Nr 14 ANDRA KAMMAREN 1964 (Riksdagens protokoll 1964:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 14 ANDRA KAMMAREN 1964

3 april

Debatter m. m.

• i‘; ;j} •• ; : vV'' \ >''AV ; A

Fredagen den 3 april fm.

SUL

Svar på interpellation av herr Ohlin ang. efterforskningarna efter

Raoul Wallenberg, m. m. ..................................... 3

Svensk medverkan vid upprättande av en FN:s fredsstyrka på Cypern 15
Utgifterna inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde:

Lantbruksrepresentanter: Avlöningar........................ 19

Bidrag till hushållningssällskapen: Avlöningar................... 22

Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader................. 26

Befrämjande av husdjursaveln m. m............................ 33

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket.......................... 38

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling.............. 50

Bidrag till vissa skogsbrukskurser, m. m......................... 54

Lantmäteristaten: Avlöningar.................................. 58

Rikets allmänna kartverk: Kartarbeten m. m.................... 61

Fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion: Vatteninspektionen:

Avlöningar................................................ 65

Jordbrukets maskinlånefond................................... 67

Interpellation av herr Boo ang. rikets indelning i kommunblock...... 69

Fredagen den 3 april em.

Försvarsgrensstabernas organisation m. m......................... 70

Meddelande ang. besök på Kungl. Teatern......................... 84

Utlandssvenskars rösträtt m. m.................................. 85

Rätt att överklaga departementschefs beslut rörande utbekommande

av allmän handling........................................... 105

översyn av ärendefördelningen mellan statsdepartementen.......... 109

1—Andra kammarens protokoll 196b. Nr lb

Nr 14

Innehåll

Sid.

Meddelande om enkel fråga av herr Gomér ang. rikets indelning i
kommunblock............................................... Hl

JiOJiOTOJf''! _ TirVXTti

Samtliga avgjorda ärenden

M{>] Fredagen den 3 april {in.

Statsutskottets utlåtande nr 38, ang. svensk medverkan vid upprättande
av en FN:s fredsstyrka på Cypern............................. 15

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, rörande utgifterna inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde........................... 19

Fredagen den 3 april em.

Statsutskottets utlåtande nr 37, ang. försvarsgrensstabernas organisation
m. m.................................................. 70

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3, ang. utlandssvenskars rösträtt
m. m...................L''.;................................. 85

— nr 4, ang. anonymitetsskyddet för den som lämnar uppgift för

offentliggörande i tryckt skrift................................ 105

— nr 5, om sekretesskydd för vissa läkarintyg..................... 105

— nr 6, om rätt att överklaga departementschefs beslut rörande utbekommande
av allmän handling......,........................ 105

■— nr 7, ang. översyn av ärendefördelningen mellan statsdepartementen
. ...... 109

! ti

Nr 14

Fredagen ilen 3 april 1964 fm.

Nr 14

Fredagen den 3 april

Kl. 11.00

§ 1

Svar på interpellation ang. efterforskningarna
efter Raoul Wallenberg, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens lierr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Ohlin har i en interpellation
den 3 mars 1964 frågat mig,
om jag ville för kammaren dels lämna
en redogörelse för Raoul Wallenbergaffärens
utveckling efter publicering av
utrikesdepartementets vitbok 1957 — i
den mån ej av särskilda skäl vissa uppgifter
måste hemlighållas — dels upplysa
om vilka åtgärder regeringen planerar
att vidta för att övertyga sovjetregeringen
om nödvändigheten av en
mera effektiv efterforskning av Raoul
Wallenberg och hans vistelseort under
olika perioder efter kriget.

I samma interpellation har herr Ohlin
bett mig redogöra för de åtgärder regeringen
vidtagit eller avser att vidtaga
för att skapa klarhet kring de i bland
annat ryska källor förekommande uppgifterna
om att svenska sjömän på det
under kriget förlista fartyget »Bengt
Sture» omhändertagits av sovjetryska
myndigheter.

Slutligen har herr Ohlin i sin interpellation
frågat, om regeringen i övrigt
har några uppgifter att lämna beträffande
det efter kriget inträffade försvinnandet
av besättningarna på några i
östersjöfart gående svenska fartyg.

Vad först beträffar efterforskningarna
av Raoul Wallenberg vill jag till en
början erinra om att offentliggörandet
av utrikesdepartementets vitbok år 1957
skedde, sedan det besked i ärendet ingått,
som från sovjetisk sida utlovats
vid statsminister Erlanders och inrikes -

minister Hedlunds besök i Moskva månadsskiftet
mars—april 1956. Beskedet,
som mottogs den 6 februari 1957, innebar
i huvudsak, att Sovjetunionens regering
med anledning av ett påträffat
dokument i Ljubljanskaja-fängelset i
Moskva ansåg dels att det fanns grund
hetrakta detta dokument som hänförande
sig till Wallenberg, dels att av
dokumentets innehåll den slutsatsen
borde dras, att Wallenberg avled i
Ljubljanskaja-fängelset i juli 1947.

Med anledning av sovjetregeringens
besked den 6 februari 1957 överlämnades
den 19 februari samma år ett
svenskt svar, som likaledes offentliggjordes
i vitboken. I detta förklarades
bland annat att svensk opinion med rätta
vore upprörd över vad som förekommit
i ärendet. Den svenska regeringen
hade svårt att tro, att all annan dokumentation
rörande Wallenbergs vistelse
i sovjetiska fängelser än den rapport
som omnämnts i sovjetregeringens besked
skulle vara helt utplånad. Regeringen
förväntade sig därför, att om ytterligare
material skulle framkomma i
Sovjetunionen, som kunde klarlägga vad
som hänt Wallenberg, detta skulle delgivas
det svenska utrikesdepartementet.
Den svenska regeringen förbehöll sig å
sin sida att ställa till förfogande det ytterligare
material rörande Wallenberg,
som av svenska regeringen bedömdes
vara av betydelse för fortsatta undersökningar
i Sovjetunionen.

För den svenska regeringen stod det
sålunda klart, att även i fortsättningen
alla existerande eller nya spår måste
prövas. Under de fortsatta efterforskningarna,
som bedrevs med samma noggrannhet
och efter samma principer
som de tidigare undersökningarna om
Wallenbergs vistelse i Ljubljanskaja -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Svar på interpellation ang. efterforskningarna efter Raoul Wallenberg, m. m.

och Lefortovskaja-fängelserna, framkom
flera utsagor från personer som återvänt
från sovjetisk fångenskap av innebörd
att Wallenberg efter år 1947 funnits
i ett fängelse i Vladimir, ungefär 20
mil öster om Moskva. Med anledning
av dessa uppgifter hemställde regeringen
i en note, som överlämnades till sovjetiska
utrikesdepartementet den 9 februari
1959, att en undersökning skulle
göras för att fastställa om Wallenberg
vistats i Vladimir-fängelset.

Såsom svar härpå meddelade sovjetregeringen
den 6 mars 1959, att den
vidtagit sådana undersökningar, som
begärts i den svenska noten, men att
dessa icke bringat i dagen några nya
uppgifter i denna fråga och att den
svenska regeringens informationer om
Wallenbergs vistelse i Vladimir icke bekräftats.

Även efter denna tidpunkt har regeringen
sökt utnyttja varje lämplig möjlighet
att för sovjetmyndigheterna understryka
vikten av att klarhet måtte
vinnas angående Wallenbergs öde. Det
ytterligare material som därvid framlagts
för sovjetmyndigheterna och detaljerna
i de framställningar som gjorts
är dock icke av den karaktär att de här
kan offentliggöras.

Jag kan emellertid bekräfta, att statsministern
i början av år 1961 riktat en
personlig skrivelse till ministerpresidenten
Chrustjov i saken. Vidare vill
jag erinra om att jag vid mitt besök i
Moskva i maj förra året upptog ärendet
såväl med utrikesminister Gromyko
som med ministerpresidenten Chrustjov.
Slutligen har statsministern, såsom
meddelats i pressen, tagit upp Wallenberg-affären
med utrikesminister Gromyko
vid dennes besök i Stockholm för
två veckor sedan.

Samtliga framställningar har från
sovjetisk sida mötts av svaret, att intet
funnes att tillägga utöver vad som tidigare
— d. v. s. i 1957 och 1959 års
besked — meddelats från sovjetisk sida.
Vid upprepade tillfällen har därjämte

förklarats, att hade Wallenberg funnits
skulle han ha återsänts till Sverige.

Jag vill emellertid till herr Ohlin
ånyo bekräfta, att regeringen inte betraktar
Raoul Wallenbergs sak som utagerad
utan kommer att fortsätta ansträngningarna
att skapa full klarhet
om hans öde.

Beträffande besättningsmännen på
det år 1942 krigsförlista fartyget »Bengt
Sture» vill jag erinra om att regeringen
den 31 januari i år genom ambassaden
i Moskva begärt att de sovjetiska myndigheterna
skulle företaga en ny utredning
i frågan. Vid utrikesminister Gromykos
besök i Sverige nu i mars bekräftade
denne att man på sovjetisk sida
inlett undersökningarna. Han kunde
emellertid inte säga när resultatet härav
skulle föreligga.

I interpellationen har nämnts tre
svenska fartyg, vilkas besättningar efter
det andra världskrigets slut försvunnit
i Östersjön. Av dessa fartyg återfanns
»Kinnekulle» drivande svårt
brandskadad i februari 1948, medan de
båda andra spårlöst försvunnit, »Ivan»
samtidigt med »Kinnekulle» och »Dan»
i januari 1953. I samband med försvinnandena
har varje gång omfattande och
energiska efterforskningar genom officiella
och andra kanaler vidtagits, dock
utan att leda till något resultat beträffande
besättningarnas öden.

Olika teorier har uppställts omkring
fartygens och besättningarnas försvinnande.
Man har bl. a. gissat på minsprängning,
nedisning eller uppbringning.
Nya spår har tid efter annan dykt
upp, vilka undersökts mycket noga,
dock utan resultat.

Även de upplysningar, som under
den senaste tiden kommit till utrikesdepartementets
kännedom, granskas
och bearbetas med stor noggrannhet.
Detta arbete är emellertid på grund av
sin natur tidsödande genom de kollationeringar
m. in., som på olika sätt och
på olika håll måste göras. Innan utredningen
slutförts, är det omöjligt för mig

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Svar på interpellation ang. efterforskningarna efter Raoul Wallenberg, m. m.

att uttala mig om värdet av de senast
erhållna uppgifterna.

Vidare anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern
för svaret. Det är klart
att detta på någon punkt kunde ha varit
mera upplysande; jag återkommer
till den saken.

Det förefaller fastslaget att den svenska
regeringen inte tror att Sovjetunionens
svar den C februari 1957, att man
bör dra den slutsatsen att Wallenberg
avlidit redan tio år tidigare, är en riktig,
rättvisande och pålitlig skildring.
Detta att det från rysk sida används ett
så vagt uttryckssätt som att »slutsatsen
bör dras att Wallenberg avled i Ljubljanskaja-fängelset»
och att uppgifterna
om Wallenbergs identitet är så vaga —
i motsats till rysk praxis — styrker ju
uppfattningen, att man icke kan lita på
denna från sovjetrysk sida år 1957 avgivna
förklaring. Jag understryker att
det är fullt klart att regeringen inte heller
gör det.

När den svenska regeringen några
veckor efter denna ryska förklaring
den 19 februari 1957 gjorde en ny hänvändelse
till Sovjetunionen använde
den också ett uttryckssätt som är nog så
talande:

»Den svenska regeringen hade svårt
att tro, att all annan dokumentation rörande
Wallenbergs vistelse i sovjetiska
fängelser än den rapport som omnämnts
i sovjetregeringens besked skulle
vara helt utplånad.»

Om man i ett diplomatiskt dokument
säger att man har svårt att tro att all
annan dokumentation är utplånad, vilket
den mottagande regeringen har påstått,
är detta naturligtvis ett uttryck
för att man anser att saken ligger annorlunda
till än sovjetregeringen har
gjort gällande.

Sedan kom ytterligare uppgifter innebärande
att Wallenberg hade vistats i

Vladimir-fängelset vid en väsentligt senare
tidpunkt än den då han enligt påstående
från sovjetrysk sida hade avlidit.
Dessa uppgifter anser regeringen
så pålitliga och trovärdiga att den år
1959 begär eu ny utredning av Sovjetunionen,
men Sovjetunionen har svarat
att ingenting finns att tillägga.

Även senare hänvändelser har lett
till samma resultat. Sovjetunionen svarar
bara att man ingenting har att säga.

I detta läge måste först och främst konstateras
att vi på svensk sida inte kan
lita på att sovjetregeringen och sovjetmyndigheterna
tar med tillräckligt allvar
och tillräckligt stor omsorg på denna
fråga.

Hade man gjort det från början, skulle
Wallenbergs vistelse i Ljubljanskajafängelset
ha kunnat konstateras långt tidigare
än 1957, då man från svensk
sida överlämnade vad som kunde betraktas
som klara bevis. Men till dess
att man i Sovjet fick motta dessa klara
bevis svarade man på våra framställningar
att Wallenberg inte fanns där.
År 1947 meddelade ju Sovjets utrikesminister
att man efter noggrann undersökning
kunnat fastställa att Wallenberg
inte fanns i Sovjetunionen. »Han är
okänd hos oss», sade man.

Sedan man på svensk sida fått ett
stort antal vittnesmål från fångar som
återvänt från Sovjet, vittnesmål som
gällde både Ljubljanskaja-fängelset och
Lefortovskaja-fängelset, gjorde utrikesdepartementet
på 1950-talet nya demarscher,
och utrikesminister Undén
tog upp saken i Moskva 1954. På sovjetisk
sida lovade man då att undersöka
saken på nytt, men 1956 förklarade
man: Nu är det konstaterat att Wallenberg
inte befunnit sig på Sovjetunionens
område, och vittnesmål från krigsförbrytare
kan vi inte fästa någon vikt
vid, då de strider mot de fakta som
framkommit vid av sovjetiska organ
gjorda noggranna undersökningar.

Ett år senare fick man dock konstatera
att vittnesmålen var av den arten

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Svar på interpellation ang. efterforskningarna efter Raoul Wallenberg, m. m.

att de åtminstone till en del var rättvisande
samt att uppgiften, att Wallenberg
över huvud taget inte befunnit sig
på sovjetiskt territorium, var oriktig.
Detta att man i Sovjet har tvingats erkänna
att tidigare emfatiska bestridanden
och påståenden om noggranna undersökningar
var ohållbara, gör att vi
även i nuvarande läge måste vidhålla
att Sovjets svar, att man inte har någonting
att tillägga, icke kan betraktas
som utslagsgivande.

Nu meddelar utrikesministern att det
efter 1959 har framkommit ytterligare
material, som regeringen emellertid
inte anser lämpligt att nu offentliggöra.
Jag kan för min del respektera den
ståndpunkten. Regeringen måste i detta
avseende få sköta saken efter eget omdöme.
Men jag vill göra ett allmänt tilllägg.
De informationer av relativt färskt
datum som jag har tyder absolut på att
Wallenberg var i livet långt senare än
1947. De tyder dessutom på att personer
i den ryska säkerhetstjänsten vid
viss tidpunkt sökte dölja att Wallenberg
befann sig i Ryssland. Jag skall
inte säga mera på den punkten.

Statsminister Erlander tillställde ministerpresident
Chrustjov en personlig
skrivelse år 1961, och i pressen har
uppgivits att statsministern däri krävde
Wallenbergs återsändande. Det är i
så fall ett annat framställningssätt än
tidigare. Kan utrikesministern nu upplysa
om av vilken art herr Erlanders
framställning till ministerpresident
Chrustjov. var och om den gick något
utöver tidigare fraimtällningar om förnyad
utredning? Var skrivelsen ett uttryck
för att det ansågs klart att Wallenberg
fanns i livet och att man därför
direkt begärde hans återsändande?

Jag konstaterar att utrikesminister
Gromyko 1963 och 1964 samt regeringschefen
Chrustjov 1963 har upprepat
att man inte har någonting att tillägga
i fallet. Man kan nu fråga sig vad orsaken
kan vara till att man på sovjetrysk
sida — i varje fall rätt länge — har ta -

git på denna fråga så ointresserat att
man råkat ut för nesan att nödgas medge
riktigheten av det man så emfatiskt
påstått var oriktigt? Är det så att man
i det längsta drar sig för att erkänna
ineffektiviteten vid efterforskningarna
av Wallenberg? Tycker man det vara
försmädligt om man skulle nödgas erkänna
att det finns uppgifter som bestyrker,
att han är i livet eller i varje
fall att han varit det långt efter 1947?
Eller kan förklaringen vara att några
personer i säkerhetstjänsten ocli eventuellt
i fängelseledningen tycker att det
skulle vara besvärande för dem om det
nu kommer fram att Wallenberg finns
där eller har funnits i förvaring, vilket
de tidigare har bestritt?

Om utredningen går till så att man
från den sovjetryska regeringens sida
bara skickar en förfrågan till olika
myndigheter, får man säga att utredningen
kanske inte blir så omsorgsfull
som önskvärt vore. Har regeringen förvissat
sig om att sovjetregeringen sätter
in helt friska, obundna krafter, som inte
bär något annat intresse än att redovisa
allt om Wallenberg som de kan finna?
Och har regeringen förvissat sig om att
sovjetregeringen går förbi dem som
möjligen har intresse av att fortsätta att
dölja vad de tidigare dolt? Jag skulle
för min del finna motiverat att regeringen
sökte upplysningar från Sovjetunionen
om vilka slag av efterforskningar
som Sovjetunionen liar gjort.
Enkla förfrågningar till fängelsemyndigheter
räcker uppenbarligen inte —
det har tidigare erfarenheter visat och
Sovjetunionen indirekt erkänt.

Vad orsakssammanhanget beträffar
är det i alla fall klart, att den sovjetryska
handläggningen av frågan till en
del måste bottna i ett bristande intresse
för en enskild människas liv. Man tycker
inte det är så mycket att bråka om,
ifall en människa kommit bort. Det har
varit ett världskrig, det har skett så
mycket. Här är det visserligen en man
som inte deltog i kriget utan ägnade sig

Nr 14

Fredagen den 3 april 1904 fm.

Nr 14

Svar på interpellation ang. efterforskningarna efter Kaoul Wallenbcrg, m. m.

åt att rädda olyckliga och förföljrla människors
liv. Men ändå är det bara en
människa, ocli då tycker man måhända
på sovjetryskt håll — om man får gå
efter tankegångar som på Stalins tid
ingalunda var främmande — att det
inte är så förfärligt mycket att bråka
om. Men det iir en ståndpunkt som vi
på svensk sida självfallet aldrig kan
acceptera.

.lag hoppas att regeringen skall anstränga
sig ytterligare att få sovjetmyndigheterna
att förstå, att Sovjets goodwill
här i landet i mycket hög grad beror
på hur man handlägger denna fråga.
Jag har av olika uttalanden förstått, att
man på sovjetryskt håll hoppas att premiärminister
Chrustjovs besök skall utgöra
ett betydande bidrag till befästande
av goodwill mellan våra nationer.
Får jag göra den reflexionen, att ett
mycket stort bidrag till den ömsesidiga
förståelsen och respekten skulle Sovjetunionen
kunna ge om man verkligen
visade vilja att behandla Raoul Wallenbergs
fall så som vi ur humanitära synpunkter
anser självklart. Jag tror att
det bidrag som Sovjet därvidlag kunde
ge skulle få större betydelse än något
besök kan få.

Uppgiften om de svenska sjömän som
har försvunnit i Östersjön är ju delvis
ganska vaga, men mot bakgrund av vad
som skett förefaller det finnas en viss
sannolikhet för att några av dem kan
befinna sig i Sovjetunionen. »Bengt
Sture» krigsförliste 1942, och regeringen
har i år begärt en utredning på sovjethåll.
Utrikesminister Gromvko har
meddelat att en sådan utredning bär
inletts, men han vet inte när den kan
bli färdig. — Jag skulle för min del ha
välkomnat om utrikesministern hade
varit litet mera uttrycksfull beträffande
»Bengt Sture». Det finns dock en de!
offentligt och halvoffentligt material
från sovjetryska källor, som gör det
utomordentligt sannolikt att »Bengt
Sture» sänkts av en sovjetrysk undervattensbåt
och att i varje fall en del av

besättningen införts till Sovjetryssland.
Jag hoppas därför att regeringen skall
göra klart att vi förväntar oss en mycket
skyndsam utredning. Om det visar
sig att några av besättningen på »Bengt
Sture» befinner sig i Sovjetryssland,
väntar vi oss att de omedelbart återsänds
till Sverige.

Beträffande de tre andra fartyg, som
är nämnda i min interpellation och vilkas
besättningar försvunnit efter kriget,
finns det inte så ingående upplysningar.
Jag skall här bara nämna fartyget
»Kinnekulle», om vilket utrikesministern
förklarar att det befanns drivande
»svårt brandskadat». Det är av
väsentlig betydelse att veta hur svårt
brandskadad båten var. Herr Johansson
i öckerö har, Iror jag, för avsikt
att återkomma till denna fråga. Jag skall
därför bara be att få nämna, att herr
Johansson i öckerö -—- utan att det motsades
från regeringshåll •—• den 25 februari
i år förklarade att båten befanns
drivande öster om Själland vid Stevns
udde. »Livbåten hängde vid sidan. Det
hade varit brand ombord, men ingen
brand som var av sådan omfattning att
besättningens 7 man varit tvungna att
lämna fartyget. Ett faktum var emellertid,
att besättningen var borta, och deras
kläder m. m. var också försvunna.»
Man kan alltså befara att besättningen
blivit bortförd av ett annat fartyg. Det
är åtskilligt som talar för att det kan
förhålla sig så.

Därtill kommer att en dansk matros
liar lämnat upplysningen att han skulle
ha talat med »Kinnekulles» kapten i
Riga. Har denne matros förhörts av
svenska myndigheter, och vilka upplysningar
kan utrikesministern lämna rörande
denna uppgift?

Herr talman! Vi är självfallet allesammans
besjälade av samma inställning
i dessa spörsmål. Det finns såvitt
jag vet i varje fall inga skillnader mellan
de demokratiska partiernas uppfattningar
i dessa spörsmål. Men det
må ändå vara berättigat att här uttryc -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Svar på interpellation ang. efterforskningarna efter Raoul Wallenberg, m. m.

ka förhoppningar, dels att överläggningen
i dag skall bli en påminnelse
för Sovjetunionen om hur allvarligt vi
ser på dessa spörsmål, dels att regeringen
skall göra allt för att klargöra
för Sovjetunionen, att endast en handläggning
som präglas av god vilja att
klara upp dessa problem och en beredvillighet
att utan dröjsmål återsända de
svenskar, vilka möjligen befinner sig
i Sovjetunionen, kan befrämja goda förbindelser
mellan våra folk.

Sovjetledningen har kanske, som jag
nyss sade, svårt att förstå att vi fäster
så stor vikt vid dessa ting. Det är regeringens
uppgift att göra det fullt klart
hur allvarligt vi i Sverige tar på dessa
frågor och vilken stor betydelse deras
handläggning har för Sovjetunionens
goodwill i Sverige.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag har inte mycket att
tillägga efter herr Ohlins anförande.
Han har i huvudsak hänvisat till vad
jag uttalat i mitt interpellationssvar
och på någon punkt ytterligare understrukit
de synpunkter, som där framförts.
Jag behöver följaktligen inte gå
in på något av detta.

Herr Ohlin ställde en direkt fråga
beträffande innehållet i herr Erlanders
brev till premiärminister Chrustjov.
Jag vill på denna fråga svara, att jag
av förklarliga skäl inte kan gå in på
brevets innehåll. Jag kan endast vitsorda
att statsministern uttryckte sig i
klara ordalag och i bestämd form.

Beträffande de undersökningar som
har verkställts i Sovjetunionen har
man från sovjetisk sida förklarat att
dessa varit grundliga. Att få någon klar
bild av vad dessa »grundliga undersökningar»
innebär faller sig av naturliga
skäl mycket svårt. När det gäller vår
egen argumentation kan jag försäkra,
att vi varit inne på precis samma resonemang
som det herr Ohlin här fört.
Vi har sagt att det skulle ha stor bety -

delse för vår bedömning av Sovjetunionen,
om Raoul Wallenberg verkligen
kunde överlämnas till .Sverige och att
detta i hög grad skulle medverka till
goda förbindelser mellan de båda nationerna.

Beträffande de andra frågor, som
herr Ohlin var inne på, vill jag erinra
om att världen vid den tidpunkt då
»Bengt Sture» torpederades befann sig
i krig, och vi upplevde åtskilliga fartygsolyckor.
Jag vill till protokollet anteckna
att den svenska handelsflottan
under andra världskriget genom direkta
krigshaverier eller av andra orsaker
i samband med kriget förlorade 240
fartyg om sammanlagt 602 013 bruttoton.
Den övervägande delen av handelsflottans
krigsförluster — sammanlagt
173 fartyg — inträffade på Nordsjön,
på Nordatlanten och i Engelska kanalen,
I Östersjön, Bottenhavet och Öresund
förlorades 40 fartyg, i Kattegatt
och Skagerack 14 fartyg och i övriga
farvatten 13 fartyg. De förluster i människoliv
som drabbade handelsflottan
uppgick till 1 370 personer. Dessutom
förlorade vi en rad fiskefartyg.

Anledningen till att regeringen och
utrikesdepartementet tagit upp frågan
om de sex besättningsmän, som skulle
ha plockats upp från »Bengt Sture», var
att detta stod omnämnt i en rysk militär
tidskrift. Det var mot denna bakgrund
för oss en självklar sak att ingripa
på det sätt som skett. Man liar
nu från sovjetiskt håll lovat företa en
grundlig undersökning. I rimlighetens
namn skall emellertid erkännas att förlisningen
skedde vid en tidpunkt, då
700 000 människor svalt ihjäl i Leningrad,
förutom alla de som omkom genom
bombardemang.

Under sådana förhållanden kan det
tänkas att även sex svenska sjömän,
om de befann sig i samma område, kan
ha försvunnit under likartade omständigheter.
Jag framhåller detta bara därför
att det kan ge en förklaring till bakgrunden
av vad som kan ske under ett

Nr 14

Fredagen den 3 april 19G4 fm.

Nr 14

8var pa interpellation ang. efterforskningarna efter Kaoul Wallenberg, m. m.

krig. Nu bär Sovjetunionens regering
lovat att verkställa grundliga undersökningar,
och vi kominer att påminna om
den framställning som gjorts intill dess
vi erhållit något besked.

Vidare frågade herr Ohlin beträffande
»Kinnckulle» om jag kunde säga någonting
om den matros, som skulle ha
träffat kapten Johansson i Riga. Jag vill
inte, herr Ohlin, ge något omdöme om
denne man förrän jag har fått ytterligare
uppgifter om honom. Beträffande
hans trovärdighet har jag fått vissa
uppgifter, men jag vill inte yttra mig
därom förrän vi har verkställt en mera
grundlig undersökning an vi hittills
kunnat göra. Men självfallet använder
vi oss av alla medel som kan tillgripas
för att bringa klarhet även i denna
fråga.

Till slut vill jag än en gång understryka
vad jag framhållit i mitt interpellationssvar,
nämligen *att regeringen
icke betraktar Raoul Wallenbergs
sak som utagerad utan kommer att fortsätta
ansträngningarna att skapa full
klarhet om hans öde».

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag kan i alla väsentliga
delar ansluta mig till vad herr Ohlin
sade j sitt anförande och vill bara stryka
under ett par synpunkter.

Jag tror vi har all anledning att ta
fasta på vad som sägs i utrikesministerns
svar, att »regeringen inte betraktar
Raoul Wallenbergs sak som utagerad
utan kommer att fortsätta ansträngningarna
att skapa full klarhet om hans
öde», och jag konstaterar med tillfredsställelse
att utrikesministern upprepat
uttalandet i sin replik till herr
Ohlin nyss.

Det är mycket väsentligt att regeringen
verkligen ser saken på det viset

— att man fortsätter att utan någon
tvekan fullfölja ansträngningarna tills
man får ett besked som är övertygande

— oberoende av hur lång tid det kan
ta och oberoende av hur många nya

framställningar det kan vara nödvändigt
att göra. De upplysningar man tidigare
fått är faktiskt inte övertygande.
De tyder inte på att Sovjetmyndigheterna
haft eller har tillräckligt intresse
för att verkligen i detalj klarlägga vad
som har inträffat i fallet Raoul Wallenberg
och vilka möjligheterna atl uppnå
en rättelse i detta fall kan vara.

Det är nämligen uppenbart att här
är fråga just om eu rättelse. Oavsett vilken
uppfattning man kan ha om möjligheterna
att nu rätta till saken är det
klart och tydligt att här begicks ett fullständigt
oförsvarligt övergrepp, riktat
mot en svensk diplomat, och att i den
mån det finns någon möjlighet att åstadkomma
rättelse borde Sovjets regering
med hänsyn till sin egen internationella
ställning ha allt intresse av att se till
att denna fläck blir avtvättad.

I likhet med herr Ohlin skall jag respektera
utrikesministerns uttalande,
att han inte anser att det nya materialet
kan offentliggöras. Jag vill bara
säga, att i den mån jag har haft tillgång
till något material i denna fråga — regeringen
har säkerligen haft tillgång
till mycket mera — så har det givit anledning
till rätt bestämda förhoppningar
om att Raoul Wallenberg skulle kunna
vara i livet eller åtminstone alt han
varit i livet långt efter den från sovjetrysk
sida angivna tidpunkten. Det materialet
är ett mycket starkt skäl för att
man även från sovjetrysk sida skall
fortsätta klarläggandet, så att vi äntligen
får veta hur det verkligen förhåller
sig.

Motsvarande problem föreligger rörande
de i interpellationssvaret omnämnda
fartvgsbesättningarna. Man
kanske kan beklaga att inte efterforskningarna
i dessa fall kunde börja tidigare
än vad som skett. Jag skall emellertid
inte ta upp den frågan nu. Men
även om det förhåller sig så soin utrikesministern
säger, att de svenska besättningarna
kan ha råkat ut för olyckor
under en period, då det rådde stor för -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Svar på interpellation ang. efterforskningarna efter Raoul Wallenberg, m. m.

virring och då många människoliv gick
till spillo, så bör det nu finnas anledning
att från sovjetrysk sida företa närmare
undersökningar, att göra dessa ingående
och att redovisa inte blott resultatet
utan även arten av de undersökningar
som gjorts, så att man kan
bedöma hur pass fast materialet är.

Det är angeläget att klarlägga att vi
i Sverige på alla håll fäster mycket
stort avseende vid dessa frågor. Det
rör sig om svenskar som blivit utsatta
för lidanden — ja, kanske mist livet —
genom omständigheter som varken de
eller vårt land hade någon som helst
andel i.

Det måste vara mycket väsentligt att
Sovjetregeringen förstår denna svenska
inställning, respekterar den och gör
vad man kan för att tillmötesgå den
svenska opinionen. Det kan inte råda
något tvivel om att frågan om svenskars
öde är av mycket väsentlig betydelse
för ett gott förhållande mellan Sverige
och Sovjetunionen och att dessa frågor,
så länge de kvarstår ouppklarade, har
en allvarligt negativ verkan på den
svenska opinionens inställning.

ker förhoppningar, kanske i de flesta
fall falska.

Anledningen till att jag begärde ordet
var den passus i utrikesministerns svar
till herr Ohlin, där det sägs att »Kinnekuile»
var »svårt brandskadad». Detta
påstående är väl inte riktigt. Jag har
fått veta av rederiet och försäkringsbolaget
att brandskadorna inte var så
svåra. Fartyget fick en del skador när
det skulle tas in i Faxe hamn, men i
övrigt var brandskadorna inte så stora.
De var i varje fall inte så svåra, att
vanligt sjöfolk utan vidare skulle lämnat
fartyget. Det är också att märka att
livbåten hängde kvar i sin lina. Det är
väl därför ganska klart att besättningen
blivit bortförd — av vem vet vi inte.
Detta är naturligtvis allvarligt nog, men
vad som i dag mest bekymrar oss är
att någon eller några av besättningsmännen
fortfarande kan kvarhållas i
främmande land. Det är den saken
som bör klargöras.

Jag är glad över att utrikesministern
sagt, att regeringen gör allt vad som är
möjligt för att få klarhet på denna
punkt.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag har inte mycket att
tillägga i detta resonemang.Jag ställde
häromdagen en fråga till försvarsministern,
där jag redovisade mina synpunkter
på dessa händelser.

Det kan naturligtvis vara riktigt som
utrikesministern säger, att det under
kriget försvann hundratusentals människor
och att det i ett land som varit
i krig inte kan vara så lätt att hålla reda
på vad som hänt en människa mer
eller mindre. Men å andra sidan har
naturligtvis de enskilda fallen stor betydelse
för de anhöriga. Jag poängterade
häromdagen, och jag viil göra det
i dag också, att den ovisshet som de anhöriga
lever i är det värsta. Om de får
ett klart besked, måste de acceptera
vad som hänt. Det är faktiskt värre att
det då och då kommer rykten som väc -

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag skall bara säga ett
par ord i anledning av herr Johanssons
i öckerö anförande. Jag vill poängtera
att jag i mitt förra anförande inte
sade någonting om att en människas
liv mer eller mindre inte spelar någon
roll. En sådan uppfattning skulle jag,
oavsett hur många förluster som gjorts
under världskriget, inte kunna bekänna
mig till. Jag anser tvärtom att varje
enskild människas liv har så stort värde
att det gäller att bringa klarhet om
hennes öde, vare sig hon befinner sig
i livet eller inte.

Jag vill däremot helt instämma med
herr Johansson om att ovissheten kan
vara det värsta av allt som de anhöriga
drabbas av. En förhoppning om att en
anhörig befinner sig i livet och kanske

Nr 14

Fredagen den .‘1 april 1964 fm.

Nr 11

Svar på interpellation ang. efterforskningarna efter ltaoul Wallenberg, m. m.

lever under svårartade omständigheter
måste innebära eu oerhörd påfrestning.
Därför anser jag det vara utrikesdepartementets
självklara plikt att om möjligt
skapa klarhet om besättningsmännens
öde.

Om herr Johanssons påstående att
båten inte kunde vara särskilt allvarligt
brandskadad kan jag av personlig erfarenhet
inte ha någon mening. Jag kan
bara säga att man i den utredning som
verkställts konstaterar, att brand härjat
i fartygets akter, att allt trävirke
var förstört och att järnbalkar och plåtar
bar vittne om stark hetta. Det är
dessa uppgifter som ligger till grund
för mitt uttalande i interpellationssvaret.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Om hans excellens fått
uppfattningen att jag skulle ha påstått,
att han sagt att en människa mer eller
mindre inte spelar så stor roll, då har
jag uttryckt mig mycket illa. Något sådant
har jag inte alls avsett.

Frågan huruvida fartyget var mer
eller mindre brandskadat har vi olika
meningar om.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Bara en kort kommentar
till ett par punkter i utrikesministerns
yttrande!

Beträffande »Bengt Sture» förklarade
utrikesminstern att den svenska besättningen,
om den tagits in till rysk hamn,
kan ha kommit bort i Ryssland, ty försvinnandet
inträffade vid den tidpunkl
under kriget då hundratusentals människor
svalt ihjäl i Leningrad.

Ja, när man bedömer vad som sker
bör man naturligtvis alltid försöka ta
hänsyn till de vid tillfället rådande förhållandena.
Men det bör vara möjligt
att från sovjetrysk sida snabbt lämna
besked om huruvida dessa sjömän har
omhändertagits eller inte. De skildringar
som har lämnats från sovjetryskt
håll om ubåtskriget visar att papperen

från detta krig inte har kommit bort,
därför att befolkningen svalt vid eu
viss tidpunkt. Papperen finns åtminstone
till stor del kvar — det visar de nu
tryckta sovjetryska skildringarna om
ubåtskriget. Därför tycker jag det vore
angeläget för regeringen att begära ett
relativt snabbt besked om huruvida dessa
svenska sjömän har omhändertagits
av Sovjetryssland.

Vidare bör man naturligtvis också
begära upplysningar om vad som har
hänt med dem efter omhändertagandet.
Det är självklart att vad vi i främsta
rummet vill uppnå är att de återsänds,
om de befinner sig i livet, eller att det
blir klarlagt om de inte gör det.

Sedan en fråga, herr talman: Varför
finns det så många sådana fall, där det
är ovisst om främmande medborgare
har försvunnit i Sovjetunionen, ovisst
om de har varit där alls eller ovisst om
de befinner sig där fortfarande? Det har
inte gällt bara svenska medborgare,
utan i många fall har det även gällt
andra länders medborgare. Sovjetunionen
bär först bestritt att de skulle befinna
sig där, men sedan har flera av
dem efter några år skickats hem.

Vilken är förklaringen till att det utspelas
så många sådana dramer? Det
finns dock en metod att undgå dem:
att Sovjetunionen tillåter främmande
medborgare, som är omhändertagna i
landet, att på något sätt kommunicera
med sina respektive diplomatiska representanter
i Sovjetunionen eller med
hemlandet. Hela problemet har uppkommit
därför att Sovjetunionen icke tillåter
sådana enligt vår mening självklara
kommunikationer, d. v. s. därför att
Sovjetunionen är en diktaturstat som
inte erkänner rättigheterna till sådana
kommunikationer. Man kan fråga: Varför
tilläts inte Raoul Wallenberg år 1945
att kommunicera med svenska ambassaden
i Moskva? Då hade ju hela utvecklingen
blivit en helt annan. Nu vet vi
att han fanns då i Sovjetunionen; detta
har ju erkänts.

Nr 14

12 Nr 14 Fredagen den 3 april 1964 fm.

Svar på interpellation ang. efterforskningarna efter Raoul Wallenberg, m. m.

Vi kan inte åtaga oss att reformera
Sovjetunionens samhällssystem, vare sig
på denna punkt eller på någon annan.
Men vi har rätt att uttrycka den uppfattningen,
att detta system är oriktigt
när det berövar främmande medborgare
deras naturliga rättighet att kommunicera
med hemlandet. Hur man sedan
förfar med sina egna medborgare
är Sovjetrysslands ensak, men när det
gäller svenska medborgare har vi rättighet
att intressera oss för frågan.

Herr talman! Utrikesministern ville
inte svara på frågan, om statsminister
Erlander i brevet till premiärminister
Chrustjov hade begärt Wallenbergs
hemsändande, men det har antytts i
pressen att det skulle förhålla sig på
det sättet. Vi kommer tydligen längre
och längre in i vad man på socialdemokratiskt
håll förr i tiden kallade den
»hemliga diplomatien», som man då så
starkt vände sig emot. Nu blir det inte
bara mer och mer av samtal mellan de
ledande regeringscheferna ■— samtal
som sedan inte redovisas offentligt annat
än till en mycket, mycket ringa del
— utan dessutom skrivs det brev. Sedan
förklarar man att man inte kan tala
om vad hemställan i breven går ut på.
■— Ingen begär att utrikesministern
skall läsa upp hela detta brev, men nog
tycker jag att utrikesministern skulle
kunna upplysa om huruvida det innehöll
krav på förnyade utredningar eller
krav på Wallenbergs hemsändande.

Herr CARLSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag måste säga att jag
inte är alldeles ointresserad av dessa
problemställningar och att jag heller
inte är okunnig om vad som har hänt
under kriget eller vad som har inträffat
efter kriget.

Jag vill däremot säga att jag tycker
att det är en smula otillständigt att inbilla
människor att de skulle kunna få
tillbaka sina saknade anhöriga efter så
många år som det här är fråga om.

Jag har tagit mig friheten att tala

med en del ubåtsbefälhavare. Jag har
frågat: Om ni går upp i ett mycket
intensivt trafikerat farvatten och torpederar
ett fartyg, tar ni då verkligen
upp besättningen på detta fartyg? Alla
har svarat med en mun, att sådant
över huvud taget inte händer; den
risken har man inte rätt att ta.

I fallet med det brandskadade fartyget
skulle jag vilja ställa frågan: Varför
tog man inte upp detta spörsmål
för tio år sedan eller ännu tidigare?
Det blev väl ändå en sjöförklaring, och
frågan kom alltså att behandlas av sjöfartsstyrelsen
och försäkringsbolag.
Varför lade man inte då papperen på
bordet? Då hade vi haft betydligt större
möjligheter att vinna klarhet. I Svenska
sjöfolksförbundet var vi vid den tidpunkten
lika intresserade som nu av
att bringa klarhet i frågan. Om vi fått
klara besked då, hade det varit lättare
att reda ut begreppen än det är i dag.
Därför förvånar det mig en smula att
man nu, så många år efteråt, kommer
med påståenden som man inte har några
belägg för.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman, bara en kort kommentar! Till

herr Ohlin vill jag säga att regeringen
vid handläggningen av detta
ärende har förfarit på sådant sätt att
det skulle finnas möjligheter att uppnå
ett resultat. Detta är för oss det väsentliga.
Jag vill för kammarens ledamöter
understryka allvaret i denna fråga, oeh
det är också detta allvar som har präglat
regeringens handläggning av den.

För att undvika varje missförstånd
och framför allt för att inte försämra
regeringens möjligheter när det gäller
att understryka betydelsen av att man
i Sovjet gör ordentliga undersökningar
vill jag betona, att vad jag sade var att
700 000 människor i Leningrad svalt
ihjäl vid denna tidpunkt — de var inneslutna
— förutom alla de som bom -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1904 fm.

Nr 14

Svar på interpellation ang. efterforskningarna efter ltaoul Wallenberg, m. m.

badcs ihjäl. Herr Ohlin säger att papperen
finns kvar. Ja, det är riktigt:
papperen svalt inte ihjäl, men människorna
gjorde det.

Avslutningsvis vill jag säga att jag
betraktar det som självklart att vi från
svensk sida, trots de omständigheter
under vilka Sovjetunionens folk levde
vid denna tidpunkt, ändå skall kräva en
ordentlig undersökning rörande de sex
sjömäns öde, om vilket det har stått
att läsa i en rysk militärtidskrift.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det skulle bara fattas,
herr utrikesminister, att man inte skulle
kunna kräva besked efter de sovjetryska
uppgifter som framkommit om sänkning
av ett fartyg som av allt att döma
är identiskt med »Bengt Sture». Det
har regeringen också gjort. Men när
man vet hur sovjetryska undersökningar
bedrivs och hur lång tid de kan ta,
kunde det vara lämpligt att först begära
besked, om dessa människor över huvid
taget är omhändertagna. Det är
kanske lättare att få den frågan besvarad.
Sedan kunde man få besked rörande
undersökningens resultat i övrigt.

Herr Carlsson i Göteborg riktade en
svår kritik mot regeringen när han
undrade varför man tagit upp frågan
om de försvunna fartygen först nu.
Regeringen har tagit upp frågan nu
därför att det föreligger ett nytt material.
Det finns sovjetryska uppgifter
som har aktualiserat hela frågan. Det är
av samma skäl som bland annat jag
har tagit upp saken.

Herr Johansson i öckerö underströk
med rätta hur viktigt det är att de anhöriga
får besked så att ovissheten försvinner.
Utrikesministern anslöt sig till
den ståndpunkten, och det gör även
jag. Det torde vara en tillräcklig motivering
för att man från svensk sida

reser denna fråga. Det verkade som om
herr Carlsson i Göteborg hade en annan
uppfattning än de föregående deltagarna
i debatten, även herr Heckscher,
när herr Carlsson menade att
det nu vore bättre att man lät ovissheten
bestå.

Herr CARLSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag är mycket ledsen
om herr Ohlin har uppfattat vad jag
yttrade som en kritik mot regeringen
för att den vid den tidpunkt då olyckorna
inträffade inte ingripit. Min kritik
gick ut på att ansvariga instanser
inte vid den aktuella tidpunkten sade
ifrån, att en grundlig undersökning
måste göras. Jag vågar försäkra att Sjöfolksförbundet
vid alla de tillfällen, då
sådana olyckor inträffar, sökt att få
de egentliga orsakerna fastställda. Vi
har faktiskt litat på de uppgifter som
lämnats av instanser som har att undersöka
och bedöma dessa saker. Vi har litat
på fartygsinspektionen, sjöfartsstyrelsen
och på de sjöförklaringar som
lämnats vid olika tillfällen. Det är därför
jag har anledning vara förvånad
över att man först åtskilliga år efteråt
tar upp en sak som redan en gång klarats
upp.

Nu skall inte herr Ohlin tro att jag
är ensam om denna uppfattning. Det är
många som har samma uppfattning som
jag, som är oroade för att man, som
herr Johansson i öckerö har sagt, ger
de anhöriga en känsla av att det kan
tänkas att deras män eller deras söner
fortfarande befinner sig i livet. Man
inger dem en falsk förhoppning. Jag
tycker det är orimligt att gå till väga
på detta sätt när det är fråga om allvarliga
saker — och det är fråga om allvarliga
saker i detta sammanhang.

Vi brukade under kriget säga, att
det kanske inte är så farligt för de människor
som är ute till sjöss ombord i
fartygen utan mycket värre för de anhöriga
som sitter hemma och lyssnar
på radiorapporterna om att den och

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Svar på interpellation ang. efterforskningarna efter Raoul Wallenberg, m. m.

den båten gått under. Det var oerhört
mycket svårare för dem. Men när de
anhöriga en gång fått klart för sig att
det inte finns någon återvändo, är det
ändå bittrare för dem när man nu på
nytt tar upp denna fråga. Jag vet sannerligen
inte vad orsaken kan vara.

Jag har inte yttrat mig om den militärtidskrift
som tyskarna hämtat uppgifter
från. Den erfarenhet jag har fått
säger mig att de rapporter som ubåtsbefälhavarna
lämnade, när de kom tillbaka
till sina baser uppe i Bottenhavet,
utformades med tanke på att befälhavarna
var tvungna att rapportera resultat.
Rapporterna var kanske med
andra ord ganska färgade.

Vad jag har stött mig på i fråga
om denna sak är att ubåtsbefälhavarna
säger att man inte tar sådana risker
som det gäller i detta fall, om man är
omdömesgill och känner ansvar för det
fartyg man skall sköta. Jag tror inte
att ryssarna tog större risker än exempelvis
engelsmännen och amerikanerna
tog med sina ubåtar.

Vad gäller det andra fallet med det
brandskadade fartyget tycker jag det
är fullständigt onödigt att vi tar upp det
till diskussion i dag. Det är otillständigt
att här tro på lösa rapporter. Man
vet inte om den person som påstått
sig ha träffat en saknad person är av
den omdömesgilla typ att man kan
sätta tro till hans uppgifter. Innan man
har undersökt fallet skall man inte
inge människor falska förhoppningar
och låta dem tro att någon sett deras
anhöriga i det och det landet. Det är
inte tilltalande att göra på det sättet.

Jag vill till herr Ohlin säga att vi har
upplevt en hel del tragedier under det
senaste världskriget. Vi mötte mycket
av bekymmer, besvärligheter och problem.
Men när vi sökte klara upp dessa
saker tog vi oss inte friheten att inbilla
människor någonting som inte
var baserat på fakta. Det är olyckligt
att handskas med människors känslor
på det lättvindiga sätt som man i dag

av någon egendomlig anledning sätter
i gång med utan att stödja sig på fakta.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag vill erinra herr
Carlsson i Göteborg om att jag i början
av 1950-talet i flera interpellationer tog
upp frågan om försvunna svenska båtar.
Vi hade då timslånga debatter i denna
kammare. Jag minns särskilt en gång
då Sjöfolksförbundets ordförande, ombudsman
Svensson i Göteborg, helt instämde
i mina synpunkter under debatten.
Dåvarande utrikesministern Undén
hade något nonchalant avfärdat
vår efterlysning av försvunna båtar,
och man ansåg från Sjöfolksförbundets
sida det vara märkligt att man inte
kunde få fram några uppgifter vare sig
från sovjetrysk eller polsk sida. En tid
var det mycket aktuellt att påtala hur
svenska sjömän hade försvunnit i Polen
eller illa behandlats där, hur svenska
båtar hade minsprängts och torpederats,
och även utrikesministern ansåg
det vara mycket märkligt att såväl ryssar
som polacker intog en helt negativ
attityd.

