Nr 13 FÖRSTA KAMMAREN (Riksdagens protokoll 1968:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 13 FÖRSTA KAMMAREN

21 mars

Debatter m. in.

Torsdagen den 21 mars Sid.

Svar på enkel fråga av herr Åkerlund (h) ang. placeringen av ett
kärnkraftverk på Bogesundslandet ........................ 3

Sveriges utrikes- och handelspolitik .......................... 5

Meddelande ang. enkel fråga av herr Tistad (fp) ang. formen för
leverans av kontrollstämplar för tobaksvaror .............. 78

Sveriges utrikes- och handelspolitik (Forts.) .................. 79

1968

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 13

I VÅ .....

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

Torsdagen den 21 mars förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.30.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
månad.

Ang. placeringen av ett kärnkraftverk
på Bogesundslandet

Herr statsrådet WICKMAN erhöll ordet
för att besvara herr Åkerlunds (h)
fråga till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet angående placeringen
av ett kärnkraftverk på Bogesundslandet,
vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 8 mars,
och anförde:

Herr talman! Herr Åkerlund har frågat
finansministern om han anser placeringen
av ett jättelikt kärnkraftverk
på Bogesundslandet riskfri för stockholmsregionens
befolkning särskilt med
tanke på befolkningen i Lidingö, Vaxholm
och skärgårdsområdena. Enligt
fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara frågan.

Utvecklingen på atomenergiområdet
har redan från början präglats av stor
omsorg i säkerhetsfrågorna. Uppmärksamhet
har därvid i första hand ägnats
åt den tekniska säkerheten hos själva
anläggningarna. I avvaktan på drifterfarenheter
har försiktigheten bjudit till
konservativa bedömningar av säkerhetsfrågorna,
vilket bl. a. tagit sig uttryck
i restriktioner beträffande bebyggelse
i närheten av atomkraftanläggningar.

Tekniska framsteg på senare år liksom
successivt ökade drifterfarenheter
kan emellertid motivera en i viss mån
ny syn på de normer som bör tillämpas
vid den säkerhetsmässiga bedömningen
av lokaliseringen. Förläggning av atomkraftverk
nära tätort har varit föremål

för vissa diskussioner inom atomdelegationen.
Säkerheten hos en atomanläggning
beror av ett samspel mellan ett
flertal faktorer, såsom typ av reaktor,
typ av bränsle, speciella säkerhetsanordningar
och säkerhetsförhållanden i
övrigt, vari även ingår omgivningens
karaktär. Vid förläggning nära tätort
kommer ökade krav att ställas på övriga
säkerhetsfaktorer. Olika lösningar
kan bli aktuella för olika reaktortyper.

I Förenta staterna pågår omfattande
undersökningar rörande möjligheterna
att i framtiden placera stora atomkraftanläggningar
i stadsbebyggelse. Även i
andra länder är frågan aktuell. Under
hösten 1967 beställdes i Västyskland en
anläggning, som skall placeras 25 km
från Hamburgs centrum. I Storbritannien
håller två stora anläggningar på att
uppföras, med i det ena fallet 100 000
personer boende inom 8 km och i det
andra fallet 250 000 personer inom 10
km från anläggningen.

Det skulle utan tvivel innebära betydande
fördelar, om atomkraftanläggningar
kunde placeras inom storstadsregioner.
Bl. a. skulle fjärrvärme kunna
levereras och en miljöförbättring erhållas
eftersom föroreningarna vid konventionell
uppvärmning skulle minska.
Statens vatenfallsverk studerar nu tillsammans
med Göteborgs stad förutsättningarna
för en sådan anläggning. AB
Atomenergi studerar vissa tekniska frågor
i sammanhanget på uppdrag av vattenfallsverket.
Atombolaget arbetar
nämligen t. n. med likartade problem.
Vattenfallsverket har också tagit upp
en principiell diskussion om lokaliseringen
med berörda myndigheter, särskilt
reaktorförläggningskommittén.

Frågan om förläggning nära tätorter har
även aktualiserats genom andra kraftproducenters
utbyggnadsplaner. Bl. a.

4 Nr 13 Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. placeringen av ett kärnkraftverk på Bogesundslandet

planerar Ivrångede AB att uppföra en
atomkraftanläggning i Gävle.

Sammanfattningsvis innebär mitt
svar följande. Utvecklingen talar för att
Bogesund och platser med liknande lägen
i framtiden kan komma i fråga för
atomkraftanläggningar. Beslut om eu
anläggning i Bogesund kommer emellertid
inte att fattas förrän bl. a. säkerhetsfrågorna
med hänsyn till omgivningen
klarlagts*

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Wickman för svaret på min enkla fråga.

Jag vill börja med att säga att jag
självfallet visste att ärenden om kraftanläggningar
på det statliga området
här i landet handlägges av statsrådet
Wickman, men det var av formella
skäl som min. fråga ställdes till finansministern.
Jag räknade naturligtvis med
att ärendet skulle, delegeras till statsrådet
Wickman. ,

Jag vill ta fasta på slutorden i statsrådets
svar. Där säges att »Bogesund
och platser med liknande lägen i framtiden
kan komma i fråga för atomkraftanläggningar».
Det är naturligtvis angeläget
att allmänheten får klart för sig
att frågan ännu inte är avgjord, utan
att det här gäller: tänkbara platser som
kan övervägas för atomkraftanläggningar.

Jag vill också understryka det som
statsrådet säger i svaret, nämligen att
»beslut om en anläggning i Bogesund
kommer emellertid inte att fattas förrän
bl. a. säkerhetsfrågorna med hänsyn
till omgivningen klarlagts».

En viss radioaktivitet släpps alltid
ut i luft och vatten, men erfarenheterna
hittills har visat att de kvantiteter
som tränger ut är mycket små och förmodligen
inte behöver föranleda oro.
En viss risk för att radioaktivitet kan
komma ut i fall av osannolika olyckshändelser
finns naturligtvis, och det är
en sak som måste beaktas.

Den fråga som väl verkar intressantast
är om utsläpp av varmvatten
kan komma att påverka omgivningen,
växtligheten och naturen på ett ogynnsamt
sätt. Detta vet vi för närvarande
mycket litet om. Det är inte bara en
fråga om att isen vintertid blir skörare,
utan det kan uppstå andra problem i
samband med utsläppet av varmvatten.
Det är angeläget att man noga studerar
den sidan av saken. Det finns knappast
några andra anläggningar av detta slag
där man har en sådan situation som vi
med vårt vinterklimat och får räkna
med den påverkan som utsläppet av
varmvatten kan få på havsvattnet i
trånga vikar, i detta fall närmast Askrikefjärden
och fjärdarna runt omkring.

Även kraftöverföringen är av intresse,
särskilt för oss som bor på Lidingö.
När så stora kvantiteter elektrisk ström
skall överföras, måste förmodligen stora
kraftledningar dras fram över Lidingö
stad.

Man får räkna med att okunnigheten
om förhållandena på atomkraftområdet
kan få människor att känna en oro som
månhända inte är motiverad. Jag har
inte riktat min fråga till statsrådet för
att ta upp en orosdebatt utan endast för
att understryka att vi, som bor närmare
bogesundsområdet och det där planerade
kärnkraftverket än vad människorna
gör till kraftverken i de andra exempel
på atomenergiänläggningar som statsrådet
anfört i sitt svar, känner ett starkt
behov av att framhålla att man bör
iaktta den allra största försiktighet. Om
jag får tolka slutorden i statsrådets svar
på detta sätt, är jag tillfredsställd med
svaret. Det skulle dock glädja mig om
statsrådet än eu gång ville bekräfta att
man just med hänsyn till närheten mellan
Bogesundslandet och Lidingö skall
iaktta extra försiktighet.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag skall gärna upprepa
vad jag sade i mitt svar. Med den
kännedom söm herr Åkerlund har om’

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

hur svensk statsförvaltning arbetar, kan
herr Åkerlund vara fullkomligt övertygad
om att det inte kommer att tillåtas
att några risker tas vare sig i samband
med en atomkraftanläggning i Bogesund
eller någon annanstans. Jag är medveten
om att det när det gäller atomkraftanläggningar
av naturliga skäl kan uppstå
oro, men jag är lika säker på att den
oron kommer att kunna stillas genom
upplysning och de säkerhetsåtgärder
som kommer att vidtas.

Herr Åkerlund tog endast upp de
problematiska och negativa sidorna av
en atomkraftanläggning på Bogesundslandet.
Det kan vara en temperamentsfråga
om man vill trycka på de negativa
eller positiva sidorna. Jag tycker dock
inte att denna debatt mellan mig och
herr Åkerlund skall avslutas utan att åtminstone
någon av oss understryker den
unika möjlighet atomkraften ger oss ur
miljövårdssynpunkt genom att befria
herr Åkerlund och andra lidingöbor
från den svavelförgiftningsrisk som konventionella
kraftverk skulle ha fört med
sig, och också de möjligheter som öppnar
sig att med den överskottsvärme
som uppstår vid atomkraftverken kunna
göra avloppsreningar på ett mycket
effektivare sätt än vi tidigare har trott
vara möjligt. Ur miljövårdssynpunkt
är atomkraftanläggningar sålunda —
jag upprepar det — en unik möjlighet
för oss att på ett ekonomiskt och rationellt
sätt befria oss från några av
de problem som vi nu upplever som de
mest plågsamma.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag är självfallet medveten
om att det finns positiva sidor
i samband med atomkraftanläggningar,
men det är ju inte det vi diskuterar. Det
är de negativa sidorna som ger anledning
till oro hos människorna. De positiva
däremot oroar inte.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik Hans

excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll ordet för att framföra
det i Kungl. Maj :ts skrivelse nr 73
avsedda meddelandet och yttrade därvid: Herr

talman! En jämförelse mellan
den utrikespolitiska debatten i Sverige
för bara ett tiotal år sedan och den som
i dag möter oss i dagspressen, på TVskärmarna
och i diskussionerna ute i
landet skulle utan tvivel visa ett starkt
ökat intresse för internationella frågor
inom det svenska folket. Särskilt bland
ungdomen är den ökade internationella
medvetenheten uppenbar. Ett av skälen
härtill är utvecklingen av massmedia,
främst televisionen, som gjort omvärlden
lättare tillgänglig. Världshändelserna
förs bokstavligen in i våra vardagsrum.
Men detta räcker knappast som
förklaring. Det förklarar sålunda inte
varför just opinionen i Sverige tycks i
högre grad än i andra med oss jämförbara
länder engagera sig i världshändelserna.
Måhända kan man peka på
att den lugna utvecklingen i vårt land
så skarpt kontrasterar mot de skriande
orättvisor och den oro vi kan se ute i
världen. Detta engagerar vår mänskliga
solidaritet och skapar ett behov att låta
denna komma till uttryck.

Detta är en glädjande utveckling. Det
finns allt mindre resonans hos vårt folk
för att i avskildhet njuta vårt välstånd
och våra demokratiska rättigheter utan
bekymmer för ofärd och orätt på andra
håll.

Under det senaste året har ute i världen
händelser inträffat som upprört
den svenska opinionen. Inte minst under
den allra senaste tiden har utvecklingen
ställt regeringen inför valet att
antingen markera en inställning eller
att iaktta tystnad. Den har kunnat inregistrera
ett omfattande stöd för sina
ståndpunktstaganden. Men det har även
förekommit kritik, antingen för att regeringen
har varit för aktiv eller för att

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
den varit för passiv i sina reaktioner
till dessa händelser.

En sådan debatt är både naturlig och
önskvärd i ett demokratiskt samhälle.
Det är viktiga principiella frågeställningar
om Sveriges utrikespolitiska
handlande som här kommit under diskussion.
Det förefaller därför berättigat
att inleda årets utrikesdebatt med några
reflexioner kring frågan om förutsättningarna
för Sveriges officiella engagemang
i dagens viktiga internationella
konfliktfrågor.

Sveriges utrikespolitik har, som bekant,
beskrivits som alliansfrihet i fred
syftande till neutralitet i händelse av
krig. Genom att inte ansluta oss till något
av stormaktsblocken har vi velat
minska risken för vårt land att indragas
i en eventuell stormaktskonflikt.
Riksdagen uttalade härom 1956:

»Ingen tvekan råder, vare sig inom
eller utom landet, om de svenska statsmakternas
föresats att fasthålla vid deras
självvalda politik att icke genom
anslutning till något av stormaktsblocken
förminska möjligheten för vårt land
att icke indragas i en eventuell stormaktskonflikt.
Denna politik är på alla
håll väl känd. Den har rönt växande
förståelse och respekt.»

Syftet, neutralitet i krig, har efter
hand i den politiska terminologin ytterligare
markerats med att vår utrikespolitik
getts beteckningen neutralitetspolitik.
Denna beteckning får numera
anses som allmänt vedertagen för att
beskriva Sveriges utrikespolitik redan
i fredstid. Den utesluter — i motsats till
andra termer — varje tvetydighet beträffande
syftet med vår politik.

I ett interpellationssvar i riksdagen
den 24 november 1959 gav jag följande
karakteristik:

»Neutralitetspolitiken innebär, att vi
eftersträvar fördelen av att kunna undgå
att omedelbart dras in i ett framtida
världskrig. Den medför emellertid också
förpliktelser och krav på fasthet och
konsekvens hos sina företrädare. Neutralitetspolitiken
förutsätter, att omvärlden
kan hysa förtroende för vår

vilja att orubbligt hålla fast vid den
valda utrikespolitiska linjen. Den får
inte göras beroende av tillfälliga faktorer
utan måste vara ett uttryck för ett
varaktigt program. Man skall kunna lita
på våra försäkringar, att alliansfriheten
i fred innebär, att vi i händelse av krig
skall hävda neutraliteten. Neutralitetspolitiken
får icke skapa vare sig misstro
hos någon stormakt eller förväntningar
hos någon annan stormakt om
avsteg från den valda handlingslinjen.
Den medger icke handlingsfrihet i den
meningen att Sverige, efter utbrottet av
ett stormaktskrig, kan, utan att vara angripet,
välja att ens i ett kritiskt läge
under yttre tryck inträda på någon av
de krigförandes sida.»

Begreppet neutralitet har ibland ansetts
liktydigt med passivitet. Tankegången
var att den neutrala staten borde
undvika att ta ställning i kontroversiella
angelägenheter. Så kan naturligtvis
neutralitet uppfattas. En sådan innebörd
har emellertid svensk neutralitetspolitik
aldrig haft, och har det inte
heller i dag. Regeringen ser tvärtom
som en angelägen utrikespolitisk uppgift
att inom FN och på annat sätt ge
uttryck för den svenska demokratins
värderingar vid vårt ställningstagande
i internationella frågor. Sveriges neutralitet
är ingen åsiktsneutralitet. Ofta
kan i själva verket finnas lägen där en
neutral stat har ett särskilt behov att
i viktiga frågor ge uttryck för sin självständiga
ståndpunkt. Att dessa våra
ställningstaganden från tid till annan
givit upphov till missnöje hos den ena
eller andra stormakten innebär på intet
sätt att neutralitetspolitiken rubbats. Ej
heller skulle det stärka utan tvärtom
försvaga neutralitetspolitiken om vi vid
sådana tillfällen vek undan från vår
självständiga uppfattning.

Regeringen delar alltså inte den på
sina håll framförda uppfattningen, att
Sverige av opportunistiska eller kortsiktiga
kommersiella skäl bör undvika
att ta ställning mot vissa staters politik
i frågor, där grundläggande mänskliga
och demokratiska intressen träds för

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

när. En så uppfattad svensk neutralitetspolitik
skulle varken inge förtroende
eller respekt och skulle därför på
längre sikt skada svenska intressen.

Naturligtvis kan åsikterna gå isär när
det gäller att ta ståndpunkt i det enskilda
fallet. Hur bör regeringen exempelvis
ge uttryck för sin inställning till
kriget i Vietnam, till Sydafrikas rasförföljelser,
till Portugals kolonialpolitik,
till diktaturernas åsiktsförtryck, eller
till krossandet av demokratin i Grekland?
Det finns grupper i vårt land som
anser att Sverige bör delta i beslut om
sanktioner utan stöd i FN:s stadga eller
bryta diplomatiska förbindelser med
regimer vilkas politik man ogillar.

Regeringen har inte velat följa sådana
linjer. Den har valt att ge uttryck
för eu stark och ansvarsmedveten
svensk opinion. Det må stå envar fritt
att hävda att vi lyckats eller misslyckats
med denna uppgift. Dagens debatt
är ett välkommet tillfälle för regeringen
att ånyo framlägga och förklara sin politik.

I fråga om vietnamkonflikten har regeringen
känt sig stå på samma linje
som en solid opinion inom det svenska
folket, som trots — eller kanske just
på grund av — de traditionellt goda
förbindelserna mellan Sverige och
Förenta staterna ställer sig starkt kritisk
till den amerikanska politiken i
Vietnam. Få händelser sedan andra
världskriget har som vietnamkonflikten
gripit våra sinnen. Besvikelsen har
varit svår över att just USA — det land
som betytt så mycket för vår egen
världsdels frihet och välfärd — i Vietnam
för en politik som genom sina
verkningar väcker den djupaste oro och
som icke går att förena med våra demokratiska
värderingar.

I vårt ställningstagande i den grekiska
frågan fullföljes en svensk tradition.
När demokratin krossats i en rad länder
under de senaste årtiondena har det
inte rått tvivel om Sveriges ståndpunkt.
När nu i Grekland en militärregim med
våld sätter folkstyret ur spel, skulle re -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
geringen svika sitt ansvar om den inte
gav uttryck för det svenska folkets mening.
Demokratins krossande i ett oss
närstående västerländskt land, medlem
av Europarådets demokratiska krets, är
en tragedi som inte kan lämna oss oberörda.
Det är vår övertygelse att våra
ställningstaganden i demokratiska livsfrågor
kommer att på längre sikt befästa
vår traditionella gemenskap med
folken i de länder, vilkas aktuella politik
vi nu finner anledning kritisera.

Med det snart kvartssekellånga perspektiv
som vi nu har på svensk utrikespolitik
sedan andra världskriget
kan med skäl hävdas, att denna varit
lyckosam för vårt land. Neutralitetspolitiken,
stödd av ett efter internationella
förhållanden starkt militärt försvar,
har visat sig väl tillgodose våra
säkerhetsintressen. Sveriges neutralitet
har, i förening med den utrikespolitik
som bedrivs i våra nordiska grannländer,
bidragit till att i Nordeuropa skapa
ett slags politisk balans, som vunnit
uttrycklig uppskattning långt utanför
Nordens gränser. Neutralitetspolitik
liar, från att till en början ha betraktats
med en viss misstro, tillvunnit sig
ett allt vidare internationellt erkännande.
I morgondagens Europa måste vår
neutralitet framstå som en tillgång. I
FN:s fredsbevarande och fredsmäklande
verksamhet har Sverige kunnat anlitas
i betydande utsträckning.

Allt detta hade svårligen kunnat uppnås
utan en konsekvent och självständig
neutralitetspolitik.

Om denna politik råder sedan länge
inom Sveriges folk och riksdag en
långt gående enighet. Enigheten är en
obestridlig tillgång. Men den förutsätter
fullständig klarhet om våra politiska
motiv, medel och syften. Den får inte
bli en täckmantel för vacklan och tvetydighet
i grundläggande utrikespolitiska
frågor.

Bilden av dagens Europa är motsägelsefull.
Strävanden till avspäning
och samarbete går jämsides med tecken
på misstro och splittring. Alla talar om

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
nödvändigheten av europeisk enhet,
men ofta menar man olika ting. Än
gäller det en ytterligare samordning av
en begränsad krets av västeuropeiska
kontinentalstater. Än är det fråga om
ett förpliktande samarbete mellan alla
Västeuropas demokratier. Än drömmer
man om en europeisk sammanslutning,
som skall bryta igenom skiljelinjen mellan
öst och väst.

Dessa olika former av europeiska enhetssträvanden
kan komma i konflikt
med varandra, men de behöver inte
göra det. Det är lättast att få till stånd
ett samarbete mellan stater med besläktade
traditioner, institutioner och intressen.
Men samarbetet kan få ett ökat
värde, om det vidgas till en större krets.
Inte ens djupgående skillnader i samhällssystem
mellan olika europeiska stater
behöver utgöra hinder för sådana
former av samarbete, som är ägnade att
trygga freden och utveckla välståndet i
vår världsdel.

Jämsides med enhetssträvandena går
ofta en ökad nationell självhävdelse.
Denna tendens kan ses som resultat av
en växande övertygelse om att faran för
krig i Europa i dag är mindre än under
1950-talet. De mindre staterna har skaffat
sig ett ökat manöverutrymme. Samtidigt
hyser man oro för supermakternas
försprång på olika områden, och
denna oro kan bli ett motiv för närmare
samarbete mellan de mindre staterna.

Strävan till nationell självhävdelse är
eu utveckling på gott och ont. Den är
uttryck för en realistisk insikt om nationalstaternas
starka historiska förankring.
Den kan skapa ökad respekt
för mindre stater, som strävar att föra
en självständig politik i fredens intresse.
Men om självhävdelse slår över i
chauvinism, kan den bli en fara för
freden och samarbetet. Två gånger under
detta sekel har Europa blivit offer
för aggressiv tysk nationalism. Det är
därför naturligt om den europeiska opinionen
med uppmärksamhet följer varje
tecken till nationalistisk renässans i

Tyskland. Tecken i den riktningen bör
dock inte övervärderas.

Andra världskriget efterlämnade en
rad problem, som ännu inte nått en tillfredsställande
lösning. Främst står frågan
om Tysklands framtid. Det tyska
folket betraktar den nuvarande delningen
som ett provisorium och har inte
uppgivit tron på landets återförening.
Förutsättningar för en sådan lösning
är ett ökat förtroende mellan segrarmakterna
och en uppriktig vilja i Tysklands
olika delar att steg för steg finna
former för en dräglig samlevnad.

I Sverige följer vi med sympati den
västtyska regeringens strävan till moderation
och avspänning. Vi hoppas att
dessa strävanden skall bli framgångsrika.

Utvecklingen i Grekland ger anledning
till djup oro. De rapporter, som nu
når oss, inger ingen optimism om möjligheterna
till en snar återgång till demokratiska
förhållanden.

Den svenska regeringen har alltsedan
militärkuppen för snart ett år sedan i
en rad uttalanden gett utryck för sin
förhoppning, att den tragiska utvecklingen
i Grekland stoppas och att landet
återgår till normala konstitutionella och
demokratiska förhållanden.

Sverige och Grekland har tillsammans
med sexton andra västeuropeiska stater
underskrivit Europarådets stadga.
Denna kräver att medlemmarna skall
respektera principerna för ett lagbundet
styrelseskick, mänskliga rättigheter
och grundläggande friheter. Regeringen
har därför förlagt tyngdpunkten i sin
kritik och sina åtgärder mot den grekiska
regimen till Europarådets olika organ.

Det dröjer ännu innan man kan bedöma
resultatet av regeringens beslut
att i samråd med Danmark och Norge
och enligt konventionens bestämmelser
anmäla Grekland inför Europarådets
kommission för de mänskliga rättigheterna.
Även Holland har anslutit sig
till detta initiativ. Sedan de inledande

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

förhandlingarna nu avslutats har en
skriftlig sakplädering påbörjats, varefter
muntlig plädering kommer att ske
i sommar eller i höst.

Oberoende av detta juridiska förfarande
har greklandsfrågan på svenskt
initiativ vid flera tillfällen behandlats
inom andra organ inom Europarådet.
Frågan har även tagits upp från svensk
sida under det nyligen avslutade mötet
med FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna, inom vilken frågan blev
föremål för diskussion. Någon enighet
om en formell resolution uppnåddes
emellertid inte. Regeringen har vidare
markerat sitt avståndstagande från den
nuvarande grekiska regimen genom att
hemkalla ambassadören i Athen, som
tills vidare inte skall återvända till sin
post.

Kriget i Vietnam har alltmer vidgats,
och stridsnivån har ytterligare höjts.
Lidandena för civilbefolkningen blir
alltmer ohyggliga. FNL och Nordvietnam
har vunnit betydande framgångar
i sin strävan att rubba förtroendet till
Saigon-regeringens och USA-truppernas
förmåga att kontrollera och leda utvecklingen
i Sydvietnam. Diskussionen om
ökade militära insatser från USA:s sida
vittnar om hur allvarligt Washington
underskattat motståndarnas stridsduglighet
och kampvilja. Den amerikanska
ledningen kan endast ställa i utsikt ett
med åratal förlängt krig, som måste innebära
nya, skrämmande offer i människoliv.
Allt flera människor finner det
omöjligt att godta en politik med sådana
konsekvenser.

De krigförandes politiska målsättningar
överensstämmer formellt så till
vida som de alla säger sig önska åstadkomma
ett oberoende Vietnam, som kan
avgöra sina egna öden utan utländsk inblandning.
I sak råder dock härom
djupa meningsskiljaktigheter. För Nordvietnam
och FNL är önskan om frihet
från utländsk inblandning liktydig med
ett kategoriskt krav att alla amerikanska
trupper bortdrages från Vietnam. Förenta
staterna och Sydvietnams regering

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
däremot betraktar FNL som ett främmande
element, dirigerat av Hanoi-regeringen,
vilken i sin tur anses vara ett
verktyg för »militant asiatisk kommunism».
I den amerikanska officiella argumenteringen
har ånyo hävdats att
kriget i Vietnam gäller Förenta staternas
egna säkerhetsintressen som hotas
av kommunistiska erövringsplaner i
Sydostasien. Denna amerikanska bedömning
har starka inslag av förenkling.
Den bortser från det berättigade
missnöje med diktaturen i Saigon, som
bidrog till FNL:s framväxt. Den tar inte
heller hänsyn till de omisskännligt nationalistiska
inslagen i såväl Nordvietnams
som FNL:s politik och propaganda
— en nationalism med starka rötter i
Vietnams historia. Hypotesen att man
står inför omfattande kommunistiska
erövringsplaner får inget stöd i det
program som FNL för några månader
sedan offentliggjorde och som går ut
på att det skall skapas ett oberoende,
neutralt, icke-kommunistiskt Sydvietnam.
Programmet förutser vidare att
frågan om Vietnams enande skall lösas
genom förhandlingar utan utländsk inblandning.

Parternas förhandlingsbud har under
de senaste månaderna ytterligare klarlagts.
Nordvietnams regering har avgivit
en förklaring, i mera positiva ordalag
än tidigare, att den kommer att förhandla
så snart Förenta staterna villkorslöst
och definitivt inställt bombningarna
och alla mot Nordvietnam riktade
krigshandlingar. Förenta staterna
kräver icke längre ett löfte om en
minskning av Nordvietnams krigsinsatser
som villkor för bombstopp utan begär
en försäkran att ett sådant icke
skall utnyttjas militärt av nordsidan.

Medan försök görs från olika håll att
bringa parterna närmare varandra upprörs
världsopinionen över att bevittna
hur ödeläggelsen fortgår och hur kriget
utsätter det vietnamesiska folket för
nya omänskliga lidanden. Förenta staternas
ledning tar på sig ett stort ansvar,
när den vägrar pröva möjligheten

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
att genom bombstopp få till stånd förhandlingar
och i stället väljer att fortsätta
en politik, som riskerar att få alltmer
förödande konsekvenser. Risker
finns för spridning av krigshandlingarna
med långt gående konsekvenser.

Av alla dessa skäl är det en nödvändighet
icke blott för dem som direkt
drabbas av striderna utan för hela världen
att kriget i Vietnam snarast stoppas.

Den svenska regeringen har sedan
länge påpekat de faror som ligger i händelseutvecklingen.
Detta har skett icke
blott här i riksdagen utan även i FN:s
generalförsamling och i andra offentliga
sammanhang. Redan några månader
efter det att bombningarna inletts,
vädjade vi till parterna att inte försumma
någon möjlighet till förhandling och
försoning. Regeringen uttryckte på ett
tidigt stadium sitt stöd för det förslag
till trestegsprogram som U Thant framlade
1966 och som gick ut på bombstopp,
nedtrappning av alla militära
operationer i Sydvietnam och direkta
förhandlingar mellan alla stridande
parter, inklusive FNL. Vi ansåg redan
då, och anser fortfarande, att förhandlingar
måste komma till stånd för en
lösning av vietnamkonflikten som innebär
fred och nationellt oberoende för
Vietnams folk. I olika uttalanden under
de senaste två åren har vi åter understrukit
nödvändigheten av att bombningarna
av Nordvietnam villkorslöst
upphör. Detta är vi icke ensamma om.
En vädjan härom har på senare tid
framförts även av åtskilliga av Förenta
staternas allierade liksom av talrika
amerikanska politiker i framskjuten
ställning.

En första förutsättning för förhandlingar
är att det finns kanaler mellan de
krigförandes huvudstäder, genom vilka
preliminära kontakter kan tas. Sverige
söker ingen medlarroll i vietnamfrågan.
Vi är dock beredda att förmedla kontakter
mellan de stridande parterna, om
dessa så skulle önska. Regeringen söker
hålla sig noga informerad om ut -

vecklingen i vietnamkonflikten, icke
minst om parternas inställning till förhandlingar.
Som ett led i dessa strävanden
har den svenske ambassadören i
Peking ett flertal gånger besökt Hanoi,
och nyligen har vi i Stockholm tagit
emot Nordvietnams moskvaambassadör
för informativa samtal. Avsikten är att
dessa kontakter skall fortsätta.

Det har varit angeläget att få till
stånd en bättre balans i Sveriges förbindelser
med de två vietnamesiska regeringarna.
Vår ambassadör i Bankok
var tidigare ackrediterad även i Saigon,
medan vårt land saknade alla förbindelser
med Hanoi. I samband med byte på
sändebudsposten i Bangkok i fjol ackrediterades
den nya ambassadören icke i
Saigon. Samtidigt har som redan nämnts
våra faktiska kontakter med regeringen
i Hanoi utvidgats.

Regeringen undersöker möjligheterna
att utöka de svenska humanitära insatserna
i Vietnam. Under de senaste åren
har vid flera tillfällen statliga medel
ställts till Svenska Röda korsets förfogande
för humanitär hjälp till både Sydvietnam,
Nordvietnam och FNL. Den
svenske ambassadören i Peking har inlett
samtal i Hanoi om vad som från
svensk sida kan göras för att ytterligare
hjälpa civilbefolkningen. Denna fråga
har också berörts med Nordvietnams
moskvaambassadör. Slutligen må nämnas
att fortlöpande kontakter äger rum
mellan de fem nordiska länderna och
Internationella Röda korset för att förbereda
hjälp till återuppbyggnaden av
Vietnam när kriget är över.

Under det senaste året har Förenta
Nationerna än en gång visat sitt stora
värde som internationellt kontakt- och
förhandlingsforum. Historien ger många
exempel på att politiska kriser förvärras
genom att prestigehänsyn gör det
svårt för parterna att komma samman.
På detta område tillhandahåller FN ett
ovärderligt maskineri, vars verkningsmöjligheter
det gäller att slå vakt om.
Icke minst kommer ett land i Sveriges
speciella ställning i blickpunkten i dy -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

lika sammanhang. Under förra sommarens
FN-förhandlingar om Mellersta
Östern-krisen var läget sådant att Sverige
valde att inta en förmedlande
ståndpunkt. Härigenom grundades också
förutsättningarna för det betydelsefulla
uppdrag som generalsekreterare U
Thant sedermera anförtrott en svensk
diplomat i detta område. FN:s roll blir
här i första hand att söka kyla ned den
explosiva situationen samt att genom
ett tålmodigt och säkerligen långvarigt
arbete treva sig fram till de politiska
och psykoklogiska förutsättningarna för
en lösning.

Ett annat krisområde som sedan
länge intar en central plats i världsorganisationens
arbete är södra Afrika.
Beträffande själva kärnproblemet —
den alltmer utbredda apartheidpolitiken
—• kan för dagen ingen ljusning
skönjas. På svensk sida har vi verkat
för att säkerhetsrådet skall ta itu
med det samordnings- och planeringsarbete,
som är en förutsättning för att
man skall kunna tillgripa ekonomiska
sanktioner. Vi har gjort detta genom
upprepade framställningar till rådets
ordförande och genom uttalanden i generalförsamlingen
och annorstädes.

Datum för riksdagens utrikesdebatt
sammanfaller denna gång med årsdagen
av Sharpevillemassakern den 21
mars 1960. Detta grova övergrepp från
de sydafrikanska myndigheternas sida
gentemot den färgade befolkningen har
för världsopinionen kommit att framstå
som en symbol för apartheidregimens
omänsklighet. Den sydafrikanska politikens
hårdhet har på allra senaste tid
ånyo demonstrerats genom de stränga
straff som utmätts i Pretoria. Rättegången
där mot en grupp representanter
för befolkningen i Sydvästafrika —
ett område för vilket FN övertagit ansvaret
— är en klar utmaning mot
världsopinionen.

Generalförsamlingen lyckades samla
en överväldigade majoritet kring en resolution
som uppmanade Sydafrikas regering
att låta fångarna återvända till

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
sitt hemland såsom fria män. Vi har
genom enträgna framställningar till
Sydafrikas regering sökt verka för fångarnas
frigivning. Så till vida kan den
internationella opinionens tryck ha haft
en viss verkan som inga dödsstraff utmättes.
Icke desto mindre är domarna
mot sydvästafrikanerna ett svårt övergrepp.
Säkerhetsrådet tar sig nu an
frågan, och sydvästafrikaproblemet aktualiseras
därigenom återigen i hela
sin vidd.

Den sydafrikanska regeringens politik
är uppenbarligen i sista hand avgörande
för utvecklingen i hela södra
Afrika. Detta hindrar icke att man
måste angripa även de övriga konflikthärdarna
i detta område. Vad beträffar
Rhodesia har FN :s åtgärder hittills icke
fått åsyftad verkan. De har endast varit
partiella och vissa stater har underlåtit
att tillämpa dem. På svensk sida
har vi redan från början gått längre än
FNVbesluten fordrat. Sverige var ett av
de första länder som avbröt alla förbindelser
med Rhodesia. Vi har också upprepade
gånger yrkat på att sanktionerna
skall göras totala och effektiva. De
senaste utslagen av Smithregimens politik
gör detta angelägnare än någonsin.
De brutala avrättningarna i Salisbury
har upprört opinionen världen över.
Sverige har inom FN:s kommission för
de mänskliga rättigheterna medverkat
till en kraftig protest. Det är vår förhoppning
att det inom säkerhetsrådet
nu skall bli möjligt att få fram ett beslut
om skärpning av åtgärderna mot
Smithregimen.

Inom FN:s ram måste en press uppbådas
av tillräcklig tyngd för att förmå
Portugals regering att ge invånarna i de
afrikanska besittningarna deras frihet.
Portugals utrerade politik i rhodesiafrågan,
gör det ytterligare angeläget att
säkerhetsrådet överväger påtryckningar
mot Portugal. Vi har redan tidigare vid
flera tillfällen understrukit vår beredvillighet
att för Sveriges del tillämpa
ett sanktionsbeslut av FN:s säkerhetsråd
i denna fråga.

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Vad vi upplever i hela södra Afrika
är i själva verket en form av kolonial
eftersläpning. Det rör sig om en lokal
kvarleva av förlegade attityder och
rädsla att deltaga i en utveckling, som
i hela den övriga världen har visat sig
vara på en gång ofrånkomlig och den
enda hållbara grundvalen för samarbete
mellan folk av olika hudfärg. Vägen
till en lösning som kan tillförsäkra befolkningen
i hela detta område människovärdiga
villkor kommer att bli svår
och lång. Detta bör dock icke få ge anledning
till resignerad pessimism. FN :s
beslut i dessa frågor får varje år ett
ökat stöd. Världsopinionen blir alltmer
medveten om nödvändigheten av att lägga
en stabil grund för relationerna mellan
raserna i befolkningsexplosionens
tidevarv.

Att det på andra håll i världen finns
flera latenta krishärdar som plötsligt
kan blossa upp har vi nyligen fått en
påminnelse om genom den s. k. »Pueblo»-krisen
och den ökade spänningen
i Korea. Lyckligtvis blev det möjligt att
undvika en öppen sammanstötning, och
parterna visar en tydlig återhållsamhet.
Även i Korea har vårt land ett ansvar
såsom av FN-sidan utsedd medlem av
den neutrala övervakningskommissionen.
I det skärpta läget beslöt regeringen
förordna en erfaren diplomat som
svensk medlem av kommissionen.

Liksom i den europeiska kretsen kan
man även i FN-arbetet förmärka en
tendens till att de små staterna spelar
en aktivare roll. Parallellt härmed går
utvecklingen mot ökande oavhängighet
för de mindre staterna i förhållande till
supermakterna. Detta gäller både när
de förra är knutna till en stormakt genom
ett alliansförhållande och när de
företräder en neutral och alliansfri politik.
Den tiden är i stort sett förbi när
supermakterna inom FN kunde räkna
med ett mer eller mindre automatiskt
stöd från stora grupper av stater. Denna
uppluckring av det kalla krigets
fronter inom FN bidrar till ökad rörelsefrihet
i fredsarbetet.

I två viktiga hänseenden är FN politiskt
förlamat. Alltjämt är FN ur stånd
att gripa sig an vietnamkonflikten,
även om generalsekreterare U Thants
egen fredsaktivitet är av stor betydelse.
Alltjämt är världens folkrikaste stat,
Kina, orepresenterad i världsorganisationen.
Det är orimligt att man på detta
sätt omöjliggör medverkan av världens
folkrikaste stat, en stat vars politik
måste inlemmas i det organiserade internationella
samarbetet.

På ett område av FN :s verksamhet
har dock ett klart genombrott mot avspänning
nyligen kunnat göras. Efter
långvariga och svåra förhandlingar har
nedrustningskonferensen i Geneve lyckats
prestera ett förslag till avtal om
förbud mot spridning av kärnvapen,
som inom kort skall behandlas i FN :s
generalförsamling.

Såsom medlem i nedrustningskonferensen
liar Sverige tagit en aktiv del i
arbetet på detta avtal. Den förhandlingsprodukt
som nu föreligger är väl
inte i våra ögon helt tillfredsställande.
Vi hade velat se flera av artiklarna i
förslaget utformade på ett annat sätt.
Men avtalsförslaget representerar det
mått av enighet som kunnat uppnås i
Geneve mellan Förenta staterna och
Sovjetunionen, under hänsynstagande
till framställningar från de i konferensen
representerade icke-kärnvapenstaterna.

Den svenska delegationen vid konferensen
under statsrådet Alva Myrdals
ledning har under förhandlingarnas
gång hårt pressat på för att uppnå vad
vi betraktat som viktiga förbättringar
i stormakternas förslag. Vid tre tillfällen
har den svenska delegationen presenterat
egna tilläggs- och ändringsförslag.
Våra krav har också fått stöd av
ett stort antal andra stater. I sitt slutliga
avtalsutkast har stormakterna sålunda
beaktat flertalet av våra ändringsförslag.

Från svensk sida har vi särskilt uppmärksammat
kopplingen mellan förbudet
mot kärnvapenspridning och åta -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

ganden från Stormakternas sida att fortsätta
och intensifiera förhandlingarna
om andra, effektiva nedrustningsåtgärder
på kärnvapenområdet. Vi måste
snart få till stånd nya överenskommelser
ägnade att frysa och så småningom
minska de enorma arsenalerna av massförstörelsevapen.
Trots långa och intensiva
förhandlingar i Geneve och i
FN har någon väsentlig sådan överenskommelse
inte uppnåtts sedan det partiella
provstoppsavtalet 1963. Vad vi
från svensk sida särskilt arbetat för är
en komplettering av detta avtal med
ett förbud också mot de underjordiska
kärnvapenproven. Dessa är ju ej förbjudna
enligt 1963 års avtal. Denna lucka
har under årens lopp i hög grad utnyttjats
av kärnvapenmakterna. De har
företagit ett ständigt växande antal underjordiska
kärnvapenprov. I år kan
man befara en ytterligare stegring av
provverksamheten både vad antal och
laddningsstorlek beträffar. Provverksamheten
sammanhänger nära med
stormakternas ständiga strävan att utveckla
kärnvapen och deras bärare, vilket
ytterligare ökar deras möjligheter
att förgöra varandra och världen i övrigt.
Ett förbud mot de underjordiska
kärnvapenproven skulle utgöra en avsevärd
broms på denna utveckling. Det
skulle kunna innebära en frysning av
kärnvapenarsenalerna i kvalitativ bemärkelse.
Från svensk sida bedömer vi
därför denna nedrustningsåtgärd som
den angelägnaste. Yi anser den också
med tanke på de långa och detaljerade
förhandlingar som redan ägt rum i ämnet
vara den som tekniskt sett ligger
närmast eu lösning. Innan förhandlingarna
härom kan fortsätta måste emellertid
arbetet på icke-spridningsavtalet
föras till slut. Sverige och de flesta
andra icke-kärnvapenstater skulle ha
föredragit en annan turordning eller
åtminstone en samtidig förhandling om
icke-spridning, fullständigt provstopp
och även ett förbud mot fortsatt tillverkning
av klyvbart material för vapenbruk,
s. k. produktionsstopp. Genom

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
detta senare skulle man även effektivt
frysa kärnvapenarsenalerna i kvantitativt
hänseende.

Stormakterna, som bestämmer takten
och innehållet i förhandlingarna,
har emellertid föredragit en annan ordning
och koncentrerat arbetet i denna
omgång till icke-spridningsavtalet. Vi
har således ej lyckats vinna gehör för
vår tes om samtidiga förhandlingar rörande
alla de tre nyssnämnda ämnena.
I detta läge har vi därför, som tidigare
nämnts, inriktat oss på att åstadkomma
förbättringar i förslaget till icke-spridningsavtal.

Förhandlingen är ännu inte avslutad.
Även vid den förestående FN-behandlingen
kommer det att finnas möjlighet
att påverka textens slutliga utformning.
Regeringen skall också utnyttja denna
möjlighet.

Frågan om handlingsfriheten beträffande
anskaffande av svenska kärnvapen
aktualiseras givetvis genom detta
avtals tillkomst. Viktiga steg har emellertid
redan tagits för att klargöra att
vårt land icke inriktar sig på tillverkning
av kärnvapen. Vårt undertecknande
av provstoppsavtalet var ett politiskt
avgörande i denna riktning. Beslutet
stöddes av en enig riksdag. Praktiskt
betydelsefullt har varit att atomenergiprogrammet
i vårt land till stor del baserats
på importerat bränsle. Vi har iklätt
oss avtalsmässiga förpliktelser att använda
detta material uteslutande för
fredliga ändamål och underställt oss de
utländska leverantörernas kontroll. Vi
arbetar för närvarande på att i samförstånd
med dem överföra denna kontroll
till det internationella atomenergiorganet
i Wien (IAEA).

Först när det slutliga resultatet av förhandlingarna
om ett icke-spridningsavtal
föreligger, dvs. sedan FN-behandlingen
ägt rum, blir det möjligt att slutgiltigt
avgöra hur Sverige skall ställa
sig till avtalet. Denna fråga kommer i
sinom tid att behandlas av regering och
riksdag.

I det föregående har frågan om u -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
hjälpen icke berörts. I detta avseende
får regeringen hänvisa till den proposition
angående en långtidsplan för det
statliga utvecklingsbiståndet, som lämnats
i dag och som kommer att bli föremål
för riksdagens behandling senare.

Vid riksdagens handelspolitiska debatt
den 7 november förra året framhölls
i regeringsdeklarationen, att EECkommissionens
rapport om Gemenskapens
utvidgning visserligen måste betecknas
som ett viktigt dokument, men
att det slutliga avgörandet trots allt
skulle komma att ligga hos ministerrådet.

Denna bedömning baserades på de
motsättningar beträffande Storbritanniens
anslutning, som präglat diskussionen
i EEC under åtskillig tid. De argument
som anförts i denna debatt är
väl kända. Det kan framhållas att den
engelska devalveringen i mitten av november
föranledde president de Gaulle
att vid sin presskonferens den 27 november
förra året ytterligare betona, att
Storbritannien med hänsyn till sina aktuella
ekonomiska problem inte var moget
för medlemskap i EEC. Denna argumentering
kom att spela en viktig roll
vid EEC:s rådsmöte den 18—19 december.
Från fransk sida hävdades då, att
förhandlingar med Storbritannien skulle
kunna upptagas först sedan den
engelska ekonomin sanerats. De fem
övriga medlemsländerna och kommissionen
ansåg å sin sida, att förhandlingar
skulle kunna sättas i gång omedelbart.
Rådet kunde endast konstatera
att enighet inte kunde uppnås och fastställa,
att framställningarna från Storbritannien,
Irland, Danmark, Norge och
Sverige fortfarande stod kvar på dagordningen.
Svenska regeringen underrättades
officiellt härom genom en skrivelse
från ministerrådets ordförande
den 20 december 1967.

Möjligheterna att snabbt uppta förhandlingar
med Storbritannien på basis
av artikel 237 i Romfördraget var
därmed blockerade.

Situationen är emellertid inte den -

samma som efter Frankrikes veto i januari
1963. Utvidgningsfrågan står alltjämnt
på dagordningen. Retydande ansträngningar
görs för att finna temporära
lösningar. Dessa syftar i första
hand till att undvika en vidgning av
klyftan mellan EEC och de ansökande
länderna till dess en sammansmältning
av marknadsblocken i Europa kan komma
till stånd.

Beneluxländerna lade i mitten av januari
fram ett memorandum, vari bland
annat föreslogs att konsultationer skulle
inledas med de inträdessökande länderna
i syfte att minska olägenheterna av
marknadssplittringen. Vidare framfördes
förslag om ett utvidgat teknologiskt
samarbete i Europa. Under den fortsatta
diskussionen aktualiserades också
möjligheten av en europeisk konferens
för att diskutera samarbetsproblemen.
Sverige underrättades officiellt om innehållet
i Benelux-memorandum genom
den belgiska regeringen. Samtidigt med
Danmark och Norge lämnade Sverige ett
svar i Bryssel. I detta framhölls, att Sverige
var positivt inställt till tanken på
en konferens om ekonomiska problem
under förutsättning att samtliga EECländer
och alla intresserade EFTA-länder
kunde deltaga.

Parallellt med Beneluxländerna arbetade
den tyska regeringen på att söka
finna en väg ut ur dödläget. Utgångspunkten
var därvid att man från fransk
sida upprepade gånger antytt tänkbara
alternativ till snara förhandlingar om
en utvidgning av Gemenskapen. I första
hand avsåg man att i samband med förbundskansler
Kiesingers överläggningar
i Paris i mitten av februari undersöka
vart president de Gaulle syftat med sina
hänvisningar till möjligheten av ekonomiska
arrangemang med Storbritannien
och andra EFTA-länder. Svenska regeringen
höll i detta sammanhang nära
kontakt med den tyska och framhöll
vårt intresse av de tyska sonderingarna.
Ett resultat av Parismötet blev att
Frankrike och Tyskland gemensamt antydde
möjligheten av åtgärder på tull -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

området i syfte att minska olägenheterna
av marknadssplittringen.

Dessa olika förslag behandlades av
EEC:s ministerråd den 29 februari. Vid
detta tillfälle skisserade tyske utrikesministern
Brandt en plan för avveckling
av handelshindren mellan EEC och
EFTA. Rådets diskussioner fortsatte
den 9 mars, då de tyska tankarna preciserades
i .skriftlig form. De går i korthet
ut på att ett europeiskt preferensområde
upprättas för industriprodukter,
helst genom lineära sänkningar under
en relativt kort övergångsperiod.
För jordbruksprodukter föreslås särskilda
arrangemang i syfte att skapa en
rimlig balans mellan de deltagande staternas
åtaganden. Existerande tullförmåner
enligt EFTA-avtalet skall vara
kvar. Vissa specialarrangemang på det
teknologiska området kan byggas in i
uppgörelsen. Avtalet skulle inte automatiskt
leda till en utvidgning av EEC i
Romfördragets mening. Det skulle dock
kunna utgöra ett steg i denna riktning.

Rådsmötet den 9 mars visade att någon
enighet ännu inte föreligger om dessa
tankar. Förslagen kommer att tas upp
på nytt den 5 april, då även kommissionen
skall lägga fram sina synpunkter.
Beneluxländerna och Italien anser, att
de tyska förslagen knappast ger tillräckliga
garantier för en framtida utvidgning
av EEC, medan Frankrike allmänt
sett torde anse dem alltför långtgående.
Alla möjligheter står dock ännu öppna.
Diskussionen fortsätter. Det är tillfredsställande
att kunna konstatera att det interna
EEC-arbetet under tiden fortgår.

Läget i den europeiska marknadsfrågan
iir alltså flytande och svårbedömbart.
Regeringen har lagt den största
vikt vid att nära följa utvecklingen genom
våra ambassader och delegationer
och genom direkta kontakter med ansvariga
politiker i andra länder. En
självklar utgångspunkt har därvid varit,
att Sverige från början måste få deltaga
i de förhandlingar som kan komma till
stånd som ett resultat av de nu pågående
övervägandena. Denna ståndpunkt

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

har också klargjorts genom framställningar
i de berörda huvudstäderna.
Neutralitetspolitiken borde inte kunna
åberopas som hinder för Sverige att
deltaga i utarbetandet av kommersiella
arrangemang.

Marknadssplittringen börjar nu bli
verkligt kännbar. Det är viktigt att komma
till rätta med situationen innan skadeverkningarna
blir alltför påtagliga.
För detta krävs både smidighet och
fasthet. Smidigheten måste framför allt
komma till uttryck i en positiv vilja att
utreda och pröva alla tänkbara lösningar,
även temporära sådana. Fastheten
måste i första hand gälla det långsiktiga
målet, strävan att skapa en stor
marknad i Europa. Men på kort sikt
demonstreras den främst genom att inte
uppge existerande fördelar innan något
nytt kan sättas i stället. Regeringen slår
därför vakt om EFTA och fortsätter
strävandena att fördjupa det ekonomiska
samarbetet i Norden .

Den nordiska sammanhållningen är
ett viktigt led i den svenska marknadspolitiken.
Samarbetet i Kennedyronden
demonstrerade de nordiska ländernas
samlade förhandlingsstyrka. Integrationsfrågan
är naturligtvis av en
annan ocli mera komplicerad natur.
Men ingen bestrider önskvärdheten av
att de nordiska länderna uppträder på
en enad front även i detta sammanhang.
Det är lika klart, att denna nordiska
enighet inte får leda till motsättningar
i förhållande till de andra
EFTA-län derna.

Mot denna bakgrund välkomnar regeringen
den rekommendation, som
Nordiska rådet antog vid sin senaste
session i Oslo i februari. Då de nordiska
samarbetsministrarna möttes den
It mars tillsattes en arbetsgrupp som
skall utarbeta en rapport inför ett möte
med de nordiska stats-, utrikes- och
samarbetsministrarna i Köpenhamn den
22—23 april. När det gäller det interna
nordiska samarbetet skall gruppen redogöra
för de möjligheter som finns
att utvidga detta samarbete på bredast

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
möjliga basis. Vidare skall gruppen analysera
planerna på samarbete mellan
EEC och andra europeiska länder och
överväga möjligheterna för en gemensam
nordisk ståndpunkt till olika samarbetsplaner.
Gruppen skall också undersöka
möjligheterna för en förstärkning
av EFTA-samarbetet och verka
för att gemensamma nordiska förslag
framläggs redan vid förberedelserna
för ministermötet i EFTA den 9—10
maj.

Överläggningarna vid samarbetsministrarnas
möte har skapat förutsättningar
för att det nordiska toppmötet
skall kunna utgöra ett betydelsefullt led
i strävandena att knyta våra länder närmare
samman.

Regional samverkan ligger i tiden. Integrationsutvecklingen
i Västeuropa under
de senaste tjugo åren representerar
i många avseenden en av de mest uppmuntrande
och positiva tendenserna under
efterkrigstiden.

Strävandena att knyta samman näraliggande
marknader får dock inte leda
till inåtvändhet. I vår egen världsdel gäller
detta i hög grad österut. Öst—västhandeln
befinner sig i ett intressant utvecklingsskede,
och från svensk sida söker
vi fortlöpande noga analysera de
möjligheter som denna utveckling kan
erbjuda. Även om östhandeln ännu representerar
en obetydlig del av Sveriges
totala handel, är den för vissa branscher
och enskilda företag av största
vikt. Många tecken tyder på att de olikheter
i utrikeshandelssystemen som hittills
komplicerat förbindelserna i framtiden
blir av mindre betydelse. Bl. a. kan
man peka på en viss uppluckring av det
strikt centraliserade utrikeshandelsmonopolet
i östländerna och en utveckling
mot ökad självständighet för individuella
företag.

Mot denna bakgrund har regeringen
beslutat att förstärka representationen
i länderna i Östeuropa i syfte att effektivisera
den kommersiella bevakningen,
bredda den kontaktskapande verksamheten
och möjliggöra ökad service från

ambassadernas sida. Regeringen fäster
också i relationerna med östländerna
stor vikt vid det tekniska, ekonomiska
och vetenskapliga samarbetet och anser
att detta bör kunna utbyggas i form av
avtal och på annat sätt. Regeringen ägnar
särskild uppmärksamhet åt dessa
frågor för att om möjligt söka finna nya
metoder för att främja utvecklingen av
Sveriges handel med Östeuropa. Det kan
dock finnas anledning att varna för
överdrivna förhoppningar om snabba
resultat.

När vi talar om öppenhet utåt är det
emellertid i första hand de världsvida
aspekterna som träder i förgrunden.
För Sverige och för Europa är en frigörelse
av världshandeln ett villkor för
det ekonomiska framåtskridandet. Den
gynnsamma utgången av Kennedyronden
innebar en mäktig stimulans för
dessa strävanden. Under de senaste månaderna
har emellertid Förenta staternas
betalningsbalans skapat oro för att
USA skulle komma att vidtaga skyddsåtgärder,
som riskerar att neutralisera
Kennedyrondens resultat. Sverige har
tillsammans med andra länder hos de
amerikanska myndigheterna uttryckt
sin oro över riskerna för en sådan utveckling.
Hittills har man från amerikansk
sida inte vidtagit några åtgärder
på det handelspolitiska området. Våra
farhågor kvarstår emellertid och regeringen
följer uppmärksamt utvecklingen.
I den internationella diskussionen
om dessa problem har tanken väckts att
genomföra ett snabbare ikraftträdande
av de i Kennedyronden beslutade tullsänkningarna.
Svenska regeringen har
förklarat sig beredd härtill under förutsättning
att EEC och andra för Sverige
viktiga handelspartners medverkar.

