Nr 14 ANDRA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 14 ANDRA KAMMAREN 1970

2—3 april

Debatter m. m.

Torsdagen den 2 april

Sid.

Meddelande ang. plena torsdagen den 9 och fredagen den 10 april . . 5

Svar på frågor av:

herr Carlshamre (m) ang. bestridandet av kostnader för sammanställning
av material till riksdagsledamots memoarer........... 5

herr Clarkson (m) ang. exportförbudet för vissa flygplan ........ 8

herr Persson i Heden (ep) ang. åtgärder för återanpassning av för -

söksutskrivna kriminalpatienter och herr Ringaby (m) ang. åtgärder
för att förhindra brott av försöksutskrivna mentalsjuka pa -

tienter.................................................. 10

herr Lindahl (s) ang. beredskapen mot oljeskador ............... 13

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. visst samråd rörande sexual upplysning

m. m................................ 15

herr Sjöholm (fp) ang. eventuella åtgärder med anledning av

massaker på småfåglar i Italien ............ 16

herr Jonasson (ep) ang. information om faran av rotvältor i stormfälld
skog .................... 17

herr Rosqvist (s) ang. behörighetsbevis för förare av större fritidsbåtar.
.................. 18

fru Jonäng (ep) ang. persontrafiken på järnvägslinjen Kilafors—■

Söderhamn .................. 20

Svar på interpellationer av:

fru Ryding (vpk) ang. patients medinflytande inom sjukvården,

m. m.................................................... 22

herr Nilsson i Kristianstad (s) ang. parkeringsplatser för handikappade
bilister ............................. 25

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. principerna för beviljande av tillstånd

att överföra sjövatten från en region till en annan ...... 27

1—Andra kammarens protokoll 1970. Nr H

Nr 14

Innehåll

Sid.

Interpellationer av:

herr Ahlmark (fp) ang. supertankers för olja .................... 33

herr Gustafson i Göteborg (fp) ang. pensionstillägg till vissa kategorier
inom den statliga frivilliga pensionsförsäkringen ......... 35

Utsträckt motionstid ......................................... 37

Meddelande om enkla frågor av:

fru Mogård (m) ang. föreskrifter om enhetlig innehållsdeklaration

för tvätt- och diskmedel................................... 37

fru Mogård (m) ang. åtgärder för att nedbringa fosfathalten i tvätt och

diskmedel ........................................... 37

herr Lothigius (m) ang. åtgärder för att tillvarata stormfälld skog... 37

herr Andersson i Örebro (fp) ang. anstånd för vissa företagare med

avgivande av självdeklaration.............................. 37

herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. redovisning av projekt för ökad

sysselsättning i Vindelälvsdalen............................. 37

herr Eriksson i Arvika (fp) ang. det statliga stödet till inackor deringshem

för narkomaner......................... 37

herr Mundebo (fp) ang. möjligheterna för ensamstående att adoptera

barn.................................................... 37

herr Jonasson (ep) ang. tidpunkten för tillsättande av utredning
om beskattningen av ideella föreningar...................... 37

Fredagen den 3 april

Meddelande ang. dagens plenum................................ 38

Utgifterna på driftbudgeten inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde: Prisreglerande

åtgärder på jordbrukets område................. 38

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket......................... 42

Statens växtskyddsanstalt.............. 54

Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader.................... 58

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling ............ 64

Ersättningar vid bildande av naturreservat m. m................ 67

Bidrag till vatten-och luftvårdande åtgärder inom industrin ...... 71

Lagring av jordbruksprodukter för beredskapsändamål............. 74

Skördeskadeskyddet m. m..................... 95

Ett avlösningssystem vid sjukdom och semester för jordbrukare ..... 107

Interpellationer av:

fru Sundström (s) ang. ökad information om p-piller, m. m. ... 109

herr Dahlgren (ep) ang. en effektivare trafikplanering........... 109

herr Hedin (m) ang. översyn av bestämmelserna om ersättning åt
person som deltar i skogsbrandsläckning........ 110

Innehåll

Nr 14

Sid.

Utsträckt motionstid ......................................... 113

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nordstrandh (m) ang. åtgärder mot den hotande sysselsättningskrisen
för akademiker................................. 113

fru Nilsson (ep) ang. verksamheten vid Kolleberga skogsskola ..... 113

fru Ryding (vpk) ang. företagares varsel om driftnedläggning m. m. 113
herr Sjönell (ep) ang. reformering av företagsformerna för mindre

och medelstora företag .................................... 113

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 3 april

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, rörande utgifterna på driftbudgeten

inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde ............ 38

— nr 3, rörande utgifterna på kapitalbudgeten inom jordbruksdepartementets
verksamhetområde ............................... 74

— nr 10, ang. Främjande i allmänhet av fiskerinäringen............ 95

— nr 11, ang. skördeskadeskyddet m. m......................... 95

— nr 12, om ett avlösningssystem vid sjukdom och semester för

jordbrukare .............................................. 107

/ . Av .

t?;,*» ■ ■■ \

Torsdagen den 2 april 1970

Nr 14

Torsdagen den 2 april

Kl. 15.30

§ 1

Meddelande ang. plena torsdagen den 9
och fredagen den 10 april

Herr TALMANNEN yttrade:

Med ändring av den preliminära tidplanen
kommer under nästa vecka att
anordnas frågestund och arbetsplenum
torsdagen den 9 april kl. 13.00 och
bordläggningsplenum fredagen den 10
april kl. 14.00.

§ 2

Svar på fråga ang. bestridandet av kostnader
för sammanställning av material
till riksdagsledamots memoarer

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsministern PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Carlshamre har
frågat mig om jag anser att varje riksdagsman,
som i framtiden önskar offentliggöra
sina politiska minnen, bör
erhålla med statsmedel betald assistenthjälp
för att sammanställa material till
memoarerna.

Varje riksdagsman har möjlighet att
ställa material från sin verksamhet till
forskningens förfogande. I den mån det
är fråga om material av utomordentligt
värde för forskningen och av sådant
omfång, att det fordras omfattande arbetsinsatser
för att ordna materialet, är
det naturligt att samhället säkerställer
att detta material bevaras och bearbetas.

Vidare anförde:

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Grundlag och praxis
ålägger oss bestämda restriktioner vid
formulerandet av enkla frågor. För att
slussa frågorna helskinnade igenom talmäns
och kammarsekreterares granskning
tvingas vi stundom till formuleringar,
som ofta gör en enkel fråga dubbel
eller i varje fall dubbelbottnad.
Statsministern har föredragit att bara
känna den ena botten i min fråga, och
det är honom obetaget att så göra. Han
snuddar inte ett ögonblick vid det aktuella
fall, om vilket vi båda är medvetna
och som har föranlett frågan.

Jag ber att få tacka för svaret som är
intressant. Det öppnar ett perspektiv
för oss allesammans. Är vi bara flitiga
och har mycket att berätta så är det
samhällets sak att se till att våra minnen
blir bevarade.

Man frågar sig naturligtvis vem som
skall avgöra hur pass intressant och
omfattande ett minnesmaterial är. Jag
föreställer mig att det finns en och annan
minnesrik memoarskribent under
de senaste åren som ställer sig något
undrande. Ernst Wigforss sitter kanske
där hemma och undrar om inte materialet
till hans memoarer var tillräckligt
intressant och tillräckligt omfattande
för att motivera att samhället hade
tagit på sig kostnaderna för att ordna
det. För mig verkar det sannolikt att
den man som under praktiskt taget hela
Tage Erlanders statsministertid var oppositionsledare
i riksdagen också kan
ha ett material av sådant intresse och
av sådan omfattning, att jag förväntar
mig att regeringen tar initiativ till att
på samhällets bekostnad få det säker -

Nr 14

Torsdagen den 2 april 1970

Svar på fråga ang. bestridandet av kostnader för sammanställning av material till
riksdagsledamots memoarer

ställt för forskningen. Det lär vi så småningom
få erfara.

Men får jag ett ögonblick, herr talman,
ändå snudda vid den andra botten.
Egentligen är den här frågan i rätt
hög grad en procedurfråga. Vi bör inte
undanhålla varandra att det är Tage Erlanders
memoarförfattande som ligger
bakom, och jag vill starkt understryka
att jag inte missunnar -—• jag tror inte
heller att någon annan i kammaren gör
det — förre statsminister Tage Erlander
den hedersgåva, som man väl kan
uppfatta det som, när staten i alldeles
särskild ordning tar hand om både
praktiska svårigheter och kostnader för
hans memoarskrivande. Det är en hedersgåva
som han må vara mycket väl
värd.

Det är bara det att alla vi i riksdagen så
gärna skulle velat vara med om att hedra
herr Erlander. Jag tycker att det kunde
ha varit trevligt om regeringen hade
kommit till riksdagen och begärt ett
särskilt anslag för detta ändamål. Så
skedde emellertid inte, utan i stället till
hälften smusslas sysslan in som ett utredningsuppdrag
på utbildningsdepartementets
kommittéanslag.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Herr Carlshamre har
kanske en viss förmåga att göra glidningar
— om smussel och memoarskrivande
och annat. Här är det inte primärt
fråga om förre statsministerns memoarskrivande,
men det är en ganska
unik händelse att samma person under
23 år har beklätt ämbetet som statsminister
här i landet. Det har under denna
tid samlats ett ofantligt material: allmänna
handlingar —- till en del öppna,
till en del hemliga —, privata anteckningar,
brev och allt möjligt annat. För
den som vill belysa 1940-, 1950- och
1960-talens svenska samhälle — och det
kommer många att vilja göra —- är detta
material av utomordentligt stort värde.

Det hörde av sig ett betydande antal

forskningsinstitutioner o. d. som självfallet
var beredda att gå in här för att
försöka systematisera detta material, eftersom
de var rädda för att det skulle
försvinna. Naturligtvis ville de gärna ha
handledning och hjälp av den mest sakkunnige
på området vid sammanställningen
av materialet. Det gick också att
förmå en mycket motvillig f. d. statsminister
att tillgodose detta önskemål
från en samlad forskningsexpertis här i
landet och acceptera vetenskaplig expertis
vid sammanställandet och bearbetningen
av materialet.

Eftersom det rör sig om till dels hemliga
handlingar, till dels anteckningar
och sådant som är Tage Erlanders privata
egendom valde man den formen
att Kungl. Maj:t uppdrog åt förutvarande
statsministern Tage Erlander att för
forskningsändamål sammanställa uppgifter
och sammanföra handlingar om
sin verksamhet som statsminister. För
att göra detta fick han biträde med två
tredjedels amanuens; Tage Erlander
själv uppbär självfallet ingen som helst
ersättning.

På detta sätt har vi alltså lyckats förmå
Tage Erlander att göra det som vetenskaplig
forskning här i landet ville
och se till att materialet blir samlat.
Detta har i och för sig ingenting att
göra med om Tage Erlander dessutom
som privatman vill sammanställa sina
minnen. Vi har haft i åtanke att det kan
vara ganska intressant, både för den nu
existerande generationen och för kommande
generationer, att få detta material
sammanställt och bearbetat på ett
vetenskapligt sätt.

Beträffande andra memoarförfattare
får saken bedömas från fall till fall. Det
är ju inte vanligt att någon är statsminister
i 23 år. Om herr Carlshamre kan
vara det i 20 år, skall jag ifrågasätta
om inte det kan räcka. Sådana saker
får bedömas ur rent vetenskaplig synpunkt
och alldeles oavsett om människor
vill skriva minnesböcker eller inte.

Torsdagen den 2 april 1970

Nr 14

Svar på fråga ang. bestridandet av kostnader för sammanställning av material till

riksdagsledamots memoarer

Man får bedöma om det från vetenskaplig
och från landets synpunkt är värt att
göra eller inte. Här anser vi självfallet
att det är det, och vi är glada över att
Tage Erlander har velat ta på sig det
omak, som det faktiskt innebär att ställa
sig och sitt material till förfogande.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Jag har redan tackat
statsministern för svaret. Vi är alla
skyldiga honom ännu ett tack, i den
mån det är herr Palme som har lyckats
övertala en motvillig f. d. statsminister
att medverka till ett sammanställande
av sitt minnesmaterial. Därvidlag råder
inga delade meningar; vi är alla mycket
tacksamma. Och vi är överens om att
här finns ett unikt och värdefullt material,
som bör tas till vara.

Men det hade kanske funnits forskningsfonder
eller andra möjligheter att
finansiera det arbetet, möjligheter som
ligger närmare till hands än att belasta
ett kommittéanslag i utbildningsdepartementet
och tillkalla memoarförfattaren
som enmansutredning med en två
tredjedels amanuenstjänst. Det känns litet
egendomligt. Om det bara var detta
det gällde, så hade det funnits mera normala
och vanliga vägar att gå. Om det
—- som jag faktiskt förutsatte — dessutom
var meningen att ge en mycket
högt förtjänt medborgare en alldeles
särskild hedersbevisning, så menar jag
att vi hade kunnat få vara med om hyllningen
allesammans.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Garlshamre att ett mycket stort antal
forskningsråd och forskningsfonder var
villiga att ställa upp, och i vissa fall
hade också kontakt tagits, och man
hade erbjudit sig att finansiera detta arbete.
Men vid närmare prövning fann
vi det vara rimligare att ta medlen från
ett departementskommittéanslag. Därmed
tillförde vi forskningen netto den

mycket obetydliga summa som arbetet
kostar.

Att vi valde den formella vägen med
en kommitté förstår jag inte att man
kan processa om. Det var ju en form
för att säkerställa att man i kommittén
kunde deponera dels hemligt material,
dels unikt privatmaterial, som Tage Erlander
själv disponerade. Det var den
formen vi valde för att klara de formella
svårigheterna.

Sedan sade herr Carlshamre att han
egentligen tyckte att vad som här gjorts
var alldeles utomordentligt; han hade
själv velat vara med om att hylla Tage
Erlander. Men det talet får ett drag av
skenhelighet — för att uttrycka sig
milt — när herr Carlshamre samtidigt
framställer detta som en fråga om smussel
och en privatförmån åt en memoarförfattare,
vilket det självfallet inte är.
Jag tycker därför att herr Carlshamres
vackra ord på slutet skämdes av det sätt
på vilket han försökte att blåsa upp
denna debatt.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Jag tror inte att någon
mer än statsminister Palme ett ögonblick
misstänker att det behöver ligga
skenhelighet i någons hyllning till Tage
Erlander. Hela svenska folket kan säkerligen
på goda grunder anses utan
skenhelighet vilja instämma i en hedersbevisning
till sin »långe» statsminister.
Däremot hade rätt många av oss
en känsla av att regeringen på något
sätt ville undvika offentlighetens ljus
— det dröjde faktiskt ett par tre månader
innan denna verksamhet blev bekant
för allmänheten, trots att den i
formell mening har varit offentlig sedan
konseljbeslutet. Regeringen har inte
gjort någonting för att upplysa om
den. Därför får vi — kanske brända av
elden — lätt det intrycket att den skulle
bedrivas utan att någon visste om
den. Fördenskull tycker jag det är intressant
att dra fram den i ljuset.

Nr 14

Torsdagen den 2 april 1970

Svar på fråga ang. exportförbudet för vissa flygplan

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Nu väljer herr Carlshamre
metoden att försöka överföra sina
antydningar på Tage Erlanders efterföljare
i regeringen, och det får han
gärna göra — då är herr Carlshamre
mer till sin fördel.

Denna verksamhet har från början
varit öppen och offentlig. Herr Carlshamre
kunde lätt själv ha tagit reda på
den. I så fall hade han inte behövt ställa
sin fråga, och om han ändå hade gjort
det kunde han i sin första replik ha sagt
vad han ville säga utan att komma med
antydningar om smussel. Jag är emellertid
tacksam för att jag har fått tillfälle
att för kammaren redogöra för vad
det är fråga om.

Ett vetenskapligt intresse för politiken
kan ju ta sig många uttryck. Någon
kanske någon gång skriver en studie
över tarvlighet i politiken, och då kanske
herr Carlshamre blir föremål för
vetenskapens intresse.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Andra kammaren känner
icke behov av att av statsministern
få hjälp med att tukta debattformen och
debattsmaken i kammaren. Den dag
kammaren känner behov av sådan hjälp
kommer den icke att vända sig till statsminister
Palme — resultatet brukar inte
bli särskilt gott när man sätter bocken
till trädgårdsmästare.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. exportförbudet för
vissa flygplan

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Clarkson har frågat
mig om jag anser att skäl föreligger
till att fortfarande ha generellt exportförbud
för somliga svenska flygplan

och vilka dessa skäl i så fall är.

De flygplan som herr Clarkson har i
åtanke är sedan i somras klassificerade
som krigsmateriel och får som sådana
ej exporteras utan tillstånd. Med hänsyn
till att dessa plan visat sig vara
lämpade att användas för militärt bruk
har jag ej för avsikt att för närvarande
förorda en ändring i nu gällande ordning.
Frågan torde komma att prövas
av krigsmaterielexportutredningen.

Vidare anförde:

Herr CLARKSON (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Lange för svaret på min enkla fråga.
Jag har ställt den i min egenskap av
privatflygare och därmed talesman för
allmänflyget i landet, som jag i bl. a.
motioner har försökt hjälpa ur de svårigheter
vari det befinner sig.

Allmänflyget är ofta styvmoderligt behandlat;
det har svårt att få tillträde
till de kontrollerade luftlederna, och
det har mycket krångel att bemästra vid
flygning till utlandet. Utövarna av allmänflvget
har nu fått extra krångel i de
fall där de benyttar sig av ett svenskt
flygplan av viss typ, vilket av statsrådet
Lange blivit klassificerat som krigsmateriel.
Denna klassificering är i nuvarande
läge orättvis, eftersom den krigssituation
som föranledde den inte längre
föreligger och eftersom flygplan av
andra fabrikat med likvärdiga egenskaper
inte betecknas som krigsmateriel.

Det är faktiskt så, herr Lange, att det
för en ägare av ett flygplan av denna
typ är krångligare att lämna landet med
sitt flygplan än om han hade ngt ett
utländskt plan, t. ex. av typen Cessna
eller Piper. En ägare av ett flygplan av
den typ det här är fråga om har också
svårigheter att bli av med det när det
blir aktuellt att sälja det. Detta betyder
att andrahandsvärdet på det svensktillverkade
planet blir lägre än för motsvarande
utländska plan. Dessa förhållanden
framstår för var och en som

Torsdagen den 2 april 1970

Nr 14

Svar på fråga ang. exportförbudet för vissa flygplan

uppenbart orättvisa, och jag tycker att
statsrådet skall tänka över dem.

Jag vill också ta upp frågan om denna
flygplanstyp ur exportsynpunkt. Det
måste otvivelaktigt vara mycket svårare
att sälja dessa flygplan på export med
de bestämmelser som nu gäller, vilka
innebär att köpare i utlandet måste förbinda
sig att inte sälja dem vidare. Vilken
förståndig köpare vill skriva på en
sådan förbindelse? Vederbörande skall
ju en dag göra sig av med planet.

Med tanke på de anförda omständigheterna,
.särskilt att förhållandena i dag
är andra än de som förelåg den dag
när statsrådet bestämde sig för att klassificera
denna flygplanstyp som krigsmateriel,
tycker jag att det i högsta
grad är skäligt att nu ompröva beslutet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Ända tills för några år
sedan gällde den ordningen att det vid
utförsel av alla flygplan — sålunda även
plan av den aktuella typen —- erfordrades
tillstånd givet av krigsmaterielinspektören
i handelsdepartementet. Jag
erkänner att detta ställde sig en smula
krångligt i många fall, särskilt när det
gällde t. ex. deltagande i uppvisningar
eller tävlingar, d. v. s. vid tillfällig utförsel
av plan som sedan skulle återföras
till vårt land. Vi bestämde oss därför
för att det i fortsättningen för civila
plan inte skulle gälla något särskilt exportförbud.

Utvecklingen blev emellertid den att
ifrågavarande typ av flygplan kom att
användas som militärt flygplan. Detta
faktum kan inte förnekas. Förhållandena
i den del av världen som det gällde
har dessutom sannerligen inte förbättrats
särskilt mycket. Jag tror sålunda
att de besvär, som den nuvarande ordningen
kan förorsaka tillverkarna av
planet, väger lätt mot vårt intresse av
att göra vad myndigheterna kan för att
förhindra att planet kommer i militär

användning, såsom fallet varit i en tidigare
konflikt.

Herr CLARKSON (m):

Herr talman! Jag tycker verkligen att
förhållandena har förändrats betydligt
inom det område där denna flygplanstyp
kom till användning såsom krigsmateriel.
Men det är egentligen inte det
som jag velat tala om. Det var nämligen
en så unik händelse att den inte annat
än under en mycket kort tid kunde anföras
som skäl för förbud av ifrågavarande
slag. De som jag vill göra mig
till talesman för är ägarna och brukarna
av denna flygplanstyp i vårt land.
De som nu använder denna svensktillverkade
flygmaskin har dels svårigheter
att föra den ur landet vid utlandsresor,
dels svårigheter att avhända sig
den till rimligt pris när de vill byta till
annat plan eller eljest sälja den. Ägare
av flygplan av utländska typer med
exakt samma flygegenskaper, t. ex. de
amerikanska typerna Cessna och Piper,
har inte alls sådana svårigheter att kämpa
mot.

Det förhållandet att restriktioner av
samma slag gällde för samtliga flygplanstyper
för några år sedan kan ju
inte anföras som försvar för att förbudet
i dag skall bibehållas för en enda,
svensktillverkad, flygplanstyp. Jag tycker
att statsrådet Lange skall ta upp
denna fråga till förnyad positiv prövning.
Planet betyder ingenting längre
för krigsförhållandena i Afrika, utan
nu gäller det att ge rättvisa åt de inhemska
brukarna och för all del också
det företag som tillverkar och exporterar
flygplanen.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! De som en gång avhände
sig dessa plan. när de kom till användning
för krigsändamål, kanske borde
ha tänkt sig för. Däri kan jag möjligen
ge herr Clarkson rätt. Men varken
herr Clarkson eller jag kan göra gällan -

Nr 14

Torsdagen den 2 april 1970

Svar på frågor ang. åtgärder för återanpassning av försöksutskrivna kriminal patienter,

m. m.

de att det råder lugn och ro i den del
av världen där dessa krigshändelser utspelade
sig. Där finns dess värre åtskilliga
oroshärdar, och det här planet har
visat sig vara särskilt lämpat för att
i vissa sammanhang användas i väpnade
konflikter.

Jag har därför icke för avsikt — jag
upprepar det — att för närvarande föranstalta
om någon annan ordning. De
besvär som detta kan förorsaka väger
lätt i jämförelse med de risker vi skulle
utsätta oss för och den opinion som vi
skulle möta, om detta plan på nytt kom
till användning, väl icke i det område
där det tidigare begagnades utan i något
annat område. Jag tror att herr
Clarksons föreställning om hur det ser
ut i den delen av världen inte helt
överensstämmer med min. Herr Clarkson
får anse vad han vill. Jag vidhåller
att jag inte vill utsätta mig för risken.

Herr CLARKSON (m):

Herr talman! Jag skall givetvis inte
inlåta mig i någon utrikesdebatt med
statsrådet Lange. Jag hävdar emellertid
fortfarande att vad statsrådet Lange säger
om att detta plan är speciellt lämpat
för krigsoperationer inte är riktigt.
Övriga typer av samma storlek och med
samma utrustning som finns inom allmänflyget
är precis lika lämpade. Därför
tycker jag att det inte längre finns
någon saklig motivering att straffa just
denna flygplanstyp, så mycket mindre
som den är svensk.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på frågor ang. åtgärder för återanpassning
av försöksutskrivna kriminalpatienter,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Ringaby har frågat
vilka åtgärder jag avser att vidta
för att förhindra brott av försöksutskrivna
mentalsjuka patienter.

Vidare har herr Persson i Heden frågat
justitieministern om han är beredd
att vidta åtgärder för att motverka att
försöksutskrivna kriminalpatienter begår
brott. Frågan har överlämnats till
mig för besvarande.

Jag skall besvara båda frågorna i ett
sammanhang.

Vid utarbetandet av lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall ägnades stor uppmärksamhet åt
bestämmelserna om försöksutskrivning.
Enligt lagen får patient utskrivas på
försök endast om det inte medför fara
för annans personliga säkerhet eller patientens
eget liv. Vid försöksutskrivning
av bl. a. patienter, som överlämnats
till vård av domstol, skall beslut
om utskrivningen fattas av en särskild
nämnd, utskrivningsnämnden. Nämnden
består av en jurist som ordförande,
en läkare och en person som har erfarenhet
i allmänna värv.

Försöksutskriven patient kan åläggas
särskilda föreskrifter. Patienten kan
också ställas under tillsyn av lämplig
person.

Varje försöksutskrivning föregås av
en noggrann prövning som syftar till
att garantera både patientens och omgivningens
säkerhet så långt detta är
möjligt. Utskrivningsnämnden har en
mycket svår uppgift när den skall väga
kravet på skydd för allmänheten mot
den enskilda patientens behov att få
åtnjuta samma frihet som andra, när
han kanske under en lång tid varit helt
fri från sjukdomssymtom.

De regler som jag nu redogjort för
och som ingående prövats vid riksdagens
behandling av den ifrågavarande
lagen tillgodoser så långt möjligt kravet
på att de sjukas vistelse i frihet inte
medför fara för andra människor eller
för dem själva.

Torsdagen den 2 april 1970 Nr 14

Svar på frågor ang. åtgärder för återanpassning av försöksutskrivna kriminal

patienter, m. m.

Vidare anförde:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag är angelägen att
•säga att jag med min enkla fråga inte
■vill på något sätt kritisera myndigheter
som har ansvaret vid försöksutskrivning
av kriminalvårdspatienter. Frågan
liar aktualiserats för att få en bild av
de åtgärder som vidtagits vid dylika
försöksutskrivningar och av vad som
görs för att säkerställa den enskilde
medborgarens rättssäkerhet.

Gång efter annan har synnerligen allvarliga
våldsbrott som mord — ofta i
samband med sexualförbrytelser — liksom
också andra allvarliga våldshandlingar
ägt rum, vilket givetvis skapar
stor oro hos allmänheten. Frågan ställs
därför osökt om kontrollen i detta sammanhang
är fullständig.

Jag är medveten om att utskrivningsnämnden
som har hand om dessa frågor
har en mycket svår och grannlaga
uppgift i detta avseende. Statsrådet säger
att patienter som efter lång tid varit
fria från sjukdomssymtom skall få
försöksutskrivas. Nu har det nog i vissa
sammanhang hänt att dessa försöksutskrivningar
skett efter en ganska kort
sådan symtomfri period. Allvarliga händelser
har också ägt rum vid sådana
tillfällen.

Självfallet måste de olyckliga människor
som kriminalvårdspatienterna är
få sin chans. Jag är absolut övertygad
om att det inte finns någon med avvikande
uppfattning om detta. Men det
är också ett oåterkalleligt krav att man
ser till att kontroll och bevakning är
så ordnade att den enskildes säkerhet
till liv och lem är tryggad. I ett rättssamhälle
måste det vara så.

Om nu bestämmelserna och föreskrifterna
i samband med lagen om psykiatrisk
vård och försöksutskrivning inte
är fullständiga eller inte efterföljs i sin
helhet torde det enligt min uppfattning
vara regeringens skyldighet att so till

att rättelse sker. Jag har aktualiserat
denna fråga för att möjliggöra ett närmare
studium av denna problematik,
vilket skulle kunna resultera i att händelser
av våldskaraktär inte behöver utspelas,
vilket tyvärr har skett.

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Även jag tackar statsrådet
för svaret. För min del har jag
ställt frågan därför att jag vill ha besked
på ytterligare några punkter med
anledning av en expertundersökning
om försöksutskrivning av sexualförbrytare
som socialstyrelsen verkställde år
1967.

Varje år straffriförklaras 70—80 personer
för sexualbrott. Omkring 300 individer
finns ständigt på psykiatriska
sjukhus för vård, och ca 100 av dessa
är ständigt försöksutskrivna. De flesta
har begått mycket allvarliga brott.

Expertgruppen redovisar omständigheterna
kring 99 försöksutskrivna patienter,
vilka under år 1967 varit försöksutskrivna
under övervakning. 19 av
dessa fick återintagas inom sex månader
på grund av återfall eller psykisk
försämring. Av de 99 hade 10 genomgått
kastreringsoperation, vilket blev
tillåtet här i landet år 1944. Under de
10 första åren genomgick 245 sexualförbrytare
sådan operation, och olägenheterna
sägs ha varit anmärkningsvärt
små: 120 av de opererade var helt nöjda
och bara 14 missnöjda. Medelåldern var
37 år.

Nästa 10-årsperiod kastrerades 107
personer. För en av dessa blev tillståndet
oförändrat, medan en annan patient
blev psykiskt sämre och 10 ångrade att
de gått med på operationen. EU observandum
är att läkarna blir mer och mer
återhållsamma med sådana här ingrepp.

Av de 99 försöksutskrivna hade 10
egen bostad men inte något ordnat arbete,
vilket förefaller vara en ganska
farlig kombination för detta klientel.
Men det viktigaste som expertgruppen

Nr 14

Torsdagen den 2 april 1970

Svar på frågor ang. åtgärder för återanpassning av försöksutskrivna kriminal patienter,

m. m.

påpekar är att 40 av hela gruppens
samtliga övervakare saknade både utbildning
och vana vid det klientel de
skulle övervaka. Därför föreslog utredarna
1968 i fyra konkreta punkter åtgärder
för att effektivisera denna övervakning.
Man ansåg nämligen att många
personer tillhörande detta klientel är
utomordentligt farliga, särskilt i de yngre
åldersgrupperna.

Man föreslog för det första registrering
av antalet övervakare och antalet
uppdrag som dessa övervakare har och
för det andra utbildning och repetition
av tidigare utbildning, i synnerhet
i samband med ny lagstiftning. För det
tredje påpekades att kriminalvården har
övervakningsnämnder och ca40skyddskonsulentdistrikt
och att övervakarna
för försöksutskrivna borde anslutas till
kriminalvårdens organisation och få
sin utbildning där. För det fjärde framhölls
att kontakten mellan övervakarna
och den personal på sjukhusen som
har ansvar för försöksutskrivningen
borde vara bättre.

Jag frågar därför om herr socialministern
har vidtagit några av de åtgärder
som socialstyrelsen föreslog 1968.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill med anledning
av herrar Perssons i Heden och Ringabys
frågor understryka att det finns i lagen
uttryckliga bestämmelser beträffande
försöksutskrivning och permission.
Försöksutskriven patient kan åläggas
särskilda föreskrifter, och patient kan
också ställas under tillsyn av, som jag
har sagt, lämplig person.

Jag har sagt i mitt svar, herr talman,
att utskrivningsnämnderna har en svår
uppgift vid avvägningen mellan kravet
på trygghet för allmänheten och kravet
på frihet för patienten. Varje psykiater
måste ständigt hålla den sociala skyddsaspekten
aktuell i sin bedömning. Det
oväntade kan naturligtvis inträffa. Det

vet vi, men vi måste också ha bestämmelser
som möjliggör en försöksutskrivning
eller permission. Från vårdsynpunkt
kan detta många gånger ha
en utomordentlig betydelse för att patienten
skall kunna återvinna sin psykiska
hälsa.

Det rör sig om svåra frågor. Det är
avvägningsfrågor. Jag vill starkt understryka
detta, men jag vågar säga till
de ärade frågeställarna att utskrivningsnämnderna
vid sina bedömningar så
långt som möjligt försöker ta alla hänsyn
i de riktningar som jag här har pekat
på.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill understryka vad
jag sade i mitt första inlägg, nämligen
att dessa olyckliga människor måste få
sin chans. En av möjligheterna härtill
är ju att försöksutskriva dem. Men samtidigt
måste man också se till att dessa
försöksutskrivna bevakas på ett sådant
sätt att inte sådana händelser fortsätter
att inträffa som har ägt rum under
den senaste tiden. Detta måste garanteras
100-procentigt.

Att döma av vad som har hänt lär
dock inte bestämmelserna i sin helhet
följas, eller också är bestämmelserna
för vaga. Jag vill understryka vad jag
också sade i mitt första inlägg, nämligen
att regeringen i detta fall är skyldig
att se till att bestämmelserna blir
skärpta och efterföljs så att de möjliggör
den rättssäkerhet som allmänheten
onekligen har rätt att kräva i detta
sammanhang.

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Visst är det svåra frågor,
statsrådet Aspling! Och jag tror
inte att läkaren kommer ifrån kritik,
hur han än beter sig. Håller läkaren
kvar patienten för länge får han kritik,
och släpper han patienten för tidigt får
han kritik för det.

Men, herr statsråd, vi har en sakkun -

Torsdagen den 2 april 1970

Nr 14

Svar på fråga ang. beredskapen mot oljeskador

nig instans här i landet, socialstyrelsen,
som gjort en utredning om sedlighetsförbrytare.
Denna utredning presenterade
fyra konkreta förslag till åtgärder
för att förbättra situationen och
var färdig redan 1968. Om socialministern
ännu inte vidtagit några sådana
åtgärder som föreslås i denna utredning,
rekommenderar jag socialministern
att ta del av dess innehåll och
efterkomma den begäran som socialstyrelsen
gjort.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Riksdagen hade för endast
ett antal år sedan, 1966, tillfälle
att ingående pröva den nya lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall. Den lagen innehåller en rad
specialbestämmelser, vilka — som det
sagts — skall trygga säkerheten för
både allmänheten och den enskilde patienten.
Socialstyrelsen har som myndighet
självfallet att tillse både att lagen
följs och att lagens intentioner blir
tillämpade ute på fältet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. beredskapen mot
oljeskador

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Lindahl har — i
anslutning till tankbåtsolyckan vid Vaxholm
— frågat kommunikationsministern
hur långt arbetet med en förbättrad
beredskap mot oljeskador fortskridit.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande. Med hänsyn till den händelse
som föranlett frågan inskränker
jag mig till att behandla beredskapen
mot oljeskador till sjöss.

Länsstyrelserna i alla kustlän har
upprättat beredskapsplaner för skydd
mot oljeskador.

Jag erinrar vidare om att tullverket,
som tidigare i stor utsträckning har
deltagit i oljebekämpningen till sjöss
och i kustvattnen, i början av detta år
även formellt har ålagts att handha dessa
uppgifter samt att Kungl. Maj:t har
föreskrivit en vidsträckt rapporteringsskyldighet
beträffande löskommen olja
till sjöss.

I årets statsverksproposition har jag
framhållit det angelägna i att så snart
som möjligt förstärka den sålunda i
praktiken fungerande skadeavhjälpande
organisationen i avvaktan på att räddningstjänstutredningen
fullgör sitt uppdrag
och slutlig ställning tas till dess
förslag. Riksdagen har också beviljat
ett anslag för nästa budgetår om 2,5
miljoner kronor till beredskap för oljebekiimpning
till sjöss enligt riktlinjer
som angetts i propositionen. Räddningstjänstutredningen
beräknas slutföra sitt
arbete under året.

Jag vill vidare nämna att överläggningar
på tjänstemannanivå pågår mellan
Danmark, Finland, Norge och Sverige
om att utvidga möjligheterna till bistånd
enligt den s. k. Köpenhamnsöverenskommelsen
mellan dessa länder om
kontroll av hur bestämmelserna för att
hindra havsvattnens förorening genom
olja efterlevs.

Vidare anförde:

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Först vill jag tacka statsrådet
för svaret på min fråga. Det är
inte första gången som statsrådet i riksdagen
fått besvara frågor om beredskapen
mot oljeskador. Det gavs, om
jag minns rätt, tre sådana tillfällen under
vårriksdagen 1969. Sista ordet är
förvisso inte sagt med dagens överläggning;
jag skulle tro att fortsättning följer.

Två tankbåtar kolliderade nyligen i

Nr 14

Torsdagen den 2 april 1970

Svar på fråga ang. beredskapen mot oljeskador

Stockholms skärgård inte långt från
Vaxholm. Ett holländskt oljefartyg rände
rakt in i den svenska tankern Otello,
och ca 70 000 liter tjockolja läckte ut
under Trälhavets is. Detta inträffade i
ett farvatten, i vars närmaste omgivningar
finns massor med sommarhus
och badplatser, och vi får rätt ofta
nya påminnelser om de risker vi löper.

Statsrådet har tidigare i riksdagen
hänvisat till pågående utredningar. Mot
den bakgrunden hälsar jag med tillfredsställelse
dagens besked att räddningstjänstutredningen,
som utreder
bl. a. formerna för beredskapen mot oljeskador,
kommer att slutföra sitt arbete
i år. Den utredningen är verkligen
efterlängtad.

Statsrådet framhöll vidare i sitt svar
att överläggningar på tjänstemannanivå
pågår mellan Danmark, Finland, Norge
och Sverige om att utvidga möjligheterna
till bistånd enligt den s. k. Köpenhamnsöverenskommelsen
mellan dessa
länder om kontroll av hur bestämmelserna
för att hindra havsvattnens förorening
genom olja efterlevs. I anslutning
till denna upplysning vill jag ställa
ett par frågor: Befinner sig detta arbete
i ett inledande skede? Kan det förväntas
ta lång tid, och när kan över
huvud taget det här arbetet slutföras
och resultaten redovisas?

Det sägs på sina håll att oljeberedskapen
fungerat bra i det aktuella Vaxholmsfallet
men att informationerna till
allmänheten varit bristfälliga. I varje
fall har ortsborna känt sig oroliga. I
beredskapen ligger inte bara åtgärdssidan,
utan det är lika viktigt att tala
om vad som har gjorts och varför man
gjort det. Jag skulle tro att också myndigheterna
hamnat i ett besvärligt läge.
Olika myndigheter har i avvaktan på
utredningens resultat fått i uppdrag att
utarbeta planer för de åtgärder som bör
vidtagas i samband med katastrofen.

Att viss splittring råder framgår av
det faktum att inte ens en riksdagsman
kan vara säker på att han vänder

sig till rätt forum. Jag ställde min fråga
till kommunikationsministern, vilket
alltså var fel, men om jag skulle ta upp
den näraliggande lotsfrågan, som också
aktualiseras i sådana här sammanhang,
skulle säkert civilministern anse att jag
vänt mig till fel forum, alldenstund det
är en fråga som ligger under kommunikationsdepartementet.
Det är därför
nödvändigt att utredningen tar upp också
samordningsfrågorna olika myndigheter
emellan jämte informationsbehovet
ut mot allmänheten på detta viktiga
område. För dagen skall jag nöja mig
med påpekandet att det är angeläget
att dessa frågor ges högsta prioritet
från statsmakternas sida.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det är riktigt att i den
mån dessa frågor berör lotsorganisationen
är det kommunikationsministerns
sak att lämna ett svar. I den beredskapsplanläggning
som vi har för att
klara uppgifterna har vi på myndighetsnivån
en god samordning: länsstyrelserna
svarar för beredskapen och
bekämpmingen av oljan om den kommer
i land, och tullbevakningen klarar
uppgifterna ute till sjöss. I detta arbete
har vi en samordning mellan alla myndigheter,
som över huvud taget kan ge
bidrag för att åstadkomma effektiv rapportering
och effektiv bekämpning. Det
gäller både i fråga om materiella och
personella insatser från såväl kommunernas
som de statliga organens sida.

Vad beträffar överläggningarna på
det nordiska planet kan jag säga att det
egentligen inte återstår någonting att
diskutera i sak. Man är överens om hur
man skall förbättra samarbetet, och
man håller på med att utarbeta traktattexten.
Därför hoppas vi från svensk
sida att vi på den punkten redan till
sommaren skall ha överenskommelserna
klara.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 2 april 1970

Nr 14

§ 6

Svar på fråga ang. visst samråd rörande
sexualupplysning m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Wiklund i Stockholm
har frågat chefen för utbildningsdepartementet,
om han är villig att redogöra
för formerna för det samråd,
som enligt frågesvar i andra kammaren
den 23 november 1965 förekommer
mellan 1964 års sakkunniga för utredning
rörande samlevnads- och sexualfrågor
i upplysnings- och undervisningsarbetet
och den 1965 tillsatta
abortkommittén samt om de slutliga
förslagen från dessa utredningar kommer
att redovisas samtidigt. Frågan har
överlämnats till mig för besvarande.

Enligt vad jag erfarit sker ett kontinuerligt
samråd mellan sekretariaten i
de båda kommittéerna. Samarbete har
också ägt rum beträffande undersökningen
»Om sexuallivet i Sverige»
(SOU 1969:2). Utredningarnas förslag
torde däremot ej komma att redovisas
samtidigt.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på mina frågor.

Dessa har självfallet föranletts av den
aktualitet som abortfrågan fått genom
vad som skrivits på senare tid i pressen
om abortkommitténs arbete och av
exempelvis sådana uppgifter som att
under tiden 1965—1969 antalet legala
aborter genom uppmjukning av praxis
ökat från 6 600 till 14 300 och under
1970-talet väntas öka till 17 000. Att tilllämpningen
av lagstiftningen skulle ha
blivit generösare är väl tills vidare
oklart. Själv har jag för ögonblicket
och i detta sammanhang ingen mening
om den saken.

Jag anser emellertid att det hade va -

rit önskvärt med en direkt samordning
av de båda här berörda kommittéernas
arbete. Jag sade på sin tid i anslutning
till en fråga som jag riktade till dåvarande
statsrådet Edenman, att det
borde ha skrivits in i direktiven för
respektive utredningar att ett samråd
skall ske. När man talar med ledamöter
av de båda kommittéerna finner man att
de är alldeles främmande för att något
samråd över huvud taget existerar.

Nu säger statsrådet att det dock sker
ett samråd — på sekretariatsplanet —
och det är ju bra. Men jag tycker att
detta samråd kunde ha skett även t. ex.
genom att kommittéerna hade hållit en
del gemensamma sammanträden. Abortfrågan
och sexualupplysningsfrågan
griper ju in i varandra.

Det hade också varit bra om man på
detta sätt kunnat uppnå att de båda
kommittéernas utredningsmaterial —
jag förutsätter det skall publiceras i
form av betänkanden — kunnat presenteras
på en och samma gång. Med
all sannolikhet kommer det att bli en
omfattande allmän diskussion om dessa
frågor, och om materialet läggs fram
vid ett och samma tillfälle vinner man
en allsidig sakinformation till allmänheten.
Detta vore till stor fördel för
den offentliga debatten.

Även om abortkommittén hör hemma
under justitiedepartementet kanske
statsrådet Moberg ändå kunde ge oss
en viss föreställning om tidpunkten för
slutförandet av abortkommitténs respektive
sexualupplysningskommitténs
arbete. I varje fall borde detta vara
möjligt beträffande den senare kommittén,
som ju lyder under utbildningsdepartementet.
Abortfrågan berör i hög
grad skol- och universitetsvärlden, där
utbildningsdepartementet har överinseende
funktioner och därför bör vara
intresserat för frågans handläggning.
Kommer t. ex. något betänkande från
kommittéerna att avges före valet?

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag är något överraskad
över upplysningen att det skulle

Nr 14

Torsdagen den 2 april 1970

Svar på fråga ang. eventuella åtgärder med anledning av massaker på småfåglar i
Italien

finnas ledamöter av abortkommittén
som inte känner till det samarbete som
äger rum mellan de två kommittéerna.
Det förekommer nämligen regelbundet
överläggningar mellan kommittéernas
huvudsekreterare, och sekreteraren i
abortkommittén har deltagit i ett helgdagssammanträde
med vår kommitté.
—- Men å la bonne heure — det förekommer
ett faktiskt samarbete, och det
är det väsentliga.

Som svar på herr Wiklunds direkta
andra fråga till mig kan jag upplysa
om att USSU — den kommitté för vilken
vårt departement har ansvaret —
beräknar att avlämna sitt betänkande
i början av nästa år, och enligt uppgifter
som jag har fått kommer abortkommittén
att avge sitt betänkande i år.
Jag föreställer mig att det blir möjligt
för justitiedepartementet att underställa
vår kommittés betänkande abortkommittén
för remissyttrande.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag förstår att statsrådet
inte mera preciserat kunnat svara
på frågan om när abortkommitténs betänkande
kommer att avges, eftersom
denna kommitté inte hör till utbildningsdepartementet.

Vad sedan gäller samarbetet mellan
de båda kommittéerna, har jag talat
med åtminstone två ledamöter av abortkommittén
— var för sig — och de är
totalt främmande för att något samråd
förekommer mellan kommittéerna. Det
finns väl ingen anledning att tvista om
detta, men så är det faktiskt. De är
tydligen inte informerade om pågående
samråd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. eventuella åtgärder
med anledning av massaker på småfåglar
i Italien

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Sjöholm har frågat
mig om det finns någon meningsfylld
åtgärd som kan vidtas från regeringens
sida i anledning av alarmerande
underrättelser om förnyad massaker
på småfåglar i Italien och om jag i sådant
fall vill ta till vara denna möjlighet.

Frågan om åtgärder till skydd för
småfåglar har varit uppe till diskussion
i många sammanhang under de senaste
åren. Flera internationella organisationer
är engagerade i arbetet på att
skydda fågelfaunan i olika länder.
De svenska naturvårdsorganisationerna
deltar aktivt i detta arbete. Sverige har
också anslutit sig till 1950 års Pariskonvention
om skydd för småfåglar.
Italien har däremot inte anslutit sig
till denna konvention.

Skyddet av småfåglar har också behandlats
i Nordiska rådet för ett år sedan
i anledning av ett förslag om att
de nordiska ländernas regeringar gemensamt
skulle vidta åtgärder för att
skydda nordiska flyttfåglar utanför Norden.
Förslaget föranledde emellertid inte
någon åtgärd från rådets sida.

Enligt vad jag erfarit vidtogs för något
år sedan vissa åtgärder i Italien
för att skydda småfåglarna. Bl. a. infördes
förbud mot massfångst med nät.
Efter påtryckningar från jägarhåll har
dock förbudet numera upphävts. En livlig
debatt förs nu i Italien om fågelskyddsfrågorna,
i vilken de italienska
naturskyddsorganisationerna är engagerade.
Även de internationella naturskyddsorganisationerna
har engagerat
sig i frågan. Någon åtgärd från svenska
regeringens sida i denna fråga är
inte aktuell. Italien har som jag förut
nämnt inte anslutit sig till Pariskonventionen
om skydd för småfåglar.

