Nr 13 FÖRSTA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:13)

RIKSDAGENS

huil

sj-jsi

»»

PROTOKOLL

Nr 13 FÖRSTA KAMMAREN 1969

26 mars

Debatter m. m.

Onsdagen den 26 mars Sid.

Sveriges utrikes- och handelspolitik .......................... 3

Meddelande ang. enkel fråga av herr Brundin (m) om ökad upplysning
genom massmedia angående frivillig särbeskattning .. 85

Sveriges utrikes- och handelspolitik (Forts.) .................. 86

Om Biafrakonflikten ........................................ 106

Väntetiderna vid rättspsykiatriska undersökningar ............ 109

Anslag under femte huvudtiteln:

Bostadstillägg för barnfamiljer ............................ 113

Bidrag till kommunala familjedaghem ...................... 117

Läkemedelskonsumtionen .................................. 124

Information i kostfrågor .................................. 128

Familjerådgivning ........................................ 130

Bidrag till S:t Lukasstiftelsen .............................. 134

Hälsovårdsupplysning .................................... 136

Ungdomsvårdsskolorna .................................... 138

Familjevård .............................................. 142

Bidrag till handikappinstitutet ............................ 144

Bidrag till driften av särskolor m. m....................... 145

Bidrag till De handikappades riksförbund .................. 149

Om bidrag till vissa organisationer.......................... 150

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Brundin (m) ang. anhopningen av propositioner före

påskuppehållet ........................................ 153

av fru Diesen (m) ang. mer forskning rörande förskoleåldrarna
................................................ 153

av herr Lidgard (m) ang. elevråden vid skolorna............ 153

Första kammarens protokoll 1969. Nr 13

Nr 13

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 26 mars sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, om Biafrakonflikten .......... 106

— nr 2, ang. riktlinjer för utrikespolitiken.................... 108

Första lagutskottets utlåtande nr 19, ang. ändring i lagen om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål, m. m................. 109

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde .............................. 113

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

Onsdagen den 26 mars förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
månad.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE erhöll ordet
för att framföra det i Kungl. Maj :ts skrivelse
nr 68 avsedda meddelandet och
yttrade därvid:

Herr talman! Det snart tilländalupna
1960-talet förtjänar onekligen beteckningen
de snabba förändringarnas tidevarv.

Bedrifterna på raket- och rymdforskningens
område ger oss dramatiska påminnelser
om den mänskliga skaparkraftens
förmåga att lägga nya världar
under människans kontroll. Inom atomforskningen,
elektroniken och datatekniken
framkommer resultat som kanske
är mindre uppseendeväckande men
därför inte mindre viktiga när det gäller
att förändra människornas levnadsoch
arbetsvillkor. I många avseenden
försiggår en utveckling, ofta inom ramen
för ett nära internationellt samarbete,
som inte kan undgå att hastigt
påverka förhållandena mellan människor,
folk och nationer. Här gäller det
allt från vardagliga bekvämlighetsfrågor
till problem av vikt för staternas
säkerhet. Det kan t. ex. erinras om det
genombrott av sekretessvallen som sker
till följd av telesatelliternas förmåga
att föra information och undervisning
till snart sagt varje jordens hörn. För
ett femtontal år sedan föreslog president
Eisenhower att supermakterna
skulle tillåta flygspaning över varandras
områden, men förslaget ansågs den
gången alltför långtgående. I dag kan

en spaningssatellit från yttre rymden
upptäcka och fotografera ett flygplan
på marken.

De vetenskapliga och tekniska framstegen
förändrar snabbt den internationella
miljön. På de flesta av livets
områden intensifieras det internationella
samarbetet i ständigt ökad grad.
Själva attityden till vår omvärld är under
förvandling. Människor och nationer
har kommit varandra närmare. Vår
grannes problem har blivit våra egna.
Och i dagens krympande värld är vi
alla grannar.

Självfallet kan så genomgripande förändringar
inte undgå att påverka staternas
inbördes förhållanden. Det nationella
intresset som alltjämt styr staternas
utrikespolitik har med logisk
nödvändighet fått en vidare mening.
Det gäller i dag inte bara att skydda
de egna gränserna och att förbättra den
egna handelsbalansen. I kärnvapenåldern
måste ansträngningarna att skydda
freden sträcka sig långt bortom våra
gränser. Kraven på handelspolitisk och
ekonomisk integration gör sig alltmera
gällande. Därtill kommer med växande
styrka in ett nytt element, nämligen
nödvändigheten att minska klyftan mellan
rika och fattiga länder. Inte minst
i vårt land framträder kraven på solidariska
insatser till förmån för u-länderna.
Allt detta tvingar människorna
att i ökad utsträckning engagera sig i
problem med världsvida perspektiv.

Medför förändringarna i den internationella
omgivningen också att Sveriges
utrikespolitik förändras? Om frågan
avser den utrikespolitiska kursen,
så är svaret ett klart nej. Vår utrikespolitiska
grundlinje — neutralitetspolitik
definierad som alliansfrihet i fred
syftande till neutralitet i krig — ligger
lika fast som någonsin förut. Den låter

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
sig inte påverkas ens av så genomgripande
förvandlingar i den internationella
omgivningen som de nyss nämnda.
I inledningen till förra årets utrikesdebatt
underströk regeringen vår
beslutsamhet att undvika bindningar
av politisk och militär natur, som vid
krigsfall kunde omöjliggöra neutraliteten.
Vi bör handla så att vi inte ger
upphov till förväntningar på ena hållet
eller farhågor på det andra att Sverige
i ett givet läge, ens under starkt yttre
tryck, skulle sluta upp på ena sidan
i fall av krig. Men det underströks också,
att vår neutralitetspolitik inte får
förväxlas med åsiktsneutralitet. Demokratins
ideal och värderingar har en
fast förankring hos vårt folk. Vi reagerar
därför med styrka när andra små
nationer utsätts för övervåld eller när
sociala rättvisekrav slås ner med vapenmakt.
En angelägen uppgift för vår
utrikespolitik är att i de internationella
rådslagen med fasthet och konsekvens
hävda dessa grundläggande värderingar,
som enligt vår mening bör
prägla framtidens internationella samhälle.
I denna riktning har vårt utrikespolitiska
handlande aktiverats. De
yttre skälen har nyss redovisats. De
inre leder oss in på ämnet demokrati
och utrikespolitik.

Som framlidne presidenten John F.
Kennedy en gång påpekade har den
linje som skiljer inrikes och utrikes
angelägenheter blivit lika obestämd
som en linje dragen i vatten. Vad som
händer här hemma har en direkt och
nära betydelse för vad vi kan eller måste
göra utomlands, tilläde han. Vad som
händer oss ute i världen har en direkt
och nära betydelse för vad vi kan eller
måste göra hemma.

I en demokrati som vår är regeringens
handlande även i utrikespolitiska
frågor underkastat de politiska kontrollorganens
och därmed i sista hand
den enskilde väljarens granskning.
Också i utrikespolitiken fungerar vårt
demokratiska styrelsesätt i en växelverkan
mellan statsmakterna och väljarna.

Opinionsyttringar från olika minoritetsgrupper
bör beredas varken mer eller
mindre uppmärksamhet och hänsynstagande
än de förtjänar, nämligen
som exempel på den rätt till individuella
inlägg i den offentliga samhällsdebatten,
som tillkommer varje medborgare
i ett fritt samhälle.

