Nr 14 FÖRSTA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 14 FÖRSTA KAMMAREN 1969

27—28 mars

Debatter m. m.

Torsdagen den 27 mars Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Nyman (fp) ang. belysningsförhållandena vid sociala

m. fl. institutioner .................................... 3

av herr Berglund (s) ang. straffansvar för ägare eller förare

av motorfordon vid parkeringsförseelse .................. 4

av herr Skärman (fp) ang. folkomröstning om Vindelälvens
utbyggnad ............................................ 6

Svar på interpellation av herr Andreasson (ep) om vidgat skydd

vid resor som anordnas av resebyrå........................ 8

Tidpunkten för avlämnandet av kungl. propositioner .......... 12

Näringspolitiken ............................................ 20

Anslag under trettonde huvudtiteln:

Industridepartementet .................................... 27

Teknisk utveckling m. in................................... 31

Försäljning av aktier i statliga företag........................ 38

Vissa miljöpolitiska skattefrågor ............................ 40

Frivillig särbeskattning...................................... 46

Interpellation av herr Hiibinette (m) ang. veterinärkontrollen
inom hästsporten ........................................ 52

Fredagen den 28 mars

Svar på interpellation av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) ang. viss

avtalsrätt för jordbrukets organisationer .................... 53

Anslag under nionde huvudtiteln:

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket ...................... 62

Om personalförstärkning vid lantbrukshögskolan ............ 72

Bidrag till Sveriges utsädesförening ........................ 76

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling.......... 77

Bidrag till skogsförbättringar, m. m......................... 79

Den skogliga yrkesutbildningen ............................ 84

Rätten till kronoparken Böda .............................. 98

Om intensifiering av kartläggningsarbetet .................. 101

Stödfartyg för sillfisket.................................... 104

Bidrag till naturvårdsupplysning .......................... 105

1 Första kammarens protokoll 1969. Nr n

Nr 14

Innehåll

Sid.

Forskningen rörande det civila överljudsflyget .............. 108

Bidrag till kommunala avloppsreningsverk .................. HO

Bidrag till vatten- och luftvårdande åtgärder ................ Ill

Bidrag vid trafikskada som orsakats av älg.................. H4

Internationella arbetsorganisationen .......................... 117

Meddelande ang. enkel fråga av herr Levin (fp) ang. dumping av
priser på italienska kylskåp m. ............................ 119

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 27 mars

Bankoutskottets utlåtande nr 9, ang. näringspolitiken .......... 20

_ nr 10, om utredning angående mindre och medelstora företag 27

Statsutskottets utlåtande nr 13, ang. utgifterna inom industridepartementets
verksamhetsområde .................... 27

_ nr 37, ang. bostadsanskaffningslån med statlig garanti till

statsanställda ............................................ ^8

— nr 38, ang. transport av flytande bränsle .................. 38

— nr 39, ang. försäljning av aktier i statliga företag m. m..... 38

Bevillningsutskottets betänkande nr 18, ang. vissa miljöpolitiska

skattefrågor ............................................ 40

— nr 19, ang. tullklareringen av flygplan .................... 46

_ nr 20, ang. frivillig särbeskattning ........................ 46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12, om återförande till kronan
av viss mark, m. ........................................ 51

Första lagutskottets utlåtande nr 20, om viss översyn av lagar,

m. .................................................. 51

_. nr 21, om förlängd preskriptionstid i vissa fall vid åtal för

deklarationsbrott, m. .................................... 51

— nr 22, om utredning rörande permutation .................. 51

_ nr 23, om skilda avgöranden i brottmål i skuldfrågan och på följdsfrågan

............................................ 51

Fredagen den 28 mars

Jordbruksutskottets memorial nr 10, ang. gemensam votering i
fråga om anslag till vissa byggnadsarbeten vid lantbruksförsöksanstalten
Röbäcksdalen .............................. 62

— utlåtande nr 1, ang. utgifterna på driftbudgeten inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde .................. 62

Andra lagutskottets utlåtande nr 21, ang. en av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1968 vid dess
femtioandra sammanträde antagen rekommendation, m. m. .. 117
_ nr 23, ang. godkännande av konvention med Jugoslavien rörande
social trygghet .................................... H8

Torsdagen den 27 mars 1969

Nr 14

Torsdagen den 27 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 19 innevarande
månad.

Ang. belysningsförhållandena vid sociala
m. fl. institutioner

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet för
att besvara herr Nymans (fp) fråga angående
belysningsförhållandena vid sociala
m. fl. institutioner, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
21 mars, och anförde:

Herr talman! Herr Nyman har frågat
om jag anser att belysningsförhållandena
vid i synnerhet sociala institutioner
för åldringar och synsvaga i
allmänhet är tillfredsställande och, om
så inte är förhållandet, vad jag avser
att vidta för åtgärder.

Omvårdnaden av åldringar och handikappade
är en kommunal uppgift. Ansvaret
för de kommunala ålderdomshemmen,
som frågan främst torde avse,
åvilar kommunernas socialnämnder.
De statliga organen har att genom allmän
tillsyn samt råd och anvisningar
verka bl. a. för att lokalerna får en
lämplig utformning och utrustning.

Socialstyrelsen har uppmärksamheten
riktad på det särskilda behovet av
god belysning i lokaler för äldre personer.
Styrelsen har i sina råd och anvisningar
angående ålderdomshemmens
verksamhet framhållit betydelsen av
en god och lämplig belysning med hänsyn
till att pensionärerna har nedsatt
ljuskänslighet på grund av åldern. Socialstyrelsen
har också sänt ut informationsmaterial
i dessa frågor till de

kommunala hemhjälpsnämnderna och
därvid framhållit vikten av att hemsamariter
och andra, som besöker åldringarna
i deras hem, medverkar till
att ordna belysningen på ett riktigt sätt.

Enligt vad jag inhämtat har socialstyrelsen
för avsikt att i anslutning till
pågående undersökningar ytterligare
aktualisera hithörande frågor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till socialministern för svaret
på min fråga.

Av svaret framgår att socialstyrelsen
har sin uppmärksamhet riktad på frågan
om behovet av god belysning, och
det är alldeles naturligt att så skall
vara. Vidare får vi veta att socialstyrelsen
har sänt ut informationsmaterial
och annat och i anslutning till pågående
undersökningar överväger att
ytterligare aktualisera belysningsfrågorna.
Det är ju ett positivt besked på
min fråga.

Men det sägs ingenting om hurudana
belysningsförhållandena egentligen är
i dessa institutioner. Dr Bo Y. Åkerrén,
som socialministern säkert känner till,
har undersökt ljusförhållandena på
våra åldringsvårdsanstalter och han
framhåller att man fortfarande ägnar
dessa problem alltför förstrött intresse.
Han menar att frågan förtjänar större
uppmärksamhet.

Belysningen betyder ju mycket för
trivseln och känslan av välbefinnande,
den bidrar till att skapa en positiv
atmosfär på t. ex. ett ålderdomshem.
Den kan vara en förutsättning för ett
meningsfyllt liv för en gammal människa.
Dr Åkerrén har gjort ett stort
antal ljusmätningar vid sex ålderdomshem
i stockholmsområdet och redovi -

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Ang. straffansvar för ägare eller förare
saf resultatet helt nyligen vid ett s. k.
symposium i Stockholm, där jag vet att
statsrådet också var med. Dr Åkerrén
kunde konstatera att det rådde ett, som
han säger, lätt förstärkt månsken i
många lokaler på ålderdomshemmen.
Det rörde sig om 4 lux medan månskenet
lär vara omkring 2 lux. Han talar
om mörka korridorer och trappor, ljusslukande
skärmar av tyg. Det rådde
ibland trivsam effektbelysning på de
moderna hemmen men den var inte
lämplig för gamla och synsvaga.

Om nu sådana förhållanden råder
vid många av våra ålderdomshem är
det ju en ganska allvarlig fråga, som
är värd att tas upp till behandling.

Svenska belysningssällskapet har i
samråd med representanter för statliga
organisationer utarbetat en s. k. luxtabell
med rekommendationer på lämplig
ljusstyrka i olika sammanhang och
lokaler. I de allmänna anvisningarna
framhålles:

»Med hänsyn till människans minskande
synförmåga med stigande ålder
bör högre värden tillämpas för äldre
människor, exempelvis 50 procent högre
belysningsstyrka vid 50 år.»

Det betyder att allmänbelysningen
bör vara minst två gånger 80 lux, som
rekommenderas för vuxna i 40-åldern.
Doktor Åkerrén rekommenderar för
allmänbelysning 200 ä 250 lux vid ålderdomshem,
och han finner av sina
undersökningar att de uppmätta ljusstyrkorna
var högst otillräckliga.

Herr talman! Gruppen synsvaga är
långt talrikare än vi känner till. Många
människor skulle vara i en bättre situation
om vi mer beaktade ljusförhållandena
vid allmänna institutioner, på
arbetsplatser, på gator och vägar. Det
finns skäl att ytterligare aktualisera
hithörande problem.

Jag utgår från att herr statsrådet har
intresse av att följa upp frågan för de
synsvagas skull och inläser även detta
i sista stycket av svaret, där det sägs
att dessa frågor skall ytterligare aktualiseras
sedan man studerat de pågåen -

av motorfordon vid parkeringsförseelse
de undersökningarna. Jag har därför
den största förhoppning om att herr
statsrådet kommer att följa denna fråga.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Den undersökning som
herr Nyman hänvisar till är utförd av
en av socialstyrelsens länsläkare och
ingår i det material som socialstyrelsen
nu arbetar med. Styrelsen har också
kontakt med det nya rationaliseringsinstitutet
för sjukvården och socialvården,
det s. k. SPRI, som gör en
undersökning om belysningsförhållandena
på sjukhus. Frågan om belysningsförhållandena
på ålderdomshem och i
vidare bemärkelse ägnas alltså uppmärksamhet,
och vad speciellt gäller
ålderdomshemmen skall man inte glömma
bort att de inspektioner som sker
regelbundet och som görs av socialvårdskonsulenterna
och länsläkarna
också ger möjligheter att kontrollera
ljusförhållandena.

Som sagt, herr talman, denna fråga
är under uppmärksamhet av socialstyrelsen,
och åtgärder planeras.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag vill bara be att få
tacka för dessa kompletterande upplysningar
om vad som sker. Jag förstår
att man har stort intresse för denna
fråga i socialstyrelsen och att man följer
upp den, så att de gamla får tillräcklig
belysning.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. straffansvar för ägare eller förare
av motorfordon vid parkeringsförseelse

Herr statsrådet GEIJER erhöll ordet
för att besvara herr Berglunds (s) fråga
till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet angående straffansvar
för ägare eller förare av motorfordon
vid parkeringsförseelse, vilken

Torsdagen den 27 mars 1969

Nr 14

Ang. straffansvar för ägare eller förare

fråga intagits i kammarens protokoll för
den 19 mars, och yttrade:

Herr talman! Herr Berglund har frågat
justitieministern vilka åtgärder
denne ämnar vidtaga med anledning
av det stora antalet avskrivna parkeringsförseelser.

Frågan har överlämnats till chefen
för kommunikationsdepartementet för
besvarande och besvaras av mig i min
egenskap av t.f. kommunikationsminister.

I frågan säger herr Berglund, att omkring
100 000 av de ca 300 000 parkeringsförseelserna
i Stockholm under
ett år har fått avskrivas på grund av
att ansvaret för felparkeringen inte
kunnat fastställas med nuvarande bestämmelser
vilka bl. a. innebär att förare
men ej ägare ansvarar för fordons
felparkering.

Inom kommunikationsdepartementet
övervägs f. n. hur man skall komma till
rätta med det problem som herr Berglund
pekar på. Parkeringskommittén
har för sin del enhälligt avfärdat tanken
på att införa strikt straffrättsligt
ägaransvar för parkeringsförseelser.
Det är naturligt att herr Berglund som
ledamot av kommittén delger kammaren
skälen härför.

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! Jag vill först betona
att detta är ett betydande problem, som
den tillförordnade kommunikationsministern
avfärdar synnerligen lättvindigt.

År 1968 hade Stockholms stad
293 000 parkeringsförseelser. Det är
inte 100 000 av dessa som slipper betala
böter, utan det är 150 000, vilket
man finner vid en närmare granskning
av siffrorna. Våra parkeringsförfattningar
har ju inte tillkommit för att
göra det besvärligt för trafikanterna,
utan de är till för att trafiken skall flyta.
Det är ett allmänt intresse.

Vad svarar då kommunikationsdepartementet
när detta problem påtalas?

av motorfordon vid parkeringsförseelse
Jo, att man håller på och tänker, och
så hänvisar man till mig då det gäller
att besvara den. När Thure Andersson
och jag i parkeringskommittén 1964
sysslade med denna fråga var det ungefär
7 procent av parkeringsböterna
som inte betalades, men nu är vi uppe
i 50 procent, allt medan kommunikationsdepartementet
håller på och tänker.
Det är inte riktigt att avfärda ett
så allvarligt ärende och lämna ett snorkigt
svar på min enkla fråga.

Jag ber om ursäkt att jag har stört
kommunikationsdepartementet i dess
sömn i den här frågan. Kan inte jag
väcka departementet, så bör finansministern
kunna göra det. 293 000 parkeringsförseelser
om året gör 14 miljoner
kronor i böter. Av dessa kommer således
7 miljoner kronor inte in. Skulle
inte kommunikationsdepartementet
med sin juridiska expertis kunna samla
sig till en lagstiftning om äganderättsansvar
för att komma till rätta
med förhållandena? Man behöver inte
tiinka så mycket för att komma fram
till den slutsatsen.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag får väl tacka herr
Berglund för hans svar på min enkla
fråga!

Jag vill försäkra herr Berglund att
jag med svaret ingalunda ville ge en
föreställning om att detta är en fråga
som man kan avfärda lättvindigt. Jag
ville tvärtom framhålla att kommunikationsministern
tillsatt en statlig
utredning som skulle försöka lägga
fram förslag bl. a. om hur vi skall kunna
komma till rätta med detta problem.
Kommittén har av naturliga skäl, just
därför att det är en komplicerad fråga,
inte kunnat komma med något enkelt
förslag till lösning. Därför måste kommunikationsdepartementet
genom en
fortsatt utredning försöka nå en lösning.

Jag håller emellertid helt och hållet
med herr Berglund om att detta är en
viktig fråga.

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Ang. folkomröstning om Vindelälvens utbyggnad

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! Jag konstaterar att den
tillförordnade kommunikationsministern
nu ser litet allvarligare på problemet
än då han bad mig komma med en
lösning. Jag bär dock serverat en sådan.
Skulle ni inte kunna sätta den i
verket omedelbart? 7 miljoner kronor
om året är ju ändå en stor summa
pengar.

Rent praktiskt är det heller inte betydelselöst
att dessa pengar betalas med
tanke på lagens efterlevnad. Finns det
lagbestämmelser så skall de också följas.

Jag hoppas på ett snabbt resultat, och
att man inom kommunikationsdepartementet
med hjälp av denna min enkla
fråga har tänkt färdigt.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. folkomröstning om Vindelälvens utbyggnad Herr

statsrådet och chefen för industridepartementet
WICKMAN erhöll ordet
för att besvara herr Skärmans (fp)
fråga till hans excellens herr statsministern
angående folkomröstning om
Vindelälvens utbyggnad, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
19 mars, och anförde:

Herr talman! Herr Skärman har frågat
statsministern om inte han, med
hänsyn till att riksdagen redan avvisat
Vindelälvens utbyggnad men regeringen
fortfarande synes tveka, vill medverka
till att frågan underställs rådgivande
folkomröstning. Frågan har överlämnats
till mig för besvarande.

Frågan om utbyggnad av Vindelälven
är enligt regeringens bedömning
inte av den karaktär att den är lämpad
för en folkomröstning.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Wickman få framföra mitt tack för
svaret.

Jag vill medge att frågan från min
sida var ställd i något provokatorisk
avsikt. Som jag framhållit i min fråga
har ju riksdagen redan avvisat en utbyggnad
av Vindelälven, men regeringen
synes tveka.

Det är i dag jämnt It månader sedan
Norrbygdens vattendomstol överlämnade
ärendet till regeringens avgörande.
Jag kan inte finna att frågan,
sedan den överlämnats av vattendomstolen,
är av teknisk natur utan menar
att den är en allmän bedömningsfråga.
Har vi verkligen inte råd att bevara
detta stycke orörd svensk vildmark och
kulturbygd? Det är detta frågan gäller.

För de närmast berörda är väntan
på avgörandet en prövosam tid. Jag
minns från ett annat fall, som gällde
om fiskeläget Knäbäck i Skåne skulle
införlivas med Ravlunda skjutfält och
jämnas med marken, hur oroligt det
var för invånarna, fiskarbefolkningen
i Knäbäck, innan avgörandet skedde.
Man blev av med sitt fiskeläge, men
det var i alla fall en lättnad att få visshet.
Från denna synpunkt är det mycket
viktigt att ett avgörande om Vindelälvens
utbyggnad sker snabbt.

Jag kan emellertid inte förstå varför
frågan inte skulle vara av sådan karaktär
att den är lämpad för folkomröstning.
Den berör ytterst hela svenska
folket, som får ta följderna, antingen
de skulle innebära förslösande av ett
stycke orörd svensk kulturbygd eller
de kostnader som självklart måste följa
av områdets och älvens bevarande. Det
är säkerligen lätt för en var att där
svara ja eller nej.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Om innebörden av herr
Skärmans provokation är att försöka
provocera mig till en allmän debatt om
Vindelälvens utbyggnad så kommer han
inte att ha framgång. Men jag begärde
inte ordet bara för att säga det utan
för att korrigera herr Skärman på ett
par punkter.

Torsdagen den 27 mars 1969

Nr 14

Ang. folkomröstning om Vindelälvens utbyggnad

Herr Skärman sade att riksdagen redan
har avvisat Vindelälvens utbyggnad.
Det är inte så vi har tolkat riksdagens
uttalande i fjol. Riksdagen sade
uttryckligen att på grundval av det då
föreliggande materialet talade övervägande
skäl för att man icke skulle utbygga
Vindelälven. Sedan dess har det
hänt en del. Herr Skårman låtsas som
om ingenting hade hänt, sedan riksdagen
behandlade frågan, men låt mig
då vara påminna om att Norrbygdens
vattendomstol den 26 april 1968 inkom
med sitt utlåtande i anledning av vattenfallsverkets
ansökan om reglering
av Gautojaure. Remissyttrandena över
vattendomstolens utlåtande ingavs till
Kungl. Maj:t den 10 oktober 1968, och
vattenfallsverket inkom med sina slutpåminnelser
till Kungl. Maj :t den 29
november 1968. Sedan dess har frågan
varit föremål för beredning i vederbörande
departement — departement då
självfallet använt i pluralis, eftersom
detta är en fråga som angår flera departement.

Som jag hade tillfälle att säga för en
stund sedan i andra kammaren är det
självklart i hög grad ett intresse för
regeringen att så snart som möjligt
klargöra sin ställning i denna fråga.
Givetvis kommer vi att göra detta bl. a.
av det skäl som herr Skårman nämnde,
att det är viktigt för de närmast berörda
att få klarhet i hur regeringen
ser på frågan.

När jag sade att frågan enligt regeringens
bedömande inte är lämplig för
en folkomröstning beror det på att enligt
mitt sätt att se är detta verkligen
ett mycket komplicerat problem. Det
är icke en enkel ja- och nej-fråga, som
herr Skårman vill göra den till. Den
är komplicerad därför att den berör
svåra kraftekonomiska avväganden. Den
berör sysselsättningsfrågorna i regionen
på ett mycket påtagligt sätt och
den berör viktiga miljövårdsintressen
ävensom forskningsintressen. Dessutom
blir — vilket vi inte skall glömma —
ett beslut i Vindelälvsfrågan i hög grad

prejudicerande för den fortsatta vattenkraftsutbyggnaden
i hela Norrland.

På de skälen vidhåller jag att frågan
är just av den typ som visar det berättigade
i att vi i det här landet arbetar
med en representativ demokrati.
Det vore naturligtvis synnerligen enkelt
för regeringen att slippa ta ställning
i frågan genom att bara hänskjuta
den till folkomröstning. Det vore kanske
bekvämt för en del ledamöter i riksdagen
också. Men enligt mitt sätt att
se vore det att smita från ansvaret.

Vi kommer att pröva frågan och vi
kommer att redovisa vårt ställningstagande.
Det blir också varje riksdagsledamots
sak att pröva frågan och ta
ståndpunkt i den och självfallet försvara
den ståndpunkten inför sina valmän.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Jag uttryckte mig kanske
något oförsiktigt när jag använde
ordet provokatorisk. Jag ville inte provocera
fram en teknisk diskussion här
— vi har ju talat rätt mycket om Vindelälven
tidigare, och jag är väl inte
kompetent att föra en sådan diskussion
heller — utan jag avsåg att provocera
fram ett ställningstagande från regeringens
sida så att man får klart hur
det skall bli.

Att överlämna frågan till en folkomröstning
skulle väl inte, som statsrådet
sade, vara att smita ifrån den. Då fick
svenska folket — det demokratiskt styrelsesättet
vilar ju ytterst på folkets avgörande
— ta ställning till frågan: ja
eller nej. Därefter finge väl både regering
och riksdag rätta sig i så fall, även
om vi endast har rådgivande folkomröstning
i vårt land.

Jag skall inte låta mig provoceras av
statsrådet Wickman att gå in på en närmare
diskussion, av skäl som jag tidigare
anfört, men jag vädjar till regeringen
att i varje fall — hur än avgörandet
kommer att bli — att inte dröja
alltför länge med ett ställningstagande.

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Om vidgat skydd vid resor som anordnas av resebyrå

Jag känner för dem som går där uppe
och är oroliga för hur det skall bli.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om vidgat skydd vid resor som anordnas
av resebyrå

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som tillkännagivit, att
han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Anclreassons
(ep) interpellation om vidgat skydd
vid resor som anordnas av resebyrå,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Andreasson har i
en interpellation frågat, om jag'' är beredd
att förorda sådana ändringar i
lagstiftningen om sällskapsresor eller
tillämpningen av densamma att betryggande
skydd även ges deltagare i sällskapsresa
till utomnordiskt land, som
påbörjats men inte slutförts vid inträffad
resebyråkrasch.

Den 13 mars i år besvarade jag i
andra kammaren en interpellation av
samma innehåll som den herr Andreasson
framställt. Jag anförde härvid sammanfattningsvis
följande.

Lagen om ställande av säkerhet vid
sällskapsresa till utlandet trädde i kraft
den 1 juli 1967. Syftet med lagen är
att skydda resenärer vid s. k. reseskandaler.
Avsikten är att ge resenärerna
ett socialt betingat minimiskydd men
inte att garantera, att reseföretagen
uppfyller alla sina kontraktsenliga åtaganden.
Reglerna om ianspråktagande
av säkerhet är utformade från dessa
utgångspunkter. Tanken är att, om en
reseskandal inträffar utomlands, erforderliga
medel snabbt skall kunna ställas
till förfogande genom garantisystemet,
så att resenärerna inte blir nödlidande.
Återfärden avses företas snarast
möjligt med lämpligt färdmedel.
Garantimedlen är inte avsedda att ge
resenärerna möjlighet att stanna på

platsen under den tid som ställts i utsikt
vid reseavtalets ingående.

En resenär kan naturligtvis förorsakas
olägenheter som han inte får ersättning
för enligt reglerna om ianspråktagande
av säkerheten. Han är då
hänvisad till att söka nå frivillig uppgörelse
med researrangören eller, om
detta misslyckas, anlita den vanliga
domstolsvägen. I detta sammanhang
kan framhållas att den allmänna reklamationsnämnden
har en särskild avdelning
för sällskapsresor. Om researrangören
gått i konkurs, är det dock
naturligtvis osannolikt att resenären
kan få gottgörelse på någon av dessa
vägar.

Resenärens val av researrangemang
sker alltså fortfarande i viss utsträckning
på egen risk. Den som förbereder
en resa måste beakta detta när han bedömer
vilken researrangör han skall
anlita. I viss män är han således i
samma situation som normalt föreligger
för den konsument som vill tillhandla
sig en vara eller tjänst.

Sällskapsreselagens giltighetstid är begränsad
till fem år och skall omprövas,
sedan man haft tillfälle att studera
verkningarna. Erfarenheterna av lagen
under den begränsade tid den varit i
kraft måste betecknas som goda. I allt
väsentligt har det uppställda målet
nåtts. Det kan utan tvekan slås fast att
den nya lagen hindrat uppkomsten av
verkliga reseskandaler och därmed lämnat
de resande ett effektivt skydd.

Det är självfallet inte uteslutet att
lagstiftningen om sällskapsresor kan
förbättras ytterligare. Emellertid måste
frågan om lagstiftningens utformning
prövas på nytt inom en ganska nära
framtid, i varje fall inte senare än att
något förslag till lag kan föreläggas
riksdagen, innan den nuvarande lagen
upphör att gälla. Prövningen får då ske
mot bakgrunden av samtliga erfarenheter
som gjorts vid tillämpningen av
de nuvarande reglerna. Om man då
skulle finna att den nu gällande lagstiftningen
i huvudsak skall behållas,

Torsdagen den 27 mars 1969

Nr 14

Om vidgat skydd vid resor som anordnas av resebyrå

bör bl. a. övervägas om säkerheten
skall få tas i anspråk också för andra
ändamål än som nu är möjligt.

Detta var innehållet i mitt interpellationssvar
i andra kammaren. Jag har
ingenting att tillägga till detta svar.

Herr ANDREASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
handelsminister Lange för svaret på
min interpellation.

Såsom jag redan framhållit i interpellationen,
anser jag i likhet med
statsrådet att 1967 års lag om ställande
av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
varit av värde under den tid
lagen hittills tillämpats. Den nya lagen
har medfört att antalet verkliga reseslcandaler
begränsats. Men bristen
i lagen är, som jag ser det, att lagen
inte ger skydd för resenärer som påbörjat
en sällskapsresa och får sin utlandsvistelse
avkortad genom resebyråns
fallissemang. Om det dessutom
gäller sjuka och gamla människor som
genom stora uppoffringar fått möjligheter
att företaga en sådan resa till ett
varmt och hälsogivande klimat, är detta
så mycket mer beklagligt.

I det fall som jag relaterade i min
interpellation och som är orsaken till
densamma råkade ett 70-tal gamla och
sjuka människor från mitt län ut för en
sådan händelse. De hade beställt resorna
hos ett ganska stort resebyråföretag,
som gick omkull, och i stället
för 22 dagars vistelse på Kanarieöarna,
för vilket de betalat resebyrån, fick de
hals över huvud ge sig hem redan efter
en veckas vistelse där. De fick bara
några timmar på sig att göra sig i ordning
för hemresan. Det gällde dock här
ett 20-tal svårt handikappade, av vilka
flertalet var rullstolsbundna, och 22 var
reumatiker och några astmasjuka. Deras
vistelse i utlandet blev sålunda
starkt förkortad. Sammanlagt förlorade
denna resegrupp 120 semester- och rekreationsveckor,
och det beklagliga är
att reselagen inte gäller i en sådan situation.

Handelsminister Lange medger i sitt
svar, att det självfallet inte är uteslutet
att lagstiftningen om sällskapsresor
kan förbättras ytterligare. Får jag ta
detta som ett medgivande att handelsministern
delar min uppfattning att lagens
tillämpningsmöjligheter i det av
mig relaterade fallet inte är tillfredsställande?
Såsom det sägs i interpellationssvaret,
är garantimedlen inte avsedda
att ge resenärerna möjlighet att
stanna på platsen under den tid som
avtalats med resebyrån. Detta är mycket
beklagligt, framför allt när det
gäller s. k. hälsoresor, som börjar bli
allt vanligare. En resenär kan i fråga
om resa, som påbörjats men inte avslutats,
få kompensation endast för
uppehälle i utlandet och för återresan
men däremot inte någon kompensation
för förkortad utlandsvistelse. Återfärden
avses företagas snarast möjligt med
lämpligt färdmedel. Detta reducerar ju
starkt lagens värde.

Många människor deltar numera i
sällskapsresor av lång varaktighet, och
de avgifter som resenärerna betalar i
förskott kan vara av betydande storlek.
I det av mig relaterade fallet från
Skåne gäller det sjukpensionärer som
utnyttjat en stor del av sina ekonomiska
tillgångar för denna resa. De
hade genom uppoffringar, kanske under
lång tid, sparat ihop erforderliga
pengar för att kunna vistas en tid i
hälsobringande klimat. Dessutom hade
pengar skänkts för ändamålet av olika
välgörenhetsorganisationer i bygderna
och av vissa kommuner. Dessa resenärer
åkte till Kanarieöarna med stora
förhoppningar om en längre tids vistelse
där, och så helt plötsligt efter bara
några dagars vistelse kom uppbrottet
snabbt och brutalt. Man kan lätt föreställa
sig hur dessa människor känner
det.

Jag tycker att det av mig relaterade
exemplet drastiskt belyser svagheten i
nuvarande lag. Vistelsen i utlandet blev
alltså starkt förkortad, men resebyrålagen
gäller inte i en sådan situation.

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Om vidgat skydd vid resor som anordnas av resebyrå

Resenärerna har förgäves vänt sig till
kommerskollegiums resegarantinämnd,
men någon ersättning har inte kunnat
lämnas därifrån. Som handelsministern
säger i sitt svar är det naturligtvis
osannolikt att resenärerna i ett fall där
resebyråföretaget gått i konkurs kan
få gottgörelse genom överenskommelse
med företaget eller domstolsvägen. I det
aktuella fallet tycks det sålunda vara
helt omöjligt att få någon som helst
gottgörelse. Många har fått intrycket
att resebyrålagen ger trygghet, och då
känns det extra bittert, när de finner
att så inte är förhållandet.

Vi kan alltså konstatera att lagen är
ofullständig. Det inträffar väl inte så
många fall varje år av det slag som jag
har nämnt i min interpellation, men
antalet är tillräckligt stort för att vi
enligt min mening måste pröva alla
möjligheter att förbättra tryggheten.
Fallet med de 70 sjuka och handikappade
från Skåne, som jag relaterat i
min interpellation, har också givit eko i
pressen. Tillåt mig att här peka på
en ledare i nr 10 av veckotidningen
Vi, där man skriver bl.a.: »Denna begränsning
av lagen bör upphävas,
främst därför att de svaga konsumenterna
i en framtida konsumentpolitik
i vårt land måste få ett starkare
skydd.» »Målet måste vara att den ekonomiska
säkerhet som researrangörer
nu tvingas garantera till Kommerskollegium
ska täcka den totala service
resenärerna köpt.» Tidningen skriver
vidare: »Men fallet med de 70 sjuka
och handikappade från Skåne visar hur
angeläget det är att nuvarande lagen
först och främst förbättras.» I ett par
artiklar i samma nummer av tidningen
behandlar man den nuvarande lagen
och kommer fram till —- i likhet med
handelsministern och mig — att erfarenheterna
av lagen hittills varit goda.
Det framgår dock där av uttalanden
av framträdande ledamöter i resegarantinämnden
att man är medveten om
de brister som lagen har och att nämnden
har vissa funderingar om en fram -

ställning till handelsdepartementet med
förslag till kompletteringar av lagen.
Också andra uttalanden i tidningen
går i samma riktning.

Tyvärr måste jag av svaret konstatera
att handelsministern inte är beredd
att nu vidtaga någon ändring av
lagen eller att ge sådana tillämpningsföreskrifter
för densamma att nuvarande
lag ger betryggande skydd även för
deltagare i sällskapsresa som påbörjats
men inte slutförts. Han nöjer sig med
att konstatera att lagen i sin helhet
framdeles måste omprövas, eftersom
den har begränsad gilitighetstid, vilken
utgår år 1972. Denna prövning
skall, sägs det i svaret, göras inom »en
ganska nära framtid», i varje fall inte
senare än att något förslag till lag kan
föreläggas riksdagen innan den nuvarande
lagen upphör att gälla. Jag vill
gärna hoppas att uttrycket »en ganska
nära framtid» inte innebär att handelsministern
väntar med omprövningen i
tre år.

Jag vill vädja till handelsministern att
verkligen låta omprövningen ske »inom
en ganska nära framtid». Många enskilda
människor kan i annat fall under
dessa år drabbas av besvikelser och ekonomiska
förluster.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Utan att vilja gå in på
det enskilda fallet beklagar jag om denna
grupp av resenärer har kommit i det
svåra läge som herr Andreasson säger.
Jag känner inte fallet närmare själv, och
det är inte det vi skall diskutera här.
Det är, som herr Andreasson inte har
förstått att döma av hans inlägg nu i
debatten, inte lagens syfte att ge annat
än minimiskydd. Enligt detta syfte har
lagen varit fullkomligt tillräcklig och
lett till gynnsamma resultat. De som
hjälpte dessa handikappade människor
att anordna resan borde ha upplyst om
att lagen endast ger minimiskydd. Dessa
människor borde också ha varit försiktiga
vid val av resebyrå. Det är den
första slutsats jag vill dra.

Torsdagen den 27 mars 1969

Nr 14

Om vidgat skydd vid resor som anordnas av resebyrå

Den andra är att jag inte riktigt har
klart för mig vad herr Andreasson verkligen
önskar. Menar han att garantin
skall ge fullt skydd så att varje utfästelse
till resenärerna av en resebyrå skall
uppfyllas? Är det hans avsikt?

Jag kann upplysa herr Andreasson om
att när detta lagförslag diskuterades i
riksdagen år 1967, rådde i hög grad
tveksamhet om huruvida man över huvud
taget skulle införa ett sådant här
system, och om man inte borde vänta
på en allmän självsanering inom
branschen i stället så att man den vägen
skulle komma till rätta med reseskandalerna.
Det fanns de som röstade
emot garantisystemet. De var inte så få.

För att inget missförstånd skall uppstå
vill jag säga att jag önskar vara helt
obunden både beträffande frågan om
erfarenheterna verkligen talar för ett
ändrat och utvidgat skydd — det kan vi
inte veta någonting om i dag — och beträffande
frågan når en ändring av lagen
kan visa sig lämplig.

Herr ANDREASSON (ep):

Herr talman! Statsrådet Lange frågar
mig vad jag avser med interpellationen.
Det framgår klart att jag först och
främst önskar ett skydd för dem som
påbörjat en resa men måste avbryta
densamma. Ett fullständigt skydd för
alla omständigheter, således även kvalitet
osv., vore förstås önskvärt, men
det är kanske att gå väl långt.

I samma nummer av tidningen Vi säger
civilekonom Lillemor Erlander från
LO: »Jag ser det som självklart, att lagen
bör förstärkas. Det finns oklarheter,
som troligen var rätt svåra att bedöma
då lagen skrevs. Ett exempel är
att resenärer också bör garanteras ersättning
för en indragen vistelse på en
plats, och inte enbart garanteras återresa.
» Det är samma uppfattning som
jag har fört fram i debatten.

Det är riktigt som handelsminister
Lange säger att valet av resebyrå har en
viss betydelse. Detta vill jag inte förringa.
Men det är inte lätt för den en -

skilde att bedöma huruvida en resebyrå
kan gå i land med uppgiften. Också stora
och kända resebyråer i vårt land har
haft svårigheter. Jag vill erinra om att
för något år sedan en av våra större
banker gick emellan och räddade en resebyrå.

Jag vet mycket väl att en ändring av
lagen inte hjälper de människor i Göingebygden
som råkade illa ut, men de
har bett mig att föra fram den här saken
så att inte andra människor också
råkar i samma situation.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag tycker att herr Andreasson
innan han framför sådana
budskap själv skall försöka bedöma
konsekvenserna av de förslag som han
talar för. Det är en rimlig begäran.

För att det nuvarande minimiskyddet
skall gälla och för att det skall kunna
finansieras uttas en garantiavgift på
i allmänhet minst 200 000 kronor. Det
beror sedan på resebyråverksamhetens
omfattning hur mycket som därutöver
skall krävas som garanti. I undantagsfall
har uttagits ett lägre belopp.

Det skydd som herr Andreasson syns
tala för skulle kräva belopp av en helt
annan storleksordning. Jag kan upplysa
herr Andreasson om — han kan få bekräftelse
på att min upplysning är riktig
genom att gå till riksdagsprotokollen
— att det när lagen diskuterades i
riksdagen fanns en betydande oro för
att redan det av mig föreslagna och nu
gällande minimibeloppet var satt alldeles
för högt. Man får överväga, herr Andreasson,
huruvida det är rimligt att
verkligen kräva av en resebyrå så betydande
belopp som jag föreställer mig
att det skulle bli fråga om ifall syftet
med skyddet skulle vara det som herr
Andreasson här talar för.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Jag har inte någon direkt
anledning att lägga mig i den här
debatten, men skulle ändå vilja säga
några ord.

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Statsrådet Lange erinrade om att det
rådde tveksamhet beträffande resebyrålagen
när den tillkom. Jag kan stryka
under detta. Jag hörde själv till de tveksamma,
och jag tror att även statsrådet
var litet tveksam. Jag ansåg då att det
inte var så nödvändigt med en lagstiftning
på detta område. Den skulle enligt
mitt förmenande komma att verka så,
att resorna blev dyrare vilket inte skulle
vara särskilt lyckat.

Interpellanten sade att resebyrålagen
har lett till att antalet skandalresor
kanske inte har blivit så stort som det
eljest skulle ha blivit. Jag tror emellertid
att härvidlag också en annan omständighet
har spelat in. Konkurrensen
mellan reseföretagen har blivit så hård,
att åtskilliga av de tvivelaktiga företagen
har försvunnit nnder årens lopp.
Det finns företag som sköter resorna
bra, och det finns företag som sköter
dem mindre bra. Jag tycker inte det
skulle vara så svårt för den enskilde eller
för en grupp som skall ut och resa
att skaffa sig kännedom om förhållandena.

Jag har ingenting att erinra mot vad
statsrådet Lange har anfört. Jag delar
helt hans synpunkter. Även jag vill beklaga
att den grupp av handikappade,
som herr Andreasson talade om, råkade
så illa ut. Det är inte möjligt att skapa
fullständiga garantier genom en lagstiftning
på området för att alla som
följer med sällskapsresor skall vara nöjda
och belåtna när de kommer hem. Något
litet missöde torde det vara svårt
att undvika på detta område liksom på
alla andra. Jag har själv försökt följa
den här reseverksamheten en smula, och
jag får nog säga att det viktigaste är att
de som tänker ge sig ut på en resa ser
upp vid valet av resebyrå.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. tidpunkten för avlämnandet av
kungl. propositioner

Föredrogs Kungl. Maj :ts proposition
nr 31, angående forskarutbildning och
forskarkarriär m. m.

Herr DAHLÉN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Kammaren skall nu remittera
ett antal propositioner till utskott.
Med herr talmannens tillåtelse
vill jag göra några generella kommentarer
om regeringens sätt att sköta —
eller snarare missköta — avlämnandet
av propositioner till riksdagen i år.
Regeringen slår nämligen detta år alla
rekord då det gäller försening vid avlämnandet
av propositioner. Detta har
kammarens ledamöter redan fått erfara
på visst sätt. Vi kan i den preliminära
ärendeplan som delats ut se att det i
en del fall inte varit möjligt att verkligen
precisera när respektive ärende
kommer att läggas på kammarens
bord. Detta beror på att man inte vet
när propositionerna kommer att läggas
fram och alltså inte heller när utskotten
kommer att kunna leverera
sina utlåtanden.

Regeringens oförmåga att planera
sitt eget arbete förrycker riksdagsledamöternas
arbete. Det blir en orimlig arbetsbelastning
just i samband med sjuttiodagarsgränsen
för avlämnandet av
budgetpropositioner. Men det är också
på det sättet att riksdagens egen planering
förrycks med anledning av regeringens
sätt att sköta sitt arbete.

Vi kommer återigen att få uppleva
en månad maj då vi kommer att få
ärendena i en sådan takt att det blir
verkligt svårt att behandla dem på
ett riktigt sätt. Tyvärr kommer väl då,
som vanligt, kritiken att riktas mot
riksdagen. Det kommer att heta att
riksdagen inte kan sköta sin planering,
och att därför en hel del av nätterna
måste användas för att diskutera för det
svenska folket mycket viktiga frågor.
Men det är icke i huvudsak ett fel av

Torsdagen den 27 mars 1969

Nr 14

Ang. tidpunkten för avlämnandet av kungl. propositioner

riksdagen, utan det är ett fel av regeringen.

Kritiken har riktats mot regeringen
åtskilliga gånger. Själv har jag gjort det
under många år. Statsministern sade i
ett interpellationssvar den 10 maj 1966
att det givetvis skulle bli bättre. Själv
diskuterade jag för två år sedan denna
fråga med statsrådet Geijer, som
har ansvaret för förbindelserna med
riksdagen. Herr Geijer sade att man
skulle försöka få en förbättring till
stånd.

De flesta av oss trodde nog att 1965
års departmentsreform skulle medföra
en förbättring och att riksdagen därefter
skulle få materialet tidigare från
regeringen. Men resultatet är verkligen
inte uppmuntrande. Man kan visa utvecklingen
på olika sätt. Vid talmanskonferensens
sammanträde i tidsdags
förelåg ett diagram, som jag ber att få
visa på vår interna TV.

Denna kurva visar det procentuella
antal propositioner som avlämnats under
åren 1959 till 1968 vid sjuttiodagarsgränsen.
Strecket går ned för 1969.
Det visar vid sjuttiodagarsgränsen avlämnade
antalet propositioner i procent
av dem som enligt regeringens
egen bedömning skall avlämnas. Under
åren 1959 till och med 1966 kunde
man i regel räkna med att ungefär 55
procent —- eller någon gång 60 procent
— av propositionerna hade avlämnats
vid sjuttiodagarsgränsen. Det finns
också en nittiodagarsgräns, men den
är av mindre intresse i sammanhanget,
eftersom detta är en redovisning avseende
samtliga avlämnade propositioner.

När jag 1967 förde debatten med
statsrådet Geijer — det näst sista stora
jacket i diagrammet — var siffran
mycket låg. Vi hade vid den tidpunkten
endast fått 40 procent av de propositioner
som avlämnades till vårriksdagen
1967. Jag vet inte om herr
Geijers löfte att det skulle bli bättre
var det som gjorde att kurvan gick
upp förra året. Då var vi uppe i mellan

63 och 64 procent vid utgången av de
70 dagarna, men i år var vi vid samma
tid nere i 36 procent av antalet
propositioner som enligt regeringens
uppgift skall komma alt framläggas för
riksdagen. Endast drygt en tredjedel av
de utlovade propositionerna hade alltså
avlämnats efter 70 dagar. Vi har
nu alltså nått ett bottenrekord för denna
tioårsperiod.

Det är alltid trevligt när världens
bästa regering slår sina egna rekord
men i detta fall är det ett baklängesrekord,
och det är ju ganska anmärkningsvärt.
Regeringen har verkligen
överträffat sig själv det här året, när
det gäller dåliga prestationer. Det gäller
här inte bara tomma siffror, det
ligger en bister verklighet bakom, det
vet vi som har att arbeta med dessa regeringsförslag.
Vi måste diskutera dem
med tanke på de eventuella motioner
som bör väckas. Det gäller i stor utsträckning
oppositionens talesmän, men
även från regeringens sida kommer
ofta motioner. Vidare bör arbetet i utskotten
kunna planeras så att det inte
uppstår en orimlig anhopning. Vid
talmanskonferensens sammanträde i
tisdags redovisades att utskottsarbetet
i år har gått ovanligt bra. Utskotten
har i stort sett klarat av vad man haft
sig förelagt. Det beror på att man drivit
utskottsarbetet ganska hårt — i en
del fall mycket hårt — men det beror
också i någon mån på att man inte
fått materialet från regeringen.

Förutsättningen för att vi skall ha
en demokrati är ju inte bara att det
kommer förslag från regeringen. Det
måste vara folkrepresentationens skyldighet,
och även regeringspartiets, att
verkligen behandla frågorna. Den anhopning
som nu äger rum under några
veckor och som leder till att motionstiden
för eu rad propositioner kommer
att gå ut första dagen efter påsk
eller ytterligare några dagar senare —
den är ett exempel på hur liten tid
riksdagen får till sitt förfogande. Man
kan inte kalla detta för samvetsgrant

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Ang. tidpunkten för avlämnandet av kungl. propositioner

utfört arbete. Jag kan inte tänka mig
att det kan råda några delade meningar
på denna punkt. Man har i alla
de debatter jag deltagit i —- oavsett
vilket statsråd som svarat — från regeringssidan
alltid instämt och sagt:
Det är klart att riksdagen måste få ordentligt
med tid.

Min fråga i dagens situation, då vi
nått bottenrekordet i nämnda avseende
är: Kan regeringen alltså inte klara av
den här uppgiften? Det är tydligen så
att man, trots den väldiga ökningen av
antalet tjänstemän i kanslihuset under
den senaste femårsperioden, inte har
möjlighet att få fram material. Är alltså
detta någon form av bankruttförklaring?
Kommer man nu att från regeringens
sida åter få höra utatlandet:
Det är naturligtvis beklagligt, vi skall
försöka att bättra oss. Detta yttrande
har vi hört ett antal gånger.

Herr talman! Jag anser inte att det
är något svar alls.

I detta yttrande instämde herrar
Strandberg (m), Karl Pettersson (m),
Axel Andersson (fp), Skagertund (fp),
Skärman (fp), Sveningsson (m), Ernulf
(fp), Tistad (fp), Brundin (m), Levin
(fp), Åkesson (fp), Gösta Jacobsson
(m), Annerås (fp), Österdahl (fp), Eskilsson
(m), Lindblad (fp) och Lundström
(fp).

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Jag skall också i princip
instämma i vad herr Dahlén yttrade.
Jag vill desutom behandla frågan
i direkt anslutning till den proposition
som är aktuell under denna punkt.

Det gäller propositionen om forskarutbildning
och forskarkarriär. Denna
proposition lämnades till första kammarens
kansli i fredags mellan kl. 13
och 14, för att vara alldeles exakt kl.
13.45. Det förefaller som om man ungefär
samtidigt i utbildningsdepartementet
hade haft en presskonferens ty vi
kunde på lördagen läsa i tidningarna
det mesta om innehållet i nämnda

proposition. Men det förefaller också
som om tidningarna haft tillgång till
inte bara en pressrelease utan hela propositionen.
Man kan dra den slutsatsen
av de ledarkommentarer som förekom
under söndagen och måndagen.

Här i kammaren fick vi propositionen
utdelad i går kl. 16.35. Den kom
sålunda inte riksdagen till handa i
riksdagsordningens bemärkelse förrän i
går, även om den lämnades i fredags.
Det tog fem dygn innan vi här i riksdagen
kunde få del av det underlag
som allmänt diskuterades bland intresserade
människor på stan.

Detta är verkligen inte tillfredsställande,
och det finns anledning att reagera
mycket bestämt mot ett förfaringssätt
som innebär att det går flera dagar
innan vi här i riksdagen får del av det
arbetsmaterial som egentligen är avsett
för riksdagens ledamöter. Det förhållandet
att utbildningsministern kanske
vill hålla sig väl med nyhetsmedia och
furnera dem så snabbt som möjligt med
material är naturligtvis inte på något
sätt en ursäkt för att man åsidosätter
riksdagens intressen.

