Nr 14 ANDRA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 14 ANDRA KAMMAREN 1969

27—28 mars

Debatter in. in.

Torsdagen den 27 mars fm.

Svar på frågor av: Sid.

herr Brand! (s) ang. indrivningen av skatt..................... 5

herr Sjöholm (fp) ang. ökad automatik vid indrivning av skatt.... 5

herr Josefson i Arrie (ep) ang. undersökning rörande medborgarnas

önskemål i fråga om bostadstyper och bostadsmiljöer.......... 7

fru Ryding (vpk) ang. ersättning från sjukkassa för hemtransport

av avliden från sjukhus.................................... 8

herr Werner (m) ang. barnavårdsnämnds befogenheter vid omhändertagande
av ungdom.............................. 9

herr Magnusson i Nennesholm (ep) ang. försäljning av mark som

tidigare nyttjats för järnväg............................... 10

herr Thylén (m) ang. tidpunkten för avlämnande av proposition

med anledning av parkeringskommitténs betänkande.......... 11

herr Larsson i Umeå (fp) ang. tidpunkten för regeringens ställningstagande
till frågan om Vindelälvens utbyggnad............... 12

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. undersökning av malmfyndigheter
i Hälsingland. . ..................................... 13

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 31, ang. forskarutbildning

och forskarkarriär m. m....................................... 14

Utgifterna inom socialdepartementets verksamhetsområde:

Bostadstillägg för barnfamiljer, m. m.......................... 15

Bidrag till social hemhjälp.............. 21

Bidrag till anordnande av barnstugor.......................... 25

Bidrag till driften av barnstugor.............................. 29

Bidrag till kommunala familjedaghem..................... 31

Socialstyrelsen.............................................. 44

Statens institut för folkhälsan................................ 46

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning......... 51

1—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 14

Nr 14

Innehåll

Sid.

Interpellation av herr Börjesson i Falköping (ep) ang. försäljningen av
hörapparater............................................... 55

Torsdagen den 27 mars em.

Utgifterna inom socialdepartementets verksamhetsområde (forts.):

Bidrag till S:t Lukasstiftelsen................................ 56

Hälsovårdsupplysning....................................... 60

Bidrag till nordiskt institut för odontologisk materialprovning. ... 64

Akademiska sjukhuset i Uppsala: Avlöningar till läkare.......... 72

Ungdomsvårdsskolorna: Driftkostnader........................ 74

Ungdomsvårdsskolorna: Vård utom skola...................... 76

Bidrag till handikappinstitutet............................... 78

Bidrag till driften av särskolor m. m........................... 80

Bidrag till De handikappades riksförbund...................... 84

Motioner om bidrag till vissa organisationer.................... 86

Näringspolitiken.............................................. 89

Utredning angående mindre och medelstora företag................ 100

Utgifterna inom industridepartementets verksamhetsområde:

Industridepartementet....................................... 101

Sveriges geologiska undersökning: Prospektering................ 103

Styrelsen för teknisk utveckling.............................. 105

Utsträckt motionstid.......................................... 108

Meddelande om enkla frågor av:

herr Larsson i Norderön (ep) ang. tidpunkten för regeringens ställningstagande
till frågan om anordnande av olympiska vinterspel

i Jämtland............................................... 109

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. alkoholförtäring i samband med
förande av motorfordon.................................... 109

Fredagen den 28 mars

Utgifterna inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde:

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket......................... 110

Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader.................... 119

Utsträckt motionstid.......................................... 127

Utgifterna inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde (forts.):

Bidrag till Sveriges utsädesförening........................... 127

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling............. 128

Bidrag till skogsförbättringar och Vägbyggnader på skogar i enskild
ägo................................................. 133

Statens skogsskolor m. m..................................... 138

Ersättning till domänverkets fond för utgifter för övertalig personal 153

Innehåll

Nr 14

Sid.

Rikets allmänna kartverk.................................... 159

Bidrag till naturvårdsupplysning, m. m........................ 162

Ersättningar vid bildande av naturreservat m. m................ 167

Naturvårdsforskning......................................... 169

Bidrag till vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin...... 173

Ersättning för av rovdjur dödade tamdjur, m. m................ 177

Interpellationer av:

fru Nettelbrandt (fp) ang. arbetsförhållandena vid kronofogdemyndigheten
i Stockholm...................................... 178

fru Nettelbrandt (fp) ang. skyddet för arbetstagare mot obefogad

uppsägning............................................... 179

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. vårdbidrag till särskoleelev vid

vistelse i eget hem under veckoslut.......................... 180

Meddelande om enkel fråga av herr Wikner (s) ang. ifrågasatt indragning
av persontrafiken å bandelen Mora—Sveg—Brunflo......... 182

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 27 mars fm.

Statsutskottets utlåtande nr 5, rörande utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde (punkterna 1—20)............... 15

Torsdagen den 27 mars em.

Statsutskottets utlåtande nr 5, rörande utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde (punkterna 21—57).............. 56

Bankoutskottets utlåtande nr 9, ang. näringspolitiken............... 89

— nr 10, om utredning angående mindre och medelstora företag..... 100

Statsutskottets utlåtande nr 13, rörande utgifterna inom industridepartementets
verksamhetsområde............................... 101

Fredagen den 28 mars

Jordbruksutskottets memorial nr 10, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till vissa byggnadsarbeten vid lantbruksförsöksanstalten
Röbäcksdalen......................... 109

— utlåtande nr 1, rörande utgifterna inom jordbruksdepartementets

verksamhetsområde........................................ 110

Statsutskottets utlåtande nr 37, ang. bostadsanskaffningslån med statlig
garanti till statsanställda................................... 178

— nr 38, ang. transport av flytande bränsle...................... 178

Val av en riksdagens ombudsman............................... 181

Torsdagen den 27 mars 1969 fm:

Nr 14

Torsdagen den 27 mars

Kl. 13.00

§ 1

Svar på fråga ang. indrivningen av skatt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Brandt har frågat
mig om jag anser att skatteindrivningen
svarar mot de krav som såväl staten
som skattebetalarna kan ställa på densamma.

Skatteindrivningen i sin helhet får
betraktas som förhållandevis effektiv.
Enligt tillgängliga uppgifter utgör restförd
skatt, d. v. s. skatt som blir föremål
för indrivning, cirka 4 procent av
den påförda slutskatten. Av den restförda
skatten inflyter cirka 85 procent.
Detta innebär att drygt 99 procent av
påförd direkt skatt tas ut.

I ett par större städer visar skatteindrivningen
en tendens att släpa efter.
Inom Kungl. Maj :ts kansli övervägs
särskilda åtgärder för att bryta denna
utveckling.

Yidare anförde

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
chefen för finansdepartementet för svaret
på min fråga.

Det är uppenbart ett intresse för såväl
samhället som de skattskyldiga i allmänhet
att skatteindrivningen är så effektiv
och rättvis som möjligt. På grund av
vissa brister i skatteindrivningen slipper
vissa skattskyldiga undan skatt, och
det är ju inte till någon glädje för den
stora massan av skattebetalare. Det kan
också skapa berättigat missnöje när det

sprides rykten om att skatteindrivningen
inte fungerar tillfredsställande.

Jag har med tillfredsställelse noterat
att finansministern i sitt svar säger att
effektiviteten i skatteindrivningen är relativt
god. Finansministern erkänner
emellertid att indrivningen på vissa
större orter släpar efter, och det bör
alltså vara möjligt att effektivisera skatteindrivningen
ytterligare. Jag hälsad
med tillfredsställelse att man inom
Kungl. Maj:ts kansli överväger särskilda
åtgärder för att bryta utvecklingen
där.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. ökad automatik vid
indrivning av skatt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig om jag anser att en ökad automatik
i skatteindrivningen skulle vara ägnad
förbättra resultatet.

Vissa bestämda rutiner i skatteindrivningen
har under de senaste åren tilllämpats
i ett par kronofogdedistrikt
och, enligt vad jag erfarit, med gott resultat.
En vidgad användning av detta
system har nyligen rekommenderats av
exekutionsväsendets organisationsnämnd.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Svar på fråga ang. ökad automatik vid indrivning av skatt

Jag visste naturligtvis att man har rekommenderat
införande av en viss automatik
vid skatteindrivningen, och jag
har nu lagt märke till att finansministern
använt just ordet rekommenderar.
Det betyder sålunda att det inte föreligger
någon ovillkorlig skyldighet att
tillämpa den metoden. Det tycker jag
är bra. De människor som kommit på
restlängd är ju inte maskiner eller automater
utan individer. Och jag tror
att ju mera individuell behandlingen är
i skatteindrivningen, desto effektivare
är systemet. Därför vore det onödigt
bryskt och dessutom ineffektivt att behandla
alla människor lika, oavsett vilken
anledningen är till att de har blivit
restförda. Somliga blir det därför
att de inte vill betala, andra därför att
de inte kan. Att skära alla över en kam
är säkert ett mycket ineffektivt system.

Det finns exempel på städer där man
drivit automatiken långt. Som finansministern
vet är Stockholm i det fallet ett
skrämmande exempel, och jag hoppas
att finansministern vill hjälpa till att
frälsa landet i övrigt från de vådor som
ett införande av automatisk indrivning
av det slaget skulle föra med sig. Det
var väl också den frågan herr Brandt
var inne på nyss.

När finansministern — i svaret till
herr Brandt — använder uttrycket
»större städer» kan man kanske begränsa
det till en storstad, nämligen Stockholm.
Där har ju automatiken verkligen
gjort sitt intåg, och exemplet är föga
efterföljansvärt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Detta problem är väl
varken vitt eller svart, och därför vill
jag göra några kompletterande kommentarer.

Otvivelaktigt har det i vissa distrikt
tagit för lång tid mellan utgången av
betalningsfristen och dagen för verkställigheten
ute på fältet. Det är det förhållandet
som exekutionsväsendets or -

ganisationsnämnd (EON) har velat strama
åt med sin praktiska rekommendation.

Detta betyder naturligtvis inte att man
i onödan brutaliserar verksamheten. Jag
har lagt märke till att det i de direktiv
som nämnden utfärdat i .särskilt hög
grad understrukits att det inte är fråga
om någon förändring i exekutionsmyndighcternas
uppdrag att i godo söka påverka
gäldenären så att han betalar.
Genom överläggningar med gäldenären
skall myndigheten söka undvika att behöva
tillämpa själva indrivningsförfarandet.
I vissa kronofogdedistrikt har
det dock förekommit för långa tider
mellan respittiden och betalningen, och
det är detta förhållande som nämnden
velat strama upp. I och för sig tycker
jag att denna strävan är ganska prisvärd
och förtjänar framgång.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är kanske riktigt
att det förflyter olika lång tid mellan
utgången av respittiden och betalningen.
En sådan fördröjning behöver emellertid
inte nödvändigtvis medföra ett
sämre resultat. Detta beror nämligen
helt på när vederbörande träffas av
kravet. Om det sker vid ett tillfälle
när vederbörande är vid kassa inflyter
medlen, men har vederbörande inga
pengar, kommer det inte heller någon
betalning. Hur kravet utfaller är alltså
en ren sinkadus beroende på när det
kommer. Men vad som är allvarligt är
att det skall bli en utökad automatik.
Enligt anvisningarna skall ett utmätningsförsök
omedelbart göras hos alla
människor som släpar efter med skatteinbetalningen.

Jag vågar säga att utmätningsförsöket
i flertalet fall är dömt att misslyckat.
Vederbörande vet då att alla undersökningar
som kan göras är klara och
att han är på den säkra sidan. Så länge
inte detta misslyckade utmätningsförsök
gjorts tror emellertid den skattskyldige
att det kan vara riskabelt att drö -

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Nr 14

Svar på fråga ang. undersökning rörande medborgarnas önskemål i fråga om
bostadstyper och bostadsmiljöer

ja ytterligare och försöker betala in
skatten. Detta är bara ett exempel på
hur automatiken kan drivas in absurdum
och medföra ett sämre resultat.

Det nya systemet kallas för Ängelholmssystemet
därför att resultaten av
det skulle vara särskilt goda just i
Ängelholms distrikt. Detta är ett litet
distrikt, och det är otvivelaktigt så att
resultaten blir bättre ju mindre utmätningsdistrikten
är. Det ligger också i
sakens natur att förhållandena är
sämst i storstäderna. Eslöv, som storleksmässigt
är jämförbart med Ängelholm,
uppvisar ett bättre resultat än
Ängelholm trots att man i Eslöv har
en mera individuell behandling i skatteindrivningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. undersökning rörande

medborgarnas önskemål i fråga om
bostadstyper och bostadsmiljöer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Josefson i Arrie
har frågat mig om jag vill medverka
till att det i samband med 1970 års
folk- och bostadsräkning göres undersökningar
för att kartlägga medborgarnas
önskemål, planer och behov i fråga
om bostadstyper och bostadsmiljöer.

Jag har i årets statsverksproposition
beräknat medel för en bostads- och hvresundersökning
under år 1969.

Frågor om boendemiljön och dess olika
element utreds inom flera statliga
utredningar, bl. a. bygglagutredningen,
servicekommittén, handikapputredningen
och ungdomsbostadskommittén. Dessa
utredningar insamlar material som
kommer att kunna läggas till grund för

den fortsatta planeringen av våra bostäder
och boendemiljöer.

Jag är mot den bakgrunden inte beredd
att medverka till några särskilda
bostadspolitiska undersökningar i samband
med 1970 års folk- och bostadsräkning.

Vidare anförde

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret på min fråga. Anledningen
till att den ställdes var att man
ofta möter människor som är missnöjda
därför att de anser att allmänheten
har alltför små möjligheter att aktivt
deltaga i den framtida samhällsplaneringen.
I riksdagen har i år väckts ett
flertal motioner på detta område syftande
till att skapa större möjligheter
för allmänheten att få deltaga i och därmed
utöva direkt inflytande på samhällsplaneringen.

Nästa år skall en allmän folk- och
bostadsräkning genomföras, och denna
skulle kunna utnyttjas för att på väsentliga
punkter efterhöra allmänhetens syn
på och önskemål beträffande sin bostadsfråga
och bostadsmiljö och därmed
sammanhängande frågor. Folk- och bostadsräkningen
ger utan tvivel en god
bild av svenska folkets nuvarande bostadsförhållanden,
men den ger ingen
vägledning för hur vi skall utforma de
framtida förhållandena. I den debatt
som förs angående olika bostadstyper
och olika bostadsmiljöer skulle en bättre
kunskap om allmänhetens inställning
kunna vara av stort värde. Jag anser
att med den avancerade vetenskapliga
metodik och de resurser som skall komma
till användning vid räkningen borde
man också kunna utröna vilka planer,
åsikter och önskemål som allmänheten
har när det gäller bostadstyper och bostadsmiljöer.

Finansministern säger att flera utredningar
sysslar med problemet, och det

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Svar på fråga ang. ersättning från sjukkassa för hemtransport av avliden från
sjukhus

är riktigt. Men vid folk- och bostadsräkningen
går man ju ändå ut till hela folket,
och jag tror att man där skulle
kunna få en viss uppfattning om vad
den breda allmänheten tycker och tänker
i dessa frågor.

Redan i årets statsverksproposition
underströk finansministern den betydelse
folk- och bostadsräkningen har
för planerings- och utredningsverksamheten
på regional och kommunal nivå.
•lag instämmer med finansministern på
denna punkt, men jag anser att folkoch
bostadsräkningen skulle kunna utnyttjas
även för att få kunskap om allmänhetens
önskemål på bostadsområdet.

Med detta ber jag, herr talman, att
än en gång få tacka finansministern för
svaret på min fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. ersättning från
sjukkassa för hemtransport av avliden
från sjukhus

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
om jag delar uppfattningen att ersättning
till anhörig borde utgå för
hemtransport av avliden under sjukhusvistelse,
motsvarande den rätt till reseersättning
som sjukhuspatientér åtnjuter,
och om jag i Så fall är beredd att
ta något initiativ i sådan riktning.

Frågan om ersättning från sjukförsäkringen
för transport av avliden från
sjukvårdsinrättning utreds av 1961 års
sjukförsäkringsutredning. I avvaktan på
resultatet av utredningsarbetet är jag
inte beredd att ta ställning i sak till
problemet.

Vidare anförde:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag tackar för svaret
på min enkla fråga och vill med några
ord redovisa varför jag ställt den.

I Göteborg finns det specialistvård av
olika slag. ER par gånger — senast i
februari i år — har det hänt att patienter
fått remiss från norra Bohuslän
och Skaraborgs län för specialistvård på
bl. a. jubileumskliniken. Det har alltså
rört sig om personer som haft rätt långt
till Göteborg. När så det olyckliga ininträffat
att patienten avlidit har de anhöriga
själva helt fått svara för kostnaderna
för hemtransporten av den avlidne,
trots att både remissen och sjukvårdsbehandlingen
skett i enlighet med
gängse normer. •— Jag har här en fotostatkopia
av en räkning på 275 kronor
för en sådan hemtransport. Det rör sig
alltså om rätt betydande belopp.

Av svaret framgår att 1961 års sjukförsäkringsutredning
skall ta upp frågan
till behandling. Jag är bara ledsen att
det redan har gått åtta år utan att problemet
lösts. Jag tolkar emellertid svaret
så, att socialministern inte vill uttala
sig i sak men att vi kan hoppas, att
han i princip delar uppfattningen att
problemet måste lösas på ett eller annat
sätt. Ty när remiss utfärdas och det går
så olyckligt att patienten avlider skall
inte de anhöriga belastas med de dryga
kostnader som kan uppstå för hemtransporten,
eftersom regionsjukhuset ligger
så långt från patientens hemort.

Jag tackar än en gång för svaret och
hoppas att 1961 års sjukförsäkringsutredning
nu, år 1969, snart skall ha
knäckt problemet.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill upplysa fru Ryding
om att sjukförsäkringsutredningen
fick sitt uppdrag år 1966 efter skrivelse
från riksdagen. Utredningen har san -

Torsdagen den 27 mars 1969 fm. Nr 14

Svar på fråga ang'', barnavårdsnämnds befogenheter vid omhändertagande av ungdom

nerligen sysslat med en mängd andra
ting och avlämnat en rad betänkanden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. barnavårdsnämnds
befogenheter vid omhändertagande av
ungdom

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: Herr

talman! Herr Werner har frågat
chefen för socialdepartementet om dennes
syn på barnavårdsnämndernas befogenheter
då det gäller omhändertagande
av ungdom som råkat i motsatsförhållande
till sina föräldrar. Enligt
fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara frågan.

Barnavårdsnämndernas befogenheter
då det gäller omhändertagande av underåriga
för samhällsvård anges i 25 §
barnavårdslagen. Jag bortser i detta
sammanhang från de särskilda bestämmelserna
i lagens 31 § som tar sikte
på barn, som har förlorat sina föräldrar
eller har övergivits av dessa, och på
barn, som är i behov av specialvård eller
annan vård och fostran utom hemmet.

Ingripande kan enligt 25 § barnavårdslagen,
schematiskt uttryckt, ske
i två typer av fall, nämligen dels om
en underårig vanvårdas i hemmet, dels
om en underårig på grund av sitt eget
beteende är i behov av tillrättaförande
åtgärder.

Paragrafen medger sålunda ingripande
för det första om någon som är under
arton år misshandlas i hemmet eller
eljest där behandlas på sådant sätt
att hans kroppsliga eller själsliga hälsa
utsätts för fara eller om hans utveckling
äventyras på grund av föräldrarnas
eller annan fostrares olämp -

lighet som fostrare eller bristande förmåga
att fostra honom.

Vidare får ingripande ske om någon
som är under tjugoett är på grund av
brottslig gärning, sedeslöst levnadssätt,
underlåtenhet att efter förmåga försörja
sig, missbruk av rusdrycker eller narkotiska
medel eller av annan jämförlig
anledning är i behov av särskilda
tillrättaförande åtgärder från samhällets
sida.

I alla de situationer som här har
nämnts kan uppenbarligen ett motsatsförhållande
ha uppkommit mellan den
underårige och föräldrarna. Som torde
framgå av min redogörelse för bestämmelsernas
innehåll utgör däremot inte
den omständigheten att ett sådant motsatsförhållande
har uppkommit någon
självständig grund för ingripande från
barnavårdsnämndens sida, utan nämnden
skall med utgångspunkt i situationen
i dess helhet bedöma om ett
ingripande är påkallat enligt paragrafens
bestämmelser.

I den proposition som ligger till grund
för barnavårdslagen uttalades angående
principerna för barnavårdsnämndernas
rätt till ingripande att det av
rättssäkerhetsskäl var nödvändigt att
göra en noggrann avvägning mellan å
ena sidan samhällets intresse av att
främja de ungas personliga och sociala
utveckling och å andra sidan de enskildas
anspråk på att få ordna sina
personliga förhållanden utan inblandning
från det allmännas sida. Denna avvägning
återspeglas i bestämmelserna
i 25 § barnavårdslagen.

Vidare anförde

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Odhnoff för svaret på min
fråga. Det blev en redogörelse för gällande
bestämmelser i barnavårdslagen.
Detta är intressant i och för sig, men
vad som är mera intressant är att veta

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

hur lagen på den bär punkten fungerar
i praktiken. Personligen är jag fullt
övertygad om att barnavårdsnämnderna
vid handläggningen av ärenden rörande
konflikt mellan barn och föräldrar
alltid försöker handla med barnets
bästa för ögonen. Jag är också medveten
om alt det här ofta är fråga om
mycket känsliga problem, som inte kan
redovisas på samma sätt som vanliga
tjänsteförrättningar.

Å andra sidan innebär den form av
ingrepp som barnavårdsnämnden med
stöd av barnavårdslagen verkställer ofta
ett så starkt intrång i den personliga
integriteten, att det endast kan tillåtas
i yttersta nödfall. Det är då också naturligt
att det blir fråga om skiftande
personliga bedömningar i dessa fall.

Med jämna mellanrum förekommer
i pressen redogörelser för ingripanden
mot barn och ungdom, som ofta framstår
som upprörande och vilkas motiv
sällan redovisas. Även de direkt berörda
parterna tycks ibland vara dåligt informerade
om bakgrunden till myndigheternas
handlande. Ett minimikrav vid
varje form av samhällsingripande är
givetvis att den som berörs erhåller
fullständig information om bakgrunden
till myndigheternas beslut. Det är framför
allt för att få till stånd en förbättrad
information om dessa saker som
jag har ställt min fråga, och det är min
förhoppning att all tillbörlig hänsyn
skall tas till berörda parter. Det måste
vara angeläget att också föräldrarna
känner ett stöd från myndigheternas
sida.

Jag hoppas också att barnavårdsnämnderna
skall uppmärksamma de
problem jag här har berört, så att
människor som blir föremål för myndigheternas
ingripande inte bibringas
den uppfattningen att åtgärden är föranledd
av något annat än det som verkligen
är till barnets bästa.

Jag ber ännu en gång alt få tacka
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. försäljning av mark
som tidigare nyttjats för järnväg

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Magnusson i Nennesholm
har frågat chefen för kommunikationsdepartementet
om han vill
medverka till att banvallar och annan
mark, som till följd av järnvägsnedläggning
inte utnyttjas för sitt ursprungliga
ändamål, utbjuds till ägarna av de
fastigheter varifrån marken ursprungligen
har avstyckats. Frågan besvaras
av mig i min egenskap av t. f. kommunikationsminister.

Kungl. Maj:t har den 9 juni 1967 meddelat
vissa bestämmelser om försäljning
av staten tillhörig fast egendom att gälla
fr. o. m. den 1 juli 1967. Enligt dessa bestämmelser
skall SJ före en försäljning
alltid höra med byggnadsstyrelsen om
annan statlig myndighet har behov av
egendomen. Om något sådant behov inte
finns, avvecklas obebyggd och nedlagd
järnvägsmark normalt enligt lagen om
sammanföring av samfälld vägmark och
av järnvägsmark med angränsande fastighet
m. m. Hur sammanföringen skall
ske bestäms vid lantmäteriförrättning.
Därvid tillförs järnvägsmarken angränsande
fastigheter, som i de flesta fall
motsvarar de fastigheter varifrån marken
ursprungligen avskilts.

Fr. o. in. den 1 januari 1968 gäller vidare
vissa särskilda regler vid försäljning
av mark till kommun för samhällsbyggnadsändamål.
Bestämmelserna innebär
att under vissa förutsättningar
försäljning till kommun har företräde
framför försäljning till fastigheter varifrån
marken ursprungligen har avstyckats,
förutsatt att kommunen har meddelat
att marken erfordras för samhällsbyggnadsändamål.

Av vad jag sagt torde framgå att ägare
till fastighet av angivet slag får önskemål
om förvärv tillgodosedda, om gällande
bestämmelser ger möjlighet därtill.

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Nr 14

Svar på fråga ang. tidpunkten för avlämnande av proposition med anledning av
parkeringskommitténs betänkande

Vidare anförde

Herr MAGNUSSON i Nennesholm
(ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
svaret på min fråga. Anledningen till
denna är att det i min hembygd just är
aktuellt med två försäljningar av gamla
järnvägsbankar. Genom att dessa inte
kan återgå till de stamfastigheter, från
vilka de en gång har avsöndrats, förorsakas
brukarna av dessa fastigheter
rätt stora olägenheter. En remsa på 6—
10 m bredd, som banvallarna ofta är,
trasar helt sönder kommunikationerna
mellan fastighetens olika inägor.

I ett fall, som gäller Eksjö—österbymo
järnväg, sägs det att Ing 2 i Eksjö
är intresserat av järnvägsvallen för att
utnyttja den för sprängningsövningar.
Om detta går igenom, kommer det att
vålla mycket besvär för markägarna
vid vallens sidor. Ing 2 har hittills använt
utkanten av övningsfältet på Ränneslätt
som övningsområde för dessa
sprängningar. Förlägger man dem nu
till den gamla järnvägsvallen, kommer
det att innebära skador på skogen på
båda sidor om denna och kanske —
vilket är ännu värre —- skador på grödorna,
eftersom vallen till stor del går
genom odlat område.

Detsamma är förhållandet på järnvägssträckan
Jönköping-—Ulricehamn.
Det talas om att Jönköpings stad eventuellt
är ute efter att köpa vallen för att
där anlägga en cykel- och gångbana.
Denna vall är dock redan sönderriven,
då staden tidigare har fått tillåtelse att
hämta grus från rätt stora avsnitt av
den.

Av svaret framgår att det är först i
tredje hand som ägarna till de fastigheter,
från vilka vallen en gång är tagen,
kan komma i fråga. Detta anser jag
inte vara tillfredsställande. När bestämmelserna
är sådana lär det inte vara

stora möjligheter för vederbörande att
förvärva marken, vilket jag beklagar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. tidpunkten för
avlämnande av proposition med

anledning av parkeringskommitténs
betänkande

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Thylén har frågat
chefen för kommunikationsdepartementet
när han avser att förelägga riksdagen
förslag med anledning av parkeringskommitténs
betänkande av år 1968.

Frågan besvaras av mig i min egenskap
av t. f. kommunikationsminister.

Betänkandet behandlar frågor av stor
praktisk betydelse för vårt moderna
samhälle och dess utveckling. Frågorna
måste bedömas som ett led i samhällsplaneringen
i stort. De avvägningar som
måste göras får betydande ekonomiska
konsekvenser för det allmänna och för
enskilda.

Remissmaterialet är omfattande.
Många remissinstanser är i princip positiva
till utredningsförslaget, men från
åtskilliga håll riktas kritik mot de
grundläggande förutsättningarna för utredningens
värderingar.

Det är ännu för tidigt att säga när
slutlig ställning kan tas till utredningens
förslag.

Vidare anförde

Herr THYLEN (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Geijer för svaret på min fråga.
Även om det inte är så positivt som
jag hade önskat stryker statsrådet dock
under de svårigheter som finns på detta
område. Parkeringskommittén har för -

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Svar på fråga ang. tidpunkten för regeringens ställningstagande till frågan om Vindelälvens
utbyggnad

ordat att reformen borde genomföras
senast 1970, och i så fall borde en proposition
ganska snart komma på riksdagens
bord.

Kommittén har skilt sig väl från sin
uppgift och framlagt många goda förslag.
Om dessa snabbt blir genomförda
kommer hela frågan i ett annat läge för
polisen som skulle slippa det utredningsförfarande
som nu är till så stor
förtret. Vi vet att de smärre trafik- och
parkeringsförseelserna i dag vållar polisen
i storstäderna stora svårigheter,
och det är inte obekant att Stockholms
stad i dagarna har uppvaktat departementet
i denna fråga för att få ett tillrättaläggande.
Material från Stockholms
stad visar att endast ungefär 30 procent
av 300 000 bötesförelägganden för felparkerade
bilar betalas in. Detta beror
just på att kontrollen enligt de nuvarande
normerna är mycket invecklad. Förslagen
i parkeringskommitténs betänkande
innebär en väsentlig förenkling,
och polisen är angelägen att snabbt få
eu ändring till stånd.

En annan detalj i parkeringskommitténs
betänkande som är mycket viktig
är förslaget om dispens för handikappade
från gällande parkeringsregler.

Jag hoppas att statsrådet Geijer som
ersättare för kommunikationsministern
vill medverka till att en proposition
med förslag till ändring av dessa regler
snarast möjligt läggs fram.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. tidpunkten för
regeringens ställningstagande till frågan
om Vindelälvens utbyggnad

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN, som yttrade:
Herr talman! Herr Larsson i Umeå

har frågat statsministern om han vill
lämna upplysning om när regeringen
kommer att besluta om huruvida Vindelälven
kommer att utbyggas eller bevaras
outbyggd. Frågan har överlämnats
till mig för besvarande.

Norrbygdens vattendomstol inkom
den 26 april 1968 med sitt utlåtande i
anledning av statens vattenfallsverks
ansökan om reglering av sjön Gautojaure.
Samtliga remissyttranden hade
ingivits till Kungl. Maj:t den 10 oktober
1968. Statens vattenfallsverk inkom därefter
med påminnelser till Kungl. Maj:t
den 29 november 1968.

Frågan om utbyggnad av Vindelälven
har därefter beretts ytterligare. Som
svar på herr Larssons fråga kan jag
bara lämna det självklara svaret att regeringen
kommer att ta ställning när
beredningsarbetet avslutats. Någon
exakt tidpunkt härför är jag inte beredd
att ange.

Vidare anförde

Hen- LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret.

Bakgrunden till frågan är att det är
synnerligen angeläget för befolkningen
att få veta vad som kommer att hända,
d. v. s. huruvida det blir en utbyggnad
av älven eller ej. Ovissheten är förlamande
för många och ett ställningstagande
från regeringen så snart som
möjligt är önskvärt.

Jag har full förståelse för att regeringen
måste avsluta sin beredning av
ett ärende innan den kan fatta beslut
och att »exakt tidpunkt» inte kan anges
när arbetet kan vara klart. Men
även om man nu inte exakt kan ange
den tidpunkten hade det varit mycket
värdefullt för alla de människor, som
är beroende av statsmakternas beslut i
detta fall, om statsrådet hade kunnat
säga någon ungefärlig tidpunkt när man

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Nr 14

Svar på fråga ang. undersökning av malmfyndigheter i Hälsingland

kan räkna med beslut från regeringen
i denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. undersökning av
malmfyndigheter i Hälsingland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat mig om jag uppmärksammat
de vid undersökningar i de
inre delarna av Hälsingland konstaterade
höga halterna av nickel och kobolt
i vissa malmer och om jag är
beredd att vidta åtgärder för att påskynda
de ytterligare undersökningar
som krävs för att klarlägga om malrnfyndigheterna
är brytningsbara.

Herr Eriksson syftar i sin fråga sannolikt
på de kismineraliseringar i LosHamra-området
i nordvästra Hälsingland
som delvis varit kända sedan
länge. Under 1960-talet har nya prospekteringsarbeten
företagits där i enskild
regi, och Sveriges geologiska undersökning
har specialkarterat berggrunden
i hela det aktuella området.
Inga mineraliseringar har dock bedömts
som så lovande att de för närvarande
anses motivera mera ingående undersökningar.
Frågan om landets försörjning
med legeringsmetaller, till vilka
nickel och kobolt hör, är föremål för
visst utredningsarbete hos berörda
myndigheter. Det potentiella värdet av
bl. a. fyndigheterna i Los-Hamra-området
beaktas givetvis fortlöpande även
av gruvföretagen. Ytterligare prospekteringsåtgärder
kan därför komma att
aktualiseras i framtiden.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka in -

dustriministern för svaret på min fråga.

Av formella skäl kunde jag inte precisera
vilken ort frågan avsåg, men
statsrådet har ändå lyckats lokalisera
trakten.

Losområdet är ett gammalt järnbärarland
med fyndigheter av förutom
järn även koppar, nickel och kobolt.

Om jag inte tar fel gjordes de första
nickelupptäckterna i vårt land just i
Los år 1751. Sedan dess har där förekommit
gruvbrytning vid flera tillfällen,
och under senare årtionden har
området varit föremål för nya undersökningar
och utforskningar, främst
från Bolidenbolaget.

Intresset hos allmänheten för en exploatering
är självfallet stort, och man
hyser förhoppningar om att något positivt
skall ske i framtiden. De från
privat håll gjorda undersökningarna
har givit vid handen att det finns malmfyndigheter
i detta område, och betydande
inmutningar har gjorts under
senare tid. Vad ortsbefolkningen nu
närmast önskar få svar på är om malmförekomsterna
är av sådan omfattning
att de är ekonomiskt brytbara.

Om så skulle vara fallet kan i dagens
läge ingenting vara mera välkommet
inom ljusdalsregionen, som kämpar
med stora sysselsättningssvårigheter och
ett vikande befolkningsunderlag, vilket
om utvecklingen fortsätter kan hota den
lokala och samhälleliga servicen.

Av statsrådets svar framgår att ytterligare
prospekteringsåtgärder kan komma
att aktualiseras inom området, och
detta hälsar jag med tillfredsställelse.
Därmed hålls en dörr öppen, och jag
vädjar därför till statsrådet att mot
denna bakgrund låta exempelvis statlig
expertis — i samarbete med Bolidenbolaget
eller andra —- göra en helt
opartisk undersökning av förekomsten
av malmfyndigheter inom detta område
och därefter lämna en öppen redovisning
av resultatet för att därmed ge
allmänheten svar på frågan om här

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 31

finns förutsättningar för brytning. I bedömningen
av de ekonomiska förutsättningarna
härför — jag förmodar att
det blir statsmakternas sak att göra
den — hoppas jag att arbetsmarknadspolitiska
skäl skall få väga tungt. Jag
ber att få tacka för svaret.

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag har litet svårt att
omedelbart ge något positivt besked
på den sista punkt herr Eriksson i
Bäckmora berörde. Som läget är för
närvarande — det är riktigt att det är
ett enskilt företag, Bolidenbolaget, som
inmutat de fyndigheter som är kända
i Los — är indikationerna icke sådana
att de motiverar ytterligare prospekteringsarbeten.
Vi skall komma ihåg att
prospekteringsarbeten är mycket dyrbara,
och för närvarande koncentreras
de resurser vi har på detta område till
Norrbotten och Västerbotten. Det betyder
ingalunda att vi inte är intresserade
av att även ge ett bidrag till lösningen
av Hälsinglands sysselsättningsproblem.
Men jag tror att det är att ställa
för stora anspråk på den statliga
prospekteringsapparaten att hävda, att
vi på grundval av de indikationer som
nu finns skulle lägga ned stora prospekteringskostnader
bara för att ge
allmänheten visshet. Bilden kan naturligtvis
ändras, och som jag nämnde görs
för närvarande en översyn av hela
vår försörjning med legeringsmetaller.
Det är möjligt att den undersökningen
kommer till resultat som gör att vi kan
ändra vår syn på också dessa fyndigheter.
Men på grundval av vår nuvarande
kunskap finns det icke skäl att
med de med nödvändighet begränsade
resurser som vi har sätta i gång prospektering
i Los.

Låt mig också tillägga att gruvarbetena
i Los faktiskt började ännu tidigare
än herr Eriksson i Bäckmora sade,
nämligen redan 1699 enligt mina uppgifter.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Det vi i dag vet om
fyndigheterna i Los grundar sig på de
undersökningar som gjorts på privat
håll. Det är möjligt att exempelvis bolidenföretaget
inte finner malmbrytningen
lönande så länge man kan köpa
malm billigare från andra delar av
världen. Men för staten kan det, tycker
jag, vara naturligt att även ta hänsyn
till de arbetsmarknadspolitiska motiven
med den trygghet det skulle innebära
för människorna inom denna region.

Industriministern är ju, vet jag, ständigt
på jakt efter nya statliga engagemang
i näringslivet och detta är ett uppslag
som jag tycker vore värt att närmare
undersöka. En sådan undersökning
skulle också ge svar på den fråga
jag har ställt, nämligen huruvida här
finns brytningsvärd malm. På den punkten
är jag mera optimistisk i dag efter
statsrådets svar. Jag tror allmänheten
sätter stor tilltro till statens undersökningar
och besked.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Justerades protokollen för den 21 innevarande
mars.

§ 11

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 31

Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj:ts å bordet vilande proposition
nr 31, angående forskarutbildning
och forskarkarriär m. m.; och anförde
därvid

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Då vi nu bordlägger
och remitterar proposition nr 31 angående
forskarutbildning och forskarkarriär
m. in. vill jag gärna till protokol -

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Nr 14

let anteckna, att jag finner de omständigheter
under vilka denna avlåtits till
riksdagen anmärkningsvärda. Först delgavs
allmänheten genom massmedia huvudinnehållet
i propositionen, innan
denna delgivits riksdagen. Samtidigt
eller strax därefter distribuerades exemplar
av propositionen, som då tydligen
förefanns i tryckt skick, till vissa
fackliga organisationer. Fortfarande
hade riksdagens ledamöter inte möjlighet
att ta del av propositionens innehåll.

Exemplar kunde inte uppdrivas.
Först i går, strax före kl. 17.00, delades
propositionen ut på ledamöternas bord.
Det finns enligt min mening anledning
kräva att det sätt på vilket proposition
nr 31 publicerats icke upprepas.

Vidare yttrades ej.

Propositionen hänvisades, såvitt avsäg
ändring i studiemedelsförordningen,
till lagutskott, såvitt angick vissa kostnader
för doktorandstipendier vid jordbrukets
högskolor, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas det i anledning av propositionen
inom kammaren avgivna yttrandet.

§ 12

F^öredrogs var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr
36, angående anslag för budgetåret 1969/
70 till byggnadsarbeten samt inredning
och utrustning av lokaler vid universitet,
högskolor in. m.;

till lagutskott propositionen nr 44,
med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 50, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 16 maj 1958
(nr 295) om sjömansskatt; samt
till statsutskottet propositionen nr 54,

Bostadstillägg för barnfamiljer, in. m.

med förslag till statligt förarskydd.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 105, angående
utgifter på tilläggsstat III till riksstaten
för budgetåret 1968/69, hänvisades
propositionen, såvitt avsåg jordbruksdepartementets
verksamhetsområde,
till jordbruksutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

§ 13

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtande nr 36 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr
17 och 18.

§ 14

Utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Bostadstillägg för barnfamiljer, m. m.

Kungl. Maj :t hade (bilaga 7, punkt
C 3, s. 30—31) föreslagit riksdagen att

1) godkänna den i statsrådsprotokollet
förordade ändringen i grunderna
för bostadstillägg för barnfamiljer
att gälla fr. o. m. den 1 januari 1970,

2) till Bostadstillägg för barnfamiljer,
m. m. för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 425 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:69
av herr Werner och II: 80 av herr
Hermansson m. fl., vari föreslagits

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Bostadstillägg för barnfamiljer, in. m.

att riksdagen — med ändring av nu
gällande regler för bostadstillägget —•
måtte besluta om fastställande av en
årsinkomst av 20 000 kr. från vilken inkomstgräns
avtrappningen av bostadstillägget
inträdde,

att riksdagen under punkt C 3, Statsverkspropositionen
bil. 7, anvisade ett
förslagsanslag av 485 000 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I: 531
av herrar Dahlén och Bengtson och
11: 622 av herrar Hedlund och Wedén
i vad avsåge hemställan att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till sådan ändring av
gällande bestämmelser att vid inkomstprövning
för bostadstillägg för barnfamiljer
den fastställda beskattningsbara
inkomsten skulle ökas med 10 % av
den behållna förmögenhet som överstege
30 000 kr.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 531 och II: 622 i vad de avsåge
ändring av förmögenhetsreglerna i bestämmelserna
om bostadstillägg,

2. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna 1:69 och 11:80, såvitt nu
var i fråga, godkänna den i statsrådsprotokollet
förordade ändringen i
grunderna för bostadstillägg för barnfamiljer
att gälla fr. o. m. den 1 januari
1970,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:69 och 11:80 i vad de
avsåge medelsanvisningen till Bostadstillägg
för barnfamiljer, m. m. för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 425 000 000 kr.

Reservation hade avgivits beträffande
förmögenhetsprövningen av herrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Nyman (fp), NilsEric
Gustafsson (ep), Nilsson i Tvärålund
(ep), Andersson i Knäred (ep),
Mundebo (fp), Sjönell (ep) och Eriksson
i Arvika (fp), som ansett att utskottet
under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 531 och II: 622, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört
om förmögenhetsreglerna i bestämmelserna
om bostadstillägg.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Den till 1968 års riksdag
aviserade stora familjepolitiska reformen
har ju ännu inte framlagts. Fjolårets
beslut om bostadstillägg betraktar
vi endast som en delreform på familjepolitikens
område. Beslutet fattades i
stor enighet, och det ändringsförslag
som framfördes av mittenpartierna avsåg
att ytterligare förbättra de sämst
ställda familjernas situation.

Vidare innebar centerns förslag att
möjligheterna till bostadsbidrag på
grund av bostadsbrist på vissa orter,
vilken familjen inte kunde rå för, inte
skulle begränsa familjens rätt härvidlag,
och dessutom att staten skulle bära även
den del av bostadsbidraget som kommunerna
nu svarar för.

Under de senaste åren har familjepolitiska
kommittén, familj ebeskattningskommittén
och även familjeberedningen
utrett frågorna på det familjepolitiska
området. Dessa frågor bör nu
vara så pass utredda, att det inom en
överskådlig framtid bör finnas underlag
för framläggandet av en samlad familjepolitisk
reform.

I motionen II: 622 av herrar Hedlund
och Wedén framläggs mittenpartiernas
principiella syn på familjepolitikens
framtida utformning. Enligt vår mening
bör barnbidragen även i fortsättningen
utgöra ett centralt inslag i familjepolitiken
för att utjämna standarden
mellan olika familjer. En fortsatt utbyggnad
av det särskilda stödet till familjer
med lägre inkomster bör ske liksom
också en successiv omkonstruktion
mot konsumtionsneutralitet. Någon

Torsdagen dep 27 mars 1969 fm.

Nr 14

form av vårdnadsbidrag bör också prövas,
och de familjepolitiska förmånerna
bör göras värde- och standardbeständiga.
Det senare är inte minst viktigt.

Skattesystemet bör i princip utformas
så att det inte favoriserar vare sig
hemarbete eller förvärvsarbete eller
fungerar så att skillnader mellan olika
civilstånd uppstår. Hänsyn bör tas till
dem som av olika anledningar inte kan
gå ut i förvärvsarbete under beaktande
av lämpliga lösningar på problemet om
ersättning för vård av barn i hemmet.

Herr talman! Jag skall inte närmare
gå in på en diskussion om en mera samlad
familjepolitisk reform under den
punkt i utskottsutlåtandet vi nu behandlar.
Jag har bara sammanfattningsvis
velat dra upp de riktlinjer som mittenpartiernas
partimotion i år för fram.

Vi diskuterar nu en reform, som regeringen
redan efter det första året föreslår
en ändring av, nämligen beträffande
inkomstunderlaget för bostadstilläggen.
Detta är ett exempel på att
man kan och bör vidtaga ändringar
utan att avvakta erfarenheterna, om
man anser att en ändring är befogad.
Oppositionen möts mycket ofta med argumentet
att erfarenheterna av en reform
måste avvaktas, även om motiven
för en föreslagen ändring kan vara
mycket starka.

Mittenpartierna föreslår nu en ändring
i ett annat avseende, som gäller
en begränsning av den förmögenhetsandel
man skall lägga till inkomsten; en
begränsning till 10 procent av förmögenhet
som överstiger 30 000 kronor i
stället för de 20 procent som nu gäller.

Vi anser det fullt riktigt att hänsyn
tas till förmögenheten, ty 20-procentregeln
verkar i vissa fall oförmånlig
för makar med låg inkomst och förmögenhet
i form av exempelvis kapital
insatt i rörelse. Redan en mindre rörelse
kräver tillgångar på inte obetydliga
belopp. Familjens ekonomiska standard
kan ändå vara mycket låg. I sådana
fall uppnås inte en av de primära

Bostadstillägg för barnfamiljer, m. nt,

målsättningarna för bostadstilläggen,
nämligen att barnen skall få möjligheter
att få bo i en bra bostad. Vi vill
inte speciellt försvara familjer med förmögenhet
utan bara sätta in de sociala
åtgärderna i deras reella sammanhang.
Den procentsats på 10 procent som centerpartiet
och folkpartiet föreslår överensstämmer
med den procentsats som
används vid inkomstberäkningen för
att bestämma hustrutillägg, kommunala
bostadstillägg och änkepensioner med
anledning av dödsfall före den 1 juli
1960. Vi anser inte det finns anledning
att ställa barnfamiljerna i en sämre situation
i detta avseende.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 1
av herr Axel Andersson m. fl.

Fru RYDING (vpk) :

Herr talman! Först vill jag beträffande
frågan om bostadstillägget för
barnfamiljer inkassera en framgång,
om än en liten sådan, för det motionsyrkande
vi framförde förra året. Vi
ville då med motion 11:1041 fastställa
inkomstgränsen till 20 000 kronor per
år innan reduktion skulle inträda, och
vi upprepar i år detta krav.

1 årets statsverksproposition, bilaga
7, säger vederbörande statsråd att man
nog satte fjolårets gräns — 16 000 kronor
— för snävt. En uppjustering av
detta belopp till 17 000 kronor har ju
också genomförts redan ett halvt år efter
ikraftträdandet av reformen i fråga
om bostadstillägg.

Tyvärr, herr talman, kan vi inte nöja
oss med denna restriktivitet beträffande
barnfamiljer i låga inkomstgrupper.
En låginkomst i dag är enligt gängse
begrepp cirka 20 000 kronor. Jag hänvisar
för denna bedömning till uppgifter
från LO och andra fackliga uttalanden
och till vad som delpublicerats av
den sittande låginkomstutredningen.
Det är därför vår uppfattning att inkomstgränsen
för maximibeloppet mås -

2 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 14-

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Bostadstillägg för barnfamiljer, m. m.

te sättas vid en årsinkomst av 20 000
kronor. Det finns i dag ingen anledning
att ändra ståndpunkt i denna fråga. Vi
har därför med motion II: 80 också yrkat
på en justering enligt denna uppfattning.

Nu säger statsutskottet i sin något
torftiga motivering för att avstyrka vår
motion, att redan storleken av de ökade
kostnaderna talar mot ett bifall till vårt
förslag. Storleken skulle i detta fall
röra sig om 60 miljoner kronor för
budgetåret 1969/70, alltså en merkostnad
av 120 miljoner för ett helt år. Då
är att märka, att jag gör jämförelsen
med vad som i dag gäller. Skall det nu
bli en 17 000-kronorsgräns kommer
givetvis storleken av kostnadsökningen
att minska. Inom parentes vill jag ha
sagt att detta också gäller om man räknar
med att låginkomsttagarnas antal
inte kommer att minska. Men det är en
annan sak, eftersom avtalsfrågan ännu
inte är klar. Vidare betraktar utskottet
den redan gjorda justeringen med en
tusenlapp på årsinkomsten som tillfredsställande.

Beträffande anslagets belopp vill jag
i korthet erinra om att man i rättvisans
namn också måste räkna med förhållandena
innan detta bostadstillägg infördes,
d. v. s. vad som anslogs till de
gamla familjebostadstilläggen och då
helst under en tid, då de verkligen var
att räkna med och inte urholkade som
de blev under den senare delen av den
tid de existerade. Denna summa uppgick
då t. ex. för budgetåret 1965/66
till 250 miljoner kronor. Rimligen måste
man också avräkna detta anslag från
den summa man i dag anslår till bostadstillägg
och helst även omräkna det
i dagens penningvärde. Denna jämförelse
tål verkligen granskning och borde
faktiskt ge en tankeställare när man
nu njuggt talar om att anslaget till bostadstillägg
skulle vara för högt.

I vår motion har vi också berört en
annan aspekt på orättvisan att sätta
gränsen så lågt som vid 17 000 kronor

innan reduktion inträder. Det gäller
frågan om de kommunala bostadstillläggen.

De flesta kommuner i vårt land har
redan infört dessa tillägg och därmed
medverkat till högre bostadstillägg än
vad reglerna för det statliga bidraget
medger. Till detta kommunala bostadstillägg
utgår som bekant statsbidrag
med 50 procent. Men, herr talman, det
finns tyvärr i dag också kommuner i
Sverige som är så skattetyngda och har
så dålig ekonomi att de för närvarande
inte anser sig ha ekonomiska möjligheter
att besluta om dessa kommunala
tillägg. Därmed följer också att de
så att säga inte »har råd» att få det
50-procentiga statsbidrag som är stipulerat.

Följden av detta blir att barnfamiljerna
med låga inkomster ur rättvisesynpunkt
kommer att behandlas mycket
illa och olika, beroende på i vilken
kommun de råkar bo. Jag anser att dessa
synpunkter helt har negligerats av
utskottet i dess skrivning. Även ur denna
synvinkel är vårt förslag om 20 000-kronorsgräns välgrundat. Det måste vara
en statlig angelägenhet att ekonomiskt
svara för det familjepolitiska stödet
i så stor utsträckning att kompletterande
kommunala tillägg endast behöver
komma i fråga i särskilt ömmande
fall. Dessa fall blir ju rent matematiskt
färre till antalet, om det statliga stödet
utformas enligt vårt yrkande.

Till slut skulle jag, herr talman, i detta
sammanhang vilja peka på en oformlighet
som måste rättas till snarast. Om
en familj söker och erhåller bostadstillägg
på hösten och hyran under kommande
år stiger, vilket inte är så unikt,
måste familjen vänta ett helt år på förnyad
prövning av sin ansökan. En sådan
eftersläpning är inte rimlig, och
jag vill därför uttala min förhoppning,
att vederbörande myndighet på något
sätt snarast möjligt rättar till detta missförhållande.

Herr talman! Med det anförda vill

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Nr 14

jag yrka bifall till motionerna I: 69 och
II: 80.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Denna fråga var föremål
för en mycket ingående diskussion
förra året när vi beslöt införa de nya
bostadstilläggen. I anledning därav och
på grund av det som fru Ryding här
har anfört vill jag endast säga att vi
nog inte har ambitionen att kunna komma
upp till de nivåer beträffande bostadstillägg
som det parti fru Ryding
tillhör ställer upp som mål. Vi vet att
det är lätt för dem att placera målsättningen
något framför vad som kommer
att gälla. Av erfarenhet vet vi att så
har det varit och så kommer det förmodligen
att bli även i fortsättningen.

Vi kan notera —- vilket även herr
Nilsson i Tvärålund påpekade — att
regeringen varit snabb när det gällt
att anpassa inkomstnivåerna och därmed
också bidragens storlek till bidragsmottagarna
med hänsyn till den
situation som kan komma att gälla den
1 januari nästa år då de nya bidragsnormerna
skall tillämpas.

Kammaren bör uppmärksamma att
detta inte bara innebär att fullt bidrag
utgår till den som har beskattningsbar
inkomst upp till 7 200 kronor eller, som
vi säger, 17 000 kronor i årsinkomst
mot nuvarande 16 000 krönor. Detta
innebär även att alla andra som får bidrag
kommer att få i genomsnitt 12
kronor mer i månaden och att inkomsttaket
höjs även i slutet så att högre
inkomsttagare kommer att erhålla vad
de som i dag ligger högst får. Det innebär
alltså en möjlighet för alla som inryms
i skalan att kunna få bättre betalningsförmåga
och att kunna efterfråga
lägenheter.

Man kan naturligtvis anse att statsutskottet
har torftiga utlåtanden. Visst
kunde de vara mycket fylligare. Debatterna
kan ju också vara torftiga, de
kunde vara fylligare. Men allt skall inte

Bostadstillägg för barnfamiljer, m. m.

sägas här och allt skall inte skrivas i
utlåtandet. Det finns tillgång till material
beträffande dessa frågor på många
ställen, och om fru Ryding hade gjort
sig orienterad hade hon vetat att det
är överraskande få kommuner som inte
har beslutat om kommunala bostadstillägg.
Motivet är då att det inte föreligger
ett behov. Det förutsätter inte enbart
folk med låga inkomster utan lägenheter
med hög hyra. Det är där de
kommunala bostadstilläggen skall utgå.
I de 14 kommuner som sagt nej till att
utbekomma kommunala bostadstillägg
föreligger inte detta behov. Beträffande
de fyra kommuner som inte lämnat besked
kan man av ortsnamnen dra den
slutsatsen, att det där inte föreligger
en sådan bostadsproduktion.

Till herr Nilsson i Tvärålund vill jag
till slut endast säga att han startade
sitt anförande med ett slags exposé som
hade som huvudrubrik att centerpartiet
och folkpartiet gör sin insats på
detta fält för att förbättra villkoren för
de sämst ställda. Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att den reservation
som herr Nilsson i Tvärålund talade
för inte avser att förbättra villkoren
för de sämst ställda utan att förbättra
villkoren för människor som har
förmögenhet och att fastställa hur stor
del av denna överstigande 30 000 kronor
som skall räknas till lönen och alltså
vara bidragsgrundande i detta sammanhang.

Den sammankoppling med folkpensionärerna
som motionären och reservanterna
här har gjort är inte korrekt.
Detta är ett familjepolitiskt stöd. Vi har
ju studiehjälpen och där är det analogt.
Det finns ett direkt samband mellan
detta bidrag och studiehjälpen och då
gäller de procenttal som finns här. De
som har folkpension är i en annan situation,
och för deras del kan man tänka
sig andra regler.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Bostadstillägg för barnfamiljer, m. m.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Efter att ha lyssnat på
herr Bergmans anförande kan jag nu
bara beklaga att herr Bergman inte har
iiågon målsättning för att öka bostadstilläggen
så att de kommer i paritet med
vad verkligheten fordrar. För de barnfamiljer
som inte får bostadstillägg
därför att de har en årsinkomst som
överstiger 17 000 kronor är detta mycket
ledsamt. Men värre är att det också
saknas en målsättning för att få ned
boendekostnaderna. Om den målsättningen
fanns och kunde uppnås, kanske
det andra problemet inte var så stort.

Sedan sade herr Bergman att det är
ytterst få kommuner som inte har infört
det kommunala bostadstillägget. Detta
är riktigt. Herr Bergman nämnde 14 sådana
kommuner, och dessutom var det
fyra som inte hade svarat. Men för de
människor som bor i dessa 14 kommuner
innebär det ju ändå en orättvisa att
de inte kan bli behandlade på samma
sätt som familjer i de andra kommunerna.
Jag anser att det inte skall vara
beroende av bostadsort hur barnfamiljerna
blir behandlade i det avseendet.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! I början av mitt förra
anförande refererade jag centerns och
folkpartiets förslag i fjol och sade att
de närmast gick ut på att förbättra förmånerna
för de lägsta inkomsttagarna,
i första hand för de ensamstående och
för de människor som på grund av bostadsbrist
fick ett beskuret bostadsstöd.
Mot just detta hade herr Bergman nu
ingen invändning att göra.

Beträffande sänkningen av förmögenhetsandelen
som lägges på inkomsten
gjorde herr Bergman en jämförelse med
studiehjälpen och sade att där är den
naturliga anknytningen. Men det kan
väl diskuteras huruvida 20 procent är
den riktiga siffran i det sammanhanget.

Jag anser att barnens situation i barnfamiljerna
mycket väl kan jämföras
med pensionärernas lika väl som med
situationen för dem som erhåller studiehjälp.
Barnen liksom pensionärerna är
ju beroende av andra för sitt uppehälle.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. /

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 7)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 5, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 125 ja och
59 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Nr 14

Mom. 2 och 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 69
och 11:80; och biföll kammaren vad
utskottet hemställt.

Punkten S

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 9

Bidrag till social hemhjälp

Kungl. Maj:t hade (punkt D 1, s. 37—
38) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till social hemhjälp för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
135 000 000 kr.

1 detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna
1: 558 av fru Elvy Olsson m. fl. och
II: 635 av fru Jonäng m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående förbättrade möjligheter för
åldringar och rörelsehindrade att erhålla
rörelseträning i enlighet med vad

1 motionerna anförts,

dels motionen II: 37 av herrar Börjesson
i Falköping och Eriksson i
Bäckinora.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Bidrag till
social hemhjälp för budgetåret 1969/70
anvisa ett förslagsanslag av 135 000 000
kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 558 och II: 635,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 37.

Reservation hade avgivits beträffande
rörelseträning av herrar Bengtson, NilsEric
Gustafsson, Nilsson i Tvärålund,
Andersson i Knäred och Sjönell (samtliga
ep), som ansett att utskottet under

2 bort hemställa,

Bidrag till social hemhjälp

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:558 och 11:635 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört om behovet av rörelseträning.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

JONÄNG (ep):

Herr talman! Jag har i en motion begärt
utredning om förbättrade möjligheter
för åldringar och rörelsehindrade
att erhålla rörelseträning. Statsutskottet
har vid sin behandling av frågan intagit
en mycket restriktiv för att inte säga
ointresserad hållning. Man har inte ens
uttalat att ett behov av rörelseträning
föreligger. Jag vill med anledning härav
bl. a. hänvisa till handikapputredningen,
varav framgår vilka omfattande åtgärder
som behövs för en förbättring avvården
av de handikappade. Bl. a. är
rörelseträningen eu angelägen fråga
som har försummats.

Det är svårt att göra sig en föreställning
om hur stort behovet av rörelseträning
är för åldringar, handikappade
och reumatiker, men jag kan nämna att
vi i vårt land har åtminstone 250 000
reumatiker. Reumatismen är framför
allt en kvinnornas sjukdom — man
räknar med att tre av fyra reumatiker
är kvinnor.

Efter en lasarettsbehandling där de
rörelsehindrade fått vård av olika slag
i form av kortvåg, ultraljud, varma bad

o. s. v. är det mycket stor fara för att de
stelnar till när de kommer hem. Det
behövs mycket stor kraft för att på
egen hand sätta i gång med ett rörelseprogram,
och det kan lätt hända att den
sjuke blir sittande. Rörelseträningen
är viktig inte bara för den rörelsehindrade
själv utan också från samhällets
synpunkt, eftersom det samhällsekonomiskt
kostar mindre att satsa på rörelseträning
och förebyggande vård än att
bekosta långtidsvård.

Jag kan nämna ett exempel från min

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Bidrag till social hemhjälp

egen erfarenhet, som faktiskt är taget
från min egen familj. Min svärmor som
lidit i många år av reumatisk värk hade
förmodligen varit sängliggande sedan
åtminstone ett tiotal år tillbaka, om hon
inte hade fått just bl. a. rörelseträning.
Det krävs i sådana fall en mycket intensiv
rörelseträning med gymnastik, bollning
och ständigt arbete med leder och
kropp. Detta är en verkligt angelägen
fråga, och jag tycker att behovet av
rörclseträning är ställt utom all diskussion.

Riksföreningen mot reumatism har
gjort betydande insatser och har byggt
upp 12 behandlingsenheter som är placerade
länsvis, men dessa åtgärder räcker
inte. Antalet sjukgymnaster är inte
heller tillräckligt. Det kommer att bli
en förbättring i utbildningen därvidlag
och det kommer att utexamineras flera
sjukgymnaster. Detta är naturligtvis
bra, men behovet kommer ändå inte
att kunna fyllas.

I detta läge -— när det å ena sidan
finns ett stort behov men å andra sidan
saknas resurser för att fylla behovet —
anser vi motionärer att det är nödvändigt
att finna nya vägar genom att ge
hemsamariterna en tilläggsutbildning,
så att de kan klara av enklare rörelseträning.
Jag vill särskilt understryka,
för att undvika varje missförstånd, att
det naturligtvis måste göras en mycket
klar gränsdragning mellan enklare och
avancerad rörelseträning och mellan
hemsamariternas och sjukgymnasternas
kompetens.

Då hävdar utskottsmajoriteten att vi
skall vänta och se — att vi skall avvakta
erfarenheterna av den nya läroplanen
för hemsamaritutbildningen. Utskottsmajoriteten
skriver att i den tredje perioden
av utbildningen ingår enligt planen
ADL-träning, d. v. s. Aktivitet för
det Dagliga Livet. Om man studerar läroplanen
finner man att den sammanlagda
utbildningstiden är 160 lektioner.
Undervisningen i sjukvårdslära omfattar
27 timmar, och som ett led i den -

na undervisning ingår just ADL-träning.
Jag skall inte räkna upp alla de rubriker
som inryms i sjukvårdsläran
detta som skall avhandlas på 27 timmar
—- men ett torde vara klart: det lär inte
blir många timmar över för rörelseträning,
utan det blir fråga om någon
eller några timmar. Det skall man alltså
avvakta erfarenheterna av! Jag ställer
mig frågande inför detta.

Den motion vi väckt är, tycker jag,
liovsam och realistisk. Vi begär bara
eu utredning för att förbättra möjligheterna
för rörelsehindrade att erhålla
rörelseträning — man skall alltså så
långt möjligt ge vederbörande samma
villkor som de som är friska. Som jag
ser det är denna fråga i djupaste mening
en fråga om jämlikhet mellan handikappade
människor och friska människor.

Jag kan över huvud taget inte finna
något sakskäl för utskottets avstyrkande
av motionen. Jag uppfattar utskottets
ställningstagande som ett uttryck för
bristande intresse för de rörelsehindrade,
och jag ber att få yrka bifall till
reservationen 2.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Under förevarande
punkt behandlas även motionen II: 37,
i vilken herr Eriksson i Bäckmora och
jag hemställt att ålderspensionärer
i knappa ekonomiska förhållanden måtte
av allmänna medel erhålla kostnadsfri
telefon. För inånga åldringar är teléfonén
deå enda möjligheten att få
kontakt med yttervärlden och därmed
bryta den isolering som de tyvärr lever

i. Vid sjukdom eller under andra olyckliga
omständigheter kan avsaknad av
telefon få ödesdigra konsekvenser för
de gamla. I ett välfärdssamhälle som
vårt är telefonen som kommunikationsmedel
en förmån för alla — det bör
gälla även för dem som på grund av
sin ålder bär begränsade inkomster.
Starka sociala skäl talar för att de åldringar,
som endast har sill folkpension

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Nr 14

att leva på, skall få kostnaderna för
både installation och användning avtelefon
helt eller delvis ersatta av samhället.

Utskottet har vid behandlingen av
motionen uttalat att det bör ankomma
på kommunerna själva att svara för
kostnaderna för telefoninstallation hos
ålderspensionärer om synnerliga skäl
föreligger. Utskottet hänvisar bl. a. till
proposition nr 85 år 1964. I nämnda
proposition har departementschefen
anfört att det bör vara kommunen själv
som skall svara för kostnaderna för
telefoninstallation, om den finner att
telefon bör installeras hos en åldring
och kostnadsfrågan inte kan lösas på
annat sätt.

Även om jag anser att kostnaderna
bör gå över statskassan, är det ändå det
allra viktigaste att de ålderspensionärer,
som endast har sin folkpension att
leva på, får kostnadsfri telefon. Sedan
blir det en andrahandsfråga om primärkommunen
eller staten skall svara för
kostnaden.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

I detta anförande instämde herr
Etiksson i Bäckmora (ep).

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det finns inget skäl för
mig att göra några kommentarer till
vad herr Börjesson i Falköping anförde,
eftersom han inte ställde något yrkande.

Jag skulle i många delar vilja instämma
i fru .Tonängs entusiasm för rörelseträning.
Både herr Börjesson i Falköping
och jag har som friska lärt oss
glädjen och nyttan av ökade rörelsemöjligheter
i skilda sammanhang. Grupper
av olika partipolitisk färg bedriver ju
motionsträning utanför detta hus.

, Fru Jonäng säger att utbildningen
skall inriktas så att det blir mer rörelseträning
för de gamla och handikappade.
När utskottet avstyrkt fru Jonängs
motion om tillsättande av en utredning

Bidrag till social hemhjälp

angående förbättrade möjligheter för
åldringar och rörelsehindrade att erhålla
rörelseträning, har detta inte skett
av någon kallsinnighet eller brist på
intresse. Bakom avstyrkandet ligger det
mycket enkla förhållandet att det här
är fråga om en kommunal angelägenhet,
som riksdagen inte har att ta ställning
till, eftersom det är kommunerna som
skall svara för utbildningen. I viss mån
utgår statsbidrag till kommunerna, och
staten har tagit vissa initiativ just för
att främja det ändamål som fru Jonäng
här talar för.

Fru Jonäng har mycket noggrant beskrivit
den revision av kursplanerna
som skett för att få in mer av rörelseträning
i utbildningen. Om fru Jonäng
tolkar detta avstyrkande som negativt
vet jag inte hur man skall karakterisera
detta. Jag skulle tvärtom vilja tolka utskottets
skrivning som positiv, eftersom
där erinras om att detta är ett område
inom vilket saker och ting händer. Genom
att initiativ tagits på detta område
ställer sig utskottet bakom precis samma
önskan som fru Jonäng har uttalat.
Men detta är, som sagt, en kommunal
angelägenhet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag skulle vilja komplettera
de synpunkter som förts fram från
fru Jonäng och herr Bergman i fråga om
rörelseträning. Detta gör jag utifrån
mina erfarenheter från Sjukgymnastförbundet.
Jag delar helt den uppfattning
som båda talarna givit uttryck åt,
nämligen att det är väsentligt att få till
stånd on ökad aktivitet och att främja
en rörelseträning.

Fru Jonäng var själv inne på tanken
att man trots allt måste göra en skillnad
mellan enklare och mera kvalificerad
behandling. Jag skulle då vilja fråga
veni som skall bedöma vad som är
enkelt och vad som är mera kvalifi -

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Bidrag till social hemhjälp

cerat. Personligen har jag kommit fram
till att det är riktigt att man får fram
eu kategori befattningshavare som må
kallas rörelsesamariter eller terapiassistenter
eller dylikt men som har sin inriktning
just på rörelseträning. För att
detta skall kunna fungera i praktiken
krävs att man har en organisation med
sjukgymnaster, som kan ha överinseendet
över denna verksamhet och kan
fungera som instruktörer eller konsulter
och som kan bedöma i vilken utsträckning
dessa rörelsesamariter kan
fylla en funktion och i vilka fall det är
fråga om adekvat sjukgymnastbehandling.

Vi får inte agera så att vi råkar i
kollision med kvacksalverilagen, ty vi
måste komma ihåg att vår sjukvårdslagstiftning
stadgar att sjukgymnastbehandlingar
skall utföras av legitimerad
sjukgymnast. Jag tror inte heller att fru
Jonäng har varit inne på tanken att
man plötsligt skulle tillåta kvacksalveri
på detta område.

När fru Jonäng talar om reumatiker,
som skulle kunna få rörelseträning av
hemsamariter, ställer man sig litet
frågande inför vad hon är ute efter.
Just när det gäller handikappade människor
med så kvalificerade sjukdomar
som reumatikerna har är det verkligen
angeläget att behandlingarna utförs av
personer som vet vad det är de gör, så
att resultatet inte blir motsatsen till vad
man egentligen önskat sig. Jag vill alltså
framhålla att denna behandling måste
äga rum under sakkunnig medicinsk
ledning, och jag kan till fru Jonängs information
nämna att Landstingsförbundets
utbildningsavdelning och Sjukgymnastförbundet
har eu arbetsgrupp som
just håller på med frågan om att presentera
ett förslag till en sådan »assistentutbildning»
med sikte på utökade
möjligheter till rörelseträning. Jag tror
därför att fru Jonäng kommer att få
sin önskan uppfylld i den mån den begränsar
sig till en verksamhet under
sakkunnig medicinsk ledning.

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Herr Bergman säger åt!
utskottet ställer sig bakom motionen. 1
så fall har jag inte riktigt förstått hur
man arbetar i riksdagen. Om man ställer
sig bakom en motion och alltså delar
motionärernas uppfattning, avstyrker
man den väl inte; det tycker jag förefaller
logiskt.

Jag vill understryka att utskottet inte
ens har sagt att det föreligger ett behov
av rörelseträning. Jag vidhåller min
uppfattning att det är en kallsinnig behandling
motionen har mött i utskottet.
Man talar nu om att man skall avvakta
erfarenheterna av den nya läroplanen,
där ADL-träningen ingår, men denna är
ingen nyhet utan har funnits medtagen
i tidigare läroplan. Den erfarenhet som
utskottet vill invänta finns alltså, men
man har inte tagit reda på den. Man
hade bara behövt ringa skolöverstyrelsen,
så hade man fått besked om detta.
Jag menar att utskottet har behandlat
frågan under felaktiga förutsättningar.

Jag kan också nämna att det på Sö
finns en speciell läroplan utarbetad för
ADL-träning för hemsamariter. Den är
början till vad vi motionärer vill ha,
men den används såvitt jag vet bara i ett
landsting, nämligen Värmlands läns; naturligtvis
kan det röra sig om något
landsting till.

I Värmland anordnade man i fjol en
kurs för hemsamariterna, speciellt inriktad
på ADL-träning. Ett sextiotal
sökte till kursen, och sexton togs emot.
1 vår anordnas en likadan kurs. Detta
visar att intresset också bland hemsamariterna
är mycket stort för utbildning
i rörelseträning.

Herr Bergman sade att detta är en
kommunal angelägenhet. Ja, det är väl
diskutabelt. Landstinget är visserligen
huvudman för denna utbildning, men
statsmakterna måste stimulera till den
och dra upp riktlinjerna för verksamheten.

Man kan alltså påvisa ett behov av
rörelseträning, man kan påvisa intresse

Torsdagen den 27: mars 1969 fm.

Nr 14

bland hemsamariterna att gå igenom tililäggsutbildning
för rörelseträning, intresse
från skolöverstyrelsen eftersom
denna lagt upp en speciell läroplan i
ADL-träning och intresse från somliga
landsting att arbeta vidare härmed. Den
enda instans som är ointresserad är
riksdagen — eller åtminstone riksdagens
statsutskott; jag hoppas att riksdagen
inte visar samma brist på intresse.

Fru Kristensson talade om gränsdragning
mellan enkel och avancerad rörelseträning.
Jag underströk .särskilt att
ingen annan än en sjukgymnast kan ge
träning i sjukgymnastik. Gränsdragningen
måste göras med omsorg. Vi vill
inte ha något slags kvacksalveri — det
är inte människorna hjälpta med.

När jag talar om denna enkla rörelseträning
och om reumatiker tänker jag
fortfarande på min svärmor, som i
många år har varit reumatiker. Hon
behöver så enkel rörelseträning som att
någon kan ta emot den boll som hon
bollar med, hon behöver någon som
kan hålla henne under armén när hon
skall försöka böja sina knän och ta sig
fram som vanliga människor. En sådan
enkel rörelseträning menar jag att även
hemsamariten kan ge. Jag är inte kompetent
att dra upp gränslinjerna, men de
måste dras upp. Jag sade också i mitt
förra anförande att statsmakterna måste
dra upp klara gränslinjer och riktlinjer
för denna verksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Jonäng begärde emellertid
votering, i anledning varav efter

Bidrag till anordnande av barnstugor

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 9)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 5, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Jonäng begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 141 ja och 43 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 10

Bidrag till anordnande av barnstugor

Kungl. Maj :t hade (punkt D 2, s. 38—
39) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till anordnande av barnstugor för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 45 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:114
av herr Werner och 11:133 av fru Ryding
in. (I. i vad avsåge hemställan att
riksdagen beslutade att en 5-årsplan ut -

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Bidrag till anordnande av barnstugor

arbetades för byggandet av minst
150 000 nya platser i barnstugorna,

dels de likalydande motionerna
1: 566 av fröken Pehrsson och herr Andreasson
samt II: 632 av herr Johansson
i Skärstad in. fl.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:114 och II: 133 i vad de avsåge
utarbetande av en femårsplan,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 566 och II: 632 i vad de avsåge
utredning om hjälp till hemhjälp,

3. att riksdagen måtte till Bidrag till
anordnande av barnstugor för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 45 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

RYDING (vpk):

Herr talman! Vår motion nr II: 133
innehåller dels ett yrkande om att riksdagen
beslutar att en femårsplan utarbetas
för byggande av minst 150 000
nya platser i barnstugor, dels ett yrkande
om att driftbidragen för barnstugeverksamheten
höjs till det belopp som
socialstyrelsen under flera år begärt.

