Nr 14 FÖRSTA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 14 FÖRSTA KAMMAREN 1967

14—15 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 14 mars Sid

Interpellation av herr Skärman ang. utfärdande av föreskrifter rörande
anpassning av byggandet invid allmänna vägar till bullerstörningar
genom trafiken .............................. 6

Onsdagen den 15 mars

Om socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare 8

Om deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades ställning
inom den allmänna försäkringen............................ 13

Det statliga bidraget till allmän försäkringskassa .............. 17

Lämplighetsprövningen vid tillståndsgivningen för yrkesmässig
biltrafik ................................................. 20

Om arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet ............ 22

Om åtgärder mot ocker vid försträckning...................... 24

Rätt till beriktigande av uppgifter i press och radio............ 27

Skydd för vissa äldre sjöfynd.............................. 35

Anslag under tionde huvudtiteln:

Patent- och registreringsverket ............................ 33

Fonden för idrottens främjande, m. m....................... 40

Lån till utbyggnad av oljelagringen ........................ 06

Anslag till högre utbildning och forskning:

Den högre utbildningen.................................... 68

Humanistiska fakulteterna.................................. 74

Om inrättande vid Uppsala universitet av en personlig professur
i religionspsykologi för docenten Hjalmar Sundén ...... 76

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr:14

Nr 14

Innehåll

Om ökade resurser för den utvecklingspsykologiska forskningen

Medicinska fakulteterna....................................

Om försöksverksamhet med kurser i studieteknik ............

Vetenskaplig litteratur vid universiteten och vissa högskolor . .

De statliga forskningsråden ................................

Naturvetenskaplig forskning, m. ..........................

Förskoleseminarierna......................................

Sid.

108

Om avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande,
m. .............................................

Kommunernas investeringsbehov..............................

Om tillstånd för Svenska sparbanksföreningen att anordna ett

sparlotteri ................................................

Om införande av barservering i riksdagsrestaurangen .......... 119

Om befrielse i vissa fall från skyldigheten att inge bouppteckning 122

Om lagstadgad varseltid vid företagsnedläggningar och större personalinskränkningar
...................................... 123

Om en allmän inkomstförsäkring.............................. 125

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 15 mars

Andra lagutskottets utlåtande nr 9, om socialförsäkringsskyddet

för företagare och fria yrkesutövare........................

_ nr 10, om deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades

ställning inom den allmänna försäkringen ..................

_ nr 11, ang. det statliga bidraget till allmän försäkringskassa . .

_ nr 12, ang. efterlevnaden av vissa bestämmelser i hälsovårdsstadgan
och i lokala ordningsstadgor ......................

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9, ang. åldersgränsen för rätt

att föra moped ............................... ........; •

__ nr 10, ang. lämplighetsprövningen vid tillståndsgivningen för

yrkesmässig biltrafik ....................................

— nr 11, om varningsskylt å traktor släp ......................

_ nr 12, om användande av varningstrianglar i trafiken ......

_ nr 13, om upphävande av bestämmelserna om trafik i samband

med statsbesök ..........................................

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 4, om arbetsgivares

uppgifts- och uppbördsskyldighet m. ......................

_ nr 5, om åtgärder mot ocker vid försträckning..............

— nr 6, om rätten till frimärken å vissa postförsändelser......

_ nr 7, om utbyggnad av ett underleverantörssystem inom näringslivet
................................................

_ nr 8, om identitetskort för befattningshavare som besöker åldringar
m. fl.............................................

Innehåll

Nr 14

Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28, ang. rätt till beriktigande
av uppgifter i press och radio ............................ 27

Första lagutskottets utlåtande nr 18, om åtgärder vid ärekränkning
i massmedium ...................................... 35

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14, ang. ändring i lagen om
fornminnen, in. m......................................... 35

Statsutskottets utlåtande nr 10, ang. utgifterna inom handelsdepartementets
verksamhetsområde .......................... 38

— nr 40, ang. anslag till högre utbildning och forskning samt

lärarutbildning .......................................... gg

Bevillningsutskottets betänkande nr 4, om avdrag vid beskattningen
för periodiskt understöd till studerande, in. m........... 109

— nr 8, om undantagande av beskattning som naturaförmån av

bränsle från egen fastighet................................ 443

Bankoutskottets utlåtande nr 9, ang. kommunernas investeringsbehov
.................................................. 444

— nr 10, om tillstånd för .Svenska sparbanksföreningen att anordna
ett sparlotteri...................................... H7

— nr 11, om samhällelig bestämmanderätt över alla resurser för

energiförsörjningen ...................................... 119

— nr 12, om förstatligande av läkemedelsindustrin ............ 119

— nr 13, om återställande av tidigare talmansbord i kamrarnas

plenisalar .............................................. H9

— nr 14, om införande av barservering i riksdagsrestaurangen .. 119
- nr 15, ang. tid för tillhandahållande av riksdagsbibliotekets

samlingar .............................................. 422

— memorial nr 16, ang. gemensamma bestämmelser om grupplivförsäkring
för arbetstagare hos riksdagen och dess verk m. in. 122

Första lagutskottets utlåtande nr 16, om straffrihet för otukt mellan
syskon och dispens för äktenskap mellan syskon ........ 122

— nr 17, om befrielse i vissa fall från skyldigheten att inge bouppteckning
............................................ 122

Andra lagutskottets utlåtande nr 13, om lagstadgad varseltid vid
företagsnedläggningar och större personalinskränkningar .... 123

— nr 14, om en allmän inkomstförsäkring.................... 125

— nr 15, om vårdbidrag och invaliditetstillägg................ 128

— nr 16, om rätten till vårdbidrag i form av invaliditetsersättning
......... 128

— nr 18, ang. sociala förmåner för adoptivföräldrar .......... 128

— nr 19, om invaliditetsersättning och invaliditetstillägg för döva 128

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15, ang. ändring i lagen om uppvärmning
av till kreatursföda avsedd mjölk m. m............. 128

— nr 16, ang. registreringen av motorfordon.................. 128

— nr 17, ang. tillstånd för vissa släktingar att förvärva fast egen donl

.................................................... 128

Tisdagen den 14 mars 1967

Nr 14

Tisdagen den 14 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till civilförsvaret;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till bidrag till kostnader för
kommunal beredskap och brandförsvar;
samt

nr 102, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående livränta till vissa
personer.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 104, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ökning av statens
andel i lotterimedel; samt

nr 105, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av

avtal mellan Sverige och Peru för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 28,
statsutskottets utlåtanden nr 10 och 40,
bevillningsutskottets betänkanden nr 4
och 8, bankoutskottets utlåtanden nr
9—15 samt memorial nr 16, första lagutskottets
utlåtanden nr 16—18, andra
lagutskottets utlåtanden nr 13—16, 18
och 19 ävensom tredje lagutskottets utlåtanden
nr 14—17.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att första lagutskottets
utlåtande nr 18 och tredje lagutskottets
utlåtande nr 14 i nu nämnd
ordning skulle uppföras näst efter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 28 å
föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

41, angående musikdramatisk utbildning
m. m.;

nr 47, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1
december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt;

nr 51, angående ökat stöd till skoglig
forskning;

nr 55, angående inrättande av statens
trafiksäkerhetsverk, m. m.;

nr 57, angående riktlinjer för luftfartsverkets
verksamhet och organisation;
samt

nr 58, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 4

Nr 14

Tisdagen den 14 mars 1967

Interpellation ang. utfärdande av föreskrifter rörande anpassning av byggandet
invid allmänna vägar till bullerstörningar genom trafiken

mars 1955 (nr 110) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
m. m.

Anmäldes och bordlädes från styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor
inkomna

dels berättelse för dess verksamhet
under år 1906,

dels ock skrivelse med förslag till lag
angående ändring i stadgan om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

Interpellation ang. utfärdande av föreskrifter
rörande anpassning av byggandet
invid allmänna vägar till bullerstörningar
genom trafiken

Herr SKÄRMAN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Länsstyrelsen i ett västsvenskt
län har tillställt byggnadsnämnderna
och hälsovårdsnämnderna
följande skrivelse, som även delgivits
de fastighetsbildande myndigheterna:

»De omgivningshygieniska förhållandena
har under den senaste tiden blivit
alltmer uppmärksammade. Som exempel
härpå må nämnas det uppdrag, som
nyligen lämnats Statens Institut för
Byggnadsforskning och Statens Institut
för Folkhälsan och som avser studier
rörande inverkan av buller från
starkt trafikerade vägar.

Det är att förmoda, att allmänna föreskrifter
om — förutom annat — bullerstörningar
kommer att utfärdas, då instituten
slutfört sitt uppdrag.

I avvaktan på att så sker, vill emellertid
länsstyrelsen, som anser det vara
i hög grad angeläget, att hithörande
spörsmål ägnas uppmärksamhet, efter
samråd med länsarkitekten och länsläkaren
i länet, tillråda, att följande iakttages: 1.

Avståndet mellan starkt trafikerade
vägar (företrädesvis motorvägar

och riksvägar) och bostadsbebyggelse
i en våning bör icke tillåtas vara mindre
än 150 meter;

2. avståndet mellan sådana starkt
trafikerade vägar, som angivits under
1., och högre bostadsbebyggelse bör
icke tillåtas vara mindre än 250 meter; 3.

de under 1. och 2. angivna måtten
bör även tillämpas beträffande sådana
byggnader som skolor, sjukhus o. d.;

4. särskild omsorg bör ägnas åt bebyggelsens
utformning. Sovrum o. d.
bör sålunda icke förläggas i den del av
byggnaden, som vetter mot väg.

Därutöver må framhållas, att det jämväl
med hänsyn till stads- och landskapsbilden
måste anses vara angeläget,
att fria zoner skapas mellan större trafikanläggningar
och bebyggelseområden.

Slutligen må nämnas, att bland annat
markvegetationen, vindförhållandena,
vägbanans utformning, bankhöjder och
skärningar har betydelse i fråga om buller
från starkt trafikerade vägar. Från
bullersynpunkt har emellertid mindre
vegetationsridåer icke någon nämnvärd
effekt.

Därest så är möjligt, bör vad ovan
anförts beaktas även i fråga om stadsocli
byggnadsplaner, som fastställts
men som ännu icke utbyggts.»

Bestämmelser om byggande invid
allmänna vägar finns i 33—35 §§ av 1943
års lag om allmänna vägar. Dessa innebär
att normalt byggnad ej må uppföras
på mindre avstånd än 12 meter
från vägbanans mitt men att länsstyrelsen,
om särskilda skäl föreligger, kan
föreskriva ökning, dock högst till 30
meter. Höjningen till 30 meter genomfördes
1947. I 33 a § stadgas även om
ersättning till den som till följd av förbud
inte kan nyttja sin fastighet på ett
sätt som står i förhållande till markens
tidigare värde. I 56 § 1 mom. av 1959
års byggnadsstadga föreskrives att »vid
prövning av ansökning om byggnadslov
skall byggnadsnämnden tillse, att

Tisdagen den 14 mars 1967

Nr 14

Interpellation ang. utfärdande av föreskrifter rörande anpassning av byggandet
invid allmänna vägar till bullerstörningar genom trafiken

det tillämnade företaget ej strider mot
byggnadslagen, lagen om allmänna vägar,
lagen om enskilda vägar, strandlagen,
denna stadga eller med stöd av
nämnda författningar meddelade föreskrifter».

Det kan väl fastslås, att allmänna
väglagen icke så mycket uppmärksammat
hygieniska förhållanden av typen
bullerstörningar utan mer haft sikte
på ordnings- och säkerhetsföreskrifter.
Klart är även att vid bestämmande av
intrångsersättningar för upplåtelse av
vägrätt hänsyn endast kunnat tagas
till vid upplåtelsen gällande lagstiftning.
Ett iakttagande av länsstyrelsens
efter samråd med länsarkitekten och
länsläkaren utfärdade »tillrådan» skulle
för ett stort antal markägare innebära
ett oerhört förstorat intrång i förhållande
till det som tagits i betraktande
vid vägrättens upplåtande. Det skulle
även innebära ett föregripande av de
bestämmelser som säkerligen kan bli
aktuella i anledning av pågående utredningar.
Om råden iakttages, skulle
detta innebära att en död hand lades
över en remsa av från 300 till 500 meters
bredd utan stöd av lag. Det finns
områden, där vägen går så fram i närheten
av vattendrag med 300 meters
strandskyddsförbud att bebyggelse i
en våning icke skulle tillåtas på en
zon av 600 meter eller mer än en halv
kilometers bredd.

Då detta uppenbarligen är orimligt
och det uppgivits, att »tillrådan» medfört
nekat byggnadslov, att den förkla -

rats vara hinder för avstyckning och
tagits till intäkt för återkallande av redan
antagna men av länsstyrelsen ej
fastställda detaljplaner, anhåller jag om
första kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande fråga:

När kan de allmänna föreskrifter om
— förutom annat — bullerstörningar,
som avses i länsstyrelsens skrivelse,
komma att utfärdas och kan de såsom
innebärande betydande intrång för enskilda
markägare utfärdas utan riksdagens
hörande?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Anmäldes och bordlädes följande
motioner:

nr 716, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 42, angående försöksverksamhet på
det nykterhetspolitiska området; samt
nr 717, av herr Lundberg och herr
Pettersson, Arne, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 44, angående
fortsatt omorganisation av väg- och
vattenbyggnadsverket, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.05.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Onsdagen den 15 mars förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Pettersson, Georg, för tiden
till och med den 15 nästkommande
april på grund av ett från honom inkommet,
nu uppläst läkarintyg, utvisande
att han till följd av infarctus
cordis vore sjukskriven för tiden till
och med sistnämnda dag.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
41, angående musikdramatisk utbildning
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 47, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 51, angående ökat stöd till skoglig
forskning.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds
proposition nr 55, angående inrättande
av statens trafiksäkerhetsverk, m. m.,
hänvisades propositionen, såvitt den
avsåge körkort och trafikutbildning, till
lagutskott samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
57, angående riktlinjer för luftfartsverkets
verksamhet och organisation.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
58, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 4 mars
1955 (nr 110) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
m. m.

Föredrogs och lades till handlingarna
styrelsens för riksdagens förvaltningskontor
berättelse för dess verksamhet
under år 1966.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
styrelsens för riksdagens
förvaltningskontor skrivelse med
förslag till lag angående ändring i stadgan
om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 716 till bevillningsutskottet
och

motionen nr 717 till statsutskottet.

Om socialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av väckta
motioner om socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria yrkesutövare.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 1:28, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
in. fl., samt nr 11:41, av herr Gomér
och herr Svensson i Vä.

I motionerna hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om skyndsam prövning och förslag
rörande ändrade grunder för so -

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Om socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

cialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare i syfte att åstadkomma
ökade valmöjligheter i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:28 och 11:41, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
förslag rörande ändrade grunder för
socialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare i syfte att åstadkomma
ökade valmöjligheter.

Reservation hade avgivits av herr
Strand, fru Carlqvist, herr Lars Larsson,
fru Nilsson, fru Ekendahl, herr
Bengtsson i Varberg, fröken Sandell
och herr Fredriksson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att förevarande motioner, I: 28 och
II: 41, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Dagens plena börjar
med att vi tar fram och visar upp några
gamla bekanta. Man kan gott säga
att det är en kär parad av frågor som
är kvar sedan pensionsstridens dagar
som vi skall börja arbetet med i dag,
frågor som varje gång har avvisats av
riksdagen och som egentligen skulle må
bäst av att få en definitiv vila. Men de
kommer ständigt tillbaka.

I andra lagutskottets utlåtande nr 9
behandlas de likalydande motionerna I:
28 och II: 41, i vilka yrkas att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om skyndsam prövning och förslag
rörande ändrade grunder för försäkringsskyddet
i syfte att åstadkomma
ökade valmöjligheter för företagare och
fria yrkesutövare.

Sådana motionsyrkanden har tidigare
behandlats, första gången i samband
med propositionen avseende lagen om
allmän försäkring 1962 och därefter årligen,
utan att vinna riksdagens bifall.

I år har emellertid motionerna med
lottens hjälp tillstyrkts i andra lagutskottet.
I en reservation till utskottets
utlåtande har de socialdemokratiska ledamöterna
yrkat att motionerna icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Vi åberopar därvid vad utskottet
i tidigare utlåtanden anfört som motiv
för sitt avstyrkande av liknande yrkanden.
Resultatet av den företagna lottningen
i utskottet har inte medfört någon
ändring i förutsättningarna för att
tillmötesgå motionärernas önskemål.

I fråga om försäkringen för tilläggssjukpenning
respektive tilläggspensionering
föreligger viss valfrihet för företagare
och fria yrkesutövare, men den
är begränsad till rätten att anmäla utträde.
Utträdet måste därvid gälla båda
försäkringsgrenarna. En utökad valfrihet
enligt motionärernas önskan till rätt
att tillhöra endera, exempelvis försäkringen
för tilläggssjukpenning, men att
avstå från tilläggspensioneringen kan
inte medgivas utan att det får konsekvenser
för den nuvarande samordningen
mellan de båda försäkringsgrenarna.
Samordningen förutsätter i princip ett
likvärdigt försäkringsskydd, ty sjukpenning
utgör korttidsskydd vid sjukdom
men skall ersättas av förtidspension då
det är fråga om en för längre tid bestående
arbetsoförmåga.

Det är inte heller möjligt att inom
försäkringen för tilläggspension som finansieras
enligt fördelningsmetoden,
medgiva en individuell valfrihet i fråga
om pensionsnivån eller att begränsa
försäkringen till att avse enbart förtidspension
eller efterlevandeskydd.
Även om företagare och fria yrkesutövare
betalar s. k. egenavgifter så är
såväl avgifter som förmåner beräknade
enligt de för kollektivet gällande grunderna.

Vid införandet av lagen om allmän
tilläggspension fastställdes att vid beräkningen
av pensionsgrundande inkomst
för företagare och fria yrkesutövare
skulle denna begränsas till två
tredjedelar av den del av inkomsten

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Om socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

som översteg dubbla basbeloppet. Reduceringsregeln
betraktades av de berörda
som diskriminerande. Den togs
sedermera icke med i lagen om allmän
försäkring.

Jag vare sig vill eller kan bestrida
att motionärerna kan ha rätt i att avgifterna
i vissa fall kan vara betungande
och att behovet av försäkringsskydd
för företagare och fria yrkesutövare
i vissa fall också kan vara på en
lägre nivå än den som är riktpunkt
i den allmänna försäkringen. Men även
om det är så kan problemet om valfriheten
inte lösas inom ramen för den
obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning
respektive tilläggspension.

Möjligheten att välja grundskydd i
den obligatoriska försäkringen — d. v.
s. grundsjukpenning och folkpension —
och att komplettera det efter eget behov
genom frivillig försäkring i något privat
företag står ju öppen. Det var på
sin tid om jag minns rätt centerns linje
i pensionsomröstningen, och den är
kanske fortfarande ett alternativ för den
som har något eget att falla tillbaka på.

Jag vill, herr talman, med dessa ord
yrka bifall till den vid andra lagutskottets
utlåtande nr 9 fogade reservationen.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Med hänsyn till att utskottet
i sin redovisning av detta ärende
varit ganska utförligt och att denna
fråga varit föremål för överläggningar
här i kammaren varje år sedan 1962
kan också jag fatta mig ganska kort.

Herr Larsson sade att detta var en
parad av gamla ärenden som kommer
från andra lagutskottet men som väl
borde kunna vara slutdiskuterade och
få en definitiv vila — som han uttryckte
sig. Jag tror att man skulle få slut
på dessa diskussioner om riksdagen nu
följer andra lagutskottets utlåtande nr
9 och vad som där yrkas. Gör man inte
det så lär vi nog få diskutera denna
fråga ytterligare många gånger tills vi

får ett resultat, ty rättvisan tiger ej
still, ärendet kommer igen tills vi får
rättvisa i denna fråga.

Vad man här siktar till är att få valfrihet
i fråga om att tillhöra endera
den allmänna tilläggspensionsförsäkringen
eller tilläggssjukpenningförsäkringen,
att man skall få viss valfrihet
inom ATP:s ram. Man har i dag en viss
valfrihet inom sjukförsäkringen i fråga
om karensdagar. Vad man syftar till är
att man också inom tilläggspensionsförsäkringen
skall få denna valfrihet.

Det har erkänts av departementschefen
när denna fråga var föremål för
beslut i kammaren 1962, att det för företagarna
kan finnas olika behov av
försäkringsskydd som gör sig gällande.
Det är från dessa utgångspunkter som
diskussioner förts.

Det intressantaste är att det i reservationen
säges: »En valfrihet av detta
slag skulle emellertid bryta mot den
grundläggande konstruktionen inom
tilläggspensioneringen. Att bygga in en
sådan valfrihet i systemet skulle därför
med största sannolikhet göra detta
ohanterligt. I vart fall skulle reglerna
bli synnerligen komplicerade.» Vad vet
vi om detta egentligen? Detta är väl
någonting som man tror — man har ju
inte utrett denna fråga över huvud taget
och man har inte gjort den utredning
som vi har hemställt om år efter år.
Det brukar sägas att om viljan finns,
går det att lösa ytterligt komplicerade
problem men, att om viljan saknas är
allting omöjligt. Vi som har drivit denna
linje här i riksdagen när det gäller
en utredning i frågan har denna vilja.
Men de som står bakom ATP-systemet
saknar vilja att införa ett system som
anpassar sig till de behov som olika
grupper inom vårt folk har och till de
behov som framför allt finns på företagarsidan,
där man har mött dessa bekymmer.
Det har ju sagts att den allmänna
försäkringen skulle vara en
hela folket omfattande försäkring —
som det också säges i reservationen.
Varför skall man då inom denna ram

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Om socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

inte söka tillgodose individuella behov? Jag

behöver inte här närmare redovisa
företagarnas situation. Självfallet
är emellertid att företagarna har ett
sparande i sina företag, som ofta innebär
att de inte har möjligheter att samtidigt
få den försäkringstrygghet som
de önskar. Man tvingas som företagare
att välja. Frågan är då om man skall investera
i sitt eget företag eller om man
skall avsätta medel till försäkringar —
en trygghet som man strävar till naturligtvis.
Man har då ofta att välja, och
tvingas kanske att välja investeringar i
företaget. Dessa investeringar i företaget
ger emellertid en viss trygghet på
ålderdomen. Detta faktum gör att det
finns underlag för kravet att man skall
söka tillgodose olika behov av trygghet.
Det är en utredning om detta som vi
strävar till.

Det har påståtts många gånger att företagarna
inte vill betala vad det kostar
för att få en sådan trygghet. Jag tror
inte att det finns någon företagare här
i landet som inte är beredd att stå för
de kostnader som en lösning enligt den
valfrihetsprincip som jag här syftar till
skulle medföra.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Eric Carlsson att min förhoppning att
dessa ärenden efter det att motioner år
efter år har avvisats av riksdagen skulle
få vila en tid inte innebär ett försök
att vilja undvika debatt i fortsättningen
på detta område. Vi skall gärna
fortsätta att debattera denna fråga, om
riksdagen bifaller reservationen — vilket
det är min förhoppning att riksdagen
gör.

Herr Carlsson gick nu med hänvisning
till de många debatter vi haft i
detta ärende inte så djupt in i problematiken.
Men jag måste ändå säga att

de frågeställningar som ligger bakom
detta har en gång i samband med behandlingen
av proposition 1962: 90
varit uppe både till utredning och analys.
Det var ju i detta läge som departementschefen
kom till det resultatet
att »en hela folket omfattande socialförsäkring
kan inte, om rimliga anspråk
på översiktlighet och hanterlighet
skall upprätthållas, tillfredsställa alla
tänkbara önskemål om variationer».

När man här i diskussionen tar upp
frågan om företagarnas behov av kapital
för investeringar, vilket sägs även
medföra en viss ålderstrygghet, måste
jag replikera att det fortfarande finns
möjlighet att skapa en grundtrygghet i
den allmänna försäkringen och att i de
privata försäkringsföretagen teckna de
tilläggsförsäkringar som man är i behov
av. Men det är enligt min mening inte
möjligt att inrymma denna valfrihet i
en allmän försäkring enligt fördelningssystemet.
Vill företagarna betala, som
herr Carlsson säger —- vilket jag inte
betvivlar — vad det kostar, torde de
inte kunna få försäkringen särskilt mycket
billigare inom den allmänna försäkringen
än i ett enskilt försäkringsföretag;
det hör ju samman med kollektivet
eller försäkringstagargruppens
storlek.

Jag har velat anföra dessa ytterligare
synpunkter och ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Herr Lars Larsson
nämnde att det finns möjlighet att få
detta försäkringsskydd på annat sätt.
Men om den allmänna försäkringen
skall vara en hela folket omfattande
försäkring, bör det väl vara möjligt att
inom dess ram komma fram till en lösning
som ger valfrihet.

Jag kan avslutningsvis konstatera, att
herr Larsson går från klarhet till klarhet.
I reservationen framhålles att valfrihet
i systemet skulle göra reglerna
därför synnerligen komplicerade. Nu

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Om socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

säger herr Larsson att man inte kan
lösa denna fråga på ett tillfredsställande
sätt inom gällande försäkringsmetodik.
På detta vill jag svara att jag har
diskuterat denna fråga ganska grundligt
med sjukkassefolk. De har sagt mig
att man har löst svårare tekniska problem
och att således även detta borde
kunna gå att lösa.

Låt oss, herr Larsson, göra en gemensam
hemställan om en ordentlig utredning
av dessa frågor ■— hur det verkar,
vad det kostar, vilka möjligheter som
finns. Då har vi någonting reellt att ta
fasta på, så att vi vet vad vi talar om.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Till det senaste herr
Carlsson sade vill jag peka på att den
kanske mest komplicerade och grannlaga
uppgiften utgör frågan hur man i det
enskilda fallet skall ordna den samordning
mellan sjukförsäkring och pensionssystemet,
som måste lösas om man
i den allmänna försäkringen skulle föra
in den variation och valfrihetsmöjlighet,
som herr Carlsson pläderar för.
Då uppstår avvägningar, där det blir
utomordentligt svårt att åstadkomma,
låt oss kalla det, rättvisa eller riktiga
avvägningar. När övergår en sjukdom
till en mera varaktig arbetsoförmåga,
eller när inträder arbetsoförmåga efter
ett sjukdomstillstånd för att sjukpenningen
i det förra fallet skall upphöra
och i det senare fallet för att pensionsrätt
skall träda till? Enligt det nuvarande
systemet med lagen om allmän
försäkring behöver det inte uppstå några
större bekymmer för dylika överväganden
eftersom sjukpenningen alltid
går över i förtidspension eller sjukbidrag.
Om man i det system, som herr
Carlsson vill föra in, skall ha möjlighet
till bara en av dessa förmåner, då uppstår
oerhört grannlaga och besvärliga
uppgifter, som jag inte alls är så säker
på är så lätta att lösa som herr Carlsson
tror.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Reglerna om förhållandet
mellan sjukförsäkring och förtidspension
behöver en översyn, ty nuvarande
ordning är i praktiken synnerligen
oklar. Det kan man konstatera
genom exempel man emellanåt möter
på hur företagare blir behandlade.

Jag har ett färskt exempel, där försäkringsdomstolen
enligt ett utslag i
februari månad fastställde att förtidspension
skulle utgå. Den tjänsteman i
försäkringskassan i mitt eget län som
handlade ärendet ansåg emellertid trettio
dagar senare att man kunde sätta
sig över försäkringsdomstolen och dess
beslut samt göra en annan tolkning.

Från denna utgångspunkt, herr talman,
vill jag säga att det behövs en
översyn av förhållandet mellan sjukförsäkring
och förtidspension. Det
kanske också skulle behövas ett klarläggande
beträffande försäkringsdomstolens
ställning gentemot försäkringskassorna
— som ju berörs av tillämpningen
—- även om detta kanske på sitt
sätt är ett nytt ärende i dag.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Herr Eric Carlsson tog
allra sist upp ett helt nytt område:
frågan om försäkringsdomstolens bedömande
av olika försäkringsmål. Jag
har ingen anledning att i detta sammanhang
gå in på en detalj diskussion
av den frågan. Får jag bara säga att
de regler som finns i lagen om allmän
försäkring för bedömande av pensionsfall
sedan sjukskrivning bestått
under viss tid enligt min uppfattning
-—• och enligt vad jag har kunnat få
fram av riksförsäkringsverkets analyser
i frågan —• är så pass tillfredsställande
som man kan kräva. Det är naturligtvis
ingenting som hindrar att,
sedan ytterligare erfarenhet vunnits, det
i vissa sammanhang kan finnas skäl
till bedömning av rätten till förtidspension
m. m. För närvarande tror jag
dock inte att man utifrån enstaka ärenden
kan ställa sådana krav.

Onsdagen den 15 mars 1967 fm. Nr 14

Om deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades ställning inom den allmänna

försäkringen

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Lars, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 76.

Om deltids- och korttidsanställdas samt
lågavlönades ställning inom den allmänna
försäkringen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av väckta
motioner om deltids- och korttidsanställdas
samt lågavlönades ställning inom
den allmänna försäkringen.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner,
nr I: 111, av herr Fälldin m. fl.,
samt nr II: 149, av herr Jonasson och
herr Johansson i Växjö, i vilka motioner
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om skyndsam
prövning samt förslag rörande en
sådan reformering av berörda regler i
ATP-systemet, att den nuvarande disproportionen
mellan avgift och förmån
för deltids- och korttidsanställda samt
lågavlönade avlägsnades i enlighet med
vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att förevarande motioner,
I: 111 och II: 149, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Eric Carlsson, Gustavsson i Alvesta och
Jonsson, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i vissa delar erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:111 och 11:149, i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
skyndsam utredning och förslag om en
sådan reformering av ATP-systemet, att
den nuvarande disproportionen mellan
avgift och förmån för deltids- och korttidsanställda
samt lågavlönade avlägsnades.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Även detta motionspar
är en gammal bekant, men en orättvisa
blir ju inte lättare att bära därför att
den tillåts fortsätta. Mot den bakgrunden
kommer vi tillbaka med dessa yrkanden.

Ärendet gäller relationerna mellan
avgifter och pension inom ATP-systemet.
Yi har i motionen framhållit, att
den nuvarande finansieringen av tillläggspensioneringen
innebär, att betydande
avgifter erläggs för korttids- och

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Om deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades ställning inom den allmänna

försäkringen

deltidsanställda utan att de anställda
erhåller någon pensionsrätt. Det finns
också fall, där avgifter erläggs utan att
man gottgörs pensionspoäng i den utsträckning
som avgiftens storlek skulle
motivera.

Detta drabbar genomgående människor
med mindre inkomster, och det
är egendomligt att riksdagsmajoriteten
inte är benägen att se över dessa regler.
Låt mig hänvisa till de exempel
som utskottet har anfört i reciten. Man
har hela tiden räknat i det gamla basbeloppet
4 000 kronor. Eftersom både
basbeloppet och avgifterna stiger, skulle
det se annorlunda ut om man räknade
på de nu gällande beloppen. Exemplen
belyser dock mycket klart vad det
är fråga om.

Det första exemplet gäller den som
är del- eller korttidsanställd. Man har
räknat med att han eller hon under ett
halvt år tjänat 4 000 kronor. På grund
av systemet blir 2 000 kronor avgiftspliktiga,
men någon som helst pension
inom ATP-systemet kommer vederbörande
inte att få på de avgifterna.

Det andra exemplet gäller ett fall där
man dels har arbetsinkomst på grund
av anställning och dels arbetsinkomst
på grund av rörelse. Det kan vara en
arbetsinkomst som är att hänföra till
ett kvartal. I det fallet blir resultatet,
att pensionsavgift beräknas även på de
delar av inkomsten som ligger inom
basbeloppet, eller också att pensionsavgifter
arbetsgivaren erlagt för den
försäkrade inte får någon motsvarighet
i pensionspoäng för vederbörande. Utskottsmajoriteten
bejakar att detta är
förhållandet men försöker värja sig genom
att konstatera, att arbetsgivaravgiften
debiteras och inbetalas kollektivt,
att registreringen av inbetalda avgifter
inte sker individuellt för varje
försäkrad och att det på grund härav
inte är möjligt att åstadkomma absolut
överensstämmelse mellan inbetald avgift
och tillgodoförd pensionspoäng.

Jag undrar om man inte ändå kan

våga sig på påståendet, att det ytterst
är en fråga om vilja. Det finns ju ett
klart exempel, där man har ansträngt
sig och uppenbarligen även lyckats göra
denna individuella prövning. Låt
mig hänvisa till inkomsttagare med inkomster
större än 7,5 gånger basbeloppet.
I det fallet äger arbetsgivaren göra
reduktion för lönebelopp, som ligger
över 7,5 gånger basbeloppet. Vad jag
inte förstår är, att socialdemokrater
finner det angeläget att reducera avgifterna
för dessa inkomstdelar och försöker
framhålla det såsom olösligt att
nå korrespondens mellan avgifter och
pension för människor med små inkomster.
Jag tillåter mig alltså ha den
meningen att det här framför allt och
ytterst är en fråga om vilja.

Jag vill även påminna om att vi för
att kunna genomföra den grundtrygghet
som folkpensionen innebär har accepterat
vissa överföringar, som är till
de lågavlönades förmån. Detta är helt
riktigt. Därom är vi fullständigt överens.

Hur man kan tänka sig att inom
ATP åstadkomma överföringar, som de
lågavlönade skulle bestrida, har jag
emellertid verkligen svårt att inse. Jag
tycker för egen del, att det borde stå
klart för var och en, att det aldrig kan
vara möjligt att få ett system av ATPsystemets
karaktär korrekt i alla delar.
Så pass lång tid borde nu ha förflutit,
att man nu borde kunna ta itu med att
se över en sådan här sak, liksom det
finns skäl att se över det problem vi
diskuterade i anledning av föregående
utlåtande.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till andra lagutskottets
utlåtande nr 10.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Herr Fälldin har rätt:
detta ärende har vi diskuterat många
gånger förut. I övrigt kan jag dock inte
hålla med herr Fälldin.

Onsdagen den 15 mars 1967 fm. Nr 14

Om deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades ställning inom den allmänna

försäkringen

De yrkanden som föreligger i det
motionspar som behandlas härstammar
från tiden för tilläggspensioneringens
införande. Det var även då motionärer
från centerpartiet som redan från början
menade, att det måste vara något
fel i systemet, eftersom det inte råder
exakt samstämmighet mellan erlagda
avgifter och tillgodoförda förmåner, vilket
enligt motionärernas uppfattning
måste vara en förutsättning för att full
rättvisa skall råda mellan de olika inkomstgrupperna.
Den nuvarande ordningen
skulle enligt motionärernas och
reservanternas förmenande missgynna
låglönegrupperna, vilka har en jämnare
inkomstutveckling och i regel en
längre intjänandetid.

Det som herr Fälldin inte berörde
men som innehålles i motionen och som
har varit en av grunderna i den är ju
förslaget att slopa 30-årsregeln såsom
norm för rätten till hel ålderspension
och 15-årsregeln såsom förmånsfaktor
vid fastställande av det genomsnittliga
poängtal som skall ligga till grund vid
beräkningen av pensionsbeloppet.

Pensionsförmånerna bör enligt förslaget
beräknas med hänsyn till såväl
intjänandetiden som summan av erlagda
avgifter. Jag skulle möjligen kunna
fatta någonting av meningen i resonemanget,
om man som underlag hade
haft den grupp försäkringstagare vars
intressen särskilt framhölls av herr
Carlsson i den föregående debatten,
nämligen företagare och fria yrkesutövare,
ty för dem framstår kanske även
den obligatoriska försäkringen mera som
en enskild försäkring än som en kollektiv.
Emellertid är det inte dessa grupper
det gäller, utan det är de anställdas
pensionsintressen som åberopas i motiveringen
för motionsyrkandet.

De anställda uppfattar sannolikt det
framförda förslaget som verklighetsfrämmande.
Det skulle nämligen få som
konsekvens en övergång till premiereservsystem.
Jag fattar resonemanget
mellan herr Fälldin och mig i det här

sammanhanget just på det sättet att skillnaden
i uppfattning består i att vi bejakar
två olika system för finansieringen
av den allmänna pensionen. Eftersom
vi nu har ett fördelningssystem, vilket
jag anser vara riktigt och viktigt, kan
man inte göra de distinktioner och framställa
de önskemål som herr Fälldin gör
som företrädare för premiereservsystemet.
Det finns därför ingen anledning
för riksdagen att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning för att få
konstaterat att motionärerna har missuppfattat
innebörden i det nuvarande
systemet. Det har sannolikt betytt mest
för de lågavlönade, som tidigare inte
haft annan pension att lita till än folkpensionen.

De bestämmelser som motionärerna
vill slopa eller ändra har samtliga tillkommit
i syfte att ge alla försäkrade
möjlighet att inom rimlig och vedertagen
tid intjäna en pension som är väl
avvägd i fråga om nivån och i förhållande
till den förvärvsinkomst den försäkrade
åtnjutit under den aktiva tiden.
De experter som en gång utarbetade
dessa regler kan inte ha misstagit sig
så kapitalt att resultatet i praktiken
skulle ha blivit det motsatta.

Till sist vill jag säga att man ju inte
reducerar avgifterna bara för dem som
har inkomst över 7,5 gånger basbeloppet,
som herr Fälldin sade på tal om
avsaknad av individuellt samband mellan
avgifter och förmåner. Inte heller
betalas någon avgift för dem som har
inkomst under basbeloppet och som då
har folkpensionen att lita till.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till andra lagutskottets
utlåtande nr 10.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Herr Larssons sista uppgift
är ju rätt enastående, nämligen att
det inte betalas avgifter för inkomster
inom basbeloppet. Det måste ju innebära
att herr Larsson inte är beredd att

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Om deltids- och korttidsanställdas samt lågavlönades ställning inom den allmänna

försäkringen

stå för den sakredovisning som utskottet
har givit uttryck åt i reciten. Därav
framgår med all önskvärd tydlighet att
alla är överens om att det nuvarande
systemet innebär att det betalas avgifter
för inkomstbelopp som ligger inom
basbeloppet.

Låt mig säga att det är att gå väl långt
att påstå att den argumentering som vi
fört i den här frågan genom åren nu
plötsligt skulle innebära att vi önskar
ett premiereservsystem och inte vill
hålla fast vid fördelningssystemet.
Principen i ATP-systemet har vi inte
attackerat utan endast detaljutformningen
av det. Redan när propositionen
lades fram, uppmärksammade vi från
centerhåll den orättvisa som konstruktionen
medför i det här avseendet. När
herr Larsson sedan försöker göra en
uppspaltning och säger att han skulle
förstå resonemanget, om den ena eller
andra yrkesgruppen i samhället vore
irriterad, så ger han mig anledning till
en fråga: Är detta ATP-system från er
sida tänkt som ett system för hela folket,
eller är det i första hand avsett
för vissa grupper? Jag har tillåtit mig
utgå från att det är tänkt som ett system
för hela folket, och då får man ju
se till att reglerna utformas på det sättet
att systemet så långt som möjligt
anpassar sig till människors olika situation;
man får inte kräva att människorna
skall anpassa sig efter ett system.

Att vårt yrkande möter större förståelse
hos utskottsmajoriteten i övrigt
än hos herr Larsson framgår ju också
av vad utskottet självt säger överst på
sidan 8, där man väl uttalar något av
en förhoppning om att utredningen angående
indirekta skatter skall behandla
också denna problematik.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Det är riktigt att vi här
hade en diskussion i frågan huruvida
socialförsäkringsavgifterna borde läg -

gas om så att de skulle bli helt arbetsgivarbetalda,
och i det sammanhanget
fördes även, om jag minns rätt, en debatt
i frågan om man inte då borde
bortse från fribeloppet i form av ett
basbelopp.

Nej, herr Fälldin, det går inte att
påstå att avgifter betalas för inkomster
under basbeloppet, om man använder
samma exempel som herr Fälldin tog
för den som har en inkomst av tjänst
överstigande 7,5 gånger basbeloppet.
Jag utgick från att vi skulle kunna resonera
på samma bas och valde en inkomsttagare
med inkomst av tjänst understigande
5 500 kronor vid helårsanställning.
Jag förutsätter att herr Fälldin
menar, att den som tjänade 7,5
gånger basbeloppet också hade inkomst
av tjänst under ett år. Och i det fallet,
herr Fälldin, utgår inga avgifter. Så enkelt
är det.

Jag vidhåller yrkandet om bifall till
utskottets förslag.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Detta är alldeles riktigt
— vad jag finner anmärkningsvärt
är just att man går med på att reducera
avgiften när inkomsten blir större
än 7,5 gånger basbeloppet men inte
är beredd att reducera avgiften för de
människor, som på grund av olika omständigheter
icke kan förvärva en inkomst
som överstiger basbeloppet. Jag
hänvisar återigen till exemplet i reciten.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Ja men, herr Fälldin, den som har
inkomster överstigande 7,5 gånger basbeloppet
erhåller inga pensionspoäng
som ger pensionsrätt över denna inkomst.
Där måste alltså en reduktion
ske. Men man kan inte reducera någonting
som det inte utgår avgifter för
— och vi är ju överens om att avgifter
inte utgår när inkomsten är under
basbeloppet, eller hur, herr Fälldin?

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Ang. det statliga bidraget till allmän försäkringskassa

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Då får jag säga att utskottet
har fastslagit att man i princip
betalar avgift för dessa små inkomster
men att några pensionspoäng inte tillgodoräknas.
Varför är det angeläget att
göra reduktionen för människor med
höga inkomster men inte för mäninskor
med de låga inkomsterna?

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr Fälldin försöker komma undan
detta. När utgår det avgifter för den,
som har inkomst av helårstjänst understigande
basbeloppet?

Herr FÄLLDIN (ep):

Vi diskuterar nu de korttidsanställdas
problem.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr Fälldin tog som exempel reduktionen
för personer med inkomster
överstigande 7,5 gånger basbeloppet •—
det exemplet gällde alltså inte de korttidsanställda.
På sådant sätt kan man
inte föra en jämförande diskussion.

Herr FÄLLDIN (ep):

Jag ville bara ge exempel på den
politiska viljan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Ang. det statliga bidraget till allmän
försäkringskassa

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av väckta
motioner angående det statliga bidraget
till allmän försäkringskassa.

2 Första kammarens protokoll 1967. Nr It

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr I: 634, av herr Sveningsson, samt nr
II: 804, av herr Turesson och herr Magnusson
i Borås.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade anhållits, att riksdagen måtte antaga
i motionerna infört förslag till lag
angående ändring av lagen om allmän
försäkring den 25 maj 1962 (nr 381),
vilket förslag avsåg, att statsbidraget
till sjukförsäkringen skulle minskas
från 40 till 37 procent av försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning,
grundsjukpenning, barntillägg och
moderskapspenning.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:634
och II: 804, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Blomquist och Åkerlind,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del lyda så, som
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, med bifall
till förevarande motioner, 1:634 och
II: 804, måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag angående
ändring av lagen om allmän försäkring
den 25 maj 1962 (nr 381).

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Vi försöker alla inte
minst detta år finna möjligheter till
besparingar i statens utgifter. I de motioner,
som föranlett andra lagutskottets
utlåtande nr 11, framförs ett förslag
till besparing på 35 miljoner kronor.

Detta skulle kunna uppnås om det
statliga bidraget till den allmänna försäkringskassan
sänktes med 3 procent,
nämligen från 40 till 37 procent. Det
i sin tur vore möjligt om man justerade
fonden för obligatorisk försäkring.

Denna fond har hittills ostört fått
växa, och dess storlek kan nu anses

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Ang. det statliga bidraget till allmän försäkringskassa

vara mer än tillräcklig. Om man minskar
det statliga bidraget med det belopp,
som motsvarar fondens ungefärliga
tillväxt per år, får man utöver
besparingen på 35 miljoner kronor en
naturlig avvägning av fonden framöver.

Motionärerna har framhållit att de
självfallet inte vill medverka till en försämring
av försäkringsförmånerna och
ej heller till att ökad kostnad skall läggas
på de försäkrade. Frågan är helt
enkelt om en fond skall tillåtas växa
sig onödigt stor eller om man inte kan
använda pengarna på bättre sätt.

Av utskottets redovisning i ärendet
framgår tydligt, att fonden under den
senaste femårsperioden vuxit med ungefär
40 miljoner kronor per år och vid
förra årsskiftet var uppe i 612 miljoner
kronor. Under år 1966 har fonden
enligt uppgifter från riksförsäkringsverket
växt ytterligare.

Utskottsmajoriteten vill inte gå med
på någon begränsning av fonden — eller
rättare uttryckt fonderna, eftersom
ordet »fond» används som begrepp för
de samlade försäkringskassefonderna.
Man menar nämligen att det rent procentuellt
är fråga om en mycket obetydlig
fondbildning jämfört med kassornas
hela omslutning.

Mot detta kan anföras att det under
beaktande av att det under de gångna
åren endast vid ett tillfälle, nämligen
år 1965, uppstått ett underskott i fråga
om kassornas samlade sjukförsäkringsverksamhet
inte torde finnas något allvarligt
skäl för att det under normala
förhållanden skulle krävas större riskmarginaler
vad det gäller den löpande
verksamheten.

Enligt bestämmelserna är det ju riksförsäkringsverket
som fastställer sjukförsäkringsavgiften,
och det har därvid
att se till att det finns täckning för erforderlig
fondering. Med hänsyn till
föreliggande förhållanden torde det
finnas anledning att ifrågasätta, om
inte fonderna nått en sådan storlek att
ytterligare fondering ej är erforderlig.

Vid systemets införande avsågs fon -

dernas uppgift inte minst vara att utgöra
ett skydd mot verkningarna av
större epidemier. Det buffertbelopp,
som fonderna nu inrymmer, torde räcka
för att möta även relativt stora påfrestningar
i detta hänseende.

Givetvis kan lokala epidemier medföra
påfrestningar inom ett litet område.
Kassornas regioner är emellertid
nu avsevärt större än vid den första
allmänna sjukförsäkringslagens tillkomst,
och därför torde en sådan riskutjämning
ske att länskassorna kan
bära stora påfrestningar. Katastrofer
kan det ju inte bli tal om, ty då krävs
andra åtgärder.

Jag vill till sist än en gång understryka,
att motionärerna liksom vi reservanter
inte syftar till att minska de
existerande fonderna utan endast till att
dessa inte skall växa ytterligare.

Ett bifall till motionsförslaget skulle
inte behöva medföra några ytterligare
lagändringar för ett förverkligande av
detta syfte. Ett uttalande av riksdagen,
att den fondbildning som skett är tillräcklig,
måste nämligen påverka riksförsäkringsverket
vid dess budgetberäkningar.
Det föreskrivs ju i lagen om
allmän försäkring, att erforderlig fondering
skall ske men däremot inte att
fonderingen skall fortsätta i all evighet.

Herr talman! Jag har med dessa ord
velat närmare utveckla bakgrunden till
reservationen. Jag ber att få yrka bifall
till densamma.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Högerns återkommande
motioner med yrkande om sänkning av
vissa statsutgifter har sedan ett antal
år tillbaka innefattat också förslag om
sänkt statsbidrag till de allmänna försäkringskassorna
för utgifter avseende
i de nu aktuella motionerna nämnda
sjukförsäkringsförmåner. Föregående år
utgör ett undantag från kontinuiteten,
men det beror förmodligen på att i
propositionen om förbättrad sjukförsäkring,
vilken behandlades vid 1966

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Ang. det statliga bidraget till allmän försäkringskassa

års riksdag, föreslogs en sänkning av
statsbidraget för ifrågavarande förmåner
från 50 procent till 40 procent.
Detta blev också riksdagens beslut.

I år gäller yrkandet en sänkning av
statsbidraget från 40 till 37 procent.
Motiveringen för förslaget är att fondbildningen
i kassorna är onödigt stor.
Om fondavsättningen upphör kan statsbidraget
enligt motionärerna minskas
utan att detta medför behov av höjning
av medlemsavgifterna eller minskning
av förmånerna. Det är som sagt ett påstående.
Den som tvivlar på riktigheten
i påståendet har att redovisa skälen
för sina tvivel. Jag tillhör tvivlarna.

Som framgår av utskottets utlåtande
är statsbidraget konstruerat så, att det
för varje år beräknas på vad kassorna
faktiskt har utgivit för de i motionerna
angivna förmånerna. Bidrag av statsmedel
till fondbildningen inom kassorna
utgår sålunda icke. Fonderna
har byggts upp uteslutande genom uppkomna
överskott på de av de försäkrade
erlagda avgifterna. Fondernas
storlek anses, som också framgår av
utslcottsutlåtandet, vara tillräcklig när
den uppgår till ett belopp motsvarande
ett års avgifter, och det beloppet har
ännu inte uppnåtts. De försäkrades
egenavgifter beräknas särskilt för varje
försäkringskassa och fastställes av
riksförsäkringsverket en gång om året
efter hörande av respektive kassas styrelse.
I beräkningarna skall ingå viss
del av avgifterna avsedd för fondavsättning.
När fonden har nått en vad
man kan kalla tillfredsställande nivå
kan vid beräkningen av avgifterna
fondmedlen minskas eller helt slopas.

Reduceras statsbidraget måste avgifterna
beräknas på en däremot svarande
större andel av totalkostnaderna för de
försäkrade. Motionärernas uppfattning,
som delas av reservanterna, att statsbidraget
för ifrågavarande förmåner
kan sänkas med 3 procent utan att
sänkningen skulle få några konsekvenser
för de försäkrade förefaller inte realistisk.
Skall det bli full kostnadstäck -

ning måste nämligen de försäkrades
andel i kostnaderna stiga från 60 procent
till 63 procent om staten sänker
sin andel från 40 procent till 37 procent.

Med denna motivering ber jag att få
yrka bifall till andra lagutskottets utlåtande
nr 11 och följaktligen avslag på
reservationen.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Jag konstaterar bara
att herr Larsson inte förnekar de fakta
som är väsentliga här, nämligen att fonden
är så stor som den är för närvarande,
612 miljoner kronor, och att
den successiva tillväxten har varit omkring
40 miljoner kronor per år. Det är
dessa fakta som ligger bakom förslaget
att vi skall sänka det statliga bidraget
med 3 procent.