För regeringen ter det sig naturligt,
att alla länder satsar på en expansiv
handelspolitik. Ingen kan vara okunnig
om konsekvenserna av en motsatt
handelslinje. De internationella ekonomiska
organisationerna har ett stort
ansvar när det gäller att trygga en

Torsdagen den 21 mars 19(58 fm.

Nr 13

gynnsam utveckling av världshandeln.

Betydelsen härav framstår särskilt
tydligt i förhållande till u-länderna.
Deras problem har under de senaste
månaderna stått i färgrunden vid den
världshandelskonferens som i dessa dagar
går in i sitt slutskede i New Delhi.
U-ländernas andel av världshandeln
sjunker stadigt. Deras behov av exportintäkter
och finansiering utifrån stiger.
Gapet till de utvecklade länderna blir
allt större. Kraftiga insatser krävs för
att vända dessa tendenser.

Sverige har i nära samarbete med de
andra nordiska länderna före och under
konferensen sökt verka för konstruktiva
lösningar. Vi har framhållit
betydelsen av att UNCTAD fungerar tillfredsställande
och att alla uppslag tas
till vara för att utnyttja organisationen
på bästa tänkbara sätt. Vi har försökt
att bidraga till enighet om sådana handelspolitiska
och finansiella insatser
som verkligt effektivt kan stödja u-ländernas
ansträngningar.

Det säger sig självt, att en konferens
av den storlek det här är fråga om, blir
en tungrodd apparat. Det är svårt att
förhandla fram precisa och konkreta
rekommendationer. Med hänsyn till att
de slutliga resultaten ännu inte kan
överblickas skall regeringen inte nu gå
in på en närmare redogörelse för konferensen.
Tillfälle härtill kommer att erbjudas
under behandlingen av den tidigare
nämnda propositionen om det statliga
utvecklingsbiståndet.

Norden, Europa, u-länderna. Det är
de tre problemkomplex, som nu står i
förgrunden på det handelspolitiska området.
De representerar olika frågeställningar,
som måste angripas på skilda
sätt. Men de har också ett inbördes sammanhang.

Aktiviteten på det nordiska planet
är ett led i strävandena att på en bredare
bas komma till rätta med handelssplittringen
i Europa. Europas integration
får inte leda till inåtvändhet och
okänslighet för u-ländernas situation.
Detta samband betonas alltmer i dagens

2 Första kammarens protokoll 1968. Nr 13

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
värld med dess snabba teknologiska och
kommunikationstekniska utveckling.
Vi blir mer och mer beroende av omvärlden.
Handelspolitiken kan inte bedrivas
med kortsiktiga metoder och
utan hänsynstagande till andra länders
intressen. En fri världshandel är ett
livsintresse för Sverige. Enda möjligheten
att åstakomma detta är genom ett
långtgående internationellt ekonomiskt
samarbete och en konsekvent satsning
på att undanröja handelshinder. Denna
övertygelse utgör bakgrunden till regeringens
ställningstaganden i de viktiga
handelspolitiska frågor som nu är aktuella.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Vi har i dag två utgångspunkter
för en diskussion om neutralitetspolitiken
i Sverige — dagens
regeringsdeklaration och utrikesutskottets
utlåtande rörande förslaget om upprättande
av diplomatiska förbindelser
med Nordvietnam, som vi behandlade
i förra veckan här i riksdagen. Utrikesutskottet
uttalade att motionernas yrkande
om upptagande av förbindelser
med Nordvietnam i nuvarande läge kunde
försvåra en kontaktförmedling, som
Sverige möjligen skulle kunna stå till
tjänst med mellan de stridande parterna.
Man ville alltså inte att Sverige skulle
göra någonting som härvidlag minskade
dess möjligheter. Ändå viktigare
är givetvis att denna inställning har ett
samband med motiveringen för den
svenska utrikespolitiska linjen.

Efter andra världskriget hade vi att
anyo överväga vilken politisk kurs i utrikesfrågorna
vi skulle följa. Inom Norden
stannade man för tre olika linjer.
Norge och Danmark valde att ansluta
sig till Atlantpakten med dess starka
förbindelser med USA, England och
Frankrike. Finland var efter kriget i en
svår situation. Genom biståndsavtalet
med Sovjetunionen kunde Finland inte
driva en helt självständig utrikespoli -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
tik. Man var i många fall beroende av
att inte stöta sig med den ena av de
två stormakterna. Detta beroende har i
viss utsträckning minskats under senare
år.

För Sverige var det inte möjligt att
välja någon av dessa linjer — varken
anknytning åt öst eller väst. Vi vägrade
således att binda oss för en politik
som skulle innebära särskilda förpliktelser
gentemot Sovjetunionen eller
USA. Detta har medfört konsekvenser
för vårt handlande. Vi ansåg det inte
oförenligt med vår utrikespolitiska linje
att gå in i FN. Endast säkerhetsrådet
kan där träffa bindande beslut för medlemsstaterna,
och eftersom stormakterna
har vetorätt, ansåg vi att det var
möjligt att vara med i FN och ändå föra
en neutralitetspolitik.

Våra ställningstaganden och uttalanden
har ibland inneburit hänsynstaganden
till den situation som rått mellan
de två stormakterna. Under t. ex. det
kalla krigets hårdaste dagar ställdes det
särskilt stora krav på vår diplomati.
Samtidigt måste med skärpa framhållas
att det är vi själva som bestämmer vad
vi anser vara förenligt med vår utrikespolitiska
linje. I regeringsdeklarationen
i dag säges detta inte klart ut, men
jag utgår självfallet ifrån att regeringen
inte har ändrat uppfattning. Vår beslutsamhet
att hålla oss utanför konflikter
beror inte bara på att det skulle gagna
oss själva. Vi hävdar också att vi därigenom
ger ett bidrag till stabiliteten i
vår del av världen. Det finns ändå
många platser på jorden där krutdurkarna
står färdiga och det bara behövs
ett par gnistor för att tända dem.

De ställningstaganden som statsmakterna
gör i utrikespolitiska frågor måste
därför bedömas mot bakgrunden av
hur de påverkar våra möjligheter att
föra en neutralitetspolitik. Detta hänsynstagande
har inte lett oss till att
deklarera oss ideologiskt neutrala. Vi
kan inte vara ointresserade för kampen
mellan demokrati och diktatur, mellan
frihet och ofrihet, mellan kravet på

folkens självbestämmanderätt och utländsk
överhöghet eller påtryckning. Vi
är inte ideologiskt neutrala i rasfrågorna
i Afrika eller beträffande Portugals
uppträdande i Afrika. Vi anser oss inte
kunna tiga inför omvälvningen i Grekland.
Vi uttrycker vår avsky över rättsövergreppen
i Rhodesia. Vi är inte idémässigt
neutrala när det gäller att uttrycka
vår avsky för det krig som nu
rasar i Vietnam. Vår neutralitet har inte
hindrat oss och bör inte hindre oss från
alt förklara att USA som ett led i att
fä i gång förhandlingar om fred villkorslöst
bör stoppa bombningarna i
Nordvietnam. Vi har inte ansett att vår
utrikespolitiska linje hindrar oss att
hävda att FNL bör vara en part vid
bordet då förhandlingarna skall börja.
Men vi kan heller inte vara neutrala
och avstå från att hävda att principen
om folkens självbestämmanderätt inte
kommer att kunna genomföras i Vietnam,
om det inte blir fria och i demokratisk
ordning genomförda val.

Den rättighet och skyldighet som de
politiska partierna har att uttala sig i
sådana här frågor har givetvis också
regering och riksdag. Regeringen är
Sveriges officiella språkrör för vår utrikespolitiska
linje. Ett särskilt ansvar
faller därför på dem som skall företräda
regeringen i detta sammanhang. Jag
kan i det här avseendet instämma med
vad statsminister Erlander har sagt vid
ett tidigare tillfälle. Det har en förbluffande
aktualitet i dagens läge. Så här
sade statsministern: »Inom utrikespolitiken
är vacklan och osäkerhet farligare
än inom något annat område. Vi
kan i ett kritiskt läge bli tvingade att
handla utan möjligheter att släta över.
Eu handling, ett ord kan i en viss situation
vara oåterkalleligt. Vad som under
lugna och fredliga förhållanden kan te
sig som en charmig pratighet kan när
det gäller utrikespolitiska avgöranden
få en katastrofal verkan. Inom utrikespolitiken
behöver vi mindre av charmig
pratighet, mindre av känslornas
upprördhet.» Om man, herr talman, tar

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

bort uttryckt »charmig pratighet», så
träffar uttalandet prick även i dagens
situation.

Det är mot denna bakgrund man skall
bedöma frågan om lämpligheten av att
en medlem av regeringen går hand i
hand med den officiella representanten
för ett krigförande land i ett demonstrationståg,
riktat mot det andra krigförande
landet. Hör ett sådant ställningstagande
ihop med kravet på den sans
och måtta som statsministern har talat
om? Kan ett sådant uppträdande
vara förenligt med Sveriges strävan att
handla på ett sådant sätt att man inte
minskar möjligheterna att i en given situation
vara en förmedlande länk mellan
länder som är i krig? Svaret på
båda frågorna måste bli nej. Ett uppträdande
av detta slag har t. o. m. troligen
gjort slut på Sveriges möjligheter
att bli en brygga mellan länderna.

Det var med stort intresse jag tog
del av regeringsdeklarationen, när den
från det principiella resonemanget om
neutralitet började nalkas de problem
som ligger oss litet mer geografiskt
nära, dvs. förhållandena inom Europa.
När det gäller de europeiska enhetssträvandena
är det värt att notera att
regeringen i det 40 sidor långa talet
lyckades undgå att nämna namnet på
ett enda land eller en grupp av länder
som har de av regeringen påtalade intressemotsättningarna
i denna fråga.
Här gäller det dock problem som vi i
hög grad är indragna i.

Det sägs i deklarationen att »inte ens
djupgående skillnader i samhällssystem
mellan olika europeiska stater behöver
utgöra hinder för sådana former av
samarbete som är ägnade att trygga freden
och utveckla välståndet i vår världsdel».
För min del vill jag tillägga att
i den mån som personlig och politisk
frihet förkvävs, i den mån för en regim
förhatliga meningar tystas ned av en
censur försvåras förutsättningarna för
fred. Inre oro i ett land är ofta en orsak
till yttre förvecklingar. Tillspetsat skul -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
le jag vilja hävda: utan frihet ingen
fred!

Regeringen förklarar att vår neutralitetspolitik
inte får förhindra oss att
kritisera internationella förhållanden.
Det är alldeles riktigt, men så snart man
nalkas våra egna gränser blir tonen
i deklarationen påtagligt dämpad. Det
är möjligt att statsministern vill försvara
detta med att deklarationen var lång
nog, men nog undrar man ändå om
inte regeringen bär anslutit sig till den
riktning inom mystiken som anser att
om man inte nämner en sak vid namn
så finns den inte eller blir mindre farlig Sveriges

utrikespolitiska kurs mellan
de två stormaktsblocken medför emellertid
att vi måste följa vad som händer
där med mycket stor noggrannhet;
inte bara följa utan även diskutera vad
som händer inom NATO och Varszawapakten.
Det är viktigt för statsmakterna,
när de skall fatta sina beslut,
men det är också viktigt för att ge det
svenska folket möjlighet att få ta del
av statsmakternas bedömning av utvecklingen.
Man bör veta hur beroende Sverige
är av händelseutvecklingen runt
omkring oss. Jag tror att detta ständigt
behöver upprepas.

Efter att ha sagt detta är det nödvändigt
att jag själv försöker ge ett bidrag
till en belysning. Jag vill betona
att jag inte på något sätt gör anspråk
på att kunna täcka hela händelseutvecklingen.
Det kan också bara bli fråga
om mer eller mindre goda förmodanden
om den fortsatta utvecklingen.

Vad NATO beträffar kan man säga att
organisationen har uppnått ett av sina
två huvudsyften, nämligen att öka stabiliteten
och tryggheten i Europa. Däremot
har det andra syftet, att skapa ett
atlantiskt politiskt system, inte blivit
en realitet.

I hög grad är vi för våra utrikespolitiska
ställningstaganden beroende av
ställningstagandena i Danmark och
Norge. I båda dessa länder har förts och

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
förs en ingående debatt om anknytningen
till NATO. Norge har nyligen
meddelat att landet kommer att stanna
kvar inom NATO, och detsamma gäller
Danmark.

I detta sammanhang är det intressant
att notera att den danska regeringen
har, om tidningsuttalandena säger rätt,
för några dagar sedan meddelat, att den
dock inte vill att nästa NATO-övning
skall äga rum i Danmark. Detta besked
skall ses mot bakgrunden av att både
ledningen för Warszawapakten och ledningen
för NATO på den senaste tiden
har visat ett ökat intresse för Norden
ur militärstrategislc synvinkel. Det är
alltså inte så som en del uttalanden
vill ge vid handen, nämligen att Norden
nu skulle vara mindre betydelsefullt ur
militärpolitisk aspekt.

Chefen för Institutet för strategiska
studier i London, Alastair Buchan, har
i en nyutkommen skrift mycket intressant
analyserat stämningarna i NATOländerna
och vad som kan hända i
Europa. Han påpekar att intresset för
NATO numera inte är lika starkt bland
alla paktländerna och ger exempel på
detta, exempel som vi alla är medvetna
om och som jag inte behöver ge mig in
på. Väsentligt är att USA har ett påtagligt
intresse av att det resultat som
har uppnåtts — bättre balans i Europa
— skall bibehållas. Kostnaderna är
dock stora härför, och det finns begynnande
tecken på amerikansk isolationism.
Buchan tror att den delvis har
en ekonomisk bakgrund. Dessutom kan
antas att de antiamerikanska stämningar
som förekommer på en del håll i
Västeuropa har spelat en roll.

För det stora flertalet NATO-länder
ter sig ett minskat amerikanskt engagemang
såsom ett mycket farofyllt alternativ.
Självfallet skulle detta också påverka
Sveriges utrikespolitiska läge. Balansen
mellan stormakterna i Europa
skulle i väsentlig utsträckning rubbas.

Även inom Warszawapakten, påpekar
Buchan, har en utveckling mot större

skillnader mellan länderna ägt rum.
Längst har Rumänien gått i fråga om
självständighetstendenser. Detta lands
uppträdande har skapat en viss oro i
andra länder inom pakten och kanske
också i något fall inspirerat till tänkande
av liknande slag. Inom en del av östländerna
är det uppenbart att ett delvis
nytt tänkande håller på att växa fram
både på det utrikespolitiska området
och på det ekonomiska. Detta gäller
t. ex. Tjeckokslovakien och Polen, även
om förhållandena i dessa länder inte
är direkt jämförbara. Förbindelserna
med västländerna byggs ut, vilket är till
gagn för alla parter. Fortfarande är
dock solidariteten inom Warszawapaktens
länder dominerande.

Att sia om utvecklingen under 1970-talet är svårt. Fortsätter en del av tendenserna
inom Warszawapaktens länder,
kanske det blir mera fråga om ett
samspel mellan likar än vad som nu
är fallet.

Beträffande utvecklingen i väst hävdar
Buchan att man bör se NATO som
ett embryo, som en kokong, ur vilken
nya former kan växa fram under 1970-talet, även om namnet kan förbli detsamma.
Han tänker sig tre skilda möjligheter.
För det första kan det bli fråga
om förstärkta former av det nuvarande
multilaterala systemet. För detta
alternativ skulle tala att det alltfort
finns ett militärt balansproblem i Europa.
Varken Sovjet eller USA vill låta
den andra parten få övertag. Från
USA:s liksom de flesta andra NATOländernas
synpunkt går det lättast att
lösa problemet genom att stärka nuvarande
ordning.

Det andra huvudalternativet som han
skisserar är uppbyggnaden av ett västeuropeiskt-amerikanskt
system med
bl. a. följande ingredienser: skapande
av en europeisk kärnvapenstyrka byggd
på de engelska och franska försvarsstyrkorna,
uppbyggande av en europeisk
teknologisk gemenskap vari försvarsproduktionen
skulle spela en be -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

tydande roll, framväxt av en europeisk
försvarsgemenskap med samordning av
trupper, försvarsgrenar och vapen.

Herr talman! Inget av dessa två alternativ
förefaller att vara särskilt sannolikt
— de verkar båda mer eller mindre
orealistiska — men jag tror att det varit
riktigt att nämna dem något utförligare
än regeringsdeklarationen gjorde.

En annan tanke hos denne engelske
skriftställare är att det kanske kommer
att skapas ett europeiskt säkerhetssystem
omfattande både centrala och norra
Europa. Förutsättningarna härför anser
han bl. a. vara att Sovjet kan få
igenom kravet på erkännande av Östtyskland,
att USA och Sovjet drar tillbaka
sina militära styrkor i centrala
Europa och att NATO och Warszawapakterna
försvinner. Han är givetvis
medveten om alla de hinder som finns
för en sådan lösning, och ändå anser
han det inte otänkbart att en situation
av den karaktären kan uppstå. I så fall
skulle man få till stånd ett icke-angreppsavtal
mellan de två tyska staterna,
Benelux, Italien, Polen, Tjeckoslovakien,
Ungern, tre eller fyra av de nordiska
staterna, Österrike, Schweiz och
kanske Jugoslavien. Avtalet skulle garanteras
av Sovjet, USA, Frankrike och
Storbritannien.

Följde man mönstret från Locarnoöverenskommelsen
skulle dessutom varje
form av militär samverkan mellan
avtalsländerna inbördes och mellan
dem och garantstaterna vara förbjuden.

Det finns mycket att säga om denna
tanke från svensk synpunkt — jag
skall bara kommentera den på ett par
punkter. För det första kan inrättandet
av en kärnvapenfri zon inte vara någon
absolut garanti för att kärnvapen
inte skulle komma att användas i området
— robotar kan ju nå in i det
utan svårigheter. För det andra skulle
en överenskommelse av detta slag inte
lösa det grundläggande problemet beträffande
rustningskontrollen i Europa
och när det gäller i centrala Europa
stationerade trupper, nämligen den

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
bristande balansen mellan å ena sidan
Sovjet och de östeuropeiska länderna,
å andra sidan USA och de västeuropeiska
länderna.

Vidare kan man peka på den självklara
svårigheten med användandet av garantier.
överenskommelser om garantier
har alltid en svårighet inbyggd i
sig: de kan på ett olyckligt sätt bli
dubbelverkande och på ett obehagligt
sätt binda det land som får en garanti
av ett annat land.

Skulle dessa och andra problem
kunna lösas tillfredsställande, är det
självklart att Sverige har ett intresse
att överväga vilka konsekvenser en sådan
organisation skulle få för vårt utrikespolitiska
och militärpolitiska läge
och vår situation över huvud taget.

Engelsmannen tror själv inte särskilt
mycket på ett arrangemang av detta
slag, men han markerar att uteslutet är
det inte.

Det sannolikaste är väl att NATO
och Warszawapakterna kommer att gå
in i 1970-talet, men i modifierad form.
Den engelske skriftställaren räknar då
för sin del med att Öst- och Västtyskland
kommer att stå utan kärnvapen
och att detta skulle vara så betydelsefullt
att Sovjet kunde gå med på ett
vidgat samarbete. De två pakternas gemensamma
militärkommandon kunde
kanske avskaffas. En överenskommelse
måste då också träffas om ett tak för
de berörda paktländernas konventionella
styrkor. De två supermakterna
skulle inte få ha några styrkor i det
centrala Europa. I utvecklingen skulle
då också ligga att man skapar en överbyggnad
över de två pakternas centra
— det skulle bli fråga om en europeisk
säkerhetsorganisation i vilken både de
stater som får garantier och de som
ger garantier skulle vara representerade.
Denna organisation måste ha
myndighet att göra inspektioner i Europa.

Herr talman! Jag har så pass utförligt
uppehållit mig vid dessa idéer därför
att sådana här saker verkligen be -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
rör våra problem och den svenska situationen
på det mest påtagliga sätt.
Jag vill gärna stimulera regeringen till
att redovisa sin syn på tänkbara alternativ
för utvecklingen nära våra gränser.
En del alternativ leder till fortsatt
spänning, andra till utjämning och avspänning.
Att vi alla vill ha den senare
utvecklingen är självklart. Jag vill tilllägga
alt det ur svensk synpunkt självfallet
är i högsta grad önskvärt med
balans mellan supermakterna i Europa.
Sverige kan inte vara med om att underlätta
tillkomsten av en ordning där
USA ställer sig utanför lösningen av
det europeiska säkerhetsproblemet.
Trots att vi på allt sätt vill försöka bidra
till en avspänning i Europa kan vi
inte gå in i ett europeiskt säkerhetssystem
— om den frågan över huvud
taget skulle uppkomma; jag har inte
rest den utan bara redovisat alternativ
— om det psykologiskt eller reellt skulle
binda oss för att komma in i en
sovjetisk intressesfär, vilket givetvis
inte heller regeringen reflekterar på.

Hur ser regeringen på lösningen av
de europeiska säkerhetsproblemen? I
deklarationen talar man ju om att de
finns men inte mera. I det sammanhanget
vore det intressant att höra något
om utvecklingen beträffande en
fråga som utrikesminister Torsten
Nilsson har varit inne på många gånger
tidigare tillsammans med andra länders
utrikesministrar, nämligen den europeiska
säkerhetskonferensen där både
USA och Sovjet skulle vara med. Har
hela denna fråga avstannat? Oavsett
om den har avstannat eller ej tror jag
att det är angeläget att vi har en diskussionsberedskap
genom att även få
höra regeringens syn på de teoretiska
alternativ som svävar runt i debatten.

Det står nu klart att man för närvarande
inte kan vänta något resultat
av 18-maktsöverläggningarna i Geneve
när det gäller att åstadkomma en verklig
nedrustning. Jag har samma klagan
som regeringen i det avseendet. Inte
heller den av Sverige önskade paket -

lösningen beträffande kärnvapen, dvs.
totalt provstopp, avtal om icke-spridning
av kärnvapen samt stopp för produktion
av klyvbart material kommer
nu mer än till en del att infrias. När
det gäller förslaget till avtal om förbud
mot spridning av kärnvapen till nya
stater bör Sverige ställa vissa villkor.
Innan jag går in på att antyda några
av dessa, vill jag understryka nödvändigheten
av att Sverige tillsammans
med andra länder gör sitt yttersta för
att påverka stormakterna att snarast
möjligt fortsätta förhandlingarna i Geneve
för att uppnå bl. a. totalt provstopp.
Vidare måste man inrikta sig på
att söka pressa stormakterna fram till
en situation där det blir nödvändigt
för dem att verkligen vidta nedrustningsåtgärder.
Nu finns ingenting som
hindrar dem att öka sina förstörelseresurser
i hur stor utsträckning som
helst. Jag instämmer med regeringsdeklarationen
i dess beklagande på
denna punkt.

Vissa förbättringar har skett i det
förslag till avtalstext som nu föreligger
i förhållande till det som förelåg i höstas,
men det behövs ytterligare förbättringar.
I den förra texten förutsattes
att avtalet om att inte sprida kärnvapen
till nya länder skulle vara utan
tidsbegränsning. Nu räknar man med
att avtalet skall gälla under 25 år. Detta
är dock en mycket lång tid. Man behöver
bara tänka tillbaka på vad som
har hänt under det senaste kvartsseklet
för att inse vilka väldiga förändringar
som kan äga rum under en sådan
tidrymd. Avtalstid på 25 år innebär
dessutom att man under den tiden
har en något mindre möjlighet att utöva
press på stormakterna att vidta
nedrustningsåtgärder. För att komma
ur denna svårighet kan det övervägas
att i avtalstexten få in en bestämmelse
att de femårsöversyner av avtalet, som
man tänker sig, kan tas till utgångspunkt
för en uppsägning av avtalet, såvida
avtalets syfte inte uppnås. Detta
skulle innebära att supermakterna, lik -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

som England och Frankrike, känner
ett tryck på sig att vidta nedrustningsåtgärder,
och det tror jag vi alla kan
vara överens om är mycket nyttigt, oavsett
hur stort bidrag härtiil Sverige för
sin del kan ge.

Statsrådet fru Myrdal har i ett tal i
Geneve uttalat att man skulle kunna
tänka sig ett speciellt arrangemang beträffande
Sveriges eventuella ratificering
av ett avtal. Om ett avtal skall ha
någon väsentlig betydelse måste givetvis
ett antal intresserade stater skriva
under. Om jag t. ex. går rätt söderut
från Sverige så måste givetvis Västtyskland,
Schweiz och Italien skriva
under. Tanken i statsrådet Myrdals tal
var att Sverige vid undertecknandet
skulle förklara att underskrivandet blir
giltigt först sedan ett antal uppräknade
stater gjort på samma sätt. Mycket talar
för användande av en metod av detta
eller liknande slag. Om avtalet skall bli
någonting annat än en papperslapp,
måste man effektivt utnyttja alla resurser
vi har för att göra det till ett verkningsfullt
avtal. Avtalstexten skall nu
behandlas i FN:s generalförsamling,
och frågan kommer ju tillbaka till regering'',
utrikesnämnd och riksdag. Det
skulle vara glädjande om detta steg
kunde tas under anslutning av alla länder
— antingen de nu har kärnvapen
eller har tekniska möjligheter att skaffa
sig dem. Vår förhoppning står givetvis
också till att Frankrike skall biträda
ett sådant avtal. Jag vågar inte
spekulera om möjligheterna att få Pekingkina
att gå med på det, men ett
hopp kan man ju självfallet ha, även
om det kommer att gäckas efter någon
tid.

I det sammanhanget skulle jag vilja
säga att det är mycket beklagligt att
USA inte har insett nödvändigheten av
att Pekingkina kommer in i FN. Förr
eller senare kommer det ju att ske.
Ingen tror väl att förhandlingarna i
FN till en början skulle bli lättare, men
det är nödvändigt att denna stora stat
kommer in i FN. En utjämning av mot -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
sättningarna mellan Pekingkina och
övriga länder måste på olika vägar
komma till stånd. Bl. a. bör kulturutbytet
vidgas. I Pekingkina kan man
inte tveka om att Sverige har en helt
annan uppfattning om den önskvärda
politiska utvecklingen än vad Kina har,
men detta bör inte hindra att man försöker
finna vägar till förståelse.

I början av regeringsdeklarationen
hävdas att den svenska opinionen skulle
vara mera vaken för världshändelserna
än andra jämförbara länder. Jag
skall inte diskutera huruvida vi med
socialdemokratisk vokabulär är världsbäst
— det är ju annars ett i socialdemokratisk
mun ofta använt ord — men
däremot finns det anledning slå fast
att om svenska folket är så medvetet
om världens situation som regeringen
säger, då utnyttjar regeringen detta på
ett dåligt sätt när det gäller att öka
vårt bistånd till världens fattiga och
svältande folk. Då är vi sannerligen
inte världsbäst. Den senaste statistiken
inom OECD redovisar att Sverige är
nummer två bland industriländerna
när det gäller nationalinkomst per invånare
men nummer tolv när det gäller
stödet åt de fattiga folken i världen.
Regeringens förslag i dag ändrar
inte på något radikalt sätt detta för
Sverige dåliga läge under den närmaste
tiden. Detta skall vi emellertid diskutera
mera senare i vår.

Jag hoppas, liksom man gör i regeringsdeklarationen,
att handelspolitiska
konferensen UNCTAD II verkligen
skall kunna ge något resultat. Situationen
företer ju inte särskilt många gynnsamma
drag för ögonblicket, men det
kan tänkas att det bara är födslovåndor.
Det vore ju mycket allvarligt för
förhållandet mellan de fattiga och de
rika folken om inte ett tillräckligt stort
antal av de rika länderna skulle vara
villiga att göra väsentliga uppoffringar
för de fattiga.

Jag vill, herr talman, säga ett par ord
om valutaoron. Det kan ske mot bakgrunden
av president de Gaulles utta -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
lande i går där han ju kärvt slog fast
att vi skall ha en guldmyntfot som underlag
för våra valutor. Detta är eu
föråldrad ståndpunkt. Vi skall här i
Stockholm om några dagar få en konferens
mellan finansministrarna och
riksbankscheferna i ett antal länder,
och jag hoppas att regeringens representanter
där inte gör några uttalanden
av den karaktären. Det vi behöver är
givetvis inte en återgång till en spikad
guldmyntfot, utan vad vi på längre sikt
behöver är självfallet att komma bort
ifrån guldstandarden. På den punkten
har jag goda förhoppningar, och jag
har ingen anledning tro att det från regeringsbänken
kommer något uttalande
som gäckar mig i detta avseende. Det
gäller för de länder, som har uppfattningen
att man måste ha ett solidariskt
uppträdande för att åstadkomma ordning
på valutarörelserna, att verkligen
hålla ihop i denna situation.

Till sist vill jag, herr talman, säga
några ord om handelspolitiken. Det har
under senare tid gjorts försök att få
i gång diskussionerna om någon form
av samverkan mellan EEC- och EFTAstaterna.
Inget av försöken förefaller
för närvarande ha några stora och goda
framtidsutsikter. En de! av dem
avvisas tvärt, medan andra fortfarande
svävar omkring på osäkerhetens hav.
Sveriges form för ansökan till EEC har
tyvärr gett några av EEC-staterna möjlighet
att visa att de är mindre intresserade
att dra in Sverige i diskussionerna
än t. ex. Norge och Danmark.
Det senaste beviset härför är Italiens
reaktion som inte är gynnsam ur svensk
synpunkt. Jag förutsätter att regeringen
på allt sätt söker att i EEC-staterna
och i Brysselkommissionen framhäva
det starka positiva intresset från svensk
sida att vara med i överläggningar om
ett vidgat europeiskt ekonomiskt samarbete.

Jag instämmer med regeringsdeklarationen
när där talas om att det är ett
betydande svenskt intresse att få ökad
handel med östländerna. Men det är

väl också så — som det sägs i deklarationen
— att förutsättningarna att där
snabbt nå resultat inte är särskilt gynnsamma.
Det hade varit önskvärt med
väsentligt bättre förutsättningar än
man nu kan tro föreligga.

Utvecklingen vid Nordiska rådets
session i Oslo och tiden därefter har
varit gynnsam med tanke på förutsättningarna
för ett gemensamt nordiskt
uppträdande och en utvidgad ekonomisk
nordisk samverkan. Större intresse
från de nordiska ländernas sida för
att finna samverkan med EEC får inte
innebära att vi kommer i ett motsatsförhållande
till England. Det behöver
heller inte göra det. Ingenting hindrar
nämligen att de nordiska staterna själva
söker jämna vägen för den vidgade
europeiska gemenskapen genom att ta
upp olika förslag. Helst skulle dessa
samverkansformer givetvis leda till att
man med säkerhet kan säga att resultatet
så småningom blir en sammanslagning
av EEC och EFTA eller EFTAstaternas
uppgående i EEC.

Men även om man inte skulle kunna
var säker på detta är det uppenbarligen
önskvärt att förhandlingarna fortsätter.
Att nu tala om förhandlingar är
kanske att pressa situationen i litet för
positiv riktning, men låt oss säga att
förhandlingar av något slag äntligen
skall kunna tas upp. En styrka är då givetvis
om de nordiska staterna kan uppträda
gemensamt. I fjol föreföll det inte
möjligt bl. a. med tanke på den danska
inställningen. Den nya danska regeringens
deklarationer ger dock vid handen
att större förutsättningar finns, och de
bör självfallet utnyttjas.

Vad gäller det nordiska ekonomiska
samarbetet återstår mycket att göra. På
t. ex. sociallagstiftningens område, beträffande
arbetsmarknadspolitik och
kulturfrågor har vi uppnått utomordentliga
resultat i Norden. Jag håller
helt med den danske statsministern,
när han vid ett tal i Stockholm för någon
tid sedan framhöll att de nordiska
staterna borde göra större gemensam -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

ma ansträngningar för att ute i världen
tala om de resultat de har kommit till.
De har ju uppnåtts utan stora manifestationer
och utan buller och bång.
Jag tror för min del att det skulle vara
av verkligt värde om vi mer satsade på
att visa vad våra länder åstadkommit.
Det görs vissa sporadiska försök att
tala om detta, men det skulle kunna
göras mycket mer. Jag föreställer mig
att vi här har samma mening som regeringen
och att även denna är intresserad.
Det vore mycket värdefullt om
man t. ex. vid statsministermötet i Köpenhamn
skulle kunna ta upp den här
saken. Ett litet PR-arrangemang — inte
så litet för resten — om vad vi åstadkommit
i Norden skulle ge mycket god
utdelning.

Förutsättningar borde nu finnas att
gå vidare genom en utvidgad nordisk
ekonomisk samverkan. Herr Lundström
kommer att närmare utveckla våra synpunkter
på detta område. Jag skall endast
markera några fält där det borde
finnas möjligheter att bygga vidare.

1. Vi bör givetvis sträva efter större
samordning inom handelspolitiken. Det
ingick i det s. k. paketet från Nordiska
rådet 1965/66. Samordningen kan ske
genom tullharmoniering med bibehållande
av lågtullpolitiken.

2. I dessa valutabesvärligheternas tider
bör det undersökas om förutsättningar
finns för samverkan beträffande
valutapolitiken. Alltför stora skillnader
länderna emellan när det gäller valutareserven
kan därvidlag vara ett hinder,
men på sikt kunde man kanske nå fram
till gemensam valutapolitik och varför
inte också så småningom myntunion.
Vi har haft något av den karaktären en
gång i tiden.

3. Allt detta förutsätter bättre samordning
av den ekonomiska politiken i vidsträckt
bemärkelse, och det är där man
skall börja. Man skall inte börja med
de svåraste sakerna när det gäller att
samordna den ekonomiska politiken.

4. Skattepolitiken, inte minst beträffande
näringslivet, är ett annat område

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
där större likformighet skulle vara till
fördel för en vidgad handel och integration
mellan de nordiska länderna.

Man kan göra dessa saker och en råd
andra, men jag skall inte fortsätta uppräkningen.
Jag hoppas att regeringen
skall ta vara på alla rimliga uppslag att
få till stånd en vidgad nordisk ekonomisk
gemenskap. Det är givet att inget
land kan i ett sådant sammanhang vinna
fördelar på alla punkter. Hela tiden
måste man se till totalresultatet, inte till
hur varje detalj verkar. Man får inte
stirra sig blind på verkan på kort sikt
utan söka se vad man i längden kan
uppnå för alla de nordiska folken.

Gör man detta, då är jag övertygad
om att vi ännu har hunnit bara en liten
bit på det nordiska ekonomiska samarbetets
väg. Det kan bli något mycket
större och mycket betydelsefullare, inte
bara ur ekonomisk synpunkt utan kanske
också som en fredsbevarande faktor.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! De gångna årens utririkesdebatter
har inte alltid bjudit på
någon större dramatik. I dag är situationen
annorlunda. Sällan har de utrikespolitiska
frågorna spelat en så dominerande
roll i vår dagspolitiska situation.
Detta är ett i och för sig glädjande
tecken. Det är en effektiv dementi av
det ofta återkommande påståendet att
vi svenskar är så djupt engagerade i våra
egna angelägenheter att vi förlorat
känslan för de problem som möter andra
nationer och människor i den värld
som vi lever i.

Världen har ryckt oss närmare. Genom
pressen, radion och televisionen
ställs vi dagligen på ett konkret sätt inför
de problem som miljontals människor
på skilda håll i världen möter. Vi
tvingas till ställningstaganden och vi
engagerar oss. För många är denna nya
verklighet svår att analysera, svår att
få grepp om. Vi har inte som en del
andra länder en långvarig tradition att
bygga på, när det gäller att granska, ta

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ställning till och planera våra egna åtgärder
med anledning av utvecklingen
i världen.

Inte minst denna sista synpunkt
framträder i dessa dagar med alldeles
speciell pregnans då frågan om vart
Sverige utrikespolitiskt är på väg ställs
från olika håll.

Det är därför hög tid att göra en
analys av de gångna årens erfarenheter,
att söka komma fram till en uppfattning
om hur den svenska utrikespolitiken
skall bedrivas, vilka dess grundläggande
linjer är och vilka krav man måste
ställa på våra offentliga ställningstaganden
i debatter, i riksdagen och inom
regeringen.

Inom högerpartiet väckte vi i år en
motion i riksdagen i detta syfte. Men
den socialdemokratiska majoriteten
har hindrat oss från att behandla denna
motion i dag i samband med utrikesdebatten,
och redan det är avslöjande för
regeringens inställning.

Regeringen har emellertid i dagens
deklaration själv sökt ta upp vissa principiella
spörsmål för att söka skingra
frågetecknen, förmodligen i samma
känsla av oro för utvecklingen, som den
vi upplever. För denna ambition vill jag
naturligtvis uttrycka min uppskattning,
även om jag anser att det ur demokratisk
och parlamentarisk synpunkt varit
riktigare om på riksdagens bord i dag
också kunde legat ett utlåtande från
utrikesutskottet. Att jag dessutom anser
regeringsdeklarationens framställning
ofullständig och delvis diskutabel är en
annan sak.

Det brukar ofta sägas att utrikespolitiken
endast är en fortsättning av inrikespolitiken
på ett annat plan och med
delvis andra komponenter. Jag tror att
det ligger en väsentlig sanning i denna
tes. Den centrala uppgiften för svensk
utrikespolitik liksom för varje lands utrikespolitik
måste vara att tillvarata nationens
intressen. Det behöver och får
naturligtvis inte uppfattas som en egoistisk
politik. Våra egna intressen sammanfaller
med de krav på fred, frihet

och internationell avspänning som den
övervägande delen av världens befolkning
ställer.

Inom inrikespolitiken söker vi främja
medborgarnas behov och önskemål när
det gäller utbildning, levnadsstandard,
trivsel och social välfärd och liknande.
Det är samma uppgifter, som utrikespolitiken
skall värna och befordra, även
om det sker på en annan arena och delvis
med andra medel. Det är kanske ett
självklart konstaterande, men det är
nödvändigt mot bakgrunden av de utrikespolitiska
manifestationer, som på
sistone har kommit till uttryck.

Utrikespolitiken har ju också en mycket
speciell uppgift som har en begränsad
motsvarighet i inrikespolitiken. Jag
syftar på Sveriges säkerhetspolitik, på
frågan om att bevara vårt lands integritet
och statsrättsliga oberoende. Kan
denna uppgift inte fyllas, blir alla strävanden
på det inrikes- och utrikespolitiska
planet meningslösa. Våra möjligheter
att verka i internationella sammanhang
blir starkt begränsade.

I detta hänseende råder det ett intimt
samband mellan vår försvarspolitik och
vår utrikespolitik. Utan ett tillfredsställande
försvar kan utrikespolitiken i kritiska
skeden inte bedrivas på ett effektivt
sätt. Det är ur den synpunkten
mycket allvarligt att regeringen nu är i
färd med att plocka bort taggarna och
respekten för den svenska igelkotten.
Detta strider mot de grunder för neutralitetspolitiken,
som alla de demokratiska
partierna tidigare varit överens om.

Vid sidan av det starka försvarets betydelse
som stöd för vår alliansfria utrikespolitik
har ytterligare ett element
ansetts nödvändigt för att skapa förtroende
för vår uppställda utrikespolitiska
målsättning. Under de diskussioner,
som förts om vår utrikespolitik,
har hävdats att det inte har räckt med
att regeringen i olika deklarationer fastslagit
de säkerhetspolitiska målsättningarna
för Sverige. Det har dessutom sagts
att vi måste visa, eller t. o. m. bevisa, att
vi har förmåga att med alla medel häv -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

da vår vilja att stå neutrala. Det har
sagts att vi måste skapa förtroende för
att detta är och kommer att förbli vår
målsättning.

Detta resonemang om att skapa förtroende
för vår neutralitetspolitik har
under senare år givits den eleganta
termen kredibilitetsteorin. Den innebär
kort, att ledande politiker och självfallet
i första hand regeringens medlemmar
bör underkasta sig försiktighet i sina uttalanden
om olika länder för att inte
verka alltför engagerade på en viss sida
och därigenom väcka tvivel om vår
neutralitetsvilja.

Praktiskt har också denna teori kommit
till olika uttryck. Jag vill bara erinra
om hur regeringen med stats- och
utrikesministrarna i spetsen 1959 hävdade
att dåvarande högerledaren Jarl
Hjalmarson som medlem i den svenska
FN-delegationen skulle vara ägnad att
minska förtroendet för den svenska
neutralitetspolitiken. Nyligen riktade
statsministern med djupa brösttoner
även en anklagelse mot en del industrimän
för bristande neutralitetsvilja, därför
att de uttalat sig till förmån för
Sveriges inträde i den gemensamma
marknaden.

Men statsministern talar med dubbel
tunga, när det behövs. I dagarna har
nämligen statsministern lanserat en ny
version av neutralitetspolitikens krav.
1 ett tal den 4 mars sade han bl. a.: »Och
att vi aldrig tvekat att säga vår mening
har i sin tur ökat respekten för vår
neutralitet. Yi skulle inte ha vunnit tilltro
till vår neutralitet om vi hade avstått
från att ta ställning. Om vi hade
hållit tyst skulle i stället vår neutralitet
ha äventyrats.»

Det finns ett blekt återsken av denna
nya tanke även i regeringsdeklarationen.
Något försiktigare säger man att
det ofta i själva verket kan finnas lägen
då en neutral stat har ett särskilt behov
av att i viktiga frågor ge uttryck för sin
självständiga ståndpunkt.

Jag kan inte komma ifrån att detta
resonemang verkar en aning beställ -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ningsskrädderi för att passa in i en
dagsaktuell situation; man vill helt enkelt
hjälpa en trogen vapendragare i
nöd. Jag är helt övertygad om att de
länder, som befinner sig i en situation
liknande vår, t. ex. de neutrala länderna
Schweiz och Österrike, ställer sig
mycket tveksamma till den nytolkning
som ligger i perspektivet av statsministerns
uttalande.

Neutralitetspolitiken behöver inte och
får inte innebära åsiktsneutralitet. Sverige
måste naturligtvis bekänna sig till
de västeuropeiska idealen, till demokratin,
till tron på frihet, jämlikhet och
broderskap. Detta har upprepade
gånger också framhållits, bl. a. av utrikesministern
i hans Paasikivianförande
för några år sedan. Även i dagens
deklaration finns en passus om att vi
ej accepterar någon åsiktsneutralitet.

Men när Sverige som neutralt land tar
ställning till åsiktsfrågor förutsätter
detta en sak, nämligen nyansering,
opartiskhet och omdömesgillt ordval.
Tidigare har man från regeringens sida
hållit hårt på denna uttolkning av neutralitetspolitiken.
Den har använts de
gånger det passat det socialdemokratiska
partiet. Man har använt neutralitetspolitiken
som inrikespolitiskt slagträ
för att stämpla en misshaglig motståndares
uttalanden eller förslag till åtgärder
som stridande mot svenska säkerhetsintressen.
Man har utmålat vederbörande
som utrikespolitiskt äventyrlig.

Det var med denna tolkning som herr
Erlander på sin tid motiverade angreppet
på Jarl Hjalmarson och hans utestängning
från FN. Det var med den
motiveringen som kampanjen mot högerpartiets
och folkpartiets positiva inställning
till Europa-samarbetet fann
sin näring i början av 1960-talet, och
det val4, med denna motivering som socialdemokraterna
i 1962 års valrörelse
kunde använda neutralitetspolitiken
som politisk ammunition i valaffischen
»Inga utrikespolitiska äventyrligheter».

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Nu är situationen helt plötsligt en annan.
Nu finns det anledning att rikta
anklagelser mot regeringen, och främst
mot herr Palme. Men denna gång, när
regeringens oskickliga utrikespolitiska
handlande gått så långt att det lett till
försämrade internationella relationer,
då raderar man ut allt man tidigare
stått för på denna punkt i utrikespolitiskt
avseende, vad man skrivit, sagt
och gjort, därför att man tror att detta
kommer att lösa en inrikespolitisk nödsituation.
Man använder sig alltså av
det gamla knepet att utnyttja utrikespolitiken
i inrikespolitiskt syfte.

Låt oss för undvikande av alla missförstånd
slå fast att svensk utrikespolitik
inte får påverkas av stundens ingivelse.
Neutraliteten som utrikespolitisk
huvudlinje kräver fasthet och konsekvens.
Svensk utrikespolitik får inte
omformuleras på Sergels torg för att
passa den publik man för tillfället talar
för. Utrikespolitiken kräver logik för
att bli respekterad av vår omvärld —
inte att den av partipolitiska lojalitetsskäl
får sanktion sedan skadan redan
skett.

De ställningstaganden i aktuella konkreta
utrikespolitiska frågor som statsmakterna
ställs inför måste vägledas av
den grundsyn på vad neutralitetsbegreppet
förpliktigar till och som vi varit
överens om. Det gäller Europa-frågan
lika väl som Vietnam-kriget, det
gäller förbindelserna med öststaterna,
med Grekland, och det gäller nedrustningsförhandlingarna,
för att nämna
några exempel.

Låt mig därför ta upp några av dessa
frågor och ange hur vi inom högern ser
på situationen. Inledningsvis underströk
jag, att svensk utrikespolitik måste ha
till främsta syfte att på det utrikespolitiska
området ta till vara svenska intressen.
Dessa strävanden kommer till
uttryck på en mångfald områden. Genom
intima kontakter framför allt med
de länder som har samma struktur och
problemställningar som vi kan vi in -

hämta och även lämna upplysningar
om olika sätt att angripa sociala, ekonomiska,
juridiska, teknologiska och vetenskapliga
problem. På alla dessa områden
råder ju redan nu ett intensivt
utbyte genom konferenser och symposier
och privata kanaler.

Även om åtskilligt redan görs, kan
och bör detta samarbete säkert ytterligare
intensifieras.

På ett område, nämligen handelns
och industrins, har vårt internationella
samarbete fått en mera konkret och
påtaglig betydelse. Det internationella
handelsutbytet och ekonomiska samarbetet
är ju en av de avgörande förutsättningarna
för Sveriges snabba standardutveckling.
Om vi skulle frånsäga
oss fördelarna av detta handelsutbyte
eller genom oskicklighet i vårt utrikespolitiska
agerande till en del försämra
vår konkurrensförmåga, skulle detta
obönhörligen leda till omedelbara återverkningar
på vår levnadsstandard.

Jag skall inte närmare fördjupa mig
i denna ekonomiska problematik. Jag
nöjer mig med att peka på att det speciellt
är två aspekter, som tilldragit sig
uppmärksamheten, dels kravet på att
handeln frigöres, dels kravet på ökat
internationellt samarbete för att åstadkomma
större produktionsenheter. De
industrialiserade staternas strävan till
intimare samgående kan ses som det
konkreta uttrycket för dessa nya ekonomiska
och teknologiska företeelser.

Det är även i denna belysning man
måste se våra utrikespolitiska strävanden
att bli medlemmar i en större europeisk
ekonomisk gemenskap, i EEC. Att
dessa integrationsåtgärder, om de genomförs
i rätt anda, dessutom är en
förutsättning för väsentligt ökat stöd
till u-länderna är ett förhållande som
ofta förbises. En fortsatt splittring däremot,
inte minst på det ekonomiska området,
kan endast fördröja eller förminska
möjligheterna att göra sådana
ökade u-landsinsatser.

Ingen kan numera säga att Europa

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

är »världens sjuke man» — även om det
finns ett och annat land som kanske
inte är så friskt. Med Förenta staternas
hjälp — storartade hjälp — och tillsammans
med våra egna ansträngningar
har den ekonomiska och andliga livskraften
efter två förödande världskrig
i stort sett återställts. Europa har fått
tillbaka tron på sig självt och sin uppgift
i världen.

Men mycket är ännu ogjort. Den polarisering
av världspolitiken som vi bevittnat
under de gångna efterkrigsåren
— vilket även beröres i regeringsdeklarationen
— måste ytterligare minskas.
Här kan Europa få ökad betydelse.
Europa liar ju stolta traditioner på det
ekonomiska och kulturella området. Det
är min fasta förvissning att vår världsdel
alltjämt har en mycket viktig mission
att fylla som bärare av dessa traditioner
och att bidra till en sund och
balanserad världsutveckling.

Men Sverige ligger i utkanten av denna
världsdel. Vi har därför tidvis haft
en mindre tillfredsställande kontakt
med förhållandena och utvecklingen i
det övriga Europa. Ofta har den isoleringen
medfört en känsla av att vi kunnat
sitta på gärdesgården och i lugn
och ro betrakta händelserna som åskådare.

Men när denna inställning dessutom
kombineras med en känsla av moralisk
överlägsenhet, bl. a. därför att ödet låtit
oss stå utanför två världskrig, då har
faran för isolering blivit särskilt stor.
Inte minst från denna synpunkt anser
jag att det europeiska samarbetet och
Sveriges deltagande i detta är av central
betydelse. Jag tror att den franske
ekonomen Servan-Schreiber i sin bok
»Den amerikanska utmaningen», som
statsminister Erlander citerade i föregående
debatt, väl har sammanfattat ett
av de mål mot vilket svensk utrikespolitik
måste syfta. Han skriver: »Vår
värld behöver ett självständigt Europa
för att kunna utvecklas. Finns det nå -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
gon grupp av stater, som har kommit
lika långt som EEC och England och
som skulle kunna skapa ett klart alternativ
till Förenta staterna och Sovjetunionen?
Ett solidariskt Europa skulle
gynnsamt påverka världens politiska
och ekonomiska jämvikt. En tredje stor
industriell civilisation, som inte gör anspråk
på världsmakt, skulle öppna vägen
för en internationell organisation.»

Intresset för de möjligheter som ett
fritt, självständigt Europa kan bjuda
inte bara oss som nation utan hela världen
har emellertid varit påfallande
svagt inte minst från regeringens sida.
Utrikespolitiken, handelspolitiken och
den ekonomiska politiken har enligt
min mening utformats utan känsla för
den roll som Sverige tillsammans främst
med de övriga nordiska länderna skulle
kunna spela i ett självständigt, oberoende
Europa.

Regeringens avvaktande och trevande
hållning i Europa-frågan finns även
denna gång med i den utrikespolitiska
deklarationen. Detta är ju så mycket
egendomligare som regeringen nu, efter
många år av bristande förutseende, säger
klart ifrån att marknadssplittringen
börjar bli verkligt kännbar. Varför
säger man inte ett ord om eventuella
möjligheter att närma sig och förstå
den franska ståndpunkten visavi Norden?
Frankrike är dock nyckellandet
inom EEC. I stället förklarar man att
marknadsfrågan är svårbedömbar. Man
ämnar följa utvecklingen, säger man.

Men varför sägs ingenting närmare
om det högintressanta förslag som danskarna
lagt fram för att intensifiera det
nordiska samarbetet för att nå en lösning
av marknadsfrågan? Förslaget undanhålles
i stället oppositionen. Man
vill inte ha diskussion. Inte ens utrikesnämndens
ledamöter får se aktstycket,
trots att jag vet att företrädare för
svenskt näringsliv kunnat ta del av papperet
och kunnat börja tänka över problemet.
Ett bestämt krav på att utrikes -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
nämnden snarast möjligt sammankallas
för en diskussion i denna fråga måste
därför ställas på regeringen.

Regeringen har i stället flyttat perspektivet
bortom Europa. I själva verket
är denna nya inriktning av utrikespolitiken
det mest karakteristiska för
de senaste årens utveckling. Men motsvaras
detta även av reella svenska intressen?
Motsvaras det av det intresse
som vi har för en fredlig och expansiv
världsutveckling?

Här är det nödvändigt att göra en
gränsdragning mellan olika slag av frågor.

Vi har till en början sådana globala
problem som nedrustningen. Det är
självfallet att vi här har ett direkt intresse
av att ansträngningarna på detta
område krönes med framgång. Det
skulle dels öka vår säkerhet i världen
och världens säkerhet, dels minska våra
försvarskostnader. Detta avsnitt i utrikesdeklarationen
kommer emellertid
senare att kritiskt granskas från högerpartiets
sida av herr Ivar Virgin, varför
jag inte närmare skall gå in på det.

Sedan har vi frågor om det svenska
engagemanget i u-hjälpen. Det är naturligt
att den internationella solidariteten
så småningom spränger nationsgränserna
och ges ett vidare innehåll.
Det är vad som har skett i dag i Sverige.
Det är riktigt och det är bra. I förlängningen
av denna solidaritet kommer
man en vacker dag säkert också att upptäcka,
att man ändå inte kan garantera
en fredlig utveckling, om vi inte kan
dämpa de fattiga folkens misär och den
rådande befolkningsexplosionen.

Men vårt internationella engagemang
i detta mer avlägsna perspektiv har inte
bara kretsat kring nedrustning och uhjälp.
I lika hög grad har diskussionerna
koncentrerats kring andra problem
i länder såsom Vietnam, Sydafrika,
Kongo, Spanien, Rhodesia, Portugal
och Grekland. I skilda kretsar av
det svenska folket har vi mött ett mycket
starkt engagemang. Det rör här visserligen
länder, där man kritiserar för -

hållanden som kanske inte alldeles omedelbart
direkt berör svenska intressen,
men många gånger kan man hävda att
situationen skulle kunna utveckla sig så,
att den möjligen kan ge upphov till
och med till krigshandlingar.

Det är alltså allvarliga, komplicerade
men ofta nationellt interna frågor som
berörs. Mot bakgrunden av detta skulle
man kunna vänta sig, att diskussionen
fördes i någorlunda måttfull anda.

Så har inte varit fallet. Jag tror att
jag utan risk vågar påstå, att i få länder,
och i vart fall inte i något neutralt land,
har de offentliga manifestationerna om
politiken och förhållandena i dessa länder
tillsammantagna varit så skarpa och
aggressiva som i Sverige. I inget annat
neutralt land har man ordnat sådana
gatudemonstrationer som vi har haft
här. I banderoller har man anklagat
främmande statsmän för mord, bränt
nationella symboler, angripit ambassadbyggnader,
ofredat vederbörande lands
diplomatiska representanter osv.

Har dessa opinionsyttringar och deras
former ett starkt stöd hos svenska
folket? Vilka synpunkter kan man lägga
på dessa frågor med hänsyn till Sveriges
utrikespolitiska intressen?

Ja, till en början kan det vara anledning
att något analysera vad det är
för slags problem som har varit aktuella.
De kan i stort sett sammanfattas i orden
kolonialism och demokrati. Bristen på
demokrati har naturligtvis starka beröringspunkter
med frågor om rasdiskrimination.
I diskussionen om Sydafrika
är det ju den aspekten som framför allt
har varit aktuell. Vad Vietnam beträffar
är problemet ett annat, något speciellt.
Främst vänder vi oss mot det
grymma kriget, och här står opinionen
enig. En övervägande del av samma
opinion hoppas och tror på att ett slags
demokrati skall kunna växa fram även
i Svdvietnam. En mindre, men mera
högljudd grupp verkar däremot vara
helt tillfreds om den nuvarande regimen
ersättes med en annan diktatur av kommunistiskt
märke norrifrån.