Låt mig först uppehålla mig vid yrkandet
om en plan för byggande av
minst 150 000 nya barnstugeplatser, vilket
yrkande behandlas under förevarande
punkt.

Skall vi någonsin här i Sverige få
balans mellan efterfrågan och tillgången
på platser vid våra barnstugor, så
är detta förslag om 150 000 platser inte
på något sätt tilltaget i överkant. Det
finns tillräckligt med siffermaterial
från olika utredningar som bestyrker
detta. Dessa siffror kommer framför allt
från sådana utredningar som syftat till
att tillgodose behovet av platser för förvärvsarbetande
eller studerande föräldrars
barn.

Socialstyrelsen säger i sin petitaskrivelse
att det fram till 1975 skulle finnas
daghemsplatser för endast 50 procent

av de förvärvsarbetande föräldrarnas
barn om nytillskottet per år uppgick
till 10 000 platser.

Jag anser att det vore lyckligt och ändamålsenligt,
om man på något sätt och
någon gång tog större hänsyn till barnet
självt, till att alla barn i vårt land
skall ha rätt att få leva under uppväxtförhållanden
som är likvärdiga och rättvisa.
Med detta för ögonen framstår
vårt krav på 150 000 platser under fem
år som tilltaget i underkant.

Statsrådet Odhnoff sade under eu interpellationsdebatt
här i kammaren i
februari månad, att de långsiktiga målsättningarna
är avlägsna, samtidigt som
hon underströk att vi närmade oss dem
i en takt som för varje år accelererar.
När man bedömer detta uttalande måste
man väl först göra klart för sig vilka
målsättningarna är. Och den som godtar
den nuvarande utbyggnadstakten för
barnstugor kan inte ha särskilt stora anspråk
på acceleration. Detta vill jag säga
utan att förringa betydelsen av den
under senare år faktiskt något ökade utbyggnadstakten.

Ordet acceleration för min tanke
osökt över till bilarna. För deras uppställning
utanför bostaden finns en
uppsjö av olika normer och tillämpningsföreskrifter.
Byggnadsstadgans
53 § föreskriver de rättsliga reglerna
för parkeringsplatser; fastighetsägarna
är skyldiga att anordna tillräckligt stort
utrymme för att hyresgästerna skall
kunna parkera sina bilar, På detta område
finns också 1960 års norm från
socialstyrelsen, 1968 års riktlinjer från
planverket rörande tillämpningen samt
det i höstas utkomna tjocka betänkandet
från parkeringskommittén, vilket varit
uppe till behandling under kammarens
frågestund tidigare i dag.

Statsrådet Geijer anförde då beträffande
de frågor som behandlas i detta
betänkande någonting som jag vill citera
ordagrant. Han sade: »Frågorna måste
bedömas som ett led i samhällsplaneringen
i stort.» Javisst. När skall man

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Nr 14

få höra något sådant när det gäller
barnstugeverksamheten? Det är givetvis
bra att man söker sig fram till goda lösningar
när det gäller parkeringsproblemen.
Men, herr talman, vad är det
egentligen för samhälle vi lever i? Ulan
att på något sätt vara bilfientlig måste
jag på det starkaste reagera mot att
man när det gäller de nya bostadsområdenas
utformning inte ägnar tillnärmelsevis
lika stor uppmärksamhet åt
en så mycket betydelsefullare och viktigare
fråga som tillsynen av våra barn.
.lag hoppas att jag inte heller nu blir
missförstådd, så att någon här i kammaren
tror att jag ser barnstugorna
som parkeringsplatser för barnen —
långt därifrån. Det har jag vid flera tillfällen
haft anledning att poängtera här
i kammaren, och jag gjorde det också i
början av mitt anförande i dag. Men det
får inte längre vara så att barnstugebyggandet
alltid får stanna kvar längst
på ritningarna när det gäller utformningen
av bostadsområdena.

Statsutskottet avstyrker i är bekvämt
vår motion med att hänvisa till vad utskottet
anförde förra året. Jag tackar
för att utskottet också talat om att det
var i utlåtande nr 5 på s. 4 ärendet behandlades
förra året. Slår man upp detta
utlåtande finner man att det där
heter: »En av statsmakterna fastställd
plan för de kommunala initiativen skulle
enligt utskottets mening i sig själv inte,
medföra en ökad byggnadstakt. Motionerna
avstyrks därför i denna del.» Vidare
heter det i fjolårets uttalande från
statsutskottet med anledning av vår motion:
»I delvis samma syfte förordas»
—’ alltså i vår motion — »— — -—ett
åläggande för kommunerna att bygga
en viss procent barnstugeplatser per antal
barn under tio år. Det föreslagna
åläggandet förutsätter enligt motionärerna»
— d. v. s. medlemmar av vänsterpartiet
kommunisterna — »inte blott att
driftbidragen höjs ulan även att kommunerna
får ett ökat ekonomiskt utrymme
för ändamålet genom att andra ut -

Bidrag till anordnande av barnstugor

gifter förs över till den statliga sektorn.
Även bortsett från dessa förutsättningar
avstyrker utskottet motionerna i denna
del.»

Utskottet sade alltså tydligt ifrån att
staten inte skall blanda sig i kommunernas
frivilliga åtaganden beträffande
barntillsynen, att någon plan inte skall
finrtas och att bättre ekonomiska förutsättningar
inte skall skapas för kommunerna
själva. Men, herr talman, det är
ju inte någon logik i det hela! Nej, jag
tror det lyckligaste vore att vi omgående
undersökte möjligheterna att genom
lagstiftningsåtgärder komma till rätta
med problemen på detta område liksom
på många andra mindre betydelsefulla
områden — om man nu från statens sida
verkligen är intresserad av att lösa
frågan om barnstugeverksamheten innan
våra barnbarn själva blir mödrar,
och det säger ju regeringen alt man
är.

Med herr talmannens tillstånd vill jag
också helt kortfattat beröra den del av
motionen som behandlas under punkt
11. Den gäller ökade driftbidrag till
barnstugeverksamheten. Vi tog upp dessa
båda ting i samma motion, därför
att vi tyckte att de hör ihop.

En höjning av dessa driftbidrag är
en absolut förutsättning för att man
skall kunna förverkliga några målsättningar.
Det går. inte längre att lästa på
kommunerna fler och fler utgifter. Staten
måste: träda in ekonomiskt. Gör man
detta på ett för kommunerna tillfredsställande
sätt har: staten också rätt att
lagstifta om åtgärderna.

Denna del av vår motion avstyrker
utskottet därför ätt det inom socialdepartementet
pågår en översyn av bidragssystemet.
Det är gott och väl att en
sådan undersökning påbörjats efter det
trvck i denna riktning som så länge
utövats från olika håll, inte minst här
i riksdagen genom våra motioner och
interpellationer men också genom socialstyrelsens
äskanden och från kommunerna.
När det talas om att under -

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Bidrag till anordnande av barnstugor

sökningar påbörjats vill man emellertid
också gärna få veta när de väntas bli
slutförda. Statsrådet Odhnoff framhöll
i den tidigare åberopade interpellationsdebatten,
att hon räknar med att resultatet
av den i detta fall inom socialdepartementet
gjorda undersökningen
skall föreligga under hösten 1969, och
där är vi ju snart. Jag vill ta fasta på
detta uttalande och hoppas alltså att resultaten
av denna undersökning skall
kunna tas i beaktande vid utformningen
av nästa års statsverksproposition.

Utifrån dessa premisser anser vi oss
till nöds kunna vänta med ändrade bidragsbestämmelser
till nästa budgetår,
och beträffande den del av motionen
som behandlas under punkt 11 har jag
därför, herr talman, inte något yrkande.

När det däremot gäller punkt 10 vill
jag yrka bifall till vår motion vad avser
utarbetandet av en femårsplan för
byggande av 150 000 barnstugeplatser.
Det är nu verkligen på tiden att en sådan
plan börjar utarbetas av de statliga
myndigheterna, varvid givetvis bör inbegripas
alla aspekter för att möjliggöra
förverkligandet av planen.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag skall endast uppehålla
mig vid den del av fru Rydings
anförande som gäller hennes yrkande
om en plan för 150 000 barnstugeplatser.

Man brukar använda uttrycket u. p. a.
i fråga om exempelvis ekonomiska föreningar,
och vi kan också göra det när
det gäller ifrågavarande yrkande, fastän
innebörden då blir »utan politiskt ansvar».
Detta yrkande saknar det reella
innehåll som ett yrkande bör ha för att
kunna tas upp i riksdagen.

Det rör sig här om en kommunal angelägenhet.
Skall man, med hjälp av någon
egendomlig metodik som inte närmare
definierats, ålägga fria kommuner,
som har rätt att göra vad de vill, att
uppföra 150 000 barnstugeplatser? Såvitt
jag förstår kan inte ett sådant yr -

kande betraktas som realistiskt. Det kan
möjligen stå som text på något demonstrationsplakat.

Fru Ryding har fel när hon tolkar utskottets
utlåtande så, att riksdag och regering
inte lägger sig i frågan om barntillsynen.
Visst lägger sig regering och
riksdag i denna fråga och det ganska
ordentligt. Det finns ju anordningsbidrag,
möjligheter att låna pengar och
driftbidrag. Det förekommer alltså en
kraftig stimulans för att förmå kommunerna
att fullfölja den uppgift som är
deras. Men skall vi ålägga kommunerna
ett fixerat program, måste nog verksamheten
övertagas av staten. Annars är
det inte någon mening med ett sådant
yrkande om utbyggnad av verksamheten
som fru Ryding har ställt.

Herr talman! Med hänvisning till det
sagda ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag bestrider att vårt
yrkande skulle sakna reellt innehåll.
Herr Bergmans uppfattning att man inte
kan ålägga kommunerna någonting verkar
egendomligt, ty kommunerna åläggs
ju så mycket. Och hur skulle det vara
om de fick sköta sitt skolväsende själva?

Man kan mycket väl ålägga kommunerna
uppgifter som också gäller barn
under skolåldern, men då måste man,
vilket jag också poängterade, engagera
sig mer ekonomiskt. Att så inte skett tidigare
är väl främsta skälet till att det
ser ut som det i dag gör på detta område.

Herr Bergman sade att regering och
riksdag visst vill lägga sig i denna sak,
att anordningsbidraget har ökats och
att man över huvud taget önskar förbättra
situationen. Jag förnekar inte
detta. Men det har inte varit tillräckligt.
I annat fall skulle det inte — som
jag nyss sade -— se ut som det gör ute i
kommunerna.

Jag vidhåller alltså mitt yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Nr 14

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:114
och 11:133 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Bidrag till driften av barnstugor

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag har tillsammans
med några andra ledamöter av utskottet
avgivit ett särskilt yttrande beträffande
den punkt vi nu skall diskutera, och jag
vill därför säga några ord.

Kommunerna har ju ansvaret för
barnstugeverksamheten, men får bidrag
till att anordna och att driva barnstugor.
Behovet av barnstugor i en kommun
är naturligtvis beroende av befolkningsstrukturen;
kommuner med många barn
behöver flera tillsynsplatser. Det innebär
bl. a. att kommuner som har många
studerande med barn behöver ett stort
antal barnstugeplatser och att kostnaderna
för barntillsynen, i synnerhet
driften av daghem, blir höga i dessa
fall. Resultatet är att kommunerna inte
kan och inte hinner bygga tillräckligt
med daghem. Det blir långa väntetider,
och för många är det ofta helt omöjligt
att någonsin få en plats på daghem.
Detta drabbar naturligtvis samtliga
grupper av barnfamiljer och utgör ett
problem för alla snabbt växande kommuner.
Men problemet är särskilt stort
just för kommuner med många studerandefamiljer.

Det finns nu över 5 000 barn till studerande
vid de eftergymnasiala utbildningsanstalterna,
för vilka möjligheter
saknas till placering inom samhällets
anordningar för barntillsyn.

Bidrag till driften av barnstugor

Denna fråga har behandlats av en arbetsgrupp
inom utbildningsdepartementet,
och gruppen var bl. a. inne på tanken
att införa ett särskilt bidrag till
driftkostnader för studentbarnens daghemsplatser.
Gruppens majoritet avvisade
denna tanke och framhöll att kommunerna
skulle svara för kostnaderna,
medan en minoritet hävdade att kommunerna
övergångsvis borde få särskilda
stimulansbidrag.

Nu pågår inom socialdepartementet
en allmän översyn av bidragssystemet
för driften av barnstugor. Vi förutsätter
att problemen för snabbt växande kommuner
och för kommuner med många
studerandefamiljer beaktas i detta sammanhang.

I den allmänna debatt som förts i
den här frågan — liksom i riksdagsdebatten
— har det förekommit synpunkter
som tyder på bristande medvetenhet
om de problem som existerar och
på bristande vilja att medverka till en
lösning. Jag finner detta allvarligt. Med
tanke på att en allmän översyn av hela
systemet pågår har vi dock för närvarande
velat nöja oss med det särskilda
yttrande som vi gjort.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! För den händelse någon
av kammarens ledamöter inte tagit
del av s. 40 i statsverkspropositionens
bilaga 7 vill jag påpeka att där står bl. a.:
»Kostnaderna för barnstugeverksamheten
blir genom den pågående utbyggnaden
särskilt kännbara i kommuner
med behov av ett relativt stort platsantal
per invånare. Det är samtidigt i
dessa kommuner som en fortsatt utbyggnad
av barnstugeverksamheten är särskilt
betydelsefull. Undersökningar som
behövs i dessa och andra frågor vilka
har samband med en översyn av bidragssystemet
har påbörjats inom socialdepartementet
och kommer att slutföras
under innevarande år.»

Exakt den fråga som herr Mundebo
tog upp har alltså berörts i propositio -

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Bidrag till driften av barnstugor

nen, vilket förklarar att ingen reservation
har fogats till utskottsutlåtandet.

Fru SIGURDSEN (s):

Herr talman! Jag har med tillfredsställelse
läst den passus i statsverkspropositionen
där det talas om att en
översyn av statsbidragsbestämmelserna
pågår inom socialdepartementet.

Daghemskostnaderna är en dryg post
på den kommunala budgeten; det är vi
alla medvetna om. Yad beträffar anordningsbidraget
är statsbidragen förmånliga
för kommunerna, men man kan inte
bara bygga daghem, utan man måste
också driva dem. Jag är därför angelägen
om att det sker en översyn och en
böjning av det statliga driftbidraget.

Däremot har jag inte samma uppfattning
om konstruktionen av detta driftbidrag
som anges i det särskilda yttrandet
under den punkt som vi nu behandlar.
Jag tror att en höjning av statsbidraget
skall genomföras oberoende av
vilken grupp i samhället som skall tillgodogöra
sig barntillsynen. I yttrandet
talas om att kommuner med mycket
stort antal studerandefamiljer bör få
ett extra tillskott i statsbi dragshänseende.
Jag är medveten om de svårigheter
som de studerande har i dessa och andra
sammanhang, när de skall fullfölja
sina studier. Men jag vill erinra om att
samtidigt som vi fick statsbidrag till familjedaghem
fr. o. m. den 1 januari i år
beslutades också om statsbidrag till det
s. k. trefamiljssystemet. Detta system,
som innebär att tre familjer delar på en
barnsköterska för sin barntillsyn, kan
användas av alla kategorier, men det är
självklart, att det måste vara fråga om
en homogen grupp av familjer, och hittills
har det bara visat sig möjligt att
praktisera vad beträffar studerandefamiljer.
Man kan alltså säga att detta är
en speciell förmån för sådana familjer.

De studerande har mycket lätt att få
gehör från samhällets sida i fråga om
dessa och andra problem. Det finns
andra grupper som av naturliga skäl

inte har lika stora möjligheter att
göra sin stämma hörd. Med samma fog
som man här säger att vi skall ha ett
bidrag speciellt för studerandefamiljerna
skulle man kunna säga att vi skall
ha ett bidrag som utgår speciellt till
låginkomsttagarnas barn. Motiveringen
är nämligen att kommunen inte får in
så mycket i föräldraavgifter.

Av driftkostnaderna utgör personalkostnaderna
den största delen. Personalkostnaderna
beräknas uppgå till ungefär
70—75 procent. Jag tycker att en
tänkbar konstruktion i fråga om statens
bidrag skulle kunna vara att man i likhet
med vad som gäller för skolväsendet
kunde tänka sig att staten helt eller
delvis övertog personalkostnaderna. Vad
som är särskilt angeläget i fråga om
driftbidraget är att det blir värdebeständigt.
Det nuvarande driftbidraget,
som utgår med ett fast belopp per plats,
urholkas år efter år allteftersom kostnaderna
stiger. Statsbidraget till familjedaghem
exempelvis har däremot en
konstruktion som gör att det följer med
kostnadsutvecklingen — det utgår med
35 procent av kostnaderna.

En tänkbar konstruktion skulle som
sagt vara att staten lämnade bidrag med
en procentuell del av personalkostnaderna
eller helt övertog dessa. Det är i
varje fall mycket angeläget att det blir
ett värdebeständigt bidrag, när man gör
en ny konstruktion av bidraget. Min förhoppning
är att översynen inom socialdepartementet
skall leda fram till ett
förslag om värdebeständigt bidrag som
är lika för alla grupper. Vi bör inte i
detta sammanhang gynna någon speciell
grupp — jag tror att det är ett rättviseoch
ett jämlikhetskrav.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Låt mig först helt kort
få tacka herr Bergman för att han
citerade det uttalande i statsverkspropositionen
som han gjorde. Vi har också
därav dragit den slutsatsen att det
för närvarande inte finns skäl att göra

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Nr 14

någon reservation men däremot ett
särskilt yttrande som betonar att problemet
bör beaktas vid översynen av
bidragssystemet.

Jag var förvånad när fru Sigurdsen
framhöll att hon inte kunde dela de
synpunkter rörande konstruktionen av
bidraget som framförts i det särskilda
yttrandet. Där sägs nämligen ingenting
om konstruktionen av detta statliga
stöd. Det är ju den frågan som är föremål
för översyn inom departementet,
och vi har då inte ansett det riktigt att
vare sig i en reservation eller i ett särskilt
yttrande gå in på saken.

Vi har velat påpeka de svårigheter
att ordna barntillsynen som möter i
kommuner med snabbt växande invånarantal
och med många studerandefamiljer.
Man har just nu ett sådant
problem i Stockholmsområdet. Vid
Stockholms universitet, som från ett
femtiotal ställen i innerstaden flyttar
ut till Frescatiområdet, kommer det att
finnas kanske 30 000 studerande, däribland
många familjer med barn. Detta
medför svårigheter för kommunerna
kring Frescatiområdet, och liknande
problem finns i andra kommer med
snabbt växande invånarantal.

Vi anser att man måste beakta sådana
här förhållanden när man nästa år
lägger fram förslag om ändrade regler
för statsbidrag till driften av barnstugor.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag är mycket ledsen
att jag inte fick tillfälle att läsa upp
uttalandet i statsverkspropositionen för
herr Mundebo före den 28 januari. I så
fall hade tydligen inte motion 11:659
väckts.

Fru SIGURDSEN (s):

Herr talman! Det är möjligt att jag
använt ordet »konstruktion» felaktigt
i detta sammanhang. Vi har mycket riksdagstryck
att läsa, men jag har med
stort intresse tagit del av detta utlå -

Bidrag till kommunala familjedaghem

tande och eftersom det särskilda yttrandet
inte är särskilt långt har jag
noggrant läst det. Där står klart och
tydligt att »kommuner med ett stort
inslag av studerande med barn får särskilt
höga kostnader för barntillsyn i
synnerhet beträffande driften av daghem.
Det finns därför skäl att överväga
ett ökat statligt stöd till kommuner med
en stor andel studerande». Vidare förutsätter
man att problemen skall beaktas
vid den pågående utredningen.

Jag tycker inte att vi skall ge ett
extra statliga stöd till kommuner med
ett stort antal studerande. Det finns
många andra kriterier på behov av ett
ökat statligt stöd. Jag hoppas därför
att konstruktionen av bidraget blir en
annan än den som antyds i det särskilda
yttrandet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punlden 12

Bidrag till kommunala familjedaghem

Kungl. Maj :t hade (punkt D 4, s. 40—
41) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till kommunala familjedaghem för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 20 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat dels

de likalydande motionerna 1:106
av herr Kaijser och II: 13b av herrar
Werner och Ringaby, vari hemställts att
2 § i Kungl. Maj :ts kungörelse den 10
maj 1968 (nr 236) om statsbidrag till
kommunal f amilj edaghemsv er ksamhet
finge i motionerna angiven lydelse, innebärande
att den s. k. balansregeln
skulle utgå,

dels de likaly dande motionerna I: 367
av herrar Dahlén och Bengtson och
II: 427 av herrar Hedlund och Wedén,
vari hemställts att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t an -

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

32 Nr 14

Bidrag till kommunala familjedaghem

hålla om förslag till sådana ändringar
av bestämmelserna för statsbidrag till
kommunal familjedaghemsverksamhet

1. att nu gällande kvotregel, som begränsade
bidragsrätten till att gälla när
den organiserade barntillsynen i kommunen
uppnått viss omfattning uttryckt
i platser per antal invånare i kommunen,
skulle utgå, samt

2. att nu gällande balansregel uppmjukades
så att statsbidrag till familjedaghem
skulle utgå högst för det antal
familjedaghemsplatser som motsvarade
dubbla antalet statsbidragsberättigade
barnstugeplatser i kommunen.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 367 och II: 427 i vad de avsåge
slopande av den s. k. kvotregeln,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:106 och II: 134 samt I: 367 och
11:427, de två sistnämnda i vad de avsåge
den s. k. balansregeln,

3. att riksdagen måtte till Bidrag till
kommunala familjedaghem för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
20 000 000 kr.

Reservationer hade avgivits

beträffande kvotregeln av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp),
Bengtson (ep), Nyman (fp), Nils-Eric
Gustafsson (ep), Nilsson i Tvärålund
(ep), Andersson i Knäred (ep), Mundebo
(fp), Sjönell (ep) och Eriksson i
Arvika (fp), som ansett att utskottet under
1 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 367 och II: 427, såvitt nu var
i fråga, som sin mening ge Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört om
slopande av den s. k. kvotregeln;

beträffande balansregeln av

a. herrar Axel Andersson (fp), Per
Jacobsson (fp), Bengtson (ep), Nyman
(fp), Nils-Eric Gustafsson (ep), Nilsson
i Tvärålund (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mnndebo (fp), Sjönell (ep) och

Eriksson i Arvika (fp), som ansett att
utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 367 och II: 427, såvitt nu var
i fråga, samt i anledning av motionerna
1:106 och 11:134 som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört om uppmjukning av den s. k.
balansregeln;

b. herrar Ottosson, Kaijser och Nordstrandh
(samtliga m), som ansett att utskottet
under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:106 och 11:134 samt
1:367 och 11:427, de två sistnämnda
såvitt nu var i fråga, som sin mening ge
Kungl. Maj:t till känna vad dessa reservanter
anfört om slopande av den s. k.
balansregeln.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Under senare år har
allt större uppmärksamhet ägnats åt
behovet av bättre service till barnfamiljerna,
och frågan har diskuterats
både inom dessa väggar och utanför
dem.

Barntillsynen har därvid stått i centrum
för intresset. Det ökade behovet
av barntillsynsplatser är en följd av
att allt fler kvinnor med familj förvärvsarbetar.
Familjedaghemsutredningen,
som låg till grund för fjolårets
beslut om ett utbyggt samhällsstöd för
barntillsynen, visade att behovet är
synnerligen stort. Utredningens siffror
anger klart att valet för många föräldrar
inte står mellan olika former av
tillsyn utan mellan tillsyn i någon form
eller ingen tillsyn alls. Det är skrämmande
att 60 000 barn under tio år
är utan tillsyn hela dagarna, enligt vad
utredningen redovisar. Vid utredningstillfället
fanns det 320 000 barn under
tio år vilkas föräldrar förvärvsarbetade
mer än 15 timmar per vecka, och av
samtliga dessa barn hade 50 000 eu -

Torsdagen den 27 niars 1969 fm.

Nr 14

samstående föräldrar. Knappt 16 000
fick tillsyn i daghem eller fritidshem,
och ungefär 9 000 fick tillsyn i kommunala
familjedaghem.

Det är synnerligen allvarligt att så
inånga barn lämnas helt utan tillsyn.
De barnen upplever naturligtvis inte
vårt samhälle som ett välfärdssamhälle.
Där anser jag att det finns fog för påståendet
att vi här i landet behandlar
det dyrbaraste vi har alltför vårdslöst
i många fall. Naturligtvis är dessa förhållanden
mest pressande för barnen
själva, men även föräldrarna måste
känna det pressande när de vet hur
deras barn har det.

Enligt statsverkspropositionen kan
antålét platser i daghem och barnstugor
beräknas vara ungefär 34 000 vid
utgången av budgetåret 1969/70 och antalet
platser i fritidshem cirka 7 000.
Det är sålunda en ganska kraftig ökning
som skett sedan det nya statsbidraget
infördes, och givetvis har statsbidragets
konstruktion, att varje plats
är statsbidragsberättigad, haft sin stora
betydelse för utvecklingen. Men klart
står ändå att vi inte kan tillgodose behovet
av tillsynsplatser på den vägen.
Även andra möjligheter måste utnyttjas
i full utsträckning. Jag har styrkts
i den uppfattningen av socialstyrelsens
redovisning och långtidsbedömning.
Socialstyrelsen beräknar att antalet daghemsplatser
den 1 juli 1969 skall vara
omkring 26 000, och fram till 1974
kommer antalet att i stort sett ha fördubblats,
d. v. s. till 51 000 platser. Antalet
platser i fritidshem beräknas också
bli fördubblat under samma tid, och
det totala antalet platser kommer att
stiga från 31 500 till 61 500. Siffrorna
visar på en ökning på ungefär 5 000
platser per år i barnstugor och daghem
och i genomsnitt 1 000 platser per
år i fritidshemmen.

Den s. k. centrala samarbetsgruppen
för planering av utbyggnad av dagoch
fritidshem har gjort en rekommendation
som slutar på att hälften av

Bidrag till kommunala familjedaghem

de förvärvsarbetande föräldrarnas barn
skulle kunna få plats i daghem. Man
räknar då med 70 000 platser 1974. Om
den siffran ställes mot vänsterpartiet
kommunisternas förslag om 150 000
platser instämmer jag i herr Bergmans
bedömning att kommunisternas förslag
inte är särskilt väl underbyggt beträffande
de ekonomiska möjligheterna.

Redovisningen säger oss att vi måste
tillgripa andra möjligheter för barntillsyn
än daghemmen, och det måste
göras i all den utsträckning som kan
ske. Enligt den utredning jag här åberopat
önskar cirka 200 000 kvinnor förvärvsarbete,
om barntillsynen kan ordnas.
Den möjlighet som familjedag^
hemmen där kan erbjuda har tidigare
försummats av statsmakterna. Centerpartiet
och folkpartiet har under flera
år motionerat om ökat samhällsstöd till
familjedaghemmen. Även om fjolårets
beslut innebar ett framsteg för familjedaghemmen
är villkoren för att erhålla
statsbidrag dock utformade så, att daghems!
illsynen prioriteras framför familjedaghemmen.
Varje daghemsplats erhåller
statsbidrag, men de s. k. balansocli
kvotreglerna för familjedaghemmen
stipulerar mycket hårda krav som
måste uppfyllas innan fainiljedaghemsplatserna
kan få bidrag.

Kvotregeln, som tas upp i reservationen
3 vid punkten 12 i förevarande
utlåtande, innebär att det för de första
10 000 invånarna i en kommun krävs
en daghemsplats för 200 invånare och
däröver en plats för 100 invånare. Statsbidrag
till familjedaghem utgår endast
till de platser som uppnår detta kvottal.
Den s. k. balansregeln innebär att
det till kommuner med över 10 000 invånare
inte utgår bidrag till fler familjedaghemsplatser
än som motsvaras
av antalet statsbidragsberättigade daghemsplatser
i kommunen.

Båda dessa regler verkar hämmande
på en utbyggnad av det totala antal
tillsynsplatser som kan behövas i olika
kommuner. De som drabbas är natur -

3 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr li

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Bidrag till kommunala familjedaghem

ligtvis i första hand de barn som inte
har någon tillsyn alls. Vi anser att
dessa reglers verkningar medför ett
orimligt offer för att få till stånd ett
önskat antal barnstugeplatser — det är
ju det som är det primära syftet med
dessa regler. Och reglerna är så mycket
mer orimliga som familjedaghem i vissa
kommuner är det enda alternativet.

Näringslivets struktur, de stora avstånden,
otillräckligt barnunderlag fölen
barnstuga o. s. v. kan särskilt i landsbygdskommuner
göra att familjedaghemmen
är den enda möjligheten. För
dessa kommuner infördes genom fjolårets
riksdagsbeslut en bestämmelse om
dispens i vissa fall. Liksom i nästan
alla sammanhang där dispens förekommer
uppfattas nog av allmänheten tilllämpningen
som ganska restriktiv.

Jag hoppas att statsrådet Odhnoff i
dag vill uttala att man vid handläggningen
av sådana fall bör göra en generös
bedömning. Enligt vår uppfattning
föreligger inte någon jämlikhet för de
barn, som inte fått någon tillsyn alls, i
jämförelse med dem som får tillsyn
av föräldrar, genom daghem eller genom
familjedaghem. Fjolårets riksdagsbeslut
är alltså enligt vår mening inte
tillfredsställande ur jämlikhets- och
valfrihetssynpunkt. Detta är ett avgörande
argument för vårt förslag, som i
mycket större utsträckning tillgodoser
önskemålen i dessa avseenden.

Endast ett mindre antal kommuner
i landet kan tillgodogöra sig statsbidrag
till familjedaghemmen. Det är också
genom dessa hem som vi, såsom jag
tidigare framhållit, har möjlighet att
så snabbt som möjligt lösa tillsynsfrågan
dels för de barn som inte får någon
tillsyn, dels för de cirka 200 000
mödrar som önskar arbete på hel- och
halvtid om barntillsynen kunde ordnas.

Motivet för bidragskonstruktionen
har angivits vara att man så snart som
möjligt vill höja kvaliteten på barntillsynen.
Mot bakgrunden av de stora
icke tillgodosedda behoven är detta ett

underligt resonemang. Dessutom är det
ett underkännande av familjedaghemmens
kvalitet i förhållande till den
uppfattning om dessa, som hyses av
många av dem som nu anlitar familjedaghemmen
för att få tillsyn av sina
barn. Låt oss i stället förstärka familjedaghemmen
i så stor utsträckning som
möjligt! Låt föräldrarna också själva
få välja vilken tillsynsform de önskar!
De kan emellertid inte göra detta förrän
de har olika slags platser att välja
mellan.

Ett annat ganska underligt argument,
som i varje fall jag har svårt
att förstå, anfördes i fjol av statsrådet
fru Odhnoff mot mittenpartiernas förslag
om bidrag till flera familjedaghemsplatser.
Enligt statsrådet Odhnoff
skulle vårt förslag inte ge en enda
plats mer och således inte gagna vare
sig barnen, föräldrarna eller kommunerna.
Vill man slopa dessa regler, sade
fru Odhnoff, har man inte längre ett
bidragssystem med de garantier och
den stimulanseffekt som avsetts.

Jag vill fråga hur man kan dra denna
slutsats och varifrån man hämtat denna
erfarenhet. Vilken uppgift har bidragskonstruktionen
för barnstugorna?
Den snabba utbyggnaden av antalet
barnstugeplatser — varvid alla platser
är bidragsberättigade — talar ju för
motsatsen. Bidragen till kommunerna
för skollokaler utgår också för varje
skollokal.

Finns det över huvud taget något område
där man kan finna en motsvarighet
till de bestämmelser som gäller beträffande
familjedaghemsplatserna? Nej,
det är naturligtvis så att bidrag till hela
utbyggnaden totalt sett stimulerar till ett
större engagemang även från kommunerna
i detta fall. Varför är socialdemokraterna
så rädda för att det skulle bli
för många daghemsplatser, när behovet
är så skriande? Enligt vår mening kan
det med fullt förtroende överlåtas åt
föräldrarna att efterfråga den tillsynsform
de vill ha, och samhället bör i

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Nr 14

detta fall inte ingripa styrande genom
en anpassning av statsbidragsbestämmelserna.

För att så snabbt som möjligt tillgodose
det behov av tillsynsplatser som vi
har i vårt land föreslås i reservationen
3 att den s. k. kvotregeln skall slopas,
och i reservationen 4 a föreslås en uppmjukning
av den s. k. balansregeln, så
att statsbidrag till familjedaghemsplatser
skall utgå högst för det dubbla antalet
statsbidragsberättigade barnstugeplatser.
Jag medger att min argumentering
egentligen går ut på att balansregeln
helt skall slopas. Jag har mycket
stora sympatier för en sådan lösning
och tror inte alls att några vådor skulle
vara förknippade med ett avskaffande
av regeln. Det totala behovet är så stort
just nu att det måste tillgodoses. Jag
tror att efterfrågan på sikt skulle leda
till att kommunernas utbyggnad avpassades
efter den faktiska efterfrågan.
Ändå är det fråga om en eftergift för
uppfattningen att barnstugeverksamheten
är särskilt uppskattad och att den
därför bör främjas. Jag vill gärna uttala
att jag uppskattar daghemstillsynen
och anser att det över lag är en mycket
god barntillsyn som ges där. Dock
tycker jag att en prioritering f. n. i och
för sig inte är nödvändig i dagsläget.

Herr talman! Denna fråga diskuterades
mycket ingående i fjol. Från vår
sida har vi ambitionen att se till att det
blir en så snabb och så kvalitativt högtstående
lösning av tillsynsfrågan som
möjligt. Vi tror att en sådan lösning
skulle innebära en stor preventiv insats
i ungdomsvården, som kunde förebygga
stora sociala vådor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 3 och 4 a.

Fru RYDING (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
ansåg att vårt förslag om utarbetande
av en plan för 150 000 daghemsplatser
skulle vara utan täckning i dag
därför att han kunde redovisa siffror

Bidrag till kommunala familjedaghem

som ger vid handen att det bara behövs
140 000 daghemsplatser för att alla barn
till förvärvsarbetande föräldrar skall få
plats. Ja, den siffran är alldeles riktig,
men jag kan inte förstå herr Nilsson
som motsäger sig själv. Varför räknar
inte herr Nilsson med alla de kvinnor
som vill ha ett förvärvsarbete men inte
kan ta det därför att de inte har möjlighet
att ordna barntillsynen? Och varför
räknar inte herr Nilsson med att
barnstugan i vårt samhälle har en större
social uppgift att fylla än att bara vara
parkering av ett barn medan modern
eller fadern är på sitt arbete? Herr
Nilsson talade ju i slutet av sitt anförande
så vackert om förebyggande åtgärder
i syfte att ge våra barn en god
start. Kanske räknar herr Nilsson i stället
med en kraftig nativitetsminskning.
I så fall vore det intressant att få detta
bekräftat.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag räknar inte alls med
någon nativitetsminskning, och jag tror
inte att det finns anledning för någon
att i denna diskussion göra spekulationer
i den riktningen. Vad jag ville framhålla
var att den plan på 50 000 platser
som socialstyrelsen har lagt fram är att
jämföra med en plan på 70 000 platser.
Dessa 70 000 platser skulle enligt beräkningarna
täckta hälften av de förvärvsarbetande
föräldrarnas behov av
tillsynsplatser i daghem.

Jag har också sagt att vi under överskådlig
tid inte kan lösa tillsynsfrågan
genom att bygga barnstugor. Vi måste i
större utsträckning satsa på familjedaghemmen.
Eftersom både fru Ryding och
jag tydligen har samma intresse av att
lösa tillsynsfrågan, hoppas jag att fru
Ryding vid omröstningen följer våra
reservationer.

Fru RYDING (vpk) kort genmäle:

Herr talman! De siffror som herr
Nilsson i Tvärålund nämnde angav jag

Nr 14

Torsdagen den 27 inars 1969 fm.

Bidrag till kommunala familjedaghem

redan i mitt anförande för en bra stund
sedan. De är korrekta, det har jag inte
förnekat. Men jag vidhåller ändå att
herr Nilsson i Tvärålund motsäger sig
själv, ty det är väl i alla fall meningen
att det skall finnas tillräckligt många
barnstugor, så att alla som vill ha en
barnstugeplats också kan få det. Han
hoppades att vi skulle vara överens, och
det är vi kanske om han anser att det
skall finnas tillräckligt många sådana
platser, men beträffande familjedaghemmen
vill jag redan nu anmäla att vi
inte är överens. Det vet herr Nilsson i
Tvärålund sedan tidigare.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Vi är inte överens därför
att fru Ryding förmodiigen har en
ideologiskt grundad uppfattning beträffande
tillsynen i familjedaghem. I fråga
om möjligheterna att ordna tillsyn för
barn som saknar den anser jag att fru
Ryding i än högre grad nu är ute på
mycket svag is när hon inte vill anordna
tillsyn i familjedaghemmen.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Redan förra året då
riksdagen beslutade om statliga bidrag
till kommunala familjedaghem förde vi
en lång debatt om bidragsreglernas
konstruktion. Från folkpartiet och centerpartiet
menade vi då, att statsbidragen
fått en sådan utformning att de kunde
verka hämmande på utbyggnaden av
det totala antalet barntillsynsplatser.
Reglerna innebär att rätt till statsbidrag
föreligger bara om kommunens organiserade
barntillsyn i form av barnstugor
och familjedaghem har nått en viss omfattning
uttryckt i platser per antal invånare.
Herr Nilsson i Tvärlåund har
nyss redogjort för de båda begrepp,
kvotregel och balansregel, som då infördes.
Dessa regler kan förefalla invecklade
men ett litet exempel kan måhända
belysa vad de innebär.

En kommun med 10 000 invånare

skall enligt kvotregeln ha 50 tillsynsplatser
innan statsbidrag kan börja utgå.
Om det alltså finns 55 platser, utgår
bidrag för 5 platser.

Om vi tar en större kommun med
50 000 invånare, skall det finnas 450
platser för att uppfylla kvotregeln. Låt
oss anta att kommunen har 460 platser,
230 i barnstugor och 230 i familjedaghem.
Då kan man alltså få bidrag till
10 platser. Men om man har 200 platser
i barnstugor och 260 i familjedaghem,
innebär de nuvarande reglerna att det
inte finns någon rätt till statsbidrag för
familjedaghemmen. Denna utformning
av reglerna kritiserade vi då och vi kritiserar
den även nu.

Kommunerna har ännu inte sänt in
några ansökningar om bidrag. Bidrag
för 1969 behöver nämligen inte sökas
förrän i början av 1970. Redan nu kan
vi emellertid konstatera, att de farhågor
som uttalades förra året visat sig synnerligen
befogade. Det kommer att bli
många kommuner som inte kan få något
bidrag, därför att reglerna utformats på
sådant sätt att kommunerna inte kan
upfylla bestämmelserna. Jag vill understryka
att det är en primär uppgift för
kommunerna att ordna barnstugor: daghem,
lekskolor och fritidshem. Jag vill,
herr talman, till och med bestämt understryka
detta. När vi förordar stöd till
familjedaghem sägs det nämligen då och
då, att vi är mindre intresserade av
barnstugorna. Vi anser att vi måste få
flera barnstugor. Det finns — herr Nilsson
i Tvärålund har nyss belyst detta
— många barn utan tillsyn under föräldrarnas
arbetstid, alltför många. Därtill
kommer ju att vi vill underlätta för
båda föräldrarna att ha förvärvsarbete
också om de liar barn. Det medför alltså
en stigande efterfrågan på tillsynsplatser.
Därför behöver vi även familjedaghemmen.
Barnstugeplatserna räcker
inte till. Somliga föräldrar föredrar
också av olika skäl familjedaghemmen.
En del kommuner har på grund av invånarantal,
yta, befolkningsstruktur etc.

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Nr 14

inte så lätt att bygga barnstugor i den
omfattning som behövs för att kommunen
skall få rätt till statsbidrag till familjedaghemmen.
Redan under remissbehandlingen
av familjedaghemsutredningens
betänkande framhöll också vissa
länsstyrelser att endast ett fåtal kommuner
inom länet skulle kunna få något
bidrag. Det visar sig nu att den bedömningen
är riktig.

Herr talman! Av dessa skäl är det motiverat
att nu ändra reglerna på det sätt
som anges i reservationer vid denna
punkt i statsutskottets utlåtande nr 5,
d. v. s. att avskaffa kvotregeln och att
uppmjuka balahsregeln. Jag yrkar därför
bifall till reservationerna 3 och 4 a
vid punkten 12.

Herr NORDSTRANDS (m):

Herr talman! Till försvar för den s. k.
balansregien framhålles bl. a. — det ser
vi ofta prov på —- att regeln är erforderlig
för att barnstugeutbyggnaden
inte skall sättas i andra hand genom de
nya bidragsbestämmelserna. Enligt min
mening — uppfattningarna är emellertid
delade inom moderata samlingspartiets
riksdagsgrupp —- kan fördelarna
med s. k, institutionell barntillsyn inte
anses tillräckligt motivera en sådan
prioritering. Det brukar sägas att barnstugorna
bl. a. har ett icke obetydligt
pedagogiskt övertag tack vare att de i
regel bär rutinerad och välutbildad
personal, men nu är ju avsikten den.
att även de kommunala familjedaghemmens
personal skall få sådan utbildning.
Därigenom kan en skillnad mellan
tillsynsformerna inte åberopas för
prioritering av endera.

Dessutom synes mig de kommunala
familjedaghemmen i vissa avseenden ha
särskilda fördelar när det gäller t. ex.
tillsyn av de allra yngsta barnen, av infektionskänsliga
barn och kanske också
av barn som har svårt att anpassa
sig till ett större kollektiv. Otvivelaktigt
kan vissa administrativa fördelar också
tilläggas familjedaghemmen. De har

Bidrag till kommunala familjedaghem

t. ex. lättare att anpassa öppethållandetiderna
till föräldrarnas behov. Om jag
inte missminner mig framhölls detta
av 1966 års familj edaghemsutredning.

Ett väsentligt skäl —• det har redan
framförts här — till att inte prioritera
någon av de sfatsbidragsberättigade
barntillsynsformerna är att många kommuner,
trots att invånarantalet överstiger
10 000 personer, faktiskt inte har
råd med de dyrbara investeringar —
och dyrbara är de — som barnstugeverksamheten
medför. Jag skulle vilja
upprepa vad som sagts många gånger
att det i utflyttningskommimer ofta är
ekonomiskt oförsvarligt med sådana
investeringar, eftersom man klart kan
se att tillsynsbehovet är i avtagande
och ingenting tyder på att trenden skall
vända sig. Läget är alltså nu sådant, att
balansregeln inte bara bör uppmjukas,
som föreslås i en av reservationerna,
utan helt enkelt bör slopas.

Jag yrkar bifall till reservationen 4 b.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Innan herr Nilsson i
Tvärålund slutade sitt långa anförande
kom han på att denna fråga diskuterades
förra året i riksdagen. Han sade
mycket riktigt att frågan då var föremål
för en mycket ingående diskussion.
Det var intressant att han så småningom
kom på det, tyvärr fick vi ännu
en gång höra vad han sade förra året.

Man kan naturligtvis säga om många
frågor att vi nyss har diskuterat dem,
men just denna fråga var verkligen föremål
för en mycket ingående diskussion;
det bedrevs upplysningsverksamhet
och farmfördes synpunkter på balansregeln
och kvotregeln och dessa
reglers verkan. Jag avstår därför, herr
talman, från att nu ta upp en ny diskussion
härom; frågan är för färsk för
att tåla en ny diskussion. Reglerna har
nu börjat tillämpas, och bidragen har
inte ens det första kvartalet bakom sig.
Det har inte hänt någonting som nu
skulle kunna motivera ett annat stånd -

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Bidrag till kommunala familjedaghem

punktstagande än förra året. Jag hoppas
därför att ledamöterna har överseende
med mig, om jag inte fördjupar
mig i vad som sagts av de tidigare ärade
talarna.

Bidragen har bara till syfte: att stimulera
till att få fram fler familjedaghem
utan att vi fördenskull raserar den
institutionella barnavården i kommunerna.
Det är dessa två intressen som
skall tillgodoses. Det är inte svårt att
vinna bred anslutning för syftet med
reglerna, även om inte alla gillar utformningen
av dem. Om vi nu skulle
slopa reglerna är det svårt att veta vad
som skulle hända, men en sak är alldeles
klar: om det inte blir någon mer
plats som följd av att kvotregeln slopas,
kommer i varje fall staten att få betala
ut pengar till kommunerna så att de
blir förmögnare. Det är en effekt som
är odiskutabel vad som än händer i
övrigt.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Bergman ansåg
inte att frågan behövde diskuteras nu
eftersom den diskuterades så ingående
i fjol. Viktiga frågor diskuteras år efter
år här i riksdagen. Vi har diskuterat
barntillsynen i många är i anledning
av motioner som vi har väckt bl. a. om
just familjedaghemmen. Vi återkommer
säkerligen även nästa år, ty vi vet redan
nu att reglerna inte bidrar till en
god lösning till jämlikhet mellan olika
föräldrar och olika kommuner.

Jämlikhetsfrågorna har sagts vara
1970-talets stora frågor, och de bör inte
vara minst viktiga för den nya generation
som skall bedöma den politik
som vi för i dag.

Herr Bergman ansåg att denna fråga
var för ömtålig att diskutera i dag. Är
motiven svåra att försvara i år? Jag
tror inte att den var särskilt ömtålig
i fjol. Däremot är frågan om barntill -

synen så viktig, att jag redan nu vill
varsko herr Bergman om att vi nästa
år återkommer för att försöka få till
stånd en saklig och genomlysande debatt,
något som vi —- om jag får döma
av herr Bergmans första inlägg — inte
kan få den här gången.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman 1 Mitt uttalande berodde
inte på någon värdering av frågans
vikt. Debatten har inte tillförts en enda
ny synpunkt, en enda ny tanke eller en
enda ny idé. Om så sker, tjänar debatten
ett praktiskt syfte. Men det är detta
vi saknar.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Idéerna är inte bättre
därför att de är nya. En idé, som håller
år efter år, har vi sannerligen anledning
att återkomma till och försöka
genomföra.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Frågorna beträffande
barntillsynen måste bedömas utifrån
det läge som vi befinner oss i. Vi vet
att läget är prekärt. Herr Nilsson i
Tvärålund anförde familjedäghemsutredningens
betänkande, vari det med
siffror redovisas hur det är ordrtat med
barntillsyn. I en tablå redovisas vilka
som har tillsyn i hemmen, på barnstugor,
i familjedaghem o. s. v. Den sista
kolumnen har rubriken »Klara sig
själva». I den kolumnen redovisas
60 000 barn. Det är inte gymnasister
och studenter som »klarar sig själva»,
utan det är barn under tio år. Av dessa
är 3 000 i förskoleåldern. Det tycker jag
är värt att notera. Nu sägs det, att dessa
barn vid behov kan ta kontakt med
äldre människor. Men detta gäller bara
hälften av barnen i denna grupp. Om
man har detta i sikte begriper man att
vi med alla medel måste stimulera fram
tillsynsmöjligheter. Det får inte vara

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Nr 14

något som hindrar utbyggnaden av vare
sig barnstugor eller familjedaghem.

Jag tilhör inte entusiasterna för den
samhälleliga tillsynen, eftersom jag anser
att samhället inte kan remplacera
den familjefostran som vi behöver, i
synnerhet när det gäller de viktigaste
aren — förskoleåren. Jag tycker nog
att det vore rimligare att någon av föräldrarna
till små barn genom det allmännas
försorg fick en chans att vara
hemma åtminstone halva dagen för att
sedan anlita samhällsinstitutioner under
resten av dagen; jag förstår att även
de senare är ett värdefullt moment i
barnets utveckling. Men föräldrarna
utövar ju inte bara tillsyn över barnen
utan de ger dem också vård och fostran.
Fostran vågar sig'' väl inte en barnstuga
på, ty där skall man ju på alla sätt
vara neutral.

Den andra synpunkt som jag ville
anföra — den har för övrigt redan kommit
fram i debatten — gäller kommunernas
engagemang. Det har omvittnats
både av remissinstanser och av talare
i denna debatt, att det är åtskilliga
kommuner som på grund av balansregeln
inte kan komma i åtnjutande
av bidragsförmånerna. Detta gäller
t. ex. glesbygdskommuner med ett par
tätorter. Jag tänker då inte främst på
ekonomin utan på att det blir förfärligt
opraktiskt för föräldrarna som
skulle få fara milavis för att komma till
en barnstuga. Det är helt orealistiskt.
I sådana kommuner har man ingen annan
möjlighet att ordna tillsynsfrågan
än att anlita familjedaghem. Jag bestrider
inte att kvaliteten på barnstugetillsynen
är bättre än familjedaghemstillsynen.
Men med tanke på det läge vi befinner
oss i har vi inte råd att undvara
någon form av tillsyn.

Jag finner inte att balansregeln i nuvarande
läge är motiverad. Balansregeln
skulle kunna tillämpas när vi löst tillsynsfrågorna
och inte längre har några
barn som saknar tillsyn. Då kan man
prioritera till förmån för barnstugorna.

Bidrag till kommunala familjedaghem

Men till dess finner jag det inte riktigt
att använda denna regel.

Vidare anser jag att en sådan här
styrning genom balansregeln på visst
sätt innebär ett misstroendevotum mot
våra kommunala organ. Jag tror faktiskt
att läget nu är sådant, att kommunerna
förstår vikten av att anordna barnstugor,
om detta är realistiskt. Jag anser
inte att det finns någon ovilja mot barnstugorna,
och man hade nog byggt ut
dem utan styrning.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till reservationen 4 b vid punkten
12.

Fru SIGURDSEN (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
sade i slutet av sitt anförande:
Låt oss överlåta åt föräldrarna att avgöra
vilken barntillsyn de vill ha. Till
det vill jag säga att det av alla de behovsundersökningar
som gjorts, och
det är åtskilliga — de har gjorts dels
av kommunerna själva, dels av länsplanerarna
ute i länen — klart och tydligt
framgått att föräldrarna önskar få sina
barn placerade på barnstugor. Det är
markant att utredning efter utredning
kommit till detta resultat.

Herr Nilsson talade om den centrala
samarbetsgruppen och den målsättning
man satt upp för barnstugeutbyggandet.
Jag har varit verksam i den centrala
samarbetsgruppen sedan 1963 och har
under årens lopp kunnat ta del av behovsundersökningar
och av de önskemål
föräldrarna framfört. Om vi skall
överlåta åt föräldrarna att avgöra, då
skall vi inrätta barnstugor.

Man kan fråga sig hur vi har hamnat
i denna situation, hur obalansen uppstått.
Trots att föräldrarna alltså föredrar
barnstugor, institutionsvård, framför
familjedaghem har vi haft mycket
svårt att få i gång utbyggnaden av barnstugor.
Det är först under 1960-talet som
denna utbyggnad kommit i gång på
grund av att man ökat statsbidraget och
på grund av att statsmakterna på olika

Nr 14

Torsdagen, den 27 mars 1969 fm.

Bidrag till kommunala familjedaghem

sätt har ökat informationen och rådgivningen
till kommunerna på detta
område.

Vad är det som har hindrat kommunerna
att bygga ut barnstugor, vad är
det som har gjort att det har gått så
trögt? Ja, det finns många skäl att åberopa.
En av orsakerna är att det är
mycket svårt att mäta behovet. Nu får
kommunerna i mycket stor utsträckning
hjälp; den centrala samarbetsgruppen
har länsgrupper i varje län, och till
länsgrupperna finns kopplade representanter
från länsstyrelsens länsplanerarorganisation.
Dessa gör undersökningar
och bedömningar av behovet, till stor
hjälp för kommunerna. Här har alltså
inträtt en förbättring; man har nu möjligheter
att få en viss uppfattning om
behovet.

Personalbristen har också åberopats.
Det har rått stor brist på förskollärare
och vissa tider även på barnsköterskor.
Sedan staten övertog förskollärarutbildningen
har det gjorts en enorm satsning
på utbildningen av förskollärare; bristen
på förskollärare är alltså ett argument
som man inte kan använda sig av
sä mycket längre.

De ekonomiska hindren är naturligtvis
realiteter. Vi har tidigare diskuterat
det faktum att driftbidraget är en stor
post för kommunerna. Men till dessa
hinder skulle jag också vilja lägga det
psykologiska motstånd mot institutionsvård
som fortfarande finns bland många
kommunalmän och kommunalkvinnor
i värt land. Föräldrarna har säkerligen
upplevt att den kollektiva, sociala fostran
som barnen får vid vistelse i institutioner
har en mycket stor betydelse
för barnen. Men det finns många kommunalmän
som ställer sig mycket tveksamma
och som i stället talar om att det
kan vara risker förknippade med att
ha barnen på barnstugor. Men man kan
ändå konstatera att inställningen har
svängt. När man är ute och talar om
dessa frågor möter man förståelse för
det positiva i den kollektiva, sociala

uppfostran som institutionsvård erbjuder.
Men just därför att kommunalmännen
av olika skäl —- inte minst beroende
på det psykologiska motståndet —
har svårigheter att acceptera institutionsvård,
anser jag att det är nödvändigt
med den styrning av utvecklingen
som åstadkommes genom kvot- och balansregeln
för statsbidraget till familjedaghem.
Måhända är det ett misstroendevotum
mot kommunerna. Men om man
här i riksdagen anser att man företräder
föräldrarna, som också är väljare;
tycker jag det rimmar illa när man
säger att vi inte bör ha denna styrning,
som ju ligger helt i linje med föräldrarnas
önskemål.

Det är också riktigt att vi i dagens
läge inte kan klara hela den erforderliga
barntillsynen med barnstugor. Vi
måste ha familjedaghemsverksamheten
som ett komplement och bör också vara
tacksamma för att den möjligheten
finns. Genom statsbidragets tillkomst
har ju denna verksamhet kunnat utvecklas,
och ute i kommunerna skall
också genomföras en annan organisation,
som är fastare och som innebär ett
anställningsförhållande för barndagvårdarna,
så att de är anställda av kommunen.
Detta betyder också en ökad
trygghet för dessa vårdare, ty kommunerna
kan väl inte ha föredragit denna
tillsynsform i så stor utsträckning av
enbart ekonomiska skäl. Det finns anledning
att barndagvårdarna, som i stor
utsträckning tillhör låginkomstgruppen,
får en bättre ställning.

Jag kan inte förstå resonemanget att
kvot- och balansregeln hindrar den totala
utbyggnaden av antalet barntillsynsplatser.
Det finns ju inget som hindrar
kommunerna att inrätta familjedaghem,
även om statsbidrag inte erhålles.
Det finns alltså ingen spärr för organiserandet
av familj edaghemsverksamhet.

När herr Nordstrandh säger att tillsy
nsbehovet är i avtagande frågar man
sig varifrån han fått den uppgiften.:

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Nr 14

Tidigare talare har ju redovisat de mycket
skrämmande siffror som presenterades
av familj edaghemsutredningen, dels
beträffande antalet mödrar i förvärvslivet,
dels rörande bristens storlek. Siffrorna
vittnar om att det föreligger ett
mycket stort behov.

Det finns nog också en risk, om kommunerna
i stor utsträckning föredrar
att satsa på familj edaghemsverksamheten.
Vi har ju fått en ny skola som möjliggör
för dagens ungdomar att få en
bättre utbildning än tidigare generationer.
Allt visar att med ökad utbildning
följer större benägenhet att förvärvsarbeta.
Kommunerna gör kanske
en felsatsning när de i så stor utsträckning
koncentrerar sig på familjedaghemmen.
En vacker dag är vi kanske
i den situationen, att vi inte har så
många familjedaghem. En kommun kan
då få mycket stora svårigheter att klara
behovet genom utbyggnad av sina barnstugor.

Jag tycker alltså att det beslut som
riksdagen fattade förra året beträffande
konstruktionen av statsbidraget till familjedaghem
är helt korrekt och fullt
överensstämmande med föräldrarnas
önskemål om barntillsyn, som således
i första hand bör lösas genom institutionen
barnstugor.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde fru Bergander
och fru Ekroth (båda s).

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag vill bara göra två
korta anmärkningar. Herr Bergman säger
att bidraget har ett enda syfte: att
få flera familjedaghem utan att rasera
den institutionella vården.

Men låt då reglerna få en sådan utformning
att de fyller detta syfte! Den
utformning som balans- och kvotregeln
har fått fyller inte för närvarande syftet
att stimulera tillkomsten av flera
familjedaghem.

Bidrag till kommunala familjedaghem

Det är nog riktigt som fru Sigurdsen
medgav att reglerna i viss män innebär
ett misstroende mot kommunernas vilja
och förmåga att bygga ut den samlade
barntillsynen. Jag tror också det är
riktigt — och detta förhållande har ju
bestyrkts av åtskilliga undersökningar
-— att föräldrarna i första hand önskar
plats på daghem, även om det finns åtskilliga
föräldrar som föredrar plats
på familjedaghem. Om situationen i dag
i många kommuner är den, att det inte
finns och inte inom de närmaste åren
kommer att finnas tillräckligt med platser
på daghem, då föredrar ändå familjerna
att få platser inom familjedaghemmen.
Därför måste vi stimulera utbyggnaden
av denna familjedaghemsvård
på ett mera kraftfullt sätt än hittills.
Jag tror alltså att föräldrar, som
först föredrar daghem i andra hand
ändå föredrar familjedaghem framför
att inte ha någon ordnad tillsyn alls.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Fru Sigurdsen nämnde
att behovsundersökningar visat att föräldrar
i allmänhet föredrar barnstugor.
Jag känner också till dessa undersökningar.
Men jag vill påpeka att situationen
i dag inte är en fråga om val
mellan barnstugor och familjedaghem.
Den gäller snarare att välja mellan någon
form av tillsyn eller ingen tillsyn
alls.

Det är detta problem vi i första hand
måste lösa, men vi kan inte lösa det så
snart och i den omfattning vi vill genom
att bygga ut barnstugeverksamheten.
Detta har inte kommunerna resurser
till, vilket visas bl. a. av en prognos
för utveckligen som socialstyrelsen
gjort.

Jag tror att kommunerna kommer att
anpassa sig till efterfrågan särskilt när
den totala efterfrågan har blivit täckt.
Då kan man ha anledning att prioritera
bidragsreglerna så att tillgången svarar
mot föräldrarnas efterfrågan. Men
där är vi inte i dag. Det finns därför

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Bidrag till kommunala familjedaghem

inte något skäl att visa misstroende mot
kommunerna, vilket sker genom de nuvarande
reglerna.

Fru Sigurdsen sade också att framtiden
kanske inte kommer att kunna erbjuda
så många familjedaghem, eftersom
allt flera förvärvsarbetar. Jag tror
också att utvecklingen går i den riktningen.
Men familjedaghemmen innebär
ju inte att några dyrbara och kvarstående
investeringar behöver göras. Vi
får möjlighet att successivt bygga ut
barnstugeplatserna och eventuellt minska
antalet familjedaghemsplatser i förhållande
till föräldrarnas önskemål.

Sedan vill jag peka på den stora efterfrågan
på barntillsyn från de 200 000
mödrar som önskar ta förvärvsarbete
men inte kan göra detta på grund av
bristen på ordnad barntillsyn. Det är
där vi lägger tonvikten när vi försöker
forma bidragsregler och åstadkomma
förhållanden som gör en tillsyn möjlig
över huvud taget.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Fru Sigurdsen sade
sig ha hört att jag talat om ett avtagande
tillsy nsbehov, och hon kunde inte
förstå hur jag kunnat få en sådan uppfattning.
Det begriper jag ifall det varit
så att jag hade talat om ett avtagande
tillsynsbéhov i största allmänhet. Men
det gjorde jag inte. Mitt uttalande gällde
enbart utvecklingen i utflyttningskömmuner.
Dessa kommuner har en
otillräcklig grundval för dyrbara investeringar.
Märk skillnaden mellan ett
generellt uttalande och mitt yttrande
om ett speciellt fall.

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära
ordet i denna fråga. Jag har också
varit förhindrad att höra debatten och
förhindrad att delta i utskottets behandling
av ärendet, men jag har en aning
om vad det handlar om.

Jag vill gärna börja med en erinran
om den debatt som vi hade om denna

sak förra året, varav klart och tydligt
framgick, att meningarna i denna detaljfråga
om balansregelns tillämpning eller
icke tillämpning beträffande familjedaghemmen
är delade i den grupp som jag
företräder, det moderata samlingspartiet.
Det framgick som sagt redan av
debatten förra året och det gäller fortfarande.
Jag vill deklarera min syn på
frågan. Den har inte ändrats sedan
dess.

I fråga om samhällets uppgifter är det
klart att dessa är av två slag. Den ena
är en mera enkel tillsynsuppgift, där
allt vad man gör är av en mera kortsiktig
karaktär, och där samhällets tillsy
nsmöjlighet måste öka i den mån de
förvärvsarbetande kvinnornas behov av
den hjälpen från samhällets sida ökar.

Men det finns en annan uppgift i detta
avseende. Den är långsiktig och den är
mycket viktigare: det gäller barnens
fostran och pedagogiska ledning från
tidiga år. På den punkten har jag den
bestämda uppfattningen, att hemmet i
våra dagar inte klarar den uppgiften.

Vad som är olyckligt i dagens läge
och som gör att en debatt i denna fråga
kan bli litet snedvriden är väl helt
enkelt, att vi inte är på det klara med
målsättningen i detta avseende. Men just
denna sak är faktiskt föremål för en
speciell undersökning för närvarande,
och efter vad jag kan förstå kommer den
att leda fram till mycket intressanta
resultat, som kanske föranleder en hel
del ändringar i de ställningstaganden
som man tidigare har gjort när det gäller
frågan om barnens glädje och nytta
av att vara föremål för mera samlad
pedagogisk ledning från tidiga år. Jag
tror att förändringar i uppfattningarna
på detta område kommer snart och
mycket starkt. De individuella behoven
är också så olikartade, att den årsklassindelning
som vi vant oss vid i både förskolan
och grundskolan kan bli föremål
för förändring.

Det är inte min mening att gå närmare
in på detta, herr talman. Jag vill

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Nr 14

bara säga att med den osäkra grundval
som vi ändå har när det gäller den
långsiktiga målsättningen från samhällets
sida tror jag det finns anledning att
inte alltför mycket låsa åtgärderna nu
på det ena eller det andra sättet. Framför
allt tror jag att om vi i dag skulle
låta utvecklingen alltför mycket tynga
över åt familjedaghemsinstitutionen,
skulle det vara svårare att göra den
omställning som kan bli föranledd av
moderna undersökningsresultat. Detta
är anledningen till att jag biträder utskottet
i denna fråga.

I detta anförande instämde fröken
IVetterström (m).

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 12)
inom. 1) i utskottets utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr tahnannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens leda -

Bidrag till kommunala familjedaghem

möter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 117 ja och 67 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 4 a) av
herr Axel Andersson m. fl.; samt 3:o)
bifall till reservationen 4 b av herr Ottosson
in. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Tvärålund begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under
2:o) angivna propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 12)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 a) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 77 nej, var -

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Socialstyrelsen

jämte 6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 13

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 14

Socialstyrelsen

Sedan punkten föredragits yttrade:

Fröken WETTERSTRÖM (in):

Herr talman! Under punkten 14 i förevarande
utlåtande har statsutskottet
bl. a. behandlat de två likalydande motionerna
I: 262, väckt i första kammaren
av herr Kaijser, och 11:297, Väckt
i denna kammare av mig och fru
Kristensson. Vi begär däri att en undersökning
av läkemedelskonsumtionen
måtte utföras av socialstyrelsen, Bakgrunden
till motionerna är att kostnaderna
för läkemedelsrabatteringen efter
riksdagens beslut 1967 har blivit
enormt stora. Det är naturligt att vi har
undrat vad detta kan ha berott på.

I den proposition i ärendet som framlades
1967 beräknade man att de nya
läkemedelsförmånerna skulle komma
att medföra eu kostnadsökning på 60
miljoner kronor för 1968, alltså utöver
den fortgående prisstegringen på
läkemedel. 1 statsverkspropositionen
1968 beräknades kostnaderna totalt till
349 miljoner kronor men blev i verklikheten
396 miljoner. Om man jämför
kostnaderna under 1967 och 1968 skall
man finna att de har ökat från 239 till
396 miljoner, d. v. s. med 157 miljoner
kronor. Om man reducerar det beloppet
med de prisstegringar som inträtt,
framgår att kostnaderna genom omlägg -

ningen till det nya systemet bär belöpt
sig på 107 miljoner kronor.

Vi vänder oss inte mot de ändrade bestämmelserna
om läkemedelsrabatteringen,
men utgiftsstegripgen är så
våldsam att de farhågor som uttalades
när reformen genomfördes, att den
skulle komma att leda till överkonsumtion
av läkemedel, tycks ha haft fog
för sig. Med. de stora inköp av ofta dyra
läkemedel som nu sker finns det också
anledning förmoda att en hel del av läkemedlen
inte blir använda. Även om
det naturligtvis ingår i läkarnas uppgifter
att val avväga den kvantitet av
läkemedel som förskrives, kan ju en
patient gå till flera läkare och få flera
recept och på denna väg öka på sitt
förråd.

Vi har mot denna bakgrund ansett det
vara befogat med en ny undersökning
av den typ som företogs 1963. Då gick
man till väga på det sättet att alla recept
som utfärdats för personer födda
på en viss dag hopsamlades och identifierades.
Därigenom fick man kännedom
om vad dessa personer köpt vid
olika tillfällen och på olika apotek under
hela året 1963. .

Det framgår nu av statsutskottets utlåtande
att en sådan undersökning redan
pågår inom socialstyrelsen, vilket
är glädjande. I utlåtandet anges att utredningen
tillgår så att läkemedelsförskrivningen
före ikraftträdandet av de
nya bestämmelserna beträffande läkemedelsrabatteringen
den 1 januari 1968
jämförs med motsvarande förskrivning
efter reformen. Det material man utnyttjar
hänför sig till oktober månad 1967
och oktober månad 1968. Det av oss
motionärer framförda önskemålet om en
undersökning är alltså redan tillgodosett.
Det enda som det finns anledning
att ställa sig frågande inför är enligt
min mening huruvida en undersökning,
som begränsar sig till en enda månad,
kan bli så representativ att av den skall
kunna dras tillräckligt tillförlitliga slutsatser.

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Nr 14

Det är givetvis med stort intresse man
avväktar resultatet av den pågående
utredningen, som enligt väd som uttalas
väntas bli klar under våren. Jag har,
herr talman, givetvis inte något yrkande.
Jag har dock velat fästa uppmärksamheten
på ett problem som kan vara
allvarligt och som jag tror att det är
viktigt att vi är vakna inför. Den hittillsvarande
utvecklingen är i varje fall
ett observandum.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag hade i går i medkammaren
tillfälle att säga några ord
med anledning av den blanka reservationen
vid förevarande punkt, som gäller
läkemedelsfrågan. Jag vill till fröken
Wetterström säga ungefär detsamma
som jag sade till herr Kaijser i går,
nämligen att man måste hålla i minnet
att det är läkarna som skriver ut medicin.
Det är på receptet som läkemedelsrabatten
utgår. Om det förekommer
påtagliga missbrukstendenser och man
får kännedom om att enskilda människor
verkligen får ut för mycket medicin
i förhållande till vad som kan anses
befogat, kan man vända sig till socialstyrelsen.

Läkarna har ett ansvar i detta avseende.
Jag vill emellertid påpeka, liksom
jag också gjorde för herr Kaijser, att
också andra omständigheter här kan
spela in.

Sjukförsäkringens kostnader för läkemedelsrabatterna
har under 1968
ökat med cirka 65 procent. Det finns
anledning att observera att detta tal
inte representerar en motsvarande ökning
av läkemedelskonsumtionen. För
att få ett mått på denna måste man känna
till apotekens omsättningssiffror. Enligt
de uppgifter jag har tillgängliga
ökade apotekens omsättningssiffror in -

Socialstyrelsen

klusive prisförändringar 1968 med omkring
20 procent/jämfört med en ökning
om 15 procent under 1967. Stegringen
av sjukförsäkringens kostnader
beror till större delen på att förmånsnivån
för läkemedelsrabatterna höjts
betydligt genom läkemedelsreformen
och på att man därigenom ger ett kraftigare
stöd åt personer som på grund
av sjukdom har stora utgifter för medicin.
Jag skulle tro att det gäller inte
minst gamla människor — pensionärer.

Vi skall komma ihåg att det är svårt
att göra en bedömning i dag, ty det är
mycket möjligt att ett uppdämt behov
förelegat och att vi tidigare haft en
viss underkonsumtion. Och jag upprepar
vad jag sagt många gånger tidigare,
att dä är det en ökning som är medicinskt
motiverad.

Det är läkaren som har ansvaret. Han
måste ha ett motiv för att skriva ut
den medicin han önskar ge den enskilda
människan. — Socialstyrelsen har
nu gjort en jämförande undersökning
av utskrivna recept i oktober 1967 och
i oktober 1968, d. v. s. före och efter
läkemedelsreformen. Undersökningsmaterialet
bearbetas för närvarande av socialstyrelsen,
och resultatet beräknas
föreligga inom kort. Då får vi möjligheter
till en bedömning.

Nu ställs frågan: Är det tillräckligt
med en undersökning vid enstaka tillfällen?
Självfallet kommer frågan fortsättningsvis
att vara föremål för observation
— jag kan försäkra att det
är socialstyrelsens ambition. Men i första
hand vill vi studera resultatet av
den undersökning som nu gjorts.

Jag upprepar, herr talman, att det är
fråga om en stor reform. Den har genomförts
för att verkligen ge ett stöd åt
sjuka människor. Huruvida det förekommer
missbruk vill jag inte uttala
mig om i dag, men jag vill ytterligare
slå fast att läkarna har ansvaret för de
recept som skrivs ut.

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Statens institut för folkhälsan

Fröken WETTERSTRÖM (m):

Herr talman! För undvikande av
missförstånd vill jag understryka att
jag — vilket jag hoppas att socialministern
uppmärksammade — sade att det
inte från motionärernas sida var fråga
om att på något sätt komma åt den nya
förordningen. Men det är helt naturligt
att man blir ganska oroad när man
gång på gång i tidningarna läser om utbrett
tablettmissbruk i olika former.

Statsrådet Aspling säger att det är läkarna
som skriver ut medicin som har
ansvaret. Ja, visst har de det, och det
sade jag också i mitt anförande. Jag
tvivlar inte heller på att åtminstone de
flesta läkare är restriktiva i detta hänseende.
Men det är ju möjligt för en
person att gå till många olika läkare,
och mig veterligt finns det inte någon
kontroll på hur mycket läkemedel som
sammanlagt skrivits ut i de enskilda
fallen. Det är väl bl. a. den frågan som
undersökningen skall avse.