Jag säger detta, herr talman, därför
att denna fråga inte är ny. Allmänt hyste
man i denna kammare den uppfattningen,
att den behandling som vårt
land utsattes för i dessa sammanhang
av länderna bakom järnridån var rent
diskriminerande. Eftersom vi alltså tidigare
har haft en mycket ingående debatt
om sådana här saker, har jag velat
framhålla detta och, som sagt, en gång
vann min interpellation full förståelse
från sjöfolkets representant i kammaren.

Det är klart att man kan se olika på
olika frågor, men de som upplevt de
mycket intetsägande, ja nästan oförskämda
svar som vi understundom har
fått på våra förfrågningar hos diktaturstaterna
anser nog att det finns all anledning
för den svenska riksdagen att
ideligen ta upp dessa frågor för att försöka
få fram ett klarläggande.

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag är den siste som
skulle vilja inge anhöriga falska förhoppningar
om dem de saknar. Jag lever
nära havet och har varit med om
att på vår egen ö möta så många katastrofer
både före, under och efter kriget,
att jag aldrig skulle kunna tänka
mig att göra något sådant.

Herr Carlsson i Göteborg undrar varför
denna sak tagits upp nu. Men de
uppgifter i tidningsnotiser som framkommit
i saken är väl inte alldeles obekanta
för herr Carlsson! Om de är felaktiga
eller riktiga vet vi inte. Huruvida
ifrågavarande matros är en omdömesgill
person eller icke känner vi heller
inte till liksom inte heller om uppgifterna
från den ryske ubåtsbefälhavaren
är riktiga. Det är därför vi vill ha
en förklaring. Vi vill ha besked och
ingenting annat. Frågan har nu blivit
aktuell med anledning av dessa tidningsnotiser.
Om uppgifterna är felaktiga,
bör det ändå klaras upp, så att
man inte bygger några förhoppningar
på felaktiga informationer. Så enkelt
är det hela.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till utrikesutskottet propositionen nr
127, angående godkännande för Sveriges
del av ändring i konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen;
och

till statsutskottet propositionen nr
131, angående rörlig kredit till försvarets
fabriksstyrelse.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den å bordet vilande
motionen nr 832.

S 4

Svensk medverkan vid upprättande av
en FN :s fredsstyrka på Cypern

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående svensk medverkan vid
upprättande av en FN:s fredsstyrka på
Cypern.

Kammaren biföll till en början på
framställd proposition utskottets hemställan
att utlåtandet måtte företagas
till avgörande efter allenast en bordläggning.

Sedan utskottets hemställan i övrigt
föredragits yttrade:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att sticka under stol med att det
svenska engagemanget i FN-styrkan på
Cypern möter allvarliga betänkligheter
ur vissa synpunkter. Det är här fråga
om en uppgift av annan typ än den som
ålegat tidigare FN-styrkor. Det förefaller
då som om styrkans sammanlagda numerär
tilltagits i knappaste laget med
tanke på det vanskliga uppdrag det gäller.
Medlingsaktionen kan vidare beräknas
ta lång tid i anspråk, och det är
ingalunda klart vad som skall inträffa
om FN-styrkan inte slutfört sina arbetsuppgifter
inom den anslagna tidsramen
på tre månader.

Ur .svensk synpunkt föreligger ytterligare
problem. Tillgången på befäl i
den svenska krigsmakten är knapp, och
den nya belastningen kan vålla svårigheter
främst vid utbildningen av arméns
värnpliktiga. Det bör också understrykas
att FN-styrkan av allt att
döma står inför uppgifter som kan
väntas rymma större personliga risker
än vad som förekommit i andra sammanhang.
Man kan både bli beskjuten
och tvingas att skjuta, och förluster i
människoliv är icke otroliga. Den konsekvensen
måste klargöras för allmänheten
och för de frivilliga som rekryteras.

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Svensk medverkan vid upprättande av en FN :s fredsstyrka på Cypern

Å andra sidan är läget på Cypern allvarligt,
och det tycks inte finnas något
tillfredsställande alternativ till en sådan
FN-intervention som enhälligt beslöts
av säkerhetsrådet. Upprättandet
av en FN-styrka på Cypern är eu nödvändig
förutsättning för att verklig
medling skall kunna bedrivas. Så länge
de båda folkgrupperna beskjuter varandra,
finns det inte stora utsikter att
medlaren kan ha framgång i sin verksamhet.
Säkerhetsrådets beslut innefattar
förpliktelser för alla världsorganisationens
medlemmar och icke minst
för ett land i Sveriges ställning och med
Sveriges traditioner när det gäller
Förenta Nationerna. Trots alla de skäl
som talar mot ett svenskt deltagande
finns det därför avgörande omständigheter,
som gjort det svårt för att inte säga
omöjligt för oss att vägra vår medverkan,
i synnerhet som det på auktoritativt
håll gjorts gällande, att hela FNaktionen
står och faller med det svenska
deltagandet. Den kan komma att
misslyckas även om Sverige deltar, men
vi får inte hindra att den kommer till
stånd.

Vissa förutsättningar måste man
emellertid kräva hänsyn till. Så snart
tillräckliga erfarenheter av styrkans arbete
har vunnits, bör frågan om dess
numerär kunna omprövas. Om en utökning
då bedömes som erforderlig,
bör även andra länder än de nu engagerade
anmodas att lämna sin medverkan.
Vidare måste styrkans uppgifter
begränsas till ordningshållning. Den får
inte bli ett redskap i den inre politiken,
särskilt inte så länge de grekcypriotiska
och turkcypriotiska medlemmarna
av Cyperns regering är ur stånd
till gemensamma politiska ställningstaganden.
Under sitt arbete måste FNstyrkan
å andra sidan för speciella
uppgifter ha möjlighet att samverka
icke blott med regeringen utan också
med båda folkgrupperna på Cypern.
Frågan om avväpning av de reguljära
styrkorna måste ankomma på medla -

ren i samverkan med de båda folkgrupperna,
och FN-styrkan får icke för detta
ändamål ta på sig några uppgifter
som innefattar bruk av våld.

Jag utgår från att regeringen innan
propositionen avlämnades förvissat sig
om att FN :s generalsekreterare är beredd
att uppfylla dessa förutsättningar.
På grund härav får jag, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Vi har på senare år
blivit vana vid att det kommer förfrågningar
från FN om vårt lands möjligheter
att bidra med personal i fredsstyrkor
som kan behövas för att dämpa
en uppflammande oroshärd någonstans
i världen. Den här gången gäller det
som bekant Cypern. Jag har inger, erinran
att göra mot att vårt land bidrar
med en styrka i detta fall. Tvärtom
tillstyrker jag att så sker. Vi ser ju i
FN en organisation i fredens tjänst, och
då bör vi givetvis också medverka till
att denna organisation får de resurser
som behövs för att fullgöra uppgiften.
Vårt land är ju lyckligtvis förskonat
från rasmotsättningar, hastiga omvälvningar
och motsättningar mellan folkgrupperna.
Kan vi då på något sätt
medverka till att de länder där sådana
allvarliga problem finns får en möjlighet
att åstadkomma en lösning på fredlig
väg, bör vi naturligtvis göra det.

Vi bör dock vara medvetna om att
deltagandet i sådana aktioner kan vara
förenat med vissa risker. Det är risker
av politisk art, och det är naturligtvis
risker också för den personal som
deltar. De politiska riskerna blir väl
mest påtagliga, om en sådan konflikt
som denna som uppstått på Cypern
skulle komma att inflammeras av stormaktsmotsättningar
som leder till mer
eller mindre elakartade konflikter mellan
maktblocken. Hittills har emellertid
inte detta varit särskilt utmärkande
för Cvpernkrisen. Åtminstone tidvis
har väl dessa risker varit större i exem -

Nr I t

Fredagen den 3 april 1964 fin.

Nr 14

Svensk medverkan vid upprättande av en FN:s fredsstyrka på Cypern

pelvis Mellersta östern och Kongo. Men
ön Cypern har alltjämt ändå ett betydande
strategiskt värde, och säkra i
detta avseende kan vi naturligtvis inte
vara.

Det finns därför all anledning att
hålla bestämt på principen att vårt land
som sådant inte är engagerat, utan att
det är på FN:s begäran som vi tillhandahåller
personal som står under FN:s
befäl. Det finns också starka skäl för
den .svenska ståndpunkten, att vårt land
inte bör vara det enda neutrala landet
som bidrar med personal. Hur stora
riskerna sedan blir för personalen i
fredsstyrkan på Cypern kan väl ingen
göra något bestämt uttalande om. Motsättningarna
är dock stora, och regelrätta
strider mellan de bägge folkgrupperna
hör ju till ordningen för dagen.

Som det nu ser ut får väl riskerna
emellertid bedömas vara betydligt större
än de varit låt oss säga i Ghaza. Det
skulle vara i hög grad beklagligt, om
de som bar ställt sig till förfogande för
en lösning av den svåra uppgift som
fredsstyrkan har, de må vara svenskar
eller av annan nationalitet, skulle behöva
offras eller komma till skada. Men
vi vet också, att om varje risk skulle
undvikas, bleve aldrig dessa fredsaktioner
av. Man måste uppenbarligen
väga bedömningen av riskerna mot bedömningen
av möjligheterna att nå resultat
med aktionerna.

En fundamental förutsättning är givetvis
också, att det rör sig om frivillig
personal och att denna inte undanhålls
vetskap om att uppdraget är förenat
med betydande risker. Vi får vara tacksamma
för att trots faran så många
verkligen vill medverka i fredsstyrkan
och vid lösningen av den svåra uppgift
som den får sig förelagd.

Denna sak har också en ekonomisk
sida. Jag menar inte att den sidan är
avgörande, men den är värd en kommentar.
Vårt bidrag till fredsstyrkan
på Cypern för de månader som nu är
aktuella beräknas som framgår av ut2—Andra
kammarens protokoll 1964. Nr

skottsutlåtandet till cirka 12 miljoner
kronor. En del kan möjligen komma
att återbetalas av fondmedel från FN.
Om så sker och hur mycket det i så
fall kan bli tal om vet vi dock inte ännu.
Vårt land skall sätta upp en permanent
FN-styrka eller hålla en permanent
hög beredskap, så att personal
med mycket kort varsel kan ställas till
FN:s förfogande. Jag har ingenting
emot att så sker, men vore det inte lika
befogat att på det internationella planet
skapa en ekonomisk beredskap för
fredsaktionerna? Man borde med andra
ord ha vissa medel avsatta i förväg.
Det borde vara en uppgift för FN:s
medlemsstater att gemensamt bidra till
delta.

I stället har vi fått bevittna hur vssa
stater direkt har undandragit sig ekonomisk
medverkan när det har gällt att
ställa säkerhet för FN :s insatser. Det
märkliga är att detta i hög grad gäller
dem som brukar berömma sig av att ha
både stora resurser och besitta en alldeles
enorm fredsvilja — åtminstone
brukar det heta så i deras propaganda.
Tyvärr finns det anledning att påtala
detta. Vi har från svensk sida ingen
som helst anledning att förtiga det.
Tvärtom tycker jag att det finns anledning
till kritik, en kritik som bör kunna
framföras i lämpliga sammanhang
både inför svensk opinion och inför
den internationella opinionen.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag hade tillfälle att tillsammans
med några andra titta på en
del av problemen på Cypern förra året.
Det är helt uppenbart att det är svåra
inrikespolitiska problem det nu gäller.
Därför är det en helt annan karaktär
på detta engagemang än de tidigare vi
åtagit oss genom FN. Det är heller inte
troligt att inrikespolitiska problem av
denna art kan lösas inom så kort tidrymd
som tre månader. Detta betyder i
motsvarande mån större kostnader än
14

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Svensk medverkan vid upprättande av en FN :s fredsstyrka på Cypern

de som nämnts i propositionen och i
statsutskottets utlåtande.

Det är som sagt en annan karaktär på
detta engagemang. Det rör sig inte om
en militär konflikt. Det är inte heller
en koloni som just håller på att frigöras
till självständig stat, utan det är civila
motsättningar — inrikespolitiska, sociala,
ekonomiska och religiösa. Vårt militära
engagemang på Cypern innebär
de facto, att vi kommer att ingripa i de
olika civila motsättningar som råder
bland Cyperns drygt halva miljon invånare.
Det är inte troligt att vi genom
militär personal kan lösa dessa civila
arbetsuppgifter.

Vad den ekonomiska sidan beträffar
är det berättigat att räkna med
längre tid än tre månader. Det säges i
statsutskottets utlåtande att »utskottet
förutsätter» att vi beredes täckning från
FN, »så långt möjligt». I propositionen
står det, att täckning »delvis» skulle
kunna erhållas. Resten skall komma till
stånd genom frivilliga bidrag. Jag tror
att vi bör vara medvetna om att vi själva
kommer att få betala större delen av
kostnaderna — i varje fall bör vi räkna
med det som en realitet.

Motsättningarna på Cypern är av civil
karaktär; de måste lösas genom civila
åtgärder och inte militära. Då kan
man säga: Vi kan inte nu för vår del
som stat engagera oss i någon större
ekonomisk hjälpaktion just för Cypern.
Det får bli en internationell arbetsuppgift
— en FN-uppgift, om man så vill.
Men det kan inte förnekas att vi åtar
oss ett ekonomiskt engagemang, som
kommer att kosta åtskilliga miljoner
kronor. Också ur rent ekonomisk synpunkt
skulle det nog vara fördelaktigt
för oss att göra en viss avvägning mellan
militära utgifter och utgifter för civila
ändamål. Jag tror, att om vi satsar
litet mindre på bajonetter och i stället
använder några miljoner kronor för civil
hjälpverksamhet, kan vi åstadkomma
en bättre grund för den sociala utvecklingen
och harmonien än om vi

satsar alla miljonerna enbart på militär
vapenmakt.

I andra sammanhang är vi beredda
att över statsbudgeten anslå medel för
att förbättra sociala och ekonomiska
förhållanden i andra länder i syfte att
undanröja orsakerna till fredsstörande
konflikter. Det synes därför finnas skäl
— och tradition — att uppmärksamma
den civila sidan av Cypernproblemet.
Om vi gör det, kan vi kanske också lätta
på de militära bekymren. Om vi satsar
något också på den civila sidan, kan
det medföra att vi får mindre militära
utgifter att dras med. Vi får också möjlighet
att lösa en del av de militära arbetsuppgifterna
på kortare tid och på
ett bättre sätt än om vi enbart satsar
på den militära styrkan.

Det kanske kan sägas, att vi inte skall
ta upp denna fråga som enskilt land,
utan att det skall gå genom FN. Jag har
ingenting att invända mot att vi tar upp
frågan genom FN. Men det är ingen tvekan
om att vårt engagemang på Cypern
inte enbart är ett rent FN-uppdrag
utan ett landsuppdrag. Formellt är det
fråga om eu FN-aktion men i realiteten
är det inte enbart det. Vissa länder
är nämligen direkt utpekade såsom lämpade
att ställa soldater till förfogande,
och andra länder är direkt utpekade såsom
olämpliga för denna arbetsuppgift,
trots att de är FN-stater. Vi är alltså
som land engagerade på Cypern. Vi
kan inte bara skylla på FN.

Varför är vi då som land engagerade
där? Jo, av den anledningen att vi tidigare
löst vissa arbetsuppgifter på ett
tillfredsställande sätt. Vi har sålunda
fått ett gott rykte, och det ryktet bör vi
vara rädda om och inte låta det förspillas
vare sig på Cypern eller vid något
annat liknande uppdrag. Jag tror att vi
klarar våra arbetsuppgifter bättre om
vi också uppmärksammar den civila sidan
av problemet. Vår militära trupp
kommer att engageras i en arbetsuppgift
som även har en civil sida. Jag
har den övertygelsen — och jag antar

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

att samtliga kammarledamöter delar
den — att vi inte löser civila problem
med hjälp av bajonetter, varken i vårt
land eller i andra länder. De skall lösas
på civil väg. När vi nu kostar på
oss utgiften att skicka ned en militär
grupp bör vi därför också skicka ned
en civil arbetsgrupp. Denna behöver
inte knytas direkt till den militära styrkan
men kan skickas i anslutning till
densamma. Eftersom vi åtar oss det ena
engagemanget bör vi också åta oss det
andra. Man kan naturligtvis säga att de
civila problemen skall FN försöka lösa
genom sin medlare. Jag vill inte alls
gå vid sidan om FN:s medlare, men det
är dock våra pengar och våra soldater
som nu skall skickas till Cypern. Därför
skulle jag önska att vi även engagerar
oss civilt i anknytning till den hjälp
till u-länder som vi lämnar i andra sammanhang
över statsbudgeten.

Jag skulle därför vilja hemställa att
Kungl. Maj:t måtte undersöka möjligheterna
att sända en civil arbetsgrupp till
Cypern för att närmare orientera sig
om de förutsättningar som kan föreligga
för att inom ramen av ett begränsat
ekonomiskt engagemang åstadkomma
sådana förbättringar att vårt militära
engagemang i någon mån kan förkortas
och förbilligas.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att polemisera mot herr Hagnell men
vill först säga att jag fann den senare
delen av hans anförande vara värdefull.
Jag står på samma linje som han
i de frågorna.

Vad jag ville reagera mot var hans
fastslående, att det på Cypern skulle
vara fråga om en inrepolitisk angelägenhet.
Om det nu vore så väl, herr
talman! Men det är det inte. Många
andra intressen är inblandade här.

Jag är glad över den inställning regeringen
tagit och över att vi har svarat
ja till den framställning som gjorts.
Det finns all anledning att tro att allt

Lantbruksrepresentanter: Avlöningar

som göras kan också kommer att göras
av den högt kvalificerade styrka som
vi har skickat ned.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 5

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
117, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående svensk
medverkan vid upprättande av en FN:s
fredsstyrka på Cypern.

§ 6

Föredrogs den av herr Eriksson i
Bäckmora vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
ersättningskommunikationer för
nedlagd järnväg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Utgifterna inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Lantbruksrepresentanter: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (bilaga 11, punkt
3, s. 10) föreslagit — förutom fastställande
av ny avlöningsstat — en anslagsanvisning
som vore 80 000 kr. högre än
för löpande budgetår.

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Lantbruksrepresentanter: Avlöningar

I samband härmed hade utskottet behandlat
motionerna 1: 354 av herr Weibull
m. fl., likalydande med 11:407 av
herr Nilsson i Bästekille in. fl., i vilka
motioner, såvitt avsåge förevarande
punkt, hemställts att anslagsposten
Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t, måtte uppräknas
med SO 000 kr. till 267 000 kr. samt
anslaget i enlighet därmed uppföras
med 317 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 354 och II: 407, såvitt nu var i fråga,

a) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för lantbruksrepresentanter,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1964/65;

b) till Lantbruksrepresentanter: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 237 000 kr.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Utskottet, som icke anser det osannolikt
att utvecklingen kan komma att kräva
en förstärkning och eventuellt även
viss omplacering av den svenska utlandsrepresentationen
på jordbruksområdet,
finner för sin del icke erforderligt
att nu vidtages mer vittgående åtgärder
än vad Kungl. Maj :t föreslagit.
Utskottet utgår från att behovet av utlandsbevakning
på ifrågavarande område
noggrant följes av Kungl. Maj :t.

Reservation hade avgivits av herrar
Isacson, Weibull, östlund och Eliasson
i Moholm, vilka ansett att ovan intagna
del av utskottets utlåtande bort ha följande
lydelse:

»Utskottet finner i likhet med motionärerna
och remissinstanserna att en ytterligare
förstärkning av utlandsrepresentationen
är önskvärd. Då det synes
uppenbart att särskilt arbetet inom de
internationella organisationerna såsom
EFTA och FAO ävensom de stundande
GATT-förhandlingarna fordrar ökad
uppmärksamhet och rapportering synes

en stationering till Geneve dock böra
föredragas. Även arbetet inom OECD
och den dynamiska utvecklingen inom
det franska jordbruket bör med fördel
kunna bevakas av en lantbruksrepresentant,
placerad i Geneve. Utskottet utgår
från att frågan överväges av Kungl.
Maj :t i och för förslag till nästa års
riksdag. Med hänsyn till det anförda
synes de nu föreliggande motionsyrkandena
icke böra föranleda någon riksdagens
ytterligare åtgärd.»

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Redan i statsverkspropositionen
föreslås en förstärkning av
utlandsrepresentationen genom en särskild
lantbruksrepresentant i Washington.
Det är säkerligen utomordentligt
värdefullt. Vi har emellertid för vår del
ansett oss kunna konstatera, att jordbruksfrågorna
även inom Europa
kommer att aktualiseras på flera områden.
Den gemensamma marknadens
jordbruksproblem kommer säkert att
ge full sysselsättning åt den lantbruksrepresentant
som vi har i Bryssel. Låt
mig emellertid erinra om att även FAO,
där vissa problem berörande utvecklingsländerna
behandlas som givetvis
även kommer att beröra svenskt jordbruk,
OECD i Paris samt GATT och
EFTA i Geneve kommer att fatta avgörande
beslut i jordbruksfrågor.

Vi har i en motion framfört förslag
om en ytterligare förstärkning av lantbrukets
utlandsrepresentation genom en
befattningshavare i Paris, som skulle
ha att följa dels ovannämnda organisationers
arbete, dels också det franska
jordbrukets expansion. Motionen har
varit föremål för remissbehandling.
Därvid har statens jordbruksnämnd och
Sveriges lantbruksförbund uttalat, att
de är fullt eniga om behovet av en ytterligare
förstärkning i detta avseende.
De har emellertid ansett att ifrågavarande
befattningshavare inte bör place -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

ras i Paris som motionärerna anser
utan i Geneve, därför att från Geneve
skulle man kunna bevaka vad som händer
såväl i Rom som i Paris liksom givetvis
i Geneve. Vi har därför i den reservation
som vi fogat till utskottsutlåtandet
uttalat, att det vore lämpligt att
den förstärkning vi föreslår placeras i
Geneve.

Utskottet har för sin del konstaterat,
att jordbruksfrågorna inom den
närmaste tiden kommer att få en alltmer
framträdande plats, och man säger
också att det kanske blir nödvändigt
att i framtiden genomföra vad vi
åsyftar i motionen. Emellertid har utskottet
stannat för vad Kungl. Maj:t nu
föreslagit. Vi tror att utvecklingen kommer
att gå snabbare än utskottet och
Kungl. Maj :t bedömt. Vi har visserligen
inte yrkat att det skall inrättas någon
sådan representation just nu men vi
har gjort en beställning på förslag om
en sådan representation nästa år.

Med denna motivering ber jag att få
yrka bifall till reservationen av herr
Isacson in. fl.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Kungl. Maj:t har ju i
årets statsverksproposition föreslagit
återupprättande av lantbruksattachétjänsten
i Washington. Detta bör vi väl
anse vara synnerligen tillfredsställande.
Man får väl ändå utgå ifrån att Kungl.
Maj:t ingalunda därmed satt punkt för
all vidare förstärkning av jordbrukets
bevakningstjänst i fortsättningen. Reservanterna
har ju föreslagit en skrivning
som mera bestämt innebär en beställning
än utskottets skrivning. Jag
vill emellertid understryka, att man vid
behandlingen av frågan i utskottet var
positivt inställd men att man ansåg
att det är mycket svårt att göra sådana
beställningar för framtiden om t ar och
hur en dylik ytterligare utvidgning bör
ske. Man ansåg nämligen att en sådan
framtida förstärkning kan bäst bedömas
av Kungl. Maj :t med tanke på de

Lantbruksrepresentanter: Avlöningar

kontakter som departementet ändå har
med utlandsrepresentation och utländska
förhållanden. Utskottet bestrider alltså
ingalunda, att det för framtiden kan
uppstå behov av en ökad representation.
Det råder däremot ganska delade
meningar om placeringen av denna. 1
remissvaren har ju nämnts både Paris
och Geneve, och i ett remissvar har
man t. o. m. ifrågasatt, huruvida inte
vår nuvarande representant i Ronn borde
flyttas därifrån till Paris. Inför denna
oklarhet är det nog säkrast att man
överlämnar till Kungl. Maj :t att bestämma
hur placeringen skall vara i
framtiden.

Vad beträffar placeringen av Bonnrepresentanten
har jag personligen den
uppfattningen, att det finns anledning
till en allvarlig erinran mot förflyttning
av den mannen. Jag tror att vi är
ganska eniga med departementschefen
om att han behövs där han är.

Såväl utskottsmajoriteten som reservanterna
förutsätter ju att Kungl. Maj:t
noggrant följer utvecklingen, och jag
tror att Kungl. Maj:t har all anledning
att se till att jordbruksintressena blir
väl bevakade i framtiden. Jag tror liksom
reservanten och som också utskottet
framhållit, att jordbruksfrågorna
kommer att behöva en ökad bevakning
i framtiden.

Det är alltså, herr talman, en positiv
syn på frågan, som ligger till grund
för utskottets skrivning, och jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
av motiveringen, som föreslagits i reservationen
1); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Moholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Bidrag till hushållningssällskapen: Avlöningar

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
3:o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
av motiveringen, som föreslagits i reservationen
1) av herr Isacson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan med oförändrad
motivering.

Punkterna 4—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Bidrag till hushållningssällskapen: Avlöningar Sedan

punkten föredragits yttrade:

Herr TRANA (s):

Herr talman! Jag har till punkten 11
i jordbruksutskottets utlåtande nr 1 fogat
en blank reservation, inte i avsikt
att ställa något yrkande utan för att få
möjlighet att till protokollet anföra några
synpunkter i anknytning till de av
utskottet behandlade och avstyrkta motionerna
nr 137 i första kammaren och

170 i andra kammaren. I dessa, som är
flerpartimotioner, har liksom i motionerna
nr 136 i forsta kammaren och

171 i andra kammaren yrkats på vidtagande
av särskilda åtgärder för att komma
till rätta med problem, som på grund
av sin särbeskaffenhet ligger utanför

ramen för hushållningssällskapens och
— beträffande de sistnämnda motionerna
— skogsvårdsstyrelsernas ordinarie
verksamhet. De nu förevarande
motionerna utmynnar i yrkande om ett
årligt anslag på 30 000 kronor under
tre års tid för speciell instruktionsverksamhet
i Stockholms läns skärgårdsområde
— i det nu aktuella fallet instruktionsverksamhet
rörande bärodling med
speciell inriktning på jordgubbsodling.

Att denna instruktionsverksamhet ligger
utanför ramen för hushållningssällskapets
ordinarie arbetsuppgifter synes
även ha varit utskottets mening, eftersom
det har uttalat: »Denna fråga synes
emellertid vara av sådan sysselsättningspolitisk
karaktär, att den enligt
utskottets mening icke bör prövas i nu
förevarande sammanhang.»

Jag kan för min del till nöds godta
denna utskottets mening, eftersom det
är riktigt att motionernas syfte har
varit att genom föreslagna åtgärder bereda
ett bättre sysselsättnings- och försörjningsunderlag
för en befolkningsgrupp,
som på grund av speciella omständigheter
inte haft möjligheter att
följa med i den allmänna inkomstutvecklingen
men som också på grund av speciella
omständigheter borde kunna —
genom en relativt billig insats från statsmakternas
sida —■ anvisas och aktiviseras
att pröva vägar, som naturligen
borde leda till utökade försörjningsmöjligheter.

Mot denna bakgrund hade det kanske
varit riktigare att vid utskottshänvisningen
hänföra motionerna till utskott
som har att behandla ärenden i anknytning
till elfte huvudtiteln, men vid
en genomgång av inrikesdepartementets
förslag till sysselsättningsskapande
åtgärder finner man knappast några
förslag syftande till lösningar i enlighet
med de tankegångar som varit vägledande
för motionärerna. Det är alltså
att befara, att även en utskottsbehandling
av motionerna i anslutning till elfte
huvudtiteln skulle ha utmynnat i ett

Nr 14

Fredagen den 3 april 1904 fm.

Nr 14

Bidrag till hushållningssällskapen: Avlöningar

konstaterande av att motionerna på
grund av diiri ställda yrkanden icke
legat inom ramen för utskottets normala
kompetensområde.

Men, herr talman, så bör det väl ändå
inte få gå till. Att skjuta undan eller
blunda för befintliga eller uppkommande
samhällsproblem bara för att dessa
avviker från de schabloner, som i övrigt
gäller och som därför också tarvar
andra lösningar än sådana som med
utgångspunkt från de schablonmässiga
erfarenheterna utarbetats och tillämpas,
kan dess bättre inte sägas vara vanligt
i den svenska riksdagen. Tvärtom nedlägges
ett ständigt och betydande arbete
på att undan för undan komma
till rätta med och undanröja kvarvarande
samhälleliga missförhållanden även
för relativt små medborgargrupper och
enskilda med från normal status avvikande
problem.

Det finns dock, herr talman, många
angelägna uppgifter som fortfarande
väntar på sin lösning, problem som
kanske också i vissa fall kan förminskas
genom relativt blygsamma insatser för
hjälp till självhjälp åt befolkningsminoriteter,
som icke kunnat eller kan tillgodogöra
sig de ekonomiskt utvecklingsbefrämjande
samhälleliga åtgärder
som stått eller står andra befolkningsgrupper
till buds.

Motionerna nr 137 i första kammaren
och 170 i denna kammare syftar
till sådana åtgärder och har tillkommit
mot bakgrund av följande omständigheter.

Genom beslut den 5 december 1958
har Kungl. Maj:t uppdragit åt länsstyrelsen
i Stockholms län att utreda och
genom praktiska åtgärder söka förbättra
försörjnings- och därmed sammanhängande
förhållanden för den bofasta
befolkningen i Stockholms läns skärgård.
Såsom en följd av detta uppdrag
har länsstyrelsen hittills till Kungl.
Maj :t avgivit mer än ett tiotal delutredningar
med förslag till åtgärder ägnade
att förbättra försörjningsläget i

skärgårdsområdet. De nu aktuella motionerna
bygger helt på ett av dessa
delförslag, avgivet den 4 december
1961.

Stockholms läns skärgård med närgränsande
inlandskommuner, eller vad
vi i dagligt tal kallar Roslagen, har
trots närheten till storstockholmsområdet
alltsedan 1930-talets kris befunnit
sig i ett beträffande skatteunderlag och
utdebitering synnerligen pressat läge.
Roslagen blev efter 1930-talets arbetslöshetskris
en av de längst kvardröjande
arbetslöshetsöarna i Mellansverige
och som sådan föremål för otaliga uppvaktningar
hos myndigheter och även
för motioner i riksdagen. Någonting
som påtagligt vände utvecklingen till
det bättre för roslagskommunerna inträffade
aldrig. Den svåra arbetslösheten
framtvingade —• som på så många
andra håll i landet — utan att ge de
arbetsföra åldrarna några valmöjligheter,
en mycket långtgående avflyttning
till andra orter med bättre försörjningsmöjligheter.
Det skall i det sammanhanget
inte undanhållas, att flertalet
av dem som på grund av dåliga
eller helt obefintliga försörjningsmöjligheter,
oftast mot sin innersta vilja,
tvangs att lämna Roslagen — det gäller
för övrigt i stort sett alla dem som
lämnat glesbygderna — fick arbete och
god utkomst.

För utflyttningskommunerna och för
dem som av skilda anledningar stannade
kvar har denna strukturförändring
betytt tunga och ständigt ökande kommunala
skattebördor. Utvecklingen har
bl. a. också lett till en abnorm åldersfördelning
med förskjutning mot allt
äldre åldersgrupper i Roslagen.

I stort sett torde det väl vara riktigt
att anta, att denna kvarvarande befolkning
i övre medelåldern och uppåt utgör
ett klientel, som inte lämpligen kan
inordnas inom ramen för den omskolningsverksamhet,
som med dagens arbetskraftsfördelningspolitiska
målsättning
blivit en av huvudingredienserna

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Bidrag till hushållningssällskapen: Avlöningar

i arbetsmarknadspolitiken. I särskilt
hög grad torde detta gälla för den rena
skärgårdsbefolkningen som — på grund
av den kommunikationsmässiga avskildheten
från fastlandet — säkerligen har
större svårigheter än normalt att acklimatisera
sig i nya miljöer.

Men vi bör också ha ögonen öppna
för att det inte kan få drivas en arbetsmarknadspolitik,
som till slut kan
komma att praktiskt taget tömma skärgården
på de yngre arbetsföra åldrarna.
Detta gäller framför allt Roslagens
skärgård, som ju under sommarmånaderna
blir boendeplatsen för många
tiotusental av storstockholmsområdets
jäktade innevånare. Det bör inte minst
för dessa människor vara av utomordentligt
värde att erbjudas en så långt
möjligt ursprunglig sommarvistelsemiljö
både vad natur och bofast befolkning
beträffar. Till detta kommer behovet
av dagliga färskvaruleveranser
och en även i övrigt ständigt ökad
service.

Det är ur dessa synpunkter, herr talman,
av utomordentligt stor betydelse
att finna på nya utvägar, som kan möjliggöra
för Roslagens skärgårdsbefolkning
inte bara att stanna kvar i skärgården
utan också att beakta och tillvarataga
de naturliga förutsättningar
till inkomstförstärkningar som kan antagas
föreligga i olika avseenden. Det
måste också ur rent demokratisk anständighetssynpunkt
vara angeläget att
statsmakterna såsom ett komplement
till nu tillämpade arbetsmarknadspolitiska
åtgärder i form av allmänna beredskapsarbeten
och omskolningsverksamhet
— i 1964 års statsverksproposition
beräknade till 450 miljoner kronor
— ställer till förfogande medel, som
kan bringa hjälp till självhjälp åt befolkningsminoriteter
vilka helt enkelt
inte kan utnyttja gällande arbetsmarknadspolitiska
hjälpformer. Kravet på
lika medborgerliga rättigheter får därvidlag
icke eftersättas.

Dess bättre synes i detta avseende ett

nytänkande vara på väg, och jag vill
avslutningsvis citera vad arbetsmarknadsstyrelsen
i sitt remissyttrande över
lokaliseringsutredningens betänkande
bland annat anfört: »Styrelsen vill därför
understryka kommitténs i ett senare
avsnitt (kap. 10) gjorda uttalande att de
svårigheter att upprätthålla en rimlig
standard för den befolkning som under
i varje fall en övergångstid fortfarande
kommer att vara bosatt i den egentliga
glesbygden icke kan lösas genom lokaliseringspolitiska
medel. Det är därför
också enligt styrelsens mening viktigt
att samhället med andra medel än
lokaliseringspolitiska medverkar till en
rimlig standard för den befolkning som
inte kan flytta.»

Som synes överensstämmer detta yttrande
till sin senare del fullständigt
med de tankegångar som ligger till
grund för yrkandena i motionerna nr 137
i första kammaren och nr 170 i andra
kammaren, vilka i sin tur helt bygger
på ett av de utredningsförslag som
länsstyrelsen i Stockholms län som en
följd av sitt erhållna uppdrag avgivit
till Kungl. Maj:t.

Herr talman! Jag ställer inte något
yrkande, men jag vill framhålla att ett
beaktande av de synpunkter, som jag
gjort mig till tolk för och som stödes
upp av nyss citerade utlåtande från arbetsmarknadsstyrelsen,
skulle väcka
tillfredsställelse i vida kretsar. Även
om jag skulle vara alltför blåögd, vill
jag ändå sluta mitt anförande med att
uttala den förhoppningen, att Kungl.
Maj :t i den proposition, som kommer
att framläggas med anledning av lokaliseringsutredningens
betänkande, även
skall finna möjligheter att beakta och
föreslå utvägar för lösandet av de problem
som jag här berört.

I detta anförande instämde herrar
Carbell (s) och Keijer (fp).

Herr HEDIN (h):

Herr talman! I anslutning till denna
punkt har i motion nr 754 av herr Wah -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Bidrag till hushållningssällskapen: Avlöningar

rendorff och mig samt i cn likalydande
motion i första kammaren framförts
förslag om att fiskerikonsulenten för
Vänern, som nu har en arvodesbefattning
motsvarande lönegrad A 17, skall
placeras i lönegrad Ae 19. Vi har vidare
föreslagit att kostnaderna för denna
tjänst skall liksom tidigare bestridas av
vattenavgiftsmedel.

Den här ifrågavarande fiskerikonsulenten
arbetar inom flera hushållningssällskaps
områden men är närmast placerad
i Värmlands län.

Samtliga fiskerikonsulenter i de olika
hushållningssällskapen är numera
placerade i lönegrad Ae 19. Alla skäl
talar för att man i enlighet med vad
fiskeristyrelsen föreslagit — det är alltså
samma förslag som motionärerna
framfört — vidtar en sådan förändring,
att även fiskerikonsulenten för Vänern
blir placerad i denna lönegrad. Sedan
de olika uppfattningarna i denna fråga
sammanjämkats inom utskottet genom
den föreliggande skrivningen har jag
emellertid avstått från att fullfölja motionens
yrkande. I den av mig åsyftade
skrivningen heter det: »Ehuru framställningen
i flera avseenden synes väl
motiverad, har utskottet ej ansett sig
böra nu inta annan ståndpunkt än departementschefen.
» Jag ser detta som
en form av beställning och räknar med
att departementschefen tar upp denna
fråga nästa år. Kostnadsmässigt är det
en mycket liten sak, som för övrigt inte
heller berör statsbudgeten, men ur
rättvisesynpunkt är det ändå en angelägen
fråga.

Herr talman! Mot bakgrunden av vad
jag här sagt har jag inget annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! I motionerna I: 620 och
II: 754 hemställs om inrättande av eu
ordinarie befattning i Ae 19 som fiskerikonsulent
för Vänern. Befattningen
skulle ersätta den nuvarande arvodestjänsten,
som både ur rekryteringssyn -

punkt och av andra skäl är otillfredsställande.
Jag vill som motionär göra
en liten kommentar till utskottets behandling
av dessa motioner.

Jag vill först betona att Vänern är ett
betydande vatten ur fiskesynpunkt. Sjön
har en vattenyta av 3 500 km2 och en
strandlinje av inte mindre än 650 km.
Invånarantalet i de kommuner som
gränsar till sjön är ungefär 250 000. Det
finns 125 yrkesfiskare vid Vänern, dubbelt
så många biniiringsfiskare och
1 700 s. k. husbehovsfiskare. Därtill
kommer ett starkt ökande antal fritidsoch
sportfiskare, som beräknas uppgå
till ungefär 10 000.

Självfallet medför detta, inte minst
fritidsfisket, ett omfattande arbete för
en fiskerikonsulent. Jag kan nämna sådana
uppgifter som rådgivning och utredning
rörande bl. a. fiskerätten i enskilt
vatten, anordnande av fiskemöjligheter,
bildande av fiskevårdsföreningar
samt fiskevårdande åtgärder.
Av särskild betydelse är de praktiska
försöken i syfte alt förbättra betingelserna
för det yrkesmässiga fisket. Bland
fiskevårdsåtgärderna vill jag nämna odlingsförsök
med lax från skilda lekområden
i Vänerälvarna och försök att
komplettera fiskebeståndet med främmande
fiskarter. Vidare pågår ett fiskeribiologiskt
undersökningsarbete.

Det kan således icke råda någon tvekan
om att det finns behov av en ordinarie
befattning som fiskerikonsulent.
Man får väl också säga att utskottet
varit medvetet om detta. Jag
skall inte upprepa vad utskottet säger,
men liksom herr Hedin tolkar jag utskottets
skrivning som ett uttalande att
ett ställningstagande kommer i fråga
under en mycket nära framtid och som
en anmodan till Kungl. Maj:t att om
möjligt ta upp saken till prövning. Jag
hoppas att statsrådet till nästa års riksdag
lägger fram ett förslag om att denna
tjänst blir ordinarie.

Herr talman! Även om jag inte är helt
nöjd, har jag inte något yrkande utan

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader

har endast velat understryka motionärernas
synpunkter och hoppas på ett
positivt resultat.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Utskottets skrivning,
att man icke nu kan bifalla yrkandet
om denna fiskerikonsulent, får väl också
ses mot bakgrunden av att frågan om
fiskerikonsulenterna liksom andra konsulenter
för närvarande är under omprövning
i 1960 års jordbruksutredning.
Jag har den uppfattningen, att vi
ganska snart kan komma till klarhet
om hur det skall bli med dessa konsulenter,
var de skall placeras etc.

Vad gäller herr Tranas uttalande om
motionen angående bärodlingen i Stockholms
skärgård, förstår jag mycket väl
och skall ingalunda bestrida vikten av
att sommargästerna även i skärgården
får all den service som de kan vara
vana vid under andra tider av året.
Jag tror emellertid inte att problemet
med denna bärodling är större än att
det bör kunna lösas av hushållningssällskapet
och landstinget. Vi har också
i utskottet pekat på att trädgårdsodlingens
fackmän bör kunna anlitas för
detta ändock relativt begränsade gebit.

Jag har emellertid närmast begärt
ordet därför att jag vill ge herrar motionärer
ett gott råd. Det lär nämligen
finnas utrymme inom ramen för redan
fattade beslut angående trädgårdsnäringens
upprustning på konsulentsidan,
och det är inte omöjligt — jag skulle
nästan våga säga att det snarare är sannolikt
— att nästa konsulent, som skall
tillsättas, blir en frukt- och bärkonsulent
med placering i Stockholms län.
Jag vet i varje fall att det är mycket
starka krav från fruktodlarna just i
den riktningen. Skulle det bli så, har
man all den expertis tillgänglig som
kan behövas. Jag skulle därför vilja ge
herrar motionärer rådet att ta kontakt
med lantbruksstyrelsen, när det gäller
att på sätt jag angivit lösa konsulentfrågan
inom skärgårdsområdet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkten 12

Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader Kungl.

Maj :ts förslag under punkten
12 (s. 23—25) innebure en anslagsanvisning
med 6 000 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang behandlat
följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) 1:311 av herr Sveningsson in. fl.,
likalydande med 11:284 av herr Hseggblom
m. fl., i vilka motioner hemställts,
såvitt nu var i fråga,

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begärde
en översyn syftande till en samordning
av genom statliga organ bedriven
rådgivningsverksamhet inom
jordbrukets område samt lämplig utformning
av stöd åt den genom producentorganisationer
bedrivna rådgivningsverksamheten,

samt att anslaget Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader höjdes
med 250 000 kronor till 6 250 000 kronor,

2) 11:287 av herr Lindström, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader för budgetåret 1964/
65 anvisa ett reservationsanslag av
6 337 000 kr.,

3) 1:351 av herr Hermansson m.fl.,
likalydande med 11:400 av herr Antby
m. fl.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte,

I. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 311 och II: 284,
såvitt nu var i fråga, ävensom med bifall
till motion 11:287, till Bidrag till
hushållningssällskapen: Omkostnader

för budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 6 337 000 kr.;

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader

II. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att motionerna I: 311 och II: 284,
såvitt avsåge översyn rörande rådgivningsverksamheten,
överlämnades till
1960 års jordbruksutredning;

III. avslå motionerna 1:351 och
II: 400.

Reservation hade avgivits av herrar
Hjalmar Nilsson, Lacje Svedberg, Mossberger
och Magnusson, fru Lindskog
samt herrar Franzén och Trana, vilka
ansett att utskottet under I. bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:311 och 11:284,
såvitt nu var i fråga, ävensom motionen
11:287, till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag av
6 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

LINDSKOG (s):

Herr talman! Vid denna punkt i utskottets
förevarande utlåtande, som gäller
bidrag till hushållningssällskapens
omkostnader, har sju av utskottets ledamöter
fogat en reservation. Vi reservanter
är säkert i lika hög grad som utskottsmajoriteten
medvetna om betydelsen
av hushållningssällskapens insatser
när det gäller såväl rådgivningen
som upplysnings- och försöksverksamheten.
Men man måste ju göra en avvägning
av de olika anslagskrav till
personella och ekonomiska förstärkningar
som tränger på, och den avvägningen
kommer vi inte ifrån i denna
punkt heller. Reservanterna har här
ansett att Kungl. Maj :ts avvägning är
den riktiga.

Vi har vid vår bedömning av denna
fråga grundat vårt ställningstagande på
tre omständigheter. För det första har
Kungl. Maj:t i år räknat upp anslaget
med 215 000 kronor.

För det andra kommer det nästa budgetår,
d. v. s. den 1 juli i år, att vid

hushållningssällskapen inrättas 19
tjänster som ekonomikonsulenter, vilka
helt kommer att avlönas av statsmedel.
Därmed avlastas hushållningssällskapen
utgifter under posten avlöningar.
Inom parentes vill jag också nämna att
Kungl. Maj:ts förslag innebär en ökning
med fem nya konsulenttjänster.
Det har under flera år pågått en utbyggnad
av rådgivningsverksamheten,
och en ökning har där skett varje år.

F''ör det tredje måste det anslag som
det här gäller ses i samband med anslaget
till lantbrukshögskolans försöksverksamhet,
för vilket Kungl. Maj:t i
år bär föreslagit en uppräkning med
1 miljon kronor. Genom denna höjning
har Kungl. Maj :t ansett det vara möjligt
att höja ersättningen för hushållningssällskapens
medverkan i försöksverksamheten.
Om man sålunda tar
dessa ting i betraktande, måste man
väl säga att omkostnadsanslaget för hushållningssällskapen
har höjts så långt
som resurserna medger.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här anfört ber jag att beträffande
mom. I i utskottets utlåtande få yrka
bifall till reservation 4. I mom. II och
III yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det är riktigt att man
måste göra avvägningar, fru Lindskog,
och det har vi också gjort i utskottet.
Det är bara det att utskottet vid sin avvägning
har kommit fram till en annan
ståndpunkt än reservanterna.

Enligt vår uppfattning har Kungl.
Maj:t rent allmänt sett varit för sparsam
i detta fall. Man får nog säga att
statens rådgivningsverksamhet på jordbrukets
område är bristfällig, om man
tänker på de krav som i dag ställes på
ett tidsenligt och intensivt jordbruk.

Inte heller tål vår rådgivningsverksamhet
några internationella jämförelser.
Vi behöver inte gå längre än till
andra sidan Öresund för att konstatera

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader

att man i det lilla landet Danmark offrar
väsentligt mer på rådgivningen för
jordbruket än vad vi anser oss ha råd
med.

Omkostnaderna för ekonomikonsulenterna
har helt överförts på statsbudgeten,
och departementschefen har tagit
detta till intäkt för att minska anslaget
till hushållningssällskapen, säger fru
Lindskog. Detta är riktigt. Jag vill emellertid
understryka att lantbruksstyrelsen
har räknat på samma sätt men
ändå ansett det nödvändigt med den
upprustning som utskottsmajoriteten
föreslagit.

Det är också riktigt, som fru Lindskog
påpekade, att Kungl. Maj:t höjt
anslaget till lantbrukshögskolan för den
försöksverksamhet, som äger rum via
hushållningssällskapen. För detta ändamål
har anvisats en miljon kronor,
vilka emellertid ingalunda helt kommer
sällskapen till godo. Jag vill emellertid
understryka att vi samtidigt får
vara beredda på att kraven på hushållningssällskapen
från lantbrukshögskolans
sida väsentligt kommer att ökas.
Den försöksverksamhet, som skall bedrivas
genom dessa två organ, kommer
säkerligen att ställa sällskapen inför
betydligt ökade utgifter i förhållande
till vad fallet nu är genom dyrbar materiel,
kostnadskrävande personal etc.

Vid den remissbehandling, som ägde
rum med 1962 års försöksutredning,
ansågs beräkningarna och förslagen
från detta håll vara snålt tilltagna. Omkostnaderna
för sällskapens verksamhet
motiverar därför den höjning som
utskottet har begärt.

Beträffande sällskapens egen verksamhet
vill jag understryka hur viktigt
det är, att hushållningssällskapen kan
föra ut försöksresultaten till det praktiska
jordbruket och att man där själv
kan bedriva en försöksverksamhet av
mera lokal karaktär. Denna försöksverksamhet
är synnerligen populär
bland jordbrukarna, eftersom dessa
känner sig själva vara delaktiga i den.