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

Vad först kolonialfrågan beträffar
ser det ju litet märkligt ut att hela kolonialproblemet
har fått en så brännande
aktualitet för stora delar av den
svenska opinionen just vid en tidpunkt
då nästan alla kolonier har avskaffats.
Det finns väl i dag nästan endast en
stormakt som är en verkligt stor kolonialmakt,
nämligen Sovjet. Mot den kolonialmakten
har knappast någon kritik
riktats på denna punkt.

Vad den demokratiska frågan beträffar
ligger det något annorlunda till. Vi
får inte glömma att det dessvärre bara
är ett fåtal stater i världen som har
verklig demokrati. I FN finns över 50
nationer, som inte kan hänföras till demokratier
i den mening, som vi i Sverige
och i Västeuropa har utvecklat och
tillämpat demokratin.

Det kan därför vara på plats att uppträda
med något mindre självsäkerhet,
när det gäller att ge råd åt andra folk.
Det finns ett klokt ord i statsrådet Palmes
beryktade tal för några veckor
sedan. Han sade nämligen, att det inte
kan vara demokratins uppgift att sätta
sig till förmyndare för andra folk. Det
är tvärtom ett missbruk av demokratins
grundläggande idéer, sade herr Palme.

Emellertid kan man inte undgå att
bli slagen av den självtillräcklighet och
förmyndarmentalitet som många gånger
kommit till uttryck i press och från talarstolar
av våra radikala svenska
världsförbättrare. En skribent har nyligen
i en artikel om dessa frågor döpt
företeelsen till »moralkolonialism». Jag
tror att en väsentlig del av förklaringen
till denna är den isolering, som vi
trots allt levt i, och kanske en uppfattning
att vi är särskilt skickade att tala
om för andra hur de skall leva, eftersom
vi relativt sett lyckats bra med att
klara våra problem. Man glömmer emellertid
då de mycket gynnsamma omständigheter,
under vilka vårt samhälle
haft möjlighet att utvecklas.

Till nöds skulle väl utlandet kunna
stå ut med den besserwissermentalitet
som kommer till uttryck här. Till nöds

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
skulle man också kunna överse med den
ensidighet i våra radikalers världsförbättrariver,
som så lätt förbiser ofriheten
i en rad av nationer på närmare
håll.

Det allvarliga är emellertid inte engagemanget.
Det bygger säkert — och
skall bygga — på en uppriktig vilja att
visa internationell solidaritet. Det allvarliga
är den ton, som i vissa kretsar
används, och det handlingsmönster som
under senare år blivit på modet.

Det är svårt att säga med säkerhet
hur stor del av det svenska folket som
ansluter sig till de extrema ställningstaganden
och metoder som nu förekommer.
Det är möjligt — ja, det är troligt
— att dessa grupper är mer högljudda
än mångtaliga. Det är t. ex. svårt att
tänka sig att författaren Jan Myrdal,
som uttalat hot om att fortsätta demonstrationerna
med hjälp av vapen
mot polisen, skulle åtnjuta någon större
resonans för detta hos det svenska folket.
Men det finns anledning att rikta
ett varningens ord mot att fortsätta på
den inslagna vägen. Redan nu börjar
man i utlandet och bland utländska bedömare
fråga sig vad som farit i det
svenska folket, och reaktionen pendlar
mellan löje och fördömande.

Hur har det blivit på det här sättet?
Vad som hänt är att det tagits bara ett
litet steg i taget — kanske en aningslös
eller medveten upptrappning. Varje nytt
steg har inte betraktats som någon väsentlig
skärpning av tidigare ståndpunkt,
och slutligen befinner man sig,
utan att märka det, i ett extremt läge.

Men vad är de ivrigaste tyckarna intresserade
av? Tror någon verkligen att
flaggbränning och äggkastning är ägnade
att övertyga som argument? Eller
tror någon att uttryck för allmänt amerikahat
eller amerikaovilja övertygar
amerikanerna om vår vilja att hjälpa
dem till lösningar av deras problem?

Ansvaret för vilken inriktning eller,
rättare sagt, vilken balans svensk opinion
kommer att få i fortsättningen vilar
till en del på massmedia. Emeller -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
tid är det klart att det största ansvaret
vilar på den svenska regeringen. En regerings
uppgift är naturligtvis inte att
ensidigt följa opinionen utan även påverka
den och leda den. Det här skall
naturligtvis fattas som ett uttryck för
medvetandet om att en regering ofta
liar helt andra möjligheter än privata
medborgare att skaffa sig information
om olika händelser och på denna information
grunda balanserade omdömen.

Regeringens uppgift är emellertid inte
endast att ge vägledning. Regeringen
har det yttersta ansvaret för skötseln
av vår utrikespolitik, vårt officiella ansikte
utåt. Och det är på regeringen det
ankommer att deklarera var Sverige står
och hur vi kommer att handla.

Men hur har regeringen skött dessa
uppgifter? Enligt en välvillig opinion
skulle regeringen i och för sig ha varit
ganska orolig över den alltmer rabiata
stämningen i vissa vänsterkretsar inom
landet, inom det egna partiet, och naturligtvis
även utanför det. Från att tidigare
ha förhållit sig passiv skulle regeringen
ha beslutat sig för att söka
fånga in —■ som den politiska termen
lyder — de här grupperna.

Om detta verkligen varit avsikten,
kan man väl endast konstatera att regeringen
misslyckats fullständigt. Varje
regeringsuttalande — och det är ju speciellt
herr Palme som fått sköta uppgiften
att göra uttalanden — kan av
vänsterfalangen i realiteten endast betraktas
som avstampsplanka för ett nytt
språng mot nya, djärva utrikespolitiska
mål. Sedan har regeringen sakta kommit
lunkande efter och egentligen aldrig
skördat något erkännande, vare sig från
de besinningsfulla eller från hetsporrarna
ute på vänsterkanten.

Det finns emellertid även en annan,
eller åtminstone en kompletterande teori:
»infångandet» skulle inte bara ha
avsett att lugna vissa element utan även
att värva röster i det kommande valet.
Statsministern avvisade med harm sådana
teorier i sitt tal i Eriksdalshallen
den 4 mars. Han sade att det visade dålig
smak att tro, att man på socialde -

mokratiskt håll använde Vietnam-frågan
som ett politiskt jippo.

Ja, visst vore det fult och oansvarigt
att använda den djupt tragiska konflikten
i Vietnam som ett politiskt, ett socilademokratiskt
propagandanummer;
och man vill inte gärna misstänka någon
för sådant. Men det finns tecken.
Efter sitt tal på Sergels torg mottog
statsrådet Palme ett tröstande telegram
från Stockholms arbetarkommun, vilket
också publicerades i pressen, och det är
värt att citera. Man säger: »Rorgarnas
förtjusning över USA:s inblandning i
den svenska valkampanjen är skamlig.
Deras tarvliga angrepp på Dig är avslöjande.
»

Detta uttalande är inte det enda tecknet
på hur Vietnams lidande folk får
tjäna som arbetare i den kommande
socialdemokratiska valrörelsen. Runt
om i pressen gick häromdagen en annons
som jag har här — den visar två
omisskännligen amerikanska soldater
som på ett grymt sätt släpar en sårad
vietnames, och texten är, att man skall
sluta upp bakom Palmes och regeringens
protest mot kriget i Vietnam. Vad är
det om inte att göra inrikespolitik av
ett grymt krig, som i lika hög grad upprör
oss alla och där ingen organisation
kan eller får ta monopol på rätten att
känna moralisk indignation?

Kriget i Vietnam har skakat alla ansvarskännande
människors sinnen. Alla
önskar slut på kriget och de människooffer
det fört med sig. Men var ansvaret
för uppkomsten av denna konflikt
ytterst ligger, råder det ju delade meningar
om. Skulden vilar troligen inte
endast på ena parten — säkerligen har
alla engagerade gjort sig skyldiga till
allvarliga misstag och felkalkyler. Det
gäller naturligtvis även de amerikanska
civila och militära myndigheterna. Att
man från svensk sida, både från regeringen
och utomstående kretsar, söker
analysera den uppkomna situationen
och därefter ge till känna sin uppfattning
om de misstag som begåtts och de
åtgärder som skulle kunna leda till en
lösning av konflikten, det är både na -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

turligt och riktigt. Den avgörande frågan
är emellertid, hur dessa synpunkter
framförs och vilket innehåll man ger
dem.

Vi är alla överens om att bombningarna
av Nordvietnam måste upphöra, vi
vill att konflikten i Vietnam skall lösas
på fredlig väg genom förhandlingar där
FNL är med. På den punkten råder det
total enighet, som även motsvaras av en
växande opinion.

Den officiella synen på kriget har
också av regeringen i normala politiska
diplomatiska kanaler vidarebefordrats
till den amerikanska regeringen vid
olika tillfällen. Så långt är allt gott och
väl. Så långt har Sveriges regering befunnit
sig inom råmärkena för normala
mellanfolkliga relationer, och någon
kritik mot regeringen från oppositionspartiernas
sida har inte här varit motiverad,
inte för denna diplomati.

Det är alltså inte den hittillsvarande
officiella svenska synen på kriget i Vietnam
som skiljer oss åt. Det är heller
inte det förhållandet att Amerika kallat
hem sin ambassadör i Sverige för konsultationer
som lett fram till den kritik,
som vi i högerpartiet i dag riktar
mot regeringen. Självfallet får inte det
förhållandet att USA nu kallat hem sin
ambassadör leda till att denna kritik
mot de amerikanska misstagen i Vietnam
tystnar, och det har jag också tidigare
eftertryckligt slagit fast.

Nej, vad debatten gäller är de uttalanden
som vid sidan av vår officiella
syn på kriget i Vietnam förmedlats på
ett ensidigt och onyanserat sätt. Den
kritiken drabbar inte så mycket statsoch
utrikesministrarna — stats- och utrikesministrarna
bär ju uppträtt i officiella
uttalanden förhållandevis försiktigt.
Kritiken gäller framför allt statsrådet
Palme och hans agerande i samband
med den uppseendeväckande Vietnamdemonstrationen
på Sergels torg. Det
gäller såväl ramen kring som innehållet
i det tal som herr Palme höll.

Redan herr Palmes deltagande i demonstrationen
tillsammans med den

3 Första kammarens protokoll 1968. Nr 13

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
nordvietnamesiske Moskva-ambassadören
är ju fullt tillräckligt för att visa att
herr Palme solidariserar sig med Nordvietnam
och FNL, att han klart tar ställning
för den ena parten i konflikten,
mot USA.

Redan här har vi det första avsteget
från den uttolkning av neutralitetspolitiken
som regeringen tidigare så hårt
hållit fast vid. När herr Palme sida vid
sida vandrade med Nordvietnams ambassadör
i ett demonstrationståg som
upptog banderoller av typ »Krossa
USA-imperalismen» och sedan så småningom
besteg gatubarrikaden för att
utslunga sitt anatema, då tog herr Palme
ett steg vid sidan av den officiella
linjen såsom den tidigare uttolkats. Jag
kan inte minnas att en svensk regeringsledamot
i modern tid någonsin valt en
sådan form för att komma till tals med
ett främmande land, och jag hoppas att
man inte skall behöva uppleva det en
gång till.

Från regeringens sida har man erkänt
att detta samtidiga uppträdande
med den nordvietnamesiske ambassadören
kanske inte var så lyckligt. Man
har skyllt på att man i förväg inte kände
till att ambassadören skulle medverka.
Det har emellertid med bestämdhet
hävdats, att regeringen redan på
eftermiddagen åtskilliga timmar före
demonstrationen fick upplysning om
den nordvietnamesiske ambasadörens
deltagande. Om inte regeringen vill bestrida
riktigheten av denna information,
är det ganska frestande att hävda, att
den visat en utomordentlig valhänthet
vid skötseln av denna fråga. Ty inte
kan det väl ha varit så, att regeringen
först när kritiken började komma insåg
det olämpliga i att en svensk regeringsmedlem
på detta sätt deltar i ett
demonstrationståg med representanter
för ett land, som i realiteten för ett krig
med ett annat land med vilket vi har
och önskar ha goda förbindelser. Det
hade väl varit den enklaste sak i världen
att för ambassadören framhålla våra
betänkligheter mot att han på svensk

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
botten delfog i demonstration av detta
slag. Om man emellertid av finkänslighet
inte ville framföra sådana synpunkter,
hade det dock inte varit svårt för
herr Palme att avstå från att hålla något
tal eller i varje fall från att delta i fackeltåget.

Var formerna för herr Palmes deltagande
i demonstrationen diskutabla, är
talets innehåll desto allvarligare. I sitt
tidigare beryktade Gävle-tal hade herr
Palme ännu klart för sig att det icke
blott yar eu stormakt som var invecklad
i Vietnam-konflikten. I talet för några
veckor sedan återfanns emellertid endast
Förenta staterna på de anklagades
bänk. Herr Palme fann ett sammanhang
mellan Förenta staternas engagemang i
Vietnam och kapitalismens imperialism.
Hans slutsats var att den amerikanska
politiken inte kunde förklaras utan att
man räknade med den roll som kapitalistiska
imperialistiska intressen spelat.
Men han gick längre än så. Hans framställning
var fylld av allvarliga beskyllningar
mot Förenta staterna för begångna
misstag och grymheter under
årens lopp.

Jag, vill från denna talarstol ta avstånd
från de motiv, som herr Palme
har velat tillskriva Förenta staternas
politik i dag och under de gångna åren.
Det är självfallet rimligt att ekonomiska
intressen under fredstid är ett viktigt
moment för varje lands — inklusive
Sveriges — utrikes- och inrikespolitik.
Men det är något helt annat att hävda
att Förenta staterna med krassa ekonomiska
baktankar skulle ha accepterat
den sydvietnamesiska regeringens begäran
på sin tid om militär hjälp och under
de gångna 20 åren fört en medveten
antidemokratisk politik i Fjärran
Östern. Det är en förolämpning som
inte bara riktar sig mot de amerikaner,
som verkligen tänker igenom detta problem,
utan även mot de för situationen
i Amerika ansvariga tidigare politikerna,
presidenterna Kennedy, Eisenhower
och Truman, och det är att avsiktligt eller
oavsiktligt förtiga de insatser som

framför allt under president Kennedys
ledning gjorts av amerikanerna för att
skapa en livskraftig stat av det hårt
prövade land som Vietnam utgör.

Herr Palme nöjer sig emellertid inte
med detta. Han fortsätter: »Men skall
man tala om demokrati i Vietnam är det
uppenbart att den i betydligt högre grad
representeras av FNL än av Förenta
staterna och dess allierade juntor».
Längre fram i sitt tal förstärker han
detta påstående då han refererar till
den överväldigande opinion i Europa
som tar avstånd från kriget i Vietnam.
Han säger: »Denna demokratiska opinion
upplever inte Förenta staternas
krig i Vietnam som ett stöd för demokratin
utan som ett hot mot de demokratiska
idealen inte bara i Vietnam
utan i hela världen.»

Åtskilligt kan anföras mot det amerikanska
engagemanget i Vietnam, och
det sker också. Allt fler amerikaner
vänder sig själva mot kriget. Den offentliga
debatten i USA blir för varje dag
mer påträngande och hoppingivande.
Vad är detta om inte en verkningsfull
dementi av herr Palmes påstående, om
inte ett tecken på den amerikanska demokratins
styrka och mogenhet att en
sådan debatt över huvud taget kan föras,
och föras mitt under brinnande krig?

Herr Palme slutar inte här. Han säger
vidare: »Någon kanske säger att
man inte kunde stödja FNL, ty om FNL
regerade och fick makten kommer den
nya regimen att förtrycka folket.» Han
fortsätter: »Men vi har tillgång till
FNL:s program. Jag rekommenderar
detta program till studium. Det kräver
bred samling i striden mot amerikanerna
och en koalitionsregering när segérn
är vunnen. De inrikespolitiska
programpunkterna borde i stort sett
kunna accepteras av t. ex de politiska
partierna i Sverige. Men självfallet kan
vi i dag inte ta ställning och ansvar
för vad en rörelse i ett land kan komma
att utföra när den väl når makten.»
Jag frågar mig verkligen, om herr Palme
har läst igenom FNL-programmet

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

eller om han efter studium av programmet
kommit till det redovisade resultatet
och verkligen givit uttryck för den
svenska regeringens bedömning.

Till en början måste man komma
ihåg att detta program, som antogs i
augusti 1967, spritts i hela världen och
utgivits på allä språk, inklusive svenska.
Avsikten var naturligtvis att påverka en
så stor internationell opinion som möjligt
just i de länder där en allmän opinion
kan och får komma till uttryck.

Men inte desto mindre är innehållet
avslöjande. Programmets rekommendation
om en koalitionsregering, för
att ta ett exempel, är försett med en
avgörande reservation. Med en koalition
måste ju självfallet åsyftas en förening
av alla de krafter som nu finns på arenan.
Men i programmet sägs klart ut
att man »strängt skall bestraffa USAimperialismens
samvetslösa och grymma
agenter».

Detta räcker. Det gäller sålunda de
betydelsefulla och stora delar av folket
som inte anslutit sig till FNL:s sida.
Vad man nu menar i programmet med
sträng bestraffning tror jag inte det
finns någon anledning att närmare utveckla.
Det råder ingen tvekan om vad
det betyder om ett fredsslut åstadkommes
utan ett förhandlingsresultat som
reglerar detta förhållande.

Däremot finns det faktiskt en passus
om att man skall bilda en demokratisk
regering. På ett annat ställe heter det i
programmet, att den skall bestå av personer
som »bäst representerar de olika
grupperna hos folket» och »som bidragit
till den nationella befrielsekampen»,
dvs. just FNL själv. Det är inte en demokratisk
regering, det är inte en koalitionsregering.

Men FNL:s program kan inte läsas
enbart i valda delar. Det måste ses som
en helhet, och då kan förvisso ingen
undgå att slås av att hela dess ton och
presentation stämmer väl överens med
kommunistiska manifest från andra delar
av världen.

Herr Palme sade något försåtligt att

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
man i stort sett kunde acceptera de inrikespolitiska
delarna av programmet,
och den brasklappen var nog motiverad,
därför att utrikesdelarna är nämligen
klart kommunistiska till sin uppläggning.
Här återfinns alla de vanliga
ingredienserna om aktivt stödjande av
världens nationella frihetsrörelser, bekämpandet
av USA-imperialismen och
dess krigsgalna vapendragare samt —
jag understryker — kravet på upplösning
av imperialismens aggressiva militärbaser
och eliminering av dess militärbaser
i främmande länder.

Det är ett program med sådana formuleringar
som herr Palme har tagit
fram och i stora delar ställt sig bakom
i sitt tal. Det finns verkligen ingen anledning
för ett statsråd i den svenska
regeringen att ta ställning — positiv
ställning — till ett program av den här
typen. Ett sådant ställningstagande kan
inte vara förenligt med den svenska
neutralitetspolitiken. Det rör sig ju här
inte längre om ett ställningstagande enbart
mot Amerika utan om ett ställningstagande
för ett program, riktat också
mot USA:s allierade i NATO, t. ex. mot
våra närmaste grannländer i Norden •—-Norge och Danmark.

Jag kan, herr talman, därför inte instämma
i regeringsdeklarationens tro på
att FNL:s program i sin helhet — alltså
med bortseende från de av taktiska
skäl införda lockbetena —- skall kunna
anses vara icke-kommunistiskt. Herr
Palmes uppseendeväckande framträdande
och uttalanden har lett till att tilltron
till Sveriges strikta neutralitetspolitik
rubbats, inte minst i våra nordiska
grannländer, och det motiverar kravet
på att Olof Palme borde lämna regeringen.

Jag har ansett det nödvändigt att på
denna punkt säga ifrån. Det är inte blott
fråga om ett visst partis ansikte utåt,
utan det är fråga om Sveriges allmänna
internationella anseende. Det är, som
jag tidigare framhållit, mycket i den
amerikanska politiken i Vietnam som
är svårförståeligt och; som ter sig främ -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
mande och även motbjudande. Det är
många amerikanska felbedömningar och
misstag, som har och kan få ytterligare
ödesdigra konsekvenser inte blott för
det lidande folket i Vietnam, utan långt
utanför Vietnams gränser. Som enskilda
individer har vi rätt att vara kritiska,
bestämt kritiska, mot Förenta Staterna,
och vi har rätt att göra våra egna bedömningar
och dra våra egna slutsatser.
Den rätten har också statsrådet Palme.
Det är ingen som betvivlar att statsrådet
har ett engagemang och patos i Vietnamfrågan
som är äkta.

Men som företrädare för den svenska
regeringen har ett statsråd ett alldeles
särskilt ansvar. Han företräder den officiella
svenska politiken, och utåt kan
vi inte acceptera den tvekluvenhet som
av inrikespolitiska skäl kommit att färga
herr Palmes agerande. Det är nödvändigt,
om det skall vara någon konsekvens
i vår bedömning av neutralitetspolitikens
krav, att kräva mera av dess
officiella företrädare.

Ty vilken utrikespolitik är det eljest
som regeringen står för? Är det den
tidigare officiella, den som redovisades
den gång Jarl Hjalmarson uteslöts ur
FN-delegationen för att han tre år efter
den blodiga revolutionen i Ungern vädjade
till regeringen att ej inbjuda den
ryske regeringschefen Chrustjov? Den
gången motiverade den socialdemokratiska
regeringen med statsrådet Erlander
och förre utrikesminister Undén beslutet
med följande ord: »Vi önskar
efter ringa förmåga bidra till främjandet
av fred och avspänning. Men möjligheten
att verka i sådan riktning är
beroende av att vi inte starkt engagerar
oss på ena sidan i den politiska striden
mellan öst och väst eller andra gruppbildningar.
»

De konstaterade att det givetvis i
första hand är regeringen som har ansvaret
för den politik som förs, och
så fortsatte de: »Ifall vi, lidelsefullt och
konstant tar parti för ena sidan i de
politiska grupperingar som existerar i
vår söndrade värld, förlorar vi alla utsikter
att verka för fredlig sammanlev -

nad och folkförsoning. Men ett starkt
engagemang, ensidigt inriktat, är också
ur en annan synpunkt förenat med olägenheter
och risker. När vi valt neutralitetspolitiken,
är det angeläget att
vår politik rätt uppfattas och att våra
avsikter vinner tilltro. Måttlösa angrepp
av inflytelserika politiker mot andra
staters politik motverkar den neutralitetspolitik
som vi officiellt ansluter oss
till.»

Det var på detta sätt som regeringen
motiverade sitt angrepp mot Jarl Hjalmarson.
Herr Hjalmarson var ingen
regeringsföreträdare. Han var inte officiell
talesman för den svenska utrikespolitiken,
men ändå föll domen
hård. Mitt påstående är därför att all
logik borde kräva att herr Palme nu
lämnar regeringskretsen. Detta påstående
hämtar sitt stöd i den socialdemokratiska
regeringens tidigare handlande.

Kraven på en neutral stats utrikespolitiska
agerande är stora. Det har regeringen,
som jag visat, tidigare varit väl
medveten om. Men neutraliteten får inte
spela över i utrikespolitisk ensidighet.
Det är därför bra att man i årets utrikesdeklaration
slår fast den djupa oro
som vi känner inför utvecklingen i
Grekland. Det är bra att vi reagerar mot
rasförföljelserna i Sydafrika och var de
än förekommer. Det är bra att vi som
demokratisk rättsnation reagerar mot de
ohumana dödsdomarna och avrättningarna
i Rhodesia.

Men det är inte bara i Vietnam, i
Grekland, i Sydafrika, i Rhodesia som
människor drömmer om frihet och
människovärde. Vi vet att kampen är
hård och riskfylld även på den sida av
järnridån som årets regeringsdeklaration
helt tyst förbigår. I regeringsdeklarationen
sägs inget om den oro som vi
känner inför den okontrollerbara kärnvapenproduktionen
i Kina. I regeringsdeklarationen
sägs inget heller om t. ex.
den grymma kinesiska ockupationen av
Tibet och om utrotningskriget mot irakiska
kurder. I regeringsdeklarationen
uttalas inga sympatier eller hopp om

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

framgång och förståelse för dem, som
just nu söker åstadkomma en liberalisering
i Polen. I regeringsdeklarationen
riktas heller ingen vädjan till Sovjet och
Kina, de makter som i dag i egenskap
av vapenleverantörer till Nordvietnam
skulle kunna öva påtryckningar för att
nå fred för det vietnamesiska folket.

Vår bekännelse till demokrati och folkens
självbestämmanderätt blir både
halv och haltlös om vi inte är beredda
att se våldet och förtrycket i alla delar
av världen, var de än förekommer.
Förtroendet för vår förmåga att spela
en medlande roll i fredens tjänst undergrävs
om vi inte uppträder på ett sätt
som i omvärlden inger en känsla av att
vi objektivt är beredda att granska olika
problemkomplex. Denna strävan till objektivitet,
denna vilja till saklighet och
sans omfattas, det är jag övertygad om,
av den överväldigande majoriteten av
Sveriges folk. Det är också det enda arbetsklimat
som ger oss möjlighet att
spela en roll i det internationella fredsoch
biståndsarbetet.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Om man på en världskarta
skulle pricka ut alla de punkter,
där oroligheter finns som kan hota
freden, skulle det tyvärr bli en omfattande
kollektion. Det är främst kriget
i Vietnam, det är det spända läget i
Främre Östern, det är rasproblemen
i Sydafrika, det är Rhodesia och de
portugisiska kolonierna, det är oron i
vissa delar av Sydamerika, det är problemen
i Korea, problemet om det delade
Tyskland, Berlin-frågan, spänningen
mellan Sovjet och Kina och liknande
problem. På alla dessa platser kan
med en ogynnsam utveckling världsfreden
hotas. Det är inre oroligheter
i Grekland och på Cypern och andra
platser som också kan utgöra ett hot
på grund av de ställningstaganden för
och emot som andra länder kan göra.

Bilden av världssituationen är inte
särskilt ljus och hoppingivande. Under

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

sådana omständigheter är det så mycket
mera betydelsefullt att strävandena
för fred blir så mycket intensivare. Jag
vill i detta fall särskilt understryka
betydelsen av den organisation som
speciellt skapats för att åstadkomma
fred och säkerhet, nämligen Förenta
Nationerna.

Alla är vi medvetna om de svårigheter
som möter Förenta Nationernas arbete,
men vi är lika starkt medvetna
om att det måste finnas en internationell
organisation med största möjliga
anslutning för att lösa fredens och säkerhetens
problem. En stormakt är en
stormakt, antingen den arbetar inom
eller utom Förenta Nationerna, och det
är sannolikt att stormakterna även
utanför Förenta Nationerna skulle
komma att spela sin inflytelserika roll
i världspolitiken och hävda sina intressen,
men för de små länderna är
Förenta Nationerna av utomordentlig
betydelse.

En stormakt går ofta sin egen väg,
men det händer att den måste ta hänsyn
till en enhällig opinion bland de
små medlemsstaterna i Förenta Nationerna.
Förenta Nationerna har också
de bästa förutsättningarna för att i den
form som organisationen finner lämplig
medla mellan två parter som råkat
i konflikt — vilket också påpekas i regeringsdeklarationen.
Det är av den anledningen
som jag anser att världens
just nu mest brännande fråga, kriget
i Vietnam, bör hänskjutas till Förenta
Nationerna.

Herr talman! Utrikesdebatten i den
svenska riksdagen brukar vanligtvis utgöras
av deklarationer från respektive
partier om svensk alliansfrihet, syftande
till neutralitet under krig och bevarandet
av de fredliga relationer som
vårt land har till andra länder. Jag tror
inte att den svenska enigheten i utrikespolitiken
har rubbats, men det kan
inte bestridas att känslomässiga engagemang
i Vietnam-konflikten kan leda
till motsättningar inom vårt land —
vilket jag beklagar.

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Jag vill emellertid göra en distinktion
mellan tre ting i Vietnam-konflikten.
Det är tre faktorer som enligt min
mening bör bedömas. Den första frågan
lyder: Hur skall man få slut på krigshandlingarna
i Vietnam för att få till
stånd förhandlingar om fred? Den andra
frågan är: Hur skall bestående fred
kunna uppnås? Den tredje frågan gäller
svenska folkets inställning till Amerikas
förenta stater och till det amerikanska
folket.

I den första frågan —• hur man bör
få slut på krigshandlingarna i Vietnam
och få till stånd förhandlingar — är
de demokratiska partierna i vårt land
i stort sett eniga. Vi är eniga om att
bombningarna i Nordvietnam bör upphöra
och att en nedtrappning av alla
militära operationer bör ske för att få
till stånd förhandlingar mellan de stridande
parterna inklusive FNL. Vi hoppas
innerligt att bombstoppet verkligen
skall leda till fredsförhandlingar.

Den andra frågan som jag nämnde
var hur en bestående fred skall kunna
skapas i Vietnam. I den frågan borde
nog alla uttala sig försiktigt. Om internationella
konflikter vore så solklara
som vissa demonstranter och skribenter
tror, skulle vi leva i en mycket behaglig
värld. Man måste bestämt fördöma
sådana demonstrationer som tar
sig uttryck i flaggbränning, äggkastning
mot andra länders diplomater och
fönsterkrossning. Att dölja ett annat
lands flagga under kläderna och sedan
ta fram den och bränna den är fegt,
billigt och dumt. Det må nu gälla vilket
lands flagga som helst. Att en onykter
person slog sönder fönster på ett annat
lands ambassad resulterade i att svenska
folket med skattepengar fick betala
60 000 kronor. Därmed har jag inte
sagt att demonstrationer bör förhindras
om de sker under lagliga och ordnade
former. Tvärtom, demonstrationer
kan vara en lämplig opinionsyttring
i vissa sammanhang.

I fråga om den sak som tilldragit sig
speciellt stort intresse under denna de -

batt, dvs. statsrådet Palmes deltagande
i demonstrationen den 21 februari i år,
vill jag framhålla att överdrivna uttalanden
har förekommit från båda hållen.
Det finns ingen anledning att kräva
statsrådet Palmes avgång, men det
finns heller ingen anledning att försvara
hans handlingssätt. Att delta i ett
demonstrationståg tillsammans med
ambassadören för ett av de krigförande
länderna, ett land som vi dessutom
inte har diplomatiska förbindelser med,
och demonstrera mot ett land som vi
har diplomatiska förbindelser med,
vittnar inte om gott omdöme.

Det har ofta uttalats både från centern
och från andra partier att de amerikanska
bombningarna i Vietnam bör
stoppas för att ge möjlighet till fredsförhandlingar.
På denna punkt — det
vill jag än en gång betyga — föreligger
i stort sett enighet. Ibland har dock
sådana uttalanden blandats upp med
fientliga, ja, rent av hatiska uttalanden
mot Amerikas förenta stater som land
betraktat. Jag vill bestämt vända mig
mot den sammanblandningen. Sverige
var det första land i världen som för
mer än 175 år sedan erkände den nybildade
republiken Amerikas förenta
stater. Under den stora emigrationstiden
i slutet av 1800-talet utvandrade
till USA från vårt land mer än en
tredjedel av den dåvarande svenska befolkningen.
Många återvände till Sverige,
många stannade kvar i det stora
landet i väster. Självfallet skapade denna
väldiga utflyttning av folk starka
band mellan de båda länderna.

När vissa grupper inom vårt land nu
gör hätska attacker mot USA och vill
sätta i tvivelsmål landets värde för demokratin,
bör man erinra sig det avgörande
inflytande som Amerika hade
under andra världskriget för att rädda
både Sverige och många andra länder
från att förtryckas under nazismens
eller fascismens ok. En del personer
i vårt land har tydligen glömt bort vem
det var som under den mest fruktansvärda
tiden slog vakt om demokratin.

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

Jag tror dock inte att vi som upplevde
Hitlertidens skräckvälde glömmer bort
de amerikanska insatserna för att rädda
friheten. Många andra exempel kunde
anföras, t. ex. Marshallhjälpen för
att bygga upp ett sönderslaget Europa,
men jag skall avstå från att göra det.

Vi hade tyvärr inte möjlighet att förhindra
den s. k. Vietnam-tribunalen att
träffas i Stockholm, fastän statsministern
uppmanade arrangörerna att inte
förlägga tribunalen hit. Denna självvalda
domstol, som dömde utan befogenheter
och utan att kunna höra den
anklagade parten, nära nog bakom
lyckta dörrar och med förutfattade meningar,
var en parodi på en domstol.

De s. k. avhopparna som kommit till
Sverige från amerikanska förband har
mottagits på ett sätt som varit förvånande.
Frågan om asylrätten har inte
slutligen behandlats i Förenta Nationerna,
fastän Sverige — vilket jag på
allt sätt vill understödja —- arbetat för
att få till stånd en konvention. Är det
verkligen så klart att dessa människor
kommit till vårt land på grund av politiska
eller ideologiska betänkligheter
mot kriget i Vietnam? När någon i vårt
land av religiösa eller andra skäl inte
vill fullgöra värnplikt med vapentjänst,
görs noggranna undersökningar för att
klargöra om hans motiv verkligen är
de som han anger. Det har förekommit
att personer utvisats från vårt land,
men avhopparna har uppmärksammats
i TV och tagits emot på ett sätt som om
de vore hjältar. I stället har de kommit
hit av skäl som är föga klarlagda.

Jag har velat säga detta därför att
det har förekommit en rad händelser
inom vårt land som inte har främjat de
goda förbindelserna med USA. Hur
Amerika nu kommer att reagera mot
vad som förekommit i vårt land under
senare tid, det vet vi inte. Det är ju redan
allvarligt att den amerikanske ambassadören
hemkallats.

Vår export till USA uppgick år 1967
till 1 711 miljoner kronor. Det är många
svenska arbetare som sysselsätts med

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
den produktionen. År 1966 hade Sverige
185 000 turistbesök från Amerika.
Nu vill jag uttryckligen säga ifrån att
vi inte säljer våra åsikter för liandelsförmåner.
Men å andra sidan är det
högst oklokt om vi med onödiga och
oberättigade uttalanden eller åtgärder
försämrar vårt lands möjligheter att ge
sysselsättning och god levnadsstandard,
genom t. ex. attacker mot det amerikanska
folket, inom vilket vi vet att
meningarna också är delade om hur
Vietnam-kriget skall utvecklas eller avslutas.

Omdömeslösa demonstranter tänker
säkerligen inte på vad deras handlande
eventuellt skulle kunna leda till. Men
om hundratals svenska arbetare skulle
bli sysslolösa delvis på grund av dessa
demonstranters handlande kommer demonstrationerna
kanske inte att bli särskilt
uppskattade.

Det är glädjande att den svenska
alliansfriheten respekteras och uppskattas
i stora delar av världen. Det har
vid flera tillfällen haft till följd att Sverige
som neutralt land har invalts i
kommittéer som haft till uppgift att
behandla intrikata internationella problem.
Det har också lett till att svenskar
har utsetts som medlare i internationella
konflikter — vilket också påpekades
i regeringsdeklarationen. Det
senaste exemplet härpå var när ambassadör
Jarring utsågs till medlare i
Främre Östern-konflikten. Uppdraget
är mycket svårt. Även om vi fortfarande
hoppas på något resultat, vet vi ännu
inte hur det kommer att utfalla.

Vid medling i internationella konflikter
möter emellertid genast en svårighet,
och det är att över huvud taget
få parterna att acceptera någon som
kan anses vara neutral nog för att medla.
Det är möjligt att Sverige som neutralt
land på något sätt skulle kunnat
spela någon roll vid en eventuell medling
mellan de stridande parterna i
Vietnam. Det kan emellertid ifrågasättas
om Sverige efter de senaste händelserna
i vårt land har någon möjlighet

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
att spela någon som helst roll för att
få fredsförhandlingar till stånd i Vietnam.

Jag har en fråga att ställa till regeringen.
Den socialdemokratiska regeringen
i Sverige har ju mycket goda
förbindelser med den engelska arbetarregeringen.
Vi vet att den engelska arbetarregeringen
har sagt att den helt
står på Amerikas sida i fråga om kriget
i Vietnam. Den saken har kommit
bort i den svenska debatten. Borde inte
den svenska regeringen kontakta den
engelska för alt få upplysningar om
dess ställningstagande eller eventuellt
lämna den regeringen upplysningar så
att den kommer på andra tankar? Man
skulle ju också hos den socialdemokratiske
tyske utrikesministern kunna efterhöra
motiven för den tyska vapenexporten
till militärjuntan i Grekland.

I detta avsnitt av mitt anförande vill
jag ställa ytterligare en fråga som gäller
en princip. Det gäller ett tal som hans
excellens statsministern höll i Karlstad,
där han sade några ord om utrikesnämndens
sammanträde, som jag finner
en smula förvånande. Statsministern yttrade
nämligen bl. a.: »Nämndens förhandlingar
är inte offentliga. De borgerliga
partiledarna behövde alltså inte
riskera att deras kritik kom till offentlig
kännedom om de inte själva hade velat
det. Men de sade inte ett ljud.»

Jag vet inte om detta är felrefererat
— i så fall är det bra att det blir korrigerat.
I annat fall måste jag fråga: År
det på det sättet utrikesnämndens hemliga
sammanträden skall behandlas?

Herr talman! Kriget i Vietnam är
den mest brännande frågan, men det
finns åtskilliga andra ting som är av
intresse att diskutera — inte minst i
dag — i fråga om den svenska alliansfria
politiken.

Jag tycker att det uttalande som statsministern
gjorde den 25 november 1959
och som citeras i dagens regeringsdeklaration
är så betydelsefullt att det
finns all anledning att starkt understryka
vad som sades i detta uttalande.

Det innehåller verkligen goda riktlinjer
för den alliansfria svenska utrikespolitiken.
I uttalandet sägs bl. a.: »Den
medför emellertid också förpliktelser
och krav på fasthet och konsekvens hos
sina företrädare. Neutralitetspolitiken
förutsätter, att omvärlden kan hysa förtroende
för vår vilja att orubbligt hålla
fast vid den valda utrikespolitiska linjen.
» I en mening senare sägs: »Neutralitetspolitiken
får icke skapa vare sig
misstro hos någon stormakt eller förväntningar
hos någon annan stormakt
om avsteg från den valda handlingslinjen.
» Jag har all anledning att mycket
starkt understryka detta som en riktlinje
för vår alliansfria utrikespolitik.

Det finns ett annat uttalande i deklarationen
som det är anledning att också
ytterligare se litet på. Det är uttalandet
om utvecklingen i Grekland. Jag har
ingen anledning att på något sätt vända
mig emot detta utan tvärtom understryka
det, men jag kan för min egen del
inte undgå — och kanske inte heller regeringen
borde göra det — att tänka på
konsekvenserna av vår alliansfria politik.
Vi har kallat hem vår ambassadör
från Grekland som något slags reaktion
mot militärjuntans diktatur. Det är ett
riktigt handlande. Men samtidigt har vi
handelsförbindelser inom EFTA med
Portugal; Sydafrika är med i GATTavtalet
och vi har förbindelse med Spanien.
Det är sådana förhållanden som
gör att man ställer sig frågande och
undrar om de har uppmärksammats tillräckligt.
När den kommunistiska diktaturen
slog ned frihetsrörelsen i Ungern
för mer än ett tiotal år sedan reagerade
Sverige mot detta. Statsministern betygade
också i samma tal i Karlstad,
som jag nyss citerade, mycket riktigt
att man i Sverige mycket starkt reagerade
mot händelserna i Ungern. Vi har
reagerat mot de ryska författardomarna,
vilka vi ansåg vara ett övergrepp mot
den frihet som varje människa bör ha.
Lika fullt säger man nu, och jag tycker
att det på sitt sätt är riktigt, att vår handel
med östblocksländerna gärna bör

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

vidgas. Jag har ingen direkt invändning
däremot, men jag tror att man bör tänka
över vårt ställningstagande. Inte
kan väl regeringen göra en klassificering
av diktaturerna i olika länder. Eller
har vi kommit in i en situation där
vi utan närmare analys fördömer nybildade
diktaturer men glömmer bort att
tala om att de länder som varit diktaturer
under lång tid ju inte blir bättre
därför att de existerat ett antal år? Jag
vill göra den deklarationen att vårt
land naturligtvis vid alla tillfällen bestämt
bör vända sig emot diktaturer,
som på olika sätt förtrycker friheten,
oavsett om dessa regimer funnits länge
eller om de är nybildade.

Medlemskap i Förenta Nationerna förutsätter
att medlemslandet har fredliga
avsikter. Man har alltså i det fallet inte
på något sätt sagt hurudant styrelseskicket
skall vara i de länder som kan
söka medlemskap. Det är därför inte på
något sätt inkonsekvent att regeringen
i sin deklaration även i år säger ifrån
att Peking-Kina, dvs. kommunist-Kina,
bör representeras i Förenta Nationerna.
Det är min bestämda mening att PekingKina
skall vara representerat i Förenta
Nationerna. Jag skulle ändå vilja säga
några ord om detta, ty oavsett vilka Kinas
politiska åsikter är bör landet vara
representerat i FN. Nu har det emellertid
utvecklat sig på det sättet att under
första tiden röstade inte många medlemsländer
för Peking-Kinas representation
i Förenta Nationerna, men antalet
steg med de nytillkomna medlemmarna,
och år 1965 utföll röstningen 47
mot 47. Man trodde att man så småningom
skulle få Kinafrågan löst, men därefter
har det svängt åt andra hållet. Det
får vidare observeras att vid samma tillfälle
som 47—47-röstningen ägde rum
röstade man om huruvida frågan skulle
vara av sådan karaktär att den krävde
två tredjedels majoritet, och i den omröstningen
blev det 56 röster mot 49.
Alltså hade man även i det avseendet
avlägsnat sig från en lösning.

Vid röstningen 1967 avgavs 58 röster
mot och 45 röster för att Peking-Kina

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
skulle representeras i FN. Utvecklingen
har sålunda inte varit den som vårt
land önskar. Jag tror att vi här är ense
om att Peking bör representera Kina. I
fråga om två tredjedels majoritet blev
det då 69 röster mot 48, alltså starkare
övervikt än förut. Jag tycker därför att
situationen verkar mörk när det gäller
att få med världens folkrikaste land i
Förenta Nationerna.

Jag vet att det föreligger stora problem,
men Belgien, Chile, Italien, Luxemburg
och Holland har lagt fram ett resolutionsförslag
som går ut på att det
borde tillsättas en kommitté för att om
möjligt få någon ordning på kinaproblemet.
Naturligtvis kan det finnas
mycket som talar emot detta förslag.
Kina kan ju bli berättigat förargat och
säga: Varför skall vi behandlas på ett
speciellt sätt, när vi vill bli medlemmar
i Förenta Nationerna? Men när läget
är så fastlåst borde man ändå kunna
tänka sig att det gjordes ett försök att
lösa frågan på ett nytt'' sätt. Enligt min
mening borde Sverige inte rösta emot
förslaget att tillsätta en kommitté. Något
som också får övervägas är »tvåKina»-lösningen,
dvs. att Peking-Kina
blir en medlemsstat och Formosa blir
en.

I fråga om en del andra punkter i
regeringsdeklarationen vill jag inte uttala
någon kritik utan tvärtom tillfredsställelse
över vad som har gjorts. Det är
bara att beklaga att trots de långa och
intensiva förhandlingar som förts både
i Geneve och Förenta Nationerna har
några väsentliga framsteg inte uppnåtts
sedan provstoppsavtalet 1963. Såsom redovisats
har den svenska delegationen
arbetat speciellt på att få till stånd ett
förbud mot underjordiska kärnvapenprov,
som ju inte är förbjudna enligt
avtalet från 1963.

Oroande är att två kärnvapenmakter
— Frankrike och Kina — icke har undertecknat
provstoppsavtalet. De kan
alltså fortsätta sina experiment ovan
jord. Jag är orolig för att därmed skapas
en allt större spänning. När två länder
kan hålla på med sina försök så

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
kan detta bli irriterande för dem som
undertecknat avtalet och kanske ge indikationer
till att de också anser att
de så småningom måste avancera sin
forskning och inte längre kan avstå
från prov ovan jord. Det är en svårighet
som ligger framför oss. Vi får
hoppas att problemet kan lösas med internationella
överenskommelser.

Herr talman! Sverige bär vid åtskilliga
tillfällen både i ord och handling
uttalat protester mot vad som förekommit
i en del andra länder: rasdiskrimineringen
i Sydafrika och Sydrhodesia,
författardomar i Sovjet, övergreppen i
Grekland m. m. Jag nämner detta bara
som exempel. Det finns mycket annat
som det borde protesteras emot. Vad vi
protesterat emot har i regel varit sådant
som kan hänföras till brott mot de
av Förenta Nationerna formulerade
mänskliga rättigheterna.

Redan 1948 antogs deklarationen om
de mänskliga rättigheterna. Det är att
observera att en stormakt — Sovjetunionen
— icke röstade för denna deklaration
utan avstod vid omröstningen.
Sedan dess har arbetet med en konvention
pågått i närmare 20 år. I december
1966 slutfördes arbetet med konventionen.
Det är glädjande att konstatera att
Sverige — givetvis — har undertecknat
konventionen. Det går emellertid tyvärr
mycket sakta med arbetet att få den i
kraft. Det är nämligen föreskrivet att 35
länder skall ha accepterat konventionen
innan den träder i kraft. Den 5
mars hade 18 länder undertecknat båda
konventionerna. Konventionen är nämligen
uppdelad i två delar. En behandlar
ekonomiska, kulturella och sociala
rättigheter, och en behandlar civila och
politiska rättigheter.

Jag vill särskilt understryka att det
till denna konvention finns ett särskilt
protokoll såsom en tredje del, vilket de
ärade kammarledamöterna och även
andra bör noga observera. Den svenska
delegationen försökte att i konventionen
få in att man skulle kunna appellera
från en individ till ett internationellt
forum. Det gick inte. Vi mötte hårt mot -

stånd, framför allt från de s. k. socialistiska
länderna. Det blev ett avslag
med 41 röster mot 39, vilket vi mycket
beklagar. De föreslagna bestämmelserna
intogs emellertid i ett protokoll, som
länderna har möjlighet att underteckna.
Sverige har undertecknat det. Man bör
noga observera de länder som undandrar
sig denna internationella kontroll.
Av de 18 stater som har undertecknat
konventionerna var det nämligen 11
som hade undertecknat protokollet, medan
7 hade underlåtit att skriva på den
viktiga handlingen.

Det har vid detta tillfälle inte ägnats
så stor uppmärksamhet åt den handelspolitiska
debatten, kanske därför att,
som regeringsdeklarationen mycket riktigt
framhåller, läget i den europeiska
marknadsfrågan är flytande och svårbedömbart.
Vi har inte lätt för att få några
resultat. Jag vill betona vad som här
speciellt har sagts, nämligen att marknadssplittringen
nu börjar bli verkligt
kännbar. Det är viktigt att komma till
rätta med situationen, innan skadeverkningarna
blir alltför påtagliga. Ur
världsekonomins och de enskilda ländernas
synvinkel är det olyckligt om
förändringarna i produktionsstrukturen
skall styras av konstlade handelsbarriärer
sådana som man kan säga existerar
mellan EEC och EFTA. Därför
får man hoppas att dessa barriärer
snart kommer att elimineras. I annat fall
söker sig handeln vägar, som den inte
skulle ha gjort under tryggare förhållanden,
och det är ju inte lyckosamt för
något land.

Jag vill betona att det kan synas besvärligt
att precisera vad som skall göras
just nu, men den rådande situationen
i marknadsfrågan får inte uppfattas
så, att alla möjligheter till ett närmande
skulle vara uteslutna. Vi bör naturligtvis
inte vid något tillfälle försitta
möjligheterna till initiativ. Jag
kan också understryka betydelsen av att
den sammanhållning mellan de nordiska
länderna som dock röner det allra
livligaste intresse kan fortsätta och
kanske få ett ännu mera vidgat sam -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

arbete till följd, lika väl som samarbetet
inom EFTA-gruppen i alla avseenden
bör stärkas.

Jag skall inte säga något mera nu om
handelsförhållandena. I hela detta avsnitt
finns det inte några meningsskiljaktigheter
mellan den riktning som jag
företräder och den som står bakom regeringsdeklarationen.
Jag ber, herr talman,
att få sluta mitt anförande med att
framhålla, att jag verkligen hoppas att
de smått kontroversiella frågor som nu
förekommer inom den svenska utrikespolitiken
inte kommer att förbli olösta
i fortsättningen, utan att vi visar god
vilja från olika håll så att vi kan nå
fram till en situation präglad av större
enighet inom vårt land i de så oerhört
viktiga frågor som utrikespolitiken innehåller.

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Jag vill gärna anknyta
direkt till de sista orden herr Bengtson
yttrade: Det har uppstått en mängd
konflikter kring kanske inte så betydelsefulla
ting som hotar att skymma bort
det som man även i denna debatt —
den har väl inte varit alldeles fri från
överord — likväl kunnat konstatera att
vi är eniga om. Jag tror att man skall
ha klart för sig att i den fråga som för
närvarande tilldrar sig den huvudsakliga
uppmärksamheten, nämligen vietnamkonflileten,
har ingen kritik riktats
mot regeringens ställningstagande i sak.
Och det är detta ställningstagande i sak
som har vållat irritationen i Förenta
staterna. Jag har därför tillåtit mig konstatera,
att olika etikettsfrågor kan diskuteras
— men tro inte att sådant rubbar
ett dugg i den kritik som finns i
Förenta staterna mot det svenska ställningstagandet.
Och det är naturligtvis
detta man nu bör göra klart för sig i
Förenta staterna: beträffande de stora,
tunga frågorna — det som verkligen här
betyder någonting, kritiken mot den
amerikanska krigföringen -— är alla de -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
mokratiska partier i vårt land och de
talare, som hittills haft ordet i denna
debatt, helt och oreserverat eniga om
regeringens bedömning. Jag tror att det
är värdefullt att man slår fast detta.

Innan jag ger mig in på diskussion
kring dessa ting skall jag emellertid be
att få ta upp ett par andra saker, som
kanske kan föranleda vissa missförstånd.

Herr Bengtson hoppades att referatet
från mötet i Karlstad var felaktigt —
enligt hans mening skulle det ha inneburit
att jag avslöjat vad vi sagt i utrikesnämnden.
Nej. Men vi brukar efter
varje sammanträde i utrikesnämnden,
herr Bengtson, skicka ut uppgifter om
vad som förevarit. Lika väl som det
måste vara mig obetaget att konstatera
att en sak förevarit i utrikesnämnden
— det strider inte mot någon hemlighetsplikt
— lika väl kan jag konstatera
att en sak icke har förevarit. Ingen
vågar väl bestrida att jag hade full rättighet
att säga, att vid utrikesnämndens
sammanträde den 1 mars över huvud taget
icke förekom någon diskussion om
vietnamfrågorna. Och jag tror att det
är ett viktigt faktum -— jag skall återkomma
till det sedan —• att oppositionen
den 1 mars icke ansåg att vad som
här inträffat var någonting så allvarligt
som ett brott mot neutraliteten. Jag
förställer mig nämligen att om oppositionens
ledare hade bedömt läget som
så allvarligt den 1 mars, skulle de ha
begagnat den möjlighet som fanns att
yttra sig i utrikesnämnden. Och det
skäl — en liten smula humoristiskt, ifall
man nu skall tala om humor i ett så
här allvarligt sammanhang — som folkpartiledaren
och Dagens Nyheter anfört,
att man var rädd för att offentligt
påtala den s. k. fadäsen, bortfaller ju i
och med att man hade möjligheten att i
stillhet vid utrikesnämndens sammanträde
framföra sin synpunkt.

Om den svenska neutraliteten hade
varit hotad av vad som hände den 21
februari så är det ju en häpnadsväckande
hållning från oppositionens sida att

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
låta vecka efter vecka gå, ända tills den
amerikanske ambassadören den 8 mars
visar att man från amerikansk sida inte
gillade vad som förekommit. Då blir
plötsligt frågan om den svenska neutraliteten
allvarlig.

Jag vill alltså göra klart, herr Bengtson,
att det alltid ansetts vara rimligt
att skicka ut meddelande om vad som
förekommit i utrikesnämnden. Att sedan
andra sprider ännu mer ingående kännedom
om överläggningarna i nämnden
hör inte hit. Men vi brukar som regel
skicka ut kommunikéer, och då måste
jag vara helt oförhindrad att tala om
vad som icke förekom vid utrikesnämndens
sammanträde den 1 mars.

Jag skulle dessutom vilja ta upp en
synpunkt som herr Dahlén anförde. Det
var ett mycket värdefullt inslag i den
utrikespolitiska debatten, tror jag, när
han starkt markerade behovet att få till
stånd en debatt kring säkerhetspolitiken
i Europa. Detta gläder mig desto
mer som regeringen har strävat just i
den riktningen och exempelvis publicerat
en hel liten avhandling om de säkerhetspolitiska
problemen i Europa, i
samband med försvarsberedningens arbete.
Det är klart att ett sådant material
föråldras, men avsikten med publicerandet
var självfallet densamma som herr
Dahlén här efterlyser, nämligen att få i
gång en debatt kring de säkerhetskritiska
problemen. Jag tror emellertid att det
är värdefullt — jag riktar ingen kritik
mot herr Dahlén för att han tar upp
denna fråga igen — att vi ägnar uppmärksamhet
åt dessa angelägenheter.