Vidare säger statsrådet Aspling att
om missbruk föreligger skall detta anmälas.
Men frågan är ju om man enligt
nuvarande regler verkligen kan komma
underfund med att det är missbruk.
Också den saken skall väl undersökningsresultatet
ge besked om. Ofta ligger
det i patientens intresse att försöka
få ut så mycket som möjligt på en gång
på ett recept för att utgiften skall bli
den minsta möjliga, och däri ligger också
en fara. Men allt detta torde vi, som
sagt, få klarhet i när undersökningsresultatet
föreligger.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkten 15

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16

Statens institut för folkhälsan

Kungl. Maj :t hade (punkt E 9, s. 56—
59) föreslagit riksdagen att till Statens

institut för folkhälsan för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
10 230 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 548
av herr Lars Larsson m. fl. och II: 641
av fru Lewén-Eliasson m. fl., vari hemställts
att riksdagen beslutade

att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
att statens institut för folkhälsan finge
i uppdrag att framlägga en plan för sin
framtida informationsverksamhet samt
att med biträdande av institutets förslag
anvisa 50 000 kr. till information
vid statens institut för folkhälsan,
dels de likalydande motionerna I: 559
av fru Elvy Olsson m. fl. och II: 601 av
herr Eliasson i Sundborn m. fl., vari
hemställts att riksdagen måtte besluta
att Statens institut för folkhälsan gåves
i uppdrag att genomföra en omfattande
upplysningskampanj i kostfrågor
samt

att institutet för detta ändamål beviljades
ett särskilt anslag på 500 000 kr.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:559 och 11:601 samt med bifall till
motionerna 1:548 och 11:641, samtliga
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Statens institut för folkhälsan
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 10 245 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:548 och 11:641 samt 1:559 och
II: 601 i vad de ej behandlats under 1.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits beträffande plan för informationsverksamheten
av fru LewénEliasson
(s).

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! I förra årets statsverksproposition
redovisades en utredning,

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Nr 14

rubricerad »Blandad medicinsk och naturvetenskaplig
utbildning» med huvudinriktning
på näringslära. Denna utredning
hade verkställts av Bror Rexed. 1
densamma behandlades även frågor och
information inom näringslärans område.
Beträffande informationsverksamheten
föreslog den sakkunnige att statens
institut för konsumentfrågor skulle
svara för informationen i näringsfrågor
till allmänheten, medan statens institut
för folkhälsan skulle sköta den mera
kvalificerade information som riktar sig
till läkare, tandläkare m. fl. sådana yrkeskategorier.

Vad gäller forskning och utbildning
fanns förslag i propositionen, men informationsfrågan
berördes inte av vare
sig departementschefen eller utskottet.
Jag tillåter mig att tolka detta som om
man inte hade några erinringar att göra
mot vad den sakkunnige där hade sagt.
Under alla omständigheter har folkhälsoinstitutet
ett informationsansvar
och även en informationsavdelning,
men den avgörande frågan är då om
resurserna att informera står i rimlig
proportion till informationsbehovet. Vi
som står bakom motionsparet I: 548 och
II: 641 har velat att man närmare synar
den saken. Vi anser att det utan närmare
prövning är klart att institutet behöver
de 50 000 kronor man begärt för nästa
års information. Denna önskan har
statsutskottet också stött, vilket är bra.
Men eftersom motionärerna anser att
hela frågan om institutets informationsverksamhet
behöver prövas, kan vi inte
vara nöjda med den undanmannöver utskottet
gör inför frågan om den långsiktiga
uppläggningen av denna information.
Institutets information är alltför
begränsad för att tillnärmelsevis täcka
det stora arbetsfält som institutet verkar
på, och detta reparerar man inte genom
att nu anslå dessa 50 000 kronor.

För att först ta upp kostfrågorna, föreställer
jag mig inte att institutet skall ta
hand om den direkta breda folkupplysningen,
men man måste ha resurser för

Statens institut för folkhälsan

att föra ut ett genomarbetat material till
de kvalificerade upplysare och kunskapsförmedlare
som man anlitar. Kostupplysningen
domineras i alltför hög
grad av organisationer och företag med
anknytning till produktion och handel.
Om man studerar dagstidningar och
veckopress får man precis klart för sig
hur detta fungerar. Det är nog inte säkert
att det blir den av folkhälsoinstitutet
rekommenderade folkkosten som
slår igenom på det sättet.

I detta väldiga reklambetonade informationsflöde
måste en sådan institution
som folkhälsoinstitutet ha en noggrant
genomtänkt och planlagd informationslinje
för att över huvud taget märkas.
Den lilla skriften »Vår föda», som
är institutionens enda periodiska publikation,
har en upplaga på 3 000—4 000,
varav ungefär hälften går till prenumeranter,
är valhänt redigerad och torftigt
utformad typografiskt sett. Detta beror
sannolikt på att man inte har tillräckliga
medel för att göra någonting bättre.
Jag tror att institutet självt är medvetet
om detta. I de petita som jag tidigare
här har refererat till talar man också
om dessa behov. Det talas om att man
behöver göra mera för hälsovårdsnämnderna.
Det talas om att det behövs en
större spridning av olika artiklar i särtrycksform
till forskare. Man säger att
det är önskvärt att särskilda publikationer
utöver tidskriften »Vår föda» kan
framställas och kostnadsfritt utdelas till
sådana målgrupper som sköter sjukhus,
skolor, seminarier för huslig utbildning,
utbildningsanstalter för sjuksköterskor,
press, radio och TV. Man omnämner här
att man flera gånger har fått avstå från
att delta i sådana evenemang som utställningar
därför att man inte haft ekonomiska
möjligheter till det.

Det är inte bara kostfrågorna som institutet
arbetar med, och det är inte
heller bara dem det skall informera om.
Jag skall endast nämna vitaminforskningen,
som för övrigt är nära anknuten
till näringsforskningen. Man kan för -

Nr 14

Torsdagen den 27 mai-s 1969 fm.

Statens institut för folkhälsan

moda att om upplysningen från vitaminforskarna
på institutet trängde igenom,
skulle svenska folket inte vara så
benäget som nu att plocka i sig allehanda
; vitaminpreparat för den nätta
summan av 50 miljoner kronor, som det
har uppgivits att den uppgår till. Jag
ställer detta belopp i relation till de
50 000 kronor som institutet nu skall
driva information för. Det skulle vara
intressant att veta vad reklamen för
dessa vitaminpreparat kostar per år.

Andra viktiga och högaktuella uppgifter
som institutet sysslar med är
forskning och bekämpningsmedelsrester
i olika födoämnen, t. ex. kvicksilver
i fisk. Vi vet vilka panikreaktioner som
har uppstått på grund av att det har
saknats information som har gått hem
på det satt som den borde ha gjort. På
det lika aktuella området omgivningshygien
arbetar institutet med sådant
som luftföroreningar och bullerfrågor.

Jag skall avsluta uppräkningen av vad
statens institut för folkhälsan har på sitt
arbetsprogram, men jag vidhåller att det
behövs Cn genomtänkt plan för hur informationen
om de kunskaper man skaffar
sig och de forskningsrön man gör
systematiskt skall kunna föras ut till
olika grupper. Jag kan inte förstå varför
vederbörande i statsutskottet helt
har undvikit att beröra frågan om den
långsiktiga informationen. Å motionärernas
vägnar vill jag gärna tacka för
att man nu har givit institutet ökade
resurser för nästa budgetår, men frågan
är om inte denna mera långsiktiga planering
ändå är det viktigaste. Naturligtvis
kan också en prövning av huruvida
denna informationsverksamhet skall
ligga hos statens institut för folkhälsan
eller någon annanstans tas upp i en
långsiktig planering med hänsyn till att
det uppenbarligen bedrivs forskning
omkring de frågor, som folkhälsoinstitutet
sysslar med i sina olika avdelningar,
även på andra håll, inte minst vid
universiteten. En samordning av denna

verksamhet i informationssyfte är mycket
angelägen, !

Jag hoppas att institutet självt, med
hänsyn till vad vi nu haft möjlighet att
tala om här i riksdagen, ändå har så
mycket resurser att det kan göra upp
en plan, som visar dess egen vilja och
dess egna önskemål för ett kommande
budgetår.

Herr BJÖRK i Påarp (s):

Herr talman! Efter fru Lewén-Eliassons
uppräkning av de väsentliga behov
som statens institut för folkhälsan har
att tillgodose framstår det som mera
angeläget än någonsin att institutet får
en långsiktig plan över hur dess verksamhet
skall bedrivas i framtiden.

Utskottet har hörsammat vårt motionskrav
på en ökning av anslaget med
15 000 kronor. Det är en blygsam framgång
men ändå ett steg framåt, vilket
naturligtvis är angeläget att poängtera.

Det finns emellertid anledning att
säga några ord beträffande den andra
delen av vår hemställan, nämligen att
institutet skulle få i uppdrag att framlägga
en plan för sin kommande verksamhet.
Det har kommit att framstå som
både rimligt och viktigt att åt aktiviteten
på området ges ökade möjligheter.
Dess bättre är, som tidigare framhållits,
flera parter engagerade i detta viktiga
arbete. Jag tror man kan säga att många
organisationer känner medansvar för
utvecklingen av de viktiga informationsfrågorna.

Det gäller naturligtvis inte bara att
öka tidskriftsutgivningen, utan man
måste även med de andra moderna metoder
som i dag finns sprida information
om vunna erfarenheter. Forskningen
har gjort snabba framsteg på flera
viktiga områden, och det finns all anledning
understryka vikten av att allt
fler människor får kännedom om dessa.

Antalet uteätare ökar för varje år. De
har inte möjlighet att själva bestämma
sin kostsammansättning. Tre miljoner

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Nr 14

portioner serveras nu dagligen, och
denna siffra kommer förmodligen att
.stiga. Näringshygienen är därför viktig
och forskningen har härvidlag stor betydelse.

Man är utan tvekan på god väg; i
landstingen och kommunerna samt vid
de militära förläggningarna är aktiviteten
i de livsmedelshygieniska frågorna
betydligt större än för några år sedan.
Man följer upp folkhälsans olika
intentioner. Ansvaret för dessa frågor
sprids emellertid ut på alltför många,
och det skulle inte skada om man fick
eu ökad samordning och en ökad centralisering.

Konferenser har hållits om kostens
sammansättning och det är att hälsa
med tillfredsställelse att allt fler organisationer
intresserar sig för dessa frågor.
Fortfarande bedrivs dock arbetet
härmed sporadiskt, och man har anledning
efterlysa ett mera långsiktigt arbete.

Risken för att de nya erfarenheter,
som forskarna undan för undan gör,
stannar inom den egna institutionen är
uppenbar. Det är viktigt att se till att
den satsning som görs inom olika institutioner
blir till nytta för allmänheten.

Jag här, herr talman, inget yrkande
men jag har velat understryka vikten av
en långsiktig planering.

Fröken WETTERSTRÖM (m):

Herr talman! Jag skall be att också
under några minuter få uppehålla mig
vid kostfrågan, och liksom fru LewénEliasson
tillåter jag mig att vara litet
kritisk mot utskottet.

Under denna punkt behandlas en trepartimotion,
där motionärerna begär att
statens institut för folkhälsan ges i
uppdrag att genomföra en omfattande
upplysningskainpanj i kostfrågor. För
det ändamålet har vi hemställt om ett
anslag på inte mindre än 500 000 kronor.

Vi vet ju hur viktig en rätt samman -

Statens institut för folkhälsan

satt kost är för människans hälsa, för
hennes utveckling och hennes prestationsförmåga.
Jag tycker det är minst
sagt förvånande att samhällets insatser
på detta område åtminstone hittills har
varit så blygsamma. Statens institut för
folkhälsan har haft ett anslag på 25 000
kronor för informationsverksamhet, och
även om departementschefen nu vill
räkna upp anslaget till 35 000 och utskottet
föreslår en höjning till 50 000
kronor, är det ändå en löjligt liten summa.
Hur skall man kunna tänka sig att
för det beloppet få ut behövlig information
till allmänheten? Där skiljer sig
fru Lewén-Eliassons uppfattning och
min uppfattning åt. Jag tycker nämligen
att det är naturligt och lämpligt att
folkhälsoinstitutet anförtros uppgifter
om en folkupplysning på bred front.

Förebyggande åtgärder i olika avseenden
är oerhört betydelsefulla, och
inte minst gäller det sjukvården som,
totalt sett, väl är ett av de områden som
svarar för de tyngsta utgifterna i vårt
samhälle. För att få människor att förstå,
hur viktig en rätt sammansatt kost
är då det gäller att förebygga sjukdomar,
behöver man information som går
ut till människorna och som får effekt.
En riktig och ansvarsfull kostupplysning
kan inte ske med nuvarande resurser
— det tror jag var och en inser.

Det finns många brister i olika avseenden
på detta område. Obestridligen
gör hushållslärarna och hemkonsulenterna
en stor insats, kanske t. o. m. den
viktigaste hittills på detta område, men
det finns en gräns för vad som är möjligt
att åstadkomma med de begränsade
resurser som står till buds.

Forskningsresultaten låter vänta på
sig på grund av bristande satsning från
samhällets sida. Skall vi då låta en intensifierad
upplysningsverksamhet i
kostfrågor anstå tills frågan om ökade
forskningsresurser har klarlagts och
praktiska åtgärder har visat sig kunna

4 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 14

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Statens institut för folkhälsan

ge resultat? Mitt svar på den frågan
blir ett otvetydigt nej. Det finns ändå,
herr talman, en fond av kunskaper
som experterna sitter inne med och
som kunde förmedlas till allmänheten.
om bara ekonomiska förutsättningar
vore för handen.

Vår motion syftar till att genom ett
rejält ekonomiskt stöd ge folkhälsoinstitutet
möjlighet att genomföra en brett
upplagd kampanj för att informera allmänheten
om sambandet mellan kost
och hälsa. Vi vill att en sådan informationskampanj
skall genomföras i nära
samarbete med radio, TV och andra
massmedia. Samarbete bör enligt vår
mening också ske med folkrörelser av
skilda slag.

Vad har nu skett vid utskottsbehandlingen?
Jo, sedan statsutskottet först har
konstaterat, att utan tvivel behov av
saklig och lättfattlig information i kostfrågor
föreligger, avfärdar utskottet under
punkt 16 i utlåtandet framställningen
med att uttala, att motionerna
lämpligen torde »prövas i samband med
dispositionen av det särskilda anslaget
till hälsovårdsupplysning». Så bläddrar
man fram till punkt 23 om hälsovårdsupplysning,
för att finna att motionerna
I: 559 och II: 601 inte ens omnämns.
Det tycker jag är ett alltför
enkelt sätt att avfärda en motion. Även
om man menar — som jag förstår —
att en del av det väsentligt ökade anslaget
till den totala hälsoupplysningen
skall kunna gå till informationsverksamhet
på det speciella område som vi
har motionerat om, tycker jag ändå att
utskottet kunde ha sträckt sig till att
åtminstone ta med motionerna under
den punkten.

Vi har som sagt tyckt att statens institut
för folkhälsan naturligen är det
organ från vilket information i kostfrågor
skall spridas ut till allmänheten.
Jag beklagar behandlingen av ärendet,
och eftersom jag inte känner mig förvissad
om hur stor del av det rundligt
tilltagna anslaget till hälsovårdsupplys -

ning som kommer att gå till kostupplysningen,
tillåter jag mig, herr tahnan, att
yrka bifall till motionerna.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! De som varit tåliga nog
att lyssna på debatten om femte huvudtiteln
har upptäckt att det är en fysisk
omöjlighet att tillfredsställa alla som
ställer anspråk på statsutskottet och
framför allt dess tredje avdelning. VI
försöker att så långt vi bedömer det
möjligt tillmötesgå de önskemål som
framställs. De frågor vi sysslar med i
statsutskottets tredje avdelning är ju av
den karaktären, att alla vill vidga ramarna
för aktiviteten.

På denna punkt har vi tillstyrkt vad
vi tyckte var det väsentliga i den motion
fru Lewén-Eliasson varit med om
att väcka. Vi har alltså till 100 procent
tillstyrkt den höjning av anslaget med
15 000 kronor som man hemställer om
i motionen, och det föreställer jag mig
att riksdagen inte har någonting emot.
Jag skall inte fördjupa mig i denna fråga;
jag är rädd för att debatten kan bli
mycket egendomlig, om vi skall diskutera
kravet på en plan. Vi har inte fäst
samma avseende vid det som fru Lewén-Eliasson
gjort. Ingenting hindrar
ju att folkhälsoinstitutet upprättar en
sådan plan; vi har inte sagt att man
inte skall göra det, men att ställa ett
sådant krav på folkhälsoinstitutet är
någonting annat. Vi tyckte att vårt ställningstagande
i sakfrågan var signal nog
på den punkten.

Till fröken Wetterström vill jag säga
att vi har bedömt det så, att det är fel
att begära att statens institut för folkhälsan,
som sysslar med utrednings- och
forskningsverksamhet, skall åta sig propagandauppgifter
— det yrkande som
fröken Wetterström ställde kan nämligen
karakteriseras så. Det hör hemma
under punkten Hälsovårdsupplysning,
och där ställs också medel till förfogande
för just sådan verksamhet, som fröken
Wetterström också mycket riktigt

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Nr 14

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

påpekade. Så enkelt är det. Vi har ingen
negativ attityd till vare sig den ena
eller andra frågan. Den ena motionen
har vi alltså nästan helt tillstyrkt; beträffande
den andra har vi sagt att det
under en annan punkt i statsutskottets
utlåtande finns utrymme för det man
begär.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till vår hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till motionerna
1: 559 och II: 601; och biföll kammaren
vad utskottet hemställt.

Punkterna 17 och 18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Bidrag till försöksvis anordnad
familjerådgivning

Kungl. Maj :t hade (punkt F 3, s. 78—
79) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till försöksvis anordnad familjerådgivning
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 300 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 313
av fru Hamrin-Thorell m. fl. och II: 3b7
av fru Anér m. fl. i vad avsåge hemställan
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära

1. att den hittillsvarande försöksverksamheten
inom familjerådgivningen inginge
som ett permanent led i den kommunala
och landstingskommunala basorganisationen
på det sociala området,

2. omedelbar översyn av gällande
statsbidragsbestämmelser för familjerådgivningen,

dels de likalydande motionerna I: 557

av fru Elvy Olsson m.fl. och II: 634 av
fru Jonäng och fru Nilsson, vari hemställts att

riksdagen måtte besluta att en permanent
statsbidragsberättigad rådgivningsverksamhet
snarast inrättades och
att verksamheten vidgades till att omfatta
alla som hade behov av social rådgivning
samt

att familjerådgivningsbyråernas namn
därefter ändrades så att det bättre beskreve
verksamhetens innehåll.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Bidrag till
försöksvis anordnad familjerådgivning
för budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 300 000 kr.,

2. att riksdagen måtte

a) avslå motionerna I: 557 och II: 634,

b) avslå motionerna I: 313 och II: 347
såvitt nu var i fråga.

Reservation hade avgivits beträffande
permanent rådgivningsverksamhet
in. m. av herrar Axel Andersson (fp),
Per Jacobsson (fp), Bengtson (ep), Nyman
(fp), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Nilsson i Tvärålund (ep), Andersson i
Knäred (ep), Mundebo (fp), Sjönell
(ep) och Eriksson i Arvika (fp), som
ansett att utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:313 och 11:347 samt
1:557 och 11: 634, de två förstnämnda
såvitt nu var i fråga, som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört om förslag beträffande familjerådgivningen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Det är inte första gången
frågan om familjerådgivningens organisation
och innehåll föranlett delade
meningar inom statsutskottet och debatt
i kamrarna. Tvärtom kan man säga att

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

detta är en regelbundet återkommande
fråga.

I början av 1960-talet infördes statsbidrag
till försöksvis anordnad familjerådgivning.
Nu är drygt tjugotalet byråer
i arbete, .lag tror man kan konstatera
att det inte finns några delade
meningar om det värdefulla i deras
verksamhet. Vad det nu gäller är att ge
verksamheten en fastare form. Man kan
kanske tala om olika attityder inom utskottet
när det gäller betydelsen av att
ge verksamheten denna fastare form. Vi
reservanter menar att det nu efter snart
ett decennium av försöksverksamhet —
en försöksverksamhet med goda erfarenheter
— är på tiden att lämna försöksstadiet
och få en mer permanent
organisation.

Medicinalstyrelsen fick ju 1965 i uppdrag
att sammanställa och analysera de
erfarenheter som då vunnits. Av medicinalstyrelsens
redovisning framgick att
verksamheten då hade pågått för kort
tid och haft för liten omfattning för
att man skulle kunna bilda sig en definitiv
uppfattning om utvecklingsmöjligheterna.
Nu har det emellertid förflutit
fyra år sedan dess, många nya
byråer har tillkommit och vi har fått
större erfarenhet. Socialstyrelsen fick
i höstas i uppdrag att göra en förnyad
sammanställning och analys av erfarenheterna.
Denna nya sammanställning
bör kunna ge ett värdefullt material
och göra det möjligt för regeringen att
presentera nästa års riksdag ett förslag
om hur verksamheten bör vara organiserad.

Statsutskottet menade förra året att
försöksverksamheten borde fortsätta
under ytterligare »någon tid». Man kan
ju alltid resonera om hur lång tid »någon»
tid är. Enligt vår åsikt har vi nu
haft tillräckligt med tid på oss. Det är
nu dags att lämna försöksstadiet och gå
över till en mera permanent organisation
då det gäller familjerådgivningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
7 vid punkten 19.

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! I motionsparet 1:557
och II: 634 framläggs förslag om att den
nuvarande försöksverksamheten på familjerådgivningens
område skall upphöra
och ersättas av en permanent organisation.
Vidare föreslås en utvidgning
av verksamheten på området och
i samband därmed ett nytt namn som
bättre än det nuvarande skulle täcka
den rådgivning som här avses.

Vi motionärer har den uppfattningen
att försöksverksamheten, som startades
1962, nu pågått så länge att tillräcklig
erfarenhet bör ha vunnits för att vi
snarast skall kunna genomföra en permanent
organisation.

När familjerådgivningsbyråerna började
sitt arbete var syftet främst att
hjälpa människor som råkat ut för svårigheter
i sina äktenskap. Behovet av
sådan rådgivning kvarstår, vilket framgår
av antalet sökande vid de byråer
som är i drift. Tendenser pekar också
på ett ökat behov, bl. a. till följd av att
äktenskap numera ingås i allt lägre
åldrar.

Men erfarenheterna vid dessa byråer
har också givit vid handen att det finns
många personliga problem som människor
vill tala om med t. ex. en läkare
eller en kurator. Det kan vara fråga
om samarbetsproblem på arbetsplatsen,
otrivsel med arbetet, kontaktsvårigheter,
ensamhetskänsla och svårigheter
att finna sig till rätta i samhället —
faktorer som i högsta grad inverkar på
familjeförhållandena. Redan nu finns
möjligheter till sådan rådgivning, .men
inte desto mindre är det på nuvarande
familjerådgivningsbyråer en mycket liten
del av ärendena som berör frågor
vid sidan av själva samlevnaden mellan
makarna.

Enligt direktiven för den utredning
som arbetar med eu allmän översyn av
den sociala vårdlagstiftningen kommer
familjerådgivningen att ägnas uppmärksamhet
i utredningen.

Vidare har socialstyrelsen, som herr

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Nr 14

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

Mundebo nyss nämnde, fått i uppdrag
att sammanställa och analysera erfarenheterna
från den försöksvis anordnade
familjerådgivningen.

Detta är gott och väl, men det är
också, herr talman, av stor vikt att åtgärder
vidtas mycket snart för att förbättra
familjerådgivningen. Socialstyrelsens
sammanställning och analys bör
kunna föreligga så tidigt, att Kungl.
Maj:t kan hinna pröva, frågan och förelägga
nästa års riksdag förslag i ärendet.
Socialstyrelsens material bör tillsammans
med synpunkterna från utredningen
kunna utgöra underlag för
åtgärder enligt de i motionen framförda
förslagen.

Man torde i detta sammanhang inte
behöva vänta på att den nyss nämnda
utredningen skall slutföra sitt arbete
helt och hållet. Den har ett stort komplex
av frågor att behandla, och jag
befarar att dess arbete kommer att ta
avsevärd tid i anspråk.

Det är ytterst angeläget att vi får en
fastare organisation av den rådgivning
som avses i det här motionsparet, särskilt.
med tanke på att många platser
i vårt land ännu står utan en sådan
rådgivning.

Herr talman! Med vad jag sagt ber
jag att få yrka bifall till reservation
nr 7 vid punkten 19 i statsutskottets
utlåtande nr 5.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! De här synpunkterna
föranleder inte någon annan reflexion
från min sida än att jag vill meddela
kammaren att den aktuella frågan så
sent som den 25 oktober 1968 gjordes
till föremål för utredning för att få
fram de erfarenheter som kan ha vunnits
av den hittillsvarande försöksverksamheten.

Herr Mundebo frågade hur lång tid
som avses med uttrycket »någon tid».
Det är ett uttryck man tar till när man
inte kan ange någon exakt tid. Så enkelt
är det. Men nu kommer »någon»

att innebära en rätt begränsad tid för
just denna fråga. Bearbetningen av den
började ju i oktober i fjol, och jag har
mellan utskottsbehandlingen och debatten
i dag fått veta, att socialstyrelsen
räknar med att vara klar med sitt arbete
under nästa månad. Det betyder
alltså att »någon tid» är en mycket snäv
tidsram.

Jag säger inte detta för att påverka
herr Mundebo till att ändra sin reservation;
det har jag inga förhoppningar
om. Men jag vill bara meddela hur
snabbt det material kommer fram som
blir underlag för en bedömning av hur
den här verksamheten framdeles skall
utformas och om den skall bli obligatorisk.

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara notera att
reservanterna på denna punkt har gjort
en definition av begreppet »någon tid».
Vi anser att regeringen bör förelägga
nästa års riksdag förslag i den här frågan.

Fru FR7ENKEL (fp):

Herr talman! Jag ber att få säga några
ord också om motionsparet I: 313
och II: 347. Jag vill då allvarligt instämma
i herr Mundebos och fru Nilssons
beklagande av att utskottet inte
heller i år funnit det värt att låta den
hittillsvarande försöksverksamheten inom
familjerådgivningen bli en permanent
del av den med statsbidrag stödda
öppna psykiska hälsovården. Men herr
Bergmans upplysningar på den här
punkten lyckades ändå göra mig en
smula optimistisk inför framtiden.

Läget i dag är i praktiken att familjerådgivningsbyråerna
egentligen fungerar
i huvudsak som abortrådgivningsbyråer.
Det är alldeles riktigt att
de också behövs. Men vi har också ett
skriande behov av ett helt annat slag
av familjerådgivning.

Helt nyligen hade vi i Göteborg ett
stort möte — flera hundra var närva -

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 fin.

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

rande — där man diskuterade ungdomsbrottsligheten
i staden. Den ena
efter den andra av föräldrarna — jag
räknade faktiskt till ett tjugotal — steg
upp och frågade om det någonstans
fanns möjlighet för dem att få diskutera
sina familjeproblem och få råd.
De var väl medvetna om att de i dag
inte klarade sina samlevnadsproblem,
och att det var just de problemen, som
i sin tur var orsak till att deras barn
och ungdomar kommit på kant med
samhället. Dessa människor skulle kanske
med en relativt enkel rådgivning
och terapi kunna komma ur sina egna
svårigheter och därmed kanske kunna
reda upp problemen även för de andra
familjemedlemmarna. Hos den till
abortrådgivningsbyrån knutna familjerådgivningen
är väntetiden så lång, att
de antingen tröttnar på att stå i denna
ko eller också kanske skadan redan är
alltför stor inom familjen.

Att leva samman i en familj är betydligt
svårare nu än förr. Den ständiga
debatten och det oupphörliga ifrågasättandet
av familjens rätt att existera
innebär en påfrestning ovanpå alla
andra i familjen. Det skapar en osäkerhet
söm inte bara är beklaglig utan
kan bli en börda söm är svår att bära.
Vi utsätts ju i dag iner än någonsin
för normpredikningar från motstridiga
håll i fråga om familjelivet. Därför
behövs nu mer än någonsin möjlighet
till hjälp att finna sig själv och sin
egen Väg. Denna hjälp skulle alltså familjerådgivningen
kunna ge.

Den kräver naturligtvis sin egen arbetsform
och sin egen specialutbildade
personal i samarbete med t. ex. psykiatrer
och andra läkare eller jurister.
Men den bör bli ett väsentligt komplement
till en rad sociala vårdformer,
om den placeras in som ett normalt led
I dén sociälvårdandé verksamheten som
också kan bli tillgänglig för alla.

Med dessa få ord vill jag, herr talman,
yrka bifall till reservationen vid
punkt 19.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Tyvärr är det ingen
från vårt håll som har undertecknat
denna reservation, och jag vill därför
betyga att jag helt instämmer med reservanterna
och kommer att yrka bifall
till reservationen vid punkt 19.

Jag tror inte alls att man behöver
invänta socialstyrelsens analys av försöksverksamheten
för att finna att det
föreligger behov av en permanent familjerådgivning.
Man behöver inte ens
vänta till april, utan man kan bara
gå in i läsrummet och slå upp Statistisk
årsbok för att finna motiv för familjerådgivningen.

Vi befinner oss verkligen i ett beklämmande
läge. Det senaste statistikåret
hade vi 12 201 hemskillnader. Om
man räknar in i dessa äktenskap de
18 323 barn som föds utom äktenskapet
berörs drygt 50 000 människor undan
för undan varje år av dessa samlevnadssvårigheter.
Sådan är situationen
och nu har man ingenstans att vända
sig.

Medlingsinstitutet träder in så sent
att det inte kan fungera med någon
större framgång, som vi vet. Det är därför
hög tid att vi nu sedan snart tio
års försöksverksamhet förflutit får en
ordentlig familjerådgivning. Jag vill
understryka vad fru Frsenkel sade, nämligen
att det inte bara gäller människor
som står inför abort eller hemskillnad.
Det finns så många andra tillfällen i
livet då människor kan behöva Vända
sig till klokt och kunnigt folk för att
få råd. På detta fält skulle det verkligen
löna sig ined en sådan förebyggande
verksamhet som rådgivningen innebär.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
reservationen vid pimkten 19.

Härmed Var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Torsdagen den 27 mars 1969 fm.

Nr 14

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Nilsson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 19)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 5,
röstar

.Ta;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

, Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
7) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Nilsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 75 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 20

Utskottets hemställan bifölls.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående punkter i
förevarande utlåtande samt behandlingen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

§ 15

Interpellation ang. försäljningen av
hörapparater

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Genom artiklar i pressen
den senaste veckan har påtalats
vissa missförhållanden beträffande försäljningen
avhörapparater; sålunda har
dylika apparater försålts till allmänheten
till höga priser. Försäljningen av
hörapparater sker mången gång utan
någon direkt kontroll, och de hörselskadade
har i de flesta fall ej vetskap
om att de numera har möjlighet att
få en hörapparat gratis. Därvid sker
också en noggrann utprovning av vilken
apparat som är bäst för den hörselskadade
patienten med hänsynstagande
till hörselskadans grad etc. Vid
sidan av den verksamhet som bedrivs
av hörcentralerna i länen förekommer
försäljning av hörapparater bl. a. på
hotell runt om i Sverige.

Vid den inprovning av hörapparater
som utförs på någon av landets 80 hörcentraler
. gör man en noggrann mätning
av patientens hörselmöjligheter
genom att upprätta ett s. k. audiogram,
men vid hotellförsäljningen lär någon
sådan undersökning knappast förekomma.
.

Det är tveksamt om hotellförsäljarna
alltid har. den kompetens man kan
kräva av personer som sysslar med
hörselskador.

För att motverka de uppenbara missförhållanden
som upptäckts på detta
område måste effektiva motåtgärder
vidtas. Någon form av legitimation bör
införas för de personer som skall utprova
hörapparater. Eu upplysningskampanj
för att informéra hörselskadade
personer om deras rätt till hörapparat
utan kostnad bör också snarast
igångsättas.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Är statsrådet beredd ta initiativ
till införandet av legitimation för personer
som skall syssla med utprovning
av hörapparater?

2- Är statsrådet beredd verka för en
ökad information bland hörselskadade

för att upplysa dem om deras rätt till
hörapparat utan kostnad?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.01.

In fidem

Sune K.,Johansson

Torsdagen den 27 mars

KL 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr förste vice talmannen.

§ 1

Utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde
(forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
för budgetåret 1969/70 inom
socialdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner, nu komme att fortsättas.

Punkten 21

Bidrag till S:t Lukasstiftelsen

Kungl. Maj:t hade (punkt F 5, s. 80
—81) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till S:t Lukasstiftelsen för budgetåret
1969/70 anvisa ett anslag av 30 000
kr.

I de likalydande motionerna 1:194
av herr Wirmark m. fl. och 11:206 av
herr Nelander m. fl. hade hemställts att

riksdagen måtte besluta anvisa ett med
30 000 kr. förhöjt anslag på 60 000 kr.
till S:t Lukasstiftelsen för budgetåret
1969/70.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:194 och 11:206 till Bidrag
till S:t Lukasstiftelsen för budgetåret
1969/70 anvisa ett anslag av
30 000 kr.

Reservation hade avgivits beträffande
medelsanvisningen av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp),
Ottosson (m), Bengtson (ep). Nyman
(fp), Kaijser (m), Nils-Eric Gustafsson
(ep), Bohman (m), Nordstrandh (m),
Nilsson i Tvärålund (ep), Andersson i
Knäred (ep), Mundebo (fp), Sjönell
(ep) och Eriksson i Arvika (fp), som
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag'' och med bifall
till motionerna 1:194 och 11:206 till
Bidrag till S:t Lukasstiftelsen för budgetåret
1969/70 anvisa ett anslag av
60 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MUNDEBO (fp):

Herr talman! I statsverkspropositio -

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14

nen redovisas att S:t Lukasstiftelsen nu
har ett anslag på 30 000 kronor och att
stiftelsen — med hänsyn till den fortsatta
utvecklingen av verksamheten och
till de stigande kostnaderna — föreslår
att anslaget ökas till 00 000 kronor. Departementschefen
konstaterar emellertid
lakoniskt att statsbidrag bör utgå
oförändrat med 30 000 kronor. Statsutskottets
majoritet delar den uppfattningen
och konstaterar lika lakoniskt
att utskottet inte funnit skäl tala för bifall
till motioner om högre anslag. Reservanter
från de tre oppositionspartierna
förordar emellertid att anslaget höjs
till 60 000 kronor.

Stiftelsen började få bidrag 1963, och
beloppet var då 30 000 kronor. Det innebär
att bidragets reella värde under
de gångna sex åren successivt har minskat.
Redan ambitionen att behålla bidragets
reella värde skulle medföra en höjning
till i det närmaste den nivå som vi
reservanter föreslår. Under de gångna
åren har verksamheten emellertid väsentligt
utvidgats, och om statsbidraget
skulle motsvara samma andel av stiftelsens
kostnader som 1963 skulle bidraget
höjas till 75 000 kronor.

Jag kan gärna medge att jag då och
då tvekat inför de statsbidrag som en
del stiftelser och liknande inrättningar
får. S:t Lukasstiftelsen gör emellertid
enligt min mening värdefulla insatser
på människovärdens område. Den har
stor betydelse som utbildningsinstitut,
i synnerhet så länge som utbildningen
på det psykoterapeutiska området är så
otillfredsställande ordnad, som för närvarande.

Mot denna bakgrund finner jag det
väl motiverat att höja bidraget. Dessutom
är det —- såsom framhållits i en
motion i frågan — på det sättet att stiftelsen
har resurser i form av kunniga
medarbetare, tidsenliga lokaler, växande
erfarenhet och goda kontakter. Vad
man saknar är tillräckliga ekonomiska
resurser. Det vore en god användning
av statliga medel att ge ett bättre hand -

Bidrag till S:t Lukasstiftelsen

tag till denna verksamhet. Det gäller
ett begränsat belopp — ytterligare
30 000 kronor. En sådan satsning skulle
säkerligen ge god utdelning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
8.

I detta anförande instämde herr
Åberg (fp).

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Det är, som herr Mundebo
nyss antydde, sjunde året i följd
som statsanslag till den på ekumenisk
grund verkande S:t Lukasstiftelsen föreslås
utgå. Anslaget har ju alltsedan 1963
varit 30 000 kronor. Man kan säga att
15 procent av samtliga kostnader för
stiftelsen 1963 betalades med statsmedel,
och om motsvarande skulle gälla i
dag borde beloppet vara 75 000 kronor.

Stiftelsen arbetar med en huvudorganisation
och ett utbildningsinstitut i
Stockholm jämte 16 lokalavdelningar i
olika delar av landet. Utbildningsinstitutet
meddelar undervisning och utbildning
i psykologi, psykoterapi, psykiatri
och neuroslära in. m. och syftar till
fortbildning av personer vilka främst
är verksamma inom människovärdens
område.

Den motion som avlämnats, 11:206,
har undertecknats av representanter för
samtliga de fyra stora partierna, och
anslagsyrkandet är 60 000 kronor.

Såsom framhålles i motionen syftar
den människovärd som stiftelsen söker
främja till hela människan. Inte minst
i denna tid, så full av störningar på det
mentalhygieniska området, är det av
stor betydelse att ha tillgång till en institution
av S:t Lukasstiftelsens karaktär.
Den utgör ett nödvändigt komplement
till den traditionella kroppsliga och
psykiska människovärden. Vi har helt
enkelt inte råd att undvara den.

I likhet med de 14 reservanterna i
statsutskottet anser vi motionärer att
verksamheten förtjänar stöd och ett
ökat stöd av statsmedel. I medkamina -

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Bidrag till S:t Lukasstiftelsen

ren fattades bara två röster för att det
höjda anslaget skulle ha godtagits.

Jag vill vädja till kammarens ledamöter
att stödja denna välrenommerade
och behövliga verksamhet, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
den vid punkt 21 fogade reservationen
av herr Axel Andersson in. fl.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! I denna lilla krets, som
vi nu utgör, skulle vi kanske kunna föra
en debatt i ett något behagligare tonläge
än som tidigare varit fallet när vi debatterat
S:t Lukasstiftelsen.

Före 1963 var S:t Lukasstiftelsen ett
kärt debattämne som satte lidelserna i
svallning. År 1963 fick de som pläderat
för anslag till S:t Lukasstiftelsen riksdagsmäjoritet.
Därefter har man avstått
från att ta upp någon diskussion. De
som har en annan mening i denna fråga
än den som 1963 kom till uttryek har
avstått från att göra något annat än att
följa det förslag som regeringen lagt
fram, d. v. s. ett bibehållet anslag på
30 000 kronor.

I år befinner vi oss i den situationen
att vi skulle kunna få återuppleva de
gamla debatterna om S :t Lukasstiftelsen
men andra omständigheter gör att detta
kanske kan ske i en något mera modererad
ton.

.lag har hela tiden tillhört dem som
tyckt att det varit fel att staten skall
lämna anslag till organisationer som
ger sig in på verksamhetsområden vilka
samhället klarar, bör och skall klara
med andra medel. I skilda sammanhang
har det hävdats att S:t Lukasstiftelsen
génom sin verksamhet och speciella
karaktär avlastar vår sjukvård besvärliga
vårdfall. Jag vill bara säga att sjukvården
är en landstingskommunal verksamhet.
I den mån S:t Lukasstiftelsens
sjukvårdsverksamhet bedöms vara angelägen
bör bidrag till denna erhållas från
kommunen eller landstinget som är direkt
berörda. Så sker också här i Stockholm,
där det är Stockholms stad som

ger direkta anslag för att stödja en
sådan verksamhet.

Enligt stiftelsens berättelse, som utskottet
haft till sitt förfogande, är det
ökningen av verksamheten här uppe i
Stockholm som skulle kunna motivera
ett höjt anslag. Man tycker då att rätt
forum för en sådan ökning vore Stockholms
stadsfullmäktige och inte Sveriges
riksdag.

Utbildningsverksamheten är naturligtvis
också ett viktigt inslag i organisationens
arbete, men därvidlag vänder
man sig också till andra instanser som
kan tyckas ha ett näraliggande intresse
eftersom all annan utbildningsverksamhet
handlägges genom statliga och kommunala
organ. Det framgår även av berättelsen
att man får bidrag från de församlingar
som kan ha intresse av att
stödja den sektor av stiftelsens arbete
som berör just deras område. Storkyrkoförsamlingen
som riksdagshuset tillhör
är en av bidragsgivarna, men vi är
ju inte skrivna i denna församling och
har inte på det sättet några skyldigheter.
Vårt hus tillhör som sagt en församling
som stöder S:t Lukasstiftelsen,
denna väg och det är väl en riktig väg.

Jag vill alltså klart säga ifrån att den
verksamhet som stiftelsen bedriver har
utskottet inte haft anledning att vare
sig värdera eller diskutera.

Vad vi har värderat och diskuterat
tidigare och vad som enligt min mening
är viktigt är frågan: Skall staten
anslå pengar till verksamhet av det här
slaget? På den punkten har jag en mycket
klar mening, nämligen den som
majoriteten i statsutskottet står bakom:
vi tycker att staten inte skall göra det.

Vi har således inte tagit upp principfrågan
beträffande det gamla anslaget
—- i det avseendet får vapnen ligga nere
— men en ökning finner vi inte skäl
att gå med på.

Jag har härmed velat anföra de grunder
utskottet har haft för sitt ställningstagande,
och jag yrkar, herr talman,
bifall till utskottets hemställan.

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det förekom en formulering
i herr Bergmans yttrande som jag
måste kommentera. Herr Bergman menade
att statliga bidrag inte skulle utgå
till verksamhet som samhället klarar,
bör klara och skall klara. Om det verkligen
gällde verksamhet som samhället
klarar, då kunde vi diskutera från något
andra utgångspunkter än vi just nu gör.
Det är emellertid •—- som jag antydde i
mitt första inlägg och som också herr
Xelander underströk — här delvis fråga
om verksamhet som samhället inte klarar.
Vi har just på det psykoterapeutiska
utbildningsområdet icke andra utbildningsvägar
än den som S:t Lukasstiftelsen
erbjuder. Detta är alltså en
verksamhet som samhället inte klarar.
Dessutom utgör stiftelsen ett värdefullt
arbete på människovärdens område, en
verksamhet som samhället inte tillfredsställande
klarar.

Därför finns det goda skäl för att öka
det statliga bidraget till S :t Lukasstiftelsen.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Att det finns samlevnadssvårigheter
i vårt samhälle behöver
vi väl inte ägna så mycken tid'' åt att
övertyga varandra om. Trots att vi försöker
att komma till rätta med dem,
tror jäg att det moderna samhället snarare
förstärker dessa svårigheter. Vi lever
i ett ganska amerikaniserat samhälle
med starka och hårda konkurrenstendenser,
ett samhälle där en del människor
faktiskt inte klarar upp sin situation.
Vi vet alla att det är de svaga
som får sitta emellan och drabbas av
de största bekymren. De som är friska
och stärka klarar sig alltid, och dem
behöver vi infe oroa oss så mycket för.

Det är på detta fält S:t Lukasstiftelsen
bedriver sin verksamhet, dels — som
bär har nämnts — i form av rådgivning,
dels också i form av utbildning.

Män har ett utbildningsinstitut — jag
tror inte att det har nämnts tidigare —

Bidrag till S:t Lukasstiftelsen

med ett sextiotal elever. Men ansökningarna
uppgår till över hundra, och
det visar att det finns ett behov som
inte är täckt.

För dem som önskar rådgivning kan
väntetiderna i Stockholm och Göteborg
utgöra mer än ett halvår. Då skall man
ha klart för sig att S:t Lukasstiftelsen
ändå är ganska okänd för allmänheten,
och jag förmodar att många i kammaren
inte känner till stiftelsen mer än
genom de diskussioner som vi har fört
om den — och det är, som herr Bergman
sade, en del år sedan nu. Om S:t
Lukasstiftelsen skulle börja annonsera
skulle kön av väntande människor bli
ännu längre, och därför kan man inte
göra det i större utsträckning.

Som framhållits tidigare i debatten
fick stiftelsen 1963 anslag för sin verksamhet.
Regeringen har sedan beviljat
detta anslag varje år, och vi har inte
haft någon diskussion om det. Det ges
även kommunala anslag: i Stockholm
90 000 kronor och i Göteborg 25 000
kronor. Även i Örebro län och Uppsala
län lämnas efter vad jag hört smärre
anslag till verksamheten. Som herr
Bergman säger bär verksamheten lokal
anknytning, och det är därför riktigt
att det ges kommunala bidrag. "Vad vi i
dag diskuterar är emellertid mest den
centrala verksamheten, och det är för
denna som man bär bekymmer med att
få årets budget ätt gå ihop. Män räknar
där med ett underskott på 34 000 kronor;
för institutet för psykisk rådgivning
räknar man med ett underskott på
45 000 kronor. Yi har alltså möjlighet
att hjälpa stiftelsen med finansieringen.

Jag skall inte diskutera huruvida anslaget
kanske i stället skulle gå via utbildningsdepartementet
—- den saken
kan vi i varje fall inte göra mycket åt
i dag; det kanske kan bli en framtida
uppgift.

Utskottet har sou! synes delat sig i
två delar. - Reservationen grundar sig,
söm herr Nelander framhöll, på en fyrpärtimotion.
Från socialdemokratiskt

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Hälsovårdsupplysning

håll är det herr Wirmark i första kammaren,
fru Bergman, herr Gustafsson i
Uddevalla och jag i andra kammaren
som har skrivit på motionen.

Institutet står under ledning av docent
Curt Åmark. Han har nyligen kommit
ut med en bok på Tidens förlagFolksam,
»Individ, personlighet och
medmänsklig miljö». Jag nämner hans
namn eftersom jag förmodar att en del
känner igen det -—• han är en av våra
främsta experter på sådana här frågor.

Herr Bergman har inte diskuterat
värderingen av institutet, och den behöver
vi kanske inte gå in på. Att det
är en bra verksamhet som där bedrivs
vill jag för min del dock gära understryka.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
8, och jag hoppas att herr Bergman
inte blir alltför ledsen om den
skulle vinna vid omröstningen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
8); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 21)
i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom

uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens xesultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
74 ja och 85 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
8) av herr Axe! Andersson
m. fl.

Punkten 22

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 23

Hälsovårdsupplysning

Kungl. Maj:t hade (punkt F 9, s. 86
—88) föreslagit riksdagen att till Hälsovårdsupplysning
för budgetåret 1969/70
anvisa ett reservationsanslag av
1 900 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:105
av herr Bengtson m. fl. och II: 126 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts att
riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning för att

1. dels kartlägga behovet av och förutsättningarna
för en samordnad och
systematiskt genomförd allmän hälsoupplysning
och hälsofostran,

2. dels framlägga förslag angående
hälsoupplysningens innehåll, utformning
och organisation, allt i syfte att
skapa bättre förutsättningar för en aktiv
medverkan från alla samhällsorgans
och alla vuxna medborgares sida när
det gällde att söka förbättra vår folkhälsa
och samtidigt i möjligaste mån
söka avlasta sjukvård och socialvård,

dels de likalydande motionerna I: 570
av herrar Harald Pettersson och Axel
Georg Pettersson och II: 596 av herr
Börjesson i Falköping m. fl., vari hem -

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14

ställts att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
en utredning om en riksomfattande statlig
propagandakampanj för en bättre
förebyggande hälsovård.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte

a. avslå motionerna I: 105 och II:
126,

b. avslå motionerna 1:570 och II:
596,

2. att riksdagen måtte till Hälsovårdsupplysning
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett reservationsanslag av 1 900 000

kr.

Reservation hade avgivits beträffande
utredningar om hälsoupplysning
in. m. av herrar Axel Andersson (fp),
Per Jacobsson (fp), Bengtson (ep), Nyman
(fp), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Nilsson i Tvärålund (ep), Andersson i
Knäred (ep), Mundebo (fp), Sjönell
(ep) och Eriksson i Arvika (fp), som
ansett att utskottet under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 570 och II: 596 samt med
bifall till motionerna 1:105 och 11:126
som sin mening ge Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört om en
parlamentarisk utredning om hälsoupplysning
och hälsofostran.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Sjukvårdshuvudmännen
i vårt land har stora problem som bör
intressera alla och envar. Inom nära
nog varje landsting väcks det allt som
oftast motioner, vari det yrkas på samhälleliga
åtgärder för att genom en bättre
hälsovårdsupplysning och förebyggande
hälsovård dämpa ökningen av
sjukvårdskostnaderna. Samhället har
satsat mycket på sjukvårdens område,
men när det gäller den förebyggande
hälsovården har det hittills gjorts myc -

Hälsovårdsupplysning

ket litet. Man är osäker om vilka åtgärder
som egentligen bör vidtagas.

Det är i och för sig glädjande att
Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition
föreslår en uppräkning av anslaget
på denna punkt med 800 000 kronor,
men det nu föreslagna anslaget
kommer ändå näppeligen att räcka
långt.

I de motioner, som behandlas under
denna punkt, föreslås ingen yttteriigare
ökning av anslaget. I motionerna hemställs
om en parlamentarisk utredning i
syfte att arbeta fram förslag till en bättre
hälsovårdsupplysning och åtgärder i
övrigt som skulle kunna, om inte minska
sjukvårdskostnaderna så dock bromsa
upp den våldsamma ökningen av kraven
på sjukvårdsområdet.

Utskottet ställer sig i och för sig inte
avvisande till motionskraven men synes
närmast vara av den uppfattningen
att de organ som finns och de åtgärder
som hittills vidtagits är till fyllest. Utskottet
hänvisar till att det inom socialstyrelsen
finns en hälsovårdsupplysningsdelegation
och att socialstyrelsen
dessutom har en särskild hälsovårdsupplysningspanel
vari ingår representanter
för ett stort antal olika
myndigheter, organisationer och institutioner.
Utskottet påpekar dessutom
att det i de flesta län finns en regional
samarbetsgrupp för hälsoupplysning i
vilken länsläkaren som regel är ordförande.

Allt detta låter i och för sig bra. Men
eftersom dessa regionala organ inte fått
några som helst medel för sin verksamhet,
kan de ju inte gärna åstadkomma
några imponerande resultat.

Vi reservanter menar att man måste
försöka göra litet bättre insatser, och
vi anser att det är nödvändigt att det
tillsätts en parlamentarisk utredning
som kan dra upp riktlinjerna. Det är
alldeles givet att det också fordras insatser
av de regionala instanserna,
framför allt av sjukvårdens huvudmän
landet över, men de stora linjerna mås -

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Hälsovårdsupplysning

te dras upp centralt. Skall man kunna
nå några resultat medelst en väl upplagd
hälsokampanj är det givet att den
måste ledas centralt, och man måste
också ha tillräckliga resurser centralt
för att kunna följa upp åtgärderna lokalt.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen 9 vid
denna punkt i statsutskottets utlåtande.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Detta är en punkt som
det egentligen inte råder någon oenighet
om; reservationen är väl snarare ett
försök att konstruera en bild av ett
större intresse för hälsovårdsupplysning.
Socialministern har ju fått igenom
en ökning av anslaget som är ovanligt
stor — den innebär en fördubbling
av ett redan stort anslag. Det beror
naturligtvis på att detta är ett område
som regeringen bedömer som angeläget
och att man bär haft en känsla
av att det i riksdagen fanns gehör för
en sådan uppräkning, och så är det ju
också.

Beträffande utredningskravet vill jag
säga att en utredning väl inte skulle
kunna gagna saken, då ju socialstyrelsen
handlägger dessa frågor så, att de
organ som har byggts upp närmast får
fungera som en utredning av den karaktär
som reservanterna föreslår. Jag
tänker t. ex. på hälsovårdsupplysningsdelegationen
som, förutom att den naturligtvis
sköter sitt interna arbete, öppnar
sig mot vad män kallar en hälsovårdsupplysningspanel
— det är ett vidrigt
ord, det erkänner jag, men det skall
ju vara sådana ord nu. Det betyder att
delegationen vänder sig mot en större
grupp människor som har andra erfarenheter
och med vilka delegationens
medlemmar kan utbyta tankar och av
vilka de kan få impulser för vidare
arbete. Sedan söker sig dessa i sin tur
ut till de lokala organen — länsorgan
eller kommunala organ — för att den

vägen skapa en replipunkt för denna
verksamhet.

Jag tror således att det är väl sörjt
för att tillföra detta område nya tankar
och idéer, sådana som en utredning
skulle kunna prestera, samtidigt som
här bedrivs aktivt arbete. Detta är så
starka skäl för utskottets ställningstagande
att jag hemställer om bifall till
utskottets yrkande.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag kunde kanske ha inskränkt
mig till att instämma i herr Anderssons
i Knäred anförande, men orsaken
till att jag nu tar till orda är att
jag tillsammans med några av kamraterna
här i kammaren har väckt en motion,
nr 596, och vill begagna tillfället
att med några ord kommentera denna.

Uppskattningsvis kostar ohälsa, sjukdom
och för tidig död det svenska folket
15 miljarder kronor årligen i form
av direkta och indirekta utgifter och
produktionsförluster. En betydande de!
av dessa kostnader —• och mänskliga
lidanden — skulle kunna begränsas
med förebyggande åtgärder av skilda
slag.

Samhället har också insett detta och
vidtagit omfattande åtgärder i förebyggande
syfte. Jag vill erinra om exempelvis
läkarundersökningar av barn och
skolungdom, vaccinering mot olika sjukdomar,
arbetarskyddslagstiftning, trafiksäkerhetsfrämjande
åtgärder samt
satsning på idrotts- och friluftsliv. Det
bör även erinras om den informationsverksamhet
på hälso- och sjukvårdens
område som bedrivs av socialstyrelsens
hälsovårdsupplysningsdelegation,
HVUD.

Även vill jag med tillfredsställelse
konstatera, att departementschefen i
årets statsverksproposition framhållit
att ökade insatser på hälsovårdsupplysningens
område är starkt befogade, och
därför liksom utskottet föreslår, att för
hälsovårdsupplysning för nästa budgetår
anslås ett belopp av 1,9 miljon kro -

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14

nor, en ökning jämfört med året förut
med 800 000 kronor.

Jag vill också notera det initiativ
som socialstyrelsen tar för ökad hälsovårdsupplysning.
Även om jag skulle
önska ytterligare initiativ, vill jag ändå
konstatera att man under senare år
alltmer har kommit till insikt om betydelsen
av ökad hälsovårdsupplysning.

Självfallet är det angeläget att samhällets
hälsofrämjande åtgärder vidareutvecklas.
En aldrig så väl utbyggd samhällelig
hälsovård kan dock inte ge fullgott
resultat utan en aktiv medverkan
från varje enskild människa. Det gäller
att engagera den enskilde för tanken
att förbättra sin egen hälsa och förebygga
sjukdomar.

Fördelarna med ett friskare folk är
uppenbara. Produktionen stiger och
välståndet ökar. Vårdhuskrisen kan hävas,
mer pengar kan anslås til! bostäder,
u-låndshjälp, vägar och allt annat
som upplevs som väsentligt. För att
uppnå större folkhälsa: gäller det att
hos den enskilde medborgaren skapa
kunskap om och opinion för vilka åtgärder
han eller hon själv skall vidta.

Enligt min och mina medmotionärers
uppfattning är det — jämsides med en
ökad satsning på förebyggande verksamhet,
t. ex. flera idrottsanläggningar
— motiverat med en omfattande statlig
och kommunal hälsovårdskampanj.
Kampanjen bör främst påpeka värdet
av att motionera mera, vådan av felaktig
kost samt fördelarna av vad man
kallar sund livsföring.

Olika stimulantias skadeverkningar
bör ägnas speciell uppmärksamhet.
Kampanjen bör vara ett led i bekämpandet
av det alltmer tilltagande missbruket
av alkohol och narkotika.

Ifrågavarande kampanj är inte på
något sätt tänkt att ersätta den kontinuerliga
information som lämnas av
skolan och andra samhälleliga organ,
främst HVUD. Kampanjen skulle snarare
utgöra ett komplement till denna
information och under begränsad tids -

HälsovårdsupplysninK

period rikta den stora allmänhetens
uppmärksamhet på värdet av förebyggande
hälsovård. Om kampanjen läggs
upp på ett riktigt sätt med anlitande av
moderna massmedia såsom radio, TV,
tidningar, undervisningsväsendet och
de frivilliga organisationerna, är jag
övertygad om ett gott resultat. En sådan
satsning skulle ge en mycket god
utdelning i form av minskat antal belagda
sjukplatser och minskad bortovaro
från arbetsplatserna.

Jag anser, herr talman, att starka skäl
talar för en ökad satsning från samhällets
sida på förebyggande hälsovård.
En verklig hälsokampanj, riktad till hela
svenska folket vore värd att pröva. I
konsekvens därmed vill jag yrka bifall
till reservationen av Axel Andersson
m. fl. under punkten 23 vid statsutskottets
utlåtande nr 5.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. i

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
9); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Andersson i Knäred begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 23)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
9) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro -

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Bidrag till nordiskt institut för odontologisk materialprovning

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att lian funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Andersson i
Knäred begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 107
ja och 59 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 24

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 25

Bidrag till nordiskt institut för
odontologisk materialprovning

Kungl. Maj:t hade (punkt F 12, s. 90
-—98) föreslagit riksdagen

a. att bemyndiga Kungl. Maj:t att
träffa avtal med Danmark, Finland och
Norge om upprättande av ett nordiskt
institut för odontologisk materialprovning
i enlighet med vad som förordats
i statsrådsprotokollet,

b. att till Bidrag till nordiskt institut
för odontologisk materialprovning för
budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kr.

I motionen II: 351 av herr Lundberg
hade hemställts att riksdagen måtte besluta
att avslå Kungl. Maj :ts proposition
i vad den avsåge bidrag till ett nordiskt
institut för odontologisk materialprovning
med ett förslagsanslag av 400 000
kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till

Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen 11:351

a. bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa
avtal med Danmark, Finland och Norge
om upprättande av ett nordiskt institut
för odontologisk materialprovning i enlighet
med vad departementschefen förordat
i statsrådsprotokollet,

b. till Bidrag till nordiskt institut för
odontologisk materialprovning för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! I den föreliggande frågan
har jag yrkat avslag på förslaget
angående bidrag till ett nordiskt institut
för odontologisk materialprovning
med 400 000 kronor. Jag har nämligen
den uppfattningen, att inget land i Norden
har så god tandvård och en så god
ekonomi, att det kan offra pengar och
arbetskraft på ett institut om vilket ingen
vet vad det skall företa sig eller vilken
uppgift det skall ha på kort eller
lång sikt. Det vore att leda in en för
folkhälsan viktig uppgift på fel spår och
att offra miljoner på en homeopatisk
verksamhet, som redan vid födelsen
att döma av presterade utredningar både
i Norge och i Sverige tangerar gränsen
till skandal. Jag vill erinra om den
utredning man fick lov att vidta i Norge
och som ordnades av kyrko- och undervisningsdepartementet.
Jag vill också
erinra om det som har skett här i
vårt land och som har varit föremål
för granskning av JO och näringsfrihetsombudsmannen.
Bland dem som
har undertecknat utskottsutlåtandet
återfinner jag herr Sjönell, som ju bland
annat har varit med om att anmäla
vissa händelser här i landet på detta
område till norska regeringen. Det är
märkligt, tycker jag, att han inte har
reserverat sig.

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14

Bidrag till nordiskt institut för

.lag tror att vi måste, innan vi använder
pengar och arbetskraft för detta
ändamål, göra en ordentlig undersökning
huruvida den institution som
vi skulle skapa på detta område verkligen
har en uppgift att fylla.

Statsutskottets utlåtande måste väl
tolkas som en rekommendation till
Kungl. Maj:t eller Nordens hälsovårdsministrar
att inte skapa något som
utan att vara det skall kallas vetenskap,
forskning och objektiv provning och
om vilket ingen minister eller någon annan
kan säga vad det skall göra eller
vilken målinriktning det skall ha.

Vad man vet är att det skall byggas
och skapas en fullständigt onödig institution
för en begränsad uppgift som
befintliga institutioner kan utföra bättre
och riktigare. Statsutskottets skrivning
är minst sagt dunkel. Där sägs:

»Frågan om ett institut för odontologisk
materialprovning har diskuterats
i Nordiska rådet som rekommenderat
regeringen att inrätta ett sådant. Frågan
har också varit föremål för diskussioner
vid nordiska hälsovårdsministermöten.
Enighet har därvid nåtts om en
rekommendation till de nordiska regeringarna
om att ett institut inrättas
och förläggs till Oslo.»

Man kan fråga sig: Hade då häJsovårdsministrarna
ingen kännedom om
vad som framkom i den av stortinget
gjorda utredningen, vad som har förekommit
i Sverige av skandalliknande
händelser, vad som har framkommit om
hur privata intressen, ibland tangerande
familjeintressen, har fått ligga till
grund för ett nordiskt initiativ, där man
vill ge sken av objektivitet.

Jag har för en del av ledamöterna i
utskottet uppvisat dokument, som visat
litet av vad som förekommit bakom kulisserna
i denna fråga. I min motion
har jag av hänsyn till den nordiska tanken
underlåtit att medelst citat dokumentera
vad jag under cirka fem å sex
år kunnat följa. Jag har varit upprörd
över att personliga intressen kan ha fått

odontologisk materialprovning spela

en så framträdande roll i en fråga
som gäller nordiskt samarbete och har
en sådan betydelse för tandvård m. m.

Det har skickats amalgamprov till
Australien och andra jordbruksländer,
trots att ingen kunnat vara ovetande
om att Nordens länder, inte minst Sverige,
har de bästa samhälleliga och privata
möjligheter i fråga om personal
och teknisk utrustning för provningar.
Det har talats om standards, kvicksilver
och fyllningsamalgam men inget av
värde har presterats, och ingen har
kunnat säga vad som menas med allt
detta tal. Rening av kvicksilver genom
sämskskinn måste väl ändå betecknas
som ett rekommenderat prov utan värde.

Hade det inte varit riktigare att vi
i Norden försökt komma till rätta med
tandförfallets orsaker och sökt åstadkomma
en förebyggande hälsovård med
detta syfte i stället för att offra miljoner
på orealistiska, onödiga och ovetenskapliga
objekt? Vi har ju redan
utomordentligt goda statliga materialprovningsanstalter
såväl i Sverige som i
de övriga nordiska länderna. Vi kan
också utnyttja industrins resurser då
det gäller metallurgisk provning m. m.,
och en sådan provning kan verkligen
bli objektiv.

Om vi väljer den av utskottet föreslagna
vägen blir det fråga om en nordisk
satsning som skulle kunna skada
i stället för att hjälpa. En av våra kunniga
vetenskapsmän som samtidigt är
utövande tandläkare har bl. a. yttrat
följande:

»Emellertid erbjuder en aldrig så väl
utförd och väl genomtänkt materialprovning
ingen garanti för att det provade
materialet är i praktiken användbart.
För att vara på den säkra sidan
måste därför varje nytt dentalt material
kliniskt provas. En sådan prövning
bör utföras vid ett stor antal tandläkarstolar,
statliga och privata, för att risken
för personliga felbedömningar må
bli i möjligaste mån reducerad. Det vore
direkt olämpligt, att låta en enda in -

5 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr lb

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Bidrag till nordiskt institut för odontologisk materialprovning

stitution svara för den kliniska forskningen.
»

Han påtalade även att risken för otillbörlig
påverkan blir alltför stor, och
att det är att lägga nya hyenden under
lasten och att gå de dolda privatekonomiska
intressena till mötes, om man
skänker dem en fristående odontologisk
materialprovningsanstalt. Denne vetenskapsman,
biolog in. m., har alltså uttalat
bl. a. detta. Såvitt jag förstår är
hans synpunkter riktiga.

Om Nordiska rådet i en sådan fråga
skulle kunna få en skugga av en misstanke
att det tillmötesgår dolda tandläkarintressen,
om det av tandläkarorganisationer
tillverkas eller saluförs
fabrikat, som favoriseras på bekostnad
av lika goda eller bättre och billigare
från andra leverantörer, är vi inne
på en väg som inte bara skadar förtroendet
utan jämväl förhindrar en vettig
lösning då det gäller att söka förebygga
eller avhjälpa folktandvårdens
svårigheter över huvud taget.

Jag är medveten om att frågan om
tandvävnadernas hållbarhet och problemet
att avlägsna tandförfallets orsaker
måhända är de viktigaste forskningsuppgifterna
på tandvårdens område.
Det gäller alltså tandrötans biologiska
orsaker. Men jag har en stark
känsla av att en del ansvariga människor
av den äldre skolan nära nog systematiskt
har motsatt sig varje allvarligt
försök alt få i gång en utveckling
åt rätt håll. Vetenskaplig lidelse
för fakta och objektivitet har tvingats
åt sidan för merkantila ekonomiska intressen.
Redan för mer än 25 år sedan
angavs tandförfallets orsaker i vetenskapliga
arbeten, men dessa vetenskapliga
rön bestreds och motarbetades. I
dag, 25 år senare, visar det sig att uppgifterna
var riktiga, och nu försöker
man gå den vägen.

Om vi skall kunna få bukt med tandförfallets
elände måste vi skilja ut det
privatekonomiska intresset från den
nödvändiga objektiva och målinriktade

forskningen. En förutsättning härför
är att vi inom odontologin liksom inom
medicin och annan forskning försöker
lösa problemen med vetenskapliga metoder.
Det hade varit en uppgift för det
nordiska samarbetet som vi i dag saknar
på området. Den forskning man talar
om i detta fall har hittills bara sysslat
med amalgam — kvicksilver — och
den biologiska forskningen har strängt
taget bara handlat om handtagen på en
del verktyg och liknande, alltså saker av
direkt homeopatisk natur.

Här i Norden har vi världens skickligaste
metallurger. Är det då rimligt
att skicka prover till Australien och
andra länder, där man varken tekniskt
eller arbetskraftsmässigt har resurser
för att kunna utföra provningsarbetena
bättre? Nej, här förekommer det en
formlig nedklassning av de nordiska
möjligheterna. Vi har vetenskapliga institutioner,
där man kan klara uppgifterna
på bästa sätt. Varför då inte anlita
dem och på detta område skapa en vettig
ordning och få en utveckling åt rätt
håll?

Det förefaller som om utskottet menat,
att om vi bara sätter stämpeln
nordisk på detta ärende så sväljs alltihop
utan granskning. Man talar om att
det skulle gälla en vetenskaplig institution
för objektiv provning. Det är ju en
orimlighet, som Nordiska rådet var
först med att föra fram. Hela denna sak
är mycket illa genomtänkt.

Men, säger man, här gäller det ju
för Sveriges del bara 400 000 kronor i
år. Ja, men har Norden råd att offra flera
miljoner kronor om året plus högkvaIificerad
arbetskraft för att inrätta en
institution vars uppgifter ingen hittills
har kunnat ange? Nej, det hela måste
betecknas som mycket anmärkningsvärt.
Efter att ha läst den norska utredningen
och vad som skrivits i andra
sammanhang — om man orkat plöja igenom
de tusen sinom tusen utredningar
och uttalanden som gjorts i frågan —
säger man sig att det inte kan vara rim -

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14

Bidrag till nordiskt institut för odontologisk materialprovning

ligt att vi skall ta befattning med detta.

Utskottet har verkligen presterat något
mycket underligt i sin skrivning.
Efter att ha talat om att Nordiska rådet
och nordiska ministrar haft sammanträden
och diskuterat frågan skriver
man följande:

»Mot denna bakgrund har utskottet —
utan att närmare pröva frågan om behovet
av institutet ur svensk synpunkt
— lämnat Kungl. Maj :ts hemställan utan
erinran. Vid detta bedömande bör motionen
inte föranleda någon åtgärd.»

Jag vill fråga utskottets talesman, om
denna skrivning innebär ett avstyrkande
av propositionen och ett tillstyrkande
av motionen eller om man menar
något annat. Är det en diplomatiskt
skriven hänvändelse till Nordens ministrar
och parlament att icke fullgöra
den beställning som gjorts i propositionen?
Om så vore fallet, skulle man ju
kunna hysa någon liten misskund med
utskottet. En så välvillig tolkning förefaller
dock inte vara motiverad. Som
förhållandena nu är återstår inget annat
alternativ än att yrka bifall till min
motion, vilket betyder att bidraget på
400 000 kronor för nästa budgetår skall
avslås.

Om de nordiska parlamenten bara får
tänka igenom vad det gäller, kommer
de säkerligen att förstå att nordiskt
samarbete aldrig får gå ut på något som
måste betecknas som homeopatisk verksamhet.
Jag hoppas därför verkligen att
riksdagen inte skall bevilja anslaget i
fråga. Vi behöver dessa 400 000 kronor
för sjukvård och hälsovård i vårt land.
Vi behöver inte kasta bort dessa pengar
bara därför att någon satt en nordisk
stämpel på projektet. Det skulle skada
det nordiska samarbetet, om det första
vi gör tillsammans på detta område
skulle komma att åsättas en stämpel
av prov utan värde, trots att det tagit
i anspråk miljonbelopp och dyrbar arbetskraft.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag är ledsen att inte
odontologie hedersdoktor Skoglund är
här, ty han kunde kanske ha gett sig
in i en dispyt med medicine hedersdoktor
Lundberg i denna fråga. Då kunde
vi kanske ha fått uppleva en ordväxling
på en nivå som jag tyvärr inte
kan nå upp till. Jag vågar och kan inte
ge mig in på en tekniskt-vetenskaplig
diskussion med herr Lundberg på
detta område. Herr Lundberg vet att
jag har en mycket djup respekt för
hans allvarliga strävan att tränga in
i det material, som det gäller, och att
bedöma det från sina värderingar.

T tekniska och vetenskapliga frågor
förekommer ofta mycket delade meningar,
och de avvikande uppfattningarna
framställs många gånger i diskussionen
av motparten som sagolikt enfaldiga
och ibland nästan på gränsen
till det brottsliga. Man får emellertid
försöka väga dessa värderingar med
andra vikter än de som vi använder i
våra diskussioner här i kammaren.

Jag skall inte fördjupa mig vidare i
detta utan vill bara säga att herr Lundberg
låtit sina värderingar utgå från
en som jag tycker felaktig utgångspunkt.
Den fråga som vi nu diskuterar
har ju i flera år prövats av de nordiska
ministrarna, inom Nordiska rådet
och dess olika instanser, och man har
därvid kommit fram till att ett gemensamt
nordiskt organ bör inrättas. Om
vi från Sverige varje gång en sådan
fråga skall prövas skulle säga att vi
klarar det hela mycket bättre själva,
skulle det inte bli mycket av nordiskt
samarbete.

Vi får ibland tänka på att de produkter
som skapas är värdefulla ur andra
synvinklar, och vi får inte ha inställningen
att vi i varje samarbetsfråga
skall få ut något som är bättre än det
vi kan skapa själva. Jag tror att de
som ägnat någon tanke åt nordiskt
samarbete är på det klara med att den
värderingen får vi göra och den får

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Bidrag till nordiskt institut för odontologisk materialprovning

man göra även i andra länder som deltar
i nordiskt samarbete, om det skall
bli möjligt att komma någonstans och
lyfta på gränserna mellan oss här uppe
i vår lilla del av världen. Vi måste
alltså ha ett något annorlunda perspektiv
när vi bedömer sådana här saker.

Herr talman! Det är med denna motivering
som jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Om jag inte hörde fel
sade herr Bergman att herr Skoglund
skulle ha andra värderingar än jag. Men
jag tror knappast att så är fallet, ty
herr Skoglund har uppe i Umeå en
odontologisk institution, och han vet
att om den institutionen över huvud
taget skall kunna göra sig gällande måste
den följa de vetenskapliga linjerna
och ha sinne för forskning och objektivitet.

Här talas om nordiskt samarbete och
om att man klarar det och det bättre
själv. Det är inte den saken jag tagit
upp, men jag vill säga ifrån att om vi
ger oss in på ett område där det gäller
vetenskap, forskning och objektivitet,
så vore det olyckligt om vi skapade eu
institution som inte i något avseende
kan fylla de krav som bör ställas. Det
skulle skada den nordiska tanken och
det skulle skada en objektiv forskning
i olika sammanhang.

Jag skulle kunna citera ur ett betänkande
från en ganska omfattande
utredning som gjorts i Norge. I detta
betänkande påpekas att de personer
som varit inkopplade på verksamheten
inte har sysslat med det de skulle göra,
nämligen att skapa en institution som
verkligen hade en uppgift att fylla. I
stället har personliga och andra intressen
fått göra sig gällande.