Det är lätt att med en sådan teknik
dra ett löjets skimmer över riksdagen
som en okunnig och eftersläpande institution.
För egen del råkade jag tillsammans
med några kolleger i riksdagen
ut för den kalamiteten att på
grundval av uppgiften i tidningarna
att propositionen var färdig bjuda in
några gäster som var sakkunniga i ärendet
till en överläggning i går. Yi hade
räknat med att vi skulle ha kunnat
sätta oss in i frågorna så att vi skulle
ha kunnat göra en hygglig föredragning.

När vi började sammanträdet hade vi
inte lyckats driva upp ett enda exemplar
av propositionen. Dess bättre hade
utbildningsdepartementet varit mera generöst
mot våra gäster än vad det hade
varit mot riksdagen. Våra gäster medförde
nämligen propositionen, och vi
klarade upp saken så att gästerna drog
propositionen för oss. Efter en halv -

Torsdagen den 27 mars 1969

Nr 14

Ang. tidpunkten för avlämnandet av kungl. propositioner

timme kom det ett vänligt ilbud från
kammarens kansli och lämnade herr
Wallmark och mig ett exemplar var av
propositionen, men de närvarande andrakammarledamöterna
fick vara utan.

Jag skall inte dra några slutsatser av
detta och inte kommentera det mera, ty
jag är fullt övertygad om att kammarens
ledamöter själva kan anlägga synpunkter
på den situationen.

Den kritik som jag här har framfört,
herr talman, förefaller mig allvarlig nog
från riksdagens synpunkt. Som herr
Dahlén sade är det inte första gången
en sådan här kritik har framförts. Jag
kan erinra mig att en ledamot i den här
kammaren påtalade precis samma problem
i fjol. Men det förefaller mig inte
bara, herr talman, som om regeringen
har åsidosatt ett allmänt lämpligt sätt i
umgänget med riksdagen utan det förefaller
faktiskt också som om man har
tummat på grundlagens bestämmelse om
propositions avlämnande.

Det heter, som herr Dahlén påpekade
om budgetpropositioner, att de skall
vara avgivna inom 70 dagar från riksdagens
öppnande. Om jag inte räknat
fel — den reservationen får jag kanske
göra — så inträffade den 70:e dagen i
lördags. Med tanke på den allmänna
lördagsfrid som utbrutit över landet får
man väl säga att om propositionen avlämnats
i måndags så hade man hållit
sig inom riksdagsordningens bestämmelser.

Nu fick vi den, som jag sade, i onsdags.
Naturligtvis kan någon här säga:
Vad är det för någonting att protestera
för att man får en sådan här sak två dagar
för sent! Till den som säger det
skulle jag vilja svara: Försök att komma
en dag för sent med en växel till en
bank, så kommer ni att få uppleva vad
en protest är! Bestämmelserna är till
för att efterlevas, och det förhåller sig
verkligen så att riksdagsordningen är
alldeles klar när det gäller budgetpropositionerna.

Det heter om budgetpropositioner att
de skall avlämnas inom dessa 70 dagar,

och det är bara i det sällsynta fallet att:
det annars kan lända riket till allvarligt
men som man kan överskrida denna
tidsgräns. Jag kan inte förstå att det
skulle ha länt riket till allvarligt men
om man inte blivit färdig med denna
proposition nr 31 och av den anledningen
hade sparat dess avlämnande.

Men, herr talman, även om vi klagar
och tycker oss ha befogad anledning
att klaga och kanske till och med tycker
oss kunna bevisa att propositionen
inte kommit inom laga tid, så kah ju
riksdagen inte undandra sig att behandla
den. Därför, herr talman, hemställer
jag att propositionen nr 31 remitteras
till det utskott som skall handlägga
den.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! De båda ärade talarna»
har målat i bjärta färger och gett en
bild som såvitt jag förstår inte riktigt
överensstämmer med de faktiska förhållanden
som föreligger. Liksom förra
året och året dessförinnan vill jag säga
herr Dahlén att regeringen även i år beklagar
att så många propositioner avlämnats
i nära anslutning till utgången
av tiden för anslagspropositioners avlämnande.
Men jag trodde att de debatter
som vi haft i denna fråga under de
senaste åren skulle ha gett en del upplysningar
om bakgrunden till detta beklagliga
förhållande. Jag trodde att det
skulle ha framgått av dessa upplysningar
att det varken beror på ond vilja
från regeringens sida eller oförmåga att
försöka i görligaste mån tillmötesgå
''riksdagens rimliga krav.

Jag vill ändå i viss mån återupprepa
de argument som jag anfört tidigare.
Statsverkspropositionen i år liksom tidigare
år upptar flera viktiga anslagseller
organisationsfrågor. Härigenom
har riksdagen redan vid vårsessionens
början fått en stor del av vårens arbetsmaterial.

Emellertid leder detta och — vilket
också framhållits tidigare — budgetar -

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Ang. tidpunkten för avlämnandet av kungl. propositioner

betet i övrigt till att arbetet med särpropositionerna
måste flyttas något
framåt i tiden, vilket i sin tur har den
i och för sig beklagliga koncentrationen
till följd.

Jag kan inte omgående uttala mig om
de kurvor som herr Dahlén hade iordningställt
och som han visade kammarens
ledamöter, men såvitt jag kan se
av den statistik som vi har på statsrådsberedningen
ligger det till på följande
sätt: Totalt har under tiden från
vårriksdagens öppnande fram till måndagen
den 24 mars — den sista dagen
för propositioners avlämnande — avlämnats
60 propositioner mot 77 förra
året. Av dessa lämnades 13 i januari -—•
samma antal som förra året — 9 i februari
mot 16 förra året och 38 i mars mot
47 förra året.

I förhållande till förra året har det
inträtt en förbättring så till vida att antalet
i mars avlämnade propositioner är
färre. Det totala antalet hittills avlämnade
propositioner är också något lägre
än i fjol.

Jag vill i detta sammanhang nämna
att vissa lagpropositioner lämnats senare
i år på grund av köbildning i lagrådet,
vilket i sin tur beror på en större
arbetsanhopning där.

Beträffande herr Lidgards frågor och
påpekanden vill jag framhålla att jag
inte kan finna att regeringen har förfarit
felaktigt och lämnat propositioner
för sent. I det fall som han åberopade
hade såvitt jag vet propositionen
lämnats in den 21 mars, och den 24
mars är ju sista dagen enligt regeringsformen.
En proposition blir offentlig i
och med att den lämnas. Sedan kan vi
ha olika meningar om huruvida det är
lämpligt eller olämpligt att ett statsråd
samtidigt med att en proposition avlämnas
till riksdagen också offentligt
redogör för innehållet i den.

Vad kan man göra för att förbättra
förhållandena? Vi har, som herr Dahlén
nämnde, tagit intryck av de påpekanden
riksdagen har gjort. Vi har undersökt
förhållandena och på allt sätt för -

sökt få fram materialet så snabbt som
möjligt. Jag tror att det är möjligt att
åstadkomma vissa förbättringar, och
det skall väl också ske. Men hur man än
vänder och vrider på denna fråga blir
det svårt att förhindra en viss anhopning
av propositioner vid slutet av den
tidsgräns som regeringsformen har fastställt.
Det betyder naturligtvis en koncentration
av arbetet under en kort tid
för riksdagens ledamöter. Det är en
olägenhet som följer av det tidsschema
efter vilket vi arbetar.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Statsrådet Geijer beklagade
det rådande läget, och det var ju
bra att han kostade på sig att göra det.
Jag hade kanske inte heller väntat mig
något annat, det förutskickade jag i
mitt första anförande.

Statsrådet Geijer omtalade att regeringen
hade tagit intryck av den kritik
som har framförts i riksdagen över dessa
oefterrättliga förhållanden. Den kurva
jag visade kammarens ledamöter tyder
dock inte på att intrycket har varit
så starkt att det har blivit någon förbättring.
Tvärtom är det bottenrekord i
år.

Vidare sade statsrådet Geijer att det
tyvärr blir en anhopning av propositioner
mot slutet av perioden, hur man
än gör. Han sade att det har blivit någon
förbättring i mars, ty då har regeringen
inte lämnat så många propositioner.
Jag kan på vår TV-skärm ge en
annan bild, som vecka för vecka visar
antalet avlämnade propositioner. Som
kammarens ledamöter ser har vi den
stora anhopningen — det uppåtgående
strecket — under veckorna 9—11. Det
är klart, statsrådet Geijer, att man inte
kan uppvisa så många avlämnade propositioner
i mars —- och det tyckte
statsrådet Geijer var en fördel -— om

Torsdagen den 27 mars 1969

Nr 14

Ang. tidpunkten för avlämnandet av kungl. propositioner

de avlämnas ännu senare. Då blir det
givetvis inte så många propositioner
i mars. Det blir inte så många propositioner
i april heller, om man väntar
med att avlämna dem till i maj. Det är
en enkel matematisk-statistisk sanning,
som jag ber att få böja mig för, men
därmed är inte hela problemet avklarat.

Vi har en enorm anhopning av propositioner
under några få veckor. Jag
vill komplettera statsrådet Geijers uppgifter:
till och med den 25 mars har
63 propositioner avlämnats till riksdagen.
Men enligt regeringens egen förteckning
är detta icke fullt 50 procent,
ty enligt propositionsförteckningen
kommer ytterligare 66 stycken att avlämnas.
Under de veckor som återstår,
och som vi redan nu har klart för oss
kommer att bli verkligt arbetsfyllda,
skall det avlämnas ännu fler propositioner
än dem vi hittills fått.

Statsrådet Geijer sade att han inte
trodde att det skulle vara möjligt att
åstadkomma någon väsentlig förbättring
— det var det intryck man fick.
Det är i så fall mycket beklagligt. Men
någon liten förbättring skulle väl i alla
fall kunna uppnås, om regeringen —
jag utgår nu ifrån vad herr Lidgard
sade — åtminstone hade samma iver
att leverera propositioner till riksdagen
som den bär i fråga om att leverera
material till tidningar, radio och TV.
Det går väl ändå åt någon tid till att
göra sammanfattningar av propositioner
och sådant till pressen. Använde
man den tiden till att försöka hjälpa
upp den dåliga statistiken beträffande
riksdagen, kanske det hade i varje fall
en viss marginaleffekt. Jag vet från den
kontakt jag har med pressmän att när
de får bara en pressammanfattning
reagerar de precis på samma sätt som
vi gör här i riksdagen. De vill gärna
ha grundmaterialet. Propositioner skall
ju innehålla en sammanfattning av skäl
för och emot, speciellt när det gäller
nya reformer, och sådana är ju av
största intresse. En hel del saker flyter

2 Första kammarens protokoll 1969. Nr 14

naturligtvis mera smärtfritt igenom både
i regering och riksdag. Skäl för och
emot får man ju inte, om man bara får
ett pressmeddelande om vad regeringen
har beslutat. Jag förstår mycket väl
de pressmän som säger att de är föga
betjänta av ett sådant sammandrag.

Nu hade utbildningsministern tydligen
varit så mån om att få publicitet
att han redan i förra veckan hade
överlämnat — inte till riksdagen utan
till pressen — den proposition som
herr Lidgard talade om.

Herr talman! Tydligen får vi med
den nuvarande regeringen inte räkna
med några andra förhållanden, och detta
är ett utmärkt exempel på vanstyre.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Jag är inte helt säker,
men jag tror att statsrådet Geijer och
jag hyllar oss till samma lärofader när
det gäller statsrätt, nämligen professor
Robert Malmgren. I varje fall är det
hans kommentar som vi använder i det
dagliga arbetet här i riksdagen och på
annat håll. Det kan vara slcäl att gå till
Malmgren och se vad han säger om
detta speciella fall.

Låt mig först ett ögonblick anknyta
till data en gång till. Det är riktigt som
statsrådet Geijer säger att propositionen
inlämnades till kammarens kansli
fredagen den 21 mars. Enligt Malmgren
var detta emellertid inte ett avlämnande
av proposition i den mening som
riksdagsordningen avser. Malmgren
kommenterar grundlagsstadgandet på
följande sätt: »Proposition anses emellertid
ej hava avlämnats till kamrarna,
förrän den där anmälts av talmännen.»
Sådan anmälan skedde i går kl. 17.00.
Då kan naturligtvis herr Geijer fråga:
Varför anmälde kammarens talman inte
propositionen tidigare? Men även på
den punkten har Malmgren ett ord att
ge oss på vägen, ty han konstaterar:
»Anmälan plägar ej ske, förrän tryckt
upplaga av propositionen utdelats i
kamrarna.» Det utdelandet ägde rum

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Ang. tidpunkten för avlämnandet av kungl. propositioner

i går kl. 16.35 — alltså efter 70-dagarsgränsen.
Vi skall väl inte fördjupa oss
i ytterligare diskussion om denna sak,
men håller vi oss till Malmgren är det
alldeles klart att denna gräns har överskridits.

Sedan skulle jag vilja förtydliga mig
en gång till och säga att det på fredagen
fanns ett enda exemplar av propositionen
här i första kammaren. Det
enda exemplaret försökte jag att få låna
från kammarens kansli, men det var
ett sådant där fint exemplar som var
undertecknat av Hans Majestät Konungen,
så det vågade man inte anförtro
mig. Jag gjorde då andra försök att
få tag i exemplar, men vi vanliga riksdagsledamöter
kunde inte få tag på
något för att börja det arbete som var
nödvändigt. Det är det som jag har
reagerat mot i detta sammanhang.

Herr talman! Trots allt skall denna
proposition remitteras. Jag ber att få
utvidga min hemställan och med hänsyn
till infallande helg anhålla att kammaren
måtte medgiva att tiden för avgivande
av motioner i anledning av
Kungl. Maj:ts propositioner nr 36, 45,
46, 48, 53, 55, 56, 58, 60, 64 och nr
SO utsträckes till det sammanträde som
infaller näst efter 15 dagar från det
propositionerna kom kammaren till
handa.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Den här familjeträtan
skulle vi kunna fortsätta ganska länge.
Jag skulle naturligtvis för min del kunna
påpeka att det arbete som krävs av
tjänstemännen i departementen för att
utarbeta propositioner förrycks i ganska
hög grad av alla de interpellationer
och enkla frågor som kamrarnas ledamöter
i sin fulla rätt framställer. Tendensen
har ju varit att särskilt antalet
enkla frågor ökar, och det hör också
till bilden här. Jag menar, herr Dahlén,
att man nog inte bara får ta till de riktigt
stora orden här och tala om vanstyre
eller bottenrekord, utan man får
faktiskt se på hur verkligheten är.

Det finns naturligtvis lösningar. Man
kan anställa ännu fler tjänstemän i
kanslihuset, men förslag härom brukar
inte vara särskilt populära. En annan
möjlighet finns också. Om riksdagen
verkligen tar detta så allvarligt som det
låter på herr Dahlén, skulle konsekvensen
vara att regeringen i fortsättningen
fick skjuta på avgörandet av viktiga
frågor och vänta med propositioner till
påföljande år samt begränsa sig till ett
visst minimiantal. Men jag tror inte att
det är den lösning som riksdagen skulle
tycka vara den riktiga.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Herr statsrådet Geijer
sade att man, om man skulle vara konsekvent,
skulle skjuta på en del viktiga
förslag till nästa år, och det ansåg han
inte vara bra. Nej, jag tycker inte heller
att det är bra om man måste skjuta
på viktiga förslag. Men jag tycker inte
heller att det är bra att riksdagens ledamöter
och riksdagens utskott får alldeles
för litet tid att behandla dessa
viktiga förslag. Det är min utgångspunkt.
Det finns givetvis — det förstår
jag mycket väl —- en psykologisk benägenhet
hos den som sitter i regeringsställning
att säga: »Vi har nu gjort
detta, och riksdagen får väl finna sig i
att man får litet mindre tid, men vi
tycker att dessa förslag skall fram.»
Det är bara det att vi på den här sidan
inte kan riktigt resonera på det sättet.
Vi har olika synsätt. För oss är det
nödvändigt att hålla på att riksdagen
får tillräcklig tid att penetrera de förslag
som framläggs — det är en grundläggande
skillnad.

Herr Geijer tyckte inte att vi i denna
familjeträta, som han kallade det, skulle
behöva ta till så stora ord. Jag skall
inte ta till några ord som, skall vi säga,
skapar någon personlig misstämning.
Vi brukar kunna diskutera här i riksdagen
utan att vi efteråt får personliga
anti- eller sympatier. Men, herr
Geijer, det var inte att ta till stora ord

Torsdagen den 27 mars 1969

Nr 14

Ang. tidpunkten för avlämnandet av kungl. propositioner
när jag talade om bottenrekord. Det var der för doktorandstipendier vid jordett
statistiskt konstaterande, ty det är brukets högskolor, till jordbruksutskothär
fråga om ett bottenrekord. Om det tet samt i övrigt till statsutskottet,
är stora ord eller ej, är ju en annan dels ock att bifalla herr Lidgards
sak. Herr Geijer menar kanske att det hemställan om utsträckning av tiden för

kan bli ändå värre. Det är klart att jag avgivande av motioner i anledning av

då kan få svårt med ordvalet nästa år, propositionerna nr 36, 45, 46, 48, 53, 55,
men det är ju min sak. 56, 58, 60, 64 och 80.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Det kan kanske förefalla
som om jag skulle känna mig litet
pikerad över att statsrådet Geijer, när
han talar om de »viktiga» sakerna, bara
tar upp det som herr Dahlén har berört
och slinker förbi min till synes
lilla fråga. För mig framstår — det vill
jag gärna ha sagt — efterlevnaden av
grundlagarna som det viktiga i detta
sammanhang. Jag hoppas att vi alla på
denna punkt är alldeles överens.

Jag reflekterade också över herr Geijers
uttalande om familjeträtan och
undrade vad det betydde. Goda vänner
kan vi vara, men regeringsfamiljen vill
jag inte tillhöra.

Jag skall vidare be att få läsa ur riksdagsordningen
en gång till, ty det hänger
litet grand samman med det som
herr Dahlén var inne på. År 1957 ändrades
54 § i riksdagsordningen genom
tillägg av en bestämmelse av följande
innebörd: »Propositioner böra avlämnas
till riksdagen så snart sig göra låter.»
I kommentaren härtill säger Malmgren:
»Bestämmelsen har införts i syfte att
förhindra propositioners avlämnande i
sista stund och att därigenom förebygga
en eljest svårfrånkomlig forcering
av riksdagsarbetet under maj månad.»
Det är önskvärt att riksdagsordningen
efterlevs även på den punkten.

Efter härmed slutad överläggning beslöt
kammaren

dels att hänvisa ifrågavarande kungl.
proposition, nr 31, såvitt den avsåge
ändring i studiemedelsförordningen, till
lagutskott, såvitt anginge Vissa kostna -

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 36,
angående anslag för budgetåret 1969/70
till byggnadsarbeten samt inredning
och utrustning av lokaler vid universitet,
högskolor m. in.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts proposition nr 44,
med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 50, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 16 maj 1958
(nr 295) om sjömansskatt.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 54,
med förslag till statligt förarskydd.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 105, angående utgifter
på tilläggsstat III till riksstaten för budgetåret
1968/69, hänvisades propositionen,
såvitt den avsåge jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtande nr 36 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr
17 och 18.

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Ang. näringspolitiken

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av motioner angående
näringspolitiken.

I de likalydande motionerna I: 738,
av herr Siindin och herr Olsson, Johan,
samt II: 825, av herr Antonsson m. fl.,
hade yrkats, att riksdagen skulle

1. i princip godkänna de grunder som
i motionerna angivits för en aktiv näringspolitik;
samt

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsamt tillsättande av en
parlamentarisk arbetsgrupp för utarbetande
av ett preciserat handlingsprogram
för en aktiv näringspolitik i enlighet
med vad som anförts i motionerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 738
och II: 825.

Reservation hade avgivits av herrar
Mattsson (ep), Börjesson i Glömminge
(ep) och Stridsman (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen i
anledning av motionerna I: 738 och II:
825 hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om
skyndsamt tillsättande av en parlamentarisk
utredning med uppdrag att utarbeta
ett preciserat handlingsprogram
för en aktiv näringspolitik i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Vid utlåtandet funnos därjämte fogade
särskilda yttranden, nämligen

1) av herrar Åkerlund (m), Strandberg
(m) och Begnéll (m); samt

2) av herrar Österdahl (fp) och
Löfgren (fp).

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Detta bankoutskottets
utlåtande som behandlar näringspolitiken
ber jag att få uppehålla mig vid
något. Det är väl ingen tillfällighet att
den s. k. näringspolitiken tilldrar sig
ett betydande intresse i den politiska
debatten. Framåtskridandet i vårt sam -

hälle som helhet beror i hög grad på
vilka förutsättningar vi bestämmer oss
för att produktionslivet skall ha. Samtidigt
påverkar näringspolitiken, definierad
som alla de politiska åtgärder
som berör de i produktionen sysselsatta,
också fördelningen av de resultat
som presteras samt inflytandet över
produktionens inriktning.

Självfallet måste vi, när vi diskuterar
näringspolitikens innehåll, vara
medvetna om de begränsningar som
finnes, i varje fall på kortare sikt. Vi
har en s. k. blandekonomi, och den
tycks vi vara överens om att behålla,
även om man från olika företrädare för
socialdemokratin då och då hör att det
väsentligaste är att staten övertar mer
av produktionsmedlen. Naturligtvis frågar
man sig då hur stabil den socialdemokratiska
uppfattningen är.

Samtidigt finns det ibland anledning
att ställa frågan hur man motiverar ett
ökat statligt företagande. År det ideologiskt
motiverat eller bygger det på några
erfarenheter av att statliga företag
är bättre än privata för de anställda
eller för produktionen sett ur samhällets
synpunkt? Det är naturligtvis fel
att döma av enskilda exempel, vare sig
de är hämtade från den statliga eller
den privata sidan. Vi vet alla att misstag
och mindre lyckade resultat står
att finna på båda håll. Det måste därför
vara viktigt att man från regeringshåll
deklarerar en klarare uppfattning.

Statsrådet Wickman försökte sig på
det i den första eftervalsyran genom
att ange en procentsats för statligt företagande,
men det var kanske inte så
lyckat. Vi har ofta från vårt håll deklarerat
att vi anser att övervägande skäl
talar för att den effektivaste drivfjädern
till framsteg ligger i de enskilda
människornas egen vilja att ta initiativ
och ansvar. Därom tycks vi också i huvudsak
vara ense med de flesta inom
socialdemokratin. Annars skulle knappast
en så helt dominerande andel av
det svenska näringslivet drivas i privat
regi, cirka 95 procent.

Torsdagen den 27 mars 1969

Nr 14

Därefter har vi sagt att åtskilliga korrigerande
medel måste byggas in i det
ekonomiska systemet, eftersom en
marknadshushållning annars lätt leder
till att den ekonomiskt överlägsne gynnas
på de övrigas bekostnad. Därför
måste vi t. ex. satsa på en målmedveten
jämlikhetspolitik, en rättvisare fördelning
av produktionsresultatet.

Det är också en illusion att tro att
den enskilde konsumenten kan skaffa
sig all den information som krävs för
att få ett avgörande och rationellt grundat
inflytande på produktionens inriktning.
Det krävs således åtgärder till
stöd för konsumenten.

Konsumentens valfrihet begränsas
också i realiteten av det faktum att
företagen måste planera sin produktion
så lång tid i förväg och dessutom vara
säkra på att finna avsättning för produktionen
att beslutet om produktionsinriktningen
måste testas långt innan
produkten finns tillgänglig för konsumenten.

Samhället måste också föra en aktiv
politik för att komma till rätta med
begränsningar i konkurrensen. Detta
är så uppenbart att det inte kräver någon
exemplifiering att den perfekta
marknaden aldrig existerat. På varje
marknad finns större eller mindre begränsningar
i konkurrensen. Här gäller
det att bevaka konsumentens intresse
mot företags fåtalsvälde. Detta
är så mycket mer angeläget som effektivitetsgraden
i produktionen ofta leder
till ökad koncentration och ett fåtal
företag. Det finns anledning att
ägna marknadsutvecklingen en skärpt
uppmärksamhet, både ur konsumentsynpunkt
och ur en mera allmän samhällsekonomisk
synpunkt, eftersom en
långtgående koncentration på företagssidan
med nödvändighet också leder
till en stark koncentration av produktion
till ett fåtal orter som förmår bära
upp stora företag. Därför krävs det aktiva
åtgärder från samhällets sida för
att komma till rätta med koncentrationen
av makt på ett fåtal händer. Av det -

Ang. näringspolitiken
ta följer att vi inte heller kan acceptera
ett statligt företagande som har
som enda motiv att koncentrera makten
till ett fåtal personer i regeringen
eller departementen.

Tyvärr har de statliga företagen hittills
icke visat upp någon mera utvecklad
företagsdemokrati. Därför är det
angeläget att den igångsatta försöksverksamheten
snarast leder till konkreta
resultat i form av ökat inflytande
och bättre insyn för de anställda i företagen,
inte bara för ett antal centralt
placerade personer som företrädare
för finansiären, dvs. staten.

Jag har nämnt några av de områden
där samhället måste ingripa med korrigeringar
av marknadshushållningen
för att öka jämlikheten mellan olika
inkomsttagare, för att motverka maktkoncentration
såväl på den privata sidan
som på den statliga och eftersträva
en fördjupad demokrati inom företagen
samt för att stärka konsumenternas
ställning och inflytande och
främja konkurrensen på marknaden.
Till detta kommer också uppgiften att
skapa sysselsättning åt alla.

Därefter vill jag något återvända till
de förutsättningsskapande åtgärder
som samhället måste ha till uppgift att
sköta i förhållande till näringslivet. Det
är naturligtvis viktigt att man icke
förleds till att utgå ifrån ett annat läge
än det som existerar nämligen, som
jag tidigare nämnde, att cirka 95 procent
av samtliga företag i dag drivs i
privat regi och resten av samhället.
En av de grundläggande förutsättningarna
för näringslivet är också den samarbetstradition
som vi har på den
svenska arbetsmarknaden och som är
en av våra främsta produktionstillgångar.
Den samarbetstraditionen måste
vi självfallet slå vakt om och försöka
föra vidare i den fördjupning av företagsdemokrati
som jag tidigare nämnde.

I och med att en så stor andel av
företagen är privatägda låter de sig
främst påverkas indirekt av samhällets

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Ang. näringspolitiken

åtgärder. De statliga företagen kan å
andra sidan påverkas direkt i hela sin
verksamhet. För de mera indirekt verkande
åtgärderna krävs samordnat
handlande, som innefattar alla de förutsättningsskapande
åtgärder av vilka
vi nämnt ett antal i motionerna. Kredit-
och räntepolitiken är här väsentliga
instrument. De måste i stor utsträckning
ses i ett sammanhang, även
om räntepolitiken också har en vidare
uppgift, som påpekats i utskottets majoritetsutlåtande.
Framför allt är det
väsentligt att samhället förhåller sig
neutralt i förhållande till olika företagstyper
i sin kreditpolitik. Så är det
icke i dag. De mindre företagen har
inte alls samma möjligheter som de
större har, t. ex. genom användningen
av investeringsfonder. Det räcker med
att exemplifiera med Volvos satsning
nyligen och de möjligheter som investeringar
av motsvarande sammanlagda
omfattning kunde ha fått för
många mindre företag, låt vara att en
del underleverantörer indirekt berörs
denna gång.

Självfinansieringen har också stor
betydelse för företagens konsolideringsmöjligheter
och vilja att satsa på
riskfyllda projekt. Det är givet att man
här måste gå försiktigt fram, så att
man inte får negativa konsekvenser ur
jämlikhetspolitisk synpunkt, men samtidigt
kan en alltför låg självfinansieringsgrad
leda till arbetslöshet, och
därmed drabbas ofta de som redan har
det besvärligt och de som har minsta
förutsättningarna att skaffa nytt arbete.
Därmed förlorar man den fördelningspolitiska
effekt man försökt vinna,
och det är inte säkert att det leder
till någon fördelningspolitisk nettovinst
för de anställda.

I detta sammanhang vill jag också ta
upp skatteinstruinentet som även har en
förutsättningsskapande funktion utöver
att det skall tillföra statskassan resurser
och medverka i fördelningspolitiken.

Det sägs ibland att förslag som går ut
på att lätta skatten för företagen, t. ex.

borttagande av energiskatten, bara syftar
till att gynna företagen. Det är en
total missuppfattning, eftersom de kan
utgöra en stimulans för produktionen
som leder till ökade inkomster och sysselsättning
för flera och därmed ökade
skatteinkomster. Samtidigt ökar det utrymme
som står till förfogande vid förhandlingar
mellan företaget och dess
anställda.

Med de starkt organiserade löntagarorganisationer
vi har i vårt land finns
det goda förutsättningar att en sådan
åtgärd kommer alla till godo. Skulle
inte det lyckas, utan den större gemensamma
kakan blir orättvist fördelad, är
det naturligt att samhället använder
skatteinstrumentet för att komma till
rätta med den saken.

Det är emellertid viktigt att man inte
bara stannar vid ett dogmatiskt förkastande
av förslag av den här karaktären,
även om vi väl alla är medvetna om att
det är svårt att på kort sikt få utrymme
för sådana förslag ur statsfinansiell synpunkt.
Möjligheterna att åstadkomma en
rättvis fördelning som slutresultat borde
det emellertid inte finnas anledning
att tvista om.

Lokaliserings- och regionalpolitiken
är andra viktiga instrument för att skapa
ett ur hela samhällets synpunkt slagkraftigt
näringsliv. Vi har från centerns
sida under mycket lång tid krävt längre
gående åtgärder än vad regeringen
föreslagit, bland annat för att undvika
de stora samhällsekonomiska förluster
som blir följden av kapitalförstöring i
avfolkningsbygderna och ineffektiv
överrörlighet i expansionsområdena,
förutom de svårundvikliga miljöproblemen
i dessa båda motpoler.

Vi har bland de punkter, som vi har
angett bör ingå i ett näringspolitiskt
handlingsprogram, också tagit upp statens
medverkan som företagare. Det
finns goda skäl för ett statligt engagemang
inom den mycket viktiga atomenergisektorn
— därom är vi ense. Även
statliga företag bör ingå i en ramplanerad
marknadsekonomi. Det kan moti -

Torsdagen den 27 mars 1969

Nr 14

veras av både lokaliseringspolitiska och
sociala skäl, vilket också framhålls i
motionerna. Statliga insatser kan även
motiveras när det gäller mycket stora
kapitalkrävande företag där privata icke
ensamma kan klara uppgiften. Yad
man framför allt saknar i dag är klara
och preciserade motiveringar för de
.statliga insatser som är nödvändiga.

Från vårt håll motsätter vi oss ett sådant
statligt engagemang som endast tar
sikte på att koncentrera makten hos ett
fåtal personer i Kungl. Maj:ts kansli.
Det är tyvärr svårt i dag att finna exempel
på att ett statligt företagande lett
till en decentralisering av makten. Det
är riktigt när man från socialdemokratiskt
håll säger att en näringspolitik
som väljer nya vägar kommer att få
konsekvenser först på lång sikt. Det talar
för att man bör söka precisera de
näringspolitiska riktlinjerna i enlighet
med motionärernas krav.

Det räcker inte med att endast i allmänna
ordalag tala om att man syftar
till att skapa trygghet i arbetet, nya
sysselsättningar och ökat inflytande
från de anställdas sida. Det gäller också
att tala om hur det skall ske och om
man syftar till att koncentrera det reella
inflytandet till staten eller till de
anställda eller kanske anser att man
bäst balanserar maktkoncentrationen i
näringslivets storföretag med en statlig
maktkoncentration efter ett motsvarande
mönster.

Ja, frågetecknen är många, och det
finns ingen anledning att här räkna upp
fler. De instrument som skapats eller
håller på att skapas för ett förverkligande
av näringspolitiken, t. ex. investeringsbanken,
utvecklingsbolaget, näringspolitiska
rådet och det häromdagen
presenterade förslaget till etableringsbolag,
kräver bättre riktlinjer för
en aktiv näringspolitik än den som regeringen
hittills lyckats precisera för
att få en effektiv och samordnad användning.

Jag ber med detta, herr talman, att få

Ang. näringspolitiken
yrka bifall till reservationen i anslutning
till bankoutskottets utlåtande nr 9.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Samtliga centerpartiets
representanter inom bankoutskottet
hemställer i en reservation, som är fogad
vid utskottets utlåtande nr 9, att
Kungl. Maj:t skyndsamt måtte tillsätta
en parlamentarisk utredning med uppdrag
att utarbeta ett preciserat handlingsprogram
för en aktiv näringspolitik.
Herr Mattsson har nyss talat för
denna reservation.

Utskottets övriga ledamöter understryker
i sin skrivning att det råder full
enighet inom utskottet om att det är angeläget
att samhället för en aktiv näringspolitik
som skapar goda förutsättningar
för produktiva insatser av företag
inom skilda näringsgrenar och
branscher och utav olika storlek och
struktur. Vi är inom utskottsmajoriteten
medvetna om att på flera av de områden
som motionärerna berör ett mycket
omfattande utredningsarbete pågår
i särskilda kommittéer eller genom sakkunniga.
Exempelvis utreds kreditförsörjningen
genom 1968 års kapitalmarknadsutredning,
utbildningspolitiken
genom 1968 års utbildningsutredning,
lokaliserings- och regionalpolitiken
genom 1968 års lokaliseringsutredning,
konsumentpolitiken genom konsumentutredningen
och frågor rörande de
statliga företagen — som herr Mattsson
talade mycket om — inom företagsdelegationen.

Utskottsmajoriteten anser att reservanternas
önskemål är mycket väl tillgodosedda
med de utredningar som redan
pågår. Det torde även behöva påpekas
att inom SHI-utredningens betänkande
»Aktiv företagsutveckling» förordas
en vidgad utredningsverksamhet
rörande de mindre och medelstora företagen.
Bankoutskottet föreslår också i
sitt utlåtande nr 10, som nu ligger på
kammarens bord, omedelbara åtgärder
på detta område.

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Ang. näringspolitiken

Det torde även vara av värde erinra
om det näringspolitiska råd som inrättades
förra året för att bistå vid utformningen
av den framtida näringspolitiken.

Vad jag här sagt pekar tydligt på att
de områden reservanterna vill ha utredda
redan är föremål för ett mycket
omfattande utredningsarbete, och inom
utskottsmajoriteten anser vi att det inte
finns anledning att nu tillsätta en parlamentarisk
utredning, vilken säkerligen
inte skulle ha möjligheter att framlägga
några nya synpunkter utöver dem
som redan redovisats eller som vi kan
förvänta kommer att redovisas av de
utredningar som för närvarande pågår.

Med hänvisning till vad jag anfört,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
iill utskottets hemställan.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Moderata samlingspartiets
representanter i bankoutskottet har
i ett särskilt yttrande till utlåtandet
framhållit att vi för vår del nu endast
tagit ställning till själva frågan om utredning
eller icke. Därvidlag har vi
enat oss med utskottets majoritet. Men
vi har genom detta särskilda yttrande
också velat påpeka att vi i många avseenden
är ense med motionärerna rörande
den framtida näringspolitiken.

Vi har från vårt parti väckt ett antal
motioner rörande näringspolitiken, som
i ett senare sammanhang kommer att
upptagas till prövning. I det sammanhanget,
herr talman, kommer vi att från
vårt parti redovisa vårt ställningstagande
rörande den framtida näringspolitiken.
Jag saknar därför anledning att i
dag taga upp någon näringspolitisk debatt.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! När utskottets talesman
talar om alla de utredningar som nu
finns, så förhåller det sig så att många
av dem är på departementsnivå eller på
andra sätt omöjliga för oppositionen
att få insyn i.

Men utskottet har också en mycket
intressant skrivning på sid. 4 i sitt utlåtande.
Majoriteten skriver där: »Att
formulera mera övergripande näringspolitiska
program synes vara en uppgift
för regeringen och för de skilda politiska
partierna.» Vi vet alla att oppositionspartierna
av ekonomiska skäl inte
har möjlighet att göra utredningar och
framlägga preciserade förslag. Menar
utskottet med denna skrivning att man
vill ge oppositionspartierna ekonomiska
möjligheter att få kanslier till sitt förfogande,
så att de är jämbördiga med
Kungl. Maj :ts regering, då vill jag hälsa
ett sådant förslag med tillfredsställelse.
Jag tror det vore nyttigt och nödvändigt
för den politiska debatten. Då skulle
man också få likvärdiga utredningar
från oppositionen och från regeringen,
vilka skulle kunna diskuteras och ställas
mot varandra i den allmänna politiska
debatten.

Jag vill fråga utskottets talesman om
man får tolka formuleringen i utlåtandet
på så sätt.

Herr STÅHLE (s) kort genmäle:

Herr talman! Det torde vara herr
Mattsson bekant att det utgår partistöd
till samtliga partier. Därigenom har
herr Mattsson möjlighet att få hjälp
med de utredningar som han anser vara
nödvändiga. Det är dessutom angeläget
påpeka att vi inom utskottet haft
en mycket noggrann föredragning från
vårt sekretariat, där det för oppositionen
funnits möjligheter att framställa
frågor och få dem besvarade.

Det är märkligt — som jag även påpekade
i mitt första anförande — att i
detta utlåtande är det endast centerpartiet
som står bakom reservationen.
Vi hörde av herr Strandberg att man
från moderata samlingspartiet inte har
anledning att lägga fram någon reservation
med hänsyn till de utredningar
som redan finns. Inte heller folkpartiet
har stött centerpartiets reservation
på denna punkt.

Torsdagen den 27 mars 1969

Nr 14

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte alls jämföra
det stöd som utgår till de olika
partierna och det antal tjänstemän
som är anställda i Kungl. Maj:ts kansli,
vilka vi hörde om i den föregående debatten.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Herr Sundins och herr
Johan Olssons motion i denna kammare
angående näringspolitiken berör flera
mycket centrala frågor.

En aktiv näringspolitik syftar till att
på olika sätt underlätta företagsverksamheten
i vårt land för att därigenom
ge möjligheter till en snabbare expansion.
Detta gynnar framför allt sysselsättningen
och förbilligar produktionen
och därmed också kostnaderna
för konsumenterna. Folkpartiet kan helt
instämma i detta syfte. Vi är i allt väsentligt
ense med centerpartiet om riktlinjerna
för näringspolitiken i vårt land.
Det framgår ju också av de gemensamma
mittenpartimotioner som lämnats
även i år samt av flera folkpartimotioner
med samma syfte som centerpartimotionen.

Den nu aktuella motionen behandlar
en lång rad olika spörsmål inom näringspolitiken.
Man har tagit upp inte
mindre än 16 punkter, av vilka många
liar en central betydelse i näringspolitiken
och har en stor räckvidd. Att
föra samman alla dessa problem i en
parlamentarisk arbetsgrupp skulle innebära
att arbetsgruppen fick ett mångårigt
utredningsarbete. Flera av punkterna
är också redan föremål för utredning.
Vi anser att det föreligger
risk för att en så vittsyftande utredning
kan försena frågornas slutliga lösning.
Folkpartiet föredrar därför att ta upp
sakfrågorna var för sig.

Herr talman! Eftersom jag varit med
om att lämna ett särskilt yttrande har
jag inget yrkande.

Ang. näringspolitiken

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag tillhör motionärerna
och vill med anledning därav säga
några ord.

Vi har i vår motion föreslagit att
riksdagen skulle uttala sig för vissa
grunder för en aktiv näringspolitik och
att en parlamentarisk utredning får utarbeta
ett preciserat handlingsprogram
för en sådan aktiv näringspolitik.

Utskottet säger sig av formella skäl
inte ha kunnat sakbehandla den första
punkten om att riksdagen skulle göra ett
näringspolitiskt uttalande. Jag vet inte
vad som ligger bakom den bedömningen,
men för mig förefaller det ganska
underligt att riksdagen inte skulle
ha möjlighet och befogenhet att dra
upp vissa riktlinjer på detta område
som ju är av central betydelse. Jag kan
erinra om att riksdagen vid flera tillfällen
har antagit riktlinjer för sin
politik, t. ex. i fråga om jordbrukspolitiken,
arbetsmarknadspolitiken, lokaliseringspolitiken
etc.

Jag tror att näringspolitiken är ett
område som kräver en central översiktlig
bedömning, där man drar upp
riktlinjerna för hur riksdagen skall driva
den aktiva näringspolitik som man
talar om.

Vi har med vår motion även velat
stimulera till en allmän debatt kring
näringspolitiken. Vi menar att det är
angeläget att man verkligen försöker
göra klart för sig vad man avser med
en aktiv näringspolitik. Socialdemokratin
har där inte lagt fram något
klart alternativ. Man talar ständigt om
en ny näringspolitik. Därmed konstaterar
man, tycker jag, att den näringspolitik
som man från socialdemokraternas
sida nu fört under tre decennier
inte varit bra. Man säger t. ex. att
man vill driva på samhällets övertagande
av näringslivet på olika områden.
Det var ju ganska betecknande att man
efter valet sade att man siktade på att
kanske en fjärdedel av det enskilda näringslivet
inom kort skulle vara sam -

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Ang. näringspolitiken
hällskontrollerat. Senare dämpar man
emellertid ner dessa tongångar och säger
att man helt visst vill ha kvar biandekonomin
och samarbeta med det privata
näringslivet. Vi har ju också exempel
på att socialdemokraterna därvidlag
i många stycken har varit ganska
välvilligt inställda på vissa punkter.
I det utlåtande som kommer härnäst på
föredragningslistan har utskottet kunnat
ena sig om att bifalla en rad motioner
om att tillsätta en utredning som
skall kartlägga de mindre och medelstora
företagens problem.

Man har alltså anledning att fråga
sig vilka riktlinjerna för socialdemokraternas
näringspolitik egenligen är.
Jag kan som exempel ta regeringens
förslag om investeringsbanken. Det
förslaget kom plötsligt och var ganska
dåligt genomarbetat. Det ändrades också
inom kort. Jag måste säga att ett sådant
handlande inte kan vara något
exempel på en god aktiv näringspolitik.

Det invänds nu att de frågor som
motionärerna vill ha utredda redan är
under utredning, men som herr Mattsson
säger sker ju dessa utredningar i
stor utsträckning inom regeringens
kansli. Det är på oppositionens sida
helt omöjligt att använda partistöd i
dessa sammanhang för att göra några
parallellutredningar.

Man har också åberopat det näringspolitiska
rådet. Skulle inte en sådan
utredning som reservanterna föreslår
kunna vara ett komplement till det
näringspolitiska rådet? Rådet har ju
experter. I samarbete med den parlamentariska
arbetsgruppen kunde man
då dra upp riktlinjer för näringspolitiken,
så att vi inte blir överraskade
av regeringens utspel på olika områden,
utspel som dessutom ofta är dåligt
underbyggda.

Det skulle i hög grad tjäna näringspolitiken
om vi finge till stånd en
översiktlig sammanfattande utredning
som kunde gripa sig an med dessa problem
och försöka skapa ett närings -

politiskt handlingsprogram som riksdagen
sedan i stort kunde följa.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Det förvånar mig att
herr Olsson inte har satt sig in i det
näringspolitiska program som socialdemokraterna
presenterat och som vi
under de senaste åren så tydligt och
klart arbetat efter.

Vi lever dessutom i dag inte i ett
statiskt samhälle utan i ett expanderande
samhälle, som måste anpassa sina
insatser alltefter utvecklingen. På det
näringspolitiska området, som herr Olsson
här talar om, har vi faktiskt genom
de utredningar som redan presenterats
ganska klart för oss hur man i ett
expanderande samhälle skall arbeta för
att uppnå det bästa resultatet.

Till herr Mattsson vill jag endast
stillsamt säga ätt det inte var måttliga
begär som han hade när det gäller
kansli. Det är bra högststrävande planer
om hans parti skulle ha samma utrustning
som Kungl. Maj:ts kansli.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag har tagit del av
socialdemokratins näringspolitiska program,
men jag kan inte säga att det är
en klar riktlinje och ett entydigt program.
Spännvidden mellan yttrandena
från olika ledande socialdemokrater är
så stor att det är omöjligt att veta vad
vi har att vänta oss. Som exempel kan
vi ta den senaste debatten, där herr
Sträng har gett en ganska moderat tolkning
av vad näringspolitiken innebär.
Å andra sidan finns det långtsyftande
socialiseringsmotioner från inflytelserika
kretsar inom socialdemokratiska
partiet. Jag tror att det skulle befrämja
den näringspolitiska debatten om vi
finge till stånd en utredning som försökte
sammanföra de olika ståndpunkterna.
Det finns ju också andra partier

Torsdagen den 27 mars 1969

Nr 14

som har näringspolitiska program. Det
skulle vara nyttigt om dessa ståndpunkter
finge nötas mot varandra i en
utredning. Då kunde man kanske nå
bättre enighet om en näringspolitik
som vore till gagn för utveckling och
standardhöjning.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! De synpunkter som
herr Olsson framförde visar att det är
högt i tak inom det socialdemokratiska
partiet. Vi har möjlighet att redovisa
personliga synpunkter i olika frågor,
men det är det slutliga resultatet som
är det väsentliga. Så har vi också handlat
vad det gäller näringspolitiken.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Det är bra att det är
högt i tak inom de politiska partierna.
Men vi tycker inte att det program på
det näringspolitiska området som presenterats
av socialdemokraterna är ett
program som vi vågar följa. Det kan,
som vi sett, bli stora utslag både i den
ena och den andra riktningen, och då
vet vi inte vad vi skall hålla oss till.
Jag tror därför att det behövs en sammanfattande
utredning om näringspolitiken.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Anslag till industridepartementet

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 13.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 10, i anledning
av motioner om utredning angående
mindre och medelstora företag, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1969/70 inom industridepartementets
verksamhetsområde jämte
motioner.

Punkten J

Anslag till industridepartementet

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1, bilaga 15, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över industriärenden
för den 3 januari 1969, föreslagit riks -

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Anslag till industridepartementet
dagen att till Industridepartementet för
budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 4 870 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 323,
av herr Brundin m. fl., samt II: 367,
av herr Burenstam Linder och fröken
Ljungberg, hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta, att statliga företag skulle
till statsverket erlägga marknadsmässig
ersättning för från departement och
andra myndigheter mottagna tjänsteprestationer,
som icke även utginge
till privata företag, samt att riksdagen
skulle besluta att till Industridepartementet
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett med 1 000 000 kronor nedsatt belopp
av 3 870 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1: 323 och II: 367, i vad de
avsåge medelsanvisningen, till Industridepartementet
för budgetåret 1969/70
anvisa ett förslagsanslag av 4 870 000
kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:323 och 11:367 såvitt de icke
behandlats under 1.

Reservation hade anförts, beträffande
ersättning för vissa prestationer, av
herrar Ottosson (m), Wallmark (m),
Bohman (m) och Lothigius (m), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:323
och 11:367, såvitt de icke behandlats
under 1, besluta, att statliga företag
skulle till statsverket erlägga marknadsmässig
ersättning för från departement
och andra myndigheter mottagna
tjänsteprestationer, som icke även
utginge till privata företag.

Vid punkten fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande beträffande ersättning
för vissa prestationer, av herrar Per
Jacobsson (fp), Nyman (fp), Levin

(fp), Mundebo (fp) och Eriksson I
Arvika (fp).

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! I samband med behandlingen
av denna punkt har moderata
samlingspartiet i motioner ifrågasatt
huruvida inte de medel som riksdagen
anvisar till industridepartementet i viss
mån skulle komma att användas för
sådana ändamål som egentligen borde
belasta de statliga företagens driftkostnader.
Härigenom skulle, menar man,
de statliga företagen få ett bättre konkurrensläge
än de privata företagen.