Jag tror att man även har rätt att
säga, att anslagen på detta område ingalunda
har ökats i proportion till verksamhetens
betydelse och inte heller anpassats
till penningvärdeförsämringen.
Låt mig också understryka att samtliga
de framtidsprognoser, som man nu
så flitigt gör upp för det svenska jordbruket,
pekar på att vi måste räkna med
en betydligt mera intensifierad drift,
större enheter, ökade investeringar
etc. Allt detta kommer att för jordbruket
medföra ett ökat risktagande. Därför
bör denna insats från jordbrukarnas
sida mötas med en motprestation
från statens sida, framför allt i form av
åtgärder i riskeliminerande syfte. Bland
sådana åtgärder får man räkna försöksverksamhet,
forskning, undervisning
etc. såsom de allra främsta.

Jag hoppas nämligen att utvecklingen
inte skall gå i den riktningen att vi först
pläderar för dessa ökade investeringar
i jordbruket och därefter ser till om vi
kan göra dessa investeringar räntabla.
Vi bör i stället gå den motsatta vägen
och genom ökad forskningsverksamhet,
försöksverksamhet in. m. ge möjligheter
till jordbrukarna och sporra dem till
att bedriva en ökad verksamhet t. ex.
i strukturrationaliserande syfte.

Om man anser att det är riktigt att
vi skall uppmuntra ett höjande av jordbrukets
utvecklingstakt såväl när det
gäller intensitet som investeringar,
strukturrationaliseringar in. in., tror
jag inte det är klokt att man motsätter
sig att ge de ökade resurser till försöksverksamhet
inom hushållningssällskapen
som kommer till stånd, om utskottets
hemställan bifalles.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
har redan motiverat utskottsmajoritetens
uppfattning. Jag skall ändå,
herr talman, be att så kortfattat som
möjligt få motivera varför jag väckte

Nr 14

Fredagen den 1$ april 1964 fn».

Nr 14

Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader

den motion som vunnit utskottets gillande.

Som här redan har anförts har kostnadsutvecklingen
utgjort ett hinder för
hushållningssällskapen att utveckla en
maximal verksamhet. Detta har omvittnats
för mig både av lokala hushållningssällskap
och av direktören för
hushållningssällskapens förbund. Vad
som i första hand föranledde mig att
väcka denna motion var den betydelse,
som hushållningssällskapens upplysningsverksamhet
har för att väcka de
mera ambitiösa och utvecklingsbara
ungdomarna ute på landsbygden till
att ägna sig åt modernäringen och även
för att göra dem uppmärksamma på
de väldiga insatser, som görs av statsmakterna
för att få fram rationella enheter.
På denna punkt har det nuvarande
statsrådet på ett föredömligt sätt
gått i sin företrädares fotspår, och vi
har redan kunnat börja bevittna resultat
av denna verksamhet.

Men det är naturligtvis inte tillräckligt
med strukturrationalisering — den
måste följas upp genom upplysning om
framkomliga vägar för att nå en effektivare
produktion. Kan vi inte skapa
en sådan förståelse för forskningens
dagsaktuella rön hos de unga jordbrukarna,
som börjar bruka de rationella
enheterna, föreligger risk att de medel
statsmakterna sätter in inte får full
effekt.

Det synes mig därför som om den
uppräkning lantbruksstvrelsen har gjort
kan betraktas som ett minimum för att
hushållningssällskapen på detta och
många andra områden skall kunna utveckla
en verksamhet upp till det maximala.
Lantbruksstvrelsens uppräkning
avses ju också vara en kompensation
för de lönestegringar som skedde den
1 juli 1963 samt kunna täcka utgifterna
för de lönestegringar som sker den
1 juli i år.

Statsrådets motiv för ett lägre anslag
än vad lantbruksstyrelsen begärt är —
som fru Lindskog redan varit inne på

— att staten har övertagit en betydande
del av kostnaderna för hushållningssällskapens
ekonomikonsulenter. Men
alla hushållningssällskap har ju inte
ekonomikonsulenter. Och de hushållningssällskap
som har ekonomikonsulenter
får svara för dessas resor, biträdeshjälp
och kontorskostnader, varjämte
en lång rad nya uppgifter ålagts
hushållningssällskapen utan att det kunnat
avläsas i anslagsökningar. Det gäller
— jag tar några exempel — åtgärder
för att få ett bättre potatisutsäde, flyghavrens
bekämpning, skydd för pollinerande
insekter och nu senast en mycket
betydande arbetsuppgift, nämligen
att sprida upplysning rörande giftstadgan.

Denna senare uppgift var ett av huvudskälen
till att jag väckte min motion.
Jag läste med stort intresse — men
med bibehållen sinnesro för all del —
den amerikanska bok som kom ut i
svensk översättning i fjol och som fick
titeln »Tyst vår». Det går inte att komma
ifrån att många av de skrämmande
perspektiv som där rullas upp har aktualitet.
Jag tror inte att ett rationellt
jordbruk kan bedrivas ens på våra
breddgrader utan hjälp av moderna
bekämpningsmedel —• det vare mig
fjärran att hävda en sådan uppfattning.
Men som lekman tror jag att det skall
vara möjligt att finna någon medelväg,
så att vi undgår de allvarligaste konsekvenserna
av giftspridningen, vilken
som sagt öppnar kusliga perspektiv.

De svenska ornitologernas systematiska
uppgiftslämning ger ett material
som visar hur faunan har förändrats
sedan giftspridningen fick större omfattning.
Jag fick i julas på ett eftertryckligt
sätt erfara riktigheten av de
observationer som de låt mig säga professionella
ornitologerna gjort. I min
nordliga hembygd odlar vi pietetsfullt
vissa hedniska bruk. Dit hör, har det
sagts mig, bruket att sätta upp en julkärve
för småfåglarna. Jag hade hjälp
av en liten sonson och i blåögd opti -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader

mism sade jag honom, när vi satte upp
kärven utanför köksfönstret, att han
skulle få se många vackra fåglar i kärven.
Han satt en stund varje dag och
väntade på att fåglarna skulle komma.
Men han väntade förgäves, och när tjugondagen
var inne kunde jag inte göra
annat än att ta ned kärven, orörd som
den var, och gå in till hästarna med
den.

När vi gick ut ur stallet såg mig den
lille pilten i ögonen och sade: »Men
farfar, vart har alla de där vackra fåglarna
farit i jul?» Ja, den invändningen
från den lille pilten var den värsta anklagelse
jag personligen har upplevt på
detta område, och jag frågade mig: Vad
är det vi är i färd med att göra, inte
bara här i landet utan världen över?

I våra bygder var vi alltid vana vid
att svalorna sköt som blixtar genom luften
under ljumma sommarkvällar. I dag
ser vi aldrig en svala, och vi ser aldrig
något svalbo under takutskotten på våra
stugor.

Det här har gett mig en tankeställare
som jag inte kan komma förbi. Här
måste göras någonting om eftervärldens
dom inte skall bli alltför hård. Vi kanske
redan har kommit så långt att den
under alla förhållanden blir hård, men
om vi tar vårt förnuft till fånga skall
vi kanske kunna rädda en del.

Det synes mig som om hushållningssällskapen
är det värdefullaste organ
vi har för kontakten med jordbrukarna
när det gäller att sprida kunskap om
hur de på så skonsamt sätt som möjligt
skall handha dessa farliga medel. Det
är inte främmande för någon att hushållningssällskapen
utöver den fast anställda
personalen anlitar personer som
kan dessa ting och kan bistå hushållningssällskapen
i deras verksamhet på
detta speciella område. Men detta blir
förstås endast möjligt om sällskapen
får tillräckliga resurser.

Jag kan inte heller underlåta att i
denna kammare, där »landstingspartiet»
är så starkt representerat, påpeka

att landstingen många gånger får rycka
in när hushållningssällskapens resurser
tryter. Den höjning utöver statsrådets
äskande som jag begärt i min motion
utgör ju ändå bara en halv promille
av de sammanlagda driftutgifterna under
huvudtiteln. Jag tycker att det skulle
vara en överkomlig summa som riksdagen
borde satsa på de uppgifter jag
här nämnt.

Till sist kan man väl säga att detta
omkostnadsanslag inte är ett omkostnadsanslag
i sedvanlig bemärkelse. Avsikten
är ju, som jag redan framhållit,
att de olika hushållningssällskapen i
den utsträckning de har ekonomiska resurser
skall kunna anlita de lämpliga
hjälpkrafter som står dem till buds.

Med dessa erinringar ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru LINDSKOG (s) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller denna
viktiga forskning beträffande de kemiska
bekämpningsmedlen tror jag inte
att man kommer långt med den ökning
på 337 000 kronor som utskottsmajoriteten
föreslagit. Det måste till helt andra
summor, och det måste vara andra organ
som ger sig i kast med den uppgiften.
Innan vi har fått en klarläggande
forskning på detta område har hushållningssällskapen
inte så stora möjligheter
att göra någonting genom sin rådgivningsverksamhet.
Jag vidhåller därför
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr LINDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det ligger väl något i
fru Lindskogs invändning att det kan
behövas ytterligare forskning. Men den
som vinner tid vinner allt, brukar man
säga. Jag tror att det är mycket att vinna
på att sätta in vissa motåtgärder i
tid. Vi har i hushållningssällskapen en
utbyggd organisation och det finns på
de olika platserna krafter som kan hjäl -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader

pa till, bara hushållningssällskapen får
de ekonomiska resurserna. När fru
Lindskog gjorde invändningar mot vad
jag sagt om behovet av skydd för
faunan, rann mig i minnet några ord
som en Klarabohem satte på pränt när
han satt och funderade litet över alltings
förgänglighet:

»Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.»
Jag tror, fru Lindskog, att det kommer
att bli ganska trist i både Söderbärke,
Lockne och Svalöv den dag inte
någon fågel sjunger från grönan kvist.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag lyssnade med stort
intresse på herr Lindströms inlägg. Som
vanligt hade herr Lindström förmåga
att säga vad han vill på ett intressant
sätt, och jag tyckte att hans anförande
var värt att lyssna till i långa stycken.
Men det är också att observera att om
allt detta har herr Lindström inte sagt
ett ord i sin motion. Detta är ett problem
som nu aktualiserats och som herr
Lindström nu bär tagit upp i samband
med diskussionen om ett ökat anslag
till hushållningssällskapen. Jag ser inte
sambandet riktigt på det sätt som herr
Lindström gör. Jag är överens med honom
om att vi har all anledning att ägna
ett ökat intresse åt de risker som är
förenade med bekämpningsmedlen, betningsmedlen
och allt vad det nu kan
vara fråga om. När det gäller den fortlöpande
utbildningsverksamheten samt
informationerna till konsulenter och
andra som skall medverka i upplysningsverksamheten
är det angeläget att
man beaktar dessa problem. Men detta,
herr Lindström, är någonting som vi
inte kan tillgodose genom att höja anslaget
till hushållningssällskapens omkostnader
med 300 000 kronor.

Närmast i anslutning till vad utskottets
ärade ordförande sade vill jag fram -

hålla att vi självfallet har tänkt på nödvändigheten
av att vara sparsamma
även när vi bedömt förslaget om en
ökning på denna punkt i huvudtiteln.
Det är nödvändigt att man i budgetarbetet
ständigt frågar sig: Är det angeläget
att staten tar på sig ökade kostnader på
denna punkt?

Jag tycker nog att det redan har hänt
en del, och det har tidigare påpekats
härifrån. Fru Lindskog har t. ex. pekat
på förstärkningen både när det gäller
ekonomikonsulenterna och när det gäller
ökningen av bidraget till försöksverksamheten.
Sammanlagt tror jag att
det rör sig om en förstärkning av resurserna
med mellan 700 000 och
800 000 kronor om året. Då hela anslaget
är 6 miljoner kronor, rör det sig
alltså om en icke obetydlig total förstärkning
av resurserna. Jag vill också
erinra om att hushållningssällskapen
bara till en del finansieras genom statsmedel.
Sällskapen har också inkomster
från annat håll. Bland annat skall de
som anlitar hushållningssällskapens
tjänster betala härför. Av de 37 miljoner
kronor som hushållningssällskapen
hade i inkomster under 1962, fick de
in ungefär 10 miljoner kronor i form
av ersättningar för förrättningar som
hushållningssällskapens tjänstemän
gjort. De får vidare omkring 3 miljoner
kronor om året genom avkastning av
fonder och fastigheter. Jag skulle också
kunna räkna upp andra poster som
visar att denna verksamhet inte är helt
finansierad av statsmedel. Självfallet
skall man också kunna öka avgifterna
för hushållningssällskapens tjänster,
och jag vet att detta också har aktualiserats
i det här sammanhanget.

Jag har velat göra detta inlägg för att
ingen skall tro att vi behandlat denna
punkt särskilt styvmoderligt. Jag anser
att den uppräkning som skett mycket
väl kan presenteras som ett uttryck för
en positiv inställning till hushållningssällskapens
verksamhet. De har onekligen
fått ökade resurser.

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader

Herr ELIASSON i Mohokn (h):

Herr talman! Jag är väl medveten om
att också jordbruksministern har en positiv
inställning till de problem som berör
hushållningssällskapen; motsatsen
vore egentligen förvånansvärd. Hans
grepp under föregående punkt att förstärka
antalet ekonomikonsulenter visar
tydligt härpå.

Det är naturligtvis tidigare försummelser
som man härigenom vill reparera.
Vi har från högerpartiet vid
många tillfällen tidigare begärt förstärkningar
här utan att ha vunnit någon
som helst förståelse.

Det kanske också kan vara angeläget
att understryka vad som tidigare sagts,
att om man jämför de resurser som Sverige
ger sina jordbrukare med vad andra
länder — exempelvis Danmark, men
man kan också ta Nederländerna — ger
sina, så visar det sig att våra jordbrukare
inte har det särskilt förmånligt.
Vi skall också ha klart för oss att dessa
länders jordbrukare skall var med och
konkurrera med oss ute på världsmarknaden
och att rationaliseringstakten
inom jordbruket för närvarande ökar
stadigt. Detta kommer att kräva oändligt
större kapitalresurser och därmed
givetvis också medföra större risker.
Jag tror att dessa ekonomikonsulenter
kommer att vara av utomordentligt värde
— erfarenheterna kommer nog att
visa att denna uppfattning är riktig.

Men när man nu tar denna förstärkning
som motivering för att inte räkna
upp omkostnadsanslagen på den punkt
vi nu behandlar, då tror jag, herr talman,
att man är inne på en felaktig
väg. Trots den anslagsförstärkning som
vi beslöt under föregående punkt får
inte varje hushållningssällskap en ekonomikonsulent.
Det finns fortfarande
brister som måste täckas. Jag anser att
det är nödvändigt att hushållningssällskapen
får denna förstärkning. Därmed
är det inte uteslutet att man skall justera
avgifterna för dem som utnyttjar
hushållningssällskapens tjänster.

Herr talmannen återtog ledningen avförhandlingarna.

Hem ANTBY (fp):

Herr talman! Jag tycker nog att den
proposition som ligger till grund för
detta utskottsutlåtande i stort sett är
väl avvägd, och jag vill i detta sammanhang
framför allt uttala min tillfredsställelse
över vad departementschefen
föreslagit i fråga om hushållningssällskapens
ekonomikonsulenter.

Men jag har trots detta en viss erinran
att komma med beträffande den
punkt som vi nu behandlar. Jag vill
erinra om att lantbruksstyrelsen och
lantbrukshögskolans styrelse i sina anslagsäskanden
har föreslagit en avsevärt
större anslagsökning an vad departementschefen
sedan har accepterat.
Jag tycker verkligen att det finns starka
skäl för exempelvis en höjning av
anslaget till sällskapens egna försök,
som har stor omfattning och medför
mycket stora kostnader — det lär röra
sig om ca 3 000 försök per år och kostnaderna
ligger omkring en och en halv
miljon kronor. Av dem kommer från
statsmedel endast ungefär en fjärdedel,
om jag minns rätt.

Inom utskottsmajoriteten har vi stannat
för den ökning utöver Kungl. Maj :ts
förslag som herr Lindström har föreslagit
i sin motion. Således har inte heller
utskottsmajoriteten helt tillmötesgått
de krav som ställts från de ansvariga
institutionernas sida.

Jag vill för min del rekommendera
kammaren att acceptera det förslag som
utskottet här har framlagt. Kammarens
ledamöter kan vara övertygade om att
pengarna kommer till god användning.
Den anslagshöjning som utskottet här
föreslår är synnerligen väl motiverad.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! När herr statsrådet här
säger att det dock gäller en höjning av
anslagen till hushållningssällskapen på
700 000 å 800 000 kronor vill jag påpe -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1904 fiu.

Nr 14

ka att det är ganska ovisst om höjningen
verkligen blir så stor. Det är väl
nämligen ändå så, som jag tidigare sade,
att de ökade ersättningar, som sällskapen
får för medverkan i lantbrukshögskolans
försöksverksamhet, motsvaras
av ökade utgifter för personal och utrustning.
Det är därför inte så säkert
att dessa höjda försöksersättningar
kommer att förbättra sällskapens ekonomi.

Jag vill'' också stryka under att det är
en hel rad åtgärder som tidigare stimulerades
med särskilda statsbidrag men
som sällskapen numera själva får betala
ur sitt omkostnadsanslag. Jag kan som
exempel nämna markkarteringen, bidrag
till fröodling och bokföringsverksamhet,
kemisk analysverksamhet m. in.

Yad sedan gäller den sak som togs
upp av herr Lindström och som sades
ligga utanför programmet vill jag framhålla
att det inte varit tal om att inlemma
bekämpningsmedlen i denna diskussion.
Men användningen av bekämpningsmedel
har två sidor: dels har vi
att ta hänsyn till farorna för människor
och djur, dels är det ofrånkomligt att
ett effektivt och intensivt jordbruk
måste utnyttja dessa gifter, i varje fall
till en viss del. Hushållningssällskapens
uppgifter på detta område ser jag så att
den rådgivning som sällskapen kan
komma att ge till jordbrukarna kommer
att omfattas med respekt från jordbrukarnas
sida med hänsyn till det förtroende
som hushållningssällskapen
dock har hos våra jordbrukare.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

J/om. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Lindskog begärde emeller3—Andra
kammarens protokoll 1964. Nr

Befrämjande av husdjursaveln ra. m.

tid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
12: o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Hjalmar Nilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 103 ja och 101 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II och III

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 13—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Befrämjande av husdjursaveln m. m.

Under punkten 21 (s. 56—59) hade
Kungl. Maj:t gjort framställning om en
medelsanvisning å 2 515 000 kr. Samtidigt
hemställdes om dels medgivande att
fastställa ramen för inköp av avelshästar
och ridhästar till 500 000 kr., dels
medgivande att såsom statsbidrag till
ridhusanläggningar ta i anspråk 600 000
kr. av befintlig reservation under anslagsposten
Stöd åt hästaveln.

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Befrämjande av husdjursaveln m. m.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två motioner, nämligen 1:259
av herr Hermansson m. fl., likalydande
med II: 409 av herr andre vice talmannen
von Seth m. fl., i vilka motioner
hemställts att riksdagen för budgetåret
1964/65 måtte höja reservationsanslaget
till befrämjande av husdjursaveln m. m.
med 490 000 kr. till 3 005 000 kr.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte

I. medge, att under budgetåret 1964/
65 finge beviljas statlig kreditgaranti
för lån avseende vissa i det föregående
berörda åtgärder till hästavelns främjande
intill ett belopp av 500 000 kr.;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt i anledning av motionerna
I: 259 och II: 409,

a) medge, att av under anslagsposten
Stöd åt hästaveln befintlig reservation
under budgetåret 1964/65 210 000 kr.
respektive 600 000 kr. finge i enlighet
med vad i utlåtandet anförts tagas i anspråk
för hästavelns befrämjande samt
till statsbidrag för att anordna ridhusanläggningar,

b) till Befrämjande av husdjursaveln
m. m. för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 2 515 000 kr.

Reservation hade avgivits av herr
Lindström, som ansett att utskottet under
II. bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna 1: 259 och
II: 409,

a) medge, att av under anslagsposten
Stöd åt hästaveln befintlig reservation
under budgetåret 1964/65 600 000 kr.
finge tas i anspråk till statsbidrag för
att anordna ridhusanläggningar;

b) till Befrämjande av husdjursaveln
m. in. för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 2 515 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Om jag från denna talarstol
får uttrycka mig vanvördigt, vill

jag säga att jag har blivit ensam desertör
från den Sköldska skvadron, som
står bakom detta utskottsutlåtande.

Jag har den uppfattningen att jordbruksutskottet
här har blivit offer för
ett hippologiskt önsketänkande som
man inte trodde hörde hemma i detta
hus. Utskottet har inte såsom departementschefen
förordat velat avvakta
1963 års hästutredning och vad den kan
komma fram till i fråga om dessa problem.

Jag har inte gjort mig besvär med att
närmare titta efter på hur många ställen
i jordbruksutskottets utlåtande som
utskottet har avstyrkt motioner med att
hänvisa till 1960 års jordbruksutredning,
men jag har sett att det är på
flera ställen. Men när det gäller denna
punkt har utskottet ansett sig tvunget
att föregripa utredningen. Det är ett
ganska märkligt tillvägagångssätt.

Den krassa verkligheten ser ut på det
sättet att speciellt jordbruket men även
skogsbruket — i all synnerhet sedan
helträdsavverkning börjat utexperimenteras
— i allt snabbare takt blir mer
och mer oberoende av den levande
dragkraften. Detta kan utläsas bl. a. ur
de sjunkande hästpriserna. För 14 dagar
sedan utbjöd den statsunderstödda
hingstuppfödningsanstalten Vången inte
mindre än åtta premierade hingstar men
fick inte sälja en enda. Till detta kan
läggas att enligt de uppgifter som jag
har från Sveriges slakteriförbund ökade
fölslakten från 1962 till 1963 med
över 100 procent.

Vad betyder en slakt av 1 070 föl här
i landet? Om jag inte räknar alldeles
fel motsvarar detta — därest vi kalkylerar
med en livslängd om 15 år för
hästarna — ungefär 10 procent av dagens
rekryteringsbehov. Men när det
gäller de föl som föds i år och den tidpunkt
då de blir färdiga körhästar ber
jag att till kammarens protokoll få antecknat
att vi högst sannolikt har ungefär
100 000 hästar vid denna tidpunkt
jämfört med 150 000 i dag.

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Men det är inte nog med att en så
stor del av fölkullarna slaktas. Situationen
blir inte trevligare för statsmakterna
om de vet att varje moderstos
herdestund kostar statsverket i genomsnitt
omkring 75 kronor med frisedlar
och bidrag till hästavelsföreningarna.
Jag hade förmånen eller kanske rättare
ansvaret, att vara ledamot av 1950 års
hästavelsutredning. Vi anlitade inom
utredningen de mest tillförlitliga uppgiftskällor
vi kunde hitta, och jordbrukets
utredningsinstitut gjorde t. ex. en
omfattande undersökning om vilket
hästbehov vi skulle ha från 1960-talets
mitt och fram till 1970. De ganska samstämmiga
siffror som framkom visade
att vi skulle behöva 300 000 hästar; nu
har vi 150 000. Om några år är jag
övertygad om att antalet hästar sjunkit
till 100 000, ty minskningen har hittills
gått i ett accelererat tempo, och vi har
ingen anledning att tro att tempot skall
dämpas mot bakgrunden av de maskinella
hjälpmedel som i dag står jordoch
skogsbruket till buds.

Att i denna situation göra såsom utskottet
har föreslagit, d. v. s. överflytta
reserverade medel för att stimulera
en ytterligare ökning av hästaveln,
tror jag varken landet eller de enskilda
hästuppfödarna är betjänta av.

Den situation som råder för hästuppfödarna
i dag med stort köpmotstånd,
när de skall sälja sina uppfödningar,
kommer ytterligare att förvärras vid en
ökad uppfödning. Den kommer väl för
hästuppfödarna att bli ungefär densamma
som vi kan föreställa oss att en
skofabrikant skulle råka ut för om han
skulle producera och söka saluföra högskaftade
knäppkängor med militärklack
till den platinablonda ögonfägnad som
vi ser på gator och torg. Det skulle alldeles
säkert bli ungefär samma köpmotstånd
där.

Vidare har det invänts att armén alltjämt
har behov av hästar. Därvidlag
står uppgift mot uppgift. Lekmannen
kan ha svårt att bilda sig en bestämd

Befrämjande av husdjursaveln m. m.

uppfattning om var sanningen ligger. I
vintras gick en uppgift genom pressen,
att chefen för jägarskolan i Kiruna vid
hemkomsten från fjällmarschen hade
sagt att det var sista gången de hade
hästar med på den marschen. Det säger
ju en hel del. Men andra militärer, även
höga militärer, hävdar att armén alltjämt
har behov av hästar. De kan väl
dock inte mena att näringslivet för arméns
skull skall hålla sig med hästar
som näringslivet självt inte behöver.

Det synes mig att denna post under
jordbruksliuvudtiteln borde överföras
till fjärde huvudtiteln, ty det är väl försvaret
som i dag har det övervägande
intresset av att det fortfarande bedrivs
hästavel.

Beträffande sportavsnittet, travet och
galoppen, så får man där så svindlande
höga priser för sina uppfödningar att
man inte behöver bidrag. Med de inkomster
man där har från totalisatorn
finns inga ekonomiska bekymmer.

Armén får nog söka sig fram på nya
vägar. Då näringslivet inte längre har
behov av den levande dragkraften, kan
man väl tänka sig att armén betalar vad
höet kostar för de hästar som behövs
för militära ändamål, samt ger ett rimligt
vederlag för motionskörningar och
skötsel i övrigt.

Herr talman! Mot denna bakgrund
har jag inte kunnat vara med på utskottets
skrivning vid denna punkt,
utan jag djärves yrka bifall till reservationen.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Herr Lindström har
kanske ändå i viss mån missuppfattat
vad utskottet här avser. Han påpekar
att det har varit ett prisfall på hästar,
att man i större utsträckning än tidigare
har slaktat föl och att det är svårt
att sälja hästar. Det finns alltså tecken
på ett överskott. Detta överskott skulle
bero på —■ och det gör det också —
minskad hästanvändning för skogskörs -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Befrämjande av husdjursaveln m. m.

lor, beroende på motoriseringen i skogarna.

Det är nog alldeles riktigt att dessa
tendenser verkar på lång sikt både på
det ena hållet och på det andra, men
det gäller bara som ett genomsnitt för
hela landet. Bakom detta döljer sig en
mångfasetterad bild. Det finns orter
där det otvivelaktigt är överskott på
hästar, men vi har också fått höra mycket
talas om andra orter, där skogsförvaltningarna
inte har kunnat skaffa det
antal hästar som de just nu behöver.
Den ökade rationaliseringen och motoriseringen
medför alltså på ett håll ett
överskott på hästar och på annat håll
ett underskott. Vi befinner oss i ett
övergångsskede, där motstridande tendenser
gör sig gällande. Det är ett svårt
läge både för hästuppfödare och hästägare
och för skogsbruket.

Jag skall kanske tillägga, eftersom
herr Lindström gick in på det, att även
försvaret har känning av dessa tendenser.
Det är tämligen allmänt bekant att
i dag skulle inte det svenska försvaret
kunna mobilisera alla sina förband i
krigsorganisationen, utan man får lov
att låta bli att ta ut vissa på grund av
att det saknas ridhästar i tillräckligt
antal.

Men dessa mycket växlande förhållanden
kommer naturligtvis att jämna
ut sig. Tendenserna kommer att slå igenom
så att den minskade användningen
av hästar kommer att avspeglas i en
minskad tillgång, så att det blir jämvikt
mellan båda dessa faktorer. Hur länge
dröjer det? Hur länge består denna
övergångstid?

Jag har sett uppgifter t. ex. från det
norrländska skogsbruket, där man gissar
att det blir en sådan här övergångstid
med växlande brist och överskott
på hästar under tio år framåt. Det ligger
i sakens natur att detta läge är värt
ett allvarligt övervägande. Ingen har
väl heller tyckt annat än att det var
förståndigt av jordbruksministern att
tillsätta en utredning för att komma

till rätta med frågan hur man skall klara
denna svåra övergångstid. Vi har
från utskottets sida inte på något sätt
gjort vad herr Lindström tillvitade oss,
nämligen sprungit före denna utredning.
Utskottets föreliggande förslag tar
uteslutande sikte på de två, tre år som
kommer att förflyta innan utredningens
resultat är färdigt och kan behandlas
av statsmakterna. Den fråga vi har
ställt är: Vad kan göras under dessa
två år, intill dess att vi får mera fasta
hållpunkter? I detta ovissa läge får
hästavelsföreningarna nya och svåra
uppgifter. Då får avelsföreningarna såsom
representanter för hästuppfödare
och hästägare försöka att så gott det
går i samverkan med myndigheter och
»konsumenter» av hästar utjämna tillgång
och efterfrågan mellan de olika
orterna. För att de skall kunna göra
detta behöver de mera pengar, ökade
resurser.

Nu är det i verkligheten så att under
de två närmast föregående åren har
både statsrådet och utskottet uttalat
den meningen, att de medel som kan
komma att stå till hästavelsföreningarnas
förfogande bör ökas. Det har vi varit
fullständigt ense om. Den åsikten
hade även herr Lindström i fjol. Om
jag nu har en skvadron, som herr Lindström
ville göra gällande, så var herr
Lindström en av ryttarna i den skvadronen
i fjol. Jag vet inte om han nu skall
utnämna sig till desertör eller konvertit
•—• han får göra vilket han vill. Vi
hade den uppfattningen att det skulle
vara möjligt att tillföra hästavelsföreningarna
mera pengar med direkt anlitande
av totalisatormedel. Det har departementschefen
vid ett tidigare tillfälle
antytt, och utskottet har två år i
rad skrivit om denna sak.

Denna förstärkning var visserligen
avsedd att gälla avelspremier, men det
var för att man skulle kunna friställa
andra medel som står till hästavelsföreningarnas
förfogande för de ökade
uppgifter som det nuvarande ovissa lä -

Nr 14

Fredagen den 3 april 19(i4 fm.

Nr 14

get medför. Nu har det visat sig att vägen
över direkta tillskott av totalisatormedel
inte har varit framkomlig. Jag
skall inte närmare kommentera detta.
Departementschefen har i årets nionde
huvudtitel sagt att anslagen till hästavelns
befrämjande bör gå över riksstaten.
Han har tagit upp samma summa
som i fjol med ett tillägg på 100 000
kronor, som han uttryckligen betecknar
som ett indextillägg föranlett av det
minskade penningvärdet.

Utskottet, som under två föregående
år önskat att det skulle komma mera
pengar till detta ändamål, har inte kunnat
känna sig tillfreds med den ståndpunkt
som statsrådet intog, utan vi har
försökt so om det går att göra något
mera som på ett lämpligt sätt hjälper
hästa vein, hästuppfödarna och hästägarna
över den tidrymd som måste
förflyta intill dess att hästutredningens
betänkande föreligger. Vi har tyckt att
eftersom det gäller två eller tre år, bör
vi inte mera permanent höja anslaget
över riksstaten för detta ändamål, ty
det kan bli fråga om engångsåtgärder.
I stället har utskottet — enhälligt, så
när som på herr Lindström — föreslagit
att man för nästa budgetår skall ta
210 000 kronor av reserverade medel på
anslaget och lägga till hästavelsföreningarnas
medel för att ge dem resurser
att kunna utföra den utjämnande
och förmedlande uppgift som den nuvarande
situationen fordrar. Vi har
sagt att om det finns pengar kvar av
reservationsanslaget ett annat år, bör
de kunna räkna med att få ett tillskott
då också. Sedan skall det väl komma
ett förslag från hästutredningen. Därefter
kommer ju Kungl. Maj :t att framlägga
förslag i riksdagen, som då får
ta den ståndpunkt man finner naturlig
med hänsyn till den då föreliggande
situationen.

De pengar som vi föreslår att anslaget
skall förstärkas med är inte avsedda
att vara avelspremier. De är alltså
inte avsedda till att på något sätt pre -

Befrämjande av husdjursaveln m. ro.

miera hästaveln. De är som jag sagt avsedda
att ge liästavelsföreningarna resurser
för att klara sig över de närmaste
två—tre årens stora påfrestningar
på grund av det ojämna och ovissa läge
som nu föreligger och som vi kan räkna
med kommer att bestå under ett antal
år framåt.

Detta är inte, herr Lindström, något
önsketänkande. Det är ett försök att
klara en akut svårighet på enklast möjliga
sätt. Den stora uppslutningen kring
förslaget i utskottet bör väl kunna visa
att det är ett realistiskt och väl övervägt
förslag.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Sköld och jag
kunde kanske upphöra med dessa årliga
uppvisningar. Vi lär väl båda ha
plåstrat våra sista ridsår, så att ingen
av oss längre kan ha personliga intressen
att bevaka i detta sammanhang.

Jag skall emellertid, herr Sköld, villigt
medge att jag var med om utskottets
skrivning i fjol. Men skall man
inte låta vad som har hänt i år på något
sätt påverka sitt ställningstagande? Att
fölslakten ökar med 100 procent och att
hästpriserna har sjunkit reellt under
tiden visar att vi har för mycket hästar.
Herr Skölds resonemang att det skulle
föreligga överskott på vissa håll och
underskott på andra håll faller på sin
egen orimlighet. I varenda liten ort i
detta land finns nämligen alltid någon
hästhandlare och det finns bilar och
tåg att frakta hästarna på.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag har ju i alla tider
hört att jämtarna är ett folk av hästhandlare,
men det är ju inte alldeles
säkert att herr Lindström känner till
alla andra landsdelar lika bra. Det kan
därför hända att det inte ligger något
orimligt i mitt påstående att det råder
omväxlande brist och överskott på häs -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Särskilt stöd åt det mindre jordbrnket

tar i detta land. Vidare skulle jag vilja
framhålla att det som nu har skett har
väl inte kommit till stånd under det senaste
året. Det har väl hänt förut och
varit påtagligt redan förra året. Till
slut vill jag bara säga att jag måste ha
bättre sittläder än herr Lindström. Jag
har nämligen i dag inte såsom han något
besvär av ridsår.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Det sista är kanske sant,
men herr Sköld behövde kanske inte
hänga grensle över en häst när han
gjorde sin plikt mot kung och fosterland.
I så fall är det kanske förklaringen.

Herr Sköld sade vidare att det inte
har inträffat någon förändring under
det senaste året. Men från 1962 till 1963
ökade fölslakten — observera fölslakten!
— med över 100 procent enligt
siffror som jag har fått från Sveriges
slakteriförbund. Det talar sitt tydliga
språk om man ser dessa siffror jämsides
med de reellt fallande hästpriserna.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lindström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
17:o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Lindström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 123 ja och 70
nej, varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 18—25

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Under punkten 31 (s. 75—76) hade
Kungl. Maj :t föreslagit en med 5 milj.
kr. till 95 milj. kr. minskad medelsanvisning
i förhållande till innevarande
budgetår. Samtidigt hade föreslagits att
arealtillägg i princip inte skulle utgå
till jordbrukare, som tillträdde brukningsenhet
efter den 30 juni 1964.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
behandlat följande motioner,
nämligen

1) I: 231 av herr Isacson m. fl., likalydande
med II: 288 av herrar Ringaby
och Hedin;

2) 1:310 av herr Ferdinand Nilsson
och II: 411 av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl.;

3) I: 615 av herr Per Jacobsson m. fl.,
likalydande med II: 748 av herr Hansson
i Skegrie m. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av nionde
huvudtiteln måtte avslå Kungl. Maj :ts
förslag om avveckling av arealtilläggen
till nytillträdande småbrukare.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

a) med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 615
och II: 748 besluta att arealtillägg skulle
utgå enligt oförändrade grunder;

b) till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 95 000 000 kr.;

c) lämna motionerna 1:231 och
II: 288 utan åtgärd;

d) avslå motionerna I: 310 och II: 411.

Reservation hade avgivits av herrar
Hjalmar Nilsson, Mossberger, Hedström,
Magnusson, Wanhainen och Lindström,
fru Lindskog samt herrar Arweson,
Lundmark och Trana, vilka ansett, att
utskottet under a) bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:615 och 11:748 godkänna vad
i reservationen angivits beträffande nytillträdande
jordbrukares möjligheter
att erhålla arealtillägg.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Denna punkt blev så
ingående ventilerad under 1962 års
riksdag att det kan vara onödigt att
upprepa allt som då sades. För en lekman
som i utskottet skall vara med om
att behandla dessa frågor ter det sig
mot bakgrunden av de väldiga summor
som statsmakterna anslår för jordbruksrationalisering
egendomligt, att
man samtidigt vidtar åtgärder som alldeles
uppenbart motverkar en sådan rationalisering,
som vi ansvariga i lantbruksnämnderna
i landet anser vara
en framkomlig väg för att ge utövarna
av svenskt jordbruk en rimlig bärgning.
Att släppa fri rätten att utfå arealtillägg,
som skedde 1962, kan ju aldrig vara
vettigt.

Jag vet att statsrådet själv kommer
att gå in på dessa frågor i sitt anförande.
Jag skall därför försöka koncentrera
mig på några personliga iakttagelser
som jag gjort i min egenskap av
ledamot av hemlänets lantbruksnämnd.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Med nuvarande jordförvärvslag har
vi fått en betydande krets utanför de
aktiva jordbrukarna som med hjälp av
rätten till släktköp kan, oavsett vad
lantbruksnämnderna har för uppfattning
om de aktuella fastigheternas betydelse
för rationaliseringsverksamheten,
förvärva dem. Man har gjort iakttagelser
som visar att det kan föreligga
ett kamouflerat arrendeförhållande
emellan jordbrukare och eu person som,
när de gamla hrukarna dött eller av åldersskäl
dragit sig tillbaka, via sin
släkträtt kommit över en fastighet. Hur
går det till? Jo, det går till så att det
finns en jordbrukare i närheten vars inkomstläge
— innehavarna av dessa små
fastigheter har som regel låga inkomster
— berättigar honom till arealtilllägg.
Denne aktive lantbrukare kommer
överens med den person som förvärvat
en fastighet på grund av släklrätl —
han kanske själv är tandläkare, veterinär,
direktör e. d. och vill ha fastigheten
som sommarbostad — om att »du
betalar mig för att jag sår och skördar,
och jag betalar dig eu viss summa för
den gröda som blir på din fastighet».
Den som förvärvat en fastighet genom
släkträtt kanske också är berättigad till
arealtillägg — men då kan han inte befinna
sig i särskilt högt inkomstläge.
Han kan väl då knappast vara tandläkare
eller veterinär, men kanske hantverkare
eller egen företagare i mindre
skala. På så sätt kan båda få arealtilllägg''
på sina fastigheter så länge de har
detta fingerade arrendeavtal. Tillvägagångssättet
är väl juridiskt oantastligt,
men vad blir resultatet i praktiken? Jo,
man bromsar lantbruksnämndernas
strävanden att åstadkomma en vettigare
arrondering av jordbruksfastigheterna.

Såvitt jag förstår finns det inte några
bärande skäl för att ytterligare förlänga
det misstag som gjordes år 1962. De
opportunistiska skäl, som otvivelaktigt
ligger bakom det hela, betraktar jag
inte såsom godtagbara. Jag tycker att
vi skall vara överens om att en inneha -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

40 Nr 14

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

vare av ett småbruk, som är till åren
kommen, bör få behålla sitt arealtilllägg.
Men när det gäller de jordbrukare,
som efter den 1 juli tillträder sådana
här småbruksfastigheter, bör vi
-— om de inte själva redan är på det
klara med saken — öppna deras ögon
för det förhållandet att våra dagars
jordbruksproletariat återfinns bland
småbrukarna.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det kan knappast sägas
att herr Lindström visar någon större
grad av konsekvens. När det gäller den
punkt, som nyss debatterades, riktade
han en mycket allvarlig beskyllning
mot utskottsmajoriteten därför att den
skulle ha förbigått en sittande utredning.
I den fråga det här gäller traskar
herr Lindström själv gladeligen på den
väg som han för en stund sedan fördömde.

De skrämmande exempel på manipulationer
med arealtilläggen som herr
Lindström gav, förde tanken på liknande
företeelser inom, låt mig säga bostadsområdet,
där det gäller möjligheterna
att utnyttja de statliga subventionerna.

Det är väl inte, herr Lindström, någon
mening i att nu ta upp en debatt
om arealtilläggens hämmande effekt på
jordbrukets strukturrationalisering eller
liknande. Vi har ju så många gånger
tidigare diskuterat den saken utan att
komma någon vart. Var och en behåller
tydligen den mening som han har.

Vi som tillhör utskottsmajoriteten är
sålunda fortfarande av den uppfattningen
att en ung jordbrukare, som
övertar ett litet jordbruk av den typ det
här gäller, inte är så oföretagsam att
han söker undvika att komma över
10 000 kronors inkomst för att därigenom
kunna erhålla 250 eller 500 kronor
i arealtillägg. Men det finns uppenbarligen
olika meningar om folks energi

och arbetslust. Vi som känner de unga
bondpojkarna håller emellertid på att
vår uppfattning är den riktiga.

Nej, frågan bör i stället diskuteras
ur rent principiella synpunkter —- det
är nog det väsentliga för oss alla.

Hela frågan om småbruksstödet ligger
ju för närvarande hos 1960 års jordbruksutredning.
Från regeringspartiets
sida har man haft såsom en ganska bestämd
princip att inte tillstyrka framställningar
om ändring i gällande förhållanden,
därest den väckta frågan är
föremål för utredning. Detta är en riktig
princip, som även vi inom oppositionspartierna
i allmänhet brukar understödja
och följa. Men man bör helst
vara konsekvent när det gäller att tilllämpa
denna princip.

1960 års jordbruksutredning skall enligt
sina direktiv pröva hela frågan om
småbruksstödet, och i den skiss till betänkande
som utredningen gjort upp
ägnas ett helt kapitel med flera underrubriker
just åt denna fråga. Utredningen
kommer sannolikt att vara färdig
med sitt arbete om ett och ett halvt år
eller däromkring, och låt mig säga att
riksdagen om ett par år på nytt har
haft att ta ställning till småbruksfrågan
i hela dess omfattning. Under sådana
förhållanden vill jag ifrågasätta, om den
nu föreslagna ändringen i syfte att beröva
nytillträdande jordbrukare möjligheten
till arealtillägg är av den storleksordning
och betydelse med hänsyn
till det framtida jordbruket eller ur
statsfinansiella synpunkter att man inte
har tid att vänta med saken ett och ett
halvt eller två år. Såvitt jag kan finna
utgör den bara en liten detalj, sett
i det större sammanhanget. Det borde
åtminstone vara fråga om mer betydande
insatser, därest man skulle bryta
principen om att inte förbigå en sittande
utredning.

Herr Lindström undrade, på hur
inånga ställen i det föreliggande betänkandet
som utskottet avstyrker olika
förslag under den motiveringen att en

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fn).

Nr 14

utredning sysslar med saken. Såvitt jag
bär kunnat finna, liar utskottet på sju
andra punkter med hänvisning till 1960
års jordbruksutredning avstyrkt olika
motioner med förslag om ändringar,
vilka i många fall varit av väsentligt
större räckvidd än den ändring det nu
gäller.

Samtidigt med denna fråga behandlade
vi en motion av herr Svensson i
Stenkyrka, som hade begärt att reglerna
för arealtillägget skulle ändras så
att man skulle kunna ge det för ända
upp till 15 hektar. Denna motion, som
handlades under samma punkt som detta
regeringsförslag om en annan ändring,
avslog vi enhälligt, därför att det
pågick eu utredning.

Var finns då konsekvensen, när man
i ett och samma yrkande i reservationen
avstyrker ett slags ändringar av
arealtillägget med hänsyn till att det
sitter en utredning men tillstyrker ett
annat förslag till ändring trots att det
sitter en utredning? Om det har varit
riktigt att avslå motionerna i de sju fallen
därför att det sitter en utredning,
måste det vara lika riktigt att göra på
precis samma sätt i det åttonde.

Det finns naturligtvis en viss motivering
för att göra en ändring just på
denna punkt. I de sju fallen är det nämligen
fråga om framställningar från oppositionspartierna,
men i det åttonde
kommer förslaget från regeringen. Det
är emellertid en motivering som i demokratisk
ordning inte kan godkännas.
Jag har för min del den uppfattningen
att alternativ från oppositionspartierna
bör anses vara lika goda som regeringens
alternativ, men jag förstår mycket
väl att det är en princip som man kan
ha delade meningar om. Därför menar
jag att vi bör diskutera denna fråga
med utgång från principen att om vi i
de andra sju fallen i detta betänkande
kunde invänta 1960 års utredning bör
detta gälla med precis samma styrka i
det åttonde. Skulle det finnas ett annat
motiv för att bifalla det åttonde för -

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

slaget än det att det är ett regeringsförslag,
vore det mycket intressant att
få höra detta. Det måste vara ett motiv
som kan styrkas ha sådan betydelse
från jordbrukets och statsfinansernas
synpunkt att vi inte kan vänta i två år
utan allvarliga följder. Argumentet om
hämmandet av jordbrukets strukturrationalisering
håller emellertid inte med
tanke på det ringa antal förvärv som
kominer att påverkas av den ändring
som föreslås i propositionen. Det krävs
ett annat och väsentligt starkare argument
för denna utbrytning ur direktiven
för 1960 års jordbruksutredning.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Låt mig bara säga till
herr Hansson i Skegrie att det är jag
som är konsekvent och han som är inkonsekvent.
Även år 1962 satt nämligen
1960 års jordbruksutredning.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! År 1962 hade den s. k.
småbruksutredningen ganska nyligen
förelagts riksdagen. Utredningen föreslog
de bestämmelser som nu gäller.
Då befann vi oss i början av 1960 års
jordbruksutredning. I dag befinner vi
oss i slutet av dess arbete, hoppas vi.

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Reservanternas talesman,
herr Lindström, talade om konsekvens.
Han nämnde att det är tandläkare
som ärver gårdar, och i samma ögonblick
talade han om att detta hindrar
strukturrationaliseringen. Om denne
tandläkare ärver gården får han väl
behålla den. Ett arv faller inte under
jordförvärvslagen. Vare sig arvtagaren
är tandläkare eller något annat har han
likväl gården.

Vidare tror jag inte att lantbruksnämnderna,
ifall tandläkaren arrende -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

rar ut sin gård, handlar så lättvindigt
med dessa arealtillägg som herr Lindström
ville låta påskina.

Jag vill erinra om att riksdagen en
gång har fastslagit att den i jordbruket
sysselsatta befolkningen skall ha en med
jämförliga grupper likvärdig inkomststandard
och att härför också ett visst
stöd åt det mindre jordbruket är motiverat.
Den s. k. småbruksutredningen
kom med förslag härom som riksdagen
delvis har genomfört. Ingenting har sedan
dess framkommit som motiverar
att beslutet skulle frångås.

Redan innan de nuvarande bestämmelserna
genomfördes irriterades man
över indelningen i äldre och nytillträdande
jordbrukare, då densamma verkade
ytterst orättvist. En nytillträdande
jordbrukare behöver i de flesta fall
detta lilla arealbidrag betydligt bättre
än många av de förutvarande. Han har
ju haft utgifter för uppsättningen av
åtminstone det yttre boet.

Att detta lilla arealbidrag skulle hindra
strukturrationaliseringen betvivlas.
Vi vet alla hur det i verkligheten förhåller
sig i våra småbrukarbygder. Åtminstone
hemma i Kristianstads län,
som är ett typiskt småbrukarlän, rationaliseras
det mindre jordbruket bort i
större omfattning än någon tidigare
kunnat förutse.