Beskrivningen av den utrikespolitiska
beslutsprocessen i en demokrati
skulle emellertid inte bli fullständig,
om man inte nämnde de särskilda hänsyn
som ofta måste tas när det gäller
våra förbindelser med främmande
makt. I den meningen uppvisar ofta
utrikespolitiken särdrag i förhållande
till inre angelägenheter. Ett beslut som
i och för sig skulle vara önskvärt kan
böra anstå eller avvisas av sådana hänsyn.
Dessa kan gälla avtalsförpliktelser
gentemot främmande makt eller väntade
återverkningar på det utrikespolitiska
planet som väger tyngre än det
intresse, som beslutet avser tjäna. Avvägningar
av detta slag kan stundom
vara svåra och känsliga. De kan lida
av den ur demokratisk synpunkt beklagliga
bristen att inte kunna omedelbart
och öppet redovisas, antingen
emedan de grundar sig på förtroliga
informationer eller av allmänna internationella
grannlagenhetsskäl. För att
underlätta redovisningen har grundlagen
föreskrivit förtroliga samrådsförfaranden
mellan regering och riksdag.

Den internationella utvecklingen under
det gångna året har varit synnerligen
händelserik.

Strävandena att gradvis vidga människornas
frihet i vår världsdel har råkat
ut för svåra bakslag. I Tjeckoslovakien
utövas ett ständigt tryck mot de
krafter i landet, som försöker bevara
så mycket som möjligt av liberaliseringsprogrammet.
I några andra östeuropeiska
stater präglas den politiska
utvecklingen av en inre åtstramning.
I Grekland gör sig regimen ingen brådska
med att tillämpa ens den konstitution,
som antagits under allt annat än
demokratiska former. I Spanien har

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

tendenser till ökad tolerans avlösts av
undertryckningsåtgärder mot olika oppositionsgrupper.
Överallt anar vi starka
spänningar inom de totalitära eller
auktoritära regimerna, också när
ytan ger ett intryck av lugn.

Utvecklingen i Tjeckoslovakien efter
januari 1968 följdes i Sverige med intresse
och sympati. Framför allt gällde
detta strävandena att inom ramen för
ett kommunistiskt system öka människornas
frihet. Vissa resultat hade
uppnåtts. Utvecklingen ingav också förhoppningar
om ökat samförstånd mellan
väst och öst. Invasionen blev ett
hårt slag mot dessa förväntningar.

Det sovjetiska agerandet i Tjeckoslovakien
kan tolkas som ett försök att
med hårda medel förhindra en befarad
förskjutning i det rådande balansläget
mellan öst och väst i Europa. Det har
inte heller medfört någon radikal förändring
i västmakternas politik. En effekt
av augustihändelserna är emellertid,
att den tendens som tidigare funnits
till uppluckring av de stora militärblocken
har avstannat. Dessutom råder
nu betydande osäkerhet beträffande
metoderna att fullfölja arbetet för
europeisk avspänning.

På svensk sida delar vi övertygelsen,
att de skador som åsamkats avspänningssträvandena
i Europa och i världen
måste repareras och att återfall i
det kalla krigets metoder måste förhindras.

Stora förväntningar knyts nu till planerna
på samtal på högsta nivå mellan
Förenta staterna och Sovjetunionen.
Hoppingivande i detta sammanhang är
den anda av saklighet och måttfullhet,
som präglat president Nixons första offentliga
uttalanden om förbindelserna
mellan supermakterna. Detsamma gäller
den nye amerikanske presidentens
visade intresse för Europas problem.
En avvaktande hållning med positiv
underton har kunnat förmärkas från
Sovjetunionen.

Den senaste Berlinkrisen är en ny
påminnelse om att den tyska frågan

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
fortfarande är olöst. Samtidigt har dock
stormakterna under Berlinkrisen givit
nya bevis för sin vilja att söka förhindra
att lokala kriser urartar till storpolitiska
sammanstötningar.

Den inrikespolitiska utvecklingen i
Grekland inger inga förhoppningar om
en snar återgång till normala demokratiska
förhållanden. Den grekiska regeringen
har inte infriat sina löften om
parlamentsval före våren 1969. Tvärtom
har frågan om en utveckling i demokratisk
riktning ställts på framtiden.
Den grekiska regimen kränker enligt
vår uppfattning Europarådets konvention
om mänskliga rättigheter och uppfyller
bl. a. härigenom inte villkoren
för medlemskap. Sedan Europarådets
rådgivande församling tagit upp frågan,
anmälde Sverige tillsammans med
Danmark och Norge de grekiska kränkningarna
av konventionen inför europeiska
kommissionen för mänskliga
rättigheter. Förfarandet pågår alltjämt.
Församlingen har senare uppmanat ministerkommittén
att fästa grekiska regeringens
uppmärksamhet på att församlingen
ej anser att Grekland uppfyller
villkoren för medlemskap. Grekland
bör därför dra sig ur rådet. Ministerkommittén
uppmanas vidare att
inom en lämplig tid vidta åtgärder enligt
stadgans artiklar. Regeringen delar
dessa slutsatser i församlingens rekommendation.
Vi ämnar inte minska det
tryck vi hittills utövat i syfte att få en
lösning på Greklandsfrågan enligt konventionen
om mänskliga rättigheter och
rådets stadga. Det är viktigt att vi inom
Europarådet på allt sätt verkar för att
organisationens grundläggande principer
upprätthålls.

Formerna för samarbete mellan Västeuropas
stater har sedan krigsslutet varit
föremål för en nästan oavbruten debatt.
Praktiska ekonomiska skäl för en
närmare samverkan har blandats med
långtgående politiska visioner av ett
Västeuropa underordnat överstatliga institutioner
och talande med en röst i
de stora internationella frågorna. Sam -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
arbetsdebatten har under årens lopp avsatt
åtskilliga resultat, främst på det
ekonomiska området, men har också
tenderat att leda in i politiska återvändsgränder.
Den beklagliga marknadssplittringen
i Västeuropa är till stor
del betingad av intressemotsättningar
på det politiska planet. I ett tidigare
skede stimulerades debatten av fruktan
för Sovjetunionens avsikter gentemot
Västeuropa. Under senare år har farhågor
för Förenta staternas ekonomiska,
politiska och militära försprång
kommit att spela en allt större roll.

När det gäller ambitionerna att utforma
en särskild västeuropeisk linje
i de stora internationella frågorna måste
Sveriges hållning betingas av vår
beslutsamhet att hävda neutralitetspolitiken.
Vi kan sålunda inte tänka oss
att ingå i organisationer, som skulle
förplikta medlemmarna till en så långtgående
samordning av utrikespolitiken
att vår neutralitetsvilja kunde ifrågasättas.
Våra förbehåll innebär inte att
vi skulle ha någon önskan att motverka
ett fastare utrikespolitiskt samarbete
mellan andra europeiska stater inbördes.
Ur allmän europeisk synpunkt
kan det endast beklagas att motsättningarna
mellan några av de ledande
staterna i Västeuropa under senare tid
tillspetsats.

När man talar om behovet av ett
ökat europeiskt inflytande i världspolitiken
preciserar man sällan enligt vilka
principer detta inflytande bör utövas.
Vad vi främst vill slå vakt om
i det europeiska arvet är demokratin
och toleransen. När det gäller att tilllämpa
demokratins och toleransens
principer på det internationella fältet
är det dock inte självklart att man har
mest att vinna genom att uppträda som
ett sammansvetsat block. Olika europeiska
stater kan ha växlande förutsättningar
att skapa ett förtroendefullt
förhållande till utomeuropeiska stater,
vilkas medverkan är nödvändig för
lösningen av olika internationella problem.

Vid tiden för fjolårets utrikesdebatt
dominerades den utrikespolitiska bilden
av kriget i Vietnam. Världsopinionen
upprördes över detta krig som
med sina ohyggliga följder för den
vietnamesiska civilbefolkningen blott
syntes tillta i intensitet.

