna stiger för en årgång med
17 och till 8 å 9 procent för olika årgångar.
Det innebär starka påfrestningar
för inånga hyresgäster.

En lugnare avvecklingstakt hade varit
önskvärd, såsom jag påtalade i denna
kammare vid avvecklingen för tvä
år sedan, gällande tidigare fastighetsårgångar.
Bäst hade varit om man hade
väntat med denna avveckling tills nu
pågående bostads- och liyresmarknadsutredningar
blivit färdiga och man kun -

122

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1960 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nät överblicka hela fältet. Parallellt med
avvecklingen borde nämligen också speciella
familjepolitiska åtgärder ha vidtagits
i avsikt att framför allt stärka
barnfamiljernas och pensionärernas
ekonomiska möjligheter att hetala de
ökade hyrorna.

De borgerliga partierna går in för
en ytterligare försämring av hyresprisläget.
På center- och folkpartihåll vill
man höja räntorna retroaktivt från den
1 januari 1966, vilket skulle betyda en
hyresskuld för hyresgästerna. Högern
går ännu längre; man vill helt slopa
de generella subventionerna och minska
bostadsstödet med 135 miljoner kronor
under innevarande budgetår. Del
betyder hyreshöjningar på 25—30 procent,
i många familjer nära nog en
katastrof för ekonomien.

Låt mig göra ett citat ur högermotionen:
»Särskilt bör uppmärksammas den
ökade efterfrågan på bostäder som blir
en följd av att hyrorna hålls under det
marknadsbetingade priset.» Enligt motionen
är det av stabiliseringspolitiska
skäl angeläget att bostadsmarknadens
finansiering underlättas genom återgång
till, som man säger, normala hyror.
Låt mig bara ställa en fråga i sammanhanget.
Hur skall man möjliggöra för
en del hyresgäster med små inkomster
att få en människovärdig modern bostad
utan något som helst statligt stöd?

En stickprovsundersökning, som vi
nyligen gjort på bostadsförmedlingen
i Malmö, visar att mellan 22 och 23 procent
av de bostadssökande har årsinkomster
på sammanlagt cirka 15 000
kronor. Det gäller inte pensionärer och
barnfamiljer — grupper som inte finns
med i denna statistik och som har särskilda
statliga och kommunala bostadstillägg.
Det är låglöneinkomsttagare
utanför dessa kategorier som nu genom
betydligt höjda hyror kommer att förlora
de ekonomiska möjligheterna att
komma över en modern bostad.

De hyreshöjningar som nu kan komma
till stånd genom ett riksdagsbeslut

och eu justering av basräntorna drabbar
över 600 000 bostadslägenheter. Om
man följer högerlinjen blir det inte hyreshöjningar
på 8 till 17 procent utan

— som jag tidigare sagt — höjningar
som ligger mellan 25 och 30 procent.

Det är säkerligen lätt att avveckla
bostadsbristen, om man ställer de grupper
jag omnämnt — låglönegrupperna

— helt utanför möjligheten att komma
över en modern bostad. Men kan vi ta
ansvaret för något sådant?

Hyresregleringslagen brukar få skulden
för både bostadsbristen och den
minskade rörligheten på bostadsmarknaden.
Jag vill vara så cynisk att jag
frågar: Om hyresrcgleringslagen försvinner,
vad skall man i fortsättningen
sedan skylla på? Jag är nämligen inte
alls övertygad om det resultat en del
tror på sedan lagen tagits bort. Jag bara
ställer denna fråga. Jag vill i stället
erinra om ett par företeelser som
det gäller att i tid söka komma till rätta
med, nämligen bytesrätten och bostadsförmedlingarnas
små resurser när
det gäller att kunna disponera ledigställda
äldre lägenheter. Låt mig illustrera
detta med några exempel.

Bostadskön i Malmö uppgår för närvarande
till cirka 30 000 aktuella fall.
Av dessa sökande har 20 000 lägenhet
men önskar större, mindre eller modernare
bostad. Om man frånräknar cirka
5 000 helt omoderna lägenheter återstår
enligt de rapporter, som skickats från
bostadsstyrelsen, 14 000 lägenheter —
halvmoderna eller moderna -— som, om
de stod till bostadsförmedlingens fulla
disposition, skulle innebära möjlighet
till en omfattande rörlighet och en betydande
omflyttning över hela bostadsmarknaden
och därmed möjlighet till
en snabbare avveckling av bostadskön.

Det finns åtskilliga familjer och ensamstående
som skulle vara ytterst tillfredsställda
om de kunde få disponera
någon av dessa äldre moderna eller
halvmoderna lägenheter med lägre hyror.
Många bostadssökande har inte

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Nr 15

123

större krav än sä. De skulle på ett utmärkt
sätt klara sig med de friställda
lägenheterna. Men tyvärr är det alltför
mänga av dessa lägenheter som hamnar
på den s. k. fria hyresmarknaden
och uthyrs under former som är väl
kända för de flesta ledamöter av denna
kammare. Tidningarna över lag har
lämnat »målande» beskrivningar.

En lagstiftning om obligatorisk bostadsförmedling
kan på bristorterna
betyda en lättnad, och jag hoppas att
den nu arbetande bostadsförinedlingskommittén
kommer att framlägga förslag
om bestämda lagstiftningsåtgärder,
liksom man borde skapa laglig rätt för
hyresgästerna att företaga lägenhetsbyten.

Stockholms stad redovisade vid årsskiftet
1965—1966 122 360 bostadssökande,
av vilka 57 640 vid anmälningstillfället
hade lägenhet. Jag är alldeles
säker på att väntetiderna skulle betydligt
reduceras och rörligheten bli en
helt annan, därest bostadsförmedlingarna
kunde förfoga över större delen av
dessa cirka 57 000 lägenheter — något
som skulle möjliggöra för många bostadssökande
att lösa sin bostadsfråga
genom att de fick tillgång till en sådan
utbyteslägenhet.

Alltför liten uppmärksamhet har ägnats
åt dessa väsentliga problem om lagstadgad
bytesrätt och ökade möjligheter
för bostadsförmedlingarna att helt disponera
det äldre bostadsbeståndet. Man
har stirrat sig blind på hyresregleringslagen
och glömt bort att man genom
radikala grepp över det gamla bostadsbeståndet
skulle kunna åstadkomma en
betydligt bättre lösning av lägenhetsfördelningen
och få till stånd ökad rörlighet.

Ett slopande av hyresregleringslagen
kommer ju inte att åstadkomma en enda
lägenhet mer på en bristort, men resultatet
kan bli att man legaliserar de
oegentligheter som förekommer. Det
som i dag betecknas som svartabörshandel
och underbordsuppgörelser på bostadsmarknaden
måste försvinna. Men

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

tror någon att detta sker bara genom
att hyresregleringslagen försvinner?

Som jag förut sagt räknar jag inte
bara in barnfamiljer och pensionärer
samt handikappade bland de grupper
som behöver kompenseras och hjälpas,
utan jag anser att man också måste räkna
in långtidssjuka och stora grupper
av lågavlönade.

Här skulle jag vilja knyta an till vad
herr Nilsson i Tvärålund yttrade och
fråga, om herr Nilsson också vill tänka
på dessa grupper. Det gäller nämligen
inte bara barnfamiljer och pensionärer
utan också de låglönegrupper, som herr
Nilsson i viss mån berörde när han talade
om skogsarbetarna. Men det är
inte bara skogsarbetare som har låga
löner utan det gäller även vissa industriarbetare.
Dessa grupper är ytterst
känsliga för en försämring av sina boendeförhållanden,
och det skulle kännas
bittert för många av dem att kanske
inte få bo kvar i moderna bostäder
till rimliga hyror.

Jag är fullt medveten om att det kan
behövas vissa justeringar av en del hyror,
men sådana justeringar måste göras
mycket individuellt och bör absolut
inte vidtagas generellt. Om man gör en
överblick över hyresmarknaden, finner
man att det trots allt sker både en avveckling
av vissa räntesubventioner och
en årlig uppjustering genom de generella
hyreshöjningar, som beslutas av
statens hyresråd och regeringen.

I de generella hyreshöjningarna har
inräknats vissa statliga och kommunala
taxor samt andra höjningar, som ägt
rum, och detta betyder att hyresmarknaden
inte varit opåverkad under de
gångna åren. Grundhyrorna har i verkligheten
höjts med 65 procent. Räknar
man även in taxorna för vatten och avlopp
och tilläggskompensation för räntorna
kommer man fram till att den
verkliga höjningen för många fastigheter
ligger över 90 procent. Det har alltså
skett en avsevärd generell hyreshöjning.

Det gäller att gå försiktigt fram i bo -

124

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

stadspolitiken för att inte alltför hårt
pressa de ekonomiskt svagare grupperna.

Jag kan inte underlåta att till sist
också nämna något om de våldsamt höga
hyror, som helt nyligen uttagits i enskilt
belånade fastigheter i Stockholm.

1 ett par tidningsartiklar den 18 och 19
mars konstaterades det, att man för en
sexrummare i nybyggda hyreshus fick
betala ett pris av 2 330 kronor i månaden
eller i runt tal 28 000 kronor per
år. Även om dessa fastigheter är avsedda
för diplomater och mera ekonomiskt
bemedlade personer, måste man ställa
sig frågande inför sådana hyrespriser
och över huvud taget inför en sådan
byggnation.

När man tar del av sådana siffror
och studerar vissa exklusiva byggnadsprojekt
måste man inse, att det är ytterst
viktigt att staten håller sin hand
över bostadsbyggandet i allmänhet och
allra främst ser till att det bygges bostäder
med priser överkomliga för alla.

Liksom ett par andra talare avvaktar
jag med största intresse de lösningar,
som enligt vad jag hoppas snart skall
presenteras från regeringens sida och
som syftar till ett samlat grepp inte
bara över bostadsmarknaden utan också
över markpolitiken, förmedlingsverksamheten
och byggnadsindustrien.

Låt mig slutligen bemöta vissa av
herr Bohmans synpunkter. Herr Bohman
talar om att en mängd människor
är gynnade i bostadssammanhang. Jag
nämnde i går något om bostadsfrälset.
Det verkliga bostadsfrälset utgörs av de
människor, som bor i de s. k. lyxvillorna,
vilka är verkligt förnämligt subventionerade.
Det skulle vara intressant
att höra om herr Bohman skulle vilja
säga något om detta bostadsfrälse i ordets
egentliga bemärkelse.

Vidare påstår herr Bohman att det
har förts en misslyckad bostadspolitik
i vårt land. Är det verkligen så? Det har
byggts 1 200 000 moderna och förnämliga
lägenheter med stora utrymmen.

Det är lägenheter som vi alla är glada
för. Det liar visserligen inte byggts tillräckligt
ännu, men jag undrar ändå om
man kan tala om en misslyckad bostadspolitik
i detta sammanhang.

Jag skulle vilja gå ut och fråga människorna
utanför detta hus om de anser
att vi haft en misslyckad bostadspolitik.
Vi har dock fått ökat utrymme,
bättre utrustning o. s. v. i de nya fastigheter
som byggts.

Låt mig bara erinra om förhållandena
i ett näraliggande land, nämligen
Finland. Om levnadskostnadsindex i
Finland år 1951 var 100, hade det år
1966 ökat till 165. Men bostadsposten
inom levnadskostnadsindex hade under
samma tid ökat från 100 till 365. Det är
mot denna bakgrund inte så underligt
att finnarna inte har råd med annat än
enrumslägenheter, om ens sådana.

Vidare citerade herr Bohman Wallanders
skrift. Även jag har denna tillgänglig,
och jag vill hänvisa till vad
Wallander skriver på sidan 8: »Den
kraftiga hyreshöjning, vilken gjort sig
kraftigast gällande under senare år, beror
mot vad man i allmänhet föreställer
sig huvudsakligen på utanför byggnadsindustrin
liggande faktorer, nämligen
de mycket höjda räntorna. Således
skulle den undersökta lägenheten kosta
66 kr./m2 i hyra 1965 i 1965 års krona
om man hade samma räntor och allmänna
driftkostnader som 1948, då samma
lägenhet men med lägre standard
kostade 56 kr./m2.»

Herr Bohman talade om något Helt
annat och glömde bort det väsentliga,
nämligen vad Wallander närmast trycker
på: de höga räntekostnaderna. Jag
är glad över att herr Bohman citerar
Wallander, en av den bostadskooperativa
idéns skapare, men jag tycker att
han skall läsa rätt i sammanhanget.

Herr Bohman talade också litet om
hyresregleringens avveckling år 1923,
då den avskaffades av riksdagen med
en rösts majoritet. Vi som har upplevt
år 1923 ocli åren därefter vet vad som

Torsdagen den 31 mars 1900 em.

Nr 15

125

hände, vi känner till vilka hyreshöjningar
och vilket bostadselände som
kom till stånd efter lagens slopande.
.lag hoppas att vi slipper något sådant
denna gång. Den bostadskris som följde
vill vi inte gärna uppleva om igen.

Herr Bohman önskar vidare att man
skall behandla bostadsfrågan realistiskt.
Ja visst, jag tror att vi är beredda att
göra det men vi skall inte glömma bort
att bostadsbyggandet har en social
aspekt. Det är den högern i allmänhet
bortser från; jag vill däremot inte anklaga
andra partier för detta.

Herr Bohman citerade till sist yttrandet
att man skall lyfta denna fråga
över partierna. Liksom herr Bergman
förstår jag inte detta resonemang riktigt,
men så mycket begriper jag att vi
nog inte gärna vill ha med högern i
denna nya uppläggning. Kanske det
danska valet har inspirerat herr Bohman
till denna »förnämliga» inbjudan
till samarbete.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet bara
därför att herr Svenning beskyllde mig
för att citera fel. Jag åberopade Wallanders
argumentering, därför att den
bekräftade vad jag gjorde gällande,
nämligen att det var motiverat att betala
mera för nya lägenheter än för
gamla. Jag framhöll att hans utredning
hade visat att orsaken till att nyare hus
kostade mer än äldre var den standardförbättring
som hade genomförts. Det
var det enda jag citerade ur hans artikel.

Jag diskuterade inte räntenivån, men
skall vi göra det, herr Svenning, är det
väl obestridligt —- och det har jag aldrig
någonsin förnekat — att räntorna är
en av orsakerna till att hyrorna ligger
så högt. Men vem är det som genom sin
politik har åstadkommit det höga ränteläget?
Det är nog folk som står herr
Svenning närmare än mig.

Herr Svenning och jag vet sedan
gammalt att vi aldrig lyckats mötas. Jag

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vidhåller att hyran inte blir lägre därför
att en stor del av den betalas av
staten. Den blir tvärtom högre, därför
att kostnadsmedvetandet försvinner
och produktionskostnaderna ökar. Den
totala hyra som vi betalar kommer alltså
att ligga på högre nivå än annars
skulle vara fallet.

Herr Svenning avfyrade som vanligt
en grov salva mot mig. Avfyra den salvan
också mot alla de opartiska, opolitiska,
objektiva experter som har arbetat
efter bästa förstånd bakom långtidsutredningen!
Avrätta alla dem också!
Det tycker jag att herr Svenning
kan göra samtidigt.

Anser för övrigt herr Svenning —
det kanske han gör med den fanatism
med vilken han angriper detta problem
— att det är riktigt med dessa generella
bostadssubventioner? Tag t. ex. ett
relativt modernt hus på Marieberg i
Stockholm, byggt av ett kooperativt eller
allmännyttigt företag för en del år
sedan. Det är välbeläget mitt i staden.
I detta hus bor folk som är välsituerat;
det är topparna i vårt samhälle som där
har rätt hyfsade och stora lägenheter.
Av den hyra de betalar för en lägenhet
på ungefär 130 kvadratmeter betalar
staten ungefär 4 500 kronor om året i
subvention. Det blir 35 kronor per
kvadratmeter i subvention åt människor
med inkomster på 100 000-kronorsnivån.
Är det verkligen sund bostadspolitik
att alla människor skall vara
med och betala hyran till folk som har
råd att bo på det sättet — när det råder
bostadsbrist, när hundratusentals människor
står i bostadskö, när det finns
människor som bor i mindervärdiga
bostäder, människor som övernattar i
skjul och i gamla gistna båtar runt om
för att över huvud taget ha någonstans
att sova. Är det verkligen rimligt?

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker det är litet
märkligt att herr Bohman talar om högräntan.
Är det något parti som gått in

126

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

för högräntan och framhållit dess betydelse,
så är det väl högern. Det kan väl
inte under några förhållanden uppfattas
på annat vis. Men det kan vi väl
mera ingående diskutera vid ett annat
tillfälle.

Jag efterlyser fortfarande ett svar
från herr Bohman beträffande de bostadsfrälse,
de som bor i särskilt subventionerade
lyxvillor. Det är kanske
bättre att spela ut dessa än de andra,
som herr Bohman nu talade om. På den
punkten är herr Bohman emellertid alldeles
tyst, men jag förstår att det
bränns.

När det sedan gäller människor som
väntar på att få bostäder m. m., kan jag
försäkra herr Bohman att jag ständigt
har kontakt med deras problem, delvis
genom min verksamhet inom hyresrörelsen
och ännu mer genom att jag ofta
sitter på bostadsförmedlingen och tar
emot sådana människors bekymmer.
Det är kanske det förhållandet att jag
vet hur många människor hor som gör
att jag är så engagerad i denna fråga
som jag är.

Skulle vi kanske kunna tänka oss,
herr Bohman, att göra upp om någonting?
Herr Bohmans intresse för och
kontakt med fastighetsägarna gör att
han kanske kan medverka till en bättre
förmedling av äldre lägenheter. Kanske
de fastighetsägare som herr Bohman
har kontakt med skulle kunna lämna
sina lägenheter till bostadsförmedlingen,
så att vi får den ökade rörlighet på
bostadsmarknaden som skulle möjliggöra
för många familjer att erhålla en
lägenhet, som inte behöver vara ny och
som inte behöver vara dyr men som
mycket väl fyller de fordringar som vederbörande
ställer på en bostad.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar herr talmannen
för att jag fick tillfälle att här framföra
några synpunkter till herr Bohman.
Jag försummade att begära ordet
för replik vid föregående tillfälle, då

jag väntade att andra talare skulle göra
det före mig.

Herr Bohman uppehöll sig förut rätt
ingående, liksom även nu senast gentemot
herr Svenning, vid frågan om
långtidsutredningen, som herr Bohman
har förälskat sig i och beträffande vilken
han njuter av att tala om att i den
sitter fackmän vilka bedömt frågorna
oparliskt, sakligt, objektivt m. m. och
vilka kommit fram till samma syn på
bostadsfrågan som högern har.

Till det vill jag bara säga, att det för
mig är helt ointressant när fackmän
gör politiska värderingar. Det är vad
man har gjort här. När fackmän talar i
sitt eget fack är de intressanta, men en
politisk värdering blir inte intressantare
därför att den görs av en författare,
typograf eller vaktmästare eller vad
han nu kan vara. Sådana värderingar
blir alltid ointressanta.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att få anföra några ord om reservation
nr 11 b) i statsutskottets utlåtande nr 38
som fru Wallentheim och jag står för.

Departementschefen har föreslagit att
kapitalsubventionen i form av en räntefri
stående del av förbättringslån i fortsättningen
bör förbehållas pensionärer
och de särskilda befolkningsgrupper
som hittills har jämställts med pensionärerna
när det gäller just denna subvention.
Till departementschefens linje
har majoriteten i statsutskottet anslutit
sig.

Vi reservanter går med på en omläggning
av förbättringslånen men vill i ett
avseende ha en ändring av departementschefens
förslag. Vi anser nämligen
att handikappade med låga inkomster
liksom hittills bör få del av denna
kapitalsubvention. Vi hävdar att starka
skäl talar för detta. Det rör sig om personer
som inte har pension men som
på grund av sitt handikapp inte har
möjligheter att skaffa sig en mera lönsam
sysselsättning eller har svårigheter

Torsdagen den .''il mars 1900 em.

Nr 15

127

att Hytta från sin bostadsort eller saknar
resurser att efterfråga en modern
bostad. Vi framhåller också i reservationen,
att de handikappade ofta har
mindre möjligheter att genom eget arbete
medverka till att nedbringa kostnaden
för bostadsförbättringen.

Utskottsmajoriteten har framhållit att
dessa grupper, som i fortsättningen alltså
inte skulle kunna erhålla förbättringslån,
i stället skulle kunna få bostadslån.
Bostadslånen medför visserligen
inte någon kapitalsubvention i form
av räntefri stående del, men genom en
förlängning av amorteringstiden skulle
man få ned de årliga kostnaderna för
dem som har mindre betalningsförmåga.

Jag vill inte förneka att en förlängning
av amorteringstiden är av värde
och kan innebära vissa lättnader i de
årliga omkostnaderna, men jag anser
det inte vara ett tillräckligt stöd när
det gäller de handikappade.

Ofta förekommer det att en sökande
av förbättringslän nöjer sig med en
mindre förbättring av bostaden, kanske
till en kostnad av 6 000 å 7 000 kronor.
Om en sådan lånesökande har låg inkomst
kan han då erhålla hela beloppet
i form av räntefri stående del. Denna
kapitalsubvention är självfallet betydligt
bättre än ett amorteringslån,
även om amorteringstiden förlängs. Utskottsmajoritetens
förslag innebär därför
en klar försämring för de handikappade.

En hel del handikappade är även
rädda för att sätta sig i skuld, eftersom
deras inkomstmöjligheter ofta är
osäkra. Man skall därför inte bortse
från den stimulans som ligger i kapitalsubventionen
när det gäller att åstadkomma
en bostadsförbättring för de
handikappade.

Reservanterna yrkar inte på någon
ökning av anslaget till denna verksamhet,
då vi anser att de 80 miljoner kronor
som anvisats bör räcka till även för
den grupp det här gäller. Jag anser där -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

för, herr talman, att denna möjlighet
att erhålla förbättringslån och därmed
sammanhängande kapitalsubvention i
fortsättningen liksom hittills skall finnas
för handikappade med små inkomster.

Herr talman! Jag har till statsutskottets
utlåtande nr 39 fogat en blank reservation
beträffande hyressubventioner
för handikappbostäder. Jag vill
säga några ord även om den reservationen.
Till grund för reservationen ligger
motionerna 1:175 och 11:233. Vi
har i motionerna utförligt motiverat
varför vi anser att något slag av hyressubventioner
bör utgå till de handikappades
bostäder och att frågan bör
bli föremål för utredning. Utskottet har
i sin skrivning hänvisat till att det pågår
ett flertal utredningar, som mer eller
mindre sysslar med frågor som har
ett nära samband med motionernas yrkande,
och att resultatet av dessa utredningars
arbete bör avvaktas. Jag anser
att det hade varit på sin plats att motionerna
liänskjutits till någon av dessa
utredningar. Jag har emellertid inget
yrkande på denna punkt utan nöjer mig
med att uttala förhoppningen, att denna
fråga beaktas av dessa utredningar och
att förslag i frågan kommer att föreläggas
riksdagen.

Herr talman! Däremot yrkar jag bifall
till reservation It b) i statsutskottets
utlåtande nr 38.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
denna bostadsdebatt på grund av att
statsutskottet i sitt utlåtande nr 38 behandlat
motionerna 1:26 och 11:38; i
andra kammaren står jag som huvudmotionär.

I dessa motioner försöker vi komma
till rätta med det rivningsraseri som
går ut över gammalt bostadsbestånd.
Vi anser att dessa äldre bostäder i
många fall skulle kunna repareras till
fullt moderna bostadsfastigheter. Man
skulle på så sätt, i varje fall i någon

128

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

mån, kunna avhjälpa den brist på bostäder
som råder här i landet.

.lag skall be att ur motionen få citera
vad som motiverar en sådan syn.

Det finns flera orsaker till att vi här
i landet kämpar med den stora bostadsbrist
som vi har, en bostadsbrist som
växer år för år.

Något som är ganska påtagligt är att
bostadsbeståndets sanering utgör ett
stort problem som i hög grad bidrar till
svårigheten att komma i fatt med utfyllandet
av bostadsbristen. I många fall
står man frågande inför den alltmer
ökade takten i rivningen av gamla bus
som utgör ett värdefullt bostadsbestånd.
Detta gäller i hög grad våra storstäder
och större bostadscentra. Man river hus
som säkerligen mycket väl skulle kunna
moderniseras och i stor utsträckning
utnyttjas till bostadshus. För att kunna
riva sådana fastigheter måste vederbörande
byggherre anskaffa nya bostäder
åt lägenhetsinnehavarna, vilket i många
fall tar en del av nybyggnationen i anspråk.
Man kunde tänka sig att eliminera
denna olägenhet genom att tilllämpa
samma förfaringssätt som man
har i England och som speciellt tilllämpas
i Stor-London. Vid en sanering
av bostadsområden — vilket till mycket
stor del innebär en modernisering av
gamla fastigheter — måste byggherren
tillhandahålla flyttbara bostadsbaracker,
modernt inredda, i vilka hyresgästerna
kan bo under ombyggnadstiden
för att sedan flytta in i de renoverade
lägenheterna. Därefter flyttas bostadsbaracken
till ett annat saneringsområde
och samma sak upprepas där. Fördelen
med denna ordning är uppenbar. Byggherren
får sedan av sina hyresgäster
ta ut den högre hyra som är baserad
på renoveringskostnaden och som i flera
fall är jämställd med hyran i nybyggda
fastigheter.

Det synes som om ett dylikt förfarande
skulle kunna tillämpas även i vårt
land. Man skulle då dels erhålla nya,
moderna bostäder i gamla hus, dels bi -

dra till ökandet av bostadsbeståndet.
Det förutsätts att lånemöjligheterna vid
en sådan sanering skulle vara desamma
som för nybebyggelse.

Vad har då utskottet sagt efter sin
behandling av dessa motioner? Jo, att
det inte blivit övertygat om att den
ordning som föreslås i motionerna skulle
främja ombyggnad framför totalsanering,
varför motionerna avstyrks. Jag
tycker, herr talman, att det sannerligen
är att ta lätt på en av de för vårt samhällsliv
mera väsentliga frågorna. Varför
kan man då i en storstad som
London med god framgång tillämpa eu
sådan saneringspolitik som jag nu beskrivit?
Chefen för Stor-Londons byggnads-
och saneringspolitik uttryckte
vid mitt samtal med honom stor tillfredsställelse
över de vunna resultaten.

Sedan utskottet föreslagit att motionerna
skall avslås tar utskottet upp ett
mycket intressant resonemang beträffande
detta bostadsbestånd. Utskottet
skriver på s. 13:

»Enligt utskottets mening finns det
skäl som talar för att en förbättring
av produktionsbetingelserna för ombyggnad
och modernisering inom det
befintliga bostadsområdet erfordras
för att denna verksamhet skall få önskvärd
omfattning. Även departementschefen
bar uttalat sig för att sådana förbättringar
av villkoren för ombyggnadsverksamheten
kan vara befogade och
anmäler bl. a. sin avsikt att pröva om
statliga krediter i form av bostadslån
bör ställas till förfogande även för
mindre genomgripande förbättringar i
flerfamiljshus. Utskottet anser det angeläget
att denna undersökning kommer
till stånd snarast möjligt. Inom det äldre
bostadsbeståndet finns åtskilliga lägenheter
som företer väsentliga brister
främst i fråga om utrustningen men som
sannolikt med mindre insats av produktionsresurser
än som går åt vid nybyggnad
skulle kunna sättas i gott skick
för att därefter under lång tid framåt
göra tjänst på bostadsmarknaden.»

Torsdagen den 31 mars 19(56 om.

Nr 15

129

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr talman! .lag är faktiskt glatt
överraskad över denna utskottets skrivning,
och den ger ytterligare belägg för
att vi har varit inne på rätt väg — låt
vara att vi varit djärva nog att även visa
denna väg att nå ett resultat.

Att ett rivningsraseri av stora mått
grasserar särskilt i de större städerna
och tätorterna, kan vi här i Stockholm
dagligen bevittna. Att ett fel här måste
föreligga i avseende på kreditgivning
för iståndsättande av äldre bostadsbestånd
är tydligt. Vi har inte råd med
att i längden rasera på det sätt som nu
sker.

•lag skulle här gärna vilja framställa
en fråga till inrikesministern: Hur stort
är nettotillskottet av lägenheter varje
år? Är det så lågt som låt oss säga 30
procent av bruttotillskottet, om man
antar att detta är 90 000 lägenheter? Vi
liar på vårt bord här fått en mycket
intressant statistik för, som det heter,
Bostadsdebatten 1966. Här redovisas det
tillskott man har genom nyproduktion
av lägenheter. År 1964 var det 87 167
och år 1965 96 843. Men det skulle för
statistikens skull och för intressets men
också för debattens skull ha varit mycket
intressant att veta vad nettotillskottet
av bostäder är. När man nu håller på
att riva en massa bostadsfastigheter
försvinner en hel del av det bostadsbestånd
som man har.

»Pappa, rivstart, är det när man river
gamla hus?» frågade sonen och såg
förväntansfullt upp till fadern för att
få ett efterlängtat svar. Detta ger mig
den tanken, att är det lika ansvarslöst
att riva gamla hus som att göra en rivstart,
är vi väl ändå inne på fel väg.
En fastighetsägare här i Stockholm,
som låter renovera och modernisera sin
fastighet, begär att få höja hyran från
22 till 28 kronor per kvm men får avslag.
Men han får riva hela fastigheten
och bygga en ny, varvid han på grundval
av produktionskostnaderna får ta
5 — Andra kammarens protokoll 1966. A

ut en hyra av 98 kronor per kvm. Fallet
lär ha förekommit. I så fall är vi väl
inne på vid väg.

Herr talman! När man går Drottninggatan
fram i dag blir man väldigt beklämd
över det rivningsraseri som förekommer,
och man ifrågasätter om det
verkligen behöver vara på det här sättet.
Förnämliga och fina fastigheter,
som ger staden dess touche och dess utseende,
rivs ned, och man bygger nya,
moderna hus i stället. Jag gick i dag,
i ett ärende till NK, Regeringsgatan
fram och kom till hörnet av Regeringsgatan
och Hamngatan. Till min stora
förvåning fick jag se att det förnämliga
hus, som ligger mitt emot NK och där
Sidenhuset haft sina försäljningslokaler,
var fullt av ställningar. Håller man på
att reparera detta hus? tänkte jag. Men
när jag kom närmare såg jag en skylt
att den och den byggnadsfirman river
detta hus. Också en reklam!

Vid mitt besök i London förra året
för att studera dessa frågor frapperades
jag av hur pietetsfullt man, när man sanerade
stadens bostadshus, gick till väga,
för att söka behålla den gamla förnäma
strukturen i stadsbilden. Varför
är vi inte lika pietetsfulla? Hur kommer
ett kommande släkte att bedöma våra
åtgärder i detta avseende?

Jag skulle vilja säga: Stoppa rivningen
av fastigheter till dess att vi har
byggt ifatt, så att vi inte längre har
någon brist på bostäder! Då kan man
kanske börja att riva det gamla bostadsbeståndet.

Herr talman! Med det som jag anfört
nu ville jag redovisa hur vi ser på dessa
frågor och försöker dra vårt strå till
stacken för att medverka till bostadsfrågans
riktiga lösning. Jag ställer inte
något yrkande — vilket givetvis inte
skulle vara lönande — men jag tar vara
på vad utskottet positivt har skrivit att
något måste göras åt denna del av bostadsproduktionen.

rlö

130

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har varit litet tveksam
om jag skulle gå upp i talarstolen
vid denna sena timme, men det har
ställts en rad frågor och jag tycker det
kan vara riktigt att jag söker besvara
dem. Det betyder att jag kanske inte
behöver ägna mig åt något mer sammanhängande
omfattande anförande.
Åtminstone är det min föresats när jag
nu har gått upp.

Jag skulle vilja börja med den fråga
som herr Berglund tog upp om nettotillskottet
av bostäder. Under de första
sex åren av 1960-talet har vi färdigställt
482 000 nya lägenheter. Under samma
tid har rivits 51 600 i runt tal. Man får
då räkna med att kontorisering och lägenheter
som har friställts ute på landsbygden
motsvarar ungefär lika stort antal.
Om jag således räknar med att rivna
eller kontoriserade lägenheter jämte
sådana som ställts tomma ute i glesbygden
uppgår till 100 000, är det således
ungefär 20 procent av bruttotillskottet
som avgår. Nettotillskottet är således 80
procent.

Nu kanske någon säger att denna siffra
inte stämmer. Herr Holmberg från
högern har i medkammaren vid något
tillfälle velat göra gällande att nettotillskottet
är väsentligt mindre. Men då har
han gått efter långtidsutredningens bedömning
från år 1961 i vilken man har
tagit upp den ökade hushållsbildningen,
som ansetts kräva ungefär 40 000
lägenheter om året. Jag anser emellertid
att detta är räknemetodik. Man kan
säga att de nya, unga hushållen kräver
nya bostäder, och dem skall man därför
räkna bort. I och för sig är detta
väl inte helt riktigt.

Vi får alltså ett betydande nettotillskott
av bostäder. En halv miljon bostäder
betyder att U/2 miljon människor i
vårt land har fått möjlighet att flytta in
i en ny, modern bostad.

När man bedömer bostadsbyggandets
omfattning finns det all anledning att

också uppmärksamma den förbättringsverksamhet
som bedrives. Bostadsräkningen
visade att det fanns 120 000 lägenheter,
i vilka åldringar bodde, och
att cirka 60 000 av dem skulle kunna
förbättras och göras beboeliga. Den förbättringsverksamheten
pågår nu. De 80
miljoner kronor som vi använder härför
gör det möjligt att förbättra cirka
10 000 lägenheter om året. Härtill åberopar
jag — utan att fördjupa mig i
ämnet — skrivningen i propositionen,
vilken statsutskottet ytterligare har utvecklat,
beträffande möjligheten att genomföra
förbättringsarbeten i flerfamiljsfastigheter.
Jag hoppas att vi snart
skall kunna realisera det.

Det bostadsbyggande vi har är och
har under flera år varit av stor omfattning.
Den offentliga statistiken visar att
vi vid jämförelse med praktiskt taget
alla länder har det högsta bostadsbyggandet.
Det är ingen självförhävelse,
men jag tycker det kan vara anledning
att i denna debatt, där man talar om
brister och misslyckanden, också erinra
om detta faktiska förhållande och de
kapitalresurser som vi använder för
att söka möta efterfrågan. När herr
Gustafsson i Skellefteå nu frågar mig
vilken uppfattning jag har om det bostadsbyggande
— 92 000 lägenheter —
som är planerat för i år förefaller mig
frågan egendomlig. Herr Gustafsson formulerade
frågan så: »Fasthåller statsrådet
vid att 92 000 lägenheter skall
igångsättas?» Självfallet! Ingen tvekan
på den punkten! Någon diskussion om
ändring härav har inte förekommit
inom regeringen. Har någon propå i
statsutskottet eller i annat sammanhang
förekommit från regeringens sida? Yi
avser att försöka åstadkomma det bostadsbyggande
som vi har föreslagit
riksdagen och som statsutskottet nu har
tillstyrkt. Vi hoppas att vi under året
skall få en bättre uppföljning av krediter.
Som herr Bergman, om jag inte
hörde fel — jag kom in i kammaren
just då — nämnde hoppas vi att igång -

Torsdagen den 31 niars 19(5(5 em.

Nr 15

sättningen skall kunna ske i år ungefär
på samma sätt som 1904, alltså med
cirka 10 000 lägenheter under första
kvartalet, 30 000 under andra, 30 000
under tredje och resten under det sista
kvartalet. Det hoppas vi skall vara en
god igångsättning med möjligheter till
ett väsentligt ökat vinterbygge.

Nu kan man säga att den igångsättning
som skedde i fjol inte var tillfredsställande.
Den meningen delar jag och
den har jag givit uttryck för i ett interpellationssvar
tidigare. Vi eftersträvar
således nu en bältre planering. Jag vill
också peka på den planering som i övrigt
har lagts upp från regeringens sida.
Jag bara nämner den mera långsiktiga
kvoteringen, treårskvoteringen, kvoteringen
över kommunblocken. Om den
sistnämnda vill jag säga till herr Nilsson
i Tvärålund, att vår avsikt inte är
att på något sätt splittra kommunblocken.
Avsikten är ju att ge möjlighet till
eu större tilldelning i ett, som vi betraktar
det, mera enhetligt område med
ökade förutsättningar för beställning
och upphandling i större omfattning.
Man kan under en treårsperiod diskutera
i kommunblockets samarbetsnämnd
om hur man skall lägga ut kvoten
över treårsperioden och därmed
möjliggöra att man i en kommun, som
annars får en liten kvot, kan få ett större
byggnadsprojekt realiserat, med de
möjligheter till en kostnadsminskning
som man därmed kan vinna.

Jag skall inte fördjupa mig ytterligare
i det, men jag skulle vilja säga,
med anledning av att man ifrån folkpartiets
och centerns sida säger sig
vilja bygga 2 000 lägenheter mera, att
det väl i och för sig är behjärtansvärt.
Men vad man enligt min mening förbiser
är att man ju då måste vara på det
klara med att man ytterligare ökar trycket
på marknaden, att man ytterligare
anstränger våra resurser i kapital, arbetskraft
och material.

Vi kan väl vara överens om att det
är svårt att träffa det som är exakt

131

Främjande av bostadsförsörjningen m. in.

riktigt. Men här har vi försökt följa eu
linje som innebär eu successiv stegring
av minimiprogrammet år från år
med tillvaratagande av de rationaliseringsvinster
som uppnås och det nya
tillskott av arbetskraft som kan komma
i fråga. Men dessutom har vi från regeringens
sida fört en politik i avsikt att
söka förbehålla bostadsbyggandet och
industribyggandet arbetskraft, kapital
och material med undanhållande av
byggobjekt, vilka vi inte betraktar som
lika angelägna — det må gälla kontorshus,
samlingslokaler och andra motsvarande
ting.

I det läge vi nu befinner oss i har vi
den uppfattningen att vi måste gå längre.
Det kan inte gälla bara storstadsregioner
nu. Vi har för avsikt att låta
prioriteringslagen gälla hela landet så
att den också får innefatta sjukvårdens
investeringar, socialvårdens, ålderdomshemmen
och fritidsbebyggelsen.

Det är klart att då det gäller fritidsbebyggelsen
vi har all anledning att
iakttaga att man här inte skall få till
stånd en kontrollorganisation, en administration,
som kommer att bli besvärlig.
Vi skall försöka utforma bestämmelserna
så att man kan undvika det. Men
vi kan, när det är besvärligt att realisera
ett bostadsbyggande som är önskvärt
med hänsyn till efterfrågan, inte
finna det rimligt att vissa ting skall ligga
utanför varje möjlighet till kontroll,
så att kapital skall kunna tas i anspråk
på dessa områden.

I detta sammanhang vill jag fråga:
Vad tänker sig folkpartiet och centern
här? Inte har ni föreslagit att några
särskilda åtgärder skall vidtas för att
möjliggöra genomförandet av den ökning
som ni tänker er, utan ni bara
räknar med att det är möjligt. Eftersom
regeringen har kunnat gå upp i 92 000
lägenheter tycker ni att ni kan öka på
med 2 000 lägenheter. Jag tror att ni
resonerar ungefär på det sättet. Men är
ni inte ängsliga för att den ytterligare
press på marknaden i fråga om kapital,

132

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 19GG em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

arbetskraft och material, som detta innebär,
leder till att vi får ännu svårare
att hålla tillbaka kostnadsutvecklingen.
Det är väl ändå kostnadsutvecklingen
som vi nu verkligen måste söka inte
bara observera utan också dämpa.

Vi tror att botemedlet ligger i den
långsiktiga planeringen, i de mera omfattande
bestämmelserna, i industrialisering
och rationalisering av bostadsproduktionen
och i utnyttjandet av den
långa seriens möjligheter liksom på
andra industriella områden. Vi har också
bevis för att dessa möjligheter finns.

Herr Nilsson i Gävle har tagit upp en
diskussion mera utifrån de effekter som
uppstår vid en a\ veckling av räntegarantien,
men jag har inte kunnat märka,
att han velat inse det centrala problem
som produktionskostnadsfaktorn
ändå utgör. Herr Nilsson i Gävle
liksom herr Bohman citerade ur efterkrigsprogrammet,
och de har tydligen
läst både väl och mycket, och häremot
finns ingenting att erinra. Det finns
emellertid en central punkt i detta sammanhang,
nämligen att försöka att få
alltmera av bostadsbeståndet under
förvaltning av allmännyttiga och kooperativa
företag. Vid nyproduktion av
flerfamiljshus sker detta upp till 80
procent. Dessa företag har genom sin
förvaltningsverksamhet i dagens samhälle
kommit att bli bestämmande för
prisbildningen. De drivs alltså utan
vinstsyfte, men det är klart att man
inte kommer förbi produktions- och
driftkostnaden.