Mycket av vad herr Larsson sade är
påståenden och tyckanden, som i varje
fall inte är mer sakligt grundade än det
som jag som reservant har kommit med.
Att en sänkning av statsbidraget med 3
procent nödvändigtvis måste gå ut över
försäkringstagarna är en typiskt glidande
formulering. Det behöver inte
alls, herr Larsson, innebära att försäkringstagarna
får större bördor. När nu
vinsten år efter år har visat sig vara så
pass stor som den är, torde det inte
vara nödvändigt att höja avgifterna.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Förhållandet är väl
det, herr Blomquist, att om vi skulle
följa reservanterna och förutsätta att
man skulle kunna fylla ut de tre procenten
med fondmedel, måste vi gå
ifrån den princip för fondbildningen
som riksförsäkringsverket hittills har
tillämpat, nämligen att bygga upp fonderna
så att de omfattar ett års avgifter.
I annat fall måste man tillföra avgifter
från de enskilda försäkrade i större
omfattning. Det är där vi skiljer oss i
vår uppfattning. Jag tror således att

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Ang. lämplighetsprövningen vid tillståndsgivningen för yrkesmässig biltrafik

det inte är en klok ekonomisk politik
att, redan innan fonderna blivit så
stora att de utgör den garanti som de är
avsedda att vara, börja använda fondmedel
för att därigenom kunna minska
statsbidragen.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Låt mig bara fråga
herr Larsson: Hur stor tycker lierr
Larsson att fonden skall bli?

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Enligt riksförsäkringsverket
skall vi — som det också står i
reciten — kunna åtnöja oss med en
fondbildning som motsvarar ungefär
ett års avgiftsintäkter. Där är vi ännu
inte.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr andre vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Blomquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Blomquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 26.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 12, i anledning
av väckt motion angående efterlevnaden
av vissa bestämmelser i hälsovårdsstadgan
och i lokala ordningsstadgor,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av
tredje lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av väckt motion angående åldersgränsen
för rätt att föra moped,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. lämplighetsprövningen vid tillståndsgivningen
för yrkesmässig
biltrafik

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av väckt
motion angående lämplighetsprövningen
vid tillståndsgivningen för yrkesmässig
biltrafik.

Till behandling hade tredje lagutskottet
förehaft en inom riksdagens
första kammare väckt motion, nr 644,
av herr Wallmark, i vilken motion anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte framhålla önskvärdheten
av att reglerna för lämplighets -

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Ang. lämplighetsprövningen vid

prövning vid tillståndsgivning för yrkesmässig
biltrafik med beaktande av
i motionen angivna synpunkter närmare
konkretiserades i den nya yrkestrafikförordningen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion, 1:644, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Den motion jag har
väckt beträffande lämplighetsprövningen
vid tillståndsgivningen för yrkesmässig
biltrafik har behandlats mycket
utförligt av utskottet. Man har lämnat
en ordentlig historisk återblick på hur
dessa frågor tidigare har handlagts av
riksdagen. Man erinrar om det beslut
som har fattats beträffande den statliga
trafikpolitiken och om det reformprogram
som skall genomföras i tre olika
etapper.

I detta sammanhang meddelas också
att departementschefen anfört att han
inte har för avsikt att göra någon ändring
i den individuella lämplighetsprövningen.
Detta var givetvis för mig
inte några nyheter, och det var inte heller
anledningen till att jag väckte motionen.
Det var inte heller några nyheter
vare sig för Svenska transportarbetareförbundet,
Svenska lasttrafikbilägareförbundet
eller Biltrafikens arbetsgivareförbund.
Trots detta skrev de i
december 1965 till kommunikationsministern
i denna fråga. Anledningen till
att de gjort detta är att det synes som
om man, i och med att man gör en allmän
uppmjukning av trafikpolitiken,
tydligen också avsett att göra en allmän
uppmjukning av den individuella lämplighetsprövningen,
något som inte bör
ske.

Tyvärr går det till på det sätt som organisationerna
säger, att denna prövning
är ytterst summarisk. Det är närmast
endast en registrering som sker.
Varken en prövning av de ekonomiska

tillståndsgivningen för yrkesmässig biltrafik
förhållandena eller en prövning av vederbörandes
lämplighet att driva en till
allmänhetens tjänst stående rörelse förekommer.

Jag har, herr talman, inte något annat
yrkande än det som utskottet i sitt
utlåtande framför. Jag har emellertid
velat göra dessa reflexioner i denna fråga,
ty de tillståndsprövande myndigheterna
bör i avvaktan på den detaljerade
utformning, som skall ske av bestämmelserna
på detta område av det tillsatta
speciella trafikutskottet, icke fortsätta
med denna ständiga uppmjukning
som icke är till gagn vare sig för allmänheten,
för de anställda eller för
näringen som sådan.

Jag har emellertid velat säga detta
och hoppas, att kommunikationsministern,
även om han inte har behagat att
ens svara på den skrivelse som han fick
för ett och ett kvarts år sedan, ändå
tar de synpunkter, som anförts av organisationerna
ad notam och tillser att
de beviljande myndigheterna inte fortsätter
med den uppmjukning av den individuella
lämplighetsprövningen som
faktiskt sker utan håller på denna prövning
som en realitet ända till dess att
de detaljerade reglerna på detta område
utformats.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckt motion
om varningsskylt å traktorsläp;

nr 12, i anledning av väckta motioner
om användande av varningstrianglar
i trafiken; och

nr 13, i anledning av väckta motioner
om upphävande av bestämmelserna
om trafik i samband med statsbesök.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Om arbetsgivares uppgifts- och
uppbördsskyldighet

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning
av väckta motioner om arbetsgivares
uppgifts- och uppbördsskyldighet in. m.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:184, av herr Ottosson in. fl., och
II: 228, av herr A1 ordgren in. fl., hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att en av
riksdagen begärd utredning beträffande
samordning och förenkling av de
uppgifts- och uppbördsskyldigheter,
som av det allmänna ålägges företagen,
måtte påskyndas och att utredning och
förslag till bestämmelser, genom vilka
arbetsgivare medgåves rätt till ersättning
för de uppgifts- och uppbördsskyldigheter
till det allmänna, vilka för
närvarande icke vore ersättningsgrundande,
måtte framläggas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att de likalydande motionerna
1:184 och 11:228 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Gustaf Peterson och Axel Kristiansson,
fru Hultell, fru Diesen samt
herrar Svanström, Wirtén, Skoglösa,
Larsson i Borrby, Nilsson i Bästekille,
Hyltander, Andersson i Örebro och
Thylén, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
de likalydande motionerna 1:184 och
II: 228 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning och förslag till
bestämmelser, genom vilka arbetsgivare
medgåves rätt till ersättning för de uppgifts-
och uppbördsskyldigheter till det
allmänna, vilka för närvarande icke
vore ersättningsgrundande.

Fru HULTELL (h):

Herr talman! Frågan om arbetsgivares
uppgifts- och uppbördsskyldighet,

som behandlas i allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 4, har också tidigare
varit föremål för behandling i
riksdagen, och 1965 års riksdag beslöt
genom skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning beträffande samordning
och förenkling av de uppgiftsoch
uppbördsskyldigheter som av det
allmänna ålägges företagen. Denna utredning
har ännu inte tillsatts.

I de likalydande motionerna I: 184 av
herr Ottosson m. fl. och II: 228 av herr
Nordgren m. fl., som väckts vid årets
riksdag, anföres bl. a. att föreskrifterna
för uppbördsskyldighet i fråga om
källskatt, ATP-avgift och allmän varuskatt
innebär att ett företag under ett
år erlägger avgifter till staten vid 17
olika tillfällen. Härtill kommer redovisning
av eventuell kvarskatt och för
vissa branscher punktskatter. Vidare
erinras om de olika uppgifter som
skall lämnas till myndigheter om löner,
sysselsättning, omsättning m. m.

Motionärerna har hemställt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om att den år 1965 begärda utredningen
påskyndas. Utskottet har
enats om att för närvarande inte föreslå
någon förnyad framställning, då
frågan om en utredning är under prövning
av Kungl. Maj:t, men framhåller
att man finner det angeläget att utredningen
kommer till stånd utan onödig
tidsutdräkt.

Frågan om ersättning till företagen
för det ofta mycket tidsödande och
kostnadskrävande arbete som åligger
dem har också tagits upp i motionerna.
Särskilt betungande blir arbetet för
mindre företag som inte är av den
storleksordningen att de har särskild
arbetskraft avdelad för kamerala göromål.
För uppbörd av allmän varuskatt
får företagen viss ersättning, men för
övriga åligganden utgår ingen ersättning.

Motionärerna har hemställt att riksdagen
måtte besluta om en skrivelse till
Kungl. Maj :t med begäran om utredning
och förslag till bestämmelser om ersättning
till arbetsgivare för de uppgifts -

Onsdagen den 15 mars 19(57 fm.

Nr 14

Om arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet

och uppbördsskyldiglieter till det allmänna
vilka för närvarande icke är ersättningsgrundande.

Utskottets majoritet har i motiveringen
till sitt avslagsyrkande bl. a. hänvisat
till pågående arbete med rationalisering
av skattesystemet och skatteadministrationen,
vilket kan komma att
medföra lättnader i arbetsgivarnas åligganden.

Då någon genomgripande skattereform
inte tycks vara att vänta inom
den närmaste tiden, anser såväl motionärer
som reservanter att utredningen
av ovan nämnda ersättningsfråga bör
komma till stånd snarast.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Denna fråga har diskuterats
varje år i riksdagen sedan 1960,
och vi är således väl förtrogna med argument
och motargument. Det finns
därför ingen anledning att gå in på någon
längre diskussion.

Beträffande första avsnittet i motionen
har utskottet enats om att understryka
att det är lämpligt att utredningen
om möjligheten att förenkla företagarnas
uppgifts- och uppbördsskyldigheter
kommer till stånd. Det finns således
ingen anledning att orda om det
avsnittet.

I motionens andra fråga förutsätter
både motionärer och reservanter att
en arbetsgivare skall ha ersättning för
varje uppgift i blankettform som han
lämnar till statliga myndigheter. Detta
förefaller oss som företräder majoriteten
i utskottet vara en ohållbar princip.
Många av de uppgifter som lämnas
är direkt till gagn för företaget
och förestavade av behovet av industristatistik,
konjunkturstatistik, socialstatistik
m. m. Det är sålunda helt felaktigt
att som motionärerna och reservanterna
säger att företagarna inte har

något intresse av uppgifterna i fråga
utan att dessa uteslutande är av intresse
för det allmänna. Det är ett mycket
skevt perspektiv.

Dessutom fäster jag uppmärksamheten
på att det utgår nära 30 miljoner
kronor kontant av statsmedel till affärsmännen
för deras handhavande av omsättningsskatten
— en siffra som stiger
undan för undan. Genom att företagarna
får disponera de pengar från löntagarna,
som varannan månad skall inbetalas
i källskatt, gör de sig vidare
en räntevinst som motsvarar minst 7
miljoner kronor.

Därtill kommer för det tredje att eftersom
vi har fri prisbildning i vårt
land står det företagaren fritt — och
det är väl ganska självfallet — att i
varupriset täcka in alla de kostnader
som är förenade med rörelsen. Jag förutsätter
att så också sker.

Beträffande möjligheten att rationalisera
uppbörds- och skatteadministrationen
tror jag inte att man bör vara
så pessimistisk som fru Hultell nyss var.
Jag tror tvärtom att vi kan räkna med
att man inom en relativt snar framtid
kommer att kunna aktualisera dessa frågor
i samband med en omläggning av
skattesystemet. Jag syftar närmast på
utsikten att genomföra en mervärdeskatt.

Alla de argument jag här i korthet berört
har förmått utskottet att avslå motionerna.
Jag hemställer, herr talman,
om bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen
i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr andre vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Om åtgärder mot ocker vid försträckning

Fru Hultell begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringsproposilionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hultell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 64.

Om åtgärder mot ocker vid
försträckning

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning
av väckt motion om åtgärder mot ocker
vid försträckning.

I en till allmänna beredningsutskottet
hänvisad motion, 11:104, av herr
Börjesson i Falköping och herr Eriksson
i Bäckmora, hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam och allsidig
utredning av den s. k. grå kreditmarknaden
i syfte att genom effektiva åtgärder
mot ocker vid försträckning
åstadkomma en sanering på området
samt att för riksdagen måtte framläggas
de förslag, vilka utredningen föranledde.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: 104 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Skoglösa, Axel Kristiansson, Svanström
och Larsson i Borrby, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till motionen
II: 104 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam och allsidig
utredning av den s. k. grå kreditmarknaden
i syfte att genom effektiva åtgärder
mot ocker vid försträckning
åstadkomma en sanering på området
samt att för riksdagen måtte framläggas
de förslag, vilka utredningen föranledde.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Vid allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 5 är fogad
en reservation av utskottets centerpartiledamöter,
som går ut på bifall till
den föreliggande och i utskottsutlåtandet
behandlade motionen. Denna har
tidigare väckts 1962 och 1963 och då
varit föremål för behandling här i riksdagen.
I motionen framhålls önskvärdheten
av större uppmärksamhet mot
förekommande ocker. Denna ockerverksamhet
drabbar ofta människor i små
ekonomiska omständigheter, som förut
är prövade av sjukdom och annat och
vore värda en annan och bättre behandling.

Motionen har i år varit remitterad
till Föreningen Sveriges åklagare. I remissyttrandet
påpekas bl. a. av föreningen,
att de i årets motion påtalade
missförhållandena är allvarliga. Det är
emellertid föreningens förvissning att
åklagare och kriminalpolis inom ramen
för sina resurser skall ägna oförminskad
uppmärksamhet åt dessa problem.
I den trosvissa förhoppningen avstyrker
föreningen bifall till motionen.

Utskottet säger i sin skrivning att

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

man delar motionärernas uppfattning
om ockerverksamhetens allvarliga konsekvenser
för den enskilde och samhället,
men man vill ändå inte gå med
på ett bifall till motionen.

Utskottet erinrar vidare om att bestämmelserna
i brottsbalken —■ 9 kap.
5 § — vilken trätt i kraft den 1 januari
1965, innebär en viss skärpning av vad
som tidigare gällt beträffande ocker så
till vida som för grov brottslighet stadgas
ett minimistraff på sex månaders
fängelse. Straffskärpningen kan särskilt
antagas få betydelse vid yrkesmässigt
ocker.

Vi reservanter har emellertid inte ansett
oss kunna vara nöjda med den
skrivning utskottet gjort trots att denna
får betraktas välvillig så till vida att
den håller med om motionärernas synpunkter
i fråga om ockerverksamhetens
allvarliga konsekvenser för den enskilde
och för samhället.

I reservationen har vi tagit upp frågan
på nytt och påpekat att 1962, då
remissbehandlingen var mera omfattande,
förordade majoriteten av remissinstanserna
en utredning. Vid det tillfället
framhöll utskottet också vikten av
att frågan om möjligheterna att bekämpa
ockerverksamhet ägnades uppmärksamhet.
Reservanterna anser det vidare
angeläget att effektivare åtgärder
kommer till stånd och uttalar den meningen
att man genom en allsidig utredning
borde kunna få eu klarare bild
av verksamhetens omfattning och de
former under vilka den bedrivs. Vid en
sådan utredning bör i motionen angivna
möjligheter övervägas, t. ex. en effektivare
kontroll och tillsyn av all yrkesmässig
utlåning och dessutom vissa
ändringar av straffbestämmelserna.

Herr talman! Med anledning av vad
jag sålunda har anfört ber jag att få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Även denna motion
håller på att bli en riksdagens eviga

Om åtgärder mot ocker vid försträckning
följeslagare. Vi har haft den uppe till
behandling ett par gånger tidigare.

Problemet är onekligen värt att uppmärksamma,
men kruxet är att det är
prakitskt taget ogörligt att få någon föreställning
om dess räckvidd i samhället.
Motionärerna liksom reservanterna
säger att ockerverksamheten har ökat i
betydande omfattning under senare år.
Detsamma sade motionärerna år 1962,
då de för första gången presenterade
sin motion. Det har emellertid varken
av motionärerna eller av någon annan
företetts något bevis för att ockerverksamheten
har ökat. Man vet inte om
verksamheten ökat eller minskat eller
på vilket stadium den befinner sig.

Motionärerna och reservanterna sätter
likhetstecken mellan ocker och den
»grå» kreditmarknaden, vilket jag inte
utan vidare vill göra. Ocker är väl så att
säga en mera outrerad form av den
del av kreditmarknaden som man brukar
beteckna såsom grå. Svårigheten är
naturligtvis att upptäcka brott och få
bevisning, att få personer som anmäler
dessa fall till åtal. Det visar sig också
att ett ytterst litet antal åtal anställs
för ockerbrott. Bevisproblemen
är naturligtvis helt avgörande för detta.
Tanken har framkastats att man
skulle införa en omvänd bevisbörda, vilket
vissa myndigheter och bl. a. Föreningen
Sveriges åklagare, bestämt har
motsatt sig.

Motionärerna har givit vissa uppslag
till hur problemen skall angripas, men
samtliga av dem bär hjälplöshetens signatur.
Motionärerna tänker sig att man
skulle kunna få en vidgad kontroll över
den yrkesmässiga utlåningsverksamliet
som sker via annonsering i tidningar.
Hur detta praktiskt skulle tillgå är ganska
svårt att tänka sig. Klart är att man
kan föreställa sig en mera vidgad kontroll
över den yrkesmässiga utlåningsverksamheten,
men det är väl knappast
den som är den farliga utan den verksamhet
som sker så att säga på ett helt
annat plan i samhället.

Vad gäller projektet att skärpa straf -

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Om åtgärder mot ocker vid försträckning
fen fäster jag uppmärksamheten på att
en straffskärpning helt nyligen skett
genom den nya brottsbalken som trädde
i kraft 1 januari 1965. Att nu begära
en ytterligare revision av brottsbalken
på denna punkt tycker jag är orealistiskt.
Det har inte företetts några bärande
motiv härför. Jag säger i likhet med
Föreningen Sveriges åklagare, att man
får ställa förväntningarna till den upprustning
av åklagarmyndigheter och
kriminalpolis som har skett och sker
och hoppas att de skall ägna skärpt
uppmärksamhet åt dessa företeelser i
den mån problemen är åtkomliga.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till allmänna beredningsutskottets utlåtande.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Utskottets talesman herr
Möller säger att de förslag till åtgärder
som motionen innehåller bär hjälplöshetens
signatur. Jag vill inte säga detsamma
om de trosvissa förväntningar
som herr Möller hyser i likhet med Föreningen
Sveriges åklagare om att den
uppmärksamhet som ägnas problemet
skall lända till resultat. Jag är naturligtvis
på det klara med att bevisning är
ganska svår att åstadkomma i det här
sammanhanget, men jag förutsätter liksom
motionärerna att den utredning
som begärs i motionen får ta upp alla
hithörande spörsmål till prövning.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
andre vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna pro -

position vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svanström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Svanström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —110;

Nej— 17.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avsto de från att rösta.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckta motioner
om rätten till frimärken å vissa postförsändelser; nr

7, i anledning av väckta motioner
om utbyggnad av ett underleverantörssystem
inom näringslivet; och

nr 8, med anledning av väckta motioner
om identitetskort för befattningshavare
som besöker åldringar m. fl.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Ang. rätt till beriktigande av uppgifter
i press och radio

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av motioner
angående rätt till beriktigande
av uppgifter i press och radio.

I de likalydande motionerna nr 468
i första kammaren av herr Blomquist
och nr 600 i andra kammaren av herr
Sjöholm m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning rörande införande
av lagregler om gratis rättshjälp till
enskilda, som ärekränkts i något massmedium,
och om en lagstadgad plikt
för press och radio att i tidning eller
utsändning införa beriktigande av oriktiga
uppgifter som lämnats.

Motionerna hade hänvisats till lagutskott
i vad de avsåge fri rättshjälp
samt i vad de gällde beriktigande av
uppgifter i press och radio till konstitutionsutskottet,
vilket utskott i det nu
föreliggande utlåtandet på anförda skäl
hemställt, att motionerna 1:468 och

II: 600, i vad de hänvisats till konstitutionsutskottet,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! I sitt utlåtande över
motionen om bl. a. rätt till beriktigande
av uppgifter i pressen hänvisar konstitutionsutskottet
till ett utlåtande vid
1965 års riksdag. I det åberopade utlåtandet
anfördes vissa principiella argument
mot en genmälesrätt. Utskottet

skrev i sitt utlåtande: »Den svenska
tryckfrihetsrätten har som grundläggande
regel, att var och en som vill yttra
en mening eller upplysa om ett förhållande
kan göra detta genom att själv
författa och låta trycka en skrift eller
—---genom att lämna ett bidrag el ler

meddelande för offentliggörande i
tidning eller annan tryckt skrift. Eftersom
pressen rymmer företrädare för
skilda meningsriktningar torde den som
har utsatts för ett angrepp i en tidning
ha möjligheter att få ett beriktigande

framfört till allmänheten. Redan härigenom
uppkommer ett tryck på utgivaren
av den tidning som innehållit angreppet
att införa ett beriktigande i sin
egen tidning.»

Herr talman! Enligt min mening har
utskottet i det nu återgivna visat prov
på ett ytligt liberalistiskt betraktelsesätt.
Det förhåller sig nämligen som bekant
ingalunda så att den som blivit
angripen i en tidning därmed skulle ha
några som helst reella garantier för att
kunna få ett bemötande publicerat och
bekantgjort för allmänheten. Möjligheterna
i det avseendet försvagas särskilt
genom den nuvarande utvecklingen
inom pressen. På åtskilliga orter i
vårt land finns en enda dominerande
tidning, och för den händelse en sådan
tidning skulle vägra att publicera ett
genmäle eller en dementi är den angripne
föga hjälpt med den teoretiska möjligheten
att kanske få in genmälet i en
tidning som utkommer på helt annan
ort. Det är för övrigt ytterst osäkert om
denna andra tidning över huvud taget
skulle vara intresserad av att publicera
sådana dementier och genmälen. Gäller
det en tvist eller en motsättning av rent
lokal karaktär innebär inte ens existensen
av två tidningar med god spridning
på samma ort någon garanti för att den
angripne verkligen får sin rätt till genmäle
tillgodosedd — det kan ju hända
att båda tidningarna intar ungefär samma
attityd i den aktuella frågan.

Utskottet säger vidare i sitt utlåtande
förra året: »Den viktigaste förutsättningen
för allsidigheten i debatten genom
tidningar, tidskrifter och andra
tryckta skrifter är således rätten att
fritt ge ut skrifter.» Ja, det är ju en
gammal vacker liberal tanke, men den
har verkligen inte mycket att göra med
förhållandena i dagens svenska samhälle.
Alla vet att det är oöverkomligt
för andra än de kapitalstarkaste att i
dag starta nya tidningar och på det
sättet trygga de möjligheter som utskottet
här hänvisar till. Det är med
andra ord i stor utsträckning en rätt
utan innehåll.

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Ang. rätt till beriktigande av uppgifter i press och radio

Pressens politiska betydelse är som
bekant mycket omstridd. Men en sak är
säker och det är att tidningarna har en
väldig makt när det gäller enskilda
människors väl och ve. Jag vet av egen
erfarenhet hur lätt det är när man sitter
på en tidning att av ren ovarsamhet
allvarligt skada en oskyldig människa.
Om det sedan skulle komma illvilja
med i spelet, kan resultatet för
den utsatte bli förödande. Om vederbörande
då vill ha in genmälen och dementier
måste man ta hänsyn till det
faktum att chefredaktörer inte är mer
än människor. Sitter man där i sin ensamhet
kan det vara lätt att inbilla sig
själv att dementien går vid sidan av saken,
att den är ointressant, att den är
för långrandig, att den bör strykas ned,
och om den alls skall publiceras så får
det ske på en tillräckligt osynlig plats.

Det talas i utskottets utlåtande om att
det är en allmänt erkänd sed inom pressen
att bereda plats för befogade genmälen
och berildiganden. Det kan i
princip vara riktigt, men tyvärr måste
man konstatera att tillämpningen av seden
varierar. I ett sammanhang har jag
tillåtit mig notera att den omständigheten
att en tidning aldrig innehåller dementier
ingalunda behöver vara bevis
för att den är särskilt vederhäftig. Den
enkla orsaken kan vara att tidningen
har en chefredaktör vars personliga
prestige inte tål erkännande av att det
förekommer fel i hans tidning.

Problemet om den stora tidningen
kontra den lille mannen håller enligt
min mening på att bli alltmera tillspetsat.
Det berör en fråga om maktbalansen
inom demokratien och om försvaret
av den personliga integriteten, en problematik
som börjar bli allt allvarligare
i vårt samhälle.

Jag är medveten om båda parters
intressen och svårigheter härvidlag.
Det är ju populärt att klanka på journalister.
Många har väl inte klart för
sig under vilka svårigheter journalisterna
arbetar, särskilt i en skärpt konkurrenssituation
inom pressen. Men

samtidigt tvingas man konstatera att
hos en minoritet av journalister, inte
minst i de yngre årgångarna, finns exempel
på en tilltagande hänsynslöshet
och ovederhäftighet och en sjunkande
journalistisk yrkesmoral. Sådana fenomen
gör det också angeläget att trygga
behovet av genmälesrätt i tidningarna.

Konstitutionsutskottet hänvisar både
i det tidigare utlåtandet och i det nya
till Publicistklubbens publiceringsregler
som nu är föremål för omarbetning.
Som tidigare aktiv i Publicistklubben
vill jag ingalunda förneka värdet
av dessa regler. Tyvärr förefaller
det dock som om den nu föreslagna
skrivningen snarast skulle stärka tidningarnas
ställning på de angripnas bekostnad.

Jag finner med andra ord att de principiella
skäl som utskottet stöder sig
på inte är hållbara vid närmare granskning.
Däremot tror jag mycket väl att
det kan finnas starka praktiska invändningar
mot att för närvarande införa
något slags lagfäst genmälesrätt i tidningarna.
Vad jag har sett av en sådan
lagfäst genmälesrätt i exempelvis österrikisk
press för en del år sedan har
inte gjort mig särskilt entusiastisk. Men
jag kan tänka mig att även om frågan
inte i dag är mogen kan ett hot om
framtida lagstiftning spela en nyttig
roll och förmå tidningar som syndar
på nåden till ökad självdisciplin och
självrannsakan.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

I herr Björks yttrande instämde fru
Wallentheim (s) och herr Möller (s).

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Jag kan i mångt och
mycket instämma i vad herr Björk anförde.
Problemet finns där — det vore
dumt att försöka bestrida det. Jag kan
särskilt instämma i yttrandet att chefredaktörer
inte är mer än människor.
Jag skulle mot bakgrunden av våra gemensamma
erfarenheter på denna punkt
vilja säga att vi snarast är mindre män -

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Ang. rätt till beriktigande av uppgifter i press och radio

niskor, eftersom vi blir yrkesskadade i
vårt arbete.

Jag har emellertid på tre punkter
erinringar att göra. Den första gäller
herr Björks enligt min mening något
onyanserade angrepp mot den yngre
journalistkåren. Jag tror inte att det
ligger till så som han gjorde gällande,
nämligen att de yngre journalisterna
är sämre än de äldre. Om det finns
några generationsmässiga missförhållanden,
ligger i så fall felet hos oss
som är äldre inom branschen för att vi
inte i tillräcklig grad sörjt för information
och utbildning.

Jag har vidare den invändningen att
göra mot herr Björk, att han uteslutande
talade om tidningarna. För mig förefaller
det stora problemet i dag snarare
vara de andra informationsmedia
med tanke på den oerhörda slagkraft
som kombinationen av bild och text har
i exempelvis televisionen. Därvidlag
finns det verkligen möjligheter, tyvärr
ibland okontrollerade och till och med
okontrollerbara, att skada andra åsiktsriktningar
än den vederbörande själv
företräder.

Den sista invändningen är att herr
Björk enligt min mening underskattar
Publicistklubbens publiceringsregler.
Jag syftar inte så mycket på reglerna,
vilkas nya utformning på denna punkt
ändå är relativt bestämd, utan på den
verksamhet som bedrivs av Pressens
opinionsnämnd mot bakgrunden av dessa
regler.

Jag tror att herr Björk om han studerar
opinionsnämndens utslag under
senare år kommer att finna en rad fall
där opinionsnämnden framfört klander
mot vederbörande tidning för att denna
inte infört genmälen, ibland till och
med enligt mångas mening ett för långtgående
klander. Dessa exempel tycker
jag ger belägg för att det håller på att
växa fram en praxis på detta område,
vilken i och för sig mycket gläder mig
och vilken går ut på att en tidning skall
införa genmälen. Därmed faller också
herr Björks resonemang om det lokala

inflytandet, eftersom opinionsnämndens
utslag gäller oavsett spridningsområdet
och i mycket stor utsträckning
är riktgivande för svensk press.

Vi har i opinionsnämndens exempelsamling
många exempel från senare år
på hur man gripit in i fall där en monopoltidning
inom ett visst spridningsområde
vägrat införa genmälan. Eftersom
opinionsnämndens utslag skall
återges i vederbörande tidning, länder
detta också till både uppmärksamhet
och efterrättelse.

Jag vill vidare, herr Björk, instämma
på en annan punkt, nämligen att det
föreligger praktiska svårigheter med
lagstiftning av betydande mått. Kammarens
ärade talman var en gång
svensk chefsdelegat vid en internationell
konferens i Geneve — det var år
1948 — varvid bland annat en internationell
beriktiganderegel diskuterades.
Då föreslogs från vissa stater en
regel av innehåll att informationsmedia
och tidningar skulle vara skyldiga
att införa ett beriktigande av minst samma
storleksordning som det felaktiga
meddelandet. Kammarens ärade talman
begärde då ordet — jag hoppas att
jag får återge hans inlägg —• och framhöll
att det inte är nog med en sådan
regel. Om nämligen en tidning exempelvis
skriver: »Konungen av Sverige är
död», använder den fem ord, men ett
beriktigande måste innefatta sex ord:
»Konungen av Sverige är icke död!»

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag kan liksom herr
Hernelius instämma med herr Björk
på en punkt, och det gäller att en lagstiftning
på detta område skulle medföra
mycket stora faktiska svårigheter.
Problemet finns. Det finns tidningar
som bryter mot god sedvänja. Jag kan
också hålla med båda herrarna om att
min erfarenhet säger, att chefredaktörer
»inte är mer än människor». Jag
har själv haft en viss erfarenhet av det,
inte bara på den tidning där jag arbetar,

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Ang. rätt till beriktigande av uppgifter i
utan kanske också genom det intresse
jag utsatts för från en chefredaktör på
en annan tidning. Om jag hade begärt
ett beriktigande, hade jag visserligen
säkert fått in det, men jag tror inte att
det hade ändrat mycket i sak. Påståendet
var gjort och i bestämt syfte. Där
är ju en av svårigheterna — det håller
nog herr Björk med mig om.

Jag tycker liksom herr Hernelius, att
det var egendomligt att herr Björk gick
så kraftigt fram mot de yngre journalisterna.
Det är klart att de liksom alla
yngre människor har en annan inställning
än vi, men med tanke på det arbete
som nu görs och den proposition,
som nu har lagts fram av ecklesiastikministern,
tycker jag inte att det i dagens
läge skulle fordras en lagstiftning.
Här arbetas ju verkligen på att ge journalisterna
den utbildning och den
pressetiska syn som väl herr Björk vill
ha.

Herr Björk talar också om nödvändigheten
av att man får in beriktiganden
med stöd av lagstiftning. Men, herr
Björk, är det verkligen så att tidningarna
inte tar in beriktiganden? Inom
Publicistklubben gjordes för några år
sedan en stor undersökning, som visade
att Publicistklubbens regler tillämpades
i mycket stor utsträckning. Denna
utredning — som efter vad jag vill minnas
omfattade mellan 4 000 och 5 000
tidningsnummer — pekade på någonting
helt annat, nämligen att man tilllämpade
Publicistklubbens regler. Bedan
då fanns bestämmelsen, att tidningarna
borde ta in beriktiganden. Denna
bestämmelse har, som herr Hernelius
påpekat, skärpts i det förslag som
Publicistklubben har lagt fram och som
vem som helst — inte bara herr Björk
och jag — kan föreslå förbättringar i.

Får jag tro herr Björk skulle dagens
problem vara närmast en politisk fråga.
På grund av att så stora delar av
den socialdemokratiska pressen tvingas
till nedläggning skulle nu de större tidningarna
— om jag förstått herr Björk
rätt — missbruka sin ställning. Detta

press och radio

står ju i strid med den undersökning
som häromdagen refererades i pressfönstret
i TV. Undersökningen visade
att den tidning som fått de flesta anmärkningarna
på sig var den socialdemokratiska
tidningen Aftonbladet. Sedan
kom Expressen och därefter Kvällsposten.
Det var alltså oavsett politisk
färg fråga om de stora kvällstidningarna,
under det att den stora högertidningen
i Stockholm inte hade fått
någon anmärkning. Inte heller mot
tidningar som var ensamma i sitt
spridningsområde hade det riktats några
anmärkningar.

Det är klart att herr Björk kan svara
att det hela beror på att man vet att
det inte lönar sig — man får inte in
något genmäle. Men jag vill nog gärna
att herr Björk ger starkare belägg för
detta påstående innan jag kan acceptera
det.

Herr Björk tycker att det är fel att
konstitutionsutskottet hänvisar till sitt
utlåtande av år 1965. Men år 1965 hänvisade
vi också till 1963, då konstitutionsutskottet
gjorde en större utredning.
Detta är inget nytt problem. Det
har återkommit ständigt och jämt, och
ständigt har det visat sig att lagstiftningsåtgärder
icke har ansetts vara
önskvärda.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Man lyssnar till herr
Björk med intresse, ty han talar med
pregnans och insikt. Det betyder också
att man försöker finna ut vad det är för
värderingar som ligger bakom det han
framfört.

Herr Björk tycks ha ett verkligt behov
att kritisera vad han kallar för »liberal
samhällssyn» — det gör han i
nästan varje anförande. I dag talade han
om »ett ytligt liberalt betraktelsesätt»
och om en »gammal vacker liberal tanke»
i nedsättande mening.

Att tidningarna har en mycket stor
makt i vårt samhälle är alldeles uppenbart,
att massmedia som en stor enhet

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Ang. rätt till beriktigande av uppgifter i press och radio

har det är ännu klarare. Att detta kräver
en fortlöpande observans också från
riksdagens sida av de pressetiska frågorna
är likaså alldeles uppenbart. Men
vi på den liberala sidan, herr Björk,
ger inte upp kampen för individuell
ansvarighet i vårt samhälle! Vi vill medverka
till ett samhälle där individen tar
ett moget ansvar för sina egna handlingar
och bidrar till att skapa ett samhälle
där ansvarighet är ett adelsmärke.

Vi ger inte heller, herr Björk, upp
kampen för kollektivets — i detta avseende
pressens — ansvariga handlande.
Herr Björk talar om sjunkande journalistisk
moral. Han vet bättre än jag
om så är förhållandet. Hur skall vi klara
den frågan? Jo, säger herr Björk,
skärp lagarna! Vi säger: Låt oss så långt
möjligt är vädja till journalisternas etiska
ansvar! Vi tror att en sådan vädjan,
även om klimatet och miljön är hårdare
nu än det varit tidigare, på lång sikt
kommer att ge resultat.

Jag undrar, herr Björk, om inte vad
herr Björk i dag sagt på ett klart sätt visar
skillnaden mellan den socialistiska
samhällssynen, som vill reglera och bestämma
över allt i samhället, och en liberal
samhällssyn, som innebär att man
fortfarande tror att människan som individ
har ett avgörande bidrag att ge
till samhället och ett avgörande ansvar
för ett friskt, rent och progressivt samhällsliv.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag fäste mig också vid
att herr Björk talar om »ett ytligt liberalistiskt
betraktelsesätt» när han resonerar
om dessa ting. Jag råkar också
ha litet grand erfarenhet på detta område
efter 42 år i pressen, därav betydligt
över 30 år just som en av dessa underliga
krumelurer som kallas för chefredaktörer
och som enligt herr Björk
»inte är mer än människor». Herr Hernelius
menade f. ö. tydligen att de var

något mindre än människor, eftersom
de var miljöskadade i synnerligen hög
grad.

I varje fall inom den krets av pressen
som jag känner bäst till har den sak vi
här diskuterar aldrig utgjort något som
helst problem. Herr Björk säger, att den
dominerande tidningen inte skulle använda
ett liberalistiskt betraktelsesätt
utan mycket ofta, nästan regelbundet,
säga nej till varje dementi. Så är det i
verkligheten inte, i varje fall inte
inom större delen av landsortspressen.
Den tidning som jag har företrätt har
haft en sådan där dominerande ställning
med bortåt 80—90 procent av hushållen
bland sina läsare, men det skulle
i varje fall aldrig ha fallit mig in att
resonera på det sättet, att man inte
skall ta in en dementi för den sakens
skull.

Herr Björk säger, att det är föga
hjälpt om man får in en dementi i en
tidning som kommer ut på annan ort.
Men i allmänhet har väl den tidning som
man vänder sig till någon liten spridning
inom den ort där saken är aktuell.
Jag kan försäkra herr Björk att en chefredaktör,
som följer med saker och ting
som han bör göra, vet att det finns en
betydligt starkare nyhetsförmedling än
den som till och med tidningen utför,
och det är djungeltelegrafen. Om en tidning
vägrar att ta in en dementi, brukar
kollegerna i omgivningen med förtjusning
ta in en dementi, där det står
t. ex.: »Eftersom örnsköldsviks Allehanda
har vägrat att ta in detta inlägg,
vänder jag mig till Er och ber Er att
ta in det» — och detta brukar kollegerna
som sagt göra med stor förtjusning.

Jag försäkrar att detta medverkar till
att en sådan tidning åtminstone för en
tid blir synnerligen aktuell även i det
område, där den har en mycket ringa
spridning. Man lånar till en början de
lösnummer, som man lyckas få tag i,
och det blir snart en väsentligt ökad
lösnummerförsäljning. En chefredaktör
måste begripa, att det bästa sättet att gö -

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Ang. rätt till beriktigande av uppgifter i press och radio

ra reklam för en konkurrent är att
vägra att ta in en dementi och att riskera,
att den förfördelade — eller vad
vi skall kalla honom — går till en annan
tidning och begär att få en dementi
införd där.

Jag tror alltså, herr talman, att det
som herr Björk här yttrade är en betydlig
överdrift av sanningen. Det finns
väl ett och annat undantag, som vi kan
peka på, men i det stora hela tycker jag
nog att den svenska pressen sköter detta
problem alldeles utmärkt.

Jag tror också liksom de tidigare talarna
att det är alldeles fel att klanka
på de yngre journalisterna. I så fall
bör vi i stället klanka på chefredaktörerna,
som inte när de anställer en ung
journalist ger honom den rätta vägledningen.
Jag för min del har alltid
brukat göra på det sättet, när det kommit
en yngre journalist, att jag sagt åt
honom, att det viktigaste för en journalist
inte är att kunna skriva utan att ha
ett gott omdöme — kan han dessutom
skriva, blir han en bra journalist!

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag vill först och främst
understryka, att jag ingalunda har riktat
några generella angrepp mot yngre
journalister; jag har tvärtom framhävt
de svårigheter under vilka dessa journalister
arbetat. Men jag har samtidigt
noterat, att det finns exempel på sjunkande
yrkesmoral inte minst hos vissa
yngre journalister. Detta kan dock
uppenbarligen inte tolkas som ett generellt
angrepp.

Jag har också sagt att chefredaktörerna
har sitt ansvar, och jag tror att
en del av de problem det här gäller
uppstår, kanske vi kan säga, genom ett
samspel mellan chefredaktörer med
otillräcklig ansvarskänsla och yngre
journalister med otillräcklig yrkesmoral.
Men jag vill som sagt alltjämt inte
generalisera.

Det är intressant att notera, att herr
Hernelius och jag tycks ha lättare att

komma överens i flertalet sakfrågor än
de representanter för liberal press som
här har uppträtt och verkar såsom
stungna av en orm.

Andra informationsmedia än press
är också, herr Hernelius, ett väsentligt
problem att diskutera. Nu tog jag i mitt
anförande bara upp den punkt som gäller
pressen för att utskottet där hade
en speciell argumentering. Dess argumentering
i fråga om andra massmedia
ligger ju på ett helt annat plan.

Jag tror visst, liksom herr Hernelius
och andra talare, att Publicistklubbens
regler är värdefulla. Det har också understrukits.
Jag vill uttrycka förhoppningen
att dessa skall bli allmänt och
utan undantag respekterade. Så liberal
är jag, att jag föredrar att problemet
löstes genom en hundraprocentig respekt
för Publicistklubbens regler hellre
än genom en lagstiftning. Men herr
Hernelius måste alltjämt övertyga mig
om att det nya förslaget till regler för
Publicistklubben innebär en förstärkning
av den enskildes ställning gentemot
tidningarna.

Sedan föranleder mig herr Sörensons
inlägg att något utreda frågan om liberalt
kontra socialistiskt synsätt. Jag
använde först uttrycket »liberalistiskt
betraktelsesätt» i viss mån därför att
jag ansåg att det bär var fråga om en
liberalism utan någon kontakt med den
aktuella verkligheten. Jag vill dock understryka,
att mycket av det goda i liberalismen
har socialdemokratien accepterat
och integrerat i sin idévärld.
Det är de verklighetsfrämmande inslagen
i liberalismen som vi vänder oss
emot.

Jag kan också konstatera att det pågår
en märklig utveckling inom vad
herr Sörenson betecknar som liberalism.
De gamla liberalerna var t. ex.
rädda för monopol och maktmissbruk.
De nya liberalerna är ingalunda rädda
för, tycks det, konsekvenserna av lokala
monopol inom pressen. De gamla
liberalerna slog verkligen vakt om de
enskilda människorna. Men när man

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Ang. rätt till beriktigande av uppgifter i press och radio

nu med hänvisning till monopolsituationer
inom pressen understryker behovet
av att stärka skyddet för de enskilda
människorna ■— ja, då blir de
nya liberalerna högeligen irriterade.
Herr Sörenson och andra talare kanske
inte riktigt har insett, att samhällsutvecklingen
skapar helt nya problem
när det gäller människornas frihet och
rättigheter och att det i många fall blir
nödvändigt att trygga den enskildes
rätt genom kollektiva åtgärder och lagar.

Fru Segerstedt Wibergs inlägg behöver
jag inte närmare gå in på, ty det
hade mycket litet med mitt eget att
göra. Varken hon eller några övriga talare
tycks ha uppfattat, att den svaghet
som jag riktade mig emot var utskottets
försök i utlåtandet av år 1965 att
motivera ett avvisande av genmälesrätten
med att man hade vissa garantier
genom mångsidigheten och mångstämmigheten
i pressen. Jag tillåter mig att
konstatera, att denna mångstämmighet
undan för undan håller på att försvagas.
Därmed är det väl ändå alldeles
klart, fru Segerstedt Wiberg, att också
de garantier som utskottet hänvisar till
i sitt utlåtande har försvagats.

Herr SÖRENSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr Björk, jag
känner mig inte stungen som av en orm
precis! Att jag tog i litet grand beror
på, att när man hör herr Björk i sina
anföranden under den tid han varit i
kammaren gång på gång kritisera liberal
samhällssyn, så sitter man tyst länge,
men så kommer en punkt när man säger
ifrån. Det var det som jag nu gjorde.

Jag konstaterar med tacksamhet att
herr Björk t. o. m. anser att det är ett
hedersord att vara liberal när det gäller
att acceptera det nya förslag till
pressregler, som har kommit på bordet
från journalisterna själva. Ja, så liberal
är jag! Jag noterar också med
tacksamhet att herr Björk konstaterar,

3 Första kammarens protokoll 1967. Nr 14

att vi i vårt samhällssystem har integrerat
liberala tankegångar som är av
värde. Vi får antagligen tillfälle att vidare
diskutera socialism kontra liberalism.
Jag vill bara, utan att vidare förlänga
denna debatt, säga herr Björk att
jag helt delar den syn han har företrätt,
att vårt nya samhälle inte kan
leva på någon »laisser-faire-liberalism».
Det finns ytterst få liberaler som har
en sådan syn.

Jag delar också helt herr Björks
uppfattning att det är nödvändigt att
skydda enskilda människors integritet
genom lagar och förordningar. Problemet
är att avgöra var dessa gränser
skall sättas. Det är ju det som diskussionen
rör sig om. Jag tror att man i
detta speciella fall ännu så länge —
och så länge det går — skall vädja till
pressetikens ansvar i det berörda avseendet.
Det är möjligt att herr Björk
och jag står närmare varandra än vad
dagens diskussion har visat. Detta får
väl framtida debatter göra klart.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Björk ansåg att vi
hoppade till såsom stungna av en orm!
Det tror jag inte, men när man talar om
liberalism på det sätt som herr Björk
gjorde i sitt första anförande, kommer
det självfallet en reaktion från liberaler.
I sitt andra anförande tonade herr
Björk ned sitt angrepp väsentligt men
vidhöll att det finns en monopoltendens
inom pressen. Det är beklagligt, att tidningsdöden
har gjort att många socialdemokratiska
organ har tystnat. Men
därmed har det inte uppstått någon monopolställning
i pressen. Vi har närmare
130 tidningar i landet. Den monopolbild
som herr Björk målar ut är
felaktig.

Herr Björk gjorde det mycket bekvämt
för sig genom att säga, att han
inte skulle bemöta mig, men jag vill
fortfarande veta var någonstans genmälen
icke har förekommit och om det

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Ang. rätt till beriktigande av uppgifter i press och radio

verkligen är många genmälen som inte
blivit införda? År denna tendens verkligt
påtaglig, eller vad avsåg herr Björk
med sitt första inlägg?

Det föreföll mig närmast som om herr
Björk ville avskaffa systemet med ansvarig
utgivare; då skulle man ju komma
fram till ett sådant system som att
låt oss säga en regering, som finge en
proposition felaktigt refererad, skulle
kunna tvinga igenom ett genmäle i tidningen
mot utgivarens vilja. Man skulle
alltså sätta ur spel regeln om att ingenting
får publiceras i en tidning utan
utgivarens samtycke, som det heter i

tryckfrihetsförordningen.

Herr Björk säger att han har stött sig
på att vi i utskottet har hänvisat till
1965 års utlåtande, men jag vill upprepa
att det föreligger en hel rad utlåtanden
i samma riktning. Bilden har
inte ändrats så väsentligt som herr
Björk nu hävdar. Om han hade tagit
upp andra massmedia kunde man möjligen
tala om monopoltendenser, men i
pressen finns inte en sådan som herr
Björk har beskrivit.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan bara beklaga,
att fru Segerstedt Wiberg alltjämt inte
har uppfattat innebörden i mitt anförande.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Skulle inte herr Björk
kunna exemplifiera vad det är för genmälen,
som inte har kommit in och som
han beklagar att man nu inte tvingar
en tidning att införa, eftersom han tänker
sig att det behövs en lagstiftning.

Han kan väl i alla fall göra mig den
tjänsten att förklara sig litet utförligare
på den punkten.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte kontakt
med över 7 miljoner svenskar och har
alltså inte möjlighet att i detalj kartlägga
deras upplevelser i relationerna
till den svenska pressen.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Debatten har fått en
yrkesprägel och den har varit mycket
intressant. Jag tror detta är sådant, som
vi måste få debattera.

Som motionär vill jag emellertid
framför allt hålla fast vid tongångarna
i början av debatten. Det gladde mig
mycket att få höra den journalistiska
självprövning, som herr Björk gjorde,
och som enligt vad jag förstod de närmaste
talarna efter honom i stort instämde
i. Ty det handlar främst om
den lilla människan, som ofta kommer i
kläm för tidningarnas iver att servera
nyheter — den lilla människan som
inte har andlig och materiell styrka att
driva sin sak. Det är angeläget att vi
inte upphör att kämpa för hennes rätt.

Det är bakgrunden till motionen, och
jag är tacksam för debatten ur den
synpunkten.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Herr Björk hade åtskilliga
sanningar att säga, och en del av
dessa sanningar kretsade kring pressmonopolproblemet.
Detta är ett stort
problem — internationellt lika väl som
svenskt. Där problemet är mest markant,
i Förenta staterna, söker tidningarna
att på nyhetsplats balansera upp
det genom att ge utrymme åt båda sidor
i en utsträckning som är förebildlig
för vår press i Europa.

Jag kan dock inte underlåta att ställa
en liten fråga till herr Björk. Om herr
Björk så reagerar mot monopol, och på
goda skäl, varför vill då herr Björk, när
det startas en ny televisionskanal i detta
land, icke se till att det blir två redaktioner,
en för vardera kanalen?

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Herr Hernelius vet mycket
väl, att frågan om allsidighet och
mångsidighet i radio och television har
blivit ofta diskuterad och noga prövad.
Man har varit utomordentligt angelägen
om att genom olika bestämmelser och
olika organ få garantier för att en sådan
mångstämmighet skall bli verklighet.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Det talas här så mycket
om »den lilla människan» som kommer
i kläm. Jag måste nog säga, att det
inte är i sitt förhållande till pressen
som den lilla människan mest kommer
i kläm, utan det är i betydligt större
utsträckning i sitt förhållande till myndigheterna,
och till kommunala instanser,
som den enskilda människan råkar
illa ut. Då har hon bara en chans, och
det är att pressen ingriper och hjälper
den lilla människan, som behöver
hjälp. Många gånger är det just tack
vare pressens ingripande som hon får
rättvisa.

Jag tycker fortfarande att man överdriver
i den här debatten. Bara det faktum
att pressen finns utgör ett välbehövligt
tryck på myndigheterna och på
de kommunala instanserna, att de inte
får behandla den lilla människan hur
som helst. Pressen finns där och kan
vara med om att tvinga fram rättvisa.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Förhållandet är väl det
att herr Björk genom sitt ställningstagande
i fråga om TV 2 inte bara bevarar
ett monopol utan förstärker och
skärper monopolet, eftersom TV 2
skall ha samma ledning och ligga inom
samma bolag som TV 1.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Herr Hernelius har inte
kunnat bestrida vad jag har sagt om
strävandena att skapa garantier för
mångsidighet i radio och TV.

Ang. skydd för vissa äldre sjöfynd
Herr Axel Andersson tycks nu plötsligt
föreställa sig att jag har yrkat på
den svenska pressens avskaffande! Nej,
herr Axel Andersson, jag klagar verkligen
inte över att det finns för många
tidningar. Jag tycker tvärtom att det
borde finnas flera.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 18, i anledning
av väckta motioner om åtgärder
vid ärekränkning i massmedium, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. skydd för vissa äldre sjöfynd

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 12 juni
1942 (nr 350) om fornminnen, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 27 januari 1967 dagtecknad
proposition, nr 19, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen,

2) lag angående ändring i lagen den
2 april 1918 (nr 163) med vissa bestämmelser
om sjöfynd, och

3) lag angående ändrad lydelse av
11 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)
om hittegods.