Nej, vi måste rensa upp i denna
djungel, och vi måste vara på det klara
med att när vi startar ett nordiskt samarbete
inom medicinens eller odontologins
lområde skall det vara klara lin -

jer — vi skall veta vad institutionen
skall göra, vi måste ha en målinriktning.
Men ingen kan säga vad den stora
institution det nu gäller skulle kunna
utföra i form av praktiskt arbete.
Det finns inget program, det blir inte
möjligt att utnyttja institutionen. Det
blir bara fråga om att skapa sysselsättning
åt vissa personer — det blir ett
prov utan värde.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Först och främst vill
jag säga att vi kan väl inte gärna ha
det betraktelsesättet, att därför att detta
är en nordisk fråga, som varit föremål
för överläggningar i Nordiska rådet
och i andra sammanhang, skulle
det svenska parlamentet vara befriat
från skyldigheten att på vanligt sätt
granska behovet av att anslå medel

o. s. v. .lag kan för min del, herr Bergman,
inte ansluta mig till ett sådant betraktelsesätt.

Efter att ha konstaterat detta vill jag
säga att det är rätt märkligt att utskottet
vid sin granskning av förslaget tilllåtit
sig använda formuleringen att »utskottet
— utan att närmare pröva frågan
om behovet av institutet ur svensk
synpunkt — lämnat Kungl. Maj :ts hemställan
utan erinran».

Får jag tillåta mig den karakteristiken
att detta är en behandling i lättvindigaste
laget. Lägg därtill att det
norska betänkandet från april 1968 utgått
från att ett erkänt behov av ett
gemensamt nordiskt institut för odontologisk
materialprovning och forskning
föreligger. Man utgår från det.
Det är förmodligen bekvämast att uttrycka
saken på det sättet. Om man
skall ägna sig åt att dokumentera det
där påståendet blir det naturligtvis
svårare.

Statens provningsanstalt har haft
denna utredning på remiss, och den
anser det direkt olämpligt att institutet
dels skall fungera som standardiserande,
normerande och godkännande myn -

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14

Bidrag till nordiskt institut för odontologisk materialprovning

dighet, dels jämsides med detta bedriva
provnings- och kontrollverksamhet.
Får jag säga att detta ur principiell
synpunkt är en mycket tungt vägande
invändning som verkligen förtjänar
beaktande. Hos statens provningsanstalt
vet man hur nödvändig den absoluta
objektiviteten och det absoluta oberoendet
i alla avseenden är för att tilltron
till prövningsinstansen skall bestå.

Får också jag ägna några ögonblick
åt funderingar kring behovet? Vad är
det man skall prova? Jag upprepar att
det är dåligt med exemplifieringen i
det här avseendet. Man skall ha två avdelningar,
en klinisk-biologisk och en
kemisk-fysikalisk. Får jag ta ett exempel
när det gäller den kemisk-fysikaliska
sidan?

Man har i många år använt amalgam
inom tandläkaryrket, en legering uppbyggd
av kvicksilver och metallspån.
Den kan ges olika stelningshastigheter.
Man kan ha krav på tryckhållfasthet,
man kan ha krav på hur amalgamfyllningen
förändras volymmässigt under
själva legeringsprocessen o. s. v. Det
är väl litet oklart vilka krav man anser
sig kunna ha. Men lika oklart är det
sätt på vilket man försöker konstatera,
om materialet uppfyller de fordringar
man anser sig kunna ställa. Jag
delar herr Lundbergs mening att Sverige
är känt för att ha många och skickliga
metallurger. När det gäller att mäta
och prova metaller har de i Sverige
framtagna mätinstrumenten ansetts
som överlägsna. Men när ansvariga
svenska myndigheter vill ha mätningarna
utförda, har man antingen inte kommit
på att — eller också har man medvetet
avstått ifrån att — utnyttja den
expertis som finns i Sverige. Nej, man
skickar i stället amalgamet till Australien,
och blir det invändningar mot detta
skickar man det till Köpenhamn. Inte
kan man behöva inrätta ett nytt särskilt
institut för att utnyttja erkända
och garanterat opartiska provningsan -

stalter. Det har jag verkligen svårt för
att förstå.

Men det går ungefär i samma anda
som när en ansvarig central myndighet
tillsatte en standardiseringskommitté
för dentahnaterial. Man startade med
att försöka fastställa kravet på renhet
hos det kvicksilver som skulle få användas
inom tandläkaryrket. Jag vill
inte förneka att det fanns många experter
i den där kommittén, men såvitt
jag förstår fanns ingen expert på det
område man just då behandlade, och
det ledde till att man kom med en rekommendation
om en ny metod för rening
av kvicksilver. Man skulle kunna
klara det genom att använda sämskskinn.
Jag skall bara tillägga att metoden
såvitt jag vet inte har kommit till
användning, och rekommendationen är
nog numera borttagen.

Det finns möjlighet att exemplifiera
ytterligare men jag skall avstå från detta.
Jag instämmer i det yrkande som
herr Lundberg har framställt, men ininnan
jag lämnar talarstolen skulle jag
vilja rikta en fråga dels till utskottet
företrädare, dels gärna också till socialministern,
eftersom han är närvarande
i kammaren. Den lyder: Är det
klarlagt hur granskningen av denna nya
nordiska institutions verksamhet skall
kunna ske?

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det var ett yttrande av
herr Fälldin som föranledde mig att
begära ordet. Han ifrågasatte huruvida
det förelåg någon utredning om behovet
av det föreslagna institutet. Jag skall
inte trötta kammaren med en historisk
redogörelse, men jag vill nämna att förslaget
går tillbaka till år 1954 och liksom
många andra nordiska frågor bär
varit föremål för mycket ingående diskussion
i Nordiska rådet. Beträffande
behovet av ett institut för odontologisk
materialprovning anfördes i 1961 års
mycket omfattande utredning: att det

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Bidrag till nordiskt institut för odontologisk materialprovning

förelåg ett påtagligt behov av en dylik
institution i Norden. Detta var en enhällig
uppfattning.

Låt mig tillägga att användningen av
odontologiskt material av bristfällig kvalitet
kan få hälsovådliga följder för
patienterna. Därtill kommer ekonomiska
förluster och tidsspillan för både patienter
och tandläkare. För de flesta
odontologiska material och instrument
gäller att förbrukaren — tandläkaren
och patienten — ofta saknar möjlighet
att bedöma kvaliteten hos produkten.
Olämpliga egenskaper märks kanske
först efter en tids användning. Konsumenternas
osäkerhet hänger delvis samman
med frånvaron av klara definitioner.
Detta bör man komma ihåg.

Samhället har vidtagit åtgärder för
att motverka bruk av bristfälliga läkemedel,
och vi har byggt upp en rad
kontroller. Det är lika önskvärt att samhället
medverkar till kontroll och information
på detta område. Eftersom de
odontologiska produkter som används
inom Norden i stort sett är desamma i
de olika länderna, är det naturligt att
uppgifterna löses gemensamt genom en
nordisk institution. Dess ändamål bör
vara dels att skydda konsumenterna
mot dåliga material och instrument, dels
att vägleda, upplysa och informera.

Herr talman! Jag vill peka på att
flertalet av remissinstanserna har tillstyrkt
detta förslag och ansett det angeläget
att ett nordiskt institut på detta
område upprättas. Betydelsen av samarbete
med befintliga institutioner understryks
mycket kraftigt. Jag kan hänvisa
till vad jag själv har yttrat i femte
huvudtiteln, som vi nu diskuterar. Jag
betonar bl. a. att det är »lämpligt att
institutet utnyttjar de resurser för provtagning
som redan finns vid de statliga
provningsanstalterna i Norden» och
framhåller vidare: »över huvud taget
är det angeläget att institutet etablerar
samarbete med provningsanstalter samt
tekniska och odontologiska högskolor
inom samtliga berörda länder.» Man

skall alltså här repliera på vunnen erfarenhet
i de nordiska länderna.

Låt mig göra ytterligare ett tillägg.
Naturligtvis är det utomordentligt angeläget
att denna institution blir självständig
och opartisk — det har, det vill
jag starkt understryka, varit ett tema
i de överläggningar som jag har deltagit
i på nordisk botten. Att misstänka
ett ännu inte upprättat nordiskt institut
för icke-objektivitet — ja, jag skall
inte ta upp den frågan, den faller liksom
utanför debatten.

Institutet får en relativt blygsam start,
det har herr Lundberg rätt i. Till att
börja med får det sju befattningshavare,
men på viktiga områden kommer institutet
otvivelaktigt att få stora uppgifter.
Det blir två fackavdelningar, en
klinisk-biologisk och en kemisk-fysikalisk.
Det blir en nordisk styrelse; Sverige
kommer att däri få två representanter,
vilka självfallet med det ansvar
soin faller på dem har att följa och
kontrollera verksamheten på det demokratiska
sätt som vi är vana vid i Norden.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag sätter värde på socialministerns
deklaration, vari han än
en gång underströk vad han sagt i statsverkspropositionen
om nödvändigheten
av att man försöker se till att man till
styrelseledamöter och personal utser
personer som är oberoende av kommersiella
och andra intressen.

Vi kan naturligtvis ha skilda värderingar
om huruvida behovet av detta
institut är dokumenterat eller inte. Men
vi kan väl vara överens om att man
redan i dag måste ha vissa krav på
hur t. ex. amalgam skall vara beskaffat
för att få användas. Det finns en internationell
standard som är fastställd,
och standardiseringskommittén har försökt
fastställa en svensk standard. Den
har emellertid inte kommit särskilt
långt i sitt arbete — utöver bestämmelserna
om kvicksilver har man

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14

Bidrag till nordiskt institut för odontologisk materialprovning

strängt taget inte kommit fram till någonting.
Vad jag anser märkligt är att
hela samhällsmaskineriet har bortsett
från den solklara möjligheten att verkligen
få en objektiv prövning. Om denna
fråga var aktuell för fem år sedan har
alltså fem år gått utan att man har utnyttjat
den uppenbara möjligheten att
i varje fall på den fysikalisk-kemiska
sidan använda sig av metallurger när
det har passat o. s. v.

Jag känner till att socialministern är
väl så informerad som herr Lundberg
och jag om vad som hände i Norge och
vad som har hänt i Sverige, och jag
tvivlar inte på socialministerns ambitioner
— jag vill ha det sagt för att
undvika varje missförstånd. Men nog
är det väl ändå ganska självklart att jag
från min synpunkt, som ledamot av ett
parlament som skall vara med om att
bestämma att detta skall bli en nordisk
angelägenhet, vill ha svar på frågan hur
man skall garantera att vi får möjlighet
att kontrollera och följa den verksamhet
som skall bedrivas. Den frågan ligger
precis i linje med de deklarationer
som socialministern har varit angelägen
att avge.

Herr talman! Jag står fast vid mitt
yrkande om bifall till herr Lundbergs
motion.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! På alla områden finns
behov att prova viss material: inom den
mekaniska industrin, inom metallindustrin
och inom vetenskapliga institutioner
över huvud taget. Men det grundläggande
för hela denna verksamhet
inom industrin och för den vetenskapliga
forskningen har varit att man kunnat
lita på att provningarna varit objektiva.

Anledningen till att jag är så angelägen
om att vi inte skall tillskapa ett
sådant här institut, som inte har någon
uppgift att fylla, är att jag genom ett
landsting haft möjligheter att ingående
följa tandvårdsfrågorna. Jag vet hur

mycket pengar både landsting och patienter
fått offra för att vi icke fått fram
ett riktigt material.

Jag har naturligtvis ingenting emot
att vi skyddar patienterna. Men man
har nu under flera år hållit på att prova
dessa produkter. Det enda man kommit
fram till är att man försökt prova
hållfastheten i amalgam och att man
vill rena kvicksilver med sämskskinn.
En innehavare av en mindre industri
har hela tiden kunnat bevisa, att allt detta
är ovetenskapligt, och han har nu
också fått rätt i alla avseenden.

Det sägs att vi inte bör ifrågasätta
objektiviteten. Men den norska kommittén
säger om det arbete som i detta
avseende hittills utförts: »Kommittén
finner det riktigt att först säga att genomgången
av de dokument den fått
sig tillställda vid förordnandet verkat
omedelbart nedslående.» Kommittén
finner att vissa personer i den vetenskapliga
objektivitetens namn utnyttjat
sin ställning för att tillgodose rent personliga
intressen.

Det kan inte vara rimligt att man
som skett i Sverige för ett visst amalgam
betalat ett högre pris än man enligt
erhållna offerter hade behövt ge
för motsvarande produkt, om man följt
dem.

Det är inte en rimlig ordning att det,
såsom fallet är t. ex. i Norge, finns affärsintressen
hos de läkare som i statliga
institutioner förordar vissa firmors
produkter, varvid firmor som har lika
bra eller bättre amalgam slås ut.

Herr statsrådet måste förstå att min
ståndpunkt inte beror på att jag är
emot ett nordiskt samarbete. Men när
det gäller nordiskt samarbete skall man
ha ett program och veta vad man vill.
Vem kan säga vad man skall utröna genom
provningarna? Det enda vi vet att
man skall syssla med är amalgam och
möjligen kvicksilver. Har man börjat
undersöka underbyggnaden till guldbryggor,
t. ex. krympningsförhållanden?
Man har under alla dessa år icke gjort

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Akademiska sjukhuset i Uppsala: Avlöningar till läkare

ett dugg på det området. Nu har man
skickat ned vissa prov för granskning
till en person i Danmark som har tillverkat
en del instrument. Det har icke
vid detta arbetes utförande visats någon
vilja till objektivitet eller vilja att redovisa
fakta. Till dess att vi kan åstadkomma
det skall vi inte syssla med
dessa ting.

Jag skulle ha lust att läsa upp alla
dessa olika dokument som jag har i
stora packar här och hemma, men med
hänsyn till den nordiska tanken och
det nordiska samarbetet är det bäst att
dra en barmhärtighetens slöja över det
hela och begrava propositionens förslag.
När tanken en gång återuppstår,
om den nu över huvud taget behöver
göra det, vill vi ha möjlighet att sätta
en objektivitetens, vetenskapens och
forskningens stämpel på institutet utan
att känna att denna stämpel är ditsatt
bara för att vi skall kunna få till stånd
ett institut, om vilket inget vet vad det
har för uppgift att fylla.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 351; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lundberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 25)
i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen 11:351.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Hem förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Lundberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 115 ja och 35 nej,
varjämte 25 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 26—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Akademiska sjukhuset i Uppsala:

Avlöningar till läkare

Kungl. Maj:t hade (punkt G 3, s. 110—
114) föreslagit riksdagen att till Akademiska
sjukhuset i Uppsala: Avlöningar
till läkare för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 16 675 000 kr.

I motionen II: 352 av herr Lundberg
hade hemställts att riksdagen måtte, utöver
de tjänster som i propositionen
föreslagits, besluta att vid akademiska
sjukhuset i Uppsala ytterligare tre underläkartjänster
finge inrättas, och att
medel ansloges därtill, med vardera en
underläkare vid anestesi-, kirurgiska
och plastikkirurgiska klinikerna från
den 1 juli 1969.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 352 i vad den avsåge inedelsanvisningen
till Akademiska sjukhuset
i Uppsala: Avlöningar till läkare
för budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 16 675 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 352 i vad den ej behandlats under 1.

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14

Akademiska sjukhuset i Uppsala: Avlöningar till läkare

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LUNDBERG (s):

Herr talman! Efter utgången av omröstningen
nyss har man en känsla av
att kammaren eller utskottet kysser och
slår ihjäl med samma varma själ.

I utskottets utlåtande behandlas en
motion där jag har yrkat ytterligare tre
underläkartjänster, i kirurgi, plastikkirurgi
och på narkossidan. Det gäller
tre underläkartjänster som är nödvändiga
för att rädda liv. Där har utskottet
gått på en avslagslinje, trots att ledamöterna
vet, att läkarna får stå och operera
från klockan 8 på morgonen till
klockan 9—10 på kvällen och att cheferna
icke har möjlighet att med den
personal som står till förfogande klara
de uppgifter som kravet på en god hälsovård
ställer.

Det är ganska anmärkningsvärt att
man i ett ärende kastar bort 400 000
kronor utan att behovet på något sätt
har prövats, medan man när det gäller
att hjälpa sjuka människor och undvika
att den bästa arbetskraften inom sjukvården
nöts sönder och själv får läggas
in på sjukhus säger att vi inte har råd.

Eftersom kammarens ledamöter nu
ägnar större uppmärksamhet vid våra
TV-apparater åt den kraftmätning som
just pågår än åt odontologisk forskning
eller sjukvård, kanske jag kan vädja till
kammaren att gå med på dessa tre
tjänster.

Herr talman! Jag yrkar bifall till min
motion.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det här ärendet har
nära nog karaktären av en principfråga
beträffande disponeringen av läkarresurserna
i landet. Regeringen har föreslagit
sex nya tjänster vid Akademiska
sjukhuset i Uppsala och herr Lundberg
har i motionen II: 352 föreslagit ytterligare
tre.

I utskottets bemötande av motionen

påpekas nödvändigheten av att iaktta
en viss återhållsamhet i fråga om läkartjänster
vid kroppssjukhusen. Vi är
medvetna om att det behövs läkare också
där. Men herr Lundberg torde inte
vara främmande för att det finns andra
platser i landet där behovet av läkare
kan vara än mer påträngande. Den här
frågan kommer snart att bli föremål för
behandling i ett annat sammanhang,
och då kanske vi får fram ett underlag
för disponering av läkarkrafterna som
ger en mera fullständig bild av läget än
vad som framgår av kommentaren i utskottsutlåtandet.
Men detta skäl räckte
för ledamöterna i utskottet för att stanna
vid vad Kungl. Maj :t har föreslagit.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag väntade mig att få
höra denna deklaration från utskottet,
där man motiverar sitt avslagsyrkande
på min motion med att hänvisa till
Kungl. Maj:ts förslag och behovet att
iaktta återhållsamhet beträffande nya
läkartjänster vid kroppssjukhus.

Men om vi över huvud taget vill komma
till rätta med våra sjukvårdskriser,
måste vi — inte minst på alla undervisningssjukhus
— ha tillräckliga resurser.
Det borde herr Bergman veta lika bra
som jag. Inte heller kan man någon gång
få möjlighet att genomföra en riktig utbildning
om man bara säger nej till alla
krav. Det är en olycklig utveckling med
detta nejsägande. Det borde vara en
angelägenhet för samhället att komma
till rätta med problemet att skaffa tillräckligt
antal läkare för sjuka människor.

Men tyvärr, man kysser och slår ihjäl,
och själen blir väldigt varm när man
gör någonting onyttigt. Och det blir
oerhört kallt och känslolöst när man
skall försöka hjälpa människor som behöver
hjälp.

I detta anförande instämde fröken
Ljungberg (in).

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Ungdomsvårdsskolorna: Driftkostnader

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionen
II: 352; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lundberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 29)
i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till motionen
II: 352.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Lundberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 159 ja och 12 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt oförändrat.

Punkterna 30—32

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33

Ungdomsvårdsskolorna: Driftkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt I 1, s. 164—
167) föreslagit riksdagen att till Ungdomsvårdsskolorna:
Driftkostnader för

budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 56 280 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1:528 av herrar Blomquist och Hubinette
och II: 598 av herr Carlshamre,
vari bl. a. föreslagits att anslaget till
Ungdomsvårdsskolorna: Driftkostnader
måtte höjas till 56 600 000 kr.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 528 och II: 598 i vad de avsåge
inrättande av ytterligare tjänster,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:528 och 11:598 i vad de
avsåge medelsanvisningen till Ungdomsvårdsskolorna:
Driftkostnader för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 56 280 000 kr.

Reservation hade avgivits beträffande
medel för överskötersketjänster vid vissa
ungdomsvårdsskolor av herrar Ottosson,
Kaijser, Bohman och Nordstrandh
(samtliga m), som ansett att utskottet
under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1: 528 och II: 598 i vad de avsåge medelsanvisningen
till Ungdomsvårdsskolorna:
Driftkostnader för budgetåret

1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
56 600 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

WERNER (m):

Herr talman! Det finns ett par motioner,
I: 528 och II: 598, som utgör grund
till reservationen under punkten 33. I
dessa motioner yrkas dels att tjänster
inrättas för psykologer med licentiatkompetens
vid tre av våra ungdomsvårdsskolor,
nämligen Bärby, Fagareds
och Råby yrkesskolor, dels att överskötersketjänster
inrättas vid Bärby, Fagareds,
Råby och Ryagårdens yrkesskolor.

Man kan fråga sig varför vi föreslår

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14

just dessa tjänster och just vid dessa
skolor. Anledningen är att detta är skolor
som under de senaste åren har rustats
upp på ett förtjänstfullt sätt och
som har fått särskilda sjuk- och behandlingsavdelningar
för att kunna ta emot
de gravaste fallen av det stora klientel
narkotika- och alkoholskadade som har
omhändertagits för samhällsvård. De
nämnda skolorna får ta emot ett klientel
som till stor del har varit föremål för
behandling utan gynnsamma resultat på
psykiatriska sjukhus.

Det säger sig självt hur viktig psykologens
uppgift är i detta sammanhang.
Tyvärr har den nuvarande psykologpersonalen
på grund av alltför stora arbetsuppgifter
tvingats att tillämpa en
prioritering, vilket självfallet går ut över
dem som personalen är satt att behandla.

Lika goda skäl kan anföras för de
fyra överskötersketjänsterna. Yet man
att det handlar om sjuka människor vid
dessa skolor och vet man att över 70
procent av alla som tas in har gulsot
vid intagningen och många gånger företer
en allvarlig sjukdomsbild, förstår
man att det är nödvändigt med sjukvårdskunnig
personal och möjlighet för
denna personal att ha en rimlig arbetstid,
och det är för närvarande inte möjligt.

Utskottet har avstyrkt motionerna
med den huvudsakliga motiveringen att
så mycket ändå har gjorts vid ungdomsvårdsskolorna.
Utskottet framhåller också
att det inte finns psykologer att få
här i landet — en uppgift som jag tillåter
mig betvivla. Samma sak hörde vi
förra året, och underförstått är väl att
det därför inte är lönt att inrätta några
psykologtjänster. Detta märkliga resonemang
i fråga om psykologer har tydligen
även reservanterna accepterat, eftersom
de har nöjt sig med att föreslå
inrättandet av fyra nya överskötersketjänster
i enlighet med socialstyrelsens
petita.

Jag yrkar, herr talman, med det an -

Ungdomsvårdsskolorna: Driftkostnader

förda bifall till reservationen 10 vid
punkten 33.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig i någon exakt beskrivning av de
tjänster vi nu har att ta ställning till
utan vill bara fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på att det rör sig
om en fortsatt upprustning.

Ungdomsvårdsskolorna tillförs 45 nya
tjänster, och genom Kungl. Maj:ts beslut
i denna månad har socialstyrelsen
bemyndigats att förstärka personalen
vid ungdomsvårdsskolorna med ytterligare
sju tjänster, inklusive psykologer
och översköterskor. Avsikten är att koncentrera
narkotikamissbrukare till vissa
anstalter och där förstärka vårdresurserna,
så att patienterna kan få den behandling
som rimligen bör kunna sättas
in för att hjälpa dem till rätta.

Det är alltså ett försök att på ett tillfredställande
sätt klara problemen. Således
är det fråga om en upprustning,
och skillnaden mellan reservanternas
och utskottsmajoritetens ställningstagande
är ju inte så markant.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Av de 45 nya tjänsterna,
herr Bergman, går det omedelbart bort
fem på grund av arbetstidsförkortning
och sedan skall alltså de återstående 40
tjänsterna delas på 23 ungdomsvårdsskolor,
så det blir inte så mycket. Anslaget
på 50 000 kronor kommer ju att
fördelas på de skolor som inte har några
psykologer, och med häsyn till psykologarvodet
blir det inte mycket. Räknar
man i arbetstimmar skulle det bli
ungefär en veckotimme per skola, och
därför är det inte fråga om en så stor
upprustning som man kanske skulle
kunna tro.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Ungdomsvårdsskolorna: Vård utom skola

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till reservationen
10); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Werner begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 33)
i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till reservationen
10) av herr Ottosson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Werner begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 145 ja och 28 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt oförändrat.

Punkten 34

Ungdomsvårdsskolorna: Vård utom
skola

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Under punkten 34 i

detta utlåtande behandlar utskottet ett
par motioner som tar upp frågan om
vård av barn och ungdom som placerats
i enskilda hem för vård samt ett
motionspar vari begärs dels en skyndsam
utredning beträffande en utbyggd
familjevård, dess ställning och organisation,
dels förslag till regler för ersättning
åt familj evårdare, dels också utredning
beträffande ökad utvidgning
för familj evårdare. Av de sistnämnda
motionerna har jag varit med om att underteckna
den ena.

Utskottet hänvisar till att socialutredningen
har att göra en samlad översyn
av den sociala vårdlagstiftningen.
Utskottet tillägger att frågor som har
samband med vården av barn och ungdom
i enskilda hem har varit föremål
för överväganden i socialdepartementet
och att en utredning av dessa frågor
förbereds.

Jag är naturligtvis glad om våra motioner
har animerat departementet att
aktualisera dessa frågor, och jag noterar
med tacksamhet att departementet
redan innan motionerna hunnit behandlas
här i riksdagen har gått motionärerna
till mötes, i varje fall delvis.
Men det framgår inte om den aviserade
utredningen kommer att omspänna
samtliga de frågeställningar som tas upp
i motionerna och inte heller om avsikten
är att utredningen skall bli parlamentarisk.
Trots att jag tagit upp dessa
frågor från denna talarstol vid flera
tillfällen vill jag ändå lägga några synpunkter
på dem i detta sammanhang,
inte minst därför att det här gäller en
mycket väsentlig frågeställning.

Dagens situation ger oss besked om
att vi åt de ungdomar som fått psykiska
och sociala defekter måste skapa helt
andra resurser än de som finns nu, dels
för att förebygga social missanpassning
och brottslighet, dels för att få ungdomarna
att handla efter ett normalt beteendemönster.
Många ungdomar blir i
dag omhändertagna på ungdomsvårdsskola
eller i enskilda hem, och ännu fler

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14

Ungdomsvårdsskolorna: Vård utom skola

har behov av vård och ombyte av miljö.|
Och vad de flesta av de barn som hamnat
på livets skuggsida behöver är stöd
och trygghet, förmåner som de aldrig
har fått uppleva.

Med ett tidigare omhändertagande
för placering i ny miljö, i ett enskilt
hem hos goda familjevårdare, skulle
många av de ungdomar som nu blir
svårt socialt belastade innan samhällsvården
sätter in med all säkerhet kunna
återföras och räddas, till gagn för
dem själva och samhället. Att så inte
kan ske i dag beror i stor utsträckning
på att barnavårdsnämnderna inte har
någonstans att placera ungdomarna. I
stället blir följden att många fortsätter
i utförsbacken. De blir kanske kriminella
och hamnar så småningom på ungdomsvårdsskola
eller annan anstalt.

Jag har den uppfattningen att vi har
behov av en verklig kedja av insatser
bestående av psykiatrisk behandling,
familjevård och utbildning. Det kan säkerligen
påvisas många exempel där
ett barn eller en ungdom varit intagen
på en psykiatrisk klinik för behandling
och, när vederbörande lämnat kliniken,
varit tvungen att återvända till den tidigare
miljön, helt enkelt därför att det
saknats ett enskilt hem för dessa ungdomar
att placeras i. Därmed går den
behandling som kliniken gett ofta förlorad.
Vi saknar alltså ofta länkar i den
rehabiliteringskedja som är så viktig
för återanpassningen.

Vi befinner oss i en situation där behovet
av s. k. fosterhem — jag vill kalla
det familjevård — ökar samtidigt som
det blir svårare att finna sådana hem.
Vi satsar årligen stora belopp på ungdomsvårdsskolorna.
Däremot har insatserna
för familjevården varit ganska
små. Många frågar sig om detta beror
på att samhället inte uppskattar den
stora sociala insats som dessa fosterföräldrar
gjort — eller vad som kan
vara anledningen. I tidningspressen förekommer
ofta annonser, där barnavårdsnämnderna
söker lämpliga foster -

hem, och jag skulle tro att barnavårdsombuden
får använda en mycket stor
del av sin tid till att söka efter lämpliga
hem, kanske ofta utan resultat.

Trots detta är jag övertygad om att
det finns stora outnyttjade resurser som
kunde spåras upp och som skulle bli
en ovärderlig och nödvändig hjälp i arbetet
på detta område. Under årens lopp
har det främst varit landsbygdshemmen
som kommit i fråga, och alltjämt
finns möjligheter där. Många av landsbygdens
kvinnor saknar i dag sysselsättningsmöjligheter.
Detsamma är förhållandet
med många kvinnor särskilt
i de mindre tätorterna.

Jag är övertygad om att många av
dessa kvinnor skulle bli mycket lämpliga
som familjevårdare och även skulle
vara intresserade av denna samhällsinsats.
Man det förutsätter att vi får en
annan organisation av hela denna verksamhet
och att insatserna rätt värdesättes.
Jag tror att den lämpligaste vägen
vore att ersättning utgick i form av årslön
för arbete, hyra och andra utgifter.
Därigenom skulle dessa hem stå till huvudmännens
ständiga förfogande.

Naturligtvis spelar utbildningen för
dessa vårdare en mycket betydande roll.
Genom att ge dem en lämplig utbildning
skulle vi också få en differentiering
av fosterhemmen på det sättet att
familjevårdarna fick utbildning med
hänsyn tagen till olika barns sociala
och psykiska defekter. Det skulle på det
sättet vara lättare än det nu är för barnavårdsombuden
att placera barnen —
med hänsyn till deras defekter — i hem
där familjevårdarna har utbildning just
på det för respektive barn aktuella området.

Herr talman! Jag vill än en gång understryka
nödvändigheten av att det
görs en ordentlig satsning på denna
form av vård och rehabilitering för ungdomar
som har svårigheter. Jag hoppas
att de direktiv som socialdepartementet
kommer att utfärda får en sådan
bredd att det blir möjligt att i utred -

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Bidrag till handikappinstitutet

ningsarbetet ta upp hela frågekomplexet
rörande utbyggd familjevård,
dess ställning och organisation liksom
reglerna för ersättning till vårdarna
och utbildningen av dessa.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av utskottets skrivning
att vissa frågor som har samband med
vård av barn och ungdom i enskilda
hem har varit föremål för övervägande
i socialdepartementet och att en utredning
av hithörande spörsmål förbereds.

Jag vill understryka att de frågor,
som nu diskuteras här, redan tidigare
har aktualiserats i olika sammanhang,
inte minst i riksdagen, och vi har under
lång tid uppmärksammat detta inom
departementet. Att herr Gustavsson i
Alvesta också haft sin uppmärksamhet
riktad på dessa frågor finner jag självfallet
glädjande.

Herr Gustavsson efterlyser direktiven.
Där sägs: »Utredningen skall bl. a. ta
npp frågor rörande vård i enskilda
hem jämfört med vård på barnavårdande
institutioner. Nuvarande former
för och omfattningen av fosterhemsverksamheten
skall kartläggas. Utredningen
skall i samband härmed bl. a.
pröva frågor som rör upplysning om
denna verksamhet och stöd i olika former
till fosterföräldrar.

Utredningen skall vid behandlingen
av frågor som gäller vård på olika barnavårdande
institutioner särskilt beakta
betydelsen av pedagogiska och
andra insatser för barnens utveckling.

Om utredningen ger anledning därtill
skall även frågor rörande allmänna
barnhusets samt sociala barna- och ungdomsvårdsseminariets
uppgifter och
organisation m. m. behandlas.»

Som utredningsman har jag tillkallat
ledamoten av denna kammare Gördis
Hörnlund och hon får vid sin sida
så småningom experter, sekreterare och
annat arbetsbiträde som kan vara betingat
av utredningen.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 35—40

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4f

Bidrag till handikappinstitutet

Kungl. Maj :t hade (punkt K 3, s. 192—
193) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till handikappinstitutet för budgetåret
1969/70 anvisa ett anslag av 3 700 000 kr.

I de likalydande motionerna I: 569 av
herr Eric Peterson m. fl. och II: 636 av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.
hade, såvitt nu var i fråga, hemställts att
riksdagen under femte huvudtiteln till
Bidrag till handikappinstitutet för budgetåret
1969/70 måtte bevilja ett med
350 000 kr. utöver Kungl. Maj ds förslag
förhöjt anslag på tillsammans 4 050 000
kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna 1:569 och 11:636, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Bidrag
till handikappinstitutet för budgetåret
1969/70 anvisa ett anslag av
3 700 000 kr.

Reservation hade avgivits beträffande
medelsanvisningen av herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Bengtson
(ep), Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson
(ep), Nilsson i Tvärålund (ep),
Andersson i Knäred (ep), Mundebo
(fp), Sjönell (ep) och Eriksson i Arvika
(fp), som ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och motionerna
I: 569 och II: 636, nämnda motioner
såvitt nu var i fråga, till Bidrag till handikappinstitutet
för budgetåret 1969/70
anvisa ett anslag av 4 050 000 kr.

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! På denna punkt i utskottets
utlåtande behandlas motionen
II: 636, vilken jag tillsammans med några
partikamrater har väckt. I denna motion
har vi tagit upp en rad problem
som berör de handikappade. Under p. 41
behandlas ett av våra yrkanden, som
gäller ökat anslag till handikappinstitutet.

Detta institut är nystartat och behöver
därför ökade medel för att snabbt
fylla sin uppgift. Den är mycket betydelsefull.
Det gäller att åstadkomma
samordning och ökad forskning på
hjälpmedelsområdet, prövning av hjälpmedel
och information till alla som
är berörda av dessa frågor.

Herr talman! Med denna korta motivering
ber jag att få yrka bifall till
reservation 12 vid punkten 41.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Utskottet har vid prövningen
av motionsyrkandet utgått från
en i detta hus icke ovanlig regel, nämligen
att man bör ha åtminstone ett
år på sig för att kunna bedöma en verksamhets
ekonomiska behov. Handikappinstitutet
startade den 1 juli 1968. Ännu
har alltså inte mer än tre kvartal förflutit,
och därför finns nu inte något
underlag för en bedömning av huruvida
större anslag bör utgå.

Den ökning med 200 000 kronor som
Kungl. Maj :t föreslagit kan ju karakteriseras
som en automatisk utgiftshöjning.
Angelägenheten av att handikappinstitutet
får resurser är vi väl alla ense
om, men det är enligt utskottsmajoritetens
mening bättre att vänta med ett
ställningstagande därvidlag till dess att
verksamheten pågått ett år, så att vi har
ett säkrare underlag för bedömningen.

Det är av detta skäl som jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Bidrag till handikappinstitutet

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Det är riktigt att verksamheten
är ny, men institutets styrelse
har ju i sin framställning dokumenterat
att det behövs 900 000 kronor
för att man snabbt skall kunna fylla
sin uppgift. Då jag anser verksamheten
vara mycket viktig för de personer
som är beroende av att få hjälp för
sina handikapp har jag funnit det naturligt
att ett högre bidrag än det av departementschefen
föreslagna beviljas.
Även om vårt yrkande inte sträcker sig
så långt som styrelsens framställning,
skulle det ändå leda till en betydligt
snabbare utveckling och till snabbare
resultat för dem som berörs.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
12); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Jönsson i Ingemarsgården begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 41)
i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 12) av herr Axel Andersson
m. fl.

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Bidrag till driften av särskolor m. m.

marsgården begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
122 ja och 54 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 42 och 43

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44

Bidrag till driften av särskolor
m. m.

Kungl. Maj :t hade (punkt K 8, s. 198—
200) föreslagit riksdagen

a. att besluta att sådana anställningseller
arbetsvillkor för särskolchef, studierektor,
tillsynslärare och huvudlärare
vid landstings eller stads utanför
landsting särskola, som finge bestämmas
genom avtal, fr. o. m. den 1 januari 1969
skulle fastställas under medverkan av
Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.
Maj:t bestämde,

b. att till Bidrag till driften av särskolor
m. in. för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 35 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 115
av herr Wirniark och II: 130 av herr
Larsson i öskevik, vari hemställts att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utarbetande av ändrade
bestämmelser om statsbidrag till
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
syftande till att statsbidrag
skulle utgå till avlönande av talpedagog,
särskolchef, vårdchef, biträdande sådana
befattningshavare, kurator, psykolog
och biträdande psykolog, föreståndare
för olika inrättningar samt arbetsterapeut,

dels de likalydande motionerna I: 259
av herr Blomquist m. fl. och 11:298 av
fröken Wetterström m. fl., vari hem -

ställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om översyn
av kungörelsen angående statsbidrag
till omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
(SFS 1968:350) i enlighet
med vad i motionerna förordats,

dels de likalydande motionerna I: 556
av fru Elvy Olsson m. fl. och II: 648 av
fru Nilsson och herr Mattsson, vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att
till Bidrag till driften av särskolor under
femte huvudtiteln (K 8) anvisa ett
förslagsanslag om 35 660 000 kr.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte

a. avslå motionerna 1:115 och II: 130,

b. avslå motionerna I: 259 och II: 298,

2. att riksdagen måtte besluta att sådana
anställnings- eller arbetsvillkor för
särskolchef, studierektor, tillsynslärare
och huvudlärare vid landstings eller
stads utanför landsting särskola, som
finge bestämmas genom avtal, fr. o. m.
den 1 januari 1969 skulle fastställas under
medverkan av Kungl. Maj:t eller
myndighet som Kungl. Maj:t bestämde,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 556 och II: 648 till Bidrag
till driften av särskolor m. m. för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 35 000 000 kr.

Reservationer hade avgivits

beträffande översyn av bidragsbebestämmelserna
av herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Ottosson
(in), Nyman (fp), Kaijser (m),
Bohman (m), Nordstrandh (m), Mundebo
(fp) och Eriksson i Arvika (fp),
som ansett att utskottet under 1 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 259 och II: 298 samt i anledning
av motionerna 1:115 och II: 130
som sin mening ge Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört om en översyn
av kungörelsen angående statsbidrag
till omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda; -

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14

beträffande viss försöksverksamhet
in. m. av herrar Bengtson, Nils-Eric
Gustafsson, Nilsson i Tvärålund, Andersson
i Knäred och Sjönell (samtliga ep),
som ansett att utskottet under 3 bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 556 och II: 648 till Bidrag
till driften av särskolor m. m. för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 35 660 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag vill säga några ord
med anledning av reservation 15 vid
punkt 44 i statsutskottets utlåtande nr 5.
Det gäller vuxenutbildningen av utvecklingsstörda.

Här har utskottet haft att behandla
en motion nr 648 i denna kammare, undertecknad
av fru Nilsson och mig. I
denna har hemställts att riksdagen
måtte besluta att till bidrag till driften
av särskolor under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag om 35 660 000
kronor. Detta är 660 000 kronor mer
sin vad majoriteten föreslår, men det är
den summa som skolöverstyrelsen föreslagit
för att möjliggöra försöksverksamhet
med undervisning för vuxna utvecklingsstörda.

Utskottet säger nu, att enligt vad utskottet
inhämtat avser handikapputredningen
att i betänkande innevarande
år ta upp frågan om bl. a. vuxenutbildningen
för utvecklingsstörda. 1 anledning
av detta yrkas att motionerna icke
måtte föranleda någon åtgärd.

Nu har emellertid skolöverstyrelsen
framlagt förslaget om att en försöksverksamhet
skall bedrivas, och detta
utan att den behövde bli föremål för
ytterligare en utredning. Det är för all
del bra om handikapputredningen tar
upp frågan i det betänkande som den
eventuellt kommer att avlämna. Direk -

Bidrag till driften av särskolor m. m.

tiven innehåller inte något som klargör
att så skall ske, men nu får vi hoppas
att det kommer ett bra förslag som sedan
eventuellt kan bli föremål för riksdagens
beslut.

Det skulle enligt min mening ha stor
betydelse om man samtidigt som handikapputredningen
arbetar också bedrev
en försöksverksamhet med undervisning
för vuxna utvecklingsstörda.
Vi måste ha klart för oss att det
här är fråga om en helt annorlunda
beskaffad undervisning än den reguljära
vuxenundervisningen. Det kan
naturligtvis invändas att en viss undervisning
av utveckligsstörda har pågått
och pågår, främst på olika institutioner,
men undervisningen bör sättas i
system och ha som målsättning att individen
såvitt möjligt skall föras in i
en produktiv verksamhet, liknande den
som andra människor utövar.

Man vill numera vidga den utvecklingsstördes
värld till att omfatta så
mycket som möjligt av det vi betraktar
som självklart för andra människor,
såsom arbete, fritidssysselsättning, nöjen
o. s. v. Man får då i vuxenundervisningen
också lägga in en omfattande
social funktionsträning. Det är
för all del bra om eleverna på en institution
får lära sig t. ex. att räkna
och växla pengar, men vad hjälper det
om de inte vet hur de skall göra när
de -— för att ta några exempel — kommer
in i en affär, på posten eller på
matserveringen? De behöver klara vissa
saker utöver att utföra en del arbetsmoment
på en arbetsplats. De behöver
kunna beställa telefonsamtal från en
automattelefon, köpa tidningar och frimärken
och köpa biljett på tåg eller
buss. De behöver också kunna fråga
efter vägen, om de inte känner till vart
de skall gå när de har kommit bort
ett stycke från hemmet. De behöver
kunna klara sig på ett kondis, gå på
bio eller på en fotbollsmatch. Allt detta

hör till vad social träning innebär, och
jag anser det vara en viktig del av den
6 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 14

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Bidrag till driften av särskolor m. m.

vuxenutbildning för utvecklingsstörda
som det här är fråga om. Det är en
vuxenutbildning av annat slag än för
normalt utvecklade människor, men den
är därför inte mindre viktig.

Åtskilliga av de vuxna utvecklingsstörda
kan inte — det tror jag att
många känner till — vare sig läsa, skriva
eller räkna. De har inte fått lära sig
det tidigare, och jag skulle tro att vi
är många svenska medborgare som känner
det som vår skyldighet att försöka
gottgöra den försummelse som tidigare
begåtts mot dessa människor.

Den nya omsorgslagen ger inte rätt
till vuxenutbildning. Enligt min mening
kan man inte opåtalt låta samhället
bygga ut en omfattande utbildning
av normala vuxna men åsidosätta
motsvarande behov för sådana handikappade
vuxna som har ett uppenbart
behov av fortsatt utbildning — särskilt
med hänsyn till beskaffenheten av
den specialundervisning de erhållit under
den normala skoltiden, om de nu
alls fått någon undervisning. Den nuvarande
generationen vuxna utvecklingsstörda
omfattar en stor grupp som
haft behov av träningsskolundervisning
men inte fått sådan. Andra åter har gått
i hjälpklass, där de bara delvis och
ofta inte alls kunnat tillgodogöra sig
undervisningen; den har legat på ett
för högt plan för dem. Även flera av
dem som tidigare gått i särskola behöver
vuxenundervisning av en speciell karaktär.

Genom initiativ av frivilliga krafter
— från studieförbund, scoutrörelsen
m. fl. organisationer — och även vissa
landsting, som ordnat folkliögskolekurser
för utvecklingsstörda, har en liten
början gjorts. Men det har som sagt
bara varit en början, och det täcker
bara en bråkdel av behovet. Jag anser
att vuxenutbildningen för utvecklingsstörda
måste byggas ut i minst samma
takt som vuxenutbildningen för normalbegåvade.

En försöksverksamhet med vuxenut -

bildning för utvecklingsstörda, där
skolöverstyrelsen har ledningen av verksamheten,
anser jag behöva komma i
gång snarast. Därför ber jag att få yrka
bifall till reservation 15 vid punkten 44
i utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herrar
Gustavsson i Alvesta, Persson i Heden
och Larsson i öskevik (samtliga ep).

Fröken WETTERSTRÖM (m):

Herr talman! Vid punkten 44 finns en
reservation av herr Axel Andersson
in. fl. som rör motioner väckta av herr
Blomquist i första kammaren och mig
i denna kammare. Vi vill att riksdagen
skall begära översyn av kungörelsen angående
statsbidrag till omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda. Majoriteten
i utskottet har avvisat yrkandet
och hänvisat till att kostnaderna för
statsbidraget kraftigt ökats efter den
nya lagens tillkomst. Detta är helt naturligt,
eftersom den nya lagen ju innebär
en mycket stor satsning på denna
grupp av handikappade. Då vore det ju
ytterst märkligt om de betydande kostnadsökningar
som kunde förutses vid
reformens genomförande skulle drabba
uteslutande landstingen.

Vår motion innehåller egentligen endast
ett upprepande av vad riksdagen
var fullt enig om när lagen antogs. Då
begärde nämligen riksdagen en översyn
av statsbidragsbestämmelserna för att
stimulera huvudmännen till att snabbt
åstadkomma en utbyggnad av omsorgerna.
Våra motioner behandlar i huvudsak
två problem. Det ena gäller statsbidragets
storlek och det andra lärarbegreppet.

I fråga om statsbidragets storlek vill
vi att samma regler skall gälla som för
lärare vid de obligatoriska skolorna inom
det allmänna skolväsendet. När det
gäller lärarbegreppet riktar sig vårt förslag
mot det förhållandet, att statsmakterna
har utvidgat lärarbegreppet utan
att dra konsekvenserna härav på stats -

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14

bidragssidan. Bara för att ta ett enda
exempel vill jag nämna att omsorgsstadgan
föreskriver att det skall finnas
talpedagog. Även när det gäller andra
lärargrupper behövs en väsentlig utökning
av antalet tjänster. Men för att
åstadkomma detta i önskvärd utsträckning
är det ju rimligt att statsmakterna
genom bidrag stimulerar utbyggnaden.
Det är med andra ord, herr talman, precis
vad riksdagen tyckte för något mer
än ett år sedan.

Men intresset på andra sidan Riksgatan
har inte varit större för denna
sak än att man inte ens anser sig skyldig
att redovisa riksdagens begäran i den
årliga redogörelse som varje år lämnas
i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 3. Inte heller
har riksdagens begäran redovisats i
statsverkspropositionen 1968 eller 1969.
Så långt kan man gå i nonchalans gentemot
riksdagen!

Herr talman! Med vad jag här sagt
ber jag att få yrka bifall till reservation
14 vid punkten 44 i statsutskottets utlåtande
nr 5.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Alla de punkter i föreliggande
utlåtande som vi diskuterat
har gällt frågor som rör oss djupt och
som vi känner oss engagerade i. Det är
också här fråga om en sådan punkt där
det inte skulle vara svårt att argumentera
för ytterligare kostnadsökningar,
men detta har ju varit fallet på praktiskt
taget alla punkter.

Efter det att de nya reglerna trätt i
kraft, har kostnadsökningen blivit icke
så liten, nämligen från 20 miljoner till
35 miljoner kronor. Vi måste väl ändå
ha den respekten för siffrorna att vi
erkänner att det är en väsentlig satsning
som blir följden av de nya reglerna.

Frågan om undervisningen för de
vuxna utvecklingsstörda har, herr Mattsson,
prövats av handikapputredningen.
.lag har av utredningens sekretariat fått
veta att frågan så sent som den 14 mars
var föremål för beredning inom utred -

Bidrag till driften av särskolor m. m.
ningen. En av utredningens ledamöter
sade nyss till mig, att vi inom några
månader kan vänta ett betänkande i
ärendet. När utredningens resultat är
så nära förestående, finns det väl skäl
att först avvakta detta, innan vi tar slutgiltig
ställning i frågan.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall til] utskottets hemställan.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Att handikapputredningen
tar upp även denna fråga är
tacknämligt, herr Bergman. Men skolöverstyrelsen
har inte förutsatt att denna
fråga behöver ytterligare utredas; en
arbetsgrupp inom skolöverstyrelsen har
nämligen kommit fram till att man skulle
få i gång försöksverksamhet med
vuxenutbildning genom att inrätta ett
visst antal lärartjänster. Jag kan inte se
att det är något som hindrar att handikapputredningen,
samtidigt som den bedriver
sin verksamhet, tar del av resultaten
av den försöksverksamhet som
skulle kunna komma i gång efter ett bifall
till reservationen.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Som herr Mattsson kanske
hörde, sade jag att utredningen räknar
med att vara färdig om några månader.
Innan dess kan man ju inte hinna
få till stånd någon försöksverksamhet.

Fröken WETTERSTRÖM (m):

Herr talman! Herr Bergman talar återigen
om de ökade kostnaderna. Dem var
riksdagen medveten om när den antog
lagen. Men jag skulle vilja fråga herr
Bergman om han verkligen anser det
vara riktigt att man på det sätt som
skett helt nonchalerar riksdagens beslut
om en översyn av statsbi dragsbestämmelserna
och att man inte redovisar vad
som skett. Det är den frågan som är det
väsentliga för mig i detta sammanhang.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Bidrag till De handikappades riksförbund

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
14); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Wetterström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 44)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 5, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 14) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Wetterström
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 107 ja och
69 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 3

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
15); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositio -

nen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mattsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 44)
inom. 3) i utskottets utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 15) av herr Bengtson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mattsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 130 ja och 42 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 45

Bidrag till De handikappades
riksförbund

Kungl. Maj :t hade (punkt K 9, s. 200
—201) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till De handikappades riksförbund
för budgetåret 1969/70 anvisa ett anslag
av 350 000 kr.

I de likalydande motionerna 1:569
av herr Eric Peterson m. fl. och II: 636
av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.
hade, såvitt nu var i fråga, hemställts
att riksdagen under femte huvudtiteln

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14

till Bidrag till De handikappades riksförbund
för budgetåret 1969/70 måtte
bevilja ett med 50 000 kr. utöver Kungl.
Maj:ts förslag förhöjt anslag på tillsammans
400 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:569 och 11:636, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Bidrag till De handikappades riksförbund
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
anslag av 350 000 kr.

Reservation hade avgivits beträffande
medelsanvisningen av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp),
Bengtson (ep), Nyman (fp), Nils-Eric
Gustavsson (ep), Nilsson i Tvärålund
(ep), Andersson i Knäred (ep), Mundebo
(fp), Sjönell (ep) och Eriksson i Arvika
(fp), som ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna I: 569 och II: 636, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Bidrag till De handikappades riksförbund
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
anslag av 400 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Ledamöter av denna
kammare brukar tala om den rika erfarenhet
vi har av föreningsverksamhet.
Vi betecknar ofta också denna erfarenhet
som positiv, och vi tycker att det är
bra för ungt folk och för många andra
människor att komma med i en rik och
givande föreningsverksamhet.

Men om en sådan föreningsverksamhet
har betydelse för oss kammarledamöter
så tror jag att den har ännu större
betydelse för de handikappade. Den
hjälper de handikappade på många sätt,
skapar kontakter och motverkar isolering.
Den utgör en kanal för opinions -

Bidrag till De handikappades riksförbund

bildning och ger information och service
åt sina medlemmar. Denna föreningsverksamhet
fyller alltså en rad
uppgifter, vilka i en situation där ingen
föreningsverksamhet finns borde åvila
samhället och betalas med statsmedel.

Den organisation som jag i min motion
har fäst uppmärksamheten på är
De handikappades riksförbund. Förbundet
anger sitt anslagsbehov till 1,3
miljon kronor. Av detta belopp har
drygt en fjärdedel erhållits av statsmedel.
Vi som motionerat har föreslagit
att anslagsbeloppet skall höjas med
ytterligare 50 000 kronor. Jag erkänner
gärna att det är en anspråkslös summa,
men den har den fördelen att den inte
kan rubba några budgetmässiga cirklar,
och därför borde varje ledamot som har
en känsla av att han vill stödja de handikappades
organisationer kunna rösta på
vårt förslag med gott hjärta.

Det finns många nya ledamöter här i
kammaren i år. De flesta av dem har
med anledning av invalet blivit intervjuade
i lokalpress eller i veckotidningar,
och jag har med stort intresse läst
deras uttalanden. Jag vill inte säga att
uppslutningen har varit hundraprocentig,
men de flesta har uttalat sig på ett
sätt som jag funnit mycket sympatiskt,
nämligen ungefär så här: Jag vill göra
en insats i riksdagen för att försöka lösa
de handikappades problem.

Nu har vi ett ärende av den arten
uppe till avgörande. Det är inget särskilt
stort ärende, men jag tycker att det
är viktigt. Jag yrkar bifall till reservation
nr 16 vid punkten 45.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det stora och praktfulla
tal vi nyss hört har föga relation till
de siffror som den ärade talaren rörde
sig med. Jag vill påminna om att Riksförbundet
har begärt 1,3 miljon kronor.
Regeringen föreslår och statsut -

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Motioner om bidrag till vissa organisationer

skottet tillstyrker 350 000. Anslaget har
förut uppgått till 300 000 kronor. Regeringens
förslag innebär alltså en ökning
med 50 000. Reservanterna talar
för ytterligare 50 000 kronor, men det
belopp man då kommer till, 400 000
kronor, skall alltså ses mot begärda
1,3 miljon. Har ni inte hjärta i kroppen,
herr Jönsson, när ni bara lägger
på 50 000 kronor? Skall man tala med
så stora ord, så borde talet också motsvaras
av belopp som får en större effekt.
Jag kan förstå att reservanterna
inte vill sträcka sig längre, men då
skall de heller inte ta så stora ord i sin
mun, när de argumenterar för sina förslag.

Vi måste ju avväga, här liksom på
andra områden, och det har vi gjort.
Jag tycker alltså, herr talman, att det
finns skäl att bifalla vad statsutskottet
har hemställt.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Rergman säger att 50 000 kronor
inte är särskilt mycket, men 50 000
kronor i ökning är precis dubbelt så
mycket som regeringen föreslagit. Är
50 000 kronor litet när det gäller motionärernas
yrkande, så är det från regeringens
sida inte mer heller. Herr
Bergman hörde tydligen inte på vad jag
sade, nämligen att vår summa är anspråkslös.
Det är inga stora ord.

Herr NILSSON i Kristianstad (s):

Herr talman! Också jag vill säga några
ord i anslutning till punkt 45 som
avser bidrag till De handikappades
riksförbund. Allra först vin jag säga
att vi inom handikapprörelsen med
glädje noterar ett ökat intresse från
samhällets sida för handikappfrågorna.
Vi hoppas att den goda viljan skall bestå
också i framtiden. I skeendet spelar
även handikapporganisationerna en
mycket viktig roll. DHR, som anslaget
här gäller, bedriver en omfattande verk -

samhet, som kanske inte behöver presenteras
här — jag antar att kammarens
ledamöter följer med vad som händer
på detta område.

DHR:s verksamhet är emellertid viktigare
och av betydligt större omfattning
än vad utskottsutlåtandet värderar
den till, nämligen 350 000 kronor.
Det beloppet täcker endast det underskott
som DHR har på sina rekreationshem.
Resterande medel måste man gå ut
och be om hos allmänheten genom insamlingar
och lotterier, och det är inte
alltid så trevligt att gå den vägen för
att bedriva social verksamhet.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall
till reservationen nr 16, innebärande en
anslagsökning av ytterligare 50 000 kronor
till DHR.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
16) av herr Axel Andersson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 46—48

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49

Motioner om bidrag till vissa
organisationer

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels motionen I: 5 av herr Lundström
och fru Hamrin-Thorell,

dels de likalydande motionerna I:
193 av herr Sörenson m. fl. och 11:207
av herrar Nordstrandh och Werner,
vari hemställts att riksdagen måtte besluta
att bevilja Riksorganisationen för
mental hälsa ett anslag för budgetåret
1969/70 om 10 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I:

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14

Motioner om bidrag till vissa organisationer

260 av herr Brundin och II: 203 av herr
Clarkson.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionen
1:5,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:193 och 11:207,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:260 och 11:203.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits

beträffande Nationalföreningen mot
hjärt- och lungsjukdomar av herrar Per
Jacobsson (fp) och Kaijser (m);

beträffande Riksorganisationen för
mental hälsa av herr Nordstrandh (m).

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

ERIKSSON i Stockholm (s) :

Herr talman! Under denna punkt har
behandlats motioner om bidrag till olika
handikapporganisationer. Om dessa
motioner skulle bifallas, är det självklart
att konsekvensen skulle bli att
man över huvud taget skulle ge bidrag
till alla de handikapporganisationer som
arbetar på olika områden — det är väl
ett tjugotal som nu är anslutna till statens
handikappråd, och det finns säkerligen
många fler.

Staten har hittills i princip inte lämnat
bidrag till sådan här verksamhet.
Man har ibland låtit handikapporganisationerna
överta viss verksamhet, som
staten anser att de skulle klara av, och
då har statligt bidrag utgått, men till
själva den organisationsverksamhet eller
till opinionsverksamhet som vi driver
har hittills inte lämnats bidrag. Man
har kanske respekterat denna ordning,
och givetvis är vi tacksamma för det
allmänna intresse som finns för de
handikappade, vilket gör det möjligt
för oss att driva verksamheten åtminstone
till en del utan statens bistånd.

Självklart kommer det stora stödet
till folk som behöver hjälp för att de
är sjuka, för att de inte kan arbeta fullt

eller för att de är varaktigt handikappade,
ifrån stat och kommun. Jag vågar
påstå att det inte finns något land
där stat och kommun garanterar skydd
åt de handikappade på samma sätt som
i Sverige. Men ändå återstår oändligt
många uppgifter för alla frivilliga organisationer.
Vi prövar metoder som sedan
kanske kan bli erkända och som vi
hoppas stat och kommun s-enare kan finansiera.
Vi hoppas också att då vi
kan bevisa att en hjälpåtgärd är lönsam
för samhället och vi begär att den
skall garanteras i lagstiftningen, detta
också sker.

Jag vill understryka att det under
senare år uppstått nya svårigheter. Mer
och mer påstås det vara sårande för
handikappgrupperna att det bedrivs
verksamhet med frivilliga medel. Man
säger att det är en kränkning av den
handikappade att han skall vara, som
det heter, utlämnad åt privat hjälpverksamhet.
Detta innebär svårigheter för
oss i handikapporganisationerna, då vi
vänder oss till en allmänhet, som menar
att det är stat och kommun som
borde åtaga sig saken och därför helt
enkelt vill åstadkomma en svårare situation,
så att det blir uppenbart att
behoven inte kan klaras av utan ytterligare
statliga och kommunala åtgärder.
Tonen har blivit litet hård, och detta
har vållat oss ganska stora bekymmer.

I går var jag med om att i en styrelse
fatta beslut om att jag och några
andra skulle hemsöka storkapitalismens
företrädare och bankvärlden för att be
att få en gård, där diabetesbarn skulle
få vistas på somrarna. Dessa barn är
inte särskilt favoriserade. De har samma
behov som andra av att få komma
ut på landet, men de har dessutom ett
speciellt behov av att under den tiden
få vård och tillsyn av läkare och sjuksköterskor.
De behöver hjälp med motionen,
och de behöver kanske också
känna gemenskapen med andra barn
som har samma besvär.

Föräldrarna är beredda att betala en

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Motioner om bidrag till vissa organisationer

del och gör det också. Kommunerna
hjälper till när inte föräldrarna kan
betala. Snälla givare, som inte har känt
sig alltför irriterade av beskyllningen
att de skulle kränka de handikappade
om de ger en slant, hjälper också till.
De köper lotter och de köper den lilla
sak som vi säljer till påsk till förmån
för de sockersjuka. Det finns lyckligtvis
de som ännu inte insett att de, genom
att betala för dessa saker, kränker
de handikappade. Därför kan vi
betala de kostnader som uppstår utöver
de vanliga kostnaderna för en kolonivistelse
— d. v. s. de pengar som
går till bl. a. läkare och sjuksköterskor.

Mot bakgrund av allt detta kan naturligtvis
handikapporganisationerna begära
löjligt små summor i anslag. Jag
själv anser att statsanslag inte bör utgå
till den rent opinionsbildande verksamheten.
Den bör i stället vara det vi
satsar vår fantasi på, det område där vi
prövar idéer och försöker väcka intresset.

Men när det gäller exempelvis koloniverksamhet,
inköp av hjälpmedel av
olika slag, upplysning, anpassning till
sjukdomen o. s. v. är dessa uppgifter
helt klart sådana för vilka — i högre
grad än när vi började arbeta på olika
fronter i detta sammanhang — kostnaderna
bör övertas av stat och kommun.
Jag tror inte att man längre kan
finna gehör för den åsikten, att vi skall
åtaga oss en så pass dyr verksamhet,
utan stat och kommun bär i växande
grad låta denna ingå som en naturlig
del i utbyggnaden av vården av sjuka
och handikappade. Därför blir en hemställan
till riksdagen om ett anslag på
kanske 10 000 kronor eller mer egentligen
inte det viktiga för oss. Jag skulle
varje år ha kunnat väcka motion om
ett sådant anslag men har respekterat
den principen att man inte beviljar anslag
för det ändamålet. Men om nu
staten har denna hållning till de frivilliga
organisationerna så vill jag enträget
hävda, att staten bör ta deras

förslag om åtgärder på blodigaste allvar
och när de har prövat ut sina metoder
se dessa som viktiga uppslag för
de statliga utredningarna. Det vi ber
om är alltid uttryck för en allmän önskan
hos en mycket stor patientgrupp
bland de handikappade.

Jag vill alltså med detta inte yrka
bifall till någon anhållan om medel,
men jag vill avge den principförklaringen
att vi är inne i en ny tid då det
inte längre kan anses lämpligt att frivilliga
organisationer åtar sig en stor
del av de uppgifter som naturligt borde
falla på stat och kommun. De uppgifter
som gäller opinionsverksamheten
och vår egen organisation åtar vi
oss gärna. Vi räknar med att vi även
i framtiden skall få arbeta hårt för vår
verksamhet, men vi hoppas att den i
högre grad skall kunna avlastas på
härför lämpade samhällsorgan för handikappvård,
för sjukvård och för socialvård.

I detta anförande instämde herrar
Martinsson och Nilsson i Kristianstad
(båda s).

Herr WERNER (in):

Herr talman! Jag kan i mycket instämma
i vad fru Eriksson i Stockholm
här anförde om de enskilda organisationernas
betydelse för arbetet bland de
handikappade. I motionsparet I: 193
och II: 207 har vi emellertid yrkat att
ett anslag om 10 000 kronor måtte utgå
till en organisation som heter Riksorganisationen
för mental hälsa (RMH). Det
är en relativt ny sammanslutning, bildad
1967. Initiativet till densamma har
tagits av personer som varit patienter
på psykiatriskt sjukhus, en grupp människor
som tyvärr blir allt större. Organisationen
är opolitisk och religiöst
neutral. Den är en intresseorganisation
för dem som beröres av eller har lidit
av psykisk ohälsa. Ordförande för sammanslutningen
liar från begynnelsen varit
överläkaren vid Långbro sjukhus do -

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14

cent Curt Åmark. Organisationen behöver
pengar för att ge verksamheten fast
form och för att kunna administrera arbetet
och klara av de problem som alltid
uppstår i början av en verksamhet
av detta slag.

Vi menar att denna organisations syfte
ligger i linje med samhällets intresse,
och därför yrkar jag bifall till de nämnda
motionerna, I: 193 och II: 207.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Eftersom herr Nordstrandh
hade avgivit en blank reservation
i anledning av de aktuella motionerna
hade jag inte räknat med att det
skulle uppstå en debatt och att ett särskilt
yrkande skulle ställas. Jag vill bara
säga att skälet till avdelningens behandling
av anslagsframställningen från organisationen
i fråga var att anslag av
denna typ inte brukar tas upp som särskilda
punkter i budgeten. Vi har också
angivit att det i vissa fall lämnas bidrag
av denna typ från Kungl. Maj :t ur
de anslag för sådana utgifter, som
Kungl. Maj:t disponerar över på respektive
huvudtitlar. Jag kan förvissa
herr Werner om att ingen av ledamöterna
i tredje avdelningen på något sätt
skulle känna sig besvärad om Kungl.
Maj:t beviljade organisationen anslag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionerna
1:193 och 11:207; och biföll
kammaren vad utskottet hemställt oförändrat.

Punkterna 50—56

Vad utskottet hemställt bifölls.

Näringspolitiken

Punkten 57

Lades till handlingarna.

§ 2

Näringspolitiken

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av motioner angående
näringspolitiken.

I de likalydande motionerna I: 738
av herrar Sundin och Johan Olsson
samt II: 825 av herr Antonsson in. fl.
hemställdes, att riksdagen skulle

1. i princip godkänna de grunder
som i motionerna angivits för en aktiv
näringspolitik; samt

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsamt tillsättande av en parlamentarisk
arbetsgrupp för utarbetande
av ett preciserat handlingsprogram
för en aktiv näringspolitik i enlighet
med vad som anförts i motionerna.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 738 och II:
825.

Reservation hade avgivits av herrar
Mattsson, Börjesson i Glömminge och
Stridsman (samtliga ep), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1: 738 och II: 825 hos Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsamt tillsättande
av eu parlamentarisk utredning med
uppdrag att utarbeta ett preciserat
handlingsprogram för en aktiv näringspolitik
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Särskilda yttranden hade avgivits

1) av herrar Åkerlund, Strandberg
och Regnéll (samtliga m);

2) av herrar Österdahl och Löfgren
(båda fp).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Näringspolitiken

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! I förevarande utskottsutlåtande
behandlas de likalydande motionerna
I: 738 och II: 825, i vilka från
centerpartihftll anges grunderna för ett
näringspolitiskt program.

Motionerna behandlar många viktiga
faktorer som berör vårt näringsliv och
slutar med en begäran om att en arbetsgrupp
skall tillsättas för utarbetande
av ett preciserat handlingsprogram
för en aktiv näringspolitik.

Vad gäller tillsättandet av en arbetsgrupp
har inom utskottet rått enighet
om att det kanske inte skulle vara den
bästa vägen. Reservanterna föreslår att
en utredning skall tillsättas.

I motionerna understryks att ett
framåtskridande samhälle som vårt
måste ha ett starkt näringsliv och ett
näringsliv med hög aktivitet. Detta är
självklart. Vi talar ofta om vår höga
standard, och vi sammankopplar detta
med ett effektivt näringsliv. Vi vill gärna
låta påskina att de länder som inte
har ett effektivt näringsliv inte kan tävla
med oss i fråga om standardutveckling.

T denna omstruktureringens tid är
det särskilt av vikt för vårt gemensamma
ekonomiska framåtskridande att näringslivets
livsvillkor beaktas och att
de olika problemställningarna hålls under
ständig uppsikt. Denna motion syftar
till detta. Den redovisar en stomme
för ett näringspolitiskt program, där
alla dessa punkter är nödvändiga för att
man skall få ett starkt näringsliv. Närmare
detaljer kring dessa punkter kommer
vederbörande motionärer att understryka.

Man har sagt från utskottets sida att
det är alldeles för mycket som redovisas
i denna motion och att det inte går
att utreda allt detta på en gång. Men vi
reservanter tror att man måste ha en
nyanserad och bred syn på detta, om
man skall göra en för näringslivet gemensam
utredning.

Utskottet hänvisar till att det finns ett

flertal utredningar på gång, och man
tycker att det kan räcka med dem. Men
vi anser att de inte täcker det program
som är skisserat i motionen. I stort sett
har man i de resonemang som förts
inom utskottet och även i den skrivning
som man har presenterat varit
ense om att vad man redovisar i motionen
naturligtvis är riktigt. Man säger
visserligen att vad som redovisas där
är redovisat knapphändigt, men det är
klart att om man begär en utredning, så
skall man inte presentera ett helt program
eller ett helt utredningsresultat i
en motion, utan resultatet får komma
fram under den utredning som vi tänker
oss.

I motionen omnämns också kreditpolitiken.
Det är ju oerhört viktigt för näringslivet
att kapitalförsörjningen kan
klaras och att den genom skattepolitiken
avvägs på ett sådant sätt att nödvändigheten
av en tillräcklig självfinansiering
beaktas. Varje gång ett företag
går överstyr är en av de väsentliga
faktorerna att det egna kapitalet har varit
för litet eller har förbrukats alltför
snabbt.

Ett inslag i en sund kreditpolitik mot
företagen är också ett rimligt ränteläge.
Angelägenheten av ett sådant har understrukits
i motionen. Dagens ränteläge
finner vi inte rimligt — räntan är
väl högre nu än den varit någon gång
under de senaste 30 åren. Från riksbankshåll
får man emellertid inte höra
några ljusa toner i det avseendet. Det
sägs att räntan i vårt land tillhör de
lägsta i västvärlden, men då bör vi
beakta att det finns andra faktorer som
är mycket gynnsamma för näringslivet
i vissa länder och som betyder mycket
för den export som näringslivet skall
placera på världsmarknaden. Det kan
hända att en översyn och utredning
skulle kunna komma att behandla
många ting därvidlag. När en så stor
del av vår industriproduktion går på
export betyder naturligtvis de olika
produktionsfaktorerna i olika länder

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14

kolossalt mycket, om vi skall kunna
upprätthålla den export vi för närvarande
har. Önskvärt är väl att den kan
ökas.

I motionen har man pekat på frågan
om utbildning av företagare. Vi bär diskuterat
denna sak många gånger i denna
kammare. Det har sagts att utbildningsfrågorna
för företagare skall lösas,
men detta synes ännu inte ha blivit
fallet i någon större utsträckning. Förnyade
krafttag på det området är ytterst
angelägna. Detta har också motionärerna
understrukit. Utskottet hänvisar
på den punkten till 1968 års utbildningsutredning,
men det brådskar med
att en stor del av i varje fall de mindre
företagarna får delta i modern rådgivning
och utbildning i skötseln av sina
företag.

Den utredning som vi reservanter
förordar skulle enligt vår mening vara
till stort gagn för näringslivet och för
den allmänna näringspolitiken här i
landet. Om man då antar dessa grunder
som en målsättning för den utredning
vi föreslår, tror vi att detta mycket
kraftigt kommer att befrämja vårt näringsliv.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den till utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Det har blivit ett ökat
intresse för och en ökad debatt om näringspolitiken
under de senaste åren,
och det har vi anledning att hälsa med
tillfredsställelse. Det är också glädjande
att vi är för att citera bankutskottet,
eniga om »det angelägna i att samhället
för en aktiv näringspolitik som skapar
goda förutsättningar för produktiva insatser
av företag inom skilda näringsgrenar
och branscher och utav olika
storlek och struktur».

Detta bör i och för sig vara en självklarhet,
men jag tycker att ännu väsentligare
är att ha klara riktlinjer för en
aktiv näringspolitik — att det helt en -

Näringspolitiken

kelt finns ett preciserat handlingsprogram.
Jag tror att det är en oundgänglig
förutsättning för en effektiv politik
på detta område.

Det är svårt att komma ifrån att det
har brustit i detta avseende, och det är
mot den bristen vi vänder oss i vår motion.

Utskottsmajoritetens skrivning, som
jag har studerat mycket noga, är från
vissa utgångspunkter ett något förbryllande
dokument. Det skulle, säger man,
vara orealistiskt att låta en parlamentarisk
utredning försöka komma fram
till ett handlingsprogram för en aktiv
näringspolitik. Det är redan av praktiska
skäl ogörligt, heter det. Dessutom vill
man inte att riksdagen skall fatta beslut
om ett sådant handlingsprogram.
Det är bättre med små delprogram, antyder
man, utan att ha någon uppfattning
om hur dessa delprogram stämmer
överens med varandra. Att formulera
övergripande program om näringspolitiken
skulle vara en uppgift för regeringen
och de skilda politiska partierna
men inte för riksdagen.

Herr talman! Jag menar ju att det
i vår parlamentariska demokrati, där
makten ligger hos riksdagen, är egendomligt,
om riksdagen skall vara programlös
i en så viktig fråga som frågan
om näringspolitiken. Det är därför
enligt min mening en anmärkningsvärd
slutsats som utskottet har gjort, och jag
tycker också att det är en alldeles ny
slutsats. Vi kan ju erinra oss -— det fåtal
av kammarens ledamöter som nu är
här närvarande — att vi tidigare beslutat
om grunder, riktlinjer eller handlingsprogram
på skilda områden, exempelvis
i fråga om lokaliseringspolitiken
och i fråga om arbetsmarknadspolitiken.
Vi har antagit ett stort program
för jordbrukspolitiken, ett handlingsprogram
för bostadspolitiken
o. s. v. Naturligtvis går det bra att också
besluta om ett näringspolitiskt handlingsprogram,
om man bara vill göra
det.