Torsdagen den 2 april 1970

Nr 14

Svar på fråga ang. information om faran av rotvältor i stormfalld skog
Vidare anförde: Jag hoppas att jordbruksministern

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Samtidigt som jag tackar
jordbruksministern för svaret vill
jag säga att jag är fullt medveten om riskerna
med att framställa en fråga om
småfåglar. För den som inte är fågelkunnig
utan bara fåkunnig har en sådan
fråga kanske ett löjets skimmer över
sig. Men små fåglar har faktiskt stor betydelse
för vår välfärd; jag är säker på
att jordbruksministern därvidlag delar
min uppfattning.

Här rör det sig inte bara om allmän
kulturell anständighet, utan det är faktiskt
en ekonomisk fråga av stor räckvidd
för oss här i Sverige. Det skulle
nämligen betyda ett stort avbräck för
både jordbruk och skogsbruk — för
skogsbruket kanske t. o. m. en katastrof
—- om våra insektsätande fåglar helt
plötsligt uteblev. Erfarenheter från bl. a.
Tyskland visar detta. Visserligen kan
man bekämpa skadeinsekterna med giftbesprutning,
men alla är eniga om att
det är en dålig metod. Den biologiskt
riktiga metoden är att låta bl. a. småfåglarna
bekämpa skadeinsekterna. Det är
en giftfri och bra metod.

Som framgår av svaret har man i Italien
tidigare haft ett förbud mot jakt på
småfåglar, men det har nu upphävts, givetvis
efter påtryckningar från jägarhåll.
De fångstmetoder som används,
t. ex. nät och limspö, innebär naturligtvis
också ett stort djurplågeri. Sydsvenska
Dagbladet har kallat jakten på småfågel
för en internationell skandal naturvårdsåret
1970, och det är en fullt
adekvat benämning. Eftersom detta är
en internationell fråga och en internationell
skandal borde den också angripas
av en internationell organisation. I
det fylliga svar jag fått sägs åtskilligt
om vad som åtgjorts, t. ex. att Nordiska
rådet hedervärt nog varit inne på tanken
att vidta åtgärder. Men skulle man
inte kunna tänka sig att Europarådet eller
FN intresserade sig för denna fråga?

2 — Andra kammarens protokoll 1970. V

skall kunna finna en infallsvinkel på det
problemet. Det skulle i hög grad hedra
vårt land om vi kunde göra en effektiv
insats på detta område. Den italienska
regeringen måste på ett eller annat sätt
bringas att komma på andra och bättre
tankar i detta fall. Jag vädjar sålunda
till jordbruksministern att han försöker
finna någon metod som kan vara effektiv.

I detta anförande instämde herr Johansson
i Växjö (ep).

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Som framgick av mitt
svar tar jag allvarligt på denna fråga.
Herr Sjöholm hade emellertid frågat
mig om jag kunde finna någon meningsfylld
åtgärd att vidta, och det kan jag
inte av det skälet att Italien inte har anslutit
sig till Pariskonventionen. Den
omständigheten att vi i Europarådet
kan kritisera den italienska regeringen
för den massaker på småfåglar som förekommer
där är inte någon meningsfylld
åtgärd; vi måste försöka förmå
Italien att ansluta sig till den konvention
som är det enda internationella
instrument vi har för att påverka andra
regeringar. Den svenska regeringen kan
säkerligen inte påverka den italienska
regeringen — denna tar nog större hänsyn
till opinionen i Italien, och den har
som framgår av mitt svar också böjt
sig för denna opinion.

Härmed var överläggningen slutad.

S 8

Svar på fråga ang. information om faran
av rotvältor i stormfälld skog

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade:

r l ''i

Nr 14

Torsdagen den 2 april 1970

Svar på fråga ang. information om faran av rotvältor i stormfälld skog

Herr talman! Herr Jonasson har frågat
vilka åtgärder jag avser vidta för att
informera om faran med tillbakavältande
rotvältor i samband med att tjälen
går ur jorden.

Som svar på herr Jonassons fråga får
jag meddela att en rad myndigheter, företag
och organisationer bedriver en intensiv
information om dessa risker. Domänverket
har genom affischering på
arbetsplatser, annonser i dagspressen
och inslag i radio och TV bedrivit en
omfattande informationsverksamhet sedan
början av februari. Skogsstyrelsen
publicerade före påsk en varningsaffisch
som sprids av bl. a. skogsvårdsstyrelserna
i samband med dessas upplysningskampanj
om förevarande fara.
Skogsstyrelsen publicerar vidare i dagarna
i samråd med skolöverstyrelsen
en upplysningsfolder i ämnet för distribution
till skolorna. Härutöver har bl. a.
Skogsarbetareförbundets lokalavdelningar
på vissa håll medverkat med information
till skolor, och skogsyrkesinspektionen
har för avsikt att via kommunförbundet
fästa kommunernas uppmärksamhet
på den speciella fara för
främst lekande barn som kan föreligga i
skogsområden i närheten av skolor, lekplatser
o. d. Ytterligare åtgärder bedömer
jag för närvarande ej som behövliga.

Vidare anförde

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern
för svaret.

Många skogar drabbades hösten 1969
av stora stormskador. Tillvaratagandet
av de skadade träden är förenat med
mycket stora risker för de människor
som arbetar därmed — innan kylan
kom och rotvältorna frös fast fick
många människor släppa livet till. När
rotvältorna sedan frös fast blev riskerna
betydligt mindre. På många håll har
stammarna nu sågats loss från rotvältorna,
men dessa står kvar så länge de

är fastfrusna. När våren kommer och
marken tinar upp uppstår de verkliga
farorna. Vältorna ramlar då av sig själva
eller vid minsta beröring. Eftersom
de i många fall väger betydligt över 1
ton är riskerna stora för att människor
och djur som strövar omkring i skogarna
blir begravda levande i dessa dödsfällor.
Riskerna är naturligtvis störst
för lekande barn. Upplysningen om
dessa risker måste bli intensiv så att
människorna varnas.

Sedan jag ställde min fråga har, som
också framgår av svaret, en intensiv
informationsverksamhet börjat bedrivas.
Jag är emellertid rädd för att den
ändå inte är till fyllest — den måste undan
för undan intensifieras.

Jag vill emellertid begagna tillfället
att något utvidga min fråga. Det torde
vara nödvändigt att försöka få i gång
arbetena på att om möjligt lägga tillbaka
de rotvältor, som uppkommit, för att
eliminera härmed förenade risker. Detta
gäller särskilt i närheten av bebyggelse.
Kan och vill regeringen medverka
till att antingen genom beredskapsarbeten
eller genom speciella maskinstationer
skapa möjligheter för en sådan insats?
Detta kommer naturligtvis att kosta
en del, men det är ändå inte så stora
pengar med tanke på att det gäller att
rädda liv. Därför är detta en mycket angelägen
uppgift. Skulle det inte, herr
jordbruksminister, exempelvis genom
skogsvårdsstyrelsernas försorg vara
möjligt att sätta i gång arbeten för att
eliminera de risker jag tagit upp?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. behörighetsbevis för
förare av större fritidsbåtar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Rosqvist har

Torsdagen den 2 april 1970

Nr 14

V.t

Svar på fråga ang. behörighetsbevis för förare av större fritidsbåtar

frågat mig om jag överväger att införa
bestämmelser om obligatoriskt behörighetsbevis
för förare av större fritidsbåtar.

Inom kommunikationsdepartementet
behandlas för närvarande ett förslag av
sjöfartsverket om kompetenskrav för förare
av större fritidsbåtar. Jag räknar
med att snart kunna ta ställning i frågan.

Vidare anförde

Herr ROSQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min fråga.

För närvarande föreligger inga krav
på behörighet för den som vill trafikera
våra farvatten längs kuster, i skärgårdar
och i hamninlopp med s. k. fritidsbåt
av obegränsad storlek och med obegränsad
motorstyrka. Utan att ha visat
sig inneha någon som helst kännedom
om sjötrafikregler, utan ens elementära
kunskaper i navigation och utan
sådan kännedom som i övrigt främjar
sjösäkerheten kan en person för närvarande
med en gammal skuta, som kanske
för några år sedan gick i fraktfart
och då lastade 200—300 ton, ge sig i väg
från t. ex. kajen vid Norr Mälarstrand
ut i farleden mot Sandhamn eller Dalarö.
Det finns åtskilliga sådana f. d.
fraktfartyg som i dag nyttjas som fritidsbåtar.
Det säljs och köps också äldre
trålare som omändras till nöjesbåtar.

Genom kontakter med personer verksamma
inom sjöfarten och genom egna
erfarenheter från sjösäkerhetstjänst har
det för mig blivit helt klart att åtgärder
bör vidtagas för att man skall komma
till rätta med de olägenheter och risker
som de förhållanden jag nämnt medför.
Det finns naturligtvis ägare och förare
av båtar av nämnt slag som även om de
ej besitter någon formell kompetens visar
gott sjömanskap. Men det finns också
exempel på att förare av farkoster av
denna typ genom sitt uppträdande i

våra farleder utgör ett direkt hot mot
sjösäkerheten och kan orsaka kollisioner
och grundstötningar, i det senare
fallet inte bara för sig själva utan även
för andra, vilka kan bli tvingade ut ur
farleden för att undvika kollisioner.
Vad grundstötningar och kollisioner
kan förorsaka blir vi alltemellanåt påminda
om.

Av det svar jag i dag fått framgår att
denna fråga för närvarande prövas
inom kommunikationsdepartementet.
Enligt var jag erfarit anser sjöfartsstyrelsen
att godkänt behörighetsprov motsvarande
skepparexamen bör krävas av
förare av fritidsbåtar på över 20 bruttoregisterton.
De farkoster jag nämnt faller
inom denna ram.

De teoretiska kunskaper som krävs
för skepparexamen bör i varje fall av
den som är en smula intresserad kunna
inhämtas på ca 50 studietimmar. Dessa
studier kan arrangeras av de frivilliga
bildningsorganisationerna, vilket redan
i dag förekommer. Dessa kunskaper bör
vara tillräckliga.

Jag vill för min del gå något längre
när det gäller gränserna för den aktuella
behörigheten än sjösäkerhetsrådet
och sjöfartsstyrelsen vill göra. Det säljs
nu stora fritidsbåtar, som har mycket
kraftiga motorer och gör hög fart. I
storlek ligger de båtarna väl under
gränsen 20 bruttoton, men de kan vara
stora och tunga nog att med sin höga
fart utgöra allvarliga hot mot sjösäkerheten,
om de används av personer som
ej förfogar över de kunskaper de borde
ha. Jag såg gärna att en maximigräns
infördes för fritidsbåtars maskinstyrka
över vilken nyttjande utan prövad behörighet
inte skulle tillåtas. Samma sak
skulle också kunna gälla maximisegelarea
för segelbåtar.

Att färdas på sjön ger en speciell atmosfär
och tjusning. Jag har också den
uppfattningen att man trots vad jag här
sagt färdas säkrare till sjöss än till
lands, men ingenting är så bra att det ej
kan göras bättre. Därför anser jag det
vara av stor vikt att för främjande av

Nr 14

Torsdagen den 2 april 1970

Svar på fråga ang. persontrafiken på järnvägslinjen Kilafors—Söderhamn

sjösäkerheten bestämmelser införs av
den art jag här nämnt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. persontrafiken på

järnvägslinjen Kilafors—Söderhamn

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Fru Jonäng har frågat
mig om jag vill garantera att persontrafiken
på järnvägslinjen Kilafors—Söderhamn
bibehålls och samtidigt redogöra
för om den undersökning som
gjorts av statens järnvägar kan anses
vara till fyllest som underlag för en bedömning
av ifrågavarande persontrafik.

Sedan SJ :s framställning med förslag
till nedläggning av persontrafiken Kilafors—Söderhamn
numera remissbehandlats,
bereds ärendet på sedvanligt
sätt inom departementet. Detta innebär
bl. a. att uppgifterna i framställningen
aktualiseras och kompletteras i väsentliga
delar. Beredningen av ärendet har
ännu inte framskridit så långt, att jag
kan säga vad den kommer att leda till
för ställningstagande.

Vidare anförde:

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret.
Jag vill först ta upp frågan om den av
SJ gjorda undersökningen. Statsrådet
säger i sitt svar att den skall kompletteras
i väsentliga delar, och detta finner
jag icke tillräckligt. Kompletteringar
räcker inte i det här fallet, ty denna utredning
är helt otillfredsställande.

Jag lyssnade i fjol här i kammaren på
en kommunikationsdebatt, i vilken någon
sade bl. a. att SJ:s handlande i nedläggningsfrågor
var tendentiöst. Jag

reagerade mot det och trodde faktiskt,
med tanke på det fina utredningsväsen
som vi har i vårt land, att också SJ :s
utredningar var objektiva. Men den som
läser den här ifrågavarande utredningen
blir tveksam. Jag har fått ett intryck
av att SJ gör upp en målsättning och sedan
gör en utredning som passar in.
Jag vet att det är en allvarlig beskyllning,
men den som läser utredningen
finner fog för påståendet.

Man räknar t. ex. med en folkmängd
på 9 500 personer som underlag, och
det är helt felaktigt. Man räknar nämligen
inte med ändpunkterna Kilafors
och Söderhamn, som sammanlagt har ca
14 000 invånare. Man räknar heller inte
befolkningen i Bollnäs kommunblock
och Voxnadalen, som måste använda
linjen Kilafors—Söderhamn för att
komma ut till ostkustbanan och vidare
norrut och söderut.

Man visar i en tabell persontrafikens
utveckling under den senaste tioårsperioden.
Tabellen bygger på biljettförsäljningen,
och den är i och för sig
intressant, men man räknar inte med
den biljettförsäljning som sker i Kilafors
och Söderhamn och inte heller med
biljettförsäljningen på tågen — flera av
hållplatserna efter linjen är obemannade,
och många resande köper alltså sina
biljetter på tågen. Det finns över huvud
taget ingen särredovisning av linjens
ekonomi, men man säger att under efterkrigstiden
har persontrafikens ekonomi
fortlöpande försämrats.

Man säger vidare att för överflyttning
av persontrafiken från tåg till våghussar
erfordras ingen omedelbar upprustning
av det berörda vägnätet. Läsaren
kan verkligen fråga sig om det är
rätt vägsträcka som SJ har undersökt.
Jag tänkte att jag skulle kontrollköra
den, men jag har inte hunnit. Jag litar
dock på Hanebo kommuns utlåtande,
där det framhålls att vägnätet är i ett
»mycket uselt skick och att en vägförbättring
är omedelbart påkallad». Kommunens
syn skiljer sig alltså märkbart
från SJ :s uppfattning.

Torsdagen den 2 april 1970

Nr 14

Svar på fråga ang. persontrafiken på järnvägslinjen Kilafors—Söderhamn

Jag anser liksom samarbetsnämnden
i Bollnäs kommunblock att en ny undersökning
bör göras, en undersökning
som mera ansluter sig till de verkliga
förhållandena och som sker i nära samråd
med berörda kommuner.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Fru Jonäng upprepar
nu i mångt och mycket de gentemot
SJ :s framställning kritiska synpunkter
som hon framförde när min företrädare,
statsrådet Lundkvist, svarade på
hennes fråga i samma ärende i april i
fjol.

Jag har ingen anledning, herr talman,
att trötta kammarens ledamöter
med en diskussion om exempelvis vad
som skall räknas till den här linjens
trafikområde, utan jag vill bara försäkra
fru Jonäng att vi — med SJ:s framställning
som bas och med den mängd
informationer som vi därutöver skaffar
— kommer att behandla detta ärende
enligt den ordning som vunnit riksdagens
gillande och som innebär en mycket
grundlig beredning av hela detta
frågekomplex.

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Statsrådet säger att jag
upprepar den kritik som jag framförde
för ett år sedan. Det är riktigt, och jag
kommer att upprepa denna kritik med
förhoppningen att den någon gång skall
vinna gehör, eftersom jag menar att om
man skall lägga ned någon trafiklinje
skall detta ske på riktiga premisser.
Man skall göra undersökningar som ansluter
sig till de verkliga förhållandena
och inte minst utföra dem i nära
samråd med kommunerna. Man får räkna
med att kommunerna i sådana här
frågor har mycket stora insikter och
naturligtvis också önskemål.

1 de remissvar som inkommit har
också framhållits önskemål om att sådana
här frågor på ett bättre sätt blir

föremål för diskussioner mellan kommunerna
och SJ.

Jag vill ytterligare framhålla att den
aktuella linjen hör till affärsbanenätet
och utgör en förbindelsebana som är
nödvändig såväl för dem som bor i inlandet
som för dem som bor vid kusten.
Man har också nu en vagnslasttrafik som
ger en tillfredsställande kostnadstäckning.
Årsantalet resor enligt gjorda specialundersökningar
är ungefär 35 000,
vilket betyder att en nedläggning berör
ett mycket stort antal resenärer.

För övrigt har också ÖB i sitt remisssvar
sagt att det är av stor betydelse att
järnvägslinjen kan utnyttjas för persontrafik
vid mobilisering, och han avser
att hemställa hos SJ att åtgärder vidtas
för att säkerställa detta.

De reselägenheter som för närvarande
finns på denna linje är helt otillfredsställande.
Det är klart att om man
medvetet uttunnar resemöjligheterna,
leder detta till ett minskat intresse för
att använda järnvägen.

Man måste också ha med i bilden den
utveckling som skett sedan undersökningen
gjordes. Hanebo kommun har
exempelvis byggt upp sin stora fritidsanläggning,
vilket innebär ett ökat behov
av resmöjligheter.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Det ligger egentligen
inte inom ramen för enkla frågor att på
det här sättet försöka att i detalj resonera
om ett enskilt nedläggningsärende
vid statens järnvägar. Men, herr talman,
när nu fru Jonäng ändå gör det
vill jag gärna använda halvannan minut
för att belysa hur den här frågan -—
liksom alla andra frågor av liknande
karaktär — handläggs, för den händelse
någon i denna kammare efter alla de
år som har gått fortfarande inte vet hur
ett iirende av det här slaget behandlas.

SJ :s framställning i det aktuella ärendet
avgavs i januari i fjol efter samråd
med statens vägverk, arbetsmarknads -

Nr 14

Torsdagen den 2 april 1970

Svar på interpellation ang. patients medinflytande inom sjukvården, m. m.

styrelsen och Näringslivets trafikdelegation.
Framställningen har remissbehandlats,
och de svar som har inkommit
från länsstyrelse, kommuner, trafikföretag,
försvarsmyndigheter m. fl.
ger ett värdefullt underlag för bedömningen.
Departementet har begärt ytterligare
uppgifter i avsikt att aktualisera
och komplettera framställningen,
i första hand när det gäller restider,
antal reseförbindelser i olika relationer,
biljettpriser, väntlokaler, godsinlämningsställen
och andra serviceanordningar.
Dessutom görs på departementets
begäran exempelvis en noggrann
kartläggning av alla resenärer med månadsbiljett.
I den fortsatta beredningen
av ärendet kommer även de sociala och
näringspolitiska frågorna in i bilden.

Ärendet behandlas, som jag sade i
min förra replik, enligt den ordning
som har vunnit riksdagens gillande.
Detta innebär t. ex. att de tjänstemän
inom mitt departement som bereder
dessa ärenden vid resor i det aktuella
trafikområdet söker bilda sig en uppfattning
om bl. a. vägsituationen och om
hur en nedläggning kan komma att påverka
den totala trafikbilden i området.
Iakttagelserna vid dessa resor kan föranleda
ytterligare kontakter och utredningar.
Efter en preliminär föredragning
inom departementet kommer vi,
om nu ärendet följer den gängse mallen,
att anmoda berörd länsstyrelse att
anordna ett sammanträde, vid vilket representanter
för alla berörda kommuner
och trafikföretag m. fl. får tillfälle
att inför departementets tjänstemän lägga
fram sina ytterligare synpunkter och
förslag. Vid dessa sammanträden brukar
vi från departementet redogöra för
de nya kompletterande uppgifter som
har inhämtats om i första hand ersättningstrafik
och vägupprustningar. Beroende
på resultatet av dessa sammanträden
sker sedan ytterligare beredning.
Det kan bli erforderligt att insamla
mer material och anordna nya
sammanträden.

Fru Jonäng! Låt mig få försäkra att
vi kommer att fortsätta att behandla
ärendet exakt i den ordning som jag
här inför kammaren har omtalat.

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Jag vill tacka för den
lektion som jag fick om handläggningen
av detta ärende. Jag accepterar handläggningen
i huvudsak, men jag vill inte
acceptera att kommunerna inte får ett
större inflytande vid diskussionen av
dessa frågor.

Bollnäs samarbetsnämnd har i sin
skrivelse sagt, att någon förståelse från
SJ :s representanter för lekmannasynpunkter
och de kommunala representanternas
synpunkter inte har kunnat
förmärkas vid de s. k. informationssammanträden
som har anordnats. Man är
alltså inte nöjd med dessa informationssammanträden,
till vilka man har
kallats för att diskutera tämligen färdiga
förslag.

Statsrådet talar om att man tar den
totala trafikbilden i området med i
denna undersökning, men jag kan inte
se att man gör det så länge man inte ens
tar med befolkningsunderlaget i de båda
ändstationerna för denna järnvägslinje.
Man har en stelbent indelning i
trafikområden, som inte på något sätt
anknyter till verkligheten. Att ta med
en så begränsad biljettförsäljning som
har skett, tycker jag också är anmärkningsvärt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. patients medinflytande
inom sjukvården, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
om jag överväger dels att utreda frågor

Torsdagen den 2 april 1970

Nr 14

Svar på interpellation ang. patients medinflytande inom sjukvården, m. m.

om insyn och medinflytande från patienternas
sida i utformningen av vårdmiljön,
dels att ta initiativ i syfte att
åstadkomma att ekonomisk ersättning
erhålls för skada vållad genom felbehandling
inom sjukvårdsinrättningarna.

Socialstyrelsen kommer att tillsammans
med sjukvårdshuvudmännen sätta
i gång erforderliga utredningar och
företa därav påkallade åtgärder för att
öka insynen från patienternas sida i deras
egna sjukvårdsfrågor liksom i sjukhusens
arbetsförhållanden. Vidare kommer
styrelsen att söka få till stånd ett
ökat samarbete mellan olika grupper
personal och mellan personalen och patienterna.

Sjukvårdshuvudmännen har vidare
satt i gång en fortlöpande teoretisk och
praktisk utbildning i arbets- och personalledning
som ett led i utvecklingen
mot en bättre vårdmiljö, innefattande
en aktiv medverkan från patienternas
sida. Utbildningen omfattar all personal
inom sjukvården med direkt patientkontakt.
Den syftar bl. a. till att påvisa
sådana mänskligt sociala problem
som kan uppkomma i en vårdsituation.
Stor vikt tillmäts det växelspel som pågår
mellan olika personalkategorier
samt mellan patient och vårdpersonal
och som aktivt kan inriktas mot att tillgodose
den sjukes individuella behov.

Målet för pågående utbildning, som
vänder sig till läkare, sjuksköterskor,
vårdbiträden, teknisk personal, terapeuter
in. fl., är att personalen skall
stärkas i sina möjligheter att förstå patientens
reaktioner och upplevelser i
sjukhusmiljön, att ge patienten och hans
anhöriga personligt och emotionellt
stöd under sjukdomstiden och information
om vad som händer med honom
under behandling och sjukhusvistelse.

Av olika patientföreningar organiserad
konsulentverksamhet stöds också i
relativt betydande omfattning av sjukvårdshuvudmännen
genom ekonomiskt
bidrag till verksamheten.

För att främja patienternas medin -

flytande har det bl. a. inom den psykiatriska
sjukvården också blivit mer
och mer vanligt att inrätta samrådsgrupper
och patientrepresentation i beslutande
organ.

Man kan sålunda konstatera att såväl
socialstyrelsen som sjukvårdens huvudmän
är positivt inställda till hithörande
frågor och att en rad åtgärder vidtagits
och planerats. När erfarenheter
vunnits av pågående aktiviteter torde
det finnas goda förutsättningar för att
överväga formerna för den fortsatta
verksamheten.

Vad gäller fru Rydings fråga om ersättning
för skada, som uppstått vid felbehandling
av patient, vill jag erinra
om att den som har intagits på en sjukvårdsinrättning
och lidit skada genom
fel eller försummelse kan rikta anspråk
mot den som vållat skadan. Enligt flera
rättsfall kan också den som är huvudman
för sjukvårdsinrättningen bli ansvarig,
även om vållandet kan tillskrivas
endast en underordnad tjänsteman.
En allmän regel om att arbetsgivare
skall svara för arbetstagares vållande i
tjänsten kan väntas ingå i det förslag till
skadeståndslag som nu förbereds i justitiedepartementet.

Vidare anförde:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag vill först tacka statsrådet
Aspling för svaret på min interpellation,
och jag vill gärna notera det
positiva meddelandet i herr Asplings
svar, nämligen att socialstyrelsen tillsammans
med sjukvårdshuvudmännen
kommer att sätta i gång erforderliga utredningar
och vidta de åtgärder som
påkallas av dessa utredningar för alt
öka insynen för patienterna i deras
egna sjukvårdsfrågor.

Jag kan väl tolka detta som uttryck
för eu lyhördhet hos statsrådet för en
allt starkare opinion för vad man brukar
kalla patientdemokrati. Detta är
emellertid bara en sida av saken; gra -

Nr 14

Torsdagen den 2 april 1970

Svar på interpellation ang. patients medinflytande inom sjukvården, m. m.

den av lyhördhet prövas naturligtvis
på allvar först när det blir tal om vilka
slutsatser man är beredd att dra. Till
en början kan det härvidlag bli tal om
att kartlägga de förhållanden som har
att göra med behovet av och formerna
för insyn och medinflytande för patienterna
i utformningen av vårdmiljön.

Av statsrådets svar får man den uppfattningen
att han anser att frågan i
hög grad gäller personalutbildning, och
sådan utbildning har naturligtvis stor
betydelse. En viktig sida, som faktiskt
har med denna problematik att skaffa,
är frågan om företagsdemokratins utvidgning
inom våra sjukvårdsinrättningar.
Herr Aspling nämner ingenting
om detta. Det vore intressant att höra
vilken plats han vill tilldela denna sak
i detla sammanhang, trots att jag vet
att detta problem inte direkt tagits upp
i min interpellation men, som jag sade,
dock intimt hör samman med prob''emkomplexet.

Men fortfarande står frågan öppen om
under vilka former patientinflytandet
på vårdmiljöns gestaltning skall kunna
göra sig gällande. På den punkten är
tyvärr interpellationssvaret mycket
kortfattat. Statsrådet hänvisar till att
det inom den psykiatriska sjukvården
blivit mer och mer vanligt att inrätta
samrådsgrupper och patientrepresentation
i beslutande organ. Jag tror att
denna fråga i sin helhet är mogen för
en betydligt noggrannare och mera omfattande
prövning än vad som uppenbarligen
förekommer och som berörs
i interpellationssvaret. Jag får alltså
hoppas att den utredning som socialministern
ställer i utsikt snarast måtte
komma till stånd och genomföras på
grundligast möjliga sätt.

I svaret på min interpellation nämner
statsrådet Aspling att målet för utbildningen
är att personalen skall stärkas
i sina möjligheter att förstå patientens
reaktioner och upplevelser i sjukhusmiljön
och att ge patienten och hans
anhöriga information om vad som hän -

der med honom under behandlingen på
sjukhuset. Statsrådet nämner härvidlag
olika personalkategorier, till vilka denna
utbildning skall vända sig, och därvid
nämns även läkarna. Jag noterar
detta med tillfredsställelse.

Det finns emellertid ett litet krux i
fråga om läkarna. Behovet av utbildning
gör sig inte enbart gällande beträffande
nya läkare. Jag tror att problemet också
i hög grad måste bli beaktat av våra
nuvarande läkare vid sjukhusen. Får
jag då föreslå att statsrådet medverkar
till att den förestående utredningen från
socialstyrelsens sida också ägnar denna
fråga tillbörlig uppmärksamhet?

Det största problemet som jag tar upp
i min interpellation gäller ekonomisk
ersättning för skada vållad av felbehandling
inom sjukvårdsinrättningarna.
Detta viktiga problem behandlas tyvärr
mycket kortfattat i interpellationssvaret.
Statsrådet Aspling upplyser om att
i den skadeståndslag, som förberedes,
väntas ingå att arbetsgivare skall svara
för arbetstagares vållande i tjänsten.
Översatt på detta område: landstingen
blir ansvariga för de skador som vid
sjukvårdsinrättningarna anställda läkare
vållat genom felbehandling. Jag är
inte helt övertygad om att detta erbjuder
en helt tillfredsställande lösning,
även om man här givetvis kan svara
att den bedömningen får anstå till dess
alt förslaget till en sådan skadeståndslag
verkligen föreligger.

Först några ord som vill understryka
problemets omfattning och angelägenhetsgrad.
Jag tänker då inte närmast på
återkommande tidningsnotiser om t. ex.
»överläkare glömde tumör» — — —
»Läkare ställde feldiagnos — nu krävs
han på nära 90 000» o. s. v. Nej, jag tänker
på en annan sak. Under en tioårsperiod
har medicinalstyrelsens ansvarsnämnd
handlagt 3 211 ärenden, och av
dessa har 711 »åtgärdats», som det heter.
Men hur många fall finns det som
borde ha handlagts av ansvarsnämnden
utan att så skett? Det är i alla fali eu -

Torsdagen den 2 april 1970

Nr 14

Svar på interpellation ang. parkeringsplatser för handikappade bilister

dast företagsamma människor som gör
sådana anmälningar. Nästa fråga blir
hur man skall förklara den stora skillnaden
mellan handlagda och åtgärdade
ärenden.

Nej, herr talman, i detta avseende
tycker jag inte att det föreligger acceptabla
förhållanden. Anmälaren-patienten,
som har vänt sig till ansvarsnämnden,
kan inte klaga över dess beslut,
men det kan läkaren göra.

De patientföreningar som tillkommit
kan naturligtvis stå den enskilde till
tjänst. Men det är, anser jag, inte tillfredsställande
att föreningar, vilka bildats
av enskilda personer som haft intresse
för saken men om vilkas existens,
om hur de skall nås o. s. v. flertalet inte
liar en aning, skall fylla behovet av »en
instans till patienters hjälp».

Frågan om ansvarsnämndens sammansättning
och frågan huruvida någon
inom eller vid sidan av nämnden fungerande
person kan fungera som en
ombudsman eller en förtroendeman, till
vilken patienterna kan vända sig, måste
enligt mitt förmenande bli föremål för
en allsidig och snabb prövning. Tyvärr
är herr Asplings svar på denna punkt
inte tillfredsställande, och jag vill —
samtidigt som jag upprepar mitt tack
för svaret — be statsrådet att närmare
redogöra för hur han ser på denna
fråga.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill upplysa fru Ryding
om att i socialstyrelsens ansvarsnämnd
sitter lekmannarepresentanter. I
nämnden har vi bl. a. ledamöter som
också finns i denna kammare, alltså
riksdagsmän.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Det är tyvärr så att de
människor jag talat om inte känner sig
ha full rättssäkerhet. Kanske beror det
på att de inte är insatta i förhållandena.
.lag hoppas fördenskull att statsrådet

vill ta initiativ till en bättre information
så att man, när man behöver anlita
ansvarsnämnden, vet vem man skall
kunna vända sig till såsom sin egen
förtroendeman. Det vet patienterna inte
i dag, och därför känner de sig utlämnade,
och det är inte något bra förhållande.
Här måste omgående en ändring
ske.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på interpellation ang. parkeringsplatser
för handikappade bilister

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Kristianstad
har frågat mig, om jag har för avsikt
att för riksdagen framlägga förslag
till lösning av handikappade bilisters
parkeringsfrågor.

För många handikappade är möjligheten
att använda bil en viktig förutsättning
för deras rehabilitering. Särskilda
svårigheter föreligger emellertid
ofta för handikappade som använder
bil att lösa parkeringsfrågan. Det är
därför angeläget att söka åstadkomma
rimliga lättnader för de handikappade
i fråga om fordonsuppställning.

Ett sätt att nå detta mål är att medge
lättnader för de handikappade i fråga
om parkeringsregleringen. Generella
lösningar som innebär befrielse från
skyldighet att följa regler om stannande
och parkering har emellertid måst avvisas,
eftersom i allas intresse trafiksäkerheten
inte får eftersättas. Däremot
kan, som bl. a. påpekats i propositionen
160 år 1967 dör dessa frågor behandlades,
dispens beviljas från lokala trafikföreskrifter.
Parkeringskommittén har
som eu delfråga inom ramen för sitt
uppdrag behandlat de handikappades
parkeringsproblem och därvid föreslå -

Nr 14

Torsdagen den 2 april 1970

Svar på interpellation ang. parkeringsplatser för handikappade bilister

git bestämmelser som ger något större
dispensmöjligheter än för närvarande.

Parkeringskommitténs betänkande bereds
för närvarande inom civildepartementet.
Kommittén har behandlat många
och delvis svårbedömbara spörsmål. Utredningsmaterialet
och remissyttrandena
är mycket omfattande. Jag kan inte
för närvarande säga när ställning kan
tas till kommitténs förslag. Frågan om
lättnader i parkeringsregleringen kommer
emellertid att övervägas i samband
med den revision av vägtrafiklagstiftningen
som förestår inom kommunikationsdepartementet
med anledning av
vissa internationella överenskommelser
om vägtrafik.

Även om lättnader i fråga om parkeringsreglering
givetvis är av betydelse
för att underlätta en lösning av de
handikappades problem, är insatser vid
planeringen av parkeringsplatser väl så
betydelsefulla i sammanhanget. Denna
senare fråga ägnas betydande uppmärksamhet
från bl. a. statens planverks sida.
I verkets riktlinjer för bebyggelseplanering
och handikappbyggnormer ges sålunda
rekommendationer om särskilda
bilplatser och förflyttningsvägar för
handikappade. Jag vill starkt understryka
angelägenheten av att kommu
nerna, som har ett förstahandsansvar
för omvårdnaden om de handikappade,
beaktar vikten av att i sin planering
tillgodose de handikappades intresse
också i fråga om parkeringsutrymmen.
Många kommuner har för övrigt redan
vidtagit åtgärder för att tillgodose behovet
av särskilda parkeringsmöjligheter
för de handikappade i främst tätorters
centrala delar.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Kristianstad (s):

Herr talman! Jag vill framföra ett
tack till civilministern för svaret på
min interpellation rörande parkeringsplatser
för handikappade bilister.

Det finns i dag inemot 15 000 handi -

kappade bilförare. För dem är bilen ett
utmärkt hjälpmedel att komma utanför
hemmet och att fungera i samhället.
Det stora problemet är parkeringsmöjligheterna,
som för denna grupp är
starkt begränsade i dag. Nuvarande
praxis är i allmänhet att parkeringstillstånd
endast gäller för parkering av bilen
i närheten av bostaden eller arbetsplatsen.
I övrigt är den handikappade
hänvisad till att försöka finna en parkeringsplats
för sitt fordon i konkurrens
med övriga bilägare. En .sådan
ordning försvårar självfallet samhällets
arbetsvårdande ansträngningar och
hindrar den handikappades naturliga
strävan mot full integrering i samhällslivet.

Nuvarande förhållanden är sålunda
högst otillfredsställande, och de handikappade
har också sedan mycket länge
väntat på ett förslag som definitivt löser
parkeringsproblemet för dem. De
krav som man vid en revision av bestämmelserna
måste uppställa är enhetliga
regler i hela landet, inte som nu
skiida regler i olika kommuner. Ett annat
krav är generellt gällande parkeringstillstånd,
givetvis med beaktande
av trafiksäkerheten.

Jag är medveten om att detta är eu
svårlöst fråga men hoppas ändå att
förslag mycket snart framlägges i den
riktning'' som jag här mycket kort antytt.
I remissyttrandet över parkeringskommitténs
förslag, som framlades redan
1968, har De handikappades riksförbund
utförligt beskrivit situationen
och klargjort sin ställning i frågan. Jag
förutsätter att man i departementet studerar
det remissyttrandet mycket ingående,
tv det avspeglar de handikappades
bekymmer beträffande parkering
av bilarna.

Jag hoppas som sagt att det mycket
snart presenteras ett förslag från departementet.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 2 april 1970

Nr 14

§ 13

Svar på interpellation ang. principerna
för beviljande av tillstånd att överföra
sjövatten från en region till en annan

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Gustafsson i Alvesta
bär bett mig redogöra för de principer
som tillämpas vid beviljande av
tillstånd till vattenuttag från sjöar i en
region för överförande till en annan
region.

Vattenuttag från sjö i en region för
överförande till en annan region regleras
i vattenlagen. Uttaget kan avse användning
av vatten som fabrikationseller
hushållsvatten, för kraftproduktion
eller för bevattning. Handläggningen
av ärenden rörande uttag sker vid
vattendomstol. I vissa fall kan dock en
del av ärendet avgöras av Kungl. Maj:t.
Detta gäller när det begärs expropriationsrätt
för att förse en ort med vatten.
Kungl. Maj:ts prövning avser det
allmänna intresset av företaget. Vid
denna prövning tas bl. a. hänsyn till
såväl den bygds intressen, från vilken
vattnet ledes bort, som till den orts intressen,
till vilken vattnet leds. 1 övriga
delar skall ärendet därefter handläggas
vid vattendomstol. Denna undersöker
då om annat hinder föreligger
för företaget.

Undersökningen vid vattendomstol
gäller om väsentliga skadeverkningar
uppkommer från allmän synpunkt, om
intrång sker på allmän farled eller allmän
flottled, om menlig inverkan sker
på klimatet eller på allmänna hälsotillståndet
eller om allmänna intressen på
annat sätt i avsevärd mån skadas. Vattendomstolen
prövar vidare sättet för
utförande av företaget och villkoren för
företaget — såsom beträffande vattenhushållning,
naturvård och fiskevård
— samt ersättningsfrågorna. Principerna
för tillståndsgivningen vid vattcnbortledning
framgår följaktligen av vat -

tenlagen och av den rättspraxis som utbildats
inom vattenrättsskipningen.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.

För att få del av de principer som
har tillämpats vid regeringsbeslutet om
avtappning av Bolmen ställde jag en
principiell fråga om vilka principer
som har tillämpats vid beviljande av
tillstånd till vattenuttag från sjöar i en
region för överförande till en annan
region. .lag har fått ett mycket formellt
svar om vad vattenlagen säger om tillståndsgivning
vid vattenbortledning. Av
konstitutionella skäl avstod jag från att
direkt fråga vilka motiveringarna var
för beslutet i det konkreta Bolmen fallet,
men jag exemplifierade min fråga
med detta och hade uppskattat om
statsrådet hade berört det i sitt svar.
Jag hoppas att jag får exemplifiera ytterligare
för att belysa principernas tilllämpning.

I vissa fall kan, som statsrådet säger
i svaret, vattenbortledningsfrågor avgöras
av Kungl. Maj :t, och Kungl. Maj :ts
prövning avser då det allmänna intresset
av företaget. Enligt svaret tas hänsyn
till bl. a. den bygds intressen från
vilken vatten leds bort. Jag skall försöka
belysa det intresse som har visats
denna fråga i bygderna kring Bolmen
och även i bygder som ligger ganska
långt från denna sjö. Bolmenfrågan har
blivit något av en Smålands Vindelälvsfråga.
Lika stor glädje och tillfredsställelse
som jag är övertygad om att
anhängarna av Vindelälvens bevarande
i dag känner över regeringens beslut
i går, lika stor besvikelse kände tiotusentals
smålänningar den 0 februari,
när regeringen fattade sitt beslut i Bolmenfrågan.

Opinionen bland de 30 000 människor
som bor i bygderna kring Bolmen var
enhällig för Bolmens bevarande. Den
opinionen delades av remissinstanser

Nr 14

Torsdagen den 2 april 1970

Svar på interpellation ang. principerna för beviljande av tillstånd att överföra

sjövatten från en region till en annan

av skilda slag. Den grundades på att
man ansåg att ett genomförande av
Bolmenproj ektet skulle hota en god
livsmiljö, goda fiskevatten och en god
rekreationsmiljö. Det var inte speciella
grupper som engagerade sig — det
var människor ur alla yrkesgrupper.

I stort sett alla remissinstanser motsatte
sig projektets genomförande: kommunerna
kring Bolmen, länsorganen,
organisationer i långa rader, statens
planverk, Sveriges geologiska undersökning,
vattenvårdsföreningar i området,
naturskyddsföreningen, jordbrukets
organisationer, fastighetsägare m. fl.
Från olika remissinstanser, bl. a. länsorganen
som har till uppgift att handlägga
frågor av detta slag, hävdades att
det material som låg till grund för beslutet
inte var fullständigt; bl. a. ansåg
man utredningarna otillfredsställande
beträffande företagets inverkan på natur
och landskapsbild, på fauna och
fiske, på vattenbeskaffenheten nedströms
uttaget och på möjligheterna till
fortsatt utveckling av samhällen och industrier
inom Lagans flodområde. Man
begärde över huvud taget bättre material
för att kunna göra en objektiv
bedömning.

Länsstyrelsen i Kronobergs län kom
efter att ha tagit del av en mängd remissyttranden
fram till att det mycket
starka motstånd, som det ifrågasatta
vattenbortledandet ur Bolmen mött inte
bara från befolkningen runt sjön utan
också från så gott som samtliga dessa
remissinstanser, var fullt berättigat.
Länsstyrelsen avstyrkte därför den gjorda
ansökningen i dess dåvarande form
och anförde att det behövdes kompletterande
utredningsarbete o. s. v.

Även om det inte har samband med
ansökningen som sådan vill jag erinra
om att denna åtgärd skulle få mycket
stora följder. Det blir fråga om ett bygge
av en cirka 8 mil lång tunnel med
en tvärsnittsyta på 8—9 m2. Vilka insatser
som krävs härför har ännu inte

redovisats.

Efter att ha tagit del av tillgängligt
material och av alla remissyttranden
samt med kännedom om opinionen
bland befolkningen, som jag vet att också
statsrådet Bengtsson blev underrättad
om vid sitt besök i Ljungby, ställer
man sig frågan hur stark opinion och
hur omfattande material som skall föreligga
för att hänsyn skall tas till en
bygds intressen, såsom statsrådet uttryckte
det i sitt svar till mig. Frågeställningen
blir ju om man i detta fall
verkligen har tillämpat principen om
att hänsyn skall tas till den bygd från
vilken vattnet leds bort.

I detta anförande instämde herr Magnusson
i Nennesholm (ep).

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag lämnade med hänsyn
till frågans formulering ett principiellt
och formellt svar. Jag utgår från
att ett enskilt ärende som har avgjorts
av regeringen på de grunder, enligt
vilka sådana ärenden skall handläggas,
i vanlig ordning blir prövat av konstitutionsutskottet,
där man alltså tar ställning
till om vederbörande statsråd
handlat rätt. Jag tog inte i mitt svar
upp det enskilda ärende som nämnts,
eftersom jag föreställde mig att talmannen
knappast skulle ha tillåtit att frågan
fått framställas, om herr Gustavsson
i Alvesta hade formulerat den så,
att ilen hade avsett vad som legat till
grund för beslutet om regleringen av
sjön Bolmen. Detta förhållande gör att
det även för mig är svårt att diskutera
denna fråga. Jag behandlar den därför
från rent principiell synpunkt.

I alla frågor av detta slag tar man
hänsyn till bygdens intressen. Vi kan
t. ex. i ett fall liknande Bolmenärendet
utgå från att det vid beslutets utformning
— som jag strax skall komma till
— tagits hänsyn till bygdens intres -

Torsdagen den 2 april 1970

Nr 14

Svar på interpellation ang. principerna för beviljande av tillstand att överföra

sjövatten från en region till en annan

sen. Det är inte så att opinionen beträffande
ifrågavarande vattentäkt har
menat att man inte får leda bort vatten
från denna till Skåne och Halland
utan den har velat att vattnet skulle
tas från en annan plats. Denna punkt
har varit en av de avgörande stridsfrågorna.

När regeringen tar ställning till en
fråga av detta slag kan den naturligtvis
inte bara lyssna till opinionen. Man
kan helt enkelt inte göra det så enkelt
för sig att man anordnar en folkomröstning
och sedan fattar sitt beslut på
grundval av dennas resultat. Regeringen
har ju skyldighet att höra remiss-*
instanser. Herr Gustavsson har åberopat
några sådana som varit kritiskt inställda
mot det fattade beslutet. Jag kan
för min del redovisa att socialstyrelsen,
Folkhälsan, kammarkollegiet, vattenfallsverket,
lantbruksstyrelsen, naturvårdsverket
och länsstyrelserna har
tillstyrkt den framställning som inlämnats
till regeringen, länsstyrelserna i
Jönköpings och Kronobergs län visserligen
i andra hand. Jag kanske kan få
sticka emellan med att säga att de flesta
tillstyrkte ett större uttag än vad regeringen
stannade för, just för att tillmötesgå
opinionen.

Det fanns de som ansåg att man borde
ta ut vattnet från en annan punkt,
men det avstyrktes bestämt av naturvårdsverket
och alla de myndigheter
som har att ansvara för medicinska och
hygieniska frågor.

I och med att beslutet nu har fattats
kommer denna sjö att skyddas mot vattenföroreningar
mer än något annat
vattendrag, vilket är till båtnad för friluftsaktiviteterna
kring sjön. Miljöfarliga
utsläpp kommer inte att tillåtas,
och man skall ha klart för sig i det här
speciella fallet att vattnet, som tas från
sjön, skall drickas i stiillet för att, som
nu sker, användas för framställning av
elkraft.

Hur tar man hänsyn till en bygds

intressen? Ja, den reglering som blir
nödvändig för att klara vattenförsörjningen
ligger helt inom de gränser som
en vattendomstol fastställde för denna
sjö för 30 år sedan. Den nya reglering
som regeringen nu har gått med på ändrar
inte någonting på detta, utan vattenståndet
i sjön kommer att växla mindre
än förut. För alla sansade bedömare
är det ju helt horribelt att göra en jämförelse
mellan regleringen av Gautojaure
i Norrbotten eller en reglering
av Vindelälven och det som nu har
skett med Bolmen. Varje sansad bedömare
måste ha klart för sig att det som
skett och nu sker — en reglering som
genomfördes för 30 år sedan och som
nu görs om — är till båtnad för landskapsbild,
för fiske, för bad och för båtfart.
Om sjön inte reglerats alls hade de
naturliga förändringarna varit praktiskt
taget lika stora som de blir nu.

