Nr 14 FÖRSTA KAMMAREN 1964 (Riksdagens protokoll 1964:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 14 FÖRSTA KAMMAREN 1964

3 april

Debatter m. m.

Fredagen den 3 april Sid

Svar på interpellation av herr Adolfsson ang. åtgärder för att

hindra föroreningar av kustvatten och stränder.............. 3

Svensk medverkan vid upprättande av en FN:s fredsstyrka på

Cypern .................................................. 6

Försvarsgrensstabernas organisation m. m................. 8

Utlandssvenskars rösträtt................... 18

Om sekretesskydd för vissa läkarintyg........................ 37

Om rätt att överklaga departementschefs beslut rörande utbekommande
av allmän handling .........................•...... 37

Översyn av ärendefördelningen mellan statsdepartementen ...... 39

Tullen på vissa varor från u-länderna ........................ 40

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet ........ 44

Anslag under nionde huvudtiteln:

Jordbruksdepartementet .................................. 55

Lantbruksrepresentanter ........... 77

Hushållningssällskapen .................................... 79

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket...................... 80

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling.......... 82

Rikets allmänna kartverk ............................... 83

Jordbrukets maskinlånefond ............ 83

Om ersättning från allmän försäkringskassa för avvänjning från

tobaksbruk ............................................ 84

Skydd för vattenförsörjningen ............................. . 86

Om lagstiftning rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar...... 86

Statens järnvägars rabattresor för studerande, värnpliktiga och

pensionärer .............................................. 94

Interpellation av herr Jacobsson, Gösta, ang. SAS-trafiken via
Prestwick i Skottland .................................... 95

1 Första kammarens protokoll 196 i. Nr n

Nr 14

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 3 april Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 38, ang. svensk medverkan vid upprättande
av en FN:s fredsstyrka på Cypern ................ 6

— nr 37, ang. försvarsgrensstabernas organisation m. in....... 8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3, ang. utlandssvenskars

rösträtt m. m............................................. 18

— nr 4, ang. anonymitetsskyddet för den som lämnar uppgift för

offentliggörande i tryckt skrift............................ 37

— nr 5, om sekretesskydd för vissa läkarintyg................ 37

— nr 6, om rätt att överklaga departementschefs beslut rörande

utbekommande av allmän handling........................ 37

— nr 7, ang. översyn av ärendefördelningen mellan statsdeparte menten

................................................ 39

Bevillningsutskottets betänkande nr 22, ang. tullen på vissa varor
från u-länderna, m. m..................................... 40

—- nr 24, ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet
.............................................. 44

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde .................. 55

Andra lagutskottets utlåtande nr 24, om utredning rörande obligatorisk
semester mellan jul och nyår .................... 84

— nr 25, om avskaffande av städernas auktionsmonopol ...... 84

— nr 26, om utbetalning av folkpension utan ansökan ........ 84

— nr 28, ang. service- och vårdpersonalens arbetstidsförhållan den

.................................................... 84

— nr 29, om ersättning från allmän försäkringskassa för avvänj ning

från tobaksbruk .................................... 84

— nr 30, om kompensation för obekväm arbetstid ............ 86

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12, ang. begreppet tjänstevikt i

vägtrafikförordningen .................................... 86

— nr 13, ang. interimslicenser och interimsskyltar för motorfordon
................................................ 86

— nr 14, ang. ändring i vattenlagen, m. m................... 86

— nr 15, om vissa föreskrifter för gångtrafikanter, m. m....... 86

— nr 16, ang. högsta tillåtna axel- och boggietryck för motorfordon
.................................................. 86

— nr 17, om lagstiftning rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar
.................................................. 86

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8, om åtgärder för att
förebygga att renar överköres av tåg...................... 91

— nr 9, om utvidgade reserabatter för folkpensionärer m. fl.,

— nr 10, om undersökning av boxningens skadeverkningar .... 94

— nr 11, ang. språkstudier i samband med arbete utomlands .. 94

— nr 12, ang. anpassningsproblemen i arbetslivet ............ 94

— nr 13, om åtgärder till förmån för rörelsehindrade ........ 94

Fredagen den 3 april 19(54

Nr 14

Fredagen den 3 april

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Ang. åtgärder för att hindra föroreningar
av kustvatten och stränder

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Adolfssons den 25 februari framställda
interpellation angående åtgärder för att
hindra föroreningar av kustvatten och
stränder, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Adolfsson har frågat
mig om vilka åtgärder som planeras
i syfte att dels hindra förorening av
kustvattnen och stränderna, dels åstadkomma
en sådan lokalisering av industrierna
att friluftsintressena kan skyddas.

Jag vill först erinra om att bestämmelserna
om avledande av industriellt
avloppsvatten redan nu är mycket
stränga. I anledning av det oljeutsläpp
från en industri i Stenungsund, vilket
herr Adolfsson tagit som utgångspunkt
för sin fråga, har särskilda utredningar
igångsatts på initiativ av länsstyrelsen
och vatteninspektionen. Undersökningarna
får klargöra, vilka ytterligare åtgärder
som kan erfordras för att förhindra
liknande utsläpp. Jag vill i
sammanhanget erinra om att en pågående
oljeskyddsutredning överväger organisationen
av beredskapen mot inträffade
oljeskador.

Jag vill vidare tillägga att lagtekniska
förutsättningar för att reservera vissa
strandområden för friluftsliv finns och
kommer att befästas genom institut med
beteckningen »naturreservat» och
»strandskyddsområde» i den nya naturvårdslag,
som i vår skall föreläggas
riksdagen.

Våra möjligheter att komma till rätta
med de av herr Adolfsson berörda problemen
är alltså relativt goda. Men jag
vill understryka att den allt hårdare
konkurrensen mellan närings- och friluftsintressen,
som berörs i interpellationen
och som bär sin grund i den
fortgående välståndsökningen i vårt
samhälle, kräver ständig uppmärksamhet
från det allmännas sida.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för det svar han gett på min
interpellation om skydd för kustvattnen
och strandområdena. Får jag lov att göra
ett värdeomdöme beträffande svaret,
skulle det väl vara att jag finner det
alltför litet konkret. Å andra sidan ger
svaret i sina allmänna formuleringar
ett klart uttryck för jordbruksministerns
beredskap att ständigt hålla denna fråga
under uppsikt, och det är givet att
man är glad för den saken. Därvidlag
är det ju inte enbart fråga om en skärpt
lagstiftning utan också fråga om själva
sättet för att levandegöra den lagstiftning
vi har. Det finns ju t. ex. en strandlag,
men trots det har människornas
möjligheter till kollektivt utnyttjande
av stränderna oupphörligen beskurits,
samtidigt som behovet därav har ökat.
Vi har också lagar om vattenskydd,
men ändå har många vatten förvandlats
till rena dyngpölar, och detta fortsätter
i en mycket oroande takt.

En av anledningarna till min interpellation
—- frågan har ju allmän räckvidd
och är inte geografiskt lokaliserad, såsom
av interpellationen kan synas framgå
— var det väldiga oljeutsläppet i
Askeröfjorden i februari i år. Denna
enorma oljenedsölning slog omgivningen
och även all sakkunskap med häp -

Fredagen den 3 april 1964

4 Nr 14

Ang. åtgärder för att hindra föroreningar av kustvatten och stränder

nåd över att någonting sådant över huvud
taget kan förekomma. Trots bestämmelserna
om industriella utsläpp
kunde således denna omfattande nedsmutsning
av vatten och stränderna få
förekomma.

Nu upplyser berr statsrådet i sitt svar
att på initiativ av länsstyrelsen och vatteninspektionen
företages särskilda utredningar
i anslutning till just denna
händelse, och det får man väl uttala
glädje över. Med hänsyn till vad som
är brukligt beträffande ärendegången
kan jag inte stå här och förebrå jordbruksministern
för att han vill avvakta
resultatet av dessa undersökningar innan
ståndpunkt tages till vad som bör
göras i syfte att förebygga sådan oljcnedsölning
i mycket viktiga kustvatten.
För egen del anser jag dock fasta
anordningar till förhindrande av oljeutsläpp
såsom oundgängligen nödvändiga.
I min interpellation har jag efterlyst
bestämmelser om just sådana fasta
anläggningar. Herr statsrådet måste ju
handla med hänsyn tagen till de omständigheter
jag nyss nämnde. Det är
emellertid mig obetaget att här kunna
ge uttryck för den meningen att en sådan
utveckling beträffande preventiva
åtgärder snarast möjligt borde komma
till stånd. Det är ju klart att fasta anläggningar
skulle kosta exempelvis Esso
i Stenungsund, som här närmast apostroferats,
en liten slant, men vad kan
det inte kosta friluftsintressena om en
sådan åtgärd skulle försummas?

Enligt vad Svenska naturskyddsföreningens
göteborgskrets hävdar var det
inte alldeles säkert att detta oljeutsläpp
berodde enbart på, som man skrev, »en
osedvanligt grov hänsynslöshet och nonchalans»,
utan det kunde möjligen också
ha påverkats av okunnighet och inkompetens.
Om detta är sant så är det verkligen
oroande; det kan således vara en
kombination av såväl hänsynslöshet och
nonchalans som okunnighet och inkompetens.
Men hur som helst med detta,
så är det klart att en verklig olyckshändelse
kunde inträffa, trots kompetens

och hänsynstagande. Därför menar jag
att fasta anläggningar för att förhindra
att oljeutflödet når vattnen snarast borde
inrättas, även om kunnighet, kompetens
och hänsyn finns hos dem som leder
den industriella verksamheten.

Jag vill tillägga att det ju här inte är
några småintressen som står på spel,
och det föreföll ju av statsrådets svar
som om han mycket väl inser det. Effektiva
åtgärder för att skydda våra
strandvatten och våra kuster hade behövt
vidtagas redan för 20—30 år sedan.
Vj är enligt min uppfattning sent ute,
men någonting återstår ändå alltjämt
som man kan rädda, eller låta bli förstört.

Här gäller det ett allmänt intresse för
hela landet och dess befolkning. Beträffande
västkuststränderna och deras
bevarande för friluftsändamål vill jag
ha tillagt att det är ett intresse inte bara
för befolkningen inom denna del av
Sverige utan för landet som helhet och
för våra grannländer, liksom även för
turister från andra länder. I göteborgsregionen
finns nära 600 000 människor
som har behov av att få komma ut till
kusterna och till vattnen under fritiden
— det intresset belyses i någon mån av
att enbart i Bohuslän finns över 30 000
fritidshus.

Ofta är emellertid stränderna »igenkorkade»,
och dessutom tillkommer att
vattnen i hög grad nedsmutsas bl. a.
genom industriella utsläpp. Det är tydligen
också fara för att oljeföroreningarna
skall komma att öka. Man har talat
om att den s. k. tvätträkningen efter
oljeutsläppet i Askeröfjorden skulle
komma att gå på mer än 50 000 kronor,
men det beloppet är en bagatell i jämförelse
med förödelsen av fågellivet och
med tanke på att en verklig rentvättning
efter oljenedsmutsning knappast
kan åstadkommas; under alla förhållanden
tar den lång tid, och grusstränder
kan inte bli effektivt rengjorda.

Jag ställde i interpellationen också frågan
om åtgärder för en lämpligare placering
av industrier som kan komma

Fredagen den 3 april 1964

Nr 11

Ang. åtgärder för att hindra föroreningar av kustvatten och stränder

att förorena vattnet eller luften eller
bådadera. Den sidan av problemet har
herr statsrådet inte berört i sitt svar,
och jag får kanske acceptera det förhållandet;
han har möjligen ansett att
det inte tillräckligt faller inom hans
fögderi. .lag skall därför inte heller fördjupa
mig i den frågan, utan vill bara
säga att jag rent allmänt menar att det
finns anledning att ägna ett skärpt intresse
även åt sådana spörsmål i samband
med det växande behovet av fritidsområden
och det ständiga hotet om
minskning av möjligheterna för allmänheten
att komma fram till kustvatten
och stränder.

Summa summarum vill jag inte säga
att jag är alldeles tillfredsställd med
statsrådets svar, men det ger i vart fall
en antydan om vissa planerade åtgärder
till bättre skydd av kustvatten och
stränder. Då svaret dessutom synes mig
spegla en insikt om att utvecklingen är
sådan att man med skäl kan kräva en
ytterligare skärpt uppmärksamhet när
det gäller dessa frågor, får jag väl säga
att jag åtminstone för dagen kan vara
nöjd med det besked herr statsrådet
givit i sitt interpellationssvar, för vilket
jag nu tackar.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill erinra herr
Adolfsson om att man har att väga de
ekonomiska intressena mot de sanitära
och andra olägenheter som kan uppkomma
genom industriell verksamhet.

Vi kan väl vara överens om att en
mycket stor del av den industriella
verksamheten i vårt land medför skadeverkningar
i olika avseenden, och
frågan är hur långt man kan sträcka sig
när det gäller att tolerera uppkommande
olägenheter. Det finns industrier
som satsar mycket pengar på att försöka
åstadkomma en rening av sina avfallsprodukter,
antingen det nu gäller
föroreningar i vatten eller i luft, men
tyvärr har vi också på några håll i vårt
land industrier som trots upprepade

s. k. olycksfall beträffande de anordningar,
vilka varit avsedda att rena avfallet,
knappast kan sägas ha visat tillräcklig
omsorg när det gäller att komma
till rätta med problemet.

.lag kan försäkra herr Adolfsson att
vi är positivt inställda till strävandena
att på allt sätt försöka hålla landskapet
och naturen fria från föroreningar, och
jag tror att det i svaret nämnda förslaget
till ny lagstiftning också kommer
att ådagalägga ett starkt intresse för sådana
åtgärder.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Herr statsrådet anförde
här de ekonomiska olägenheter som
kan uppkomma genom vidtagande av
preventiva åtgärder för att förhindra
att luften och vattnet blir skämda. Jag
inser också till fullo att sådana ekonomiska
olägenheter kan komma att uppstå,
men vid ett vägande mellan dessa
olägenheter och risken för att våra
kuster och kustvatten blir helt och hållet
förstörda, så att allmänheten inte
kan få tillgång till dem, anser jag att
dessa ekonomiska olägenheter måste stå
tillbaka för den sak jag sist nämnde.
Dessutom är det väl inte så att en ekonomisk
olägenhet alltid måste betraktas
såsom en samhällets ekonomiska
olägenhet. Vanligtvis är det väl så att
detta ekonomiska besvär i stället borde
komma att åvila dem som är ägare till
de industrier som åstadkommer vattenförsämring
såsom t. ex. har förekommit
i det fall jag nämnde i interpellationen.
Det finns verkligen möjligheter exempelvis
vid oljeindustrien i Stenungsund
att åstadkomma sådana anläggningar
som förhindrar att utläckande olja når
kustvattnen. Jag kan inte tänka mig
annat än att detta väldiga oljemonopol
skulle äga den ekonomiska möjligheten
att skapa sådana fasta anläggningar.
Den ekonomiska olägenheten kan sålunda
industriföretagen i fråga ta på sig,
och den samhälleliga ekonomiska förlusten
genom en sådan preventiv åtgärd
skulle alltså bli ingen alls.

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. svensk medverkan vid upprättande av en FN:s fredsstyrka på Cypern

Placeringen av industrierna är en annan
fråga. Jag talar inte precis om lokaliseringen
utan om själva placeringen.
Det kan i vissa fall medföra ekonomisk
olägenhet för en industri att inte
få exakt den placering som den önskar.
Men i sådana frågor tycker jag att
man allvarligt bör väga friluftslivets intressen
i förhållande till den förlust
som den privata industrien i detta fall
skulle komma att lida.

Låt oss se på en sådan sak som den
aktuella sulfatfabriken i Halland. Jag
skall inte ägna den många ord men i
alla fall några. Jag anser för egen del
att Halland inte bör hindras från att få
den sulfatfabrik som skogsägarna vill
placera där, tv Halland behöver utan
tvivel detta industriella tillskott. Det är
inte fråga om det, men när själva placeringen
avses bli i Värö vid Klosterfjorden
finns det, tycker jag, anledning
till omprövning av de ekonomiska olägenheter
som skulle komma att uppstå
av en annan placering och de fördelar
som kunde vinnas för friluftsintressena
genom en sådan ändrad placering.
En mycket betydande del av Hallands
vatten- och kustområden skulle då hamna
inom luktzonen — kanske jag får
kalla den odörzonen — ifrån denna
sulfatindustri. En massa andra olägenheter
skulle även uppstå, och jag anser
att man under sådana förhållanden
borde allvarligt överväga om inte
industrien kunde placeras på ett annat,
lämpligare ställe med hänsyn tagen till
friluftsintressena, så att kustvattnen
kunde hållas så rena som möjligt och
så att stränderna bleve tillgängliga för
den hreda allmänheten. Statsrådet har
emellertid i sitt anförande klart givit
uttryck för att det oss emellan inte föreligger
några principiella meningsskiljaktigheter
beträffande dessa
skyddsfrågor, vilket jag givetvis är glad
över.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 127, angående godkännande för Sveriges
del av ändring i konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 131,
angående rörlig kredit till försvarets
fabriksstyrelse.

Ang. svensk medverkan vid upprättande
av en FN:s fredsstyrka på Cypern

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
38, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående svensk medverkan
vid upprättande av en FN:s fredsstyrka
på Cypern.

I propositionen nr 113 hade Kungl.
Majd, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 13 mars 1964, föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Majd att enligt i nämnda statsrådsprotokoll
angiva riktlinjer låta organisera
en svensk militär kontingent,
avsedd att ingå i en FN:s fredsstyrka
på Cypern, dels till Kostnader för deltagande
i FN:s fredsstyrka på Cypern
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1963/64 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
12 000 000 kronor, dels ock bemyndiga
Kungl. Majd att, i enlighet med vad i
samma statsrådsprotokoll anförts, anlita
anslaget för oförutsedda utgifter för
täckande av kostnader för den svenska
kontingentens verksamhet.

1 propositionen hade föreslagits att
en svensk militär kontingent, omfattande
cirka 700 man, skulle organiseras
för att ingå i en FN:s fredsstyrka på
Cypern med uppgift att söka förhindra
att striderna mellan de båda folkgrupperna
på ön återupptoges och, i den
mån så bleve nödvändigt, bidraga till
att upprätthålla och återställa lag och

Fredagen den 3 april 1964

Nr 11

Ang. svensk medverkan vid upprättande av en FN:s fredsstyrka på Cypern

ordning samt verka för återgång till
normala förhållanden. Kontingenten hade
föreslagits rekryteras på frivillig
väg. FN-styrkans kostnader förutsattes
i princip skola bestridas av de truppbidragande
staterna och Cyperns regering
på sätt varom de må överenskomma.
Det beräknades dock, att Sverige
delvis skulle få ersättning för sina kostnader
från en inom FN tillskapad fond.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att enligt
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 13 mars 1964 angivna
riktlinjer låta organisera en svensk militär
kontingent, avsedd att ingå i en
FN:s fredsstyrka på Cypern;

b) till Kostnader för deltagande i
FN:s fredsstyrka på Cypern å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64 å driftbudgeten under fjärde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 12 000 000 kronor;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet
med vad i nämnda statsrådsprotokoll
anförts, anlita anslaget för oförutsedda
utgifter för täckande av kostnader
för den svenska kontingentens
verksamhet.

Därjämte hade utskottet hemställt, att
förevarande ärende måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att detta ärende skulle nu företagas
till avgörande.

Herr VIRGIN (h);

Herr talman! Det finns ingen anledning
att sticka under stol med att det
svenska engagemanget i FN-styrkan på
Cypern möter allvarliga betänkligheter
ur vissa synpunkter. Det är här fråga
om en uppgift av annan typ än den som
ålegat tidigare FN-styrkor. Det förefaller
då som om styrkans sammanlagda
numerär tilltagits i knappaste laget med

tanke på det vanskliga uppdrag det gäller.
Medlingsaktionen kan vidare beräknas
ta lång tid i anspråk, och det är
ingalunda klart vad som skall inträffa
om FN-styrkan inte slutfört sina arbetsuppgifter
inom den anslagna tidsramen
på tre månader.

Ur svensk synpunkt föreligger ytterligare
problem. Tillgången på befäl i
den svenska krigsmakten är knapp, och
den nya belastningen kan vålla svårigheter
främst vid utbildningen av arméns
värnpliktiga. Det bör också understrykas
att FN-styrkan av allt att
döma står inför uppgifter som kan väntas
rymma större personliga risker än
vad som förekommit i andra sammanhang.
Man kan både bli beskjuten och
tvingas att skjuta, och förluster i människoliv
är icke otroliga. Den konsekvensen
måste klargöras för allmänheten
och för de frivilliga som rekryteras.

Ä andra sidan är läget på Cypern allvarligt,
och det tycks inte finnas något
tillfredsställande alternativ till en sådan
FN-intervention som enhälligt beslöts
av säkerhetsrådet. Upprättandet
av en FN-styrka på Cypern är eu nödvändig
förutsättning för att verklig
medling skall kunna bedrivas. Så länge
de båda folkgrupperna beskjuter varandra
finns det inte stora utsikter att
medlaren kan ha framgång i sin verksamhet.
Säkerhetsrådets beslut innefattar
förpliktelser för alla världsorganisationens
medlemmar och icke minst
för ett land i Sveriges ställning och med
Sveriges traditioner när det gäller Förenta
Nationerna. Trots alla de skäl som
talar mot ett svenskt deltagande finns
det därför avgörande omständigheter
som gjort det svårt för att inte säga
omöjligt för oss att vägra vår medverkan,
i synnerhet som det på auktoritativt
håll gjorts gällande att hela FNaktionen
står och faller med det svenska
deltagandet. Den kan komma att
misslyckas även om Sverige deltar, men
vi får inte hindra att den kommer till
stånd.

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. försvarsgrensstabernas organisation m. m.

Vissa förutsättningar måste man
emellertid kräva hänsyn till. Så snart
tillräckliga erfarenheter av styrkans arbete
har vunnits bör frågan om dess
numerär kunna omprövas. Om en utökning
då bedömes som erforderlig bör
även andra länder än de nu engagerade
anmodas att lämna sin medverkan. Vidare
måste styrkans uppgifter begränsas
till ordningshållning. Den får inte
bli ett redskap i den inre politiken,
särskilt inte så länge de grekcypriotiska
och turkcypriotiska medlemmarna av
Cyperns regering är ur stånd till gemensamma
politiska ställningstaganden. Under
sitt arbete måste FN-styrkan å andra
sidan för speciella uppgifter ha möjlighet
att samverka icke blott med regeringen
utan också med båda folkgrupperna
på Cypern. Frågan om avväpning
av de reguljära styrkorna måste ankomma
på medlaren i samverkan med de
båda folkgrupperna, och FN-styrkan får
icke för detta ändamål ta på sig några
uppgifter som innefattar bruk av våld.

Jag utgår från att regeringen innan
propositionen avlämnades förvissat sig
om att FN :s generalsekreterare är beredd
att uppfylla dessa förutsättningar,
och jag får, herr talman, på grund härav
yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
117, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
svensk medverkan vid upprättande även
FN:s fredsstyrka på Cypern.

Ang. försvarsgrensstabernas organisation
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försvarsgrensstabernas
organisation m. in. jämte
i ämnet väckta motioner.

I proposition nr 31 hade Kungl.
Maj it, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 30 december
1963, föreslagit riksdagen att

a) godkänna de av departementschefen
i förenämnda statsrådsprotokoll förordade
riktlinjerna för försvarsgrensstabernas
organisation;

b) godkänna, att arméstaben, marinstaben
och flygstaben skulle förses med
beställningar och tjänster till det antal
och i de lönegrader, som departementschefen
förordat;

c) bemyndiga Kungl. Majrt att vidtaga
de övergångsåtgärder, som betingades
av omorganisationen av försvarsgrensstaberna; d)

godkänna vad som i övrigt föreslagits
rörande beställningar för flygsäkerhetsorganisationen
vid flygvapnet.

I anslutning till 1961 års riksdagsbeslut
angående krigsmaktens högsta ledning
hade i förevarande proposition
framlagts förslag till organisation och
personaluppsättning in. in. av försvarsgrensstaberna
— arméstaben, marinstaben
och flygstaben. Förslagen inneburo
bland annat, att arméstaben skulle organiseras
på sammanlagt 14 avdelningar,
marinstaben på 17 avdelningar och
flygstaben på 11 avdelningar. I fråga
om antalet officerare på aktiv stat hade
för arméstaben föreslagits sammanlagt
145 beställningar, för marinstaben 98
beställningar och för flygstaben 90 beställningar,
Detta innebar, att sammanlagt
19 beställningar hade föreslagits
till indragning, varav fyra vid armén,
nio vid marinen och sex vid flygvapnet.
Samtidigt hade föreslagits en mindre
ökning av andra personalkategorier
vid försvarsgrensstaberna.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Adolfsson och Lager (I: 394)
samt den andra inom andra kammaren

Fredagen den 3 april 1964

Nr 14

Ang. försvarsgrensstabernas organisation in. in.

av herrar Hagberg och Nilsson i Gävle
(11:424), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen i skrivelse till regeringen
måtte begära utredning och förslag i
syfte att nedbringa de svällande förvaltnings-
och stabskostnaderna i försvaret
samt att i avvaktan härpå måtte
fastställas, att tjänster i armé-, marinoch
flygstaberna endast skulle ersättas
enligt tjänstens kvalifikationsgrad, så
att löjtnantstjänster ej betalades med
kaptenslöner, kaptenstjänster ej med regementsofficerslöner
etc.,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Åkesson (I: 650) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Xyberg
och Antonsson (11:791), i vilka
motioner hade föreslagits, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition
nr 31 skulle besluta,

att de beställningar, som inbesparades
genom ny organisation av försvarsgrensstaberna
(arméstaben fyra, marinstaben
nio och flygstaben sex) skulle
uppföras enligt Kungl. Maj:ts närmare
bestämmande på vederbörliga personalförteckningar,

att marinstabens sektion III skulle få
den organisation, som angåves i departementspromemorian
av den 4 april
1963, bilaga 2, tablå 4, utom vad beträffade
vapenavdelningarna,

samt att i marinstabens sektion III
skulle ingå två vapentjänstavdelningar,
benämnda »undervattensavdelning» och
»övervattensavdelning»,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Hedin m. fl. väckt motion (II:
790), vari yrkats att riksdagen med bifall
i övrigt till propositionen nr 31
skulle besluta, att en sammanslagning
av ingenjörsinspektionen och signalinspektionen
ej skulle komma till stånd.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag

å motionerna 1:394 och 11:424, 1:650
och II: 791, nämnda motioner såvitt nu
vore i fråga, samt II: 790,

a) godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 30 december 1963 förordade
riktlinjerna för försvarsgrensstabernas
organisation;

b) godkänna, att arméstaben, marinslaben
och flygstaben försåges med beställningar
och tjänster till det antal och
i de lönegrader, som departementschefen
förordat;

II. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de övergångsåtgärder, som betingades
av omorganisationen av försvarsgrensstaberna; III.

godkänna vad som i övrigt föreslagits
rörande beställningar för flygsäkerhetsorganisationen
vid flygvapnet;

IV. att motionerna I: 394 och II: 424,
i vad de icke behandlats under I., icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; V.

att motionerna 1:650 och 11:791,
i vad de icke behandlats under I., icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Per
Jacobsson, Thorsten Ivarsson, Holmberg,
Per Petersson, Sandin, Ståhl,
Nilsson i Göingegården, Eliasson i
Sundborn, Bohman, Antonsson, Nelander
och Källstad, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i vissa angivna delar
erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 650 och II: 791,
såvitt nu vore i fråga, samt II: 790
ävensom med avslag å motionerna I:
394 och II: 424, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 30 december 1963 och
av reservanterna förordade riktlinjerna
för försvarsgrensstabernas organisation;

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. försvarsgrensstabernas organisation m. m.

b) godkänna, att arméstaben, inarinstaben
och flygstaben försåges med beställningar
och tjänster till det antal
och i de lönegrader, som departementschefen
och reservanterna förordat.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! I den proposition som
kammaren nu har att behandla framlägges
förslag till omorganisation av
försvarsgrenstaberna. En sådan omorganisation
har blivit behövlig, dels för
att bättre anpassa staberna till de nya
funktioner som den centrala staben,
försvarsstaben, nyligen fått och som
grundar sig på ett beslut av riksdagen
1961, dels därför att det alltid är nödvändigt
att med vissa mellanrum göra
de förändringar som har blivit betingade
av utvecklingen.

Propositionens förslag grundar sig på
analyser av stabernas arbetsuppgifter
och på organisationsundersökningar
som har utförts av överbefälhavaren
och sedermera bearbetats av en särskild
utredningsman i försvarsdepartementet.
Denne har redovisat sina synpunkter
i en promemoria.

Propositionen ansluter i de flesta avseenden
till den mening som de militära
myndigheterna och utredningsmannen
enats om, men på några punkter
görs avsteg härifrån. I ett par fall synes
dessa undantag vara svagt underbyggda.

Det ena fallet gäller arméstaben, där
departementschefen i propositionen föreslår
en sammanslagning av två av de
sju truppslagsinspektionerna, nämligen
signalinspektionen och ingenjörinspektionen.
Som skäl anges bara att
man inom arméstaben behöver inrätta
en ny hög befattning — som chef för
sektion III — och att man därför måste
dra in en annan befattning i samma
löneställning. Man säger sig därvid stöda
sig på uttalanden av riksdagen 1961.
Detta är en sanning med viss modifikation.

När riksdagen 1961 fattade beslut om
omorganisation av försvarsstaben i en -

lighet med förslag från försvarsledningsutredningen,
hade man naturligtvis
klart för sig att omorganisationen
skulle få konsekvenser även för försvarsgrensstaberna.
I brist på utredningsunderlag
kunde man emellertid
inte säga hur. Riksdagen uttalade då
rent allmänt att man utgick ifrån att en
minskning av försvarsgrenstabernas arbetsbelastning
måste inträda och att
denna i sin tur borde föranleda personalminskningar
i försvarsgrensstaberna.

Nu föreligger utredningsunderlaget.
Det har då visat sig att den tänkta arbetsminskningen
inte är möjlig att uppnå.
Detta beror dels på att många av de
uppgifter som 1961 pålades försvarsstaben
och som krävde personalförstärkningar
där var helt nya, dels på att
stabsarbetets volym över huvud taget
ökar undan för undan. Detta är måhända
inte så egendomligt. Det tekniska
framåtskridandet möjliggör och kräver
för varje år allt intimare samverkan
över hela fältet. Ledningen blir då mera
komplicerad, planläggningsarbetet blir
mera omfattande och en maximal effekt
för en viss kostnad kräver en högre
procentuell andel till lednings- och
stabsorgan. Inom parentes sagt pågår
för övrigt exakt samma utveckling inom
näringslivet och inom samhället i övrigt.

De nu utförda undersökningarna visar
att arbetsvolvmen i arméstaben i
stället för att minska har ökat i jämförelse
med tidigare. Det gjorda antagandet
om en lättad arbetsbörda var alltså
felaktigt. Lika fullt är detta det enda
egentliga skäl som åberopas för sammanslagningen.
Man kan emellertid visa
på ett flertal starka skäl till att fortfarande
bibehålla inspektionerna skilda.
Jag skall här bara peka på att de motiv
som en gång låg till grund för tillkomsten
av de två skilda inspektionerna
ingalunda har försvagats utan snarare
förstärkts. Detta är inte märkvärdigt,
eftersom det här gäller så tekniskt betonade
truppslag som ingenjör- och
signaltrupperna. Materielen har blivit

Fredagen den Ii april 1904

Nr 14

Ang. försvarsgrensstabernas organisation in. m.

mera omfattande och mera komplicerad
och arbetsuppgifterna har blivit
större och flera.

Reservanterna kan alltså inte godtaga
förslaget om sammanläggning.

Det andra fallet, där eu minoritet i
statsutskottet reservationsvis framför en
annan åsikt än departementschefen och
utskottsmajoriteten, rör vapenavdelningarna
inom marinstaben. I den nuvarande
organisationen finns det tre
sådana avdelningar — en för artillerioch
robottjänsten, en för torped- och
mintjänsten och en för ubåtstjänsten.
De är direkt underställda chefen för
marinstaben och företräder under honom
tjänstegrenens samlade och samordnade
intressen i fråga om materiel,
personal och utbildning. Cheferna för
respektive avdelningar har tidigare
tjänstgjort i skilda befattningar inom
sitt specialområde och regelmässigt
också utövat befäl som förbandscliefer.
De har därför genom sin erfarenhet
och ställning goda möjligheter till en
allmän överblick över sitt område. De
fyller en viktig funktion som förbindelseled
mellan å ena sidan stabernas operativa
önskemål och personalens utbildning
och kompetens och å andra sidan
den i marinförvaltningen kontinuerligt
pågående tekniska utvecklingen av materielen.
Denna uppgift kan förväntas
öka i vikt när nu marinchefen inte längre
skall vara chef för marinförvaltningen.
Chefen för ubåtstjänstavdelningen
— den s. k. ubåtsinspektören — har en
viktig extra uppgift såsom högste företrädare
för säkerheten inom ubåtsvapnet
och som en naturlig och kompetent
ledare av bärgningsaktionen när en
ubåt sjunkit. Institutionen med vapentjänsteavdelningar
har visat sig vara
värdefull.

Nu föreslår departementschefen dels
att vapentjänsten skall placeras in under
en av sektionscheferna i marinstaben,
vilket väl kan accepteras, dels att
de tre avdelningarna skall slås samman
till en enda, vilket däremot förefaller

klart olämpligt. Man torde inte utan
stora nackdelar kunna gå längre i fråga
om sammanslagning än vad marinchefen
ansett sig kunna godtaga, nämligen
till en övervattens- och en undervattensavdelning.
Går man längre blir såväl
hela vapentjänsten som säkerhetsfrågorna
inom ubåtstjänsten lidande.

Det skäl som åberopas för en total
sammanslagning är att marinstaben i
annat fall får för många avdelningar.
Det skälet liar i och för sig föga bärkraft.
Det väsentliga måste ju vara, om
den föreslagna förändringen ger ökad
effekt till samma kostnad som tidigare
eller oförändrad effekt till lägre kostnad.
Intetdera torde bli fallet genom att
på detta sätt ändra vad man efter noggranna
undersökningar och överväganden
kommit fram till.

Jag vill visst inte förneka eller underskatta
betydelsen av återhållsamhet när
det gäller organ och funktioner som
växer och kräver nya befattningshavare
och ökade kostnader. Återhållsamheten
får dock naturligtvis inte bli ett självändamål
utan måste i varje enskilt fall
kunna klart motiveras genom att man
visar eller gör sannolikt att vinsterna
inte står i proportion till de ökade insatserna.
Ett sådant krav på klar motivering
måste med särskild styrka resas
i fråga om försvaret, eftersom det där
närmast gäller en avvägning inom en
genom försvarsövercnskommelsen fastställd
kostnadsram. Åtgärder av den typ
som vi nu diskuterar påverkar alltså
inte samhällets kostnader för försvaret,
men om de sätts in på ett mindre lämpligt
sätt kan de ogynnsamt påverka den
försvarseffekt som vi får ut av våra anslag.
Om departementschefen frångår
de förslag som de för försvarseffekten
närmast ansvariga, sakkunniga militära
myndigheterna efter ingående studier
och undersökningar har lagt fram, har
man förvisso rätt att kräva starka och
övertygande skäl härtill. Sådana saknas
enligt min mening för åtgärderna på de
två områden som jag nu har berört.

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. försvarsgrensstabernas organisation m. m.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall Det blir som sagt tillfälle att återkomtill
reservationen under statsutskottets ma till militärfrågan i dess helhet. Och
utlåtande nr 37. jag vill bara med dessa ord yrka bifall

till vår motion.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Med anledning av den
proposition som nu behandlats av utskottet
har vi väckt en motion med begäran
om en utredning i syfte att nedbringa
de svällande kostnaderna för
den militära förvaltningen. Jag skall
inte ge mig in på några detaljer och
inte heller behandla hela frågan om militärväsendet
— det blir väl tillfälle att
återkomma till det längre fram. Innan
frågan avgöres vill jag emellertid säga
ett par ord om själva syftet med vårt
förslag.

Syftet är att man skulle göra en översyn
över förvaltningskostnaderna. Den
militära förvaltningen har väl liksom
all annan förvaltning en benägenhet att
svälla ut och att konservera gamla former,
och tröghetslagen gäller ju också
här. Att det förekommer slöseri inom
militärväsendet är väl alldeles obestridligt.
Av och till flammar ju pressdebatter
upp omkring den ena eller den andra
detaljen, där man kan påvisa att de
militära anslagen används på ett slösaktigt
sätt. Jag vill i detta sammanhang
också erinra om att dåvarande ledamoten
av denna kammare, advokat Georg
Branting, år 1958 gjorde ett försök att
systematisera de områden där slöseri
med militära medel kunde tänkas. Han
skisserade det i sex punkter, och den
femte punkten lydde så här: »Slöseri
genom organisatoriska anordningar såsom
parallellorgan inom staberna, onödig
uppsplittring mellan vapenslagen
samt övriga organisatoriska överbelastningar.
»

Det var vad han kom fram till för
sex år sedan. Kanske herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
kan upplysa om vilka förbättringar och
vilka åtgärder som vidtagits i syfte att
motverka slöseri på detta område.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Det är som herr Virgin
redan framhållit inte så mycket som
skiljer de båda uppfattningar som förs
fram i utskottets utlåtande. Men det är
ändå tillräckligt väsentliga ting för att
påkalla uppmärksamhet. 1961 års riksdag
gjorde ett uttalande som vi har anledning
att erinra oss nu. Då skapades
den nya integrerade försvarsstaben.
Den tillfördes en del nya uppgifter som
i viss omfattning övertogs från försvarsgrenarna,
och i det sammanhanget
uttalade riksdagen att man med hänsyn
till den utökade centrala försvarsstaben
måste räkna med vissa beskärningar i
försvarsgrensstaberna. Det är inget tvivel
om att riksdagen då accepterade
försvarsledningsutredningens mening
att det skulle finnas möjlighet att här
ta igen något av vad som hade förts
över på försvarsstaben i fråga om organisation
och befattningshavare.

Departementschefen har i sitt förslag
enligt min mening inte gått så långt
som jag tror att försvarsledningsutredningen
hade hoppats när den optimistiskt
ställde sina propåer. Departementschefen
har emellertid haft en
inom departementet utarbetad promemoria
att lita till och har följt den
när det gäller arméstaben men gjort
vissa avvikelser beträffande marinstabens
organisation. Det är väl dessa två
saker som skiljer majoriteten och reservanterna
i utskottet. Vad först beträffar
arméstaben har herr Virgin redan talat
om vad som skiljer. Försvarsministern
vill sammanlägga de två minsta inspektionsområdena
— signaltrupperna och
ingenjörtrupperna — under en inspektör.
Det innebär en viss besparing i
och för sig samtidigt som man förstärker
sektion III. Reservanterna är
inte med på denna sammanläggning. De

Fredagen den 3 april 1904

Nr It

Ang. försvarsgrensstabernas organisation m. m.

anför som skäl för sin mening alt det
är fråga om tekniskt mycket invecklade
försvarsdelar som bör ha tekniska
fackmän i sin inspektion.