I propositionen hade föreslagits, att
bestämmelser om skydd för vissa äldre
sjöfynd skulle införas i lagen om fornminnen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Ang. skydd för vissa äidre sjöfynd

de likalydande motionerna I: 704, av
herrar Tistad och Suenungsson, samt
II: 879, av herr Åberg in. fl., i vilka motioner
yrkats, att riksdagen skulle avslå
propositionen nr 19 samt i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om nytt förslag
till lagstiftning om skydd för äldre
sjöfynd som bättre än det nu framlagda
anslöte till de principer, vilka låge
till grund för lagen den 2 april 1918
med vissa bestämmelser om sjöfynd.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen med avslag å motionerna
1:704 och 11:879 måtte bifalla
förevarande proposition, samt

B. att nyssnämnda motioner i övrigt
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Tredje lagutskottets utlåtande
nr 14 behandlar en proposition
angående ändring i fornminneslagen
och vissa konsekvensändringar i andra
författningar. I de likalydande motionerna
nr 704 i första och 879 i andra
kammaren yrkas att riksdagen skall avslå
propositionen och hos regeringen begära
ett nytt förslag till lagstiftning. Som
en av motionärerna vill jag gärna säga
ett par ord i ärendet.

Enligt förslaget skall i lagen om fornminnen
införas särskilda bestämmelser
om skeppsvrak, vilka bestämmelser skall
tillämpas, om det kan antas, att det har
gått minst hundra år sedan skeppet blev
vrak. Samma bestämmelser skall gälla
för föremål, som påträffas i ett sådant
vrak eller i närheten av det, om föremålet
har samband med vraket. Bestämmelserna
innebär, att ett sådant skeppsvrak
eller föremål får undersökas eller
bärgas bara av riksantikvarien eller av
någon som fått tillstånd av riksantikvarien.
Om bärgning sker, skall vraket eller
föremålet tillfalla kronan, när det
inte finns någon ägare.

Andra sjöfynd, som kan antas vara

minst hundra år gamla, skall behandlas
enligt bestämmelserna för fornfynd som
påträffas utanför fast fornlämning. Sådana
fynd har upphittaren rätt att behålla
och han behöver inte göra någon
anmälan om fyndet. Det finns emellertid
ett undantag. Om föremålet består av
guld, silver eller koppar, är upphittaren
skyldig att hembjuda det till kronan för
inlösen. Om sådant fynd skall upphittaren
göra anmälan till riksantikvarien eller
hans ombud eller också till polismyndighet.
Om det då finns anledning
att anta, att det finns ägare till föremålet,
skall fyndet kungöras som hittegods.
När kronan inlöser fornfynd kan upphittaren
i vissa fall få hittelön.

Lagförslaget gäller som sagt äldre sjöfynd.
För andra sjöfynd tillämpas en
lag av 1918. Enligt denna lag skall den
som bärgar övergivet fartyg eller
skeppsvrak eller redskap eller gods, som
hör till fartyg, göra anmälan till tulltjänsteman
eller polisman. Anmälan
skall vidarebefordras till vederbörande
distrikttullanstalt, i regel en tullkammare,
som svarar för det vidare förfarandet.
I normalfallet innebär detta, att
tullanstalten skall utfärda kungörelse
om fyndet och i den förelägga ägaren
att anmäla sig inom viss tid. Om ägaren
kommer inom den utsatta tiden och visar
sin rätt, får han tillbaka sitt gods
mot det att han ersätter bärgaren för
hans kostnader och betalar honom bärgarlön.
Om ägaren inte kommer, skall
strandfynd tillfalla kronan efter avdrag
av bärgarlön och kostnader. Andra fynd
än strandfynd, d. v. s. bottenfynd och
flytfynd, skall tillfalla bärgaren. Från
dessa normalregler ges det vissa undantag
för fynd av mindre värde och fynd
som inte kan vårdas utan risk för att
försämras, men dessa undantag har ingen
betydelse i detta sammanhang.

Eftersom handläggningen av sjöfyndsärenden,
som är en många gånger
intrikat uppgift, ankommer på tullmyndigheterna,
hade det varit naturligt, att
den departementspromemoria, som har
legat till grund för propositionen, hade

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

remitterats också till generaltullstyrelsen.
Så har emellertid inte skett. Detta
måste betecknas som en anmärkningsvärd
brist i förberedandet av förslaget.

I motionerna pekar vi på att behandlingen
av äldre sjöfynd enligt fornminneslagen
kommer att skilja sig rätt avsevärt
från behandlingen av andra sjöfynd
enligt sjöfyndslagen. Propositionsförslaget
tar ganska ensidigt sikte på sådant
avsiktligt efterforskande av vrak och
vrakdelar som bedrivs framför allt av
sportfiskare. Det är emellertid mycket
vanligt, att föremål på havsbotten påträffas
helt oavsiktligt, t. ex. i samband
med fiske eller hamn- eller farledsarbeten.
Bärgaren har samma besvär med
bärgningen, vare sig det är fråga om ett
vanligt sjöfynd eller ett fynd som faller
under fornminneslagen. När det gäller
ett fynd av det sistnämnda slaget som
har samband med ett skeppsvrak, skall
fyndet tillfalla kronan, såvida det inte
finns någon ägare, och det finns det ju
i regel inte när det är fråga om så gamla
föremål. Någon ersättning till bärgaren
kan, såvitt jag kan finna, inte utgå enligt
fornminneslagen i detta fall. Om det
däremot är fråga om ett vanligt sjöfynd,
tillfaller fyndet bärgaren, om ingen
ägare anmäler sig. Kommer ägaren
och styrker sin rätt till godset, är bärgaren
i varje fall berättigad till bärgarlön.

Jag sade nyss, att det i regel inte finns
någon ägare till vrak av fartyg, som förlist
för mer än hundra år sedan. Men
när det gäller fynd av äldre föremål,
som inte har samband med sådant vrak,
är förutsättningarna helt andra. Det är
då föremålets egen ålder som är avgörande.
Är föremålet minst hundra år
gammalt är fornminneslagen tillämplig
på fyndet. I annat fall skall sjöfyndslagen
tillämpas på det.

Benämningen fornfynd leder ju tanken
till mycket fjärran tider, men egentligen
är ju hundra år ingen särskilt hög
ålder när det gäller materiella ting.
Många av oss har säkerligen i sin ägo
bruks- och prydnadsföremål av olika

Ang. skydd för vissa äldre sjöfynd
slag som är äldre än så; det är vad vi
vanligen kallar för antikviteter. Om ett
kolli med antikviteter skulle gå förlorat
under en sjötransport och någon sedan
bärgar detta kolli, är det enligt den föreslagna
lagstiftningen att betrakta som
fornfynd och inte som sjöfynd. Någon
skyldighet för bärgaren att anmäla fyndet
för att ägaren skall få underrättelse
om det stadgas inte i fornminneslagen.
Enligt utskottets uppfattning anses bärgaren
emellertid vara skyldig att anmäla
fyndet till polisen enligt hittegodslagen.
Enligt denna lag kan bärgaren få bittelön
om ägaren ger sig till känna. Ifall
föremålet enligt fornminneslagen inlöses
av kronan, kan hittelön utgå enligt
riksantikvariens bestämmande, men bara
som det står i lagen, »om skäl därtill
äro». Det är alltså inte fråga om någon
ovillkorlig rätt. Om det däremot rör sig
om ett vanligt sjöfynd, är bärgaren under
alla förhållanden berättigad till bärgarlön,
som skall bestämmas enligt
grunder som anges i sjölagen. Bärgarlön
kan uppgå till hälften av det bärgades
värde eller mer, medan hittelön normalt
ligger omkring 10 procent av värdet.
Bärgarlön och hittelön är alltså skilda
ting.

Vi motionärer har kommit till den
slutsatsen, att lagregler om skydd för
äldre skeppsvrak och sjöfynd är av behovet
påkallade men att de bör ansluta
sig bättre till de principer som ligger
till grund för sjöfyndslagen än vad det
framlagda lagförslaget gör. Eftersom
förslaget enligt vår mening kräver en
grundlig överarbetning för att kunna accepteras,
har vi inte sett någon annan
möjlighet än att yrka avslag på propositionen
och föreslå riksdagen att hos
Kungl. Maj :t begära ett nytt förslag till
lagstiftning.

Utskottet tillstyrker att propositionen
bifalles i oförändrat skick. I sitt utlåtande
har utskottet i detalj gått in på
den kritik som anförts i motionerna och
har vid sin behandling av dem i realiteten
försett lagförslaget med sådana anvisningar
för lagens tillämpning, att

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Anslag till patent- och registreringsverket
motionärernas synpunkter i väsentliga
avseenden har vunnit beaktande. Därefter
konstaterar utskottet i utlåtandet,
att skiljaktigheterna mellan förslaget
och motsvarande bestämmelser i sjöfyndslagen
inte är av någon mera väsentlig
betydelse.

Som ytterligare motivering för sitt
tillstyrkande av lagförslaget tillfogar utskottet:
»De föreslagna reglerna torde
f. ö. komma att tillämpas i relativt liten
utsträckning.»

Herr talman! I denna utskottets, vågar
jag kalla det förhoppning kan jag instämma.

Jag har inte något yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Anslag till patent- och registreringsverket Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Patent- ocli registreringsverket:
Avlöningar för budgetåret 1967/68
anvisa ett förslagsanslag av 17 274 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Stefanson och Skärman (I:
148) samt den andra inom andra kammaren
av herr Löfgren m. fl. (II: 184),
i vilka motioner anhållits, att riksdagen
måtte besluta att till Patent- och regi -

streringsverket: Avlöningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 17 956 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 148 och II: 184, till
Patent- och registreringsverket: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
förslagsanslag av 17 274 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Axel Andersson, Harry
Carlsson, Helander, Tobé och Westberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 148 och II: 184, till Patentoch
registreringsverket: Avlöningar för
budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 17 956 000 kronor.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Det förekommer i inte
så få fall att enskilda personer måste
anlita samhällets service i olika avseenden
— samhället gör alltså tjänster
för den enskilde och tar i regel betalt
för detta. Näringslivet får i skilda sammanhang
anlita myndigheterna för tillstånd
av olika slag m. m. Denna myndigheternas
service har till syfte att
gagna näringslivet. Under sådana förhållanden
är det angeläget att förutsättningarna
för att myndigheterna skall
kunna ge en tillfredsställande service är
goda.

Ofta förekommer det emellertid att
den service, som myndigheterna skall
ge, försvåras av bl. a. personalbrist. Så
är förhållandet t. ex. vid patent- och registreringsverket.
Det råder ingen tvekan
om att patentavdelningen liksom
även besvärsavdelningen för närvarande
är underbemannade, vilket gör att
servicen blir dålig. Som exempel på
detta kan nämnas att balansen av icke
avgjorda patentansökningar nu är 62 000

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

samt att balansen för ännu inte avgjorda
besvärsärenden har stigit från 415 i december
1961 till 869 i december 1966,
alltså mer än det dubbla. Medelbehandlingstiden
är på besvärsavdelningen fyra
och på patentavdelningen fem år.
Det kan således dröja inemot nio år innan
vissa patentärenden blir avgjorda.
Om man jämför detta med att patenttiden
är 17 år framstår det klart för alla
att nuvarande förhållanden är helt otillfredsställande.

Inte minst mot bakgrund av att patentavgifterna
föreslås höjda från den
1 juli 1967 bör det finnas möjlighet att
öka personaluppsättningen vid patentoch
registreringsverket för att få bort
de flaskhalsar i behandlingsgången som
nu förekommer. Det gäller särskilt att
anställa ytterligare ingenjörspersonal
för den tekniska granskningen av ansökningar.

Förslag om en sådan personalupprustning
framlägges i motionerna 1:148
och II: 184. I reservationen vid punkten
16 i utskottets utlåtande yrkas bifall
till motionerna.

Herr talman! Jag ber att mot bakgrund
av det nu anförda få yrka bifall
till reservationen.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! När det gäller denna
punkt föreligger det som herr Carlsson
har sagt en reservation. Jag vill erinra
om att Kungl. Maj:t har begärt en ökning
av förevarande förslagsanslag till
17 274 000 kronor, medan motionärerna
vill ha en ytterligare höjning av anslaget.

Herr Carlsson anförde i sitt inlägg,
och det står också i reservationen, att
patent- och registreringsverket svarar
för en del av samhällets service, och det
är alldeles uppenbart att patentverket
har den uppgiften. Jag vill emellertid
understryka vad utskottet säger i sitt
utlåtande, nämligen att enligt vad av
statsrådsprotokollet framgår har för

Anslag till patent- och registreringsverket
patent- och registreringsverket utarbetats
en långsiktsplan med bl. a. ett preciserat
program för rationaliseringsverksamheten.
Syftet därmed är att
komma till rätta med de problem som
också reservanterna tar upp i sin reservation.

I anslutning till herr Carlssons påpekande
om den väldiga ökningen av
antalet ärenden i patentverket bör det
kanske framhållas, att utvecklingen på
personalsidan ingalunda har varit stillastående.
Det har skett en ständig ökning
av personalen varje år. Låt mig ta
budgetåret 1957/58, då det fanns 338
anställda, och mot det ställa budgetåret
1966/67, då antalet anställda var 436.
Härtill kan läggas att patent- och registreringsverket
dessutom har till sitt förfogande
ett icke obetydligt arvodesbelopp,
som under den tidsperiod jag nyss
angav har ökat från 214 700 kronor till
över 1 miljon kronor. Med hjälp av detta
anslag har patentverket lyckats anställa
kvalificerat folk. Svårigheten är
ju närmast att få kvalificerad personal
för de olika uppgifterna. Yi hoppas att
den rationalisering som skall äga rum
enligt långsiktsplanen kommer att ge
åsyftat resultat.

Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Jag bestrider inte att anslaget
i år har uppräknats, men jag vill
samtidigt göra gällande att det föreligger
en så pass stor brist, att personalen
borde förstärkas ytterligare. Utredningen
påvisar att det om tio år kommer att
ligga 72 000 oavgjorda ärenden hos patent-
och registreringsverket. Detta anser
jag inte är vare sig lämpligt eller
nödvändigt. Man borde kunna rusta upp
personalstyrkan ytterligare för att kunna
nedbringa den stora balans, som för
närvarande råder och som kommer att
bli ännu större under de närmaste åren.

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Carlsson, Harry, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Carlsson, Harry,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —111;

Nej — 25.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 17—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24

Anslag till fonden för idrottens
främjande, m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till fonden för
idrottens främjande för budgetåret
1967/68 anvisa ett anslag av 26 375 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell och fru Segerstedt Wiberg
(I: 15) samt den andra inom andra
kammaren av herr Sjöholm in. fl.
(II: 21), i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att beviljandet
av anslaget till Fonden för idrottens
främjande skulle förbindas med villkoret,
att intet därav finge användas för
boxningsändamål;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Karl-Erik Eriksson m. fl. (1:298)
och den andra inom andra kammaren
av herr Sundkvist in. fl. (11:392), i
vilka motioner anhållits, att riksdagen
måtte hemställa om Kungl. Maj :ts medverkan
till anordnandet av ett riksomfattande
lotteri — genom Svenska penninglotteriet
— vars avkastning skulle
avsättas till fonden för idrottens främjande; dels

ock en inom andra kammaren
av herr Rimmerfors in. fl. väckt motion
(II: 525).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte till Avsättning
till fonden för idrottens främjande för
budgetåret 1967/68 anvisa ett anslag av
26 375 000 kronor;

2. att motionen 11:525 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

3. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 15 och II: 21, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört;

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

4. att motionerna 1:298 och 11:392
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson, Kaijser
och Harry Carlsson, fru Wallentheim
samt herrar Johan Olsson, Eliasson i
Sundborn, Helander, Björkman, Sjönell
och Westberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 3 hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 15 och II: 21, besluta,
att förevarande anslag icke skulle disponeras
för främjande av boxningsutövning; b)

av herrar Axel Andersson, Ivar Johansson,
Kaijser, Harry Carlsson, Ottosson,
Åkerlund, Johan Olsson, Bohman,
Eliasson i Sundborn, Helander, Björkman,
Tobé, Sjönell och Westberg, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 4 hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 298 och
11:392, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om åtgärder för anordnande genom
Svenska penninglotteriet av ett
riksomfattande lotteri, vars avkastning
skulle avsättas till fonden för idrottens
främjande.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Frågan om statligt stöd
till amatörboxningen har varit uppe till
behandling vid flera riksdagar i följd.
Riksdagsmajoriteten har intagit den
hållningen, att statsmakterna inte bör
ge direktiv beträffande inriktningen av
det ekonomiska stödet till idrotten, utan
att det får ankomma på Riksidrottsförbundet
att bestämma i fråga om fördelnigen
av bidraget mellan olika idrottsgrenar.

En mycket stark opinion i riksdagen
har emellertid ansett att statligt stöd inte
bör utgå till boxningen. Det gäller i
detta sammanhang inte ett ekonomiskt

stöd till den professionella boxningen,
utan frågan begränsar sig till amatörboxningen.
Men också inom amatörboxningen
föreligger betydande hälsorisker,
som inte kan elimineras med den
noggrannaste läkarkontroll. Det ligger i
boxningens natur att vara hälsovådlig.

Även om man inte kan påvisa en lika
stor skadefrekvens inom amatörboxningen
som inom proffsboxningen, lär
ingen bestrida att skaderisken är stor,
varför det enligt min mening inte föreligger
något skäl för att samhället skall
stödja en sådan hälsovådlig hantering.
Mot denna bakgrund kan jag inte finna
annat än att riksdagen bör säga ifrån
att de medel som är avsatta för idrotten
inte bör komma amatörboxningen
till del. Sådana direktiv är väl förenliga
med en positiv inställning till den
verksamhet som Riksidrottsförbundet
bedriver för övrigt. Vi bör enligt min
uppfattning stödja sund idrottsutövning,
men inte den nedbrytande hantering
som amatörboxningen utgör.

Jag yrkar bifall till reservation a
vid punkten 24 i utskottsutlåtandet.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! I tio år har jag här i
kammaren regelbundet kämpat för att
inte något av detta statsanslag för idrottens
främjande — som den i övrigt så
väl behöver — skulle få gå till den avart
av idrott som boxningen utgör, varken
till den professionella boxningen
eller till amatörboxningen. Faromomenten
och skadeverkningarna vid den senare
är visserligen mindre men även
här så höggradiga att man inte kan bortse
från dem. Jag har under dessa år haft
praktiskt taget all medicinsk expertis
bakom mig, men kammaren har i alla
fall inte velat lyssna, åtminstone inte
majoriteten. Man har under senare år
sagt att man först velat avvakta den utredning
över boxningssportens skadeverkningar
som igångsatts efter Nordiska
rådets begäran därom för några år
sedan.

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

Nu har en utredning kommit och
klart visat vilka stora faromoment och
skadeverkningar som uppstår genom
boxningen. Det är en förskräckande bild
som utredningen här ger. Det mest intressanta
är att man konstaterat att även
amatörboxningen innebär mycket stora
risker och att också här ett flertal svåra
eller dödliga skador uppstått. Jag har
tidigare hävdat detta, men bemötts med
påståendet att det inte vore bevisat. Nu
har det bevisats mycket utförligt.

Utredningen har sedan gått på remiss,
och olika myndigheter — främst sociala
och medicinska —- har avgivit sina remissvar.
Remissvaren har utan undantag
mer eller mindre gått ut på att man
helst bör förbjuda all boxning inom landet,
såväl amatörboxning som professionell
boxning. Om detta inte anses politiskt
möjligt borde man åtminstone inte
understödja boxningen genom allmänna
medel. Att understödja sådant som innebär
skadeverkningar eller att man slår
ihjäl varandra, det är inte en uppgift för
Sveriges riksdag.

Jag kan citera vad medicinalstyrelsen
svarade då den avgav sitt remissyttrande
: »Boxning är den enda sportgren där
den som avsiktligt tillfogar motståndaren
en svår skada ej diskvalificeras utan
i stället utropas som segrare.»

Socialstyrelsen skriver i sitt svar:
»All tävling och uppvisning i boxning
bör helt förbjudas. Det bör icke komma
ifråga att understödja boxningssporten
med allmänna medel.»

En man som boxningens förespråkare
mycket väl känner, doktor Gösta Karlsson,
Ingemar Johanssons medicinske
rådgivare, skriver på detta sätt: »Medicinskt
sett finns det ingen nåd för boxningen.
Den bör försvinna. När det blev
definitivt klargjort att knockout är
hjärnskakning då skulle boxningen helt
enkelt packat ihop trunken och tacka
för den tid som varit.»

Vi vet att det inte bara i Sverige, utan
överallt i världen, finns en opinion mot
boxningen. I ett flertal kulturländer har
boxningen förbjudits. En av de största

medicinska tidskrifterna, The Lancet,
som utkommer i London, skriver på följande
sätt: »De medicinska skälen mot
boxningen är nu så starka, att det är läkarnas
klara plikt att kämpa för att den
helt avskaffas.»

Riksdagen får inte ta på sitt ansvar att
ytterligare ungdomar skall avlida i förtid
eller få men för livet genom boxning.
Samhällets medel får inte användas för
understöd av fysiskt och psykiskt skadegörande.
Nu säger någon: Men vi får väl
även skador vid ishockey, o. s. v. Det är
riktigt, men skillnaden ligger i att dessa
skador uppstått ofrivilligt genom olyckshändelse,
under det att boxningens mål
är just sådana skador. Man kan inte vinna
på knockout — och det är det förnämsta
sättet att vinna —■ utan att göra
motståndaren medvetslös. Detta innebär
regelbundet en allvarlig hjärnskada,
mycket allvarligare än man tidigare
kunnat drömma om. Det har nu visat sig
att man nästan alltid får en skada, som
visserligen ibland kommer först efter
något årtionde men som ändå är gravt
allvarlig.

Efter den s. k. Högbergsgalan i början
av februari gick ett allmänt rop genom
alla svenska tidningar: Förbjud boxningen!
Dess skadeverkningar är för
stora för att kunna tolereras!

Under senare tid har den ena skandalmatchen
efter den andra ägt rum ute i
världen. I samband med detta sade professorerna
Lars Werkö och Olle Höök,
som intervjuades i Aftonbladet den 5
februari, klart och tydligt: Förbjud all
boxning i Sverige! Det är det enda vettiga! Vi

har dödsfall och grava skador överallt.
En hel del har vi fått se i TV. Jag
hoppas verkligen att en del av ledamöterna
sett på eländet. Det borde även
för den mest förstockade kunna öppna
ögonen för boxningens ohyggliga skadefilosofi.
Enligt min mening är det en
skamfläck för ett kulturland att dess
riksdag skall understödja sådant med
allmänna medel. Det är ingenting annat
än en hyllning till våld och krig. Man

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

protesterar mot kriget i Vietnam på
grund av dess våldsmentalitet, men
samtidigt gläds man, då TV-skärmen
visar hur människor på det mest blodiga
och smärtsamma sätt lemlästar och
slår ihjäl varandra under boxning. Boxningen
är en avart av idrott. Idrott är
fysiskt och psykiskt hälsobringande,
fostrande och stimulerande för alla, i
synnerhet för ungdom, och det bör vara
en hjärtesak för vår riksdag att understödja
idrotten. Men man skall inte understödja
avarter av idrott. Det är en
förolämpning mot all sund idrott att
kalla boxningen med samma namn.
Hela dess syfte är direkt motstridigt.

Med dessa ord yrkar jag, herr talman,
bifall till reservation a.

Vi har också en annan reservation på
denna punkt, nämligen reservation b.
I denna reservation hemställs om åtgärder
att genom Svenska penninglotteriet
eller på annat sätt ordna ett riksomfattande
lotteri, vars avkastning skall avsättas
till fonden för idrottens främjande.
Utskottsmajoriteten hävdar att ett
sådant lotteri inte skulle ha erforderlig
styrka att stå sig i konkurrensen med
andra redan förefintliga större lotterier.
Jag är dock övertygad om att ett sådant
lotteri mycket väl skulle kunna hävda
sig. Idrotten har ett så gott renommé i
vårt land att ett sådant lotteri inte bör
vara någon konst. Idrotten behöver också
sannerligen dessa pengar. Jag menar
inte boxningen utan den andra, riktiga
idrotten, ty boxning räknar jag inte som
idrott. Jag tycker därför att det finns
orsak att söka finna vägar att även genom
ett sådant riksomfattande lotteri
öka möjligheterna för idrotten att få
pengar, så att den kan fostra våra ungdomar.

Med denna motivering yrkar jag, herr
talman, också bifall till reservation b.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag skall allvarligt sträva
efter att inte verka som en stungen
orm, vilket herr Björk anklagade mig
för att göra för en stund sedan — jag

känner mig inte så. Jag har dock behov
av att framföra några synpunkter i all
korthet på det ärende som nu behandlas.

I den ideologiska debatt som ägde
rum för en stund sedan ställde herr
Björk frågan: Var skall gränsen sättas i
samhället när det gäller individens rätt
att få lagligt skydd? Det är väl egentligen
samma principfråga som det gäller
i ärendet om stöd åt boxningssporten.
Skall man eller skall man inte få ge
fritt utlopp för de aggressioner som
man kan ha inom sig? Skall man i samhället
få agera såsom man vill göra när
det gäller att ge utlopp för sin aggression?
Vi säger i riksdagen: Det får man
inte. För en tid sedan sade vi så här:
Ge inte barn en örfil — det är inte tilllåtet.
Men vi säger att ordnat slagsmål,
det har vi ingenting emot. Och inte bara
det, utan vi säger också att vi inte
har någonting emot att boxningen får
ett stöd som har sin utgångspunkt i de
pengar som skattebetalarna har att erlägga.

Det kan naturligtvis sägas att det är
bättre med ett organiserat än ett oorganiserat
slagsmål — det innebär en viss
avlastning och en viss avspänning. Det
kan naturligtvis sägas att det är bättre
med organiserade former för att ge utlopp
för inneboende destruktiva krafter
än att låta dem få fritt spelrum. Och det
kan också sägas: Om inte boxning tilllåtes
hittar det moderna samhället andra
liknande former under vilka både
publik och de som agerar finner uttryck
för sitt aggressionsbehov. Jag hör inte
till dem som utan vidare vill avföra
den frågan ur debatten. Jag tror att den
behöver bli föremål för verklig begrundan,
så att man vet var man står i personligt-psykologislct
avseende. Men vi
måste ju ta ställning, och då får vi väga
argumenten för och emot. Det förefaller
då, som om det argument jag här
anfört väger ganska lätt i jämförelse
med andra argument, som pekar i riktning
mot en reserverad hållning till boxning.

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

Herr Edström har med stor kraft talat
om de skadliga verkningar i fysiskt
avseende som kommer av boxning —
jag behöver inte upprepa vad han anfört
härom. En av Stockholms morgontidningar
tillhandahöll i dag en hel lista
på uttalanden om hur riskabelt det är
med boxning, både professionell boxning
och amatörboxning. Men jag tycker
att det är väl värt att rädda till protokollet
ett yttrande av en amerikansk
boxningsdomare, Harold Barnes, som
lär ha dömt omkring 6 000 boxningsmatcher
och alltså bör veta vad han
talar om. Han säger på följande sätt:
»Men trots alla försiktighetsmått är
och förblir boxning en livsfarlig sport.
Det finns bara ett sätt att skydda dem
som trots allt vill utöva den —- att helt
förbjuda den.»

Jag tycker att det skulle vara mycket
intressant att få en ökad insikt i frågan
hur det psykiska spelet kring boxningen
är dels hos dem som utövar denna
sport, dels hos den publik som söker sig
till boxningsarenorna. Jag skulle knappast
tro att någon kunde undgå att ta
intryck av Jolos reportage i Dagens Nyheter
om en proboxningsgala i Johanneshov
för inte så länge sedan. Det var
ingen skjutjärnsjournalistik som kom
till uttryck i det reportaget, utan det
föreföll som om vad som skrevs var
grundat i en god pressetik. Det var
ingen beskrivning med tendentiöst negativt
engagemang, utan det var ett
försök att återge den stämning som
faktiskt rådde i den situationen.

Man kan icke utan vidare gå förbi
allt detta i Sveriges riksdag och säga:
»Det bryr vi oss inte om.»

I nuvarande läge är det inte fråga om
ett förbud mot amatörboxning, utan reservanterna
säger att vi icke bör stödja
den form av idrott det här gäller. Majoriteten
säger att Riksidrottsförbundet
får bestämma den saken och att riksdagen
inte kan lägga sig i hur Riksidrottsförbundet
fördelar de pengar
som man får i anslag av riksdagen. Det
är ett lätt sätt att komma undan ansva -

ret. Ansvaret vilar alltså, enligt detta
resonemang, inte på oss i denna kammare
eller i andra kammaren, utan på
Riksidrottsförbundet. Detta har, säger
man vidare, varit principen i alla tider,
och det är nödvändigt för oss att följa
den principen. Jag tillåter mig att säga
att om Riksidrottsförbundet inte begriper
bättre än att använda en del av
de anslag man får för att stödja amatörboxning,
måste vi som här i riksdagen
bär det yttersta ansvaret säga att
vi inte vill att de pengar som vi med
glädje anslår åt idrotten i vårt land
skall användas till amatörboxning.

Jag känner inte till i vilken grad
svenskt sjukhusväsende har att ta hand
om neurologiska skador som har uppkommit
genom amatörboxning — jag
kan alltså inte yttra mig härom. Men
på grund av det handikapp jag lider av
har jag tillbringat ganska lång tid under
de senare åren på neurologiska kliniker.
Den senaste gången var i höstas.
I samband med en undersökning
kom en man och talade med mig. Han
hade varit amatörboxare i elva år, men
nu hade något hänt med honom. Hans
hjärna var uppenbarligen så skadad
att den inte fungerade på normalt sätt.
Det var mycket svårt att komma åt vad
han hade för skada. Jag säger naturligtvis
inte att vi inte med all kraft
skall hjälpa en människa i en sådan
situation. Men under min sjukhusvistelse
lades en man in, som led av Parkinsons
sjukdom. Han hade under mer än
tio år legat på ett ålderdomshem utan
att kunna få behandling vid någon
svensk neurologislt klinik. Jag kan naturligtvis
inte generalisera utifrån detta
enda exempel, men jag uppfattar det
som något galet när vi inom svensk
sjukhusvård inte kan hjälpa en stackars
skogsarbetare, som förötts av Parkinsons
svåra sjukdom, men har möjlighet
att låta en man som frivilligt har gått
in i amatörboxningen och under elva
år ägnat sig åt den få samhällets hjälp.
Något fel är det med en sådan ordning.
Under min sjukhusvistelse stärktes jag

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

i min känsla: Något stöd åt amatörboxningen
kan jag personligen icke vara
med om att votera för.

Jag tycker nog också att det ibland
finns en tendens i kamrarna att krypa
bakom majoriteternas ord om att en utredning
är på gång. Även nu hänvisar
man till en utredning — jag behöver
inte citera vad majoriteten skriver. Mig
synes att vi har så klar insikt i det allvar
det här gäller att vi icke behöver
vänta på fler utredningar, utan kan, om
vi har det politiska modet, säga här i
kammaren: Pengar till idrott, gärna mer
än vad som anslagits, men ingenting till
amatörboxningen. Jag tycker tiden är
inne för oss att säga: Låt dem slåss i
boxningsringarna med fastställda regler,
om de vill göra det. Men statligt
stöd till den formen av idrott: Nej!

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
a.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Herr Edström och herr
Sörenson har sagt många kloka ord i
denna fråga. Yad jag har att komma
med är kanske inte så betydelsefullt,
utan det är snarare några allmänna reflexioner.

Det gäller här inte professionell boxning,
utan bara amatörboxning. Den
professionella boxningen kan vara farlig
och ge dödliga skador, det är alla
övertygade om. Dess utövare får så småningom
bestående hjärnskador; de blir
vad man brukar kalla punch drunk.
Inom den professionella boxningen äger
det rum ett ekonomiskt spel av allt annat
än sympatisk natur, och utövningen
har inte med sund idrott att göra. Men
det är ju den professionella boxningen!
Det är inte den vi talar om nu, utan vi
talar om statsbidrag till amatörboxningen,
vilket är en helt annan sak! Det är
den professionella boxningen som är
avskyvärd, för att använda ett uttryck
som statsrådet Lange begagnade sig av
häromdagen, och den vill vi icke stödja
med statsmedel, inte någon av oss. Den

är avskyvärd! Tänk ändå på hur man
kan egga upp intresset kring den. Skall
Risberg följa läkarnas råd att inte boxas
mer på grund av sin ögonskada? Skall
han boxas i alla fall? Om han boxas,
skall då hans ögonskada gå upp igen?
Underförstått, det vore mycket spännande
att se om han just under matchen
skall få igen sin ögonskada.

Men det där rör ju bara den professionella
boxningen; amatörboxningen
är någonting helt annat. Där är man
försiktig, skyddad, där händer det
ingenting. Det är den mest allsidiga
kroppsövning man kan tänka sig. Det
är klart att den skall understödjas, anser
man. Det finns ju läkare som bestyrker
att det är en så fin och allsidig
kroppsövning att boxas. Men trots allt
vet vi att också amatörboxningen kan
ge till och med dödliga skador. Det
vet vi alla mycket väl, och det läser vi
om då och då. Den kan också föra med
sig att vederbörande efter en längre
tids utövande av idrotten kan bli punch
drunk, som vi nu senast hörde av
herr Sörenson.

Också utskottet har i år konstaterat
att även amatörboxningen kan vara farlig,
kan ge skador. Och vi läser som
sagt då och då i tidningen om amatörboxare
som har avlidit i samband med
matcher.

Herr talman! Det finns väl ingenting
som så stimulerar intresset för den professionella
boxningen som just utövandet
av amatörboxning. Var är det som
man rekryterar de professionella boxarna?
Naturligtvis bland amatörboxarna.
Kan vi få bort amatörboxningen,
kommer helt säkert också intresset för
den professionella boxningen att minska.

Jag har många gånger undrat varför
man vill fortsätta att ge understöd åt
amatörboxningen. Det strider ju så helt
mot vår inställning i alla andra sammanhang.
Vi vill ju i princip skydda
varje enskild människa mot skador, vi
vill skjuta undan invaliditet, lidande
och död. Men när det gäller boxning

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Anslag till fonden för idrottens främjande, in. m.

har man en helt annan inställning. Då
bortser man helt och hållet från den
synpunkten. Yi vet att boxningsidrottens
syfte, till skillnad från vad som
gäller för all annan idrott, är att åstadkomma
skador på motståndaren. Men
det hindrar inte att en majoritet inom
Sveriges riksdag alltjämt står bakom
uppfattningen att riksdagen skall ge bidrag
till utövande av amatörboxning.
Jag förstår över huvud taget inte att så
kan vara fallet.

Herr talman! Vi som vill gå emot
det anslaget kommer inte att förtröttas.
Vi kommer att fortsätta vårt arbete, och
vi hoppas att vi om inte i dag så i sinom
tid skall vinna majoritet. När man
arbetar för en sak som bärs upp av
hela ens innersta övertygelse är man
förvissad om att man så småningom
skall vinna framgång. När som i denna
fråga skiljelinjen inte går utefter politiska
partilinjer, har man också i dagens
läge förhoppning om att så snart
skall bli fallet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen a.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! När jag begärde ordet i
denna debatt var det inte för att avreagera
mig några aggressioner gentemot
boxningsidrotten sådan den bedrivs
rent amatörmässigt.

Jag måste tillstå för kammaren att
jag under mina studieår här i Stockholm
i slutet av 1920-talet under ett par
terminer var en flitig besökare på Weimarks
institut, och jag kan vittna om
att, åtminstone på denna tid, där bedrevs
en mycket sympatisk form av
the noble art of self-defence, som det
heter. Det var friska och välgörande
träningsinsatser. Det förekom inte enbart
boxning utan mycket gymnastik
och annan idrott. Det rådde ett gott
kamratskap. Ett och annat minne kunde
man väl inte undvika att få, men
det får man ju även i andra idrotter, till
exempel hockey. I stort sett har man

emellertid mycket goda minnen från
Weimarks, det kan jag vittna om.

När man emellertid av läkarvetenskapen
— två representanter för denna har
yttrat sig förut i debatten — blir informerad
om att boxning, även som den
bedrivs av amatörer, visat sig hälsovådlig,
och då man därtill vet att den sluggerbetonade
proffsboxningen, som väl
ingen vill försvara här, rekryteras från
amatörleden, då finns det enligt min
mening absolut ingen anledning att med
statsmedel understödja den. Hur jag än
ser på saken, kan jag icke annat än
stödja den reservation av herr Axel Andersson
m. fl., som bestämt tar avstånd
ifrån att del av idrottsanslagen får användas
till stöd för boxningen.

Jag vill ha detta sagt, ty när jag röstade
emot boxningsanslaget föregående
år, fick jag från en av mina vänner från
Weimarks-tiden ett brev, där han inte
alls kunde förstå att min inställning
skulle ändras så efter de trevliga år vi
haft där tillsammans.

Även om jag tar relativt lätt på om
några amatörer i all gemytlighet vill
puckla på varandra enligt vissa regler
och på eget ansvar, skulle jag dock här
vilja passa på tillfället, att bestämt gå
emot tidningarnas glorifierande av den
råa och penninginfekterade proffsboxningen.
Det kan inte vara till främjande
av humanitet att på tre, fyra helsidor
i detalj redogöra för hur en boxare
i ringen systematiskt mal ner den
andre till medvetslöshet, och detta än
mindre om man går så långt i avskyvärd
skildring, att man tar till färgbilder
för de blodigaste scenerna. Talar
man sedan på ett annat ställe i tidningen
om vådorna av boxningen, då är
dubbelmoralen för långt gången.

Herr talman! Jag yrkar bestämt bifall
till reservation a vid punkt 24, och
jag vill även stödja reservation b.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Nästan varje talare,
som varit uppe i debatten hittills, har

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

börjat med att konstatera, att det är
amatörboxningen vi nu diskuterar. Efter
detta konstaterande kommer man
med en exemplifiering från de allra
sämsta sidorna hos den professionella
boxningen. Det vore väl riktigare att
exemplifiera utifrån amatörboxningens
eventuella skadeverkningar. De argumenten
borde ha den egna tyngden, så
att de räckte i denna debatt och att
man inte behövde argument från proffsträsket.

Det är också märkligt att höra vad
ytterligare den säger, som i dag hävdar
att man mot den angivna bakgrunden
inte vill låta Riksidrottsförbundet
använda en del av anslagen till boxningssporten.
Om jag antecknade rätt
sade t. ex. herr Sörenson: Låt dem gärna
slåss med fastställda regler. I och
för sig tycks man alltså inte ha någonting
emot att ungdomar prövar varandra
med läderputor på händerna. Men
fortsättningen av det resonemanget
måste väl ändå bli, att vad boxningsledare
och andra i dag gör med utnyttjande
av en del av anslaget till idrotten,
skulle ha en negativ verkan för
boxningssporten.

Får vi ändå inte tro att boxningsledarna
och de ansvariga idrottsledarna
här känner nödvändigheten av att se
till att denna verksamhet utformas så
att den inte får de skadeverkningar
man talar om.

Jag pekar på användandet av huvudskydd
och de noggranna läkarkontrollerna,
som i denna sport är betydligt
noggrannare än i andra sporter, där
skadan kan vara lika grav. Det råder väl
ingen tvekan om att det finns unga
grabbar, som tuppar av efter en smäll.
Men har det hänt, ställs de under en
mycket noggrann kontroll, innan de får
komma tillhaka i ringen. Motsvarande
skada kan ha inträffat i en annan
sport, men där är det självklart att
man exempelvis spelar fotboll redan
söndagen därpå eller spelar ishockey i
nästa match. Skadan kan ha haft samma
karaktär, men ändå säger man att

den avgörande skillnaden är att man
inom boxningen just har siktat till att
skada motståndaren.

Herr talman! Jag vill för egen del
hävda att vi har anledning att tro, att
de ansvariga i Riksidrottsförbundet och
de ansvariga idrottsledarna i Boxningsförbundet
vet vad de gör. Deras verksamhet
syftar ju till att ge grabbarna
den allmänkondition och den trimning
över huvud taget som är en av förutsättningarna
för att man skall kunna
deltaga. Jag har för min del ingen som
helst svårighet att överlåta detta ansvar
på idrottsledarna. Jag ser inte heller att
det är något sätt att krypa bakom. Enda
alternativet är att denna verksamhet
enligt rekommendationer här i dag
skulle få fortsätta men utan närvaro
av de ansvariga ledarna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i denna
del.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Vi vill ha bort intresset
för proffsboxningen. Vi tror att
amatörboxningen stimulerar intresset
för proffsboxningen. Vi behöver inte
hämta argument från proffsboxningen.
Tillräckligt många har fått dödliga skador
inom amatörboxningen. Det finns
sådana som har fått dödlig skada vid
amatörboxningen både med huvudskydd
och med en doktor stående bredvid.
Hur skall för övrigt en doktor i förväg
kunna säga vad för slag vederbörande
boxare får. Det finns ingen som helst
möjlighet för en doktor att avgöra det.

Herr Fälldin säger att det händer att
en amatörboxare tuppar av. Javisst,
han har fått en hjärnskada och han
tuppar av. Han kanske inte får några
symtom av skadan under de närmaste
åren, men han kanske blir åldrad i sin
hjärna betydligt tidigare än eljest. Det
är nämligen sådana där småskador som,
när sedan ålderns småskador så småningom
lägger sig därtill, gör att kliniska
symptom, sådana besvär som

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

man kan observera, kommer till synes
mycket långt tidigare än de annars
skulle göra. Jag behöver därför inte
hämta argument från proffsboxningen.
Den är ju något helt annat. Jag tror
dock att man skulle få bort intresset
eller i hög grad minska intresset för
proffsboxningen, om man kunde få
bort amatörboxningen.

När jag tidigare talat om detta ämne
har jag framhållit tyngdlyftningen såsom
en lämplig idrott, i vilken man har
tillfälle att visa vad man duger till i
fråga om rå styrka utan att man därvid
på något sätt försöker åstadkomma
några skador på sin motståndare.

Herr SÖRENSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Fälldin sade har jag följande att
i korthet anföra.

Herr Fälldin sade att de ansvariga
ledarna i Riksidrottsförbundet vet vad
de gör. Det tror jag också, men de
handlar fel. Såsom riksdagsman säger
jag därför, att det inte bör vara möjligt
att anslå pengar till amatörboxningen.
Jag kan inte inse att det ligger
någon inkonsekvens i detta ställningstagande.
Jag tror alldeles säkert att de
vet vad de gör, men de handlar fel.

Sedan ligger det inte så till för mig
att jag identifierar professionell boxning
med amatörboxning, men jag delar
helt den syn som har uttryckts av flera
talare, nämligen att det ena leder till
det andra. Jag har inte något behov av
att dölja den synpunkten att jag önskar
att man genom att dra in stödet åt
amatörboxningen skall minska intresset
för boxning bland vårt folk för att
på det sättet få det att så småningom
försvinna.

Vi tar herr Fälldins ställning i en
aktuell situation. Vårt ställningstagande
sker nu. En del av oss säger: Inget
förbud för närvarande men heller inte
något stöd! Jag tycker att det är ett
ytterst relevant politiskt ställningstagande
som man nödgas göra i fråga

efter fråga. Jag fattar inte hur det kan
framföras kritik mot ett sådant ställningstagande.

Man säger att det är fel att boxningssport
skall bedrivas utan ledare. Det är
förståeligt. Ingen idrott kan bedrivas
utan ledare. De som tror på boxningens
välsignelser torde skaffa behövliga
ledare. Jag vill inte förorda förbud mot
amatörboxning för närvarande, men
jag anser att vi inte skall stödja den
med skattebetalarnas medel.

Bifall till reservationen således!

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kaijser talade om
småskadorna och att en upprepning av
dessa så småningom kan komma att leda
till bestående men. Jag har inte satt i
fråga att sådana skador kan uppkomma,
men jag har gjort en jämförelse med
småskadorna i andra idrotter.

Boxningsledarna har känt sitt ansvar,
och de har infört mycket bestämda regler
beträffande läkarundersökning
o. s. v. innan vederbörande efter en sådan
här småskada tillåts gå upp i ringen
igen. Något motsvarande finns inte i
andra sportgrenar.

Till herr Sörenson vill jag säga att jag
står kvar vid uppfattningen att om vi
tar pengar från den här sportgrenen så
innebär det att ledarna inte längre får
några möjligheter att kontrollera verksamheten.

Som jag sade förut finns det risk för
skador vid all idrottsutövning. Se på vad
som hände nyligen i bandyfinalen, se på
vad som händer vid ishockeymatcher
och på vad som händer på fotbollsplanerna
på höstarna, när den tunga fotbollen
träffar litet illa i samband med
en nick, o. s. v. Titta också på riskerna
vid utförsåkning på skidor och vid
backhoppning — ja, jag kan räkna upp
en hel serie av sporter där olyckor inträffar
med skador som följd, och jag
upprepar: Där finns inte samma kontroll
som i fråga om boxningen.

När nu en kontroll har växt fram ge -

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Anslag

nom ledarnas försorg, är det då klokt att
säga att pojkarna gärna får boxas men
att boxningen inte skall få de pengar
som skapar förutsättningar för att i möjligaste
mån eliminera de skadeverkningar
som kan uppkomma?

Låt mig sluta med att säga att det inte
finns någon sport vars utövare inte riskerar
att drabbas av skador. Man har ju
till och med försökt väga idrottsskadorna
emot det positiva som den förbättrade
konditionen innebär. Jag tycker att
det ligger en stor överdrift i detta att
man förutsätter att varje grabb som går
upp i en boxningsring skulle ha bara
ett mål för ögonen nämligen att damma
på motståndaren så att denne blir kvar
på golvet. Det är att gå utöver vad det
egentligen gäller.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! När en boxare har drabbats
av en liten hjärnskada, kan den som
regel inte påvisas. Även om vederbörande
får vara borta från boxningen en betydande
tid efteråt, vet man inte om han
har rester kvar av den gamla skadan.
Hjärnskador som uppkommit på ett eller
annat sätt är ofta mycket svåra att
påvisa i form av neurologiska fynd,
men de finns där ändå.

Sedan vet jag mycket väl — och har
även anfört det i de tidigare debatterna
rörande denna fråga — att skador kan
uppstå vid utövandet av alla möjliga
idrotter. Jag har vid föregående tillfällen
åberopat en hel rad av de exempel
på detta som herr Fälldin nyss gav. Men
boxningen har en särställning så till vida,
att huvudsyftet är att åstadkomma
skada. Det syftet har inte andra idrotter,
utan där är det mer eller mindre
fråga om olyckshändelser. Visst kan vi
känna obehag när vi ser speciellt hårda
hockeymatcher, där det förefaller som
om vederbörande glömt bort att syftet
med det hela inte är att skada motståndarna.
Visst mår vi illa av sådant, men
boxningen är trots allt särpräglad på det
sättet att där gäller det att åstadkomma

4 Första kammarens protokoll 1967. Nr 14

till fonden för idrottens främjande, m. m.

skador. Detta är vad boxningen ytterst
går ut på.

Herr SÖRENSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill fråga: Anser inte
herr Fälldin att det finns någon principiell
skillnad mellan en sportgren,
som i princip åsyftar tillfogande av skada,
och en sportgren där skadan uppstår
som följd av en olyckshändelse? Jag har
väldigt svårt att förstå att man undviker
att ta ställning i det avseendet och att
man inte inser att detta är en avgörande
fråga för oss, som tar ståndpunkt
mot boxningen i detta sammanhang.

Carl-Adam Nycop, som väl bör veta
vad han talar om här, yttrade en gång:
»Det är ju så att pricken över i är knockouten
såväl i amatörboxningen som i
den professionella boxningen.»

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! I »matchens slutskede»
skall jag be att få säga några ord.

Först vill jag då erinra om att vi under
denna punkt om stödet till idrotten
brukar ha att behandla motioner som
avser ett högre anslag till idrotten än
det av Kungl. Maj:t äskade. Så är icke
förhållandet i år. Anledningarna härtill
torde främst vara två. Den första är väl
det mycket ansträngda statsekonomiska
läget, som gör sig kännbart på alla områden
— inte heller idrottsområdet kan
bli oberört. Den andra anledningen är
väl att Kungl. Maj:t i november 1965
gav bemyndigande om en utredning beträffande
inriktningen av statens stöd åt
idrotten och därmed sammanhängande
frågor.

Jag vill, herr talman, begagna tillfället
att framhålla vikten av att denna utredning
bedrives med all möjlig skyndsamhet,
så att den kan redovisa sitt arbete
snarast möjligt. Utredningen får
inte bli en uppsamlingsplats för alla
framkommande förslag, och den får inte
tas som motivering för uppskov med
brådskande och angelägna åtgärder på

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Anslag till fonden för idrottens främjande
idrottens område. I årets riksdagsberättelse
uppges att idrottsutredningens
arbete beräknas pågå under hela år
1967. Inom idrottsvärlden hade många
hoppats och trott, att utredningen skulle
presentera sitt resultat redan i år. Med
min kännedom om hur statliga utredningar
brukar arbeta och om den arbetsbörda
som i varje fall en del av utredningsmännen
har, förstår jag att så
tyvärr ej kan ske. Jag vill emellertid
med skärpa framhålla angelägenheten
av att utredningen så tidigt som möjligt
under år 1968 avlämnar sitt med mycket
stora förväntningar motsedda förslag.

Idrottsrörelsen fick en jobspost för
någon tid sedan. Det var när riksdagen
på regeringens förslag beslöt att något
byggande över huvud taget av idrottsanläggningar
inte skulle få sättas i gång
under tiden mars 1967—september 1968.
Detta beslut var ett mycket allvarligt
slag mot idrotten. Härigenom har behovet
av stöd till idrotten på annat sätt
ökat. Naturligtvis har också härigenom
angelägenheten av att idrottsutredningen
lägger fram positiva förslag som så
snart som möjligt kan omsättas i praktiken
ökat.

Så några ord om reservationerna.

Beträffande den första, som gäller
frågan om boxningssporten skall få del
av anslaget eller inte, vill jag säga att
det är direkt verklighetsfrämmande att
tro att Riksidrottsförbundet kommer att
ta ställning till den frågan och beröva
boxningssporten någonting. Jag har tidigare
sagt och jag upprepar det än en
gång: Vill man ha en ändring till stånd
på den här punkten måste det ske genom
ett uttalande från riksdagens sida.