Däremot förstod jag inte riktigt vad
som låg bakom kritiken mot regeringens
handläggning av EEC-frågorna. Den
saken skall vi inte fördjupa oss i, sade
herr Dahlén, och det kan han ha rätt i,
eftersom vi har mera närliggande ting
att diskutera nu. Men utvecklingen har
väl på ett nära nog förbluffande sätt visat
att den svenska regeringen bedömde
situationen rätt när den varnade för
tron på att vi utan vidare skulle få möjligheter
att komma in i EEC på det

något lättsinniga sätt som högern och
folkpartiet då föreslog.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja notera, med instämmande, ett uttalande
av herr Dahlén. Herr Dahlén
gläder sig åt att den danska regeringen
för närvarande visar ett betydande intresse
för ett närmare sammangående
med Norden. Vi gläder oss också åt det
i hög grad, men jag tror inte att man
skall betona att detta har skett tack
vare den nya danska regeringen; jag
fick den uppfattningen att herr Dahlén
gärna ville göra det. Vi noterar den
förändrade inställningen hos den danska
regeringen med största tillfredsställelse.
Vi tror inte att det skall ske några
underverk vid statsministermötet i
Köpenhamn den 22 april, men vi tror
att det för närvarande är en annan
atmosfär än den som förut har mött
oss när vi har propagerat för ett närmare
sammangående. Men det är nog
inte så mycket regeringsskiftet som har
ändrat på den atmosfären, utan det avgörande
är säkerligen att hela den
europeiska situationen har förändrats.
Våra danska vänner var alldeles för
optimistiska beträffande möjligheterna
att relativt snabbt komma till fullt medlemskap
i EEC, eller i varje fall nära
nog fullt medlemskap. De har nu sagt
sig att vi har en mycket lång period
framför oss, en period då många andra
besvärligheter kan komma att uppstå
på grund av det splittrade Europa. Den
förändrade realpolitiska situationen
gjorde, som kanske herr Dahlén erinrar
sig, att den föregående danske statsministern
Krag under valrörelsen vid
flera tillfällen uttryckte just den tanken
att det är nödvändigt att ordna ett
närmare samarbete i Norden, när det
nu visar sig så besvärligt att nå resultat
på EEC-marknaden. Vi tror att detta
är en mera realistisk syn än den som
exempelvis mötte det svenska paketförslaget
år 1966. Anledningen till denna
mera realistiska syn kanske vi inte behöver
tvista om i den svenska riksdagen.
Vi kan vara överens om att denna

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

realism säkerligen gagnar de nordiska
kontakterna och de nordiska samarbetsmöjligheterna.

Jag går i detta sammanhang, i likhet
med herr Bengtson, förbi EEC- och
europafrågorna, men är naturligtvis
villig att återkomma till dem senare.

Herr Dahlén frågade om vi har uppgivit
tanken på en säkerhetskonferens.
Jag vill hänvisa till att jag under mitt
besök i Polen för några månader sedan
blev tillfrågad just om detta. I den offentliga
deklaration som jag gjorde i
Warszawa sade jag att den svenska
regeringen fortfarande är mycket intresserad
av att få till stånd en europeisk
säkerhetskonferens. Men jag sade
också — vilket jag ansåg vara angeläget
— att Europa inte ensamt skall diskutera
säkerhetsfrågornas lösning, utan
att också Amerika skall vara med därvidlag.
Det kanske kan vara värt att i
detta sammanhang, då det talas om vår
undervärdering av Amerika, erinra sig
att jag tillät mig säga detta på andra
sidan järnridån, oavsett vilken effekt
som ett sådant uttalande skulle kunna
ha. Jag föreställer mig att inte heller
i denna fråga herr Dahlén och jag har
några delade meningar. Säkerhetskonferensen
bör komma till stånd, men den
bör komma till stånd helst med Amerikas
deltagande.

Den stora frågan som diskussionerna
har rört har alltså gällt vietnamproblemen.
Man har ställt frågan: Varför
angriper ni inte andra problem?
Varför ägnar ni vietnamproblemet så
stor uppmärksamhet? Svaret är ju givet
av frågorna själva. Talarna har själva
ägnat huvudparten av sina anföranden
åt vietnamproblemet, med all rätt därför
att det är vietnamproblematiken
som för närvarande, såvitt vi kan se,
utgör den stora risken för att ett världskrig
skall uppstå — den stora risken
för att ur denna härd skall flamma upp
någonting som kastar oss alla ut i en
katastrof. De borgerliga representanterna
har själva genom uppläggningen av
sina anföranden vidimerat att det är

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
händelserna i Vietnam som för närvarande
utgör ett hot mot världsfreden
och att vi måste försöka hitta vägar till
en lösning på detta.

Jag vill påpeka ett par detaljer i herr
Holmbergs anförande innan jag går in
på själva sakdiskussionen. Herr Holmbergs
sätt att referera är verkningsfullt,
men det är inte korrekt. Det var
inte så att herr Palme hade fällt de uttalanden
som är återgivna i detta anförande.
Han hade tvärtom varnat för
att anse att det skulle vara en konspiration
av amerikansk kapitalism. Sedan
han tagit avstånd från denna
marxistiska tolkning tillägger han att
så mycket oförnuft kan självfallet inte
samlas med mindre än att ekonomiska
intressen är involverade. Det är en helt
annan sak än att framställa kriget som
ett utslag av den amerikanska kapitalismen.

Även i ett annat avseende kanske jag
får lov att rätta herr Holmberg. Han
var var mycket upprörd över att herr
Palme, som han sade, hade ställt sig
bakom programmet för Sydvietnams
internationella befrielsefront. Den upprördheten
skulle ha kommit betydligt
tidigare. Den socialdemokratiska partikongressen
i oktober månad sade ungefär
detsamma. Om man angriper herr
Palme för detta skall man angripa hela
den socialdemokratiska partikongressen
inklusive statsministern och utrikesministern,
som hade godkänt detta
uttalande. Nej, det är klart att om man
läser det uttalandet på samma slarviga
sätt som herr Holmberg gjorde i sitt
anförande kan man komma till mycket
befängda resultat. Det verkade som om
herr Holmberg ville göra gällande att
man i detta uttalande skulle ha sagt att
man avsåg att införa något slags terror
för att bestraffa dem som samarbetat
med amerikanarna. Det kanske kan vara
värdefullt att läsa upp de satserna
för att belysa herr Holmbergs sätt att
förvanska citaten när han yttrar sig.
I programmet står följande: »Att

strängt bestraffa de oefterrättliga ban -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
diter som aktivt verkar som USA-imperialisternas
agenter.» Det kan med en
viss frihet översättas på det sätt som
herr Holmberg gjorde. Men sedan fortsätter
det: »Att skapa möjligheter för
officerare och soldater ur marionettarmén
och ämbetsmän ur marionettförvaltningen
att återvända till vår
rättvisosak och delta i folkets befrielsekamp
mot angriparen USA och i återuppbyggandet
av vårt land.»

Jag tror att kammaren kan medge
att det referat vi nyss hörde från denna
talarstol var grovt missvisande. Det
finns ingenting som talat om att här
skulle skapas en terrororganisation som
skulle ta hand om alla medarbetarna.
Nu skall till och med de som deltagit
som officerare och de som deltagit i
administrationen på den amerikanska
sidan inbjudas att efter befrielsekampens
lyckade slut ansluta sig till detta.
Det brukar man inte ha för vana att
göra när det gäller terrorregimer.

Sedan vill jag säga ett par ord ■—-och kanske inte så få heller — om vad
som varit huvudinnehållet i både regeringsdeklarationen
och de särskilda anföranden
som här hållits av oppositionens
ledare.

För det första är det helt onödigt att
ta upp ett långt resonemang om en förment
amerikafientlighet hos exempelvis
det svenska regeringspartiet eller
i Sverige. Vad vi har sagt är att det
onekligen finns två Amerika. Det är väl
inte länge sedan Franklin Roosevelt
och Kennedy hade för alla radikala
krafter i hela världen cn förmåga ätt
tända ett hopp om att man i världens
mäktigaste stat höll på att skapa ett
land där principerna om rättfärdighet
och rättvisa och en gemensam solidaritet
accepterades. Ungefärligen så brukar
vi socialdemokrater uttrycka det,
både under valkampanjer och i våra
program. Var herr Holmberg stod vet
jag inte, men det fanns väl inte någon
radikal människa som inte -— under
den tid som det stora omdaningsarbetet
under Franklin Roosevelt och un -

der Kennedy pågick — kände att här
talade människor med framtidens
språk.

Att beskylla den svenska socialdemokratin
för att vara fientlig mot dessa
krafter måste ju falla på sin absoluta
orimlighet. Vi känner stark släktskap
med dessa element. Jag har personligen
på Harpsund haft en råd oerhört intressanta
upplevelser just med representanter
för det radikala Amerika, det
Amerika som står oss mycket nära. En
natt tillsammans med den nuvarande
vicepresidenten Humphrey och Walter
Reuther och den nuvarande brittiske
premiärministern Wilson gav ett starkt
intryck av att det i Amerika fanns en
radikal samhällsuppfattning som sannerligen
inte gick mindre djupt än den
som präglade exempelvis den engelska
socialdemokratin. Jag hade också tillfälle
att under ett dygn diskutera med
den man som nu är i ropet, Galbraith,
och han utvecklade då tillsammans
med några andra de tankegångar som
sedermera har kommit fram här. Han
hade vissa synpunkter som jag inte gillade
—: det är en sak för sig — men
det fanns ingenting i grundinställningen
som skulle ha gjort att man velat
säga: Du är ju amerikan, dig kan man
inte umgås med. Jag hade också tillfälle
att resonera med Adlai Stevenson. Att
ett ögonblick ifrågasätta att svensk socialdemokrati
inte skulle ha mycket
gemensamt med denne tyvärr alltför
tidigt bortgångne man är orimligt.
Sandburg hade jag inte tillfälle att möta
förrän han var en åldrande man, inen
jag vågar försäkra att den åldrande
Sandburg var betydligt intressantare
än många unga partiledare i Sverige.

Denna rad av människor, denna rad
av lysande personligheter är för mig
utomordentligt värdefulla bekantskaper.
Som herr Bengtson mycket riktigt
erinrade om har vi alla haft känning
av vad det betydde att det under Trumanregimens
tid fanns en man som ingrep
i de pågående protektionistiska
strömningarna i Europa och bröt ned

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

tallbarriärerna genom Marshallplanen.
Vi hade ju själva alldeles nyss att ta
ställning till ett annat initiativ av samma
typ, Kennedyrundan.

Alltså, det är ett rent nonsens och
kommer att misslyckas fullständigt när
ni försöker göra gällande att det hos
oss skulle finnas något slags aggression
mot dessa krafter. Men så säger ni: I
fråga om vietnamkriget ogillar vi den
politik som föres. Jag vill framhålla att
också vi ogillar den politiken. Vad skall
det då tjäna till med alla dessa affektladdade
uttalanden som herr Holmberg
excellerar i? Vad skall det tjäna till när
vi å ena sidan har den största respekt
för delar av den amerikanska opinionen
och den amerikanska administrationen,
och å andra sidan är eniga om
att den nuvarande amerikanska ledningen
driver landet och kanske världen
ut i någonting som kan bli en katastrof? Skulle

man inte då kunna fråga sig
vad det är för mening i att framställa
saken på detta sätt? Och ännu mera
frågande blir man när herr Holmberg
— jag tror det var under fem minuter,
jag kanske tog fel, minuterna kan verka
mycket långa ibland — uppehöll sig vid
att den reaktion mot den amerikanska
krigföringen som han nyss anslutit sig
till var ett trick från den socialdemokratiska
regeringen för att vinna väljare.
Finns det någon som kan få något
sammanhang i detta? Herr Holmberg
vill göra gällande att han ansluter sig
till kritiken, men han säger att den metodik
som vi använder för att ge uttryck
åt denna kritik gör att han inte
tror på att vi menar allvar med vår kritik,
utan att det är ett trick för att försöka
fånga väljare.

Jag tycker att det var en av de mest
beklämmande upplevelser jag har haft
när jag här i första kammaren lyssnade
till herr Holmberg. Herr Holmberg
drar ett rakt streck över de tusentals
människor i kristna organisationer, i
folkrörelser, i ABF, i nykterhetsorganisationer,
som stod bakom demonstra -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
tionen, och säger att de är på jakt efter
kommunistiska väljare till det socialdemokratiska
partiet. Det är väl ändå en
förolämpning utan like att på det sättet
försöka göra gällande att det ställningstagande
gentemot amerikanernas politik
som dessa människor gör inte skulle
vara någonting annat än ett försök att
locka s. k. radikala väljare över till det
socialdemokratiska partiet.

Nej, herr Holmberg, det förhåller sig
icke så. De stämningar som vi har försökt
tolka är uttryck för en djupgående
oro inom hela vårt folk —■ jag är övertygad
om att den uppfattningen också
delas av stora delar av herr Holmbergs
väljare — för att man icke i tid skall
kunna göra klart för den amerikanska
administrationen att man är på väg mot
en situation som kan leda världen ut
mot en katastrof.

Det är möjligt att vi förlorar väljare
på detta, men hur viktigt det än är för
oss att vinna väljare så är det för oss
inte det betydelsefullaste i detta sammanhang.
Det betydelsefulla är att man
hittar medel varigenom man kan klargöra
att en såvitt jag förstår nästan odelad
opinion i Sverige är kritiskt sinnad
mot den amerikanska vietnampolitiken.

Efter dessa anmärkningar skall jag be
att ett ögonblick få uppehålla mig vid
den kampanj som det enligt min mening
var otroligt oförsiktigt av den nuvarande
högerledaren att dra upp, nämligen
kampanjen — som han kallade det
— Hjalmarson. Det finns ingenting i de
citat herr Holmberg drog upp som jag
har anledning att ta tillbaka. Jag tror
tvärtom att de har stor aktualitet i dag.
Vi skall komma ihåg vad som hände.
Jag har här den skrift där jag samlade
alla dessa som han säger utmärkta angrepp
mot Hjalmarson. Han ställer sig
bakom dem nu eftersom han vänder
dem mot mig, och då måste de vara utmärkta.
Jag undrar om herr Holmberg
var lika förtjust i dem när angreppen
gjordes, men det är en sak för sig.

Vad var det som gjorde att vi ingrep

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

mot lierr Hjalmarson? Det är precis
det som står i broschyren, och det står
även i det riksdagsanförande som herr
Holmberg delvis citerade, nämligen att
ensidiga ställningstaganden från den
ena partens sida rubbar tilliten till den
svenska neutraliteten, och det var ju
precis det som herr Hjalmarson gjorde.
Han kallade Chrustjov för en massa
kränkande ting. Det har icke Palme
gjort beträffande Johnson. Jag skulle
kunna försvara Palme med det. Han bar
sig inte åt som Hjalmarson, utan det var
en värdigare stil hos Palme. Men jag
bryr mig inte om att ta upp försvaret på
den punkten. Det avgörande är att Hjalmarson
i uttalande efter uttalande ensidigt
angrep den ena parten. Han hade
dessutom en rad punkter där konsekvensen
av hans ställningstagande måste
bli Sveriges anslutning till Atlantpakten.
Det var detta som gjorde att Undén och
jag till slut fann att det var nödvändigt
att säga ifrån. Herr Hjalmarson får ha
vilken uppfattning han vill. Han får kalla
Chrustjov vad han vill, och han får
ha den uppfattningen att Sverige bör
ansluta sig till Atlantpakten och att
Sverige bör försvara Bornholm och allt
detta. Han kan anse att Sverige bör skaffa
sig ett mera intimt vapensamarbete
med USA. All right, det är hans sak, och
han kan också göra det som representant
för högerpartiet. Men han bör icke
representera Sverige i utrikespolitiska
sammanhang, då han har en gentemot
den svenska regeringen avvikande mening
i fråga om neutraliteten. Detta är
ju fakta, och jag är gärna villig att —
om kammarens tid det medgåve — läsa
upp angreppen. Det finns ingenting i
dessa angrepp som inte är aktuella i
dag. Om herr Holmberg vill ha en diskussion
om neutraliteten och anslutningen
till Atlantpakten och rada upp
allt det som hände 1959, då är vi beredda
att börja diskutera 1959 års neutralitetspolitik.
Vi har ingenting att
dölja — tvärtom. Det skulle vara ganska
muntert att göra det, men skall vi inte,
när frågorna nu iir nio år gamla, hänvisa
detta till den historiska avdelning -

en, där det kan föreligga intresse att
resonera om dessa ting?

Vad vi behöver resonera om i dag är
inte de missgrepp, som herr Hjalmarson
gjorde sig skyldig till som högerledare,
utan närmast de missgrepp som herr
Holmberg i dag gör sig skyldig till som
högerledare. Det är betydligt intressantare.

Det sägs alltså att vi är ense om neutraliteten.
All right, vi är ense om den,
och det är bra. Vad betyder neutraliteten?
Den betyder att man skall ha alliansfrihet
i fred och försöka att på det
sättet undvika att tvingas in i en konflikt
mellan stormakter, om ett krig bryter
ut. Neutraliteten innebär också att
vi har rätt att engagera oss i alla frågor
som enligt vad vi bedömer berör
freden och säkerheten i världen. Vi har
hela tiden sagt att neutraliteten syftar
till att hålla oss borta från militära allianser
men att vi skall ha rätt att engagera
oss för fredens och det mellanfolkliga
samarbetets sak, kanske t. o. m. med
stöd av neutraliteten. Det kan råda en
annan mening om neutraliteten —
Schweiz har det. När man åberopar
Schweiz bör man erinra sig att Schweiz
har tagit eu annan position. Schweiz har
lielt enkelt vägrat att gå med i Förenta
Nationerna, vilket vi har gjort. Vi talar
nu här om den svenska neutraliteten,
och då är det tre ting som är viktiga.

Jag håller med herr Holmberg om att
denna neutralitet skall värnas av ett
starkt försvar, och det gör den i Sverige.
Det är meningslöst att börja tala
om att vi rycker taggarna ur den svenska
igelkotten osv. Även herr Holmberg
vet ju att vi under de närmaste fyra
åren har samma försvar som vi hittills
har haft. Under de närmaste fyra åren
kan alltså inte den karakteristik, som
herr Holmberg gav, äga någon som helst
giltighet. Men vi har ett starkt försvar.
Vi har ett för en småstat synnerligen
starkt försvar, och vi kommer att få ett
sådant försvar även med den nya socialdemokratiska
politiken. Jag tycker
faktiskt att det är att nedvärdera det
svenska folkets neutralitetsvilja, om det

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

påstås att vi håller på att sänka garden
så att det skall bli lättare att tvinga oss
ut ur neutraliteten. Jag tror att herr
Holmberg skulle behöva utföra en omfattande
upplysningsverksamhet med att
tala om hur starkt vårt försvar i själva
verket är och understryka att det är ett
uttryck för vår vilja att värna vår neutralitet.

Det andra som är viktigt — är att utlandet
bör ha klart för sig att vi inte
har några egna vare sig territoriella eller
andra intressen. Yi har inte det. Om
alla stater kunde säga detsamma, då
skulle världen vara mycket lättare att
arbeta i.

Men i Sveriges fall lär det väl inte
finnas någon som kan påstå att vi vid
utformningen av vår utrikespolitik
skall ta andra hänsyn än hänsynen till
vad vi tror skall gagna freden och det
mellanfolkliga samarbetet. Vi har inga
egna intressen. Inblandningen av väljarna
är ett fult slag under bältet som herr
Holmberg har tillåtit sig. Jag hoppas det
var en tillfällighet och att det inte upprepas.
Vi har inga andra intressen vid
utformningen av vår neutralitetspolitik
än dem som sammanhänger med viljan
att stödja det mellanfolkliga samarbetet
och freden.

Det tredje är att vi formar vår neutralitetspolitik
själva. Vi är icke mottagliga
för påtryckningar. Det är viktigt
att detta blir absolut klarlagt utåt. Varje
gång våra vänner på oppositionssidan
yttrar sig som om det funnes en annan
tanke bakom, bör de tänka på vilka risker
detta medför. Vi hade hela borgerligheten
med oss när vi i överensstämmelse
med dessa principer för neutralitetspolitiken
protesterade mot Sovjetunionen
när den överföll Ungern. Var
det ett avsteg från neutraliteten? Är det
ett avsteg från neutraliteten att jag vid
flera demonstrationer har talat tillsammans
med representanter för det ungerska
folket? Var det ett avsteg från neutralitetspolitiken
när jag inbjöd Anna
Kethly till Sverige? Hon var dock medlem
av en grupp som arbetade för att

4 Förslå kammarens protokoll 1968. Nr 13

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
störta den sittande regeringen i Ungern.
Var det ett avsteg från neutralitetspolitiken
när vi alla var överens om att protestera
mot England och Frankrike efter
angreppet i Suez? Självfallet inte, ty i
neutralitetspolitiken ligger att vi skall
göra våra ställningstaganden till de olika
förhållandena icke utifrån egna
egoistiska intressen utan med den tanken
att vårt ställningstagande möjligen
kan komma att påverka freden.

Jag vet inte om herrarna deltog i
några demonstrationer mot Berlinmuren
år 1961. Var det ett avsteg mot neutralitetspolitiken
att vi intog en position
mot byggandet av Berlinmuren?

Det är livsfarligt — jag vågar säga
det — att icke tänka igenom vad neutraliteten
kräver. Vi har varit med om
dessa demonstrationer mot östblocket
och har fått en enig anslutning till detta,
men så fort kritiken riktar sig mot
Amerika säger ni att neutraliteten är
hotad. Vi har tvingats att göra uttalanden
mot Amerika för närvarande, och vi
har trott oss tolka hela det svenska folkets
känslor när vi har gjort det.

Jag vill erinra om vad som hände när
statsrådet Palme höll sitt första tal om
Vietnam i Gävle år 1965. Det blev en
verklig folkstorm, ledd framför allt av
folkpartiet men även med högern som
medlöpare. Detta tal ansågs vara en
kränkning av neutraliteten. Nu vill jag
fråga herr Hjalmarson och de andra
representanterna utom herr Bengtson —
ja, jag sade herr Hjalmarson i stället
för herr Holmberg, och herr Hjalmarson
kunde man väl fråga, han lyssnade väl
till talet eftersom han är landshövding
i länet, men nu vill jag fråga herr Holmberg,
som är den andlige företrädaren
för herr Hjalmarson här i kammaren:
Anser herrarna — vare sig det nu är
herr Hjalmarson eller herr Holmberg •—•
att Gävletalet år 1965 var ett brott mot
neutraliteten? Det skulle vara roligt att
höra, därför att i detta tal drog statsrådet
Palme upp de riktlinjer som vi sedermera
har varit praktiskt taget eniga
om.

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Jag skall inte såra närvarande folkpartister
genom att läsa upp vad herr
Ohlin och herr Wedén sade om detta
tal. De är ju icke närvarande i kammaren,
och jag skall be att få återkomma
när jag får se deras vänliga och glada
ansikten vid ett senare tillfälle. Vi kan
dock numera säga att detta tal är ett
uttryck för vad vi alla känner. Det möttes
med en våldsam oro därför att det
var första gången som vi fullföljde den
taktik vi använt mot Ryssland 1956, mot
England och Amerika samma år och
mot Berlinmurens upprättande. Det var
första gången vi ansåg det vara nödvändigt
att rikta ett anfall, eller vad
man skall kalla det, mot en viss form
av politik som vi då betraktade som en
detalj i den amerikanska politiken, ty
år 1965 var vietnampolitiken inte så
helt dominerande i Amerika som den
dess värre har blivit senare. Vi skall
inte såra folk med att erinra om detta.
Det är många människor som har ett
förflutet. Jag lämnar alltså den saken
nu, men jag vill bara konstatera att
sedan har både högern och folkpartiet
nyktrat till och anslutit sig i huvudsak
till den tolkning av neutralitetspolitiken
som herr Palme gav i sitt tal 1965.

Låt mig säga, herr talman, att vi har
betraktat det som en mycket stor sak att
vi, när vi har kritiserat den amerikanska
politiken, haft stöd inte bara av
vår egen grupp, inte bara av centerns
grupp utan också av högerns och folkpartiets
grupper.

Sedan har det hänt en hel del ting.
Det har förekommit en del mycket beklagliga
utslag av demonstrationer som
har varit olagliga. Jag vet inte vad jag
skall kalla dem; man kanske kan tala
om äggkastningsdemonstrationerna.

Det framgick nästan av herr Holmbergs
anförande att dessa demonstrationer
— stridande mot ordningen —- i
själva verket skulle vara underblåsta
av regeringen. Jag skulle gärna vilja
höra herr Holmberg precisera detta litet
närmare.

Samma dag som en av dessa demon -

strationer hölls blev jag tillfrågad av
Aftonbladet om jag ansåg att polisen
hade uppträtt korrekt. Det gällde 21-decemberdemonstrationen.
I Aftonbladet
för den 22 december står ett bestämt
avståndstagande av mig beträffande
den demonstrationen.

Jag vet inte om jag skall spilla många
ord på sådana här uttalanden, där man
påstår att vi skulle acceptera fönsterkrossningar
och äggkastning och mot
ordningen stridande demonstrationer av
några valpolitiska skäl. Jag vet inte vad
det förekommer för slags valpolitik i
högerns nuvarande kansli, men jag kan
försäkra att när vi upprätthåller ordningen
i huvudstaden så gott det går,
så sker det icke av hänsyn till den
amerikanska ambassaden utan det sker
därför att vi lever i en rättsstat, och vi
kommer att försöka upprätthålla ordningen
så långt det nu är möjligt.

Jag skulle verkligen vilja råda herr
Holmberg att titta på demonstrationer i
andra länder. Han påstod att de ingenstans
var så groteska som i Sverige. Det
finns en mycket bra informationskälla
som heter TV. Det går att skruva på den
och se hur det går till i en rad andra
länder, där polisen står maktlös.

Jag har en förteckning över de tillfällen
då vi tvingats till ingripanden.
Vi har sannerligen inte gjort oss förtjänta
av det betyg som herr Holmberg
gett oss och som han dessutom haft
osmaken att publicera i en amerikansk
tidning -— just det! — nämligen New
York Times för i söndags. Jag kommer
inte ihåg vad herr Holmberg begagnade
för uttryck om de här demonstrationerna,
men innebörden i herr Holmbergs
uttalande var att demonstrationerna
skulle vara uppmuntrade av den svenska
regeringen. Vill herr Holmberg dementera
att han har sagt detta är det
naturligtvis värdefullt i och för sig,
men dementin skulle ha kommit på
måndagen.

Det finns för närvarande oändligt
mycket i den amerikanska opinionsbildningen
om Sverige som är vilsele -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

dande och som icke ger eu rättvis bild
av Sverige. Det borde vara angeläget
för en svensk partiledare att icke bidra
med sådan smutskastning av Sverige
som ifrågavarande intervju innebär.

I en annan tidning fanns en artikel
med samma inriktning vars innehåll
gick ut på att vi inom regeringen stödde
sådana här demonstrationer för att
få röster. Den skarpsinniga tidningens
kännedom om Sverige framgår av två
faktorer. För det första kallades Expressen
för en värdefull tidning. För
det andra sades det att Expressen i
regel är pro-Erlander. Det är sådana
källor som den amerikanska nyhetsförmedlingen
för närvarande arbetar efter.
Då skall icke en svensk partiledare
späda på den okunnigheten såsom herr
Hjalmarson har tillåtit sig — ja, förlåt,
jag menar herr Holmberg. Herrarna
har vissa likheter. Det är inte jag som
fört in herr Hjalmarson i debatten här
i första kammaren, utan det är herr
Holmberg som klamrar sig fast vid de
stora bortgångna. Det är han som fört
in hela den atmosfär av hjalmarsoneri
som även jag råkat falla för några
ögonblick.

Låt oss återgå till allvaret. Den svenska
neutraliteten är ett faktum. Den
skall värnas med ett starkt försvar. Utlandet
skall veta att vi icke hävdar
några egna egoistiska intressen med
vår neutralitet. Den skall icke vara föremål
för påtryckningar. Vad är det
som har hänt i den här affären? Det
mesta av det som här har kritiserats är
ju ting som sedan länge varit väl kända
för den svenska opinionsbildningen.
Det uttalande som gjordes av den socialdemokratiska
partikongressen i oktober
är absolut klarläggande. Då förekom
inga protester. Vi höll vår demonstration
den 21 februari. Jag kan
säga »vår» eftersom stora delar av organisations-Sverige
var med, även organisationer
som jag tillhör. Den karakteriserades
i motsats till många av
de andra demonstrationerna som en
demonstration med tyngd, kraft och

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
beslutsamhet. Om avsikten var att man
skulle ge eftertryck åt den opinion som
vi tycks vara tämligen ense om, nämligen
kritiken mot Förenta staternas
krigföring, var det väl rimligt att man
gjorde ett försök att få en demonstration
som sedan även den borgerliga
pressen karakteriserade som en värdig
demonstration och ett värdigt uttryck
för de tankegångar som låg bakom
kritiken.

Jag övergår till händelserna den 21
februari. Statsrådet Palmes tal publicerades
omedelbart. Utrikesnämnden
sammanträdde den 1 mars. Om vad
som hände i samband med demonstrationen
hade framkallat oro för att neutraliteten
var hotad, hade det väl varit
partiledarnas skyldighet att säga ifrån
antingen i utrikesnämnden, där de icke
behövde riskera någon offentlighet,
eller till regeringen. Vi träffas ju då
och då för att resonera om andra, kanske
mindre viktiga ting. Men här säger
ni nu att den 21 februari hotades den
svenska neutraliteten, men det brydde
ni er inte om då, det var inte av något
intresse. Den 8 mars reser den amerikanske
ambassadören hem; det var en
händelse. Det är vad som hänt, herr
Holmberg. Man lät alltså tiden från den
21 februari till den 8 mars passera utan
att krav restes på att utrikesnämnden
skulle sammankallas. Den var redan
sammankallad till den 1 mars utan att
ni då ens andades om att statsrådet
Palme borde lämna regeringen.

Det går aldrig någonsin för herr
Holmberg att komma ifrån att den som
i svensk politik behandlar utrikespolitiken
så, att utlandet får ett intryck av
att Sverige faller undan för påtryckningar,
är herr Holmberg och inte den
svenska regeringen.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsminister Erlander
både började och slutade sitt anförande
med en klar felaktighet, ett klart och
entydigt felaktigt påstående att vi i högerpartiet
inte hade reagerat omedel -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
bart efter herr Palmes uppträdande.
Tillåt mig erinra om att vår gruppsekreterare
i högergruppen dagen efter
framställde en interpellation i andra
kammaren ställd direkt till herr statsministern
om incidenten Sergels torg
och Palme. Tillåt mig även erinra om
att efter ytterligare en dag hade herr
Palme och högerpartiets förste vice
ordförande en radiodebatt just om denna
fråga, av vilken debatt mycket klart
framgick att vår representant inte kunde
godta att herr Palme ställde sig bakom
bl. a. FNL-programmet vilket är en
av de allvarligaste sakerna.

Jag kommer även ihåg att jag dagen
efter det att utrikesminister Torsten
Nilsson hade besvarat herr Turessons
fråga satt på ett flygplan. Jag hade varit
borta en vecka och läste då New
York Herald Tribune. På första sidan
hade vederbörande reporter mycket
riktigt tolkat till och med herr Nilssons
svar såsom en omorientering av den
svenska neutralitetspolitiken, vilket visar
hur allvarligt denna händelse har
uppfattats. Till och med detta tal, som
ju i formuleringarna var långt mjukare,
försiktigare och klokare än herr
Palmes uttalande, kunde alltså ge ett
sådant intryck.

Påståendet att vi inte har reagerat är
därför helt gripet ur luften. Att situationen
sedan blev tillspetsad efter det
att amerikanerna hade reagerat ytterligare
genom hemkallandet av sin ambassadör
för konsultationer har naturligtvis
gjort saken värre. Detta visade
ju att det som hade hänt uppfattades
såsom en utomordentligt allvarlig incident.

Herr Erlander försöker nu glida ifrån
det hela genom att framhålla att vi är
överens om neutraliteten. Vi vill ha ett
starkt försvar och vi vill arbeta för fred
och mellanfolkliga förbindelser. Vi formar
själva vår utrikespolitik. Ja, på
dessa punkter är vi ju helt överens. Den
fjärde punkten var emellertid herr Erlander
mycket försiktig med, nämligen
den som gäller förtroendet för den neu -

tralitetspolitik varom vi är överens.
Hur skall vi uttrycka oss i olika utrikespolitiska
frågor för att det förtroendet
inte skall rubbas? Det var den frågan
som var huvudfrågan i debatten
för 10 år sedan med herr Hjalmarson,
en fråga som herr Erlander flera gånger
än jag återkom till. Den frågan är
huvudfrågan även för närvarande.

Statsminister Erlander försöker stryka
ett streck över innehållet i FNL:s
program och framhåller att man mycket
väl kan acceptera det. FNL kommer
inte att bestraffa andra än de personer
som verkligen har deltagit i kriget
och begått brott som på något sätt
måste bestraffas. Men, herr statsminister
— jag ser nu att jag inte bara har
ett eget program från FNL utan även
herr statsministerns på bordet — och
då kan jag ju lika gärna läsa ur statsministerns
program. Det står väl likadant
där.

Den sista meningen, i vilken man
summerar FNL-programmet, lyder: »Att
bestraffa de oefterrättliga hantlangare
och hemliga agenter som tjänat USAimperialisterna
och den sydvietnamesiska
marionettregeringen». Jag vet inte
vad man skall ha för anspråk på
program och programuttalanden, men
för mig såsom representant för ett demokratiskt
parti och såsom svensk
medborgare, som ständigt måste sätta
demokratin i centrum och arbeta för
dess utveckling, framstår sådana här
uttalanden såsom ett hot mot rättssäkerheten
och demokratin, Jag fäller
ingen dom över dem. Det är möjligt att
inflytelserna från andra kommunistiska
manifest har gjort det naturligt att
också göra ett sådant här uttalande,
men jag accepterar det inte. Jag godtar
det inte som något vi kan arbeta och
slåss för. Där går skillnaden mellan
herr Palme och mig i det här fallet.
Jag tror också att det är detta accepterande
av den ena partens politiska
uppträdande som allvarligast har skadat
våra relationer till den andra parten,
dvs. USA.

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

Låt mig svara på en direkt fråga som
herr Erlander ställde. Accepterar ni
Gävletalet eller inte? frågade herr Erlander.
Jag vill säga att det finns formuleringar
i Gävletalet som vi var beredda
att acceptera redan när talet
hölls, men vi godtager inte uttalandet
att FNL är bärare av ekonomisk och
social rättvisa. Detta tycker jag är det
allvarligaste i det talet, och det är den
tesen som herr Palme har följt upp i
sitt senaste tal.

Slutligen vill jag säga att jag finner
det egendomligt att statsministern uppenbarligen
blundar för det allvarligaste
som har inträffat, nämligen att
vårt förhållande till Amerika, som vi
ju under många år har haft ett utomordentligt
förtroendefullt samarbete
med, så starkt försämrats. Detta, herr
statsminister, kan ju ändå inte hänföras
till att oppositionen har riktat en
grav anmärkning mot regeringens metod
att ge uttryck för sin avsky mot
kriget i Vietnam.

Resultatet av de försämrade relationerna
ser vi i dag i de amerikanska
tidningarna. Vi ser det också i de nordiska
tidningarna. I Hufvudstadsbladet,
Berlingske Tidende och Aftenposten
kan man finna formuleringar som alldeles
klart anger att det nu anses att
den svenska regeringen genom statsrådet
Palme gjort en förflyttning i fråga
om neutralitetspolitiken.

Detta är det problem som vi diskuterar,
och det problemet går inte att
komma ifrån genom allmänna hänvisningar
till herr Palmes Gävletal eller
till att oppositionen angriper den socialdemokratiska
regeringen. Detta är
problemet. Det måste lösas, regeringen
bär ansvaret. Regeringen måste genom
ett entydigt uttalande lösa frågan.

Herr BÅHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman: Jag försökte tydligen
förgäves stimulera statsministern att diskutera
saker som är betydelsefulla för
svensk säkerhetspolitik, problem som

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ligger oss nära. Statsministern talade allmänt
välvilligt om att det är bra att
europeiska säkerhetsproblem diskuteras
och att en utredning i ämnet har publicerats.
Det finns mera väsentliga saker i
sammanhanget, och stats-och utrikesministrarna
bör hjälpa till att försöka få
till stånd en debatt i frågor som i högsta
grad berör oss. Ingen kan ha delade
meningar om angelägenheten härav.

Statsministern föredrar även den här
gången att tiga. Det blev mest Vietnam
i hans anförande. Det var inte detta
som tog den största tiden i mitt anförande,
herr Erlander, men låt mig
kommentera några punkter.

Först vill jag citera vad herr Erlander
sade i Berlingske Tidende för några
dagar sedan — jag citerar honom
mot bakgrunden av att han här förklarat:
»Vi vill inte göra partipolitik av det
här.» Tidningen frågade: »Ni har fått
den politiska oppositionen emot er, eller
hur?» Och herr Erlander svarade: »Jag
måste säga att det är en nyhet för mig.
I går då jag deltog i utrikesnämndens
möte, där samtliga borgerliga oppositionspartier
är representerade, märkte
jag inga väsentliga meningsskiljaktigheter.
Det är tvärtom en bred politisk
enighet om innebörden i vår neutralitetspolitik
och det sätt på vilket den
skall föras. Alla de svenska partierna,
från högern till socialdemokratin, står
samlade kring vår utrikespolitik, också
kring den hållning som intagits mot
kriget i Vietnam.» Så långt landets statsminister.

Detta uttalande gjordes alltså för en
utländsk publik — då passade det att
säga så. Sedan var statsministern på ett
folkmöte i Karlstad — då förklarade
statsministern, att när det gällde att kritisera
USA, ja se då vacklar folkpartiet.

Hur går detta ihop, herr statsminister?
Vi är överens om att kräva verkligt
betydelsefulla saker av USA för att
om möjligt uppnå förhandlingar som
kan leda till fred för det vietnamesiska
folket. Hur kan man då säga två så olika

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
saker, dels en sak till utländsk publik,
och dels en annan som passar bättre på
ett folkmöte i Karlstad — och i Värmland
av allt? Det går inte ihop, när herr
Erlander nu står och säger: Vi är ju i
sak överens om vilken politik vi skall
föra beträffande Vietnam och om att
vi måste kritisera USA, som vi har att
tacka för så mycket. Jag väntar nu bara
på fjärde fasen i herr Erlanders uttalanden
— vid nästa folkmöte kommer
givetvis någonting av samma karaktär
som skickades ut från Karlstad.

När man hör herrar Erlander och
Holmberg måste jag säga att de verkligen
gör — ja, förlåt — sitt bästa för att
hetsa upp varandra och få till stånd en
partipolitisk strid i detta sammanhang.
Herr Erlander har genom sina uttalanden
i dag gjort sitt yttersta för att detta
inte skall tystna utan helst, förmodar
jag, fortsätta in i valrörelsen. Jag tror
att det är en sak som herrarna glömmer
bort: att vi håller på att spela bort någonting
mycket väsentligt i sammanhanget.
Först och främst gör striden
att det blir svårare att nå den enighet
mellan partierna som är nödvändig för
att vi skall kunna föra eu utrikespolitik
på stabilt underlag. Och för det
andra kommer man utomlands att uppfatta
det som någonting egendomligt
med utrikespolitiken om herrarna skall
fortsätta på det här sättet.

Det vore ytterst värdefullt, herr Erlander,
om vi hade en utrikesminister
i detta land. I april förra året uttalade
sig statsministern, alldeles riktigt, mot
att Russelltribunalen skulle komma till
Sverige, och för att stödja herr Erlander
gjorde utrikesnämnden, där alla de fyra
demokratiska partierna är representerade,
någonting fullständigt unikt: ett uttalande
där nämnden instämde med
statsministern. Men vad kommer sedan
herr Palme och säger? Jo, enligt ett
referat i Arbetet förklarar han att det
var nog ändå så att tribunalen hade ett
positivt värde i opinionsbildningens
tjänst. Detta är ju ändå en orimlig
historia, herr Erlander. Eller är det

kanske så att även herr Erlander nu
tycker att Russelltribunalen hade ett
positivt värde i opinionsbildningens
tjänst?

Det vore bra om dagens debatt kunde
få två resultat, det ena att man försöker
använda ett något mera nyanserat
språk, det andra att vi hade eu utrikesminister,
inte en och en halv.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte uppfattat
det så, att en svensk utrikesdebatt skulle
vara en sorts het kamp mellan regeringen
och oppositionen — fastän man kan
få det intrycket av herr Holmbergs och
statsministerns anföranden — utan den
skall innehålla deklarationer i många
avseenden från de olika partierna.

När vi förklarar att det är felaktigt
att tillämpa sådana demonstrationer och
diverse andra saker får inte statsministern
fatta det som riktat mot socialdemokratiska
partiet och regeringen, utan
det är kritik som bör förekomma också
i en utrikesdebatt.

Jag är angelägen betona att när det
gäller inställningen till Amerikas förenta
stater beträffande kriget i Vietnam
är vi eniga. Å andra sidan gäller
det inställningen till det amerikanska
folket. På den punkten bär statsministern
nu gjort ett klarläggande, och det
var utomordentligt bra att så skedde,
men det är ju litet tråkigt att det skulle
dröja så länge. Först när vi fick en
svensk utrikesdebatt blev det ett längre
tal från statsministerns sida att den
svenska regeringen inte alls har avsett
att rikta sig mot Amerika som land betraktat
eller mot det amerikanska folket.

I fråga om vissa jämförelser som
statsministern gjorde vill jag säga att
de inte är riktiga. Jag har inte fällt några
hårda ord om herr Palmes uppträdande
i demonstrationen på annat sätt
än att jag har sagt att det var omdömeslöst.

Statsministern log upp ett par exem -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

pel som jag vill beröra i detta sammanhang.
Han nämnde Ungern och sade att
i det fallet gjordes från svenskt håll ett
fördömande av vad som där skedde.
Han sade också att vi gjorde ett fördömande
när Berlinmuren började byggas.
Men observera, herr statsminister, att
det här föreligger en mycket stor skillnad.
Här var det inte fråga om krig
mellan två länder, utan det var Sovjetunionen
som med sina vapen hjälpte
till att slå ned frihetsrörelsen i Ungern.
På samma sätt var det när det gäller
Berlinmuren. Det byggdes en mur av ett
land, men det var inte två länder som
krigade mot varandra. Det är det däremot
uppenbarligen i Vietnam. Och det
var i en sådan demonstration som statsrådet
Palme deltog. Det är en väsentlig
skillnad mot de exempel som statsministern
drog fram.

Neutraliteten är inte någonting som
man skall tumma på, utan vi måste
hålla strikt på den deklaration som
statsministern avgav i sitt interpellationssvar
år 1959. Det är någonting att
hålla sig till.

Jag vill helt instämma med herr
Dahlén då han säger att när herrar
Holmberg och Erlander här för en debatt
om utrikespolitik ungefär som om
man diskuterade svenska inrikes förhållanden
så är det verkligen att beklaga
för landets del. Utrikespolitik är
en betydligt mera känslig sak, då vi har
att göra med en rad andra länder och
deras intressen. Sådana saker bör debatteras
på ett annat sätt än då man
diskuterar om vi skall höja eller sänka
ett eller annat anslag för olika ändamål.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på någon analys om skillnaden mellan
de inrikespolitiska frågornas debatterande
i riksdagen och de utrikespolitiskas.
Jag tycker att man i båda fallen
skall hålla sig till fakta. Jag kan inte se
att man kan dra den gränslinjen att om

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
vi har en delad mening i fråga om inrikespolitiska
frågor då kan vi damma
på varandra, ty då gäller det inte så väsentliga
ting, men om det gäller verkligt
väsentliga ting som i utrikespolitiken
och det råder delade meningar, då skall
vi känna oss tvingade till någon form av
samling och enighet. Jag kan inte acceptera
den teorin.

Ännu mindre kan jag förstå vad herr
Bengtson menade när han sade att om
ryssarna hade angripit Ungern, då hade
det varit neutralt att inte säga ett ord
eftersom det då hade varit en strid mellan
två länder. Eftersom det nu var ett
inbördeskrig ansåg sig herr Bengtson
kunna utan att vara oneutral ta position.
Det är en distinktion som jag
över huvud taget inte kan godta. Men
herr Bengtson är ju expert på dessa
ting och jag får böja mig för hans mening.
Att man i det ena fallet är neutral,
om man säger ett sanningens ord till
Ryssland, men i det andra fallet på
grund av neutralitetspolitiken skulle vara
förhindrad att i exakt samma situation
säga sanningen, är för mig emellertid
obegripligt.

Herr Dahlén har tyckt att vi skall ha
eu utrikesminister. Han säger också att
jag talar olika i Oslo och i Karlstad. Det
är, herr Dahlén, bra med en utrikesminister,
men det vore också bra om folkpartiet
skaffade sig eu ståndpunkt i någon
fråga. Det skulle höja diskussionsmoralen
i hög grad.

Jag ägnade mig inte åt folkpartiet av
ren välvilja. Vad är det som har hänt
med folkpartiets slingrande fram och
tillbaka i vietnamfrågan? Det skulle
man kunna ge ut en hel broschyr om;
hur man kastar sig över herr Palme för
Gävletalet, hur man sedan inte säger ett
ord —• inte ens det lilla som högern
sade — ända fram till den 8 mars men
därefter klipper till och sedan tar tillbaka
och säger att det inte var så farligt
menat. Man skall verkligen ha klart för
sig att om det är bra med en utrikesminister
så är det bra med åtminstone
en och en halv mening och inte flera i
viktiga frågor.

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
Herr Bengtson och herr Dahlén får
ursäkta, men det är inte ni som är huvudmotståndare
här. Ni har verkligen
ansträngt er för att finna angreppspunkter
på regeringen. Ni har delvis
lyckats-och delvis inte. Men bakgrunden
är ju att ni försöker vara regeringstrogna
när det gäller vietnampolitiken,
och det noterar vi med tillfredsställelse.
Herr Holmberg säger också att han är
det, men han riktar en serie angrepp
mot uttrycken för denna s. k. enighet.
Herr Holmberg skall inte försöka slingra
sig; ifrån att ni icke krävde herr
Palmes avgång förrän den amerikanska
reaktionen var klar. Ni krävde icke
utrikesnämndens sammankallande förrän
den amerikanska reaktionen var
klar. Ni nämnde ingenting om detta den
1 mars. Om ni hade ansett att vad som
hänt var ett allvarligt angrepp på
svensk neutralitetspolitik, betyder er
passivitet att ni inte var intresserade av
neutralitetspolitiken, inte ens så mycket
att ni vid utrikesnämndens sammanträde
1/3 kunde samla er till att säga
att vad som hänt har rubbat tilliten till
den svenska utrikespolitiken. Ni gjorde
det icke förrän den amerikanske ambassadörens
hemresa var känd, och det
allvarliga i denna situation är att ledaren
för högerpartiet låter sig behandlas
så att man får intrycket att hans ställningstagande
icke framkallats av de interna
svenska förhållandena utan av helt
andra skäl.

Nu säger herr Holmberg att man har
fått hela världen mot den svenska regeringen
i en mängd tidningar osv. Ja,
det finns några borgerliga tidningar -—
Yerdens Gang och Morgenbladet i Oslo,
och def finns ett par danska tidningar.
Men eu rad tidningar — Arbeiderbladet,
Aktuell Information, och jag tror nästan
också Politiken, fastän det klippet
har jag inte — har anslutit sig till herr
Palmes uppträdande. Tillhör det inte
hederligheten att säga att här har naturligtvis
borgerliga tidningar slutit upp
omkring den holmbergska kritiken, men
att def finns mängder av tidningar även
i Danmark och Norge som har anslutit

sig till den politik som herr Palme på
regeringens vägnar har meddelat utlandet?
Det är allvarligt att tidningar skriver
ofördelaktiga ting om Sverige för
närvarande —- det är mycket allvarligt.

Men jag skulle vilja fråga än en gång:
År det sant att herr Holmberg den 17
mars har sagt till en av världens mest
inflytelserika tidningar att den socialdemokratiska
regeringen under statsminister
Tage Erlander ger sitt tysta medgivande
till våld och lagbrott för att
vinna stöd från kommunisterna och
vänsteranhängarna i största allmänhet?
Skulle vi inte kunna få ett bestämt avståndstagande
från en så infam beskyllning,
som uppenbarligen innebär mycket
större nedsättande av Sveriges anseende
än allt vad herr Palme har gjort,
om det nu skulle vara några fel han begått?
Herr Holmbergs anförande är —
så länge det står odementerat ■— ett mera
våldsamt angrepp på Sveriges anseende
än vad herr Palme, även enligt
herr Holmbergs skildring, har gjort sig
skyldig till.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Det citat som herr Erlander
tagit från en amerikansk tidning
och som jag inte sett hänför sig inte till
något anförande som jag har hållit eller
uttalande som jag har gjort för någon
amerikansk journalist, utan det är en
amerikans fria tolkning av ett längre
samtal om situationen i Sverige och om
de demonstrationer som har förekommit.
Formuleringarna får helt och hållet
stå för hans räkning, och jag ställer
mig inte bakom några grova förolämpningar.

Däremot kan jag inte komma ifrån
att det allvarliga fortfarande är att här
har utanför landets gränser — i Norden,
i Europa, i Amerika — påbörjats
en diskussion i tidningar och på andra
ställen om tillförlitligheten av Sveriges
neutralitet. Det är det som är det avgörande
i detta fall. Denna situation
har skapats av att utvecklingen uppenbarligen
har gått regeringen ur händer -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

na. Det är den problematiken som vi i
första hand måste komma till rätta med,
och det är där jag har begärt initiativ
från regeringens sida att se till att förtroendet
till den strikta svenska neutraliteten
återställes.

Låt mig sedan, herr talman, säga en
sak. Statsminister Erlander riktade ett
angrepp mot mig, därför att vi inom
högerpartiet hade påstått att nedskärningen
av försvaret innebär en försvagning
av våra möjligheter att upprätthålla
vår alliansfrihet. Jag vidhåller
uppfattningen att den nedskärning av
försvaret som socialdemokraterna nu
har föreslagit i en proposition är allvarlig
för svensk neutralitet. Statsminister
Erlander talade om fyra år. Det
är visserligen riktigt att det under de
första åren inte sker någon stor och
märkbar nedskärning av försvarseffekten,
men under fjärde året och femte
året blir nedskärningen desto allvarligare.
Skall man ha ett så kortsiktigt
perspektiv på utrikespolitiken, neutralitetspolitiken
och försvarspolitiken? Då
menar jag att regeringen har försatt landet
i en oerhört allvarlig situation. Där
är vi inte beredda att tysta ned invändningarna,
att hålla tyst om vad som
sker, utan vi anser att det är ett intresse
för Sverige och svensk neutralitetspolitiks
förutsättningar att klargöra vilken
effekt som regeringens försvarspolitik
har.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern gav ingen
kommentar till min fråga om han liksom
statsrådet Palme har ändrat mening
om Russelltribunalen. Jag utgår alltså
från att statsministern delar utrikesnämndens
uppfattning att det verkligen
var beklagligt att den kom till stånd här
i Sverige. Det var ju en bra reträtt för
att få bort det intryck som annars kunde
vara kvar efter herr Palmes olycksaliga
uttalande.

Herr Erlander lovade inte att vid
nästa valmöte vidhålla sin uppfattning
att vi i sak är oense om vietnampoli -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
tiken. Men också på den punkten förmodar
jag att den uteblivna kommentaren
innebär att herr Erlander försöker
att tänka sig för bättre nästa
gång. Jag rekommenderar då herr Erlander
att läsa just det citat som jag
tog från herr Erlanders uttalande 1959
att e n handling, ett uttryck verkligen
kan leda till kraftiga missförstånd.
Det tycker jag herr Erlander skall tänka
på när han uttalar sig inför svensk
publik, inte bara när han uttalar sig
inför utländsk. Reträtten på denna
punkt var ju ganska klar.

Det som fortfarande återstår som det
stora problemet är: Har vi någon möjiighet
när det här bullret har lagt sig att
göra några insatser för Vietnams folk?
Självklart måste jag konstatera att herr
Palme nog spelat bort våra möjligheter
att vara eu förmedlande länk. Men finns
det några andra möjligheter? Ja, de är
inte särskilt stora. Vi kan göra vissa
saker av ekonomisk hjälpkaraktär så
länge kriget fortgår, och jag tycker att
det vore angeläget att regeringen undersökte
om det finns ytterligare möjligheter
av detta slag. Men sedan när krigshandlingarna
en gång slutar - - och vi
hoppas att det inte skall dröja alltför
länge — återstår ju i Vietnam ett återuppbyggnadsarbete
som kommer att
kosta oerhörda summor. Det vore också
lämpligt om regeringen återigen upprepade
vårt intresse av att vara med i
uppbyggnadsarbetet och inte bara försöka
använda detta som en diskussionsmetod.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar om statsministern
inte vill förstå den skillnad
som finns mellan utrikes- och inrikespolitiska
uttalanden, men jag kan hänvisa
till Förenta Nationernas stadga som
gör en mycket skarp distinktion då den
konstaterar att Förenta Nationerna icke
får ingripa i ett lands inre angelägenheter.
Redan det markerar att det är en
väsentlig skillnad mellan vad landet gör

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
inom sina gränser och vad det gör i relation
till andra länder. Det är det som
gör den stora skillnaden, herr statsminister,
och jag har manat till försiktighet
i uttalanden som på något sätt kan
beröra andra länder. Vi kan diskutera
friare i inrikespolitik än när det gäller
utrikespolitiska ting.

Det var samma sak med herr Palmes
uppträdande, vilket omdöme det gav uttryck
åt och jämförelserna med protesterna
mot Ungern och andra länder.
Jag kan inte dela statsministerns uppfattning.
Jag kan peka på att vi har en
annan hållning till krigförande länder.
Om jag skall ta ett extremt exempel
kan jag säga att vi inte säljer vapen
till något land som på något sätt kan
vara berört av någon krigisk konflikt.
Det är de ytterligheter vi har i detta
fall.

Det är på samma sätt, om vi drar ut
konsekvenserna, att vi också bör iaktta
stor försiktighet med våra åtgärder när
två länder är i krig. Det är en viss fortsättning
av samma sak. Vi vet att vi i
Sverige under andra världskriget var
ytterst försiktiga med vad vi sade, och
vi var faktiskt mycket hårda t. o. m.
mot tidningspressen, om den for ut alltför
vildsint på olika sätt mot de länder
som var berörda av kriget. Därför har
jag velat säga ifrån att det är en väsentlig
skillnad och att man inte bör uttrycka
sig i utrikespolitik på ett sådant
sätt att det kan missförstås i andra länder.
Framför allt bör det inte bli så, att
utrikespolitiken används som någon
sorts vapen i en inrikespolitisk strid.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon folkrättslig diskussion med herr
Bengtson. Fortfarande är det för mig
obegripligt att han skulle vara med om
ett uttalande mot det ryska ingripandet
i Ungern om det var ett inbördeskrig,
men absolut avvisande ifall det var ett
anfallskrig. Vi skall inte fördjupa oss
i detta. Jag tror att herr Bengtson vid

närmare eftertanke finner att ståndpunkten
är orimlig.