Bilden är i dag inte längre lika mörk.
Parterna har äntligen börjat förhandla.
Av många vittnesbörd att döma synes
nu alla parter ha kommit till insikt om
att ett avgörande inte kan nås med militära
medel. Ändå bedrivs fortfarande
omfattande militära aktioner, som kräver
stora offer i människoliv. Omvärlden
har anledning att vädja till parterna
att inte ta riskerna av utökade
krigshandlingar. Vietnamkonflikten kan
endast lösas med politiska medel.

Kriget i Vietnam har under flera år
försvårat strävandena till samförstånd
mellan stormakterna. Framsteg har förhindrats,
inte minst i nedrustningsfrågan.
Världen väntar med otålighet på
att förhandlingarna i Paris skall ge resultat
som möjliggör för Vietnams folk
att självt bestämma över sin framtid.

Efter krigshandlingarnas upphörande
kommer frågan om svenskt bistånd
till Vietnam alltmera i förgrunden. Detta
bistånd kommer tills vidare att lämnas
inom ramen för en nordisk aktion
och det kommer att tillerkännas särskilt
hög prioritet i vår u-hjälp.

Konflikten i Nigeria går nu snart in
på sitt tredje år. Det är ytterst beklagligt
att en lösning av denna tragiska
konflikt inte hittills kunnat åstadkommas.
Tyvärr kan det inte förnekas att
möjligheterna att finna en lösning för
dagen ter sig mörka.

Nigeria är medlem av de afrikanska
staternas enhetsorganisation, OAU. Nigeria
är också medlem av FN och samväldet.

I FN gjordes under generalförsamlingen
i höstas allvarliga ansträngningar
under hand att få åtminstone frågans
humanitära sidor behandlade i
församlingen. De nordiska länderna
deltog i dessa diskussioner, vilka emel -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

lertid inte ledde till något resultat sedan
det blivit uppenbart att erforderligt
stöd saknades bland de i detta sammanhang
särskilt viktiga afrikanska
staterna.

Detta får ses mot bakgrunden av att
OAU vid sitt senaste statschefsmöte i
Alger i september hade antagit en resolution
enligt vilken Nigerias enhet
skulle upprätthållas. Medlemsstaterna
i såväl OAU som FN uppmanades att
avhålla sig från åtgärder som kunde
skada denna enhet. Resolutionen antogs
med den överväldigande majoriteten
av 33 stater mot 4. Vid en presskonferens
i New York den 28 januari
sade generalsekreterare U Thant att
han inte kunde se hur en medlemsstat
eller generalsekreteraren med hänsyn
till denna resolution kunde ingripa i
konflikten. Han tilläde att mer än hälften
av FN :s medlemsstater hade problem
med utbrytningsrörelser. Dessa
problem var rent interna. Om FN skulle
godkänna sådana utbrytningsrörelser
skulle det inte bli något slut på dessa
problem i många medlemsstater.

Diskussionerna i FN har även gällt
möjligheterna att få upp konflikten i
säkerhetsrådet. För att ett ärende skall
upptagas på rådets dagordning fordras
bifall av åtminstone nio medlemmar
av femton. En blick på den nuvarande
sammansättningen ger vid handen att
ett förslag att behandla Nigeriafrågan
långtifrån skulle samla detta antal. Endast
en av rådets medlemmar, Zambia,
har hittills erkänt Biafra. En annan
medlem, Frankrike, har dock som bekant
lämnat ett relativt aktivt stöd åt
Biafra.

En bidragande orsak till de afrikanska
staternas ovilja att ta upp Nigeriakonflikten
till behandling i FN är
att OAU tillsatt en egen kommitté med
sex afrikanska statschefer för att undersöka
möjligheterna att nå en lösning.
Kejsar Haile Selassie är ordförande.
Kommitténs strävanden har ännu
inte lett till något märkbart resultat,
men vi vet att kejsaren ägnar frågan

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
stor uppmärksamhet. Kommittén skall
sammanträda i Monrovia den 17 april.

Försök att göra framsteg mot en lösning
gjordes även vid samväldeskonferensen
i London i januari då 28 länder
var representerade, de flesta afroasiatiska.
Ej heller här lyckades man.
Officiellt intog konferensen ståndpunkten
att konflikten utgjorde en inre
angelägenhet för Nigeria.

Den hållning som alltså intages av
den överväldigande majoriteten av de
afrikanska staterna måste ses mot bakgrunden
av att dessa, sedan den koloniala
epoken i stort sett avslutats, i
OAU:s stadga förpliktat sig att respektera
varandras integritet. Initiativ av
politisk innebörd i Nigeriakonflikten
skulle alltså gå emot den uttalade politiska
viljan hos den överväldigande
majoriteten av de afrikanska staterna
och av dessa uppfattas som ett antiafrikanskt
ståndpunktstagande. Otvivelaktigt
ser man dock även i Afrika med
växande oro på det utdragna kriget i
Nigeria. En skiftning i attityderna får
inte uteslutas om konflikten fortsätter
länge till. Tillsammans med de andra
nordiska länderna har vi sökt påverka
utvecklingen där vi ansett att realistiska
möjligheter förelegat.

Genom vår FN-representation får vi
upplysningar om läget i FN och har
förbindelser med generalsekreteraren.
Genom våra ambassader i Afrika håller
vi kontakt med de berörda afrikanska
regeringarna och OAU. Representanter
för Biafra har flera gånger fått tillfälle
framlägga sina synpunkter i utrikesdepartementet.

Konflikten i Nigeria har fört med
sig svåra lidanden och umbäranden för
civilbefolkningen i de berörda områdena.
Regeringen har hävdat att det
bästa vi kan göra är att försöka ge dessa
människor en så effektiv humanitär
hjälp som möjligt. Detta är även de
andra nordiska regeringarnas inställning.
Av omständigheterna har vi
tvingats skilja på konfliktens politiska
och humanitära sidor. Av intresse är

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
också att president Nixon i ett budskap
till federalregeringen för en månad sedan
förklarade att den amerikanska
regeringen önskar göra klar åtskillnad
mellan den moraliska förpliktelsen att
tillgodose humanitära behov och inblandning
i andras politiska angelägenheter.

Stora humanitära hjälpinsatser har
redan gjorts. Där inga andra transportvägar
stått till buds har luftbroar upprättats.
Från svensk sida deltar Röda
korset, Lutherhjälpen och Rädda barnen
i denna hjälpverksamhet. Staten
har på olika sätt lämnat finansiellt och
materiellt stöd.

I september förra året accepterade
vi en inbjudan från den federala regeringen
att delta i en internationell observatörsgrupp
för att följa de federala
truppernas uppträdande. Huvudskälet
härför var förhoppningen att närvaron
av sådana observatörer skulle vara ägnad
att humanisera krigföringen. Vi
tror att observatörernas närvaro också
haft denna effekt. Regeringen finner
det angeläget att uttrycka sin uppskattning
av de insatser som de svenska
hjälparbetarna och observatörerna gör
under svåra och farliga förhållanden.

Att få fram den humanitära hjälpen
har hela tiden mött svårigheter på
grund av de stridande parternas politiska
och strategiska överväganden. En
lång rad framställningar har gjorts, i
regel av de nordiska länderna tillsammans,
för att försöka komma över dessa
svårigheter. Vi har riktat oss både
till parterna och till andra länder som
har bättre möjligheter än vi att påverka
utvecklingen. Våra humanitära strävanden
avser såväl att avhjälpa nöden
och svälten hos civilbefolkningen som
att i görligaste mån skydda den mot
krigets fasor. I ett uttalande den 3 mars
säger de nordiska regeringarna att de
mot bakgrunden av underrättelserna
om bombning från flyg lägger vikt vid
att federalregeringen sagt sig eftersträva
att undvika lidanden för civilbefolkningen.
Regeringarna riktar i sitt

uttalande, som delgivits federalregeringen,
en vädjan om att allt göres för
att undvika att civilbefolkningen utsättes
för lidanden och förluster i samband
med militära operationer.