Ingen tror väl att detta lilla arealbidrag
på mellan 250 och 500 kronor är utslagsgivande
för den nytillträdande, då
han står i begrepp att överta en gård.
Jag är övertygad om att han faster
ganska litet avseende vid det bidraget,
då han gör upp de ekonomiska beräkningarna
för gårdköpet. Däremot är det
mycket orättvist att han inte blir berättigad
till detta bidrag, som för
statskassan spelar en mycket obetydlig
roll.

När utredningen lade fram sitt förslag,
beräknade man de totala kostnaderna
för småbrukarstödet till 133 miljoner
kronor, men i 1959 års beslut
bantades beloppet ned till 114 miljoner

kronor. Det var några förslag som inte
kom med.

I innevarande års budget uppskattas
kostnaderna till 100 miljoner kronor
och i nästa års budget till 95 miljoner
kronor. Där ser vi hur starkt rationaliseringen
går fram över jordbruket.
Det blir allt färre bidragsberättigade
jordbruk. Avgången av brukare är i
vart fall betydligt större än antalet nytillträdande.

Jag tror också att många nytillträdande
jordbrukare, som köper en mindre
gård, räknar med att sedan få köpa
tillskottsjord, och då kan det under
väntetiden vara berättigat att ha detta
arealtillägg. Jag tycker att vi bör vara
försiktiga här och inte gå för hårt
fram. Vi behöver säkert jordbruk av
alla storlekar även i fortsättningen, ty
annars kan svåra problem skapas för
vår framtida försörjning.

Jag instämmer i vad utskottets värderade
ordförande sade, nämligen att
man här i riksdagen alltid tar stor hänsyn
till en utredning som pågår, och att
man även på flera punkter i föreliggande
betänkande har hänvisat till att
frågan är under utredning. Det är inte
bara utskottet som hänvisar till 1960
års jordbruksutredning, utan det har
man också gjort i departementet. Även
där har kraven på ökade anslag avvisats
med den motiveringen att man vill
avvakta utredningens förslag. Jag anser
det därför vara onödigt att i dag
ändra på arealbidraget. Jag tycker att
det bör utgå även i fortsättningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LINDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Lönsboda
kan väl ändå inte bestrida vad
som har omvittnats av många lantbruksnämnder,
nämligen att arealtilläggen
är en broms på strukturrationaliseringen.

Jag kan hålla med herr Nilsson om
att jordbrukaren, om han är litet till

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

åren, skall få sitta kvar på sin gård
och där ha en dräglig utkomst. Det är
jag den förste att gå med på. Men varför
skall vi till varje pris konservera
småjordbruken? Det är ju det vi gör,
när vi bibehåller bidragen, som jag tycker
inte hör ihop med modernt jordbruk.

Herr NILSSON i Lönsboda (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Här gäller det inte att
behålla småbruken för all framtid. Jag
har bara yrkat att förhållandena skall
vara oförändrade, till dess utredningen
framlägger sitt förslag. Och jag är övertygad
om att man i det utredningsförslaget
kommer att ge plats även för
småbruken i viss utsträckning.

Herr ELIASSON i Mohobn (h):

Herr talman! Det mesta är kanske
nu sagt i denna fråga, och jag tycker
för min del att man har förstorat upp
detta spörsmål och ställt till ett större
rabalder än vad hela saken är värd.

Herr Lindström började sitt anförande
med att tala om tandläkare och
veterinärer, och då fick man den uppfattningen
att dessa båda grupper, i
varje fall i Jämtland, var de som huvudsakligen
fick arealbidrag. Sedan
kom herr Lindström emellertid underfund
med att det påståendet inte höll
utan att det i stället var helt andra
grupper som fick detta bidrag. Vi vet
ju också att bidraget är omgärdat av
en serie spärregler, men dem talar
man sällan om i dessa sammanhang.
Människor i gemen tror därför, att om
de bara har köpt ett litet jordbruk, så
får de genast alla dessa bidrag.

Hela denna fråga behandlas ju nu av
1960 års jordbruksutredning, och man
kan väl därför ställa frågan: Vad är
det som hänt sedan i fjol — då det
såvitt jag vet inte fanns något förslag
om att ändra på dessa bidrag — på det
jordbrukspolitiska området eller här i
riksdagen som gjort att statsrådet nu

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

presenterar detta förslag, som han väl
hoppas på framgång för?

För att få ett riktigt perspektiv på
denna fråga skulle jag vilja ha svar på
frågan: Hur många nytillträdande jordbrukare
får arealtillägg? Dessutom vore
det ur social synpunkt, så att säga, utomordentligt
värdefullt att få veta hur
många av dem som är relativt unga. De
som är i högre ålder kan man ju eventuellt
lägga andra synpunkter på.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! När jag själv och mina
partikamrater år 1962 röstade för att
arealbidrag även skulle utgå till nytillträdande
småjordbrukare, var vårt förslag
om mjölkpristilläggens storlek sammankopplat
med förslaget om att även
nytillträdande jordbrukare skulle erhålla
arealbidrag. Detta var ett avgörande
skäl för att gå emot regeringsförslaget
i frågan.

Den uppmuntran att etablera sig som
småjordbrukare på jordbruk, som på
grund av den tekniska utvecklingen på
sin höjd kan avkasta tillräckligt för sina
brukare men icke kan ge en människovärdig
existens, har intresserat ett relativt
ringa antal som velat starta småjordbruk.
Regeringen föreslår också att
endast tidigare etablerade småjordbrukare
skall ha rätt till det särskilda arealtillägget.
Den åberopar därvid sociala
skäl.

Utskottsmajoriteten vänder sig mot
regeringsförslaget och hävdar att arealtilläggen
även framdeles skall utgå till
nytillträdande småjordbrukare liksom
till alla andra småjordbrukare. Den föreslår
emellertid inte en motsvarande
höjning av anslaget, och konsekvensen
av dess förslag skulle därmed bli att
arealtilläggen nedskäres för alla .småjordbrukare
som nu kommer i åtnjutande
av dem, för att möjliggöra en fördelning
även till eventuella nvtillträ -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

dande småjordbrukare. Detta kan inte
vara riktigt.

Därför kommer jag att rösta för reservation
nr 6 vid punkten 26 i detta
ärende.

Chefen för jordbruksdepartementet,
lien- statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! När jag hade tillfälle
att delta i utskottsarbetet här i riksdagen,
var det mest i statsutskottet. Där
lärde jag mig, att förutsättningen för
att man skulle kunna enas om att ge
bidrag i någon form var att det skulle
föreligga ett dokumenterat behov. Om
småbruksstödet hade handlagts i den
anda som kännetecknar statsutskottet,
tror jag också att man hade ställt motsvarande
anspråk.

Jag är förvånad över att de borgerliga
ledamöterna i jordbruksutskottet
även i år uppträder på en gemensam
linje i denna fråga. Man kan visserligen
säga att det inte har kommit fram
några nya argument sedan 1962, då vi
senast behandlade frågan. Jag föreställde
mig emellertid att det var många
som haft anledning att tänka om efter
ställningstagandet 1962, inte minst med
hänsyn till den diskussion som förekommit
kring arealbidraget. Jag vill
även erinra om att det i varje fall
framkommit en del intressant utredningsmaterial.
Flera utredningar har
ganska tydligt visat att vi måste ställa
höga anspråk på ett jordbruk i dag
för att det skall kunna ge full utkomst
åt brukaren. Med den teknik vi nu
känner och med de möjligheter som
föreligger, får vi räkna med att ett rationellt
jordbruk kommer att se helt
annorlunda ut än vad som i dag förekommer
på många håll. Därför tror jag
att utvecklingen snarast talar för att
man bibehåller de ursprungliga uppfattningarna
beträffande småbrukarstödet.

Herr Hansson i Skegrie säger att
arealbidraget är så litet att det egentligen
inte spelar någon roll. Därför tyckte

han att man skall avstå från diskussionen
huruvida det har någon betydelse
för rationaliseringsarbetet. I stället ville
han bara ta upp de principiella frågeställningarna.
Jag skall gärna ta upp
en sådan diskussion, om herr Hansson
vill att vi väsentligen skall se detta som
en principiell fråga.

Om herr Hansson menar att bidraget
är så obetydligt att det inte kan locka
någon människa att etablera sig som
småbrukare kan man vända på frågan
och säga: Varför kämpar man då så intensivt
för att detta bidrag även efter
den 1 juli skall utgå till ny tillträdande
småbrukare?

Men om vi skall hålla oss till den
principiella debatten, kan jag påminna
om att vi befinner oss i den fulla sysselsättningens
samhälle. Man ropar efter
arbetskraft på många områden. Till
och med på jordbrukarhåll har uttalats
önskemål om att arbetsförmedlingarna
i ökad utsträckning skulle hjälpa till
att omplacera människor till sysselsättningar,
som ger dem möjlighet att
dra god försorg om sig själva. I den
situationen anser jag att det är principiellt
olyckligt, herr Hansson, att ge
bidrag till människor som väljer en
sysselsättning som inte har förutsättningar
att ge dem utkomst. Att ge bidrag
till en nvtillträdande småjordbrukare
står i direkt motsatsförhållande
till de önskemål som i övrigt framföres,
att folk som befinner sig under så
ogynnsamma omständigheter som vissa
småbrukare gör skall beredas möjligheter
till en bättre utkomst. Vi skall
inte bidraga till att på detta sätt konservera
företagsformer, som är passerade
och som inte längre kan mäta sig
med andra utkomstmöjligheter i vårt
samhälle.

Om man resonerar som representanter
för de tre borgerliga partierna gör
i denna fråga, skulle man säga att inte
heller företagareföreningarna borde
vara så hårdhjärtade när de prövar bidrag
i olika former till företagare, som

Nr 14

Fredagen ilen 3 april 1964 fm.

vill etablera företag på ett eller annat
område. Förutsättningen för att staten
skall ge bidrag i form av kreditgarantier
eller på annat sätt är nämligen att man
förvissat sig om att företaget har utsikt
att bestå. Men vi är väl alla överens om
att de företag som det här är fråga om
inte kan ha förutsättningar att i längden
bli bestående.

Herr Hansson säger vidare, att det
här inte finns några statsfinansiella
skäl att åberopa och att man alltså ur
den synpunkten skulle vara beredd att
ge bidrag. Men det är ju ett fullständigt
orimligt sätt att resonera. På vilket område
kan vi enbart se till statsfinansiella
skäl när det gäller bidrag av den
här typen? Så illa är det uppenbarligen
inte ställt med statsfinanserna.
De pengar som går åt om nytillträdare
får arealbidrag kan naturligtvis skaffas
fram. Kriteriet för om bidrag skall utgå
får inte uppställas på ett så lättsinnigt
sätt — resonemanget därvidlag får
inte föras med utgångspunkt från frågeställningen,
om samhällets resurser räcker
till eller inte.

Principiellt har småbrukarstödet vidare
haft formen av övergångsstöd —
vi är överens om att det är någonting
som skall försvinna. Därför vore det
inte riktigt att nu bestämma sig för att
vidbliva uppfattningen att bidraget
även skall utgå till nytillträdande. Vi
får vara konsekventa i vårt handlande.

Ser vi småbrukarstödet som en övergångsform
skall vi — som herr Lindström
framhållit — ge bidrag åt dem
som redan har småjordbruk, som oförskyllt
hamnat i en besvärlig situation
och som ofta inte bar förutsättningar
att gå över till annan sysselsättning.
Däremot kan det inte vara rimligt att
ge sådana här bidrag även till nytillträdande.

Herr Eliasson i Moholm frågade: Varför
föreslogs inte denna ändring i fjol?
Jo, herr Eliasson, av den enkla anledningen
att det är praxis att inte lägga
fram ändringsförslag i en fråga, där

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

riksdagen tagit ställning, förrän lägel
ändrats och det finns förutsättningar
att driva igenom förslaget. Jag kan upplysa
herr Eliasson om att det i dag finns
bättre förutsättningar än år 1961 att få
gehör för ett ändringsförslag, beroende
på att riksdagens sammansättning är
eu annan. Förra året däremot var det
samma människor, samma partikonstellationer
i riksdagen som år 1961, och
därför fanns det inte anledning att presentera
något ändringsförslag.

Men i år, när läget som sagt är ett
annat, har jag velat försöka rätta till
vad jag anser vara ett misstag. Och det
är inte någon nyvunnen insikt — jag
deklarerade redan vid RLF :s sammankomst
i Malmö i maj förra året att jag
ansåg att stödet till nyttillträdare skulle
slopas.

Bestämmelserna gäller endast dem
som efter den 1 juli i år förvärvar fastighet
av ifrågavarande slag. De som
under 1962, 1963 och första hälften av
1964 förvärvat eller förvärvar ett sådant
här litet jordbruk blir delaktiga
av det speciella stödet. De ändrade bestämmelserna
gäller sålunda enbart för
framtiden, och alla bör alltså ha klart
för sig hur situationen kommer att te
sig.

Regeringens avsikt har varit att verkligen
försöka åstadkomma förbättringar
till jordbruket. Jag tror också att om
man ser till förstärkningarna vad gäller
rationaliseringsanslagen under de
senaste åren måste man där finna uttryck
för en vilja att öka bärkraften
hos det svenska jordbruket och skapa
större förutsättningar för jordbrukets
utövare att få en skälig ersättning för
sitt arbete.

Men den fråga vi nu diskuterar gäller
en helt annan grupp — människor
som inte i dag är jordbrukare, som har
möjlighet att bestämma vad de vill göra
och som ändå går och köper en sådan
här liten gård. Mot den bakgrunden
tycker jag inte det finns några särskilt
starka skäl att hävda att ett ställnings -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

46 Nr 14

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

tagande i enlighet med utskottsmajoritetens
förslag vore speciellt till gagn för
det svenska jordbruket. Det är uppenbart
att många i vårt land reagerar mot
att sådana här bidrag utgår, och jag
tycker de reagerar med all rätt. Självfallet
skall samhället lämna hjälp där
näringen har trängande behov av sådan.
Men här rör det sig som sagt om
något helt annat, och jag anser att det
vore olyckligt om riksdagen fattade ett
beslut som innebär ett konserverande av
den felaktiga ordningen.

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr talman! På frågan om statsrådet
kunde åberopa några nya skäl svarade
statsrådet genom att hänvisa till
visst siffermaterial, som ger belägg för
att jordbruket fått ett helt annat utseende.

Detta är riktigt, herr statsråd. Men
avsikten är väl att ifrågavarande siffermaterial
skall bedömas av 1960 års
jordbruksutredning, som söker knäcka
problemen. Det är ju den utredningen
som skall ta ställning till frågan.

Utöver detta siffermaterial åberopade
statsrådet inget annat skäl än att riksdagen
fått en annan sammansättning.
Det uttalandet var för mig väsentligt.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag tog i mitt anförande
inte upp vare sig småbrukarstödets omfattning
eller karaktär — jag argumenterade
endast utefter linjen, att vi har
tid att vänta med ändringar i två år
till, d. v. s. till dess att 1960 års jordbruksutredning
är färdig. Vi brukar ju
vänta med att föreslå ändringar när en
utredning arbetar.

Min bedömning av småbrukarstödets
olika detaljer ämnar jag alltså inte redovisa
i dag -—• det tänker jag göra
inom utredningen. När utredningen
framlagt sitt förslag får vi ta ställning
till de ändringar som förordas.

Här har dragits den gamla vanliga
visan om att arealtillägget till nytillträdande
jordbrukare hämmar strukturrationaliseringen.
Jag ställer då frågan
hur det kan komma sig, att lantbruksnämnderna
just nu är överlupna med
ärenden rörande hembud om försäljning
av jordbruk till lantbruksnämnderna.
De lär förekomma i sådan
mängd, att lantbruksnämnderna inte
kan absorbera alla de saluutbud som
just nu kommer in, samtidigt som arealtillägg
utgår såväl till nytillträdande
som till andra jordbrukare. Hur kan
man få detta att gå ihop?

Hur många jordbruk detta gäller är
svårt att säga. Det har inte varit möjligt
för mig att få denna uppgift. Det
har sagts mig att det inte går att exakt
bestämma antalet, men det lär röra sig
om mellan 600 och 800 personer, om
man utgår ifrån att alla får arealtillägg.
Om emellertid alla de nytillträdande
som försöker komma över 10 000 kronor
sållas bort, blir det ett ännu mindre
antal kvar.

Jag har inte, såsom herr statsrådet
ville göra gällande, sagt att detta bidrag
är så obetydligt att det kan avskaffas.
Jag bedömde inte bidraget som sådant,
utan jag ställde det helt och hållet i
samband med utredningen och vad denna
har att syssla med.

Vidare tog herr statsrådet upp ett
mycket intressant resonemang, vilket
jag hade väntat och vilket jag förstår
ligger bakom alltihop, nämligen att man
inte kan sysselsätta personer i någon
verksamhet i vårt land med mindre än
att man får ut högsta möjliga prestation.
Det är naturligtvis nationalekonomiskt
alldeles riktigt. Jag ber emellertid också
i detta sammanhang att få ställa en
fråga. Gäller detta även för andra småföretag,
för våra småhandlare, för de
små industriföretagen, för småhantverkarna
etc., vilka inte är fullt sysselsatta?
Skall vi tvinga in även dessa i
ett annat arbete med utgångspunkt från
samma motivering, nämligen att vi har

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

ett fullsysselsättningssamhälle som kräver
största möjliga insatser av alla medborgare?
Jag förmodar att herr statsrådet
menar att detta resonemang gäller
alla, som över huvud taget inte är
fullt sysselsatta, alltså även övriga småföretagare
och småhantverkare.

Det låter mycket bra att säga, att dessa
mindre jordbruk ändå inte kan bestå
i framtiden. Ja, vi är väl mer eller
mindre ense om att det inte blir lätt att
klara sig på dessa jordbruk, om man
inte får någon annan sysselsättning vid
sidan om. Men jag ställde mig den frågan,
när jag hörde statsrådets argumentation,
hur regeringen tänker handlägga
lokaliseringsfrågorna. Vi väntar just nu
på att få se vad lokaliseringsutredningens
förslag skall leda till. Vad har man
tänkt sig att göra för Norrland i detta
avseende? Skall man räkna in de norrländska
småjordbrukarna i lokaliseringspolitiken?
Eller skall man gå efter
den linje, som enligt vad jag förstår
statsrådet var inne på, nämligen att
småbruken måste bort, eftersom de inte
ger full sysselsättning utan något arbete
vid sidan om? Jag tror för min del att
vi, om vi skall kunna åstadkomma en
effektiv lokalisering i vårt land — även
om det frestar på för många -—- måste
behålla en del av det mindre jordbruket.

Det lär vara så att 90 procent av gårdarna
i de fyra nordligaste länen är
under tio hektar. Följaktligen skulle 90
procent av gårdarna läggas ner, eftersom
jordbrukarna där inte är fullt sysselsatta.
Jag förmodar att den framtida
lokaliseringspolitiken i stor utsträckning
kommer att bygga på småjordbruken
och gå in för att försöka få småjordbrukarna
att stanna kvar, eventuellt
med en kompletterande sysselsättning.

När jag talar om statsfinansiella skäl
menar jag den utgift man eventuellt
kunde spara in på detta område. Jag
skulle tro att gränsen går vid ett par
hundra tusen kronor. Denna summa "r
inte av sådan storleksordning att man
fördenskull bör föregripa en sittande
utredning och dess direktiv.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Herr statsrådet sade att han hade sina
erfarenheter från statsutskottet. Ja, det
har även jag. Jag har suttit i detta längre
än statsrådet gjort. Jag har fått den erfarenheten
från statsutskottet — i varje
fall från den avdelning där jag haft
nöjet att sitta — att man mycket konsekvent
brukar invänta en sittande utredning.
Dessa lärospån från statsutskottet
säger mig, att man även i andra
utskott såvitt möjligt bör följa denna
princip.

Herr talman! Jag vill slå fast att jag
inte anser att denna fråga skall diskuteras
på det sättet, att vi i dag skall bedöma
småbrukarstödets omfattning eller
karaktär. Vi skall i stället bedöma
småbrukarstödet från utgångspunkten
om vi har tid eller ej att invänta 1960
års jordbruksutredning. Har denna fråga
så stora konsekvenser för det svenska
jordbrukets framtid och för statsutgifterna
att vi inte har råd att vänta till
dess att den utredning som fått regeringens
uppdrag att klara upp denna
fråga fullgjort sin uppgift?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Hansson upprepar
något som tidigare framhållits, nämligen
att vi har tid att vänta. Herr
Lindström har redan ställt den frågan
som vi väl alla ställt oss: Vad var det
som gjorde att man inte kunde vänta
år 1962? Även då arbetade denna utredning.
Detta resonemang har väl inte
större bärighet i dag bara därför att
det gått ytterligare två år. Herr Hansson
som själv sitter med i utredningen
borde förstå, att resonemanget haltar
något, om man tillmäter detta argument
en avgörande betydelse.

Till herr Eliasson vill jag säga, att
det material som framkommit visserligen
varit avsett för 1960 års utredning,
i vilken herr Hansson och andra ledamöter
nu skall ta ställning till hur vi
skall ha det med jordbruket i framtiden,
men det är ingenting som hindrar
att även vi övriga läser detta material

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

och försöker bilda oss en uppfattning
om det. Vi behöver väl inte ha vägledning
för detta. Materialet kan ändå
säga oss en del om var det är nödvändigt
att inrikta våra ansträngningar
i framtiden för att få överensstämmelse
med de krav utvecklingen ställer.

Herr Hansson säger att mitt resonemang
utgår från att alla människor
skall hållas i full sysselsättning. Jag
undrar om inte herr Hansson försökte
vända på mitt resonemang. Jag talade
om att i fullsysselsättningens samhälle
finns det möjligheter för människor att
få bättre utkomst än att slå sig ner
som brukare av sådana här småjordbruk.
Jag sade också att det har framställts
önskemål från olika håll att
arbetsmarknadsmyndigheterna bättre
skulle hjälpa denna befolkningsgrupp.
Dessa strävanden tycker jag är berättigade.
Jag har dock inte begärt att
alla människor i detta land skall arbeta
full tid; var och en får väl avgöra hur
mycket han vill arbeta. Är det någon
som vill köpa ett litet ställe och försöka
dra sig fram på det, skall han
naturligtvis få göra det — frågan är
bara om staten då skall ge ett speciellt
bidrag till en sådan köpare. Det är där
vi har delade meningar. Jag ifrågasätter
om inte en sådan person i stället
borde överväga att ta annan sysselsättning;
i varje fall bör inte staten premiera
honom för att han väljer en
sysselsättning av detta slag.

Herr Hansson får förlåta mig att jag
inte är beredd att gå in i någon lokaliseringsdiskussion
i dag. Jag uppfattade
detta nästan som en flykt från
ämnet och ett försök att dra in någonting
i debatten som vi inte har anledning
att diskutera nu — men det var
kanske ett uttryck för svårigheten att
finna argument i själva sakfrågan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Låt mig bara i all
korthet konstatera att alla de argument

som herr statsrådet här har anfört för
en ändring redan i dag kommer att
prövas av 1960 års jordbruksutredning
i ett väsentligt större sammanhang än
det i vilket man prövar frågan nu. Jag
ställer därför åter frågan till herr statsrådet:
Vilka genomgripande konsekvenser
skulle denna lilla ändring få som
skulle kunna motivera att vi inte inväntar
resultatet av 1960 års jordbruksutredning? Herr

SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet började
med att meddela att han hade sina erfarenheter
från utskottsarbetet i statsutskottet.
Där är man, sade han, mycket
noga med att behoven skall vara
dokumenterade innan man släpper till
statsmedel.

Jag har också tillhört statsutskottet
liksom jordbruksutskottet och några
andra utskott, men min erfarenhet är
att bruket växlar i detta hus. I fjol
skänkte man bort — ärendet förbereddes
i statsutskottet — 1 125 miljoner
kronor med en motivering på två rader
och utan att några som helst dokumenterade
behov förelåg. Det kanske herr
statsrådet kommer ihåg.

Det är alltså ibland si och ibland så
med vakthållningen omkring statens
medel och de dokumenterade behoven.
Det var inte så länge sedan man bildade
en fond på 250 milj. kronor för vetenskaplig
forskning som varken Kungl.
Maj:t eller riksdagen hade tagit initiativ
till, utan detta initiativ hade tagits i
riksbanken, och det gick det också. I
bägge dessa fall tyckte jag att man
gick väl fort fram och tog väl stora
tag i statskassan på tämligen lösa premisser.

Detta är emellertid en anmärkning
i marginalen.

I likhet med andra som här yttrat
sig skall jag avstå från att ta upp någon
allmän jordbrukspolitisk debatt. Jag
erkänner naturligtvis att det händer

Nr 14

Fredagen den 3 april 1904 fm.

Nr 14

mycket på jordbrukets område liksom
på samhällslivets områden i övrigt, och
därför finns det väl skäl att ompröva
även frågan om statens hjälp till det
mindre jordbruket. Men den omprövningen
borde, som herr Hansson i
Skegrie sagt, rimligtvis kunna få ske
i den utredning som skall försöka få
en överblick över hela fältet.

Även jag har tagit del av det material
som man nu inom utredningen försöker
mobilisera. Den uppfattning jag
därvid har kommit till är att den mest
trånga sektorn i vårt framtida jordbruk
kommer att vara bristen på unga människor
som vill syssla med jordbruk.
Var rekryteras dessa unga människor?
En och annan kommer väl från yrken
i städer och samhällen, men den naturliga
rekryteringsbasen till det framtida
jordbruket måste väl ändå vara de
unga människor som finns kvar på
landsbygden och växer upp där. Jag
tror alltså inte att bortrationaliseringcn
av unga människor på landsbygden
går för sakta. Jag tror att den går för
fort, och kan den lilla åtgärd vi här
diskuterar bidra till att hålla någon
kvar, så är det bara bra.

Jag tror inte som en del profeter
att det väsentligaste är att lägga igen
så mycket jord som möjligt och skicka
bort så mycket folk som möjligt från
jordbruket. Om vi över huvud taget
skall kunna få någon fason på svensk
landsbygd och om vi i den utveckling
vi nu har här i landet och internationellt
skall kunna försörja oss med egna
livsmedel, måste vi upprätthålla ett
jordbruk av någorlunda rimlig omfattning
och inte pressa samman vårt jordbruk
alltför mycket. För att vi i framtiden
skall kunna leva på egen grund
och kunna försvara oss tror jag att vi
kommer att behöva jordbruk av olika
storlek. Det räcker inte med att man
har stora gårdar och något slags jordbrukspolitiska
A-barn som sköter dessa
stora gårdar med hjälp av stora krediter.
Alla människor passar inte för
4—Andra kammarens protokoll 1964. Xr

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

det. Det kan hända att jordbruksministern
kan finna en hel del sådana människor,
men det kommer också att finnas
andra människor. Jag tror alltså
att det kommer att växla och att vi
kommer att behöva gårdar av olika
storlek. Hur dessa gårdar av olika storlek
skall kunna passas in i en någorlunda
hygglig jordbrukspolitik är ju en
fråga som jordbruksutredningen skall
försöka komma underfund med. Även
om jordbruksministern lyckats få en
rösts övervikt här i kammaren och dessutom
lyckats omvända kommunisterna,
varigenom voteringsläget alltså blivit
omkastat, tycker jag att man borde ha
kunnat tåla sig tills vi fick ta upp
dessa frågor i ett större sammanhang.

Om jag mycket kort skulle sammanfatta
min syn vill jag säga, att jag tror
inte att det räcker med traktorer och
stora arealer. Vi behöver människor
också som tar hand om detta. Om jordbruksministern
inte tror på det, kan
han fråga Chrustjov när han kommer
hit.

I detta anförande instämde herrar
Vigelsbo (ep) och Persson i Heden
(ep).

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fru Lindskog begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
26: o) mom. a) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen C) av herr Hjalmar Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 98 ja och 106 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
6) av herr Hjalmar Nilsson
m. fl.

Mom. b—d

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 27—37

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling

Kungl. Maj:t hade under punkten 57
(s. 124—125) föreslagit oförändrad medelsanvisning
med 430 000 kr.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två motioner, nämligen I: 229
av herr Elof sson m. fl. och II: 283 av
herr Hseggblom m. fl., i vilka likalydande
motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att anslaget till Weibullsholms
växtförädlingsanstalt skulle höjas
från 210 000 till 250 000 kr., och sålunda
till Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling för budgetåret 1964/65
anvisa ett anslag av 470 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:229 och 11:283, till Bidrag till viss
praktiskt vetenskaplig växtförädling för

budgetåret 1964/65 anvisa ett anslag av
470 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Lage Svedberg, Mossberger, Hedström,
Magnusson, Manne Olsson, Sköld och
Lindström, fru Lindskog samt herrar
Franzén och Persson i Skänninge, vilka
ansett att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:229 och 11:283, till Bidrag
till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
anslag av 430 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SKÖLD (s):

Herr talman! Under denna punkt har
utskottet med lottens hjälp föreslagit att
anslaget till Weibullsholms växtförädlingsanstalt
skulle ökas med 40 000 kronor
jämfört med Kungl. Maj:ts förslag.
Vi reservanter yrkar för vår del att anslaget
till Weibullsholm behålles vid det
tidigare beloppet eller 210 000 kronor.

Jag påminner kammarens ledamöter
om att när vi för några år sedan beslöt
genomförandet av den s. k. växtförädlingsavgiften
gjordes det för att växtförädlingsanstalterna
skulle bli mera
oberoende av statsbidraget. Den förväntan
som vi då hade har också gått i
uppfyllelse. För Weibullsholms del har
växtförädlingsavgifterna förra året ökat
inkomsterna med nära 800 000 kr. Lägger
man därtill statsbidraget är beloppet
uppe i närheten av en miljon. Det
är fem sjättedelar av anstaltens kostnader
för växtförädling. Mot denna bakgrund
kan det väl inte anses behövligt
att öka statsbidraget allmänt sett.

Nu har emellertid utskottet inte motiverat
sin anslagsökning med att anstalten
direkt behöver det högre anslaget
för sin verksamhet utan föreslagit
att man skulle ge dessa 40 000 kronor
för att sammanhålla och bevara ett vetenskapligt
material om ärtväxtens ge -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Iiidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling

netik. Man kan fråga sig: Varför skulle
Weibullsholm få detta särskilda anslag?
Om detta ändamål är av intresse för anstalten,
är det väl klart att anstalten också
tar på sig erforderliga utgifter. Låt
mig påpeka att dessa 40 000 kronor inte
utgör mer än 4 procent av det stöd som
anstalten får i form av växtförädlingsavgifter
och statsbidrag.

Men det kan ju tänkas att det inte är
något intresse för anstalten i och för
sig att sammanhålla och bevara detta
material. Det kanske inte är till direkt
mer eller mindre omedelbar nytta för
anstalten. Varför skulle man då ge anslaget?
Ja, det skulle väl vara därför
att det här gällde ett vetenskapligt sett
mera allmänt intresse. Men för understödjande
av dylika vetenskapliga uppgifter
har vi här i landet inrättat en hel
rad forskningsråd och gett dessa forskningsråd
betydande summor att användas
för bidrag till vetenskaplig verksamhet.
Då är alltså detta ändamål något
som faller under forskningsråds
domvärjo. Så har också anstalten betraktat
saken, ty den har lagt in ansökan
till ett forskningsråd om bidrag
men fått denna ansökan avslagen.

Hur skall man tolka detta? Ja, det
måste väl tolkas på det sättet att antingen
har forskningsrådet inte betraktat
ändamålet som tillräckligt angeläget
eller också har forskningsrådet ansett,
att det inte var erforderligt med
något bidrag utan att anstalten ändå
har resurser att klara denna sak.

Det skulle därför enligt reservanternas
mening vara fullkomligt missriktat
att på denna grund höja anslaget till
anstalten. Det kan inte vara erforderligt.
Ett statsbidrag i detta fall skulle
påminna ganska mycket om vad en
gammal bondeförbundsledare, herr Olsson
i Kullenbergstorp, brukade kalla
drickspengsanslag.

Det finns inte någon anledning tro att
detta vetenskapliga material inte kommer
att utnyttjas om det har det värde
som utskottet tänker sig. Det finns inte

heller något skiil alt förstärka statsbidraget
till anstalten.

Med dessa ord, herr talman, tillåter
jag mig att yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande under denna punkt
fogade reservationen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Herr Sköld började sitt
anförande med att apostrofera det beslut
som riksdagen fattade för ett par
tre år sedan om införande av växtförädlingsavgifter.
Han nämnde att Weibullsholm
genom detta beslut hade fått
700 000 å 800 000 kronor. Eftersom beloppet
kan bli så stort, vill jag i detta
sammanhang göra den lilla parentesen
att detta måste betyda att Weibullsholm
har mycket stor betydelse som forskningsanstalt
och som frambringare av
utmärkta utsäden. Om vi skulle göra
en jämförelse med någon annan växtförädlingsanstalt
på detta område, skulle
nog Weibullsholm komma att framstå
i en ännu bättre dager.

Det var emellertid inte för att säga
detta jag tog till orda. När vi för några
år sedan beslöt att införa växtförädlingsavgifter
sade vi samtidigt, om jag
minns rätt, att dessa icke fick påverka
de statliga anslagen. Det är litet förvånande
att man så snart efter detta beslut
tycks ha en annan uppfattning.

Om vi nu först skall lägga anslaget
på denna basis, kan vi konstatera att
anslaget på 210 000 kronor till Weibullsholm
har stått oförändrat sedan
1953/54. Om man tar hänsyn till en penningvärdeförsämring
på låt oss säga 40
procent under denna tidrymd, är anslaget
i dag 40 procent mindre värt än
det var tidigare. Vi kan jämföra med
andra växtförädlingsanstalter, exempelvis
Svalöv, som under samma tid fått
mycket betydande höjningar och där
vi bara under de tre senaste åren kan
konstatera en flerdubbel höjning i förhållande
till det anslag som utgår till
Weibullsholm. Jag har den uppfattningen
att det är nyttigt att vi inom

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling

forsknings- och försöksarbetet bär en
viss konkurrens mellan institutionerna.
.lag tror att en sådan konkurrens sporrar
vetenskapsmännen och att vi genom
denna konkurrens kan få ut mer av de
anslag vi beviljar de olika anstalterna.
Även ur den synpunkten bör en anslagshöjning
på 40 000 kronor här vara
berättigad.

Sedan säger herr Sköld att det ärtmaterial
som här föreligger huvudsakligen
har intresse för anstalten själv.
Det är nog inte riktigt på det sättet. Jag
vill framhålla att Weibullsholm sedan
lång tid tillbaka har frambringat ett
material på ärtförädlingens område, i
vilket flera stammar ingår. Dessa stammar
utnyttjar man nu i forskningen och
i växtförädlingen för att genom korsningar
få fram förbättrade sorter. Det
är för att bevara detta material som
Weibullsholm begär ett anslag på
40 000 kronor. Det förhållandet att lantbrukshögskolan
har tillsyn över forskningsverksamheten
vid Weibullsholm
och har tillstyrkt anslaget bör väl vara
en borgen för att forskningsmaterialet
är vederhäftigt och värt att bevara.

Herr Sköld säger vidare att denna sak
bör ligga under forskningsrådets domvärjo
och frågar: Vad ligger bakom att
statens naturvetenskapliga forskningsråd
har avslagit Weibullsholms ansökan?
Det kan jag svara herr Sköld på.
Det beror helt enkelt på att forskningsrådet
hade brist på pengar. Rådet låg
inne med ansökningar på 12 miljoner
kronor från olika forskare men hade
endast 6 miljoner kronor att röra sig
med. För den skull måste forskningsrådet
sovra mycket starkt bland ansökningarna.
Det gav Weibullsholm rådet
att försöka få pengar från staten för att
bevara detta mycket värdefulla material.
Jag har den uppfattningen att det
bör ligga i statens intresse att försöka
bevara denna genbank på ärtområdet.
Det är forskningsmaterial som inte kan
ersättas. Därest Weibullsholm själv inte
anser sig ha intresse av att bibehålla

detta material, skulle det ta mycket lång
tid att ersätta det — om det nu över
huvud taget är möjligt att ersätta. Jag
vill emellertid påpeka att materialet användes
inte bara av Weibullsholm själv
utan även för forskning på annat håll,
till och med för internationell forskning.
Så mycket värderas denna forskning
och detta förädlingsmaterial. Jag
har svårt att förstå att det inte är värt
att staten offrar 40 000 kronor på detsamma.

Naturligtvis kan man som herr Sköld
säger betrakta dessa 40 000 kronor som
»drickspengar» och anse att de ingenting
betyder för Weibullsholms samlade
budget. Jag måste säga att jag är litet
förvånad över ett sådant resonemang.
Om man efter många års arbete
ändå har lyckats — vilket man har
gjort — få fram ett forskningsmaterial
som är praktiskt taget oersättligt, är
det då inte värt 40 000 kronor från statens
sida för att bevara detta material
och hålla det levande även för den
framtida forskningen?

Jag har i det fallet en annan uppfattning
än herr Sköld och ber därför
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Det är först ett par saker
i herr Hanssons anförande som jag
gärna vill understryka. Weibullsholm
har naturligtvis utomordentligt stor betydelse
för det svenska jordbruket och
för den svenska förädlingen av bruksväxter.
Det är också betydelsefullt att
det finns konkurrens på detta område,
så att det inte uppstår något monopolföretag.
Men vi får väl ändå ha klart
för oss att med den framgång som Weibullsholm
har haft och med de resurser
som ställts till förfogande för förädlingsarbetet,
finns det inte den minsta
risk för att konkurrensen skall upphöra.

Nu ger herr Hansson en upplysning
som är av värde. Han säger att ifråga -

Nr 14

Fredagen den 3 april 19(54 fm.

Nr 14

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling

varande material är av stor vikt såsom
underlag för korsningar av ärtväxter.
Detta innebär väl att materialet
har särskilt stor betydelse för Weibullsholm
och att dessa försök mycket
väl kan räknas in i anstaltens ordinarie
verksamhet.

Vidare framhåller herr Hansson att
forskningsrådet inte haft pengar utan
hänvisat anstalten till riksdagen. Det
är ju enkelt för ett forskningsråd att
göra det. Låt mig bara påpeka att
forskningsrådet varje år får nya pengar
till nya uppgifter. Om en ansökan inte
kan bifallas det ena året, kan det gå
det andra.

Visst är det riktigt att vi, då växtförädlingsavgifterna
infördes, sade
ifrån alt detta inte skulle få inverka på
statsbidraget. Vi menade att det inte
skulle tas till intäkt för minskning av
anslaget, men det var ingen växel för
att anslaget skulle höjas med åren. Om
de senaste årens utveckling fortsätter
och Weibullsholms inkomster av växtförädlingsavgifter
ökar och man därutöver
får nuvarande statsbidrag, så
räcker de pengarna mer än väl till att
bekosta förädlingsarbetet, och då finns
det inte det allra ringaste skäl att säga:
Nu har penningvärdet fallit, så nu skall
vi höja statsbidraget. Detta bidrag har
väl ingen större betydelse annat än
som stöd och uppmuntran åt anstalten
i dess arbete. Därför kan man inte tolka
riksdagens uttalande på det sätt som
herr Hansson gör.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det är klart att herr
Sköld och jag har helt olika uppfattning
om hur man skall bedöma penningvärdeförsämringen,
dess uppkomst och
dess betydelse. Men vi måste väl ändå
erkänna, att den penningvärdeförsämring
som vi låtit försiggå sedan 1953 i
praktiken inneburit en sänkning av alla
de anslag som utgått oförändrade under
denna tid.

Det gläder mig att berr Sköld konstaterar
att det inte var meningen att
vi skall minska anslagen. I verkligheten
har vi emellertid minskat dem, och
detta borde vi försöka rätta till, åtminstone
i någon mån. Men naturligtvis
förstår jag att man kan se detta ur olika
synpunkter.

Herr Sköld hävdar att mitt uttalande,
att man använder ifrågavarande material
vid korsningar av ärtväxter, var
ett argument för att materialet har betydelse
endast för Weibullsholm. Jag
har den uppfattningen att om man skall
utnyttja hittills gjorda erfarenheter och
fortsätta med korsningen, måste detta
gå till så att man sår fröna och korsar
plantorna med varandra. Jag vet inte
om man kan bedriva sådan forskning
på annat sätt. Denna forskning har
lika stor betydelse i Förenta staterna,
i Tyskland och annorstädes som i Sverige.
Vare sig växtförädlaren bor på
Weibullsholm eller någon annanstans,
så utnyttjar han detta material.

Herr Sköld nämnde också att forskningsrådet
varje år får nya pengar till
nya uppgifter. Det är alldeles riktigt.
Det var delvis därför som forskningsrådet
avslog Weibullsholms ansökan,
då man inte ansåg att det rörde sig
om en sådan ny uppgift som forskarna
brukar framlägga för rådet. Här har
man i stället ett i viss mån färdigt material,
som man kan hålla levande, och
det är ju inte precis jämförbart med de
fall då någon anmäler att han har en
forskningsuppgift för t. ex. tre år framåt
och beviljas anslag för den. Det är
detta som har bidragit till att forskningsrådet
låtit Weibullsholms ansökan
stå över. Men det betyder inte alls att
man undervärderat saken.

Jag vill än en gång, herr talman, slå
fast att materialet har så stor betydelse
för forskningen och förädlingen på hela
detta område, att det blir väl använda
pengar om vi anslår 40 000 kronor härtill.

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

54 Nr 14

Bidrag till vissa skogsbrukskurser, m. m.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Tillåt mig bara ställa
två frågor till herr Hansson. Om nu
detta material har en så stor betydelse
för hela världen, skall det då ligga
under Weibullsholms domvärjo? Och
vad har vi för garantier för att det får
användas för hela världen? Det är min
första fråga.

Min andra fråga är denna: Menar
herr Hansson att man skall höja statsbidraget
efter penningvärdets fall även
om det skulle leda till att anstalten får
mer än 100 procent av sina kostnader
täckta?

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Hittills har detta material
använts internationellt. Forskare
från andra länder har fått komma hit
och ta del av det.

Jag vill ställa eu annan fråga till herr
Sköld: Om vi vägrar att ge detta anslag
och tar bort möjligheten att använda
detta material utanför Weibullsholm, är
det i så fall någon rekommendation för
oss?

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag kan inte inse att
det skall vara disrekommendabelt för
oss i riksdagen. Möjligen vore det det
för anstalten.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Franzén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
38 :o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Lage Svedberg
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 94 ja och 105 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
7) av herr Lage Svedberg
in. fl.

Punkterna 39—84

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 83

Bidrag till vissa skogsbrukskurser, m. m.

Under punkten 106 (s. 214—217)
hade Kungl. Maj:t föreslagit en minskning
av medelsanvisningen med 600 000
kr. till 4 800 000 kr.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två till utskottet hänvisade, likalydandc
motioner, nämligen 1:306 av
herrar Hedlund och Bengtson samt
11:412 av herr Vigelsbo m. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att den centrala maskinskolan för skogsbruket
samförlades med statens skogsmästarskola
i Skinnskatteberg.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. till Bidrag till vissa skogsbrukskurser,
m. m. för budgetåret 1964/65
anvisa ett förslagsanslag av 4 800 000
kr.;

II. lämna motionerna 1:306 och
II: 412 utan åtgärd.

Nr 14

Fredagen den 3

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Trots att jordbruksutskottet
på denna punkt varit enhälligt
känner jag ett starkt behov av att ananföra
några synpunkter beträffande
den motion, II: 412, som jag och några
andra har väckt.

Det betänkande som den 30 maj 1963
har framlagts av skogsbrukets yrkesutbildningskommitté
rörande förläggningsort
för skogsbrukets maskinskola
är på grund av den snabba utveckling
som ägt rum i dag inte helt aktuellt.
Det finns betydande risker för felinvesteringar
om man bygger en helt ny
anläggning, samtidigt som man kan befara
att vissa av skogsbrukets undervisningsanstalter
kommer att visa sig
inte fullt utnyttjade. Mekaniseringen
och rationaliseringen inom skogsbruket
har gjort det trängande nödvändigt
att så snabbt som möjligt få i gång en
försöksundervisning i maskinfrågor,
dels för att skaffa nödig erfarenhet av
hur dylik undervisning bör bedrivas,
dels för att få en kader av lämpliga lärare
för maskinundervisningen innan
den byggs ut ytterligare.

I Skinnskatteberg föreligger möjligheter
att till relativt obetydliga kostnader
anskaffa en lokal som väl lämpar
sig för försöksverksamhet i här berörda
frågor. Försöksverksamheten kunde direkt
anslutas till verksamheten vid den
skogsmästarskola som finns i Skinnskatteberg,
varför de organisatoriska frågorna
är mycket lätta att ordna. Där finns
möjlighet att utnyttja det garage som
ASSI, vilket som bekant har stora anläggningar
i Skinnskatteberg, i samband
med omläggning av sina transporter
kommer att friställa. Där kan man med
mycket små kostnader få i gång en
verksamhet avsevärt tidigare än vid
förläggning av maskinskolan till Bjurfors.
Vad beträffar tidpunkten när verksamheten
skulle kunna igångsättas är

april 1964 fm.

Bidrag till vissa skogsbrukskurser, m. m.

visserligen meningarna delade bland remissinstanserna
och skogsmästarskolans
experter, men jag tror att det är riktigt
att säga, att man inom ett år skulle
kunna få i gång denna utomordentligt
viktiga verksamhet om den förlädes
till Skinnskatteberg. Alla är ju ense om
det oundgängliga behovet av denna skola.

Utskottet har ansett att förläggning
av maskinskolan till skogsskolan i Bjurfors
är den lämpligaste. Emellertid är
skälen för en förläggning av maskinskolan
till skogsmästarskolan i Skinnskatteberg
väl så goda som skälen för en förläggning
till Bjurfors. I arbetsmarknadsstyrelsens
prognoser i fråga om utvecklingen
under 1960-talet på skogsbrukets
område i arbetsmarknadshänseende
förutsättes en kraftig minskning
av antalet skogvaktarbefattningar fram
till år 1970, medan efterfrågan på skogsmästare
beräknas öka såväl hos skogsägarna
som hos olika organisationer.
Det förefaller därför riktigare att förlägga
maskinskolan till en skolform
som förutses komma att expandera än
till en skolform som säkert kommer att
minska.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att samtliga remissinstanser är
överens om att terrängförhållandena
och tillgången på skog är fullt likvärdiga
i Bjurfors och i Skinnskatteberg.
Till förmån för Skinnskatteberg kan
nämnas, att där finns ASSI:s stora industrier
vilket ger praktiska undervisningsmöjligheter
för maskinskolans elever.
De kan där följa processen inom
skogsbrukets samtliga grenar från skogen
på rot till de färdiga produkterna
vid ASSI:s anläggningar.

Man har också sagt, att Bjurfors skulle
vara lämpligare på grund av att det
ligger närmare en tätort. En av remissinstanserna
har anfört detta som huvudargument
och uttalar »att de skäl
alltjämt kvarstår som synes tala till
Bjurfors’ fördel och vilka har samband
med bättre läge ur kommunika -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Bidrag till vissa skogsbrukskurser, m. m.

tionssynpunkt och närheten till en större
tätort». Med anledning därav ber jag
att få erinra om att det här gäller en
internatskola, varför det inte är fråga
om att eleverna skall åka fram och tillbaka
varje dag. Skinnskatteberg är visserligen
inte någon större tätort, men
det är i alla fall en tätort, vilket Bjurfors
ingalunda kan kallas för.

Beträffande Skinnskatteberg kan vidare
framhållas, att skolväsendet där
är fullständigt utbyggt med enhetsskola
sedan många år. Där finns vatten och
avlopp och allt vad en tätort behöver.

I Bjurfors finns ingenting av allt detta,
varför en ny anläggning där kommer
att bli väsentligt dyrare.

Med anledning av att det även talats
om kommunikationerna vill jag erinra
om att skoleleverna kommer från Skaraborgs
län, Värmlands län, Örebro län,
Västmanlands län och Kopparbergs län
och därifrån har man överallt precis
lika goda kommunikationer till Skinnskatteberg
som till Bjurfors, eftersom
Skinnskatteberg ligger vid järnvägslinjen
nr 107 Krylbo—Mjölby. I konimunikationshänseende
finns därför ingenting
att erinra mot en förläggning till
Skinnskatteberg. Därtill kommer de täta
bussförbindelserna med Köping och
Fagersta.