Herr Bohman har varit uppe i åtskilliga
sammanhang och först sagt, att han
önskar en överenskommelse över partierna,
en överenskommelse också med
socialdemokratien. När han sedan polemiserar
mot enskilda socialdemokrater
måste han vid varje sådan polemik konstatera,
att aldrig mötas de två, att han
inte kan nå någon överenskommelse —
inte med herr Bergman och inte med
herr Svenning. Orsaken är den att man
har diametralt motsatta uppfattningar,

som är principiellt och ideologiskt betingade.
Sådant får vi acceptera. Men
är det inte riktigt att då också utgå från
detta förhållande?

På vissa punkter kan vi kanske ändå
bli överens. Herr Bohman talar om att
det kanske finns möjligheter att på det
hyrespolitiska området, beträffande hyresreglering
o. s. v., komma till något
slags uppgörelse. Ja, jag håller inte detta
för uteslutet, om högern är beredd
att acceptera efterkrigstidens utveckling
i fråga om bostadsförvaltning, men
vi har ännu inte hört något i den vägen
från högern. Tvärtom har man velat
göra gällande att de former för bostadsförvaltning
vi valt tagit bort den
fria konkurrensen. Men, herr Bohman,
var har den fria konkurrensen eliminerats?
Menar herr Bohman verkligen att
den fria konkurrensen i fråga om byggande
skulle vara borta?

De allmännyttiga och kooperativa företagen
låter ju privata och andra byggföretag
offerera, och den som kan bygga
billigast skall också få bygga. Det
är ju detta vi har framhållit.

För ett par veckor sedan hade jag
tillfälle att klart säga ifrån att, när vi
nu skall ha en mera långsiktig planering
för att försöka hålla tillbaka kostnadsutvecklingen
och pressa priserna,
skall vi verkligen se till att de som kan
bygga billigast också skall få sin chans.
Det må sedan vara Fackföreningarnas
byggnadsproduktion eller privata företag
som kommer i fråga. Deras uppgift
är att bygga. Men vad gäller förvaltningen
har vi den principiella uppfattningen
att densamma bör ligga hos de
allmännyttiga och kooperativa företagen
i den omfattning som skett under
de senaste åren. På den punkten lär
herr Bohman och jag emellertid inte
kunna mötas. Men om herr Bohman ansluter
sig till denna uppfattning, så har
vi kanske möjligheter att komma varandra
något närmare.

Sedan tog herr Nilsson i Gävle upp
hyresproblematiken och sade att so -

Torsdagen den 31 mars 1900 em.

Nr 15

i 33

cialdemokraterna bäddar dä sannerligen
inte för ett hyggligt val i höst. Det
verkade som om herr Nilsson hyste
.särskild omtanke om oss inför det stundande
valet. Jag misstänker nu ingenting,
men jag undrar ändå hur pass
ärligt menad den omtanken var. Jag har
den uppfattningen att man från kommunistiskt
håll nog inte kommer att försöka
förklara någonting av bakgrunden
till dessa förhållanden. Det uttalande
som gjordes i den kommunistiska partistyrelsen
för någon vecka sedan, när ni
talade om de 600 000 familjer som får
sin hyra höjd, tror jag nog ligger mera
i linje med vad ni tänker. Där talade ni
inte om vad som är bakgrunden och
inte om en utjämning av hyresnivåerna.
Och ni sade ingenting om att föreliggande
förslag — även om det är
och kan bli hårt för många — ändå betyder
en utjämning av hyresnivåerna,
så att de genomsnittligt ligger vid 53
kronor per kvadratmeter från 1953
fram till 1958.

Vad betyder då dessa 53 kronor per
kvadratmeter? Ja, jag erkänner att också
det är en betydande kostnad för
många, men vi bör jämföra den med
kostnaderna i nyproduktionen, som
utan räntesubventioner genomsnittligt
uppgår till 81 kronor per kvadratmeter.
Vi håller ju nere kostnaderna genom
den räntegaranti vi har. Men om vi
skulle fortsätta med denna generella
räntesubventionering och ha den räntenivå
som tillämpas på dagens kapitalmarknad
och inte göra någon ändring
i basräntenivån, skulle kostnaden för
staten över driftbudgeten 1970 komma
att uppgå till ungefär 1 miljard kronor.

Man kan naturligtvis säga att 1 miljard
kan vi kanske skaffa fram någonstans
ifrån, men det är inte så enkelt.
Alla de utgifter vi skall försöka bestrida
har ju lett till en väsentlig höjning av
statens utgifter under de senaste åren.
Och de åtaganden vi gjort genom beslut
om reformer o. s. v. betyder att vi kan

Främjande av bostadsförsörjningen in. in.

förvänta att våra utgifter kommer att
stiga ungefär i samma takt under de
närmast framförliggande åren. Då får
vi göra en avvägning mellan de utgifter
vi skall ta på oss.

Jag delar den uppfattningen att det
finns många familjer och enskilda som
är i behov av konsumtionsstöd. Men jag
vågar ändå säga att varken statsministern
eller bostadsministern, som båda
fått bostad i den moderna bostadsproduktionen
egentligen är i behov av någon
bostadssubvention. Jag har inte försökt
göra mig un derkunnig om herr Hermanssons
ekonomi. Herr Hermansson bor
strax intill mig och i samma årgång av
bostäder. Det är mycket möjligt att herr
Hermansson är förtjänt av den lilla
minskning i hyran som räntegarantien
innebär, och jag skall inte på något sätt
taga upp det problemet. Men jag tycker
ändå att statsråden har en sådan inkomst
att inte denna hyresminskning är
nödvändig. Det är angelägnare att försöka
kanalisera över medlen till de
grupper som kan vara i större behov
av dem. Skulle man inte där kunna få
en realistisk diskussion? Avsikten är ju
inte att bara taga bort detta stöd och
sedan låta allt vara. Avsikten är ju också
att i ett programarbete för den framtida
bostadspolitiken söka avväga räntegarantierna,
hyrespolitiken i allmänhet
och ett utbyggt konsumtionsstöd till
de grupper som bäst behöver det —
barnfamiljerna, de gamla, de handikappade.

Jag tror, herr Nilsson i Gävle, att vi
är beredda att ta ansvaret för vad vi
gör. Vi genomförde omsättningsskatten
1959. Det var inte populärt, men vi ansåg
det vara riktigt och nödvändigt. Vi
har gjort samma bedömning i regeringen
nu, att det är riktigt att göra en
justering av räntegarantien också i år,
trots att det är val, och det får vi försöka
övertyga våra väljare om.

Det har talats mycket om program,
och någon har frågat när programmet
kommer. Vi har, som vi redan sagt, för

134

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

avsikt att i god tid före valet presentera
ett mera sammansatt mark-, bostadsoch
hyrespolitiskt program. Jag räknar
med att det skall vara möjligt, men det
är klart att vi vill avvakta något av de
resultat utredningarna kommer till —
den liyrespolitiska, den markpolitiska
och den bostadspolitiska.

Herr Gustafsson i Skellefteå frågar
om det kan vara riktigt att föra fram
ett sådant program innan remissinstanserna
har hunnit ge uttryck för sin mening.
Jag har vid något tillfälle hört
herr Holmberg säga, att han hoppas att
vi inte skall smussla undan, det som
kommer att gå in i vårt program till tiden
efter valet, utan att vi skall bli i
tillfälle att diskutera det offentligt före
valet. Jag delar herr Holmbergs uppfattning
att det bör vara angeläget att
vi från de olika partiernas sida presenterar
våra ståndpunkter i dessa avseenden.
Det är klart att vi här skulle kunna
föra en principiell diskussion om markpolitik
och annat. Vi anser att man nu
så snabbt som möjligt bör få en lösning
av frågan om markvärdestegringsvinsternas
indragande till samhället.
Principiellt är vi av den uppfattningen
att det bör vara förköpsrätt för
kommunerna och att vi skall kunna förverkliga
den markpolitiska utredning
som vi arbetar på i inrikesdepartementet.
Men vi ställer samman frågan om
jordvärdestegringsvinstens och fastighetsvinstens
indragande till samhället
och de möjligheter som skall kunna
erbjuda sig för att ge kommunerna större
förutsättningar att köpa mark. Jag
tror inte det skulle behöva bli så besvärligt
att diskutera detta. Men jag
skall, som jag sagt, inte här försöka
skissera programmet. Det kommer, och
,vi skall bli i tillfälle att diskutera det
i valrörelsen.

Herr Bohman har sagt att man på
många håll närmar sig högerns ståndpunkt.
Jag erinrade mig ett gammalt uttryck:
Även den klocka som stod stilla
får rätt en gång på dygnet, ja kanske

två gånger. Tv vad är det som inträffar?
Jo, högern har sedan länge valt
ståndpunkten att hyresregleringen skall
avskaffas. Det är ingen mening som högern
fört fram först nu, utan denna uppfattning
har högern haft sedan många
år tillbaka, oavsett de förhållanden som
har rått i vårt samhälle. Nu har vi kommit
fram till att det kan vara skäl i att
pröva en avveckling som kan komma
att gå något längre — en snabbare anpassning
av de faktiska kostnaderna för
produktion och drift till hyran; dessa
kostnader läggs i hyran.

Men vi har samtidigt sagt att härvidlag
får man gå fram med den allra
största försiktighet och att det finns
anledning so till att de konsumtionssvaga
grupperna får det skydd som är
erforderligt i sådant här sammanhang.
Och jag skulle kunna säga till herr Nilsson
i Tvärålund, som menade att anpassningen
bör ske successivt, att jag
anser att till dess att utredningen lagt
fram sitt förslag skall vi fasthålla vid
ståndpunkten att avvecklingen bör ske
försiktigt och kanske successivt. Det
finns ingen anledning att i dag tala om
hur många år man i så fall skall ta på
sig.

Men situationen är ju inte riktigt densamma
för herr Bohman, som menar att
prispolitiken måste gå så långt att den
verkligen pressar tillbaka efterfrågan.
Jag förmodar att det är en praktiskt
taget fri prisbildning som herr Bohman
är ute efter. Är han inte det, kanske
han kan finna de tankegångar acceptabla
som vi företräder. Och inte skall
vi stöta bort herr Bohman, om han vill
ansluta sig till vår uppfattning i dessa
sammanhang.

Vidare fäste jag mig vid att herr Bohman
citerade långtidsutredningen. Herr
Bohman hade en kolossal tilltro till
långtidsutredningen; jag frågade mig
om det finns någon expertis som har så
uppskattats som just långtidsutredningen
nu uppskattades av herr Bohman. Herr
Bohman förtog mig emellertid ett gläd -

Torsdagen den 31 mars 1906 em.

Nr 15

jeämne; jas hade nämligen tänkt återge
prognoser rörande bostadsbyggandet
ur tidigare utredningar och konstatera
att alla dessa prognoser — 1950, 1955
och 1960 — inte slog in. Visserligen
byggde man mer bostäder, men bristen
blev ändå större. Det visar vanskligheten
i att göra prognoser — man
måste alltid ta försiktigt på de framtidsbedömningar
som görs. Och jag
tror, herr Bohman, att det är riktigt
och viktigt att vi också är försiktiga
när det gäller den långtidsutredning
som nu framlagts.

Herr talman! Jag har därmed tagit upp
dels några av de frågor som ställts direkt
till mig, dels några av de frågor
som kan ge anledning till en kommentar.
.lag tror det är viktigt att slå fast
att det bostadsbyggande vi föreslagit
ligger på en hög nivå, att vi har hemställt
att den förbättringsverksamhet
som pågår skall få fortsätta samt att vi
har kommit över på en långtidsplanering,
med treårig kvotfördelning och
möjlighet att över en femårsperiod stimulera
det industrialiserade byggandet.
Därigenom har vi fått ett handlingsprogram
i nuet som kan passas in också i
ett mera långsiktigt mark-, hyres- och
bostadspolitiskt program, vilket tar
hänsyn till den förändring som skett i
vårt samhälle, inte minst vad gäller
människornas ekonomiska situation.
Medborgarna i vårt land lever inte under
samma ekonomiska förhållanden nu
som år 1946. Självfallet måste detta påverka
en planering för framtiden. Men
vi återkommer till detta i vårt program.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ställde en fråga till
inrikesministern, nämligen om denne
fasthöll vid målsättningen 92 000 lägenheter
eller om han hade beslutat sig för
att räkna på något annat sätt. Inrikesministern
svarade »självfallet» med ett
tonfall som om han tyckte att frågan
var en smula obefogad. Men inrikesmi -

195

Främjande av bostadsförsörjningen in. in.

nistern torde inte vara okunnig om att
det finns en finansminister i regeringen
och att denne för snart två veckor sedan
fällde ett uttalande, som innebar att
vi skulle komina upp till 92 000 lägenheter,
vilket dock skulle ske genom att
till årets igångsättning addera 4 000 av
igångsättningen från i fjol.

Nu uttalar inrikesministern att man
inom regeringen inte har talat om något
annat än en målsättning för i år på
92 000 lägenheter. Det får följaktligen
konstateras, att finansministern står isolerad
inom regeringen i detta avseende,
och jag tycker att det är ganska viktigt
att få detta fastslaget.

Vidare framhöll inrikesministern att
igångsättningen i fjol inte var tillfredsställande.
Då är vi eniga på denna
punkt och får hoppas att det blir bättre
under innevarande år.

Herr statsrådet berörde även vårt förslag
om en igångsättning på 94 000 lägenheter
detta år och menade att en
igångsättning av 2 000 lägenheter utöver
vad regeringen föreslagit skulle öka
trycket på samhällsekonomien. Ja, givetvis
blir det så. Vi får dock inte överskatta
betydelsen härav, ty det gäller endast
en mycket liten procent av investeringsvolymen.

Nu är emellertid enligt uppgifter, som
jag erhållit från arbetsmarknadsstyrelsen,
antalet lägenheter under byggnad i
januari inte oväsentligt mindre än antalet
lägenheter under byggnad i januari
i fjol, och detta gör att situationen ändå
inte får anses vara så oroväckande.

Vidare får man självfallet där så är
möjligt inskränka på andra håll. Jag
har träffat byggnadsföretagare, som klagat
över att de måste investera i garage
vilka inte fullständigt kommer att kunna
tas i anspråk förrän om tio år. Jag
vet inte om detta är riktigt, men om det
är så, kanske detta förhållande är något
som man har anledning att se på.

Jag vill till sist framhålla att jag helt
delar herr Holmbergs uppfattning att
det är önskvärt att paketlösningen kom -

136

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

mer före valet. Jag har inte för ett ögonblick
tänkt mig att yrka på något annat.
Men detta hindrar inte att man kan
beklaga att det inte varit tid för remissmyndigheterna
att avge sina yttranden
innan paketet framläggs. Man skulle
möjligen kunna tycka att utredningarna,
om det var meningen att detta paket
skulle framläggas före 1966 års val, tillsattes
för sent.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber att tacksamt få
notera inrikesministerns uttalande, att
han tänkt avvakta utredningen om hyresregleringslagen
innan han tar ställning
till hur denna fråga skall handläggas.
Genom en utredning får man ju
sakligt underlag för en bedömning, och
det är, inte minst när det gäller att
handlägga grannlaga och svårlösta frågor,
angeläget att få till stånd en sådan
genomlysning, som en utredning och remissvar
kan ge.

Detta har annars på senare tid inte
blivit det kännetecknande draget för regeringens
handläggning av olika frågor.
Man utarbetar i stället promemorior,
uppgör program och framlägger riktlinjer
i frågor, som utredningar har under
arbete.

Jag noterar vidare att inrikesministern
nu på allvar tycks ha föresatt sig
att på ett bättre sätt planera bostadsbyggandet
och igångsättningen. Beträffande
de 2 000 lägenheter mer som centern
och folkpartiet vill bygga frågar
han efter resurserna. Det program som
regeringen lägger fram är ett minimiprogram.
Man kan i dag efter åren 1964
och 1965 fråga sig, om ett minimiprogram
är en idealisk planeringsgrund
med det stora överdrag på igångsättningar
som förekommit under nämnda
år: 9 000 år 1964 och 4 399 under fjolåret.

Det förslag som vi förelägger riksdagen
är en igångsättning av 94 000 lägenheter
som riktpunkt. De 94 000 betrak -

tar vi inte som något heligt tal som bör
uppnås till varje pris, åtminstone inte
till priset av en mindre god planering,
som kan försämra möjligheterna att
uppnå ett maximalt program beträffande
färdigställda lägenheter. Detta är ju
det väsentliga i sammanhanget.

Vi tycks dessutom vara eniga om att
byggandet bör ske på en hög nivå för
att vi skall komma till rätta med problemen
på detta område. Med en väl
planlagd byggnadsverksamhet tror vi
att vi kan vinna åtskilligt.

Mot inrikesministerns resonemang om
kommunblocken som fördelningsgrunder
för lägenheterna har jag ingen invändning
att göra. Det var inte så utförligt
denna gång heller, men detta beror
förmodligen på tidsbristen och tidpunkten
på natten. Jag hoppas och förutsätter
bara att dessa frågor handläggs
på ett sådant sätt att det inte uppfattas
som påtryckningsmedel uppifrån; det
tror jag skulle skada samarbetet mellan
kommuner inom blocket.

Herr NILSSON i Gävle (k) kort genmäle: Herr

talman! När regeringen aviserar
ett mark- och bostadspolitiskt program
med lösningar på de frågor vi nu diskuterar
är det ganska självklart att vi
inte i samma ögonblick kan utarbeta
egna lösningar och förslag. Vi inväntar
detta mark- och bostadspolitiska program
och försöker att utifrån det resultat
ett sådant kan ge finna nya lösningar.
Vad vi har föreslagit är att man inte
nu skall ändra räntepolitiken, höja basräntorna
och genomföra dessa väldiga
hyresstegringar. Man kunde ju ha påskyndat
frågan om det mark- och bostadspolitiska
programmet.

Regeringen kan väl inte heller avsvärja
sig allt ansvar för den räntepolitik
som föres i vårt land. Vi vet att en
procents räntestegring betyder 10—12
—14 procents hyresstegring.

Vad gäller frågan om det är ärligt menat
när vi uttrycker omtanke om social -

Torsdagen den 31 mars 19G(i em.

Nr 15

137

demokratien ocli regeringen, vill jag påpeka
att vi föredrar en socialdemokratisk
regering framför en borgerlig. Vi
tänker inte alls utplåna vårt eget parti,
men socialdemokrater och kommunister
kan, om de för en riktig politik, både
behålla sitt inflytande och betydligt
vidga det. Med en misslyckad bostadspolitik
kan man däremot lätt förlora sitt
inflytande; jag antydde därvid det danska
valet.

I samband med kostnadsfrågorna
måste man se till en rad åtgärder som
kommunisterna har föreslagit. Vi har
förut talat om räntan och långt tidigare
om högindustriell produktion; för flera
år sedan var vi i luven på varandra om
detta problem. Vi har också andra lösningar,
som enligt vår mening sammantagna
skulle kunna leda till en billigare
produktion. Givetvis är det mycket
svårt att säga vilka resultat presenterade
lösningar kan ge, men å andra sidan
tror jag att man skulle kunna få betydligt
bättre resultat, om man inte tog så
stor hänsyn till de borgerliga partiernas
förslag till lösningar. Jag tycker att regeringen
i varje fall nu aviserar sin mening
att söka gå dem till mötes på ett
sätt som vi inte finner tillfredsställande.

Herr BERGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam mot inrikesministern
för det svar som jag fick
på mina frågor beträffande nettotillskottet
av lägenheter. För den tidsperiod
som statsrådet redovisade var antalet
lägenheter 482 000 brutto. Härifrån skall
man dra 51 600 lägenheter, vilket skulle
göra ett netto på 80 procent. Men detta
gäller ju hela landet. Jag ifrågasätter
huruvida inte nettotillskottet är betydligt
mindre i Stockholm. De var ju det
jag avsåg med min jämförelse mellan
hur mycket som rivs och hur mycket
som byggs.

Vidare berörde inrikesministern de
kapitalresurser som vi har, han nämnde
siffran 1 miljard. Om vi skall hjälpas
åt att skaffa fram dessa pengar, skulle

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

jag vilja understryka vad jag sade i mitt
första anförande, nämligen: Vi inhiberar
rivningen av de fastigheter, som inte
går att renovera, och använder pengarna
dels för nybyggnader och dels för
att reparera sådana fastigheter som går
att reparera. Kanske man ändå skulle
kunna både spara pengar och få ett ökat
bostadsbyggande.

En annan sak, som här kommer in i
bilden och som jag också nämnde i mitt
första anförande, är relationerna mellan
hyreskostnaderna för renoverade lägenheter
och för nybyggda. Jag frågade vilket
som skulle vara bäst: att renovera
ett gammalt hus och ta 28 kronor per
kvadratmeter eller att riva huset och
bygga ett nytt och ta 98 kronor per
kvadratameter? Det sista kan ju inte
vara riktigt.

Jag har tidigare också berört de estetiska
synpunkterna på dessa frågor, men
det har i första hand givetvis varit fråga
om praktiska synpunkter.

Därefter skulle jag vilja säga några
ord till herr Svenning. Han redogjorde
för bostadsbeståndet i Malmö och sade
att de äldre moderniserade lägenheterna
utbyts på fria marknaden, d. v. s. de
är ganska livligt efterfrågade. Han ondgjorde
sig över att man inte kunde komma
åt dessa lägenheter och få in dem i
bostadsförmedlingen. Jag skulle vilja
ifrågasätta huruvida man ändå inte
skulle kunna följa den linjen att med
statliga lån, precis som när man bygger
nytt, renovera ifrågavarande lägenheter
och på så sätt få in dem i bostadsförmedlingen.
Det kunde kanska vara ett
lämpligt sätt att minska bostadskön.

Herr BOHMAN (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag har nog inte sagt att
socialdemokraterna nu har närmat sig
högerpartiets ståndpunkt. Jag har däremot
sagt att långtidsutredningens betänkande
överensstämmer med den uppfattning
som vi i högerpartiet har hävdat.
Det är därför som jag med stor
glädje har citerat långtidsutredningen.

5* —Andra kammarens protokoll 196G. Nr 1J

138 Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

Den är en aktuell vetenskaplig analys
snarare än en prognos, och det är klart
att man med förtjusning i den tar del av
det som intresserar. Vi kunde naturligtvis
ha citerat annan ekonomisk expertis
som står inrikesministern betydligt närmare,
men det tyckte jag inte behövdes.

I varje fall visar utredningen att vi inte
står så isolerade i vår uppfattning som
man ibland velat göra gällande. Vi har
sakkunskapen med oss.

Vi har inte, herr inrikesminister, alltid
talat om att hyresregleringen skulle
upphöra. Vi har fört det resonemanget
först då de förutsättningar upphörde,
som en gång motiverade hyresregleringens
införande. Vi har fört precis samma
resonemang efter kriget då det gällt
prisreglering, ransonering m. m. Att vi
snabbare vill ha sådana regleringssystem
borttagna beror ju på att vi tror
på de fria marknadsfaktorernas betydelse,
medan socialdemokraterna uppenbarligen
misstror de fria marknadsfaktorernas
betydelse — ända tills missförhållandena
blivit så uppenbara att man
inte längre kan spjärna emot.

Herr inrikesministern gjorde gällande
att jag visserligen talade om samarbete
i alla möjliga tonlägen men att jag, så
fort jag sedan började diskutera konkret
med herr Bergman och herr Svenning,
inte visade någon större förståelse för
samarbetets betydelse. »Och aldrig mötas
de två», hette det visst.

Jag djärves verkligen tro, att inrikesminister
Johansson inte har samma
uppfattning i dessa frågor som exempelvis
herr Svenning. Jag tror inte att
inrikesministern, finansministern och
regeringen är så doktrinära i sin syn på
bostadspolitiken som herr Svenning är.
Om så skulle vara fallet, då vore det
verkligen bekymmersamt för vår samhällsekonomi
— det vågar jag påstå.
Nog är väl i alla fall hela regeringen
medveten om den nuvarande bostadspolitikens
allvarliga tryck på samhällsekonomien.
Kostnadsutvecklingen inom
bostadsbyggandet bekräftar att det före -

ligger en bristande balans som på lång
sikt är riskabel för vårt välstånd. Bostadspolitiken
måste angripas — därom
är säkerligen hela regeringen medveten,
även om man av vissa skäl kanske inte
alltid vill tala så högt om det. Bristen
på balans konstateras ju alldeles nyligen
av inrikesministern själv, då han
talade om att byggregleringen nu måste
användas t. o. m. då det gäller sjukvården,
åldringsvården, socialvården samt
då det gäller småhus och fritidsbebyggelse
ute i landet. Man tvingas alltså här
bygga upp en stor kontrollerande -administration.
Säger det inte att någonting
är fel i samhället, när man behöver gö-ra
sådana ingrepp? Regleringar föder nya
regleringar, precis som katter föder
ungar — det borde man väl snart ha lärt
sig.

Men trots att vi har olika utgångspunkter
— vi står tydligen på olika
plattformar — vill jag ändå uttrycka en
förhoppning om att vi skall kunna närma
oss varandra på något sätt. Jag hyser
ingen misströstan om att man med
god vilja på ömse håll skall kunna nå
en bra bit på väg, kanske tillräckligt
lång bit på väg för att trots allt åstadkomma
en gemensam förnuftig lösning.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag delar i mycket hög
grad herr Berglunds uppfattning beträffande
angelägenheten att åstadkomma
en modernisering av det äldre bostadsbeståndet.
Men det finns redan nu vissa
sådana möjligheter. Framställningar om
modernisering av lägenheter får nämligen
i hyresnämnderna en mycket generös
behandling. Det vet jag, eftersom
jag i många år suttit i både hyresnämnd
och hyresråd. De fastighetsägare som
vill modernisera och förbättra sina fastigheter
får inte betalt bara för moderniseringen
utan t. o. m. för en hel del
reparationer, som utföres i sammanhanget.
En klok fastighetsägare gör gärna
en sådan investering.

Det relaterade fallet hade kunnat skö -

Torsdagen den 31 mars 19GG em.

Nr 15

13!)

tas bättre. AU det kom att bli på detta
sätt beror dock inte på oss i riksdagen
utan på vederbörande fastighetsägare.

Till herr Bohman vill jag bara säga,
att många blir saliga på sin tro och sitt
vetande. Herr Bohman får gärna tro
och gissa vad han vill. Men den uppfattning
han har fått bör han behålla för sig
själv. Hur en realistisk bostadspolitik
bör bedrivas vet jag också. Jag har inte
förgäves suttit i fastighetsnämnden i
femton år och under lång tid medverkat
i kooperativa och andra bostadsföretag.
•Tåg känner någorlunda väl till bostadspolitiken,
och därför betackar jag mig
för den uppfattning av en bostadspolitik
som herr Bohman rekommenderar. Det
är inte någon modern, socialt syftande
bostadspolitik. En bostadspolitik kan
drivas samlat, förnämligt utan att man
behöver bryta den linje som jag vet är
socialdemokratiens. Herr Bohman får
gärna tro, veta och gissa vad han vill.
Jag har också kontakt med verkligheten.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Regeringen är självfallet,
herr Bohman, medveten om det ekonomiska
läget och besvärligheterna på
kapitalmarknaden. Men, herr Bohman,
vi kan väl ändå vara överens om utan
att ta upp någon mera omfattande ekonomisk
debatt, att det handelspolitiska
problemet för närvarande är det största.
Nödvändigheten att åstadkomma en
snabbare utbyggnad av vårt näringsliv
framtvingar en prioritering på kapitalmarknaden.
Vi måste se till att vi får ett
ökat utrymme för dessa så nödvändiga
investeringar. Men vi betraktar också
bostadsbyggandet som utomordentligt
angeläget, lika angeläget som industriutbyggnaden.
Därför tvingas vi att göra
den avvägning som självfallet kan te sig
obehaglig men som i det här läget är
ofrånkomligt.

Den uppgiften tar vi på oss, men det
har inte högern velat vara med om. Vi
liar under den tid på något över ett år

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

som prioritetslagen gällt i stockholmsregionen
hållit tillbaka byggprojekt —
kontorshus och annat — för ungefär
1,2 miljard. Det visar ju ändå vilken
effekt detta har.

Jag har fått den uppfattningen att
herr Berglund gärna ger sitt bifall till
denna form av reglering. Han begär nu
att vi skall stoppa rivningsraseriet, men
vi kan inte stoppa det utan att vi bestämmer
oss för det. Vi skall fundera
på någon form av totalstopp för rivning
i storstäderna, enligt de önskemål
herr Berglund framfört. Det har vi väl
framför allt anledning att göra om hyreslagstiftningssakkunniga
framlägger
ett sådant förslag. Men detta förutsätter
att vi har den möjlighet till reglering
som vi har byggt upp genom prioritetslagstiftningen.

Det är mycket möjligt att vi kan mötas
också på denna punkt. Herr Bohman
är välkommen att ansluta sig till
den uppfattning vi ger uttryck för genom
att tillämpa dessa metoder för att
söka komma till rätta med problemen
och uppnå den balans vi eftersträvar.

Herr Gustafsson i Skellefteå sade att
lian trots de 2 000 lägenheter mer som
folkpartiet och centerpartiet föreslår
inte tror att det blir någon överhettning.
Jag konstaterar att de föreslår ytterligare
2 000 lägenheter, och självfallet
skulle det medföra en ytterligare ansträngning
av våra resurser. Det är möjligt
att det ligger någonting i vad herr
Nilsson i Tvärälund ville ge uttryck
för, nämligen att förslaget om de 94 000
lägenheterna närmast är en gest.

Om vi fastställer 94 000 eller 92 000
som ett minimiprogram och det visar
sig möjligt att bygga mer, så söker vi
naturligtvis — det har vi alltid gjort
— att tillvarata de möjligheter som föreligger
och öka bostadsbyggandets omfattning.

Herr talman! Till sist vill jag till
herr Nilsson i Gävle säga att det ju ändå
är nödvändigt om man vill föra vad
man tror är en riktig politik, att göra

140

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

en avstämning av den ekonomiska utvecklingen,
som jag sade i mitt tidigare
anförande. Man kan då försöka
anpassa även bostadspolitiken till en
sådan utveckling. Jag har framför mig
en redovisning som visar att totalindex
för levnadskostnaderna under perioden
1939—1965 höjts till 197. Under samma
tid har realhyran gått upp till 110.
Den släpar alltså efter. Självfallet beror
detta i främsta rummet på eftersläpningen
i det äldre hyresbeståndet.
Det kan därför finnas anledning att
överväga en justering av hyrorna där.
Men vi får bättre material att grunda
ett sådant beslut på när hyreslagstiftningssakkunniga
blir färdiga med sitt
förslag.

Herr Gustafsson sade att det är att
beklaga att vi inte fått fram utredningarna
i så god tid att de hunnit skickas
ut på remiss och vi fått in remissyttrandena
innan vi presenterade vårt program
och innan andra partier skulle ta
ställning. Ja, herr Gustafsson, det beror
väl delvis på utredningarna. Herr
Gustafsson sitter med i en sådan. Får
vi fram utredningarna i bättre tid, så
kanske vi också får större förutsättningar
att föra den offentliga debatt
som vi alla önskar.

Herr BERGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var en mycket intressant
upplysning som herr Svenning
lämnade om att man i Malmö kan få
reparera fastigheterna och ta ut de hyror
som kan bli betingade av de reparationskostnader
man har haft. Denna
politik tycks man inte tillämpa över
hela landet. Den gäller tydligen speciellt
för Malmö, och då kan man säga
att ni där nere är mera framåt än vad
man är på annat håll. Detta understrykes
på ett alldeles särskilt sätt av det
exempel jag tidigare lämnade från
Stockholm.

Yad som är att beklaga är att detta
system inte tillämpats tidigare, och därför
har det gamla bostadsbeståndet bli -

vit nedslitet i så hög grad, att det nu
kostar oerhört mycket att iordningställa
det igen.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte godta inrikesministerns
påstående att det skulle
bero på utredningarna att remissmyndigheterna
inte får möjlighet att
säga sin mening. De båda utredningar
jag varit med om har påskyndat sitt
arbete på allt sätt, och nu har det dessutom
mot slutet förelegat en press, som
nästan varit olidligt stor för att man
skulle kunna fullfölja arbetet på den
tid som begärts. Utredningarna kan nog
inte kritiseras för att de hållit på för
länge.

Inrikesministern säger sedan som
vanligt att de 2 000 ytterligare lägenheter
som vi föreslår kommer att utgöra
en press på samhällsekonomien. Jag
har varit med om rätt många bostadsdebatter,
och nästan varje gång har jag
om vårt förslag fått höra att det är
svårt att genomföra, att det inte går, att
det blir för hård press på ekonomien.
När sedan året har gått har dock igångsatts
vad vi har begärt och kanske än
mer. Så gick det till också i fjol. Vi
hade då uppställt ett program på 90 000
lägenheter, och det igångsattes 92 000.
När vi träffas nästa år får vi väl ta upp
en diskussion om huruvida vårt program
i år var så orimligt.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! För att inget missförstånd
skall råda vill jag säga att hyresrådets
och hyresnämndens bestämmelser
gäller över hela landet. I Stockholm
kan missförhållandena möjligen bero
på att här finns för många banker och
varuhus som är intresserade av centrala
tomter och som är beredda att betala
ganska bra för dem.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har begärt ordet

Torsdagen den 31 mars 1000 em.

Nr 15

närmast för att klarlägga vad centerpartiet
menar när det i är gär in för
94 000 lägenheter såsom riktpunkt. Vi
menar inte att detta är en gest utan att
det är en bättre grund för planeringen,
inte minst i dagens läge när bostadsbyggandet
bar varit föreinål för den
ryckighet som förekommit under 1965
och även varit utsatt för övriga störningar
under fjolåret. Dessa faktorer är
allmänt kända.

Med riktpunkt menar vi att man inte
nödvändigtvis måste överskrida siffran
94 000. Man behöver inte vare sig på
regeringshåll eller hos bostadsmyndigheterna
gripas av den förskräckelse,
som i viss mån förefunnits under senare
delen av föregående år, om man
inte uppnår denna siffra.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
och jag kanske inte skall fortsätta
denna debatt. Jag vill bara konstatera
att vi i fortsättningen inte skall ta
det hela så allvarligt som herr Nilsson
har sagt att vi gör. Vi lovar att inte
göra det.

Till herr Gustafsson i Skellefteå skulle
jag vilja säga att jag inte lade hela
skulden på honom. Det är klart att de
som gemensamt arbetar i kommittéerna
får försöka anstränga sig att bli färdiga.
Om jag sade något felaktigt i mitt
förra anförande gällde detta kanske att
herr Gustafsson inte bara arbetar i en
av dessa kommittéer utan i minst två.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det är i anledning av
motion nr 513 i denna kammare jag har
begärt ordet. Det är en trepartimotion.
Vi har i denna motion yrkat »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om skyndsam utredning angående
sådana ändringar i gällande författningar,
tillämpningsföreskrifter och
administrativa anvisningar att förutsätt -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ningar skapas för en friare bostadsbebyggelse
på landsbygden».

Utskottsmajoriteten säger överst på
sidan 24 att »motionärerna inte anfört
övertygande skäl för att bostadsbyggandet
på landsbygden hämmas eller
försvåras genom nuvarande bestämmelser»,
och därför avstyrker utskottet detta
motionsyrkande.

Jag för min del finner detta majoritetens
uttalande mycket besynnerligt. Vi
har i motionen sagt: »Såsom bostadspolitiken
för närvarande utformas möter
det dock betydande svårigheter att erhålla
statligt stöd till bostadsbyggande
på landsbygden.» Det är ostridigt att
förhållandena är sådana. Vi har så
många exempel att peka på men jag
skall inte uppta tiden med detta. Utskottsmajoriteten
måste ha en synnerligen
dålig kontakt med de faktiska förhållandena
ute på landsbygden, om man
där inte vet att det i många fall är besvärligt
att få bygga.

Man talar om ett valfrihetens samhälle.
Varför skall då vissa orter bli — som
jag betraktar det —- så diskriminerade?
Reservanterna yrkar inte direkt bifall
till motionen men tycker att dessa frågor
skall kunna lösas ändå och säger:
»Utskottet anser i likhet med vad i motionerna
I: 431 och II: 513 anförts att
en i och för sig önskvärd bostadsbebyggelse
utanför tätortsområdena bör kunna
underlättas genom en smidigare tilllämpning
eller liberalisering av gällande
författningar, tillämpningsföreskrifter
och administrativa anvisningar, och
hemställer att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t ger till känna vad utskottet
anfört.»

Det är just denna större smidighet
som vi för vår del är ute efter och därför
ber jag att få yrka bifall till reservation
nr 18.

Herr talman! Jag vill också säga ett
par ord om förbättringslånen. Det har
varit en utomordentligt stor fördel för
oss ute i bygderna att ha möjligheter till
förbättringslån. Detta gäller inte enbart

142

Nr 15

Torsdagen den 31 nvars 1966 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

pensionärer utan även låginkomsttagare
och handikappade m. fl. Enligt vad som
föreslås i propositionen och utskottsmajoriteten
går in för skall dessa möjligheter
slopas för låginkomsttagare och
handikappade. Detta är dock grupper
som har det sämst ställt. Jag tycker att
det är beklagligt att man gör det så besvärligt
just för dem. Genom rationaliseringsverksamlieten
inom jordbruket
har det också friställts en hel del människor
och om nu dessa skulle önska bo
kvar i sina hus får de svårare att få en
bättre bostad framöver.

Jag tror att dessa förbättringslån har
varit till mycket stor nytta för människorna
och jag tror att det systemet ger
möjligheter både för den enskilde och
samhället att klara bostadsfrågan. Med
mindre insatser skulle man kunna skaffa
bostäder åt flera.

Herr talman! Jag blev förekommen
av herr Berglund när det gäller rivningsraseriet
som väl pågår allra värst i
Stockholm. Det är väl ändå sä att så
länge det råder stor brist på bostäder
måste det vara fel att riva hus, som i
många fall kanske kan fylla sin uppgift
ännu ganska lång tid. Samtidigt har
vi svårt att få en tillräcklig kvot av bostäder
på annat håll, ex. i Värmland.
Jag tror, herr talman, att om vi hade
möjlighet att stoppa detta rivningsraseri
skulle vi i många fall lösa dessa problem
på ett betydligt bättre sätt än för
närvarande.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag skall begränsa mitt
inlägg till några ord i anslutning till utskottsutlåtandet
nr 39 om familjebostadsbidragen.
Tidpunkten kl. 2.00 inspirerar
varken talare eller eventuella
åhörare till några längre funderingar.
Frågan har dessutom tidigare berörts
av några talare och jag vill endast ge
några kompletterande synpunkter.

1 en reservation till utskottets utlåtande
föreslår utskottets folkparti- och
centerpartiledamöter en höjning av an -

slagen till bostadsrabatter med 35 miljoner
kronor. Skälen till detta yrkande är
främst att den i propositionen föreslagna
reduceringen av de statliga räntesubventionerna
medför vissa hyreshöjningar
i hus uppförda 1957 eller senare, vilka
det kan finnas anledning att kompensera
genom höjda familjebostadsbidrag.
Vi finner den föreslagna avvecklingen
rimlig och vill biträda den, men
vi har samtidigt försökt finna en form
att reducera de problem som då kan
uppkomma för ekonomiskt svagare familjer.
Ett annat skäl till den föreslagna
bidragshöjningen är den i motion
11:520 föreslagna höjningen av räntan
på amorteringspliktiga tilläggslån från
1950-talet.

Vi har ansett att höjda familjebostadsbidrag
för närvarande är den lämpligaste
vägen för att uppnå denna kompensation.
De allra flesta barnfamiljer
som får hyreshöjning kan få sådana bidrag.
Samtidigt är vi medvetna om att
familjebostadsbidragen kanske på längre
sikt inte är den bästa metoden för ett
familjepolitiskt motiverat bostadsstöd.
Vi ansluter oss därför till statsutskottets
uttalande att familjebostadsbidragen bör
bli föremål för omprövning.

Utskottet konstaterar att kritik har
riktats mot flera av de regler som är
grundläggande för familjebostadsbidragen.
Vi är medvetna om att det finns
fog för sådan kritik. Vi vill dock göra
ett tillägg till statsutskottets uttalande
att familjebostadsbidragen bör omprövas
och att denna omprövning bör ske
skyndsamt. Vi vill betona att familjebostadsbidragen
bör ses i sitt familjepolitiska
sammanhang. De utgör en del
av det familjepolitiska stödsystemet,
vars syfte är att sänka barnfamiljernas
bostadskostnader och göra det möjligt
för dem att efterfråga moderna och
rymliga bostäder. Ändrade regler i fråga
om familjebostadsbidragen bör därför
få konsekvenser i fråga om utformningen
av andra delar av familjepolitiken.

Torsdagen den 31 mars 19(i(i em.