Vi kommer även i fortsättningen att
i samråd med de andra nordiska länderna
vidtaga alla de åtgärder som är
möjliga för att öka och effektivisera
hjälpen och lindra civilbefolkningens
lidanden. Vi kommer naturligtvis också
att uppmärksamt följa utvecklingen
och på diplomatisk väg verka för en
lösning av den tragiska konflikten.

Erfarenheterna från det gångna årets
FN-arbete har understrukit både vad
organisationen kan göra för att främja
sina huvudsyften och vad den inte är
i stånd till.

Av de senaste årens storpolitiska kriser
är det blott den i Mellersta östern
som kommit upp till sakdebatt i FN.
I försöken att få en uppgörelse till
stånd intar Förenta Nationerna en central
plats. FN :s organisation för övervakning
av 1948 års vapenstillestånd är
fortfarande i verksamhet och utövar
kontroll längs flera av eld-upphör-linjerna,
däribland vid Suezkanalen. Den
har däremot inga möjligheter att verka
vid linjerna mellan Israel och Jordanien
till följd av brist på överenskommelse
mellan parterna. Generalsekreteraren
har uttryckt förhoppningen att
en sådan överenskommelse skall kunna
träffas.

Viktigast är emellertid att FN genom
säkerhetsrådets beslut den 22 november
1967 uppställde vissa principer för
en fredlig uppgörelse. Parterna har
också i och för sig godtagit principerna,
men någon praktisk lösning har
ännu inte uppnåtts. Detta beror på
oenighet både om de rätta metoderna
för att genomföra principerna och om
deras exakta tolkning. Generalsekreterarens
särskilde representant, ambassadör
Jarring, fortsätter sitt arbete för
att genom kontakter med parterna
främja överenskommelse om resolutionens
genomförande.

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

Under det gångna året har det blivit
allt klarare att man inte kan hoppas på
någon uppgörelse utan ett visst mått
av enighet mellan stormakterna. Dessa
har inlett en serie kontakter i Förenta
Nationerna om möjligheterna att sätta
rådsresolutionen i verket. De har alla
klargjort, att det inte gäller att diktera
fredsvillkor för parterna. I stället vill
de ange praktiska utvägar för stöd åt
ambassadör Jarrings ansträngningar.
Vi hoppas livligt att dessa överläggningar
blir framgångsrika. Den onda
cirkeln av olika slags våldsåtgärder och
repressalier gör det alldeles klart, att
tiden inte verkar för fred och att Mellersta
östern riskerar att bli en allt farligare
härd för internationell spänning.

FN:s inflytande i de stora politiska
tvistefrågorna kan ännu inte göra sig
gällande med avgörande styrka. Organisationens
värde som kontakt- och förhandlingsorgan
och som instrument
för internationell opinionsbildning bör
dock ingalunda underskattas. Därutöver
får FN ökande betydelse som organ för
fredligt samarbete på en rad delvis nya
områden. Inte minst gäller detta de
problem som sammanhänger med utnyttjandet
av modern vetenskap och
teknik. För detta samarbete, som i rätt
hög grad kan hållas utanför de storpolitiska
motsättningarna, erbjuder
Förenta Nationerna ofta den bästa, och
i flera fall den enda tänkbara, ramen.
Från svensk sida har vi ansett att dessa
möjligheter till samarbete måste vaksamt
utnyttjas. Det är också mot den
bakgrunden man bör se den på svenskt
initiativ tillkomna utredningen om direktsändande
satelliter och det likaledes
på svenskt förslag fattade beslutet
om en miljökonferens år 1972. När
det just gäller miljövårdsfrågor har vi
syftat till att, medan tid är, få till
stånd en upplyst internationell debatt,
som klargör vikten av energiska åtgärder
från regeringarnas och de internationella
organisationernas sida.

Under senare tid har uppmärksamheten
kommit att alltmer inriktas på

lf Första kammarens protokoll 1969. Nr 13

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
den bristande politiska stabiliteten i
stora delar av Asien och Latinamerika.
Länderna där brottas med ytterligt
svårbemästrade ekonomiska och sociala
problem. Förhållandena varierar mycket
från land till land. En allmän bedömning
är att ett snabbare framåtskridande
ofta förutsätter genomgripande
omdaningar i vederbörande staters
samhällssystem.

De svåra problemen i Södra Afrika
har inte kunnat bringas närmare sin
lösning. I Sydafrika fortsätter man på
apartheidpolitikens kollisionskurs. FN:s
ansträngningar beträffande Sydvästafrika
har kommit in i en återvändsgränd.
De har emellertid nu fått ny
tyngd genom säkerhetsrådets resolution
i förra veckan, vari Sydafrika direkt
uppmanas att omedelbart dra tillbaka
sin administration från Sydvästafrika.
Sanktionspolitiken mot Rhodesia
har ännu inte gett avsett resultat.
Portugal vägrar alltjämt att ge folken
i sina afrikanska kolonier den frihet
som tillkommer dem.

Inom kort får riksdagen tillfälle att
ta ställning till ett lagförslag, som syftar
till att för svensk del effektivt genomföra
FN:s säkerhetsråds beslut om
sanktioner mot utbrytarregimen i Rhodesia.
Detta förslag kan på sitt sätt
illustrera hur många invecklade problem
som uppstår om man vill göra
allvar av försök att isolera en regim,
som trotsar grundläggande krav uppställda
av en nästan enhällig internationell
gemenskap. Sedan FN slagit in
på sanktionslinjen i fallet Rhodesia
måste den fullföljas tills man uppnått
en lösning av den bakomliggande konflikten.
De hittillsvarande erfarenheterna
av denna sanktionspolitik är inte
uppmuntrande. Ett betydande tryck har
åstadkommits på Rhodesia. Men det har
i varje fall inte ännu varit ett tillräckligt
tryck för att frambringa en tillfredsställande
lösning. Erfarenheterna
kan ej anses inbjuda till andra liknande
försök utan att förutsättningarna bedöms
som gynnsamma för att resultat

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
skall uppnås. Detta gäller även där en
stark internationell opinion yrkar på
övergång från opinionsbildning till
handling. Det är mot denna bakgrund
man måste notera att det inte finns
några tecken på att FN:s säkerhetsråd
skulle fatta beslut i enlighet med de
rekommendationer rörande behovet av
ekonomiska sanktioner mot Sydafrika,
som generalförsamlingens majoritet
ställt sig bakom. FN har all anledning
att upprätthålla ett konstant tryck mot
den sydafrikanska regeringen för att
förmå den att ändra sin politik. Man
måste dock vara medveten om att politiska
förutsättningar för närvarande
saknas för att via FN få underlag för
väsentligt mera långtgående åtgärder
än vad som hittills varit fallet.

På nedrustningens område slutfördes
förra året förhandlingarna om det viktiga
fördraget angående förhindrande
av spridning av kärnvapen till ytterligare
stater. Detta har dock ännu inte
trätt i kraft. Så sker, när det ratificerats
av de tre kärnvapenmakter, som
undertecknat det, Sovjetunionen, Storbritannien
och Förenta staterna, samt
40 andra stater. Hittills har nära 90
stater undertecknat fördraget, medan
ett tiotal har ratificerat det, därav två
av kärnvapenmakterna, nämligen Storbritannien
och Förenta staterna. Våra
nordiska grannländer hör till dem som
ratificerat.