Nu förhåller det sig på det sättet att
intet av dessa båda inspektörsområden
liar en teknisk fackman som inspektör.

I båda fallen är det infanteriofficerare
som är inspektörer, och när det gäller
signaltrupperna har inte på tio år en
teknisk fackman — en signalofficer alltså
— varit inspektör för detta vapen.
När detta är känt tycker man nog att
det är lite senkommet att i dag för att
hindra sammanläggning hävda att här
bör det finnas teknisk sakkunskap i inspektionen.
Det är självklart att det
finns sådan sakkunskap i underordnade
ställningar, men chefsposten har under
långa tider varit besatt med icke
tekniska fackmän. Det gör att man tycker
att de argument som bär anförts
mot sammanläggning inte håller. Därtill
kommer att den sammanlagda avdelning
som nu avses skapas, ändå blir
den minsta i arméstaben.

I marinen, som enligt vad vi då hörde
skars ner till hälften 1958, finns det
20 avdelningar, medan det i arméstaben
finns 14 och i flyget 10. Det förefaller
vara ett visst överskott på organisation
i marinen i detta avseende. Statskontoret
har ifrågasatt om det är rimligt att
ha en så stor uppdelning av arbetsuppgifterna
och det kan ifrågasättas även
här. Med anledning av statskontorets
yttrande i detta fall får jag kanske parentetiskt
påminna herr Lager om att
vad han i sin motion yrkar -— nämligen
en fortlöpande översyn över organisationsdetaljer
i försvaret — i väsentliga
avseenden redan ombesörjes genom
statskontoret, som numera inrymmer
förutvarande statens organisationsnämnd.

Kungl. Maj :t föreslår beträffande marinstaben
att tre vapentjänstavdelningar
— nämligen artilleri- och robotavdelningen,
torped- och minavdelningen
och ubåtsavdelningen — sammanlägges
till en avdelning. Det föreslås också att

tre personalavdelningar, en för officerare,
eu för underofficerare och en för
underbefäl, skall sammanläggas till en
avdelning — något som vi inte här tvistar
om.

Beträffande vapentjänsta vdelningen
har reservanterna liksom militära myndigheter
ansett att det borde räcka
med att dela upp denna verksamhet på
två avdelningar, en soin kallas övervattensavdelning
och en som kallas undervattensavdelning.
Det är inte klart
vad detta skulle innebära. Herr Virgin
har inte talat om det för oss, och det
återstår att få veta, om man anser att
denna uppsplittring av befintliga vapensystem
på en övervattensavdelning och
en undervattensavdelning bör ske efter
fartygsslag eller efter vapensystem. Jag
tror inte att reservanterna har gjort
detta klart för sig. På ubåtar användes
ju både torpeder och minor, och pa
övervattensfartyg användes samma vapen.
Skall övervattensavdelningschefen
ha ansvaret för minor, torpeder, robotar
och artilleri även på ubåtarna, eller
skall han ha det bara när det gäller
över vattensfartygen? Skall undervattensavdelningschefen
ha uppsikt över
ubåtsjaktfartvgen, sådana som fregatterna
o. s. v.? Det är över huvud taget
i reservationen inte klarlagt hur man
menar att denna uppdelning av arbetsuppgifterna
bör ske. Det betyder vid ett
bifall till reservationen att vi kommer
i det läget att det inte finns någon bestämd
uppdelning när det gäller ansvarsförhållandena
och inte heller beträffande
arbetsuppgifterna. Jag menar
för min del att det ur säkerhetssynpunkt
vid brister i ansvarsfördelningen
är ytterst allvarligt, inte minst beträffande
ubåtsverksamheten, om uppsiktsverksamheten
är splittrad. Jag tror att
det finns anledning att fråga reservanterna
hur de tänker sig gränsdragningen
beträffande arbetsuppgifter och ansvar
mellan de båda övervattensavdelnings-
och undervattensavdelningscheferna.
Som jag ser det, kan en uppsplittring
av ansvaret inte vara förnuf -

Nr 14

Fredagen den 3 april 19fi4

Ang. försvarsgrensstabernas organisation
tig vare sig ur organisationssynpunkt
eller ur säkerhetssynpunkt. Om hela
verksamheten sammanföres till en avdelning
med tillräcklig personal, skapas
det bättre möjligheter för samfällda
funktioner mellan de olika vapensystemen.
Därmed möjliggöres också en bättre
tillsyn över att övning och verksamhet
sker under rationella och riktiga
former med tanke även på säkerhetsfrågorna.

Om vi nu skulle dra ut konsekvenserna
av reservanternas förslag om en uppdelning
av verksamheten på två avdelningar,
tycker jag nog att det är lika
stort skäl att säga att det inom flyget
borde finnas en avdelning för vardera
attack-, jakt- och spaningsverksamheten,
även detta sett ur säkerhetssynpunkt,
men det har över huvud taget
inte ifrågasatts någon sådan ytterligare
uppsplittring av chefskapet. Här är det
i första hand fråga om chefskapets omfattning.

Reservanterna säger också att marinen
är särskilt starkt materielbetonad.
Det är klart att så är förhållandet, men
om vi ser till årets huvudtitel finner vi
att marinen beträffande materielanslagen
är en liten Benjamin jämfört med
de båda andra försvarsgrenarna. Armén
hav ett materielanslag på 412 miljoner
kronor, flyget har mer än dubbelt -—
930 miljoner kronor — under det att
marinen bara har 189 miljoner kronor
i materielanslag. Till marinen hör då
även kustartilleriet, som med flottan
delar denna relativt lilla post på 189
miljoner kronor. Det är svårt att påstå
att marinen är så starkt materielbetonad
att det behövs en alldeles särskild
uppsplittring av chefskapet, om vi ser
till de siffror jag nyss nämnt.

Herr talman! Jag åberopar ännu en
gång vad riksdagen uttalade 1961, nämligen
att man borde försöka åstadkomma
besparingar inom försvaret och förenklingar
i organisationen inom försvarsgrenstaberna,
och jag tror att det
finns möjligheter att göra detta. Jag
anser i varje fall att de ingalunda långt -

m. m.

gående förslag som Kungl. Maj:t nu
framlagt inte är någonting som vi bör
hesitera för. Med hänsyn till min medverkan
i försvarsledningsutredningen
och min uppfattning i övrigt skulle jag
gärna för egen del ha sett att Kungl.
Maj.-t vågat gå ännu längre i fråga om
förenkling av stabernas organisation.
Nu har så inte skett, och jag anser därför
för min del att det inte finns någonting
annat att göra än att yrka bifall till
statsutskottets förslag.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Detta ärende har föranlett
en höggradigt teknisk diskussion,
där det verkligen inte är så lätt att följa
med i alla svängar. Jag skall heller inte
ge mig in på det utan fatta mig mycket
kort och redogöra för —• mot bakgrunden
av den debatt som hittills förts från
olika håll — mina egna intryck av läget
i detta ärende, vilka jag har fått
under behandlingen i första avdelningen
av statsutskottet.

Jag har nog litet svårt att förstå skälen
till att Kungl. Maj:t gjort så pass
stora ändringar i föreliggande utredningsförslag
som skett. Det var nog mer
än en i avdelningen som menade att
dessa ändringar i viss mån föreföll vara
snarare klåfingriga än sakligt motiverade.
Inte heller de upplysningar som vi
fick inom avdelningen genom att höra
oss för hos olika personer som har med
saken att göra föreföll oss tala för
Kungl. Maj :ts förslag. Det är detta som
är anledningen till att vi enats om en
reservation, till vilken jag med dessa
få ord, herr talman, ber att få vrka bifall.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Herr Gillström åberopar
det riksdagsuttalande som gjordes år
1961 — vilket jag också redogjorde för
—- som ett av skälen till att man borde
bifalla Kungl. Majrts förslag. Nu var det
ju så att man år 1961 angav vad man
trodde. Nu vet man något annat, efter -

Fredagen den 3 april 19(14

Nr 14

Ang. försvarsgrensstabernas organisation m. ni.

som det därefter har företagits utredningar.
Menar herr Gillström att man
hör lägga större vikt vid vad man trodde
1961 än vad man vet 1964?

Herr Gillström säger — och det är
i och för sig alldeles riktigt — att inspektörerna
på armésidan i många fall
tillhört andra tjänstegrenar än signaloch
ingenjörstrupperna, nämligen infanteriet.
Det har emellertid såvitt jag
vet i dessa fall varit fråga om infanterister
med speciell teknisk inriktning
och hög teknisk utbildning. Sen gäller
det naturligtvis inte bara tekniska kvalifikationer
utan även andra kvalifikationer
när det är fråga om så pass höga
chefsposter som i detta fall. Det finns
inget skäl att tro att vederbörande inte
skulle ha varit de inom armén mest lämpade
för den uppgift de fått. Dessutom
är det inte den saken det egentligen gäller
utan om det kan vara lämpligt att
lägga så pass skilda verksamhetsområden
och så pass var för sig specialiserade
och helt olika uppgifter på samma
företrädare. Det är detta som vi reservanter
inte anser.

Vad marinen beträffar pekar herr
Gillström på det i och för sig riktiga
förhållandet att marinstaben inrymmer
fler avdelningar än exempelvis flygstaben.
Man måste då hålla i minnet att
flygstaben har att betjäna ett vapenslag,
som dessutom är ganska homogent, medan
marinstaben har hand om två,
nämligen kustartilleriet och flottan, som
i många avseenden starkt skiljer sig från
varandra. Att detta kräver en annan organisation
är enligt min mening uppenbart.

Herr Gillström frågade oss, hur man
tänkt sig uppdelningen mellan de olika
vapentjänstbefattningarna inom marinen.
Den uppdelningen föreligger, herr
Gillström, redan nu och har såvitt jag
vet fungerat väl. Det är väl i stället så
att den som kräver ändringar borde
redovisa de vinster som dessa ändringar
kan ge eller åtminstone klart redogöra
för vilka nackdelar som den nuvarande
ordningen har.

1 fråga om säkerhetstjänsten på ubåtssidan
är det kanhända inte bara en tillfällighet
att vi i Sverige har den stora
förmånen att kunna redovisa ovanligt
låga siffror när det gäller ubåtsolvekor.
Detta förhållande kan måhända i någon
män tillskrivas den goda organisation
som ubåtstjänstavdelningen inom marinstaben
nu har.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! .lag skall bara med några
ord kommentera den debatt som pågår.

Jag har när det gällt organisationen
av försvarsgrenarnas staber försökt att
följa riksdagens uttalande år 1961 att
man borde försöka få till stånd personalminskningar
inom försvarsgrensstaberna
med anledning av den ökning av
personalen som företogs inom försvarsstaben
genom beslutet samma år. För
att kunna följa detta riksdagsuttalande,
som jag ansåg vara i och för sig riktigt,
är det ju nödvändigt att hålla tillbaka
anlalet organisationsenheter i staberna.
På annat sätt kan man i varje fall inte
minska antalet högre befattningshavare.
När man samtidigt gör en översyn
av de tre försvarsgrensstaberna måste
man ju även försöka behandla dessa
staber lika. Nu är organisationen av staberna
av tradition och av andra skäl
olika. Det har visat sig mycket svårt
för den specielle utredningsman, som
varit knuten till departementet för alt
ägna sig åt dessa frågor, att få till stånd
en enhetlig organisation av de tre staberna.
Han har gjort allvarliga försök
men har naturligtvis mött ett starkt
motstånd, framför allt inom marinstaben,
där man i dag arbetar med 20 avdelningar,
medan flvgstaben har 10 avdelningar
och arméstaben 14. Jag kunde
inte acceptera resultatet av hans ansträngningar
bl. a. mot bakgrunden av
det uttalande som riksdagen hade gjort.
För att dessutom i någon mån kunna få
en så lika organisation som möjligt av
staberna, var det nödvändigt att skära

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. försvarsgrensstabernas organisation m. m.

ned antalet avdelningar. Reservanterna
liar även accepterat en av dessa operationer,
inom marinstaben. Den andra
accepterar man inte, man vill inte ha
en enhetlig vapentjänstavdelning. Vi
har för närvarande tre avdelningar på
detta område. När marinchefen ställdes
inför möjligheten av en ändring ansåg
han att man eventuellt skulle kunna ha
två avdelningar, nämligen en övervattens-
och en undervattensavdelning. Marinchefen
har inte fått stöd av ÖB, liksom
han absolut inte kan få mitt stöd.
Man kan inte göra eu logisk uppdelning
mellan över- och undervattensverksamheten,
vilket också herr Gillström
har påpekat. Det är eu logisk
orimlighet, och det är enligt min mening
mycket bättre att hålla ihop vapentjänsten
inom en enda avdelning.
Den specielle utredningsman som har
arbetat med dessa frågor är också motståndare
till denna uppdelning i två avdelningar.

Jag anser således att det föreligger
sakligt starka skäl att icke företa denna
uppdelning mellan en över- och en
undervattensavdelning, vilka skulle
komma att i stort sett syssla med samma
problem på en mängd områden. Det
skulle också innebära att tjänstemän
inom olika avdelningar i onödan satt
och försökte ta ansvaret för samma saker.
Jag vill erinra om f. ex. mintjänsten
och torpedtjänsten, som herr Gillström
har påpekat.

På samma sätt är det inom arméstaben.
Vi inrättar en högre tjänst i Bo 4
som chef för sektion III. Det är personalfrågorna
som är de stora och svåra,
och där är det nödvändigt att ha eu
kvalificerad sammanhållande kraft.
Riksdagen har också varit inne på det.
För att inte få en utökning av antalet
högre tjänster har jag också där tvingats
slå ihop två avdelningar till en. Jag
har då, naturligtvis inte utan samförstånd
med arméledningen, valt att slå
ihop signal- och ingenjörsinspektionerna,
vilka båda är små inspektioner. Det
reses anspråk på att var och en i sin

ledning skall ha experter på respektive
områden. Detta har i varje fall inte tidigare
framförts från militärledningen.
Där sitter, som det har sagts, infanterister
som inspektörer. Ingen av dem är
utbildad inom respektive signal- eller
ingenjörstjänst. Det är således inom utskottet
som man har hittat på att detta
är någonting absolut nödvändigt. Arméledningen
har icke under de år jag suttit
som försvarsminister ansett det vara
nödvändigt att ha en särskilt utbildad
signalist- eller ingenjörsofficer som inspektör.
Skillnaden mellan utskottet och
reservanterna här är, för att uttrycka
det i form av högre tjänster, att reservanterna
vill att en tjänst i Br 1 skall
förvandlas till en i Bo 4 — en högre
tjänst alltså. Man föreslår att två kaptensbeställningar
skall vara majors- och
överstelöjtnantsbeställningar, och man
föreslår att en kommendörkapten skall
vara kommendör. Detta är alltså skillnaden,
om man ser det i beställningar,
och jag kan inte anse att det är nödvändigt
att i staberna ha dessa tjänster.
Det kommer enligt min mening att bli
en bättre organisation inom staberna
om man håller ihop det på det sätt
som jag har föreslagit, och man kommer
i varje fall att i någon mån minska
antalet högre tjänster inom staberna.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Försvarsministern säger
att exempelvis marinstaben och
flygstaben är olika på grund av tradition
och andra omständigheter. Traditionen
tror jag vi kan lämna åt sidan i
detta sammanhang, tv det finns ingen
likhet mellan marinstaben som den ser
ut i dag och som den såg ut vid den tiden
då flygstaben kom till. Någon tradition
som kan utgöra en belastning
finns knappast. De andra omständigheterna
är så mycket viktigare och förklaras
av, som jag nyss vare inne på, att
det är olika underlag som staberna har
att betjäna.

Marinen består av två vapenslag, som

Fredagen den 3 april 19(34

Nr 14

Ang. försvarsgrensstahernas organisation m. m.

är högst olika i sin konstruktion, i sin
fredsorganisation, i sin förbandsproduktion
och i vissa av sina uppgifter.
Jag kan t. ex. peka på personalredovisningen,
som sker helt olika inom flottan
och inom kustartilleriet. Även om det
möjligen skulle vara riktigare att lägga
upp den på samma sätt, så måste omläggningen
i så fall komma först, innan
man ändrar på de stabsorgan som har
att betjäna förbanden.

Sedan påpekar försvarsministern att
det är orimligt med tjugo avdelningar
inom marinstaben. Ja, ingen har väl påyrkat
att det fortfarande skall vara
tjugo avdelningar. Vi reservanter har
bara tänkt oss en avdelning mer än departementsförslaget.
Om detta är olämpligt
kan vi inte förstå varför departementschefen
själv lagt till en extra avdelning,
som varken de marina myndigheterna
eller utredningsmannen begärt,
nämligen pressavdelningen vid
sektion II. Det hade räckt med en detalj,
som hittills.

Beträffande vapentjänsten är det inte
någon fördel att den samordnas inom
en avdelning, som försvarsministern säger.
Den kan precis lika gärna som reservanterna
vill samordnas inom en
sektion. Det verkligt viktiga är att
ubåtstjänsten, som är speciell ur många
synpunkter, får en egen företrädare på
hög nivå, som verkligen kan vara en talesman
värd att lyssna på, till förmån
för de samlade intressena inom ubåtstjänsten
och dess säkerhetsfrågor.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

1 fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o),
av herr Virgin, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid utlå 2

Första kammarens protokoll 1004. Nr It

tandet avgivna reservationen; samt
3:o), av herr Lager, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:394 och 11:424, såvitt nu vore i
fråga.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 37 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannnen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 46.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna II och
III hemställt.

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. utlandssvenskars rösträtt

Vidare gjordes i enlighet med de rörande
punkten IV framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionerna I: 394 och II: 424 i
förevarande del; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten V hemställt.

Ang. utlandssvenskars rösträtt

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av väckta
motioner angående utlandssvenskars
rösträtt m. m.

Till konstitutionsutskottet hade hänvisats dels

de likalydande motionerna nr 3
i första kammaren av herrar Virgin och
Lundström samt nr 2 i andra kammaren
av herrar Ohlin och Heckscher,

dels motionen nr 74 i andra kammaren
av herr Björkman,

dels de likalydande motionerna nr
261 i första kammaren av herr Hermansson
samt nr 307 i andra kammaren
av herrar Svensson i Stenkyrka och
Eliasson i Sundborn.

I motionerna I: 3 och II: 2 hade hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till lag om ändring
av 38, 39 och 42 §§ lagen om val
till riksdagen. I motionen 11:74 hade
anhållits, att riksdagen måtte antaga i
denna motion infört förslag till lag
om ändring av 38, 39 och 42 §§ lagen
om val till riksdagen.

I motionerna 1:261 och 11:307 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att i överensstämmelse med vad i
motionerna anförts genom provisorisk
lagstiftning giva rösträtt vid 1964 års
andrakammarval åt svenska medborgare
som nu vistades utomlands men som
under något av de senaste tio åren varit
mantalsskrivna i Sverige.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att

1) motionerna I: 3 och II: 2,

2) motionerna I: 261 och II: 307 samt

3) motionen II: 74

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anförts av fru Segerstedt
Wiberg samt herrar Sveningsson,
Källqvist, Harald Pettersson, Hiibinette,
von Friesen, Magnusson i
Tumhult, Hamrin i Jönköping, Braconier
och Wahlund, vilka på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte, i
anledning av motionerna I: 3 och II: 2,
1:261 och 11:307 samt 11:74, besluta
att för sin del antaga följande

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 26 november
1920 (nr 796) om val
till riksdagen

Härigenom förordnas, att 38, 39 och
42 §§ lagen den 26 november 1920 om
val till riksdagen skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

38 §

1. Röstlängd upprättas före den 30
juni varje år och skall efter mantalslängden
för samma år upptaga alla invånare
inom valdistriktet, vilka uppnått
eller under kalenderåret uppnå en
ålder av tjuguett år.

2. I röstlängd skall jämväl, efter därom
skriftligen gjord anmälan, upptagas
svensk medborgare, som för något av
de närmast före året för röstlängdens
upprättande förflutna tio åren varit
här i riket mantalsskriven men som sedermera
på grund av vistelse å utrikes
ort icke blivit upptagen i mantalslängden;
dock att vad sålunda stadgats må
gälla allenast den, som uppnatt eller under
kalenderåret uppnår tjuguett år och
som ej tillika är utländsk medborgare

Fredagen den 3 april 19(54

Nr 14

och ej heller av svensk eller utländsk
myndighet förklarats omyndig. Person,
varom här är fråga, skall upptagas i
röstlängden för det valdistrikt, inom
vilket den fastighet är belägen, å vilken
han senast varit mantalsskriven.

1 anmälan, som avses i första stycket
av detta inom., skall den, som önskar
bliva upptagen i röstlängden, teckna
försäkran på heder och samvete att
han är svensk medborgare och ej tillika
innehar utländskt medborgarskap samt
att han icke av svensk eller utländsk
myndighet förklarats omyndig. Vidare
skall anmälan innehålla de uppgifter i
övrigt, som framgå av formulär, vilket
fastställes av Konungen. Anmälan skall
vara egenhändigt undertecknad och vara
bevittnad av minst en person. Den
skall vara ställd till den lokala skattemyndigheten
och ingivas till Konungens
befallningshavande senast den 1
juni det år röstlängden upprättas.

Finner den lokala skattemyndigheten
hinder föreligga för att i röstlängden
upptaga den, som gjort anmälan, skall
underrättelse härom med angivande av
hindrets art ofördröjligen tillställas
denne enligt formulär, som fastställes
av Konungen.

Blanketter till anmälan, varom i detta
mom. sägs, skola finnas tillgängliga
hos Konungens befallningshavande
samt hos svenska beskickningar och
konsulat.

3. Envar i röstlängden upptagen person,
om vilken upplysning ej vinnes,
att han den 10 juni brister i något av
vad lag stadgar såsom villkor för rösträtt,
antecknas i längden såsom röstberättigad;
dock att i fråga om den som
först under kalenderåret uppnått eller
uppnår en ålder av tjuguett år anmärkes,
att rösträtt ej tillkommer honom
förrän efter utgången av löpande kalenderår.

4. Närmare föreskrifter i avseende å
röstlängdens upprättande, så ock om
skyldighet för vederbörande myndigheter
att lämna erforderliga uppgifter

Ang. utlandssvenskars rösträtt
till införande i längden meddelas av
Konungen.

39 §

Senast den 30 juni skall röstlängd
ävensom sådan till den lokala skattemyndigheten
inkommen anmälan, som
avses i 38 § 2 inom., vara avsänd eller
avlämnad till ordföranden i valnämnden.

Envar, som--— avskrift därav.

42 §

Vill någon, vilken rösträtt enligt
längden ej tillkommer, för sig påstå sådan
rätt, eller har någon, som ingivit
anmälan enligt 38 § 2 inom., ej upptagits
i röstlängden, eller anser någon,
att annan icke må vara däri upptagen
såsom röstberättigad, äger han att sina
anmärkningar, skriftligen avfattade och
åtföljda av de bevis han vill åberopa,
ingiva till valnämndens ordförande sist
den 18 juli.

Närmare föreskrifter---av Ko nungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling och gäller intill utgången
av år 1968.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Vid många tillfällen
görs här i riksdagen det uttalandet, att
det föreliggande ärendet inte är någon
ny fråga utan en gammal bekant. När
det gäller frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt finns det särskild anledning
att stryka under att detta är en gammal
riksdagsbekant.

Det är ca 35 år sedan som det första
gången fördes fram förslag i en motion
om utredning angående möjligheterna
för utomlands bosatta svenska medborgare
att deltaga i val. Många gånger sedan
dess har det framförts förslag eller
förts på ta! att de utlandssvenskar, som

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. utlandssvenskars rösträtt

alltjämt är svenska medborgare, också
skall kunna utöva sin rösträtt, sin
grundlagsenliga rätt att rösta vid val
till riksdagens andra kammare. Vid
många tillfällen har det också givits
löfte om att denna sak skall ordnas. Så
har dock inte skett, även om det nu är
rätt länge sedan som konstitutionsutskottet
och riksdagen första gången uttalade
att det är angeläget att rösträtten
kan utnyttjas av svenska medborgare
som har sin tillvaro utomlands.

Att denna fråga så många gånger har
diskuterats och så ofta varit föremål för
behandling beror bl. a. på det förhållandet
att grundlagen och vallagen icke
överensstämmer med varandra. I grundlagen
är föreskrivet »att valrätt tillkommer
envar man eller kvinna som är
svensk undersåte och senast under nästföregående
kalenderår uppnått 21 års
ålder». Den som står under förmyndare
har dock ingen rösträtt.

När en svensk flyttar utomlands blir
han inte längre mantalsskriven i någon
församling här i Sverige. Det medför
att han inte blir uppförd i röstlängden,
vilken ju upprättas efter inantalslängden.
Av den orsaken kan han inte
utöva sin rösträtt.

Detta ärende har under lång tid varit
under debatt. Den enda motivering som
framförts för att hindra en lösning denna
gång är att utredningsarbetet ännu
inte lett till något i alla avseenden helt
tillfredsställande resultat.

I det läget har från samtliga tre oppositionspartier
lagt fram ett förslag i
syfte att här bör antas åtminstone en
provisorisk lagstiftning, som kan ge
dessa från rösträtt utstötta en röstningsmöjlighet
vid riksdagsmannavalet i
höst. Helt naturligt hoppas vi att de
även skall få rösträtt vid kommande
valtillfällen. Detta förslag om viss ändring
i vallagen framläggs av halva antalet
ledamöter i konstitutionsutskottet.
Den socialdemokratiska sidan utgör
majoritet med lottens hjälp. Jag tvivlar
inte ett ögonblick på att även socialdemokraterna
inser värdet och betydelsen

av den insats som utlandssvenskarna utför,
men man vill inte vara med om att
ordna det så att utlandssvenskarna kan
utöva sin rösträtt. Däremot tror jag att
de är mycket lätt räknade inom samtliga
partier som känner sympatier för
det kända och häpnadsväckande uttalande
som landets finansminister gjorde
i TV för en tid sedan när det gällde
utlandssvenskarnas rösträtt.

Här kan också konstateras att vid
högtidliga tillfällen förekommer mycket
förmånliga uttalanden om svenskarnas
insatser i andra länder. I den motion
nr 3 som avgivits i första kammaren
av herrar Virgin och Lundström
och den likalydande motionen nr 2 i
andra kammaren av herrar Ohlin och
Heckscher har man tagit in ett avsnitt
av det tal som utrikesminister Torsten
Nilsson höll till utlandssvenskarna den
senaste juldagen.

I detta tal erinras om att vår tids utlandssvenskar
är en helt annan typ än
gångna tiders emigranter. Det är människor
som i svenskt intresse arbetar på
olika avsnitt ute i olika länder. De håller
god kontakt med hemlandet. Genom
sin kontakt med människor i andra
länder har de även en viktig uppgift
därigenom att de är med och på ett inflytelserikt
sätt skapar den bild av Sverige
som för många blir avgörande när
det gäller vårt land, våra förhållanden
och de intressen vi företräder.

Men som jag redan har sagt: utskottsmajoriteten
vill inte vara med om att
belöna dessa svenska medborgare genom
att ge dem möjlighet att använda
sin rösträtt.

Då vi inom de andra partierna kommit
till det resultatet att här bör antas
en provisorisk lagstiftning, så beror det
på att frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt varit föremål för utredning av
1955 års valutredning. Sedan valutredningen
förstärktes 1958 har denna utredning
sysslat med denna fråga till
dess att den i maj 1962 avlämnade sitt
förslag. Det förslag som i år förts fram
i motionerna och nu återfinnes i reser -

Fredagen den 3 april 1964

Nr 11

vationen är i stort sett grundat på valutredningens
förslag.

Här bör också framhållas att valutredningens
förslag i vanlig ordning har
varit föremål för remissbehandling av
ett stort antal myndigheter. Remissbehandlingen
resulterade i stort sett i ett
enda kraftigt och välvilligt bifall till
förslaget. Vad utredningen föreslagit
har godtagits och hälsats med en mycket
allmän tillfredsställelse av remissorganen.

Kanske bör här också framhållas att
när konstitutionsutskottet remitterade
de i år avlämnade motionerna — de remitterades
till statistiska centralbyrån,
överståthållarämbetet och några länsstyrelser
— blev det i stort sett ett bifall
till att utlandssvenskarna bör ha sin
rösträtt. Statistiska centralbyrån anser
i sitt senaste yttrande att en försäkran
på tro och heder om svenskt medborgarskap
bör vara tillräckligt.

Men trots att det blivit ett så allmänt
tillstyrkande av valutredningens förslag
och trots alla löften som givits, att den
här saken skulle ordnas, så kunde förslaget
inte godtagas av justitieministern
och regeringen och framläggas i proposition,
utan justitieministern tillsatte
den 3 januari 1963 en ny utredning, som
kallas utredningen för utlandssvenskarnas
folkbokföring. Denna utredning har
inte under den tid som gått sedan början
av januari månad förra året lagt
fram något förslag eller givit något resultat.

Här måste man ändå dra den slutsatsen,
att någon vilja att uppnå resultat
inte finns. Sällan eller aldrig tror jag
det har förts fram ett förslag om vilket
man så enigt har sagt, att det är önskvärt
att det blir ett beslut i överensstämmelse
med förslaget, men ändå
finns det så många förevändningar för
att det inte skall genomföras.

Utskottsmajoriteten framhåller att
detta spörsmål om utlandssvenskarnas
rösträtt är förbundet med avsevärda
tekniska problem och att det i första
hand gäller valsäkerheten. Det kan vil -

Ang. utlandssvenskars rösträtt
ligt erkännas att vi här rör oss på ett
område där man, om man har ett starkt
intresse i den riktningen, kan säga att
det finns en och annan detalj som måste
ordnas på ett annat sätt än vi föreslagit.
Vad vi föreslår är, som jag redan har
sagt, en provisorisk lagstiftning. Det
kan tänkas att efter alla utredningar ett
något mer fulländat förslag kan framläggas,
och då bör inga hinder resas
för att det senare kan antas.

En av de invändningar som förekommit
är att i det förslag som här föreligger
tillräcklig garanti inte har skapats
för alt en utlandssvensk inte kan göra
mer än eu ansökan och bli uppförd som
röstberättigad i mer än ett valdistrikt
och således får möjlighet att avlämna
mer än en röst. Om det finns fanatiska
valmakare som alltjämt är verksamma
vid valtillfällena, så tror jag för min
del inte att de är att söka bland utlandssvenskarna.
Här måste man tillse — uttalar
utskottsmajoriteten -— att valsäkerheten
tryggas, och att garantier tillskapas
för detta är ett oeftergivligt krav
för en lagstiftning i ämnet.

Här må användas vilka argument som
helst, men då utskottsmajoriteten gör
gällande att partierna, om reservanternas
förslag blir bifallet, kan komma att
välja riksdagsmän som inte är bosatta
inom landet, måste jag säga att denna
tanke är en teoretisk spekulation som
inte har någon kontakt med verkligheten.

Valhandlingen och röstningen vid ett
val har tidigare skyddats med starka
säkerhetsbestämmelser, men man kan
nog säga att någon hundraprocentig valsäkerhet
inte förekommer ens när det
gäller röstberättigade som är bosatta
inom landet. Jag vill gärna säga även
vid detta tillfälle, att man offrade en
betydande del av valsäkerheten när man
för några år sedan införde röstkort och
även tillät deras användning med en
legitimationshandling utan fotografi.
Röstkorten kan missbrukas, det tror jag
alla är medvetna om. Beslutet om röstkort
fattades på sin tid ■— det var 1960

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. utlandssvenskars rösträtt

— i den fullständiga brådskans tecken,
och några som helst betänkligheter
fanns inte hos dem som utgör utskottsmajoriteten.
Kanske räknade man den
gången, i motsats till nu, med att här
fanns röster att tjäna genom röstkorten.

Även om man bortser från alla de risker
som finns i sammanhang med röstkorten,
så är ändå, som jag har sagt,
valsäkerheten inte fullständigt tryggad.
Om man ovillkorligen skall vara misstänksam
mot utlandssvenskarna och
hitta på teoretiska spekulationer om att
valsäkerheten är hotad, då finns det
möjlighet att uppehålla tiden hur länge
som helst, och utlandssvenskarna kommer
aldrig att få någon rösträtt. Är det
i verkligheten detta intresse utskottsmajoriteten
har, då bör man säga ifrån
detta i stället för att bara uppehålla
tiden.

Till dem som vill kritisera reservanternas
förslag kan man säga, att de
maktägande haft god tid på sig att lägga
fram ett ännu mer fulländat förslag.

Motionärerna och vi reservanter finner
det nu vara angeläget att utlandssvenskarna
i enlighet med vårt förslags
innehåll får en möjlighet att utöva sin
rösträtt redan vid valet i höst. Så som
detta provisoriska förslag är utformat
tror vi inte att förslaget kommer att föra
med sig några risker eller olyckor.
Det gäller en sedan länge påtänkt rättvisesak,
att de som är svenska medborgare
och har sin verksamhet i andra
länder får tillfälle att utöva sin rösträtt.
Genom det anmälningsförfarande som
är grundläggande för rösträtten och genom
att den som vill rösta skall vara innehavare
av giltigt svenskt pass kan en
god kontroll uppnås, och den röstandes
anknytning till landet kommer att framträda
starkare. Införande av rösträtt för
utlandssvenskarna måste vara en åtgärd
i god demokratisk anda.

Här måste man komma ihåg att en
handling skall undertecknas och en ansökan
skickas in för att den som vill
rösta skall få rösträtt. Det är något annat
än att bara gå och rösta.

Tiden är nu inne för att övergå från
vackra uttalanden till praktisk handling.
Av denna orsak vill jag, herr talman,
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Som den föregående talaren
redan beskrivit är detta en gammal
fråga — den har sysselsatt riksdagen
i över 30 år.

Ursprungligen framförde man betänkligheter
av principiell art, men under
diskussionens gång har eu glidning
i resonemanget inträffat. Motståndarna
till utlandssvenskarnas rösträtt åberopar
nu väsentligen betänkligheter av
teknisk natur; mestadels gäller bekymren
valsäkerheten. Det märkliga är att
betänkligheterna framföres av dem som
i andra sammanhang förordat, att allt
bör göras för att underlätta varje svensk
medborgares deltagande i val, och som
även gärna talar om att rösträtt inte
bara innebär en rättighet utan också
en plikt.

1955 års valutredning var enig om att
utlandssvenskarna bör få rösträtt; på
den punkten gjordes inga reservationer.
Utredningens betänkande utmynnade
således i ett förslag om en ordning som
skulle göra det möjligt för utlandssvenskarna
att deltaga i 1964 års andrakammarval.
Flertalet remissorgan
godtog det föreslagna systemet —- på
vilket reservanternas förslag nu bygger,
såsom redan framhållits — men
kritik framfördes också.

Den kritiken föranledde justitieministern
att ge utredningens expert i
uppdrag att verkställa en översyn av
förslaget. I direktiven angavs fortfarande
som önskvärt att utlandssvenskarna
skulle få rösträtt, och direktiven avslutades
med uppmaningen att »utredningen
bör bedrivas så skyndsamt som sakernas
komplicerade beskaffenhet medger».
Denna uppmaning framställdes
den 3 januari 1963. Den hade till resultat
att utredningsmannen under året

Fredagen den 3 april 19(>4

Nr 14

höll tvä sammanträden med sina experter.
Enligt riksdagsberättelsen väntas
arbetet pågå under liela 1964. De
tekniska svårigheterna ter sig, enligt
de upplysningar utskottet fått, allt större
och större, antar mer och mer kromosomartad
natur. Dessa tekniska bekymmer
är besynnerliga även så till vida,
att de liar en underlig belägenhet att
ändra karaktär.

Till 1955 ars valutredning överlämnades
vid ett tillfälle från över 2 000
utlandssvenskar, bosatta i över 50 länder,
en framställning med begäran om
rösträtt. De 2 000 sade sig representera
ännu många fler med intresse att erhålla
möjlighet till valdeltagande, och
de framhöll att den skara av svenskar
ständigt ökar, som arbetar utomlands
men samtidigt känner samhörighet med
Sverige. Alla dessa måste med rörelse
ha lyssnat till det tal, som utrikesminister
Torsten Nilsson höll på juldagen
och som redan har berörts. Talet var
så vackert, att jag tycker det skulle
vara synd att inte litet mer gå in på
det.

Utrikesministern talade om den
svenska naturen och om vårt hemland
som de stora viddernas land, han manade
fram bilden av klarkalla vinterdagar
och dagar då sommarvindarna
spelar över fjärdarna. Han sade att vi
inte är mästare i att kläda våra innersta
tankar i välformade ord, men utgående
från naturen skildrade han med
stor inlevelse hur dagens utlandssvenskar
håller kontakt med hemlandet.
»Flyget går fort, breven kommer snart
och radiobudskapen ännu snabbare», sade
han. »Utlandssvenskarna far inte bort
från sitt land utan är fortfarande med
som en levande del av utvecklingen
hemma. Den internationella insats utlandssvenskarna
gör i dag är också en
del av vår egen utveckling och hjälper
oss hemma att känna sambandet med
länderna runtom i världen. Dessa band
känns och omfattas av bredare befolkningslager
här hemma än någonsin tidigare.
»

Ang. utlandssvenskars rösträtt

Utrikesministern fortsatte med att
skildra hur press, radio och TV hjälper
oss att uppleva världshändelserna
på nära håll och hur beroende vi är
av vår export. Han sade: »I ett samhälle
som vart spelar den enskilda
människans insatser en stor roll. Vi har
rum för den rollen. Och vi behöver den.
Det gäller också för Er utlandssvenskar,
kanske i särskilt hög grad.»

Ingen må väl förtänka utlandssvenskarna
om de efter denna hyllning trodde
att även rösträtt skulle tillerkännas
dem såsom ett av medlen för den enskilda
människan att göra en insats i
det samhälle, som så väl behövde utlandssvenskarna.

Det hade ju tidigare talats om att utlandssvenskarna
borde få rösträtt år
1964, men regeringspartiet och även
regeringen har besvär med detta ärende;
man har litet svårt att gå på en
linje. En månad efter utrikesministern
framträdde, såsom också redan
har nämnts, herr Sträng i TV och lät
ganska häpna lyssnare liöra, att utlandssvenskarna
sannerligen inte var
några som man gärna gav rösträtt. Han
framhöll som ett dystert faktum, att
det fanns folk med mycket pengar som
tar dem med sig och flyttar hemifrån.
Herr Sträng fortsatte ordagrant: »Jag
tror nog att det är en allmän uppfattning,
en allmän rättsuppfattning ibland
det svenska folket, att gör man anspråk
på att få vara med och sätta sin prägel
på hur samhället skall styras och vara
med och utvälja ledningen i samhällsarbetet,
då är det ett rimligt krav att
man också fullgör sina skyldigheter till
samhället.»

Detta ville han ta som ett exempel
på att det inte bara är att ge rösträtt
från den ena dagen till den andra —
frågan har ju diskuterats endast i ett
trettiotal år — utan att det här är fråga
om ett problem som man sannerligen
behöver fundera på och tänka igenom
innan man tar ställning.