Vi har från centerpartiet inte ansett
det vara erforderligt vare sig med en
reservation eller ett särskilt yttrande.
Anledningen är att vi funnit det självklart
och ställt utom all diskussion att
här begärda anslag icke skall användas
för ändamål som ligger inom de statliga
företagens normala uppgifter och åtaganden
och som kan betraktas som
driftkostnader.

Om industridepartementet t. ex. skulle
utföra marknadsundersökningar för
ett eller flera statliga företag bör självfallet
kostnaderna härför debiteras vederbörande
företag. Vi förutsätter alltså
att statliga företag med t. ex. tillverkningsindustri
och liknande i konkurrens
med enskilda företag skall behandlas
på exakt samma sätt som dessa,,
så att inte en missriktad konkurrenssituation
uppstår.

Jag vill citera vad vi tillsammans
med folkpartiet i ett särskilt yttrande
anförde i statsutskottets utlåtande nr
198 förra året, när industridepartementets
anslag behandlades: »Vi betraktar
den aktuella departementsreformen som
angelägen såväl för utformningen av en
mera aktiv näringspolitik i enlighet
med vad vi framhållit som för skapande
av bättre möjligheter till rationell
skötsel av de statliga företagen.

Verksamheten i det nya departementet
bör skilja mellan å ena sidan de
allmänt näringspolitiska uppgifterna,
som bl. a. innebär att främja närings -

Torsdagen den 27 mars 1969

Nr 14

livets sunda utveckling utan åtskillnad
mellan enskilda, samhällsägda eller
kooperativa företag, och, å den andra,
skötseln av de statliga företagen.»

Vi betraktar industridepartementets
tillkomst som en åtgärd ägnad att förbättra
möjligheterna att driva en aktiv
näringspolitik. De ökade kostnaderna
bör alltså betraktas som kostnader, vilka
även kommer det enskilda näringslivet
till godo i samma omfattning som
de statliga företagen.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr BRUNDIN (in):

Herr talman! Under punkten 1 i detta
utlåtande föreligger en reservation
från ledamöterna av moderata samlingspartiet.
Reservationen bygger på
en motion, som jag har varit med om
att väcka här i kammaren. Motionsyrkandet
innebär att riksdagen borde besluta
att statliga företag skall till statsverket
erlägga marknadsmässig ersättning
för från departement och andra
myndigheter mottagna tjänsteprestationer,
som icke även utgår till privata
företag. Med anledning därav yrkades
på en minskning av anslaget med en
miljon kronor.

Dessvärre kan vi inte dela den uppfattning
som herr Johan Olsson gav uttryck
åt, ty av handlingarna framgår
att särskild expertis avses tillsättas i
en grupp, som bl. a. skall syssla med
ärenden angående statliga företags
drift. Det är just kostnaderna för denna
grupp som vi anser bör bestridas på
annat sätt än via statsbudgeten. De
tjänster som man på det sättet ger företagen
bör företagen betala, i den mån
det är tjänster av samma typ som med
de statliga företagen konkurrerande
privata företag får köpa på marknaden
i form av konsulttjänster av olika slag
eller bekosta genom att själva anställa
expertis.

Även om vi inte kunde få herr Johan
Olssons meningsfränder med på denna
reservation hoppas jag att, om vi nu

Anslag till industridepartementet
går till votering här i kammaren, folkpartiets
representanter måhända ändå
kan följa med oss även om de nöjt sig
med ett särskilt yttrande. I detta yttrande
anför man nämligen från folkpartiets
sida att motionen väcker en
fråga av stor principiell räckvidd. Man
säger visserligen sedan att man inte
har något att erinra mot utskottets
ställningstagande men fortsätter i samma
mening att man tycker att utskottet
bort uttala att som princip bör gälla att
de statliga företagen i konkurrenshänseende
skall verka på samma villkor
som de privata företagen, vilket innebär
bl. a. att de skall bära sina egna
kostnader.

Det är precis det yrkandet i min motion
som legat till grund för här ifrågavarande
reservation, till vilken jag, herr
talman ber att få yrka bifall.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Man har kanske litet
svårt att förstå varför denna fråga aktualiseras
nu, då vad som har skett endast
är en omorganisation av aktiviteter
som tidigare förekommit inom finansdepartementet
och även på andra
håll inom statsförsvaltningen och som
nu har samordnats inom industridepartementet.
En väsentlig del av de tjänsteprestationer
som berörs i motionerna
torde, såsom utskottet framhåller, vara
sådana uppgifter som staten i egenskap
av ägare till företagen har att fullgöra.

Beträffande omorganisationen av den
statliga företagsamheten så är den inte
avslutad. Vi fick i tisdags aviserad en
proposition om ett statligt förvaltningsbolag,
som man har anledning räkna
med kommer att överta en väsentlig del
av de arbetsuppgifter som i dag åvilar
industridepartementet. Att under sådana
omständigheter i dag, fatta ett beslut
som skulle binda riksdagen för
framtiden torde inte vara riktigt.

Med dessa synpunkter ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Anslag till industridepartementet

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Folkpartiet har samma
uppfattning som moderata samlingspartiet
och motionärerna i fråga om principen
att de statliga företagen i konkurrenshänseende
skall verka på samma
villkor som de privata företagen,
vilket innebär bl. a. att de skall bära
sina egna kostnader.

Vad som har varit problemet, herr
Brundin, har varit att i detta sammanhang
kunna särskilja vad de tjänster
innebär som på departementsnivå ges
åt vissa statliga företag. Jag skulle förmoda
att det många gånger rör sig om
tjänster som avser organisation och administration.
Vi finner det helt naturligt
att ett överordnat organ skall göra
sådana tjänster utan ersättning. Men
när det sedan gäller mera produktionstekniska
uppdrag är vi på det klara med
att man måste se till att det blir på lika
villkor. Det är just problemet att klargöra
vad det är för prestationer det gäller
som har gjort att vi nöjt oss med ett
särskilt yttrande och hänvisat till att
det nu pågår en programbudgetering
och att företagsdelegationen skall lägga
fram förslag om samordning av de statliga
företagen. Vi fick den uppfattningen
inom avdelningen att man då måste
komma in på de här problemen också.
Det är i avvaktan på detta som vi nöjt
oss med ett särskilt yttrande.

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! Jag vill bara tillägga,
med adress till herr Bertil Petersson,
att det föreslås en väsentlig uppräkning
av de anslag det här gäller och att det
ju särskilt omnämns i statsverkspropositionen
att man förstärker personalorganisationen.
I propositionen talas också
om att det kommer att finnas ett
ökande behov av expertis inom departementet.
Detta har vi ingenting emot,
utan vi tycker tvärtom att ju bättre och
skickligare expertis som departementet
kan knyta till sig för sin verksamhet
desto bättre är det. Men det är en sak.
Om sedan expertisen användes för att

ge service till statliga företag av sådan
art som andra företag får köpa på
marknaden, bör också de statliga företagen
betala för denna service. Det är
precis vad vi har velat framhålla och
vi har markerat detta därigenom att vi
föreslår att de kostnadsökningar som
föranleds av denna personalökning icke
skall bestridas över statsbudgeten.

Även om herr Nyman och jag är överens
i princip i dessa frågor, är det
likväl så att utvecklingen på detta område
redan gått dithän att det finns
skäl att fästa riksdagens uppmärksamhet
på förhållandet. Jag hoppas också
att departementschefen är införstådd
med riktigheten av att man upprätthåller
lika konkurrensmöjligheter mellan
de statliga och de privata företagen.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Låt mig bara till herr
Brundin säga beträffande den uppräkning
av anslagen som herr Brundin
nämnde till expertis inom industridepartementet,
att den expertisen inte bara
skall tjäna industridepartementet.
Jag tänker mig att avsikten är att industridepartementet
som har att bevaka
hela det näringspolitiska fältet kommer
att nyttja denna expertis så, att
den även kommer att bli av värde jämväl
för det privata näringslivet.

Man kan alltså inte tolka förslaget
om denna anslagsuppräkning så entydigt
negativt som herr Brundin här
gjort.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. 2 förekomna yr -

Torsdagen den 27 mars 1969

Nr 14

kandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Brundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13 punkten
1 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Brundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 17.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 2—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Anslag till teknisk utveckling m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att a) till Styrelsen för teknisk utveckling
för budgetåret 1969/70 anvisa

Anslag till teknisk utveckling m. m.
ett reservationsanslag av 70 000 000
kronor, b) bemyndiga Kungl. Maj:t att
under budgetåret 1969/70 godkänna avtal
rörande stöd till kollektiv teknisk
forskning m. in., som inberäknat löpande
avtal innebure åtaganden av högst
19 000 000 kronor under vart och ett av
budgetåren 1969/70—1973/74 samt c)
godkänna att av den vinst som år 1969
tillfölle staten från Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolag högst 20 000 000
kronor avsattes till Malmfonden.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna
I: 167, av herr Nyman in. fl., och II:
181, av fru Eriksson i Stockholm m. fl.
i vad avsåge hemställan att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla,
att de ekonomiska och organisatoriska
formerna för ett väsentligt ökat
stöd åt målinriktad forskning avseende
framställning och utnyttjande av nya
proteinrika livsmedel snarast måtte utredas
samt att ett särskilt organ underställt
styrelsen för teknisk utveckling
(STU) måtte inrättas för nämnd forskning
och utveckling,

dels de likalydande motionerna
I: 4-86, av herrar Nyman och Stefanson,
samt II: 556, av herr Löfgren m. fl.
i vad avsåge hemställan att riksdagen
måtte besluta, 1. att en tekniskekonomisk
utredning skulle tillsättas
för att utröna vilken vikt ökad satsning
på teknisk forskning och utveckling
i sysselsättningsskapande och
kostnadsbesparande syfte kunde få, 2.
att beställningsforskning och forskningsförmedling
skulle verkställas genom
ett fristående institut, underställt
styrelsen för teknisk utveckling, 3. att
frågan om den centrala forskningsorganisationen
och forskningsberedningens
framtida status skulle utredas och förslag
därom föreläggas riksdagen, 4. att
förslag om ökade bidrag för internationell
forskningssamverkan skulle föreläggas
1970 års riksdag, 5. att den tekniska
informationen till allmänheten

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Anslag till teknisk utveckling m. m.
och riksdagens ledamöter skulle bliva
föremål för utredning och förslag samt
föreläggas 1970 års riksdag,

dels ock motionen 1:668, av herr
Wallmark och fröken Stenberg, vari
yrkats, att riksdagen skulle besluta att
till Styrelsen för teknisk utveckling för
budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 97 507 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen I: 668 till Styrelsen för teknisk
utveckling för budgetåret 1969/70
anvisa ett reservationsanslag av
70 000 000 kronor,

2. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att under budgetåret
1969/70 godkänna avtal rörande stöd
till kollektiv teknisk forskning m. m.,
som inberäknat löpande avtal innebure
åtaganden av högst 19 000 000 kronor
under vart och ett av budgetåren 1969/
70—1973/74,

3. att riksdagen måtte godkänna att
av den vinst som år 1969 tillfölle staten
från Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag
högst 20 000 000 kronor avsattes
till Malmfonden,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:486 och 11:556, i vad de avsåge
teknisk-ekonomisk utredning,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 486 och II: 556, i vad de avsåge
utredning om den centrala forskningsorganisationen
och forskningsberedningens
status,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 486 och II: 556, i vad de avsåge
internationell forskningssamverkan,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 486 och II: 556, i vad de avsåge
institut för beställningsforskning
och forskningsförmedling,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:486 och 11:556, i vad de av -

såge utredning om den tekniska informationen,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:167 och II: 181, i vad de avsåge
utredning om forskning avseende proteinrika
livsmedel,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:167 och 11:181, i vad de avsåge
inrättande av särskilt organ för
forskning och utveckling inom i motionerna
angivet område.

Reservationer hade avgivits

beträffande beställningsforskning och
forskningsförmedling, av herrar Per
Jacobsson (fp), Nyman (fp), Levin
(fp), Mundebo (fp) och Eriksson i
Arvika (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 7 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 486 och II: 556 som sin
mening giva Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört beträffande beställningsforskning
och forskningsförmedling;
samt

beträffande medelsanvisningen, av
herr Wallmark (m), som dock ej antytt
sin mening.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! För ungefär ett år sedan
hade vi en ganska ingående diskussion
i anslutning till att styrelsen för
teknisk utveckling inrättades. Det rådde
olika meningar, inte om att styrelsen
skulle inrättas och inte heller om
att den behövde förstärkta resurser men
om formerna för dess arbete. Vi var
alltså överens om det stora behovet av
en ökad satsning på den tekniska forskningen.
Vi var också överens om att staten
har en betydande del av ansvaret
för denna forskning. Den anslagsökning
som då begärdes rörde sig om ungefär
20 miljoner kronor. Jag tror att
jag i den diskussionen sade att det i och
för sig inte var någon större höjning av
anslaget med tanke på den totala satsning
som görs på det tekniska forsk -

Torsdagen den 27 mars 1969

Nr 14

nings- och utvecklingsarbetet här i landet.
Enbart näringslivet satsar i runda
tal 800 miljoner kronor. Men som en
första del i en växande statlig insats på
det här området kunde beloppet godtas.

När man ser det förslag som departementschefen
har lagt fram i år, förefaller
det vid första anblicken som om
det även i år rör sig om en ökning i ungefär
samma storlek. Ser man emellertid
litet närmare på förslaget, kan man
konstatera att av de föreslagna 19 miljonerna
är drygt 6 ren löneomräkning,
och därtill överförs atomenergianslagsfördelningen
till styrelsen för teknisk
utveckling. Realiter innebär detta antingen
en avsevärd nedskärning för
Studsviks räkning eller också innebär
det en direkt nedprutning av det anslag
som styrelsen faktiskt har i år. Då
det senare alternativet är det mest realistiska,
innebär det för styrelsen en
utomordentligt besvärlig situation.

Det framgår naturligtvis också av utskottsutlåtandet
att avdelningen känner
sig djupt bekymrad för den här situationen.
I utskottets utlåtande heter det
att det givetvis är angeläget »att styrelsen
i fortsättningen tilldelas tillräckliga
resurser för att på ett adekvat sätt kunna
fullgöra de väsentliga uppgifter som
åvilar den». Jag uppfattar detta icke
som ett misstroendevotum men i varje
fall som ett klart medgivande av att utskottet
inte finner det föreslagna anslagsbeloppet
tillfredsställande. Fröken
Stenberg och jag har väckt en motion i
vilken vi har föreslagit att styrelsen
skulle få det anslag som den själv äskat.
Emellertid har vi inte fogat någon reservation
till utlåtandet i det stycket.
Vad beträffar medelsanvisningen är utskottet
sålunda enhälligt.

Jag avser inte, herr talman, att ställa
något speciellt yrkande, utan jag vill i
stället rikta ett par frågor till statsrådet
Wickman med anledning av att man
har hanterat detta anslagsäskande på
ett som jag kanske får säga uppseendeväckande
sätt.

3 Första kammarens protokoll 1969. Nr 14

Anslag till teknisk utveckling m. m.

För det första vill jag fråga: Skall
departementschefens förslag uppfattas
som den policy som man avser att bedriva
gentemot styrelsen för teknisk utveckling? För

det andra vill jag fråga om INFOR.
Utskottet säger: »Vid detta ställningstagande
har utskottet även särskilt
beaktat att villkoren för lån från
INFOR kommer att ändras på ett sådant
sätt att ett ökat utnyttjande av
tillgångarna kan komma till stånd.» Min
fråga är: Finns det möjligheter, för att
i någon mån underlätta situationen, att
få dessa regler för INFOR ändrade på
ett sådant sätt att de återstående medlen
kan användas efter samma regler
som gäller för Malmfonden?

Jag vill också ställa en tredje fråga:
Hur ser statsrådet Wickman på behovet
av att göra väsentligt ökade insatser?
Jag ställer denna fråga därför att
den trånga sektorn som vi haft tidigare
på det tekniska forskningsområdet,
nämligen kvalificerad personal, inte
tycks vara någon flaskhals längre. Vi
har nu här i landet en relativt hygglig
tillgång på tekniskt kunnig kvalificerad
personal. Med de utbyggnadsbeslut som
riksdagen fattat när det gäller framför
allt de tekniska högskolorna finns det
alltså möjlighet att utnyttja denna kvalificerade
arbetskraft på ett verkligt
adekvat sätt. En betydelsefull väg i det
sammanhanget är att utnyttja den i
forsknings- och utvecklingsarbete.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Vi har också inom avdelningen
diskuterat årets bidrag till
styrelsen för teknisk utveckling. Herr
Wallmark har också på ett korrekt sätt
redogjort för hur vi har sett på saken
genom att återge vad vi skrivit i utlåtandet.
När vi först kastade ett öga
på siffrorna såg det rätt hyggligt ut
eftersom anslaget hade ökat från 56
till 70 miljoner kronor. Men när vi började
närmare undersöka saken visade
det sig att det inte var någon ökning
utan snarare status quo, kanske rentav

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Anslag till teknisk utveckling m. m.
en minskning med någon miljon jämfört
med i fjol.

Å andra sidan är det statsfinansiella
läget sådant att inget parti ville bifalla
motionen. Kvar står dock en önskan
— hos mig och många andra — att
man till ett kommande år skall beakta
det anslagsbehov som styrelsen för teknisk
utveckling har så att inte dess uppgifter
blir eftersatta.

Reservation 2 — en gammal bekant
från i fjol — gäller inrättandet av ett
institut för beställningsforskning och
forskningsförmedling. Reservationen
bygger på förslag i motionsparet I: 486
och II: 556, förslag som folkpartiet fortfarande
är ensamt om att framföra. I
motionerna har tagits upp sex olika yrkanden.
På fem punkter har vi fått relativt
hyggliga skrivningar, men vi har
reserverat oss även i år. Vi tycker att
en diskussion bör tas upp beträffande
ett fristående institut för beställningsforskning
och forskningsförmedling.

Ett av statsmakternas medel att bedriva
utvecklingsarbete är beställningsforskning
hos företag och institutioner.
I andra länder, t. ex. i USA, är beställningsforskningen
synnerligen utvecklad.
Även i vårt eget land finns beställningsforskning
i viss omfattning. Det
gäller särskilt på det försvarstekniska
området. Beställningsforskningens syfte
är att utveckla nya produkter och
system av intresse inte minst för det
allmänna.

Vi sade i fjol — och jag kan upprepa
öet — att ansvaret för beställningsverksamheten
måste vila på den direkt berörda
myndigheten. Socialstyrelsen bör
således själv ha ansvaret för utvecklingsbeställningar
på exempelvis sjukvårdens
område och andra myndigheter
för beställningar på sina områden.
Det är emellertid klart att den samhälleliga
beställningsforskningen behöver
samordnas av något organ som har god
kännedom om och överblick över de
samlade forsknings- och utvecklingsresurserna
i samhället, och härvidlag har
inga delade meningar varit rådande.

Det institut för beställningsforskning
och forskningsförmedling som vi har
föreslagit i nämnda motioner från folkpartiet
bör ha denna uppgift och kunna
anvisa forskare, institutioner och företag
med kunskaper och resurser som
är lämpliga för det utvecklingsuppdrag
som kan komma i fråga.

Vi har genom reservationen velat understryka
vikten av beställningsforskning
och forskningsförmedling och
även en viss rådgivningsverksamhet inte
minst för den mindre industrin och
de enskilda uppfinnarna. Vi tror nämligen
att genom ett mera fristående
organ enskilda företagare, uppfinnare
osv. kan arbeta i mera obundna former.
Vidare kan kanske också sekretessen
bättre tillgodoses. I fjol var
flera tunga remissinstanser — FOA,
EFOR, TCO och forskningsrådet — inne
på en sådan lösning. Vi ville då att
man skulle utreda frågan för att se om
någonting värdefullt kunde komma ut
därav.

Utskottet vill i år liksom i fjol att
ställningstagandet till det förslag som
här framförts bör anstå till dess att erfarenheter
vunnits av styrelsens verksamhet.
För min del tror jag att utvecklingen
kan komma att gå i den här
riktningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Per Jacobsson
m. fl. vid denna punkt.

Till sist några ord om ett par andra
motioner som har legat mig varmt om
hjärtat. Beträffande förslaget i dem
finns inte någon reservation, men jag
vill ändå säga något om dem.

I motionerna — I: 167 och II: 181
— föreslås åtgärder som syftar till att
intensifiera de svenska forskningsinsatserna
då det gäller framställning och
utnyttjande av nya proteinrika livsme del.

Statsutskottet tillstår att det är ett
angeläget önskemål att vårt land utifrån
sina förutsättningar inom forskningsocli
utvecklingsarbetet bidrar till att
lösa problemen med världens protein -

Torsdagen den 27 mars 1969

Nr 14

försörjning. Inom avdelningen har vi
inhämtat att styrelsen för teknisk utveckling
har denna uppgift inom sitt
ansvarsområde. Personligen tror jag
dock att detta är ett projekt av oerhört
stor omfattning och kräver så mycket
medel att jag ifrågasätter om styrelsen
med sin relativt ringa kapitaltillgång
har resurser för att klara denna
sak. Det är här fråga om en tvärvetenskaplig
forskning av stor räckvidd
inte bara inom vårt eget land utan också
i andra länder. Det krävs med andra
ord kraftiga resurser. Jag vet att
intresset är växande, inte minst i Amerika
och i England, och jag vet att det
finns många kända forskare i vårt eget
land som gärna skulle vilja göra en insats
och att tiden arbetar för denna
stora tanke. Vid ett symposium här i
somras uttalade sig många forskare om
betydelsen av proteinforskning. Jag
tror att styrelsen för teknisk utveckling
kan göra en stor insats härvidlag,
men jag skulle önska att styrelsen kunde
få medel i större utsträckning än
den nu får. Därigenom skulle man kunna
få det grepp om denna stora och
viktiga fråga som vi motionärer från
fyra olika partier tänkt oss. Vi ser detta
i viss mån som en insats där det gäller
för vårt eget land att hjälpa världens
svältande befolkning.

Jag har inget yrkande på denna
punkt.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Frågan om ett fristående
institut för beställningsforskning
och forskningsförmedling behandlades
vid vårriksdagen 1968 i samband med
heslutet om inrättande av styrelsen för
teknisk forskning. Utskottet avstyrkte
då detta förslag under motivering att
forskningsförmedling var att betrakta
som en integrerad del av styrelsens
uppgift. Utskottet ansåg att frågan om
beställningsforskning borde anstå till
dess erfarenhet vunnits av styrelsens

Anslag till teknisk utveckling m. m.

verksamhet. Utskottets förslag bifölls
av riksdagen.

Den nya styrelsen trädde i funktion
den 1 juli förra året och har alltså verkat
i knappt nio månader. Under denna
korta tid — inte ens ett helt verksamhetsår
— har man självfallet inte
hunnit vinna några erfarenheter av organisationen.
Av denna anledning och
då i övrigt inte framkommit några nya
synpunkter har utskottet avstyrkt motionsyrkandet.

Herr Wallmarks anförande vände sig
inte mot utskottets skrivning utan innebar
till största delen att han ställde frågor
till statsrådet. I anslutning därtill
vill jag — utöver de synpunkter angående
utskottsbehandlingen som herr Nyman
anförde — framhålla att vid bedömningen
av anslagen inom detta område
utskottet också hade med i bilden
de resurser som kan ställas till förfogande
dels från INFOR, dels från Malmfonden.
Detta kanske har en viss betydelse
när det gäller att bedöma förutsättningarna
på hela fältet. Yi tror
därför inte att det av resursskäl skall
bli nödvändigt att minska takten.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att svara på de frågor som herr Wallmark
ställde direkt till mig.

När jag läste herr Wallmarks motion
i anledning av statsverkspropositionens
förslag på dessa punkter fann jag att
jag helt kan instämma i många av de
synpunkter herr Wallmark framfört i
motionen. Det kan också finnas skäl
att notera den mycket positiva roll herr
Wallmark tilldelar staten på detta område.
I den debatt som förs om samhällets
roll i en aktiv näringspolitik —
som tidigare i dag diskuterats i kammaren
— kan det vara intressant att
konstatera att vi i varje fall är överens
på den punkten.

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Anslag till teknisk utveckling m. m.

Herr Wallmark drar, med utgångspunkt
från sin allmänna värdering,
slutsatsen att den anslagsredovisning
som förekommer i årets budget är otillfredsställande
och i stället borde ha
motsvarat vad styrelsen själv äskade.
Han ställde frågan till mig om årets
anslagsanvisning är uttryck för min
och regeringens policy gentemot den
nyinrättade styrelsen. Jag utgår från
att herr Wallmark med sin fråga avser
huruvida styrelsen i framtiden bör
inrätta sig på den ökningstakt av styrelsens
samlade resurser som årets budgetförslag
innebär.

Låt mig först säga att den bild som
herr Wallmark tecknade av innebörden
i förslaget i trettonde huvudtiteln enligt
min mening är en aning missvisande,
eftersom herr Wallmark endast
tämligen ofullständigt redogjorde för
förhållandena.

.lag tror att herr Wallmark räknar
fel när det gäller den anslagsgrupp han
nämnde. Innan man kan dra sådana
slutsatser som herr Wallmark gjorde
måste man veta vad som händer med
de andra forskningsrådens del i Sfeudsviksforskningens
finansiering. Därför
är det fel att lägga hela innevarande
års kostnad för Studsvik direkt på detta
anslag.

Sedan gäller det en annan sak som
herr Bertil Petersson tog upp och som
är viktig vid bedömningen av styrelsens
möjligheter att driva sin verksamhet
under nästa budgetår. Det gäller
den ökning av malmfondsmedel som
styrelsen disponerar, och det gäller också
den friare dispositionen av INFORmedel
som jag senare återkommer till,
eftersom det var herr Wallmarks andra
fråga.

Jag vill övergå till den kanske viktigaste
punkten, som ur budgetsynpunkt
på kort sikt visserligen inte är så intressant
då det inte gäller så stora belopp
men som är viktig med tanke på
den långsiktiga politiken. Jag avser styrelsens
centrala strategiska uppgift att
verka som planerings- och priorite -

ringsorgan för den statliga politiken.
Den verksamheten bedömer jag i detta
skede vara styrelsens centrala uppgift.
Till den verksamheten har styrelsen
fått de medel som den äskat. Detta kan
herr Wallmark, om han så önskar, ta
som en indikation på att den policy
som anslagsanvisningen indikerar innebär
en expansion av styrelsens verksamhet
i en snabbare takt än vad som
framgår av årets statsverksproposition.

Det är klart att man på varje punkt
— det var herr Nyman inne på, och
det är också anledning till att herr
Wallmark har gått ifrån sitt förslag och
inte heller har fått stöd för det i sin
egen riksdagsgrupp — när det gäller
anslag på ett område man själv är engagerad
i anser att anslaget är för lågt.
Det är klart att både herr Wallmark
och jag skulle vara glada om detta anslag
varit högre. Men att anslaget inte
är högre är ett resultat av den samlade
budgetbedömning man måste göra. Om
man betraktar budgeten i dess helhet
och ser vilken restriktivitet som har
präglat anslagsprövningen tror jag inte
man kan säga att det anslag som här
beviljats innebär en nedvärdering av
styrelsens centrala uppgifter. Anslagsanvisningen
är i sin begränsning också
ett uttryck för den allmänna budgetpolitiska
målsättningen i årets budget,
som jag inte närmare behöver gå in
på.

Vad sedan gäller frågan om INFOR
så kommer INFOR-medlen som herr
Wallmark var inne på att kunna disponeras
av styrelsen under mindre restriktiva
villkor än tidigare, just för att
ge utrymme för ett större risktagande
än de tidigare villkoren möjliggjorde.
Exakt hur det kommer att ske kan jag
inte uttala mig om i dag, eftersom den
frågan är föremål för prövning inom
styrelsen. Styrelsen kommer också relativt
snart med ett förslag till Kungl.
Maj:t. Det förslaget kommer att bygga
på styrelsens bedömning av vilka anslagsbehov
man finner mest angelägna,
och så kommer INFOR-medlens dis -

Torsdagen den 27 mars 1969

Nr 14

position att anpassas efter styrelsens
prioritering. INFOR-medlen kommer att
vara inriktade på det industriella forsknings-
och utvecklingsarbetet. Om herr
Wallmark alltså med sin fråga menade,
om villkoren blir sådana att medlen
kan användas för det gamla tekniska
forskningsrådets anslag så är svaret
nej. Men det är det industriella utvecklingsarbetet
som vi båda anser vara
i behov av ett väsentligt ökat stöd.
De nu icke disponerade INFOR-medlen
ger här, som sagt, rätt betydande resurser.
Detsamma gäller ökningen på
malmfondssidan.

Klart är också att den av riksdagen
beslutade avsättningen av malmfondsmedel,
som nu upphör ett år tidigare
än enligt planerna, samtidigt är en indikation
på att vi i nästa års budget
kommer att föreslå ett nytt system för
samhällets stöd till det industriella utvecklingsarbetet.
Vi får alltså anledning
att diskutera detta vid nästa års
riksdag.

Herr Wallmark hade en tredje fråga
om den kvalificerade personalen. Jag
kanske inte förstod frågans verkliga
innebörd, men om den var att vi här
har en resurs i form av högt utbildad
och högt kvalificerad personal så innebär
det naturligtvis en möjlighet att utnyttja
denna personal som bl. a. kommer
att vara beroende av satsningarna
på styrelsen för teknisk utveckling. Det
är klart att i hela vår bedömning av
politiken på detta område kommer den
reala resurs som detta mänskliga kapital
innebär att vara en mycket viktig
faktor vid bestämningen av omfattningen
av de insatser som blir aktuella
i framtiden.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Wickman för svaren på mina frågor
och tror att vi denna gång är praktiskt
taget helt överens.

När statsrådet noterar den positiva
roll som jag velat tilldela samhället i

Anslag till teknisk utveckling m. m.
berörda avseende vill jag bara tillfoga:
Det är ingen sinnesändring från vår
sida. Vi har i varje fall under alla de
år som jag suttit i riksdagen tryckt på
den stora betydelse som staten har genom
en aktiv medverkan i den tekniska
forskningen och utvecklingsarbetet. Där
är vi nog helt överens, och det är därför
inte mycket att orda om. Jag skall
inte fördjupa mig särskilt mycket i
dessa frågor. Jag tycker mig kunna
lyssna ut av vad statsrådet Wickman
säger att det kommer att bli en annan
anslagsfördelning till styrelsen ett kommande
budgetår än det innevarande.

Det är kanske inte så, statsrådet
Wickman, att det inte hade varit möjligt
att få min partigrupp med på en
reservation. Vi bedömde väl snarare
frågan så att det var viktigare att vi
fick utskottet att skriva som det har
gjort än att lägga en reservation som
i och för sig inte skulle leda till något
konkret resultat. Jag kan inte tolka utskottets
skrivning på annat sätt än som
en beställning, och det är väl fullt riktigt
att de förskott som man nu tar ut
av malmfonden på ett eller annat sätt
måste klaras upp ett kommande budgetår.
Därom torde vi också vara överens.

Det är kanske bäst att avvakta styrelsens
förslag, men vad jag menade
om INFOR var att den finaste vägen
att ge ett statligt stöd till industriellt
utvecklingsarbete är att följa samma
regler som malmfonden tillämpar, och
det torde, när man ändå skall ändra
på reglerna för INFOR, vara möjligt
att få den ändringen genomförd. Jag
vill bara nämna detta som en rekommendation
att tänka på när statsrådet
skall överväga styrelsens kommande
förslag.

Herr talman! Jag har tidigare sagt
att jag inte har något speciellt yrkande
i dag. Jag noterar med tillfredsställelse
att statsrådet Wickman till följande
budgetår kommer att lägga ett
helt annat förslag än denna gång. Förslaget
har upplevts av tjänstemän inom

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Ang. försäljning av aktier i statliga företag
styrelsen och inte minst av svenskt näringsliv
som en chock. Man har undrat:
Är det verkligen möjligt att detta
är resultatet av den stora satsning som
aviserades föregående år? Vi kanske är
litet lugnare för framtiden efter det
svar jag fått.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående mom. 1—6, därefter
särskilt avseende mom. 7 samt vidare
särskilt rörande mom. 8—10.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1—6 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen
enligt de beträffande mom. 7 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid punkten avgivna reservation;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13 punkten
12 mom. 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 19.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i mom. 8—10.

Punkterna 13—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

37, i anledning av motioner angående
bostadsanskaffningslån med statlig
garanti till statsanställda; och

nr 38, i anledning av motion angående
transport av flytande bränsle.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. försäljning av aktier i statliga
företag

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av motioner
angående försäljning av aktier i statliga
företag m. m.

Till behandling hade statsutskottet
föreliaft

dels de likalydande motionerna I:
665, av herr Strandberg, och II: 749, av
herr Magnusson i Borås m. fl.,

dels ock motionen II: 303, av herr
Magnusson i Borås m. fl.

Torsdagen den 27 mars 1969

Nr 14

I motionen 11:303 hade yrkats, att
riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande lämpliga former för försäljning
av aktier i de i vinstsyfte drivna statliga
företagen, varvid särskilt måtte beaktas
att sådana former för aktieförsäljningen
ordnades som garanterade en
bred spridning av aktierna bland allmänheten
och som kunde vara ägnade
att främja det långsiktiga sparandet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 303 samt

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 665 och II: 749.

Reservation hade anförts av herrar
Per Jacobsson (fp), Ottosson (m),
Bengtson (ep), Nyman (fp), Wallmark
(m), Levin (fp), Johan Olsson (ep),
Bohman (m), Nilsson i Tvärålund
(ep), Andersson i Knäred (ep), Mundebo
(fp), Sjönell (ep), Lothigius (m)
och Eriksson i Arvika (fp), vilka ansett
att utskottets yttrande bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionen 11:303 hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av frågan om försäljning
av aktier i statliga företag.

Herr OTTOSSON (m):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 39 har motion II: 303 behandlats,
i vilken motionärerna yrkat på en
utredning rörande lämpliga former för
försäljning av aktier i de i vinstsyfte
drivna statliga företagen.

Förslag med samma innebörd har vid
flera olika tillfällen varit uppe till behandling
i riksdagen men varje gång
avstyrkts av majoriteten med den kanske
något slitna motiveringen, att några
nya skäl för ett ändrat ståndpunktstagande
inte föreligger.

Jag anförde vid förra årets debatt i
denna fråga en rad nya skäl, t. ex. det

Ang. försäljning av aktier i statliga företag
ökade intresset från allmänhetens sida
att placera sparade slantar i aktier i
stället för i bank och därigenom söka
undvika den förlust som den fortgående
inflationen innebär.

Bildandet av aktiesparklubbar bland
företagens anställda av alla kategorier
har fått en mycket stor utbredning. Detta
ger ju inte bara ett incitament till
ökat sparande, utan innebär även ett
vidgat intresse för de olika företagens
utveckling och hur dessa sköter sig i
skilda avseenden.

I den aktuella debatten om insyn i
företagen kan sägas att ett innehav av
aktier medför att man som delägare i
företaget, antingen detta delägarskap är
stort eller litet, har möjlighet och rättighet
att få insyn i och ställa de frågor
om företagets dispositioner, skötsel
och utvecklingsplaner som för
många människor är av stort intresse.

I dag finns möjligheten för den enskilda
människan att genom köp av
aktier i framför allt de större, börsnoterade
företagen få denna insyn.

Men samma möjlighet till insyn finns
inte i de i vinstsyfte drivna statliga
företagen, som enligt riksdagens uppfattning
skall verka på ur konkurrenssynpunkt
samma villkor som den enskilda
företagsamheten, och motionärerna
har därför begärt denna utredning,
som ger möjlighet att köpa aktier
i dessa statliga företag, och även särskilt
påpekat att försäljningen skall ske
under former som garanterar en bred
spridning av aktierna bland allmänheten.

Jag tror att det skulle vara till nytta
för de statliga företagen om en sådan
möjlighet existerade. Det finns säkert
många människor som skulle ha intresse
av att få en närmare inblick i
hur de statliga företagen utvecklas och
fyller sin samhällsuppgift.

Det personliga sparandet och ägandet
medför dessutom en ökad trygghet
och en förstärkning av den enskilda
människans valmöjligheter, och det

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Ang. vissa miljöpolitiska skattefrågor
medverkar till ett breddat delägarskap
i näringslivet, antingen detta är statligt
eller enskilt.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Som herr Ottosson nyss
erinrade om är denna fråga gammal
och välbekant för kammarens ledamöter;
jag minns faktiskt inte hur många
år den stått på dagordningen. Den enda
förändring som har skett i år är att
moderata samlingspartiet frångått högerns
tidigare förslag om försäljning av
aktier och i stället anslutit sig till mittenpartiernas
krav på en utredning.

Från utskottsmajoritetens sida har vi
inte vid något tillfälle funnit skäl att
yrka bifall vare sig till förslag om försäljning
av aktier eller till förslag om
utredning av frågan. Utskottsmajoriteten
har kommit till samma ställningstagande
även i år och alltså hemställt om
avslag på motionen.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

ven varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 46.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten 2.

Ang. vissa miljöpolitiska skattefrågor

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 18, med anledning av
motioner beträffande vissa miljöpolitiska
skattefrågor.

Bevillningsutskottet hade i detta betänkande
behandlat följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:384,
av herr Virgin m. fl., och II: Ml, av
herr Holmberg in. fl., vari bland annat
hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
huruvida skattebelastningen
vore rätt avvägd vad det gällde brännoljebeskattningen
och elenergibeskatt -

Torsdagen den 27 mars 1969

Nr 14

ningen med hänsyn till verkningarna ur
luftföroreningssynpunkt;

2) de likalydande motionerna I: 688,
av fru Hultell och herr Andersson, Ingvar,
samt II: 819, av herr Thylén m. fl.,
vari yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om förslag
till sådan ändring av energibeskattningen,
att elektrisk ström, som användes
för uppvärmning av bostadsfastighet,
erhölle en lägre skattesats;

3) de likalydande motionerna I: 855,
av fröken Stenberg m. fl., och II: 972,
av herr Lothigius m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa om utredning rörande
oskadliggörande av oljeavfall; ävensom 4)

motionen I: 382, av herr Ernulf,
vari anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära utredning
och förslag till lagstiftning och skattepolitiska
åtgärder för att främja övergång
till elektrisk drift av bilar, särskilt
inom tättbebyggda områden.

De under 3 och 4 angivna motionerna
hade hänvisats till utskottet endast
såvitt de avsåge beskattningsåtgärder.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:384 och 11:441,
såvitt de behandlats i detta betänkande,

2) motionerna I: 688 och II: 819,

3) motionerna 1:855 och 11:972, i
vad de hänvisats till bevillningsutskottet,
samt

4) motionen I: 382, i vad den hänvisats
till bevillningsutskottet.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundström (fp), Gösta Jacobsson (m),
Tistad (fp), Ottosson (in) och Johan
Olsson (ep), fru Nettelbrandt (fp) samt
herrar Enarsson (m), Börjesson i Falköping
(ep) och Sundkvist (ep), vilka
på anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte med anledning av motionerna
1:384 och 11:441, såvitt de behandlats
i detta betänkande, I: 688 och II: 819,
I: 855 och II: 972 samt I: 382, sistnämn -

Ang. vissa miljöpolitiska skattefrågor
da tre motioner i vad de hänvisats till
bevillningsutskottet, i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära en förutsättningslös
utredning rörande beskattningen
som miljöpolitiskt instrument.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Av de fyra olika motioner
som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande rör sig tre om skattens
roll i miljöpolitiken. Den fjärde
motionen gäller oskadliggörande av
oljeavfall, och det är mer en fråga om
statliga subventioner än om skattepolitiska
åtgärder. Utskottet har tidigare behandlat
motioner av liknande innebörd
och då som nu avstyrkt dem alla. Det
har skett med motiveringen att skatteinstrumentet
inte är lämpligt, när det
gäller att tillgodose miljöpolitiska intressen.

Det är rätt märkligt att hur utskottet
än argumenterar — det skedde senast
den 12 december i fjol — så återkommer
krav med samma innebörd åter och
åter igen. Jag tror att det beror inte
på någon sjuklig monotoni hos motionsförfattarna
utan på att här verkligen
finns ett påträngande problem, som
man inte riktigt vet hur man skall angripa.

I tidningarna ser vi dagligen notiser
om hur miljöförstöringen tilltar. Vetenskapen
upptäcker förekomst av det ena
giftiga ämnet efter det andra, och både
flora och fauna hotas. För någon tid
sedan läste jag en artikel av en vetenskapsman,
som förklarade att de giftiga
avgaserna från skorstenar, bilar
och andra källor efter hand kommer att
stiga högre i luftlagren för att slutligen
samlas uppe i atmosfären och bilda en
skärm, som solstrålarna skulle få svårt
att helt tränga igenom. Världstemperaturen
skulle komma att falla och en ny
istid kanske därigenom inträda.

Oavsett i vad mån det ligger realitet
bakom sådana spådomar — det var en
aktad vetenskapsman som skrev detta
— är det alldeles klart att miljöförstöringen
i vårt land av breda folklager

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Ang. vissa miljöpolitiska skattefrågor
betraktas som en verklig folkfara. Man
anser att kampen mot denna måste föras
med alla tillgängliga medel. Men
vilka medel är tillgängliga? Därom tvistar
inte bara de lärde utan också de
mera lekmannabetonade grupper som
finns inom och utanför riksdagen.

Här gäller det nämligen en kamp
som måste föras av alla om det skall
vara någon mening med den. Naturvårdsverket
i all ära, men staten kan
inte ensam bemästra detta problem. Det
finns så många små enheter som man
måste uppehålla sig med; som måste
vara delar av den stora här som skall
angripa dessa förgiftningsproblem. Bestämmelser,
straff, åtgärder och stimulanser
måste därför sättas in på alla
håll och i varje särskilt fall med sitt
speciella instrument.

Olika medel har förordats, åtskilliga
har prövats. Sanningen torde vara
den, att man inte nått någon som helst
klarhet på detta svårorienterade fält.
När skattepolitiken kommit i blickpunkten
i samband med miljöfrågorna har
man inte ansett annat än att beskattningsinstrumentet
kunde användas i
vissa fall där det vore lämpligast och
mest praktiskt. Som anfördes i reservationen
i fjol har en expertgrupp
inom kommunikationsdepartementet
aktualiserat samma tanke i visst sammanhang.

Är det ändå inte så, herr talman, att
här föreligger en brist som borde avhjälpas
snarast, så att man fick spörsmålet
förutsättningslöst utrett? Det är
möjligt att utredningen inte skulle kunna
lösa alla de olika problem det gäller,
men man kanske i varje fall skulle
kunna komma till rätta med det som
behandlas i dessa motioner. Finns det
några särskilda fall där man med fördel
just kan använda skatteinstrumentet
för att bidraga till bekämpningen av
vissa miljöskador? Man kommer såvitt
jag förstår inte ifrån denna frågeställning.
Motionerna kommer att upprepas
år efter år och den ängsliga allmänheten
kan, om ingenting händer, med visst

fog göra gällande att det brister i statlig
handlingskraft för att skapa alternativ
och verksamma stimulanser i
kampen mot det framtida hotet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottets
betänkande fogade reservationen.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Miljöfrågorna har under
de allra senaste åren aktualiserats
i en grad och en omfattning som ännu
så sent som i början av 1960-talet skulle
ha ansetts helt verklighetsfrämmande.
De risker och olägenheter som den nya
tekniska utvecklingen fört med sig för
människornas hälsa och välbefinnande
har ökat oroväckande. Allt fler forskare
och vetenskapsmän är eniga om att vi
står i en mycket allvarlig miljösituation
och de kräver långtgående åtgärder för
skyddet av miljön. Det är mot den bakgrunden
man får se de frågor som
väckts i de nu diskuterade motionerna
och reservationen till utskottets betänkande.

Beskattningen som miljöpolitiskt instrument
har tidigare behandlats av
riksdagen, och man har känt stor tveksamhet
i frågan. Skälen mot att närmare
utreda och pröva sådana förslag har varit
bl. a. svårigheterna att komma till
enighet och fastställa vad som är miljöskadligt
och när och hur en beskattning
skulle kunna sättas in i miljövårdsstimulerande
syfte. Intresset från skilda
håll, inte minst från näringslivets
sida, för att avskaffa punktskatterna
har varit ett annat skäl. Det är alltså
ingen tvekan om att stora svårigheter
föreligger, när man beträder vägen att
via skattepolitiska åtgärder skydda och
stimulera en god miljö. Reservanterna
har heller inte gått in för några konkreta
åtgärder, utan anhåller att en förutsättningslös
utredning får diskutera
igenom dessa frågeställningar och komma
med de förslag som därefter kan
anses möjliga och rimliga.

Anledningen till att vi från centern

Torsdagen den 27 mars 1969

Nr 14

liar anslutit oss till reservationen är det
som jag i början antydde, nämligen den
enorma betydelse miljöfrågorna numera
har för dagens människor. Detta gör
att man kan få ompröva tidigare värderingar
och ståndpunkter.

En viktig princip anser jag bör framhållas.
I den män man kan stimulera
konsumenterna till val av produkter
som är miljövänliga och näringslivet att
vidta åtgärder som leder i samma riktning,
är detta avgjort att föredra framför
att stifta lagar och förordningar. Vi
hör alltså söka generella åtgärder som
är självverkande i miljövårdande riktning.
Sådana åtgärder kan inte ersätta
lagstiftning, men de kan minska behovet
av lagstiftning och underlätta åtlydnaden
av lagarna.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ERNULF (fp);

Herr talman! Det brukar ibland sägas
att människan är den enda varelse som
medvetet förstör sin egen livsmiljö. Jag
är inte tillräckligt kunnig i biologi och
då speciellt ekologi för att kunna avgöra,
om det är riktigt att människan
är den enda varelse som gör detta. Men
i varje fall har man under senare år
lyckligtvis fått upp ögonen för att det
pågår en våldsam miljöförstöring inom
alla s. k. civiliserade samhällen, en miljöförstöring
som hotar att spoliera livsbetingelserna.

I motion nr 382 i första kammaren,
som behandlas i utskottsbetänkandet
och som jag väckt, utvecklar jag något
den hälsofara som speciellt bilavgaserna
inom tättbebyggda orter utgör.
Framför allt vill jag fästa uppmärksamheten
på något som inte tidigare så
mycket har behandlats i den allmänna
debatten, nämligen den väsentliga ökning
av lungcancern som har kunnat
noteras under senare år. Annars har
man mest talat om koloxidförgiftning,
blyförgiftning och dylikt som säkert
också är allvarligt. Denna ökning av

Ang. vissa miljöpolitiska skattefrågor
lungcancern som är mycket större i tätbebyggda
samhällen och större städer
än på landsbygden kan naturligtvis delvis
förklaras med rökning och användning
av eldningsoljor för uppvärmning
av fastigheter. Men den förklaringen
räcker av allt att döma endast delvis,
och många vetenskapsmän hävdar nu
att en väsentlig orsak till denna ökning
av antalet lungcancerfall i de större
städerna är just bilavgaserna och då
framför allt bensinavgaserna. Bland de
mer än 200 ämnen som dessa avgaser
innehåller finns en rad cancerframkallande
ämnen. Av intresse är i detta sammanhang
framför allt en tjärprodukt
som uppkommer vid ofullständig förbränning
och som kallas 3,4 benpyren.