Regeringen överväger att förelägga
vårriksdagen fördraget för godkännande.
Sedan Förenta staterna nu ratificerat
kan övriga stater väntas följa efter
i snabbare takt. Regeringens förhoppning
är, att de länder, framför allt i
vår del av världen, som ännu ej anslutit
sig till fördraget, snarast skall kunna
göra detta. Fördraget kan väntas verksamt
bidra till en avspänning i Europa
endast om det vinner allmän anslutning
inom regionen.

Förhandlingarna vid nedrustningskonferensen
i Genéve har nyligen återupptagits.
Det är nu kärnvapenstaternas
tur att fullfölja de löften som de har

givit om att låta icke-spridningsfördraget
följas av verkliga nedrustningsåtgärder
på kärnvapenområdet. En utbyggnad
av system av antirobotvapen
måste ses som en utveckling i fel riktning.
Härigenom uppstår risk att även
arbete på framställning av nya offensiva
vapen inleds. Icke-spridnings-fördraget
var främst en produkt av god
vilja hos de icke kärnvapenägande
staterna. Vi anser därför att det är
stormakterna som bör ta nästa steg
genom att medverka till åtgärder, som
inskränker också deras handlingsfrihet
på kärnvapenområdet. Vi kommer
att yrka på en komplettering av det
partiella provstoppsavtal^ med ett avtal
om förbud mot de underjordiska
kärnvapenproven.

På det handelspolitiska planet är det
liksom förra året Norden, Europa och
u-länderna som står i centrum för intresset.
Regeringen förklarade i sin deklaration
förra året att dessa problem
visserligen är av olika karaktär, men
att de ändå har ett inre sammanhang.
Handelspolitiken måste föras med konsekvens.

För ett litet land som Sverige, vars
ekonomi är starkt beroende av utrikeshandeln,
är förekomsten av fasta
internationella regler för de mellanstatliga
handelspolitiska förbindelserna
av särskilt stor betydelse. Under
efterkrigstiden har ett sådant internationellt
regelsystem kunnat skapas,
framför allt inom ramen för GATT.
Vår handelspolitik måste sålunda föras
med iakttagande av de förpliktelser
som vi själva frivilligt påtagit oss genom
anslutning till GATT och andra
internationella avtal. Det är ett livsintresse
för oss att tilltron till Sveriges
vilja och förmåga att respektera ingångna
avtal vidmakthålles. Krav på att
Sverige ensidigt skulle avbryta sin
handel med eller vidtaga handelspolitiskt
diskriminerande åtgärder mot
vissa stater med motivering att dessa
stater styres av regimer som vi ogillar
måste avvisas. Att införa ett sådant

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

element av politisk diskriminering i
svensk handelspolitik skulle driva oss
till olika former av avtalsbrott, motverka
strävandena att åstadkomma en
friare världshandel och ställa statsmakterna
inför utomordentligt vanskliga politiska
bedömningsproblem. Ekonomiska
eller handelspolitiska sanktioner mot
andra länder bör för vår del endast
ifrågakomma, då dessa åtgärder kan
grundas på en av FN:s säkerhetsråd antagen
resolution. Detta är också den
enda förutsättningen för att en handelsblockad
kan bli effektiv. Blockadåtgärder
från ett enstaka lands sida blir
oftast verkningslösa och kan dessutom
skada landet självt.

Den handelspolitiska linje som statsmakterna
hittills följt ligger fast. Den
syftar till att uppnå friast möjliga
världshandel. Även inom ramen för en
sådan handelspolitik kan temporära
skyddsåtgärder till förmån för vissa
industrigrenar vara berättigade. Sådana
åtgärder har också vidtagits vid
enstaka tillfällen under de senaste åren
för att komma till rätta med allvarliga
marknadsstörningar. Ingripandena måste
också ses mot bakgrund av behovet
att upprätthålla en viss beredskapsproduktion.
De ekonomiska strukturproblem
som en skärpt internationell
konkurrens skapar måste på sikt lösas
med närings- och arbetsmarknadspolitiska
medel.

Det är Norden som har krävt merparten
av våra handelspolitiska förhandlingsresurser
under senare tid. Förhand.
lingsläget har behandlats ingående i
Nordiska rådets session nyligen. Det
var därvid glädjande att kunna konstatera
en långtgående enighet mellan
parlamentariker och regeringsledamöter.

Tillgängligt material har överlämnats
till riksdagen. Någon mera omfattande
redovisning i detta sammanhang är
därför knappast erforderlig. Ämbetsmännen
har fått i uppdrag att framlägga
ett traktatsutkast senast den 15
juli. Även om den slutliga politiska för -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

handlingsfasen inte börjar förrän efter
detta datum kommer regeringarna att
hålla nära kontakt med ämbetsmännen.
Ett tålamodskrävande arbete återstår.
Det nordiska samarbetet har nu fått
en chans, som det gäller att utnyttja.

De nordiska ländernas utrikes- och
säkerhetspolitik rubbas inte av ett fördjupat
ekonomiskt samarbete. Inget av
de nordiska länderna önskar förändra
eller skapa tveksamhet om sin utrikespolitik.
Den linje som hittills har följts
av de enskilda länderna har bidragit till
stabilitet och balans i Nordeuropa.

Det europeiska ekonomiska samarbetet
befinner sig i ett låst läge. Regeringen
vidmakthåller liksom hittills en
hög beredskap inför förändrade situationer
i framtiden. Kontakter upprätthålles
på olika nivåer med företrädare
för EEC-kommissionen och medlemsländerna.

Ansträngningarna att skapa en stor
europeisk marknad fortsätter. Man kan
inte säga att det senaste årets erfarenheter
varit uppmuntrande. När det gäller
patenträtt har emellertid EEC vid
sitt möte den 3—4 mars beslutat ta direkt
kontakt med vissa utomstående
länder, däribland Sverige. Regeringen
välkomnar detta beslut. På det teknologiska
området har en särskild arbetsgrupp
i dagarna lagt fram en rapport
som så småningom kan öppna möjligheter
för deltagande av utomstående
länder i vissa projekt. Däremot synes
mycket obetydliga framsteg ha gjorts
i diskussionerna om handelsarrangemang.

Diskussionerna i EEC om temporära
arrangemang har i hög grad kommit
att röra sig kring förhållandet mellan
sådana lösningar och en senare anslutning
till EEC. Benelux-länderna och
Italien har hävdat att en direkt anknytning
till framtida medlemskap måste
kunna påvisas. Västtyskland har ansett
det tillräckligt att arrangemangen
ställs in i perspektivet av ett senare
medlemskap.

Frankrike har bestämt avvisat varje

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
form av förbindelse mellan de två men
framhåller att arrangemang bör kunna
underlätta framtida medlemskap.
Svenska regeringen har i EEC-huvudstäderna
i början av året ånyo erinrat
om att dess ansökan från juli 1967 innebär
att regeringen, under den självklara
förutsättningen att neutralitetspolitiken
kan fullföljas, kan tänka sig
medlemskap. Detta utgör ytterligare ett
argument för att Sverige får tillfälle att
från början medverka i eventuella temporära
arrangemang.

Regeringen hälsar med tillfredsställelse
Islands beslut att söka medlemskap
i EFTA. Förhandlingar om Islands
inträde pågår för närvarande i Geneve.
Inom organisationen diskuteras vidare
sådana viktiga frågor som konkurrensoch
undantagsregler på grundval av
ett av de nordiska länderna framlagt
förslag.

Handeln med Östeuropa har uppvisat
en tillfredsställande utveckling inte
minst när det gäller Sovjetunionen.
Här finns näraliggande marknader,
som för vissa sektorer av den svenska
industrin är mycket viktiga. Under de
senaste åren har nya principer prövats
i de bilaterala förhandlingarna med
östländerna. Med några av dessa har
industriella samarbetsavtal slutits. En
förstärkning av den kommersiella representationen
i Östeuropa har påbörjats.
Bland annat har i dagarna en handelssekreterare
tillsatts i Prag.