Jag har med detta, herr talman, försökt
att framlägga de synpunkter vi
haft på denna fråga när vi skrev motionen.
Anledningen till att jag tagit till
orda i dag är dels de informationer jag
fått beträffande själva skolformen, dels
den ingående lokalkännedom jag har
om de två orterna som ju båda ligger i
Västmanlands län. Därför kan jag med
gott samvete säga att Skinnskatteberg
är överlägset i alla avseenden.

Med det anförda tar jag mig friheten
att yrka bifall till motion II: 412.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Efter denna långa motivering
av herr Jacobsson i Sala vill
jag säga några ord för att inte kamma -

ren skall få den uppfattningen, att utskottet
fattat sitt beslut på s. k. »lösa
boliner».

Utskottet hade förmånen att få lyssna
till redogörelser från flera ledamöter
av den utredning som har sysslat
med denna fråga. Alla hade starka motiveringar
för att den lösning som utredningen
föreslagit, nämligen att skolan
skulle ligga i Bjurfors, var den riktiga.
Utskottet har dessutom remitterat
motionerna och av alla remissinstanserna
var det endast en som tillstyrkte
dem. Alla de övriga anslöt sig till utredningens
förslag. Mot den bakgrunden
ansåg utskottet att motiven för att
följa motionernas linje var något för
svaga och att motiven för att följa utredningens
och det övervägande antalet
remissinstansers linje var så mycket
starkare.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr JACOBSSON i Sala (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag sade väl ändå inte
att utskottet byggt sitt utlåtande på lösa
boliner? Det vill jag absolut inte påstå
att utskottet gjort.

Herr Hansson i Skegrie nämnde att
av remissinstanserna har endast en
ställt sig positiv till motionernas förslag.
Men denna enda remissinstans är
inte så liten. Det är nämligen Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund. Jag
vill också hänvisa till vad arbetsmarknadsstyrelsen
sagt i sitt remissyttrande
om att möjligheterna att på kortare tid
få utbildningen till stånd om skolan
förlädes till Skinnskatteberg talade för
att man skulle låta detta vara avgörande
då det gällde att välja platsen för
skolan.

Herr PERSSON i Tandö (s) :

Herr talman! När herr Jacobsson i
Sala i sitt anförande framhöll Skinnskatteberg
som lämpligaste förläggningsorten
för maskinskolan tyckte jag att

Nr 14

Fredagen den 3 april 1904 fm.

han använde överord. Han sade bl. a.
att utskottsutlåtandet kunde ge anledning
till felinvestering. Om alla ärenden
förbereddes så omsorgsfullt som
detta, tror jag dock man har mycket
säkra grunder att bygga på.

Först skickade vi ut förfrågningar till
de olika skogsvårdsstyrelserna i kringliggande
län om lämplig plats för denna
skola. Från Kopparbergs län föreslogs
bl. a. Falun, från Västmanlands
län Skinnskatteberg, Bjurfors och Västsura,
från Värmlands län Molkom och
från Gävleborgs län Ljusdal. Sedan vi
tittat på de olika platserna — vi har
dock inte varit i Molkom och Ljusdal
— fastnade vi för att närmare undersöka
Skinnskatteberg och Bjurfors.

Skinnskatteberg har ju sin skogsmästarskola,
som skötes på ett förnämligt
sätt. Dess lokaler är dock för små, och
riksdagen har redan beslutat att bygga
ut dem. Det huvudsakligaste argumentet
i motionerna tycks vara, att det
skall bli ett garage ledigt om ett par
år i Skinnskatteberg. Detta kommer
näppeligen att räcka. Vi har nämligen
med hjälp av de experter vi haft till
förfogande räknat ut, att vi behöver omkring
700 ma verkstadsyta för att klara
de problem som vi kommer att ställas
inför.

Vi har även sett frågan på längre sikt
och därvid räknat med, vilket vi även
angivit i vår utredning, att skogsskolan
i Bjurfors förmodligen blir en av de få
skogsskolorna i vårt land som kommer
att byggas ut. Då skulle byggnaden för
maskinskolan kunna sammanbyggas
med skogsskolan och man kunde få en
lämplig administration av skolledare
och lärare. Ett samarbete med skogsliögskolans
förläggning i Garpenberg
kan också lättare ske från Bjurfors än
från Skinnskatteberg.

Alltnog, vi diskuterade både länge
och väl denna fråga. Det fanns skäl som
talade både för och emot de olika platserna.
De marker som står till förfogande
för övningsskogar är tillräckliga

Nr 14

Bidrag till vissa skogsbrukskurser, m. m.

i både Bjurfors och Skinnskatteberg.
De utgöres av bruksskogar, domänskogar
och bondeskogar, och man har lovat
att ställa dessa till förfogande. Vi
enades emellertid slutligen om att det
ur alla synpunkter skulle vara lämpligt
att förlägga skolan till Bjurfors.

Vill man fördröja frågans lösning
tror jag att man skall rösta på motionerna
i dag. Efter vad jag har hört har
byggnadsstyrelsen redan börjat undersöka
hur området i Bjurfors lämpligen
skall bebyggas.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Fast jag står som motionär
i denna fråga hade jag på grund
av jordbruksutskottets enhälliga yttrande
tänkt avstå från att begära ordet.
Men när nu frågan har tagits upp skulle
jag ändå vilja framföra några synpunkter.

Det har nämnts något om att man
skulle komma fortare i gång med arbetet
i Skinnskatteberg. Där skulle undervisningsverksamheten
omedelbart kunna
påbörjas, men skulle skolan placeras
i Bjurfors som utredningen har föreslagit
och som jordbruksutskottet har
tillstyrkt, tar det kanske en tid av fyra
år. Jag antar att den kommitté som har
föreslagit Bjurfors har planerat så, att
det är moderna lokaler som skall stå
till förfogande när de blir färdiga om
fyra år. Utvecklingen går emellertid
så fort, att det som är aktuellt i dag
kanske inte är det om fyra år. Följaktligen
hade det varit lika bra att man
hade inrättat sig i Skinnskatteberg i
något billigare former än vad som nu
blir fallet, eftersom både lokaler och
annat som behövs finns att tillgå där.
Då skulle undervisningsverksamheten
kunna börja tidigare.

Men kanske kan man — som herr
Lindström i Lockne sagt tidigare i dag
— i vissa frågor spåra verkan av krafter
som är starkare än till och med
riksdagen.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Lantmäteristaten: Avlöningar

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 306
och 11:412; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jacobsson i
Sala begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
85: o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 306 och II: 412.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Jacobsson i Sala begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 157 ja och 28 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 86—89

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 90

Lantmäteristaten: Avlöningar

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! Vid denna punkt har
jag anmält en blank reservation i anledning
av min motion om snara åtgärder
för att göra lantmäteriet ägnat att
fullgöra sina åligganden på ett för samhället
mera tillfredsställande sätt, framför
allt i de län där utvecklingen präglas
av särskild intensitet.

I det län jag representerar här i riksdagen
är så fallet i allra högsta grad.
Det kan inte vara riktigt med så långa
väntetider för att få en lantmäteriförrättning
utförd. Jag vill erinra om att
antalet balanserade ärenden i Stockholms
län vid det senaste årsskiftet var
4 259, vilket innebär en ökning från föregående
år med 315 ärenden eller cirka
8 procent. Balansen räknad i arbetsmånader
har stigit från 2 045 år 1962
till 2 280 eller med drygt 11 procent.

Under det senast förflutna året tjänstgjorde
inom förrättningsorganisationen
personal motsvarande totalt 1 285 tjänstgöringsmånader.
För att avveckla den
balanserade arbetsmängden skulle med
nu tillgängliga arbetsresurser åtgå en
tid av nära två år. Vad detta innebär
av långa väntetider och irritation för
allmänheten kan var och en förstå.

Jag har, herr talman, velat erinra om
dessa siffror. Jag hoppas liksom utskottet
att de förstärkningsåtgärder som
Kungl. Maj :t nu föreslår skall kunna avhjälpa
några av bristerna. Jag hoppas
även att Kungl. Maj:t i fortsättningen
följer utvecklingen med den största
uppmärksamhet.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Även jag skulle vilja säga
några ord med anledning av en motion
som utskottet under denna punkt
har avstyrkt. Jag gör det i första hand
därför att den motivering som utskottet
har anfört inte är särskilt relevant.

Utskottet säger på tal om yrkandet
att vissa skogliga tjänster skulle inrättas
inom lantmäteriet, att det inte behövs
därför att »lantmäteriets behov

Nr 14

Fredagen den 3 april 1904 fm.

Nr 14

av skoglig expertis bör i väsentlig omfattning
kunna tillgodoses genom samarbetet
med de skogliga länsmyndigheterna».
Det är möjligt att detta argument
är giltigt i Blekinge län, varifrån en ledamot
av jordbruksutskottet med skoglig
sakkunskap härstammar, men jag
försäkrar att det inte på något sätt är
giltigt i Kopparbergs län. Där har de
skogliga arbetsuppgifterna i samband
med lantmäteriets omskiftesverksamhet
en sådan omfattning, att det är fullständigt
uteslutet att tänka sig att låna arbetskraft
från skogsvårdsstyrelsen. Så
har inte heller skett. Inom lantmäteriet
har man egna skogliga tjänstemän, både
jägmästare och skogsmästare. Ur den
synpunkten är alltså saken ordnad. Men
anställningsformerna för dessa skogliga
tjänstemän är otillfredsställande. Eftersom
några befattningar för ändamålet
inte inrättats, måste vederbörande
anställas som extra tjänstemän och avlönas
med överskottsmedel från de övriga
avlöningsanslagen.

Detta kan gå för en kortare tid. Men
det är orimligt att begära att arbetskraft
med sådana kvalifikationer skall
år efter år stanna kvar på befattningar
med så lösliga anställningsformer som
det här gäller. Det har också visat sig
mycket svårt att behålla arbetskraften.
De olägenheter och nackdelar, som uppstår
genom att vederbörande på grund
av de osäkra förhållandena lämnar sin
tjänst, är sannerligen inte förenliga med
statsnyttans intressen. Dessa tjänstemän
representerar inte bara ett stort skogligt
kunnande, utan de har också förvärvat
en betydande erfarenhet av de
egendomliga och trassliga förhållandena
däruppe i övre Dalarna. Just med hänsyn
därtill är det ännu olämpligare för
verksamheten med personalbyten.

Jag inser att det är meningslöst att
yrka bifall till motionen, men jag har
velat göra detta uttalande i förhoppning
om att jordbruksministern ett kommande
år skall ta hänsyn till det äskande,
som lantmäteristyrelscn i detta sam -

Lantmäteristaten: Avlöningar

manhang framfört och som är i hög grad
sakligt motiverat. Motionen ansluter sig
helt till denna lantmäteristyrelsens
framställning.

I detta sammanhang vill jag emellertid
beröra en annan fråga som gäller
lantmäteriet i övre Dalarna. Jag gör det
med en viss tvekan, eftersom det kan
förefalla som om jag talade i egen sak,
men situationen är så allvarlig, att jag
inte anser mig kunna underlåta att
bringa den till kammarens kännedom.

Såsom kammarens ledamöter säkerligen
känner till innebär den s. k. lagaskiftesverksamhet,
den strukturomvandling
av fastighetsbeståndet som pågår
i övre Dalarna, en mycket omständlig
och omfattande procedur. Det rör
sig om hundratusentals hektar mark
och tiotusentals jordägare. Förhållandena
är över huvud taget komplicerade,
men vårt främsta hjälpmedel för att
reda upp situationen utgöres av en utomordentligt
tungrodd och föråldrad
lagstiftning. Utan att göra sig skyldig
till någon överdrift kan man säga, att
denna lagstiftning i sina principer direkt
grundar sig på den författning
som år 1783 tillkom för storskiftets genomförande
i vårt land. Det är ganska
orimligt att man skall behöva ha en sådan
lagstiftning, som helt naturligt inte
är ägnad att medverka till ett snabbt
genomförande av denna lagaskiftesverksamhet.
Men verksamheten som sådan
är utomordentligt nödvändig. Även om
det kan riktas kritik mot verksamheten
— det är jag den förste att erkänna —
därför att de ägolotter som utlägges och
de fastigheter som bildas har för liten
omfattning arealmässigt sett, så utgör
den dock den enda möjliga grundvalen
för en fortsatt storleksrationalisering
och arealupprustning av fastigheterna.

Hur bedrives då verksamheten? Jo,
för ungefär femton år sedan tillskapades
inom lantmäteriet ett antal särskilda
enheter med uppgift att verkställa
skiftena. De som sysslar med verksamheten,
företrädare för jordägarna och

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Lantmäteristaten: Avlöningar

länets myndigheter, har emellertid inte
kunnat förmå de centrala myndigheterna
att avdela tillräckligt med arbetskraft
för ändamålet, och verksamheten
liar därför kommit att dra orimligt
långt ut på tiden. Det har också fört
med sig att arbetet för den personal,
som tjänstgör där, blivit mer tungt och
tröstlöst än som skulle ha varit nödvändigt.
Jordägarna, tusentals dalkarlar, är
besvikna — för att inte använda ett
starkare ord. De är utomordentligt missnöjda
med det sätt varpå statsmakterna
sköter denna uppgift.

Men det är inte nog med att jordägarna
är missnöjda. Även den personal
som sysslar med detta arbete börjar gripas
av missmod och känner sig dåligt
utnyttjad. Så måste det vara, om man
tjänstgör i en organisation som drivs
på sparlåga och inte får de resurser
som behövs för att arbetskraften skall
utnyttjas effektivt.

Detta för med sig att folk lämnar
verksamheten och att det uppstår en
ständig förlängning av den tid som behövs
för att arbetsuppgifterna skall klaras.
1 dagarna har två kvalificerade
tjänstemän lämnat verksamheten för
andra tjänster, och detta medför lågt
räknat en förlängning av handläggningstiden
med ungefär två år. Var och en
av dessa tjänstemän representerar en
arbetsenhet. Varje sådan arbetsenhet
drar en kostnad av ungefär 175 000 kronor
för statsverket. Det är lätt att räkna
ut hur illa det rimmar med statsnyttans
intresse att verksamheten på detta sätt
förlängs med ett par år.

Jag vill sluta med att hoppas, att mitt
påpekande om de oefterrättliga förhållanden
som råder skall leda till att
jordbruksministern vill rikta sin uppmärksamhet
på dessa frågor och medverka
till att det ges möjligheter att
snabbare lösa de uppgifter som staten
åtagit sig. Om så inte sker, är det såvitt
jag kan förstå mera effektivt och
mera hederligt att erkänna att man misslyckats
med uppgiften och lägga ned
verksamheten.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag hade inte för avsikt
att här säga någonting om herr Turessons
motion, eftersom jag i stor utsträckning
sympatiserar med den och
med det yrkande som där ställts, utan
jag begärde ordet närmast med anledning
av vad herr Stiernstedt skrivit i
sin motion och här anfört.

Jag ifrågasätter dock starkt att verksamheten
vid lantmäteriet i Dalarna drives
på sparlåga. Utanför Dalarna har vi
i varje fall en annan uppfattning. För
den händelse herr Turesson åsyftade lönefrågor
kan det emellertid vara en annan
sak, men antalet i tjänst varande
personer vid lantmäteriet i Dalarna är
mer än väl jämförbart med vad som
finns i övriga delar av landet.

Jag är emellertid fullt införstådd med
att vi kan behöva göra ytterligare krafttag.
Den framställning som herr Turesson
riktade till jordbruksministern tycker
jag dock att han i stället borde ha
riktat till justitieministern. Hjälp oss,
herr Turesson, att så fort som möjligt
få fram en ny och modern lagstiftning
i enlighet med fastighetsbildningskommitténs
beänkande! Då tror jag mycket
vore vunnet för lantmäteriet här i
landet och även för avhjälpande av den
balans som herr Stiernstedt talade om.

Och låt mig sedan säga några ord om
arbetsbalansen. Utbildningen är självfallet
en mycket besvärande flaskhals
i många yrken, men inom lantmäteriet
har vi ändå på sistone fått i gång en
tillfredsställande utbildning av tekniker
och kontorspersonal. Likaså föreligger
en proposition om utbildning av ett
större antal lantmätare vid tekniska högskolan
i Stockholm. Därför kan vi hoppas
att utbildningsproblemet på litet
längre sikt blir löst.

Men det är inte den saken det huvudsakligen
hänger på i detta fall. Man
tror ofta att det är lantmätarna eller deras
tjänstebiträden som bär skulden till
den stora arbetsbalansen inom lantmäteriet.
Det är också betecknande att de
erfarenheter som redovisas i herr Stiern -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Rikets allmänna kartverk: Kartarbeten m. m.

stedts motion kommer från Stockholms
lön. Fn stor del av balansen har sin
orsak i bristande planering på ett område,
där lantmätarna skall verka, nämligen
fastighetsbildningen. Denna brist
på upprättade och fastställda planer
har man känning av runt om i landet,
men den är sannolikt särskilt markant
i Stockholms län såsom ett expanderande
län.

Detta har gjort att lantmäteri^ ligger
på en stor mängd förrättningar, om
vilka lantmätarna skulle kunna säga:
På grund av gällande bestämmelser vägrar
vi att verkställa dessa förrättningar.
Det saknas planering, och då kan vi
inte göra någon fastighetsbildning.
Punkt och slut. Det gör man emellertid
inte. I stället ligger man på ansökningarna
i avvaktan på att kommunerna
skall bli klara med den planering
som behövs för att fastighetsbildningen
skall kunna komma till stånd.

I vissa fall hjälper visserligen lantmäteriet
till vid uppgörandet av sådana
planer, men det sker ingalunda i
den utsträckning som erfordras. Och
det sammanhänger med att planeringsuppgifterna
inte är något obligatoriskt
tjänsteuppdrag för lantmäteriet. Det
finns andra yrkesmän som arbetar med
planeringsverksamheten, t. ex. arkitekter
och andra anställda i fria firmor.
Lantmäteriet är inte den väsentlige planeraren
i många län.

Härtill kommer att säkerligen många
förrättningar inom Stockholms län avvaktar
dispens från länsstyrelsen. Det
linns nämligen en hel rad förbud, som
länsstyrelsen måste lämna dispens från,
innan fastighetsbildning kan äga rum.
Där kan lantmätarna sålunda inte göra
något annat än avvakta. Jag säger detta
som en förklaring till att det på vissa
håll föreligger en betydande arbetsbalans,
men det är inte något försvar
för de förhållanden som råder. Jag tycker
bara man skall fördela ansvaret litet
annorlunda än vad sakägarna själva
ofta gör — som ju många gånger får

vänta alldeles för länge på att få fastighetsbildningen
verkställd.

Slutligen vill jag säga att den översyn
som herr Stiernstedt talar om i sin
motion sker kontinuerligt från det centrala
ämbetsverket, där man har i uppdrag
av jordbruksdepartementet att
verkställa översyn och fördela arbetskraften
på ett vettigt och riktigt sätt.
Det tror jag också att man försöker att
göra.

Ansvaret för arbetsbalansen ligger alltså
inte enbart på lantmäteriet utan delas
också av andra myndigheter samt av
kommunerna själva, som många gånger
inte tar de initiativ som de borde göra.

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! Jag har ingalunda sagt
att det är lantmätarna som förorsakar
eftersläpningen. Men speciellt i vårt län
har vi öven i glesbygderna en stor eftersläpning,
som inte hänger på planeringen.
Vi har fått lov att ta lantmätare
från glesbygden till tätorterna för
att över huvud taget kunna klara bebyggelsen
där. Förhållandena beror alltså
inte bara på planeringen utan också på
bristande antal lantmätare.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 91—-96

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 97

Rikets allmänna kartverk: Kartarbeten
m. m.

Kungl. Maj :ts framställning under
punkten 118 (s. 244—246) innebure en
medelsanvisning av 3 391 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat två till utskottet hänvisade,
likalydande motioner, nämligen 1:444
av herr Erik Olsson in. fl. och II: 534 av
herr Larsson i Norderön m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte
besluta att höja förevarande anslag med

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Rikets allmänna kartverk: Kartarbeten m. m.

200 000 kr. utöver vad som angivits i
statsverkspropositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:444 och 11:534, till Rikets allmänna
kartverk: Kartarbeten m. m. för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 3 591 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Hjälmar Nilsson, Lage Svedberg, Mossberger,
Magnusson och Erik Svedberg,
fru Lindskog samt herrar Franzén,
Lundmark och Trana, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:444 och 11:534, till Rikets allmänna
kartverk: Kartarbeten m. m. för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 3 391 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

LINDSKOG (s):

Herr talman! Kartverket har varit föremål
för diskussion vid flera tillfällen
här i riksdagen under de senaste åren.
Det hänger väl samman med att kartverket
inte kunnat motsvara de ökade
krav, som en förändrad samhällsstruktur
har ställt. Man har haft ett ökat behov
av pålitliga kartor.

Nu har i alla fall en upprustning påbörjats.
Denna upprustning måste ju
omfatta både lokaliteter, maskiner och
personal. Kartverket har själv gjort en
plan för verksamheten, där man sökt
att med tillgängliga resurser hinna med
så mycket som möjligt. Det kan inte
hjälpas att de lokala önskemålen ändå
har varit mera vittomfattande och kommit
i kläm. I huvudtiteln i år har sagts,
att förstärkningen av verkets kapacitet
främst skall ske på den tekniska sidan.
Man hoppas att fältet skall kunna avbetas
snabbare med hjälp av en förbättrad
teknisk utrustning.

Vid denna punkt har det väckts ett

par motioner, 1:444 och 11:534, i vilka
man har yrkat på ett ökat anslag på
200 000 kronor för att kartverket skall
få möjlighet att påskynda den ekonomiska
kartan för Jämtlands län.

De nya lokaliteter, som kartverket har
utsikt att få inom den närmaste tiden,
beräknas inte vara färdiga förrän den
1 januari 1965. Omflyttningen och installeringen
av den maskinella utrustningen
kommer att ta sin tid. Kartverket
är självt medvetet om detta och säger
i sin petitaskrivelse, att det kommer
att återstå en hel del av detta omflyttningsarbete
under budgetåret 1964/
65.

Under sådana omständigheter har vi
reservanter den uppfattningen, att det
inte hjälper med att anvisa mera pengar.
Det måste parallellt ske en upprustning
av tekniska hjälpmedel och personal,
och framför allt måste man ha lokaliteter
för både maskinerna och människorna.
Det är detta som varit avgörande
för oss vid bedömningen och motiverar
vårt yrkande. Vi anser att man
inte under nästkommande budgetår kan
utnyttja de 200 000 kronor, som nu begärs
motionsledes. Man bör lugna sig
till dess kartverket kommit in i sina
nya lokaler, placerat sin tekniska utrustning
och fått den i verksamhet till
full kapacitet. Då har man möjligheter
att bättre och snabbare tillgodose det
växande behovet på detta område.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen av herr
Hjalmar Nilsson vid punkten 97 i jordbruksutskottets
utlåtande.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Som fru Lindskog redan
framhållit har vi tidigare diskuterat
denna fråga här i kammaren, och så
sent som i fjol antog riksdagen ett enhälligt
förslag från jordbruksutskottet,
i vilket det heter att kartverket med
kraft skall verka för att gällande kartläggningsprogram
genomförs så snabbt

Nr 14

Fredagen den 3 april 1904 fm.

Nr 14

Rikets allmänna kartverk: Kartarbeten m. m.

som möjligt. Med anledning av detta uttalande
har kartverket i sina petita begärt
200 000 kronor — kartverket har
med andra ord begärt att riksdagens
beslut skall fullföljas. Då måste det väl
även vara så, att kartverket har möjlighet
att påskynda kartläggningen, om
verket erhåller begärda medel. Att medlen
erhålles är alltså förutsättningen.

För att ytterligare styrka riktigheten
av det förda resonemanget vill jag citera
vad kartverket uttalat i ett remissutlåtande
över betänkandet »Befolkningsutveckling
och näringsliv i Jämtlands
län» den 22 januari i år:

»Sammanfattningsvis får kartverket
— beträffande kartläggningsuppgifterna
— anföra, att med ökade resurser
kan en snabbare framställning av ekonomiska
och topografiska kartor över
Jämtlands län åstadkommas, önskemål
om snabbare kartframställning föreligger
dock även från andra län, vilka
önskemål torde böra beaktas om ökade
resurser erhålles.»

Jag vill understryka att denna fråga
inte enbart rör Jämtlands län, även om
vi motionärer speciellt betonat problemen
där. Nej, enahanda problem torde
vara rådande i ett flertal andra län.

Herr talman! Jag vill anföra några
allmänna synpunkter på behovet av en
ekonomisk karta.

En ekonomisk karta kan i allmänhet
användas för översiktliga bedömanden
och planeringar i såväl statlig och
kommunal förvaltning som inom näringslivet
i ett flertal avseenden, exempelvis
rörande bebyggelse, industri,
samfärdsel, jordbruk och skogsbruk.
För Jämtlands län har i samband med
verkställd länsutredning bekräftats, att
länets jordbruk och skogsbruk är i
mycket stort behov av strukturrationalisering,
utan vilken dessa näringar
inte kan hävda sig och ge sina utövare
en tillfredsställande bärgning, samt att
ett avsevärt hinder i rationaliseringsarbetet
är bristen på en ekonomisk karta.
Planering för bebyggelse, särskilt

fritidsbebyggelse, och planering av
markanvändning för fritidsändamål är
jämväl angelägna och brådskande uppgifter.
Bristen på en ekonomisk karta
är ett allvarligt hinder för en tillfredsställande
lösning av dessa uppgifter.

För flertalet av de uppgifter, där eu
ekonomisk karta kan komma till användning,
är det jämväl angeläget att
en modern och tillförlitlig topografisk
karta finns tillgänglig. Särskilt må
nämnas översiktlig planering av skogsbrukets
stamvägar, översiktlig planering
för s. k. intressearrondering i skogsmark
mellan storskogsbruk och privatägt
skogsbruk samt översiktlig planering
för större områden (kommun,
länsdel) för bebyggelse och markanvändning
för fritidsändamål.

Det får anses vara klarlagt, att en
ekonomisk karta och en modern topografisk
karta för nämnda uppgifter
medför en sådan besparing i tid, kostnader
och personal, att enbart på denna
grund upprättandet av dessa kartor är
väl motiverat.

Av vad kartverket sammanfattningsvis
uttalade i sitt remissutlåtande framgår,
som jag redovisade, att kartverket
anser sig ha resurser för att påskynda
arbetet bara anslag erhålles. Det är därför
utskottsmajoriteten ansett det vara
befogat att biträda motionsyrkandet,
och jag yrkar för min del, herr talman,
bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag begärde närmast
ordet efter herr Jönsson i Ingemarsgården
för att understryka, att en snabbare
försörjning av kartmateriel ingalunda
enbart är ett jämtlandsintresse.
Jag vill understryka vad herr Jönsson
uttalade, nämligen att förra årets riksdag
gjorde en mycket positiv skrivning,
i vilken man utgick från att kartverket
skulle få de resurser som behövdes
för att snabbt kunna genomföra
det gällande kartläggningsprogrammet.

Detta uttalande av fjolårets riksdag

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Nr 14

Rikets allmänna kartverk: Kartarbeten m. m.

förutsatte att kartverket skulle förfoga
över sådana resurser, att en sådan rekommendation
kan verkställas. Om inte
dessa resurser ställes till kartverkets
förfogande, blir också ett riksdagsuttalande
i den riktning som gjordes i fjol
ett slag i luften. Jag har den uppfattningen,
att riksdagen när den gör ett
sådant uttalande inte bara vill lämna
besked om siffermässiga förhållanden
till kanslihuset utan att riksdagen också
menar vad den skriver i sina motiveringar
till anslagsanvisningar.

Jag tror att man ute i länen i allmänhet
har den uppfattningen, att kartläggningsarbetet
går för sakta. Det går
i varje fall saktare än man tolererar ute
i länen. Behovet av moderna kartor
växer nämligen mycket snabbt i nästan
alla län.

För Jämtlands del vill jag understryka,
att utskottet är väl informerat om
länets behov i detta avseende från det
besök som utskottet gjorde i Jämtland
i somras. Jag tolkade detta behov på
det sättet, att det inte minst är den
starka tillströmningen av turister i
Jämtland och den ökade fritidsbebyggelsen
i länet, som gör en bättre kartläggning
nödvändig.

Effekten av ett relativt litet bidrag
— som det i detta fall är fråga om —
kan få en ganska stor betydelse. Det är
i varje fall inte så som fru Lindskog
sade, att detta anslag ensamt inte skulle
ha någon effekt. I varje fall har kartverket
en helt annan uppfattning. Det
menar att detta anslag skulle öka resurserna
så mycket, att kartläggningen
skulle kunna ske betydligt effektivare.

När det gäller det speciella jämtlandsönskemålet
fick utskottet vid sitt
besök den uppfattningen, att Jämtland
och dess befolkning för en energisk
kamp mot befolkningsminskningen i
länet. Det är inte utan att man skulle
önska jämtlänningarna en uppmuntran
i deras intensiva arbete för att dra till
sig folk. Denna uppmuntran skulle kunna
ges genom att de i varje fall får de

resurser, som behövs för kartläggningsarbetet.

Herr talman! Även jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Visst är vi alla överens
om att det är värdefullt att få en tidsenlig
karta och att det är nödvändigt
att få fram den så snart som möjligt.
Men när det föreligger hinder för detta
genom att byggnader inte är färdigställda,
så att man inte kan utnyttja
pengarna under det kommande budgetåret,
hjälper det inte mycket att anslå
dessa medel i år. Det är fullt tillräckligt
att vi tar frågan under omprövning
nästa år.

Herr talman! Jag^.vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen på
denna punkt.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Fru Lindskogs senaste
yttrande föranleder mig att upprepa
det citat, som jag återgav i mitt föregående
anförande, nämligen kartverkets
remissvar av den 22 januari 1964:
»Sammanfattningsvis får kartverket —
beträffande lcartläggningsuppgifterna —
anföra, att med ökade resurser kan en
snabbare framställning av ekonomiska
och topografiska kartor över Jämtlands
län åstadkommas.»

Vi litar på att kartverket verkligen
menar vad det skrivit i sitt uttalande,
nämligen att det är enbart pengar som
fattas för att detta arbete skall kunna
påskyndas.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Lindskog begärde emellertid
votering, i anledning varav efter

Fredagen den 3 april 1904 fm. Nr 14

med statens vatteninspektion: Vatteninapektionen: Avlöningar

Fiskeristyrelsen

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
97: o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9) av herr Hjalmar Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Herr Jönsson i Ingemarsgården begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 92 ja och 98 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
9) av herr Hjalmar Nilsson
m. fl.

Punkterna 98—102

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 103

Fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion:
Vatteninspektionen:

Avlöningar

Under punkten 124 (s. 254—255) innefattade
Kungl. Maj:ts förslag — förutom
hemställan till riksdagen att medge
ändring i personalförteckning och
godkänna en ny avlöningsstat — en höjning
av anslaget med 101 000 kr. till
950 000 kr.

likalydande motioner, nämligen I: 140
av herr llarald Pettersson m. fl. och
II: 169 av herr Grebäck in. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag angående fördelningen
av kostnaderna för vattendragens
skötsel och underhåll, varvid i
första hand borde undersökas möjligheterna
av det allmännas övertagande
av de större vattendragens underhåll,
samt b) vid behandlingen av förevarande
anslagspunkt medge att utöver Kungl.
Maj :ts förslag 200 000 kr. måtte ställas
till vatteninspektionens förfogande att
disponeras enligt motionerna och därmed
till Fiskeristyrelsen med statens
vatteninspektion: Vatteninspektionen:

Avlöningar för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 1 150 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 140 och II: 169, såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidta
den ändring i personalförteckningen för
fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion
: vatteninspektionen som föranleddes
av vad som föreslagits i utlåtandet; b)

godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för fiskeristyrelsen
med statens vatteninspektion: vatteninspektionen,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1964/65;

c) till Fiskeristyrelsen med statens

vatteninspektion: Vatteninspektionen:

Avlöningar för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 950 000 kr.;

II. i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till
känna vad utskottet anfört i anledning
av i motionerna I: 140 och II: 169 framfört
utredningsyrkande.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Isacson och
Hedin.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

1 detta sammanhang hade utskottet
behandlat två till utskottet hänvisade,

5—Andra kammarens protokoll 196b. Nr lb

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion: Yatteninspektionen: Avlöningar

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Under denna punkt berörs
en motion av herr Grebäck m. fl.
som tar upp verkligt angelägna problem,
nämligen skötseln av våra vattendrag,
som i stor utsträckning håller på
att växa igen, och saneringen av utsläppen
i dessa vattendrag. Där rensning
är nödvändig och i den utsträckning
den kommer till stånd får kostnaderna
för närvarande helt och hållet
bäras av vederbörande markägare, trots
att dessa oftast inte kan påverka orsakerna
till igenväxandet och igenslamningen.
Orsakerna är ju oftast att finna
uppströms genom utsläpp från större
eller mindre samhällen eller från industrier.
Man kan verkligen instämma i
motionens formulering, att det nuvarande
systemet inte längre är rimligt
och att utvecklingen har gått förbi gällande
bestämmelser.

Frågan om kostnadsfördelningen mellan
olika intressenter behöver därför
snarast utredas, och starka skäl talar
för att det allmänna övertar ansvaret
för de större vattendragens funktion.

Nu har utskottet uttalat sig mycket
kraftfullt för utredning i syfte att vinna
en snar lösning av dessa problem. Jag
har därför avstått från att fullfölja det
andra yrkandet i motionen, nämligen
om en förstärkning av vatteninspektionens
ekonomiska resurser, vilket jag
tror skulle vara mycket angeläget i och
för sig.

Med min blanka reservation har jag
velat understryka vikten av att man
vidtar verkliga kraftåtgärder i fråga
om sanering av både kommunala och
industriella vattenföroreningar, och jag
hoppas att departementschefen till ett
kommande år skall komma med förslag
om förstärkning av vatteninspektionens
resurser.

Jag har, herr talman, inget särskilt
yrkande.

I detta anförande instämde herr
Dickson (h).

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Under denna punkt har
utskottet behandlat motionen II: 169. I
den motionen hemställes att riksdagen
hos Kungl. Maj:t skall begära en utredning
om fördelningen av kostnaderna
för vattendragens skötsel, varvid ifrågasättes
att det allmänna övertar kostnaderna.

Utskottet går delvis med på motionärernas
hemställan. För att ge vatteninspektionen
ökade möjligheter att arbeta
effektivt önskar motionärerna att
anslaget till vatteninspektionens avlöningar
ökas till 1 150 000 kronor mot
de av Kungl. Maj :t föreslagna 950 000
kronorna. Utskottet utgår från att vattenvårdskommittén
upptar i motionen
framförda spörsmål till behandling,
eventuellt med stöd av tilläggsdirektiv.
Däremot vill utskottet inte gå med på
att öka anslaget till vatteninspektionen.

Det är mycket bra om vattenvårdskommittén
kan sporras till att på ett
effektivt sätt ta itu med dessa stora och
kostnadskrävande frågor, som berörs i
motionerna, men mycket kan göras om
vatteninspektionen successivt får ökade
resurser — nuvarande tillgång på
personal är inte tillräcklig. Den räcker
t. ex. inte till för att tillgodose naturvårds-
och trivselbehov samt syssla med
uppgifter på det medicinska området.
Här behövs en väsentlig förstärkning.
Både kommuner och enskilda behöver
ökad rådgivning i dessa spörsmål.

Med anledning av att dessa frågor
nära sammanhänger med dem som kammaren
kommer att få behandla i anledning
av ett utlåtande från tredje lagutskottet
som står på dagens föredragningslista,
vill jag här understryka betydelsen
av att vatteninspektionen får
ökade personalresurser. Igenslammade
vattendrag, som vid högvattentillfällen
översvämmar stora områden, blir orsak
till överförandet till såväl djur som
människor av både bakterier och inälvsmaskar.
Särskilt förekomsten av
dynt har på senare år ökat oroväckan -

Fredagen den 3 april 1904 fm.

Nr 14

de. Statistik från våra slakterier visar
att starkt ökad dyntförekonist föreligger.
Det förefaller som om slakteriföreningar,
som inom sina områden har
starkt förorenade vattendrag, företer
den största ökningen.

Jag vet inte, herr talman, om den hår
lilla skissen syns ner i kammaren, så
att kammarledamöterna får någon uppfattning
av den. Kurvan går mycket
brant uppåt från år 1954 till år 1963;
det är en avsevärd ökning av dessa fall.
Här behövs omfattande undersökningar
och även snara åtgärder, men hittills
har vatteninspektionen inte haft tillräckliga
personalresurser för detta. Får
man en personalförstärkning där, kan
säkerligen en hel del åstadkommas utan
att man skall behöva avvakta vattenvårdskommitténs
eventuella förslag. Jag
tycker att motionärernas framställning
om ytterligare 200 000 kronor är en
mycket måttlig begäran.

Statens naturvårdsnämnd framhåller
bl. a., att samhället för att neutralisera
vattenföroreningarna för lång tid framåt
behöver räkna med stora årliga investeringar.
Ju längre man dröjer med
att på allvar gripa sig an med uppgiften,
desto dyrare blir det.

Jag måste således, herr talman, hemställa
att i motionerna I: 140 och II: 169
framfört förslag att höja anslaget till
vattenvårdsinspektionens lönekostnader
med 200 000 kronor bifalles.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Utan att gå närmare in
i denna diskussion vill jag understryka
vikten av att vi får rena vatten i vårt
land. Men när man nu tycks mena att
staten skall ta på sig kostnaderna för
rening av enskilt ägda vattenområden
eller vattendrag, hoppas jag att regering
och utredningar beaktar att om
äganderätten till vattendragen återförs
till staten, så får vi ökade möjligheter
att vidta de åtgärder som är nödvändiga
på detta område.

Man talar alltid om enskild ägande -

Jordbrukets maskinlånefond

rätt i detta sammanhang, men när det
gäller kostnaderna kräver man att staten
skall ingripa.

Herr talman! Jag har bara velat understryka
att samhället bör se till att
återta äganderätten till vattenområdena.

överläggningen var härmed slutad.

J/om. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i motionerna 1:140 och 11:169
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Jlom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 104—136

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 137

Jordbrukets maskinlånefond

Sedan punkten föredragits anförde

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Alltsedan 1938, då riksdagen
beslöt inrätta en statlig lånefond,
kallad jordbrukets maskinlånefond, har
möjlighet beretts jordbrukare att erhålla
lån för anskaffande av jordbruksmaskiner
till gemensamhetsanvändning.
Denna låneverksamhet har under dessa
år varit av stor betydelse för jordbruket
och dess rationalisering. Villkoren
för att lån skall beviljas — vilket
sker genom hushållningssällskapen —-är sådana att lånen direkt medverkar
till rationaliseringen, då de skall avse
utvidgningen av maskinbeståndet och
särskilt anskaffning av specialmaskiner.
Lånevillkoren är i övrigt sådana att de
främjar en sund ekonomisk utveckling
för jordbruksföretaget, då amorteringstiden
är satt till 5 ä 8 år, beroende på
maskinens beräknade hållbarhetstid.

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 fm.

Jordbrukets maskinlånefond

Därtill kommer att räntan är fastställd
enligt statens normalränta.

Enligt hushållningssällskapen finns
för gemensam maskinanvändning cirka
12 000 företag: maskinstationer, för eningar

av jordbrukare, enkla bolag eller
enskilda maskinhållare. Den rådgivning
som hushållningssällskapen bedriver
i samband med långivningen är av
värde och betydelse i de allmänna rationaliseringssträvandena
inom jordbruket.
Även om långivningen från maskinlånefonden
under åren 1959—1961 motsvarade
endast 1 procent av de totala
maskininvesteringarna — under 1962—
1963 skedde en liten ökning — kan man
dock fastslå att lånegivningen medverkar
till mekaniseringen av jordbruket.
Detta gäller inte minst de arbetsbesparande
specialmaskiner som har kunnat
anskaffas.

.lag är övertygad om att den genomgripande
mekanisering, som ägt rum
inom jordbruket under det senaste årtiondet
i väsentlig utsträckning bidragit
till ökning av arbetsproduktiviteten,
d. v. s. produktionen per arbetstimme.
Enligt statens jordbruksnämnd har för
jordbruket under tiden 1951/52 till
1958/59 noterats en genomsnittlig produktivitetsökning
på 4,4 procent per år,
under det att för industrien under samma
tid 4,2 procents ökning noterats.
1961/62 blev ökningen i arbetsproduktiviteten
5,6 procent. Här finns dock tyvärr
inga jämförelsesiffror för industrien.
Jag tror ändå att siffrorna räcker
som exempel på vad rationaliseringen
betyder.

Även om det endast är en ringa del
av de totala maskininvesteringarna som
finansieras med lån ur statens maskinlånefond,
är det dock alldeles speciellt
till det mindre jordbrukets rationalisering
och till den gemensamma maskinanvändningen
som denna fond ger ett
handtag. Investeringskostnaderna minskas
för enskilda jordbrukare, vilket är
särskilt värdefullt för nytillträdande.

Men, lierr talman, det är tyvärr så att

endast ett fåtal får möjlighet att komma
i åtnjutande av lån ur fonden, eftersom
lantbruksstyrelsen inte har tillräckligt
med kapital att fördela på hushållningssällskapen.

Endast cirka två tredjedelar av de
lånesökande kan beviljas lån ur fonden
på grund av kapitalbrist. Sannolikt skulle
siffran ha varit ännu mindre, om inte
många hade avhållits från att söka lån
i medvetande om den ständiga kapitalbristen.

En ständigt ökad investering i förening
med stegrade priser på maskiner
gör att kapitalbehovet också är ständigt
stigande. Detta har också lantbruksstyrelsen
uppmärksammat och föreslår
därför ett kapitaltillskott av 3 miljoner
kronor jämte att det outnyttjade anslaget
från budgetåret 1955/56 får disponeras.

Det är detta som föreslås i motioner
nr 533 i denna kammare av herrar Dahlgren
och Magnusson i Nennesholm och
nr 446 i första kammaren av herr Harald
Petterson m. fl. Motionärerna liksom
lantbruksstyrelsen anser att ett sådant
tillskott till fonden är nödvändigt,
om utlåningen skall kunna öka och åtminstone
i någon mån tillfredsställa
det ökade kravet på investeringskapital.
Det är, ärade kammarledamöter,
inget anslag det är fråga om, utan det
avses endast att kapital ställes till förfogande
för utlåning, som inom föreskriven
tid skall återbetalas av låntagaren
och därtill också med ränta.

Herr talman! Jag ställer inte något
yrkande men jag har velat framhålla
dessa synpunkter för att man därigenom
skall få möjlighet att återkomma
i ärendet, och jag hoppas också till slut
att jordbruksministern, som för en stund
sedan i debatten framhöll, att han var
positivt inställd till det svenska jordbruket,
denna gång även praktiskt gör
verklighet av sitt uttalande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 3 april 1904 fm.

Nr 14

0''J

Interpellation ang. rikets indelning i kommunblock

Punkterna 138—14 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 1 46

Lades till handlingarna.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 8

Interpellation ang. rikets indelning i
kommunblock

Ordet lämnades på begäran till

Herr BOO (ep), som yttrade:

Herr talman! Vid den långvariga riksdagsbehandlingen
av frågan om översyn
av rikets indelning i borgerliga primärkommuner
1961 och 1962 förutsattes
att planeringen av den beslutade indelningen
i kommunblock skulle anförtros
åt länsstyrelserna, som i samråd
med kommunerna och de av kommunindelningsfrågor
särskilt berörda myndigheterna
skulle uppgöra förslag till
indelningsplaner. över huvud taget underströks
att man vid tillämpningen av
de principer som skulle ligga till grund
för indelningen i kommunblock skulle
ta stor hänsyn till den kommunala opinionen
och kommunernas önskemål.

Principerna var emellertid så utformade
att även starka och entydiga opinionsyttringar
från kommunalt håll
oundgängligen måste lämnas obeaktade.
Det får dock förutsättas att länsstyrelserna
i planeringsarbetet och vid
upprättande av förslag i allmänhet sökt

tillmötesgå kommunernas önskemål så
långt detta varit möjligt med hänsyn
till de gällande direktiven. Det är därför
förvånande att Kungl. Maj:t vid fastställandet
av indelningsplanerna i stor
utsträckning frångått de av länsstyrelserna
i samråd med kommunerna upprättade
förslagen. Enligt vad som hittills
framkommit har mycket betydande
avsteg från länsstyrelsernas förslag
gjorts i flertalet län. Detta framgår bl. a.
av en genomgående tendens till reducering
av antalet kommunblock, i vissa
fall en högst betydlig sådan, vilket självfallet
medfört omfattande ändringar i
de förslag som tillställts Kungl. Maj:t.
De ändringar som sålunda vidtagits synes
inte ha tillkommit i syfte att på ett
bättre sätt tillgodose kommunal opinion
och kommunala önskemål. Det har heller
inte påvisats att länsstyrelserna skulle
ha frångått de principer som skulle
ligga till grund för indelningen i kommunblock.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
frågor:

Vill herr statsrådet redogöra för de
principer som tillämpats vid Kungl.
Maj:ts fastställelse av indelning av riket
i kommunblock?

Vill herr statsrådet redogöra jämväl
för de principer som i övrigt tillämpats
vid myndigheternas handläggning av
frågorna rörande indelning i kommunblock
i de avseenden som berörts i interpellationen? Denna

anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.18.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 em.

Fredagen den 3 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmmannen.

§ 1

Försvarsgrensstabernas organisation
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående försvarsgrensstabernas
organisation m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I proposition nr 31 hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 30 december 1963, föreslagit
riksdagen att

a) godkänna de av departementschefen
i förenämnda statsrådsprotokoll
förordade riktlinjerna för försvarsgrensstabernas
organisation;

b) godkänna att arméstaben, marinstaben
och flygstaben försåges med beställningar
och tjänster till det antal
och i de lönegrader som departementschefen
förordat;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de övergångsåtgärder som betingades
av omorganisationen av försvarsgrensstaberna; d)

godkänna vad som i övrigt föreslagits
rörande beställningar för flygsäkerhetsorganisationen
vid flygvapnet.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Adolfsson och Lager (I: 394) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Hagberg och Nilsson i Gävle
(II: 424), i vilka hemställts att riksda -

gen i skrivelse till regeringen begärde
utredning och förslag i syfte att nedbringa
de svällande förvaltnings- och
stabskostnaderna i försvaret samt att
i avvaktan härpå fastställa att tjänster
i armé, marin- och flygstaberna endast
ersattes enligt tjänstens kvalifikationsgrad
så att löjtnantstjänster ej betalades
med kaptenslöner, kaptenstjänster ej
med regementsofficerslöner etc.,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åkesson (I: 650) och den andra inom
andra kammaren av herrar Nyberg och
Antonsson (II: 791), i vilka hemställts
att riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj :ts proposition nr 31 måtte besluta,
att de beställningar som inbesparades
genom ny organisation av försvarsgrensstaberna
(arméstaben fyra, marinstaben
nio och flygstaben sex) uppfödes
enligt Kungl. Maj :ts närmare bestämmande
på vederbörliga personalförteckningar,

att marinstabens sektion III finge den
organisation som angåves i departementspromemorian
av den 4 april 1963,
bilaga 2, tablå 4, utom vad beträffade
vapenavdelningarna,

samt att i marinstabens sektion III
skulle ingå två vapentjänstavdelningar,
benämnda »undervattensavdelning» och
»övervattensavdelning»,
dels ock en inom andra kammaren av
herr Hedin m. fl. väckt motion (II: 790),
vari hemställts att riksdagen med bifall
i övrigt till propositionen nr 31 måtte
besluta att en sammanslagning av ingenjörsinspektionen
och signalinspektionen
ej måtte komma till stånd.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag

Fredagen den 3 april 19(S4 em.