Konstitutionsutskottets socialdemokratiska
hälft har inte haft samma vack -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. utlandssvenskars rösträtt
ra uppfattning om utlandssvenskarna
som utrikesministern. Den har visserligen
inte framfört samma skäl som herr
Sträng för att vägra dem rösträtt utan
har som skäl för avslag på den motion
som väckts valt att anföra betänkligheter
av teknisk natur. På samma gång behandlas
dock i dag i utskottet en proposition
av justitieministern, som syftar
till att underlätta för väljare som bor
avlägset och isolerat att deltaga i val.
För dem skall allt göras; därvidlag hyser
utskottet inga betänkligheter.

Under tiden har utlandssvenskarna
börjat bli tämligen otåliga, och i dag
meddelar de i en skrivelse, att i Italien
har bildats en aktionskommitté för rösträtt,
och kommitténs måtto är: »Det är
eu skam, det är en fläck på Sveriges
banér att medborgarrätt heter mantalsskrivning.
»

I avvaktan på nästa juldagshvllning
av utlandssvenskarnas insats och på
nästa rapport om de många svårigheter
som möter under utredningsarbetet, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
den reservation, som fogats till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 3.

Häri instämde herr Boheman (fp).

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Herr Sveningsson gjorde
gällande att man från socialdemokratiskt
håll gärna vill erkänna att utlandssvenskarna
gör en för landet god insats
men ändå inte här vill vara med om att
ge dem rösträtt. Han frågade också i
fortsättningen av sitt anförande, om
avsikten var att inte någon gång ge dem
någon rösträtt.

Med anledning av detta vill jag deklarera,
att jag finner det ytterst onaturligt
att stora grupper av utlandssvenskarna
inte har rösträtt. En svensk diplomat,
som kommer i tjänst hos en internationell
organisation, bör enligt min uppfattning
självfallet beredas tillfälle att
rösta. Detsamma gäller de många svenskar
som i industriens tjänst reser utomlands
för att arbeta och som ibland

kommer hem. Jag anser också, att det
är ytterst angeläget att man ser till att
banden mellan utlandssvenskarna och
hemlandet kan upprätthållas.

Men det finns väl någon annan metod
att ge dem rösträtt än den som valutredningen
föreslagit i sitt tämligen sönderskjutna
betänkande. Vi har redan
nu bestämmelser som ger vissa grupper
möjlighet att rösta — sjömän, diplomater
och missionärer — och det är väl
inte omöjligt att högst väsentligt utöka
det antal utlandssvenskar som på det
sättet kan beredas tillfälle att utöva sin
rösträtt. Om jag inte har fattat saken
fel, åsyftar utredningen om utlandssvenskarnas
folkbokföring att just skapa
denna möjlighet, och jag vill gärna
be justitieministern att bekräfta detta.

Herr Sveningsson sade, att remissbehandlingen
av valutredningens förslag
var »uteslutande positiv». Fru Segerstedt
Wiberg var i alla fall ärlig nog
att säga, att åtskillig kritik hade framförts.
Det är den kritiken som gjort att
konstitutionsutskottets majoritet inte
bär kunnat acceptera det förslag som
motionsledes har framförts. Vi finner
det synnerligen betänkligt, om man
handskas med en vallag på det sättet,
att valsäkerheten inte är garanterad i
så stor vid utsträckning som möjligt.

Åtskilliga remissinstanser framhåller
just risken, att valsäkerheten äventyras
om motionärernas förslag följes. Jag
vill särskilt peka på ett yttrande från
en remissinstans, som säger att det inte
är särskilt tillfredsställande om man
skall godtaga obestyrkta förklaringar
och här i riket ej kontrollerbara uppgifter.
Där erinras också om de stränga
föreskrifter och den noggranna kontroll,
som svenska medborgares behörighet
att utöva rösträtt eljest är underkastade.
Utlandssvenskarna har inte
haft någon generell rösträtt. Här går
man till motsatt överdrift och föreslår
ett system, som inte tar den tillbörliga
hänsyn till valsäkerheten, som gäller
för svenska medborgare i allmänhet.
Man kommer till och med med ett så

Fredagen den 3 april 1%4

Nr 14

halsbrytande förslag som att konstruktionen
skall vara sådan, att en utlandssvensk
kan vara valbar i olika valdistrikt
i Sverige. Man löser således upp det bostadsband
som finns för andra kammaren.
Jag undrar om det inte är att gå
till den motsatta överdriften.

Vidare har remissinstanserna framhållit,
hur ytterligt svårt det är att hinna
pressa fram en rösträttslag redan till
1964 års val. Ett par remissinstanser avstyrker
av den anledningen, och många
uttalar sina tvivel på att det är möjligt
att få det hela att klaffa.

Jag tycker således att det finns alla
skäl att avvakta det förslag som folkbokföringssakkunniga
kommer med och
som — det är min livliga förhoppning
— säkert kommer att medföra en betydligt
ökad rösträtt för utlandssvenskarna.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till konstitutionsutskottets utlåtande.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Utskottets ärade ordförande
har här gjort ett uttalande, vari
han deklarerar att han för sin del gärna
ser att utlandssvenskarna kommer att
få rösträtt framdeles. Det är ju ganska
länge sedan utskottets ordförande skrev
under detta i konstitutionsutskottet. Det
skulle vara intressant att här få veta,
när ordföranden avser att utlandssvenskarna
skall få sin rösträtt efter alla de
löften som här har givits.

Sedan sysslade utskottets ordförande
mycket med de kategorier utlandssvenskar
som redan har möjligheter att rösta,
men det är ju inte dem det gäller.
Vidare använde han uttrycket valutredningens
»sönderskjutna» förslag. Jag
vill för min del absolut hävda, att valutredningens
förslag inte är sönderskjutet
av remissinstanserna, utan det är,
som jag sade, mycket välvilligt och i
stor omfattning godtaget av remissinstanserna.
Det är klart att man kan hitta
ett och annat uttalande om att valsäker -

Ang. utlandssvenskars rösträtt
heten borde tryggas på ett bättre sätt,
men att här göra gällande, att partierna
kanske kommer att välja riksdagsmän
som är bosatta utomlands är, som jag
redan sagt, att gå till en orimlig överdrift.
Jag kan i det sammanhanget påminna
om att en riksdagsman sedan han
är vald har rättighet redan nu att bosätta
sig utomlands. Det finns inget hinder
för en nndrakammarledamot att göra
så.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill instämma med
föregående talare däri, att jag inte heller
tycker att valutredningens förslag
har blivit sönderskjutet, även om jag
gjorde det påpekandet, att det hade
framförts en viss kritik. Den kritiken
var ju förutsättningen för att man skulle
tillsätta en ny utredning.

Herr Elmgren var mycket orolig för
att en utlandssvensk också blev valbar
om man gåve honom rösträtt. Herr Elmgren,
det finns ju redan vissa grupper
som vistas utomlands ganska långa tider,
för att inte säga årtionden, som
har rösträtt, nämligen diplomaterna.
Dessa skulle ju kunna råka komma in
i riksdagen innan de för gott återvände
hem, så resonemanget om utlandssvenskarnas
farlighet förefaller mig inte riktigt
hålla.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi kan naturligtvis fortsätta
att tvista om huruvida valutredningens
förslag är sönderskjutet eller
inte. Jag hävdar emellertid, att den kritik
som riktats mot förslaget var så väsentlig
att det inte kunde läggas till
grund för en proposition.

Fru Segerstedt Wiberg påstod att jag
hade talat om utlandssvenskarnas farlighet.
Så var ingalunda förhållandet,
utan min mening var den, att det är
principiellt oriktigt att ge dem en annan
ställning med större rättigheter än
vad hemmasvenskarna har.

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. utlandssvenskars rösträtt

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag anser inte att jag
i dagens läge har någon anledning att
anlägga principiella synpunkter på det
ämne som behandlas i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 3. Frågan är ju under
utredning. Men det bör dock stå
klart för alla, att jag ser mycket allvarligt
på detta lagstiftningsproblem. Jag
har tillsammans med mina experter använt
åtskillig tid till att försöka finna
en lösning, men våra ansträngningar
har hittills varit förgäves. Vi har därför
tillsatt en ny utredning just i det
syfte som herr Elmgren angav.

De förslag som hittills har framkommit
har alla varit behäftade med sådana
brister i tekniskt hänseende, att de
varit omöjliga att genomföra. Det senaste
utredningsförslaget skulle — det
är klart konstaterat — ha medfört vissa
ur valsäkerhetssynpunkt mycket betänkliga
konsekvenser.

För det första skulle det föreslagna
systemet inte medge någon egentlig
kontroll av att den utlandssvensk, som
anmäler sig för registrering i röstlängd,
verkligen är svensk medborgare och
myndig. För det andra skulle systemet
skapa risk för att en och samma person
kunde bli upptagen som röstberättigad
i mer än en röstlängd och alltså
kunna utöva rösträtt i flera valdistrikt.
För det tredje har vi ju enhälligt beslutat
särskilda bestämmelser mot dem,
som obehörigen verkar i val, men de
faktiska möjligheterna att på straffrättslig
väg beivra oriktiga uppgifter,
som anmälaren kunde ha lämnat rörande
sina medborgarskaps- och myndighetsförhållanden,
måste bli mycket begränsade
beroende på vederbörandes
vistelse i främmande land.

De förslag som nu motionsledes har
framförts vid årets riksdag och som
behandlas i konstitutionsutskottets utlåtande
är i än högre grad bristfälliga i
tekniskt hänseende. Som KU framhållit,
har det alltid varit — och måste det
alltid vara — ett oeftergivligt krav för
en lagstiftning av vallags karaktär, att

garantier skapas för valsäkerheten. Att
ge avkall på detta valsäkerhetskrav är
ett första grundskott mot demokratiens
principer.

Jag började mitt anförande med att
säga, att jag ser mycket allvarligt på
denna lagstiftningsfråga. Men, herr talman,
jag ser med minst lika stort allvar
på det förhållandet, att halva antalet
ledamöter i konstitutionsutskottet —
vårt grundlagsvårdande utskott, som
tillika har att behandla frågor om vallagstiftning
— har kunnat ta på sitt ansvar
att i den föreliggande reservationen
framföra ett i allra högsta grad
bristfälligt förslag till lagstiftning i denna
fråga.

I sin allmänna motivering viftar reservanterna
bort de konstaterade bristerna
med att helt enkelt säga, att betydelsen
av dessa anmärkningar synes
dem ha överdrivits. Jag kunde inte tro
att man just på detta viktiga lagstiftningsområde
kunde förfara så lättsinnigt.

När, herr talman, man sedan kommer
till reservanternas »specialmotivering»
till de särskilda lagbestämmelserna,
måste man bli ännu mera häpen.
Då kanske ens allvar viker, tv det är
nästan skrattretande för den som något
har sysslat med lagstiftningsfrågor att
se hur reservanterna här beter sig.

Efter att ha uttalat att lagstiftningen
bör begränsas till dem som något av de
senaste tio åren varit mantalsskriven
här i riket, säger reservanterna endast
följande: »I övrigt synes det till motionerna
I: 3 och II: 2 fogade lagförslaget
väl ägnat att läggas till grund för en
provisorisk lagstiftning med vissa av
hänsyn till de inhämtade remissyttrandena
samt valutredningens överväganden
föranledda smärre jämkningar och
tillägg.»

Ja, herr talman, det är hela den s. k.
specialmotiveringen till detta lagförslag.
Jag ber att få särskilt understryka
slutet av det: »vissa hänsyn till de
inhämtade remissyttrandena samt valutredningens
överväganden föranledda

Fredagen den 3 april 1964

Nr 14

smärre jämkningar och tillägg». Har
kammarens ärade ledamöter någonsin
varit med om en så knapphändig motivering
till en proposition eller ett utskottsutlåtande?
Reservanterna talar i
sin brådska inte ens om vilka ändringar
och tillägg man har gjort i det lagförslag,
som man har kallat »väl ägnat» att
läggas till grund för lagstiftning, och
man motiverar inte heller närmare
varför.

Herr talman! Det är verkligen inte
bara vissa smärre jämkningar och tilllägg,
som reservanterna föreslår i förhållande
till lagförslagen i motionerna.
Det förstår man redan vid en hastig
blick på radantalet i förslagen på sidorna
1 och 2 respektive sidorna 15 och
16 i konstitutionsutskottets utlåtande.
Det ena lagförslaget omfattar 62 rader
och det andra 44. »Smärre» betyder
alltså i det här fallet nära 50 procent!

Jag vill påstå att det är omöjligt för
den, som inte ingående har sysslat med
frågan och som inte har tillgång till
valutredningens betänkande och remisssvaren
på detta, utan får ta del av materialet
först i det tryckta utskottsutlåtandet,
att hinna ta reda på vad reservanterna
menar. De har i sin iver —
om vars motiv ingen lär kunna tveka
— inte heller haft tid att göra en sammanställning
över remissyttrandena,
utan de är endast i klump fogade vid
utlåtandet.

När i modern tid under fredliga förhållanden
har man föreslagit, att Sveriges
riksdag skulle lagstifta på så lösa
boliner? Skulle regeringen tillåtas att
för riksdagen framlägga propositioner
med allvarligt syftande lagförslag med
sådana arbetsmetoder? Jag för min del
är säker på att inte eu enda av kammarens
ledamöter skulle önska det.

Herr talman! Jag skall avsluta mitt
anförande med att beröra ytterligare en
sida av reservanternas förslag. Det gäller
övergångsbestämmelsen.

Den innebär att lagförslaget skulle
komma i tillämpning vid årets andrakammarval.
Reservanterna säger att det

Ang. utlandssvenskars rösträtt
enligt deras mening har framgått av remissyttrandena,
att några hinder inte
möter att redan vid årets andrakammarval
tillämpa deras förslag.

Jag tillåter mig att ha en helt annan
uppfattning, både när det gäller tolkningen
av remissyttrandena — de är
helt omgärdade av förbehåll — och beträffande
de praktiska möjligheterna att
hinna genomföra förslaget. Den tid man
i reservanternas förslag har tillmätt för
myndigheternas handläggande av inkomna
anmälningar är alldeles för
kort, även om reservanterna i förhållande
till motionärerna har förlängt
den med tio dagar. Därigenom har man
emellertid i motsvarande grad förkortat
tiden för utarbetande av alla de administrativa
föreskrifter — innefattande
också erforderliga blanketter och
formulär — som reservanterna så troskyldigt
säger att det bör ankomma på
Kungl. Maj:t att utfärda. Jag kan kort
och gott säga, att det är i praktiken
omöjligt att hinna med att trycka och
sprida blanketter och formulär över
hela jorden i så god tid, att ett genomförande
av det i högsta grad bristfälliga
förslaget skulle ha någon mening vid
årets val.

Jag kan inte finna att reservanterna
skulle mena allvar med reservationen
utan genom sitt förslag närmast driver
med allvarligt syftande lagstiftningsarbete.
Det överensstämmer i sanning inte
med svenska lagstiftningstraditioner —
och just på detta viktiga, grundlagsfrågorna
så näraliggande område, vill man
göra detta avsteg!

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Chefen för justitiedepartementet
har uttalat många och hårda
omdömen om reservanternas förslag
— ett antagande av det skulle, har han
sagt, vara ett grundskott mot demokratien
i vårt land. Det är väl ändå alltför
hårda ord, när det står tre partier bakom
reservationen. Det är mycket djärvt
att försöka göra gällande, att dessa tre

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. utlandssvenskars rösträtt

partier i det här sammanhanget vill ge
demokratien ett grundskott.

Det var ett häpnadsväckande förslag,
och det var förslag som var omöjliga att
genomföra, fick vi också höra. Allra sist
var det tiden som fattades — det fanns
inte tillräcklig tid att genomföra reservanternas
förslag.

Ja, det är som jag sade i ett tidigare
anförande, att här kan man när viljan
inte är med komma med många, många
skäl för att utlandssvenskarna inte skall
få den rösträtt, som grundlagen säger
att de är berättigade till. Men jag måste
återigen säga som jag redan sagt, att det
hade varit tid för justitieministern och
för regeringen att utarbeta ett mera fulländat
förslag, men då har intresset inte
varit med.

Xär det vidare görs gällande, att det
inte ens gjorts en sammanställning av
remissyttrandena över valutredningens
förslag, vill jag påpeka att en sådan
sammanställning funnits tillgänglig i
konstitutionsutskottet. Det är mot bakgrund
av den sammanställningen och efter
att ha tagit del av dessa uttalanden,
som jag absolut vill göra gällande, att
valutredningens förslag inte på något
sätt är så sönderskjutet som justitieministern
vill påstå.

Det frågades också, vad reservanterna
menar med sitt förslag. Jo, vi menar
att här skall ges en möjlighet för utlandssvenskarna
att få den rösträtt, som
de länge varit utlovade.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det har redan påpekats
att justitieministern efterlyste en sammanställning
av remissyttrandena. Jag
antar att här föreligger det misstaget,
att han avser remissyttrandena från den
första utredningen. Om det inte är den
första utredningen, som avses, så förstår
jag inte alls efterlysningen. Här finns ju
medtagna alla remissyttranden över motionen,
och de är mycket välvilliga. Det
enda som bestämt avstyrker förslaget är

det som kommer från Hallands länsstyrelse.
De övriga är egentligen positiva
så när som på det som kommer från
Växjö, där det säges att det kan bli mycket
svårt för riksdagen att hinna få
fram ett förslag. Det är klart att det
blir kort tid, men vi har erfarenheter
från andra områden att vi kan få kort
tid på oss. Det är många författningsförslag,
som skall behandlas under denna
vårriksdag, och vi har inte sett dem
ännu. Där kan man alltså bli tvungen
att arbeta fort.

Under 30 år har denna fråga stått på
dagordningen, och det har framlagts
först ett enhälligt förslag. Detta godtogs
inte av regeringen; i stället tillsatte justitieministern
en särskild utredningsman.
När justitieministern nu påstår, att vi
hotar att rikta ett grundskott mot demokratien
därför att vi vill ha igenom det
nämnda förslaget, vill jag fråga justitieministern:
Menar justitieministern att
den utredning som tillsatts av honom
arbetar så snabbt som tänkas kan?

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Efter justitieministerns
ur lagstiftningssynpunkt nedgörande
kritik mot reservanternas i hast tillkomna
lagförslag behöver jag inte uppehålla
mig närmare vid den sidan av
saken. Jag skulle kunna göra den personliga
bekännelsen, att när utredningsförslaget
behandlades i regeringen och
vi i finansdepartementet hade möjlighet
att se på det utifrån de konsekvenser,
som innefattas i de folkbokföringsmässiga,
mantalsskrivningsmässiga och
kontrollmässiga synpunkterna, var det
för mig alldeles uppenbart att jag inte
skulle kunna sätta mitt namn under
en proposition baserad på denna utredning.
Därför hävdade jag mycket energiskt
att eu översyn och en bearbetning
behövde genomföras.

När herr Sveningsson i sitt senaste
anförande försöker klara reservanterna
ut ur den situation de själva har
försatt sig i, nämligen att inför riks -

Fredagen den 3 april 1%1

Nr 11

dagen i en allvarlig lagstiftningsfråga
presentera ett förslag som saknar de
elementära lagtekniska grunderna för
att kunna accepteras, så säger lian:
Här har justitieministern och andra justitieministrar
före honom haft mycket
lång tid på sig, men ingenting har
skett, och eftersom ingenting har skett
hör vi ta saken i egna händer och sätta
oss över alla anspråk på lagteknik och
logik och hastigt och lustigt framlägga
ett förslag.

Man behöver inte vara jurist för att
hesitera inför en sådan ståndpunkt. Något
liknande får man ju dess bättre
inte höra så ofta i allvarliga diskussioner
i kammaren.

Vad som emellertid gav mig anledning
att ett ögonblick ta kammarens tid i
anspråk var att jag har citerats av
två av reservanternas talesmän, nämligen
herr Sveningsson och fru Segerstedt
Wiberg. Jag har ett behov att
förklara mig på denna punkt. Man
får inte citera mig som en viss potentat
citerar bibeln, även om en finansminister
av naturliga skäl får finna
sig i åtskilligt i den allmänna debatten
— även i debatter här i kammaren.

Jag hade ett program i TV där jag
genom tillmötesgående från radioledningens
sida hade fått tillfälle att kommentera
oppositionspartiernas alternativa
budgetförslag. Från högerpartiet
hade frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt förts fram som en av de väsentliga
frågorna vid årets riksdag, och i
den tidigare radio- och TV-presentationen
var detta ett av de stora problemen
som måste lösas. Av naturliga skäl
var jag därför tvungen att ta upp frågan
i mitt anförande, och jag sade på
ungefär följande sätt: Det här är en
fråga som inte är utredd. Den har varit
föremål för bedömning, men vi har inte
kunnat skriva någon proposition. För
närvarande sitter en utredning som arbetar
med det hela. Frågan är komplicerad
och icke tillfredsställande analyserad.
Såsom ett tecken på vad som här
döljer sig i problemställningarna tog

Ang. utlandssvenskars rösträtt
jag upp frågan om en del skatteflvktande
svenskar och sade: År det riktigt
att människor, som inte vill fullgöra
sin skyldighet till detta fosterland,
ändå skall ha möjligheter att inverka
på landets styre och den allmänna politikens
utformning?

Så föll mina ord. Här har man citerat
det sista avsnittet, men avsiktligt
uraktlåtit att citera mig fullständigt.

Herr Sveningsson använde det starka
uttrycket, att när finansministern
presenterade dessa synpunkter i radio
och TV var det »häpnadsväckande».
Vad är det som är häpnadsväckande i
detta fall? Här skulle jag vilja utifrån
en rent logisk analys så att säga inventera
herr Sveningssons inlägg om
det häpnadsväckande i mitt TV-anförande.

Det kan ju inte vara häpnadsväckande
att en utredning pågår i ärendet. I
varje fall tycker jag att det är överdrivet
att använda valören »häpnadsväckande»
för detta. Det kan ju inte
heller vara så häpnadsväckande, om
jag gör mig till tolk för att den utredningens
resultat bör avvaktas innan
man tar ställning. Inte heller i det avseendet
menar jag att herr Sveningssons
epitet är ett adekvat uttryck för
mitt inlägg.

Är det häpnadsväckande att vi har
en del skatteflyktingar? Det kan vara
häpnadsväckande för dem som inte
vet om det, men det är så pass allmänt
bekant, att inte ens herr Sveningsson
har kunnat gå omkring med skygglappar
för ögonen och proppar i öronen
att han kunnat undgå att lägga märke
till att i det pressen förs en intensiv
debatt om den skatteflykt som vi i detta
sammanhang är utsatta för.

Det kan således inte vara den omständigheten
som föranleder herr Sveningsson
att tala om det »häpnadsväckande»
i finansministerns inlägg. Skall
det vara någon rim och reson och logik
i herr Sveningssons »häpnadsväckande»,
då måste det helt enkelt vara
det att finansministern vill förvägra

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. utlandssvenskars rösträtt
skatteflyktingarna rösträtt. Det vore
häpnadsväckande om herr Sveningsson
har den uppfattningen, men logiskt sett
kommer man fram till detta när man
försöker analysera det hela.

Herr Sveningsson roade sig med —
och fru Segerstedt Wiberg utvecklade
det vidare — att försöka tala om motsättningen
mellan utrikesministerns nyärsbudskap
till utlandssvenskarna och
min kommentar i svensk TV. Det finns
ingen motsättning där. Jag kan skriva
under varje ord som utrikesministern
sade i sitt tal till utlandssvenskarna,
även om jag tyvärr måste bekänna att
jag inte har samma förmåga att uttrycka
mig så poetiskt som bl. a. fru Segerstedt
Wiberg citerade. Men det är väl
helt enkelt ett uttryck för att vi är som
vi är och talar som vi gör.

Självfallet har jag inte någon annan
uppfattning om vår attityd gentemot utlandssvenskarna.
Men jag försäkrar er
allesammans: utrikesministern — här
vågar jag tala å hans vägnar utan att
ha samrått med honom — inkluderade
inte dessa skatteflykt^gar i sitt tal till
utlandssvenskarna, och det var dem
frågan gällde i mitt uttalande.

Det skulle vara rätt frestande att
fråga herr Sveningsson och fru Segerstedt
Wiberg: Solidariserar ni er med
dessa människor, som sitter med höga
inkomster och med stora förmögenheter,
men som inte längre anser att
detta gamla fosterland är en lämplig
vistelseort för dem? Jag föreställer mig
att ni inte gör det och inte kan göra
det. Men varför skall ni då gå upp
och förhäva er, när jag klart och tydligt
bekänner min ståndpunkt i detta avseende? Jag

skulle naturligtvis också kunna
säga: Har ni den uppfattningen och är
ni medvetna om att detta system förekommer,
men tycker ni att det sker
i så obetydlig grad, att ni till nöds
kan acceptera det bara för att få frågan
om utlandssvenskarna rösträtt löst,
då kan ni naturligtvis deklarera detta
också i kammaren.

För min personliga del är detta något
av en principfråga och något av en
samvetsfråga. Människor med inkomster
eller förmögenheter som enligt gällande
lag är skattepliktiga har rätt att
välja att flytta ut ur landet och vägra
att ge landet de resurser, som vi genom
beslut varje år i denna riksdag
anser behövas för de reformer, som
vi vill genomföra för det svenska folket
och som kostar mycket pengar.
Men väljer de denna väg är det enligt
min mening en anständighetsfråga att
de avstår från att göra anspråk på möjligheten
att utöva inflytande på hur vi
skall bestämma i de båda kamrarna i
detta hus.

Xu kan man säga, att detta är att
använda för stora ord i en liten sak,
ty dess bättre är skatteflyktingarna
inte så många. Men för mig är detta
en fråga om principer och anständighet,
och det var från dessa utgångspunkter
som jag reagerade. Har ni
andra bedömningar och värderingar,
kräver väl ärligheten att ni går upp i
denna talarstol och deklarerar detta i
stället för att —- som jag inledningsvis
sade — citera mig som en viss potentat
läser bibeln.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Finansministern ställde
en direkt fråga. Det skall bli mig ett
nöje att besvara den.

Finansministern frågade om jag solidariserar
mig med de utlandssvenskar
som flyr undan skattebetalning i Sverige.
Jag vet inte, att jag på något ställe
skulle ha sagt att jag solidariserar mig
med dem. Det gör jag självfallet inte.
Det finns emellertid vissa människor i
detta samhälle, som även av andra skäl
inte betalar skatt. Jag skulle vilja fråga
finansministern, om finansministern solidariserar
sig med de svenska medborgare
som falskdeklarerar eller på annat
sätt undandrar sig att fullgöra sina skyldigheter
som skattebetalare i detta land.

Fredagen den 3 april 19(34

Nr 14

Mig veterligt är dessa människor icke
berövade sin rösträtt. Jag skulle kunna
gä längre och säga, att det finns folk
som begått mycket grova brott i detta
land, men som dock bar rösträtt.

Finansministern påstår vidare — om
jag förstod honom rätt — att vi hade
citerat honom felaktigt. Jag kan gå sä
langt att jag medger, att jag icke återgav
finansministerns hela yttrande i televisionen
utan bara det avsnitt som var relevant
i sammanhanget. För att icke på
något sätt kunna beskyllas för att ha citerat
falskt skall jag, herr talman, be att
få läsa upp ordagrant vad finansministern
yttrade i televisionen den 31 januari
1964, kl. 20.05: »Utav partisekreterare
Holmberg fick vi emellertid någonting
utav en konkretisering när han svarade
för en vecka sedan som exempel på
denna maktkoncentration, så sade han
det att utlandssvenskarna saknar rösträtt.
Jag skulle vilka utveckla det litet
grann närmare. Det pågår inom kanslihuset
för närvarande en undersökning
och en utredning och när den blir färdig
så är det meningen att det skall bli
förslag till riksdagen just i den här riktningen
att ge utlandssvenskarna rösträtt.
Men det är inte så enkelt att genomföra
det från en dag till den andra. Jag ber
att få erinra om att det är ju ett något
dystert faktum att folk som har mycket
pengar tar och flyttar utomlands.
Schweiz har varit en populär bostadsort,
helt enkelt för att slippa ifrån skatterna
här hemma i Sverige. Jag tror nog
att det är en allmän uppfattning, en allmän
rättsuppfattning ibland det svenska
folket, att gör man anspråk på att få
vara med och sätta sin prägel på hur
samhället skall styras och vara med och
utvälja ledningen i samhällsarbetet, då
är det ett rimligt krav att man också
fullgör sina skyldigheter till samhället.
Xu är det dessbättre en liten grupp avvåra
utlandssvenskar som är typiska
skatteflyktingar — dessbättre är det så
—- men jag har tagit det här som ett exempel
för att illustrera att det är inte
bara att ge rösträtt från en dag till den

Ang. utlandssvenskars rösträtt
andra, utan att det är ett problem som
man sannerligen behöver fundera över
och genomtänka innan man är färdig
för ett ställningstagande.»

Herr finansminister — min fråga
kvarstår. Skall vissa personer berövas
sin rösträtt på grund av att de försummat
att fullgöra sina skattskyldigheter?

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag kunde nöja mig med
att bara instämma i fru Segerstedt Wibergs
senaste anförande, men finansministern
uppehöll sig enligt min mening
så mycket vid vad som var »häpnadsväckande»
i detta sammanhang, att det
också kan tillätas mig att säga ett ord
härom.

Vad jag ansåg vara häpnadsväckande
i finansministerns uttalande i televisionen
— som jag fattade det — var att
alla utlandssvenskar skulle hindras att
få rösträtt, därför att det fanns ett antal
personer som av skatteskäl flyttade
utomlands. Vad beträffar dem som av
skatteskäl flyttar utomlands vill jag också
deklarera, att jag inte känner någon
som helst solidaritet med dem.

Härutöver vill jag bara understryka
den fråga, som fru Segerstedt ''Wiberg
här har framställt: Är det meningen att
det skall införas något slags skattestreck
när det gäller utövandet av rösträtten
inom landet?

Finansministern använde uttrycken
»i hast hopkommen motion» och »i hast
hopkommen reservation». För säkerhets
skull — jag skulle egentligen inte behöva
göra det — vill jag deklarera, att
jag varken skrivit reservationen eller
motionen. Det förstår säkert de som är
närvarande här. Jag anser dock att man
bör ha litet mer respekt för vårt förslag,
bakom vilket ändå står tre partier med
sina partiledare i spetsen. Det är ju
partimotioner det är fråga om.

Finansministern slutade sitt anförande
med att säga att det var stora ord
som hade använts — av honom, såvitt

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. utlandssvenskars rösträtt
jag fattade det rätt — för en så liten
sak. Nog kan jag förstå att finansministern
är mycket förargad på de människor.
som av skatteskal flyttar utomlands.
Men så förhåller det sig ju, och
finansministern hade kanske andra vägar
än som nu användes för att få dem
att stanna inom landet. Men dessa skäl
är inte så stora att man bör förvägra
alla utlandssvenskar rösträtt.

Vad sedan gäller detta speciella uttryck
»häpnadsväckande» har ju tidningspressen
använt det så mycket sedan
finansministern gjorde sitt uttalande
i TV, att jag tyckte att även jag hade
rätt att använda det här i riksdagen.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det var intressant att
höra hur herr Sveningsson nu hade ett
behov av att framhäva sin egen obetydlighet.
Han använder begreppet »häpnadsväckande»
därför att tidningarna
skrivit det — följaktligen skall han också
ha rätt att använda det. Den osjälvständigheten
kommer nog herr Sveningsson
kanske att vara litet generad
över när han funderar närmare på det.

Sedan vill jag nämna att jag naturligvis
har den allra största respekt för
partiledarna och alltid lyssnar med
stor uppmärksamhet på vad de har att
säga — jag är på grund av det ämbete
jag råkar inneha också skyldig att göra
det. Däremot är jag till skillnad mot
herr Sveningsson inte sådan, att jag
utan vidare accepterar allt vad de säger,
utan jag förbehåller mig rätten att
pröva det utifrån egna utgångspunkter.

Jag vill nog vidare uttala min personliga
tacksamhet till fru Segerstedt Wiberg
för att hon som ambitiös riksdagsledamot
har skaffat fram mitt anförande
från TV-framförandet och sorgfälligt
och omsorgsfullt läst in det i riksdagens
protokoll. Jag betraktar det som en favör
och som en förbättring av mitt tidigare
inlägg, som bara baserade sig på
ett relativt bristfälligt minne — jag hade
nämligen inte varit lika ambitiös och
tagit fram anförandet.

Men vad är det jag säger enligt det
till riksdagens protokoll upplästa anförandet?
Jo, jag säger att en utredning
pågår och att det när utredningen är
färdig kommer att framläggas ett förslag
till riksdagen om utlandssvenskarnas
rösträtt. Det är således en positiv
förklaring från min sida. Men jag tilllägger
att frågan är komplicerad och
besvärlig, och jag tar som ett exempel
på komplikationen upp denna fråga om
skatteflykten. Jag säger vidare att jag
av principiella och andra skäl inte kan
acceptera att den som inte fullgör
skyldigheterna i detta land skall sitta
och ha rättigheter i fråga om lagstiftningens
utformning och över huvud taget
landets skötsel.

Därifrån kan man väl inte dra de
slutsatserna — vilket skedde i de senaste
inläggen — att de lojala utlandssvenskarna
för all framtid skall vara
förhindrade att få utöva rösträtt bara
därför att vi har att dras med skatteflvktingar.
Mitt TV-anförande, som här
citerades, var en klar dokumentation av
detta. Om herr Sveningsson lyssnat tillräckligt
på sin meddebattör, fru Segerstedt
Wiberg, skulle hans sista tillägg
ha varit alldeles överflödigt.

Samtidigt som jag var tacksam för att
fru Segerstedt Wiberg ambitiöst och
noggrant läste in mitt anförande i kammarens
protokoll, måste jag säga att det
i och med hennes fortsatta utläggning
är slut med tacksamheten och med mina
tidigare välvilliga omdömen. När
man går upp i talarstolen och ställer
frågan: Solidariserar sig finansminstern
med alla skattefuskare här i landet, som
ändå har rösträtt» —- ja, då har man
kommit tillbaka till någonting som jag
såsom ungdomsklubbist brukade kalla
buskagitationsargumentering. Nu är jag
så pass gammal att jag inte vill fortsätta
den debatten — jag anser att den
är alldeles överflödig.

Vidare har det tidigare i denna diskussion
förts på tal att vi ger diplomater
och sjömän rösträtt. Tacka för det,
det är helt följdriktigt — diplomater

Fredagen den 3 april 19G4

Nr 14

och sjömän är skattebetalare i detta
land och skall följaktligen ha sina rättigheter.
I vad mån det sedan kan ske
en utbyggnad i detta avseende, det får
den kommande utredningen visa.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill bara säga att
uttrycket »häpnadsväckande» ansåg jag
ur min synpunkt inte vara oriktigt,
utan jag instämmer i alla uttalanden om
att vad finansministern anförde i TV
var häpnadsväckande — det är inte
fråga om annat, häpnadsväckande är
även vissa uttalanden från regeringsbänken
i dag.

Jag vill vidare säga, att jag inte är
beredd att godta kanske allt som partiledarna
säger, men litet mer respekt för
deras uttalanden och deras förslag än
för vanliga enkla riksdagsledamöters
förslag bör kanske visas.

Jag kan också uttala min glädje över
att de argument och de motiveringar,
som finansministern använder i denna
debatt och som han använt i TV, dess
bättre inte förekommit i debatterna i
konstitutionsutskottet och inte heller förekommer
i utskottsutlåtandet.

Jag vill sedan bara ställa en enda
fråga till finansministern: Är finansminister
Sträng beredd att införa ett
särskilt skattestreck för vissa utlandssvenskar? Fru

SEGERSTEDT W IBERG (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det är mig en glädje
att kunna instämma i en del av vad finansministern
sade. Han nämnde att vi
inte skulle ha alltför stor respekt för
partiledare, utan att vi skulle bedöma
saker och ting själva. Men finansministern
kan väl ändå inte förmena mig att
hysa respekt för herr finansministern.
När finansministern därför tillämpar
en viss buskagitation, måste det väl vara
mig tillåtet att som ambitiös riksdagsman
svara med samma mynt.

3 Första kammarens protokoll 196i. AV 14

Ang. utlandssvenskars rösträtt

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tror att ledamöterna
av denna kammare och även de av
medkammaren som tillfälligtvis är på
besök här är så pass erfarna i den politiska
hanteringen, att de har en viss
möjlighet och förmåga att göra den
skillnaden i fråga om mitt inlägg och
fru Segerstedt Wibergs inlägg, som enligt
min mening ger anledning att kalla
det ena inlägget för ett försök till en
buskagitation.

Herr Sveningsson ställde mig följande
fråga: Menar finansministern att man
skall föra in ett skattestreck för utlandssvenskar?
Jag är av den uppfattningen
att den frågan måste lösas. Vi
skall ge de lojala utlandssvenskarna
rösträtt liksom alla andra som anständigtvis
skall ha det. Vi skall däremot
inte ge skatteflyktingarna rösträtt. Detta
är en av de frågor som regeringen
har att lösa och som skall behandlas av
den utredning som sedermera kommer
att avlämna ett betänkande i frågan.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Sedan nu utskottets olika
representanter och regeringen stökat
undan den mer officiella delen av meningsutbytet,
är det kanske mig tillåtet
som motionär att göra några kommentarer
till denna fråga. Jag är inte ledamot
av konstitutionsutskottet och drabbas
därför inte personligen av den karakteristik
som justitieministern uttalade om
dess ledamöter. Hans förkastelsedom
över hälften av konstitutionsutskottets
ledamöter finner jag i och för sig märklig,
men den är typisk för den numera
ideligen återkommande beskyllningen
från regeringspartiet mot oppositionen:
den som håller med en regeringsledamot
eller har samma mening som Kungl.
Maj:ts förslag, den är klok, den är konstitutionell,
den är lagkunnig och den
begriper alla de olika frågor det gäller,
men den som är av en annan mening,
han tycks till och med vara så dålig att
han kan skjuta grundskott mot samhälls -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. utlandssvenskars rösträtt
byggnaden. Jag tillåter mig säga att vi
från oppositionens sida tillbakavisar en
sådan karakteristik. Man kan ha delade
meningar om olika saker utan att därför
behöva drabbas av sådana förkastelsedomar
som här har framförts.

Det var ju synd att finansministern
just gick, ty jag hade några älskvärda
ord att säga även honom. Jag tyckte det
var rörande att höra honom i sitt första
anförande uttala en sådan omtanke om
grundlagen som han gjorde, när man
har i ganska färskt minne hans misslyckade
försök häromåret att förmå riksdagen
att gå med på en fullmaktslag,
som inte överensstämde med grundlagen,
och det uttalande om grundlagen
som han fällde i debatten i första
kammaren.

Jag har tyvärr blivit övertygad om att
åtskilligt av vad som har sagts av en
del av de föregående talarna om regeringens
intresse för att driva denna
fråga framåt måste vara befogat. Så
har nog inte alltid varit förhållandet.
En gång på hösten 1960 frågade jag
justitieminister Kling hur det skulle gå
med denna fråga. Han var då mycket
frank i sin förklaring, att han trodde
att propositionen skulle kunna framläggas
till 1961 års riksdag. Sedan försenades
utredningen av något skäl. År
1962 sade han med samma bestämdhet,
att han trodde att lagen skulle kunna
beslutas så att den skulle kunna tillämpas
vid 1964 års val, och där befinner
vi oss snart. När det således inte har
lyckats att få något beslut, har vi motionärer
ansett det vara rimligt att åtminstone
få till stånd ett provisorium.
Det är det vi har — inte i all hast, som
det har påståtts, utan med mycken
noggrannhet —- försökt att göra.