På det världsvida planet möter två
stora handelspolitiska problemkomplex.
Det ena gäller arbetet på att bevara
och vidga den frigörelse av handeln
som åstadkommits under de senaste
tjugo åren. Det andra är frågan
om hur man med handelspolitiska metoder
skall kunna påskynda tredje
världens utvecklingssträvanden.

Handeln har liberaliserats i hastig
takt under efterkrigstiden. Samarbetet
i internationella organisationer som
GATT och OECD har härvid utgjort en
mäktig hävstång. Det har emellertid

visat sig att en del länder haft svårigheter
att uppfylla sina åtaganden i
Kennedyronden. För att komma till
rätta med sina betalningsbalansproblem
bär vidare vissa länder under de senaste
månaderna vidtagit åtgärder som
påverkar den internationella handelns
utveckling i negativ riktning.

Detta stämmer till eftertanke. Man
kan fråga sig om det finns risk för att
åtgärderna upprepas. De nyprotektionistiska
strömningar, som finns såväl
i Europa som Förenta staterna, kan
mycket väl växa sig starka om ingenting
görs häremot på ett tidigt stadium.
Det finns här utrymme för initiativ.
Det ligger nära till hands att i berörda
organisationer, i första hand GATT och
OECD, ta upp frågan om effekten av
sådana åtgärder och möjligheterna att
undvika dem i framtiden. Så har också
skett från svensk sida.

På alla områden möter oss kraven på
insatser till förmån för u-länderna. Den
FN-konferens om handel och utveckling,
som hölls i New Delhi för ett år
sedan, fäste världens uppmärksamhet
på dessa problem. Tyvärr visade konferensen
att det är svårt att enas om
konkreta åtgärder på handelsområdet.
Den gav emellertid indikationer på
tänkbara vägar. Ett konkret resultat
kunde inregistreras i höstas, då ett internationellt
sockeravtal ingicks. Under
förra året kom man också överens
om en förlängning av kaffeavtalet. Detta
är betydelsefulla avtal, som i sin
metodik pekar framåt mot prisstabiliserande
åtgärder för andra råvaror.

Men vi vet också att u-ländernas ekonomiska
framåtskridande kräver att
produktionsbasen breddas. Exporten
av halvfabrikat och färdigvaror måste
stimuleras. Detta är bakgrunden till det
pågående arbetet på ett system för tullpreferenser.
Från svensk sida har vi
strävat efter att i nära samarbete med
de andra nordiska länderna få till stånd
en ordning som kan bli till verklig
nytta för u-länderna. De nordiska län -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

derna har i detta syfte i OECD nyligen
lagt fram ett gemensamt förslag till lösning
av preferensfrågan.

Herr talmannen anförde, att vid den
fortsatta överläggningen finge beröras
jämväl utrikesutskottets utlåtanden nr 1
och 2.

Herr VIRGIN (m):

Herr talman! Det skulle i och för sig
kunna vara frestande att inleda mitt
inlägg i denna utrikesdebatt med en
rundmålning som skulle skildra situationen
i världen såsom vi i moderata
samlingspartiet uppfattar den. En sådan
skildring kräver emellertid — om
den skall tillföra debatten några nya
värden — en kunskap och en överblick
i fråga om förhållandena ute i världen
som knappast står eller kan stå ett oppositionsparti
till buds. Jag avstår därför
och överlåter detta till dem som
har större kunnighet, eller som besväras
mindre av bristen på sådan kunnighet.
Jag vill däremot inledningsvis
göra några kommentarer till den regeringsdeklaration
som vi nyss har hört
föredragas för kammaren av handelsministern.

I deklarationen understryker regeringen
den målsättning för svensk utrikespolitik
som formulerats senast i
höstas här i riksdagen och som innebär
alliansfrihet i fred syftande till neutralitet
i krig. Man betonar också att denna
neutralitetspolitik inte får förväxlas
med åsiktsneutralitet och att de demokratiska
ideal och värderingar, som har
en så fast förankring hos vårt folk, skall
hävdas även i internationella sammanhang.
Dessa grunddrag är vi alla överens
om, även om det ibland kan förefalla,
som om vi skulle tolka dem något
olika.

Regeringen säger att man bör reagera
med kraft när andra små nationer utsätts
för övervåld eller när sociala rättvisekrav
slås ned med vapenmakt. Detta
är naturligtvis riktigt, men vi tycker

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

nog att man bör gå längre och reagera
mot övervåld över huvud taget och mot
att någon typ av konflikter skall få lösas
med vapenmakt.

Enligt vårt sätt att se är våld alltid
ett dåligt, för att inte säga ett oacceptabelt
medel i det mellanfolkliga umgänget,
och detta gäller också när det
är fråga om att kunna tillgodose sociala
rättvisekrav. Även där måste fredliga
lösningar sökas.

Moderata samlingspartiet kan för sin
del inte instämma i det krav som numera
ganska ofta reses att med svenska
skattemedel hjälpa till med att finansiera,
kanske till och med att starta
s. k. sociala befrielserörelser. Frånsett
alla andra skäl som talar mot den typen
av inblandning i andra staters inre
förhållanden skulle vi genom ett sådant
stöd med all sannolikhet ta på oss ett
ansvar som vore långt större än vi kan
bära. Jag kan inte erinra mig någon
revolution eller befrielserörelse som
inte har presenterats som tillkommen
för folkets sanna bästa. Däremot är
historien full av exempel på blodiga
inre uppgörelser som verkligen inte
har åstadkommit någonting gott vare
sig på kort eller lång sikt. Det är tvärtom
nästan alltid så, att det är de svagare
som får betala det högsta priset.

När regeringen i deklarationen säger
att utvecklingen i Tjeckoslovakien följdes
av oss i Sverige med intresse och
sympati och att detta framför allt gällde
strävandena att inom ramen för ett
kommunistiskt system öka människornas
frihet, skildrar deklarationen inte
korrekt de känslor som rörde sig inom
det parti jag företräder. Vi kände och
känner förvisso intresse och sympati

— för att nu använda ganska svaga ord

— inför händelseutvecklingen i Tjeckoslovakien,
men inte var det i någon
omsorg om det kommunistiska systemet.
Det var precis tvärtom. Vi har
lärt oss av verkligheten att de grundläggande
mänskliga fri- och rättigheterna
inte kan förenas med något annat
ekonomiskt system än konkurrenshus -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
hållning och en fri marknadsekonomi.
Vi har sett hur politisk och ekonomisk
frigörelse går hand i hand och hur å
andra sidan en hård ekonomisk styrning
alltid leder till allt hårdare politisk
maktutövning, i sista hand till diktatur
och förlusten av frihet för den
enskilda människan. För oss var det
alltså främst utvecklingen från kommunism
och mot demokrati och mänsklig
frihet för tjeckoslovakiska folket som
gladde oss. Det är väl också uppenbart
att Sovjet bedömde utvecklingen på
samma sätt men med helt andra känslor
och ansåg sig böra gripa till våld
för att hejda den utvecklingen.

När regeringsdeklarationen understryker
att vår politiska neutralitet inte
innebär åsiktsneutralitet är vi också
överens, men vi inom moderata samlingspartiet
vill att den rättigheten
skall utnyttjas till att öppet och klart
ge uttryck för vår svenska förankring
i den västliga världens demokratiska
och kulturella krets. Vi vill fritt kunna
tillkännage vår mening i den internationella
debatten, men detta måste ske
med måttfullhet och tolerans. Inte
minst bör det gälla företeelser och förhållanden
som vi inte har egen erfarenhet
av och därför inte riktigt kan känna
till. Vi måste också eftersträva konsekvens
och objektivitet.