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Näringspolitiken

Utskottsmajoriteten medger som sagt
att regeringen bör ha ett, som det kallas,
övergripande näringspolitiskt program,
men man skall tydligen inte för
riksdagen visa upp detta program i
dess helhet utan bara en liten hit av
programmet i sänder. För det första
tycker jag att detta är diskutabelt just
från parlamentariska utgångspunkter.
För det andra är det praktiskt diskutabelt,
eftersom riksdagen naturligtvis
kan fatta mycket bättre näringspolitiska
beslut, om regeringen talar om vad
den på sikt och som helhet önskar göra
i dessa frågor.

För att gå rakt på sak vill jag säga
att problemet är att regeringen hittills
inte har haft ett konkretiserat näringspolitiskt
program. Den utredning som vi
förordar skulle enligt min mening i bästa
fall ha möjlighet att samla en bred
parlamentarisk majoritet bakom ett näringspolitiskt
handlingsprogram. Lyckas
inte detta, skulle man i vart fall kartlägga
de eventuella partipolitiska skillnader
som kan finnas.

Jag har uppfattat det så, herr talman,
att regeringen och oppositionen •— i
vart fall regeringen och centerpartiet
— på många punkter inom näringspolitiken
i stort sett har samma uppfattning.
Detta har vi framhållit i den motion,
som nu behandlas. På andra punkter
är vi kritiska mot regeringen, och
det gäller bland annat det som jag
här har snuddat vid, nämligen att regeringen
inte har dragit upp några klara
riktlinjer för en aktiv näringspolitik.

Vårt land har ett effektivt näringsliv,
det är omvittnat av de flesta. Vi har
duktiga arbetare, duktiga tekniker och
duktiga företagare. Jag tror dock att
regeringens handlande i en del fall leder
till osäkerhet, och därför kan det
inte sägas att vi på bästa sätt har tagit
till vara de utvecklingsmöjligheter som
finns i vårt nuvarande ekonomiska system,
den s. k. biandekonomin.

Man kan inte komma ifrån att produktionsutvecklingen
under senare år

har varit relativt svag; jag skall inte kritisera
den hårt, så jag säger »relativt
svag». Det är också klart att industriinvesteringarna
har varit otillräckliga;
kanske vi nu har en trend uppåt, men
de har ett tag legat stilla. Vi har haft
en strukturrationalisering som vi vet är
en internationell företeelse i långa stycken,
men kreditpolitiken och över huvud
taget regeringens inställning på
dessa punkter har lett till att även utvecklingsbara
företag i vissa fall fått
slå igen.

Man kan alltså inte påstå att vi inte
skulle ha kunnat klara allt detta bättre,
om det funnits mera preciserade
riktlinjer för en aktiv näringspolitik.
Sedan ett par år har regeringen talat
om en ny näringspolitik, en aktiv näringspolitik.
Det började, om jag minns
rätt, med Investeringsbanken år 1967.
Den kom plötsligt fram — som kammarens
ledamöter erinrar sig — som en
näringspolitisk fond, vilken lika plötsligt
ändrades till en statlig monopolbank.
Man har skapat den statliga hanken,
och jag har ingenting emot principen.
Det är bara monopolet som vi
inom centern har riktat oss emot; annars
är det alldeles riktigt att samhället
bör bidra med kreditgivning till de stora
och i många fall riskfyllda företag
som Investeringsbanken är avsedd för.

Vi har fått en styrelse för teknisk utveckling,
ett statligt utvecklingsbolag,
ett näringspolitiskt råd och ett och annat
nytt statligt företag. De har i stort
sett varit riktiga instrument — om man
undantar statsmonopolismen i det hela,
det vill jag understryka rent principiellt
eller om man så vill idémässigt — men
det har varit klent beställt med upplysningarna
om vad den nya näringspolitiken
reellt skulle innehålla.

Jag har observerat att två socialdemokratiska
partikongresser har behandlat
näringspolitiken, men man har inte
kunnat säga mer än att det skall bli
fler samhällsägda företag och ökat samhällsinflytande.
Man har inte lämnat

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14

några upplysningar om varför, i vilken
utsträckning och i vilka fall det skall
bli statliga företag. Inte heller har man
sagt något om huruvida ett ökat samhällsinflvtande
skall sikta på en ramplanerad
marknadsekonomi eller en
mer socialistisk detaljreglering.

Personligen är jag liksom vi allmänt
är inom centerpartiet anhängare av ett
fritt näringsliv så långt det är möjligt
även i framtiden. Även om det är en
allmänt formulerad tes vill jag hävda
att fri företagsamhet, enskilt ägande och
de enskilda människornas vilja till verksamhet
och ansvar är och förblir de
viktigaste drivkrafterna till utveckling
och framsteg i vår ekonomi. Men det
är för mig lika självklart att det fria
näringslivet och det privata kapitalet
socialt skall kontrolleras genom de
många instrument som vi har i ett modernt
samhälle och som jag inte här
behöver nämna. Målet måste alltså vara
ett ekonomiskt system där man utnyttjar
de framstegskrafter som ligger i det
enskilda initiativet. Då når vi högsta
möjliga produktionseffektivitet. Effektivitetskravet
skall självfallet förenas
med det sociala kravet på solidaritet,
trygghet och höjd materiell standard
för de anställda.

Herr talman! Jag är inte principiellt
främmande — det framgår också av vår
motion — för ett ökat statligt engagemang
inom företagssektorn, men jag
anser att det skall klart motiveras varför
staten går in som företagsägare.
För att exemplifiera kan jag tänka mig
att staten etablerar företag där det föreligger
lokaliseringspolitiska eller sociala
skäl, t. ex. när det gäller att hålla
uppe svaga regioners sociala status, och
där det finns ett klart uttalat sysselsiittningsbehov.
Vidare bör staten gå
in som ägare där det fordras så stora
kapitalinsatser att enskilda företag inte
förmår klara kapitalförsörjningen. Jag
kan också tänka mig ett ökat delat
ägarskap av typ ASEA-Atom.

Jag uppfattar biandekonomin, eller

Näringspolitiken

den socialt kontrollerade marknadshushållningen
om man så vill, ungefär som
jag här i korthet har antytt. I ett sådant
ekonomiskt system måste självfallet
en aktiv näringspolitik med alla
dess inslag spela en mycket betydande
roll.

Herr talman! Det är just för att få
fram ett sådant näringspolitiskt handlingsprogram
där målen och medlen
för samhällets insatser klart anges, som
vi har väckt vår motion. Jag är övertygad
om att såväl samhället som näringslivet
skulle vara mycket betjänta
av detta.

Jag ber, liksom föregående talare, att
få yrka bifall till reservationen.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Jag föreställer mig att
kammarens övriga ledamöter i likhet
med mig anser det onödigt att i kväll
ta upp en omfattande debatt i anledning
av dessa centerpartimotioner, bl. a.
därför att alla de spörsmål som aktualiseras
i motionerna, såvitt jag kan se,
kommer att bli föremål för diskussion
då de återkommer till kammaren i särskilda
utskottsutlåtanden.

Till att börja med vill jag ändå instämma
i motionärernas konstaterande
att det i dagens samhälle krävs en aktiv
näringspolitik — eller kanske rättare
sagt en aktivare näringspolitik än
tidigare — utan att därför skriva under
på motionärernas funderingar om att
socialdemokratin först nu skulle ha insett
nödvändigheten av en väl fungerande
näringspolitik.

Motionerna tar i 17 punkter upp
praktiskt taget alla samhällsproblem:
den ekonomiska politiken, skattepolitiken,
räntepolitiken, sparandet, konsumentpolitiken,
lokaliseringspolitiken,
regionpolitiken, de mindre företagens
situation, arbetsmarknadspolitiken o.s.v.
Det är praktiskt taget bara jordbrukspolitiken
och socialpolitiken som man
inte hittar i de här motionerna.

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Näringspolitiken

Dessa motioner, som är stora och
omfattande, även om de är kortfattat
skrivna, mynnar ut i att riksdagen i
princip skall godkänna de grunder som
motionärerna anger för en aktiv näringspolitik.
Detta yrkande har bankoutskottet
av formella skäl icke kunnat
ta upp till prövning.

Vidare önskar motionärerna att riksdagen
skall hemställa hos regeringen
om tillsättande av en arbetsgrupp som
skall utarbeta ett preciserat näringspolitiskt
handlingsprogram. Utskottsmajoriteten
anser att detta krav inte bör
bifallas, ty det måste ankomma på de
olika politiska partierna att från sina
speciella ideologiska utgångspunkter utarbeta
sina olika näringspolitiska handlingsprogram.

Socialdemokratin har för sin del ett
bra näringspolitiskt handlingsprogram,
som godkänts av partikongressen. Vi
behöver alltså inte vända oss till riksdagen
och begära hjälp med den saken.

Det skulle vara av intresse att punkt
för punkt gå igenom denna del av motionen,
men kammaren kommer om en
liten stund vid behandlingen av bankoutskottets
utlåtande nr 10 angående
småföretagens situation att kunna diskutera
den punkten i motionen och sedermera
undan för undan ta upp de
olika delproblemen.

Utskottet framhåller också, att de flesta
av motionens punkter redan är föremål
för utredning. Detta har herr Börjesson
i Glömminge nyss verifierat. Några
av motionsundertecknarna är t. o. m.
ledamöter av en del av dessa utredningar.

Skalar man bort allt detta, återstår
det praktiskt taget ingenting i motionen
att ta fasta på. Jag kommer fram
till att motionärerna slår in öppna dörrar.
För mig ter det sig orealistiskt att
nu begära ytterligare utredningar. Det
skulle åstadkomma ett dubbelarbete och
försena de åtgärder man vill genomföra.

Herrar Börjesson i Glömminge och

Antonsson har emellertid i sina anföranden
berört ett par saker som jag
inte kan underlåta att säga några ord
om.

Herr Börjesson attackerade bl. a. räntepolitiken.
Den saken får vi tillfälle
att ingående diskutera när bankoutskottets
utlåtande angående den ekonomiska
politiken föreligger någon gång i
maj.

Men ganska snart får kammaren möjlighet
att resonera om räntepolitiken,
om man vill det; strax efter påsk kommer
utlåtandet över granskningen av
riksbankens verksamhetsberättelse upp
på föredragningslistan. Centerpartiets
representanter har ju förklarat att man
inte har någon erinran mot den räntepolitik
som har förts under 1968 och
att man inte tänker reservera sig på
den punkten.

Jag kommer sedan till herr Antonssons
anförande. Herr Antonsson började
med att påstå att utskottets utlåtande
är ett förbryllande dokument. Det
betyget skulle jag snarare vilja sätta
på motionerna och reservationen. Så
som jag nyss sade kan det inte vara
obekant för motionärerna att dessa frågor
är under handläggning. Det har ju
också visat sig att motionärerna inte
fått gehör från de övriga borgerliga
partierna. Såväl folkpartiets som moderata
samlingspartiets representanter i
utskottet har sagt att man inte med bästa
vilja i världen kan biträda motionerna,
även om man på vissa punkter och
kanske i långa stycken kan instämma
i vad som sägs i motionerna. Det kan
väl även vi på socialdemokratiskt håll
göra. Om det bara gäller motionens 17
punkter kan även vi i vissa delar biträda
motionen. Men i övrigt tycker vi
att motionen är ett förbryllande dokument,
för att använda herr Antonssons
ord.

Det är sympatiskt att herr Antonsson
tror att vi här i riksdagen skulle kunna
skapa ett flerpartiprogram i näringspolitiska
frågor. När inte ens de borger -

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14

liga i bankoutskottet kan enas om en
skrivning i denna fråga, hur skall man
då kunna begära att andra partier skall
biträda ett förslag till sådant handlingsprogram? Som

jag förut sade måste de olika
partierna var för sig skriva sina egna
näringspolitiska handlingsprogram. Vi
kan, för att ta ett exempel, vara ense
om att slå vakt om den fulla sysselsättningen.
Men det är inte alldeles säkert
att vi kan komma överens om vägarna
som leder till det målet, och på
den punkten kanske det så småningom
skär sig ganska mycket. Således tror
jag inte att det är möjligt att nå enighet
härvidlag.

I övrigt anförde herr Antonsson ett
citat ur motionen. Han sade kanske inte
öppet men menade tydligen att utvecklingsbara
företag har måst slå igen därför
att regeringen haft en negativ inställning
till företagsamheten. Så är naturligtvis
inte fallet. Det skulle vara intressant
att höra herr Antonsson berätta
vad han avsåg. Jag tror vi har ett sådant
ekonomiskt klimat, att goda och utvecklingsbara
företag inte tvingas slå
igen på grund av regeringens politik.

Herr Antonsson tycker att Investeringsbanken
är bra, men här är vi
inte helt överens. Visserligen anser man
nu att vi skall ha Investeringsbanken
kvar, men då vi förde fram förslaget
om en investeringsbank kunde man till
nöds gå med på att det inrättades en
bank för ett år — längre tid ville man
inte vara med om. Det är i och för
sig glädjande att man nu har kommit
till insikt om att det kan vara bra att
ha Investeringsbanken.

Jag vill inte uppehålla tiden så länge,
men jag vill säga att jag tycker det är
orealistiskt att dra den gamla visan,
som framskymtade i herr Antonssons
anförande, att staten skall etablera företag
bara när det enskilda näringslivet
inte mäktar göra det. Man skall således
på gammalt känt manér ha staten som
hjälpgumma för att vara med och städa

Näringspolitiken

upp där det enskilda näringslivet liar
misslyckats.

Jag tror inte att sådana polemiska
uttalanden är en bra grund att bygga
på för att skapa en bred samling kring
ett näringspolitiskt handlingsprogram.

Därmed ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till bankoutskottets hemställan.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle: Herr

talman! Herr Franzéns i Motala
anförande vittnar enligt min mening
om att han på väsentliga punkter har
missförstått syftet med motionen. Jag
kan inte acceptera utskottets av herr
Franzén åberopade skrivning att riksdagen
inte skall ges möjlighet att ta
ställning till ett samlat eller som det heter
i utskottets argumentering övergripande
näringspolitiskt program. Ty på
många andra områden som exempelvis
beträffande bostadspolitiken, lokaliseringspoliiiken,
jordbrukspolitiken
o. s. v. har riksdagen just tagit ställning
till principfrågor och handlingsprogram
på lång sikt.

Herr Franzén refererade i sitt anförande
till en rad utredningar som omnämns
i utskottets utlåtande: 1968 års
kapitalmarknadsutredning där jag själv
är en av ledamöterna, konsumentutredningen,
1968 års utbildningsutredning,
1968 års lokaliseringsutredning etc. Alla
dessa utredningar berör avgränsade områden
och delproblem. Men enligt vår
uppfattning gäller det att få delarna att
stämma in i en helhetssyn på näringspolitiken,
och det är därför vi begärt
denna samordning. Detta innebär inte,
herr Franzén, en dubblering av sittande
utredningar, utan det är fråga om ett
försök till samordning av dem.

Herr Franzén har alldeles fel när han
hävdar att vi sagt att Investeringsbanken
skulle vara en ettårig bank. Tvärtom
ansåg vi att man inte kan skapa en
bank på ett år, man kan inte ge ut lån
på ett år eller anställa en bankdirektör

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Näringspolitiken

på ett år o. s. v. Vi ville pröva ett delat
ägarskap mellan staten och det enskilda
bankväsendet eller någon annan anordning,
men vi ansåg bankens existens
vara ett faktum.

När herr Franzén i Motala åberopar
att centern inte fått med vare sig moderata
samlingspartiet eller folkpartiet är
det första gången jag har hört att en
socialdemokrat tar moderata samlingspartiets
och folkpartiets ståndpunkter
som motiv för att man själv har rätt i
sina åsikter.

Herr FRANZÉN i Motala (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag åberopar i och för
sig varken folkpartiet eller moderata
samlingspartiet med deras ståndpunkter
såsom garanter för socialdemokratin.
Jag ville endast påpeka att det är
ganska märkligt att de borgerliga partierna
inte ens har kunnat komma överens
i en fråga som denna. Det bevisar
att klyftan mellan dem är stor. Såväl
folkpartiets som moderata samlingspartiets
representanter har naturligtvis,
precis som vi, ansett att det vore att
göra de 17 punkter som aktualiseras i
motionen en otjänst, om alla dessa frågor
släpptes ut i en ny långrotande utredningskvarn.
Vi tror att det är orealistiskt,
ja, helt enkelt felaktigt, att förfara
på det sättet.

Jag skulle kunna ta upp en diskussion
med herr Antonsson och andra på punkt
efter punkt och vederlägga detta påstående.
När man skalar bort de frågor
som redan är föremål för utredningar
återstår, som jag tidigare sade, praktiskt
taget endast en liten detalj, en skattefråga,
som varken är under utredning
eller kommer att behandlas på annat
sätt.

Det skulle vara alldeles orimligt att
på detta sätt börja nya utredningar.
Vi inom utskottsmajoriteten kan inte
finna att det är någon mening med att
sätta en käpp i hjulet för utvecklingen
genom särskilda utredningar rörande

frågor som redan befinner sig under
utredning.

För att som ett exempel ta lokaliseringspolitiken,
som både herr Börjesson
i Glömminge och herr Antonsson
i tidigare anföranden snuddat vid, så
brottas vi i bankoutskottet för närvarande
med över tjugo lokaliseringsmotioner
av de mest skiftande slag, och vi
måste försöka komma överens om hur
vi skall kunna klara behandlingen av
dem. Även lokaliseringspolitiken är ju
föremål för många olika utredningar.
1968 års lokaliseringsutredning har
t. ex. tillsatt en expertutredning med
landshövding Lemne i spetsen, och man
har också en rådgivande nämnd där
herr Fälldin är medlem. Det måste då
ur praktiska synpunkter vara olämpligt
att skicka ut lokaliseringspolitiken till
ytterligare en omgång i utredningskvarnen.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Eftersom jag från denna
kammare har representerat folkpartiet
i utskottet så kanske det kan vara på sin
plats att även jag får säga några ord angående
utskottets inställning och inte
bara låta utskottet företrädas av en socialdemokrat,
som ju på intet sätt fullständigt
har redogjort för våra åsikter
i denna fråga.

Vad gäller herr Antonssons motiv rörande
denna motion så är vi på det
klara med att de varit mycket goda,
och vi uppskattar det intresse som har
visats genom att motionen har väckts.
Folkpartiet har tidigare, både självständigt
och tillsammans med centerpartiet,
mycket tydligt givit belägg för att vi i
huvudsak haft samma åsikter i frågor
av detta slag. När vi folkpartister vid
behandling av denna motion inte helt
kunde komma på samma linje som centerpartisterna
i utskottet, så berodde
detta på att motionärerna yrkar på
tillsättandet av en utredning som skulle
utarbeta ett preciserat handlingsprogram
i enlighet med vad som anförts i

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14

motionen. Även om motionens första
yrkande inte kunde tas upp till behandling
i utskottet, krävde man ju i motionen
en utredning med uppdrag att utarbeta
ett handlingsprogram beträffande
de olika avsnitt som hade angivits
i motionen.

Under sådana förhållanden ansåg vi
att, även om vi på de allra flesta punkter
var fullt överens med centerpartiet
och med herr Antonsson såsom motionär
i den mån han inte representerar
centerpartiet, att det var klokare att vi
försökte på vanligt sätt, alltså på samma
sätt som både vi och centerpartiet
tidigare har gått till väga, framföra
våra synpunkter genom motioner och ta
ställning till dessa frågor när de olika
motionerna behandlades. På det sättet
skulle vi få tillfälle att direkt framföra
våra synpunkter på näringspolitiken
i stället för att göra det i en utredning
som skulle vara parlamentarisk. I en
sådan utredning måste vi ju redan från
början med hänsyn till det parlamentariska
läget förutsätta, att resultatet inte
skulle kunna komma att bli ett gemensamt
program. Vi vet ju att socialdemokratiska
representanter inte kan ha
samma uppfattning som vi enligt de
prov på sin inställning som de tidigare
lämnat vid behandlingen av många av
dessa frågor. När vi skulle ta ställning
till frågan, om vi skulle gå med på en
utredning trots att vi ansåg att det var
klokare att redovisa våra synpunkter så
som vi tidigare har gjort tillsammans
med centerpartiet, kom vi till den slutsatsen,
att vi inte borde gå med på motionärens
önskemål. För tydlighetens
skull har vi emellertid bifogat ett särskilt
yttrande, i vilket vi sagt ifrån att
folkpartiet i allt väsentligt är ense med
centerpartiet om riktlinjerna för en näringspolitik
i vårt land och att vårt partis
uppfattning i dessa frågor har klargjorts
bl. a. i en för folkpartiets och
centerpartiets företrädare gemensam reservation
till bankoutskottes utlåtande
nr 24 1968. Dessutom har vi räknat

Näringspolitiken

upp en hel del framställningar som
gjorts i motioner både från enbart folkpartiet
och gemensamt från folkpartiet
och centerpartiet.

Vi har alltså valt att redovisa vår
ståndpunkt när de olika förslagen kommer
upp till behandling i riksdagen.
Vi har anslutit oss till utskottsmajoriteten,
därför att vi inte tror att en allmän
utredning rörande näringspolitiken
skulle kunna gagna saken utan menar
att vi förfäktar våra åsikter bättre och
även gagnar näringslivets utveckling effektivare,
om vi redovisar våra ståndpunkter
när de olika frågorna tas upp
till behandling.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Herr Franzén i Motala
kom kanske att ta i litet för kraftigt
när han i sitt inlägg sade, att folkpartiet
och moderata samlingspartiet inte med
bästa vilja i världen kunnat gå med på
centerpartiets önskemål. Herr Löfgren
har just redovisat folkpartiets synpunkter,
och för moderata samlingspartiets
del skall jag i korthet säga något.

Vi tror att det är verklighetsfrämmande
och att det inte skulle föra saken
framåt att söka få en parlamentarisk arbetsgrupp
att formulera något slags
handlingsprogram. På borgerligt oppositionshåll
skulle man kanske kunna
skriva ihop sig inom en sådan arbetsgrupp,
men regeringspartiet har inget
intresse av en arbetsgrupp. Det har herr
Franzén i Motala alldeles nyss uttalat.
Man har där sin ideologi som är skild
från vår ideologi, och man har i sitt näringspolitiska
program formulerat hur
man i praktisk handling vill föra ut sin
ideologi.

Herr Antonsson sade att han var förbryllad
över att utskottet sköt över initiativ
och ansvar på regeringen. Om utskottet
så hade gjort, skulle jag ha förstått
att herr Antonsson känt sig förbryllad,
men utskottet gör faktiskt inte
detta. Tvärtom talar utskottet nederst
på s. 3 i utlåtandet om att den fortlö -

7—Andra kammarens protokoll 1969. Nr li

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Näringspolitiken

pande utformningen av näringspolitiken
liksom hittills måste ske i samverkan
mellan regering och riksdag. Och
vänder man på bladet, finner man att
utskottet på nytt säger, att det synes vara
en uppgift för regeringen och för de
skilda politiska partierna att formulera
mera övergripande näringspolitiska
program.

Vi kommer inte ifrån, att två skilda
ideologier står mot varandra. Att söka
släta över och på så sätt få som resultat
en del urvattnade formuleringar skulle
knappast föra våra gemensamma intressen
framåt.

Vid bedömningen av denna fråga
måste också beaktas — det har framhållits
både av herr Löfgren och av herr
Franzén i Motala — att utredningar pågår
beträffande de flesta punkter som
har aktualiserats av centerpartiet, utredningar
som har fått sina direktiv
anpassade efter dagens läge. Hade så
inte varit fallet, hade man kunnat efterlysa
nya direktiv, men dateringen av
utredningsdirektiven ger besked om att
de är up to date. Också där kan jag
läsa direkt ur utskottets utlåtande, där
det talas om 1968 års kapitalmarknadsutredning,
1968 års utbildningsutredning,
1968 års lokaliseringsutredning
samt den omgestaltning av företagareföreningarnas
organisation och verksamhet
som beslöts 1968. Man kan
också erinra, som utskottet gjort, om
det näringspolitiska råd som inrättades
i mars 1968.

På en rad punkter har man alltså
initierat en utredningsverksamhet med
direktiv som svarar mot dagens behov.
Vi måste också konstatera att i grundsynen
finns det skillnader mellan socialdemokratin
och den borgerliga oppositionen,
vilket gör det föga troligt att
en parlamentarisk arbetsgrupp skulle
kunna komma fram till en gemensam
målsättning och gemensamma praktiska
grepp. Vi måste nog som tidigare räkna
med att regeringen för fram sina synpunkter,
och från oppositionshåll får vi

föra fram våra i förhoppningen att den
diskussion som härigenom uppstår och
föres här i riksdagen skall kunna leda
fram till goda lösningar.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag har inte riktigt
klart för mig varför herr Franzén känner
ett behov att blanda in mig i denna
debatt och göra det genom att åberopa
att jag tillhör lokaliseringsutredningen.
Jag tillhör inte lokaliseringsutredningen
som är en enmansutredning, men jag
ingår i den rådgivande nämnd som utredningsmannen
har till sitt förfogande.

Jag kan också nämna att jag hade
tillfälle att delta i utskottets arbete vid
den första föredragningen av denna motion,
men just på grund av att jag deltog
i en studieresa som den rådgivande
nämnden gjorde hade jag inte tillfälle
att vara med om motionens vidare behandling.
Men om herr Franzén i Motala
tror att den omständigheten att jag
tillhör den rådgivande nämnden innebär
någon lösning på det problem som
rests i motionen, så måste han ha läst
utredningens direktiv mycket dåligt. Vi
har inte alls den vittfamnande uppgift
som motionärerna velat ge den tilltänkta
utredningen.

Sedan vill jag i själva sakfrågan säga,
och där delar jag helt herr Antonssons
uppfattning, att nog är det egendomligt
att socialdemokratin som under hela
valrörelsen sköt näringspolitiken i förgrunden
och hänvisade till det näringspolitiska
program som hade antagits på
en kongress — det var för övrigt inte
särskilt lätt att komma över det programmet,
när man ville sätta sig ned
och studera det i lugn och ro — sedan
i den politiska debatten rör sig mest
med allmänna talesätt. Man har bara
pekat på enskildheter här och där. Men
om ni nu inom socialdemokratin är
färdiga med en sammanfattning av hela
näringspolitiken, så är det väl rimligt
att regeringen på socialdemokratins
vägnar serverar den sammanfattningen

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14

för riksdagen, så att vi därefter kan få
en mera seriös debatt än den man kan
föra under en valdebatt. Är ni färdiga
med den sammanfattningen, så lägg
fram den! Då kan vi se i vilka avseenden
vi är ense och var meningarna går
isär.

Jag har den uppfattningen att ni inte
är färdiga med den sammanfattningen,
och därför har vi erbjudit denna möjlighet
att följa det normala mönstret i
alla andra sammanhang, nämligen att
komma tillsammans och se efter vad
det är vi är ense om. Därefter kan diskussionen
och allmänhetens intresse
koncentreras till de frågor där vi har
skilda uppfattningar. Vad finns det
egentligen för principiell anledning att
avvisa detta sätt att arbeta också när
det gäller dessa frågor?

Det är det spörsmålet som kvarstår
efter den behandling denna motion har
fått.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Jag sade i mitt första
anförande att också vi i långa stycken
kan ansluta oss till vad som anförts
i den aktuella centerpartimotionen. I
detta avseende föreligger alltså inga
särskilda meningsskiljaktigheter.

Att jag åberopade herr Fälldin berodde
på att jag ville anföra ett exempel
på att man begärt en extra utredningsomgång,
i detta fall beträffande lokaliseringspolitiken,
trots att herr Fälldin
var representerad i detta sammanhang.
Jag kommer inte ihåg om jag då sade
att herr Fälldin bara är medlem i den
rådgivande nämnden — det är för övrigt
inte så litet att vara med i den, ty
herr Fälldin kan säkerligen göra sin
stämma hörd även där — men om jag
inte nämnde det var det ett förbiseende.

Herr Fälldin sade att utredningen
inte har till uppgift att ta upp alla de
lokaliseringspolitiska aspekterna, men
det finns ju också flera andra utredningar
som ägnar sig åt lokaliseringspo -

Näringspolitiken

litik och dithörande frågor, t. ex. glesby
gdsutredningen.

Vidare säger herr Fälldin att han
tycker att det är underligt att socialdemokratin
inte verkligen presenterar
ett näringspolitiskt program, om man
nu anser sig ha ett helt färdigt sådant.
Men det finns väl över huvud taget
inga sådana program som någonsin
blir helt färdiga, ty de måste ju anpassas
till de nya situationer som uppstår.
Jag är säker på att även socialdemokratin
får tillfälle — och den har också
skyldighet härtill —- att undan för undan
ändra sitt näringspolitiska handlingsprogram
i takt med tidens krav.
Skulle man inte göra det, vore man säkerligen
ganska snart akterseglad.

Både herr Regnéll och herr Löfgren
har på ett utomordentligt sätt refererat
vad jag har sagt om grundorsaken till
att utskottet har skrivit såsom det har
gjort. Vi tycker att det är opraktiskt
att skicka ut alla dessa frågor till en
arbetsgrupp som skulle försöka åstadkomma
ett principprogram. Vi tror att
det i och för sig skulle skada de frågor
som riksdagen nu har att ta ställning
till. Vi vet ju så väl hur det går till i det
här huset. Varje utredning som vi tillsätter
kryper vi bakom och säger att på
grund av att det för närvarande pågår
en utredning kan vi ingenting göra. Det
skulle betyda att många bra saker som
vi skulle kunna göra i praktiken skulle
begravas på grund av en eventuell ytterligare
utredning. Det är det vi avser
när vi säger att det är onödigt att just
nu sätta i gång att utreda denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Börjesson i Glömminge begärde emellertid
votering, i anledning varav efter

100 Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Utredning angående mindre och medelstora företag

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Mattsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 135
ja och 32 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Utredning angående mindre och
medelstora företag

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av motioner om utredning
angående mindre och medelstora
företag.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr HOVHAMMAR (m):

Herr talman! Det är med stor glädje
vi konstaterar bankoutskottets i år generösare
inställning till frågan om en
utredning rörande mindre och medelstora
företag, deras arbetsförhållanden

och eventuella behov av samhällsinsatser.

I egenskap av egenföretagare känns
det för mig stimulerande att notera den
inställning som flertalet politiker nu
tycks ha till det enskilda näringslivet
och dess utövare. Det är bara att hoppas
att denna insikt och förståelse
sprider sig mera utanför detta hus väggar.

Jag är medveten om de utredningar
som pågår inom detta stora område.
Den lokaliseringspolitiska stödverksamheten,
översynen av kapitalmarknadens
struktur och funktionssätt samt
utredningen om en ny aktiebolagslagstiftning
emotses med stort intresse.
Frågan om offentlig upphandling, som
tagits upp i en ny utredning, är givetvis
också av största värde.

Förslaget till omläggning av statens
institut för hantverk och industri till
ett statens företagsinstitut med huvudinriktning
att kartlägga industrins och
vissa servicenäringars förhållanden
samt att stå dessa till hjälp med rådgivning
i olika frågor såsom företagsledarutbildning,
exportrådgivning och
krediter är ett positivt tecken på statsmakternas
påtagliga intrsse för denna
stora samhällsgrupp. Till denna fråga
får vi säkerligen anledning återkomma
längre fram i olika sammanhang.

Jag är emellertid angelägen att påpeka
att man inte löser de mindre och
medelstora företagens problem enbart
med specialutredningar, hur välkomna
dessa än må vara. Det behövs, som vi
framhållit i våra av bankoutskottet nu
tillstyrkta motioner, en allsidig utredning
om såväl arbetsförhållandena som
eventuella samhällsinsatser.

Utskottet har i sitt utlåtande särskilt
tryckt på behovet av utredning om den
mindre industrins problem. Men mindre
och medelstor företagsamhet innebär
bara till en liten del industri. Merparten
av den kvartsmiljon människor som
deklarerar inkomst av rörelse i en eller
annan form har sin sysselsättning inom

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14 101

andra näringsgrenar, främst inom handeln
och servicenäringarna. Strukturförhållanden
samt — för att citera utskottet
— »tekniska, ekonomiska, administrativa
och marknadsmässiga problem»
finns hos företagen oavsett näringsgren.
Ett dagsfärskt exempel —
det återgavs i tidningarna häromdagen
— utgör rapporterna om åkerinäringens
krissituation, där bl. a. bristen på eget
kapital och ordnade arbetsförhållanden
tycks ha medfört att dessa småföretagare
hamnat i ett ytterst brydsamt
läge.

Jag vill med detta sista understryka
vikten av att en utredning i enlighet
med motionsförslagen och utskottets
hemställan blir så allsidig som möjligt
och omfattar alla kategorier av företagare.
Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (m).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Utgifterna inom industridepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
13, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom industridepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkten 1

Industridepartementet

Kungl. Maj:t hade (bilaga 15, punkt A
1, s. 9—10) föreslagit riksdagen att till
Industridepartementet för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
4 870 000 kr.

Industridepartementet

I de likalydande motionerna I: 323 av
herr Brundin m. fl. samt II: 367 av herr
Burenstam Linder och fröken Ljungberg
hade hemställts att riksdagen måtte
besluta att statliga företag skulle till
statsverket erlägga marknadsmässig ersättning
för från departement och
andra myndigheter mottagna tjänsteprestationer,
som icke även utginge till
privata företag, samt att riksdagen måtte
besluta att till Industridepartementet
för budgeåret 1969/70 anvisa ett med
1 000 000 kr. nedsatt belopp av 3 870 000
kr.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:323 och 11:367 i vad de
avsåge medelsanvisningen till Industridepartementet
för budgetåret 1969/70
anvisa ett förslagsanslag av 4 870 000
kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 323 och II: 367 såvitt de icke behandlats
under 1.

Reservation hade avgivits beträffande
ersättning för vissa prestationer av herrar
Ottosson, Wallmark, Bohman och
Lothigius (samtliga m), som ansett att
utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 323 och II: 367 såvitt de icke
behandlats under 1 besluta att statliga
företag skulle till statsverket erlägga
marknadsmässig ersättning för från departement
och andra myndigheter mottagna
tjänsteprestationer, som icke även
utginge till privata företag.

Ett särskilt yttrande hade avgivits beträffande
ersättning för vissa prestationer
av herrar Per Jacobsson, Nyman,
Levin, Mundebo och Eriksson i Arvika
(samtliga fp).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Vid punkten 1 i detta

102

Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Industridepartementet

utskottsutlåtande har det avgivits en
reservation av ledamöter från moderata
samlingspartiet. Reservationen innebär
endast ett principuttalande »att statliga
företag skall till statsverket erlägga
marknadsmässig ersättning för från departement
och andra myndigheter mottagna
tjänsteprestationer». Det helt nyligen
inrättade industridepartementet
har redan till sig knutit en hel del experter
på industrins och företagsamhetens
område. Det är ingen anmärkning
att så har skett. Den service som emellertid
därigenom möjligen kan ges de
statliga företagen är sådan som enskilda
företag själva får betala i vanliga
fall. Det är mot den bakgrunden som
det måste anses rimligt att en ersättning
utgår för eventuella sådana tjänster.
Det är nämligen en förutsättning
för konkurrens på lika villkor, vilket
det ständigt och jämt understryks att
man skall ha. Jag är ytterst förvånad
över att utskottsmajoriteten inte kan gå
med på en så självklar sak som att göra
ett sådant uttalande som här har begärts.

Det är därför, herr talman, som jag
nu ber att få yrka bifall till reservationen Herr

SVANBERG (s):

Herr talman! Jag kan inte undgå att
tycka att reservanterna ser spöken mitt
på ljusa dagen. Vad som hänt är att det
nyinrättade industridepartementet företer
en stat för sin verksamhet, som bl. a.
omfattar experter. I en motion yrkas
att man skulle pruta ner denna stat
med en miljon kronor och att eventuella
utredningar skulle betalas av de
statliga bolagen. I reservationen begärs
däremot bara ett uttalande om att de
statliga företagen skall betala för konsultuppdrag.

På denna punkt är vi inte oense. Vi
som företräder utskottsmajoriteten kan
gärna instämma i ett sådant uttalande,
men vi tycker att det är onödigt att
framhäva denna detalj. Ingen kräver

att riksdagen skall uttala att de tjänstemän
som anställs i departementet skall
avlönas enligt gällande avtal och följa
gällande tjänstereglemente. Samma sak
är det med det här. Det är självklart
att ersättning skall erläggas, och därför
tycker vi inte att det behöver särskilt
framhållas. Misstänksamheten och försöken
att liksom tolka in någonting
skumt i detta finner vi vara alldeles
onödigt. Visst skall konsultuppdrag betalas,
men den del som har att göra med
statens ägaransvar skall inte belasta företagen.

Vi är fullt ense i sak, men utskottsmajoriteten
tycker inte att riksdagen
behöver göra sådana här fullständigt
onödiga uttalanden.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Herr Svanberg säger
att utskottsmajoriteten mycket gärna
kan vara med på ett sådant här uttalande.
Då förstår jag inte varför man
inte är med på det. Det helt nya industridepartementet
har vuxit mycket
hastigt, och ur den synpunkten tycker
jag att uttalandet är helt på sin plats.
Det är inte jag som ser några skumma
avsikter i detta. Jag vet inte var de tankarna
i så fall finns.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att fortsätta denna diskussion. Jag
sade inte att jag är överens med herr
Magnusson om det uttalande reservanterna
önskar att riksdagen skall göra.
Jag sade att vi är ense om hur dessa
ärenden skall behandlas i sak. Riksdagen
bör inte göra ett uttalande som
liksom poängterar att därest uttalandet
inte gjorts så skulle det kunna förekomma
skumma ting. Det är där knuten
ligger.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14

103

Sveriges geologiska undersökning: Prospektering

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Magnusson
i Borås begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 13,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Ottosson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 151 ja och
22 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 2—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Sveriges geologiska undersökning:

Prospektering

Kungl. Maj :t hade (punkt C 4, s. 20—
22) föreslagit riksdagen att till Sveriges

geologiska undersökning: Prospektering
för budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 14 800 000 kr.

I de likalydande motionerna I: 272 av
herr Werner och II: 30''t av fru Marklund
m. fl. hade hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
att malmprospekteringsverksamheten
ökades och frågan om etablering
av förädlingsindustrier i anslutning till
gjorda fyndigheter beaktades.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Sveriges
geologiska undersökning: Prospektering
för budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 14 800 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 272 och II: 304.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

MARKLUND (vpk):

Herr talman! I motionerna I: 272 och
II: 304 framför vi motionärer åsikten
att malmprospekteringsverksamheten
bör ökas och att frågan om att etablera
förädlingsindustrier i anslutning till
de fyndigheter som upptäckts bör beaktas.
Den meningen delas bl. a. av
länsstyrelsen i Norrbottens län, som
också vill ha en förbättring av möjligheterna
till en snabb teknisk och ekonomisk
undersökning av olika fyndigheters
brytningsförutsättningar.

I uttalanden från fackliga och andra
organisationer i norrlandslänen ställs
just i dessa dagar krav på ökade insatser
för att få ett slut på den katastrofala
avfolkningen. Bland de insatser
som anvisas finns just möjligheten
att genom en intensivare och effektivare
malmprospektering få fram fler
arbetstillfällen.

Under den frågestund vi har avverkat
tidigare i dag betonade också herr
Eriksson i Bäckmora önskvärdheten av
att prospekteringsarbetet påskyndas.

Men i utskottets utlåtande nöjer man
sig med att —- liksom tidigare i olika

104 Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Sveriges geologiska undersökning: Prospektering

statsråds svar på frågor och interpellationer
— hänvisa till överväganden inom
geologiutredningen och syftet med
industrietableringsdelegationen. Detta
är varken något svar på motionärernas
yrkanden eller något som kan lätta på
de stämningar som alltmer breder ut
sig i norrlandslänen mot bakgrund av
det aktuella sysselsättningsläget.

Att det går att komma till resultat
utan tidsödande utredningar och tungrodda
delegationer visar ett exempel
från Överkalix kommun, där driften
vid en nyupptäckt kvarts- och fältspatsfyndighet
är i full gång. I Isaksberget
upptäcktes en mineralfyndighet av en
enskild person. Denne har sedan tillsammans
med en annan person, men
utan någon större uppmuntran från
högre ort, fått i gång brytningen. Dessa
män lyckades få kontakt med ett bolag
som var intresserat av brytningen, och
man lyckades också nå en överenskommelse
om att all arbetskraft skulle
rekryteras från orten. Bland de människor
som nu på ett eller annat sätt är
engagerade i denna brytning råder en
samstämmig optimism om förutsättningarna
för framtiden. Man talar om
liknande och andra fyndigheter i andra
delar av Norrbotten och Västerbotten,
man diskuterar möjligheterna att bygga
ett centralt malverk vid kusten, man
lanserar idén om en omfattande konststensindustri
o. s. v. Allt detta tyder på
en optimism och en tro på Norrland och
dess framtid, som man tyvärr inte finner
motsvarighet till i statsmakternas
agerande.

Nu har enligt tidningsuppgifter fattats
beslut om diamantborrning i Lautakoski
i Tärendö kommun, där man
skall utforska täljstensfyndigheten. Kaunisvaarafyndigheten
är det tyst om.
Den utredning som redan pågått orimligt
länge tar fortfarande tid på sig.

I detta sammanhang ställer man sig
frågan om det är nödvändigt att statlig
gruvbrytning måste vara lika lönsam
överallt som i malmfälten. I en tid när

ordet jämlikhet är sä flitigt i bruk —
och rätten att finna arbete i den landsdel
där man rotat sig och vill bo hör
ju otvivelaktigt till den bilden —- skulle
man alltså inte kunna tänka sig att
starta även en något mindre lönsam
brytning för att ge människorna i dessa
bygder arbete. Utskottets skrivning
övertygar inte mig om att inte en aktivisering
på malmletningsområdet är
motiverad. Allt som kan leda till att
förbättra situationen i norrlandslänen
måste vara motiverat, och dit räknar
vi en utökning av prospekteringsverksamheten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:272 och 11:304.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Det finns ingen anledning
för mig att ingå i polemik med fru
Marklund på denna punkt. Låt mig
bara säga att det pågår ett intensivt
prospekteringsarbete vad gäller malmförekomsterna
speciellt i Norrbotten
men även på andra håll. Däremot skulle
man önska en större insats när det gäller
den vidare undersökningen sedan
väl geologerna har gjort sitt arbete. Det
gäller alltså de rent praktiska beräkningarna
i en rent företagsekonomisk
undersökning. För det ändamålet har
t. ex. i Norrbottens län Norrlandsfonden
anställt en egen geolog för dylika undersökningar.
Vi har från olika håll
inom länet vädjat till LKAB att deltaga
i desamma.

Det är på det området arbetet bör ske.
Det är viktigare än geologernas arbete
med de översiktliga prospekteringarna.

Sedan är det ju alltid så att om en
fyndighet inte visar sig vara brytvärd,
så tror man att det är »fiffel och båg»
och att det är någon som vill bevisa
att en brytning inte är möjlig. Jag skall
här inte uttala mig om fyndigheten i
Överkalix, ty jag tror inte man skall
dra för stora växlar på detta fall. Men
jag är glad om det kan bli något av
detta, och jag hoppas att brytning skall

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14 105

vara möjlig på flera andra håll. Det är
emellertid inte med detta anslag som
man vinner så mycket på den punkten.

Sedan tog fru Marklund upp frågan
om huruvida gruvbrytningen måste
vara lika lönsam överallt. Det är ju ett
helt annat problem, och den diskussionen
kan vi föra i ett annat sammanhang.
Där har jag mycket liten anledning
att polemisera mot henne. Men
det är inte det motionen gäller, utan
där är ju fråga om anslag till ytterligare
geologer.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:272 och 11:304; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 8—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Styrelsen för teknisk utveckling

Kungl. Maj:t hade (punkt E 1, s. 29—
45) föreslagit riksdagen att a) till Styrelsen
för teknisk utveckling för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 70 000 000 kr., b) bemyndiga
Kungl. Maj:t att under budgetåret 1969/
70 godkänna avtal rörande stöd till kollektiv
teknisk forskning m. m. som inberäknat
löpande avtal innebure åtaganden
av högst 19 000 000 kr. under
vart och ett av budgetåren 1969/70—
1973/74 samt c) godkänna att av den
vinst som år 1969 tillfölle staten från
Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag
högst 20 000 000 kr. avsattes till Malmfonden.

Styrelsen för teknisk utveckling

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:167
av herr Nyman m. fl. och II: 181 av fru
Eriksson i Stockholm m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 486
av herrar Nyman och Stefanson samt
II: 556 av herr Löfgren m. fl. i vad bl. a.
avsåge hemställan att riksdagen måtte
besluta att beställningsforskning och
forskningsförmedling verkställdes genom
ett fristående institut, underställt
styrelsen för teknisk utveckling,

dels motionen I: 668 av herr Wallmark
och fröken Stenbery.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen I: 668 till Styrelsen för teknisk
utveckling för budgetåret 1969/70 anvisa
ett reservationsanslag av 70 000 000
kr.,

2. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att under budgetåret 1969/
70 godkänna avtal rörande stöd till kollektiv
teknisk forskning m. m. som inberäknat
löpande avtal innebure åtaganden
av högst 19 000 000 kr. under
vart och ett av budgetåren 1969/70—
1973/74,

3. att riksdagen måtte godkänna att
av den vinst som år 1969 tillfaller staten
från Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag
högst 20 000 000 kr. avsattes till
Malmfonden,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 486 och II: 556 i vad de avsåge
teknisk-ekonomisk utredning,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 486 och II: 556 i vad de avsåge
utredning om den centrala forskningsorganisationen
och forskningsberedningens
status,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 486 och II: 556 i vad de avsåge
internationell forskningssamverkan,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:486 och 11:556 i vad de av -

106 Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Styrelsen för teknisk utveckling

såge institut för beställningsforskning
och forskningsförmedling,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:486 och 11:556 i vad de avsåge
utredning om den tekniska informationen,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:167 och II: 181 i vad de avsåge
utredning om forskning avseende proteinrika
livsmedel,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:167 och II: 181 i vad de avsåge
inrättande av särskilt organ för forskning
och utveckling inom i motionerna
angivet område.

Reservationer hade avgivits

beträffande beställningsforskning och
forskningsförmedling av herrar Per Jacobsson,
Nyman, Levin, Mnndebo och
Eriksson i Arvika (samtliga fp), som
ansett att utskottet under 7 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:486 och IT. 556 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört beträffande beställningsforskning
och forskningsförmedling; beträffande

medelsanvisningen av
herr Wallmark (m), utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LÖFGREN (fp):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
motionerna 1:486 och 11:556.
Som huvudmotionär i denna kammare
vill jag anföra några synpunkter i anslutning
till motionerna.

Vi har i motionerna framlagt förslag
på forskningsområdet, vilka vi anser
böra genomföras för att vårt näringsliv
effektivare och bättre än som hittills varit
möjligt skall kunna samordna alla
enskilda och samhälleliga insatser. Vi
erkänner gärna värdet av de åtgärder
som ledde till inrättandet av styrelsen
för teknisk utveckling. De medel som

enligt propositionen skall ställas till styrelsens
disposition anser vi borde ha
tilltagits rikligare med hänsyn till uppgifternas
stora betydelse.

Vi har i våra motioner ingående redovisat
på vad sätt vi anser det vara möjligt
att uppnå ett väsentligt bättre utbyte
av forskningen. Motionerna utmynnar
i yrkanden som sammanfattats i sex
punkter. Jag tror att kammaren håller
mig räkning för att jag inte närmare går
in på dessa utan inskränker mig till att
hänvisa till de detaljerade uppgifterna
i motionerna.

Jag vill emellertid, utan att gå in på
de enskilda punkterna, särskilt peka på
beställningsforskning och forskningsförmedling
genom ett fristående institut
underställt styrelsen för teknisk utveckling
enligt det förslag vi har framlagt.
Med anledning av den långt framskridna
tiden vill jag, utan ytterligare kommentarer,
yrka bifall till reservation 2
av herr Per Jacobsson m. fl. vid punkten
12.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Låt mig bara säga att
det inte råder någon som helst oenighet
inom utskottet när det gäller betydelsen
av teknisk forskning och utveckling.
Just beställningsforskning behandlades
emellertid också av fjolårets riksdag,
och riksdagen fann då att man inte borde
inrätta något särskilt institut. Man
ansåg att beställningsforskningen skulle
vara en integrerad del av styrelsens arbete
och att man i varje fall borde vinna
erfarenhet av en sådan ordning innan
man inrättade ett särskilt institut. I
januari har dessutom tillkallats sakkunniga
som fått i uppdrag »att utreda
samordningen av viss statlig forskningsverksamhet»,
som det heter i utlåtandet,
och de torde komma att syssla även med
dessa problem.

Mot denna bakgrund och eftersom
kammaren senast i fjol prövade detta
ärende finner utskottet sig inte böra biträda
motionerna.

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Nr 14 107

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 7

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Löfgren begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 12)
mom. 7) i utskottets utlåtande nr 13, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Per Jacobsson

m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Löfgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 149 ja och 23 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 8—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 13—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Lades till handlingarna.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

§ 5

På hemställan av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 skulle uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

§ 6

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
utgifterna på driftbudgeten för
budgetåret 1969/70 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
jämte motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 21, med anledning av motion beträffande
beskattningen av totalisatorvinster,

nr 24, med anledning av motioner om
rätt till avdrag vid beskattningen för
gåvor till utvecklingshjälp m. m.,

nr 27, med anledning av motioner beträffande
missbruk av s. k. T-sprit, och
nr 28, med anledning av motioner beträffande
skatt på utlandsresor;

första lagutskottets utlåtande nr 24, i
anledning av motioner om ersättning
för skada vid lämnande av hjälp i samband
med trafikolycka;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av motioner angående
föreningsrätten m. m.,

nr 29, i anledning av motioner om
förbättrade sjukförsäkringsförmåner för
hemarbetande,

108 Nr 14

Torsdagen den 27 mars 1969 em.

Utsträckt motionstid

nr 30, i anledning av motioner om
förbättrade förmåner inom den allmänna
försäkringen för hemarbetande i vissa
fall,

nr 31, i anledning av motion om pensionsrätt
för hemmadöttrar med vårduppgifter,
och

nr 32, i anledning av motioner om
kostnadsfria sprutor m. m. till diabcciker;
samt

jordbruksutskottets memorial nr 10, i
anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om anslag till vissa byggnadsarbeten
vid lantbruksförsöksanstalten
Röbäcksdalen.

§ 7

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
104, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna på
kapitalbudgeten för budgetåret 1969/70
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

§ 8

Tillkännagavs, att Kungl. Maj ds proposition
nr 67, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 21
maj 1954 (nr 269) om skyldighet för
arbetsgivare att lämna uppgift rörande
arbetsanställning, överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 9

Anmäldes motionen nr 1080, av herrar
Jonsson i Mora och Sellgren, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
38, med förslag till lag om pensionstillskott,
m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 10

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare
Undertecknad anhåller härmed om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
27 mars—17 april 1969 på grund av
utlandsresa.

Stockholm den 26 mars 1969
Tage Erlander

Till Riksdagens andra kammare
Undertecknad anhåller om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden 9—
14 april för deltagande i Interparlamentariska
Unionens rådsmöte i Wien.

Stockholm den 27 mars 1969
Bertil von Friesen

Till Riksdagens andra kammare
Undertecknad anhåller om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden 9—
11 april för deltagande i Interparlamentariska
Unionens rådsmöte i Wien.

Stockholm den 27 mars 1969
Thorbjörn Fälldin

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 11

Utsträckt motionstid

Ordet lämnades på begäran till

Herr MATTSSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner nr 45,
med förslag till traktorskatteförordning,
in. m., nr 46, angående godkännande av
avtal om räddning och återsändande av
rymdfarare samt återlämnande av föremål
som sänts ut i yttre rymden, nr 48,
med förslag om inrättandet av en pressens
lånefond m. m., nr 53, angående
organisationen av statens invandrarverk,
m. m., nr 55, angående viss tidningsdistribution
genom postverket, nr
56, angående ökade resurser för statlig
företagsetablering inom ramen för ett
särskilt bolag, m. in., nr 58, angående ny

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 109

organisation av sjöfartsverket, m. in., nr
60, angående inrättande av ett statligt
aktiebolag för konsultverksamhet på rationaliseringsområdet,
nr 64, angående
ändring av avtal den 5 maj 1958 mellan
staten och Svensk interkontinental lufttrafik
AB och nr 80, angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1969/70,
måtte med hänsyn till instundande helg
utsträckas till det sammanträde, som infaller
näst efter femton dagar från det
propositionerna kom kammaren till
handa, d. v. s, första plenum efter onsdagen
den 9 nästkommande april.

Denna hemställan bifölls.

§ 12

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Larsson i Norderön (ep), till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående tidpunkten för
regeringens ställningstagande till frågan
om anordnande av olympiska vinterspel
i Jämtland, och

herr Johansson i Skärstad (ep), till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående alkoholförtäring
i samband med förande av motorfordon.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.51.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 28 mars

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 20 innevarande
mars.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Nilsson i Östersund, som vid kammarens
sammanträde den 19 innevarande mars
med läkarintyg styrkt sig från och med
samma dag tills vidare vara hindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen, denna
dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 67, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
21 maj 1954 (nr 269) om skyldighet för

arbetsgivare att lämna uppgift rörande
arbetsanställning.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
den å bordet vilande motionen
nr 1080.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtande nr 6, bevillningsutskottets
betänkanden nr 21, 24, 27 och
28, första lagutskottets utlåtande nr 24
samt andra lagutskottets utlåtanden nr
28—32.

§ 6

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 10, i anledning av kamrarnas

Ilo Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
vissa byggnadsarbeten vid lantbruksförsöksanstalten
Röbäcksdalen.

Kammaren, som på framställd proposition
biföll utskottets hemställan om
ärendets företagande till avgörande efter
endast en bordläggning, godkände
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela, att gemensam
omröstning avseende frågan i den nu
godkända voteringspropositionen kommer
att anställas vid början av kamrarnas
sammanträden onsdagen den 9 april.

§ 7

Föredrogs den av herr Börjesson i
Falköping (ep) vid kammarens nästföregående
sammanträde på förmiddagen
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående försäljningen av hörapparater.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Utgifterna inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1969/70 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner.

Punkterna 1—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Kungl. Maj:t hade (bilaga 11, punkten
D 4, s. 37—38) föreslagit riksdagen
att till Särskilt stöd åt det mindre jordbruket
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 49 500 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 89
av herr Sundin m.fl. och 11:107 av
herr Larsson i Norderön m. fl., vari
hemställts att riksdagen måtte dels medge
generell höjning av det extra mjölkpristillägget
i norra Sverige med 25 procent
för återställande av pristilläggets
realvärde och dels för budgetåret 1969/
70 för angivna ändamål utöver Kungl.
Maj :ts förslag anvisa ett belopp av
8 000 000 kr.,

dels de likaly dande motionerna I: 240
av herr Strandberg m. fl. och II: 272 av
herrar Petersson i Gäddvik och Nilsson
i Agnäs, vari hemställts att riksdagen
måtte anvisa till Särskilt stöd åt det
mindre jordbruket för budgetåret 1969/
70 ett förslagsanslag av 58 500 000 kr.,
varav 9 000 000 kr. finge disponeras för
i motionerna angivet syfte,

dels de likaly dande motionerna I: 817
av herr Axel Andersson och II: 970 av
herr Larsson i Umeå m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte medge generell
uppräkning av det extra mjölkpristillägget
i norra Sverige med 25 %, samt
till Särskilt stöd åt det mindre jordbruket
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 57 500 000 kr., varav
8 000 000 kr. finge disponeras enligt i
motionerna angivet syfte.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
på motionerna I: 89 och II: 107, I:
240 och 11:272 samt 1:817 och 11:970
till Särskilt stöd åt det mindre jordbruket
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 49 500 000 kr.

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 111

Reservation hade avgivits av lierrar
Skärman (fp), Carl Eskilsson (m) och
Hermansson (ep), fru Hultell (m) samt
herrar SkagerluncL (fp), Eliasson i Moholm
(m), Jonasson (ep), Berndtsson
(fp) och Stridsman (ep), som ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:240 och 11:272 ävensom med bifall
till motionerna 1:89 och 11:107 samt
1:817 och 11:970 till Särskilt stöd åt
det mindre jordbruket för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
57 500 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

JONASSON (ep):

Herr talman! Nödvändigheten av en
betydande jordbruksproduktion i norra
Sverige och i skogslänen underströks
av 1967 års riksdag, då beslut fattades
om den framtida jordbrukspolitiken.
Den produktion som passar bäst inom
norra Sverige och i skogslänen är mjölkproduktion.
Förhållandevis små arealer
och lämpliga betingelser för stråfoderproduktion
gör andra produktionsinriktningar
i nämnda områden mindre
lönsamma. Vid en undersökning på
lantbrukshögskolan har det också visat
sig att cirka två tredjedelar av jordbrukarna
i dessa områden är mjölkleverantörer.
Ett stöd åt mjölkproduktionen
i dessa bygder ger följaktligen
den bästa effekten, om man vill åstadkomma
en lönsam produktion och samtidigt
hålla bygden öppen. Detta innebär
också en mycket god beredskapsåtgärd.

1967 års riksdagsbeslut innebar att
såväl leveranstillägg som arealbidrag
avskaffades och att i stället vissa jordbrukare
fick ett övergångsbidrag. Beslutet
medförde för många en stor försämring.
Det extra mjölkpristillägget utgår
efter en viss skala: det är högre i
översta Norrland och sjunker söderut.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Detta tillägg bibehölls oförändrat i 1967
års beslut. Bidragen avser ju att täcka
de högre produktionskostnaderna i dessa
bygder, och att de har stor betydelse
för leverantörerna i dessa bygder är
fullständigt klart.

Det aktuella stödet har varit oförändrat
sedan budgetåret 1962/63. I de motioner
som behandlas under förevarande
punkt i utlåtandet föreslås en höjning
med 25 procent. Man skall när
man bedömer dessa frågor också ta i
beaktande att leverantörerna fått vidkännas
ökningar av fraktkostnaderna,
vilket sänkt lönsamheten. En höjning
av dessa bidrag är därför mycket starkt
motiverad. Det föreslås nu i stort sett
endast en uppräkning motsvarande den
penningvärdeförsämring som förekommit.
Denna uppräkning skulle medföra
en kostnadsökning på 8 miljoner kronor.
Med hänsyn till den rådande bristen
på annan sysselsättning och andra
inkomstmöjligheter i dessa bygder torde
emellertid dessa pengar vara väl
använda.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 1 vid punkten 8.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Jag vill helt instämma
i herr Jonassons anförande och understryka
att den fråga som vi nu debatterar
är betydelsefull både för jordbrukare
och för andra som lever i norra
Sverige. Tyvärr börjar alltför många
jordbrukare och även andra som är
bosatta i Norrland misströsta om att
regeringen menar allvar med alla sina
uttalanden om önskvärdheten av ett
livskraftigt jordbruk i Norrland. Pessimismen
om framtiden är stor. Även
jordbrukarna på de mest rationaliserade
företagen misströstar om möjligheten
att få lönsamhet i sin bästa produktion,
d. v. s. mjölkproduktionen.

Under den gångna veckan gjordes en
spontan uppvaktning inför jordbruksministern
liksom inför landsändans
riksdagsmän, varvid en grupp KR-jord -

112 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

brukare belyste omöjligheten av att med
ständigt stigande kostnader — nu senast
höjda räntekostnader — bedriva
lönsam jordbruksdrift i Norrland, speciellt
i Norrbotten. Dessa jordbrukare
har följt myndigheternas råd vid uppbyggandet
av sina jordbruksföretag, och
det är lätt att förstå deras besvikelse
när de trots all satsning ändå nödgas
konstatera att deras företag ger dem
och deras familjer en timinkomst, som
ligger avsevärt under vad LO:s låglönegrupper
har.

Riksdagens principbeslut år 1967 om
jordbrukspolitiken underströk nödvändigheten
av att en betydande jordbruksproduktion
kunde upprätthållas även
inom norra Sverige. Bibehållandet av
det år 1962 beslutade mjölkpristillägget
i norra Sverige innebar att riksdagen
var införstådd med att jordbruket i vår
landsända arbetar med sämre naturliga
betingelser än i andra delar av landet
men att det trots detta ansågs vara ett
samhällsintresse att jordbruk kunde
fortleva där.

Omsorgen om landets försvarsberedskap
var ett av skälen. Andra skäl var
jordbrukets viktiga roll för befolkningens
färskvaruförsörjning samt jordbrukets
betydelse för andra näringars
gynnsamma utveckling i dessa av avfolkning
drabbade bygder. Men enligt
min bestämda mening är det inte bara
ett bygdeintresse utan ett riksintresse
att förbättra lönsamheten för norrlandsjordbruket,
så att framtidstron återvänder.
Ett viktigt led därvidlag är att
återställa realvärdet av utgående extra
mjölkpristillägg. Jag är glad över att
hela vårt parti — ja, hela oppositionen
— vill ställa sig bakom detta för Norrlands
framtid så väsentliga krav.

Herr talman! Med stöd av det anförda
yrkar jag bifall till reservationen 1.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! I jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 behandlas ju Kungl.
Majrts framställningar om anslag under

nionde huvudtiteln för nästa budgetår.
Vi inom utskottsmajoriteten har vid
prövningen av framställningarna funnit
att de gjorda avvägningarna och prioriteringarna
kan godtagas. — Motioner
har väckts på olika punkter; de är
gamla bekanta. Jag skall inte bestrida
att motionärerna har stöd för sina synpunkter,
vilka naturligtvis kommer att
utvecklas också från denna talarstol.

Herr talman! Jag har velat säga detta
därför att jag räknar med att i fortsättningen
vid de olika punkterna kunna
fatta mig rätt kort, något som jag
hoppas vinner efterföljd. Det har ju för
övrigt av de två inlägg som hittills
gjorts framgått att reservanterna redan
tycks följa denna princip.

Så några kommentarer till reservationen
1!

Det är alldeles riktigt som herr Jonasson
anförde, att denna anslagspost
för det extra mjölkpristillägget har tillkommit
för att kompensera vissa kostnadsfördyringar
för mjölkproduktionen
i olika delar av de norra landskapen.
Det är fråga om sju områden. Norrbotten
får t. ex. 10 öre och Mellansverige
1—2 öre per kg mjölk. Den
utredning som företagits har visat att
det anslag som står till förfogande har
kunnat fylla den avsedda uppgiften, och
det har alltså inte blivit någon eftersläpning,
om man ser saken ur den synpunkt
som herr Jonasson mycket riktigt
anlade.

Jag är helt på det klara med att jordbruket
i Norrbotten och i andra delar
av de norra länen befinner sig i en
bekymmersam situation — det vore
omöjligt att hävda något annat. Men
jag tror, ärade kammarledamöter, att
det inte går att lösa alla dessa problem
genom ett sådant här bidrag, som i
själva verket får mycket liten betydelse
för området som sådant. Nej, enligt min
mening krävs det insatser av ett helt
annat slag än vad som här förordats.

De som reserverat sig i fråga om
olika anslag — nu gäller det cirka 8

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 113

miljoner kronor — säger ofta att ett
bifall till reservationsförslagen inte kan
ändra förutsättningarna för dem som
drar upp riktlinjerna för budgeten. Så
sade man även i går vid behandlingen
av en huvudtitel — det och det anslaget
ansågs inte kunna ändra budgetsituationen.
Men vi kan ju inte se anslagen
isolerade, utan vi måste göra en samlad
bedömning.

Till herr Petersson i Gäddvik vill
jag säga att jag har all respekt för uppvaktningar
—• sådana förekommer ju då
och då. Häromkvällen var en grupp
alldeles förtjusande sjuksköterskeelever
här uppe och uppvaktade för att framlägga
sina problem. Man hittar alltid
problem på alla områden, och uppvaktningar
kommer därför alltid till stånd.
Därför är det inget märkligt att gruppen
från detta område uppvaktade.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Skänninge
säger att det är en ren avvägnings-
och prioriteringsfråga var man
skall lägga ned pengarna. Jag förstår
mycket väl att man måste ta in också
denna synpunkt i bilden, ty det är en
sund reaktion. Om man gör en prioritering
som vi föreslagit tror jag att det
är en klok åtgärd med hänsyn till förhållandena.

Herr Persson i Skänninge säger att bidragen
i detta avseende har ganska liten
betydelse för området, och i viss
mån kan detta vara rätt. Men med hänsyn
till den avflyttning och det igenläggande
av åker samt den försämring
av naturen som sker tror jag att vår
prioritering har stor betydelse för bygden.
En prioritering har även stor betydelse
för vissa människor när de skall
bedöma sina möjligheter att fortsätta
med mjölkproduktion eller inte.

Enligt herr Persson i Skänninge måste
andra åtgärder till, helst i större
8—Andra kammarens protokoll 1969. Nr

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

omfattning. Detta är alldeles riktigt.
Men då vill jag konstatera att man inte
i tillräcklig omfattning tagit till de
kraftigare åtgärder som man bort tillgripa.
Detta gör att man under alla
omständigheter bör begagna de utvägar
som är möjliga för att förbättra förhållandena
inom detta område.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Skänninge
säger att det behövs andra åtgärder
för att hjälpa Norrlands jordbruk.
Det kan jag gärna hålla med om. Men
vilka förslag har herr Persson då att
komma med? Ett faktum är att den
senast genomdrivna jordbrukspolitiken
har medfört stor pessimism bland jordbrukarna
i Norrland, och alltför många
tvivlar på att statsmakterna menar allvar
med sina uttalanden om önskvärdheten
av ett livskraftigt jordbruk där
uppe. Arbetslösheten i Norrland är
också så stor, att en övergång till andra
näringar är mycket svår att genomföra.
Det förslag som nu framförts i form av
en reservation är i alla fall ett positivt
förslag att hjälpa jordbruket i den norra
landsändan.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning
att bemöta herr Jonasson, eftersom
jag inte tyckte att han sade någonting
som stod i strid mot vad jag tidigare
anförde.

Däremot vill jag till herr Petersson
i Gäddvik säga att jag inte talade om att
andra åtgärder skulle tillgripas för
Norrlands jordbruk. Jag sade att andra
åtgärder måste till för att klara de problem
som Norrland i övrigt har. Jag
nämnde inte bara jordbruket, ty herr
Petersson måste nog hålla med mig om
att man inte löser Norrlands problem
enbart genom en satsning på dess jordbruk.
Där måste onekligen andra åtgärder
till.

114 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Det bör inte råda någon
tveksamhet kring frågan om huruvida
Norrbotten eller Norrland skall ha en
bestående jordbruksproduktion även
i framtiden. För detta förhållande talar
den av statsmakterna bedrivna satsningen
på s. k. KR-jordbruk, koncentrerad
rationalisering. Därvidlag har
Norrbotten hittills kommit längst och
har de flesta enheterna. Målsättningen
för den statliga satsningen på KR-jordbruk
har varit att ge jordbrukarna en
inkomst som motsvarar lantarbetarlönen.

Tyvärr måste konstateras att lönsamheten
för dessa KR-jordbruk i accelererande
tempo försämras. Många bidragande
orsaker kan finnas; nämnas bör
kanske särskilt de kraftigt stegrade
byggnadskostnaderna och kraftfoderpriserna.
I dag har situationen för KRjordbrukarna
blivit den att målet —
uppnående av en timersättning som
motsvarar lantarbetarlönen — blivit en
alltmer avlägsen hägring. Givetvis består
inte de norrländska och särskilt
inte de norrbottniska jordbruksenheterna
av enbart KR-företag. Fortfarande
hör huvudparten av Norrbottens aktiva
jordbrukare till den grupp som icke erhållit
statligt stöd.

Frågan om en höjning av det extra
mjölkpristillägget, som närmast berör
norrlandsjordbruket, utgör underlaget
för den debatt vi nu för här i kammaren.
Som jag nämnde har de ekonomiska
förutsättningarna snabbt försämrats
för mjölkproducenterna i Norrbotten.
Herr Petersson i Gäddvik har påpekat
att jordbruksministern för några dagar
sedan mottog en uppvaktning från Norrbotten,
och jag kan tillägga att den inte
var någon organiserad uppvaktning
i vanlig mening utan en helt spontan
reaktion av jordbrukare, som beslutat
att här måste göras någonting radikalt
— om man kan tala om det när det
gäller uppvaktningar. Herr Persson
i Skänninge har sagt att uppvaktningar

förekommer rätt allmänt, men för dessa
jordbrukare, som inte tidigare hade varit
med om någon sådan, var den i alla
fall en stor sak. De fick bl. a. tillfälle
att framlägga sina bekymmer för jordbruksministern.
För att deras ekonomiska
problem skall kunna lösas finns
efter vad jag förstår endast ett alternativ
vid denna tidpunkt, nämligen att
riksdagen beslutar om en uppräkning
av det extra mjölkpristillägget. Situationen
är så allvarlig för mjölkproducenterna
att jag inte kan tänka mig att
riksdagen går på avslagslinjen.

Jag har uppehållit mig vid KR-jordbrukarnas
ekonomiska situation av den
anledningen att det här är fråga om
jordbruksföretag som med statligt stöd,
helt enligt riktlinjerna för den nya
jordbrukspolitiken, uppbyggts med tanke
på att bli lönsamma företag. Det gäller
således en grupp av jordbrukare
som med stöd av staten försöker bedriva
ett jordbruk med tekniska och mekaniska
hjälpmedel, vilket ur alla synpunkter
bör vara det mest rationella
och effektiva.

Herr Persson i Skänninge menar att
det inte betyder så mycket för mjölkproducenterna
om man lämnar ett bidrag.
Jag skall ge kammarens ledamöter
ett exempel. För Norrbottens del innebär
en 25-procentig uppräkning av det
extra mjölkpristillägget cirka 2,5 öre.
Om vi utgår från en besättning med 12
kor och en medelavkastning på 5 000
kg, betyder höjningen för denne jordbrukare
en inkomstförstärkning med
1 470 kronor. För den som har 30 kor
innebär den en inkomstförstärkning
med 3 675 kronor och för den som har
45 kor en ökning med 5 512 kronor.
Detta är rätt ansenliga belopp, herr
Persson i Skänninge, och det är just
dessa kronor i marginalen som betyder
så kolossalt mycket.

När man talar om extra mjölkpristillägg
skall man komma ihåg att det
inte rör sig om hjälp bara till mjölkproducenterna,
utan det får ses som ett

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 115

stöd åt hela det norrbottniska och norrländska
jordbruket. Hittills har utvecklingen
varit den att när en jordbrukare
upphört med mjölkproduktionen har
han också upphört med jordbruket. Jag
vill inte på något sätt polemisera mot
jordbruksutskottet för att det avstyrkt
motionen; jag vädjar i stället till kammarens
ledamöter att stödja reservationen.

Det har sagts att man skall anpassa
produktionen till situationen. I Norrbotten
har utvecklingen gått i sådan
riktning att mjölk nu får importeras till
vårt län under åtta av årets samtliga
månader. Vi har verkligen anpassat oss
till situationen. Mjölkproduktionen i
Norrbotten ligger i dag på gränsen till
minimiproduktion för att ekonomiska
förutsättningar att klara transport- och
mejerikostnaderna över huvud taget
skall finnas. Vi skulle behöva en årsinvägningsökning
med minst 10 miljoner
kilo för att mejerierna i framtiden skall
klara kommande kostnadsökningar.

Herr talman! En höjning av det extra
mjölkpristillägget är en ödesfråga för
det norrbottniska jordbruket. Jag vet
att förmåga finns att ge de medel som
behövs för att förbättra lönsamheten
för det norrländska och särskilt det
norrbottniska jordbruket. Jag hoppas
därför att den politiska viljan bland
kammarens ledamöter harmoniserar
med förmågan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 1 vid punkten 8.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vet inte varför herr
Stridsman i sin exemplifiering stannade
vid 45 kor. Det hade väl varit bättre att
fortsätta och säga att om en jordbrukare
har 55 kor tjänar han så och så mycket,
om han har 100 kor tjänar han så mycket
o. s. v. Såvitt jag vet har emellertid
Norrbotten inte egendomar av den storleksordningen.
Det är möjligt att sådana
finns i de trakter där herr Stridsman

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

bor. Jag tycker att jag känner Norrbotten
ganska bra, och det har även sagts
mig att där huvudsakligen finns småbruk
— jag tror t. o. m. att det står i
motionen.