Nr 15

143

Det kan inte vara lämpligt att nu besluta
väsentligt ändrade regler för familjebostadsbidragen
innan man har
klart för sig hur man vill utforma den
framtida familjepolitiken i stort. Det
kan tänkas att det visar sig lämpligt alt
den får eu helt annan utformning än
den nuvarande. Den kanske för en konstruktion
som kan ge stöd åt ekonomiskt
svagare familjer utan att stödet anknytes
till viss konsumtion.

Familjepolitikens framtida utformning
överväges nu av den familjepolitiska
kommittén. Även familjeskatteberedningens
arbete är av central betydelse i
detta sammanhang. En reform av hela
vår familjepolitik är angelägen, och vi
hoppas att inte bara familjebostadsbi(lragen
utan även familjepolitiken i dess
helhet skyndsamt kan omprövas. En
omläggning av familjebostadsbidragen
relativt snart — låt oss säga nästa år
— och en omläggning av familjepolitiken
i övrigt ganska snart därefter — låt
oss säga senast påföljande år — kan
medföra svårigheter att samordna reformpolitiken
på detta område. Svensk
socialpolitik kännetecknas redan nu av
en i alltför hög grad bristande samordning.
Vi bör därför inte genom delreformer
spela bort chansen att få ett samordnat
familjepolitiskt stödsystem.

Vi har velat markera vår åsikt genom
att uttala att en skyndsam behandling
av frågan om familjebostadsbidragen inte
får innebära att kraven på en helhetsbehandling
av de olika komponenterna
inom familjepolitiken eftersattes.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
1 och 2 av herr Axel Andersson
m. fl.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Då jag har en stark känsla av att flertalet
av de närvarande kammarledamöterna
icke önskar driva denna fråga till
votering fram mot småtimmarna hemställer
jag att den återstående behandlingen
av detta ärende liksom behand -

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

lingen av övriga ärenden på föredragningslistan
uppskjutes till det senare
plenum i dag som är anslaget till kl.
11.00.

Denna hemställan bifölls.

§ 3

På hemställan av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren, att bland två
gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista första lagutskottets
utlåtande nr 21 skulle uppföras
närmast efter bankoutskottets memorial
nr 22.

§ 4

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtande och memorial: nr

G, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1966/67 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 44, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om statsbidrag till
ett nytt ålderdomshem för svenskar i
London;

bevillningsutskottets betänkande nr
22, i anledning av väckta motioner angående
förfarandet vid nedsättning av
stämpelskatt på inteckning i fast egendom; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av väckta motioner
om eds ersättande med försäkran på heder
och samvete, och

nr 22, i anledning av väckta motioner
om obligatoriskt stöldskydd på bilar;
samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 och 60 §§ arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1),
nr 36, i anledning av väckta motioner

144

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

angående krigsförsäkringen för sjömän,
och

nr 37, i anledning av väckt motion
om förhöjning av vissa ersättningar i
anledning av yrkesskada.

§ 5

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 71, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
m. m.,

nr 86, angående försäljning av viss
staten tillhörig mark, in. m.,

nr 87, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), och
nr 88, med förslag till förordning om
avdrag vid inkomsttaxeringen för avskrivning
på köpekontrakt som avser
fartyg.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 52, angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken,
m. m., motionerna: nr

828, av herrar Bengtsson i Landskrona
och Johanson i Västervik,
nr 829, av herr Blomkvist m. fl.,
nr 830, av herr Bohman m. fl.,
nr 831, av fru Ekroth m. fl.,
nr 832, av herr Hedlund m. fl.,

nr 833, av herr Martinsson,
nr 834, av herr Mordgren,
nr 835, av herr Nordgren m. fl.,
nr 836, av herr Ohlin m. fl.,
nr 837, av herr Bask och fru Ekroth,
nr 838, av herr Sterne m. fl.,
nr 839, av herr Sundelin m. fl. och
nr 840, av fru Thunvall in. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 53, med förslag till lag om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall, in. m., motionen nr 841, av herrar
Hedlund och Ohlin; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 82, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
in. m., motionen nr 842 av herr Svenning
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7

Meddelande om enkel fråga

Meddelades att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Sjöholm
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående tillämpningen
av bestämmelserna om skattelindring
för folkpensionärer.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.07 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 1 april 1966

Nr 15

115

Fredagen den 1 april

Kl. 11.00

§ 1

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 71, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 86, angående försäljning av viss
staten tillhörig mark, m. m.; samt

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

87, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), och

nr 88, med förslag till förordning om
avdrag vid inkomsttaxeringen för avskrivning
på köpekontrakt som avser
fartyg.

§ 2

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 828—
840; samt

till lagutskott motionerna nr 841 och
842.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtande nr 6.

§ 4

Föredrogs statsutskottets memorial nr
44, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om statsbidrag till ett nytt
ålderdomshem för svenskar i London.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan

om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, lädes
memorialet till handlingarna.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 22, första
lagutskottets utlåtanden nr 20 och 22
samt andra lagutskottets utlåtanden nr
28, 36 och 37.

§ 6

Främjande av bostadsförsörjningen m. in.
(forts.)

Herr talmannen meddelade, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 38, i anledning av vissa
av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1966/67 till främjande
av bostadsförsörjningen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner, nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid
ordet, i enlighet med förut gjord anteckning,
till

Herr HERMANSSON (k), som yttrade:

Herr talman! Jag skall i huvudsak
avstå från kommentarer till den debatt
som fördes här i natt till långt in på
småtimmarna, medan svenska folket
och även en del av dess valda representanter,
hoppas jag, sov gott i sina
sängar.

Jag skall bara göra en reflexion till
vad inrikesministern sade, när han tog
upp en polemik mot vårt förslag att tills
vidare inte höja basräntan. Ett statsråd
och en riksdagsman har säkert råd att
betala högre hyror, men alla hyresgäster
har tyvärr inte våra inkomster —
och får det tydligen inte heller efter

146 Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det förslag till avtalsuppgörelse som nu
har framlagts.

Det förslag vi har framställt är att
man skall uppskjuta prövningen av basräntornas
storlek till dess man tagit
ställning till förslaget från den bostadspolitiska
kommittén. Vi tycker det är
felaktigt att fatta ett sådant beslut nu,
när man senare i år måste ta ställning
till hela finansieringsfrågan. Vi är heller
inte ensamma om den ståndpunkten.
Den har förfäktats mycket bestämt
av hyresgästerna.

Men det är inte den frågan jag skall
ta upp här i dag, herr talman, utan i
stället några mer långsiktiga problem.

Det sägs ibland i bostadsdebatten —
och det sades också här i kammaren
i går — att nu skall vi inte diskutera
bostadspolitikens framtid utan i stället
avvakta vilka förslag som framlägges
av de pågående utredningarna. Det
är både riktigt och felaktigt. Det är riktigt
på det sättet att det nya material
som där kan komma fram givetvis i
hög grad måste beaktas vid utformningen
av den framtida bostadspolitiken.
Men det är felaktigt på det sättet
att regeringen av allt att döma redan
har bestämt sig för en viss linje, som
visserligen kan ändras i vissa detaljer
av utredningsförslagen men som i sina
huvuddrag kan spåras även i de konkreta
förslag som vi i dag behandlar.

Önskemålet att hyrorna skall stiga
snabbare än levnadskostnaderna i övrigt
har tyvärr redan tillmötesgåtts. Under
de senaste tolv månaderna har levnadskostnadsindex
stigit med 8 procent
men bostadsposten med inte mindre än
12 procent.

Det är sålunda inte möjligt att gå
förbi långtidsproblemen i denna debatt.
Regeringens linje är att avveckla hyresregleringen,
och det har den som bekant
hållit på med ett antal år redan.
Även om man inför ett besittningsskydd
för hyresgästerna — och det är naturligtvis
ett minimikrav, som man inte
kan vika från — innebär ett avvecklan -

de av den nuvarande hyresregleringen,
utan att den ersättes med någon annan
form av samhälleligt inflytande
över hyresprissättningen, stora nackdelar
för avgörande grupper av hyresgäster.
Hyrorna kommer med all sannolikhet
att stiga kraftigt på bristorterna.
Pensionärer och andra grupper
med låga inkomster kommer att drivas
ut från sina nuvarande bostäder.

Allt detta är ju effekter som de vill
åstadkomma, vilka så energiskt attackerar
den gällande ordningen och kräver
fullständig övergång till marknadshyror.
Man måste självfallet medge att
det med en hyresreglering av nuvarande
typ följer många svårigheter, särskilt
när regleringen har utsträckts över
många år. Det blir en stelhet på bostadsmarknaden
som försvårar för unga
familjer att skaffa sig bostäder. De som
en gång har fått en bostad söker behålla
den med näbbar och klor, eftersom
de inte vet hur de skall få en ny
till sina barn, när dessa växt upp, eller
till sig själva under andra familjeförhållanden.
En svart marknad utvecklas,
där de som har välfyllda plånböcker
alltid kan skaffa sig den bostad de
vill ha, medan vanligt folk får stå i ko
med oviss framtid. En hyressplittring
uppstår, även om dess storlek nog överdrivs
på en del håll.

Nackdelar som dessa uppstår lätt vid
en hyresreglering som genomförs under
en tid av stigande priser och kostnader,
då varje ny bostadsårgång är så
att säga inflationsmärkt. Statsmakterna
kan till en viss tid och i viss utsträckning
motverka detta förhållande genom
subventioner, men när dessa avvecklas
slår höjda kostnader igenom i hyrorna.
Särskilt gäller detta under den högräntepolitik,
som bedrivits under de senaste
åren och vars verkan nu blivit
att kostnaderna höjs och att inkomsterna
ökas för grupper med räntebärande
kapital. Denna högräntepolitik
höjer kostnaderna för all produktion,
även bostadsproduktionen. Om rege -

Fredagen (ten 1 april

Nr 15

117

l ingen i stället liällit fast vid lågräntepolitiken,
skulle vi ha sluppit eu stor
del av de nuvarande problemen.

Över huvud taget sammanhänger naturligtvis
lösningen av bostadsfrågan
med den allmänna ekonomiska politiken.
Om man låter de kapitalistiska
marknadskrafterna bestämma, blir det
svårt att lösa bostadsfrågan på ett socialt
ansvarsfullt sätt. Förutsättningen
för dess lösning är ett fastare grepp
över investeringspolitiken som helhet
och en samhälleligt planerad ekonomi.

Men de avigsidor som uppstått under
hyresregleringens tid får inte dölja
att hyresregleringen har haft stora fördelar.
Man kan lätt föreställa sig hur
liiget skulle ha varit, om hyresmarknaden
hade lämnats helt fri för den kapitalistiska
spekulationen. Det skulle
då ha blivit väsentligt högre hyror och
svårare bostadsförhållanden för dén
stora allmänheten. Bostadsbristen skulle
ingalunda ha varit borta, möjligen
borttrollad genom att folk inte haft råd
att flytta till bättre lägenheter. Då skulle
plånboken och kassaskåpet ha spelat
ännu större roll på bostadsmarknaden
än för närvarande, och då skulle
ännu fler ha fått bo i gistna båtar och
på annat primitivt sätt. Och så mycket
sämre blir läget om högern får sin
vilja fram och hyresmarknaden blir fri,
såsom det heter med ett mycket oegentligt
uttryck.

Hur skall man nu kunna avhjälpa de
brister, som på grund av den ekonomiska
utvecklingen uppstått i det nuvarande
systemet, utan att mycket starka
negativa följder uppkommer? Såvitt
jag kan förstå kan man inte bara övergå
till en s. k. fri hyresmarknad för det
privatägda beståndet av hyreshus. Följden
skulle bli mycket starka stegringar
av hyror och mycket svåra sociala verkningar.
Förslaget om en liyresskatt på
de ökade fastighetsinkomsterna, att användas
för att ge subventioner till stora
barnfamiljer, folkpensionärer o. s. v.,
möjliggör knappast en sådan utjämning

Främjande av bostadsförsörjningen in. ni.

som anhängarna av eu .social bostadspolitik
vill ha.

Därtill kommer frågan om hur det
stora, växande beståndet av hyreslägenheter
som tillhör de allmännyttiga företagen
skall behandlas. Det finns som bekant
förespråkare för att dessa företag
skall tvingas ändra de principer för hyressättningen
som de nu tillämpar.

En bättre lösning ur hyresgästernas
och samhällets synpunkt vore att vända
på frågeställningen. Varför kan inte
självkostnadsprincipen tillämpas på det
privatägda beståndet av hyreshus? Varför
skall marknadsprincipen vara den
allena saliggörande? Förutsättningen
för en allmän tillämpning av självkostnadsprincipen
är emellertid att de
egentliga hyreshusen överföres i kommunal
och kooperativ ägo. Var tredje hyreslägenhet
tillhör redan de allmännyttiga
företagen, och av de nyproducerade
hyreshusen är 3U kommunala och
kooperativa. Denna andel kommer alltså
hur som helst att växa. Men det vore
angeläget att samhället påskyndade den
allmänägda sektorns tillväxt också genom
ett direkt övertagande av de privatägda
egentliga hyreshusen. Detta innebär
givetvis en jätteoperation och
kräver mycket kapital, men å andra sidan
löser det en rad problem. Markfrågan
och problemet med markvärdestegringen
kan lösas på ett rationellt
sätt, eftersom jag förutsätter att obebyggd
tomtmark samtidigt i stor skala
överföres i kommunernas ägo. Samhället
kan genomföra en rationell hyresfördelning
och garantera att medborgarna
får rymliga och goda hälsobostäder.

Jag tror över huvud taget inte att det
finns någon annan långsiktslösning av
bostads- och markfrågorna i vårt land
än att tomtmark och egentliga hyreshus
överföres i kommunernas och kooperativa
företags — i allmännyttiga
företags — ägo. Jag skulle vilja föreslå
regeringen att den utarbetar en långsiktsplan
för ett sådant övertagande av

148

Nr 15

Fredagen den 1 april 19G6

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

beståndet av hyresbostäder, vilket förutsätter
bistånd från statliga fonder för
inköp av mark och hyreshus. Naturligtvis
krävs också speciella åtgärder för
att stoppa spekulationen i mark och
bostäder under den tid detta program
genomföres.

Det är ett långsiktsprogram. Vad bör
man göra på kort sikt? Det måste vara
oriktigt att helt släppa loss den kapitalistiska
spekulationen på bostadsmarknaden.
Spekulationen måste begränsas,
kringskäras, avskaffas, inte
ges större spelrum. Om den nuvarande
hyresregleringen slopas, bör vi få en
ny typ av hyreskontroll, som bygger på
en aktuell värdering av lägenhetsbeståndet
och åstadkommer en rättvisare
hyresfördelning. Det finns nu snedheter
som bör rättas till, men den kapitalistiska
marknaden kan inte göra detta
på ett riktigt sätt. Den gör det på
ett sätt som gynnar hyresvärdarna i en
bristsituation och försvårar läget för
den stora massan av hyresgäster.

Samhället får inte släppa greppet
över hyresutvecklingen och hyresfördelningen.
Det skulle kunna leda till
stora sociala skadeverkningar. Obligatorisk
förmedling av alla lediga lägenheter
måste ingå i det system som bör
utarbetas. En sådan ordning skulle i
dag i hög grad underlätta en större rörlighet
på bostadsmarknaden. Men därvidlag
vill de borgerliga och regeringen,
som annars talar så högt om att man
måste komma bort från den nuvarande
stelheten, inte vara med. Vad kan
vara anledningen till denna inkonsekvens? Alla

tecken tyder tyvärr på att regeringen
tänker göra slut på den nuvarande
hyresregleringen utan att ersätta
den med någon annan form av effektiv
samhällelig bestämmanderätt över
hyresprissättningen. Jag tror att regeringen
gör ett stort och farligt misstag,
om den verkligen genomför denna linje.
Det är ännu tid att finna andra former
för den fortsatta bostads- och hyrespolitiken.
Ur hyresgästernas och den

samlade arbetarrörelsens synpunkt hoppas
jag att regeringen skall välja en linje
som innebär ökat samhälleligt inflytande
över mark, bostäder och hyror,
ökat skydd för hyresgästerna och en
hyrespolitik som håller nere hyrornas
andel av inkomsten på en rimlig nivå.

Därefter anförde:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag kan i stort sett instämma
i det anförande som herr Nilsson
i Tvärålund höll under gårdagens
plenum. Jag instämmer också i de yrkanden
han framställde i anslutning till
de till statsutskottets utlåtande nr 38
fogade reservationerna.

Den kvotering av bostadsbyggandet
som vi haft under 1965 och 1966 har
väckt en ganska stor indignation runt
om i landet. Opinionen är ganska entydig
och det förefaller som om begränsningen
av bostadsbyggandet på sina håll
skulle ha kommit mycket överraskande.
Efter att ha tagit del av referat av sammanträden,
intervjuer med kommunalmän
o. s. v. ställer dessa ofta frågan vad
som egentligen är landshövdingens,
länsstyrelsens och bostadsnämndens mening
eller vad de styrande i Stockholm
anser. Efter allt att döma är frågan
om denna begränsning av byggandet
mycket stor och synnerligen aktuell.

I sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande nr 1 behandlas kreditmarknadsfrågorna
i samband med
bostadsbyggandets finansiering. Utskottet
understryker att det är nödvändigt
att krediter ordnas, så att de antagna
planerna kan fullföljas. Om man ser på
igångsättningen under de sista två månaderna
av 1965, finner man — såsom
vid flera tillfällen har påtalats under
den tidigare debatten — att det förekommer
en mycket stor ojämnhet. Medan
Stockholms stad har en igångsättning
på 29 procent, Stockholms län på
36 procent och göteborgsområdet på 34
procent under dessa två månader av
årsproduktionen, finns det län som haft

Fredagen den 1 april 196(5

Nr 15

11!)

endast 7—8 procent av sin igångsättning
förlagd till denna tid.

Utskottet anser alt man skall kanalisera
krediterna i syfte att få till stånd
en jämnare sysselsättning och igångsättning.
Om det under nuvarande överhettade
ekonomiska konjunktur krävs eu
restriktivitet på andra områden, för att
få till stånd ett större bostadsbyggande,
finns det säkerligen särskilt bland olika
husbyggnadsprojekt en del byggföretag,
som ändå inte är så nödvändiga som
just bostadsbyggandet.

Till sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande har fogats en reservation,
vilken inte innehåller många ord
men i vilken vi reservanter tillkännager
att vi inte är riktigt tillfredsställda med
vad som förekommit under hösten 1965
i samband med den särskilda tilldelningen
av byggnadskrediter. Denna tilldelning
förlädes till vissa bestämda orter
och gick, enligt vad man kunnat utläsa,
till vissa byggherrar. Vi avser med
reservationen att understryka att ett sådant
förfogande inte bör få återupprepas.
Det är väl ganska troligt att så
inte heller kommer att bli fallet, ty om
man efter att det förts en mycket restriktiv
bostadsbyggnadspolitik helt
plötsligt finner att det tilldelas pengar
åt ett viss håll, skulle detta komma att
väcka indignation på många håll i landet.

Jag vill också understryka vad som anföres
i reservation 5 till statsutskottets
utlåtande nr 38, nämligen att man skall
försöka minska trycket på storstadsområdena
genom en aktiv lokaliseringspolitik
för olika bygder och på detta sätt
sprida efterfrågan på bostäder jämnare
över hela landet. Därav följer väl också
en jämnare tilldelning.

Det finns emellertid många orter som
i dessa sammanhang inte räknas till de
större sådana men som ändå har en
ganska kraftig efterfrågan på bostäder i
förhållande till sin storlek och därmed
en bostadskö, vilket de inte haft tidigare.
Om dessa orter inte får någon

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

igångsättning, blir det inte heller någon
sysselsättning för de byggnadsarbetare
som bor där. Dessa kommer då att flytta
ut, och när det en gång, som vi skall
hoppas, blir möjlighet till ökat bostadsbyggande
kanske man inte har några
byggnadsarbetare kvar.

Jag har tillsammans med herr Johansson
i Skärstad väckt en motion, i vilken
vi yrkar på en utökning av totalkvoten
för att det skall kunna byggas
flera pensionärsbostäder, i synnerhet i
landskommunerna, där bostadssituationen
för de gamla är ytterst besvärlig.
Det är köer till ålderdomshemmen, men
man har även svårigheter att ordna bostadsförhållandena
för dem som kan
sköta sitt eget hushåll. 1960 års bostadsräkning
visar också att landsbygdens
åldringar har det sämst. Vår höga bostadsstandard
är alltså mycket ojämnt
fördelad.

Enligt direktiven i statsverkspropositionen
angående riktlinjerna för kvottilldelningen
skall bostadsbyggandet i
första hand ske på expansiva orter.
Många kommuner får därför en mycket
liten kvot, vilket i många fall — det
finns åtskilliga exempel på detta —
medför att de måste avstå från de pensionärsbostäder
och andra byggnader
som har planerats. Om man skulle ta hela
kvoten i anspråk för dessa, bleve det
ju ingenting över för egnahemsbyggandet.
Detta handlingssätt strider egentligen
mot statsmakternas tidigare uttalande
om vikten av en kraftig förbättring
av åldringarnas bostäder.

Inrikesministern sade någon gång efter
midnatt i går kväll att en kvottilldelning
till kommunblocken på tre år
möjliggör för ett block att ge en deltagande
kommun en större tilldelning
något år för att den därigenom skall
kunna bygga en serie bostäder. Kanske
blir det dock inte så enkelt. Denna kommun
måste väl något annat år bli utan
kvot, med påföljd att en hel rad ledsna
egnahemsbyggare kommer att finna att
det detta år blir stopp för byggandet.

150

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Då blir det inte heller några arbetsmöjligheter
för de byggnadsarbetare som
bor i denna kommun.

För att gå tillbaka till inledningen, så
vet vi att alla dessa bekymmer beror på
bristen på krediter, och den är stor på
alla områden av samhället. Hur skall
detta problem lösas?

Det finns ett sätt, men det behärskar
vi inte, nämligen att förmå den enskilde
att spara mer av sina inkomster. Det
skulle han säkerligen kunna göra, men
tidsandan är inte sådan, att människorna
är inställda på att spara.

När nu räntan har förts på tal, kan
jag inte underlåta att erinra om hur man
för några år sedan från denna talarstol
— jag behöver inte säga från vilket håll
det var — underströk att vi, om vi bara
fick en rörlig ränta och en ränta som
ibland kunde få gå upp ganska högt,
inte skulle få någon inflation, men däremot
ett tillräckligt .sparande. Det resonemanget
har inte alls visat sig riktigt.
Jag och många med mig väntade inte
det heller.

Det återstår också att undersöka om
det finns möjligheter att pressa ner
byggnadskostnaderna. Detta har man
försökt på mångahanda sätt. Länsbostadsnämnderna
har säkerligen fått sig
förelagda många projekt, med vilka man
trott sig kunna sänka byggnadskostnaderna.
När bygget blivit färdigt har
projektet emellertid visat sig inte innebära
några genvägar till sänkta kostnader,
utan slutresultatet har blivit att
kostnaderna varit ungefär desamma som
förut i jämförbart penningvärde. Det
har i stort sett inte heller varit någon
skillnad mellan kostnaderna för monteringsfärdiga
hus och sådana byggda av
lösvirke. Ibland har lösvirkeshusen
t. o. m. blivit billigare än de monteringsfärdiga.
Det är dock mycket möjligt att
genom industriella byggnadsmetoder,
t. ex. uppförandet av flerfamiljshus i
längor byggda med s. k. elementdelar,
byggnadskostnaderna skulle kunna nedbringas.
Men det råder nog ganska stor

tveksamhet om hur mycket som härigenom
skulle vinnas.

Om man granskar kostnadsstegringarna
på olika områden, finner man för övrigt
att ingenting har stigit så kraftigt
som kostnaderna för bostäder, enkannerligen
då byggnadskostnaderna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skall nu inte ta upp
någon debatt, men eftersom herr Börjesson
i Glömminge berörde den kreditgivning
som förekom i höstas, skall jag
ställa en fråga till honom. Kan herr
Börjesson peka på ett enda bostadsbyggnadsföretag
som under hösten i fjol fick
byggnadskreditiv i särskild ordning för
byggen, som inte turordnats av de kommunala
myndigheterna och som inte var
planerade och klara för igångsättning?

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! I motion 11:90 föreslås,
att riksdagen skall anmoda regeringen
pröva normerna för prissättningen
vid statliga markförsäljningar.
Den omedelbara anledningen till motionen
är de sensationellt höga priser som
staten betingat sig för järvafältsmarken.
Men jag liksom flera andra stockholmsmotionärer
har tidigare vid flera
tillfällen påtalat, att staten vid försäljning
av mark till kommuner i storstockhohnsområdet
betingat sig markpriser
som egentligen måste betecknas
som hutlösa. Jag erinrar mig sådana
fall av markförsäljningar i Solna redan
i slutet av 1940-talet, och därefter har
det förekommit flera fall.

Saken påtalades sålunda i kommunistiska
motioner vid 1963 års riksdag.
Motionerna föranledde ett uttalande av
statsutskottet, som jag ber att få citera:
»Det förefaller självklart, att staten
inte genom prissättningen vid
marköverlåtelser till kommunerna bör
medverka till att den på orten utbildade
markprisnivån stiger. Såvitt utskottet
har sig bekant torde praxis vid stat -

Fredagen den 1 april 19(50

Nr 15

151

liga marköverlåtelser innebära dels att
kommunerna tillerkännes en faktisk
förtur framför andra köpare till förvärv
av statlig mark, dels att prissättningen
sker under skäligt hänsynstagande till
de bostadspolitiska målen. Det synes
emellertid ligga i klarhetens intresse
att direktiven till de markförvaltande
myndigheterna ges en avfattning som
bättre än för närvarande överensstämmer
med nämnda praxis. Utskottet anser
sig kunna förutsätta att detta önskemål
beaktas vid en blivande översyn
av nämnda direktiv.»

Detta uttalande innebär ett ganska
klart ställningstagande: bostadspolitiska
målsättningar bör vara bestämmande
för statliga förvaltningar vid försäljning
av mark till kommunerna.

Men nu är vi där igen! Staten undantar
några rätt stora godbitar på Järvafältet
och säljer resten för 6 kronor per
kvm råmark, varav hälften skall bli
grönområden. Man räknar med ett
markpris på 20 kronor per kvm våningsyta
i hyreshus, 15 kronor per kvm
i småhus och 46 kronor per kvm för
industrier och institutioner. Stockholms
stads kammarkontor anser att dessa priser
ligger cirka 75 procent över vad som
hittills varit vanligt inom storstadsområdet.
Det säger sig självt att en dylik
markpolitik bidrar till att driva upp
priserna på annan tomtmark i området.
Staten motverkar sålunda i praktiken
vad som uppges vara dess egen
politik.

Häremot invändes väl, att de kommuner
som nu får köpa delar av Järvafältet
bör betala kostnaderna för militärens
förflyttning. Vi har för vår del
aldrig accepterat denna princip som
en rimlig utgångspunkt. Man kan inte
ha militära förläggningar med övningsfält
mitt inne i en storstad. Bebyggelseutvecklingen
runt omkring Järvafältet
liar gjort att en förflyttning även ur militär
synpunkt förr eller senare blivit
nödvändig, precis på samma sätt som
flottan tvingades flytta från Skeppshol -

Främjande av bostadsförsörjningen m. in.

men. Av utvecklingen betingade militära
omflyttningar kan inte få snedvrida
bostadskostnaderna för hundratusentals
människor.

Jag har med stort intresse tagit del
av en socialdemokratisk motion vid
årets riksdag om ökat finansiellt stöd
till bebyggelseutvecklingen i storstockholmsområdet.
Jag är helt överens med
dessa motionärer. Ett område, som får
ta hand om nästan lika stor folkmängdsökning
som hela det övriga landet
och där kommunalskatterna drar i
väg mot toppnivåer, borde erhålla större
finansiellt stöd för att bemästra de
många problemen, t. ex. för att åstadkomma
ett snabbare bostadsbyggande.

Jag kan givetvis ingenting säga om
motionens öde, men vi får hoppas att
den vinner något gehör i detta hus. 1
tider då hundratals lokaliseringsmiljoner
årligen anslås till vissa landsändar
vore ett handtag befogat till områden,
dit så många människor flyttar och kräver
bostäder, skolor, sjukhus och samhällelig
service av olika slag. Jag tycker
att staten kunde ha börjat med att
tillämpa en markförsäljningspolitik betingad
av bostadspolitiska hänsyn,
d. v. s. sälja mark till kommunerna i
området till priser som inte ligger över
genomsnittsnivån. Det hade i förevarande
fall inneburit en betydande hjälp
till bostadsbyggandet i Storstockholm.

Utskottet erinrar om sitt uttalande
från 1963 och meddelar att detta överlämnats
till markpolitiska utredningen
och att det inte nu kan vara befogat
att skriva igen om samma sak. Vad som
är väsentligt är att ingenting hänt sedan
1963, och att utskottet kan finna
sig i detta är en aning svårförståeligt,
allra helst som det i statsutskottet finns
både stockholmare och ledamöter som
ömmar för en social bostadspolitik.

Jag kan inte, herr talman, underlåta
att yrka bifall till motion nr 90 i denna
kammare, i vilken föreslås att man
skall göra en ny påstötning hos regeringen
för att åstadkomma en prövning

152

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

av normerna för prissättningen vid
statlig markförsäljning, så att denna
prissättning ansluter sig till vad som
är vanligt som villkor för statlig belåning
för bostadsbyggande. Det borde
verkligen vara en rimlig begäran.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Planeringsfrågorna har
kommit i centrum för samhällsdebatten.
I storstäderna likaväl som på de
små orterna hettar diskussionen till
ibland; den gäller trafikleder, små eller
höga hus eller den allmänna bostadsmiljön
över huvud taget. Kommuner
och statliga organ har stött på allehanda
svårigheter när det gäller att
med stöd av gällande regler och med
nuvarande organisation —- vilka bägge
är ganska föråldrade — åstadkomma en
ändamålsenlig planering. Saken har
länge uppmärksammats. Den har bl. a.
flera gånger berörts i propositioner
från kommunikationsdepartementet under
1960-talet, och det har utlovats att
man skulle söka lösa problemen.

Ett försök att genomlysa dem och antyda
utvägar har nu gjorts av bostadsbyggnadsutredningen
i betänkandet
Höjd bostadsstandard, som avgavs förra
sommaren. Betänkandet har varit
ute på remiss, och remissinstanserna
ägnade sig ganska mycket åt det i betänkandet
som inte handlade om höjd
bostadsstandard utan om planeringsfrågor.
Detta har givit inrikesministern —
som väl formellt inte har med dessa
planeringsfrågor att göra — anledning
att skriva en hel del därom i den bostadspolitiska
delen av inrikeshuvudtiteln.
I sin tur har det inspirerat herr
Torsten Andersson i Brämhult i första
kammaren och några ledamöter av andra
kammaren till en likalvdande motion
som har nr 524 i denna kammare.

I motionen penetrerar vi motionärer
först vad inrikesministern tagit upp i
sin proposition. Det rör sig om sju olika
punkter: samhällsplaneringens metodik,
om vilken statsrådet har sagt att

denna bör avvägas i annat sammanhang;
planeringsgrupper på länsnivå,
vilken fråga bör vila i avvaktan på
länsförvaltningsutredningen; utredningsorgan
i länet, i fråga om vilka inrikesministern
säger att sådana redan
finns i form av länsplanerare, planeringsdirektörer
och andra. Detta är
kanske något ensidigt, eftersom de
nämnda huvudsakligen har med lokaliseringspolitikens
utformning att göra,
men det finns andra organ som håller
på med planeringsfrågor: länsarkitekter,
lantmäteriorgan och länsbostadsorgan
bl. a.

Som nästa punkt upptas kommunala
bostadsprogram. Inrikesministern anser
att dessa bör anpassas till utvecklingen
genom nu pågående överarbetning
av anvisningarna. Därefter kommer
praxis vid fastställelsegranskning
och detaljplaner; man väntar att denna
fråga kommer att redovisas från byggnadsstyrelsen.
I fråga om översyn av
byggnadslagstiftningen och de olika
planinstituten säger statsrådet, att en
prövning för närvarande pågår inom
kommunikationsdepartementet.

Slutligen upptas till behandling central
utrednings- och informationsverksamhet
kring planeringsfrågor. Här säger
statsrådet att denna bör finansieras
med medel från fonden för byggnadsforskning
men att organisationen
av verksamheten ytterligare bör övervägas.

Nästan alla sju punkterna ställes alltså
på framtiden, vilket är naturligt eftersom
de berörda frågorna i stor utsträckning
hör till kommunikationsdepartementet.

I motionen har vi påtalat hur dessa
problem aktualiserats i riksdagen tidigare
och att förberedelser för en utredning
aviserades redan 1962. Betänkandet
om höjd bostadsstandard, som otvivelaktigt
ökat intresset för problemen,
redovisar en del nya utvecklingslinjer
som bör beaktas. Men jag har den uppfattningen
att det vore olyckligt om

Fredagen den 1 april 1906

Nr 15

detta betänkande direkt lades till grund
för en nyordning av planeringssystemet.
Utredningens sammansättning var
naturligt nog ensidigt inriktad på bostadsbyggande
och inte på planering,
och för att få fason på planeringsregler
och organisation fordras det säkert till
gång till även annan sakkunskap.

Utskottet har nu föreslagit att själva
yrkandena i motionen inte skall föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida.
Yrkandena innebär att vi motionärer
vill få till stånd en utredning i fråga
om planväsendets framtida organisation
och om planlagstiftningen, antingen
så att dessa knyts samman eller att
man handlägger varje fråga för sig. Men
om utskottet inte gick med på yrkandena
har det däremot funnit motiven
för dem vara goda. Det är alltså fråga
om en mycket välvillig skrivning. Utskottet
har inhämtat upplysningar från
Kungl. Maj:ts kansli, och då fått lugnande
besked om att förberedelser pågår
för fullt. Utskottet har också lagt
vikt vid att särskild expertis inom kommunikationsdepartementet
är sysselsatt
med kartläggning av hithörande frågeställningar
och problem. Därför har utskottet
nöjt sig med att konstatera att
ett initiativ kommer att tas från Kungl.
Maj :t i dessa frågor.

.lag tror också att detta kan bli resultatet,
men jag skulle vilja göra den
kommentaren att jag är ytterst tveksam
om man först skall avvakta expertisens
kartläggning av dessa problem. Det kan
säkert dröja rätt länge, innan denna inventering
är färdig, om den skall göras
så grundlig som avsikten lär ha varit.

Herr talman! Även om bara motionens
motivering och inte dess yrkande
godtagits anser jag att motionen har
fyllt sin uppgift att i all vänlighet ge
Kungl. Maj :t en påminnelse om att vi
väntar på de initiativ som är utlovade
sedan länge. Jag förstår emellertid att
det hela är litet komplicerat, eftersom
dessa frågor tagits upp i inrikesdepartementets
huvudtitel medan det är kom -

ir>:s

Främjande av bostadsförsörjningen in. in.

munikationsdepartementet som egentligen
handhar planeringsväsendet. Men
jag hoppas att det i alla fall skall bli
ett resultat.

Det anförda får, herr talman, räcka
för min del. Jag har inget yrkande pa
denna punkt.

Fru RYDING (k):

Herr talman! 1 statsutskottets utlåtande
nr 39 har man behandlat våra motioner
I: 171 och II: 230 om förbättrade familjebostadsbidrag.
Med hänvisning till
pågående utredning inom familjepolitiska
kommittén avstyrker utskottsmajoriteten
denna motion i dess helhet.

Vid föregående års debatt här i kammaren,
då vi även hade motion i frågan,
hävdade jag med bestämdhet att »hyreshöjningarna
tyvärr inte väntar på utredningsresultat».
Det har de inte gjort
tidigare och påståendet besannades också
i år genom att regeringen lagt fram
förslag som leder till avsevärda hyreshöjningar
för många familjer, utan att
några motsvarande förbättringar av bostadsrabatterna
föreslås. De motioner
som syftar till detta har avstrykts.

Detta kan ju sägas vara en djärv politik
när det gäller hyreskostnaderna för
barnfamiljerna, men en djärv politik
med motsatt verkan för många löntagargrupper
som åtminstone jag trodde att
regeringen inte syftade till. Denna politik
är enligt min uppfattning djärv endast
i det avseendet, att den är livsfarlig
för regeringspartiet självt.

I utskottsutlåtandet hänger man upp
sig enbart på de kommande hyreshöjningarna
och låtsar som om de nuvarande
familjebostadsbidragen penningmässigt
vore tillräckliga. Samma uppfattning
kom också fram i herr Mundebos
anförande här i natt. Vi avser med
vår motion inte bara de nu aktuella
höjningarna av hyreskostnaderna utan
också en allmän höjning för barnfamiljer
som är i behov av dessa bostadsrabatter
på grund av redan inträffade hyreshöjningar
utan motsvarande juste -

154

Nr 15

Fredagen den 1 april 1906

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ringar av familjebostadsbidraget. Vi anser
alltså de nuvarande bidragen redan
vara otillräckliga. De har förlorat en
hel del av sitt värde beroende på, som
tidigare här påpekats, sjunkande penningvärde,
prisstegringar, hyreshöjningar
o. s. v. Som herr Hermansson tidigare
i dag påpekat har boendekostnaden stigit
med inte mindre än 12 procent under
de senaste tolv månaderna.

Inte bara en höjning av den fasta delen
är befogad utan också en höjning
av inkomstgränserna såsom vi föreslagit.
1963 års riksdag gjorde vissa justeringar
beträffande inkomstgränserna,
men detta är nu redan längesedan om
man ser på utvecklingen. Till följd av
att dessa inkomstgränser redan blivit
för låga är det fortfarande i dag många
barnfamiljer som är i behov av bostadsstöd
men som tappat sitt familjebostadstillägg.
Det behövs inte så många kronor
mera i lön, det kan vara så att t. ex.
hustrun i familjen tar några timmars
arbete, och familjeinkomsten stiger några
hundralappar. Då står man, vid dessa
låga inkomstgränser i bestämmelserna,
utan välbehövligt familjebostadsbidrag.

Enligt uppgift från bostadsstyrelsen
har under senare år avförts totalt följande
antal mottagare av familjebostadsbidrag,
nämligen 1962 cirka 25 000, 1963
cirka 9 000 och 1964 cirka 25 000.

Jag vill inte påstå att alla dessa familjer
har tappat sina bidrag på grund av
inkomstgränserna. Det finns en hel del
andra faktorer som också spelar in. Det
känner vi till men korrekta uppgifter
härom saknas tyvärr. Enligt vad upplysningstjänsten
här i riksdagen uppgivit
kan det dock antagas, att de nuvarande
inkomstgränserna varit en mycket väsentlig
orsak till avförandet. Nedgången
år 1963 tyder bl. a. på detta, eftersom
den kan sättas i samband med den höjning
av inkomstgränserna som trädde i
kraft den 1 januari 1964.

På bostadsstyrelsen uppskattar man
att av de 1964 avförda 25 000 familjerna

skulle 12 000—15 000 ha avförts på
grund av att de inte längre uppfyllde
inkomstvillkoren. I utskottsutlåtandet
finner man också uppgiften, att endast
183 000 av totalt omkring 1 000 000 hushåll
med barn under 16 år i dag åtnjuter
familjebostadsbidrag.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att peka på att de höga hyrorna
och de otillräckliga familjebostadsbidragen
— och även de regler som omgärdar
bestämmelserna — har försatt
särskilt de unga familjerna i ett bekymmersamt
läge. Dessa familjer har redan
tillräckliga bekymmer och svårigheter
med att få debet och kredit att gå ihop.
De är i stor utsträckning hänvisade till
nybyggda lägenheter och har ingen möjlighet
att välja billigare bostäder som
bättre rimmar med deras ekonomiska
förutsättningar.

Utskottsmajoriteten säger att man inte
är beredd att göra någonting förrän
utredningsresultatet från familjepolitiska
kommittén föreligger. Som vanligt
hoppas man att utredningen skall bli
klar snarast möjligt — ja, man har till
och med underrättat sig om att utredningen
torde »komma att slutföras inom
kort». Utskottsmajoriteten anser dessutom
att de nuvarande familjebostadsbidragsbestämmelserna
inte är ett lämpligt
instrument för att hjälpa barnfamiljerna
med de höga hyrorna. Herr Bergman
sade i går t. o. m. att detta var en
mycket dålig hjälp.

•lag kan till viss del hålla med om
vad som säges i detta avseende. Bestämmelserna
är omgärdade med alltför
många regler som inte är anpassade efter
nuläget. Vi har från vår sida redan
långt tidigare observerat detta och har
även i denna kammare påtalat en del
brister och velat ändra bestämmelserna.
Tag t. ex. trångboddhetsregeln, som jag
inte närmare skall gå in på eftersom
alla känner till den. Vi har både motionsvägen
och genom interpellation påtalat
att denna regel är alldeles tokig i
dagens läge med stor bostadsbrist. Vi

Fredade» den 1 april

Nr 15

155

har försökt att få en temporär uppmjukning,
men då har man visat kalla handen.