Detta är en allvarlig fråga — det kan
ju inte vara någon särskilt trevlig form
av samhällsliv, när medborgarna far
omkring med fordon som genom sina
avgaser ökar riskerna för lungcancer.
■Tåg har i min motion dels föreslagit lagstiftningsåtgärder
för att begränsa olägenheterna,
dels ifrågasatt skatteåtgärder
för att stimulera till andra framdrivningsmetoder,
som inte är hälsofarliga.

Frågan om lagstiftning har hänvisats
till tredje lagutskottet och kommer såvitt
jag inhämtat inte att behandlas
förrän i höst. Jag vill ändå nämna att
den lagstiftning vi har fått om avgasrening
bara ger ett alltför obetydligt
uppskov med ökningen av avgaserna i
de större städerna. I fråga om eldningsoljor
ser det ut som om man möjligen
skulle hålla på att vända trenden. Men
avgaserna ökar, möjligen med ett litet
kort uppehåll när avgasreningen förbättras.
Här har Volvo gjort en god insats.
Den avgasrenare man konstruerat
har väckt internationell uppmärksamhet,
bl. a. i Amerika. Den är bra men
löser inte problemet.

Det finns möjlighet att övergå till
gasoldrivna bilar. För närvarande tror
jag dock att den mest realistiska lösningen
vore att satsa på elektriskt drivna
bilar i storstäderna. Jag vill erinra

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Ang. vissa miljöpolitiska skattefrågor
om att de elektriska bilarna kom före
de bensindrivna och var en större artikel
för 70—80—90 år sedan. Så fann
man att de bensindrivna bilarna var billigare,
och småningom blev de lika
driftsäkra som de elektriska och då
segrade de utan att man tänkte på hälsoriskerna.

Av intresse i detta sammanhang är
vad Volvochefen sade i en intervju för
en tid sedan, att bilindustrin i och för
sig skulle kunna konstruera en »allbil»
med kombinerad elektrisk drift och bensindrift.
General Motors i Amerika har
hållit på med ett sådant konstruktionsarbete
i fem år. Det är en bil som, något
förenklat uttryckt, man kör med eldrift
inne i städerna, och när man kommer
ut på landsbygden, där hälsoriskerna
inte är så stora genom att trafiken
inte är så tät, kopplar man på bensinmotorn.
Det går inte riktigt så till
tekniskt, jag har förenklat det.

Jag är medveten om de principiella
betänkligheterna och de praktiska svårigheterna
vid användandet av beskattning
som miljöpolitiskt instrument. Dessa
betänkligheter framhålls både i utskottets
betänkande och i viss mån även
i reservationen. Man har tidigare i utskottsutlåtanden
för några år sedan
sagt att beskattningen skall vara konsumentneutral.
Det är i allmänhet en
riktig princip. Men när det gäller betydande
och allvarliga hälsorisker kan
man ifrågasätta om vi skall vara konsumentneutrala
och tillåta produkter
som sprider allvarliga sjukdomar. Här
bör man nog överge konsumentneutraliteten.

Herr talman! Utskottet skriver välvilligt
om min motion och det är roligt
att läsa, men resultatet blir som i så
många fall att man har hittat en utredning
som sysslar med frågan, bilskatteutredningen,
och därför bör inte,
säger utskottet, motionen föranleda någon
riksdagens åtgärd. Jag vill naturligtvis
hellre ansluta mig till reservationen,
som förklarar att problemet med
beskattningen som miljöpolitiskt instru -

ment är svårt men att detta inte är någon
anledning att inte utreda det. Detta
är en sak som — såsom herr Lundström
säger — kommer igen under alla
förhållanden. Det är lika bra att först
som sist sätta i gång med en utredning.

Av den anledningen, herr talman, yrkar
jag bifall till reservationen.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att i dag ta upp en miljöpolitisk
debatt i allmänhet, eftersom vi väl alla
är överens om betydelsen av en aktiv
miljöpolitik. Jag tror att ingen i dag
kan eller vill förneka att vi nu har en
ganska bra aktivitet på detta område.

Inom bevillningsutskottet har vi
emellertid delade meningar om lämpligheten
av att använda skatteinstrumentet
som miljöpolitiskt medel. Majoriteten
tror inte på lämpligheten av att
införa nya punktskatter och därmed
styra konsumtionen och användningen
av vissa varor. Så sent som vid förra
årets höstriksdag avvisades också förslag
om införande av sådana punktskatter,
och utskottet finner inte anledning
att nu gå ifrån denna principiella
uppfattning.

Onekligen är det något av ett principiellt
ställningstagande vi här har att
göra. Förra året framhöll utskottet —
och det uttalandet godkändes av riksdagen
•— att vi så långt möjligt bör ha
en neutral beskattning. Det måste vara
svårt att beskatta olika varor med hänsyn
till deras farlighet ur miljösynpunkt.
Det finns nämligen, och kommer
nog alltid att finnas, mycket delade
meningar om vilka varor som är mest,
eller mer eller mindre, miljöförstörande.

Utskottsmajoriteten anser alltså att
det är bäst att vara försiktig med att
införa nya punktskatter, och därom
är nog de flesta överens. Så sent som i
förra veckan förde vi en debatt om
punktskatter. Då hade majoriteten att

Torsdagen den 27 mars 1969

Nr 14

argumentera för bibehållandet av vissa
sådana, medan reservanterna tyckte att
vi borde slopa dem. I dag är det ombytta
roller. Jag medger givetvis att debatten
i dag gäller andra varor och att
det kan anföras andra motiv, men vi
kan inte komina ifrån att principen
finns med i bilden också den här
gången.

Som nämnts tidigare i debatten finns
det en kraftig opinion, inte minst inom
näringslivet, för att få bort punktskatterna.
Utskottet har vid flera tillfällen
uttalat sig mycket positivt till förmån
för dessa intressen. Det är närmast
de ekonomiska konsekvenserna som
har lagt hinder i vägen för ett slopande
av de punktskatter som finns. Utskottet
anser därför, som sagt, inte att
vi på nytt bör gå in för punktskatter.
Som framgått av de inlägg som gjorts,
bygger reservanterna sitt yrkande på
flera olika motioner, men jag tycker
nog att dessa mera principiella argument
kan anföras beträffande alla motionerna.

Eftersom herr Ernulf tog upp sin
motion om elbilar litet mera utförligt,
skall jag säga några ord om den. Det
är riktigt att utskottet har uttalat sig
ganska positivt om den motionen. Som
framgår av utskottets betänkande har
staten redan — genom Svenska utvecklingsbolaget
— engagerat sig för att
utveckla just den typen av bilar. Dessutom
är de elbilar som nu används något
gynnade i skattehänseende i jämförelse
med andra bilar. I varje fall
har den uppgiften lämnats till utskottet.
Hur elbilarna bör beskattas skall,
som också herr Ernulf framhöll, den
sittande bilskatteutredningen fundera
över och framlägga förslag om.

Det finns enligt utskottets mening
bättre och säkrare medel att komma
till rätta med våra miljöproblem än
att slå in på vägen med nya punktskatter.
Vi har, som sagt, heller ingen anledning
att tvivla på viljan och ambitionen
att lösa de miljöproblem som vi
brottas med.

Ang. vissa miljöpolitiska skattefrågor
Jag ber, herr talman, följaktligen att
få yrka bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är klart att den
fråga som vi behandlar är komplicerad.
Det har herr Johansson alldeles
rätt i. Men är inte det ett skäl till att
verkligen försöka reda ut begreppen
litet grand och se vad som är så komplicerat?
Jag vill bara göra den lilla
invändningen. Jag håller med om att
det inte finns anledning att ta upp en
ny stor debatt i dessa frågor. Vi har ju
haft stora debatter några år och det
mesta är väl sagt.

Låt mig till sist erinra om att bevillningsutskottet
redan tidigare har
förordat ett statligt stöd i form av
ökade avskrivningsmöjligheter för vissa
åtgärder av miljövårdande art. Såvitt
jag förstår är det en fråga om
skattelättnad. Principen att skatten inte
skall kunna användas som ett miljöpolitiskt
instrument i sådana fall där
det är lämpligt får väl därför sägas
vara en smula naggad i kanten. Även
den saken tycker jag talar för att problemet
bör närmare utredas.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de
yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller Vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
18, röster

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Ang. frivillig särbeskattning

Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 60;

Nej — 46.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 19, med
anledning av motioner angående tullklareringen
av flygplan, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Ang. frivillig särbeskattning

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 20, med anledning av
motioner angående frivillig särbeskattning.

Till behandling i ett sammanhang hade
bevillningsutskottet upptagit följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 130,
av herr Schött, och II: 150, av herr Hedin,
i vilka yrkats, att riksdagen skulle
besluta

dels sådan ändring i förordningen
den 21 maj 1965 om särskild skatteberäkning
i vissa fall för makar, att ansökan
om särskild skatteberäkning med
i motionerna angiven verkan skulle

kunna avlämnas även efter den 1 juli
taxeringsåret och intill utgången av januari
månad året därefter,

dels med avseende på 1968 års taxering
att sådan ansökan finge avlämnas
senast den 1 juli 1969; ävensom

2) de likalydande motionerna 1:683,
av fru Diesen och herr Wallmark, samt
II: 803, av fru Kristensson och fröken
Wetterström, i vilka föreslagits, att riksdagen
skulle besluta, att taxeringsmyndighet
från och med 1969 års taxering
utan ansökan från skattskyldig skulle
särbeskatta makar i de fall detta ledde
till lägre skatt.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker
hemställt, att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 130 och II: 150 samt

2) motionerna I: 683 och II: 803.

Reservation hade anförts av herrar
Lundström (fp), Gösta Jacobsson (m),
Tistad (fp) och Ottosson (m) samt fru
Hettelbrandt (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen måtte med anledning av motionerna
I: 130 och II: 150 antaga i reservationen
infört förslag till förordning
om ändrad tid för ingivande av ansökan
om särskild skatteberäkning i vissa
fall för makar i vad avser taxeringsåret
1968, vilket förslag innebar, att ansökan
om frivillig särbeskattning beträffande
taxeringsåret 1968 skulle göras
senast den 1 juli 1969.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
vet tillämpar vi numera här i
landet frivillig särbeskattning som medför
skattelättnader för gifta i åtskilliga
fall då båda makarna har inkomst. Ansökan
att bli särbeskattade skall göras
av makarna gemensamt före den 1 juli
det år taxeringen sker. För ansökan
finns en särskild blankett med en hel
del uppgifter som alla är hämtade från
makarnas deklarationer.

Torsdagen den 27 mars 1969

Nr 14

Första gången den frivilliga särbeskattningen
tillämpades var vid 1967
års taxering. Det förekom då en hel
del upplysningsverksamhet kring den
nyhet som särbeskattningen innebar.
Trots detta missade många människor
möjligheten att göra ansökan om särbeskattning.
När denna tillämpades andra
gången, vid 1968 års taxering, kom
hela anordningen mer i skymundan.

Detta är inte sagt som någon kritik
mot dem som hade till uppgift att informera
allmänheten om dessa ting. Ett
faktum är dock att många människor,
som lämnat in ansökan om särbeskattning
1967, inte gjorde det 1968 fastän
förutsättningarna för särbeskattning var
desamma som föregående år. När skattsedlarna
damp ner i brevlådorna i december
fick dessa människor veta vad
deras försummelse kostat i ökad skatt.

Den som inte bevakar sin rätt får
naturligtvis vara beredd att stå sitt
kast, men i detta fall finns faktiskt förmildrande
omständigheter. Många hade
den föreställningen att den ansökan
de ingav 1967 — och som bifallits av
skattemyndigheterna — gällde inte bara
för 1967 års taxering utan allt framgent
så länge den inte återkallades. Detta
misstag förefaller ursäktligt. Det
fanns andra människor som glömt bort
hur de gjorde 1967 och helt enkelt
inte har problemet med särbeskattning
klart för sig 1968. Slutligen fanns sådana
människor som inte observerat
möjligheten till särbeskattning vare sig
1967 eller 1968. Den information som
förekommit hade inte nått fram till

dem.

En bidragande orsak till att de skattskyldiga
inte bevakat sin rätt har varit
att det inte finns någonting i deklarationsblanketten
som fäster deklaranternas
uppmärksamhet på möjligheten att
erhålla frivillig särbeskattning. Man
frågar sig om det inte skulle vara möjligt
att ha en kryssruta, där de skattskyldiga
kunde markera om de önskade
bli särbeskattade. Kanske kunde en
sådan markering rent av godtas som

Ang. frivillig särbeskattning
ansökan. En anteckning i makarnas
deklarationer om att de önskar särbeskattning
godtas redan nu som ansökan
av skattemyndigheterna i Stockholm.
Utskottsmajoriteten uttalar att det skulle
vara till fördel om detta förfarande
kunde vinna allmän tillämpning. Det
är alltså bara själva kryssrutan som
skiljer majoriteten och minoriteten i
utskottet på denna punkt. Med huvudfrågan
är det en annan sak.

Av de skäl som jag nu anfört finner
reservanterna att man skall ge dem som
inte tog till vara möjligheten att begära
särbeskattning i samband med
1968 års taxering en andra chans genom
att ge dem rätt att lämna in ansökan
ända till den 1 juli i år. Eftersom
skatten enligt 1968 års taxering redan
är debiterad blir det för dem som kan
dra nytta av en sådan förlängd ansökningstid
fråga om restitution eller avkortning
av en del av skatten. Detta
innebär naturligtvis en viss belastning
för skattemyndigheterna, men den olägenheten
bör vägas mot intresset att
undvika i många fall kännbara rättsförluster
för ett stort antal skattskyldiga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Efter herr Tistads anförande
kan jag fatta mig relativt kort.
Jag ber dock att i egenskap av motionär
i ärendet få framföra några synpunkter.
Den av mig ingivna motionen
I: 130 har tillkommit som ett resultat
av den erfarenhet rikets lokala skattemyndigheter
vunnit av den frivilliga
särbeskattningen åren 1967 och 1968.

Ett faktum är att åtskilliga skattskyldiga
genom förbiseende eller förklarlig
felbedömning av förutsättningarna för
särbeskattning för närvarande på rent
formella grunder går förlustiga sin rätt
till skattelättnad. Detta kan inte anses
vara tillfredsställande. Det vore, såsom
framgår av motionen, mycket enkelt

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Ang. frivillig särbeskattning
att åstadkomma en bättre ordning. Det
skulle endast erfordras en viss uppmjukning
och komplettering av nuvarande
regler. För att ansökan om särbeskattning
skall iakttas vid utfärdande
av debetsedlar på slutlig skatt, vilka
senast den 15 december skall tillställas
de skattskyldiga, skulle enligt motionen
ansökan alltjämt ha avlämnats senast
den 1 juli. Då i många fall den skattskyldige
reagerar först senare, ofta
först vid mottagandet av debetsedeln i
december, skulle ansökan kunna få avlämnas
senare, förslagsvis intill utgången
av januari månad året efter taxeringsåret.

Med hänsyn till att åtskilliga skattskyldiga
haft den uppfattningen, som
herr Tistad nämnde, att deras år 1967
ingivna ansökan skulle ha verkan även
på 1968 års taxering, har alltså i motionen
vidare föreslagits att med avseende
på sistnämnda taxering ansökan
om frivillig särbeskattning skulle få avlämnas
senast den 1 juli 1969.

Det är inte utan förvåning man tar
del av bevillningsutskottets betänkande
som utmynnar i ett avstyrkande av motionen.
Utskottet påstår bl. a. att de
skattskyldigas underlåtenhet att inom
föreskriven tid inkomma med yrkande
om särskild skatteberäkning inte kan
sägas bero på bristande information
från myndigheternas sida och att utskottet
därför inte kan förorda en utsträckning
av ansökningstiden. Utskottet
gör rent av det uttalandet att en förlängning
av ansökningstiden skulle stå
i strid mot principen om snabbhet och
effektivitet i taxerings- och uppbördsprocessen.

Herr talman, jag förstår inte dessa
påståenden. Jag kan inte inse riktigheten
av dem och jag beklagar djupt denna
formella inställning och anser att
målsättningen för taxeringsprocessen
.— en rättvis och likformig taxering —
bäst gagnas av ett bifall till motionen.

Till utskottets betänkande är fogad
en reservation för vars innehåll herr
Tistad redogjort. I den påtalas bl. a.

den olika praxis som utbildats hos de
lokala skattemyndigheterna vid bedömning
av noteringar i deklarationerna
rörande önskemål om särbeskattning.
Jag är för egen del vän av en liberal
tolkning av gällande bestämmelser
och finner det därför riktigt att man
godtagit en sådan notering som ansökan.
Tyvärr har, som vi hörde, så ej
skett på alla håll, vilket givetvis är
beklagligt.

I reservationen framförs också önskemål
om att man i den vanliga deklarationsblanketten
skulle införa en särskild
ruta, i vilken den skattskyldige
genom kryssmarkering kunde ange att
han önskar särbeskattning.

Vidare uttalar reservanterna att en
sådan kryssmarkering skulle kunna ersätta
nuvarande omständliga ansökningsförfarande
och att detta otvivelaktigt
skulle innebära en avsevärd förenkling
såväl för de skattskyldiga som
för de lokala skattemyndigheterna. Detta
är inte fullt riktigt. En kryssmarkering
är ej till fyllest. Vissa uppgifter om
eventuella sidoinkomster erfordras nämligen
i vissa fall för bedömning av ansökan.
Dessutom innebär det ingen förenkling
för de lokala skattemyndigheterna,
som då måste gå igenom samtliga
deklarationer för äkta makar, vilket är
ett mycket omfattande arbete. Nej, det
vore en lämpligare åtgärd att införa en
betydligt enklare ansökningsblankett
samt bättre information om möjligheterna
till särbeskattning. Främst bör man

— vilket herr Tistad också var inne på

— på den vanliga deklarationsblanketten
låta trycka en anvisning om bestämmelserna
härom.

Det mest anmärkningsvärda med reservationen
är att den — trots att man
inte har någon invändning mot motionärernas
resonemang — inte utmynnar
i en tillstyrkan av det primära förslaget,
nämligen att ansökningstiden regelmässigt
skulle kunna utsträckas till
den 31 januari året efter taxeringsåret.
Reservanterna begränsar sig till en tillstyrkan
av det sekundära förslaget,

Torsdagen den 27 mars 1969

Nr 14

nämligen att avseende taxeringsåret
1968 ansökan kan göras senast den 1
juli 1969.

Trots denna egendomlighet och övriga
svagheter i reservationen, och då
utsikterna till bifall till motionen tyvärr
måste betecknas som minimala,
nödgas jag begränsa mig till ett yrkande
om bifall till reservationen. När så
sker har jag inte uppgivit allt hopp om
att man trots allt skall kunna finna
former att minska bekymren med ansökningsförfarande
vid särbeskattningen
vid 1969 och följande års taxeringar.

Herr talman! Jag vill alltså yrka bifall
till reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det faller på min lott
att försöka försvara det betänkande
som herr Schött inte kunde förstå och
som han var mycket förvånad över.
Jag utgår ifrån att herr Schött har
läst detta betänkande mycket noga.
Han finner det då kanske också förvånande
att av oppositionens nio ledamöter
är bara fem reservanter. Vad
kan detta måhända bero på? Helt naturligt
att en del ledamöter utom majoritetspartiet
har funnit att det är en
mycket krånglig och svår fråga. Utskottet
har gjort ett uttalande på s.

7, att det må räcka om man gör en
ansökan i den allmänna självdeklarationen.
Det bör räcka inte bara i Stockholm.
Utskottet säger att detta bör tilllämpas
över hela riket. Det är alltså en
anmodan från utskottet till skattemyndigheterna
att pröva om det inte går
att utvidga den regel som har tillämpats
i Stockholm till att även gälla
landet i övrigt.

Sedan kan man naturligtvis tänka
sig att få en blankett med en särskild
ruta där man markerar att man ansöker
om särbeskattning. Det är ju en
tämligen enkel sak, och det förfarandet
skiljer sig ju inte så mycket från
det förra, som herr Tistad sade. Detta
är de båda ståndpunkterna, men av

4 Första kammarens protokoll 1969. Nr 14

Ang. frivillig särbeskattning
rent praktiska skäl har utskottet föredragit
att hänvisa till möjligheten att
vid begäran om särtaxering använda
den vanliga deklarationsblanketten.

Det går ju att säga från denna talarstol
att människorna inte har fått
tillräcklig information. Det kan vi kanske
instämma med. Jag har mig bekant
att det försiggår en utredning som
syftar till att lämna information från
samhället i betydligt större utsträckning
än vad som för närvarande sker.
Men vi skall aldrig inbilla oss att vi
kan komma så långt i information att
alla medborgare kan bevaka sina rättigheter.

I detta speciella fall gäller en provisorisk
lagstiftning. Man har i allmänhet
den uppfattningen att man skall
tillvarata sina intressen och få så låg
skatt som möjligt. Det är alltså ett syftemål
som borde ge medborgarna den
inriktning som är nödvändig, nämligen
att försöka orientera sig om de nyheter
som kommer i skattelagstiftningen.
Allt fler och fler inser att de tjänar
på en särbeskattning. När det finns
lagliga möjligheter att få en lägre skatt
så skall man naturligtvis också ta vara
på dem. Jag säger lagliga möjligheter
att få en lägre skatt.

Jag vill slutligen tillägga att om vi
skulle införa ett förfarande där man
retroaktivt skulle tillämpa en ordning
som ger restitution på skatter, kom vi
väl i ett ganska besvärligt läge. Jag
vet inte någon skattelagstiftning som
har tillämpats på det sättet, och jag
vore tacksam om någon i kammaren
kunde ge ett exempel på att statsmakterna
förfar på detta sätt. Allra minst
tycker jag att vi här, där det gäller en
grupp som har haft möjligheter att
få dessa favörer men inte har använt
dem, kan tillämpa ett retroaktivt förfarande.
Denna grupp har haft alla
lagliga möjligheter att tillgodogöra sig
den skattelättnad som särbeskattningen
i en hel del fall innebär.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Ang. frivillig särbeskattning

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Jag kan försäkra bevillningsutskottets
ärade herr ordförande
att jag har läst utskottets betänkande,
och jag har läst det noga, och
inet bara jag utan åtskilliga av mina
kolleger som fögderichefer. Vi beklagar
den negativa inställning som bevillningsutskottet
här tagit. Vi har den
nära kontakten med de skattskyldiga,
och vi förstår deras missnöje. Vi beklagar
att det allmänna i detta fall
inte har velat vara tillmötesgående och
stärka sin goodwill hos de skattskyldiga.
Det kan så väl behövas.

Även om det vore så, att man inte
kan påvisa ett exempel på att man infört
en retroaktiv bestämmelse av detta
slag, så vore det inget fel om så
skedde här.

Jag vet att kammaren nu är otålig.
Jag skall därför fatta mig kort och endast
vädja till bevillningsutskottets
ärade herr ordförande att han utnyttjar
sitt inflytande för att åstadkomma
de förbättringar i informationen om
den frivilliga särbeskattningen som så
väl behövs.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Herr Ericsson frågade
om jag kunde ge något exempel på att
man i efterhand kunde få ändring i
taxeringen och få restitution av skatt
på detta sätt. Ja, det ligger på riksdagens
bord en proposition nr 50 om förlängning
av tid för ansökan om jämkning
när det gäller sjömansskatt. Förslaget
motiveras med att de skattskyldiga
känner dåligt till jämkningsbestämmelserna
och därför ofta reagerar
sent. I propositionen föreslås att sjömansskattenämnden
som en övergångsåtgärd
skall kunna ta upp vissa för
sent inkomna ansökningar och pröva
dem samt bevilja jämkning. Om propositionen
blir bifallen, vilket jag hoppas,
får man ett fall då man kommer
att långt i efterhand få jämkning i

skatten och då helt naturligt få restitution,
eftersom sjömansskatten är en
definitiv källskatt.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Förlåt mig, herr Tistad,
men jag har inte läst denna proposition.
Det kan hända att man kan
jämställa vad som där föreslås med
vad motionärerna föreslår. Men jag
är tacksam för att man inte kunnat
visa att något sådant tidigare förekommit.
Det har alltså inte skett.

Jag skall gärna gå herr Schött till
mötes och — i den mån jag har något
inflytande — göra vad jag kan för att
förbättra informationen i det avseende
det här gäller.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

Med avseende å punkten 1, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 20
punkten 1, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Torsdagen den 27 mars 19C9

Nr 14

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 36.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därefter
utskottets hemställan i punkten 2.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 12, i anledning
av motion om återförande till kronan
av viss mark, m. in., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 20, i anledning av motion om viss
översyn av lagar, m. m.;

nr 21, i anledning av motioner om
dels förlängd preskriptionstid i vissa
fall vid åtal för deklarationsbrott, dels
ock åtgärder mot skatteflykt;

nr 22, i anledning av motion om utredning
rörande permutation; samt
nr 23, i anledning av motion om skilda
avgöranden i brottmål i skuldfrågan
och påföljdsfrågan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
medgav kammaren, att handläggningen
av återstående ärenden på föredrag -

Ang. frivillig särbeskattning
ningslistan finge uppskjutas till ett annat
sammanträde.

Tillika beslöts, på framställning av
herr talmannen, att på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
jordbruksutskottets utlåtande nr 1 samt
andra lagutskottets utlåtanden nr 21, 23
och 20 i nu nämnd ordning skulle uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 5, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 5 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
104, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj.ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna på
kapitalbudgeten för budgetåret 1969/70
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj ds
till kammaren överlämnade proposition
nr 67, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 21 maj 1954
(nr 269) om skyldighet för arbetsgivare
att lämna uppgift rörande arbetsanställning.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
utgifterna på driftbudgeten för budgetåret
1969/70 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte
motioner;

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969

Interpellation ang. veterinärkontrollen inom hästsporten

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 21, med anledning av motion beträffande
beskattningen av totalisatorvinster; nr

24, med anledning av motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till utvecklingshjälp m. m.;

nr 27, med anledning av motioner
beträffande missbruk av s. k. T-sprit;
och

nr 28, med anledning av motioner
beträffande skatt på utlandsresor;

första lagutskottets utlåtande nr 24,
i anledning av motioner om ersättning
för skada vid lämnande av hjälp i samband
med trafikolycka;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av motioner angående
föreningsrätten m. m.;

nr 29, i anledning av motioner om
förbättrade sjukförsäkringsförmåner för
hemarbetande;

nr 30, i anledning av motioner om
förbättrade förmåner inom den allmänna
försäkringen för hemarbetande i
vissa fall;

nr 31, i anledning av motion om pensionsrätt
för hemmadöttrar med vårduppgifter;
och

nr 32, i anledning av motioner om
kostnadsfria sprutor m. in. till diabetiker;
samt

jordbruksutskottets memorial nr 10,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till vissa byggnadsarbeten
vid lantbruksförsöksanstalten
Röbäcksdalen.

Interpellation ang. veterinärkontrollen
inom hästsporten

Herr HttBINETTE (m) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Hästsporten tenderar
att här i landet alltmer bli en stor
folksport. Fler och fler människor
fångas av intresset för djur i en värld
av snabb mekanisering och automatisering.
Detta har till följd att stora

summor investeras i tävlingsdjur och i
anläggningar. Kraven på snabbhet och
uthållighet hos framför allt tävlingshästar
stegras i växande takt.

I ett sådant läge kan det lätt uppstå
situationer där utnyttjandet av djurmaterialet
kan komma att gränsa till otillbörlighet.
För att motverka överträdelser
och beivra felaktigheter finns det
s. k. banveterinärer. Dessa veterinärer
tillsättes av veterinärstyrelsen men avlönas
av de lokala travsällskapen. Ansvarsfrågan
förefaller något oklar.

Vidare är under utarbetande något
som kallas startkort. Dessa har till uppgift
att följa hästen till de olika tävlingsbanorna
och innehålla uppgifter
om djurets medicinska status. Om dessa
kort verkligen kommer till stånd,
måste det betraktas som ett framsteg
vid kontrollen av djurens tävlingsutnyttjande.

Veterinärstyrelsen har medverkat
vid utformningen, men kortens vidare
öden har lagts i händerna på centralt
travorgan.

Mot bakgrunden av det som anförts
ber jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande frågor.

1. Anser statsrådet att rådande förhållanden
angående den veterinära ansvarsfrågan
och rapporteringsskyldigheten
vid våra tävlingsbanor för hästar
är tillfredsställande?

2. Vem har ansvaret för det slutgiltiga
genomförandet och kontrollen
av de s. k. startkorten?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.57.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

Fredagen den 28 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
månad.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: År

1969 den 28 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt 68 §
riksdagsordningen utse en av riksdagens
ombudsmän; och befanns efter
valförrättningens slut hava blivit utsedd
för tiden intill dess nytt val under
fjärde året härefter försiggått

herr f. d. häradshövdingen Karl Hugo
Henkow med 36 röster.

Axel Strand Robert Dockered

Allan Hernelius Eric Peterson

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av protokollet skulle underrättas
om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnande för den
valde, dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det förrättade
valet.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Björk för tiden den 9—
den 11 april för deltagande i Interparlamentariska
unionens rådsmöte i Wien.

Ang. viss avtalsrätt för jordbrukets
organisationer

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
BENGTSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr

Ferdinand Nilssons (ep) interpellation
angående viss avtalsrätt för jordbrukets
organisationer, erhöll ordet och yttrade: Herr

talman! Herr Ferdinand Nilsson
i Kungsängen har frågat om jag delar
hans i interpellationen framförda uppfattning
om värdet och betydelsen av
att olika folkgrupper bör ha möjlighet
att genom förhandlingar medverka till
att lösa för gruppen viktiga frågor.

Herr Nilsson frågar vidare om jag
vill i överensstämmelse härmed främja
att även jordbrukets organisationer på
med andra motsvarande grupper likvärdigt
sätt tillförsäkras avtalsrätt.

Utgångspunkten för herr Nilssons
frågor är de överläggningar om prissättningen
på jordbrukets produkter
som nyligen slutförts. Prissättningen
har betydelse både för gränsskyddets
storlek och för försörjningsberedskapen
i fråga om livsmedel, handelsutbytet
med jordbruksprodukter, dispositionen
av införselavgifter m. m. Någon
förhandlingsrätt i fråga om gränsskyddets
höjd finns varken för jordbruket
eller för andra näringar. De
grundläggande besluten om prissättningen
på jordbruksprodukter måste
fattas av riksdagen. Några för riksdagen
bindande avgöranden om prissättningen
kan sålunda inte träffas av
Kungl. Maj :t eller underordnad myndighet.
De överläggningar som äger
rum mellan företrädare för staten och
för jordbruket och konsumenterna vid
utformningen av förslag till prissättning
kan därför inte ske i form av förhandlingar
som resulterar i avtal liknande
arbetsmarknadens. Däremot anser
jag det värdefullt om överläggningarna
såsom hittills skett resulterar i
förslag som stöds av företrädarna för
jordbruket och konsumenterna.

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang. viss avtalsrätt för jordbrukets organisationer

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för att han besvarat min
den 4 mars framställda interpellation.

Min fråga föranleddes av det då rådande
läget och av de statliga förhandlarnas
ovanliga metoder. Man gav ett
bud — försummade inte att ange det
som »slutbud» — och angav att härpå
var inte nämnvärt att ändra. Visst kunde
man »titta på» ett jordbruksorganisationernas
motbud, sade den statliga
förhandlaren, men meddelade samtidigt
att man redan arbetade på den proposition,
som efter konsumentdelegationens
hörande skulle gå till riksdagen.

Det var ett mycket bryskt anslag i
begynnelsen av dessa förhandlingar,
och det var då jag framställde min interpellation.
Därför efterlyste jag samma
slags samarbets- och förhandlingsvilja
som när det gäller andra grupper
i samhället. När jordbruksministern nu
hänvisar till värdet av överläggningar
»såsom hittills skett» frågar man sig
om därmed avses de Paulssonska tonfallen
från begynnelsen eller de mera
milda melodier som förekom när statsrådet
själv blev mera synlig i blickfältet.
Även nu vill statsrådet inte höra
talas om någon förhandlingsrätt för
jordbrukare och andra när det gäller
lönen för mödan i form av gränsskydd
mot prispress exempelvis. Men hur är
det: Talar man inte om förhandlingar
med arbetsmarknadens parter, LO m. fl.,
när det gäller lönetryckande import av
arbetskraft utifrån, att invandrare inte
får ta arbete under avtalslön osv.? I
vissa grannländer ligger dock lönerna
40—50 procent under de svenska, och
i u-länder betalas likvärdig arbetskraft
många gånger ännu mindre.

Vad jag efterlyst är framför allt en
god förhandlingsvilja, som inte börjar
med prisdiktat. Jag konstaterar att förhandlingsviljan
i viss mån förbättrats.
Kanske beror det på att opinionen även
bland regeringspartiets egna medlemmar
till 85 procent icke stöder några

bryska metoder mot de betydande låglönegrupper
som det här gäller.

Herr talman! Statsrådet Geijer menade
härom dagen att besvarandet av interpellationer
och enkla frågor så till
den grad förryckt departementsarbetet
att propositionernas försening därigenom
påverkats. För min del kan jag —
och jag är kanske inte ensam bland interpellanter
och frågare — konstatera
att i varje fall det i dag avgivna svaret
på min för nära fyra veckor sedan framställda
interpellation inte kan ha åsamkat
jordbruksdepartementet nämnvärda
tankemödor.

Herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag ber om överseende
för att det har tagit några dagar innan
jag har hunnit besvara interpellationer
men jag har själv haft en del annat att
syssla med, och jag hoppas att herr
Nilsson förlåter mig att jag dröjt något
med svaret.

Jag vill tillbakavisa beskyllningarna
mot statens priskommitté för att den
skulle ha burit sig bryskt åt. Jag tror
att det är en fullständigt felaktig beskrivning
av situationen. Framför allt
förvånar det mig att herr Nilsson säger
att priskommittén bör bete sig som arbetsmarknadens
parter. På arbetsmarknaden
är man mjuk och lätt på handen,
säger herr Nilsson. Men har herr Nilsson
inte lagt märke till vad som skedde
när LO och SAF möttes? Då var det
inte några vänliga tongångar utan tvärtom.
Såvitt jag har kunnat följa förhandlingarna
på arbetsmarknaden, så
har parterna där svårare att komma till
tals än vad priskommittén hade med
våra bönder. Den jämförelsen var alltså
litet felaktig. Jag har i varje fall inte
hittills upptäckt några milda melodier
i arbetsmarknadens förhandlingsarbete.

Men till själva sakfrågan! Man kan
rimligtvis aldrig jämföra de överläggningar
som föregår riksdagens beslut
att fastställa gränsskydd m. m. för jordbrukets
produkter med de förhandling -

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

Ang. viss avtalsrätt för jordbrukets organisationer

ar som sker då det gäller att sluta kollektivavtal
med de anställda. Jag tänker
då inte bara på anställda inom den privata
sektorn utan även på statsanställda.
Den bästa lösningen på detta problem
vore naturligtvis att göra alla jordbrukare
till statsanställda. Då skulle
herr Nilssons förslag vara rimligt och
riktigt. Då vore det helt nödvändigt att
deras ersättning fastställdes genom förhandlingar.
Men mellan staten och de
jordbrukare som företräds i förhandlingsdelegationen
föreligger inte något
anställningsförhållande, inte någon leveransskyldighet,
och det råder inte
heller något annat avtalsförhållande.
Jordbruksavtalet syftar inte till att reglera
några avtalsvillkor mellan staten
och jordbrukarna. Det är inte det det
är fråga om. Därför är det inte möjligt
att göra någon jämförelse med kollektivavtalen
med anställda och arbetsgivare.
Det finns förhandlingsrätt inom
jordbruket, men det är mellan de anställda
och arbetsgivarna inom jordbruket.
Skulle man gå efter de linjer
som herr Ferdinand Nilsson har tänkt
sig, kunde man ju inte bara kräva avtalsrätt
för jordbruket, utan då måste
varje tillverkare av produkter, varenda
hantverksgrupp ha rätt till samma avtalsförmåner,
dvs. att staten skall gå in
och träffa avtal med dem. Det är helt
orimligt.

Den priskommitté som staten har tillsatt
har till uppgift att undersöka och
komma fram till rimliga förslag. Därvid
skall man ha samråd med jordbrukarnas
företrädare, men också med
konsumenterna. Egentligen är det konsumenterna
och jordbrukarna som skulle
träffa avtal.

Herr Nilsson i Kungsängen beskyller
priskommittén för att ha uppträtt
bryskt och för att den skulle ha sagt
att detta är vårt bud, och vi håller redan
på att arbeta med en proposition.
Så har kommittén aldrig sagt. Den arbetar
ju inte alls med någon proposition,
utan den skall komma in med ett
förslag som skall ligga till grund för

den proposition som regeringen förelägger
riksdagen.

Jag får be kammaren om ursäkt för
att dessa förhandlingar dragit så långt
ut på tiden att propositionen i fråga
blir mycket försenad. Kommittén hade
skyldighet att förbereda propositionen,
och det var vad den höll på med.

Herr talman! Jag har kommit fram
till att det sätt på vilket vi har samrått
med jordbrukarna är det riktiga sättet.
De företräder sin näring och vill ha så
mycket betalt som möjligt. Det är deras
rättighet. De som har att ta ansvaret
för att det skall bli en rimlig avvägning
kan kanske ibland förefalla bryska,
men de är det inte.

För min del har jag velat få till stånd
en proposition som vilar på samförstånd
mellan jordbrukarna, konsumenterna
och staten. Jag tror att det är
bäst, och så länge jag har ansvaret
kommer jag att arbeta efter de riktlinjerna.
Men någon avtalsrätt kan vi rimligtvis
inte införa för denna grupp.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Först ber jag att få
rätta ett litet missförstånd.

Jag har inte gjort gällande att här
skulle ha förekommit bryska metoder
hela vägen. Vad som frapperar mig när
statsrådet jämför förhandlingar på arbetsmarknaden
med här ifrågavarande
förhandlingar, är att man började med
revolvertaktik och sedan övergick till
ett mjukare handlag, medan man vid
andra förhandlingar brukar göra ungefär
tvärtom. Men som sagt, med den
tränade förhandlare som vi har i den
nya jordbruksministern är det helt naturligt
att hans ingripande på förhandlingsfältet
blev betydligt mjukare —
och jag har ju redan gett honom ett
erkännande därför. Men jag konstaterar
att tonen från början var ytterligt bister.
Jag slår också fast att det är en
mycket liten skillnad mellan förhandlingarnas
deklaration omedelbart efter

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang. viss avtalsrätt för jordbrukets organisationer

det första budet — att man höll på
att utarbeta ett förslag till proposition
it jordbruksministern — och generaldirektör
Paulssons uttalande att lian
hört talas om det förslag som jordbrukarna
kunde komma med och att han
skulle »titta» på det — vilket var hyggligt.
Men samtidigt meddelade generaldirektör
Paulsson att han var beredd att
oavsett detta gå vidare. Jag konstaterar
att det tydligen är större skillnad
mellan förhandlarnas och jordbruksministerns
inställning till dessa frågor
—- åtminstone tyder statsrådets uppträdande
i dag på det — än jag trodde
från början.

Sedan säger statsrådet att man inte
kan göra några jämförelser mellan
jordbruksförhandlingarna och kollektivavtalsförhandlingar,
ty vid de förra
är det fråga om gränsskydd och skydd
för prissättningen inom landet. Ja, herr
statsråd, det är det på arbetsmarknaden
också. Hur tror statsrådet att det går
om man öppnar arbetsmarknaden för
invandring och tar bort bestämmelsen
att för invandrarna skall tillämpas gällande
avtalsenliga löner? Tror statsrådet
att den bestämmelsen har tillkommit
av en ren slump? Jag har hört
att det i denna fråga har förekommit
kontakter och förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter och staten. Då
tycker jag att det är lika naturligt att
göra en jämförelse med att det förekommer
förhandlingar angående gränsskyddet
för jordbrukarna och det prisstöd
som lämnas åt dem. Observera att jag
inte kritiserar arbetsmarknadsprotektionismen!
.lag tycker att det är bra att det
svenska arbetet blir väl och hyggligt
behandlat, men jag vill att det svenska
arbetet även inom de stora låglönegrupperna
i jordbruket skall möta liknande
förståelse. Småbrukarna och de
som arbetar inom jordbruket och de
därtill knutna industrierna befinner sig
också på ett låglönestadium. Den distinktion
som statsrådet gör står sig inte
om man verkligen träder realiteten
närmare.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Egentligen kan det synas
överflödigt att dra upp en debatt
om dessa spörsmål, överläggningarna
bar ju förts i hamn, och jag skall gärna
ge den nye jordbruksministern, min
länskollega, ett erkännande för hans
hantering av denna problematik i år.

Men den fråga som är ställd är av
principiell natur, och även om vi denna
gång har klarat av jordbruksöverläggningarna
återkommer naturligtvis frågan.
Det är från den utgångspunkten
som herr Ferdinand Nilsson har ställt
densamma.

Nu vet jag inte hur mycket den nye
jordbruksministern har ärvt av sin
föregångare. Men jag kan inte underlåta
att erinra om att när vi även 1967
hade ett tillspetsat läge i detta avseende
— kanske ännu mer än nu — sade
dåvarande jordbruksminister Holmqvist
inför svenska folket som svar på
en fråga vad bönderna kunde göra att
fram till den 1 september kunde de inte
göra någonting alls därför att det fanns
ett avtal som var bindande. Jag tror att
det är möjligt att verifiera att orden föll
på det sättet. Då undrar man hur det
är möjligt att påstå att det här inte
skulle vara fråga om något egentligt
avtalsförhållande.

Jordbruksministern säger nu att det
inte är möjligt att göra en jämförelse
mellan förhållandena här för jordbruket
och förhållandena för arbetsmarknaden
i övrigt. I det ena fallet är det
fråga om löner och anställningsförhållanden
— i det andra fallet om
gränsskydd. Jag skall gärna erkänna att
det där finns en viss artskillnad och
att det kanske är betydligt mera komplicerat
på jordbrukets område, men i
princip är det ändå samma sak. Det
är fråga om under vilka ekonomiska
förhållanden människorna skall arbeta,
och i stort sett arbetar de under
samma förutsättningar.

Jordbruksministern säger att här föreligger
inget anställningsförhållande,
inget leveransavtal. Jag vill fråga jord -

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

Ang. viss avtalsrätt för jordbrukets organisationer

bruksministern: Hur tvingad är en anställd
att fortsätta därest han inte finner
avtalet vara tillfredsställande?
Visst kan LO göra upp, men vilken
LO-anställd som helst har ju rätt att
sluta sitt jobb, vilket är helt analogt
med om en jordbrukare vill sluta leverera.
Det påståendet är alltså inte
korrekt.

Vad sedan gäller annan företagsamhet
är jämförelsen heller inte riktig,
därför att staten hindrar ingen företagare
att höja sina priser för att kompensera
sina kostnader.

Jag vill inte dra upp en tvist om
detta, men jag tror, herr jordbruksminister,
att det är oriktigt att påstå
att det skulle föreligga någon väsentlig
skillnad. Att de här överläggningarna
har så gammal hävd som de nu har
bör också tillmätas stor betydelse, vilket
jag tror att jordbruksministern
också gör.

Herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Det är inte min avsikt
att ta upp en lång diskussion i den här
frågan. Jag övertygar självfallet inte
vare sig herr Nilsson eller min länskollega
herr Axel Kristiansson.

Jag fick det intrycket av vad herr
Nilsson i Kungsängen sade att hade
bara priskommittén varit vänlig första
veckan och hotat med revolver den
sista så hade det varit bra. Så gör man
på den privata marknaden, ansåg herr
Nilsson. Nu tror jag inte att priskommittén,
Valfrid Paulsson, generaldirektör
Widén och Odhner, är några revolvermänniskor
utan de är sakliga. Jag
vill på det bestämdaste tillbakavisa påståendet
att det skulle vara någon konflikt
mellan departementet och priskommittén.
Priskommittén har känt sitt
ansvar och ville inte gå längre än att
den hade återförsäkringar i regeringen.
Att den skulle ha hotat och skrämt våra
jordbrukare skall ingen inbilla mig.
Jag känner representanterna för RLF,
och vännen Axel Kristiansson är inte

den som alltid är så mjuk i sina händer
när det gäller att resonera. Han
är en av ledarna där, och han har
många vänner som nog vet hur man —
bokstavligt talat — skall hantera en
revolver.

Sedan till vad som i övrigt har sagts
om avtalsrätten. Vad herrarna har sagt
ger inte på något sätt motiv för att införa
en avtalsrätt. Det är fortfarande
helt orimligt. Nu säger herr Axel Kristiansson
att en anställd som inte är
nöjd med sin lön kan sluta. Ja, det kan
naturligtvis en jordbrukare också göra.
Han är inte bunden av något avtal. Det
har min företrädare aldrig sagt. Vad
han har sagt är att riksdagen har fattat
ett beslut som gäller för två år och
att man inte kan ändra på det. Det är
bindande för prissättningen inom jordbruket.
Det kommer jag också att säga.
Men detta riksdagsbeslut har då föregåtts
av resonemang med jordbrukarna,
och dessa har ställt sig bakom beslutet
och funnit att det är rimligt och
bra.

Herr Kristiansson menar att staten
inte lägger sig i om andra yrkesutövare
höjer sina priser. Nej, det gör inte
staten i någon större utsträckning. Andra
näringsutövare är dock utsatta för
en rätt hård konkurrens både inom och
utom landet. Tala om för mig, herr Axel
Kristiansson, vilken näring i detta land
som har 90-procentigt gränsskydd! Det
är klart att textilindustrin kan höja
sina priser, men vad får den då sälja?

Man skall inte göra sådana här jämförelser.
Det går inte att införa avtalsrätt
i den bemärkelsen som herr Nilsson
menar, utan den rätt jordbruket
skall ha är att få vara med och resonera
när man förbereder riksdagsbeslutet.
Om det inte vore något tal om
gränsskydd, hade riksdagen inte med
frågan att göra. Då kunde jordbrukarna
själva fastställa sina priser precis
som andra näringsutövare.

Jag håller fast vid att jordbruket inte
kan få det bättre om jordbrukarna
finge avtalsrätt om man nu kunde in -

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang. viss avtalsrätt för jordbrukets organisationer

föra en sådan. Det kan man alltså inte,
och jag tycker att det sätt på vilket
dessa frågor handläggs är tillfredsställande.
Det är sant att det sägs hårda
ord i början, men herrarna har bara
talat om vad priskommittén har sagt.
Ingen av er har nämnt ett ord om vad
jordbrukets företrädare sade i början av
förhandlingarna. De hade också en
hel del »ovänligheter» att komma med
Men så går det till när man förhandlar
och resonerar, inte bara på jordbrukets
område utan även på andra. Jag har
pekat på att där det finns en avtalsrätt
— LO—SAF-området — är parterna
sannerligen inte vänliga mot varandra.
Kanske förhåller det sig så som herr
Nilsson säger att de börjar vänligt och
sedan skjuter mot slutet, men en sådan
ordning vill jag inte alls vara med om
för jordbrukets del.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag skall så gärna gå
statsrådet till mötes halva vägen. Jag
tycker att det är riktigt och bra att man
börjar förhandlingarna vänligt. Det där
med skjutandet på slutet var statsrådets
tillägg.