Hur var det med Finland? Var det en
orimlig ståndpunkt vi intog? Var det
oförenligt med vår utrikespolitiska neutralitet
att ta den position som vi gjorde?
Jag tror att herr Bengtson med all
den obestridliga auktoritet som han åtnjuter
som folkrättsexpert ändå här är
inne på mycket riskabla och mycket
farliga vägar, vilket han säkert kommer
att konstatera när han har tänkt igenom
det hela.

Jag var mycket snäll mot herr Dahlén
när han resonerade om Oslo och Karlstad.
Det skall man tydligen inte vara,
utan man bör tydligen uttrycka sig något
mindre sofistikerat än jag gjorde.
Han angrep mig för att jag å ena sidan
sade att vi var eniga och å andra sidan
sade att vi var oeniga. Då tillät jag mig
det lilla mera sofistikerade svaret: »ni
har ju så många olika åsikter, ni har ju
en och en halv eller två olika åsikter i
varje fråga», och därför är det inget
hinder -— det lade jag inte till, men
jag kan ju göra det nu, så att herr Dahlén
inte kan missförstå mig — att om ett
parti har två diametralt olika uppfattningar,
så kan man mycket väl å ena
sidan säga, att det är ense med oss, för
att när man tar fram en annan del av
dess åsiktsinställning säga, att det är
oense med oss.

Både mitt uttalande i Karlstad och
mitt uttalande i Oslo gällde folkpartiet,
och det förklarar det oförenliga. Om
det å ena sidan sägs att man är enig
med oss —• det sade de ansvariga i utrikesnämnden
— men man sedan går
ut och håller tal och i högsta grad kritiserar
vissa uttalanden, som regeringsledamöter
har gjort, måste vi väl å vår
sida konstatera, att här råder det två
olika uppfattningar.

Nu har jag uttryckt mig mycket enkelt
och mycket lättfattligt! Därför att folkpartiet
har olika uppfattningar i nästan
varenda fråga, blir en bedömning motstridig,
så att man å ena sidan kan säga
att de tänker si och å andra sidan att de
tänker så.

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

En sak är utmärkt, som har sagts i
denna debatt, ty den har i alla fall fört
med sig att herr Holmberg har tagit
avstånd från den fruktansvärda beskyllning
som han har låtit stå oemotsagd under
flera dagar i New York Times, nämligen
att regeringen Erlander medger
våld och lagbrott för att vinna stöd från
kommunisterna och vänsteranhängare i
största allmänhet. Jag upprepar ännu
en gång, att så länge den beskyllningen
står odementerad i New York Times, är
detta angrepp — som även herr Holmberg
nu medgav var kränkande — mycket
värre för regeringens anseende än
allt vad herr Palme har sagt. Men jag
föreställer mig att det införs en ordentlig
dementi på en lika framskjuten plats
i New York Times, och det kommer att
glädja mig mycket.

När herr Holmberg ändå befinner sig
i dementeringstagen kan han också få
dementera sitt eget anförande i dag, ty
i detta sades ungefär detsamma som jag
ovan återgett. I TT-referatet står följande:
»Det finns flera tecken på hur
Vietnams lidande folk får tjäna som valarbetare
vid den socialdemokratiska
valrörelsen.»

Detta är likaså en oerhörd infamitet.
Går det an att få även detta dementerat? -

Herr DÅHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag bara rätta
till en sak i herr Erlanders anförande.
.Tåg citerade en dansk tidning, inte en
Oslotidning, som herr Erlander nämnde.
Det spelar mindre roll, men eftersom
herr Erlander kanske har gjort
många uttalanden är det bäst att hjälpa
honom på traven, så att han förstår vilket
av alla uttalanden om bl. a. folkpartiets
politik det är som jag talar
om. Dessa uttalanden är tydligen ganska
många, och efter det senaste inlägget
kan vi tydligen vänta oss flera varianter
på detta tema.

Herr Erlander har icke haft möjlighet
att på en enda punkt bevisa, att vi

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
har haft en avvikande mening om den
officiella inställning Sverige bör ha
i vietnanifrågan. I sak är vi alltså överens.

Vi har sagt att en av de former, under
vilka en av regeringens medlemmar
har tillåtit sig att agera i detta sammanhang,
har varit olämplig.

Herr Bengtson och jag har i dag
använt ungefär samma ordalag när det
gällt den saken, och vi har hela tiden
sedan denna fråga började diskuteras
offentligt uttalat oss emot att herr Palme
uppträdde tillsammans med ambassadören
för ett krigförande land i en
demonstration mot ett annat krigförande
land.

Det är inte på det sättet, att vi har
två meningar på denna punkt, herr Erlander,
utan regeringen har tydligen inte
förmåga att fatta, att man kan vara
överens i sak men sedan också konstatera
att det finns möjlighet att klumpa
ner det hela genom att uppträda på ett
sådant sätt, att det blir en motsatt
effekt.

Det är detta som har skett från en
svensk regeringsledamots sida. Det har
inte, herr Erlander, gagnat möjligheten
att få fred i Vietnam, och det har inte
heller gagnat Sveriges anseende utåt eller
det som är väsentligt för oss, nämligen
att försöka se till att vi i våra utrikespolitiska
uttalanden iakttar den
sans och måtta, som herr Erlander kräver
av oppositionen. Nu är det regeringen
som har klumpat ner sig!

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först be att få
säga, att jag inte läser New York Times
varje dag som tydligen herr Erlander
gör. Det är första gången jag hör talas
om det referat som herr Erlander nämnde.
Jag skall läsa originalet också; det
kanske finns anledning att göra det.

Jag tänker inte på något sätt ta tillbaka
påståendet att man i den socialdemokratiska
valrörelsen försöker utnyttja
Vietnams lidande i valtaktiskt syfte.

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
Jag kommer inte att göra det så länge
det är obestritt att den annons i tidningen
Arbetet, som jag har i min hand, har
funnits införd. En sådan annons är ett
bottenläge i politisk propaganda. Det
finns igen anledning att göra något avkall
på detta påstående.

Sedan, herr talman, kanske vi kunde
få gå tillbaka till en intressant fråga.

Herr Erlander har ett par gånger återkommit
till utrikesnämndens sammanträde
den 1 mars. Jag var visserligen
inte närvarande; jag var bortrest. Men
förhåller det sig så, att herr Erlander
vid utrikesnämndens sammanträde den
1 mars visste, att USA-ambassadören
skulle resa hem, varför upplystes i så
fall inte utrikesnämnden om detta förhållande? Hans

excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det här sista vill nog
herr Holmberg gärna få bort ur kammarens
protokoll!

Det betyder alltså att det i och för sig
inte var Palmes uppträdande, som skulle
ha framkallat reaktionen i utrikesnämnden,
utan det var Amerikas ingripande.
Om jag hade vetat att amerikanerna
skulle reagera, då skulle det ha
tagits upp i utrikesnämnden — av statsministern
tydligen -— men när jag inte
visste det fanns det ingen anledning att
ingripa.

Därmed är den huvudtes jag arbetat
med under hela dagen bevisad, nämligen
att herr Holmberg har lockats in i
en absolut ohållbar position. Han har
tagit intryck av den amerikanska reaktionen
i sådan utsträckning, att han
anser att ett ärende inte skall tas upp
i utrikesnämnden med mindre än att
man har klart för sig den reaktion som
möter från amerikansk sida.

Herr Holmberg har med sin sista replik
gjort hela diskussionen överflödig.
Han har helt enkelt förklarat, att den
från början till slut är ett resultat av
Amerikas påtryckningar. Så illa hade
jag inte önskat herr Holmberg!

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Uttrycket »en överväldigande
opinion» kan i dag inte anses
relevant när man skall beteckna den
svenska opinionens styrka när det gäller
dess ställningstagande till USA:s
angreppskrig i Vietnam. Det är riktigare
att tala om »en total opinion», eftersom
det snart bara är herrar Holmberg
och Wedén som inte står bakom denna
opinion.

Men, herr talman, efter herr Bengtsons
anförande i dag måste jag nog också
inrangera honom bland herrar Holmberg
och Wedén. Herr Bengtson är centerpartiets
talesman i denna utrikesdebatt,
och jag måste tolka hans tal som
representativt för det parti han företräder.
Herr Bengtson känner som så
många andra folkopinionens tryck i
denna fråga, men nog är det väl något
av ekvilibristens balansgång han presterar
i sitt anförande. Å ena sidan vill
herr Bengtson inte kräva statsrådet
Palmes avgång, å andra sidan uttrycker
han sig nästan exakt likadant som herr
Holmberg, att det vittnar om dåligt omdöme
av herr Palme att gå i demonstration
med ambassadören från ett av de
krigförande länderna.

Ett av de krigförande länderna! Nog
skiljer sig det uttryckssättet till det
reella innehållet från faktum, att den
vietnamesiske ambassadören representerar
ett angripet land som försvarar
sig mot angriparen. Hos herr Bengtson
är det fråga om två likställda krigförande
länder. Herr Bengtson avser att förta
intrycket av opinionen mot USA:s angreppskrig
med att beskriva den som
hatisk mot USA som land. Jag vill ställa
frågan: Vad har herr Bengtson för
stöd för sådana påståenden?

När sedan herr Holmberg upprepar
den amerikanska synen på kriget i Vietnam
och försöker göra gällande att syf -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

tet är att skapa en regering av »kommunistiskt
märke norrifrån», som han
säger, visar det hur litet herr Holmberg
har förstått eller velat förstå av
vad kriget i Vietnam gäller. Jag skulle
kunna nöja mig med en hänvisning till
dagens regeringsdeklaration, där man
säger att den amerikanska bedömningen
är »för enkel». Den är uppenbarligen
inte för enkel för herr Holmberg. För
honom är den förklaringen helt till
fyllest. Jag hade egentligen inte heller
väntat mig något annat. Herr Holmberg
kommer heller inte att förstå någonting
annat förrän de som han solidariserar
sig med har uttryckt en annan uppfattning.

I takt med Förenta staternas upptrappning
av krigsinsatserna växer kritiken
mot den amerikanska politiken
i Vietnam. Till och med i länder som
kan anses som allierade med USA ökar
protesterna mot detta brutala angreppskrig,
detta brutala utrotningskrig. Inte
minst i USA börjar allt fler framstående
politiker, intellektuella, journalister och
organisationer öppet och energiskt att
kritisera och ta avstånd från president
Johnsons krigspolitik.

I årets remissdebatt framförde jag
uppfattningen att en av orsakerna till
upptrappningen var ett tragiskt resultat
av vissa amerikanska politikers behov
att använda vietnamkriget som ett
slagträ inför det amerikanska presidentvalet.
Detta kan val också sägas ha bekräftats
genom de senaste dagarnas
uppgifter att det nu kommer att finnas
kandidater i detta presidentval, som
tänker gå till val på ett program som
skiljer sig från den nuvarande presidentens
— vilket måste betecknas som
en positiv utveckling.

Vad som är ännu mer uppenbart är
att man även från borgerligt håll här i
Sverige försöker använda vietnamfrågan
som ett slagträ i den inrikespolitiska
debatten inför valet i höst. När man
i USA blir irriterad över den växande
svenska opinionens protester mot dess
vietnampolitik och kallar hem sin

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

stockholmsambassadör som en demonstration,
överflyttas genast den irritationen
till de borgerliga partiledarna,
som högljutt ger uttryck för detta. Man
gör ingenting för att dölja att man är
helt påverkad av den amerikanska inställningen,
och man anklagar nu regeringen
för att ha försämrat våra relationer
till USA efter det att statsrådet
Palme hållit ett tal, som misshagat regeringen
i Washington, och samtidigt deltagit
i en demonstration tillsammans
med den gästande nordvietnamesiske
moskvaambassadören.

De borgerliga partiledarnas agerande
är synnerligen avslöjande — vad man
i praktiken kräver är en regering som
skall tvingas hålla tyst om vad man
anser om det amerikanska kriget i Vietnam
därest den angripande regeringen
tycker illa om att höra detta. Det är
helt berättigat om regeringen varnar de
borgerliga partierna för att man utsätter
den svenska neutralitetspolitiken för
betydande risker om man agerar på detta
sätt.

Man tar från borgerligt håll fel om
man tolkar den svenska alliansfriheten
och neutralitetspolitiken så, att den
skulle utesluta för oss att säga vår mening
om den amerikanska politiken i
Vietnam. Kriget i Vietnam gäller ett litet
folks kamp för nationellt oberoende
och social rättvisa. Det är fråga om ett
krig som fått karaktären av folkutrotning
från en av världens stormakter,
ett krig som ingår som ett led i kampen
för att bevara det kapitaliska utplundrarsystemet
över huvud taget, ett krig
som förs med hjälp av systematisk
bombning av civila mål, genom användande
av napalm och andra kemiska
stridsmedel, genom bruk av giftgaser
osv.

För varje dag står det allt mera klart
att vad som sker i Vietnam kan komma
att gälla krig och fred för hela världen.
Det går därför inte att komma förbi
dessa frågor eller att undgå att ta ställning
till vad som sker tusentals mil från
vårt eget lands gränser. Svenska folket

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
undviker heller inte att ta ställning.
Känslan av sympati med det angripna
landet och ställningstagandet mot de
brutala krigshandlingar, som det vietnamesiska
folket utsätts för, har inte
minst under de senaste dagarna kommit
till klart uttryck. Det är denna opinion
som känner solidaritet med och sympatier
för det vietnamesiska folket, som
de borgerliga partiledarna herr Holmberg
och herr Wedén har utmanat genom
sitt ställningstagande, vilket de
facto är ett ställningstagande för det
land som är angripare.

Å andra sidan står ställningstagandet
för det angripna landet i motsättning
till det faktum, att vårt land inte
diplomatiskt erkänner den demokratiska
republiken i Vietnam men väl har
formella förbindelser med regimen i
Sydvietnam.

Från vårt parti delar vi inte regeringens
bedömning att ett erkännande
av Nordvietnam skulle försämra möjligheterna
att nå en lösning av vietnamkonflikten.
Vi anser att om vårt land
skall ha några möjligheter att kunna
uppträda som eventuella medlare, måste
minimikravet vara att vi har likvärdiga
förbindelser med samtliga parter i kriget.
Givetvis är det ett steg i rätt riktning
när vår pekingambassadörs kontakter
med regeringen i Hanoi utvidgats
och våra kontakter med nordvietnamesiska
ambassadörer nu skall utvecklas
till nära nog rutin, men vi anser att ett
konsekvent handlande också skulle ha
inneburit formellt erkännande av Nordvietnam.

Ett klart och entydigt fördömande
från regeringen i sin helhet av Förenta
staternas anfallskrig bör enligt vårt förmenande
vara den logiska konsekvensen
av statsrådet Palmes tal, som regeringen
har ställt sig bakom.

Vi anser också att regeringen bör
medverka till att leveranserna av svenska
motordelar till ett amerikanskt rustningsföretag
och att svenska vägbyggen
i Thailand, vilka kan användas av
USA:s pansar, bringas att upphöra efter -

som detta innebär stöd till Förenta staterna
på olika sätt. Dessa åtgärder skulle
på ett klarare sätt markera vårt lands
ställningstagande till kriget i Vietnam.

Det amerikanska kriget i Vietnam har
lett till att förtroendet för dollarn håller
på att försvinna. Så länge president
Johnson inte vill ändra sin krigsutrikespolitik
kommer denna kris att förvärras.
Det är utgifterna för kriget i Vietnam
och i vidare sammanhang hela den
amerikanska expansionspolitiken, som
orsakat underskottet i den amerikanska
betalningsbalansen. På grund av USA:s
stora betydelse för världsekonomin
medför USA:s svårigheter problem även
för andra länder, t. ex. Sverige, som är
invävda i samma kapitalistiska system.

Den bästa svenska politiken när det
gäller den aktuella internationella valutakrisen
är kraftigast möjliga avståndstagande
från det amerikanska kriget i
Vietnam.

En sådan linje är nödvändig också
för att den svenska u-landspolitiken
skall ha någon mening. Ingen tror väl
att man någonsin skall kunna förverkliga
en effektiv u-landshjälp från de
industrialiserade ländernas sida, så
länge som det mäktigaste industrilandet
för ett utrotningskrig mot ett u-landsfolk.
Hur skall man kunna förverkliga
eu effektiv hjälp, om man just genom
detta krig får sådana ekonomiska problem,
att större delen av industriländerna
riskerar att drabbas av återverkningar
och därför koncentrerar hela sin
energi på att klara sig själva?

Det är mot denna bakgrund inte
märkligt att världshandelskonferensen
UNCTAD II, som sedan drygt en månad
sammanträder i New Delhi och som nu
närmar sig sitt slut, förmodligen inte
kommer att uppvisa några konstruktiva
resultat. När denna konferens inleddes
i februari, hoppades många att den
skulle resultera i ett konstruktivt samarbete
mellan industriländerna och de
fattiga länderna. Tyvärr ser det ut som
om denna konferens blir en upprepning
av den första UNCTAD-konferensen

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

1964, vars blygsamma resolutioner inte
i någon högre grad har förverkligats
sedan dess.

Det finns anledning att erinra om att
regeringen både i riksdagen och i deklarationer
vid konferensen har givit
uttryck för sin medvetenhet om vikten
av att tillmötesgå u-ländernas krav på
förändring av det internationella handelssystemet.
I en intervju i Aftonbladet
i februari inför UNCTAD-konferensen
säger handelsministern: »Sverige skall
arbeta för att ändra de rika industristaternas
handelspolitik till de fattiga ländernas
förmån.»

Nu är frågan om man vågar tolka
handelsministerns uttalande så, att Sverige
avser att gå före med gott exempel
och trots andra i-länders motstånd mot
handelspreferenser genomföra en ulandsvänligare
handelspolitik för att
visa på det positiva resultat en sådan
politik kan ge. Frågan är berättigad att
ställa i dag, eftersom några allmänna
handelspreferenser, om man i den meningen
lägger att alla u-länder skall få
preferenser och att alla i-länder skall
vara med, inte ser ut att komma till
stånd. Enligt vår uppfattning bör Sverige
utan att vänta på övriga i-länder
införa sådana preferenser för u-ländernas
samtliga varor. Vårt land bör också
avskaffa alla tullar och skatter som fortfarande
drabbar vissa tropiska produkter
samt uppställa bestämda mål för importen
av råvaror och färdigvaror från
u-länderna.

Herr talman! Med det anförda har jag
försökt belysa hur vi på några väsentliga
punkter ser på de frågor som i dag
diskuteras. Av detta framgår att vi i stora
delar godtar vad som uttrycks i regeringsdeklarationen,
men att vi i vissa
stycken har en från regeringen avvikande
mening, bl. a. i Vietnam-frågan, när
det gäller bedömningen av vissa ståndpunktstaganden
eller avsaknad av sådana.

En sak är vi emellertid helt överens
med regeringen om, nämligen att tillbakavisa
de borgerliga partiernas, och

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
då framför allt högerns och folkpartiets,
agerande i Vietnam-frågan, som
verkligen har avslöjat och klargjort var
dessa partier står. I det avseendet har
de senaste veckornas debatt verkligen
varit klargörande.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr andre vice
talmannen.

Statsrådet fru MYRDAL:

Herr talman! I herr Dahléns huvudanförande
förekom ett ganska betydande
avsnitt, som berörde nedrustningsfrågorna.
Det inlägget är givetvis värt
beaktande, även om denna dag tydligen
har varit så ansträngande att jag
nu snarast får tala till protokollet.

Det är litet underligt att behöva stå
här och nästan försvara sig, när vi i
Geneve och FN inte har gjort annat än
försvarat vad som är gemensamma och
av alla partier godtagna utgångspunkter
för våra insatser i nedrustningsarbetet.
Jag skulle rent av kunna säga,
att vi i sex år har följt de goda råd
som herr Dahlén gav oss i dag, nämligen
att för det första försöka verka för
en kärnvapennedrustning, alltså en
nedrustning av supermakternas kärnvapenarsenal,
och för det andra att
göra det under upprätthållande av den
ganska formalistiska inställningen att
förhandlingarna inte skall inkräkta på
den svenska handlingsfriheten att besluta
för eller emot kärnvapen.

Jag nämnde ordet »formalistiska».
Med det menar jag att vi alla vet att
Sveriges handlingsfrihet att anskaffa
kärnvapen i praktiken redan är ganska
strängt begränsad. Ingen i omvärlden
—- åtminstone ingen i ansvarig ställning
— tror heller att vi skulle vara
på väg till kärnvapenproduktion eller
ens på väg till ett beslut i den riktningen.
Att vi trots denna vår faktiska
inställning har varit och fortsätter att

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
vara så pass nödbedda i fråga om ickespridnings-avtalet
beror just på att vi
sett vissa möjligheter att hjälpa till att
påverka stormakterna till en begynnande
och verkligt effektiv nedrustning på
kärnvapenområdet. Yi har inriktat våra
huvudansträngningar just på att, som
herr Dahlén sade, pressa stormakterna
att fortskrida till en nedrustning, som
skulle kunna betyda så mycket mer för
världen än det nu så länge dominerande
icke-spridnings-avtalet.

Det finns kanske anledning att kort
referera vad som på sistone hänt på
nedrustningsfronten och var vi nu står
i förhandlingarna, trots att våra insatser
ju har gjorts med utmärkta möjligheter
till insyn och att vi har såväl en
folkpartist som en högerman som medlemmar
i delegationen.

För en vecka sedan godkände 18-maktskommittén i Geneve utformningen
av en rapport, som FN begärt till
den 15 mars. Till rapporten, som är
mycket kortfattad och bara innehåller
fakta om förhandlingarnas yttre ram
och förlopp, har fogats texten till ett
icke-spridnings-avtal i det skick som
den föreligger sedan 18-maktskommittén
avslutat förhandlingarna, dvs. sedan
stormakterna godtagit vissa omredigeringar.
Vidare har till rapporten,
också som bilaga, fogats ett förslag,
framlagt den 7 mars av de tre kärnvapenmakter
som är med i 18-maktskommittén,
avseende en lösning utanför
avtalet av frågan om säkerhetsgarantier
för stater som genom anslutning
till icke-spridnings-avtalet skulle
avstå från att själva anskaffa kärnvapen.

I rapporten anges klart att konferensen
kommer att återuppta verksamheten
i sommar efter det nu aktuella
ärendets slutbehandling i FN. Från
svensk sida bevakar vi, att ingen tid
skall spillas innan 18-maktskommittén
tar itu med nya och som vi menar större
uppgifter.

I rapporten anges också mycket tydligt
— efter stark aktivitet från de

alliansfria staternas sida — att de stater,
som har varit med i förhandlingarna
i Geneve, inte är bundna av det
avtalsutkast sonl är fogat till rapporten
utan att det alltjämt råder skilda uppfattningar
om avtalstexten bland kommitténs
medlemsstater. Tre delegationers
företrädare-— de brasilianska, indiska
och rumänska — gick ännu längre
och uttalade kategoriskt att deras
länder inte kunde godta avtalet i dess
nuvarande utformning.

Politiskt är det intressant att se, att
supermakterna egentligen inte förrän
under de sista två månaderna har intensifierat
de verkliga förhandlingarna
med oss andra som deltar i Geneve. De
har liksom vaknat upp, börjat värdera
och bedöma våra ändringsförslag,
snabbt reagerat på våra synpunkter och
förslag om tillägg och ändringar — efter
det att de tidigare under två år
mest koncentrerat uppmärksamheten
på varandra och på Västtyskland. Nu
har supermakterna, som jag nämnde,
godtagit en del ändringsförslag, visserligen
bara fyra —tre framförda av den
svenska och ett av den brittiska delegationen.
Samtliga dessa ändringsförslag
får betecknas som väsentliga i
sammanhanget, då de framför allt rör
balansen i åtaganden mellan kärnvapen-
och icke kärnvapenstater.

De sålunda godkända svenska förslagen
avsåg, för det första, en förstärkning
av ordvalet i det åtagande i avtalet
enligt vilket förhandlingar skall
fortsättas i syfte att uppnå ytterligare
nedrustningsåtgärder framför allt på
kärnvapenområdet. Jag vill tillägga att
de försäkringar i den riktningen, som
supermakternas representanter nu
framfört i sina anföranden under förhandlingarna,
är betydligt mer dominerade
än förut av vissheten att de
själva måste gå framåt i nedrustningsriktning.

För det andra godtog man ett tillägg
till avtalets inledande avsnitt där en
hänvisning görs till att ett åtagande
förekom redan i Moskva-avtalet 1963,

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

att åstadkomma ett fullständigt provstopp.
Det är ju detta som vi från
svensk sida så länge har satt främst.

Slutligen godtog man ett tillägg enligt
vilket den konferens, som skall hållas
fem år efter avtalets ikraftträdande för
att granska om avtalets syften och bestämmelser
fullföljts, skall kunna bli en
återkommande företeelse och således
äga rum vart femte år om en majoritet
av parterna så begär.

Det godkända brittiska ändringsförslaget,
som vi också gett vårt stöd, förklarar
uttryckligen att dessa konferenser
inte bara skall granska de formella,
juridiskt bindande åtagandena i själva
avtalet utan också bedöma huruvida de
i ingressen uttalade syftena och löftena
bar tillgodosetts.

Därför vill jag besvara en av herr
Dahléns frågor så, att även om ingen
formell bindning mellan granskningen
vid konferenserna och rätten att säga
upp avtalet har kunnat komma in i texten,
är alla tydligen medvetna om att avtalet
politiskt inte blir hållbart därest
inte kärnvapenmakterna snart vänder
sin rustningstävlan nedåt i stället för
uppåt. Jag finner det betecknande att
den brittiska delegationen allra kraftigast
har framfört denna varning. Sista
gången britterna talade, använde de bara
fyra eller fem meningar, och i en
av dem återkom de just till att avtalet
icke blir beståndande om inte kärnvapenmakterna
själva går i gång med en
verklig nedrustning.

Det har naturligtvis också varit intressant
att de tre representerade kärnvapenmakterna
under konferensens sista
dagar framlade det förslag jag nämnde,
att de i FN:s säkerhetsråd skulle föra
fram en resolution som innebär ett
försök till lösning av frågan om säkerhetsgarantier
mot kärnvapenanfall för
stater som skulle skriva på avtalet och
alltså inte ha egna kärnvapen. Enligt
resolutionen skulle rådet uttala sin tillfredsställelse
också över de deklarationer
som dessa tre kärnvapenstater, vilka
befinner sig i nedrustningsförhand 5

Första kammarens protokoll 1968. Nr 13

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
larnas krets, skulle göra om att bistå
parter som undertecknat icke-spridnings-avtalet
i en sådan situation, naturligtvis
i enlighet med Förenta Nationernas
stadga. Detta är deklarationer
som kärnvapenstaterna har för avsikt
att avge individuellt men utformade
identiskt lika. De lovar alltså att försöka
åstadkomma en omedelbar aktion av
säkerhetsrådet till hjälp åt varje till
icke-spridnings-avtalet ansluten ickekärnvapenstat
som angrips med eller
hotas av kärnvapen.

Denna fråga, som gäller säkerhetsgarantier,
har aldrig direkt intresserat
Sverige. Vi har rentav förklarat att vi
inte har något speciellt intresse av någon
form av garantier. Olika stater befinner
sig i olika situationer och har
olika önskemål, och det är naturligtvis
därför som man har sökt en lösning
utanför avtalstextens ram. Jag vill emellertid
poängtera att förslaget från de
tre kärnvapenstaterna aldrig kommenterades
under sessionen i 18-maktskommittén.
Det kommenterades inte av representanterna
för de länder som förslaget
främst berör, dvs. de alliansfria
länderna. Att Sverige var tyst har jag
redan sagt, och de andra alliansfria staterna
var det också. Deras preliminära
reaktion som man får fram under hand
var inte entusiastisk. Det torde hänga
samman med att de flesta av dessa stater
har en betydande kallsinnighet gentemot
icke-spridnings-avtalet som sådant, i
den form det nu föreligger.

Rapporten från Geneve och det avtalsutkast
som har fogats till den kommer
att inom drygt en månad tas upp
till behandling i generalförsamlingen,
som alltså då börjar en förnyad session.

Det är naturligtvis omöjligt att nu
sia om utgången av diskussionen i FN.
Majoriteten av icke-kärnvapenstater, och
särskilt alla icke paktanslutna, ser på
detta avtalsutkast med skepsis, för att
inte säga besvikelse. Den främsta orsaken
till denna skepsis är givetvis avsaknaden
av otvetydiga åtaganden från

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
kärnvapenmakternas sida, att de å sin
sida skall företa konkreta nedrustningsåtgärder
avseende deras innehav och
deras produktion av kärnvapen.

Med tanke på den stora vikt som stormakterna
lägger vid detta avtal, med
hänsyn till det politiskt betydelsefulla
faktum, att de två supermakterna har
kunnat arbeta hand i hand med detta
avtal och med hänsyn också till att det
har en stor möjlig avspänningseffekt, så
är det väl troligt att den överväldigande
majoriteten av stater kommer att inte
ställa sig utanför detsamma. Närmast
gäller det ju att samla en majoritet av
röster för en resolution i FN. Betydligt
långsammare kommer man att fortskrida
till något beslut om undertecknande
och naturligtvis ännu senare till frågan
om ratificering.

Jag är övertygad om att det kommer
att dra ut ganska långt på tiden innan
en del stater ger till känna sin definitiva
anslutning, dels därför att de vill konstatera
om kärnvapenmakterna verkligen,
såsom de har ställt i utsikt, kommer
att intensifiera sina ansträngningar
att nå ytterligare resultat på den stora
nedrustningssektor som angår dem, och
dels för att man på olika håll vill se
hur andra stater och framför allt grannländer
kommer att förfara. Jag tror att
det nu står klart att man förvissar sig
om vilken inställning andra stater kommer
att ha på diplomatisk väg. Jag tror
inte att man är angelägen om att spela
upp dessa speciella hänsynstaganden
inför öppen ridå.

Herr Dahlén drog upp några särskilda
frågor utöver dem jag kunnat väva
in svar på i denna mera allmänna
framställning, och den viktigaste av de
frågor som herr Dahlén berörde är givetvis
den om Sverige bör ställa formella
villkor för att biträda icke-spridnings-avtalet.

Låt mig då först säga, att vi har hittills
inte ställt villkor. Vi har över huvud
taget aldrig tillkännagivit om, hur
och när Sverige kommer att ansluta sig
till det avtal vars text nu utarbetats.

Det svenska paketförslaget om tre stopp
— provstopp, produktionsstopp och
spridningsstopp —- har därför inte heller
presenterats som villkor. Vi har nogsamt
försökt använda ord som »consideration»
-— vilket är litet starkare än
hänsyn — snarare än »condition»-villkor.
När vi insåg att det var orealistiskt
att hoppas på samtidiga avtal på alla
dessa tre linjer inriktade vi oss på att
få samtidiga förhandlingar om alla tre.
Vi har från svensk sida ansträngt oss för
att upprätthålla en debatt särskilt om
provstopp, men den debatten har inte
blivit så mycket av en dialog som vi
hade önskat.

Det är väl alldeles klart att trots att
vi inte har fått tillgodosedda dessa synpunkter
på våra förslag till en dagordning
för förhandlingarna, har vi inte
hotat att lämna det förtroendeuppdrag
vi har fått att vara med i adertonmaktskommittén.
Jag vill påminna om att
Sverige är den enda alliansfria staten
från Europa som där är närvarande —
kanske man nästan vågar säga den enda
industrinationen bland de alliansfria.
Vi har i stället arbetat med och inriktat
oss på att få igenom skärpningar av
stormakternas åtaganden, och våra ansträngningar
har ju, som jag förut sade,
i någon mån lönat sig.

Men tiden är inte heller nu inne för
Sverige att ställa formella villkor för ett
biträdande av icke-spridnings-avtalet.

För det första är förhandlingarna inte
slutförda. Det är önskvärt att man fortsätter
genom hela FN-sessionen för att
pressa fram ett maximum av stormaktseftergifter.
För det andra kan de villkor
som andra stater vill ställa visa sig bli
av intresse för oss, särskilt om de är
praktiskt genomförbara. För det tredje
har vi anmält som ett fortsatt speciellt
intresse från vår sida att ta upp ett
provstoppsavtal som närmaste förhandlingsämne.
Men för det fjärde har det
skett en så betydande och omfattande
utveckling av kärnvapnen och deras
bärare, att det kan komma att visa sig
mera realistiskt och till och med mera

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

önskvärt att få nästa uppgörelse på något
annat område än just provstoppets,
t. ex. att få stormakterna att träffa avtal
om ett stopp för utbyggande av antirobotrobotsystemen
och de alltmer skrämmande
offensivvapnen som nu är under
utveckling — Mirv, Fobs och allt vad
de heter i de nya diaboliska alfabetena.

Med ett det viktigaste konstaterande
skall jag sluta: Regering och riksdag
skall naturligtvis ha full frihet att ta
ställning den dag det fordras. Vi binder
oss inte i förväg, och jag vill klart utsäga
att om det redan dessförinnan under
diskussionernas gång i FN kommer
fram nya moment, eller man får ett resolutionsutkast
som ser ut att få en form
som fordrar ett mera definitivt ställningstagande,
fastän ändå inte helt slutgiltigt,
skall naturligtvis samråd sökas
med utrikesnämnden på samma sätt som
skedde så sent som den 1 mars.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag säga att
det var värdefullt att höra fru Myrdals
ord om antirobotrobotsystemen. Det är
fruktansvärda saker. Jag hade skrivit
ett avsnitt därom i mitt anförande. Men
jag tycker att man inte skall tala alltför
länge, och därför strök jag det. Möjlighet
finns ju att återkomma.

Fru Myrdal tyckte att det var nästan
besvärande att »stå och försvara sig»
här. Jag undrar om inte statsrådet Myrdal
när hon hade den känslan förleddes
av sin regeringschefs polemiska
uppträdande här för en stund sedan
och trodde, att allt som sades exempelvis
från min sida var en polemik mot
regeringen och i så fall också mot henne
själv. Det var det i stort sett inte.

Varför sade jag dessa saker, som vi
i många fall eller kanske i alla är överens
om? Jo, därför att jag tycker att
det är värdefullt att vi demonstrerar
vår enighet i sådana för svensk utrikespolitik
oerhört väsentliga frågor.
Det var mitt huvudmotiv. Det var inte
att försöka markera någon skillnad.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Det har varit någon skillnad vid vissa
tidpunkter. I en del av de många uttalanden
som under årens lopp gjorts
från regeringshåll har man kanske varit
litet för mjuk — det vet statsrådet
Myrdal att jag också anfört i utrikesnämnden
— när det gäller inställningen
till de krav vi vill ställa på kärnvapenmakterna.
Men i detta sammanhang
ville jag understryka, att när t. ex.
statsrådet Myrdal i Geneve har uttalat
ungefär de saker, som jag här har sagt,
står inte bara socialdemokratin utan
även folkpartiet bakom henne. I utrikespolitiska
debatter skall vi inte bara
söka åstadkomma skillnader i våra uppfattningar,
utan också markera saker
där vi är överens.

Det var en hel del intressanta kommentarer
som fru Myrdal gjorde. Jag
hinner inte i en replik ta upp alla. Hon
slog fast — och det tycker jag är väsentligt
att jag också understryker —-att om alla nationer utanför kärnvapenmakternas
krets så att säga som en
man verkligen kräver, att kärnvapenmakterna
startar en nedrustning, är
detta oerhört värdefullt. Jag hoppas att
man inte kommer att sväva på målet
i fortsättningen heller.

Garantifrågan är alldeles speciell. Jag
har berört den när jag talade om det
europeiska säkerhetssystemet. Jag hinner
inte ta upp den saken nu. Där finns
det mycket att resonera om, och där
kommer detaljerna att spela en helt avgörande
roll.

Fru Myrdal säger nu, att man nog
kommer att på diplomatisk väg förvissa
sig om vilka stater som kommer att
vara med om detta avtal. Det är givetvis
bra om man kan komma fram på
den vägen. För att markera att vi är
eniga, vilket jag förmodar att vi är,
understryker jag att jag hoppas att Sverige
då verkligen är aktivt på diplomatisk
väg när det gäller att för de s. k.
intressanta staterna, dvs. de som skulle
kunna skaffa sig kärnvapen, understryka
nödvändigheten av att de skriver
på. Man bör begagna varje möjlighet

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
att på diplomatisk väg åstadkomma
detta. Det är möjligt att den vägen är
bättre än den metod som diskuterades
i utrikesnämnden och som jag har berört
här tidigare i dag.

Om nämligen avtalet inte skall bli en
papperslapp, måste dessa stater skriva
på. Jag för min del skulle vilja säga,
att om ett antal av de länder som skulle
kunna skaffa sig kärnvapen och som
också kanske befinner sig i en sådan
utrikespolitisk situation, att de skulle
känna ett tryck att skaffa sig kärnvapen,
inte skriver på avtalet, blir detta
inte en positiv sak, utan blir en negativ.
Det blir något att vifta med, men
det blir inte ett reellt innehåll.

Jag hoppas alltså att man från regeringens
sida verkligen skall begagna
möjligheterna att utöva press på alla
dessa stater. Jag har redan sagt att det
från svensk synpunkt måste vara oerhört
väsentligt att Frankrike skriver
på, och jag hoppas att den diplomati
som statsrådet Myrdal här talar om
också innesluter att man förklarar för
Frankrike att det verkligen skulle göra
freden och sig självt en mycket stor
otjänst om Frankrike även i fortsättningen
ställde sig utanför avtal på detta
område.

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen infunnit sig och
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar.

Statsrådet fru MYRDAL:

Herr talman! Jag ber att få tacka för
herr Dahléns senaste inlägg. Det är
tacknämligt att vi har fått detta tillfälle
att få enigheten demonstrerad.

För mig personligen har det också
varit ett välkommet tillfälle att förklara
litet omständligare, varför det inte är
lämpligt för Sverige att ställa villkor
nu, men väl bevara vår möjlighet att
verka i skärpande riktning samt naturligtvis
också bevara vår frihet att en
gång verkligen suveränt besluta i den

formella frågan om huruvida vi skall
skriva under ett icke-spridningsavtal,
men också besluta i den sakligt mycket
viktigare frågan hur vi ställer oss
till svenska kärnvapen. Den frågan kan
ju komma att bli aktuell tidigare.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag skulle vilja göra ett
kort klarläggande i anledning av ett
uttalande av herr Holmberg i ett tidigare
skede av debatten.

Han sade att utrikesutskottet hade
förhindrat behandlingen av en högermotion
om neutraliteten, så att den inte
kunde komma upp som underlag för
utrikesdebatten i dag. Han fann detta
vara avslöjande.

Herr Holmbergs yttrande kan ge en
felaktig uppfattning om vad som förekommit
i utskottet. Utskottets ställningstagande
berodde på att utskottet
dessförinnan hade beslutat en arbetsplan
för de närmaste veckorna, vilken
hade uppgjorts av sekretariatet i utskottet.
I denna plan upptogs inte högerns
motion. Vid ett senare sammanträde
begärde högern att dess motion
skulle tas upp och att man skulle ompröva
beslutet, just för att denna motion
om neutralitetspolitiken skulle
kunna komma upp i dag. Utskottet beslöt
emellertid att vidhålla sitt tidigare
beslut. Detta ställningstagande kan inte
tillmätas någon politisk innebörd.

Regeringen har i sin deklaration i
dag med rätta betonat vikten av den
svenska neutralitetspolitiken och visat
att denna väl kan tillgodose våra säkerhetsintressen.
Sveriges neutralitet,
heter det, har i förening med den utrikespolitik
som bedrives i våra nordiska
grannländer bidragit till att i Nordeuropa
skapa ett slags politisk balans
som vunnit uttryck för uppskattninglångt
utanför Nordens gränser.

Jag vill en stund uppehålla mig vid
dessa aspekter på den nordiska säkerhetspolitiken.
De får särskild aktualitet
när våra grannländer Danmark och

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

Norge nyligen uttalat sig. Dessa länder
får tillfälle att inför nästa år pröva sin
ställning inom NATO.

Vid sitt tillträde den 6 februari uttalade
den nya danska regeringen, att
Danmarks utrikespolitik alltjämt bygger
på medlemskap i NATO enligt gällande
traktat. Vidare heter det att regeringen
på grundval av de förskjutningar
som skett i det internationella läget
sedan Atlantpakten ingicks ämnade göra
en samlad undersökning och värdering
av hela den danska säkerhetspolitiken.

I en senare radiointervju förklarade
statsminister Baunsgaard, att Danmark
skulle stanna i NATO. Den norska regeringen
var i sin deklaration till stortinget
den 8 mars ännu mera kategorisk.
Det framhölls, att fortsatt norskt
medlemskap i NATO var nödvändigt.
Vidare sades att huvudlinjen i norsk säkerhetspolitik
hade varit oförändrad så
länge Atlantpakten funnits och att regeringen
inte finner någon anledning
att frångå denna linje.

Norska regeringen förklarade att de
skäl som 1948—1949 gjort att Norge inte
kunde ansluta sig till ett skandinaviskt
alternativ till säkerhetspolitiken ännu
är giltiga. Ett skandinaviskt försvarsförbund,
baserat på neutralitet och med
begränsade militära resurser i förhållande
till försvarsuppgifterna, skulle inte
kunna få behövlig försvarspolitisk
respekt. »Den jämförelsevis stabila säkerhetspolitiska
situationen i Norden
skulle gå förlorad om det skapades en
isolerad nordisk eller skandinavisk försvarsallians.
»

Dessa uttalanden av de norska och
danska regeringarna kommer inte oväntat.
Redan den debatt i dessa frågor
som fördes 1965 tydde på att det i våra
grannländer i väster finns en förhärskande
opinion för att bibehålla medlemskapet
i NATO. Denna opinion har
under de tre år som gått sedan dess
blivit ännu mera utbredd att döma av
uttalandena från dessa länder.

Det finns ingen anledning på svensk

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
sida att komma med några pekpinnar
till våra grannar om deras säkerhetspolitik.
Försvarsminister Sven Andersson
framhöll under debatten 1965, att den
svenska regeringen inte haft anledning
att överväga dessa frågor, men han tillfogade
att om en sådan situation skulle
uppstå, »så är vi beredda att överväga
frågan på nytt», dvs. tanken på ett nordiskt
försvarsförbund, liksom skedde
1948—1949. Något initiativ från svensk
sida kunde dock icke väntas, framhöll
försvarsministern — och det är ganska
självklart.

Vad som har deklarerats i Danmark
och ännu mer i Norge nyligen visar
att tanken på en återupptagen debatt
om ett nordiskt eller skandinaviskt försvarsförbund
inte har någon som helst
aktualitet. Både i Norden och i de övriga
huvudländer som främst skulle ha
intresse av en nordisk säkerhetspolitik
saknas förutsättningarna. En seriös debatt
om ett nordiskt försvarsförbund
skulle kunna tänkas uppstå, om de stora
militära paktsystemen i Europa var
i ett tillstånd av upplösning eller om
avspänningen i Europa var sådan att
NATO- och Warszawapakternas upplösning
blev en naturlig utväg. Ingenting
av detta är aktuellt eller kan väntas bli
det inom överskådlig tid. Visserligen
sker det en uppmjukning inom de båda
paktsystemen— en utveckling som är
präglad av en tilltagande stabilisering
och avspänning i Europa. Men för tiden
förblir dessa militära system dominerande
grupperingar i den europeiska
säkerhetspolitiken.

Jag kan gärna med glädje konstatera
att trots att Danmark och Norge är med
i NATO har detta inte hindrat Norden
att bli en del av Europa med påfallande
stabilitet. Härtill har bidragit dels
de väsentliga begränsningar i sitt medlemskap
i NATO som Danmark och
Norge har gjort, dels den svenska neutralitetspolitiken
liksom Finlands fasta
och självständiga politik. En väsentlig
ändring i dessa förhållanden i Norden
kunde störa den nu rådande stabilite -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ten, alldeles särskilt om inte ett försvarsförbund
kunde aktualiseras som
alternativ.

Sverige kan med bibehållen tillförsikt
se sina grannar lösa sina säkerhetspolitiska
intresseproblem på det sätt som
deras egna erfarenheter och bedömningar
gör lämpligt. Den olika utrikesoch
säkerhetspolitik som förs i Nordens
länder har ju inte hindrat ett allt intimare
samarbete på skilda områden i
Norden. Jag hoppas att det kommande
ministermötet i Köpenhamn i slutet av
april skall leda till att det tas ytterligare
steg på i första hand det ekonomiska
samarbetets väg men även till ett ökat
samarbete på övriga områden.

Om jag skulle tillfoga ett önskemål i
denna säkerlietsdebatt, skulle det vara
att NATO- och Warszawapakterna kunde
ta upp en ingående debatt om hur
de båda skulle kunna bidra till en aktiv
avspänningspolitik i Europa. Därmed
kunde de medverka till att bryta
ned vad som kvarstår av järnridån och
främja fred och samlevnad, så att dessa
båda militära allianssystem en dag kunde
befinnas överflödiga och avskaffa
sig själva.

Med all rätt betonar regeringen de
kontinentala säkerhetsfrågornas vikt,
särskilt frågan om Tysklands framtid
och hoppet att dess nuvarande delning
skall kunna ersättas av en mer naturlig
ordning. Detta är ännu, ett kvarts
sekel efter världskrigets slut, den dominerande
frågan i europeisk politik.
Regeringen säger: »I Sverige följer vi
med sympati den västtyska regeringens
strävan till moderation och avspänning.
Vi hoppas att dessa strävanden skall bli
framgångsrika.» Häri kan envar helhjärtat
instämma.

Jag skulle gärna vilja tillägga, herr
talman, att det vore välgörande för hela
Europa och för avspänningen öst—väst
om dessa strävanden kunde bli mer aktiva
också på ömse sidor i det delade
Tyskland. Kanske behövde de också
i åtskilliga avseenden bli mer realis -

tiska och inte så benhårt låsta i positioner
som är ett kvartsekel gamla och
som inte pekar framåt.

Vi har nyligen med stor uppmärksamhet
hört den västtyske utrikesministern
Willy Brandt, om än i sin egenskap
av partiordförande, förorda ett
officiellt erkännande av gränsen OderNeisse
mellan Polen och Tyskland. Det
är tilltalande och lovande att detta tema
nu kan börja offentligt diskuteras i tysk
politik. Det bör också kunna sägas från
talarstolen i den svenska riksdagen
att det är realistiskt och rimligt att
konstatera, att Oder-Neisse-gränsen de
facto ligger fast mellan Polen och dess
västra granne. I själva verket ligger den
fast, oavsett om den officiellt erkänns
i väster eller inte, på grund av de faktiskt
rådande maktpolitiska förhållandena
i östra och centrala Europa. Ju
snarare man i Europas regeringar drar
de rätta slutsatserna härav, desto fortare
kunde en av kontinentens hårdknutar
börja lösas upp.

För övrigt noterar jag med tillstyrkande
vad regeringen säger om sina
strävanden att öka vår handel och vidga
våra övriga relationer med Östeuropa.
Svårigheterna är betydande och
väl synliga för alla, inte minst på grund
av våra olika ekonomiska och handelspolitiska
system. Man bör inte hysa illusioner
om snabba resultat eller att Östeuropa
skulle kunna bli en marknad
jämförlig med den Sverige har i Västeuropa
med dess folkrika, högt industrialiserade
nationer. Men både Sverige
och hela Europa har ett klart positivt
intresse av att spränga bort handelshindren
mellan öst och väst, att
normalisera och utvidga utbytet av varor
och tjänster. Även där går en väg
till avspänning.

Man kan hoppas att den politiska utveckling
som är märkbar på så många
håll i östra Europa och som vi nu
dagligen läser om, särskilt när det gäller
Tjeckoslovakien och Polen, med en
viss liberalisering — om jag använder

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

ordet på ett numera vanligt sätt — och
andra tecken på töväder, skall underlätta
sådana strävanden.

Regeringens deklaration innehåller
ett mäktigt material och berör praktiskt
taget alla väsentliga akuta konflikter i
världen i dag. Jag skall ta upp en av
dessa.

Med stor besvikelse har man konstaterat
att sanktionerna mot Rhodesia hittills
haft otillräcklig ekonomisk och politisk
slagkraft för att nå syftet med
FN-aktionen. Genom de brutala avrättningarna
i Salisbury har läget skärpts
på ett grymt sätt. 1 samma riktning
verkar Sydafrikanska unionens hårda
domar över ett större antal politiska
fångar från Sydvästafrika. Det måste
med bitterhet konstateras i dag —- på
sexårsdagen av massakern i Sharpeville
— att rasstriden i södra Afrika inbjuder
till allt större pessimism. FN har hittills
stått maktlöst, och ingen väg ur
denna ödesdigra konflikt kan anvisas.

Regeringen säger i deklarationen i
dag att den upprepade gånger har yrkat
på att sanktionerna mot Rhodesia skall
göras »totala och effektiva». Den säger
att efter regimen SmitlTs senaste åtgärder
är detta angelägnare än någonsin.
Regeringen hoppas att FN:s säkerhetsråd
skall skärpa sanktionerna.

Det är möjligt att så kommer att ske.
En opinion i England finns uppenbarligen
för en liknande linje. Premiärminister
Wilson har gjort vissa antydningar
i den riktningen. Det är tänkbart att
i så fall enighet skulle kunna uppnås i
säkerhetsrådet om ytterligare skärpta
sanktioner, om England vill göra en
framställning därom. Sverige skulle då,
föreställer jag mig, givetvis delta lojalt
enligt stadgans förpliktelser.

Jag vill dock gärna betona att man
inte skall hysa någon övertro på sanktioner.
Redan vad vi har sett visar begränsningen
av detta vapen. Så länge
Sydafrika och Portugal frikostigt stöder
Rhodesia med leveranser och
transporter och när andra länder, fast
kanske mindre öppet, gör stora affärer

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
med Smithregimen, så länge riskerar
också FN:s sanktioner att vara ett såll
med många genomsläpp. Det föreligger
uppenbart risk för att sanktionerna,
både nuvarande och eventuellt utvidgade,
blir ett nederlag för Förenta Nationerna
och att sanktionsvapnet ännu
en gång — liksom för 30 år sedan —
kommer att visa sig trubbigt och ineffektivt.

En annan fara är att det inte blir
Rhodesia utan grannlandet Zambia som
kommer att drabbas hårdast av en vidgad
ekonomisk sanktionsaktion. Hittills
har Zambia modigt tagit dessa risker
och tappert burit de ekonomiska påfrestningarna
av sanktionerna som har
drabbat dem genom att påverka handelsutbytet
mellan Zambia och Rhodesia.
Ett damoklessvärd över Zambia är
att Rhodesia i sin hand har kontrollen
över den elektriska kraften från Karibadammen,
som spelar så stor roll för
den zambianska kopparproduktionen.
Statschefen Kaunda tillhör, trots det
egna landets svårigheter, dem som begär
en skärpning av åtgärderna mot lan
Smith, med militärt våld om så skulle
behövas.

En liknande opinion har uttryckts
från de flesta övriga afrikanska stater
»söder om Sahara». Dessa stämningar
är inte oväntade inför den vita minoritetens
svåra förtryck över en stor majoritet
afrikaner.

Man kan också förstå de stämningar
som tar sig uttryck i att beväpnade gerillas
tar sig från Zambia över Zambesifloden
eller Karibadammen för att med
vapen i hand reagera mot Smithregimen.

Det är en hotande utveckling som vi
här ser inledas och ett belägg för att
våld föder våld i raskonflikter.

De ekonomiska risker för Zambia
som jag har pekat på understryker behovet
av att Förenta Nationerna upptar
till behandling de ersättnings- och kompensationsfrågor
som sanktioner bör
aktualisera. Den svenska regeringen har
i Förenta Nationerna betonat vikten av

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
att angripa dessa problem. Läget visavi
Rhodesia i dag ökar behovet härav. En
internationell aktion som företas i solidaritetens
tecken och inom FN:s ram
bör inte få det paradoxala resultatet att
den drabbar andra stater, kanske de
minsta och svagaste medlemsstaterna,
och att de får bära den tyngsta bördan.
Men denna solidaritetsdebatt har praktiskt
taget ännu inte börjat inom Förenta
Nationerna.

Jag har betygat min skepsis mot effektiviteten
i sanktioner genom FN. Det
finns länder mot vilka sanktioner från
första stund skulle te sig ganska meningslösa,
genom vederbörande lands
ekonomiska och industriella styrka och
belägenhet. Man måste också ha klart
för sig att när man tillgriper sanktioner
innebär det att man gett upp hoppet
om lösningar genom förhandlingar
och övertalning. Eu annan faktor är att
ekonomiska sanktioner kan skapa ett
läge, där militära sanktioner och väpnad
intervention kan te sig som en
följdriktig fortsättning.

I dagarna har vi också sett hur en
vanligen så balanserad tidning som den
brittiska The Guardian hävdat att tiden
nu är inne för England att gripa
till våld mot Rhodesia och att företa
en militär intervention mot Rhodesia.
Perspektivet är vidlyftigt— och vore
det naturligtvis i än högre grad om
FN skulle öppna krig som konsekvens
av en sanktionsaktion.

Det finns emellertid lägen där ekonomiska
sanktioner kan försvaras och te
sig som enda utvägen, om FN och
världsopinionen inte skall nöja sig med
platoniska maningar och resolutioner.

Jag vill till slut fästa uppmärksamheten
på att i förra veckan överlämnades
till justitieministern ett betänkande med
förslag till lag av en utredning, som jag
har äran vara ledamot i. Det är förslag
till provisorisk svensk FN-Iag just
med sikte på sanktionerna mot Rhodesia.
Syftet är att få en hållfast, helt täckande
lagstiftning som ersättning för
nuvarande otillräckliga lagstiftning, vil -

ken är av provisorisk karaktär och inte
helt tillfredsställande.

Vår utredning skall nu arbeta vidare
och med tiden lägga fram förslag till en
permanent svensk FN-lag, som kan tilllämpas
vid alla framtida fall av sanktioner,
vilka kan komma att beslutas
av FN :s säkerhetsråd. Oavsett vilken
tilltro man har till sanktioner måste vi
självfallet ha den bästa legala beredskap
även på detta område.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Var och en som lyssnat
till den hittills förda debatten måste
konstatera att det i fråga om handelspolitiken
rått en betydande överensstämmelse
i uppfattningarna mellan regeringen
och den borgerliga oppositionen.
Den avsevärda enigheten i bedömningen
av läget och i bedömningen av
de krav som situationen ställer på vårt
uppträdande både i Norden och i de
större europeiska och världsvida sammanhangen
är naturligtvis ytterst glädjande.
En bred uppslutning kring handelspolitiken
är en betydande tillgång
och kanske till och med en förutsättning
för att vi med någon utsikt till
framgång skall kunna hävda våra intressen
i de internationella sammanhangen.
De inlägg som gjorts ger mig
dock anledning till några mycket korta
kommentarer.