Man talar om att penningvärdet har
förändrats sedan 1962, då tillägget senast
höjdes. Men konsumentprisindex
har mellan åren 1962 och 1968 stigit
med 26 procent, och det bör inte glömmas
bort att framför allt de större
mjölkproducenterna samtidigt kan anses
ha gjort de största rationaliseringsvinsterna.

Herr Stridsman vädjade till kammaren
att den skulle bifalla reservationen.
Det vore nog bättre om herr Stridsman
undersökte hur det låg till med dessa
frågor och sedan presenterade materialet.
Han skulle finna att mycket få jordbrukare
i detta område har så många
kor som 45. Det har sagts mig — jag
står inte för sanningshalten — att i
Norrbotten ligger mjölkproduktionen
för en brukare på i genomsnitt 8 000
kilo. Om man räknar med en höjning
med 2 öre blir prisökningen 160 kronor
— mer blir det inte, och det tycker jag
att kammarens ledamöter bör hålla i
minnet.

Herr STRIDSMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att herr
Persson i Skänninge inte uppmärksamt
lyssnade på mitt anförande. Jag sade
att jag medvetet uppehöll mig vid KRföretagen
för att belysa hurudana förhållandena
är på jordbruk där statsmakterna
satsat pengar för att de skall
bli exempel på hur ett modernt, effektivt
jordbruk skall bedrivas. Herr Persson
i Skänninge säger då att det inte
finns så stora jordbruk i Norrbotten
att de har 45 kor. Varför sade jag inte
lika gärna 60 kor? Jag vill bara upplysa
herr Persson i Skänninge att de siffror
jag nämnde är framräknade av lantbruksnämnden
i Norrbottens län.

Tyvärr tog herr Persson i Skänninge
fel när han förmodade att jag kanske

116 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

var en av dessa jordbrukare. Jag är
varken mjölkproducent eller jordbrukare
och har alltså ur den synpunkten
inga särskilda intressen i denna fråga.
Men som invånare i Norrbottens län har
jag den uppfattningen, att jordbruket
som är en del av Norrlands näringsliv
behövs för att vi skall kunna bevara
Norrland och klara dess sysselsättningsproblem.

Herr Persson i Skänninge sade i ett
tidigare anförande att man inte löser
mjölkproducenternas problem med ett
sådant här bidrag. Men, herr Persson,
ge då ett enda exempel på vilka andra
bidrag utskottsmajoriteten och det socialdemokratiska
partiet vill ge, när nu
dessa bidrag anses vara för små! Jag
skulle vara mycket tacksam för ett enda
exempel.

Herr Persson i Skänninge säger vidare
att man inte kan klara Norrland
genom jordbruket. Det vet vi norrlänningar
så väl! Men vi vet också att jordbruket,
som jag tidigare sagt, är en del
av Norrlands näringsliv. Jag är emellertid
mycket tacksam för tips på andra
åtgärder och om herr Persson kan påverka
sina partikamrater att ge Norrland
bättre möjligheter även på andra
områden.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Stridsman sade att
vi i Norrland har KFhjordbruk som staten
satsat ganska stora pengar på. Det
är i och för sig riktigt. Vi betalar statsbidrag
med 40 procent eller vad det nu
kan vara på vissa investeringar. Herr
Stridsman säger vidare att jag bör komma
ihåg att man inte bara har KR-j ordbruk
i Norrland utan även andra jordbruk.
Det visste jag förut; det behövde
herr Stridsman inte tala om för mig.
Jag sade också att det är möjligt att
man på KR-jordbruken har detta antal
kor men att det ju också finns andra
jordbrukare som inte har detta stora
antal kor på sina brukningsenheter.

Herr STRIDSMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill upprepa min
anhållan till herr Persson i Skänninge
— han kanske kan återkomma senare
om hans repliktid nu är slut. Vill alltså
herr Persson upplysa om följande:

1. Vilka bidrag utöver detta, som han
anser vara för litet, vill han ge det
norrländska jordbruket?

2. Vilka andra åtgärder tänker herr
Persson på, när han säger att man inte
löser norrlandsproblemen med att satsa
på jordbruket utan att det behövs helt
andra åtgärder?

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Som motionär under
några år i denna fråga har jag tagit
mig friheten att begära ordet, även om
det har getts signaler om att denna debatt
bör begränsas. Jag tycker att detta
är en så pass viktig fråga för Norrland
att jag bör ta tillfället i akt att
säga några ord.

Även jag återgår till riksdagens principbeslut
år 1967, då riktlinjerna för
jordbrukspolitiken fastställdes. Därvid
underströks nödvändigheten av att en
betydande jordbruksproduktion upprätthålles
i norra Sverige.

Det är det kombinerade jord- och
skogsbruket som är den vanligaste
driftsformen i denna del av landet. All
erfarenhet visar också att den är den
lämpligaste och mest effektiva. Inom
den kombinationen måste mjölkproduktionen
tillmätas en avgörande betydelse,
inte minst därför att vall- och annan
foderproduktion har de relativt
sett bästa naturliga förutsättningarna i
Norrland. Skall det kunna finnas ett
livskraftigt jordbruk enligt principbeslutet
1967, måste de ekonomiska betingelserna
för just mjölkproduktionen
vara så goda som möjligt.

Här har tidigare åberopats en undersökning
som har utförts vid lantbrukshögskolan
angående norra Sveriges
jordbrukare. Där framgår det att två

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 117

tredjedelar av brukarna är mjölkleverantörer.
Den återstående tredjedelen
har till övervägande del sin huvudsakliga
sysselsättning och därmed sin försörjning
inom annan näringsgren. De
nötkreaturslösa jordbruken återfinns
främst i gruppen 2—10 hektar, och
många av ägarna är folkpensionärer.
Det innebär att det övervägande flertalet
av de aktiva jordbrukarna driver
mjölkproduktion. Därför tycker jag det
är konsekvent att man i årets utskottsbetänkande
har rubricerat den här frågan
»särskilt stöd åt vissa jordbruk» —
det har tidigare stått under »stöd åt
det mindre jordbruket», och det är ju
inte helt en riktig rubrik.

Jag vill också få erinra om att det
i statsverkspropositionen i år, bil. 13,
beträffande länsplaneringen för Jämtlands
län redovisas förslag till särskilda
produktionsstimulerande åtgärder inom
jordbruket. Det har alltså i länsplaneringen
ansetts vara en integrerande del
av lokaliseringspolitiken att vidta sådana
åtgärder, och det skulle vara helt
i stil med principbeslutet att upprätthålla
ett livskraftigt jordbruk i den delen
av Norrland. Yår befolkning i Jämtlands
län är fortfarande till nära 30
procent beroende av jord- och skogsbruk.

Leveranstillägget för mjölk som tidigare
fanns har avskaffats, vilket innebär
ett betydande inkomstbortfall. Därmed
har det extra mjölkpristillägget
fått ökad aktualitet och betydelse just
i Norrland. Jag skall inte anföra några
exempel såsom bevis — jag tycker
att de exempel som herr Stridsman anförde
är vältaliga. Jag skulle kunna
komplettera dem med uppgifter även
från mitt eget län, men jag skall avstå
från att göra det. Jag vill dock vitsorda
att detta extra mjölkpristillägg är mest
betydelsefullt för de större mjölkproducenterna,
och det är för dem det betyder
en reell inkomstförbättring och
ökad lönsamhet.

Också jag skall följa exemplet och

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

fatta mig kort. Jag vill därför nu endast
yrka bifall till reservationen nr 1.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber om överseende
med att jag kommer igen. Jag har en
känsla av att herr Stridsmans namn
gör att han ständigt kommer tillbaka i
denna talarstol.

Herr Stridsman har anmodat mig
att nämna några konkreta förslag som
jag och mina partivänner vill genomföra
för de här norrlänningarna. Det
är klart att jag skulle kunna räkna upp
många förslag för vilka jag skulle kunna
få majoritet inom min grupp, så
det behöver inte herr Stridsman vara
orolig för, men jag har inte hittat en
enda sak utöver mjölkbidraget som herr
Stridsmans partivänner förordar.

Jag kan nämna som exempel äldrestödet,
som är en inte oväsentlig hjälp
åt jordbrukarna. Vill herr Stridsman
säga att äldrestödet är av noll och intet
värde? Det har vi infört, och jag
tror småbrukarna är tacksamma för
det stödet. Även därutöver finns det
mycket att anföra, men jag kan inte
redogöra för allt här. Jag har rent allmänt
sagt att om man vill lösa problemen,
måste man gå andra vägar. Vill
inte herr Stridsman acceptera det, då
är herr Stridsman en ohjälpligt hopplös
person att arbeta med i de här frågorna.

Herr talman! Nu lovar jag att inte
återkomma mer i den här debatten.

Herr STRIDSMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att inte mitt
namn skall avskräcka herr Persson i
Skänninge från att fortsätta debatten.

Herr Persson säger att han och hans
parti har många förslag, men när det
finns bevis i form av siffror från en
statlig myndighet för att dessa mjölkproducenter
behöver en förstärkning
och vi yrkar bifall till reservationen
om en inkomstförbättring, eftersom de
behöver pengarna, säger herr Persson

118 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

att man inte kan hjälpa dem med detta
slag av bidrag, utan att det måste vara
hjälp av helt annan art och grad.

Är det för mycket begärt att herr
Persson då inför kammarens ledamöter
meddelar, vilka bidrag herr Persson avsåg?
Det är väl inte för mycket begärt?

Herr Persson i Skänninge hänvisar
till äldrestödet. .lag vill bara kort och
gott säga, att äldrestödet var avsett att
bli ett stöd. Hittills har det verkligen
inte blivit något stöd till jordbruket.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp) :

Herr talman! Den här debatten har
pågått länge, och det har gjorts många
repliker i olika turordningar, men från
vårt parti har det ännu inte sagts ett
enda ord, och eftersom jag tillsammans
med några partikamrater från Norrland
har väckt en motion i denna fråga
— det är inte första året -— vill jag
anföra en del synpunkter.

Vi har krävt en uppräkning av det
extra mjölkpristillägget i Norrland. Det
finns ytterligare motiv utöver dem vi
anfört i reservationen som jag nu helt
kort vill framföra.

De mindre jordbrukarna är en utpräglad
låginkomstgrupp som inte fått
nämnvärt av de senaste årens standardstegring,
i vart fall i skogslänen. Arbetsmarknadsläget
har medfört minskade
möjligheter till omställning, och tillgången
till sidoinkomster från tillfälliga
arbeten har i stor utsträckning försvunnit.
Läget är betydligt sämre nu än det
var under 1960-talets första hälft, då
mjölkpristilläggets nivå fastställdes.

De två senaste åren har lönsamheten
vid det mindre jordbruket snarare försämrats
än förbättrats. Dessutom har
skogsinkomsterna minskat genom kraftiga
prissänkningar på skogsprodukter.
Därtill skall läggas att småbrukarstödet
i praktiken avskaffats efter 1967 års
riksdagsbeslut, och även detta har betytt
ett inkomstbortfall för det mindre
jordbruket.

Denna kort skisserade utveckling
ställer stora grupper jordbrukare i
skogslänen inför svåra ekonomiska problem
—• den starka uppvaktningen inför
jordbruksministern från mjölkproducenter
i norriandslänen som ställde
krav på snara åtgärder bekräftar det
förhållandet. Många har utan egen skuld
drabbats av en utveckling som gör att
de har svårt att klara sig. Den föreslagna
uppräkningen av mjölkpristillägget
skulle naturligtvis inte vara någon alldeles
avgörande åtgärd för deras del
men skulle betyda en avsevärd uppmuntran
och förbättring för dem. Den
skulle återställa realvärdet till den nivå
som tillägget hade 1962. Syftet med tilllägget
var ju att kompensera norrlandsjordbruket
för de sämre produktionsförhållandena
som är orsakade av klimat,
jordmån och dylikt, och att de
faktorerna skulle ha förbättrats i samma
grad som penningvärdet sjunkit är
ju alldeles otroligt. I verkligheten har
det jordbruksekonomiska klimatet försämrats.

Det påpekande herr Persson i Skänninge
gjorde beträffande äldrestödet
vill jag bemöta med att säga att detta
stöd visserligen är utmärkt men att resultatet
beträffande just de av oss diskuterade
mindre jordbrukarna har varit
mycket olyckligt. De yrkanden som
gjordes från oppositionshåll när äldrestödet
beslutades och som gällde önskvärdheten
av att fastställa ett minimibelopp
har visat sig synnerligen befogade.
När jag frågade inrikesministern
i början på året fick jag beskedet att
de här småbrukarna i stor utsträckning
har tilldelats mycket små belopp, ända
ned till 28 kronor i månaden.

Detta vittnar ju inte om någon större
generositet och är heller inget exempel
på att man skulle vilja vidta några andra,
verkligt effektiva åtgärder. I samband
med jordbruksprisförhandlingarna
signalerades faktiskt förbättringar
i enlighet med de krav oppositionen
ställde när äldrestödet genomfördes i

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

119

Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader

fjol. Måhända kommer också en proposition
om detta — den saken har jag
inte hunnit informera mig ordentligt
om. Men något större hevis på förståelse
från regeringshåll för småbrukarna
har vi ännu inte fått.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen 1
vid denna punkt i jordbruksutskottets
utlåtande nr 1.

Ilerr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Iierr talman! Som siste talare i denna
debatt kan jag nöja mig med att i
stort sett instämma med mina kolleger
från Norrland som har talat för reservationen.
De skäl som anförts som stöd
för en höjning av mjölkpristillägget är
också helt giltiga för det län och de
områden som jag representerar, Hälsingland
och Gästrikland.

Men jag reagerar en smula när man
försöker lägga upp debatten som ett
stöd för KR-gårdarna. Jag vill erinra
om att tillägget infördes som ett stöd
till småbruket i Norrland och där spelar
det alltjämt en stor och avgörande
roll; det visar i varje fall erfarenheterna
från de områden jag företräder.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jonasson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
8) i utskottets utlåtande nr 1, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Skärman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Jonasson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 98 ja och 85 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 9—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader Kungl.

Maj:t hade (punkten F 1, s.
49—52) föreslagit riksdagen att till
Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 33 855 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 355
av herrar Skärman och Axelson samt
11:405 av herr Nilsson i Lönsboda
in. fl., vari hemställts att riksdagen måtte
bemyndiga Kungl. Maj:t att vid lantbrukshögskolan
inrätta en tjänst som
statsagronom i vattenvård samt att riksdagen
till Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1969/70
anvisade ett förslagsanslag av 33 937 000
kr.,

dels de likalydande motionerna I: 834
av herrar Thorsten Larsson och Hiibi -

120 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader

nette samt II: 951 av herr Grebäck
m. fl., vari hemställts att riksdagen måtte
bemyndiga Kungl. Maj :t att vid lantbrukshögskolans
avdelning för lantbrukets
radiobiologi i stället för en tjänst
som laborator i U 22 inrätta en tjänst
som professor i U 27,

dels de likalydande motionerna I: 835
av herr Thorsten Larsson och Nils Theodor
Larsson samt II: 950 av herrar
Grebäck och Jönsson i Ingemarsgården,

dels motionen II: 952 av herr Grebäck
in. fl., vari hemställts att riksdagen måtte
bemyndiga Kungl. Maj:t att vid lantbrukshögskolan
inrätta en tjänst som
statsagronom i vattenvård.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. lämna motionerna 1:355 och II:
405, såvitt avsåge bemyndigande att inrätta
en tjänst som statsagronom i vattenvård,
samt motionen 11:952 utan åtgärd,

2. lämna motionerna 1:834 och II:
951 utan åtgärd,

3. lämna motionerna 1:835 och II:
950 utan åtgärd,

4. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna
1:355 och 11:405, såvitt i övrigt var
i fråga, till Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1969/
70 anvisa ett förslagsanslag av
33 855 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Skärman (fp), Carl Eskilsson (m) och
Hermansson (ep), fru Hultell (m) samt
herrar Skagerlund (fp), Hansson i
Skegrie (ep), Jonasson (ep), Berndtsson
(fp) och Hedin (m), som ansett att
utskottet under 1, 2 och 4 bort hemställa,
att riksdagen måtte

1. med bifall till motionerna 1:355
och II: 405, såvitt nu var i fråga, samt
motionen II: 952 uttala att vid lantbrukshögskolan
borde inrättas en tjänst
som statsagronom i vattenvård,

2. med bifall till motionerna 1:834
och 11:951 bemyndiga Kungl. Maj:t att

inrätta en professur i ämnet radiobiologi
vid lantbrukshögskolan i enlighet
med vad reservanterna anfört,

4. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
355 och 11:405, såvitt i övrigt var i
fråga, till Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1969/70
anvisa ett förslagsanslag av 33 937 000
kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Reservationen på denna
punkt avser två tjänster vid lantbrukshögskolan.
Det är emellertid inte
fråga om två nya tjänster, alltså vad
man vanligen kallar personalförstärkningar,
utan det gäller att ge tjänsternas
innehavare möjlighet att arbeta under
tryggare förhållanden än de nu gör,
då de avlönas från tillfälliga anslag från
olika forskningsinstitut. Dessa tillfälliga
anslag utgår för närvarande fram
till den 1 juli. Huruvida det i fortsättningen
kommer att lämnas något anslag
för ändamålet vet man inte med
säkerhet.

Yi som står för reservationen anser
att det är ett dåligt sätt att uppskatta
värdefulla forskningsuppgifter och att
bevara framstående vetenskapsmän åt
vårt land.

Den ena tjänsten är förlagd till den
radiobiologiska institutionen vid lantbrukshögskolan.
Chefstjänsten där uppehålls
av en internationellt ryktbar vetenskapsman.
Han är för närvarande
utlånad till FN för tjänstgöring i Indien,
ett klart bevis för att det är fråga
om en mycket högt kvalificerad forskare.
Den vetenskapliga verksamheten och
forskningen på den institutionen har
också en internationellt högt erkänd
nivå. Den är dessutom för vårt eget vidkommande
synnerligen viktig i dagens
samhälle. Den har betydelse för folkhälsan,
den har stort värde ur sam -

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

121

Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader

liällsekonomisk synpunkt med hänsyn
till att den exempelvis kan sättas in på
växtförädlingens problem.

I vår tid sker ju ständigt atomsprängningar
än här och än där ute i världen.
Vi vet alla att med detta följer
nedfall av radioaktivt stoft. Dessa radioaktiva
ämnen som förs med vindar
runt jordklotet och som hamnar
även i vårt land infekterar foderväxterna.
Dessa växter i sin tur konsumeras
av husdjuren, och de radioaktiva
ämnena vandrar på det sättet slutligen
till människokroppen.

Det är väl alldeles självklart vilket
värde det måste ha med en forskning
som kan försöka utreda möjligheterna
att förekomma eller åtminstone bota
skador som uppstår genom dessa radioaktiva
ämnen. Jag tror inte att jag
ur den synpunkten behöver tala så
mycket om denna forsknings betydelse
— den förstår alla.

Som jag sade har denna forskning vid
radiobiologiska institutionen på lantbrukshögskolan
inte minst stor samhällsekonomisk
betydelse. Man har nämligen
upptäckt att man på elektronisk
väg kan göra mycket betydande tidsvinster
när det gäller att ur utsädet välja
ut sådana sorter som äger ur kostnäringssynpunkt
värdefulla egenskaper
eller är resistenta mot sjukdomar o. s. v.

Det pågår i vårt land just nu en debatt
om möjligheterna att få fram proteinrikare
sädesslag eller kulturväxter.
På det sättet skulle vi nämligen kunna
avstå från proteinimport från u-länderna,
som själva mer än väl behöver
sitt protein. Vid lantbrukshögskolans
radiobiologiska institution har man
upptäckt att man genom sådana analyser
kan göra växtförädlingen mycket
stora tjänster. Urvalet av sådana sorter
tar nu mycket lång tid om det sker
genom odling på marken, kontroll i laboratorier,
nyodling och ny kontroll,
varvid plantor systematiskt väljs ut för
vidarebefordran. Det kan förflyta flera
år innan man får fram ett sädesslag

med de önskade egenskaperna. Genom
radiobiologisk bearbetning går detta på
ganska kort tid.

Jag tror att det står alldeles klart för
alla vilken betydelse den här forskningen
vid radiobiologiska institutionen
har. Reservanterna anser därför att det
är i hög grad berättigat, alt institutionen
får samma ställning som övriga institutioner
vid lantbrukshögskolan,
d. v. s. att det inrättas en professur.
Lantbrukshögskolans och reservanternas
förslag tillstyrktes också av försvarets
forskningsanstalt och statens råd
för skogs- och jordbruksforskning.

Den andra tjänsten gäller en statsagronombefattning
i vattenvård. Även
för denna tjänst utgår för närvarande
ett tillfälligt anslag fram till den 1 juli.
Vad som sedan kommer att ske vet man
ingenting om. Också i detta fall rör
det sig om en mycket framstående forskare
med docentkompetens. Fjolårets
riksdag avslog kravet om inrättande av
en tryggare tjänst för denne forskare
med motiveringen att behovet skulle tillgodoses
genom den proposition som
skulle lämnas angående naturvårdsforskning.
Det kom en sådan proposition
men det visade sig att den inte
alls berörde den tjänst det här är fråga
om, trots att det föreslogs en betydande
upprustning i övrigt.

Till årets riksdag har också framlagts
en proposition om ytterligare nya tjänster
inom naturvården, men ingen av
dem berör just det område som vi här
diskuterar.

Ett bevis på att kravet i reservationen
är berättigat torde vara att naturvårdsverket
har tillstyrkt att den tjänst
det här gäller inrättas som permanent
tjänst vid lantbrukshögskolan. Jag vågar
därför säga att förra årets beslut
om avslag grundades på felaktiga premisser.
Och ändå skriver nu utskottets
majoritet att förra årets beslut kan tjäna
som underlag för utskottets ställningstagande
även i år. Det är verkligen
en svag motivering. Denna tjänst har

122

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader

permanent karaktär men bestrides med
tillfälliga anslag. Det är ganska märkligt! Alla

känner vi till jordbrukets roll i
miljö- och naturvården, och den har ju
också uppmärksammats alltmer, inte
minst i samband med vattenvården, där
frågan är hur vi skall kunna motverka
de skadliga verkningar som modern
jordbruksdrift har. Jag tycker att det
råder dålig överensstämmelse mellan
den omtanke om miljö- och naturvården
som man så allmänt och från alla
håll nu talar om och det förhållandet
att viktiga funktioner får utövas under
så otrygga förhållanden som fallet är.
Denna tjänst som statsagronom bör finnas
vid lantbrukshögskolan och ingen
annanstans. Den bör också utnyttjas
vid undervisningen av blivande agronomer,
inte minst därför att natur- och
miljövården väl i framtiden blir verklighet
på ett annat sätt än i dag. Jag
tror att agronomerna då kommer att
göra en mycket stor insats som opinionsbildare
för en god miljövård och
ett renare samhälle.

Denna tjänst har också stor betydelse
för övriga institutioner vid lantbrukshögskolan.
Jag tycker att den ingår
som en viktig detalj i hela högskolans
arbetsområde.

Vi reservanter anser således att starka
skäl talar för att de mycket framstående
forskare det här gäller får en
anställningsform som svarar mot deras
kvalificerade arbetsuppgifter och som,
jag vill understryka det än en gång, ger
oss möjligheter att behålla dessa krafter
inom landet. Det finns risk för att
man i annat fall konkurrerar bort dem
från oss.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den reservation
som fogats till utskottets utlåtande vid
denna punkt.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i vad herr Hansson i Skegrie här an -

fört. Frågan om de berörda tjänsterna
har hög angelägenhetsgrad, inte minst
mot bakgrunden av det berättigade
intresse som miljövården har väckt
inom alla politiska partier och berörda
myndigheter, som nu vaknat ur
sin tidigare törnrosasömn.

Regeringen har också vaknat och
vidtagit en hel del åtgärder. Sålunda
fick vi häromdagen en proposition, nr
28, med förslag till miljöskyddslag, vilken
jag tycker understryker vikten av
att den fråga vi här diskuterar blir
löst på ett bättre sätt än vad utskottsmajoriteten
föreslår. I lagen föreskrivs
i 7 § direkt att avloppsvatten av visst
angivet slag inte får utsläppas i vattendrag.
Som en andra punkt upptas
pressaft från siloanläggning och som
en tredje punkt urin från djurstall.

Vid remissbehandlingen framhölls
bl. a. av RLF, att de allra flesta fall
där nu gällande förbud ej åtlytts berott
på att man ännu ej kunnat anvisa några
tekniska lösningar, som från den enskildes
ekonomiska synpunkt kan användas.
Man ställer sig därför tveksam
inför en skärpning av lagstiftningen.

Vattenvärnet är inne på samma tankegång.
Man hävdar att förbudet mot
utsläpp av pressaft och av urin varit
verkningslöst inte bara på grund av
bristande övervakningsmöjligheter utan
också av brist på verkligt effektiva metoder
för att oskadliggöra produkterna.
Vidare behandlas förekomsten av allt
fler stora djurfarmer, svingårdar in. m.,
och därigenom uppkommande problem.
Att det skall vara totalförbud mot utsläpp
från dessa är enligt Vattenvärnets
åsikt självklart, men man framhåller
också att det måste ges anvisningar om
hur det skall förfaras med detta avfall
på ett praktiskt, ändamålsenligt och hygieniskt
tillfredsställande sätt.

Det är alltså största anledning att
låta den aktuella verksamheten fortsätta
och att ge den riktiga former. Såsom
herr Hansson i Skegrie nyss sade har
naturvårdsverket tillstyrkt inrättandet

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

123

Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader

av en tjänst som statsagronom i vattenvård.

Jag tycker vidare att starka skäl även
talar för att laboraturen i radiobiologi
omvandlas till en professur, men jag
instämmer härvidlag bara i vad herr
Hansson i Skegrie tidigare anfört.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 2.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Herr Hedin sade att
han var glad för att man nu hade vaknat
ur sin törnrosasömn i fråga om
naturvården. Han räknade också upp
vilka han syftade på, och dit räknade
han även regeringen — jag vet inte om
oppositionen har vaknat ännu. Herr
Hedin skall emellertid komma ihåg att
det inte är fråga om något nyvaknat
intresse från socialdemokratiska partiet.
Om herr Hedin någon dag när han
inte har så mycket att göra vill roa sig
med att läsa propositionen om den nu
gällande strandlagen och den debatt som
fördes om denna proposition här i kammaren,
skall herr Hedin bli varse var
högern den gången stod.

Vi på socialdemokratiskt håll tyckte
då att det var en viktig naturvårdsåtgärd
att göra stränderna tillgängliga för
alla. Ni på högerhåll skall däremot inte
slå er för bröstet och säga att det är
ni som går före när det gäller naturvården.
Jag vill minnas att herr Hansson
i Skegrie var en av dem som delade
vår uppfattning och han skall i så
fall ha en eloge för detta ställningstagande,
som var förståndigt.

Herr Hedin vill jag dock som sagt
råda att vid tillfälle läsa den nämnda
propositionen och debatten om den för
att få en inblick i högerpartiets agerande.
Från högerhåll framhölls då vilka
oerhörda ingrepp som skulle göras
i den enskilda äganderätten om lagen
antogs. Vi lyckades få majoritet — jag
tror med herr Hanssons i Skegrie hjälp
— för att genomföra denna lag, vilket
varit till gagn för den stora allmän -

heten. Det är några stora markägare —
herr Hansson är nog liksom jag medveten
om detta — som har fått stryka
litet grand på foten för att vi skulle
få tillgång till dessa naturvärden.

Herr Hedin menade alltså att vi nu
äntligen hade vaknat. Men om herr Hedin
själv vill avbryta sin vinterdvala
och hugga in i arbetet, skall han bli
varse att det i fortsättningen finns uppgifter
även för moderata samlingspartiet
i detta sammanhang.

Jag vill återgå till förevarande punkt,
som i viss mån även berördes av herr
Hedin, och framhålla att vi när vi
icke velat tillstyrka motionsyrkandena
icke för ett ögonblick, herr Hansson i
Skegrie, velat bestrida forskningens betydelse
på detta område. Vi har varit
med om att öka anslaget med 2,5 miljoner
kronor. Och vad konsulenttjänsten
beträffar, så har ju denna givits mycket
låg prioritet av högskolan. Därvidlag
befinner vi oss alltså i ganska gott
sällskap, när vi har en annan uppfattning
än herr Hansson i Skegrie.

Vi har alltså förordat en ökning av
anslaget till naturvårdsforskningen med
2,5 miljoner kronor — vi tror att en
sådan ökning vore värdefull. Och jag
delar herr Hanssons i Skegrie uppfattning
att vi med alla de medel som står
till vårt förfogande skall försöka behålla
de forskare som behövs på detta
område. Men ge mig hara ett exempel
på när en motsatt uppfattning hävdades
av regeringen!

Herr Hansson i Skegrie ironiserade
över att utskottet åberopat sitt utlåtande
över de motioner som var föremål för
diskussion förra året. Han säger att det
inte är mycket att åberopa och att vi
inte står på saklig grund. Men det gör
ju alltid herr Hansson i Skegrie, och
det är naturligtvis bra för honom.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Herr Persson i Skän -

124 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader

ninge säger att det inte är fråga om
något nyvaknat intresse och tar som
exempel strandlagen. Men jag förstår
inte riktigt vad den har i sammanhanget
att göra. Jag tror att det i och för sig
var bra att strandlagen infördes. Jag
var inte med själv på den tiden — 1950
och 1952 — men såvitt jag vet var vårt
parti inte principiellt emot strandlagen,
utan det var rättssäkerhetsfrågorna och
ersättningsfrågorna som partiet ville
lösa på ett något annorlunda sätt än
som då beslutades.

Jag har inte heller sagt att »det nyvaknade
intresset» är något speciellt för
socialdemokraterna. Jag uttalade mig
generellt — jag tror att detta gäller
för alla partier och att det inte är .särskilt
fruktbart att hävda att man i det
och det partiet först visade intresse för
dessa frågor. Vi bör alla erkänna att
vi tidigare inte ägnat miljövården det
intresse som den är vård. Men desto mera
glädjande är det att alla partier nu är
på alerten och visar ett högst betydande
intresse.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Herr Persson i Skänninge
förstår att lägga orden väl när
han säger sig vara glad över att jag
delade socialdemokraternas uppfattning
i fråga om strandlagen. Ja, herr Persson
i Skänninge, vi var faktiskt helt
överens den gången — det gällde socialdemokrater,
folkpartister och centerpartister.
Och det är riktigt som herr
Hedin säger att högern i princip inte
var emot strandlagen, men högern ville
hellre lösa frågan via byggnadslagstiftningen.
Det var skillnaden.

Herr Persson i Skänninge säger —
och jag är ledsen att jag måste rätta
honom på den punkten — att lantbrukshögskolan
har givit de två aktuella
tjänsterna låg prioritet. Nej, herr Persson
i Skänninge, lantbrukshögskolan
har faktiskt givit dessa tjänster hög
prioritet. Däremot har utskottet skrivit
att en tjänst som statskonsulent i lant -

brukets byggnadsfrågor givits låg prioritet.
Herr Persson i Skänninge blandar
alltså ihop de två forskartjänsterna med
tjänsten som statskonsulent i lantbrukets
byggnadsfrågor. Det är den sistnämnda
som givits låg prioritet.

Vidare upprepade herr Persson i
Skänninge att anslaget till forskningsuppgifter
inom naturvården etc. ändå
föreslås ökat med 2,5 miljoner kronor.
Men det löser på intet sätt problemen
beträffande dessa två tjänster. De löses
endast på det sättet att man ger dessa
tjänster den tryggare ställning som reservanterna
vill att de skall få. De ökade
anslag som i år anvisats ytterligare
berör inte dessa tjänster; de blir inte
ett dugg bättre därför. Med en sådan
motivering för avslaget står vi nästa
år i precis samma situation som i dag.
Dessa tjänster fortfar att existera från 1
juli till nästa 1 juli utan någon trygghet
för att kunna fortsätta.

Herr talman! Jag får nog säga att det
var en mager argumentering som utskottets
talesman här har kommit med.
När man grundade sitt avslagsyrkande
förra året på felaktiga utgångspunkter,
borde man vid detta tillfälle ha hittat på
någon starkare motivering.

I detta anförande instämde herr Tobé
(fp).

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
säger att det var en mager motivering
som utskottets talesmän här kom
med. Vi får väl vänta och se om kammaren
anser detsamma som herr Hansson
i Skegrie om motiveringen.

Om jag sade att det var en tjänst som
statsagronom som lantbrukshögskolan
icke hade prioriterat var detta oriktigt,
eftersom det var fråga om en tjänst som
statskonsulent. Men ett fel får man
göra, och rättar man sedan till det blir
allt bra.

Att herr Hansson i Skegrie skulle
uppträda som försvarsadvokat för mo -

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 125

Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader

derata samlingspartiet blev jag litet
förvånad över. Herr Hansson i Skegrie
framhöll att högern nog ville lösa frågan
om strandrätten fastän på annat
sätt med hjälp av byggnadslagstiftningen
o. s. v.

Nu kan man undra varför vi skall ta
upp den saken i detta sammanhang.
Jo, det finns all anledning att göra det.
Om vi skall skapa en miljö, i vilken
människan skall kunna leva och verka,
kommer vi också in på dessa problem.
Herr Hansson i Skegrie kanske trots all
den tyngd av arbete som åvilar honom
får tid att friska upp sitt minne, och
då rekommenderar jag honom att läsa
protokollet från den hetsiga debatt som
fördes här i kammaren just när strandlagen
antogs. Han skall då komma underfund
med att det försvar han i dag
presterade för moderata samlingspartiet
var litet onödigt. Kanske räknar
herr Hansson med att detta parti i likhet
med folkpartiet skall bli uppköpare
av halmhattar till nästa val. — Jag
vet annars inte vilken anledningen kan
vara till att man försöker flirta in
sig så. Men högern har inte haft något
intresse av naturvården och det var
därför jag tog upp frågan om strandlagen
när herr Hedin gjorde gällande att
inte heller vi på vårt håll skulle ha haft
något intresse av naturvården.

Herr Hansson i Skegrie kom in på en
annan fråga, om vilken jag bara skall
säga ett par ord. Han nämnde att vi
i detta land måste få fram en proteinrik
odling. I det avseendet delar jag
herr Hanssons åsikter. När vi skall
behandla punkt 17 i detta utlåtande
gissar jag att fru Sundberg, om hon då
befinner sig i kammaren, kommer att
ta upp dessa frågor. Hon har en motion
om en ökning med 500 000 kronor utöver
vad Kungl. Maj:t har anslagit. Säkerligen
kommer hon att ta upp hela
detta problemkomplex.

Utskottet har emellertid här skrivit
på ett sätt som inte kan missförstås, ty
vi delar den uppfattningen att det finns

anledning att stimulera en odling av
proteinrikt foder.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker nog att denna
sak är alltför viktig för att debatten
skall föras på »halmhattsnivå». Herr
Persson i Skänninge blev illa berörd
över att jag skulle ha uppträtt som
något slags försvarsadvokat för moderata
samlingspartiet. Det är i så fall
första gången detta har hänt, och ett
sådant felsteg må vara förlåtet. Men
jag har den uppfattningen att rätt skall
vara rätt även i en riksdagsdebatt.

Herr Persson i Skänninge förlitar sig
på att kammaren kommer att säga sin
mening om utskottets argumentering.

Tyvärr har kammarens ledamöter inte
varit inne och lyssnat på den magra
argumentering som herr Persson i Skänninge
har fört och inte heller på den
starka argumentering som det enligt
min mening finns möjlighet att föra för
reservationen. Jag är emellertid glad
över att herr jordbruksministern har
varit inne och lyssnat på argumenteringen
och hoppas att åtminstone han
har blivit så pass övertygad att han
själv till nästa år — såvida han inte
då har fått en annan befattning; det
går ju fort nu för tiden — tar upp dessa
tjänster i nionde huvudtiteln och
gör dem till permanenta tjänster vid
lantbrukshögskolan.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Eftersom herr Persson
i Skänninge har tagit upp frågan om
strandlagen vill jag gärna förklara, att
jag delar hans uppfattning att det var
värdefullt att vi fick denna lagstiftning.
Jag vill också helt stillsamt erinra om
att den meningsriktning som jag företräder
när den infördes stod på den
positiva sidan.

Jag vill tillägga att de båda ämnesområden
som berörs i den punkt vi nu
diskuterar är så betydelsefulla, att det

126 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader

finns mycket starka skäl för ett bifall
till reservationens yrkande. Herr Hansson
i Skegrie har så vältaligt utvecklat
de synpunkter som ligger till grund för
reservationen att jag skall nöja mig med
vad jag nu anfört och yrka bifall till
reservationen 2.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i
punkten 13) mom. 1) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Skårman m. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 100 ja och
84 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
13) mom. 2) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Skårman m. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Flansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 99 ja och 84 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 14—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 127

§ 9

Utsträckt motionstid

Ordet lämnades på begäran till

Herr förste vice talmannen VON
FRIESEN (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av de Kungl. Maj:ts propositioner
m. m., som bordlagts vid kammarens
sammanträden onsdagen den
26 och torsdagen den 27 innevarande
mars eller kommer att bordläggas i dag,
måtte med hänsyn till infallande helg
utsträckas till det sammanträde, som
infaller näst efter femton dagar från
det respektive propositioner m. m. kom
kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

§ 10

Herr TALMANNEN yttrade:

Till kammarens ledamöter kommer
att utdelas en stencilerad sammanställning,
vari angives data för de sammanträden,
då motioner sist må väckas i
anledning av de till och med i dag,
fredagen den 28 mars, avlämnade propositionerna
m. m.

Jag får vidare meddela, att de Kungl.
Maj:ts propositioner som under tiden
den 31 mars—3 april överlämnas till
kammaren kommer att per post tillställas
ledamöterna i den mån delningsupplaga
föreligger. Propositionerna
kommer dessutom att som vanligt utdelas
på ledamöternas bänkar i plenisalen.

§ 11

Utgifterna inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde
(forts.)

Återupptogs behandlingen av jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, i anled -

Bidrag till Sveriges utsädesförening

ning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
utgifterna på driftbudgeten för budgetåret
1969/70 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkten 17

Bidrag till Sveriges utsädesförening

Sedan punkten föredragits anförde

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Vid de nyss avslutade
jordbruksförhandlingarna har som vanligt
vårt lands över skottsproduktion utgjort
en viktig faktor vid bedömningen
av jordbrukets lönsamhet. De senaste
årens utomordentligt goda skördar har
fått till resultat att trots att stora arealer
åkerjord nedlagts, så har den totala
produktionen på intet sätt minskat, och
avsättningssvårigheterna är fortfarande
minst sagt besvärande.

I debatten om vår överskottsproduktion
glömmer man ofta bort att Sverige
också importerar en avsevärd mängd
vegetabilier. Jag syftar då i första hand
på vår stora import av proteinrikt kraftfoder,
vilken import uppgår till ett värde
av nära en kvarts miljard kronor.
Denna import är nödvändig, eftersom
vi själva inte lyckats framställa ett tillräckligt
högvärdigt kraftfoder för vår
animalieproduktion. Denna produktion
har under de senare åren i allt högre
grad baserats på importerat proteinfoder.
Skulle allt detta foder produceras
inom landet — än så länge en hypotetisk
tanke men icke desto mindre fascinerande
— skulle närmare 200 000 hektar
kunna överföras från spannmålsodling
till odling av olika slags baljväxter,
och hela vårt fodersädsöverskott skulle
försvinna. De ekonomiska konsekvenserna
av detta skulle för jordbruket vara
av utomordentligt stor betydelse.

Proteinets betydelse ur näringssynpunkt
har länge varit känd. Inte minst
har våra erfarenheter från livsmedels -

128 Nr 14 Fredagen den 28 mars 1969

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling

situationen i u-länderna — där felnäring,
d. v. s. en alltför proteinfattig kost,
utgör ett större problem än svälten —
gjort oss medvetna inte bara om betydelsen
av en riktigt sammansatt kost
utan också om det moraliskt förkastliga
i att importera kraftfoder från länder
där invånarna lider av proteinbrist. Jag
vill också erinra om att Förenta Nationerna
i sina olika organ har tagit upp
just frågan om världens proteinförsörjning.

Jag har i denna kammare väckt en
motion med krav på ett ökat stöd till
Sveriges utsädesförening. Den forskning
som där bedrivs är av utomordentligt
stor betydelse just ur proteinförsörjningssynpunkt.
Det är för mig en stor
glädje att jordbruksutskottet i sitt utlåtande
— jag vågar säga för första
gången — ger uttryck för sin uppfattning
om betydelsen av att Kungl. Maj :t,
berörda myndigheter och forskningsorgan
verkligen ägnar frågan om en
förbättrad proteinförsörjning stor uppmärksamhet.
Därtill uttalas en önskan
att medel i tillräckligt stor utsträckning
skall ställas till växtförädlarnas förfogande.
Detta önskemål gäller också
verksamheten vid Weibullsholm och
Algot Holmberg och Söner.

Det är endast växtförädlingen och
växtodlingsforskningen som ensamma
kan lösa dessa problem. För jordbruksutskottet
var det utomordentligt intressant
att under en resa förra sommaren
till dessa växtförädlingsanstalter få dessa
frågor närmare belysta. Ärter och
vicker har länge odlats. Nu har ett nytt
intresse knutits till våra möjligheter att
odla sojabönor. Inte minst har Algot
Holmberg och Söner här åstadkommit
resultat som visat sig häpnadsväckande
goda och även resulterat i export av utsäde.
Vid Svalöv har man lyckats få
skördar på uppemot 60 deciton per hektar.
Man måste emellertid bedriva en
intensiv växtförädling, bl. a. därför att
man måste få fram tidigare sorter; en
sen skörd minskar proteinhalten. Men

inte minst viktigt är det att man får
fram en hög halt av essentiella aminosyror.
Det visar sig nämligen att proteinproblemet
inte — som man länge trott
—■ endast är ett kvantitativt problem
utan kanske i än högre grad ett kvalitativt.
Vid ett ökat proteininnehåll tycks
det dessutom vara så, att äggviteämnets
kvalitet bedömd efter aminosyresammansättningen
sjunker, ett förhållande
som man på allt sätt försöker komma till
rätta med.

Man ägnar sig också åt undersökningar
av oljeväxternas frön. Man vet
att en intensiv växtförädling även därvidlag
verkligen kan resultera i en kraftig
förbättring av foderkvaliteten. Man
arbetar på att höja oljeväxternas värde
som proteinkälla samtidigt som man
vill göra dem lämpliga för att till större
del ingå som råvara vid svensk margarintillverkning.

Herr talman! Jag har velat beröra
några drag i den växtförädlingsverksamhet
som i dag bedrivs i Sverige.
Jag vill än en gång säga att jag är glad
över att utskottet insett vikten av att
även den forskning, som så att säga
gäller vårt dagliga bröd, får allt tänkbart
stöd. Til syvende og sidst är det
så, att det inte längre är vårt jordbruks
kvantitativa problem som är de förhärskande,
utan de kvalitativa: inriktningen
av produktionen och kvaliteten
på det vi producerar. Jag är medveten
om att svenskt jordbruk nu är
inne i en tid av nytänkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 18

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling

Kungl. Maj :t hade (punkten F 9, s. 61
—63) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till viss praktiskt vetenskaplig växtför -

Fredagen den 28 mars 1969 Nr 14 129

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig- växtförädling

ädling för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 718 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat dels

de likalydande motionerna I: 824
av herr Eskilsson in. fl. och II: 964 av
herr Josef son i Arrie m. fl., vari hemställts
att riksdagen vid sin behandling
av statsverkspropositionen måtte till den
praktiskt vetenskapliga verksamheten
vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt
för budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 430 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I: 860
av herr Svanström m. fl. och II: 985 av
fröken W etterström m. fl., vari hemställts
att riksdagen såsom bidrag till
växtförädlingsarbetet vid Algot Holmberg
och Söner AB anvisade ett anslag
av 120 000 kr. och att till Bidrag till viss
praktiskt vetenskaplig växtförädling för
budgetåret 1969/70 anvisades ett förslagsanslag
av 808 000 kr.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
på motionerna 1:824 och 11:964
samt 1:860 och 11:985 till Bidrag till
viss praktiskt vetenskaplig växtförädling
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 718 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Skärman (fp), Carl Eskilsson (m), Skagerlund
(fp), Ingvar Andersson (m),
Nils Nilsson (ep), Eliasson i Moholm
(m), Persson i Heden (ep), Nilsson i
Lönsboda (fp) och Sundkvist (ep), som
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med bifall
till motionerna 1:824 och 11:964
samt 1:860 och 11:985 till Bidrag till
viss praktiskt vetenskaplig växtförädling
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 1 013 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Även under denna punkt
i utskottets utlåtande behandlas frågan
om forskningen inom jordbruket, nämligen
bidraget till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling. Det gäller Weibullsholm
och Algot Holmberg och Söner.
Till punkten har fogats en reservation;
skillnaden mellan reservanterna
och utskottsmajoriteten är av ekonomisk
art. Vi reservanter stöder motioner som
fullföljer anslagsäskandena från Weibullsholm
och Algot Holmberg och Söner.
I reservationen yrkas på ytterligare
295 000 kronor i bidrag till dessa båda
institutioner — 205 000 kronor till Weibullsholm
och 90 000 kronor till Algot
Holmberg och Söner.

Anledningen till att vi har reserverat
oss till förmån för motionerna är att vi
ansett dem vara välmotiverade och väl
underbyggda; vi har ansett det angeläget
att stödja den forskning som bedrivs
vid dessa institutioner.

Svenskt jordbruk befinner sig i dag
och har under en längre tid befunnit
sig i en dynamisk utveckling. Detta gäller
bl. a. rationaliseringsverlcsamheten,
såväl den yttre som den inre. Men det
räcker inte med rationaliseringar för
att svenskt jordbruk skall bli verkligt
slagkraftigt. Det krävs också, såsom
har anförts av många talare vid behandlingen
av föregående punkter, att vi
offrar mer på forskningen.

Vi har, som fru Sundberg nyss underströk,
vissa överskottsproblem. Men vi
har också vissa underskottsproblem.
Om vi med forskningens hjälp kan få
fram en produktion av de rätta sorterna,
så kan vi pressa ned överskottet
på brödsäd genom att öka odlingen på
de områden där vi har underskott,
exempelvis på proteinområdet.

Låt mig gå förbi växtförädlingsanstalten
i Weibullsholm, eftersom jag vet
att min partikamrat Josefson i Arrie
som är motionär har begärt ordet och
kommer att tala om den. Låt mig i stäl -

9 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 14

130 Nr 14 Fredagen den 28 mars 1969

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling

let anföra några synpunkter på Algot
Holmbergs verksamhet.

Bidraget till Algot Holmberg och Söner
har varit oförändrat 30 000 kronor
i flera år, vilket ju i realiteten betyder
att bidraget har minskat varje år. På
grund av den fortgående inflationen
har bidraget urholkats, och man kan
konstatera att de 30 000 kronorna i dag
är betydligt mindre värda än de var
den dag bidraget lämnades för första
gången.

Jag vill påstå att det är mycket värdefullt
att Algot Holmberg och Söner får
ett stöd, så att företaget kan bedriva
en riktig, praktisk växtförädling. Jag
gör det därför att jag vet att odlingsbetingelserna
är helt olika i olika delar
av vårt land. Vi har stora speciella
problem i Mellansverige, och det är åt
de problemen Algot Holmberg och Söner
speciellt har ägnat sig. För att bara
nämna något exempel: vi har när det
gäller odling av brödspannmål besvärligt
med mältningsskador i Mellansverige
— problem som Algot Holmbergs
speciellt har intresserat sig för. Vi kan
mycket väl bedriva spannmålsodling
även i Mellansverige, men det är angeläget
att genom fortsatt forskning få
fram de rätta sorterna av de olika
spannmålsslagen. Algot Holmberg och
Söner har lagt ned mycket arbete på
den saken, och om företaget fick ett
ökat anslag skulle det kunna intensifiera
sitt arbete.

Det är med anledning av det jag här
har anfört som jag har sällat mig till
reservanterna, och jag yrkar bifall till
reservationen 3 vid punkt 18.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Under denna punkt i
jordbruksutskottets utlåtande behandlas
också ett par motioner där det begärs
en höjning med 205 000 kronor av
anslaget till den praktiskt vetenskapliga
verksamhet som bedrivs vid Weibullsholm.

Det är ett för det svenska jordbruket

och för hela det svenska folkhushållet
mycket betydelsefullt arbete som bedrivs
på Weibullsholm, och detta arbete
har också givit goda resultat —
det visar inte minst den stora andel av
försålt utsäde som de på Weibullsholm
framdragna sorterna utgör. Enligt den
officiella statistiken utgörs inte mindre
än 90 procent av försålt utsädesvete av
sorter, framställda på Weibullsholm;
för kornet ligger motsvarande siffra vid
cirka 80 procent.

Men även om goda resultat uppnåtts
fordras ändå en fortsatt intensiv verksamhet
för att få fram bättre sorter
och jämsides med detta stärka och öka
motståndskraften mot växtsjukdomar.
Det är inte minst på resistensförädlingens
område som det i dag bedrivs
en intensiv forskningsverksamhet.

Jag kan anföra ett exempel från mitt
eget län. Vi har där vid ett par tillfällen
haft mycket svåra angrepp av mjöldagg
på stråsäd och speciellt kornet.
De har medfört en skördeminskning
på upp till 15—20 procent därest inte
bekämpning med kemiska preparat har
tillgripits. Vi är väl alla överens om att
man bör begränsa de giftiga medlens
användning, och kunde man få fram
resistenta sorter i större utsträckning
skulle det ha betydelse i båda de avseenden
jag här nämnt.

Ett annat område där det i dag är
ytterst angeläget att åstadkomma en
intensifiering av verksamheten gäller
försöken att få fram fodersäd som innehåller
en högre halt av protein och protein
av högre kvalitet. Frågan har redan
berörts i två tidigare anföranden och
jag instämmer helt i vad som där sades.
1 dagens läge där vi har stora överskottsproblem
beträffande fodersäden
är det olustigt att tvingas importera ett
mera högvärdigt proteinfoder.

Också på detta område bedrivs en
omfattande verksamhet på Weibullsholm
för att förbättra såväl proteinhalten
som proteinkvaliteten. Detta arbete
utförs både på befintliga sorter och för

Fredagen den 28 mars 1969 Nr 14 131

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling

utveckling av nya, ur dessa synpunkter
mera odlingsvärda foderväxter.

Jag skall inte fortsätta min argumentering
utan vill nu bara understryka
vad som sägs i den till utlåtandet fogade
reservationen i den här frågan av
herr Skårman m. fl. Det heter där:
»Det är enligt utskottets mening angeläget
att bidragsgivningen för nämnda
ändamål blir så avpassad att verksamheten
alltfort kan bedrivas effektivt
och på samma kvalificerade nivå som
hittills.» Jag vill helt instämma med
utskottsreservanterna i denna fråga.

Utskottets majoritet hänvisar i sitt
yttrande till vad som sagts i utlåtandet
under punkten 17 beträffande anslag
till Sveriges utsädesförening. Jag förmodar
att man med detta avser den
växtförädlingsverksamhet som bedrivs
för att få fram en mer proteinhaltig
fodervara. Utskottet säger i detta avsnitt:
»Med hänsyn till frågans vikt
förutsätter dock utskottet, att såväl
Kungl. Maj:t som berörda myndigheter
och forskningsorgan ägnar problemet
om en förbättrad proteinförsörjning
genom växtodling stor uppmärksamhet
och tillser att tillgängliga medel i största
möjliga utsträckning ställs till växtförädlarnas
förfogande för ifrågavarande
verksamhet.»

Det är ett mycket positivt uttalande,
som jag hoppas också skall gälla för
den växtförädlingsverksamhet som man
på samma område bedriver på Weibullsholm.

Trots detta positiva uttalande anser
jag ändå att riksdagen borde biträda
den höjning av anslaget som utskottsreservanterna
föreslår.

Med detta, herr talman, ber jag få
yrka bifall till den under punkten 18 i
utskottsutlåtandet fogade reservationen
av herr Skårman m. fl.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten men vill i anledning av de
motioner som väckts beträffande högre

anslag säga några ord under den här
punkten. Motiveringen och bakgrunden
till vår motion har herr Josefson
i Arrie redogjort för och jag skall därför
inte gå in mera på detaljer.

När det gäller Algot Holmberg och
Söner AB har vi diskuterat detta företag
och dess möjligheter under åtskilliga
år i denna kammare. Sedan företaget
övertogs av Weibullsholm har en
än starkare inriktning skett på att förbättra
kvaliteten på sojabönor och jag
vill tillägga att det gäller inte bara för
odlingarna i Sydsverige; man har även
haft stor framgång med odling i Mellansverige.

Jag tycker det är utomordentligt betydelsefullt
att detta företag ges möjligheter
att fortsätta och utvidga de försök
det bedriver på detta område. Därför
är företaget i hög grad beroende av
betydligt ökade bidrag från staten.
Detta är bakgrunden till att moderata
samlingspartiets ledamöter här velat
ansluta sig till en reservation som även
innebär krav på högre anslag till Weibullsholm
och inte stöder jordbruksutskottets
hemställan.

Det är mig en glädje att få yrka bifall
till reservationen under punkten 18.
Motiveringen och synpunkterna på betydelsen
av växtförädlingsarbetet har
jag ju i övrigt nyss lagt fram för kammaren.

I detta anförande instämde fröken
W etterström och herr Hedin (båda m).

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Låt mig i anslutning till
fru Sundbergs anförande säga, att jag
inte tror att man i den här kammaren
kan säga att något parti visar ett speciellt
intresse på detta område. Jag
tycker att den här frågan fångar alla
och bör fånga alla, därför att den är
så viktig för hela vår framtid. Emellertid
är det klart — jag tror att fru Sundberg
delar den uppfattningen — att vi
många gånger tvingas att prioritera

132 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling

olika områden. Man kan inte komma
ifrån det, och det är klart att vi som
tillhör majoritetspartiet har tvingats
att i utskottet göra det. Ur fru Sundbergs
synpunkt kan det vara felaktigt.
Det är däremot som jag ser det riktigt.

Låt mig säga här att Algot Holmberg
och Söner och Weibullsholm — jag tror
för övrigt att fru Sundberg nämnde det
—• numera är ett företag. Det är inte
längre två företag. Båda två har gjort
betydande insatser på olika områden.
Det är riktigt, som fru Sundberg säger,
att Algot Holmberg väl har varit pionjär
bl. a. på sojabönans område. Det
kan man inte bestrida. Men företaget
har också gjort andra insatser för det
mellansvenska jordbruket, t. ex. lyckats
att få fram en stråstark vetesort och
därvidlag nått betydligt längre än man
för närvarande har gjort vid Weibullsholm.
Jag vet inte hur långt man där
har kommit på det området.

Jag tror att man skall komma ihåg,
när man diskuterar detta, att vi för ett
antal år sedan införde växtförädlingsavgifter.
Det tror jag var ett riktigt och
klokt beslut. Huruvida dessa avgifter
är tillräckliga eller inte undandrar sig
mitt bedömande. Men man kan ju inte
helt bortse från dem.

Nu höjer vi anslaget till Weibullsholm
med 5 000 kronor för att bevara
ett genetiskt värdefullt ärtmaterial, alltså
för att behålla det inom landets gränser,
så att det inte går ur landet — det
är den enda satsningen vi gör -— och
vi ger 30 000 kronor till Algot Holmberg
och Söner. Detta innebär samma
anslag som förra året, bortsett från de
5 000 kronorna.

Det är klart att många kan säga att
det är för litet pengar som ges och att
vi måste satsa mera för att få fram ett
proteinrikt foder. Men varje parti som
befinner sig i en sådan situation att
det har ett inflytande i samhället kommer
— det vill jag säga till fröken
Wetterström som har väckt en motion
på denna punkt och herr Hansson i

Skegrie — alltid att tvingas in på frågan
om vad man skall prioritera.

Jag kan inte instämma i så förfärligt
många högeruttalanden, men herr Carlshamre
höll häromkvällen ett anförande,
som jag tyckte var utomordentligt på
den punkten. Där kom han just in på
hela frågan om prioritering i frågor,
där man kan tycka, att det är nödvändigt
att göra på det ena eller andra
sättet men där man tvingas att ta hänsyn
till andra synpunkter.

Herr talman! Jag vill bara ha sagt att
ingen skall tro att vi är ointresserade
av de här frågorna — intresset finns
lika väl inom vårt parti som inom moderata
samlingspartiet, centerpartiet
och folkpartiet. Vi är emellertid tvingade
att göra en prioritering.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet
endast för att påtala den bristande konsekvensen
i tal och handling från regeringspartiets
sida.

Herr Persson i Skänninge sade att
intresset för växtförädlingsfrågorna
fångar oss alla. Vid en tidigare punkt
framhöll jag, att den radiobiologiska
forskningen har en utomordentlig betydelse
för just växtförädlingen. Det
arbetet, som fångar allas intresse som
herr Persson sade, skulle i hög grad underlättas
och ge bättre resultat om det
blivit ett mera positivt ställningstagande
till den radiobiologiska professuren
på lantbrukshögskolan från regeringspartiets
sida.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag skall bara säga herr
Hansson i Skegrie ytterligare en sak
på denna punkt, eftersom jag glömde
att göra det tidigare.

Behövs statsagronomtjänsten kan man
vända sig till naturvårdsverket som har

9,5 miljoner kronor till sitt förfogande.

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 133

Bidrag till skogsförbättringar och Vägbyggnader på skogar i enskild ägo

Bedöms saken vara så viktig kommer Kammaren hade alltså bifallit utnog
tjänsten att inrättas. Säg inte ide- skottets hemställan,
hgen, herr Hansson i Skegrie, att vi inte
har intresse för dessa frågor, ty det är

fel. Jag vill gärna försäkra att vi har Punkterna 19—23

samma intresse som herr Hansson i Vad utskottet hemställt bifölls.

Skegrie.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Tyvärr måste jag rätta
herr Persson i Skänninge ännu en gång.
Statsagronomtjänsten gäller vattenvården
och icke radiobiologin. Det var
den senare som skulle ha professuren.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Josefson i Arrie begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
18) i utskottets utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Skärman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Josefson i Arrie begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 98 ja och 78 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Punkten 24

Bidrag till skogsförbättringar och
Vägbyggnader på skogar i enskild ägo

Kungl. Maj :t hade (punkterna H 3—
H 4, s. 92—95) föreslagit riksdagen att

1. dels medge att under budgetåret
1969/70 statsbidrag beviljades med högst
6 000 000 kr. till skogsodlingsåtgärder på
sämre jordbruksmark samt med högst

2 500 000 kr. till med anslaget i övrigt
avsedda ändamål, med rätt för Kungl.
Maj :t att jämka fördelningen,

dels till Bidrag till skogsförbättringar
för budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 8 000 000 kr.,

2. dels medge att under budgetåret
1969/70 beviljades statsbidrag med högst
14 500 000 kr. till vägbyggnader på skogar
i enskild ägo samt förhöjt statsbidrag
med högst 500 000 kr. till skogshuvudvägar
av särskild betydelse ur
fritidssynpunkt,

dels till Vägbyggnader på skogar i enskild
ägo för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 13 300 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna I: 844 av
herrar Erik Olsson och Karl Pettersson
samt II: 459 av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte beträffande anslagen Bidrag
till skogsförbättringar respektive Vägbyggnader
på skogar i enskild ägo besluta
dels att under budgetåret 1969/70
finge beviljas statsbidrag med högst

3 500 000 kr. till skogodlingsåtgärder på
sämre jordbruksmark, dels att under
budgetåret 1969/70 finge beviljas statsbidrag
med högst 17 000 000 kr. till vägbyggnader
på skogar i enskild ägo.

134 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Bidrag till skogsförbättringar och Vägbyggnader på skogar i enskild ägo

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna 1:844
och 11:459, såvitt nu var i fråga, medge
att under budgetåret 1969/70 beviljades
statsbidrag med högst 6 000 000 kr.
till skogsodlingsåtgärder på sämre jordbruksmark
samt med högst 2 500 000 kr.
till med anslaget Bidrag till skogsförbättringar
i övrigt avsedda ändamål,
med rätt för Kungl. Maj :t att jämka
fördelningen,

2. till Bidrag till skogsförbättringar
för budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 8 000 000 kr.,

3. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna 1:844
och II: 459, såvitt i övrigt var i fråga,
medge att under budgetåret 1969/70 beviljades
dels statsbidrag med högst
14 500 000 kr. till vägbyggnader på skogar
i enskild ägo, dels förhöjt statsbidrag
med högst 500 000 kr. till skogshuvudvägar
av särskild betydelse ur fritidssynpunkt,

4. till Vägbyggnader på skogar i enskild
ägo för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 13 300 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Hermansson, Jonasson och Persson i
Heden (samtliga ep), som ansett att utskottet
under 1 och 3 bort hemställa, att
riksdagen måtte

1. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 844
och II: 459, såvitt nu var i fråga, medge
att under budgetåret 1969/70 beviljades
statsbidrag med högst 3 500 000 kr. till
skogsodlingsåtgärder på sämre jordbruksmark
samt med högst 2 500 000 kr.
till med anslaget Bidrag till skogsförbättringar
i övrigt avsedda ändamål,
med rätt för Kungl. Maj:t att jämka fördelningen,

3. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 844 och II: 459, såvitt nu var i fråga,
medge att under budgetåret 1969/70 be -

viljades dels statsbidrag med högst
17 000 000 kr. till vägbyggnader på skogar
i enskild ägo, dels förhöjt statsbidrag
med högst 500 000 kr. till skogshuvudvägar
av särskild betydelse ur fritidssynpunkt.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jordbruksutskottets utlåtande
nr 1 behandlar inte bara jordbruksekonomiska
utan även skogsekonomiska
spörsmål. Skogen är en av
vårt lands förnämsta råvarukällor. Den
svarar för råvaran til! en betydande del
av den svenska exporten, och skogsbruket
är därför mycket viktigt för vårt
lands ekonomiska utveckling. Varje
möjlighet som tillvaratages för att förbilliga
förädlingen av de skogliga produkterna
bidrar därför till att stärka
konkurrenskraften hos våra industrier
på skogens område ute på världsmarknaden.

Transportkostnaderna för råvaran,
d. v. s. virket, utgör en ansenlig del av
hela förädlingskostnaden. Ungefär 20
procent av förädlingskostnaderna utgöres
av kostnader för virkets transport
från skogen fram till förädlingsstället.
Det är därför självklart att varje förbättring
av vägnätet som kan förbilliga
transportkostnaderna är en betydande
rationaliseringsåtgärd som inte får försummas.
Detta har också skogsstyrelsen
framhållit i sin framställning om
anslagsäskanden för vägbyggnader på
skogsmark i enskild ägo. Bland annat
har skogsstyrelsen pekat på den tekniska
utvecklingen på transportområdet.
Skogsbilvägnätet motsvarar inte
tidens krav i vad gäller bärkraft. Var
och en förstår att det blir betydande
fördyringar om vägarnas bärkraft är så
dålig, att transportfordonen måste lasta
om upprepade gånger för att få full
last för den fortsatta transporten på

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 135

Bidrag till skogsförbättringar och Vägbyggnader på skogar i enskild ägo

de stora vägarna fram till förädlingsstället.
En förstärkning av detta vägnät
är därför en god ekonomisk åtgärd.

I anledning av Kungl. Maj :ts proposition
i ärendet har jordbruksutskottet
under punkten 24 i förevarande utlåtande
hemställt om statsbidrag med
högst 6 miljoner kronor till skogsodling
på sämre jordbruksmark samt högst

14,5 miljoner kronor till vägbyggnader
på skogar i enskild ägo. I reservationen
4 vid denna punkt har reservanterna
hemställt om en nedbantning av anslaget
till skogsodlingsåtgärder med 2,5
miljoner kronor och begärt att det beloppet
i stället skall läggas till anslaget
för vägbyggnader. Det är sålunda
här fråga om en omfördelning mellan
anslagsposterna, ingen uppräkning av
det äskade totala anslaget. Det gäller
prioritering och en värdemässig bedömning
av de båda anslagen. Jag frånkänner
inte anslaget till skogsodling betydelse,
men sådan odling är en åtgärd
på lång sikt. Man bör kanske också
skynda långsamt med skogsodling på
åkerjord. En beräkning av det framtida
behovet av åkerjord bör nog göras innan
en alltför omfattande skogsodling
på åkermark företages.

Vad som nu i allra högsta grad är
aktuellt är att skapa så goda konkurrensförutsättningar
som möjligt för
skogsindustrin, som är en mycket betydande
exportnäring med skogen som
råvarukälla. Det torde sålunda inte vara
svårt att göra denna prioritering mellan
anslaget till skogsodling och anslaget
till byggande och förstärkning av
skogsbilvägnätet. Ett ökat anslag till
skogsbilvägarna är en för dagen väl
försvarbar rationaliseringsåtgärd. Det
är med denna bevekelsegrund som vi
i reservationen 4 vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 hemställt om en
uppräkning av anslaget till skogsbilvägarna
och en motsvarande nedbantning
av anslaget till skogsodling.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 4.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag delar herr Perssons
i Heden uppfattning att förutsättningen
för att man skall kunna få ut ett vettigt
resultat av skogsbruket är att man
har hyggliga kommunikationer. På denna
punkt råder alltså inga delade meningar.

Den fråga som tagits upp i reservationen
gäller det belopp som enligt
Kungl. Maj :ts förslag skulle användas
för odling av skog på sämre jordbruksmark.
Reservanterna har menat att det
är angelägnare att bygga vägar för en
del av dessa pengar, och de har därför
föreslagit en annan fördelning än den
av Kungl. Maj :t gjorda. Vi har ansett
att de siffror som redovisas i propositionen
och de avvägningar som gjorts
av regeringen varit riktiga, och vi har
därför godtagit propositionens förslag.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Jag vill tillägga att väganslagen i stort
är uppdelade på många olika organ,
som på olika sätt ägnar sig åt väghållningen.
Fråga är, om man ändå inte
vunne mest på att ha väganslagen koncentrerade
på en hand för att få ut
det mesta möjliga av de pengar som
man satsar. Detta är min personliga
uppfattning, som jag velat deklarera inför
kammarens ledamöter. Jag har i övrigt
inget att anföra utöver vad utskottet
skrivit.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! En mycket betydande
försämring av lönsamheten inom skogsbruket
har ägt rum under de senaste
åren. Denna lönsamhetsförsämring får
omfattande återverkningar på hela samhället.
Om inte skogsnäringen genom
strukturrationalisering kan erhålla en
lönsamhet som gör den konkurrenskraftig
internationellt sett, blir följden, och
vi har redan sett exempel därpå, allvarliga
störningar på arbetsmarknaden.

136 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Bidrag till skogsförbättringar och Vägbyggnader på skogar i enskild ägo

Detta påverkar samhällsutvecklingen
och näringslivet i vidsträckta delar av
vårt land och medför även kapitalförstöring
av de tillgångar som är bundna
till olika led i skogsproduktionen.

Den hotande lönsamhetskrisen synes
endast kunna avvärjas genom snabba
kostnadssänkningar, då en intäktsstegring
är orealistisk. En ökad utbyggnad
av skogsvägarna måste i denna situation
ges hög prioritet. Ett välutbyggt
skogsbilvägnät är en grundförutsättning
för att såväl virkets avverkning och
transport som skogsvården skall kunna
mekaniseras och driften rationaliseras.
I norra Sverige kan en vägutbyggnad
hindra nollområdets utbredning och genom
en minskning av transportkostnaderna
möjliggöra bättre utnyttjande av
produktionsresurserna. Den pågående
nedläggningen av allt fler flottleder accentuerar
också behovet av en snabb
utbyggnad av vägnätet. Beträffande
Jämtlands och Västernorrlands län gäller
att utöver biflottleder även huvudflottleder
försvinner under de närmaste
åren.

I sin anslagsframställning bar skogsstyrelsen
uttalat att en höjning av skogsvägsanslaget
är mycket angelägen. Styrelsen
har prioriterat detta anslag särskilt
med hänsyn till den omedelbara
kostnadssänkande effekt som byggande
av skogsvägar får för skogsnäringen.
Angelägenhetsgraden framgår även av
att skogsstyrelsen framhållit att, om så
är nödvändigt, andra anslag kan minskas
till förmån för väganslaget. Hur avvägningen
skall göras kan naturligtvis
diskuteras, men i de likalydande fyrpartimotionerna
1:844 och 11:459 har
vi redovisat ett förslag till omfördelning,
och det är på grundval därav som
reservanterna utformat sin reservation.

Vi har klart för oss att budgetläget
är sådant, att det inte kan bli fråga om
en anslagshöjning utan endast om en
omfördelning. När det då kan konstateras
att ekonomiskt relevanta alternativ
till virkesproduktion saknas för en hel

del av de marker, där jordbruksdrift
upphört eller kommer att upphöra, är vi
eniga om att även om det behövs bidrag
för en skogsplantering på sådan
jord, så lockar inte den besvärliga konjunktursituationen
till långsiktiga investeringar,
vilka dessutom ger en förhållandevis
låg förräntning. Vi vill därför
förorda att det övervägs en temporär
begränsning av bidragsramarna till
statsbidragsbevillning till skogsodlingsåtgärder
på sämre jordbruksmark under
förutsättning att det kan komma
skogsvägarna till godo. En sådan åtgärd
skulle även ge ett direkt tillskott
till sysselsättningsmöjligheterna, och
det är nog så angeläget i de län som
berörs.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
4.

I detta anförande instämde herr Jönsson
i Ingemarsgården (fp).

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Avvägningen gäller,
herr Persson i Skänninge, vilka prioriteringar
som skall göras inom ramen
för det sammanlagda anslaget. Vi reservanter
har den uppfattningen, att det
i nuläget är mycket väsentligt att åstadkomma
så låga förädlingskostnader som
möjligt för skogsindustrin, så att den
kan stå sig i konkurrensen. Det råder ju
en synnerligen hård konkurrens på utlandsmarknaden,
och det gäller att ta
vara på alla tillfällen att hävda sig i
denna konkurrens.

Det är inte bara de olika ägarkategorierna
inom skogsområdet som berörs,
utan saken har betydelse för hela
vårt lands ekonomi på grund av att —
som jag sade i mitt första inlägg —
skogsindustrin är en av de stora exportindustrierna.
Därför torde det i nuläget
vara nödvändigt att vidta sådana åtgärder
som snabbt och effektivt medverkar
till en förbättring av dessa konkurrensmöjligheter.
Transportområdet
är härvidlag mycket betydelsefullt, ef -

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 137

Bidrag till skogsförbättringar och Vägbyggnader på skogar i enskild ägo

tersom väl en femtedel av förädlingskostnaderna
utgöres just av transportkostnader.

Vad beträffar skogsodlingen kan nämnas
att jag inte ifrågasatt annat än att
den har sin betydelse, men det är en
fråga som är lagd på lång sikt. Om man
för något år skulle vänta med att så
att säga »explodera fram» denna skogsodling,
utgör det ingen fara. Vad som är
fara härvidlag är att vi ställs utanför
möjligheterna att konkurrera med andra
länder på det skogsekonomiska området.