Statsrådet ställde frågan: Vilka förutom
jordbrukarna har 90-procentigt
gränsskydd? Ja, hur är det med arbetsmarknaden?
Hur stort gränsskydd för
arbetskraftsimport är det? Jag tror att
det gränsskyddet är större än 90 procent,
men det behöver vi kanske inte
gå in på. Tänk efter och lägg märke till
hur lika det stöd är som lämnas åt arbetsmarknaden
och det stöd som lämnas
åt jordbruket, så skall statsrådet
finna att det ändå ligger något i mitt
resonemang.

Till sist ber jag att få erinra om mina
frågor. De hade mycket litet med juridiskt
formskäreri att göra. Jag frågade:
Delar statsrådet uppfattningen om värdet
och betydelsen av att olika folkgrupper
har möjlighet att genom förhandlingar
medverka till lösning av
för gruppen viktiga frågor? Det är väl

snällt och hyggligt frågat, och jag inbillar
mig att statsrådet inte har så
förskräckligt mycket att invända. Sedan
frågade jag: Vill statsrådet i överensstämmelse
härmed främja att även
jordbrukarnas organisationer på med
motsvarande grupper likvärdigt sätt
tillförsäkras motsvarande avtalsrätt?
Jag begärde ingenting annat. Som Johannes
Eriksson från Åland en gång
i tiden sade om Ålandsfrågan: Vi begär
bara våran rätt, och det kan aldrig vara
orätt!

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Det må synas oriktigt
att diskutera vad en annan person har
sagt. Men eftersom både statsrådet
Bengtsson och jag har nämnt statsrådets
förträdare kan jag inte underlåta att
precisera vad denne sade och menade.
Han sade inte bara att riksdagen hade
fattat ett beslut som gällde till den 1
september, utan han förutsatte också
att på grundval av detta kunde jordbrukarna
icke agera med fackliga åtgärder
före den 1 september. Det var
just detta som var det väsentliga.

Sedan måste jag säga något beträffande
talet om fri konkurrens inom andra
företagargrupper. Jag föreställer mig att
statsrådet avsåg den inhemska konkurrensen,
att sådana jämförelser inte går
att göra. Jag måste fråga herr statsrådet:
På vilket område tror statsrådet
att det är lättast att på frivillig väg
eliminera en konkurrens? År det i
branscher där det finns kanske två, tre,
fyra, fem eller tio företag som framställer
samma produkter eller är det
på ett område där det finns 200 000
företagare? Jag tycker att det är alldeles
givet att det måste vara betydligt
lättare att eliminera konkurrensen inom
annan företagsamhet än det är att
göra det inom jordbruket.

Jag föreställer mig att vi inte ska ta
upp frågan om gränsskyddet i det här
sammanhanget, inte därför att jag är
rädd för att diskutera det, utan därför

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

Ang. viss avtalsrätt för jordbrukets organisationer

att en sådan diskussion skulle dra ut
alldeles för långt på tiden i det knappa
tidsschemat.

Herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! När jag nämnde gränsskyddet
för jordbruket gjorde jag det
inte i någon negativ bemärkelse. Jag
är medveten om att vi måste ha ett
gränsskydd inom jordbruket, eftersom
vi har bestämt oss för att ha ett jordbruk
som ger oss en självförsörjning
på 80 procent. Vi har också ansett att
de som sysslar med jordbruk skall ha
inkomster som är rimliga. Under sådana
förhållanden måste vi ha ett gränsskydd.
Den saken har jag inte diskuterat,
utan det var i samband med en
jämförelse med andra näringar som jag
nämnde gränsskyddet.

Jag skall inte förlänga trätan med
mina vänner. Till herr Nilsson i Kungsängen
vill jag bara säga att jag inte
betraktade hans frågor som ovänliga.

Herr Nilssons första fråga löd: Delar
statsrådet den i interpellationen framförda
uppfattningen om värdet och betydelsen
av att olika folkgrupper bör
ha möjlighet att genom förhandlingar
medverka till att lösa för gruppen viktiga
frågor?

På den frågan har jag svarat ett vänligt
ja med en viss reservation. Jag tycker
att ordet förhandlingar inte är så
bra. Svaret är emellertid ja. Jag tycker
att man skall samverka inför varje beslut
som fattas och som rör en folkgrupp.

Den andra frågan löd: Vill statsrådet
främja att även jordbrukets organisationer
på med andra motsvarande
grupper likvärdigt sätt tillförsäkras avtalsrätt? På

den frågan har jag svarat ett vänligt
men bestämt nej, därför att man
enligt min mening inte kan införa en
avtalsrätt för jordbruket liknande den
man har för statstjänare och löntagare
i övrigt. »Motsvarande grupper» har
jag ansett vara egna företagare över
huvud taget.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Endast några ord.

I vårt moderna samhälle tillerkänner
vi alla grupper förhandlingsrätt. De
största och flesta grupperna har ett
direkt förhållande i sin anställning till
den som anställer dem och betalar ut
lönen. Det är självklart att vi skall tillerkänna
dem denna rätt.

Jordbrukarna utgör en minoritetsgrupp
och en minoritetsgrupp i undantagsställning
på det sättet att de inte
kan bjuda ut sin arbetskraft direkt och
få en lön direkt för sin arbetsinsats.
Deras arbetsersättning måste gå över
en vara som de producerar och marknadsför.
Men denna minoritetsgrupp
bör väl inte försättas i undantagsställning,
utan även den skall i princip tillerkännas
rätten att förhandla om sina
villkor, att ingå avtal. Då säger man
att denna grupp inte har någon att ingå
avtal med. Nej, däri ligger en betydande
svårighet. Alla är vi konsumenter
av livsmedel, således den vara som
jordbrukarna marknadsför för att få ut
ersättning för sitt arbete. Konsumenten
kan man inte nå och förhandla med
direkt beträffande villkoren. I stället
har statsmakten trätt till och företräder
konsumenterna i landet vid de förhandlingar
som faktiskt förs. Jag tycker
i och för sig inte att det är anledning
att beklaga sig över detta. Indirekt
medger ju staten förhandlingsrätt
för jordbrukarna genom att statens representanter
—• jordbruksministerns
ombud — överlägger och förhandlar
med representanter för det svenska
jordbruket.

Men när jordbruksministern så pregnant
säger ett nej till förhandlingsrätt
för denna minoritetsgrupp i samhället
menar jag att det är ett alltför hårt
maktspråk mot en minoritet. Han har
mött representanter för denna grupp
på ett utomordentligt sätt under de förhandlingar
som har förts under detta
hans första verksamhetsår som jordbruksminister.
Man måste nog reagera

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang. viss avtalsrätt för jordbrukets organisationer

bestämt — mot att det så obetingat och
hårt sägs nej till vad som borde vara
en alla människors rätt i vårt land. Vi
kan inte lösa problemet i dag, men det
må vara sagt från jordbrukets håll att
vi i princip inte kan acceptera att ha
en undantagsställning som befolkningsgrupp
— en ställning olik alla andra
människors i landet.

Herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! När jag lyssnade till
herr Nils Theodor Larsson fick jag ett
intryck av att det inte var bra att det
blev lugn på denna front, utan att man
ville ha till stånd gräl, fastän jag försöker
få lugn och ro på detta område.
Herr Larsson tycks vilja hävda att jag
använder mig av maktspråk när jag
försöker föra ett principiellt resonemang
kring hela denna fråga. Jag använder
inget maktspråk; jag anser att
det är principiellt felaktigt och omöjligt
att på det sätt som man gör för
statstjänare och anställda på den privata
arbetsmarknaden träffa avtal. Jag
använder alltså inget maktspråk.

Dessutom lämnade herr Larsson en
något felaktig uppgift då han försökte
göra gällande att staten gått in och förhandlat
på konsumenternas vägnar. Det
har staten inte gjort. Priskommittén
har skyldighet att resonera med jordbrukarnas
företrädare och med konsumenternas
företrädare. När uppgörelsen
träffades skedde det just efter samtal
med jordbrukarnas och konsumenternas
delegationer. Den senare sade:
All right, den uppgörelsen kan vi stå
för. Vi kommer att stödja den och vi
kommer inte att bråka. — Herr Larsson
gjorde alltså ett felaktigt påstående.

Låt mig till sist, herr talman, säga
att det här inte bara är fråga om att
ta ställning till gränsskyddet för jordbrukets
produkter. Det finns också en
lång rad andra frågor som är av central
betydelse. Dessa frågor kan gälla
avvägningen beträffande produktionens
inriktning inom jordbruket och dess

storlek med hänsyn till landets livsmedelsförsörjning;
de kan gälla sådant
som har en avgörande betydelse för
våra handelspolitiska relationer med
utlandet. Det är alltså inte något som
rör enbart jordbruket, utan något som
i högsta grad berör hela vårt land, och
alltså även andra befolkningsgrupper
än jordbrukarna.

Jag har hela tiden hävdat att detta til
syvende og sidst måste vara en fråga
i vilken riksdagen fattar beslut. Jag är
ganska övertygad om att när förslag
kommer att läggas på riksdagens bord
kommer det att finnas ledamöter som
tycker att jordbrukarna inte fått tillräckligt
och som kommer att väcka
motioner med anledning av detta förslag.
Det är inget fel i det. Det är nämligen
riksdagen som har att fatta det
avgörande beslutet i denna fråga, vilket
gör att man inte kan införa avtalsrätt
för just denna grupp. Jag kan inte
inse riktigheten i påståendet att man
behandlar en minoritet illa på grund
av detta. Det finns en rad grupper av
yrkesutövare i vårt land som inte kan
begära att få en sådan avtalsrätt. Det
finns hantverkare och företagare av
olika slag som inte ett ögonblick drömmer
om att kunna få rätt att träffa avtal
med staten.

Jag tror att den ordning vi kommit
fram till är bra. Jag är angelägen om
att se till att den fungerar smidigt och
att vi i bästa samförstånd kan resonera
oss fram till vad som kan vara rimligt
för jordbruket, för konsumenterna och
för samhället.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Jag har inte önskat få
något gräl med jordbruksministern efter
det att debatten i huvudsak var avslutad.
Tvärtom har jag redan — och
jag vill göra det ännu en gång — uttalat
min uppskattning av hans sätt att
på statens vägnar handlägga frågan
detta år. Jag vill tacka honom för den
goda förhandlingsvilja som han visat.

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

Ang. viss avtalsrätt för jordbrukets organisationer

Det är alltså inte av sådana skäl som
jag gripit in i debatten med mitt lilla
inlägg, utan det är därför att det är en
principfråga som har varit uppe till
behandling. Jag vill hävda att varje
befolkningsgrupp i detta land så långt
det är praktiskt möjligt skall ha den
principiella rätten att förhandla om
sina levnadsvillkor. Det är detta som
det är fråga om när jordbrukets folk
genom sina organisationer förhandlar
med herr jordbruksministern och hans
företrädare angående prissättningen på
jordbrukets produkter.

Det nämndes att hantverkare och
andra minoritetsgrupper i landet inte
kan drömma om att få motsvarande
avtal. Nej, vi kan kanske inte rent praktiskt
få till stånd avtalsförhållanden
berörande alla små grupper i samhället.
Men jag tycker att vi bör erkänna
principen att alla skall ha rätt att förhandla
om sina levnadsvillkor och att
man inte skall få dem som diktat från
något håll.

Sedan upplystes jag om att jag skulle
ha farit vill i min utsaga att staten här
trätt in. Konsumentdelegationen företrädde,
sade statsrådet, ju konsumenterna
och inte staten. Ja, man har under
senare år fört in ordningen med
en konsumentdelegation, en grupp företrädare
för konsumenterna, att vara en
part i överläggningarna när det gäller
att diskutera priserna på livsmedel.
Den gruppen agerar liksom jordbrukets
förhandlingsdelegation. Men ledningen
och den sammanhållande kraften
i förhandlingarna är jordbruksministern
eller hans företrädare. Jag måste
nog ha rätt i min tolkning att det är
staten som ytterst förhandlar med jordbruket
om dess villkor, om jordbrukarens
ersättning för sin arbetskraft.

Jag vill att herr jordbruksministern
inte skall uppfatta mina små inlägg
såsom någon kritik mot vad som förevarit
under året, och jag tänker inte
heller nu fortsätta med någon polemik
om den saken. Som representant för
svenskt jordbruk har jag endast, inför

jordbruksministerns principdeklaration
att jordbruket inte kan få avtalsrätt,
velat säga: I princip måste även denna
befolkningsgrupp ha rätt att förhandla.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Även jag har slutat att
tala om förhandlingarna i år. Men på
en punkt vill jag göra ett litet tillrättaläggande.

Jordbruksministern säger att jordbrukets
avtal är något så viktigt, centralt
och betydelsefullt för näringspolitiken
och handelspolitiken gentemot
utlandet att det problemet inte går att
lösa på vanligt sätt. Men är det inte att
chikanera de stora löntagaravtalen? Är
inte de precis lika betydelsefulla för
samhället, för folkhushållet och för våra
förbindelser med omvärlden?

Om jordbruksministern sedan inte
har tänkt så mycket på vad gränsskyddet
mot invandrare och skyddet för
arbetsmarknadens priser betyder genom
bestämmelsen att gällande avtal
skall iakttas av invandrarna, ta då ett
resonemang med herr Hagnell i andra
kammaren, så får jordbruksministern
höra!

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 67,
med förslag till förordning om ändring
i förordningen den 21 maj 1954 (nr
269) om skyldighet för arbetsgivare att
lämna uppgift rörande arbetsanställning.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtande nr 6, bevillningsutskottets
betänkanden nr 21, 24, 27 och
28, första lagutskottets utlåtande nr 24
samt andra lagutskottets utlåtanden nr
28—32.

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 10, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
vissa byggnadsarbeten vid lantbruksförsöksanstalten
i Röbäcksdalen.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

På sedermera gjord proposition godkändes
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att, under
förutsättning att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd
även av andra kammaren, efter samråd
med nämnda kammares talman gemensam
omröstning över den nu godkända
voteringspropositionen komme att anställas
vid kamrarnas sammanträden
onsdagen den 9 april.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1969/70 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner.

Punkterna 1—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten S

Ang. särskilt stöd åt det mindre
jordbruket

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 49 500 000 kronor.

Från förevarande anslag bestredes
bland annat kostnaderna för det extra

mjölkpristillägget i Norrland. För nästa
budgetår hade departementschefen beräknat
medelsbehovet för sagda pristillägg,
vilket hade karaktären av regionalt
stöd åt det norrländska jordbruket,
till 36 miljoner kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 89,
av herr Sundin m. fl., och II: 107, av
herr Larsson i Norderön m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte dels medgiva
generell höjning av det extra
mjölkpristillägget i norra Sverige med
25 procent för återställande av pristillläggets
realvärde, och dels för budgetåret
1969/70 för angivna ändamål utöver
Kungl. Maj :ts förslag anvisa ett belopp
av 8 000 000 kronor,

dels de likalydande motionerna I:
240, av herr Strandberg m. fl., samt II:
272, av herr Petersson i Gäddvik och
herr Nilsson i Agnäs, vari yrkats att
riksdagen skulle anvisa till Särskilt stöd
åt det mindre jordbruket för budgetåret
1969/70 ett förslagsanslag av 58 500 000
kronor, varav 9 000 000 kronor skulle
disponeras för i motionerna angivet
syfte,

dels ock de likalydande motionerna
I: 817, av herr Andersson, Axel, och II:
970, av herr Larsson i Umeå m. fl., vari
föreslagits, att riksdagen skulle medgiva
generell uppräkning av det extra
mjölkpristillägget i norra Sverige med
25 procent samt till Särskilt stöd åt det
mindre jordbruket för budgetåret 1969/
70 anvisa ett förslagsanslag av
57 500 000 kronor, varav 8 000 000 kronor
skulle disponeras enligt i motionerna
angivet syfte.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med avslag på
motionerna I: 89 och II: 107, I: 240 och
11:272 samt 1:817 och 11:970 till Särskilt
stöd åt det mindre jordbruket för
budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 49 500 000 kronor.

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Reservation hade avgivits av herrar
Skärman (fp), Carl Eskilsson (m) och
Hermansson (ep), fru Hultell (m) samt
herrar Skagerlund (fp), Eliasson i Moholm
(m), Jonasson (ep), Berndtsson
(fp) och Stridsman (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:240 och 11:272 ävensom med bifall
till motionerna 1:89 och 11:107 samt
1:817 och 11:970 till Särskilt stöd åt
det mindre jordbruket för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
57 500 000 kronor.

Herr ESKILSSON (m):

Herr talman! Efter den uppfriskande
extra debatt i jordbruksfrågan som vi
hade nyss får vi nu övergå till att behandla
de ärenden som finns med i
jordbruksutskottets utlåtande nr 1.

Det är många reservationer till utskottets
utlåtande, men till stor del gäller
dessa reservationer sådana frågor
som vi brukar få diskutera i samband
med behandlingen av jordbrukets huvudtitel.
Detta gäller även den första
reservationen, som berör storleken av
det särskilda stödet åt det mindre jordbruket.
Där har vi i år, liksom de båda
föregående åren, haft flera motionspar
om höjning av det extra mjölkpristilllägget
i norra Sverige.

Detta tillägg utgår med varierande
belopp inom olika produktionsområ den.

Syftet med bidraget är att kompensera
mjölkproducenterna framför
allt i norra Sverige för de sämre produktionsbetingelserna
där. Bidraget utgår
till alla mjölkproducenter inom området,
oavsett gårdarnas och produktionens
storlek. Men eftersom det är
småbruken som dominerar i norr har
det i praktiken blivit ett småbruksstöd.
Det är också i huvudtiteln upptaget
under rubriken »Särskilt stöd åt
det mindre jordbruket».

Bidraget har varit oförändrat sedan

1962. De årligen återkommande motionerna
föreslår en höjning av beloppet,
i år med 25 procent, motsvarande penningvärdets
fall under åren sedan bidraget
fastställdes.

Samtliga motioner betonar den avgörande
betydelse som mjölkproduktionen
har för det norrländska jordbruket.
Inte minst gäller detta för de jordbruk
som man håller på att bygga upp genom
den s. k. KR-verksamheten. Här
satsar både den enskilde jordbrukaren
och staten mycket betydande belopp för
att åstadkomma rationella brukningsenheter.
Men det gäller inte bara att
bygga upp dessa jordbruk. Man måste
också se till att produktionen vid dem
blir ekonomiskt lönsam, så att jordbrukaren
själv får en skälig inkomst
och kan betala sina dryga kostnader
för räntor och amorteringar. Det har
många gånger betonats att inkomsterna
av mjölkproduktionen är A och O för
lönsamheten vid KR-jordbruken.

Nu avvisas motionerna om en 25-procentig höjning av det särskilda
mjölkpristillägget av majoriteten i jordbruksutskottet
med motiveringen att
»nu utgående tillägg torde vara tillräckligt
för att utjämna skillnaderna
i produktionskostnader mellan olika delar
av landet».

Förhåller det sig verkligen på det viset?
Det tror jag inte. Under det senaste
året har vi kunnat inregistrera
allt fler beslut ute i norrländska kommuner
för att stödja jordbruket och
stimulera mjölkproduktionen, beslut
som fattas vid sidan av och för att komplettera
de statliga åtgärderna. Man
har beviljat rätt stora belopp för inköp
av produktionskraftiga djur, för seminoch
kontrollverksamhet, för maskinanskaffning
och för upprustning av ekonomibyggnader.

Kommunalmännen hade naturligtvis
inte gjort detta, om de hade haft samma
uppfattning som utskottets socialdemokratiska
majoritet att de statliga
bidragen räcker till. Man har fattat besluten
om bidrag i självförsvar för att

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket
försöka förbättra möjligheterna för
jordbruket att existera och för att bevara
en nödvändig näringsgren i bygden.

Men detta är naturligtvis inte en
kommunal uppgift. Det är statens skyldighet
att svara för jordbruksstödet —
inte kommunernas. Vi hade för kort tid
sedan tillfälle att höra finansministerns
åsikt i denna fråga, när han besvarade
en interpellation i andra kammaren.
Där förklarade han att vederbörande
kommuner överskridit sin kompetens,
och därför berövades de en del av det
extra skatteutjämningsbidrag som de i
annat fall varit berättigade till.

Mot bakgrunden av det positiva intresse
som kommunalmännen visat för
detta stöd hade jag hoppats att det i år
skulle gå att vinna förståelse för motionerna
i riksdagen. Det lyckades emellertid
inte nu heller. Men vi kanske kan
se fram mot en sinnesförändring. .lag
läste i en tidningsnotis häromdagen om
en ny uppvaktning i frågan här i huset
inför de norrländska riksdagsmännen.
Enligt notisen skulle den nye jordbruksministern
i sammanhanget ha
sagt, att det kanske fanns anledning
att undersöka frågan om det extra
mjölkpristilläggets storlek.

Det var en intressant uppgift, ocli
om den är riktig kanske det kommer
att röra sig även på detta område. Det
blir måhända möjligt för jordbruksministern
att verifiera denna sak under
dagens debatt.

För tillfället har jag emellertid, herr
talman, ingen annan utväg än att yrka
bifall till den reservation som är fogad
till denna punkt i utskottets utlåtande.

Herr SKAGERLUND (fp):

Herr talman! Som här tidigare sagts
är det extra mjölkpristillägget avsett
att kompensera i huvudsak mjölkproducenter
i Norrland för sämre produktionsförutsättningar
betingade av klimat,
jordmån, stegrade fraktkostnader

m. in. Bidraget är inte arealbundet utan
utgår till alla producenter oavsett leveransernas
storlek.

Den allmänna kostnadsutvecklingen
är sådan att det är mycket svårt att
få lönsamhet på jordbruken speciellt i
övre Norrland.

I tre motionspar hemställer ett antal
motionärer att mjölkpristilläggets
realvärde skall återställas. Mjölkpristilläggets
värde har urholkats med cirka
25 procent och det är viktigt att
tillägget återfår det värde som man
avsåg 1962. Man har beräknat att en 25-procentig höjning skulle innebära 2,5
öre per kilo mjölk.

Denna höjning väntas inte i någon
egentlig grad motverka nedläggningstakten
för småbruk, men man hoppas
att en förbättring skall ske för de jordbruk
som bör vara kvar. Hit räknas
speciellt KR-jordbruken, som enligt all
expertis bör vara rationella och bärkraftiga.
Vi har i dag ungefär 200 KRjordbruk
i landet. Men vi har tyvärr
fått uppleva den första konkursen, orsakad
av för höga byggnadskostnader,
de höjda räntorna, för lågt mjölkpris
och konjunktursvackan när det gäller
skogen. Staten har anslagit 39 miljoner
kronor till KR-jordbruken, och hittills
har cirka 30 miljoner kronor utbetalats.

Lantbruksnämndens senaste kostnadskalkyler
för många KR-jordbruk går
dock inte ihop av de skäl som jag nyss
relaterade. Lägets allvar har ytterligare
markerats genom den RLF-uppvaktning
hos jordbruksministern som ägde
rum i början av denna vecka.

Jordbruket utgör fortfarande en stor
näring i Norrland och har betydelse för
livsmedelsförsörjningen, försvarsberedskapen
och samhällets funktion i övrigt.
Det bör därför vara ett riksintresse
att stödja näringen så att det rationella
jordbruket kan fortsätta och
dess utövare få en dräglig utkomst.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,

(ep):

Herr talman! Som motionär i detta
ärende vill jag framföra några få synpunkter
på detsamma.

Nödvändigheten av att en betydande
jordbruksproduktion upprätthålles även
i vårt lands nordliga delar underströks
bl. a. vid riksdagens principbeslut 1967
om riktlinjer för jordbrukspolitiken.
Inom den norra delen av landet är det
kombinerade jord- och skogsbruket den
vanligaste driftsformen, och all erfarenhet
visar också att det är den lämpligaste
och mest effektiva.

Mjölkproduktionen måste inom denna
kombination tillmätas en avgörande
betydelse. Vill man behålla ett livskraftigt
jordbruk i norra Sverige, måste
man därför ge mjölkproduktionen
så goda ekonomiska betingelser som
möjligt. Ett stöd till mjölkproduktionen
ger alltjämt den bästa täckningen
om man önskar lämna ett allmänt stöd
åt jordbruket i norra Sverige. De mindre
differentieringsmöjligheterna i nordligaste
Sverige talar också för detta.

Som här tidigare framhållits, avskaffades
leveranstillägget för mjölk liksom
arealtillägget genom beslut av 1967
års riksdag. Detta innebär ett betydande
inkomstbortfall för jordbrukarna i
norra Sverige. I den situationen har
det inom landsdelen utgående extra
mjölkpristillägget, som 1967 behölls
oförändrat, fått ökad betydelse såsom
stödform.

Det genomsnittliga stödet uppgår till
1 300—1 500 kronor per leverantör och
år. Då bidragsskalan för detta pristilllägg''
inte justerats sedan 1962/63, har
realvärdet blivit väsentligt reducerat
genom penningvärdeförsämringen. För
att åtminstone återställa tilläggets realvärde
har vi i motion föreslagit att bidraget
uppjusteras med 25 procent. Det
skulle enligt våra beräkningar kosta
cirka 8 miljoner kronor för helt budgetår.
En trepartireservation till utskottsutlåtandet
tar upp motionsyrkandet.

5 Första kammarens protokoll 1969. Nr 14

Utskottsmajoriteten har inte velat biträda
motionsyrkandet, men man kan
åtminstone mellan raderna i utskottets
skrivning skönja en viss osäkerhet i
avslagsmotiveringen. Det gäller här inte
bara ett småbruksstöd, som utskottet
säger, utan detta är i lika hög grad en
fråga för de s. k. KR-jordbruken. Vad
det gäller är mer eller mindre en fråga
om hur pass angelägen man är att ge
norrlandsjordbruket en, som hem
Sträng brukar säga, fair chans att på
ett något så när likvärdigt sätt med
näringsutövarna i andra delar av landet
fullgöra den försörjnings- och beredskapsuppgift
som under vissa skeden
anses särskilt viktig.

Den nye jordbruksministern är tyvärr
inte här i kammaren just nu, men
jag hoppas att han, som hittills har visat
en allvarlig vilja att rätt rykta sitt
värv, skall hitta vägar för det norrländska
jordbrukets fortbestånd, även
om riksdagsmajoriteten avslår reservationen,
som jag, herr talman, härmed
vill yrka bifall till. Det är ju ett hypotetiskt
påstående att riksdagsmajoriteten
skulle avslå reservationen, och jag
hoppas naturligtvis att reservationen
vinner i voteringen. Jag vore emellertid
ytterst tacksam om herr statsrådet
ville något »lätta på slöjan» och leverera
en principiell ståndpunkt i den
här frågan. Det skulle vara välgörande,
och det skulle mottas med glädje av
många som kämpar mot betydande
svårigheter i vårt lands nordligaste delar.

Herr talman! Jag ber att ånyo få yrka
bifall till reservationen.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Yi har nu fått lyssna
till tre talare i denna fråga. Alla tre är
representanter för jordbruksnäringen,
och självfallet kan det tyckas att de
har velat se på problemen utifrån sina
egna synpunkter och infallsvinklar.
Det kan väl därför tillåtas mig att få
tala för den andra berörda parten i

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

denna fråga, nämligen för konsumenten.

När jag som konsument försökt ta
ställning i denna fråga har jag verkligen
fått uppleva en del saker. Det har
redan från talarstolen här i dag talats
om den uppvaktning som ägde rum för
jordbruksministern i förra veckan. Ja,
herr talman, den uppvaktningen hade
inte tillkommit på en höft. Det var ett
spontant uttryck och en mer eller
mindre demonstrationsartad uppvaktning
som jordbrukarna hade anordnat
några dagar tidigare, den 20 mars, då
ett hundratal jordbrukare från Norrbotten
trampade upp till lantbruksnämnden
och skrek ut sin veklagan
över alla stora bekymmer de brottas
med.

Det gäller för mig fortfarande som
konsument att titta på frågan: Är det
så märkvärdigt, brottas de med mekymmer?
Herr talman, det är väl för
mig inte några större svårigheter att
tränga in i den problematiken. Jag har
upplevt den under så många år och på
så många sätt, att jag tror mig känna
till en hel del. Det är ingen hemlighet
att jordbrukarna i Norrland, speciellt
uppe i Norrbotten, brottas med stora
ekonomiska bekymmer. Ingen kan förneka
att dessa människor i verklig mening
tillhör våra låglönegrupper. Egeninsatsen
kan på intet sätt, i timpenning
räknat, anses ligga annat än i de mest
extrema låglönegrupperna. Det är uppenbart.
Ingen har kunnat förneka detta
förhållande. Det tar sig ibland drastiska
uttryck. Jag läste vad en av talesmännen
häromdagen yttrade vid en
uppvaktning: Blir det nu ingen ändring
återstår endast att rotenonbehandla
bönderna i Norrbotten. Det låter tragiskt,
men fråga är om vi inte är på
väg dithän.

Jag har försökt att titta närmare på
den nya satsningen på KR-verksamhet.
Vad har den inneburit? Just nu brottas
man med enorma ekonomiska problem
även på den kanten — som man trodde
skulle vara en vettig lösning för

framtiden. Självfallet påverkar de ökade
produktionskostnaderna denna situation.
Enbart ökningen av byggnadsoch
kraftfoderkostnaderna har en mycket
negativ inverkan. Som ett exempel
har angivits att 1961/62 för en koplats
i en KR-ladugård krävdes en kapitalinvestering
på 6 000 å 7 000 kronor.

I dag är motsvarande kapitalinvesteringsbehov
redan uppe i omkring

II 000 kronor. Med normal uppläggning
i fråga om annuitet m. m. förstår
var och en att det blir en kraftig belastning.
Räntepolitiken spelar naturligtvis
en stor roll. Räntan kan gå upp
och kan gå ned, men bara för att belysa
allvaret i situationen kan jag nämna
att en enda procent för ett jordbruk
med 30 kor motsvarar en utgift
på 2 510 kronor.

Yrkandet på en uppräkning av det
extra mjölkpristillägget är självfallet
av ett alldeles speciellt intresse för oss
som konsumenter just i Norrbotten,
inte bara för att vi får ett större bidrag
per kilogram mjölk utan också av andra
skäl. Det faktiska förhållandet är att
vi i Norrbotten under vissa årsperioder
har mjölkunderskott och tvingas
importera, i nuläget från Västerbottens
län. Vi konsumenter ställer oss naturligtvis
frågan: Vad skulle komma att
hända därest man även i Västerbottens
län får en sådan struktur på jordbruket,
att vi i Norrbotten inte kan påräkna
någon import från detta län? Då
blir situationen den att vi inte kan vända
oss till de andra norrlandslänen, ty
de bar inget överskott att skicka till
oss. Kan vi vända oss till Mellansverige?
Det tror jag knappast. Skall vi
tvingas ned till Sydsverige eller utanför
landets gränser för att få tillgodosett
vårt rättmätiga krav på att kunna
dricka mjölk i Norrbotten? Detta är ett
problem som för oss framstår som ett
stort bekymmer för framtiden. Men det
är inte bara det. Vi kan — vilket någon
talare tidigare har berört i dag —
säga att om vi inte får mjölk så är det
inte bara ett problem för jordbrukare

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

och för oss konsumenter utan det är
över huvud taget ett bekymmer för hela
näringslivet i norra Sverige och inte
minst för vår försvarsberedskap som vi
vill slå vakt omkring — en synpunkt
som väger mycket tungt i detta sammanhang.

Den lilla uppräkning med 25 procent
som yrkas i reservationen ger ändå inte
mer än 2 1/2 öre per kg mjölk. Jag
kan belysa vad detta innebär genom att
fortfarande som exempel ta det nyssnämnda
jordbruket med 30 kor. Uppräkning
med 1 öre ger ett årligt tillskott
av 1 620 kronor vid normalproduktion.
Det är i sanning inte stora
pengar vi lämnar till dessa yrkesutövare.

Herr talman! Jag har stark känsla
för dem. Även som konsument kan jag
med varmt hjärta tillstyrka den vid
punkten fogade reservationen.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag kan livligt instämma
i det mesta av vad herr Strandberg
nyss har framfört. De påpekanden han
gjort är till mycket stor del även representativa
för övriga delar av Norrland
och speciellt Norrlands inland.

Jag tror att man bör understryka vad
som sägs i reservationen, att det extra
mjölkpristillägget egentligen tillkommit
för att öka möjligheterna att bibehålla
en norrländsk jordbruksproduktion,
som i motsats till jordbruksproduktionen
i vissa andra delar av landet
med nödvändighet i första hand
måste baseras just på mjölken. Tillägget
kan alltså inte enbart anses ha uppgiften
att utjämna produktionskostnaderna
mellan olika landsdelar utan det
skall också på ett mera markant sätt
utgöra ett stöd för den basprodukt varpå
den norrländska jordbruksproduktionen
måste byggas. Med hänsyn härtill
bör det anses naturligt och riktigt
att bidragets reella värde inte urholkas
genom penningvärdesförändringar. Den
uppräkning med 25 procent som re -

servanterna föreslår är därför med hänsyn
till den principiella innebörden och
syftet med detta tillägg, såvitt jag förstår,
sakligt väl motiverad.

Utskottet säger att då de mindre
jordbruken dominerar inom ifrågavarande
landsdelar har bidraget i första
hand kommit att framstå som ett småbrukarstöd.
Det är självklart att tilllägget
är ett stöd för de mindre jordbruken,
men det förtjänar nog också
påpekas, vilket för övrigt redan har
skett i denna debatt, att det i dag kanske
är ett lika behövligt stöd för de
större enheterna inom dessa områden
— de s. k. KR-jordbruken. De erfarenheter
man i dag kan redovisa ger vid
handen att dessa stora enheter i många
fall har det ekonomiskt ytterst besvärligt.
I dessa företag har staten ändå
satsat stora belopp. Det måste vara ett
samhällets intresse att se till att de
insatserna kan göras räntebärande och
att företagen blir den trygghetsfaktor
som man väl egentligen har avsett att
de skulle vara.

De mindre företagen är hänvisade
till att klara sig själva. Genom att behålla
det reella värdet hos mjölkpristillägget
skapar man en bättre grundval
för en allsidig och differentierad
jordbruksdrift även inom dessa områden
och större trygghet i det besvärliga
sysselsättningsläge som i dag råder,
och man kan bidra till att mildra
verkningarna av den omställningsprocess
som just nu pågår. Det rör sig här
om en insats som ändå kostar relativt
litet pengar om man ser den i de stora
sammanhang vi rör oss i, men som
kan bli betydelsefull till sina verkningar.

Att det finns ett fungerande jordbruk
i mera glest befolkade områden har
verkligen betydelse för att det omgivande
samhället skall kunna betjänas
på ett tillfredsställande sätt. Det har
betydelse för eu rationell livsmedelsförsörjning
i dessa områden. Detta har
herr Strandberg alldeles nyss på ett
mycket övertygande sätt belyst. Och det

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

har betydelse ur försvarspolitiska synpunkter.
Det är viktigt att man kan
åstadkomma nödvändiga försörjningsmöjligheter,
och det är viktigt att man
kan åstadkomma fördröjningseffekter
som motverkar en även ur samhällets
synpunkt inte önskvärd kapitalförstöring
på detta område.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Egentligen behövs det
väl inte någon större debatt om dessa
frågor. Yi har ju behandlat dem flera
år i rad, och någonting nytt har inte
framkommit.

Reservanterna har, som deras talesmän
i debatten påpekat, krävt en 25-procentig höjning av det extra mjölkpristillägget.
Kostnaderna härför redovisas
med olika belopp i motionerna.
En grupp motionärer har räknat ut att
höjningen skulle kosta 8 miljoner kronor
och en annan att kostnaden skulle
uppgå till 9 miljoner. Jag vet inte vilken
siffra som är mest riktig. I slutklämmen
yrkar reservanterna bifall till
alla motioner, och jag utgår ifrån att
det här mera är en politisk fråga än
en sakfråga.

Det extra mjölkpristillägget varierar,
som här sagts, mellan 1,4 och 10,4 öre
per kg i sju olika områden. Antingen
det nu är 20 eller 25 procent, så innebär
varje procents ökning givetvis några
kronor för dem som får detta tilllägg.
Uppräkningen skulle beröra ungefär
95 procent av de cirka 40 000 jordbrukare
i norra Sverige som får det
här stödet, och en 25-procentig ökning
skulle ge mellan 200 och 300 kronor,
kanske upp till 400 kronor. Även detta
är naturligtvis pengar som man inte bör
förakta.

Lantbrukshögskolan har gjort en utredning
om hur det extra mjölkpristillägget
verkar. Utredningen har funnit
att produktionskostnaderna i norra
Sverige ligger mellan 2 och 5 öre högre
än kostnaderna i södra Sverige. Om
dessa uppgifter är riktiga, och jag har

ingen anledning att förmoda annat,
skulle det betyda att det extra mjölkpristillägget
jämnar ut skillnaden i
fråga om produktionskostnaden. De
norrländska jordbrukarna är således
jämställda med övriga jordbrukare i
landet, kanske rent av litet bättre ställda.

Man kominer inte ifrån att mjölkpristillägget
är en utjämnande faktor
för vissa småbrukare. Det är klart att
det finns de som behöver mera betalt,
men jag tror för min del att det inte
är möjligt att lösa problemet genom
ideliga höjningar av det här tillägget.
Jag finner det nödvändigt att dessa
frågor tas upp till behandling på annat
sätt, och jag tror att det är nödvändigt
att de sydsvenska och mellansvenska
jordbrukarna visar ännu större
solidaritet med de norrländska småbrukarna
för att problemet skall kunna
lösas.

Jag sade att tillägget ger en viss inkomstförstärkning
för de små jordbrukarna.
Tillägget innebär drygt en procents
förbättring av deras medelinkomst.
För dem som har större jordbruk
blir det väsentligt bättre inkomster. I
ett område där tillägget utgör t. ex. 10
öre skulle en 25-procentig ökning —
2,5 öre — för den som har 30—40 kor
betyda en inkomstökning av bortemot
5 000 kronor per år.

Här åberopades uppvaktningen hos
jordbruksministern. Jag vet att de som
uppvaktade bl. a. protesterade mot den
undersökning som gjorts vid lantbrukshögskolan.
Jag är övertygad om att
jordbruksministern inte slänger dessa
handlingar i papperskorgen utan vidare.
Han kommer säkert att titta närmare
på dem. Skulle det visa sig att
denna undersökning är felaktig och att
det finns fog för frågans lösning på ett
annat sätt, så är jag säker på att han
kommer att lägga fram förslag om det.

Herr Skagerlund nämnde att flera av
KR-jordbrukarna hade gått i konkurs.
Det är möjligt att någon gjort detta,
men det var inte enbart på grund av

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

höga byggnadskostnader och annat så- te man också jämna ut de olikheter
dant. Det var helt andra saker, bl. a. i fråga om produktionsbetingelser som
sjukdom, med i spelet. onekligen finns.

Jag ber, herr talman, att med detta få Jag vidhåller yrkandet om bifall till
yrka bifall till utskottets förslag. reservationen.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,

(ep):

Herr talman! Herr Mossberger började
med att förklara att det knappast
behövdes någon egentlig debatt i den
här frågan, och han sökte leda denna
sin uppfattning i bevis genom att säga
att vi diskuterat frågan under flera år
tidigare. Utan att vara elak vill jag påpeka
att om något i vårt samhälle är
fel och galet så blir det inte mindre
galet för att det upprepas år efter år.
Jag anser att man här skulle kunna
göra en väsentlig insats när det gäller
jordbruket i Norrland.

Herr Mossberger anförde sedan att
detta hade kommit att utvecklas till en
politisk fråga. Ja, det är klart att det
är en politisk fråga, eftersom stödet
beslutas av riksdagen. Jag lade märke
till att herr Mossberger inte sade att
det kommit att bli en parUpolitisk fråga,
och jag noterar med mycket stor
tillfredsställelse att orden föll så.

I övrigt tycker jag inte att herr Mossbergers
anförande gav belägg för att
han själv hyser någon större tro på att
utskottsmajoritetens förslag är det absolut
riktiga. Jag vet inte om jag får
tolka herr Mossbergers sista uttalande
om jordbruksministern och vad han
eventuellt kan komma att göra åt saken
så, att någonting redan nu är på gång.
I så fall hälsar jag det med stor tillfredsställelse.

Det är samhällets skyldighet — och
det är inte fråga om allmosor ■— att
följa upp 1967 års principbeslut om
jordbruket, där det klart sades ifrån
att det är nödvändigt att en betydande
jordbruksproduktion upprätthålles även
i vårt lands nordliga delar. Herr Mossberger
var en av dem som stod bakom
detta beslut. Skall detta kunna ske mås -

Herr ESKILSSON (m):

Herr talman! Jag har bara ett par
kommentarer att göra till herr Mossbergers
anförande.

Herr Mossberger återkom till uppgiften
i utskottsmajoritetens skrivning
att det extra mjölkpristillägget har lett
till en utjämning beträffande kostnadsläget
för jordbrukarna i norra Sverige
jämfört med jordbrukarna i södra Sverige.
Han säger att mjölkproducenterna
i Norrland genom det extra mjölkpristillägget
har blivit jämställda eller
fått det något bättre än producenterna
i södra Sverige. Det är möjligt att man
kan göra en uträkning på det sätt som
lantbrukshögskolan här har gjort, men
vi måste väl ändå ta i betraktande de
väsentliga olikheter i fråga om produktionsbetingelser
som råder mellan
jordbruken i norr och i söder. Vi i
södra Sverige har — det vet herr Mossberger
lika bra som jag — helt andra
förutsättningar än jordbrukarna i norra
Sverige. Variationsmöjligheterna i
de olika landsdelarna är helt olika.

Herr Mossberger sade att vi inte kan
lösa denna fråga genom en höjning
ideligen av mjölkpriset. Jag förstår inte
vad han åsyftar med det uttalandet.
Situationen är ju den att vi har ett allmänt
prisläge på mjölken i år som är
betydligt lägre än under föregående år.
I mina trakter är mjölkpriset 3 öre
lägre per liter i år än i fjol. Vi har sannerligen
inte haft en fortgående prishöjning
på mjölken.

Det extra mjölkpristillägget har varit
oförändrat sedan år 1962. En höjning
med 25 procent skulle bara innebära
ett återställande av det extra mjölkpristilläggets
realvärde. Det betyder
inte någon egentlig höjning av tillägget.

Även jag fäste mig vid att herr Moss -

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

berger gav ett halvt löfte om att de
synpunkter som hade framförts vid
uppvaktningar norrifrån skulle beaktas
av jordbruksministern och inte kastas
i papperskorgen. Som jag sade i mitt
första anförande får detta kanske tolkas
som en sinnesändring som kan leda
till att någonting händer på detta område.
Vi kan bara beklaga att jordbruksministern
är upptagen av debatten
i andra kammaren och voteringar
där, så att han inte har kunnat verifiera
uppgiften att han överväger att
lägga fram förslag för att åstadkomma
en lösning på detta område.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Herr Nils-Eric Gustafsson
hade fått den uppfattningen att
jag inte var säker på att utskottets förslag
var det riktiga. Till det vill jag
bara säga att förslaget för dagen ändå
måste vara det riktiga, eftersom vi inte
har några andra uppgifter att hålla oss
till. Men det är klart att om den uppvaktning
som gjordes hos jordbruksministern
leder till att jordbruksministern
finner det nödvändigt med en omprövning
på grundval av andra uppgifter
så blir läget ett annat.

Det är alldeles riktigt att beslut har
fattats om en betydande jordbruksproduktion
i Norrland, och den måste vi
naturligtvis fullfölja så länge beslutet
gäller. Jag tror emellertid fortfarande
att denna fråga går att lösa på ett annat
sätt än genom en höjning av mjölkpristillägget.
En omfördelning borde
kunna ske, men en sådan tarvar en
bättre utredning. Herr Eskilsson var
också inne på den saken när han sade
att betingelserna var bättre i södra och
mellersta Sverige än i norra Sverige.
Ja, vi har andra betingelser och odlar
utan att behöva producera mjölk. Därför
tror jag att det skulle kunna gå att
lösa problemet.

När jag sade »ideligen återkommande»
syftade jag på att ni varje år väcker
dessa motioner om en 25-procentig höj -

ning. Om vi hade bifallit alla dessa hade
det blivit nära nog en idelig höjning.
Man kan fråga sig var det hela skulle
sluta om vi skulle bifalla alla motioner
som väcks. Enbart till jordbruksutskottet
har i år remitterats motioner med
yrkanden som slutar på mellan 31 och
32 miljoner kronor. Jag föreställer mig
att det är likadant i nästan alla utskott.
Var och en förstår att det inte
finns någon möjlighet att bifalla alla
motioner.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,

(ep):

Herr talman! Jag noterar efter herr
Mossbergers senaste anförande, att han
ingalunda är negativt inställd till de
här problemen. Det visste jag egentligen
förut.

Jag beklagar att jordbruksministern
inte kunnat vara här, men herr Mossberger
har å regeringspartiets vägnar
öppnat vissa dörrar — åtminstone
ställt dem på glänt. Jag hoppas att
ingen kommer och smäller igen dem.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Mossberger att begreppet »ideligen»
kommer han att få uppleva
igen, därest ingenting händer i denna
fråga under detta år.

Herr HEDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag kan till att börja
med helt instämma i de synpunkter som
utskottets värderade vice ordförande
herr Mossberger anlagt på denna fråga
om det extra mjölkpristillägget. Som
han nämnde har jordbruksutskottet inte
ansett sig kunna biträda de motioner
om höjning som väckts vid årets riksdag.

Vid förhandlingarna om jordbrukspriserna
berördes även denna fråga,

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

men den statliga kommittén ansåg att
frågan om det extra mjölkpristillägget
lämpligen borde behandlas i annan ordning.
Jag anser det också riktigast att
man tar upp denna fråga först sedan
man slutit de generella avtalen om
jordbrukspriserna och sålunda kan
överblicka vad de innebär för det norrländska
jordbruket.

Det är framför allt de s. k. KR-gårdarnas
lönsamhetssituation som varit
i blickpunkten vid de nyligen företagna
uppvaktningarna hos jordbruksministern
av de norrländska jordbrukarna.
Vid dessa uppvaktningar hävdades
att lönsamheten har försämrats
på ett markant sätt under den senaste
tiden. Jag kan nämna att vi får ett
säkrare underlag för bedömningen av
KR-gårdarnas lönsamhetssituation om
vi väntar med denna fråga till litet längre
fram denna vår. Då lär lantbruksstyrelsen
kunna presentera en statistisk
utredning rörande lönsamheten på dessa
gårdar till och med 1967. Det bör då
jämväl vara möjligt att med utgångspunkt
från de förändringar, som därefter
har skett i fråga om förutsättningarna
för inkomst- och kostnadsposterna
på dylika jordbruk, bilda sig
en uppfattning om de aktuella lönsamhetsförutsättningarna.
På basis av vad
som framkommer vid en sådan bedömning
bör frågan om lämpliga åtgärder
från statsmakternas sida sedan kunna
tas upp till prövning av riksdagen.

Herr ESKILSSON (m):

Herr talman! Det är inte alldeles
ovanligt att herr Hedström ställer frågor
till jordbruksdepartementet i ärenden
som gäller produktionsförhållandena
uppe i övre Norrland, och jag
tyckte mig märka att herr Hedström
hade några propåer att komma med
även i dag.