Jag har ingenting emot en allsidig
prövning av de olika formerna för stöd
till barnfamiljerna. De nuvarande bestämmelserna
är emellertid för dagen
det enda instrument som finns. Enligt
vad som upplysts tidigare i debatten har
man inte heller i utskottet kunnat finna
något annat instrument att tillgripa. Under
sådana förhållanden anser jag att man
i avvaktan på en förbättring eller eventuellt
ett fullständigt utbyte av detta tvivelaktiga
eller i varje fall inte så goda
instrument måste se till att man kompletterar
och ändrar det och skapar de
förutsättningar och tillägg som är nödvändiga
för ett bättre stöd för barnfamiljerna.
Och man måste göra detta
trots pågående utredning. Det har på
andra angelägna områden gjorts justeringar
och förbättringar trots att utredning
samtidigt pågått. Jag vill endast
som exempel nämna livräntorna och
barnbidragen. Beträffande bostadsrabatterna
är angelägenhetsgraden så stor,
att man måste göra på samma sätt.

Om utskottsmajoriteten nu anser att
de behövande barnfamiljerna inte skulle
bli hjälpta om motionsyrkandet om
bättre stöd bifölls och menar att det någon
gång längre fram skall komma någonting
annat som är lämpligare och
bättre, vill jag å barnfamiljernas vägnar
fråga utskottsmajoritetens talesman vilket
slags hjälp barnfamiljerna får, om
man inte gör någonting annat än låter
hyreskostnaderna stiga. Anser man
verkligen att barnfamiljerna inte längre
behöver få något stöd?

Herr talman! De höga hyreskostnaderna
i dag är ett verkligt allvarligt problem,
och de hindrar alltför många från
att få den bostad som de så väl behöver.
Jag anser som jag tidigare sagt, att det
är oförlåtligt av den socialdemokratiska
regeringen och även farligt för denna
att inte nu göra något annat på detta
område än att låta hyrorna stiga ytter -

Främjande av bostadsförsörjningen m. in.

ligare och att i fråga om familjebostadsbidragen
år efter är bara vänta på ett
utredningsresultat.

Vi hade i våra motionsyrkanden
bland annat hemställt till utskottet att
utarbeta förslag till erforderliga lagtextändringar.
I konsekvens med sitt ställningstagande
har utskottet inte hörsammat
detta. Därav följer också att utskottets
inställning näppeligen skulle ha varit
annorlunda, om vi i vår motion hade
uppfyllt de formella kraven för att kunna
ställa ett bifallsyrkande.

Av dessa skäl skall jag avstå från att
yrka bifall till motionsparet 1:171 och
11:230. Det ges anledning att återkomma
till frågan. För dagen är utskottsmajoritetens
kallsinnighet inför barnfamiljernas
situation i detta avseende tyvärr
dokumenterad.

Vi kommer att vid den följande voteringen
stödja reservation nr 2 i statsutskottets
utlåtande nr 39, då syftet med
denna ligger i linje med vad vi önskat
uppnå med våra motioner.

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Jag har med mycket
stort intresse tagit del av statsutskottets
utlåtande nr 39. Jag tycker emellertid
att det är ett märkligt utlåtande.

Utskottet har behandlat flera motioner
angående familjebostadsbidragen
och ett motionspar angående hyressubventioner
för handikappbostäder. Man
har, tycker jag, behandlat motionerna
mycket olika, trots att det i båda fallen
gäller grupper för vilka hyran kan vara
betungande.

I utlåtandet erinrar utskottet om att
kritik riktats mot flera av de regler som
sägs ha varit grundläggande för familjebostadsbidragets
syfte när det infördes.
Framför allt har man kritiserat det
förhållandet, att många barnfamiljer
med låga inkomster inte kunnat få bidrag,
därför att deras bostad inte uppfyller
de krav på storlek och utrustning
som bidragsbestämmelserna uppställer,
samtidigt som familjerna på grund av

156

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Främjande av bostadsförsörjningen m. in.

läget på bostadsmarknaden är förhindrade
att skaffa sig en rymligare och
bättre hostad.

Dessa frågor tas upp i flera motioner
och i ett motionspar begärs en snabbutredning
angående anpassningen av familjebostadsbidragen
till den aktuella
bostadskostnaden.

Utskottet understryker i sitt utlåtande
på s. 3 angelägenheten av att familjebostadsbidragen
blir föremål för omprövning
och anser det önskvärt att
denna prövning av bidragssystemet sker
snarast möjligt. Utskottet föreslår att
frågan blir föremål för skyndsam behandling
inom familjepolitiska kommittén.
Jag bar självfallet inget att erinra
mot detta utan ansluter mig till vad utskottet
därvidlag har skrivit.

Jag tycker emellertid att utskottet behandlat
motionerna om hyressubventioner
för handikappbostäder alltför lättvindigt,
ja rent av nonchalant. Man anser
inom utskottet att familjebostadsbidragens
utformning skall utredas,
men man anser inte, att det är lika angeläget
att utreda frågan om de handikappades
bostadsproblem, en utredning
som enligt min mening är minst lika
angelägen. Man kan inte ens säga att
utskottets skrivning är välvillig; jag tycker
att den är kall och avvisande.

Vad beror detta på? Beror det på att
man inte känner till de rätta förhållandena
eller vad kan anledningen vara? I
motionen har vi erinrat om att många
handikappade har en beskuren inkomst,
varför de saknar ekonomiska möjligheter
att kunna efterfråga moderna, lättskötta
bostäder och inte kan binda sig
för den hyra en sådan lägenhet betingar.

Vi erinrar också om att för att eliminera
hyreskostnaderna har stads- och
kommunförbunden rekommenderat
kommunerna att införa subvention av
handikappbostäder enligt göteborgssystemet,
som det heter eftersom systemet
först infördes där. Det ifrågavarande
systemet innebär att den hyreskostnad

som överstiger 20 procent av familjens
samlade inkomst subventioneras av
kommunen. Sådana subventioner hade
i maj 1964 införts enbart i ungefär 20
kommuner, varför vi motionärer tycker
att det tydligen inte finns några större
förutsättningar att på denna väg lösa
problemet att skaffa de handikappade
moderna och för dem lämpligt utformade
bostäder. I motionen framförs
därför tanken på en statlig hyressubvention
för de rörelsehandikappades
specialinredda bostäder. Det dras i motionen
upp vissa riktlinjer enligt vilka
vi anser att dessa bidrag skulle kunna
utformas.

Statsutskottet menar som sagt att familjebostadsbidragens
utformning skall
utredas men har inte tagit med frågan
om de handikappades hyressubvention.
I utlåtandet framhålles att frågan har
beröring med flera pågående utredningar.
Man nämner familjepolitiska kommittén,
pensionsförsäkringskommittén
och handikapputredningen.

Utskottet översänder motionerna om
familjebostadsbidragen till familjepolitiska
kommittén och då måste man fråga
sig: Varför har inte också motionen
om hyressubventioner för handikappades
lägenheter remitterats till denna
kommitté?

I utlåtandet namnes också pensionsförsäkringskommittén,
men denna kommitté
skall inte behandla bostadsfrågan
utan en råd andra frågor, bl. a. standardhöjningen
av folkpensionerna efter
1968 och änklingspensioner.

Beträffande handikapputredningen
skriver utskottet, att utredningen bl. a.
vid sin nu förestående kartläggning av
kommunernas och landstingens insatser
på handikappvårdens område kommer
att beröra hithörande fråga. Detta är
allt vad som skrivs på denna punkt.
Enligt utskottets mening bör resultatet
av det pågående utredningsarbetet avvaktas,
innan något ställningstagande
sker, och utskottet föreslår därför att
motionen inte skall föranleda någon

Fredagen de.n 1 april 1900

Nr 15

157

riksdagens åtgärd. Man liksom skjuter
hela frågan ifrån sig. Man tar inte ställning.
Jag anser att det hade varit rimligt,
att utskottet hade översänt motionen
till någon av de utredningar som
nämns i utlåtandet. Gjorda undersökningar
i Borås och Uppsala visar nämligen,
att de handikappade ofta har
sämre bostadsförhållanden än övriga
medborgare i genomsnitt, och jag tycker
att vi bör ändra på detta, ty de
handikappade bör ha lika goda bostäder
som andra.

Herr talman! Jag vill slutligen framhålla
vikten av att de handikappade
även i fortsättningen måtte erhålla förbättringslån
för upprustning av sin bostad.
Den räntefria stående delen betyder
mycket för dem som har låga inkomster
och en bostad som tillhör äldre
bebyggelse. Denna lånemöjlighet kan
medverka till att förverkliga sådana
nödvändigheter som t. ex. oljeeldning,
varmvatten, bad och tvättrum. Jag anser
att det inte bör ske någon försämring
för de handikappade i fråga om
möjligheterna att erhålla dessa lån.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 11 b vid utskottets
utlåtande nr 38 av fru Wallentheim
och herr Almgren.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Skantz uppfattade
utskottets skrivning så, att vi hade behandlat
de handikappades problem kallsinnigt,
men så är inte alls fallet. Skillnaden
mellan de båda yrkanden som föreligger
beträffande familjebostadsbidragen
är följande. Eftersom frågan om
bidragens omprövning ligger under utredning
har vi skrivit att frågan snabbt
bör bringas till en lösning. Och det gynnar
även bidragsfrågan för de handikappade,
vilkas problem mer eller
mindre är föremål för prövning i tre
olika instanser. Även om vi skulle skriva
en beställning i den frågan, måste man
ändå avvakta bedömningen i de tre olika
kommittéer som sysslar med ären -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det. Där ligger alltså skillnaden. Den
ligger inte i den värme eller kyla vi
hyser inför de handikappade.

Bostadsförbättringslånen diskuterades
här i natt. Utöver det som då anfördes
vill jag bara säga, att om någon handikappad
har påtagliga besvär av sitt handikapp
så tillhör han som regel gruppen
förtidspensionerade, och så kan vederbörande
inrangeras bland dem som
får bostadsförbättringslån. Det är som
bekant inte bara ålders- utan även förtidspensionerade
som kan få bostadsförbättringslån.
Med den skrivning som utskottet
gjort rörande en beställning på
tillämpningen kan dessutom andra med
betalningssvårigheter — alltså även icke
förtidspensionerade handikappade — få
lättnader genom förlängning av amorteringstiden.

Medan jag nu har ordet, herr talman,
får jag kanske också göra ett par mycket
korta repliker. Jag hoppas att jag
skall kunna formulera dem så, att jag
inte lockar upp för många talare och
därigenom förlänger debatten.

Till herr Hermansson vill jag säga, att
jag inte vet någon socialdemokratisk
riksdagsman som bedömer avvecklingen
av hyresregleringen så som herr Hermansson
här tecknade det. Jag gör det
i varje fall inte. Och jag har inte mött
någon som trott att man kan införa vad
herr Hermansson kallade för marknadshyror.
Att hyresregleringen är antikverad
är klart. Den måste bort, och något
annat måste komma i stället. Att hyresgästerna
måste ha någon form av skydd
mot oskäliga hyror är också alldeles
självklart. Men man kan inte gärna gå
in i en diskussion om detaljer, när vi
inte vet hur den kommitté som har frågan
avser att lösa problemen. Den diskussionen
kan vi få nästa år. Den bild
som herr Hermansson här tecknade av
vad som ligger bakom är en ganska
vanlig vanföreställning, som inte främjar
en hyfsad debatt.

Till herr Karlsson i Huddinge vill jag
säga, att det väl är litet felaktigt att på -

158 Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

stå att ingenting har hänt sedan 1963
och att utskottet inte vill göra någonting.
Vi har ju fått systemet med tomträttslån.
Det är inte någon oväsentlig
sak. Och när både markpolitiska utredningen
och markvärdekommittén
lägger fram sina betänkanden i vår, så
är det väl skäl att avvakta dem.

Herr KARLSSON i Huddinge (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan inte inse att de
tomtlånemöjligheter som kommunerna
fått och vad utredningar eventuellt kan
föreslå i sina betänkanden är någonting
som har med den saken att göra att staten
betingar sig oskäliga priser för sin
mark. Jag tycker att herr Bergman här
talar om något annat än vad jag talade
om.

Herr ALMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bergman sade att
även handikappade kan få förbättringslån
och de räntefria stående delarna av
lånen, och i det sammanhanget nämnde
han förtidspensionärerna. Det är alldeles
riktigt att alla pensionärer, ålderspensionärer,
förtidspensionärer, pensionerade
änkor och övriga, kan få dessa
förbättringslån i fortsättningen. Men när
vi motionerade om att de handikappade
inte skulle fråntagas den förmån som
örbättringslånen utgör, så menade vi
le handikappade som inte är pensionä•er.

Förutsättningen för att man skall få
''örtidspension är att arbetsförmågan är
nedsatt med 50 procent. De som har arbetsförmågan
nedsatt med exempelvis
40—45 procent får ingen förtidspension,
men de är rätt kraftigt handikappade
ändå. Vi menar att dessa handikappade
med små inkomster borde i fortsättningen
liksom hittills få det goda stöd
som förbättringslån utgör för upprustning
av deras gamla bostäder.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag har undertecknat ett
par av de motioner, som behandlats av

statsutskottet i dess utlåtande nr 38.
Den ena är nummer 506 i denna kammare,
där vi begärt att pensionärslägenlieter
skulle få byggas utanför den
ordinarie bostadsramen. Den andra motionen,
nr 507 i denna kammare, tar
sikte på att motverka de fortgående
stegringarna av byggnadskostnaderna
och åstadkomma samhällsekonomiska,
statsfinansiella och nationalekonomiska
besparingar.

Vad gäller den förstnämnda motionen
har vi under senare år, bl. a. genom
socialpolitiska kommitténs arbete,
fått en bild av pensionärernas bostadssituation.
Redovisningen har sedan ytterligare
kartlagts genom de inventeringar,
som verkställts ute i kommunerna.
Resultatet av dessa inventeringar
redovisas i stort i statsverkspropositionen.
Där ges besked om att enligt dittills
inkomna uppgifter cirka 60 000
bostäder för åldringar var i behov av
upprustning. Departementschefen uttalar
också att det är angeläget att upprustningen
kan fortgå i snabb takt.

Men då inställer sig frågan: Hur skall
det kunna gå till? Hur skall kommunerna
kunna lösa pensionärernas bostadsfråga
snabbt, om de inte får en bostadskvot
som ger möjlighet till nybyggnad?
Inventeringen av pensionärslägenheterna
ger nämligen vid handen, att det
finns ett inte obetydligt antal lägenheter
av sådan beskaffenhet att det inte
lönar sig att reparera dem; man måste
bygga nya lägenheter.

Kommunerna har då helt riktigt försökt
lösa bostadsfrågan genom att planera
för byggande av pensionärshem.
Men så kommer bostadskvoteringen
som en hake. Kommunernas initiativ att
lösa pensionärsbostadsfrågan bromsas
upp i flera fall, och svårast utsatta blir
ofta mindre kommuner med ringa eller
kanske inte någon tilldelning alls
av bostadslägenheter. Det är kommuner
där antalet pensionärer är ganska stort,
och så blir det pensionärerna som drabbas.

Fredagen den 1 april 1900

Nr 15

159

När det exempelvis här i Stockholm
rivs kvarter efter kvarter med bostadslägenheter,
och detta i en tid när vi har
skriande bostadsbrist och ständigt stigande
bostadskostnader, har vi rätt att
fråga om det är sunt att man i vissa
områden i landet river till synes utan
hänsyn till bostadsbristen medan man
i andra delar av landet inte får en enda
bostadslägenhet, trots att bostadssituationen
för de gamla är mycket prekär.
I det län jag representerar har vi kommuner
som inte fått en enda lägenhet
i tilldelning. Det är situationen i dag,
och då är det inte så lätt att lösa pensionärernas
bostadsfråga i snabb takt.

Såvitt jag kan finna av utskottsutlåtandet
är utskottet i stort sett överens
med motionärerna om de svårigheter
som kan uppstå med nuvarande ordning.
Men utskottet hänvisar till departementschefens
förslag att göra fördelningen
efter rumsenheter och till att
kommunblocken kan bli den lokala enhet
som skall ligga till grund för en fördelning.
Men man är i utskottet klart
medveten om att det finns vissa hinder,
och jag anser att de reservationer
som utskottet därvidlag har gjort motiverar
att motionen hade bort tillstyrkas
av utskottet.

Jag övergår till motion II: 507, som
bl. a. gäller kostnadsutvecklingen inom
bostadsbyggandet och möjligheterna att
motverka fortgående stegring av byggnadskostnaderna.
Utskottet har i stort
sett tillstyrkt motionen, men jag vill
göra några kommentarer, eftersom motionen
berör väsentliga områden av
byggnadssektorn.

I ett avsnitt av motionen behandlas
det industriella byggandet. Vi har tagit
upp denna fråga därför att en av
orsakerna till det höga kostnadsläget
inom bostadssektorn torde vara att vi
liar brist på industriellt byggande. Det
skall inte förnekas att stora rationaliseringar
och mekaniseringar genomförts
på byggnadsplatserna under efterkrigstiden.
En del av arbetsuppgifterna
har också flyttats från bvggnadsplatser -

Främjande av bostadsförsörjningen m. in.

na till ett tidigare led i produktionen.
Bl. a. har man mer och mer övergått
till s. k. elementbyggande. Men i stor utsträckning
har detta skett genom att
man skapat höghus och storhus, till synes
utan att byggnadskostnaderna blivit
mindre för det. Det vore dock felaktigt
att tro att ett industrialiserat byggande
endast har höghus och storlnis
som arbetsfält. Jag tror att det industrialiserade
byggandet har en marknad
även när det gäller småhusbyggandet,
om industrialiseringen får slå igenom,
så att den kan följa med hela vägen
tills huset blir färdigt.

I motionen pekar vi på exempel från
USA, där industrialiseringen av småhusbyggandet
givit goda resultat såväl
kostnadsmässigt som miljömässigt. Man
har i USA kommit fram till ett småhusbyggande
som även vi borde eftersträva
— därmed skulle vi ju också lättader
kunna tillfredsställa kravet på en
god boendemiljö.

Vidare har vi i motionen behandlat
byggandet inom den offentliga sektorn.
Eftersom den offentliga sektorns byggnadsverksamhet
är omfattande är det
angeläget att verksamheten bedrivs så
rationellt som möjligt. Det offentliga
byggandet är i betydande utsträckning
sådant att det inbjuder till långt gående
standardisering, varför det bör finnas
stora förutsättningar för ett ökat
industriellt byggande. Behovet av lokaler,
exempelvis på skolans område, är
stort, och det finns därför underlag för
långa serier.

I detta sammanhang kommer man
också in på konsultkostnaderna, som
enligt gjorda undersökningar uppgår
till betydande belopp. Bl. a. redovisas
att konsultkostnaderna för skolor och
offentliga byggnader uppgår till 8 å 9
procent av de totala byggnadskostnaderna.
Man frågar sig då: År det verkligen
nödvändigt att det skall bli så
stora summor? Man har rätt att undra
om det inte härvidlag finns ganska
mycket att göra.

Formerna för ersättningen och möj -

160 Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ligheterna att åstadkomma smidigast
möjliga anpassning till den tekniska utvecklingen
tas också upp i motionen,
liksom den dubbla ackordsmätningen,
vilken enligt uppgift belöper sig till cirka
6 procent av utbetalda arbetsersättningar.
Vi menar att detta är frågor
som är så väsentliga, att de måste uppmärksammas
i samband med den tekniska
utvecklingen på byggnadsområdet.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till de reservationer i statsutskottets
utlåtande nr 38, på vilka herr
Nilsson i Tvärålund har sitt namn.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! I denna debatt har inte
sagts många ord om reservationen nr 9,
och därför vill jag göra ett inlägg.

Samtliga borgerliga ledamöter av utskottet
har anslutit sig till reservationen,
vari yrkas bifall till de likalydande
motionerna 1:437 av herr Åkerlund
och 11:528 av hem Bengtson i Solna
och mig. Motionen behandlar de kostnadsstegringar,
som orsakas genom regleringsverksamheten
och igångsättningslagstiftningen.
Vi önskar att detta
spörsmål utreds antingen genom att
man tillsätter en ny kommitté eller genom
att en pågående utredning får ett
tilläggsuppdrag.

Inom alla verksamhetsområden är i
dag sund planering synnerligen nödvändig.
Brister det i den samhälleliga
planeringen åsamkar byggandet, såsom
vi alla känner till, onödiga kostnader.
Jag vill exemplifiera detta med ett fall
från Stockholm.

År 1958 uppkom planerna på en nybyggnation
av ett kombinerat bostads-,
kontors- och affärshus. År 1961 påbörjades
investeringarna genom att de i
kvarteret befintliga husen evakuerades,
och därefter revs byggnaderna. I fyra
år väntade man på att Stockholms stad
skulle bli färdig med sin stadsplan. När
den äntligen blivit färdig fick man börja
vänta på igångsättningstillstånd.

När det går till på detta sätt hjälper
det inte mycket om byggherren gjort
allvarliga försök till en god planering.
Räntekostnaderna under denna tid uppgick
till 60 000 kronor per månad. Kan
detta vara rimligt, och vem är det som
får betala detta? Det är dess värre hyresgästerna
som får göra det i form av
högre hyror.

Detta är inte det enda fallet, men jag
nöjer mig med att endast peka på detta.
Över huvud taget finns det mycket
mer att säga i denna fråga. Ja, herr talman,
stoffet är sannerligen tillräckligt
för ett s. k. apelsintal, men talets längd
påverkar kanske inte utgången av detta
ärende. Möjligen skulle den på ett
drastiskt sätt ha kunnat påverka andra
ärendens behandling i dag och inte
minst, herr talman, påskfirandet i Sydsverige.
Nej, vi må senare återkomma
till frågan om kostnadsstegringarna, vilket
jag också kommer att göra.

Jag ber nu att få yrka bifall till den
till statsutskottets utlåtande nr 38 fogade
reservationen nr 9.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag skulle vilja knyta
några reflexioner till sammansatta statsoch
bankoutskottets utlåtande. Detta är
ett föga epokgörande aktstycke och man
kan faktiskt undra om det finns någon
anledning att i en fråga av detta slag
tillsätta ett sammansatt utskott. Utskottet
förklarar sig vara »medvetet om att
det kan bereda svårigheter att inom ramen
för en allmän finans- och kreditpolitisk
stramhet trygga kreditgivningen
för bostadsbyggandet». Detta kan man
fullständigt instämma i.

Men i nästa mening ger utskottet de
penningvårdande myndigheterna order
om att bostadsbyggandet skall förses
med kreditiv. Till hjälp får de penningvårdande
organen en fullmakt att »vidtaga
de åtgärder som kan visa sig erforderliga
för att trygga bostadsbyggandets
försörjning med kreditiv».

År detta en fullmakt att ytterligare

Fredagen den 1 april 1900

Nr 15

101

späda på inflationen och att bereda marken
för ytterligare prishöjningar, som
i sin tur ökar kraven på pengar till
bostadsbyggandet och minskar intresset
för att spara det kapital som behöver
lånas?

Utskottet har ingen vägledning att
ge de penningvårdande organen. Riksbanken
har emellertid tagit det säkra
för det osäkra och vid årsskiftet tagit
itu med försäkringsbolagen, som beordrats
att placera försäkringstagarnas
pengar så att 70 procent av försäkringsfonderna
skall gå till bostadslån.
Möjligheterna till kommunlån och industrilån,
som tidigare varit en normal
utlåningsform för försäkringsbolagen,
är därigenom starkt beskurna. Detta
måste ses i belysning av det mer eller
mindre absoluta lånestopp som bankerna
nu tvingats införa. Det är tydligt
att detta gäller både för privatpersoner
och för näringslivet. Hur näringslivets
kapitalbehov i detta läge skall tillgodoses
blir en utomordentligt bekymmersam
fråga. Att den förda lånepolitiken
inte ger något utrymme för den enskilda
människan och hennes rimliga
behov av pengar är något som inte
får ett ord av beklagande.

Riksbanken har alltså infört lånestopp
och dirigerat försäkringstagarnas
pengar. Vilken ytterligare fullmakt är
det som utskottet nu syftar på med sitt
uttalande att »de penningvårdande organen
bör äga att vidtaga de åtgärder
som kan visa sig erforderliga»? Hur
skall detta omsättas i praktiskt handlande?
Jag utgår från att det inte bara
är en tom fras av utskottsmajoriteten
utan att det ligger en tanke bakom.

Den förda politiken har inte ökat
viljan och möjligheterna att spara här
i landet. Inrikesministern har beklagat
sig över att ungdomen inte vill spara till
bostäder. Men, herr statsråd, om det nu
är ett allmänt intresse att ungdomen
skall spara just till bostäder — vilket
ligger naturligt till — varför görs då
i och för sig ingenting åt den saken?

0 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Från vårt håll har vi vid upprepade tillfällen
framfört förslag om att uppmuntra
bostadssparandet, men de har avvisats.
Det räcker inte med platoniska
uttalanden. Statsmakterna måste också
i handling visa att det lönar sig att
bostadsspara.

Om man går vidare i utskottsutlåtandet
finner man ytterligare ett intressant
uttalande, som ger möjlighet till
olika tolkningar. Utskottet anför att kre ditgivningen

bör »anpassas---till

de planer för igångsättningen av bostadsbyggen
som ansvariga kommunala
organ gör upp inom ramen för den statliga
bostadslångivningen». De kommunala
organen skall väl egentligen främst
tjänstgöra som förmedlingsorgan för
statliga lån, men att de skall fastställa
någon sorts turordning för igångsättningen,
som sedan skall vara allena
saliggörande vid kreditgivningen, är
i och för sig uppseendeväckande. Detta
kommer att innebära att den kommunala
tågordningen blir normgivande för kreditgivningen,
och det blir risk för att
den byggandes egna möjligheter att sätta
i gång kommer i andra hand. Hur går
det då för det ej statsbelånade byggandet?
Hur kan detta komma in i bilden,
om kreditgivningen skall avpassas till
de planer för igångsättningen som dessa
organ gör upp inom ramen för den statliga
bostadslångivningen? Är det utskottets
mening att det privat finansierade,
ej statsbelånade bostadsbyggandet
skall utestängas från möjligheterna
att erhålla krediter? Skrivningen tyder
på detta, men jag förmodar att så ej är
avsikten.

Herr talman! Jag måste be att med
några ord få kommentera vad inrikesministern
sade sent i natt om att han
skall utfärda en förordning i anledning
av de nya fullmakter beträffande byggregleringen
som han fick i december
i fjol. Meningen är nu att den skall gälla
för hela landet.

Vidare nämnde inrikesministern tre
olika grupper av projekt som skall bli

lä

162

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

föremål för hans speciella intresse. Det
var väl egentligen bara ålderdomshemmen
som var det nya. De andra grupperna
har inrikesministern nämnt tidigare.
Men ålderdomshemmen ingår väl
fortfarande i bostadslägenhetsberäkningen,
herr inrikesminister.

Om man skall vidhålla detta, skall
man då likväl kunna använda byggregleringsfullmakten
för sådan byggenskap
som ingår i det egentliga bostadsbyggandet.
Jag vet inte om det blivit
någon förändring under de senaste månaderna,
men såvitt jag känner till räknas
varje rum i ett ålderdomshem in i
bostadslägenhetsantalet.

Inrikesministern säger också att han
skall ta itu med sjukhusen. Detta nämnde
han som hastigast redan under decemberdebatten,
och nu upprepar han
det utan att närmare gå in på frågan.

Jag kan hålla med om att det i och
för sig är ett problem att dra upp riktlinjer
för sjukhusbyggande, men jag
anser inte att detta problem skall lösas
av länsarbetsnämnder och liknande organ,
utan det skall, så vitt jag förstår,
enligt lag åvila landstingen att göra det.

I Stockholms län t. ex. håller vi på att
planera för ett stort undervisningssjukhus.
Därvidlag är det statsmakterna som
har drivit fram att vi skall bygga snabbare
än vi eljest skulle ha gjort, och
det är statsmakterna som med mycket
stora procenttal har ökat investeringsvolymen.

Vi har också att genomföra en mentalvårdsreform
från den 1 januari 1967.

Är det nu inrikesministerns avsikt att
försämra möjligheterna att bygga mentalsjukhus?
I Stockholms län, som är
ett i hög grad expanderande län, har vi
inga mentalsjukhus, men det är nu planerat
att sådana skall byggas.

Jag tror, herr inrikesminister, att det
är lämpligt att tala med socialministern
om dessa frågor. Om inrikesministern
redan har gjort det, är jag mycket intresserad
att få höra vad socialministern
har sagt.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Inrikesministern ställde
till mig frågan, om jag kunde ange något
byggnadsföretag, för vilket kredit
begärts men som inte var planerat. Jag
uppfattade det som en nullitet, men jag
är inte säker på att jag i mitt anförande
använde något ord som kunde tolkas på
det sätt som inrikesministern tydligen
gjorde, men så var ej fallet.

Om man har en ko av planerade byggnadsföretag,
vilkas kreditbehov man
inte kan tillfredsställa, ligger statsrådets
fråga utanför hela problemet. Ty inrikesministern
menar väl inte att i den
mån bara planeringen är klar kan en
del orter få hela kvoten medan andra
orter kan bli helt utan?

Jag tycker alltså inte att den frågan
är aktuell i detta sammanhang. Planerade
byggnadsföretag finns över hela
landet, men här är det ju fråga om kvotfördelning
och om tillräckliga krediter.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är väl ändå litet för
enkelt, herr Börjesson i Glömminge.
Herr Börjesson kritiserade oss för vad
som gjordes under hösten 1965. Han är
inte särskilt tillfredsställd med det;
pengarna gick till vissa byggherrar, sade
han. Detta är ju den enkla propagandan
— och den vill herr Börjesson använda
även här i kammaren — att vi i särskild
ordning skulle dirigera över kreditiv till
vissa byggherrar. Jag ställde då frågan
till herr Börjesson, om han kunde peka
på något enda företag, som inte var av
kommun turordnat — lägge märke till:
av kommun turordnat — efter det att
kvoten fördelats till länen och länsmyndigheterna
fördelat kvoten på kommunerna.
Jag frågade honom också om han
kunde peka på något av dessa företag
som inte var planerat och klart för
igångsättning.

Nej, herr Börjesson, den frågan är
ingen nullitet. Det är kritiken mot vad
som förekom som är felaktig. Jag kan

Fredagen den 1 april 1966

Nr 15

163

väl förstå, att herr Börjesson ville vänta
med att svara. Jag vill gärna säga, att det
alltid är bra att tänka först och tala
sedan.

Så bara några ord i all korthet till herr
Bengtson i Solna. När vi talat om en
skärpning av prioritetslagen har vi
nämnt sjukvården, och jag har även
nämnt socialvården.

Vad sjukvården beträffar pågår förhandlingar
med kommunförbunden,
Landstingsförbundet och storstäderna.
Vi räknar med att man skall kunna
fastställa en investeringsram för sjukvårdsbyggandet.
Avsikten är, som jag
framhållit tidigare, att begränsa ökningstakten.
Om sjukvårdsinvesteringarna
låg på 725 miljoner kronor i fjol,
så är frågan om vi för nästa budgetår
skall kunna bibehålla det talet och medge
en ökning av kanske 4 å 5 procent.
Men landstingens och storstädernas
önskemål ligger på nära 800 miljoner
kronor. Tanken är alltså att åstadkomma
en viss uppbromsning av ökningstakten
för att bereda utrymme just för näringslivets
investeringar och för de nödvändiga
investeringarna i bostadsbyggandet.
Detta gäller också ålderdomshemsbyggande;
herr Bengtson frågade därvidlag
efter tekniken. Vår avsikt är att
fastställa en andel av kvoten för just
ålderdomshemsplatser. Den kvoten får
sedan tilldelas länen med hänsyn till de
önskemål som förekommer i respektive
län. Detta gäller också det byggande som
ligger utanför statsbelåningen. Vi kommer
att för ifrågavarande ändamål inom
totalkvoten fastställa en kvot, som står
i någorlunda rimlig proportion till det
faktiska byggandet under fjolåret.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Inrikesministern nämnde
att förhandlingar pågår med landstingen,
landstingsförbundet och de större
städerna, och det är ju i och för sig
ingen ovanlig sak nuförtiden. Vad jag
vände mig emot är att inrikesministern
nämnde sjukhusen i samband med bygg -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

regleringen först i december förra året
och nu också i år. Såvitt jag förstår är
det inte rätt sätt att gå till förhandlingar
med en fullmaktslag som man har i
bakfickan mer eller mindre som ett hot.
Jag skulle inte ha sagt så mycket om detta,
herr inrikesminister — under förutsättning
att det är sakligt motiverat,
vilket helt undandrar sig mitt bedömande
— om herr inrikesministern hade
nämnt det i andra sammanhang än när
han skall ha sina fullmaktslagar om
byggregleringen.

För ålderdomshem är det väl i och
för sig inte någon orimlig idé att inrikesministern
gör upp en kvot beträffande
lägenhetsfördelningen — det var
närmast metodiken jag var nyfiken på,
och vad den har med byggregleringen
att göra.

I andra sammanhang redovisar inrikesministern
i statsverkspropositionen
vilka olika kvoter man har inom
ramen för den totala bostadsbyggnadsplanen.
Varför i så fall inte också redovisa
denna kvot så att riksdagen får
tillfälle att yttra sig om den?

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Det faktum att jag tagit
upp denna fråga till diskussion har föranlett
inrikesministern att säga att jag
driver agitation. Till detta vill jag säga
att det finns många socialdemokrater i
mitt län och i min egen kommun som
resonerar precis som jag gör. Det kan
väl inte kallas agitation, att man diskuterar
ett svårt och mycket ömtåligt
fördelningsproblem.

Det faktum att kommunerna hade
turordnat byggnadsföretagen förändrar
inte heller saken; turordnade byggnadsföretag
har vi också runt om i hela
landet. Frågan är då om denna extra
kreditgivning försköt igångsättningen
på det ojämna sätt som jag tidigare här
har nämnt: Stockholms stad fick under
november och december en igångsättning
som motsvarade 29 procent av årsredovisningen,
Stockholms län 36 pro -

164 Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

cent och Göteborgs och Bohus län 34
procent, under det att t. ex. Värmlands
län fick 7 procent och statsrådets eget
län 8 procent. Då är frågan om inte
ändå denna extra kreditgivning försköt
igångsättningen av byggnaderna på ett
mycket ojämnt sätt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Den där sista frågan har
ju ingen relevans till det vi nu diskuterar.
Tänk igenom problemet en gång
till, herr Börjesson i Glömminge!

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 100 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 115 ja och 98 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande

Fredagen den 1 april 1906

Nr 15

165

voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning'', varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 99 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. tf

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Björkman begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 6) i
utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Kaijser in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 176 ja och 33 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag råkat rösta fel.

Mom. 7

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes ocli godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 7) i
utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro -

166

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

positionen blivit ännu en gäng uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 140 ja och 69 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. S

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 9

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen 11:90;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 10

Hemställan

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
6 b); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson i
Skellefteå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 10)
i utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 b) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 136 ja och 77 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Motiveringen

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av
utskottets motivering med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen
6 a); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Björkman begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering beträffande
mom. 10) i utskottets utlåtande
nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets motivering med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen 6 a)
av herr Kaijser m. fl.

Fredagen den 1 april 19G6

Nr 15

167

röstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 155 ja och 32 nej, varjämte 27
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering oförändrad.

Mom. 11

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7)
av herr Axel Andersson m. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 12

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 12)
i utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 171 ja och 33 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag råkat rösta fel.

Mom. 13

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 13) i
utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 100 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 14

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

168 Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

dels ock på bifall till reservationen 10);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 14) i
utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10) av herr Kaijser in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 180 ja och 31 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 15

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 11 a) av
herr Nils-Eric Gustafsson in. fl.; samt
3:o) bifall till reservationen av fru Wallentheim
och herr Almgren; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening för

sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Almgren votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 15) i statsutskottets utlåtande
nr 38 antager reservationen 11 a)
av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl., röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 11 b) av fru Wallentheim
och herr Almgren.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 52 ja och 85 nej,
varjämte 77 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 15) i
utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
11 b) av fru Wallentheim
och herr Almgren.

Sedan kammarens ledamöter härefter

Nr 15

169

Fredagen den

ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 79
ja och 114 nej, varjämte 21 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
11 b) av fru Wallentheim och
herr Almgren.

Mom. 16

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 12 a) av
herr Axel Andersson in. fl.; samt 3:o)
bifall till reservationen 12 b) av herr
Kaijser m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Björkman begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Björkman votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 16) i statsutskottets utlåtande
nr 38 antager reservationen 12 a)
av herr Axel Andersson m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 12 b) av herr Kaijser
in. fl.

(j* — Andra kammarens protokoll 1966.

1 april 1966

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 44 ja och 31
nej, varjämte 137 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 16) i
utskottets ulåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 12 a) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 138
ja och 39 nej, varjämte 37 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 17

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;

Nr 15

170 Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

2:o) bifall till reservationen 13 a) av
herr Axel Andersson m. fl.; samt 3:o)
bifall till reservationen 13 b) av herr
Kaijser m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Björkman votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 17) i statsutskottets utlåtande
nr 38 antager reservationen 13 a)
av herr Axel Andersson m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 13 b) av herr Kaijser
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 43 ja och 31 nej, varjämte
139 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given

varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 17) i
utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
13 a) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för
ja-propositionen. Herr Gustafsson i
Skellefteå begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
145 ja och 37 nej, varjämte 32 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 18

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
14); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Björkman begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 18) i
utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 1 april 1966

Nr 15

171

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 14) av herr Kaijser in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen
och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

Mom. 19

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 15);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 19) i
utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 15) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Mom. 20

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
16); och fann herr talmannnen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Björkman begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande vote -

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

ringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 20) i
utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 16) av herr Kaijser in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

Mom. 21

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 17);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 21) i
utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 17) av herr Kaijser in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

172 Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Mom. 22

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 18);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 22) i
utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 18) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 112 ja och 100 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 23 och 24

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 2ö

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 19);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde emel -

lertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 25) i
utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 19) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gäng uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 177 ja och 31 nej, varjämte 6
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 26

Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 20 a) av
herr Axel Andersson in. fl.; 3:o) bifall
till reservationen 20 b) av herr Kaijser
in. fl.; samt 4:o) bifall till motionerna
1:130 och 11:176 i motsvarande del;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Björkman
begärde likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de tre
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna ha flertalets mening för sig.
Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Björkman votering,
i anledning varav herr talmannen

Fredagen den 1 april 1966

Nr 15

17.1

för bestämmande av kontraproposition
i voteringen om kontraproposition i
huvudvoteringen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 3:o)
angivna ha flertalets mening för sig.
Beträffande sistnämnda kontraproposition
begärde dock herr Nilsson i Gävle
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 26) i statsutskottets utlåtande
nr 38 antager reservationen 20 b)
av herr Kaijser m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
motionerna I: 130 och II: 176 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Gävle begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 39 ja och 32 nej, varjämte
144 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i den förberedande voteringen
antagit den under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 26) i statsutskottets utlå -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tande nr 38 antager reservationen 20 a)
av herr Axel Andersson in. ii., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 20 b) av herr Kaijser
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Björkman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 73 ja och 35 nej,
varjämte 107 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 26) i
utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 20 a) av herr Axel Andersson
in. fl.