Vi har sett saken så att denna förutsättning
måste skapas. Så är inte fallet
om man väntar med skogsodlingen
på åkermark. Skogsodling är dessutom
en av de sämst lönsamma åtgärder som
man kan ge sig in på. Förräntningen är
här inte större än mellan 2 och 3 procent
på det nedlagda kapitalet. En förbättring
av våra skogsvägar medför
däremot eu väsentligt höjd förräntningsprocent
och därtill också en förbättrad
konkurrensförmåga.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman! Herr

PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Litet pengar får väl
ändå skogsnäringen för byggande av
vägar, herr Persson i Heden! Via jordbruksdepartementets
huvudtitel utgår

14,5 miljoner kronor. Visserligen utgår
500 000 kronor till fritidsvägarna, tv
till dessa kan man få litet högre statsbidrag.
Därutöver kommer för innevarande
budgetår att utgå ungefär It miljoner
kronor från AMS-medel. Om jag
tolkar herr Larsson i Norderön riktigt
sade han att konjunkturerna nu är dåliga
och att läget är skärpt. Men AMSpengarna
och de dåliga konjunkturerna
hänger faktiskt samman. I och med att
man får litet besvärligheter på arbetsmarknaden
i dessa län kommer detta
omedelbart att föra med sig att vägbyggnader
i AMS:s regi kommer till
stånd.

Herr Larsson i Norderön säger se -

dan att det är så dåliga konjunkturer
att ingen vill satsa pengar för att odla
på sämre jordbruksmarker. Men är detta
riktigt? Om tiderna är så dåliga som
herr Larsson i Norderön vill göra gällande,
vill man då äventyra pengar med
att satsa dem på skogsvägar? Herr Persson
i Heden, som är den ständige optimisten,
tror naturligtvis att det här
kommer att ordna upp sig och att det
bara är en tidsfråga när det blir bättre
konjunkturer. Om jag inte minns fel
har vi i dag 160 000 hektar som inte
har någon produktion, och ungefär
60 000 hektar per år behöver planteras.
Att så sker är väl också av värde.
Därför tycker jag att motiveringarna
på detta område går något isär.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt utan ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! I första hand gäller det
väl att på ett ändamålsenligt sätt kunna
tillvarata den skog som är avverkningsbar
och som måste avverkas ur
rent skogsekonomisk synpunkt. Vi måste
väl, herr Persson i Skänninge, se till
att vi i största möjliga utsträckning på
ett ekonomiskt sätt drar nytta av den
mångenstädes redan överåriga skog som
finns. I denna teknikens tid, då vi använder
stora och tunga lastbilar och
traktorer för transporter, är det nödvändigt
alt se till att vägnätet får en
tidsenlig utformning. Att det är det första
vi måste göra torde väl inte vara svårt
att förstå, herr Persson i Skänninge.

Det anslag som har äskats, 14,5 miljoner
kronor, har ingen anmärkt på,
utan det är bra. När man har möjlighet
att få ytterligare 2,5 miljoner kronor
utan att det belastar budgeten, och man
vet att behovet är stort, torde det vara
än bättre.

Skogsodlingen är inte lönsam, det är
klart bevisat i ekonomiska kalkyler.
Trots detta skall vi givetvis odla skog

138 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Statens skogsskolor m. m.

på den sämre jordbruksmarken — men
först då vi har sett hur stor areal vi
kan lägga till skog utan att göra avkall
på beredskapen. Kanhända den dag
kommer, då vi behöver använda den
skogsodlade åkermarken till annat ändamål
än skogsproduktion.

Enligt herr Persson i Skänninge skulle
vi av AMS-medel få 11 miljoner kronor;
men arbetsmarknadsstyrelsen ämnar
stoppa alla beredskapsarbeten efter
den 1 april. Därmed får vi inga pengar
till skogsbilvägar av arbetsmarknadsstyrelsen.
I så fall är det väl nödvändigt
att vi utnyttjar så mycket som möjligt
av de resurser som finns för att
vi skall kunna få en förbättring av vårt
vägnät. Det är onekligen den mest ändamålsenliga
rationaliseringsåtgärden.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Vi har väl inte tänkt
oss att vi är några experter på nationalekonomi,
vi som har undertecknat
detta motionspar. Jag åberopar dock
än en gång att vi motionärer är ense
om vår bedömning. Det torde ändå
vara klart att räntabiliteten i en planteringsåtgärd
får beräknas på oändligt
lång tid framåt jämfört med räntabiliteten
i en skogsbilväg, som kan bidra
till att minska nollzonerna i våra områden.
Det är närmast denna avvägning
som gör att vi begär en temporär omfördelning.
Jag anser att vi har fullt fog''
för det förslaget.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i reservationen 4); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Persson i Heden begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
24) i utskottets utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen 4)
av herr Hermansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Persson i Heden begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 127 ja och 49 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 25—27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28

Statens skogsskolor m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkten H 12, s.
103—116) föreslagit riksdagen dels att
godkänna vad som förordats rörande
organisationen m. m. av skogsmästarutbildningen
och skogsteknikerutbildningen,
dels att till Statens skogsskolor
m. m. för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 2 050 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:152
av herr Per Jacobsson m. fl. och II: 171
av herr Lundmark m. fl., vari hemställts
att riksdagen vid behandling av bil. 11,

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 139

punkten Fl 12: Statens skogsskolor

m. in., måtte besluta att ett skogsinstitut
för norra Sverige förlädes till Lycksele,

dels de likalydande motionerna I: 827
av herr Hedström m. fl. och II: 954 av
herr Hammarsten in. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att skogsinstitutet
för norra landsdelen förlädes
till Älvsbyn i Norrbotten,

dels de likalydande motionerna I: 833
av herrar Lars Larsson och Högström
samt II: 986 av herr Wiklund i Härnösand
m. fl.,

dels I: 838 av herrar Nils Nilsson och
Skärman samt II: 963 av herr Jonasson
m. fl., vari hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte uttala
att undervisningstiden vid de planerade
skogsinstituten gjordes tvåårig,

dels I: 841 av herr Nyquist m.fl. och
II: 944 av herr Eliasson i Sundborn
in. fl., vari hemställts att riksdagen med
ändring av vad som föreslagits i statsverkspropositionen
måtte besluta, att ett
skogsinstitut förlädes till Kopparbergs
län, samt att bemyndiga Kungl. Maj :t
att efter ytterligare prövning besluta om
skogsinstitutets förläggningsort inom
nämnda län,

dels 1:842 av herr Ebbe Ohlsson
m. fl. och II: 9!i7 av herr Fagerlund
in. fl., vari hemställts att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
att det södra skogsinstitutet måtte förläggas
till Växjö,

dels I: 846 av herrar Erik Olsson och
Karl Pettersson samt II: 969 av herr
Larsson i Norderön m. fl., vari hemställts
att riksdagen med godkännande
av vad i statsverkspropositionen i övrigt
förordats rörande organisationen
m. m. av skogsmästarutbildningen och
skogsteknikerutbildningen uttalade att
frågan om lokaliseringen av det norra
skogsinstitutet gjordes till föremål för
ytterligare överväganden, samt bemyndigade
Kungl. Maj :t att därefter besluta
i berörda lokaliseringsfråga.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

Statens skogsskolor m. m.

1. a. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag på motionerna
I: 833 och II: 986 godkänna vad utskottet
förordat angående huvudmannaskapet
för den skogliga yrkesutbildningen
m. m.,

b. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna
I: 838 och II: 963 godkänna vad utskottet
förordat angående skogsteknikerutbildningens
längd,

2. a. godkänna vad utskottet anfört
beträffande antalet skogsinstitut,

b. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag på motionerna I:
152 och II: 171, I: 827 och II: 954 samt
I: 846 och II: 969 godkänna vad utskottet
föreslagit rörande förläggningsorten
för det norra skogsinstitutet,

c. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna I:
842 och 11:947 godkänna vad utskottet
förordat rörande förläggningsorten för
det södra skogsinstitutet,

d. lämna motionerna 1:841 och II:
944 utan åtgärd,

3. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
godkänna vad utskottet i övrigt
förordat rörande organisationen m. m.
av skogsmästarutbildningen och skogsteknikerutbildningen,

4. till Statens skogsskolor in. m. för
budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 2 050 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande skogsteknikerutbildningens
längd av herrar Skärman (fp),
Jonasson (ep) och Stridsman (ep), som
ansett att utskottet under 1 b bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 838 och II: 963 i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna vad reservanterna
förordat angående skogsteknikerutbildningens
längd;

2. beträffande skogsinstitutens organisation a.

av herrar Hedström (s), Skager -

140 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Statens skogsskolor m. m.

lund (fp), Wanhainen (s) och Stridsman
(ep), utan angivet yrkande;

b. av herrar Lundmark och Nygren
(båda s), likaledes utan angivet yrkande; c.

av herr Jonasson (ep), som ansett
att utskottet under 2 a—d bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:152 och 11:171, 1:827 och 11:954,
1:841 och 11:944, 1:842 och 11:947
samt 1:846 och 11:969 i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att frågorna om
antalet skogsinstitut och deras lokalisering
toges upp till ny prövning av
Kungl. Maj:t,

b. bemyndiga Kungl. Maj:t att efter
nämnda prövning besluta om antalet
skogsinstitut och deras lokalisering.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
den framtida organisationen
för utbildningen vid skogsskolorna. En
skogsteknikerkurs föreslås ersätta den
nuvarande utbildningen vid skogsskolorna.
Veckotimantalet skall enligt förslaget
bli 35 mot hittills 40. Det innebär
att det totala antalet undervisningstimmar
kommer att minska med 285.

Yrkesutbildningskommitténs maj oritet
och Kungl. Maj:t föreslår att teknikerkursen
skall omfatta tre terminer.
En ledamot av kommittén, herr
Nils B. Hansson, har avgivit en reservation
vari han föreslår att kursen skall
omfatta fyra terminer eller att den
skall bli tvåårig. Denna uppfattning
har delats av många remissinstanser,
bl. a. av skogsstyrelsen som är en väsentlig
remissinstans i detta avseende.
Den har också framförts i motioner och
i en reservation till det föreliggande
utskottsutlåtandet.

Ökade krav ställs på arbetsledarnas
kvalifikationer, och nya frågor, bl. a.

på naturvårdens område, kommer in i
bilden i framtiden. En sänkning av utbildningstiden
synes därför vara en
utveckling i fel riktning.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
5.1.

Under denna punkt behandlas också
frågan om antalet skogsinstitut. Kommittén
har föreslagit tre sådana. I propositionen
föreslås två, ett i Sollefteå
och ett i Värnamo. I Mellansverige föreslås
inget institut. Jag tror dock för
min del att det blir nödvändigt med
ett skogsinstitut även där.

Behovet av fler skogsinstitut framgår
även av motioner som har väckts i samband
med propositionen. I andra motioner
yrkas förändringar i fråga om förläggningsorterna.
För min del anser jag
att många vägande skäl anförts i motionerna
för såväl andra förläggningsorter
som ett institut i Mellansverige.
Kungl. Maj:t bör enligt min åsikt ytterligare
pröva denna fråga. Detta har
jag framfört i reservationen 5.2 c, till
vilken jag yrkar bifall.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Eriksson i Arvika och Jonsson i Mora
(båda fp).

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Det är närmast den
fråga som berörs i reservationen 5.2 c
under punkt 28 som föranleder mig att
ta till orda. I årets statsverksproposition
framläggs förslag om inrättande av två
skogsinstitut, varav det ena föreslås lokaliserat
till norra Sverige. När det gäller
förläggningen av det norra skogsinstitutet
har man diskuterat Bispgården,
Lycksele, Älvsbyn och Sollefteå,
och Kungl. Maj:t har stannat för Sollefteå.
Av skäl som inte redovisas har
Östersund inte kommit med i diskussionen.

I fyrpartimotionerna 1:846 och II:

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

141

969 bär vi motionärer aktualiserat Östersund,
som enligt vår mening har
mycket goda förutsättningar som lokaliseringsort
för det norra skogsinstitutet.
Eftersom dessa förutsättningar tidigare
inte redovisats skall jag helt kortfattat
be att få göra det.

Motionärerna hävdar att de skogliga
och skogsindustriella förutsättningarna
i Östersund är fullgoda. Där finns övningsskogar
och skogliga institutioner.
Östersund är ett stort och växande skogli
gt administrativt centrum. Skogsvårdsstyrelsen,
domänverket, SCA och Jämtlands
skogsägareförening har där förhållandevis
stora staber av skogligt utbildad
personal. Vad beträffar domänverket
har den förändringen skett, att
Sollefteå överjägmästardistrikt har dragits
in och till större delen lagts under
Östersunds överjägmästardistrikt. Dessutom
finns i Östersund sltogsbyråer och
andra institutioner med personal som
har skoglig anknytning.

Denna koncentration av den skogliga
administrationen med representanter
för alla olika skogsägargrupper ger stora
möjligheter att knyta lämpliga kontakter
och att komma över lämpliga
övningsobjekt. Det finns också en positiv
inställning hos samtliga skogliga organ
till att i sin långtidsplanering ta
hänsyn till den skogliga utbildningens
behov av övningsobjekt.

De skogliga förhållandena i övningsområdet
omfattar kalfjäll samt skogsmark
på silurområdet, granitområdet
och gnejsområdet. Det finns alltså olika
betingelser för skogsodling.

Det finns skogsindustrier mycket nära
Östersund — både massaindustrier,
spånplattefabriker och sågverk. Detta
förhållande borde erbjuda gynnsamma
förutsättningar för studier, bl. a. i organisation
och utförande av kontinuerliga
fjärrtransporter. Efter hand som
flottningen minskar i betydelse bör det
vara väsentligt för eleverna vid skogsinstitutet
att studera terrängtransporternas
hopknytning med vidaretranspor -

Statens skogsskolor m. m.

terna. Sådana studier kan mycket väl
ske i detta område, där det finns terminaler
vid järnväg och vid s. k. virkestorg.
Det finns enligt vår mening knappast
bättre förutsättningar på något annat
håll i landet att studera dessa för
skogstekniker så betydelsefulla uppgifter.

Skolväsendet i övrigt är mycket differentierat
och väl utbyggt i Östersund.
Gymnasiet har etf upptagningsområde
på över 100 000 personer och är därmed
det största i Norrland. Östersund
är en stor skolstad.

Det finns en hel del andra förhållanden
som talar för vårt förslag, men
jag skall inskränka mig till det anförda.
Jag vill endast ytterligare framhålla
att nyinvesteringarna för ett skogsinstitut
i Östersund skulle bli relativt
små på grund av de överlägsna möjligheterna
till samutnyttjande av vissa
undervisningsresurser: skogsinstitut,

skogsbruksskola och yrkesskola. Ingen
av de orter som har nämnts i den tidigare
diskussionen kan uppvisa större
ekonomiska fördelar.

En hel del av de sakförhållanden
som vi ville fästa uppmärksamheten på
har inte beaktats eller redovisats i förslaget
till lokalisering av det norra
skogsinstitutet. Inte minst mot bakgrunden
av att undervisningen vid skogsinstitutet
kommer att fortgå ett antal år
vid Bispgårdens nuvarande skogsskola i
Jämtland synes det vara möjligt att göra
ytterligare överväganden innan man
fastställer lokaliseringsorten. Vi anser
att de synpunkter vi har framfört i vår
motion borde läggas till grund för en
allvarlig prövning, och vi hemställer
därför att lokaliseringen av norra skogsinstitutet
görs till föremål för ytterligare
överväganden. Vi föreslår också
riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj:t
att därefter fatta beslut i berörda lokaliseringsfråga.

Yrkandet i våra motioner sammanfaller
med yrkandet i reservationen
5.2 c av herr Jonasson vid punkten 28.

142

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Statens skogsskolor m. in.

Jag ber att få yrka bifall till denna reservation.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Jag har avgivit en blank
reservation under denna punkt och vill
göra några kommentarer till den.

I det mesta delar jag utskottets mening
om den reform av skogsteknikerutbildningen
som här föreslås. Men jag
har en något avvikande mening när det
gäller lokaliseringen av skogsinstitutet
i Norrland. De kriterier som ligger till
grund för lokaliseringen kan godtas,
men den värdering av de skilda kriterierna
som lett till förslaget att placera
skogsinstitutet i Sollefteå kan diskuteras.

Det är främst tvenne förhållanden
som utredningen och Kungl. Maj :t funnit
ha avgörande betydelse när det gäller
Sollefteå, nämligen möjligheten till
en viss samordning mellan skogsinstitutet
och skogsbruksskolan därstädes.
Samtidigt åberopas vid jämförelsen med
Lycksele den något längre vegetationsperioden
för Sollefteås del. Dessa förhållanden
har alltså tillskrivits större
värde än Lyckseles mera representativa
skogsförhållanden; detta gäller såväl
i fråga om höj dlägen som i fråga om
bonitet, träslag, skogsägarkategorier
m. m. Lycksele är dessutom i högre
grad ett skogscentrum än Sollefteå. I
Lycksele finns tre storskogsbolagsförvaltningar,
fyra domänrevirförvaltningar,
domänverkets maskinstation, frökläng
och kursgård. Lyckseles närhet
till Umeå universitet borde också ha
varit en faktor av betydelse. Vid universitetet
bedrivs nämligen redan en
viss skoglig forskning. Vidare har institutet
för skogsförbättring förlagts till
detta område. Jag tror att en helt
objektiv värdering av de skilda kriterierna
skulle ha fällt utslag till Lyckseles
förmån. Men, herr talman, med hänsyn
till det läge vari frågan nu befinner
sig har jag inget yrkande.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag har skrivit under
motion 969 i denna kammare, och jag
skall be att få motivera den.

Innan den här frågan avgörs borde
en annan viktig fråga, som sammanhänger
med den skogliga utbildningen,
ha utretts och beaktats. Jag instämmer
i vad föregående talare har sagt om den
motivering som vi har lämnat i motionen.

Utskottet följer propositionens förslag
då det gäller antalet skogsinstitut,
som skall ersätta skogsskolorna, och föreslår
att det skall finnas två. De från
skogsinstituten examinerade föreslås få
titeln skogstekniker. Vidare föreslås att
skogsmästarskolan tills vidare skall vara
underställd skogshögskolan.

Inrättandet av nämnda undervisningsanstalter
är icke enbart en yrkesutbildningsfråga,
utan i hög grad en landsbygds-
och miljövårdsfråga och bör därför
diskuteras även från dessa synpunkter.
Om man nämligen vill genomföra
ett brett och samtidigt genomträngande
naturvårdsprogram, bör hela
det nät av naturanknutna skolor som
jordbruksdepartementet förfogar över
inom jordbruket och skogsbruket kunna
betraktas som instrument för genomförandet
av naturvårdspolitiken. Man
bör välja ut ett antal skolor, som ur
skilda synpunkter kan passa för olika
uppgifter i ett program av det skisserade
slaget, och ge dessa skolor förstärkta
resurser för att bl. a. driva vidareutbildning
och fortbildning inom naturvårdsområdet.

I alldeles särskilt hög grad kommer
härvid de skogliga läroanstalterna i
blickpunkten. Skogens folk behandlar
åtgärdsmässigt större delen av Sveriges
natur, och i deras utbildning ingår redan
från början en mängd ämnen som
är av grundläggande betydelse för miljövården.
Den utredning som tillsattes
1962 har inte i någon utsträckning diskuterat
synpunkter av närmast berörda
slag, vilka kanske först på senare tid

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 143

blivit aktuella. Jag vet inte heller om
utredningen liaft sådana direktiv. I
stället föreslås minskad undervisning i
naturvård vid instituten i jämförelse
med undervisningen vid skogsskolorna.

Om man betraktar skogsskolorna—
skogsinstituten som lämpliga organisationskärnor
för anknytande utbildning
inom naturvårdens område, följer härav
bl. a. att de bör ligga inom geologiskt,
biologiskt och botaniskt skilda och representativa
områden. I vårt land borde
ur denna synpunkt minst tre skogsinstitut
kunna försvara sin plats.

I debatten på senare tid har man beträffande
vidareutbildningskategorier,
som kan komma i fråga när det gäller
naturvård, fört fram sådana, vilka i
egenskap av tjänstemän sysslar med
landsbygdsfastigheternas utnyttjande inom
skogsbrukets, jordbrukets och lantmäteriets
organ och vidare vissa kommunala
tekniker och förtroendemän.

I Norge diskuteras för närvarande på
departementsnivå införande av en dylik
vidareutbildning vid skogsskolorna.

För en insats på ett bredare plan har
förts fram tanken på skogsskolorna—
skogsinstituten som undervisningscentra
inom naturvårdsområden för specialiserad
turism enligt amerikansk modell.

Herr talman! Vid avgörandet av frågan
om skogsinstitutets placering i
Norrland borde tanken på att välja en
förläggningsort i Jämtlands län kunna
bli föremål för en mera allsidig prövning.

Den skogsskola som för närvarande
finns i Bispgården har fungerat mycket
bra. Jag har själv genomgått utbildning
där och känner väl till förhållandena.
Där finns tillräckligt med
övningsskogar, och provytor på olika
höj dlägen finns redan färdigställda.
Kostnaderna för byggande av institutet
och dess lokaler skulle bli betydligt lägre
där än i Sollefteå, eftersom man redan
har en hel del anordningar i Bispgården.

Men det är inte enbart uppbyggnad

Statens skogsskolor m. m.

av lokaler som kostar pengar. Också
iordningställande av skogliga försöksobjekt,
röjning, gallring, slutavverkning
och planteringsytor kräver ekonomiska
insatser. I Bispgården finns rikligt med
sådana här anläggningar och alltså möjligheter
för staten att spara några miljoner
kronor. Kommittén har sagt sig inte
kunna acceptera Bispgården som förläggningsort
för institutet, trots att man
finner de skogliga förutsättningarna, rekryteringsområdet
och nuvarande skollokaler
tillfredsställande. Man vill placera
institutet i eller nära intill en gymnasieort.

Jag kan nämna att avståndet från
Bispgården till Sollefteå är 45 kilometer.
Ett sådant avstånd är ingalunda avskräckande
med dagens kommunikationsmöjligheter.
Lärare från Sollefteå
skulle således kunna utnyttjas i det här
fallet. Men anses det alldeles nödvändigt
att placera institutet intill en gymnasieort
är Östersund en mycket lämplig
sådan, inte enbart med tanke på
förläggningsorten utan också beträffande
rent skogliga förhållanden. I egenskap
av anställd vid skogsvårdsstyrelsen
i Jämtlands län känner jag väl till
dessa förhållanden.

Domänverket har också uttalat sig
för Östersund. Någon mera sakkunnig
instans för ett uttalande i den här frågan
kan man väl knappast finna.

Herr talman! Jag hoppas att denna
viktiga fråga blir föremål för ytterligare
utredning, framför allt i vad gäller
förläggning av institutet till Jämtlands
län.

Jag skulle nog ha varit mera tillfredsställd
om utbildningstiden utsträckts
till att bli tvåårig, vilket rimmat
bättre med de krav som numera
ställs på den skogliga personalen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 5.2 c av herr Jonasson
vid punkten 28.

Herr ESKILSSON (s):

Herr talman! Det är faktiskt med stor

144 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Statens skogsskolor m. m.

tillfredsställelse man kan konstatera vilken
stor uppmärksamhet skogsbruket
tilldrar sig trots de bistra tiderna för
denna näring.

Frågan om den skogliga utbildningen
har föregåtts av långa och tidsödande
utredningar. Jag skall här begränsa mig
till att i förbigående nämna att inte
mindre än 14 motioner blivit föremål
för behandling av utskottet i den här
speciella frågan, vilket också varit en
bidragande orsak till reservationen 5
vid punkten 28.

Jag skall också erinra om att det är
om lokaliseringen som den stora striden
står. I övrigt tror jag att herrar motionärer
och de talesmän som har företrätt
reservanterna inte har så mycket att invända
emot Kungl. Maj:ts förslag. Den
inbördes träta som nu pågått ifrån denna
talarstol, får ni väl så småningom
klara ut på annat håll. Jag tror att vi
får lov att hålla oss till vad som är aktuellt
för dagen.

En annan sak är också att här har
utbildningstidens längd ifrågasatts. Det
är självklart att man kan ha delade meningar
om vad som i det avseendet kan
vara riktigt, men efter den omfattande
utredningen får man väl utgå ifrån att
skogsbrukets yrkesutbildningskommitté
inte är helt inkompetent utan måste ha
förståelse för hur lång utbildningstiden
bör vara.

Även intagningsförhållandena vid
skogsinstituten har tagits upp här. Yrkesutbildningskommittén
har bedömt
situationen så att man skulle ta in 96
elever per år. Remissinstanserna däremot
har utgått ifrån att det då skulle
uppstå en överproduktion av skogstekniker
i första hand, och det skulle innebära
att vederbörande skulle bli sysslolösa,
och vem är betjänt av det? Ifrån
remissinstansernas sida förordar man
att intagningskapaciteten skall bli 60
elever per år. Det är med sannolikhet
mot denna bakgrund som Kungl. Maj:t
inte har stannat för kommitténs förslag.
Det finns dessutom utrymme för vidare -

utbildning. Ifrån utskottets sida ansluter
man sig till Kungl. Maj:ts förslag om
intagning av 60 elever per år.

En annan angelägen fråga gäller förläggningsorten
för dessa skogsskolor.
Jag snuddade vid den frågan förut. Det
var när jag sade att man skulle få klara
upp trätan därom på egen hand. Frågan
är emellertid inte så märkvärdig, om
man prövar de olika argumenten. Det
har sagts från kommitténs sida att Sollefteå
ligger bra till ur flera synpunkter.
Jag skall deklarera min högst personliga
uppfattning. Jag känner inte till
förhållandena så ingående, men man
får väl förlita sig på att, om man tillsätter
en utbildningskommitté, bör det
vara angeläget för kommittén att bemöda
sig om att inför uppdragsgivaren
presentera det förslag som kommitterade
anser vara det bästa tänkbara.

Det har från Kungl. Maj :ts sida sagts
att man skulle begränsa sig till två
skogsinstitut, varav det ena skulle vara
förlagt till Sollefteå och det andra till
Värnamo. Jag tror det var herr Jonasson
som snuddade vid att det borde finnas
ett också i Mellansverige. Med anledning
därav vill jag framhålla, att det
har påpekats från utredningskommitténs
och från Kungl. Maj:ts sida, att
skogsmästarskolan i Skinnskatteberg
kommer att finnas kvar. Den ligger väl
i så fall bra till enligt herr Jonassons
uppfattning. Jag föreställer mig att den
som har gått igenom skogsinstitutet så
småningom kanske kommer underfund
med att vidareutbildning är erforderlig.
Därför borde herr Jonasson och andra
som hyser samma uppfattning kunna
känna sig tillfredsställda.

Herr Larsson i Norderön yrkar liksom
herr Jonasson att frågan skall utredas
på nytt. Vad som i så fall skall utredas
är för mig alldeles obegripligt.
Frågan har ju varit föremål för en så
pass allsidig utredning att man nog inte
gärna kan åstadkomma någonting därutöver.

Jag skall inte ta upp tiden med att

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 145

granska kommitterades olika önskemål
utan föreställer mig att reservanterna
så småningom återkommer, och det kan
kanske ge upphov till ett nytt framträdande
i denna debatt.

Herr talman! Jag yrkar som sagt bifall
till utskottets hemställan.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall yttra endast
några få ord.

När herr Eskilsson säger att man bör
klara sig med två institut utgår han väl
från utredningens uttalande beträffande
undervisningstidens längd. Men kammarledamöterna
kan ju följa den pågående
utvecklingen och den som är att
förutse, speciellt när det gäller naturvården.
Denna kommer säkert att kräva
större arbetsinsatser och medföra större
krav på utbildning. Jag tror därför att
en utbildning på naturvårdssidan knappast
kan förläggas till lämpligare platser
än till skogsinstituten, och detta har varit
avgörande för mig.

Herr WIENER (s) kort genmäle:

Herr talman! När man läser utskottsutlåtandet
liksom även kommittéutlåtandet
finner man att Jämtlands län faktiskt
fått ett mycket bra betyg. När det
fått ett sådant betyg och domänstyrelsen
samtidigt ger sitt stöd finns det i alla
fall enligt min mening skäl att ompröva
placeringen. Det gäller även utredningen.
Jag tog ju också särskilt upp miljövården
och tänkte att den kommande
utredningen kanske också skulle kunna
ta upp de här viktiga frågorna som även
berörts av herr Jonasson, framför allt
miljövården. Det senare spörsmålet är
för närvarande så viktigt att man inte
kan bortse från det i detta sammanhang
med hänsyn till den utbildning som
tidigare ingått i skogsskolornas verksamhet.
Här har naturvården verkligen
haft en viktig plats, men nu har det
prutats på denna punkt, vilket jag finner
en smula anmärkningsvärt.

10 — Andra kammarens protokoll 1969.

Statens skogsskolor m. m.

Herr ESKILSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är med all sannolikhet
inte mycket att strida om i fortsättningen.
Vad som sagts är sagt, och
ingen vill väl avstå från de planer man
tidigare umgåtts med. Det förefaller mig
emellertid egendomligt att man beträffande
den skogliga utbildningen plötsligt
faller för frestelsen att dra in naturvården
i debatten. Jag vill inte påstå
att den ligger så mycket vid sidan av
saken, men avsikten är förmodligen att
man vill försöka invagga kammarledamöterna
i den tron, att det är så naturnödvändigt
att inrangera miljövården.
Enligt min mening är detta att gå litet
för långt, men jag vill gärna betygsätta
både herr Wikners och herr Jonassons
finurlighet i sammanhanget med om
inte stort A så litet a.

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Jag vill instämma i herr
Jonassons anförande när det gäller utbildningstidens
längd. Enligt min mening
är det beklagligt att utbildningstiden
skurits ned. Som herr Jonasson
framhöll är studieprogrammet för
skogsskoieeleverna redan nu ganska ansträngt
och detta är att beklaga eftersom
det drabbar just ämnet naturvården.
Det är inte oväsentligt -— vilket
herr Eskilsson påstod — att dra in de
resonemangen i debatten.

Det finns ett protokoll från ett sammanträde
i arbetsmarknadsstyrelsen i
oktober, i vilket generaldirektör Bertil
Olsson säger ungefär att skogsskoleeleverna
bör meddelas vidgade kunskaper
inom naturvården, eftersom de eleverna
är synnerligen lämpade för naturvårdsarbete.
I dag finns det inte tillräckligt
med arbetsuppgifter för dem,
sade Bertil Olsson vidare, men vi skall
vara realistiska. Om några år kommer
man att ropa efter folk för arbetsuppgifter
på detta område.

När man skall ta ställning i denna
fråga är naturligtvis utbildningstidens
längd och antalet skogsinstitut av helt
Nr U

146 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Statens skogsskolor m. m.

avgörande betydelse. En sak är också
helt klar, nämligen den att om man
inte lägger in naturvårdsutbildning i
skogsinstitutens undervisning, så räcker
det med de två institut som här föreslagits.
Om man däremot anser — som
många gör — att naturvårdsutbildningen
skall tas in i skogsinstitutens program,
så kommer det helt säkert att
behövas större utbildningskapacitet.
Därför är denna fråga inte oväsentlig
i sammanhanget.

Vad beträffar lokaliseringen av skogsinstituten
vill jag ansluta mig till vad
herr Larsson i Norderön sade om Östersund
som lämplig lokaliseringsort.
När utredningskommittén nu inte har
funnit det angeläget att förlägga instituten
till orter av Östersunds karaktär,
ställer jag mig tveksam till sakskälen
i kommitténs resonemang. Om skolan
skall omlokaliseras, så bör den förläggas
till en ort som väsentligt skiljer
sig från den nuvarande i utbildningsoch
kommunikationshänseende. Bispgården
accepteras inte av kommittén,
som dock finner de skogliga förutsättningarna,
rekryteringsområdet och
skollokalerna där tillfredsställande.
Man hävdar att det för en ökning av
kapaciteten där fordras alltför stora investeringar.
Jag har svårt för att finna
någon logik i de motiveringarna. Man
beräknar investeringskostnaderna för
en förläggning till Sollefteå till 4,3 miljoner,
räknat i 1967 års penningvärde.
När institutet skall stå klart 1973 har
det helt säkert kostat omkring 5 miljoner
kronor. Skollokalerna i Bispfors,
där institutet nu ligger, är i mycket bra
skick, och man kan därför räkna med
att en utbyggnad där till full kapacitet
skulle kunna göras för maximalt 1,5
miljon kronor. Då skulle man med andra
ord spara 3 miljoner kronor.

Vad är det då som talar för en flyttning
till Sollefteå? Ja, enligt min mening
är det endast närheten till gymnasieorten.
Men eftersom Bispfors som
sagt ligger på acceptabelt avstånd från

universitetsort, endast en halv timmes
resväg, är det inte något tungt vägande
argument. I övrigt skiljer sig de båda
orterna mycket litet från varandra.

Då kan man fråga vad som talar för
att låta skolan ligga kvar i Bispfors.
Som redan framgått är de skogliga betingelserna
mycket bra där. Det är
över huvud taget mycket svårt att finna
en lämpligare plats än Bispfors, där
man på mycket nära avstånd har boniteter
som växlar från mellan I och II
upp till V och VI. Dessutom är skolan
inarbetad i området och har utlagda övningsområden
som i och för sig betingar
ganska väsentliga värden.

Ur kommunikationssynpunkt är de
båda orterna ganska likvärdiga, och
vad gäller närheten till befintliga skogsindustrier
finns det inte heller några
avgörande skillnader. Även ur terrängoch
klimatsynpunkt är orterna likvärdiga.

Jag har också personligen haft tillfälle
att inhämta två elevkullars synpunkter
på denna fråga. De framhåller att
studieresultatet inte kommer att förbättras
om skolan förläggs till Sollefteå
och att man från trivselsynpunkt föredrar
att stanna kvar i Bispfors. Eleverna
uttalar att man, om man skall behålla
skolan även i fortsättningen på en ort
med samma karaktär som Sollefteå i utbildnings-
och kommunikationshänseende,
lika väl kan låta den ligga kvar
i Bispfors, varigenom man också spar
3 miljoner kronor.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall att reservationen
5.2 c av herr Jonasson.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Vi behandlar i dag frågan
om lokaliseringsorterna för de
skogsinstitut, som i framtiden skall svara
för viss skoglig utbildning. Skogsskoleutbildningen
skall enligt skogliga
yrkeskommitténs förslag, vilket också
är regeringens förslag, ersättas med en

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 147

skogsteknikerutbildning som förläggs
till nya skolenheter kallade skogsinstitut.
Utbildningen blir, såsom framgår
av jordbruksutskottets skrivning, i stort
sett densamma som tidigare motsvarande
utbildning.

Yrkesutbildningskommittén har i sitt
betänkande föreslagit tre institut med
en årlig intagning av 32 elever vartdera.
Vid remissbehandlingen har dock
den synpunkten framförts att en sådan
intagning skulle leda till ett överskott
av skogstekniker. Mot denna bakgrund
har Kungl. Maj:ts förslag blivit att
två institut skall inrättas med tills vidare
en intagning av 30 elever vartdera
per år. Ett institut skall förläggas
till norra och ett till södra Sverige. Därutöver
hade utredningen föreslagit ett
institut i Mellansverige. Det var säkerligen
inte lätt för yrkesutbildningskommittén
att fastställa lokaliseringsorterna.
Föreslagna orter blev Sollefteå för
det norra institutet och Värnamo för
det södra. Det är placeringen av det
södra institutet som jag nu vill lämna
några aspekter på.

Jag är väl medveten om att det i
södra Sverige finns mer än en ort som
kan uppfylla kraven för förläggningen
av en sådan skola. Kommittén liar ansett
Värnamo och Växjö vara i stort
sett jämställda när det gäller placeringen
av ett skogsinstitut.

Anledningen till att såväl kommittén
som regeringen till sist har bestämt sig
för Värnamo tycks vara att där finnes
tillgängliga lokaliteter att tas i anspråk
för skolan. Jag vill villigt erkänna att
det är av värde att det finns lokaler som
kan tas i anspråk genast eller efter viss
renovering. Men frånsett detta behöver
man inte vara lokalpatriot för att påstå
att Växjö skulle vara väl så lämpligt
som mottagare av ett skogsinstitut.

Ett flertal remissorgan har föreslagit
Växjö som lokaliseringsort — nämnas
kan t. ex. domänstyrelsen och arbetarskyddsstyrelsen.
Vidare bär ett flertal
lokalstyrelser för statens skogssko -

Statens skogsskolor m. m.

lor föreslagit Växjö. Växjö är centrum
för skoglig verksamhet i en utsträckning
som enligt mitt förmenande är
unik. Ett flertal skogliga institutioner
är placerade i staden. Växjö är för övrigt
en rikt differentierad skolstad med
bl. a. universitetsutbildning.

För ett skogsinstitut torde närheten
till övriga skogliga organisationer och
till övrig undervisning vara av värde.
För eleverna kan denna kontakt även
ge bättre möjligheter att bilda sig en
uppfattning om de skilda arbetsmöjligheter
och uppgifter, som kan erbjudas
hos olika arbetsgivare. Denna yrkesvalsorientering
på hög nivå kan medverka
till att eleverna lättare finner sin
rätta plats i arbetslivet. Från dessa synpunkter
vore Växjö att föredra i detta
sammanhang.

Skogsinstituten kommer för sin verksamhet
att bli beroende av en skogsbruksskola
med maskinteknisk verksamhet,
såvida man ej väljer att förse
varje skogsinstitut med en egen uppsättning
av traktorer och de övriga maskiner
som behövs. Därför är det mycket
som talar för att lokaliseringen av
det sydsvenska skogsinstitutet till Värnamo
får till följd att den maskintekniska
utbildning, som Kronobergs läns
skogsvårdsstyrelse på uppdrag av skogsstyrelsen
förlagt till Ryssby lantbruksskola,
läggs ned. Med tanke på förhållandena
i Kronobergs län, med ett starkt
vikande jordbruk, kommer en nedläggning
av skogsvårdsstyrelsens verksamhet
på Ryssby lantbruksskola att leda
till att vi får räkna med att lägga ned
även jordbruksutbildningen vid skolan.
Innevarande läsår svarar skogsvårdsstyrelsen
för den helt övervägande beläggningen
av skolans kök, internat och
lärosalar.

Tillspetsat kan man säga, att med anledning
av att Jönköpings läns landsting
har överdimensionerat sin centrala
yrkesskola i Värnamo och skogsinstitutet
nu kanske blir dess räddningsplanka,
så får man i Kronobergs län

148 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Statens skogsskolor m. m.

måhända lägga ned lantbruksskolan i
Ryssby.

En viss skoglig utbildning försiggår
i dag på Araby herrgård vid Växjö
dit skogsvårdsstyrelsen förlagt kompletteringskurser
— tidigare förbererande
skogskurser — som det uppdragits
åt skogsvårdsstyrelsen att svara
för och som obligatoriskt ingår i skogsskoleutbildningen.
Vi har inte heller
någon garanti för att denna skogliga
verksamhet får fortsätta, om det blir en
omläggning av skogsundervisningen
med ett institut i Värnamo.

Kammarens ledamöter skulle säkerligen
finna det naturligt om det resonemang
jag fört ledde fram till att jag
yrkade bifall till den motion jag undertecknat.
Men jag tycker att reservationen
5.2 c av herr Jonasson väl överensstämmer
med de synpunkter vi motionärer
framfört. I reservationen tas också
hela problematiken upp: antalet
skogsinstitut, lokaliseringsorterna och
antalet studerande vid instituten. Jag
yrkar bifall till reservationen 5.2 c.

Herr RASK (s):

Herr talman! Rara några ord om förläggningsorterna
för skogsinstituten.

Jag hälsar med tillfredsställelse att
både Kungl. Maj:t och ett så gott som
enigt jordbruksutskott förordat Värnamo
som förläggningsort för det södra
skogsinstitutet. Lämpliga lokaler kan
i Värnamo ställas till förfogande redan
nästa år, och vidare finns det i denna
del av södra Sverige mycket goda skogliga
förutsättningar. Därför tycker jag
att jordbruksutskottets ställningstagande
är väl underbyggt, och jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Gustavsson i Nässjö och Almgren (båda
s).

Herr HANSSON i Piteå (s):

Herr talman! Beträffande placeringen
av norra skogsinstitutet har jordbruks -

utskottet förordat Sollefteå och som
skäl anfört bl. a. att Sollefteå ligger
centralt inom rekryteringsområdet samt
erbjuder möjligheter till samförläggning
med annan skola på orten. Vi riksdagsmän
från Norrbotten har motionerat
om en förläggning till Älvsbyn. Vår
motivering är bl. a. att det där sedan
1950-talet finns en skogsskola i verksamhet
vars elevunderlag rekryteras
med cirka 40 procent från det egna länet
och 60 procent från övriga Sverige.
Man bär vidare riklig skogstillgång inpå
knutarna och olika skogsägarkategorier
är också representerade. I Piteå,
cirka 25 minuters resa från Älvsbyn,
har statens skogsindustrier och Svenska
cellulosa AB stora anläggningar. Dessutom
har ASSI sitt stora laboratorium
förlagt dit. Vi har även ett gymnasium
där.

I Älvsbyn har domänverket sin plantskola,
där man sedan många år tillbaka
utför avancerad forskning. Vidare
kan sägas att länets maskinutbildning
i stort sett är koncentrerad till Älvsbyn.

Om man därtill beaktar att investeringarna
i Älvsbyn skulle uppgå till
cirka 1 miljon kronor, medan de i Sollefteå
skulle komma att röra sig om
drygt 4 miljoner kronor, talar dessa
fakta enligt vår uppfattning för en förläggning
till Älvsbyn.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till motionerna 1:827 och
II: 954.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att säga något med anledning av motionerna
1:841 och 11:944, vilka undertecknats
av ett stort antal ledamöter.

Liksom andra talare vill jag understryka
att det är mycket värdefullt att
Kungl. Maj :t nu tagit upp frågan om
skogsinstituten i årets statsverksproposition.
Det är viktigt att undervisningen
och utbildningen på skogsområdet
utvecklas och effektiviseras och

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 149

att man ser detta som ett betydelsefullt
led i de rationaliseringssträvanden som
måste fullföljas när det gäller skogsbruket.
Det är emellertid inte på denna
punkt som oenighet råder.

När vi motionärer yrkar på alt ett
institut även skall förläggas till Kopparbergs
län, sammanhänger detta med
några synpunkter, vilka jag ber att få
framhålla.

Utredningen föreslog på sin tid upprättandet
av tre institut, ett i norra, ett
i mellersta och ett i södra Sverige. Det
var detta förslag som remissinstanserna
i stort sett godtog, medan departementschefen
nu föreslår att det bara
skall bli två institut, ett i norra och
ett i den södra delen av landet.

Vi motionärer hyser den uppfattningen
att departementschefen inte tillräckligt
har beaktat de särskilda förutsättningar
som gäller för de olika initiativen.
Man måste begränsa intagningen
till skogsskolornas grundkurser, eftersom
tillgången på utbildad arbetskraft
nu är större än efterfrågan. Det är detta
som motiverar Kungl. Maj :ts förslag om
upprättande av enbart två institut placerade
i norra och södra Sverige. För
Mellansverige sägs det att man där har
och även kommer att få behålla skogsmästarskolan
i Skinnskatteberg. Detta
är emellertid ett argument som enligt
vår mening inte är bärkraftigt. Man
frågar sig om skogsmästarskolan behöver
inblandas i denna diskussion, eftersom
det där är fråga om en helt annan
kursform. Vi tycker inte att elever från
Mellansverige skall behöva söka sig till
södra eller norra Sverige med dessas
helt annorlunda skogliga förhållanden
enbart därför att skogsmästarskolan råkar
ligga i Skinnskatteberg.

Utbildningskapaciteten har under senare
tid begränsats. Enligt Kungl.
Maj :ts beslut skall för den kurs som
påbörjas första halvåret 1969 tillåtas
en intagning av högst 60 elever. Som
jag framhöll har det rått en viss brist
på lediga platser för skogsteknikerna

Statens skogsskolor m. m.

under senare tid, främst på grund av
strukturrationaliseringen och konjunkturnedgången.
Mycket talar dock för —
bl. a. de omständigheter som herr Jonasson
har anfört i sin reservation -—
att det kan bli behov av en ökad intagning
i en relativt nära framtid. Vi som
företräder motionärerna anser det vara
mycket viktigt att man i detta sammanhang
beaktar inte bara den roll
grundkurserna spelar utan också det
starkt växande behovet av fortbildning,
som dessa institut måste svara för. Med
tanke på de betydande skogsområden
som Mellansverige representerar finner
vi det inte rimligt att skogsinstituten
placeras så, att tekniker från Mellansverige
inte kan få utbildning med anknytning
till sina egna skogsförhållanden.

Herr talman! Om utredningen hade
stannat vid två alternativ i stället för de
tre, som betänkandet utmynnade i, hur
hade då remissyttrandena utfallit? Enligt
min och många andras mening skulle
man i en sådan situation säkerligen
mycket starkt ha understrukit vikten
av att ha ett skogsinstitut i Mellansverige
och att det borde förläggas till
det län som jag representerar, eftersom
detta har utomordentligt goda förutsättningar
för en praktisk och allsidig
utbildning på detta område, d. v. s. skötsel
och förvaltning av skogar med skiftande
förutsättningar. Jag behöver inte
närmare utveckla detta resonemang; det
liar redovisats i motionerna.

Jag vill också påpeka att detta område
är särskilt lämpat för utbildning på
olika nivåer; därom vittnar att vi har
skogsmästarskolan i Skinnskatteberg.
Skogshögskolan har sedan mycket lång
tid utnyttjat de fördelar vårt län erbjuder
från undervisnings- och demonstrationssynpunkt
vid sina anläggningar i
Garpenberg, Malingsbo, Bjurfors och
Siljansfors. Vad som också bör uppmärksammas
är att det finns en flerårig
statistik, som klart ger vid handen
att av de sökande till statens skogsskolor
ett större antal har uttalat sig

150 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Statens skogsskolor m. m.

för att få komma till Bjurfors skogsskola,
belägen nära Avesta, än till någon
av de övriga skogsskolorna. Det
måste ändå fattas som ett starkt förtroende
för den mellansvenska utbildningsmiljön.

Även andra skäl talar för att man
skulle behålla Bjurfors—Avesta eller alternativt,
om man skulle finna det lämpligare,
söka sig annan förläggningsort
inom länet. Yi har alltså menat att
man bör pröva om frågan och att
Kungl. Maj :t efter denna ytterligare
prövning skulle besluta om förläggning
till vårt län av ett mellansvenskt skogsinstitut.

I det läge som frågan nu har hamnat
i, herr talman, anser jag det ganska
utsiktslöst att yrka bifall till motionerna.
Jag ber därför att få yrka bifall
till reservationen vid punkten 28 nr
5.2 c av herr Jonasson, eftersom innebörden
i denna reservation ligger mycket
nära vårt motionsyrkande.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora (ep), Jonsson i
Mora (fp) och Boo (ep).

Herr NILSSON i Bästekille (in):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att hålla något längre anförande. Eftersom
jag inte har någon motion att försvara
kanske någon vill säga: Då har
Du inte heller i talarstolen att göra!
Min mångåriga erfarenhet av riksdagsarbete
säger mig att när det kommer
ett utredningsförslag som sedan blir
föremål för en proposition spelar det
ingen roll om det väcks aldrig så många
motioner; alla går samma öde till mötes
— de avslås på löpande band. Det
kommer att bli fallet även denna gång.

Vid gårdagens kvällsplenum uttalade
herr Lundberg några kritiska ord om
vår förmåga i detta land att förstöra
pengar. Jag röstade för hans yrkande,
tv jag tyckte att han vidrörde ett problem
som är mycket viktigt i våra dagar.
Alla utredningar skall visa sig am -

bitiösa; man ställer olika förslag som
innebär att vad som redan finns skall
läggas ned, även om det under årens
lopp har kostat miljoner kronor och befinner
sig i gott skick. Därför föreslår
man i stället nya platser för olika aktiviteter,
så att vi får tillfälle att göra av
med mer pengar. Jag tror att herr
Lundberg hade fullkomligt rätt när han
anförde att människornas resurser är
begränsade, och det skulle inte skada
om utredningar och andra någon gång
tänkte på det.

Jag kunde naturligtvis också ha motionerat,
men jag brydde mig inte om
att göra det, ty jag visste hur det skulle
gå med motionerna. Jag uttalar emellertid
nu en klar protest mot att vi skall
lägga ned skogsskolan i Ljungbyhed,
Kolleberga — för övrigt den enda lövskogsskolan
i landet, om jag inte minns
fel. Under årens lopp har mycket pengar
lagts ned för att sätta den i skick.
Sedan detta är gjort och alla är nöjda
säger man: Nu är det tid att lägga ned
den; nu har vi hunnit att förstöra
pengar, så nu skall vi satsa på nya
områden!

Ja, herr talman, när man talar från
denna plats får man ju tänka sig för,
och man kan egentligen inte säga vad
man skulle önska. Jag skall därför endast
upprepa vad jag sade tidigare att
man någon gång bör tänka sig för och ta
vara på vad som finns.

Kolleberga var mycket bra placerat.
Det låg nära Klippan, avståndet till staden
Lund var litet och utbildningsmöjligheter
för de anställdas barn fanns
sålunda i tillräcklig omfattning. Vad
jag reagerar allra hårdast mot är att
man under årens lopp satsar miljoner
på att ställa i ordning platser för olika
ändamål och när allt är färdigt säger
man: Nu skall vi inte fortsätta här, nu
skall vi driva verksamheten på andra
platser för att, som jag sade, få möjlighet
att förstöra ännu mera pengar. Kapitalförstöring
av stora mått är högsta mode
på olika håll i Sverige i dag. För -

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 151

träffliga skolor på landsbygden läggs
ned på löpande band. Sedan jämrar
man sig i städerna över att man inte kan
få skollokaler. Man får för allt i världen
några baracker — dithän har man drivit
utvecklingen sedan man förstört allt
som tidigare funnits. Man hyser nämligen
den bestämda åsikten att det går
bra att forsla barn till en stad, men att
forsla barn från en stad till en ort på
landet går inte.

Herr talman! Jag är uppbragt över
vad som sker i mitt eget län, men jag
skall inte använda sådana ord att herr
talmannen behöver använda sin klubba.

Herr KRÖNMARK (m):

Herr talman! Moderata samlingspartiets
representanter i jordbruksutskottet
har för en gångs skull biträtt en proposition
från den socialdemokratiska regeringen,
och det kanske kan vara befogat
att något motivera varför vi tagit
den ställningen.

Jag hälsar i och för sig med glädje
att man nu åstadkommer en anpassning
av den skogliga utbildningen till de
ändrade förhållandena och till efterfrågan.
När man drar ned utbildningskvantiteten
uppstår naturligtvis problem,
och därför är det ganska naturligt
att aktioner gjorts från olika lokala
håll.

Jag hyser sympatier för de tankegångar
som förs fram i reservationen
5.1 angående skogsteknikerutbildningens
längd. Att jag inte har biträtt reservationen
beror på att jag anser att resultatet
skulle bli något konstlat; man
skulle få två utbildningsvägar med samma
utbildningstid och i stort sett samma
utbildning som emellertid skulle ge
olika kompetens. Jag kan mycket väl
tänka mig att vi i framtiden kan få
ett slags enhetsbefälsreform på skogstjänstemannaområdet.
Jag tror att vi
om kanske tio år är mogna att göra
en sammanslagning av skogsteknikerkåren
och skogsmästarkåren; jag

Statens skogsskolor m. m.

tror att det är en realistisk tanke.
Men jag anser att tiden i dag ändå inte
är mogen för det, och därför är jag beredd
att biträda propositionen och rösta
för att vi tills vidare begränsar utbildningen
av skogstekniker till en och
en halv termin. Yi måste emellertid ta
med i beräkningen att utbildning på
skogsbruksskola är obligatorisk för
skogstekniker, varför deras utbildning
blir något mer omfattande än en och
en halv termin på skogsinstitutet.

Lokaliseringen är ju en helt annan
fråga. Jag vågar hävda att skogsinstituten
skulle kunna lokaliseras, inte till
vilken ort som helst men till väldigt
många platser här i landet utan att förutsättningarna
för en mycket god utbildning
skulle äventyras. Om de skall
ligga i Jämtland, Norrbotten eller Västerbotten
har inte med saken att göra,
utan det blir främst lokaliseringspolitiska
skäl som får avgöra det. Jag har
dock den uppfattningen att dessa två institut,
som skall ta in 30 elever var,
inte är några lokaliseringsobjekt av så
fantastiskt stor betydelse.

Jag tycker att denna fråga bör avgöras
nu. Det föreligger ett förslag som
gör det möjligt för riksdagen att suveränt
bestämma, att skogsinstituten skall
ligga i Sollefteå och Värnamo. Jag tror
inte att något vore att vinna på att riksdagen
avhände sig beslutanderätten i
frågan och överlät denna till Kungl.
Maj:t. Det skulle bara medföra en fördröjning,
och resultatet skulle förmodligen
i alla fall bli detsamma. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att konstatera att de debatter
som förts i denna fråga har gett ett
utomordentligt gott belägg för att såväl
utredningen och Kungl. Maj:t som
jordbruksutskottet har bedömt frågan
riktigt i det förslag som nu föreligger.

152 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Statens skogsskolor m. m.

Jag skall med hänvisning till den tidigare
förda debatten endast be att få
yrka bifall till jordbruksutskottets hemställan
på denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad.
Mom. 1 a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 1 b

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5.1) av herr Skärman m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan: 2:o) bifall till reservationen
5. 2. c) av herr Jonasson; samt 3:o)
bifall till utskottets hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till motionerna 1:827 och 11:954; och
fann herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Jonasson
begärde likväl votering, i anledning varav
herr förste vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Hansson i Piteå votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 28) mom. 2) i jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 antager
reservationen 5.2 c) av herr Jonasson,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till motionerna
I: 827 och II: 954.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hansson i Piteå begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 55 ja och
29 nej, varjämte 104 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
28) mom. 2) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5. 2 c) av herr Jonasson.

Sedan kamarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Jonasson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verk -

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 153

Ersättning till domänverkets fond för utgifter för övertalig personal

ställdes. Därvid avgavs 130 ja och 50
nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 30

Ersättning till domänverkets fond för
utgifter för övertalig personal

Kungl. Maj:t hade (punkten H 15, s.
118—122) föreslagit riksdagen att dels
till Ersättning till domänverkets fond
för utgifter för övertalig personal för
budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 193 000 kr., dels besluta att
kyrkofonden skulle för år 1968 ersätta
domänverkets fond för övertalig personal
vid domänverket med 258 000 kr.

1 de likalydande motionerna 1:853
av herr Schött och II: 938 av herr Börjesson
i Glömminge m. fl. hade hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t gåve till känna, att frågan
om rätten till kronoparken Böda och
den nuvarande utsyningsförmånens
rättsliga karaktär borde hänskjutas till
avgörande av domstol och att utsyningsförmånen
tills så skett borde bestå i nuvarande
form.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. a. till Ersättning till domänverkets
fond för utgifter för övertalig personal
för budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 193 000 kr.,

b. besluta att kyrkofonden skulle för
år 1968 ersätta domänverkets fond för
övertalig personal vid domänverket
med 258 000 kr.,

2. lämna motionerna 1: 853 och II: 938
utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Skärman (fp), Carl Eskilsson (m) och
Hermansson (ep), fru Hultell (m) samt
herrar Skagerlund (fp), Jonasson (ep),
Persson i Heden (ep), Berndtsson (fp)
och Krönmark (m), som ansett att utskottet
under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 853 och It: 938 i .skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att frågan
om den under denna punkt behandlade
utsyningsförmånens rättsliga karaktär
hänskötes till avgörande i domstol.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr KRÖNMARK (m):

Herr talman! Under denna punkt i
jordbruksutskottets utlåtande finns en
reservation, nr 6, av jordbruksutskottets
samtliga borgerliga ledamöter. Den
är föranledd av en trepartimotion som
har väckts i anledning av det förslag
som Kungl. Maj :t har lagt fram i årets
statsverksproposition om indragning av
den utsyningsförmån som ägare av jordbruksfastigheter
i de tio nordligaste
socknarna på Öland sedan århundraden
tillbaka har haft från Böda kronopark.

Som grund för Kungl. Maj :ts förslag
ligger en utredning som är gjord av
kammarkollegiet. Kollegiet uttalar där,
att förmånen inte vilar på någon rättslig
grund, utan att staten har möjlighet
att ensidigt indraga denna förmån. Förmånstagarna
på Öland hävdar motsatsen.
De hävdar att utsyningsrätten har
en rättslig grund. Den är, som det står
i reservationen, närmast »av servitutskaraktär»,
och det anses därför orimligt
att förmånen skall kunna uppsägas
ensidigt av den ena parten, utan den
frågan måste avgöras av domstol.

Vi reservanter finner att det ur rättssäkerhetssynpunkt
är väsentligt att man
i en fråga som denna inte tillämpar

154 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ersättning till domänverkets fond för utgifter för övertalig personal

ett förfarande som avviker från förfarandet
i vanliga fall när det föreligger
olika meningar i juridiska spörsmål.
När två parter har olika meningar och
inte kan komma överens, hänskjuts i
alla andra avseenden frågan till domstol
för avgörande, och i och med att
domstol har avgjort ärendet accepterar
alla utslaget. Vi skulle anse det lyckligt
om domstol också i detta fall fick
avgöra den rättsliga bakgrunden till
denna förmånsrätt. Det är möjligt att
domstolen i så fall skulle finna att
Kungl. Maj:t och kammarkollegiet har
bedömt frågan rätt, men om detta fastställdes
av en domstol skulle mycken
irritation försvinna.

Jag vill också påpeka att alla statliga
myndigheter inte har biträtt Kungl.
Maj:ts förslag. Länsstyrelsen — i högsta
grad en statlig mydighet — har i
det här fallet anslutit sig till en uppfattning
som överensstämmer med den
som framförts i reservationen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 6 vid punkten 30.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag vill till alla delar
instämma med reservanternas talesman.
Reservationen har föranletts av
motionerna 1:853 och 11:938, den sistnämnda
undertecknad av mig m. fl.

Vi har väckt vår motion med anledning
av att chefen för jordbruksdepartementet
i nionde huvudtiteln av
årets statsverksproposition föreslagit
att den gamla utsyningsförmånen för
gamla jordbruksfastigheter i tio socknar
på norra Öland, vilka utgått ur
Böda kronopark, skall upphöra från
den 1 januari 1970.

Denna utsyningsförmån som statsrådet
Holmqvist nu föreslår skall upphävas
kan med säkerhet dateras så
långt tillbaka som den 29 augusti 1664
genom en då av Kungl. Maj:t utgiven
resolution. Med hänsyn till att denna

utsyningsrätt är en mycket säregen institution
— troligtvis den enda i landet
— vill jag gärna i riksdagens protokoll
införa en del av dess historik.

Riksdagsrevisorerna skrev i sin berättelse
till 1952 års riksdag något om
bakgrunden till denna utsyningsrätt och
ifrågasatte om utsyningssrätten skulle
fortsätta att gälla. När statsutskottet behandlade
ärendet satte man ett frågetecken
i kanten för detta.

Sedan gammalt har det varit så, att
vissa hemman och lägenheter på norra
Öland medgivits rätt att till reducerade
priser erhålla utsyning av virke från
Böda kronopark. Reduceringen har rört
sig om cirka 30 procent. Vid vissa tillfällen
har man i stället erhållit en tilldelning
av träd att själv avverka och förädla.
I dessa fall har inte tillämpats
någon reduceringsregel.

Kronoparken Böda utgör en återstod
av det stora område med skogsmark
och annan utmark på Öland som i äldre
tider innehades av kronan och som i
främsta rummet kom att användas som
kunglig djurgård och jaktpark. I början
av 1800-talet stadgades emellertid att
djurgårdsinrättningen på Öland skulle
upphöra. Vissa delar av utmarken skiftades
mellan socknar och byalag, under
det att annan mark undantogs för kronans
räkning, däribland Böda kronopark.

Jämlikt av Kungl. Maj :t årligen meddelat
beslut har tio av Ölands nordliga
socknar genom utsyning fått ved och
husbehovsvirke från Böda kronopark.
Denna förmån reglerades senast genom
ett kungligt brev år 1836. Utsyningsförmånen
har helt varit knuten till innehav
av skoglöst jordbruk, och syftet
har varit att tillgodose enbart husbehovet.
Så har det hela också fungerat.

Man har till kommunalnämnden fått
lämna in framställning angående sitt
behov av utsyningsvirke i Böda kronopark.
Kommunalnämnden har av- eller
tillstyrkt framställningarna och sedan
har dessa via jägmästarna vid krono -

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 155

Ersättning till domänverkets fond för utgifter för övertalig personal

parken överlämnats till domänstyrelsen
som har beslutat i frågan varje år.

Redan vid den nya tidens början
ges det belägg för att skogstillgången
i Ölands nordligaste de! och främst inom
Böda socken var så god, att den
medgav en försäljning till andra orter,
men man räknade också med att den
skulle vara ett stöd för hela den ortens
befolkning. Enligt ett öppet brev av
Gustav Vasa den 18 maj 1530 fick sålunda
bönderna Simon Jönsson i Enerum,
Olof Helgesson i Melböda och Jon
Andersson i Torp, alla i Böda socken,
jämte menige man i socknen tills vidare
med tre mindre skepp utföra bl. a. bräder
och läkter samt tjära till Danmark
eller annorstädes. Enahanda tillstånd
utverkade sig bönderna i Böda socken,
som uppgav sig lida brist på åker och
äng till sin nödtorft, genom Konungens
brev den 20 juni 1544 att ■— nu med ett
skepp till Tyskland eller annorstädes
— utföra bl. a. tjära samt trävirke av
gran eller furu.

Sålunda hade man redan då vissa
tillstånd i dessa bygder att utnyttja
denna kronopark.

Så småningom tillkom den förhatliga
djurgårdsinrättningen. Genom Johan
III:s mandat den 7 april 1569 om djurgårdsinrättningen
inskärptes under åberopande
av »alla goda ordningar och
stadgar, som utav högberörde Våra förfäder
är o betänkta och gjorda riket till
gagn och godo» bl. a. förbud mot att
hugga och fälla några bärande träd av
ek, bok, apel och hassel etc. vare sig
till timmer, ved eller eljest. Genom ett
senare kungligt brev den 10 maj 1572
utsträcktes förbudet av jaktvårdsskäl
till att gälla även lövträd över huvud
samt gran.

Sedan blev det kontroverser med allmogen.
Ibland ansåg kronan att rättigheten
var indragen, ibland lät kronan
allmogen utnyttja rätten. Ibland bedömde
kronan saken så, att allmogen
hade överträtt lagar och förordningar
genom att ta ut virke av denna skog,

och då sökte kronan göra sak med allmogen
om detta. Det kan vara intressant
att läsa att den 9 december 1719
hölls under ledning av häradshövdingen
i Ölands domsaga A. Bauman i närvaro
av häradsskrivaren och nämnden en
sammankomst vid Borgholm med
Ölandsallmogen dels för utväljande av
en herredagsman — en motsvarig till
oss som sitter här — till den riksdag,
som utsatts att börja i Stockholm den
14 påföljande januari, och dels för att
inhämta, vad allmogen hade att andraga
vid riksdagen. Enligt det av Bauman vid
sammanträdet förda protokollet beklagade
sig allmogen därvid under punkten
5 nu som tidigare över svårigheten
att få utsyning av lantjägaren till vedbrand
och bohagstyg. Således stod man
då, den 9 december 1719, i samma situation
som vi gör i dag vad beträffar denna
utsyningsrätt.

.Tåg har velat andra något ur historiken
och jag skall därefter återgå till
nuläget.

I denna landsända som har den här
utsyningsförmånen dominerar jordbruket
i stort sett, och det saknas ett differentierat
näringsliv. Enligt min mening
kan en dylik utsyningsrätt gott
jämföras med vår moderna lokaliseringspolitik,
fast stödet utgår in natura
i stället för att som i våra dagar utgå
i form av pengar eller annat. Skulle
befolkningsantalet i dessa områden
sjunka för mycket är det fara värt att
servicefunktionerna där allvarligt försämras.
Då det uteslutande rör sig om
familjejordbruk betyder möjligheten
att få ett reducerat pris på husbehovsvirket
synnerligen mycket.

De kommuner som berörs av utsyningen
har avstyrkt borttagande av utsyningsrätten;
inom den kommun som
utgör Borgholms stad är man väl i stort
sett enig, under det att det i kommunen
ölands-Åkerbo finns några reservanter.
Däremot har det rått fullständig
enighet om att en juridisk prövning
av frågan ändå vore det riktigaste.

156

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ersättning till domänverkets fond för

Länsstyrelsen i Kalmar län med dess
nye landshövding har tillstyrkt att utsyningsrätten
skall kvarstå.

Många har studerat de rättsliga grunderna
för kronoparken Böda, och
många menar att den lika väl kunde ha
blivit en häradsallmänning i stället för
kronans egendom med utsyningsrätt för
jordbruken i området.

Jag tycker det är konstigt att jordbruksutskottet
i sitt utlåtande inte på
något sätt tagit upp motionärernas synpunkter
eller motiverat varför utskottet
anser att utsyningsrätten bör tas bort.
Med stöd av vad riksdagens revisorer
yttrat år 1961, vad statsutskottet framhållit
1962 och kammarkollegiet anfört
i sin utredning låter man denna förmån
för den öländska bondebefolkningen
försvinna, och detta som sagt
utan att motivera sitt ställningstagande.
Känner sig jordbruksutskottets majoritet
ändå osäker, eftersom den inte
velat gå in på några motiveringar?

Riksdagens revisorer har väl under
årens lopp skrivit mycket som inte föranlett
några åtgärder, och här rör det
sig ju om fullt legala förfaranden från
myndigheternas och allmänhetens sida.
Det är inte fråga om en revisorsanmärkning
som riktar sig mot någonting felaktigt.
Inte heller brukar man känna
sig bunden av formuleringarna i ett utskottsutlåtande
som skrevs för 17 år
sedan.

Beträffande kammarkollegiets utredning
vill jag tala om att jag vid otaliga
tillfällen resonerat med utredningsmannen
i kammarkollegiet under de år utredningen
pågått. Han har sagt att han
endast haft i uppdrag att undersöka, om
det finns någon juridisk möjlighet att
avveckla utsyningsrätten. Men flera
gånger har han påpekat att avgörandet
helt och hållet är en politisk sak.

Herr talman! Efter detta långa anförande
om en lokal fråga skall jag be
att få sluta med att yrka bifall till den
vid jordbruksutskottets utlåtande fogade
reservationen 6, avseende punkt 30.

utgifter för övertalig personal

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Med hänsyn till den
långt framskridna tiden och den sig
alltmer närmande påsken skall jag avstå
från att här ytterligare utveckla de
historiska perspektiv på denna fråga
som herr Börjesson i Glömminge anlade.
Men låt mig säga att jag tyckte
att herr Börjesson började sin historik
litet väl sent. I stället för 1700-talet
borde han ha börjat med 1400-talet, ty
då ägdes Böda kronopark av Hans Majestät
Konungen och endast vissa fastigheter
inom området befann sig i enskild
ägo.

När herr Börjesson sade att riksdagen
inte alltid bryr sig om vad statsrevisorerna
säger såg jag att herr förste
vice talmannen lyssnade uppmärksamt.
Herr förste vice talmannen är ju nu ledare
för statsrevisorerna.

Jag har den bestämda uppfattningen
att när statsrevisorerna uppmärksammar
en fråga, så gäller det ett problem
av sådan betydelse att det bör undersökas.
1952 ansåg revisorerna det vara
fallet med utsyningsrätten i Böda kronopark
och meddelade detta till riksdagen,
varpå utskottet tog ställning.
Därefter tillsattes kammarkollegiets utredningsman
— som tydligen nu har
sagt något annat till herr Börjesson i
Glömminge än vad han har skrivit i sin
utredning. Där har han slagit fast vissa
förhållanden, och den utredningen har
sedan testats av jusetitiekanslern, som
förklarat att utredningen är gjord med
all den noggrannhet man kan fordra.

Sedan bara några ord om den gamla
rätten att mot reducerade priser erhålla
utsyning av ved och virke från kronoparken
Böda. Motinonärer och reservanter
menar att den frågan borde prövas
av domstol innan den avgöres av
riksdagen — men den möjligheten kvarstår
ju oavsett vilket beslut riksdagen
fattar! Jag ser att herr Börjesson i
Glömminge nu antecknar flitigt, och
han kommer förmodligen att säga: »Ja,
det är ju bra i och för sig, men de kost -

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

157

Ersättning till domänverkets fond för utgifter för övertalig personal

naderna borde staten ha tagit på sig.»
Då vill jag svara att staten genom den
företagna utredningen har slagit vakt
om sin rätt, och då återstår det för
motparten att bestrida den, vilket man
kan göra genom att gå till domstol. Så
har vi sett på denna fråga. Och det föreligger
som sagt inga hinder att gå den
vägen.

Det skulle vara mycket mer att säga
härom, men jag skall avstå från det.
Några ord vill jag emellertid tillägga.
Det är så, herr Börjesson i Glömminge
och herr Krönmark, att det har sålts
viss mark från kronoparken Böda, och
köpeskillingen för den marken har inlevererats
till domänverket. Den uppgiften
har jag fått från riksdagens upplysningstjänst
och behöver väl inte
tvivla på att den är riktig. Och bara
detta faktum säger ju att staten har rätt
att handla så som skett. Yill herrarna
inte nöja sig därmed, återstår
det att gå till domstol med ärendet.
Det är en möjlighet som inte försvinner
genom riksdagens beslut.

I och med att den förmån det här
gäller försvinner får ju vederbörande
av staten ett bidrag, som är av ganska
avsevärd storleksordning. Jag tycker
att det i och för sig är riktigt att de får
det bidraget. Motivet för att ta bort
denna gamla förmån har statsrevisorerna
angivit vara •— och det är deras
synpunkter jag här återger — att förmånen
har varit förbunden med en
del administrativt krångel och besvär.
Därför har man ansett att förmånen
inte bör finnas i fortsättningen.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det är lätt att säga som
herr Persson i Skänninge att frågan,
även om riksdagen nu bifaller utskottets
förslag, kan tas upp inför domstol. Men

det gäller här ett civilrättsligt ärende
och det blir alltså de små brukningsenheterna
som själva får betala rättegångskostnaderna.
Hade det inte varit
bättre om statsverket hade gått med på
en prövning av frågan inför domstol, så
att det allmänna hade kunnat bära rättegångskostnaderna,
som troligen inte blir
så obetydliga?

Beträffande uppgiften att en avsevärd
summa pengar skulle ligga bakom den
fullmakt som Kungl. Maj:t fått vill jag
säga att summan är beräknad till 220000
kronor. Jag erinrar mig inte exakt hur
många brukningsdelar det gäller, men
det rör sig om kanske ett tusental. Det
blir alltså inget stort belopp på varje
brukningsdel. Man vet att enligt utredningshandlingarna
skall utgå en ersättning
med 220 000 kronor, men man har
varit ense om att man vill behålla sin
gamla utsyningsrätt.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län har
visserligen tillstyrkt avvecklingen av utsyningsrätten,
men jag kan lämna den
upplysningen att skogsvårdsstyrelsens
ordförande och länsstyrelsens chef är
samma person och att denne i länsstyrelsen
har avstyrkt avvecklingen. I
skogsvårdsstyrelsen var föredraganden
en jägmästare som var fientligt inställd
och sade att det bara är fråga om litet
ved. Därför blev ordföranden och övriga
ledamöter förda bakom ljuset. Då det
verkliga förhållandet blev känt ändrade
emellertid ordföranden sitt votum och
lade det för utsyningsrättens bevarande.

När det gäller frågan om veden kan
jag kanske hålla med om att behovet
numera inte är lika stort som tidigare.
Våra flitiga stenografer har fått mina
handlingar i ärendet, och jag har därför
inte siffrorna tillgängliga, men såvitt
jag kan erinra mig uttogs år 1949 i form
av ved ungefär 1 300 kubikmeter mot
omkring 300 kubikmeter år 1966. Det är
alltså inte veden det gäller. Det uttagna
husbehovsvirket uppgick däremot 1949
till 9 000 kubikfot mot omkring 11 000
kubikfot år 1966. Detta tyder på att man

158 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ersättning till domänverkets fond för utgifter för övertalig personal

fortfarande utnyttjar och uppskattar utsyningsrätten.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Börjesson i Glömminge
säger att det i detta fall skulle bli
fråga om en civilrättslig process, som
kommer att kosta mycket pengar, och
att det vore bättre om staten hade tagit
på sig denna kostnad. Men, herr Börjesson,
staten har genom kammarkollegiets
utredning och justitiekanslerns bekräftande
av detta utredningsresultat fått
klarlagt vad som är statens rätt. Det
måste då vara den andra partens sak att
bevisa motsatsen. Det kan såvitt jag förstår
inte förhålla sig på annat sätt.