När herr Holmberg kom in på handelspolitiken
vill jag minnas att han
började med att karakterisera och beklaga
att regeringens ställning i europafrågan
var trevande och avvaktande.
Jag förstår inte riktigt vad herr Holmberg
menar med det — jag har svårt
att följa hans tankegång. Regeringsdeklarationen
ger ju ett klart uttryck
för vår obundna vilja och fasta föresats
att göra vad som står i vår makt för
att medverka i varje försök som kan
föra oss närmare den slutliga lösningen
på den europeiska integrationens
problem. Vi vill åstadkomma — det
framgår av regeringsdeklarationen, och

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

det är inte första gången vi säger det
— en gemensam marknad i vår del av
världen, där alla intresserade länder
kan delta och som vilar på ett djupt,
ingående och även långtgående samarbete
mellan dem som ingår i en sådan
organisation. Det är det slutliga målet,
men därjämte erinras ju också i regeringsdeklarationen
om vårt intresse att
delta i försök att finna temporära lösningar
och arrangemang som kan göra
tillvaron litet uthärdligare för oss.

Herr Holmberg efterlyste i ett annat
sammanhang det s. k. danska förslaget
och frågade hur det kommer sig att
det inte ställts till åtminstone utrikesnämndens
och helst riksdagens förfogande.
Han ifrågasatte om det inte vore
lämpligt att utrikesnämnden inkallades
för behandling av det. Svaret på den
frågan är: Det finns inget danskt förslag.

I samband med förberedelserna för
det toppmöte som skall hållas i Köpenhamn
begärde jag — såsom samarbetsminister
deltog jag i förberedelsearbetet
— att danskarna skulle närmare precisera
vad de hade tänkt sig skulle behandlas
vid toppmötet för att detta
skulle få ett konkret och värdefullt innehåll.
Danskarna efterkom oss så till
vida att det på tjänstemannaplanet uppgjordes
en förteckning på olika ämnen
som kommentar till den dagordning
efter vilken vi arbetade. Det betonades
uttryckligen att förteckningen bara innehöll
lösryckta tankar och att den
endast skulle tjäna som vägledning för
de diskussioner som fördes den 11
mars i Köpenhamn. Det begärdes också
att detta papper icke skulle offentliggöras,
och under sådana omständigheter
finns det heller ingen anledning att
göra det.

Vad beträffar önskemålet om inkallande
av utrikesnämnden vill jag säga
att när förberedelsearbetet avslutats och
man börjat se vilka frågor som kommer
att föreläggas toppmötet, så är det
väl alldeles självfallet att spörsmålet
kommer att underställas utrikesnämn -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
den i god tid före mötet i Köpenhamn
den 22 och 23 april.

Herr Dahlén lär ha sagt att den form
som den svenska EEC-ansökan i somras
fick — med stöd av inte bara socialdemokraterna
i utrikesnämnden utan
också, såvitt jag kunde förstå, med stöd
av centern, som inte hade något att tilllägga
i slutomgången — hade gjort att
vi kommit i en något sämre kategori.
Om herr Dahlén menar att det gäller
vår plats i samband med prövningen
och eventuella förhandlingar om möjliga
tillfälliga arrangemang, kanske det
kan ligga något i att vi kommit i en
»sämre kategori», men det beror inte på
den form som ansökan fått. Om vi ingivit
en ansökan där vi inte utan reservation
sagt att vi sökte förhandlingar
enligt § 237, dvs. den paragraf som reglerar
medlemskapet, så hade vi under
alla omständigheter försatts i den positionen
av alla dem som velat hänföra
oss dit.

Jag kan tillägga att den uppfattningen
att vi på grund av vår neutralitet inte
på samma basis som andra länder skulle
få förhandla om kommersiella arrangemang
betraktar vi som helt orimlig. Vi
har också funnit en betydande förståelse
för vår ståndpunkt bland många
av EEC-Iänderna. Jag hoppas alltjämt
att neutraliteten inte skall diskvalificera
oss från att delta i förhandlingar om
t. ex. tullsänkningar på europeisk basis.
Det skulle vara lika orimligt att argumentera
att neutraliteten skulle diskvalificera
Sverige från att delta i sådana
övningar som det skulle ha varit att
diskvalificera oss från Kennedyrundan.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom jag i ett tidigare
anförande liar aktualiserat frågan
om den fortsatta behandlingen av bl. a.
det danska utkastet till en reglering av
vissa förhållanden mellan Nordens stater
för att därigenom kunna slå en fastare
brygga över till EEC, vill jag en -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
dast kommentera handelsministerns anförande
med att framhålla, dels att jag
naturligtvis är glad över att vi i utrikesnämnden
kommer att få tillfälle att
behandla detta ämne, dels att jag hoppas
att den propå som danskarna har
utsänt omedelbart delgives ledamöterna
i utrikesnämnden, så att vi i god tid
kan förbereda oss. Som jag tidigare
nämnde, har detta papper på något sätt
sluppit ut i Sverige. Jag vill inte på
något sätt anklaga regeringen för detta.
Det lär väl finnas andra kontakter med
våra grannländer. Jag tycker att det är
fel att frågor av denna art i första hand
skall delges och behandlas av industrins
och näringslivets företrädare,
medan oppositionspartiernas representanter,
som i utrikesnämnden har ansvar
för frågor av detta slag, kommer
på efterkälken.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det papper som herr
Holmberg talar om saknar i dagens läge
egentligen all aktualitet. Vi har haft ett
sammanträde mellan de nordiska marknadsministrarna,
där vi bestämde oss
för en viss avgränsning av de ämnesområden
som skulle behandlas vid det
kommande toppmötet. Utredningsarbetet
på olika områden pågår. Det kompletteras
i den mån så inte är gjort och
förs vidare. Jag hoppas att vi så småningom
får ett dokument av en art som
anger vad som kommer att avhandlas
vid toppmötet.

Jag anser inte att detta danska papper,
som herr Holmberg påstår, skulle
vara till någon större glädje. Det kan i
varje fall inte betraktas ens som ett arbetspapper
längre. Det är dock inte huvudskälet
till att jag inte ville dela ut
det till herr Holmberg, utan anledningen
är att jag har förbundit mig till att
inte medverka till något offentliggörande
av det. Har andra fått tag på det
och lämnat ut det, får de ta ansvaret
härför. Jag kan inte göra det.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! I redogörelsen om FN:s
generalförsamling förra hösten heter
det, att generalsekreterarens rapport i
fråga om nedrustningsproblemen utgör
en hälsosam lektion i förintelse och
förstörelse för statsmän, militärer och
mannen på gatan. Rapporten talar om,
har statsrådet Myrdal sagt, en förintad
befolkning, förlamade samhällen, militärt
kaos samt om brand, död och
brännskador. Mest uppehöll sig statsrådet
Myrdal vid de skador som den radioaktiva
strålningen kan åstadkomma.

Även de konventionella vapnen, dit
numera en del av de kemiska stridsmedlen
tycks hänföras, kan dock vålla
enorma skador. Vi som hörde och såg
TV:s skildring av de vietnamesiska barnens
ankomst till Köpenhamn i förra
veckan har svårt att glömma den brännskadade
flickans gråt. Hon var tyst och
stilla, sades det, bara man inte rörde
vid henne. Då blev smärtorna för svåra
och hon skrek i förtvivlan. Detta
tiotal barn, utvalda på måfå bland
många tusen med likartade skador, illustrerar
generalsekreterarens berättelse.

FN-rapporten, liksom dagens regeringsdeklaration,
sysslar dock mest
med kärnvapen och möjligheterna att
uppnå ett icke-spridningsavtal. Barnens
upplevelser visar, att även de s. k. små*
krigen har en ohygglig verkan inte
minst för civilbefolkningen och att denna
åstadkommes med de konventionella
vapnen. Det är allvarligt om man tillåter
att de konventionella vapnen blir
alltmer effektiva och dessutom tilllåter
att handeln med dem når allt fler
folk och länder. Den förre danske statsministern
Jens Otto Krag begärde vid
FN:s senaste generaldebatt att man
skulle försöka nå internationell överenskommelse
om begränsning av handeln
med konventionella vapen. Ett första
steg skulle vara att utnyttja FN för att
utveckla informationer om handeln.
Generalsekreteraren borde förhöra sig
hos medlemsstaterna om deras inställ -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

ning och därefter rapportera till generalförsamlingen.
Det kunde tänkas att
man därmed fick en bättre överblick
över rustningsbalansen mellan stora och
små stater och i övrigt.

Det kan räcka med några få siffror
om de konventionella vapnens destruktiva
verkan för att belysa hur angelägen
Krags begäran är.

Enligt uppgift i den konservativa londontidningen
Sunday Times för någon
vecka sedan drar USA:s krigföring i
Vietnam så stora kostnader att om man
hade samma utgifter för fredliga ändamål
skulle vietnamesernas inkomster
stiga så mycket att levnadsstandarden
blev sex gånger bättre för män, kvinnor
och barn i såväl Nord- som Sydvietnam.
Till motsidan i Vietnam går
helt naturligt också en ström av vapen
för dyra kostnader. Det enda verkligt
nationella inslaget i Vietnam tycks alltmera
bli det berättigade missnöje, som
regeringsdeklarationen talar om, och
viljan att hävda detta missnöje i kampen
för den egna rätten. Även till Vietnams
grannländer sänds vapen, och detta
från avlägsna och fredliga länder.
Tror någon att dessa sändningar verkligen
gagnar freden? Eller gagnar vapensändningarna
till Mellersta Östern
och till Sydamerika freden?

Världens rustningar beräknas enligt
låga uppskattningar nu uppgå till 175
miljarder dollar, kostnaderna för u-hjälpen
till 7,5 miljarder dollar per år. Men
trots denna bristande balans är det mot
u-hjälpen som kritiken riktas. Den sägs
vara för stor. Vem granskar på samma
sätt den hjälp som går till militär upprustning
av u-länderna? Det internationella
freds- och konfliktforskningsinstitutet
i Stockholm har på sitt program
studier av försäljning och hjälp med
vapen till utvecklingsländerna. Den årliga
utvecklingen av vapenhandeln sägs
skola bli föremål för studier. Däremot
sägs inte att dessa studier brådskar,
men jag hoppas att det är underförstått.

Redan nu visar tillförlitliga uppgifter

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
att u-länderna av sina årliga inkomster
betalar en lika stor andel till rustningar
som industriländerna; det är bara det
att u-länderna har mindre resurser än
i-länderna.

I sitt tal vid FN:s generalförsamling
dröjde utrikesminister Torsten Nilsson
vid behovet av ökad upplysning för att
förhindra konflikter stater emellan.
Upplysning och bättre informationer
behövs förvisso om vilka ohyggliga möjligheter
som nu finns för att tillintetgöra
mänskligheten. I sitt tal åsyftade
utrikesministern dock huvudsakligen
behovet av en bättre upplysning om de
förhållanden som leder till raskonflikter.
Lika riktigt som hans påpekande
förefaller mig att vara, lika viktigt är
att man här hemma ser till att behovet
av bättre information tillgodoses. Ännu
är informationsverksamheten om FN
och om det mellanfolkliga samarbetet
av minst sagt blygsamt format. Skall informationen
verkligen ge resultat måste
den också ges ökade möjligheter.

I andra länder uppmärksammas i dag
massakern i Sliarpeville den 21 mars.
Man anstränger sig för att nå en stor
allmänhet med upplysningar om vad
som då skedde. Här får vi nöja oss med
att notera att det i regeringsdeklarationen
sägs att dagen står som en symbol
för apartheidregimens omänsklighet.

Det kan vara skäl att i det sammanhanget
erinra om den dokumentsamling
som FN utgett under titeln Apartheid
and the treatment of prisoners
in South Africa. Denna dokumenterade
skildring av hur politiska fångar behandlas
för tankarna till den tortyr nazisterna
utsatte de norska patrioterna
för.

Det har i dag publicerats en artikel
i Dagens Nyheter av Per Wästberg där
han talar om behandlingen av fångarna
i Sydafrika. Jag tycker det kan vara
lämpligt att just denna dag läsa in ett
avsnitt ur artikeln till riksdagens protokoll.

Per Wästberg talar om en färgad 18-

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
åring som dömdes till 6 månader i ensamcell
för att ha stulit frukt för 20
kronor i en butik. Domen mildrades
till 5 månaders straffarbete och domen
kommenterades: »Kosten består av
220 gram ris kokat i en och en halv
liter osaltat vatten per dag. Denna föda
försvagar och bryter mentalt ned en
ung man. Ensamcellen är byggd i cement,
med en liten gallerglugg, aldrig
någon sol, luften bli ohälsosam och
stinkande ... Vilda djur ges mänskligare
behandling.»

Som kontrast till dessa skildringar
kan ställas en artikelserie i den sydafrikanska
tidningen Rand Daily Mail,
skriven av en journalist som besökt de
grannländer till Sydafrika där de svarta
har den politiska makten. Serien blev
enligt uppgift en tankeställare för de
vita representanterna för herrefolket.
I stället för att ha rashat som ledstjärna
har man i grannländerna eftersträvat
ett gott samarbete mellan vita och färgade.

Så mycket mera tragisk framstår den
ovärdiga behandlingen av indierna i
Kenya, en behandling som för tankarna
till de lidanden som judarna har utstått
och fortfarande får utstå i vissa
europeiska länder.

Vore det förmätet av oss att låta Kenyas
ledande politiker förstå att vi ser
med avsky på varje form av rasdiskriminering?
Skulle det inte vara tänkbart
att utnyttja indiernas kunskaper
och skicklighet i vår biståndsverksamhet?
Eller är det helt otänkbart att Sverige
skulle kunna ta emot en del av
dessa ofta högt utbildade och kvalificerade
människor? Vi har tagit emot
andra, oss helt främmande människogrupper
och har lyckats anpassa dem
till oss och oss till dem. Även om läget
på arbetsmarknaden är besvärligt, kan
det inte betyda att vi skall avstå från
varje humanitär aktion. Det gjorde vi
inte ens på 1930-talet.

Rashat föder rashat, och det är lika
ovärdigt vare sig det vänder sig mot en
brun, svart eller vit människa. Samti -

digt måste vi vara medvetna om att vad
som nu sker i södra Afrika ovillkorligen
leder till blodiga uppgörelser, om
man inte kan genomföra FN:s beslut
av skilda slag inom rimlig tid, främst
genom sanktioner. Det förefaller vara
nödvändigt att tillgripa sådana, även
om herr Möllers varning för optimism
i fråga om sanktioner förvisso är befogad.
Personligen är jag tveksam inför
dem, de leder till ökade risker för våld
— det kan man inte bortse ifrån. Men
frågan är kanske vilken form av våld
vi tvingas att välja.

Som herr Möller nämnde har i dagarna
lämnats förslag om Sveriges uppträdande
gentemot Rhodesia av den
kommitté, som handlagt frågan om en
lagstiftning för genomförande av säkerhetsrådets
beslut och rekommendationer.
Jag vill avslutningsvis, herr talman,
uttala förhoppningen att man här
skall samarbeta intimt med de övriga
nordiska staterna. Finland har som bekant
redan antagit en lag som gäller
uppfyllandet av förpliktelser vilka följer
av medlemskapet i FN.

Samarbetet i FN-frågor är livligt mellan
de nordiska staterna •— det märks
inte minst hos generalförsamlingen i
FN-huset. Men det kan givetvis stärkas
ytterligare om vi inom kort får uppleva
en vitalisering och fördjupning av
hela det nordiska samarbetet, vilket
tydliga tecken tyder på. Samarbetet bör
kunna gälla också bistånd av olika slag,
exempelvis det återuppbyggnadsarbete
i Vietnam som, enligt vad vi alla vill
tro, inom en snar framtid kommer att
bli aktuellt och detta för att vi inte vill
tänka oss att vi skall ställas inför ännu
ett världskrig med allt vad detta innebär.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Det dramatiska skeendet
i Vietnam berör oss alla, vilket omvittnats
i den tidigare diskussionen i
dag. Ingen kan ta ställning för kriget
som ett medel att lösa internationella

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

konflikter. Ingen kan undgå att känna
djupt medlidande med de människor
som drabbas av krigets fasor. När vi
diskuterar vad som händer i Vietnam,
får vi dock inte låta detta undanskymma
vad som sker och har skett i andra delar
av vår orosfyllda värld.

Vi har upplevt vad som skedde i Sovjetunionen
och hur detta land handlade
mot satellitstaterna. I Sydafrika finns en
regim vars apartheidpolitik vi inte accepterar.
Vad som händer i Rhodesia
upprör oss alla. Vårt land samarbetar
inom EFTA med Portugal. Vi känner
alla till dess sätt att behandla sina kolonier
och befolkningen där. Vi har
också anledning att dra oss till minnes
det som nu sker i Grekland. Den senaste
nyheten om massmord på indianer i
Sydamerika ger en skrämmande bild av
en verklighet som vi trodde att en civiliserad
värld icke skulle behöva uppleva.

Jag känner sympati med den ungdom
och andra som reagerar mot våldet som
ett medel att för egen vinning förtrycka
de mänskliga fri- och rättigheterna.
Våra sympatier eller antipatier mot de
i våldshandlingarna inblandade parterna
får inte fördunkla målsättningen,
som måste vara fredsöverenskommelse
snarast möjligt. Det finns stor risk för
att engagemang och upprördhet ger en
sådan känslomässig slagsida att fredsvågen
kommer i bakgrunden även i den
svenska debatten. Den stora klyftan
mellan rika industriländer och fattiga
u-länder upplevs allt starkare, främst
bland ungdomarna, som något orättfärdigt
och oacceptabelt och spelar naturligtvis
en avgörande roll i deras ställningstagande.
Låt mig, herr talman,
deklarera än en gång att jag till fullo
sympatiserar med ungdomens naturliga
diskussion i dessa frågor. När jag gör
detta innebär det icke att jag accepterar
ytterlighetshandlingar som ägt rum
i form av äggkastning, fönsterkrossning
m. m., avsedda att skada utländska sändebud
i Sverige.

Vi har i vårt land en överväldigande
ansvarsmedveten och i övrigt fin ung -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
dom som måste medverka till att dylika
handlingar inte får upprepas. Det är
naturligt att den regering som vi för
närvarande har inte bara måste känna
sitt ansvar, utan även måste handla i
enlighet med ett neutralt lands skyldigheter.
Vår neutralitetspolitik står över
partigränserna, och det finns ingen som
helst anledning att något statsråd kommer
på sådana villovägar att han valtaktiskt
spekulerar i dessa ömtåliga frågor.

Vi kan väl inte komma ifrån att det
finns ett visst samband mellan den amerikanska
ambassadörens hemresa och
regeringens talande och handlande. Vi
har, herr talman, en utrikesminister.
Hans långa tystnad har förvånat. När
han så småningom tagit till orda och
säger att det är regeringschefen som
skall tala i så viktiga frågor, accepterar
jag det till fullo. Beträffande andra statsråds
agerande vill jag uttala min beundran
för arbetskapaciteten att i vissa
frågor vara regeringschef, utrikesminister
och fungera i sin normala befattning
som undervisnings- eller utbildningsminister.

Från centerpartiets sida vill vi varken
dramatisera eller överdimensionera
det skedda. Det råder yttrandefrihet
i vårt land. Vårt land är en demokrati.
Vi har rätt att demonstrera. Det må ankomma
på vederbörande att bedöma
lämpligheten att tåga tillsammans med
ett krigförande lands ambassadör.

Centerpartiet har i denna fråga accepterat
generalsekreterare U Thants
linje. I en i många avseenden barbarisk
värld tror vi att FN och dess underorganisationer
bör ges allt stöd för att
enskilda och länder skall kunna leva i
en fredlig värld och i en fredlig samvaro.

Herr talman! Vi är medvetna om att
vår politik, såväl när det gäller vårt
lands inre förhållanden som dess förhållande
till andra länder, i handling
och tänkande bör baseras på begreppet
frihet från fruktan. Detta bör gälla alla,
oberoende av hudfärg, ras eller religion.

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Meddelande ang. enkel fråga
Om vi är ense om detta och låter det
inrikespolitiska trygghetsbegreppet bli
en realitet, måste det vara en nödvändighet
att marknadsproblemen får den positiva
lösning som behövs inte bara för
att skapa trygghet åt oss själva utan
även för att vi skall kunna ge mera
hjälp till u-länderna.

Som jag tidigare antytt lever vi inte
bara i en föränderlig värld utan i en
inflammerad sådan, och detta måste
föra med sig att vi måste närma oss
marknadsfrågorna med all försiktighet.
Vi har varit med och byggt upp EFTA
såsom varande en bro till en större
marknad. Även om den stora EFTA-partnern
England någon gång brutit mot
EFTA-traktaten, måste vi vara medvetna
om att EFTA finns kvar och fungerar.
Detta faktum måste enligt min uppfattning
vara en handlingsbas även för
framtiden.

Den nordiska gemenskapen har en
väsentlig uppgift, dels i fråga om det
mänskliga nordiska samarbetet, dels när
det gäller möjligheterna att gemensamt
komma med i en större marknad. Handelsutbytet
mellan de nordiska länderna
är av den storleken att det nordiska
samarbetet för alla de nordiska länderna
ter sig som en nödvändighet.

Förhandlingsresultatet i Kennedyrundan
visar enighetens möjligheter. En
naturlig nödvändighet synes också vara
att marknadsstaterna icke glömmer
bort de globala perspektiven. Marknadsfrågan
får inte begränsa sig i sin egen
begränsning. Även om vi är ett litet
land bör vi göra allt för att medverka
inte bara till en handelspolitiskt gynnsam
utveckling för vårt land utan även
till en fredlig samverkan i övrigt.

Om vi kommer med i en större marknad
får det inte bli något av en rikemansklubb
för Europa. Vi har en s. k.
tredje värld, och med vårt ansvar förenat
och med vår humanitära inställning

måste den handelspolitiska diskussionen
ta hänsyn till u-länderna.

Medan vi väntar är det en nödvändighet
att de nordiska länderna med hänsynstagande
till respektive lands möjligheter
gemensamt förbereder inträdet i
den stora gemensamma marknaden.
Rapporten från det nordiska ministermötet
i Köpenhamn, som handelsministern
för en stund sedan talade om här,
inger förhoppningar om att det som
eventuellt kommer att hända skall ske
i en förberedande samverkan i Norden
för att vi inom EFTA:s ram med för
vårt land bibehållen neutralitet skall
kunna njuta av stormarknadens fördelar.
Detta är som jag ser det avslutningsvis,
herr talman, en nödvändighet för
ett bibehållande och ett utvecklande av
tryggheten i vårt samhälle.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts, att den fortsatta
överläggningen skulle uppskjutas til!
aftonsammanträdet.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Tistad (fp) till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet: »Anser
Statsrådet det vara lämpligt att enskilda
företag i tobaltsbranschen som beställt
kontrollstämplar hos kontrollstyrelsen
hänvisas att avhämta dem hos
Svenska Tobaksaktiebolaget?»

Kammaren åtskildes kl. 16.55.

In fidem
Ii.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

Torsdagen den 21 mars eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
(Forts.)

Fortsattes överläggningen i anledning
av det i Kungl. Maj :ts skrivelse nr 73
avsedda meddelandet.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Det är på två fält av
den politiska verksamheten som under
en lång följd av år de demokratiska
partierna varit eniga, nämligen i fråga
om utrikespolitiken och i fråga om försvarspolitiken.
Den enigheten har rått
inte på grund av någon automatisk samstämmighet
av åsikterna i detalj utan
därför att alla har eftersträvat den och
så gjort erforderliga uppoffringar för
att den skulle kunna uppnås och vidmakthållas.
Vi har naturligtvis handlat
på det sättet därför att vi alla har ansett
att enighet om utrikespolitik och
försvarspolitik har ett värde i sig för
landets säkerhet och att partitaktiskt
manövrerande på de områdena inte är
förenligt med det ansvar som en politiker
bör kunna avkrävas. Vi har låtit
kommunisterna ensamma stå för ett
sådant manövrerande.

På det senaste året, närmare bestämt
från och med valet 1966, har en ändring
inträtt, och den blir undan för
undan alltmera påtaglig. Regeringen
har sökt strid på båda de hittills pacificerade
områdena. Det började med
den plötsliga och våldsamma omkastningen
i försvarspolitiken, och det
tycks fortsätta nu med utrikespolitiken.
Jag skall ge ett par exempel.

Under den allmänna motionstiden
vid riksdagens början väcktes en motion
angående principerna för svensk
utrikespolitik. Motionen är underteck -

nad av de ledamöter av högerpartiet
som haft att företräda vårt land vid
Förenta Nationernas generalförsamling
och som därför direkt utomlands har
känt behovet av klara principiella normer.

Det är nu tolv år sedan riksdagen
senast gav uttryck åt sin samlade syn
på svensk utrikespolitik. Vi tycker därför
att tiden kunde vara väl mogen för
ett nytt uttalande. Motionen var inte
avsedd att söka strid. Dess innehåll är
i stort sett bara en redogörelse för tidigare
officiella svenska ståndpunktstaganden,
och motionens yrkande är helt
enkelt »att riksdagen måtte uttala att
som riktlinjer för svensk utrikespolitik
alltjämt skall gälla de principer som
antogs av 1956 års riksdag».

Det föreföll oss alldeles självklart att
motionen skulle behandlas av utrikesutskottet
på sådant sätt att riksdagen
kunde ha tagit ställning till den i samband
med denna debatt, som ju främst
rör utrikespolitikens allmänna utformning.

Utrikesutskottets majoritet har emellertid
avvisat en sådan naturlig ordning,
och motionen ligger ännu obehandlad.
Något skäl har inte angivits.
Det förefaller för övrigt nästan som
om man hade för avsikt att skjuta motionen
helt ifrån sig under vårriksdagen
och ta upp den först på senhösten.
Under de år som jag har tillhört riksdagen
har jag inte varit med om ett diktat
av denna typ någon enda gång i ett
utskott, och jag vill inför kammaren
protestera mot åtgärden och anhålla
att utrikesutskottets ordförande eller
annan representant för utskottsmajoriteten
ville lämna en redogörelse för motivet
att inte vilja underställa kammaren
motionen vid det tillfälle då så
självfallet borde ha skett. Herr Möllers
förklaring för en stund sedan, då han

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
skyllde på sekretariatet, kan jag inte
godta. Till dess att motsatsen blir bevisad
kan jag för min del inte tolka
motionens behandling eller rättare sagt
dess underlåtna behandling på annat
sätt än som ett uttryck för ovilja att
klart säga ut att vår neutralitetspolitik
skall bedrivas på samma sätt som har
skett under en lång följd av år.

Jag sade att motionen i huvudsak ger
en redogörelse för tidigare svenska
ståndpunktstaganden och självklara
synpunkter. Den har därutöver ett kort
avsnitt som innehåller ett försök att
fastlägga de krav som bör vara vägledande
för de svenska insatserna i nedrustningssammanhang.
Det är krav som
kanske inte är fullständiga och som
säkert tål att diskuteras. Vi har tagit
upp dem just därför att en sådan diskussion
är behövlig och att ett fastläggande
av principerna för vårt handlande
också i detta sammanhang måste
vara högeligen önskvärt. Ja, det torde
vara nödvändigt, om vi lika ivrigt som
vi hittills har gjort skall engagera oss
i nedrustningspolitiken och därvid
handla effektivt och konsekvent och
med god balans mellan svenska och
universella intressen.

Eftersom utskottet inte har velat underställa
kammaren våra överväganden,
i varje fall inte nu trots att frågan är
brännande aktuell, skall jag be att få
redovisa dem. Låt mig dock först starkt
få betona den vikt som vi lägger vid
försöken att begränsa de militära rustningarna
i världen. Det slutliga målet
hävidlag, en allmän och total avrustning
grundad på en internationellt hävdad
rättsordning, ter sig dock i dag utomordentligt
avlägset. Framkomsten av
nya medel för en nära nog obegränsad
massförintelse, kärnvapen samt biologiska
och kemiska stridsmedel, har
gjort det till den angelägnaste uppgiften
för närvarande att få dessa medel
under kontroll. Tyvärr framstår även
denna begränsade målsättning som
mycket svår att nå.

Vi svenskar har särskilt goda förut -

sättningar att deltaga i detta arbete.
Vår alliansfria politik gör oss oberoende
av påverkan utifrån, och vi har så
länge lyckats hålla oss utanför krigiska
förvecklingar och så klart visat vår
frihet från aggressiva avsikter, att vår
fredsvilja icke gärna kan sättas i fråga.
Vi har vidare högt utvecklade vetenskapliga
resurser och en i hela nationen
starkt förankrad vilja att hjälpa till
i arbetet på avspänning och utjämning
av motsättningarna i världen.

Sverige har ju också under senare år
kommit att intaga en bemärkt plats
i de internationella nedrustningsförhandlingarna.

Det är alltså som underlag för våra
ställningstaganden i de sammanhangen
som vi behöver långsiktiga och konsekventa
handlingslinjer. De bör samtidigt
tillgodose både svenska säkerhetsintressen
och kraven på internationell
solidaritet. Vi har i vår motion formulerat
dem i följande fem punkter.

1. Nedrustningsåtgärder måste präglas
av balans och realism. Avtal och
överenskommelser får inte i sig innebära
förskjutningar i balansen mellan
stater eller grupper av stater. De bör
ålägga alla berörda parter jämförbara
förpliktelser.

2. Fullgörandet av åtaganden måste
vara öppet för insyn utifrån eller ske
under effektiv internationell kontroll.

3. Rustningsrestriktioner skall ha
nedrustningseffekt. De får inte tjäna
andra syften utan bör både leda till
och av de enskilda staterna betraktas
som ledande till ökad säkerhet. Frivillighet
är den bästa garantin för ett åtagandes
varaktighet och en förutsättning
för ytterligare avspänning.

4. Rustningsrestriktioner får inte låsa
utvecklingen. De får inte långsiktigt
konservera styrkeförhållandena mellan
stater och hindra de fortlöpande förändringar
i dessa som i längre perspektiv
normalt äger rum.

5. Nedrustningsåtgärder får inte skapa
diskriminering på fredliga arbetsfält.
Avtal som kan innebära ingrepp

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

i den fredliga fria konkurrensen måste
kombineras med regler som hindrar
en sådan diskriminering.

Herr talman! Det kan väl inte ha
varit utformningen av dessa, som jag
tycker, självklara krav som så skrämde
utrikesutskottet. Jag kan inte tro det.

Vår alliansfria neutralitetspolitik har
hittills ansetts kräva att svensk handlingsfrihet
skall upprätthållas i kärnvapenfrågan.
Grundvalen för den politiken
är nämligen förmågan att avhålla även
en stormakt från anfall mot oss. Därför
måste vapenutvecklingen inom stormakterna
i hög grad beröra oss, och detta
gäller även kärnvapen — åtminstone
konstruktioner för direkt militär användning.
Vi måste därför hålla kvar
vår handlingsfrihet så länge som stormakternas
kärnvapenresurser inte kunnat
bringas under kontroll. Det har också
varit regeringens ofta deklarerade
linje att uppställa bestämda villkor i
fråga om rustningsbegränsningar på
kärnvapenområdet för att den handlingsfriheten
av oss skall överges. Dessa
villkor blev klart definierade, när
svenska regeringen år 1962 efter hörande
av utrikesnämnden svarade på
Förenta nationernas fråga beträffande
anslutning till en kärnvapenfri zon i
Europa enligt ett av utrikesminister
Östen Undén framlagt förslag. Då förklarade
regeringen att våra villkor
bl. a. innebar att stormakterna skulle
ha ingått ett avtal om fullständigt provstopp,
att zonen skulle gälla försöksvis
under en tid av fem år och att den
skulle vara ett faktum före 1963 års utgång.

Det blev, som vi vet, ingenting av
med zonen. Förenta nationerna satte
till sin nedrustningskonferens i Geneve,
där Sverige blev medlem, och stormakterna
ingick i Moskva år 1963 sin överenskommelse
om ett partiellt provstopp.
Sveriges inställning blev därefter —
fullt riktigt tycker jag — att som villkor
för ett avstående av vår handlingsfrihet
kräva en samlad lösning, en s. k. paketlösning,
som skulle innehålla först

6 Första kammarens protokoll 1968. Nr 13

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

och främst ett totalt provstopp, vidare
ett produktionsstopp och slutligen såsom
en komplettering till dessa viktiga
element ett icke-spridningsavtal. Det är
väsentligt att göra klart för sig att det
är provstoppet och produktionsstoppet
som har nedrustningseffekt. Ett ickespridningsavtal
har i sig självt intet
spår av någon sådan effekt.

Det svenska kravet på en samlad lösning
kan sägas vara en logisk uppföljning
av ställningstagandet i samband
med Undénplanen. Provstoppet är detsamma.
Det skulle ha hindrat en vidareutveckling
av kärnvapen, om det hade
kommit till stånd senast under år 1963.
Så skedde dock inte, och eftersom vidareutvecklingen
sålunda inte kunde hindras
i tid, måste stoppet kompletteras
med restriktioner i fråga om nytillverkning.
Icke-spridningsavtalet kan
därefter så att säga åstadkomma den fria
zonen.

Hur kan nu regeringen mot bakgrund
av denna under en lång följd av år drivna
linje i sin deklaration i dag skildra
det nu i Geneve framlagda icke-spridningsavtalet
på ett sätt som närmast leder
tanken till att det skulle vara en
framgång för svensk utrikespolitik? Det
är ju i själva verket ett svidande nederlag
för det som är väsentligt i de svenska
önskemålen. Jag kritiserar ingen för
misslyckandet. Det har säkerligen inte
gått att uppnå bättre resultat. Vad jag
vill kritisera är sättet att framställa det
som händer. Sanningen är att stormakterna
hänsynslöst har viftat undan varje
reell motprestation och inte ens velat
allvarligt diskutera någon sådan. Förhandlingarna
sker till ackompanjemanget
av täta kärnvapenprov och under
en fortsatt väldig kärnvapenupprustning.
Det enda stormakterna vill ge
är vaga löften om att förhandla vidare
så småningom, när man har fått sitt
monopolavtal i hamn. Sådana löften är
inte mycket att bygga realpolitik på.
Liknande utfästelser gjordes när det
partiella provstoppet ingicks år 1963,
men de har inte, trots att fem år har för -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
flutit sedan dess, lett till någonting alls.
Förhandlingarna i Geneve ger en god
illustration av hur totalt hänvisad till
egna resurser att skydda sin säkerhet
en liten alliansfri nation är.

Regeringen säger nu i sin deklaration
att undertecknandet av det partiella
provstoppsavtalet år 1963 för vår del
var ett politiskt avgörande i riktning
mot att avstå från handlingsfriheten
samt att beslutet härom stöddes av en
enig riksdag. Detta är inte sant. Riksdagen
var visserligen enig, men det berodde
på att regeringen i sammanhanget
gjorde så klara deklarationer om våra
motkrav och villkor för att släppa vår
självbestämmanderätt — det var villkor
och inte bara lösa förhoppningar, vilket
fru Myrdal ville antyda för en stund
sedan — att alla kunde ställa sig bakom

dem. Såvitt jag kan förstå, begär ingen
i dag någonting mera eller något annat
än att regeringen skall vidhålla sin tidigare
inställning. Det verkar dock som
om regeringen vore helt på flykt från

den. Är regeringen också på flykt från
neutralitetspolitikens övriga viktiga delar? Vår

utrikespolitik har som grundval
ett allsidigt sammansatt och starkt försvar.
Det krävs för vår egen säkerhet,
men det fyller också en viktig uppgift
för att upprätthålla balansen i Norden
och i norra Europa över huvud taget.

Statsminister Erlander uttalade för
en stund sedan från den här talarstolen
sin belåtenhet över de säkerhetspolitiska
utredningar som 1965 års försvarsutredning
har gjort och som han
tydligen ställde sig bakom. Jag skall be
att få citera ett uttalande i utredningens
nyligen avlämnade betänkande: »Redan
i nuvarande läge fyller vårt land
genom sin utrikespolitik och sitt försvar
en viktig roll för att vidmakthålla
stabiliteten i det nordiska området.

—----Väsentliga försvagningar av det

svenska försvarets styrka relativt omvärlden
kan rubba denna bild av stabilitet
och balans i Norden.»

Den försvarspolitik som regeringen

har inlett innebär att försvaret genom
att leva upp sina tillgångar hålles på något
så när oförändrad nivå de allra närmaste
åren. Statsministern sade att det
är fel att påstå att vi sänker garden och
minskar vår försvarsförmåga under de
närmaste fyra åren. Nej, det är aldrig
fel att påstå vad som är sant. Sanningen
är att vi sänker garden påtagligt. Vi
har redan börjat göra det, men efter
några få år blir försvagningarna väsentliga,
även om vi då skulle satsa
jättebelopp. Efter några få år är alltså
balansstörningen i Norden ett faktum.
Vad har regeringen för planer inför
detta? Vad finns det för underlag för
påståendet i regeringsdeklarationen att
vår neutralitet i morgondagens Europa
måste framstå som en tillgång? Om vår
politik inte kan vidmakthålla balansen
i Norden, vill man faktiskt fråga: Tillgång
för vem då? Det är svårt att veta
vem som kommer att vinna i det hasardspel
som regeringen har börjat
spela med den svenska säkerheten.

Vi har den europeiska marknadsfrågan.
En svensk anslutning till EEC kan
ganska snart bli en nödvändighet, om
inte vår exportindustri skall flytta från
oss och vårt välstånd rinna bort. Ett av
de stora problemen är då om vi skall
kunna uppnå en anslutning med bibehållen
möjlighet att bedriva vår neutralitetspolitik.
Skall det lyckas så fordras
inte tomma deklarationer utan att vi i
handling visar vår avsikt och förmåga
att hävda vår linje. Det går inte, om man
samtidigt för en försvarspolitik som
obönhörligen och ganska snart leder till
en väldig avtappning i vår försvarsförmåga.
Skall vi avstå från EEC eller skall
vi avstå från neutraliteten?

Kraven som ställs på oss i fråga om
den nordiska balansen och av omsorgen
om vårt välstånd är viktiga nog, men de
är ändock av underordnad betydelse i
jämförelse med trygghet mot krig och
våld för vårt eget land. Att skapa den
tryggheten måste vara en av politikens
allra viktigaste uppgifter.

Jag skall återigen be att få citera för -

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

svarsutredningen. Den säger i ett annat
avsnitt av sitt betänkande: »Stormakternas
militära resurser har, trots
de ekonomiska påfrestningar det innebär,
successivt ökats och är nu större
än någonsin tidigare. Detta innebär betydande
latenta risker.---Aggres siva

påtryckningar eller andra yttringar
för en maktpolitik som utgår från
hot om krig kan komma att beröra hela
Europa. Krig i Europa kan härvid inte

uteslutas.---Det är inte givet att

vårt land måste dras in i ett storkrig i
Europa, inte ens om detta omfattar områden
inom den nordiska regionen. Avgörande
härför kan i många lägen vara
styrkan av vårt militära försvar.» Det
är alltså dagens situation som utredningen
tecknar på detta sätt. När det gäller
utvecklingen på litet längre sikt — den
framtid i vilken nuvarande försvarspolitik
får sin avgörande verkan -—• nöjer
man sig med att konstatera att bedömningarna
är osäkrare men att riskerna
för krig kvarstår. Det finns inga tecken
på en avspänning eller andra faktorer
som gör krigsrisken obefintlig i den
framtid då vår försvarskraft har minskat
väsentligt — så småningom till ungefär
hälften mot nu.

Hur tänker sig regeringen att svenska
folkets behov av skydd då skall tillgodoses?
Skall vi överge neutraliteten och
söka skydd hos andra? Med alltför svaga
egna resurser kan vi bli tvungna till
detta vare sig vi vill eller inte.

Herr talman! Regeringen ägnar i dagens
deklaration mycket utrymme åt
att skildra sina omsorger om den svenska
neutraliteten. Jag kan inte frigöra
mig från intrycket att regeringens handlingar
berövar detta tal trovärdigt innehåll.

Statsrådet fru MYRDAL:

Herr talman! Det är mycket intressant
att lyssna till herr Virgin. Eftersom
vi nu under flera år har suttit i
samma delegation vid nedrustningsförhandlingarna
i Geneve har, tycker jag,

6t Första kammarens protokoll 1968. Nr 13

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
våra uppfattningar där blivit mera samstämda
än som här har kommit till synes.
Jag kan också instämma i många av
herr Virgins allmänna uttalanden, men
jag'' ser inte riktigt på vilka precisa
punkter han skulle önska att våra insatser
vid nedrustningsförhandlingarna
drevs olika mot nu.

Jag skall emellertid ta upp ett par
speciella frågor. En av de principer
som herr Virgin nämnde såsom framlagda
i högerpartiets motion gällde att
kärnvapenmakterna inte skulle få särskilda
förmåner i samband med nedrustningsåtgärder.
Här vill jag säga att
ett av den svenska delegationens ändringsförslag,
som ännu icke godtagits,
inriktar sig just på ett sådant problem,
nämligen den högst moderna frågan om
utnyttjande av kärnladdningar för fredliga
sprängningar i syfte att utvinna
gas, olja och mineral och kanske för
stora ingenjörsuppgifter, hamnanläggningar
osv. Om dessa explosivers användning
måste förbjudas för alla icke
kärnvapenstater, därför att kärnsprängladdningarna
är praktiskt taget identiska
med kärnvapen, betyder utan tvivel
kärnvapenmakternas fortsatta monopol
på kärnvapnen att de faktiskt
kan utnyttja ett militärt monopol också
för kommersiella förmåner; kärnvapenmakterna
skulle alltså ha möjligheter
som andra länder saknar att exploatera
sina gastillgångar, sina mineraltillgångar
etc.

Detta är en intrikat fråga, men vi
har där inte bara ställt ett ändringsförslag
utan också anmält som en reservation,
att vi kommer att fortsätta arbetet
på att förändra dessa regler; och det
inte minst i de underutvecklade ländernas
intresse.

Sedan skulle jag litet grand vilja beröra
det som herr Virgin sade om Undénplanen
och de villkor svenska regeringen
ställde i sitt svar på generalsekreterarens
rundfråga i mars 1962.
Det är nämligen, herr Virgin, väldigt
mycket en fråga om att utvecklingen
själv kan förändra sig så, att regering

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1908 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
och riksdag måste vara i stånd att också
se litet annorlunda på problemen.
Svaret på rundfrågan gällde ju under
vilka villkor Sverige skulle vara villigt
att låta vårt land ingå i en kärnvapenfri
zon i Europa, omfattande så många
stater som möjligt i Mellan- och Nordeuropa
vilka inte skulle förfoga över
egna kärnvapen. Bland de villkor för
ett svenskt deltagande som nämndes i
svaret var att överenskommelsen skulle
göras tidsbegränsad, förslagsvis till fem
år. Nu är en förändring i färd med att
komma till stånd. Om nämligen ickespridningsavtalet
går igenom är ju ett
av de förnämsta syften som omedelbart
skulle vinnas — annars blir det inget
avtal — att frågan om Västtysklands
bindning till kärnvapenfrihet kommer
att avgöras i det sammanhanget. Frågan
om en kärnvapenfri zon i Europa
som separat nedrustningsåtgärd har
därmed kommit något i skymundan.

Andra villkor ställdes också den
gången, således år 1962. Ett var att
kärnvapenstaterna skulle utfästa sig att
avstå från alla åtgärder som stod i strid
med en överenskommelse om en kärnvapenfri
zon, t. ex export av kärnvapen
eller överlämnande av tekniska upplysningar
eller apparatur för produktion
av kärnvapen. Detta är också ett
åtagande som ingår i de operativa artiklarna
i det föreslagna icke-spridningsavtalet.
Den delen av våra »villkor»
skulle alltså bli direkt tillgodosedda
där.

Vidare sades det från den svenska
regeringens sida att överenskommelsen
skulle göras beroende av att kärnvapenmakterna
kom överens om att upphöra
med kärnvapenproven. Vi har fått ett
partiellt provstopp. Jag vill gärna hålla
med herr Virgin i det omdöme som jag
antar att han gör, nämligen att det partiella
provstoppet inte har visat sig
hindra kärnvapenmakterna från att sätta
i gång ganska stora nya utvecklingsprojekt
på kärnvapenområdet. Frågan
om det fullständiga kärnvapenprovstoppet
står därför kvar. Frågan är av

utomordentlig vikt. Vi satsar våra
största vetenskapliga och diplomatiska
resurser för att driva fram just denna
fråga, och det kommer vi sannerligen
att göra även i fortsättningen. Att vi
driver frågan med kraft har man också
redan noterat i nedrustningsförhandlingskretsar,
inte minst hos stormakterna.

Jag tror emellertid att under herr
Virgins kritiska inställning — hans pessimism,
hans ord om svidande nederlag
osv. — ligger någonting annat där vi
kanske skiljer oss mer än i dessa speciella
frågor. Jag vill dock först framhålla
att vi sannerligen inte, vare sig
i regeringsdeklarationen eller i något
anförande, glorifierat icke-spridningsavtalet.
Vi har inte uttalat någon tillfredsställelse
med avtalet, och vi ställer
oss fortfarande helt öppna till frågan
huruvida det kan vara av verkligt
positiv betydelse för oss. Det förhållandet
att det i stämningen i herr Virgins
anförande ligger något som skiljer
oss åt och som skiljer oss åt mera i dag
än när vi tidigare arbetat tillsammans
tror jag inte beror så mycket på vad vi
gör eller inte gör i nedrustningssammanhang
på det internationella planet
utan fastmera på en olika uppfattning
om vad som är önskvärt och möjligt
med hänsyn till svensk kärnvapenbeväpning.
På den punkten kan jag inte
heller underlåta att registrera att det
har skett väldiga förändringar under
den tid som vi har arbetat i Geneve,
inte bara i Sveriges inställning till frågan
om egna kärnvapen utan över huvud
taget i alla smärre staters inställning
till denna fråga, alltså sedan mars
månad år 1962, eller den tidpunkt då
18-maktskommittén påbörjade sitt arbete
och då samtidigt vi lämnade vårt
svar på rundfrågan om Undénplanen.

Det har blivit alldeles tydligt att utvecklingen
i fråga om kärnvapen har
gått helt och hållet till stormakternas
favör. När vi började fanns det ytterst
få interkontinentala kärnvapen, långdistansvapen.
Hela utvecklingen på det

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

området har försiggått på senare tid.
Det betyder att de s. k. supermakterna
avlägsnar sig långt även från de medelstora
kärnvapenstaterna. Storbritannien
börjar redan dra konsekvenserna av insikten
att inga andra än supermakternas
vapensystem egentligen är av avgörande
betydelse.

Med detta sammanhänger den andra
punkten, nämligen att de militära experternas
bedömande av kärnvapnens
användbarhet har utvecklats i mer försiktig
— eller kanske rent av negativ
■— riktning.

Som en tredje punkt, vilken jag bara
kort vill nämna, har vi de upplysningar
som står att finna i FN:s generalsekreterares
rapport om kärnvapnens
kostnader och verkningar. Där får man
för första gången en öppen utredning
om de enorma kostnader som kompletta,
om också små, kärnvapensystem
skulle dra.

Vi har för det fjärde — det vill jag
bara kort påminna om — sett en mot
denna faktiska utveckling svarande förändring
i opinionen i alla länder. I
Sverige brukar vi mäta opinionen då
och då med Gallupundersökningar. Det
har vi också gjort härvidlag. År 1957
var vid en sådan utfrågning 40 procent
av de tillfrågade för svenska kärnvapen
och 36 procent emot, medan 1967
bara 19 procent var för och hela 73
procent emot.

Det är alltså en realistisk bedömning
som ligger bakom resonemanget att
man knappast har samma anledning
som tidigare att bygga beslut på förhoppningar
om effektiviteten — och
kanske ens önskvärdheten — av ett
svenskt kärnvapen.

Detta är den stora fråga som ligger
under vår diskussion. Icke-spridningsavtalet
är så att säga en formell fråga,
som är anknuten till denna stora fråga
men som inte är helt avgörande för inställningen
till den som berör vår egen
kärnvapenbeväpning. Det blir ju tillfälle
att diskutera den frågan snart nog.

Jag vill påminna om några ord i den

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
i dag framlagda försvarspropositionen
nr 110, där departementschefen säger:
»Jag delar försvarsutredningens bedömning
att det för närvarande inte ligger
i vårt lands säkerhetspolitiska intresse
att anskaffa kärnladdningar.» Riksdagens
partier får med all sannolikhet tillfälle
att ta ställning till den saken innan
frågan om ett icke-spridningsavtal
ställs på sin politiska spets för vårt
lands vidkommande. Riksdagens suveränitet
att därvidlag fatta fria beslut
kan ingen ifrågasätta, och vi föregriper
naturligtvis inte heller riksdagens avgörande.

När jag har ordet skulle jag vilja säga
något till fru Segerstedt Wiberg, som
också talade om nedrustning. Hon påminde
om några förslag som hade förelegat
i FN :s generalförsamling förra
hösten och som där inte ens hade
tagits upp till behandling. Det ena var
det danska förslaget om eu begränsning
av handeln med vapen, närmast
en registrering av vapenhandeln. Detta
förslag framställdes till slut aldrig
formellt av danskarna eller några andra.
Det andra som siktar mycket mer
direkt till en verklig nedrustningsåtgärd
gällde de biologiska och kemiska
stridsmedlen. Där tog Malta ett initiativ.
Tydligen hade ambassadören en
del tid till sitt förfogande, och han hade
gjort en mycket intensiv förberedande
studie. Han gjorde en dokumenterad
framställning — och Sverige stödde intensivt
den framställningen — med begäran
att få en av FN:s generalsekretariat
med experthjälp utarbetad rapport
om de biologiska och kemiska stridsmedlen,
liknande den rapport som vi
just då hade mottagit om kärnvapnens
ekonomi och verkningar. Detta resolutionsutkast
drogs tillbaka, och det
kanske säger någonting om det politiska
klimatet och om det samspel som troligtvis
försiggår mellan stormakterna,
att det maltesiska resolutionsutkastet
drogs tillbaka på samma gång som ett
ungerskt förslag som hade gått ut på
att skarpt kritisera användningen av

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
kemiska stridsmedel, inte bara för att
döda människor utan också för att förstöra
deras försörjningsmöjligheter.

Detta är nog den politiska bakgrunden
till den kompromiss som gjordes,
en kompromiss som nedrustningssträvandena
blev lidande på. Jag kan bara
försäkra att vi från svensk sida ämnar
fortsätta att försöka få upp de biologiska
och kemiska stridsmedlen till förnyad
behandling. Vi är utomordentligt
glada att vi därvidlag har ett starkt
stöd från de svenska militärerna.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är naturligtvis riktigt
som statsrådet Myrdal säger att
även jag haft förmånen att tillhöra nedrustningsdelegationen
i Geneve under
ett flertal år och att vi i många avseenden
där har varit helt samstämda. Jag
har aldrig sökt dölja min respekt för
fru Myrdals skicklighet och kunnighet
i dessa sammanhang och hennes förmåga
att föra vår talan i förhandlingarna.
Men jag har heller aldrig sökt dölja, att
jag inte delar den grundinställning som,
förefaller det mig, ofta leder fru Myrdals
handlande, nämligen att kärnvapen
över huvud taget inte har något
intresse för svensk säkerhet. Jag tror
att vi har ett utomordentligt starkt intresse
att även i framtiden kunna bibehålla
vår frihet att själva utan låsningar
avgöra hur vi skall tillgodose
vår säkerhet. Jag har aldrig pläderat för
svensk kärnvapenanskaffning, men jag
har alltid pläderat för att vi inte skall
avstå från vår frihet att besluta i den
frågan innan vi har fått några motprestationer
som kan kompensera den brist
i trygghet som en låsning genom ickespridningsavtal
eller på annat sätt skulle
innebära.

Nu säger fru Myrdal att försvarsutredningen
har föreslagit att vi skulle
besluta att för närvarande inte anskaffa
kärnvapen. Jag har ingenting emot ett
sådant beslut. Men om jag minns rätt
fortsätter försvarsutredningen och sä -

ger ungefär så här att om det i en
framtid skulle visa sig att det blir en
annan situation, kan man ta upp frågan
till omprövning. Det tycker jag också
är ett riktigt konstaterande. Men hur
skall vi kunna göra det, om vi är låsta
genom internationella avtal?

Det ligger mycket i fru Myrdals
skildring av hur situationen ändrats,
men jag tror inte att det är fullt korrekt
att säga att den tekniska utvecklingen
på kärnvapenområdet helt har
gått i riktning mot anskaffande av uteslutande
stora interkontinentala vapen.
Såvitt jag vet har det samtidigt skett
en utveckling som gör gränsen till de
konventionella vapnen mera flytande.
Det är just en sådan längre gående utveckling
som kan vara av vital betydelse
för oss. Låt mig sluta med att
citera vad som sades när anslutning
skedde till 1963 års provstopp. Då sade
regeringen att den hoppades »att provstoppsöverenskommelsen
i Moskva skulle
leda till ytterligare konkreta resultat
i nedrustningsarbetet och bana väg för
uppgörelser om verkliga rustningsbegränsningar,
avseende både kärnvapen
och andra rustningsområden». Man tilllade
att om så blev fallet kunde »Moskvaöverenskommelsen
få avgörande betydelse
för ställningstagandet i frågan
om svenska kärnvapen».

Jag tycker att detta är ett klokt och
riktigt sätt att uttrycka saken, och jag
kan inte förstå varför man skall intaga
en annan ställning i dag.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Myrdal för de kompletterande
upplysningar hon lämnat här. Det
var ett mycket intressant förslag som
den maltesiska delegationen framlade,
och som Sverige stödde. Samtidigt förefaller
mig statsrådet Myrdals resonemang
visa att de konventionella vapnen
faktiskt får minst lika stor om inte

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

större betydelse i framtiden för de s. k.
småkrig vilka antagligen kommer att
bli allt fler och fler.

Det är där jag vill vädja till statsrådet
att stödja de ansträngningar som
görs att kontrollera vapenhandeln. Enligt
den regeringsdeklaration vi har
hört i dag spelar de små staterna allt
större och större roll. Då är det väl inte
minst av betydelse att man får både
de kemiska, de biologiska och de konventionella
vapnen under kontroll.

Jag kan inte se att här föreligger någon
meningsskiljaktighet mellan mig
och statsrådet och vill vädja till statsrådet
att påverka det internationella
freds- och konfliktforskningsinstitutet
till ett så snabbt och intensivt arbete
som möjligt.