Herr Hedström sade att frågan om
extra mjölkpristillägg borde lösas i
annan ordning sedan man kommit överens
om prisuppgörelsen i dess helhet

för landet. Får jag fråga herr Hedström
vad uttrycket »i annan ordning»
avser i detta sammanhang? Borde inte
det rätta tillfället vara när vi behandlar
frågan här i riksdagen och skall
anslå medel för nästa budgetår till detta
ändamål?

Herr HEDSTRÖM (s):

Herr talman! Om herr Eskilsson hade
lyssnat mera uppmärksamt på vad jag
sade hade han fått klart för sig vad
jag menar med uttrycket »i annan
ordning». Men när han kritiserar mig
som frågeställare, kan jag kvittera den
älskvärdheten med att ställa en motfråga
till herr Eskilsson.

Herr Eskilsson nämnde i ett av sina
första anföranden att de s. k. KR-gårdarna
har dryga kostnader för räntor
och amorteringar på lån till företagen
i fråga, och det är alldeles sant. Men
då vill jag ställa frågan: Hade det varit
bättre för dessa jordbrukare om riksdagen
hade följt herr Eskilssons och
hans partivänners förslag härom året
om en sänkning av statsbidragen till
rationaliseringar vid dessa jordbruk
från 40 procent till 25 procent? Hade
det inneburit en verklig lättnad för
här ifrågavarande jordbruk?

Herr ESKILSSON (m):

Herr talman! Det är möjligt att en
sänkning av statsbidragen hade åstadkommit
ett större kostnadsmedvetande
hos dem som sätter upp dessa KRjordbruk.
När vi hade en redovisning
i jordbruksutskottet på begäran från
vårt håll, fick vi veta att man i et!
jordbruk på 40—50 hektar investerar
inemot 1 miljon kronor i anskaffning
av mark, maskiner, djur och byggnader.
För oss som sysslar med jordbruk
i andra delar av landet verkar detta
belopp fullkomligt skrämmande. Det
är möjligt att en minskning av statsbidragen
hade kunnat bidra till att
hålla tillbaka de överdrifter som före -

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

kommer när det gäller investeringar,
inte minst i byggnader — överdrifter
som även påtalas av vederbörande
tjänsteman som hade föredragningen i
j ordbruksutskottet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 58.

Punkterna 9—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Om personalförstärkning vid lantbrukshögskolan Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1969/
70 anvisa ett förslagsanslag av
33 855 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna

I: 355, av herrar Skärman och Axelson,
samt II: 405, av herr Nilsson i Lönsboda
m. fl.,

dels de likalydande motionerna

1:834, av herr Larsson, T horsten, och
herr Hiibinette, samt II: 951, av herr
Grebäck m. fl.,

dels de likalydande motionerna

I: 835, av herr Larsson, Thorsten, och
herr Larsson, Nils Theodor, samt II:
950, av herr Grebäck och herr Jönsson
i Ingemarsgården,

dels ock motionen II: 952, av herr
Grebäck in. fl.

I motionerna I: 355 och II: 405 hade
anhållits, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att vid lantbrukshögskolan
inrätta en tjänst som statsagronom
i vattenvård samt att riksdagen till
Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1969/70 måtte anvisa
ett förslagsanslag av 33 937 000
kronor.

I motionerna I: 834 och II: 951 hade
yrkats, att riksdagen skulle bemyndiga
Kungl. Maj:t att vid lantbrukshögskolans
avdelning för lantbrukets radiobiologi
i stället för en tjänst som laborator
i U 22 inrätta en tjänst som professor
i U 27.

I motionen II: 952 hade föreslagits,
att riksdagen skulle bemyndiga Kungl.
Maj:t att vid lantbrukshögskolan inrätta
en tjänst som statsagronom i vattenvård.

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

Om personalförstärkning vid lantbrukshögskolan

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1. lämna motionerna I: 355 och II:
405, såvitt avsåge bemyndigande att inrätta
en tjänst som statsagronom i vattenvård,
samt motionen II: 952 utan åtgärd,

2. lämna motionerna 1:834 och II:
951 utan åtgärd,

3. lämna motionerna I: 835 och II:
950 utan åtgärd,

4. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag på motionerna
1:355 och 11:405, såvitt i övrigt vore
i fråga, till Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader
för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
33 855 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Skärman (fp), Carl Eskilsson (m) och
Hermansson (ep), fru Hultell (m) samt
herrar Skagerlund (fp), Hansson i
Skegrie (ep), Jonasson (ep), Berndtsson
(fp) och Hedin (m), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
1, 2 och 4 hemställa, att riksdagen
måtte

1. med bifall till motionerna I: 355
och II: 405, såvitt nu vore i fråga, samt
motionen II: 952 uttala, att vid lantbrukshögskolan
borde inrättas en tjänst
som statsagronom i vattenvård,

2. med bifall till motionerna I: 834
och II: 951 bemyndiga Kungl. Maj:t att
inrätta en professur i ämnet radiobiologi
vid lantbrukshögskolan i enlighet
med vad reservanterna anfört,

4. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 355 och II: 405, såvitt i övrigt vore i
fråga, till Lantbrukshögskolan: För valtningskostnader

för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
33 937 000 kronor.

Fru HULTELL (m):

Herr talman! I lantbrukshögskolans
anslagsäskande för budgetåret 1969/70
framhåller högskolan att den har stora
och mycket viktiga uppgifter att genomföra
inom miljövården, och att till de
frågor som i första hand bör undersökas
hör bl. a. vattenföroreningarna
genom avfall från jordbruket. Det
framhålles också som synnerligen angeläget
att den forskningsverksamhet
som pågår inom högskolan får fortsätta
och ytterligare utbyggas. För att kunna
klara dessa arbetsuppgifter har man
begärt inrättande av ett antal nya
tjänster. Ingenting av detta tillstyrks i
statsverkspropositionen och inte heller
i jordbruksutskottets utlåtande nr 1.

I ett antal motioner har framförts
förslag till personalförstärkningar särskilt
inom områdena vattenvård och
radiobiologi. Det gäller främst en tjänst
som statsagronom i vattenvård och utbyte
av en laboratur vid avdelningen
för radiobiologi mot en professur i ämnet.

Liknande motioner framfördes vid
förra årets riksdag. Utskottet erinrar
om detta i utlåtandet, och med samma
motivering som förra året hemställer
utskottet att riksdagen skall lämna motionerna
utan åtgärd. Motiveringen var
då att forskningen inom vattenvårdsområdet
utgör en väsentlig del av den
utbyggda naturvårdsforskningen, om
vilken beslutades 1968.

I år hänvisar man dessutom till att
utskottet tillstyrker att anslaget till naturvårdsforskning
utökas med 2,5 milj.
kronor till 9,5 milj. kronor.

Motionsyrkandet om inrättande av en
professur i ämnet radiobiologi avstyrks
också av utskottsmajoriteten.

Till denna punkt i utskottsutlåtandet
har fogats en reservation, och vi reservanter
tillstyrker motionsyrkandena om
inrättande av en tjänst som statsagronom
i vattenvård och en professur i ämnet
radiobiologi.

Vattenföroreningsproblemet ägnas
allt större uppmärksamhet i miljö -

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Om personalförstärkning vid lantbrukshögskolan

vårdsdebatten, och kraven på skydd av
vattendrag och grundvatten ökar. Att
lösa de problem som föreligger inom
jordbruket måste vara angelägnare nu,
då strukturomvandlingen i jordbruket
med övergång till större enheter i intensivare
produktion kan medföra ytterligare
föroreningsrisker. I den proposition
med förslag till miljöskyddslag
m. m. som nyligen avlämnats föreslås
i fråga om vattenföroreningar, att en
skärpning av bestämmelserna genomföres.
Inom jordbruket gäller detta bland
annat förbud mot utsläpp av pressaft
från siloanläggning och urin från djurstall.

I de remissyttranden som redovisas i
propositionen framhåller bl. a. vattenvärnet
att förbudet mot utsläpp av
pressaft och urin varit verkningslöst
inte bara på grund av bristande övervakningsmöjligheter
utan också genom
brist på verkligt effektiva metoder för
att oskadliggöra produkterna. Följden
har blivit svåra föroreningar med bl. a.
förstörda brunnar. För att kunna lösa
de problem som vattenföroreningarna
inom jordbruket åstadkommer, är det
av största vikt att den forskningsverksamhet
inom vattenvården som bedrivs
på lantbrukshögskolan får ökade
möjligheter. Statens naturvårdsverk har
också tillstyrkt högskolans förslag att
inrätta en tjänst som statsagronom i
vattenvård.

I motionerna I: 834 och II: 951 framförs
önskemålet om ändring av föreståndarbefattningen
vid högskolans avdelning
för radiobiologi från laboratur
till professur. Det framhålles i motionerna
att institutionens forskningsprogram
är mycket stort och resultaten lovande.

Forskning som bedrivs vid ifrågavarande
avdelningar är en mycket viktig
del av högskolans verksamhet, och
de arbetsuppgifter som åvilar föreståndaren
är fullt jämförbara med de
arbetsuppgifter som åvilar övriga institutionsföreståndare
vid högskolan.

Med hänsyn till detta tillstyrker vi

reservanter motionsyrkandet om inrättande
av en professur i ämnet radiobiologi
vid lantbrukshögskolan.

Herr talman! Jag har med dessa ord
velat yrka bifall till den reservation
som är fogad till punkten nr 13.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Vad först gäller motionärernas
yrkande om en tjänst som
statsagronom i vattenvård, kan jag erinra
om att liknande motionsyrkanden
framställdes vid fjolårets riksdag. Utskottet
hänvisade den gången till den
samordnade och utbyggda naturvårdsforskning
som beslöts av 1968 års riksdag.
Det kan anses riktigt att sådana
arbetsuppgifter som en statsagronom i
vattenvård skall fullgöra bör bekostas
av medel från anslaget till naturvårdsforskning.
Här har Kungl. Maj:t för
nästa år, som fru Hultell också påpekar,
ökat anslaget med 2,5 miljoner
kronor till 9,5 miljoner kronor. Det
har alltså skett en kraftig ökning av
anslaget, vilket säkerligen kommer att
bidra till att de påtalade frågorna kommer
att bli föremål för särskild uppmärksamhet.
Man behöver nog inte anställa
någon särskild tjänsteman för
detta.

Vad sedan beträffar yrkandet i motionerna
1:834 och 11:951, att Kungl.
Maj :t skall bemyndigas inrätta en professur
i stället för en laboratur, så var
även den frågan föremål för riksdagens
prövning i fjol. Radiobiologiska institutionen
vid lantbrukshögskolan leds redan
nu av en laborator, och utskottet
anser att det bör räcka med detta intill
dess resurser skapats för ytterligare
tjänster och ytterligare utbyggnad på
detta område.

Motionärerna säger visserligen att
det endast skulle innebära en kostnadsökning
med 8 000 kronor om man anställer
en professor i stället för en laborator.
Det är möjligt att så är fallet
formellt sett, men, herr talman, jag har
litet svårt att tro att det i realiteten

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

Om personalförstärkning vid lantbrukshögskolan

endast rör sig om 8 000 kronor. Det
kan möjligen vara en skillnad i lönen
på 8 000 kronor, men det drar ju också
så mycket annat med sig så att det beloppet
kommer säkert icke att räcka.
Det är väl ändå här liksom på snart
sagt alla andra punkter omöjligt för
Kungl. Maj :t att få pengarna att räcka
till allt. Om man granskar detta konto
punkt för punkt finner man att det
skett en kraftig ökning, en uppräkning
med över 10 miljoner kronor. Visserligen
gäller det mest automatiska ökningar,
men det hela måste ändå tas
in i bilden.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Fru HULTELL (in):

Herr talman! Herr Mossberger hänvisar
också till ökningen av anslaget
till naturvårdsforskning. Vi reservanter
tror emellertid inte att det utgör en
tillräcklig garanti för att dessa tjänster
och denna verksamhet verkligen skall
kunna bibehållas vid lantbrukshögskolan.

En annan mycket viktig sak är att
söka skapa tryggare anställningsförhållanden
för de forskare som finns inom
lantbrukshögskolan. Det gäller ändå sådana
forskare som vi gärna vill ha kvar
där. Man uppnår tryggare anställningsförhållanden
genom att inrätta dessa
tjänster och föra upp dem på lönestaten.

Vad beträffar skillnaden på 8 000
kronor mellan professur och laboratur
är det skillnaden i lön som avses. I och
med att man får en professorstjänst
kan man dra in laboraturen.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande yrkanden
propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda

hemställan komme att framställas först
särskilt angående mom. 3 samt därefter
särskilt avseende mom. 1, 2 och 4.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 3.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med de rörande
mom. 1, 2 och 4 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hultell begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 13 mom. 1, 2 och 4, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hultell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —68;

Nej — 57.

Punkterna lb—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Punkten 17

Ang. bidrag till Sveriges utsädesförening

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag på motionerna
I: 819, av herr Andersson, Ingvar, m. fl.,
och II: 979 av fru Sundberg, till Bidrag
till Sveriges utsädesförening för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 4 225 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:819
och II: 979 hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta att till Bidrag till Sveriges
utsädesförening för budgetåret 1969/70
anvisa ett förslagsanslag av 4 725 000
kronor.

Herr ANDERSSON, INGVAR, (m):

Herr talman! I motionsparet 1:819
och II: 979 yrkas på en uppräkning av
anslaget till Sveriges utsädesförening
med 500 000 kronor. Bakgrunden till
motionen är att motionärerna önskar
en intensiv forskning på proteinområdet.

Under gårdagens debatt här i kammaren
framkom från visst håll ett förslag,
som hänger samman med det vi
här vill trycka på. Proteinforskningen
här i landet har om inte en u-ställning
så dock en omfattning som vi i längden
inte kan acceptera. Hela världen ropar
på proteiner, proteiner av hög kvalitet
och över huvud taget en förbättring på
proteinområdet. Jag vill tala om att en
utredning har visat att omkring 300
miljoner barn i dag lider brist på
främst proteiner, naturligtvis kombinerat
med undernäring i övrigt. Här i
landet har vi en god proteinkonsumtion.
Vi har god tillgång på proteiner
för human konsumtion, men vi har
hrist på proteiner för foder. Det är på
detta område motionärerna önskar en
förbättring.

Svenskt jordbruk producerar i dag
alltför mycket kolhydrater och alltför
litet protein. Vi har naturliga möjligheter,
om vi får forskarnas hjälp, till

en förbättring i detta avseende. Forskarna
vid Sveriges utsädesförening och
vid Weibullsholm har klart uttalat att
förutsättningar finns till framgång på
detta forskningsområde.

Den motion jag talar för gäller Sveriges
utsädesförening, där det drivs en
forskningsverksamhet som har möjligheter
att bli framgångsrik, om den kan
fortsättas och intensifieras. Man har
tillfälliga forskningsanslag till sitt förfogande,
men man vet inte någonting
om de anslag som kommer att ställas
till förfogande för detta ändamål efter
den 1 juli i år.

Motionärerna har fått framgång så
till vida att utskottet har varit synnerligen
positivt i sin skrivning. Utskottet
har i stort delat motionärernas uppfattning
om vikten av att denna forskning
kan bedrivas målmedvetet. Jag
har inte heller tänkt yrka bifall till motionen,
men det är min förhoppning
att statsrådet, när han vid ett senare
tillfälle behandlar petita från Sveriges
utsädesförening, tar hänsyn till de propåer
och de synpunkter som dels motionärerna
och dels utskottet har givit
till känna.

För att i någon mån belysa vad en
ordnad forskning kan betyda vill jag
gärna inför kammaren redovisa ett
exempel. Forskarna har genom åren
arbetat på kornförädling och haft i
sikte kornsorter med låg proteinhalt,
därför att detta var bryggerinäringens
önskemål. Man lyckades över hövan.
Man fick ned proteinhalten till 9—10
procent. Man lyckades med detta i en
produktion av vilken endast femtedelen
används för bryggeriändamål medan
fyra femtedelar går till foder, där
man önskar en hög proteinhalt.

Nu har forskarna sökt kontakt med
foderproducenter och frågat: Vad är
det ni vill ha i de produkter som ni
framöver skall omsätta i foder? Man
har då fått en norm, efter vilken man
nu arbetar.

Detsamma är förhållandet i fråga om
vetet. Man har samlat kvarnägare och
kvarnintressenter och frågat dem vad

Nr 14

Fredagen den
Ang. bidrag till

det är för produkt de vill ha. Svaret är
vetesorter som har ett proteininnehåll
på uppemot 15 procent. De vill också
ha hög kvalitet på detta protein.

Detta är heller ingen utopi. Vi kommer
säkerligen framöver att få uppleva
en situation, där Norden sammantaget,
som är ett underskottsområde när det
gäller brödsäd, inte behöver importera
några större kvantiteter brödsäd utan
skall kunna få en balans som är till
gagn inte bara för svenskt jordbruk
utan för den globala livsmedelssituationen
i stort.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Herr Ingvar Andersson
ställde ju inget yrkande, så jag behöver
inte förlänga denna debatt. Jag vill bara
påpeka att Utsädesföreningen själv
inte har begärt något bidrag för detta
ändamål. Det finns ju möjlighet att få
bidrag från anslaget till skogs- och
jordbruksforskningen.

Herr ANDERSSON, INGVAR, (m):

Herr talman! Vid kontakt med chefen
för Sveriges utsädesförening påtalade
jag just det förhållande som utskottets
ärade vice ordförande här har
åberopat. Då fick jag det beskedet —
som tydligen flera har fått — att man
hade fått klara direktiv om att iaktta
återhållsamhet när man skulle upprätta
petita. Inga nya anslagsäskanden
fick framföras. Detta är alltså bakgrunden
till att Sveriges utsädesförening
inte har begärt något bidrag utan att
yrkande härom kommit motionsvägen.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Att Utsädesföreningen
inte begärt anslag har inte varit utslagsgivande
för utskottet, ty utskottet
menar att när det går att få pengar
från ett annat anslag, bör detta i första
hand anlitas.

Sedan har vi i utskottet, som herr
Ingvar Andersson mycket riktigt påpekat,
skrivit mycket positivt, och det
tycker jag också är riktigt.

viss praktiskt vetenskaplig växtförädling

Herr ANDERSSON, INGVAR, (m):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att man bedriver denna forskning med
tillfälliga forskningsmedel. Man vet att
man har medel för forskningen fram
till den 30 juni. Hur det blir efter detta
datum vet man praktiskt taget ingenting
om. Men det är min förhoppning,
liksom herr Mossbergers, att man även
i framtiden skall kunna få tillfälliga
forskningsanslag till denna forskning.
Jag vill bara påpeka att denna är av
så stor vikt att forskarna inte skall behöva
leva i den ovisshet som denna
tingens ordning innebär.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkten i8

Ang. bidrag till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
718 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
824, av herr Eskilsson in. fl., och II:
96b, av herr Josef son i Arrie in. fl., vari
anhållits, att riksdagen vid sin behandling
av statsverkspropositionen måtte
till den praktiskt vetenskapliga verksamheten
vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 430 000 kronor,

dels ock de likalydande motionerna
I: 860, av herr Svanström m. fl., och II:
985, av fröken Wetterström m. fl., vari
yrkats att riksdagen såsom bidrag till
växtförädlingsarbetet vid Algot Holmberg
och Söner AB skulle anvisa ett anslag
av 120 000 kronor och att till Bidrag
till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling för budgetåret 1969/70

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling

skulle anvisas ett förslagsanslag av
808 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag på motionerna I: 824 och II: 964
samt 1:860 och 11:985 till Bidrag till
viss praktiskt vetenskaplig växtförädling
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 718 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Skärman (fp), Carl Eskilsson
(m), Skagerlund (fp), Ingvar Andersson
(m), Nils Nilsson (ep), Eliasson i
Moholm (m), Persson i Heden (ep),
Nilsson i Lönsboda (fp) och Sundkvist
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
bifall till motionerna I: 824 och II: 964
samt 1:860 och 11:985 till Bidrag till
viss praktiskt vetenskaplig växtförädling
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 1 013 000 kronor.

Herr ESKILSSON (m):

Herr talman! Herr Ingvar Andersson
belyste nyss i sitt anförande en del av
de problem som växtförädlingen här
i landet arbetar med, och vi vet alla
att på detta område intar Sverige sedan
länge en mycket framskjuten plats.
Där har våra forskare och praktiska
växtförädlare gjort insatser som betytt
mycket främst för svenskt jordbruk
men även för jordbruket i andra länder.
Namnen Svalöv och Weibull har
fått en god klang även i internationella
sammanhang.

När det gäller statens stöd till växtförädlingen
vid Svalöv och Weibullsholm
är skillnaden emellertid påfallande.
Anslaget till Svalöv höjs ungefär
i takt med det ökade behovet, medan
anslaget till Weibullsholm har varit i
stort sett oförändrat under många år.
Man behöver väl egentligen inte säga

så mycket för att motivera önskemålet
om förhöjt statsbidrag till Weibullsholms
växtförädlingsanstalt. Verksamheten
där talar för sig själv. Det är
framför allt inom stråsädesförädlingen
som Weibullsholms namn har blivit
känt. Den alldeles övervägande delen
av de odlade stråsädesslagen här i landet
härstammar från förädlingsarbetet
på Weibullsholm.

Men det är inte bara inom stråsädesförädlingen
som Weibulls har gjort
värdefulla insatser. Anstalten har ett
brett register. För t. ex. trädgårdsnäringen
har sålunda Weibullsholm haft
stor betydelse både när det gällt att få
fram nya sorter med hög avkastning
och när det varit fråga om att förbättra
befintliga sorter genom ökad motståndskraft
mot växtsjukdomar m. m.
Detta är inte minst betydelsefullt vid
en alltmer intensiv odling, då påfrestningarna
på växtmaterialet ökar i samma
takt som avkastningen.

Verksamheten vid Algot Holmberg &
Söner — en anslagsfråga som även behandlas
under denna punkt — har haft
en ganska specifik inriktning. Den har
varit banbrytande vid försöken att få
odlingsvärda sorter av sojabönan i vårt
land. Det är en insats som just genom
dagens proteindebatt har fått förnyad
aktualitet. Men i övrigt har förädlingsarbetet
vid denna institution i hög grad
varit inriktat på att få fram odlingsvärda
sorter för de kargare odlingsförhållandena
i Mellansveriges skogsbygder.
Där måste kraven i särskilt hög
grad gälla stråstyrka, tidig mognad och
motståndskraft mot skördeskador. Algot
Holmbergs insatser där är också
mycket lovande, inte minst inom vårveteförädlingen.

Växtförädling är emellertid en verksamhet
som drar stora kostnader både
personellt och för att skaffa lokaler och
utrustning. Genom växtförädlingsavgifterna
har företagen fått stora bidrag
till sitt arbete. Innan dessa flyter in
måste emellertid ett grundläggande vetenskapligt
arbete utföras, som inte ger

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

någon omedelbar utdelning. Det är för
denna verksamhet som vi motionärer
och reservanter har föreslagit högre
anslag både till Weibullsholms växtförädlingsanstalt
och till Algot Holmberg
& Söner AB. Vi har föreslagit att anslaget
till Weibullsholms växtförädlingsanstalt
skall uppräknas med
205 000 kronor och anslaget till Algot
Holmberg & Söner AB med 90 000 kronor,
vilket framgår av reservation nr 3.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid punkt 18.

Herr HEDSTRÖM (s):

Herr talman! Reservanterna har vid
denna punkt, som herr Eskilsson nyss
också anförde, föreslagit en betydande
uppräkning av anslaget till både Weibullsholms
växtförädlingsanstalt och
Algot Holmberg & Söner AB. Man anför
som skäl att det vid dessa båda institutioner
bedrivs ett synnerligen värdefullt
växtförädlingsarbete, som är
värdefullt både ur den svenska jordbruksnäringens
synpunkt och ur internationella
aspekter. Reservanterna anför
att det är att befara att den medelsanvisning
som Kungl. Maj :t har föreslagit
skall visa sig otillräcklig för ändamålet.
Vi som företräder utskottet i
denna fråga har inte den uppfattningen.
Vi anser tvärtom att det statsbidrag
som Kungl. Maj :t föreslagit i förening
med det nya avgiftssystemet skall visa
sig vara en stabil grund för att fortsätta
och utveckla den goda verksamhet
som dessa båda anstalter bedriver.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet
med de därunder framkomna yrkandena
gjorde propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen

Ang. bidrag till skogsförbättringar, m. m.
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 57.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 19—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24

Ang. bidrag till skogsförbättringar,
in. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att

1. dels medgiva, att under budgetåret
1969/70 statsbidrag finge beviljas med
högst 6 000 000 kronor till skogsodlingsåtgärder
på sämre jordbruksmark samt
med högst 2 500 000 kronor till med anslaget
i övrigt avsedda ändamål, med

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang. bidrag till skogsförbättringar, m. m.

rätt för Kungl. Maj:t att jämka fördelningen,

dels till Bidrag till skogsförbättringar
för bodgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 8 000 000 kronor,

2. dels medgiva, att under budgetåret
1969/70 finge beviljas statsbidrag med
högst 14 500 000 kronor till vägbyggnader
på skogar i enskild ägo samt förhöjt
statsbidrag med högst 500 000 kronor
till skogshuvudvägar av särskild betydelse
ur fritidssynpunkt,

dels till Vägbyggnader på skogar i
enskild ägo för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 13 300 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna I: 844,
av herr Olsson, Erik, och herr Pettersson,
Karl, samt II: 459, av herr Jönsson
i Ingemarsgården m. fl., hade anhållits,
att riksdagen måtte beträffande
anslagen Bidrag till skogsförbättringar
respektive Vägbyggnader på skogar i
enskild ägo besluta, dels att under budgetåret
1969/70 skulle beviljas statsbidrag
med högst 3 500 000 kronor till
skogsodlingsåtgärder på sämre jordbruksmark,
dels att under budgetåret
1969/70 skulle beviljas statsbidrag med
högst 17 000 000 kronor till vägbyggnader
på skogar i enskild ägo.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag på motionerna I: 844
och II: 459, såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att under budgetåret 1969/70 finge
beviljas statsbidrag med högst 6 000 000
kronor till skogsodlingsåtgärder på sämre
jordbruksmark samt med högst
2 500 000 kronor till med anslaget Bidrag
till skogsförbättringar i övrigt avsedda
ändamål, med rätt för Kungl.
Maj:t att jämka fördelningen,

2. till Bidrag till skogsförbättringar
för budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 8 000 000 kronor,

3. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna I: 844
och II: 459, såvitt i övrigt vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1969/70
finge beviljas dels statsbidrag med
högst 14 500 000 kronor till vägbyggnader
på skogar i enskild ägo, dels förhöjt
statsbidrag med högst 500 000 kronor
till skogshuvudvägar av särskild betydelse
ur fritidssynpunkt,

4. till Vägbyggnader på skogar i enskild
ägo för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 13 300 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Beservation hade avgivits av herrar
Hermansson (ep), Jonasson (ep) och
Persson i Heden (ep), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 1 och 3 hemställa, att riksdagen
måtte

1. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
844 och II: 459, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1969/70
finge beviljas statsbidrag med högst
3 500 000 kronor till skogsodlingsåtgärder
på sämre jordbruksmark samt med
högst 2 500 000 kronor till med anslaget
Bidrag till skogsförbättringar i övrigt
avsedda ändamål, med rätt för Kungl.
Maj :t att jämka fördelningen,

3. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
844 och II: 459, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1969/70
finge beviljas dels statsbidrag med
högst 17 000 000 kronor till vägbyggnader
på skogar i enskild ägo, dels förhöjt
statsbidrag med högst 500 000 kronor
till skogshuvudvägar av särskild
betydelse ur fritidssynpunkt.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Skogsstyrelsen framhåller
i sin p et i taframställn ing mycket
starkt hur hela det svenska samhället
är beroende av vår skogsnäring. För

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

att göra skogsbruket konkurrenskraftigt
i internationella sammanhang måste
vi genom olika insatser ge näringen
möjlighet till lönsamhet. Lyckas inte
detta, blir verkningarna svårartade genom
allvarliga störningar av arbetsmarknaden
som i sin tur påverkar bygd
och näringsliv i vidsträckta delar av
landet. Stora sociala svårigheter blir
då resultatet i de bygder som helt eller
delvis är beroende av denna viktiga
basnäring. Det är därför viktigt att
samhället genom ökade insatser motverkar
den lönsamhetskris som för närvarande
råder inom skogsnäringen och
som resulterat i en bristande tillförsikt
när det gäller framtidsutsikterna.

Med tillfredsställelse noteras förslaget
i årets statsverksproposition om
höjning av anslaget till skogsbilvägar.
Utbyggnad av skogsbilvägnätet är en
stödåtgärd som ger snabb lönsamhetsförbättring
och därigenom en positiv
sysselsättningseffekt. Skogsstyrelsen
hade i sin framställning begärt en ökning
av anslaget med 4 miljoner kronor.
Ett väl utbyggt skogsbilvägnät är
en grundförutsättning för att såväl avverkning
som transport skall kunna
drivas rationellt och med lönsamhet.
För stora delar av Norrlands inland
kan skogsbilvägutbyggnad hindra nollområdenas
tillväxt. Till detta kommer
också pågående och planerade nedläggningar
av huvudflottlederna, som även
kräver en snabbare vägutbyggnad. På
grund av att transporterna efter flottledsnedläggelserna
kommer att gå i
rakt motsatt riktning, dvs. kräver en
direkt transport från avverkningsområdet
vid flottled till mottagningsterminal
vid järnväg eller vid kustindustrierna,
ställs större krav på transportkapacitet
än vad som för närvarande
gäller i många fall — närtransport
till huvudflottleden med mindre
transportenheter. På grund därav måste
skogsbilvägnätet kompletteras och
förstärkas. En höjning av anslaget med
4 miljoner kronoir, alltså samma höjning
som skogsstyrelsen begärt, har ty 6

Första kammarens protokoll 1969. Nr 14

Ang. bidrag till skogsförbättringar, m. m.

värr inte ansetts möjlig med hänsyn
till rådande budgetläge. På grund av
den vikt som måste fästas vid en ytterligare
utbyggnad av skogsbilvägnätet
måste därför andra metoder sökas för
att kunna höja utbyggnadstakten.

I de likalydande fyrpartimotionerna
1:844 och 11:459 föreslås i överensstämmelse
med skogsstyrelsens äskande
en höjning av ramen med 2,5 miljoner
kronor utöver den av Kungl. Maj:t föreslagna
höjningen med 1,5 miljon kronor
men med den skillnaden att en
motsvarande minskning skall ske på
den för anslaget Bidrag till skogsförbättringar
upptagna ramen för statsbidrag
till skogsodlingsåtgärder på
sämre jordbruksmark. Kungl. Maj:t föreslår
under nämnda ram ett oförändrat
belopp av 6 miljoner kronor.

I rådande konjunkturläge torde investering
i skogsplantering inte vara
särskilt lockande. De för budgetåret
1967/68 anvisade medlen har inte utnyttjats
för ändamålet. Vid en avvägning
av angelägenhetsgraden i dagens
läge mellan anslag av medel till skogsbilvägutbyggnad
och skogsodling av
sämre jordbruksmark talar övervägande
skäl för att de föreslagna 2,5 miljoner
kronorna överförs från anslaget
för skogsodling till anslaget för byggande
av skogsbilvägar.

Med stöd av vad jag här anfört får
jag som motionär yrka bifall till reservation
4 vid punkten 24 som avser bidrag
till skogsförbättringar och vägbyggnader
på skogar i enskild ägo och
som går ut på att 2,5 miljoner kronor
skall överflyttas från anslag till skogsförbättringar
på sämre jordbruksmark
till anslag för vägutbyggnader på skogar
i enskild ägo.

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! På denna punkt, som
avser bidrag till skogsförbättringar och
vägbyggnader på skogar i enskild ägo,
har skogsstyrelsen i sin anslagsfram -

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang. bidrag till skogsförbättringar, m. m.

ställning betonat behovet av att bygga
ut och förbättra skogsbilvägnätet med
hänsyn till både den tekniska utvecklingen
och till försvagningen av skogsbrukets
lönsamhet.

Skogsstyrelsen säger i sin framställning
att cirka 35 000 kilometer skogsbilvägar
behöver byggas ut för en kostnad
av ungefär 900 miljoner kronor
innan skogsvägnätet kan anses ändamålsenligt
utbyggt med hänsyn till moderna
avverknings- och skogsvårdsmetoder.
Vidare är standarden på stora
delar av det nu befintliga skogsvägnätet
otillfredsställande. Kostnaderna för
erforderliga förbättringsarbeten har
uppskattats till cirka 500 miljoner kronor.

Behovet av såväl utbyggnad som förbättring
av skogsbilvägnätet är sålunda
trängande med hänsyn både till
den tekniska utvecklingen och till skogsbrukets
lönsamhetsförsvagning.

Skogsstyrelsen föreslår sålunda en
höjning av anslaget med 4 miljoner kronor,
medan Kungl. Maj :t stannat för en
höjning med 1,5 miljon kronor.

Motionsledes har som vi nyss hörde
väckts ett förslag om överförande av
2,5 miljoner kronor från anslaget för
statsbidrag till skogsodlingsåtgärder på
sämre jordbruksmark. Förslaget är föranlett
av budgetläget.

Det är detta förslag som vi i förevarande
reservation ställer oss bakom,
och på så sätt tillmötesgår vi skogsstyrelsens
äskande.

Den nu rådande lönsamlietskrisen inom
skogsnäringen bör enligt reservationen
mötas med kraftfulla rationaliseringsåtgärder
i syfte att nedbringa
kostnaderna i skogsbruket. Ett väl utbyggt
skogsvägnät är en grundförutsättning
för virkets tillvaratagande på ett
rationellt sätt. Den nu pågående nedläggningen
av flottleder förstärker behovet
av en snabbare utbyggnad av
skogsvägarna.

Med hänvisning till det anförda ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen 4.

Herr OLSSON, MANNE, (s):

Herr talman! Detta är en årligen
återkommande debatt kring anslaget för
vägbyggnader på skogar i enskild ägo.
I år har Kungl. Maj:t höjt anslaget
med 1,5 miljon kronor till 14,5 miljoner
kronor. I detta sammanhang bör man
också framhålla att det beräknas att
för innevarande år utgår ett belopp
av 11 miljoner kronor till nämnda vägars
byggande i form av beredskapsarbete
genom arbetsmarknadsstyrelsen.
För nästa år beräknar man att motsvarande
belopp skall komma att utgå.

I de likalydande motionerna I: 844
och II: 459 har föreslagits att av anslaget
på 6 miljoner kronor till skogsodlingsåtgärder
på sämre jordbruksmark
2,5 miljoner skulle överföras till
anslaget för vägbyggnader på skogar i
enskild ägo. Statsbidraget för detta ändamål
skulle i så fall komma att uppgå
till 17 miljoner kronor.

Föregående talare har åberopat vad
skogsstyrelsen skrivit såsom motiv för
en höjning av bidraget till byggande av
vägar. Men styrelsen har också, vad
beträffar plantering av skog på jordbruksmark,
som är av den beskaffenhet
att den lämpligen bör planteras med
sådan, anfört: »Den årliga minskningen
av jordbruksarealen uppgår f. n. till
60 000 å 70 000 ha. Under det senaste
året har oförändrat cirka 12 000 ha
nedlagd jordbruksmark skogsodlats
med stöd av medel ur förevarande anslag.
»

Det är sant att hela anslaget inte
förbrukats utan att man har cirka
160 000 kronor kvar av anvisade medel.
Det talas om angelägenheten av att
man får bygga vägar för att göra skogsbruket
bärande. Det är också angeläget
att sörja för plantering eller sådd av
skog på marker som inte längre anses
lämpliga för jordbruksdrift. Härigenom
kan man höja kvantiteten av skog, vilket
kommer att vara behövligt i framtiden.
Det är därför angeläget att så
snabbt som möjligt få den sämre jordbruksmarken
produktiv. Plantering av

Fredagen den 28 mars 1969

skog är den bästa vägen. Skogsnäringen
är väsentlig nu och kommer säkerligen
att vara det även i framtiden. Det
kan bli äventyrligt att skjuta på åtgärder.
Tiden mellan sådd och skörd är
ganska lång, och det kan vara svårt att
om 50—60 år ta igen vad vi försummar
nu.

Herr talman! Som jag sade i början
av mitt anförande är detta en årligen
återkommande angelägenhet. Jag kan
inte finna det motiverat att i år frångå
vad departementschefen föreslagit, och
jag vill med det anförda yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! Herr Manne Olsson
pläderade för att man inte skulle vidta
en förändring av dessa anslag. Han
menade att det vore äventyrligt att ta
ett par miljoner från skogsodlingsanslaget
för att använda till byggande av
vägar i enskild ägo. Jag tycker precis
tvärtom, ty i det läge vi har i dag tror
jag att det finns skäl att vila på hanen
när det gäller skogsodling. Som bl. a.
skogsstyrelsen har påvisat är detta bidrag
inte attraktivt på samma sätt som
tidigare. Det har inte utnyttjats till
fullo. Däremot borde det vara av allra
största värde att få ett utbyggt skogsbilvägnät
för att lätta den nuvarande situationen,
som ju av många betraktas
som krisartad. Jag tror att en dylik omfördelning
vore till förmån för skogsnäringen
framför allt i dag och i den
närmaste framtiden.

Jag ber som sagt att få yrka bifall
till reservationen.

Herr OLSSON, MANNE, (s):

Herr talman! I fråga om fördelningen
av dessa pengar har herr Hermansson
och jag olika uppfattningar, och
han har inte kunnat övertyga mig om
att den fördelning han nu talar för är
bättre än den som utskottet har föreslagit.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Nr 14 83

Ang. bidrag till skogsförbättringar, m. m.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Herr Manne Olsson
nämnde de insatser som görs ur beredskapssynpunkt,
och de är tacknämliga
både för näringen och för de områden
som här berörs. Ett annat argument
som för mig väger tungt är att det just
i dessa områden, där flottningsnedläggelser
har skett, är av avgörande betydelse
att man kan tillvarata de tillgångar
som finns och att man kan bereda
sysselsättning åt de människor
som mer eller mindre blir hänvisade att
söka sig till andra delar av landet för
att få sin bärgning.

Beträffande herr Manne Olssons uttalande
om äventyrligheten vill jag instämma
i att det i detta läge, som också
tidigare sagts här, är tvivelaktigt att
satsa på odling av skog. Jag ser det
som mera värdefullt att ta till vara de
tillgångar som är produktiva men som
på grund av bristen på skogsbilvägar
är svåra att tillvarata. Därför tror jag
inte att det är ett hållbart resonemang
att man skulle ta några större risker
genom att skjuta på planteringen av
denna skog.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets
i förevarande punkt gjorda
hemställan.

I fråga om mom. 1, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till utskottets
hemställan, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen
i förevaran de del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hermansson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang. den skogliga yrkesutbildningen
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 24 mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen i förevarande del.

Då emellertid herr Hermansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 24.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i mom. 2.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen
i förevarande del; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hermansson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 24 mom. 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hermansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 23.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
utskottets hemställan i mom. 4.

Punkterna 25—27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28

Ang. den skogliga yrkesutbildningen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
dels att godkänna vad som förordats
rörande organisationen m. m. av
skogsmästarutbildningen och skogsteknikerutbildningen,
dels att till Statens
skogsskolor m. m. för budgetåret 1969/
70 anvisa ett förslagsanslag av
2 050 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar, att den
skogliga yrkesutbildningen under högskolenivå
alltjämt skulle omfatta tre
led med skogsbruksskola som första och
skogsmästarskolan som sista led. Det
nuvarande mellanledet, skogsskoleutbildningen,
skulle enligt förslaget ersättas
med en skogsteknikerutbildning
— omfattande tre terminer — som skulle
förläggas till två skogsinstitut med

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

en intagning av tills vidare cirka 30
elever per år men med utrymme för vidareutbildning
samt för viss expansion
om efterfrågan på skogstekniker ökade.
Av skogsinstituten skulle ett förläggas
till norra (Sollefteå) och ett till södra
(Värnamo) Sverige.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
152, av herr Jacobsson, Per, m. fl, och
II: 171, av herr Lundmark in. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att ett skogsinstitut för norra Sverige
skulle förläggas till Lycksele,

dels de likalydande motionerna I:
827, av herr Hedström in. fl., och II:
954, av herr Hammarsten m. fl., vari
yrkats, att riksdagen skulle besluta, att
skogsinstitutet för norra landsdelen
skulle förläggas till Älvsbyn i Norrbotten,

dels de likalydande motionerna I:
833, av herr Larsson, Lars, och herr
Högström, samt II: 986, av herr Wiklund
i Härnösand m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle uttala sig för
att den skogliga grundutbildningen bleve
jämställd med övrig yrkesutbildning
och integrerades i de centrala yrkesskolorna
på de platser i landet där
skoglig grundutbildning skulle bedrivas,

dels de likalydande motionerna I:
838, av herr Nilsson, Nils, och herr
Skärman, samt II: 963, av herr Jonasson
in. fl., vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala,
att undervisningstiden vid de planerade
skogsinstituten borde göras tvåårig,

dels de likalydande motionerna I:
841, av herr Nyquist m. fl., och II: 944,
av herr Eliasson i Sundborn in. fl., vari
hemställts, att riksdagen med ändring
av vad som föreslagits i statsverkspropositionen
måtte besluta, att ett skogsinstitut
skulle förläggas till Kopparbergs
län, samt bemyndiga Kungl. Maj:t
att efter ytterligare prövning besluta

Ang. den skogliga yrkesutbildningen
om skogsinstitutets förläggningsort inom
nämnda län,

dels de likalydande motionerna I:
842, av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl., och
II: 947, av herr Fagerlund m. fl., vari
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala, att det södra
skogsinstitutet borde förläggas till
Växjö,

dels ock de likalydande motionerna
I: 846, av herr Olsson, Erik, och herr
Pettersson, Karl, samt II: 969, av herr
Larsson i Norderön m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen med godkännande av
vad i statsverkspropositionen i övrigt
förordats rörande organisationen in. m.
av skogsmästarutbildningen och skogsteknikerutbildningen
skulle uttala, att
frågan om lokaliseringen av det norra
skogsinstitutet borde göras till föremål
för ytterligare överväganden, samt bemyndiga
Kungl. Maj :t att därefter besluta
i berörda lokaliseringsfråga.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1. a. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag på motionerna
I: 833 och II: 986 godkänna vad utskottet
i punkten förordat angående huvudmannaskapet
för den skogliga yrkesutbildningen
in. in.,

b. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna
I: 838 och II: 963 godkänna vad utskottet
i punkten förordat angående skogsteknikerutbildningens
längd,

2. a. godkänna vad utskottet i punkten
anfört beträffande antalet skogsinstitut,

b. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag på motionerna I:
152 och II: 171, I: 827 och II: 954 samt
I: 846 och II: 969 godkänna vad utskottet
föreslagit rörande förläggningsorten
för det norra skogsinstitutet,

c. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna
1:842 och 11:947 godkänna vad utskottet
förordat rörande förläggningsorten
för det södra skogsinstitutet,

Fredagen den 28 mars 1969

86 Nr 14

Ang. den skogliga yrkesutbildningen

d. lämna motionerna I: 841 och II:
944 utan åtgärd,

3. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna vad utskottet i övrigt
förordat rörande organisationen m. m.
av skogsmästarutbildningen och skogsteknikerutbildningen,

4. till Statens skogsskolor in. m. för
budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 2 050 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande skogsteknikerutbildningens
längd, av herrar Skärman (fp),
Jonasson (ep) och Stridsman (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 1 b hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionerna I:
838 och 11:963 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
förordat angående skogsteknikerutbildningens
längd;

2. beträffande skogsinstitutens organisation a.

av herrar Hedström (s), Skagerlund
(fp), Wanhainen (s) och Stridsman
(ep), utan angiven mening;

b. av herrar Lundmark (s) och Nygren
(s), likaledes utan angiven mening;
samt

c. av herr Jonasson (ep), som ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 2 a—d hemställa, att riksdagen
måtte

2. a. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 152 och II: 171,
I: 827 och II: 954, I : 841 och II: 944, I:
842 och 11:947 samt 1:846 och 11:969
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att frågorna om antalet skogsinstitut
och deras lokalisering måtte upptagas
till ny prövning av Kungl. Maj :t,

b. bemyndiga Kungl. Maj :t att efter
nämnda prövning besluta om antalet
skogsinstitut och deras lokalisering.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! När det gäller förläggningen
av skogsinstituten har yrkesutbildningskommittén
övervägt flera alternativ.
Kommittén har framlagt förslag
om tre skogsinstitut, varav ett
skulle lokaliseras till norra Sverige. I
årets statsverksproposition föreslås två
skogsinstitut, och förslag lämnas också
om lämpliga lokaliseringsorter.

För placeringen av det till norra Sverige
förslagna institutet nämns flera
olika orter. Oavsett vilken lokaliseringsorten
än blir kommer skogsinstitutet
under ytterligare ett antal år att vara
förlagt till Bispgården i Fors kommun
i Jämtlands län. Utöver Bispgården
nämns Lycksele, Älvsbyn och Sollefteå.
Kommittén och Kungl. Maj :t stannar
för Sollefteå som lämplig förläggningsort.

I motionsparet 1:846 och II: 969
nämns Östersund som en lämplig lokaliseringsort
för det blivande institutet,
ifall Bispgården i fortsättningen
icke skulle komma i fråga som förläggningsort.

Om Bispgården säger kommittén i
sitt yttrande att Bispgården inte kan
accepteras av kommittén även om den
finner de skogliga förutsättningarna,
rekryteringsområdet och nuvarande
skollokaler vara tillfredsställande. Kommittén
anser att det fordras alltför omfattande
investeringar för utökning av
kapaciteten. Investeringskostnaderna
för det nylokaliserade institutet beräknas
av kommittén till 4,3 miljoner kronor.
Det kan ifrågasättas huruvida investeringskostnaderna
skulle uppgå till
detta belopp i det fall de nuvarande
skollokalerna i Bispgården kompletterades
och skulle användas. Kommittén
konstaterar, som jag tidigare sagt, att
skollokalerna i Bispgården är tillfredsställande.

Av vad som anförts förefaller skälen
mot Bispgården ur investeringssynpunkt
sakna grund. En annan positiv faktor
är ju att kommittén konstaterar att
Bispgården uppfyller kraven för en

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

lämplig lokaliseringsort för skogsinstitutet
ur för verksamheten viktiga synpunkter,
som jag tidigare påpekat. När
det gäller kravet på en förläggningsort
belägen på mindre än en halvtimmes
restid från gymnasieort kan också
Bispgården anses lämplig, då Sollefteå
ligger inom den tidsramen.

Utöver kommitténs konstaterande att
Bispgården har de skogliga förutsättningarna
och rekryteringsområdet och
att nuvarande skollokaler skulle vara
tillfredsställande, kan man anföra lokaliseringspolitiska
synpunkter på förflyttningen
av den sedan lång tid tillbaka
bedrivna verksamheten från Bispgården.
Fors kommun ligger inom ett
kommunblock som enligt länsutredningen
kommer att få betydande svårigheter
att i framtiden kunna klara
befolkningsunderlag och sysselsättningstillfällen
med därav följande krav
på andra insatser från statens sida för
att klara de kvarboendes service. Ett bibehållande
av skogsinstitutet i Bispgården
skulle på ett väsentligt sätt bidra
till bygdens fortbestånd. Skulle,
som tidigare antytts, inte Bispgården
trots detta få behålla skogsinstitutet har
i redan nämnda motionspar Östersund
nämnts såsom en lämplig lokaliseringsort.