År nu detta provisorium, som har
föreslagits i motionerna I : 3 och II : 2,
ett sådant hot mot valsäkerheten som
det påståtts? Här har anförts en mängd
remissuttalanden som riktar sig mot
valberedningens förslag. En sak finns
emellertid i motionerna, som inte finns
i valberedningens förslag. Statsrådet

Kling sade i ett interpellationssvar för
ett halvår sedan och upprepade det i
dag, att det fanns vissa invändningar
mot valberedningens förslag. För det
första medger det inte någon egentlig
kontroll av att den utlandssvensk som
anmäler sig för registrering i röstlängd
fortfarande är svensk medborgare. För
det andra föreligger risk för att en och
samma person kan vara upptagen som
röstberättigad i mer än en röstlängd
och således kan utöva rösträtt i mer
än ett valdistrikt.

Jag medger att det kan föreligga
sådana risker, och dem har man i
motionen försökt komma ifrån genom
bestämmelsen om pass. Det skall finnas
giltigt pass, och det tycker jag bemöter
båda dessa invändningar som här
framförts. För att man över huvud taget
skall bli upptagen i en röstlängd enligt
vårt förslag, måste framställningen
gå genom den myndighet som utfärdat
passet, antingen en länsstyrelse eller en
ambassad. Därigenom bör man ju kunna
förhindra att någon blir upptagen i
flera röstlängder och röstar på två ställen.
Man kan alltså bara rösta där man
är upptagen, och man kan inte bli upptagen
i två röstlängder på grund av
passet. Därigenom undviks också problemet
med legitimationen på ett helt annat
sätt än vad fallet är i valberedningens
förslag. Skulle det anses behövligt,
att man i utlandet visar upp passet och
får det avstämplat på en ambassad, innan
man skickar iväg sin ansökan, skulle
en sådan bestämmelse lätt kunna införas.
Jag har därför svårt att dela utskottets
och justitieministerns uppfattning,
att detta provisorium verkligen
är av den beskaffenheten att det skulle
äventyra valsäkerheten. Av denna anledning
tycker jag förslaget borde bifallas.

Jag vill tillägga att den långa erfarenhet
jag har som valledare i ett parti -—
den sträcker sig över nästan två decennier
— har gjort att jag ideligen
kommit i kontakt med detta svåra
problem och fått personlig känning av

Fredagen den 3 april 19G4

Nr 14

hur viktigt det är. Inte för skatteschweizarna
— de är ju några få och
har mig veterligt inte gjort några ansatser
— men för de många andra utlandssvenskar,
som inte har rösträtt
och inte har möjlighet att få någon.
Det är detta som gör att jag har varit
så angelägen att få fram denna fråga till
en lösning.

Nu staplade justitieministern här
ovanpå varandra skäl efter skäl av teknisk
art mot de förslag som föreligger,
valberedningens och motionens. Jag
fick nästan intrycket, att har man justitieministerns
uppfattning om hur oändligt
tekniskt besvärligt detta är, kommer
man aldrig att finna något förslag
som fullständigt tillfredsställer justitieministern.
Av tekniska skäl och med
hänsyn till de säkerhetsbestämmelser
man önskar införa, verkar det då som
om vi har anledning att se mörkt på
hela problemet.

De trettiofem år som denna fråga
dragit i riksdagen, tycker jag — med
hänvisning till den historik som finns
intagen både i motionerna och i utskottsutlåtandet
— närmast påminner
om en slalomåkning, där åtminstone
på sista åren svängarna varit ytterligt
tvära och där man ännu inte ordentligt
ser någon fri löpa mot målstängerna.
Det är det mest bedrövliga i hela
den här historien.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Debatten har nu fortgått
så länge, att jag skall inskränka mig till
att bara berätta en händelse som jag
var med om i förra veckan som gjorde
mycket starkt intryck på mig. Det var
måndagen i påskveckan. Vi var inbjudna
till en svensk journalist nere i södra
Europa. Han hade dagen förut kommit
från Cypern, där han skildrat det som
— om det vill sig illa — kan bli en
världsbrand. Om två dagar skulle han
fara tillbaka och skildra för oss de
svenska truppernas erfarenheter där
nere. Han var på ett kort besök, och

Ang. utlandssvenskars rösträtt

han berättade något för mig som jag
tecknade ned.

Jag reste ut, sade han, är 1930, som
25-åring, för att via pressen börja skildra
utländska förhållanden för den svenska
allmänheten. Det har varit år då
mycket har hänt. Jag var med när Rickard
Sandler tog emot Litvinov i Nationernas
Förbund och många hoppades
på fred och på något nytt, men i stället
fick jag snart börja skriva om inbördeskriget
i Spanien, en skildring om
kampen mellan demokrati och diktatur,
om den ensamma människans rättigheter
i en värld av våld. Sedan dess har
det ofta varit fråga om att berätta om
kampen mellan olika makter och endast
då och då om strävanden till fredlig
samlevnad. För mig har det varit
att skriva om nazism i Tyskland, fascism
i Italien, det ryska intåget i Ungern.

Under dessa tre och ett halvt decennium
har jag oupphörligt fått se demokratiska
värden trampas under fotterna
på det mest hänsynslösa och brutala
sätt. Jag har bevittnat hur maktlystnaden
strukit streck över de enskilda
medborgarnas oförytterliga rättigheter.
All vördnad för den enskilde har kastats
över bord. Demokratiens grundval,
de fria valen, rättigheten för var och
en att säga sin mening, har för mig
framstått som det värdefullaste som
finns att värna. Kampen härom har
jag försökt skildra för den svenska allmänheten.
Men samtidigt har jag förvägrats
att själv utöva min rösträtt.
Trots att jag är 59 år, har jag aldrig
fått delta i ett svenskt riksdagsmannaval,
slutade han.

Herr talman! Vi trodde knappast våra
öron: Agne Hamrin — såsom alla
förstår var det han — har aldrig fått
utöva den som vi tycker självskrivna
rättigheten att delta i ett svenskt riksdagsmannaval.

Jag frågade honom, om jag inför kammaren
i dag fick berätta detta. »Javisst»,
sade han, »men poängtera då samtidigt
att jag inte är i någon särställning!

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. utlandssvenskars rösträtt
Tänk så oändligt många människor jag
har mött som har det på precis samma
sätt!» Det är alldeles riktigt. Det är
klart att vi i sådana sammanhang mest
tänker på de namn vi ofta läser och
hör: Agne Hamrin, Gunnar Kumlien,
Svante Löfgren, Alf Martin, Björn
Ahlander och Arne Thorén. Ingen av
dem kan utöva rösträtt, men vi har ändå
en känsla av att deras kunskap om
svenska förhållanden är ganska tillfredsställande.

Agne Hamrin poängterade: »Ta inte
fram oss! Det finns så oändligt många
andra, arbetare, tjänstemän och företagare,
som världen över upplever precis
på samma sätt, att vi är förvägrade rättigheten
att i val delge vår uppfattning
om hur vårt eget land skall styras.»

Inför den votering som strax skall
äga rum i kammaren har jag frågat mig,
herr talman, om det inte skall finnas
någon enda socialdemokrat som resonerar
ungefär som jag: Det må vara att
det förslag till att provisoriskt lösa problemet
om utlandssvenskarnas rösträtt
som föreligger inte är fullkomligt, men
här har decennier gått utan att problemet
har lösts. Fråga är om man inte
någon gång —• och den situationen kanske
nu är för handen —- får säga att
fullkomlighetskravet och perfektionsönskan
måste stryka på foten. Finns det
någon som resonerar på samma sätt,
bör han, liksom jag, rösta för reservationen.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag skall endast beröra
två punkter i de senaste talarnas yttranden.

De kategorier som herr Dahlén förmenade
borde ha rösträtt i Sverige
finns upptagna som exempel i direktiven
för den nu pågående utredningen.
Där nämns just svenska tjänstemän vid
internationella organisationer, till vilka
Sverige är anslutet, de svenska tidningarnas
utlandskorrespondenter och annan
i utlandet stationerad svensk personal
vid svenska företag.

Herr Lundström byggde huvuddelen
av sin argumentering på att mina tekniska
invändningar skulle falla till marken
med det i motionen framförda kravet
på giltigt pass. Ja, ärade kammarledamöter,
här ser vi hur bedrövlig denna
reservation är: inte ens en av huvudmotionärerna
har kunnat fatta av
reservanternas motivering, att en av
de — som de säger i motiveringen —
smärre avvikelser som de har gjort i
förhållande till motionen är just borttagandet
av allt krav på giltigt pass.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Om justitieministern
verkligen varit intresserad av de grupper
han här har talat om, då hade de
inte endast stått i direktiven, utan då
hade de verkligen haft rösträtt vid 1964
års riksdagsmannaval. Det lönar sig föga
att försöka ge intryck av att man verkligen
vill ha en lösning, när det tagit så
oändligt lång tid. Därför tror jag, herr
talman, att det trots allt finns skäl att
rösta för reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3,
röstar

Ja;

Fredagen den 3 april 1964

Nr 14

Om sekretesskydd för vissa läkarintyg. — Om rätt att överklaga departementschefs

beslut rörande utbekommande av allmän handling

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 50.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning
av motioner angående anonymitetsskyddet
för den som lämnar uppgift
för offentliggörande i tryckt skrift,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om sekretesskydd för vissa läkarintyg

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5, med anledning av
motion om sekretesskydd för vissa läkarintyg.

I den till konstitutionsutskottet hänvisade
motionen nr 457 i första kammaren
av herr Åkerlund hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag
till sådan författningsändring, att intyg
utfärdade av läkare i samband med anställning
i statens tjänst sekretessbelades
på sätt i motionen angivits.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hem -

ställt, att motionen I: 457 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! I detta utlåtande finns
ett ord, varemot jag liar en invändning
att göra. Jag syftar på uttalandet, att
det är onödigt att göra någon framställning
i ämnet till Kungl. Maj:t. Det
är möjligt att det är obehövligt, men
nog är väl den där slängen med ordet
»onödigt» onödig. Säkerligen är inte
utskottets ärade ordförande ansvarig
för den tråkiga pennföringen, men
gång på gång måste man konstatera, att
det inte är lätt att skriva svenska.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om rätt att överklaga departementschefs
beslut rörande utbekommande av allmän
handling

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av motioner
om rätt att överklaga departementschefs
beslut rörande utbekommande
av allmän handling.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 388 i
första kammaren av herr Kaijser och
nr 471 i andra kammaren av herr Palm
hade hemställts, att riksdagen som vilande
måtte antaga följande förslag till
ändring i 2 kap. 10 § tryckfrihetsförordningen: 2

kap. 10 §

Har myndighet avslagit framställning
om utbekommande av allmän handling
och anser sökanden att beslutet icke är
lagligen grundat, äge han, i den ordning
nedan sägs, söka ändring i beslutet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 388 och IT: 471 icke

38 Nr 14 Fredagen den 3 april 1964

Om rätt att överklaga departementschefs beslut rörande utbekommande av allmän
handling

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Torsten Andersson, Sveningsson, DahIcn,
Hernelius Källqvist, von Friescn,
Larsson i Luttra, Hamrin i Jönköping,
Braconier och Anners, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den
ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:388 och 11:471, såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
för sin del antaga i reservationen
infört förslag till ändrad lydelse
av 2 kap. 10 § tryckfrihetsförordningen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Någon besvärsrätt över
statsråds beslut förekommer inte i vårt
land i något sammanhang, men i den
motion som behandlas i detta utskottsutlåtande,
motionen nr 388 i denna
kammare och nr 471 i andra kammaren,
har föreslagits, att när det gäller
utbekommandet av allmänna handlingar
skulle besvärsrätt i detta speciella
fall förekomma. Det skall emellertid
uppmärksammas, att förslaget inte gäller
besvärsrätt över beslut av Kungl.
Maj :t, utan i detta fall endast av enskilt
statsråds beslut.

Denna fråga om besvärsrätten över
statsråds beslut då det gäller av statsrådet
hemligstämplade handlingar har
aktualiserats tidigare och även i ett
större sammanhang. När 1944 års tryckfrihetssakkunniga
avlämnade sitt betänkande,
föreslogs av denna utredning
att i just detta fall, när det gäller handlingar
som finns i ett departement, skulle
talan kunna föras mot departementschefs
beslut. De sakkunniga uttalar, vilket
finns angivet i motionen, att vissa
betänkligheter väl kunde anföras mot
eu sådan klagorätt, särskilt med hänsyn
till att klagorätt eller någon lagprövningsrätt
i allmänhet inte förekommer
i departementsärenden. När riks -

dagen 1948 behandlade förslaget om ny
tryckfrihetsförordning, innehöll inte
den kungliga propositionen något förslag
på denna punkt i överensstämmelse
med utredningens. Således ansåg inte
regeringen den gången, att det skulle bli
någon besvärsrätt när det gäller av departementschef
hemligstämplade handlingar.
I motsats till Kungl. Maj:t föreslog
då konstitutionsutskottet 1948 med
anledning av utredningsförslaget att
detta skulle bifallas. När ärendet kom
upp till avgörande i riksdagen biföll
däremot denna Kungl. Maj:ts förslag på
denna punkt.

Genom den motion som behandlats
här har detta förslag, som tryckfrihetssakkunniga
lämnade 1944 och konstitutionsutskottet
1948, på nytt förts fram.

Offentlighetsprincipen tillämpas i
vårt land, och jag tror inte att någon
önskar något annat än att det så långt
möjligt skall vara offentlig insyn i alla
sammanhang. Det skall vara offentlig
insyn och kontroll av alla myndigheters
handlande och handläggning av
framför allt allmänna angelägenheter.
Skall statsråden ha kvar denna möjlighet
— både när det är berättigat och
kanske inte berättigat — att förhindra
allmän insyn i för allmänheten viktiga
ärenden, kan inte offentlighetsprincipen
tillämpas och fungera som åsyftats.
Härvidlag måste också det förhållandet
konstateras, att den handling ett statsråd
vägrar att lämna ut kan finnas, och
kanske i regel finns, hos någon annan
myndighet, och om en annan myndighet
än regeringen vägrar att lämna ut
sådana handlingar kan besvär anföras,
och regeringsrätten har möjlighet att
upphäva det beslut som annan myndighet
än statsråd har fattat. Möjligheten
finns att på så sätt få en handling offentlig,
som ett statsråd vägrar att lämna
ut. En sådan uppmärksammad händelse
inträffade även förra året. Det
kan inte vara lyckat att det skall gå till
på det sättet.

Nu framhåller utskottets lottmajori -

Fredagen den 3 april 1904

Nr 14

Ang. översyn av ärendefördelningen mellan statsdepartementen

tet — lottmajoritct även i detta ärende
— att frågorna om regeringsarbetet och
om kontroll av regeringens och .statsrådens
handlande är under övervägande
som ett led i författningsreformen. Nog
har författningsutredningen under
många år och vid många tillfällen fått
tjänstgöra som motivering för att beslut
inte skall fattas. Utskottsmajoriteten
anser alltjämt att författningsutredningen
och ovissheten, om det blir en
författningsreform eller inte, skall användas
som motivering för avslag på
denna motion. Motionärerna och reservanterna
— halva antalet ledamöter i
utskottet — anser att det här är fråga
om en så viktig detalj när det gäller
tillämpningen av offentlighetsprincipen,
att redan i år som vilande grundlagsändring
bör antagas ett förslag, som
innebär att det inte i fråga om besvärsrätt
över ärenden om utfåendet av
handlingar skall vara någon skillnad
på statsråd och andra myndigheter.

Med stöd av denna uppfattning yrkar
jag, herr talman, bifall till den vid detta
utskottsutlåtande fogade reservationen.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Det är naturligtvis riktigt
som herr Sveningsson säger, att
konstitutionsutskottet ofta har skrivit
om författningsutredningen och sagt att
man bör avvakta dess förslag. Skillnaden
är dock i år, att förslaget nu ligger
på bordet och att vi vet att författningsutredningen
föreslår en väsentlig
ändring av arbetsförhållandena inom
departementen. Det gör att utskottet anser,
att ett ställningstagande bör avvaktas,
innan denna detaljfråga tages upp
till avgörande.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet
med därunder framkomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall till

vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —- 66;

Nej — 55.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. översyn av ärendefördelningen
mellan statsdepartementen

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av väckta
motioner angående översyn av ärendefördelningen
mellan statsdepartementen.

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. tullen pa vissa varor från u-länderna

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 357 i
första kammaren av herr Dahlén och
nr 349 i andra kammaren av herr Helén
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte förorda,
att en översyn av ärendefördelningen
mellan departementen skulle ske för att
åstadkomma en ändamålsenlig organisation
av regeringsärendenas handläggning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 357 och II: 349 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av fru Segerstedt
Wib er g samt herrar Sveningsson,
Dahlén, Harald Pettersson, Hiibinette,
von Friesen, Magnusson i Tumhult,
Hamrin i Jönköping, Braconier
och Wahlund, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, med bifall
till motionerna 1:357 och 11:349, i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte förorda,
att en översyn av ärendefördelningen
mellan departementen skulle ske för att
åstadkomma en ändamålsenlig organisation
av regeringsärendenas handläggning.

Herr DAHLÉN (fp) :

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till ut -

skottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 54.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. tullen på vissa varor från
u-länderna

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 22, i anledning av väckta
motioner beträffande tullen på vissa
varor från u-länderna, in. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 17,
av herr Per Jacobsson, och II: 18, av

Fredagen den 3 april 1964

Nr 14

herr Christenson i Malmö m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte

a) besluta att från den 1 juli 1964
slopa tullen på kakaobönor (tulltaxenummer
18.01),

b) besluta att från den 1 juli 1964
reducera tullen på vävnader av jute och
jutesäckar (tulltaxenummer 57.10 och
62.03) till 4,4 procent i likhet med
EFTA-tullarna, samt

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag till riksdagen
om en successiv reduktion av
tullarna på de varuslag från u-länderna,
som icke producerades i Sverige, t. ex.
kaffe och olika slags tropiska produkter;
ävensom

2) de likalydande motionerna I: 372,
av herrar Lager och Adolfsson, samt
II: 426, av herr Hagberg m. fl., vari yrkats,
att riksdagen i skrivelse till regeringen
skulle anhålla om förslag i syfte
att avskaffa kvarstående tullar och
andra handelshinder, som försvårade
de s. k. u-ländernas export av varor till
Sverige.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att följande motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 17,
av herr Per Jacobsson, och II: 18, av
herr Christenson i Malmö m. fl., angående
tullen på vissa varor från utvecklingsländerna,
ävensom

2) de likalydande motionerna I: 372,
av herrar Lager och Adolfsson, samt
11:426, av herr Hagberg m. fl., om avskaffande
av tullar å varor från utvecklingsländerna
m. m.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Erik Filip Petersson, Skärman, Christenson
i Malmö och Larsson i Umeå,
vilka ansett, att utskottet i anledning av
de likalydande motionerna 1:17 och

Ang. tullen på vissa varor från u-länderna
II: 18 bort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag till
riksdagen om en reduktion av tullarna
på varor från u-länderna, t. ex. jutevaror,
kakaobönor, kaffe och olika slags
tropiska produkter.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):
Herr talman! Det råder inga delade
meningar inom utskottet beträffande
målet för u-ländernas förkovran, utan
fastmer om medlen. Utskottet åberopar
de utredningar som dels pågår och dels
skall komma till stånd, men för dagen
vet man inte mycket om förslagen från
dessa utredningar, och det ser inte ljust
ut med tanke på önskemålet att nå ett
positivt resultat.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Den något pessimistiska
syn, som herr Petersson gav uttryck
åt i sitt korta anförande, måste man
tyvärr dela.

Utskottet spårar i motionerna ett
missnöje med takten i avvecklingen
av skatter och tullar på u-landsvaror,
och den bedömningens riktighet har
man anledning att verifiera —■ det är
verkligen fråga om otålighet, och när
jag nu talar i anslutning till den kommunistiska
motionen, vill jag ha sagt
att det är mer än detta i samband med
stödet till u-länderna som vi är missnöjda
med.

Yårt missnöje gäller bl. a. de direkta
penninganslagen för biståndsverksamhet,
men den frågan skall jag inte yttra
mig om nu, eftersom den kommer
upp till behandling senare under riksdagen.
Vi är vidare missnöjda med att
u-länderna inte får den hjälp de behöver
för att snabbt kunna bygga upp
sitt näringsliv. Också när det gäller
Sveriges handelspolitiska förbindelser
med u-länderna finns det anledning till
både misshag och otålighet, och det är

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. tullen på vissa varor från u-länderna
ju denna del av problemet som nu behandlas.
Får jag kanske erinra om en
sådan sak som vårt lands livsmedelsimport.

Under tioårsperioden 1953/1962 ökade
vårt land denna del av sin import
från andra länder än u-länderna med
65 procent men från utvecklingsländerna
med bara 7 procent. Jag kanske i
detta sammanhang kan tillägga att av
1962 års tullar på frukt och kolonialvaror
på 77,9 miljoner kronor togs inte
mindre än 75 miljoner kronor av utvecklingsländerna.

Statsverkspropositionen för i år noterar
att utsikterna för u-ländernas ekonomiska
utveckling ter sig mörka, särskilt
om inte industriländernas biståndspolitik
och handelspolitiska åtgärder
till förmån för u-länderna aktiveras.
Ja, vi vill gärna acceptera de
orden, och vi anser dem vara ett realistiskt
uttryck för situationen. I de
handelspolitiska åtgärderna bör ingå
att snarast möjligt avskaffa alla kvarstående
tullar och inte vänta på multilaterala
åtgärder. Att införseltullarna
på varor från u-länderna inverkar hindrande
på dessa länders handel och ekonomi
är så självklart att de inte ens
behöver nämnas. Det är för Sverige ett
— får man väl lov att säga — genant
förhållande att tullinkomsterna på importen
från u-länderna ger vår statskassa
mera än vad Sverige ger ut i s. k.
u-landshjälp. Jag undrar om man över
huvud taget då kan tala om något
svenskt bistånd, när vi tar in mer än
vi ger ut. Vi anser alltså att man bör
ta bort alla tullar som förhindrar, försvårar
eller fördyrar u-ländernas export
av varor till vårt land. Bevillningsutskottet
är ju vänligt nog i detta sammanhang
att upplysa oss om att detta
tekniskt sett skulle vara en mycket
enkel procedur. Sedan kommer invändningen
att frågan måste lösas genom
internationella förhandlingar. Jag förmodar
att den invändningen kommer
att resas vid en eventuell replik gentemot
det jag har att säga.

Vi motionärer är naturligtvis tilltalade
av statsverkspropositionens förklaring
angående GATT-förhandlingarna,
att Sverige där kommer att aktivt
verka för en väsentlig och bestående
förbättring av u-ländernas handelsvillkor.
Det är ju vackra och goda ord,
men överensstämmer dessa ord i statsverkspropositionen
med den svenska
attityd som har intagits vid världshandelsmötet
i Genéve? Enligt min mening
gör de inte det. Vid detta världshandelsmöte
har Sverige i fråga om preferensbehandling
av exportvaror från uländerna
demonstrerat en helt avvisande
attityd. En sådan förmånsställning
för utvecklingsländerna skulle annars
under utbyggandet av deras näringsliv
få en viss positiv betydelse. Detta betyder
nu att vi officiellt hävdar en annan
uppfattning sådan den sålunda
har kommit till uttryck vid anföranden
på världshandelsmötet. Jag har inte
haft tillgång till herr Langes tal där in
extenso men utgår ifrån att de referat
som har förekommit i tidningarna är
korrekta. Från denna utgångspunkt kan
jag även notera att Sverige på världshandelsmötet
i Genéve har förklarat
sig villigt att diskutera en frigörelse
av importen för vissa kolonialvaror
men i så fall endast på multilateral
bas.

Vi tycker att det är ytterligt oroande
att en sådan position har intagits
under dessa förhandlingar. Vi kan inte
anse det som någon illojalitet mot dem
som Sverige har att konferera med i
de allmänna handelspolitiska frågorna
rörande u-länderna, att vi för egen
del avlägsnar de betydande handelshinder
som dessa tullar utgör. De rika
industriländernas strävan att slå
vakt om sina egna privilegier i förhållande
till utvecklingsländerna bör Sverige
enligt vår uppfattning inte delta i.
Därför tycker vi att orden hade bort
falla avsevärt annorlunda under världshandelsmötet
i Genéve i det avseende
som jag förut har nämnt.

Jag vill bara tillägga ytterligare, att

Fredagen den 3 april 1964

Nr 14

vi Ivcker att bättre än att i det oändliga
kalfatra metoder för att upphäva
diskrimineringen är eu egen aktiv insats
för att visa hur saken skulle kunna
klaras. Sverige kan lösa dessa frågor
på bilateral basis, och Sverige borde
kunna bli ett föredöme i denna fråga.

Herr talman! Vi vidhåller alltså vårt
förslag om en skrivelse till regeringen
med begäran om åtgärder för att avskaffa
hindren för u-ländernas export
till Sverige. Vi vill riva ned murarna
helt och hållet. Jag yrkar bifall till
motionerna 1:372 och 11:426, och jag
vill tillägga att jag i andra hand vill
ansluta mig till reservationens förslag.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Syftemålet med de
väckta motionerna är väl att man genom
ett avskaffande av de tullhinder
som nu föreligger skulle öka omsättningen
på de varor som u-länderna försäljer.
Bevillningsutskottet har visat att
man inte kommer särdeles långt med
sådana yrkanden. Det gäller relativt
små ting, och utskottet har sagt, att det
finns vissa varor, som nu faller under
jordbruksregleringen, som skulle ge
mera i det avseendet, om man ville avskaffa
våra inhemska regleringar.

Jag utgår ifrån att herr Adolfsson
och andra motionärer har läst betänkandet
och då funnit att en annan sak
belastar u-landsexporten hit, nämligen
chokladskatten. Den ger nu ungefär 175
miljoner kronor årligen till statskassan,
och man har räknat med att ett borttagande
av den skatten skulle öka konsumtionen
av sötsaker, i första hand
choklad, med 20 procent. Det tycker
jag är en sak som man borde fundera
på. Om man kan avstå från det beloppet
ur statsfinansiell synpunkt, så är
det alldeles uppenbart att en sådan åtgärd
skulle verka främjande på exporten
av kakao och choklad till Sverige.
Det är i varje fall min privata
förhoppning att den dag när vi är
färdiga att lägga om vårt skattesystem
så skall man passa på att ta bort den

Ang. tullen på vissa varor från u-länderna

här extra skatten på chokladvaror och
därmed visa ett positivt intresse för
den strävan som det hör giiller och som
vi alla är överens om, nämligen att vi
bör hjälpa u-länderna så långt som
möjligt. En sådan åtgärd vore att ge
dem ett handtag, och det är min personliga
förhoppning att man skall kunna
avskaffa de här finansavgifterna inom
en rimlig tid.

Jag hemställer om bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets i
förevarande betänkande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående punkten 2 samt därefter
särskilt rörande punkten 1.

Därefter gjordes enligt de beträffande
punkten 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 372 och II: 426; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten 1
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Petersson, Erik Filip, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 22
punkten 1, röstar

Ja;

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att framja sparandet

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Petersson, Erik
Filip, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 28.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte
att främja sparandet

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 24, i anledning av väckta
motioner angående åtgärder vid beskattningen
i syfte att främja sparandet.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 552,
av herr Per-Olof Hanson, samt II: 668,
av herrar Antonsson och Jönsson i
Ingemarsgården, vari hemställts, att
riksdagen, för att möjliggöra omedelbara
skattelättnader för det målinriktade
bostadssparandet, måtte — med de
ändringar, som följde av att ikraftträdandet
borde ske den 1 januari 1965 —
antaga det förslag till förordning om
bostadssparande, som redovisats i bevillningsutskottets
betänkande nr 10/
1963 och som i huvudsak överensstämde
med det nedan under IV i motioner -

na 1:570 och 11:680 under punkten 1

a) framlagda förslaget till förordning
om bostadssparande;

II) de likalydande motionerna I: 554,
av herrar Per-Olof Hanson och Harald
Pettersson, samt II: 669, av herrar Antonsson
och Jönsson i Ingemarsgården,
vari föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om
utredning och förslag till riksdagen rörande
premiering av sparande på särskilt
sparkonto i bank eller annan penninginrättning
genom avdrag på den
statliga inkomstskattens slutbelopp, i
enlighet med vad som anförts i motionerna; III)

de likalydande motionerna I:
567, av herr Sundin, samt II: 671, av
herrar Antonsson och Larsson i Borrby,
vari yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning
och förslag till riksdagen rörande
stimulans av det personliga nysparandet
av reell karaktär, i enlighet med
vad i motionerna anförts; ävensom

IV) de likalydande motionerna I: 570,
av herr Virgin m. fl., och II: 680, av
herr Heckscher m. fl., vari anhållits,

1) att riksdagen måtte antaga i motionerna
införda

a) förslag till förordning om bostadssparande,

b) förslag till förordning om utbildningssparande
och

c) förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370);

2) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag rörande premiering av allmänt
målsparande genom avdragsrätt
vid beskattningen för medel som insattes
å särskilt sparkonto enligt de i
motionerna angivna riktlinjerna.

De i motionerna I: 570 och II: 680
framlagda förslagen avsågo bland annat
rätt till avdrag vid taxeringen för
medel, som insattes på särskilt bostads -

Fredagen den 3 april 1964

Nr 14

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

konto för anskaffande av eget hem eller
för betalning av insats i bostadsrättsförening.
Vidare hade förordats viss
.skattefrihet för sådant sparande, som
skedde i form av särskilt stora amorteringar
på egnahemslån. Därjämte hade
yrkats avdragsrätt vid taxeringen för
medel, som insattes på särskilt utbildningskonto.
De på sådant konto insatta
medlen hade vidare föreslagits skola
undantagas från gåvoskatt. Beträffande
sparavdraget i inkomstkällan kapital
hade föreslagits, att detsamma skulle
höjas med 200 kronor för ensamstående
och 400 kronor för makar i den mån
kapitalavkastning till motsvarande belopp
utgjorde utdelning på aktier eller
andelar i ekonomisk förening. Slutligen
hade förordats att rätten till sparavdrag
skulle utsträckas att gälla även fysiska
personer, som hade inkomst av jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 552,
av herr Per-Olof Hanson, samt II: 668,
av herrar Antonsson och Jönsson i
Ingemarsgården, om skattelättnader för
bostadssparande,

2) de likalydande motionerna 1:554,
av herrar Per-Olof Hanson och Harald
Pettersson, samt 11:669, av herrar Antonsson
och Jönsson i Ingemarsgården,
om viss premiering av sparande på särskilt
sparkonto,

3) de likalydande motionerna I: 567,
av herr Sundin, samt II: 671, av herrar
Antonsson och Larsson i Borrby, om
stimulans av det personliga sparandet,
ävensom

4) de likalydande motionerna I: 570,
av herr Virgin m. fl., och II: 680, av
herr Hecksclier m. fl., om vissa sparstimulerande
åtgärder,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Yngve Nilsson, Enarsson,
Magnusson i Borås och Björkman,
vilka, under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna 1:570 och
11:680, ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte antaga de i
motionerna I: 570 och II: 680 framlagda
förslagen till

a) förordning om bostadssparande,

b) förordning om utbildningssparande
och

c) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

II) av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Enarsson, Sundin, Skärman, Magnusson
i Borås, Gustafson i Göteborg,
Larsson i Umeå, Nilsson i Tvärålund
och Björkman, vilka, under åberopande
av vad som anförts i motionerna I: 554
och II: 669 ävensom motionerna I: 570
och II: 680, såvitt anginge stimulans för
enskilt frivilligt sparande genom s. k.
allmänt skattesparkonto, ävensom motionerna
I: 552 och II: 668, angående
skattelättnader för bostadssparande, ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
1:552 och 11:668, 1:554 och 11:669
samt 1:570 och 11:680 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag till riksdagen med ledning
av vad som i motionerna anförts rörande
premiering av personligt sparande på
särskilt sparkonto i hank eller annan
penninginrättning samt rörande skattelättnader
för bostadssparande; samt

III) av herrar Sundin och Nilsson i
Tvärålund, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
3 hemställa, att riksdagen med bifall till
de likalydande motionerna 1:567, av
herr Sundin, samt II: 671, av herrar
Antonsson och Larsson i Borrby, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning och förslag rörande stimulans
av det personliga sparandet i vad

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

avsåge premiering av reellt personligt
nysparande genom avdrag på den statliga
inkomstskattens slutbelopp.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Värt expanderande samhälle
kräver en allt större tillgång på
kapital för att kunna tillgodose alla de
anspråk som ställs på vår produktionsapparat.
Detta medför givetvis också att
behovet av riskvilligt kapital ständigt
ökar. I stort sett kan vi nog vara ense
om att sparandet i vårt land inte är så
dåligt, men det bör kunna bli ännu
bättre. Man kan också diskutera under
vilka former sparandet bör ske.

Nuvarande skattebestämmelser, som
innebär att staten i växande utsträckning
tar sin andel av medborgarnas arbetsinkomster,
gör att de enskilda människorna
inte i tillräcklig grad kan bli
de som sparar. Inom högerpartiet anser
vi att detta är en olycklig utveckling.
Vi har den uppfattningen att valet i
denna viktiga fråga står mellan en
spridning av ägandet till de enskilda
människorna, så att flera bcredes möjlighet
att bli delägare i produktionsmedlen
och den avkastning dessa kan
ge, och en fortsatt koncentration av förmögenhetsbildningen
till stat och kommun.
Vårt alternativ är framfört vid
åtskilliga tillfällen. Vi brukar tala om
det personliga ägandets samhälle, som
enligt vår mening kräver en ny utformning
av skattepolitiken och den ekonomiska
politiken. Vi hävdar att dessa
måste inriktas på att göra det lättare
för de enskilda människorna att själva
genom sparande och investering medverka
i det produktiva arbetet.

Det är mot bakgrunden av denna vår
principiella ståndpunkt man får se de
förslag som vi nu på nytt lagt fram
för riksdagen — förslag om bostadssparande,
utbildningssparande, aktiesparande,
kapitalavdrag på avkastning
i egen rörelse och jordbruk samt allmänt
målsparande.

Vi anser det vara viktigt att människorna
kan få välja olika sparmål

efter vars och ens inriktning. Jag vill
därför understryka att någon principiell
skillnad inte bör föreligga mellan
den avkastning som erhålles av i bank
insatta medel eller genom innehav av
aktier och den avkastning som erhålles
i ett enskilt företag, t. ex. jordbruk eller
hantverk, vari en person investerat
sitt sparkapital. Vi har därför föreslagit
att en person som insatt sitt sparkapital
i jordbruk, annan fastighet eller
rörelse skall erhålla samma skatteförmån
som om han haft inkomst av kapital.

Herr talman! De här frågorna har vi
diskuterat vid åtskilliga tillfällen. Jag
skall därför inte uppta tiden längre,
utan vill endast konstatera att utskottsmajoriteten
helt naturligt är medveten
om det nödvändiga i att så långt som
möjligt öka sparandet här i landet. Man
understryker det stora investeringsbehov
som föreligger. Man säger också
att man väl kan dela motionärernas
uppfattning att det finns anledning att
undersöka och allvarligt överväga möjligheterna
att ytterligare öka sparandet.
Men efter hand som motionerna granskas
kommer man fram till den slutsatsen
att det inte är möjligt att nå detta
mål på de vägar som anvisas i motionerna,
och så avstyrker man förslagen.

Jag vill emellertid erinra om att oppositionen
har enat sig i det avsnitt
som gäller stimulans för enskilt frivilligt
sparande genom s. k. allmänt sparkonto.
I reservation II hemställer man
om utredning. Jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till denna reservation.
Jag ber också att få yrka bifall till reservation
I, som avser de av högerpartiet
framförda speciella förslagen.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! De flesta av detaljerna
i de olika motionerna om sparstimulerande
åtgärder har ju tidigare många
gånger diskuterats här i kammaren. Jag

Fredagen den 3 april 19(54

Nr 11

Ang. åtgärder vid
skall därför avstå från att ta upp den
argumentationen igen. Vi lär väl inte
kunna övertyga varandra, fruktar jag.

Däremot vill jag inte underlåta att
reagera en smula inför den i mitt tycke
något slappa och vårdslösa skrivning
som utskottet gör sig skyldig till. Man
säger exempelvis att bank- och försäkringssparande!
under åren 1953—19G2
visat en glädjande stor ökning. Då är
man verkligen mycket blygsam i sina
anspråk på sparandets utveckling. Jag
skall belysa detta senare genom att ställa
sparandet i relation till inflationsutvecklingen
och ökningen av bruttonationalprodukten.

När man sedan anser att ungdomens
lönsparande och det allmänna lönsparandet
har utvecklat sig så bra, är man
också, tycker jag, glad i onödan. Inte
heller där har det varit någon särskild
lyckad utveckling, även om det har
sparats ett antal miljoner kronor. Däremot
har jag bara att instämma i de förhoppningar
man uttalat rörande möjligheterna
att via de förslag som värdesäkringskommittén
nu har lagt fram
värdesäkra det långsiktiga sparandet.

Men jag skall återvända till den »glädjande
stora ökningen» av bank- och
försäkringssparandet. Utskottet säger
att denna ökning kommit till stånd
»trots att från vissa håll farhågor uttalats
för ändrade sparvanor till följd av
standardstegring och ökad social trygghet».
Det må vara att man uttalat farhågor
för sparbenägenheten med anledning
av den ökade sociala tryggheten,
men vem har egentligen påstått att
standardstegring skulle hota sparandet?
Det går såvitt jag förstår stick i stäv
mot allt vad man vet om vad standardstegring
innebär i fråga om kapitalbildning,
ty såvitt jag känner till har praktiskt
taget varenda undersökning beträffande
sparkvotens sammanhang med
standardstegring på ett entydigt sätt
visat att om standardstegringen fortgår
ökas också sparkvoten. Det är inte
bara det absoluta sparade beloppet som
ökar utan den kvot av nationalproduk -

beskattningen i syfte att främja sparandet

ten som sparas ökar också. Jag vill därför
tillåta mig säga att det är ett slappt
och vårdslöst uttryck som utskottet här
använder.

Så skall vi ta och titta litet på siffrorna.
När man tycker att utvecklingen
är så glädjande, bör man se på bilaga 1
som man hänvisar till. År 1953 hade vi
en total inlåning av sparinstituten på
31 miljoner kronor. Sedan ökar det
självfallet, och man försöker då hålla
fast vid 1953 års penningvärde. Men
drar man sedan in den inflationsutveckling
som vi upplevt, blir det ändå inte
en så stor förbättring här att man har
rätt att vara alltför tillfredsställd med
det hela. Bruttonationalprodukten har
ju nära nog fördubblats under denna
period, och detta borde rimligen ha dragit
med sig eu mycket betydande ökning
av sparkvoten. Vad man inför allt
detta kan säga är att den starka inflationsutvecklingen
mer än något annat
belyser sparandets otillräcklighet.