Statsrådet fru MYRDAL:

Herr talman! Till det sista viil jag
säga att jag nog inte kan så effektivt
påverka det internationella freds- och
konfliktforskningsinstitutet. Att försöka
göra det vore kanske ett utslag av ministerstyre.
Men det finns ju andra
möjligheter för den svenska opinionen
att komma till tals med institutet.

Till herr Virgin skulle jag vilja säga
att jag är glad att han själv talade om
att vi antagligen inte delar en djupare
grundinställning i dessa frågor, även
om vi i stor utsträckning har likartad
uppfattning om vad man kan och bör
göra i själva nedrustningsförhandlingarna.
Jag gissade alltså rätt när jag antog
att det i stor utsträckning är frågan
om inställningen till den svenska kärnvapenbeväpningen
som i grunden är
olika, frågan, skulle jag vilja säga, om
en mer eller mindre positiv tro på
handlingsfrihetens betydelse, eller på
den reella räckvidden av den frihet vi
skulle ha att anskaffa kärnvapen oberoende
av andra.

Till de olika ting som vi anfört i regeringsdeklarationen
och vilka visar att
vi gradvis har bundit oss mer och mer

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
skulle jag vilja lägga ännu ett — i
varje fall nämnde jag den inte här
tidigare — och det är att vi helt konkret
blir mer och mer ofria i den mån
vi för vårt civila atomenergiprogram
litar till importerat bränsle, som ju är
underkastat internationell kontroll, bilateral
eller multilateral, för att övertyga
världen om att vi inte utnyttjar
det för militärt bruk. När vårt land,
som vi siktar till, kommer in under
den allmänna internationella IAEAkontrollen,
blir dessa åtaganden ännu
mycket ovillkorligare.

Jag citerade inte något ur försvarsutredningens
betänkande, utan jag citerade
faktiskt ett stycke på sid. 71 i
Kungl. Maj:ts proposition nr 110. »Men
jag delar försvarsutredningens uppfattning,
att det för närvarande inte ligger
i vårt lands säkerhetspolitiska intresse
att anskaffa kärnladdningar» — där
finns det inte något om eller men. Men
den frågan bör ju lämpligen diskuteras
när propositionen kommer upp till behandling
i riksdagen.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! En amerikansk toppjournalist
— jag tror det var Walter
Lippman — sade en gång om de Gaulle,
att han var en profetisk man — han
handlade som om den framtid han
trodde skulle komma, redan vore här.
Det omdömet skulle man nästan kunna
fälla om fru Myrdals sätt att betrakta
den problematik som vi nu diskuterar.
Fru Myrdal handlar som om den framtid
som vi alla hoppas skall komma,
nämligen en framtid med reella rustningsbegränsningar
på kärnvapenområdet,
redan vore här. Tyvärr är den
inte det, och till dess den kommer —
det finns inga förhoppningar om att
det skall vara snart -— vill vi yrka
på att vi skall behålla vår frihet att
själva avgöra frågor om våra säkerhetsintressen.
Det är den stora, kanske enda
skillnaden, mellan fru Myrdal och mig.

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Statsrådet fru MYRDAL:

Herr talman! Jag tror inte att herr
Virgin skall kunna finna att jag och den
svenska delegationen i vårt handlande
i nedrustningsangelägenheter har övergivit
den, som jag förut kallade det,
formalistiska handlingsfrihetens linje.
Vi har hela tiden försökt att inskärpa
nödvändigheten av att ha kvar vår suveräna
rätt att fatta beslut om tillhörighet
eller inte till det avtal det här gäller
och till andra avtal, när den tiden kommer,
och vi har alltså inte därvidlag
bundit oss i förväg.

Att jag i dag mer talade om framtiden
och mer beskrev de förändringar som
de facto har ägt rum, berodde på att
jag ville tolka de underliggande inställningarna
som medförde att herr Virgin
och jag tog en något olika ton och
hade en något olika färgläggning av
framtiden.

Det står fullkomligt självklart att riksdagen
har sin fulla handlingsfrihet att
fatta beslut. Jag har också så ofta understrukit
— det behöver inte göras
här i kammaren men det kan behöva
göras i utländska sammanhang — att
riksdagen är suverän när den skall
fatta beslut i dessa viktiga frågor.

Herr VIRGIN (li) kort genmäle:

Herr talman! Ändå säges i den svenska
regeringsdeklarationen i dag att det
avgörande steget i fråga om låsning av
vår handlingsfrihet togs år 1963.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Det är svårt att inse att
det skulle föreligga några praktiska hinder
att diskutera den högermotion om
utrikespolitiken som herr Virgin tidigare
har hänvisat till. Han har utförligt
redovisat en del av dess innehåll, och
om han har lust skulle han ju kunna läsa
in hela dess text i kammarens protokoll,
och sedan kan vi ju diskutera den bäst
oss lyster. Jag tillhör inte utrikesutskottet
och känner inte till skälen för upp -

skovet med sakbehandlingen av motionen.
Jag noterar bara att det ju är ovanligt
att vi under dessa allmänna utrikespolitiska
debatter också behandlar motioner
av just den typ det här gäller.

Sedan måste jag uttrycka min förvåning
över att herr Virgins första inlägg
varken anknöt till regeringsdeklarationen
i dag eller till högerns motion
utan i stället i hög grad anknöt till en
helt annan proposition som riksdagen
senare skall behandla i annan ordning,
nämligen propositionen om försvarsutgifterna.
Han anknöt här till ett av sina
intressen, och det är kanske mänskligt,
men han valde fel tid och fel plats för
att utveckla sina tanker. Det är ganska
orimligt att vi här skulle gå in i en stor
debatt om herr Virgins skräckmålning
av regeringens försvarspolitiska linje
och hans tal om den stora avtappningen,
hasardspelet osv. Jag vill bara notera,
vilket herr Virgin naturligtvis mycket
väl vet, att en hel rad stater i vår
närhet i Västeuropa i ännu högre grad
än Sverige för närvarande visar restriktivitet
och besparingsvilja på försvarets
område. De gör det liksom vi
i ett trängt finansiellt läge, men att de
vågar göra det måste uppenbarligen
hänga samman med att de har en relativt
lugn bedömning av krigsriskerna i
Europa. Jag har svårt att finna det alltför
upprörande om den svenska regeringen
också anknyter till denna tämligen
allmänt accepterade bedömning.

Till herr Virgins tal om kärnvapen
skall jag bara göra en mycket kort kommentar.
Han säger att frågan om övergången
mellan konventionella vapen och
taktiska atomvapen får man inte bortse
ifrån och att utvecklingen kanske går i
den riktningen att gränsen suddas ut.
Detta är en föreställning som spelat en
stor roll i 1950-talets debatter om svenska
atomvapen, men i hela den internationella
debatten sedan dess har tendensen
varit alldeles klar att man allt starkare
upplevt den mycket viktiga gränsen
mellan s. k. konventionella vapen
och även de minsta typer av kärnvapen

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

som för närvarande existerar eller kan
väntas bli tillverkade. Ett mycket aktuellt
och dramatiskt exempel på hur
man upplever denna gräns är kriget i
Vietnam där amerikanerna bär satt in
allt grymmare och effektivare s. k. konventionella
vapen, men där också alla
har klart för sig, och med stor sannolikhet
också amerikanerna själva, att det
är ett stort språng därifrån och till att
tillgripa atomvapen i Vietnam. Jag avstår
från att göra ytterligare kommentarer
till herr Virgins klagan.

En vän till mig som sedan några årtionden
sysslat med utrikespolitiska
frågor bekände nyligen i ett samtal att
hans viktigaste lärdom genom åren var
att utrikespolitik är något förfärligt
svårt. Man blir aldrig riktigt färdig med
ett problem. Man tvingas ständigt pröva
det på nytt och ifrågasätta sina tidigare
slutsatser. Jag förstod honom,
men jag undrade samtidigt för mig själv
om detta inte var en variant av expertens
dilemma inom utrikespolitiken likaväl
som inom andra områden. Den
som länge har sysslat med ett problem
blir mest medveten om dess komplikationer.
Men experten har också den fördelen
att han inte alltid behöver ha en
definitiv åsikt. Han skiljer sig därvidlag
från politikern som ofta måste bestämma
sig, och någon har uttryckt det
så: Vetenskapsmannen resonerar för
att komma fram till en slutsats — politikern
resonerar för att komma fram
till ett beslut. Båda uppgifterna är angelägna
och legitima.

Men det är inte alla vetenskapsmän
som förstår detta. En svensk professor
har nyligen i ett uppmärksammat debattinlägg
utvecklat tanken att det är
nödvändigt att förstärka den politiska
beslutspyramidens topp, där vetenskapsmän
och specialister skulle spela en
ökad roll medan de traditionella partipolitikernas
betydelse skulle reduceras.
Det är ju i och för sig en gammal konservativ
tanke i modern utstoffering, att
vi egentligen borde ha regeringar av
sakkunniga och inte av politiker. En för -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
del skulle enligt professorn vara att man
därigenom slipper ifrån en tungrodd
procedur i beslutspyramidens bas, där
man tar överdriven hänsyn till s. k. rättvisekrav
och trygghetsfaktorer. Jag är
inte riktigt övertygad om att världen
skulle styras bättre på det sätt som professorn
har tänkt sig. Jag är inte säker
på att politikernas misstag beror på att
de inte lyssnar till specialister. Låt mig
motivera mitt tvivel med ett exempel.

För drygt ett tiotal år sedan kom jag
en dag till Boston och bad att få träffa
en ung senator vid namn John F. Kennedy.
Det gick nu inte för sig. I stället
introducerades jag för en på den tiden
prominent republikansk senator från
Massachusetts. Sedan ville jag träffa professor
John Kenneth Galbraith, senare
känd för sin bok om överflödets samhälle;
numera en av den amerikanska
Vietnam-politikens främsta kritiker och
just på besök i Sverige. Det gick inte
heller. Men som ett likvärdigt alternativ
erbjöds jag att tillbringa en hel dag
tillsammans med professor Walt
Rostow. Vi hade en gemensam bekant
i Gunnar Myrdal. Denne Rostow är
utan tvivel en av de mest välinformerade
specialister på internationell politik
och internationell ekonomi som jag
har träffat —- även om jag i och för sig
inte alls var övertygad av alla hans
synpunkter. Hans icke-kommunistiska
manifest har betecknats som ett av efterkrigstidens
mest stimulerande och
betydelsefulla politiska debattinlägg.
Man är ofta nyfiken på vad det blir
av människor som man har träffat. Jag
noterade därför med intresse att Walt
Rostow blev en av Kennedys nära rådgivare
efter presidentskiftet 1960/61;
att han spelade en roll för Kennedys
beslut att öka de amerikanska insatserna
i Vietnam; att han sedermera har
blivit en av president Johnsons främsta
politiska rådgivare; att han i dag är
en av de allra ivrigaste hökarna i Vietnam-kriget
— av allt att döma en av
nyckelfigurerna tillsammans med utrikesminister
Rusk.

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Utifrån min lilla erfarenhet får jag
nog säga att det säkert inte är något fel
på den här mannens intellektuella kapacitet
och inte på hans kunskaper. Han
är inte alls ensam. Det är åtskilliga briljanta
hjärnor som har bidragit till underlaget
för den katastrofala Vietnampolitiken.

Det är inte där som felet sitter. Det
är inte bristen på specialister som har
skapat detta elände. Jag vill naturligtvis
å andra sidan inte förorda att politikerna
skulle avstå från att lyssna till
specialister, men ett ökat specialistinflytande
innebär ju i och för sig ingen
garanti för kloka beslut. Det är för övrigt
möjligt att även med måttliga kunskaper
komma till riktiga slutsatser.
Man skall väl inte alltför mycket pressa
ordspråket att också en blind höna
hittar ett korn ibland, men jag kom att
tänka på det när jag nyligen i en liten
bok, som kom ut 1953 och för vars
författarskap jag är ansvarig, hittade
följande prognos för Vietnam. »Det enda
alternativet till Ho Chi Minhs seger synes
nu vara ett enormt kraftuppbåd från
fransk och amerikansk sida men utan
hopp om ett förtroendefullt samarbete
med inhemska nationalistiska krafter.»

I samma avsnitt skrev jag att Frankrikes
uppträdande i Indokina är ett
mönsterexempel på hur ett kolonialfolk
kan drivas i armarna på kommunisterna
genom en politik som söker tillvarataga
kortsynta koloniala intressen utan
tillräcklig hänsyn till nationella aspirationer.

Nu kan det sägas att den unge mannen
som skrev detta för 15 år sedan var en
bra dålig spåman när han inte förutsåg
att fransmännen redan året därpå skulle
dra sig ur spelet. Annars gäller ju
prognosen än i dag. Alltjämt tvingas
amerikanerna till ett enormt kraftuppbåd
i Vietnam utan »förtroendefullt
samarbete med inhemska nationalistiska
krafter».

Jag känner verkligen ingen glädje
över att prognosen slog in, inte heller
känner jag någon stolthet. Det krävs inte

några särskilt djupgående kunskaper
om Indokina för att på detta sätt förutse
utvecklingen. Möjligen krävdes det
en viss fanatisk förblindelse för att inte
se den. Det är kanske också där som
felet ligger. Vad man inte vill se, det
ser man inte heller. Har mycket intelligenta
och kunniga personer en skärva
i ögat så blir det i alla fall fel. Om
USA:s ledare sedan åtskilliga år låtit
sig dras in steg för steg i en alltmer
katastrofal politik i Indokina så kan
den enkla förklaringen vara att de har
varit så ensidigt upptagna av en global
konspirationsteori, att de har bortsett
från sådana enkla rättvisekrav som
ibland gör sig påminta vid beslutspyramidens
bas.

Många har varit medansvariga i olika
stadier av denna utveckling. En av dem
hette, som jag redan sagt, John F. Kennedy,
och när en jäktad president fattar
ödesdigra beslut så kan det illustrera
den personliga maktkoncentrationens
faror.

Den svenske professor som jag förut
citerade bär också sagt att det i vår
dynamiska tid börjar bli bättre att fatta
ett felaktigt beslut som snabbt kan
korrigeras än att arbeta med en tungrodd
hierarki av kommittéer. En närliggande
invändning är att felaktiga beslut
i en dynamisk tid kan bli mycket
svåra att korrigera.

Politikerna måste onekligen fatta
många beslut, men sannolikheten talar
för att besluten blir klokast om de förbereds
av tungrodda kommittéer som
har kontakt med beslutspyramidens
bas. Det räcker inte att lyssna till specialisterna.

När det har sagts här i debatten i dag
exempelvis från högerhåll att det från
amerikansk sida har förekommit felbedömningar
i Vietnam så bör det läggas
till att vad som kallas felbedömningar
i stor utsträckning varit uttryck för
betänkliga värderingar i fråga om våldets
roll i den internationella politiken.

Från basen, från de vanliga människorna,
kan politikerna hämta inspi -

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

ration till beslut som måste präglas av
enkla och klara värderingar om rättvisa
och mänsklighet. Det är dessa värderingar
som måste fälla utslaget också
i utrikespolitiken, också när det gäller
Vietnam. Först när dessa värderingar
slår igenom på högsta beslutsnivå kan
man hoppas på en amerikansk politik i
Sydostasien som blir både rationell och
mänsklig.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björk uttryckte sin
förvåning över att jag kunde vara upprörd
därför att vår motion inte blivit
behandlad i den här debatten. Det är
ganska ovanligt, sade herr Björk, att en
motion behandlas i en utrikesdebatt.
Det må så vara, men det är också mycket
ovanligt att det lämnas motioner
som rör utrikespolitikens allmänna inriktning.
En sådan motion förelåg emellertid
i år, och den har icke blivit behandlad.
Resultatet borde då rimligen
vara att vi skall ha två utrikesdebatter.
Tycker herr Björk att det vore önskvärt?
Man har i alla fall gått så långt
att man kunnat diskutera en kommunistmotion
i den här debatten. Det sades
uttryckligen ifrån att så skulle ske.

Vidare anmärkte herr Björk på att
jag skulle ha försökt göra debatten till
en försvarsdebatt genom att diskutera
propositionen om försvarsutgifterna.
Nej, herr Björk, den skrift som jag
diskuterade var den som statsministern
införde i diskussionen tidigare i dag,
nämligen försvarsutredningens säkerhetspolitiska
del. Statsministern uttryckte
sin tillfredsställelse över att den
utredningen hade gjorts och framlagts.
Det var den jag hämtade mina citat ur.

I övrigt vill jag bestämt bestrida
herr Björks enligt min mening fullständigt
orimliga uppfattning att vår försvarsförmåga
inte skall diskuteras i en
utrikesdebatt. Den är väl tvärtom ett
av de allra viktigaste elementen i vår
utrikespolitik.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björk apostroferade
högermotionen, och det ger mig
anledning till en replik. Hade högermotionen
behandlats, så är jag övertygad
om att dagens utrikespolitiska debatt
hade kunnat bli ett tillfälle för regeringen
att ge ett besked. I stället har
regeringen med olika demagogiska knep
sökt skyla över sitt inkonsekventa
handlande.

Statsministern, som inte är här nu,
försökte i sin sista replik slingra sig ur
problemställningen och svarade inte på
min fråga om han vid utrikesnämndens
sammanträde den 1 mars kände till
att den amerikanske ambassadören
hemkallats och varför statsministern i
så fall inte informerat ledamöterna om
detta. Han hänvisade i stället till att vår
kritik kommit först efter den amerikanske
ambassadörens hemkallande.
Helt naturligt valde statsministern att
försöka slå fast detta förhållande, när
jag inte hade någon replikrätt kvar.
Det är inte bara fegt, det är ömkligt att
utnyttja det förhållandet att en motståndare
har begränsad tid till förfogande.
Det är en politisk oanständighet.
Regeringen vet mycket väl att högerpartiet
i tidigare skede opponerat
mot herr Palmes anförande. Det finns
dokumenterat i riksdagens protokoll
och det finns i Sveriges Radios ljudarkiv.
Men det är klart att när den amerikanske
ambassadören hade kallats hem
så fanns det anledning för oss -—■ och
för regeringen — att fundera över läget
en gång till. Det var säkert inte bara
jag utan också regeringen som försökte
finna en anledning till vad som hade
inträffat. Det var också då som jag
började titta litet närmare på herr
Palmes tal och hans helhjärtade anslutning
till FNL:s program, alltså det program
som har ett kommunistiskt drag
och som regeringen i dag inte med ett
enda ord har velat ta avstånd ifrån.

Jag har med den här repliken velat
fästa kammarens uppmärksamhet på att
ingen av de nu frånvarande regerings -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ledamöterna försökt förklara hur det
kommer sig att man ställt sig bakom
FNL:s program, ett program som i
flera delar har en antidemokratisk linje
och kommunistiska uttryckssätt. Programmet
innebär en utmaning mot
Amerika på det utrikespolitiska avsnittet
och därigenom en utmaning även
mot Norge och Danmark. Jag vill också
fästa denna kammares uppmärksamhet
på att statsrådet Palme, då han för
några timmar sedan uppträdde i andra
kammaren, förklarade att han icke ville
nyansera någonting i sitt tidigare uttalande.
Det innebär alltså att regeringen
alltjämt står fast vid alla de beskyllningar
som har slungats ut. Jag uppmanar
därför regeringen att förklara sig,
och jag hoppas att de som är här för
att bevaka regeringens intressen vänder
sig till statsminister Erlander och ber
honom att infinna sig i denna kammare
för att förklara sig. Gör han inte det,
kan jag inte finna annat än att regeringen
har accepterat den kritik som
högerpartiet i dag har riktat mot regeringen.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! För herr Virgin måste
jag på nytt framhålla, att jag inte är
ledamot av utrikesutskottet. Jag känner
inte till detta utskotts interna arbetsförhållanden.
Jag är medveten om
att det har väckts ett flertal utrikespolitiska
motioner vid årets riksdag.
Det må väl stå utskottet fritt att bestämma
i vilken ordning dessa motioner
skall behandlas. Jag kan möjligen tänka
mig att utskottet vill fundera grundligt
på en så intressant och betydelsefull
motion som den som högern har
väckt.

Herr Virgin frågar mig om jag vill
ha två utrikesdebatter. Det har ju hänt
att vi har haft två utrikesdebatter under
loppet av ett år, så det skulle väl
i och för sig inte skada. Herr Virgin
tycks ju för egen del vilja ha två försvarsdebatter,
en i dag och en vid be -

handlingen av proposition nr 110. Herr
Virgin bestrider att den serie frågor
han framställde och de påståenden
som han gjorde om den väldiga avtappningen
av försvaret samt om hasardspel
osv. skulle ha anknytning till försvarspropositionen.
Jag hävdar bestämt, att
det inte är rimligt att tänka sig att vi
i dag skall gå in i något detaljstudium
av herr Virgins påståenden på dessa
punkter.

Jag noterar med intresse att herr
Holmberg har den debattekniken att
han griper chansen när jag talar om
högermotionen och då knyter an med
en allmän förnyad klagan över herr
Palmes agerande i Vietnam-frågan, ett
ämne som jag över huvud taget inte har
berört. Jag måste säga att det är ett
ganska självsvåldigt sätt att utnyttja
replikrätten. Om herr Holmberg tyckte
det var politiskt oanständigt av statsministern
att ge en utomordentligt
skicklig och slagkraftig replik på herr
Holmbergs sista, oskickliga fråga i det
föregående meningsutbytet, måste jag
framhålla, att det väl inte var ett så där
väldigt fint sätt på sängkanten av herr
Holmberg att nu ta upp en ny omtröskning
av de gamla frågorna, när
det i varje fall förefaller som om statsministern
inte har tillfälle att lyssna
till honom. Där kan jag naturligtvis
missta mig. Jag har ju ingen anledning
att tröska om allt som har sagts tidigare
beträffande dessa ting i dag.

Herr Holmberg försöker nu att omtolka
regeringens uttalande till att den
har tagit avstånd från herr Palme. Jag
kan inte upptäcka det. Vad jag har
upptäckt är däremot, att herr Holmbergs
väldiga attack mot herr Palme har lett
till en sammansvetsning inom det socialdemokratiska
partiet och en utomordentligt
stark indignation över högerledarens
uppträdande i det aktuella fallet,
om det nu var det han siktade till.

Herr HOLMBERG (li) kort genmäle:

Herr talman! Med herr Björk har jag
ingen anledning att ta upp någon stor

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

debatt i denna fråga. Jag vill dock erinra
herr Björk om att orsaken till att
jag tog tillfället i akt till en replik på
herr Björks anförande var att jag saknade
formell replikrätt, när herr Erlander
hade svarat mig sista gången.
Detta visste herr Erlander, och därför
bör herr Erlander infinna sig här för
att fortsätta debatten. Jag hoppas att
herr Björk, som ju står väl till boks
hos statsministern, också försöker ta ett
samtal med honom för att få hit honom.
Annars kan jag inte finna annat
än att det är ett fegt undanflyende.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Det kan ju inte ha stått i
mänsklig makt för statsministern att
ana, att herr Holmberg skulle utnyttja
den sista replik som han hade till sitt
förfogande i det föregående meningsutbytet
till att ställa en fråga, som statsministern
spontant måste ge ett utomordentligt
slagkraftigt och för herr
Holmberg förödande svar på. Men
statsministern kunde ju inte med detta
ha räknat ut, att högerledaren gör sådana
otroliga dumheter. Ibland underskattar
och ibland överskattar man sina
motståndare — av allt att döma har
statsministern i detta fall överskattat
herr Holmberg och inte väntat sig att
han i sin sista replik skulle direkt inbjuda
till avrättning.

Jag har inga särskilt flitiga förbindelser
med statsministern, men det skulle
förvåna mig om inte ekot av vårt lilla
meningsutbyte på ett eller annat sätt
når fram till honom.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Endast en erinran.

Statsministern underlät att svara på
den direkta fråga jag ställde till honom,
huruvida han vid utrikesnämndens sammanträde
kände till att den amerikanske
ambassadören bleve tvungen att åka
hem för konsultationer. Den frågan underlät
statsministern helt och hållet att
besvara.

Nr 13 93

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Om statsministern i detta
fall begått en underlåtenhetssynd, kan
man ju möjligen ha teorin att han inte
fann denna punkt relevant. Däremot
var det utomordentligt relevant att herr
Holmberg så tydligt band samman sin
önskan om ett besked rörande den amerikanske
ambassadörens uppträdande
med frågan i vad mån högern energiskt
skulle kräva statsrådet Palmes avgång.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Varje studie av Vietnam-frågan
leder ganska snabbt till
att det blir fullt tydligt att den är
mycket komplicerad och inrymmer så
många problem, att det är omöjligt att i
ett kort anförande göra rättvisa åt ens
en del av dem. Jag skall i kväll fördenskull
begränsa mig till att säga några
ord om det fredsförslag beträffande
Vietnam som framställts i regeringens
utrikespolitiska deklaration. Men innan
jag gör det ber jag att få redovisa ett
par anmärkningar i anslutning till själva
denna deklaration.

Ett ovanligt svårt dilemma uppstår
för läsaren av deklarationen i dag rörande
Vietnam-frågan. Den har tre mycket
framträdande komponenter. Deklarationen
meddelar en serie faktiska kunskaper,
den innehåller en rad önskemål och
den utvecklar en entusiastisk tro.

Självfallet finns det ingen som helst
anledning att betvivla trosföreställningarnas
uppriktighet, och ej heller kan
man ta fel på de känsloutbrott som ligger
bakom önskemålen, som är av allmän
karaktär och som jag förmodar att
de flesta av oss instämmer i. Däremot
måste nog ett frågetecken sättas när det
gäller den del i deklarationen om Vietnam
som rör de faktiska kunskapsmeddelandena.
Jag har mycket svårt att tro
att den som har skrivit deklarationen i
denna del har en så begränsad kunskap
i ärendet som där exponeras. Å andra
sidan har jag lika svårt att förstå att

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
man vill exponera denna bristfälliga
kunskap för tränade utrikespolitiska redaktörer
och reportrar. Är verkligen innehållet
i detta aktstycke vad regeringen
vill säga utlandet i Vietnam-frågan?

Vad har avsikten varit med detta aktstycke?
Jag lutar nog åt att herr Holmbergs
uttalande att det här aktstycket
är tillkommet för hemmabruk kommer
sanningen närmast. Det märkliga är
emellertid att herr Holmbergs uttalande
är en bumerang, eftersom statsministern
har meddelat att samtliga partiledare
har understött det fredsförslag som
läggs fram. Det förefaller således som
om också partiledarna skulle ha haft ett
visst behov av en deklaration för hemmabruk
för att därigenom försöka fånga
in en opinion som sympatiserade med
dem. I både herr Holmbergs och herr
Wedéns anföranden — jag lyssnade i
andra kammaren till det sistnämnda
— upprepas visserligen imperativet
»Sluta bombningarna». Men samtidigt
är man kritisk mot regeringens inställning
i Vietnam-frågan, och såvitt jag
förstår är denna kritik fullständigt befogad.

Av de något över 30 fredsförslag som
jag har gått igenom tycker jag att den
svenska regeringens är om inte det
sämsta så i varje fall ett av de magraste.
Det är dessutom framställt på ett sådant
sätt att jag för min del inte tror att det
alls har övertygelsens kraft i sig. Man
säger till exempel att bombningarna
måste upphöra, och sedan lägger man
ut den övriga texten, känd för alla.

Bristen i denna uppläggning i fredsförslaget
är för det första att även om
de separata uppgifterna i framställningen
är riktiga i och för sig, så blir de
oriktiga när de ställs in i sitt rätta sammanhang.
För det andra måste man
säga att detta fredsförslag, som nu skickas
ut, inte tar hänsyn till föreliggande
förutsättningar för en fred i Vietnam.
Det är två ofrånkomliga och faktiska
förutsättningar som man inte kan
trolla bort i sammanhanget. Man måste
ju acceptera att USA är i Vietnam. Det

är då ganska egendomligt att man, underförstått,
utan vidare vill driva ut
världens starkaste militärmakt med sitt
blotta ord.

Det råder inte något tvivel om att det
har gått troll i resonemanget om Vietnam-kriget.
Eftersom Nordvietnam
tycks vara Allah och Fulbright hans
profet, skulle jag vilja citera några ord
av Fulbright, som är en sådan väldig
auktoritet. Uttalandet finns återgivet i
den lilla skriften »The Vietnam Reader»,
sidan 205. Där säger han i översättning
på följande sätt: »Det är klart för alla
resonabla amerikaner att en fullständig
militär seger i Vietnam, ehuru den teoretiskt
kan uppnås, icke kan uppnås annat
än till sådana kostnader som långt
överskrider vårt intresses och vår äras
fordringar. Men det är likaledes fullt
klart att ett ovillkorligt tillbakadragande
av Amerikas hjälp till Sydvietnam skulle
föra med sig katastrofala konsekvenser.
Men det viftas bort fullständigt av den
populära opinionen.» Det är dock Fulbright
som säger detta.

Jag är emot, säger Fulbright vidare,
ett ovillkorligt amerikanskt tillbakadragande
från Sydvietnam emedan en sådan
aktion skulle sätta tilltron till våra
löften att försvara folket på spel, emedan
det skulle förminska och fullständigt
förstöra trovärdigheten av de amerikanska
garantierna till andra länder
och emedan ett sådant tillbakadragande
skulle uppmuntra Pekings syn på
dessa frågor att gerillakrig, understödda
av utomstående, är ett relativt säkert
och billigt medel att utveckla det
kommunistiska herraväldet.

Sedan fortsätter Fulbright att klarlägga
situationen på ett annat och trovärdigare
sätt än som sker i regeringsdeklarationen.
Han berättar nämligen
om de intensiva och energiska ansträngningar
som Förenta staterna och dess
president gjort för att få fred i Vietnam.
Samtidigt har han mod att säga
att alla fredssträvandena avvisats av
Nordvietnam och Kina. Om det finns
inte ett ord i regeringsdeklarationen,

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

utan man framställer det svenska fredsförslaget
som om det skulle vara något
nytt — i själva verket är det den
enfaldigaste repetition av vad som sagts
många gånger förr. Förslaget om bombstopp
har vid flera tillfällen genomförts.
En gång var det bombstopp från
den 24 december till den 31 januari.
Vad var svaret på det? Jag tror att det
är alldeles fåfängt att tänka sig att man
skall ge anvisningar — jag håller fortfarande
på med den första förutsättningen
— åt Amerika som nu är i Vietnam
på folkrättsliga grunder enligt artikel
51 i FN-stadgan, och den kan man
jämföra med artikel 2 mom. 6 som ger
anfallna nationer rätt till självförsvar.

Jag har här — men jag skall inte
trötta med det — president Kennedys
brev när han svarar på den vädjan om
hjälp som Sydvietnam gjorde redan
1961. Det är inte historiskt sant att Sydvietnam
ursprungligen anfallit Nordvietnam,
utan såvitt man kan se av
handlingarna, dels Genéve-överenskommelserna
och slutdeklarationerna, dels
kontrollkommissionen som arbetar i
Vietnam och dels juristkommissionen
som arbetat där, är det det kommunistiska
Nordvietnam som genom sin infiltration
skapat denna situation. Man
måste vidare såsom förutsättning i anslutning
till att amerikanerna befinner
sig i Vietnam acceptera vad de anger
vara anledningen till det.

Man säger öppet att det för det första
är för att hindra kommunismens utveckling
och för det andra är det för
att skapa drägliga och demokratiska
förhållanden, i varje fall för Sydvietnam.
Man har på sistone till och med
tillagt att om fred uppstår skall Amerika
ställa sina väldiga resurser till förfogande
för att bygga upp också Nordvietnam
— det kommunistiska Nordvietnam.
Detta har inte stridit mot amerikansk
hjälpverksamhet tidigare, ty vi
vet att Amerika vid flera tillfällen räddat
även vårt stora grannland i öster
från hungersnöd och fruktansvärda lidanden.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Därför måste man säga att Amerika
ger Vietnam allt och tar intet, ty det har
bestämt vägrat att begära några som
helst fördelar av vistelsen i Vietnam.

En annan förutsättning, som man
måste ta under övervägande, är att det
finns ett kommunistiskt Nordvietnam.
Man måste ta under övervägande vad
det innebär att vara ett land som är
behärskat av en samhällsfilosofi som till
och med, måste jag säga, emotionellt
ibland är starkare än den kristna missionstanken.

De av oss som känner Marx och Lenin
och Stalin och kommunismen vet
vilka makter det är som här behärskar
människorna, och vi har lärt oss översätta
den marxistiska satsen om proletariatets
diktatur på rätt sätt.

Om det ursäktas mig att jag för ett
ögonblick återgår till en skolmästaraktighet
från min språkundervisning,
så skulle jag vilja säga att proletariatets
diktatur, mina damer och herrar, inte
är något slags possessiv genitiv utan en
objektiv genitiv, vilket innebär att den
i huvudordet uttryckta handlingen exponerar
sig på genitiven, dvs. man kan
översätta begreppet proletariatets diktatur
med diktatur över proletariatet.
Det har också fått en historisk sanktion,
ty själva proletariatet har aldrig
utövat någon diktatur i något land. Så
lyckligt har det aldrig fått bli att proletariatet
har fått känna maktens sötma
i den mening det här gäller, utan det
har alltid varit några påpassliga individer,
oftast ifrån överklassen, som har
passat på att utöva diktatur över proletariatet.
Det är denna samhällsåskådning
som naturligtvis kämpar för att
utbreda sig under det bedrägliga skenet
att lova fattiga människor att proletariatet
skall regera — och så regerar
man över proletariatet.

Själva insikten om att det finns en
kommunistisk stat —• Nordvietnam —•
måste vara en annan förutsättning för
att det skall kunna framläggas ett fredsförslag.
För att belysa detta sista skall
jag be att få läsa upp Nordvietnams

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
fredsförslag — det kan ju vara av värde
att känna till också detta. Det börjar
på följande sätt: »Grunden för en korrekt
lösning av Vietnamproblemet.»
Fortsättningen lyder: »Den orubbliga
politiken från regeringens i Viatnamesiska
demokratiska republiken sida att
strikt respektera Genéveavtalet om Vietnam,
och att korrekt fullgöra dess bestämmelser,
har givits konkret form i
följande punkter.» Kontrollkommissionen
förnekar denna bekännelse och säger,
att man icke har iakttagit Genéveavtalets
bestämmelser.

Vidare säges det: »Iakttagande av
grundläggande nationella rättigheter för
det vietnamesiska folket: Fred, oberoende,
suveränitet, enhet och territoriell
integritet. I enlighet med Genéveavtalet
måste USA:s regering dra tillbaka alla
amerikanska trupper» ■— varför det?
Det står ju inte så i Genéve-avtalet —
»militär personal och vapen av alla slag
från Sydvietnam, nedmontera alla amerikanska
baser där och göra slut på
den militära alliansen med Sydvietnam.
Den amerikanska regeringen måste sluta
med sin interventions- och aggressionspolitik
i Sydvietnam. I enlighet
med Genéveavtalet måste USA:s regering
stoppa sin krigsverksamhet gentemot
Nordvietnam: fullständigt upphöra
med allt inkräktande och alla övergrepp
på Vietnamesiska demokratiska
republikens territorium och suveränitet.
»

Vidare framhålles: »I avvaktan på
den fredliga återföreningen av Vietnam,
medan Vietnam fortfarande är tillfälligt
delat i två zoner, måste de militära bestämmelserna
i 1954 års Genéveavtal om
Vietnam strikt respekteras: de två zonerna
måste avhålla sig från att ingå
i någon som helst militär allians med
främmande stater, det får inte finnas
några främmande baser, trupper och
militär personal inom deras respektive
territorier.»

Sedan säges följande: »Sydvietnams
interna affärer måste lösas av det sydvietnamesiska
folket självt, i enlighet

med den sydvietnamesiska nationella
befrielsefrontens program utan någon
utländsk inblandning.»

Sedan kommer det några kommentarer,
och dem skall jag lämna åt sidan.

Det finns en rad fredsförslag, och jag
skall bara nämna dem i förbigående.
Det gäller här seriösa förslag, och ett
av dem är de amerikanska kväkarnas.
Deras kyrkosamfund har funnits sedan
1600-talet, och de har deltagit i
politiska sammanhang vid flera tillfällen
under historiens gång. Bl. a. framlade
kväkarna det första förslaget i
världen till Europas förenta stater. Deras
förslag nu i fråga om Vietnam-krigets
lösning kan vi göra processen kort
med. Det går ut på att Amerika, som är
starkast, skall offra allting i enlighet
med Bibelordet: Störst är den som tjänar,
och den som vill vara störst ibland
eder han vare allas dräng. Lämna Vietnam
fullständigt! Gå med på vilka förslag
som helst som det kommunistiska
Nordvietnam framlägger, dvs. duka under!
Bakom detta förslag ligger en djup
religiös filosofi: Om vetekornet icke faller
i jorden och dör förbliver det ett
ensamt korn, men om det dör skall det
bära mycken frukt. Det är Bergspredikan
kan man säga. Det är individuell
personlig etik, tillämpad i ett samhälle
där ingen vill följa denna etik!

Det är alldeles uppenbart att den
svenska politiken inte är sådan. Ty det
som nu förvägras Sydvietnam att försvara
sig mot, det håller vi stort och
dyrt och högt, om vi skulle anfallas.

Också senator Fulbright har ett förslag.
Jag skall inte gå in på detaljerna
i det heller, utan vill bara säga några
ord om kontentan av det. Han önskar
en Korea-uppgörelse. Han anför inget
antal år, men eftersom man har varit
ganska länge i Korea, utgår han nog
från att amerikanarna skall stanna i
Sydvietnam de närmaste 20 åren. Det
skulle jag tro behövs, ty det är en kort
tid för att uppfostra människor. Samtidigt
— det skall tilläggas — vill han
att Amerika skall trappa ned kriget.

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

Men, såsom han själv säger i sin artikel,
finns det från Nordvietnams sida
inget som helst gensvar på någon vädjan
som gjorts om fred, såvida de inte
får sin vilja fram enligt det förslag de
själva framlagt.

Resultaten av fredssträvandena hittills
har varit negativa. De uttalanden
som görs av experter och andra tyder
på att det dröjer länge innan det blir
fred i Vietnam. Det vi kan göra är att
i någon mån förverkliga vår tro genom
att hjälpa krigets offer och de eländiga
genom penninginsamlingar via Röda
korset. Att påverka den nordvietnamesiska
kommunismen eller den amerikanska
krigsmaskinen är alltför stora
uppgifter för ett land som vårt.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! De representanter för
utländska beskickningar som i dag för
första gången hade tillfälle att på ett
världsspråk följa händelserna i Sveriges
riksdag har säkerligen med en viss förvåning
tagit del av innehållet i årets utrikespolitiska
regeringsdeklaration. I
denna bör ju normalt våra synpunkter
på utrikes- och säkerhetspolitiken, framför
allt den omkring oss och den i vår
närhet, framläggas. Men vad finner
man ?

Deklarationen inleds med några ord
om vilket uttryck som är bäst — alliansfrihet
eller neutralitet — och det kan
man ju alltid diskutera. I deklarationen
stannar man för att begreppet neutralitet
utesluter varje tvetydighet beträffande
syftet med vår politik och därför
bör föredragas. Det är nu en smula
diskutabelt. Det stämmer inte med vad
förutvarande utrikesministern Undén
ibland framhållit. Rent logiskt vore säkert
alliansfrihetsbegreppet att föredra.
Vi har just nu exempel på att användandet
av ordet neutralitet ingalunda utesluter
tolkningar av olika slag, tolkningar
i olika riktningar.

Så övergår man i deklarationen till
Tysklandsfrågorna, som behandlas med

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
några svepande drag. Man passar på att
i förbifarten ge en liten blomma till partivännen
Willy Brandt, just i dag omvald.
Så följer i rask takt några utläggningar
om läget i Grekland, i Vietnam,
i södra Afrika, i Rhodesia och i Portugal
samt några ord om Korea.

Med andra ord — icke ett enda ord
står att läsa om vad som pågår alldeles
intill våra egna landamären, t. ex. i övriga
nordiska länder.

Har det då inte hänt någonting i dessa
länder? Jo, det har det. I Finland
har det varit presidentval, varvid under
valkampanjen innehållet i Finlands
neutralitetspolitik ingående diskuterades.
Kandidaten, president Kekkonen,
förordade att neutraliteten under fredstid
borde omfatta mycket vidare områden
av livet än vad den traditionella
neutraliteten förutsatte: den borde vara
en bild av nationens hela beteendemönster.
»Först då kan neutraliteten vinna
det förtroende och det erkännande hos
andra stater, som gör den till ett användbart
redskap för utrikespolitiken.»

Det är nu en tolkning av begreppet
neutralitet, som föga överensstämmer
med den som svenska regeringen framlägger
i dag. Denna finländska tolkning
är självfallet beroende av Finlands alldeles
särskilda förhållanden, och det
är inte vår sak att fälla några omdömen
om denna eller att blanda oss i den interna
debatten i vårt grannland. Men
nog borde man efter detta i framtiden
slippa den sammanblandning av Sveriges
och Finlands neutralitetspolitik som
någon gång även regeringsledamöter här
hemma gjort sig skyldiga till i den offentliga
debatten.

I Danmark har ett regeringsskifte
kommit till stånd. Av den nya regeringens
deklarationer och uttalanden har
det framkommit, att Danmarks utrikespolitik
alltjämt bygger på medlemskapet
i NATO och att det över huvud taget
inte kan bildas en regering i Danmark
i dag på basis av någon annan utrikespolitik.
Detta är så mycket mer
intressant som det parti som den nye

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
statsministern företräder tidigare framfört
önskemålet om att Danmark med
tiden borde lämna NATO. Men så sker
inte. Endast de vänstersocialistiska och
kommunistiska grupperna förordar i
dag en dansk utmarsch ur NATO.

I Norge har regeringen i två propositioner
av den 8 mars förordat Norges
fortsatta deltagande i NATO. Man säger
där, att även om Västeuropa icke i samma
grad som när NATO tillkom känner
sig utsatt för ett politiskt och militärt
hot, har de viktigaste politiska tvistefrågorna
mellan öst och väst icke funnit
en lösning. Så länge sådana centrala
europeiska problem är olösta kan läget
i Europa icke anses stabilt och möjligheter
av en kris icke uteslutas. Man
erinrar om att de kortaste luftvägarna
och raketbanorna mellan Sovjet och
Förenta staterna går över norskt territorium,
och man drar den slutsatsen att
det är medlemskapet i NATO som i
snart 20 år givit Norge säkerhetspolitisk
trygghet. Från ansvarigt håll heter
det: I de övriga nordiska länderna har
icke givits uttryck för aktuellt intresse
för ett s. k. nordiskt alternativ.

Bakom propositionen i Norge står alla
regeringspartier, även de som tidigare
stått tveksamma inför NATO, och utanför
regeringen står också det stora flertalet
inom arbetarpartiet, som innehade
regeringsmakten när Norge en gång
knöts till NATO.

Om dessa frågor står icke ett ord att
läsa i det svenska officiella uttalandet
i dag. Kunde icke dessa problem ha varit
väl så intressanta som mycket annat
i deklarationen?

Tillsammantaget förefaller det, som
om det som skedde i Finland, Danmark
och Norge skulle ge möjlighet till fortsatt
stabilitet i Norden med ett alliansfritt
Sverige i dess mitt.

Vad som stör bilden och som är oroande
för framtiden är den svenska regeringens
utrikespolitiska agerande under
senare tid, vilket för första gången
på länge väckt missnöje utanför våra
gränser och inte minst i Norden. Ingen

ifrågasätter väl vår rätt till engagemang
eller ens det officiella Sveriges skyldighet
att säga vad vi tycker i t. ex. Förenta
Nationerna, men utan att därvid komma
med yttranden av kränkande och
sårande natur, uppenbart partiska och
grovt ensidiga sådana, vilket är något
helt annat. Det är sådana uttalanden
som minskar tilltron till vår neutralitet.

Man skulle kunna ställa många frågor
till regeringen om tillståndet i vår närhet
i övrigt. Hur bedömer regeringen
den kraftiga upprustningen i Östtyskland?
Har regeringen den uppfattningen,
att stormakternas övervakning i luften
och till sjöss i Östersjön har minskat
eller ökat? Kan den pågående ekonomiska
liberaliseringen i Öststaterna väntas
få politiska följder och i så fall vilka? Alla

dessa näraliggande frågor flyr
man undan från i regeringsdeklarationen,
och man styr i stället sin kos till
mycket avlägsna länder.

När regeringsdeklarationen sysslar
mera med Vietnam än med de nordiska
frågorna, så finns det naturligtvis skäl
därför. Vietnamkriget är väl vårt första
televisionsskildrade krig. Det har flyttat
in i de svenska hemmen liksom i miljoner
andra hem över världen. Men att
deklarationen i övrigt främst sysslar år
efter år med låt oss säga södra Afrika,
Rhodesia och Portugal ger en i viss mån
skev bild av verkligheten. Den dispositionen
följer visserligen traditionell
uppläggning i FN, den som framför allt
det afroasiatiska blocket bedriver, och
den följer också vad som främst upptar
etermedia. För att perspektivet skall bli
riktigt finns det faktiskt skäl att erinra
om att det finns en värld utanför detta
område. Rasförföljelserna i Kenya, där
indierna utsätts för hot och terror, är
ett exempel. Deras svåra läge minskas
icke av att England vägrar att mottaga
de utstötta trots att de innehar brittiskt
pass och av att Indien sluter sina gränser
för dem. Liknande förföljelser mot
indierna förekommer i andra länder i
östra Afrika.

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

Det blodiga stamkriget i Nigeria pågår
för fullt utan att uppmärksammas
i svenska regeringsdeklarationer och
har uppenbarligen periodvis karaktären
av ömsesidig utrotning. Vad som sker
i Sudan har ju flera gånger diskuterats i
denna kammare. Där förföljer befolkningen
i norr den svarta befolkningen
i söder. Anledningen till att vi har diskuterat
den saken i denna kammare är
att regeringen har lämnat finansiellt
stöd åt regimen i Kartum. Andra stamoch
raskrig i Afrika är det onödigt att
beröra här. Vi vet att sådana pågår, men
detta vill de afrikanska staterna icke
taga upp i FN av lätt insedda skäl.

De tecken på antisemitism som i ökad
styrka framträtt i Ryssland och nu senast
även i Polen, det land som man
trodde sist skulle falla därför med tanke
på erfarenheterna från det andra
världskriget, förbigås också helt i regeringsdeklarationen.

Över huvud taget synes den regeln gälla,
att förföljelser och övergrepp och
kränkning av människovärdet blir internationella
frågor först när dessa övergrepp
och kränkningar förövas av vit
mot svart, men icke när de utövas av
svart mot svart eller svart mot brun eller
tvärtom.

Regeringsdeklarationen talar om att
vi icke bör tveka att ta ställning, då
grundläggande mänskliga demokratiska
intressen träds för när. Men detta är en
sanning med stor modifikation. Vi tar
ställning i vissa av dessa fall men tvekar
eller tiger i andra. På samma sätt
är det, herr talman, med diktaturerna,
militära eller icke, enpartistaterna också.
Vi kritiserar vissa av dem men icke
alla, framför allt icke nära liggande.
Tvärtom har regeringen ju avrått från
att dra Greklandsfrågan inför FN, i
medvetande om att en votering i FN
kanske skulle ge ett resultat motsatt
det avsedda.

Men lika väl som man i en rättsordning
inte gärna kan ingripa t. ex. mot
stölder av personbilar utan att ingripa
också mot stölder av lastbilar, lika fel -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
aktigt är det när man i internationella
frågor talar högt om händelser inom
vissa områden men tiger om liknande
händelser på andra områden. För egen
del bör vi akta oss för att sätta oss på
alltför höga hästar, att uppträda moraliserande
i det ena fallet efter det andra.
Det finns skäl att erinra om vad
utrikesminister Undén, tidigare citerad,
också sade vid ett tillfälle, nämligen
att ett litet land som Sverige icke kan
ta något moraliskt ansvar för världspolitiken.

Vi bör också akta oss för gester som
inte kostar något. De är alltför genomskinliga.
När det i dag sägs i regeringsdeklarationen
att Sverige lojalt skulle
följa av säkerhetsrådet beslutade sanktioner
mot Portugal, så är detta en sådan
genomskinlig gest. Regeringen vet
att en sådan sanktion aldrig kan komma
till stånd, eftersom förslag därom
skulle fällas genom stormaktsvetot.

Vad är då innebörden av denna deklaration? Herr

talman! Det skulle vara frestande
att gå in på åtskilligt i de anföranden
som hållits här i dag. Jag skall
dock nöja sig med några ord om vad
statsministern sade.

Han sade t. ex. att utvecklingen i och
kring EEC visat att den svenska regeringen
hade rätt i det sätt på vilket den
formulerade sitt dokument i somras.
Jag kan inte finna det. Tvärtom måste
det ha kommit som en stor besvikelse
för den svenska regeringen att när man
i olika kretsar inom EEC sökt att få till
stånd övergångsprovisorier, så har det
från flera stater — främst Italien men
även Holland — uttryckligen betonats
att förhandlingar om sådana provisorier
enbart borde gälla de stater som
ansökt om fullt medlemskap, dvs. icke
Sverige.

Statsministern var noga med att poängtera
att Sverige har en annan ställning
än Schweiz i fråga om neutraliteten,
och det har han naturligtvis alldeles
rätt i. Det är riktigt att Schweiz icke
är medlem av Förenta Nationerna. Men

100

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
hur ofta har icke från regeringshåll —-inte minst i EEG-debatten — just
Schweiz åberopats gentemot dem som
haft eu annan mening än regeringen
i fråga om takten i närmandet till EEC?

Statsministern tog med indignation
avstånd från tanken på att han på något
sätt skulle gilla demonstrationerna
på olika torg i Stockholm, och det gör
han väl inte heller. Men det är klart
att han kan råka ut för missförstånd
när han, som skedde i en omedelbar
kommentar till händelserna i slutet av
december, sade att han kunde ha förståelse
för de motiv som drev de unga
demonstranterna.

I debatten har vidare berörts herr
Erlanders slutreplik, som också herr
Björk tog upp. Till statsministern ställdes
ju frågan om han, när utrikesnämnden
sammanträdde den 1 mars, hade
sig bekant att den amerikanske ambassadören
ämnade resa hem i och för
konsultationer. Statsministern fick även
följdfrågan, varför han inte, om så var
förhållandet, nämnde detta för utrikesnämnden
den 1 mars.

Den frågan gällde alltså statsministerns
upplysningsplikt till utrikesnämnden
— inte något mer, inte något mindre.
Han svarade, som herr Holmberg
nyligen påpekade, ingenting alls på den
frågan. Herr Björk däremot gjorde gällande,
först att statsministern hade svarat
så skickligt och effektivt på frågan,
att det uteslöt varje kommentar i fortsättningen,
och i en andra omgång att
statsministern inte fann frågan relevant
och därför underlät att svara på
den. .lag förstår inte hur herr Björk
får dessa sina två synpunkter att gå
ihop. Det är ett konststycke som gör att
jag förordar, att herr Björk även i fortsättningen
ägnar sig åt sina resedagböcker
samt åt prisandet av sina prognoser,
som har visat sig vara så lyckosamma
enligt hans egen mening.

Strängt taget, herr talman, är det väl
inte så märkvärdigt, att regeringen inte
vill säga så mycket till utrikesnämnden,
om regeringen nu hade kunskaper om

denna fråga före sammanträdet. Det
otroliga har nämligen inträffat i dag,
att regeringen har framlagt en utrikespolitisk
deklaration, i vilken väl de
svenska nedfrusna förbindelserna med
Grekland omtalas, men inte det förhållandet
att en stormakt, Förenta staterna,
har kallat hem sin ambassadör för konsultationer
om de svensk-amerikanska
förhållandena. Det står inte ett ord
härom i regeringsdeklarationen.

Det finns även andra frågor, herr talman,
som regeringen i dag inte har
svarat på, t. ex. frågan om vad regeringen
tänker göra för att förbättra relationerna
till Förenta staterna. Att dessa
behöver förbättras kan jag belysa
genom att visa dagens nummer av Time
Magazine, där en artikel ägnas de förgiftade
förbindelserna mellan Sverige
och USA. Det finns en annan tidskrift
på nära nog samma nivå och med nära
nog samma spridning som heter U. S.
News & World Report, vari på en helsida
talas om den svenska hatkampanjen
mot USA.

Vad tänker regeringen göra åt detta?
Vad har regeringen för positiva synpunkter
att framföra i sammanhanget?
De frågorna har inte blivit besvarade.

Till sist, herr talman, erinrar jag mig
ett gammalt uttryck, som brukar användas
när våren är sen, som den är
i år. Då hette det i bygderna ibland:
»Vad mars ej vill, får vi i april.»

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag vill i kväll tala enbart
om Vietnam.

Det finns visserligen flera punkter
i herr Erlanders långa inledande anförande
som vore värda kommentarer.
Men jag antar att jag vad gäller ett av
dessa avsnitt, nämligen omdömena om
Portugal och dess krig i Afrika, får möjlighet
att återkomma, när handelsministern
besvarar min interpellation om
Sveriges och EFTA:s ekonomiska stöd
åt det landet. Jag finner regeringsdeklarationen
i den frågan ytterst kortfat -

Torsdagen den 21 mars 1968 om.

Nr 13

101

tad och otillfredsställande. Det får vi
dock diskutera längre fram, och jag
utgår från att herr Lange kommer att
besvara interpellationen i april före
sammanträdet med EFTA:s ministerråd
i maj månad.

Jag skall inte heller uppehålla mig
vid de konkreta åtgärder som behövs
för att nå förhandlingar och fred i
Vietnam. De svenska partierna är, tror
jag, i stort sett överens om vad som
måste ske från amerikansk sida: stopp
av bombningarna av Nordvietnam, erkännande
av FNL som förhandlingspart
och försök att uppnå fria val under
internationell kontroll.

Kritiken och uppgörelsen med den
nuvarande amerikanska politiken iir
särskilt intensiv och inträngande inom
Förenta staterna. På många sätt tycker
jag att vad som där sägs och skrivs i
vietnamfrågan är överlägset meningsyttringar
och diskussionsinlägg i t. ex.
vårt eget land. Inte för att den amerikanska
kritiken mot Amerika skulle vara
mildare — det är ofta tvärtom —
utan för att den är kunnigare, mer
konstruktiv och mer inställd på fakta
och argumentering. Ett utmärkt och
färskt exempel på den saken är avsnittet
om Vietnam i Robert Kennedys bok
»Att söka en nyare värld», som just utkommit
på svenska.