För egen del kommer jag att rösta för
reservationen i denna del. Jag kan inte
göra annat efter att ha tagit del av
medicinalstyrelsens och socialstyrelsens
yttranden i ärendet. Jag instämmer helt
med herr Sörenson att det gäller för
riksdagen att här känna sitt ansvar och
alt säga ifrån hur det skall vara. Tidigare
har jag blivit förebrådd för att därigenom
medverka till att Riksidrottsför -

m. m.

bundet skulle ställas under förmynderskap.
Jag känner det icke så. Jag vet bara
hur situationen är inom Riksidrottsförbundet;
där kommer man inte att
dra in anslaget till boxningen.

När det gäller den andra reservationen,
som tar upp frågan om ett lotteri,
har utskottsmajoriteten en mycket pessimistisk
uppfattning om möjligheterna
för ett idrottslotteri att hävda sig. Jag
tror att den har fel. Med det oerhört
stora idrottsintresse som finns här i landet
tror jag att ett idrottslotteri skulle
klara sig mycket bra.

På allt sätt vill jag biträda varje åtgärd
som innebär ett ökat stöd till sund
idrott. Jag kan inte finna annat än att
reservanterna, både i reservationen a
och reservationen b, bäst tillgodoser
den sunda idrottens intressen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till båda reservationerna.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! I den diskussion som nu
förs och som gäller anslaget till idrotten
är det som tidigare har sagts inte fråga
om en höjning eller inte av anslaget,
utan debatten har i sin helhet kommit att
koncentrera sig till det gamla ämnet
huruvida Boxningsförbundet skall erhålla
anslag eller inte.

Vi har från utskottets sida inte haft
någon anledning att ändra vår inställning
från tidigare år, vilket också framgår
av utskottets skrivning. Å andra sidan
har utskottet kanske kraftigare än
tidigare velat understryka nödvändigheten
av erforderliga skydd och liknande
saker i samband med boxningens utövande.

Jag vill i detta sammanhang särskilt
framhålla att jag tycker att alltför liten
hänsyn tages till den ungdomsverksamhet
som bedrivs inom förbundet och
som gör att ett stort antal ungdomar söker
sig till förbundet och där får en
skolning och en träning som ingalunda
är oviktig.

Eftersom andra talare som tidigare

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Anslag

berört ungdomsverksamheten gjort
samma påpekande vill också jag
hävda, att amatörboxningen egentligen
kanske inte är så farlig. Det finns en rad
olika områden, där man kan göra gällande
att man har läkarvetenskapens
stöd för sin uppfattning, men där läkarnas
utlåtanden visar varierande uppfattningar.
Jag har för min del funnit
många läkare som med intresse följer
och är engagerade i boxningsverksamheten.
Dessa läkare företräder tydligen
en något mera moderat uppfattning beträffande
skadeverkningarna än en del
av sina kolleger.

Låt mig i detta sammanhang — utan
att föra över debatten på andra områden
— påpeka att man kan finna många läkare,
som uttalar sig varnande om t. ex.
rökningens skadeverkningar men som
samtidigt själva är ivriga rökare. Detta
resonemang kan ha tillämpning även på
andra områden.

Det är kanske inte så mycket mer att
anföra från utskottet. Jag vill emellertid
säga några ord till de talare som yrkat
bifall till reservationen på denna
punkt.

Herr Carlsson understryker mycket
starkt det hälsovådliga i hanteringen
men använder inte så mycket starkare
uttryck än detta. Herr Edström tycker
jag däremot gjorde sig skyldig till en
del överdrifter. Han menade bland annat
att det inte är en uppgift för ledamöterna
i Sveriges riksdag att slå ihjäl
varandra. Vem har egentligen påstått
att detta skulle vara en uppgift för oss?

Jag hoppas att de läkarutlåtanden
herr Edström åberopar inte präglas av
liknande överdrifter som de vilka karakteriserade
detta yttrande och även
några andra, exempelvis att ytterligare
ungdomar skulle komma att avlida i förtid.
Jag tycker att detta kan betecknas
som slag i luften.

Herr talman! Debatten i denna fråga
har nu pågått rätt länge. En del av de tidigare
talarna har givit sin anslutning
till utskottets uppfattning. Jag vill understryka
att jag delar den uppfattning

till fonden för idrottens främjande, m. m.
som framfördes av herr Fälldin beträffande
boxningen och därmed sammanhängande
problem.

Herr talman! Jag ber därför att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill i anledning av
det senaste anförandet gärna vitsorda,
att det inom den svenska boxningssporten
finns många utomordentliga ledare,
vilka nedlägger ett intresserat och uppoffrande
arbete, och att det även finns
många förträffliga företrädare för de
aktiva. Min och andras förhoppning är
givetvis att man skulle kunna inrikta
dessa människors intresse på någon annan
idrott. Det finns åtskilliga att välja
på: till Riksidrottsförbundet hör numera
icke mindre än ett 50-tal specialförbund.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet därför
att jag tyckte att herr Herbert Larsson
felciterade mig ganska ordentligt.
Jag sade inte att vi skulle hjälpa människor
att slå ihjäl varandra utan jag
framhöll att vi inte skulle bevilja statsbidrag
för att främja att människor slår
ihjäl varandra. Det är en helt annan
sak.

Herr Larsson tog också upp frågar!
om rökningens skadeverkningar. Jäg
vill dock framhålla att vi ändå inte M1
viljar statsbidrag för att lära folkrätt
röka. -B[di

Sedan nämnde just både herr Larsson
och tidigare herr Fälldin att det
var så bra att tränarna hjälpte uhgdomarna.
När det gällde amatörbötSåJhgen
skulle det där vara kolossalt rlij-fcköl
bättre än inom den professionell^0!»®^
ningen. Jag har nog en annan ''tfppfåfPning.
Vad gör man? Såsom herf^äif^
redan har påpekat är läkarkoSiWöllfe
illusorisk — man gör kontroM<étfséFÖäå
skadorna redan har 11 p p k o r nit i iL J. V i; ■ vet
att knock out alltid i n n e b ä r • h jäi;hskåkr -

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

ning. Hjärnskakning innebär alltid en
bestående hjärnskada för framtiden.
Hur allvarlig den blir, vet vi inte i början,
men den blir i allmänhet mycket
allvarlig. Det är för sent med läkarkontroll
när skadan redan har uppstått. Och
det blir alltid skador efteråt. Vetenskapen
har visat att skador framkommer
efter lång tid, att alla dessa gamla boxare
har fått skador. Alla de som verkligen
varit knock out några gånger är
ganska väsentligt skadade i sin hjärna,
och flertalet av dem dör i förtid.

Den andra saken som herr Fälldin
talade om och som herr Kaijser inte bemötte
var huvudskyddet. Det är rent illusoriskt.
Herr Fälldin, som är så intresserad
av boxningssporten borde ha
läst Expressen i söndags. Där uttalade
sig Ingemar Johansson. Han sade: »Huvudskydd
är bra på träning. Man har
dem för att undvika ögonskador. I matcher
är de ren idioti. De hindrar
ofta från att se ordentligt — hjärnskakning
förhindrar de förvisso inte. Chansen
beträffande hjärnskakning är precis
lika stor om man har huvudskydd
eller ej. Den här huvudskyddspropagandan
görs bara av folk som egentligen
inte vet vad boxning är.» Det sade
en boxningsexpert som Ingemar Johansson,
och han är väl mera expert än
}j[err Fälldin.

Ännu en sak, en mycket intressant
&%k, sade Ingemar Johansson. Man frågg(je
honom om det är risk för dödsipgtcher
i Sverige. Då svarade han:
jj^eg dagen kommer då boxarna kan slå
ihjäl varandra med ett enda slag.»

iob 11b

,0j|i(g;r FÄLLDIN (ep) kort genmäle:
-gtfiftKRutalman! Herr Edström återfalta
exemplen från den professi
p.nelja... b o x n i n ge n när han skall tala
ep^ptniamgtörboxningen. Han upphöjer
<jlessg|pg:. ,en professionell boxare till
gttg yara den mest vittnesgille i denna
(liskussfon, och då går herr Edström
f4r14trgtj3jtf[han finner Ingemar Johanssgi^gQggljiirgp
om huvudskydd vara vär -

defullare än en del läkares, som har
varit med om att tillstyrka och föreslå
utformningen och användandet av huvudskydd.
Jag behöver alltså inte försöka
klara ut vem som är mera expert
i det här avseendet, Ingemar Johansson
eller jag, utan jag tillåter mig att hänvisa
till de läkare som medverkat till
att få fram huvudskyddet.

Herr Sörenson frågade om det inte är
en väsentlig skillnad i detta att avsikten
här skulle vara att få vederbörande
att så att säga bli kvar på golvet. Det är
självklart att man, om man skall tala
om boxningens nackdelar, alltid kan
framställa det så att den andre bara
skulle gå och vänta på att få inkassera
det där slaget som gör att motståndaren
blir sittande. Men om vi håller oss till
amatörboxningen och ser på det verkliga
läget, är väl knockout-talen inte så
höga. Man får inte glömma att en väsentlig
del av boxningen innebär att
man lär grabbarna, innan man släpper
upp dem, hur de skall gardera sig. Det
är en del av boxningen som dess motståndare
gärna glömmer.

Jag vill påminna om att ingenting är
så bra som att i brottning vinna på fall,
och det kan ju tåla att göra jämförelser
mellan skadefrekvensen i brottning och
boxning.

Herr LARSSON, HERBERT, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Schött att han kanske blev litet pessimistisk
när han tog upp frågan om möjligheterna
för Riksidrottsförbundet att
påverka fördelningen av anslaget. Jag
trodde verkligen att det fanns bättre kurage
hos Riksidrottsförbundet än herr
Schött vill göra gällande. Inom utskottet
tror vi fortfarande att Riksidrottsförbundet
har möjligheten och kuraget
att säga ifrån om man anser att Boxningsförbundet
inte skall ha något
stöd. Det är möjligt att jag har missuppfattat
herr Schött, men jag har fattat
hans inlägg såsom jag nu sade.

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Anslag

Till herr Edström skulle jag bara vilja
säga att det var fullt medvetet jag
drog fram rökningen som exempel. Jag
trodde inte att det var avgörande om
staten betalade eller inte, utan jag trodde
att läkarnas utlåtanden avsåg de väsentliga
skadeverkningarna på det eller
det medicinska området.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Fälldin vill
jag säga att jag uteslutande talade om
amatörboxningen, och intervjun med
Ingemar Johansson gällde uteslutande
frågorna kring amatörboxningen. Han
har nämligen tidigare varit amatörboxare,
liksom alla professionella. Det var
erfarenheterna från den tiden som han
redogjorde för. Jag talade inte alls om
den professionella boxningen utan uteslutande
och helt om amatörboxningen,
och det var om amatörboxningen som
Ingemar Johansson sade att huvudskyddet
inte har någon som helst betydelse.

Jag kan också intyga att flera neurokirurger
som jag talat med i dessa frågor
sagt att huvudskyddet är tillräckligt
skydd mot vanliga skador, men
det skyddar mycket dåligt mot en
skicklig boxare, ty han undviker just
sådana slag där huvudskyddet gör nytta.
Det gör att det är en ren chimär
att tro att det skall skydda mot de
skador som man lätt kan få i en boxningsmatch.
Det är så saken ligger till.
Vad herr Larsson talade om har ingenting
att göra med den här saken. Här
gäller det statsbidrag till boxningen eller
inte, och det är den frågan som jag
diskuterar och inte frågan om huruvida
rökningen är hälsofarlig eller inte. Det
är den visst! Men där får var och en
stå sin egen risk, och man får inte statsbidrag
för att röka.

Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:
Herr talman! Riksidrottsförbundets
ledning är säkert duktig och bra, men

till fonden för idrottens främjande, m. m.
det är ingen lätt uppgift för den att dra
in ett anslag åt något av specialförbunden.
Vi får inte glömma att det här gäller
representanter för olika specialförbund
och att det råder en viss solidaritet
mellan dessa. De berövar inte gärna
varandra några anslag. Jag tycker
att situationen för riksdagens del är en
helt annan.

Herr Larsson efterlyste kurage i Riksidrottsförbundet.
Jag efterlyser kurage
hos herr Larsson och riksdagen i denna
fråga.

Herr SöRENSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Fälldin tycks vara
en stor idealist. Han tror uppenbarligen
att situationen är den att man i boxning
främst skall försöka skydda sig så
mycket som möjligt och att en boxare
egentligen inte vill slå så hårt att motståndaren
ligger kvar på golvet i minst
tio sekunder. Att han skall ligga där i
tio sekunder utan att kunna resa sig är
dock boxningens syftemål. Jag tror inte
att idealismen är så utbredd i boxningsringarna
att man försöker hålla tillbaka
när det verkligen gäller, utan då nyper
man till, ty syftemålet är att i möjligaste
mån oskadliggöra en motståndare.
Han kan annars råka få in ett slumpslag
mot mig i stället. Det är alltså inte
fråga om att »få moståndaren att sätta
sig», om det var så herr Fälldin uttryckte
sig, eller att få honom att lägga
sig snällt, utan syftemålet är att få
honom att ligga på rygg minst tio sekunder.
Hur man skall kunna ändra det
syftemålet med boxningen är mycket
svårt att förstå.

Men må herr Fälldins idealism sprida
sig ut över de svenska boxningsringarna!
Det har jag ingenting emot!

Herr LARSSON, HERBERT, (s) kort
genmäle:

Herr talman! När det gäller kurage
vill jag bara säga att jag faktiskt trodde
att herr Schött hade samma kurage i

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

Riksidrottsförbundet som i riksdagen.
Om jag inte är fel underrättad är lierr
Schött ordförande i Simförbundet, och
då bör han ha möjlighet att påverka
Riksidrottsförbundet.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig bara säga att
vad jag opponerade mig emot är talet
om att boxningen alltid slutar med
knoekout eller går ut på knoekout. Låt
mig påminna att det också finns en
man på den andra sidan som garderar
sig. Lägg -märke till att det har funnits
flera matcher, där domaren då situationen
blivit sådan att vederbörande boxare
genom denna kroppskontakt inte
längre ser ut att kunna försvara sig,
brutit matchen, om det är fråga om
amatörboxning. Man låter det alltså inte
gå till knoekout, ty man sköter det hela
på det sättet. Min slutsats är att om vi
slopar detta bidrag och släpper boxningen
fri här i landet, gör man inte
amatörboxarna någon tjänst med detta.

Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Larsson har något
missuppfattat situationen. Jag har
glädjen och äran att vara ordförande i
Svenska simförbundet men jag tillhör
inte riksidrottsstyrelsen.

lo o

Herr ANDERSSON, BJJRftJERjrfe^

Herr talman! ±Efrqcn j-pjgiq j p,e, i
första kammaren fpåq åfobftfk

sakkunskapen bljFIZ§jprj5§fnoq^r/;$jäfrfg
Allt fler har undan för bestäm?

da meningar jList,nyp: bfjxpiflRCflJst Offit/de
flesta som här yttrat. i>ig-|ba.r jfi; dgq. beg
stämda uppfattning^n-j^tt jqqi n^n^inte
ger anslag till Svenska boxningsförbundet
kommer boxningen antingen att humaniseras
eller •atL do ut här i landet.
Sannolikt vill man ha ett förbud, men
man har kommit underfund med att
man inte kan nå detta mål genom direkta
förslag. Fördenskull vill man

genom ett slags ekonomisk svältåtgärd
strypa åt amatörboxningen. Det är det
dummaste sätt på vilket man kan handla
för att över huvud taget humanisera
boxningen, ty, mina damer och herrar,
de pengar — och de uppgår till ett
mindre belopp än 50 000 kronor — som
utgår av statsmedel till Svenska boxningsförbundet
användes till instruktörsverksamhet
och till att åstadkomma
skyddsåtgärder för att göra boxningen
mindre farlig. Men vill man verkligen
skapa ett ohållbart läge — jag har sagt
det flera gånger från denna talarstol
— skall man förbjuda boxningen. Förbjuder
man boxningen, vad sker då?
Man får det ungefär likadant som i
Stockholm på 1920-talet då det fanns
allmänna boxningssällskap med den legendariske
Hjalle Palton som ledare.
Alla som betalade en viss avgift gick
in på matcherna. Alla möjliga undermåliga
boxare ställdes upp vid sidan av
förstklassiga. Vi kan säga att det var
en underjordisk, okontrollerad och farlig
boxning, och den situationen skulle
vi ånyo kunna råka in i, om de hetaste
ivrarna får som de vill, nämligen
ett förbud mot boxningen.

De som här har räknat upp de olika
skador som uppkommit genom boxningen
har i mångt och mycket rätt,
men dessa skador har, som redan här
sagts, väsentligen inträffat inom den
professionella boxningen, och den professionella
boxning som vi har sett exempel
på även i Sverige har liksom
annan idrott på senare tid kommit att
förgrovas. Vi har i vårt land ett par
professionella boxare som varit de som
mest har skadat boxningen som sport,
framför allt genom mycket illa formulerade
uttalanden i pressen.

Det sägs här att de som blir professionella
boxare tidigare varit amatörboxare.
Det är i och för sig ganska naturligt
— en handbollsspelare blir inte
professionell boxare liksom en amatörboxare
inte blir en professionell
tennisspelare. Men det är ett ytterst
litet antal av de många tusen amatör -

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

boxarna i detta land som blir professionella.
Jag vet inte hur många det är,
men det kan på sin höjd vara fem eller
sex stycken. En av dem som mest försöker
att få fram professionella boxare
till matcher här i landet är Ingemar
Johansson som herr Edström nyss citerade.
Jag har ingenting emot ett minskat
antal proboxningsgalor här i landet.
Men vad skall vi göra åt den saken;
det har i varje fall inte framkommit
några förslag.

Den ainerikanska proboxningen, som
i mångt och mycket är eländig, ledes i
viss utsträckning av gangstersyn dikat.
Det kan smitta av sig. Jag vill inte påstå
att det har gjort så i fråga om dem
som anordnar galor här i landet, ty
bland dessa finns en del utmärkta människor.
Men man får hit boxare som
är, populärt kallat, ringvrak. Därav
uppstår dessa s. k. sluggerfester som
inte är så särskilt uppbyggliga. Slipper
vi dem är jag den förste som skulle
bli glad.

Här har citerats en del artiklar, ägnade
att helysa hur skadlig boxningen
är. Även jag kan läsa in i dagens protokoll
något jag har hämtat ur en stor
tidning från Östergötland. Man hade
bekymmer med förhållandena på en
ungdomsgård samt svårigheter att över
huvud taget få en del pojkar, som härjade
ute på gatorna, att delta i kursverksamhet
och annat som anordnades
på ungdomsgården. Vederbörande föreståndare
på ungdomsgården skriver:
»Visst kan det vara besvärligt att sysselsätta
alla, som exempel kan jag
nämna att vi för några år sedan hade
ett gäng pojkar som var ganska besvärliga
och inte kunde intresseras för någon
verksamhetsgren. Vad de sysslade
med var att diskutera slagsmål, sprit
och sådant som rörde det kriminella.
Vi ville inte ge tappt och därför fick vi
en tanke att börja med boxning. Sagt
och gjort, vi tog upp boxning på programmet.

Vi fick medel till inköp av 10 par
boxhandskar och en sandsäck och det

blev upprinnelsen till en mycket lyckad
aktivitet. Samtliga dessa ''besvärliga’
ynglingar kom med i gruppen ett par
timmar tre gånger i veckan. Så småningom
blev denna grupp gårdens mest
aktiva och efter ett par månader var
dessa pojkar något av mönsterungdomar.
»

Liknande saker har jag berättat tidigare
här i kammaren vid ett otal debatter.
Sådana verkningar av boxningen
har dock alltid förnekats. I stället
har andra framhållit att boxning är
förråande, och någonting som man
framför allt skall varna ungdomen för.
Det finns dock ungdomar som faktiskt,
liksom här i Östergötland, har blivit
mönsterungdomar genom den hårda
diciplin som förekommer vid boxningsträningen.
Dessa ungdomar drömmer
säkerligen inte om att bli proboxare.
De har inordnats i samhället tack vare
just boxningen. Jag tror att det kan
vara på sin plats att än en gång påminna
om detta i stället för att bara dra
fram en mängd skräckexempel.

När nu statsutskottets majoritet i år
anser, liksom tidigare, att Riksidrottsförbundet
skall vara den instans som
fördelar pengarna, så är det därför att
vi litar på Riksidrottsförbundet. Visserligen
gör inte herr Schött det. Vi tror
att om Riksidrottsförbundet skulle bedöma
boxningen såsom varande lika
farlig som exempelvis moståndarna
till boxningen anser i dag, skulle man
inte anvisa några medel. Nu tror jag
att de som sitter i Riksidrottsförbundets
styrelse och som skall fördela pengarna
i varje fall har minst lika stor erfarenhet
av boxningen som vi tror oss
ha, som pratar om den här i kammaren.

Det gäller en liten summa. Skulle
man börja gradera och säga att den
idrotten är farlig och den idrotten är
farlig så det skall inte bli några pengar
till dem, kanske vi — efter den vinter
som vi nu har haft, då vi har läst i
tidningarna om busbandy m. m. •—-finge nya debatter i vilka vi finge diskutera
om det vore lämpligt att styrka

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

även andra idrotter från anslagslistan.

Jag tror att vi skall se på detta ärende
litet annorlunda än vad herrarna
gör. Det är fråga om att ge ett mindre
anslag till ett idrottsförbund för att det
förbundet skall få möjligheter att anställa
instruktörer, få möjligheter att
skapa skyddsåtgärder, göra sin idrott
ofarligare.

Jag skulle kunna sluta mitt anförande
här, men det föreligger ytterligare
en reservation efter den vi nu behandlar,
som några av de föregående talarna
har vidrört.

I den reservationen yrkas att riksdagen
skall uttala sig för att penninglotteriet
skall anordna ett lotteri vars
medel skall gå till idrotten. Vi har ju
det s. k. 100-kronorslotteriet som anordnas
varje år och vars medel går till kulturella
ändamål. Motionärerna och en
del av reservanterna leker väl med tanken
att ett liknande lotteri skulle anordnas
för idrottens vidkommande. Jag
vet att det finns mycket inflytelserika
personer inom idrotten som avböjer
detta. De anser, med rätta, att idrotten
skall ha sina anslag över budgeten och
inte leva på lotterier. Dessutom är det
ganska trångt på lotterimarknaden för
närvarande. Ytterligare ett 100-kronorslotteri
skulle kanske medföra att det
flöt in mindre till kulturella ändamål,
om det skulle ge så mycket till idrotten
som man tror.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! För det första säger herr
Birger Andersson att vi som opponerar
oss mot anslaget till boxningen syftar
till ett förbud, men som herr Sörenson
och jag framför allt har understrukit
syftar vi inte till förbud, utan vad vi
menar är att man inte skall understödja
amatörboxningen med statsbidrag. Det
är två skilda saker.

För det andra sade herr Andersson
att vi talar om skador i den professio -

nella boxningen. Det har vi inte alls
gjort, utan vad vi i främsta rummet har
talat om är de skador som uppstår i
amatörboxningen, och de är i hög grad
analoga med de skador som förekommer
i professionell boxning.

För det tredje säger herr Andersson
att man skall göra boxningen mindre
farlig genom statsbidrag. Jag vill ju inte
gärna ge vår kära regering uppslag
till nya skatter, men jag kan inte underlåta
att dra en parallell: Vad gör vi för
att lindra skadeverkningarna av tobaken?
Vi beskattar tobaken! Hur skulle
det vara att beskatta boxningen i stället
för att ge den statsbidrag? Detta är ett
alldeles extra uppslag till nya skatter,
som jag inte skulle ha någonting emot
att se förverkligat — till skillnad från
alla övriga skatter.

Slutligen talade herr Andersson om
att riksdagen inte skall ta ansvar utan
överlämna detta till Riksidrottsförbundet.
Jag anser det helt enkelt otillständigt
att riksdagen inte själv skall ta ansvar
i en så viktig fråga som denna.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är alltid roligt att
lyssna till en person som talar i en hjärtesak,
som har erfarenhet av vad han talar
om. Herr Birger Andersson vet som
gammal boxare vad han talar om i detta
ärende. Vi har ju flera ledamöter i kammaren
som är gamla boxare och som
vet vad denna fråga gäller. Jag har själv
tyvärr ingen praktisk erfarenhet i saken.
Dessa ledamöter tycks huvudsakligen
vara samlade i Västergötland, vad
nu det kan bero på.

Herr Birger Andersson säger att det
skulle vara dumt att ta bort anslaget, då
skulle boxningen bli alldeles fri och
okontrollerad. Han har också nu som tidigare
talat om den uppfostrande effekt
som boxningsverksamheten har haft vid
vissa ungdomsvårdsskolor o. s. v.

Jag vill inte alls bestrida det. Jag tror
emellertid man skulle kunna få lika god
effekt om man vände sig till andra idrot -

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

ter. Jag har verkligen på nära håll sett
hur besvärande aggressioner har försvunnit
sedan vederbörande har fått ägna
sig åt tyngdlyftning. Också i den
sporten får deltagarna en känsla av att
de utvecklar en väldig kraft. Det kamratskap
de hade i den klubb jag hade
tillfälle att följa var helt exemplariskt.

Vi vet också att folk kan ha kvar sina
olämpliga fasoner trots att de utbildats
till boxare. För inte så länge sedan läste
vi i tidningen om ett överfall som var
särskilt svårt eftersom det utförts av en
som sysslat med boxning.

Herr talman, hittills har det inte kommit
fram något argument som kan få
mig att ändra min uppfattning om boxningen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Edström ville påminna
om att det endast är anslaget till
amatörboxningen det gäller, och herr
Edström talade om skador som uppstått
vid amatörboxning. Men anslaget skall
ju användas, som jag upprepade gånger
sagt, för att få fram instruktörer och
skyddsåtgärder vilka skall förhindra
dessa skador vid amatörboxningen. Tydligen
vill icke herr Edström att man
skall skaffa fram de medel som kan förhindra
dessa skador han är så rädd för.

Herr Kaijser var förvånad över att
boxningen på något sätt var stationerad
i Västergötland. Vore det så skulle det
glädja mig, men boxningsintresset finns
säkert landet över, jag misstänker även
i Värmland.

Herr Kaijser framhåller det värdefulla
i att somliga människor får avreagera
sig genom tyngdlyftning. Men det är ju
inte alla som vill vara tyngdlyftare, liksom
inte alla vill vara handbollsspelare.
En del vill faktiskt sysla med boxning,
och de kommer att syssla med boxning,
vad än första kammaren säger.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till hem Andersson vill
jag kort och gott säga att all hittillsva -

rande erfarenhet säger att det inte finns
några metoder med vilka man kan hindra
skador att uppkomma vid amatörboxning.
Allt vad man hittills försökt
sig på har varit fullkomligt resultatlöst.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har faktiskt talat
med några som syslar med dessa ting,
och de delar inte herr Edströms uppfattning
att åtgärderna är meningslösa.
De menar tvärtom att metoderna varit
mycket förnämliga, även om de ännu
inte är färdiga. Det gäller att gå vidare
på denna experimentens väg, men detta
vill herr Edström tydligen förhindra.

Det var en sak jag glömde. När herr
Kaijser sade, att en boxare nyligen gjort
sig skyldig till ett mycket rått överfall,
är det sant; men hur sällan är det inte
man ser »före detta boxare» göra överfall
—- trots att tidningarna är mycket
pigga på sådana där rubriker. Det stora
flertalet människor som gör sig skyldiga
till misshandel och andra våldsdåd är
inte boxare utan människor av ungefär
samma slag som herr Kaijser och herr
Edström och jag.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill citera en av
våra stora boxningsledare, som också
är boxningsläkare: »Knockouten är den
tråkigaste företeelsen inom boxningen,
och den går tyvärr inte att ta bort. Förbjud
den, och boxningen kan inte kallas
boxning längre. Knockout är ju
många gånger frukten av ett perfekt
slag som inte alltid behöver vara speciellt
hårt.»

Knockout är vad boxningen går ut
på, d. v. s. att åstadkomma hjärnskada
som medför bestående men för livet.
Man har aldrig vunnit en boxningsmatch
helt och hållet om man inte har
slagit knockout. Visserligen har någon
världsmästerskapsmatch eller liknande
vunnits på poäng. Men om så skett har

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

det ej varit särskilt omtyckt. En »riktig»
boxningsmatch slutar alltid med
knockout.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Jag vet inte hur många
gånger jag har varit på språng upp i
talarstolen. Varje gång har det kommit
ett inlägg emellan. Jag har förlorat räkningen
också på hur många som varit
uppe i debatten, och jag undrar om det
inte blir en 25-rondersmatch. Min förhoppning
är bara att den inte skall
sluta med knockout, d. v. s. att någon
talare stupar, utan att det skall bli
poängseger för den ena eller andra
sidan.

Jag skulle kunna börja som herr Edström
med att säga att jag har lyssnat
till denna debatt i tio år och deltagit
i den några gånger. Den första gång
jag lyssnade till en boxningsdebatt hörde
jag den vältalige socialdemokraten
Elowsson i Kristianstad, som i regel
talade från sin bänk, och han stred för
att anslaget till boxningen skulle bort.
Sista gången jag resonerade boxning
med honom var när han skulle lämna
riksdagen. Då sade han: Nu får ni andra
sköta boxningen bäst ni kan, och jag
hoppas att ni förr eller senare skall få
rätsida på den.

Amatörboxningen och proffsboxningen
är skilda saker. Efter påsk får vi ge
oss på proffsen. Den frågan kommer
upp i första lagutskottet den 30 mars.
Nu gäller det amatörboxningen, som
jag anser vara lågstadiet. Sedan en
boxare blivit fullfjädrad där och lärt
alla knep och konster, kommer penningen
med i bilden, och då skall han
bli professionell och slåss på blodigt
allvar.

När jag har lyssnat på boxningsdebatterna
genom åren har jag konstaterat
att boxningsvännerna alltid hemfaller
åt samma talesätt. De säger att andra
idrotter är precis lika farliga som
boxningen. Herr Fälldin föll in där i
dag. Han har visserligen tagit tillbaka

en del sedan herr Sörenson — jag skall
kanske inte säga — avrättade honom.
Jag tycker det är ynkligt att man vill
jämföra t. ex. fotboll och ishockey med
boxning. En fotbollsspelare skall sparka
på bollen och inte på något annat.
Sparkar han någon med flit blir han
diskvalificerad. På Malmö idrottsplats
har jag sett en domare och en lagledare
peka på utgången sedan en spelare
sparkat en motspelare som låg på marken
vid ett tillfälle när bollen inte fanns
i närheten. Bandy- och ishockeyklubborna
träffar naturligtvis en eller annan
gång en käke, men det medför ju
diskvalifikation. Det har t. o. m. varit
tal om åtal.

Herr Birger Andersson talade om de
fem pojkarna som behövde avreagera
sig och som fick lära sig boxas, och då
blev de bättre. Det måste vara klent
beställt med fantasien på det stället.
Kunde man inte hitta på något annat?
Jag har inte fem pojkar, men jag har
tre, och naturligtvis behövde de ibland
avreagera sig. Då gav jag dem var sin
spade eller skyffel eller tjuga. Det går
bra det också. Ja, nu hör ni att jag är
bonde.

Så har den medicinska sakkunskapen
som vanligt sagt sitt. En professor i
Lund och en överläkare i Karlstad har
åberopat vad de och andra på det medicinska
området har att säga, men det
lyssnar man inte till. Det är väl inte
mycket att göra åt det.

Skattebetalarna har inte nämnts här
i dag. Man kan dock fråga alla som betalar
skatt i luckorna: Vet ni om att ni
betalar till boxningen? Nej, det kanske
de inte vet. De skulle kanske protestera.

Vad som föranledde att jag begärde
ordet var egentligen inte det som jag
nu har talat om utan det faktum att
herr Fälldin efterlyste ett exempel på
ruskigheter inom amatörboxningen.
Jag har här ett exempel, som emanerar
från »Enighets jubel-gala» i Malmö. En
mycket förnämlig klubb i Malmö heter
Enighet. Rubrik: »Ruskig knockout vid

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Anslag

Enighets jubel-gala.» Så fortsätter artikeln:
»Kvällen blev rik på knockouts
och en verkligt ruskig sådan bjöds i
lättungviktsmatchen mellan Sten Moritz
och dansken Kjeld Kisby. -—--

Knockouten var ruskig — dansken föll
framstupa utan möjlighet att ta för sig,
och blödande ur munnen fördes han
ur ringen.»

Med detta citat ber jag att få avsluta
mitt anförande. Jag instämmer, herr
talman, i herr Harry Carlssons yrkande.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Herr Birger Andersson
sade att allt flera uppträder med allt
bestämdare mening om boxningen. Det
är mig en glädje att få instämma med
herr Birger Andersson på denna punkt.

Det är självklart att vi under alla de
år som vi har hållit på att diskutera
boxningen har skaffat oss mer och mer
kunskap om den. En vacker dag kommer
väl herr Arvidson och jag att kunna
lika mycket om boxning som herr
Andersson, även om vi inte vill utöva
yrket. Herr Arvidson har visat att vi
har lärt oss åtskilligt även om fotboll
och ishockey.

Det som kom mig att begära ordet,
herr talman, var liksom herr Arvidson
ett yttrande av herr Fälldin. Sedan dess
har det gått en del småmatcher, men
jag skall be att få anknyta till herr Fälldins
yttrande. Han talade om att vi tar
ställning utgående från proffsboxningen.
Detta påstående är fel. Vi motionärer
har inte talat om proffsboxning i
detta sammanhang. Den kommer i ett
annat. Herr Fälldin gjorde jämförelser
med ishockeyn. Herr Fälldin känner
väl till ishockey och följer väl med ishockeymatcherna
och måste väl därför
ha sett, liksom jag har haft tillfälle, hur
publiken buade när — jag tror det senast
var kanadensarna — använde sina
ishockeyklubbor för att banka på motståndarna.
Men har herr Fälldin sett
publiken på något sätt bua när det sla -

till fonden för idrottens främjande, m. in.
gits knockout på en boxare eller när
en boxare blivit slagen blodig och
söndrig? I boxningen ingår ju som ett
väsentligt moment att skada motståndaren.
Även amatörboxarna får lära sig
vilket andra redan framhållit att de
skall slå sin motståndare. Det kan väl
herr Fälldin inte förneka. Det råder i
detta avseende en väsentlig skillnad
mellan boxningen och andra idrotter.

Här har sagts att vi inte skall föreskriva
Riksidrottsförbundet några regler
utan låta detta förbund fatta besluten.
Ja, det är mycket lätt att säga, men
jag vill instämma med herrar Sörenson
och Schött när de framhåller att vi
måste ta vårt ansvar. Vad gör nämligen
Riksidrottsförbundet? Jo, man hänvisar
till Boxningsförbundet. Dess yttrande
bygger förmodligen mer på boxarnas
egen åsikt. Det kan väl ändå inte
vara meningen att boxarna skall styra
oss?

Det är riktigt att vi tvingas av herr
Birger Andersson och andra, som inte
vill böja sig för våra argument, att mer
och mer studera vad boxningen innebär.
Jag har bl. a. det senaste året fäst
mig vid en amerikansk tidskriftsuppsats,
skriven av en japansk läkare som
påpekar att det farliga framför allt är de
små upprepade slagen. När vi började
reagera mot boxningssporten visste vi
väl knappast hur farliga just de upprepade
slagen är, men man har mer och
mer kommit till insikt om detta. Den
iakttagelsen har här i Sverige gjorts av
bl. a. doktor Silfverskiöld, som även
påpekar att den gäller ungdomar i början
av sin hoxningskarriär. Det är risk
för att upprepade skador skall ge permanenta
och betydelsefulla lesioner.
Det blir också en degeneration av
hjärncellerna, säger han, som kan vara
en följd av de upprepade slagen. Detta
har redan våra läkare här i kammaren
berört, och därför behöver jag inte
uppehålla mig längre vid det.

Men på senaste tiden har det talats
mycket om att vårt lands anseende blivit
försämrat på grund av den uppmärk -

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Anslag till fonden för idrottens främjande, m. in.

samhet som olika boxningsmatcher väcker
utomlands. Jag vill, med tanke på
dessa påpekanden, herr talman, som
avslutning citera ett yttrande i första
kammarens debatt förra året: »Hur
pass mycket man kommer att uppmärksamma
den svenska riksdagens beslut
måste jag låta förbli osagt, men jag anser
det högeligen angeläget att Sverige
skall kunna åberopas som ett land där
folkrepresentationen målmedvetet vill
förebygga att statsmedel utgår till den
brutalitet som går under namnet boxning,
snarare än motsatsen.

I varje fali vill jag kunna svära mig
fri från varje medansvar i något stöd
till en hantering som går ut på att slå
fördärvad den mänskliga hjärnan mer
eller mindre permanent.»

Det var en av regeringens nuvarande
ledamöter, fru Alva Myrdal, som fällde
detta yttrande. Jag ber, herr talman,
att få instämma i hennes yttrande och
i den nu föreliggande reservationen.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag har sagt att jag inte
vidare skulle delta i debatten, men eftersom
jag gång efter annan blivit apostroferad
får jag väl återkomma — i
synnerhet som en av »matchdeltagarna»
även påtagit sig domarens uppgift,
någonting som vi inom idrotten verkligen
är ense om att fördöma oavsett
vilken sportgren det gäller. Jag tänker
på herr Arvidson, som själv är med
i bataljen men samtidigt anser sig ha
anledning att förklara någon annan i
bataljen deltagande såsom förlorande.
Sådana bedömningar får vi väl överlåta
åt kammaren i dess helhet.

Varför skall boxningens motståndare
försöka göra gällande att jag direkt
jämfört boxningssporten och andra
idrottsgrenar? Den jämförelse jag gjorde
var ju att skador bevisligen förekommer
i alla sportgrenar; den stora
skillnaden är att de som blir skadade
i boxning automatiskt kommer under
läkarkontroll — något som icke alltid

är fallet inom de andra idrotterna. Det
visar, menar jag, hur boxningssportens
företrädare har sett på den här saken.
Det är klart att man kan hitta »läskiga»
rubriker och exempel på färgbilder
som visar personer som på grund
av en ögonskada eller någonting annat
blöder rejält efter en boxningsmatch.
Men inte är det heller någon konst —
om nu den saken skall vara avskräckande
— att hitta grabbar, t. o. m. flickor,
som i samband med idrottsutövning
i andra sportgrenar har skadat
sig så att de blöder. Visst förekommer
det att personer förlorar sina tänder
i en ishockeymatch eller i någon annan
sport.

Intill dess att boxningsmotståndarna
är beredda att kriminalisera boxning
över huvud taget återstår frågan: Gagnar
vi den enskildes intresse — alltså
dens som utövar boxning — genom att
ta ifrån sporten pengar? Man kan resonera
ungefär som herr Sörenson gjorde
i sitt inledningsanförande, och då
kommer jag till den slutsatsen att man
inte kan kriminalisera boxningen. Om
man inte kan göra det, skall man inte
heller underlåta att ge dessa pengar
som ändå hjälper till i försöken att
minska de skaderisker som finns och
som jag icke har förnekat. Jag upprepar
att boxningssporten dock i det
avseendet har kommit längre än andra
sportgrenar.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Ånej, herr Fälldin, så
enkelt är det inte. Herr Fälldin säger
att den stora skillnaden är att boxningssportens
utövare, om de skadas,
automatiskt kommer under läkarkontroll
men inte andra utövare av sport.
Den stora skillnaden, herr Fälldin, är
att boxningssportens utövare tar sikte
på att skada. Det gör inte ishockeyspelare
och inte fotbollsspelare. Deras
uppgift är, som herr Arvidson så målande
uttryckte sig, att slå till eller

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Anslag

sparka en boll eller en puck men inte
att träffa motståndarens huvud eller
kropp i syfte att skada. Det är där den
stora skillnaden ligger.

Herr Fälldin säger vidare att vi skulle
kunna kriminalisera hela boxningssporten.
Då skulle vi enligt hans mening
vara konsekventa. Herr Fälldin
gör det enkelt för sig. I svensk lag är
misshandel kriminaliserad. Däremot är
inte ett vanligt slagsmål kriminaliserat.
Man vill inte kriminalisera alltför långt.
Vi vill förbjuda proffsboxning, men vi
vill inte förbjuda varje form av boxning.
Vi vill icke ge statsunderstöd till
amatörboxningen från vilken proffsboxningen
hämtar sitt material. Det är en
mycket stor skillnad, herr Fälldin, mot
att begära att vi skulle förbjuda varje
form av boxning. Det skulle verkligen
bli ett förbud i onödan. Det finns ju
småpojkar som boxas med varandra,
och det finns folk som slåss. Varje
slagsmål är inte kriminaliserat. Om
herr Fälldin suttit med i en domstol
som nämndeman skulle herr Fälldin
vetat att här föreligger en skillnad. Det
går inte att kriminalisera allt. Det skulle
vara högst olyckligt att göra det.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Eftersom jag har reserverat
mig på denna punkt, som gäller
frågan om statsmedel till boxningen,
vill jag göra några korta reflexioner.
Det har redan anförts en del synpunkter
på detta och det är onödigt att ta
upp kammarens tid med att närmare
utveckla ämnet.

Jag vill bara helt kort understryka
vad som påpekats om skillnaden mellan
denna sportgren och andra. Inom boxningen
föreligger ett uppsåt som man
inte gärna, herr Fälldin, skall försöka
bortförklara, ty det är ändå ett faktum.
Herr Fälldin hänvisar till att det inom
boxningen vidtas så många skyddsåtgärder
och att man gör så mycket för
denna sport som inte görs för andra
sportgrenar. Att man lägger ned dessa

till fonden för idrottens främjande, m. m.
kostnader och ansträngningar bevisar
att denna sportgren är mycket farligare.

Läkare har deklarerat att de hjärnskador
som kan uppkomma i samband
med boxning kanske inte ger några
verkningar förrän långt efteråt. Jag är
för min del böjd för att tro att det är
så som denna sakkunskap menar. Jag
har nämligen i min närhet en person
som fått en hjärnskada — inte i samband
med boxning utan i annat sammanhang
—- och jag har kunnat konstatera
att skadan nu sju—åtta år efteråt
börjat slå igenom.

Jag är alltså fullt beredd att sätta
tilltro till vad sakkunskapen uttalar
på detta område. Jag tycker att det är
egendomligt att de som är så engagerade
i denna sport utan vidare låter
detta argument falla.

Jag har flera gånger tidigare hört
ungdomsverksamheten åberopas som
argument för boxningen. Jag tycker att
få argument är så trista att lyssna till.
Herr Birger Anderssons påstående att
intagna på en ungdomsvårdsskola blivit
mönsterpojkar bara för att de fått
tillfälle att boxas tycker jag är en argumentation
som slår i luften. Som bekant
vandrar en hel del av dessa pojkar
ut och in på ungdomsvårdsskolorna,
och det är möjligt att den färdighet
de fått genom boxningen kommer
till användning också i andra, mindre
trevliga sammanhang.

De 50 000 kronor som herr Birger
Andersson ansåg vara ett så blygsamt
belopp kunde Riksidrottsförbundet ge
till andra idrottsgrenar för att befrämja
den utomordentliga träning som vi väl
alla sätter värde på att ungdomen får
i olika sammanhang.

Herr Birger Andersson nämnde också
att mycket få av de pojkar som
boxas drömmer om att bli professionella.
Det är mycket möjligt, men det
är väl ofrånkomligt att de professionella
rekryteras från amatörboxarna.
Eftersom det är ett så litet antal av
dessa som kan bli professionella, föreställer
jag mig att det gäller att samla

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Anslag till fonden för idrottens främjande, in. m.

meriter — ju större meriter man har
desto större chans har man att komma
med i denna exklusiva klubb.

Jag kan inte, herr talman, underlåta
att avslutningsvis framhålla att jag har
svårt att tro att det massiva engagemang
som visats när det gäller att backa
upp boxningssporten, grundar sig
på ett intresse för boxarna. Jag tror
närmast att det är ett intresse för publiken
som spelar in. Jag har nämligen i
idrottssammanhang tyckt mig finna att
det förekommer en hel del egendomliga
företeelser när det gäller publiken.

Vi har nyligen bevittnat tittarstormar
vilka backat upp affärsintressen som
bakvägen försökt sätta i fråga riksdagens
beslut beträffande reklam i TV.
Vi möter ungefär samma egendomliga
företeelse i detta sammanhang. På alla
andra områden i samhället är vi inställda
på att skydda enskilda för skada,
men när det gäller boxningen, som
inte är något annat än misshandel innanför
ringen, är alla engagerade i
motsatt riktning.

Jag tycker, herr talman, att det förekommer
en allmänt stigande brutalisering
i vårt samhälle. Vi har allesammans
en känsla av att det är svårt att
bemästra och komma till rätta med denna,
men vi kan väl åtminstone göra det
på en punkt där vi har något inflytande,
nämligen genom att förvägra boxningen
understöd av statsmedel.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Wallentheim bär
fullständigt missförstått mig. Det var
inte fråga om en ungdomsvårdsskola.
Det gällde en ungdomsgård i Linköping,
och det var ett uttalande av föreståndaren
för denna som jag refererade.
Denne vittnade om den goda verkan
som boxningen hade haft på dessa
förut ganska oregerliga pojkar. Det är
alltså han som står för det omdömet,
inte jag. Jag har citerat honom, men
jag tror honom.

Fru Wallentheim menar att vi, som
är så engagerade för boxningen, till
varje pris vill ha kvar detta anslag för
att vi skulle på något sätt vilja gynna
den publik som besöker de stora boxningsgalorna.
Det är emellertid proffsboxningsgalorna
som drar de stora
publikskarorna, men den saken har vi
inte att göra med här. Vad som det nu
är fråga om •—• jag har sagt det flera
gånger förut — är att boxningsförbundet
skall få medel för att med dessa
medel kunna anlita sakkunniga instruktörer
och skaffa fram de skyddsmedel
som kan förhindra eventuella skador.

Fru WALLENTHEIM (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag är tacksam för tillrättaläggandet
och jag ber om ursäkt
för min missuppfattning. Jag vill givetvis
inte på något sätt att mitt inlägg
skall från ungdomsgårdshåll uppfattas
så att en sådan skola skulle avses.

Men är det inte så, herr Birger Andersson,
att det går publik även på
boxning som utövas av amatörer? Jag
vill understryka att det dock är från
denna grupp, som man så småningom
rekryterar dem som skall gå över till
proboxningen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag lovar att det är sista
gången jag är uppe i den här debatten! Det

är klart att det kommer publik
även på matcher som anordnas med
amatörer, men det är ytterst sällan som
det är någon större publik på dem. Jag
vet från mitt eget hemlän att boxarna
bitterligen klagar över att de inte få
någon publik och därmed inte heller
några pengar.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Efter denna långa debatt
med den mängd av lrontrastötar,

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Anslag

som här har förekommit, skall jag göra
ett mycket kort inlägg. Jag tänker stödja
reservationen, och jag gör det av
följande anledningar.

Amatörboxningen är grunden till proboxningen.
En boxningsmatch går ut
på att deltagarna skall tillfoga varandra
viss kroppsskada. Ibland siktar man
till knockout, och den medför medvetslöshet,
om också bara i tio sekunder.
Enligt de medicinska erfarenheterna
förekommer hjärnskador, i många
fall med men för hela livet. Det gäller
också i amatörboxningen. Vi söker att
humanisera förhållandet människor
emellan. Boxningen innebär ett mått av
våld som glorifieras. Det kan inte vara
värdigt ett kultursamhälle att riksdagen

— om också över Riksidrottsförbundet

— skall stödja en sådan glorifiering.

Jag ber, herr talman, att få ge min

anslutning till reservationen.

Häri instämde herr Svanström (ep).

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Jag kommer inte att
säga något om boxning. I skuggan av
den boxningsdebatt, som har pågått i
många ronder nu, skulle jag i stället
vilja säga några få ord om den andra
reservationen som är fogad till utlåtandet
under denna punkt.

Den reservationen bygger på en motion,
vari vi motionärer föreslår att det
anordnas ett idrottslotteri. Vi har i
motionen understrukit idrottens stora
betydelse och pekat på de behov som
finns, men med hänsyn till det rådande
ekonomiska läget har vi ansett att det
är klokt att inte gå längre än vad departementschefen
föreslagit när det gäller
anslag över statsbudgeten.

Vi får då söka oss andra vägar när
det gäller att tillgodose idrottens berättigade
intressen. Detta är motiveringen
för att vi föreslagit anordnande
av ett riksomfattande idrottslotteri av
ungefär samma typ som de nu anordnade
teaterlotterierna. I över tio år har

till fonden för idrottens främjande, m. m.

sådana lotterier anordnats med mycket
stor framgång. De omfattas med mycket
stort köpintresse från allmänhetens
sida, och de har de senaste åren haft
en storleksordning som gjort att de gett
ett årligt netto på cirka 6 miljoner
kronor.

Vi för vår del är övertygade om att
det finns utrymme för ytterligare ett
stort riksomfattande lotteri. Intresset
för lotterier med stora penningvinster
har ökat de senaste åren. Det har
nämnts från herr Schötts sida, tror jag,
att det här blir en ny kundkrets. Vi
motionärer har också pekat på detta,
och vi är övertygade om att det inte
kommer att bli någon trängsel på lotterimarknaden
även om det anordnas
ett nytt lotteri.

Det framhålles ofta att idrotten är vår
största folkrörelse, och detta har understrukits
även i denna debatt. Cirka 30
procent av vårt folk är på något sätt
knutna till den. Men ännu viktigare är
att idrottsrörelsen är vår största ungdomsrörelse.
Vi bör då på allt sätt hjälpa
till och stödja denna rörelse. Vi motionärer
har här försökt peka på en ny
väg.

Jag ber med dessa korta ord, herr
talman, att få yrka bifall till reservation
b.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag skall inte heller
ingå på någon fortsättning av boxningsdebatten,
men eftersom jag står
bakom reservationen i statsutskottets
utlåtande, vill jag ändå omnämna skälen
till detta ställningstagande. Det är
nämligen så, att jag vid fjolårets ställningstagande
i denna fråga röstade för
den linje som utskottet här företräder.
Sedan dess har jag emellertid ändrat
uppfattning. Jag var tveksam när jag
tog ställning i fjol, och jag har också
varit tveksam när jag nu ansluter mig
till reservanternas linje. Skälen till min
ändrade hållning är att jag tycker att
boxningssporten är en sport som inte

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

bör uppmuntras. De medicinska utsagorna
får enligt min uppfattning tillmätas
stort värde.