För att garantera de uppsatta gränserna
har regeringen inte tillmötesgått
sökanden, som ville ha 6,5 m3. Regeringen
gick med på 6,0 in3 för att garantera
att medelvattennivån kunde hållas
lägre.

Jag anser alltså, herr talman, att det
är på det sättet regeringen skall ta hänsyn
till opinionen, både i den bygd där
vattendraget finns och i den bygd som
skall ta emot vattnet. Jag hävdar att det
är en riktig princip som tillämpats.
Huruvida detta speciella ärende är felbehandlat,
blir en sak för konstitutionsutskottet
vid nästa års riksdag att ta
ställning till.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag sade i mitt första
anförande att jag av konstitutionella
skäl hade måst ställa en principiell fråga
men att jag hade grundat den på
ett exempel, nämligen frågan om sjön
Bolmen.

Här kvarstår ändå frågan om bygdens
intressen och opinionen. Statsrådet
talar om den opinion som enskilda

Nr 14

Torsdagen den 2 april 1970

Svar på interpellation ang. principerna för beviljande av tillstånd att överföra

sjövatten från en region till en annan

människor gett uttryck för. Men statsrådet
kan inte vara omedveten om vad
som sagts i de olika remissvaren. Statsrådet
hänvisar till vad socialstyrelsen
och .statens institut för folkhälsan sagt.
Men dessa institutioners bedömanden
gällde uttaget av vatten vid jämförelser
mellan de två aktuella platserna.

Men det är väl ändå så, herr statsråd,
att naturvårdsverket inte reservationslöst
har tillstyrkt detta förslag. Verket
har för det första sagt att resultatet av
pågående utredning inom styrelsen för
teknisk utveckling om avsaltning av
havsvatten bör avvaktas innan beslut
fattas i ärendet. Sedan har man sagt sig
acceptera ett uttag på 4 in3 per sekund.
Naturvårdsverket har alltså inte föreslagit
ett högre uttag än vad som nu fastställts.

Jag har framför mig naturvårdsverkets
remissvar med de siffror som har
redovisats till regeringen. Likaså har
jag yttrandet från länsstyrelsen i Kronobergs
län i denna fråga. Vid länsstyrelsen
finns ju en naturvårdssektion,
och det är den sektionen som arbetat
fram och sammanställt materialet och,
statsrådet Bengtsson, länsstyrelsen i
Kronobergs län har icke tillstyrkt detta
projekt utan sagt att länsstyrelsen får
»bestämt avstyrka bifall till ansökan i
dess nuvarande form». Länsstyrelsen
har påpekat att man bör vänta med ett
ställningstagande till dess olika utredningar
och undersökningar har avslutats.
Det är detta som är det väsentliga
i flera av yttrandena från remissorganen.
I stort sett var de negativt inställda
till förslaget, bl. a. därför att man
ansåg att det material som framlagts
från AB Sydvatten inte var tillfredsställande.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Först vill jag säga att
jag haft samtal med företrädare för
Bolmenopinionen vid flera tillfällen och

att jag har försökt att sammanföra företrädare
för denna opinion med Sydvatten.
Så mycket är också alldeles klart
att företrädarna för Bolmenopinionen
inte har mottsatt sig att skåningarna
och hallänningarna får den vattenmängd
som nu beslutats.

Det är första gången jag samtalar
med herr Gustavsson i Alvesta om den
här saken. Så till vida är ju intresset
rätt färskt. Men jag har haft samtal
med flera andra riksdagsmän från trakten
liksom alltså även med företrädare
för Bolmenopinionen.

Herr talman! Jag vet att vi nu behandlar
ett enskilt ärende och att jag
begår en konstitutionellt oriktig handling,
men jag känner mig tvingad därtill.

Vi har inte enbart tagit hänsyn till
Svdvattens handlingar. Vi har anlitat
egna experter och gjort egna undersökningar.
Jag inbjuder herr Gustavsson
att ta del av hela akten i Bolmenärendet.
Naturvårdsverket har den uppfattningen
att den reglering som regeringen
nu föreslagit i själva verket återställer
Bolmen i ett bättre skick än vad sjön
befann sig i efter regleringen för 20 år
sedan. Förslaget att avvakta till dess avsaltat
vatten kan komma i fråga undersökte
vi också grundligt, men inte något
av remissorganen rådde oss att gå
vidare på den vägen. En sådan lösning
ligger långt fram i tiden. Man kan visserligen
avsalta vatten i dag, men det
kostar dubbelt så mycket.

Jag gör alltså gällande att regeringen
med hänsyn till opinionen har utformat
beslutet så, att denna sjö skyddas bättre
än som var fallet tidigare. Det kommer
också att visa sig, herr Gustavsson, att
den opinion som nu är så våldsam så
småningom kommer att lugna sig. Det
är jag helt övertygad om.

Det kanske också bör framhållas att
utöver de pengar som vattendomstolen
eventuellt kommer att utdöma har Sydvatten
gett 800 000 kronor till natur -

Torsdagen den 2 april 1970

Nr 14

Svar på interpellation ang. principerna för beviljande av tillstånd att överföra

sjövatten från en region till en annan

vårdsändamål. Bygden har också fått
ett årligt anslag på 25 000 kronor till
fiskefrämjande åtgärder. Det som har
gjorts i detta ärende har gjorts för att
tillmötesgå opinionen samtidigt som
man förser den region med vatten som
behöver vatten.

Det väsentliga med vattenvården är
väl ändå att vi får ett drickbart vatten.
Den region som inte har tillräckliga
vattentitilgångar kommer nu alltså
att få drickbart vatten. Ingen region
kan göra gällande att en naturtillgång
är dess egen och ingen annans. Skulle
den principen gälla, skulle stora delar
av vårt folk få lysa sig med fotogenlampor.
En regions naturresurser är ju
inte förbehållna just den regionen. Det
menar inte heller Bolmenopinionen.
Det är bara herr Gustavsson i Alvesta
som menar det. Bolmenopinionen har
diskuterat från vilken punkt detta vatten
skall tas. Det senaste alternativ som
opinionen har förespråkat har underkänts
av alla de myndigheter som har
ansvaret för medicinen och hygienen i
vårt land.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Om jag inte har uttryckt
mig tillräckligt klart, vill jag till statsrådet
säga att diskussionen inte gäller
frågan huruvida vatten skall komma till
Skåne eller inte, utan frågan är på
vilket sätt och var det skall tas. Med
den tvärsäkerhet med vilken herr statsrådet
påstår att förfarandet inte medför
någon skada och genom att helt
underkänna den expertis, som finns på
länsplanet och som har att ta hänsyn
till och handlägga naturvårdsfrågorna,
kan man givetvis komma till vilken uppfattning
som helst.

Om nu detta förfarande inte skulle
medföra någon skada, herr Bengtsson,
av vilken anledning har då regeringen
sagt att det skall avsättas så och så mycket
pengar? Det gör man väl därför alt
man är medveten om att skador kom -

mer att uppstå. Omfattningen på dessa
skador tror jag varken jag eller herr
Bengtsson i dag kan ange.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag trodde att min pedagogiska
förmåga låg på en litet högre
nivå. Jag har ju sagt att vattendomsolen
kommer att döma ut varje öre som är
befogat om skador åstadkommes. De
800 000 kronorna har inte ett dyft med
det att göra. Om det skulle visa sig att
regleringen medför skador för några
områden, för någon enskild eller för
det allmänna, är det vattendomstolen
som utdömer skadeståndet. Här har alltså
Bolmenopinionen fått 800 000 kronor
till miljövårdande åtgärder, vilket herr
Gustavsson i Alvesta tydligen inte vill
att den skall få. Han är en dålig företrädare
för Bolmenopinionen.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Herr statsrådet drar
märkliga slutsatser. Jag har bara sagt
att om Sydvatten betalar ut så och så
många 100 000 kronor, grundar man det
på att skador kommer att uppstå. Jag
vet mycket väl att vattendomstolen sedan
skall döma ut ersättning för övriga
direkta skador. Men i detta fall har
man sagt att man måste medverka till
miljövårdande åtgärder. Varför har man
sagt så? Jo, därför att man redan nu
utgår ifrån att det kommer att bli en
del skador.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Föredrogs var för sig följande Kungi.
Miajrts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

, .....—-----15 -crrsOTK!

till statsutskottet propositionerna:
nr 40, angående dialekt- och ortnamnsarkiven
m. m.,

nr 53, angående riksinternatskolor,

Nr 14

Torsdagen den 2 april 1970

nr 55, angående riksskatteverkets organisation
m. m., och

nr 58, angående anslag till marknadsrådet
och konsumentombudsmannen;

till lagutskott propositionen nr 59,
med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen
(1960:74);

till statsutskottet propositionen nr 63,
angående organisationen av den statliga
förhandlingsverksamheten i löne- och
anställningsfrågor, m. in.; samt

till bankoutskottet propositionerna:
nr 68, angående fortsatt valutareglering,
och

nr 69, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens sedelutgivning,
m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
å bordet vilande proposition nr 75, med
förslag om den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten, m. m., hänvisades
propositionen, såvitt avsåg de
långsiktiga målen för regionalpolitiken,
till bankoutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogs och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 76, angående anslag
för budgetåret 1970/71 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning
av lokaler vid universitet, högskolor
m. in.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 77, angående
förbättrat studiestöd m. m., hänvisades
propositionen, såvitt avsåg anvisande
av anslag, till statsutskottet och
i övrigt till lagutskott.

Vidare föredrogs och hänvisades till
statsutskottet Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 78, angående kapitaltillskott
till Norrbottens Järnverk
AB.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 79, angående
stöd till idrotten, hänvisades
propositionen, såvitt avsåg anslag till
Stöd till idrotten: Anläggningsstöd

in. m., till jordbruksutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Härefter föredrogs Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 80, angående
allmän beredskapsstat för budgetåret
1970/71; och hänvisades propositionen,
såvitt avsåg jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs och hänvisades till
statsutskottet Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 81, angående anslag
till lån till nordiska industrialiseringsfonden
till förmån för Island.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 82, med
förslag om vissa stödåtgärder för svensk
varvsindustri, hänvisades propositionen,
såvitt avsåg näringspolitiska riktlinjer
beträffande svensk varvsindustri
och godkännande av ändring i bolagsordningen
för AB Svensk exportkredit,
till bankoutskottet samt i övrigt till
statsutskottet.

Härefter föredrogs var efter annan
och hänvisades till statsutskottet Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner:

nr 83, angående anslag till delegationen
för atomenergifrågor för budgetåret
1970/71,

nr 84, angående transportstöd som
regionalpolitisk! medel, och

nr 85, angående Norrlandsfondens
fortsatta verksamhet m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 86, angående
statliga garantier för skadeersättning
vid vissa atomolyckor, m. m.,
hänvisades propositionen, såvitt avsåg
godkännande av bestämmelser om atomenergins
fredliga utnyttjande, till utrikesutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till lagutskott propositionerna:
nr 89, med förslag till kungörelse
om ändring i sjötrafikförordningen
(1962: 150), och

nr 90, med förslag till kungörelse

Torsdagen den 2 april 1970

Nr 14

om ändring i livsmedelsstadgan
(1951: 824); samt

till statsutskottet propositionen nr 91,
angående viss utvidgning av långivningen
ur statens lånefond för den mindre
skeppsfarten.

Slutligen föredrogs Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 105, angående
utgifter på tilläggsstat III till
riksstaten för budgetåret 1969/70; och
hänvisades propositionen, såvitt avsåg
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
till jordbruksutskottet och i
övrigt till statsutskottet.

§ 15

Föredrogs och lädes till handlingarna
styrelsens för riksdagens förvaltningskontor
å bordet vilande berättelse för
dess verksamhet under år 1969.

§ 16

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr
1193—1195;

till jordbruksutskottet motionen nr
1196;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 1197—1199;

till statsutskottet motionen nr 1200;

till lagutskott motionerna nr 1201—
1206;

till statsutskottet motionen nr 1207;

till lagutskott motionerna nr 1208
och 1209; samt

till bevillningsutskottet motionerna
nr 1210—1213.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 1214, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 70, med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370), m. m., hänvisades
motionen, såvitt avsåg hemmamakebidrag,
införande av ett extra pensionstillskott
och förutsättningarna för
garanterade minimiinkomster, till lagutskott
samt i övrigt till bevillningsutskottet.

3 — Andra kammarens protokoll 1970.

Interpellation ang. supertankers för olja

Slutligen föredrogs var efter annan
och hänvisades till bevillningsutskottet
de å bordet vilande motionerna nr
1215—1246.

§ 17

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 21 och
22, bevillningsutskottets betänkanden
nr 26, 27 och 31, bankoutskottets utlåtanden
nr 17—21, första lagutskottets
utlåtanden nr 19 och 20, andra lagutskottets
utlåtande nr 19, jordbruksutskottets
utlåtande nr 11 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr
14—18.

§ 18

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att jordbruksutskottets
utlåtanden nr 1, 3, 10, 11 och 12 i nu
nämnd ordning skulle uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden på
morgondagens föredragningslista.

§ 19

Interpellation ang. supertankers för olja

Ordet lämnades på begäran till

Herr AHLMARK (fp), som yttrade:

Herr talman! Riskerna med supertankers
för olja blir alltmer uppenbara.
Väldiga faror hotar Östersjön, om man
tillåter jättetankfartyg att gå in i detta
innanhav och där angöra hamn. En rad
oljeolyckor och haverier har det senaste
året fäst allt fler människors uppmärksamhet
på problemet. Diskussionen
om Brofjorden eller Göteborg som
hamn (och raffinaderi) för oljefartyg
på mer än 200 000 ton visar att
denna fråga inte bara gäller landets
östra och södra kustområden.

Efter olyckan med oljefartyget »Benedicte»
på omkring 70 000 ton strax
efter riksdagens vårsessions slut förra
året sände jag den 6 juni 1969 följande
brev till dåvarande kommunikationsNr
l''t

Nr 14

Torsdagen den 2 april 1970

Interpellation ang. supertankers för olja

ministern Svante Lundkvist:

»Det som nu inträffat i södra Östersjön
belyser det oljehot som de stora
tankbåtarna innebär. ''Benedictes’ haveri
måste vara en varning också för
dem som hittills sökt nonchalera faran
eller varit passiva när det gäller att
vidta åtgärder. Jag har i riksdagen vid
flera tillfällen tagit upp det väldiga miljöhot
som supertankbåtar i Östersjön
innebär. Både förra året och i år har
Du och jag diskuterat saken där. Vid
båda tillfällena har jag förvånats över
Din brist på intresse och handlingskraft.

Jag hoppas intensivt att den fara som
’Benedicte’ just nu utgör kommer att bemästras.
Men samtidigt måste vi diskutera
framtiden. Vilka regler ska gälla
för oljetransporter i österjön? Eftersom
riksdagen inte samlas igen förrän i mitten
av oktober har jag ingen möjlighet
att nu åter ta upp saken där. I
stället vill jag med detta brev föreslå
att bl. a. följande åtgärder vidtas och
redovisas så snabbt som möjligt.

1. Målsättningen för den svenska regeringen
måste nu bli att supertankbåtar
inte får sättas in i östersjötrafik
så länge vi saknar en katastroforganisation
som effektivt kan motverka skador
vid ett haveri. I dag finns inte någon
sådan organisation. Även om myndigheterna
vid Skånekusten just nu gör
stora ansträngningar för att förbereda
sig på en värre olycka, visar alla uttalanden
dessa dagar att vi inte kan bemästra
de faror som kunde uppstå om
en jättetankbåt med olja bryts sönder
i Östersjön. En Torrey-Canvon-katastrof
skulle kunna leda till en förstörelse
av Östersjön, dess vatten och
stränder, utan motstycke.

2. Denna målsättning kan förverkligas
först genom överläggningar mellan
nationerna vid Östersjön. Det har dröjt
alldeles för lång tid innan den svenska
regeringen tagit initiativ till sådana förhandlingar.
Nu gäller det att driva på
dessa överläggningar. Jag hoppas att

den svenska regeringen använder erfarenheterna
från ''Benedictes’ öde för
att intressera berörda parter för snabba
överenskommelser.

3. Sådana mellanstatliga överläggningar
bör gälla både säkerhetsföreskrifter
av mera tekniskt slag (t. ex.
lotsregler, utmärkande av farleder, rapportering
m. m.) som frågan om en
gemensam katastroforganisation i händelse
av haveri. En organisation av
det slaget blir troligen ganska dyrbar.
Den bör naturligtvis byggas upp i internationell
regi. Alla länder kring Östersjön
är ju hotade om en jättetankbåt
går under i detta innanhav — det
blir vindens och vågornas riktning som
avgör till vilka stränder oljan kommer
att flyta. Särskilt brådskande är att försöka
nå fram till en uppgörelse som innebär
att inget östersjöland sätter in
jättelika tankbåtar innan en sådan effektiv
katastroforganisation är klar.

4. Vi vet redan nu att ett statligt,
finländskt rederi har beställt två oljetankers
på över 100 000 ton vardera.
Det första fartyget kan sättas in i
östersjötrafik redan detta år om man
bojar ut en farled i Stora bält. Det är
naturligtvis ytterst angeläget att med
Finlands regering resonera om ett uppskov
med insättande av sådana tankbåtar
innan katastroforganisationen är
uppbyggd. Vid två debatter under den
gångna vårriksdagen kunde jag visa
att den svenska regeringen då inte
hade vidtagit några som helst åtgärder
för att söka uppnå ett sådant uppskov.
Det är av största betydelse att sådana
överläggningar nu bedrivs med snabhet
och skicklighet.

Jag vore tacksam om Du så snart
som möjligt ville skapa klarhet om den
svenska regeringens inställning och åtgärder
i bl. a. dessa fyra punkter. När
jag begärt sådana besked i riksdagen
har Du bara gett svävande svar. Men
efter olyckan med ’Benedicte’ är jag
övertygad om att en mycket stor och
växande opinion i Sverige kräver be -

Torsdagen den 2 april 1970 Nr 14

Interpellation ang. pensionstillägg till vissa kategorier inom den statliga frivilliga
pensionsförsäkringen

slutsamma insatser.»

Något svar på detta brev har jag ännu
inte fått. Det är därför rimligt att
nu söka få svaret i riksdagen av statsrådet
Lundkvists efterträdare. Sedan
mitt brev skrevs har man i Visby hållit
en konferens i saken mellan de länder
som gränsar till Östersjön. Också Nordiska
rådet har behandlat frågan. Vi
har haft en intensiv debatt om vilken
plats på den svenska västkusten som
är lämpad att ta emot supertankers.
Och TV har vid flera tillfällen belyst
farorna och diskuterat svårigheterna.

Det blir alltså allt viktigare att söka
nå en mera samlad lösning på oljetransporterna
till Norden och östersjöländerna.
Supertankers från främst
Mellersta Östern till Europa anses av
experterna göra oljefrakterna mycket
billigare än mindre båtar. Men samtidigt
är farorna vid haveri oerhörda,
och Torrey-Canyon-katastrofen visar
vad som kan hända.

Jag har därför fört fram tanken på
en oljeterminal för främst de nordiska
länderna, d. v. s. en omlastningshamn
för råolja någonstans vid Nordsjön. Dit
skulle supertankers kunna gå från oljeländerna
i Asien. Sedan skulle oljan
lastas om till mindre fartyg, som kunde
föra den vidare till raffinaderier på
t. ex. den svenska västkusten och i Östersjön.
En sådan tanke förs också
fram i det senaste numret av Nautisk
Tidskrift.

Oljeterminalen skulle läggas där
djup-, ström- och trafikförhållanden gör
riskerna minst. I det området skulle
man självfallet också bygga en katastroforganisation
och ställa särskilt stora
säkerhetskrav. Kanske kan någon
plats på Norges södra kust övervägas.
Den skulle vara gemensam för flera
länder och för alla oljebolag som vill
nyttja supertankers. Den skulle kunna
förena jättefartygens fraktvinster den
långa vägen från t. ex. Kuwait med
småfartygens mindre farlighet den sis -

ta sträckan fram till raffinaderierna.

Vi har sedan ett drygt år tillbaka en
sådan oljeterminal att lära av: Gulfs
hamn på Whiddy Island i sydligaste
Irland. Dit skall sex tankers på vardera
326 000 ton gå med råolja. Sen fraktar
andra båtar oljan vidare till Gulf-raffinaderierna
i Västeuropa.

Det vore av intresse att få den svenska
regeringens syn både på detta uppslag
och på det aktuella läget för supertankbåtar
för olja vid svenska kuster.
Med anledning av vad som anförts
i interpellationen anhåller jag därför
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vill statsrådet lämna riksdagen en
redogörelse för resultaten av den oljekonferens
mellan östersjöländerna som
hölls i Visby förra året?

2. Anser statsrådet att det är rimligt
att länderna kring Östersjön tillåter
supertankbåtar för olja att angöra hamn
i detta innanhav?

3. Anser statsrådet att supertankers
för olja bör tillåtas gå in i hamn på
den svenska västkusten?

4. Vad är statsrådets mening om förslaget
att bygga upp en internationell
oljeterminal någonstans vid Nordsjön,
som kan lasta om råolja från jättetankers
till mindre fartyg för vidare
transport till raffinaderier i Sverige
och andra östersjöländer?

5. Kommer den svenska regeringen
att ta initiativ, i Nordiska rådet eller
på annat sätt, till att snabbt och gemensamt
utreda förutsättningarna för
en internationell oljeterminal för att
förhindra supertankers att nå våra
kuster och gå in i Östersjön?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20

Interpellation ang. pensionstillägg till
vissa kategorier inom den statliga frivilliga
pensionsförsäkringen

Ordet lämnades på begäran till

Nr 14

Torsdagen den 2 april 1970

Interpellation ang. pensionstillägg till vissa kategorier inom den statliga frivilliga

pensionsförsäkringen

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp),
som yttrade:

Herr talman! Pensioner av olika slag
är numera i allmänhet inflationsskyddade.
Folkpensionärer erhåller automatiska
indextillägg vid prisstegringar.
För ATP-pensionärer sker likaledes en
automatisk uppräkning av basbeloppet
och därigenom också av utgående pensioner.
För pensioner i SPP finns inga
allmänna bestämmelser om indexreglering
av utgående pensionsbelopp, men
på grund av att premierna kunnat placeras
till avsevärt högre räntor än vad
som förutsattes vid premieberäkningen
har överskott uppkommit inom SPPpensioneringen,
och dessa överskott användes
för att kompensera SPP-pensionärerna
för prisstegringar.

För den statliga frivilliga pensionsförsäkringen
finns inga bestämmelser
om kompensation för inflation. Den
allmänna höjningen av räntenivån, som
skett sedan bestämmelserna om denna
frivilliga pensionsförsäkring utformades,
borde kunna ge ett överskott att
användas för en ökning av pensionsbeloppen.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut år 1966
får män, för vilka avgiftsbetalningar
skett under åren 1938—1957, ett tillskott
till sina pensioner. För övriga
män och för samtliga kvinnor gäller
dock fortfarande att de inte erhåller
några som helst tillägg för att kompensera
penningvärdeförsämringen.

Det kan inte anses tillfredsställande
att personer som använt sig av den
statliga frivilliga pensionsförsäkringen
skall komma i ett sämre läge än de
för vilka t. ex. SPP-försäkring tecknats.
Därför finns det anledning att undersöka
möjligheterna att utsträcka systemet
med pensionstillägg till övriga försäkringstagare
inom den statliga frivilliga
pensionsförsäkringen. Om vissa
nu gällande bestämmelser skulle lägga
hinder i vägen för detta, bör man överväga
ändringar i de nuvarande reglerna.

Med hänvisning till det som här
anförts får jag anhålla om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för socialdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Har statsrådet observerat att kvinnor,
som tecknat pensionsförsäkring
i den statliga frivilliga pensionsförsäkringen,
inte har någon möjlighet
att få kompensation för prisstegringar
och att samma förhållande gäller män,
som inte tillhör 1938 års tariffgrupp?

2. Anser statsrådet det vara lämpligt
att den statliga pensionsförsäkringen
i detta hänseende ger sämre villkor
än t. ex. SPP-pensioneringen?

3. Avser statsrådet att ändra de nuvarande
bestämmelserna för den statliga
frivilliga pensionsförsäkringen i syfte
att möjliggöra utbetalning av pensionstillägg
till nämnda pensionärskategorier? Denna

anhållan bordlädes.

§ 21

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
123, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bemyndigande
att beställa viss utrustning till
akademiska sjukhuset i Uppsala.

§ 22

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 87, angående godkännande
av konvention om avskaffande av rasdiskriminering,
m. in., överlämnats till
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 23

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

För fullgörande av viktiga kyrkliga
och landstingskommunala uppdrag an -

Torsdagen den 2 april 1970

Nr 14

håller jag om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden 7/4—10/4 1970.

Stockholm den 2 april 1970

Jöns Nilsson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 24

Utsträckt motionstid

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts propositioner
nr 75, med förslag om den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten, m.
m., nr 77, angående förbättrat studiestöd
m. m., nr 78, angående kapitaltillskott
till Norrbottens Järnverk AB, nr
82, med förslag om vissa stödåtgärder
för svensk varvsindustri, nr 84, angående
transportstöd som regionalpolitisk!
medel, och nr 85, angående Norrlandsfondens
fortsatta verksamhet m. m.
landsfondens fortsatta verksamhet m.
m., måtte med hänsyn till ärendenas
omfattning utsträckas till det sammanträde
som infaller näst efter femton
dagar från det propositionerna kom
kammaren till handa, d. v. s. första plenum
efter torsdagen den 16 innevarande
april.

Denna hemställan bifölls.

§ 25

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
åtta enkla frågor, nämligen av:

Utsträckt motionstid
fru Mogård (m), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående föreskrifter om enhetlig innehållsdeklaration
för tvätt- och diskmedel,

fru Mogård (in), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående åtgärder för att nedbringa
fosfathalten i tvätt- och diskmedel,
herr Lothigius (m), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående åtgärder för att tillvarata
stormfälld skog,

herr Andersson i Örebro (fp), till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående anstånd för
vissa företagare med avgivande av självdeklaration,

herr Nilsson i Tvärålund (ep), till
herr statsministern angående redovisning
av projekt för ökad sysselsättning
i Vindelälvsdalen,

herr Eriksson i Arvika (fp), till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående det statliga stödet till
inackorderingshem för narkomaner,
herr Mundebo (fp), till statsrådet fru
Odhnoff angående möjligheterna för ensamstående
att adoptera barn, samt
herr Jonasson (ep), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående tidpunkten för tillsättande av
utredning om beskattningen av ideella
föreningar.

§ 26

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.47.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Fredagen den 3 april

Kl. 10.00

§ 1

Meddelande ang. dagens plenum

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela att dagens sammanträde
kommer att avslutas omkring kl.
16.00.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Johansson i Norrköping, som vid kammarens
sammanträde den 17 nästlidne
mars på grund av sjukdom beviljats ledighet
från riksdagsgöromålen under
tiden den 18 mars — den 7 innevarande
april, enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven jämväl under
tiden den 8—den 19 april.

Herr Johansson i Norrköping beviljades
fortsatt ledighet från riksdagsgöromålen
under angivna tid.

Herr talmannen meddelade vidare,
att herr Skoglund, som vid kammarens
sammanträde den 18 mars på grund av
sjukdom beviljats ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden den 15—
den 21 mars, enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven
jämväl under tiden den 22 mars—den
6 april.

Herr Skoglund beviljades fortsatt ledighet
från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 3

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 87, angående
godkännande av konvention om
avskaffande av rasdiskriminering,
m. in., hänvisades propositionen, såvitt
avsåg ändring i tryckfrihetsförordning -

en, till konstitutionsutskottet och i övrigt
till lagutskott.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Ahlmark (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående supertankers för
olja, och

herr Gustafson i Göteborg (fp), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående pensionstilllägg
till vissa kategorier inom den statliga
frivilliga pensionsförsäkringen.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Utgifterna på driftbudgeten inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde Föredrogs

jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1970/71 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner.

Punkterna 1—JO

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område

Kungl. Maj:t hade (bilaga 11, punkten
C 2, s. 36—38) föreslagit riksdagen

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

dels att godkänna den ändring av gällande
reglering av sockernäringen för
regleringsperioden den 1 juli 1969—
30 juni 1974 som redovisats i statsrådsprotokollet,
dels att till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område för
budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 116 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 9ii
av herr Harald Pettersson m. fl. samt
II: 606 av herrar Larsson i Borrby och
Elmstedt, vari hemställts att riksdagen
måtte besluta om att det för 1970/71
avsedda beloppet om 25 milj. kr. som utslaktningsbidrag
finge tas i anspråk
1969/70,

dels de likalydande motionerna I: 9i3
av herrar Skagerlund och Axelson samt
II: 1080 av herr Eriksson i Arvika
m. fl., vari hemställts att riksdagen måtte
besluta att de 50 milj. kr. som av
budgetmedel anvisats för regleringsändamål
1969/70 och 1970/71 för täckande
av exportkostnader för kött enligt
överenskomna riktlinjer finge användas
utan årlig maximering.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. godkänna den ändring av gällande
reglering av sockernäringen för regleringsperioden
den 1 juli 1969—den
30 juni 1974 som redovisats i statsrådsprotokollet,

2. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag på motionerna
1:941 och 11:606 samt 1:943 och
11:1080 godkänna vad utskottet anfört
beträffande medel som skulle användas
för att kompensera föreningen Svensk
kötthandel för de extra kostnader som
följde av en större årlig minskning av
kostammen än 20 000 djur,

3. till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
116 000 000 kr.

Reservation hade avgivits

2. av herrar Skärman (fp), Hermansson
(ep), Skagerlund (fp), Hiibinette
(m), Ingvar Andersson (m), Hansson
i Skegrie (ep), Antby (fp), Persson
i Heden (ep) och Krönmark (m), som
ansett att utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:941 och 11:606
samt 1:943 och 11:1080 godkänna vad
reservanterna anfört beträffande medel
som skulle användas för att kompensera
föreningen Svensk kötthandel för de
extra kostnader som följde av en större
årlig minskning av kostammen än
20 000 djur.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Under jordbruksprisförhandlingarna
år 1969 överenskoms
att staten för vartdera av regleringsåren
1969/70 och 1970/71 skulle ställa ett
belopp på 25 miljoner kronor till Föreningen
Svensk kötthandels förfogande.
Summan avsåg att täcka de förluster
som beräknades uppkomma till följd
av nedslaktning av mjölkkor utöver de
kalkylerade 20 000. På grund av skördekatastrofen
år 1969 har det också inträffat
en oväntad ökning av utslaktningen
av nötkreatur, och denna beräknas
fortsätta även under år 1970.

Detta kunde naturligtvis inte förutses
när överenskommelsen träffades. Man
räknar nu med att ca 72 000 mjölkkor
kommer att slaktas under innevarande
år och ett betydande antal även under
nästa. Enbart årets slakt innebär att
10 procent av det återstående mjölkkoantalet
i landet kommer att försvinna.
Det beslutade beloppet 25 miljoner kronor
kommer därför inte att räcka till
för att täcka exportförlusterna, och
Svensk kötthandels resurser räcker inte
heller till för denna oväntade påfrestning.

Om det alltså inte lämnas någon hjälp

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

för bemästrande av den uppkomna situationen
kan konsekvenserna bli mycket
besvärande för köttproduktionen i
landet. Genom utslaktningen av mjölkkor
under 1969/70 kommer vi att tillföra
den svenska marknaden ungefär
17,2 miljoner kilo kött extra. Det är en
kvantitet som måste exporteras. Nu är
exportförlusterna för sådant kött ungefär
4:50 kr. per kilo, innebärande en
extra kostnad på ungefär 70 miljoner
kronor.

Den extra utslaktning utöver de 20 000
korna, som inte är vad man kan kalla
»bidragsberättigad», motsvarar en exportförlust
på 50 miljoner kronor, vilket
innebär att båda budgetårens 25-miljonersbelopp behövs för att täcka
enbart denna extra utslaktning för det
här aktuella budgetåret.

Nu har framställning gjorts om att få
disponera båda årens anslag under det
första regleringsåret. Som jag nämnt har
också behov av detta redovisats. Eftersom
beloppen är preciserade för båda
budgetåren borde det inte föreligga något
hinder för att genomföra denna omfördelning.
När beloppen är förbrukade
så är de förbrukade. Man kan därför
säga att det här gäller att genomföra en
rent praktisk åtgärd för att största möjliga
effekt av anslagen skall uppnås.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 2 av herr Skärman
in. fl.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag vill först i största
allmänhet något beröra den proposition
och det utskottsutlåtande som kammaren
nu har att ta ställning till, innan
jag går närmare in på den reservation
som jordbruksutskottets ordförande yrkat
bifall till.

Propositionen och det föreliggande
utskottsutlåtandet behandlar ju inga nyheter
inom jordbruket; naturligt nog
eftersom både propositionen och utlåtandet
utgör ett led i den jordbrukspo -

litik som riksdagen fattade principbeslut
om 1967.

Detta beslut innebar ju att stödet till
jordbruket skulle ges en sådan utformning
att man kunde skapa rationellt
skötta jordbruk av en sådan storleksordning,
att jordbrukarna kunde erhålla
en skälig arbetsersättning utan att konsumenterna
skulle drabbas alltför hårt
av priserna på jordbrukets produkter.

Med denna målsättning var det naturligt
att stödet i första hand kom att knytas
till en snabb rationalisering av jordbruket
samtidigt som syftet var att
minska för jordbruket förlustbringande
överskott. 1 den prisöverenskommelse
som gäller för perioden 1 juli 1969—
30 juni 1971 kan man därför skönja en
viss försiktighet i fråga om prishöjningar
och andra åtgärder som kan bromsa
anpassningen av produktionen samtidigt
som jordbruket ändå erhållit en
viss inkomstförstärkning. För mjölkproduktionen
har en viss uppbromsning
accepterats beträffande anpassningstakten.

Resurserna för denna rationalisering
av jordbruket och trädgårdsnäringen
har under senare år kraftigt förstärkts.
Kreditgarantiramarna har sålunda fördubblats
mellan budgetåren 1966/67
och 1969/70. Under samma tid har jordfonden,
som har stor betydelse för
strukturrationaliseringen, ökat med 100
miljoner kronor till 280 miljoner kronor.
Tillsammans med kreditgarantier
har dessa medel från jordfonden medgett
att man uppnår den nivå som förutsatts
av 1960 års jordbruksutredning.

Fjolårets skörd var genomsnittligt
mindre än normalt till följd av skördeskador
i vissa delar av landet. Trots
detta måste man räkna med ett betydande
exportbehov i fråga om vete.
Riksdagens beslut föregående år att öka
det statliga bidraget till skördeskadefonden
från 15 till 30 miljoner innebär
att statskassan numera utbetalar två
tredjedelar av skördeskadeskyddet mot
tidigare hälften.

Fredagen den 3 april 1970

Nr 11

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

Förslagen i årets statsverksproposition
utgör i fråga om jordbruket en
fortsättning av strävandena att nå fram
till rationella jordbruksenheter. Stödet
till jordbrukets rationalisering föreslås
vad gäller driftbudgeten utgå med i
stort sett oförändrat belopp. Däremot
ökar utgifterna för utbildning och forskning
med något över 10 miljoner. Miljövårdskostnaderna
ökar med 16,5 miljoner.
Jag skall inte trötta kammaren
med någon detaljupprepning av de förändringar
som sker på drift- och kapitalbudgeten.

Låt mig så säga några ord om den
reservation som herr Hansson i Skegrie
yrkade bifall till.

Det är riktigt att torkan föregående
är orsakade en mycket stor utslaktning
av nötkreatur. Normalt räknar man väl
med en utslaktning av 20 000 djur, och
så kalkylerade jordbruksnämnden med
att det skulle bli en utslaktning på
55 000 kor. Riksdagen beslöt — som
herr Hansson i Skegrie riktigt återgav
— att 25 miljoner kronor skulle ställlas
till jordbruksnämndens förfogande för
vartdera budgetåret 1969/70, 1970/71 för
att täcka de kostnader för Svensk kötthandel
som denna ökade utslaktning
skulle kunna förorsaka. De medel som
har ställts till förfogande för innevarande
år räcker inte till, säger man nu, och
även departementschefen har ansett att
dessa 25 miljoner inte räcker till. Departementschefen
har därför ansett att
10 miljoner av de pengar som är avsedda
för nästkommande budgetår skall få
tas i anspråk på grund av den ökade
utslaktningen. Det innebär att man räknar
med 55 000 djur. 20 000 är som sagt
normal utslaktning, och eu ökad utslaktning
av kor på 35 000 skulle föranleda
att Svensk kötthandel fick stöd med 25
miljoner. Det hävdas emellertid att utslaktningen
kommer att öka med ytterligare
10 000 å 15 000 djur. Om då 10
miljoner ytterligare får utnyttjas under
innevarande budgetår blir väl proportionerna
rätt lika — 25 miljoner för

35 000 djur och 10 miljoner för 10 000
å 15 000 djur.

Herr talman! Mot denna bakgrund
kan jag inte biträda den reservation
som herr Hansson i Skegrie stödde,
utan jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Den matematik som
man har använt i propositionen och
den som herr Johanson i Västervik nu
begagnar stämmer inte med det verkliga
förhållandet. Det är därför som vi
har reserverat oss, annars hade vi inte
behövt göra det.

Om jag får dra de siffror en gång till
som jag relaterade för herr Johanson
i Västervik, blir det kanske litet klarare.

Man räknar med — Svensk kötthandel
och Slakteriförbundet lär vara de
sakkunniga på detta område ■—- att behöva
exportera 17,2 miljoner kilo kött
extra detta år. På detta får vi betala
ungefär 4: 50 per kg. Det innebär alltså
för denna extra utslaktning 70 miljoner
kronor.

Denna extra utslaktning utöver de
20 000 nötkreatur som inte räknas in
motsvarar en exportförlusl på 50 miljoner
kronor. Där går bägge anslagen
åt. Men enligt herr Johansons i Västervik
beräkningar kommer det att saknas
15 miljoner kronor. Varifrån skall vi
ta dem, herr Johanson? På vilket sätt
skall vi då biträda denna slakt, då vi
inte har några pengar?

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Den reservation som är
fogad till punkten 11 i jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 räknar med att vi
skall få en ökad utslaktning på 10 000
—15 000 kor. Om man räknar med en
sådan ökad utslaktning utöver de 55 000,
skulle proportionerna bli ganska rikliga,
om man ställer 10 miljoner kronor
av nästkommande års budgetmedel till
förfogande för att täcka den kostnads -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

ökning som Svensk kötthandel kan få
genom denna ökade utslaktning.

Om herr Hansson i Skegrie senare
fått andra uppgifter som utskottet inte
hade till sitt förfogande vid sin behandling
av ärendet, är det en annan sak.
De förelåg icke när utskottet hade att
behandla frågan.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än det jag tidigare har ställt.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
11 mom. 2 i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av herr Skårman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 97 ja och
81 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 12

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 13

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Kungl. Maj:t hade (punkten C 4, s.
42—43) föreslagit riksdagen att till Särskilt
stöd åt det mindre jordbruket för
budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 50 300 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalvdande motionerna 1: 64
av herr Helén m. fl. och 11:80 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., vari hemställts
att riksdagen, såvitt nu var i fråga,
måtte besluta medge en uppräkning
av det extra mjölkpristillägget i norra
Sverige med 25 %,

dels de likalydande motionerna!: 123
av herr Strandberg rn. fl. samt II: 13b
av herrar Petersson i Gäddvik och
Nilsson i Agnäs, vari hemställts att riksdagen
måtte anvisa till Särskilt stöd åt
det mindre jordbruket för budgetåret
1970/71 ett förslagsanslag av 59 300 000
kr., varav 9 000 000 kr. finge disponeras
för det i motionerna angivna syftet,

dels de likalydande motionerna I: 256
av herr Nils-Eric Gustafsson och herr
Sundin samt II: 35b av herr Eriksson
i Bäckmora m. fl., vari hemställts att
riksdagen vid behandlingen av statsverkspropositionen,
bil. 11, punkt C 4,
måtte

1) medge generell höjning av det
extra mjölkpristillägget i norra Sverige
med 25 procent för återställande av
pristilläggets realvärde, samt

2) anvisa för budgetåret 1970/71 för

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14

ovan angivna ändamål utöver Kungl.
Maj:ts förslag ett belopp av 9 000 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
på motionerna 1:64 och 11:80, såvitt
nu var i fråga, samt motionerna I: 123
och 11:134 ävensom 1:256 och 11:354
till Särskilt stöd åt det mindre jordbruket
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 50 300 000 kr.

Reservation hade avgivits

3. av herrar Skärman (fp), Hermansson
(ep), Skagerlund (fp), Hiibinette
(m), Ingvar Andersson (m), Hansson
i Skegrie (ep), Persson i Heden (ep),
Berndtsson (fp) och Krönmark (m),
som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och motionerna
1:64 och 11:80, såvitt nu var i fråga,
ävensom med bifall till motionerna
I: 123 och II: 134 samt I: 256 och II: 354
till Särskilt stöd åt det mindre jordbruket
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
förslagsanslag av 59 300 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr BERNDTSSON (fp):

Herr talman! Som här framhållits i
reservationen är det extra mjölkpristillägget
avsett att kompensera i huvudsak
mjölkproducenterna i Norrland för
sämre produktionsförutsättningar, betingade
av klimat, jordmån, stegrade
fraktkostnader in. m. Det är inte bundet
till enbart småbrukarna utan utgår till
alla mjölkproducenter oavsett leveransstorlek.
Stödet, som tillkom i början av
1960-talet, syftar till att öka möjligheterna
att behålla en norrländsk jordbruksproduktion,
vilken från olika synpunkter
är nödvändig. Om detta bar
vi alla varit överens.

Nu har emellertid — vilket framhållits
i de motioner som legat till grund

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

för reservationen 3 — inflationen urholkat
mjölkpristilläggets realvärde
med 25 å 30 procent. En uppräkning
med denna procentsats är därför väl
motiverad och bör kunna göras utan
att resultatet av den pågående utredningen
avvaktas.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till reservationen 3 vid punkten
13.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Under punkten 13 har
jordbruksutskottet behandlat ett antal
motioner som samtliga innehåller yrkanden
om en höjning av det utgående
extra mjölkpristillägget i Norrland med
25 procent. Detta bidrag infördes ursprungligen
som ett särskilt stöd till det
norrländska jordbruket på grund av
dettas sämre produktionsbetingelser
och med hänsyn till att dess huvudsakliga
inkomst är baserad på mjölkproduktionen.
Det är ett typiskt småbrukarstöd,
som staten betalar helt och
hållet och som i och för sig inte uppgår
till några större belopp men ändå
har sin betydelse som en inkomstförbättring
för det övervägande antalet
jordbrukare i Norrland.

Att vi behöver jordbruk i Norrland
tror jag att det råder ganska stor samstämmighet
om. Senast 1967 års riksdag
fastslog detta och underströk att
bibehållandet av ett livskraftigt jordbruk
i Norrland är nödvändigt. Från
såväl färskvarusynpunkt som försvarssynpunkt
är det viktigt att det finns
en tillräckligt stor livsmedelsproduktion
i denna landsända. Konsekvenserna
av detta konstaterande måste då bli
att samhället bör lämna stöd, vilket det
vid också i viss omfattning gör.

lin sådan stödåtgärd är just det extra
mjölkpristillägget även om gränsdragningen
vid differentieringen har inneburit
en inte helt rättvis fördelning.
I)cn kraftiga avtrappningen mot exempelvis
Hälsingland och Gästrikland har
åtskilliga gånger påtalats här i riksda -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

gen, och regeringen bär också uppvaktats
i denna fråga som fortfarande är
aktuell. Trots att jordbruksministern
för tillfället inte befinner sig i kammaren
vill jag ändå framföra en vädjan
till honom om en omprövning av grunderna
för detta bidrag till jordbrukarna
i Hälsingland och Gästrikland. Det
gäller vårt gamla krav om uppflyttning
till närmast högre prisområde. Vi har
ännu inte helt givit upp hoppet om
möjligheten att få en högre bidragsskala
för dessa områden.

Av andra anledningar skulle jag ha
velat rikta ytterligare en vädjan till
jordbruksministern — jag hoppas att
han läser detta i protokollet. Jag skulle
vilja be honom att han vid den översyn
som nu görs beträffande stödet till
det norrländska jordbruket och utformningen
av detta stöd beaktar de speciella
jordbruksbetingelser som vi har i
Gästrikland och Hälsingland, som vi anser
är likartade med Norrland i övrigt.
Vi hoppas att vi inte kommer att få
en sämre ställning än det övriga Norrland.

Herr talman! Denna fråga skall riksdagen
inte ta ställning till i dag, men
jag har ändå velat ta upp den eftersom
jordbruksutskottet har berört utredningen
i sitt utlåtande.

I motionerna har, som herr Berndtsson
redan framhållit, yrkats på en anpassning
av mjölkpristillägget med hänsyn
till den penningvärdeförsämring
som sedan 1962 har urholkat bidragen.
Det är ostridigt att penningvärdeförsämringen
har minskat bidragens reella
värde och att de nu borde uppräknas
med ca 25 procent för att svara mot
1962 års nivå.

Jordbruksutskottets majoritet har
märkligt nog avstyrkt motionerna, bland
annat med hänvisning till den nu pågående
utredningen som jag tidigare
har berört. Det är ett skäl som jag för
min del inte finner vara särskilt starkt.
Om det i motionerna hade framställts
yrkande om införande av en helt ny

form av stödåtgärder hade måhända utskottets
skrivning haft mer fog för sig,
men här gäller det bara att återställa
det reella värdet av ett bidrag som redan
utgår och som har utgått under
många år. Det rubbar inte vare sig
principerna eller grunderna för bidraget.
Ett uppfyllande av vårt krav kan
i och för sig inte utgöra något hinder
för de stödåtgärder som kan föreslås
av den nu pågående utredningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
3 av herr Skärman m. fl.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Under denna punkt behandlas,
som de föregående talarna påpekat,
frågan om det extra mjölkpristillägget
för att stimulera mjölkproduktionen
i norra Sverige. Beloppet för detta
stimulanstillägg fastställdes redan år
1962, och någon anpassning av mjölkpristillägget
till det aktuella pris- och
kostnadsläget har inte skett sedan dess.