Det har länge hört till traditionerna
inom den svenska riksdagen att utrikespolitiken
och därmed utrikesdebatterna
har präglats av en stor enighet
i alla väsentliga frågor mellan de demokratiska
partierna. Det har inte rått
några meningsskiljaktigheter i fråga
om de principiella riktlinjerna. Oppositionen
har delat regeringens ansvar
för dessa.

Orsaken till denna enighet har först
och främst varit, tror jag för min del,
ett levande minne av det starka tryck
som Sverige var utsatt för under det
senaste världskriget och tiden närmast
efter detta och den gemensamma uppslutning
kring de svenska intressena
som detta tryck nödvändiggjorde. En

situation där den stora frågan för dagen
ständigt är hur mycket man skall
behöva ge efter för maktspråk ger inte
stort utrymme för funderingar över utrikespolitiska
problem i avlägsna områden.
Detta förhållande och vårt isolerade
läge över huvud taget förklarade
att den svenska allmänhetens intresse
för och kunskap om problem och
förhållanden utanför vår egen lilla sfär
var ganska ringa. Med någon tillspetsning
kan man säga att för svensken i
gemen blev utrikespolitiken en fråga
enbart om möjligheten att hålla Sverige
utanför kriget.

Men situationen har förändrats. En
25-åring i dag har inte personligt minne
av Hitler och nazismen eller av Stalin
och stalinismen. Han har däremot
starka personliga intryck av Vietnamkriget,
och han har liksom alla vi andra
genom televisionen fått världens
problem, krig, svält och elände direkt
in i sitt hem. Följden har blivit ett
starkare utrikespolitiskt engagemang
än vad någon ännu för några år sedan
kunde tänka sig vara möjligt. Detta är
liksom varje annan ökad kunskap och
varje annat ökat engagemang glädjande,
samtidigt som det ställer statsmakterna
inför bestämda krav. De skaror
av högröstade och ivriga tyckare som
kastar sig in i debatten kan bli ett problem,
om de nämligen driver fram uttalanden
från ansvarigt politiskt håll
som mera är formulerade för att partipolitiskt
fånga in de nya opinionerna
än för att tillgodose gemensamma
svenska intressen. Sådana uttalanden
uppmärksammas utomlands och kan
skapa direkta svårigheter i olika avseenden.
Det har vi fått exempel på.

Naturligtvis skall det inte läggas någon
hämsko på den fria debatten, men
statsmakterna har fått ett nytt och stort
ansvar för att denna skall kunna grundas
mera på kunskap och information
än vad som nu mycket ofta är förhållandet.
Den ställer också ökade krav på
konsekvens och realism i de officiella
utrikespolitiska ställningstagandena. De

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

kraven gäller med särskild skärpa regeringen
som officiell företrädare för
vår utrikespolitik, men inte heller oppositionen
kommer ifrån sitt ansvar. Vi
måste klarlägga våra åsikter och gränserna
för vår medverkan till den utrikespolitiska
enigheten och klart redovisa
om och när de gränserna av regeringen
överskrides.

Moderata samlingspartiet söker på
detta område inte strid. Vi anser att
enigheten på det utrikespolitiska fältet
har ett värde i sig själv, och vi anser
det önskvärt att ställa upp principiella
riktlinjer för Sveriges internationella
handlande, som kan diskuteras fritt och
utan direkt anknytning till aktuella
ståndpunktstaganden och i bästa fall
resultera i handlingsnormer som vi alla
kan ta ansvar för. Om detta visar sig
omöjligt kan debatten ändå bidra till
kännedom om hur långt de gemensamma
bedömningarna sträcker sig.

Det är mot denna bakgrund som moderata
samlingspartiets utrikespolitiska
motion bär väckts. I fjol begärde vi
att riksdagen skulle klart uttala sig för
en fortsatt anslutning till de huvudprinciper
för svensk utrikespolitik som
riksdagen fastställde år 1956. Detta
gjorde också riksdagen i samband med
motionernas behandling i höstas. I år
har vi i motioner, som riksdagen nu
skall ta ställning till, försökt ge ytterligare
underlag till allmänna riktlinjer
för utrikespolitiken så som vi menar
att de borde kunna formuleras i full
demokratisk enighet.

Utrikesutskottet har emellertid över
huvud taget inte velat ta upp detta till
diskussion, och det är en av anledningarna
till den blanka reservation som
herr Holmberg och jag har fogat till utlåtandet.

Vi menar att utrikesutskottet borde
ha tagit ställning till vårt förslag, som
helt kortfattat innebär att Sverige bör
medverka till varje initiativ som kan
vara ägnat att begränsa och lösa konflikter,
att vi bör stödja initiativ som
syftar till att slå vakt om de mänskliga

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
rättigheterna, att vi bör lämna behövande
länder hjälp att lindra nöd och
att öka välståndet för folket i dessa länder,
att vi bör verka för ett vidgat kulturellt,
vetenskapligt och tekniskt samarbete
med andra länder, att vi bör
stödja och främja svensk export och
svenska ekonomiska intressen och att
vi bör driva en omfattande och vederhäftig
informationsverksamhet i omvärlden
rörande Sverige och svenska
förhållanden.

I motionen uttrycks vidare den meningen
att statsmakterna har ett betydande
ansvar för att allmänheten får
en realistisk syn på Sveriges möjligheter
att inverka på det internationella
skeendet och att, även om vår neutralitetspolitik
aldrig får inskränka yttrandefriheten,
den svenska officiella
utrikespolitiken inte ohämmat kan få
ge uttryck för känslor och åsikter som
återspeglas i den svenska opinionen
med dess ofta snabba kastningar.

Den svenska utrikespolitiken måste
vara fast och konsekvent och alltid
syfta till att tillgodose sitt primära ändamål,
att främja svenska intressen i
detta uttrycks vidaste bemärkelse. Det
kan visserligen hända, sägs det vidare
i motionen, att olika delar av den angivna
målsättningen kan komma att stå
i strid med varandra och att det i så
fall blir aktuellt med en avvägning mellan
skilda intressen. Det är då väsentligt
att avvägningen sker efter en noggrann
analys av vad som kan vinnas
och att vad som kan förloras vid olika
handlingsalternativ samt att statsmakterna
utnyttjar alla möjligheter att ge
en vederhäftig upplysning om de avgörande
skälen för de ofta ömtåliga avgöranden
som måste träffas.

Detta var alltså en mycket kort sammanfattning
av den allmänna delen i
vår motion.

Utskottet begränsar sig i handläggningen
av denna del till att hänvisa till
fjolårets beslut om alliansfrihet och
neutralitet. Jag vill uttrycka min förvåning
över en sådan begränsning. Hur

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
skall den tolkas? Betyder det att utskottet
oreserverat instämmer i motionens
förslag? Varför säger man det inte
i så fall? Eller betyder det att man över
huvud taget inte intresserar sig för
riktlinjer och planmässighet i utrikespolitiiken?
Jag skulle gärna vilja ha
svar på den frågan och få veta vilka element
av dem som jag har redogjort för
som eventuellt inte kan godtas och i så
fall vad som bör sättas i stället.

Motionen har också en del som innehåller
kritik av regeringens sätt att fullgöra
det oundgängliga och starkt ökade
kravet på information, upplysning och
samråd. Där kritiseras obenägenheten
att i viktiga frågor konsultera utrikesnämnden,
på det sätt som grundlagen
föreskriver, senast manifesterat vid erkännandet
av Nordvietnam.