Då frågar man sig: Vilka åtgärder
kan man vidta för att åstadkomma det
syfte man vill främja, nämligen att den
aktivitet som nu läggs ned i boxningsklubbarna
kunde kanaliseras över till
andra grenar inom idrotten? Jag är
inte helt säker på att den väg som reservanterna
föreslår är den bästa, men
jag tror ändå att förslaget att statsmedel
inte skall utgå till boxningssporten
kan i samverkan med opinionsbildande
åtgärder och olika slags insatser från
idrottsrörelsens sida medverka till att
tona ned en sport, som vi ur allmänna
synpunkter inte anser önskvärd.

Jag har egentligen begärt ordet för
att säga ett par ord om den motion
som framlagts och till vilken reservanterna
tagit ställning genom att föreslå
anordnandet av ett idrottslotteri. Idrottens
stora betydelse i vårt moderna
samhälle är vi tämligen ense om. Det
gäller såväl nyttan av fysisk träning
och motion som utnyttjandet av fritiden
på ett meningsfyllt sätt.

Ett av de allra främsta motiven till
att samhället bör ekonomiskt stödja
idrottsrörelsen ligger enligt min uppfattning
i att idrottsrörelsen verksamt
bidrar till att leda ungdomen och dess
verksamhet in på sunda banor och att
man därmed motverkar de nedbrytande
tendenserna i samhället. Tyvärr ökas
de frestelser av olika slag, som lockar
de unga in på vägar som vi allmänt bedömer
som olämpliga och skadliga, vägar
som ofta leder till social missanpassning,
brottslighet eller andra beteenden,
som sedan kostar samhället
flerfaldiga belopp mot vad vi här satsar
på idrottsrörelsen.

Jag tror att idrottsanslaget är ett av
de anslag som på ett mycket verksamt
sätt bidrar till att minska kostnaderna
för samhället i framtiden. Det finns
skäl att vi, även om anslagen till idrotten
har höjts väsentligt under senare
år, ändå bör vara öppna för att ytterli -

gare anslagshöjningar kan komma att
krävas för detta ändamål.

I den redogörelse som lämnas i statsverkspropositionen
om denna verksamhet
kan vi finna, vilken ökning som
skett av antalet medlemmar och antalet
föreningar. Det nämns där att det
har tillkommit 345 nya föreningar under
ett år med över en halv miljon nya
medlemmar.

Reservationen innehåller dock i år
inte något förslag om anslagshöjningar
utan går i stället ut på att man för att
stödja idrotten och tillföra den mera
medel skulle få anordna ett lotteri. Jag
tycker att detta förslag är bra. Det är
inte första gången som man gått lotterivägen
för att stödja allmänna värdefulla
kulturyttringar eller andra insatser
i vårt samhälle.

Det har sagts att det inte skulle finnas
plats för flera lotterier. Startar vi
ett nytt lotteri, kan det innebära att redan
tidigare startade lotterier kommer
att få större köpmotstånd. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att idrottsrörelsen
som sådan kan skapa en ny marknad
för ett lotteri. Med den verksamhet
som idrottsrörelsen har finns det
stora tillfällen att bland idrottsevenemang
och föreningsmöten av olika slag
söka en ny publik för försäljning av lotter
för att stödja idrottsrörelsen. Det
är en väg som vi kan gå jämsides med
beviljandet av ökade anslag för att ge
idrottsrörelsen möjligheter att utföra
sitt värdefulla arbete.

Jag ber att få yrka bifall till reservationerna
i ärendet.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Jag har redan tidigare
yrkat bifall till utskottets förslag när
det gäller anslaget till idrottsrörelsen.
Jag ber också att få yrka bifall till utskottets
förslag när det gäller anordnandet
av ett lotteri.

Jag vill bara med ett par ord till
herr Olsson säga, att utskottet har understrukit
att det är viktigt att ansla -

Onsdagen den 15 mars 1967 fin.

Nr 14

Anslag

gen till idrotten går via riksstaten —
det är en princip som jag här vill ytterligare
understryka.

När herr Olsson säger att det finns
utrymme för ytterligare lotterier och
erinrar om den stora publik, som
idrottsrörelsen har, vill jag framhålla
att vi ändå bör vara på det klara med
att alla de andra lotterierna på marknaden
vänder sig till alla kategorier.
Jag tror inte att det kan sägas att
idrottsrörelsens många sympatisörer
står utanför varje tillstymmelse till intresse
för att köpa lotter. I realiteten
är det på det sättet, att minst ett extra
lotteri redan nu beviljats per månad,
och då har utskottet ansett att detta
kan försämra villkoren för de organisationer
och kulturella strävanden som
får sin ekonomi ordnad genom dessa
lotterier.

Jag vill med detta korta inlägg, herr
talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Ilerr talman! Jag vill bara med ett
par ord beröra vad herr Larsson sade
om att det inte finns utrymme för ytterligare
lotterier.

För att veta vad jag verkligen talade
om i mitt förra inlägg inhämtade jag
uppgifter från olika lotterier. Sedan
dessa teaterlotterier har tillkommit,
har antalet försålda lotter höjts från
140 000 till 220 000 lotter, trots detta
finns det inte något köpmotstånd. Det
finns också, herr Larsson, något som
heter »Lyckolotteriet», anordnat av socialdemokratiska
partiet. Det har sålt
sina 9 000 lotter per månad utan något
som helst köpmotstånd enligt vad som
upplysts från lotteriets sida.

Jag vill nämna detta som exempel på
att det finns utrymme för att anordna
ett idrottslotteri på marknaden.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag vet inte varifrån
föregående talare har fått sina uppgifter.
Jag råkar tillhöra styrelsen för

5 Första kammarens protokoll 1967. Nr 14

till fonden för idrottens främjande, m. m.

svenska penninglotteriet. Vi har märkt
att situationen har blivit allt värre. Direktören
för svenska penninglotteriet,
som är en mycket idrottsintresserad
människa, varnar på det bestämdaste
för att ytterligare utbreda lotteriförsäljningen
så att det uppstår besvärligheter
för redan befintliga lotterier.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Till herr Birger Andersson
vill jag säga, att riksdagens
upplysningstjänst varit vänlig nog att
skaffa fram de upplysningar jag har
redogjort för.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets i
förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
mom. 1 och 2, därefter särskilt
rörande mom. 3 samt vidare särskilt i
vad gällde mom. 4.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1 och 2 hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på godkännande av den av herr Axel
Andersson m. fl. vid punkten avgivna,
med a betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Carlsson, Harry, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
24 mom. 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Ang. lån till utbyggnad av oljelagringen

Vinner Nej, godkännes den av herr
Axel Andersson m. fl. vid punkten avgivna,
med a betecknade reservationen.

Då emellertid herr Carlsson, Harry,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 58.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande mom. 4 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare därpå att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den
av herr Axel Andersson m. fl. vid
punkten avgivna, med b betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson, Karl-Erik, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
24 mom. 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, ihed b betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eriksson, KarlErik,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 65.

Punkterna 25 och 26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Ang. lån till utbyggnad av oljelagringen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Lån till utbyggnad av oljelagringen
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett investeringsanslag av 63 350 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Bengtson och Dahlén (I: 542)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Ohlin och Hedlund (II: 693),
i vilka motioner anhållits, att riksdagen
måtte 1) till Lån till utbyggnad av oljelagringen
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
med 10 miljoner kronor minskat
investeringsanslag av 53 350 000 kronor,
2) bemyndiga Kungl. Maj:t att
medgiva uppskov i erforderlig utsträckning
med fullgörandet av kontraktsenligt
fixerad lagring.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 542 och II: 693, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till

Onsdagen den 15 niars 1967 fm.

Nr 14

Lån till utbyggnad av oljelagringen för
budgetåret 1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 63 350 000 kronor;

2. att motionerna 1:542 och 11:693,
såvitt de avsåge bemyndigande för
Kungl. Maj :t, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation bade anförts av herrar
Axel Andersson, Ivar Johansson, Harry
Carlsson, Johan Olsson, Eliasson i
Sundborn, Helander, Tobé, Sjönell och
\Vestberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

1. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:542 och 11:693,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
till Lån till utbyggnad av oljelagringen
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett investeringsanslag av 53 350 000 kronor; 2.

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 542 och II: 693, såvitt nu
vore i fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t
att medgiva uppskov i erforderlig utsträckning
med fullgörandet av kontraktsenligt
fixerad lagring.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Vid punkten 27, vilken
avser lån till utbyggnad av oljelagringen,
föreligger olika uppfattningar.

Utskottets majoritet har följt departementschefens
förslag om ett investeringsanslag
på 63 350 000 kronor. Reservanterna
föreslår i anledning av en
motion från centern och folkpartiet,
att beloppet minskas med 10 miljoner
till 53 350 000 kronor. Motiveringen
härför är, att man i det nuvarande ansträngda
samhällsekonomiska läget får
pröva alla möjligheter till kostnadsminskningar.
Den ekonomiska försvarsberedskapen
får givetvis undergå samma
bedömningar som försvarsfrågorna
i stort. Vi bedömer det inte innebära
några större olägenheter att, som föreslås
i reservationen, medge uppskov i

Ang. lån till utbyggnad av oljelagringen
erforderlig utsträckning med planerad
lagring.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Utskottet har inte funnit
någon anledning att ändra på
Kungl. Maj:ts förslag, som innebär att
man under en viss tidsperiod går in
för viss beredskapslagring av olja. Därför
har utskottet anslutit sig till Kungl.
Maj :ts förslag.

Då reservanten var föredömligt kortfattad
i sitt inlägg, skall jag också vara
det. Jag vill, herr talman, med dessa
få ord yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de
därunder framkomna yrkandena gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Ang. den högre utbildningen
Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —98;

Nej —38.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten 28

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 29 och 30

Lädes till handlingarna.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till högre utbildning och forskning
samt lärarutbildning jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Ang. den högre utbildningen

I denna punkt hade utskottet — i enlighet
med Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda
förslag — hemställt, att riksdagen
måtte till Universitetskanslersämbetet:
Avlöningar för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 3 854 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Wallmark, som dock ej antytt sin mening.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har fogats ett antal reservationer,

av vilka jag bidragit med tre blanka
sådana, vid punkterna 1, 18 och 51.

Jag har för avsikt att under den nu
föredragna punkt 1 ta upp några allmänna
synpunkter på universiteten och
högskolorna som utbildningsanstalter.
Under punkten 18 hade jag tänkt att
något diskutera informationsflödet och
möjligheten att tillgodose detta. Under
punkten 51 hade jag tänkt ta upp några
synpunkter på forskningspolitiken i
dess helhet.

Det har gått en tid sedan beslutet
fattades om en utveckling av våra universitet
och högskolor så att de skall
kunna ta emot ungefär 87 000 studenter
i början på 1970-talet. Vi har haft
möjlighet att se vilka resurser i olika
hänseenden, som regeringen är beredd
att ställa till anstalternas förfogande,
och i någon mån avläsa resultaten härav.
Vad vi har kunnat konstatera är
en tillväxt av antalet studerande inom
vissa fakulteter, som vida överstigit
de planer vi har. Vi har även kunnat
konstatera en relativt hög studieavbrottsfrekvens
inom ett flertal ämnen
och områden, och vi kan också registrera
en förlängd studietid per betyg
i vissa ämnen för en relativt stor grupp.
Man kan även notera en tämligen ojämn
betygsfördelning hos studenterna, framför
allt i ämnen som hör till den fria
sektorn.

Vad har nu departementschefen för
recept för att lösa dessa problem?

Han har föreslagit och riksdagen har
också beslutat att i princip bifalla förslaget
om fasta studiegångar. Såvitt jag
förstår är avsikten att vi skall få tillbaka
förslaget, när universitetskanslersämbetet
är färdigt med sin analys av
problemet. Det har beslutats om skärpta
regler för rätten att studera och vidare
om en tämligen hårdhänt hantering
av ämnesinnehållet, d. v. s. det har
utgått direkta order till fakulteterna att
skära ned innehållet i kurserna så att
studenterna i princip skall klara ett
betyg efter en termins studier.

Universiteten och övriga lärosäten

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

har för sin del krävt ytterligare stöd
för att kunna genomföra denna politik.
De begär en väsentligt ökad studierådgivning
i olika sammanhang. De vill ha
en märkbart större satsning på tekniska
hjälpmedel än vad man har velat
bevilja dem. De har önskat ordna kurser
i studieteknik och öka antalet biträden
för att frigöra lärarkrafter. Det
sista är kanske litet dunkelt uttryckt,
men avsikten är tydligen att genom en
arbetsfördelning få lärarna mera fria
för lärarinsatser.

Det är alltså uppenbart, att dessa av
departementet föreslagna åtgärder inte
är tillräckliga. Jag tycker nog att
det kan vara befogat att i detta läge,
när vi är någonstans på väg mot det
mål, som departementschefen har angivit,
fråga sig: Vad har vi för målsättningssynpunkter
när det gäller studierna
vid universitet och högskolor?

Det gäller för det första rätten att
över huvud taget få studera. Man kan
väl här i stort sett dra upp två riktlinjer.
Den ena är vad jag skulle vilja
kalla för den kvalitativa linjen, nämligen
att i princip endast låta den få
tillträde till högre studier, som kan
anses ha förutsättningar att tillgodogöra
sig dem. Det betyder att studietakt
och kursomfång skall anpassas efter en
tämligen väl begåvad students utförsgåvor,
och de som inte kan klara dessa
krav får lämna skutan. Förutsättningen
härför är naturligtvis att man använder
de studietekniska och pedagogiska
hjälpmedel som finns. Men i stort sett
måste resultatet bli, att man håller på
att man inte vill godtaga någon försämring
i kvalitetshänseende.

Den andra linjen är den kvantitativa,
och den innebär att de som är intresserade
av att studera i stort sett också
skall få möjlighet därtill. Då får man
å andra sidan vara beredd att anpassa
studietakt och kursomfång efter deras
utförsgåvor. Det vore annars en felaktig
politik mot dessa studerande att
locka in dem i högre studier som de
faktiskt inte klarar upp — det vore inte

Ang. den högre utbildningen

bara fel utan också ganska grymt —
och det skulle naturligtvis i sin tur
kunna innebära, att universiteten och
högskolorna skulle svälla ut betydligt
utöver den ram varom riksdagen fattat
beslut.

Detta är de två huvudsynpunkter man
kan lägga på frågan om kvaliteten. Här
kommer naturligtvis också avnämarnas
krav in i bilden. Vad ställer de för krav
på dem som har genomgått högre studier?
Det är inte bara att de skall ha
en viss mängd kunskaper inom olika
områden. De skall också ha tillägnat
sig förmåga till kritiskt och analytiskt
tänkande. Jag vill betona det sista, ty
det är cn av huvudpunkterna, som vi
i näringslivet fäster mycket stort avseende
vid. Det betyder att ett universitet
eller en högskola inte bara får
vara en »korvstoppningsmaskin», där
de studerande tillägnar sig vissa kunskaper
utan att själva få reflektera. Jag
tror att den synpunkten i viss mån håller
på att komma bort vid de försök
man nu gör att effektivisera undervisningen
på högre nivå.

Det finns också ett annat problem i
samband med dimensioneringen av universiteten
och högskolorna, nämligen
efterfrågan. Departementschefen har
tidigare uttalat att de begränsningar
som görs enbart sammanhänger med
brist på resurser. Jag är inte säker på
att det är hela sanningen, ty säkerligen
finns det områden där vi skulle kunna
utbilda väsentligt flera människor, om
vi hade velat. Emellertid finns det exempelvis
ingen anledning att utbilda
jägmästare, som sedan får ta arbete som
skogsarbetare eller skogsförmän, eller
att utbilda agronomer som får bli jordbruksarbetare
o. s. v. Det vore slöseri
med de ekonomiska resurserna, och det
vore misshushållning med de intellektuella
resurserna. Samma resonemang
tror jag i princip får föras när det gäller
andra områden.

Jag är fullt medveten om svårigheten
att göra någon form av kvantitativ avgränsning,
eftersom de olika studie -

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Ang. den högre utbildningen
gångarna kan appellera till en rad olika
avnämarområden, men trots allt
riiåste vi ha den saken med i bilden.
Jag skall säga några ord om teknikersituationen
för närvarande. Det är alldeles
uppenbart att det råder en betydande
oro bland de studerande på de
tekniska linjerna. Det gäller inte bara
högskolorna utan också gymnasierna.
Den målsättning som vi har dragit upp
tidigare innebär ju ett utomordentligt
djärvt grepp. Vi räknar med att kunna
utexaminera närmare 3 000 högskoleingenjörer,
över 6 000 gymnasieingenjörer
och ungefär lika många tekniker
som kommer att få titeln fackskoleingenjör
— det är ett beklagligt misstag
att denna titel någonsin blev genomförd,
men nu är det ändå på det
sättet.

Då uppstår naturligtvis den intressanta
frågan: Finns det möjligheter för
näringslivet att ta emot alla dessa? Det
blir en ytterst besvärlig och komplicerad
procedur. Som situationen är för
närvarande, förefaller det inte som om
näringslivet skulle ha möjligheter att i
den takt som vi hittills varit vana vid
bereda dessa personer sådana arbetsuppgifter,
som de har utbildning för.
Hela den proceduren, som amerikanarna
har upplevt för tio å femton år sedan
och som vi har anledning att noggrant
studera och analysera, nämligen
den högre skolade arbetskraftens inträngande
på områden där man tidigare
utnyttjat lägre skolad arbetskraft,
är ett problem som vi kommer att uppleva
inom den närmaste fem- till tioårsperioden.

Jag har velat säga detta med hänsyn
till att de statistiska analyser, som kan
ligga till grund för sådana undersökningar,
är ytterst bristfälliga. För ett
och ett halvt år sedan gjordes genom
statistiska centralbyråns försorg en analys
av de amerikanska förhållandena.
Docenten Faxén, som utförde arbetet,
kunde därvid konstatera att vi saknar
möjligheter till fortlöpande analyser på

grund av svårigheterna att statistiskt
fånga in dessa problem.

Emellertid tror jag att man från departementets
och universitetskanslersämbetets
sida måste vara mycket vaksam
när det gäller teknikerutbildningen.
Vi får inte fatta ett utbildningspolitiskt
beslut i riksdagen och sedan låta
utbildningen rulla fram som en ångvält,
oberoende av konjunkturer. Utbildningskapaciteten
skall inte vara
större, menar jag, än att de färdigutbildade
kan på ett någorlunda naturligt
sätt sugas upp av svenskt näringsliv
och av det svenska samhället. Men det
är möjligt och kanske till och med troligt
att vissa grupper av de högt skolade
teknikerna kommer att möta svårigheter
och tvingas söka sig helt andra sysselsättningar
än de hade tänkt sig när
de startade sin långa, för dem själva
och även för landet ganska dyrbara utbildning.
Här krävs en mycket intim
och fortlöpande kontakt mellan de ansvariga
myndigheterna och näringslivet
för att en viss anpassning skall kunna
genomföras.

Jag har funnit anledning att säga detta,
herr talman, därför att man i ansvariga
kretsar har tagit upp frågan huruvida
det är klokt att fullfölja beslutet
om den tekniska högskolan i Linköping.
Orsaken är inte bara en viss oro för
att man på detta sätt splittrar forskningsresurserna,
utan det har också
ifrågasatts, huruvida vi inte håller på
att skaffa oss en alltför progressiv utbildningsorganisation
på det högre tekniska
området. Personligen anser jag att
vi inte är mogna att säga stopp för den
tekniska högskolan i Linköping, men vi
befinner oss utan tvivel ungefär på
gränsen, och det finns anledning för departementet
till ganska djupgående och
intima överläggningar med näringslivet
för att snabbt analysera problemet;
jag tror inte att vi kan vänta på statistiska
centralbyråns analyser när vi
skall ta ställning till denna fråga.

En annan principiell angelägenhet

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

som jag litet grand vill beröra gäller
universitetens lärarfråga mot bakgrunden
av deras funktion som lärarutbildningsanstalter.
Vi liade förra året en
diskussion här i kammaren beträffande
lärosätenas äskanden om 313 nya professurer
och departementets förslag om
13 sådana. Proportionen är i år inte
exakt densamma, men det rör sig ändå
nu i runda tal om 225 respektive 14
nya professurer. Detta bekräftar den
uppfattning jag deklarerade förra året,
nämligen att synen på dessa frågor är
vitt skild vid lärosätena å ena sidan
och i departementet å andra sidan.

Universitetskanslersämbetet står i
detta sammanhang i något slags underlig
mellanställning, och jag vill säga
att man ute vid lärosätena uppfattar
ämbetet som departementets förlängda
arm, inte som lärosätenas naturliga företrädare,
med vilken man förtroendefullt
kan överlägga, utan som en överordnad
myndighet handlande helt på
departementets uppdrag. Det är en rätt
olycklig ställning som ämbetet därmed
har fått. Jag tror att det är angeläget
att man får möjlighet att diskutera igenom
den arbetsfördelning som skall
råda mellan dessa tre instanser: lärosätena,
universitetskanslersämbetet och
departementet.

När det gäller kraven på nya professurer
är det för oss i riksdagen utomordentligt
svårt att, skall vi säga, se
bakom de ordridåer som här rullas upp
och att kunna konstatera vilka faktiska
behov av lärare på professorsnivå som
föreligger. Vilka krav ställer man när
det gäller den högre utbildningen ur
ren lågstadiesynpunkt, ur handledarsynpunkt
och ur forskningssynpunkt?
Det är väl beträffande dessa tre områden
som vi skulle behöva få en bättre
behovsanalys.

Som det nu är ser jag ingen möjlighet
för oss i riksdagen och inte heller i
utskotten att på ett sakligt sätt kunna
analysera det hela för att veta hur vi
skall ställa oss. Jag tror att det vore av
värde om departementschefen lät någon

Ang. den högre utbildningen

göra en mall till en sådan behovsanalys
som gjorde det möjligt för oss att
verkligen tränga in i dessa frågor, om
det nu finns något intresse av att låta
riksdagen göra det.

De rena forskningsaspekterna i detta
sammanhang skall jag be att senare få
återkomma till.

Man har vid tekniska högskolan försökt
att lösa en del av lärarproblemet
genom anlitande av speciallärare, som
har skrivits in från näringslivet. Efter
framställning av universitetskanslersämbetet
har departementet gått med på ett
sådant arrangemang inom vissa begränsade
ämnen. Jag fattar inte varför departementet
inte i princip kunnat biträda
hela äskandet från universitetskanslersämbetet
och medgivit användandet
av sådana specialister över hela
fältet. Det skulle i varje fall lösa ett
speciellt problem ur undervisningssynpunkt,
nämligen att ge den bästa aktualitetskunskap
som står att få i landet.

Därigenom skulle också ett annat
problem lösas, som jag senare skall återkomma
till — jag tänker på samarbetet
mellan universiteten och högskolorna
å ena sidan och näringslivet å andra
sidan. Jag tror att näringslivet på det
sättet skulle känna sig mera hemma på
lärosätena och även bli mera aktivt intresserat
av att ta del av kurser och
kursplaner. Man skulle kanske till och
med från näringslivets sida anställa folk
från universiteten. Som bekant rekryteras
nästan allt högskolebildat folk
från tekniska högskolor eller handelshögskolor,
medan rekryteringen från
de egentliga universiteten är utomordentligt
ringa. Detta är ju ett ganska
märkligt konstaterande.

Till hela utbildningsgiven hör ju också
filialsystemen. Jag tror att det är för
tidigt att fälla något omdöme om filialerna;
de har ju beslutats, de skall inrättas.
Man kan bara konstatera, att
när departementschefen säger att en
stor restriktivitet skall iakttagas i fråga
om resor mellan filialerna och moderuniversiteten
synes departements -

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Ang. den högre utbildningen

chefen vara inne på helt felaktiga vägar.
Det rimmar definitivt inte med
det beslut som har fattats här i riksdagen.
Det kan inte heller rimma med
den önskan som finns att betrakta filialerna
som en del av moderuniversiteten.
Enda förutsättningen för att en
filial skall kunna fungera som en förstklassig
undervisningsanstalt på denna
nivå och inte vara något slags Epatillställning
är att det förekommer intima
kontakter mellan universiteten. I
det fallet måste man i början vara ytterst
frikostig i fråga om resorna, om
det skall kunna bli någonting av det
hela.

Jag sätter ett stort frågetecken för
den kanske något suddiga skrivning
som gjorts beträffande möjligheterna
att avlägga examina. Vi har det stora
problemet med 3-betygskunskaperna.
Undervisningen leds här på moderuniversiteten
normalt av en professor, och
som jag ser det bör den enbart ledas
av en professor. Detta är det första steget
till den riktigt fördjupade högre
akademiska utbildningen. Det är här,
som professorerna verkligen kommer i
kontakt med forskningsproblemen, och
det är via den kontakten som de har
möjlighet att stimulera eleverna till en
fortsatt högre utbildning. Det är dessutom
på detta stadium utbildningen kan
differentieras. Om man i relativt stor
omfattning ägnar sig åt 3-betygsutbildning
på universitetsfilialerna, går man
miste om denna så ytterst väsentliga
faktor.

Låt mig sedan bara göra ytterligare
en liten kommentar, vilken kan uppfattas
som gällande en rent lokalpolitisk
fråga men som faktiskt inte är det. Jag
kan även förstå ecklesiastikministern,
om han skulle uppfatta frågan på detta
sätt.

I Svenska Dagbladet förekom för några
dagar sedan en artikel med rubriken
»Stopp för universitetet i Södertälje.
Planeringen för Huddingefilial inhiberas».
Enligt en intervju dels med departementschefen,
dels med vederbö -

rande statssekreterare har man stoppat
en utbildning, vilken universitetet efter
samråd med universitetskanslersämbetet
startat i Södertälje. Det är inte fråga
om en filial utan det gäller uteslutande
en lokal i storstockholmsområdet, som
man velat utnyttja i brist på andra lokaler.
Man har på enligt min mening
ytterst rationella grunder låtit en lärare
fara till 30 elever i stället för tvärtom.

Jag kan inte fatta att man kunnat
hänga upp denna verksamhet på så ytterst
triviala ting som frågan om läraren
skall ha resebidrag eller inte. Staden
står ju för de kostnader som uppkommer
i detta sammanhang. Om
Stockholms universitet, som arbetar
inom ett mycket stort område, av praktiska
skäl finner det vara lämpligt att
förlägga undervisningen till Solna, Lidingö,
Saltsjöbaden, Södertälje eller
Huddinge, så är detta en ytterligt välbetänkt
åtgärd. Det blir därigenom
mindre press på de centralt belägna
utrymmena. Det blir också mera praktiskt
med hänsyn till att eleverna då
inte kommer att efterfråga elevbostäder
i Stockholm, såsom de annars gör.
Man kan hålla med om att personer som
bor i Södertälje inte skall ha studentbostäder
i Stockholm, men de kräver
helt enkelt att få sådana, och studentkårerna
går också med på detta och
ställer dem i kön.

Från alla synpunkter är undervisningen
i Södertälje en vettig utväg. Jag
skulle gärna vilja få en kommentar från
departementschefen beträffande denna
i och för sig lilla detalj, vilken dock
hör vara tillämplig på alla universitet
runt om i landet. Det kan inte vara
möjligt att stoppa verksamheten bara
för att, såsom statssekreteraren framhåller,
det uppstår »principiella problem
av stor räckvidd», vilka exemplifieras
med frågan huruvida läraren
skall ha researvode eller inte. Detta
tycker jag är ett trivialt bagatellärende,
som bör kunna lösas på en eftermiddag.

Herr talman! Jag har velat framföra

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

dessa principiella synpunkter under
punkten 1, men de hänför sig också
till universitets- och högskoleutbildningen
i dess helhet.

Herr statsrådet ED ENMAN:

Herr talman! Jag skall inte falla för
frestelsen att ta upp alla de frågor, som
herr Wallmark i en lång och stor exposé
nu tagit upp. Jag vill bara svara
på den sista frågan, eftersom den ställdes
direkt.

Det är inte bara en bagatellfråga, om
en kommun anskaffar universitetslokaler
och sedan överenskommer med ett
lämpligt universitet att dit förlägga
universitetsundervisning. Detta medför
inte endast kostnader för lärarnas resor.
I princip skulle vi på denna väg
med alla de progressiva kommuner,
som finns i vårt land, kunna få ett nät
av s. k. filialer. Varför skulle inte Enköping
och Gävle kunna påbörja en
universitetsundervisning? Dessa städer
är säkerligen kapabla att anskaffa universitetslokaler,
och jag skulle tro att
Uppsala universitet kunde skicka dit
lärare.

Men vad skulle då hända? Jo, även
om man i praktiken inte kallar detta
för filialer, blir det i praktiken en helt
oreglerad decentralisering av akademisk
utbildning, och det kan vi väl ändå
inte gå med på.

Denna fråga hade, herr Wallmark,
varit liten om byggnadsstyrelsen, som
här i Stockholm bedrivit en synnerligen
stor verksamhet för att hyra universitetslokaler,
inte kunnat komma
över några lokaler i Stockholm utan
hade tvingats ut i landsorten — om jag
nu får kalla Södertälje för landsorten
—- och i detta fall hade funnit en universitetslokal
och låtit staten betala för
den. Men här är det alltså kommunala
initiativ som universiteten har nappat
på — om jag får använda det uttrycket.

För övrigt har ju frågan inte ens varit
framförd till departementet, än
mindre här i huset, utan den har skötts

Ang. den högre utbildningen
per telefon mellan personer med frisk
handlingsvilja på detta område.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Vi kan ju avstå från att
diskutera de andra, principiella frågorna
och hålla oss till denna lilla bagatell.

Eftersom departementschefens historieskrivning
inte är riktigt korrekt,
kanske jag får lov att rätta till den. Jag
har i någon mån varit inkopplad på
denna filial — om vi skall kalla den så
—- i Södertälje. Det var drätselkammaren
i Södertälje som uppvaktades av
universitetet i Stockholm. Universitetet
undrade om vi inte hade möjlighet att
ordna en lokal. Eftersom det var svårt
för universitetet att finna lokal i Stockholm
och det fanns ett stort antal studerande
i Södertälje, frågade man om
vi inte kunde ordna en lokal där, så
skulle universitetet skicka en lärare i
stället.

Jag trodde inte att sådana här detaljer
skulle behöva tas upp i riksdagen
och inte heller i departementet. Frågan
har diskuterats och godkänts av universitetskanslersämbetet,
som är den
av departementet och regeringen utsedda
chefsmyndigheten för universiteten.
Jag tycker därför inte att någon
skugga faller på universitetet för att
man handlat på detta sätt.

Dessutom är det, som departementschefen
säger i en intervju, så att om
det inte är möjligt att finna lokaler i
innerstaden, får man söka utanför
centrum. Jag kan inte finna annat än
att Huddinge, som ligger ungefär 20
minuter härifrån, och Södertälje, som
ligger cirka 35 minuter härifrån, är
ytterområden. Här skall eleverna studera
vid universitetet i vanlig ordning,
men läraren åker ut till dessa platser
i stället för att 30 elever åker in till
Stockholm.

Jag tror att man i departementet inte
borde vara så förfärligt känslig av sig
att man, om man inte får vara med och

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Anslag till humanistiska fakulteterna
handlägga varenda liten detalj i denna
fråga, måste slå näven i bordet och
säga: Stopp, det här måste vi vara med
och besluta om! Det verkar, herr talman,
nästan litet Grönköping.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 2—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Anslag till humanistiska fakulteterna

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
i fråga om professurer ändra personalförteckningen
för de humanistiska fakulteterna
m. m. enligt vad i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 3 januari 1967 förordats, dels ock
till Humanistiska fakulteterna m. m.:
Avlöningar för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 35 509 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Blomquist in. fl. (1:265) samt den andra
inom andra kammaren av herrar
Regnéll och Rubin (11:350), i vilka yrkats,
att riksdagen skulle besluta att inrätta
en tjänst som universitetslektor
i musikforskning vid Lunds universitet
för budgetåret 1967/68 samt till Humanistiska
fakulteterna m. m.: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 35 571 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fröken Stenberg in. fl. (1:273) och
den andra inom andra kammaren av
herr Larsson i Umeå in. fl. (11:346),
i vilka föreslagits, att riksdagen skulle
besluta, att en forskardocentur i arkeologi
skulle inrättas vid universitetet i
Umeå med docent Hans Christiansson
som förste innehavare.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1: 265 och II: 350, i
vad de avsåge inrättande från och med
budgetåret 1967/68 vid Lunds universitet
av ett universitetslektorat i musikforskning,
icke måtte bifallas av riksdagen; II.

att motionerna 1: 273 och 11:346,
i vad de avsåge inrättande vid Umeå
universitet av en forskardocentur med
docenten Hans Christiansson som förste
innehavare, icke måtte bifallas av riksdagen; III.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:265 och 11:350
samt I: 273 och II: 346, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i fråga
om professurer ändra personalförteckningen
för de humanistiska fakulteterna
m. m. enligt vad i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 januari
1967 förordats;

b) till Humanistiska fakulteterna
m. in.: Avlöningar för budgetåret 1967/
68 anvisa ett förslagsanslag av 35 509 000
kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Larsson, Thorsten, som likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Från de stora svepen
raskt ned i en liten sak.

Vid punkten 5 har herr Thorsten
Larsson anmält en blank reservation.
Den berör utskottets behandling av
motionen 265 i denna kammare, i vilken
herrar Larsson och Edström och
jag själv har föreslagit inrättande av
ett universitetslektorat i musikforskning
vid Lunds universitet. Då utskottet
har skrivit synnerligen knapphändigt
i sitt avslagsyrkande, blir man
en smula undrande. Man frågar sig:
Vad är utskottets motivering för detta
avslag? År man månne i utskottet osä -

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

ker om underlaget är tillräckligt för
ett sådant lektorat? Då vill jag bara
framhålla att här inte behöver föreligga
någon tvekan. Enligt gällande bestämmelser
uppgår undervisningsskyldigheten
för universitetslektor till 396
timmar per år. På grundval av fastställd
organisationsplan med utgångspunkt
i ett av universitetskanslersämbetet
beräknat studerandeantal upprättas
varje år en undervisningsplan i vilken
lärarbehovet uttrycks i antalet timmar,
professorsundervisning, lektorsundervisning,
assistent- och amanuensundervisning.
Följer man denna plan
blir det sammanlagda antalet timmar
som kan utgöra underlag för den föreslagna
lektorstjänsten 402.

Herr talman! Jag hoppas att frågan
nästa år blir positivare behandlad.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Bara en kort kommentar
med anledning av statsutskottets utlåtande
nr 40, punkt 5, Humanistiska
fakulteterna in. in.

I motionsparet I: 273 och II: 346 har
vi motionärer åter framfört önskemålet
om inrättande vid Umeå universitet av
en forskardocentur med docent Christiansson
som förste innehavare. Utskottet
anser i år liksom i fjol att vederbörande
forskningsråd bör kunna svara
för att en ökad forskning inom arkeologien
i Norrland kommer till stånd. Men
enligt uppgift har vederbörande forskningsråd
ej medel till detta. Konsekvenserna
blir då att om ekonomiska
garantier inte ges, måste de arkeologiska
undersökningar som pågår i Norrland
läggas ner, senast från och med
1968. Ungefär en kvarts miljon kronor
har hittills placerats i dessa undersökningar.
Det material som grävts fram
ligger nu obearbetat och blir ej publicerat.
Det är alltså material som berör
Norrlands förhistoria. Bjurseletundersökningarna
som det här gäller är för
övrigt en av de största stenåldersunder -

Anslag till humanistiska fakulteterna

sökningar som någonsin gjorts i Sverige.
De internationellt kända Spetsbergsundersökningarna
som docent
Christiansson hållit på med, måste också
nedläggas. De medarbetare som arbetar
med materialet från Bjurselet och
Spetsbergen kommer att stå utan handledning
i sin forskning.

Det förefaller mig som om den arkeologiska
forskningen i norra Sverige
blivit typexempel på det s. k. docenteländet,
som funnits här sedan 1820-talet och som forskarutredningen väl
anser skola kunna hävas någon gång
på 1970-talet.

En möjlighet är att de sittande docenternas
förordnande skulle kunna
förlängas tills forskarutredningens förslag
lett till resultat i form av ett riksdagsbeslut
som tryggar docenternas
ställning. Detta har också begärts i en
motion. Enligt uppgift representerar
varje docent en statlig investering på
ungefär 500 000 kronor per år. För närvarande
avgår enligt en uppgift som
jag fått drygt 20 docenter varje år. De
undandras alltså forskningen. Jag vet
inte om det är väl använda pengar?
Vad docenteländet också representerar
beträffande personliga problem och
otrygghet är en annan sida av saken.

Jag har, herr talman, naturligtvis
full förståelse för det statsfinansiella
läget, men det är kanske just därför
som det förefaller mig riktigt att man
skapar ekonomiska möjligheter för att
klara av detta arkeologiska projekt i
Norrland och fullföljer det genom att
tillgängliga forskningsresurser nu utnyttjas
ordentligt, effektivt och rationellt.
För detta behövs ytterligare ett
par års arbete, arbetsro och ekonomiska
existensmöjligheter för forskarna.
Jag hoppas därför att man skall finna
någon framkomlig väg för att ordna
ekonomien för den arkeologiska forskningen
i norra Sverige även om det
också i år blivit så att våra motioner
har avslagits av statsutskottet.

Jag har för tillfället intet yrkande,
herr talman.

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Om inrättande vid Uppsala universitet av en personlig professur i religions psykologi

för docenten Hjalmar Sundén

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Andra avdelningen har
i år liksom tidigare år haft hundratals
motioner att behandla, de flesta innebärande
betydande utgiftsökningar. I
den situation vi är har utskottet tvingats
avstyrka de allra flesta. Det är allt
jag kan säga till alla dessa tre punkter
i klämmen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkten 6

Om inrättande vid Uppsala universitet
av en personlig professur i religionspsykologi
för docenten Hjalmar Sundén

Kungl. Maj.-t hade föreslagit riksdagen
att till Teologiska fakulteterna: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 2 725 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Blomquist m. fl. (1:266) och den
andra inom andra kammaren av herr
Kållstad m. fl. (II: 344), i vilka föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att
från och med budgetåret 1967/68 vid
Uppsala universitet inrätta en personlig
professur i ämnet religionspsykologi för
docenten Hjalmar Sundén.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna I: 266 och II: 344, i
vad de avsåge inrättande vid Uppsala
universitet från och med budgetåret
1967/68 av en för docenten Hjalmar
Sundén personlig professur i religionspsykologi,
icke måtte bifallas av riksdagen; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:266 och 11:344, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till

Teologiska fakulteterna: Avlöningar för
budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 2 725 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Axel Andersson, Kaijser, Bengtson,
Wallmark, Thorsten Larsson, Nyman,
Bohman, Mattsson, Turesson, Nelander,
Kållstad, Westberg och Elmstedt,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:266 och 11:344, såvitt
nu vore i fråga, besluta, att vid
Uppsala Universitet skulle från och
med budgetåret 1967/68 finnas inrättad
en för docenten Hjalmar Sundén personlig
professur i religionspsykologi;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 266 och II: 344, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i fråga
om professurer ändra personalförteckningen
för de teologiska fakulteterna
m. m. enligt vad reservanterna förordat; b)

till Teologiska fakulteterna: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
förslagsanslag av 2 807 000 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Tillåt mig först uttala
en stillsam men ändå djupt känd förvåning
över inledningen till debatten
rörande statsutskottets utlåtande nr 40.
Jag hade av herr talmannen fått det
beskedet, att vi skulle handlägga detta
ärende punkt för punkt. Det förvånade
mig därför i hög grad när herr Wallmark
plötsligt efter en blank reservation
på första punkten inte bara svävade
ut på hela fältet inom det område
som finns i detta utskottsutlåtande utan
också inom områden som inte alls är
aktuella i detta sammanhang. I varje
fall har de inte varit föremål för någon
debatt i statsutskottets andra avdelning

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Om inrättande vid Uppsala universitet av en personlig professur i religions psykologi

för docenten Hjalmar Sundén

— åtminstone har detta inte varit fallet
beträffande en s. k. filial i Södertälje.
Detta sista är för övrigt nästan
den enda punkt, höll jag på att säga,
där jag håller med herr Wallinark om
att saken inte behöver tas upp till behandling
i riksdagen, i varje fall inte
vid detta tillfälle.

Efter detta, herr talman, skall jag
hålla mig till den reservation som gäller
denna punkt, men det måste väl
också tillåtas mig att göra mig skyldig
till några små utsvävningar. Det är ju
så inte minst på skolans område att det
finns verklig anledning att önska mycket
och att medge att det är många nödvändiga
saker som vi gärna skulle vilja
se genomförda men som vi på grund
av en för oss alla väl känd anledning,
nämligen statens tämligen, för att inte
säga mycket, skrala finanser måste avstå
från. Vi har alltså tvingats att säga
nej, även om vi varit medvetna om att
vi, om vi haft ett annat ekonomiskt
klimat, med tillfredsställelse skulle ha
sagt ja.

Som avdelningens ordförande redan
har konstaterat, är det som vanligt
många motionärer som har varit verksamma
och presterat förslag när det
gäller detta avsnitt, och jag skulle vilja
påstå att motionerna i de allra flesta
fall har varit väl motiverade. Det har
därför gällt för oss som sitter i andra
avdelningen att mobilisera ett rikt mått
av kallsinnighet gentemot motionärerna,
med påföljd att motionärerna —
med ett eller annat undantag — i
utlåtandet får läsa det för dem dystra
beskedet att utskottet med eller utan
beklagande föreslår att deras motioner
inte skall vinna riksdagens bifall. Detta
har vi alltså tvingats till, trots att vi
har varit väl medvetna om — jag vågar
påstå överens om — att just utbildning
och forskning är angelägenheter av
högsta rang och att en satsning på
dessa kan ge mycket god utdelning i
framtiden. Trots detta har blåpennan
för vår del flitigt tagits i bruk. Herr

Wallmark nämnde hur pennan också
varit verksam när det har gällt antalet
inrättade professurer och laboraturer.

Såvitt jag förstår hade man vid lärosätena
fått direktiv om att vara återhållsam.
Ändå har det inkommit en
önskelista på 258 nya professurer och
laboraturer. Universitetskanslern prutade
sedan ned siffran till ungefär en
femtedel. Departementschefen har därefter
tagit hand om den redan hårt tuktade
siffran och prutat ned den till
drygt hälften.

Av den sammanfattning av förslagen
till inrättande av professurer och laboraturer,
som avdelningen fått i sin
hand, framgår att vissa fakulteter har
drabbats mycket hårt. Humanisterna
hade begärt 39 sådana nya tjänster,
men får bara två. Teologerna, som inte
brukar vara bortskämda, hade begärt
två men får ingen. I samhällsvetenskapliga
ämnen hade begärts 40 tjänster,
men man får två stycken. Medicinarna
har kanske lyckats något bättre -— av
de 58 tjänster som begärts har man fått
hela 12.

Ja, på det sättet kan man fortsätta
uppräkningen och se hur önskemål och
slutresultat föga hänger samman. Det
är alldeles självklart att det också har
vållat bekymmer för oss i andra avdelningen.

Hur gärna, tror jag, skulle vi inte ha
velat vara med om att tillstyrka en hel
råd av dessa förslag om nya professurer.
För att bara ta ett par exempel kan
nämnas den länge efterlysta professuren
i internationell rätt, professurerna
i paradontologi och de båda professurerna
i plastikkirurgi. Beträffande just
plostikkirurgien råkar jag själv ha personliga
och mycket dystra erfarenheter,
vilka säger mig att en utvidgning av
forskningen och ökade möjligheter att
få hjälp, särskilt med hänsyn till den
ständiga ökningen av trafikskadorna,
vore synnerligen påkallad, och att således
dessa professurer borde inrättas.

Till sist, herr talman, har vi reser -

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Om inrättande vid Uppsala universitet av en personlig professur i religions psykologi

för docenten Hjalmar Sundén

vanter endast stannat vid två förslag
när det gäller nya professurer. Det ena
rör en professur i religionspsykologi,
där alla de borgerliga partierna står
bakom reservationen. Det andra gäller
professurer i geriatrik, där folkpartiet
och centerpartiet står för reservationen.

Den punkt som vi nu behandlar gäller
en personlig professur i religionspsykologi
för docenten Hjalmar Sundén.
Motionärerna påpekar att någon
lärostol i religionspsykologi över huvud
taget inte finns i något av de nordiska
länderna och de menar — med full
rätt — ätt det skulle gagna det nordiska
samarbetet om vi t. ex. här i Sverige
fick till stånd forskning och utbildningi
detta ämne.

Motionärerna framhåller vidare att
universitetskanslern i sin femårsplan
har räknat med att man fr. o. m. budgetåret
1967/68 skulle inrätta en professur
i religionspsykologi vid Uppsala
universitet. I sin motivering har universitetskanslern
framhållit att under de
senaste decennierna inte någon förändring
skett beträffande de teologiska fakulteternas
professurer, men att samtidigt
behovet av religionsvetenskaplig
forskning och utbildning ökat. Till kännedomen
om det moderna samhället hör
enligt universitetskanslerns uppfattning
ökad kunskap om religionens roll i detta
samhälle. Han tillstyrker alltså varmt
att en professur inrättas och föreslår
docenten Hjälmar Sundén såsom förste
innehavare samt konstaterar att denne
är en framstående och internationellt
erkänd forskare på det religionspsykologiska
området.

Med dessa ord herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen vid
denna punkt.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:
Herr talmanU Får jag bara säga till
herr Axel Andersson att med den uppläggning
som utskottets utlåtande har

finns i utlåtandet ingen särskild punkt
där man behandlar gemensamma angelägenheter,
exempelvis universitetskanslersämbetets
petita och den mycket
utförliga argumentering, på sammanlagt
15 sidor, som departementschefen
redovisar i det sammanhanget. Tidigare
har vi kunnat ta upp sådana här principiella
frågor under den första punkten,
där de hör hemma. Den här lilla
södertäljefrågan hör i varje fall i högsta
grad hemma under den punkten, ty
den rör universitetskanslerns befogenheter.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Det kan vara lämpligt
att någon gång från denna talarstol också
ge uttryck för tacksamhet och glädje
över vad vårt förnämsta massmedium
bjuder oss. Det är väl ändå för det mesta
som man är belåten med det som erbjudes
såväl av underhållning som av
olika kulturella aktiviteter. I söndags
kväll såg jag i TV det sista programmet
i serien Guds barnbarn. Det var författaren
Karl Vennberg som konfronterades
med sin barndoms fromhetsmiljö.

Jag är ur flera synpunkter tacksam
för det programmet. Inte bara för detta
att en diktare ger glimtar ur sin andes
inre värld. Man fick i programmet också
en god illustration för det område
som är religionspsykologiens, ett område
som det kommer att kännas angelägnare
att utforska och kartlägga ju
mer vårt folk ur livsåskådningssynpunkt
präglas av pluralism. Religionspsykologiens
uppgift är att med metoder,
söm den allmänna psykologien knäsatt,
försöka klarlägga förutsättningarna
för det religiösa livet. Så kan man
f. ex. genom att använda attitydundersökningar
Och frågeformulär följa en
persons utveckling från barndomens
möte med den religiösa traditionen i
hemmet över religiösa kriser, tvivel och
Omvändelser in i den åldrande människans
livssituation. Man kan också stu -

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Om inrättande vid Uppsala universitet av en personlig professur i religions

psykologi för docenten Hjalmar Sundén

dera den religiösa personlighetens inverkan
på sin omgivning och den
gruppbildning som därvid ofta sker och
hur dessa grupper i sin tur anpassar
sig till kulturen och samhället i stort.

När nu utskottet yrkar avslag på förslaget
om en personlig professur i religionspsykologi
för Hjalmar Sundén,
använder man en i mitt tycke något
egenartad motivering.

Man har i universitetskanslersämbetets
anslagsframställning för kommande
budgetår funnit planerna på en ombildning
av de gamla teologiska fakulteterna
till s. k. religionsvetenskapliga fakulteter.
Och så säger man: »Bl. a. mot
denna bakgrund anser sig utskottet inte
böra tillstyrka det i nämnda motioner
framförda yrkandet.»

Men, herr talman, nu frågar man sig
verkligen: Vad menas med detta? Vad
är det för en djup visdom som ligger
förborgad i uttrycket »mot denna bakgrund»?
Bakgrunden är ju nämligen
denna att i en tänkt religionsvetenskaplig
fakultet skulle man bredda området
för forskning och undervisning och ge
plats åt inte minst religionshistoria, religionsfilosofi,
religionspsykologi och
religionssociologi. Intet hade väl då varit
lämpligare, om man nu tänker genomföra
denna omdaning av de gamla
fakulteterna, än att då skapa just denna
professur som definitivt hör hemma
i en religionsvetenskaplig fakultet. För
att inte tala om det som herr Axel Andersson
redan nämnt: När man nu har
en eminent forskare vore det närmast
kortsynt att ej taga tillfället i akt. Detta
är så mycket vådligare av ytterligare
ett skäl som jag skall nämna.

Professurerna i religionshistoria i
Uppsala och Lund liar religionspsykologi
som bihang till sina ämnen. Professuren
i Lund är för närvarande vakant.
Enligt vad jag sport har man vid
återbesättandet allvarliga planer på att
renodla professuren, så att den endast
skall gälla religionshistoria, Detta gör
att högre studier och; forskning i reli -

gionspsykologi i så fall ej kommer att
kunna försiggå i Lund.

Vet man något om svårigheterna med
forskarrekrytering och inte minst på
ett fält med så ytterst få avnämare som
religionspsykologien riskerar att få, förstår
man hur svårt det kommer att bli
att få fram forskare i ämnet.

Herr talman! Med en lätt travestering:
Bl. a. mot denna bakgrund anser
jag mig inte böra tillstyrka det av statsutskottet
i utlåtandet framförda yrkandet,
utan ber att få yrka bifall till reservationen
vid punkten 6.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Sedan framför allt herr
Blomquist framfört såväl majoritetens
som reservanternas synpunkter, kan jag
fatta mig mycket kort. Jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen-.

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Om ökade resurser för den utvecklingspsykologiska forskningen

Sedan kammarens ledamöter intagit och pedadogik, till professur i samma
sina platser samt voteringspropositio- ämne samt förlägga denna till Stocknen
ånyo upplästs, verkställdes till en holms universitet, dels ock besluta att
början omröstning genom uppresning. från och med budgetåret 1967/68 förHerr
talmannen förklarade, att enligt lägga barnpsykologiska forskningsinstihans
uppfattning flertalet röstat för ja- tutet vid lärarhögskolan i Stockholm
propositionen. till Stockholms universitet.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 64.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten 7

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8

Om ökade resurser för den utvecklingspsykologiska
forskningen

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
1: 85, av herr Thorsten Larsson
in. fl., och 11:116, av herr Källstad
in. fl., nämnda motioner såvitt nu vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i fråga
om professurer ändra personalförteckningen
för de samhällsvetenskapliga
fakulteterna m. m. enligt vad i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1967 förordats;

b) till Samhällsvetenskapliga fakulteterna
in. m.: Avlöningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag av
37 267 000 kronor.