Den socialdemokratiska utskottsmajoriteten
skriver i utlåtandet, att frågan
om en uppräkning av det extra
mjölkpristillägget av socialdemokraterna
avvisats under en följd av år. Man
påpekar också att en utredning nu arbetar
med problemet om stöd till jordbruket
i norra Sverige. Under dessa
förhållanden finner socialdemokraterna
ingen anledning att nu föreslå någon
ändring av de regler som gäller för det
extra mjölkpristillägget. Socialdemokraterna
vill således inte ens anpassa nu
utgående extra mjölkpristillägg så att
det realvärde pristillägget hade 1962
återställs.

Socialdemokraterna talar i många fall
om hur väl de vill människor och näringsliv
i Norrland. Alla — även socialdemokraterna
— måste dock vara
medvetna om den negativa utvecklingen
i norra Sverige, särskilt på landsbygden.
Alla i norra Sverige — och i särskilt
hög grad jordbrukarna — känner
stor oro för utvecklingen. Lönsamheten
inom jordbruksdriften är mycket

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14

dålig, och pessimismen inför framtiden
är stor bland jordbrukarna. Jordbruk
läggs ned i snabb takt. Kulturlandskapet
försvinner när åkrarna växer igen, och
även från konsumentsynpunkt är det
angeläget att vi får en produktion som
utan alltför långa transportavstånd kan
tillgodose behovet av mjölk och andra
färskvaror.

Då jordbruken läggs ned i snabb takt
försvinner också snart möjligheterna
för ekonomisk drift av jordbrukets förädlingsindustrier.
En fortsatt minskning
av den brukade arealen kommer
snart att medföra mycket besvärande
merkostnader även för de kvarvarande
jordbrukarna. Den under de senaste
åren bedrivna jordbrukspolitiken gör
att alltför många jordbrukare i Norrbotten
och övriga Norrland tvivlar på
att regeringspartiets talesmän menar
allvar med alla uttalanden om behovet
och önskvärdheten av ett livskraftigt,
lönsamt jordbruk i dessa bygder. Enligt
min bestämda mening måste det
vara ett hela landets intresse att förbättra
Norrlandsjordbrukets arbetsbetingelser,
så att framtidstro och investeringsvilja
återvänder. I stället har
samhällets åtgärder gått i rakt motsatt
riktning.

År 1967 avskaffade riksdagen leveranstillägget
för mjölk liksom även
arealtillägget. Detta medförde särskilt
för Norrlandsjordbrukarna ett betydande
inkomstbortfall. Alla vet vi också
hur nya traktorskatter och det höga
ränteläget drabbar jordbrukarna.

Allt detta hindrar inte att socialdemokraterna
inom utskottet med hänvisning
till sitt negativa ställningstagande
tidigare år och till en pågående utredning
avvisar det mycket rimliga önskemålet
att riksdagen skall återställa
realvärdet av det mycket blygsamma bidrag
som riksdagen beslöt år 1962. Vad
skall jordbrukarna i Norrland egentligen
tro när regeringspartiets företrädare
inte ens vill tillmötesgå dessa rimliga
önskemål? Kan någon förvåna sig

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

över att tron på framtiden är svag?
Detta medför, som jag tidigare påpekat,
att åkrarna växer igen och kulturlandskapet
försvinner allt medan ansvariga
politiker talar om en kraftfull
och framsynt politik, som syftar till att
skapa bättre förutsättningar för ett livskraftigt
näringsliv i vad man i annat
sammanhang kallar det norra stödområdet.

Herr talman! Med det anförda vill
jag yrka bifall till reservationen 3, vari
det yrkas att det utgående extra mjölkpristillägget
skall uppräknas med 25
procent.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Den fråga som riksdagen
nu har att ta ställning till är en
gammal bekant; det har tidigare gjorts
framställningar i samma syfte, såsom
de föregående talarna också påpekat.
Sedan riksdagen förra året behandlade
ärendet har jordbruksministern tillsatt
en utredning som har att utreda frågan
om stödet till jordbruket i norra
Sverige. Enligt direktiven skall den se
över stödet, och översynen skall omfatta
utformningen av nuvarande bidrag
ävensom reglerna för stödet till jordbrukets
rationalisering i norra Sverige.
Denna utredning tillsattes den 1 juni
föregående år och skall slutföra sitt arbete
innevarande år. Utskottsmajoriteten
har därför ansett att man inte bör
föregripa utredningen utan att den fritt
skall få pröva frågan hur stödet skall
kunna göras effektivt för det norrländska
jordbruket.

Vi socialdemokrater är lika intresserade
som reservanterna av att behålla
ett jordbruk i Norrland, men vi vill
pröva frågan och ge ett sådant stöd att
det verkligen ger möjlighet att behålla
ett jordbruk i norra Sverige. Att liksom
herr Petersson i Gäddvik tro att man
skulle kunna lösa hela Norrlandsproblemet
genom att öka mjölkpristillägget
med 25 procent är alltför enkelt. Socialdemokraterna
har ett mycket stort

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

intresse av att åstadkomma en livaktig
utveckling för de norrländska samhällena.
Det är därför vi på socialdemokratiskt
håll inte bara pratar utan handlar.
Den stora satsning på Norrland
som man ämnar göra för att ge utbildning
och arbete i norra Sverige åt de
människor som växer upp där kan väl
ändå inte vara främmande för herr
Petersson.

Utskottet har med anledning av att
utredningen skall slutföra sitt arbete i
år inte velat föregripa den och hemställer
därför att bidraget skall utgå
efter en oförändrad bidragsskala, vilket
innebär att 36,8 miljoner kronor ställs
till förfogande för sagda ändamål. Jag
ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kan instämma i vad
herr Johanson i Västervik sade; vi i
centern vill också pröva nya, positiva
stödåtgärder för det norrländska jordbruket.
Men jag kan inte inse att vi skulle
föregripa utredningen om vi nu skulle
anpassa det utgående bidraget till
den penningvärdeförsämring som obestridligen
ägt rum sedan 1962, då detta
bidrag fastställdes. Det kan inte, herr
Johanson i Västervik, utgöra något som
helst hinder för utredningen att göra
sin översyn av stödåtgärderna för det
norrländska jordbruket.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Johanson i Västervik
försöker klara sig från detta
problem genom att göra gällande att
jag skulle ha sagt att man kunde klara
hela Norrlandsproblemet genom att räkna
upp mjölkpristillägget med 25 procent.
Nej, herr Johanson i Västervik,
jag vet alldeles för mycket om Norr -

landsproblemen för att påstå något sådant.

Vad jag har sagt och vad som är ett
faktum det är att framtidstron sviktar
i hög grad bland jordbrukarna i Norrland
som hyser en så stor oro för framtiden,
att de inte längre bara kan vänta
och tro på löften. Även om vi också i
moderata samlingspartiet hoppas att
den kommande utredningen skall medföra
positiva resultat för jordbruket i
Norrland, så är jag för min del övertygad
om att det som nu sker i Norrland
skulle göra många socialdemokrater
förskräckta, om de kände till det.
Det gäller att försöka få de norrländska
jordbrukarna att återfå tron på framtiden
och investeringsviljan, och då
måste man komma med något positivt.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
sade att riksdagens principbeslut
år 1967 om jordbrukspolitiken underströk
nödvändigheten av att en betydande
jordbruksproduktion kunde upprätthållas
även i norra Sverige. Det
kombinerade jord- och skogsbruket är
i denna del av landet den vanligaste
driftformen. Inom denna kombination
har mjölkproduktionen en dominerande
betydelse därför att vall- och foderproduktionen
här har de bästa naturliga
förutsättningarna. Man kan tryggt
påstå att mjölkproduktionen är ryggraden
i övre Norrlands jordbruk. När
en jordbrukare har upphört med mjölkproduktionen,
har detta oftast inneburit
att han även upphört med sitt jordbruk.
Den nuvarande statliga satsningen
på övre Norrland bygger ju också
i huvudsak på mjölkproduktionen.

I de likalydande motionerna 1:256
och II: 354 har vi från centerpartiet
begärt ett återställande av det extra
mjölkpristilläggets realvärde. Vi motionärer
anser att ett stöd åt mjölkproduktionen
fortfarande ger den bästa
täckningen om man önskar ge ett all -

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14

mänt stöd åt jordbruket i norra Sverige.

Som motiv för sitt avslagsyrkande
hänvisar utskottsmajoriteten till att en
utredning enligt givna direktiv skall företa
en allmän översyn av stödet till
jordbruket i norra Sverige. Jag ber att
få understryka vikten av att denna utredning
tillsatts. Jordbruket har stor
betydelse för Norrlandslänen, och då
vill jag speciellt betona sysselsättningsaspekten.
Från centerpartiets sida accepterar
vi, att den statliga satsningen
på typ KR-verksamhet fortsätter. Vi är
förespråkare för en ytterligare utvidgning.

Däremot är vi långt ifrån nöjda med
dagens snäva tillämpning av rationaliseringskungörelsen.
Man behöver bara
studera prognoserna i Länsplan 67, som
i Norrbotten går under arbetsnamnet
BD 80, för att komma på det klara med
att ju snabbare vi får en efter Norrbottens
förhållanden avpassad tillämpning
för KR-verksamheten, desto större blir
möjligheterna att motverka arbetslöshet
och befolkningsuttunning. Därför är det
mycket angeläget att stödet till jordbrukets
rationalisering i övre Sverige även
kommer att omfatta de gängse familjejordbruken,
så att dessa kan bli föremål
för lantbruksnämndernas bidragsoch
låneverksamhet för yttre och inre
rationalisering. Jag hoppas, liksom även
föregående talare, att utredningen kommer
med förslag som innebär en uppmjukning
av nuvarande tillämpningsföreskrifter
i rationaliseringskungörelsen.

Jag vill också i detta sammanhang
betona att det är av yttersta vikt att
jordbrukspolitiken i fortsättningen i
tillämpliga delar betraktas som en del
av och utformas som ett led i den regionala
politiken för norra Sverige.

Återkommande till utskottsmajoritetens
avslagsyrkande dä det gäller en
höjning av det extra mjölkpristillägget
skulle jag emellertid vilja säga att man
tar alltför lätt på uppgiften genom alt
bara hänvisa till en pågående utred -

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

ning. Ett riksdagsbeslut om en 25-procentig
höjning av det extra mjölkpristillägget
föregriper på intet sätt utredningens
arbete. Det är ett väl dokumenterat
faktum att alla mjölkproducenter,
såväl mindre som större, i övre
Norrland är i stort behov av att det
extra mjölkpristilläggets realvärde återställes.
Det är därför ytterst förvånande
att utskottsmajoriteten inte vill beakta
de höga produktionskostnaderna
i norra Sverige.

I fjol ansåg majoriteten i utskottet att
det utgående tillägget var tillräckligt
för att utjämna skillnaderna i produktionskostnader
mellan de olika delarna
av landet. Av samma utskottsutlåtande
framgår att enligt en utredning
som gjorts vid lantbrukshögskolan produktionskostnaderna
för mjölk skulle
vara 2—5 öre högre per kg i norra
Sverige än i södra Sverige. I verkligheten
ligger produktionskostnaderna
i Norrbotten cirka 14 öre högre per kg
än genomsnittet för landet.

Det måste då verka underligt att en
utredning, utförd vid lantbrukshögskolan,
uppvisar så små skillnader beträffande
produktionskostnaderna för
mjölk mellan norra och södra Sverige.
Men detaljgranskar man något utredningen
och ser efter, hur olika kostnadsposter
räknats fram, skingras denna
mystik. Låt mig ge två exempel på
hur beräkningarna utförts.

I lantbrukshögskolans utredning har
redovisats lägre byggnadskostnader för
Norrbotten än genomsnittet för Sverige.
Det skulle alltså enligt denna utredning
vara billigare att bygga i Norrbotten
än i övriga delar av landet. Hur orimligt
detta påstående är bekräftas också
av kommentarerna i utredningen till
kostnadsberäkningen: »Bland kostnadsposterna
är byggnadskostnaden den intressantaste.
Den uppvisar i stort sett
samma värden. Antagligen ligger byggnadskostnaderna
i de fyra undersökta
områdena högre än för genomsnittet.
Svårigheterna här har varit att hitta

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

material som belyser eventuella differenser.
»

Trots denna kommentar redovisas
lägre byggnadskostnader för Norrbotten.
Detta gör man för Norrbotten genom
att använda siffran 679, medan
genomsnittet för Sverige skulle vara
686, alltså högre byggnadskostnader.
Lika underliga är beräkningsgrunderna
för arbetet med djurskötsel. I beräkningarna
har samma arbetsåtgångstal
använts för både norra Sverige och
genomsnittet för Sverige, men timpriset
har satts till 10 kronor för genomsnittet
och till kronor 7: 57 för de fyra
nordligaste länen. En uppräkning av
timpriset för norra Sverige till 10 kronor
skulle medföra en kostnadsökning
av 3 öre per kg mjölk. Skulle någon
vilja förmena jordbrukarna i norra Sverige
att i beräkningshänseende bli jämställda
med övriga delar av landet och
även få samma timersättning som yrkeskollegerna
i andra delar av landet?

Jag tycker att dessa två exempel är
tillräckliga för att visa bräckligheten
hos lantbrukshögskolans utredning som
här åberopas såsom ett objektivt material
när det gäller att dra slutsatser
om skillnader i produktionskostnader
mellan de olika delarna av landet.

Herr Johanson i Västervik framhöll
att en utredning om stödet till jordbruket
i Norrland pågår och att man måste
invänta resultatet. Jag skulle vilja
säga till herr Johanson i Västervik att
vad vi motionärer har påyrkat är varken
något nytt bidrag eller något nytt
stöd, utan vi önskar helt enkelt ett återställande
av realvärdet på det extra
mjölkpristillägget, och detta har vi med
full fog kunnat argumentera för. Dessutom
har jag, herr Johanson i Västervik,
anfört produktionskostnadssiffror
som visar hur mycket dyrare det är
att framställa mjölken i norra Sverige
än i övriga landet.

Herr Johanson i Västervik sade: »Vi
på vårt håll pratar inte, utan vi agerar.
» Jag tycker att han i stället borde

ha sagt: »Vi pratar, vi gör utspel och
det blir stora rubriker, men vi handlar
aldrig.»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 3 vid punkten 13 i
jordbruksutskottets utlåtande nr 1.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag kan i stora delar
ansluta mig till de synpunkter som
framförts här av talare för reservationen.
Jag vill emellertid tillägga att vad
som sagts om Norrland också gäller
Värmland och Dalarna. Även om det
stöd till mjölkproduktionen som utgår
där inte är lika högt som i översta
Norrland har det i varje fall en mycket
stor betydelse i stimulerande syfte, och
det kan man inte bortse från.

Vad som framför allt måste understrykas
i denna debatt är väl att det
här i vårt land finns en hel del KRj
ordbrukare, som vi ifrån statens sida
har satsat mycket pengar på. Om det
över huvud taget skall bli möjligt för
dessa att överleva, är det i högsta grad
nödvändigt, att man får till stånd en
uppräkning av detta bidrag.

Det som här föreslagits är ingen uppräkning
i vanlig mening; det är bara
såsom sagts förut, fråga om att återställa
bidragets ursprungliga penningvärde.
Inflationen har ju urgröpt detta
värde och om man nu skall få ut samma
effekt av bidraget som när det fastställdes
för 1962/63, måste beloppet
ökas med 25 procent.

Vidare vill jag framhålla en annan
ganska viktig sak, nämligen att mjölkproduktionen
sjunker här i landet. Och
produktionen sjunker kanske mest just
i de bygder som är mest beroende av
detta bidrag. Det gör inte det hela lättare.
Vi behöver en produktion av mjölk
också för framtiden.

Inom dessa bygder är det inte lika
enkelt som på andra håll att åstadkomma
en annan inriktning av jordbruksdriften,
utan där har produktionen av
mjölk sin givna plats; det är i många

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14

fall småbrukare det gäller. Det står också,
som här har sagts, i överensstämmelse
med 1967 års jordbruksbeslut, att
det skall finnas en jordbruksproduktion
såväl i Norrland som i Värmland och
Dalarna.

I utskottsutlåtandet påpekas att liknande
motioner som framförts tidigare
har avslagits. Det är väl inget bevis för
att vad som har framhållits i motionerna
är felaktigt. Det är nog snarare ett
bevis för att det är nödvändigt att något
görs på detta område.

Vidare har herr Johanson i Västervik
nämnt den utredning som är tillsatt,
och den har väl kommit i gång
med sitt arbete. Det är meningen att
man skall försöka göra stödet så att
säga produktneutralt. Översynen skall
också avse både utformningen av den
nuvarande bidragsgivningen och reglerna
för stödet till jordbrukets rationalisering.
Men vad som här föreslås
är ju bara, som jag har sagt en uppräkning
av det extra mjölkpristillägget med
hänsyn till inflationen, och det kan väl
inte vara fel, att man återställer det
ursprungliga värdet av detta bidrag. Det
är inte mer som sker, om man bifaller
vad som begärs i motionen.

Varför är det då så angeläget, herr
Johanson i Västervik, att detta förslag
blir genomfört? Jo, anledningen är att
många håller på att förlora framtidstron
på jordbruket inom dessa bygder.
Såsom bär förut nämnts hade vi i vårt
land förra året en mjölkinvägning om
ca 3 miljoner ton. Den har nu sjunkit
med 6 procent och den beräknas sjunka
ytterligare. Om vi kommer ned till
2,7 miljoner ton har vi nått den gräns
där tillgång och efterfrågan balanserar
varandra. Med hänsyn till säsongvariationerna
beträffande inviigningen föreligger
emellertid redan nu den situationen
att vi just precis klarar efterfrågan
på konsumtionsmjölk. Detta är
en mycket allvarlig historia.

Vidare säger herr Johanson i Västervik
att man från socialdemokratisk sida

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

är mycket intresserad av Norrlandsproblemen.
Varför försöker man då inte
lösa denna fråga om mjölkproduktionen
som berör människorna i så hög
grad?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 3.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag skall inte säga att
inte en 25-procentig höjning av det extra
mjölkpristillägget i och för sig kan
vara motiverad. Det är möjligt att den
utredning som nu arbetar med dessa
frågor kommer med ett sådant förslag,
men det har varit en accepterad ordning
här i huset att om en utredning
pågår bör man avvakta resultatet av
denna. Jag vill därför inte nu ta ställning
till frågan om en höjning av bidraget.

Herr Persson i Gäddede ansåg att
socialdemokraterna skulle vara alldeles
okunniga om Norrlandsproblemen. Nej,
herr Persson, så är inte alls fallet. Vi
kan mycket väl förstå norrlänningarnas
problem. Det finns inte bara moderater
i Norrbotten; de utgör i själva verket
ett litet fåtal. Men det enda förslag ni
kunnat prestera i fråga om jordbruket
i Norrland är den 25-procentiga höjningen
av extra mjölkpristillägget. Något
annat förslag har inte, såvitt jag
förstår, framförts från er sida.

Man får väl ändå vara objektiv när
man diskuterar dessa frågor. Det har
satsats mycket på Norrland, vilket i och
för sig är riktigt. Se t. ex. på KR-jordbruken.
Varje år begär emellertid de
moderata inom jordbruksutskottet att
någon från lantbruksstyrelsen skall redogöra
för KR-jordbruken; ni visar en
beklaglig misstänksamhet mot dessa
jordbruk.

Jag vill alltså siiga till herr Persson
i Gäddede att vi socialdemokrater inte
är främmande för de problem som finns
i Norrbotten.

Herr Stridsman önskade att man skulskapa
möjligheter för fainiljejord -

4—Andra kammarens protokoll 1070. Nr 1 fr

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

bruken att få del av rationaliseringsstödet,
och han citerade därvid en
undersökning som han antagligen fått
från lantbrukshögskolan. Detta material
kommer väl den nu sittande utredningen
att få ta del av. Men varför
studerar inte herr Stridsman lantbruksstyrelsens
statistik över de rationaliseringslån
o. s. v. som betalas ut? 80 procent
av dessa medel går till jordbruk
som är mindre än 50 hektar och 60
procent till jordbruk som är mindre än
20 hektar. Det är alltså orimligt att
påstå att inte familjejordbruken får
stöd.

Herr Jonasson framhöll att det kommer
att bli bekymmersamt med mjölktillgången
och att om en mjölkinvägning
minskas till 2,7 miljoner ton, så
har det gått för långt. Men Svensk husdjursskötsel
har sagt att vi måste slå
ut 118 000 kor fram till 1975 om vi
inte skall få ett bekymmersamt mjölköverskott.
Varför kan inte herr Jonasson
tro på dessa uppgifter? Det är ju
er egen organisation som har kommit
med dem. Det går alltså inte att påstå
att läget är allvarligt och att vi inte
får en tillräcklig tillgång på mjölk
o. s. v. Det är möjligt att det kan finnas
bekymmer inom vissa regioner,
men jag tror inte det gäller för landet
i dess helhet.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Herr Persson i Skänninge
kan tydligen inte ens hålla reda
på vad jag heter trots att jag tillhört
riksdagen i åtta år, och då förstår jag
att man inte kan begära att han skall
veta att moderata samlingspartiet på
sin stämma hösten 1969 antagit ett mycket
positivt Norrlandsprogram.

Jag vill därtill säga att enligt min
uppfattning om hur en riksdagsdebatt
skall föras är det som nu bör diskuteras
frågan om återställandet av det ex -

tra mjölkpristilläggets realvärde till vad
det var 1962. År efter år har vi på vårt
håll haft en positivare inställning härvidlag
än socialdemokraterna, liksom
fallet är beträffande många andra Norrlandsfrågor.
Men härtill får jag återkomma
vid ett annat debattillfälle.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Herr Persson i Skänninge
sade att kutymen i detta hus,
om jag får använda ett sådant uttryckssätt,
är att man, när det påbörjats en
utredning på området, inte bör komma
med nya förslag där, och jag delar
helt och hållet hans uppfattning att detta
är en princip som vi skall försöka
hålla. Men det extra mjölkpristillägget
är ju ingenting nytt, utan det gäller som
tidigare nämnts bara att återställa dess
realvärde.

Herr Persson i Skänninge tog sedan
upp lantbruksstyrelsens statistik om
vart pengarna har gått men det är inte
på den punkten vi har olika uppfattning.
Jag framhöll att centerpartiet accepterar
KR-verksamheten helt och hållet
och att vi önskar en utvidgning av
den, men märk väl att jag sade att det
måste ske en anpassning till förhållandena
där uppe. Det är en allmän uppfattning
i Norrbotten — inom alla partier,
bland lantbruksnämndens ledamöter
och inom dess tjänstemannakår —
att de nuvarande bestämmelserna beträffande
rationaliseringskungörelsens
tillämpning är alldeles för snäva och
måste liberaliseras.

Det skulle också vara intressant om
herr Persson i Skänninge något ville
kommentera skillnaderna i fråga om
produktionskostnader för norra och
södra Sverige.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Herr Persson i Skänninge
sade att man alltid brukar avvakta
resultatet av en pågående utredning
innan det vidtas förändringar, men
det gör man när man vill och inte vid

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14

alla tillfällen — det vet också herr
Persson.

19G7 års jordbruksbeslut var i flera
hänseenden misslyckat, något som visat
sig mer och mer. Detsamma är också
förhållandet i detta fall.

Herr Persson i Skänninge berörde
också utslaktningen av kor. Jag vet inte
om han följt med debatten men regleringsåret
1967/68, d. v. s. efter den tid
som han talat om, utslaktades 30 000
kor, år 1968/69 32 000 och 1969/70
72 000, således sammanlagt 134 000 kor.
Därmed har man effektuerat vad som
var sagt i 1967 års jordbruksbeslut och
litet därutöver, och det som i fortsättningen
inträffar innebär alltså att djurstammen
minskas ytterligare. Samtidigt
ökar emellertid vår folkmängd och standard.
Därför är det för folkhushållet
absolut nödvändigt med förändringar
som kan vända den nuvarande trenden
inom mjölkproduktionen.

Det är denna utveckling som jag anser
vara farlig och som jag vill varna
för.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Ilerr talman! Debatten här håller på
att vidgas till att beröra hela det norrländska
näringslivet och frågan om hur
detta skall stödjas. Jag vill därför återföra
debatten till vad den egentligen
gäller, nämligen punkten 13 i jordbruksutskottets
utlåtande, där motionärer
och reservanter begärt en uppräkning
av det extra mjölkpristillägget i
Norrland med 25 procent.

I detta sammanhang har utskottet
sagt att sedan denna fråga senast debatterades
i riksdagen har en utredning
tillsatts med uppgift att pröva stödet
till det norrländska jordbruket. Denna
utredning skall framlägga sitt förslag
innevarande år. Med anledning därav
anser sig utskottet inte på något
sätt vilja föregripa utredningen, utan
föredrar att avvakta dess resultat. Nästa
års riksdag skulle därigenom få möj -

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

lighet att ta ställning till den här frågan.

Det är tror jag vid tre tidigare tillfällen
som riksdagen behandlat frågan
om en uppräkning av det extra mjölkpristillägget
och avvisat förslaget. Det
finns därför ingen anledning att tro att
riksdagen i år skulle gå med på en sådan
uppräkning, när nu den nämnda
utredningen har tillsatts och skall avge
sitt förslag detta år.

Med anledning av vad bland andra
herr Eriksson i Bäckmora och herr Petersson
i Gäddede yttrade vill jag framhålla
att jag kom in på frågan om de
norrländska problemen som en följd av
att andra ledamöter förde in debatten
på detta spörsmål. I det sammanhanget
ville jag säga att hur mycket man än
räknar upp stödet till jordbruket så klarar
man inte av de norrländska problemen.
Andra satsningar måste göras, och
därför nämnde jag den satsning som
nu förbereds av regeringen för att försöka
utveckla det norrländska näringslivet.

Herr talman! Jag har inte något att
tillägga utan vidhåller mitt tidigare yrkande.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Först vill jag säga att
jag ju vet att herr Petersson heter Petersson
i Gäddede; vi delar dessutom
postfack, men jag antar att jag kallade
honom för Persson på grund av att
jag själv bär det namnet. Jag ber om
överseende för den lilla malören.

Så vill jag gärna göra en deklaration
ifrån denna talarstol. Jag är helt på
det klara med att det norrländska jordbruket
arbetar under mycket besvärliga
förhållanden. Jag vill gärna säga detta
eftersom jag tror att så är fallet.
Men någon egentlig hjälp till detta jordbruk
tror jag inte kan åstadkommas
genom en ökning av det extra mjölkpristillägget
med 25 procent. Vi hoppas
att den utredning som just nu arbetar
med dessa problem skall komma fram

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

till en lösning som ger jordbrukarna
i Norrland samma möjligheter och villkor
som föreligger för jordbruket i övriga
delar av landet. Jag tycker detta
är rimligt.

Herr Jonasson ansåg att 1967 års
jordbruksbeslut är helt misslyckat. Det
är nog för mycket sagt, herr Jonasson!
Vi på vårt håll tycker i varje fall inte
så, men herr Jonasson kan naturligtvis
ha en annan uppfattning.

När jordbruksutredningen framlägger
sitt förslag är jag alltså beredd att stödja
det norrländska jordbruket. Jag tror
nämligen —• och därvidlag fasthåller
jag vid vad 1967 års riksdag uttalade —
att vi skall ha ett jordbruk även i norra
delen av landet och att detta jordbruk
skall arbeta under samma förhållanden
som jordbruket i övriga delar
av landet.

Rationaliseringskungörelsen skall
iindras, säger herr Stridsman. Men var
snäll och studera rationaliseringskungörelsen
— jag är alldeles övertygad
om att herr Stridsman inte har gjort
det -— så får herr Stridsman en helt
annan uppfattning om utformningen.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Herr Persson i Skänninge
fortsätter att ha otur, trots att vi
delar postfack! Jag heter inte Petersson
i Gäddede utan Petersson i Gäddvik.
Jag vill emellertid ändå säga att
jag är tacksam för det löfte som herr
Persson i Skänninge nu ger, att Norrlandsjordbruket
skall få bättre betingelser.

Herr Johanson i Västervik säger troskyldigt
att i tre år har riksdagen avslagit
motioner om uppräkning av det
extra mjölkpristillägget för att återställa
realvärdet. Men det kan väl inte vara
alldeles obekant för herr Johanson i
Västervik att penningvärdet bär fortsatt
att falla hela tiden och att kravet
på en uppräkning därför undan för undan
blivit mer och mer berättigat. Och

den som känner jordbrukarna och jordbrukets
situation i övre Norrland, som
jag gör, vet att det är ett livsvillkor att
man inte bara får löften — sådana som
också herr Persson i Skänninge nu givit
här — utan att man verkligen erhåller
konkreta belägg för att statsmakterna
är intresserade av att öka jordbrukets
lönsamhet i dessa bygder.

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle egentligen
inte göra något mera inlägg, men jag
vill be herr Petersson i Gäddvik om ursäkt
för att också jag råkade använda
namnet Gäddede. Jag vet inte vilken
av de två Petterssönerna som skall känna
sig mest angripen genom vad jag
har sagt. Jag ber emellertid att på detta
sätt få göra en rättelse till protokollet
och framhålla att jag, i de fall jag
polemiserat, har vänt mig till herr Petersson
i Gäddvik.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Även jag vill göra korrigeringen
att herr Petersson heter Petersson
i Gäddvik och inte Petersson
i Gäddede!

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
framhålla att jag knappast anser det
vara riktigt att åberopa en tillsatt utredning
som ett hinder för att bifalla
yrkandet i reservationen. Det har gått
åtskilliga år sedan vi införde det s. k.
Norrlandsbidraget, och vad det är fråga
om är ju endast att i någon mån
återställa bidragets realvärde och det
kan knappast föregripa utredningen.

Jag håller med herr Johanson i Västervik
när han säger att det gäller inte
så mycket att tala som fastmer att handla.
Kammaren har nu ett utomordentligt
tillfälle att handla genom att rösta för
reservationen och på det sättet ge de

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14

berörda jordbrukarna något bättre villkor.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga några ord till herr Johanson i Västervik.
Först vill jag emellertid uttala
min tillfredsställelse med den deklaration
som herr Persson i Skänninge avgav
från denna talarstol beträffande det
norrländska jordbrukets situation. Det
borde inge framtida förhoppningar om
denna inställning skulle bestå. Med en
sådan tror jag att vi skulle kunna göra
rätt mycket positivt för det norrländska
jordbruket.

Herr Johanson i Västervik framhöll
att man inte klarar det norrländska
jordbrukets problem genom det extra
mjölkpristillägget. Nej, det är självklart.
Vid lantbrukshögskolan har emellertid
ett examensarbete utförts, vilket just
behandlar effekterna på inkomster och
produktion genom införande av ett extra
mjölkpristillägg. Jag skall i korthet
nämna några siffror som är hämtade
därifrån.

Genomsnittsleverantören fick under
1965 ett stöd på 1 330 kr. i Norrbotten
—- 1 530 kr. i Västerbotten — 1 530
kr. i Jämtland — 1 130 kr. i Ångermanlands
och Hälsinglands kustland —
och 370 kr. i delar av Svealands skogsbygder.
Det är inte några stora summor,
men det får väl ändå anses vara ett riitt
bra tillskott till de låga årsinkomster,
som jordbrukarna har i dessa bygder.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Till herr Persson i
Skänninge skulle jag vilja säga att de
nuvarande bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen
är sådana att möjligheter
inte finns att i t. ex. Norrbotten
få stöd till både inre och yttre rationalisering
i den utsträckning som
man inom länet skulle kunna hoppas.
För det första har emellertid tillsatts
en utredning som skall se över dessa
saker; man hoppas därigenom kunna

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

få fram en tillämpning mera anpassad
till de norra delarna av landet. För det
andra, herr Persson i Skänninge, är det
rätt många kommuner som gått in för
ett jordbruksstöd, inte därför att de
tycker att det är roligt att ge dessa
pengar utan helt enkelt därför att man
inom stora områden är utesluten från
stödet på grund av de bestämmelser
vi har i dag.

Jag skulle än en gång vilja be herr
Persson i Skänninge eller herr Johanson
i Västervik att lämna en kommentar
till vad jag sade om produktionskostnaderna
i de norra och de södra
delarna av landet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Berndtsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i
punkten 13 i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 av herr Skårman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Berndtsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 99 ja och 80 nej.

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Statens växtskyddsanstalt

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 14—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22

Statens växtskyddsanstalt

Kungl. Maj:t hade (punkten G 11, s.
96—97) föreslagit riksdagen att till Statens
växtskyddsanstalt för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
5 989 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 419
av herr Ingvar Andersson in. fl. och
II: 472 av fru Sundberg, vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att under
statsverkspropositionen, nionde huvudtiteln,
punkt G 11, utöver vad Kungl.
Maj:t föreslagit för budgetåret 1970/71
anvisa 125 000 kr. att i enlighet med
anstaltsstyrelsens anslagsäskanden användas
för förstärkning av den resistensbiologiska
verksamheten vid statens
växtskyddsanstalt,

dels de likalydande motionerna 1: 420
av herr Bengtson samt II: 464 av herr
Börjesson i Falköping och fru Anér, vari
hemställts att riksdagen beslutade att
till Statens växtskyddsanstalt för budgetåret
1970/71 anvisa ett med 131 000
kr. i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
förhöjt förslagsanslag av 6 120 000
kr.,

dels de likalydande motionerna I: 939
av herr Ernst Olsson m. fl. samt II: 1079
av herrar Elmstedt och Larsson i Öskevik,
vari hemställts att riksdagen vid
behandlingen av statsverkspropositionen
bil. 11 måtte besluta om utbyggnad
av den resistensbiologiska forskningen
i enlighet med förslag av statens växtskyddsanstalt
och därför till Statens
växtskyddsanstalt för budgetåret 1970/
71 anvisa ett med 131 000 kr. i förhål -

lande till Kungl. Maj :ts förslag förhöjt
förslagsanslag av (i 120 000 kr.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna 1:419 och 11:472,
1:420 och 11:464 samt 1:939 och
11:1079 till Statens växtskyddsanstalt
för budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 5 989 000 kr.

Reservation hade avgivits
4. av herrar Skärman (fp), Hermansson
(ep), Skagerlund (fp), Hiibinetle
(m), Ingvar Andersson (m), Hansson
i Skegrie (ep), Antby (fp), Persson i
Heden (ep) och Krönmark (m), som
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:419 och 11:472 ävensom med bifall
till motionerna 1:420 och 11:464
samt 1:939 och 11:1079 till Statens
växtskyddsanstalt för budgetåret 1970/
71 anvisa ett förslagsanslag av 6 120 000
kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! I den aktuella miljövårdsdebatten
framhålls det ständigt
som beklagligt att kemiska bekämpningsmedel
i alltmer ökad omfattning
måste tillgripas mot växtsjukdomar och
skadedjur. Det har också införts förbud
mot användande av vissa sådana
preparat. I den mån andra bekämpningsmedel
inte har motsvarande verkan
kan förluster komma att drabba
trädgårdsodlare och jordbrukare. Det
kan ju inte vara samhällsekonomiskt
försvarbart att vi låter växtsjukdomar
och skadeinsekter åstadkomma förluster
på hundratals miljoner varje år.

Emellertid är det effektivaste bekämpningsmedlet
mot växtsjukdomar
och skadedjur att försöka frambringa
resistenta växter som trotsar skadean -

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14

greppen. Ju längre vi kan komina på
den vägen, desto mindre behöver vi använda
de kemiska bekämpningsmedlen.
Våra växtförädlare arbetar också nu intensivt
på att försöka framställa sådana
motståndskraftiga sorter, men deras
arbete är en ständig kamp mot nya
växtsjukdomar, förorsakade inte minst
av nya virus. Det allvarliga är att man
egentligen aldrig ser något slut; det
framkommer oupphörligt nya virusformer.

Jordbruksutskottet hade för något år
sedan tillfälle att låta sig informeras om
dessa förhållanden vid ett besök på
Weibullsholm. Där upplystes utskottet
om att det pågår en ständig nybildning
av virus med nya, tidigare icke kända
sjukdomar som följd. Analyser av dessa
nya virus måste utföras vid ett för
ändamålet avsett forskningslaboratorium,
och år 1958 upprättades ett sådant
vid växtskyddsanstalten. Man renodlar
där för landet nya, specifika arter
av skadegörare. Detta laboratorium
har visat sig vara i hög grad behövligt
för resistensförädlingen i vårt land, och
dess verksamhet är stadd i fortlöpande
ökning. Det innebär att nuvarande forskningsresurser
är otillräckliga; många
nya objekt måste avvisas på grund av
att man inte har tillräckligt med forskningspersonal.
Det är därför närmast
beklagligt om vi inte anser oss ha råd
till mer än två forskningstjänster på ett
så viktigt område. Och det är inte mycket
bättre om man skall behöva lita
till tillfälliga anslag från privata organisationer
och .statens råd för skogsoch
jordbruksforskning. För att arbetet
skall bli säkrare förankrat bör därför
medel utgå över budgeten.

För att kunna möta det stigande behovet
av forskning på området har växtskyddsanstalten
begärt två nya tjänster
som tillsammans kostar 131 000 kronor.
Vi talar ibland så vackert om vårt intresse
för miljövård, naturvård etc. Eu
insats på detta område vore i hög grad
behövlig, men här har man sagt nej.

Statens växtskyddsanstalt

Reservanterna visar större konsekvens
inellan ord och handling när de yrkar
bifall till denna förstärkning av den
resistensbiologiska forskningen som har
vitsordats vara i så hög grad behövlig.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
4 av herr Skärman m. fl.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Det är möjligt att denna
punkt inte kommer att föranleda ett
lika livligt meningsutbyte som den föregående
punkten, men det innebär
verkligen inte att frågan är av mindre
betydelse.

Den kemiska bekämpningen av växtsjukdomar
och skadedjur har medfört
att sådana skador har minskat till ett
värde som uppgår till många tiotal miljoner
kronor årligen. Den har dock
haft en avigsida, nämligen miljöförstöringen.
Detta har lett till att vi har fått
förbud mot att använda dessa bekämpningsmedel
eller påbud om väsentliga
inskränkningar. Då är det nödvändigt
att finna nya vägar för att minska skadorna
på detta område.

Det har väckts ett antal motioner som
redovisas i utskottsutlåtandet. Samtliga
går ut på att ge växtskyddsanstalten
större anslag för att möjliggöra för den
att bygga ut den resistensbiologiska
forskningen. Jag har funnit dessa motionsförslag
så väl motiverade att jag
utan tvekan har anslutit mig till dem.
De återfinns i reservationen 4, till vilken
jag yrkar bifall.

Fru SUNDBERG (in):

Herr talman! Herr Antby försökte
göra en beräkning av den ekonomiska
vinst som bruket av bekämpningsmedel
medfört för svenskt jordbruk. Också jag
är medveten om att en sådan beräkning
kanske är omöjlig att göra. Vi kan säga
att 60, 70 eller 80 miljoner kronor per
år är den vinst man gör i dag. Men vi
vet inte vad bruket av bekämpningsmedel
såsom ett led i den kraftiga rationaliseringen
inom jordbruket har inne -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Statens växtskyddsanstalt

burit, d. v. s. vilka sekundära effekter
bekämpningsmedlen haft.

Från början såg man enbart de positiva
effekterna av bruket av bekämpningsmedel.
Inte minst på andra sidan
Atlanten blev bruket så småningom så
stort att de direkt negativa miljöeffekterna
klart kunde konstateras. Vi vet
att de klorerade kolvätena har en stark
tendens till anrikning i näringskedjan.
Vi vet att nedbrytningen sker mycket
långsamt och att det i många fall inte
förekommer någon nedbrytning alls. De
direkta skadeverkningarna av många
bekämpningsmedel är ännu okända för
oss, men bara medvetenheten om att
risker för skador föreligger har bidragit
till att vi i vårt land — vi har varit
föregångare — har infört restriktioner
när det gäller bruket av dessa medel.

Alternativet för jordbruket är, som
jag ser det, bara ett, såvida man inte
kan få fram bekämpningsmedel som
klart kan konstateras vara på intet sätt
miljöfarliga. Det alternativet är växtförädling.
Det gäller att genom genetiska
förändringar åstadkomma sorter som
är resistenta mot bakterier, virus, svampar,
nematoder o. s. v.

Växtförädling är naturligtvis en urgammal
vetenskap, när det gäller att
öka avkastning, stråstyvhet o. s. v. kanske
lika gammal som jordbruket självt.
Men vad som tillkommit är kravet på
växternas resistens mot angrepp från
bakterier, virus o. s. v. Detta är ett krav
som vuxit sig betydligt starkare i och
med att vi infört restriktioner när det
gäller bruket av de kemiska bekämpningsmedlen.

Förutsättningen för växtförädling är
en resistensbiologisk forskning. Inte
minst inom de internationella organen
har kravet på ökad sådan forskning
framförts. Man har därvid understrukit
att resistensförädling måste bygga på
en grundlig kunskap av parasiterna, om
deras rasspektrum, deras sätt att föröka
sig o. s. v. Vi kan visserligen också
utnyttja internationella erfarenheter på

detta område, men när det gäller att
rent praktiskt överföra kunskaperna till
det svenska vätxmaterialet måste vi
bygga på forskning som är utförd på
material från egna jordar,

År 1958 fick vi äntligen ett resistensbiologiskt
laboratorium. Detta laboratorium
har, inte minst med tanke på
de dåliga lokala och personella resurserna
— beträffande vilka det i årets
petita framförts önskemål om förstärkningar
— åstadkommit utomordentligt
goda resultat. Vi som varit där och studerat
arbetet som utförs vet betydelsen
av att få fram nya metoder för selektionsarbetet
liksom värdet av arbetet
på direkta undersökningar av olika parasiter.

Arbetsuppgifterna inom den resistensbiologiska
forskningens område är stora
och åläggs oss också av olika internationella
organ, även inom det nordiska
samarbetet. I dag är det ett faktum
att man vid resistensbiologiska laboratoriet
har måst avvisa arbetsuppgifter.
Detta är besvärande inte minst
med tanke på den miljöskyddslagstiftning
och den inskränkning i bruket
av bekämpningsmedel som vi beslutat
om. Det är därför litet underligt att utskottsmajoriteten
motiverar sitt avslagsyrkande
vad gäller det ökade anslaget
med att säga, att pengar ändå ställs till
förfogande från organisationer och
forskningsråd. När samhället — inte
minst vi här i riksdagen — infört ett
förbud, måste vi också ta konsekvensen
av det och konsekvensen fordrar
att vi ger jordbruket ett sådant stöd att
man kan vidareutveckla den resistensbiologiska
forskningen. Jag ser detta
som en ekonomisk fråga och en miljöfråga,
men jag vågar säga att jag ser
det också som en moralisk fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid punkten 22.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Det är väl ingen som
inte anser att det är värdefullt med

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14

forskning på detta område. Men reservanterna
glömmer bort att det finns
pengar som kan användas för detta ändamål.
Utskottet säger att till anstaltens
förfogande står 560 000 kr. att användas
för särskilda undersökningar.
Finner anstalten undersökningarna på
det resistenbiologiska området särskilt
angelägna, torde möjlighet finnas för
anstalten att med dessa medel bestrida
kostnaderna härför. Vidare bör framhållas
att verksamheten vid det resistensbiologiska
laboratoriet till stor del
sker med forskningsmedel. Utskottet
ifrågasätter dessutom om inte forskningsuppgifterna
också i fortsättningen
bör finansieras med särskilda forskningsmedel.
Det bör kanske också till
läggas att växtskyddsanstalten inte givit
denna angelägenhet någon hög prioritet
bland de krav den framställt.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Om det vore så att
växtskyddsanstalten ansåg sig ha tillräckligt
med pengar med de anslag
som beviljats, hade man förmodligen
inte begärt någon ytterligare förstärkning.
Men det har man gjort, och det
är den beställningen som reservanterna
vill effektuera.

För en tid sedan utfärdade vi i vårt
land förbud mot användande av DDT
för bekämpande av växtsjukdomar och
skadedjur. Vi är ganska ensamma om
detta förbud. Men alla var ense om det;
även jordbrukarna har ställt sig bakom
beslutet. Man vill bara hoppas att det
går att få fram andra bekämpningsmedel
som är mindre farliga men som
ändå har samma effekt mot skadedjuren
som DDT hade. Om så inte blir fallet
kommer förlusten att gå ut över jordbrukarna
och trädgårdsodlarna. Det
hade därför varit en självklar konsekvens
av DDT-förbudet att man rustade
upp resistensforskningen. Såsom fru
Sundberg sade är den bästa metoden

Statens växtskyddsanstalt

att försöka åstadkomma växter som klarar
sig utan att vi använder kemiska
bekämpningsmedel. Detta är lika betydelsefullt
från miljövårdssynpunkt som
det är att utfärda förbud på olika områden.

Jag tycker det är anmärkningsvärt
att utskottsmajoriteten säger att man
vill »ifrågasätta om inte forskningsuppgifterna
på förevarande område i stor
utsträckning är av den karaktär att de
jämväl i fortsättningen bör finansieras
med särskilda forskningsmedel». Det är
dock få forskningsområden som har tillfört
människorna och samhället så stora
värden som växtförädlingsforskningen.
Detta speciella område inom den resistensbiologiska
forskningen medför
utan tvivel inte bara betydande ekonomiska
vinster för samhället utan även
miljövårdsvärden som man inte kan
värdera i pengar.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Växtskyddsanstalten
hade många fler kostnadskrävande yrkanden
som inte ens herr Hansson i
Skegrie har ansett sig kunna tillstyrka.
Kravet på den resistensbiologiska forskningen
kom därvid att få en mycket
låg prioritering, och det torde innebära
att man även från växtskyddsanstaltens
sida anser att denna forskning kan klaras
på annat sätt.

Herr talman! Jag har inget mer att
tillägga.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader

jordbruksutskottets hemställan i punkten
22 i utskottets utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 av herr Skårman m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 23

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 24

Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader Kungl.