Nr 14

å motionerna I: 394 och II: 424, I: 650
och II: 791, nämnda motioner såvitt nu
var i fråga, samt II: 790,

a) godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 30 december 1963 förordade
riktlinjerna för försvarsgrensstabernas
organisation;

b) godkänna att arméstaben, marinstaben
och flygstaben försåges med beställningar
och tjänster till det antal
och i de lönegrader, som departementschefen
förordat;

II. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de övergångsåtgärder som betingades
av omorganisationen av försvarsgrensstaberna; III.

godkänna vad som i övrigt föreslagits
rörande beställningar för flygsäkerhetsorganisationen
vid flygvapnet;

IV. att motionerna I: 394 och II: 424,
i vad de icke behandlats under I., icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; V.

att motionerna I: 650 och II: 791,
i vad de icke behandlats under I., icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Per
Jacobsson, Thorsten Larsson, Holmberg,
Per Petersson, Sundin, Ståhl, Nilsson
i Göingegården, Eliasson i Sundborn,
Bohman, Antonsson, Nelander och Källstad,
vilka ansett att utskottet under I.
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 650 och II: 791, såvitt
nu var i fråga, samt 11:790 ävensom
med avslag å motionerna 1:394 och
II: 424, såvitt nu var i fråga,

a) godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 30 december 1963 och
av reservanterna förordade riktlinjerna
för försvarsgrensstabernas organisation; b)

godkänna att arméstaben, marinstaben
och flygstaben försåges med beställningar
och tjänster till det antal

Försvarsgrensstabernas organisation m. m.

och i de lönegrader, som departementschefen
och reservanterna förordat.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Den fråga som vi nu
skall ta ställning till, nämligen organisationen
av försvarsgrenarnas staber,
är det rätt svårt att få något grepp om.
Det gäller ju att försöka bedöma hur de
olika funktionerna i dessa staber skall
utövas och vilka befattningshavare som
krävs för dem. Det är rätt komplicerade
organisatoriska och tekniska bedömningar.
Vi har i statsutskottets första
avdelning gjort vårt bästa, och vi har
blivit eniga i allt väsentligt. Vi har i
huvudsak godtagit Kungl. Maj:ts förslag
i ämnet. Men på två punkter har
meningarna brutit sig.

De borgerliga ledamöterna har anslutit
sig till den militära sakkunskapen,
medan de socialdemokratiska ledamöterna
snällt har följt departementschefens
förslag. Den ena frågan rör en
föreslagen indragning av en truppslagsinspektör
i arméstaben, och den andra
avser sammanslagning till en enda avdelning
i marinstaben av tre för närvarande
helt självständiga avdelningar.
I intet av dessa fall är det fråga om
någon personalökning. Minoritetens
ställningstagande innebär bara att två
tjänster blir högre placerade än enligt
departementschefens förslag. Avgöran1
de för minoritetens bedömning har varit
att se till att ansvars- och kontrolli
funktionerna i dessa staber verkligen
i blir effektivt och riktigt utövade.

För att klargöra vad det är fråga om
är det kanske nödvändigt att teckna
bakgrunden, och jag skall försöka göra
i det så koncentrerat som möjligt. År 1961
i beslöt riksdagen att godkänna en omorganisation
av försvarsstaben. Man
drog då upp nya gränslinjer mellan å
ena sidan överbefälhavaren och försvarsstaben
samt å andra sidan ledningarna
för de olika försvarsgrenarna. För -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 em.

Försvarsgrensstabernas organisation m. m.

svarsstaben skulle i fred svara för den
operativa verksamheten vid krigsmakten,
och försvarsgrensclicferna skulle
ha hand om den militära ledningen och
uppsikten över de olika försvarsgrenarna
— armén, flyget och marinen — samt
vara ansvariga för, som det heter, produktionen
av förband.

Den nu aktuella propositionen är en
konsekvens av 1961 års beslut. Den
innebär alltså att man nu anpassar försvarsgrenarnas
staber och organisationen
av dem efter försvarsstabens. Då
beslutet genomfördes 1961, uttalade
statsutskottet — och riksdagen godkände
sedan det uttalandet — att de nya
uppgifter, som försvarsstaben då fick,
kunde förväntas minska försvarsgrensstabernas
arbetsbelastning. Det var
klart, sade utskottet, att man inte kunde
precisera hur stor den minskningen
i arbetsbelastning skulle bli, men den
borde i varje fall kunna leda till personalminskning
i försvarsgrenarnas staber.
Jag tycker att kammarens ledamöter
bör särskilt observera detta uttalande.
Det har nämligen spelat en avgörande
roll för departementschefens ståndpunktstagande.
Och även statsutskottets
majoritet har uppfattat uttalandet
som en beställning från riksdagen, under
alla förhållanden, av en personalminskning.
Men så var faktiskt inte avsikten
1961. Vad riksdagen då uttalade
var — som kammarens ledamöter torde
ha uppmärksammat — att vi förväntade
minskade arbetsuppgifter i staberna,
och om den förväntningen infriades,
då förväntade vi också minskning av
personalen.

Nu har omorganisationen, vad arméstaben
angår, inte medfört minskning
i arbetsuppgifterna utan tvärtom lett
till ökning av stabens arbete. Under sådana
förhållanden saknar det tidigare
riksdagsuttalandet relevans vid bedömning
av arméstabens omorganisation.
Vad Kungl. Maj:t har föreslagit skall
alltså prövas helt förutsättningslöst i
förhållande till vad riksdagen tidigare
sagt på denna punkt.

Som jag framhöll, gäller alltså den
ena av meningsmotsättningarna indragning
vid arméstaben av en av truppslagsinspektörerna.
Som bekant har de
olika truppslagen — infanteri, artilleri,
pansartrupperna t. ex. — var sin inspektör.
Vid de utredningar, som chefen
för försvarsdepartementet har föranstaltat
i fråga om arméstaben, har
han kommit fram till att en sektion för
personalärenden, som för närvarande
är provisoriskt organiserad, skall bli
permanent och att chefen för den avdelningen
skall få löneställning som
sektionschef och få en beställning på
B-löneplanen. Men det skulle innebära
att antalet sektionschefer i arméstaben
ökades med en. Och eftersom riksdagen,
säger departementschefen — enligt min
mening alldeles felaktigt — 1961 framställde
ett krav på personalminskning,
skulle man alltså inte kunna genomföra
denna ökning utan att samtidigt
kompensera den med indragning av en
motsvarande befattning på något annat
håll i arméstaben.

I denna kohandel — förlåt uttrycket
— har alltså departementschefen valt
att dra in en av truppslagsinspektörerna
och har därför föreslagit sammanslagning
av de nuvarande befattningarna
som ingenjörinspektör och signalinspektör
till en enda. Att just dessa två
inspektörsbefattningar kom i fråga har
motiverats med att ingenjör- och signaltrupperna
är de till sin omfattning
minsta.

Mot detta förslag har nu motionärer
från alla fyra demokratiska partierna
och samtliga borgerliga ledamöter i
statsutskottet vänt sig. Man har påvisat
de stora olägenheter som måste följa
av en sammanslagning av två så väsentligt
olika inspektörsuppdrag, som
det här är fråga om.

Jag vill i anslutning härtill påminna
om att då dessa inspektörsbefattningar
på sin tid tillkom — det var 1936 för
ingenjörtrupperna och 1942 för signaltrupperna
— var motivet att det pågick
en fortgående specialisering av

Fredagen den 3 april 1904 em.

Nr 14

dessa truppslag, som krävde att särskilda
inspektörsbefattningar skulle inrättas.
Sedan dess bar utvecklingen accelererats
i differentierande riktning.
Arbetsuppgifterna för båda truppslagen
har ökat. Nya arbetsuppgifter har kommit
till. Den fast anställda personalen
vid truppslagen har nära nog tredubblats
och värnpliktskontingenterna har
fördubblats. Man har tillfört ny tekniskt,
komplicerad materiel, och olikheterna
i uppgifter mellan truppslagen
har blivit alltmer påtagliga.

Då alltså den militära sakkunskap
som nu är direkt berörd hävdar att det
inte är möjligt att eu ansvarig inspektör
samtidigt behärskar problemen och
ledningen på bägge de här truppslagens
områden, då bär — tycker vi i minoriteten
-—■ det påståendet verkligen trovärdighetens
prägel.

Det var alltså 1942 som man ansåg
det vara nödvändigt att inrätta två inspektörsbefattningar.
Sedan dess har
det kommit till nya arbetsuppgifter och
ändringar i personal och utrustning
som har markerat olikheterna ytterligare.
Att man nu, 1964, icke kan sakligt
motivera en sammanslagning är inte
svårt att förstå. Det enda motiv därför
som man har anfört har varit att antalet
R-beställningar —- alltså motsvarande
sektionschefer — i arméstaben inte får
ökas. Inrättar man en ny — och det är
man överens om att man bör göra —
då måste man — heter det — ta bort
en annan, och då har man valt denna
såsom jag tycker underliga väg. Det är
väl inte besynnerligt, herr talman, att
vi under sådana förhållanden har ansett
oss böra ta bestämt avstånd från propositionen
i denna del.

Den andra frågan som är kontroversiell
avser marinstabens organisation.

För närvarande finns det i marinstaben
bl. a. tre s. k. vapentjänstavdelningar,
en för artilleritjänst, en för
ubåtstjänst och en för torped- och mintjänst.
De avdelningarna är alltså självständiga.
I den utredning om försvars -

Försvarsgrensstabernas organisation m. m.

staberna som verkställdes inom departementet
av en särskild utredningsman,
överdirektör Linden, föreslogs att den
nuvarande organisationen då det gäller
vapentjänstavdelningarna skulle bibehållas,
men departementschefen har
frångått utredningsmannens uppfattning
och hävdat att de borde sammanslås
till en enda avdelning, eu gemensam
vapentjänstavdelning. De motiv
som har anförts för den lösningen har
i stort sett varit att antalet avdelningar
vid marinstaben i dag är för stort, betydligt
större än i armé- och flygstaberna,
och att en nedskärning av dem
därför borde genomföras.

Enligt reservanternas uppfattning har
man inte tagit hänsyn till de stora olikheter
som föreligger mellan å ena sidan
marinstaben och å andra sidan arméns
och flygvapnets staber. Marinen intar
i många hänseenden en särställning.
Redan den omständigheten, att ett så
speciellt vapenslag som kustartilleriet,
som har egna regementen och speciella
förhållanden, ingår i marinen, får naturligtvis
konsekvenser för stabsarbetet.
Olikheterna mellan dessa tre vapentjänstavdelningar
och deras uppgifter
är också högst betydande. Man får heller
inte glömma att marinen inte bygger
på sådana organisatoriskt sammanhållna
enheter som t. ex. regementena
inom armén.

Det väsentliga är väl att man i strid
mot den militära sakkunskap, som är
ansvarig för den dagliga verksamheten
och ansvarig för att arbetet utförs effektivt,
och i strid mot den särskilde utredningsmannen
genomför en så drastisk
lösning som propositionen innebär.
Den bör enligt reservanternas mening
inte komma i fråga. I varje fall, har vi
menat, bör de speciella arbetsuppgifterna
motivera att man behåller två avdelningar,
och då har vi enligt ett tidigare
förslag från marinchefen menat
att det lämpligen skulle kunna ske så,
att man har en avdelning för övervattenstjänst
och en avdelning för under -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 em.

Försvarsgrensstabernas organisation m. m.

vattenstjänst. Till den första avdelningen
skulle man då hänföra artilleri- och
robottjänst, torped- och mintjänst och
till den senare ubåtstjänst, ubåtsjakt,
dykeritjänst och helikoptertjänst. Inte
heller i det här avseendet innebär reservanternas
förslag någon ökning av
antalet tjänster, endast en uppflyttning
av en tjänst i Ao 27/25 till Br 1.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Boman
in. fl. då det gäller organisationen av
både arméstaben ocli marinstaben. De
frågorna kommer senare att behandlas
var för sig i propositionsordningen.

I detta anförande instämde herr Xyberg
(fp).

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag kommer här att ta
upp den del av ärendet som berörs i
första avsnittet av reservationen och
ansluter till fvrpartimotionen nr 790,
som jag har burit fram här i kammaren.

Departementschefen och utskottsmajoriteten
har emot hela den militära expertisen
föreslagit att man skall sammanslå
den nuvarande ingenjörinspektionen
och den nuvarande signalinspektionen
till en avdelning i arméstaben
under en gemensam inspektör. Jag instämmer
helt i de synpunkter som herr
Bohman här tidigare har anfört. Jag vill
bara ytterligare understryka en del av
de skäl som talar emot detta enligt min
mening mycket egendomliga förslag till
sammanslagning.

De nuvarande ingenjör- och signalinspektionerna
är visserligen de minsta,
men därmed är inte alls sagt att de är
de minst arbetsbelastade vare sig för inspektörerna
eller för hela inspektionerna.
Sedan 1936, då ingenjörinspektionen
tillkom, och 1942, då signalinspektionen
tillkom, har det ju skett en högst
avsevärd ökning av personaluppsättningen
och därmed av arbetsuppgifterna.

Inspektörerna är huvudmän för sina
truppslag, med allt vad det innebär. De

är samtidigt också personalkårscliefer
för officers- och underofficerskårerna,
och det är mycket svårt att tro att en
gemensam personalkårschef skall kunna
lösa alla de känsliga personalfrågorna
på ett grannlaga sätt.

De båda inspektionerna har inte bara
en ständig teknisk utveckling inom sina
respektive truppslag att följa. De har
också ansvar för många frågor gemensamma
för hela armén eller hela krigsmakten.

Ingenjörinspektören är t. ex. sammanhållande
inom armén i frågor som
rör fältarbetstjänsten, skyddstjänsten
och bombröjning. Signalinspektören
har t. ex. hand om frågor som berör
stabs- och sambandstjänsten samt kryptotjänsten
inom hela armén. Arbetsbelastningen
på respektive inspektörer är
redan nu mycket betydande, och därför
ter sig en sammanslagning ytterligt
olämplig. Emot en sammanslagning talar
också att de båda truppslagen har
från varandra helt skilda uppgifter i
fråga om teknisk inriktning, organisation,
utrustning och reglementariska bestämmelser.
Man skulle med någon överdrift
kunna säga att det enda som är
gemensamt för de båda truppslagen är
att man har likadana knappar i uniformerna.
Det hänför sig till 1936, då
båda truppslagen utgick från kungl. fortifikationen.
Knapparna är f. ö. mycket
gamla — de betecknas m/1751.

Den tekniska huvudinriktningen för
ingenjörtrupperna är anläggnings- och
sprängteknik medan det för signaltrupperna
är teleteknik. När man vill sammanslå
dessa under en gemensam chef
skulle man kunna dra parallellen att
man sammanslog väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och televerket under en
gemensam chef. Rent principiellt skulle
det vara samma sak. Den militära expertisen
har, som herr Bohman påpekade,
ansett att det inte är möjligt för
en officer att samtidigt behärska de
ärenden som förekommer inom de båda
truppslagsområdena.

Fredagen den 3 april 1904 em.

Nr 14

Vad finns det dä för starka skäl som
motiverar det föreliggande förslaget till
sammanslagning från utskottsmajoriteten?
Såvitt jag kan se finns endast högst
tvivelaktiga principiella skäl, vilka herr
Bohman redan berört, och naturligtvis
även besparingssynpunkterna. Beträffande
de senare är det väl dock att driva
besparingstanken in absurdum. Bet
gäller ju ett ganska litet belopp. Det är
inte fråga om någon personalminskning
utan frågan gäller endast om arinéstaben
skall ha nio eller tio överstebeställningar.
Om besparingstanken skulle
vara den avgörande i denna fråga vore
väl det lämpligaste att låta arinéstabschefen
själv få avgöra var han kan göra
den besparing som i så fall behövs. Om
denna fråga skulle avgöras genom denna
ganska lilla besparing, tycker jag
man med fog kan påstå att då skulle
snålheten bedra visheten.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
av herr Boman m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Det beslut om försvarsgrensstabernas
organisation, som skall
fattas i dag, får ses mot bakgrunden av
den organisation av krigsmaktens högsta
ledning, som beslutades av 1961 års
riksdag. Detta beslut innebar i stort
bl. a. att försvarsstaben skall svara för
den operativa verksamheten inom krigsmakten.
Eftersom dessa uppgifter tidigare
var uppsplittrade på såväl försvarsstaben
som marin- och flygstaberna,
skapades genom 1961 års riksdagsbeslut
förutsättningar för en mera renodlad
gränsdragning av stabsuppgifterna
mellan de olika försvarsgrenarna. De
tre försvarsgrensstaberna är härigenom
principiellt mera likställda än tidigare
beträffande ansvars- och uppgiftsfördelning.

Denna omorganisation krävde en förstärkning
av försvarsstabens personella
resurser. Samtidigt uttalade emellertid
riksdagen efter statsutskottets skrivning
att en minskning av försvarsgrenssta -

Försvarsgrensstabernas organisation m. m.

bernas arbetsbelastning borde inträda,
och att möjligheter till personalminskningar
i dessa borde finnas.

Herr Bohman försöker liksom komma
ifrån detta och säger att uppgifterna
har förändrats och att detta beslut således
inte var relevant. Men vid den
tidpunkt då departementschefen anmodade
försvarsgrensstaberna att inkomma
med sina förslag till den framtida
organisationen måste ju detta vara relevant,
och det är ju ändå riksdagsbeslutet
som departementschefen måste stödja
sig på.

Det förslag som nu föreligger inrymmer
inte så stora personalbesparingar
som många hade hoppats på. Vissa uppgifter
har, som herr Bohman sade, lagts
på staberna efter 1961, och det innebär
en kvalitetsförbättring av stabsarbetet.
Men regeringen har haft mycket goda
ambitioner när det gällt att krympa
stabsorganisationen och därmed skapa
förutsättningar för personalbesparingar.
Den har på några punkter måst gå emot
de militära myndigheternas och den
särskilt tillkallade utredningsmannens
förslag för att kunna uppfylla de intentioner
som 1961 års riksdag gav uttryck
åt.

I utskottet har, som vi har hört, meningarna
gått isär beträffande förslagen
om dels sammanslagning av ingenjöroch
signalinspektionerna till en avdelning,
dels att de tre vapentjänstavdelningarna
i marinstaben sammanförts
till en avdelning.

Vad först beträffar den sammanslagna
ingenjör- och signalavdelningen säger
motionärerna och reservanterna att
verksamheten är så komplicerad och
omfattande att det skulle vara svårt att
besätta den förenade inspektörstjänsten
med tillräckligt kompetent person.

Mot detta kan emellertid anföras, att
vare sig signalinspektören eller inspektören
för ingenjörtrupperna är specialister
på dessa truppslag. Bägge är infanteriofficerare.
Som signalinspektör
bär det för övrigt inte varit någon spe -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 em.

Försvarsgrensstabernas organisation m. m.

cialist på tio år. De tre senaste inspektörerna
har tillhört andra truppslag.
Detta har varit fallet under teleteknikens
verkliga genombrottsskede, då
truppslaget enligt motionärerna och reservanterna
blivit så mycket mera tekniskt
komplicerat. Jag har inte hört att
det riktats någon kritik mot de icke
specialiserade inspektörernas förmåga
att sköta sina befattningar.

Det bör även framhållas, att signaloch
ingenjörtrupperna är de två minsta
truppslagen inom armén. Även efter
sammanslagningen av inspektionerna
till en avdelning blir denna sammanslagna
avdelning en av de mindre jämfört
med de övriga avdelningarna.

Nu säger herr Hedin att de båda inspektionerna
bröts ut ur fortifikationen
1936 respektive 1942 och att en särskild
specialisering visat sig erforderlig, och
han gjorde gällande att det har hänt en
del sedan dess. Ja, det är riktigt, men
man får inte heller bortse från att det
har hänt en del också i personalhänseende
inom dessa båda inspektioner under
dessa år. Personalstaten har nämligen
väsentligt förstärkts.

Marinstabens organisation är ganska
omfattande. Flottan har förändrats i sin
struktur. Man har en känsla av att marinstaben
inte helt har anpassats till
den utveckling som skett. Trots att personalen
är mindre än i armé- och flygstaberna
innebär förslaget ändå att marinstaben
uppdelats på flera avdelningar
än de övriga försvarsgrenarnas staber.
Statskontoret har påtalat denna
vidlyftiga organisation och ifrågasatt
om avvikelserna i förhållande till armén
och flygvapnet behöver vara så
stora som i varje fall chefen för marinen
och departementets utredningsman
gått in för.

Departementschefen har försökt förenkla
organisationen av sektion III betydligt
i jämförelse med de för honom
framlagda förslagen.

Beträffande vapentjänstens inordnande
i stabsarbetet föreligger delade me -

ningar inom utskottet. Vapentjänsten är
nu uppdelad på tre avdelningar: en för
artilleritjänst, en för torped- och mintjänst
och en för ubåtstjänst. Chefen för
marinen föreslog år 1961 att man borde
organisera om de tre avdelningarna så
att en övervattens- och en undervattensinspektion
inrättades under marinstabschefen.
Departementets utredningsman,
överdirektör Linden, föreslog att de tre
avdelningarna borde inordnas under
sektion III med en viss omorganisation
vad gäller ärendenas fördelning på de
olika avdelningarna. Överbefälhavaren
kritiserade marinchefens förslag, och
såväl överbefälhavaren som chefen för
marinen anslöt sig därefter till överdirektör
Lindens förslag.

Regeringen föreslår att de tre avdelningarna
slås samman till en. Reservanterna
och motionärerna föreslår nu att
två avdelningar inrättas, en för övervattens-
och en för undervattenstjänst. Beträffande
detta förslag har utredningsmannen
inför utskottet förklarat att han
inte kan förorda denna anordning utan
i jämförelse med detta förslag är regeringens
förslag om en total sammanslagning
att föredra.

Experterna är alltså ganska villrådiga
om vilket som är bäst. Utskottet ansluter
sig till regeringens förslag. Vi delar
uppfattningen om att en förenklad
organisation är till fördel för stabsarbetet
och nödvändig ur personalbesparingssynpunkt.
Organisationen av sektion
III i övrigt innebär också att det
blir enhetlighet och konsekvens genom
att ansvaret för personalärenden och
vapentjänst under sektionschefen var
för sig samlas på en befattningshavare.
Härigenom vinner man också bättre
överensstämmelse med armé- och flygstabernas
organisation. Vidare bortfaller
behovet av en biträdande sektionschef
vid sektion III, som föreslagits i
departementspromemorian och av marinstaben.

En uppdelning av vapentjänsten skulle
också innebära en råd andra nackde -

Fredagen den 3 april 1904 em.

Nr 14

lar. Vapensystemen blir alltmer integrerade
i varandra. Torpeden är t. ex. huvudbestyckningen
på flertalet fartyg,
såväl ubåtar som jagare, motortorpedbåtar
och även fregatter. Minor läggs
med både övervattensfartyg och ubåtar.
Ubåtsjakt förekommer såväl frän luften
som från fartyg över och under vattenytan.
Artilleri- och robotbeväpning är
aktuella för alla övervattensfartyg, och
robotar kan komma att aktualiseras på
ubåtar.

Följer man reservanternas förslag
kommer det att uppstå en mängd gränsfall;
handläggningen försvåras, stora
samarbets- och samordningsproblem
uppkommer.

Det talas också om att befattningshavarna
bör utses bland de mest kvalificerade
företrädarna för respektive
fackområden. Till detta kan sägas att
dessa krav tillgodoses lika bra enligt
utskottets förslag. Jag vill erinra om att
utöver en regementsofficer i Br 1 såsom
chef för avdelningen skall tillkomma
ett antal regementsofficerare i lönegraderna
27 och 25. Skillnaden mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna
härvidlag är bara att en regementsofficer
i lönegrad Ao 27 skulle uppflyttas
till lönegrad Br 1.

I reservationen göres också det påståendet
att flottan är en starkt materielbetonad
försvarsgren. Till detta kan
anföras att av försvarsmaktens materielanslag
för innevarande år, vilket utgör
sammanlagt över 1 500 miljoner kronor,
faller 189 miljoner kronor på flottan
och kustartilleriet tillsammans.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! I en kort replik hinner
jag bara ta upp ett enda av herr Gustafssons
argument, nämligen att det har
varit svårt att få specialister för de här
inspektörsbefattningarna i arméstaben
— ett argument som tidigare har spö -

Försvarsgrensstabernas organisation m. m.

kat en del i debatten och som även
går igen i utskottsmajoritetens motivering.

Jag kan inte finna att det argumentet
är starkt. Så långt skall jag emellertid
ge herr Gustafsson i Uddevalla rätt som
det i och för sig givetvis vore önskvärt,
om inspektörstjänsterna alltid
kunde besättas med specialister, d. v. s.
militärer som fullgjort hela sin tjänstgöring
inom ifrågavarande truppslag.
Men det går naturligtvis inte alltid att
åstadkomma detta inom ett försvar med
så relativt begränsad omfattning som
vårt.

Men vi får inte glömma bort att de
militära befattningshavare som det nu
gäller har en lång utbildning i stor utsträckning
vid gemensamma militära
högskolor, och att av dem som kommit
tillräckligt långt på den militära stegen
bör kunna krävas en militär allmänutbildning
som är tillräckligt djupgående
och allsidig för att vederbörande
skall kunna placeras på ledande befattningar
inom olika områden.

När det gäller inspektörsbefattningen
måste emellertid det avgörande vara,
att den verksamhet, som sorterar under
inspektören i fråga, kan sammanhållas
och koordineras, att det föreligger ett
tekniskt och organisatoriskt samband
mellan de olika arbetsuppgifter som hör
till ett och samma inspektionsområde.
Inspektören måste ha ett enhetligt arbetsfält
och han skall inte behöva splittra
sina arbetsinsatser på olika områden.
Men det finns verkligen högst betydande
olikheter mellan ingenjörtrupperna
och signaltrupperna.

För att till sist ta ett kanske något
tillspetsat exempel från ett annat område
skulle jag vilja säga att en kunnig
lekman mycket väl kan sättas som chef
för försvarets fabriksverk — sådant förekommer
som bekant — och sköta detta
arbete bra. En lekman kan också
vara chef för riksrevisionsverket och
sköta arbetet bra. Men det går inte att
ha samma chef för försvarets fabriks -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 em.

Försvarsgrensstabernas organisation m. m.

verk och riksrevisionsverket. Det är
bara om man har en motsatt uppfattning
som man kommer till den ståndpunkt
som herr Gustafsson i Uddevalla
förfäktar beträffande arméstaben.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Bohman säger att officerare i den ställning
som en inspektör har, äger en viss
militär allmänutbildning som går utöver
det egna truppslaget. Men denna
allmänutbildning sträcker sig inte bara
åt ett utan åt flera håll. Den allmänutbildning
eller randutbildning —- om
man så vill uttrycka det — som en infanteriofficer
har fått när det gäller
ingenjörtruppernas verksamhet gäller
också signaltrupperna eller artilleriet,
ja, över huvud taget inom armén.

I detta sammanhang hör också påpekas
att enligt förslaget skall vederbörande
inspektör till sitt förfogande få
en avdelningschef i Br 1, alltså i överstes
ställning, och det har väl förutsatts
att om inspektören tillhör den ena
av de båda truppslagen, skall hans avdelningschef
vara specialist på det andra
truppslaget.

Även om ingenjör- och signaltrupperna
sammanslås i inspektionshänseende,
blir den nya inspektionsavdelningen
en av de minsta inom armén.
Det bör vara möjligt för en person att
sammanhålla en organisatorisk enhet
av detta slag.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Nu för herr Gustafsson
en argumentering som går ut på att
det tydligen skulle vara sakligt motiverat
och riktigt att göra en sammanslagning
av de två inspektörsbefattningarna.
Om vi tar del av motiveringen i
propositionen står det emellertid fullt
klart, att det inte är sådana sakliga skäl
som legat till grund för Kungl. Maj:ts
förslag utan uteslutande det förhållandet
att man funnit sig böra inrätta ännu

en sektionschefsbefattning i arméstaben.
Man har då åberopat riksdagens
tidigare uttalanden —■ enligt min mening
felaktigt — och sagt att eftersom
riksdagen inte vill ha någon personalökning
måste tillkomsten av den nya
sektionschefsbefattningen kompenseras
genom att någonting annat i arméstaben
tas bort. Därför avskaffar man en
av inspektörerna, men man har inte
ens försökt att sakligt motivera denna
åtgärd. Det gör emellertid herr Gustafsson
nu, och jag tycker uppriktigt sagt
att motiveringen inte är övertygande.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Som en av undertecknarna
av motionen nr 790 i denna kammare
tillåter jag mig att anföra några
synpunkter på frågan om sammanslagning
av ingenjör- och signalinspektionerna.
Jag skall inte — som herr Gustafsson
i Uddevalla gjorde -— ta 1961
års beslut om försvarets högsta ledning
som utgångspunkt för mitt inlägg utan
det sakliga innehållet i ingenjör- och
signalinspektionernas arbete, alltså den
materiella bakgrunden.

Varje människa vet väl att den vetenskapliga
utvecklingen och den därav
följande tekniska utvecklingen har varit
ofantligt snabb under den senaste tioårsperioden.
Detta har medfört att ingenjörinspektionens
och signalinspektionens
verksamhetsområden rent sakligt
har kommit att mer och mer skilja
sig från varandra. Det ena gäller anläggningsarbeten,
fortifikatoriska och
andra uppgifter såsom sprängtjänst och
allt vad därtill hör. Det andra innefattar
förbindelseväsendet, som i våra
dagar i så hög grad bygger på teletekniken
med dess utomordentligt starka
utveckling och alltmer invecklade natur.

Dessa inspektörer är enligt instruktionerna
ansvariga för uppläggningen
och genomförandet av utbildningen vid
hela armén genom utbildningsplaner
och genom inspektioner. Kan man över

Fredagen den 3 april 1904 em.

Nr 14

huvud taget tänka sig att ledaren för
signalutbildningen vid armén kan vara
någon annan än en specialist med goda
insikter i teleteknik? För mig är det
ofattbart att man kan det. När vi vet
att denne inspektör dessutom är skyldig
att hålla samband med hela totalförsvaret
och därvid framför allt har att
möta televerkets specialister, tycker inte
utskottet och denna kammares ärade
ledamöter att denne inspektör kommer
i en penibel situation då han skall ut
och inspektera en utbildning och ett
samband utan att behärska de tekniska
och vetenskapliga aspekterna? Han
måste ju ha en sakkunnig vid sin sida
som kan viska honom i örat vad han
skall tycka och säga. Vi hörde nyss av
herr Gustafsson att en sådan person
ställs till hans förfogande i lönegrad
Br 1, alltså i en överstebeställning.

Låt mig ett ögonblick uppehålla mig
vid utskottets argumentering för sin
ståndpunkt: verksamheten inom de båda
inspektionerna är icke större än att de
kan sammanhållas i en organisatorisk
enhet. Det vill jag inte bestrida, och när
herr Hedin talar om väg- och vattenbyggnadsverket
och televerket nappar
jag inte. De är ju större än vad som
är möjligt att rymma under en hatt.
Låt mig emellertid fråga herr Gustafsson:
Skulle man inte kunna tänka sig
att sammanslå veterinärstyrelsen och
fiskeristyrelsen? De är båda av sådan
storleksordning att de skulle kunna
rymmas i en organisatorisk enhet, och
båda bygger på den biologiska vetenskapens
grund. Ändå faller ingen på
den idén att sammanföra dem bara därför
att de är små. Jag kan följaktligen
inte se att detta är ett argument som
man kan ta riktigt på allvar.

Sedan har utskottet en kostlig motivering:
båda de nuvarande inspektörerna
är före detta infanterister och
alltså inte alls specialister. Inte på tio
år har det funnits en specialist som
signalinspektör, men ändå har herr Gustafsson
inte hört någon kritik. Nej,

FörsvarsKrensstabernas organisation m. m.

herr Gustafsson, man kritiserar inte den
som gör så gott han kan, och man kan
inte begära mer av eu icke specialist
än att han gör så gott lian kan. Tycker
verkligen utskottet att det är bra att vi
har det så ställt med inspektörerna på
dessa båda områden som det nu i verkligheten
är? Jag anser att det är fullständigt
avvita. Man sätter inte en tandläkare
till chef för en kirurgisk institution
vid ett lasarett.

Varför har det blivit så? Kanhända
jag skulle våga gissa att det är därför
att det inte har funnits tillgång till specialister
av lämplig kvalitet. Vad kan
det bero på? Låt mig gissa igen. Det är
icke obekant att arméstabens personalavdelning
har brustit åtskilligt i gångna
tider i fråga om förutseende och personalplanering,
och det är klart att om
man inte har tillgång till lämpliga personer
får man ta vad man har, som
Kajsa Warg sade en gäng i tiden.

Men nu skall det ju bli bättre i detta
avseende, så att vi inte behöver falla
tillbaka på denna ofullkomlighet. Här
föreslår utskottet i överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts förslag, vilket jag
tycker är alldeles riktigt, att man nu
skall få en högt kvalificerad chef för
personalavdelningen. Jag skulle gissa
att det kommer att bli en annan framsynthet
i planeringen av personalplaceringarna
än vad det hittills har varit.

Jag återkommer ett ögonblick till 1961
års intention — när riksdagen skrev
och sade att man skulle minska personalen.
Jag skall inte ta upp hela detta
problem här. Att man minskar har jag
ingenting emot. Jag fäster uppmärksamheten
vid att det enda jag här talar om
är frågan om man skall ha en eller två
inspektörer. Vi har i motionen sagt att
två inspektörer inte behöver kosta mer
än en, och det är ni väl alla på det
klara med. Om man har två inspektörer,
behövs ju inte den tjänst i Brl, som
herr Gustafsson talade om. Låter vi
den tjänsten falla ut ur organisationen,
har man dragit in det mesta av kostna -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 em.

Försvarsgrensstabernas organisation m. m.

den. Vi sparar med andra ord vad den
andre inspektören kostar genom att ta
bort den person, som inte längre behövs
för att viska åt chefen vad han skall
tycka och säga. Det är klart att man behöver
pruta några tusenlappar till för
att komma ned till den kostnad man
önskar, vilket jag inte har det minsta
emot. Jag tycker som herr Hedin eller
Bohman sade. att arméstabschefen får
komma med förslag till de begränsningar
som behövs för att 1961 års intentioner
skall uppfyllas.

.lag måste säga, att jag för min del
tycker att departementschefens förslag
mera bygger på en administrativ organisationsprincip
än det tar hänsyn till
det sakliga innehållet i de verksamheter
dessa båda inspektörer skall bedriva.

Härmed, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen i vad den avser
arméstaben, d. v. s. lika med vårt yrkande
i motionen II: 790.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Sköld ansåg det
orimligt att det inte är specialister som
är inspektörer för de två truppslag det
här är fråga om. Men, herr Sköld, vi har
ju ändock klarat oss i tio år utan att det
varit specialister. Vad gäller signaltrupperna
har de tre senaste inspektörerna
inte varit specialister, och det har ändock
varit i en tid av mycket expansiv
utveckling på detta område, såväl inom
teletekniken som sambandsfrågorna
över huvud taget.

Nu säger herr Sköld att man inte kan
kritisera dem som gör så gott de kan.
•lag vill då fråga om herr Sköld vill påstå
att dessa inspektörer har misskött
sig. Ingenjörtruppernas inspektör har
inte haft sin tjänst så länge — bara sedan
den 1 oktober — så mot honom kan
man väl inte rikta någon anklagelse
ännu. Men signalinspektörerna har under
tio år haft sina tjänster utan att
vara specialister. Kan man påstå här, att

dessa misskött sig? Det anmärkningsvärda
i detta sammanhang är ju, att utnämningarna
av alla tre —- eller alla
fyra om man räknar ingenjörinspektören
— har skett på förslag av chefen för
armén, efter vad jag har mig bekant.

Herr Sköld säger att det är så ringa
tillgång på specialister av sådan kapacitet
att man kan befordra dem till inspektörer.
Då vill jag fråga, om man
verkligen tror att det nu plötsligt kommer
att bli så mycket bättre på detta
område. Även om man inrättar en permanent
sektion III i arinéstaben, tror
jag knappast att det kommer att i så
hög grad befordra förmågan till sådan
specialisering som det här är fråga om.

Man förringar betydelsen av de indragningar
som här har skett. De är
inte så stora, men jag vill ändå sammanfatta
dem. Reservanternas förslag innebär,
att en tjänst i B 1 flyttas upp till B 4.
Två kaptenstjänster byts ut till överstelöjtnants-
eller majorsbeställningar. Beträffande
marinen byts en kommendörkaptenstjänst
ut till kommendörstjänst
på B-planet.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade inte att det nuvarande
läget berodde på ringa tillgång,
men det är klart att antalet lämpliga
personer är begränsat. Vad jag sade var
att det berodde på bristande förutseende
och planering från personalavdelningens
sida, vilket inte är samma sak.

Jag vill inte på något sätt påstå att
de tidigare eller nuvarande inspektörerna
har misskött sig. De har säkert
skött sina tjänster så bra de kunnat.
Men om det har varit tillräckligt bra kan
ingen egentligen ha något omdöme om.
Jag riktar inte någon kritik mot dem,
men när herr Gustafsson i Uddevalla
säger att vi har klarat oss bra i tio år,
vill jag ställa motfrågan: Hur vet herr
Gustafsson det? Vi skall komma ihåg
att försvarsmaktens effektivitet kommer
till synes endast i den situationen att
den behöver användas. I början av se -

Fredagen den 3 april 1964 ein.

Nr 14

naste världskriget fick jag sätta eu
fabrikschef från Linköping i spetsen för
ingenjörtrupperna, och jag fick ta eu
rederidirektör från Göteborg och sätta
honom i spetsen för marinförvaltningen.
Det är i sådana situationer man ser
om vederbörande har kunnat klara sina
uppgifter eller inte.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! I den militära organisationen
försöker man ständigt göra organisationsförändringar
och rationaliseringar
av ett visst slag. Även det förslag
som här föreligger handlar om det.

Både mina medmotionärer och jag
har i princip den meningen att när vi
nu har en försvarsstab, så kan vi i första
hand genomföra en centralisering efter
här angivna riktlinjer. Om själva den
principen är alltså inte mycket att säga,
men väl om hur den genomföres. Det
förslag vi nu behandlar innebär att en
hel råd uppgifter som tidigare åvilat
flyg- och marinstaberna flyttas över till
försvarsstaben, t. ex. operativa uppgifter,
underrättelse- och kommunikationsuppgifter
samt underhålls- och sambandstjänst.
Detta tycker jag skulle innebära
möjligheter att starkt banta ned
de båda staber som nu befrias från de
uppgifterna, men i verkligheten blir det
raka motsatsen. I stället för en nedbantning
och reducering av stabspersonalen
stiger denna personals lönekonto med
600 000 kronor. Av denna fördyring beror
300 000 kronor på att tjänsterna flyttas
upp en eller två lönegrader. Detta
innebär att exempelvis ett löjtnantsjobb
skall utföras av en major och furirjobbet
av en sergeant eller fanjunkare. Och
detta är ingenting nytt utan tvärtom
något genomgående för hela den organisationsprincip
som tillämpats under
senare år.

Herr Bohman använde uttrycket kohandel.
Han kanske lade en annan mening
i det ordet än vad jag gör, men
jag uppfattar hela förberedelsearbetet
på att åstadkomma en förnuftigare och
6—Andra kammarens protokoll 196b. Nr

Försvaragrentudabemas organisation m. m.

mera rationell organisation som en serie
koliandelsepisoder för att komma
överens med alla berörda och vinna
deras stöd i omorganisationen. Och det
stödet har man tydligen inte kunnat
vinna med bara förnuftsskäl. Det förefaller
tyvärr som om det varit nödvändigt
att köpa understödet med förbättrade
befordringsmöjligheter och ökade
löner.

På åtta år har lönekontot i den militära
organisationen ökat med 63,3 procent
och uppgår i dag till betydligt över
en miljard kronor. För de militära förvaltningarna
har kostnaderna under
samma tid mer än tredubblats, d. v. s.
de har ökat från 37 miljoner 1955 till
140 miljoner kronor i den nu framlagda
fjärde huvudtiteln.

Detta är typiskt för hela tendensen i
den omorganisation och s. k. rationalisering
som genomförts under senare år.
Förvaltnings- och administrationsapparaten
sväller oavbrutet, på bekostnad av
andra delar av försvaret. Jag förstår hur
svårt det under sådana förhållanden är
att åstadkomma en verklig rationalisering.
Därför har vi, utan att vara oense
om principen för denna omorganisation,
ställt frågan om det inte vore mera
ändamålsenligt att tillsätta en utredning
med uppgift att försöka så snabbt som
möjligt nedbringa kostnaderna för den
svällande förvaltningen.

Vi har dessutom tyckt att en »kvalitetsförbättring»
som innebär att en
major utför löjtnantsjobb — och så går
det hela skala igenom — inte kan vara
rationell. När man försöker rationalisera
på ett kontor begagnar man helt
andra metoder. Då skaffar man maskiner
och strävar i allmänhet efter att få
billigast möjliga arbetskraft för att klara
arbetet. Men inom den militära organisationen
tillämpas rakt motsatt princip.

Det är inte första gången vi påtalat
denna tendens. Under innevarande riksdag
har för övrigt flera andra propositioner
lämnats där tendensen kan spå•
U

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 em.

Försvarsgren sstabernas organisation m. m.

ras — samma ansvällning av förvaltningskostnader,
stabskostnader och sådana
kostnader som inte i så hög grad
har med själva den militära effekten att
göra.

Jag nämner som exempel proposition
nr 109, som nu ligger hos statsutskottet.
Där föreslås en förnuftig omorganisation
— i stället för nuvarande regionala
organisation med särskilda avdelningar
för flyget, för armén och för marinen
på många platser blir det genom samordning
enhetlig ledning för alla tre
vapenslagen inom sex olika områden av
landet. Detta är säkerligen en riktig
slutsats som dragits mot bakgrund av
den nya tidens erfarenheter och krav.
Men också här återfinns tendensen: för
att få den militära byråkratien med på
omorganisationen får man göra stora
eftergifter som leder till en kraftig fördyring
av organisationen. Enligt förslaget
skall vi få tre nya generallöjtnanter
eller viceamiraler utöver dem
som tidigare tjänstgjort på fast stat

— detta nämnt bara som exempel.

Herr talman! Just därför att denna

tendens återkommer så ofta skall jag
be att få yrka bifall till vår motion
11:424. De principer vi där utvecklar
gäller egentligen både för en rad propositioner
som lämnats under denna
riksdag och för propositioner som lagts
fram under tidigare år.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Herr Hagberg påpekade
att lönekontot blivit 600 000 kronor
högre. Då vill jag erinra om att hälften
av ökningen — ungefär 300 000 kronor

— beror på åtgärder för att få till stånd
ökad säkerhet inom flygvapnet, åtgärder
som väl inte ens herr Hagberg har
någonting att invända mot. Återstående
ökning på cirka 300 000 kronor beror
på att löneläget genomsnittligt har höjts
och är resultat av en förhandlingsöver -

enskommelse. Sådana överenskommelser
brukar man ju vilja respektera i
andra sammanhang, och jag förmodar
att man respekterar dem även när det
gäller den militära personalen.

Vidare säger herr Hagberg att kostnaderna
inom den militära förvaltningen
har ökat kraftigt, framför allt
vad beträffar stabsarbetet. Jag vill svara
att den militära apparaten ju blivit
mycket mera komplicerad under årens
lopp — och kanske särskilt under de
senaste åren — vilket självfallet medför
betydligt större krav på stabsarbetet.

Vad gäller den utredning, som kommunisterna
i sin motion föreslagit skulle
få i uppgift att söka åstadkomma en
krympning av stabsorganisationen, har
utskottet — som jag sade tidigare — ansett
att Kungl. Maj :t mycket energiskt
vidtagit åtgärder för att söka pressa
ned organisationen och hålla tillbaka
personalökningen. I dagens läge — jag
betonar: i dagens läge — går det knappast
att komma längre. Dessutom har
statskontoret i uppdrag att utöva tillsyn
över statsförvaltningen och avge
förslag till förenklingar och besparingar
där så låter sig göra.

Herr talman! Jag hemställer att motionerna
I: 394 och II: 424 måtte avslås.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Det är som jag nyss
sade: 300 000 kronor av dessa ökningar
utgörs av »lönehöjningar», som uppkommit
genom att tjänster flyttats upp. För
sådana tjänster som haft mindre kvalificerat
folk skall man nu ha mera kvalificerat
folk.

Jag tvivlar inte alls på att förhandlingar
ägt rum, men det är fråga om sådana
förhandlingar, som både regeringen
och dess särskilda organ påtvingats
för att över huvud taget kunna
åstadkomma några förnuftiga förändringar
i själva organisationen.

Jag sade redan i mitt första anförande,
att det pågår en oavbruten förändring
av organisationen, och det finns en

Fredagen den 3 april 1964 em.

Nr 14

strävan till anpassning efter den nya
tidens krav. Men det går inte att åstadkomma
ett förbilligande på något område,
utan varje åtgärd leder bara till
flera tjänster och ökade kostnader. Man
måste ändå vara ganska uppfylld av
belåtenhet, om man kan tycka att detta
har skötts på ett riktigt sätt, när de
militära förvaltningarnas lönekostnader
inom loppet av sju år stigit från 37 miljoner
till 140 miljoner kronor. Så belåtna
är inte vi. Jag hoppas även att
flera kominer att rikta uppmärksamheten
på vad som äger rum just på
detta område, vilket har ganska litet att
göra med den militära effektiviteten.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag begärde ordet ännu
en gång för att mycket kort komplettera
herr Gustafssons synpunkter och kanske
på någon punkt även polemisera mot
honom. Det är alldeles riktigt att vissa
stabsfunktioner genom omorganisationen
flyttats över från flyg- och marinstaberna
till försvarsstaben. Men för
arméstaben hade en överflyttning ägt
rum redan tidigare, och den staben
har omorganisationen i stället för att
medföra en minskning av arbetsuppgifterna
lett till en viss ökning.

Detta har vitsordats av utredningsmannen
och i propositionen. Hänvisningen
till 1961 års riksdagsbeslut faller
därmed; detta beslut avsåg ju att det,
om det blir minskade arbetsuppgifter,
också skall företagas en nedskärning av
personalen. Detta gäller alltså inte arméstaben.

Däremot kan det vara anledning att
erinra om ett annat uttalande, som gjordes
av 1961 års riksdag, i vilket den omorganisation
av försvarsstaben som då
genomfördes närmare analyserades.
Därvid anförde statsutskottet i fråga om
personalökningar i försvarsstaben, att
viss mycket väsentlig verksamhet, som
i dåvarande organisation icke alls eller
endast i otillräcklig grad bedrivits,
skulle komma att åläggas försvarssta -

Försvarsgrensstabernas organisation m. m.

ben, och att det därvid alltså vore fråga
om nya arbetsuppgifter som i huvudsak
skulle tillkomma utöver de redan befintliga.

Man hade före 1961 konstaterat att
planläggningsarbetet inte bedrevs på ett
tillfredsställande sätt. Den operativa
planeringen var i många väsentliga hänseenden
eftersatt, och det var detta
man genom omorganisationen ville göra
något åt. Att det därvid blev fråga om
en ökning av stabsarbetet och stabsfunktionerna
och därmed av personalen
finns det väl ingen anledning att nu
invända mot.

Vi skall i detta sammanhang också
komma ihåg att det rent generellt i och
med att försvaret blir mera tekniskt
kvalificerat och i och med att i allt
större utsträckning modern teknisk materiel
ställs till förfogande, blir så att
den stridande personalens styrka minskar
i förhållande till materielen. Men i
samma grad ökar behovet av kvalificerat
stabsarbete. Man kan alltså göra
gällande att ett mera tekniskt försvar
kräver relativt sett mera av stabsarbete.
Detta är en förklaring till den utveckling,
som ägt rum och som delvis kommit
till uttryck i den proposition vilken
vi nu behandlar.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen meddelade, att utskottets
hemställan komme att företagas
till avgörande momentvis, varvid i
fråga om mom. I) propositioner komme
att framställas särskilt beträffande
momentet såvitt avsåge arméstaben och
särskilt beträffande momentet i övrigt.