I motionerna 1:85 och 11:116 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte dels besluta att från och
med budgetåret 1967/68 omvandla den
nu vid lärarhögskolan i Stockholm inrättade
laboraturen i utvecklingspsykologi,
särskilt förskolålderns psykologi

Vid punkten hade reservation anförts,
utom av annan, av herr Larsson, Thorsten,
som dock ej antytt sin mening.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Olika talare har tidigare
framhållit behovet av lärare och
forskare. I denna punkt behandlas en
motion, som hävdar nödvändigheten av
att forskningen i utvecklingspsykologi
intensifieras, särskilt gäller detta förskoleålderns
psykologi och pedagogik.

För några år sedan —• efter förslag
i en centermotion — beslöt riksdagen
att utreda möjligheterna att ge sexåringarna
en obligatorisk förskola, en utredning
som av vissa skäl och ganska
dunkla orsaker aldrig blev effektuerad
på ett riktigt sätt. Vi har genomfört beslut
om att öka daghemsplatserna, och
den verksamheten pågår som bäst ute
i kommunerna. Med växande styrka diskuteras
emellertid ändock möjligheterna
att införa en obligatorisk förskola
direkt knuten till grundskolan. Motioner
härom avlämnades till årets riksdag.

Testning av skollämpligheten för nybörjare
i nuvarande skola är väl allmän.
Uppenbarligen har vi och kommer
säkerligen att få en mycket omfattande
verksamhet från samhället att
vid ett allt tidigare stadium hjälpa föräldrarna
med omhändertagandet av förskoleålderns
barn. Mödrarna har, enligt
undersökningar som nyligen offentliggjorts,
tacksamt utnyttjat detta
för att söka sig arbete, något som ur
samhällsekonomisk synpunkt är positivt
och säkerligen även för den enskilde
ekonomiskt betydelsefullt.

I en dagstidning läste jag en artikel
om ett uttalande av sekreteraren i Sve -

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

riges studentkår. Han hade räknat ut
att en barnstuga med plats för 45 barn
skulle minska studietiden för varje student,
som där fick placera sitt barn,
med ungefär ett halvt år. Han hade
också räknat fram en årlig vinst för
samhället på 120 000 kronor. Det var
ett understrykande av betydelsen av
denna verksamhet.

Skall emellertid samhället öka sin
aktivitet med omhändertagandet av förskolebarnen,
måste vi också veta hur
detta bäst skall göras och exempelvis
vad en tidigare skolstart innebär för
barnet.

Såsom självständigt läroämne existerar
inte utvecklings- och barnpsykologi
med avseende på förskoleåldern. För
denna betydelsefulla forsknings skull
är det nödvändigt att en professur inrättas
vid något universitet. För närvarande
torde det inte vara möjligt att
upprätta mer än en professur. I våra
motioner har en möjlighet anvisats,
nämligen att omvandla den vid lärarhögskolan
i Stockholm inrättade laboraturen
i utvecklingspsykologi, särskilt
förskoleålderns psykologi och pedagogik,
till professur i samma ämne vid
Stockholms universitet.

Herr talman! Jag tror att det sagda
kunde räcka, men jag vill ändå till slut
understryka att ju mer vi nu satsar på
barnstugor o. s. v. desto starkare måste
frågan resas, huruvida omhändertagandet
sker på riktigt sätt. Man frågar sig
bl. a.: Är det utvecldingsbefrämjande
för det lilla barnet att så sker? Andra
länder har nått längre i dessa stycken.
Flera har en obligatorisk förskola. Varför
har vi hittills stannat vid 7-årsåldern?
Inför den väntade utvecklingen
kan vi även fråga: Vad innebär exempelvis
TV, radio och andra kommunikationer
i vår tid för barnens del? Undergår
de en tidigare mognad nu än
förr på grund av dessa ting? Är det i
så fall positivt eller negativt?

Frågorna är ganska många. Det skulle
kunna radas upp ytterligare ett stort
antal.

6 Första kammarens protokoll 1967. Nr 14

Anslag till medicinska fakulteterna
Utskottet har en positiv inställning,
men har inte ansett sig kunna tillstyrka
motionerna. Kanske vågar jag hoppas
att utskottets positiva resonemang
betyder att det inte dröjer mer än något
år förrän vi kan vinna full förståelse
på denna punkt.

Trots att jag hör till motionärerna
har jag, herr talman, i dag inget yrkande
utan hoppas på att motionerna
får en helt och hållet positiv behandling
nästa gång.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten 9

Anslag till medicinska fakulteterna

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
i fråga om professurer ändra personalförteckningen
för de medicinska fakulteterna
m. m. enligt vad i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 3 januari 1967 förordats, dels till Medicinska
fakulteterna m. in.: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 71 123 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Bengtson och Dahlén (1:48)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Ohlin och Hedlund (II: 67),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Göran Karlsson in. fl. (I: 134) och
den andra inom andra kammaren av
herr Martinsson m. fl. (11:173),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Birger Andersson m. fl. (1:192)
och den andra inom andra kammaren
av herr Bergman m. fl. (II: 248),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Anslag till medicinska fakulteterna
fröken Stenberg m. fl. (1:274) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Lindberg och Nilsson i Agnäs
(II: 497),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundberg (1:395) och den andra
inom andra kammaren av herr Werner
m. fl. (11:500),

dels ock en inom andra kammaren
av herr Sjönell m. fl. väckt motion (II:
118).

I motionerna I: 48 och II: 67 hade
hemställts, att riksdagen måtte dels besluta
inrätta ytterligare två professurer
i geriatrik från och med hudgetåret
1968/69 eller senast den 1 januari 1969,
dels besluta placera i motionerna föreslagna
två professurer i geriatrik så, att
ämnet bleve företrätt vid vart och ett
av lärosätena i Stockholm, Göteborg och
Uppsala, dels i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära förslag till personalförteckning
för dessa professurer, dels ock
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning genom universitetskanslersämbetets
försorg

rörande ämnesinriktningen för de två
föreslagna professurerna,

angående inrättande snarast möjligt
av professurer i geriatrik även i Lund
och Umeå, samt

om ett sammanförande av de geriatriska
forskningsinsatserna i en
forskningsenhet på riksplanet.

I motionerna 1:134 och 11:173 hade
anhållits, att riksdagen .måtte besluta
att inrätta en professur i perifer kärlkirurgi
vid karolinska institutet med docenten
Sven Bellman som förste innehavare.

I motionerna I: 274 och II: 497 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta om
inrättande av i första hand en professur
och i andra hand en laboratur i gynekologisk
radioterapi vid Umeå universitet
med docenten Olle Kjellgren som
förste innehavare.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:395 och 11:500,
i vad de avsåge inrättande från och
med budgetåret 1967/68 av en personlig
professur i plastikkirurgi vid Lunds
universitet för docenten Karl-Erik Hogeman,
icke måtte bifallas av riksdagen; II.

att motionerna I: 192 och II: 248,
i vad de avsåge inrättande från och
med budgetåret 1967/68 av en personlig
professur i plastikkirurgi vid Göteborgs
universitet för docenten Bengt Johansson,
icke måtte bifallas av riksdagen;

III. att motionerna I: 274 och II: 497,
i vad de avsåge inrättande av i första
hand en professur och i andra hand en
laboratur i gynekologisk radioterapi vid
Umeå universitet med docenten Olle
Kjellgren som förste innehavare, icke
måtte bifallas av riksdagen;

IV. att motionen II: 118, i vad den avsåge
omvandling från och med budgetåret
1967/68 av laboraturen i klinisk
alkoholforskning vid karolinska
institutet till professur i klinisk forskning
rörande olika missbruksformer,
icke måtte bifallas av riksdagen;

V. att motionerna I: 134 och II: 173,
i vad de avsåge inrättande av en professur
i perifer kärlkirurgi vid karolinska
institutet med docenten Sven
Bellman som förste innehavare, icke
måtte bifallas av riksdagen;

VI. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:395 och 11:500,
I: 192 och II: 248, I: 274 och II: 497, II:
118 samt I: 134 och II: 173, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i fråga
om professurer ändra personalförteckningen
för de medicinska fakulteterna
m. m. enligt vad i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 januari
1967 förordats;

b) till Medicinska fakulteterna in. m.:
Avlöningar för budgetåret 1967/68 an -

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

visa ett förslagsanslag av 71 123 000 kronor; VII.

att motionerna 1:48 och 11:67,
i vad de avsåge inrättande av två professurer
i geriatrik från och med budgetåret
1968/69 eller senast den 1 januari
1969 samt dessa professurers placering
och ämnesinriktning m. m., icke
måtte bifallas av riksdagen;

VIII. att motionerna 1:48 och 11:67,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t med hemställan om skyndsam utredning
om inrättande snarast möjligt
av professurer i geriatrik även i Lund
och Umeå, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

IX. att motionerna 1:48 och 11:67,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t med hemställan om skyndsam utredning
om ett sammanförande av de
geriatriska forskninginsatserna i en
forskningsenhet på riksplanet, icke måtte
föranleda någon riksdagen åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Bengtson, Thorsten
Larsson, Nyman, Mattsson, Nelander,
Källstad, Westberg och Elmstedt, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under VII, VIII och IX hemställa,

VII. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:48 och 11:67, såvitt
nu vore i fråga,

a) besluta inrätta ytterligare två professurer
i geriatrik från och med budgetåret
1968/69 eller senast den 1 januari
1969;

b) besluta placera dessa två professurer
i geriatrik så, att ämnet bleve företrätt
vid vart och ett av lärosätena i
Stockholm, Göteborg och Uppsala;

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
förslag till personalförteckning för
professurerna;

d) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsam utredning genom
universitetskanslersämbetets försorg rörande
ämnesinriktningen för professurerna; -

Anslag till medicinska fakulteterna

VIII. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 48 och II: 67, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om skyndsam utredning genom
universitetskanslersämbetets försorg
om inrättande snarast möjligt av
professurer i geriatrik även i Lund och
Umeå;

IX. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:48 och 11:67, såvitt nu
vore i fråga, hemställa om skyndsam
utredning genom universitetskanslersämbetets
försorg om ett sammanförande
av de geriatriska forskningsinsatserna
i en forskningsenhet på riksplanet.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Det gäller denna gång
en sak som redan tidigare är bekant
för riksdagen, nämligen förslag om ytterligare
professurer i åldringsforskning.
Försöken här i riksdagen att få
till stånd en starkare förankring av den
geriatriska forskningen mötte vid de
två första tillfällena motstånd, men år
1964 var riksdagen mogen att fatta ett
principbeslut. Dess genomförande visade
sig vara förenat med vissa besvärligheter,
vilka inte blev mindre genom
avvikelser från det förslag som framlagts
av universitetskanslersämbetets
expertkommitté. Det hela ledde i alla
fall slutligen till att riksdagen förra året
beslöt att en professur i geriatrik skulle
inrättas från den 1 juli 1966; såvitt
jag är riktigt underrättad skall den
komma till stånd i år.

Universitetskanslersämbetets expertkommitté
blev under utredningsarbetets
gång på det klara med att man inte
kunde täcka hela det geriatriska forskningsfältet
med endast en professur.
Kommittén fastslog också att vi redan
hade förutsättningar för att inrätta geriatriska
professurer i Stockholm, Göteborg
och Uppsala samt att det inom
kort skulle vara möjligt att få sådana
professurer även vid de återstående
medicinska fakulteterna. Det utredningsmaterial
som föreligger gör det
alltså möjligt för riksdagen att nu ta

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Anslag till medicinska fakulteterna
ställning beträffande utbyggnaden av
forskningsorganisationen i geriatrik.

Enligt min mening är det också synnerligen
nödvändigt att detta sker så
snart som möjligt. Läget inom åldringsvården
och åldringssjukvården är nämligen,
såsom motionärerna påpekar,
ägnat att inge allvarliga bekymmer.
Möjligheterna att bereda åldringarna
tillfredsställande vård och tillsyn och
att i övrigt sörja för deras bästa bör
självklart betraktas som en samhällsangelägenhet
av stor räckvidd. Med vår
befolkningsutveckling måste man också
utgå från att problemet snabbt kommer
att accentueras ytterligare. Våra möjligheter
till effektiva insatser i denna
situation begränsas dock helt naturligt
av att vi inte så väl känner till åldrandets
olika aspekter. Mycket stora behov
av geriatrik forskning föreligger alltså
enligt motionärernas och även enligt
reservanternas mening.

Vi har i reservationen föreslagit att
utöver den professur, som riksdagen i
fjol beslöt inrätta, nu ytterligare två
professurer skall tillkomma. Behovet av
ytterligare utredningar, tidsutdräkten
med tillsättningsförfarandet etc. gör
dock att vi räknar med att de inte kan
inrättas förrän budgetåret 1968/69 eller
senast den 1 januari 1969. Frågan
om vilka två lärosäten som nu närmast
skall komma i fråga bör vara beroende
av placeringen av den tidigare beslutade
professuren.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Under punkten nr 9,
som gäller de medicinska fakulteterna,
har av motionärer från fyra partier,
i motionsparet I: 274 och II: 497, begärts
inrättande av i första hand en
professur och i andra hand en laboratur
i gynekologisk radioterapi vid
Umeå universitet med docenten Olle
Kjellgren som förste innehavare.

Beträffande detta förslag vill jag bara
uttala en förhoppning om att utskottets
i och för sig positiva skrivning
också verkligen skall visa sig innebära
att motionärernas förslag realiseras inom
en snar framtid. Vad det betyder
för ett ungt universitet, som ju Umeå
är, att till sig kunna knyta internationellt
erkända forskare står säkert helt
klart för de beslutande myndigheterna.

Jag har, herr talman, mot bakgrunden
av utskottets skrivning intet yrkande.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Andersson i mycket av vad han här har
anfört. Det är ett mycket stort och viktigt
område som berörs av denna del
i utskottets utlåtande.

När det gäller inrättandet av nya
professurer och även laboraturer har
det nu som alltid väckts många motioner.
Samtidigt har vi att göra med en
avvägningsfråga, och detta gäller nog
särskilt i år då vi har en rätt så besvärlig
ekonomisk situation. Vi bär
nyss hört att lärosätena har begärt 258
nya professurer och laboraturer. Det
har inte funnits någon möjlighet för
vare sig kanslersämbetet eller departementschefen
att tillstyrka så många
tjänster. När det gäller de nu föreslagna
professurerna i geriatrik har inte
ens kanslersämbetet framfört förslag
därom i sina anslagsäskanden till innevarande
år och inte heller till nästa
budgetår, utan först till budgetåret
1969/70 föreslås preliminärt en professur
i detta ämne.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! I andra kammaren har
väckts en motion av herr Martinsson
och i första kammaren en motion av
mig som syftar till en personlig professur
för docenten Sven Bellman.

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Denna fråga diskuterades mycket
förra året, inte i denna kammare men
så mycket mera i andra kammaren.
När frågan behandlades i andra kammaren
fick motionerna ett betydande
antal röster. Jag förstår att det inte
finns så stora utsikter att i dag få igenom
motionerna. Jag vill emellertid
understryka det angelägna syftet bakom
motionerna, som är att ge en erkänd
specialist möjligheter att kunna
fortsätta sitt arbete när det gäller operation
av vissa cirkulationssjukdomar.

Jag ber, herr talman, att kort och
gott få yrka bifall till motionen.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Att inte någon representant
för vårt parti ställt sig bakom
den reservation, vari föreslås inrättande
av två nya professurer i geriatrik,
beror inte på att vi inte skulle vara intresserade
för ämnet. Man kan konstatera
att detta ämne är i allra högsta
grad aktuellt och blir allt aktuellare
för varje år. Det är inte bara så att antalet
åldringar över 67 år blir större
och större, utan också antalet i de allra
äldsta åldrarna börjar nu växa.

Jag vill bara nämna ett par små kuriositeter
i detta sammanhang. I Statistisk
årsbok för 1967, vilken utkom
för någon tid sedan, uppges att antalet
personer över 100 år 1960 var 77 men
1963 hade stigit till 91. Som vanligt är
det kvinnorna som är det starka och
hållbara könet: det är ungefär dubbelt
så många kvinnor som män i denna
åldersgrupp.

I söndags upplevde vi på det lasarett,
där jag arbetar under veckosluten,
om inte ett världsrekord så dock ett
distriktsrekord: vi opererade en brusten
blindtarm på en ungdomlig och
spänstig dam på 101 år och 2 månader.
Hon var pigg och nyter efteråt. Detta
ger en antydan om att antalet åldringar
stiger och att dessa också kommer
upp i ännu högre åldrar.

Anslag till medicinska fakulteterna

Anledningen till att vi inte ställt oss
bakom den vid denna punkt fogade reservationen
är emellertid att det visat
sig besvärligt att inrätta den första av
professurerna i detta ämne, vilken tillkommit
på riksdagens initiativ. Först
i konseljen den 3 mars i år fattades definitivt
beslut om hur denna professur
skall läggas upp.

Jag tycker att det har varit så stora
besvärligheter att komma i gång i detta
avseende att man kan ha rätt att vilja
avvakta utgången på denna punkt innan
man i den besvärliga ekonomiska
situation, som vi nu befinner oss i, beslutar
om inrättande av ytterligare två
professurer inom en mycket nära framtid.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag vill bara underrätta
herr Kaijser om att det enligt reservationen
inte är fråga om att professurerna
skall inrättas det kommande
budgetåret, utan att detta skall ske
fr. o. in. budgetåret 1968/69 eller senast
den 1 januari 1969. Vi har alltså
någon tid på oss.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående mom. I—IV, därefter
särskilt rörande mom. V, vidare särskilt
avseende mom. VI samt slutligen
särskilt i vad gällde mom. VII—IX.

På gjord propositionen bifölls vad
utskottet i mom. I—IV hemställt.

Därefter gjordes enligt de rörande
mom. V framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till motionerna
1:134 och 11:173, såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. VI gjorda hemställan.

Vidare gjorde herr talmannen jämlikt
de beträffande mom. VII—IX förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
•efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten
9 mom. VII—IX, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 41.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 10—14

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Om försöksverksamhet med kurser
i studieteknik

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Förvaltningarna m. m. vid
universiteten och vissa högskolor: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 18 618 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två likalydande motioner, väcta
den ena inom första kammaren av
herr Dahlén m. fl. (1:393) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 498), i vilka yrkats, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen skulle
besluta, att försöksverksamhet med
kurser i studieteknik skulle anordnas
vid universiteten i enlighet med universitetskanslersämbetets
förslag samt
till Förvaltningarna m. in. vid universiteten
och vissa högskolor: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa ett med
120 000 kronor förhöjt förslagsanslag av
18 738 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:393 och 11:498,
i vad gällde anordnande av försöksverksamhet
med kurser i studieteknik vid
universiteten och vissa högskolor, icke
måtte bifallas av riksdagen;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:393 och 11:498, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Förvaltningarna m. m. vid universiteten
och vissa högskolor: Avlöningar för
budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 18 618 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Virgin, Axel Andersson, Kaijser, Bengtson,
Wallmark, Thorsten Larsson, Nyman,
Bohman, Mattsson, Turesson, Nelander,
Källstad, Westberg och Elmstedt,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reserva -

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Om försöksverksamhet med kurser i studieteknik

tionen angivits, samt att utskottet bort
hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 393 och II: 498, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att försöksverksamhet
med kurser i studieteknik skulle
anordnas vid universiteten och vissa
högskolor i enlighet med universitetskanslersämbetets
förslag;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:393 och 11:498,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
till Förvaltningarna m. m. vid universiteten
och vissa högskolor: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
förslagsanslag av 18 738 000 kronor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Kan man förvärva sig
goda studievanor? Kan man lära sig att
studera förnuftigt? Jag anser för min
del att det kanske först och främst är
en disciplinfråga. Men jag tror också
att vi med en viss studieteknisk information
skulle kunna lära både oss själva
och våra studenter, som det nu är
fråga om, att studera på ett förnuftigare
och bättre sätt.

Nu har det pågått försöksverksamhet
vid universiteten i Uppsala och Umeå
under 1965/66 för att pröva en viss
studieteknisk information till studenterna.
Man har haft mycket goda erfarenheter
av denna försöksverksamhet,
och därför har universitetskanslern begärt
ytterligare 120 000 kronor för en
fortsatt försöksverksamhet. Det har departementschefen
inte kunnat gå med
på, och utskottet har menat att vi får
avvakta och hoppas på att kunna ge
medel för denna försöksverksamhet när
resurserna så tillåter.

Vi som står bakom reservationen under
punkt 15 tycker att man ändå borde
tillstyrka universitetskanslerns begäran.
Vi tror att en sådan försöksverksamhet
i studieteknik betyder mycket
när det är en så stor tillströmning av
elever till universiteten och högskolorna
och när man ställer så stora an -

språk på att studenterna skall effektivisera
sina studier och snabbt komma
igenom dem.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Med anledning av yrkandena
i motionerna I: 393 och II: 498
vill jag framhålla att i propositionen
föreslagits flera olika åtgärder i fråga
om studierådgivning, varigenom enligt
utskottets mening ett betydelsefullt steg
tagits mot förbättrade förhållanden i
detta hänseende. Utskottet hälsar detta
med tillfredsställelse men vill samtidigt
uttala att studierådgivningen får anses
vara ett så betydelsefullt inslag i den
akademiska undervisningen, att det är
önskvärt med ytterligare förbättringar
när resurserna så tillåter.

Som utskottet framhåller har det alltså
vidtagits en hel del åtgärder. Jag
ber att få nämna att det inrättats en
tjänst vid universitetskanslersämbetet.
Dessutom har till punktinsatser anslagits
200 000 kronor. Det har blivit 2 000
assistenttimmar, framför allt vad gäller
teologiska och juridiska fakulteterna,
och 48 000 kronor har anslagits till
studierådgivning vid universitetsfilialerna.
Detta visar att det hänt en del
på detta område. Utskottet får för sin
del framhålla att vi hoppas att denna
utveckling skall fortsätta.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Vi tycker givetvis också
att det är bra att studierådgivningen
blivit bättre, men det hade varit bättre
om den blivit bra. Bra skulle den ha
blivit om vi dessutom hade fått möjligheter
till denna försöksverksamhet.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Det är väl så som det
har sagts här, men jag erinrar mig en
uppvaktning som vi hade för ett par
tre år sedan i statsutskottets andra av -

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Ang. vetenskaplig litteratur vid universiteten och vissa högskolor

delning av studerande vid Stockholms
tekniska högskola. De föredrog sina
svårigheter för oss och redogjorde för
hur svårt det var för dem att klara
sina studier inom rimlig tid, och de
siffror som de anförde på dem som
kunde klara sina studier inom rimlig
tid var ganska förbluffande låga. Det innebar
att studierna för många tar mycket
längre tid än vad man i allmänhet
föreställer sig. Det finns ju också numera
statistik som jag inte skall tynga
mitt anförande med, men vi har i utskottet
haft uppe statistiken över normalstudietider
i olika hänseenden, även
den ger en mycket negativ bild. I mitt
anförande förut om utveckligspsykologien
och förskolan nämnde jag en artikel
i dagens tidningar, och jag gör det
än en gång så här inom parentes. Det
var studentkårens socialsekreterare som
i denna artikel lade fram studenternas
bekymmer i här nämnt avseende. Han
kom fram till den häpnandsväckande
siffran att den årliga förlusten för samhället
här skulle uppgå till omkring 352
miljoner kronor. Därav kostar studieförseningarna
sammanlagt 320 miljoner.
Det är häpnadsväckande siffror, men
jag känner givetvis inte till underlaget
för dem. Jag har ändå velat anföra dem
här för att visa att det är en mycket
angelägen uppgift att söka komma till
rätta med problemet att ge de studerande
tillräcklig rådgivning.

Utskottsmajoriteten har här sagt —
och herr Näsström har också belyst
detta —- att vi har givit så och så stora
anslag till detta ändamål. Reservationen
innebär ett ytterligare tillskott, och
även om detta tillskott är i förhållande
till de siffror jag här nämnt av ytterligt
blygsam karaktär, innebär det ändå
en förbättring, varför jag, herr talman,
vill yrka bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de därunder framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på

antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten
15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnes
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 74;

Nej — 62.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 16 och 17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18

Ang. vetenskaplig litteratur vid universiteten
och vissa högskolor

I denna punkt hade utskottet —- i enlighet
med Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda
förslag — hemställt, att riksdagen
måtte till Universiteten och vissa hög -

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Ang. vetenskaplig litteratur vid universiteten och vissa högskolor

skolor: Bokinköp m. m. för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 7 010 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Wallmark, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Under denna punkt bär
departementschefen fört ett utomordentligt
intressant och värdefullt — det
vill jag säga — resonemang beträffande
arbetsfördelningen. Det kan konstateras
att informationsflödet nu är så
utomordentligt rikt att det föreligger
uppenbara svårigheter att följa med
detta. Man har gjort försök till beräkningar
och konstaterar att informationsmängden
fördubblas vart sjunde
eller åttonde år. Det är alldeles självklart
att det är svårt för att inte säga
helt omöjligt för ett lärosäte att hålla
sig med allt det aktuella materialet. Departementschefen
säger också att det
ekonomiska utrymmet för bokinköp är
begränsat i relation till behoven och
att det behövs någon form av fördelningsplan.

Man har nu tillsatt ett forskningsbiblioteksråd,
som har fått i uppdrag att
granska dessa saker. Departementschefen
kommenterar i utomordentligt skarpa
ordalag svårigheterna att tillgodose
det ständigt stegrade behovet av vetenskaplig
litteratur. Han anför att man
måste arbeta med kraft för att åstadkomma
specialisering och att det är en
förutsättning för att de ökade kraven
på biblioteksservice inom det vetenskapliga
området skall kunna mötas.
Det ankommer således på detta forskningsbiblioteksråd
att upprätta denna
fördelningsplan. Departementschefen
säger:'' »Jag finner det utomordentligt
angeläget att arbetet med denna plan
bedrivs med största kraft.»

Det är en verkligt svår och besvärlig
fråga. Vi fick i avdelningen fyra stencilerade
sidor, där alla de utredningar
som sysslar med biblioteksfrågan i olika
sammanhang behandlas. Såvitt jag

förstår angrips dessa problem på ett
något felaktigt sätt. Det kan inte vara
rimligt att statskontoret eller någon annan
teknisk organisation skall syssla
med dem. Ty vad innebär det i realiteten?
Jo, att de specialister vi har på
området måste finnas där speciallitteraturen
samlas. Man kan ju inte fördela
litteraturen så att specialisterna får anpassa
sig därefter.

Denna fråga har berörts för några år
sedan, då vi i kammaren hade uppe det
stora problemet om universitetens specialisering.
Den har kanske med visst
fog kritiserats. Lärosätenas inställning
är att därest något lärosäte får en professur
så kommer som ett brev på posten
samtliga övriga lärosäten och begär
detsamma. Vi får i detta lilla land finna
oss i att de måste specialisera sig.
Vi har godtagit detta när det gäller de
stora, tunga institutionerna, som är så
kapitalkrävande att det i och för sig
inte är rimligt att bygga upp tre till
fyra sådana här i landet. Däremot tror
jag tiden är mogen för att diskutera huruvida
inte någon form av specialisering
är nödvändig, just med hänsyn
till informationsmaterialets tillflöde.
Men det måste anses vara felaktigt att
vidta en så utomordentligt svår avvägning
via en rent teknisk analys av biblioteksfrågan.

Den fråga jag skulle vilja ta upp i detta
sammanhang är huruvida det inte
bör tillsättas en särskild utredning, förmodligen
en parlamentarisk sådan tillsammans
med specialister, som får analysera
de olika fakulteterna och specialiteterna
inom desamma för att kunna
diskutera på vilket sätt en specialisering
till det ena eller det andra lärosätet
skall ske. Därefter kommer den
rent tekniska analysen, hur man skall
klara fördelningen av informationsmaterialet
till dessa. Detta är ett oerhört
svårt problem. Man kan inte låta en detaljorganisation,
som har till uppgift att
arbeta med frågan ur rent teknisk synpunkt,
ta hand om de rent principiella
frågorna.

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Ang. de statliga forskningsråden

Jag har, herr talman, velat framhålla
dessa synpunkter, därför att jag tror
det är nödvändigt att det blir ett stopp
på dessa utredningar till dess vi får den
principiella analysen av arbetsfördelningens
problem mellan de olika lärosätena.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkterna i9—50

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51

Ang. de statliga forskningsråden

I enlighet med Kungl. Maj :ts i ämnet
framlagda förslag hade utskottet i förevarande
punkt hemställt, att riksdagen
måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för de under statens
medicinska forskningsråd sorterande
forskargrupperna föra upp en extra ordinarie
professur i fortplantningens endokrinologi; b)

till Medicinsk forskning för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 22 733 000 kronor.

Vid punkten hade reservation anförts
av herr Wallmark, som dock ej antytt
sin mening.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Som jag tidigare nämnt
hade jag tänkt framföra några principiella
synpunkter på tre olika ställen i
detta utskottsutlåtande. Punkten 51 är
det tredje stället. Med talmannens medgivande
kommer jag att beröra en del
av de synpunkter som departementschefen
under rubriken Vissa gemensamma
frågor har framfört i avsnittet Vissa
forskningsändamål.

För några år sedan citerades runt om
i landet ett uttalande av statsrådet
Edenman. Jag tror att han yttrade något
sådant som att forskningen är den
mest dynamiska kraften i samhällsut -

vecklingen. Jag kan inte säga om detta
är ett exakt återgivande, men hans ord
föll ungefär så. I årets statsverksproposition
har statsrådet omformulerat uttalandet
något och talar nu om forskningen
som en »allmänt pådrivande
kraft i samhällets sociala och ekonomiska
utveckling». Det är en märkbar
prutning i ordens valör. Jag tror att det
senare uttalandet stämmer bättre överens
med min uppfattning än det förra.
Det finns emellertid en viktig förutsättning
i dessa sammanhang, och det är
att forskningsresultaten kan överföras
i praktisk tillämpning. Man skall nog
alltid tillfoga detta till ett sådant yttrande
för att det skall vara meningsfyllt.

Nu gör statsrådet två mycket viktiga
principiella uttalanden i statsverkspropositionen.
Såvitt jag kan minnas är
det första gången som det egentligen
görs ett principställningstagande till
forskningsfrågorna. Det ena uttalandet
som jag vill referera lyder: »För att
medelsanvisningarna till forskning och
tekniskt utvecklingsarbete på längre
sikt skall ge största möjliga utbyte är
det vidare enligt min mening nödvändig
att intresset ökas såväl för sådan
grundforskning som bedöms ha stora
framtida tillämpningsmöjligheter som
för tillämpad forskning av direkt betydelse
för näringslivets utveckling.» Det
är eu tillnyktringsprocess som man inom
regeringen har genomgått, innan
man har fäst detta på papperet. Jag
hälsar detta uttalande med allra största
tillfredsställelse. Därmed synes förutsättningarna
för diskussioner om en ändamålsenlig
forskningspolitik vara skapade.

Å andra sidan säger statsrådet att de
här forskningsråden skall »koncentrera
sina tillgängliga medel på ett sådant sätt
att i första hand de från vetenskaplig
synpunkt mest angelägna och internationellt
sett mest avancerade forskningsprojekten
ges erforderliga resurser». Så
skall alltså ske även om andra då får
avbryta sin forskning.

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Nr 14

Dessa två uttalanden strider i någon
mån mot varandra. Det är kanske inte
så lätt att sitta på båda stolarna på en
gång. Det första uttalandet exemplifieras
med de praktiska åtgärder som har
vidtagits när det gäller exempelvis kemicentrum
i Lund. Jag utgår ifrån att
det också kommer att gälla vid Artillerifältet
i Uppsala, och jag tror att
båda dessa hälsas med utomordentligt
stor tillfredsställelse av svenskt näringsliv.
Jag tror att detta är ett initiativ
som kan få stor betydelse för de berörda
delarna. Den utredning som nyligen
tillsatts med företrädare för universitetskanslersämbetet,
riksrevisionsverket
och näringslivet och som syftar till att
vidga detta — inom parentes sagt stämmer
den helt överens med en av klämmarna
i högerpartiets forskningspolitiska
motion — är ytterligare ett led.

Jag vill emellertid tillägga att det är
alldeles nödvändigt att man hanterar
dessa frågor med stor varsamhet från
regeringshåll. De industriella relationerna
utgör ett mycket finmaskigt nät.
Ibland när regeringen uppträder är det
som en elefant i en glasbutik. Man har
inte den fina känslan för hur man skall
sköta ett samarbete för att det skall bli
ett vettigt resultat. Ett litet exempel på
detta är startandet av INFOR, där man
nu finner att det ute i näringslivet inte
finns någon respons alls. Och det är
naturligt. Spelreglerna är uppgjorda på
ett sådant sätt att de inte passade för
näringslivets sätt att arbeta. Jag vill
gärna ha detta sagt, ty formerna för
samrådet är avgörande för om det skall
bli något resultat.

Jag skall säga några ord om det andra
citatet beträffande de avancerade
forskningsprojekten. Där saknar jag
fortfarande en klar målsättning för våra
forskningsråd. Vad har de för uppgifter? Departementschefen

har här uttalat
eu synpunkt, men i andra sammanhang
finns uttalanden som nästan strider mot
detta, nämligen att den etablerade forskningen
skall ske via fasta tjänster vid

Ang. de statliga forskningsråden
universiteten, medan forskningsråden
huvudsakligen skall ägna sig åt nya specialiteter
som de skall fånga upp och
till vilka de skall koncentrera de i ocli
för sig begränsade resurser de har.

Jag har funnit att sättet att arrangera
forskningen är betydligt viktigare än
en eller annan ytterligare miljon i anslag.

Trots detta får man väl säga, när man
summerar plus och minus omkring dessa
forskningsråd, att det är tveksamt
om man totalt sett får mera pengar till
forskning eller om det blir mera forskning
utförd med dessa pengar.

Nyligen publicerades av japanerna
en analys av hur mycket pengar i förhållande
till statsbudgeten som olika
länder anslår till forskning. Japanerna
ger ut en s. k. vitbok varje år om forskning.

Amerikanarna satsar ungefär 15 procent
av sin statsbudget på forskningsändamål,
Sovjetunionen och Storbritannien
något över 6 procent, Frankrike
drygt 9 procent och Japan, som anses
ligga ganska långt ner, satsar 3,3 procent.
Var kommer Sverige in? Vi satsar
ungefär 2,5 procent.

Nu är ju statistik inte alltid sanning.
Det finns två förklaringar, den ena är
att vi har ovanligt små anslag till forskning,
men den andra att vår statsbudget
är ovanligt stor och att det därför inte
blir så många procent. Jag har dock velat
nämna dessa siffror, ty jag tror inte
vi i och för sig kan skryta med att vi
använder särskilt stora medel till forskning.
Jag vill dock än en gång betona
att det viktiga kanske inte så mycket är
de totala insatserna, utan hur dessa
pengar utnyttjas för att ge en vettig utdelning.

Herr talman! Jag har velat göra dessa
reflexioner. Trots att det görs ett par
i och för sig mycket viktiga principiella
uttalanden, kan det konstateras att
en klar målinriktning saknas för vad
forskningsråden skall syssla med.

På denna punkt vill jag också rent
parentetiskt säga att den debatt som

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Ang. de statliga forskningsråden
förts tidigare om atomforskningsrådet
i och för sig inte syftade till ett ställningstagande
i fråga om vår atomforsknings
omfattning. Det ställningstagandet
får anstå till dess utredningen är
klar. Debatten handlade, som jag sade,
om den eventuella personliga förföljelsen.
För att inte bli missförstådd på den
punkten önskar jag göra det kompletterande
tillägget.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta föredragningen
av förevarande utlåtande ävensom handläggningen
av återstående ärenden å
föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep) erhöll på begäran ordet
och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av de ärenden som avses i
Kungl. Maj:ts propositioner nr 55 och
57 hemställer jag att kammaren måtte
medgiva att tiden för avgivande av motioner
i anledning av nämnda kungl.
propositioner utsträckes till det sammanträde
som infaller näst efter 15 dagar
från det propositionerna kom kammaren
till handa.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 109, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen,
m. in., jämte i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

111, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning; samt
nr 112, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Anmäldes och bordlädes en från talmanskonferensen
inkommen skrivelse
med överlämnande av ett från utredningen
angående riksdagens revisorers
verksamhet inkommet betänkande med
förslag till effektivisering av riksdagens
revisorers verksamhet.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 54, angående bidrag för budgetåret
1967/68 till handelshögskolan i Stockholm.

Upplästes en till riksdagen inkommen
skrivelse av följande lydelse:

Till riksdagen

Härmed får jag avsäga mig uppdraget
som ledamot i styrelsen för Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond från
den 1 april 1967.

Stockholm den 15 mars 1967

Lennart Gei jer

Med anledning härav beslöt kammaren,
dels att ifrågavarande avsägelse
skulle godkännas, dels ock att vederbörligt
val skulle i föreskriven ordning
anställas.

Ytterligare upplästes följande till
kammaren inkomna ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
28/3—den 31/3 1967 för deltagande i

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 fm.

Interparlamentariska unionens rådsmöte
i Palma de Mallorca.

Stockholm den 16 mars 1967

Kaj Björk

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsgöromålen från
från och med den 16 mars till och med
den 23 mars 1967 på grund av utlandsresa.

Stockholm den 15 mars 1967

Thure Dahlberg

De begärda ledigheterna beviljades.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av idrottspriser; nr

11, i anledning av väckta motioner
angående avskrivningsunderlaget
för skogsvägar, m. m.;

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående villabeskattningen m. m.;

nr 15, i anledning av väckt motion
om befrielse för handikappade från bilskatt;
och

nr 16, i anledning av väckt motion
om ändring i beskattningen i syfte att
främja mindre företags utveckling;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1967/68 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner; nr

3, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1967/68
inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 5, i anledning av väckta motioner
om statsanslag till Jägarnas riksförbund,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.02.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Onsdagen den 15 mars eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets
utlåtande nr 40, i anledning av
Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för
budgetåret 1967/68 till högre utbildning
och forskning samt lärarutbildning jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 52 och 53

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54

Anslag till naturvetenskaplig forskning,
m. m.

Kungl. Maj d hade föreslagit riksdagen
att till Naturvetenskaplig forskning för
budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 24 793 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Dahlén m. fl. (1:393) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (11:498), i vilka anhållits,
såvitt nu vore i fråga, att förevarande
anslag måtte uppräknas med 1 000 000
kronor utöver Kungl. Maj ds förslag.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj ds förslag samt med avslag å motionerna
1:393 och 11:498, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Naturvetenskaplig
forskning för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag av
24 793 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Bengtson, Thorsten

Larsson, Nyman, Mattsson, Nelander,
Källstad, Westberg och Elmstedt, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj ds förslag samt med bifall till motionerna
I: 393 och II: 498, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Naturvetenskaplig
forskning för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag av
25 793 000 kronor.

Vid punkten hade dessutom avgivits
ett särskilt yttrande av herrar Virgin,
Kaijser, Waltmark, Bohman och Turesson.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! De statliga forskningsråden
och deras inpassning i en framtida
forskningspolitik har redan i någon
mån berörts av herr Wallmark. Det
är en stor fråga som jag inte har tänkt
gå in på nu och inte heller har någon
bestämd mening om; jag tror att den
problematiken behöver utredas under
kommande år.

Men här gäller det anslag till forskningsråden
och speciellt det naturvetenskapliga
rådet. Den allmänna uppfattningen
synes vara att våra forskningsråd
under årens lopp har betytt
mycket för våra forskare — de har genom
råden fått avsevärda anslag för
kvalificerade forskningsuppgifter och
även utnyttjat rådens anslag i alltmer
ökad omfattning.

År det motiverat att ge råden mera
pengar än som redan föreslagits? De
statliga forskningsråden har enligt propositionens
förslag fått sina resurser
för nästa budgetår ökade med 15 procent,
och det kan anses tillräckligt i
dagens finansiella läge, menar man.

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14

Anslag till naturvetenskaplig forskning, m. m.

Det viktigaste är väl inte heller vad
råden får totalt, utan hur medlen utnyttjas.
Ja, naturligtvis, men detsamma
kan ju sägas om de flesta anslag
till olika samhällsorgan.

Reservanterna har sett på hur forskningsråden
bedömt sina anslagskrav.
Störst och mest kapitalkrävande är de
medicinska, tekniska och naturvetenskapliga
forskningsråden. Det föreslås
nu att dessa råd tillsammans får ökade
anslag på cirka 10,5 miljoner kronor.
Eftersom de tre råden själva begärt 45
miljoner kronor är det alltså fråga om
en nedbantning av uppräkningarna till
ungefär en fjärdedel. Vi reservanter har
ifrågasatt om det inte finns grund för
ytterligare anslag speciellt till de forskningsråd
som främjar näringslivets produktivitet.

Alla anslagskrav skall givetvis vägas
mot övriga krav och de totala resurserna
i samhället, men vi tycker också
alt man skall tänka på i vilken utsträckning
olika anslagskrav kan främja kapitalets
tillväxt. Det gäller ju för vårt
land att åstadkomma en produktionsförbättring
på minst 5 procent, om vi
skall försöka följa långtidsutredningens
målsättning. Ökade insatser för forskning,
teknisk utveckling och skapande
av nya produkter anses höra till de effektivaste
medlen för ekonomiskt framåtskridande.
Man börjar även se forskningen
som ett hjälpmedel i näringslivets
strävan att möta en hårdnande
konkurrens med nya och mer ändamålsenliga
processer och produkter
som det går att sälja.

I detta sammanhang, herr talman, är
det intressant att se hur man i England
— som ju befunnit sig och väl
alltjämt befinner sig i en ekonomisk
situation som är besvärligare än vår
egen — i dag satsar mycket på sådan
forskning som främjar näringslivets
produktivitet.

I en kommentar till medicinska forskningsrådets
nyligen till statsmakterna
överlämnade femårsplan framhålles enligt
tidningspressen, att unga forskares

möjligheter att utöva verksamhet kommer
att drastiskt skäras ned på grund
av att anslagen inte följer med. Man
finner det från rådets sida märkligt,
att vi inte anser oss ha råd till en
svensk medicinsk forskning på internationell
nivå. Så är väl också förhållandet
när det gäller det tekniska forskningsrådet,
som så kraftigt har fått sina önskemål
reducerade. Vi får emellertid anledning
att återkomma till detta forskningsråd
en kommande vecka.

Det har ifrågasatts om vi här i landet
satsar tillräckligt eller om vi inte möjligen
sackar efter både när det gäller
industriens egna forskningsinsatser och
när det gäller statens. Beträffande industrien
som helhet har ändå kunnat
skönjas en ökning av resurserna när
det gäller forsknings- och utvecklingsverksamheten
fram till år 1966. Frågan
är vad som har hänt under tiden därefter.
Många auktoriteter anser att man
inom näringslivet har svårigheter att
investera i tillräckligt hög grad för att
kunna hänga med i utvecklingen.

Det har också funnits ljuspunkter.
Under den allra senaste tiden har glädjande
nog regeringen tagit initiativ till
kontakt med näringslivet och i forskningsberedningen
diskuterat en ökad
samverkan mellan statlig och industriell
forskning och på vad sätt staten bäst
kan stödja målinriktad forskning och
produktutveckling. En kartläggning av
nuvarande förhållanden och framtida
utvecklingsmöjligheter inom olika branscher
då det gäller forskning och produktutveckling
har diskuterats. Jag finner
detta mycket intressant och värdefullt
för framtiden. Kanske man kan
vänta sig ett konkret statligt handlingsprogram
då det gäller samverkan mellan
stat och näringsliv i fråga om forskning
och utveckling.

Herr talman! Det har kanske blivit
en hel höna av en liten fjäder — reservanternas
förslag innebär ju endast en
uppräkning av statsbidraget till den naturvetenskapliga
forskningen med en
miljon kronor.

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Anslag till naturvetenskaplig forskning, m. m.

Jag ber att med detta få yrka bifall
till reservationen vid förevarande
punkt.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i det anförande som herr Nyman här
har hållit. Jag vill emellertid ändå göra
några reflexioner kring detta forskningsanslag.

Som herr Nyman sade rör det sig om
ett förslag till en höjning av ett anslag
med en miljon kronor, måhända med
hänsyn till behovet ett förhållandevis
blygsamt belopp. Den ekonomiska
restriktivitet, vilken vi som bekant
tvingas att tillämpa i nuvarande statsfinansiella
läge, har emellertid gjort
att vi måst stanna vid detta belopp.

Jag är dock övertygad om att varje
förbättring av forskningens resurser
innebär en framtidsinvestering av synnerligen
högt värde. All forskning har
till syfte att ge oss en djupare kännedom
om naturen, om människan och
om våra betingelser att för vårt bästa
utveckla de resurser som kan finnas
tillgängliga för oss. Det gäller därför
att på bästa sätt tillvarata våra vetenskapliga
och tekniska begåvningar för
detta betydelsefulla arbete. Detta gäller
inte minst den forskning som är ägnad
att främja produktiviteten i näringslivet.

Reservanterna framhåller just därför
nödvändigheten av en snabb utbyggnad
av de tekniska forskningsresurserna.
Samtidigt som vi är övertygade om
forskningen som en grundläggande produktionsstegringsfaktor
av stor betydelse
för hela vårt näringsliv har vi
anledning att uppmärksamma forskningens
värde härvidlag ur en annan
aspekt. Jag vill gärna ta upp ett resonemang
omkring denna fråga. Jag syftar
härvid på de konsekvenser för natur
och människor som uppstår då en
del av de produktionsmetoder kommer
till användning vilka ställts i den effektiva
produktionens tjänst. Har vi exem -

pelvis tillräckligt beaktat konsekvenserna
av vissa kemisk-tekniska medels
inverkan på människor, djur och natur? Under

lång tid har sjöar och vattendrag
förgiftats genom utsläpp av kemikalier
från industrier av olika slag. De
sålunda uppkomna förgiftningarna har
blivit allt allvarligare genom att kemisk-tekniska
metoder i allt större utsträckning
kommit till användning.
Syftet härmed har varit att öka produktionen
och produktiviteten, och
härigenom har även levnadsstandarden
kunnat höjas. De negativa verkningarna
har emellertid inte i tid ägnats tillräcklig
uppmärksamhet.

När det nu mer och mer visar sig
hur allvarligt det är ställt med bl. a.
föroreningarna i vattnet och i luften
undrar man om det egentligen är fråga
om någon standardhöjning. Om forskningen
emellertid inriktas på dessa
problem kommer de säkerligen också
att kunna lösas. Samtidigt som forskningen
ägnar sig åt de problem som
redan finns tror jag att den i framtiden
i långt större utsträckning än hittills
varit fallet måste beakta följdverkningarna
av t. ex. nya produktionsmetoder.

Jag vill med detta ha sagt, att man
gärna vill hoppas att det kommer till
stånd en sådan samordning i medvetande
om vådan av de medel som används
i produktionens tjänst.

Herr talman! Jag instämmer i de i
reservationen framförda synpunkterna
och ber att få yrka bifall till denna.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag beklagar att vi har
en andra kammare, som just nu behandlar
samma del av åttonde huvudtiteln
som vi nu diskuterar i första
kammaren. Om en stund fruktar jag
att jag kommer att beklaga att vi har
en första kammare. Detta är, herr talman,
inte något inlägg i den pågående
författningsdebatten utan bara ett litet
påpekande om ett praktiskt dilemma
som en departementschef kan stå i!

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14

Anslag till naturvetenskaplig forskning, m. m.

Jag är närmast uppkallad av herr
Wallmark, som citerat mig i olika sammanhang,
nämligen dels i den nu framlagda
huvudtiteln, dels i ett uttalande
ur eu proposition från år 1959.

Låt mig, herr talman, gå tillbaka till
propositionen nr 105 av år 1959, s. 39,
där det heter: »Forskning är den mest
dynamiska kraften i samhällsutvecklingen.
» Det var detta som herr Wallmark
citerade. »Forskningens resultat»,
fortsatte jag, »skapar ständigt nya, tidigare
oanade möjligheter för materiella
och kulturella framsteg.» Detta
uttalande är till min glädje återgivet
i en ny tidskrift, som heter Forskning
och Framsteg och som har börjat utkomma
i år.

Men, ärade kammarledamöter, jag
talade om forskning, inte om forskare.
Jag avsåg givetvis god forskning, inte
dålig forskning. En av vårt lands främsta
vetenskapsmän, en nobelpristagare

— jag kan väl nämna hans namn: professor
Tiselius i Uppsala — kunde ha
modet att på en konferens för en del
år sedan yttra, att det inte finns något
så farligt — eller kanske han sade dumt

— som att satsa på dålig forskning.

Detta vågar endast en världsberömd

forskare säga, inte en politiker. Allra
minst skulle en ecklesiastikminister våga
yttra det. Jag har givetvis bara citerat
professor Tiselius i detta sammanhang.

Efter att ha åhört många forskningsdebatter
i riksdagens kamrar vill jag
dock framhålla, att jag är mycket glad
åt den nya ton som har kommit in i
forskningsdebatten, inte bara här i
riksdagen utan kanske framför allt
bland näringslivets representanter i
forskningsberedningen.

Forskningsberedningen höll i förra
veckan ett mycket stimulerande sammanträde
med forskare, politiker och
representanter för näringslivet, varvid
diskussionsämnena självfallet var prioriteringen
och relationerna mellan
grundforskning och tillämpad forsk 7

Första kammarens protokoll 1967. Nr 14

ning, d. v. s. om det skall vara en Vart
ponr Vart eller om det skall vara en
allvarlig näringspolitisk bakgrund bakom
de stora pengarna till forskningen.

En ärad ledamot av denna kammare
— en representant för Umeå, för att
använda den engelska terminologien —
sade för några timmar sedan, att hon
hade hört att 20 docenter hade fått
lämna forskningen. Hon betraktade
tydligen detta som en stor katastrof för
landet.

Vad är det som har hänt? Jo, 20 docenter,
högt meriterade och kvalificerade
personer, har gått till en mycket
värdefull sysselsättning, föreställer jag
mig, på andra områden. De har gått till
lärarbanor, någon har kanske till och
med blivit universitetslektor, andra har
gått till industrien —- jag hoppas det, ty
man gör det i allt för liten utsträckning.
Men det är inte någon katastrof
att inte alla våra docenter kan fortsätta
och bli professorer.