Maj:t hade (punkten III, s.
101—112) föreslagit riksdagen att

a) godkänna de riktlinjer som förordats
i statsrådsprotokollet rörande organisationen
av växtförädlingsverksamheten
med frukt och bär,

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
avtal om överlåtelse till staten
av egendomen Balsgård i enlighet med
vad som anförts i statsrådsprotokollet,

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
benämningen av professuren i fruktoch
bärodling enligt vad som förordats
i statsrådsprotokollet,

d) till Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1970/71

anvisa ett förslagsanslag av 29 632 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 429
av herr Svanström m. fl. och II: 603 av
herr Hansson i Skegrie in. fl., vari hemställts
att riksdagen vid behandlingen
av jordbruksdepartementets huvudtitel,
H 1 Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader
måtte bemyndiga Kungl. Maj:t
att inrätta en professur i ämnet radiobiologi
vid lantbrukshögskolan i enlighet
med vad i motionerna hade anförts,

dels de likalydande motionerna I: 916
av herr Ingvar Andersson m. fl. samt
II: 1078 av herrar Eliasson i Moholm
och Hedin, vari hemställts att riksdagen
måtte besluta dels inrätta en tjänst
som biträdande professor i jordbearbetning
vid lantbrukshögskolan, dels under
nionde huvudtiteln, punkten H 1,
Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett med 85 000 kr. till 29 717 000 kr. förhöjt
förslagsanslag,

dels de likalydande motionerna I: 929
av herr Thorsten Larsson m. fl. och
11: 1082 av herr Grebäck m. fl., vari
hemställts att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att vid lantbrukshögskolans
konsulentavdelning inrätta en
tjänst som statskonsulent, högst Ae 28,
för sektionen Teknik med uppgift att
bevaka ämnet lantbrukets byggnadsteknik.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. godkänna de riktlinjer som i statsrådsprotokollet
förordats rörande organisationen
av växtförädlingsverksamheten
med frukt och bär,

2. bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
avtal om överlåtelse till staten av
egendomen Ealsgård i enlighet med vad
som anförts i statsrådsprotokollet,

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
benämningen av professuren i frukt -

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14

och bärodling enligt vad som i statsrådsprotokollet
förordats,

4. lämna motionerna I: 429 och II: (103
ntan åtgärd,

5. lämna motionerna 1:916 och
11:1078, såvitt avsåge inrättande av
tjänst som biträdande professor i jordbearbetning,
utan bifall,

6. lämna motionerna 1:929 och

II: 1082 utan bifall,

7. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag på motionerna
1:916 och 11:1078, såvitt i övrigt var
i fråga, till Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1970/
71 anvisa ett förslagsanslag av 29 632 000
kr.

Reservation hade avgivits

5. av herrar Skärman (fp), Hermansson
(ep), Skagerlund (fp), Svenungsson
(in), Ingvar Andersson (m), Hansson
i Skegrie (ep), Antbg (fp), F/iosson
i Moholm (m) och Persson i Heden
(ep), som ansett att utskottet under 4—
7 hort hemställa, att riksdagen måtte

4. med bifall till motionerna 1:429
och 11:603, såvitt nu var i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att inrätta en
professur i ämnet radiobiologi vid lantbrukshögskolan
i enlighet med vad reservanterna
anfört,

5. med bifall till motionerna 1:916
och II: 1078, såvitt nu var i fråga, uttala
att vid lantbrukshögskolan borde inrättas
en tjänst som biträdande professor
i jordbearbetning,

6. med bifall till motionerna 1:929
och II: 1082, såvitt nu var i fråga, uttala
att vid lantbrukshögskolan borde
inrättas en tjänst som statskonsulent i
frågor rörande lantbrukets byggnadsteknik,

7. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med bifall till motionerna
I: 429 och II: 603, I: 916 och II: 1078
samt I: 929 och II: 1082, samtliga motioner
såvitt i övrigt var i fråga, till Lantbrukshögskolan:
Förvaltningskostnader
för budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 29 790 000 kr.

Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

i

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

1 Herr talman! Genom den föreliggan’
de reservationen avser man att förstärka
lantbrukshögskolans undervisning
och forskningsresurser. De tjänster var1
om yrkanden görs i reservationen, är
enligt vår mening synnerligen väl motiverade.

1 När det gäller den första tjänsten,
r en professur i radiobiologi, om vilken
jag inlämnat en motion, så motiverar
1 utskottsmajoriteten sitt ställningstagan*
de med det påståendet att man inte har
funnit tillräckligt underlag för ett beslut
om och i så fall var en eventuellt
erforderlig ytterligare förstärkning bör
sättas in. Men med denna så kallade
förstärkning avses inte någon ny tjänst,
det är endast fråga om att ge en biträi
dande professor en fastare anställning.
Det hela kostar 9 000 kronor. Det gäller
emellertid en internationellt känd och
) erkänd forskare inom radiobiologin —
ett i dagens läge och speciellt med tani
ke på framtiden utomordentligt viktigt
forskningsområde. Denna synnerligen
blygsamma förstärkning — som jag sade
kostar det bara 9 000 kronor — kan måi
hända bevara en framstående forskare
åt vårt land. Han har redan haft åtskilliga
uppdrag i internationella sammanhang
och han är en herre som man
gärna skulle efterfråga även på annan
) ort.

När vi behandlade denna fråga förra
e året redovisades ganska utförligt den
i betydelse som denna forskning har, inte
bara samhällsekonomiskt genom att den
kan förkorta den tid som växtförädlarna
behöver för att komma fram till nya
rön och nya växtsorter, utan också då
I det gäller att försöka upptäcka och
klarlägga transportvägarna för radioaktiva
ämnen som spritts i naturen och
r som på olika sätt transporteras från
växterna genom djuren till människorna.

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader

Forskningen avser alltså att finna vägar
för att begränsa eller förekomma
att skador genom denna radioaktivitet
uppstår på människor. Vi känner alla
till att radioaktiviteten i luften etc. snarare
ökar än minskar. Det är säkert avsevärt
mycket dyrare att försöka bota
de skador som kan uppkomma genom
radioaktiviteten än det är att ge denna
blygsamma förstärkning för att kunna
förekomma dessa skador.

Motståndet mot denna forskningsgren
kan ses som en parallell till motståndet
mot den resistensbiologiska forskningen,
och det kan inte sägas vara annat
än ett bevis för att vi inte alla har tillräckligt
stort intresse för dessa livsviktiga
forskningsuppgifter i hälsobevarande
syfte.

Herr talman! Vad beträffar de övriga
tjänster som det talas om i reservationen
skall jag inte beröra dem eftersom
andra talare kommer att göra det.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
5 av herr Skårman m. fl.

Herr ELIASSON i Moholm (m):

Herr talman! Från lantbrukshögskolans
sida hade man begärt en förstärkning
med en professur i jordbearbetning,
särskilt markmekanik. Jag tror att
denna framställning är mycket välmotiverad.
Kungl. Maj:t har emellertid inte
kunnat förorda den för närvarande.

Vi vet att de problem som en sådan
professor skall syssla med är av allra
största betydelse. Jag vågar utan överdrift
påstå att betydelsen av forskning
just inom jordbearbetning blir större
och större ju mer jordbruket rationaliseras,
eftersom detta leder fram till att
vi har fått tyngre traktorer, tyngre redskap.
Resultatet har blivit packningsproblem
i fråga om jorden som vi inte
kan komma till rätta med. Problemet
berör praktiskt taget alla jordar men
givetvis olika.

De jordar som är mest känsliga för
packningsproblemen är de styva lerjordarna.
Det är jordar som i sig själva

är näringsrika och har stor produktionskraft
men beträffande vilka det
uppstår många problem på grund av
den mekanisering som för närvarande
sker. I en artikel i Lantmannen berörs
detta. Där talar man om att det har förekommit
ett fåtal försök i detta land
under ett tiotal år. Försöken pekar
samtliga i en bestämd riktning och belyser
de problem som uppstår. Jag skall
citera en mening i denna artikel som
jag tycker kan vara ganska intressant.
Där sägs följande: »Traktorhjulet kan
med rätta betraktas som vårt mest använda
jordbearbetningsredskap.» Det är
mekaniseringen som har lett dit. Man
kan nog också slå fast att detta har varit
inte bara till fördel för skördeutfallet.

Vilka problem är det som uppstår?
Ett problem är en klart konstaterad
skördeminskning, naturligtvis inte bara
beroende på packningsproblemen utan
också på väder och vind. Men praktiskt
taget samtliga försök under samma förhållanden
har visat att den jord som
länge har haft packningsproblem har
blivit sämre och sämre. Det har gjorts
rent teoretiska försök, där man genom
att tillämpa vinschningssystem inte behövt
använda några traktorer. Där har
skörden under vissa omständigheter
kunnat bli 50 procent högre än vid användning
av traktorer.

Det andra problemet är att dragkraftbehovet
på en hårt packad jord
ständigt blir större. Man får för varje
år en allt sämre plöjning och frostens
inverkan på jordytan blir inte densamma.
Det blir alltså i stort sett negativa
verkningar.

Jag har haft möjligheter att själv följa
sådana försök. De är gjorda av hushållningssällskapet
och givetvis också
uppföljda av lantbrukshögskolan. Resultaten
har varit förbluffande alldeles
speciellt beträffande de styva lerjordar
som det här rörde sig om, och de bekräftar
de negativa verkningarna inte
bara på skördarna utan också i fråga

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14

om dragkraftsbehovet. Följden blir att
det tarvas allt större traktorer som medför
än större packning. Det är dessa
problem man behöver komma till rätta
med.

Vilka lösningar är då tänkbara? Det
ligger naturligtvis nära till hands att
säga att man skall ha mindre traktorer.
Man skall inte använda så tunga redskap
som man för närvarande begagnar.
Trenden är emellertid den helt motsatta
på grund av den rationalisering och
mekanisering som sker. Man måste av
arbetskraftsskäl skaffa sig större redskap,
och dessa större redskap leder
också till att man behöver större och
starkare traktorer, vilket i sin tur åstadkommer
större packning av jorden.

Jag tror att det på detta område behövs
ett nytänkande. Det krävs en forskning
för att vi skall kunna få fram metoder
som är ändamålsenliga.

När det gäller jordbearbetningstekniken
har det gjorts försök här i landet
med s. k. såbruksmaskiner. Man har försökt
minska packningssvårigheterna genom
att efter traktorerna hänga flera
redskap och göra flera arbetsmoment
samtidigt som man minskar trycket totalt
genom färre körningar. Uppenbarligen
har då packningsproblemen blivit
större just där traktorn går fram. Man
kan naturligtvis lösa problemet genom
att använda andra traktordäck, dubbeldäck,
eller genom att vid jordbearbetningen
sänka lufttrycket i däcken.

Jag kan inom parentes nämna, herr
talman, att ett sådant försök skulle göras
i mina hemtrakter. De firmor som
producerade och sålde dessa däck var
emellertid inte intresserade av att vara
med om något försök. Det hade kanske
ändå kunnat genomföras genom lantbruksnämndens
försorg men i den situationen
ansåg lantbruksnämnden att
det inte var honnett att göra ett försök
när fabrikanterna inte var direkt intresserade.
Resultatet blev uppenbarligen
att jordbrukarna inte fick de råd
och erfarenheter som hade varit nöd -

Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader

t vändiga för dem.

Problemet kommer att bli större för
i varje år som går därest man inte finner
lösningar. Jag tycker inte att vi
nu skall försätta oss i en liknande sit
tuation som tidigare skett på ett annat
t område. En rekommendation för ett tiotal
år sedan att använda DDT och en
annan rekommendation om kvicksilverbetning
av utsädet angavs vara två metoder
att öka skördeutfallet. Dessa mel
toder visade sig emellertid senare vara
f så felaktiga på grund av andra orsaker
att man har förbjudit dem.
r Det ekonomiska problemet, herr tall
man, gäller inte bara försämringen av
skördarna. Beträffande storleken av
problemet för jordbrukarna skulle jag
vilja göra en jämförelse. Jordbearbetningen
och gödslingen är två ungefär
lika stora kostnadsposter för den aktive
jordbrukaren. Men när det gäller forskning
och försök har man på jordbet
arbetningens område tillgång till endast
en fjärdedel av de medel som står till
förfogande när det gäller gödslingen.
5 Det är alltså ganska självklart att åtgärt
der måste sättas in. Vi kan inte hindra
„ trenden med tyngre maskiner och större
skador som följd. Men, herr talman,
t man kan nog vidtaga åtgärder genom
att stimulera tillverkarna av traktorer
, och jordbruksredskap att anlägga nya
synpunkter. Man kanske även kan få
fram andra metoder att lösa packningsproblemen.
Om man t. ex. kunde få klar
ra besked när det gäller kalkningen av
jorden skulle det vara en god hjälp,
j Jag ber få yrka bifall till reservatior
nen 5.
a

e Herr GREBÅCK (ep):

Herr talman! Vid denna punkt har
i mom. 6 behandlats eu motion som avt
givits i första kammaren av herr Tliork
sten Larsson och i denna kammare av
mig. I motionen föreslås inrättande även
tjänst som statskonsulent i bygg1
nadsteknik vid lantbrukshögskolan.

Det är ganska intressant att läsa mo -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader

tiveringen från utskottsmajoritetens sida
när den yrkar avslag på denna motion.
Utskottsmajoriteten säger att denna
fråga varit föremål för tidigare prövning
i riksdagen men att man vid den
tidigare behandlingen i utskottet fann
att förslaget inte var av den angelägenhetsgraden
att det borde bifallas. Utskottsmajoriteten
säger vidare: »Några
sådana omständigheter, som skulle motivera
ett ändrat ställningstagande från
riksdagens sida i nu berörda frågor synes
inte ha framkommit.»

Jag skulle vilja fråga, om det över
huvud taget finns något område i den
rationaliseringsprocess som jordbruket
undergår där det är angelägnare med
forskning och rådgivning än just när
det gäller byggnadsteknik. Det gäller
både forskningen och uppgiften att föra
rönen vidare ut till rådgivarna och
jordbrukarna själva. Samhällets hela
politik går ju ut på att påskynda rationaliseringen
inom jordbruket, att skapa
allt större företag, vilket medför att
byggnaderna måste göras om och att
det måste byggas nytt.

Som jordbrukare kan man konstatera
att den ledning som ges från forskarnas
sida är helt otillräcklig. Jag skall
villigt erkänna att det skett en förbättring
under senare år, men det återstår
ännu mycket att göra på detta område.
Ofta påtalas i andra sammanhang här
i riksdagen — det må gälla djurskyddsfrågor,
miljöfrågor och annat — de
från samhällssynpunkt svåra problem
som blir en följd av de allt större ekonomibyggnaderna.
Enda möjligheten att
komma till rätta med de nyss berörda
problemen är att få till stånd en bättre
byggnadsteknik på det här området. Vi
kan inte vrida utvecklingen tillbaka och
låta de gamla ekonomibyggnaderna behållas
i samma skick som under de senaste
årtiondena. Hela byggandet måste
på något sätt rationaliseras, och då är
det givetvis utomordentligt angeläget
att samhället uppmuntrar forskningsoch
utvecklingsarbete. Jag kan inte tän -

ka mig att inte jordbruksministern efter
prövningen i departementet funnit frågan
viktig. I annat fall vore det beklämmande
eftersom det skulle vittna
om okunnighet om det faktiska förhållandet.
Jag kan som sagt inte tänka
mig att jordbruksministern anser spörsmålet
oviktigt; det måste vara utskottsmajoriteten
som hvser den uppfattningen.

Om nu riksdagen till äventyrs skulle
avslå reservationen vill jag uttrycka
en förhoppning om att jordbruksministern
prövar frågan grundligare till nästa
år, så att det då framläggs förslag
om inrättande av en tjänst som statskonsulent
i lantbrukets byggnadsteknik.

Herr talman! Jag ber att beträffande
momenten 4—7 få yrka bifall till reservationen
5 vid punkten 24.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag skall först be att
få säga några ord om förslaget att utbyta
en tjänst som biträdande professor
vid högskolans radiobiologiska institution
mot en professur i ämnet radiobiologi.

Vid behandlingen av frågan har utskottet
även haft att undersöka hur
forskningen på radiobiologins område
sker vid olika forskningsinstitutioner,
och efter denna prövning har utskottet
inte funnit tillräckliga skäl för en sådan
förstärkning i konkurrens med andra
forskningsuppgifter.

Inte heller anser utskottsmajoriteten
att frågan om inrättande av en tjänst
som biträdande professor i jordbearbetning
är av den angelägenhetsgrad att
den bör bifallas. Utskottet vill i det
sammanhanget erinra om att i lantbrukshögskolans
markvetenskapliga institution
ingår en särskild avdelning
för jordbearbetning med en professor
som chef.

I fråga om inrättande av en tjänst
som statskonsulent i lantbrukets byggnadsteknik
har utskottet att pröva detta
krav i relation till andra krav på

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14

Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader

inrättande av nya tjänster. Vid denna
prövning har utskottet funnit att inrättandet
av den här aktuella tjänsten
inte har en sådan angelägenhetsgrad att
den kan eller bör prioriteras gentemot
inrättande av andra yrkade tjänster.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ELIASSON i Moholm (m):

Herr talman! Vi motionärer var väl
medvetna om att vi skulle få det svar
som herr Johanson i Västervik gav.

Jag väckte den aktuella motionen därför
att det gäller en fråga som blir allt
aktuellare och som för den praktiske
jordbrukaren har blivit ett stort problem
som han nu inte har någon möjlighet
att lösa. Det är också uppenbart
att problemet är av den storleksordning
som jag har sagt. Annars skulle
man naturligtvis inte från lantbrukshögskolans
sida ha begärt denna personalförstärkning.

Herr Johanson i Västervik hänvisade
till att det redan finns en avdelning
vid lantbrukshögskolan som sysslar
med just dessa problem och därför behövs
ingen förstärkning. Jag är medveten
om denna avdelnings existens.
Men jag tror att resurserna i realiteten
är för små mot bakgrund av de
problem som håller på att uppstå.

Jag är medveten om nödvändigheten
av att göra en viss prioritering som
herr Johanson i Västervik sade. Men
jag är också lika övertygad om storleken
av de ifrågavarande problemen och
vädjar därför till jordbruksministern
att beakta dem när en sådan här nödvändig
prioritering skall göras nästa
gång. Dessa problem kanske inte märks
så mycket i dag men de kommer att
växa för varje dag som går. Det vore
lyckligt om man kunde slippa behöva
konstatera att stora delar av dessa ganska
värdefulla jordområden blivit så förstörda
att det möter svårigheter att avhjälpa
bristerna.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! När herr Johanson
i Västervik säger att utskottsmajoriteten
haft att pröva den radiobiologiska
forskningen såväl vid lantbrukshögskolan
som vid andra institutioner vill jag
bara påminna om att vid Ultuna finns
redan en institution just i radiobiologi.
Om jag läst rätt i den nya propositionen
om veterinärhögskolans förflyttning
till Uppsala eller Ultuna, så anges
där som motivering för förslaget den
möjlighet som ges att samarbeta med
och utnyttja Ultunas radiobiologiska institution.
Detta är ytterligare ett skäl
att förändra denna tjänst som biträdande
professor till ordinarie. Det gäller
til syvende og sidst att i vårt land kunna
behålla en erkänt skicklig forskare
med internationell berömmelse.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag vill inte bestrida
att de institutioner som inkommer med
krav om inrättande av nya tjänster har
fog för sina krav. Men jag är absolut
säker på att varken herr Hansson i
Skegrie eller herr Eliasson i Moholm
är beredda att tillstyrka alla de krav
på nya tjänsters inrättande som styrelser
och verk presenterar.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. k—7

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Moholm begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punk -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1976

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling

ten 24 mom. 4—7 i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5 av herr Skärman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Moholm begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 96 ja och 84 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Punkterna 25—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling

Kungl. Maj:t hade (punkten H 19, s.
128—129) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling för budgetåret 1970/71
anvisa ett anslag av 255 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 254
av herr Ingvar Andersson m. fl. och
II: 293 av herr Grebäck m. fl., vari hemställts
att riksdagen vid sin behandling
av statsverkspropositionen måtte till
den praktiskt vetenskapliga verksamheten
vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 295 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I: 923
av herr Eskilsson och II: 1099 av fru
Sundberg m. fl., vari hemställts att riksdagen
till Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling för budgetåret
1970/71 måtte anvisa ett anslag av
345 000 kr.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
på motionerna 1:254 och 11:293 samt
1:923 och 11:1099 till Bidrag till viss
praktiskt vetenskaplig växtförädling för
budgetåret 1970/71 anvisa ett anslag av
255 000 kr.

Reservation hade avgivits

6. av herrar Skärman (fp), Hermansson
(ep), Skagerlund (fp), Häbinette
(m), Ingvar Andersson (m), Hansson i
Skegrie (ep), Antby (fp), Persson i Heden
(ep) och Krönmark (m), som ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
1:254 och 11:293 samt 1:923
och 11:1099 till Bidrag till viss praktiskt
vetenskaplig växtförädling för budgetåret
1970/71 anvisa ett anslag av
415 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ANTBY (fp):

Herr talman! Reservationen vid denna
punkt är som så mycket annat i dag
en gammal bekant som återkommer år
efter år. Det gäller den praktiskt vetenskapliga
verksamheten vid Weibullsholm
och vid Algot Holmberg & Söner
AB i Norrköping.

Den vetenskapliga forskningen och
verksamheten i övrigt vid Weibullsholm
behöver ju ingen presentation —
den är känd och välkänd inte bara i
denna kammare och i detta land utan
också internationellt. Vad man kan säga
är att verksamheten där har tillfört vårt
land mycket stora värden.

Om verksamheten vid Algot Holm -

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling

berg & Söner AB skulle jag vilja säga,
att om de försök beträffande sojabönan
som där görs leder till praktiskt användbara
resultat, så har helt nya betingelser
skapats för jordbruket i flera
hänseenden. Bland annat skulle detta
betyda att den påtagliga risk för alltför
ensidig växtodling, som vi numera löper,
i väsentlig mån skulle elimineras.
Detta skulle också få ett gynnsamt inflytande
på vår handelsbalans i form
av minskat importbehov.

Utvecklingen på det här området får
inte stanna. Det är av väsentlig betydelse
att forskningen och försöksverksamheten
vid båda dessa anstalter kan
fortsätta i största möjliga utsträckning.

.lag vet att en av motionärerna, herr
Grebäck, kommer att tala i denna fråga.
Han besitter mycket stor sakkunskap
på området. Därför skall jag helt kort
nöja mig med att yrka bifall till reservationen
6 vid punkten 29.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag lovar att jag inte
alltför länge skall utveckla min eventuella
sakkunskap på detta område. Jag
vill bara påminna kammarens ledamöter
om vad växtförädling över huvud
taget betyder. I det sammanhanget vill
jag nämna något om det som man ofta
återfinner i tidningarna under rubriken
»Den gröna revolutionen». Det är växtförädlingen
på vete- och risområdet,
som i inte ringa utsträckning revolutionerat
livsmedelsproduktionen i en
del u-länder som Indien, Filippinerna,
Turkiet o. s. v.

Resultaten av växtförädlarnas arbete
är enorma och skördestegringarna har
medfört att produktionen kunnat ökas
i mycket hög grad. Givetvis har dessa
länder även på det ekonomiska området
härigenom kunnat vinna mycket
stora fördelar. Vi vet också att svenska
forskare varit banbrytande på detta område
sedan lång tid tillbaka. Man behöver
bara nämna ett sådant namn som
professor Nilsson-Ehle. Vad institutio5
— Andra kammarens protokoll 1070. Nr

nerna vid Weibullsholm och Svalöv betyder
känner alla till.

Nu kan det visserligen sägas att Weibullsholm
och Algot Holmberg & Söner
AB är privatägda företag, vilka själva
skall svara för sina kostnader. Men all
växtförädling bygger på grundforskning.
Det är inte bara fråga om utvecklingsforskning
och utvecklingsarbete.
För att kunna driva växtförädlingen vidare
måste man bedriva grundforskning.
En vanlig princip i vårt samhälle
har varit att kostnaderna för grundforskningen
i stor utsträckning bäres av
staten. Det kan däremot vara rimligt
att industrier och affärsföretag av olika
slag själva svarar för utvecklingskostnaderna.
Det är närmast med den motiveringen
som vi motionärer finner det
befogat att man ökar anslagen såväl till
Weibullsholm som till Algot Holmberg
& Söner AB. ökningen skulle belöpa
sig till 70 000 kr. för Weibullsholm
och 90 000 kr. för Algot Holmberg & Söner
AB. En sådan uppräkning vore ett
uttryck för samhällets uppskattning av
det utomordentligt värdefulla forskningsarbete
som bedrivs till gagn för
växtodlingen inte bara i vårt land utan
i hela världen. Speciellt resultaten vid
Weibullsholm är av banbrytande karaktär
och kan utnyttjas av forskningsinstitutioner
överallt i världen, vilket
har stor betydelse inte minst för utvecklingsarbetet
i u-länderna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 6 vid punkten 29.

Herr KRÖNMARK (m):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i de allmänna synpunkter angående
växtförädlingens betydelse som här
framförts av herrar Antby och Grebäck.
I fortsättningen skall jag inskränka mig
till att ta upp ett av delproblemen, nämligen
frågan om ökat anslag till Algot
Holmberg & Söner AB i Norrköping.

På livsmedelsområdet försiggår en
rätt fantastisk utveckling. Var och en
kan bara genom att jämföra livsmedelssortimentet
i en livsmedelsbutik i dag
U

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling

med motsvarande sortiment för 10 å 15
år sedan se, att här kommit fram en hel
del nya produkter. Vi vet att man på
annat håll i världen redan är på väg
att framställa vegetabiliskt kött. Äggviteförsörjningen
är ju det stora problemet
för mänskligheten, och det pågår
forskning och utvecklingsarbete för att
öka tillgången på protein. Man har då
valt att bl. a. söka sig fram via växtprotein.

Här i landet är forskningen just i fråga
om växtprotein i stort sett koncentrerad
till Algot Holmberg & Söner AB,
där man bedriver förädling av sojabönan.
Om utvecklingen blir sådan att vi
också här i landet i framtiden får vegetabiliska
köttprodukter, är det väsentligt
att vi ger även det svenska jordbruket
möjligheter att producera råämnen
till denna tillverkning, så att vi
inte gör oss beroende av utländska produkter.

Detta är alltså någonting som gäller
under rent normala förhållanden. Till
detta kan läggas den rena beredskapssynpunkten.
Vi vet att om produktionen
överflyttas till vegetabiliska kalorier
från animaliska kan den ökas väsentligt.
Givetvis är det en av de metoder
som kan användas för att trygga
landets försörjning i ett beredskapsläge.

Enligt min mening finns det starka
skäl för statsmakterna att visa generositet
mot verksamheten vid Algot Holmberg
& Söner AB. Med stöd av vad
jag anfört ber jag att få yrka bifall till
reservationen 6.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Under denna punkt,
som gäller medelstilldelningen till viss
praktiskt vetenskaplig växtförädling,
yrkar reservanterna att anslaget räknas
upp med 160 000 kronor utöver vad
departementschefen föreslagit, 255 000
kronor. Utskottet har följt departementschefens
förslag och som motivering
för sitt ställningstagande anfört att

växtförädlarna av växtförädlingsavgifter
erhåller ej obetydliga bidrag till sin
verksamhet.

I fråga om växtförädlingsarbete som
syftar till att öka proteinproduktionen
i växtodlingen kan bidrag till forskningsprojekt
beviljas av statens råd för
skogs- och jordbruksforskning. Rådet
disponerar från den 1 juli 1969 ca 10
miljoner kronor som under en femårsperiod
skall användas för bl. a. målinriktat
utvecklings- och försöksarbete
beträffande inhemskt proteinfoder.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Detta är, tycker jag, en
principfråga av ganska stor räckvidd.

Herr Johanson i Västervik sade att
växtförädlarna får inte obetydliga bidrag
av växtförädlingsavgifter. Dessa
avgifter är emellertid inte statsmedel
utan de betalas av näringen. De tas alltså
indirekt ut av jordbrukarna. Men
det bedrivs ett inte obetydligt grundforskningsarbete
vid dessa anstalter,
och då borde det vara rimligt att staten
stode för en betydande del av kostnaderna
härför. Företaget har inte som
affärsföretag någon omedelbar nytta av
denna forskning; den gagnar hela forskningsområdet,
inte bara i vårt land utan
i hela världen. Därför tycker jag att
det är rimligt att staten ger bidrag till
en utveckling av forskningen på detta
utomordentligt angelägna område och
därmed visar sin uppskattning av det
förnämliga arbete som utförs vid Weibullsholms
växtförädlingsanstalt och
vid Algot Holmberg & Söner AB.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
6; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Antby begärde emel -

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14

Ersättningar vid bildande av naturreservat m. nt.

lertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
29 i utskottets utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 av herr Skärman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Antby begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
oinröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 97 ja och 82 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 30—32

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33

Ersättningar vid bildande av naturreservat
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkten I 4, s.
151—152) föreslagit riksdagen att till
Ersättningar vid bildande av naturreservat
in. in. för budgetåret 1970/71 anvisa
ett reservationsanslag av 9 000 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 326
av herrar Brundin och Iliibinette samt
II: 356 av fru Sundben/ in. fl., vari, så -

vitt nu var i fråga, hemställts att riksdagen
måtte som sin mening uttala att
anslaget för Ersättningar vid bildande
av naturreservat endast i undantagsfall
borde användas för bidrag till kommuner
för förvärv av naturvårdsområden,

dels de likalydande motionerna I: 948
av herr Åkerlund samt II: 1106 av herrar
Åkerlind och Oskarson, vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställde att en parlamentarisk
utredning tillsattes för att
klarlägga behoven av naturvårdsområden
samt överse ersättningsfrågor i naturvårdsärenden
enligt vad i motionerna
anförts, samt att riksdagen uttalade
att rimligare ersättningar redan nu
borde utges till markägare.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. lämna motionerna I: 326 och II: 356
utan åtgärd, såvitt desamma avsåge bidrag
till kommuner för förvärv av naturvårdsområden,

2. a. lämna motionerna 1:948 och
II: 1106 utan åtgärd, såvitt däri yrkats
på utredning rörande behovet av naturvårdsområden
in. in.,

b. lämna motionerna 1:948 och
II: 1106 i övrigt utan åtgärd,

3. till Ersättningar vid bildande av
naturreservat m. m. för budgetåret 1970/
71 anvisa ett reservationsanslag av
9 000 000 kr.

Reservation hade avgivits

7. av herrar Hermansson (ep), Svennngsson
(m), Ingvar Andersson (m),
Hansson i Skegrie (ep), Eliasson i Moholin
(in) och Persson i Heden (ep),
som ansett att utskottet under 1 bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 326 och II: 356, såvitt
nu var i fråga, som sin mening ge
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört beträffande bidrag till kommuner
för förvärv av naturvårdsområden.

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Ersättningar vid bildande av naturreservat m. m.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

SUNDBERG (m):

Herr talman! Anslaget under denna
punkt har i år föreslagits få en kraftig
höjning — från 5 till 9 miljoner kronor.
Av detta belopp skall dock 2 miljoner
avsättas för återföring till anslaget
Markförvärv för naturvårdsändamål.

Av propositionen framgår att de medel,
som anvisas för säkerställande av
naturvårdsområden, i allt större utsträckning
kommit att användas till bidrag
åt kommuner för förvärv av mark.
Förevarande anslag bör i fortsättningen
framför allt användas för sådana
bidrag till kommuner, föreslår departementschefen.

Vårt landskap förändras i snabb takt.
På grund av denna förändring har vi
alla blivit mycket medvetna om naturmiljöns
värde. Nedläggningen av odlad
jord, kulturbygders förvandling till tassemarker
och en ökad skogsplantering
är påtagliga realiteter för var och eu
av oss när vi reser omkring i vårt land.
Samtidigt kan vi konstatera den tilltagande
urbaniseringen och tätorternas
tillväxt, inte bara geografiskt utan även
i avseende på en ökande bebyggelsetäthet.
Den förändringen har också inneburit
förändringar i boendemiljö och
livsmiljö. Många upplever den förändringen
som negativ och försöker kompensera
den genom att på sin fritid i
allt större utsträckning söka sig ut i
naturen.

Det är självklart att mark för naturvårdsändamål
och fritidsverksamhet
skall stå till förfogande för alla i vårt
land. Vi talar om strövområden. Om
man hör till dem som strövar, blir man
kanske litet förvånad över att så få gör
det. Jag tror att jag personligen kan
säga att jag strövar för 10 000 kronor
på Söderåsen — flera strövande är det
inte. Men det innebär inte att vi bör
vara restriktiva och säga, att det inte
behövs några anslag. I stället bör vi —

och jag vet att jag därvidlag har samma
uppfattning som departementschefen —
försöka få människor att i allt större
utsträckning utnyttja den natur och den
mark som skall stå till förfogande för
detta ändamål. Landskapet skall vara
tillgängligt, men det skall också vara
vårdat. Visst förekommer det — det ger
jag departementschefen rätt i — att
kommuner eller landsting i ökad utsträckning
i samband med markköp för
bostadsändamål tillägnar sig mark för
fritidsändamål. Och jag tycker att så
skall vara fallet. Inte minst ur planeringssynpunkt
är det värdefullt att man
har tillgång till mark som är reserverad
för fritidsverksamhet och naturupplevelser.
Men den mark som inköps för
detta ändamål är en utomordentligt
ringa del av den mark som faktiskt utnyttjas
och bör utnyttjas för fritidsändamål.
Biltätheten bär medfört att
allt fler människor söker sig allt längre
bort från närsamhället. Allemansrätten,
vår urgamla rätt att vistas i alla
marker, måste kunna utnyttjas. Många
enskilda markägare gör ett utomordentligt
arbete för att säkerställa sina marker
för naturvårdsändamål. I de flesta
fall medför detta stora kostnader och
insatser av personal och arbete. Sådan
enskild mark har kunnat ligga till grund
för bildandet av naturreservat. Man kan
göra långsiktiga överenskommelser med
markägaren och på det sättet ställa
marken till allmänhetens förfogande.

I motionen II: 356 föreslås att de medel
som avsätts för säkerställande av
naturvårdsområden endast i undantagsfall
skall användas för bidrag till kommunernas
markköp. När man läser utskottsutlåtandet
blir man något förvånad
över att utskottet inte på något sätt
motiverar sitt avstyrkande av motionen.
Det måste ju finnas ett motiv. Motionärernas
motiv för sitt yrkande, som
alltså går stick i stäv med departementschefens,
är att ett köp ställer sig betydligt
dyrare, och för samma belopp
som ett inköp betingar kan en mycket

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14

Ersättningar vid bildande av naturreservat m. m.

större areal ställas till förfogande genom
upplåtelse. Det andra motivet är
av principiell natur. Det är möjligt att
de principiella åsiktsskillnaderna mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna
har gjort att utskottet inte ansett
sig böra motivera sitt avstyrkande. Jag
vill alltså ställa frågan: Varför skall just
kommunerna äga naturvårdsområdena?
Har man en känsla av att dessa på det
sättet sköts bättre? Erfarenheterna visar
att en enskild markägare ofta har
en helt annan känsla för själva vården
av sin mark än kommunen. Inte minst
kan kommunen ha svårt att ekonomiskt
klara naturvården. Dessutom har markägaren
möjlighet att, om överenskommelse
finns, hålla kulturbygden levande,
hålla mark öppen o. s. v., vilket annars
inte skulle vara fallet. Han ställer
i alla händelser — hur denna punkt
än blir behandlad — sin mark till förfogande.
Jag tycker att det är ett rättvisekrav
att man inte tar ifrån honom
de möjligheter till ersättning som har
förelegat. Eftersom man inte har motiverat
avstyrkandet skulle jag vilja fråga
utskottets talesman om man, när man
säger att det huvudsakliga anslaget skall
gå till bidrag till kommuner, menar att
enskilda markägare, som i fortsättningen
ställer sin mark till förfogande, inte
kan påräkna någon ersättning för de
ekonomiska och andra uppoffringar
som de gör?

Herr talman! Jag her att få yrka bifall
till reservationen 7 vid punkt 33
i jordbruksutskottets utlåtande nr 1.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! I motionsparet 1:948
och 11:1106 har vi yrkat på en utredning
för att klarlägga behovet av naturvårdsområden
samt begärt en översyn
av ersättningsfrågorna i naturvårdsiircnden.
Vi har vidare yrkat på att
riksdagen redan nu uttalar att rimligare
ersättningar bör lämnas till markägare
som får avstå mark för naturvårdsändamål.

Vad gäller den första punkten så har
våra önskemål blivit väl tillgodosedda.
Liksom jag fick en motion bifallen på
detta särskilda sätt förra året, har vi
fått det första yrkandet i den nu föreliggande
motionen bifallet i år. En utredning
blev nämligen tillsatt några dagar
efter det motionen hade inlämnats,
och det är jag tacksam för. Jag hoppas
att denna utredning allvarligt behandlar
de frågor som vi har tagit upp
i motionsparet.

Men när det gäller det andra yrkandet,
nämligen att riksdagen redan nu
skulle uttala att rimligare ersättningar
bör utbetalas, så finner utskottet det
inte motiverat med ett sådant uttalande.
I och för sig skulle man kanske ge
en blomma till jordbruksutskottet som
vill ha så starka motiveringar för ett
ställningstagande. Jag tycker dock att
vi i motionen framlagt ganska starka
skäl för vårt yrkande, nämligen att
knappt 13 öre per kvadratmeter utgår
i ersättning till markägarna. Vi har också
nämnt att rätt stora delar av de aktuella
områdena tillhör de ur markköparnas
synpunkt mest attraktiva, om
man vill ha en vacker tomt för fritidsändamål.
De kan i många fall ligga rätt
nära storstadsregionerna, där helt andra
markpriser gäller.

Vi har också påpekat att det ofta
betalas endast några få procent av vad
markägaren skulle kunna få för marken
om den finge säljas till fritidsbebyggelse.
Vidare har vi påtalat att länsstyrelserna
har begärt 43 miljoner kronor till
dylika ändamål, att naturvårdsverket
har prutat till 16 miljoner kronor och
att departementschefen prutat till 13
miljoner kronor, vilket medför att marginalen
för rimligare ersättningar blir
alldeles för snäv.

För min del tycker jag att det uttalande
som vi begär av riksdagen,
nämligen att rimligare ersättningar i
naturvårdsärenden redan nu bör utges
till markägare, är väl underbyggt, men
utskottet finner det inte motiverat att

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Ersättningar vid bildande av naturreservat m. m.

göra ett sådant uttalande. Jag vidhåller
fortfarande den meningen, att det är
motiverat. Även om man kan vänta att
den utredning som nu är tillsatt skall
ta upp dessa problem till behandling,
finns det ändå skäl som talar för att
riksdagen redan nu reagerar mot att ersättning
skall utgå med i genomsnitt
endast 12,6 öre per kvadratmeter för
sådan mark -— det är det exakta talet.

Därför, herr talman, vill jag under
punkten 33 i jordbruksutskottets utlåtande
nr 1 yrka bifall till motionerna
1:948 och 11:1106 i den del de upptas

1 utskottets hemställan under moment

2 b.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Under denna punkt,
som gäller ersättningar vid bildandet
av naturreservat m. m., önskar reservanterna
att man endast i undantagsfall
skall lämna bidrag till kommunerna
för förvärv av naturvårdsområden.

Nu vet jag inte av vilken anledning
man vill diskriminera kommunerna.
Skall ersättning utgå, bör den väl
kunna utgå till kommuner lika väl som
till enskilda. Det är visserligen möjligt
att kostnaderna, såsom reservanterna
framhåller, så småningom kan bli så
stora, att statskassan kan få svårt att
bära dem — det har jag ingen aning
om — men innan man tar ställning
kanske man bör invänta resultatet av
den utredning, för vilken jordbruksministern
tillkallat särskilda sakkunniga
och vilken även har att pröva föreliggande
fråga i samband med översyn av
naturvårdslagen.

Med detta, herr talman, ber jag helt
kort att få yrka bifall till utskottets
hemställan under denna punkt.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Någon diskriminering
av kommunerna och deras markförvärv
var det inte fråga om.

Vad som har hänt är att man har
ändrat — låt vara att man skyller på

att detta till en början har skett genom
praxis — själva inriktningen av bidraget.
Jag vill återigen ställa frågan: Vad
kommer i realiteten detta att innebära
för de enskilda markägarna? Kommer
det att innebära att dessa i framtiden
måste ställa sin mark till förfogande
under de betingelser herr Åkerlind här
redogjort för, utan att erhålla någon
form av ersättning i sådana fall?

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Är det inte lämpligt
fru Sundberg att vi inväntar resultatet
från utredningen av tillsatta särskilda
sakkunniga? Därigenom får vi större
möjligheter att ta ställning till frågan
på ett riktigt sätt.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
7; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Sundberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
33 mom. 1 i utskottets utlåtande nr
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7 av herr Hermansson
in. fl.

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14

Bidrag till vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin

sitionen. Fru Sundberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 121 ja och 55 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2 a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2 b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna
1:948 och 11:1106 i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 34—36

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 37

Bidrag till vatten- och luftvårdande
åtgärder inom industrin

Kungl. Maj:t hade (punkten 1 10, s.
159—160) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till vatten- och luftvårdande åtgärder
inom industrin för budgetåret
1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 171
av herr Hiibinette m. fl. och II: 195 av
herr Hedin m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte besluta att statsbidrag
enligt de grunder som föreslagits för
vatten- och luftvårdande åtgärder inom
industrin jämväl skulle kunna utgå till
jordbruksföretag,

dels de likalydande motionerna I: 260
av herrar Skagerlund och Axelson samt

11:291 av herr Eriksson i Arvika m. fl.,
vari hemställts att riksdagen måtte besluta
att statsbidrag enligt de grunder
som tillämpades för vatten- och luftvårdande
åtgärder inom industrin jämväl
skulle kunna utgå till jordbruksföretag,

dels de likalydande motionerna I: 430
av herr Svanström m. fl. och II: 468
av herr Jonasson m. fl., vari hemställts
att riksdagen vid behandlingen av statsverkspropositionen,
jordbruksdepartementets
huvudtitel punkten I 10 Bidrag
till vatten- och luftvårdande åtgärder
inom industrin, måtte a) medge att
statsbidrag finge utgå till vatten- och
luftvårdande åtgärder inom jordbruket
och trädgårdsnäringen enligt samma
grunder som enligt 1969 års riksdagsbeslut
gällde för industrin; samt b) till
Bidrag till vatten- och luftvårdande åtgärder
inom industrin, jordbruket och
trädgårdsnäringen för budgetåret 1970/
71 anvisa ett reservationsanslag av
50 000 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. lämna utan åtgärd motionerna
1:171 och 11:195, 1:260 och 11:291
samt I: 430 och II: 468, sistnämnda motioner
såvitt nu var i fråga, angående
utvidgning av området för nu ifrågavarande
statliga stöd till att även omfatta
jordbruksföretag in. in.,

2. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag på motionerna
1:430 och 11:468, såvitt i övrigt var
i fråga, till Bidrag till vatten- och luftvårdande
åtgärder inom industrin för
budgetåret 1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 000 kr.

Reservation hade avgivits

8. av herrar Skärman (fp), Hermansson
(ep), Skagerlund (fp), Svenungsson
(in), Ingvar Andersson (in), Hansson
i Skegrie (ep), Eliasson i Moholin (m),
Persson i Heden (ep) och Nilsson i
Lönsboda (fp), som ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

1. i anledning av Kungl. Maj:ts för -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Bidrag till vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin

slag ävensom med bifall till motionerna
1:171 och 11:195, 1:260 och 11:291
samt I: 430 och II: 468, sistnämnda motioner
såvitt nu var i fråga, som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna förordat angående utvidgning
av området för nu ifrågavarande
statliga stöd till att även omfatta
jordbruksföretag m. m.,

2. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:430 och 11:468, såvitt i övrigt var
i fråga, till Bidrag till vatten- och luftvårdande
åtgärder inom industrin,
jordbruket och trädgårdsnäringen för
budgetåret 1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! 1 reservationen 8 vid
denna punkt krävs att jordbruket skall
ha samma förmåner som industrin i
fråga om bidrag till åtgärder för vattenvård
och luftvård. Det finns principiellt
ingen skillnad mellan dessa näringsgrenar
i detta avseende. Möjligen
skulle det vara den att industrin har
bättre ekonomiskt underlag för att bära
sådana kostnader än jordbruket har.
Men industrin prioriteras i alla fall här
framför jordbruket.

Ute i kommunerna reser representanter
för hälsovårdsmyndigheterna — och
de är därvidlag givetvis i sin full rätt
— omkring och synar jordbrukarnas
siloanläggningar, upplagringsplatser, ensilageplatser
etc. Myndigheterna är därvid
ganska stränga i fråga om sina krav
på dessa anläggningars utförande och
anordningarna för avlopp från dem.
Många jordbrukare måste helt enkelt
avstå från att använda dessa anläggningar,
när det har blivit anmärkningar
på dem ifrån hälsovårdsmyndigheterna.
På grund av höga byggnadskostnader
avstår jordbrukarna helt enkelt från
att göra nya. Det är många jordbrukare

som hellre slopar sin djurbesättning än
ikläder sig dessa kostnader för byggande
av nya siloanläggningar eller
andra sådana anläggningar. Vad beträffar
trädgårdsnäringen betyder de ökade
kraven på luftvårdande åtgärder att
man måste bygga dyrare än man har
gjort tidigare.

Utskottet avstyrker dessa motionskrav
med den motiveringen att kreditgaranti
till jordbrukarna från lantbruksnämnden
kan utgå på lån för detta
ändamål. Dessa kreditgarantier är
emellertid inte alls jämförbara med direkta
bidrag ur detta anslag och kan
alltså inte ersätta sådana bidrag. Därtill
kommer ju att de nya direktiv som
lantbruksnämnderna nu har fått och
tillämpningen av dem innebär, att det
egentligen endast är relativt stora jordbruk
som lantbruksnämnderna godkänner
för dessa garantilån.

Det är därför ganska märkligt att
jordbruket skall sättas i efterhand i fråga
om möjligheterna att underlätta rationaliseringsanordningar
för vattenoch
luftvård. Kommunernas ökade krav
i fråga om vatten- och luftvården tillsammans
med statsmakternas vägran att
ge jordbruket samma möjligheter som
industrin kan bara få en verkan, nämligen
att ytterligare påskynda nedläggandet
av de enheter som faller utanför
lantbruksnämndernas bedömning såsom
varande bärkraftiga för framtiden. Det
blir alltså ett direkt led i strävandena
att få bort dessa mindre enheter så fort
som möjligt. Det är ju också målsättningen
i dagens jordbrukspolitik.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen
8 av herr Skårman m. fl.