174

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Anslag till bostadsrabatter

lefteå begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 114
ja och 71 nej, varjämte 30 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 27—50

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Anslag till bostadsrabatter

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
39, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1966/67 till bostadsrabatter jämte i
ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade (bilaga 7, punkt D 3,
s. 72 och 73) föreslagit riksdagen att till
Bostadsrabatter för budgetåret 1966/67
anvisa ett förslagsanslag av 235 milj. kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
haft följande motioner till behandling,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Werner (1:171) och
den andra inom andra kammaren av
fru Ryding m. fl. (II: 230), i vilka föreslogs
att riksdagen måtte besluta

a) att familjebostadsbidragens fasta
del med bibehållande av nuvarande
zonindelning uppräknades med i avrundat
tal 25 procent, enligt i motionerna
angiven tabell, och att bidragen per
barn i bidragskategorien helt bidrag,
eller i inkomstläget 12 000 till 13 500
kr. beskattningsbar inkomst vid statlig
taxering, uppräknades med 50 kr.;

b) att inkomstgränserna för erhållande
av familjebostadsbidrag fastställdes
till belopp som angivits i motionerna;

c) att frågan om zonindelningens slopande
jämte översyn av trångboddhets -

regeln m. in. enligt i motionerna förordad
riktning närmare utreddes;

d) att anslaget till Bostadsrabatter
uppräknades med 35 milj. kr.;

e) att de föreslagna förändringarna
trädde i kraft från och med 1 januari
1967; samt

f) att till vederbörande utskott hemställa
om utarbetandet av förslag till
motsvarande ändringar i gällande författningstext; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Göran Karlsson m. fl. (1:175) och den
andra inom andra kammaren av fru
Skantz m. fl. (II: 233);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Lundblad in. fl. (I: 176) och den andra
inom andra kammaren av herr Svenning
in. fl. (11:235), i vilka hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte föreslå att reglerna för familjebostadsbidragen
ändras på sätt i motionerna
angivits;

dels de vid behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 38 i det föregående
redovisade likalydande motionerna
1: 279 av herr Holmberg m. fl.
och II: 348 herr Bohman m. fl., i vilka
— såvitt nu var i fråga — yrkats att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställde att en snabbutredning av
villkoren för familjebostadsbidrag företoges
i syfte att närmare anpassa dessa
till den aktuella bostadskostnaden;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson in. fl. (1:416) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
in. fl. (II: 510), i vilka hemställts

a) att riksdagen måtte besluta om
kompensation åt barnfamiljer för fördyrade
bostadskostnader i enlighet med
vad i motionerna anförts, samt

b) att riksdagen till Bostadsrabatter
för budgetåret 1966/67 måtte anvisa ett
förslagsanslag av 270 milj. kr.;

dels de vid behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 38 i det före -

Fredagen den 1 april 1966

Nr 15 175

gående redovisade likalydande motionerna
1:427 av herr Lundström m. fl.
och 11:520 av herr Ohlin in. fl., i
vilka — såvitt nu var i fråga — hemställts
att riksdagen måtte besluta

a) att familjebostadsbidraget fr. o. in.
den 1 juli 1966 för familjer med en beskattningsbar
inkomst mellan 6 000 och
8 000 kr. skulle utgå med 330 kr. per
barn och för familjer med en beskattningsbar
inkomst under 6 000 kr. med
430 kr. per barn, vilket innebure en höjning
med 100 kr. per barn, samt

b) att härför bevilja ett i jämförelse
med Kungl. Maj :ts förslag med 33 milj.
kr. höjt anslag;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmberg m. fl. (I: 640) och den andra
inom andra kammaren av herr Bohman
m. fl. (II: 598), i vilka — såvitt nu var
i fråga -— yrkats att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställde om utredning
och förslag till sådan ändring
av reglerna för familjebostadsbidrag att
bostadsbrist icke hindrade ett önskvärt
och ändamålsenligt utnyttjande av bidragen; dels

ock en inom andra kammaren av
herr Persson i Heden väckt motion
(II: 521).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 176 och II: 235,1: 279 och
II: 348 samt I: 640 och II: 598, de fyra
sistnämnda såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
utskottet anfört i frågan om utredning
av familjebostadsbidragen;

II. att motionerna 1:171 och 11:230,
såvitt de icke behandlades under IV.,
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna I: 416 och II: 510
samt 1:427 och 11:520, såvitt avsåge
familjebostadsbidragens belopp, icke
måtte av riksdagen bifallas;

IV. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:171 och 11:230,
1:416 och 11:510 samt 1:427 och

Anslag till bostadsrabatter

11:520, samtliga såvitt avsåge medelsanvisningen,
till Bostadsrabatter för
budgetåret 1966/67 på driftbudgeten under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 235 000 000 kr.;

V. att motionen 11:521 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

VI. att motionerna I: 175 och 11:233
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Utskottet anser att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t bör ge till känna,
att frågan om familjebostadsbidragen
bör bli föremål för skyndsam behandling
inom familjepolitiska kommittén.
Därmed torde även syftet med motionerna
I: 176 och II: 235, I: 279 och II: 348
samt 1:640 och 11:598 tillgodoses.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande utredning av familjebostadsbidragen av

herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman, Harald
Pettersson, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå, Nelander
och Nilsson i Tvärålund, vilka ansett
att ovan intagna stycke i utskottets
yttrande bort ha följande lydelse:

»Utskottet anser att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t bör ge till känna,
att frågan om familjebostadsbidragen
bör bli föremål för skyndsam behandling
inom familjepolitiska kommittén.
Därmed torde även syftet med motionerna
1:176 och II: 235, 1:279 och
II: 348 samt I: 640 och II: 598 tillgodoses.
Utskottet vill i detta sammanhang
betona angelägenheten av att en skyndsam
behandling av frågan inte får innebära
att kraven på en helhetsbehandling
av de olika komponenterna inom familjepolitiken
eftersättes.»;

2) beträffande familjebostadsbidragens
belopp

av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman, Harald
Pettersson, Larsson i Hedenäset,

176

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Anslag till bostadsrabatter

Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå, Nelander
och Nilsson i Tvärålund, vilka ansett
att utskottet under III. och IV. bort
hemställa,

III. att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:416 och 11:510 samt
i anledning av motionerna 1: 427 och
II: 520, samtliga såvitt nu var i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört om
familjebostadsbidragens belopp;

IV. att riksdagen måtte i anledning av
KUngl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:171 och 11:230, 1:416 och 11:510
samt 1:427 och 11:520, samtliga såvitt
ävsåge medelsanvisningen, till Bostadsrabatter
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 270 000 000kr.;

3) beträffande hyressubventioner för
handikappbostäder

av herr Almgren, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Med hänvisning till den
förda debatten ber jag att få yrka bifall
till reservationerna 1 och 2 av herr
Axel Andersson m. fl.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i reservationen 1); och
fann herr talmannen den förra propositionen
var med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. I) i
utskottets utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som föreslagits i reservationen
1) av herr Axel Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 137 ja och 65 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
såg avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. Ill och IV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. III)
och IV) i utskottets utlåtande nr 39,
röstar

Ja;

Nr 15

177

Fredagen den 1 april 1906

Kreditmarknadsfrågor avseende

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteningspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 137 ja och 78 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Mom. V och VI

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Kreditmarknadsfrågor avseende bostadsproduktionen Föredrogs

sammansatta stats- och
bankoutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av i statsverkspropositionen upptagna
kreditmarknadsfrågor avseende
bostadsproduktionen jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen hade i bil. 13, punkt
V: 1 vissa kreditmarknadsfrågor avseende
bostadsproduktionen tagits upp till
behandling.

I de vid behandlingen av statsutskottets
utlåtanden nr 38 och 39 i det föregående
redovisade likalydande motionerna
1:427 av herr Lundström m. fl.
och 11:520 av herr Ohlin in. fl., vilka
motioner innehölle förslag om planering
för större igångsättning av bostadsbyggen
än som föresloges i propositionen,
uttalades bl. a. att riksbankens åtgärder

bostadsproduktionen

borde inriktas på att möjliggöra det av
statsmakterna fastlagda bostadsbyggnadsprogrammets
totala omfattning men
däremot inte syfta till eu detaljreglering
av krediter olika byggnadsföretag emellan.

I de vid behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 38 redovisade likalydande
motionerna 1: 417 av herr Bengtson
m. fl. och II: 509 av herr Hedlund
m. fl., yrkades, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen i skrivelse till Kung], Maj:t
uttalade att krediter och övriga förutsättningar
ställdes till förfogande så att
den i motionerna angivna målsättningen
för igångsättningen kunde uppfyllas.
Motionärerna, som också föreslog ett
större bostadsbyggande än enligt propositionen,
anförde bland annat att den
bristande planeringen av kapitalförsörjningen
för bostadsbyggandet och
den säsangmässigt otillfredsställande
igångsättningen under fjolåret syntes
komma att menligt påverka förutsättningarna
för en välanpassad igångsättning
under år 1966. Särskild uppmärksamhet
måste enligt motionärerna ägnas
dessa spörsmål om byggnadsresurserna
skulle kunna utnyttjas fullt och byggnadskostnaderna
hållas under kontroll.

I de vid behandlingen av statsutskottets
utlåtanden nr 38 och 39 redovisade
likalydande motionerna 1:279 av herr
Holmberg m. fl. och II: 348 av herr Bohman
in. fl. anfördes bl. a. att, då varje
form av styrning på bostadsbyggandets
område vore ägnad att minska konkurrensen,
det vore angeläget att styrningen
gjordes så allmän som möjligt och därför
begränsades till att avse bostadsbyggandets
totala omfattning och dess
geografiska fördelning. Fn upprepning
av de direktiv angående kanalisering av
nya byggnadskreditiv till vissa företag
genom riksbankens förmedling, som vid
två tillfällen givits under föregående år,
finge enligt motionärernas mening under
inga förhållanden förekomma.

Utskottet hemställde,

att riksdagen med anledning av vad

178 Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Kreditmarknadsfrågor avseende bostadsproduktionen

som beträffande kreditmarknadsfrågor
avseende bostadsproduktionen anförts
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1966 samt anförts
och yrkats i motionerna 1: 279 och
II: 348, 1:417 och 11:509 samt 1:427
och II: 520 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t och fullmäktige i riksbanken giva
till känna vad utskottet anfört.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Sedan bostadsbyggnadsplanen sålunda
fastställts av statsmakterna, framstår
det som angeläget att kreditpolitiken
utformas så att krediter kanaliseras
till bostadsbyggandet i en utsträckning
som är nödvändig för att den uppställda
planen skall kunna fullföljas.

Utskottet är medvetet om att det kan
bereda svårigheter att inom ramen för
en allmän finans- och kreditpolitisk
stramhet trygga kreditgivningen för bostadsbyggandet.
Ett fullföljande av bostadsbyggnadsplanen
framstår emellertid
som så angeläget att de penningvårdande
organen bör äga att vidtaga de
åtgärder som kan visa sig erforderliga
för att trygga bostadsbyggandets försörjning
med kreditiv.

Utskottet delar uppfattningen att en
från sysselsättningssynpunkt ändamålsenlig
säsongmässig fördelning av byggstarterna
bör eftersträvas. Avgörande
för igångsättningens fördelning över
året bör i första hand vara de reala förutsättningarna
i form av tillgång på arbetskraft
och material samt läget i fråga
om planering och projektering. Den allmänna
bedömningen av dessa förutsättningar
ankommer främst på vederbörande
arbetsmarknads- och bostadsmyndigheter.
Kreditsvårigheter kan
emellertid medföra risk för rubbningar
i det tidsprogram för byggstarterna som
ter sig ändamålsenligt med hänsyn till
reala förutsättningar. Såsom departementschefen
anför och som även framhålles
i motionerna 1:417 och 11:509
bör därför de kreditpolitiska åtgärder
som kan bli erforderliga för att säker -

ställa bostadsbyggandets kreditförsörjning
utformas så att en lämplig säsongfördelning
av igångsättningen underlättas.

Vid utformningen av ifrågavarande
åtgärder bör vidare eftersträvas att kreditgivningen
så långt möjligt anpassas
till de planer för igångsättningen av
bostadsbyggen som ansvariga kommunala
organ gör upp inom ramen för den
statliga bostadslångivningen. Därav följer
enligt utskottets mening att olika
byggherrar får samma ställning med avseende
på de åtgärder som kan bli erforderliga.

Med anledning av vad som i propositionen
har anförts om åtgärder i syfte
att främja industriellt byggande vill utskottet
som sin mening framhålla, att en
utveckling mot sådant byggande synes
angelägen. Utskottet har för sin del
ingenting att erinra mot att åtgärder
vidtas för att på längre sikt trygga kreditiv
för byggande med rationella metoder
under förutsättning att fördelar i
form av minskad åtgång på produktionsresurser
för ifrågavarande byggen kan
påvisas.

Utskottet föreslår att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t och fullmäktige
i riksbanken ger till känna vad utskottet
anfört.

Utskottet, som erinrar om att frågan
om bostadsbyggandets omfattning under
är 1966 behandlas i statsutskottets utlåtande
nr 38, anser sig med det anförda
även ha besvarat förenämnda yrkande
i motionerna 1:417 och 11:509.

Reservationer hade avgivits beträffande
ovan intagna avsnitt i utskottets yttrande 1.

av herrar Edström, Börjesson i
Glömminge och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att ifrågavarande avsnitt
bort ha följande lydelse:

»Sedan bostadsbyggnadsplanen sålunda
---( = utskottet)---igång sättningen

underlättas.

De kreditpolitiska åtgärderna bör inte
syfta till en detaljreglering av krediter

Nr 15

179

Fredagen den 1 april 1966

Kreditmarknadsfrågor avseende bostadsproduktionen

olika byggnadsföretag emellan. Kreditpolitikens
uppgift iir inte att föreskriva
vilka lånesökande som i första hand
skall få sina löneanspråk tiickta.

Med anledning av---( = utskottet)
---motionerna 1:417 och

II: 509.»;

2. av herrar Regnéll och Bohman,
vilka ansett att ifrågavarande avsnitt
bort ha följande lydelse:

»Vid en bedömning av de samhällsekonomiska
konsekvenserna av den bostadsproduktion
som sker innevarande
år bör inte minst beaktas att den osedvanligt
långa och kalla vintern otvivelaktigt
medfört förskjutningar i igångsättningsplanerna,
som ökat risken för
en koncentration av igångsättningen till
vårmånaderna och en överefterfrågan
på såväl kapital som reala produktionsresurser
under våren och sommaren.
Utskottet vill i detta sammanhang understryka
betydelsen av att de ansvariga
myndigheterna företar de åtgärder som
kan befinnas nödvändiga för att begränsa
omfattningen av de störningar i samhällsekonomien
som kan komma att
framkallas av att igångsättningen under
förra årets sista del kom att avvika från
de uppställda planerna.

Igångsättningen under innevarande år
måste enligt utskottets mening anpassas
till vad konjunkturutvecklingen och
kravet på investeringsutrymme kan
komma att kräva. Det i propositionen
föreslagna bostadsbyggnadsprogrammet
kan befaras driva upp den totala efterfrågan
i samhället i så hög grad att det
icke blir möjligt att realisera den utökning
av näringslivets investeringar
som är nödvändig och som även av regeringen
anses ofrånkomlig. Härigenom
skulle man äventyra målsättningen för
den ekonomiska politiken, nämligen att
öka exporten och hålla tillbaka importen,
minska övertrycket på arbetsmarknaden
och komma till rätta med inflationen.

Så länge nuvarande reglering av bostadsbyggandet
bibehålies, torde en all -

män målsättning för bostadsbyggandet
med motsvarande styrning av resurserna
vara ofrånkomlig. Då varje form av
styrning är ägnad att minska konkurrensen
är det emellertid angeläget att
den görs så allmän som möjligt och därför
begränsas till att avse bostadsbyggandets
totala omfattning och dess geografiska
fördelning. Ett upprepande av
de direktiv angående kanalisering av
nya byggnadskreditiv till vissa företag
genom riksbankens förmedling som vid
två tillfällen företogs under föregående
år får därför under inga förhållanden
förekomma.

Med anledning av vad som i propositionen
har anförts om åtgärder i syfte
att främja industriellt byggande vill utskottet
som sin mening framhålla, att ett
fortsatt utvecklingsarbete på detta område
synes värdefullt. I dagens läge torde
det emellertid vara svårt att avgöra
vilka produktionsmetoder som med hänsyn
till boendekostnaderna är gynnsammast.
Utskottet anser därför skäl saknas
att genom förhandsbesked om krediter
främja visst slag av byggande.

Utskottet, som erinrar om att frågan
om bostadsbyggandets omfattning under
år 1966 i övrigt behandlas i statsutskottets
utlåtande nr 38, föreslår att
riksdagen i .skrivelse till Kungl. Maj :t
och fullmäktige i riksbanken ger till
känna vad utskottet ovan anfört.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 1.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! I år har det som något
nytt tillkommit att vissa delar av bostadspropositionen
har remitterats till
bankoutskottet. Man får väl se det som
ett erkännande av att bostadsbyggandet
inte bara är en statsfinansiell angelägenhet
utan också en oerhört viktig
samhällsekonomisk faktor. Statsfinan -

180 Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Kreditmarknadsfrågor avseende bostadsproduktionen

ser och samhällsekonomi hänger samman
som siamesiska tvillingar. Det bedömdes
därför som riktigt att ett
sammansatt utskott med representanter
för både statsutskottet och bankoutskottet
skulle ge sig i kast med frågorna.

Ingen hade väl väntat sig några märkliga
resultat av det sammansatta utskottets
arbete, och det blev förvisso
inte heller några sådana.

Men jag tror ändå att det nya greppet
har varit nyttigt. I det ansträngda ekonomiska
läge, i vilket vårt land befinner
sig, måste vi ständigt väga bostadsbyggandet
mot andra angelägna samhällsbehov.
Vi måste fråga oss om de reella
resurserna i den omfattning som sker
skall satsas på bostäder. Om den frågan
besvaras med ja, måste vi fråga oss om
vi på det sättet får ut mest i form av
bättre balans på bostadsmarknaden. Det
är inte alls säkert. Mycket talar för att
en annan bostadspolitik skulle kunna
ge bättre balans än det forcerade bostadsbyggande
som vi haft och som vi
planerar. Man har velat sätta sig över
ekonomiska lagar, och det hämnar sig
alltid.

Det sammansatta utskottets resonemang
är, som jag tillät mig att säga,
föga märkligt. Majoriteten säger sig
vara medveten om att bostadsbyggandet
kan äventyra stramheten hos finansoch
kreditpolitiken men vill ändå ge bostadsbyggandet
prioritet på kreditmarknaden.

I en reservation som fått nummer 2
framhåller herr Bohman och jag att en
sådan till varje pris hävdad prioritet
inte kan vara riktig. Man måste ta hänsyn
till den utveckling som konjunkturerna
kan få, och man måste vara beredd
till revideringar för att inte äventyra
vår just nu viktigaste uppgift: att
förbättra handelsbalansen genom att få
det inhemska kostnadsläget under kontroll.

Nåväl, herr talman, detta är saker
som redan har diskuterats i den stora
bostadsdebatten. Jag skall därför inte

bli mångordig. Lika litet som majoritetens
skrivning innehåller reservationen
något nytt — det skall jag också erkänna;
den skriver ut ett gammalt men pålitligt
recept. Jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till reservation nr 2.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det är naturligtvis alldeles
onödigt att på nytt ta upp en diskussion
om det reella innehållet i detta
utlåtande; det har förts en diskussion
om den frågan i den tidigare debatten.
Jag vill bara deklarera att jag inte delar
herr Regnélls synpunkter på orsaken
till att frågan har remitterats till ett
sammansatt utskott, men att utveckla de
synpunkterna vid detta tillfälle tillhör
väl ändå inte det nödvändigaste. Jag
yrkar därför bara bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets hemställan med
den ändring i motiveringen, som föreslagits
i reservationen 1) av herr Edström
m. fl.; samt 3:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som föreslagits i reservationen
2) av herrar Regnéll och Bohman;
och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Regnéll
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den
under 2:o angivna ha flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Regnéll
votering i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande nr 1 antager re -

Fredagen den 1 april 1966

Nr 15

181

Kreditmarknadsfrågor avseende bostadsproduktionen

servationen 1) av herr Edström m. fl.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2) av herrar Regnéll och
Bohman.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 82 ja och 33 nej, varjämte 100
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och bankoutskotlets
hemställan i utskottets utlåtande
nr 1,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
i motiveringen, som föreslagits i reservationen
1) av herr Edström in. fl.

röstat för ja-propositionen. Herr Börjesson
i Glömminge begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 114 ja och 72 nej, varjämte
30 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

§ 9

Utsträckt motionstid

Ordet lämnades på begäran till

Herr andre vice talmannen CASSEL,
som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av de Kungl. Maj:ts propositioner,
som bordlagts vid kammarens sammanträden
onsdagen den 30 och torsdagen
den 31 sistlidne mars eller kommer att
bordläggas i dag, måtte med hänsyn till
infallande helg utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter femton
dagar från det respektive propositioner
kom kammaren till handa.

Till kammarens ledamöter kommer
att utdelas en stencilerad sammanställning,
vari angives data för de sammanträden,
då motioner sist må väckas i
anledning av de till och med i dag, fredagen
den 1 april, avlämnade propositionerna.

Den i detta anförande gjorda hemställan
bifölls.

§ 10

Arbetet under veckan efter
påskuppehållet

Herr TALMANNEN yttrade:

Till kammarens ledamöter har utdelats
en stencil, som utvisar att 37 interpellationer
kvarstår obesvarade vid månadsskiftet
mars—april.

Med hänsyn till den beräknade arbets -

182 Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund radiosändningar

från stationer utanför nationella territorier, m. m.

belastningen under veckan efter påskuppehållet
kommer det arbetsplenum,
som utsatts till kl. 11.00 onsdagen den
13 april, att fortsättas på kvällen. Torsdagen
den 14 april anordnas, med ändring
av vad som angivits i den preliminära
planen, arbetsplenum med början
kl. 14.00. Vid början av detta sammanträde
lämnas svar på interpellationer
och enkla frågor. Kammarens arbetsplenum
fredagen den 15 april, som preliminärt
utsatts till kl. 11.00 eller 14.00,
kommer att börja kl. 11.00.

§ 11

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 22, angående överlämnande till statsutskottet
av vissa till bankoutskottet
hänvisade motioner, såvitt avser viss
däri behandlad fråga.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Godkännande av 1965 års europeiska
överenskommelse till förhindrande av
rundradiosändningar från stationer utanför
nationella territorier, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till godkännande
av 1965 års europeiska överenskommelse
till förhindrande av rundradiosändningar
från stationer utanför
nationella territorier, in. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 februari 1966 dagtecknad
proposition, nr 37, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att

dels godkänna 1965 års europeiska
överenskommelse till förhindrande av
rundradiosändningar från stationer
utanför nationella territorier,

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om förbud i vissa fall mot
rundradiosändningar på öppna havet,

2) lag angående ändring i lagen den
3 maj 1946 (nr 172) om radioanläggningar
m. in.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen framläggs förslag om
godkännande av 1965 års europeiska
överenskommelse till förhindrande av
rundradiosändningar från stationer
utanför nationella territorier. Enligt
överenskommelsen, som undertecknats
av tolv europarådsstater, förbinder sig
fördragsslutande part att vidta nödvändiga
åtgärder för att kunna beivra rundradiosändning
som strider mot internationella
telekonventionens och radioreglementets
förbud mot rundradiosändningar
på öppna havet eller i luftrummet
däröver.

Samtidigt föreslås i propositionen
ändringar i lagstiftningen mot illegala
rundradiosändningar. Förslaget innebär
bl. a. att 1962 års lag i ämnet ersätts
med en ny lag. Bestämmelserna i denna
har anpassats efter den europeiska överenskommelsen.
Det görs ingen skillnad
mellan sändning som orsakar störning
och annan sändning. Ytterligare handlingar
som kan straffas som medverkan
liar tillkommit medan däremot ouppsåtlig
medverkan inte längre skall vara
straffbar. Förslaget till den nya lagen
innehåller även bestämmelser om förverkande.

Lagarna föreslogs träda i kraft dagen
efter den då de utkommit från trycket
i Svensk författningssamling.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen de

likalydande motionerna nr 646 i
första kammaren av herr Ernulf m. fl.
och nr 798 i andra kammaren av herr
Ståhl m. fl.;

Fredagen den 1 april 19GG

Nr 15

183

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund radiosändningar

från stationer utanför nationella territorier, m. m.

de likalydande motionerna nr G47 i
första kammaren av herr Holmberg
in. fl. ocli nr 797 i andra kammaren av
herr Bohman m. fl; samt

motionen nr 795 i andra kammaren
av herr Regnéll m. fl.

I motionerna I: 646 och II: 798 hemställdes,

I. att riksdagen måtte

1. avslå Ivungl. Maj:ts proposition såvitt
avsåge ratificering av 1965 års europeiska
överenskommelse till förhindrande
av rundradiosändningar från stationer
utanför nationella territorier,

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att Kungl. Maj:t toge initiativ till
en europeisk överenskommelse till förhindrande
av radiosändningar från stationer
utanför nationella territorier,
varvid blott sådana sändningar, som innebure
menlig störning för radiotrafik
bedriven i enlighet med internationella
överenskommelser till vilka Sverige anslutit
sig, skulle kriminaliseras,

3. antaga föreslagen Lag om förbud
i vissa fall mot rundradiosändningar på
öppna havet med den ändringen, att
brottsbeskrivningen blott omfattade
sändningar som innebure menlig störning
för radiotrafik bedriven i enlighet
med internationella överenskommelser
till vilka Sverige anslutit sig,

4. besluta att lagen skulle träda i
kraft den 1 juni 19G6;

II. att vederbörande utskott måtte utarbeta
erforderlig lagtext.

I motionerna I: 647 och II: 797 hemställdes,

I. att riksdagen måtte

1. avslå Kungl. Maj:ts proposition såvitt
avsåge ratificering av 1965 års
europeiska överenskommelse till förhindrande
av rundradiosändningar från
stationer utanför nationella territorier,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att Kungl, Maj :t toge initiativ
till en europeisk överenskommelse till
förhindrande av radiosändningar från

stationer utanför nationella territorier,
varvid blott sådana sändningar skulle
kriminaliseras, som innebure menlig
störning för annan radiotrafik, bedriven
i enlighet med internationella överenskommelser
vartill Sverige anslutit sig,

3. antaga föreslagen Lag om förbud
i vissa fall mot rundradiosändningar på
öppna havet med den ändringen, att
brottsbeskrivningen blott omfattade
sändningar som innebure menlig störning
för annan radiotrafik, bedriven i enlighet
med internationella överenskommelser
vartill Sverige anslutit sig,

4. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om att Kungl. Maj:t uppdroge åt
telestyrelsen att kontrollera att för radiosändning
från internationellt vatten
som kunde mottagas i Sverige användes
sådan kombination av frekvens, effekt
och position att menlig störning i annan
radiotrafik inte uppkomme,

5. besluta att lagen skulle träda i kraft
den 1 juni 1966;

II. att vederbörande utskott måtte utarbeta
erforderlig lagtext.

I motionen II: 795 slutligen hemställdes,

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 37 såväl i fråga om godkännande
av den ifrågavarande konventionen
som i fråga om förslagen till lag
om förbud mot rundradiosändningar på
öppna havet och till lag angående ändring
i lagen den 3 maj 1946 (nr 172) om
radioanläggningar in. in.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag å
följande motioner, nämligen

1) 1:646 och 11:798, såvitt avsåge
yrkandet under I. 1) och 2),

2) I: 647 och II: 797, såvitt avsåge
yrkandet under I. 1) och 2), samt

3) 11:795, såvitt anginge överenskommelsen,

godkänna den genom förevarande
proposition nr 37 framlagda 1965 års
europeiska överenskommelse till för -

184 Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund -

radiosändningar från stationer utanför

hindrande av rundradiosändningar från
stationer utanför nationella territorier;

B. att riksdagen måtte med avslag å
följande motioner, nämligen

1) I: 646 och II: 798, såvitt avsåge yrkandet
under I. 3),

2) 1:647 och 11:797, såvitt avsåge
vrkandet under I. 3), samt

3) II 795, såvitt avsåge lagförslagen,

antaga de genom förevarande proposition
nr 37 under 1 och 2 framlagda
lagförslagen utom såvitt avsåge
ikraftträdandet;

C. att riksdagen måtte med avslag å
följande motioner, nämligen

1) 1:646 och 11:798, såvitt avsåge
yrkandet under I. 4), och

2) 1:647 och 11:797, såvitt avsåge
yrkandet under I. 5),

antaga lagförslagen jämväl såvitt
avsåge ikraftträdandebestämmelserna;
samt

I). att motionerna 1:647 och 11:797,
såvitt avsåge yrkandet under I. 4), icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Gärde
Widemar samt herrar Schött, Gösta
Jacobsson, Hilding, Oskarson och Sjöholm,
vilka ansett att utskottet bort hemställa A.

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 646 och II: 798, såvitt avsåge
yrkandena under I. 1) och 2), samt
1:647 och 11:797, såvitt avsåge yrkandena
under I. 1) och 2), samt i anledning
av motionen 11:795, såvitt avsåge
överenskommelsen, avslå förevarande
proposition nr 37, såvitt därigenom
framlagts förslag till godkännande av
1965 års europeiska överenskommelse
till förhindrande av rundradiosändningar
från stationer utanför nationella territorier,
samt i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om att Kungl. Maj:t toge initiativ
till en europeisk överenskommelse
till förhindrande av rundradiosändningar
från stationer utanför nationella
territorier, varvid blott sådana sänd -

nationella territorier, m. m.

ningar skulle kriminaliseras, som innebure
menlig störning för radiotrafik,
bedriven i enlighet med internationella
överenskommelser, vartill Sverige anslutit
sig;

B. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 646 och II: 798, såvitt avsåge
yrkandet under I. 3), och I: 647
och 11:797, såvitt avsåge yrkandet under
I. 3), samt i anledning av motionen
II: 795, såvitt avsåge lagförslagen,för sin
del utom såvitt avsåge ikraftträdandet
antaga dels det genom förevarande proposition
nr 37 framlagda förslaget till lag
om förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet med den ändringen
att 1 och 5 §§ erhölle i reservationen
angiven lydelse, dels ock det genom
samma proposition framlagda förslaget
till lag angående ändring i lagen
den 3 maj 1946 (nr 172) om radioanläggningar
in. m. i oförändrat skick;

C. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 646 och II: 798, såvitt avsåge
yrkandet under I. 4), samt 1:647
och II: 797, såvitt avsåge yrkandet under
I. 5), för sin del besluta att förevarande
lagstiftning skulle träda i kraft
den 1 juni 1966; samt

D. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 647 och II: 797, såvitt avsåge
yrkandet under I. 4), i skrivelse
till Kungl, Maj:t hemställa om att Kungl.
Maj :t uppdroge åt telestyrelsen att kontrollera
att för radiosändning från internationellt
vatten, som kunde mottagas i
Sverige, användes sådan kombination
av frekvens, effekt och position att menlig
störning i annan radiotrafik inte
uppkomme.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Det finns olika sätt att
göra sig populär eller impopulär även
för ett statsråd. Det finns de som påstår
att statsrådet Palme är mycket mån om

Fredagen den 1 april 1900

Nr 15

185

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund radiosändningar

från stationer utanför nationella territorier, m. m.

sin popularitet och att hans framträdanden
i TV är avvägda med tanke på att
de skall skapa good-will för både honom
och regeringspartiet.

Under de första månaderna av sin regeringstid,
en efter amerikanskt mönster
något förlängd honeymoon, har han hållit
sig relativt lugn och i varje fall inte
kommit med några uppseendeväckande
förslag. Riksdagen har också behandlat
honom varsamt. Under slutet av februari
kände han sig dock tydligen tillräckligt
varm i kläderna och förberedde i
all tysthet den proposition som vi i dag
skall taga ställning till. Det måste ha
varit den lilla sändaren utanför Skånes
kust som irriterade honom till den grad
att han vågade utsätta sig för risken att
bli mäkta impopulär i varje fall hos de
skånska väljarna.

Under protester från stora delar av
Sveriges folk tillkom 1962 vår nuvarande
piratradiolag som hade statsrådet
Palmes företrädare i ämbetet, statsrådet
Skoglund, som upphovsman och tillsky
ndare. Då åberopades 1959 års internationella
telekonvention som förbjuder
rundradiosändningar utanför nationellt
territorium.

Under den debatt som då fördes här
i riksdagen framfördes allvarliga erinringar
mot lagen, och motståndarna till
den gjorde gällande att då avsikten med
telekonventionen endast var att hindra
störande sändningar, d. v. s. sådana som
kunde åstadkomma störningar för ett
lands officiella sändare, borde man inte
heller straffbelägga andra sändningar
än sådana. Konventionen borde inte
få åberopas som stöd för en lagstiftning
vars huvudsakliga syftemål var att värna
om det svenska radiomonopolet.

Sedan dess har man upptäckt att 1962
års lag inte var ett så fullständigt skydd
för monopolet som man önskade. Från
regeringshåll har man därför uppenbarligen
eftersträvat en skärpning av lagen.
Det var då naturligtvis önskvärt att man
på nytt kunde stödja sig på någon in -

ternationell konvention. Genom huroparådets
ministerkommitté arbetades det
fram en överenskommelse som skulle
förpliktiga medlemsstaterna att genom
nationell kriminallagstiftning åtaga sig
att bestraffa brott mot 1959 års telekonvention.

Den var tydligen inte tillräckligt
bindande eftersom man ansåg sig ha
behov av en särskild överenskommelse
om straffsanktionering.

Det är denna europeiska överenskommelse
som nu förelagts riksdagen för
godkännande samtidigt med ett lagförslag,
innebärande sådana ändringar i
den nuvarande lagstiftningen mot illegala
rundradiosändningar att all sändning,
antingen den orsakar störning
eller inte, blir straffbelagd. Dessutom
föreslås nya, skärpta straffregler för
medverkan och bestämmelser om förverkande.

Av olika motionärer och även av reservanterna
i det dåvarande lagutskottet
framhölls 1962 att huvudanledningen
till tillkomsten av den internationella
telekonventionen och radioreglementet
som var knutet till den var att man ville
förhindra störningar och få till stånd en
internationell fördelning av våglängderna,
så att ländernas olika sändare inte
skulle kunna störa varandra.

Det är självklart att Sverige hör medverka
till en god ordning inom den internationella
radiotrafiken, men detta
måste enligt min mening tolkas så att
man reagerar mot störande sändningar
men att man inte behöver ingripa mot
sändningar som inte åstadkommer några
som helst störningar. I den män man
man reagerar mot störande sändningar
måste det tjäna ett annat syfte än att
skapa ordning. Jag kan i denna dag liksom
år 1962 inte finna något annat intresse
här än en önskan att värna om
det svenska radiomonopolet. Detta förnekas
dock i propositionen, och statsrådet
försäkrar att det endast är för att
fullgöra våra internationella förpliktel -

180

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund

radiosändningar från stationer utanför nationella territorier, m. m.

ser på området som han begär att riksdagen
skall ratificera överenskommelsen
och anta den nya lagen. För min
del kan jag inte sätta någon större tilltro
härtill. I varje fall kan man inte bortse
från att den föreslagna lagstiftningen
kommer att få den verkan att den skyddar
radiomonopolet.

Europarådets rådgivande församling
var uppenbarligen bekymrad över den
möjligheten, när överenskommelsen
träffades. Församlingen antog därför en
rekommendation av innebörd bl. a. att
man skulle förse överenskommelsen

med ett tilläggsprotokoll med anhållan
att överenskommelsen endast fick användas
beträffande den begränsade tillgången
av frekvenser och inte för ätt
bevara några statliga eller andra monopols
intresse i fråga om masstelekommunikationerna.
Denna rekommendation
förelädes 1965 års riksdag, som inte
hade några invändningar att göra mot
den.

Kommunikationsministern har inte
andragit något annat skäl än att våra
internationella engagemang i konventioner
förpliktar oss till denna lagstiftning.
I och för sig håller jag naturligtvis
på internationella konventioner och
inser nödvändigheten av avtal med
andra länder. Men man får inte inlägga
mera i en konvention än vad den innehåller
och man får inte gå utöver de förpliktelser
som konventionen avser att
lägga på medlemsländerna. I allmänhet
är ju konventionerna så försiktigt formulerade
att de skall kunna vara tilllämpliga
på länder med skilda statsskick
och uppfattningar. Ganska vida
ramar dragés därför upp för de åtgärder
som man kräver av medlemsstaterna.
Jag kan inte finna att vi i detta läge
är förpliktade att anta en lag av det
innehåll som nu föreslås.

Den enda fria radiosändare, som de
senaste åren har funnits utanför Sveriges
kust, har inte åstadkommit någon
störning eller någon skada av annat

slag. Det betyder inte att jag gillar det
lagbrott som begåtts, men jag anser att
jag bör medverka till att få till stånd en
ändrad lagstiftning på området.

Denna sändare har använt sig av en
våglängd inom UKW-bandet. Fördelningen
av våglängderna på det bandet
har skett vid ett internationellt möte i
Stockholm — det har för övrigt varit
två möten i Stockholm — planen för
denna fördelning kallas därför för
Stockholmsplanen.

Sändningar på UKW-bandet har en
mycket kort räckvidd, så kort att vi
inom vårt land kan ha flera stationer
som sänder på samma kanal utan att
de stör varandra. Detta bekräftades vid
ärendets behandling i första lagutskottet
bl. a. av televerkets tekniske direktör
och av professor Rydbeck från
Chalmers. De har båda försäkrat att
det råder ingen oreda på UKW-bandet
och att det finns inga sådana planer på
utbyggnad för Sveriges Radios del att
störningar kan uppkomma för sändningar
från Sveriges Radio. Professor
Rydbeck föreslog rentav att den omnämnda
fria sändaren skulle tilldelas en
kanal av telestyrelsen och få sända under
kontroll av denna. Det finns ju lediga
kanaler, varför då inte upplåta dem
på det sättet?

För min del vill jag inte ta någon
ställning till det förslaget, men jag vill
bara omtala att det finns tekniker på
området som anser att det är möjligt
med en sådan ordning.

Störningsrisken är betydligt större på
långvågs- och mellanvågsbanden där det
råder en viss trängsel. Fördelningen av
dessa våglängder sker enligt den s. k.
Köpenhamnsöverenskommelsen 1948,
enligt vilken Sverige tilldelats vissa våglängder.
Man blir ganska förvånad, då
man tittar i den internationella våglängdstabellen
och finner, att Sverige,
förutom att det sänder på tilldelade
våglängder, har en s. k. illegal sändare
i Östersund, en stark sändare på 150

Fredagen den 1 april 1900

Nr 15

187

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund -

radiosändninsar från stationer utanför

kilowatt. Hur stämmer detta med vår
följsamhet till internationella förpliktelser? Det

har också erfarits under utskottsbehandlingen
att anledningen till denna
överträdelse av Köpenhamnsöverenskommelsen
är att Sveriges Radio inte var
nöjd med viss tilldelad våglängd och att
man ansett sig tvungen att söka en annan
våglängd för att få en tillfredsställande
sändning från Östersund. Jag säger
ingenting om detta i och för sig —
förmodligen stör östersundssändaren
inte någon annan sändare — men det
visar i alla fall att det finns tillfällen
då man inte känner sig förpliktad att
följa en konvention.

Sverige är för övrigt inte det enda
land av dem som ratificerat telekonventionen
som bryter mot Köpenhamnsöverenskommelsen.
Om man ser på den
plan över använda våglängder som uppgjorts
internationellt, finner man att
cirka 500, d. v. s. hälften av dessa våglängder,
är att anse som illegala enligt
Köpenhamnsplanen.

Denna plan ligger till grund för 1959
års telekonventions regler om våglängdsfördelningen.
Eftersom det är så
många sändare som inte inryms i tilldelningen
enligt Köpenhamnsplanen
har man funderat på att göra om Köpenhamnsplanen,
men man har beslutat
sig för att avvakta. Man räknar med att
trängseln på långvågs- och mellanvågsbanden
kanske skall minska genom att
allt flera sändare i olika länder övergår
till sändning å UKW-bandet.

Det enda förnuftiga är väl, såvitt jag
förstår, att tolka alla dessa överenskommelser
och konventioner på radiotrafikens
område så, att man hindrar och
straffbelägger sändningar som är störande
men att man till övriga icke störande
sändningar har en liberal inställning.
Att kriminalisera icke störande
sändningar är onekligen ett icke försvarbart
intrång i den fria yttranderätten,
och det är därför man måste se all -

nationella territorier, m. m.

varligt på den föreslagna lagstiftningen.
Det är därför som vi reservanter inte
vill medverka till en ratifieering av den
nu aktuella överenskommelsen.

Man kan nämligen inte ratificera den
med förbehåll, utan antingen måste man
helt acceptera eller också förkasta den.
Det har i reservationen föreslagits att
regeringen skall ta initiativ för att få
till stånd en ny europeisk överenskommelse,
som bättre motsvarar de krav
5om rimligen kan uppställas och som
inskränker sig till att kriminalisera störande
sändningar. Det stämmer också
bättre överens med den rekommendation
som Europarådets rådgivande församling
antog.

Jag vill betona att vi anser det angeläget
att störande sändningar skall förhindras,
och vi har ingenting emot en
lag på detta område i vilken man begränsar
de straffbara gärningarna på
det sättet. Inte heller har vi någon invändning
mot att lagstiftningen skärps
beträffande medverkan och förverkande,
naturligtvis under den förutsättningen
att brottet inskränks till att avse
störande sändningar.

En fråga som tilldragit sig alldeles
särskilt intresse är frågan om tidpunkten
när den nya lagstiftningen skall
träda i kraft. I propositionen har föreslagits
att lagen skall träda i kraft dagen
efter det att den utkommit av trycket i
Svensk författningssamling. Det måste
från principiell synpunkt betraktas som
synnerligen anmärkningsvärt, att en
strafflagstiftning inte träder i kraft vid
visst fixerat datum. Lagrådet har också
anmärkt på detta och föreslagit att lagen
skall träda i kraft förslagsvis den
1 juni 19G6, och detta yrkande har
framförts av oss reservanter. Det är
knappast rimligt att en strafflagstiftning
träder i kraft från den ena dagen
till den andra, ocli jag har svårt att
förstå kommunikationsministern och utskottets
majoritet, då de vill acceptera
något sådant.