Ibland får man ju den uppfattningen,
att varje person som en gång anser
sig själv vara forskare och blir forskningsutbildad
— det är inte så kolossalt
märkvärdigt att lyckas bli det —
också skall bli professor. Man har till
och med drivit det så långt att en laborator,
som har en ordinarie anställning
i en fast institution, medlemskap i fakultet,
som har särskilda forskningsbidrag
och är accepterad som forskare,
inte är etablerad om han inte blir professor.
Hur många motioner har vi inte
haft här i kammaren om förändring av
laboraturer till professurer? Det är
självklart inget fel i det. Det kan man
motivera personligt, om det är fråga
om en eminent forskare. Men det är ju
inte fråga om forskningspolitik, det är
fråga om att en person skall få 8 000
kronor mer och en ny titel — för övrigt
ändras ingenting i hans — eller
hennes — tillvaro.

Jag läste häromdagen en intervju
med en mycket framstående medicinsk
forskare vid karolinska institutet här

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Anslag till naturvetenskaplig forskning, m. m.

i Stockholm. Han säger att Sverige är
på väg att förlora sin plats som forskarnation.
Varför är det så? Jag läste
givetvis artikeln med ett oerhört stort
intresse, skrämd av rubriken, men sedan
något lugnad. Jo, han trodde att
karolinska institutet inte kommer att
få 27 nya professurer till 1973 — alltså
bara karolinska institutet, en av de fem
utbildningsanstalterna inom den medicinska
världen. Det var nya områden,
intressanta områden, det var gamla ämnen
som klyvs mitt itu eller i tre eller
fyra delar, och man skall ha en professor
överallt.

Dess bättre behöver jag inte säga
detta, herr talman, till statsutskottets
ärade ledamöter, som har exakt samma
problematik. Alla talare — jag har
mycket ingående följt debatten här i
första kammaren i dag — har stått upp
och sagt att de så gärna hade velat tillstyrka
alla dessa professurer. Högergruppen
har avgivit ett särskilt yttrande
på denna punkt, där det talas om
att man gärna hade velat vara med på
folkpartiets och centerpartiets djärva
politik i denna fråga och bjuda en hel
miljon till. Men, säger de högermän som
skrivit under det särskilda yttrandet,
det statsfinansiella tillståndet tillåter
det inte.

Det är, herr talman, samma situation
som vi har i kanslihuset. Det är totalt
orimligt att hitta på ett sakargument,
om man isolerar en enda forskningsfråga,
en enda professur eller docentur
ifrån det stora sammanhanget. Det är
otänkbart. Man måste se det i stora
drag, se de stora linjerna. Då är det
tyvärr så — det var egentligen där,
herr talman, som jag hade velat haka
på vad herr Wallmark sade, ty jag
tyckte att han hade rätt på den punkten
— att det inte bara är en fråga om
pengar, inte bara en fråga om nya tjänster,
utan det är i hög grad fråga om
forskningens organisation, forskningens
inriktning och forskningens målsättning.

Om inte riksdagen och den allmän -

na opinionen här tar upp en allvarlig
debatt om forskningens finansiering,
tror jag att forskningen vid universiteten
blir lidande på det. Det måste
finnas effektivare och bättre metoder
för forskningens representanter att
vädja om ökade anslag än att ständigt,
ständigt hålla på med dessa gamla petita,
som bara är en upprepning av
önskelistor om nya tjänster för vissa
personer, ibland namngivna och ibland
anonyma.

Nu kanske någon tycker att jag här
verkligen har levt upp till mitt rykte
att försöka hålla universitetens topptjänster
på en låg nivå. Ingalunda! Jag
tycker tvärtom att topptjänsterna, i
detta fall professurerna, självfallet måste
öka i en viss takt i relation till forskningens
och i någon mån undervisningens
expansion — framför allt forskningens
expansion. Det måste alltid
vara forskning som motiv för nya tjänster.
Det måste gälla nya områden eller
nya insatser. Det kan inte vara på det
sättet, att man låter den sociala trygghetsaspelcten
få vara den dominerande
om en fakultet skall ha tre eller trettio
nya professurer. Det finns inga forskare
i detta land som behöver känna
sin utbildning bortkastad för att man
inte spikrakt kan göra karriär från filosofie
eller medicine licentiat till en
professorsstol vid något svenskt universitet.

Herr talman! Diskussionen om denna
punkt har inte varit särskilt livlig,
men den är belysande på sitt sätt. I en
statsverksproposition, som alla vet är
mycket hård — alla har erkänt och
omvittnat detta — går två av oppositionspartierna
fram med en miljon ytterligare,
ett ynkligt litet belopp, för
att verkligen göra en insats för forskningen.
Jag är rädd för att detta förslag
möjligen kommer att tas upp i
buskpropagandan om forskningen för
att visa vilka krafttag man inom centerpartiet
och folkpartiet är beredd att
göra. Högern har velat frälsa sin själ
genom att säga, att den egentligen vill

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14

Anslag till naturvetenskaplig forskning, in. m.

göra samma krafttag på en miljon, men
att den i dagens läge har ansett att utrymme
inte finns för detta.

Jag tror att denna form av småtterier
i forskningsdebatten är helt värdelös.
Det har jag velat säga, inte som
en komplimang, men ändå som ett konstaterande
av att det är en något ny
ton som herr Wallmark infört i debatten
i kammaren när han talar om forskningens
problematik.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Till det allra sista vill
jag säga, att högerledamöterna till detta
utskottsutlåtande har fogat ett särskilt
yttrande där vi säger att vi delar
den uppfattning som framförts i reservationen.
Dess värre har vi inte haft
möjlighet att skaffa fram dessa pengar.
Jag vill betona att den principiella uppfattningen
finns kvar. Den finns hos oss
lika väl som hos folkpartiet och centern,
nämligen att vi skulle vilja ge dessa
pengar. Även om en miljon inte kanske
uppfattas som ett så stort belopp, så är
det dock en miljon. Jag är angelägen att
betona detta.

Om jag sedan får gå tillbaka till de
principella synpunkter, som statsrådet
framförde, så tyckte jag att de var mycket
intressanta, även om det inte kom
något svar på en del av de frågor som
jag faktiskt tagit upp.

Herr statsrådet citerar Tiselius. Det
måste finnas en bakgrund till detta citat.
Det är alldeles riktigt att människor
som står utanför den offentliga debatten
— om vi skall kalla den så — kan
tillåta sig uttryck som andra kanske
inte kan göra. Och när en framstående
vetenskapsman talar om god och dålig
forskning, så måste det alltså finnas någon
relevans bakom uttrycket »dålig
forskning». När en departementschef citerar
detta, måste det väl även bakom
den politiska försiktigheten, som gör att
han inte lägger uttalandet i sin egen
mun, finnas tanken att det existerar någonting
som vi kan kalla »dålig forsk -

ning». Dock har varken professor Tiselius
eller departementschefen karakteriserat
vad som här menas med »dålig
forskning».

Jag skulle aldrig våga lägga uttryck
som dessa i min egen mun, men jag
skulle kunna tänka mig att differentiera
forskningen på två olika grupper. Den
ena gruppen är den som jag främst vill
stödja; den avser den produktionsfrämjande
forskning, vilken skapar ytterligare
resurser som gör det möjligt för
oss att ägna oss åt sådana ting som kanske
inte är direkt produktionsfrämjande,
men som kanske är stimulerande för
oss människor som individer i samhället.

Forskarna för inte sällan fram den
synpunkten att man bör forska för
forskningens egen skull, för intresset av
att få veta mera. Då tangerar vi kanske
ett av de — som jag ser det — mest
väsentliga problemen, nämligen arbetsfördelningsproblemet.
Vi har inom
svenskt näringsliv godtagit en internationell
arbetsfördelningsprincip. Vi
sysslar med vissa ting, och vi har specialiserat
oss på dessa såsom varor som
vi säljer ut över världen. Å andra sidan
importerar vi andra varor. Jag skulle
vilja säga, att forskningen bör vara ett
led i denna internationella arbetsfördelning.
Med hänsyn till att Sverige är
en relativt liten nation får forskningen
stödja denna internationella arbetsfördelning
— jag talar framför allt
om den tekniska, naturvetenskapliga
forskningen, den tunga forskningen som
drar pengarna, och det gäller också i
relativt stor utsträckning den medicinska
forskningen. Jag tror att det krävs
en tillnyktring på alla områden hos
forskarna, men också ett ansvar och
något som kan kallas för mod hos ett
statsråd, som sysslar med dessa ting,
att våga tala om vad han vill och som
kanske inte bara i detta och i andra
sammanhang citerar kända män utan
att vilja lägga uttalandena i egen mun.

Jag vill dela upp forskningsproblemen
i två grupper. Beträffande den ena

100

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Anslag till naturvetenskaplig forskning, m
gruppen vill jag använda ett uttryck
som också har förekommit i andra forskares
mun, nämligen upplärningsforskning,
d. v. s. en uppföljning av sådan
forskning som bedrivs i andra länder
men som är erforderlig i detta land för
att vi skall kunna omsätta forskningserfarenheterna
i praktiskt handlande.
Den andra gruppen utgörs av den avancerade,
egentliga forskningen, och den
skall stödja det svenska näringslivet
och det svenska samhället i det internationella
arbetsutbytet.

Jag anser att det är nödvändigt att
det förs en nykter och saklig debatt på
denna punkt. I annat fall kommer det
alltid att ställas synnerligen stora krav
på anslag till forskning, krav vilka icke
går att tillfredsställa.

Det finns andra framstående forskare
i detta land, och jag skall också citera
en sådan, som har karakteriserat vissa
forskningsråd och även forskningsberedningen
som en grupp som kan kallas
»Borsta mig på ryggen» — om du
stöder detta, skall jag stödja detta! Jag
skall även citera ett gammalt uttryck,
som säger att krig är alltför allvarliga
ting för att handhas av militärer och att
forskningspolitiken är alltför allvarlig
för att handhas av forskare. Jag tror
dock inte att ett sådant citat är korrekt
— det är inte möjligt att diskutera
fördelningsproblemen utan att forskarna
själva deltar.

Jag tror emellertid att också politikerna
får vara beredda att ta en aktiv
del i dessa fördelningsdiskussioner på
ett helt annat sätt än hittills. I den mån
departementschefen uppfattar det hela
så, som om det har kommit en annan
ton in i den forskningspolitiska debatten,
tror jag att den i icke ringa utsträckning
sammanhänger med de nyare
riktlinjer som departementschefen —
som i viss mån i varje fall är kapellmästare
i denna orkester — har anslagit.
Jag tror, att om riksdagens ledamöter
på ett annat sätt blev intresserade
och engagerade sig i den forskningspolitiska
diskussionen, skulle vi mycket

snabbare få en saklig och korrekt debatt,
som skulle vara till gagn för det
svenska samhället.

Jag har också tagit del av de synpunkter
som departementschefen citerade
när han säger, att någon i en intervju
har uttalat att Sverige är på väg att
förlora sin plats som forskningsnation,
därför att vi inte har förmått bifalla ett
stort antal förslag om inrättande av professurer.
Detta är nonsensprat. Det gagnar
över huvud taget inte svensk forskningspolitik
att föra ett sådant resonemang.
Det innebär inte att jag anser,
att vi satsar tillräckligt eller kanske
rent av för mycket. Men diskussionen
om inriktningen av den svenska forskningen
måste få en helt annan plats i
detta sammanhang. En miljon mer eller
mindre har relativt liten betydelse i
jämförelse med de stora principiella
diskussionerna om hur vi skall inrikta
vår forskning, inom vilka områden
forskning skall bedrivas, vilka områden
vi skall överlåta åt andra nationer att
forska i och inom vilka vi således endast
skall syssla med ren uppföljningsforskning.
Hela den stora problemdiskussionen,
som forskningsberedningen,
vågar jag säga, nästan förgäves har arbetat
med under flera år, har ännu inte
nått något resultat.

Det är den diskussionen som är den
primära och väsentliga. När vi kommer
med sakliga synpunkter där, då tror jag,
herr talman, att vi har nått en bra bil
på väg i en tillnyktring inom detta diskussionsområde.

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen infunnit sig och
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet försöker slå
fast, att det miljonbelopp soan begärs
i reservationen är en bagatell. Ja, det
tycker egentligen även vi att det är,

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14

101

Anslag till naturvetenskaplig forskning, m. in.

sett i sin helhet. Men det betyder ändå,
föreställer jag mig, en hel del på denna
punkt.

Jag har en liten fundering. Statsrådet
anförde att vi är benämnda att vara
ett forskarland, och även andra talare
har uttryckt saken så. Vi har fått ett
starkt ökat antal studerande under
åren, och jag förstår att det kan vara
ett problem att hålla anslagen inom
rimliga proportioner. Men jag skulle
vilja fråga statsrådet: Hur stort är antalet
laboraturer och professurer i förhållande
till detta ökade studerandeantal
mot förr?

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet Edenman
började sitt senaste anförande med att
liksom stryka den borgerliga oppositionen,
d. v. s. alla andra än han som
hade yttrat sig i denna debatt, medhårs
och gav oss beröm för att vi hade varit
så återhållsamma och beskedliga. Så
tyckte tydligen statsrådet att han hade
varit alldeles för välvillig och tänkte,
att här måste han fräsa ifrån sig litet
grand! Då fick vi veta, att vi var omdömeslösa.

Men bör det ändå inte vara så, att
statsutskottets andra avdelning liksom
riksdagen skall ha både rätt och möjlighet
att våga ha en egen uppfattning
i någon fråga — en annan uppfattning
än den departementschefen företräder
— utan att behöva bli beskyllda för att
bära sig tokigt åt?

Här talade departementschefen om
»ett ynkligt litet belopp». I andra avdelningen
har vi under många år undervisats
om att en miljon i dagens
situation är ett verkligt stort belopp.
När vi har föreslagit saker och ting
som kostar 30 000—40 000 kronor har
vi fått en föreläsning om att det visserligen
är ett litet belopp, men lägger
man ihop alla de där små beloppen så
är man snart uppe i en miljon — och
då är det sannerligen inte fråga om
något ynkligt litet belopp längre.

Det är väl också väl starkt av en departementschef
att beskylla oss för att
gå ut i något slags buskpropaganda —
just det uttrycket kom till användning
— och försöka vinna någonting därför
att vi har vågat yrka på ett ökat anslagtill
den naturvetenskapliga forskningen.

Herr Wallmark blev struken medhårs.
Han hade givit innehåll inte bara
åt debatten, utan han ville ha innehåll
också i forskningen, hette det. Då gör
man naturligtvis den reflexionen att vi
nu har en rad forskningsråd, och jag
utgår ifrån att de består av vettigt folk
och att de använder de pengar, som
statsmakterna ställer till förfogande, på
det sätt som de anser vara bäst ur
forskningens och samhällets synpunkter.
Något annat vore ju orimligt. Detta
gäller, som herr Nyman påpekade, alla
områden. De pengar som vi offrar på
t. ex. försvaret förutsätter vi blir använda
på ett så förnuftigt sätt som
möjligt.

Yad både statsrådet Edenman och
herr Wallmark här närmast har gjort
sig skyldiga till är att beskylla forskningsråden
för att inte riktigt sköta sin
uppgift. Av herr Wallmarks senaste inlägg
fick jag det intrycket, att forskningsråden
egentligen var ett sällskap
för inbördes beundran och för borstamig-på-ryggen-metoden.
Det är väl ändå
att ta till i överkant!

Herr talman! Jag förbehåller mig åtminstone
rätten att i någon fråga ha en
annan mening än departementschefen
utan att jag därför behöver anse, att jag
liar burit mig tokigt åt på något sätt.

Herr NYMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi enkla riksdagsmän
har fått ett gott råd av departementschefen:
vi skall se de stora linjerna
i fråga om forskning. Vi skall fråga
mer efter forskningens inriktning och
målsättning än efter anslagen.

Det är mycket värdefullt, och ingen
skulle vara gladare än jag om vi kun -

102

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Anslag till naturvetenskaplig forskning, m. m.

de få göra det, men i väntan på forskningens
inriktning och målsättning får
vi faktiskt inom utskottet, som vi gör
i vårt utlåtande nr 40, behandla frågan
om anslag till forskning under budgetåret
1967/68. Vi har då faktiskt fått reda
på att man enligt departementschefen
skulle kunna tänka sig att forskningsråden
får en uppräkning av sina
anslag på i genomsnitt 15 procent.

Då skulle jag vilja fråga: Hur har
departementschefen kommit fram till
att dessa 15 procent är ungefär det riktiga?
Om folkpartiet skulle vilja lägga
till en miljon, är det då alldeles åt
skogen?

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag är angelägen att på
en punkt få förtydliga vad jag menade
med att docenter med framgång kan
lämna universiteten; jag talar alltså inte
om upplärningsforskning och forskarutbildning
som herr Wallmark gjorde.
Jag tror att det är väldigt viktigt att
man satsar över hela linjen när det gäller
forskarutbildning, och jag tror att
vårt samhälle i dag och i fortsättningen
kommer att ha utrymme för väldigt
många forskarutbildade personer. På
den punkten är vi helt eniga. Jag hoppas
också att när ett förslag om forskarutbildningen
kommer att framläggas,
kanske till 1968 års riksdag, så
kommer just forskarutbildningsaspekten
att få en dominerande plats.

Vad jag hela tiden här — kanske inte
i alltför allvarliga former — har vänt
mig emot har varit, att det ibland verkar
på lekmän och ibland även på forskare
som om det vore en samhällskatastrof
om icke alla forskarutbildade personer
placeras som laboratorer eller
professorer.

För något år sedan upplyste en mycket
framstående industriman, dessutom
forskningsledare i en av våra allra
största industrier, att hans företag vid
en mycket framstående institution för
fysik hade annonserat om tio tjänster
för fysiker, för licentiander, licentia -

ter och liknande kategorier. Icke någon
enda sökte dessa platser! De var ändå
mycket välbetalda.

Det vittnar gott, herr talman, om de
svenska universitetens förmåga att skapa
en stimulerande forskningsmiljö för
unga människor, men det vittnar också
om att praktiskt taget alla var inställda
på en akademisk karriär. Det är det,
ärade kammarledamöter, jag'' hoppats
göra klart, nämligen att det icke är
någon misshushållning med vetenskaplig
begåvning om man arbetar vetenskapligt
utanför universiteten. Men vi
kommer aldrig ur det dilemma, som är
en debatt om professurer. Lyssna bara
i radion så får ni höra hur man diskuterar
enstaka professurer även i
andra kammaren på ett sätt, som om
hela den svenska forskningen stod på
spel. Det är det jag har velat vända
mig emot.

Det finns mängder av viktiga uppgifter
för forskare även utanför universiteten.
Vi politiker lägger oss inte
i anslagsfördelningen. Vi lägger oss
över huvud taget inte i forskning. Vad
jag har sagt i huvudtiteln i år är att
det är angeläget att forskningsrådens
medeldisposition kan ges en inriktning
mot särskilda aktiviteter, även om därav
skulle följa att andra pågående forskningsprojekt
skjuts i bakgrunden eller
läggs ned.

Där är jag inne på den andra huvudfrågan,
nämligen att man icke kan betrakta
ett forskningsanslag till en forskare
eller till en forskargrupp såsom
evigt eller permanent. Vi politiker,
ämbetsmän eller andra kan självfallet
inte ta ställning i en sådan fråga, utan
det måste bli forskningsrådens sak att
göra den prioriteringen.

Jag upprepar ännu en gång samma
fras: Det är ingen katastrof om ett
forskningsanslag, som har utgått i åratal
utan att någon av de sakkunniga
har kunnat finna något direkt resultat,
flyttas över på en ny forskningsgrupp,
eller på en etablerad forskare eller något
liknande.

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14

103

Anslag till naturvetenskaplig forskning, m. m.

Det är detta krav på stabilitet och
på enorm social trygghet inom forskningens
värld, som vi enligt min uppfattning
inte kan acceptera. Trygghetsideologien
är underbar och utmärkt ur
alla möjliga synpunkter, men jag undrar
verkligen, ärade kammarledamöter,
om den precis är forskningsfrämjande
då den sätts i system på detta område.

Herr Thorsten Larsson frågade mig,
hur det egentligen förhåller sig med antalet
professurer och laboraturer till
antalet studenter. Med det måste han
ha menat — något som jag har träffat
på många gånger under årens lopp —
att studentantalet har ökat oändligt
mycket snabbare än antalet professorer.
Detta är förvisso sant. I den statistiken
måste man emellertid också
räkna med antalet akademiska lärare.
Jag ser i kammaren min gamle uppsaliensiske
vän herr Ferdinand Nilsson.
Inte hade vi många lärare, när vi läste
statskunskap! Det fanns en enda professor
i ämnet. Vi var ju inte så många
studerande heller, och det var nästan
en katastrof, när vi fick ett halvt kanslibiträde.
Vi visste inte var vi skulle göra
av henne! Det fanns inte några amanuenser,
assistenter eller universitetslektorer,
vare sig ordinarie, extraordinarie
eller extra. Om vi i dag, herr
Thorsten Larsson, räknar ihop antalet
undervisande människor vid universiteten,
så är relationen mellan lärare och
elever inte så dålig. Jag skulle tro att
den är ganska bra i jämförelse med
1920- och och 1930-talen.

Sedan frågade herr Axel Andersson,
om inte riksdagen får lov att ha en annan
mening än departementschefen
utan att bli kritiserad. Det får den verkligen!
Men vad är det egentligen, herr
Axel Andersson, som pågår här varje
plenum? Jo, riksdagen kritiserar ju regeringen,
ibland med all rätt och då
självfallet alldeles naturligt. Det är bara
förvånansvärt att en gammal rutinerad
parlamentariker blir så indignerad, när
någon representant från regeringen
ibland anser att utskott, riksdag eller

enskilda ledamöter eller partier kanske
är ute i ogjort väder. Det är väl alldeles
naturligt, att vi kritiserar varandra.
Det innebär väl inte någon sidovördnad;
det vill jag verkligen göra
gällande.

Ja, herr Nyman — hur har egentligen
departementschefen och regeringen
kommit fram till 15 procent? Är
det något heligt tal?

Nej, naturligtvis inte, men forskningen
har i årets budget fått den största
ökning som något område har fått.
Vissa råd får mer än 15 procent. Andra
får mindre än 15 procent. Det är alltså
en satsning på forskning. Vi kan väl
här vara överens om — jag tror inte
heller att någon i den nuvarande regeringen
har en annan uppfattning därom
— att de anslagen är otillräckliga
eller i varje fall borde ha varit större.

Men jag behöver väl inte stå här och
upplysa — i varje fall inte statsutskottets
ärade ledamöter — om hur det ser
ut på utgifts- och inkomstsidan i budgeten.
Det är mot denna bakgrund, herr
Nyman, som en generell ökning av
forskningsrådens anslag med 15 procent
inte är någonting, som man behöver
tycka vara så förfärligt illa. Någon
helig siffra är det inte. Vad jag
menar, när jag skämtar med folkpartiets
och centerpartiets miljon, är bara
det, att om ni hade krävt en helt ny
forskningspolitik eller en helt ny och
annan disposition av budgeten, så hade
det varit någonting. En miljon, som ju
självfallet är värdefull i och för sig —
jag hade såsom ecklesiastikminister,
herr Nyman, varit tacksam om jag hade
fått den — är i alla fall inte någonting,
herr talman, att göra stor forskningspolitik
av.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Axel Andersson
citerade vad jag hade sagt om forskningsråden.
Han uppfattade det så som
om jag ansåg dem vara »sällskap för
inbördes beundran». Jag uttryckte mig

104 Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Anslag till naturvetenskaplig forskning, m. m.

ungefär på samma sätt som statsrådet,
men i motsats till honom namngav jag
inte vederbörande — det gällde alltså
en forskare, som är nästan lika känd
som den som statsrådet citerade här.
Han har också uttryckt det offentligt.
Jag är själv inte ledamot av något
forskningsråd och kan alltså inte tala
om vad som händer och sker inom
forskningsråden, utan jag har citerat.

Vad jag har sagt är att det inte bara
angår forskarna hur forskningsmedlen
fördelas, utan att det är en fråga
i lika hög grad för politikerna att engagera
sig för. Där kommer in näringspolitiska
och samhällspolitiska synpunkter
och inte enbart de rent vetenskapliga
forskningskriterierna. Jag sade
nämligen i mitt allra första inlägg att
en väsentlig förutsättning — kanske
den mest avgörande — för att forskningen
skall betraktas såsom en pådrivande
kraft i samhället är att forskningsresultaten
kan överföras i praktisk
tillämpning. Det är, ärade kammarledamöter,
politikernas uppgift att bevaka
den sidan av saken. Jag har kommit
till den bestämda uppfattningen
efter att ha sysslat några år med de
forskningspolitiska frågorna, så mycket
nu en enskild ledamot av riksdagen
kan göra det.

Jag vill så ta upp en fråga som jag
ställt två gånger till statsrådet men som
jag inte fått något svar på, kanske beroende
på svårigheterna att svara på
den: Vilka principiella linjer skall

forskningsråden följa? Skall de, som
jag utläser ur statsverkspropositionen,
stödja den etablerade forskningen, eller
skall de stödja »spjutspetsarna» inom
ny, avancerad forskning? Det är en
stor och svår principiell fråga att göra
avvägningen om pengarna skall gå till
universiteten på livstidstjänster för professorer
eller om de skall gå via forskningsråd
till aktuell forskning efter val
mellan olika forskningsobjekt, varvid
medlen dras in när vederbörande forskare
så att säga inte längre är på alerten.
Man kan naturligtvis över huvud

taget diskutera, om vi i ett dynamiskt
samhälle kan generellt satsa på livstidstjänster
inom ett så avancerat område
som forskning. Det är otroligt
känsliga frågor för en politiker, men
jag tycker i varje fall att det är berättigat
att ställa frågan.

Det fel som jag har sett i regeringens
forskningspolitik är ovilja, oförmåga
eller rädsla — jag vet inte vad jag skall
rubricera det som — att tala ur skägget,
att våga ta ståndpunkt i dessa frågor,
att analysera dem och uttrycka en
bestämd mening. Jag ställer kanske stora
krav på departementschefen, jag
medger det, eftersom jag själv inte kan
ta ställning. Skillnaden mellan ett oppositionsparti
och ett regeringsparti är
emellertid att regeringspartiet har utredningsapparaten
till sitt förfogande
och kan göra analyser på ett sätt som
icke står ett oppositionsparti till buds.

Otvivelaktigt måste vi analysera dessa
saker. Låt oss säga att en person
som är mycket framstående forskare
utnämnes till professor vid 35 å 40 års
ålder. Är det sannolikt att han kommer
att vara en lika framstående forskare
när han blir 65 år? Svaret, ärade kammarledamöter,
kan ni kanske ge själva.
Å andra sidan får man inte bortse från
trygghetssynpunkter som otvivelaktigt
måste ligga inom ramen även för forskningspolitiken.
Denna avvägning är
nödvändig att göra. Vi gör den inte i
dag, men jag tror att det är nödvändigt
att analysera dessa saker, så att vi får
ta ställning'' så småningom.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fn) kort
genmäle:

Herr talman! Här har många gånger
framhållits att frågan inte bara gäller
antalet miljoner utan också det innehåll
som forskningen fått. Som jag tidigare
förklarat är detta alldeles riktigt,
men när man säger någonting är det
väl inte bara uppradningen av ord som
har betydelse utan också sättet på vilket
man säger det. Och jag kunde i

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14

105

Anslag till naturvetenskaplig forskning, m. m.

varje fall inte uppfatta statsrådets angrepp
mot oppositionspartierna på annat
sätt än att det var menat som en
åthutning mot oss för att vi hade kommit
med sådana här yrkanden och bl. a.
föreslagit ett »ynkligt litet belopp» —
den där miljonen som statsrådet nu i
sitt senare anförande erkände att han
skulle ha varit tacksam om han fått;
det var väl i dragkampen med finansministern
som han inte fått pengarna.
Men borde inte den miljonen vara lika
värdefull om departementschefen fick
den genom riksdagens ingripande, till
och med genom ett förslag som framförts
av reservanter?

Sedan bad herr Wallmark om ursäkt
för att han hade kallat forskningsråden
ett sällskap för inbördes beundran och
hjälp med »borsta mig på ryggen». Ursäkten
innebar att han hänvisade till
att han här gjort på precis samma sätt
so.m statsrådet. Jag vet inte om det
egentligen kan vara en ursäkt att man
gör någonting galet därför att också en
annan person gjort något lika galet.

Ja, jag skulle väl också kunna vara
litet elak. Statsrådet talade om att det
hade varit svårt att få lärare då han
låg vid universitetet — jag får ju säga
som herr Wallmark, att slutsatserna
kan kammarledamöterna själva dra.

Herr NYMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom departementschefen
lämnat kammaren får jag väl
i största allmänhet säga vad jag har på
hjärtat.

Statsrådet nämnde något om att det
hade varit värdefullt därest vi krävt en
ny forskningspolitik i stället för att
syssla med ett litet anslag. Det är väl
riktigt som herr Wallmark framhöll,
att frågan om en ny forskningspolitik
i vårt land är oerhört stor. Vi väntar
oss att forskningsberedningen så småningom
skall bli klar med sina förslag.
I denna kammare har vi ju i flera debatter
efterlyst den nya forskningspo -

litiken. Man skall inte vänta sig att vi
från oppositionssidan lägger fram förslag
om en ny forskningspolitik, när vi
ännu inte fått något sådant från regeringen.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag hade egentligen
tänkt ge en replik till statsrådet, men
han har tyvärr lämnat kammaren.

Han yttrade att det egentligen inte
var under alltför allvarliga former han
gjort sin framställning nyss —• det kan
man ju förstå när han nämnde den här
miljonen, som han inte lyckats få, och
sedan i andra omgången sade att han
väldigt gärna velat åstadkomma denna
miljon. I det fallet borde han väl kunnat
vara tacksam om vi skulle lyckas
hjälpa honom gentemot finansen.

Den andra frågan jag fick svar på
var betydelsefull ur den synpunkten
att antalet studerande sväller mycket
starkt. Antalet professurer och laboraturer
får uppenbarligen inte komma
efter i den utvecklingen. När doktorander
och licentiander faller bort på
grund av utebliven forskningshandledning,
hindras en rad unga människor
med anlag för forskning att ägna sig åt
sådan. Dessa sammanhang måste ha
mycket stor framtida betydelse.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingalunda bett
vare sig herr Axel Andersson eller kammaren
om ursäkt för vad jag sagt. Jag
nämnde bara att det jag sade om forskningsråden
var ett citat från en annan
forskare men att jag i motsats till departementschefen
inte namngett vederbörande.
Detta var det enda jag ville
säga i sammanhanget.

Nu hoppas jag att herr Axel Andersson
inte uppfattar detta som om jag
återigen tar tillbaka eller ber om ursäkt
för någonting.

106

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Anslag till naturvetenskaplig forskning, m. m.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag hade egentligen
inte tänkt delta i denna forskningsdebatt,
men jag känner mig av vad som
sagts föranlåten att säga några ord. Jag
har nämligen inte kunnat undgå att
med en viss förvåning lyssna till de,
jag skulle vilja säga, mindre progressiva
inslag som har kommit till uttryck
i denna debatt, en debatt om forskningsanslagen
som har rört sig om en
miljon kronor mer eller mindre — ett
litet belopp i de stora sammanhangen.

Det var till eu början med en viss
förvåning jag hörde herr statsrådet
Edenman, som tidigare har talat om
forskningen som det dynamiska inslaget
i utvecklingen. Jag delar denna
hans mening om forskningens betydelse.
Det föreföll mig emellertid nu som
om statsrådet Edenman i någon mån
har slagit till reträtt i sin dynamiska
syn. Särskilt tyckte jag att det var underligt
att han när han talade om de
personliga forskarbefattningarna drog
fram sådana saker som sociala trygghetsaspekter.
Det tycker jag är småfuttigheter
i dessa sammanhang.

Jag hade också svårt att följa med
min värderade partivän herr Wallmark
när han talade om vissa svaghetssymptom,
om bristande saklighet och då
han anförde vissa kritiska synpunkter
mot forskningsråden.

Närmast föregående gång jag var
åhörare till en debatt om forskning var
helt nyligen i Europarådet. Där konstaterade
man det växande politiska
intresset i alla länder för forskning,
och där bakom låg ju en allmän insikt
om forskningens betydelse för en fortsatt
hög ekonomiskt tillväxttakt och
för välståndsutvecklingen. Det talades
också om det teknologiska gapet mellan
Europa och USA. Det är kanske
inte så enkelt att mäta detta teknologiska
gap. Man kan dock numera någorlunda
mäta den forskningspotential
som finns i olika länder. I det avseendet
är det uppenbart att vi ligger betydligt
efter, särskilt USA och Sovjet -

unionen men även en del västeuropeiska
länder.

Jag menar därför att vi måste se denna
fråga ur mycket större perspektiv.
Det är med anledning därav som jag
inte har kunnat underlåta att ta till
orda.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av min
ärade vän herr Jacobssons inlägg är jag
kanske nödsakad att för tredje gången
påminna om att jag inte har sagt att det
finns bristande saklighet i forskningsråden
utan att jag har citerat en forskare
på den punkten.

Herr Jacobsson tog också upp frågan
om det teknologiska gapet mellan USA
och Europa. Beträffande den saken är
det emellertid inte så enkelt som OECD
har sagt i sina rapporter. Min personliga
uppfattning är, och den delas av en
ganska betydande grupp som har analyserat
denna fråga inom landet, att
detta är ett felaktigt sätt att se på dessa
problem. När man gör jämförelser mellan
USA och Sovjet å ena sidan och
Sverige å andra sidan är det inte så enkelt
att vi bara kan mäta forskningsinsatsen
i procent av bruttonationalprodukten.

Det har framhållits i ofantligt många
sammanhang — och även jag vill påminna
om detta — att 70—80 procent
av USA:s forskning är militär- och
rymdforskning. Det är ostridigt att det
finns en s. k. spin off, som näringslivet
kan dra nytta av, men det är en
oerhört dyr forskning från näringslivssynpunkt.
Vi har i princip ingen anledning
att gå denna väg utan kan bedriva
vår forskning mera direkt.

Diskussionen om det teknologiska gapet,
vilken uppstått med anledning av
den aktuella OECD-rapporten, tror jag
behöver fördjupas och förbättras. Då
skall vi finna att vi inte ligger så illa
till i jämförelse med USA. Granskar
man vidare Sovjets femårsplan skall
man finna, att det med skärpa i denna

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14

107

Anslag till naturvetenskaplig forskning, m. m.

bär uttalats att det definitiva avstånd
som föreligger mellan forskning å ena
sidan och produktion å andra sidan i
Sovjet måste minskas, eftersom man
inte får någon praktisk nytta av de betydande
summor som läggs ned på
forskningen i Sovjet.

Jag menar alltså att frågorna inte är
fullt så enkla att man bara kan mäta
forskningens andel i procent av bruttonationalprodukten.
Därmed har jag inte
sagt — och det vill jag betona — att
dess andel av vår bruttonationalprodukt
inte bör höjas, men jämförelsen är
något missvisande.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att det inte finns någon möjlighet
att göra en exakt jämförelse mellan
forskningsutgifterna i olika länder och
dessas andel i bruttonationalprodukten.
Men man har faktiskt kommit relativt
långt på detta område. Jag har av särskilda
skäl haft anledning att under
den allra senaste tiden något studera
dessa frågor, bl. a. genom att jag i Europarådets
rådgivande församling kommit
i beröring med problemen.

Jag kan nämna att det i den s. k. Freeman-Young-rapporten,
som utgavs
1962, har gjorts en komparativ studie
över forsknings- och utvecklingssträvandena
i förutom Västeuropa även
USA och Sovjetunionen. Denna studie
var baserad på ganska noggranna värderingar,
baserade på absoluta siffror
för de olika ländernas forskningsutgifter
konverterade i dollar och med en
serie av korrektiv, såsom hänsynstagande
till antalet forskare, löner, valutans
köpkraft m. m. Även om siffrorna är
osäkra har man såvitt jag kan förstå genom
denna rapport fått en ganska god
bild av förhållandena. Sedermera har
studierna utvidgats och förts fram till
1963—1964 genom arbetet i samband
med det s. k. International Statistic
Year, som omfattade även de nordiska
länderna.

Jag skall inte fördjupa mig i dessa
siffror, men ganska signifikativt är att
USA:s intäkter från patent- och licensavgifter
från Europa är fem gånger så
stora som USA:s utgifter för samma
ändamål. Detta visar att det föreligger
ett ganska betydande teknologiskt gap
mellan Europa och USA. Jag föreställer
mig att gapet beträffande Sverige är
ungefär lika stort som för det övriga
Västeuropa.

Jag kanske skulle tillägga att det också
har diskuterats om det är fråga om
ett faktiskt teknologiskt gap eller om
någonting annat. Det har anförts att det
kanske är fråga om en industriell disparitet,
ett spörsmål som gäller bristande
jämvikt i fråga om ledarskap och
pengar. I USA har man i god tid satsat
oerhört mycket pengar på forskningen.
Vi har kommit efteråt, långt efter när
det gäller satsningen. Jag hoppas att vi
i fortsättningen kommer att satsa vida
mer på forskningen, för att vi över huvud
taget skall kunna hävda oss på
världsmarknaden. Det är en av framtidens
stora frågor såsom jag ser det.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vad jag ämnade säga
har redan sagts i debatten. Jag kan därför
nöja mig med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstndngsproposition:

108

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Anslag till förskoleseminarierna

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten
54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, so-m
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej —34.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 55—6S

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 69

Anslag till förskoleseminarierna

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:497,
av herrar Lidgard och Blomquist, samt
11:633, av herr Nordstrandh, till Förskoleseminarierna:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 7 390 000 kronor.

I motionerna 1:497 och 11:633 hade
anhållits, att riksdagen måtte till Förskoleseminarierna
anvisa ytterligare
119 000 kronor för att möjliggöra en
ökning av seminarieorganisationen med
tre intagningsklasser.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Av statsverkspropositionen
kan man inhämta att examinationsmöjligheterna
inom förskoleseminarierna
på några få år har ökat från
300 till omkring 1 100 lärare per år.
Man kan naturligtvis tycka att det är
en mycket betydande ökning. Kanske
skulle man rent av kunna säga sig att
det är en så betydande ökning att man
kan fråga om seminarierna har kunnat
svälja så många nya elever. Med detta
skulle måhända ärendet ha fått lov att
passera tämligen oanmärkt.

Men nu har departementschefen i
statsverkspropositionen uttalat sig ungefär
på det sättet att man med en utbildningskapacitet
på 1 100 förskollärare
om året torde fylla upp det behov
som föreligger. Vi har lärt oss vad
det lilla ordet »torde» betyder när det
används i seriöst tryck. Det betyder i
stort sett att argumentationen är tämligen
ihålig. Själv har jag en gång i
tiden som ung jurist fått lära mig, att
när en advokat använder ordet »torde»,
då vet han själv att han ljuger medan
han försöker få motparten att tro att
han talar sanning. Jag vill inte gå riktigt
så långt när det gäller vad som
står i departementschefsuttalandet, men
det lockade mig ändå att gå till den
verklighet som finns bakom de siffror
som redovisas i statsverkspropositionen.

Det visade sig då att våra kommuner
som är huvudmän för den verksamhet
som förskollärarna skall fungera i, har
bedömt saken på det sättet att det finns
ett mycket stort platsbehov: det finns
så många föräldrar som skulle vilja
placera sina barn i olika förskoleinstitutioner,
att man alldeles i början av
1970-talet liar behov av ungefär 32 000
platser eller något i den stilen. För närvarande
har vi ju ungefär hälften. Kommunerna
är fullt på det klara med att
man väl inte kan tillgodose hela det
platsbehov som föreligger, men man
har ambitioner att kunna bereda unge -

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14

109

Om avdrag vid beskattningen for periodiskt understöd till studerande, m. m.

fär 24 000 barn plats i olika förskoleinstitutioner
omkring år 1970.

Det är mot den bakgrunden som skolöverstyrelsen
har lagt fram ett förslag
beträffande förskollärarutbildningen,
vilket siktar på utbildningsmöjligheter
för ytterligare ett hundratal nya förskollärare
redan under det kommande
budgetåret. Jag delar helt — det gör
väl herr Blomquist också eftersom han
är med om den motion som vi avgivit
— den synpunkt som herr Thorsten
Larsson tidigare i dag gjort sig till tolk
för när han talat om förskoleväsendets
stora betydelse. Nu skall jag inte av
det förhållandet att herr Thorsten Larsson
och hans meningsfränder förmodligen
skulle kunna antas vara sympatiskt
inställda till förslaget att öka utbildningskapaciteten
vid förskolorna
frestas att ställa ett yrkande om bifall
till motionen. Jag tillåter mig nämligen
att tolka vad som står i statsutskottets
utlåtande på denna punkt på det sättet
att man även inom uskottet delar uppfattningen
att det skulle ha varit önskvärt
att redan nu öka utbildningskapaciteten
för att de kommunala huvudmännen
skall kunna fullfölja sina ambitioner.
Jag förmodar att det är en
riktig tolkning att statsutskottet är positivt
i denna fråga men att vårt förslag
denna gång har fallit av rent ekonomiska
orsaker. Detta gör att jag som
sagt inte ställer något yrkande. Men
jag hoppas att ecklesiastikministern i
den kommande statsverkspropositionen
skall ha tagit del av denna positiva
tolkning och att det framlägges ett förslag
som gör det möjligt för kommunerna
att fullfölja denna betydelsefulla
servicefunktion, som man så gärna vill
bygga ut.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 70—93

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9b

Lades till handlingarna.

Om avdrag vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 4, i anledning av väckta
motioner om avdrag vid beskattningen
för periodiskt understöd till studerande,
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) motionen IT: 235, av herr Antonsson
m. fl., vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om skyndsam utredning rörande
rätt till skatteavdrag för periodiskt understöd
till studerande i enlighet med
vad i motionen anförts; ävensom

2) motionen II: 716, av herr Jönsson
i Ingemarsgården och herr Mundebo,
vari föreslagits, att riksdagen skulle

A. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till riksdagen rörande
avdragsrätt vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande, samt

B. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning och förslag angående studiekostnaders
behandling i skattehänseende.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) motionen 11:235, av herr Antonsson
m. fl., om avdrag vid beskattningen
för periodiskt understöd till studerande,
samt

2) motionen II: 716, av herr Jönsson
i Ingemarsgården och herr Mundebo,
om avdrag vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande samt
för amortering av studieskulder,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

110 Nr 14 Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Om avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande, m. m.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Yngve Nilsson, Stefanson,
Gösta Jacobsson, Lundström och
Magnusson i Borås, fru Nettelbrandt
samt herr Larsson i Umeå, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under 2
hemställa, att riksdagen, med bifall till
motionen II: 716, av herr Jönsson i
Ingemarsgården och herr Mundebo,
måtte

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till riksdagen rörande avdragsrätt
vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande, samt

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning och förslag angående
studiekostnaders behandling i skattehänseende; 2)

av herrar Sundin, Vigelsbo och
Eriksson i Bäckmora, vilka ansett, att
utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen i anledning av motionen II:
235, av herr Antonsson m. fl., måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning rörande rätt till skatteavdrag
för periodiskt understöd till studerande.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Herr Sundin som skulle
ha svarat för detta ärende har blivit
förhindrad, och jag skall därför i stället
säga några ord.

Jag vill först erinra om att i det
första tryck som delades ut stod herr
Sundin antecknad som reservant både
under reservation 1 och reservation 2,
vilket är felaktigt och har rättats till
i ett senare utdelat tryck. Herr Sundin
skall nämligen endast stå som reservant
under reservation 2.

Det ärende som bevillningsutskottets
betänkande avser gäller frågan om avdrag
vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande. Det föranleds
av motioner dels från centerpartiet,
dels från folkpartiet.

Syftemålet i motionerna är i princip

detsamma. Man anser det vara rättvist,
att understöd som ges till studerande
också bör vara avdragsgillt vid beskattningen.
Studiestödet är den enda kategori
understöd för vilket avdrag inte
får göras i vårt beskattningssystem. En
skattskyldig kan med rätt till avdrag
vid taxeringen lämna periodiskt understöd
till barn, som försörjer sig självt,
under förutsättning att det inte längre
tillhör föräldrarnas hushåll. Avdragsrätten
gäller även för understöd till
barn som inte arbetar. Men bedriver
barnet studier, upphör avdragsrätten.

Utskottet har i sin skrivning framhållit,
att denna fråga inte längre är
lika aktuell som tidigare på grund av
1964 års studiesociala reform. Utskottet
talar om de avsevärda lättnader för de
studerande som reformen åstadkommit
och menar, att studiehjälpsreglementet
är generöst. Detta kan man dock ha
olika uppfattningar om. Även om studiereformen
innebär väsentliga förbättringar,
kvarstår ändå stora ekonomiska
problem för många studerande som
saknar medel eller vilkas föräldrar inte
har tillgångar. Studie- och levnadskostnaderna
har också i viss mån urholkat
studiehjälpsreformen. Det finns därför
goda skäl som talar för att i den mån
föräldrar eller andra bidrar till kostnaderna
för ungdomars studier bör de
erhålla ett rimligt skatteavdrag.

Det föreligger nu två reservationer,
skillnaden mellan de båda är inte stor,
om man läser utskottsutlåtandet.

Centerreservationen av herr Sundin
m. fl. bygger emellertid på uttalandet
i motionen II: 235, att avdragsreglerna
skall få en sådan utformning, att olika
inkomstgrupper ges samma möjligheter
att lämna studiestöd. Man föreslår således
att skatteförmån på grund av ett
understöd skall kunna ges genom direkt
avdrag på den slutliga skatten.

I reservationen nr 1 anser man att
avdraget skall göras under allmänna
avdrag, varvid högre inkomsttagare får
en större skatteförmån än lägre inkomsttagare.

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14

111

Om avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande, m. m.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 2. Skulle denna
reservation förlora gentemot reservation
nr 1, avser jag att stödja den senare
i huvudvoteringen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Johan Olsson har
så utförligt motiverat de reservationer
som finns att det inte är mycket att
tillägga.

Det är riktigt att de håda reservationerna
i princip rör samma sak. Den
egentliga skillnaden ligger däri, att man
vill lösa avdragsfrågan på olika sätt.
Reservation 1 gör det på det vanliga
sättet, nämligen genom att föreslå att
avdrag får göras på deklarationen, under
det att reservation 2 går ut på att
man skall få dra av den summa man
lagt ut eller en del därav på själva skatten.

Denna fråga har varit uppe till behandling
så många gånger tidigare att
jag'' anser det onödigt att nu företa några
vidlyftiga utredningar. Frågeställningarna
är kända sedan tidigare. Jag
skall därför inskränka mig till att liksom
föregående talare uttrycka den
uppfattning som råder, åtminstone
bland alla de människor jag har talat
med om detta, nämligen att då avdrag
tillätes för understöd till folk som
ingenting gör, som dagdriver eller som
missköter sig, är det märkligt att avdrag
inte skall få göras för bidrag till
studier. Sådant bidrag avser dock att
utbilda eller vidareutbilda vederbörande,
göra honom skickad att bättre kunna
fylla sin plats i samhället, att förbättra
sin egen standard, att få möjlighet
— även om det kanske inte i och
för sig är skälet men ändå följden —
att sedermera genom större inkomster
betala högre skatt. Studierna är med
andra ord en investering med ett resultat,
som samhället får tillbaka i rikt
mått i det stora flertalet fall. Det är
därför som vi inte kan förstå att denna
avdragsform inte tillätes.

Reservationen nr 1 innehåller vidare
förslag om utredning och förslag angående
studiekostnadernas behandling
i skattehänseende över huvud taget.
Även det är en fråga som tidigare har
behandlats, och inte heller här skall
jag bli långrandig. Jag vill bara notera,
att reservanterna icke kan dela den
uppfattning som ofta framföres, att frågan
om avdrag för studiekostnader i
form av periodiskt understöd till studerande
skulle genom tillkomsten av
studiehjälpsreglementet och studiemedelsförordningen
ha kommit i ett väsentligt
annat läge. Det har den nämligen
inte gjort. Jag anser att det uttalande
som riksdagen flera gånger tidigare
har gjort om en positiv lösning av
frågan om den skattemässiga behandlingen
av studiekostnaderna bör tas upp
och ges en reell och positiv lösning
snarast möjligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 1.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Jag kan instämma helt
i vad herr Lundström har sagt i anslutning
till detta betänkande. Därutöver
skulle jag vilja säga några ord om den
studiemedelsreform som vi fick för ett
par år sedan.

Det förhåller sig på det sättet, att den
universitetsstuderande ungdomen kan
få studiemedel upp till 7 700 kronor per
läsår, varav 1 750 kronor inte behöver
betalas tillbaka. Det finns emellertid en
spärr när dessa pengar skall betalas ut.
Om dessa ungdomar har en inkomst
som uppgår till mer än 4 000 kronor per
år reduceras studiemedlen i viss omfattning.
Det är den ena saken. Den
gränsen tycker jag bör justeras uppåt,
ty det är väl bara att hälsa med tillfredsställelse
om dessa ungdomar under
sommarledigheten och annan ledighet
kan utföra ett visst arbete så att de
får en inkomst.

Den andra saken jag vill nämna är att
studiegången blir allt hårdare. Det kan

112

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Om avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande, m. m.

komma att innebära, vilket det i praktiken
redan visat sig göra, att en hel del
universitetsstuderande ungdomar inte
hinner med att ta betygen så fort som
de borde. Det kan resultera i att de
kanske nästa termin eller nästa år mister
studiemedelsbidragen. Inför en sådan
situation anser vi att det är viktigt
att vi får den reform som vi föreslår i
reservation nr 1, alltså avdragsrätt vid
beskattningen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 1.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Detta är inget nytt
ärende, utan det har diskuterats i kamrarna
tidigare. Så sent som 1966 avvisade
båda kamrarna liknande motioner.
Utskottet citerar sig självt och har också
citerats av företrädare för reservationerna.
Det enda nya är att utskottet
i år gör ett påpekande om den summa
på 403 miljoner kronor som studiemedelsanslaget
är uppräknat till i 1967/68
års budget.