Herr ELIASSON i Moholm (m):

Herr talman! Jag kan instämma i
vad herr Hansson i Skegrie har sagt
i denna fråga. Jag vill bara ytterligare
understryka att det här gäller en framställning
som vi gjorde redan i fjol.
Uppenbarligen bör jordbruket i detta

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14

Bidrag till vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin

avseende jämställas med industrin,
framför allt med tanke på att det blir
stora kostnader för den specialiserade
produktion som för närvarande förekommer
inom animalieproduktionen.

Jag delar även hans uppfattning när
det gäller kreditgarantierna att dessa
inte blir tillräckliga. Om jordbruket
jämställdes med industrin i detta fall
skulle det innebära en oerhört stor stimulans.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i vad de båda föregående talarna har
anfört och vill endast framhålla att det
statliga stöd, som infördes förra året
till vatten- och luftvårdande åtgärder
inom industrin, är och blir av stor betydelse
som pådrivande faktor för att
genomföra kostnadskrävande åtgärder
för en bättre miljövård. En nackdel är,
som tidigare anförts, att jordbruket och
trädgårdsnäringen helt ställdes utanför.

Man kan inte förbise att det är lika
viktigt med en god miljövård inom jordbruket.
Jordbruken är väl endast i rena
undantagsfall anslutna till kommunala
reningsverk, och därför kommer kostnaden
för förhindrandet av vattenföroreningar
genom exempelvis pressaft
från siloanläggningar, gödsel och dylikt
att helt belasta den enskilde företagaren.

I utskottsutlåtandet sägs att jordbruket
kan erhålla kreditgarantier, men
erfarenheten visar att detta inte är tillräckligt.
Det behövs en extra stimulans
i form av statsbidrag. Det kan inte vara
motiverat att utestänga jordbruket
och trädgårdsnäringen från dessa bidrag,
detta alldenstund industrin bl. a.
har betydligt bättre avskrivningsregler
för dylika investeringar.

Herr talman! Jag ber i likhet med
föregående talare få yrka bifall till reservationen.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Under denna punkt, bidrag
till vatten- och luftvårdande åtgärder
inom industrin, har reservanterna
yrkat att området för detta bidrag
skall vidgas att gälla även andra
näringar, främst då jordbruket och
trädgårdsnäringen.

Samma yrkande förelåg vid förra
årets riksdag men avvisades då av riksdagen
bl. a. med hänsyn till att statligt
stöd till reningsanordningar inom jordbruket
redan nu lämnas i form av kreditgarantier
för såväl kostnader för anläggning
som utrustning. Vidare ansåg
riksdagen skälen för den föreslagna bidragsgivningen
till industrin ha sådan
tyngd att den borde genomföras utan
inskränkningar. Naturvårdsverket har
anfört att det är realistiskt att räkna
med att industrin i mycket hög grad
kommer att utnyttja ifrågavarande bidragsmöjligheter.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan
vid denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Lönsboda begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
37 i utskottets utlåtande nr 1, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
8 av herr Skårman in. fl.

74 Nr 14 Fredagen den 3 april 1970

Lagring av jordbruksprodukter för beredskapsändamål

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Lönsboda begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 95 ja och
79 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 38—''it

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42

Lades till handlingarna.

§ 6

Utgifterna på kapitalbudgeten inom

jordbruksdepartementets verksamhetsområde Föredrogs

jordbruksutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1970/71 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner.

Punkterna 1—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Lagring av jordbruksprodukter för beredskapsändamål Kungl.

Maj:t hade (bilaga 11, punkten
VIII: 1, s. 170—171) föreslagit riks -

dagen att a) besluta om inrättande av
en jordbruksnämndens delfond under
fonden för beredskapslagring, b) till
Lagring av jordbruksprodukter för beredskapsändamål
för budgetåret 1970/
71 anvisa ett investeringsanslag av
155 000 000 kr., c) bemyndiga Kungl.
Maj:t att från Fonden för förlag till
statsverket av anslagen Lagring av jordbruksprodukter,
Ytterligare lagring av
jordbruksprodukter och Särskild lagring
av livsmedel till Fonden för beredskapslagring:
jordbruksnämndens delfond
föra över 116 200 000 kr., d) bemyndiga
Kungl. Maj :t att vid krig, krigsfara
eller andra omständigheter av synnerlig
vikt för rikets försvarsberedskap
disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret
av högst 50 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:169
av herr Eskilsson m. fl. och 11:198 av
herr Petersson i Gäddvik m. fl., vari
hemställts att riksdagen måtte besluta
bemyndiga Kungl. Maj :t att vid behov
disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret
av högst 50 000 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I: 927
av herr Axel Kristiansson och II: 1083
av herr Hansson i Skegrie, vari hemställts
att riksdagen vid behandlingen
av jordbrukshuvudtiteln för budgetåret
1970/71, kapitalbudgeten, VIII:1. Statens
jordbruksnämnds delfond: Lagring
av jordbruksprodukter för beredskapsändamål
måtte besluta, att de 50
miljoner kronor, som enligt Kungl.
Maj:ts förslag skulle införas under d)
som rörlig kredit i riksgäldskontoret
att disponeras vid krig, krigsfara eller
andra omständigheter av synnerlig vikt
för rikets försvarsberedskap, i stället
skulle anvisas under b) som investeringsanslag,
innebärande att investeringsanslaget
till Lagring av jordbruksprodukter
för beredskapsändamål för
budgetåret 1970/71 skulle uppföras med
205 000 000 kronor.

Fredagen den 3 april 1970 Nr 14

Lagring av jordbruksprodukter för beredskapsändamål

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. besluta om inrättande av en jordbruksnämndens
delfond under fonden
för beredskapslagring,

2. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna
I: 927 och II: 1083, såvitt nu var i fråga,
till Lagring av jordbruksprodukter för
beredskapsändamål för budgetåret 1970
/71 anvisa ett investeringsanslag av
155 000 000 kr.,

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att från
Fonden för förlag'' till statsverket av anslagen
Lagring av jordbruksprodukter,
Ytterligare lagring av jordbruksprodukter
och Särskild lagring av livsmedel
till Fonden för beredskapslagring:
jordbruksnämndens delfond föra över
116 200 000 kr.,

4. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag på motionerna
1:169 och 11:198 samt 1:927 och II:
1083. sistnämnda motioner såvitt i övrigt
var i fråga, bemyndiga Kungl. Maj :t
att vid krig, krigsfara eller andra omständigheter
av synnerlig vikt för rikets
försvarsberedskap disponera en
rörlig kredit i riksgäldskontoret av
högst 50 000 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1 a. av herrar Hermansson (ep),
Svenungsson (in), Ingvar Andersson
(in), Hansson i Skegrie (ep), Eliasson
i Moholm (in) och Persson i Heden
(ep), som ansett att utskottet under 2
och 4 bort hemställa, att riksdagen måtte 2.

i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:927 och II: 1083, såvitt nu var i fråga,
till Lagring av jordbruksprodukter
för beredskapsändamål för budgetåret
1970/71 anvisa ett investeringsanslag av
205 000 000 kr.,

4. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 169 och II: 198
ävensom med bifall till motionerna
1:927 och 11:1083, sistnämnda motio -

ner såvitt nu var i fråga, som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört beträffande dispositionen
av en rörlig kredit i riksgäldskontoret
för beredskapslagring m. m.;

1 b. av herrar Skärman, Skagerlund
och Berndtsson (samtliga fp), som ansett
att utskottets motivering beträffande
momenten 2 och 4 bort ha i denna
reservation angiven lydelse;

2. av herrar Skärman, Skagerlund och
Berndlsson (samtliga fp), som — vid
bifall till reservationen 1 b — ansett
att utskottets hemställan bort innefatta
ett moment 5 av följande lydelse:

»5. som sin mening ge Kungl. Maj :t
till känna vad utskottet anfört beträffande
den långsiktiga utbyggnaden av
livsmedelsberedskapen.»

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jordbruksbeslutet år
1967 innebar som alla vet att vår inhemska
livsmedelsproduktion skulle
nedbantas avsevärt. En tredjedel av den
odlade åkerarealen skall vara tagen ur
bruk inom tio år, vilket betyder att ungefär
1 miljon hektar mark skall nedläggas.
Arbetet på denna nedbantning
pågår som bekant för fullt, och allra
snabbast sker nedläggningen i de områden
som avses vara evakueringsomraden
vid krigshot. Möjligheterna att
härbärgera och försörja de människor
som skall förflyttas dit kommer att
minska avsevärt genom denna omvandling
av jordbruket. Samtidigt sker eu
koncentration av livsmedelsproduktionen
till mera begränsade områden, vilka
givetvis just därigenom också blir
eftertraktade mål i händelse av angrepp
och naturligtvis även för sabotörer, om
nu sådana finns.

Vi bör alltså vara på det klara med
att en betydande försvagning av vår

76 Nr 14 Fredagen den 3 april 1970

Lagring av jordbruksprodukter för beredskapsändamål

beredskap successivt håller på att ske
enbart genom den omvandlingsprocess
som jordbruket nu är inne i.

Naturligtvis kan man bedöma allvaret
i detta skeende på olika sätt. Vill man
kan man naturligtvis ta chansen att säga
att vi inte kommer i en sådan situation
att någon form av beredskap betyder
något i detta sammanhang. Men
även om man vill vara så lättsinnig
skall man inte underlåta att observera
den successiva försvagning av beredskapsläget
som här ändå sker. Det vore
att lura både sig själv och andra.

Vi upprätthåller i dag, som alla vet,
en ganska betydande militär beredskap.
Vi är beredda att satsa ungefär 5,8 miljarder
kronor på denna beredskap. På
det militära området vågar vi inte blunda
för de risker som finns för att denna
beredskap kan komma att sättas på
prov. Vi vågar inte heller successivt göra
en nedtrappning härvidlag.

Men den militära beredskapsapparaten
och dess värde försvagas samtidigt
som beredskapen på försörjningsområdet
eftersätts. Vid årets försvarskonferens
i Storlien dominerade också av naturliga
skäl beredskapsfrågorna. Det
var ingalunda några ljusa bilder av beredskapssituationen
som målades upp.
Inte minst landshövdingen i Jämtlands
län — f. d. ledamot av regeringen —
var kritisk.

Som jag sade i början av mitt inliigg
är nedbantningen av livsmedelsproduktionen
avsiktlig i vårt land och står i
full överensstämmelse med riksdagens
uttalade beslut. För närvarande ligger
vår självförsörjningsgrad, skulle jag tro,
mellan 85 och 90 procent — kanske
närmare 85 än 90. Orsaken är inte
minst förra årets svaga skörd. Vi skall,
som alla känner till, nå fram till 80
procents självförsörjningsgrad. Skulle
vi få ytterligare ett dåligt skördeår iir
det möjligt att procentsatsen kommer
att snudda vid det tal som angivits såsom
målsättning, och därigenom blir

också beredskapsfrågan ännu aktuellare
än den är nu.

Vidare skall vi observera att den försörjningsvolym
vi har i dag — vilken
som jag sade kanske ligger närmare 85
än 90 procent — är resultatet av en
mycket intensivt driven produktionsapparat
där konstgödselanvändningen
är avsevärt större än den var på 1940-talet, där utfodringen av djuren i betydande
utsträckning görs med importerat
äggvitefoder, där traktorerna används
till fullo och där arbetskraften
redan nu är så liten, att en vakans t. ex.
vid inkallelse inte kan undgå att påverka
produktionsresultatet.

När 1967 års jordbruksbeslut fattades
räknade man också med att samtidigt
som en nedbantning sker av vår egen
försörjning skall motsvarande beredskap
byggas upp i annan form. Framför
allt gäller detta förnödenheterna för
produktionens vidmakthållande, men
även åtgärder beträffande lagring av
livsmedel skall vidtagas — lagringen
skall hållas avpassad efter utvecklingen.
Denna del av jordbruksbeslutet fullföljs
inte med samma målmedvetenhet
som nedbantningsdelen.

Redan i juni månad 1967 fick jordbruksnämnden
i uppdrag av Kungl.
Maj:t att göra en samlad översyn av
försörjningsberedskapen och lägga
fram förslag till en närmare utformning
av denna beredskap. Jordbruksnämndens
utredning, som var synnerligen
omfattande och noggrann, avlämnades
redan på hösten 1968. Det visade sig
att försörjningsberedskapen i flera avseenden
var ofullständig och behäftad
med ur försvarssynpunkt allvarliga
brister. I sin anslagsframställning till
förra årets riksdag yrkade jordbruksnämnden
därför på en rad åtgärder med
syfte att en någorlunda godtagbar beredskap
skulle uppnås. Som bekant lämnades
denna framställning utan nämnvärt
avseende av riksdagen.

Ett av de skäl som i fjol anfördes för

Fredagen den 3 april 1970 Nr 14

Lagring av jordbruksprodukter för beredskapsändamål

avslag på jordbruksnämndens anslagskrav
var att man skulle avvakta nämndens
ytterligare utredningar om bl. a.
ersättningsmedlens användning. Nu har
även dessa kompletterande utredningar
avlämnats. En av utredningarna gäller
livsmedelsförsörjningen vid krig, en annan
gäller produktionen inom livsmedelsområdet.

Årets framställning från jordbruksnämnden
bygger också på kompletterande
utredningar, vilka ytterligare
blottar bristen i vår försvarssituation.
Men även i år lämnas nämndens begäran
utan beaktande. Det är synnerligen
allvarligt, eftersom även förra årets
framställning lämnades utan avseende.

Förra årets redovisade bristsituation
försämras alltså nu ytterligare. Genom
att vi inte medger att erforderliga resurser
avsätts efter hand som de behövs
uppstår allvarliga eftersläpningar
i försörjningsberedskapen. Den nuvarande
beredskapslagringen, som jordbruksnämnden
svarar för, omfattar produkter
och förnödenheter till ett sammanlagt
värde av ungefär 270 miljoner
kronor. Den långsiktsplan som
nämnden nu redovisar efter noggrann
utredning visar att vi behöver öka lagren
ytterligare med 255 miljoner kronor.
Det är denna ökning som jordbruksnämnden
nu föreslår delad på fem
år med 50 miljoner per år. Denna förstärkning
är nödvändig för att nå det
mål vi uppställt, full beredskap 1975.

Nu säger emellertid jordbruksministern
att han inte är beredd att föreslå
någon sådan förstärkning enligt långtidsplanen.
Men förra årets avslag motiverades
med att vi avvaktade iångtidsplanen.
Man står alltså i år inte vid sitt
ord, eftersom vi nu står inför den situation
vi förra året väntade på.

I stället för att efterkomma det starkt
verifierade behovet av en ökning av beredskapen
föreslår regeringen nu att
Kungl. Maj:t bemyndigas att »vid krig,
krigsfara eller andra omständigheter av

synnerlig vikt för rikets försvarsberedskap
disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret
om högst 50 milj. kr. för
beredskapslagring m. in.».

Om detta säger utskottet att det är
bättre än direkt anslag. På vad sätt kan
det vara bättre än ett direkt anslag?
Nej, värdet av detta förslag är i stället
ganska tvivelaktigt — för att vara mild
i sitt omdöme. Under sådana allvarliga
förhållanden som man här nämner, krig
eller krigsfara, torde det inte finnas
några varor att köpa utifrån som är av
betydelse för vår försvarsberedskap. Innan
en sådan allvarlig situation har inträffat
har stormakterna för länge sedan
köpt upp de lager som finns på
världsmarknaden och stärkt sin egen
lagerhållning med dem. Vi hade ett
klart exempel på att det går till på det
sättet för några år sedan vid den s. k.
Suez-krisen. Då uppstod på mycket kort
tid en sådan brist på socker, att sockerpriset
sköt i höjden på ett sätt som vi
sällan skådat. Varför? Jo, därför att
stormakterna lagrade socker i händelse
Suez-krisen skulle få än allvarligare
proportioner. Förslaget att ställa en sådan
kredit till förfogande i händelse av
ett allvarligt läge är sämre än förra
årets, då man åtminstone lovade vidtaga
åtgärder sedan den pågående utredningens
resultat förelåg. Detta är att
spela högt med vår försvars- och beredskapsställning.

Lagren av konstgödsel visade redan
i fjol en mycket stor brist, och läget
har inte förbättrats. Om vi minskar insatsen
av dessa växtnäringsämnen med
låt oss säga 50 procent, sjunker självförsörjningen
med ungefär 8 procent.
Om vi måste avstå helt från konstgödselanvändning,
får vi en skördesituation
som rentav kan kallas skördekatastrof
eller missväxt.

Jordbruksnämnden har med utgångspunkt
i att en konstgödseltillgång av
åtminstone 50 procent av nuvarande
förbrukning måste säkras anmält behov

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Lagring av jordbruksprodukter för beredskapsändamål

av ökad lagring av denna vara till överstyrelsen
för ekonomiskt försvar, vilken
av någon märkvärdig anledning har ansvaret
för denna lagring. För detta ändamål
har överstyrelsen beräknat att
ytterligare 50 miljoner behövs för förstärkning
av lagren av konstgödsel. Såvitt
man kan förstå av handelsdepartementets
huvudtitel i statsverkspropositionen
har inte heller denna framställning
från överstyrelsen för ekonomiskt
försvar lett till något som helst resultat.
Alltså kan inte överstyrelsen anskaffa
erforderliga lager av gödselmedel och
inte heller råvaror för inhemsk tillverkning
av sådana i ett eventuellt krisläge.

Denna brist på växtnäringsmedel får
ur beredskapssynpunkt beräknas innebära
minskad avkastning från växtodlingen,
vilket i sin tur nödvändiggör
ökad lagring av livsmedel. Men inte heller
detta vill regeringen vara med om.
Vårt folk lever farligare än det har reda
på, och det är tur för regeringen att
man inte i denna ömtåliga fråga vågar
lägga alla korten på bordet. Av förklarliga
skäl går det inte att redogöra för
alla detaljer, eftersom de då går till
trycket.

På sina håll vill man göra gällande
att ökad beredskapslagring mest är ett
jordbrukarintresse och att den som talar
om beredskapssituationen går jordbrukarnas
ärenden. Det är självklart att
jordbrukarna har samma intresse som
andra människor för att beredskapen
skall vara fullödig, men jordbrukarna
klarar sig i regel bättre än andra i en
avspärrningssituation. Hur gär det för
många andra människor när lagren är
slut eller förädlingsindustrierna satta
ur kraft? Hur går det för alla människor
från storstäderna som skall evakueras
till landsbygden, när inte längre
någon produktion av livsmedel finns i
godtagbar närhet och lagren är tömda
eller åtminstone otillräckliga? Det är
dessa konsumentgrupper som i första
hand kommer att få känna av en bris -

tande beredskap, om det skulle gå så
illa att beredskapen behövde aktualiseras.

De näringsfysiologer som anlitades
av 1960 års jordbrukskommitté ansåg
att vi borde kunna minska konsumtionen
med 10 procent under en avspärrningstid.
Jordbruksnämnden framhåller
i sina utredningar att vi måste utgå från
att innan de brister är avhjälpta, som
man nu har pekat på, måste denna kriskost
ytterligare reduceras, om inte uthålligheten
i vår försörjning vid avspärrning
skall förkortas.

Den kriskostnorm som jordbruksnämnden
därvid räknar med är ungefär 400
kalorier lägre än vi hade under krisläget
på 1940-talet, då vi hade det som
sämst. Vi skall då också komma ihåg
att folkhälsoinstitutet anser att redan en
sänkning med 10 procent är diskutabel
eftersom förhållandena i ett krissamhälle
leder till mer kroppsarbete, kallare
bostäder etc. än normalt. När bilarna
ställs in måste folk i stor utsträckning
färdas till fots till sina arbetsplatser,
och maskiner måste ersättas med
mänsklig arbetskraft.

Reservanterna från moderata samlingspartiet
och centerpartiet vill inte att
vårt folk skall utsättas för de risker som
denna bristfälliga ekonomiska försvarsberedskap
innebär. Vi anser att motiveringen
från statens jordbruksnämnd för
att 50 miljoner kronor bör användas
för beredskapslagring är så stark att vi
yrkar bifall till den framställningen.

Årets krav är, som jag redan framhållit,
särskilt berättigat eftersom inte
heller fjolårets behov tillgodosågs. Samtliga
partier var förra året överens om
att det krav som då framställdes borde
ha bifallits. Att den anslagssumma som
i år yrkas är större måste ses som en
följd av att riksdagen förra året avslog
yrkandet om en förstärkning. Det är
knappast logiskt att vi om någon tid
förmodligen beviljar ett hundra gånger
större anslag till det militära försvaret

Fredagen den 3 april 1970 Nr 14

Lagring av jordbruksprodukter för beredskapsändamål

men motsätter oss den förhållandevis
blygsamma summa som det här gäller,
vilken dock är av avgörande betydelse
för vårt lands totala försvarskraft.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till reservationen 1 a av
herr Hermansson m. fl.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ELIASSON i Moholm (m):

Herr talman! 1967 års jordbruksbeslut
innebar, som vi alla vet, att jordbruksproduktionen
här i landet skall
sänkas till 80 procent. För att vi under
en avspärrning skall kunna täcka vårt
fulla kaloribehov skall ett beredskapslager
läggas upp av livsmedel samt av
de produktionsmedel för jordbruket
som behövs under en avspärrningstid.

Jordbruksrationaliseringen försöker
regeringen fullfölja genom så stor satsning
som möjligt, men för beredskapssituationen
är dess intresse betydligt
svagare. Redan i fjol sköt jordbruksministern
problemet ifrån sig genom att
tillkalla en ny utredning inom jordbruksnämnden.
Denna har nu slutfört
sitt arbete, men jordbruksministern
skjuter ännu en gång problemet ifrån
sig och säger att han inte är beredd att
uppfylla de krav som har ställts av utredningen.
Han föreslår i stället en rörlig
kredit på 50 miljoner kronor som
skall användas vid krig, krigsfara eller
andra omständigheter — vilka dessa nu
kan vara.

Liksom herr Hansson i Skegrie frågar
jag: Vilka möjligheter har vi i händelse
av krig eller krigsfara att över
huvud taget skaffa vad vi behöver?
Finns det i ett sådant läge några säljare?
Och om det finns säljare, vilka
priser kommer vi att få betala för dessa
varor?

Inte ens vid 90 procents försörjning
är dagens beredskap tillräcklig. Man
kanske rent av kan ställa frågan: Har

beredskapen någon gång varit sämre än
för närvarande? Utvecklingen går fort
när det gäller rationaliseringen, och
den har gjort oss sårbara. Hästarna har
försvunnit och traktorerna har kommit
i stället. Dessa fordrar importerat
bränsle eller en snabb övergång till gengasdrift.
Vi har i dag ett väsentligt större
behov av konstgödsel, och vi har fått
produktionsenheter som på grund av
sin specialisering är sårbarare, samtidigt
som centraliseringen på förädlingssidan
har drivits ganska långt och
därmed naturligtvis skapat svårigheter.
Man ställer sig frågan: Finns det i beredskapsreserven
alternativ i det hänseendet?
Produktionen har kanske dessutom
fått en felaktig sammansättning.

Herr talman! Jag kan instämma i vad
herr Hansson i Skegrie sagt. Jag vill
därtill bara lägga ytterligare en aspekt
på problemet, vilken har med beredskapspolitiken
att göra. Det gäller den
här i landet förda mjölkpolitiken. Målet
har varit ständig minskning av produktionen.
Lönsamheten har varit dålig.
När det gäller minskningen har man
i dag kanske blivit bönhörd över hövan
med en produktionsminskning på
ett år med 5 procent; jämfört med föregående
år har produktionen i dagsläget
minskat till 90 å 92 procent. Man har
alltid förklarat den dåliga lönsamheten
i mjölkproduktionen på det sättet, att
på grund av för stor produktion med
överskott på smör, som måste exporteras
till förlustbringande priser, får producenten
ett så lågt pris. Man talar om
det s. k. smörberget. Den här filosofin
har varit regeringens i varje fall sedan
1966 — kanske håller man fortfarande
fast vid den.

Men låt oss analysera problemet och
fråga oss, om det är likadant i dag.
Man säger att smöröverskottet är en
funktion av mjölkmängden. Jag tror att
den bedömningen är felaktig. Smöröverskottet
är en funktion av två förhållanden,
nämligen dels siisongvaria -

80 Nr 14 Fredagen den 3 april 1970

Lagring av jordbruksprodukter för beredskapsändamål

tionen hos producenterna, dels veckovariationen
hos konsumenterna när det
gäller inköp av konsumtionsmjölk. Vi
måste ständigt ha en produktion av Kmjölk
som under alla omständigheter
är tillräcklig vid lågproduktion. Det
måste då vid högproduktion uppstå ett
överskott.

Kan vi bemästra dessa variationer?
Det är givetvis möjligt att åstadkomma
en förskjutning av produktionen — det
har man också lyckats med genom en
speciell prissättning. Jag tror att det är
väsentligt svårare att åstadkomma en
förändring av veckovariationen när det
gäller konsumenternas inköp. Den större
delen av inköpen sker under fredagar
och lördagar. Detta medför kostnader
dels för uppläggning av ett buffertlager,
dels för behandling av den Kmjölk
som skall levereras.

Om detta resonemang är riktigt, måste
vi ompröva frågan om mjölkproduktionens
storlek. Det finns nämligen
även en annan faktor. Man har ständigt
talat om att mjölkproduktionen skall
hållas så låg som möjligt. När produktionen
kommit till en viss låg gräns,
möter vi ett nytt problem. Vi får ökade
kostnader för uppsamlingen av mjölken
hos producenterna. Men vi får också
kostnader för överföring av mjölk
från överskottsområdena till de stora
konsumtionsområdena. Det är det förhållandet
som gör att regeringens hittillsvarande
filosofi inte är riktig; den
är säkerligen helt felaktig.

Nu har utvecklingen gått mycket
snabbt. Detta har berott på väderleksförhållanden
och därav en dålig skörd.
Men man bör nog inte glömma bort att
det också berott på den dåliga lönsamheten.
Vi kanske befinner oss i den situationen
att kostnaderna på insamlings-
och fördelningsplanet blir så stora
att lönsamheten för producenten inte
blir tillräcklig. Vi måste också räkna
med att ha en produktion av den storleksordningen
att vi kan upprätthålla

en kontinuerlig ostproduktion, ty annars
kan vi inte åstadkomma erforderlig
yrkesskicklighet och lösa arbetskraftsproblemet.

Vi löper så småningom också en annan
risk från beredskapssynpunkt. En
minskning av kostammen på ett år med
— den siffran har nämnts tidigare i
dag — 72 000 kor medför också ett mycket
stort bortfall av det kalvmaterial
som ligger till grund för den huvudsakliga
delen av köttproduktionen i Sverige.
Det är situationen i dag.

Om den trenden skulle fortsätta, går
det då att sedan mycket snabbt återställa
det gamla beståndet? Jag tror inte
det. Erfarenheten visar att det många
gånger är de stora och rationella besättningarna
som slås ut, detta på grund av
bristande lönsamhet men också på
grund av de svåra arbetsförhållanden,
under vilka man bedriver mjölkproduktion;
man måste ju sysselsätta arbetskraften
hela veckan. Jag tror det har
gått troll i orden när man hävdar att
en mjölkproduktionsminskning är det
enda som kan lösa dessa problem.

Om denna trend fortsätter kommer
vår beredskap att försvagas. Jag tror
att man måste ompröva detta, framför
allt med tanke på den situation, i vilken
vi befinner oss i dag. Jag har velat fästa
uppmärksamheten på detta därför att
jag vet att det är en realitet och därför
att jag vet att det försämrar vår beredskap.

Jag vill för övrigt instämma med herr
Hansson i Skegrie. Vi hade en egen motion
i denna fråga. Den gick icke så
långt. Efter föredragningen i utskottet
och med hänsyn till de uppgifter vi
har erhållit är vi beredda att helt stödja
den av oss och centerpartiet gemensamt
avlämnade reservationen.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Detta har onekligen blivit
en stor jordbrukspolitisk debatt.
Frågan gäller ju om den beredskap vi

Fredagen den 3 april 1970 Nr 14

Lagring av jordbruksprodukter för beredskapsändamål

har är tillräcklig eller inte. Jag tyckte
det var rent beklagligt att höra herr
Hansson i Skegrie insinuant säga att
regeringen skulle få det ganska bekymmersamt
om papperen lades på bordet.
Han avsåg de sekretessbelagda promemorior
som finns inom jordbruksnämnden.
Både herr Hansson och jag har tagit
del av dem. Nog är det en insinuation,
herr Hansson, att från denna talarstol
göra gällande att regeringen helt
skulle nonchalera dessa problem.

När vi förra året diskuterade denna
fråga beslutade vi att jordbruksnämnden
skulle få göra en utredning för en
långsiktig planering av vår beredskap.
Den utredningen är gjord, och jordbruksnämnden
har avgivit ett förslag,
i vilket man begär 50 miljoner kronor
som ett första led i genomförandet av
denna planering. Kungl. Maj :t har visserligen
inte anslagit detta belopp men
har gått jordbruksnämnden till mötes
så till vida att man anslår 50 miljoner
till en rörlig kredit att användas för
detta ändamål. Det är så det ligger till.
Jag tycker inte man skall göra problemet
större än det är.

Reservanterna anför en del synpunkter
som herr Hansson i Skegrie och
herr Eliasson i Moholm tog upp. I reservationen
står det att Kungl. Maj :ts
och utskottsmajoriletens beslut icke står
i god överensstämmelse med 1967 ärs
riksdagsbeslut. Jag skall försöka att i
korta drag redogöra för detta.

När vi diskuterade dessa frågor i den
tillsatta kommittén så hade vi två alternativ:
85-procentig eller 80-procentig
självförsörjning. Vi hade näringsfysiologer
och medlemmar av jordbruksnämnden
till vårt förfogande. De
ansåg att vid en 85-procentig självförsörjning
skulle den dåvarande lagringen
vara tillräcklig. Jordbrukets representanter
var av samma åsikt, de hade
ingen reservation på den punkten. De
motsatte sig emellertid vårt förslag att
man kunde föra över en del resurser

till andra näringar, där de skulle göra
större nytta. Vi stannade så småningom
för en 80-procentig självförsörjning,
och då skulle det behövas en mindre
ökning av lagren. Hur kan herr Hansson
i Skegrie gå upp här och säga: Jag
accepterar inte detta utan vill ha en
90-procentig självförsörjning?

Han är dock tämligen ensam om det
önskemålet och hade inte någon med
sig på den punkten. Det var på det sättet
jordbruksutredningen diskuterade
denna fråga, och man skall inte försöka
göra gällande att regeringen inte tagit
hänsyn till vad utredningen härvidlag
föreslog.

När man hörde herr Hansson i Skegrie,
tyckte man sig se de vackra röda
ladugårdarna med denna skylt: Kan du
tänka dig denna bygd utan jordbruk?
Det är ju valår och visst kan vi ta upp
en sådan diskussion. Men, herr Hansson,
att vi avsiktligt skulle vilja ta bort
jordbruken är inte riktigt. Vi har bara
sagt att vi vill hjälpa jordbrukarna att
få bärkraftiga enheter och liksom andra
grupper kunna få sin försörjning. Detta
måste väl anses vara en rimlig målsättning,
som herr Hansson knappast
kan ha något att invända mot.

Får jag sedan säga ett par ord till
herr Eliasson i Moholm. Han tog upp
mjölkproblemet och ansåg att det så
småningom kommer att vålla stora bekymmer.
Men herr Eliasson kan väl gå
till sina egna organisationer och tala
med dem. Gå t. ex. till Svensk husdjursskötsel
på Hållsta, det är Er egen organisation.
Där säger man att 1975 måste
vi ta bort 118 000 kor för att vi inte
skall få problem med bl. a. smöret. Det
är möjligt att vi tvingas till en sådan
åtgärd. Det har försvunnit många kor
bara under det gångna året på grund
av torkan. Edra egna organisationers
inställning är att produktionen per ko
kommer att öka så mycket att vi ändå
kommer att få bekymmer. Men de som
följer med på detta område vet hur det

6 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 14

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Lagring av jordbruksprodukter för beredskapsändamål

förhåller sig ute i Europa, t. ex. i Västtyskland,
Belgien och Holland. Där bär
man samma bekymmer, så detta är alltså
inte något unikt problem.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt vidare, många talare återstår
efter mig. Jag tycker dock man
bör hålla sig till vad frågan gäller, nämligen
dessa 50 miljoner kronor till jordbruksnämnden.
Där har Kungl. Maj:t
och utskottsmajoriteten, såvitt vi förstår,
gått en bättre väg än jordbruksnämnden
föreslagit.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till jordbruksutskottets hemställan
på denna punkt.

Herr ELIASSON i Moholm (m) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Skänninge
sade att Kungl. Maj:t hade gått
jordbruksnämnden till mötes. Jag undrar
emellertid, om den reflexionen är
riktig och om inte ledamöternas i jordbruksnämnden
krav på att erhålla dessa
50 miljoner så snabbt som möjligt
också var baserat på det ansvar de kände
till följd av 1967 års beslut, medan
man däremot inom regeringen vill skjuta
hela problemet på framtiden.

Herr Persson i Skänninge påstår, att
avsikten inte är att ta bort några jordbrukare,
men detta uttalande måste definitivt
vara felaktigt. Det är väl just
det som politiken för närvarande syftar
till —- med rätt eller orätt; det skall jag
inte gå in på här.

Sedan fick jag några ord till svar på
min diskussion angående mjölkproblemet.
Herr Persson i Skänninge kunde
förklara vad som har skett med hänvisning
till de prognoser som gjorts på
Hållsta. Jag känner också väl till dessa,
herr Persson, och jag vet alltså hur de
ser ut. Det är bara det att man har lärt
sig att man i jordbrukspolitiken understundom
inte bör ta alltför stor hänsyn
till de prognoser som har upprättats.
Jag har personligen — och det är den

meningen jag bär framfört — fått den
uppfattningen, att utvecklingen mot
minskad mjölkproduktion har gått mycket
snabbare, måhända på grund av det
dåliga skördeår vi hade i fjol. Detta
kommer också att få till resultat att situationen
enligt mitt förmenande inte
kommer att bli sådan som man i Hållsta
har beräknat att den skulle bli, utan
betydligt svårare.

Jag ställde vidare en fråga, huruvida
vår beredskap någon gång har varit
sämre än den är nu. Den fick jag inte
något svar på, men jag begärde heller
inte att få det. Däremot vore det intressant
att få veta av herr Persson i Skänninge,
om den där filosofin som regeringen
haft, att så länge det finns ett
smöröverskott, produceras också för
mycket mjölk, fortfarande omfattas av
regeringen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan inte godkänna
att det skulle vara ett slags insinuation
att säga att det är tur för regeringen
att det inte går att lägga alla korten på
bordet. Det finns ju hemliga utredningar
i detta fall, och det har i jordbruksutskottet
ställts frågor, inte minst från
regeringssidan, som fått sådana svar att
det inte går att offentliggöra dem.

Herr Perssons i Skänninge historieskrivning
när det gäller 1960 års jordbruksutrednings
behandling av ärendet
kan jag inte heller godkänna. Han försöker
förneka att det skulle vara någon
medveten nedbantning som man där
siktade till. Men det måtte det väl ändå
vara, när man ställt som mål att vi i
slutet av 1970-talet inte skall ha bättre
självförsörjning på detta område än till
80 procent! Varför föreslog annars majoriteten
i utredningen att vi skulle,
om det inte gick på annat sätt, utnyttja
prispressen för att nå målet?

Det är möjligt att jordbrukets representanter
i utredningen godkände det

Fredagen den 3 april 1970 Nr 14

Lagring av jordbruksprodukter för beredskapsändamål

lagringsalternativ som där skisserades
upp; jag hörde i varje fall inte till den
grupp som godkände det, även om jag
var medlem av utredningen. Det lär
dock vara bekant att man bland jordbruksorganisationerna
har en annan
mening i dag, sedan man har fått se
den utveckling som har åstadkommits
och hur omställningsprocessen i jordbruket
direkt har medverkat till att vår
beredskapssituation successivt försämras.
Då har, såsom alla känner till, inte
minst jordbrukets fackliga organisation
mycket bestämt sagt ifrån på denna
punkt och varnat för följderna.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om herr
Hansson i Skegrie missuppfattade mig.
När jag sade att vi inte avsiktligt försökte
ta bort några jordbrukare riktade
jag mig till herr Eliasson i Moholm, som
här tidigare hade yttrat, att det var den
vägen vi gick.

Nu säger herr Eliasson i Moholm: Ja,
det är riktigt, jag känner igen de där
siffrorna, men jag tror inte på experter.
Ja, det kan man hålla på att göra; man
kan tro på sig själv. Men den expertis
som finns har lagt fram just dessa kalkyler.

Med anledning av vad herr Hansson
i Skegrie yttrade om jordbruksutredningen
vill jag säga, att det tjänar så
litet till att diskutera dessa frågor. Jag
vet inte om jordbruksrepresentanterna
har ändrat sig, men när vi framförde
alternativet 85 procent, fanns herr
Hansson i Skegrie med bland de reservanter
som ansåg att beredskapen vid
det tillfället var tillfredsställande. Herr
Hansson kan i dag säga: »Det menade
inte jag. Jag menade att vi överdrev
resursöverföringen.» Det kan herr Hansson
göra, men de övriga jordbruksrepresentanterna
stod bakom 85-procentsalternativet
utan någon ökning av lagren.

Herr ELIASSON i Moholm (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
fråga herr Persson i Skänninge med anledning
av att han så bestämt tror på
Hållstas prognoser: Finns det i de

prognoserna någonting om en 5-procentig
minskning av mjölkproduktionen
under det senaste året, en 90-procentig
produktion i dag jämfört med
samma tidpunkt i fjol och en nedslaktning
av 72 000 kor under det gångna
året?

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag sade förra gången
att det är rätt meningslöst att med herr
Persson i Skänninge diskutera vad som
förekom inom jordbruksutredningen,
men med anledning av att han ändå
påstår, att jag har accepterat 85 procents
försörjning och den lagring som
därvid skulle behövas, vill jag betona
att detta är felaktigt. Jag har aldrig accepterat
de lagringsalternativ som jordbruksutredningen
förutsatte. Jag har tidigare
från denna talarstol sagt att båda
de alternativen är helt orealistiska, och
även fackmän erkände det. Det är helt
enkelt inte möjligt att lagra livsmedel
i den utsträckning som skulle behövas,
om vi skulle gå ned så långt i fråga om
livsmedelsförsörjningen.

Lagringen av förnödenheter för jordbruksproduktionen
är en annan historia,
och det är den saken jag har talat
om i dag. Det gäller de lager av konstgödsel,
kraftfoder etc. som vi behöver
för att vid en avspärrning upprätthålla
erforderlig beredskap.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte heller hålla
på att diskutera 1960 års jordbruksutredning,
men än en gång skall jag
ändå klargöra hur det låg till. Det framfördes
ett alternativ om 80-procentig

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Lagring av jordbruksprodukter för beredskapsändamal

självförsörjning och ett alternativ om
85-procentig självförsörjning. Vi frågade
jordbrukets representanter: Kan ni
acceptera en 85-procentig självförsörjning?
Då skulle vi inte behöva höja lagringskapaciteten.
På den frågan svarade
man ja, och till den gruppen hörde
herr Hansson i Skegrie. Det är bara
att gå till akterna och se efter. Herr
Hansson kan säga: Det var andra saker
som jag reserverade mig emot. Men där
stod herr Hansson vid det tillfället. Det
är det jag vill ha fastslaget, och jag är
beredd att under denna debatt hämta
utredningens betänkande för att visa
att det är riktigt.

När herr Hansson sedan gick över
till att förorda 90-procentig självförsörjning,
blev han alldeles ensam om det.
Han hade inte någon från jordbruket
med sig på den linjen.

Herr BERNDTSSON (fp):

Herr talman! Vi är väl alla i sak överens
i den fråga det här gäller, nämligen
att vår försörjningsberedskap på livsmedelsområdet
bör hållas så god som
möjligt. Tyvärr är den för dagen icke
tillfredsställande. Statens jordbruksnämnd
har, som framgår av reservationerna,
efter gjorda undersökningar funnit
att en medelsökning med närmare
50 miljoner behövs för att finansiera
ett första steg i en långsiktig utbyggnad
av vår livsmedelsberedskap. Kungl.
Maj :t har dock inte ansett att det i årets
budget finns utrymme för en direkt ökning
på 50 miljoner kronor av förevarande
investeringsanslag.

Jordbruksnämndens utredningar har
även visat att en förstärkning av livsmedelsberedskapen
bör genomföras så
snart som möjligt, vilket bör beaktas.
Vi reservanter förutsätter därför att
Kungl. Maj :t för nästa års riksdag framlägger
förslag om uppbyggnad av livsmedelsberedskapen
och att uppbyggnadsperioden
förkortas från fem till
fyra år.

Herr talman! Jag yrkar härmed bifall
till reservationen 1 b.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag hade först inte tänkt
delta i denna diskussion men det har
förekommit vissa påståenden som gör
det nödvändigt för mig att ta till orda.

Både herr Eliasson i Moholm och herr
Hansson i Skegrie har ju målat en oerhört
dyster bild av vår livsmedelsberedskap.
Herr Eliasson frågade om beredskapen
någon gång varit sämre, och
mitt svar på den frågan är att den aldrig
varit bättre än i dag. Herr Hansson
i Skegrie å sin sida sade att vårt folk
lever farligare än man tror och att det
är synd att inte alla kort kan läggas på
bordet. Jag frågor mig onekligen vad
herrarna är ute efter.

Herr Eliasson i Moholm tog upp ett
långt resonemang om mjölkproduktionen,
som jag skall säga några ord om
trots att den ligger vid sidan om saken.
Jordbrukarna var helt enkelt så intresserade
av att minska kostammen att de
i budgetmedel ville ha 50 miljoner kronor
på två år för att kunna subventionera
nötkött på den internationella
marknaden, just i syfte att få ned mjölkproduktionen.
Stödet har haft en gynnsam
effekt även om torkan hjälpte till.

Jag förstår inte vart herr Eliasson i
Moholm vill komma härvidlag; han tillhör
ju själv ledningen för jordbrukarnas
föreningsrörelse.

Herr Hansson i Skegrie har målat eu
dyster bild av koncentrationen av företagsamheten
i landet. Han drar den
slutsatsen att vi blivit sårbarare, men
utvecklingen är ju likartad i hela världen,
eftersom industrin överallt koncentreras
till tätorter. Totalförsvaret utformas
emellertid med tanke härpå. Det
är ingenting att göra åt den här saken,
och herr Hansson i Skegrie och herr
Eliasson i Moholm hjälper i hög grad
till att åstadkomma den ifrågavarande

Fredagen den 3 april 1970 Nr 14

Lagring av jordbruksprodukter för beredskapsändamål

utvecklingen. Mejerierna och slakterierna
ligger koncentrerade till tätorter och
är goda måltavlor. Men den utvecklingen
kan vi som sagt inte göra någonting
åt.

Reservanterna påstår alltså att livsmedelsberedskapen
inte motsvarar behovet
och säger också att den inte heller
står i god överensstämmelse med
1967 års riksdagsbeslut — detta var ju
ett ständigt återkommande tema i båda
inläggen här. Den som gjort sig besväret
att läsa jordbruksnämndens anslagsbegäran
har dock inte kunnat underlåta
att lägga märke till att nämnden
utgår från ett tänkt läge i mitten på
1970-talet med en mycket lägre självförsörjningsgrad
än dagens, och härpå
baserar man sina krav.

Utgående från detta läge tänker sig
således nämnden att successivt öka beredskapslagringen
fr. o. m. nästa budgetår.
Alla beräkningar och prognoser
är emellertid behäftade med stor osäkerhet.
Inom parentes vill jag säga till
herr Eliasson i Moholm att jordbruksnämnden
inte har större ansvar i detta
fall än regeringen och riksdagen. Det
är regeringen som får försöka göra en
total bedömning; det är inte jordbruksnämnden
som har ansvaret där. Men
alla prognoser är som sagt behäftade
med en viss osäkerhet, och herrar Eliasson
i Moholm och Hansson i Skegrie
kan väl inte förneka att jordbrukets
produktionsvolym hittills inte har
minskat så snabbt som man velat göra
troligt i prognossammanhang. Efter att
ganska grundligt ha studerat dessa frågor
har jag konstaterat att utvecklingen
mot en minskad jordbruksproduktion
inte har gått så snabbt som en del människor
befarade och andra hoppades,
och mot den bakgrunden kan jag inte
finna att det för dagen föreligger något
behov av att långsiktigt binda sig för
en viss typ av lageruppbyggnad.

Men jag återkommer till påståendet
att regeringen inte skulle ha följt 1967

års riksdagsbeslut om riktlinjerna för
jordbrukspolitiken. När riksdagen fattade
det beslutet, framhölls det klart
och tydligt från regeringen och riksdagsmajoriteten
att det är nödvändigt
med en god livsmedelsberedskap; den
är ett led i landets totala försvar och
en förutsättning för vår neutralitetspolitik.
Samtidigt konstaterade vi emellertid
då att det inte fanns någon anledning
att omedelbart öka beredskapen,
eftersom vår självförsörjningsgrad väsentligt
översteg 80 procent. Och hur
har den ändrats sedan dess? Ja, vår
självförsörjningsgrad nu avviker praktiskt
taget inte alls från den vi hade
1967. Under hela 1950- och 1960-talen
har den legat på omkring 90 procent.
Därför har jag ingen förståelse för herr
Hansson i Skegrie, när han säger att regeringen
målmedvetet håller på att förverkliga
den del av 1967 års riksdagsbeslut
som handlade om en nedbantning
av jordbruksproduktionen, medan
vi inte har gjort någonting för att bygga
upp livsmedelsberedskapen. Det påståendet
stämmer inte alls med föreliggande
siffror.