188 Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund radiosändningar

från stationer utanför nationella territorier, m. m.

Till de principiella skälen emot ett
så snabbt ikraftträdande kommer att
åtskilliga praktiska och sociala olägenheter
kan uppstå för dem som kan drabbas
av straffbestämmelserna och deras
närmaste medarbetare, om man inte får
skäligt rådrum. De anställda utför ju
nu ett tillåtet arbete och blir kanske,
om herr Palme får som han vill, över en
natt lagbrytare. Det kan inte vara en så
stor brådska, och vår enda fria sändare
lär enligt tidningsnotiser under de senaste
dagarna vara helt ur slag och sakna
möjligheter att återuppta sina sändningar
inom rimlig tid.

Jag skulle gärna vilja ha svar på frågan,
varför det är så bråttom med lagens
ikraftträdande.

Slutligen vill jag tillägga, att det problem
som i dag behandlas är så beroende
av den tekniska utvecklingen på radioområdet,
där det går framåt med
stormsteg, att det förefaller meningslöst
med en nationell förbuds- och strafflagstiftning.
Enligt den tekniska expertisen
kommer det inte att dröja länge förrän
det blir möjligt att i de enskilda hemmen
motta direkta sändningar från hela
världen via satelliter. Det är klart att
detta kommer att kosta en hel del, men
det blir i alla fall möjligt för dem, som
så önskar, att betala kostnaderna för
att se på sådana sändningar.

Med tanke på det sagda är det svårt
att förstå att kommunikationsministern
är så skräckslagen vid tanken på den
lilla båten i Öresund från vilken man
sände glada och vänliga melodier, blandade
med nyheter och annan underhållning.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen vid
utskottets utlåtande.

Herr andra vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Denna fråga bör främst

ses mot bakgrunden av det yttrande som
Europarådets rådgivande församling
har avgivit med anledning av förra årets
överenskommelse. I punkt 3 läses, »att
församlingen anser att det enda som
berättigar en internationell reglering av
telekommunikationer är den begränsade
tillgången av frekvenser och frekvensband.
» I första lagutskottet har experter
för oss redogjort för hur det
ligger till på detta område, och av dessa
redogörelser framgick att det inte föreligger
någon trängsel. Det kan sålunda
inte anföras som skäl för den skärpning
av lagen som nu föreslås i propositionen.

I den europeiska överenskommelsen
säges i punkt 7 a) att den syftar till
att »uttrycka signatärmakternas avsikter
att uteslutande använda överenskommelsen
i avseende på den begränsade
tillgången av frekvenser och frekvensband,
och inte för att bevara några
statliga eller andra monopols intresse
i fråga om masstelekommunikationer

Nu har emellertid lagen fått sådan
utformning att den kriminaliserar både
störande och icke störande sändning,
och det är bl. a. mot detta vi reservanter
vänder oss. I ett land med radiomonopol
— som här i Sverige — får
en sådan lag oerhörd effekt. Däremot
har den inte alls samma effekt i ett
land där det finns etableringsrätt —
helt naturligt under kontroll — där kan
en sådan lag vara på sin plats. Om det
finns möjlighet att efter ansökan och
prövning få etablera radio- eller TVsiindningar,
så bör inte fria sändningar
tillåtas utanför den ramen. Detta att vi
i Sverige har radiomonopol är just det
starkaste skälet till att jag inte kan acceptera
föreliggande lagförslag.

Jag är den förste att hylla principen
att det skall råda ordning och reda,
och jag kan inte delta i den glorifiering
som förekommit av chefen för sändare
Syd. Om det finns en lag på området,

Fredagen den 1 april 1900

Nr 15

189

Godkännande av 1965 åra europeiska överenskommelse till förhindrande av rund radiosändningar

från stationer utanför nationella territorier, m. m.

skall dess bestämmelser följas. Om någon
inte vill göra det, måste vi se till
att lagen blir sådan att vi når vad vi
syftar till. Men den omständigheten att
vi har statsmonopol i fråga om radio
och TV får inte tas som intäkt för att
föreslå en lag som är så utformad att
den gör våld på det fria ordet.

I samband med tillämpningen av denna
lag uppkommer troligen en hel del
problem. I lagens 1 § säges att sådan
sändning, som är avsedd att mottagas
eller som kan mottagas i Sverige, är
kriminaliserad och överträdelse kan
medföra fängelse i upp till ett år. Men
nu är det så att mottagningen helt och
hållet är beroende på den tekniska sändarapparaturen
och dess effekt liksom
på mottagarapparaturen jag har. Om jag
skaffar mig en mycket god utrustning,
kan jag här ta emot sändningar som
skulle kunna medföra straffpåföljd. Den
tolkningen kan man faktiskt göra av
lagens 1 §.

Det pågår en mycket snabb teknisk
utveckling på detta område, och inom
en inte alltför avlägsen framtid kommer
vi säkerligen att få både radio- och
TV-sändningar från rymden med hjälp
av satelliter som följer jorden i dess
bana och därigenom medger sändning
från praktiskt taget vilken plats som
helst på jorden. Skall man då här kriminalisera
sådan sändning? Hur skall
man bära sig åt för att hämta dessa
satelliter från rymden? Jag tror inte
att vi med vårt rymdprogram skulle ha
möjligheter att i en sådan situation
fullfölja bestämmelserna i den lag det
här gäller. Då går det naturligtvis lättare
att borda ett fartyg i Öresund med
litet gammalmodiga tillhyggen som båtshakar
t. ex.

Herr talman! Vi reservanter har ansett
att överenskommelsen inte kan ratificeras
i den utformning den nu har,
utan vi vill att Sverige skall ta initiativ
till en utformning som är bättre ägnad
att ligga till grund för eu lagstiftning,

som i vårt land bättre tillgodoser våra
förhållanden.

Frågan om ikraftträdandet har tidigare
berörts. Jag vill bara säga, att i
samband med att lagen träder i kraft
råkar omedelbart en del personer i
kläm, inte bara de som har företagit
sändningar, vilka enligt vår tidigare lag
är kriminaliserade. Även andra personer
kommer, utan egen förskyllan och
utan att ha kunnat förutse utvecklingen,
i en besvärlig, många gånger ömtålig
och även ekonomiskt besvärlig situation.
För att det inte skall bli något
missförstånd vill jag säga att jag därmed
avser dem som inte har varit aktiva
i sammanhanget men som ändå haft
sin utkomst av verksamheten och som
nu ställs utan arbete.

Herr talman! I vad fru Gärde Widemar
här sade kan jag helt och hållet
instämma, och jag vill yrka bifall till
reservationen.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! I sitt utlåtande nr 21
har första lagutskottet behandlat proposition
nr 37 med förslag till godkännande
av 1965 års europeiska överenskommelse
till förhindrande av rundradiosändningar
utanför nationella territorier,
m. m. Ett antagande av denna
överenskommelse medför vissa ändringar
i lagen om förbud i vissa fall mot
rundradiosändningar på öppna havet,
och det medför även viss ändring i lagen
om radioanläggningar. Enligt överenskommelsen,
som undertecknats av
tolv europarådsstater, förbinder sig fördragsslutande
part att vidta åtgärder för
att beivra rundradiosändningar, som
strider mot internationella telekonventionens
och radioreglementets förbud
mot rundradiosändningar på öppna havet
eller i luftrummet däröver.

Denna fråga har varit föremål för behandling
här i kammaren tidigare, och
det behövs väl inte någon närmare historieskrivning
över hur den behand -

190 Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund

radiosändningar från stationer utanför nationella territorier, m. m.

lats, eftersom vi hade en ingående debatt
så sent som i november 1965 med
anledning av vissa motioner om ändring
av 3 § i den nya lagen. Under våren
1962 förekom också en ingående debatt,
i samband med att den nu gällande lagen
antogs av riksdagen.

Enligt det nya lagförslaget bestraffas
utförandet av rundradiosändning, oavsett
om den stör eller inte, därest sändningen
är avsedd att mottas i Norden
eller annat land som är anslutet till
konventionen, eller om sändningen
orsakar menlig störning i något av dessa
länder. Begreppet medverkansbrott har
också utvidgats något, men lagen har
mildrats så till vida att uppsåtlig
medverkan inte längre blir straffbar.
Vidare införes effektivare förverkandebestämmelser,
och det blir möjligt att
förverka värdet av egendom som är oåtkomlig
genom exekutiva åtgärder, vidtagna
i vårt land. Avsikten är alltså att
göra lagen effektivare, så att den verkligen
skall kunna garantera en god ordning
i etern.

Utskottsmajoriteten anser att den föreslagna
lagen synes »väl ägnad att tjäna
sitt syfte, nämligen att vara ett verksamt
bidrag till skyddet av det såväl ur
svensk som internationell synpunkt viktiga
intresset av god ordning inom radiotrafiken».
Av utskottets ställningstagande
till frågan om godkännande av
överenskommelsen följer att förbudet
måste omfatta alla slag av ifrågavarande
rundradiosändningar.

Mot utskottsmajoritetens förslag har
anförts reservation. Reservanterna hävdar
att det »givits klara belägg för att
kriminalisering av icke störande rundradiosändningar
saknar stöd i det allmänna
rättsmedvetandet». Vi bar under
behandlingen av denna fråga vid ett
flertal tillfällen fått uppleva hur detta
underbara honnörsord »rättsmedvetande»
har missbrukats. De rättslärde
tvistar ju om vad »rättsmedvetande» är.
I äldre tid ville man tillmäta begreppet

något slags metafysisk karaktär -— det
skulle vara någonting utöver den gällande
rätten, som skulle påverka människornas
handlande. Gentemot dessa
gamla teorier vill jag anföra ett uttalande
av en före detta ledamot av denna
kammare, professor Vilhelm Lundstedt,
som i november 1930 mycket ivrigt kritiserade
framställandet av rättsmedvetandet
såsom en allmän rättskälla, vilken
kunde åberopas i olika sammanhang:
»Det torde sålunda kunna fastslås,
att den gamla naturrätten faktiskt
utmärkes bl. a. av att den dels laborerar
med rättigheter och rättsplikter och dels
finner dessa grundade i det allmänna
rättsmedvetandet.» Och han fortsatte:
»Den som öppnat ögonen för den riktiga
situationen är Hägerström. På basis
av hans undersökningar har jag själv
sökt påvisa den ödesdigra betydelsen av
den gängse missuppfattningen av rättsmedvetandets
karaktär. Jag har också,
på samma basis, sökt visa att både rättsmedvetande
och s. k. rättsmoral snarare
är en produkt av rättens uppehållande
än en grund för densamma.»

Vad Lundstedt menade är, att om samhället
upprätthåller vissa rättsregler och
verkligen gör dem effektiva, så skapas
en opinion som man kanske i vissa lägen
kan kalla »rättsmedvetande».

Jag vill som exempel erinra om att
när rattfyllerilagen år 1934 trädde i
kraft, hade många svårt att acceptera
den. Men efter hand som lagen drevs
igenom av myndigheterna påverkades
opinionen, så att lagen nu accepteras
och rattfylleristraffet har en grund i
det allmänna rättsmedvetandet.

Detta förtjänar påpekas just i detta
sammanhang, där ordet rättsmedvetande
missbrukas mera påfallande än vad
vi väl någonsin varit med om. Om man
utgår från den begreppsdefinition som
jag förmodar att reservanterna vill tilllämpa,
nämligen att det finns ett mer
eller mindre metafysiskt rättsmedvetande,
hur vet man då på vilket sätt det

Fredagen den 1 april 1966

Nr 15

191

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund

radiosändningar från stationer utanför nationella territorier, m. m.

verkligen förhåller sig med dessa opinioner
ute i landet?

Den 10 november anförde en folkpartistisk
talare när vi diskuterade denna
fråga här i kammaren, att 3 § i den
nu gällande lagen till sin innebörd och
effekt klart strider mot de flesta svenskars
rättsmedvetande. Jag frågade honom
hur han kunde veta detta och med
vilken fullmakt han talade för »de flesta
svenskar»? Visserligen är det väl så att
folkpartiet för närvarande vädrar morgonluft,
men att tala om »de flesta
svenskar» i denna fråga var ändå något
för magstarkt.

Jag tycker också att reservanternas
bedömning när de uttalar, »att det givits
klara belägg för att kriminalisering av
icke störande rundradiosändningar saknar
stöd i det allmänna rättsmedvetandet»,
är ganska orimlig.

Några mil från den plats där jag är
bosatt ligger en liten by, som heter Malungen
och som är belägen i Hassela
socken inom Gävleborgs län. En ung
pojke, som var mycket radiointresserad,
satte där i gång med radioutsändningar,
och detta slogs naturligtvis upp i ortspressen.
Det var en stor nyhet, såsom
alltid är fallet med piratsändare, och
det skrevs i Hudiksvalls-Tidningen:
»Hälsing kör med piratradio.» »Det blir
åtal för radiopirat.» — »Förutom musik
som går i den lättare stilen bjuder man
på bygdehistorier och cittraspelande
odalmän. Vidare blandas frikyrkokörers
mera seriösa sång med ortlolcaliserade
practical jokes.»

Det var naturligtvis mycket roligt för
människorna i dessa byar att lyssna på
detta, men alla insåg att det var en tidsfråga
när sändningarna skulle upphöra.
Så småningom slog åklagaren ned på
detta upptåg. Det var bara den skillnaden
mot det nu aktuella fallet att man
inte åberopade 1962 års lag, utan kunde
använda 1946 års lag för att komma
åt skämtet.

Men att folk i norra Hälsingland eller

i Medelpad skulle ha känt sitt rättsmedvetande
sårat, därför att denna pojke
inte fick fortsätta med att spexa, prata
litet om sina grannar och spela musik
för dem, var ändå inte förhållandet.

Jag skulle vilja hävda, att talet om
den kränkning, som rättsmedvetandet
skulle ha blivit utsatt för, närmast har
sin grund däri att man tyckt sig finna
att radioverksamhet av det här slaget
vunnit en viss popularitet. Ofta avser
man kanske när man talar om det allmänna
rättsmedvetandet möjligen uppfattningen
hos människorna längs södra
skånekusten, men detta »rättsmedvetande»
kan knappast ha slagit igenom i
några andra delar av landet.

Det är väl snarare så, såsom i dag påpekats
i första kammaren, att man har
trott det hela vara en populär sak, som
man av denna anledning borde slå vakt
om.

Så var kanske också i stor utsträckning
förhållandet år 1962, men entusiasmen
är nog inte lika stor i dag, när den
ene talaren efter den andra tar avstånd
från den aktuella piratradiosändaren.

Reservanterna fortsätter med sina
stora ord och säger: »En sådan kriminalisering
verkar också som ett icke försvarbart
intrång i den fria yttranderätten,
vilken självfallet har svårare att
komma till uttryck i länder där radiomonopol
råder, än där radioverksamheten
bedrivs i friare former.»

Ja, nu tycks man gärna vilja ge den
kvinnliga ägaren av Radio Syd yttrandefrihet
och man känner det såsom en
stor kränkning att hon inte får bedriva
sin verksamhet. Men hur är det med
pojken från Malungen? Anser man det
vara en lika stor kränkning av yttrandefriheten,
att han inte fick fortsätta
med sin verksamhet?

■lag tror att det är orimligt att i ett
läge som detta ta till så pass starka ord
och dra in våra viktiga demokratiska
värden i sammanhanget. Det vore klädsammare,
om man försökte skapa en

192

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund radiosändningar

från stationer utanför nationella territorier, m. m.

opinion och en känsla för den allmänna
internationella rättssäkerheten och
den respekt som ändå internationella
överenskommelser är värda.

Första lagutskottets värderade ordförande
talade häromkvällen om att
man till och med skulle ha mycket stor
respekt för courtoisien mellan staterna.
Enligt min mening gäller det här ett
betydligt viktigare område, och vi har
därför all anledning att hysa en stark
känsla för värdet av att uppehålla de
internationella förpliktelser som vi åtagit
oss.

Vad vill reservanterna sätta i stället?
Jo, de önskar få en ny överenskommelse
till stånd, som endast skulle gå till
rätta med störande sändningar. I detta
sammanhang vill jag erinra om att den
aktuella överenskommelsen emanerar
från Europarådets ministerkommitté.
Denna ansåg inte den nu gällande svenska
lagen tillräckligt effektiv, utan ville
komma åt alla sändningar, oavsett om
de var störande eller inte. Detta ledde
också till den överenskommelse som nu
är på väg att antas i ett stort antal länder.

I Belgien har regeringen framlagt ett
förslag till lag om ratifikation och åberopar
därvid den tidigare lagen från år
1962. Danmark har ratificerat överenskommelsen
och åberopar lagen från år
1962. I Frankrike är frågan föremål för
studium inom vederbörande departement.
I Grekland pågår förberedelser
för en lag angående ratifikation av överenskommelsen.
Den irländska regeringen
har meddelat att frågan om ratifikation
är under övervägande men har
ännu ej bestämt vilka åtgärder den skall
vidta. Italien förbereder också ratifikation.
I Nederländerna överväger regeringen
utformningen av lagbestämmelser
för att sätta överenskommelsen
i kraft. I Norge, där man som bekant
har en borgerlig regering, arbetar man
med att göra om 1962 års lag för att
möjliggöra ratificering. I England, där

man som vi alla vet inte har någon borgerlig
regering, arbetar man också med
detta problem. Även konservativa kretsar
i England är intresserade av att en
ratificering kommer till stånd.

Vi kan alltså räkna upp stat efter stat
och finna att frågan är på god väg att
lösas. Då är det väl tämligen orealistiskt,
att vi i vårt land skulle kunna ta initiativ
till en helt annan uppläggning av
överenskommelsen, som de andra staterna
nu förklarar sig vara överens om.
Reservanterna överskattar nog också
vår betydelse, när de tror att vi skulle
kunna gå fram på denna väg.

Som en invändning mot utskottsmajoritetens
förslag har också framhållits,
att det råder oreda ändå; det finns ett
stort antal sändare som inte är inordnade
i det internationella samarbetet.
Det har också sagts att Östersundssändaren
är en s. k. piratradiosändare som
den svenska staten driver. Det är riktigt
att 1948 års Köpenhamnskonvention
blev olyckligt utformad, beroende på att
ockupationsmakterna företrädde Tyskland.
Representationen var alltså inte
adekvat för det dåvarande läget. Vid
detta tillfälle gjorde också svenskarna
invändningar beträffande Östersundssändaren.
De reserverade sig på denna
punkt och undertecknade inte Köpenhamnskonventionen.
Sedan dess har
Östersundssändaren drivits. Man kan
finna detta beklagligt, men man kan
knappast ta det som ett skäl för att på
det sätt som här föreslagis helt och
hållet släppa Barabbas lös.

Det har talats om att den tekniska utvecklingen
går fort. Det var en ganska
märklig upplevelse vi hade i första lagutskottet,
när en professor Rydbeck
hade ombetts att komma till utskottet för
att tillhandagå oss med teknisk information
och undervisning. Han använde
80—90 procent av tiden till att propagera
mot lagstiftningen och undervisa
oss om hur lagar borde skrivas och tolkas.

Fredagen den 1 april 1966

Nr 15

193

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund -

radiosändningar från stationer utanför

Men vi fick ändå någon tid över för
att ställu frågor till honom, och han
kunde då berätta litet grand om de
satellitsändningar, som var planerade.
Den utveckling som han skisserade och
som innebär, att det kan komma att
upprättas satellitstationer, kanske med
upp till 12 kanaler, vilka kan sända över
hela Europa, gör det väl än mer nödvändigt
att införa internationella regleringar
på detta område. Jag vill i det
sammanhanget citera en artikel i Svenska
Dagbladet måndagen den 17 maj
1965, i vilken Erik B. Esping, teknisk
direktör i televerkets radiobyrå berör
dessa frågor. Han talar om ekonomiska
och andra svårigheter men slutar med
följande ord: »Det är föga troligt att
någon regering skulle ge sitt samtycke
till uppskjutning av en satellit för sändningar
av kommersiella program med
mindre än att man uppnått internationella
överenskommelser om sändning
skall ske m. in. Det torde dröja rätt
länge innan vi når det målet.»

Oppositionens uppträdande i denna
fråga är ganska märkligt. I dag kräver
första lagutskottets ordförande att vi
skall ta initiativet till skapande av en
ny konvention. Den 28 maj 1962 yttrade
fru Gärde Widemar i ett anförande i
denna kammare: »Alla dessa frågor

måste lösas på ett internationellt plan,
och vi har ingen anledning att gå före
med en förbudslagstiftning.»

Nu är vi framme vid en sådan internationell
överenskommelse, men då vill
man att vi skall försöka få till stånd en
annan internationell överenskommelse
— som de andra länderna redan tidigare
har underkänt.

Den 10 november 1965 var fru Gärde
Widemar litet mer blygsam än hon är
i dag, tv då sade hon i ett anförande
här i kammaren bl. a.: »Jag framkastade
i mitt första anförande möjligheten
att få ett tilläggsprotokoll till konventionen,
och jag tror fortfarande att detta
kanske är en möjlig utväg.»

7 — Andra kammarens protokoll 1960. 1

nationella territorier, m. m.

I dag är anspråken, som sagt, större,
men jag tror att möjligheterna alt få till
stånd en ny konvention, sådan den
skisserats av reservanterna, får bedömas
som tämligen små.

Vidare har det sagts, att televerket
skulle kunna utöva något slags kontroll
över sådana piratradiosändare som inte
stör. Men om dessa ligger på internationellt
vatten, har man enligt gällande
folkrätt inte någon möjlighet att borda
dem; det skulle i så fall närmast bli fråga
om sjöröveri. Det finns alltså ingen
möjlighet att få vederbörande att ta sitt
förnuft till fånga, om det så småningom
skulle visa sig att radiosändarna stör.
Meningen med den aktuella konventionen
och lagstiftningen är just att förebygga
sådana situationer genom att förhindra
tillkomsten av piratradiosändare
som kan komma att verka störande.

Under debatten här i dag har fru
Gärde Widemar framhållit att det finns
utrymme på UKW-bandet, och det är
uppenbarligen riktigt åtminstone tills
vidare. Men är det då rimligt att ge
piratradioinnehavare full frihet att ta
i anspråk dessa band för sina sändningar? 1

denna kammare diskuterade vi
häromdagen, i samband med behandlingen
av utlåtanden från statsutskottet
och tredje lagutskottet, frågan om kommersiell
radio. Folkpartiet hade föreslagit
en auktorisationsniimnd. Jag
tycker det rimmar ganska illa med uppläggningen
av detta ärende, där man
menar att UKW-bandet skulle ställas
till förfogande för dem som först behagar
ta det i anspråk.

Ett mycket märkligt intryck gjorde
också herr Oskarsons inlägg i det avsnitt
där han sade, att om man har en
monopolradio, så föreligger det större
skyldighet att tillåta piratradiosändningar,
eftersom dessa så att säga i så
fall vore de enda som kunde utöva yttrandefriheten
på detta område. Men,
sade herr Oskarson, om det ges tillfälle
> 15

194 Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund radiosändningar

från stationer utanför nationella territorier, m. m.

för kommersiella sändare att etablera
sig, då skulle det finnas mindre anledning
att tillåta piratsändningar. Jag
förstår inte konsekvensen i det resonemanget.
Skalle — som i vårt fall — den
statliga radion vara bunden av konventionen
och frekvenstilldelning, medan
däremot piraterna skulle vara helt
obundna? Skulle man däremot i ett
land, där det finns kommersiella radiobolag,
på ett mer effektivt sätt kunna
gå till rätta med piraterna? Jag tror att
herr Oskarson, om han funderar litet
ytterligare över detta problem, nog kommer
att finna att denna hans uppfattning
är ganska orimlig.

Jag tror också, att intresset för dessa
frågor, som redan minskat betydligt
sedan 1962, kommer att försvinna tämligen
snart efter denna debatt.

Det har sagts att sättet att införa denna
lag — d. v. s. det omedelbara ikraftträdandet
— skulle strida mot rättssäkerhetsintresset.
Vilket krav på rättssäkerhet
kan en människa ställa, som fyra
gånger blivit straffad för överträdelser
av lagen? Skall hon kunna ställa krav
på att få fortsätta ytterligare någon tid,
d. v. s. till dess man vid ett datum längre
fram låter lagen träda i kraft? Hon har
ju redan känt till, att hennes verksamhet
är lagstridig. Jag tror inte heller att
omplaceringen av de 30 anställda kommer
att medföra några större bekymmer
i översysselsättningens Skåne. Piratradioinnehavaren
har ju också haft möjlighet
att följa denna debatt och att
vidtaga erforderliga ekonomiska dispositioner.
Med förlov sagt utgår jag
från, att hon inte kommer att drabbas
av några ekonomiska förluster genom
förverkande på grund av att lagen träder
i kraft, när den kommer ut från
trycket.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag använde inte ordet

rättsmedvetande i mdtt anförande, utan
det var herr Martinsson som ett stort
antal gånger använde det ordet. Ordet
finns däremot i reservationen, och alla
förstår väl vad vi menar därmed.

Redan när denna lagstiftning tillkom
1962, ansåg vi att den var felaktig, eftersom
den drabbade även icke störande
sändningar. Vi har vidhållit den
uppfattningen hela tiden. Jag tror alltså
inte att herr Martinsson kommer någonstans
när han påstår att jag på något
sätt skulle ha ändrat uppfattning
sedan den gången. Jag har exakt samma
inställning till denna lagstiftning
som jag då hade.

Då jag 1962 hänvisade till europasamarbetet
och ansåg att man borde försöka
lösa dessa frågor på ett internationellt
plan, var det därför att jag ansåg
det riktigast att avvakta resultatet
av den kommitté inom Europarådet,
som sysslade med dessa frågor. Vi hade
inte en aning om till vilka resultat denna
kommitté skulle komma. Men därifrån
till att acceptera kommitténs slutsatser
är naturligtvis ett långt steg.

Jag vill bara konstatera, att det väl
ändå har förelegat delade meningar
inom denna kommitté, eftersom man
fick denna lilla diskussion på den rådgivande
församlingens möte vid behandlingen
av konventionsförslaget. Jag
tycker möjligen att man från svensk
sida borde ha försökt påverka europasamarbetet,
eftersom man visste att det
förelåg delade meningar, i stället för
att ge de svenska experterna så ensidiga
direktiv som de uppenbarligen fick.

Herr Martinsson säger vidare beträffande
telestyrelsens möjligheter att utöva
kontroll, att man inte kan borda ett
fartyg med främmande flagg eftersom
det skulle vara detsamma som sjöröveri.
Men, snälla herr Martinsson, exakt
samma sak gäller för den lag som föreslås
nu; inte heller om den antas kan
vi gå ut och borda fartyg för att stoppa
radiosändaren.

I fråga om ikraftträdandet vill jag till

Nr 15

195

Fredagen den 1 april 1966
Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund

radiosändningar från stationer utanför

vad jag tidigare sade tillägga, att det
dock är ganska hårt för dessa anställda
som hittills inte sysslat med någon
brottslig verksamhet att över en natt
riskera att bli lagbrytare. Givetvis är de
väl förberedda på att det kan komma
att ske någonting i riksdagen, men det
hör ju inte till kutym inom svensk lagstiftning
att man låter en strafflag träda
i kraft från den ena dagen till den
andra.

Herr OSKARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! I fråga om professor
Rydbecks sätt att agera inför första lagutskottet
vill jag bara säga, att jag inte
kunde finna annat än att han väl behärskade
detta område och verkligen
kunde ge oss goda upplysningar, och
det satte jag värde på. Omdömet om
hans sätt att framföra dem får väl stå
för herr Martinssons räkning. Jag tyckte
att han gjorde det på ett trevligt,
kunnigt och sakligt sätt.

Herr Martinsson sade att om sändningar
via satelliter blir aktuella, så
kommer det att kräva nya överenskommelser.
Ja, det kommer det med all sannolikhet
att göra. Men det är väl ändå
så, att vi inte har någon möjlighet att
i dag, med ledning av denna Europaöverenskommelse
och på grundval av
den lag som vi står i begrepp att anta,
ingripa mot sådana sändningar. Enligt
min uppfattning är den lag vi nu diskuterar
inte tillämplig under sådana
förhållanden. Herr Martinsson förutsätter
att vi skall komma fram till nya internationella
överenskommelser, och det
är väl möjligt, men då är det ju inte
lämpligt att vi i dag godkänner en överenskommelse
som enligt min uppfattning
redan är förlegad med hänsyn till
den snabba tekniska utvecklingen på
området.

När det gäller diskussionen om monopol
eller inte på detta område vill
jag säga, att jag bara kan godta att man
gör sådana sändningar straffbara som

nationella territorier, m. m.

är störande. Den sändning som inte är
störande bör inte heller vara straffbar.

Herr Martinsson sade att han inte
alls kunde begripa denna synpunkt. Jag
vill bara beträffande skillnaden mellan
ett land som har monopol och ett land
som inte har monopol säga, att i ett
land som har etableringsrätt efter prövning
föreligger ju inte behov av några
fria sändare. Om man i ett land har
bestämmelser som säger att det finns
möjlighet att göra en ansökan och få
den vederbörligen prövad, så bör detta
land ha rätt att ingripa om en medborgare
icke finner sig i detta. Men som
bestämmelsen här är utformad kommer
den direkt att skydda vårt monopol
och det är det Europarådet ansett sig
icke kunna gå med på i det yttrande
som är fogat till överenskommelsen.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag sätter mycket stort
värde på vad fru Gärde Widemar säger
i olika sammanhang och naturligtvis
även från denna talarstol. Men jag
måste säga att jag fäster ännu mera avseende
vid de rader, som hon satt sitt
namn under och som sedan tryckts och
vidarebefordrats till denna församling.
Även om fru Gärde Widemar inte
nämnde ordet rättsmedvetande, så är
det ju mycket starkt betonat i reservanternas
förslag, som fru Gärde Widemar
själv undertecknat.

Vi skall kanske inte, herr Oskarson,
fördjupa oss i herr Rydbecks sätt att
agera inför utskottet, ty jag tror att
även de borgerliga ledamöterna var något
generade över utvecklingen.

Beträffande satellitsändningarna kan
väl sägas, att dessa med all sannolikhet
inte blir av vare sig i år eller nästa
år, kanske inte om fem år men möjligen
om tio år. Skall vi då i dag stifta
en lag inför situationer som vi ännu
inte vet någonting om? Vad som gäller
i dag är att vi har den aktuella konventionen,
vilken fyller de krav vi har

196 Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Godkännande av 1963 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund

radiosändningar från stationer utanför

att ställa på en sådan konvention. Vi
har också i dag det förslag till lagstiftning,
som nu ligger på riksdagens bord.

Att sedan helt andra åtgärder kan
behöva vidtagas när dessa satelliter
med 12 kanaler och väldig effekt sättes
i gång, är alldeles naturligt, vilket
också tekniske direktören Erik Esping
framhöll i det citat jag läste upp.

Jag har svårt att förstå, vad herr Oskarson
tidigare sade om yttrandefriheten.
I någon mån kanske jag förstod
honom nu, när han talade om att man
inte behöver ha någon frihet för piratsändarna
att etablera sig, om det funnes
auktoriserade kommersiella sändare.
Herr Oskarson tänker väl då närmast
på annonsörernas rätt på den
svenska marknaden. Om det funnes
auktoriserade kommersiella svenska
sändare, skulle man inte behöva piraterna.
Det är alltså huvudsakligen annonsörernas
yttrandefrihet, som herr
Oskarson tänker på när han driver det
resonemang, som i varje fall för mig
föreföll tämligen obegripligt till att börja
med.

Herr OSKARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Martinsson säger
att första lagutskottets borgerliga ledamöter
var generade över utvecklingen.
Jag vet inte vilken utveckling det är
fråga om. Jag tror att de mycket uppskattade
professor Rydbecks framställning.

Jag har icke nämnt ordet annonsörer,
herr Martinsson. Jag har icke heller
talat om kommersiella sändningar.
•lag har endast uppehållit mig vid vad
som är störande eller icke störande,
och jag har uppehållit mig vad jag
anser vara lämpligt med hänsyn till de
iörhållanden vi här i vårt land har med
monopol på radioutsändningar.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Denna fråga är på sitt
sätt ganska enkel och okomplicerad,

nationella territorier, m. m.

kanske inte ur teknisk men ur rättslig
synpunkt. Jag vill ändå betrakta frågan
som stor. Tidigare har jag från denna
talarstol citerat professor Hans Larsson
i Lund, som sagt att det i varje liten
fråga ligger en stor fråga.

I denna relativt lilla fråga ligger den
stora frågan om demokrati och frihet i
samhället. Det är alltså en principfråga.
Jag vill redan nu säga att vi inte är ute
för att försvara någon lagöverträdare.
Det är inte tal om något sådant, utan
vad det gäller är principfrågan om demokrati
i vårt land. Att göra gällande
något annat är endast vulgär argumentation.
Vi lever ju till all lycka i ett demokratiskt
land. Utmärkande för ett sådant
land är att man skall ha stor frihet.
I princip skall man i detta land ha
en obegränsad frihet, begränsad endast
av hänsyn till medmänniskor och allmänt
väl.

Jag ber att även få ta upp begreppet
rättsmedvetande, herr Martinsson. Därvidlag
instämmer jag rätt mycket i vad
herr Martinsson säger. Ordet rättsmedvetande
tillgriper man i de mest skilda
sammanhang — även i de bästa familjer,
herr Martinsson. I en PM från justitiedepartementet
rörande en förändring
i föräldrabalken när det gäller förbud
mot aga säger justitieministern, att
man inte kan gå så långt som till ett förbud,
därför att det allmänna rättsmedvetandet
inte är moget för detta. Här
tillgripes alltså rättsmedvetandet av en
av herr Martinssons partibröder för att
förhindra att få fram ett skydd för de
barn det är fråga om. Det tillgripes, som
sagt, när det passar.

Det är förvånande att man är så angelägen
om att bevara den demokratiska
friheten när det gäller pressen. Vi
beklagar alla den tidningsdöd som drabbar
landet. Senast i går hade vi ett ärende
på föredragningslistan som just
gällde frågan om att stärka pressens
ställning; därigenom stärker man också
demokratiens ställning. I detta ären -

Fredagen den 1 april 1906

Nr 15

197

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund radiosändningar

från stationer utanför nationella territorier, m. m.

de är det precis tvärtom. Här är man
i verkligheten ute för att vingklippa
friheten och avskaffa valfriheten i valfrihetens
samhälle och för att i praktiken
skydda ett monopol. Vad man än
säger och åsyftar kan man inte komma
ifrån att detta blir följden. Eftersom
det gäller ett land som har radiomonopol
får denna lagstiftning den innebörden.

Det finns, som tidigare nämnts, två
anledningar som man kan åberopa för
införande av denna lagstiftning och för
denna ratificering. Det är dels att man
vill förhindra störande sändningar och
dels att man vill skydda ett monopol.
Sveriges riksdag har en gång godtagit
det utlåtande som Europarådets rådgivande
församling avgivit, vilket herr
Oskarson här nämnde, där det just sägs
att denna överenskommelse får inte tjäna
till att skydda ett monopol utan den
skall endast användas i avseende på
det begränsade antalet frekvenser. Detta
utlåtande har alltså Sveriges riksdag
godtagit, och i konsekvens med det kan
vi inte gärna bifalla detta lagförslag
och denna ratificering i avsikt att skydda
ett monopol, vare sig vi nu erkänner
att det är anledningen eller icke.
Då måste vi undersöka om det finns den
brist på frekvenser som Europarådets
rådgivande församling talar om. Som
här tidigare sagts fanns det sakkunniga
människor i utskottet när denna fråga
behandlades, och de sade enstämmigt
— även televerkets representanter
— att det finns ingen brist på frekvenser
när det gäller UKV. Jag har
till och med antecknat vad de sade:
»Ingen oreda inom UKV — alla länder
har tillräckligt med frekvenser inom
UKV.» Man sade också: »Radio
Syd har icke på något sätt stört någon
annan sändare.» Här finns alltså
gott om frekvenser.

Jag vill fråga om det är någon bland
monopolanhängarna som vill påstå att
det finns brist på frekvenser. Det är

ingen som har sagt detta. Varför skall
man då ingripa? Huvudtesen i min tankegång
är att man i en demokratisk
stat inte skall ingripa mot friheten förrän
det behövs.

Det är också så, som fru Gärde Widemar
sagt, att reservanterna vill ha
ordning och reda på detta område.
Det är inte tal om någonting annat. Vi
vill förhindra ett opåkallat ingripande.
Vi vill ha ordning och reda och ingripa
när det blir nödvändigt för att
bibehålla denna ordning.

Då säger man att det gäller inte att
försvara ett monopol, och till stöd för
detta åberopar man att överenskommelsen
skall ratificeras även i länder
där man inte har radiomonopol. Då ställer
man hela begreppet på huvudet, därför
alt i de länder där det finns en fri
etableringsrätt gör denna ratificering
ingen skada. Där friheten tolereras på
land behöver den inte söka sig till havs
så som den får göra i ett land där man
har monopol. Jag menar att i ett land
där man har fri etableringsrätt är denna
lagstiftning fullständigt harmlös och
gör ingen skada, men i ett land som
vårt med monopol är den verkligen ur
demokratisk synpunkt farlig.

När det gäller ikraftträdandet har
det varit en sådan fantastisk, nästan
hysterisk brådska att få igenom denna
lagstiftning. Det har märkts både i utskottet
och i hela handläggningen av
detta ärende. Det är beklagligt att departementschefen
har avlägsnat sig, därför
att här bryter departementschefen mot
alla gängse regler när det gäller att införa
en lag av kriminallagskaraktär som denna
lag är. Man fastställer alltid att en
sådan lag skall träda i kraft en viss
dag. Detta säger också lagrådet helt
enstämmigt. Lagrådet har sagt att denna
lag bör träda i kraft förslagsvis den 1
juni. Statsrådet Palme sätter sig över
detta fullständigt och säger: »Enligt
min mening är det angeläget att de
nya lagarna träder i kraft snarast möj -

198

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund

radiosändningar från stationer utanför

ligt.» Jag skulle ha frågat statsrådet —
liksom fru Gärde Widemar gjorde utan
att ännu ha fått svar på sin fråga men
jag hoppas att vi båda får det: Varför
är det angeläget? Det verkar som om
landets väl och ve stod på spel. Här
måste man skynda sig trots att ingen
som helst skada kan påvisas.

Departementschefen säger också att
»några praktiska olägenheter av de föreslagna
ikraftträdandebestämmelserna
torde inte behöva befaras». Däri ligger,
herr statsråd, en viss cynism, ty här
uppstår verkligen praktiska och sociala
olägenheter för människor som
är anställda och som inte gjort sig skyldiga
till någon lagöverträdelse. Den dag
denna författning skall träda i kraft
kastas de ut — man får hoppas på
landbacken, även om de befinner sig på
sjön.

Den flåsande brådska som visas leder
lätt till tanken, att departementschefen
varit ute dels för att trygga
det kära monopolet och avskaffa den
valfrihet som föreligger, dels och framför
allt för att visa sig vara effektiv.
Det är naturligtvis tillåtet, det är kanske
t. o. m. hedervärt, men det bör inte
ske på demokratiens bekostnad.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var roligt att höra
att herr Sjöholm delade min mening
att uttrycket »det allmänna rättsmedvetandet»
ofta missbrukas.

Vidare vill jag passa på tillfället att
säga, att jag inte tar något ansvar för
justitiedepartementets promemorior.

Herr SVENSSON i Vä (ep):

Herr talman! Det kan väl inte gärna
komma fram något nytt i denna debatt.
Det mesta är förmodligen redan
sagt — ja, jag misstänker att debatten
i realiteten är slut. Jag skall emellertid
be att få ta kammarens tid i anspråk
några minuter för att framföra några
högst personliga funderingar. Jag skall

nationella territorier, m. m.

dock inte ta upp tiden med att diskutera
herr Sjöholms eller andra talares
värdering av de demokratiska begreppen,
trots att det kunde vara frestande.

1959 antog nära nog alla jordens länder,
som tillhör den omfattande internationella
teleunionen, den telekonvention
som nu gäller. Till denna konvention
är fogat ett radioreglemente från
samma år. I detta reglemente stadgas
bl. a. att rörliga stationer på eller över
havet inte får bedriva rundradiotrafik.
Det säges vidare att det är förbjudet
att utanför nationella territorier upprätta
eller driva radiostationer ombord
på fartyg, luftfartyg eller annat flytande
eller luftburet föremål. Dessa bestämmelser
är helt entydiga. Det råder
inte något tvivel om att varje sådan
sändning är förbjuden. För stat som
biträtt konventionen är det, såvitt jag
kan förstå, en självklar förpliktelse att
verka för att reglementet efterlevs.