Mom. I, såvitt avser arméstaben

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen av herr
Boman m. fl. i motsvarande del; samt
3:o) bifall till utskottets hemställan med
den ändring däri, som föreslagits i motionerna
I: 394 och II: 424 i motsvarande
del; och fann herr talmannen den

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 em.

Försvarsgrensstabernas organisation m.

Teatern

förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Bohman
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. I) i
utskottets utlåtande nr 37, såvitt avser
arméstaben, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Boman m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 88 ja
och 80 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. I i övrigt

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen av herr
Boman m. fl. i motsvarande del; samt
3:o) bifall till utskottets hemställan med
den ändring däri, som föreslagits i motionerna
I: 394 och II: 424 i motsvarande
del; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Bohman
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna propo -

m. — Meddelande ang. besök på Knngl.

sitionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill'', att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. I) i
övrigt i utskottets utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Boman m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 90 ja och 84 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II och III

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. IV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 394
och II: 424 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. V

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2

Meddelande ang. besök på Kungl. Teatern Herr

TALMANNEN yttrade:

Biljetter till den operaföreställning,

Nr 14

Fredagen Hem 3 april 1964 em.

som Kungl. Teatern anordnar för riksdagens
ledamöter torsdagen den 9 april,
kommer att utdelas i kapprummet
fr. o. in. kl. 9.00 på onsdag.

§ 3

Utlandssvenskars rösträtt m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
angående utlandssvenskars rösträtt
m. m.

Till konstitutionsutskottet hade hänvisats
dels likalydande motionerna nr 3
i första kammaren av herrar Virgin och
Lundström och nr 2 i andra kammaren
av herrar Ohlin och Heckscher, dels
motionen nr 74 i andra kammaren av
herr Björkman, dels likalydande motionerna
nr 261 i första kammaren av herr
Hermansson och nr 307 i andra kammaren
av herrar Svensson i Stenkyrka och
Eliasson i Sundborn.

I motionerna I: 3 och II: 2 hemställdes
att riksdagen måtte antaga i motionerna
framlagt förslag till lag om ändring
av 38, 39 och 42 §§ lagen om val
till riksdagen.

I motionen II: 74 hemställdes att riksdagen
måtte antaga i denna motion
framlagt förslag till lag om ändring av
samma lagrum.

I motionerna I: 261 och II: 307 hemställdes,
att riksdagen måtte besluta att
i överensstämmelse med vad i motionerna
anförts genom provisorisk lagstiftning
ge rösträtt vid 1964 års andrakammarval
åt svenska medborgare som
nu vistades utomlands men som under
något av de senaste tio åren varit mantalsskrivna
i Sverige, samt att konstitutionsutskottet
måtte utforma härför
erforderlig författningstext.

Utskottet hemställde, att

1) motionerna 1:3 och 11:2,

2) motionerna I: 261 och II: 307 samt

3) motionen II: 74

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Utlandssvenskar» rösträtt m. m.

Reservation hade avgivits av frn Segerstedt
Wiberg samt herrar Sveningsson,
Källqvist, Harald Pettersson, Huhinette,
von Friesen, Magnusson i Tumhult,
Hamrin i Jönköping, Braconier
och Wahtund, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka en lagstiftning rörande
utlandssvenskarnas rösträtt och hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:3 och 11:2, 1:261 och
II: 307 samt II: 74, besluta att för sin
del antaga följande

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 26 november
1920 (nr 796) om val till riksdagen Härigenom

förordnas, att 38, 39 och
42 §§ lagen den 26 november 1920 om
val till riksdagen skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

38 §

1. Röstlängd upprättas före den 30
juni varje år och skall efter mantalslängden
för samma år upptaga alla invånare
inom valdistriktet, vilka uppnått
eller under kalenderåret uppnå en
ålder av tjuguett år.

2. I röstlängd skall jämväl, efter därom
skriftligen gjord anmälan, upptagas
svensk medborgare, som för något av de
närmast före året för röstlängdens upprättande
förflutna tio åren varit här i
riket mantalsskriven men som sedermera
på grund av vistelse å utrikes ort
icke blivit upptagen i mantalslängden;
dock att vad sålunda stadgats må gälla
allenast den, som uppnått eller under
kalenderåret uppnår tjuguett år och
som ej tillika är utländsk medborgare
och ej heller av svensk eller utländsk
myndighet förklarats omyndig. Person,
varom här är fråga, skall upptagas i
röstlängden för det valdistrikt, inom
vilket den fastighet är belägen, å vilken
han senast varit mantalsskriven.

I anmälan, som avses i första stycket

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 em.

Utlandssvenskars rösträtt m. m.

av detta mom., skall den, som önskar
bliva upptagen i röstlängden, teckna
försäkran på heder och samvete att
han är svensk medborgare och ej tillika
innehar utländskt medborgarskap samt
att han icke av svensk eller utländsk
myndighet förklarats omyndig. Vidare
skall anmälan innehålla de uppgifter i
övrigt, som framgå av formulär, vilket
fastställes av Konungen. Anmälan skall
vara egenhändigt undertecknad och vara
bevittnad av minst en person. Den
skall vara ställd till den lokala skattemyndigheten
och ingivas till Konungens
befallningshavande senast den 1
juni det år röstlängden upprättas.

Finner den lokala skattemyndigheten
hinder föreligga för att i röstlängden
upptaga den, som gjort anmälan,
skall underrättelse härom med angivande
av hindrets art ofördröjligen tillställas
denne enligt formulär, som fastställes
av Konungen.

Blanketter till anmälan, varom i detta
mom. sägs, skola finnas tillgängliga
hos Konungens befallningshavande samt
hos svenska beskickningar och konsulat.

3. Envar i röstlängden upptagen person,
om vilken upplysning ej vinnes,
att han den 10 juni brister i något av
vad lag stadgar såsom villkor för rösträtt,
antecknas i längden såsom röstberättigad;
dock att i fråga om den
som först under kalenderåret uppnått
eller uppnår en ålder av tjuguett år anmärkes,
att rösträtt ej tillkommer honom
förrän efter utgången av löpande
kalenderår.

4. Närmare föreskrifter i avseende å
röstlängdens upprättande, så ock om
skyldighet för vederbörande myndigheter
att lämna erforderliga uppgifter
till införande i längden meddelas av
Konungen.

39 §

Senast den 30 juni skall röstlängd
ävensom sådan till den lokala skattemyndigheten
inkommen anmälan, som
avses i 38 § 2 mom., vara avsänd eller

avlämnad till ordföranden i valnämnden.

Envar, som---avskrift därav.

42 §

Vill någon, vilken rösträtt enligt längden
ej tillkommer, för sig påstå sådan
rätt, eller har någon, som ingivit anmälan
enligt 38 § 2 mom., ej upptagits i
röstlängden, eller anser någon, att annan
icke må vara däri upptagen såsom
röstberättigad, äger han att sina anmärkningar,
skriftligen avfattade och
åtföljda av de bevis han vill åberopa,
ingiva till valnämndens ordförande sist
den 18 juli.

Närmare föreskrifter---av Ko nungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling och gäller intill
utgången av år 1968.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Med beklagande måste
man konstatera, att trots mångåriga diskussioner
och en hel del utredningsarbete
har frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt ännu inte kunnat få en definitiv
lösning. De svenska medborgare som är
bosatta utomlands men icke mantalsskrivna
i riket saknar för närvarande
rösträtt. Detta står ju inte i överensstämmelse
med grundlagens princip, att valrätt
tillkommer envar man och kvinna
som är svensk undersåte. Det är därför
naturligt att utlandssvenskarna anser sig
vara diskriminerade. De saknar ju en
grundläggande medborgerlig rättighet.

För egen del har jag personligen vid
mer än ett tillfälle fått bevis för att utlandssvenskarna
starkt reagerar mot nuvarande
ordning. De gör en viktig insats
på skilda områden och i olika
världsdelar och bidrager i avgörande

Fredagen den 3 april 1964 em.

Nr 14

grad till att göra det svenska namnet
kant och välkänt. Värdet av deras insatser
står väl numera klart för alla och
det torde väl också numera råda en
ganska allmän enighet om att utlandssvenskarna
snarast bör ges vidgad rösträtt.

Såsom herr Svensson i Stenkyrka och
jag framhållit i en motion är vi medvetna
om att detta valärende inrymmer
en del tekniskt komplicerade problem
— det gäller särskilt kontrollen av att
vederbörande utlandssvensk verkligen
har rösträtt och av att han icke utövar
rösträtt i mer än ett valdistrikt. Vi har
i motionen pekat på att detta möjligen
kan aktualisera frågan om ett speciellt
folkbokföringssystem för utlandssvenskarna
som reglerar deras rösträtt. Men
av tidsskäl är det inte möjligt att tilllämpa
en sådan ordning vid årets val.
I stället måste man vid en provisorisk
lagstiftning använda ett anmälningsförfarande.

Vi har i motionen förordat att man
skulle gå in för en tioårsregel, d. v. s. i
en provisorisk lagstiftning ge rösträtt
åt svenska medborgare som vistas utomlands
och som något av de senaste tio
åren varit mantalsskrivna i Sverige. Detta
är givetvis en ur principiella synpunkter
icke helt tillfredsställande ordning,
men den har förefallit oss nödvändig
för att eliminera betydande kontrollsvårigheter
i eu lagstiftning av provisorisk
karaktär. Utskottets reservanter
har enat sig om att förorda en sådan
ordning, och med den utformning
i övrigt som reservationen har erbjuder
den enligt min mening ett acceptabelt
alternativ i avvaktan på en definitiv lösning
av rösträttsfrågan för utlandssvenskarna.

Det är beklagligt att utskottet inte
kunnat enas om detta förslag. Vi har
dock här en möjlighet att genomföra
en reform i den riktning utlandssvenskarna
i många år väntat på.

Jag ber att med dessa ord få yrka bifall
till reservationen.

Utlandssvenskars rösträtt m. m.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Det är inte någon ny
fråga som riksdagen nu behandlar. Redan
i slutet av 1920-talet var denna sak
uppe. Men på den tiden ansåg man att de
svenskar som hade emigrerat från Sverige
inte heller skulle ha rättigheten att
rösta. De ändrade tidsförhållandena har
medfört en radikal förändring av tänkesättet.
Den ökade rörligheten inte minst
i vår egen världsdel har bidragit till
att tusentals människor inom affärs- och
industriliv, vetenskapsmän, tjänstemän
i internationella uppdrag, tidningarnas
utlandskorrespondenter och många andra
söker sig utanför Sverige. Avstånden
är inte heller så stora som de var förut.

Antalet utlandssvenskar uppskattas till
över 60 000. De har ännu inte fått någon
rösträtt. Motionärerna och utskottsreservanterna
vädjar nu till riksdagen att
besluta om en sådan rösträtt. Vi har i
detta läge inte velat föreslå riksdagen
någon permanent ändring av vallagen,
utan vi har föreslagit en provisorisk
lagstiftning som skulle gälla enbart för
det val som skall äga rum i år. Sedan
kan man hoppas att de ändlösa utredningarna
skall ge ett resultat, så att vi
mera permanent kan skriva in grundsatsen
om utlandssvenskarnas rösträtt
i vallagen.

Det utredningsarbete som bedrivits är
ganska exempellöst, framför allt när det
gäller utdragningen av arbetet. Valutredningen
kom för några år sedan med
ett förslag, som enligt min och många
andras uppfattning föreföll ganska acceptabelt
och som tillstyrktes av ett
mycket stort antal remissinstanser. Det
vann emellertid inte justitieministerns
godkännande, utan en ny utredning tillsattes.
Denna utredning hade då utskottsarbetet
påbörjades pågått i tretton
månader. Kommittén hade samlat
sig till hela två sammanträden under
året. Det är mycket osäkert, huruvida
någon sekreterare stått till kommitténs
förfogande.

När vi hörde utredningen var det ett

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 em.

Utlandssvenskars rösträtt m. ra.

jämmer och elände. Det var så många
svårigheter som hade tornat upp sig,
att man inte på något sätt och vis kunde
tänka sig en lösning som skulle medge
en provisorisk rösträtt för 1964 års andrakammarval.
Svårigheterna var av
många slag. Man fruktade att ett mycket
stort antal utlandssvenskar skulle hänge
sig åt valfusk och annan oredlighet,
de skulle dubbelrösta eller anmäla sig
på mer än två ställen och på det sättet
i någon fanatisk iver försöka påverka
valresultatet till förmån för det parti
som de ville stödja. Man befarade också
att det skulle bli ett mycket stort antal
överklaganden. Man ansåg över huvud
taget att det inte fanns någon möjlighet
att lägga fram ett förslag till lagstiftning
till detta års riksdag.

Det var då som den mycket stora minoriteten
inom konstitutionsutskottet —
man kan säga att den förlorade genom
lottens utslag — beslöt att ta saken i
egna händer. Vi tyckte att man hållit
på så länge med denna utredning, att
det nu måste bli något resultat.

Jag fäster uppmärksamheten på att
det är en provisorisk lagstiftning vi föreslagit.
Jag är inte alls blind för att
den kan ha vissa läckor och kan ge
utrymme för det valfusk, som det naturligtvis
måste vara ett allmänt önskemål
att undvika.

Men den ger i alla fall dessa utlandssvenskar,
som så länge har väntat på
denna reform, möjlighet att rösta. Jag
påminner om att argumentationen inte
alls har rört sig om rättigheten för utlandssvenskarna
att rösta; även regeringspartiets
företrädare förklarar sig
helhjärtat vara för en sådan rätt. Tyvärr
gjorde emellertid finansministern i dag
i första kammaren några uttalanden som
var en smula oklara. Han åberopade de
s. k. skatteschweizarna och menade att
de inte skulle betros med rösträtt. Det
föreföll på något mycket underligt sätt
som om en av socialdemokratiens främsta
representanter ville införa ett nytt
utskyldsstreck och ännu en gång prokla -

mera satsen att »medborgarrätt heter
pengar». Om man nu verkligen har den
synpunkten som finansministern gav uttryck
åt, ja, då går det över huvud taget
inte att genomföra en reform på detta
område. Man kan ju nämligen inte stifta
en lag som utesluter personer som av
skatteskäl bosatt sig i Schweiz eller annat
land från rösträtt. En sådan lagstiftning
är omöjlig att genomföra både av
principiella och av tekniska skäl.

Här föreligger alltså ett reservationsledes
framfört förslag som vi vädjar till
kammaren att godta. Vi tror att det är
en hjälplig lösning inför det förestående
valet och att man vid ett bifall till reservationen
ändå har gjort ett försök
att undanröja en mångårig orättvisa mot
en mycket stor och betydande och i stort
sett mycket aktningsvärd grupp av
svenska medborgare.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! Jag brukar inte vilja
förlänga en diskussion som hotar att gå
över i nattövning, allra helst inte en
diskussion i ett ärende som redan är
avgjort genom den utgång det fått i
första kammaren.

Men det finns i vår eljest välordnade
svenska demokrati en skönhetsfläck som
jag, i likhet med de båda föregående
talarna, måste påtala. Även jag vill försöka
att så gott jag kan ge tyngd åt den
reservation som föreligger i detta ärende
och för vars innehåll redogjorts i
konstitutionsutskottets utlåtande nr 3.

Om man läser detta utlåtande och den
historik som återfinns däri måste man
konstatera att det är en närmast häpnadsväckande
skildring. I varje fall är
det en mycket nedslående skildring av
hur man försökt att lösa detta problem
i 35 års tid. Motion har avlösts av
motion, interpellationer bär förekommit
liksom utredningar i långa rader.
Samtidigt som alla till slut uttalar att
det är mycket önskvärt och ett rätt -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 em.

visekrav att denna kategori av svenska
medborgare får sin rösträtt sägs att
nu är det för sent, nu har man inte tid
att ordna med ens ett provisorium.

Detta ger väl ändå ett ganska fasaväckande
intryck av den obotfärdiges
förhinder. Fyra mycket aktningsvärda
kategorier av utlandssvenskar, nämligen
diplomater, präster, missionärer och sjömän,
har fått rösträtt, men den stora
mängd av svenskar, av vilkas verksamhet
utomlands vår exportindustri i mycket
stor utsträckning beror, har inte någon
rösträtt. Deras rösträttsfråga har svenska
staten inte mäktat lösa. Är inte detta
ganska besvärande och generande?

Här skickar ett stort svenskt exportföretag
ut en eller flera av sina tjänstemän
för att bryta upp en exportmarknad
till företagets fromma, bosätta sig utomlands
med sin familj, ofta under svåra
klimatförhållanden och mycket ofta med
stora svårigheter och uppoffringar när
det gäller barnens skolgång. I samma
ögonblick han och hans hustru flyttar
från företaget hemma i Sverige upphör
deras möjlighet att med sin rösträtt inverka
på de förhållanden hemma i Sverige
som är bestämmande för utvecklingen
av det företag där mannen är
anställd. Jag kan inte komma fram till
annat, herr talman, än att det är en
mycket svår orättvisa som är begången
mot dessa högt förtjänta utlandssvenskar.
Det är verkligen på tiden att
denna orättvisa nu undanröjes. Det har
motionsledes och i reservationer påvisats
vägar att lösa denna fråga, vägar
som väl ändå inte skulle vara omöjliga
att nu beträda.

Jag ber att i likhet med de två föregående
talarna få rikta en varm vädjan
till kammaren att försöka finna utvägar
att bifalla den reservation som här föreligger.
Jag ber att få yrka bifall till
densamma.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Efter att ha hört herr
von Sydows inlägg här i debatten kan

Utlandssvenskars rösträtt m. m.

man få intrycket att Sverige är det sista
land som står berett att lösa denna
fråga för de medborgare som lämnat sitt
land. Herr von Sydow är ändå inte
okunnig om att det praktiskt taget inte
är något annat land än Frankrike som
har löst denna fråga. I det fallet föreligger
alldeles speciella omständigheter
som jag nu inte skall gå in på.

Jag vill på intet sätt polemisera mot
herr von Sydow i övrigt. Jag delar helt
hans synpunkt när det gäller att bereda
svenskar som är anställda i svenska
företag eller internationella organisationer
möjlighet att rösta, d. v. s.
svenskar vilka har för avsikt att inom
en framtid flytta tillbaka till vårt land.
De som för alltid har lämnat vårt land
och inte avser att komma tillbaka har
därmed valt en annan vistelseort och
bör därför inte enligt mitt bedömande
heller ha rätt att påverka våra politiska
angelägenheter.

Efter att ha sagt detta vill jag ändå
med viss tillfredsställelse konstatera att
reservanterna i sin motivering till den
lagstiftning de föreslår på detta område
slå fast, att det råder en allmän
enighet om att utlandssvenskarna bör
ges vidgad rösträtt och att frågan visat
sig vara förenad med tekniska problem
samt att ett omfattande utredningsarbete
pågår för att söka lösa frågan. Detta
utgör enligt min uppfattning ett svar
till högerns partisekreterare och hans
eftersägare här i denna kammare på
deras påstående under TV-diskussioner
att socialdemokraterna skulle sakna intresse
för frågans lösning. Det är tacknämligt
att få detta fastslaget inför den
kampanj, som man synes ha för avsikt
att utveckla i den valrörelse som
stundar. Det finns anledning att från
socialdemokratiskt håll särskilt notera
att reservanterna har klart för sig att
det på socialdemokratiskt håll ingalunda
saknas intresse för frågans lösning.

I den diskussion som ägt rum framför
allt i TV om dessa frågor har man
gjort sådana uttalanden som att social -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 em.

Utlandssvenskars rösträtt m. m.

demokraterna skulle sakna intresse därför
att utlandssvenskarna i hög grad
skulle komma att stödja oppositionspartierna.
Varpå grundar man sådana uttalanden?
Räknar man möjligen endast
med de utlandssvenskar som flyttat
ifrån moderlandet för att slippa betala
skatt? Räknar man med att endast
dessa kommer att utnyttja sin rösträtt?
Om så inte är fallet finns inte något
som helst belägg för att utlandssvenskarna
skulle komma att rösta på annat
sätt än svenskar i övrigt. Tvärtom har
jag det intrycket från några utlandsresor
att folk som lämnat vårt land kanske
först därefter förstått att uppskatta
det som inträffat i vårt politiska liv
under senare tid. Jag skulle här kunna
åberopa mycket framstående representanter
för näringslivet, vilka på den
punkten ändrat uppfattning sedan de
lämnat Sverige. Jag skall inte här ge
några exempel men är beredd att göra
det om så skulle behövas.

Jag är däremot helt överens med utrikesministern
i hans uttalande till den
utredning som nu arbetar, då han säger
att kretsen av svenskar som flyttat
till utlandet men som med hänsyn till
arten av den verksamhet de utövar
utomlands kan antas komma att återflytta
till Sverige inom en inte alltför
avlägsen framtid eller vilkas samhörighet
med Sverige eljest är mera tydligt
uttalad bör ges ökad möjlighet att utöva
rösträtt i vårt land. Därom pågår
nu en utredning. Till denna kategori
svenskar hör anställda i svenska företag
och vid internationella organisationer.
Det synes rimligt att de beredes
möjlighet att utöva rösträtt vid de
svenska valen. På den punkten är vi
helt överens med reservanterna. Men
jag vill heller inte gå längre.

I konstitutionsutskottets utlåtande
redovisas några av konsekvenserna om
riksdagen antar den av reservanterna
som provisorium föreslagna lagstiftningen,
ett hastverk med den mest torftiga
motivering som någonsin presterats för

ett lagförslag på detta område, där som
ett oeftergivligt krav alltid ställts att
garantier skapas för valsäkerheten. Här
brister förslaget ur flera synpunkter,
såsom framgår av utskottsutlåtandet. Här
vill jag gärna citera herr Heckschers
lilla skrift »Trygga folkstyret», vari det
heter: »I vårt komplicerade samhälle
är noggrannhet och omsorg alltför viktiga
för att vi skall ha råd med några
hastverk.» Jag vill nog beteckna det
förslag till lagstiftning som föreligger
som ett hastverk. Av någon anledning
synes inte herr Heckschers partikamrater
i konstitutionsutskottet dela hans
åsikt om lagstiftningen, åtminstone inte
på denna punkt.

Man kan naturligtvis beklaga att någon
tillfredsställande teknisk lösning
ännu inte sett dagens ljus, men som
framgått av de tidigare anförandena har
statsmakterna inte varit overksamma.
1955 års valutredning har lagt fram
ett förslag, som har ihjälkritiserats av
remissinstanserna; det vill jag påstå i
motsats till herr von Friesen. Det är
fullt i sin ordning att justitieministern
har ansett det nödvändigt att utreda
frågan innan han lägger fram ett förslag.
I januari i fjol tillsattes en utredning
med uppgift att undersöka möjligheterna
att vidga utlandssvenskarnas
rösträtt genom att man i större utsträckning
skulle ta upp dem i folkbokföringen.
Denna utredning är ännu
inte slutförd. Om resultatet av den är
det omöjligt att uttala sig. Först sedan
den är slutförd kan vi bedöma saken.
Det är ju vanligt att riksdagen avvaktar
en pågående utredning innan den fattar
beslut i en fråga.

Jag säger detta trots att herr Heckscher
i den nyss citerade skriften sagt
att detta kan betecknas som de obotfärdigas
förhinder. Han har ju i samma
skrift givit uttryck åt den meningen,
att om riksdagen och dess partier skall
vara i stånd att fullgöra sina kontrollfunktioner
måste de också ha rättighet,
möjlighet, skyldighet och tillräcklig tid

Fredagen den 3 april 1964 em.

Nr 14

att tillkalla experter för granskning av
föreliggande förslag innan dessa slutbehandlas.
Det är väl då meningen att
man skall ta råd av dessa experter.
Konstitutionsutskottet har haft ingående
föredragningar av experter på detta
område. Vi har skickat ut förslaget på
remiss, och det går ingalunda att av remissvaren
utläsa att denna provisoriska
lagstiftning skulle vara på något sätt
tillfredsställande. Ingen av experterna
som framträtt inför konstitutionsutskottet
har förordat den föreslagna lösningen
av problemet. Detta har också herr
von Friesen i sitt anförande vitsordat.

Jag skall avstå från att ingå på alla
de svårigheter som myndigheterna kan
komma att ställas inför, därest reservanternas
förslag skulle antas av riksdagen;
det blir nu inte antaget, eftersom
första kammaren redan har avslagit
det. Man skulle allvarligt försvåra
det valadministrativa arbetet, och stora
risker skulle föreligga för överklaganden.

På en punkt har reservanterna inte
velat jämställa utlandssvenskarna med
övriga svenskar. De vill nämligen inte
göra det möjligt för dem att besvära
sig, exempelvis om de inte blir upptagna
i folkbokföringen. Detta är en detalj
som jag emellertid kan återkomma
till om så skulle behövas. Det föreligger
uppenbara risker för valfusk om
lagstiftningen skulle få den utformning
som här föreslås. Det mest betänkliga
är de risker som föreligger för överklaganden
och därav föranledda omval.

Jag skall inte ytterligare förlänga debatten
utan ber med det anförda att
få yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag lyssnade med viss
spänning på herr Adamssons anförande,
ty det är ju så att man på socialdemokratiskt
håll har varit anmärkningsvärt
uppfinningsrik när det gällt
att hitta på ständigt nya skäl för att

Utlandssvenskars rösträtt in. m.

inte ge utlandssvenskarna den rösträtt
som enligt grundlagen tillkommer dem.
Jag fann att herr Adamssons fantasi
uppenbarligen var tillräcklig för att
han skulle kunna komma med ett nytt
argument, vilket nästan var en prestation.
Det nya argumentet var att det
skulle vara »ett hastverk» om vi nu beslöt
om rösträtt för utlandssvenskarna.

Herr talman! Detta är intressant. Vi
har fått lära oss att det skulle vara
bristande permanens i regeringsinneliavet
om man skulle tänka sig att ett parti
som suttit vid regeringsmakten i trettiotvå
år skulle behöva lämna den.
Trettiotvå år är alltså en alltför kort
tid för ett regeringsbyte! Nu har den
här frågan varit under behandling sedan
1929. Därmed är vi alltså uppe i
trettiofem år. Att lösa en fråga på så
kort tid som trettiofem år menar herr
Adamsson tydligen skulle vara ett hastverk.
Det var det nya argumentet. I övrigt
är det bara gamla argument som
han för fram.

Men jag skall gärna erkänna att vi på
en punkt befinner oss i en besvärlig
situation. Vi är vid året riksdag sent
ute när det gäller 1964 års val. Jag
skall utan vidare erkänna att det kommer
att bli jäktigt för myndigheterna att
verkställa ett beslut om rösträtt för utlandssvenskarna
som fattas nu. Det
kommer också att bli svårt för utlandssvenskarna
att hinna utnyttja rösträtten.
Hade jag vetat förut vad jag vet i dag,
skulle förslaget ha väckts i januari
1963 och inte 1964.

Men vad var anledningen till att vi
inte väckte någon motion i januari
1963? Jo, herr talman, vi trodde i vår
barnsliga oskuld att regeringen och utskottsmajoriteten
tänkte hålla ord. Vi
väntade att det skulle komma ett förslag
senast i höstas. Med hänsyn till
tidigare uttalanden hade vi skäl att
vänta det.

Om jag nu bortser från behandlingen
av frågan vid de tillfällen som ligger
mer än tio år tillbaka i tiden, vill jag

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 em.

Utlandssvenskars rösträtt m. m.

erinra om att när 1955 års valutredning
förstärktes, förklarade chefen för justitiedepartementet
i statsrådsprotokollet
den 29 augusti 1958, att det var angeläget
att frågan snarast bringades till
en lösning. Det var motioner väckta vid
1958 års B-riksdag i denna fråga, och
konstitutionsutskottet åberopade detta
uttalande av justitieministern som skäl
för att avstyrka motionerna. Men 1960
var fortfarande ingenting färdigt. Då
väcktes nya motioner, och i ett utlåtande
det året yttrade konstitutionsutskottet,
att det enligt utskottets mening hade varit
önskvärt att frågan bringats till sin
lösning redan med avseende på 1960 års
andrakammarval. Men det var alltså inte
möjligt. I oktober 1961 sade chefen för
justitiedepartementet i ett interpellationssvar
i första kammaren, att det var
sannolikt att proposition skulle framläggas
vid 1961 års höstsession, så att
nya bestämmelser skulle kunna tillämpas
vid 1962 års kommunalval. Sedan
visade det sig att man var rätt överens
om att nya bestämmelser inte skulle
tillämpas vid kommunalval. Då var det
begripligt att man inte tog upp frågan
före 1962 års kommunalval. Det hände
fortfarande ingenting, men i november
1961 svarade chefen för justitiedepartementet
på en annan interpellation och
framhöll att förslag torde framläggas i
så god tid att nya bestämmelser skulle
kunna tillämpas vid 1964 års andrakammarval.

Mot bakgrunden av dessa upprepade
uttalanden av både den nuvarande och
den förutvarande chefen för justitiedepartementet
hade vi i januari 1963,
under den allmänna motionstiden, all
anledning förmoda att regeringen skulle
sörja för att frågan blev behandlad i
så god tid att nya bestämmelser skulle
kunna tillämpas vid 1964 års riksdagsmannaval.
Därför väckte vi ingen motion
i januari 1963. I november 1963
lämnade chefen för justitiedepartementet
ett interpellationssvar, vari han meddelade
att saken ytterligare hade ställts

på framtiden. Han hade tillkallat en ny
utredningsman i januari 1963.

Jag vet inte, herr talman, om vi begick
ett fel. Jag skulle egentligen vilja
be herr talmannen yttra sig på den
punkten, men sådant brukar ju inte
förekomma i kammaren. Man skulle naturligtvis
kunna hävda att statsrådets
interpellationssvar var en under riksdagen
inträffad händelse och att man
med anledning därav hade rätt att väcka
en motion i november — efter statsrådets
interpellationssvar. Men jag vet
att riksdagens talmän sedan urminnes
tider varit mycket ovilliga att ta upp
motioner föranledda av under riksdagen
inträffad händelse. Vi hade sålunda inte
stora förhoppningar att det skulle lyckas.
Ett interpellationssvar — låt vara
från ett så framstående statsråd! — är
kanske inte en så stor händelse att det
skulle kunna föranleda motionsrätt. Därför
hade vi inte möjlighet att ta upp
frågan förrän i januari 1964.

Nu säger man: Ja, men det sitter ju en
utredning. Det är riktigt, herr talman.
Det tillsattes en utredning 1955. Den
framlade ett betänkande — riksdagen
väntade tålmodigt på den saken — valutredningens
betänkande. Med utgångspunkt
från remissbehandlingen av detta
tillsatte man en ny utredning i januari
1963. Jag vill inte här gå in på frågan
huruvida remissinstansernas kritik var
tillräcklig för att motivera ny utredning.
Vi har kanske olika uppfattning om den
saken. Men sätter man till en ny utredning
i januari 1963 och vill ha något
gjort, är det också fullt möjligt att se till
att få förslag från utredningsmannen i
så god tid, att saken kan läggas fram
så att man får ett beslut om bestämmelser
som kan tillämpas vid 1964 års
andrakammarval. I verkligheten var det
enligt uppgift så, att utredningsmannen
började sitt egentliga arbete först i september
1963.

Man skall aldrig misstänkliggöra folks
motiv. Jag skall inte heller göra det i
detta fall. Därför uttrycker jag mig för -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 em.

iiktigt. Jag vill bara att statsrådet skall
ge ett bevis för att han inte avsiktligt
sökt förhala ärendet så att det inte
skulle kunna behandlas i tid och nya
bestämmelser kunna tillämpas vid 1964
års andrakammarval. Det är mycket
svårt att se att det inte är på det viset,
men jag hoppas att statsrådet kan lämna
eu tillfredsställande förklaring. Det
är alltid obehagligt att behöva gå omkring
med misstankar mot folk.

Utskottsmajoritetens — den med
lottens hjälp uppkomna utskottsmajoritetens
— argument om valsäkerheten är
utomordentligt betydelsefullt. Men valsäkerheten
innefattar två moment. Det
första är ett negativt moment. Valsäkerheten
innebär att man såvitt möjligt
skall sörja för att det inte förekommer
någon obehörig röstning. Men, herr talman,
valsäkerheten innefattar också ett
positivt moment, nämligen att man såvitt
möjligt skall ha garantier för att
ingen obehörigen utesluts från sin rösträtt.
Jag skulle vilja göra gällande, att
det positiva momentet i valsäkerheten
— att ingen obehörigen utesluts från
sin rösträtt — är precis lika viktigt om
inte viktigare än det negativa momentet,
att ingen skall få tillfälle att obehörigen
rösta.

Här talas om riskerna med detta förslag.
Utskottsmajoriteten uttalar sig på
sådant sätt, att man kunde tro att det
med nuvarande bestämmelser och när
det gäller svenska medborgare fanns
absolut säkerhet för att det aldrig kan
förekomma någon obehörig röstning.
Och detta säger man efter att nyligen ha
infört röstkorten som obestridligen
innefattar mycket stora risker för obehörigt
röstande. Om någon i ett stort
samhälle vill rösta obehörigt kan han
också göra det. Jag vill inte påstå att
det förekommer; jag vill endast konstatera
att det i stora samhällen inte skulle
erbjuda särskilt stora svårigheter för
personer att rösta mer än en gång, om
de kunde få tag i andras röstkort. Det
råder alltså en viss osäkerhet. Jag tror

Utlandssvenskars rösträtt ra. m.

inte att den är så stor, att man har anledning
alt avskaffa systemet med röstkort,
men den utgör en av de osäkerhetspunkter
som nästan alltid måste
finnas i eu lagstiftning. Vad jag skulle
vilja att utskottsmajoriteten bevisar för
mig är, att riskerna för obehörig röstning
är större beträffande utlandssvenskar
än vad de är beträffande obehörigt
begagnande av röstkort. För min del
tror jag att risken är oändligt mycket
större för valfusk genom obehörigt begagnade
röstkort än för valfusk i detta
sammanhang.

Men, herr talman, hur förhåller det
sig med själva underlaget för denna
ståndpunkt? Underlaget är bestämmelsen
i 16 § riksdagsordningen, och vi får
väl ändå inte bortse ifrån vad det står
där, nämligen: »Valrätt tillkommer en
var man och kvinna, som är svensk undersåte
och senast under nästföregående
kalenderår uppnått tjuguett års ålder.
» Det står inte att det skall ordnas
så att de får valrätt. De har valrätt.
Grundlagen bestämmer att valrätt tillkommer
dem. Om grundlagarna skall
betyda något, måste den allmänna lagen,
i detta fall vallagen, ge tillämpningsbestämmelser
till den regel som
finns i grundlagen. Jag vet inte om utskottsmajoriteten
vill förneka, att utlandssvenskarna
är svenska undersåtar
eller att de är män och kvinnor, om den
vill göra gällande, att de är något slags
neutra och därför inte faller in under
grundlagens bestämmelser. Såvitt jag
kan finna finns här en klar och otvetydig
grundlagsbestämmelse, och regeringen
och riksdagen måste se till att
man kommer så nära som möjligt en
tillämpning av denna bestämmelse och
inte utesluter de kanske 100 000 röstberättigade
väljare som finns i utlandet.

Valutredningens förslag har kritiserats,
och kanske på en eller annan punkt
med rätta. Vad vi har föreslagit är emellertid
en provisorisk lagstiftning. Vi har
menat att i avvaktan på den utredning
som nu pågår — och som statsrådet har

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 em.

Utlandssvenskars rösträtt m. m.

alla möjligheter att påskynda om han
är intresserad av den saken — skall vi
ha en provisorisk lagstiftning som
kanske inte skulle behöva gälla mer än
under 1964, om utredningen går fort
nog, men i sämsta fall över två riksdagsval.
I denna provisoriska lag skulle
man följa det förslag som framlagts av
en utredning som arbetat under lång
tid, vilket förslag bl. a. tillstyrkts av
statistiska centralbyrån såsom en tillfredsställande
provisorisk lagstiftning.
Är det verkligen så förskräckligt mycket
att begära, att man skall tillämpa bestämmelserna
i grundlagarna genom
provisorisk lagstiftning grundad på ett
förslag, som i sin tur grundar sig på
långvarigt utredningsarbete, i avvaktan
på att man kan få fram ett ännu bättre
förslag?

Jag skall inte gå in på de särskilda
punkter som här har nämnts och som
har nämnts under föredragningar. Det
har bl. a. sagts, att det kunde hända att
någon blivit omyndigförklarad i utlandet
utan att man fått veta det här hemma.
Den utredningsman som statsrådet
har satt till talar om att den omständigheten,
att i Sverige födda personer
utomlands ofta ändrar stavning på sina
namn, skulle kunna medföra särskilda
svårigheter. Det är argument av den typen
man begagnar.

I den bokkatalog som kom ut för den
stora bokrealisationen i höstas fanns en
liten skrift nämnd. Det var den äldsta
av de skrifter som nämndes. Den hette
»Bevis att Napoleon aldrig har existerat».
När jag hörde argumenten mot utlandssvenskarnas
rösträtt kom jag osökt
att tänka på den boktiteln. Med den
sorts argument man här begagnar kan
man bevisa praktiskt taget vad som
helst. Med samma argumentation kommer
man utan vidare till slutsatsen, att
all taxering till skatt är fullständigt
orimlig. Det är vansinnigt att ens tänka
på något sådant som att taxera till skatt.
Det kan inte vara absolut säkert att alla
de uppgifter som taxeringsnämnderna

rör sig med är till alla delar riktiga. Det
kan möjligen uppkomma något fel där,
och eftersom man tydligen vill ha fullständig
perfektion och säkerhet på alla
områden måste man upphöra att taxera
folk till skatt. Det är enda sättet att
nå den säkerhet, den fullkomlighet som
samhället gör anspråk på.

Herr talman! Det kanske finns argument
mot detta förslag, men vi har
ännu inte fått höra dem. Jag väntar därför
med stor spänning på vad statsrådet
kan ha att säga i sitt kommande anförande.
Kanske kommer det en ljusglimt
från ovan, från överheten, som
visar att det finns skäl mot detta förslag.
Om det inte finns bättre argument
än de man nu har åberopat, så är det
uppriktigt sagt lika bra att låta bli att
argumentera och att i stället göra som
den socialdemokratiska majoriteten i
Kalmar läns landsting som voterade
utan att argumentera för sin ståndpunkt.
De som tillhörde denna majoritet vägrade
att gå in i en debatt, förmodligen
därför att deras argument var så dåliga
att de inte kunde presenteras. Jag tycker
att det skulle vara mera renhårigt att
göra det än att tillgripa den metod som
man använt här.

I konstitutionsutskottets utlåtande
står på s. 13, att den provisoriska lagstiftningen
eventuellt skulle kunna vålla
oreda i det valadministrativa arbetet.
Kanske är det oreda i regeringspartiets
valarbete som man skulle uppnå, om
förslaget godkändes. Men jag kan förstå
att varken statsrådet eller utskottsmajoriteten
vill anföra det argumentet i riksdagen.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Även om det skulle vara
mycket frestande att efter vad som sagts
här i kväll anlägga några principiella
synpunkter på frågan, anser jag inte att
jag i det läge frågan har i dag har anledning
att göra det. Det skulle ha varit
särskilt frestande därför att herr von

Fredagen den 3 april 1964 em.

Nr 14

Friesen i uppenbar motsättning mot sina
partivänner i första kammaren tydligen
solidariserat sig med skattcflyktingarna.

Denna fråga är ju under utredning,
och vi kan väl vänta med den principiella
debatten tills den utredningen
är klar. Det har ju inte från socialdemokratiskt
håll sagts, alt utlandssvenskarna
icke skall ha rösträtt utan frågan
gäller hur en sådan rösträtt skall ordnas.

Det bör stå klart för alla att jag ser
mycket allvarligt på denna lagstiftningsfråga.
Jag har tillsammans med
mina experter — landets främsta på
området — använt åtskillig tid för att
finna en lösning, men våra ansträngningar
har hittills varit förgäves. De förslag
som hittills har framkommit har
alla varit behäftade med sådana brister
i tekniskt hänseende, att de omöjligt
kan genomföras.

Herr Heckscher beklagade att han
inte hade motionerat redan i januari i
fjol. Anledningen till denna underlåtenhet
skulle ha varit att han då inte kunde
veta att det inte skulle framläggas något
förslag i frågan. Men, herr Heckscher,
jag var mycket angelägen om att tillsätta
utredningen innan riksdagen började,
Dch direktiven publicerades i god tid
innan motionstiden utgick. Herr Heckscher
hade sålunda möjlighet att motionera.

Vidare säger herr Heckscher, att man
kanske kunde ha väntat ett förslag i frågan
till höstriksdagen. Hur skall man,
då ett utredningsbetänkande, vilket skall
remitteras, inte föreligger ens den 15
oktober, kunna få fram ett lagförslag
till riksdagen med tanke på den noggrannhet
som riksdagen fordrar att vi
iakttar vid utarbetande av våra propositioner?
Nej, herr Heckscher, det är
kanske herr Heckscher som har gjort
sig skyldig till underlåtenhetssynd i
detta sammanhang.

Vad beträffar medhjälpare åt den pågående
utredningen så är det inte brukligt
att enmansutredningar omedelbart

Utlandssvenskars rösträtt m. m.

får eu sekreterare. Först penetreras hur
materialet skall läggas upp, sedan förser
man en sådan utredning med experter.
När utredaren ville ha en sekreterare
fick han det.

Här har herr Heckscher, professor i
statskunskap, begärt att jag skall bevisa
att jag inte haft någon ond avsikt i detta
ärende. Ärade kammarledamöter!
Tror herr professorn i statskunskap att
vi lever på häxprocessernas tid, då det
inte var åklagaren som skulle bevisa sitt
påstående utan bevisbördan ålåg de anklagade.
Om herr Heckscher inte vet det
förut skall jag be att få upplysa herr
Heckscher om att vi lever i en rättsstat.
Herr Heckscher får vara vänlig att bevisa
sitt påstående eller ta tillbaka det.

Det är klart konstaterat, att det senaste
utredningsförslaget skulle ha medfört
vissa ur valsäkerhetssynpunkt mycket
betänkliga konsekvenser. Jag skall
vid denna sena timme inte upprepa vari
dessa konsekvenser består. Jag har gjort
det i ett interpellationssvar, och de är
angivna i direktiven för den pågående
utredningen. De förslag, som motionsledes
framförts till årets riksdag och
som behandlas i konstitutionsutskottets
betänkande, är i än högre grad bristfälliga
i tekniskt hänseende.

Som konstitutionsutskottet framhåller
har det alltid varit — och måste alltid
vara — ett oeftergivligt krav på en lagstiftning
av vallagskaraktär, att garantier
skapas för valsäkerheten.

Jag började mitt anförande med att
säga, att jag ser mycket allvarligt på
denna lagstiftningsfråga, men, herr talman,
jag ser med minst lika stort allvar
på det förhållandet, att halva antalet
ledamöter i konstitutionsutskottet ■—•
vårt grundlagsvårdande utskott, som
tillika har att behandla frågor om vallagstiftning
— har kunnat ta på sitt
ansvar att i den föreliggande reservationen
framföra ett i allra högsta grad
bristfälligt förslag till lagstiftning i denna
fråga.

I sin allmänna motivering för reser -

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 em.

Utlandssvenskars rösträtt m. m.

vanterna undan de konstaterade bristerna
med att helt enkelt säga, att betydelsen
av dessa anmärkningar synes
dem ha överdrivits. Jag kunde inte tro
att man just på detta viktiga lagstiftningsområde
kunde förfara så lättsinnigt.

Och, herr talman, när man kommer
till reservanternas »specialmotivering»
till de särskilda lagbestämmelserna,
måste man bli ännu mera häpen. Då
kanske ens allvar viker, ty det är nästan
skrattretande för den som något har
sysslat med lagstiftningsfrågor att se
hur reservanterna här beter sig. Efter att
ha uttalat att lagstiftningen bör begränsas
till dem som något av de senaste 10
åren har varit mantalsskrivna här i riket
säger reservanterna endast följande:
»I övrigt synes det till motionerna
1:3 och 11:2 fogade lagförslaget väl
ägnat att läggas till grund för en provisorisk
lagstiftning med vissa av hänsyn
till de inhämtade remissyttrandena samt
valutredningens överväganden föranledda
smärre jämkningar och tillägg.»

Herr talman! Det är hela den s. k. specialmotiveringen
till detta lagförslag.
Jag ber att särskilt få understryka slutet
av den: »vissa av hänsyn till de inhämtade
remissyttrandena samt valutredningens
övervägande föranledda
smärre jämkningar och tillägg». Har
kammarens ärade ledamöter någonsin
varit med om en så knapphändig motivering
till en proposition eller ett utskottsutlåtande?
Man talar i sin brådska
inte ens om vilka ändringar och tillägg
som man har gjort eller motiverar närmare
varför man gjort dem.

Det är inte bara vissa smärre jämkningar
och tillägg i förhållande till lagförslagen
i motionerna som reservanterna
föreslår; det förstår man redan vid
en hastig blick på radantalet i förslagen
på s. 1 och 2 och s. 15 och 16 i
konstitutionsutskottets utlåtande. Det
ena omfattar 44 rader och den andra 62.
»Smärre» betyder alltså ungefär 50 procent.

Jag vill påstå att det är omöjligt för
den, som inte ingående har sysslat med
frågan och som inte har tillgång till valutredningens
betänkande och remissyttrandena
över det utan får ta del av
materialet först i det tryckta utskottsutlåtandet,
att hinna ta reda på vad reservanterna
menar med att vissa »smärre»
ändringar i motionsförslagen har
gjorts. De har i sin iver inte ens haft
tid att låta göra en sammanställning av
remissyttrandena över motionerna, utan
dessa är endast i klump fogade vid utlåtandet.

När i modern tid under fredliga förhållanden
har man föreslagit att Sveriges
riksdag skulle lagstifta på så lösa
boliner? Skulle regeringen tillåtas att
för riksdagen framlägga propositioner
rörande allvarligt syftande lagförslag
med sådana arbetsmetoder? Jag för min
del tror att inte en enda av kammarens
ledamöter skulle önska det.

Herr talman! Jag skall avsluta mitt
anförande med att beröra ytterligare en
sida av reservanternas förslag, som i den
delen överensstämmer med den av herrar
Heckscher och Ohlin undertecknade
motionen. Det gäller övergångsbestämmelserna,
enligt vilka lagförslaget skulle
tillämpas redan vid årets andrakammarval.
Reservanterna säger att enligt
deras mening har av remissyttrandena
framgått att några hinder inte möter att
redan vid årets andrakammarval tilllämpa
deras förslag. Jag tillåter mig att
ha en helt annan uppfattning både när
det gäller tolkningen av remissyttrandena,
som ju är omgärdade av idel förbehåll
när de inte är direkt avstyrkande,
och beträffande de praktiska möjligheterna
att hinna genomföra förslaget.
Den tid som enligt reservanternas
förslag har tillmätts för myndigheternas
handläggning av inkomna anmälningar
är alldeles för kort, även om reservanterna
i förhållande till motionärerna
har förlängt den med tio dagar. Men
därigenom har man i motsvarande grad
förkortat tiden för utarbetandet av alla

Fredagen den 3 april 1964 cin.

Nr 14

de administrativa föreskrifter, innefattande
också erforderliga blanketter och
formulär, om vilka reservanterna så
troskyldigt förklarar, att det bör ankomma
på Kungl. Maj :t att utfärda dessa
föreskrifter. Jag kan kort och gott
säga, att det i praktiken är omöjligt att
hinna trycka och sprida blanketter och
formulär över hela världen i så god tid,
att ett genomförande av det i högsta
grad bristfälliga förslaget skulle ha någon
mening för årets val.