Jag kan också ta en annan sifferserie
som klart visar hurudan vår självförsörjningsgrad
är. Som herr Hansson i
Skegrie vet hade vi 1962—1963 en självförsörjningsgrad
på 89,6 procent, och
nu är den 90,6 procent. Prognosen pekar
på att vi har en självförsörjningsgrad
på 89 procent år 1975. Tyder detta
på en målmedveten strävan att banta
produktionen? Nej, om man skall kritisera
oss för att vi inte har följt 1967
års beslut, så kan man tvärtom peka på
att vi inte tillräckligt kraftigt har medverkat
till en minskning av produktionen.
Det är emellertid en erfarenhet,
som alla jordbruksministrar i hela världen
gjort, att effektiviteten inom jordbruket
stiger, och även om man minskar
arealen ökar ändå produktionen.

Vad självförsörjningsgraden av vissa
enskilda varuslag angår har vi 100-pro -

86 Nr 14 Fredagen den 3 april 1970

Lagring av jordbruksprodukter för beredskapsändamål

centig försörjning, t. ex. när det gäller
brödspannmål. I fråga om socker och
margarin är det däremot något sämre
ställt. I det senare fallet kan vi emellertid
lugna oss med att vi har en bättre
försörjningsbalans beträffande smör.
Det är riktigt att vi när det gäller margarin
är beroende av import, men vi
skall också komma ihåg att vår egen
oljeväxtodling gör stora framsteg, såsom
tidigare har nämnts. Vi blandar nu
vidare smör i margarinet, vilket vi tills
vidare är ensamma om i världen. Inte
heller med hänsyn till försörjningen av
margarin behöver svenska folket alltså
sova dåligt om nätterna.

Sockret är en svag punkt. Produktionen
uppgår därvidlag till 65 procent avvår
förbrukning. Att situationen beträffande
sockret avviker från vad som gäller
för andra varor sammanhänger med
det av riksdagen godkända beslutet att
vårt land skall stödja det internationella
sockeravtalet och därmed göra det möjligt
för utvecklingsländerna att sälja
.socker till oss.

Vi har också begränsat vår sockerbetsareal.
Detta innebär ett risktagande,
men vi gör detta med hänsyn till vår
politik när det gäller utvecklingshjälpen.
Sockret är emellertid inte någon
farlig produkt i detta sammanhang; det
går ganska lätt att utöka sockerbetsarealen.
Vi har också ett mycket stort beredskapslager
av socker, som byggts upp
under de senaste åren i linje med jordbruksnämndens
krav och önskemål.

Vad jag nu redovisat är att självförsörjningsgraden
inte företer någon avvikelse
i förhållande till vad som gällde
vid 1967 års beslut. Därför är det
inte heller nödvändigt att åstadkomma
någon väsentlig ökning av beredskapen.
Jag har emellertid ändå velat redovisa
vad vi gjort, eftersom statens jordbruksnämnd,
som har ansvaret för att i detta
sammanhang förverkliga det som regering
och riksdag beslutat, pekat på vissa
behov i nuläget. På praktiskt taget

varje punkt har regeringen, vilket är
det intressanta, följt de önskemål som
framförts.

Detta gäller t. ex. beträffande ransoneringsberedskapen.
Vi har beviljat medel
för en övergång till ADB-metodik
för planering av livsmedelsberedskapen.
Det kommer också att ges möjlighet till
planläggning för undanförsel av boskap.
Vi kommer att inrätta ett beredskapsråd
som skall planlägga beredskapsproduktionen.
Jag vill vidare erinra
om de 10 milj. kr. vi satsat under
en femårsperiod på proteinfoder. Vi
projekterar vidare reservanläggningar
för jäst- och margarintillverkning.

Jag vill till sist göra ett påpekande
beträffande försörjningsberedskapen inför
ett krisläge. I årets statsverksproposition
föreslås att det medelsbehov som
föreligger för sådan lagring skall täckas
med förtur. Jordbruksnämnden har 10
milj. kr. disponibla för nvlagring, vilka
erhållits genom att man kunnat fylla
tidigare godkända lager billigare än beräknat.
Vi har dessutom ansett att lagerberedskapen
har, om riksdagen ger
regeringen en fullmakt att utnyttja 50
milj. kr. att användas när regeringen
menar att ett verkligt behov uppstår,
så väsentligt förstärkts som det kan begäras.
Det är en mycket snabb och
smidig metod som kan utnyttjas omgående,
om det bedöms erforderligt. Regeringen
bör rimligtvis ha de bästa förutsättningarna
att göra en totalbedömning
av vår beredskapssituation och avbehovet
att förstärka denna med användande
av dessa 50 milj. kr. Om riksdagen
ger regeringen denna fullmakt,
får regeringen fria händer att utnyttja
dessa möjligheter.

Jag vill alltså, herr talman, understryka
att vi är väl rustade på livsmedelsförsörjningens
område. Vår produktionsberedskap
ligger helt i nivå med
andra europeiska länders, och vi har
aldrig satsat mer på lagring och på
planläggning än för närvarande. Och

Fredagen den 3 april 1970 Nr 14

Lagring av jordbruksprodukter för beredskapsändamål

detta är helt logiskt, eftersom det är regeringens
ståndpunkt att en god livsmedelsberedskap
utgör en oundgänglig
del i vårt totalförsvar.

Herr ELIASSON i Moholm (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern började
med att konstatera att vår beredskapssituation
i fråga om livsmedelsförsörjningen
aldrig har varit bättre än
nu. Jag hoppas att jag fattade honom
rätt, och jag vill gärna att detta skall
stå i kammarens protokoll som ett uttalande
av jordbruksministern.

Sedan detta uttalande gjorts förefaller
det oss emellertid ganska underligt
att man vänt sig till jordbruksnämnden
för att få vissa beräkningar utförda —
beräkningar som lett till framställningar
från jordbruksnämndens sida. Jag
vet lika väl som jordbruksministern att
jordbruksnämnden inte bär ansvaret
härvidlag utan att ansvaret är regeringens
och riksdagens. Men jag är helt
övertygad om att jordbruksnämnden
har en sådan sakkunskap och ett sådant
ansvar att den måste följa 1967 års beslut
och att det var detta som låg bakom
de framställningar som nämnden gjorde.

Att jag tog upp mjölkproblemet berodde,
herr statsråd, på att det skett en
så väsentlig förändring av mjölkproduktionen
under det senaste året. Jag sade
också avslutningsvis i mitt förra anförande
att jag anser det vara angeläget
att regeringen anlägger en ny syn på
detta problem, så att vi kan nå er. lösning
i framtiden.

Det är självklart att vi nu är mera
sårbara på livsmedelsförsörjningens område
än vi tidigare har varit. Centraliseringen
av bl. a. livsmedelsindustrin
har kommit att medföra detta. Om vi
nu är sårbarare än tidigare och statens
jordbruksnämnd fått till uppgift att planera
reservanläggningar, kan man konstatera
att några sådana inte finns i dag,

såvitt jag vet, herr statsråd. Att ha dessa
reservanläggningar på papperet är
naturligtvis bra, men det lugnar väl inte
andra än några av dem som sitter här i
kammaren.

Herr statsrådet säger: »Dessutom har
vi sannerligen inte drivit på för hårt
i fråga om jordbruksrationaliseringen.»
Jag tror nu inte att det föreligger något
bristande intresse från regeringens sida
i det avsendet, men det är jordbrukets
ökade insatser som gjort att vårt självförsörjningsläge
inte blivit sämre än
det är. Men, herr statsråd, vad innebär
den nuvarande situationen i fråga om
vår försörjningsgrad? Jo, rationaliseringen
och specialiseringen har medfört
att vi nu är ytterst beroende av tillgången
på konstgödsel och inte minst
av att lösa de problem som tidigare diskuterats
här i dag. Det gäller ju faktorer
som icke står till förfogande i händelse
av en avspärrning.

Man borde kanske vara litet mera
lågmäld när man talar om vår beredskapssituation.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet sade att vi
reservanter målade en oerhört dyster
bild av försörjningsläget. Den bild vi
målat är exakt den som den ansvariga
myndigheten på regeringens uppdrag
har skisserat upp, tagit ansvaret för och
betecknat som riktig. Vi har inte på
något sätt försökt göra bilden allvarligare
än den är.

När statsrådet säger att vårt land
aldrig bär haft eu så bra livsmedelsberedskap
som nu, frågar jag mig om
regeringen förfogar över en egen utredningsapparat
på denna punkt. Vid föredragningen
i jordbruksutskottet fick
vi nämligen ett expertuttalande, som
jag inte helt kan relatera här, eftersom
det inte bör stå i kammarens protokoll,
men som går åt elt helt annat håll i fråga
om vår beredskap än vad herr stats -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Lagring av jordbruksprodukter för beredskapsändamål

rådet ville göra gällande. Man undrar
vad beredskapssektionen inom jordbruksnämnden
skall tjäna till, om de
mycket ingående utredningar som utförts
där och som har godkänts av alla
remissinstanser ändock nästan helt
negligeras av regeringen.

Jag blev mycket fundersam när herr
statsrådet sade att vår beredskap var så
bra. Vi har beslutat att vi skall hålla en
beredskapslagring av förnödenheter för
jordbruksproduktionen som klarar tre
års avspärrning. För detta behöver vi
lagra 460 000 ton handelsgödsel, vi hade
1969 82 000 ton. Vi behöver 520 000 ton
kraftfoder och hade 45 000 ton, alltså
inte ens en tiondel. Ändå säger herr
statsrådet att vi aldrig haft en så bra
beredskap som vi har i dag. Enligt min
mening är den sämre än den varit någon
gång förut med hänsyn till jordbrukets
krav på en mycket större tillgång
till dessa förnödenheter än tidigare.

Jag blev också mycket betänksam när
herr statsrådet sade att det inte finns
någonting att göra åt koncentrationen
av livsmedelsindustrien. Men det är det
vi måste göra. Inte minst från försvarssynpunkt
kan vi inte låta viktiga produkter
lagras på platser som är mycket
lätta att slå ut.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Då måste jag ge herr
Hansson i Skegrie rådet att starta inom
sin egen rörelse och lösa upp de stora
mejerierna och slakterierna i små enheter
samt sprida ut dem över landet.
Jag undrar om herr Hansson verkligen
förmår göra det.

Herr Hansson i Skegrie åberopar här
en tjänsteman i jordbruksnämnden, men
vill inte gärna läsa in i protokollet vad
han har sagt vid jordbruksutskottets interna
överläggningar. En annan av ledamöterna
i jordbruksutskottet behaga -

de emellertid citera denne tjänsteman,
som skulle ha ansett att vår beredskapssituation
var mycket dålig. Detta
har tjänstemannen förnekat, och han
har skriftligen förklarat att han inom
utskottet har sagt: »Enligt min mening
har beredskapsinsatserna i fred på livsmedelsområdet
aldrig varit så omfattande
som nu.» Och det läser jag in i protokollet.

Regeringen bedömer emellertid själv
situationen med ledning av alla utredningar
vi får, och jag vill mycket gärna
att det skall stå i kammarens protokoll
att jag har sagt att livsmedelsberedskapen
aldrig har varit så god som nu.
Den är avsevärt mycket bättre nu än
när herr Hansson i Skegrie var jordbruksminister,
det kan jag bestämt försäkra.
Det betyder inte att herr Hansson
i Skegrie var en sämre jordbruksminister,
men alla statistiska data bevisar
att livsmedelsberedskapen nu är
bättre.

Till herr Eliasson i Moholm vill jag
säga att jordbruksnämnden har upprättat
— och jag försökte redogöra för
detta i mitt anförande — en prognos om
vilken beredskapslagring som skulle behövas
i mitten av 1970-talet därest det
tänkta läget blir verklighet. Det finns
emellertid ingenting som tyder på att
självförsörjningsgraden vid den tidpunkten
är så låg som man har räknat
med.

Ingen av herrarna har kunnat förneka
att självförsörjningsgraden har varit
praktiskt taget oförändrad sedan
1800-talet. Det är ett faktum att den
rent av har varit högre de senaste tio
åren. Då finns det ingenting som tyder
på att vi år 1975 — om fem år — skulle
vara nere i det läge herrarna har
tänkt sig. Regeringen får, när den går
till riksdagen och begär pengar, försöka
att med hjälp dels av den prognos
jordbruksnämnden gjort, dels av egen
tankeförmåga rekommendera riksdagen
att anvisa de medel som kan vara rim -

Fredagen den 3 april 1970 Nr 14

Lagring av jordbruksprodukter för beredskapsändamål

liga, riktiga och behövliga för beredskapen.

Ingenting av det herrarna sagt föranleder
mig alltså att frångå den uppfattning
jag har, nämligen att om riksdagen
ger regeringen fullmakt att nyttja
dessa 50 miljoner, kan vi vara alldeles
trygga på detta område.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Endast ett par ord med
anledning av jordbruksministerns uttalande
att vi aldrig haft så god livsmedelsberedskap
som i dag. Jag vill
bara slå fast att det är en ledamot av
Kungl. Maj :ts regering, och därtill den
som har det högsta ansvaret för jordbruket
och därmed också för vår livsmedelsberedskap,
som gör detta kategoriska
uttalande. Jag kan givetvis inte
härifrån talarstolen redovisa detaljer,
men i medvetande om förhållandet bl. a.
beträffande beredskapen i fråga om
jordbrukets produktionsmedel vill jag
uttrycka den innerliga förhoppningen,
att statsrådets påstående aldrig i praktiken
skall behöva prövas. Jag är övertygad
om att vad som sägs som statsrådsord
i så fall inte kommer att stå
sig.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Det gäller här en av vår
nations verkliga livsfrågor, och den bör
vi inte fuska ifrån oss.

Under andra världskriget sysslade jag
i fem år, från 1942 till och med 1946,
i arbetsmarknadskommissionen med
frågor rörande arbetskraftsberedskapen.
Jag tror att frågorna om vår livsmedelsberedskap
måste bedömas med
hänsyn till arbetskraftssituationen inom
jordbruket. Om man gör en jämförelse
mellan hurudan situationen i
jordbruket var då och hurudan den är
nu kommer man snart underfund med
att förutsättningarna för att klara en
avspärrning i händelse av krig har blivit
avgjort sämre. På 1940-talet var fort -

farande bortåt 30 procent av befolkningen
sysselsatta i jordbruket, det
fanns 500 000—600 000 hästar och cirka
50 000 traktorer. Vi hade överallt i tätorter
och städer reservarbetskraft som
var jordbrukskunnig vilket inte längre
är fallet. Vi har snart drivit mekaniseringsprocessen
inom jordbruket så långt
detta över huvud taget är möjligt. Vi
är nu mycket mer beroende av utbildat
folk som behärskar produktionstekniken.
Därför blir frågan om beredskapshållning
av såväl produktionsmedel
som livsmedel av en helt annan dimension
i dag än den var under det senaste
kriget. Förråden måste också finnas
spridda över hela landet med tanke
på riskerna för att vår transportapparat
inte kommer att fungera.

Jag tror det vore anledning för regeringen
att utomordentligt noga penetrera
arbetskraftssituationen inom
jordbruket i händelse av avspärrning
och med utgångspunkt därifrån bedöma
behovet av beredskapslagring. Även
om vi i dag har beredskapslager som
är avsevärt större än vid det förra avspärrningstillfället,
alltså under det senaste
kriget, säger detta ingenting om
hur vi skulle klara en liknande situation
som då. Undersöker man förhållandena
skall det visa sig, att det nu är
ännu mycket viktigare att skapa en
tillräckligt omfattande beredskap i fråga
om både livsmedelslagring och lagring
av drivmedel för jordbruket.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 1 a.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag är tyvärr förhindrad
att här ta upp en diskussion med
herr statsrådet om vad som yttrades
i jordbruksutskottet av den person som
har haft ansvaret för jordbruksnämndens
undersökningar, men för oss som
lyssnade till hans föredragning är det
märkligt att han har kunnat göra så -

90 Nr 14 Fredagen den 3 april 1970

Lagring av jordbruksprodukter för beredskapsändamål

dana formuleringar i ett brev till herr
statsrådet som statsrådet här citerade.
Om jag är riktigt underrättad har vederbörande
nu lämnat jordbruksnämnden.

Jag har emellertid här ett papper
som visar vad vederbörande anförde inför
jordbruksutskottet, och jag skall göra
ett kort utdrag som närmast gäller
vad vi diskuterar i dag, utbyggandet av
lagerreserven av förnödenheter, konstgödsel,
kraftfoder etc.:

»Eftersom nämnden under en följd av
år inte disponerat erforderliga resurser
för att efter hand kunna anpassa
planläggningen och förberedelserna för
försörjningsberedskapen till den här
helt kort skisserade utvecklingen, har
en betydande eftersläpning i planeringen
skett, vilket resulterat i de brister
i försörjningsberedskapen som påtalades
i nämndens utredning.»

Han fortsätter sedan: »Nämndens
långsiktsplan---visar att vi be höver

öka lagren av livsmedel med
150 miljoner kronor och av fodermedel
med 105 miljoner kronor eller en
sammanlagd ökning med 255 miljoner
kronor. Denna ökning föreslår nämnden
skall genomföras under den närmaste
femårsperioden, lika fördelat på
varje år. Det innebär en årlig lagerökning
med cirka 50 miljoner kronor. Om
planen genomförs skulle i våra beredskapslager
av livsmedel och fodermedel
år 1975 vara investerat cirka 525
miljoner kronor. Den lagringen är nödvändig
för att uppställda mål för livsmedelsberedskapen
skall uppnås.»

Vidare framhålles följande: »Eftersom
några ytterligare kapitalmedel inte
ställts till nämndens förfogande och
tillgängliga medel med undantag för
en mindre reserv redan är disponerade
för av riksdagen redan fastställda lagringsmål,
måste en förstärkning av
krigsförsörjningen ske på bekostnad
av avspärrningsförsörjningen.»

Den bilden ter sig litet annorlunda

än den herr statsrådet har velat utmåla
här.

Herr ELIASSON i Moholm (m):

Herr talman! Jordbruksministern sade
ungefär som så, att jordbruksnämnden
gör sina bedömningar och beräkningar
men att regeringen själv måste
få bedöma situationen. Ja, det är kanske
det som vi tycker är så bekymmersamt,
herr statsråd. Vi tror att även
de som räknar fram siffrorna och lever
mitt uppe i denna verksamhet och
som känner till 1967 års beslut kanske
lika bra som jordbruksministern, känner
ett mycket stort ansvar.

Sedan slog jordbruksministern fast
att vi inte sedan 1880 haft en större
självförsörjningsgrad än nu. Om det är
tack vare eller trots regeringen lämnar
jag därhän. Jag vill bara erinra om
att det är beredskapssituationen vi nu
diskuterar.

Låt mig avslutningsvis i denna debatt
erinra om Per Albin Hanssons bevingade
ord: »Vår beredskap är god.»
Alla vet att det var »olyckan» av tre
goda veteskördar som gjorde att vi klarade
den situationen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Om herr Eliasson i Moholm
fick råda förstår jag inte vad vi
skulle ha regering och riksdag till. I
så fall var det bara att låta ämbetsverken
tala om, att så och så skall det vara.
Jag har aldrig hört någonting liknande
i hela mitt liv! Ämbetsverken
gör sina äskanden, och så prövar vi om
dessa är hållbara eller inte. Vi lägger
därefter fram förslag, och sedan får
riksdagen slutgiltigt fatta beslut. Men
herr Eliasson vill bara sitta med armarna
i kors och ge alla myndigheter
vad de begär — de besitter sakkunskapen,
kan tänkas! Nej, så kan man inte
regera ett land. Ämbetsverken i all ära,
men deras verksamhet avser en begrän -

Fredagen den 3 april 1970 Nr 14

Lagring av jordbruksprodukter för beredskapsändamål

säd sektor, och de gör ej någon totalbedömning.
Det får regering och riksdag
vara snälla att göra.

Det är riktigt, herr Hansson i Skegrie,
att denne tjänsteman slutat i jordbruksnämnden
och börjat på Lantbruksförbundet.
Men det är klart att jordbruksnämndens
beräkningar och kalkyler
avser en femårsperiod; jag har flera
gånger försökt framhålla att nämnden
gör en prognos över vad man behöver
om fem år med den försörjningsgrad
vi då har. Jag godtar emellertid
inte denna prognos; jag tror nämligen
inte att vi är nere i den självförsörjningsgrad
som jordbruksnämnden beräknar,
och jag tror det på mycket goda
grunder.

Jag vill sedan bara till herr Grebäck
säga att det är klart att situationen i
dag är en helt annan än den var vid
förra kriget. Men det innebär inte att
vi är sämre ställda. Däremot får vi
nu planera och göra alla våra försvarsförberedelser
på ett helt annat sätt
än då. Då hade man inom jordbruket
det stora problemet att man hade så
mycket arbetskraft som man i en beredskapssituation
blev av med. I det läget
befinner vi oss inte i dag; jordbruket
bedrivs nu mera maskinellt. Men
arbetskraften är ändå ett viktigt problem,
och jordbruksnämnden har nu
fått i uppdrag att se över arbetsblocksorganisationen.
Även på den punkten
har regeringen beaktat vad som behövs.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att säga till herr Hansson i Skegrie att
detta är första gången som jag har hört
någon redogöra för vad som förevarit
i ett utskott. Herr Hansson har nu
brutit principen att man inte gör det,
och det må väl vara hänt.

Jag är något förvånad över att den
ansvarige tjänstemannen lämnat en skrivelse
bara till herr Hansson i Skegrie.

Vi övriga ledamöter har i varje fall
icke bekommit någon sådan.

Herr ELIASSON i Moholm (m):

Herr talman! Statsrådet trodde att
det inte skulle behövas någon jordbruksminister
om ämbetsverken finge
bestämma. Får jag vända på saken och
säga: Tillåts det möjligen oppositionen
att tro att även ett ämbetsverk kan ha
rätt, även om både ämbetsverket och
oppositionen vet att regeringen med
den riksdag vi för närvarande har alltid
får rätt vid voteringen?

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Herr Persson i Skänninge
har nog missuppfattat utskottsarbetet.
Det är kutym att man icke i
kammaren redovisar vad de olika ledamöterna
sagt i utskottet och deras ställningstagande
där i olika frågor. Däremot
är det ingenting som förbjuder att
man i riksdagsdebatten eller i ett utskottsutlåtande
relaterar vad som framkommit
vid en föredragning i ett utskott.
Det är självfallet argument som
både en majoritet och en minoritet
har rätt att utnyttja. Det är samma sak
som att använda ett remissvar — ingenting
annat. Herr Persson får läsa in litet
bättre vad som tillhör riksdagens
arbetsformer och vad som inte gör det.

Herr jordbruksministern sade att han
inte tror på denna ansvariga myndighet,
som dock har fått regeringens uppdrag
att överse heredskapssituationen
och har gjort det på ett synnerligen omsorgsfullt
sätt med en rad mycket omfattande
utredningar, som — vilket jag
påpekat — har godkänts av samtliga remissinstanser.
Det finns inte en enda
remissinstans som ställt dessa utredningar
i tvivelsmål. Herr statsrådet är
den förste jag har hört göra det.

Sedan sade herr statsrådet: Vi har så
hög beredskap i dag att jag inte tror
på jordbruksnämnden. Det är emellertid
inte frågan om beredskapen i dag

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Lagring av jordbruksprodukter för beredskapsändamål

utan om vilken beredskap och vilket
försörjningsläge vårt svenska folk har
om det blir en avspärrning. Har vi lager,
så att vi kan klara en rimlig försörjning
i ett sådant läge?

Detta är frågan, och utredningarna
visar att vi inte har sådan beredskap.
För detta krävs att vi har ordentliga
lager av konstgödsel, kraftfoder etc.

Hur lång tid tar det exempelvis, herr
statsråd, innan vi har ställt om traktorerna
till gengasdrift? Det är också en
sådan sak som man inte vågar tala om.
Där har vi också en beredskapssituation
som tyvärr kunde ha varit bättre
än den är.

Men låt oss inte blanda ihop begreppen,
herr statsråd. Det är inte dagens
försörjningsläge, utan det är i huvudsak
fråga om det försörjningsläge vi
får om vi avskärs och skall försöka klara
oss i tre år. Då klarar vi inte den
målsättning som är uppställd.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Det är alldeles klart att
jag inte utgår ifrån att en myndighet
avser att lura vare sig regering eller
riksdag. Men herr Hansson i Skegrie
har ju också litet erfarenhet från myndigheter,
och såvitt jag kommer ihåg
sade inte herr Hansson i Skegrie: Allt
ni begär skall ni få, ty det är klart att
jag tror på er. Man får ju bruka sitt
eget förstånd och även andra människors
och experters förstånd. Då diskuterar
man de utgångspunkter som myndigheten
haft. Jag har vid flera tillfällen
talat om hur myndigheten gör
sin beräkning.

Sedan kommer vi ned på jorden, då
herr Hansson i Skegrie säger att det
inte gäller beredskapen i dag, och det
var väl, tv annars skulle herr Hanssons
argumentation vara rätt svag. Jag
kan nämligen omedelbart hänvisa till
att vi i dag har besvärande problem
med överskott. Jag kan också berätta

att vi har ett brödspannmålslager på
300 000 ton. Jordbruksnämnden kan vara
beredd att omedelbart minska det
till 150 000 ton, och vi får då 50 miljoner
till vårt förfogande till någonting
annat. Detta överskott behövs inte
alls från beredskapssynpunkt, men vi
har det som en följd av en jordbruksöverenskommelse.
Om situationen vore
mycket dålig, kunde vi säga att vi har
100 000 ton spannmål för mycket, vilket
innebär pengar som vi omedelbart kan
använda.

Man har sagt att situationen är mycket
dyster och att det svenska folket
inte vet hur farligt det lever. Men nu
har vi alltså kommit ned på jorden.
Det är i ett tänkt läge någon gång i mitten
på 1970-talet som de problem kan
uppstå, vilka herr Hansson har diskuterat.

Herr GREBäCK (ep):

Herr talman! Jordbruksministern erkänner
att arbetskraftssituationen i dag
är en helt annan än under förra kriget.
Det är nog så riktigt: under förra
kriget skulle 30 personer i jordbruket
svara för försörjningen av sig själva
och 70 andra, medan i en avspärrningssituation
i dag 5—6 personer svarar
för försörjningen av sig själva plus
94—95 andra. De siffrorna säger litet
om den förändrade situationen, om vi
skulle råka i krig i dag. Under kriget
fanns det på en 100 tunnlands gård kanske
3—4—5 personer, som arbetade i
jordbruket. I dag finns det ofta bara
familjen, alltså familjeförsörjaren och
hans fru. Ett sådant familjeföretag kanske
producerar 2 000—3 000 slaktgrisar,
ett annat lika många smågrisar och ett
tredje 300 000 liter mjölk. Sedan finns
det väl minst 60 000—70 000 personer i
jordbruket som är värnpliktiga. Kalla in
den arbetskraften och ersätt den med
reservarbetskraft som oftast ingenting
kan av modern jordbruksteknik. Då för -

Fredagen den 3 april 1970 Nr 14 93

Lagring av jordbruksprodukter för beredskapsändamål

står man kanske hur förändrad situationen
i dag är.

Det är alltså från dessa utgångspunkter
som man måste bedöma lagerhållningen.
Man skall inte försöka göra detta
till en angelägenhet enbart för jordbrukarna.
Det är klart att vi jordbrukare
kan försörja oss själva, det gäller ju
bara 5—6 personer av ett hundra. Men
hur går det för de andra? Det är ytterst
dem det gäller, och det är dem!
vi måste taga hänsyn till i vår planläggning.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Om man skulle följa herr Grebäcks
resonemang skulle man behöva skaffa
060 000 hästar och flytta ut ungefär 80
procent av den befolkning som nu är
verksam inom industrin och jordbruket

o. s. v.

Men det var inte för att säga detta
som jag hade begärt ordet, utan vad
som föranledde mig att begära ordet
var närmast att herr Hansson i Skegrie
tvcktes mena att det skulle vara kutym
att redogöra för vad som förekommit
vid behandlingen i utskottet. Nej, herr
Hansson i Skegrie, det är sällan man gör
så.

Nu säger herr Hansson, att jag bör
läsa på min läxa och lära mig den. Ja,
jag skall gärna läsa på och lära, men
jag väljer själv min lärare! Herr Hansson
i Skegrie kommer icke att få vara
min lärare.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Persson i Skänninge, att jag inte alls
aspirerar på posten som hans lärare.
Efter herr Perssons inlägg här finner
jag det vara helt meningslöst att försöka
undervisa honom i den riktning jag
skulle vilja göra. Jag skulle däremot
vilja tillråda självstudier i ganska betydande
utsträckning.

Sedan skall jag be att få tacka herr

statsrådet för att han sade att jag åtminstone
hade kommit ner på marken
med fotterna. Herr statsrådet har ännu
inte nått ända dit ner utan svävar fortfarande
en bit ovanför markytan, såvitt
jag begriper. Han säger att vad vi
diskuterar är ett beredskapsläge i mitten
på 1970-talet. Javisst är det det! Det
är det vi har diskuterat hela tiden,
och jordbruksnämnden har sagt att vi,
för att komma fram till detta beredskapsläge
år 1975, behöver 50 miljoner
kronor varje år under de fem aren fram
till dess. Det är detta det är frågan om
här. Det gläder mig att herr statsrådet
äntligen har fått klarhet i att det är
den saken vi diskuterar.

Nu säger herr statsrådet nej till de
50 miljonerna det första året. Skall han
säga nej till dem nästa år också, eller
skall vi ta 100 miljoner då? Vi behöver
50 miljoner under vart och ett av fem
år för att uppnå det tänkta beredskapsläget.

Men kom sedan ihåg, att detta beredskapsläge
inte existerar i dag. Om vi
hade haft det skulle vi, såsom jag sade,
ha ett lager av kraftfoder på 520 000
ton. Vi skulle behöva 460 000 ton handelsgödsel,
men vi har bara en del därav.
Det är dessa lager som behövs för
att fylla behovet i händelse av en avspärrning
under tre år, och det är detta
som också jordbruksnämnden eftersträvar.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Riksdagens beslut år
1967 gick ut på att vi skulle uppnå en
självförsörjningsgrad på 80 procent. Vid
den tidpunkten behövdes därför ett
ganska väsentligt beredskapslager.

Nu har alltså — jag vet inte hur
många gånger jag har sagt det — jordbruksnämnden
gjort en kalkyl avseende
mitten av 1970-talet och därvid för
egen del kommit fram till att vi då
behöver hålla ett beredskapslager av

Nr 14

94 Nr 14 Fredagen den 3 april 1970

Lagring av jordbruksprodukter för beredskapsändamål

\fnm 1

den angivna storleken. Jordbruksnämnden
räknar emellertid med — det har
jag också sagt — en mycket snabbare
minskning av jordbruksproduktionen
än regeringen har gjort, och därför
finns det ingen anledning ännu att bygga
upp lagret så snabbt som man har
tänkt sig.

Vi skall ha klart för oss att tanken
har varit att produktionen skulle gå
nedåt och lagret uppåt. Produktionen
har emellertid inte utvecklats på det
sättet och gör det fortfarande inte. Det
är emellertid klart att om regeringen
får till sitt förfogande dessa 50 miljoner
kronor så kan vi utnyttja dessa
pengar för den händelse produktionen
skulle gå ned hastigare. Vi kan alltså
vid behov utnyttja de 50 miljonerna,
om självförsörjningsgraden minskar
fortare än vi tror. Så enkelt är det.

Jag står alltså på jorden precis lika
mycket som herr Hansson i Skegrie —
jag har kanske till och med fotterna litet
djupare i marken.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! En kort replik till herr
Persson i Skänninge. Jag har ingen
önskan att vrida klockan tillbaka, jag
vet vad den har slagit, herr Persson.
Det är med utgångspunkt från jordbrukets
situation i dag som man enligt
min mening skall bedöma situationen i
fortsättningen. Jag tror att det med en
noggrann planering är möjligt att klara
en avspärrning. Om allt är noga genomtänkt
och alla förberedelser är träffade,
då klarar vi situationen. Jag tror
också att det är utomordentligt viktigt
att diskutera igenom denna fråga så
att man får klart för sig hur det ligger
till. Gör man det skall man nog finna
att det fortfarande är åtskilligt att uträtta
på detta område.

Härmed var överläggningen slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2 och 4

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
1 a av herr Hermansson m. fl.; samt
3:o) bifall till utskottets hemställan med
den ändring i motiveringen, som föreslagits
i reservationen 1 b av herr Skärman
m. fl.; och fann herr andre vice
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde likväl
votering, i anledning varav herr
andre vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna,
av vilka herr andre vice talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr
Berndtsson votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 6 mom. 2 och 4 i jordbruksutskottets
utlåtande nr 3 antager
reservationen 1 a av herr Hermansson
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den
ändring i motiveringen som föreslagits
i reservationen 1 b av herr Skårman
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14

tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Antby begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 56 ja och 29 nej,
varjämte 89 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
6 mom. 2 och 4 i utskottets utlåtande
nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 a av herr Hermansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 98 ja och 59 nej, varjämte
21 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

Skördeskadeskyddet m. m.

Punkten 7

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8

Lades till handlingarna.

§ 7

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående Främjande i allmänhet
av fiskerinäringen för budgetåret
1970/71 jämte motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Skördeskadeskyddet m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av motioner
angående skördeskadeskyddet m. m.

Till jordbruksutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna I: 170
av herr Eskilsson m. fl. och II: 197 av
herr Krönmark m. fl., vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte uppdraga åt Kungl. Maj:t att genom
skördestatistiska nämnden utreda
förutsättningarna för sådana förändringar
i skördeskadeskyddet att, enligt
vad som i motionerna anförts, utbetalningarna
av ersättningarna kunde ske
samma år som skördeskadan uppstått,

dels 1:259 av herr Axel Georg Pettersson
in. fl. och II: 296 av herr Larsson
i öskevik m. fl., vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära skyndsam översyn av
jordbrukets skördeskadeskydd genom
skördestatistiska nämnden eller på annat
sätt, främst avseende 1) sänkt självrisk;
2) indelning i mindre skördeuppskattningsområden,
som vore geografiskt
och odlingsmässigt enhetligare, så

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Skördeskadeskyddet m. m.

att en rättvisare skördeskadeersättning
kunde uppnås; samt 3) särskilda provytegårdar
för grödor som inte odlades
allmänt inom området,

dels I: 424 av herr Ferdinand Nilsson
m. fl. och II: 469 av herr Persson i Heden
in. fl., vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om en översyn av det obligatoriska
skördeskadeskyddet, varvid borde
övervägas behovet av ökade resurser
och förbättrad teknisk utformning,
varjämte borde eftersträvas att ersättningsbeloppen
skulle kunna utbetalas
eller i vart fall beskattas inom samma
skatteår som skadan skedde; ävensom
att riksdagen måtte besluta att med verkan
redan i fråga om skador på 1969
års skörd höja den för behovsprövade
bidrag avsedda andelen av skördeskademedlen
från en till två procent,
dels I: 944 av herrar Skagerlund och
Axelson samt 11:1097 av herrar Rimås
och Eriksson i Arvika, vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en översyn
av skördeskadeförsäkringen i enlighet
med vad i motionerna anförts,
dels I: 431 av herr Åkesson m. fl. och
II: 607 av herr Nilsson i Lönsboda m. fl.,
vari hemställts att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om att frågan om permanent
skördeskadeskydd för yrkesmässig
fruktodling skyndsamt utreddes.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. lämna utan åtgärd motionerna
1:170 och 11:197, 1:259 och 11:296,
1:431 och 11:607, 1:944 och 11:1097
samt, såvitt däri hemställts om översyn
av det obligatoriska skördeskadeskyddet,
motionerna I: 424 och II: 469,

2. lämna motionerna 1:424 och
II: 469, såvitt i övrigt var i fråga, utan
åtgärd.

Reservationer hade avgivits
1. angående metodiken för skördeuppskattning
och skördeskadeskyddets

administration av herrar Carl Eskilsson
(m), Skagerlund (fp), Svenungsson (m),
Annerås (fp), Nils Nilsson (ep), Hansson
i Skegrie (ep), Jonasson (ep),
Berndtsson (fp) och Hedin (m), som
ansett att utskottet under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört i anledning av motionerna
1:170 och II: 197, I: 259 och II: 296,
1:431 och 11:607, 1:944 och 11:1097
samt, såvitt däri hemställts om översyn
av det obligatoriska skördeskadeskyddet,
motionerna I: 424 och II: 469;

2. angående behovsprövade skördeskadebidrag
av herrar Skagerlund (fp),
Svenungsson (m), Annerås (fp), Nils
Nilsson (ep), Hansson i Skegrie (ep),
Jonasson (ep) och Berndtsson (fp), som
ansett att utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:424 och 11:469, såvitt i
övrigt var i fråga, som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört angående ramen för utbetalning
av behovsprövade skördeskadebidrag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BERNDTSSON (fp):

Herr talman! Som framhålles i motion
II: 1097 förorsakar det nuvarande
systemet för beräkning av skördeskador
och utbetalning av eventuell ersättning
stor irritation bland jordbrukarna.
Man begär därför en översyn av systemet.

Det gäller bl. a. den långa tidsutdräkt
som nu uppstår mellan skadans uppkomst
och tidpunkten för utbetalning
av skördeskadeersättningen. Mycket
skulle kunna vinnas, om åtminstone ett
preliminärt besked om skördeskadeersättningen
kunde ges under det beskattningsår
skördeskadan inträffar. Det bör
särskilt poängteras, vilket anförts i reservationen,
att fördelarna av en snabb

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14

reglering av skadeersättningsanspråken
måste anses så betydande, att de mer
än väl torde komma att uppväga de
eventuella merkostnader som kan uppstå
genom en omläggning av systemet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
vid detta utlåtande.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
behandlas en hel del motioner
beträffande skördeskadeskyddet.

Skördeskadeskyddet som sådant avser
att ge ekonomiskt skydd för jordbrukarna
i händelse av en svag skörd.
Skyddet bör i princip verka så som
en arbetslöshetsförsäkring gör för andra
kategorier. Det skall ge en viss inkomsttrygghet
för jordbrukarna.

Skördeskadeskyddet utgår efter vissa
regler, och jag vill för att ingen
oklarhet skall råda ha sagt att det är
bra att vi har fått en skördeskadeförsäkring.
Men tyvärr fungerar den inte
till full belåtenhet. Det uppstår i praktiken
många orättvisor. Det är också
därför det har väckts så många motioner
i frågan vid den ena riksdagen efter
den andra.

Vi har en självrisk som är alltför
hög. Den är i genomsnitt 5,5 procent.
Det kan inträffa att många, som befinner
sig i en mycket besvärlig situation
därför att de drabbas av stora förluster,
likväl till följd av att självrisken
är så stor inte får någonting. Självfallet
kostar det pengar att sänka självriskprocenten,
men jag tror att det är helt
nödvändigt om vi skall få ett skydd
som fungerar på det sätt man har tänkt
sig.

En annan fråga i detta sammanhang
är skördeuppskattningsområdena. De
är efter nuvarande system alltför stora
och ger inte det rätta utslaget med
hänsyn till förhållandena i verkligheten.
Det innebär att många jordbrukare
kan få en bra skörd och i vissa lägen
ändå ett stöd. Andra däremot kan
ha en svag skörd och göra stora förlus -

Skördeskadeskyddet m. m.

ter men får likväl inget stöd. Det behövs
därför flera uppskattningsområden,
områden som är geografiskt och
odlingsmässigt mer enhetliga.

Det finns också annat att kritisera.
Om en gröda inte odlas på en gård som
utlottats inom ett uppskattningsområde,
tar man en annan gård inom ett
annat skördeuppskattningsområde. Detta
måste vara felaktigt. Man borde ha
möjlighet att lotta ut en annan gård
inom samma område för att få rätt resultat
av provtagningen.

Herr Berndtsson talade om utbetalningen
av skördeskadeskyddet. Vi vet
ju att det skördeskadeskydd som skulle
utgå med anledning av de svaga skördarna
1969 just i dagarna har utbetalts,
alltså nästan ett halvår efter skördeskadeutfallet.
Givetvis måste många svårigheter
övervinnas innan hela systemet
fungerar riktigt, men man måste förstå
situationen för de lantbrukare som har
haft höga räntor att betala och stora
kostnader för konstgödsel och utsäde,
men som inte får någon ersättning för
skördeskadorna förrän i slutet av mars
året efter det dåliga skördeutfallet. Med
en utsortering av vissa grödor och med
användning av modern datateknik tycker
jag att man borde kunna få ett
system som verkar snabbare. Dessa synpunkter
har också praktiska människor
fört fram i de motioner som väckts
i detta ärende, och även det visar ju
att systemet inte fungerar som det borde
göra.

Utskottet skriver att en översyn av
metodiken för skördeuppskatlning och
ersättningsberäkning fortlöpande sker
i skördestatistiska nämnden. Detta är
självfallet riktigt, men det är inte till
fyllest. Motionärerna har därför begärt
en översyn av det obligatoriska skördeskadeskyddet,
vilket är helt nödvändigt
om skyddet skall kunna fungera på riitt
sätt. Utskottets majoritet, d. v. s. utskottets
socialdemokratiska ledamöter,
har inte velat biträda det förslaget. I
reservationen 1 har också begärts eu

7 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr lb

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Skördeskadeskyddet m. m.

sådan översyn, och jag ber att få yrka
bifall till den reservationen.

Reservationen 2 bygger på motionerna
1:424 av herr Ferdinand Nilsson
m. fl. och II: 469 av herr Persson i Heden
m. fl., i vilka motioner man har
begärt en ökning av den för behovsprövade
bidrag avsedda andelen av
skördeskademedlen från 1 till 2 procent.
Det kan förstås tyckas att detta
inte skulle vara nödvändigt, och det
skulle det inte vara därest skördeskadeskyddet
som sådant fungerade. Så
länge som vi inte har ett skördeskadeskydd,
som fungerar tillräckligt effektivt,
måste vi kräva en höjning av procentavdraget
från 1 till 2 procent för
att kunna rätta till de värsta orättvisorna.
Det är detta som vi syftat till.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall också till reservationen
2.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Skördeskadeskyddet har
nu blivit i allra högsta grad aktuellt
genom de utbetalningar som först helt
nyligen kommit olika lantbrukare till
handa. Det har för första gången blivit
aktuellt också därigenom, att det till
skillnad mot tidigare utbetalats skördeskadeersättningar
i nästan hela landet
till följd av förra årets dåliga skörd.
Tidigare har det varit mera begränsade
områden som kommit i fråga.

För många har de utbetalda ersättningarna
tett sig något lotteribetonade.
Skillnaderna i förhållande till de ersättningar
som utgått till grannar i närheten
av eller på längre avstånd från
drabbade jordbrukare har ofta varit
ganska svårförståeliga. Det råder inget
tvivel om att det finns många brister i
det nuvarande systemet. Skall man å
andra sidan få ett system som är hundraprocentigt
rättvist, blir det mycket
krångligt och dyrbart. Man måste alltså
skapa en viss balans mellan vad som
är önskvärt att genomföra och vad som
inte kräver alltför stora kostnader. Det

är emellertid uppenbart att åtskilligt
kan göras för att förbättra systemet,
och det har framhållits i många av de
motioner som behandlas i förevarande
utlåtande.

Vad som framför allt påtalats i reservationen
1 a är det förhållandet att
utbetalningarna kommer så sent, i det
aktuella fallet ett kvartal efter skördeskadeårets
utgång. Det kan inte vara
rimligt att det skall vara på detta sätt
i fortsättningen, och vi reservanter menar
att Kungl. Maj:t bör se till att det
blir en ändring — något som ingalunda
är omöjligt.

Vid den föredragning vi i utskottet
hade av sakkunniga fick vi klart belägg
för att det i och för sig inte är
omöjligt att få medlen utbetalda under
skadeåret, förutsatt att man undantar
de grödor som i första hand är anledningen
till att det eljest skulle bli
så sen utbetalning, nämligen oljeväxter
och sockerbetor. Det är ganska begränsade
områden av vårt land som har
sådana odlingar, och det kan inte vara
rimligt att lantbrukare i andra delar
av landet skall behöva vänta bara för
att beräkningarna för dessa grödor först
skall göras.

Ett annat skäl för sena utbetalningar
har sagts vara att man inte hinner
få fram kvalitetsbedömningarna tidigare.
Därvidlag menar vi reservanter
— och jag är helt övertygad om att vi
har rätt — att det går att införa ett
annat system som gör det möjligt med
kvalitetsbedömningar betydligt tidigare
kanske också blir effektivare
samt omfattar flera grödor än nu, om
man gör bedömningen i anslutning till
skörden på fälten. Då är ju provtagarna
ändå ute för att beräkna spillet, och
det kan inte vara någon svårighet att
ta prov direkt i skördetröskan som
underlag för en kvalitetsbedömning.

Vidare är det alldeles klart att strataindelningen
är av stor betydelse, som
herr Jonasson förut sade. Det är önskvärt
att man får mindre områden och

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14

att områdena ännu bättre än nu anpassas
till olika förhållanden så att skogsbygden
kommer för sig, slättbygden för
sig o. s. v. Jag tror att det finns rätt
mycket att göra där också.

En rättelse borde även kunna ske i
fråga om en sådan sak som att — herr
Jonasson var inne även på detta —
provytor för vissa grödor ibland inte
finns inom området och att man därför
bedömer dem med utgångspunkt från
resultatet i ett annat område. Det gäller
framför allt potatis. Det finns också
många andra förhållanden som kan tas
upp. Jag skulle vilja beröra en sak som
inte kommit fram i några motioner men
som i vissa delar av landet aktualiserats
just under skördeskadorna i fjol. Det
gäller de fall då det blir stora översvämningar,
som omöjliggör att man
över huvud taget kan beså arealerna.
I sådana fall kan man inte alls få någon
skördeskadeersättning. Jag tycker inte
att detta är riktigt. Lantbruksnämnden
borde kunna kontrollera att utebliven
sådd inte beror på bristande vilja från
markinnehavaren utan helt enkelt på
att sådden omöjliggjorts på grund av
översvämning. Man borde då kunna få
ut ersättning även om den begränsas
med hänsyn till att man inte haft några
kostnader för utsäde eller gödning.