Får jag sedan anknyta till den speciella
motion som handlar om bostadssparandet,
så talar väl starka motiv för
att man i ett läge, där bostadsbyggandet
i så hög grad hämmas av ett bristfälligt
sparande, skulle kunna stabilisera
det genom att på den vägen locka
fram ett sparande, som väl skulle komma
inte bara dem direkt till handa som
drar nytta av de speciella arrangemang
för bostadssparandet som man här vill
ha, utan också komma hela bostadsmarknaden
till del. Inte minst inför det
beklämmande läge som bostadsbyggandet
i storstockholmsområdet nu befinner
sig i, tycker man att detta skulle
vara väl värt ett försök.

Jag vill helt instämma med utskottet,
när det säger att full sysselsättning och
fast penningvärde är de bästa sparstimulerande
åtgärderna. Det är bara det
att vi ju inte har haft något fast penningvärde,
om man ser utvecklingen
över en längre period. Det normala har
varit en betydande penningvärdeförsämring,
även om det varit mellanperioder
då försämringen har varit mind -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att
re och kortare perioder då det inte varit
någon försämring alls.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
be att få yrka bifall till reservation II.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är ingen lätt uppgift
att premiera sparandet på ett rättvist
sätt. Åtskilliga diskussioner har
förekommit om det, liksom också en del
försök att åstadkomma ett större sparande,
men de har inte lett till något
påtagligt resultat. Uppgiften är emellertid
så betydelsefull att man ändå måste
försöka komma fram till åtgärder som
stimulerar sparandet. Det säger också
bevillningsutskottet i sitt betänkande,
där det efter en diskussion om olika
former heter: »Det anförda innebär inte,
att utskottet ställer sig avvisande till
tanken på att genom andra än hittills
vidtagna åtgärder söka stimulera till ett
ökat personligt sparande. Självfallet bör
varje åtgärd, som kan befinnas lämplig
för sådant ändamål, allvarligt övervägas.
»

Det krav man ställer på ett sparpremierande
system är att det bör främja
alla former av sparande, både banktillgodohavanden,
minskning av låneskulder,
ökning av tillgodohavanden i
obligationer, aktier, andelar och andra
fordringar samt investering i rörelse,
jordbruk och annan fastighet. Det bör
också fungera så att man inte bara genom
överföringar kan få ett fiktivt sparande.
Dessutom bör systemet drabba
så rättvist som möjligt.

Beträffande det bostadssparande som
det talas om i reservation I har vid
åtskilliga tillfällen framhållits att det
inte verkar särskilt rättvist, och vi har
från centerpartiets sida därför inte anslutit
oss till reservation I. Det system
som förordas i reservation III och
som framfördes i en reservation till
den utredning som förekom för ett par
tre år sedan anser vi dock av sådant
värde, att man borde pröva detta sparande.
Utskottets motivering emot detta

främja sparandet

system är närmast att det skulle föranleda
alltför stora kontrollsvårigheter
och kräva alltför mycket arbete i förhållande
till resultatet. Detta kan diskuteras.
Det är svårt att avgöra, men skulle
man följa upp vad utskottet sagt, tycker
jag nog att varje system som skulle
kunna premiera sparandet borde försökas
eller i varje fall övervägas, som
det står i utlåtandet. Då skulle det kunna
vara anledning att försöka främja ett
sådant sparande, som dock efter vad
jag kan se skulle verka mest allsidigt
av alla olika former av sparande samt
också ge den rättvisaste premieringen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få ansluta mig till yrkandet om bifall
till reservation II. Jag ber också att
få yrka bifall till reservation III av herrar
Sundin och Nilsson i Tvärålund.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Sparandet har fundamental
betydelse i ett utvecklingssamhälle.
Det gäller här en fråga som är
väl värd att ägna både intresse och en
seriös debatt. Men jag delar reservanternas
och motionärernas synpunkt, att
eftersom det inte råder några principiellt
delade meningar om just sparandets
betydelse utan är fråga om en
värdering som fastlagts i många debatter
som vi fört här i kammaren,
kanske det för dagen kan räcka med
att bara göra några erinringar. Vi är
allt fortfarande, som här understrukits,
oense om vilka åtgärder som skulle
kunna ge effekt och uppmuntran till
ett ökat enskilt sparande. De motioner
som vi i dag behandlar ger inte något
nytt stoff åt denna debatt, och det
skall gärna erkännas att utskottsmajoriteten
— om den nu är slapp och vårdslös
i sin formulering, som herr PerOlof
Hanson uttryckte det — i varje
fall inte är påhittig nog att också finna
några nyare uttryck för sin uppfattning
eller för sin bristande tro på de
sparstimulerande åtgärder, som år efter
år här föreslås.

Fredagen den 3 april 1904

Nr 14

Ann. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

Årets utskottsbetänkande är emellertid
fylligare i sin redovisning av motionsförslagen,
och utskottsmotiveringarna
är fylligare än tidigare. Dessutom
bär utskottsbetänkandet i år kompletterats
med en del tabellmalerial, som
otvivelaktigt är av betydande intresse
när det gäller att bilda sig en konkret
uppfattning om det enskilda sparandets
utveckling under det senaste årtiondet.
Jag tycker nog att det är väl
så vårdslöst när herr Per-Olof Hanson
nu ställer den tabell, som gäller
inlåningsutvecklingen och där ändå
penningvärdeförsämringen räknats bort,
i förhållande till nationalprodukten,
som ju baserar sig på löpande priser.
Detta är att vara ytterst vårdslös, enligt
mitt sätt att se, när man handskas
med seriöst material.

Jag anser att tabellerna i och för sig
inte avslöjar några imponerande sparresultat,
allra helst om man nu ställer
sparresultaten i förhållande till de
ökade anspråk vi har på investeringar,
såväl enskilda som offentliga. Men å
andra sidan måste det väl medges att
tabellerna ger det glädjande beskedet
att sparandet har en ganska vacker uppåtgående
tendens, trots att samhället
medelst olika socialpolitiska åtgärder
tagit bort de flesta av de gamla traditionella
sparmålen. Det har många
gånger här i kammaren uttryckts att
i och med genomförandet av bättre
sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring
och ålderdomspensionering o. s. v. har
de sparmål som tidigare var traditionella
raserats, och det fanns anledning
att misstänka att detta skulle inverka
på sparandet i negativ riktning. Glädjande
nog visar dessa tabeller ingen
sådan tendens.

Det är självklart att det alltid kan
sägas att sparandet — som de föregående
talarna konstaterar — är otillräckligt,
men jag frågar mig: Skulle vi
möjligen kunna sträcka förhoppningen
så långt att vi på det enskilda sparandets
väg skulle kunna tillgodose de
mycket stora investeringsönskemål vi

4 Första kammarens protokoll 196''i. Nr 14

har i samhället? Min uppfattning är
att det behövs betydligt större krafttag
i form av det .sparande som sker
dels över budgeten och dels genom
ATP-fonderna. Det är den typen av .sparande
som ändå räddar oss när det
gäller att följa med i den enorma investeringstakt
vi har i samhället. Men
det är också lika självklart att intresset
för att uppmuntra det enskilda sparandet
bör -— som också utskottsmajoriteten
framhåller — befrämjas så långt
detta är möjligt.

Det är nu fråga om denna stimulans
skall ske på den skattepolitiska vägen
eller om det finns andra inslag i samhällspolitiken
som gynnar samma ändamål
och som kan ge lika stor effekt.
Vi kan enligt mitt sätt att se inte blunda
för att varje form av skatteavdrag
som stimulans till ökat sparande inte
är särskilt smaklig, därför att spararna
med hänsyn till vårt progressiva
skattesystem får olika förmån eller premiering.
Utskottsmajoriteten har därför
varit särskilt angelägen om att framhålla
att det är en genom de stabila
arbetsmarknadsförhållandena jämn och
god sysselsättning, en successiv höjning
av de standardmässiga inkomsterna
och ett stabilt penningvärde som ändå
utgör den absolut bästa grundvalen för
sparande. Det är med hänvisning till
denna rent principiella uppfattning som
utskottsmajoriteten även i år avvisar
de i de olika motionerna framlagda
förslagen om sparstimulerande åtgärder.
Jag vill, herr talman, betyga att
det inte är på grund av bristande intresse,
än mindre bristande respekt för
motionärer och reservanter som jag
avstår från att nu kommentera de olika
motionsförslagen. Jag kan här nöja
mig med att hänvisa till den ganska
detaljerade motivering som finnes i
utskottsutlåtandet.

Herr talman! Jag vill emellertid
slutligen anföra några synpunkter som
inte har redovisats i utskottsbetänkandet
och som därför väl måste redovisas
som mina personliga funderingar. Den

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att
statsverksproposition som vi nu arbetar
med och som skall bilda underlaget för
den kommande budgeten förutsätter
som bekant ett relativt stort och enligt
min mening alldeles för stort statligt
upplåningsbehov, och varje åtgärd
som resulterar i en ökning av detta
upplåningsbehov betraktar jag som
ett allvarligt hot — jag höll på att
säga så allvarligt hot att jag tvingas
för första gången att gå emot finansministern.
Jag tycker nämligen att han
varit alltför lättsinnigt generös mot näringslivet
med avseende på dess beskattningsförhållanden.
Jag har vidare
tidigare härifrån deklarerat att jag
är benägen att överväga och kanske
även biträda varje förslag som ännu
inte är behandlat men som avser en
ökad inkomstförstärkning för statskassan.
Då är det naturligt att jag inte
ett ögonblick skulle ens reflektera över
att biträda ett förslag som skulle öka
det statliga upplåningsbehovet ytterligare.
Jag kan uteslutande av den anledningen
gärna biträda det avslagsyrkande
på motionerna som utskottsbetänkandet
utmynnar i. Jag yrkar bifall
till bevillningsutskottets hemställan.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag ber att få erinra
om att jag framhöll i mitt anförande
att den tabell i bil. 1, till vilken hänvisats,
var uträknad i 1953 års penningvärde.
Det råder inget missförstånd
på den punkten.

Vi bör helt enkelt få till stånd en betydligt
ökad sparkvot med hänsyn till
den ökning av nationalprodukten som
vi har uppnått. Herr Eriksson medgav
i sitt anförande att sparökningen inte
är imponerande, som han uttryckte sig.
Det är inte precis det intryck man får
när man läser utskottsbetänkandet, ty i
denna del andas betänkandet en betydande
tillfredsställelse.

Herr Eriksson fastslog — i likhet med
vad man med all rätt gjort i utskotts -

främja sparandet

betänkandet —• att ett fast penningvärde
är den bästa sparstimulansen. Att vi i
så hög grad som skett har misslyckats
med penningvärdets bevarande är ju i
och för sig ett dråpslag mot det sparande
som vi annars skulle ha fått fram.

Det är klart att man inte kan vinna
hur mycket som helst med stimulanser
av det enskilda sparandet, men eftersom
detta sparande ändå är så viktigt
får man väl försöka gå fram på olika
vägar. Jag tror faktiskt att man skulle
kunna komma betydligt längre om man
lade bostadspolitiken så till rätta att
man därigenom verkligen åstadkom ett
större incitament till sparande.

Jag kan inte underlåta att markera
en viss oro inför den lättfärdighet med
vilken herr Eriksson föreföll att hävda
att man bör ägna sig åt sparande via
statsbudgeten och därigenom förvandla
budgeten till ett slags sparinstitut.
Det är väl inte för detta ändamål som
budgeten är till, men ibland får man
det intrycket att herr Sträng verkligen
är av denna mening. Ibland går han
över till en rimligare ståndpunkt och
för då ett konjunkturpolitiskt resonemang.
Gäller det bara att överbalansera
budgeten för att få till stånd en konjunkturbalanserande
verkan, är jag helt
med på noterna, men avser man att göra
budgeten till en ständig spargris, ber
jag att få inlägga min bestämda gensaga.

Låt mig sedan bara till slut få konstatera
att människors oro kan ha många
och egendomliga grunder. När herr
Eriksson är orolig i sitt hjärta över att
herr Sträng i sin skattepolitik är för
hygglig mot det svenska näringslivet,
får jag säga att han knappast kan ha
särskilt mycket att sörja över.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Med hänsyn till den ideologiska
uppfattning herr Einar Eriksson
förmodligen företräder, den socialistiska,
förstår jag att han inte kan ha
så mycket intresse och tro på det pri -

Fredagen den 3 april 1961

Nr 14

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandel

vata sparandet utan fäster större vikt
vid budgetsparandet och ATP-sparandet.
Det förhåller sig emellertid så att
ATP-sparandet också innebär — det
uttalade man i samband med utarbetandet
av ATP -—■ ett hot mot det privata
sparandet. Trygghetssparandet
skulle — det förutsatte man redan under
utredningsarbetet — inte alls komma
att bli av samma omfattning som
tidigare.

Det är att konstatera att ATP-sparandet
utgör ett tvångsmässigt sparande,
ty ATP-systemet med sitt fördelningssystem
förutsätter inga fonder.
Fonderna är tillagda för att skapa ett
direkt tvångssparande. På denna punkt
är det emellertid inte stora utsikter att
herr Eriksson och jag skall komma
överens, ty här stöter vi på ideologiska
motsättningar.

Vad beträffar sparandets utveckling
och investeringarna kan man finna att
konjunkturinstitutet i årets finansplan
redovisat som ett av de oroande momenten
att de privata investeringarnas
utveckling företer en ingalunda gynnsam
trend.

Jag instämmer helt i vad bevillningsutskottet
yttrar om att den mest effektiva
stimulansen till ökat sparande är
full sysselsättning och fast penningvärde.
Vad gäller det sistnämnda bör erinras
om att efter den socialdemokratiska
regeringens tillträde år 1945 har
kronans värde rutschat ned till ungefär
50 öre. Med anledning av detta tjugoårsjubileum
borde bevillningsutskottet
ha fällt ett gott ord om hur man
bör bedriva politiken i fortsättningen,
så att något sådant inte upprepas.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Nog får man väl ändå,
herr Per-Olof Hanson, förgäves leta i
utskottsbetänkandet, om man skall finna
sådana formuleringar som att utskottet
skulle vara imponerat av sparandeutvecklingen.
Nej, vi har ansett oss
kunna uttrycka glädje över att den ändå

liar en sådan trend som dessa tabeller
utvisar. Jag liar här i min hand en annan
tabell som kan komplettera den
förra genom att ange förmögenhetsutvecklingen
i landet. Det kan ju också
herr Bengtson lyssna på, eftersom han
ansåg att hela den socialdemokratiska
politiken skulle ha fördärvat möjligheterna
till enskilt förmögenhetsskapande.
Denna tabell utgör visserligen bara
en redovisning för tiden 1958—1962,
men det bär varit den enligt borgerlig
mening mest aktiva socialistiska perioden.
År 1958 var antalet förmögenhetsiigare
i detta land 140 607. År 1962 var
antalet 177 396. Det går i varje fall
framåt, herrar Bengtson och Per-Olof
Hanson.

Herr Per-Olof Hanson säger att han
inte kan acceptera att budgeten betraktas
som en ständig spargris. Jag tror att
han bör göra sig lite mera bekant med
den utvecklingen, ty den är verkligt
glädjande. Tänk om vi kan och orkar
med att låta staten via budgeten spara
till alla sina investeringar. Det skulle bli
en spareffekt som vore verkligt betydande
för samhället och också ge betydligt
ökade utrymmen för andra som
vill investera. Jag vill därför gärna ur
den synpunkten betrakta budgeten som
en spargris av betydligt större värde än
den som den enskilde har hemma i byrån
och stoppar några kronor i.

Herr Bengtson säger att med Erikssons
socialistiska uppfattning är det
klart att man aldrig kan engagera honom
i ett intresse för enskilt sparande.
Jo visst kan man väl det. Jag kan t. o. m.
acceptera högerns ägandedemokrati,
om den inte personifieras i den riksbekante
Sam Nilssons skepnad. Visst
är det väl skönt för människor att skaffa
sig en egen förmögenhet på det sätt
som människor i allmänhet kan göra.
Eftersom herr Bengtson åberopade det
socialdemokratiska partiets 75-årsjubileum,
så vill jag framhålla att det aldrig
under någon tidigare period varit så
gynnsamt för människor att verkligen
skaffa sig ett verkligt ägande som un -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

der den tiden. Det kan också vara någonting
för herr Bengtson att anteckna.

Herr Bengtson säger slutligen att enligt
hans mening visar sparandet inte
alls någon lyckosam trend. Ja, det beror
på vilka anspråk man har. Jag vet
inte om han utgår från egna erfarenheter
eller inte. Men åtminstone när
vi får den redovisad som i utskottsbetänkandet,
kan vi väl acceptera trenden
som ganska glädjande, om man
också inte bör slå sig till ro med den.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! När herr Einar Eriksson
redovisar en ökning av förmögenheterna
i landet kan man ju konstatera att en
avsevärd del av denna ökning når man
genom den ständigt pågående inflationen,
vilken ökar antalet kronor som
måste redovisas som förmögenhet.

Det var inte socialdemokraternas 75-årsjubileum jag talade om utan tjugoårsjubileet
från den 1 augusti 1945 då
kronan började sin rutsch nedåt från
en krona till 50 öre.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Till detta kan också
fogas att det väl inte är egendomligt att
antalet förmögenhetsägare ökar. Så sker
alltid i ett inflationssamhälle. Tänk vad
folk kunde bli »förmögna» i efterkrigstidens
Tyskland, när inflationen rasade
som ett snöskred från dag till dag. Visst
skapades det förmögenheter på papperet,
men vad var realiteterna? Sådana
resonemang kan vi väl inte ge oss in på.

Herr Einar Eriksson återvände med
viss förtjusning till tanken på ett sparande
via budgeten. Vad innebär det?
Jo, det innebär att herr Eriksson argumenterade
stick i stäv mot vad herr Erlander
och herr Sträng säger i sina
bättre ögonblick — de har ju sämre
också. Det medför att vi får en statlig
förmögenhetsökning på skattebetalarnas
bekostnad. Herr Eriksson anser det
vara något utomordentligt förtjänstfullt

att således statsbudgeten skall göras till
något slags spargris åt staten. Men vi
har ju ändå officiellt fortfarande en
åtskillnad här i landet mellan driftsbudget
och kapitalbudget, och varför? Det
är helt enkelt därför att vi vill lägga
upp vår budgetredovisning så att det
klart skall framgå om den står neutral
i förhållande till kapitalbildningen och
så att man inte där, utan att det klart
framgår, skall kunna manipulera med
den saken. När nu herr Eriksson säger
att det bör vara normalt att statens kapitalutgifter
betalas med löpande skatteinkomster,
innebär det att skattebetalarna
får spara kanske något tusental
miljoner varje år åt staten.

Detta är emellertid tillkommet därför
att man har misslyckats med att få fram
sparande på andra vagar, såvitt jag förstår.
Det naturliga borde väl vara att
budgeten stod neutral i förhållande till
kapitalbildningen i landet och man på
andra vägar fick fram den kapitalbildning
som här behövs. Så ter det sig i
alla fall för mitt liberala sinnelag.

Att det ter sig annorlunda för herr
Eriksson förstår jag ännu mer efter
hans andra anförande. Han tycker tydligen
det är bra att skattebetalarna får
bidra med 1 000 eller kanske 1 500 miljoner
om året — i varje fall tycker han
tydligen det är bra att de har fått bidra
med tre till fyra miljarder de senaste
åren för att öka statens förmögenhet.

Det tycker jag inte är en bra politik
utan ett misslyckande i den fundamentala
frågan hur man skall få fram ett
sparande i olika former som räcker till
för att finansiera investeringarna här
i landet utan tvångsmedel.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Om herr Per-Olof Hanson
skulle kunna övertyga mig och
andra om att vi genom de åtgärder som
nu motionsledes förts fram och diskuteras
här i dag skulle kunna föra den budgetpolitik
som han nu talar för, då vore
allt gott och väl. Men jag misstänker

Fredagen den 3 april 1964

Nr 14

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

att det skulle fattas åtskilligt av sparmedel
även sedan sådana här förslag
skulle ha genomförts.

Budgetresonemanget kan vi för resten
återkomma till vid den tidpunkt när
det lämpligen skall föras, någon gång i
maj månad när vi har regleringspropositionen
att behandla.

Vad sedan gäller penningvärdeförsämringen,
herr Bengtson, så blev det
inte något uppehåll i den under den
tid vi hade nöjet att samarbeta med
herr Bengtsons parti i regeringen. Jag
tror, att om man gjorde en undersökning
skulle man få se att det var sämre
på den tiden än vad det är nu.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Naturligtvis medger jag, herr talman,
att de förslag som vi just diskuterar inte
kan lösa hela detta problem. Men om
man genomförde dem skulle detta ändå
lösa en bit av problemet.

Vidare skulle jag ingenting hellre
önska än att herr Eriksson så ofta som
möjligt och så offentligt som möjligt
framförde precis vad han här sagt om
statens budget som spargris på skattebetalarnas
bekostnad. Säg det åt svenska
folket, så svenska folket verkligen fattar
det! Det skulle vara välgörande för det
politiska klimatet här i landet.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Herr Einar Eriksson har
fel när han talar om koalitionstiden.
Den började den 1 oktober 1951, och
från detta datum till i juni 1954 hade
vi icke någon inflation i vårt land. Sedan
började vissa motsättningar inträda,
som resulterade i koalitionens upplösande
den 13 oktober 1957. Men hade man
fortsatt den politik som inleddes i och
med koalitionen, hade vårt penningvärdes
tillstånd varit ett strålande exempel
för den socialdemokratiska regeringen
att följa i fortsättningen.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! På det sista måste herr
Bengtson ändå skaffa auktoritativt bevis,
gärna skriftligt och bevittnat!

Jag är glad över att jag lyckats att
med min ringa pedagogiska förmåga
övertyga herr Per-Olof Hanson om att
jag kan på ett riktigt sätt deklarera
den socialdemokratiska uppfattningen
när det gäller budgetpolitik. Jag försäkrar
och lovar honom heligt och ärligt
att jag i min yttre propaganda och verksamhet
skall fortsätta att förklara den
saken. Men jag vill också då, som en
liten gentjänst, få herr Per-Olof Hanson
att vara ute och försöka med sin
pedagogiska förutsättning verkligen tala
om vad han och hans parti menar, när
de talar om budgetteknik.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Det sista skall jag gärna
försöka bidraga till efter allra bästa
förmåga. Eftersom vi har hamnat i en
allmän önskeatmosfär, är det ännu bättre
om man nu får önska sig att herr
Eriksson kunde få sin partichef herr
Erlander och finansminister Sträng att
på samma sätt som herr Eriksson här
gjorde — på samma nakna och låt mig
säga oförsiktiga sätt — redogöra för
innebörden av socialistisk finanspolitik.
Det skulle göra susen inför valet,
det är jag övertygad om.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Den missionsuppgiften
åtar jag mig inte.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag förstår det. Man
vill servera sillen i kapprock.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan komme att framställas först

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att

särskilt angående punkten 4 i vad avsåge
omedelbara lagstiftningsåtgärder,
därefter särskilt rörande punkten 3
samt slutligen särskilt i fråga om dels
punkterna 1 och 2, dels ock punkten
4 i vad gällde utredning.

I fråga om punkten 4 i vad avsåge
omedelbara lagstiftningsåtgärder, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats
dels bifall till vad utskottet hemställt,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
24 punkten 4 i vad avser omedelbara
lagstiftningsåtgärder, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

främja sparandet

Ja — 74;

Nej — 24.

Därjämte hade 26 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten 3
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i denna
punkt hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Sundin och herr Nilsson i Tvärålund
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
24 punkten 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundin och
herr Nilsson i Tvärålund vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 23.

Därjämte hade 30 ledamöter tillkännagivit
att de avstode från att rösta.

Fredagen den 3 april 1904

Nr 14

Beträffande punkterna 1, 2 och k,
sistnämnda punkt i vad gällde utredning,
yttrade nu herr talmannen, hade
yrkats dels hifall till vad utskottet hemställt,
dels ock att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den
av herr Stcfanson in. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
hifall till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hanson, Per-Olof, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
24 punkterna 1, 2 och 4, sistnämnda
punkt i vad avser utredning, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m.
fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hanson, Per-Olof,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
hefunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 6G;

Nej — 58.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets

Anslag till jordbruksdepartementet
utlåtande nr 1, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1964/65 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Anslag till jordbruksdepartementet

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för jordbruksdepartementet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1964/65;

b) till Jordbruksdepartementet: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 1 921 000 kronor.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
rörande den nu föredragna
punkten finge, i enlighet med vad som
överenskommits med företrädare för i
förväg anmälda talare, beröras jämväl
övriga punkter i jordbruksutskottets utlåtande
nr 1. Yrkanden vid dessa skulle
dock, fortsatte herr talmannen, framställas
först efter det vederbörande
punkt föredragits.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Som framgår av detta
jordbruksutskottets utlåtande förekommer
inte mitt eller något av mina partikamraters
namn under någon av de till
utlåtandet fogade reservationerna. Det
betyder att vi i stort sett är nöjda med
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
för nästa budgetår inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde —
i varje fall är vi väl till freds efter de
mindre justeringar utskottsmajoriteten
har vidtagit. För mitt partis del kan jag
därför — jag tror för första gången då
det gäller statsverkspropositionen — re -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Anslag till jordbruksdepartementet

kommendera kammarens ärade ledamöter
att på varje punkt bifalla utskottets
hemställan.

Det är naturligtvis min huvuduppgift
att framföra den rekommendationen,
men då talmannen har givit oss möjlighet
att beröra utskottsutlåtandet i dess
helhet skall jag inte omedelbart återvända
till min bänk, helst som jag känner
mig mer eller mindre ansvarig för
några av de beslut som föranlett reservationer.
Jag ber därför att i korthet
och i ett sammanhang, i hopp att kunna
förkorta debatten, få motivera mina
eller våra ställningstaganden -— jag
innesluter alltså mina partikamrater.

Reservationen vid punkten 3 gäller
den svenska utlandsrepresentationen på
jordbrukets område. Som kammarens
ledamöter säkert erinrar sig indrogs för
några år sedan befattningen som lantbruksrepresentant
i Washington. Huruvida
det var en klok åtgärd kan väl
ifrågasättas. Nu föreslår emellertid
Kungl. Maj:t att denna befattning återinriittas,
och det har utskottet funnit
angeläget.

Sedan de jordbrukspolitiska frågorna
under senare år har blivit i allt högre
grad eu internationell angelägenhet kan
man med allt fog ifrågasätta om utlandsbevakningen
på detta område blir tillfredsställande
ordnad enbart genom inrättandet
av denna post i Washington. I
anledning av en motion från högerhåll
med yrkande om att en befattning som
lantbruksrepresentant skulle inrättas
även i Paris har utskottet sedan remissyttrandena
över motionen inkommit
diskuterat detta ärende mer ingående.

Som framgår av sidorna 2—4 i utlåtandet
tillstyrker statens jordbruksnämnd
och Sveriges lantbruksförbund
inrättandet av ytterligare en befattning.
Men meningarna om placeringen av
denna lantbruksrepresentant går isär.
Motionens förslag om Paris ifrågasättes.
Genéve förordas av statens jordbruksnämnd,
som därtill ifrågasätter
om representanten i Bonn på längre
sikt är behövlig. Att åtminstone tillfäl -

lig bevakning krävs både i Bryssel, Paris,
Genéve, Rom och Bonn måste anses
givet. Utskottet har inte varit berett
att stödja motionens eller reservanternas
beställning av en lantbruksrepresentant
i Genéve. Utskottet har nöjt
sig med att framhålla att utvecklingen
kan komma att kräva en förstärkning
och eventuellt även viss omplacering
av den svenska utlandsrepresentationen
på jordbruksområdet. Utskottet
förutsätter att utvecklingen och behovet
av utlandsbevakning på detta område
noggrant följes av Kungl. Maj:t.
Reservanterna är som sagt något djärvare,
trots att de under utskottsbehandlingen
svängt från Paris till Genéve.
I sak torde dock inte mycket skilja
dem från utskottsmajoriteten. Om bevakningens
vikt har vi varit eniga inom
utskottet, och jag vågar väl även
innesluta Kungl. Maj:t i denna enighet.
Utskottet förutsätter också vidare initiativ
i sinom tid från regeringens sida.
Då vi varit så pass eniga inom utskottet
torde reservationen inte behöva
föranleda något ytterligare meningsutbyte.

Reservationen vid punkten 12 har
biträtts av sju av utskottets ledamöter.
Eu höjning av anslaget med 337 000
kronor, således till vad lantbruksstyrelsen
äskat, har alltså stötts av en
klar majoritet inom utskottet. Här bör
observeras att styrelsen för lantbrukshögskolan
därutöver under denna punkt
har hemställt, att bidragsbeloppet till
hushållningssällskapens egen försöksverksamhet
skall uppräknas med
445 000 kronor. Utskottet har — i förlitande
på departementschefens löfte
om ökat anslag till lantbrukshögskolans
försöksverksamhet, som sällskapen
även kan få del av genom höjda
biträdesersättningar — avstyrkt en motion
om bifall jämväl till denna högskolans
framställning. Vi bör alltså
hålla i minnet att dessa 445 000 kronor
inte kommer att utgå, och även om
nu ett visst bidrag den vägen kan gå
till sällskapen är det alldeles givet

Fredugen den 3 april 1904

Nr 14

att de inte får tillbaka några 445 000
kronor via lantbrukshögskolan.

Jag skall inte gå i detaljer beträffande
kostnaderna, men grovt räknat
kan man väl säga att av de bidragshöjningar
om i runt tal en miljon kronor,
som lantbruksstyrelsen och lantbrukshögskolan
yrkat under punkten,
har Kungl. Maj:t tillstyrkt 215 000 kronor
plus en till storleken oviss summa
via lantbrukshögskolan, såsom jag nyss
antydde, medan utskottet har funnit det
motiverat att höja bidragen med drygt
hälften av den äskade summan, eller
552 000 kronor, plus givetvis det som
går via lantbrukshögskolan tillbaka till
sällskapen.

Motivet för utskottets ställningstagande
har varit det värde som utskottet
tillmäter den eftersträvade intensifieringen
av upplysnings- och rådgivningsverksamheten
från sällskapen ute
bland jordbrukarna. Denna numera utvidgade
verksamhet har kommit något
i skuggan av omarrondering, storleksoch
punktrationalisering etc. men är
av sådant vikt att den inte får hämmas
av brist på medel. Andra talare
kommer säkert att närmare belysa detta
och motivera anslagshöjningen, som
mina partikamrater och jag funnit all
anledning att biträda; andra kammaren
har för övrigt redan för sin del
beviljat anslaget.

Reservationen vid punkten 20, som
berör det särskilda stödet åt det mindre
jordbruket, har jag kanske inte så
stor anledning att ingå på; jag var tyvärr
genom sjukdom förhindrad deltaga
i utskottets handläggning av ärendet.

Jag vill emellertid deklarera att det
förefaller som om departementschefen
och reservanterna inte rätt bedömer
småbrukets roll i landsbygdens liv och
för arbetskraftsförsörjningen. När det
dessutom tillkommer 1960 års jordbruksutredning
att även överväga utformningen
av småbruksstödet och utredningens
förslag är att vänta inom
något år, förefaller det onödigt att nu
riva upp eu ny strid i denna fråga,

Anslag till jordbruksdepartementet
helst som det gäller obetydliga belopp.
Jag kommer alltså att stödja utskottets
förslag även i detta fall.

Reservationen vid punkten 38 gäller
bidrag till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling och avser anslaget till
verksamheten vid Weibullsholm.

Låt mig, herr talman, redan från
början få ifrågasätta om reservanterna
trängt in i detta ärende. Av reservationens
lydelse att döma har man en
viss anledning att betvivla det.

Som kammarens ledamöter vet bär
vi två stora, välbekanta växtförädlingsanstalter,
nämligen Sveriges utsädesförening
i Svalöv och Weibullsholm. Till
båda utgår statsbidrag. Under de senaste
tio åren har anslaget till Svalöv
höjts från en knapp miljon till i år
över tre miljoner, varav 580 000 kronor
i engångsanslag. För Weibullsholms
del har anslaget hela decenniet varit
oförändrat 210 000 kronor.

Här gäller det emellertid inte detta,
vi kan säga »traditionella» anslag.
Tvärtom har anstalten förklarat sig
acceptera det oförändrat med hänsyn
till de växtförädlingsavgifter om en
krona per deciton utsäde som numera
införts. Såvitt jag kunnat finna vid
studium av handlingar och kalkyler
kan anstalten genom växtförändlingsavgifterna
få en nöjaktig kompensation
— men knappast heller mera —
för sina stegrade omkostnader.

Det är alltså inte den så att säga »ordinarie»
försöksverksamheten som anstalten
och motionärerna hemställt om
bidrag till.

Yrkandet avser ett anslag om 40 000
kronor för vidmakthållande av resultatet
av den djupgående vetenskapliga
forskning som Weibullsholm under ett
trettiotal år bedrivit i fråga om ärter
och bönor — en forskning som för övrigt
åtnjutit bidrag av både stat och
forskningsråd. Det är högst betydande
belopp —- huvudparten — som Weibullsholm
själv lagt ner på denna
forskning, vilken resulterat i ett helt
unikt material om cirka 500 genetiskt

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Anslag till jordbruksdepartementet
välkända linjer. Genom arbetet vid
Weibullsliolm har ärtsläktet blivit det
bäst kända och kartlagda av alla högre
växter. Denna s. k. Pisum genbank
står till förfogande för forskare världen
över.

Vad frågan nu gäller är hur detta
oersättliga material skall kunna bevaras.
Det kan inte på något sätt förpuppas
— då går det under. Materialet
måste kontinuerligt vidmakthållas —
sås ut, kontrolleras, registreras, skördas,
lagras etc. — om denna oersättliga
genbank med sina inte mindre än
ungefär 500 ärtlinjer, i vilka för övrigt
cirka 300 arvsanlag är bevarade,
skall bestå. — Nu förbinder sig Weibullsholm
att bevara detta material
mot en — som det förefaller — högst
skälig ersättning om 40 000 kronor per
år.

Reservanterna, som motsätter sig beviljandet
av detta belopp, antar — jag
får säga enkelt nog — att »antingen är
denna forskning av direkt värde för bolagets
praktiska växtförädlingsverksamhet
— eller också är det här fråga om
ett sådant forskningsändamål, som närmast
faller inom området för forskningsrådens
verksamhet». »Bolaget
har», fortsätter reservanterna, »såsom
upplysts ansökt om bidrag från statens
naturvetenskapliga forskningsråd men
ej fått denna ansökan beviljad. Detta
torde innebära att forskningsrådet ej
ansett ändamålet vara av större angelägenhetsgrad.
»

Till det citerade är enligt min mening
att säga för det första att materialets
betydelse för Weibullsholms egen praktiska
verksamhet borde framgå av att
bolaget anser sig —- om det inte får ekonomiskt
stöd — nödgas överväga att avveckla
detsamma. Ett ansvarskännande
bolag avvecklar inte gärna någonting
som det har praktisk nytta av i sin verksamhet.

För det andra kan sägas att reservanternas
slutsats att bidrag inte beviljats
av forskningsrådet »torde innebära att
forskningsrådet ej ansett ändamålet

vara av större angelägenlietsgrad» är
milt sagt förhastad. Bidraget är ju tillstyrkt
av bl. a. styrelsen för lantbrukshögskolan,
och jag är förvissad om att
varje genetiker och annan initierad i
Sverige, i hela Norden och kanske i hela
världen varmt skulle förorda detta bidrag
och vara beredd att vitsorda dess
värde.

Vad speciellt forskningsråden beträffar
torde det ligga så till att rådens
hittills relativt knappa anslag i princip
går till tidsbestämda och begränsade
forskningsuppgifter. Även forskarna
vid Weibullsholm har anslag för sådana
ändamål. Men här gäller det ett
vidmakthållande på längre sikt av ett
vetenskapligt värdefullt — jag har
visst redan tidigare sagt oersättligt —
forskningsmaterial. Forskningsråden
kan i ett fall som detta möjligen intervenera
för att klara en kritisk situation
under en övergångsperiod. Men
det lär inte vara meningen att rådens
resurser skall bindas för långsiktiga
uppgifter av den art det här är fråga
om. De kan helt enkelt inte lämna
några långsiktiga garantier.

Vad jag nu sagt, herr talman, torde
visa hur övertygad jag är om att statsmakterna
inte bör tveka inför en blygsam
men angelägen stödåtgärd i forskningens
intresse. Kanske beror det på
arv att jag skulle finna det direkt upprörande
om kammaren motsatte sig utskottets
förslag.

Vidare vill jag, herr talman, ägna några
ord åt reservationen vid punkten 97,
som gäller anslaget till kartverket.

Först vill jag då erinra om att föregående
års riksdag — jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 och riksdagens skrivelse
nr 9 — uttalade sig för att gällande
kartläggningsprogram skulle genomföras
så snabbt som möjligt. Kartverket
har givetvis ansett sig böra ta fasta på
detta uttalande och säger i årets petita,
att verket på grund av inflyttningen i
nya lokaler och därmed förenade krav
på personal och resurser för innevarande
år avstått från att begära ytterligare

Fredagen den 3 april 1904

Nr I t

medel för kartarbeten. Nu förklarar sig
emellertid kartverket berett — när det
väl befinner sig i sin nya institution —
att ytterligare intensifiera kartläggningsverksamheten
och begär därför att
anslagsposten uppräknas med 200 000
kronor. Det är alltså på grund av ett
riksdagens tidigare direkta uttalande
detta sker.

Att då, som reservanterna vill, förmena
verket detta anslag förefaller knappast
konsekvent. Men därtill är ju -—
och det är det viktigaste — framställningen
av moderna kartor en snart sagt
för hela samhället ytterst angelägen
uppgift. För lantmäteriet, för jordbruket,
för skogsbruket, för samhällsplaneringen,
för vägprojekteringen, för
fastighetstaxeringen, för friluftsfolket
o. s. v. är fullgoda kartor en ovärderlig
tillgång. Även här i riksdagen blir vi
alltemellanåt påminda om att man allmänt
inser detta, och pockande krav på
snabbare kartläggning ställs av representanter
från Norrland och hela vägen
ända ned till Skåne.

Man hoppas väl att en teknisk rationalisering,
som departementschefen och
reservanterna framhåller och som man
väl allmänt räknar med, skall bidra till
att påskynda kartframställningen. Men
inte kan rationalisering enbart ge den
ökade takten. Här krävs förvisso ett
både-och, både rationalisering och ökade
medel.

Andra kommer säkert också att vittna
om detta ärendes vikt. Jag kan själv
av erfarenhet vitsorda den och vill
dessutom fråga: Kan statsmakterna göra
en förmånligare penningplacering? Det
är här fråga om ett anslag som kommer
att ge sjufalt åter och som kommer att
välsignas av alla som i sin verksamhet
är beroende av moderna, fullgoda kartor.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
rikta en vädjan till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet: Låt
inte skogshögskolans utbyggnad dröja
mer än nödvändigt. Man hade nog allmänt
inom skogskretsar hoppats på en

Anslag: till jordbruksdepartementet
snabbare utbyggnad, i t. ex. den takt
som lantbrukshögskolans utbyggnad
sker. De väntande skogliga forskningsuppgifterna
är angelägna, och de är
legio.