I motionerna anföres att de skogliga
och skogsindustriella förutsättningarna
är fullgoda i Östersund och dess omedelbara
närhet. Såväl domänverkets
som storskogsbrukets (SCA) och skogsägarorganisationens
administrationer
med förhållandevis stora staber av
skogligt välutbildad personal är förlagda
till Östersund. Vidare nämns de
växlande skogliga förhållandena från
kalfjäll till ur norrlandssynpunkt produktiva
marker på drygt 200 meters
höjd över havet inom en timmes restid
från Östersund. Behovet av skogsindustrier
kan väl tillgodoses inom
nära avstånd från Östersund. Elevrekrytering
och kommunikationer är
goda, likaså är det övriga skogsväsendet
mer differentierat och utbyggt än
i varje annan av utredningen nämnd

Ang. den skogliga yrkesutbildningen

ort. Nyinvesteringarna bör också bli
relativt låga med hänsyn till de överlägsna
möjligheterna till samutnyttjande
av vissa undervisningsresurser —
skogsinstitut, skogsbruksskola och yrkesskola.
Samordning är möjlig med
redan befintliga lokaler när det gäller
bl. a. utspisning, gymnastik, skolhälsovård,
bibliotek in. m.

Tillgången på kvalificerade lärare har
varit och är fortfarande större än på
varje annan ort i Norrland — universitetsstaden
Umeå undantagen. På
grund av Jämtlands läns landstings utbyggnad
av elevinternat finns för närvarande
tre sådana för elever från
gymnasium, fackskola, yrkesskola och
sjuksköterskeskola. Ytterligare elevhem
är under uppförande, och erforderliga
kompletteringar kan ske i anslutning
till landstingets utbyggnad.

De här redovisade sakförhållandena
synes icke ha beaktats och framlagts
i Kungl. Maj ds förslag om lokalisering
av det norra skogsinstitutet. Tid finnes
för ytterligare överväganden både när
det gäller lokaliseringsort för institut
i Norrland och av frågan huruvida yrkesutbildningskommitténs
förslag om
inrättande av tre institut bör bli föremål
för förnyad prövning. Skälen för
en begränsning till två institut är icke
tillräckligt övertygande på grund av
bl. a. att behovet av skogstekniskt utbildad
personal för uppgifter på miljövårdens
område kan väntas öka och
därför frågan om antalet institut kan
ifrågasättas.

I flera olika motioner har synpunkter
framförts på förläggningen av skogsinstituten.
Starka skäl talar för en omprövning
både i fråga om antalet institut
och förläggningen av desamma.

Med stöd av vad jag anfört får jag
som motionär i de likalydande fyrpartimotionerna
I: 846 och II: 969 yrka
bifall till reservationen 2 c vid punkten
28 beträffande skogsinstitutens organisation.
Reservationen går ut på att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer att frågorna om antalet
skogsinstitut och deras lokalisering tas

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang. den skogliga yrkesutbildningen
upp till ny prövning av Kungl. Maj:t
och att riksdagen bemyndigar Kungl.
Maj:t att efter nämnda prövning besluta
om antalet skogsinstitut och deras
lokalisering.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag ämnar inte tala
om skogsinstitutens förläggning utan
om skogsutbildningens organisation,
alltså reservation 5:1.

I motsats till den knapphet på information
som på de flesta punkter
vidlåder jordbruksdepartementets del
av statsverkspropositionen har organisationen
av utbildningen vid skogsmästarskolan
och skogsinstituten redovisats
rätt utförligt. Jag kan därför fatta
mig ganska kort.

Det förslag till utbildning på det
skogliga området, som utskottets majoritet
föreslår i sitt utlåtande nr 1
och som givetvis är identiskt med det
av jordbruksministern föreslagna, innebär
att utbildningen på det skogliga
området får följande utseende:

1. Grundutbildning föreslås ske genom
en ettårig kurs vid skogsbruksskola.

2. Därefter kommer en tre terminers
skogsteknikerkurs vid skogsinstitut förlagda
till Värnamo och Sollefteå.

3. Jämsides med skogsteknikerkurserna
skall drivas en skogsmästarskola
vid Skinnskatteberg, vilken skall omfatta
tre terminer.

Varje led är eu avslutad utbildningsgrupp
för sig, men kvalificerar för fortsatt
utbildning. Därutöver kommer så
högskoleutbildnigen till jägmästare vid
skogshögskolan, som nu inte berörs.

Det förslag som vi reservanter rekommenderar
bygger på en kommittéreservation
av ledamoten i skogsbrukets
utbildningskommitté, dåvarande
länsjägmästaren Nils B. Hansson. Dennes
sakkunskap på det skogliga området,
inte minst när det gäller utbildningen,
är alltför väl känd av denna
kammare. Han finner i likhet med
reservanterna att inte minst utveck -

lingen på miljövårdens område fordrar
en bredare utbildning av skogsteknikerna.
Vi föreslår därför att skogsteknikerutbildningen
förlänges med en
termin. Om så sker försvinner emellertid
det högst eventuella behovet av
skogsmästare, och utbildningen därav
i Skinnskatteberg kan omläggas till
skogsteknikerutbildning — eller varför
inte kalla alla dessa för skogsmästare,
då teknikertiteln av någon anledning
inte är så populär? Flera i utbildningshänseende
tungt vägande remissorgan
har förordat en sådan mer rationell utbildning.

Jag vill påminna om att vi tidigare
vid sidan av jägmästarutbildningen
hade en utbildning av forstmästare,
vilken avskaffades såsom onödig, jag
tror det var någon gång på 1930-talet.
Skall vi nu bakvägen införa denna mellangrupp
igen, trots att vi aldrig saknat
den? Även från löneteknisk synpunkt
är det opsykologiskt att införa två i
utbildningshänseende så näraliggande
tjänstemannagrupper som skogstekniker
och skogsmästare.

Herr talman! Med dessa ord yrkar
jag bifall till reservation 1, vilken
reservation även omfattas av utskottsledamöterna
Skagerlund och Berndtsson,
som av misstag icke kommit att antecknas
i utskottsutlåtandet.

Herr HEDSTRÖM (s):

Herr talman! Den reservation som
är knuten till denna punkt och undertecknad
av mig, herrar Skagerlund,
Wanhainen och Stridsman avser frågan
om förläggningen av skogsinsitutet
för norra Sverige. Den grundar sig på
flerpartimotion i denna fråga, där vi
från Norrbotten har föreslagit att
skogsinstitutet borde förläggas till
Älvsbyn. Vi har motiverat vårt förslag
utifrån den synpunkten att en sådan
skoglig utbildningsanstalt borde förläggas
till det område i vårt land där
skogen har en så livsavgörande betydelse
för sysselsättningen och för den
industriella verksamheten.

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

Om man lokaliserar denna skola till
den södra delen av avnämarområdet,
vilket utgörs av de fyra nordligaste
länen, fruktar vi att det kommer att
uppstå svårigheter att få de nyutbildade
eleverna att söka tjänster i den nordligaste
delen av området, om de både
har hemort och skogsskoleutbildning
söder om den aktuella tjänstgöringsorten.

Ett annat skäl som är bärande för en
förläggning av skogsinstitutet till Älvsbyn
är att det blir så mycket billigare
där. Det rör sig om en besparing av
mellan 2 och 3 miljoner kronor. Skogsskolan
i Älvsbyn är nämligen i gott
skick, och investeringskostnaden för
nybyggnader där rör sig om cirka 1
miljon kronor. Det finns dessutom god
tillgång till övningsskogar, både kronoskogar
och enskilda, medan tillgång
på kronoskogar däremot är begränsad
i Sollefteåtrakten. I närheten av Älvsbyn
finns också betydande skogsindustrier.
Inom 30 minuters resavstånd
kan man nå de stora skogsindustrier
som ASSI och SCA har i Piteå.

Det finns ytterligare ett starkt skäl
för Älvsbyn som förläggningsort, och
det är lokaliseringssynpunkten. Det är
vår bestämda uppfattning att om man
till den norra landsdelen lokaliserar
en sådan skoglig utbildningsanstalt som
det här är fråga om så får det en omedelbar
effekt på det övriga näringslivet
genom den stimulans som en sådan
lokalisering medför.

lag vill också erinra om att det norrländska
skogsbruket alltsedan mitten av
1950-talet har stått inför ett omfattande
uppbyggnadsarbete. Därvidlag har stora
ting uträttats. Men mycket återstår
dock att göra för att lösa de särskilda
problemen med skogsskötseln i övre
Norrland. Vi menar att om skogsbruket
i övre Norrland skall tillförsäkras arbetsledare
som är insatta i de skogliga
problemen där uppe så är det av stor
vikt att deras utbildning får ske inom
samma område.

Då vi emellertid inte har kunnat ena

Ang. den skogliga yrkesutbildningen
oss i övre Norrland om en gemensam
plats för det norra skogsinstitutet har
vi med denna reservation velat ge vår
mening till känna. Därmed har vi också
sagt att vi anser att det varit bättre
att norra skogsinstitutet hade förlagts
till Älvsbyn.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Med den utveckling
som ägt rum inom skogsbruket, där
omkostnaderna visat en ständig stegring,
har det skogliga rotnettot undergått
en fortgående minskning och på
allt för många ställen gått ned emot
och under noll. För alla de åtgärder
som skall utföras i skogen är det därför
angeläget att de blir så ekonomiskt
betingade som möjligt. Detta är i icke
ringa grad beroende av att de arbetsledare
som har att svara för genomförandet
av kostnadskrävande åtgärder
har en utbildning som gör dem väl
skickade för sin uppgift.

Skogsbrukets utbildningskommitté anför
i sitt betänkande »Skoglig yrkesutbildning
II» att »skogsteknikerkursen
skall ge en förhållandevis bred grundutbildning
med koncentration av undervisningen
på sådana ämnen och
moment som är av betydelse för kommande
specialisering».

I denna målsättning kan man väl instämma,
men fråga är om den föreslagna
kursplanen med sin tidsmässiga
längd medgiver detta. Flera av skogsskolornas
lokalstyrelser, skolornas rektorer
och de skogsskoleutbildades organisationer
anser att så icke är fallet.
De hävdar med bestämdhet att för att
ge skogsteknikerna den grundutbildning
som erfordras i dagens skogsbruk
måste kurstiden utökas till fyra terminer.
Som herr Skårman här tidigare
har nämnt, har också kommittéledamoten
N. B. Hansson anfört dessa synpunkter:
»Tiden kräver enligt min bestämda
uppfattning en tvårig odelad
teknikerutbildning.»

Om man tar del av nuvarande kursplaner
och timantal vid skogsskolorna

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang. den skogliga yrkesutbildningen
och jämför dessa med vad som föreslås
för skogsinstituten, får man än
större förståelse för den uttalade oron
att de föreslagna timantalen inte kommer
att vara tillräckliga för att ge
skogsteknikerna erforderlig fackutbildning.
Jag ber att få göra några jämförelser.

Ämnesblocket skogsbotanik, marklära,
skogszoologi och skogsskötsel har
tillsammantaget nu 645 timmar. I den
föreslagna kursplanen får dessa ämnen
365 timmar. Det blir en minskning på
280 timmar. Ämnet virkeslära har 190
timmar och föreslås få 150, alltså en
minskning på 40 timmar. Skogsteknik
får en minskning på hela 150 timmar.
Ämnena skogsuppskattning och skogsindelning
har nu tillsammans 455 timmar
och föreslås få 300 timmar, vilket
blir en minskning på 155 timmar.

Det föreslås en utökad undervisning
i en del ämnen, såsom matematik och
svenska språket samt företagsekonomi,
och ämnena fysik och kemi tillkommer.
Men sammanlagt är det i alla fall
inom fackämnena en betydande minskning
av undervisningstiden.

Som framgått är nedskärningen av
timantalet i de rent fackliga ämnena
så betydande att man finner anledning
att ställa frågan, om de nuvarande kursplanerna
för skogsskolorna är alltför
ambitiösa. En granskning av kursplanerna
och den allmänna målsättningen för
dessa ger dock inte skäl för ett sådant
antagande. Här kan även tilläggas att
skogsstyrelsen förordar en tvåårig utbildning
men att detta på intet sätt får
innebära någon begränsning i vad avser
vidareutbildning och fortbildning.

Miljöfrågorna har fått mycket stor
aktualitet i olika sammanhang. I motionerna
har vi framhållit den betydelse
som skogsinstituten skulle kunna
få i dessa avseenden. Den nära kontakt
som skogsvårdarna har med miljön
särskilt i vad avser naturvården
gör att de skulle vara särskilt lämpade
att i högre grad än hitintills knytas
till miljövårdsarbetet. Den tid som i

kursplanen för instituten anslås för
denna undervisning borde därför betydligt
utökas i förhållande till nuvarande
timantal i stället för den minskning
som nu är fallet.

En huvudprincip i vårt skolväsende
är att så långt det befinnes rationellt
låta de olika leden följa på varandra
och bilda en sammanhängande utbildningsgång.
När riksdagen för några månader
sedan antog propositionen om
den nya gymnasieskolan, framhölls att
detta var en etapp på vägen mot en
genomgående tolvårig ungdomsskola.
Vi vet redan nu att en mycket stor del
av våra ungdomar snart kommer att
ha genomgått antingen gymnasium eller
fackskola. Det finns goda skäl för antagandet
att den allt större delen av
de sökande till skogsinstituten kommer
att ha genomgått åtminstone fackskola.
Förutbildningen kommer att i
växande grad vara densamma såväl för
dem som söker till instituten som för
dem som söker till högskolan.

Mot denna bakgrund kan ifrågasättas
om det är lämpligt och rationellt
med en så långt driven organisatorisk
uppdelning som den vi nu har.
Förvaltningsformerna går emot allt
större enheter, och de mindre förvaltningarna
vilkas behov var ett av skälen
till skogsmästarkursen kommer att
bli allt färre. Frågan är om inte ett utbildningsled
bestående av skogsbruksskola,
skogsinstitut, en samlad och väl
utbyggd vidareutbildning och fortbildning
och där ovanför högskola vore
mera rationellt än det system vi nu
har.

Beträffande lärarbesättningen vid
skogsinstituten vill jag nämna att de
nuvarande yrkeslärarna inte finns omnämnda
i statsverkspropositionen. Om
det ej på något sätt undgått mig, berörs
de inte heller i kommittébetänkandet.
Jag finner därför skäl att ställa frågan:
Vad skall hända med dessa tjänstemän?
I hundra år har denna lärarkategori
varit knuten till skogsskolorna, tidigare
under benämningen skogsrättare.

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

De liar under denna långa tid utfört en
värdefull insats i skogsskolornas undervisning.
Skall dessa tjänstemän nu försvinna
som genom en fallucka? Även
om det här är fråga om en liten kår
bör den ändå ha rätt att i samband
med den ändring, som tydligen här
kommer att ske, få klarhet i vad som
kommer att hända med dem. Tyvärr
har jordbruksministern avlägsnat sig
från kammaren, men jag skulle ändå
vilja rikta en vädjan till honom att ta
upp dessa frågor och ge dessa tjänstemän
klarhet i vad som kommer att
ske.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till den vid punkten 28 avgivna
reservationen av herr Skårman m. fl.

Tre skogsinstitut har föreslagits, ett
i vardera norra, mellersta och södra
delen av landet. I statsverkspropositionen
har föreslagits två, av vilka ett i
södra och ett i norra delen av landet.
Departementschefen anför i detta
sammanhang bl. a.: »Efter att ha samrått
med arbetsmarknadsstyrelsen, domänverket
och skogsägareorganisationerna
har skogsstyrelsen under hösten
1968 hos Kungl. Maj:t hemställt om en
minskning av intagningen till skogsskoleutbildningen
med 20 elever. Kungl.
Maj:t har den 8 november 1968 föreskrivit
att utbildningen vid skogsskolorna
från och med den kurs som påbörjas
första halvåret 1969 skall omfatta
60 elever.» Statsrådet anför vidare:
»Den minskning i efterfrågan på
skogsskoleutbildad personal som sedan
flera år varit rådande föranleds av den
strukturrationalisering som pågår inom
skogsnäringen men torde även ha sin
grund i konjunkturnedgången. Ytterligare
minskning av efterfrågan på arbetskraft
med skogsskoleutbildning är
emellertid inte sannolik. Skogsteknikerutbildningen
bör därför enligt min mening
avse en intagning av ca 60 elever.
»

På grund härav föreslår departementschefen
sedan att instituten begränsas
till två.

Ang. den skogliga yrkesutbildningen

Det kan ifrågasättas om det kan vara
lyckligt att så hårt anpassa utbildningsvolymen
till den aktuella arbetsmarknadssituationen.
Om alla skolor
med ett- eller tvåårig utbildningstid
skulle göra detta i nuvarande läge, så
skulle många ungdomar stå utan möjlighet
till den utbildning som de önskar.

Här kommer även frågan om förläggning
av instituten in. Det är från många
synpunkter angeläget att instituten blir
så placerade att de tillsammans kan
representera det väsentligaste av de
olika geologiska, biologiska och tekniska
förhållandena i vårt land. För
att ernå detta synes ett institut även
i den mellersta delen av landet vara
nödvändigt. Härtill kommer fördelen
för eleverna av ej alltför långa resvägar.

Fråga är om inte de stora och viktiga
miljövårdsfrågorna bort ägnas en betydligt
större uppmärksamhet i detta
sammanhang. Vi står här ännu i begynnelseskedet
till en stor och växande
arbetsuppgift. Vill man föra ut ett
naturvårdsprogram på ett sådant sätt
att det når så många som möjligt —
och framför allt skolungdomen — bör
de resurser som vi redan äger i naturanknutna
skolor utnyttjas. Här skulle
skogsinstituten kunna ge värdefulla bidrag.
Möjligheten av att dessa institut,
utöver sin uppgift som läroanstalter
för yrkesmän inom skogsbruket, även
skulle kunna tjäna som något av ett
naturvårdscentrum borde få prövas.

En förnyad prövning av antalet institut,
deras förläggning och deras uppgift
ur såväl utbildningssynpunkt som
beträffande deras möjlighet att tjäna
miljövården vore befogad.

Jag ber härmed, herr talman, att få
yrka bifall till den av herr Jonasson
under punkt 28 avgivna reservationen.

Herr NYQUIST (s):

Herr talman! Motionerna I: 841 och
11:944 är flerpartimotioner med bl. a.

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang. den skogliga yrkesutbildningen

samtliga dalariksdagsmän som motionärer.
I motionerna har påtalats att det
svenska skogsbruket befinner sig i ett
intensivt utvecklingsskede. När det gäller
strävandena till effektivisering ingår
utbildningen som en vital del. Man
har också med tillfredsställelse noterat
att verksamheten vid skogsinstituten,
som det nya namnet lyder, tagits upp
i statsverkspropositionen, och jag skall
inte ta upp tiden med att utveckla det
vidare.

Motionärerna har inte tagit definitiv
ställning till antalet institut. Däremot
har vi anfört som vår åsikt angelägenheten
av att ett skogsinstitut förläggs
till Kopparbergs län. Enligt vår uppfattning
är detta län en del av landet
där mycket goda förutsättningar finns
att ge praktisk och allsidig undervisning
i skötsel och förvaltning av skogar
med skiftande förutsättningar.
Gränsen mellan norrlandsnatur och
sydsvensk natur går genom länet. Vi
har därtill de mest lättillgängliga fjällskogarna.
Ordnad skogsskötsel finns
sedan långliga tider.

Skogshögskolan har sedan lång tid
tillbaka utnyttjat länets fördelar ur undervisnings-
och demonstrationssynpunkt
vid sina anläggningar i Garpenberg,
Malingsbo, Bjurfors och Siljansfors.
Att skogsmästarskolan med dess
annorlunda kursform finns i Skinnskatteberg
i Västmanland borde inte
få hindra ett förnyat övervägande att
placera det mellansvenska skogsinstitutet
i Dalarna. Den uppfattningen delas
också av en rad remissinstanser,
bland andra domänstyrelsen, Föreningen
Skogsbrukets arbetsgivare, Svenska
skogsarbetarförbundet och Skogsindustriernas
samarbetsutskott. Frågan är
väl också om inte nu redovisat begränsat
behov av antal utbildningsplatser
inom en inte alltför avlägsen framtid
kommer att följas av ett betydande behov
av vidareutbildning och kompletteringskurser
för skogens arbetsledare.
Jag är inte övertygad om att det har
tillräckligt beaktats av utskottet.

Institutens placering kan väl också
ses som ett led i de allmänna lokaliseringssträvandena,
där Kopparbergs län
bör få allt tänkbart stöd. Kopparberg
hänförs ju i sådana sammanhang till
de s. k. skogslänen med vad det betyder
av minskande antal arbetstillfällen
och avflyttning, ett förhållande som representanter
för länsstyrelse, planeringsråd
och landsting liksom dalariksdagsmännen
hade anledning att påtala
vid en gemensam uppvaktning för
tre statsråd så sent som under förra
veckan.

Herr talman! Nu har emellertid jordbruksutskottet
hemställt att riksdagen
skall lämna de här nämnda motionerna
utan åtgärd. I den situationen finner
jag skäligt att yrka bifall till reservationen
2 c, avgiven av herr Jonasson,
för att få en ny prövning av antalet
skogsinstitut och deras lokalisering.

I detta yttrande instämde herrar Eric
Carlsson (ep), Ove Karlsson (s) och
Dahl (s).

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Jag skulle ha kunnat
nöja mig med att till alla delar instämma
i herr Karl Petterssons anförande,
men utöver detta vill jag anföra ett par
detaljer som, såvitt jag kan förstå, styrker
vår motion nr 846 i denna kammare.

Domänstyrelsen, som får anses vara
en både sakkunnig och synnerligen
betydelsefull remissinstans i det här
sammanhanget, avstyrker i sitt remissyttrande
kort och gott förslaget om
förläggning av skogsinstitutet för norra
Sverige till Sollefteå och föreslår i stället
Umeå eller Östersund. Jag vill påminna
om att ingen av dessa två städer
har tagits upp som förläggningsplats
i det föreliggande utredningsbetänkandet.
Länsstyrelsen i Jämtlands
län har i sitt remissyttrande föreslagit
Bispgården eller Östersund.

Bispgården har nämnts i utredning -

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

en. Man har förklarat, som herr Karl
Pettersson anförde, att orten ligger bra
till ur flera synpunkter, bl. a. skogligt
sett, och att de lokaler som finns där
för närvarande är tillräckliga. Utredningen
säger vidare att det skulle kosta
stora pengar att bygga ut skolan,
men enligt det föreliggande förslaget
är det inte aktuellt. Eftersom man skulle
nöja sig med 30 elever, skulle nuvarande
lokaler räcka mycket bra, och
man behöver inte investera någonting.
Utredningen anmärker på att det inte
finns tillräckligt med skolor lokaliserade
till Bispgården och påvisar bl. a.
att Bispgården inte har eget högstadium.
Av någon märklig anledning har
utredningen helt förbigått den mycket
förnämliga yrkesutbildning som förekommer
vid Bispgården. Där finns två
verkstadsskolor med tvåårig utbildning,
en för reparatörer, smeder och
svetsare med 16 elever och en för industrielektriker
med 27 elever. Dessutom
finns en ettårig hemteknisk yrkesskola.
Denna yrkesutbildning vid
Bispgården har utredningen, som jag
sade, av någon egendomlig anledning
alldeles tappat bort. Vidare finns en
skola med högstadium också för barnen
i Fors kommun, nämligen i Hammarstrand,
ungefär två mil från Bispgården.
De är således inte helt förbisedda
i det här avseendet.

Jag kan helt instämma i vad herr
Karl Pettersson och många andra talare
i kammaren har anfört i denna
fråga. Jag finner det vara synnerligen
angeläget att vårt motionsyrkande om
ett hänskjutande av frågan för en ny
bedömning blir tillgodosett.

Med åberopande av det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservation 2 c.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Sex talare har varit
uppe i debatten om denna punkt, och
det betyder väl att jag måste ägna denna
fråga en något utförligare behandling
än jag har gjort när det gällt de

Ang. den skogliga yrkesutbildningen
föregående punkterna, även om tiden
är ganska knapp.

Kungl. Maj ds förslag innebär som
framgår av utskottets utlåtande att den
skogliga yrkesutbildningen på högskolenivå
alltjämt skall omfatta tre led,
med en skogsbruksskola i första ledet
och en skogsmästarskola som sista led.
Det nuvarande mellanledet, skogsskoleutbildningen,
ersätts med skogsteknikerutbildning.
Målet för den utbildningen
blir i stort sett detsamma som för
skogsskoleutbildningen.

I fråga om den närmare utformningen
av skogsteknikerutbildningen föreslår
Kungl. Majd att de nuvarande huvudkurserna
och kompletteringskurserna
vid skogsskolorna skall ersättas av
en teknikerkurs som omfattar tre terminer.
Även utskottets majoritet anser
att en kurs av denna längd i allmänhet
bör vara tillräcklig för att tillgodose
skogsbrukets krav på kunskaper hos en
arbetsledare på ifrågavarande nivå.
Dessutom förutsätts att det blir ett visst
utrymme för vidareutbildning av yrkesverksamma
skogstekniker, om så skulle
behövas.

Yrkesutbildningskommittén hade
uppskattat utbildningskapaciteten för
skogsteknikerutbildningen till 96 elever
per år. Man tänkte sig en uppdelning på
tre institut med en årlig intagning av
32 elever vid varje skola.

Vid remissbehandlingen framkom
emellertid både från skogsindustrins
och skogsbrukets sida och från arbetarorganisationernas
sida att en intagning
av så stor omfattning skulle leda till ett
överskott på skogstekniker. Därför har
Kungl. Maj :t föreslagit endast två skogsinstitut
och en intagning av 60 elever
med utrymme för vidareutbildning och
en expansion om det skulle behövas.

Beträffande förläggningen av skogsinstituten
har kommittén, som framgår
av utlåtandet, diskuterat flera alternativ,
bl. a. för norra distriktet Lycksele,
Älvsbyn och Sollefteå samt för södra
distriktet Växjö och Värnamo. Kommittén
stannade, som alla vet, vid att

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang. den skogliga yrkesutbildningen
föreslå Sollefteå för norra delen och
Värnamo för den södra. Kungl. Maj :t
har samma uppfattning. Det är klart att
det skulle vara mycket lindrigare för
mig som talesman för utskottet — och
för utskottets övriga ledamöter — om
vi kunnat tillmötesgå alla motionärer
och placera ett skogsinstitut i varje ort
som motionerna tagit upp. Yrkesutbildningskommittén
har visserligen föreslagit
tre institut, men Kungl. Maj :t har
sagt att det skall bli två. Det är då inte
möjligt att dela upp dem så att det
räcker till en skola på var och en av de
orter som motionärerna förordar.

Sollefteå har föredragits framför
Lycksele därför att det har ett bättre
läge inom rekryteringsområdet. Därtill
finns en skogsbruksskola i Sollefteå,
men inte i Lycksele. Sollefteå har dessutom
25 dagar längre vegetationsperiod
och en mer omväxlande skogsvegetation.
Vidare räknas det med att i avvaktan
på att skogsinstitutet i norra
Sverige blir färdigbyggt lokalerna vid
den befintliga skogsskolan i Bispgården
— som ligger i närheten av Sollefteå
— övergångsvis kan användas för
skogsteknikerutbildning. Bispgårdens
närhet till Sollefteå stärker alltså Sollefteås
ställning som förläggningsort för
institutet.

Det förhållandet att Lycksele ligger
något närmare Umeå, där vissa skogliga
institutioner finns, uppväger enligt
kommitténs uppfattning knappast fördelarna
i övrigt med lokaliseringen till
Sollefteå. Avståndet mellan Lycksele
och Umeå är 13 mil. Jag bör kanske
påpeka än en gång att Kungl. Maj:t endast
föreslagit två institut mot av utredningen
föreslagna tre. Det gör att
det norra institutet bör ligga i Sollefteå,
som trots allt ligger bättre till än de
båda andra föreslagna orterna.

Sollefteå har föredragits framför Älvsbyn
av följande skäl: Det norra skogsinstitutet
kommer även att rekrytera
elever från mellersta Sverige, och på
grund därav ansågs Sollefteå ha ett mer
lämpligt läge inom rekryteringsområdet

än Älvsbyn. Dessutom var det i Älvsbyn
svårt att få en önskvärd samlokalisering
med övriga skoltyper, då såväl
gymnasium som skogsbruksskola saknas
i Älvsbyn. Därför ansåg kommittén
och även Kungl. Maj:t att Älvsbyn inte
var konkurrenskraftigt gentemot Sollefteå
i detta sammanhang.

Jag behöver kanske inte orda så mycket
om de likalydande motionerna
1:833 och 11:986 om överförande av
den skogliga yrkesutbildningen till vissa
centrala yrkesskolor. Jag vill dock
erinra om vad som stod att läsa i den
år 1968 framlagda propositionen om
riktlinjerna för det frivilliga skolväsendet.
Där framhöll departementschefen
att den skogliga grundutbildningen är
beroende av bl. a. närhet till lämpliga
skogar. Det är ofta svårt att åstadkomma
en lokalmässig samordning med annan
utbildning inom mellanskolan, men
samordning bör komma till stånd om
det är praktiskt möjligt. De skogliga
yrkesskolorna skall ha samma utrymme
för allmänna ämnen som mellanskolan.
Eleverna skall dessutom ha samma möjligheter
till fritt tillval av ämnen som
eleverna har vid mellanskolan. Detta
uttalande godkände riksdagen i fjol.

Vad sedan gäller förslaget i motion
II: 963 att utbildningstiden för skogstekniker
bör göras tvåårig har jag redan
anfört att den nu föreslagna kursen
på tre terminer torde tillgodose
skogsbrukets krav på kunskaper. Arbetsledare
i befattningar som kräver
ännu större kunskaper kan rekryteras
bland dem som utexamineras från
skogsmästarskolan, vilken ger ytterligare
tre terminers utbildning. De föreslagna
tre terminerna måste därför anses
som en tillräcklig studietid för
skogstekniker med hänsyn till den efterföljande
skogsmästarkursen. Genom
den vidareutbildning som planeras vid
skogsinstituten bör också de yrkesverksamma
skogsteknikerna kunna följa
utvecklingen inom skogsbruket.

Motionen 944 tar upp förläggningen
av instituten och föreslår Kopparbergs

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

län. Det hade, som jag sade tidigare,
givetvis varit angenämt för oss om vi
kunnat placera även ett institut i Kopparbergs
län. När kommittén diskuterade
de tre instituten stannade man för
Skinnskatteberg som förläggningsort för
ett av instituten. Men eftersom Kungl.
Maj:t inte gick med på mer än två institut,
blev det inte något institut i
Skinnskatteberg. Skolan där blir då
kvar som skogsmästarskola.

Man diskuterade även andra förläggningsorter
för det tredje institutet,
t. ex. Bjurfors vid Avesta. Byggnadsbeståndet
där ansågs dock vara så nedslitet
att det omedelbart skulle behövas
nybyggnader. Under hösten 1968 har
dessutom skogsstyrelsen samrått med
arbetsmarknadsstyrelsen och domänverket
om den skogliga arbetsmarknaden.
Kommittén och Kungl. Maj :t kom
då till den slutsatsen att man som förläggningsort
borde välja Sollefteå i norra
delen av landet.

Det skulle enligt mitt sätt att se vara
alldeles omöjligt att bifalla reservation
2 c av herr Jonasson. Den innebär
en återremittering av frågan, och
hela programmet skulle i så fall kullkastas.
När motionen väcktes, utgick
tydligen motionärerna från att det
skulle vara tre institut. Nu blir det
som sagt bara två.

Som stationsort för skogsinstitutet i
södra Sverige har Värnamo föreslagits
före Växjö. Det beror på att Värnamo
anses ha ett bättre läge i rekryteringsområdet
och något bättre kommunikationer.
De skogliga förhållandena är
mera differentierade i värnamotrakten.
Vidare finns en skogsbruksskola i
Värnamo. Denna skola och skogsinstitutet
får en lokalmässig samförläggning.
Vidare kan anföras att en stor del
av landstingets centrala yrkesskola i
Värnamo blir ledig i början på 1970.
Där kan skogsinstitutet inrymmas utan
att det behöver göras några direkta tillbyggnader.
Investeringskostnaderna blir
därför ganska blygsamma. Några motsvarande
fördelar fanns inte att er -

Ang. den skogliga yrkesutbildningen
bjuda i Växjö. Visserligen är tillgången
på samhällsservice lika god i Växjö
som i Värnamo, men att utbildningsmöjligheterna
är något mer varierande
i Växjö behöver inte ha den betydelse
för skogsteknikerna som åberopats.

Till sist några ord beträffande lokalisering
till Östersund. Tillgången till
skogsindustrier och lämpliga övningsskogar
är något mindre tillfredsställande
i Östersundsområdet än i Sollefteåtrakten.
Om jag skall vara ärlig
måste jag erkänna att Östersund uteslöts
på ett ganska tidigt stadium i utredningen.
Vi var fullt eniga om detta,
och om jag inte missminner mig fanns
representanter ifrån det länet med i
kommittén. Visserligen finns god tillgång
till samhällsservice i både Östersund
och Sollefteå. De har båda gymnasium
och skogsbruksskola, men trots
detta stannade alltså kommittén enhälligt
för Sollefteå.

Hade det blivit tre skolor, kunde
man kanske tillgodosett några motionärer,
men nu blir det endast två.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

I herr Mossbergers anförande instämde
herrar Stadling (s), Norberg (s)
och Jonsson (s).

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Utskottets vice ordförande
anför beträffande utbildningen
att den tillgodoser skogsbrukets behov,
och att målet till stor del är detsamma
som nu. Det är emellertid en mycket
väsentlig nedskärning av utbildningstiden
i fackämnen i de kursplaner som
nu föreslås. Som jag tidigare sade är
nedskärningen så pass stor, att man
måste fråga sig om de nuvarande kursplanerna
är för ambitiösa.

Mot förslaget kan man direkt ställa
praktiskt taget samtliga de skolstyrelser
som har hand om de nuvarande skogsskolorna,
liksom en enhällig opinion
bland de skogsutbildades organisationer,
som med kraft hävdar att den nu
tillmätta tiden är alltför kort.

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang. den skogliga yrkesutbildningen

Det är väl ändå en genomgående trend
inom dagens utbildning att man vill ge
en god grundutbildning och sedan specialutbildning
i den omfattning som
erfordras.

Herr Mossberger hänvisade till skogsmästarkursen
och säger att de som behöver
vidare utbildning, utöver den
fortbildning som är avsedd, hänvisas
till skogsmästarkursen. Den är i alla
fall på tre terminer.

Vi motionärer hävdar den uppfattningen,
att vi skulle komma att få ett
betydligt mera rationellt utbyggt utbildningssystem
med en fyra terminers
grundutbildning och specialutbildning
ovanpå detta. Jag tror vi kan bevisa
detta om vi går till de undersökningar
som har gjorts av skogsutbildningskommittén
om vart skogsmästarna tagit
vägen i olika perioder. Utredningen
omspänner åren 1945/46 till 1963/64.
Den är mycket intressant. Av dåvarande
363 skogsmästare är inte mindre
än 259 i specialtjänst av olika slag. Av
dessa 363 är det inte mindre än 117
som sysslar med skogsuppskattning och
värdering. Av erfarenhet kan jag säga
att det inte behövs tre terminers utbildning
utöver skogsteknikerkursen för
den uppgiften. De kunskaper som skulle
ges utöver grundutbildningen kunde
bl. a. inriktas på en vidareutbildning
i skogsuppskattning och värdering.

Det sägs att det skulle uppstå ett
överskott av tekniker om vi hade tre
institut. Om vi utgår från dagens läge
konstaterar vi att ändringar skett unde
de år som vi kan blicka tillbaka på.
På 1930-talet fanns ett överskott som
slukades upp några år senare, och väl
det.

Vi har hävdat att utredningen av naturliga
skäl inte kunnat ta hänsyn till
den viktiga detalj som nu kommer in
i bilden, nämligen miljövården. Vi
menar att det är troligt att miljövården
kommer att kunna sluka upp en
del av dessa tjänstemän, och dessutom
kräver den ett betydligt större timantal
än vad som föreslagits här.

Herr Mossberger säger att om reservationen
bifalles skulle hela organisationen
kullkastas. Men reservationen
vill ju att Kungl. Maj:t skall pröva om
hela denna fråga. Då funnes det också
en öppen dörr för ett tredje institut i
Mellansverige, och man fick på nytt
pröva alla de synpunkter som motionsledes
förts fram i denna fråga.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Det var intressant att
höra att utskottets representant nämnde
namnet Bispgården i detta sammanhang.
I utskottets utlåtande finns ingenting
nämnt om denna plats, och jag
tycker att det är bevis nog för att
Bispgården är en lämplig förläggningsort
när utskottets representant som skäl
för placering i Sollefteå drar fram det
förhållandet att Bispgården ligger så
nära till. Det stärker de motiv som jag
hade i mitt tidigare anförande.

Det har här talats tillräckligt om
antalet institut. Jag vill bara understryka
vad jag tidigare sade beträffande
det behov som kan föreligga för
miljövården just på det skogliga området.
Därför torde ett beslut i enlighet
med vad reservationen föreslår,
nämligen att Kungl. Maj:t skall få pröva
denna fråga, inte föranleda något
längre uppskov. Därför anser jag att
talet om att kullkasta programmet inte
har täckning.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen 2 c.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund ånyo övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av vad under
överläggningen yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan komme att
framställas först särskilt angående ettvart
av mom. 1 a, 1 b och 2 samt därefter
särskilt rörande mom. 3 och 4.

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1 a.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de avseende mom. 1 b
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Skårman m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Skårman begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 28 mom. 1 b, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Skårman m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Skårman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —81;

Nej — 32.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med de rörande

7 Första kammarens protokoll 1969. Nr 11

Ang. den skogliga yrkesutbildningen
mom. 2 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Jonasson vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Pettersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 28 mom. 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Jonasson vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pettersson, Karl,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —88;

Nej — 23.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i mom. 3 och 4 hemställt.

Punkten 29

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Punkten 30

Ang. rätten till kronoparken Böda

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels till Ersättning till domänverkets
fond för utgifter för övertalig
personal för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 193 000 kronor,
dels besluta, att kyrkofonden skulle för
år 1968 ersätta domänverkets fond för
övertalig personal vid domänverket
med 258 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:853,
av herr Schött, och II: 938, av herr
Börjesson i Glömminge m. fl., hade anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte giva till känna, att
frågan om rätten till kronoparken Böda
och den nuvarande utsyningsförmånens
rättsliga karaktär borde hänskjutas
till avgörande i domstol och att utsyningsförmånen
tills så skett borde
bestå i nuvarande form.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

1. a. till Ersättning till domänverkets
fond för utgifter för övertalig personal
för budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 193 000 kronor,

b. besluta, att kyrkofonden skulle för
år 1968 ersätta domänverkets fond för
övertalig personal vid domänverket
med 258 000 kronor,

2. lämna motionerna I: 853 och II:
938 utan åtgärd.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Skärman (fp), Carl Eskilsson
(in) och Hermansson (ep), fru
Hultell (m) samt herrar Skagerlund
(fp), Jonasson (ep), Persson i Heden
(ep), Berndtsson (fp) och Krönmark
(m), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 2 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 853 och II: 938 i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att frågan om
den av utskottet behandlade utsynings -

förmånens rättsliga karaktär måtte hänskjutas
till avgörande i domstol.

Hem SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Under rubriken H 15 i
bilaga 11 till statsverkspropositionen
behandlas »Ersättning till domänverkets
fond för utgifter för övertalig personal».
Bakom denna till synes entydiga
rubrik döljer sig ett synnerligen invecklat
och tvistigt ärende rörande
viss utsyningsförmån på kronoparken
Böda på Öland. Då en talesman för
Kalmar län närmare kommer att redogöra
för detta ärende, skall jag bara
i all korthet redovisa motiven för reservationen
6 vid punkten 30, där jag
står som första namn.

Skogsparken Böda har av ålder ansetts
vara kronopark. Då vissa hemman
på grund av människans tidigare
rovdrift saknat tillgång till skog för sitt
husbehov, har sedan 1600-talet dessa
hemman efter utsyning tilldelats ved
och byggnadsvirke på kronoparken.
Förmånen reglerades genom brev 1836.
Den anses nu inte ha så stort värde för
hemmansägarna men vara till besvär
och förfång för domänverket.

Riksdagens revisorer har anmärkt på
förhållandena, och statsutskottet instämde
häri och begärde i sitt utlåtande
1952: 145 en översyn av bestämmelserna.
Utredning har skett genom kammarkollegium,
som funnit äganderätten
till Böda klar och yrkat en avveckling
av förmånen genom gottgörelse till
hemmansägarna med ett till 220 000
kronor avrundat belopp. Bönderna på
Öland anser emellertid att kronans
äganderättsförhållanden inte är klara,
och bl. a. länsstyrelsen i Kalmar län
liksom de kommunala organen och RLF
anser att tillräcklig anledning icke föreligger
att tillstyrka utsyningsförmånernas
avveckling.

För den som något sysslat med de indragningar
som de av Karl XI tillsatta
skogskommissionerna verkställde under
senare delen av 1600-talet står det nog
även klart att rättsförhållandena inte
alltid är givna.

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

Departementschefen har emellertid i
statsverkspropositionen lagt fram ett
förslag om avlösning av utsyningsförmånerna
enligt kammarkollegiets förslag.
Vi reservanter anser dock att en
rättstvist föreligger, som inte ensidigt
kan lösas genom ett beslut eller diktat
av den ena parten utan bör regleras på
rättslig väg eller genom en överenskommelse.

Med anledning härav ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Det ärende som nu behandlas
är av mindre vanligt slag. Av
lierr Skärmans redogörelse och av motionerna
i ärendet framgår att det gäller
förslag om avveckling av vissa förmåner
som jordbrukare på norra Öland
åtnjutit under flera hundra år. Att dessa
förmåner varit av stor betydelse för
befolkningen på norra Öland och för
fastighetsunderhållet där vitsordas från
flera håll och understryks bl. a. av länsstyrelsen
i Kalmar. Förmånerna har alltjämt
ett stort värde för det öländska
näringslivet, varför såväl berörda
ölandskommuner som länsstyrelsen motsätter
sig en avveckling. Skulle trots
allt en sådan komma till stånd, förmenar
länsstyrelsen att den föreslagna ersättningen
220 000 kronor är orimligt
lag.

Då jag anser det angeläget att kammarens
ledamöter har en klar bild av
hur man i den berörda bygden ser på
den nu aktuella frågan ber jag att något
få dröja vid de därifrån inkomna
yttrandena.

Kommunalfullmäktige i Ölands Åkerbo
anför bl. a. att påståendet att de uttagningsberättigades
uttagning av rotstående
virke skulle medföra olägenheter
för ett rationellt skogsbruk är överdrivet.

Kommunalfullmäktige i Köpingsviks
kommun finner det angeläget framhålla,
att ett konstant behov av husbehovs -

Ang. rätten till kronoparken Böda
virke föreligger och vidare att Öland
är en avfolkningsbygd men samtidigt
en attraktiv fritidsbygd. Den bofasta befolkning,
som kommer att finnas kvar,
skulle med uttagningsförmånen ha större
möjlighet att underhålla fastigheternas
byggnader, till båtnad för alla. Samtidigt
skulle det ges arbetstillfälle med
fällning och hemtransport under mindre
bråd arbetstid.

Ölands ortsförbund av RLF framhåller
bl. a., att huvudparten av den byggnation
som lantbruket inom Ölands tio
nordligaste socknar i dag utvisar är en
produkt av utsyningsförmånen och att
det fortsatta underhållet i samma utsträckning
är baserat på denna förmån.

Ur länsstyrelsens i Kalmar län yttrande
ber jag att direkt få citera följande: »Med

hänsyn till de villkor, under vilka
jordbruket på Öland existerar och
som icke är jämförbara med förhållandena
i övriga delar av södra och mellersta
Sverige, torde alla åtgärder, som
kan främja denna näringsgren, böra
beaktas. Då det dessutom icke är fråga
om någon ny förmån för berörda
fastigheter, utan endast ett bibehållande
av en gammal ''rätt’, som är av stor
betydelse för den därav beroende befolkningen,
får länsstyrelsen uttala, att
länsstyrelsen icke finner tillräcklig anledning
föreligga att tillstyrka avlösning
av utsyningsförmånen på Böda
kronopark.

Därest en avlösning av förmånen likväl
av principiella skäl skulle visa sig
erforderlig, synes under alla förhållanden
det föreslagna beloppet å 220 000
kronor vara orimligt lågt beräknat.

I sammanhanget bör observeras att
förmånsvärdet under vissa år uppgått
till belopp, som mångdubbelt överstiger
det enligt utredningen beräknade genomsnittsvärdet
av 12 754 kronor.»

Herr talman! Det allvarligaste i ärendet
är emellertid att befolkningen på
norra Öland med bestämdhet hävdar
att Böda skog är dess tillhörighet och
gör gällande att kronans rätt till områ -

100

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang. rätten till kronoparken Böda

det ej är styrkt. Såvitt jag förstår kan
det inte vara riktigt att ta ställning till
avvecklingsfrågan förrän full klarhet
vunnits i fråga om rätten till kronoparken
Böda och den nuvarande utsyningsförmånens
rättsliga karaktär. Denna
fråga bör hänskjutas till domstol för
avgörande. Givetvis bör i avvaktan på
domstolsutslag utsyningsförmånen få
bestå i nuvarande form.

Till slut vill iag än en gång understryka
förmånens betydelse för befolkningen
på norra Öland, vars förhållanden
sannerligen inte är särskilt gynnsamma.
Men framför allt vill jag understryka
angelägenheten av att man
undanröjer varje oklarhet beträffande
sakens rättsliga sida.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I detta yttrande instämde herr Larsson,
Nils Theodor, (ep) och herr Österdahl
(fp).

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Vi har här av herr
Skårman och herr Schött fått en redogörelse
för på vilket sätt dessa två riksdagsmän
betraktar denna fråga, och efter
vad jag förstått har de också forskat
i gamla handlingar för att få reda
på hur saken tidigare handlagts. Även
jag har forskat något och skall be att
för kammaren få redovisa det resultat
jag har kommit till.

Kronoparken Böda utgör en återstod
av de stora områden av skogs- och annan
utmark på Öland som i äldre tid innehades
av kronan och som i främsta
rummet kom till användning såsom en
kunglig djurgård eller jaktpark. Av ett
flertal under 1600- och 1700-talen utfärdade
författningar framgår, att ifrågavarande
mark förbehölls kronan och
att icke något hemman där hade äganderätt
till skog eller utmark. I början
av 1800-talet stadgades emellertid att
djurgårdsinrättningen skulle avvecklas.
Viss del av utmarken skiftades mellan
socknar och byalag, under det att an -

nan mark undantogs för kronans räkning,
däribland Böda kronopark.

Det är sålunda klarlagt, att någon annan
än kronan icke kan vara ägare till
de aktuella markområdena i Böda. Däremot
kvarstår utsyningsförmånerna när
det gäller ved och timmer. Kammarkollegiet
anser att dessa förmåner icke
grundar sig på någon laglig rätt utan
att de är förmåner som riksdagen bemyndigat
Kungl. Maj:t att bevilja en
viss kategori av fastigheter. I princip
torde dylika förmåner kunna ensidigt
återkallas.