Därefter säger herr Börjesson att
skogsvårdsstyrelsens chef och länsstyrelsens
chef är en och samma person
och att han skiftat uppfattning på grund
av inflytande från föredraganden. Ja,
visst kan det vara en förklaring, men det
är inte försvarligt att en landshövding
inte bättre sätter sig in i frågorna än
att han faller för den som föredrar dem.
Jag hoppas att andra kammaren tillräckligt
satt sig in i denna fråga, så att
herr Börjessons historiska utläggning
inte kommer att förleda ledamöterna att
rösta för reservationen.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Det intressanta och
ingalunda oväsentliga spörsmål som nu
diskuteras har i propositionen underligt
nog inpassats under rubriken »Ersättning
till domänverkets fond för utgifter
för övertalig personal». Jag skall
inte alls gå in på frågan huruvida utsyningsrätten
är tidsenlig eller inte, men
jag vill anlägga en principiell synpunkt.
Dessförinnan kanske jag bör nämna att
jag inte deltagit i utskottsbehandlingen
och således inte är ansvarig för vare sig
utskottsmajoritetens eller reservanternas
skrivning.

Jag ser det så, att när man skall ta
ifrån enskilda eller en grupp av männi -

skor en förmån är det angeläget att beslutet
inte kränker någons lagliga rätt.
I detta fall står sakkunskap mot sakkunskap.
Här har omnämnts vad kammarkollegiet
uttalat, och jag vill för min
del citera utskottsmajoritetens skrivning,
där det heter: »Kollegiet konstaterar
att den nuvarande utsyningsförmånen
på Böda kronopark inte synes
grunda sig på någon laglig rätt utan är
en förmån som riksdagen bemyndigat
Kungl. Maj:t att bevilja en viss kategori
av fastigheter.» Några rader längre ned
i utlåtandet anförs att länsstyrelsen i
Kalmar län inte ansett tillräcklig anledning
föreligga att avveckla utsyningsförmånen.

Som jag sade tidigare står sakkunniga
personer på ömse sidor om skiljelinjen
i detta fall. Jag tycker verkligen att med
hänsyn till den osäkerhet som vidlåder
problemet är det skäl för kammaren att
bifalla reservationen 6. Då blir frågan
ytterligare prövad innan ett slutligt avgörande
sker.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag bestrider på det bestämdaste,
herr Antby, att ett beslut i
enlighet med utskottsmajoritetens förslag
skulle leda till att någon enskilds
rätt träddes för när. Länsstyrelsen i
Kalmar — som är en förvaltningsmyndighet
— har, som herr Antby säger,
ställt sig på deras sida som har utsyningsförmånen.
Men kammarkollegiet
hyser en annan uppfattning, och vi får
väl inte betvivla att justitiekanslern tillvaratar
de intressen han är satt att
bevaka.

Jag finner inte någon som helst anledning
till att detta ärende skulle bordläggas.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag ber att få understryka
att vad jag citerade var hämtat
ur utskottsmajoritetens uttalande. Majoriteten
säger där att kammarkollegiet
konstaterar att utsyningsförmånen inte

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 159

synes grunda sig på någon laglig rätt.
Med detta ord »synes» framhåller man
såvitt jag förstår att det inte tycks vara
helt avgjort hur det är med denna sak.

Även om det är riktigt som herr Persson
i Skänninge säger att länsstyrelsen
är en förvaltningsmyndighet, lär väl
även denna förvaltningsmyndighet ha
juridisk sakkunskap till sitt förfogande.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Krönmark begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
30) mom. 2) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6) av herr Skärman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Krönmark begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 102 ja och 88 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Rikets allmänna kartverk

Punkten 31

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 32

Rikets allmänna kartverk

Kungl. Maj:t hade (punkterna I 5—I
9, s. 129—149) föreslagit riksdagen att
för budgetåret 1969/70 anvisa till Rikets
allmänna kartverk: Förvaltningskostnader
ett förslagsanslag av 17 700 000 kr.,
Kartarbeten m. m. ett reservationsanslag
av 6 223 000 kr., Fotogrammetrisk uppdragsverksamhet
ett förslagsanslag av
5 243 000 kr., Utrustning m. m. ett reservationsanslag
av 1 700 000 kr. och
Tryckning av kartor m. m. ett förslagsanslag
av 3 003 000 kr.

I de likalydande motionerna I: 852 av
herr Karl Pettersson och II: 968 av herr
Larsson i Norderön m. fl. hade hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening gåve till
känna vad i motionerna anförts beträffande
behovet av intensifierade kartläggningsinsatser
samt medelstilldelning
för ändamålet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte för budgetåret 1969/70

1. till Rikets allmänna kartverk: Förvaltningskostnader
anvisa ett förslagsanslag
av 17 700 000 kr.,

2. a. till Rikets allmänna kartverk:
Kartarbeten m. m. anvisa ett reservationsanslag
av 6 223 000 kr.,

b. lämna motionerna 1: 852 och
IT: 968 utan åtgärd,

3. till Rikets allmänna kartverk: Fotogrammetrisk
uppdragsverksamhet anvisa
ett förslagsanslag av 5 243 000 kr.,

4. till Rikets allmänna kartverk: Utrustning
m. m. anvisa ett reservationsanslag
av 1 700 000 kr.,

5. till Rikets allmänna kartverk:
Tryckning av kartor m. m. anvisa ett
förslagsanslag av 3 003 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar

160 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Rikets allmänna kartverk

Skärman (fp), Hermansson (ep), Skagerlund
(fp), Jonasson (ep), Berndtsson
(fp) och Stridsman (ep), som ansett
att utskottet under 2 b bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 852 och II: 968 i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening ge till
känna vad reservanterna anfört rörande
behovet av en ytterligare intensifiering
av kartläggningsarbetet.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! I årets statsverksproposition
redovisas under den punkt vi nu
behandlar en av kartverket framlagd
långtidsplan rörande den allmänna kartläggningen
under 1970-talet. I fråga om
försörjningen med ekonomiska och topografiska
kartor vid 1970 års slut lämnas
därvid en redovisning, av vilken
bl. a. framgår att den ekonomiska kartan
vid denna tidpunkt kommer att saknas
helt eller delvis i en del län.

För Blekinge och Kristianstads län
gäller detta så gott som hela länen. Cirka
15 procent av Malmöhus län och cirka
90 procent av Värmlands län beräknas
vara täckta. Stora delar av Kopparbergs
län samt av de fyra nordligaste länen
kommer att vid 1970 års slut alltjämt stå
utan ekonomisk karta. Den topografiska
kartan kommer vid samma tidpunkt att
saknas helt eller delvis i Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Kopparbergs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län.

För flertalet län kommer det också att
föreligga behov av att revidera kartorna.
De nu redovisade uppgifterna utgör ett
drastiskt belägg för hur den stilleståndsperiod
i fråga om medelstilldelning till
de allmänna kartarbetena, som i praktiken
varit rådande under senare år, kraftigt
har ackumulerat behoven till förfång
för åtskilliga grenar av samhällsverksamheten.
Tillgången på moderna

ekonomiska och topografiska kartor
har, såsom kammarens ledamöter väl
vet, utslagsgivande betydelse för bedömanden
och planeringar såväl i statlig
och kommunal förvaltning som inom
näringslivet i ett flertal avseenden. Inte
minst på samhällsplaneringens område
är ofta bristen på tillförlitligt kartunderlag
en flaskhals, som leder till att
arbeten kraftigt försenas eller fördyras
i orimlig omfattning. Tillfredsställande
tillgång på moderna ekonomiska eller
topografiska kartor medför för åtskilliga
viktiga områden av den samhälleliga utbyggnadsverksamheten
en sådan besparing
i tid, kostnader och personal att
enbart av denna anledning ett snabbt
upprättande av dessa kartor är väl motiverat.

Tyvärr inger den nu redovisade kartplanen
för nästa 10-årsperiod inte några
större förhoppningar om att förhållandena
i förevarande avseende kommer att
bli så värst mycket bättre i fortsättningen.
Under förutsättning att särskilda
medel inte anvisas för att intensifiera
kartläggningen beräknas således
utgivningen av den ekonomiska kartan
kunna slutföras i Hallands län år 1970,
i Värmlands län år 1971, i Malmöhus
och Västernorrlands län år 1973, i Blekinge
län år 1974 och i Kristianstads
och Norrbottens län år 1976. Jämtlands
län kommer inte förrän år 1977 och
Kopparbergs och Västerbottens län år
1978.

Det är mot denna bakgrund ägnat att
förvåna att inte Kungl. Maj:t har ansett
sig kunna förorda att åt kartverket ges
resurser för att möjliggöra den intensifiering
av verksamheten, som i så hög
grad behövs. Den ökning av anslaget
med 100 000 kronor som föreslås för att
påskynda kartläggningen i Sydsverige
kan inte ge något märkbart bidrag till
dessa strävanden.

Den redovisning som bär lämnats
visar klart att många viktiga områden
av landet fortfarande står utan moderna
ekonomiska och topografiska kartor och

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

161

också kommer att göra det under lång
tid framöver, om inte kraftinsatser sker.
Kartverket har genom tillkomsten av
goda arbetsutrymmen och modern teknisk
utrustning stora förutsättningar att
klara uppgiften. Även om kartverket
gjort och gör mycket goda insatser för
att inom ramen för sina resurser rationalisera
och effektivisera kartframställningen,
krävs enligt min mening ytterligare
medel för att mera märkbart förbättra
situationen för de områden som
saknar det moderna kartunderlaget för
sin planeringsverksamhet.

Det innebär ett betydande slöseri med
samhällets resurser att i onödan undanhålla
det viktiga planeringsinstrument
som ifrågavarande kartmaterial utgör.

Vi som undertecknat motionerna
I: 852 och II: 968 är övertygade om att
betydligt ökade resurser måste ges om
man inom rimlig tid skall kunna råda
bot på den besvärande bristen på modernt
kartmaterial inom stora delar av
vårt land. Av vad jag har sagt torde
framgå att utgifterna på detta område
mer än väl uppvägs av vinster på andra
fält inom den samhälleliga planeringsverksamheten.

Eftersom vi anser att ett förslag om
medelsförstärkning bör vara grundat på
närmare prövning av hur de ökade insatserna
lämpligast bör sättas in, har vi
inte nu velat föreslå någon ändring av
det i statsverkspropositionen för nästa
budgetår beräknade kartarbetsanslaget.
Däremot anser vi att den allvarliga
situationen fullt ut motiverar att riksdagen
gör ett starkt uttalande till förmån
för en ökad insats på detta område
så snart som möjligt; riksdagen bör
utan tvekan vara aktivt intresserad av
denna fråga.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen 7,
som helt ansluter sig till vårt motionsyrkande.

I detta anförande instämde herr Jönsson
i Ingemarsgården (fp).

11 — Andra kammarens protokoll 1969.

Rikets allmänna kartverk

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Dessa motioner kommer
tillbaka varje år — såvitt jag vet har de
gjort det under en lång följd av år.

Jag bestrider inte ett ögonblick att
en ekonomisk och topografisk karta är
av utomordentligt stort värde. Om jag
inte minns fel fattade riksdagen emellertid
på 1960-talet ett beslut som innebar
att tiotusendelskartan nu praktisk!
taget är klar i Jämtland. — Jag ser att
herr Jönsson i Ingemarsgården skakar
på huvudet; om detta inte är riktigt har
kartverket lämnat en felaktig uppgift.

Kungl. Maj:t föreslår nu att 100 000
kronor anslås för en intensifiering av
kartläggningen. Det skulle naturligtvis
behövas mer pengar, men såsom jag
förut sagt måste man alltid göra vissa
prioriteringar och avvägningar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Mom. 1 och 2 a

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 2 b

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Norderön begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
32) mom. 2 b) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Skärman m. fl.
Nr U

162

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Bidrag till naturvårdsupplysning, m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tilkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Norderön
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 126 ja
och 57 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 33—33

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36

Bidrag till naturvårdsupplysning, m.m.

Kungl. Maj:t hade (punkten K 3, s.
160—161) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till naturvårdsupplysning, m. m.
för budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 650 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 8b3
av fru Elvy Olsson m.fl. och 11:967 av
herr Larsson i Borrby vari, såvitt nu
var i fråga, hemställts att riksdagen
för att möjliggöra upplysningsverksamhet
om nedskräpning och förorening
särskilt till sjöss måtte under nionde
huvudtiteln till Bidrag till naturvårdsupplysning
in. m. för budgetåret 1969/
70 anvisa ett reservationsanslag av
750 000 kr.

dels de likalydande motionerna I: 838
av herr Svanström m.fl. och II: 949 av
herrar Glimnér och Polstam, vari hemställts
att riksdagen till Bidrag till naturvårdsupplysning
m. m. anvisade ett
reservationsanslag av 850 000 kr. för
budgetåret 1969/70,

dels motionen 11:984 av herrar
Wachtmeister och Tobé, vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att till Vetenskapsakademiens
näturskyddskommitté
anvisa ett reservationsanslag om
15 000 kr., samt att till följd därav till
Bidrag till naturvårdsupplysning m. m.
för budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 665 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
på motionerna I: 843 och II: 967, såvitt
nu var i fråga, ävensom motionerna
1:858 och 11:949 samt 11:984, till Bidrag
till naturvårdsupplysning, m. m.
för budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 650 000 kr.

Reservationer hade avgivits

a. av herrar Hermansson, Hansson i
Skegrie och Jonasson (samtliga ep),
som ansett att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte

1. i anledning av motionen 11:984,
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening ge till
känna vad reservanterna anfört angående
bidrag till verksamheten inom
Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté,

2. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna I: 843 och II:
967 samt II: 984, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, samt motionerna
I: 858 och II: 949 till Bidrag till naturvårdsupplysning,
m. m. för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag av
765 000 kr;

b. av herrar Skärman (fp) och Carl
Eskilsson (in), fru Hultell (m) samt
herrar Skagerlund (fp), Berndtsson
(fp) och Hedin (m), som ansett att utskottet
bort hemställa att riksdagen
måtte

1. i anledning av motionen 11:984,
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening ge till
känna vad dessa reservanter anfört angående
bidrag till verksamheten inom

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 163

Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté,

2. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna I: 843 och II
967 samt II: 984, samtliga motioner så
vitt nu var i fråga, samt motionerna
I: 858 och II: 949 till Bidrag till natur
vårdsupplysning, m. in. för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag av
665 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Denna punkt gäller bidrag
till naturvårdsupplysning. Trots
att det skrivs och talas så mycket om
naturvård tycks det tyvärr vara så, att
många varken kan eller vill förstå vilken
skada de åstadkommer för andra
personer. Det gäller turister som slänger
skräp i skog och mark och det gäller
andra personer som använder naturen
som avstjälpningsplats, så att man där
kan finna gamla möbler och mattor och
till och med gamla skrotbilar.

Vi måste också ingripa mot företag
som förorenar vatten och luft. Jag tror
att vi dessutom bör ha ögonen på de
företag som tillverkar förpackningsmaterial
som icke med tiden bryts ned.

Det är därför nödvändigt med upplysning
och åter upplysning, om vi skall
kunna göra vårt folk mera naturminded
än det tycks vara. En enda slarver kan
åstadkomma otrivsel och otrevnad för
tusentals andra medborgare.

Jag är övertygad om att naturvårdsverket
gör mycket stora insatser på detta
område, men det är också nödvändigt
att naturvårdsverket får hjälp av
frivilliga organisationer och andra frivilliga.
Men detta frivilliga arbete kommer
inte fram av sig självt. Härför behövs
propaganda och upplysning, och
detta kostar pengar. Det har gjorts mycket
— det är inget tvivel om den saken
— av sådana organisationer som Svens -

Bidrag till naturvårdsupplysning, m. m.

ka naturskyddsföreningen, Samfundet
för hembygdsvård m. fl.

Nu har naturvårdsverket begärt en
ökning av anslaget till sin verksamhet
med 300 000 kronor. Denna ökning har
man begärt för att kunna höja anslaget
till de frivilliga organisationerna och
även för att förstärka sin egen upplysningsverksamhet
för en bättre naturvård.
Kungl. Maj :t har visserligen medgivit
en ökning med 100 000 kronor,
men tyvärr är denna ökning otillräcklig
för de behov som redovisats av naturvårdsverket.

Tidigare har det utgått ett anslag på
15 000 kronor till Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté. Detta anslag
skulle enligt propositionen bortfalla. Vi
anser detta vara felaktigt, eftersom de
insatser som Vetenskapsakademien kunnat
göra genom sin naturskyddskommitté
varit i hög grad behövliga. Reservanterna
anser därför att detta relativt
blygsamma belopp borde få utgå
även i fortsättningen. Vi är övertygade
om att dessa pengar skulle komma till
god användning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 8 a av herr Hermansson
m. fl.

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep).

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag tycker i likhet med
herr Hansson i Skegrie att detta anslag
är mycket angeläget. Det kan bidra till
ökad upplysning och därmed i sin tur
förebygga fortsatt nedskräpning i naturen.

Som naturvän blir man mycket ofta
chockerad, ledsen och förvånad när
man utefter våra vägar finner massor
av skräp, flaskor, plastpåsar, tetrapak
och allt vad det kan vara. Inte mindre
chockerad och ledsen blir man när man
ute i skärgården går efter våra vackra
stränder och också där finner allt mer
skräp som flutit i land. Det är tydligen
tyvärr så, att en allt större del av svens -

164 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Bidrag till naturvårdsupplysning, m. m.

ka folket fått den dåliga vanan att bara
kasta ifrån sig allt man vill bli av med;
det har blivit comme il faut att bara
slänga ut skräpet genom bilfönstret eller
från båten. Därför tror jag att en
ökad propaganda mot denna nedskräpning
är ytterligt angelägen. Jag tror att
en sådan naturvårdspropaganda bör bedrivas
inte minst i skolorna, och jag
tror att den skulle kunna få särskilt stor
genomslagskraft om den i större utsträckning
än nu förekom i radio och
TV — jag vet inte om där över huvud
taget förs någon sådan propaganda för
närvarande.

När jag nu så varmt talar för detta
skulle man ju kunna tycka att jag borde
kunna instämma helt i det yrkande om
ytterligare 100 000 kronor som ställts
av herr Hansson i Skegrie. Men anslaget
har redan ökats med 100 000 kronor,
d. v. s. med ungefär 20 procent. Dessutom
sysslar kommittén för ett renare
samhälle med dessa frågor. Den kommer
enligt vad jag har hört relativt
snart att lägga fram ett förslag. Därför
har jag tyckt att det är opåkallat att
nu gå längre än regeringen gjort. Däremot
instämmer jag helt med herr Hansson
i Skegrie när det gäller Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté. Det
gäller ett litet anslag, 15 000 kronor,
men detta har ändå gjort det möjligt för
kommittén att arbeta och ge sin syn på
olika frågor. Kommittén har haft en
mycket allsidig syn på dem beroende
på att så många experter samverkar vid
bedömningen.

I den motion som ligger bakom reservationen
8 b har det framhållits att
det visserligen skett en upprustning av
naturvårdsverket men att man åtminstone
för närvarande saknar all den
expertis som Vetenskapsakademien har,
t. ex. fältbiolog, geolog och kulturgeograf.
Det är ingen som har bestridit
dessa uppgifter. Jag tycker att det är
onödigt, jag skulle nästan vilja säga klåfingrigt,
att slopa detta anslag som jag
tror har ganska stor betydelse. Jag yr -

kar därför, herr talman, bifall till reservationen
8 b.

Herr ESKILSSON (s):

Herr talman! Jag skall i görligaste
mån efterkomma presidiets och med
sannolikhet även kammarledamöternas
önskemål genom att fatta mig så kort
som möjligt.

Det var för mig glädjande att herr
Hedin visade så stor förståelse för utskottet
och Kungl. Maj :t som han verkligen
gjorde. Jag skall inskränka mig till
en liten kommentar.

Det har redan nämnts att en uppräkning
av nästföregående års anslag har
skett med inte mindre än 20 procent.
Man borde väl kunna tillåta att fördelningen
av de tillgängliga medlen får
verkställas av Kungl. Maj :t så att de på
lämpligaste sätt kan komma olika ändamål
till godo. Det bör erinras om att
frågan om åtgärder mot nedskräpning
är under behandling i kommittén för
ett renare samhälle.

Det är förunderligt att om Kungl.
Maj :t vill höja ett anslag från det ena
året till det andra med låt oss säga
100 000 kronor, faller man genast för
frestelsen att tillgripa överbudspolitik,
vilket har skett även i detta fall. Nu får
vi väl säga att vi aldrig kommer ifrån
detta — det ser ut som om det skulle
vara en tvingande nödvändighet.

Dessa 15 000 kronor är i och för sig
ett blygsamt belopp, men om ett statligt
organ — i detta fall Vetenskapsakademien
-—- begär ett anslag för vilket det
inte finns utrymme vid budgetbehandlingen,
tar oppositionen genast upp detta
motionsvägen för att visa hur njugg
och snål Kungl. Maj :t är.

Jag skulle beträffande reservationen
8 b kunna använda samma motivering
som i fråga om reservationen 8 a, att
det i första hand bör ankomma på
Kungl. Maj d att bestämma om anslagets
fördelning på olika ändamål. I och för
sig bör dock naturvårdsverket, med den
naturvetenskapliga expertis som nume -

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 165

ra står till dess förfogande, på ett fullt
tillfredsställande sätt kunna fullgöra de
uppgifter i förevarande avseende som
hittills ankommit på naturskyddskommittén.
Någon anledning för riksdagen
att gå in på en närmare prövning härav
synes mig icke föreligga.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Att vara okunnig är i
regel inte så farligt, bara man är medveten
om sin brist, men att vara okunnig
och ändå tro sig behärska allt och
veta allt, det är farligt. Så illa tycks det
vara med naturvårdsverket, som vill
strypa Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté,
det organ som under
svensk naturvårds hela historia spelat
en avgörande roll.

Några ekonomiska skäl åberopas inte.
Man kan väl som motskäl tvärtom våga
påstå, att sällan så många fackmän gjort
så mycken nytta för så litet pengar som
för de 15 000 kronor som kommittén
fått.

Det enda skäl naturvårdsverket anfört
för att slopa bidraget till Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté
är att man nu inom sig har all sakkunskap.
Det är just där det farliga
ligger — det har man nämligen inte.

Det är märkligt att erfara att samtidigt
som naturresursutredningen i sitt
betänkande om miljövårdsforskningen
gång på gång betonar vikten av en
tvärvetenskaplig behandling av miljövårdsfrågorna,
med andra ord betonar
vikten av en så mångsidig belysning av
problemet som möjligt, upplöser naturvårdens
högsta företrädare i realiteten
den sakkunnigaste av alla instanser.

Naturvårdsverket motiverar som sagt
sin ståndpunkt med att man har all erforderlig
expertis inom verket. Visst
är denna expertis skicklig, det skall
inte bestridas en sekund. Men det finns
också mycket väsentliga områden som
inte är företrädda där. Herr Hedin
nämnde nyss geologin, fältbotaniken
och kulturlandskapsvården. .lag skulle

Bidrag till naturvårdsupplysning, m. m.

vilja tillägga: en kulturhistoriker. Men
vad skulle en sådan ha att göra i naturvårdsverket,
kan någon vilja fråga.
Jo, det är nämligen så, att vad vi menar
med natur inte är något orört landskap.
Ett sådant är ytterligt svårt att
upptäcka någonstans. Vår natur är i
stället ett kulturlandskap som bildats
och utvecklats genom de åtgärder våra
förfäder i generation efter generation
har vidtagit eller underlåtit att vidta.
Detta landskap kan bara bevaras genom
att hävdas på ett likartat sätt. För
att få fram historiska synpunkter behöver
vi alltså få en kulturhistoriker
knuten till naturvårdsverket. Någon sådan
finns inte i detta verk. På samma
sätt saknar verket möjlighet att ägna
tillbörlig uppmärksamhet åt de andra
här uppräknade förhållandena.

Verkschefen har visserligen muntligen
under hand meddelat att han vid
behov kommer att rådfråga experter
utanför verket. Just detta yttrande visar
att han — vilket torde gälla också
för herr Eskilsson -— inte har klart
för sig hur Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté
arbetar. Det är kommittén
som sådan som avger utlåtanden
efter grundlig beredning av frågorna
ur olika synpunkter, det är aldrig
fråga om utlåtanden från enskilda sakkunniga.

Jag vill än en gång upprepa att jag
inte vill säga ett ont ord om naturvårdsverkets
mycket framstående experter.
Men tar man bort en instans
blir belysningen av frågorna mera ensidig,
det kan man inte undgå. Detta
är särskilt allvarligt i naturvårdsfrågor
som ofta är starkt kontroversiella och
svåra att få ett ordentligt grepp om. Det
är givetvis beklagligt, inte minst för
naturvårdsverket, att det på detta sätt
sluter sig inom sitt skal.

Jag ber, herr talman, därför att få
ansluta mig till reservationen 8 b vid
punkten 36. Det kanske förtjänar att påpekas
att beträffande bidraget till Vetenskapsakademiens
naturskyddskom -

166 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Bidrag till naturvårdsupplysning, m. m.

mitté finns detta medtaget i båda reservationernas
moment 1.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
8 b.

I detta anförande instämde herr Tobé
(fp).

Herr ESKILSSON (s):

Herr talman! Jag hyser stor respekt
för herrar Wachtmeisters och Tobés
motion, det vill jag verkligen framhålla.
Men anslaget på 15 000 kronor bör
ändå kunna skaffas från annat håll. Jag
tyckte ett tag att herr Wachtmeister
gjorde ett allvarligt försök att nedvärdera
den expertis som står till naturvårdsverkets
förfogande, men han återtog
detta ganska snabbt, vilket gladde
mig. Naturvårdsverkets expertis bör
kunna få hjälp och samverkan från andra
experter. Har departementschefen
utlovat någonting på det här området
som jag inte känner till, så kan vi nog
vara förvissade om att frågan kommer
att kunna lösas på ett både för mig och
herr Wachtmeister tillfredsställande
sätt.

Det finns inte någonting som inte kan
göras bättre, det erkänner jag. Vi får
därför förutsätta att den här frågan
kommer att kunna lösas i annat sammanhang.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Jag vill till herr Eskilsson
säga att jag två gånger deklarerade:
Inte ett ont ord om naturvårdsverkets
expertis. Jag gjorde inte ett
enda försök att nedvärdera den. Men
jag hoppas att departementschefen, som
ju är närvarande här, hörde vad herr
Eskilsson sade när han uttryckte förhoppningen
att dessa pengar skall kunna
anskaffas på annat sätt. Jag hoppas
att departementschefen tager detta till
sitt hjärta och begrundar det över påskhelgen,
så att vi efter helgen kan ge
Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté
ett klart löfte om att pengar -

na skall anvisas och kommittén alltså
inte behöver lägga ned sitt arbete.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1: o) bifall till utskottets
hemställan; 2: o) bifall till reservationen
8 a) av herr Hermansson m. fl.;
samt 3: o) bifall till reservationen 8 b)
av herr Skårman m. fl.; och fann herr
förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hansson i Skegrie begärde
likväl votering, i anledninng varav
herr förste vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice
talmannen nu fann den under 2: o) angivna
ha flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Hedin votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten 36) i jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 antager reservationen
8 a) av herr Hermansson m. fl.,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 8 b) av herr Skårman
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 50

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 167

Ersättningar vid bildande av naturreservat m. m.

ja och 54 nej, varjämte 82 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3: o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
36) i utskottets utlåtande nr 1, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8 b) av herr Skårman
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha
röstat för ja-propositionen. Herr Antby
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 101 ja och
83 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 37

Ersättningar vid bildande av
naturreservat m. m.

Kungl. Maj :t hade (punkten K 4, s.
161—162) föreslagit riksdagen att till
Ersättningar vid bildande av naturreservat
m. m. för budgetåret 1969/70

anvisa ett reservationsanslag av
5 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 153
av herr Axel Kristiansson in. fl. och
11:275 av herr Sundkvist m.fl,

dels motionen II: 989 av herr Åkerlind
in. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att till Ersättningar vid
bildande av naturreservat m. m. anvisa
ett reservationsanslag av 6 000 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna 1:153 och 11:275 samt
II: 989 till Ersättningar vid bildande av
naturreservat m. m. för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag av
5 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ÅKERLIND (m):

Herr talman! Under punkten 37, som
gäller ersättningar vid bildande av naturreservat
m. in., alltså ersättningar
till markägare för naturvårdsändamål,
behandlas två motioner, vari yrkas höjning
av anslaget med en miljon kronor.

Anslaget är nu upptaget till 3 miljoner
och har räknats upp till 5 miljoner
kronor i propositionen. Men i de
båda motionerna begärs att anslaget
skall räknas upp med ytterligare en
miljon till 6 miljoner kronor. Motivet
för det är ganska uppenbart för den
som litet närmare sätter sig in i detta
ärende. Ur detta anslag skall täckas en
hel del ersättningar till markägare när
naturreservat skall anordnas, ersättningar
till markägare för förlorad glesbebyggelserätt,
ersättningar för att
markägare inte skall få utnyttja t. ex.
grusåsar på sin mark m. m.

Det är allvarligt om anslaget är för
lågt, så att man inte kan lämna ersättning
till de markägare, som inte fås

168 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Ersättningar vid bildande av naturreservat m. m.

utnyttja sin mark. Jag och de övriga
motionärerna anser att anslaget är alldeles
för litet, eftersom utbetalningen
under budgetåret 1967/68 uppgick till
över 6,5 miljoner kronor och det nu
föreslås en uppräkning till endast 5
miljoner kronor. Utvecklingen har visat
att utbetalningarna kommer att bli
högre år efter år. Departementschefen
har alltså ansett det lämpligt med ett
anslag på 5 miljoner kronor, medan
naturvårdsverket har förordat 6 miljoner
kronor. Motionärerna har anslutit
sig till naturvårdsverkets förslag men
är helt på det klara med att även 6 miljoner
är otillräckligt, eftersom länsstyrelserna
menar att medelsbehovet kan
komma att uppgå till ungefär 27 miljoner.
Om bara hälften, 13—14 miljoner,
skulle bli aktuellt uppgår ju anslaget
till endast hälften av vad som
behövs.

I Stockholms län är läget för närvarande
det, att enbart i detta län det
sammanlagda belopp som behövs i de
nu aktuella fallen överstiger det av departementschefen
begärda anslaget. Jag
tycker därför att alla skäl talar för att
utskottet åtminstone borde ha gått med
på motionärernas begäran och alltså
höjt anslaget med ytterligare 1 miljon
kronor.

Om anslaget är för lågt föreligger
risk för att många, framför allt mindre
markägare som inte vill bråka och
inte har råd att bråka så länge, råkar
i kläm. I flera fall pågår nu processer
om hur höga ersättningar som skall
utgå. Många människor har emellertid
inte lust, råd eller tid att processa i
många år om ett mindre ersättningsbelopp,
och då föreligger risk för att
vederbörande hellre tar den låga ersättning
han blir erbjuden. Och ju mindre
anslaget är, desto mindre ersättningsbelopp
riskerar han att bli erbjuden.

Vidare vill jag här framhålla en annan
sak. Utskottet har avstyrkt motionerna
men skriver i sitt utlåtande ändå
©3H Kungl. Maj:ts förslag följande: »Mot

förslaget, som innebär en anslagsökning
av 2 milj. kr. för angivna ändamål, finner
utskottet inte något att erinra.» Utskottet
har sålunda inte haft något att
erinra mot denna höjning med 2 miljoner
kronor. Men sedan fortsätter utskottet:
»Följaktligen avstyrker utskottet
yrkandena i motionerna 1:153 och
11:275 samt 11:989 om en ytterligare
medelsanvisning av 1 milj. kr. under
anslaget.»

Det är en anmärkningsvärd brist på
konsekvens när utskottet först förklarar
sig inte ha någonting att anmärka
mot att anslaget höjes — och inte motiverar
varför det är bra att höja anslaget
så mycket — och sedan vid behandlingen
av motionärernas förslag att
höja med 3 miljoner kronor plötsligt
finner det vara logiskt att, också där
utan motivering, avstyrka detta förslag.
Det vore intressant att höra utskottets
motivering för ett sådant resonemang.
Mot bakgrund av att länsstyrelserna har
begärt 27 miljoner kronor borde ju utskottet
ändå ha någon motivering för
att säga ja till 5 miljoner men nej till
6 miljoner.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen
II: 989.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag ber att omedelbart
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Herr Åkerlind ville höra
motiveringen till att utskottet har ansett
sig kunna gå med på en höjning
med 2 men inte med 3 miljoner kronor.
Den enkla förklaringen är den, att
någonstans måste ändå gränsen sättas.
Utskottet har fastnat för Kungl. Maj ds
förslag, inte för motionärernas, och då
räcker det med att utskottet säger att
man biträder Kungl. Maj ds förslag.

Sedan är det ändå obestridligt att 5
miljoner kronor är mer än 3 miljoner.
Här sker emellertid ändå en ökning
med inte mindre än 70 procent jäm -

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 169

fört med föregående år. Det är inte
många minuter sedan kammaren avslog
en föreslagen ökning av anslaget till
naturvårdsupplysningen med den motiveringen,
att förslaget innebär en ökning
med 20 procent av tidigare belopp.
Det var en av herr Åkerlinds partivänner
som anförde det motivet för avslag.
Här gäller det ju ändå en ökning
med 70 procent.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
säger att utskottet har »fastnat» för 5
miljoner kronor. Det är nog ett alldeles
riktigt uttryck. Man har stannat för
denna summa utan motivering. Jag skulle
fortfarande vara mycket intresserad
av att få veta varför utskottet anser
att utgifterna på detta anslag under
nästa budgetår kommer att bli 1,5 miljon
kronor lägre än de var budgetåret
1967/68.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 989; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 38 och 39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40

Naturvårdsforskning

Kungl. Maj:t hade (punkten K 7, s.
166—167) föreslagit riksdagen att till
Naturvårdsforskning för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag av
9 500 000 kr.

Naturvårdsforskning

i Stockholm hade hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde
dels att den svenska, självständiga
forskningen om vissa problem
kring det civila överljudsflyget återupptoges
på flygtekniska försöksanstalten
eller i samverkan med denna anstalt eller
på annat sätt, samt dels att medel
ansloges för att möjliggöra sådan forskning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. anse motionerna I: 308 och II: 339
besvarade med vad utskottet anfört,

2. till Naturvårdsforskning för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 9 500 000 kr.

Reservation hade avgivits av herr
Skärman (fp), som ansett att utskottet
under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:308 och 11:339 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att
flygtekniska försöksanstalten finge i
uppdrag att verksamt fullfölja den
svenska självständiga forskningen om
vissa problem kring det civila överljudsflyget.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BERNDTSSON (fp):

Herr talman! Då jag är en av reservanterna
bakom reservation nr 9 vid
punkten 40 men mitt namn genom något
tekniskt missöde inte kommit med
i trycket, vill jag meddela detta. Det
gäller här en mycket viktig del av naturvårdsforskningens
område, nämligen
frågan om överljudsflygets verkningar,
som noga bör bevakas. Då jag tar för givet
att en av motionärerna mera utförligt
kommer att motivera reservationen,
skall jag begränsa mig till att yrka bifall
till denna.

I de likalydande motionerna 1:308 Herr AHLMARK (fp):
av herrar Lindblad och Skärman samt Herr talman! Häromdagen kunde vi
II: 339 av herrar Ahlmark och Wiklund se i tidningen att motståndet mot det
12 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 14

170 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Naturvårdsforskning

amerikanska civila överljudsflyget har
skärpts ytterligare. Ett antal experter
har rått president Nixon att lägga ner
hela saken.

Om han gör det vet vi inte. Säkerligen
kommer starka påtryckningar att riktas
mot den amerikanske presidenten för
att se till att också Förenta staterna får
den typ av flygplan som Sovjetunionen
och England-Frankrike håller på att
skaffa sig. I det nummer av tidskriften
Newsweek som har kommit i dag sägs
det också att den amerikanske transportministern
Volpe personligen är för
att projektet fullföljs.

En sak vet vi säkert: både det ryska
Tu-144 och det engelsk-franska Concorde
har kommit mycket långt. Båda
prototyperna har provflugits flera gånger,
även om det än så länge troligen inte
skett i överljudsfart.

Vår motion handlar inte om hela detta
problemkomplex. Den gäller något så
självklart som att Sverige bör fortsätta
sina egna studier av vilka konsekvenser
främst från bullersynpunkt, som det civila
överljudsflyget kommer att föra
med sig.

Sådana forskningar har vi bedrivit i
vårt land under flera år. När Bo Lundberg
var generaldirektör i flygtekniska
försöksanstalten var flera personer sysselsatta
med dem. De blev kända och
uppskattade över hela världen, dock
inte av de stormakter som hade lagt ner
massor av pengar och prestige i de här
projekten. Men det var ett av flygets
stormakter oberoende land som tack
vare en ytterst enveten verkschef kom
att fästa mångas uppmärksamhet på de
väldiga bullermattor på omkring 100
kilometers bredd som kan bli följden
av det civila överljudsflyget. Sedan lämnade
dock Lundberg chefskapet för
flyktekniska försöksanstalten. Då lades
forskningen om dessa frågor praktiskt
taget ner. Men samtidigt har problemen
blivit allt större och frågan alltmer
brännande. I det ögonblicket avslutar
alltså Sverige den forskning, som tidi -

gare betytt så mycket för att klarlägga
miljöfarorna med överljudsflyget.

Det tycker vi motionärer är felaktigt
och anmärkningsvärt. Jag kritiserade
förra året kommunikationsministern i
en interpellationsdebatt för hans passivitet
inför den svenska forskningen i
frågan. Men statsrådet Lundkvist blev
inte mer aktiv för den sakens skull.
Därför återkom vi i år med en motion.
Glädjande nog instämmer utskottet till
största delen i vår kritik. Man säger att
det civila överljudsflyget »måste noga
bevakas från svenskt håll». Man framhåller
att det är viktigt att expertisen på
flygtekniska försöksanstalten »blir effektivt
utnyttjad». Men man undviker
att tillstyrka motionerna och litar i stället
på att regeringen kommer att handla
på något sätt.

De litar inte vi på. Vi tror i stället att
risken är stor att man återigen hänvisar
till internationella studier i ICAO och
OECD för att motivera passiviteten. Det
är dåliga skäl. För det första är studierna
i internationell regi delvis illa skötta
bl. a. därför att flygets stormakter
inte är intresserade av att man granskar
följderna av vad de har för sig. För
det andra kan vi i Sverige bidra till det
internationella samarbetet mycket mer
effektivt, om vi bedriver t. ex. en egen
utvärdering av de undersökningar som
gjorts i andra länder men som inte analyserats
på något tillfredsställande sätt.

Därför bör riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t säga ifrån, att flygtekniska
försöksanstalten skall få i uppdrag att
fullfölja de svenska studierna om överljudsflyget.
Det kräver också herr Skärman
i reservationen 9, till vilken herr
Berndtsson redan yrkat bifall. lag ansluter
mig, herr talman, till det yrkandet.

Men det är klart, att avgörande för ens
inställning är hur viktig man anser frågan
vara. Om man tycker att vi i Sverige
gott kan vänta på utvecklingen och
låta stormakterna och långsamma internationella
organisationer klara forsk -

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14

171

ningen, då behöver vi inte driva på
frågan. Om vi däremot anser att de
bullerstörningar som troligen blir en
följd av överljudsflyget är så allvarliga,
att vi måste göra allt som står i vår
makt för att belysa och motarbeta dem,
då bör vi fullfölja våra egna studier i
ämnet. Det är detta sista som med skärpa
krävs i motionerna och i reservationen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Skillnaden i uppfattning
mellan herrar Berndtsson och Ahlmark
å ena sidan och utskottsmajoriteten
å andra sidan är i sakfrågan ganska
liten.

Hem Ahlmark sade att vi i Sverige
bör fortsätta vår egen forskning. Ja, det
menar utskottsmajoriteten också att vi
bör göra. Jag har den uppfattningen att
dessa överljudsplan sannolikt blir framtidens
flygplan och att vi varken kan
eller bör bromsa utvecklingen. Tidsvinsten
blir så stor, att man kommer att ta
de kostnader och anstränga sig för att
övervinna de olägenheter som eventuellt
uppkommer.

Men det behöver inte nödvändigtvis
bli några olägenheter, ty vi skall naturligtvis
inte kapitulera inför den väntade
utvecklingen. Vi har ännu god tid
på oss — i varje fall i vårt eget land —
att sätta in motåtgärder för att söka
eliminera de nackdelar som kan komma
att uppstå när dessa plan en gång
blir mer allmänna. Vi bör använda tiden
för forskning om hur vi skall kunna
bemästra problemen. Jag tror inte
alls att det är omöjligt för teknikerna
att konstruera sådana flygplan att bullret
inte blir skadligt.

Det är mot denna bakgrund som utskottet
ställt sig positivt till ifrågavarande
forskning, vilket också klart
framgår av skrivningen. Men frågan
berör ju inte bara våra egna förhållanden
utan även internationella intressen.
Sverige har också tagit initiativ för att

Naturvårdsforskning

få till stånd en internationell reglering
av problemen.

I utlåtandet framhåller vi bl. a. vikten
av att den vid flygtekniska försöksanstalten
befintliga expertisen blir effektivt
utnyttjad. I detta uttalande ligger
väl ändå den meningen att man skall
göra vad man kan; i annat fall är expertisen
inte effektivt utnyttjad. Jag vågar
säga att utskottet med denna skrivning
går ganska nära den uppfattning
herr Ahlmark här velat framföra. Vi har
den uppfattningen att motionens syfte
kommer att bli tillgodosett även med
den skrivning som utskottet har använt.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan på
denna punkt.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
började med att säga att skillnaden oss
emellan var ganska liten. Han hänvisade
till utskottets utlåtande och till reservationens
formulering.

Där är skillnaden att utskottet utgår
från att Kungl. Maj :t kommer att med
stor uppmärksamhet följa frågan och
ta betydelsefulla initiativ. Jag tror inte
att Kungl. Maj:t kommer att göra det
om man inte får en beställning och en
påtryckning. Hittills har man underlåtit
att ta sådana initiativ. Hittills har
passiviteten präglat regeringens hållning
i den här frågan.

Sedan kom utskottets ordförande in
på en sakdiskussion om det civila överljudsflyget.
Då visade tyvärr herr Hansson
i Skegrie att det är en mycket stor
skillnad mellan våra uppfattningar. Han
sade att civila överljudsplan, s. k. SSTplan,
sannolikt blir »framtidens flygplan».

Det är det mest långtgående uttalande
jag någonsin har hört på denna
punkt. Knappast ens de mest hängivna
anhängarna av Concordeprojektet
anser att det kommer att vara på det
sättet. Avgörande för vad som skall bli
»framtidens flygplan» är vad männi -

172

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Naturvårdsforskning

skorna och deras parlament bestämmer.
Under de senaste två—tre åren har en
stark opinion vuxit fram, inte minst i
Förenta staterna men också i Västeuropa,
som säger att vi inte skall tillåta
civila överljudsplan om de leder till
väldiga bangmattor att passera befolkat
territorium. Jag tror inte att SST-planen
blir »framtidens flygplan» över befolkade
områden. De kommer att störa för
mycket.

Sedan säger herr Hansson i Skegrie
att vi inte får »bromsa utvecklingen».
Det beror på vad man menar med »utvecklingen».
Vi får inte bli den tekniska
utvecklingens fångar utan att ta
hänsyn till vilket mänskligt lidande
som kan bli följden därav. Vad överljudsplanen
enligt nuvarande forskning
och studier kommer att leda fram till
är åskliknande bullermattor med ungefär
100 kilometers bredd, som alstras
i varje ögonblick som ett överljudsplan
befinner sig i överljudsfart.

Då säger herr Hansson i Skegrie att
han tror att vi kommer att kunna få
fram sådana motorer som minskar bullret,
Jag är mycket ledsen, herr talman,
men det visar att jordbruksutskottets
ordförande inte alls känner till problemen.
Det är inte motorerna det gäller.
Diskussionen har inte ett ögonblick
gällt motorbullret, det gäller det buller
som oavbrutet alstras på flygplanet när
det går i överljudshastighet. Det har
ingenting med själva motorn att göra.
Och problemet med bangarna är inte
löst. Tyvärr tror jag att den optimism
som herr Hansson i Skegrie utstrålade
infe är befogad.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! När jag sade att jag
trodde att överljudsplanen skulle vara
framtidens melodi menade jag att vi
med säkerhet kommer att få plan med
högre fart än våra nuvarande. Ofta har
man då tekniken frambringat något nytt
sagt att det inte går att tillämpa i praktiken.
Men jag har den uppfattningen

att vi inte kan bromsa teknikens framsteg.

Vad jag och utskottet däremot talar
för är att vi måste inrikta oss på att
eliminera de olägenheter som kan åstadkommas
av dessa snabba plan, som vi
med stor säkerhet får framöver. Det
är alltså icke dagens plan som jag talar
om, utan det är ett framtida plan som
har samma fart utan att medföra de
olägenheter som dagens överljudsplan
vållar.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag hoppas att herr
Hansson i Skegrie inte menar att vi
bara skall vara teknikens fångar. Han
upprepar gång på gång att vi inte kan
bromsa teknikens utveckling. Jag har
talat för att vi skall påverka utvecklingen
i mänsklighetens tjänst. Om
det blir konsekvenser som från miljösynpunkt
inte är acceptabla, måste vi
tämja och påverka tekniken.

Nu senast var utskottets ordförande
inne på tanken att man kanske i framtiden
kommer att skapa civila överljudsplan,
som inte åstadkommer sådana
bangmattor som de nuvarande troligen
kommer att vålla. Då skall vi acceptera
dem, menade han. Jag håller
helt med om att då kan de godtas. Men
skall detta vara möjligt, vilket är ytterst
osäkert, fordras väsentliga och aktiva
forskningsinsatser från flera länders
sida. När herr Hansson i Skegrie betonar
vikten av sådan forskning stöder
han alltså i sak, men inte formellt, reservationen.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! För att kammaren inte
skall få ett felaktigt intryck vill jag
framhålla, att vi i jordbruksutskottet
icke har tagit ställning för överljudsplan.
Vi har sagt att i händelse sådana
Concordeplan kommer att flyga över
vårt land och detta medför besvär kommer
de att förbjudas.

Det kan tilläggas, herr Ahlmark, att

Fredagen den 28 mars 1969

Bidrag till vatten regeringen

inte har varit helt passiv på
detta område. Den har ju tagit ett initiativ
på det internationella planet, inom
ICAO. Kammaren kan alltså med all
säkerhet vara helt lugn.

Jag har, herr talman, inte den förhoppningen
att herr Ahlmark skall tro
på regeringen; det har han tyvärr aldrig
gjort och kommer väl aldrig att göra.
Jag har vidare den bestämda uppfattningen
att han inte kommer att tilllåta
mig att få sista ordet, men det spelar
mindre roll. Jag kommer ändå att
på grundval av vad utskottet har anfört
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag måste faktiskt säga
till herr Persson i Skänninge att den
här diskussionen gäller inte forskningen
inom OECD eller ICAO utan forskningen
vid flygtekniska försöksanstalten.
Beträffande denna svenska forskning
har regeringen hela tiden varit förvånande
passiv. Men jag har ingen som
helst förhoppning om att herr Persson
i Skänninge skall inse det.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
9); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Berndtsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
40) mom. 1) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 14 173

och luftvårdande åtgärder inom industrin

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9) av herr Skårman.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Berndtsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 139 ja och 38 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna it och 42

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43

Bidrag till vatten- och luftvårdande
åtgärder inom industrin

Kungl. Maj:t hade (punkten K 10, s.
169—172) föreslagit riksdagen att dels
besluta att statsbidrag finge utgå till
vatten- och luftvårdande åtgärder inom
industrin enligt de i statsrådsprotokollet
angivna grunderna, dels till Bidrag
till vatten- och luftvårdande åtgärder
inom industrin för budgetåret 1969/70
anvisa ett reservationsanslag av
50 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 820
av herr Andreasson och II: 966 av herr
Larsson i Borrby,

dels de likalydande motionerna I: 826
av herr Hansson m.fl. och 11:980 av
herr Svenning m. fl.,

174

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Bidrag till vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin

dels de likalydande motionerna I: 829
av fru Hultell in. fl. och II: 957 av herr
Hedin in. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att statsbidrag enligt
de grunder som föreslagits för vattenoch
luftvårdande åtgärder inom industrin
jämväl skulle kunna utgå till jordbruksföretag,

dels de likaly dande motionerna I: 836
av herr Thorsten Larsson in. fl. och
It: 9''i8 av herr Fälldin m. fl., vari hemställts
att riksdagen under punkten
K 10 i statsverkspropositionen, bil. 11:
jordbruksdepartementet, måtte besluta,
a) att statsbidrag finge utgå till vattenoch
luftvårdande åtgärder inom industrin
och jordbruket i enlighet med de
av departementschefen angivna allmänna
grunderna, samt b) att till Bidrag till
vatten- och luftvårdande åtgärder inom
industrin och jordbruket för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag av
50 000 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. a. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna
1:826 och 11:980, såvitt avsåge vissa
villkor för bidragsgivningen, besluta att
statsbidrag finge utgå till vatten- och
luftvårdande åtgärder inom industrin
enligt de i statsrådsprotokollet angivna
grunderna,

b. lämna utan åtgärd motionerna
1:826 och 11:980, såvitt avsåge utredning
om alternativ utformning av framtida
stödåtgärder,

c. lämna motionerna I: 820 och 11:966
utan åtgärd,

d. lämna utan åtgärd motionerna
1:829 och 11:957 samt 1:836 och
II: 948, sistnämnda motioner såvitt nu
var i fråga, angående utvidgning av området
för ifrågavarande statliga stöd
till att även omfatta jordbruksföretag,

2. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna 1:836
och II: 948, såvitt i övrigt var i fråga, till
Bidrag till vatten- och luftvårdande åt -

gärder inom industrin för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag av
50 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herr
Skärman (fp), fru Hultell (m) samt
herrar Skagerlund (fp), Sveningsson
(m), Nils Nilsson (ep), Hansson i Skegrie
(ep), Persson i Heden (ep),
Berndtsson (fp) och Hedin (in), som
ansett att utskottet under 1 d och 2
bort hemställa, att riksdagen måtte

1. d. i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag och med bifall till motionerna
1:829 och 11:957 samt 1:836 och II:
948, sistnämnda motioner såvitt nu var
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t ge
till känna att statsbidrag finge utgå till
vatten- och luftvårdande åtgärder inom
jordbruket enligt i reservationen angivna
grunder,

2. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionerna 1:836
och 11:948, såvitt i övrigt var i fråga,
till Bidrag till vatten- och luftvårdande
åtgärder inom industrin och jordbruket
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
reservationsanslag av 50 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Under denna punkt föreslås
anslag till vatten- och luftvårdande
åtgärder inom industrin. Det är
ett nytt anslag som är att hälsa med tillfredsställelse
— det behövs säkerligen
alltför väl. Det är emellertid enligt förslaget
begränsat till industrier, och
många industrier är, för all del, stora
förorenare av både vatten och luft. Eftersom
det är dyrbart att vidta motåtgärder
är det möjligt att somliga företag
inte vidtar dem, eftersom de tycker
att de inte ger någon direkt avkastning
eller förräntning. Anslaget är därför
avsett som en uppmuntran till företagen
att vidta åtgärder.

Reservanterna på denna punkt anser
emellertid att bidragsmöjligheterna

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 175

Bidrag till vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin

borde utsträckas till alt gälla även jordbruket,
eftersom riskerna för luft- och
vattenförstöring från moderna stallar,
silor etc. är betydande.

Eftersom jordbruken är relativt
små enheter blir investeringarna där
proportionsvis kostsammare än inom
industrin. Jag skulle därför tro att jordbrukarna
många gånger anser att de
investeringar de behöver göra är ekonomiskt
ganska kännbara. Gårdarnas
läge är också ofta sådant, att de inte
kan anslutas till allmänna reningsanläggningar
och reningsverk. Det förhållandet
att det finns rationaliseringslån,
kreditgarantier etc. för jordbruket
innebär ingalunda något slags likställighet
med industrin, utan det är mycket
som talar för att dessa båda näringsgrenar
borde likställas när det gäller
möjligheterna att få hjälp ur detta
anslag.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation 11 av herr
Skärman m. fl.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag tycker att det är
något av en utmaning mot jordbruket
att man i jordbrukets huvudtitel fört
upp detta anslag som enbart går till industrin
och inte alls till jordbruket. Det
är oförklarligt att man kunnat göra eu
sådan åtskillnad. Jag vill erinra om att
det skett en väsentlig skärpning i fråga
om kraven på rening av utsläpp från
jordbruket; det gäller pressaft från silos,
urin och slamgödsel. Kraven på att
dessa ämnen inte får spridas ut på tjälad
mark innebär att jordbrukarna
ibland måste förstora redan befintliga
anläggningar och vid nybyggnader ta
till dem större än som annars hade varit
nödvändigt. Detta medför betydande
kostnader för jordbruket.

En fråga, som i detta sammanhang är
viktig men som kommer att behandlas
vid ett annat tillfälle, är frågan om avdragsrätt
för dessa kostnader. Sådan
rätt föreligger inte nu; trots att det här

är fråga om betydande kostnader får
man inte göra annat avdrag än det generella
avdraget på 1 procent på jordbruksvärdet
av byggnader. Detta är ju
ytterligt blygsamt. I detta avseende har
även industrin ganska små men dock
bättre möjligheter än jordbruket.

Varför får då jordbruket inte del av
detta bidrag? Det enda skäl som utskottet
anfört mot förslag härom är att
jordbruket kan få kreditgarantistöd.
Men detta är ju inte alls jämförbart med
det stöd som industrin föreslås få i detta
avseende. Jag yrkar därför liksom herr
Hansson i Skegrie bifall till reservationen
på denna punkt.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Det är riktigt som det
har sagts att detta är ett nytt bidragssystem.
Bidrag skall i första hand utgå
till redan etablerade industrier som behöver
förbättra sina avlopp. Herr Hedin
säger att detta är en utmaning mot
det svenska jordbruket. Jag vet inte vad
den utmaningen skulle bestå i. Jordbrukarna
har i dag denna kreditgaranti.
Jag tror inte att jag kan övertyga herrar
Hansson i Skegrie och Hedin om att
detta är en icke oväsentlig förmån som
jordbrukarna redan i dag har. Kreditgarantierna
gäller även nybyggnader
och alltså inte bara ombyggnader av
gamla anläggningar.

Utskottet har ansett att regeringens
förslag är acceptabelt. Vi tror att detta
bidrag kommer att medverka till ett
bättre förhållande när det gäller naturvården.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Om herr Perssson i
Skänninge har den uppfattningen att
jordbruket skulle vara särskilt favorise -

176 Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

Bidrag till vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin

rat i denna fråga, så har han fel. Den
kreditgaranti som utgår till jordbruket
för dylika anläggningar kompenseras
av det statsbidrag som enligt förslaget
i statsverkspropositionen skall utgå till
industrin för anläggande av reningsverk.
Statsbidrag skall nämligen kunna
utgå till industrin med 25 procent av
anläggningskostnaden, under det att
jordbruket föreslås icke få något som
helst statsbidrag. Herr Persson i Skänninge
sade att detta kompenseras av den
statliga lånegarantin med dess i någon
mån lägre räntesats än övriga lån. Jag
skall inte trötta kammarens ledamöter
med att räkna upp siffror som har framräknats
för att illustrera resultatet för
jordbruket och för industrin av en viss
investeringsutgift. Dessa beräkningar,
som har gjorts objektivt och neutralt,
ger vid handen att vid en investering
av exempelvis 90 000 kr., för industrin
ger en årlig kostnad på 16 705 kronor
beräknad under en sexårsperiod under
det att jordbrukarnas kostnad blir
27 856 kronor för motsvarande tid och
investeringsbelopp. I beloppet har då
inräknats den s. k. räntesubvention —
om jag får använda det uttrycket — som
jordbruket har i form av statligt garantilån.
Följaktligen ligger jordbruket mycket
sämre till än industrin, när man nu
påbjuder att avloppsreningsanläggningarna
även för jordbruket skal! förbättras
— ingen har ifrågasatt att ett sådant
behov i och för sig föreligger. Det torde
väl ändå vara riktigt att då jämställa
jordbruket med industrin i detta sammanhang.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag tror inte att herr
Persson i Skänninge har satt sig in i
vad kreditgarantin betyder i jämförelse
med det stöd industrin här föreslås få.
Anta att en anläggning kostar 100 000
kronor. För jordbrukaren betyder det
att ha måste ränta och amortera hela
detta belopp. Om ränteskillnaden mellan
det lån man kan få genom kredit -

garantin och andra lån uppgår till ungefär
1 procent — det gör den enligt
experter jag har rådfrågat —- blir skillnaden
för hela perioden, om lånet skall
amorteras på 30 år, över 40 000 kronor.
Så mycket mer får alltså jordbrukaren
betala för denna anläggning i form av
ökad ränta och ökade amorteringar.
Förslaget innebär ju att indutrin i detta
fall bara får 75 000 kronor att ränta,
visserligen till något högre ränta, men
skillnaden blir trots detta alltså så
stor som över 1 400 kronor om året eller
sammanlagt över 40 000 kronor. Här har
lämnats olika ränteuppgifter, men det
spelar ingen större roll. Även om man
skulle anta att skillnaden i ränta är 2,5
procent —• vilket jag inte tror att den
i något fall kan bli, men det har nämnts
av någon —- blir skillnaden i kostnaderna
ändå över 30 000 kronor för den 30-årsperiod, under vilken lånet skall
amorteras.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 a—c

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. t d och 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 11);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hedin begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
43) mom. 1 d) och 2) i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 177

Ersättning för av rovdjur dödade tamdjur, m. m.

reservationen 11) av herr Skärman
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hedin begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 93 ja och 81 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Punkterna 44 och 45

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 46

Ersättning för av rovdjur dödade
tamdjur, m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkten M 8, s.
180—186) föreslagit riksdagen att dels
godkänna vad i statsrådsprotokollet föreslagits
rörande bidrag vid trafikskada
som orsakats av älg, dels till Ersättning
för av rovdjur dödade tamdjur,
in. m. för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 700 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 155
av herrar Sundin och Nils-Eric Gustafsson
samt II: 274 av herr Stridsman
m. fl., vari hemställts att riksdagen måtte
besluta att den som fått sin bil skadad
i mera betydande omfattning vid
sammanstötning med älg och som icke
ersattes genom vagnskadegaranti eller
försäkring även i fortsättningen borde
kunna få bidrag från älgskadefond,

dels de likalydande motionerna I: 825

av herr Nils-Eric Gustafsson och II: 976
av herr Nilsson i Tvärålund m. fl.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. a. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag på motionerna
1:155 och 11:274 godkänna vad i propositionen
föreslagits rörande bidrag
vid trafikskada som orsakats av älg,

b. lämna motionerna I: 825 och II:
976 utan åtgärd,

2. till Ersättning för av rovdjur dödade
tamdjur, m. m. för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
700 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils Nilsson, Jonasson och Stridsman
(samtliga ep), som ansett att utskottet
under 1 a bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:155 och 11:274 godkänna
vad reservanterna förordat rörande
bidrag vid trafikskada som orsakats
av älg.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Med hänvisning till den
motivering som finns i utskottsutlåtandet
och som jag ber kammarledamöterna
beakta ber jag att få yrka bifall till
reservation nr 12 av herr Nils Nilsson
m. fl.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Med hänvisning till den
motivering som finns i utskottsutlåtandet
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

178 Nr 14 Fredagen den 28 mars 1969

Interpellation ang. arbetsförhållandena vid kronofogdemyndigheten i Stockholm

dels ock på bifall till reservationen 12)
av herr Nils Nilsson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. i b och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 48

Lades till handlingarna.

§ 12

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 37, i anledning av motioner angående
bostadsanskaffningslån med statlig
garanti till statsanställda, och

nr 38, i anledning av motion angående
transport av flytande bränsle.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kammarens sammanträde
onsdagen den 9 nästkommande
april.

*■ § 13

Interpellation ang. arbetsförhållandena
vid kronofogdemyndigheten
i Stockholm

Ordet lämnades på begäran till

Fru NETTELBRANDT (fp), som yttrade: Herr

talman! Alltsedan exekutionsväsendets
förstatligande har det rått allvarliga
brister i arbetsförhållandena vid
kronofogdemyndigheten i Stockholm.
Riksdagens revisorer påtalade bristerna

såväl 1966 som 1967. Bl. a. fann man att
eftersläpningen i indrivningen medfört
risker för stora skatteförluster för det
allmänna.

Skatteskulder har fem års preskriptionstid.
Därefter avskrivs de. De bägge
senaste åren har mycket stora skattefordringar
måst avskrivas i Stockholm.

1967 avskrevs 47,3 miljoner kronor och

1968 58,9 miljoner kronor. Kronofogdemyndigheten
har enligt uppgift inte
tillräckligt mycket personal för indrivningsarbetet.

Skatteredovisningen började 1966 att
föras över på ADB. Därigenom skulle
man uppnå större effektivitet och minskade
personalkostnader. ADB-systemet
har ännu inte medfört de avsedda fördelarna.
I sin verksamhetsberättelse för
år 1968 ifrågasatte riksdagsrevisorerna
ADB-systemets ändamålsenlighet. Personalorganisationerna
har likaså påtalat
de brister och felaktigheter som förekommer
i systemet.

Datamaskinen har ännu inte kunnat
minska personalbehovet. Personalorganisationerna
har tvärtom i sina uppvaktningar
påtalat den alltför stora arbetsbelastningen
på personalen. Man
menar att personalåtgången på den administrativa
sidan är så stor, att de
personella resurserna för indrivning och
fältarbete blivit alltför små.

Övergång till databehandling kräver
alltid en ganska lång inkörningstid, då
betydande problem kan uppstå. I detta
fall visar dock svårigheterna ännu efter
tre år inga tecken på att minska. Med
anledning av det anförda hemställer jag
därför att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få ställa
följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
de svåra arbetsförhållandena vid kronofogdemyndigheten
i Stockholm och
överväger statsrådet några åtgärder i
anledning härav?

Denna anhållan bifölls.

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 179

§ 14

Interpellation ang. skyddet för
arbetstagare mot obefogad uppsägning

Ordet lämnades på begäran till

Fru NETTELBRANDT (fp), som yttrade: Herr

talman! I Sverige gäller i princip
att en arbetsgivare utan angivande
av skäl kan uppsäga en anställd. Generella
bestämmelser om förbud mot obefogade
uppsägningar och om uppsägningstider
saknas alltså. Genom avtal
på arbetsmarknaden samt genom arbetsdomstolens
praxis och lagbestämmelser
på vissa områden är dock principen om
den fria uppsägningsrätten starkt kringskuren.
De kvarstående bristerna är
emellertid fortfarande väsentliga. Alla
människor omfattas inte av något avtal.
En del tillhör inte någon organisation,
andra tillhör organisation som inte har
trygghetsavtal. I en del fall åter är arbetsgivaren
inte ansluten till någon organisation.
Det är mot denna bakgrund
man bör se vissa framstötar från bl. a.
TCO-håll, som förordat en allsidig utredning
av ifrågavarande problemkomplex.
Jag vill särskilt erinra om TCOordföranden
Otto Nordenskiölds uttalande
i augusti i fjol inför socialdemokratiska
partiets tjänstemannaråd, där
han framhöll att skyddet mot obefogade
uppsägningar är relativt dåligt utformat
i vårt land.

Från vårt håll har vid tidigare tillfällen
i riksdagen riktats kritik mot det
otillfredsställande skyddet mot obefogade
uppsägningar. Senast i en motion
till fjolårets riksdag, II: 877, begärde
jag en utredning av frågan om ökat
skydd för arbetstagare mot obefogade
uppsägningar och om uppsägningsskydd
och att förslag sedan skulle framläggas.
Motionsyrkandet avslogs. I debatten i
första kammaren betonade emellertid
statsrådet Lennart Geijer att regeringen
nu i högre grad har uppmärksamheten
riktad på problematiken och »att den
optimism som rådde 1964 när nyord -

ningen (vissa avtalsvägen nådda förbättringar)
ägde rum såvitt jag har kunnat
avlyssna från löntagarorganisationerna
på många håll har avlösts av en
viss tveksamhet, på en del håll kanske
av pessimism». Jag hade samma uppfattning
som statsrådet Geijer om den
tveksamhet och pessimism inför gällande
rättsläge som fanns inom löntagarorganisationerna
och vill kanske tilllägga
att denna opinion vad jag sett inte
har försvagats sedan herr Geijer fällde
sitt yttrande. I riksdagsdebatten meddelades
vidare att inrikesministern förberett
vissa sonderingar med löntagarorganisationerna
för att få klarhet om
deras uppfattning i den aktuella frågan.
När man fått besked i den frågan, får
man, menade herr Geijer, ta ställning
till frågan om tiden nu är inne att göra
detta spörsmål till föremål för statlig
utredning, och i så fall om en eventuell
lagstiftning är det lämpligaste.

Den således spridda uppfattningen att
allt inte är väl beställt på detta område
är enligt min mening ett tillräckligt
skäl för en allsidig utredning. Genom
de fackliga organisationernas styrka och
genom en i huvudsak förnuftig uppsägningspolitik
från arbetsgivarsidan torde
endast ett relativt begränsat antal löntagare
uppleva det bristfälliga uppsägningsskyddet
som ett otrygghetsmoment.
Trots detta är för den enskilde arbetstagaren
utan anställningsskydd, som
träffas, en obefogad uppsägning en
många gånger förödande händelse. För
de få som drabbas av olyckan är det
också en ringa tröst att de många undgår
den. Om utvecklingen på ett rättsområde
inte tar berättigad hänsyn till
minoritetsintressen bör det enligt min
rättsuppfattning vara samhällets uppgift
att ingripa till dessas försvar och
skydd. En utredning skulle — som jag
anförde i fjolårets riksdagsdebatt —
kunna kartlägga hur många personer
som st&r utanför trygghet genom avtal
och varför de gör det. Den skulle också
kunna kartlägga vad det är som kvarstår
av trygghet även med tillämpning

180 Nr 14 Fredagen den 28 mars 1969

Interpellation ang. vårdbidrag till särskoleelev vid vistelse i eget hem under veckoslut -

av gällande avtal. Den skulle kunna redovisa
aktuella erfarenheter från andra
länder, där man har hunnit betydligt
längre än vi har gjort i Sverige. Om en
utredning efter slutförandet av sitt arbete
skulle förorda en lagstiftning skulle
denna självfallet kunna vara av dispositiv
karaktär.

Jag har länge ansett att en utredning
angående behovet av ökat skydd för arbetstagare
mot obefogade uppsägningar
är angelägen. Mot bakgrunden bl. a. av
de yttranden som fälldes från regeringshåll
vid riksdagsdebatten i november
1968 undrar jag om också regeringen
nu anser tiden inne.

Med åberopande av det ovan anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande interpellation
:

1. Har statsrådet gjort några sonderingar
med löntagarorganisationerna
för att få klarhet om de anser en allsidig
utredning angående skyddet mot obefogad
uppsägning motiverad?

2. Har statsrådet för avsikt att tillsätta
en utredning angående behovet av ökat
skydd för arbetstagare mot obefogade
uppsägningar?

Denna anhållan bifölls.

§ 15

Interpellation ang. vårdbidrag till

särskoleelev vid vistelse i eget hem
under veckoslut

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! Enligt Kungl. Maj:ts
stadga angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda (SFS 146/1968)
106 § andra stycket framgår: »Särskolelev
som bor i annat enskilt hem än
det egna, elevhem eller inackorderings -

hem endast under skolveckan skall få
fria resor till och från det egna hemmet
under veckosluten.» Som en följd
av detta kommer många elever att vistas
fem dygn i veckan vid elevhemmet
och två i det egna hemmet.

Jämlikt gällande bestämmelser för
vårdbidrag i form av invaliditetsersättning
utgår detta endast då eleven vistas
minst 14 dagar i följd utom institution,
vilket också innebär att bidraget ej kan
utgå under veckosluten. Detta förhållande
medför att föräldrar vid placering av
sina barn vid elevhem under terminstid
mister hela vårdbidraget trots att
barnen vårdas i hemmet 2/7 av veckan,
medan föräldrar till barn som bor hemma
får bidraget oavkortat. Detta förhållande
har dessutom medfört att många
föräldrar ställt sig tveksamma till en
placering av sitt barn vid elevhem.

Sammanfattningsvis kan alltså framhållas
att vårdbidraget under terminstid
helt innehålles trots att föräldrarna vårdar
barnet 2/7 av veckan.

Under hänvisning till det anförda anhålles
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill statsrådet medverka till sådan
ändring av gällande bestämmelser för
utbekommande av vårdbidrag under
terminstid för barn som vistas vid elevhem
för psykiskt utvecklingsstörda, att
bidrag utgår även för vistelse i eget
hem under veckoslut?

Denna anhållan bifölls.

§ 16

Till bordläggningen anmäldes

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av motioner om
inrättande av skyddsrum såsom gemensamhetsanläggning,

nr 24, i anledning av motioner om
förbud mot ofullständig prisangivelse,
nr 25, i anledning av motioner om

Fredagen den 28 mars 1969

Nr 14 181

projektering av vissa anläggningar inom
Vänern-—Västerhavsregionen, m. in.,
samt

nr 26, i anledning av dels motioner
angående ökat konsumentinflytande
vid stadsplanering m. m., dels motioner
angående samhällsplaneringen i viss
del, dels ock motioner angående beaktande
vid stads- och byggnadsplanering
av behovet av friluftsliv.

§ 17

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: -

§ 18

År 1969 den 28 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt 68 §
riksdagsordningen utse en av riksdagens
ombudsmän; och befanns efter
valförrättningens slut hava blivit utsedd
för tiden intill dess nytt val under
fjärde året härefter försiggått

herr f. d. häradshövdingen Karl Hugo
Henkow med 36 röster.

Axel Strand Robert Dockered

Altan Hernelius Eric Peterson

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att det nu upplästa protokollet
skulle läggas till handlingarna
ävensom att kanslideputerade skulle
underrättas om detta val samt anmodas
låta uppsätta förslag dels till förordnande
för den valde, dels ock till
skrivelse till Konungen med anmälan
om det verkställda valet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom industrideparte -

mentets verksamhetsområde jämte motioner;
och

nr 108, i anledning av motioner angående
bostadsanskaffningslån med
statlig garanti till statsanställda.

§ 19

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 51, med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen, m. m.,

nr 62, med förslag till lag om ändring
i barnavårdslagen den 29 april
1960 (nr 97),

nr 65, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxeringsförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391), m. m.,

nr 69, med förslag till lag om upphävande
av lagen den 14 juni 1917 (nr
381) om förbud för vissa underhållsskyldiga
att avflytta från riket,

nr 70, med förslag till lag om uttagande
av utländsk skatt och allmän avgift.

nr 73, med förslag till förordning om
antidumping- och utjämningstull, m. m.,
samt

nr 75, med förslag till lag om rätt
för innehavare av järnväg att påkalla
ägoutbyte.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 20

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från riksdagens
revisorer inkommit framställning
om anslag på tilläggsstat under
budgetåret 1968/69.

§ 21

Anmäldes följande motioner:

nr 1081, av fru Kristensson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
37, med förslag till lag om ändring i
lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring, samt

182

Nr 14

Fredagen den 28 mars 1969

nr 1082, av herr Holmberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
110, angående vissa organisations- och
anslagsfrågor rörande försvaret.

Dessa motioner bordlädes.

§ 22

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Wikner

(s) till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet angående
ifrågasatt indragning av persontrafiken
å bandelen Mora—Sveg—Brunflo.

§ 23

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.53.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 69

914236