Jag skulle, herr talman, egentligen
inte ställa något yrkande, men jag vill
redan nu, som jag har förebådat, säga
att mitt yrkande är mycket enkelt och
klart, nämligen bifall till utlåtandets
hemställan i alla punkter och avslag
på samtliga reservationer.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! I det nu föreliggande
utskottsutlåtandet över i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
utgifter inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde har i några
punkter meningarna varit så delade
att de inte kunnat sammanjämkas. Reservationer
finns alltså fogade till utlåtandet,
och jag kommer att i huvudsak
beröra några av dem. Det innebär
att jag inte tänker ta upp någon jordbrukspolitisk
debatt. Det får anstå tills
andra ärenden kommer från jordbruksutskottet.
Jag är inte så lyckligt lottad
som herr Nils Hansson att jag helt kan
tillstyrka utlåtandet. Jag har i några
punkter själv avgivit reservation.

Först skulle jag vilja instämma i vad
herr Hansson säger angående punkten
3, där herr Weibull m. fl. har reserverat
sig och föreslår en annan skrivning
och motivering till utskottets förslag.
I denna skrivning sägs att en förstärkning
av utlandsrepresentationen på
jordbrukets område är önskvärd och
att Kungl. Maj:t bör framlägga förslag
om en utökad representation genom
att placera en man i Geneve. Deras reservation
och hemställan överensstämmer
inte riktigt med den motion som
de har väckt i denna fråga och där de
föreslår Paris som lämplig placeringsort.
Jag antar att det var statens jordbruksnämnds
yttrande över motionerna
som föranledde denna omprövning
av placeringsorten.

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Anslag till jordbruksdepartementet

Statens jordbruksnämnd gör även
följande uttalande, som jag skulle vilja
citera. Den säger i slutet av sitt yttrande:
»Jordbruksnämnden vill slutligen
icke underlåta att framhålla att
det enligt nämndens mening icke synes
uteslutet att den befattning som
lantbruksrepresentant vilken nu är
placerad i Bonn — och som i dagens
läge är av stor betydelse för det svenska
jordbruket — på längre sikt kan
visa sig obehövlig.» Detta jordbruksnämndens
yttrande innebär att man
skall vara försiktig med en ytterligare
utökning av utlandsrepresentationen
på jordbrukets område. Utskottsmajoriteten
delar denna uppfattning om
försiktighet och utgår ifrån att behovet
av utlandsbevakning på ifrågavarande
område noggrant följes av Kungl.
Maj:t. Jag hemställer alltså, herr talman,
om bifall till utskottets utlåtande
på denna punkt.

I punkten 12, som berör bidrag till
hushållningssällskapen, har utskottsmajoriteten
biträtt en motion som innebär
ett ytterligare anslag till hushållningssällskapen,
utöver vad Kungl.
Maj:t har föreslagit, med 337 000 kronor.
Jämfört med föregående budgetår
har departementschefen höjt omkostnadsanslaget
med 215 000 kronor och
dessutom föreslagit att hela avlöningskostnaden
för 19 ekonomikonsulenter
i lönegrad A 23 skall övertagas av staten.
Medelsberäkningen är gjord med
hänsyn till detta. Hushållningssällskapens
egna utgifter kommer att minska
genom statens övertagande av avlöningskostnaderna,
och sällskapen kommer
alltså genom Kungl. Maj:ts förslag
att erhålla en betydande förstärkning
av bidraget till löner och omkostnader.
Vi som har reserverat oss har inte funnit
anledning att gå ifrån Kungl. Maj:ts
förslag på denna punkt, och jag hemställer
om bifall till reservationen vid
denna punkt.

I punkten 26 har jag jämte flera av
kammarens ledamöter avgivit en reservation,
som innebär bifall till Kungl.

Maj:ts förslag. Frågan gäller småbrukarstödet,
som fick sin nuvarande utformning
vid 1962 års riksdag genom
förslag och motioner från borgerligt
håll. Kungl. Maj :t har nu föreslagit
att arealtillägg i princip inte skall
utgå till jordbrukare som tillträder
brukningsenhet efter den 30 juni 1964.
Till sådan jordbrukare bör dock i
överensstämmelse med vad som gällde
före omläggningen arealtillägg utgå
under förutsättning att företrädaren
var innehavare av brukningsenheten
redan före den 1 juli 1964 samt att
innehavaren på grund av äktenskap,
släktskap eller annat särskilt förhållande
stått företrädaren nära och att
han redan före tillträdet varit stadigvarande
bosatt i den bygd där brukningsenheten
ligger.

Departementschefen anför bl. a. som
motivering för sitt förslag att stödet
genom 1962 års beslut mister sin karaktär
av övergångsstöd och att omläggningen
strider emot av riksdagen
i annat sammanhang fastställd målsättning
för rationaliseringen inom jordbruket.
Ur social synpunkt, säger departementschefen
vidare, är det betänkligt
att främja förvärv av jordbruk
som ej kan ge innehavaren tillfredsställande
bärgning. Utskottsmajoriteten
— alltså den del av utskottet som med
lottens hjälp har blivit majoritet —
har i sin motivering till avslag på propositionen
i denna punkt anfört som
skäl bl. a. att 1960 års jordbruksutredning
även skall göra översyn av småbrukarstödet
och anser att det nu inte
skall företagas någon ändring.

Jag vet inte om de borgerliga ledamöterna
i utskottet har läst den diskussion
som fördes 1962, men då anförde
jag samma skäl mot att vidtaga
någon ändring på grund av deras motioner.
Även då fanns 1960 års jordbruksutredning,
och även då hade denna
utredning till uppgift att utreda småbrukarnas
framtid. Om man går tillbaka
till remissyttrandena över småbrukarutredningens
förslag var heller

1*''redagen den 3 april 1964

Nr 11

inte alla överens med utredningen i de
olika punkterna. Sålunda anfördes av
statens jordbruksnämnd, statskontoret,
lantbruksstyrelsen, LO m. fl. betänkligheter
mot att arealtillägg skulle följa
med till en ny ägare. Enligt deras mening
skulle bidraget få den effekten
att det delvis skulle komma att kapitaliseras
vid överlåtelse av fastigheten.

Rent principiellt måste det väl vara
felaktigt att låsa fast ett statligt bidrag
till en fastighet. Det måste strida mot
jordbrukspolitikens princip. Riksdagen
ger ju stöd och bidrag för att förbättra
inkomsten för brukaren och hans familj,
dels genom att stimulera till ökad
produktion, dels genom en rimlig prispolitik
vid produkternas avsättning.
Stödet läggs delvis på produktionen och
delvis på varan som sådan. Men när
det gäller småbruksstödet — med den
utformning detta nu har — frångår
man den allmänna målsättningen för
jordbrukspolitiken och knyter bidraget
till fastigheten. Därmed går man ifrån
kravet på att bidraget i någon mån
skall vara till stimulans för produktionen.

Man har härvidlag alltså gått ifrån
den egentliga målsättning som 1947 års
riksdag antog. Jag tycker att hela den
här frågan är i och för sig olustig.

Om man ser efter vilka ledamöter
som har undertecknat motionerna, finner
man att grupperna av undertecknare
har ändrat karaktär. Förra gången
var det partiledarna som stod för undertecknandet
av motionerna, men nu
har deras namn försvunnit. Jag vet inte
om det betyder att frågan inte är lika
viktig nu som den var 1962.

När frågan diskuterades 1962 anförde
jag flera andra synpunkter som stöd
för att arealbidraget inte skulle utgå
till den nye ägaren. Jag skall inte upprepa
dem i dag. Jag tror att vi har diskuterat
stödet till småbruket tillräckligt
mycket.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till min reservation under
vederbörande punkt. I övrigt ber jag

Anslag till jordbruksdepartementet
att få återkomma med yrkanden på respektive
punkter.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Herr Hansson har så
pass utförligt redogjort för utskottsutlåtandet
att det inte skulle falla mig in
att gå in i detalj och upprepa vad han
sagt. I stort delar jag hans uppfattning
på de flesta punkter men inte när det
gäller reservationen vid punkt 3. När
herr Hjalmar Nilsson nu har redogjort
för hur reservanterna ser på utskottsutlåtandet,
skulle jag emellertid vilja
anföra några synpunkter.

Beträffande bidragen till hushållningssällskapens
verksamhet har utskottets
majoritet enats om en uppräkning
i anledning av motionsyrkanden. Med erfarenhet
av hushållningssällskapens
verksamhet kan man inte underlåta att
säga att denna uppräkning är välmotiverad.
Visserligen har det skett en uppräkning
också i departementschefens
förslag, men sedan en omfördelning
skett av omkostnadsanslaget har vissa
hushållningssällskap fått ökade svårigheter;
speciellt gäller detta norra Sverige.
Jag skulle väl tro att saken ligger
så till att hushållningssällskapsområden
i de bättre jordbruksbygderna efter de
nya fördelningsgrunderna har fått det
bättre. Däremot har hushållningssällskapsområdena
i de icke egentliga jordbruksbygderna
fått vidkännas en försämring.
Det är väl ingen tvekan om
att vid den pågående rationaliseringen
inom jordbruket behöver i dessa områden
väldigt mycket arbete sättas in
just på rådgivningverksamheten, som i
hög grad belastar omkostnadsanslaget.
Den uppräkning som utskottet föreslår
är sålunda i hög grad välmotiverad.

Jag skall inte säga många ord om
småbrukarstödet. Det har blivit en kontroversiell
fråga, och den har diskuterats
i denna kammare många gånger förut.
Jag kan inte engagera mig så djupt
i det problemet, men jag måste säga att
med tanke på att vi har en utredning

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Anslag till jordbruksdepartementet
som arbetar på att få fram en lösning
av liela det stora jordbruksproblemet
— jordbruksrationaliseringen och allt
vad denna innebär — förvånar det mig
att jordbruksministern har velat avskaffa
stödet till nytillträdande jordbrukare
ett par år innan utredningens förslag
måste ligga på riksdagens bord. Detta är
ingen stor fråga. Ingen vet väl hur stor
den är beloppsmässigt, om det rör sig
om 100 000, 200 000 eller 50 000 kronor,
men jag har en bestämd uppfattning —
och jag har hävdat den i en motion som
varit ute på remiss •— att man nog inte
alltför mycket bör binda sig vid ett
resonemang om att småbruken till varje
pris skall bort. Jag är själv rationaliseringsivrare,
och jag tror att jag kan
våga påstå att jag har en rationell syn
på jordbruksproblemen och hela den
rationaliseringsprocess som jordbruket
är inne i och måste genomgå. Men det
finns många faktorer som talar för att
man inte kan bortse från att vi även i
framtiden bör slå vakt om det mindre
jordbruket inom vissa områden i vårt
land. Jag har försökt utveckla detta i
min motion, och jag kan också till min
glädje säga, att de remissinstanser som
yttrat sig om motionen delar den uppfattningen.
Jag skulle för min del inte
tycka, att det är någon stor fråga att nu
under ett par år betala ut bidrag till
ytterligare några människor. Det bromsar
inte utvecklingen. Vi ser, att här
har det i alla fall skett en betydande
rationalisering under de senaste åren.
Det framgår tydligt på anslagssidan.
Här har man år efter år betalat ut mindre
pengar när det gäller bidrag till det
mindre jordbruket. Pengarna har alltså
räckt till, och det har alltid blivit
pengar över. Man har därför i efterhand
kunnat skära ned anslagssumman.

Det sker en stor avflyttning från
landsbygden och en stor nedläggning
av jordbruk. Jag tror att vi gott kan
låta den nuvarande bidragspolitiken
fortsätta till dess att 1960 års jordbruksutredning
lagt fram sitt förslag, remissinstanserna
fått yttra sig och jordbruks -

ministern kommit med ett slutligt förslag.

Jag har, herr talman, också avgivit en
blank reservation, och jag har funderat
på om jag skall ta upp den nu eller när
vi kommer fram till frågan om vattenlagen.
Jag gör det nu, så är det gjort!
Det gäller en motion som är väckt i
andra kammaren av herr Grebäck in. fl.
Man har anledning att stryka under betydelsen
av den motionen och utskottet
har också uttalat sig positivt — det gäller
frågan om skötsel och underhåll av''
våra större vattendrag. Med stöd av
min erfarenhet som egen jordbrukare
måste jag säga, att detta håller på att
bli ett verkligt problem för oss. Vattnet
förorenas undan för undan, trots att det
byggs alltmer förbättrade reningsverk.
Många av vattendragen lortas i alla fal!
ned och växer igen. Näringsrika salter
skickas ut med vattnet, och vi får en
mycket riklig vegetation. Uppresning
måste ske betydligt oftare än tidigare.
Det är markägaren som skall klara detta,
och det är inte tilltalande att kommuner
och industrier —■ de som i verkligheten
lortar ned vattendragen —
skall slippa undan.

Om den nu arbetande vattenvårdskommittén
inte tagit upp detta spörsmål
på sitt arbetsprogram, vilken den
tydligen inte gjort, vill jag understryka
vad utskottet säger, att det är nödvändigt
att kommittén får utökade direktiv''
för att komma till rätta med det. Det
håller på att bli ett verklig problem för
jordbruket att rensa dessa vattendrag.
Det är en fråga av samhällelig betydelse
att det här sker en utredning, som
hjälper oss att få en annan fördelning
av kostnaderna. Fördelningen göres nu
främst i proportion till den båtnad som
jordbrukaren har, inte på grundval av
hur vattnet förstörts.

Jag skulle helt allmänt vilja säga, att
problemen kring vattenvården är många
och stora. Jag läste nyligen en undersökning
som visar att dyntförekomsten
vid köttbesiktningarna i kött och fläsk
under en tioårsperiod har tiodubblats.

Fredagen den 3 april 1964

Nr 14

Man kan härleda det från just föroreningar
i vattendrag, genom utsläpp som
sker från tätorter. Det är en högst oroande
utveckling, och jag kan inte tro
att statsmakterna kan förhålla sig likgiltiga
till detta någon längre tid. Det
är i mycket hög grad en hälsofråga,
och här måste göras någonting. I det
fallet har den nya vattenvårdslagen
inte löst några problem. Jag vill vädja
till jordbruksministern att titta på denna
sak. Den är allvarlig.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Inte heller jag skall på
denna punkt ta upp någon längre allmänpolitisk
jordbruksdebatt. Det får vi
återkomma till i andra sammanhang.
För att spara tid kan jag på alla punkter
ansluta mig till herr Nils B. Hanssons
yrkanden och synpunkter, liksom också
till en del av vad herr Isacson här
sagt.

Vad jag särskilt vill säga i denna debatt
är ett par ord om arealtillägget, som
regeringen föreslår skall tas bort för
nytillträdande småbrukare efter den 1
juli i år.

Jag vill erinra om att utredningen om
småbrukarstödet ju ändå föreslog år
1958, att man i detta avseende inte skulle
diskriminera de nytillträdande. Utredningen
ansåg att anknytningen till
en äldre brukarkategori var av underordnad
betydelse för strukturrationaliseringen.
Utredningen konstaterade
också, att de nytillträdande oftast hade
sämre ekonomi, och det är väl ändå en
sak som vi alla kan vara överens om.
Det skulle bli en allmän irritation, sades
det, om de nytillträdande inte fick rätt
till bidrag.

Vi vet sedan gången av det hela. Vid
det beslut som senare fattades kom
dessa nytillträdande inte med. Men frågan
har sedan aktualiserats i motioner,
och vid 1962 års riksdag beslöt man
att de nytillträdande också skulle ha
möjlighet att få bidrag. Jag kan tillägga
att det även tidigare väckts motio -

Anslag till jordbruksdepartementet

ner som rör detta område. Nu ligger
denna fråga för ytterligare utredning
hos 1960 års jordbruksutredning, och
jag kan för min del inte finna varför
det skulle vara riktigt att i år dra upp
denna fråga och föreslå att det skall
bli en ändring den 1 juli i år. Jag tycker
att man gott kunde ha avvaktat utredningen.

Jag vill också framhålla att det är ett
ytterst litet fåtal personer, som det kan
bli fråga om. Rent ekonomiskt har det
därför ingen som helst betydelse för
staten, och som här tidigare sagts har
det inte heller någon principiell betydelse.
Det är väl ändå ingen som skaffar
sig ett jordbruk och tänker behålla det
bara för att han skall få del av ett sådant
här bidrag.

Det brukar ju också vara praxis här
i riksdagen, att man tar hänsyn till pågående
utredningar. Här har regeringen
gjort ett avsteg från den principen, vilket
jag inte tycker är trevligt.

Herr Hjalmar Nilsson säger, att det
var partiledarna som undertecknade
motionen 1962 och att det kanske inte
föreligger samma intresse för den nu,
eftersom årets motion har undertecknats
av andra personer. Jag tycker nog,
herr Hjalmar Nilsson, att man skall betrakta
ledamöterna av kamrarna här i
riksdagen som ledamöter allihop och
inte på något vis gradera dem. Det är
inte särskilt vackert. Jag kanske kan
säga att anledningen till att partiledarna
undertecknade 1962 var att det var
betydligt flera frågor som man tog upp
den gången och som riksdagen också
beslutade om. Jag hoppas att herr Hjalmar
Nilsson håller i minnet att den
fråga det nu gäller är betydligt mindre
och att det därför kan vara förklarligt,
att partiledarna nu inte engagerat sig
på samma sätt som förra gången.

Sedan vill jag gärna ta upp en annan
sak, som gäller punkten 134, där jag avgivit
en blank reservation. Det gäller
ersättning till domänverkets markfond
för viss fastighet. Jag tycker rent personligen,
att eftersom det här rör sig om

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Anslag till jordbruksdepartementet

en statlig institution, som överlåter en
fastighet till en annan statlig institution,
hade man inte behövt ta upp ersättningsfrågan.
Där kunde man åtminstone
ha tillämpat ett lägre pris.
Detta förfaringssätt innebär ju ändå att
man överför mera pengar till domänverkets
markfond. Jag skall dock inte
dra upp någon större debatt på denna
punkt. Vi får återkomma till frågan.
Men detta är anledningen till att jag
lämnat en blank reservation på denna
punkt.

För att spara tid vill jag till sist framhålla
att frågan om vattenvården, som
herr Isacson tagit upp, ju kommer upp
till behandling i ett senare utlåtande
från tredje lagutskottet under dagen.
Här har vi också från centerpartiets
sida i motioner framfört synpunkter,
som avser att förbättra förhållandena.
Vi vill att dessa frågor, som är synnerligen
viktiga både för jordbruket och
för andra, skall tas upp till fortsatt
prövning. Vi har ju också fått motionerna
beaktade, och utskottet säger i detta
avseende att man skall arbeta vidare
på dessa frågor, de är inte uttömda ännu.
Också jag vill i detta sammanhang
vädja till jordbruksministern att vi skall
få diskutera dessa frågor även i fortsättningen
och att utredningen måtte
bedrivas på ett sådant sätt, att förslagen
kommer fram så att vi så snart som
möjligt får en förbättring till stånd.
Jag vill med andra ord säga, att vi från
centerpartiets sida i stort sett för dagen
är nöjda med den behandling som motionerna
fått. Det gäller bara vissa ställningstaganden
rörande vem som skall
vara beslutför i ersättningsfrågor, vattendomstolen
eller länsstyrelserna. Därför
finns det ett särskilt litet yttrande.
I övrigt avvaktar vi vad som kan hända
på detta område.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det var med intresse
jag tog del av herrar Isacsons och

Jonassons motiveringar för att bibehålla
arealtillägget till småbruken i
dess nuvarande utformning. Då jag lyssnade
kunde jag endast konstatera, att
de inte hade något annat att åberopa
än den nu sittande jordbruksutredningen.
Herr Isacson sade att det inte
är någon stor fråga. Nej, det är klart
att det kanske inte är. Han sade också
att utvecklingen inte skulle komma
att bromsas, om man behåller den nuvarande
utformningen. Nu vill jag fråga
herr Isacson: Var detta en stor eller
liten fråga 1962, när de borgerliga gemensamt
motionerade i denna fråga?
Var den större då, eller var den mindre?
Om den var lika liten som nu, var
det ingen mening med att motionera,
för då behövde man väl inte göra någon
ändring då heller?

Herr Jonasson säger, att han tycker
att jag graderar de ledamöter som undertecknat
motionerna. Nej, herr Jonasson,
det har jag inte gjort. Det har
de borgerliga partierna själva gjort och
inte jag. Jag konstaterar att det förra
gången var partiledarna som undertecknade.
Denna gång var de inte med.
Det är de borgerliga partierna själva,
som bestämmer vem som skall skriva
under deras motioner. Det får ni inte
pådyvla mig! Ni får gå till era egna
partiledningar och fråga varför de graderar
sina egna ledamöter när de undertecknar
motionen.

Till sist vill jag nämna att andra
kammaren redan har bifallit reservationen
beträffande arealtillägget till
småbrukare.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hjalmar Nilsson
säger att jag inte anfört andra argument
i detta sammanhang än att vi
vill avvakta 1960 års jordbruksutredning.
Det måste väl ändå vara ett argument,
som i och för sig är tillräckligt
starkt!

Vidare har jag sagt och säger ännu
en gång, att det här rör sig om så

Fredagen den 3 april 1 96-t

Nr 11

litet pengar att det inte liar någon betydelse,
men att det är eu rättvisefråga
att de jordbrukare det här gäller skall
få detta arealtillägg. Jag känner inte till
mer än ett enda fall i min hembygd,
där en nytillträdande jordbrukare kommit
i åtnjutande av detta bidrag sedan
1962 års beslut fattades. Det gällde eu
person, som arbetade inom industrien
men som på grund av andningsbesvär
och dylikt blev rekommenderad att
skaffa sig exempelvis ett mindre jordbruk.
Han kom inte upp till högre inkomst
än att han fick arealtillägg, och
jag tycker inte att man borde missunna
honom detta.

Till sist säger herr Hjalmar Nilsson,
att det är de borgerliga som har gjort
en gradering av sig själva, eftersom det
den här gången inte är partiledarna
som framlagt dessa förslag. Då vill jag
säga till herr Hjalmar Nilsson att man
inom de borgerliga partierna — åtminstone
är det så inom centerpartiet — tillmäter
varje ledamot en röst och lika
stort förtroende. Men hur ligger det
till på den sidan inom Hjalmar Nilssons
parti? Hur är det i detta fall?
Där måste man alltid följa skälikon.

Hem NILSSON, HJALMAR, (s) kort
genmäle:

Hem talman! Jag skall inte fortsätta
debatten med herr Jonasson om partiledarna,
ty jag har inte tillhört centerpartiet
och vet alltså inte vilka demokratiska
principer som tillämpas inom
det partiet. Jag konstaterar bara att
partiledarna ibland står under en motion,
ibland är det andra ledamöter.
År det inte någon särskild gradering
inom det partiet, bör väl inte herr Jonasson
ta upp en sådan fråga i denna
debatt.

Hem Jonasson säger, att det är ett
tillräckligt starkt skäl att inte nu företa
någon ändring i bestämmelserna om
arealtillägg just därför att man avvaktar
1960 års jordbruksutredning. Herr
Jonasson — var inte det skälet lika
starkt år 1962?

5 Första kammarens protokoll 196i. .Vr it

Anslag till jordbruksdepartementet

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! 1960 års jordbruksutredning
skall ju behandla frågan, om
detta arealtillägg skall vara kvar eller
inte, och då bör man ju helst inte göra
någon ändring i detta avseende just nu.
Möjligheterna för utredningen att föreslå
att tillägget slopas eller bibehålies
är precis lika stora i alla fall, men man
brukar inte strax innan utredningens
resultat framlägges göra sådana ändringar.

Men det är tydligen skillnad på varifrån
förslagen kommer. I det ena avseendet
följer man den ena principen
och i det andra avseendet den andra
principen — det är tydligen så herr
Hjalmar Nilsson tycker att vi skall göra.

Hem WEIBULL (h):

Herr talman! Jag kommer att helt
hålla mig till reservationen vid punkten
3, som gäller frågan om lantbruksrepresentanterna.

År 1960 skedde det en indragning av
två lantbruksrepresentanter, den i
Washington och den i London. Jag får
nog säga att den indragningen var
olycklig. Den hade föranletts av 1958
års besparingsutredning, men Kungl.
Maj:t gick den gången utöver vad besparingsutredningen
föreslagit. Jordbruksutskottet
uttalade i anledning av
propositionen bl. a. följande:

»Utskottet har härvid utgått från att
hädanefter ingen svensk representation
av förenämnda slag skall förekomma i
Washington samt att en representant
skall placeras inom sexstatsområdet och
en inom området för sjustatsmarknaden.
» Detta blev också riksdagens beslut.
Uttalandet var onekligen ganska
kategoriskt, och man kan förstå dåvarande
jordbruksministern, herr statsrådet
Netzén, när han i ett inlägg i debatten
sökte få fram en viss friare tolkning
av detta uttalande. Resultatet blev
emellertid att representanterna i Washington
och London drogs in och att de
båda återstående kom att ha sin verk -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Anslag till jordbruksdepartementet
samhet inom sexstatsmarknaden, den
ena i Bonn och den andra som knuten
till EEC:s centrum — Bryssel.

Jag vill i detta sammanhang påpeka
att den representant vi har i Bonn gör,
såvitt jag kan förstå, en utomordentligt
värdefull insats och att det, som jordbruksnämnden
säger, i dagens läge är
mycket viktigt att han får stanna kvar
där. Jordbruksnämnden talar ju endast
om att det på längre sikt kan bli fråga
om omplaceringar.

Vad har nu hänt sedan beslutet fattades
om att dra in de båda representanterna?
EEC:s jordbrukspolitik har tagit
stora steg mot en samordning. Den 14
januari 1963 blev en vändpunkt, och
denna har ju följts av besluten i slutet
av förra året. Det har blivit allt svårare
för exporten till följd av EEC:s självförsörjningspolitik.
Det är stopp för
spannmål, fläsk och ägg o. s. v., när det
inte råder brist på dessa produkter inom
området. Också vi måste inrätta oss
efter EEC:s jordbrukspolitik, tv vi kan
knappast räkna med att kunna påverka
den. Det har ju inte ens USA lyckats
med i det s. k. kycklingkriget.

Vi bär nu Kennedyrundan — de kommande
GATT-förhandlingarna — i Geneve,
som har en världsomfattande
aspekt. EEC försöker här konsolidera
jordbruksstödet och nå vissa världsvida
avtal, där prissättningen skall vara reglerad
till en »skälig» EEC-nivå och där
stödet till utvecklingsländerna kopplas
in i sammanhanget.

Vi har vidare EFTA. Även om jordbruksprodukterna
inte direkt går in i
EFTA-avtalet, är det ju uppenbart att
både EEC-politiken på jordbruksområdet
och frågan om de lineära tullsänkningarna
inom GATT:s ram kommer att
direkt påverka EFTA-politiken. Man
kommer att söka sig fram till gemensamma
ståndpunktstaganden inom EFTA
beträffande jordbruksprodukterna. Jag
behöver bara erinra om de ansträngningar
som man på olika håll gör för
att få en avsättning för de jordbruksprodukter,
som nu till följd av EEG -

marknadens allt större otillgänglighet
är aktuell.

Det är uppenbart, herr talman, att
läget kräver en upprustning av utlandsrepresentationen
på jordbruksområdet.
Förslaget att återinrätta befattningen i
Washington bör man därför hälsa med
tillfredsställelse. Denna befattning är
såvitt jag förstår närmast att betrakta
som en befattning avsedd för en teknisk
bevakning av det nordamerikanska
området. Enligt min och motionärernas
mening hade det emellertid varit av betydelse
att man också hade upprustat
bevakningen av de internationella organisationerna.
Det är väl fråga om inte
lantbruksrepresentanterna där i dag har
sin allra största uppgift. Vi kan inte
på något annat sätt få möjlighet att följa
utvecklingen av importregleringar
och lagstiftning i de olika länderna. Detta
var grunden för motionen. Vi ville
att en lantbruksrepresentant skulle anställas
som kunde inriktas just på de
internationella organisationerna och på
det franska jordbruksområdet, som i
dag betyder så mycket också för EEC:s
utveckling. Jordbruksnämnden och lantbruksförbundet,
som har yttrat sig över
motionen, stödde starkt tanken på ökad
rapportering. GATT, EFTA och FAO
kan skötas från Geneve liksom också
OECD och det franska jordbruket.

Utskottet har i viss mån tagit intryck
av motionen och skriver därför — enligt
reservanternas uppfattning något
halvhjärtat — följande: »Utskottet som
icke anser det osannolikt att utvecklingen
kan komma att kräva en förstärkning
och eventuellt även viss omplacering
av den svenska utlandsrepresentationen
på jordbruksområdet, finner för
sin del icke erforderligt att nu vidtages
mer vittgående åtgärder än vad Kung],
Maj:t föreslagit. Utskottet utgår från att
behovet av utlandsbevakning på ifrågavarande
område noggrant följes av
Kungl. Maj:t.» Herr talman! Det sist
sagda är väl ändå en självklarhet.

Reservanterna hade här önskat en betydligt
mer positiv skrivning, där just

Fredagen den 3 april 1904

Nr 14

vikten av en ökad bevakning av de internationella
organisationerna, såsom
GATT, EFTA, FAO och OECD, underströks
och som skulle innebära att vi
inte vill ha denna viktiga fråga uppskjuten
längre än till nästa års riksdag. Vi
är övertygade om att frågan är så viktig
sedd ur det svenska jordbrukets
synpunkt att man inte bör gå förbi den
med ett konstaterande att »utvecklingen
kan komma att kräva en förstärkning».
Utvecklingen har redan ägt rum. Den är
redan ett faktum att räkna med. Det
gäller nu för oss att anpassa oss till den.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! När man lyssnat till debatten
i år såväl som tidigare år, måste
man säga sig, att det råder en viss förbistring
i den argumentation som man
för fram när det gäller småbruksstödet.
Även om jag var frånvarande vid utskottsbehandlingen
av denna punkt, vill
jag till en början ställa en fråga till
herr Jonasson: Tror herr Jonasson att
det kapitaliserade värdet av arealtillägget
till ett mindre jordbruk, som kommer
att bestå som ofullständigt därför
att möjlighet icke föreligger till storleksrationalisering,
kommer att borträknas
när fastigheten senare går till
försäljning? Säkerligen kommer säljaren
att kapitalisera arealtillägget, och
den kommande köparen får betala ett
belopp som motsvarar förräntningen av
arealtillägget.

Jag skulle ha haft eu viss förståelse
för de motioner, som har berört småbruksstödet
i detta land, om de hade
tagit hänsyn til] de mindre jordbrukare,
vilkas gårdar ej kan storleksrationaliseras
och över huvud taget saknar
utvecklingsmöjligheter. Det kunde ha
varit eu hållbar motivering för att i
motioner till riksdagen hemställa om
att man skulle höja arealtillägget för innehavare
av sådana jordbruk. Ett sådant
förslag skulle man kunna föra in
i debatten, när man diskuterar det
framtida jordbrukets utformning. Man

1)7

Anslag till jordbruksdepartementet
kan nämligen inte komma förbi, att
jordbrukets rationalisering sedan 1948
bär medverkat till att åtskilligt förbättra
inkomstläget för de jordbruk, där
det funnits förutsättningar för eu storleksrationalisering.
Det är inga blygsamma
belopp staten har investerat i
denna verksamhet. Men det finns onekligen
mindre jordbrukare vilkas jordbruk
är inbakade i bolagsmarker och
som kan hänföras till stödjordbruk utan
kompletteringsmöjligheter.

Det var emellertid inte den frågan
jag tänkte beröra i mitt inlägg, utan den
reservation som gäller kartverkets verksamhet
i detta land. Debatten i den frågan
pågick ganska länge i utskottet.
Man kan ha förståelse för dem som menar
att denna kartläggningsverksamhet
inte har utvecklats tillräckligt hastigt.
Har man emellertid följt utvecklingen,
både i den debatt som har förts i utskottet
och i vad som har varit synligt
ute i bygderna, tror jag nog vi kan notera
att kartläggningsverksamheten har
gått relativt snabbt, i synnerhet genom
flygfotograferingen och den värdefulla
ekonomiska karta man därigenom fått
fram. Jag förstår att man är bekymrad
i de områden av landet, som fortfarande
saknar sådana kartor, över att väntetiden
blir för lång.

På samma sätt som nu fördes debatten
i riksdagens kamrar såväl som i
jordbruksutskottet när vi hade att ta
ställning till lantmäteriets omorganisation
år 1947. Då Kungl. Maj:t vid det
tillfället rekommenderade en reducering
av lantmäteridistrikten från 210
till 148 frågade man sig både i utskottet
och här i kammaren vart det skulle
bära hän. Antalet distriktschefer för att
sköta omläggningen, fastighetsbildningen,
tomtplaceringarna o. s. v. skulle ju
komma att minska därigenom. Kungl.
Maj:t anförde emellertid då i den föreliggande
statsverkspropositionen, att
det hela kommer att gå lika snabbt, eftersom
man vid det tillfället hade s. k.
ackordslönetillämpning. Det visade sig
också vara riktigt.

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Anslag till jordbruksdepartementet

Nästa steg togs år 1960, då lantmäteridistrikten
minskades från 148 till 110.
Lantmäterikontoren förstärktes med
tekniskt utbildad arbetskraft. Man kan
sanningsenligt säga, att detta har inneburit
en stor fördel för lantmäterikontoren.
Lantmätare bär anställts i lantbruksnämnderna,
i varje fall i övre
Norrland.

De kartor som har framställts genom
flygfotografering har givetvis varit till
ovärderlig nytta. Jag tror dock inte, att
utskottsmajoriteten skall kunna notera
någon ökning av takten i denna produktion
genom att höja denna post med
200 000 kronor, vilket rekommenderas
av utskottsmajoriteten i utlåtandet.

Jag har tagit upp detta på grund av
att man i utskottet har berört problemet
att man här skulle fördröja rationaliseringsmöjligheterna
och därmed fördröja
annan bostadsverksamhet i detta
land o. s. v. Jag skall inte gå in på ytterligare
punkter, där reservationer föreligger.
Utskottets vice ordförande,
herr Hjalmar Nilsson, har i sitt anförande
fört fram de synpunkter, som
gett till resultat att vi i några punkter
har gått emot utskottsutlåtandet och
till dedta fogat reservationer.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lage Svedberg
ställde den direkta frågan till mig, om
jag inte tror att säljaren av ett sådant
här litet jordbruk kapitaliserar arealtillägget
och utnyttjar detta genom att
sätta ett högre pris på fastigheten vid
försäljningen.

Jag måste nog säga, att detta är ett
tämligen konstlat sätt att se saken, och
jag vill svara med ett nej —■ absolut nej
— på den frågan. Herr Svedberg borde
väl veta att det föreligger vissa gränsdragningar,
som kan sätta stopp för sådant.
Det finns t. ex. en inkomstgräns,
där man tagit de tre senaste årens genomsnittliga
inkomster från ett basjordbruk
såsom underlag, och de som överstiger
denna inkomstgräns får inget bi -

drag. Vidare finns en s. k. förmögenhetsgräns
vid 50 000 kronor. Hur skall
en nytillträdande jordbrukare kunna
kalkylera med sådana bidrag? Och hur
skall en försäljare kunna leta upp just
sådana människor som skulle få bidrag:
det bleve ju i så fall de minst kapitalstarka.
Jag tycker det är ett halmstrå
som är bra ruttet att hålla i om man
försöker hävda en sådan uppfattning.
Det skulle annars innebära, att man
skulle få 5 000 till 10 000 kronor mer
vid försäljningen av en sådan fastighet.

Får jag bara till sist, herr Svedberg,
säga att jag sitter i en kommun, där jag
har väl reda på alla fastigheter som
säljes. Det finns tusen brukningsenheter,
och många har sålts. I intet fall har
detta arealbidrag spelat någon roll, och
det har heller aldrig diskuterats vid
försäljningen.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Svedberg trodde
inte, att man kan öka takten i kartframställningen
genom att höja anslaget med
200 000 kronor. Herr Svedberg får ursäkta
mig, men kartverket tror man kan
öka framställningen med dessa medel,
och jag tillåter mig att tro mera på
kartverket än på herr Svedberg.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Det är inte obekant för
herr Hansson att kartverket tidigare
hade sådana arbetslokaler, som inte tilllät
någon forcering av arbetet. Men nu
flyttar de in i lokaler som ger väsentligt
bättre möjligheter än tidigare. Jag tror
därför inte att dessa 200 000 kronor
kommer att påverka kartläggningsverksamheten
i den omfattning, som utskottsmajoriteten
avser. Jag tror det
räcker med den tjänstemannakår, som
kartverket för närvarande besitter, och
de nya lokalerna, som ger dem möjligheter
till bättre arbetstempo.

Fredagen den 3 april 1964

Nr 14

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Herr Lage Svedberg
höll på att locka mig att gå in på en
sak, som jag inte tänkt beröra. När det
gällde lantmäteriets rationalisering på
sin tid sade man enligt herr Svedberg:
Vart skall det bära hän? Jag skulle
vilja säga: Vart har det burit hän? Det
har då inte blivit något förbättring i
fråga om arbetsbalansen under de år
som gått. När den sammanställning av
statistiskt material, som nu bearbetas,
blir klar, är jag övertygad om att det
kommer att visa sig, att det även under
år 1963 blivit en ytterligare försämring
av arbetsbalansen.

Men, herr talman, jag hade tänkt att
bara ägna mig åt ett par punkter, där
det föreligger reservationer.

Först gäller det frågan om det särskilda
stödet åt det mindre jordbruket.
Jag är fullt på det klara med att det
har debatterats så mycket här i kammaren
tidigare och att partigrupperingarna
är så låsta av prestigeskäl, att det
inte tjänar någonting till att föra fram
några nya argument. Jag ville dock som
löntagare och som statstjänsteman, som
under ett tredjedels sekel haft mycket
att göra med folk av just den kategori
som håller på med småjordbruk, framföra
några synpunkter.

Pressen har talat om att stödet till nytillkomna
småbrukare skulle minska
rationaliseringstakten och indirekt
medföra fördyrade livsmedel. Om man
nu ser litet nyktert på saken, och det
tror jag de som skall starta jordbruk
och därmed satsa pengar och binda sig
för bostadsort och annat måste göra,
kan man fråga sig: Kan ett bidrag på
mellan 125 och 500 kronor per år — det
blir ju någonting däremellan — som
dessutom är begränsat av förmögenhetsspärr
och inkomstspärr, vara av
avgörande betydelse ens för folk av
denna kategori som inte är vana vid så
stora inkomster? Kan detta lilla belopp
verkligen få dem att binda sig så som
man gör när man skaffar sig ett mindre
jordbruk? Det måste finnas andra skäl.

t>9

Anslag till jordbruksdepartementet

Jag tror de personer det här gäller
i mycket hög grad är idealister. Det var
inte bara Fabian Månsson, som eu gång
i tiden trampade i klaveret, om man så
får säga, och ägnade sig åt jordbruket.
Det finns många andra, främst sådana
som inte finner sig till rätta i storstaden.

Jag bär träffat spårvagnsförare, polismän
och pensionerade tjänstemän av
olika grader, som av olika anledningar
tröttnat på storstaden eller velat syssla
med djur och levande varelser och som
därför lämnat staden och skaffat sig ett
sådant här jordbruk. Inte räknar de så
mycket med detta bidrag! Själva bidragskonstruktionen
kan man förstås
vara tveksam om.