Departementschefen anser i likhet
med skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län
att de utsyningsberättigade fastigheterna
numera utan svårighet kan skaffa
ved och virke till husbehov till gällande
marknadspriser. I likhet med bl. a.
justitiekanslern och skogsstyrelsen biträder
departementschefen kammarkollegiets
förslag att utsyningsförmånen
skall upphöra och att detta bör ske från
och med den 1 januari 1970.

Att såsom motionärerna föreslår låta
domstol avgöra äganderätten till Böda
kronopark och utsyningsförmånernas
rättsliga karaktär, anser vi icke vara
påkallat.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Till de bekymmer som
politikerna har att kämpa med i våra
dagar hör glesbygdens problem. Om jag
förstår saken rätt, önskar vi alla att
folk alltjämt skall bo kvar i sådana
bygder. Det gäller då för oss att säkra
sysselsättningen där. Vi försöker komma
fram på olika vägar och diskuterar
olika lokaliseringspolitiska åtgärder.
Här har vi nu en bygd av denna karaktär,
men då är regeringen och utskottsmajoriteten
trots varnande röster från
fullmäktigeförsamlingar och länsstyrelse
beredd att försämra befolkningens
möjligheter. Detta är anmärkningsvärt.

Anmärkningsvärt är också att man
vill motsätta sig en grundlig prövning

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

101

av ärendets rättsliga sida. I det avseendet
står uppfattning mot uppfattning.
Jag vill då understryka vikten av att
denna fråga blir behandlad på ett sådant
sätt att befolkningen på norra
Öland kan anse att den är tillräckligt
klarlagd.

Jag ber än en gång, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande mom. 2 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Skärman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 30 mom. 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Om intensifiering av kartläggningsarbetet
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Skärman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 53.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten 31

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 32

Om intensifiering av kartläggningsarbetet I

denna punkt hade utskottet, i enlighet
med Kungl. Maj ds i ämnet framlagda
förslag, hemställt, att riksdagen
måtte för budgetåret 1969/70

1. till Rikets allmänna kartverk: Förvaltningskostnader
anvisa ett förslagsanslag
av 17 700 000 kronor,

2. a. till Rikets allmänna kartverk:
Kartarbeten m. m. anvisa ett reservationsanslag
av 6 223 000 kronor,

b. lämna motionerna I: 852, av herr
Pettersson, Karl, och II: 968, av herr
Larsson i Norderön m. fl., utan åtgärd,

3. till Rikets allmänna kartverk: Fotogrammetrisk
uppdragsverksamhet anvisa
ett förslagsanslag av 5 243 000 kronor,

4. till Rikets allmänna kartverk: Utrustning
m. m. anvisa ett reservationsanslag
av 1 700 000 kronor,

5. till Rikets allmänna kartverk:
Tryckning av kartor in. m. anvisa ett
förslagsanslag av 3 003 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:852
och 11:968 hade anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening måtte giva till känna vad
i motionerna anförts beträffande behovet
av intensifierade kartläggnings -

102

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Om intensifiering av kartläggningsarbetet
insatser samt medelstilldelning för ändamålet.

Reservation hade anförts av herrar
Skärman (fp), Hermansson (ep), Skagerlund
(fp), Jonasson (ep), Berndtsson
(fp) och Stridsman (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
2 b hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna I: 852 och
II: 968 i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening giva till känna vad reservanterna
anfört rörande behovet av en
ytterligare intensifiering av kartläggningsarbetet.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Frågan om intensifiering
av kartläggningen för att få fram
en storskalig och för skilda planeringsän
damål användbar ekonomisk karta
över åtminstone alla produktiva delar
av vårt land är inte ny. Vid flera tillfällen
har jag stått här och pläderat
för extra anslag i första hand till kartor
över Jämtland och nya, moderna
kartor för skånelänen.

Emellertid har i år något positivt
hänt på kartfronten i det att rikets allmänna
kartverk framlagt en långtidsplan
med förslag till allmän kartläggning
under 1970-talet, en plan som nådigt
tagits emot icke blott av remissmyndigheterna
utan även av departementschefen.
Han har därtill av äskade
500 000 kronor för intensifiering av
kartläggningsverksamheten i främst de
sydsvenska länen och Norrbotten gått
med på ett av utskottet tillstyrkt anslag
om 100 000 kronor.

Motionsparet 1:852 och 11:968 har
därför givits en annan avfattning än
under tidigare år och får väl närmast
ses som en vädjan till Kungl. Maj :t att
på alla tänkbara vägar söka få fram
ett enhetligt kartmaterial över hela kulturlandet
Sverige. Inte ens denna minimala
begäran har utskottsmajoriteten
velat vara med om.

Ändå är det väl så, att denna nya karta,
främst den ekonomiska men även
den topografiska, i så hög grad underlättar
planerings- och förrättningsåtgärder
att dess framställning är en ekonomiskt
sett mycket fördelaktig åtgärd.
Varje år som går utan tillgång till modernt
kartmaterial medför således rena
förluster både i pengar och i tid för
kösamhällets överbelastade myndigheter.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON, KARL, (in):

Herr talman! Rikets allmänna kartverk
framhåller i sin framställning till
årets statsverksproposition att verkets
långtidsplan år 1968 med förslag till
allmän kartläggning under 1970-talet
visar att behoven av revidering av kartmaterialet
har ökat. Det framgår också
att kartverket när det gäller den topografiska
kartan, trots en omfattande
överföring av resurser från de gemensamma
ekonomisk-topografiska kartläggningsarbetena,
på grund av revideringsbalansen
inte klarar det av statsmakterna
uppsatta målet, ett genomsnittligt
revideringsintervall på tio år,
förrän efter 1980. Kartverket framhåller
också att långtidsplanens resursplanering
förutsätter anslagsökningar under
de närmaste budgetåren för att tioårsintervallet
skall uppnås under år
1974. Framför allt är behovet stort vad
beträffar den topografiska kartan på
grund av att sådana kartblad behövs
för geologiska undersökningar. Bristen
på detta material förorsakar besvärande
förseningar och därmed försvårade
möjligheter att planera för tillvaratagande
och utnyttjande av naturtillgångar.

Den topografiska kartan väntas vid
1970 års slut saknas helt eller i stora
delar av Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,
Kopparbergs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län. Även den ekonomiska kartan
kommer vid 1970 års slut att saknas

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

103

helt eller delvis i en hel del län. För
Blekinge och Kristianstads län gäller
detta så gott som hela länen. Cirka 15
procent av Malmöhus län beräknas vara
täckt och cirka 90 procent av Värmlands
län. I Kopparbergs län kommer
cirka 45 procent av 10 000-delsområdet
att vara täckt. I Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län beräknas
återstå hela eller delar av 20 000-delsområdena. När det gäller Jämtlands
län väntas cirka 65 procent av 10 000-delsområdet vara täckt men hela 20 000-delsområdet återstå. Utskottet säger att
det för sin del inte kan finna att den
hittillsvarande utvecklingen nu påkallar
något särskilt uttalande från riksdagens
sida i fråga om kommande beräkningar
av medelsbehovet för ifrågavarande
verksamhet. Denna formulering
förefaller förvånande, eftersom
kartverket framhåller att på grund av
revideringsbalansen den uppställda målsättningen
inte kan klaras av.

En ekonomisk karta och en modern
topografisk karta har mycket stor betydelse
för den framtida planeringen
och möjliggör besparing av tid, kostnader
och personal. Enbart på den
grunden är det välmotiverat att kartorna
upprättas snabbt. Med hänsyn till
det angelägna behovet av ifrågavarande
kartor för berörda områden måste den
i propositionen redovisade utgivningstakten
anses vara alltför långsam. Alla
åtgärder som kan främja en ytterligare
intensifiering av kartläggningsarbetet
bör göras, och hänsyn härtill bör tas
redan vid nästa års riksdag genom att
förslag om väsentligt ökade resurser till
ifrågavarande ändamål föreläggs riksdagen.

På grund av vad jag anfört vill jag
såsom motionär i de likalydande trepartimotionerna
I: 852 och II: 968 yrka
bifall till reservationen vid punkten 32
mom. 2 b, vilken går ut på att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening ger till känna vad som anförts
rörande behovet av en ytterligare
intensifiering av kartläggningsarbetet.

Om intensifiering av kartläggningsarbetet

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag vill inte direkt förneka
att det kan vara angeläget att utgivningstakten
blir något snabbare, men
vi skall också komma ihåg att det har
vidtagits åtgärder under det senaste
året som har bidragit till en snabbare
utgivning.

Riksdagen har vid flera tillfällen under
1960-talet lämnat anslagstillskott
för att påskynda kartläggningen. Den
ökade medelsanvisning som sålunda har
skett har betytt och kommer att betyda
tidsvinster när det gäller kartläggningen
i flera län i jämförelse med den år
1961 redovisade långtidsplanen.

Kartverket har anfört — det understryks
också av departementschefen —
att takten i kartläggningen torde komma
att påskyndas genom vissa rationaliseringar.
Vi får väl då hoppas och
tro att denna rationalisering kommer
att leda till en ännu snabbare utgivningstakt.
Vi skall emellertid inte förglömma
att under denna punkt har tillstyrkts
ett anslagstillskott av 1 123 000
kronor.

Som jag tidigare har sagt får man
väl även i detta fall rätta begären efter
resurserna. Det är inte alltid möjligt
att tillmötesgå allt som begärs.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående mom. 1 och
2 a, därefter särskilt rörande mom. 2 b
samt vidare särskilt avseende mom.
3—5.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1 och 2 a hemställt.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de beträffande mom. 2 b
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan

104

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Skärman begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 82 mom. 2 b, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Dä emellertid herr Skärman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 35.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. 3—5 hemställt.

Punkten 33

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3i

Ang. stödfartyg för sillfisket

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag på motionerna
I: 49, av herrar Svenungsson och Brundin,
samt II: 55, av herr Carlshamre,
till Stödfartyg för sillfisket för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 40 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:49
och 11:55 hade yrkats, att riksdagen
skulle till Stödfartyg för sillfisket för
budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 85 000 kronor.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Under punkten 34 redovisar
utskottet de motioner som
väckts om höjning av reservationsanslaget
till stödfartyg för sillfisket vintertid
utanför Norges kust. Då emellertid
ett utredningsförslag är framfört
i separata motioner, som enligt ärendeplanen
behandlas i utrikesutskottet,
återkommer frågan vid årets riksdag.
Nu gäller det anslagets storlek och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
motionerna I: 49 och II: 55.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 35

Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

105

Punkten 36

Ang. bidrag till naturvårdsupplysning

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till naturvårdsupplysning,
m. in. för budgetåret 1969/70
anvisa ett reservationsanslag av 650 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:
S''i3, av fru Olsson, Elvy, in. fl., och II:
967, av herr Larsson i Borrby, vari, såvitt
nu vore i fråga, hemställts, att riksdagen
för att möjliggöra upplysningsverksamhet
om nedskräpning och förorening
särskilt till sjöss måtte under
nionde huvudtiteln till Bidrag till naturvårdsupplysning,
m. m. för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 750 000 kronor,

dels de likalydande motionerna I:
S58, av herr Svanström in. fl., samt II:
949, av herrar Glimnér och Polstam,
vari anhållits, att riksdagen måtte till
Bidrag till naturvårdsupplysning, m. m.
anvisa ett reservationsanslag av 850 000
kronor för budgetåret 1969/70,

dels ock motionen II: 984, av herrar
Wachtmeister och Tobé, vari yrkats,
att riksdagen skulle besluta, att till Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté
anvisa ett reservationsanslag om
15 000 kronor, samt att till följd därav
till Bidrag till naturvårdsupplysning,
m. m. för budgetåret 1969/70 anvisa ett
reservationsanslag av 665 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag på motionerna
1:843 och 11:967, såvitt nu
vore i fråga, ävensom motionerna I:
858 och 11:949 samt 11:984 till Bidrag
till naturvårdsupplysning, m. m. för
budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 650 000 kronor.

Reservationer hade avgivits
a. av herrar Hermansson (ep), Hansson
i Skegrie (ep) och Jonasson (ep),

8 Första kammarens protokoll 1969. Nr li

vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte

1. i anledning av motionen 11:984,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna vad reservanterna anfört angående
bidrag till verksamheten inom
Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté,

2. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:843 och
11:967 samt 11:984, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, samt motionerna
1:858 och 11:949 till Bidrag till naturvårdsupplysning,
m. m. för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 765 000 kronor;

b. av herrar Skärman (fp) och Carl
Eskilsson (m), fru Hultell (m) samt
herrar Skagerlund (fp), Berndtsson
(fp) och Hedin (m), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

2. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
ävensom motionerna I: 843 och II:
967 samt 11:984, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, samt motionerna
1:858 och 11:949 till Bidrag till naturvårdsupplysning,
m. m. för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 665 000 kronor.

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! När det gäller miljövård
och naturvård tror jag att centerpartiet
med skäl kan anföra sitt tidiga
och starka intresse. Vår tid uppvisar
stora problem på detta område, och det
förefaller inte som om problemen skulle
bli mindre för framtiden. Det finns
fog för en skärpt uppmärksamhet, inte

106

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang. bidrag till naturvårdsupplysning
minst från statsmakternas sida, i detta
stycke.

I den fråga vi nu diskuterar — bidrag
till naturvårdsupplysning — noterar
vi att naturvårdsverket disponerar
ett anslag på 550 000 kronor till bestridande
av kostnader för upplysning inom
sitt arbetsområde. Kungl. Maj:t föreslår
en höjning av anslaget med
100 000 kronor till 650 000 kronor, medan
naturvårdsverket anser att anslaget
måste höjas kraftigt om kraven på information
och propaganda skall kunna
uppfyllas. Verket beräknar ett sammanlagt
medelsanslag av 850 000 kronor
som nödvändigt.

Vi reservanter — det gäller reservationen
a -— anser det nödvändigt att
denna upplysningsverksamhet ges sådana
resurser att den kan hli ett effektivt
led i strävandena att komma till rätta
med den tilltagande nedskräpningen
och föroreningen av vår miljö. Vi har
byggt reservationen på ett par motioner,
1:843 och 11:967, vilka framhåller
att de problem som sammanhänger
med framför allt oljeföroreningarna påkallar
särskild uppmärksamhet. Vi finner
att det är nödvändigt att göra någonting
åt dessa problem, och vi vill utöver
vad Kungl. Maj :t föreslagit ha en
uppräkning av anslaget med 100 000
kronor, bl. a. för att medge stöd till
den upplysningskampanj som vi anser
nödvändig framför allt beträffande oljeföroreningar
till lands, i vattendrag
och längs kusterna.

I fråga om den av naturvårdsverket
föreslagna indragningen av bidraget till
Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté
med 15 000 kronor har också
väckts en motion, II: 984. Motionärerna
vill ha kvar detta anslag och menar att
de till verket knutna råden är av sådan
beskaffenhet att de ännu inte borde avskaffas.
Vi delar denna uppfattning i
vår reservation och vill tillstyrka bifall
till motionen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
a, vilket innebär ett reservationsanslag
på 765 000 kronor.

Fru HULTELL (in):

Herr talman! Vid denna punkt har
också avlämnats en reservation b, som
gäller bidrag med 15 000 kronor till Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté.

Herr Hermansson har i allt väsentligt
sagt vad som behöver sägas om det anslaget.
Jag vill bara tillägga att motionärerna
framhåller att naturvårdsverket
visserligen knutit till sig mycket framstående
sakkunskap inom flera områden,
men att denna ännu saknar den
allsidighet som präglar Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté. Man kan
väl utgå från att kommitténs ledamöter
i fortsättningen kommer att utnyttjas
enskilt som experter, men vi tror inte
att detta kan ge samma resultat och
samma tyngd som ett uttalande av hela
kommittén såsom företrädare för det
vetenskapliga naturskyddet. Frågorna
har ju hittills fått en allsidig tvärvetenskaplig
belysning, som varit värdefull.
Vi reservanter anser liksom motionärerna
att bidrag alltjämt bör utgå till kommitténs
verksamhet.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation b.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Hermansson att vi i socialdemokratin
har samma stora intresse för miljövårdsfrågorna
som herr Hermansson
framhöll att centerpartiet har.

Förslaget i statsverkspropositionen
för nästa budgetår innebär ju en höjning
av anslaget med närmare 20 procent.
Frågan om eventuellt fortsatt bidrag
till naturskyddskommittén ankommer
det på Kungl. Maj :t att ta ställning
till i samband med fördelningen av anslaget.

Det bör kanske också nämnas att
frågan om åtgärder mot nedskräpning
av naturen in. m. är under behandling
av en kommitté som heter För ett renare
samhälle.

Medel för upplysning rörande olje -

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

107

skador kan i princip utgå från anslaget.
Det får bedömas i förhållande till
andra ändamål på detta anslag.

När det gäller anslaget till Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté har
naturvårdsverket avstyrkt, men det är
Ivungl. Maj :t som bestämmer om anslagets
fördelning på olika ändamål. Finner
Kungl. Maj :t att medel bör utgå
i fortsättningen, kan Kungl. Maj:t förordna
därom. I annat fall har naturvårdsverket
numera en mycket bra expertis
till förfogande, som kan ta hand
om de frågor som Vetenskapsakademien
förut sysslade med på detta område.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Det är väl bara att konstatera
en glädjande uppslutning från
samtliga partiers sida när det gäller naturvårdsupplysning
och miljövård.

Jag ville endast förklara varför vi har
velat vara litet återhållsamma när det
gäller dessa anslag. 1970 blir det europeiska
naturvårdsåret och inför detta
och den propaganda som då fordras
behövs en betydande uppräkning av
dessa anslag. Ett förslag därom är att
förvänta till höstriksdagen, skulle jag
tro. Därför har vi ansett att man bör
avvakta och vi har varit till freds med
den 20-procentiga uppräkning som departementschefen
föreslagit.

Däremot vill jag tillstyrka reservation
b på de skäl fru Hultell tidigare framfört.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att därunder yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2ro), av herr Hermansson, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom in. fl. vid punkten
avgivna reservationen; samt

3:o), av fru Hultell, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av herr Skårman m. fl.
vid punkten anförda reservationen.

Ang. bidrag till naturvårdsupplysning

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hermansson begärde votering,
i anledning varav herr förste vice talmannen
upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr förste vice talmannen sig anse
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Hermanssons yrkande.

Fru Hultell äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 punkten 36 antager
det förslag, som innefattas i den
av herr Hermansson in. fl. vid punkten
avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det
förslag, som innefattas i den av herr
Skårman in. fl. vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för nejpropositionen.

1 följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: -

108

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang. forskningen rörande det civila överljudsflyget

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Skärman m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Skårman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej —48.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 37—39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40

Ang. forskningen rörande det civila
överljudsflyget

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Naturvårdsforskning för
budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 9 500 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:308,
av herrar Lindblad och Skårman, samt
II: 339, av herr Ahlmark och herr Wiklund
i Stockholm, hade anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa, dels att den svenska,
självständiga forskningen om vissa problem
kring det civila överljudsflyget
måtte återupptagas på flygtekniska
försöksanstalten eller i samverkan med
denna anstalt eller på annat sätt samt
dels att medel måtte anslås för att möjliggöra
sådan forskning.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1. anse motionerna 1:308 och 11:339
besvarade med vad utskottet i punkten
anfört,

2. till Naturvårdsforskning för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 9 500 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr
Skårman (fp), som ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 308 och II: 339 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att flygtekniska
försöksanstalten finge i uppdrag
att verksamt fullfölja den svenska
självständiga forskningen om vissa problem
kring det civila överljudsflyget.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Reservationen vid punkten
40 om naturvårdsforskning, där jag
står antecknad som ensam reservant,
skall rätteligen omfattas jämväl av mina
partikamrater Skagerlund och Berndtsson,
ehuru deras namn på grund av ett
tekniskt missöde ej kommit att antecknas.

Reservationen avser i huvudsak bifall
till ett motionspar som sedan tiden för
dess avlämnande fått i hög grad ökad
aktualitet. Det kunde vid motionernas
utskrivande förefalla som om problemen
med de civila överljudsplanen var
en avlägsen framtidsfråga som vi för
dagen kunde skaka av oss. Visserligen
hade det sovjetiska Tu-144 kommit i
luften, men ryskt civilflyg har inte uppmärksammats
så mycket här hemma.
Så kom för några veckor sedan det
franska Concorde-planet i luften och
håller på att provflygas. En engelsk
version kommer något senare. Av det
projekterade amerikanska SST-planet
har redan stora beställningar gjorts.

Därmed är vi inne i överljudstrafikens
tidsålder med alla dess tekniska, eko -

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

109

Ang. forskningen rörande det civila överljudsflyget

nomiska och miljöhotande verkningar.
Hur kommer detta att påverka vårt
land, hur skall vi ställa oss till denna
trafik? Självfallet är vi ett för litet land
för att kunna bekosta egna projekt om
vi så skulle vilja.

Forskningen om överljudsplanens
verkningar kan verka överväldigande
komplicerad, men i själva verket förhåller
det sig så att vi redan genom
förutvarande chefen för flygtekniska
försöksanstalten, generaldirektören Bo
Lundberg, haft avancerade och internationellt
uppmärksammade forskningar
på detta område, ehuru de bland annat
i brist på medel blivit så gott som nedlagda.
I motionerna yrkas att denna
forskning återupptages så att vi står
rustade när problemen väller över oss.
Naturvårdsverket och flygtekniska försöksanstalten
tillstyrker.

När vi i fjol tog ställning till naturvårdsforskningens
organisation hade
jag tillfälle att från denna talarstol plädera
för att även bullerforskningen lädes
under naturvårdsforskningen. Det
förslaget har nu tagits upp i den nyligen
framlagda propositionen om förslag
till lag om miljöskydd. Man föreslår där
att bullerforskningen lägges på en särskild
sektion under luftvårdsforskningen.
I samband därmed föreslås att anslaget
för naturvårdsforskning höjs från
7 miljoner kronor till 9,5 miljoner kronor.

Grunden är således lagd till en avancerad
överljudsforskning. Det finns kvalificerat
folk för denna forskning och
det finns medel tillgängliga. Det saknas
endast en order om igångsättning från
rikets ledning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Utvecklingen inom de
områden som herr Skärman talar om
följs med stor uppmärksamhet från
Kungl. Maj:ts och de myndigheters sida
som har att handlägga sådana frågor.

Vid flygtekniska försöksanstalten bedrivs
för närvarande på uppdragsbasis
viss begränsad forskningsverksamhet,
som bl. a. gäller studier av skadeverkningar
på byggnader till följd av ljudeffekter.
Man arbetar också med att få
fram förbättrade metoder för beräkning
av bullermattor m. in. En intensifiering
av forskningen vid anstalten kan knappast
bli aktuell, förrän planerna klarnat
vad gäller tillåtande av trafik med civila
överljudsplan över Sverige. För närvarande
föreligger inte något ställningstagande
i detta avseende. Svenska regeringen
har tvärtom uttalat att överljudstrafik
inte kommer att tillåtas
över Sverige, om sådan trafik medför
hälsovådliga förhållanden. Därför får
det tills vidare anses tillräckligt att som
nu sker följa utvecklingen utomlands
på detta forskningsområde.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Herr Mossberger säger
att viss forskning pågår, men enligt de
uppgifter vi har inhämtat lär denna vara
av synnerligen blygsam omfattning.
Den forskning vi eftersträvar är av betydelse
just för att vi skall kunna ta
ställning till frågan om trafik med överljudsplan
över Sverige; det är därför
vi behöver en sådan forskning. Vi kan
inte med säkerhet lita till stormakterna
i det avseendet. Stormakterna har ju
lagt ner miljarder på att få fram dessa
överljudsplan, och det skulle innebära
enorma ekonomiska förluster, om planen
sedan inte skulle kunna föras upp
i luften och användas för praktiska ändamål.

Herr talman! Jag vidhåller min tillstyrkan
till reservationen.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Beträffande frågan om
anslag till forskning om bullerproblem
som kan komma att uppstå exempelvis

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang. bidrag till kommunala avloppsreningsverk

i samband med överljudstrafik vill jag
bara säga att medel för detta ändamål
kan utgå från anslaget till naturvårdsforskning.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de rörande
mom. 1 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Skärman begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 40 mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Skärman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 20.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.

Punkten 4/

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 42

Ang. bidrag till kommunala avloppsreningsverk I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag på motionerna
1:354, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., samt 11:406, av herr Persson i
Heden och herr Mattsson, till Bidrag till
kommunala avloppsreningsverk m. m.
för budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 84 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:354
och 11:406 hade anhållits, att till Bidrag
till kommunala avloppsreningsverk
in. in. för budgetåret 1969/70 i
enlighet med statens naturvårdsverks
förslag måtte anvisas ett reservationsanslag
av 100 miljoner kronor, samt att
den anslagsökning detta innebure måtte
i sin helhet disponeras för utbetalande
av mångårigt eftersläpande statsbidrag
till äldre vatten- och avloppsarbeten.

Reservation hade anmälts av herr
Persson i Heden (ep), som dock ej antytt
sin mening.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag har deltagit i detta
ärendes behandling i utskottet. Att jag
inte står som reservant beror på att
jag saknade tillfälle att vara med vid
justeringen. Jag vill därför begagna tillfället
att säga några ord i frågan.
Jag kan helt instämma i motionens
syfte. Det är väl ändå skäligt att när

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

staten liar beviljat bidrag detta också
utbetalas inom rimlig tid. Så är tyvärr
inte fallet här, utan det föreligger
en mycket lång eftersläpning. Kommunerna
har ju svårigheter med finansieringen
och därmed också behov av de
pengar som kan stå dem till buds.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 354 och II: 406.

Häri instämde herr Nilsson, Ferdinand,
(ep).

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles de i ämnet väckta
motionerna.

Punkten 43

Ang. bidrag till vatten- och luftvårdande
åtgärder

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels besluta, att statsbidrag
skulle få utgå till vatten- och luftvårdande
åtgärder inom industrin enligt
de i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för den 3 januari 1969
angivna grunderna, dels till Bidrag till
vatten- och luftvårdande åtgärder inom
industrin för budgetåret 1969/70
anvisa ett reservationsanslag av
50 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:

820, av herr Andreasson, och II: 966,
av herr Larsson i Borrby,

dels de likalydande motionerna I:

826, av herr Hansson in. fl., och II:
980, av herr Svenning in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

829, av fru Hultell in. fl., och II: 957,
av herr Hedin in. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
I: 836, av herr Larsson, Thorsten, m. fl.,
och II: 948, av herr Fälldin in. fl.

I motionerna 1:829 och 11:957 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta, att
statsbidrag enligt de grunder som föreslagits
för vatten- och luftvårdande åtgärder
inom industrin jämväl skulle

kunna utgå till jordbruksföretag.

I motionerna 1:836 och 11:948 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta,
a) att statsbidrag finge utgå till vattenoch
luftvårdande åtgärder inom industrin
och jordbruket i enlighet med de
av departementschefen angivna allmänna
grunderna, samt b) att till Bidrag
till vatten- och luftvårdande åtgärder
inom industrin och jordbruket för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

112

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang. bidrag till vatten- och luftvårdande åtgärder

1. a. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag på motionerna
1:826 och 11:980, såvitt avsåge vissa
villkor för bidragsgivningen, besluta,
att statsbidrag skulle få utgå till vattenoch
luftvårdande åtgärder inom industrin
enligt de i statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för den 3 januari
1969 angivna grunderna,

b. lämna utan åtgärd motionerna I:
826 och II: 980, såvitt avsåge utredning
om alternativ utformning av framtida
stödåtgärder,

c. lämna motionerna I: 820 och II:
966 utan åtgärd,

d. lämna utan åtgärd motionerna I:
829 och II: 957 samt I: 836 och II: 948,
sistnämnda motioner såvitt nu vore i
fråga, angående utvidgning av området
för ifrågavarande statliga stöd til! att
även omfatta jordbruksföretag,

2. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag på motionerna
1:836 och 11:948, såvitt i övrigt vore
i fråga, till Bidrag till vatten- och luftvårdande
åtgärder inom industrin för
budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herr Skärman (fp), fru Hultell
(in) samt herrar Skagerlund (fp), Sveningsson
(in), Nils Nilsson (ep), Hansson
i Skegrie (ep), Persson i Heden
(ep), Berndtsson (fp) och Hedin (m),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under 1 d och 2 hemställa,
att riksdagen måtte

1. d. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna
1:829 och 11:957 samt 1:836 och II:
948, sistnämnda motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna, att statsbidrag finge utgå till
vatten- och luftvårdande åtgärder inom
jordbruket enligt i reservationen angivna
grunder,

2. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I:

836 och 11:948, såvitt i övrigt vore i
fråga, till Bidrag till vatten och luftvårdande
åtgärder inom industrin och
jordbruket för budgetåret 1969/70 anvisa
ett reservationsanslag av 50 000 000
kronor.

Herr SKAGERLUND (fp):

Herr talman! Från och med budgetåret
1969/70 anvisas ett reservationsanslag
av 50 miljoner kronor som bidrag''
till vatten- och luftvårdande åtgärder,
att utgå till befintliga industrier.
Enligt departementschefens uppfattning
bör stödåtgärderna utformas så
att de kan få största möjliga stimulerande
effekt på investeringar i anläggningar
för vatten- och luftvård som
från samhällets synpunkt betraktas som
angelägna. För att stödet skall få den
önskade effekten att stimulera industrin
att snabbt vidta reningsåtgärder
är det tidsbegränsat till att omfatta de
närmaste fem budgetåren.

1 två motionspar bär föreslagits att
bidragsgivningen från anslaget skall utvidgas
till att omfatta även jordbruksföretag
enligt samma grunder som för
industrin.

Vatten- och luftreningsproblem förekommer
också inom jordbruket. Som
exempel kan nämnas pressaft från siloanläggningar
och avfallsprodukter från
större djurstallar. De investeringar det
här gäller från jordbruksföretagen är
utförande av uppsamlingsbrunnar, ofta
av betydande format, samt utspridningsanordningar.
Avskrivningsmöjligheterna
när det gäller dylika investeringar
inom jordbruket är mycket begränsade.

Den statliga kreditgaranti som kan
erhållas till såväl anläggnings- som utrustningskostnader
är enligt reservanternas
uppfattning otillräcklig som stimulans
för ökad aktivitet på detta område.
Även om föroreningsproblemen
inom jordbruket totalt sett är av mindre
omfattning än inom industrin, bör också
jordbruket ges möjligheter att erhålla
bidrag ur det nya anslaget för

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

113

Ang. bidrag till vatten- och luftvårdande åtgärder

vatten- och luftreningsanläggningar.
Dessa frågor har fått en alldeles särskild
aktualitet genom Kungl. Maj:ts
proposition nr 28, omfattande förslag
till miljöskyddslag, som avlämnats denna
vecka. I 7 i i detta lagförslag anföres
följande: »Avloppsvatten av följande
slag får icke utsläppas i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde, om
ej är uppenbart att det kan ske utan
olägenhet.» Den uppräkning som sedan
följer omfattar bl. a. pressaft från
siloanläggningar, urin från djurstallar
samt vassle.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
It.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag ber först att få instämma
i vad tidigare talare här har
anfört. När vi behandlade det här ärendet
i jordbruksutskottet blev det diskussion
i frågan huruvida den kreditgaranti
som lämnas till jordbruket kunde
vara att jämställa med det bidrag
som nu lämnas till industrin. Jag har
därför låtit utföra en liten beräkning
på hur de två förhållandena skulle ställa
sig till varandra.

Statligt stöd meddelas till jordbrukare
i form av en lånegaranti för uppförande
av reningsanläggning. Garantin
får avse högst ett belopp som motsvarar
kostnaden för rationaliseringsåtgärden.
Amorteringstiden får vara högst 30 år,
och räntan ligger enligt praxis en procent
under räntan på borgenslån, dvs.
den är lika med räntan för bottenlån
mot första inteckning i fast egendom.
Statsbidraget till kostnader för avloppsreningsverk
inom industrin föreslås i
statsverkspropositionen utgå med 25
procent av ett godkänt bidragsunderlag.

Jämförelsen bygger på en amorteringstid
av 30 år och en avskrivningstid
av fem år, en investeringskostnad på
90 000 kronor i båda fallen och en total
skatt på 50 procent. Efter omräkning
till nuvärde av vad som investe -

rats och en räntesats av sex procent
blir industrins kostnader 16 705 kronor
och jordbrukarens 27 856. Alltså
är jordbrukarens kostnad för en reningsanläggning
av det här slaget proportionellt
sett betydligt större än motsvarande
kostnad för industrin.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Staten bidrar till kostnaderna
för vatten- ocli avloppsanläggningar
som kommunerna utför. När det
gäller höggradig rening av avloppsvatten
betalar staten lägst 30 och högst 50
procent av kostnaden. Det har varit en
angelägen uppgift för staten att stimulera
kommunerna att utföra vatten- och
avloppsanläggningar. Efterfrågan på
dessa statsmedel har varit och är fortfarande
stor.

Enskilda företag — jag tänker då
närmast på industriföretagen — har
icke tidigare haft samma möjligheter
som kommunerna att erhålla statsbidrag.
Föroreningarna av våra sjöar och
vattendrag härrör i mycket stor utsträckning
från industrin. Det bidrag
på 50 miljoner kronor som nu ställts
till förfogande åt de industriföretag
som utför reningsanläggningar skall
utgå med 25 procent av anläggningskostnaderna.
De motioner som behandlats
i anslutning till detta nya anslag
hemställer om att även jordbruksföretagen
skall kunna söka bidrag från detta
anslag.

Även om det i många fall kan vara
önskvärt att reningsanläggningar också
utföres vid jordbruken, så vill jag hänvisa
till att .statlig kreditgaranti lämnas
till de jordbruksföretag som utför reningsanläggningar.
Sker detta i samband
med en större, omfattande rationalisering
utgår också bidrag med 25 procent
av kostnaden.

De stora och besvärliga föroreningarna
kommer från industrin, och därför
bör också den satsning som nu görs

114

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang. bidrag vid trafikskada som orsakats av älg

från statens sida förbehållas industriföretagen.
Låt oss även förutsätta att
dessa anslag kommer att till fullo utnyttjas.

Det som motionärerna och reservanterna
här vidare har anfört, att jordbruket
kommer i en sämre ställning än
industrin, får bedömas i ett annat sammanhang.
Om så småningom även jordbrukets
nedsmutsning av vatten i sjöar
och vattendrag förorsakar så stor samhällelig
skada att staten bör ingripa och
lämna stöd är detta en angelägen uppgift.
Jag vill uttrycka den förhoppningen
att även jordbruket skall ges tillfälle
att få ett ordentligt stöd.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets i
förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
mom. 1 a—c samt därefter särskilt
rörande mom. 1 d och 2.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1 a—c hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. 1 d och 2 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Skagerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 43 mom. 1 d och 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Skagerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 50.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 44 och 45

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 46

Ang. bidrag vid trafikskada som orsakats
av älg

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna vad i statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för den 3
januari 1969 föreslagits rörande bidrag
vid trafikskada som orsakats av älg,
dels till Ersättning för av rovdjur dödade
tamdjur, m. in. för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
700 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
155, av herr Sundin och herr Gustafsson,
Nils-Eric, samt II: 274, av herr
Stridsman in. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
I: 825, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
och II: 976, av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl.

I motionerna 1:155 och II: 274 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta, att

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

115

Ang. bidrag vid trafikskada som orsakats av älg

den som fått sin bil skadad i mera betydande
omfattning vid sammanstötning
med älg och som icke ersattes genom
vagnskadegaranti eller försäkring även
i fortsättningen borde kunna få bidrag
från älgskadefond.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1. a. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag på motionerna
I: 155 och It: 274 godkännna vad i propositionen
föreslagits rörande bidrag
vid trafikskada som orsakats av älg,

b. lämna motionerna 1:825 och II:
976 utan åtgärd,

2. till Ersättning för av rovdjur dödade
tamdjur, m. m. för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
70(1 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Nils Nilsson (ep), Jonasson (ep) och
Stridsman (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 1 a hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:155 och 11:274
godkänna vad reservanterna förordat
rörande bidrag vid trafikskada som orsakats
av älg.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! 1 skrivelse den 29 november
1967 har domänstyrelsen och
statens naturvårdsverk föreslagit att ersättning
från älgskadefond för bilskada
genom olyckshändelse i trafiken som
orsakats av älg ej längre skall utgå.
Som skäl härför har anförts, att administrationen
av den nuvarande bidragsformen
är arbetskrävande och kostsam
för statsverket, att ett flertal av de vanligaste
bilmärkena säljes med vagnskadegaranti
och att man i övrigt genom
vagnskadeförsäkringen kan skydda sig
mot förlust på grund av skador vid
sammanstötning med älg samt att ifrågavarande
skador endast utgör en ringa

del av hela antalet vagnskador till följd
av biltrafik.

I de motioner som har väckts i detta
ärende har anförts att det visserligen
är påtagligt att systemet med vagnskadegaranti
för ny bil gällande de tre å
fem närmaste åren efter inköpet har
kommit att tillämpas i ökad omfattning.
Motionärerna framhåller emellertid att
det är många som inte köper en ny bil
utan köper en begagnad sådan, för vilken
denna garanti inte längre gäller.
Det är här särskilt fråga om skogsarbetare
och småbrukare som har att färdas
relativt långt i sådan mark där älgar
har sina stråk. Olycksfallsrisken är betydligt
större för dessa kategorier än
för andra som inte är hänvisade till att
i samma utsträckning färdas i skogar
där sammanstötning med älgar kan inträffa.

Motionärerna anser det skäligt att vid
mera betydande skador som uppkommer
vid de kollisioner som det här är
fråga om även i fortsättningen ersättning
skall utgå ur älgskadefond.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Fru LUNDBLAD, MARGIT, (s):

Herr talman! De två motionspar som
nu behandlas har en gemensam nämnare;
de rör båda trafikolyckor i samband
med vilt.

I det ena motionsparet framhåller motionärerna
att ersättning vid sammanstötning
med älg även i fortsättningen
bör utgå från älgskadefond. I det andra
motionsparet anhåller motionärerna att
statens trafiksäkerhetsverk måtte få i
uppdrag att utreda former för ett trafikskadeskydd
som i stort sett kan hålla
trafikanter ekonomiskt skadeslösa
vid viltolyckor i trafiken.

Utskottsmajoriteten yrkar avslag på
båda motionsparen med bl. a. följande
motivering: Ända sedan 1940-talet har
statliga bidrag lämnats i anledning av
motorfordonsskador, uppkomna genom

116

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ang. bidrag vid trafikskada som orsakats av älg

sammanstötningar med älg. Tidigare
anlitades jaktvårdsfonden härför. 1965
års riksdag beslöt dels att dessa bidrag
skulle utgå från älgskadefonden
i det län där olyckan inträffade, dels att
en översyn av dessa problem skulle
komma till stånd.

Nu redovisas en utredning av domänverket
och statens naturvårdsverk rörande
ersättning för trafikskador vållade
av älg och rådjur. Utredningen —
och även flertalet remissinstanser —
anser att dessa bidrag bör avskaffas,
dock under en övergångsperiod av tre
år. Motiveringen härtill är dels att det
numera finns synnerligen förbättrade
möjligheter att få ersättning för fordonsskador
genom försäkring, dels de
förhållandevis stora kostnaderna för
handläggning av dessa bidragsärenden.

Samtidigt förordar utredningen ökade
insatser av statens vägverk och statens
trafiksäkerhetsverk för att förebygga
viltolyckor i trafiken. Nämnda
myndigheter bedriver i detta avseende
ett nära samarbete med statens naturvårdsverk.
Bl. a. pågår försök med användande
av viltspeglar, elektriska
stängsel m. fl. anordningar i olycksförebyggande
syfte.

1 reservationen talar man för de ekonomiskt
sämst ställda bilägarna, som
för sitt arbetes skull är beroende av
bilen, som färdas på vägar där dessa
risker är stora och för vilka en vagnskadeförsäkring
utgör en väsentlig kostnad.
Men då Kungl. Maj:t föreslår en
övergångsperiod på tre år bör väl bilägarna
under denna tid kunna ordna
sina försäkringsfrågor med bolagen. Om
vi då också får en utökad och effektivare
bevakning av vägarna och om allmänheten
i större utsträckning får information
om riskerna för viltolyckor,
hoppas vi att dessa risker så småningom
helt skall försvinna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med

anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
punkt gjorde hemställan komme
att framställas först särskilt angående
mom. 1 a samt därefter särskilt
rörande utskottets hemställan i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. 1 a förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 46 mom. 1 a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej —19.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

117

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
denna punkt.

Punkten 47

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 48

Lades till handlingarna.

Ang. Internationella arbetsorganisationen Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående en av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1968 vid dess femtioandra
sammanträde antagen rekommendation,
m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid herr statsrådet ASPLING: Herr

talman! Den proposition, där
regeringen varje år förelägger riksdagen
konventioner och rekommendationer
som antagits av Internationella
arbetsorganisationen, brukar passera
ganska oförmärkt genom kamrarna. Eftersom
det i år är 50 år sedan Internationella
arbetsorganisationen grundades
vill jag emellertid gärna säga några
ord vid detta tillfälle.

Internationella arbetsorganisationen
bildades 1919. Dess stadga togs in som
ett kapitel i fredsfördraget i Versailles
såsom ett uttryck för tanken att varaktig
fred måste grundas på social rättvisa.
Jag har i departementschefsanförandet
i propositionen, som vi nu behandlar,
i korthet nämnt något om vad organisationen
hittills uträttat och om dess
planer för framtiden. Jag skall inte upprepa
dessa här men vill gärna ånyo
framhålla att Sverige ratificerat 47 av
ILO:s 129 konventioner och nu kommer
att ratificera ytterligare en.

Om ILO förtjänar att uppmärksam -

Ang. Internationella arbetsorganisationen
mas nu så är det inte för vad organisationen
gjort i gångna tider utan för den
roll den kan spela i dagens och morgondagens
värld, och det är en viktig roll.
Jag tror att det är lätt för oss här i
Sverige att förstå Internationella arbetsorganisationens
betydelse. Jag behöver
bara peka på fackföreningsrörelsens
och den kooperativa rörelsens betydelse
för det svenska samhällets utveckling.
Jag kan också peka på den roll som
kraven på arbete och trygghet har spelat
och fortfarande spelar i den politiska
debatten i samhällsomdaningen i
Sverige. Det är frågor av detta slag som
ILO sysslar med. I departementschefsanförandet
har jag omnämnt det världsvida
sysselsättningsprogram, World
Employment Program, som Internationella
arbetsorganisationen inför 1970-talet inriktar sina resurser på. Genom
detta program tas ett betydelsefullt steg
i organisationens arbete därmed att
förutsättningar skapas för att Internationella
arbetsorganisationen på ett aktivt
sätt kan påverka förutsättningarna
för människornas sociala välfärd.
Genom att medverka till förbättrade
sysselsättningsmöjligheter i de enskilda
länderna kan man skapa de nödvändiga
resurserna för tillämpning av Internationella
arbetsorganisationens krav på
sociala rättigheter och förmåner.

Vi bedriver i vårt land ett ständigt
reformarbete för att öka medborgarnas
sociala trygghet och jämlikhet. På det
internationella planet har vi genom Internationella
arbetsorganisationen möjlighet
att verka för samma målsättningar.
Genom att hjälpa till att organisera
arbetarna och fattiga människor på
landsbygden i fackföreningar och kooperativa
föreningar, genom att främja
yrkesutbildning, sysselsättningspolitik
och social trygghet utför ILO över hela
världen ett tålmodigt arbete inriktat på
att förbättra människornas villkor.

Jag har, herr talman, i samband med
kammarens behandling av årets ILOproposition
velat erinra om den på sitt
sätt historiska milstolpe som en av de

118

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1989

Ang. Internationella arbetsorganisationen
viktigaste internationella organisationerna
i år passerar. Jag vill samtidigt
ge uttryck för den uppfattningen att ett
helhjärtat stöd för en sådan organisation
som Internationella arbetsorganisationen
hör till de bästa insatser vi kan
göra på det internationella planet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 23, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av konvention mellan
Sverige och Jugoslavien rörande
social trygghet, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

På särskilda framställningar av herr
talmannen beslöts dels att handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till
kammarens sammanträde den 9 april,
dels ock att andra lagutskottets utlåtande
nr 20 skulle sättas sist å föredragningslistan
för kammarens sammanträde
nämnda dag.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
13, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1969/70 inom industridepartementets
verksamhetsområde jämte
motioner.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 108, till Konungen
i anledning av motioner angående
bostadsanskaffningslån med statlig
garanti till statsanställda.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 37 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 109, till
Konungen angående val av en riksdagens
ombudsman;

dels ock riksdagens förordnande, nr
110, för herr Karl Hugo Henkow att
vara en av riksdagens ombudsmän.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet från och med den
8 till och med den 11 instundande april
i och för utlandsresa.

Stockholm den 28 mars 1969

Erik Boheman

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

51, med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen, m. m.;

nr 62, med förslag till lag om ändring
i barnavårdslagen den 29 april 1960
(nr 97);

nr 65, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxeringsförordningen den
13 maj 1960 (nr 391), in. m.;

nr 69, med förslag till lag om upphävande
av lagen den 14 juni 1917 (nr
381) om förbud för vissa underhållsskyldiga
att avflytta från riket;

nr 70, med förslag till lag om uttagande
av utländsk skatt och allmän avgift; nr

73, med förslag till förordning om
antidumping- och utjämningstull, in. in.;
samt

nr 75, med förslag till lag om rätt för
innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte.

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

119

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) erhöll på begäran ordet och anförde: Herr

talman! Med hänsyn till infallande
helg hemställer jag att kammaren
måtte medgiva att tiden för avgivande
av motioner i anledning av dels Kungl.
Maj:ts propositioner nr 50, 51, 54, 62,
65, 67, 69, 70, 73, 75 samt 105, dels ock
bankoutskottets anmälan om framställning
från riksdagens revisorer om anslag
på tilläggsstat under budgetåret
1968/69 utsträckes till det sammanträde
som infaller näst efter 15 dagar från det
propositionerna och anmälan kom
kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet inkommit
framställning från riksdagens
revisorer om anslag på tilläggsstat under
budgetåret 1968/69.

Anmäldes och bordlädes tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 23, i anledning av motioner om
inrättande av skyddsrum såsom gemensamhetsanläggning; nr

24, i anledning av motioner om
förbud mot ofullständig prisangivelse;

nr 25, i anledning av motioner om
projektering av vissa anläggningar inom
Vänern—Västerhavsregionen, m. m.;
samt

nr 26, i anledning av dels motioner
angående ökat konsumentinflytande vid

Meddelande ang. enkel fråga
stadsplanering in. in., dels motioner angående
samhällsplaneringen i viss del,
dels ock motioner angående beaktande
vid stads- och byggnadsplanering
av behovet av friluftsliv.

Anmäldes och bordlädes följande motioner
:

nr 943, av herr Peterson, Eric, och
herr Åkesson, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 38, med förslag
till lag om pensionstillskott, m. in.; samt
nr 944, av herr Virgin, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 110, angående
vissa organisations- och anslagsfrågor
rörande försvaret.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr Levin
(fp) till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet: »Vill Statsrådet
överväga att vidtaga åtgärder riktade
mot den dumping som tillämpas av
italienska tillverkare av kylskåp, frysboxar
och liknande apparater?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.29.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969