Sedan har vi frågan om den höga
självrisken som i medeltal ligger på
15,5 procent. För vissa delar av landet,
t. ex. mitt eget län, ligger den betydligt
högre eller på över 17 procent,
vilket är beroende på grödornas sammansättning.
Detta är besvärande. Efter
avdrag av självrisken på något över
14 000 kronor fick jag själv ut en mycket
blygsam ersättning. För andra gårdar
kan självrisken vara betydligt högre.
Även om skadan blir så stor att
det inte blir något netto alls för gården,
kan genom denna höga självrisk
i vissa fall inte någon som helst skördeskada
utgå. Jag vet att detta är en
kostnadsfråga, men jag tror att man
efter hand måste minska självrisken

Skördeskadeskyddet m. m.

till en mera rimlig nivå, eftersom skyddet
annars inte fyller det syfte det bör
ha.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 1.

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Sommaren 1969 var
det betydligt skönare och angenämare
att vara människa än bonde. Det är
en medveten felsägning som jag gör
mig skyldig till. Enda glädjen var att
vi i stora delar av landet fick ett verkligt
prov på vad skördeskadeförsäkringen
går för. Vi fick se hur den fungerar.
Som herr Hedin nämnde, har vi
i dessa dagar fått belägg för att den inte
fungerar så vidare bra. Vi fick besked
strax före påsk om hur utfallet av
skördeskadeförsäkringen blev. Att utfallet
i de allra flesta fall inte blev vad
det borde vara var i och för sig ingen
överraskning. Vi visste redan förut att
skördeskadeförsäkringssystemet är behäftat
med en massa felaktigheter.

Att det finns brister har framhållits
av flera tidigare talare, och det kommer
att beröras av de efterföljande. Jag
skall därför nöja mig med att ta upp
en enda delfråga. Jag vill peka på vad
de alltför stora strataområdena kan betyda.
Inom samma område kan det vara
geografiska olikheter som gör de
klimatiska förhållandena olika för olika
brukningsdelar. Det gör att bedömningsgrunderna
blir felaktiga för vissa gårdar.
Om områdena vore mindre till ytan
och antalet områden alltså vore större,
skulle normvärdena för skördeskadebestämningen
bli riktigare.

Som det nu är, förhåller det sig så
som tidigare talare har anmärkt, nämligen
att man i Sörmland har mellan
17 och 18 procents självrisk, som man
först och främst förlorar. I vissa fall
kan det röra sig om så pass höga belopp
att de motsvarar en normal årsinkomst,
innan försäkringen träder i
kraft. Såsom skördeskadeförsäkringen
i år har fungerat i Sörmland betyder

100 Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Skördeskadeskyddet m. m.

detta inte bara alt lantbrukaren förlorar
ett belopp lika med självrisken,
utan man har också gått efter ett speciellt
och alltför lågt normvärde när
storleken på skadan skall bedömas. En
lantbrukare kan lida en 40—50-procentig
skada på sin gröda utan att få någon
som helst ersättning. Det finns i
Sörmland exempel på skördeförluster
på 500—600 kronor per hektar utan
att någon som helst skördeskadeersättning
har utgått. Då kan man lätt räkna
ut att det inte bara är fråga om en 15-procentig självrisk.

Ytterligare förluster uppstår alltså för
lantbrukarna genom att normvärdena
inte är realistiska. De ligger alldeles
för lågt. Detta beror ofta på att det strataområde
som brukningsenheten tillhör
är alltför heterogent. Området består
både av slättbygd och av skogsbygd.
Då kan man aldrig få rättvisande normskördar
för alla gårdar inom området.

När det gällde dessa normskördar och
den skada som har uppstått vill jag
även peka på att det är de mest progressiva
lantbrukarna, de som av olika
anledningar, av eget intresse eller av
ekonomiskt tvång för att klara räntor
och amorteringar måste ha en mycket
progressiv drift på sitt lantbruk och
måste se till att de får ut mycket ur
jorden, som allra mest lider skada utan
att få ersättning ett sådant år som i år,
eftersom skadeersättningen beräknas
med utgångspunkt i alltför låga normvärden.

Jag nöjer mig, herr talman, med att
påpeka denna av många nackdelar som
finns i det nuvarande skördeskadeförsäkringssystemet.
Det finns alltså all anledning
att göra en översyn av det. Om
det inte går att åstadkomma en förbättring
av systemet, kommer man i
fortsättningen alldeles säkert att röna
ett enormt motstånd bland lantbrukarna
när man begär att de skall stå som
värdar för provytor. Det blir följden
av den utformning försäkringen har
i dag.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag delar den uppfattning
som herr Jonasson här gjort sig
till talesman för: det är bra att vi har
en skördeskadeförsäkring. Herr Sundkvists
propåer kan jag naturligtvis inte
följa. Om herr Sundkvist vill fortsätta
sin tankegång, har han ju bara att skriva
en motion och yrka avslag på hela
skördeskadeförsäkringen, så får det
hela fungera som det har gjort tidigare.

Jag skall gärna medge att det finns
brister i denna försäkring — det vore
ganska egendomligt om det inte funnes
några — men rätt många brister har
man också försökt rätta till.

Vad var det skördestatistiska nämnden
hade att brottas med i första hand?
Jo, det var uppskattningsområdena.
Man fick gå efter de områden som man
tidigare hade använt för att fastställa
skörderesultat inom vissa distrikt enligt
den uppläggning som gjorts av hushållningsgillena
m. fl.

När man bestämde skördarna på de
olika gårdarna fick man följa den subjektiva
metod som användes på den
tiden; man sade att här är skörden 3
och här är den 2,5 o. s. v. Nu har man i
mycket stor utsträckning kunnat skapa
objektiva normvärden för skörden tack
vare de provytor, som man enligt herr
Sundkvist bör sluta med, i varje fall
i Sörmland. Vi har nu infört det systemet
att alla får lämna in ansökan, vilket
de inte tidigare skulle göra. Även
det är naturligtvis en förbättring.

Men det finns fortfarande svagheter
i systemet. En sådan är att skördeskadeersättningen
utbetalas så långt efter
det att skadorna har uppstått — det
kan dröja ett halvår. Detta är inte tillfredsställande.
Skördestatistiska nämnden
försöker emellertid få fram en metod
för att åstadkomma snabbare utbetalning.
Jag tror, herr Jonasson, att
det går fortare att komma fram till
en lösning av denna fråga om skördestatistiska
nämnden får sköta den än
om vi plockar ihop några ledamöter

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14

101

från denna kammare och första kammaren
för att se över hela systemet. Nämndens
ledamöter har förklarat att de är
beredda att ta upp denna fråga och ge
den förtur, och då tycker jag det är
rimligt att den får göra det. Herr Jonasson
säger att socialdemokraterna inte
vill vara med om att denna översyn
görs. Anledningen till att vi inte
vill det är alltså att problemet kan lösas
snabbare om nämnden får ta hand
om det.

Beträffande de behovsprövade skördeskadebidragen
har herr Persson i
Heden väckt en motion som föranlett
reservationen 2. För närvarande får en
procent av skördeskademedlen användas
för individuella behovsprövade bidrag,
och i reservationen yrkas att denna
andel höjes till två procent. I och för
sig kan det naturligtvis finnas motiv
för en sådan höjning, men om bidragsprocenten
ökas blir det också svårare
att göra den mycket delikata prövningen
av varje gård för sig. Den individuella
gården kan inte redovisa några
skörderesultat. Det finns inga sådana.
Administrationskostnaderna kommer
att bli ofantligt stora därför att en
individuell försäkring måste innebära
att man kontrollerar om vederbörande
har sått i rätt tid, skördat i rätt tid
o.s.v. Man kan inte komma ifrån det om
man går in för den individuella försäkringen.
Därför är vi från vårt håll rädda
för att ni — om vi nu går med på
två procent — kommer att begära tre
procent nästa år. Då skulle vi snabbt
komma i ett sådant läge att hela denna
idé blev förfuskad. Det är anledningen
till att vi går emot yrkandet.

Vi anser att skördeförsäkringen är av
positivt värde och att den bör förbättras.
Men det vore enligt min mening
olyckligt för jordbrukarna om vi följde
herr Sundkvists förslag och försökte få
bort detta system. Ingen är betjänt av
att det avskaffas. Om vi alla hjälper
till att förbättra detta system tror jag
att alla skall bli nöjda.

Skördeskadeskyddet m. m.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast säga några
ord till herr Persson i Skänninge.
Han medger att det finns stora brister
i denna försäkring. Det är vi överens
om. Han säger emellertid vidare: Det
kan bli en snabbare lösning, därest
skördestatistiska nämnden får arbeta
med dessa frågor.

Det är väl meningen att skördestatistiska
nämnden skall arbeta med dessa
frågor och försöka förbättra förhållandena,
oavsett om en utredning kommer
till stånd eller inte. Men det finns
också en hel del andra frågor som sammanhänger
med denna försäkring och
som behöver tas med i bilden. Bland
annat är det fråga om hur mycket man
från statsmakternas sida vill satsa för
att få fram ett system som fungerar
tillfredsställande.

Beträffande reservation 2 säger herr
Persson att det föreligger risk för att
vi kommer att begära tre procent nästa
år, om riksdagen nu går med på
två procent. Men, herr Persson, om vi
kan få ett system som fungerar perfekt
behöver vi inte ens en procent.
Så länge vi inte har ett sådant system
vill vi emellertid ha två procent för
att försöka klara de största orättvisorna.

Herr SUNDKVIST (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Skänninge
rekommenderar mig att lämna in
en motion med avslagsyrkande på hela
systemet. Skall jag döma av de erfarenheter
jag själv som bonde har fått under
hela den tid systemet har fungerat,
kan jag verkligen vara beredd att
lämna in en sådan motion —• efter det
år som vi nu genomlidit, då vi fått se
vad systemet är värt. Jag är absolut in -

8 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr li

102 Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Skördeskadeskyddet m. m.

te ensam om denna inställning. Detta
är ett av de stora debattämnena på de
RLF-stämmor som i dagarna pågår runt
om i bygderna. Vissa RLF-stämmor har
enhälligt uttalat att de vill slippa systemet.

Jag vill påpeka för herr Persson i
Skänninge att detta är en verkligt allvarlig
fråga, som behöver ses över. Han
säger att skördestatistiska nämnden
skall behandla den. För två eller tre
år sedan blev motioner i riksdagen om
tidigare utbetalning besvarade med precis
samma hänvisning. Det händer ingenting.
Skall det vara någon mening
med detta system, så måste det hända
någonting.

Herr HEDIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag är väl medveten om
att skördestatistiska nämnden gör åtskilligt
för att få förbättringar till stånd.
Men det råder väl inte något tvivel om
att riksdagen kan och -— som jag ser
det — bör skynda på de åtgärder som
nämnden vidtar. Vi reservanter har
den här gången valt att peka på den
sena utbetalningen. Jag kan inte förstå
herr Persson i Skänninge som säger att
det går snabbare om man låter skördestatistiska
nämnden i lugn och ro hålla
på med detta arbete. Det är väl alldeles
klart att det måste gå mycket
snabbare om riksdagen gör en klar beställning
och säger att vi snarast måste
lösa just denna fråga.

I utskottsutlåtandet heter det bl. a.
»en mera väsentlig tidsvinst torde endast
kunna uppnås genom inskränkning
av den tid som för närvarande åtgår
för den kvalitetsmässiga bedömningen
av skördeskadorna. Någon dylik åtgärd
torde dock hittills inte ha ifrågasatts.»
Men det är ju just det vi gör i reservationen.
Vi säger att man bör ha en
annan metod för kvalitetsbedömningen,
där denna kombineras med de besök
som ändå sker ute på fältet. Därigenom
bör bedömningen både kunna bli bättre
och framför allt ske betydligt snab -

bare än för närvarande. Jag tycker att
det finns mycket starka skäl för att bifalla
reservationen 1.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte riktigt
varför herr Hedin polemiserar mot mig.
Jag sade ju att det inte är tillfredsställande
med den sena utbetalningen. Vad
jag därefter sade var att jag tror att
nämnden kommer att klara detta bättre
än en särskild utredning. Om den
saken kan vi givetvis ha olika uppfattning.

Skriv gärna den där motionen, herr
Sundkvist! Vi får i så fall behandla
den när den föreligger. Men tala då
om för de svenska bönderna att vi i
så fall tar ifrån dem de 30 miljoner
kronor som staten i dag betalar ut för
skördeskadeskyddet. Det är icke riktigt
som herr Sundkvist säger att man på
RLF-stämmorna diskuterar att avskaffa
systemet. Vad man diskuterar är frågan
hur vi skall kunna få ett rättvisare
system. Det har jag ingenting emot;
det är klart att man bör försöka få det
så rättvist som möjligt. Men staten betalar
i dag 30 miljoner kronor till detta
system, och det tycker jag att jordbrukarna
bör uppskatta. Jag är emellertid
medveten om att det finns saker
som behöver förbättras, men jag tror att
det sker snabbare om nämnden får syssla
med dessa frågor.

Herr SUNDKVIST (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att man på RLF-stämmorna diskuterar
en förbättring av skyddet. Men om herr
Persson i Skänninge vill göra mig sällskap
ut i tidningsrummet, skall jag visa
stämmor som kommit fram till det
resultatet, att det vore bättre att inte
ha något skydd alls än det vi nu har.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag behöver väl inte

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14 103

ha sällskap till tidningsrummet. Dit kan
jag gå själv. Visst läser jag tidningar
ibland. Jag kan försäkra herr Sundkvist
att jag följer debatterna på detta
område ganska ingående. Det finns de
som inte vill ha detta system — det
skall jag gärna medge. Men vad man i
första hand diskuterar är orättvisorna
i systemet. Jag har sagt att vi skall försöka
rätta till de orättvisor som eventuellt
finns. Herr Sundkvist kan väl
inte säga att det är något fel i det?

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Det är klart att en ny
reform inte fungerar ändamålsenligt redan
från början. Erfarenheter måste erhållas,
och med dem kan man förbättra
förhållandena. Så har också skett
med det permanenta skördeskadeskyddet,
som beslöts för snart tio år sedan.
Men trots den långa tid som gått sedan
dess finns det oerhört stora brister
i systemet, och det fordras stora förbättringar.
Man kan inte säga att systemet
fungerar ändamålsenligt. När
1969 års skördeskadeutfall presenterades
de sista dagarna i mars gav det ett
skolexempel på hur ett sådant system
inte skall fungera.

I motionerna 1:424 av herr Ferdinand
Nilsson m. fl. och 11:496, som
väckts av mig och några andra kammarledamöter,
påtalas ett flertal felaktigheter
som måste rättas till för att
skördeskadeskyddet skall fungera på
ett riktigt och ändamålsenligt sätt. Det
gäller den försenade utbetalningen av
försäkringsskyddet, som redan tidigare
påtalats av flera talare. De lantbrukare
som drabbats av skördeskador —
förra året var skördeskadorna av sådan
omfattning att man i många fall
nära nog kunde tala om missväxt — torde
vara i behov av ersättningen det år
skadan uppstått. De har behov av likvida
tillgångar för att, som här har
sagts, kunna betala fakturor och sådant.
Det gäller också från skattesynpunkt. Nu
erhåller den för vilken skördeförsiik -

Skördeskadeskyddet m. m.

ringen utfallit likviden först året efter.
Var och en förstår verkningarna
härav, bl. a. på grund av den progressiva
beskattningen. Hade jordbruket haft
rätt till resultatutjämningskonto, analogt
med skogskonto, skulle en jämnare
beskattning ha kunnat äga rum. Det
är ytterst viktigt att man söker på något
sätt finna en formel för att lösa
dessa problem, även om man inte kan
få besked till den 1 januari året efter
skördeskadan. Man får försöka finna
en formel för att liksom efterdeklarera
ersättningen så att den skall beskattas
samma år som skadan uppstått. Det
anser motionärerna vara ett oåterkalleligt
krav som måste tillgodoses omedelbart.

Detta gäller också — och det är kanske
den väsentliga frågan i detta sammanhang
— den tekniska utformningen
som kan betraktas som ett typiskt
lotteri, såsom herr Hedin sade. 1969
års skördeskadeberäkningar är sålunda
ett gott exempel härpå. Grödor som
gett god skörd — där den aktuella skördens
avvikelser från normskörd rätteligen
skulle betecknas med ett plus
-— har i stället blivit en minuspost. Grödor
som givit så dålig skörd att de betraktas
som fullständig missväxt, så att
avvikelsen skulle betecknas med minus,
har i stället innevarande år uppförts
som en kraftig pluspost. Jag har otaliga
exempel på detta. Här föreligger sålunda
ett tekniskt fel som måste rättas
till. Det är förvånande att motstånd
gör sig gällande på denna punkt.

Jag noterar med tillfredsställelse att
herr Persson i Skänninge har uttalat
sig positivt för att man skall försöka
åstadkomma en förändring härutinnan,
men det måste ske snabbt. Riksdagen
bör enligt mitt förmenande göra ett uttalande
för att påskynda en lösning.

För att i någon mån — jag stryker
särskilt under orden i någon mån —
kunna riitla till felaktigheterna när det
giiller fördelning av skördeskademedel
finns den s. k. behovsprövade skörde -

164

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Skördeskadeskyddet m. m.

skadeersättningen. Systemet med behovsprövning
har tillkommit för att
komplettera den s. k. strataindelningen,
som visat sig vara — som jag tidigare
har anfört — synnerligen bristfällig.
Den behovsprövade ersättningen — en
procent av utgående ersättning, dock
minst 400 000 kronor —• täcker emellertid
inte behovet. Därför har vi också
föreslagit att dess andel av skördeskademedlen
uppräknas från en till två procent.
Detta kan inte — som herr Persson
i Skänninge påstår — medföra några
fördyrade administrationskostnader.
Inte kan det väl bli dyrare att räkna
fram två procent i stället för en. Genom
denna uppräkning kan man åtminstone
till någon del rätta till de orättvisor
som begås i samband med de felaktiga
beräkningsgrunderna.

Jag förutsätter att herr Persson i
Skänninge är villig att medverka också
i detta sammanhang till en rättvisare
lösning.

Med det sagda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till de vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 11 fogade reservationerna
1 och 2.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
säga till herr Persson i Heden att
jag inte vill medverka till ett beslut om
en höjning av procenttalet från en till
två. Jag har inte heller sagt att en höjning
skulle innebära en stegrad administrationskostnad.
Herr Persson lyssnade
tydligen inte på mig ordentligt.

Men jag har sagt, och det står jag
fortfarande för, att om man går alltför
långt på detta område och prövar den
enskilda gården — nu har man ju i stället
behovsprövning — så kommer man
i det läget att man tvingas ha en kontrollapparat
som administrativt kommer
att kosta mycket pengar.

Det är det jag velat framhålla, herr
Persson i Heden.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag förutsätter att kostnaderna
för beräkning av skördeskador
inte kan bli så mycket större än de nu
är, nämligen mellan 9 och 10 miljoner
kronor. Jag noterar sålunda att herr
Persson i Skänninge hellre accepterar
en orättvisa än medverkar till en rättelse
härvidlag.

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! När riksdagen år 1961
beslutade införa skördeskadeskyddet
var detta ett mycket viktigt beslut, om
än skyddet redan från början var behäftat
med många brister. Under årens
lopp har många justeringar till det bättre
gjorts, och flera sorters grödor har
även inordnats i systemet, men ännu
återstår en hel del att göra för skörd estatistiska
nämnden innan systemet kan
fungera helt tillfredsställande.

Vid årets riksdag har väckts ett antal
motioner som kritiserar skyddet på
en del punkter. De önskemål som däri
framförs kan i korthet utsägas med slutklämmen
i de motioner som från folkpartiets
sida framförts av herrar Skagerlund
och Axelson i första kammaren
samt av herrar Rimås och Eriksson
i Arvika i denna kammare. Önskemålen
sammanfattas sålunda: Självrisken
bör minskas. Skördeskadeområdena bör
göras mindre. Normskördarna för särskilt
potatis och våroljeväxter bör höjas.
Vallfröodlingens speciella problem
bör beaktas. Besked om skördeskadeersättning
bör lämnas tidigare.

Då de föregående talarna utförligt
uppehållit sig vid dessa delfrågor, vill
jag här särskilt understryka vikten av
att komma till rätta med de sena utbetalningarna.
För skador som inträffade
under sommaren och hösten 1969 har
man blivit färdig med utbetalningarna
först nu i dagarna, medan utbetalningen
av de behovsprövade bidragen dröjer
ännu några månader. Man ställer sig
verkligen undrande över att något så -

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14

dant kan ske i vår omskrutna datatid.

Då de frågor som förts på tal i de
nämnda motionerna inryms i de yrkanden
som görs i reservationen 1, yrkar
jag, herr talman, bifall till denna reservation.

Dessutom har väckts ett par stycken
trepartimotioner, nämligen 1:431 med
herr Åkesson som första namn, och
11:607 med mig som förste undertecknare,
vari yrkas inordnande i skördeskadeskvddet
av den yrkesmässiga
fruktodlingen. Jag vill med några ord
beröra dessa motioner.

Den yrkesmässiga fruktodlingen, som
är helt koncentrerad till landets södra
delar, har under senare år tack vare
en hårt driven rationalisering och stora
investeringar kunnat öka såväl skördarnas
kvantitet som deras kvalitet.
Man beräknade sålunda vid en undersökning
som gjordes 1964—1965 att det
årliga produktionsvärdet uppgick till
bortåt 45 miljoner kronor. Att detta
har stor betydelse för vårt lands ekonomi
och vår handelsbalans är självklart.

På grund av odlingens speciella karaktär
och känslighet kan odlarnas ekonomiska
ställning emellertid snabbt förändras.
Under den svåra septemberstormen
förra året tillfogades fruktodlarna
stora skador. Enligt de beräkningar som
gjorts blåste i 209 odlingar med en beräknad
skörd av 12 210 ton äpplen 27
procent eller 3 540 ton äpplen ner, medan
motsvarande siffror för päron var
1 895 ton i beräknad skörd — där blåste
790 ton eller 38 procent ned. Skadorna
varierade mellan 10 och 60 procent och
var så omfattande att en del bidrag söktes
och erhölls genom anslaget till bidrag
vid förlust på grund av naturkatastrof.
Vid ett sådant tillfälle hade det
väl varit på sin plats att fruktodlingen
hade åtnjutit skördeskadeskydd. Redan
vid skördeskadeskyddets införande uttalade
sig riksdagen för att »den i propositionen
antydda utvidgningen till
köksväxter och andra specialgrödor

105

Skördeskadeskyddet m. m.

kommer att ske så snart tekniska förutsättningar
befinnes föreligga». Det synes
därför vara på tiden att den yrkesmässiga
fruktodlingen kommer med i
skyddet.

Utskottet är i stort sett positivt till
motionen men framhåller att nämnden
inte har funnit tillräckliga förutsättningar
föreligga för framläggande av
förslag i ämnet. Detta uttalande från
nämndens sida förvånar mig verkligen
då man på ansvarigt håll inom den yrkesmässiga
fruktodlingen anser att man
har en mycket fullgod statistik. Man
har medlemsregister med uppgifter om
antalet fruktträd, och de flesta fruktodlarna
är anslutna till lagercentraler där
frukten mottages och inväges och där
statistik föres. Då, som utskottet även
framhåller, trädgårdsföretagen fr. o.m. i
år inordnas i lantbruksregistret öppnar
sig emellertid nya möjligheter att få
med den yrkesmässiga fruktodlingen och
även odling av andra trädgårdsprodukter
i skördeskadesystemet.

Det är min förhoppning att skördestatistiska
nämnden snart kan ta förnyad
ställning i frågan så att skördeskadeskyddet
även berör fruktodlingen,
annars blir det orsak att återkomma här
i kammaren.

I detta anförande instämde herr Xilsson
i Bästekille (m).

Herr LARSSON i öskevik (ep):

Herr talman! Vid detta stadium av
debatten torde det mesta som behöver
sägas vara sagt, och jag skall fatta mig
kort.

Jag vill emellertid något kommentera
motionen 11:296, där vi motionärer inledningsvis
påpekar att skördeskadeskyddet
i princip bör verka som en arbetslöshetsförsäkring
som garanterar
viss inkomsttrygghet åt den enskilde
jordbrukaren. Om skörden blir väsentligt
skadad, förlorar jordbrukaren en
stor del av sin arbetsinkomst och måste
då kompenseras för detta.

106 Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Skördeskadeskyddet m. m.

Låt oss konstatera att även om skördeskadeskyddet
vid en skördeskada träder
i funktion, även om ersättning utgår
i förhållande till den verkliga skadan,
medför dock den höga självrisken
att den enskilde jordbrukaren i många
fall förlorar hela sin arbetsinkomst. Jag
ställer frågan: Kan någon folkgrupp i
vårt land i våra dagar vara tillfredsställd
med en sådan försäkring mot inkomstbortfall?
Vid skördeskador, lika
väl som vid arbetslöshet, gäller ju att
inkomstbortfallet är förorsakat av faktorer
över vilka individen inte råder.

Erfarenheten från fjolårets inom stora
områden kraftiga skördeskador understryker
behovet av sänkt självrisk.
Som utskottsmajoriteten konstaterat är
det uppenbart att en sänkning av självrisken
innebär ökade kostnader för
skördeskadeskyddet. En sänkning av
självrisken bör också, som utskottsmajoriteten
påpekat, leda till ökad precision
i skadeberäkningarna och därav
föranledda kostnader. Jag vill tillägga:
En bättre precision vid skadeberäkningarna
är nödvändig även om man
bibehåller nuvarande självrisk. Har
man ambitionen att beteckna skördeskadeskyddet
som ett försäkringssystem,
bör man också sträva efter att uppnå
en tillförlitlighet i skadeberäkningarna
som vanligen finns i andra försäkringssystem.

Vill man förbättra skördeskadeskyddet
måste man säkerligen, såsom flera
talare tidigare påpekat, genomföra en
ändring enligt de tre punkter som återfinns
i klämmen i motion 11:296, nämligen
sänkt .självrisk, indelning i mindre
skördeuppskattningsområden som är
geografiskt och odlingsmässigt enhetligare,
samt särskilda provytegårdar för
grödor som inte odlas allmänt inom området.

Vi motionärer önskar en klar redovisning
av vilka försäkringsmässiga fördelar
dessa ändringar skulle ge och vad
förbättringarna skulle innebära kostnadsmässigt.
Sedan denna redovisning

skett är det tämligen självklart att såväl
ändringar i försäkringssystemet som
kostnadstäckning blir föremål för överläggningar
mellan berörda parter.

Herr talman! Med det sagda yrkar
jag bifall till reservation 1.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jonasson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i
mom. 1 i utskottets utlåtande nr 11,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Jonasson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 93 ja och 74 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14 107

Ett avlösningssystem rid sjukdom och semester för jordbrukare

dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jonasson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition,
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
2 i utskottets utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av herr Skagerlund m. fl.

Skedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Jonasson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 94 ja och 71 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Ett avlösningssystem vid sjukdom och
semester för jordbrukare

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motioner
om ett avlösningssystem vid sjukdom
och semester för jordbrukare.

I de likalydande motionerna 1:172
av herr Mattsson m. fl. samt 11:196 av
herrar Johansson i Växjö och Sundkvist
hade hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning och förslag om åtgär -

der för att åstadkomma ett avlösningssystem
vid sjukdom och ordnad semester
för jordbrukare i enlighet med vad
i motionerna anförts.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte lämna motionerna
I: 172 och II: 196 utan åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Nils Nilsson (ep).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Vi har diskuterat jordbruk
hela dagen. Det har sagts att vi
skall ha ett effektivt jordbruk, att vi
skall ge ökat stöd till försök och forskning
för att åstadkomma den önskade
effektiviseringen och att vi vill ha ett
bättre skördeskadeskydd. Allt detta håller
jag med om, och vid voteringarna
har jag stött förslagen om ökade insatser
för vårt jordbruk.

Men för jordbrukets utövare kommer
det tydligen även i fortsättningen att
bli samma slit och lika små möjligheter
som förut att få semester och annan ledighet.
Om man dömer efter det lilla
som finns skrivet i jordbruksutskottets
utlåtande nr 12, finner man inget större
intresse för att lösa dessa frågor.

Det var inte länge sedan vi diskuterade
detta; det var så sent som den 11
december 1969, då det årets motioner
behandlades. Jag kan förstå att jordbruksutskottet
inte velat skicka motionerna
till samma remissorgan som 1969;
deras yttranden är naturligtvis lika aktuella
i år. Däremot hade det inte varit
ur vägen att skicka motionerna till något
annat organ som inte tillfrågades
förra året, exempelvis Lantbruksförbundet.
Eller också kunde utskottet ha
gjort vad jag vädjade om förra året,
nämligen att man skulle ta kontakt med

108 Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Ett avlösningssystem vid sjukdom och semester för jordbrukare

norska myndigheter och bondeorganisationer.

Jag är litet grand förvånad. I denna
kammare sitter så rejäla karlar som
herrar Persson i Heden och Jonasson
i Ekshärad, men de har inte kunnat
åstadkomma något nämnvärt. Ändå har
de problemen så nära inpå sig. De står,
som jordbruksministern sade här tidigare
i dag till någon annan, med fotterna
på jorden, till och med något ner i jorden.
Men de har inte åstadkommit någonting.
Däremot har en lantmätare i
första kammaren, herr Nils Nilsson -—
jag är för all del inte fjärran från alt
erkänna att även han har kontakt med
jordbruket, dock inte riktigt på samma
sätt — i alla fall åstadkommit en blank
reservation.

Jag finner det tråkigt att man i utskottet
inte har varit mera positiv i denna
fråga och inte kunnat åstadkomma
mera när det gäller dessa problem, som
på något sätt måste lösas. I min motion
har jag som exempel tagit upp de stora
svårigheter den influensaepedemi förde
med sig som drabbade stora delar av
vårt land hösten 1969. Då var det så att
hela befolkningen i vissa byar insjuknade
och därför fick stora problem med
att sköta de dagliga sysslorna i jordbruket.
Ja, det fanns t. o. m. fall där
djurskyddsföreningen gick till aktion
för att djuren fått så ringa skötsel att
man kunde tala om djurplågeri. Det
var naturligtvis i så fall helt oförskyllt,
men situationen var sådan att dylika
fall uppkom.

Herr talman! Jag skall nu inte orda
mer om detta utan yrka bifall till motionerna.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag skall inte delta i betygsättningen
av herr Johanssons i Växjö
partikamrater. I det fallet har herr
Johansson större erfarenheter och bättre
möjligheter än jag; betyget får därför
stå för hans räkning.

Den fråga som det här gäller behand -

lades även i höstas, och enligt utskottets
mening har det inte tillkommit något
nytt sedan dess som gjort att utskottet
kunde tillstyrka motionen. Men
herr Johansson i Växjö har ju framtiden
för sig och kommer säkerligen tillbaka
med sin motion nästa år, kanske
också året därpå. Med litet undervisning
kan man måhända då även få exempelvis
herr Jonasson att ändra uppfattning
i frågan. Jag önskar herr Johansson
i Växjö lycka till med det och
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Jag tog faktiskt en smula
illa upp när jag i höstas fick en tillrättavisning
både av herr Persson i
Skänninge och av herr Hansson i Skegrie.
Det sades att jag hade dåligt omdöme.
Jag vände mig emellertid under
julen till väljarna i mitt hemlän och förhörde
mig om deras uppfattning. Det
besked jag fick blev ungefär följande:
Det är bra, Johansson! Du skall motionera
om detta flera gånger!

Jag tog även kontakt med RLF på
länsplanet och även på riksplanet. Jag
vände mig inte till Lantbruksförbundet,
eftersom jag ville vara snäll mot herr
Hansson i Skegrie. Alla de instanser
som jag kontaktade menade emellertid
att det gällde en viktig fråga som inte
är lätt att lösa. De ville att något skulle
göras, och den enda väg som står till
buds är då att motionera i Sveriges
riksdag. Om jag blir kvar i riksdagen,
skall jag också komma igen i denna
fråga, herr Persson i Skänninge!

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag vill uppmana herr
Johansson att gå tillbaka till protokollet
från höstens debatt. Då skall han
nämligen finna att jag inte uttalade att
herr Johansson hade dåligt omdöme.
Det var bara hans partikamrat som
gjorde det.

Härmed var överläggningen slutad.

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14

109

Interpellation ang. ökad information om p-piller, m. m. — Interpellation ang. en

effektivare trafikplanering

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 172
och II: 196; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kammarens sammanträde
onsdagen den 8 innevarande
april.

§ 10

Interpellation ang. ökad information om
p-piller, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Fru SUNDSTRÖM (s), som yttrade:

Herr talman! Med jämna mellanrum
sprider massmedia alarmerande rapporter
om de s. k. p-pillrens biverkningar.
Det är självklart att dessa rapporter
väcker stor oro bland de ca
400 000 kvinnor som bara i vårt land
nu regelbundet använder p-piller för
att undvika graviditet. Objektiv information
från forskare och läkare får sällan
lika stor publicitet som alarmrapporterna
och når därför heller inte ut
till alla som skulle behöva detta som
motvikt mot de ofta missvisande referaten
om p-pillrens skadeverkningar.
Dessutom synes även forskarnas och läkarnas
kunskaper om dessa pillers biverkningar
vara bristfälliga.

Det är mot denna bakgrund enligt
min mening nödvändigt dels att förstärka
den objektiva informationen om
p-pillren, dels att bygga ut såväl kontrollen
av de piller som förekommer
i marknaden som den medicinska kontrollen
av de kvinnor som använder sig
av dessa piller.

Under åberopande av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att

till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Avser statsrådet vidta åtgärder
som syftar till ökad objektiv information
om p-pillrens verkningar?

2. Vill statsrådet medverka till såväl
ökad kontroll av de p-piller som förekommer
i marknaden som en förstärkt
medicinsk kontroll av de kvinnor som,
för att undvika graviditet, använder sig
av p-piller?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. en effektivare
trafikplanering

Ordet lämnades på begäran till

Herr DAHLGREN (ep), som yttrade:

Herr talman! Goda kommunikationer
är en förutsättning för att det moderna
samhället skall fungera. Näringslivets
utveckling kräver en effektiv godstransportapparat
samtidigt som snabba persontrafikförbindelser
är nödvändiga för
såväl de enskilda människornas som näringslivets
och förvaltningens kontakter.
Målsättningen måste vara att enskilda
människor och näringsliv i olika
delar av landet skall ha en ändamålsenlig
transportförsörjning. Samhället
måste anses ha grundläggande uppgifter
när det gäller att skapa en väl fungerande
transportapparat.

I dessa samhällets uppgifter ingår som
en väsentlig del att svara för planeringen
och samordningen på trafikens område.
Det åligger myndigheterna såväl
på riksplanet som på de regionala och
lokala planen att delta i detta arbete.
Riksmyndigheterna måste dels göra upp
en riksplan på trafikens område, dels
bistå och stimulera regional- och lokalmyndigheterna
när det gäller trafikplaneringen.

Den hittillsvarande trafikplaneringen

Nr 14

Fredagen den 3 april 1970

Interpellation ang. en effektivare trafikplanering

kan inte anses ha varit tillräckligt aktiv.
Det är nödvändigt att kommunikationsdepartementet
målmedvetet verkar
för en effektivare planering på länsplanet.
Syftet måste vara att få till stånd
en bättre samordning mellan näringslivets
och transportföretagens strävanden.
Vidare måste en ändamålsenlig
samordning mellan de olika trafikmedlen
komma till stånd. Detta bör ske genom
att länsstyrelserna åläggs att upprätta
trafikförsörjningsplaner.

Statsutskottet anförde hösten 1969 i
ett av riksdagen godkänt utlåtande
(nr 167) i anledning av motioner rörande
den statliga trafikpolitiken m. m.
bland annat följande: »Trafikpolitiken
får självfallet inte ses som en isolerad
fråga och tillämpningen och uppföljningen
av principerna måste därför anpassas
till utvecklingen på olika områden
och till samhällsplaneringen i
övrigt. Det är således angeläget att en
fortlöpande uppföljning och effektiv
samordning av de trafikpolitiska åtgärderna
sker med hänsyn till olika landsdelars
behov och intressen. Vid den
integrerade trafikplanering som därvid
erfordras bör beaktas inte blott de
skilda trafikgrenarnas lönsamhet och
kostnadsansvar var för sig utan även
deras inbördes beroende av varandra
samt den totala samhällsekonomiska effekten
vid olika transportalternativ.
Målet skall vara att i överensstämmelse
med riksdagens beslut för landets
olika delar trygga en tillfredsställande
transportförsörjning till från samhällsekonomisk
synpunkt lägsta möjliga
kostnader. Hänsyn bör därvid såsom
också förutsatts i samband med nämnda
beslut tas till sociala, näringspolitiska
och lokaliseringspolitiska förhållanden.
Även inverkan från trafiksäkerhets-,
arbetarskydds- och miljösynpunkter
liksom de följdkostnader härav som
samhället har att bestrida i annan ordning
bör beaktas.»

Vid den vidgade och fördjupade, alla

trafikgrenar omfattande trafikplaneringen
skall givetvis beaktas vägplaneutredningens
överväganden och förslag,
framlagda i betänkandet Vägplan 1970
(SOU 1969:56). Mot dessa förslag måste
vägas andra trafikgrenars möjligheter.
Planeringen måste bl. a. syfta till
att de långväga godstransporterna i
största möjliga utsträckning sker på
järnväg. Järnvägarnas roll i den framtida
trafikapparaten måste penetreras
ingående. Innan detta är gjort bör nedläggningar
av järnvägar inte företas.
Statens järnvägar har dock nyligen meddelat
att tågindragningar i inte ringa
utsträckning kommer att ske i samband
med tidtabellskiftet i maj.

För att det i alla delar av landet skall
finnas en tillfredsställande trafikförsörjning
måste vid trafikplaneringen
tillgodoses kravet på att de enskilda
människorna, näringslivet och förvaltningen
var de än bor eller är belägna
i princip skall ha tillgång till kollektiv
trafik. Den kollektiva trafiken måste
organiseras så att de erbjudna tjänsterna
får ökad efterfrågan. Målsättningen
skall naturligtvis vara att de samlade
resurserna kommer till så effektiv
användning som möjligt.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd medverka till att
en effektiv trafikplanering kommer till
stånd i vårt land?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. översyn av bestämmelserna
om ersättning åt person som
deltar i skogsbrandsläckning

Ordet lämnades på begäran till

Fredagen den 3 april 1970 Nr 14

av bestämmelserna om ersättning åt person som deltar

Interpellation ang. översyn

i skogsbrandsläckning

Herr HEDIN (m), som yttrade:

Herr talman! Vid stora skogsbränder
kan, enligt kungörelse den 30.11.1962
nr 607, § 3, allmänhet som beordras till
släckning erhålla ersättning enligt
skogsarbetaravtalet på den ort där
släckningsarbetet ägt rum. Ersättningen
utgår enligt nettolön, sålunda utan
beaktande av ersättning för sociala förmåner
— semesterersättning — eller
för obekväm arbetstid eller för övertid.
Genomsnittligt för landet betyder det
en timersättning på ca 8 kronor. En
skogsarbetare, som beordras från sitt
ordinarie arbete för att deltaga i skogsbrandsläckning
eller eftersläckning, erhåller
på grund härav en lägre timlön
än i sitt ordinarie arbete. Om en skogsarbetare
också är s. k. brandvärnsman
erhåller han en högre ersättning, genomsnittligt
för landet ca 15 kronor, enligt
det avtal som finns mellan vederbörandes
organisation och Svenska
kommunförbundet.

Dessa bestämmelser har medfört att
det är svårt att få gehör för kallelser
till skogsbrandsläckning. Fall har till
och med förekommit där personer
dömts till dagsböter för att de undanhållit
sig från beordrat släckningsarbete.
Med hänsyn bl. a. till den ökade
fritidsverksamheten, vistelse i skog och
mark, har riskerna för skogsbränder
ökat, och det finns anledning att räkna
med att dessa risker kommer att öka
ytterligare. Stora värden står också på
spel, varför det är viktigt att brandberedskapen
hålls så hög som möjligt. Den
bör i varje fall inte få försvagas av att
ersättningsbestämmelserna är otidsenliga
och uppfattas som orättvisa.

En väg att klara ersättningsfrågan
vore, enligt min mening, att låta all
ersättning följa de avtal som gäller mellan
å ena sidan Brandmännens riksförbund,
Kommunalarbetarförbundet och
Svenska brandbefälens riksförbund
samt å den andra Svenska kommunförbundet.
Då skulle den bristande jämlik -

heten kunna undanröjas samtidigt som
man fick ett smidigt och automatiskt
verkande system. Erfarenheterna visar
nämligen klart att de nuvarande ersättningsbestämmelserna
inte är tillfredsställande.
Den kostnadsökning för staten
som en sådan ändring skulle medföra
är ringa i relation till den förbättring
av brandberedskapen som kan
åstadkommas och de värden som kan
räddas.

När det gäller ersättningen för deltagande
i skogsbrandsläckning är det
också viktigt att något görs för att utbetalningen
skall kunna ske snabbare.
I vissa fall tar det över ett halvt år innan
utbetalning sker. Några kommuner
har därför gått in för att förskottera
ersättningen i väntan på länsstyrelsens
beslut, men någon enhetlig handlingslinje
finns inte. Om det inte anses möjligt
att fastställa viss maximitid för
länsstyrelserna för handläggning av
dessa ärenden borde det dock vara möjligt
att ordna med förskottsbetalning
direkt från länsstyrelserna. Någon sådan
möjlighet torde inte finnas för närvarande.

Ytterligare en fråga i det här sammanhanget
är bestämmelsen enligt 8 §
i ovannämnda kungörelse, som innebär
att markägare, som har tillgång till personal,
inte får någon ersättning för egen
personals deltagande i eftersläckningsarbete.
Då markägare måste anlita annan
brandpersonal även för bevakning
och eftersläckning utgår ersättning härför
i vanlig ordning. Enligt min mening
är denna uppdelning av de ersiittningsberättigade
i två grupper både
omotiverad och ologisk och den har
väckt stark irritation. En likvärdig behandling
synes även i detta fall vara
erforderlig.

över huvud är en översyn av nämnda
kungörelse befogad på grund av att
den till vissa väsentliga delar är otidsenlig.
Viktigast är dock att det snarast
sker en ändring och likformighet av er -

Nr 14

112

Fredagen den 3 april 1970

Interpellation ang. översyn av bestämmelserna om ersättning åt person som deltar
i skogsbrandsläckning

sättningsbestämmelserna så att brandberedskapen
redan till sommaren kan
påverkas i positiv riktning.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för civildepartementet
få framställa följande frågor:

Är herr statsrådet villig att vidtaga
åtgärder för en översyn av Kungl. Maj :ts
kungörelse den 30/11 1962, nr 607, angående
skogsbrandsläckning i syfte att
bl. a. åstadkomma likformighet i ersättningsbestämmelserna
för olika kategorier
som deltar i skogsbrandsläckning?

Är herr statsrådet villig att ändra ersättningsbestämmelserna
i 3 § nämnda
kungörelse, enligt i interpellationen
skisserat förslag, så att dessa nya bestämmelser
kan träda i kraft redan till
sommaren?

Denna anhållan bordlädes
§ 13

Till bordläggning anmäldes utrikesutskottets
utlåtande nr 5, i anledning
av motioner om dels uttalande angående
antisemitismen i Sovjetunionen och
Östeuropa, dels avståndstagande från
förföljelser mot kristna.

§ 14

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 107,
till Konungen angående val av ombud
i Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;

dels till riksdagens förordnanden, nr
108—113, för

herr Kaj Björk,

» Gösta Bohman,

» Bertil Ohlin,

fröken Astrid Bergegren,

herr Stig Alemyr och
» Gunnar Hedlund
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

dels ock till riksdagens förordnan -

den, nr 114—119, för
herr Bo Martinsson,

» Nils Wååg,

» Daniel Wiklund,

» Uno Hedström,

» Ingvar Svanberg och
» Bengt Sjönell

att vara suppleanter för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

§ 15

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 57, med förslag till lag om otillbörlig
marknadsföring, m. m., och

nr 94, med förslag till lag om arbetsgivares
kvittningsrätt, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 16

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 35, angående ökat stöd till
vuxenutbildningen, motionerna:
nr 1247, av fru Bergman,
nr 1248, av herrar Eliasson i Sundborn
och Boo,

nr 1249, av herr Holmberg m. fl.,
nr 1250, av fru Mogård m. fl.,
nr 1251, av fru Nilsson m. fl.,
nr 1252, av herr Nordstrandh m. fl.,
nr 1253, av herr Nordstrandh m. fl.,
nr 1254, av herr Nordstrandh m. fl.,
nr 1255, av fru Rgding m. fl.,
nr 1256, av herrar Strömberg och
Westberg i Ljusdal,

nr 1257, av herr Wennerfors, samt
nr 1258, av herr Westberg i Ljusdal;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 36, angående vissa anslag ur
kyrkofonden, m. m., motionerna:
nr 1259, av herr Lundberg m. fl.,
nr 1260, av herr Werner,
nr 1261, av herr Werner m.fl., och
nr 1262, av fröken Äsbrink m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 37, angående samordning av

Fredagen den 3 april 1970

Nr 14

113

veterinärhögskolans verksamhet med
annan forskning och utbildning m. m.,
motionen nr 1263, av herr Wachtmeister; i

anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 66, med förslag till lag om
ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring, m. m., motionen nr 1264,
av herr Holmberg m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 110, angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret,
motionen nr 1265, av herr Björck
i Nässjö.

Dessa motioner bordlädes.

§ 17

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
7—8 april p. g. a. officiellt besök
i England samt 14—15 april p. g. a. officiellt
besök i Frankrike.

Stockholm den 1 april 1970.

Olof Palme

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 18

Utsträckt motionstid

Ordet lämnades på begäran till

Herr LöFGREN (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
58, angående anslag till marknadsrå -

Utsträckt motionstid

det och konsumentombudsmannen, måtte
med hänsyn till ärendets omfattning
utsträckas till det sammanträde som infaller
näst efter 15 dagar från det propositionen
kom kammaren till handa,
d. v. s. första plenum efter torsdagen den
16 innevarande april.

Denna hemställan bifölls.

§ 19

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Nordstrandh (m), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående åtgärder mot den hotande
sysselsättningskrisen för akademiker,

fru Nilsson (ep), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdeparte-,
mentet angående verksamheten vid
Kolleberga skogsskola,

fru Ryding (vpk), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående företagares varsel om driftnedläggning
m. m., och

herr Sjönell (ep), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående reformering av företagsformerna
för mindre och medelstora
företag.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.04.

In fidem

Sune K. Johansson