Men, herr talman, är man tveksam, så
vet man dock hur det är på landet:
Postgången har blivit sämre. Ofta ligger
tre till fem gårdar tillsammans och man
hämtar posten åt varandra. Gårdarna
är lika stora och i övrigt likadana, och
den ene ägaren kan inte förstå, när han
hämtar premieanvisningen om bidraget
åt den andre, varför inte han själv får
något bidrag. Gårdarna sysslar med
samma produktion och är lika stora,
den ena ärvd, den andra nyköpt, ofta
som rena mentalterapien, vederbörande
har kommit ifrån det löpande bandet
och storstadstrafiken. Men varför
skall han icke få bidrag och straffas
av den anledningen?

Det har sagts, att del inte rör sig om
så stora belopp, och det är nog riktigt.
Det har gjorts försök att få fram hur
mycket det kan röra sig om. Statsmakterna
har ju hoppat mellan stöd ett år
och icke stöd ett annat. År 1963, då
1962 års beslut trädde i kraft, fanns ett
uppdämt behov av bidrag för nytillkommande,
men trots detta visar en beräkning,
att det i hela landet skulle vara
högst 700 eller 800 nytillträdande. Om
bidragen varierar mellan 125 och 500
kronor — medeltalet är 250 — 300 kronor
— skulle det sammanlagt röra sig
om ett belopp av högst cirka 200 000
kronor. Småbrukarstödet har dessutom,

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Anslag till jordbruksdepartementet

som redan tidigare påpekats här, sjunkit
med miljoner år efter år. Det belopp,
som här anförts och som säkert är tilltaget
i överkant, kan därför inte på något
vis påverka den stat som är uppgjord.
Och än mindre rationaliseringstakten.

.lag vill, herr talman, poängtera, att
det är ett rättvisekrav att jordbrukare
som arbetar under samma villkor även
får samma bidrag. Detta rättvisekrav är
djupt rotat. Det har förekommit att småbrukare,
som enligt taxeringsuppgifterna
haft en viss areal, inte har fått sökt
bidrag. De kanske har odlat extra mark
utöver vad som står i taxeringsuppgiften.
Vederbörande småbrukare tycker
då att han bör ha bidrag efter samma
normer som grannen. Det har hänt att
sådana småbrukare kommit och begärt
uppmätning, något som inte är så billigt
sedan lantmäteriet blivit rationaliserat
ett par gånger, utan som nu faktiskt
kostar rätt mycket. Jag har förklarat för
dessa småbrukare, att en uppmätning
kommer att kosta så mycket pengar att
de bara förlorar på saken. Småbrukaren
har då svarat: »Det brvr jag mig inte
om! Jag vill ha rättvisa. Jag odlar faktiskt
mer än vad som framgår av taxeringsuppgifterna
och vill nu ha det bevisat
genom en uppmätning, kosta vad
det vill. Det är inte pengar utan rättvisa
som är det viktiga för mig.»

Jag övergår sedan, herr talman, till
den andra punkt som jag något utförligare
skall beröra, nämligen den som
har rubriken Rikets allmänna kartverk:
Kartarbeten m. m.

Jag behöver inte poängtera behovet
av kartor, tv den saken bar redan tidigare
vältaligt utvecklats av herr Nils
B. Hansson. För att göra en liten jämförelse
vill jag dock läsa upp vad Jydsk
bvplanråd anfört 1953 om kartförhållandena
i Jylland och Danmark över
huvud taget. Dåvarande landinspektör
— numera kontorchef — Svend Nielsen
skriver i en artikel »Om kommunale
kortplaner» följande: »Vi er her i landet
relativt godt stillet med hensyn til

kort til mange tekniske og administrativ-0konomiske
formål, og det vil alt
efter formålet va?re muligt for en overkommelig
udgift åt få netop det kortmateriale,
som man har brug for, således
også til byplanformål; her har man
mulighed for dels gennem kortene
1: 20 000 — de såkaldte målebordsblade
— og dels med matrikelkortene som
grundlag åt fä de kort, der skal bruges.
» Sedan talar han om målebordsbladene
och matrikelkorten. Han framhåller
att dessa senare finns för »samtlige
landdistrikter i målforholdet
1: 4 000 og for k0bstsederne i t: 800
samt for en del stprre landsbyer, stationsbyer
og bymaessige bebyggelser i
1: 800 eller 1: 2 000».

I Danmark har man alltså färdigt material,
vilket vi inte bär för stora delar
av Sverige. Det är mycket viktigt
att även i Sverige få fram erforderligt
kartmaterial — därom är vi alla överens.
Riksdagen har i en skrivelse begärt
att kartverket skall försöka skynda
på sitt arbete så att vi får fram dessa
kartor. Kartverket begärde i sin petitaskrivelse
förra året 200 000 kronor extra.
Från jämtlandshåll har man dessutom
försökt att få fram kartor över
Jämtland. Jämtland är ett utflvttningslandskap.
Det är t. o. m. ännu viktigare
för utflyttningsområdena än för de delar
av landet som går framåt, att man
får tillgång till erforderligt kartmaterial
för den planering, som vi alla är
ense om måste ske.

Herr Svedberg säger att han inte tror
att dessa 200 000 kronor betyder så
mycket, utan att man här främst måste
lita till rationaliseringen. Från kartverkets
sida är man dock angelägen att få
denna anslagsökning redan i år just
med hänsyn till de särskilda påfrestningar
som utflyttningen har medfört.
Man kan naturligtvis för dessa 200 000
kronor inte åstadkomma så förfärligt
mycket, men man räknar i alla fall
med att för dessa pengar kunna få fram
20 ekonomiska kartor och ett topografiskt
blad, eller kartmaterial täckande

Fredagen den 3 april 19(14

Nr 14

sammanlagt (i kvadratmil. Det betyder
under alla förhållanden att den plan,
som kartverkskommissionen redovisade
i november, kan drivas ån snabbare.
Därigenom får dock inte bara Jämtland
utan även en stor del av det övriga Sverige
fram sina kartor tidigare.

1 en interpellation här i riksdagen tog
herr Thorsten Larsson upp förhållandena
i Skåne. Han begärde ett par kartriterskor
för att man i avvaktan på den
nya kartan skulle kunna göra upp en
provisorisk skisskarta, en stomme, så
att säga. Man behöver nämligen snabbt
få tillgång till kartmaterial för planläggningen
nere i Skåne, bl. a. inom
öresundsområdet. Om riksdagen nu tillmötesgår
kartverkets önskan om ökat
anslag med 200 000 kronor skulle det
även ha det goda med sig, att Skåne
fick fram sina kartor något snabbare.
Man har där en gammal karta i skalan
1: 20 000, vilken börjar bli alltför ålderstigen.

På västkusten har vi det dock ganska
bra ställt i fråga om kartor, så det är
inte för egen del som jag här klagar. I
Älvsborgs län håller våra kartblad på
att komma ut. Vi har haft en mycket
enkel karta sedan 1890-talet, i skalan
1:50 000. Den är inte tillfredsställande
för en modern planering. När man behövt
kartmaterial har man därför måst
fotografera och anlita konsultfirmor,
vilkas personal sprungit och snubblat
om varandra ute i markerna. Det har
faktiskt inte varit någon samordning på
detta område, och dyrt har det blivit.

Om vi kunde forcera fram erforderligt
kartmaterial, skulle detta utgöra ett
produktivt bidrag av stort värde för
många områden av svenskt samhällsliv.
Jag förstår till fullo att vi inte kan bygga
ut den nuvarande organisationen hur
mycket soin helst för att få fram materialet
omgående, utan att allt måste ta
sin tid. Då det gäller detta anslag bör
vi emellertid inte votera traditionsenligt
på så sätt att den ena gruppen röstar
ja och den andra nej, utan vi bör
tänka lite på vilka fördelar som kan

Anslag till jordbruksdepartementet

vinnas genom anslaget och därför stödja
denna sak. Riksdagen har ju för ett år
sedan begärt att kartverket skall öka
takten. Kartverket å sin sida bär förklarat
sig kunna göra så om man får
detta anslag på ytterligare 200 000 kronor.
Då tycker jag att man inte bör förmena
kartverket att nu få dessa pengar.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets utlåtande
i dess helhet. Det finns kanske flera
punkter som det vore värt att något
närmare beröra. Då kammaren emellertid
är ganska tom och tiden långt framskriden
skall jag avstå därifrån, i all
synnerhet som det inte föreligger några
större meningsskiljaktigheter. Det
har faktiskt varit ovanligt små sådana
vid årets behandling av jordbrukets huvudtitel.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s) kort genmäle: Herr

andre vice talman! Jag begärde
ordet närmast därför att herr Skårman
bestred att det blivit någon förbättring
inom lantmäteriet sedan den tidpunkt
då omorganisationen började.

Jag har här utskottets betänkanden
från både 1947 och 1960, men jag tror
inte jag behöver återge deras beskrivning
av läget. De flesta i det här landet
torde erkänna, att lantmäteriets kapacitet
har förstärkts betydligt. Under
den senaste tioårsperioden, för att inte
säga sedan 1947, har vi haft en betydande
byggnadsverksamhet, som har
förutsatt tomtindelningar och annat
som också utgjort en belastning för
lantmäteriet. Dessutom har jordbrukets
rationalisering, som inte förekom före
1947, tagit en stor del av lantmäteriets
resurser i anspråk.

Herr SKÅRMAN (fp) kort genmäle:

Det är litet svårt för mig att diskutera
den här saken, eftersom jag liksom
sitter i glashus. Jag har ibland blivit
tillfrågad: »Varför är du i Stockholm?

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Anslag till jordbruksdepartementet

Du borde vara på ditt distrikt och sköta
lantmäteriet.»

Men det år inte enbart fråga om kapacitet.
Liksom det när vi tidigare talade
om sparandet, gällde sparande i förhållande
till de behov, som föreligger, så
är det avgörande även i detta fall kapaciteten
i förhållande till det behovet.
Det är inte bara fråga om vad vi kan
åstadkomma inom lantmäteriet, utan
vad vi kan åstadkomma i förhållande
till allmänhetens behov.

På den punkten vill jag konstatera,
att balansen har ökat för varje år och
att rationaliseringen icke har kunnat
slå igenom så som man hade önskat, av
den enkla anledningen att lantmäteriet
i mycket hög grad är ett förhandlingsoch
förlikningsarbete och inte bara ett
tekniskt arbete. Det gäller att få människor
sams, och den verksamheten går
inte att rationalisera. Människorna är
tyvärr ganska irrationella och kan inte
plockas ihop hur som helst. Därför måste
varje fall behandlas personligt för
sig, och det tar sin tid.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det är ett par inlägg
som har givit mig anledning att ta till
orda.

Herr Hansson tog till min förvåning
upp utvecklingen av den högre undervisningen
på det skogliga området och
sade att utvecklingen hade gått för
sakta. Om herr Hansson ser efter i
början av huvudtiteln, finner han några
uppgifter om anslagsfördelningen
mellan de olika högskolorna under den
senaste fyraårsperioden. Man kan där
notera, att anslaget till skogshögskolan
under de senaste tre åren har ökat
från 5,2 miljoner upp till 11 miljoner.
Det betyder en uppräkning med inte
mindre än 112 procent under loppet
av dessa tre år. Jag har velat ge den
upplysningen för att i någon mån ställa
till rätta det felaktiga intryck, som
herr Hanssons inlägg kanske har givit
på den punkten.

Sedan har vår jordbruksrepresentation
nämnts. Jag har förståelse för de
önskemål som uttalas om att vi skall
vinnlägga oss om att söka kontakt ute
i världen. Den utveckling som nu pågår
gör kanske detta mer och mer
angeläget, och det har varit motivet till
att vi har tagit upp medel för att få
ytterligare en lantbruksrepresentant.
Låt vara att han placeras borta i Amerika
och inte i Paris, så är det dock
ett bevis för regeringens intresse.

Jag vill emellertid påpeka att de två
unga och dugliga representanter som
vi har placerade här i Europa, den ene
i Bonn och den andre i Bryssel, gör ett
mycket gott arbete. Den man som sitter
i Bryssel har samtidigt att bevaka
också förhållandena inom Frankrike.
Han var tidigare stationerad i Paris
men flyttades över till Bryssel när förhandlingarna
kom i gång där och det
såg ut som om det skulle bli någonting
av den gemensamma marknadens jordbrukspolitik
— vi ville då följa utvecklingen
på närmare håll. Denne man
har också uppgiften att följa utvecklingen
i Frankrike, och jag kan vittna om
att han gör det i den mån hans engagemang
i Bryssel möjliggör det.

Herr Jonasson var förvånad över att
man tagit upp frågan om småbrukarstödet
igen och sade att man inte brukar
göra så, Jo, så tror jag man brukar
göra, om man har eu linje för sitt handlande,
vilket jag menar att regeringen
har när det gäller jordbrukspolitiken
och även småbrukarstödet. Vi har från
början sagt, som här har betonats av
herr Hjalmar Nilsson i hans inlägg, att
det skall vara ett övergångsstöd. För
två år sedan samlade sig emellertid
oppositionen och genomdrev ett beslut,
som innebar ett klart frångående av
principen att stödet skulle ha övergångskaraktär,
och det ligger naturligtvis
åtminstone i mitt intresse att
så fort det finns möjligheter rätta till
det som sålunda blivit snett. Det var
under förra året inte möjligt att göra
det, därför att vi då alltjämt hade sam -

Fredagen den 3 april 1%4

Nr 14

ma fördelning av rösterna liär i riksdagen,
men vi kunde i år bedöma att
det fanns förutsättningar, även om
man gick efter samma grupperingar
som förra gången, att få en rättelse
till stånd. Om jag inte minns fel, klargjorde
jag redan vid RLF-stämman i
maj månad i fjol, att avsikten var att
för detta års riksdag framlägga ett
förslag om återgång till den ordning
som vi från mitt partis sida anser vara
den riktiga i fråga om detta stöd.

Jag har kanske inte anledning att säga
mer om detta, eftersom jag tycker
att herr Nilsson och herr Svedberg här
har talat för reservationen, d. v. s. propositionens
ståndpunkt, på ett sådant
sätt, att jag inte behöver komplettera
vad de bar sagt.

Herr Skärmans inlägg kan emellertid
ge mig anledning till ett par kommentarer.
Jag är alldeles övertygad om att
herr Skårman har haft tillfälle att komma
i kontakt med många människor ute
i bygderna i sin egenskap av lantmätare,
och det är möjligt att han sett
fall, där det enligt hans mening skulle
finnas skäl att ge en ny tillträdan de
ett bidrag. Hans argumentering hade
närmast så att säga en .social aspekt,
nämligen att det fanns hjälpbehövande
människor som borde få detta bidrag,
vilket han visserligen betecknar
som mycket ringa men som ändå för
deras vidkommande kunde vara av väsentlig
betydelse.

Ett sådant resonemang kan nog föras,
men vi får akta oss för att lägga
det till grund för generella regler när
det gäller stödet åt en näring. Vi kommer
nämligen in på alldeles fel spår,
om vi börjar föra in sådana enskilda
fall och inenar att de skall vara normgivande
för hur vi skall lägga upp våra
bidrag i detta avseende. Jag tror således
inte att dessa så att säga sociala
aspekter, som naturligtvis kan skymta
i vissa sammanhang, får vara av någon
avgörande betydelse. Även om de människor,
som sätter sig på en sådan här

Anslag till jordbruksdepartementet
liten brukningsenhet och som kanske
inte har någon möjlighet att försörja
sig, är idealister, kan vi inte säga atl
vi bör stödja dem genom bidrag. Det
står väl andra möjligheter till buds, om
vi vill hjälpa enskilda människor i speciella
svårigheter.

Det är klart att sådana jämförelser
alltid kan göras, att den ene får bidrag
men inte grannen. Jag kan hålla
med om att det finns ett stort intresse
att få jordbitarna uppmätta för att visa
att de omfattar exempelvis 9,8 hektar
och inte mera. Det kan förefalla märkligt
att detta skall vara avgörande för
om bidrag skall utgå eller ej. Jag är
liksom herr Skårman förvånad över hur
hårt folk kan engagera sig i detta; jag
har haft anledning att ta ställning till
överklagande i dessa frågor, där jag
sett att många människor har bitit sig
fast i tanken att till varje pris få bidrag.

Jag skall inte i dag gå in på en
diskussion om utformningen av detta
stöd och de invändningar som därvidlag
kan göras, men nog finns det väl
många människor som ser eu möjlighet
att utnyttja bidraget. De leds nog
här ut på litet tokiga vägar och frestas
ge uppgifter som faktiskt inte är korrekta,
bara för att de skall få ett bidrag.
Det är en tråkig företeelse att
så många med oriktiga uppgifter försöker
få del av detta bidrag. Enbart
detta skulle kanske vara en anledning
till att vi i framtiden sökte oss till någon
annan konstruktion för de bidrag som
skall utgå, så att människor inte lockas
till att ge felaktiga uppgifter i avsikt
att få del av stödet.

Inte heller detta ger mig emellertid
någon anledning att ändra min principiella
inställning. Detta stöd har haft
till syfte att vara ett komplement för
jordbrukarna, och jag kan instämma
med vad herr Svedberg har sagt, att
vissa småbrukare sitter på brukningsenheter,
som de inte har någon möjlighet
att komplettera; de är kanske

Nr 14

Fredagen den 3 april 19C4

Anslag till jordbruksdepartementet

gamla och de har inte möjlighet att få
en dräglig försörjning. Tanken med
detta stöd har ju varit, att det skulle
ha karaktären att ge stöd i sådana fall,
och det råder ju inga delade meningar
på den punkten. Det är här bara
fråga om nytillträdande, sådana som
har möjlighet att välja sysselsättning.
Samhället behöver arbetskraft på många
områden, och det finns ju möjligheter
för en frisk människa att skaffa sig
försörjning på ett annat område. Inte
skall vi premiera dem som i det läget
väljer att slå sig ned på ett sådant här
småbruk.

Avslutningsvis kanske jag får säga
någonting om kartverket och lantmäteriet.
Jag är medveten om att det här
är fråga om två mycket betydelsefulla
institutioner i vårt samhälle och inte
minst för utvecklingen av vårt jordbruk.
Lantmäteriet utgör därvidlag en
sektor, som vi har all anledning att ägna
intresse åt. Det är emellertid inte så,
att svårigheterna kan lösas genom en
uppräkning av anslaget, utan de verkliga
problemen ligger däri att utbildad
personal inte finns för uppgifterna.
Den trånga sektorn är helt enkelt inte
antalet tjänster — vissa av dem har
varit vakanta — utan svårigheterna
ligger däri att vi inte liar en utbildningskapacitet
som ger oss tillräckligt
många för de anspråk som ställes, i
synnerhet inom lantmäteriet.

.lag vill i detta sammanhang erinra
om att i årets statsverksproposition
framlagts förslag om en utvidgad utbildning
av lantmätare. Dessutom har
lantmäteriet gjort förtjänstfulla insatser
genom att delegera över arbetsuppgifterna
från lantmätare till ingenjörer
och biträden. Genom dessa åtgärder
har mycket vunnits.

Visst kan här framföras önskemål
om en snabbare utgivning av kartor
genom kartverket än som i dag sker.
.lag vill dock erinra om att den målsättning
i fråga om kartutgivning, som uppställts
från riksdagens sida, inte bara
kunnat nås utan har kunnat överträf -

fas av kartverket, som i snabbare takt
kunnat klara de arbetsuppgifter som
riksdagen lagt på verket.

Jag vill således betona att det här
inte enbart gäller frågan om nya tjänster
och anvisning av medel utan att
detta är en personalfråga, som vi inte
kan lösa i eu handvändning.

Jag skall inte, herr talman, ytterligare
ta kammarens tid i anspråk, men
jag har ansett att det kanske i anslutning
till herr Skärmans anförande kunde
vara nödvändigt att även ta upp frågan
om möjligheterna att rekrytera personal.

Herr SKÄRMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern sade
att vi inte skulle ta sociala hänsyn
men att man ger generella bidrag av
vissa skäl. Om man nu säger att det är
generella bidrag, skall man då göra
speciella undantag för en viss grupp
som är ytterst obetydlig?

Herr Hjalmar Nilsson sade att man
sannolikt kapitaliserade dessa bidrag
vid försäljningarna och höjde jordvärdena.
Men alla vet att det är fråga om
övergångsbidrag på mellan 125 och 500
kronor. Inte är väl någon så dum att
han räknar med att kapitalisera ett sådant
bidrag för all framtid, då det är
personligt. Men skulle han räkna så illa,
kan man ju inte styra honom, utan då
handlar han väl intuitivt utan hänsyn
till vad här bestämmes.

När det sedan gäller kartverket, har
man därifrån sagt, att man kan öka kapaciteten,
och begärt att få dessa pengar.
Jag har faktiskt nyligen haft kontakt
med kartverket, och man förklarar
där att man kan forcera utgivningen ytterligare
något tack vare bättre teknisk
utrustning, omställning i samband med
flyttningen o. s. v. Att man arbetat snabbare
än enligt den ursprungliga planen
betyder väl inte så mycket, eftersom
den planen måste anses rätt långsam och
utdragen mot bakgrunden av den oerhört
snabba utvecklingen inom samhället.
Jag tror att tidsplanen borde krym -

fredagen den .‘t april 1904

Nr 14

pas så att kartorna kommer fram avsevärt
snabbare — för stora delar av landet
får vi enligt planen inte fram ordentliga
kartor förrän fram på 1970-talet, men vi behöver dem faktiskt i
dag. Mycket pengar skulle sparas både
inom lantmäteriet och när det gäller all
annan planläggning, om kartorna kom
fram litet snabbare. Jag tror att man
har anledning att överväga en annan
och snabbare plan, vilket ej hindrar att
vi i dagens läge gör vad som är möjligt
och utskottets majoritet föreslagit.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag hoppas att statsrådet
har observerat att jag inte väckt
någon motion rörande skogshögskolan.
Jag hade alltså inte någon större anledning
till erinran. Men jag vill gärna
att statsrådet skall uppfatta det jag sade
såsom en avslutande parentes eller som
en vidarebefordran av ett önskemål vilket
i sin tur framförts till mig från ledande
håll inom skogshögskolan. Möjligen
har jag också varit litet påverkad
av den interpellation i andra kammaren,
som även berörde skogshögskolan,
och av det svar jag hörde statsrådet avge
på den.

Jag konstaterar alltså gärna, att det
endast var så att säga en liten vänlig
hälsning som jag vidarebefordrade.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar att när
jordbruksministern talar om den jordbrukspolitiska
målsättningen i framtiden
så blir linjen: bort med småbruket.
Jag måste säga att det är en beklaglig
situation. Kommer 1960 års jordbruksutredning
med argument som bevisar
att man bör avveckla stödet för de nytillträdande,
då skall även jag acceptera
en sådan sak, men i avvaktan på utredningen
vill jag inte vara med om någon
ändring. I många andra frågor får vi
ju lov att avvakta. Är det inte jordbruks -

Anslag till jordbruksdepartementet
ministern som givit utredningen i uppdrag
att undersöka småjordbrukets problem?
Då skulle man väl inte behöva
ha så bråttom utan kunna vänta med en
ändring i denna fråga.

Om oppositionen vill en sak, då skall
man vänta på resultatet av pågående
utredning, men när regeringen vill eu
sak skall man tydligen inte vänta. Där
ligger skillnaden, och jag beklagar att
det i så fall skall gå ut över småbruket.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Reservanternas ställningstagande
innebär ingenting som går
ut över småbruket. Möjligen kan man
säga att det går ut över sådana människor
som tänker sig att efter den 1
juli i år förvärva en liten brukningsenhet;
de kan i någon mån bli s. a. s. missgynnade,
om riksdagen —- vilket jag
hoppas — följer reservanterna på denna
punkt.

Det är ett oklart resonemang herr Jonasson
för även när han säger att jag
skulle ha yttrat någonting om »bort med
småbruket». Jag tror att vi har allt skäl
att verkligen försöka hålla oss till det
som blir sagt, och jag tror att alla övriga
ledamöter av kammaren har märkt
att jag inte sagt om småbruket att det
skulle bort. Något sådant har jag självfallet
inte påstått.

Till herr Skårman vill jag säga att när
jag talar om generella regler föreställer
jag mig att det inte är så illa ställt att
människor enbart av hälsoskäl vill etablera
sig som småbrukare. Det rör sig
här om generella bestämmelser som inte
kan ta hänsyn till sådana enskilda fall.

När det gäller kartverket har vi ju accepterat
en uppräkning med just 200 000
kronor. Kartverket har begärt en sådan
uppräkning, men vi har ansett vissa
andra uppgifter mer angelägna och föreslagit
att i stället personalen för malmletning
skall förstärkas för exakt detta
belopp. Det ligger därför inte så till att
kartverket skulle ha begärt 200 000 kronor
till personalförstärkning och att vi

7(3

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Anslag till jordbruksdepartementet
inte skulle brytt oss om det. I verkligheten
har vi tagit det fullt ut, men användningen
av medlen har kommit att
skjutas över på vissa andra uppgifter.
Jag liar anledning erinra om vad jag tidigare
har sagt, nämligen att det fastställda
programmet har kunnat hållas
och t. o. m. överträffas. Det är klart att
ingenting hindrar att man vid en diskussion
tar upp frågan om en ny målsättning
för kartverkets utvidgningar
och då undersöker i vilka områden av
landet man skulle kunna gå snabbare
fram och hur man över huvud taget
skulle kunna korrigera det. Jag tror
dock inte att kravet är tillgodosett med
vad utskottet har uttalat i denna fråga.

Herr OLSSON, MANNE, (s):

Herr talman! Vid utskottets behandling
under punkt 11 av motionerna
1:137 och 11:170, som avser ett anslag
på 30 000 kronor för viss instruktörsverksamhet
för bärodling inom Stockholms
läns skärgård, har jag och herr
Trana i utskottet reserverat oss blankt.
Vi gjorde det därför att utskottet ej
ville stödja vad motionärerna föreslog.

Jag vill vid detta tillfälle inskränka
mig till att framföra ett önskemål till
jordbruksministern, att han om möjligt
ville tillmötesgå motionärernas syfte,
da vi i alla fall måste anse att denna
fråga är angelägen, genom att i nästa
års proposition tillmötesgå de förslag
som i berörda motioner har framförts.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag vill bara i korthet
beröra en enda fråga, nämligen den
som handlar om arealtillägg till nytillträdande
småbrukare.

När denna fråga behandlades 1962,
stödde jag för min del dem som var
anhängare av denna ändring av reglerna
för arealtillägg. Det skedde emellertid
med mycket stor tveksamhet,
och jag behöver därför inte uppbringa
något större mått av självövervinnelse

för att säga att jag i dag tänker stödja
den reservation som föreligger. År 1962
förelåg en viss konsekvens i utskottets
ställningstagande, då det ansåg att nytillträdande
småbrukare skulle ha arealtillägg.
Utskottet föreslog nämligen
i konsekvens med detta en uppräkning
av anslaget från 95 miljoner kronor
till 105 miljoner kronor, om jag inte
minns alltför galet. I dag föreslås exakt
samma summa, nämligen 95 miljoner
kronor, från både utskottsmajoriteten
och reservanterna. Om man nu skall
hålla sig inom anslagsramen, måste
detta innebära att man får ta av de
anslag som utgår till icke nytillträdande
för att ge till nytillträdande. Man skulle
hänga ut ett lockbete åt en del människor
för att locka dem att etablera
sig som småbrukare, d. v. s. slå in på
ett näringsfång som inte kan ställa någonting
annat i utsikt än slit och dålig
lön för mödan.

Herr HttBINETTE (h):

Herr talman! Under punkt 90, lantmäteristaten,
avlöningar, finns det en
blank reservation, föranledd av motionerna
nr 1:308 och 11:410. I dessa motioner
hemställs att skyndsamma åtgärder
måtte vidtas för att göra lantinäteriet
bättre ägnat att fullgöra sina
åligganden på ett för samhället och den
enskilde mera tillfredsställande sätt och
då framför allt i de län där utvecklingen
har gått särskilt fort. Anledningen
till att jag begärt ordet är att jag
vill betona, utöver vad som står i motionerna,
den prekära situation som
lantmäteriet kommit i och som här tidigare
något har berörts.

Ur en årsberättelse rörande lantmäteriverksamheten
i Stockholms län vill
jag citera följande: »Av de föreliggande
redogörelserna---framgår att

antalet balanserade ärenden (icke avslutade
ärenden) inom förrättningsorganisationen
vid årsskiftet utgör 4 259,
vilket innebär en ökning från föregående
år med 315 ärenden eller cirka

Fredagen den 3 april 19(i4

Nr II

8 procent. Balansen räknad i arbetsmånader
har stigit från 2 045 år 1962

till 2 280 eller drygt 11 procent.---

För att avverka den balanserade arbetsmängden
skulle med nu tillgängliga
personalresurser åtgå en tid av nära
två år. Detta innebär mycket långa
väntetider för den förrättningssökande
allmänheten med därav följande irritation
och olägenheter.»

Nu har departementschefen föreslagit
vissa förbättringar, som av utskottet
noterats med tillfredsställelse. Utskottet
skriver: »Det otillfredsställande läget
kommer härigenom så småningom
att förbättras också i fråga om lantmätarpersonalen.
-— Utskottet utgår
emellertid från att Kungl. Maj:t
liksom hittills följer utvecklingen med
uppmärksamhet.»

Ja, det må jag verkligen hoppas! Men
när det står »liksom hittills», undrar
man verkligen, om man liksom utskottet
kan slå sig till ro och tro att den
uppmärksamheten är tillräcklig. Under
den tid som Kungl. Maj:t har följt ärendet
med uppmärksamhet har balansen
ändå ökat. Hur skall det kunna förklaras? Ja,

herr talman, jag har velat bringa
dessa synpunkter till kammarens kännedom,
så att dess ledamöter skall få
uppmärksamheten riktad på de förhållanden
som råder. Man får väl hoppas
att det trots allt skall ordna sig för den
stackars förrättningssökande allmänheten.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Endast några ord i anslutning
till punkt 38 och reservationen
vid denna punkt.

Herr Nils B. Hansson trodde att Weibulls
skulle komma att lägga ner forskningen
på växtförädlingsområdet ifall
företaget inte fick de önskade 40 000
kronorna. Jag tror däremot tvärtom.
Jag tror inte att Weibulls kommer att
lägga ner forskningen, om man går
miste om de 40 000 kronorna, allra

Anslag till lantbruksrepresentanter
helst som man ju bär fått ett ganska
bra inkomsttillskott i form av de viixtförädlingsavgifter
som bolaget erhåller,
och det är ju inte småsummor. Jag
tror att det rör sig om en felspekulation
från herr Hanssons sida.

Vi reservanter vill gärna erkänna det
arbete som Weibulls gör på forskningsområdet,
men vi tror att företaget bär
möjligheter att klara uppgifterna ändå.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Herr Mossberger säger
att han inte tror att Weibullsholm kommer
att lägga ner sin forskning. Det tror
inte jag heller, ty det är inte deras oerhört
stora forskningsområde det gäller,
utan det är ett oersättligt forskningsmaterials
vidmakthållande eller inte. När
Weibullsholm har sagt, att man tvingas
överväga att icke kunna vidmakthålla
det ifrågavarande forskningsmaterialet,
som faktiskt är oersättligt, måste man
ju tro dem på deras ord.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Anslag till lantbruksrepresentanter

Förutom hemställan om ny avlöningsstat
hade Kungl. Maj:t under punkten
Lantbruksrepresentanter: Avlöningar

föreslagit en anslagsanvisning å 237 000
kronor, vilket var 80 000 kronor högre
än för löpande budgetår, ökningen var
föranledd av förslag om inrättande av
en i Washington placerad befattning
som lantbruksrepresentant.

I samband härmed hade utskottet behandlat
motionerna I: 354, av herr Weibull
m. fl., likalydande med II: 407, av
herr Nilsson i Bästekille m. fl., i vilka
motioner, såvitt avsåge förevarande
punkt, hemställts, att anslagsposten År -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Anslag till lantbruksrepresentanter

voden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t, måtte uppräknas
med 80 000 kronor till 267 000 kronor
samt anslaget i enlighet därmed
uppföras med 317 000 kronor.

Motionärerna hade bland annat ansett,
att det jämte befattningen i Washington
vore angeläget att inrätta ytterligare
en befattning som lantbruksrepresentant
med stationering i Paris.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:354
och II: 407, såvitt nu vore i fråga,

a) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för lantbruksrepresentanter,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1964/65;

b) till Lantbruksrepresentanter: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 237 000 kronor.

I sitt yttrande hade utskottet anfört
bland annat:

»Utskottet, som icke anser det osannolikt
att utvecklingen kan komma att
kräva en förstärkning och eventuellt
även viss omplacering av den svenska
utlandsrepresentationen på jordbruksområdet,
finner för sin de] icke erforderligt
att nu vidtages mer vittgående
åtgärder än vad Kungl. Maj:t föreslagit.
Utskottet utgår från att behovet av utlandsbevakning
på ifrågavarande område
noggrant följes av Kungl. Maj:t.»

Reservation hade avgivits av herrar
Isacson, Weibull, östlund och Eliasson
i Moholm, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits.

I reservationen hade föreslagits, att
det nyss återgivna stycket av utskottets
motivering skulle utbytas mot följande
uttalande:

»Utskottet finner i likhet med motionärerna
och remissinstanserna att en
ytterligare förstärkning av utlandsrepresentationen
är önskvärd. Då det sy -

nes uppenbart att särskilt arbetet inom
de internationella organisationerna såsom
EFTA och FAO ävensom de stundande
GATT-förhandlingarna fordrar
ökad uppmärksamhet och rapportering
synes eu stationering till Geneve dock
böra föredragas. Även arbetet inom
OECD och den dynamiska utvecklingen
inom det franska jordbruket bör med
fördel kunna bevakas av en lantbruksrepresentant,
placerad i Genéve. Utskottet
utgår från att frågan överväges
av Kungl. Maj:t i och för förslag till nästa
års riksdag. Med hänsyn till det anförda
synes de nu föreliggande motionsyrkandena
icke böra föranleda någon
riksdagens ytterligare åtgärd.»

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WEIBULL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i förevarande punkt hemställt
med godkännande av utskottets motivering
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den motivering,
som förordats i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan med godkännande av utskottets
motivering, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Weibull begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 3 med godkännande av utskottets
motivering, röstar
Ja;

Fredagen den 3 april 1964

Nr 14

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den motivering, som förordats
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 4—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Anslag till hushållningssällskapen

Kungl. Maj:ts förslag under punkten
Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader
innebar en anslagsanvisning
med 6 000 000 kronor, utgörande ökning
med 215 000 kronor till sällskapens allmänna
omkostnader.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:311,
av herr Sveningsson m. fl., och 11:284,
av herr Hseggblom m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:351,
av herr Hermansson m. fl., och II: 400,
av herr Antby in. fl,

3) motionen 11:287, av herr Lindström.

I motionerna 1:311 och 11:284 hade
hemställts, såvitt nu vore i fråga,

att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte
begära en översyn syftande till en samordning
av genom statliga organ bedriven
rådgivningsverksamhet inom jordbrukets
område samt lämplig utformning
av stöd åt den genom producentorganisationer
bedrivna rådgivningsverksamheten,

Anslag till hushållningssällskapen

samt att anslaget Bidrag till hushållningssällskapen
: Omkostnader måtte

höjas med 250 000 kronor till 6 250 000
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte,

I. i anledning av Kungl. Maj ds för slag

samt motionerna I: 311 och II: 284,
såvitt nu vore i fråga, ävensom med bifall
till motionen II: 287, till Bidrag till
hushållningssällskapen: Omkostnader

för budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 6 337 000 kronor;

II. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att motionerna I: 311 och II: 284,
såvitt avsåge översyn rörande rådgivningsverksamheten,
måtte överlämnas
till 1960 års jordbruksutredning,

III. avslå motionerna 1:351 och II:
400.

Reservation hade anförts av herrar
Hjalmar Nilsson, Lage Svedberg, Mossberger
och Magnusson, fru Lindskog
samt herrar Franzén och Trana, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj ds
förslag samt med avslag å motionerna
I: 311 och II: 284, såvitt nu vore i fråga,
ävensom motionen II: 287, till Bidrag
till hushållningssällskapen: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett reservationsanslag av 6 000 000
kronor.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservationen.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets
i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 12 mom. I, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 55;

Nej —- 65.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Bergman anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen avsett att
rösta nej men av misstag nedtryckt båda
voteringsknapparna.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i mom. II och
III hemställt.

Punkterna 13—25

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26

Ang. särskilt stöd åt det mindre
jordbruket

Kungl. Maj :t hade till Särskilt stöd
åt det mindre jordbruket föreslagit en
med 5 miljoner kronor till 95 miljoner
kronor minskad medelsanvisning i förhållande
till innevarande budgetår.
Samtidigt hade föreslagits, att arealtilllägg
i princip icke skulle utgå till jordbrukare,
som tillträdde brukningsenhet
efter den 30 juni 1964.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:231,
av herr Isacson in. fl., samt II: 288, avherrar
Ringaby och Hedin, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte göra framställning
om en utredning av det svenska småjordbrukets
framtida ställning och utvecklingsvägar; 2)

de likalydande motionerna 1:310,
av herr Nilsson, Ferdinand, och II: 411,
av herr Svensson i Stenkyrka m. fl., i
vilka motioner anhållits, att riksdagen i
.skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om sådan ändring av kungörelsen
om arealtillägg och övriga tillämpningsföreskrifter,
att arealtillägg kunde
utgå även till brukare, som hade mera
än 10 ha men högst 15 ha odlad jord,
när särskilda skäl därtill kunde anses
föreligga;

3) De likalydande motionerna 1:615,
av herr Jacobsson, Per, m. fl., och II:
748, av herr Hansson i Skegrie m. fl.,
vari föreslagits, att riksdagen vid behandlingen
av nionde huvudtiteln skulle
avslå Kungl. Maj:ts förslag om av -

Fredagen den 3 april 1%1

Nr 14

veckling av arealtilläggen till nytillträdande
småbrukare.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
615 och 11:748 besluta, att arealtillägg
skulle utgå enligt oförändrade grunder;

b) till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 95 000 000 kronor; c)

lämna motionerna 1:231 och II:
288 utan åtgärd;

d) avslå motionerna 1:310 och II:
411.

Reservation hade avgivits av herrar
Hjalmar Nilsson, Mossberger, Hedström,
Magnusson, Wanhainen och Lindström,
fru Lindskog samt herrar Arweson,
Lundmark och Trana, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under a
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:615 och 11:748
godkänna vad i reservationen angivits
beträffande nytillträdande jordbrukares
möjligheter att erhålla arealtillägg.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservationen.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets i
förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
mom. a och därefter särskilt i

6 Första kammarens protokoll 1964. Nr 14

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket
fråga om utskottets hemställan i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. a framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
ufter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1,
punkten 26 mom. a, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Ja -— 53;

Nej — 69.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
denna punkt.