Motivet för dessa föreskrifter är givetvis
att skapa förutsättningar för ordning
i etern, både nu och framdeles ■—
en ambition som är grundläggande för
det internationella radiosamarbetet. Telekonventionen
innehåller emellertid inte
några bestämmelser om bestraffning
av verksamhet som är förbjuden i konventionen
eller i radioreglementet. Sanktionsbestämmelser
finns däremot intagna
i 1965 års europeiska överenskommelse
till förhindrande av rundradiosändningar
utanför nationella territorier,
och det är dessa som riksdagen
nu har att ta ställning till.

Eftersom vi har anslutit oss till teleunionen
och godtagit bestämmelserna
i telekonventionen och i radioreglementet
följer därav naturligt att riksdagen
godkänner den europeiska överenskommelsen.
Att ha förbud, som man inte
har legala möjligheter att se till att de
efterlevs, ter sig för mig tämligen meningslöst.
Om vi godtar den europeiska
överenskommelsen får vi sådana möjligheter.

Fredagen den 1 april 1966

Nr 15

199

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund radiosändningar

från stationer utanför nationella territorier, m. m.

Piratsändarnas verksamhet har i själva
verket redan från början inneburit
en överträdelse av en internationell
konvention. De har kunnat operera
utanför våra territorialvatten endast
tack vare att de har sökt skydd bakom
vissa främmande länders flaggor, men
deras verksamhet har inte desto mindre
stått i strid med de bestämmelser som
varit fastställda i den internationella
telekonventionen. Det är inte alldeles
likgiltigt, om de bestämmelserna följs
eller inte.

Det är klart att det vore både bäst och
trevligast, om dessa piratsändare frivilligt
upphörde med sin verksamhet.
Det gör de emellertid inte, och därför
tvingas tyvärr det allmänna att vidta
sådana åtgärder, att gällande bestämmelser
efterlevs. Denna regel gäller här
i lika stor utsträckning som den gäller
på alla andra områden av lagstiftningen.

Innan jag slutar vill jag, herr talman,
med ett par ord fästa uppmärksamheten
vid ett avsnitt i utskottets utlåtande,
som jag för min del tillmäter en ganska
stor betydelse. Den ovillkorliga regleringen
på området åsyftar enligt utskottets
mening inte att skydda något
radiomonopol. Man har uttalat vissa farhågor
för att så skulle vara fallet. Oavsett
vilken inställning man än har till
radioväsendets utformning är det erforderligt
att den internationellt överenskomna
fördelningen av det tillgängliga
utrymmet av frekvenser vidmakthålls.
Jag har för min del funnit anledning
att speciellt erinra om denna utskottets
uppfattning, vilken ju också
departementschefen har givit uttryck åt
i sin PM. På en del håll synes man vilja
blanda ihop begreppen och mena, att
en anslutning till den europeiska överenskommelsen
skulle innebära ett förord
för radiomonopolet. Så är inte fallet.
Frågan om radiomonopolet är en
helt annan sak, och den kommer riksdagen
också att få ta ställning till inom
en ganska snar framtid.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru LöFQVIST (s):

Herr talman! Det är inte ofta som jag
brukar besvära kammaren med mina
synpunkter, men när jag nu tänkt göra
det i dag i detta ärende har vi hamnat
i en situation, då kammarens ledamöter
efter ungefär tre dygns tröttsamma debatter
också skall ta ställning till detta
ärende. Jag är därför övertygad om att
kammarens ärade ledamöter håller mig
räkning för att jag inte håller det anförande
som jag har skrivit ned, kanske
alltför vidlyftigt.

Min tanke var att via den historik som
faktiskt är knuten till ärendet se litet
närmare på propositionens innehåll
samt följa utskottet och givetvis gå emot
reservanterna. Herr Martinsson har
emellertid så perfekt utvecklat alla de
synpunkter som också jag har på detta
ärende, att jag anser det fullkomligt
onödigt. Dessutom skulle det ju innebära
upprepningar, om jag skulle fullfölja
mitt anförande. Jag skall därför,
herr talman, helt enkelt avstå från att
läsa upp mitt manuskript. Jag instämmer
i herr Martinssons anförande samt
yrkar bifall till utskottets förslag, som
också innebär bifall till propositionen.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Trots att det framhållits
vid flera tillfällen under denna debatt,
skall jag tillåta mig att erinra om att
såväl utskottets talesmän som reservanterna
instämmer i den självklarheten,
att man bör eftersträva ordning i etern,
och att gärningar som stör en sådan
ordning skall kriminaliseras. Man kan
gott säga att de delade meningar som
föreligger huvudsakligen gäller en enda
fråga, nämligen hur brottsbeskrivningen
skall göras — om den skall avse
sändningar som är störande eller om
sändningar över huvud taget skall kriminaliseras.
Jag kanske också skall till -

200 Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund radiosändningar

från stationer utanför nationella territorier, m. m.

lägga, att de som motionerat och de
som står bakom reservationen i och för
sig inte har någonting att invända mot
de straff- och medverkansregler som
skall gälla i den föreslagna lagen, allt
under förutsättning att brottsbeskrivningen
uppfyller de krav som vi anser
elementära, nämligen att sändningarna
skall orsaka störning.

Det har både i denna debatt och tidigare
talats en hel del om rättsmedvetandet,
och jag vill för egen del säga,
vilket jag kan göra därför att jag själv
inte står bakom reservationen, att formuleringarna
i reservationen är väl
starkt markerade. Jag vill emellertid inte
gå så långt som herr Martinsson och
helt och hållet förneka att det finns
något som heter rättsmedvetande, och
jag vill invända mot herr Martinssons
uppfattning, att rättsregler sedan de
gällt tillräckligt länge kommer att ingå
i rättsmedvetandet. Hur skulle herr
Martinsson ställa sig till ett sådant
resonemang om det rörde sig om en
diktaturstat, som egenmäktigt inför regler
som kanske inte tilltalar landets
medborgare? Skulle herr Martinsson ändå
mena, att om de bara vore i kraft en
tid, de skulle komma att ingå i rättsmedvetandet?
Jag tror att man skall vara
litet försiktig både beträffande den
ena och den andra ståndpunkten i denna
fråga, och jag tror också att man
vågar göra gällande att vissa grundläggande
regler ändå finns, som kan betecknas
som en nations rättsmedvetande.
Dit hör en sådan regel som att gärningar
som inte vållar någon som helst
olägenhet inte skall kriminaliseras.

Jag skulle vilja knyta an till ett uttalande
i propositionen av statsrådet
Palme, vilket uttalande även gjorts av
hans företrädare i den tidigare propositionen
i ärendet. Departementschefen
skriver att »syftet med förbudet skall
vara att trygga den ordning i etern, som
åstadkommes genom de internationella
reglerna för radiotrafiken».

I och för sig kan man instämma häri.
Om det verkligen vore så, att detta är
det enda syftet, d. v. s. att trygga ordningen
i etern, skulle det vara möjligt
att finna en väg att skapa en sådan
ordning utan att fördenskull införa ett
totalförbud. Nästan överallt på öppna
havet kan man ju finna en kombination
av position, frekvens och effekt, som
inte menligt stör existerande telekommunikationer
eller planerade sådana.
Det är därför naturligt att Sveriges telestyrelse
är den lämpligaste instansen
för övervakning och kontroll av att
rundradiosändningar från öppna havet
inte stör den internationella telekonventionens
frekvensplan. Om så trots
allt skulle bli fallet, bör telestyrelsen
vidta en sådan förändring av kombinationen
att störningen försvinner.

Det är också lämpligt att telestyrelsen
får rätt att fortlöpande kontrollera
de olika stationernas sändningar. Om
stationerna däremot inte skulle beakta
telestyrelsens anvisningar bör straff utgå,
och lagen skulle i detta fall helt
enkelt formuleras så, att kriminalisering
endast sker vid uppsåtlig avvikelse
från tilldelade data.

I detta sammanhang skulle jag ändå
vilja säga till herr Martinsson, att i
varje fall jag inte kan förstå, att ett
sådant förslag skulle vara mera besvärande
från folkrättslig synpunkt än den
lag som vi här skall behandla, vilken
också syftar till ett ingripande i internationella
förhållanden. Vi har i högerpartiets
motion föreslagit ett sådant tillvägagångssätt
för att förena de angelägna
kraven att skapa ordning i etern
och att inte bestraffa sändningar som
inte har störande effekt.

Häremot kan naturligtvis anföras att
ett sådant förslag faktiskt står i strid
mot den europeiska överenskommelsen,
sådan som ministerkommittén har uppfattat
den. Men då vill jag åter anknyta
till vad herr Martinsson sade tidigare,
nämligen att ett visst avseende ändå

Fredagen den 1 april 196G

Nr 15

201

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund -

radiosändningar från stationer utanför

bör fästas vid opinionen. Jag tycker,
herr Martinsson, att vi just i denna
fråga har ett klart uttryck för en opinion
som inte svävat på målet beträffande
brottsbeskrivningen.

Det har sagts många gånger tidigare,
men låt mig säga det en gång till, att
Europarådets församling med parlamentariker
från hela Europa — även från
vårt land — enhälligt har ställt sig
bakom den tolkningen av konventionen,
att man inte bör kriminalisera
sändningar som inte är störande. Sveriges
riksdag har också i sin helhet
ställt sig bakom detta, när vi här utan
invändningar accepterade utrikesutskottets
skrivning förra året.

Ett hänsynstagande till den opinionen
tycker jag hade varit helt naturlig, och
jag förvånar mig över att inte åtminstone
de som deltog i Europarådets församlings
sammanträde har känt större
behov av att vara konsekventa i sin
uppfattning än vad som tycks vara fallet.

Det har här tidigare talats om den
anmärkningsvärda brådska som regeringen
visat i detta fall, och jag tycker
nästan att det på något sätt har
kastat ett löjets skimmer över regeringen,
kanske i synnerhet över statsrådet
Palme, att man i ett ärende av denna
relativt begränsade karaktär har visat
sådan brådska. Det brukar ju inte höra
till tågordningen här i riksdagen att vi
direkt påskyndar ärenden. Även i ganska
bagatellartade frågor följer vi den
vanliga riksdagslunken, och den är ju
något helt annat än vad som presterats
i detta fall. Även på det europeiska planet
har man visat stor aktivitet i denna
fråga.

Den debatt vi här för kanske kommer
att roa många av oss om tio—tjugo
år, om vi får leva och ha hälsan. Då
tror jag nämligen att den tekniska utvecklingen
har varit så snabb att vi
kommer i en situation som liknar den
våra föräldrar befann sig i, när de
7*—Andra kammarens protokoll 1966.

nationella territorier, m. m.

tyckte att det var något så oerhört att
man fick järnvägar här i landet. Det
skall bli roligt att se om inte den profetian
kommer att slå in.

Till sist vill jag ställa en enkel fråga
till herr Palme. Det har sagts mig att
regeringen i dagens konselj har fattat
beslut om denna lag, under förbehåll
av riksdagens godkännande. Jag skulle
bara vilja veta om det förhåller sig på
det sättet.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle kunna instämma
med fru Kristensson på en
punkt, nämligen när hon säger att hon
är missnöjd med reservanternas skrivning.
Man kanske då kan förmoda, att
om fru Kristensson hade haft tid att
vara med, så hade skrivningen i utskottets
utlåtande blivit litet mindre
utmanande än den nu är.

Sedan angrep fru Kristensson mig
för att jag skulle ha sagt att en lag kommer
att överensstämma med rättsmedvetandet,
när den har varit i kraft tillräckligt
länge. Det har jag inte sagt,
och jag vill inte heller uttala någon
mening om rättsmedvetandet i diktaturstater.
Vad jag kritiserade var den
kritiklösä användningen av detta begrepp
i reservationen här i dag.

Det talas om att jag skulle ha riktat
någon anmärkning mot reservanternas
förslag att telestyrelsen skulle kontrollera
utnyttjandet av frekvenser. Det har
jag inte gjort. Jag har bara sagt att man
ur folkrättslig synpunkt inte har någon
möjlighet att operera på internationellt
vatten varken enligt den lag regeringen
föreslår eller enligt de bestämmelser
som reservanterna föreslår. Vad
vi anser är att man skall försöka ge
myndigheterna så effektiva möjligheter
att operera folkrättsligt för att om
möjligt uppfylla de krav som konvenNr
15

202 Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund radiosändningar

från stationer utanför nationella territorier, m. m.

tionen ställer. Det måste verkligen vara
en missuppfattning, om man tror att
jag ur folkrättslig synpunkt skulle ha
kritiserat telestyrelsens engagemang i
detta avseende.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag är glad att jag tydligen
hade missuppfattat herr Martinsson.
Då kan jag alltså konstatera att det
i båda våra förslag finns samma möjligheter
ur folkrättslig synpunkt att ingripa.
Jag instämmer också i att man
bör göra de regler som skall finnas så
effektiva som möjligt. Men det är inte
detta som frågan gäller. Jag har tidigare
sagt att vi som står bakom reservanternas
mening accepterar helt och hållet
de straff- och medverkansregler som
föreslås ingå i lagen. Vad problemet
gäller är således brottsbeskrivningen,
herr Martinsson.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! För att spara tid kan
jag i sak nöja mig med att instämma i
vad tidigare fru Gärde Widemar och
fru Kristensson här har sagt.

Jag vill emellertid understryka att vi
naturligtvis inte försvarat och inte kommer
att försvara ett brott mot denna
lagstiftning, när den väl promulgerats.
Men jag ber att få påpeka att denna lag
ännu inte gäller, och vi har ju fritt meningsutbyte
i en demokrati.

När man nu relativiserar rättsmedvetandet
skulle jag vilja säga att vi har
objektiva belägg för att en mycket stark
folkmening utifrån sin uppfattning av
svensk rätt och rättskänsla bestämt reagerar
mot den behandling som dessa
sändarföretag har blivit utsatta för.
Denna behandling strider mot vad stora
delar av det svenska folket anser
vara rimligt, renhårigt och riktigt —
det har vi klart belägg för i de gallupundersökningar
som gjorts.

Dessutom måste man väl helt instäm -

ma i fru Kristenssons uttalande, att det
här kommit något av löje över den
klappjakt — jag tillåter mig använda
det uttrycket — som man har bedrivits
på detta »storvilt» i Malmö under
ganska lång tid. Nu blir hon fast, men
man måste säga att det är något litet
nedsättande för lagstiftarna att man
skall behöva ta till så drastiska och hastiga
— jag höll på att säga brådstörtade
— åtgärder som det här är fråga
om.

Dessutom är detta naturligtvis en fråga
på kort sikt. Här har talats om frihet
i etern. Jag får kanske nämna att
jag under några perioder haft tillfälle
att i Förenta Nationernas tredje kommitté
deltaga i överläggningar om internationell
lagstiftning, avseende såväl
press som massmedia i etern. Där har
man för det första varit mån om att förbehålla
alla icke störande inslag största
möjliga frihet — det har varit ett
gemensamt intresse för samtliga medlemsländer.
För det andra har man sagt
sig, att, med den utveckling som tekniken
nu är inne i och som det här tidigare
har pekats på, är det mycket kort
tid fram till den tidpunkt, då vi inte
längre har möjlighet att stoppa sändningar
— det gäller även privata sändare
— sedan sändarna väl placerats
som satelliter ute i rymden.

Under sådana förhållanden har man
satt i fråga värdet av hela denna typ av
lagstiftning, som tar hänsyn till vad som
sänds och inte till huruvida sändningarna
stör eller ej. Det dröjer kanske
bara några år till dess att vi har enskilda
privata sändningar via satelliter,
som ingen polis och ingen lagstiftning
i världen kan stoppa. Jag vet inte
om herr Palme har något slags rymdpolis
i beredskap för sådana här sändningar,
men jag vågar faktiskt förutspå
att det inte blir möjligt att stoppa sändningarna.

Hela denna lagstiftning, i den form
den föreligger — när den inte tar hän -

Fredagen den 1 april 1900

Nr 15

203

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund -

radiosändningar från stationer utanför

syn till om sändningarna är störande
eller inte, och när vederbörande näringsidkare
inte tillåts avveckla i vanlig
ordning — är på något sätt nedsättande
för dem som bär band om lagstiftningen
här i landet. Jag för min
del kan därför omöjligen ansluta mig
till förslaget i propositionen, som tillstyrkts
av utskottsmajoriteten, utan jag
kommer att stödja reservationen.

Låt mig slutligen, herr talman, göra
en reflexion i anslutning till herr Martinssons
anförande. Herr Martinsson
fann lämpligt att offentligen betygsätta
— dessutom på ett ganska nedsättande
vis — en av de experter som varit
vänlig att på utskottets anmodan —
det utgår jag från — inställa sig i utskottet
och lämna en redogörelse för
den tekniska sidan av saken. Vi som i
flera eller färre år suttit i utskott har
ju lärt oss att sätta värde på möjligheten
att kalla in experter. Men jag befarar,
att om det blir en vana att här
offentligen fälla subjektiva och förklenande
omdömen om sådana experters
insatser, så kommer vi att bli utan det
stöd och den hjälp experterna har att
ge oss. Därför uttalar jag förhoppningen
att det är sista gången som angrepp
av det ena eller andra slaget offentligen
riktas mot inkallade experter, som
dessutom inte har tillfälle att försvara
sig i kamrarna.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det finns väl ingen anledning
att upprepa den debatt om piratradion
som vi förde för några år sedan.
Jag måste också framhålla att de
synpunkter som framförts från högern
och från folkpartiet genom herr Sjöholm
inte förvånar mig. Jag anser dock
att det är mycket allvarligt när ordföranden
i ett lagutskott gör sig till förespråkare
för en piraträtt och vill ha en
»rullande» rättsuppfattning. Om vi fortsätter
på denna väg kan naturligtvis
även de »bank- och postpirater», som

nationella territorier, m. m.

vi har i vårt land, göra anspråk på att
få rätt att begå olagliga handlingar. Var
går gränsen mellan den ena olagliga
handlingen och den andra? Det skulle
därför enligt mitt sätt att se vara allvarligt
om vi inom första lagutskottet
började tillämpa en rättsfilosofi, i vilken
ett pirattänkande börjar slå igenom.

Vidare vill jag, herr talman, säga några
få ord med anledning av att det i
detta sammanhang talats om yttrandefrihet
som motsats till monopol. Den som
inom arbetarrörelsen fått bevittna, att
vi alltmer förlorar våra möjligheter att
fritt ge uttryck för våra åsikter, måste
säga sig att det statliga monopol man
kritiserar utgör den möjlighet som ännu
finns kvar för alla medborgare -—• inte
minst socialdemokrater och centerpartister
— att kunna nå ut bland det
svenska folket.

Att nu medvetet skapa ett nytt monopol
som ganska snart skulle ligga i
kapitalets händer, vore inte en åtgärd
för att främja yttrandefriheten eller för
att slå vakt om vissa mänskliga värden.
Det skulle vara en åtgärd i syfte att värna
om enskilda kapitalintressens vilja
till att påverka folkmeningen och jämväl
i syfte att få möjligheter för dessa
att tjäna pengar.

Herr talman! Tiden är knapp, och
jag vill därför bara deklarera att jag
inte kan förstå all denna diskussion och
detta vaktslående kring olagligheter
som vi fått bevittna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Av lika naturliga skäl
som det bör vara konkurrens mellan
olika tidningar anser jag att det skall
råda konkurrens mellan olika radioocli
TV-företag. Kort sagt: det skall
vara en frihet för medborgaren såväl
att välja tidning som att lyssna på andra
radiosändningar än vår monopolradio.

204

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund -

radiosändningar från stationer utanför

Den s. k. piratradiolagen som i all
hast — det är alltid bråttom med monopollagar
av detta slag — klubbades år
1962 innehöll bestämmelser om förbud
mot innehav av radiosändare men inte
mot sändning. I dag vill statsrådet Palme
ta död på friheten i etern genom att kriminalisera
all medverkan i radioföretag
utanför statsmonopolet. Då det inom
landet bara finns ett utanför monopolet
arbetande radioföretag — Radio Syd —
finns det i denna debatt skäl att erinra
om några fakta kring denna i Skåne så
populära radiosändare.

Fn SIFO-undersökning har visat att
över 70 procent av lyssnarna i Malmöområdet
lyssnar på Radio Syd. Företaget
skulle också inom kort börja producera
egna TV-program och har lagt
ned stora kostnader på en TV-studio i
Lomma. På privat initiativ skulle vi
skåningar alltså utan någon som helst
kostnad få tillfälle till en större frihet
när det gäller att välja TV-program.

Det har aldrig kunnat påvisas att
Radio Syd vållat några som helst störningar
i etern, men för monopolivrare
har förvisso radiosändaren ständigt varit
en oroskälla. Vårt radiomonopol var
jo i fara.

Herr Martinsson anmärkte helt riktigt
under den debatt, som vi hade i höstas
om den s. k. piratradiolagen, att sändaren
inte stört. Jag vill citera hans egna
ord:

»De företeelser som man när lagen
kom till ville möta, nämligen Radio
Nord, Radio Syd och Radio Mercur,
var sådana som just då inte störde men

vilka---mycket väl kunde tänkas

komina att göra det.»

.lag vill erinra herr Martinsson — det
har många gånger tidigare i dag nämnts
från denna talarstol — om att Radio
Syd aldrig har stört i etern och aldrig
heller varit föremål för några ärekränkningsåtal
eller liknande.

Kort sagt: Radio Syd med sina trevliga
och populära musikprogram varit

nationella territorier, m. m.

en oerhörd glädjekälla nere i Skåne.
Det visar inte minst de 90 000 brev som
företaget fått från sina lyssnare. Herr
Martinsson frågade förra gången, och
gjorde det återigen i dag, hur man kan
veta att opinion finns bland allmänheten
för fri radio. Jag hänvisar till förut
nämnda SIFO-siffror. Givetvis, herr
Martinsson, kan man inte hänvisa till
några andra siffror, när vi bara har ett
fritt radioföretag i Malmö.

Herr Martinsson påpekade också att
en ung pojke i Malung haft en sändare,
till, som han sade, en ständig glädje för
ortsbefolkningen. Den störde ingen.
Men, frågar herr Martinsson, kan någon
påstå att befolkningen där på något sätt
har opponerat sig? Jag vill bara påminna
om vad herr Martinsson själv yttrade
i anledning av vad tidningarna skrivit i
den saken.

När man talar om olika störningar i
etern tänker man inte på att Radio Syd
sänder på FM-bandet. Bara utanför
Malmö finns det plats för 60 FM-sändare.
Det betyder, herr Lundberg, att om
den socialdemokratiska pressen med
nuvarande monopolradio har svårt att
föra ut sina åsikter, finns det gott om
plats t. ex. utanför Stockholm att sätta
upp en radiosändare. Det lär finnas
över 10 olika frekvenser, och någon som
helst oordning i etern behöver det alltså
aldrig bli, utrymme finns.

Det är anmärkningsvärt, om man ser
tillbaka i tiden att fru Wadner i Radio
Syd startade sitt företag redan för åtta
år sedan, d. v. s. långt innan lagen kom
till. Hon hade t. o. m. i början statens
järnvägar som annonsör. »Brottslig»
blev Radio Syds verksamhet först när
socialdemokraterna för några år sedan
här i rikdagen drev igenom den s. k.
piratradiolagen. Denna lag, liksom den
som i dag skall klubbas, anser jag vara
rent politisk och avsedd att slå vakt
kring radiomonopolet.

Fru Wadner har fortsatt att driva
Radio Syd i den förhoppningen att la -

Fredagen den 1 april 1966

Nr 15

205

Godkännande av 1965 åra europeiska överenskommelse (ill förhindrande av rund -

radiosändningar från stationer utanför

gen trots allt skulle kunna ändras. Hon
skulle formellt kunnat överlåta silt företag
till någon utlänning, men hon har
aldrig velat tillgripa sådana åtgärder.
Hon har helt enkelt trott på frihet i
etern.

Orsaken till att herr Palme i dag vill
driva igenom denna lag är, som jag
förut har understrukit, helt enkelt en
önskan att stärka och skydda radiomonopolet.
Herr Palme försöker hänvisa
till internationella förpliktelser, men
vi skall veta att det var Sverige som en
gång aktualiserade frågan i internationellt
sammanhang. Det bör också erinras
om alt Europarådets parlamentariska
församling klart har sagt ifrån, att
man inte får tillgripa lagar för att stärka
eller skydda ett statligt monopol.

Hur Palme förnekar att man vill slå
vakt om ett TV- och radiomonopol, men
i själva verket är detta den enda avsikten
med förslaget. Varför skulle annars
Radio Syd inte få etablera sig på land?
Det finns ju plats!

Vidare vill jag ställa samma fråga som
föregående talare ställt till herr Palme:
Varför är det så bråttom med denna lag?
För närvarande stör ju inte Radio Syd,
och den har heller aldrig gjort det hittills.
För tillfället är sändaren på grund
av den svåra issituationen placerad
utomlands. Varför har man då så
bråttom med lagen, att en talare t. o. m.
funnit sig föranlåten fråga om man i
princip redan beslutat den i konselj?
Det talas t. o. in. om att själva lagtexten
skulle vara lämnad till tryckning!

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Talarlistan är genomgången.
De flesta argument är ju nu redovisade,
och jag skall inte hålla något
långt anförande, eftersom debatten skall
vara avslutad kl. 1G.30. Jag får väl hänvisa
till att jag varit mer långrandig i
medkammaren. I dessa skuggkabinettens
dagar har ju en lång rad talare — ej

nationella territorier, m. m.

mindre herr inrikesministern Sjöholm
iin även herr familjeministern Rubin —
yttrat sig, men jag hoppas att kammaren
förlåter mig om jag drar en barmhärtighetens
slöja över det som herr
Rubin senast yttrade.

Det ärende som vi nu behandlar är i
och för sig — kan man tycka — enkelt
och solklart. Dess grundval utgörs av
några klara huvudpunkter.

1) Utrymmet i etern är begränsat.
Man kan inte tillåta obegränsad frihet
att upprätta radiostationer. Fri etableringsrätt
skulle betyda totalt kaos. Därom
är vi ense.

2) Radiotrafiken är sålunda beroende
av internationella överenskommelser,
som fördelar utrymmet i etern och kontrollerar
dess nyttjande. Tre sådana
överenskommelser diskuterar vi i dag,
nämligen 1959 års telekonvention, samma
års radioreglemente och 1965 års
europeiska överenskommelse.

3) Internationella överenskommelser
blir helt verkningslösa om inte de enskilda
nationerna i sitt handlande och
i sin nationella lagstiftning söker följa
dem. Det är bara därigenom som man
kan skapa största möjliga frihet i etern
utan att kaos behöver uppstå. Det förslag
som vi nu behandlar avser en tilllämpning
av nämnda principer. Andra
talare har konstaterat att det klart står
i radioreglementet av år 1959 att det är
förbjudet att utanför nationella territorier
på fartyg driva rundradiostationer.
Det har fogats en rekommendation
till detta reglemente som uppmanar regeringarna
att ingripa mot sådana radiostationer.
1965 års europeiska överenskommelse
utgör grundvalen för ett
internationellt straffsystem rörande sådana
stationer som enligt reglementet
är förbjudna. Sverige har anslutit sig
till reglementet. Vi har jämte elva andra
europeiska nationer undertecknat 1965
års europeiska överenskommelse. Reglerna
är helt entydiga. Därom är vi
ense. Men för ett land som biträtt kon -

206 Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund

radiosändningar från stationer utanför nationella territorier, m. m.

ventionen är det enligt vår mening en
självklar förpliktelse att verka för att
den efterlevs. Därför ansluter vi oss
också till den europeiska överenskommelsen,
vars syfte just är att göra radioreglementet
effektivt. Därför föreslår vi
att Sverige skall ratificera överenskommelsen
och därför bär vi lagt fram ett
förslag till lag som helt ansluter sig till
överenskommelsen.

Det intressanta är att reservanterna
nu kräver att vi skall ställa oss vid sidan
av detta internationella samarbete. Somliga
talare har i denna debatt ingående
uppehållit sig vid frågan om det allmänna
rättsmedvetandet. Den delen av
debatten skall jag inte blanda mig i.
Man har emellertid inte talat så mycket
om det rättsmedvetande som kommer
till uttryck däruti att man deltar i och
respekterar internationellt samarbete
och internationella överenskommelser,
och det är i och för sig ingenting nytt.
Det mest framträdande draget över hela
kommunikationsområdet är just nu att
man försöker nå fram till internationella
överenskommelser om trafiken till
lands, till sjöss, i luften m. m.

Vi har börjat vänja oss vid att de
verkliga besluten i sådana frågor träffas
inte i vårt land utan på ett internationellt
plan och att sålunda träffade överenskommelser
blir normerande för vårt
eget handlande. I utrikesdebatterna talas
det då och då mycket om den internationella
solidariteten och om nödvändigheten
av att följa internationella
konventioner. Det riktas hårda ord mot
dem som inte visar lojalitet och solidaritet
mot de internationella reglerna.
Men i dag tycks reservanterna ha lämnat
den internationella solidariteten
hemma. Det är ganska uppseendeväckande,
och man kan fråga sig vad det
beror på.

För fyra år sedan hade man ett argument,
ty då sade man: Låt oss vänta på
en internationell överenskommelse; när
den träffats är det självklart att vi skall

följa den. Nu har man blivit bönhörd.
Expertkommittén är färdig med sitt arbete,
och ministerrådet har fattat sitt
beslut. Men nu säger man, att man inte
tycker om den internationella överenskommelsen
och att man inte vill följa
den.

Fru Kristensson tog upp ett uttalande
av Europarådets rådgivande församling,
som hon sade var enhälligt. I detta
uttalande heter det, att lagar som förbjuder
piratstationer skall ha till syfte
att förbjuda piratstationer och inte att
skydda monopol.

Jag skall inte fördjupa mig i hur
detta uttalande kom till. Men när det
antogs var endast få personer närvarande
och församlingen var inte ens beslutför,
vilket konstaterades av ordföranden.
Två svenskar och en holländska
höll tal. I sista stund dagen därefter
lade en annan svensk fram ett ändringsförslag,
som inte ens hade hunnit översättas.
Vi det tillfället tycks det ha varit
ännu färre delegater kvar. Men uttalandet
antogs, och allt var frid och
fröjd.

Men det är inte det väsentliga. Jag tog
med viss spänning del av uttalandet
efter all den debatt som hade förekommit.
Jag har ingenting att invända mot
uttalandet. Det säger nämligen ingenting
utöver vad som sades i proposition
nr 171 år 1962 eller utöver vad som sägs
i den proposition vi i dag behandlar,
d. v. s. att skyddet mot piratstationer
inte har att göra med frågan om monopol
eller inte monopol. Det säger heller
ingenting om någon differentiering
mellan störande och icke störande
sändningar. Uttalandet innehåller endast
det enkla faktum, att reglernas syfte
är att skydda efterlevnaden av den
internationella överenskommelsen angående
radiotrafiken.

Någon talare var inne på tanken,
att eftersom en regel kan skydda ett
monopol, så skall en sådan regel inte
införas, även om den av andra skäl

Fredagen den 1 april 19015

Nr 15

207

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund radiosändninnar

från stationer utanför nationella territorier, m. m.

skulle vara motiverad. Det är en orimlig
ståndpunkt. Dreve man den ståndpunkten
konsekvent, skulle man exempelvis
inte kunna ingripa mot spritsmuggling
och spritlangning, eftersom
en lagstiftning härom skulle kunna få
den konsekvensen att den gagnar spritbolaget.

Man måste hålla sig till vad som är
lagens primära syfte, nämligen att skydda
internationell ordning. Och det gör
den.

Fru Gärde Widemar kanske blottade
litet mer av vad hon tänker än hon
egentligen ville, när hon sade att detta
med rättsmedvetandet hade litet grand
med popularitet att göra; på grund av
att jag framlagt förslaget till denna lag
skulle jag bli litet mindre populär eller
inte populär alls. Jag tror att det är ett
farligt resonemang. Denna sak har inte
alls med popularitet att göra. Det är
fråga om att följa internationella regler.

Detta popularitetsargument har anförts
även i andra länder. Den ärevördiga
tidningen Times hade en mycket
argsint insändare av ordföranden i någonting
som heter Copyright Council
i England. Han var mycket upprörd
över att piraterna inte betalade någon
avgift till den engelska motsvarigheten
till vårt STIM och att man kränkte lagen
om upphovsmannarätt. I insändaren
sades det: »Man säger att dessa pirater
är populära och därför bör de få
fortsätta. Det är möjligt att den som
utan tillstånd håller en krog öppen
dygnet runt och delar ut stulet Öl gratis
till allmänheten skulle tillvinna sig en
viss övergående popularitet. Men det
kan ju inte vara ett argument för att
tillåta den verksamheten.» Så långt
Times.

Frågan är alltså helt enkelt: Skall vi
följa internationella regler?Reservanterna
säger: Låt oss i stället gå en annan
väg och försöka skapa en ny överenskommelse
som vilar på en annan grund,
låt oss göra en differentiering mellan

störande och icke störande sändningar!
Jag anser att detta av flera skäl är helt
utsiktslöst. Låt mig erinra om att Sverige
som vårt förslag i denna kommitté
framlade 1962 års förslag till övervägande.
Det avvisades av samtliga experter,
därför att övervakningen inte kunde
göras effektiv. De sade klart ifrån att
en kriminalisering skulle vara generell
och inte göras beroende av om sändningen
störde andra sändningar.

Dessutom bygger ju telekonventionen
på samma princip; där görs icke heller
någon sådan differentiering. Skulle
man vilja ha en annan europeisk överenskommelse
så finge man gå vidare och
också försöka få en ändring till stånd
i telekonventionen. Och det är helt
omöjligt, eftersom en ny telekonvention
just antagits och skall träda i kraft den
1 januari 1967. Där återfinns precis
samma bestämmelser om piratradiosändning
som i den gällande konventionen.
Den väg som reservanterna vill anvisa
är alltså stängd.

Man frågar sig: Varför har man inte
gjort någon differentiering mellan störande
och ickestörande sändningar,
varför går alla på samma linje internationellt
sett?

Svaret är helt enkelt det, att om frekvensfördelningen
skall regleras och
övervakas internationellt, så kan man
inte först tillåta en huggsexa som man
sedan försöker reda ut, utan man måste
bygga systemet på en fördelning av frekvenserna.
Man skall ingripa innan kaos
har uppstått.

Det intressanta är att detta system enligt
reservanternas förslag fortfarande
skall gälla för stater; de skall vara
bundna av att få sig frekvenser tilldelade.
Men det skall inte gälla för rundradiosändningar
från öppna havet. Piratsändarna
skulle alltså få en i jämförelse
med stater privilegierad ställning.

Nu tror reservanterna att man skall
kunna tillåta detta och sedan uppdra åt

208 Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund radiosändningar

från stationer utanför nationella territorier, m. m.

televerket att kontrollera sändningarna
för att kunna ingripa. Beträffande mellanvåg
och långvåg finns inga som helst
frekvenser som inte används — där är
det alltså helt omöjligt. Nöjer man sig
med -att sända på UKW-bandet så är det
visserligen för dagen möjligt att hitta
en frekvens som inte stör; alla frekvenser
där är inte utnyttjade, men det är
bara en tidsfråga när de blir det.

Televerket kan inte utöva en sådan
kontroll som reservanterna avser. Och
hur skulle man i så fall kunna tvinga
dessa piratsändare till något? Och vad
skulle Internationella teleunionen säga
om Sverige bedreve något slags privat
kontrollverksamhet vid sidan av telekonventionens
bestämmelser i syfte att
hjälpa piratsändare till rätta?

Det står alltså alldeles klart att rundradiosändningar
på internationellt vatten
inte kan kontrolleras. De utgör därför
en permanent risk för störningar av
legala sändningar och alltså även för det
kaos som vi vill undvika.

Detta illustreras på ett utomordentligt
sätt av våra egna erfarenheter. Det finns
en engelsk piratsändare som heter Radio
390 utanför Themsenmynningen.
Den stör inte alls i England. Men den
började i oktober 1965 orsaka svåra
störningar på Stockholms mellanvågstation
i Nacka. Televerket skrev den 7
oktober i fjol till motsvarande myndighet
i London med begäran om åtgärder.
Men därifrån framfördes att man inte
hade möjligheter -att göra något ingripande.
Televerket skrev på nytt den 18
oktober och sade att störningen fortsatte.
Man underrättade också frekvensregistreringskonventionen
i Geneve som
i sin tur skrev till den engelska myndigheten.

Så småningom bytte Radio 390 frekvens,
och det har blivit bättre på
Nackasändaren, men fortfarande orsakar
den svåra interferensstörningar i
de yttre delarna av Stockholms mottagningsområde.
Detta obehag och den -

na byråkrati med försök till ingripanden,
som i och för sig inte hade någon
möjlighet att genomdrivas, hade kunnat
undvikas om man hade kunnat stoppa
Radio 390 redan innan den började
att störa.

Det är precis likadant med piratsändaren
Radio Veronica, som stör 14
svenska stationer. Än så länge har de
holländska myndigheterna beklagat att
de inte kan göra något åt saken, men
alla vet att holländarna förbereder en
liknande lag som vår.

När man nämner det internationella,
ger det stundom ett intryck av att detta
skulle vara en stor ideologisk fråga.
Här står då liberalismens frihetsivrare
och de som värnar en konservativ
rättsuppfattning och slår av frihetslidelse
vakt om privatsändarna.
Med all respekt för dem måste detta
vara nonsens.

Regeringen i Holland, som har en
borgerlig majoritet, förbereder en likadan
lag som den svenska. Regeringen i
Italien, som också har en borgerlig
majoritet, skall ratificera överenskommelsen.
Den rent borgerliga regeringen
i Tyskland — Ludwig Erhard brukar
inte vara den som skräder orden
när det gäller frihet — är inne på precis
samma väg. De samverkande borgerliga
partierna i den norska regeringen
har samma uppfattning som socialdemokraterna
i den svenska regeringen
och centerpartisterna i den svenska
riksdagen. Man kan fortsätta med denna
lista. Oberoende av ideologi och samhällsförfattning
har man kommit fram
till samma ståndpunkt: staterna måste
slå vakt om ordningen i etern genom
en internationell överenskommelse som
uppföljes i den nationella lagstiftningen.

Då frågar man sig: Kan detta möjligen
ha att göra med fördelningen mellan
regering och opposition i det att
regeringarna är oberoende av samhällsförfattningen
och står för ordningen i

Fredagen den 1 april 19GG

Nr 15

209

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund radiosändningar

från stationer utanför nationella territorier, m. m.

etern genom sådana lagar, medan oppositionen,
som kan finna en del politiskt
hö i detta, går emot den i alla
länder? Så är dock inte fallet. Jag har
räknat ut att det liberala partiet i Holland
möjligen kommer att gå emot detta
lands piratradiolag, men inte ens
det är säkert. Man vet inte riktigt vad
den konservativa oppositionen i England
kan tänkas göra. Denna har i underhuset
hånat min engelske kollega
för att han ännu inte med kraft har ingripit
mot piratradiosändningarna. Men
i övrigt tycks det som om den svenska
högern och folkpartiet i Sverige är alldeles
ensamma i Europa — om man
dömer av röstningen i medkammaren
kan man dock glädja sig åt att inte ens
dessa partier sinsemellan är alldeles
ense på denna punkt.

Det är bara här som man har upptäckt
att väsentliga frihetsprinciper har
kommit i kläm. Jag vet inte om ni som
tillhör oppositionen anser er representera
någon speciell piratradiovariant på
den europeiska konservatismens träd,
men jag misstänker att sammanhanget
är mycket enklare än så; inför 1962
års val utgjorde detta en stor politisk
stridsfråga mellan å ena sidan socialdemokrater
och centerpartister och å
andra sidan högerrepresentanter och
folkpartister. Den debatt som förts så
lugnt och stilla här i dag var på den
tiden ytterligt våldsam med användande
av opinionsundersökningar, massunderskrifter
och annat, som innebar
en möjlighet att så att säga indirekt
komma åt Sveriges Radio.

Argumentationen från 1962 är nästan
borta, men i den heliga konsekvensens
namn måste man nu fullfölja det
hela en sista gång. Man är dock långt
ifrån 1962 års käcka tongångar, och jag
tror att vi alla känner oss rätt tacksamma
när beslutet har fattats och lagen
har trätt i kraft, ty då kan vi börja
ägna oss åt väsentligare ting.

En allra sista sak! I höstas satt jag

här i kammaren och lyssnade till fröken
Blenda Ljungberg, som i remissdebatten
höll ett anförande, vilket utgick
från klart konservativa värderingar.
På en rad punkter hade jag en annan
mening än fröken Ljungberg, men
när hon talade om att man måste vara
rädd om det sociala medvetande som
betraktar gällande rätt som någonting
förpliktigande delar jag hennes uppfattning.
Uppenbart lagtrots kan aldrig
vara till gagn för en generation som
man försöker lära respekt för de regler
som är nödvändiga för människors
gemensamma tillvaro.