En annan lagteknisk omöjlighet i den
för reservationen och den nyssnämnda
motionen gemensamma övergångsbestämmelsen
är att lagen skulle gälla intill
utgången av år 1968. Får jag fråga
motionärerna och reservanterna, vad
som händer om några nya bestämmelser
inte dessförinnan har antagits. Det kan
ju tänkas att kamrarna stannar i olika
beslut när nya bestämmelser föreslås.
Då skulle vi, såvitt jag förstår, komma
att sakna alla bestämmelser om vilka
personer som skall upptas i röstlängd.
En sådan lagstiftningsteknik strider enligt
min mening mot grundlagen. Jag
vill uppmana reservanterna att noga
läsa § 16 i riksdagsordningen och då
inte bara — såsom vanligen sker och
såsom herr Heckscher nyss gjorde —
de båda första styckena i paragrafen
utan också det tredje stycket. Och till
detta skulle jag slutligen vilja lägga en
särskild uppmaning till herr Heckscher
att noga begrunda både detta stycke i
§16 och kanske den motivering därför,
som anfördes i 1907 års proposition i
ämnet, också när han talar om utlandssvenskarnas
rösträtt.

Herr von SYDOW (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Adamsson påtalade
— jag har också läst det —- att en
hel rad andra länder inte har lyckats
eller brytt sig om att lösa detta problem.
Endast Frankrike är ett exempel
på att det har gjorts. Jag tycker inte
att detta är något skäl för att vi inte
skulle lösa problemet. Vi brukar ofta
7—Andra kammarens protokoll 1964. Nr

Utlandssvenskars rösträtt m. m.

eljest berömma oss av att vi är ett föregångsland,
inte minst i .sociala frågor.
Otvivelaktigt har vi varit ett föregångsland
i en mångfald fall, och det kan vi
väl vara också i detta sammanhang.

Herr Adamsson framhåller att socialdemokraterna
inte saknar intresse för
att lösa detta problem, och statsrådet
Kling säger: »Vi har aldrig sagt att
vi icke vill att utlandssvenskarna skall
ha rösträtt. Det är bara fråga om hur
det skall ske. Man måste avvakta pågående
utredning.»

Känns detta argument igen? Skall vi
verkligen svara utlandssvenskarna: »Vi
har hållit på att utreda i över 30 år,
så ni kan gott vänta litet till?» Skall
vi svara dem: »Det finns risker för att
herrskapet kommer att valfuska?» Är
det verkligen det svar som i morgon i
press och i radio skall skickas ut till
våra utlandssvenskar? Tycker kammaren
att det är den vänliga hälsning från
Sveriges lagstiftande församling som utlandssvenskarna
har gjort sig förtjänta
av?

»Vi lever i en rättsstat», sade statsrådet
Kling. Vi är lyckliga och stolta
över det, men med det följer väl också
att vi icke i längden kan tolerera, att en
så betydande grupp av medborgare som
dessa utlandssvenskar skall röna en i
förhållande till andra grupper diskriminerande
behandling.

Vad jag finner så beklämmande i
denna angelägenhet är att regeringen
inte — det kan vara en anmärkning
som går långt bakom den nuvarande
justitieministerns tid — av sig själv,
utan att ständigt och jämt ha påmints
genom motioner och interpellationer
och på andra sätt, har tagit initiativ
till att undanröja den fula fläck på
vår medborgarrätt som utlandssvenskarnas
obefintliga rösträtt innebär.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag anförde detta, herr
von Sydow, bara som bevis för att frågan
är svårlöst. Jag har ingalunda sagt
U

Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 em.

Utlandssvenskars rösträtt m. m.

att vi inte skall söka lösa problemet
därför att inte andra länder har lyckats
med det. Jag ville bara belysa de svårigheter
som råder härvidlag.

Till herr Heckscher vill jag säga, att
har han under 35 års tid gått och tänkt
på denna fråga, som det syntes framgå
av hans redogörelse, så tycker jag —
även om inte högerpartiet har fått de
experter till sitt förfogande som herr
Heckscher gärna vill se att partiet får,
om jag har läst hans skrift »Trygga
folkstyret» rätt — att det skulle vara
möjligt för en professor i statskunskap
att prestera ett förslag till en lösning
som inte ser ut som ett hastverk. Det
var nämligen reservanternas förslag jag
karakteriserade som ett hastverk. Jag
skall gärna ändra beteckning och säga
att det är ett missfoster, om herr Heckscher
tycker att den beteckningen är
riktigare.

Herr Heckscher menade att det kan
förekomma valfusk när det gäller röstkorten
och gjorde jämförelser med utlandssvenskarnas
rösträtt. Herr Heckscher
vågade inte påstå att det har förekommit
valfusk med röstkort. Nej, herr
Heckscher, förekommer det i sådana
fall valfusk, kan det bestraffas enligt
svensk lag, men vad kan man göra med
en utlandssvensk som begår valfusk?
Ingenting. Utlandssvenskarna kan helt
enkelt använda valfusk som en metod
utan att det finns någon möjlighet för
de svenska myndigheterna att komma
åt detta.

Jag trodde verkligen att en professor
i statskunskap skulle ha klart för sig,
att det härvidlag föreligger en grundläggande
skillnad och att det därför
inte är så lätt att lösa frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt som man nu
försöker göra gällande.

Såvitt jag förstår tjänar det inte mycket
till att ytterligare argumentera i
denna sak. Redan vid riksdagens början
fick vi ju klart för oss, i varje fall
genom uttalanden från högerhåll, att
frågan om utlandssvenskarnas rösträtt

skulle föras ut i valrörelsen. Det är väl
då inte något annat att göra än att upplysa
svenska folket om vilket missfoster
till förslag som framlagts och att
det ingalunda förhåller sig så, att man
på socialdemokratiskt håll inte vill
lösa frågan, utan att det väsentliga är
att det ännu inte presenterats någon tekniskt
tillfredsställande lösning.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av vad herr
Adamsson sagt vill jag bara påpeka,
att om ett brott begås av en svensk
medborgare utomlands, finns det inte
något som helst hinder för att detta
brott göres straffbart enligt svensk lag.
Jag tycker att statsrådet och chefen för
justitiedepartementet, som ju ligger
bakom piratradiolagstiftningen, inte
borde vara alldeles omedveten om detta
förhållande.

Herr Heckscher har ju inte heller
påstått att det förekommer valfusk med
röstkorten, säger herr Adamsson. Nej,
det har jag inte gjort. Men jag tror
att den verkliga anledningen till att det
inte förekommer fusk med röstkorten
är att människorna här i landet är alltför
hederliga för att begå valfusk, och
jag är övertygad om att utlandssvenskarna
också är tillräckligt hederliga för
att inte göra det.

Statsrådet Kling var mycket angelägen
om att vi skulle ha klart för oss
vad som står i tredje stycket av § 16 i
riksdagsordningen. Men han läste inte
själv upp detta stycke, och därför får
jag väl lov att utnyttja min förlängda
repliktid till att göra det: »Till efterrättelse
vid val skall finnas röstlängd;
och skall, på sätt i vallagen finnes närmare
bestämt, valrätten grundas på förhållandena
vid tiden för röstlängdens
tillkomst, ändå att förändring före valet
inträffar.»

»Till efterrättelse vid val skall finnas
röstlängd» — det är alltså vad som står
i detta stycke. Men statsrådet vill väl
ändå inte göra gällande, att bestämmel -

Fredagen den 3 april 1964 em.

Nr 14

serna i vallagen om röstlängdens utformning
skulle ha större giltighet än
bestämmelserna i grundlagen om vem
som bär rösträtt?

Statsrådet ironiserar över att reservanterna
inte utarbetat någon specialmotivering
i lagförslaget. Men för det
första finns det specialmotivering i det
betänkande som avgivits av valutredningen,
och för det andra har vi ju
ibland fått regeringsförslag, också om
lagändringar, vilka tillkommit mycket
kvickt. Häromdagen fattade riksdagen
beslut om en ändring av skattelagstiftningen,
vilken kostar svenska folket
500 miljoner kronor, och den saken
har gått betydligt fortare än vad som
i detta fall skulle bli förhållandet ens
om man biföll motionen.

Vidare frågar statsrådet: »Vad skall
vi göra, om det år 1968 inte finns några
nya bestämmelser?» Ja, jag har inte
i mina vildaste drömmar kunnat föreställa
mig, att statsrådet skulle komma
med ett sådant argument som att saken
inte skulle vara klar ens till år 1968.

Statsrådet säger att han använt åtskillig
tid för att söka finna en lösning
av frågan och att jag borde ha kunnat
motionera därom betydligt tidigare, eftersom
utredningsmannen tillsattes redan
i januari 1963. Eftersom förslaget
inte förelåg den 15 oktober, visste man
redan då att det inte skulle komma.
Ja, herr talman, det visste man då.
Men herr statsrådet vet väl också, att
det inte finns någon allmän motionsrätt
den 15 oktober? Skall man väcka
en motion, skall det vara i januari.
Men då hyste jag ändå förhoppningen
att det nya utredningsförslaget skulle
komma i tid till 1964 års val — som
statsrådet lovat.

Statsrådet säger, att här är det åklagaren
som skall bevisa sina anklagelser
och inte tvärtom. Det gläder mig
att herr statsrådet upptäckt att han för
en gångs skull sitter på de anklagades
bänk. Men det är ett mycket starkt bevis
att utredningen inte kom i gång

Utlandssvenskars rösträtt m. m.

förrän i september 1963. Det är inte
brukligt, säger statsrådet, att enmansutredningar
förses med sekreterare.
Detta bruk var för mig en nyhet. Men
jag tycker inte det är allvarligare än
att man kan ändra på det bruket, om
man därigenom kan se till att grundlagen
blir tillämpad.

Statsrådet, som är så angelägen om
att anklagelser skall bevisas, kanske
skulle vilja bevisa sin anklagelse om
skatteflykt. Här får vi höra av utrikesministern
i hans tal på nyåret till utlandssvenskarna,
att den internationella
insats utlandssvenskarna gör i dag är
en del av vår egen utveckling och hjälper
oss här hemma att känna samband
med länderna runt om i världen. Men
av statsråden Kling och Sträng får vi
höra, att utlandssvenskarna är skatteflyktingar
som inte är värda några
medborgerliga rättigheter. Det argumentet
måste i varje fall komma bort, om
statsrådet någon gång skall kunna lägga
fram förslag om rösträtt för utlandssvenskar.
Falskdeklaranter i Sverige har
rösträtt. Varför skall då utlandssvenskarna
vara berövade rösträtt av den
anledningen, att möjligen någon av dem
flyttat utomlands för att han skulle få
litet mindre skatt än här hemma?

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är mycket enkelt
för justitieministern att rikta en rad anmärkningar
mot reservanter och motionärer
i denna fråga. Men det är inte
vårt fel utan regeringens fel, att det inte
finns möjligheter att nu få en definitiv
lösning. Det är inte vi som har hand om
resurserna i kanslihuset. Jag skall inte
diskutera svårigheterna, men det är inte
vi som har detta problem utan regeringen.

Jag vill inte alls misstänkliggöra justitieministerns
avsikter. Men samtidigt
vill jag säga, att även om jag inte har
lika lång erfarenhet i kanslihuset som
justitieministern, fick jag ändå under

100 Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 em.

Utlandssvenskars rösträtt m. m.

mina år där det intrycket, att det tog
mycket kort tid med de skickliga människor
man hade till hjälp att få fram
någonting som kunde te sig tekniskt
svårt att ordna. Jag kan inte fatta att
det två år efter det valrättskommittén
blivit färdig skall vara omöjligt, med all
den expertis vi har i landet, att få fram
en definitiv lösning av problemet.

Vad är att föredra i denna situation?
Skall man ta en provisorisk lag, som
möjligen kan innehålla någon svaghet
men som ändå uppfyller grundlagens
föreskrift, eller skall man fortsätta att
vägra att ge eu stor grupp svenskar vad
de har rätt till enligt grundlagen? Det
är väl inte vallagen som skall stå över
grundlagen, utan vallagen skall anpassa
sig till principen i våra grundlagar.

Jag kan inte hjälpa att jag tycker att
detta är en fråga av alldeles speciell karaktär.
Det gäller här en grundläggande
medborgerlig rättighet, och jag har
svårt att föreställa mig att en fråga av
den karaktären skall utredas under så
många år som här skett. Man kan nog
på goda grunder säga, att det borde ha
funnits möjligheter att i dag få en definitiv
lösning av problemet. I det läge
vi nu har återstår ingenting annat än
att ta ett provisorium, om vi vill göra
någonting.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Det var med utomordentlig
förvåning jag fick höra justitieministern
framslunga den insinuationen
mot mig, att jag i mitt anförande
skulle ha försvarat skatteflvktingar. Jag
har över huvud taget inte gjort någon
värdering av dessa skatteschweizare —
det bär jag inte haft någon anledning
till.

Vad jag yttrade i polemik mot finansministern
var, att det är ganska orimligt
att resonera som han gör och utesluta
just denna grupp från rösträtt,

samtidigt som man medger rösträtt
inom landet åt allsköns skumma individer,
förbrytare, falsdeklaranter och en
hel del andra personer med tvivelaktigt
förflutet. Skall det behövas en deklaration
om skatteschweizare, är jag fullt
beredd att säga, att jag inte hyser den
ringaste respekt för deras motiv och åtgärder.
Men det tycker jag inte hör till
denna debatt.

Sedan avlossade justitieministern en
mycket skarp salva mot utskottsminoriteten
och dess förslag till provisorisk
lagstiftning. Jag erinrar då ännu en
gång kammaren om att det här gäller
en provisorisk lag och att den därför
måhända är behäftad med vissa svagheter.
Orsaken till att vi inte gjort en fullständig
redovisning av vad som hänt
tidigare är självfallet att vi har ansett
det vara onödigt. Vi förutsätter att läsaren
av detta dokument känner till valutredningens
förslag och en hel del av
dokumentationen. Det är ju inte brukligt
här i riksdagen att i reservationer
åberopa den fullständiga motiveringen
för ens yrkande.

Om reservanternas förslag är så dåligt
som justitieministern säger, så tycker
jag dock att reservanterna är i ganska
gott sällskap, ty reservanterna har
frågat överståthållarämbetet i Stockholm,
och där har man sagt att det går
att ordna. Vi har också frågat länsstyrelserna
i Stockholms, Jönköpings,
Malmöhus och Göteborgs och Bohus län,
och av deras utlåtanden framgår att de
är av samma mening. Tveksamhet har
visserligen rått hos länsstyrelsen i Kronobergs
län, men den tveksamheten är
mera betingad av oro för att riksdagen
inte skall hinna behandla denna fråga
i behörig tid. Det är ju riksdagen som
beslutar om det. Ett fullständigt avstyrkande
föreligger från länsstyrelsen i
Hallands län, men det är också det enda.

Om därför reservanterna här har givit
ett dåligt exempel på lagskrivning,
kan jag ändå säga att de befinner sig
i gott sällskap.

Nr 14

101

Fredagen den 3 april 1964 em.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Det tycks förhålla sig
så, att när jag tar till orda från denna
talarstol får vi en straffrättsdebatt. Så
tycks vara fallet även nu, när herr
Heckscher och herr von Friesen har
dragit in strafflagsfrågorna. De har
bland annat talat om falskdeklaranterna
och att man skulle göra det straffbart
att utomlands obehörigen verka i val.

Innan jag svarar på det vill jag emeller
uttala min oförställda glädje över att
jag misstog mig beträffande herr von
Friesens yttrande om skatteflvktingarna.
Jag är glad över att han icke solidariserade
sig med dem.

Varför anser jag då att vi skall behandla
skatteflyktingarna och falskdeklaranterna
olika? Ja, falskdeklaranterna
lever ju här i Sverige, och vi har nu
en gång infört den principen, att brott
icke skall medföra vanfrejd — som fallet
är t. ex. i Finland -— och vederbörande
därigenom berövas sin rösträtt.
Men vill man då dra ut parallellen i
det fallet? Skall vi straffbelägga skatteflykt
och träffa utlämningsavtal med
andra länder, så att vi får sätta in lagöverträdarna
så lång tid som erfordras
för att ta lusten till skatteflykt ur
dem? Detsamma gäller beträffande herr
Heckschers projekt, att vi skulle införa
straffbestämmelser för dem som utomlands
obehörigen verkar i val.

Jag tror inte att det över huvud taget
är tänkbart. Herr Heckscher har ju varit
med i Europarådet och känner till
den utlämningskonvention som man
där arbetat med, men är det verkligen
tänkbart att införa så hårda straff inte
bara här i Sverige utan också i det utlämnande
landet, att man skulle kunna
genomföra ett sådant utlämningsförfarande?
Vi brukar ju kräva reciprocitet
i sådana fall.

Låt mig också inom parentes säga, att
jag inte är upphovsman till piratradiolagen,
herr Heckscher. Att jag fick
handlägga den i Helsingfors berodde

Utlandssvenskars rösträtt m. m.

uteslutande på att hela regeringen inte
kunde vara där.

Jag återkommer till min kritik av reservanternas
specialmotivering. Den är
verkligen knapp, herr von Friesen! Den
är så knapp, att även en motionär i denna
fråga kan ta fel, och han borde ju
ändå vara insatt i ärendet. Som jag
sade i mitt första anförande är det
omöjligt för den som inte är mycket insatt
i frågan att av reservationen läsa
ut vad det är för ändringar reservanterna
har gjort i det s. k. »väl ägnade»
förslaget i motionen. En av motionärerna
i första kammaren påstod i förmiddagens
debatt, att alla mina betänkligheter
i tekniskt hänseende föll platt till
marken därför att man krävde att vederbörande
utlandssvensk skulle förete
giltigt pass. Men, ärade kammarledamöter,
var i reservanternas lagförslag talas
det om pass? Det står i motionen, men
reservationen är så skriven, att inte ens
motionären kunde läsa ut vad reservanterna
menat. Kan då inte jag ha anledning
säga att reservationens motivering
är bedrövlig?

Sedan kritiserade herr von Friesen
mig för att jag sade att remissyttrandena
inte var positiva. Men här har vi
kammarrättsrådet von Otters yttrande
över motionerna. Det är han som är utredningsman.
Och jag kan inte finna en
positiv rad där. övriga yttranden är
omgärdade av en hel mängd förbehåll.
Man säger t. ex. att om konstitutionsutskottet
vill ta ansvaret för att vi släpper
all kontroll, så går det, även om det
blir mycket knappt med tiden. Den tid
som man skulle tillmäta Kungl. Maj :t
måste sålunda knappas in med 14 dagar.

Det mycket prisade utlåtandet från
överståthållarämbetet skall jag också
tillåta mig att citera två meningar ur.
Man skriver där: »Som även framgår av
uppbördsdirektörens yttrande kommer
kontrollen av förutsättningarna för utövande
av rösträtten att vara behäftad
med åtskilliga brister. I vissa hänseenden
är man hänvisad till att godtaga ve -

102 Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 em.

Utlandssvenskars rösträtt m. m.

derbörandes försäkran om att rösträttshinder
icke föreligger.»

I det också prisade yttrandet från
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
säger man: »Det torde vara uteslutet för
länsstyrelsen och lokal skattemyndighet
att verkställa några mera ingående
undersökningar rörande anmälningar
under den korta tid, som står till förfogande
för dessa myndigheter.»

Litet längre ned säger man: »Länsstyrelsen
finner godtagandet av dylika
obestyrkta och ej här i riket kontrollerbara
uppgifter icke särskilt tillfredsställande.
I detta sammanhang bör erinras
om», säger länsstyrelsen, »de stränga
föreskrifter och den noggranna kontroll
som svenska medborgares behörighet
att utöva rösträtt eljest är underkastad.»
—- »Svårighet kan väntas uppstå att för
den aktuella tiden anställa och instruera
lämplig extra personal för arbetet»,
heter det vidare. Men det går kanske,
säger länsstyrelsen, »därest förfarandet
starkt förenklas».

Och detta skulle vara klart positiva
yttranden! Det tycker inte jag att det är.

Vidare sade herr Heelcscher att det
var ett egendomligt argument jag anfört,
att man inte ens skulle kunna lösa
frågan till år 1968. Men jag sade inte
alls på det sättet. Jag sade, att det kan
tänkas att när ett förslag framläggs —
till vilken riksdag vet jag inte, det kan
bli till 1965, 1966, 1967 eller 1968 års
riksdag — så kan kamrarna komma att
stanna i olika beslut. Då föreligger inga
bestämmelser alls, och det är en lagstiftningsteknik
som jag anser grundlagsstridig.

Herr Heckscher åberopade återigen
§ 16 riksdagsordningen. Men herr

Heckscher glömde att åberopa motiveringen,
och jag skall läsa upp den. Jag
besvärar inte med inledningen utan läser
själva den grundläggande meningen:
»Vida bättre än den äldre bestämmelsen
uttrycker dock det nyare stadgandet
de modifikationer i och avvikelser
från de uppställda valrättsvillkoren,

som i tillämpningen uppkomma därav,
att man ansett sig böra av praktiska
skäl göra rätten för den enskilde att avgiva
sin röst beroende av, huruvida han
blivit i röstlängden upptagen såsom
röstberättigad.»

Det är detta, herr Heckscher, som
menas med det inledande stadgandet
i tredje stycket i § 16, riksdagsordningen.

Herr Eliasson i Sundborn sade, att
jag inte skulle påstå att det var motionärernas
och reservanternas fel att det
i reservationen framlagda förslaget var
bristfälligt. Nej, jag har inte gjort det
heller, men jag har förebrått hälften
av konstitutionsutskottets ledamöter att
de vill medverka till en sådan lagstiftning,
och det är en annan sak.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
fördjupa mig i denna fråga. En vis
man, som levde för omkring 200 år
sedan, yttrade en gång, att en nationalekonom
kan vara en utmärkt obducent
men är en klen kirurg. Tydligen kan man
tillämpa detta yttrande också på någon
statskunskapare. Jag undrar vad denne
vise man skulle ha sagt om han levat
i dag och fått uppleva herr Heckscher
såsom lagstiftare och grundlagsvårdare.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet och chefen för
justitiedepartementet har nu kommit
därhän, att han när han inte kan finna
några argument i grundlagarna tror
att deras motivering kan åberopas som
gällande lag. Jag tycker nog att detta är
att gå något väl långt. Grundlagarna
skall i varje särskilt fall tillämpas efter
sin ordalydelse, och, kan jag tillägga —
vilket jag tror att statsrådet inte kan
ha något att invända emot — oberoende
av vad någon råkat skriva i motiveringarna.

Men statsrådet säger att han inte vet
när riksdagen kan förelägggas något
förslag, om det blir 1965, 1966, 1967
eller 1968, och att kamrarna kanske då
stannar vid skiljaktiga beslut. Om man

Fredagen den 3 april 1964 em.

Nr 14

103

vill förhala denna fråga och inte vill att
det skall företagas några åtgärder, kan
man självfallet vänta till 1968 och hoppas
att det inte blir något beslut då
heller. Men om man vill få fram ett beslut,
finns det gott om tid fram till 1968.
Även om kamrarna första året skulle
stanna vid skiljaktiga beslut, vilket är
osannolikt, kan man rätta till detta nästföljande
år.

Statsrådet gläder sig åt att det inte
finns en positiv rad i yttrandet av den
särskilda utredningsmannen. Herr talman!
Jag tycker att också detta är ett
karakteristiskt förhållande. Men det kan
kanske tolkas på ett annat sätt än statsrådet
menar att kammaren skall göra.

Till slut två saker. Att ingå i polemik
i andra kammaren beträffande ett
yttrande, som fällts i första kammaren
och som vi inte har tillfälle att ta del
av på grund av brist på protokoll, anser
jag vara en ytterst underlig debatteknik.
Jag har visst hört sägas att det
yttrats mycket egendomliga saker i första
kammaren i dag, men jag väntar med
att uttala mig härom till dess att protokollet
föreligger.

Men när herr statsrådet till slut uttalar
att falksdeklaranterna kan få ha
rösträtt, eftersom de döms för ett brott
och vi inte har någon vanfrejd som är
diskriminerande i detta avseende, men
att skatteflyktingarna inte kan få rösträtt
därför att vi inte kan komma åt dem
genom strafflagen, tycker jag, herr talman,
att man vänt upp och ned på resonemanget
i en utsträckning, som uppriktigt
sagt måste kännas litet bekymmersam
när yttrandet kommer från den,
som ändå inom regeringen skall vara
rättvisans högste vårdare.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Heckscher tycks
ha något svårt att komma ifrån den
grundlagsstridiga lagstiftningstekniken.
Det hjälper inte om kamrarna skulle

Utlandssvenskars rösträtt m. m.

råka fatta samstämmande beslut 1965,
1966, 1967 eller 1968. Vi kan inte i dag
tillämpa en sådan lagstiftningsteknik,
att vi stiftar en provisorisk lag gällande
till 1968, vilken sedan plötsligt kan försvinna
utan att något annat kommer i
stället.

Och, herr Heckscher, jag ingick minsann
inte i polemik mot den förstakammarledamot
som jag citerade — det
gjorde jag däremot i första kammaren
— men jag använde episoden för att
illustrera hur illa motiverad reservationen
är.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag tycker att vi i debattens
sista timme håller på att avlägsna
oss från vad som egentligen är upphovet
till hela denna diskussion, nämligen
den skara av utlandssvenskar som
skapat opinion och bett oss att företräda
deras intressen i hemlandet.

Vad reservanterna föreslagit är ju i
själva verket ett provisoriskt tillmötesgående
av utlandssvenskarnas önskemål
i väntan på en mera permanent lösning,
som såvida jag fattat statsrådet rätt fortfarande
förutsätts komma från de svenska
statsmakterna. Jag har under resor
i många länder träffat folk som anser att
det går litet sakta för dem att få den
rätt de menar sig ha. Det är folk utanför
de fyra grupper — diplomater, legationspräster,
missionärer och sjömän — för
vilka rösträtten redan är ordnad.

I varje fall några av oss har i dagarna
fått ett skriftligt vittnesbörd om hur
utlandssvenskarna känner det. En grupp
svenskar i Italien har i vår bildat en
aktionskommitté för rösträtt åt utlandssvenskarna.
I ett upprop från aktionskommittén,
vilket riktar sig till alla
svenskar i Italien, heter det:

»Trots alla löften från statsmakterna
och Utlandssvenskarnas Förenings aktiva
insats i den för oss viktiga rösträttsfrågan,
ha vi fortfarande icke rösträtt i
svenska allmänna val och åtnjuta alltså

104 Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 em.

Utlandssvenskars rösträtt m. m.

icke samtliga de medborgerliga rättigheter,
som vi garanterats i Rikets grundlag.

De flesta av oss äro ju genom sin
verksamhet, helt eller delvis beroende
av förhållandena i Sverige och synes
det oss därför vara ett riktigt och rättvist
krav att vi även genom vår röst
kunna erhålla inflytande på vårt fosterlands
folkrepresentation.

Detta är ju ett gemensamt intresse för
oss alla utlandssvenskar, oberoende av
våra politiska åsikter.»

Vidare skriver aktionskommittén i
uppropet:

»Kommitténs program är att genom
personliga och skriftliga uppvaktningar
hos myndigheter och politiker ur samtliga
partier samt genom påverkan av
hemmaopinionen via press, radio, TV
etc. verka för rösträtt åt samtliga utlandssvenskar.
»

Man har litet svårt att förstå alla de
farhågor som utskottsmajoriteten ger uttryck
åt. Jag skall inte närmare gå in
på dem. Erkännas skall givetvis att det
finns svårigheter, men jag undrar om
man inte borde ha kunnat övervinna
dem något snabbare — i synnerhet får
man det intrycket när man läser vissa
av remissyttrandena. Uppenbart är att
den långa utredningstiden, som livligt
diskuterats utomlands bland ifrågavarande
kategorier, verkligen skapat en
motivering för att man, när det inte gick
att få till stånd en permanent lösning så
snabbt som man tänkte, skulle försöka
med en provisorisk.

Det finns, herr talman, ett annat besläktat
område, som jag i detta sammanhang
bara vill tangera, där det också
synes mig skulle behövas en del
svenska initiativ. Det gäller de svenskar
som lever i Schweiz. Jag menar inte
skatteschweizarna — dem har det talats
tillräckligt om i kväll — utan avser dem
som studerar eller vistas där i andra
uppdrag.

Schweiziska edsförbundet har som bekant
ansett sig av inrikespolitiska skäl

böra lägga hinder i vägen för svensk
röstning på schweizisk mark. Det enda
sätt på vilket dessa svenska medborgare
kan utöva sin rösträtt är att på valdagen
resa till ett generalkonsulat eller en legation
i något av grannländerna.

Jag riktade vid 1959 års höstriksdag
en interpellation till dåvarande utrikesministern
med förfrågan, om regeringen
ville genom underhandlingar med
schweiziska regeringen försöka komma
till rätta med detta problem, så att
dessa svenskar, som ändock till ett antal
av flera hundra av dessa skäl vistas
i Schweiz, kunde få ut sin rösträtt. Såvitt
jag nu kan erinra mig fick jag inget
svar på denna interpellation, och jag
vet att denna fråga inte heller löses genom
utskottets förslag. Men jag har ändå
velat omnämna den i detta sammanhang,
eftersom denna fråga kanske också kunde
belysas i samband med den mera
omfattande utredning, som ändå måste
slutföras och slutbehandlas av kamrarna.

Nu gäller det emellertid, herr talman,
som vi upprepade gånger hört under
debatten, sådana svenska medborgare
som vistas utomlands utan att vara mantalsskrivna
här i landet. Jag skulle önska
att vi i dag ändå i andra kammaren
genom att ansluta oss till reservationen
kunde göra ett sympatiuttalande för dessa
grupper och den opinion de företräder
för att därmed ge till känna, att
något annat snart kan vara att vänta. Något
annat än ett sympatiuttalande kan
det ju inte bli efter första kammarens
beslut.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen av fru
Segerstedt Wiberg m. fl.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Den som lyssnat till
denna debatt utan att tidigare ha varit
initierad i frågan måste säga sig, att
det som yttrats inte givit någon ledning
alls. Jag har fått höra att lagstiftningen
på detta område är dålig men inte

Fredagen den 3 april 1964 em. Nr 14 105

Rätt att överklaga departementschefs beslut rörande utbekommande av allmän
handling

vilket fel det är på den och inte heller
vilka risker den föreslagna lagstiftningens
antagande skulle innebära.

Jag är inte konstitutionellt skolad som
professor Heckscher och statsrådet
Kling, och det kanske finns andra i
denna kammare som är mera hemma
på dessa problem än jag. Men jag har
fått den uppfattningen, att konstitutionen
föreskriver, att det är konstitutionsutskottet
som skall granska statsrådet.
I kväll har jag emellertid upptäckt
att det tvärtom är statsrådet som
granskar konstitutionsutskottet. Visserligen
granskar han bara halva konstitutionsutskottet
och bryter staven över
den halvan, men för att det skall bli
fullständigt gör han det två gånger.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Heckscher begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Segerstedt Wiberg
m. fl.

verkställdes. Därvid avgavs 87 ja och
79 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Föredrogs vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av motioner angående
anonymitetsskyddet för den som
lämnar uppgift för offentliggörande i
tryckt skrift, och

nr 5, med anledning av motion om
sekretesskydd för vissa läkarintyg.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5

Rätt att överklaga departementschefs
beslut rörande utbekommande av allmän
handling

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av motioner
om rätt att överklaga departementschefs
beslut rörande utbekommande av allmän
handling.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 388
i första kammaren av herr Kaijser och
nr 471 i andra kammaren av herr Palm
hemställdes, att riksdagen som vilande
måtte antaga genom motionerna framlagt
förslag till ändring i 2 kap. 10 §
tryckfrihetsförordningen.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:388 och 11:471 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Torsten Andersson, Sveningsson, Dahlén,
Hernelius, Källqvist, von Friesen,
Larsson i Luttra, Hamrin i Jönköping,
Braconier och Anners, vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:388 och 11:471, såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
för sin del antaga följande

106 Nr 14 Fredagen den 3 april 1964 em.

Rätt att överklaga departementschefs beslut rörande utbekommande av allmän
handling

Förslag

till

ändrad lydelse av 2 kap. 10 § tryckfrihetsförordningen

(Nuvarande lydelse)

Har myndighet avslagit framställning
om utbekommande av allmän handling
och anser sökanden att beslutet icke är
lagligen grundat, äge han, i den ordning
nedan sägs, söka ändring i beslutet; beslut,
som meddelats av departementschef,
md dock ej överklagas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Det spörsmål som avhandlas
i detta utlåtande från konstitutionsutskottet
är ganska gammalt.
Frågan har varit uppe tidigare. Att man
på sina håll hyser en viss obenägenhet
att överklaga en departementschefs beslut
torde sammanhänga med den vördnad
som man hyser för regeringen, för
Kungl. Maj :t, som man anser vara summan
av den högsta visheten här i landet.
Vi som är gamla riksdagsmän och känner
statsråden litet närmare har ju fått
denna vördnad och denna respekt något
reducerad, och jag tror inte alls
att det är olämpligt om också den stora
allmänheten får det. Här rör det sig
nämligen inte alls om några beslut av
Kungl. Maj:t, d. v. s. beslut av Konungen
i statsrådet, utan här fungerar
i själva verket statsrådet och chefen
för det eller det departementet enbart
som vilken verkschef som helst. Då
tycker man att det vore ganska rimligt
om även ett överklagande kunde ske.

Jag har inom konstitutionsutskottet
infordrat handlingarna i de ärenden där
departementschef under 1963 har vägrat
några personer att ta del av handlingar
inom departementen — det gällde
sammanlagt fyra fall. Två fall berörde
den bekanta Wennerströmaffären.
Hela detta komplex av sekretessfrågor
kommer kammaren säkert att få ta

(Föreslagen lydelse)

Har myndighet avslagit framställning
om utbekommande av allmän handling
och anser sökanden att beslutet icke är
lagligen grundat, äge han, i den ordning
nedan sägs, söka ändring i beslutet.

ställning till vid ett senare tillfälle. En
fråga berörde offentliggörande av en
del av den s. k. Sandlerkommissionens
betänkande, där det finns en mycket
detaljerad redogörelse för förhör med
vissa personer som misstänkts för sympatier
för ytterlighetsriktningar i början
av kriget. Man kan naturligtvis
vara tveksam om huruvida det var riktigt
att vägra utlämnandet av dessa handlingar,
men jag måste säga att jag i det
fallet har en viss förståelse för dem
som vägrade att utlämna dem. Jag tycker
inte att det kan vara lämpligt att
så här långt efteråt skandalisera unga
människor som hade förirrat sig litet
i de politiska utmarkerna.

Det fjärde ärendet är emellertid av
ett betydande intresse. Det rör vissa
handlingar från Schweiz, som man vägrat
att lämna ut. En person var efterlyst
för brottsligt förfarande av polisen
här i Sverige, och denna persons försvarsadvokat
ville ha reda på vad som
stod i handlingarna •— de rörde nämligen
frågan om hans eventuella utlämnande.
Här gäller det en principfråga
av mycket stor räckvidd, då det
blivit bekant att vederbörande åklagare
i målet mot denna person hade fått
ta del av handlingarna. — Jag är beredd
att vid ett senare tillfälle för kammaren
närmare redogöra för denna
sak; jag betraktar just detta fall som
exempel på hur vanskligt det kan vara
att låta en politiker, en person utan
juridisk sakkunskap, avgöra en sådan

Fredagen den 3 april 1964 em. Nr 14 107

Hätt att överklaga departementschef» beslut rörande utbekommande av allmän
handling

fråga. Jag tycker det borde ligga i vederbörandes
eget intresse att det finns
eu rättslig instans som prövar ärendet
och även kan ta ansvaret för en vägran
att utlämna handling — i detta fall rör
det sig alltså om regeringsrätten.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
vidga motiveringen vid denna sena
timme. Med stöd av vad jag här har anfört
ber jag att få yrka bifall till den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag vill ansluta mig till
vad herr von Friesen sagt.

Jag anser att det är av utomordentligt
stor betydelse, inte minst i en samhällsutveckling
som den nuvarande, att
vi får en kontroll över de styrande. Beslutsprocessen
har f. ö. blivit alltmer
invecklad, och planeringsråd t. ex. har
diffusa befogenheter.

Det har nyligen diskuterats i en uppmärksammad
debatt, huruvida forskningsberedningen
borde höras eller inte.
Visserligen har statsministern utlovat
att det i fortsättningen skall föras protokoll
i forskningsberedningen. När det
gäller det ekonomiska planeringsrådet
är det emellertid ovisst om det blir någon
protokollföring. Det kan tänkas att
det förekommer handlingar av betydelse
för beslutens fattande som vi inte känner
till och som inte heller konstitutionsutskottet
får ta del av.

Denna fråga är av stor principiell betydelse
för riksdagens kontrollrätt. Det
hävdas många gånger, att eftersom konstitutionsutskottet
inte tagit upp den
och den frågan, så har riksdagen därmed
visat att den låtit ärendet passera
opåtalt och därmed givit ansvarsfrihet.
Det är emellertid så att även om konstitutionsutskottet
arbetar dag och natt
kan det omöjligen få överblick över alla
områden.

Av betydelse i detta sammanhang är
också att den enskilde medborgaren har

mycket svårt att veta vilka handlingar
och motiv som ligger till grund för ett
beslut. Visserligen skall numera enligt
uttalanden av JO myndigheternas beslut
motiveras, men när det gäller statsrådsprotokollen
föreligger i många fall
inga motiveringar alls. Det kan t. ex.
när det gäller handelsavtal av mycket
stor vikt vara så egendomligt, att protokollen
är ganska omfattande om vi t. ex.
ingår ett avtal med Tjeckoslovakien,
medan det kanske blott finns några sidor
angående avtal t. ex. med Bulgarien,
trots att de båda avtalen är lika betydelsefulla.

Jag anför dessa exempel för att visa
hur riksdagen — och därmed också
den enskilde — sätts ur spel och att det
är viktigare än någonsin att den enskilde
medborgaren har kontrollrätt och
kan övervaka myndigheterna.

Jag anser det vara angeläget att vi får
offentlighetsprincipen utvidgad. Det
gäller här knappast någon partifråga.
Man får nämligen förutsätta, att även
om socialdemokraterna anser att de under
lång tid framåt kommer att ha makten
här i landet, så har de själva inte
glömt den opposition — det var en i
vissa stycken välgrundad opposition —
de själva en gång förde och som bl. a.
gick ut på att den enskilde medborgaren
skulle ha fakta på bordet. Det var
en socialdemokratisk rättsuppfattning,
att den enskilde medborgaren inte skulle
som en supplikant behöva böja sig
för myndigheterna utan att ha tillgång
till handlingarna och ha besvärsmöjligheter
över beslut var de än fattades.

I den valkrets jag tillhör har i dagarna
en uppmärksammad katthistoria utspelats.
Det gäller en framstående tryckfrihetsexpert,
som inte minst i detta hus
på sin tid var känd bl. a. som en utomordentligt
skicklig utskottssekreterare
och som har en kontrovers med en känd
vetenskapsman i Lund. Dessa båda herrar
har helt olika meningar om hur man
skall tolka offentlighetsprincipen. Pro -

108 Nr 14 Fredagen den 3 april 1964 em.

Rätt att överklaga departementschefs beslut rörande utbekommande av allmän
handling

fessorn tror att man skall gå till polisen
för att få ut de handlingar det gäller,
medan tryckfrihetsexperten hävdar
att det är i vanlig ordning offentliga
handlingar. Det visar sig alltså att två
mycket framstående personer kan dra
upp en debatt, som för många ter sig
som löjlig men som i själva verket gäller
en viktig principfråga om offentlighet.
Att överklaga beslut över huvud
är också en rättighet som måste vidgas.

Jag ber att få ansluta mig till herr von
Friesens motivering och anser att det
är angeläget att kammaren följer reservationen.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Detta ärende gäller huruvida
beslut av departementschef skall
kunna överklagas hos annan myndighet
i fall då departementschef vägrat att
utlämna begärda handlingar.

Bestämmelserna om inskränkning i
rätt att få del av offentliga handlingar
överfördes från tryckfrihetsförordningen
till särskild lag, den s. k. sekretesslagen,
år 1937. Samtidigt infördes
ett besvärsinstitut så att den, som fått
ansökan om att utfå allmän handling
avslagen, fick möjlighet att fullfölja talan
i högre instans, i sista hand högsta
domstolen eller regeringsrätten. Från
möjligheten att överklaga undantogs
dock sådana beslut som hade fattats av
departementschef. Det gällde beslut om
handlingar som förvarades på departementet
eller handlingar som var hemligstämplade.

Man måste konstatera att det föreligger
en viss olikhet när det gäller departementschef
respektive annan myndighet.
Reservanterna önskar att man skall
få överklaga hos annan myndighet då
departementschefen har vägrat lämna
ut en handling. Reservanterna säger
sig inte hysa »några konstitutionellt
grundade betänkligheter mot en möjlighet
att i här förevarande sammanhang
föra talan mot departementschefs

beslut». Nej, det gör inte heller de som
står för utskottets skrivning; det har
även i detta fall varit lotten som avgjort
vilka som kommit att stå för utskottets
skrivning och vilka som blivit reservanter.
Men det finns andra konstitutionella
synpunkter som kan anföras i
detta sammanhang och som väl i viss
mån har varit utslagsgivande för det beslut
som utskottet har stannat inför. Jag
tänker på det konstitutionella ansvar
som statsrådet liksom regeringen har
inför riksdagen, ett ansvar som inga
andra myndigheter har. Det är väl knappast
möjligt för riksdagen att ställa
andra myndigheter till konstitutionellt
ansvar, men den möjligheten finns, som
vi alla vet, när det gäller statsrådet
eller regeringen.

Om man sålunda skulle bifalla vad
motionärerna här har föreslagit och vad
reservanterna gått in för är det tänkbart
att man inte på något sätt skulle förbättra
möjligheterna för den som vill ha ut
handlingar att kunna erhålla sådana.
Kanske skulle det bli svårare för riksdagen
att ställa statsråd till konstitutionellt
ansvar i samband med det dechargearbete,
som vi vet att konstitutionsutskottet
grundlagsenligt har att utföra
varje år.

Jag har bara velat anföra dessa synpunkter
och skall inte ytterligare förlänga
debatten. Dessa frågor är, såsom
utskottet har framhållit, föremål för
överväganden och ingår som ett led i
författningsreformen.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr von Friesen begärde
emellertid votering, i anledning varav

109

Fredagen den 3 april 1964 ein. Nr 14

översyn av ärendefördelningen mellan statadepartementen

efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Torsten Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

§ 6

översyn av ärendefördelningen mellan
statsdepartementen

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående översyn av ärendefördelningen
mellan statsdepartementen.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 357 i
första kammaren av herr Dahlén och nr
349 i andra kammaren av herr Helén
hemställdes, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte förorda att en
översyn av ärendefördelningen mellan
departementen sker för att åstadkomma
en ändamålsenlig organisation av
regeringsärendenas handläggning».

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 357 och II: 349 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
Wiberg samt herrar Sveningsson,
Dahlén, Harald Pettersson, Hubinette,
von Friesen, Magnusson i Tumhult,
Hamrin i Jönköping, Braconier och
Wahlund, vilka ansett, att utskottet bort

hemställa, att riksdagen, med bifall till
motionerna 1:357 och 11:349, i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte förorda, att
en översyn av ärendefördelningen mellan
departementen skedde för att åstadkomma
en ändamålsenlig organisation
av regeringsärendenas handläggning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! För att bereda regeringschefen,
hans excellens statsministern,
några timmars nattsömn så att han
enligt vana kan stå upp i arla morgonstunden
och denna morgon begrunda,
hur illa arbetet i Kungl. Maj ds kansli
är fördelat mellan departementscheferna,
ber jag härmed att få yrka bifall till
den reservation, som visar vägen till
en bättre ordning.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
fru Segerstedt Wiberg m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kammarens sammanträde
onsdagen den 8 innevarande april.

§ 7

Till bordläggning anmäldes

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 25, i anledning av väckta motioner
rörande arvsbeskattningen,

Ilo Nr 14

Fredagen den 3 april 1964 em.

nr 27, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av skytteorganisationer,
och

nr 29, i anledning av väckta motioner
beträffande alkohollagstiftningen; samt
första lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckta motioner
om ersättning genom eget arbete för
skada genom brott,

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående kortvarigt frihetsberövande
inom kriminalvården,

nr 15, i anledning av väckt motion angående
riksdagens ombudsmäns verksamhet,

nr 16, i anledning av väckt motion om
skydd för makes giftorätt vid ingående
av borgensförbindelse,

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående makes säkerhet vid förmånstagarförordnande
avseende kapitalförsäkring,
och

nr 18, i anledning av väckt motion om
ersättning ur dödsbo till husföreståndarinnor
m. fl.

§ 8

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
116, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försvarsgrensstabernas
organisation m. m.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

120, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning;
och

nr 121, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning.

§ 9

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 135, angående godkännande
av visst markbyte m. m., överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 10

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 65, angående viss omorganisation
av jordbrukstekniska institutet och
statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader,
m. m., motionerna:

nr 833, av herr Eliasson i Moholm
m. fl., och

nr 834, av herr Lundmark m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 66, angående vissa anslag för
budgetåret 1964/65 till teaterverksamhet
m. m., motionen nr 835, av fru Sjövall
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 68, angående vissa frågor rörande
lärarutbildning, motionerna:

nr 836, av herr Bengtsson i Landskrona
m. fl.,

nr 837, av fru Forsling in. fl., och
nr 838, av herr Wahrendorff;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 73, angående utbildning av
arbetsterapeuter och sjukgymnaster,
motionen nr 839, av fru Ekendahl och
fröken Andersson i Strängnäs;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 76, med förslag till lag om behandling
i fångvårdsanstalt, motionerna:

nr 840, av herr Gustafsson i Borås
m. fl.,

nr 841, av herrar Larsson i Norderön
och Svensson i Vä, och

nr 842, av herr Svenungsson;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 77, angående vissa åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område,
m. m., motionerna:

nr 843, av herr Dahlgren m. fl.,
nr 844, av herrar Larsson i Borrby
och Dahlgren,

nr 845, av herr Larsson i Norderön
m. fl.,

nr 846, av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl., och

nr 847, av herrar Persson i Heden
och Elmwall;

Nr 14

Fredagen den 3 april 19C4 em.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 78, angående organisationen av
statens lantbrukskemiska laboratorium,
m. m., motionen nr 848, av herr Nilsson
i Bästekille m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 85, angående åldringsvårdsfrågor
m. m., motionerna:

nr 849, av herr Anderson i Sundsvall
m. fl.,

nr 850, av herr Eliasson i Sundborn
m. fl.,

nr 851, av herr Hyltander m. fl.,
nr 852, av herr Jacobsson i Sala
m. fl., och

nr 853, av herr Svanberg m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 94, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, m. m., motionerna: nr

854, av fröken Elmén m. fl.,
nr 855, av herr Gustafsson i Borås,
nr 856, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl.,

nr 857, av herr Holmberg m. fl.,
nr 858, av herr Martinsson,
nr 859, av herrar Martinsson och Andersson
i Essvik, och

nr 860, av herr Rimmerfors och fru
Eriksson i Stockholm;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 95, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 31
maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete, motionerna: nr

861, av herr Eliasson i Sundborn
m. fl.,

nr 862, av herr Heckscher m. fl., och

nr 863, av herr Nyberg m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 117, angående inrättande av
kreditinstitut för lantbruksnäringarna,
m. m., motionen nr 864, av herrar Elmwall
och Persson i Heden.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

För deltagande i en internationell
konferens kring Undervisningens roll
i industrialiserade och underutvecklade
länder, anordnad av Brittiska U.D.,
anhålles om ledighet från riksdagsarbetet
tiden 5—19 april 1964.

Stockholm den 3 april 1964

Evert Svensson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 12

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Gomér
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående rikets indelning
i kommunblock.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.57.

In fidem

Sune K. Johansson