Punkterna 27—37
Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 3 april 1964

82 Nr 14

Ang. bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling

Punkten 38

Ang. bidrag till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling

Kungl. Maj:t hade till Bidrag till viss
praktiskt vetenskaplig växtförädling föreslagit
oförändrad medelsanvisning
med 430 000 kronor, varav avsåges
210 000 kronor till den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm,
200 000 kronor till institutet för växtförädling
av frukt och bär samt 20 000
kronor till förädlingsarbeten med sojaväxter.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två likalydande motioner, nämligen
I: 229, av herr Elof sson in. fl., och
II: 283, av herr Hteggblom m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att anslaget till Weibullsholms
växtförädlingsanstalt skulle höjas
från 210 000 till 250 000 kronor och sålunda
till Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling för budgetåret
1964/65 anvisa ett anslag av 470 000
kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:229 och 11:283, till
Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling för budgetåret 1964/65
anvisa ett anslag av 470 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Lage Svedberg, Mossberger,
Hedström, Magnusson, Manne Olsson,
Sköld och Lindström, fru Lindskog
samt herrar Franzén och Persson i
Skänninge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort lyda så, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:229 och 11:283,
till Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling för budgetåret 1964/
65 anvisa ett anslag av 430 000 kronor.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Svedberg, Lage, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1,
punkten 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Ja — 52;

Nej — 69.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fredagen den 3 april 1964

Nr 14

Punkterna 3.9 96

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 97

Anslag till rikets allmänna kartverk

I denna punkt hade utskottet på anförda
skiil hemställt, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj ds i ämnet
framlagda förslag samt med bifall
till motionerna I: 444, av herr Erik Olsson
in. fl., och 11:534, av herr Larsson
i Norderön m. fl., till Rikets allmänna
kartverk: Kartarbeten m. in. för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 3 591 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:444
och 11:534 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att höja förevarande
anslag med 200 000 kronor utöver vad
som angivits i statsverkspropositionen.

Reservation hade anförts av herrar
Hjalmar Nilsson, Lage Svedberg, Mossberger,
Magnusson och Erik Svedberg,
fru Lindskog samt herrar Franzén,
Lundmark och Trana, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I: 444 och II: 534, till Rikets
allmänna kartverk: Kartarbeten

m. in. för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 3 391 000 kronor.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservationen.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad

Anslag till rikets allmänna kartverk
Anslag till jordbrukets maskinlånefond
utskottet i denna punkt hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1,
punkten 97, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Ja — 56;

Nej — 66.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 98—136

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 137

Anslag till jordbrukets maskinlånefond

I förevarande punkt hade utskottet
på åberopade grunder hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag samt

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Om ersättning från allmän försäkringskassa för avvänjning från tobaksbruk

med avslag å motionerna I: 446, av herr
Pettersson, Harald, m. fl., och 11:533,
av herrar Dahlgren och Magnusson i
Nennesholm, till Jordbrukets maskinlånefond
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett investeringsanslag av 1 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:446
och II: 533 hade hemställts, att riksdagen
till förevarande fond måtte anvisa
ett investeringsanslag av 3 000 000 kronor.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:446 och 11:533,
vilket innebär bifall till lantbruksstyrelsens
förslag att det anslag det här gäller
skall fastställas till 3 miljoner kronor.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 138—145

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 146

Lädes till handlingarna.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 24, i anledning av våckt motion
om utredning rörande obligatorisk semester
mellan jul och nyår;

nr 25, i anledning av väckt motion
om avskaffande av städernas auktionsmonopol; -

nr 26, i anledning av väckt motion
om utbetalning av folkpension utan ansökan;
samt

nr 28, i anledning av väckt motion
angående service- och vårdpersonalens
arbetstidsförhållanden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ersättning från allmän försäkringskassa
för avvänjning från tobaksbruk

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 29, i anledning av väckt
motion om ersättning från allmän försäkringskassa
för avvänjning från tobaksbruk.

I en inom första kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 115, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Petersson, Erik Filip, hemställt,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning angående ersättning från
de allmänna försäkringskassorna för
medicinsk avvänjning från tobaksbruk.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, I: 115, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Erik Filip Petersson och Wiklund, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av förevarande
motion, I: 115, i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att motionen
överlämnas till 1961 års sjukförsäkringsutredning;
samt

B. att motionen, i den mån den icke
kunde anses besvarad genom vad reservanterna
under A hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Fredagen den .''5 april 1964

Nr 14

Om ersättning från allmän försäkringskassa för avvänjning från tobaksbruk

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp) :

Herr talman! Under senare tiden liar
tobaksbrukets skadeverkningar kommit
i en ny belysning genom publiceringen
av vetenskapliga undersökningar. Härvid
har frågan om medicinsk behandling
för avvänjning fått ny aktualitet.
Det har emellertid uppstått oklarhet om
i vad mån försäkringskassorna skall ersätta
denna vård. Om vederbörande lider
av en sjukdom förvärvad på grund
av tobaksbruk^, uppstår inte något problem.
Då utgår ersättning. Däremot uppstår
ett besvärligt gränsdragningsproblem
när det gäller att avgöra, i vad
mån tobaksbruket är den väsentliga
sjukdomsorsaken och kräver behandling
på avvänjningsklinik. Detta har
bl. a. gett anledning till tvistigheter, som
förts upp i högsta instans. Något utslag
därifrån föreligger ännu inte.

Det är sådana problem som jag syftar
på i min motion. Enligt uppgift löser
en del läkare frågan på det sättet, att
om det gäller en person, som behöver
hjälp med sitt rökningsproblem och som
lider av en kronisk bronkit, skriver läkaren
på kvittot: »Behandling för bronkit.
»

Jag kan stödja min argumentering på
ett uttalande av medicinalstyrelsens
chef, generaldirektören Engel. Genom
förmedling av riksdagens upplysningstjänst
har jag fått mig tillsänd en utskrift
från ljudbandet av en debatt i
televisionen den 17 mars i år. Jag skall
här citera ett par meningar, som generaldirektören
yttrade. Han sade bl. a.
följande: »Jag finner det också för min
del mycket rimligt, att de här verkligt
svåra fallen, som behöver tas om hand
på avvänjningspoliklinikerna, borde ersättas,
för det är ju bara de extrema fallen,
som behöver komma dit.» Han fortsätter
litet längre fram i anförandet:
»Det finns fall, där läkarhjälp måste
tillkomma och där det är skäligt att
sjukförsäkringen ersätter.»

I sitt avstyrkande utlåtande har utskottet
hänvisat till en utredning, som
enligt vad som upplystes i utskottet inte

skall syssla med denna fråga. Jag kan
inte anse, att det kan vara tillräcklig
motivering för att inte ta upp denna
fråga till utredning, eftersom det tydligen
råder osäkerhet och då en ersiittningsrätt
skulle vara till mycket betydande
hjälp för många, för vilka tobaksbruket
har blivit ett verkligt lidande
och som behöver läkarhjälp för att
komma till rätta med problemet. Jag vet
att det är många människor, som med
uppmärksamhet följer denna frågas behandling
i riksdagen, vilket jag har fått
fullt klarlagt genom brev och telefonpåringningar.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Om tobaksbrukets inverkan
på hälsan har — som herr Erik
Filip Petersson nyss sade — på sista
tiden lagts fram ett antal vetenskapliga
rön, men de är väl inte så entydiga
ännu att det utan vidare kan sägas att
de redan nu skulle utan ytterligare undersökning
ge anledning till en ändring
av det slag som motionären vill. Frågan
om läkarvårds- och läkemedelsersättning
vid förebyggande hälsovård ingår
i det uppdrag som 1961 års sjukförsäkringsutredning
har, och ersättning
utgår ju redan nu från försäkringskassa
för sådan sjukdom som är föranledd
av tobaksbruk. Då kvarstår de fall där
avvänjningskurer företas men dör man
inte kan säga huruvida dessa kurer dels
verkligen är sjukdomsförebyggande,
dels icke är det. Denna gränsdragning,
som inte är så lätt att göra, måste, såvitt
utskottet förstår, beaktas av 1961
års sjukförsäkringsutredning.

Då denna fråga redan behandlats av
utredningen och då dessutom frågan är
föremål — dock inte i hela sin vidd, det
skall medges — för prövning inom
högsta instans inom försäkringsväsendet,
d. v. s. försäkringsdomstolen, vars
utslag ännu inte kommit, finner jag,
herr talman, ingen anledning att ställa

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. skydd för vattenförsörjningen

Om lagstiftning rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar

annat yrkande än det som andra lagutskottet
ställt i sitt utlåtande nr 29, till
vilket jag ber att få yrka bifall.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av väckta motioner om kompensation
för obekväm arbetstid, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående begreppet tjänstevikt i
vägtrafikförordningen; samt

nr 13, i anledning av väckt motion
angående interimslicenser och interimsskyltar
för motorfordon.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölk.

Ang. skydd för vattenförsörjningen

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av dels
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändring i vattenlagen jämte
i ämnet väckta motioner, dels väckt
motion om utbyggnad av vattenvården,
dels ock väckt motion angående förvaringen
av petroleumprodukter i underjordisk
cistern.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det föreliggande ärendet
skulle visserligen kunna ge anled -

ning till en del synpunkter på vattenvårdens
situation och utveckling i vårt
land, men på grund av den sena timmen
vid jag inskränka mig till att betona
vikten av de lagändringar som nu genomföres
men samtidigt, liksom utskottet
gjort, också starkt framhålla betydelsen
av att dessa ändringar bara betraktas
som en etapp på vägen och att
utredningsarbetet i denna riktning fortsätter.

Samtidigt vill jag begagna tillfället att
nämna, att jag för min del avsett att stå
bakom det särskilda yttrande som är
fogat till utskottets utlåtande, men att
det på grund av en olycklig omständighet
inte kommit att förenas med mitt
namn.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 15, i anledning av väckta motioner
dels om vissa föreskrifter för gångtrafikanter,
dels angående föreskrift att
barn i grupp skall gå på vägens högra
sida; samt

nr 16, i anledning av väckta motioner
angående högsta tillåtna axel- och
boggietryck för motorfordon.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om lagstiftning rörande avgiftsbelagda
trafikanläggningar

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande ur 17, i anledning av väckta
motioner om lagstiftning rörande avgiftsbelagda
trafikanläggningar.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 441 i
första kammaren av herrar Schött och

Fredagen den 3 april 1964

Nr 1 I

Om lagstiftning rörande avgiftsbelagda trafikanlaggmngar

Virgin samt nr 530 i andra kammaren
av herr Bohman.

1 motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att förslag
till lag rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar
måtte föreläggas 1964
års höstriksdag.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1:441 och II:
530, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Schött och Wachtmeister, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1: 441 och II: 530, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att förslag
till lag rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar
måtte föreläggas 1964
års höstriksdag.

Herr SCHÖTT (hl:

Herr talman! Som motionär och utskottsreservant
i detta ärende ber jag
att få säga några ord, .särskilt som ärendet
för min landsända har den allra
största betydelse.

Frågan om lagstiftning rörande avgiftsbelagda
trafikanläggningar har varit
föremål för riksdagens behandling en
följd av år. Sedan den ånyo aktualiserats
genom motioner vid 1960 års riksdag,
anhöll denna på förslag av tredje
lagutskottet om en utredning i syfte att
erhålla en lagstiftning som möjliggjorde
avgiftsbelagda trafikanläggningar, särskilt
broar och tullar.

Kungl. Maj:t tillsatte 1960 års vågsakkunniga
som verkställde den begärda
utredningen och som i april 1962
avgav sitt betänkande. 1 detta konstaterar
de sakkunniga att även om den nuvarande
lagstiftningen icke innehåller
något direkt hinder mot avgiftsbelagda
trafikanläggningar, så omöjliggör den
dock i praktiken genom sin utformning

tillkomsten av sådana anläggningar. De
sakkunniga har emellertid icke funnit
någon mera väsentlig ändring i huvudprinciperna
för gällande lagstiftning
behöva företagas vid ett eventuellt införande
av ett system med avgiftsbelagda
trafikanläggningar. Vissa kompletterande
föreskrifter i väglagen, varigenom
såväl det enskilda som det
allmänna erhåller möjligheter att enligt
en särskild koncessionslagstiftning bygga
och driva dylika anläggningar, skulle
vara tillräckliga. För det fall att statsmakterna
skulle besluta om införande
av ett system med sådana möjligheter,
har de sakkunniga ansett sig böra framlägga
förslag till en särskild koncessionslag
och till vissa kompletterande
föreskrifter i väglagen och kungörelsen
angående .statsbidrag till enskild väghållning.

I själva sakfrågan var emellertid de
sakkunniga ej beredda att förorda införandet
av ett system med avgiftsfinansiering.
De redovisade skäl såväl för
som emot ett sådant system och ansåg
tydligen för sin del de senare skälen
övervägande.

Betänkandet var föremål för remissbehandling.
Meningarna bland remissinstanserna
var delade. Enligt redovisningen
i proposition nr 191 år 1963 angående
riktlinjer för den statliga trafikpolitiken
skulle flertalet remissinstanser
ha anslutit sig till principen att för
den allmänna samfärdseln nödiga vägar
och förbindelser skall byggas genom
det allmännas försorg och med
anlitande av allmänna medel samt att
avgifter icke får uttagas för deras begagnande.
Ett antal remissinstanser
skulle dock ha ansett att avgiftsfinansiering
borde kunna tillgripas i undantagsfall.

Ett närmare studium av remissyttrandena
sådana de refereras i tredje
lagutskottets nu aktuella utlåtande visar
emellertid såvitt jag kan finna att
av de redovisade remissinstanserna 13
var negativt och 22 positivt inställda
till förslaget om möjlighet till avgiftsbe -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Om lagstiftning rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar

lagda trafikanläggningar. Av rikets länsstyrelser
intog såvitt jag kan finna endast
6 en negativ inställning till ett
eventuellt avgiftssystem, medan 17 länsstyrelser
var positivt inställda.

Det har sitt intresse att konstatera att
de länsstyrelser, vilkas län kan tänkas
i första hand bli berörda av frågan, synes
ha intagit en positiv inställning
till motionsförslaget. Det gäller exempelvis
länsstyrelserna i Malmöhus och
Kalmar län, och på samma sida synes
befinna sig exempelvis samtliga länsstyrelser
i Götaland, med undantag endast
av Västergötlands båda länsstyrelser,
och samtliga länsstyrelser i Norrland.

Dessa sistnämnda har ju särskild erfarenhet
av isoleringsproblem på grund
av otillfredsställande kommunikationer,
vilket också får anses gälla länsstyrelsen
på Gotland, som för övrigt som sin
mening uttalade att de sakkunnigas
samhällsekonomiska betänkligheter var
överdrivna.

Det må också nämnas att bland de
positiva remissinstanserna befann sig
motororganisationerna, näringsorganisationerna,
arbetsmarknadsstyrelsen och
RLF.

I tredje lagutskottets utlåtande erinras
om att 1963 års höstriksdag avvisade
förslaget om lagstiftning rörande avgiftsbelagda
trafikanläggningar. Med
hänsyn bl. a. härtill avstyrker utskottet
de nu aktuella motionerna. Angelägenheten
av att exempelvis Ölandsbron
snarast kommer till stånd är emellertid
enligt motionärerna så stor, att detta
motiverar en ny framstöt i ärendet
till årets riksdag.

Med tillfredsställelse noterar även vi
reservanter att aktuellt material i fråga
om en ölandsbro väntas föreligga
före den 1 juli 1964 och således i god
tid före den nya flerårsplan som skall
uppgöras 1966. Även om väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen avser att i vår
framlägga förslag till förbindelsens finansiering
finns ingen garanti för att så
kommer att ske eller att eventuellt för -

slag kommer att accepteras av regering
och riksdag. Under alla förhållanden
vet man intet om tiden för ett eventuellt
positivt beslut från statsmakternas
sida. Risk föreligger att frågan åter ställes
på framtiden.

Vi reservanter är medvetna om att
brofrågan snart kommer att aktualiseras.
Ehuru vi finner det önskvärt, ja,
riktigast och rättvisast att ölandsbron
bekostas av statsmedel och blir avgiftsfri,
kan det likväl vid prövningen av
ärendet befinnas nödvändigt att lita till
avgiftsfinansiering för att ej brist på
väganslag alltför länge skall fördröja
detta viktiga projekt.

Med hänsyn härtill och även till andra
trafikledsprojekt vid vilka avgiftsbeläggning
kan bli aktuell bör enligt vår
mening riksdagen hos Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till särskild lagstiftning
i ärendet. Till grund för denna
synes 1960 års vägsakkunnigas förslag
kunna läggas.

Med skärpa vill jag understryka att
önskemålet är en avgiftsfri bro snarast
möjligt. För alla eventualiteters skull
önskar vi emellertid sådan ändring i
lagstiftningen, att en avgiftsbelagd bro
skall kunna byggas om realiserandet av
en avgiftsfri bro ej kan ske inom rimlig
tid. Vi önskar alltså en »beredskapslag»
att tas i bruk i nödfall.

Herr talman! Under åberopande av
det anförda får jag yrka bifall till den
av mig och herr Wachtmeister avgivna,
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr JANSSON, ERIK, (s):

Herr talman! I anledning av herr
Schötts anförande förtjänar det påpekas,
att de flesta remissinstanser är positivt
inställda till avgiftsbelagda trafikleder
endast vad gäller ölandsbron
och säger att i dagens läge är det endast
den som är aktuell. Alla är ju också
överens om att detta är en särskild
historia för sig. Bortser man från
Ölandsleden och öresundsfrågan, som

Fredagen den 3 april 1964

Nr 14

Om lagstiftning

också blir eu sak för sig, så är remissinstanserna
i allmänhet inte positivt inställda
till frågan i princip.

Två saker kan framför allt påpekas
beträffande själva ölandsprojektet. För
det första iir de sakkunniga, som här
uttalat sig, av den bestämda uppfattningen
att det inte behövs eller är nödvändigt
med en lagstiftning för ett enda
fall. För det andra pågår eu utredning,
där även berörda kommuner finns
med. Denna utredning kommer att framlägga
sitt förslag redan före detta halvårsskifte,
där man även aviserar ett
förslag om hur avgifterna skall finansieras.
De flesta är alltså överens.

.lag vill samtidigt fästa uppmärksamheten
på att det som reservanterna här
var inne på var inte bara det fall som
de flesta remissinstanser talar om, utan
man vill gå mycket längre. I reservationen
sägs t. ex.: »Bl. a. med hänsyn
härtill och inte minst till andra trafikledsprojekt,
vid vilka frågan om avgiftsbeläggning
kan komma att aktualiseras,
finner utskottet i likhet med motionärerna
»------o. s. v. Reservanterna

vill således gå mycket längre än vad
de flesta remissinstanser här förordar.
Man vill göra saken till en principfråga
som går längre än till det aktuella fallet,
vilket inte kan accepteras av utskottsmajoriteten
och heller inte av de
flesta remissinstanserna.

Dessa skäl är, herr talman, tillräckliga
för att jag skall be att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Det vi diskuterar är givetvis
en principfråga. Det gäller inte
bara ölandsbron. Jag vill emellertid understryka
att remissinstanserna, jag tänker
då särskilt på det övervägande flertalet
av länsstyrelserna, klart uttalat sig
för att man bör öppna möjligheter för
avgiftsbelagda trafikanläggningar. Jag
tillåter mig citera exempelvis länsstyrelsen
i Kronobergs län. Enligt den »er -

rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar
fordras för anordnande av förbindelser
över Kalmarsund och Öresund så
stora kapitalinvesteringar att dessa icke
synes kunna rymmas i de näraliggande
årens investeringsplaner. Genom medverkan
av enskilt kapital skulle dessa
företag kunna förverkligas inom snar
framtid, varför länsstyrelsen icke vill
motsätta sig att förslaget till lag om
tullvägar införes, då i allt fall Kungl.
Maj:ts prövning blir erforderlig för varje
företag, och att lagen förutsattes tilllämpad
med stor restriktivitet.»

Det är också mycket intressant att
se, att länsstyrelserna i de län som är
speciella turistlän har uttalat sig positivt
i denna sak. Det kan i vårt land,
liksom i andra, vara en stor fördel att
man får möjlighet att bygga avgiftsbelagda
anläggningar. Vill människor betala
extra för att komma snabbare och
bättre fram bör man inte hindra det.

När det gäller Ölandsbron vill jag bara
erinra om att länsstyrelsen i Kalmar
län har anfört, såväl 1960 som i remissyttrandet
över 1960 års vägsakkunnigas
betänkande, att det är ytterligt angeläget
att denna bro snarast kommer till
stånd och att man borde giva möjlighet
till avgiftsfinansiering, om ölandsbron
icke kunde inrymmas i 1963 års flerårsplan
för storbroar.

Herr talman! Jag kan inte anse att
det är rimligt, att man hindrar byggandet
av ölandsbron, att man skjuter denna
fråga på framtiden, därför att det
allmänna inte är berett att satsa pengar,
om det finns andra som är beredda att
göra detta, och den befolkning som frågan
närmast gäller är villig att erlägga
broavgift. Jag vill sluta med att säga att
den beredskapslagstiftning som föreslås,
enligt motionärernas och min uppfattning,
på intet sätt kan skada planerna
på byggandet av en ölandsbro utan
tvärtom kan medverka till att påskynda
lösningen av detta angelägna trafikproblem.

Herr talman! Jag ber ännu en gång att
få yrka bifall till reservationen.

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Om lagstiftning rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! För att det inte skall
uppstå några missförstånd med anledning
av att endast högern har motionerat
i denna fråga och här har en reservation,
vill jag påpeka att de tre övriga
partierna från Kalmar län har en egen
motion i denna brofråga. Den är föremål
för behandling i statsutskottet. Vi
har emellertid i den föreliggande situationen,
med det positiva uttalandet av
departementschefen i brofrågan i förra
årets trafikproposition och med hänsyn
till den utredning i denna fråga som
enligt uppgift skall komma före den 1
juli från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
icke velat vara med om att motionera
om en avgiftsbelagd bro. Vi anser
att en bro av den typen är den absolut
sista utvägen och vill därför avvakta
resultatet av den utredning som nu signalerats,
innan vi agerar i likhet med
vad högern gjort.

Jag kommer därför att för min del
stödja utskottets förslag.

Herr JANSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Vad herr Schött sade i
sitt senaste anförande understryker, att
reservanterna försöker att med ölandsbron
som utgångspunkt och motivering
få en princip genomförd i stort, som
har avstyrkts av de flesta ansvariga instanser
i det här landet.

Sedan vill jag kort och gott säga, att
ingenting talar för att ölandsbron blir
försenad, om riksdagen följer utskottets
förslag. Vi har all anledning att invänta
den utredning som kommer om endast
någon månad och därefter ta ställning i
frågan.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Det är fullt riktigt att
här finns en del positiva uttalanden och
att det finns de som hoppas och tror att
ölandsbron snart skall komma till stånd
på vanligt sätt. Hur mycket sådana uttalanden
är värda är en annan sak. Den

befolkning som det här närmast gäller
vet att det inte är så svårt att få sådana
uttalanden men att det är desto svårare
att få något verkligt positivt resultat i
brofrågan.

Jag vill upprepa att vår motion inte
i första hand syftar till att åstadkomma
en avgiftsbelagd bro, utan endast till att
den möjligheten skall stå till buds, om
vi inte får en avgiftsfri. Erfarenheten
har lärt oss att det vore värdefullt att
verkligen få en sådan beredskapslagstiftning,
som vi föreslagit.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

Fredagen den Ii april 1964

Nr 14

Ang. statens järnvägars rabattresor för studerande, värnpliktiga och pensionärer

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja 90;

Nej 17.

Därjämte hade 1 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 8.
i anledning av väckt motion om åtgärder
för att förebygga att renar överköres
av tåg, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. statens järnvägars rabattresor för
studerande, värnpliktiga och pensionärer

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av
väckta motioner om utvidgade reserabatter
för folkpensionärer m. fl., om
utvidgning av statens järnvägars rabatter
för folkpensionärer, angående bussoch
flygresor för värnpliktiga och angående
.statens järnvägars rabattresor
för studerande, militärer och pensionärer.

Allmänna beredningsutskottet hade
till behandling i ett sammanhang upptagit
följande inom riksdagen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:30,
av herrar Harry Carlsson och Erik Filip
Petersson, samt 11:37, av lierr
Carlsson i Huskvarna in. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:91,
av herr Per Jacobsson, och II: 116 av
herr Löfroth,

3) de likalydande motionerna 1: 637,
av herr Sveningsson, och 11:782, avfröken
W etterström,

4) motionen II: 781, av herr Wennerfors,

5) de likalydande motionerna 1:635,
av herr Sundin, samt II: 762, av herrar
Fålldin och Hoo, ävensom

6) motionen 11:775, av herr Holmberg
m. fl.

I motionerna 1:30 och 11:37 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t med järnvägsstyrelsen och
post verket måtte upptaga överläggningar
i syfte att utvidga folkpensionärsrabatterna
i vad gällde dels giltighetstiden
för rabatterna och dels resekategorierna
samt med syfte att rabatt vid SJ :s
och postverkets busslinjer också måtte
införas.

1 motionerna 1:91 och 11:116 hade
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att överläggningar
med järnvägsstyrelsen måtte
ske i syfte att undersöka möjligheterna
att utvidga tillämpningsområdet
för 67-kortet till att omfatta även resor
som företoges i första klass på järnväg.

I motionerna 1:637 och 11:782 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle uttala, att Kungl.
Maj:t borde bemyndiga järnvägsstyrelsen
att ändra bestämmelserna om rabattresor
för ålderspensionärer så att
dessa även finge gälla för förtidspensionärer
samt att rabattsystemet för
samtliga pensionärer borde gälla även
SJ:s busslinjer.

I motionerna I: 635 och II: 762 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om åtgärder
i syfte att bereda samtliga värnpliktiga
möjlighet att i fråga om bussresor åtnjuta
samma förmåner som vid järnvägsresor
samt att bereda sådana värnpliktiga
som tjänstgjorde på stort avstånd
från sin hemort möjlighet att åtnjuta
sådana förmåner i fråga om flygresor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att

1) de likalydande motionerna 1:30
och II: 37,

2) de likalydande motionerna 1:91
och II: 116,

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. statens järnvägars rabattresor för studerande, värnpliktiga och pensionärer

3) de likalvdande motionerna 1:637
och 11:782,

4) motionen II: 781,

5) de likalydande motionerna 1:635
och 11:762, samt

6) motionen 11:775

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Svanström, Carlsson i Huskvarna, Börjesson
i Glömminge och Hyltander, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:30 och 11:37, 1:91 och
11:116, 1:637 och 11:782, 11:781, I:
635 och 11:762 samt 11:775, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
översyn och förslag rörande reserabatter
för studerande, värnpliktiga och
pensionärer.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Såsom en av motionärerna
ber jag att få säga några ord i
denna fråga.

Under en följd av år har frågan om
rabatter för folkpensionärer på statens
järnvägar tagits upp här i riksdagen.
SJ har efter en försöksverksamhet kommit
fram till det nu gällande 67-kortet,
som varit till mycken glädje för många
folkpensionärer och även kan sägas
vara en god affär för järnvägen. Kommunikationsministern
meddelade sålunda
i ett interpellationssvar den 14 maj
förra året, att det under 1962 såldes
cirka 113 000 rabattkort för ålderspensionärer
och gjordes i runt tal 415 000
resor med användande av dessa kort.
Inkomsterna uppgick till omkring 5,3
miljoner kronor, varför man vågar säga
att det var en icke dålig affär för SJ
att ta upp denna sak.

Nu finns det emellertid flera önskemål
om utbyggnad av dessa förmåner.
Som bekant gäller inte den här rabatten
under månaderna juni—augusti, den del
av året som är mest lockande ur resesynpunkt.
Det är väl förklarligt om folk -

pensionärerna finner det lika angeläget
som andra människor att i synnerhet
resa under den vackraste årstiden, då
det är av största värdet att få komma ut
och hälsa på sina anhöriga. Med hänsyn
till konkurrensen med biltrafiken förefaller
det troligt att SJ även under sommartiden
har utrymme för den utökning
av trafiken som en vidgad giltighetstid
för 67-kortet skulle innebära.
Eventuellt kunde begränsningar företas
bara vid helgerna och vid veckosluten. I
Danmark har man, om jag inte är fel
underrättad, den ordningen att motsvarande
rabattsystem gäller från och med
tisdag till och med fredag.

Som bekant har järnvägsstyrelsen sedan
1959, då den trafikerade banlängden
uppgick till cirka 14 800 km, fått
tillstånd att helt eller delvis lägga ned
trafiken på 53 järnvägslinjer med en
sammanlagd banlängd av 2 042 km. Tyvärr
måste man räkna med fortsatta
järnvägsnedläggningar. Med varje år
minskas därför värdet av pensionärsrabatten.
I vissa områden har det aldrig
funnits några järnvägar, i andra är man
helt utan, t. ex. på Gotland och Öland,
och i sådana trakter kan ju inte pensionärerna
få del av den förmån som erbjudes
de pensionärer som bor på andra
håll i landet. I Norrland är bussarna i
stor utsträckning det enda tillgängliga
allmänna kommunikationsmedlet, och
många folkpensionärer i vidsträckta
områden med stora reskostnader är där
helt utestängda från dessa förmåner. SJ
har hittills ställt sig avvisande till folkpensionärsrabatt
vid bussresa, men med
hänsyn till att järnvägar lagts ned och
kommer att läggas ned och att trafiken
i stället upprättliålles med bussar är
det angeläget att man tar upp problemet
att låta rabattkorten gälla också på
bussarna. En sådan lösning behöver
knappast vålla besvär, eftersom bussarna
på landsvägslinjerna sällan tycks vara
fullbesatta utan har gott utrymme
även för pensionärer.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få vrka bifall till reservationen.

Fredagen den 3 april 1964

Nr I t

Ang. statens järnvägars rabattresor för studerande, värnpliktiga och pensionärer

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan. Som motivering
vill jag närmast erinra om förra
årets riksdagsbeslut, som innehöll
eu mycket positiv skrivning till regeringen.

När det gäller rabattering för den
.studerande ungdomen beslöts att den
frågan skulle hänskjutas till studiesociala
utredningen, och enligt de uppgifter
vi fått har utredningen skickat
frågan till vederbörande departement,
som nu överväger den inom en arbetsgrupp
eller särskild utredning.

Då det gäller möjligheterna att utsträcka
rabatteringen till bussresor har
SJ i sitt remissvar till årets motioner
meddelat att man på uppdrag av regeringen
håller på att utreda hur mycket
en sådan utvidgning skulle kosta.

Utskottsmajoriteten har funnit anledning
att avvakta resultatet av dessa
två utredningar innan man fattar något
ytterligare beslut.

Till detta borde kanske läggas den
principiella motiveringen, men i det
avseendet räcker det väl med en hänvisning
till vad som sagts de senaste
åren då denna fråga behandlats.

På en punkt torde man dock numera
vara överens, nämligen att vederbörande
verk bör få avgöra huruvida rabattering
skall tillämpas, ur synpunkten
om den är kommersiellt motiverad
eller inte. På den punkten behöver nog
inte riksdagen inta någon bestämd
ståndpunkt utan kan i detta fall låta
SJ bedöma möjligheterna att bedriva
en sådan här verksamhet kommersiellt
vettigt.

Vi har med denna motivering ansett
oss böra avstyrka årets motioner, och
jag ber att få hemställa om bifall till
utskottets utlåtande.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! I detta ärende har
väckts motioner från flertalet partier,
kanske i en större omfattning i år än
tidigare.

Det väsentliga som har inträffat inom
utskottet är att vi har enats om en
huvudprincip, nämligen att det egentligen
icke är riksdagen som skall ta
ställning i dessa frågor utan att trafikföretagen
själva skall få avgöra huruvida
de av företagsekonomiska skäl
kan medge rabatter av olika slag. Det
är vid ingen tvekan om att samtliga vi
som har suttit i utskottet i våra hjärtan
sympatiserar med flertalet av motionärerna
och deras syften. Det gäller
här både folkpensionärerna och de förtidspensionerade.
Det gäller vidare
möjligheterna att hjälpa de värnpliktiga
att kunna resa hem, och det gäller
även de studerande.

Den huvudmotivering, som majoriteten
har kunnat enas om, nämligen
att de äskanden det här är fråga om
bör göras i samband med begäran om
anslag under respektive huvudtitlar,
har vi funnit bärande. Jag kan inte se
annat än att reservanterna i själva verket
har samma uppfattning. De vill
emellertid ha en samlad utredning,
trots att en rad utredningar arbetar
inom de olika områdena.

Med denna lilla förklaring ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Petersson, Erik Filip, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

Ang. statens järnvägars rabattresor för

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckta motioner
om undersökning av boxningens
skadeverkningar;

nr 11, i anledning av väckt motion
angående språkstudier i samband med
arbete utomlands;

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående anpassningsproblemen i
arbetslivet; och

nr 13, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till förmån för rörelsehindrade.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
116, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försvarsgrensstabernas
organisation m. m.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

120, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning; samt

studerande, värnpliktiga och pensionärer
nr 121, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
14—den 28 april dels för att deltaga i
en internationell delegation till Argentina
och Peru dels för att deltaga i invigningen
av New York World Fair och
förrätta invigningen av den svenska paviljongen
vid nämnda utställning.

Stockholm den 3 april 1964

Erik Boheman

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 135, angående godkännande
av visst markbyte m. m.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 25, i anledning av väckta motioner
rörande arvsbeskattningen;

nr 27, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av skytteorganisationer;
och

nr 29, i anledning av väckta motioner
beträffande alkohollagstiftningen;
samt

första lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckta motioner
om ersättning genom eget arbete för
skada genom brott;

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående kortvarigt frihetsberövande
inom kriminalvården;

Fredagen den 3 april 19(54

Nr It

9f>

Interpellation ang. SAS-trafiken via Prestwick i Skottland

nr 15, i anledning av väckt motion angående
riksdagens ombudsmäns verksamhet; nr

1(5, i anledning av väckt motion
om skydd för makes giftorätt vid ingående
av borgensförbindelse;

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående makes säkerhet vid förmånstagarförordnande
avseende kapitalförsäkring;
och

nr 18, i anledning av väckt motion
om ersättning ur dödsbo till husföreståndarinnor
m. fl.

Interpellation ang. SAS-trafiken via
Prestwick i Skottland

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (hl erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Jag hemställer om
kammarens tillstånd att till hans excellens
ministern för utrikes ärendena få
framställa följande interpellation.

Enligt en under gårdagen från utrikesdepartementet
utfärdad kommuniké
överlämnade Storbritanniens utrikesminister
samma dag till de skandinaviska
ländernas beskickningschefer i
London ett svar på den demarsch som
ambassadörerna gjort med begäran
om förnyade förhandlingar denna
gång på diplomatisk nivå om SAS''
landningsriittigheter på Prestwick i
Skottland. Av svaret framgår att brittiska
regeringen avvisat den begäran
som sålunda framställts om förnyade
förhandlingar och samtidigt vidtagit
begränsningar i SAS’ tillstånd att beflyga
Prestwick på linjen mellan Skandinavien
och USA till fyra turer per
vecka i vardera riktningen sommaren
1964 och tre turer per vecka sommaren
1965. Den vidtagna åtgärden har
skett genom ensidiga dekret från brittisk
sida.

I anledning av vad sålunda förekommit
tillåter jag mig till utrikesministern
rikta frågan huruvida den från brittiskt
håll vidtagna åtgärden kan anses
stå i överensstämmelse med principer -

na för EFTA-samarbetet och huruvida i
samförstånd med de danska och norska
regeringarna åtgärder avses att
vidtagas för tillvaratagande av de skandinaviska
intressen, som av SAS företrädes.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 682, av fröken Stenberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 65, angående viss omorganisation av
jordbrukstekniska institutet och statens
forskningsanstalt för lantmannabyggnader,
m. in.;

nr 683, av herr Virgin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
65, angående viss omorganisation av
jordbrukstekniska institutet och statens
forskningsanstalt för lantmannabyggnader,
m. m.;

nr 684, av fröken Mattson och fru
Segerstedt Wiberg, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 66, angående
vissa anslag för budgetåret 1964/65
till teaterverksamhet m. m.;

nr 685, av herr Andersson, Birger,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 68, angående vissa frågor
rörande lärarutbildning;

nr 686, av herr Jonasson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 68, angående
vissa frågor rörande lärarutbildning; nr

687, av herr Widén och herr Petersson,
Erik Filip, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 68, angående
vissa frågor rörande lärarutbildning; nr

688, av fröken Stenberg och herr
Virgin, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 76, med förslag till lag
om behandling i fångvårdsanstalt;

nr 689, av herrar Svanström och
Bengtson, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964

proposition nr 76, med förslag till lag
om behandling i fångvårdsanstalt;

nr 690, av herr Carlsson, Eric, och
herr Svanström, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 77, angående vissa
åtgärder i prisreglerande syfte på
jordbrukets område, m. in.;

nr 691, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
i anledning av Kungl. Majits proposition
nr 77, angående vissa åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område,
m. m.;

nr 692, av herr Isacson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
77, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m.;

nr 693, av herr Jonasson, i anledning
av Kungl. Majits proposition nr 77, angående
vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område, m. in.;

nr 694, av herr Weibull m. fl., i anledning
av Kungl. Majits proposition nr

77, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m.;

nr 695, av herr Elof sson m. fl., i anledning
av Kungl. Majits proposition nr

78, angående organisationen av statens
lantbrukskemiska laboratorium, m. m.;

nr 696, av herr Andersson, Torsten,
m.fl., i anledning av Kungl. Majits proposition
nr 85, angående åldringsvårdsfrågor
m. m.;

nr 697, av herr Edström och herr Jacobsson,
Per, i anledning av Kungl.
Majits proposition nr 85, angående åldringsvårdsfrågor
m. m.;

nr 698, av herr Petersson, Erik Filip,
m. fl., i anledning av Kungl. Majits proposition
nr 85, angående åldringsvårdsfrågor
m. m.;

nr 699, av herr Söderberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
85, angående åldringsvårdsfrågor m. m.;

nr 700, av herr Wanhainen m. fl., i anledning
av Kungl. Majits proposition nr
85, angående åldringsvårdsfrågor m. m.;

nr 701, av herrar Adolfsson och Lager,
i anledning av Kungl. Majits proposition
nr 94, med förslag till lag an -

gående ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring, m. m.;

nr 702, av fröken Mattson m. fl., i anledning
av Kungl. Majits proposition nr
94, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring, m. in.;

nr 703, av fru Olsson och herr Svanström,
i anledning av Kungl. Majits proposition
nr 94, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring, m. m.;

nr 704, av herr Andersson, Torsten,
m.fl., i anledning av Kungl. Majits proposition
nr 95, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
31 maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete;

nr 705, av herr Hansson, Nils, in. fl.,
i anledning av Kungl. Majits proposition
nr 95, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 31
maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete;

nr 706, av herr Virgin m.fl., i anledning
av Kungl. Majits proposition nr 95,
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 § lagen den 31 maj 1963 (nr
268) om igångsättningstillstånd för
byggnadsarbete; samt

nr 707, av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Andersson, Axel Emanuel, i
anledning av Kungl. Majits proposition
nr 117, angående inrättande av kreditinstitut
för lantbruksnäringarna, m. m.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få meddela att utdelning
av biljetter till den föreställning på
Operan vartill riksdagens ledamöter
inbjudits äger rum hos vaktmästarna
i tamburen onsdagen den 8 april med
början kl 9.00.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.49.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1964. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

640020