När jag lyssnade på talesmännen för
reservationerna fäste jag mig framför
allt vid vad herr Johan Olsson yttrade.
Han påstod att den föreslagna avdragsrätten
skulle vara ett sätt att hjälpa
dem som själva saknar studiemedel eller
vilkas föräldrar har det ekonomiskt besvärligt.
Men en reform av denna typ
verkar inte på det sättet. Den hjälper i
första hand dem som har möjligheter
att ge sina barn ett stöd utöver vad de
kan få i form av studiemedel. Slutsatsen
av herr Olssons anförande borde
ha blivit någonting som jag skulle ha
anslutit mig till, nämligen att vi i stället
för att medge skatteavdrag bör öka
på bidragen. I så fall är jag helt överens
med de föregående talarna.

Då utskottet skriver att bidragen nu
är generösa, så är det riktigt jämfört
med vad som utgått tidigare. Ser man
till de faktiska kostnaderna och vad
man vill nå med studiebidragen, så tror
jag dock inte att de ter sig så generösa.

Om riksdagen nu skall välja mellan
att antingen ge ett bidrag som skall
komma alla till del i lika mån, eller
preferenser i form av skatteavdrag som
utfaller olika eller som framför allt kanske
bara kommer de minst behövande
till del, så borde väl riksdagen ändå gå
på bidragslinjen.

Det är ytterligare en punkt, där jag
ansluter mig till reservanterna, nämligen
att det är orimligt — jag vill minnas
att herr Lundström uttryckte det
så — att när någon går som dagdrivare
och lätting skall man kunna bevilja ett
avdrag för periodiskt understöd. Det
tycker jag också är orimligt. Skall det
ske en reform på denna punkt, skall
man inte göra en orimlig förmån vidare.
Låt oss i stället avskaffa orimliga
bidrag och skatteförmåner.

Jag yrkar med detta, herr talman,
bifall till utskottets hemställan.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Det var gent emot utskottets
skrivning att 1964 års studiesociala
reform skulle inneburit stora
ekonomiska lättnader för dem som har
att bekosta egna eller andras studier
som jag i mitt tidigare anförande framhöll,
att ännu kvarstår stora ekonomiska
svårigheter för de studerande
och deras föräldrar. Här är det dock
inte fråga om att antingen förbättra
studiereformen eller att vidtaga de åtgärder
som föreslås i motionen. I dag
gäller det avdragsrätt för periodiska
understöd till studerande, det hindrar
inte att vi senare får vidtaga förbättringar
i studiestödet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas först särskilt beträffande
punkten 2 samt därefter särskilt angående
punkten 1 av utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan.

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14

113

Om avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande, m. m.

I fråga om punkten 2, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Yngve
Nilsson m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 4
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 47.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de rörande
punkten 1 förekomna yrkandena propo 8

Första kammarens protokoll 1967. Nr 14

sitioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Sundin m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 4
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundin m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till eu början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 20.

Därjämte hade 31 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 8, i anledning
av väckta motioner om undantagande
av beskattning som naturaförmån
av bränsle från egen fastighet, bifölls
vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

114

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Ang. kommunernas investeringsbehov

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av motioner angående
kommunernas investeringsbehov.

I de till bankoutskottet hänvisade likalydande
motionerna nr 431 i första
kammaren av herr Bengtson m. fl. och
nr 548 i andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. hade föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om skyndsam utredning av kommunernas
investeringsbehov och planering
av hur det lånebehov för kommunerna,
som undersökningen utvisade,
skulle kunna tillgodoses.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 431 och II: 548
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

1. av herr Mattsson och herr Börjesson
i Glömminge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:431 och
II: 548 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam utredning av
kommunernas investeringsbehov och
planering av hur det lånebehov, som
undersökningen utvisade, skulle kunna
tillgodoses; samt

2. av herr Hilding, som likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Kommunernas investeringsbehov
och därav följande lånebehov
var föremål för ingående behandling
vid fjolårets riksdag, varför jag
skall fatta mig mycket kort.

Vi minns att anledningen till den debatten
var motionerna angående en utredning
av de expanderande tätorternas
investeringsbehov. Riksdagens beslut
innebar en skrivelse till Kungl.
Maj:t om utredning angående alla ex -

panderande kommuners investeringsbehov.
I debatten framhölls att kommuner
av olika slag — även glesbygdskommuner
— kunde ha både investeringsbehov
och svårigheter med sin
upplåning. Under debatten ställdes också
ett yrkande i den riktningen att man
borde göra en utredning omfattande
hela komplexet. Yrkandet samlade ett
ganska betydande röstetal.

När regeringen nu inte har utfärdat
direktiv, borde motionen nr 548 i andra
kammaren från centerpartiet vinna
riksdagens bifall. Jag har svårt att förstå,
hur man skall kunna göra denna
utredning och dela upp kommunerna
i olika angelägenhetsgrader. Därför
får man väl hoppas att utredningen,
när direktiven har givits och utredningen
har blivit tillsatt, kommer att
omfatta i huvudsak de propåer som
framgår av denna motion.

Bankoutskottet har inte ansett sig
kunna yrka bifall till motionen. Därför
har jag jämte herr Börjesson i Glömminge
i reservation hävdat, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om skyndsam utredning av
kommunernas investeringsbehov samt
hur därvid uppkommande lånebehov
skall kunna tillgodoses.

Jag vill, herr talman, med detta korta
anförande yrka bifall till reservation
nr 1.

I herr Mattssons yttrande instämde
herr Nilsson, Ferdinand, (ep).

Herr PALM (s):

Herr talman! Det finns kanske ingen
anledning att förlänga debatten i denna
sena aftonstund, ty vi hade ju en ganska
omfattande debatt i fjol i den här
frågan. Med hänsyn till den glidning
som har skett i fråga om reservanternas
ställningstagande anser jag emellertid
att det ändå finns skäl att säga
några ord.

Förra året förelåg motioner om att
det borde göras en speciell belysning
av i första hand storstadsregionernas
kreditbehov. Under utskottsbehandling -

Onsdagen den 15 mars 1887 em.

Nr 14

115

en utvidgades ärendet till att omfatta de
expanderande orternas kreditbehov.
Det hade lämnats instämmande remisssvar
av Svenska stadsförbundet, Storstockholms
planeringsnämnd, StorGöteborgs
samarbetskommitté och Sydvästra
Skånes kommunalförbund. Vidare
förelåg en klar majoritet till förmån
för motionärernas syften inom
Svenska kommunförbundet. Svenska
sparbanksföreningen hade ingen erinran
mot att en sådan utredning gjordes.

Det är mycket intressant att se hur
avsevärt reservationernas innebörd har
skiftat under den korta tid som förflutit
sedan dess. Det är bara fyra månader
sedan riksdagen beslöt att hos
Kungl. Maj :t hemställa om utredning.
Centerpartiet, som motionerar i år,
hamnade då på den rena högerlinjen,
vilken innebar ett klart avstyrkande
av motionärernas funderingar. I den
reservation som alltså avgavs för några
månader sedan av centerpartister och
högermän tillsammans hette det bl. a.:
»Utmärkande för utvecklingen hittills
under 1960-talet har varit den snabba
ökningen av bostads- och kommuninvesteringarna,
medan utvecklingen på
andra områden gått i långsammare takt.
För att vår internationella konkurrenskraft
skall kunna bibehållas och ökas
är det nu framför allt angeläget att bereda
utrymme för en snabb tillväxt i
industriinvesteringarna, ett utrymme
som inte kan beredas utan att expansionstakten
i de offentliga investeringarna
och bostadsbyggandet dämpas.
Som långtidsutredningen redovisat
kommer denna knapphet på kapital och
reala produktionsfaktorer att fortsätta
att göra sig gällande. En prioritering
av en så betydande del av kreditmarknaden
som den vilken kommunerna i
storstadsområdena gör anspråk på
skulle enligt utskottets mening leda till
en olycklig snedvridning av samhällsekonomien.
» Mot denna bakgrund avstyrkte
reservanterna de socialdemokratiska
motionärernas begäran om utredning.
Centerpartister och högermän

Ang. kommunernas investeringsbehov
intog alltså då en klart negativ ståndpunkt.
Saken beskrevs på det sättet att
det slöts en ganska ohelig allians vid
utskottsbehandlingen mellan socialdemokrater
och folkpartister, en enstaka
företeelse som gällde just den här frågan.

Centerpartiets talesman här i kammaren
herr Nils Th. Larsson underströk
i sitt anförande den 16 november i fjol
att en utveckling av näringslivet är en
förutsättning för en expansiv politik
inom kommunerna. Det var den markering
han ville göra för en anslutning
till högerns avsiyrkandelinje. Vad som
sedan skett är att centerns partiledare
Gunnar Hedlund har korrigerat sina
partivänner genom att signera motionen
nr 542 i andra kammaren, där han ju
vill att denna utredning skall omfatta
alla Sveriges kommuner. Det kan inte
uppfattas på annat sätt än som en bakläxa
till centerpartiets företrädare i utskottet,
när man jämför med utformningen
av den motion som vi haft att ta
ställning till i år. Det har också medfört
att centerpartisterna i utskottet nu
tycks ha ändrat mening. I reservationen
sägs att man delar motionärernas uppfattning
att kreditförsörjningen inte
bara är ett problem för de expanderande
kommunerna — man vill vara med
så där i största allmänhet. Och det heter
längre fram i reservationen: »Det
stora investeringsbehov, som samlats
hos kommunerna, är i huvudsak en
följd av de ökade uppgifter som statsmakterna
ålagt kommunerna i olika avseenden,
t. ex. skolutbyggnaden. Det är
därför angeläget att frågan om krediterna
löses på lika villkor för alla kommuner,
såväl de kommuner vilka är
stillastående i fråga om befolkningstal
och ekonomiskt underlag som de kommuner
som ligger i en expanderande
region.»

Ja, ärade kammarledamöter, man
märker tydligt att reservanternas argumentation
helt har förändrats på denna
korta tid.

Jag skall inte förlänga debatten yt -

116

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Ang. kommunernas investeringsbehov
terligare utan hänvisar till vad utskottsmajoriteten
framhåller nämligen
att frågan diskuterades ordentligt i
fjol, att vi har i år haft en mycket ingående
utskottsbehandling och att riksdagen
begärt en utredning om de expanderande
kommunernas behov vilket
vi betraktar som ett speciellt problem
under senare år. Utskottet har sig även
bekant att man för närvarande håller
på att i Kungl. Maj:ts kansli förbereda
direktiv för en sådan utredning.

Därför yrkar jag, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Den föregående talaren
sade något om att man inte alltid handlar
fullt logiskt och stringent — jag
förstår att han själv gjorde en sådan
erfarenhet just i samband med den debatt
han berörde, där hans egen motion
försvann bland dimmorna på det
sätt som vi kunde konstatera — han
hade ju väckt en motion som »kom
bort».

Emellertid skall jag inte fästa alltför
stort avseende vid det. Jag konstaterar
bara att centern redan då i debatten och
även i voteringen klargjorde sin önskan
att utredningen skulle omfatta alla
kommuner. Den omsvängning som herr
Palm nämnde anknöt sig inte till så
betydelsefulla saker som något inskridande
från partiledaren; det var bara
jag som i all enkelhet och blygsamhet
ställde förslaget varefter vi voterade
på den här punkten. Ett liknande yrkande
framställdes också i andra kammaren
av en namne till mig. Omvändelsen
—• ifall det nu var någon sådan
-—- kom alltså redan då.

Men det väsentliga i detta sammanhang
är begreppet expanderande kommuner.
lag vet att det också finns kommuner
som man kan göra ytterst litet
åt, men i stort sett har jag den erfarenheten
att expanderande kommuner är
sådana som får byggkvot och krediter.
Kommuner som inte får det expande -

rar inte. Sedan anser jag att man bör
överväga om det verkligen är så kolossalt
välgörande att koncentrera byggkvot
och krediter till speciella områden.
Därför är det helt naturligt att reservanterna
har gått in för att utredningen
skall omfatta alla kommuner —
därmed kan man få en bedömning på
den punkten. Och herr Palm skall inte
vara ledsen för den saken; finns det
goda argument för att den eller den
kommunen, som ligger hans hjärta
nära, skall erhålla expansionsmöjligheter
och krediter får den naturligtvis
det på grundval av en sådan utredning
som reservanterna har begärt.

Genom instämmande med herr Torsten
Mattsson har jag redan uttalat min
uppfattning och ställer således därutöver
inte något yrkande.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag vill i detta stycke bara
erinra om det mycket utförliga utlåtande
som bankoutskottet levererade i
fjol i denna fråga, vilken då belystes
från olika utgångspunkter. Kvar står ändå
att centern och högern gick på ett
bestämt avslag. Riksdagen gjorde en
begäran om utredningsdirektiv enligt
de riktlinjer som drogs upp i utskottets
utlåtande. Det är dessa direktiv från
Kungl. Maj :ts sida som vi vill avvakta.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill bara uttala min
förvåning över att min gode bänkkamrat
Sture Palm inte har studerat omröstningsresultatet
från voteringen förra
året, ty då hade han sett var centerpartiet
stod.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Min blanka reservation
vid detta utlåtande står för en önskan
att även i detta sammanhang få framhålla
att det är mycket angeläget att frågan
om ändrad ordning för skatteavräkning
mellan stat och kommun snarast prövas.

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14

117

Om tillstånd för Svenska sparbanksföreningen att anordna ett sparlotteri

Riksdagen har tidigare — det var år
1964 -—• hemställt om en översyn av beräkningsgrunderna
för utbetalning av
skatteförskott till kommunerna. Kommunernas
kreditproblem kan inte tas upp
till närmare behandling utan att också
denna skatteavräkning blir närmare
granskad.

Frågans storleksordning framgår av
att den fond genom vilken dessa slcatteutbetalningar
regleras uppgick till cirka
2,7 miljarder kronor för det senaste
budgetåret. Kommunerna hade alltså en
fordran på detta belopp. Genom eftersläpningen
i utbetalningarna åsamkas
kommunerna såväl en ränteförlust som
en inflationsförlust. Denna förlust har
för åren 1964 och 1965 uppskattats till
cirka 400 miljoner kronor.

Jag tror att vi alla är ense om att det
är nödvändigt med en ändrad ordning i
detta avseende, och jag hoppas att i den
utredning och i de direktiv som herr
Palm sade skulle komma den här frågan
finns med.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Mattsson och herr Börjesson i
Glömminge vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mattsson och
herr Börjesson i Glömminge vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu voteringmedelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 102;

Nej— 17.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om tillstånd för Svenska sparbanksföreningen
att anordna ett sparlotteri

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av motioner
om tillstånd för Svenska sparbanksföreningen
att anordna ett sparlotteri.

Till bankoutskottet hade hänvisats de
likalydande motionerna nr 229 i första
kammaren av herr Hubinette samt nr
292 i andra kammaren av herrar Ringaby
och Berglund, i vilka motioner yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle föreslå, att Svenska sparbanksföreningen
skulle erhålla tillstånd
att anordna ett sparlotteri enligt de
grunder, som föreningen anvisat.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 229 och II: 292 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr HUBINETTE (h):

Herr talman! I detta ärende föreligger
tydligen inga delade meningar inom
bankoutskottet. Inga reservationer har

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

118 Nr 14

Om tillstånd för Svenska sparbanksföreningen att anordna ett sparlotteri

avgivits. Jag tycker dock att utskottets
motiv för att avstyrka de behandlade
motionerna kan ifrågasättas.

Utskottet hänvisar till att motionärernas
förslag är oförenligt med grundlagen.
I utskottsutlåtandet heter det nämligen:
»Riksdagen är grundlagsenligt

förhindrad att på sätt motionärerna föreslagit»
o. s. v. Utskottet torde därvid
stödja sig på regeringsformens § 90, där
det som bekant stadgas att riksdagen inte
får ifrågasätta ett regeringsbeslut.

I detta fall är det emellertid inte fråga
om ett fattat beslut, utan det gäller
endast att diskutera ett ärende som
Kungl. Maj:t ännu inte tagit ställning
till. Detta ärende är dessutom av en särskild
natur och berör i hög grad riksdagen.

Regeringsformens § 90 var ursprungligen
avsedd att motverka de förhållanden
som var rådande under frihetstidens
Sverige. Man ville förhindra en inblandning
av riksdagen i regeringens
och förvaltningsmyndigheternas verksamhet
på det ingripande och störande
sätt som tidigare hade varit fallet.

Genom parlamentarismens införande
blev läget ett annat. Dualismen mellan
regering och riksdag har upphört, och
förutsättningarna är nu annorlunda än
1809. Interpellationer och enkla frågor
beträffande Kungl. Maj:is beslut har ofta
en granskande och prövande karaktär
och överensstämmer därmed inte
med regeringsformens § 90.

Man kan slutligen i kommentarerna
till denna paragraf läsa att paragrafen
mindre är instiftad av politiska skäl än
med anledning av erfarenheter från frihetstiden.
Eftersom meningarna om
tolkningen kan vara delade inger det
vissa betänkligheter att bankoutskottet
i sina motiv för avstyrkandet kategoriskt
uttalar att »riksdagen är grundlagsenligt
förhindrad» att handla på sätt
motionärerna föreslagit.

Herr talman! Jag har inte något särskilt
yrkande, men jag tycker ändå att
jag borde framföra dessa synpunkter på
den enhälliga hemställan till riksdagen

som bankoutskottet gjort i sitt utlåtande
nr 10.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Vid behandlingen av
statsutskottets utlåtande nr 10 före middagspausen
avslog riksdagen ett motions-
och reservationsledes framfört yrkande
om skrivelse till Kungl. Maj:t med
hemställan om ett sparlotteri genom
Svenska penninglotteriet för idrottens
främjande. För min del var jag reservant
i detta ärende.

Det bankoutskottsärende som vi nu
behandlar gäller en analog fråga. Såsom
lierr Hiibinette just har omtalat har han
och några motionärer yrkat på en skrivelse
från riksdagen till Kungl. Maj:t
med hemställan att Kungl. Maj :t måtte
lämna Svenska sparbanksföreningen tillstånd
att anordna ett sparlotteri. Bankoutskottet
har avstyrkt motionerna, och
jag har medverkat till detta beslut. I sak
anser jag nämligen att ränta på pengar
inte skall göras till föremål för spel och
dobbel. Vi lottar inte ut våra löner vare
sig helt eller delvis, i varje fall inte med
det allmännas medverkan.

Herr Hubinettes inlägg ävensom motiveringen
för bankoutskottets avstyrkande
är det som uppkallat mig att göra
detta inlägg. Det heter i avstyrkandet att
riksdagen är grundlagsenligt förhindrad
att på sätt motionärerna föreslagit »ge
Kungl. Maj :t anvisningar» om vilket beslut
som bör fattas. Den bestämmelse i
grundlagen som ligger bakom uttalandet
om grundlagsenligheten i en skrivelse
med avsedd hemställan finns i § 90 regeringsformen.
Däri sägs att under riksdagens,
kamrarnas och utskottens överläggning
och prövning inte må i annat
fall eller på annat sätt än grundlagarna
föreskriver komma frågor om bl. a. regerings-
och domarmaktens beslut, resolutioner
och utslag. I det här fallet är
det inte fråga om ändring av redan fattat
beslut, utan en hemställan om fattande
av beslut i viss riktning, där Kungl.
Maj:t fäster det avseende Kungl. Maj:t

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14

119

Om införande av barservering i riksdagsrestaurangen

vill vid riksdagens uttalade önskningar.
Kungl. Maj :t är givetvis inte kränkt
på något sätt i sin styrelse av ett önskemål
från riksdagen.

För min del har jag svårt att godta
bankoutskottets grundlagstolkning, och
jag borde kanske ha avgivit en skriftligt
motiverad reservation däremot. Det är
emellertid, som kammarens ledamöter
vet, svårt med grundlagstolkningar, och
jag bär därför ansett mig oförhindrad
att i stället här i kammaren anföra mina
betänkligheter mot motiveringen. Jag
anser mig också kunna säga så mycket
som att jag även i utskottet framfört dessa
betänkligheter och menat att man
kunde ha funnit en annan motivering
för ett avstyrkande av motionen.

När statsutskottet inte ansett sig förhindrat
att behandla en hemställan om
att genom penninglotteriet anordna ett
sparlotteri, när reservation avgivits
samt kammaren överlagt och beslutat,
har uppenbarligen varken statsutskottet
eller kammaren ansett ärendet grundlagsvidrigt.
Varför det då skulle vara
stridande mot grundlagen i bankoutskottsfallet
är icke övertygande ådagalagt.
Och nog verkar det på mig inkonsekvent
av riksdagen att fatta två beslut
rörande sparlotterier. Visserligen avslår
man bägge, men i det ena fallet anför
man sakmotiv utan att åberopa regeringsformen,
medan man i det andra fallet
åberopar regeringsformen.

Om riksdagens beslut varit beroende
av att ett yrkande om bifall till motionerna
ställts av en utskottsminoritet,
hade skäl förelegat för mig att påyrka
återremiss, men när det som nu endast
gäller motiveringen, har jag, herr talman,
inget yrkande.

Herr PALM (s):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
ser är vi helt överens om skrivningen.
Här säger herr Åkerlund att han
hade betänkligheter mot att ansluta sig
till denna kompakta utskottsmajoritet.
Jag sitter bordsgranne i bankoutskottet

med herr Åkerlund, och jag vet att han
anförde betänkligheter, men som jag
uppfattade diskussionen vägde dessa
betänkligheter alldeles för lätt för att
kunna räcka till för en reservation. Dessa
betänkligheter vägde också för lätt
även för en blank reservation. Därför
finns herr Åkerlund med bakom den
eniga utskottsskrivningen, men han går
ändå upp och anför dessa betänkligheter
för kammaren. Jag kan försäkra att
utskottet har tittat noga på § 90 regeringsformen
och har vid tolkningen
kommit till detta resultat.

Jag yrkar därför bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

11, i anledning av motion om
samhällelig bestämmanderätt över alla
resurser för energiförsörjningen;

nr 12, i anledning av motion om förstatligande
av läkemedelsindustrien;
och

nr 13, i anledning av motion om återställande
av tidigare talmansbord.i kamrarnas
plenisalar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om införande av barservering i riksdagsrestaurangen Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av motioner
om införande av barservering i riksdagsrestaurangen.

I de till bankoutskottet hänvisade likalydande
motionerna nr 340 i första
kammaren av herrar Hjorth och Paul
Jansson samt nr 428 i andra kammaren
av fru Thunvall och herr Lundmark
hade hemställts, att riksdagen måtte
uppdraga åt förvaltningskontoret att ut -

120

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Om införande av barservering i riksdagsrestaurangen

reda frågan om införande av barservering
i riksdagsrestaurangen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:340 och 11:428
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Jag ber om tillgift för
att jag här griper ordet och upptar
kammarens tid med en fråga som i varje
fall enligt bankoutskottets mening inte
tillhör dem som det finns anledning
ta så allvarligt på, nämligen vårt motionsyrkande
om en utredning angående
eventuellt inrättande av barservering
i riksdagsrestaurangen. Jag ber om ursäkt
om jag har den uppfattningen att
bankoutskottet har behandlat dessa motioner
synnerligen styvmoderligt. Frågan
om riksdagens arbetsformer och
vårt sätt att så långt möjligt på ett både
seriöst och rationellt sätt fylla vår
funktion här i huset har ju på senare
tid varit föremål för ganska stor uppmärksamhet.
Inte minst har våra massmedia,
ibland med berättigande och
ibland i oträngt mål, kritiserat vårt sätt
att sköta vårt jobb här i huset. Man har
understundom till och med framställt
oss riksdagsledamöter som ett slags ansvarslösa
för att inte säga arbetsskygga
individer som älskar att uppehålla sig
på alla möjliga platser där vi inte skall
vara i stället för i kamrarnas plenisalar
där vi rätteligen bör finnas när plena
pågår.

Nu är det så att vi tvingas att uppehålla
oss i riksdagsrestaurangen i större
utsträckning än vad som skulle vara
nödvändigt, detta på grund av de förhållanden
som råder där för närvarande.
Vi har väl senast i dag fått bevis på
att förhållandena där nere inte är tillfredsställande,
särskilt då besökare utifrån
gästar riksdagshuset och äter
lunch i vår matsal. Man kan säga som
så att man borde vara mera restriktiv
då det gäller att servera utifrån kom -

mande personer i restaurangen och i
stället i större utsträckning i första
hand borde se till att riksdagens ledamöter
och dess personal blir serverade.
Men vi vill inte heller vara oartiga
mot våra gäster, och det skulle verkligen
vara att försumma riksdagens anseende
om vi mötte vår gäster med kalla
handen i detta avseende och förvägrade
dem att äta sin lunch tillsammans med
oss.

Vi motionärer har i syfte att underlätta
och rationalisera vårt arbete och
kanske vårt ätande och även för att i
viss mån avlasta restaurangen en pressande
och för många kanske stressande
arbetsbörda föreslagit att man skulle utreda
frågan om införande av barservering
i restaurangen vid sidan om den
ordinarie serveringen.

Detta förslag har inte alls vunnit nåd
hos bankoutskottet, utan man har dragit
upp en mängd svårigheter som argument
mot det, och man pekar på en
rad nackdelar som skulle uppstå om
det nuvarande systemet skulle ändras.
Ja, man polemiserar mot förslaget både
i reciten och i utskottets yttrande, och
man klipper sedan till med följande formulering:
»Vid det förhållande som här
angivits saknar utskottet anledning att
diskutera de för- och nackdelar i övrigt
som skulle kunna anses följa av en övergång
till barservering.»

Man vill med andra ord över huvud
taget inte diskutera sakfrågan i dess
sammanhang. Den enda trösten för oss
anhängare av en bättre och rationellare
ordning på detta område är att utskottet
trots allt kan tänka sig att man i en
framtid då vi får enkammarriksdag genomförd
och då vi får tidsenligare
riksdagshus och rymligare lokaler skulle
kunna tänka sig en ordning med
såväl barservering som en restaurangavdelning
med servering vid borden.
Det är ju glädjande att man ändå har
den uppfattningen att en sådan ordning
kan tänkas i framtiden. Men förlåt mig,
lierr talman, min pessimism! Jag ställer
mig osökt frågan: Hur skall egentligen

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14

121

Om införande av barservering i riksdagsrestaurangen

den svenska riksdagen kunna orka med
en så radikal förändring av sina arbetsformer
som en författningsreform
—• nämligen införandet av en enkammarriksdag
— innebär, om man inte
enligt bankoutskottets mening kan kosta
på sig att utreda frågan om det exempelvis
bör slås hål på väggen mellan
köket och riksdagskaféet för att där
ordna en serveringsdisk med självservering
av de maträtter som kan beställas
vid borden i matsalen. Det är i förenklad
form vad frågan egentligen gäller,
och jag tycker att bankoutskottet
mycket väl borde ha kunnat kosta på
sig att tillstyrka en utredning på detta
område.

Jag kan inte se annat än att jag måste
överraska kammarens ledamöter med
att mot ett enhälligt utskott yrka bifall
till motionerna I: 340 och II: 428.

Häri instämde herr Hjorth (s).

Herr PALM (s):

Herr talman! Det är väl litet överdrivet
att säga att den motion det här gäller
blivit särdeles styvmoderligt behandlad
av utskottet. I utlåtandet redovisas
en hel del siffermaterial i sammanhanget.
Vi har inom utskottet varit
i kontakt med folk som känner till saken,
och vi har anfört att riksdagsrestaurangens
ekonomiutrymmen är knappa
och på grund av murar, hissar o. s. v.
svåra att disponera om. Det anförs sammanfattningsvis
i den undersökning
som gjorts beträffande riksdagsrestaurangen
att ett införande av barserveringssystem
i de nuvarande otillräckliga
lokalerna är förenat med stora olägenheter.

Vi har helt nyligen i detta hus beslutat
att uppdra åt riksdagens förvaltningskontor
att utreda frågan om nya
riksdagslokaler över huvud taget, och
riksdagen var då så generös att den tilllät
att man skulle se dels på möjligheten
av att ordna riksdagens lokalfråga
på nuvarande plats, dels på de möjligheter
som kunde bli aktuella i den när -

maste omgivningen. Då kan vi fråga
oss: Hur mycket bör man egentligen
fortsätta att bygga om det nuvarande
riksdagshuset med de stora svårigheter
som föreligger, innan dessa utredningar
börjar ta någon form?

Här i huset har barserveringssystemet
praktiserats, vilket sker i kaféet
också vid lunchdags. Det är ju ingen
större rusning till kaféet för att utnyttja
de möjligheter som erbjuds att där få
en snabbare servering. Jag tycker nog
att det är litet överdrivet att göra gällande
att utskottet på något slags nonchalant
sätt behandlat denna motion.
Utskottet har sett motionen mot bakgrunden
av den stora lokalfrågan. Utskottet
säger i sin skrivning: »Det kan
tas för givet att i ett framtida tidsenligare
riksdagshus såväl barservering
som en restaurangavdelning med servering
vid borden kommer att stå till
buds.»

Utskottet ställer sig alltså inte direkt
avvisande till motionen men anser att
man bör ta en sak i taget och först
lösa den stora principfrågan.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Herr Palm må tala hur
mycket som helst om svårigheten att disponera
om lokalerna på grund av murar,
hissar och sådant, men jag har den
uppfattningen att det verkar något av
den obotfärdiges förhinder att man inte
ens har kunnat undersöka den sak det
här gäller. Jag tror att man, som jag tidigare
sade, förstorat svårigheterna i
avsevärd grad i detta sammanhang, och
jag får omedebart en känsla av att man
till varje pris inte vill ha någon ändring
utan är konservativ och önskar att det i
riksdagsrestaurangen skall ske endast
servering vid borden.

Det talas ju här om att vi skall ha valfrihet,
och en sådan valfrihet bör också
finnas i riksdagsrestaurangen så att de
som vill kan bli snabbare serverade vid

122

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Om befrielse i vissa fall från skyldigheten att inge bouppteckning

en barservering än genom servering vid
borden.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtande
och memorial:

nr 15, i anledning av motion angående
tid för tillhandahållande av riksdagsbibliotekets
samlingar; samt

nr 16, angående gemensamma bestämmelser
om grupplivförsäkring för arbetstagare
hos riksdagen och dess verk
m. m.

Yad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 16, i anledning
av väckt motion om straffrihet för
otukt mellan syskon och dispens för
äktenskap mellan syskon, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om befrielse i vissa fall från skyldigheten
att inge bouppteckning

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av väckt
motion om befrielse i vissa fall från
skyldigheten att inge bouppteckning.

Första lagutskottet hade behandlat en
inom riksdagen väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 30 i andra kammaren
av herr Börjesson i Falköping.

I motionen hade föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning'' i syfte att giva
domstol rätt att under vissa omständigheter
medgiva befrielse från skyldighet
att upprätta och ingiva bouppteckning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, II: 30, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Svanström och Schött, fru Kristensson
samt herrar Keijer och Dockered, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av förevarande
motion, 11:30, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande
viss uppmjukning av bouppteckningsplikten1
i enlighet med vad i reservationen
anförts.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Då denna motion någon
gång tidigare har förekommit i riksdagen
och eftersom inte heller reservationen
är helt obekant från i fjol samt då
jag gärna önskar ge ett nytt exempel på
den självtukt som vi i första kammaren
kan ålägga oss, och som vi har sett så
många lysande bevis på under dagens
lopp, ber jag få yrka bifall till reservationen.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Herr Svanström ger ett
föredömligt bevis på självtukt. Jag skall
inte vara sämre utan ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14

123

Om lagstadgad varseltid vid företagsnedläggningar och större personalinskränkningar -

Herr Svanström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Svanström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej — 33.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Om lagstadgad varseltid vid företagsnedläggningar
och större personalinskränkningar Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av väckta
motioner om lagstadgad varseltid vid
företagsnedläggningar och större personalinskränkningar.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
1:174, av herr Carlsson, Oscar, m. fl,
och nr II: 214, av herr Andersson i Billingsfors
m. fl.

1 motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen skulle besluta
att hos Kungl. Maj:t begära förslag till
en lagstiftning, som innebure, att varseltiden
vid företagsnedläggelser eller
större personalinskränkningar fastställdes
till 12 månader samt att de anställda
under denna tid hölles ekonomiskt
skadeslösa.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1:174 och II:
214, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! Trots allt tal om självtukt
ber jag att få ta ett par minuter av
kammarens tid i anspråk för att såsom
motionär framföra några synpunkter på
den enligt mitt förmenande viktiga fråga
som berörs i de motioner vi nu har
att behandla. Underlag till ifrågavarande
motioner kan vi i dag finna på många
orter i vårt land. Industrinedläggelser
och stora driftsinskränkningar med kort
varsel är ständigt återkommande problem
i ett land, vars näringsliv genomgår
en stark strukturomvandling.

Vi motionärer anser att en minimitid
på två månader för varsel om nedläggning
av ett företag eller större inskränkning
i driften är alldeles för kort. Den
mellan arbetsmarknadsmyndigheterna
och näringslivet träffade överenskommelsen
borde enligt vårt förmenande avlösas
av en i lag fastställd, betydligt
längre varseltid. Det går helt enkelt inte
att under så kort tidrymd som det nu är
fråga om bemästra alla de problem som
i dylika situationer uppstår för enskilda
och samhällen. Vi har många exempel
på att arbetare och tjänstemän, i förhoppning
om att sysselsättningen skulle
vara tryggad, har satt in sitt sparkapital
och sin fritid för att åstadkomma ett
egethem, till sin egen och familjens
glädje. Vi konstaterar att många av des -

124

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Om lagstadgad varseltid vid företagsnedläggningar och större personalinskränkningar -

sa nu med två månaders varsel får vetskap
om att porten är stängd till det arbete
som de räknade med såsom grundval
för sin insats. För den drabbade är
det inte nog med att tryggheten i sysselsättningen
är borta, utan han kan också
lida en kännbar ekonomisk förlust genom
att hans hem, som uppförts med
stor försakelse, nu får ringa eller intet
värde.

De problem som de kommunala myndigheterna
på en sådan ort blir ställda
inför blir genom denna korta varseltid
av den art att de många gånger måste
lösas med provisoriska och för samhället
dyrbara metoder.

Det har för övrigt i praktiken visat
sig att det går bra med en betydligt
längre varseltid vid driftsnedläggelser.
Jag vill i detta fall hänvisa till Billeruds
aktiebolag, som mer än två år i förväg
lämnade meddelande om nedläggning av
två större industrianläggningar. Vi har
inte kunnat finna att detta tidiga varsel
på något sätt varit till hinder för bolagets
fortsatta verksamhet. Däremot kan
vi konstatera att det för de anställda arbetarna
och tjänstemännen är enbart en
fördel att i god tid få reda på hur framtiden
kommer att se ut på den arbetsplats
som ju skall lämna den trygghet
vi alla har rätt att få känna.

Utskottet avstyrker enhälligt förslaget
om lagfäst skyldighet att utfärda varsel,
och utskottet lämnar frågan om varseltidens
längd i ett frivilligt system utanför
sin behandling.

Herr talman! Jag hyser den uppfattningen
att detta är en fråga av sådan
betydelse för såväl den enskilde som för
samhället i dess helhet, att man inte helt
kan lita till enbart frivilliga överenskommelser.
Jag förstår mycket väl, herr
talman, — det har erfarenheten lärt mig
— att det är otänkbart att försöka få
ändring av ett enhälligt utskottsförslag.
Därför, herr talman, har jag endast velat
ta tiden i anspråk för att framföra
dessa synpunkter.

Jag har inget yrkande.

I detta anförande instämde herr Lokander
(s).

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att instämma i de synpunkter som ligger
till grund för detta förslag. Det är otvivelaktigt
ett mycket betydelsefullt problem,
och för centerpartiet måste det
vara en fråga av stor aktualitet.

Vi har i många fall sett verkningar av
kort varsel som har varit synnerligen
besvärande för människorna och för
kommunen.

Jag ber att få helt ansluta mig till den
tankegång som ligger till grund för motionen
och ifrågasätter om inte frågan
vore värd en undersökning.

Häri instämde fröken Ranmark (s).

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman: Utskottet har som framgår
av utlåtandet klart sagt ifrån att
någon lagfäst skyldighet att utfärda varsel
inte aktualiserades då den stora arbetsmarknadspropositionen
diskuterades
under fjolåret, och med hänsyn till
att det vare sig i remissyttranden, motionsledes
i riksdagen eller annorstädes
■ fördes fram sådana krav har utskottet
på denna punkt inte ansett att det för
närvarande är erforderligt med lagstiftning
i frågan.

Spörsmålet om varseltidens längd
inom ett frivilligt system har legat utanför
utskottets behandling. Det kommer
upp i annat sammanhang. Jag kan fullt
instämma i alla yttranden som liar förekommit
här om allvaret i den situation
som uppstår för människorna i de
områden där det varslas om förändringar
i den industriella verksamheten. För
närvarande finns det, i varje fall enligt
utskottets mening, inte någon anledning
att begära en lagstiftning för varselskyldighet
då det finns en frivillig överenskommelse
mellan arbetsmarknadens
parter.

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14

125

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Om en allmän inkomstförsäkring

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av väckta
motioner om en allmän inkomstförsäkring.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr I:
635, av herrar Wallmark och Blomquist,
samt nr II: 791, av fru Kristensson och
herr Åkerlind.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade anhållits, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att utredningen om kontant
stöd vid arbetslöshet (KSA-utredningen)
snarast måtte framlägga förslag om
införande av allmän inkomstförsäkring
enligt i motionerna redovisade riktlinjer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:635
och II: 791, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag ber om överseende
med att jag återkommer, men jag kan
inte hjälpa att en motion som jag väckt
tillsammans med några andra ledamöter
och som behandlats av andra lagutskottet
kommit upp i kammaren vid
detta tillfälle. Motionen gäller allmän
inkomstförsäkring.

Vid de upprepade sociologiska analyser
som gjorts om arbetskraftens synpunkter
på det väsentliga i anställningsmomentet
•—• lön, arbetsförhållanden,
trygghet o. s. v. — har det nästan entydigt
visat sig att det egentliga trygghetsmomentet
kommer i främsta rummet.
Det gäller ju inte minst under sådana
tider som dem vi nu upplever. Vi

Om en allmän inkomstförsäkring
har i många år varit med om strukturrationaliseringar.
Företag som inte har
klarat sig har måst lägga ner driften
eller inskränka den, och arbetskraft
har friställts. Det har dock skett i en
takt som i stora drag har gjort det
möjligt för arbetskraften att absorberas
av andra näringar. I det accelerande
tempo varmed företagsnedläggningar
och företagsinskränkningar nu sker, i
icke ringa mån beroende på den ekonomiska
politik som regeringen har fört
och för, uppkommer problem som är
betydligt besvärligare.

Undersökningar som gjorts i USA har
klart visat att människor med en bättre,
mera specialiserad utbildning har betydligt
svårare i sin omställningsprocedur
än de som inte är skolade. Dessa
erfarenheter tror jag att vi upplever
också här i landet — och kommer att
uppleva i ännu högre grad. Det är
ganska naturligt att inte minst medelålders
och äldre tjänstemän känner en
djup oro inför utvecklingstendenserna.
De frågar sig: Vad skall hända med
oss?

Det är bakgrunden till motionen om
en allmän inkomstförsäkring. En sådan
försäkring kan uppfattas som ett något
enkelt sätt att lösa hela problemet,
men det är i alla fall ett sätt.

Utskottet har mycket välvilligt lämnat
en ordentlig och utförlig information
om den historiska behandlingen
av arbetslöshetsfrågorna. Vidare redovisas
de direktiv som den s. k. KSA-utredningen
har fått, och utskottet säger
att eftersom denna utredning är förutsättningslös
kan man utgå ifrån att
även dessa frågor kommer att behandlas.
Jag är övertygad om att de kommer
att bli behandlade, och vi har heller
inget annat yrkande än vad utskottet
har föreslagit. Jag har emellertid velat
betona det intresse vi hyser för dessa
frågor som är ytterst angelägna. Skall
vi fortsätta att driva en fri näringspolitik
i fri konkurrens, måste vi också vara
beredda att ta de konsekvenser som
det innebär, nämligen att ta ansvar på

126

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Om en allmän inkomstförsäkring
lämpligt sätt för den arbetskraft som
drabbas av dessa tragedier.

Det är den allvarliga bakgrunden till
motionen, som också ansluter till den
speciella kommitté som högerpartiet
har tillsatt för att vid sidan av den offentliga
utredningen granska dessa frågor.
Det är vår förhoppning att denna
kommitté och den offentliga utredningen
skall ta upp dessa frågor till behandling
på ett sådant sätt att människorna
ute i näringslivet skall kunna känna
större trygghet i sin tillvaro än vad
de just för dagen känner.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Efter att ha lyssnat till
den timida ton med vilken herr Wallmark
argumenterade för sin motion
skulle man möjligen kunna hälsa högern
välkommen i arbetet på att lösa
trygghetsfrågorna här i landet. De är,
som herr Wallmark sade, många och
angelägna. Andra lagutskottet har dock
inte funnit anledning att tillstyrka den
motion som har lagts fram, och utskottets
ställningstagande är enhälligt.

Jag kunde låta mig nöja med detta,
men jag kan inte låta bli att uttrycka
den förvåning jag erfor, när jag i måndags
kväll tillfälligtvis slog på TV-apparaten
och fick se herr Holmberg uppträda
och förklara att just detta med
inkomstförsäkring var högerns nya linje
i trygghetsproblemet. Jag blev förvånad,
ty jag var då på det klara med att
andra lagutskottet en vecka tidigare enhälligt
hade avstyrkt den högermotion
som så att säga var en bit i det nya
initiativet. Än mer förvånad blev jag
när jag fick höra att arbetarna — som
herr Holmberg sade — har arbetslöshetsförsäkring,
medan tjänstemännen
står utan en sådan försäkring. Om man
bär studerat detta problem vet man att
bl. a. 170 000 SIF-anslutna tjänstemän,
40 000 handelsanställda tjänstemän och
55 000 arbetsledare är anslutna till arbetslöshetsförsäkringen.
Högern är alltså
välkommen att vara med i trygghetsarbetet,
men jag kan inte komma

ifrån att högern är litet sent ute med
argumenten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till andra lagutskottets utlåtande nr
14.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! När herr Lars Larsson
hälsar högerpartiet välkommet i trygghetsarbetet,
är det kanske inte riktigt
korrekt uttryckt. Såsom jag har upplevt
högerpolitiken under alla de år jag bär
deltagit i detta arbete har parallellt och
synonymt, skulle jag vilja säga, med högerpartiets
arbete för en fortsatt välståndsutveckling
här i landet — en välståndsutveckling
som bygger på ett fritt
konkurrerande näringsliv — legat såsom
en klart integrerad del trygghetstanken
för de anställda.

Vi har vid upprepade tillfällen påmint
om — jag tror till och med att vi har
gjort det till en slogan — att den första
fronten mot arbetslöshet och därmed
för trygghet ligger i vårt fria näringsliv
och att det har möjligheter att arbeta
under stabila förhållanden. Där kanske
det har skilt sig mellan regeringspolitiken
och högerpolitiken. Jag vill erinra
om detta.

Att betydande tjänstemannagrupper
är anslutna till arbetslöshetsförsäkring
är ingen nyhet för vår del. Det vet vi
mycket väl, men genom en, jag skulle
vilja säga, något olycklig redigering av
herr Holmbergs yttrande i TV kanske
det verkade som om detta skulle vara en
kunskap som vi inte hade. Det förstår
nog herr Lars Larsson själv att vi knappast
är fullt så okunniga i de industriella
frågorna. Men jag vill gärna tillägga
att detta problem — såsom jag sade förut—inte
bara rymmer frågan om en allmän
inkomstförsäkring. Jag yttrade att
försäkringen är en del av problematiken.
Möjligen kan det uppfattas som ett
något för enkelt sätt att se på trygghetsfrågan
när man bara talar om en allmän
inkomstförsäkring — jag kan ju säga
det eftersom jag själv är huvudmotionär
i detta sammanhang. I den kommitté»

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Nr 14

127

som högerpartiet har tillsatt vid sidan
av KSA-utredningen, avser man att försöka
analysera alla de olika aspekterna
för att om möjligt finna former som gör
att människorna ute i näringslivet kan
känna en större grad av trygghet.

De analyser som gjorts i USA pekar på
atl de medelålders och något äldre
grupperna framför allt bland tjänstemännen
har en utomordentligt svår situation
när de tvingas till en omställning,
vilken sker väsentligt snabbare än
som i och för sig skulle vara nödvändig
för vår del, om vi här i Sverige kunde
föra en ekonomisk politik som bättre
rimmade med landets konkurrensförmåga
i förhållande till främmande länder.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag skall inte förorsaka
någon lång debatt, men jag är förvånad
när herr Wallmark nu står och säger att
TY-redigeringen var orsaken till att högern
i måndagens TV-program förklarade
att tjänstemännen står utan försäkring.
Jag tror att den uppfattningen är
felaktig, påståendet lades ut som ett bevis
för att högerpartiet nu skulle ställa
sig bakom önskemålet om trygghet just
för tjänstemännen och ett försök att skapa
nya förutsättningar inom arbetslöshetsförsäkringens
ram. Jag hoppas och
tror att herr Wallmark har rätt i att man
inom högern var medveten om att stora
grupper tjänstemän har tillgång till den
nuvarande arbetslöshetsförsäkringen.
Men detta lät man inte framskymta i televisionen.

Det är möjligt att överenskommelsen
mellan de nordiska radiocheferna om
tillrättaläggande i radio och TV i vissa
sammanhang borde ha kommit till användning
i detta fall.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Jag föreställer mig att
kammaren inte så här dags är särskilt
intresserad av någon stor debatt om dessa
frågor — jag skall också fatta mig
kort men kunde inte undgå att begära
ordet.

Om en allmän inkomstförsäkring

Först och främst vill jag säga, att jag
inte ett ögonblick ifrågasätter herr Wallmarks
sociala känsla — jag vill alltså
inte bli missförstådd på den punkten.
Men nog förvånar det litet, när högern
i den bär situationen för ett resonemang
om regeringens politik och gör regeringen
ansvarig för läget. Man blir också
förvånad när högerns sociala omtanke
väller fram först i det ögonblick, då
de mest gynnade grupperna i vårt samhälle
börjar råka in i samma svårigheter
soin stora medborgargrupper haft
att kämpa med ända sedan vi fick ett
näringsliv av industrityp. Jag tycker att
det är bra att andra grupper kommer i
samma situation som kroppsarbetarna
här i samhället har befunnit sig i under
långa tider — därmed kan vi äntligen få
en realistisk, öppen och saklig debatt,
som verkligen tar sikte på att alla medborgargrupper
skall behandlas lika. Det
har varit si och så med den saken länge.
Vi har inom arbetarrörelsen och inte
minst fackföreningsrörelsen fått strida
oerhört för social trygghet och större
rättfärdighet på arbetsmarknaden. Svårigheterna
har varit kolossala.

Trots allt uppfattar jag detta som någonting
mycket positivt. Till och med
högern skulle nu vara inställd på att
tryggheten skall i verklig mening komma
alla medborgare till del. På det viset
skulle vi kunna ta friska tag. Utan
afl ta upp en diskussion om regeringens
politik skulle man vilja fråga hur det
skulle ha sett ut för vårt näringsliv i
den internationella konkurrensen och
hur det hade varit med vår standard, om
den borgerliga politiken hade fått vara
avgörande här i landet. Om herr Wallmark
menar att vi har strött ut för mycket
konsumtionskraft och avdelat för
litet till investeringar — jag tror att det
kan ligga en del i det påståendet —
undrar jag vilka det är som så att säga
överkompenserar i vårt samhälle. Vilka
iir det egentligen som har ansträngt våra
resurser över hövan? Är det de som av
tradition har haft de lägsta lönerna och
den sämsta tryggheten, eller är det andra
i vårt samhälle?

128

Nr 14

Onsdagen den 15 mars 1967 em.

Om en allmän inkomstförsäkring

Sådana funderingar kan man göra i
marginalen när man känner på sig att
man inte skall ge sig in på en mångtimmarsdebatt.

Jag ifrågasätter som redan sagts inte
herr Wallmarks personliga attityd, men
nog tycker jag i likhet med utskottets
talesman att det är anmärkningsvärt
med detta förstuckna angrepp mot den
socialdemokratiska regeringen. Inte heller
är det väl så märkvärdigt att en och
annan tjänsteman börjar känna osäkerhet.
Herr Wallmark är väl bevandrad i
statistik och skulle av den kunna se, att
varje år massor av exempelvis sågverksarbetare
blir avskedade. Det finns också
en mängd människor inom industrien
som i alla tider har levt under
denna otrygghet, som aldrig har upplevt
en rimlig trygghet på samma sätt
som de grupper, vilka nu helt plötsligt
har kommit underfund med att det rörliga
dynamiska ekonomiska livet kan
komma att gälla alla medborgare i vårt
samhälle på ett helt annat sätt än förr.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag noterar naturligtvis
med glädje att herr Yngve Persson
inte ifrågasätter mitt personliga allvar
och engagemang i denna fråga. Jag vill
erinra om att vi tidigare har motionerat
om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Yi hade i höstas en debatt i dessa
frågor bl. a. med inrikesministern.

Vad herr Persson ställde sig tveksam
inför var att högern plötsligt skulle ha
»blommat upp» i denna diskussion. Jag
skall inte vid denna sena tidpunkt förlänga
diskussionen. Jag vill bara än en
gång försäkra herr Persson, att det inte
är fråga om något nyligen uppblommat
intresse för dessa frågor. Vi känner ett
djupt ansvar för hela detta problem.

Vad jag menar är att den ekonomiska
politik, som regeringen bedrivit, har så
att säga trappat upp företagsnedläggelserna
i en snabbare takt än som eljest
skulle ha varit nödvändigt. Det var detta
jag åsyftade med mitt inlägg.

Jag vill alltså bara som sagt betona,

att det finns ett djupt känt ansvar inom
högerpartiet för trygghetsfrågan och att
det faktiskt inte är fråga om något nyligen
uppblommat intresse. Herr Yngve
Persson får tro mig på mitt ord.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 15, i anledning av väckta motioner
om vårdbidrag och invaliditetstilllägg; nr

16, i anledning av väckt motion
om rätten till vårdbidrag i form av invaliditetsersättning; nr

18, i anledning av väckta motioner
angående sociala förmåner för adoptivföräldrar;
samt

nr 19, i anledning av väckta motioner
om invaliditetsersättning och invaliditetstillägg
för döva.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 6 juni 1925 (nr 382)
angående uppvärmning av till kreatursföda
avsedd mjölk m. m.;

nr 16, i anledning av väckta motioner
angående registreringen av motorfordon;
och

nr 17, i anledning av väckt motion
angående tillstånd för vissa släktingar
att förvärva fast egendom.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 22.28.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR STHLM 1967