Jag hade för ungefär ett år sedan
tillfälle att hävda samma synpunkter
när det gällde den debatt som då rasade
om abortfrågan, och den står jag fast
vid. Denna speciella fråga har två dimensioner.
Jag har mycket litet till
övers för dem som försöker glorifiera
lagtrots och om möjligt göra partipolitik
av det. Jag kan inte riktigt förstå
dem som tycker att internationella regler
och överenskommelser är en bisak
som man kan strunta i om stundens
politiska syften bjuder en annan väg.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genmäle: Herr

talman! Trots att statsrådet Palme
nu tagit i anspråk så stor del av
kammarens sista timme, har jag ännu
inte fått svar på min fråga, varför det
är så bråttom med den här lagstiftningen,
och inte heller har fru Kristensson
fått svar på sin fråga om det
i dagens konselj fattats beslut i ärendet.

Statsrådet Palme sade att vi skall
följa internationella regler. Men vilka
regler skall vi följa? Skall vi följa alla
internationella regler som finns? Är det
inte så att vi skall följa reglerna i de
internationella konventioner vi har ratificerat?
Riksdagen har inte ratificerat
telekonventionen eller radioreglementet.

Varför vi nu motsätter oss ratifice -

210

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund''

radiosändningar från stationer utanför nationella territorier, m. m.

ringen av den europeiska överenskommelsen
är att den innebär ett så allvarligt
ingrepp och fordrar strafflagstiftning.
Den förra telekonventionen
nödvändiggjorde inte någon strafflagstiftning.
Om den hade gjort det, hade
vi inte behövt ta ståndpunkt till den
europeiska överenskommelsen i dag. Det
finns många internationella konventioner,
både från ILO och Europarådet,
som vi inte har ratificerat. Jag kan bara
nämna att av 124 ILO-konventioner
har Sverige bara ratificerat 46, och i de
som förelagts riksdagen i år föreslås
att ratificeringen skall anstå tills vidare.
Det är alltså en mycket vanlig företeelse
att man låter det anstå med ratificering
av en konvention och avvaktar
bl. a. samordning av intern lagstiftning
innan man går till sådan åtgärd.

Statsrådet Palme säger vidare att det
är en permanent risk för störning med
piratsändare. Jag kan inte hålla med
om att det är fråga om någon permanent
risk, och jag anser inte heller att
man har rätt att ingripa mot en sändning
bara för att man anser att den innebär
en risk. Det måste i så fall vara
mycket klara skäl för antagandet att
den innebär risk för störning, och de
skälen tycker jag inte har presterats.
De enda praktiska fall som statsrådet
Palme talade om var att Radio Veronica
och Radio Caroline störde vissa
svenska sändare. De skulle ha fallit
under den lagstiftning som reservanterna
vill ha. Om de är störande, så skall
de ju straffas enligt den lagstiftning
som också vi är beredda att anta. Varför
skulle inte England och Holland ta
en sådan lagstiftning som straffar störande
sändare?

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag tycker att statsrådet
Palme drar ganska stora växlar på
de uttalanden som vi har gjort. Det är

viktigt att konstatera att även vi reservanter
önskar deltaga i internationellt
samarbete och anser att man bör
respektera internationella överenskommelser.

Låt mig emellertid återgå till Europarådets
och dess församlings roll i denna
fråga. Herr Palme gjorde gällande
att tilläggsprotokollet skulle ha tillkommit
mer eller mindre på en slump då
det rådde uppbrottsstämning i församlingen
och att man därför inte kunde
tillmäta detta någon större betydelse.
Det finns emellertid anledning att erinra
om att huvudtalaren i debatten den
dag då konventionen diskuterades klart
sade ifrån att anledningen till överenskommelsen
endast var den begränsade
tillgången på frekvenser. Vad betyder
det, herr Palme, om inte just
att om man inte har ordning på frekvenstilldelningen
kan man riskera störande
sändningar? Det var detta man
ville förhindra. Detta ställde sig alltså
Europarådets församling bakom.

Herr Palme sade att det för dagen
är omöjligt att hitta en frekvens på
långvåg och mellanvåg och att UKWnätet
torde bli alltmer ansträngt. Jag
tror att förhållandet blir det motsatta,
nämligen att den tekniska utvecklingen
kommer att vidga våra möjligheter att
utnyttja olika frekvenser.

Herr Palme berörde vidare frågan
om hur de olika länderna kan väntas
agera. Enligt vad jag har erfarit har
i varje fall norrmännen ännu inte tagit
ställning till hur de skall förfara
i detta hänseende.

Enligt herr Palme skulle de konservativa
i Sverige utgöra något slags gradvariant
av den europeiska konservatismen.
Jag måste verkligen säga, herr
Palme, att i det goda sällskap som de
konservativa befann sig i Europarådet
och församlingen i fråga om de grundläggande
principerna för denna lagstiftning
tycker jag inte att det är en gradvariant
av konservatismen utan att det

Fredagen den 1 april 1900

Nr 15

211

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund -

radiosändningar från stationer utanför

är allmänna regler som tycks gälla oavsett
politisk hemvist.

Jag har inte uppfattat denna fråga
som en stor politisk stridsfråga utan
mera som en principiell fråga som det
ur lagtekniska synpunkter varit angeläget
att ta ställning till. Ingen av dem
som representerar oppositionen har
önskat glorifiera några lagbrott — det
är inte det frågan gäller.

Jag tillät mig tidigare att ställa en
fråga till herr Palme. Trots sitt ganska
utförliga inlägg underlät han att besvara
den. Jag frågade om det förhåller
sig på det sättet att den svenska
regeringen i dag har fattat beslut om
denna lagstiftning med förbehåll för
riksdagens godkännande. Det kanske
inte är så svårt att svara på den frågan.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle
:

Herr talman! Det är så utomordentligt
uppmuntrande för en riksdagens
gemene man att någon gång få veta
att statsråden läser vad vi skriver, att
jag har trotsat den irriterade stämningen
i kammaren och begagnat mig av
rätten att begära replik.

Herr statsråd och chef för kommunikationsdepartementet!
Det som Ni citerade
av vad jag sade vid ett tidigare
tillfälle gällde frågan om sammanhanget
mellan rättsmedvetandet — speciellt
det sociala rättsmedvetandet — och i
detta fall respekten för gällande rätt.
Jag vill försäkra statsrådet att vad jag
då sade kvarstår som min uppfattning.
Jag vet att för det parti som jag representerar
gäller detta också. Vi respekterar
gällande rätt. Vi anser att vi
med lagliga medel skall hjälpa till att
ändra den rätt som vi finner felaktig,
och vi anser, herr statsråd, att när
man inför en ny lagbestämmelse bör
man göra det med så stor försiktighet
och så stor övertygelse om att lagen
är riktigt funnen och rätt utformad,

nationella territorier, m. m.

att man kan garantera respekten för gällande
rätt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Till fru Kristensson
vill jag säga att detta ärende har reservationsvis
anmälts i konseljen. Det
innebär att det kan expedieras, om riksdagen
fattar sitt beslut i dag. Det överensstämmer
helt med en praxis som
har tillämpats mycket länge.

Vad beträffar frågan om ikraftträdandet
har den i någon mån att göra med
vad jag tidigare sagt om lagtrots. Det
är inte sannolikt att det finns någon
som nu går och funderar på att medverka
i en piratradiosändning som inte
skulle veta, att det kommer att bli en
skärpning av bestämmelserna om medverkan
på detta område. Denna verksamhet
har ju varit olaglig länge. Efter
lagrådsremissen i mitten av februari i
år har väl de som varit engagerade i
sådan verksamhet haft anledning tro
att verksamheten skulle komma att upphöra
inom en nära framtid. Om de har
valt att stanna hos en arbetsgivare som
gång på gång och fullt uppsåtligt brutit
mot gällande lag får väl detta anses
ha delvis inneburit att de har tagit
en risk. Framför allt är jag övertygad
om att på den arbetsmarknad som i
dag finns i Skåne det skall gå mycket
lätt att finna en god och legal sysselsättning
för de människor som det
här kan vara fråga om.

Vad till sist beträffar Europarådets
uttalande, som ingen gick emot, står
det ingenting om störande eller icke
störande sändningar, utan det talas om
begränsning av frekvenser. Men det är
ju begränsningen av frekvenser som
över huvud taget är orsaken till att
man arbetar internationellt på detta
område. Annars skulle det aldrig behövas.
Skillnaden är att man på ett
internationellt plan enhälligt kommit
fram till att man måste arbeta med att

Nr 15

212

Fredagen den 1 april 1966

Interpellation ang. villkoren för statsbidrag till lärlingsutbildning hos hantverksmästare -

fördela frekvenser och inte ingripa i
efterhand.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! För att inte riskera
att också, liksom herr Palme, få en
lapp, vill jag bara uttrycka min förvåning
över herr Palmes tillkännagivande
av regeringens beslut. Jag fick det
intrycket av vad han sade, att det mer
eller mindre skulle höra till rutinen att
regeringen i konselj föregriper riksdagens
beslut, låt vara med förbehåll för
detsamma. Detta får väl ändå anses
ganska anmärkningsvärt, då det dock
gäller ett ärende i vilket vi har olika
meningar. Hur kan man inom regeringen
vara så säker på utgången av ärendets
behandling?

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Medgiver kammaren att den fortsatta
behandlingen av detta ärende liksom
av övriga ärenden på föredragningslistan
måtte uppskjutas till det sammanträde
som är utsatt att äga rum onsdagen
den 13 april?

Denna hemställan bifölls.

§ 13

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag får hemställa att jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, som i dag bordläggs
första gången, måtte uppföras närmast
efter två gånger bordlagda ärenden
på föredragningslistan för nästkommande
sammanträde onsdagen den 13
april.

Denna hemställan bifölls.

§ 14

Interpellation ang. villkoren för statsbidrag
till lärlingsutbildning hos hantverksmästare Ordet

lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Örebro (fp), som
yttrade:

Herr talman! Ur det under åttonde
huvudtiteln uppförda anslaget till Främjande
av lärlingsutbildning utgår bidrag
till bl. a. kostnader för lärlingsutbildning
hos hantverksmästare. Bidraget utbetalas
och disponeras av skolöverstyrelsen.

Ansökningar om statsbidrag remitteras
av skolöverstyrelsen till arbetsgivaroch
arbetarparten för yttrande. Skolöverstyrelsen
tar vid bedömandet av
om en mästare skall tillerkännas statsbidrag
stor hänsyn till parternas uppfattning.
Vidare tas hänsyn till arbetsmarknadsläget
inom branschen samt
det faktum att endast ett begränsat antal
bidragsrum står till överstyrelsens
förfogande.

Några generella bestämmelser om att
hantverksmästares anställda skall vara
fackligt anslutna för att lärlingsbidrag
skall utgå finns ej. Inom vissa branscher
gäller dock enligt avtal mellan respektive
parter s. k. dubbel organisationsplikt,
vilket för arbetsgivarens del innebär,
att han inte får utnyttja ej organiserad
arbetskraft inom sitt företag.

Där avtal om s. k. dubbel organisationsplikt
ingåtts har det i ett flertal
fall visat sig vara svårt att förmå de anställda
att organisera sig. Trots att vederbörande
arbetsgivare gjort vad på
honom ankommit för att förmå den anställde
att ansluta sig till vederbörlig
arbetstagarorganisation, har det ibland
inträffat att den anställde vägrat organisera
sig. Då så skett har mästaren
förvägrats statsbidrag för den lärlingsutbildning
han åtagit sig.

Enligt min uppfattning och såsom
jag tolkat statsmakternas avsikt med
statsbidraget bör som villkor för bidraget
främst gälla mästarens kompetens
och övriga förutsättningar för att ge
lärlingen en god utbildning. Statsbidragsansökningar
bör därför inte avslås
med mindre än arbetstagarparten i fall

Fredagen den 1 april 1900

Nr 15

213

Interpellation ang. speciella anslag för vissa särskilda broprojekt, m. ni.

då dubbel organisationsplikt föreligger
kan styrka, att arbetsgivarparten inte
gjort vad på honom ankommit i fråga
om att medverka till att de anställda enligt
avtalet anhåller om medlemskap
i vederbörande fackförening,

Med hänvisning till vad sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få ställa följande
frågor:

1. Delar herr statsrådet skolöverstyrelsens
uppfattning, att i fall där s. k.
dubbel organisationsplikt föreligger
kravet på att hantverksmästarens personal
skall vara fackligt organiserad vid
ansökan om lärlingsbidrag bör gå före
kravet på att hantverksmästaren skall
äga för lärlingsutbildning erforderlig
skicklighet och erfarenhet?

2. Om så ej är fallet, vill herr statsrådet
då medverka till att i de fall vederbörande
arbetstagare vägrar att organisera
sig, statsbidrag likväl skall utgå,
om hantverksmästaren bevisligen
gjort vad på honom ankommit för att
förmå den anställde att organisera sig?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. speciella anslag för

vissa särskilda broprojekt, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Norderön (ep), som
yttrade:

Herr talman! Kommunikationsväsendets
successiva utveckling har aktualiserat
en rad större och kostnadskrävande
projekt. Detta gäller bl. a. ett antal mera
betydande brobyggnadsprojekt. De större
brobyggnadernas särställning har
också markerats genom ett särskilt investeringsanslag,
det s. k. storbroanslaget.

Investeringsplanerna på detta område
för en ny femårsperiod har nyligen
varit föremål för skilda länsmyndigheters
behandling. På sina håll har det

därvid uttryckts oro över att ett enda
eller några få stora, särskilt kostnadskrävande
projekt skulle innebära nära
nog investeringsstopp för övriga projekt.
Som exempel har nämnts den planerade
nya ölandsbron, som beräknas
dra en kostnad av minst 100 milj. och
som, även om projektet realiseras under
en fyraårsperiod, skulle ta en mycket
väsentlig del av storbroanslaget i anspråk.
Detta kan knappast anses tillfredsställande.
Så stora projekt borde
realiseras med en direkt medelsanvisning
av riksdagen. Emellertid är det
uppenbart att även andra omständigheter
kan verka fördröjande på angelägna
projekt. I Jämtlands län har länsmyndigheterna
efter en påbörjad bro över
Indalsälven i Krokom efter E 75 anfört
en ny broförbindelse mellan Frösön och
Östersunds stad som speciellt angelägen.
Den angelägenheten kan utan vidare
vitsordas, men samtidigt kan framhållas
att det inte enbart är trafikintensiteten
som gör att den gamla bron nu måste
ersättas av en ny. Den omständigheten
att den nuvarande bron, som utgör enda
landförbindelsen mellan Frösö köping
och Östersunds stad, vid sitt ena landfäste
korsar såväl stambanan till Storlien
som inlandsbanan, medför särskilda
trafikproblem och svårartade trafikstockningar.

Detta aktualiserar en principfråga. En
ny brobyggnad, som i väsentlig utsträckning
erfordras till följd av att den nuvarande
vägbanan korsar järnvägen,
borde i fall som detta finansieras av
specialanslag, eftersom det är särskilda
förhållanden som aktualiserar projektet.
Även om man inte vill gå så långt som
att förorda att anslaget till hälften skulle
belasta statens järnvägar, kan dock ifrågasättas
det lämpliga i att dylika angelägna
projekt belastar storbroanslagct.
Detsamma kan med viss rätt hävdas beträffande
ölandsbron, som ju bl. a. genom
sin storlek är ett unikt projekt. För
Jämtlands del är frågan så mycket
mer berättigad som länsmyndigheterna

214

Nr 15

Fredagen den 1 april 19G6

Interpellation ang. kommunernas aktuella investeringsproblem, m. m.

framfört ytterligare två angelägna projekt,
dels en bro över Sannsundet och
dels en nybyggnad av bron över Indalsälven
i Lit. Båda dessa broprojekt är
av grundläggande betydelse för det
jämtländska näringslivet, där skogen
spelar en transportmässigt dominerande
roll, inte minst nu när flottningen längs
bl. a. Indalsälven skall upphöra.

Med stöd av det ovan anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Är statsrådet beredd att framlägga
förslag om speciella anslag för särskilda
broprojekt såsom de här nämnda,
ölandsbron och bron mellan Frösön och
Östersund?

2. Kan man från kommunikationsdepartementets
sida vänta att vid inplacering
av projekt i storbroplanen särskild
hänsyn kommer att tagas till de konsekvenser,
som en nedläggning av flottningen
i Indalsälven och Ljungan innebär? Denna

anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. kommunernas aktuella
investeringsproblem, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Ett av de mest markerade
dragen i det senaste årtiondets
samhällsutveckling är den stora kommunala
expansionen. Huvuddelen av
samhällsuppgifterna, kanske cirka 60
procent, ligger numera på kommunerna.
Man kan säkert konstatera stor enighet
om angelägenheten av de uppgifter
som kommunerna fått påta sig. Men
expansionen och framför allt expansionstakten
har medfört stora såväl
kommunalekonomiska som samhällsekonomiska
problem. Kommunverksamheten
är med den omfattning den numera
har en faktor av mycket stor

betydelse i vår samhällsekonomi. Uppmärksamheten
faller härvid särskilt på
kommuninvesteringarna. Dessa har under
1960-talet varit anmärkningsvärt
höga. De har årligen ökat med 10 å
11 procent. Industriinvesteringarna liksom
de statliga investeringarna har ökat
väsentligt mindre. För industriinvesteringarna
har man vissa år t. o. m. fått
registrera en minskning. Nationalprodukten
kan väl beräknas stiga med cirka
4 procent om året. Så mycket större
möjligheter att öka våra investeringar
har vi alltså inte genomsnittligt sett.

Enligt den preliminära nationalbudgeten
skulle de kommunala investeringarna
i år öka med ungefär samma takt
som förut, d. v. s. med 10 å 11 procent.
För en sådan ökning kan det knappast
finnas utrymme, när nu näringslivet
måste få ökade möjligheter till effektivisering
av produktionsapparaten inte
minst i syfte att stärka vår konkurrenskraft
på världsmarknaden, ökningstakten
för de kommunala investeringarna
måste alltså begränsas. Finansministern
har i årets finansplan dragit
slutsatsen och konstaterat, att den kommunala
investeringsökningen måste
stanna vid 7 å 8 procent. Den ekonomiska
politiken skulle vara baserad på denna
förutsättning.

Det är inte lätt att komma till kommunerna
och be dem vara sparsamma,
i varje fall inte för statsmakterna.
Kommunerna kan med all rätt säga, att
de inte har den största skulden för situationen.
Den stora kommunala expansion,
som ägt rum under senare
tid, är ju till mycket stor del en följd
av att kommunerna ålagts uppgifter genom
beslut av statsmakterna. Bostadsbyggandet
har ställt kommunerna inför
ökade krav på s. k. följdinvesteringar.
Staten begär, att kommunerna skall genomföra
grundskolan inom viss tid. Det
är väl knappast möjligt, att grundskolereformen
kan genomföras i den takt
som riksdagen beslutat. Gymnasieskolan
skall omhändertas av kommunerna.

Fredagen den 1 april 1900

Nr 15

215

Interpellation ang. kommunernas aktuella investeringsproblem, m. m.

Andra kostnadskrävande saker är t. ex.
daghemsupprustningen och åtskilliga
åtgärder inom åldringsvården. En förbättrad
handikappvård och anläggningar
för t. ex. fritid och sport tillhör de
aktuella kraven. Landstingen har ökade
sjukvårdskostnader framför sig för
såväl kroppssjukvården som mentalsjukvården.
Avtalet med staten om mentalsjukvårdens
övertagande kan ju inte
sägas vara särskilt förmånligt ur kommunal
synpunkt. Statsmakterna har fattat
beslut. Men dessa har inte innehållit
anvisningar om hur kommunerna
skulle få resurser till utgifterna.

Följden nu är alltså betydande kommunalekonomiska
problem. I fjol var
de totala kommunutgifterna över 16
miljarder kronor. Enligt den preliminära
nationalbudgeten skall de i år bli
nära 18,5 miljarder. Men de måste alltså
hållas tillbaka. Till mycket stor del
är det statsmakternas beslut som förorsakat
den kommunala utgiftsexpansionen.
Men trots detta bidrar staten med
knappt fjärdedelen i kostnadsfinansieringen.
En för kommunerna rimligare
kostnadsfördelning är nödvändig. Utvecklingen
har tvingat kommunerna till
kraftiga höjningar av kommunalskatterna.
Den genomsnittliga kommunala utdebiteringen
är i år 18:28 kronor per
skattekrona. I början av 1950-talet var
den genomsnittliga utdebiteringen cirka
10 kronor. Sedan dess har alltså
kommunalskatten stigit med i genomsnitt
över 80 procent, en börda som
fallit tyngst på de lägre inkomstgrupperna.
Det torde vara uppenbart, att
de ekonomiska och politiska möjligheterna
att ytterligare höja kommunalskatterna
är mycket små. I detta läge
har alltså kommunerna i ökad utsträckning
fått söka sig ut på lånemarknaden.
År 1960 hade kommunerna en nyupplåning
på cirka 700 milj. kronor. I
fjol var den nära 2 miljarder kronor.

Men nu är låneläget alltså mycket
kärvt för kommunerna. Den kommunala
upplåningen måste begränsas, om

vi någorlunda skall kunna upprätthålla
en samhällsekonomisk balans, lönligt
finansministerns uttalanden i finansplanen
är begränsning av kommuninvesteringarna
en förutsättning för den
ekonomiska politiken. 1 något sammanhang
har finansministern uttalat, att
situationen kunde kräva nya regleringar.
Men det vore nog klokare om man
nu liksom tidigare försökte få till stånd
s. k. frivilliga överenskommelser med
kommunerna eller kommunförbunden.
Det skulle vara riktigare ur den kommunala
demokratiens synpunkt. Man
kan säkert lita på att kommunrepresentanterna,
trots de stora svårigheter
de ställs inför, är beredda att medverka
till den återhållsamhet, som den
samhällsekonomiska situationen nödvändiggör.

Den aktuella situationen kan sägas
ha givit ett klart besked om att det
inte går att göra allting på en gång.
Det har brustit i samhällets totala reformplanering.
Åt denna sak kan man
naturligtvis inte göra mycket i det nu
akuta läget. Men för framtiden är
det angeläget, att en förbättrad långsiktsplanering
kommer till stånd. Reformverksamheten,
inklusive vad vi begär
av kommunerna, måste tidsplaneras
och angelägenhetsgraderas bättre, så
att det inte uppstår en sådan trängsel
i resursefterfrågan som för närvarande.

En annan fråga är också av betydelse
i sammanhanget. Det finns skäl att
anta, att den kommunala byggnationen
kan effektiviseras och förbilligas. Det
är anmärkningsvärt stora byggnadskostnadsskillnader
olika kommuner emellan.
Det är sannolikt att brister i planering
och projektering i vissa fall
ökar kostnaderna väsentligt. Det bör
genomsnittligt sett vara möjligt att förbilliga
byggandet av t. ex. skolor, ålderdomshem
och sjukvårdsanläggningar.
Kommunerna skulle i ökad utsträckning
kunna tillhandahållas standardtyper.
Här är naturligtvis ett fält för ökad

216 Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Interpellation ang. kommunernas aktuella investeringsproblem, m. m.

interkommunal samverkan och en uppgift
för kommunförbunden. Men det
bör också vara en uppgift för staten
att genom service- och rådgivningsverksamhet
hjälpa kommunerna till en effektivare
och billigare byggnation.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet ställa följande frågor: 1)

Avser herr statsrådet att söka träffa
överenskommelse med kommunerna
om en ur samhällsekonomisk synpunkt
nödvändig lösning av kommunernas nu
aktuella investeringsproblem?

2) Har herr statsrådet för avsikt att
för framtiden ta initiativet till en förbättrad
långsiktsplanering av reformverksamheten,
innefattande även de
uppgifter, som påföres kommunerna?

3) Är man inom regeringen beredd
att medverka till en service- och rådgivningsverksamhet,
som kan hjälpa
kommunerna till en effektivare och billigare
byggnation?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Till bordläggning anmäldes

bevillningsutskottets betänkande nr
23, i anledning av väckta motioner om
rätt för jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
till skatteavdrag för forskningskostnader; andra

lagutskottets utlåtande nr 39,
i anledning av väckta motioner om vissa
familjepolitiska åtgärder; och

jordbruksutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1966/
67 inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 18

Anmäldes och godkändes konstitu -

tionsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen, nämligen
nr 128, i anledning av motioner angående
dagspressens ekonomiska villkor
och samhällsinformationen genom
dagspressen m. m.; och

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om kommunalval
för perioden 1967—1970 m. m.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorde framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1966/67
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1966/
67;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret
1966/67;

nr 122; i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1966/67 till bostadsrabatter jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation
av utrikes- och utredningsavdelningen
vid kommerskollegium.

Fredagen de» 1 april 1966

Nr 15

217

§ 19

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 79, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxeförordningen den 13
maj 1960 (nr 391) m. in.,

nr 89, angående överlåtelse av viss
staten tillhörig mark m. m.,

nr 92, med förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648),

nr 93, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr
73) om befordran med luftfartyg, m. m.,
nr 94, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 11 § 1 mom. förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående
grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom,

nr 96, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 6 kap. 3 § och 15 kap. 14 §
föräldrabalken m. m.,

nr 97, med förslag till lag angående
utvidgad tillämpning av lagen den 22
juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa
fall mot överlåtelse eller upplåtelse av
fartyg m. m. och av lagen den 21 mars
1940 (nr 176) med vissa bestämmelser
om fraktfart med svenska fartyg, samt
nr 99, angående godkännande av avtal
med Stockholms stad in. fl. kommuner
om överlåtelse av vissa delar av
Järvafältet.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 20

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 843, av herrar Björkman och Kellgren,
i anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse
nr 39, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, och

nr 844, av herr Lassinantti, likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
nr 39.

Dessa motioner bordlädes.

§ 21

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden 13
—23 april 1966 för bevistande av Interparlamentariska
Unionens sammanträde
i Canberra, Australien.

Stockholm den 1 april 1966
Bertil von Friesen

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 22

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Werbro, till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
höjning av familjebidragen vid
militärtjänstgöring, och

herr Börjesson i Falköping, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående larmanordningar
i hiss.

§ 23

Justerades protokollsutdrag.

§ 24

Fortsättande av plenum

Ordet lämnades på begäran till

Herr BENGTSSON i Varberg (s), som
yttrade:

Herr talman! Jag hemställer att kammaren
måtte besluta att inte åtskiljas
utan fortsätta behandlingen av första
lagutskottets utlåtande nr 21.

I detta anförande instämde herr
Adamsson (s).

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN yttrade: -

218

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Jag vill meddela kammaren, att när
jag föreslog avbrytande av förhandlingarna
enligt föregående meddelande, hade
jag på min lista fyra talare anmälda.
Det finns ingenting som hindrar,
med hänsyn till de regler vi har att arbeta
efter, att ytterligare fyra talare
anmäler sig, men då spricker hela programmet
för återfärden. Detta har vi i
presidiet velat undvika.

Herr förste vice talmannen gav härefter
propositioner på bifall till eller
avslag å det av herr Bengtsson i Varberg
framställda yrkandet; och fann
herr förste vice talmannen den senare
propositionen var med övervägande ja
besvarad. Herr Bengtsson i Varberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren avslår
det av herr Bengtsson i Varberg framställda
yrkandet, att kammaren måtte
besluta att icke åtskiljas utan fortsätta
behandlingen av första lagutskottets utlåtande
nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
herr Bengtssons i Varberg yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
69 ja och 92 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit det av
herr Bengtsson i Varberg framställda
yrkandet.

§ 25

Godkännande av 1965 års europeiska
överenskommelse till förhindrande av

rundradiosändningar från stationer
utanför nationella territorier, m. m.
(forts.)

Återupptogs behandlingen av första
lagutskottets utlåtande nr 21, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till godkännande av 1965
års europeiska överenskommelse till förhindrande
av rundradiosändningar från
stationer utanför nationella territorier,
in. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
och lämnades därvid ordet, i enlighet
med förut gjord anteckning, till

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp), som
yttrade:

Herr talman! Trots att ett stort antal
av kammarens ledamöter avlägsnat sig
— den senaste omröstningen visade 66
frånvarande — skall vi alltså fortsätta
debatten. Jag skall dock inskränka mig
betydligt mot vad jag hade tänkt tidigare
och bara bemöta herr Palme i
några av de punkter som han senast
berörde. Det gällde till en början ikraftträdandet.

Jag har ännu inte fått svar på frågan
varför det skulle vara så bråttom. Vi
har förstått att herr Palme anser att
det är bråttom, eftersom han redan i
dagens konselj har låtit fatta beslut,
även om det har skett med förbehåll
för riksdagens godkännande. Men varför
hade han så bråttom? Det enda
skäl som har anförts är att den skånska
arbetsmarknaden är så pass god att
de som blir arbetslösa i Skåne lätt kan
få nya anställningar. Men är det verkligen
ett skäl av sådan bärkraft att man
bör sätta åsido en annars gängse regel
att alltid låta en strafflag träda i
kraft på en viss given dag?

Vidare sade herr Palme att det är
trängsel i etern och att det är ont om
frekvenser. Det är det visserligen, men
som jag tidigare påpekat och som även
andra talare i debatten framhållit gäller
trängseln på långvågs- och mellanvågsbanden
men inte på UKV-bandet.

Fredagen den 1 april 1%G

Nr 15

219

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund -

radiosändningar frän stationer utanför

Där är det tvärtom gott om utrymme,
och det är många kanaler som inte utnyttjas.
Man kan alltså inte åberopa
det skälet.

Då det gäller internationella konventioner
vill jag än en gång påminna om
att Sverige har avvikit från Köpenhamnsöverenskommelsen
dels genom att
använda sändaren i Östersund på en
våglängd som inte är tilldelad Sverige,
dels genom att använda betydligt högre
styrka än vad som är tillåtet på ett flertal
andra sändare här i landet. Motalasändaren
t. ex. sänder med 600 kilowatts
effekt i stället för tillåtna 150 kilowatts.
Detsamma gäller ett flertal andra
sändare, bl. a. Örebrosändaren, som har
betydligt högre effekt än vad som är
tillåtet enligt överenskommelsen.

Det finns alltså inget absolut heligt då
det gäller dessa överenskommelser på
radiotrafikområdet. Och jag har ingenting
att invända mot att man gör på
detta sätt, ty jag tycker det är ett område
där det bör finnas ett visst spelrum.
Men när det förhåller sig på detta
sätt bör man inte vara så styv i korken
och säga, att vi håller på våra internationella
konventioner och måste följa
dem till punkt och pricka. Det gör vi
kanske inte på något område. Och på
det nu aktuella området ändrar sig förhållandena
inte bara från år till år utan
kanske från månad till månad, och man
måste ha möjlighet att anpassa sig inom
vissa givna ramar för konventionerna.

Herr Palme talar om trängseln i
etern och allt detta. Men vi har en viktig
grundläggande princip — den kanske
viktigaste principen för all sändning
— och det är principen om frihet
i etern. Den får vi inte glömma
bort; den är en rättighet som tillkommer
oss, och om intrång i den kan bara
lagstiftas ifall det är absolut nödvändigt
med hänsyn till andra, ännu viktigare
skäl.

Ett sådant skäl är naturligtvis om
friheten i etern leder till störningar

nationella territorier, m. m.

för andra sändare. Men i det fall då
det är en sändning som inte orsakar
störningar och det inte heller finns risk
för störningar, anser jag det vara fullständigt
utan rim och reson att begära
en inskränkning.

Herr talman! Jag tror inte att kammaren
har någon särskild lust att höra
på mig -— åtminstone tyder sorlet i
kammaren på att ledamöterna redan anser
dagens sammanträde avslutat. Jag
slutar därför mitt anförande.

Därefter anförde:

Herr ItEGNÉLL (h):

Herr talman! Den märkliga utvecklingen
av dagens sammanträde beror
onekligen på att statsrådet Palme uppkallade
kammarledamöter till repliker
i en utsträckning som vi knappast hade
väntat. Han uppkallade bl. a. till replik
en talare, som hade deltagit i en
remissdebatt, genom att ställa vederbörandes
uttalande om krav på laglydnad
mot de motioner och de reservationer
som är aktuella då det gäller det
ärende vi nu behandlar.

Man måste förstå att en talare inte
stillatigande finner sig i sådana påståenden
från ett statsråds sida. Som
motionär är man inte heller tilltalad
av att statsrådet Palme säger att uppenbara
lagbrott inte kan vara till gagn
och vill ge kammaren och svenska folket
sken av att de som har annan uppfattning
än statsrådet Palme härvidlag
talar till förmån för uppenbara lagbrott.

Herr Palme gör analogier i mera kåserande
stil genom att tala om spritlangning
och om personer, som nattetid
gratis delar ut stulet Öl, och jämställa
detta med fria sändningar i radio och
television. Skall det på nytt behöva sägas
att vad motionärerna är ute efter
icke är att försvara lagbrott lika litet
som de är ute efter att bevara någon i
hans näring. Men de är ute efter att motsätta
sig en lagstiftning som innebär

220

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rund -

radiosändningar från stationer utanför

skärpning av bestämmelser, vilka man
finner mindre ändamålsenliga och icke
påkallade. Det är en stor skillnad.

Herr Palme talar om att man icke
kan tillåta att vem som helst etablerar
sig i etern. Det är självklart. Han talar
vidare om en trängsel i etern, som icke
existerar på detta ultrakortvågsband.
Det har sagts att man utanför Malmö
skulle kunna ha 40—60 sändare, som
oberoende av varandra kunde sända
sina program och som varken skulle
störa varandra inbördes eller de s. k.
legala sändningarna. Det har också sagts
att sådan möjligheter i framtiden ytterligare
kommer att öka.

Det kan väl hända att så småningom
s. k. legala ändamål kan anmäla sig,
vilka tar dessa våglängder i anspråk.
Men det blir bekymret den gången. Till
dess bör vederbörande kunna få sända
om de bevisligen icke stör.

Herr Palme är kommunikationsminister.
Man skulle kunna göra den jämförelsen
att ägarinnan till Radio Syd stiger
på ett snabbgående tåg i Malmö och
vill sätta sig på en plats men får beskedet
att denna är upptagen. »Men här
sitter ju ingen», säger hon. Hon får
då beskedet att herr statsrådet Palme
skall sitta där men att denne inte skall
stiga på förrän exempelvis i Linköping.

Tycker inte statsrådet Palme att konduktören
i denna situation gör rätt, om
han säljer en platsbiljett till passageraren
och talar om att hon måste lämna
platsen i Linköping? Sådan bör också
situationen vara när det gäller dessa
sändningar.

Statsrådet Palme inledde sitt anförande
med att säga att han ville dra en
barmhärtighetens slöja över vad herr
Rubin hade anfört. Vad hade då herr
Rubin sagt? Jo, att sändningen icke stör
och att de, som lyssnar på sändningarna
där nere, uppskattar dem. Det är ett
enkelt faktum. Mot detta ställer man
juridiska synpunkter av olika slag.

En synpunkt som jag tycker är syn -

nationella territorier, m. m.

nerligen väsentlig och som tidigare har
framförts i denna kammare är att det
land, som har ett statligt radiomonopol,
bör kunna se annorlunda på sändning
utanför gränserna än det land som fritt
tillåter etablering inne i landet. Ägaren
till Radio Syd har vid flera tillfällen
förklarat, att hon inget hellre önskar
än att få tillstånd att sända från land.
Nu kan hon inte få det, eftersom vi har
vår monopolradio.

Jag återkommer så till den märkliga
procedur som vi nu bevittnar — märklig
genom den brådska under vilken
den genomförs. Statsrådet Palme gick
i sitt senaste anförande i viss mån i
svaromål på frågorna om orsakerna till
denna brådska. Jag kunde inte finna
att han själv var övertygad av sina argument
och jag tror inte heller att det
var många som blev övertygade av dem.

Det är märkligt att se denna brådska
när det gäller att tysta en röst när den
ställs i relation till den långsamhet och
den förhalningstaktik, som tillämpats
från regeringens sida beträffande andra
röster från utlandet. Jag tänker på
frågan om utlandssvenskarnas rösträtt,
där hinder staplats på hinder, dag lagts
till dag, månad till månad och år till år
utan att en lösning kunnat presteras.
Varför, herr statsrådet Palme, denna
brådska när det gäller att tysta en röst
från utlandet?

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
dels för att instämma i reservationen,
dels för att anföra några synpunkter på
handläggandet av detta ärende.

När vi om någon stund går till votering
i denna fråga — kanske omedelbart
efter mitt anförande — kommer
beslutet att fattas med en större bortovaro
än vi någonsin tidigare haft i denna
kammare. Samtliga kammarledamö -

Fredagen den 1 april 1906

Nr 15

221

Godkännande av 1965 åra europeiska överenskommelse till förhindrande av rundradiosändningar
från stationer utanför nationella territorier, m. m.

ter vet att det beror på att plenum enligt
överenskommelse mellan talmännen
och kammaren skulle ha avslutats kl.
16.30.

Det som nu har hänt innebär att vi
har fått en konflikt, inte mellan oppositionen
och regeringen utan mellan
riksdagen och regeringen. Frågan är
alltså huruvida ett lagförslag skall i
konselj utfärdas innan riksdagen har
fattat beslut i frågan eller om regeringen
skall avvakta att riksdagen fattar
beslut. När saken ligger så till borde
en enig kammare vara på det klara med
hur kammarens värdighet fordrar att
den beter sig i ett sådant sammanhang.

I detta anförande instämde herrar
Krönmark (h) och Sterne (fp), fröken
Ljungberg (h), herr Nihlfors (fp), herrar
Werner och Oskarson (båda h), herr
Werbro, fröken Elmén och herr Gustafson
i Göteborg (samtliga fp), herrar
Thglén, Nordstrandh och Eliasson i Moholm
(samtliga h), herrar From, Ståhl,
Berglund, Andersson i Örebro och Jonsson
(samtliga fp), herr Nordgren (h),
herrar Westberg och Gustafsson i Borås
(båda fp), herr Magnusson i Borås (h),
herrar Anderson i Sundsvall, Larsson i
Umeå och Jönsson i Ingemarsgården
(samtliga fp), herrar Nilsson i Agnäs
och Nilsson i Bästekille (båda h), herrar
Börjesson i Glömminge (ep), Regnéll
(h), Nyberg (fp), Lothigius (h)
och Mundebo (fp), fru Heurlin (h), herr
Ohlin (fp) samt herrar Björkman och
Edlund (båda h).

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp):

Herr talman! Under en mycket lång
parlamentarisk bana, som sträcker sig
över mer än 25 år, har jag aldrig upplevat
en situation liknande denna. Riksdagen
står inför sina påskferier. Bland
talmännen hade det gjorts upp en plan
för hemresorna, som visade att plenum
icke kunde avslutas senare än klockan
16.30. Som fungerande talman be -

slöt jag att respektera detta. Jag erinrar
också om att kammaren genom tillkännagivande
från talmansstolen var fullt
medveten om denna situation.

Vad kommer nu att inträffa? Frånsett
att en mycket betydande del av
kammaren har avlägsnat sig kommer ett
stort antal av kammarens ärade ledamöter
att missa sina tåg — respektive
flygförbindelser med hemorten. Skulden
för det kaos, som på detta sätt kan
inträffa i våra kommunikationer hem,
vilar i icke obetydlig utsträckning på
chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet Palme.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till reservationen i motsvarande
del; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Gärde Widemar
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fru Gärde Widemar m. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen. Fru
Gärde Widemar begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröst -

222 Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Godkännande av 1965 års europeiska överenskommelse till förhindrande av rundradiosändningar
från stationer utanför nationella territorier, m. m.

ningsapparat verkställdes. Därvid avgavs
106 ja och 52 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

j ■ . ... . .

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELIASSON i Moholm (h), som
yttrade:

Herr talman! Vid omröstningen under
moment A röstade jag nej, men på
tablån markerades att jag avstod.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen i
motsvarande del; och fann herr talmanmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Gärde
Widemar begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
C) i utskottets utlåtande nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Gärde Widemar
m. fl. i motsvarande del.

damöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Gärde Widemar begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 106 ja och 52 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fru Gärde Widemar
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
D) i utskottets utlåtande nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Gärde Widemar
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Gärde Widemar begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 103 ja och 50 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Fredagen den 1 april 19G0

Nr 15

223

§ 26

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 127, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till godkännande av 1965 års europeiska
överenskommelse till förhindrande av
rundradiosändningar från stationer
utanför nationella territorier, m. m.

§ 27

Justerades protokollsutdrag angående
godkännande av första lagutskottets utlåtande
nr 21 och skrivelse rörande detta
utlåtande.

§ 28

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer att kammaren nu beslutar
uppskjuta behandlingen av återstående
ärenden på föredragningslistan
till första arbetsplenum efter påsk.

Denna hemställan bifölls.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.59.

In fidem

Sune K. Johansson