Låt mig i stället kort försöka sammanfatta
några av de mänskliga, moraliska,
maktpolitiska och militära eländen,
som är en följd av kriget i Vietnam.

Lidandet på krigsplatsen kommer
först. Flera hundratusen människor har
dött i Vietnam genom krigshandlingar
under det här årtiondet. Ännu fler har
skadats. Kriget har drabbat män, kvinnor
och barn som inte tillhört något
förband eller något politiskt parti eller
ens burit något vapen — plötsligt har
en amerikansk flygbomb eller en gerillaraid
av FNL släckt eller stympat
deras liv. Offren är också soldater i någon
av de många arméer som i dag

7 Första kammarens protokoll 1968. Nr 13

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
sliter sönder varandra i inbördeskrigets
och interventionernas Vietnam.

Detta är inte »folkmord» i folkrättslig
mening, och befolkningen ökar troligen
i antal både i norr och i söder. Men
livet för en stor del av den befolkningen
präglas i dag av skräck och förföljelse.
Dödandet har pågått så länge,
stegrats så mekaniskt och ofta slagit så
blint att få lidanden i världen de senaste
20 åren har varit mer utdragna
och upprörande än kriget i Vietnam.

Risken för en världskonflikt är nästan
lika uppenbar. USA:s reaktion på
FNL:s och Nordvietnams framgångar
har varit militär eskalering. Sovjets och
Kinas svar på amerikanska truppsändningar
har varit vapenhjälp. Ingen sida
tillåter i dag den andra att vinna avgörande
segrar. Nya FNL-offensiver i
Sydvietnam kan leda till amerikansk
inmarsch i Laos, Kambodja eller Nordvietnam.
Men en amerikansk invasion
av Nordvietnam kan betyda sovjetisk
intervention i kriget — och därmed
öppen konflikt mellan supermakterna.

Vi vet inte om tredje världskriget i
dag är närmare i Sydostasien än det var
i Berlin 1948, i Korea 1950, i Ungern
och Suez 1956, vid Kuba 1962 eller i
Mellersta Östern 1967. Men vi tror oss
veta att ju längre konflikten i Vietnam
pågår och ju mer den trappas upp
desto större blir risken för felgrepp som
driver oss in i storkriget.

De senaste åren har därmed gett Vietnam
en maktpolitisk betydelse som detta
land aldrig tidigare haft och aldrig
borde ha fått. Ingen sida anser sig i
dag våga förlora kriget bl. a. av fruktan
för återverkningar och förtroendekriser
på andra håll. USA kan inte dra
sig tillbaka från Vietnam utan förhandlingar;
man har skaffat sig förpliktelser
mot hundratusentals vietnameser, och
förtroendet för amerikanska utfästelser
i andra länder anses inte tåla en villkorslös
reträtt från Vietnam. Sovjet
upplever troligen ett nederlag för FNL
i Sydvietnam, och för Nordvietnam i

102

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
dess eget land, som ett så svårt bakslag
att det inte kommer att godtas.

Därmed har kriget i Vietnam förvandlats
från en mycket begränsad konflikt
utan större intresse för supermakterna
till en fråga som kan påverka
maktbalansen i världen. USA har steg
för steg fjättrats av sina egna ord och
insatser. När krisen var liten och lokal
kunde den ha dämpats; när krisen blev
stor och riskfylld måste den förvärras.
Krigets omfattning blir krigets motivering.

Till detta kommer motsättningarna
mellan mål och medel i mycket av den
amerikanska politiken i Vietnam. Man
vill skydda landet mot angrepp — men
måste då föröda viktiga delar av det.
Man vill övertyga vietnameserna om faran
i ett maktövertagande av FNL —
men tvingas samtidigt till en sådan
krigföring att många i stället söker sig
till FNL. Man påstår att Nordvietnam
tar order från Moskva och Peking —-men driver nu genom bombningarna i
norr detta land till allt närmare samverkan
med de kommunistiska stormakterna.

Demokratin har på många sätt komprometterats
av vad som skett och sker
i Vietnam. Kriget har en del av sin
bakgrund i USA:s satsning på en regim
som på 1950-talet steg för steg undertryckte
opposition och kritikrätt i landet.
Den ledande demokratin i världen
kom att liera sig med en korrumperad
regering som motsatte sig demokratiska
val och djupgående sociala reformer.

Att USA misslyckades med, eller inte
strävade efter, att driva fram en politik
som kunde vinna bred anslutning
i Sydvietnam var i sig självt ett svårt
nederlag. Det har fördjupats av att avskyn
för Diemregimen och dess efterföljare
utnyttjats och kanaliserats också
av kommunistiska grupperingar, som
inga planer har att upprätta ett demokratiskt
Vietnam. Men de har getts
chansen att just i folkstyrelsens namn
slåss mot den regim som USA har stöttat.

Tragedin har fullbordats av att tilltron
till demokratierna i väst skadats
svårt på många håll i världen, där man
ser kriget som en imperialistisk reaktion
mot en nationell och folklig resning.
Att den bilden är falsk, att USA
den allra första tiden hade vissa skäl
att hysa förhoppningar om Diem, att
Förenta staternas avsikter ofta varit
rimliga och dess svårigheter ibland
utomordentligt stora kan inte ändra
slutsatsen att kriget i Vietnam är ett politiskt
fiasko.

Visst är det glädjande att denna politik
nu ifrågasätts av allt fler i USA,
att kriget minst av allt likriktat debatten
där och att ett liberalt alternativ
åter börjar skönjas i amerikansk politik.
Men bakgrunden är att USA nu
drabbats av en av sina svåraste inrikespolitiska
kriser i detta århundrade. Förslumning
och rasupplopp i de stora
städerna, arbetslöshet och dålig undervisning
för en mycket stor del av landets
negrer, nedskuren u-landshjälp —
kriget i Asien kostar så mycket tid,
pengar och energi att kriget mot fattigdomen
hemma blivit starkt lidande.

Också i andra nationer har kriget i
Vietnam haft trista inrikespolitiska effekter.
Kritiken mot USA:s nuvarande
politik är naturlig och nödvändig, engagemanget
i en konflikt långt borta är
glädjande. Men i många länder har mycket
av debatten blivit brutal antiamerikanism,
ofta i marxistiska termer. Motviljan
mot Lyndon Johnsons politik slår
över både i idealisering av den hårda
diktaturen i Nordvietnam och i fördömanden
av USA:s allmänna syften och
totala utrikespolitik.

Delar av den debatten, inte minst i
Sverige, påminner i förenklingar och
hatord om den mest extrema krigspropagandan
i USA. »Kampen mot världskommunismen»
där blir »front mot imperialismen»
här. Tron på konspirationen
i Moskva finner sin motpol i föreställningen
att USA i Vietnam drivs av
ekonomiska intressen. Tanken att regimen
i Saigon står för »frihet och obe -

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

roende» motsvaras av tesen att FNL är
identiskt med »folket och friheten». Så
förvandlas i krigs- och antikrigsstämningars
skugga kritik till slagord och
debatt till demagogi.

Herr talman! Det är svårt att tro att
någon konflikt under efterkrigstiden
haft fler eländen i släptåg än kriget i
Vietnam.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr
förste vice talmannen.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Det är väl ofta herr
Ahlmark och jag är på mycket olika
våglängd, även om vi kanske inte i denna
kammare har haft anledning att utbyta
tankar i någon konkret fråga där
vi har stött samman. Därför är det en
rätt egendomlig upplevelse att sitta och
nicka bifall till och känna tillfredsställelse
över en redogörelse för hans egen
syn på förhållandena i Vietnam. Jag är
övertygad om — det framgick även av
herr Ahlmarks anförande mot slutet ■—
att om han och jag satte oss ned och
resonerade om bakgrunden till en händelse
som vi har en så entydig uppfattning
om så skulle vi nog finna ideologiskt
motiverade klyftor i vår historieskrivning.

Herr Ahlmark var inne på detta i
slutet av sitt anförande och ville kanske
dra litet för långt gående slutsatser.
Han liar inte sagt att dessa förenklade
bilder av den ideologiska bakgrunden
hör hemma i den svenska politiska
debatten. Vi iir alla klara över
att det här förekommer övertoner. Men
jag tror att det finns sådana motsättningar
i analysen.

Det är ändå vört att notera att hans
framställning av det aktuella skeendet
i \ ietnam inte på något sätt skiljer sig
från vad herr Palme har anfört i olika
sammanhang, för vilket herr Palme fått
uppbära så mycket kritik i dag. Jag

Nr 13 103

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
säger inte detta för att dra i gång eu
debatt med hem Ahlmark. Hans organisation
är representerad i den svenska
vietnamkommittén, och i denna kommitté
representeras också organisationer
som jag tillhör. Vi utför där ett gemensamt
arbete för att väcka en så
bred opinion som möjligt i dessa frågor.
Men tillåt mig att så att säga förbi
herr Ahlmark rikta en liten kritik mot
lians parti för att man där inte har
samma entydiga syn som herr Ahlmark
på dessa frågor. Jag föreställer mig, att
herr Ahlmark innefattas i de grupper
inom hans parti som av partiledaren
bär beskyllts för alt sakna sans och
måtta.

Om man jämför herr Ahlmarks inlägg
med detta vägande av olika åsikter om
situationen i Vietnam och bakgrunden
till dessa med herr Hernelius’ hänvisande
till den dåliga press, som Sverige
har fått för det agerande som vi har
atagit oss, sa finner man en himmelsvid
skillnad. Jag kan inte minnas att
man någon gång i Time Magazine har
haft någonting till övers för nyanserade
och enligt vårt sätt att se sunda och
av den officiella amerikanska politiken
oberoende åsikter om skeendet i Vietnam.
\ arför skulle särskilt Sverige skonas,
när Sverige engagerar sig här?
Mai\har Hdirtom alltid använt mycket
försåtliga, nedsättande och ironiserande
termer när man har talat om dem
som försökt kritiskt diskutera vietnamfrågan
inom Amerika.

Så här på kvällen kommer fotfolket
upp _ i skymundan, i bakvattnet efter
de stora diskussionerna mellan partiledarna.
Men vi har då i stället haft
tillfälle att studera en del av övertonerna
och nyanserna i de inlägg som
bär gjorts, och jag vill uppehålla mig
litet grand vid dessa.

Den stora drabbningen har i denna
kammare stått mellan herr Holmberg
och statsministern, och den har knap&-past rört sig om något annat än det
aktuella skeendet på Sergels torg. Men
det fanns i herr Holmbergs anförande

104

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1988 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
många uttryck som kanske omedvetet
eller i linje med den ideologi han företräder
var avsedda att ge en antydan
i stort om regeringens amatörmässiga
och inkompetenta sätt att handlägga
utrikesfrågorna.

Här börjar man med att — vilket
även herr Hernelius kom tillbaka till —
ge hänvisningar till de bedömningar
som sker i utlandet, om man gick då
lättast till de besläktade partierna i
Norden och deras sätt att bedöma frågorna.
Jag har svårt att se att man där
har anledning att kritisera Sverige, och
det har t. o. m. talats om att Sverige skulle
försvåra det nordiska samarbetet genom
alt göra avkall på sin neutralitetspolitik.
Det är en rätt egendomlig inställning
från företrädare för länder, som
infe på något sätt gör anspråk på att bedriva
neutralitetspolitik.

Jag skulle vilja återställa balansen något
genom att tala om att det finns helt
andra internationella reaktioner, men
de kanske inte passar riktigt så bra in
i mönstret. Här har i dag ofta talats om
Schweiz. Jag kan peka på bedömningar
från Schweiz, detta lilla — som vi
betraktar det — isolationistiska land,
där det finns en stark opinion precis
på samma moraliska grundvalar som i
Sverige ,i vietnamfrågan och där man
skriver politiska analyser i dagspressen,
som ställer frågan huruvida Sverige
fortfarande är neutralt och drar den
slutsatsen, att det faktum att Sverige
handlar och ger uttryck för ett ståndpunktstagande
på intet sätt är i strid
med den gamla neutralitetspolitiken.

I början av herr Holmbergs anförande
sades det, att vi inte har någon tradition
när det gäller bedömningen av utrikespolitiska
skeenden. Det är ett rätt
intrikat påstående och kan, som jag
sade, ge vid handen att man avser att
betrakta dess inhopp som ett uttryck för
ett plötsligt, amatörmässigt intresse för
utrikespolitik.

Det faktiska förhållandet är väl att
vi har en internationellt erkänd apparat
för analyser och bedömningar av de ut -

rikespolitiska skeendena, som det är
tråkigt att höra ifrågasättas på detta
sätl.

I de små marginalnotiserna talades
det vidare om att herr Palme har använt
en särskild form och sagt att
svensk utrikespolitik får inte omformuleras
på Sergels torg för att passa
den publik man talar till. Jag vet inte
om talaren särskilt tänkte på de 30 ledamöter
i den socialdemokratiska riksdagsgruppen,
som var där, eller om han
talade om representanter för de flesta
stora ideologiska folkrörelserna även
utanför de politiska partierna.

Det har sagts att regeringen tar hänsyn
till rabiata vänsterriktningar inom
och utom partiet. Jag återkommer till
alt det är rätt många som i så fall faller
under den domen. Man behöver inte
bara hänvisa till FPU och CUF som
skulle representera vad som fordom
kallades »svansen som styrde» socialdemokratin,
utan till många andra organisationer
av helt annan karaktär.

Jag ville bara sammanfatta detta och
säga, att bortsett från det direkta angreppet
på statsrådet Palme innehåller
dagens utrikesdebatt, som skulle ha
kunnat röra sig i ett mycket större fält,
så mycket av politisering och misstänkliggöranden
i smådetaljer av det politiska
skeendet att man definitivt oroar
sig för den debattid som står framför
oss. Detta är beklagligt, och det är också
beklagligt att debatten snedvridits
till att handla om uteslutande vietnamfrågan.
En del har försökt ta in andra
frågor, och jag hade egentligen ett helt
annat ärende när jag anmälde mig på
talarlistan.

Apropå politiseringen skall jag kanske
passa på och tacka för den lilla
reklam som herr Dahlén gav åt min motion
från förra årets riksdag om vitboken
om Vietnam. Jag vet inte om den
nu blivit ett särskilt folkpartiintresse,
när han interpellerar utrikesministern
om den.

Får jag, herr talman, lämna denna
fråga och till slut nämna ett par ord

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

105

som har direkt anknytning till regeringens
deklaration i dag. Jag kan fatta
mig mycket kort eftersom vi får en debatt
i frågan längre fram under vårriksdagen.
Jag kan bara förutskicka inför
debatten om en motion kring Tyska
demokratiska republiken och våra relationer
till den, att jag tycker att man
här i regeringsdeklarationen när det
gäller avspänningsfrågorna i Europa
kanske sett denna fråga något ensidigt
och dess lösning i enlighet med västtyska
tankar.

Jag ber att få tacka för ordet!

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall säga bara några
ord till herr Hansson efter hans som
vanligt mycket sympatiska inlägg.

Han uttalar att han inte förstår varför
man i nordiska stater, som inte är
neutrala, funnit det som inträffade på
Sergels torg utgöra ett tecken på att
Sverige inte längre upprätthåller sin
strikta neutralitet. Det är en sak. Vad
jag sade var, att reaktionen finns där.
Den kan beläggas genom citat från en
rad tidningar och uttalanden. Om man
sedan förstår den reaktionen eller inte,
det är en annan sak. Jag vill bara konstatera
att reaktionen har uppstått.

Sedan vill jag också säga att jag inte
kan finna någon himmelsvid skillnad
mellan herr Ahlmarks och mitt inlägg
eftersom vi talar om skilda saker.

Jag skulle även vilja säga, att Time
Magazine har som så många andra amerikanska
publikationer fört en mycket
öppen debatt i vietnamfrågan under
lång tid — icke lika öppen kanske och
icke lika kritisk som New York Times,
men eu mycket öppen debatt. Det går
därför inte att avfärda den kritik mot
Sverige som finns i dess spalter med att
den tidningen intar en ensidig hållning
i vietnamfrågan över huvud taget.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag sökte i mitt anförande
om Vietnam sammanfatta några av

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

de mänskliga, moraliska, maktpolitiska
och militära eländen som är en följd av
kriget i Vietnam.

Jag underlät medvetet att delta i den
trista och delvis starkt osakliga debatt,
där Vietnam förvandlats till ett tillhygge
i den inrikespolitiska konflikten. Jag är
alldeles för intresserad av Vietnam som
sakproblem, av Vietnam som ett utrikespolitiskt
nederlag, av Vietnam som en
mänsklig katastrof för att vilja gå in i
den debatt som här i dag har förts av
herr Holmberg och herr Erlander.

Herr Torsten Hansson instämmer nu
i sak med vad jag har sagt. Han ger mig
till och med beröm för det som var innehållet
i mitt anförande. Men han kan
inte låta bli att försöka finna mer avlägsna
möjligheter till skillnader oss
emellan. Han tror, utan att kunna visa
det, att det kan finnas någon ideologisk
klyfta oss emellan i historieskrivningen.
Det är möjligt, men herr Torsten Hansson
har alltså inte kunnat visa det. Han
säger att det som jag anförde var detsamma
som herr Palme sade i sitt anförande.
Jag tror att det är viktigt att
komma ihåg att herr Palme står för sitt
tal och att jag står för mitt. Där finns
viktiga skillnader och viktiga likheter.

Herr talman! Om vi är överens —
vilket herr Hansson ansåg vara fallet
oss emellan i dag — bör vi inte anstränga
oss att finna stridsfrågor. Det
problem det här gäller är alltför viktigt
för att man på ett konstlat sätt skall
blåsa upp meningsskiljaktigheter som
kanske inte existerar.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja ta tillfället
i akt och instämma i vad herr
Hansson säger, då han anför att denna
debatt skulle ha kunnat röra sig på ett
större fält och att debatten skulle ha
kunnat ge ett bättre besked i de utrikespolitiska
frågorna.

Jag är fullständigt på det klara med
att debatten på många områden inte har
givit besked. Vi har ännu inte fått någon

106

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
förklaring varför regeringen har gjort
ett ensidigt ståndpunktstagande exempelvis
då det gäller Vietnam. Vi har
inte fått klart för oss, varför regeringen
har accepterat ett politiskt program från
FNL, som i många stycken är klart
stridande mot demokratin. Vi har inte
kunnat diskutera, varför en regeringsrepresentant
accepterar tanken på goda
respektive dåliga diktaturer — för att
nämna ett exempel. Vi har över huvud
taget inte fått klart för oss vad regeringen
ämnar göra för att förbättra de nu
besvärliga relationerna mellan Sverige
och Amerika.

Det är alltså många, många frågetecken
kvar. Detta är beklagligt, men orsaken
till detta är självfallet att regeringen
med statsminister Erlander i spetsen
behagat rymma fältet.

Jag vet inte hur man skall uttrycka
det försvinnande från arenan, som nu
ägt rum, men det kan sägas — som jag
sade tidigare — att man antingen inte
vågar debattera i sak eller också i själ
och hjärta har insett att de handlingar,
som regeringen har vidtagit eller underlåtit
att motverka, verkligen har rubbat
utlandets förtroende för vår neutralitetspolitik.

Herr HANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Till herr Hernelius vill jag säga, att
när jag tog upp frågan om Time Magazine
ville jag liksom bara ge saker och
ting deras rätta proportioner. Det går
inte att så att säga skrämma den svenska
allmänheten och det politiska livet
i Sverige med vissa reaktioner i viss
press. Jag vill inte gå in i detalj på hur
Time Magazine uppfattar olika politiska
skeenden, men jag vidhåller att man
där alltid framställt dem som har kritiserat
vietnampolitiken såsom mindre
kunniga i de politiska frågorna.

När det gäller den nordiska pressen
och vad som där sagts i neutralitetsfrågan
har man tagit reaktionerna i

denna press till intäkt för att den
svenska regeringen har handlat fel. Jag
tror inte att våra nordiska grannländer
med andra politiska bindningar än våra
kan komma med en lösning för hur
vi skall närma oss de politiska problemen.

Jag har, herr Ahlmark, sagt att han
och jag var överens om vår framställning
här, men att vi nog skulle finna
ganska olika utgångspunkter, om vi satte
oss ned och analyserade våra värderingar.
Herr Ahlmark säger att vi inte
skall anstränga oss att finna stridsfrågor.
Det är möjligt att vi inte ens en
gång behövde anstränga oss. Men det
är oändligt mycket viktigare att vi anstränger
oss att finna de gemensamma
nämnarna i denna fråga.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag hade tänkt begränsa
mitt framträdande i dagens debatt
till det handelspolitiska avsnittet i regeringsdeklarationen,
men av rena samvetsskäl
kan jag inte följa denna tanke.
Jag är nämligen lika skakad som någon
annan över de fruktansvärda krigshändelser
i Vietnam som utspelar sig
inför våra ögon. Vi upplever det hela
som ett stort moraliskt dilemma.

Jag har full förståelse för de synpunkter,
som herr Ahlmark utvecklade,
men kan samtidigt inte underlåta att ge
uttryck åt min oro och mitt allvarliga
bekymmer —- det är det som är mitt
ärende — över regeringens agerande
med Sverige som världens samvete. Vidare
är det regeringens ensidiga partitagande
mot det ena landet efter det
andra, inte minst mot USA, och konsekvenserna
härav för vår neutralitetspolitik
och för hela vårt land som jag
bekymrar mig för.

Dagens regeringsdeklaration med
dess ensidiga, onyanserade bedömningar
har ökat mina bekymmer och min
oro. Redan i den handelspolitiska debatten
i höstas uttryckte jag mina betänkligheter
inför vad tendenserna i

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

107

denna riktning skulle föra till. De senaste
månadernas händelser vittnar om
hur befogad min då uttalade maning
till moderation, lugn och sans var. Vårt
lands neutralitetspolitik, med den tolkning
av neutralitetsfilosofin som vi i
dag har fått till livs, kommer att alltmer
spåra ur från passivitet till aggresivitet.
Vi är redan där, när vi riktar
vår onyanserade politik mot alla dem
som inte håller måttet för våra demokratiska
värderingar — utan tanke på
de olika förhållanden, traditioner och
miljöer, i vilka skilda folk lever. Vi får
inte heller glömma bort allt vad Förenta
staterna i det förgångna har gjort
för världens frihet och demokrati, och
att vi är landet stort tack skyldigt härför.

Även denna gång tror sig en överväldigande
opinion i USA kämpa för frihetens
och demokratins sak i Vietnam.
Man kände sig kallad till detta och har
fortsatt. Därför uppfattar man lätt kritiken
utifrån som otacksamhet och
amerikahat. Vi måste förstå detta.

Hur Förenta staterna skall komma ur
den svåra situation landet är inne i
måste bli det stora amerikanska folkets
egen sak att klara upp utifrån sin uppfattning
om vad situationen kräver och
vad som är möjligt.

Det låter sig sägas att Sverige, som
det står i regeringsdeklarationen, icke
bör av opportunistiska eller kortsiktiga
kommersiella skäl undvika att ta ställning
mot vissa staters politik i frågor,
där grundläggande och demokratiska
intressen träds för nära. Men, herr talman,
ursäkta att jag säger det: Kan
våra makthavande inte vara litet mindre
i truten — för att tala ren svenska
— när det gäller utländska staters inre
förhållanden och yttre politik? Jag tror
det skulle vara klädsamt för regeringen,
för varje enskild regeringsledamot
och inte minst för statsministern att
iaktta sådan återhållsamhet. Det skulle
snarast öka förtroendet och respekten
för den svenska neutralitetspolitiken
om man talade med något mindre bok -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
stäver och med något mindre moraliska
övertoner. I motsats till många andra
menar jag också att vi måste ta åtminstone
några hänsyn, dvs. hänsyn
till det egna landets kommersiella intressen
på längre och kortare sikt.
Framför allt borde regeringen låta sig
angeläget vara att undvika sådant som
kan innebära att vår export mer eller
mindre offras på känslans och moralvärderingarnas
altare eller att i tillfällig
affekt äventyra de ansträngningar
som under åren har gjorts för att bygga
upp en avsättning för svenska produkter
på viktiga marknader.

Jag tänker härvid främst på Amerika
som är ett land känsligt för främmande
inblandning. Vi får inte bortse från
att förhastade åtgärder och oförsiktigt
handlande kan föranleda en mer eller
mindre medveten bojkott av svenska
produkter inom vissa amerikanska
kretsar. Det finns åtskilliga svenska företag
som redan fått påminnelser av
denna innebörd från sin amerikanska
kundkrets. Det skadar oss själva och
bidrager till försämrad sysselsättning
här hemma. Det var visst Bismarck som
en gång yttrade att det blir till sist regeringarna
som får betala priset för de
fönsterrutor som tidningarna slår sönder.
Jag skulle vilja travestera detta så,
att det blir det svenska folket som bildligt
talat får betala priset för de fönsterrutor
som regeringen med herr Palme
et consortes slår in.

Herr talman! Jag är ingen vän av
hårda ord — det vet nog alla som känner
mig — men jag kan inte underlåta
att säga detta inför den eskalering av
vårt lands agerande som skett och håller
på att ske.

Herr talman! Jag skall härefter gå
över till mitt huvudämne, d. v. s. det
handelspolitiska avsnittet i regeringsdeklarationen.
Som ett allmänt omdöme
skulle jag här vilja uttala att detta
avsnitt förvisso utgör en värdefull historieskrivning
rörande vad som hänt under
den tid som förflutit sedan i somras,
då spelöppningen skedde i Bryssel,

108

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
men att det egentligen saknar varje konkret
linje för vårt handelspolitiska
handlande i fortsättningen. Riksdagen
får över huvud taget ingen vägledning
i fråga om vad regeringen tänker göra.
Jag skall till en början knyta några funderingar
till historieskrivningen. Jag
börjar med att något beröra själva ansökningen.
Det gjorde också herr Dahlén,
som bemöttes av handelsminister
Lange. Även andra talare har varit inne
på detta spörsmål i debatten.

Vad som därvid utspann sig föranleder
mig att gå något djupare in på problemet.
När Sveriges ambassadör vid
EEC, herr Lind, till Gemenskapens råd
den 28 juli i fjol gav in Sveriges hemställan
om förhandlingar så innefattade
denna hemställan en framställning om
förhandlingar i syfte att — som det heter
—- göra det möjligt för Sverige att i
en form som medger fullföljandet av
den svenska neutralitetspolitiken delta
i utvidgningen av den europeiska ekonomiska
gemenskapen. I skrivelsen angavs
inte om vi ville ha fullt medlemskap
eller associering. Anslutningsformen
lämnades med andra ord öppen.
Samtidigt avgav ambassadör Lind ett
muntligt meddelande, enligt vilket den
svenska regeringen för sin del icke
önskade utesluta någon av de i Romavtalet
förutsedda formerna för anslutning
till ett utvidgat EEC under förutsättning
att de svenska förbehållen för
neutralitetspolitiken godkändes. Man
gav med andra ord muntligen på hand
att man under denna förutsättning för
neutralitetspolitiken kunde tänka sig
fullt medlemskap fastän det inte direkt
uttalades. Den diplomatiska finessen
med detta dubbelagerande efter en
skriftlig och en muntlig linje är det
ingen som har mäktat att för mig nöjaktigt
förklara.

Redan från början fick man klart för
sig att Rrysselkommissionen menade att
det strängt taget formellt inte fanns någon
svensk ansökan i enlighet med någon
av de båda former som finns angivna
i Romavtalets olika artiklar. Sveriges

hemställan betraktades ur formell synpunkt
kanske inte som en nullitet men
dock som ett mycket lösligt aktstycke.
Överallt ute i världen undrade man om
vår ansökan var allvarligt menad. Från
högerns sida hävdade vi redan från början
att ansökningen borde ha avsett fullt
medlemskap enligt artikel 37 i Romavtalet
under förbehåll för den svenska neutralitetspolitiken.

Genom själva sättet att agera — det
var dit jag ville komma — har Sverige
redan formellt men även reellt kommit
i en annan och sämre förhandlingsposition
än Storbritannien, Danmark, Norge
och Irland, som ingav sina ansökningar
om fullt medlemskap i stadgeenlig ordning
kort dessförinnan. Herr Lange kan
knappast bestrida detta. Denna formella
svaghet i den svenska förhandlingspositionen
har sedermera avspeglat sig
i den behandling som vårt land senare
rönt i olika sammanhang. Det visade sig

Reneluxstaternas memorandum, som
endast tog sikte på de fyra ansökningsländerna
— det står uttryckligen så —
nämligen Storbritannien, Danmark,
Norge och Irland, men Sverige står inte
nämnt. Att Sverige sedan genom den
belgiska regeringens agerande kom med
på ett hörn är en annan historia. I kommunikén
från de Gaulles och Kiesingers
möte i Paris i mitten av februari, som
angav vissa riktlinjer för temporära arrangemang,
gick detsamma igen; det talades
t. o. m. om prioritet för de fyra ansökningsländerna.
Sverige är med andra
ord mindre salongsfähig i detta sammanhang
och tillhör en formellt mindre
angelägen grupp.

Nu medger jag gärna att genom den
franska blockeringen av Storbritanniens
inträde spelar den formella svagheten i
den svenska positionen kanske mindre
roll för dagen; den är i varje fall inte
akut men den kan komma att aktualiseras
i en framtid. För dagen är det
kanske ingenting att göra åt det.

När det så gäller det svenska handelspolitiska
handlandet i fortsättningen
går det givetvis inte att i fråga om EEC

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

109

kasta yxan i sjön. Integrationen kommer
att ta lång tid. Förhandlingsförfarandet,
om det blir något, kommer också
att ta lång tid, men jag tror inte att
man skall överdriva pessimismen.
Kanske är förutsättningarna för ett närmande
större än man just nu föreställer

sig Alla

de ansträngningar som de fem
EEG-länderna gör för att skapa någon
lämplig samarbetsform för EFTA-länderna
utgör trots allt ett löftesrikt tecken.
General de Gaulle har ju inte helt
stängt dörren utan håller den på glänt.

Samarbetsarrangemangen, som det
viftas med, ger kanske inte så mycket
och är kanske inte så mycket att vinna
på, men när den gamla tanken på ett
yttre frihandelsområde anslutet till EEG
börjar vädras på nytt, tycker jag nog
att det finns anledning för EFTA-länderna
att spetsa öronen och se till om de
kan ta vara på de chanser som här kan
erbjuda sig. Att de Gaulle kräver bilaterala
förhandlingar behöver inte avskräcka.
Bilaterala lösningar kan göras
parallellt, och därmed blir de multilaterala,
för att tala med Willy Brandt.
Här kan finnas en uppslagsända, och
man bör från svensk sida ta fasta på
den eller i varje fall allvarligt undersöka
vilka positiva möjligheter som
finns att åstadkomma en förhandlingsöppning.
Den borde kunna intressera
inte bara de övriga nordiska staterna
utan även England, vars nuvarande attityd
»allt eller intet» är ett av de svåraste
hindren för framgångsrika kontakter.
Jag frågar: Vad göres för att mjuka
upp den brittiska hållningen?

Till EFTA:s utvecklingsmöjligheter
har jag för min del ringa tilltro, detta
med tanke på Englands bristande intresse.
Vid integrationsdebatten i Strasbourg
i januari nämnde över huvud taget
inte någon av engelsmännen EFTA
vid namn. EFTA har tydligen ur brittisk
synvinkel gjort sin plikt, och EFTAavtalet
är den formella grunden på vilken
det nordiska samarbetet äger rum.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
Det bör vi självfallet slå vakt om. Men
jag tror inte mycket på att EFTA kan
ge så stor utdelning i framtiden.

Desto större förtröstan hyser jag då
till det nordiska samarbetet. Där kontrasterar
emellertid det magra innehållet
i regeringsdeklarationen med dess
uttalanden i allmänna ordalag starkt
mot det tal som den nye danske statsministern
Baunsgaard höll här i Stockholm
den 3 mars. Det gav, såvitt jag kan
bedöma, uttryck för en verkligt statsmannamässig
syn på de nordiska problemen
som gladde en skåning, som har
svårt att sc gränserna mot Danmark och
är en vän av nordisk integration. Talet
innehöll verkligt positiva framtidsvyer.
Det har sedermera materialiserats
i en mängd konkreta förslag som finns
upptagna i den av flera talare i debatten
omnämnda promemoria som har
överlämnats til! den svenska regeringen!.

Handelsministern vill inte uppehålla
sig så mycket vid denna promemoria.
Men jag kan ändå inte underlåta att
nämna litet om de stora saker som man
från dansk sida där har tagit upp. Man
vill från början ha ett handelspolitiskt
samarbete, bl. a. syftande till upprättandet
av en gemensam yttre tullnivå.
Det är tydligen tanken på en nordisk
tullunion som bär tas upp. Man vill ha
en gemensam industripolitik och en gemensam
kapitalmarknad. Man vill ha
en gemensam lantbruks- och fiskeripolitik,
en gemensam prispolitik och likartade
finansieringsformer för denna
prispolitik. Man vill ha — observera
det! — en gemensam penningpolitik, en
valutaunion, harmoniering av skatter
och avgifter samt en gemensam skattepolitik,
likartade regler för avskrivningar
och för bolagsbeskattning m. m.
Man vill också ha en harmoniering i
näringslagstiftningen. Jag har fäst mig
vid detta, eftersom det nu aviseras att
den .svenska regeringen efter 30 års utredningar
tänker lägga fram ett förslag
om ändrad näringslagstiftning. Man frå -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
gar sig: Kommer den att blockera möjligheterna
till samarbete på det området? Vidare

tänker man sig en gemensam
politik beträffande infrastrukturen, byggande
av motorvägar och andra förbindelseleder
— det är väl broarna över
Öresund och Stora Bält man har i tankarna
— hamnar och viktiga kommunikationsmedel,
gemensamma större utbildningsprojekt,
gemensam energipolitik,
gemensam regional lokaliseringspolitik
och en koordinerad u-landsbiståndspolitik.

En del av dessa punkter i önskelistan
kanske blir svåra att komma överens
om, men det bör inte hindra att
man försöker att göra det. Tyvärr är
handelsministern inte här. Jag skulle
vilja rikta denna fråga till honom: Hur
ställer man sig från svensk sida till dessa
programpunkter, ty vi kan ju inskränka
oss till att se dem som sådana?
För min del ställer jag mig starkt positiv
till flertalet.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! När jag antecknade mig
på talarlistan var det i avsikt att tala
något om det nordiska ekonomiska samarbetet,
särskilt med hänsyn till de rekommendationer
som antogs vid Nordiska
rådets session i Oslo. Herr Jacobsson
har nu berört flera av de ting som
jag hade tänkt tala om, och jag kan konstatera
att vi i stort sett har samma
uppfattning.

Inte heller jag kan underlåta att uttala
någon förvåning över att regeringsdeklarationen
i teckningen av läget i
EEC-frågan alldeles har glömt bort att
nämna de komplikationer som faktiskt
uppstått därigenom att Sverige åtminstone
av ett par länder anses höra till
en klass av mindre prioriterade nationer
som bör komma i fråga för en senare
behandling. Inte ett ord har jag
sett i regeringsdeklarationen om den saken.
Liksom andra talare har jag också
svårt förstå statsministerns stoltserande

över att utvecklingen skulle visat att den
svenska regeringen bedömde läget bättre
än oppositionen, när den svenska ansökningshandlingen
skulle formuleras.
Som situationen nu utvecklat sig framstår
det stöd, som Danmark och Norge
kan ge oss i EEC-sammanhang, såsom
ganska värdefullt. Det är ju av vikt att
Sverige inte förs åt sidan vid de överläggningar
som skall äga rum med de
andra skandinaviska staterna.

Ett gemensamt nordiskt uppträdande
är väsentligt även därför att trots de inskränkningar
som EEC-kommissionens
rapport innebar genom att nämna i
första hand de länder som ansökt om
fullt medlemskap i EEC, antydde dock
kommissionen i sin rapport att en tullgräns
mitt genom Skandinavien — om
Sverige inte skulle komma med i sammanhanget
— kunde vara ett problem.
Denna antydan kan inte jag tolka på annat
sätt än att den innebär att åtminstone
kommissionen inte är alldeles okänslig
för detta problem.

När det vid Nordiska rådets session i
Köpenhamn 1966 visade sig att man inte
kunde nå enighet om den paketlösning
rörande ett vidgat och fördjupat
nordiskt ekonomiskt samarbete, som
man hoppats på, väckte detta i den
svenska delegationen en påtaglig förstämning
— jag tror mig kunna våga använda
det uttrycket. Med desto större
glädje noterar man den omsvängning
hos regeringarna, framför allt hos den
danska regeringen, som kunde noteras i
Oslo och som fördelaktigt skilde sig
från inställningen 1966. Statsministern
sade tidigare i dag att omsvängningen
inte berodde på att Danmark fått en ny
regering utan på att den danska regeringen
år 1966 missbedömde möjligheterna
att snabbt nå anslutning till EEC.
Ja, jag skall inte tvista om varpå den
nya inställningen i Danmark till ett nordiskt
ekonomiskt samarbete beror. Men
det har roat mig att observera att herr
Erlanders yttrande om den danska socialdemokratiska
regeringens misstag
och den svenska regeringens av honom

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

111

själv prisade förnuft, när det gällde att
formulera ansökan om anslutning till
EEC, ger anledning till en reflexion:
Statsministern tror visst att andra regeringar
väl kan göra misstag, men att
den svenska regeringen inte gör några
misstag? Ack, om det verkligen vore
så väl!

Nu var det emellertid inte den svenske
statsministern som gjorde det väsentliga
utspelet i Oslo, utan den nye
danske statsministern Baunsgaard. Som
herr Jacobsson nyss nämnt, har Baunsgaard
vid ett besök i Sverige utvecklat
något av det som låg bakom hans utspel
om intensifierade ansträngningar för
att nå ett fördjupat ekonomiskt samarbete
i Norden. Herr Jacobsson räknade
upp åtskilligt av det som Baunsgaard
förde på tal och som därefter konkretiserats
i ett arbetspapper för de ämbetsmän
som skall handlägga problemet.
Man kan väl säga att mycket av det som
där redovisas och som herr Baunsgaard
nämnde vid besöket här överensstämmer
med vad man 1966 och tidigare hade
tänkt sig att ett paket skulle innehålla;
men åtskilligt sträcker sig också däröver.
Och även om en del av punkterna
kan kännetecknas som önskvärda målsättningar
på längre sikt finns det enligt
min mening många ting som man
borde kunna gripa sig an med utan
större dröjsmål.

Ett av dessa ämnen som herr Jacobsson
berörde gällde det handelspolitiska
samarbetet vilket skulle leda till en gemensam
yttre tullnivå. Detta är självfallet
ingen lältlöst fråga men säkerligen
värd en rejäl ansträngning. Den gamla
tanken på en .tullunion •— kalla det gärna
tullpreferenser; en del tycker att det
låter bättre — var föremål för en väldig
utredning en gång. Om jag inte minns fel
utreddes frågan i tio år, och när den tiden
var till ända hade den psykologiska
förutsättningen att åstadkomma någonting
försvunnit, och hela frågan hade
mist sin aktualitet. Trots detta känner
jag mig övertygad om att ett genomförande
stegvis av en gemensam yttre tull -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
mur är en naturlig del i ett fördjupat
ekonomiskt samarbete i Norden. Att
man därvid inte skall frångå den hittillsvarande
lågiullpolitiska linjen är
ganska klart.

Statsminister Baunsgaard tog vid
samma tillfälle också upp frågan om en
harmoniering av skatter och avgifter.
Det står väl ganska klart att de olika regeringarna
hittills har varit föga intresserade
av denna fråga. Och det kan jag
förstå, eftersom skatterna inte är uppbyggda
på samma sätt i de nordiska
länderna. Dessutom används även skatteinstrumentet
i samband med konjunkturpolitiska
åtgärder. Men det finns en
underlig ovilja att göra vad som under
alla förhållanden borde vara möjligt,
nämligen att när man har en utredning
i gång i ett land undersöka huruvida
det finns möjligheter att på det aktuella
området nå en harmoniering i Norden
av beskattningsprincipen. Det sker
inte. År 1966 hölls i Köpenhamn en nordisk
skattekonferens i syfte att belysa
och kanske stimulera skattesamarbetet
mellan de nordiska länderna. Resultatet
var inte särskilt uppmuntrande. Det
visade sig bl. a. att försök att få till
stånd en nordisk organisation för kontinuerlig
information i skattefrågor länderna
emellan hade misslyckats. »Förutsättningar
saknas», hette det i rapporten.
Denna närmast panikartade rädsla
hos de nordiska ländernas regeringar
att göra någonting på området är nästan
skrattretande. Ändå är frågan högst seriös,
vilket också framgår av den vikt
som den tydligen tillmäts i den danska
regeringens initiativ. Att en ändrad inställning
skall komma till stånd är en
förhoppning som man knyter till statsministermötet
i Köpenhamn.

Det finns också andra frågor som jag
gärna skulle vilja beröra, t. ex. näringspolitiken
inklusive jordbrukspolitiken,
men jag skall inte göra det, och inte heller
skall jag gå närmare in på de finansieringsspörsmål
som särskilt statsminister
Baunsgaard tog upp. Låt mig bara
säga beträffande den sistnämnda frå -

112

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
gan att det förefaller mig som om det
vore utomordentligt klokt om man tog
fasta på det danska initiativet och försökte
göra någonting verkligt av det, exempelvis
att söka skapa friare och bättre
förbindelser mellan kapitalmarknaderna,
att hyfsa lagstiftningen när det
gäller emissioner och åtskilligt annat.
Vid Köpenhamnsförhandlingarna var
man från svensk sida inne på en nordisk
upplåning på den internationella
lånemarknaden. Men jag anser inte att
det bör vara nödvändigt att, som det
har sagts i den danska sammanställningen
i denna fråga, inrätta en särskild
nordisk investeringsbank.

En fråga som man gör sig i sammanhanget
är hur ett förverkligande av
önskemålen kan ställa sig för Finlands
vidkommande. Även om man i Finland
i många fall inte torde ha några svårigheter
att delta i gemensamma strävanden
på området, kan det visa sig att något
eller några spörsmål tangerar politiskt
mer känsliga områden för vårt
grannland. Låt mig uttrycka förhoppningen
att det skall visa sig möjligt att
i sådana fall ta hänsyn till de finska
synpunkterna. Även från norsk sida har
det anförts en del reservationer. Givetvis
gäller samma önskan beträffande de
norska svårigheterna, ehuru jag måste
notera att Norge befinner sig i en friare
ställning än vad Finland på grund av
sitt läge faktiskt gör.

Till sist vill jag framföra den önskan
— och jag är säker på att många delar
den — att vid statsministermötet i Köpenhamn
den 22 och 23 april, då dessa
problem skall dryftas, och vid det förberedande
arbete som i olika instanser
sker dessförinnan, man från svensk sida
skall låta all den vilja till reella framgångar
i strävandena komma till uttryck
som saken är värd.

Jag har noterat att man här i dag —
kanske var det i andra kammaren jag
hörde det — på regeringens sida har varit
eu smula reserverad i fråga om möjligheterna
till några större framgångar.
Men jag tror att vad det gäller i detta

fall inte är att låta problemet om skapande
av en lösning, som ter sig tilltalande
för var och en av de nordiska
länderna, bli föremål för utdragna, fortsatta
expertutredningar. Jag erinrar om
hur det gick i fråga om en tullunion. Det
får inte upprepas. Jag tror att vad det
gäller är den politiska viljan och det politiska
initiativet mer än expertutredningarna.
Om regeringarna — och i vårt
fall talar vi om den svenska regeringen
— visar sig verkligt intresserade, är det
möjligt att man kan komma framåt.

Jag är medveten om att man ur
svenska synpunkter kanske inte skall
överskatta betydelsen av att man når
vissa lösningar. Men att Norden kan stabiliseras
som en ekonomisk enhet är väsentligt.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Som en man i ledet har
jag vid några tillfällen berört utrikespolitiska
ting. Senast var det i remissdebatten,
då jag tillät mig mana till större
svensk återhållsamhet inför händelserna
på världsscenen, särskilt i Vietnam. Jag
gav också uttryck åt den samhörighet
med och sympati för amerikanerna
som jag känner i deras nuvarande svåra
belägenhet.

Jag vet också att det i min valkrets
finns många människor som känner
som jag och vill att detta skall komma
till offentlighet i riksdagen.

Sedan remissdebatten bär åtskilligt
inträffat som gått stick i stäv mot mina
där uttalade önskemål. På ytterst demonstrativt
sätt har talesmän för vårt
land gjort sådana uttalanden mot andra
länder att vårt lands traditionellt goda
förhållande till främmande makter ifrågasatts
både i vårt eget land och utomlands.
Sedan trontalet hölls för två månader
sedan har våra förbindelser med
Grekland i praktiken suspenderats, de
med Amerika störts och störningar till
andra tycks vara på väg.

Man må ha vilken mening man vill om
interna förhållanden och den politik

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

113

som förs i Sovjetunionen och Amerika,
Tjeckoslovakien och Grekland, Polen
och Rhodesia. Men man skall vara bra
säker på att vi i Sverige alltid får sitta
på åskådarläktaren, vid rinken eller i
vardagsrummet vid TV:n för att uppträda
så övermaga som det officiella
Sveriges representanter nu gör.

Ingen vet vad framtiden bär i sitt
sköte, allra minst jag, men ju allvarligare
man ser på händelseutvecklingen
utomlands, desto mera återhållsamhet
borde man visa i formuleringen av sina
uttalanden. Det förefaller mig som om
jag skulle vara mera pessimistisk i detta
hänseende än de flesta andra människor
i vårt land. Jag ser verkligen allvarligt
på det internationella läget. Av
den anledningen anser jag att regeringens
medlemmar borde gjuta olja på vågorna
i den utrikespolitiska debatten på
gatan i stället för att som landets statsminister
uppmuntra och heja på meningsyttringar
som vissa delar av vårt
folk möjligen omfattar, andra möjligen
inte, men i vart fall andra nationer tycker
definitivt illa om.

Regeringen har på förvånansvärt kort
tid förbrukat en del av det förtroendekapital
som byggts upp utomlands under
många år. För den linje som skulle
vara riktmärket för vår utrikespolitik
kan detta bli förödande. Det är därför
angeläget att en försiktig attityd i högre
grad får prägla svensk utrikespolitik
nu ocli för den närmaste framtiden.

Råt mig, herr talman, upprepa mina
tankar i vietnamfrågan. Av uppenbara
skäl är fred för det olyckliga vietnamesiska
folket mer än önskvärd. Jag
önskar det lika hett som varje annan.
Men det får vara en fred i frihet. Otaliga
gånger har den amerikanske presidenten
upprepat sitt bud att amerikanerna
är villiga att förhandla om detta
mål. Men det är Nordvietnam som säger
nej. Den fred som därifrån erbjuds och
som så många människor godtroget ropar
på är den fred som följer med kapitulation,
och detta bekräftas ju i regeringsdeklarationen.
Fred med frihet el -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ler fred med kapitulation är de verkliga
alternativen. Visst har länderna bakom
järnridån fred. Bakom bamburidån
är det också fred. Det är den freden som
bjuds av Nordvietnam. Jag vill inte sväva
på målet. Jag önskar, hoppas och
tror att amerikanerna skall lyckas uppnå
det mål de föresatt sig i Nordvietnam,
i hela Sydostasien, en fred i frihet
utan förflyttning söder ut av bamburidån.

Hur de skall nå sitt mål är främst deras
sak. De har ansvaret. Det är de som
gör uppoffringarna och står för kostnaderna.
De skulle inte påtagit sig dessa
om de inte bedömt att det är så mycket
som står på spel. Vi i Sverige bör då
inte lägga sten på bördan. Jag vill uttala
min helhjärtade sympati för hela
det amerikanska folket.

Regeringsdeklarationen, herr talman,
är i mina ögon en trist läsning, vittnande
om ensidighet, partiskhet och grov
okunnighet om världen av i dag. Den
symboliseras av att ordet muren inte
ens förekommer i deklarationen.

Jag skall också i dag säga några ord
om guldkrisen. Den har berörts av bara
en talare förut, men jag kan kanske tilllåta
mig att säga ett par ord. Man kan ha
vilken mening man vill om guldet som
metall eller s. k. fetisch, för att tala med
herr Wickman. Att frågan om dess monetära
roll och pris i alla fall kan skaka
en hel värld häftigare än vietnamkriget
kan endast den sluta ögonen för som i
likhet med de bägge cheferna för Sveriges
finansdepartement inte vill se och
därför är blinda. Jag skall emellertid
inte i dag gå in på guldkrisens tekniska
och ekonomiska sida eftersom jag får
tillfälle att återkomma härtill vid behandlingen
av sedelutgivningspropositionen.
Jag skall i stället beröra guldkrisens
politiska sida med ett par ord.
Det går nämligen inte att skilja guldfrågan
från världspolitiken i dagens
oroliga läge. Guldet är dessutom mer än
en bricka, det är en faktor i detta spel.

I detta sammanhang är det enligt min
mening alltigenom olämpligt att rikta

114

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
kritik mot Frankrike och dess president
och söka göra dem ansvariga för guldkrisen.
Den efterfrågan på guld som
med tiden blivit allt starkare har helt
naturliga förklaringsgrunder.

Så länge efterfrågan möts av en tillförsel
som flyter jämnt, finns ingen anledning
för guldpriset att gå upp. Det
gjorde det inte heller. Men så kom vietcongoffensiven
i Vietnam. När den därefter
utmålades som ett militärt bakslag
för amerikanerna och tvivel började
uppstå på amerikanernas förmåga och
vilja att reda upp situationen i Vietnam
och kvarstanna i Sydostasien, framkallade
detta en våldsamt stegrad efterfrågan
på guld.

När miljoner människor fruktar att
inte endast deras egendom utan kanske
också deras liv skall kastas för vargarna,
söker de självfallet ett medel som
kan skydda dem. De tror med rätt eller
orätt att guld kan hjälpa dem när de
måste fly. Deras oro är på intet sätt stillad
av den interna amerikanska och
den internationella diskussionen om en
omprövning av den amerikanska politiken,
innebärande kapitulation och enligt
vietcongprogrammet bestraffning.

Dagens regeringsdeklaration visar på
sitt sätt hur berättigad deras oro är.
Därför får vi räkna med fortsatt stark
efterfrågan på guld från dessa människors
sida. Vad som i inledningen till
krisläget gjordes från guldpoolens sida
var att söka tillhandahålla guld, men
när efterfrågan höll i sig bromsades tillförseln,
och guldpriset gick självklart i
höjden. Detta var det för alla synliga uttrycket
för misstroende — inte så mycket
mot dollarn, ehuru även mot denna,
utan mot tendenserna, d. v. s. de befarade
och fruktade tendenserna inom
den amerikanska utrikespolitiken. Hittills
inte de verkliga, dess bättre. Guldkrisen,
herr talman, är icke en spekulation
— den är ett nödrop!

Åtgärderna mot den starka efterfrågan
på guld blev till slut att guldpoolens
medlemmar stoppade sina försäljningar
och accepterade en fri marknad.

Många observatörer menar att detta är
ett provisorium. Jag går inte in mer på
den frågan i dag. Men vad som gjordes
var på penningområdet bara en parallell
till vad den brittiska regeringen
gjorde, när den vägrade honorera sina
egna pass för de indier som flydde för
afrikanismens förföljelse i Kenya. Man
stängde dörren för människor i nöd.
President de Gaulle såg måhända klarare
i denna fråga än de flesta när han i
går tog till orda. Det blir för mig anledning
att återkomma, herr talman.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 41, angående vissa frågor om
hjälpmedel för handikappade;

nr 42, om ökat ekonomiskt stöd åt
barnfamiljer;

nr 49, med förslag om uppförande
och drift av en seismologisk multipelstation;
samt

nr 53, angående överföring av aktier
i Kalmar Verkstads AB.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 54, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m.;

nr 55, angående fortsatt valutareglering;
samt

nr 56, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 16 § förordningen
den 29 november 1963 (nr 575)
om Svenska bostadskreditkassan och
om bostadskreditföreningar, in. in.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 57, med förslag till lag
om ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), in. in., hänvisades propositionen,
såvitt den avsåge anslag till Kompensation
för bensinskatt till rennäringen,

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

115

till jordbruksutskottet och i övrigt till
bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 58, angående statsbidrag till
byamännen i Vitsaniemi by för bestridande
av rättegångskostnad.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 60, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring,
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
den avsåge anslag till Folkpensioner,
till statsutskottet och i övrigt till lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
64, angående skolans arbetstider.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds
proposition nr 110, angående vissa anslagsfrågor
m. in. rörande det militära
försvaret och civilförsvaret, hänvisades
propositionen, såvitt den avsåge Värnpliktsutbildningen
för yrkessjömän
m. m., till lagutskott samt i övrigt till
statsutskottet.

Herr ÅKERLUND (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i
Kungl. Maj ds proposition nr 110, angående
vissa anslagsfrågor m. m. rörande
det militära försvaret och civilförsvaret,
hemställer jag, att kammaren måtte
medgiva, att tiden för avgivande av motioner
i anledning av nämnda kungl.
proposition utsträckes till det sammanträde,
som infaller näst efter 15 dagar
från den dag propositionen kom kammaren
till handa.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

45, angående rikskonserter in. m.;
nr 46, angående bidrag till stiftelsen
Skansen;

nr 61, angående riktlinjer för företagareföreningarnas
organisation och
verksamhet, m. in.;

nr 62, angående organisationen av
den statliga publiceringsverksamheten;

nr 63, angående organisation av ett
läromedelsf örlag;

nr 66, angående vidareutbildning av
sjuksköterskor m. m.;

nr 67, angående undervisning för utlandssvenska
barn samt för vissa minoriteter
i Sverige;

nr 69, angående anslag för budgetåret
1968/69 till atomenergiverksamhet
samt teknisk provning och standardisering; nr

70, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 13 maj 1966
(nr 158) angående utvidgad tillämpning
av lagen den 22 juni 1939 (nr 299)
om förbud i vissa fall mot överlåtelse
eller upplåtelse av fartyg m. m. och av
lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med
vissa bestämmelser om fraktfart med
svenska fartyg;

nr 71, angående fortsatt utbyggande
av akademiska sjukhuset i Uppsala
m. in.;

nr 72, angående godkännande av avtal
om vissa markbyten och fastighetsförvärv
i Stockholm m. in.;

nr 74, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den
4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp;

nr 75, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 80, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69;

nr 101, angående långtidsplan för det
statliga utvecklingsbiståndet m. m.;

nr 105, angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1967/68;

116

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

nr 107, angående organisation m. in.
av försvarets materielförvaltning i central
instans m. m.; samt

nr 109, angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 23.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1963