Vidare understrykes vikten av att det
utrikespolitiska engagemang som har
vuxit fram inom svenska folket tillvaratas
och vidmakthålles. Detta fordrar en
starkt utökad information som samtidigt
är objektiv och allsidig och därmed
kan vidga kunskapen om de invecklade
sammanhang och den starkt
inskränkta handlingsfrihet som ofta
kännetecknar det utrikespolitiska området.

Utrikesutskottet bemöter denna kritik
främst genom att hänvisa till det ökade
antal sidor som de officiella utrikespolitiska
publikationerna numera kan
uppvisa. Detta är väl i och för sig bra,
även om det kan vara tveksamt om ökningen
tillnärmelsevis är proportionell
mot ökningen i det utrikespolitiska intresset
inom landet. Men det var faktiskt
inte volymen på det officiella trycket
som motionen avsåg, det var mera innehållet
i den rent politiska informationsverksamheten
och bristen på vilja
till samarbete och samråd från regeringens
sida. Den kritiken kvarstår.

De sedan många år pågående nedrustningsförhandlingarna
i artonmaktskommittén
i Geneve, som årligen har
brukat äga rum under den tid som Förenta
nationernas generalförsamling inte

har session, har nyligen återupptagits.
Regeringen är i sin deklaration kortfattad
angående dem och nöjer sig i
stort sett med att lämna en sammanträngd
redogörelse för icke-spridningsavtalet
och för situationen i samband
med dess undertecknande och ratificering.

Riksdagen har ju att så småningom
förvänta en proposition om svenskt
ställningstagande till detta avtal, och
jag har alltså ingen anledning att nu
gå in på det. Jag vill bara peka på en
förändring eller kanske rättare sagt en
ytterligare uttunning som deklarationen
antyder beträffande den svenska ståndpunkten
i kärnvapenfrågan. Den linje
som från svensk sida hittills har drivits
har inneburit krav på balanserade
åtaganden från alla stater i de gemensamma
ansträngningarna att komma
till rätta med kärnvapenproblemet. Vi
har därvid krävt produktionsstopp, totalt
provstopp och spridningsstopp. Nu
nöjer sig regeringen med att uttala en
ganska allmänt formulerad förhoppning
att kärnvapenmakterna skall infria sina
löften om verkliga nedrustningsåtgärder
på kärnvapenområdet. Regeringen
begränsar kravet på motprestation till
att säga att vi från svensk sida kommer
att yrka på att det nuvarande partiella
provstoppet skall kompletteras med ett
avtal om förbud mot underjordiska
kärnvapenprov. Hur man skall handla
om detta yrkande inte leder någonstans
antydes inte, och det gamla svenska
kravet på produktionsstopp finns inte
med alls. Det borde det ha gjort.

Man kan säga att nedrustningsförhandlingarna
— efter de koncentrerade
ansträngningar som har gjorts de senaste
åren för att åstadkomma ett ickespridningsavtal
— nu går in i ett nytt
skede.

Jag tror det skulle vara värdefullt om
vi inför den nya omgång som alltså nu
startar försökte dra ut lärdomarna av
vad som hittills har skett och i förväg
sökte penetrera de konsekvenser som
olika ställningstaganden kan komma

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

att få för den svenska säkerhetspolitiken.
I det syftet borde vi utforma handlingsnormer
som alla kunde enas om.
Att ha antagit sådana riktlinjer skulle
främja arbetet och underlätta bedömningen
av de offer i fråga om svenska
intressen som eventuellt kan behöva göras
på den allmänna solidaritetens altare.

I regeringsdeklarationen görs ett allmänt
uttalande om de grundsatser som
måste tillämpas i den svenska handelspolitiken.
Det mynnar ut i slutsatsen
att vi skall arbeta för friast möjliga
världshandel och att vi konsekvent skall
fasthålla vid och uppfylla förpliktelserna
i de avtal och överenskommelser
som vi har träffat — bl. a. genom vår
anslutning till GATT. Politisk diskriminering,
heter det, kan endast godtagas
i den utsträckning som den grundar sig
på resolutioner som tillkommit i laga
ordning inom Förenta Nationerna.

Moderata samlingspartiet vill för sin
del oreserverat instämma i detta uttalande.
Det är bra att regeringen så klart
och bestämt tar avstånd från vad socialdemokratiska
ungdomsförbundet och
andra vänsterradikala kretsar enträget
och högljutt yrkar på. Det skulle vara
förödande för svensk ekonomi — och
därmed bl. a. för svenska möjligheter
att över huvud taget göra en insats i
världen — om vår utrikeshandel skulle
dirigeras efter de känslor och stämningar
som mer eller mindre tillfälligt
kan råda på vänsterradikalt håll. Det
är alltså värdefullt att regeringen här
säger mycket bestämt nej.

Det är också värdefullt att regeringen
i deklarationens avsnitt om Europasamarbetet
formulerar det svenska villkoret
härför på så sätt att åtminstone jag
tycker att det låter ungefär som vi alltid
har velat formulera det. Det gläder
oss att det — äntligen — i detta avseende
tycks ha uppstått full enighet. Nu
finns tyvärr knappast någon sannolikhet
för att det inom överskådlig tid
skall öppnas någon möjlighet för vare
sig EFTA-länderna i grupp eller något

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
enskilt EFTA-land att vinna inträde på
den gemensamma europeiska marknaden.

I dag framstår ett utvidgat nordiskt
ekonomiskt samarbete som en mer realistisk
handlingslinje och som ett etappmål,
vilket i sig självt inrymmer stora
värden. Utvecklingen har härvidlag gått
snabbt. Den nordiska marknaden är nu
för varje enskilt nordiskt land den viktigaste.
Den svenska exporten till Norge
är värd mer än vår export till USA,
Kanada och Australien tillsammans. Till
Danmark exporterar vi fyra gånger så
mycket som till Sovjet och till Finland
mer än till Frankrike eller till Italien.

På samma sätt är våra grannländer
beroende av oss. Och det beroendet tilltar
snabbt. Under 1968 ökade Danmark
sin export till Sverige med 13 procent,
Norge med 6 procent och Finland med
inte mindre än 29 procent. Denna snabba
utveckling mot ett fördjupat nordiskt
samarbete och mot en mer samordnad
ekonomi har naturligen vuxit
fram ur gemensamma intressen. Utvecklingstakten
förefaller snarare att
öka än att avta.

Detta är glädjande, men hur mycket
samarbete som än fritt kan växa fram
mellan olika branschorganisationer,
mellan enskilda företag och institutioner
måste ändå den önskvärda ekonomiska
integrationen i form av en tullunion
bli beroende av om den yttre ramen
härför kan skapas. De svårigheter
som finns är betydande, och tveksamheten
är på sina håll stor. Besvärligheterna
är dock -— kanske — till slut
mer av teknisk natur än av politisk.

Med rimliga uppoffringar av och god
vilja hos alla parter borde problemen
kunna lösas på ett sådant sätt att fördelarna
för samtliga nordiska länder
blir betydande. Vinsterna bör kunna
bli så stora, att de ger fullt utrymme
för en god kompensation till de näringsutövare
som kan drabbas av förluster
eller andra svårigheter i samband med
tullunionens genomförande.

Herr talman! Kammarens ledamöter

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
har nu också att ta ställning till en
grupp motioner som rör förhållandena
i Biafraområdet i Nigeria. Händelseutvecklingen
i Nigeria under de senaste
åren har starkt upprört alla som har
fått insyn i den. Motsättningar mellan
religioner och stammar har utvecklats
till obarmhärtiga krigshandlingar med
stupade, vilkas antal nu kan räknas i
tiotusental. Vad som särskilt har upprört
oss är de lidanden som har drabbat
civilbefolkningen, dels genom de
ständigt upprepade luftbombningar som
företrädesvis tycks insättas mot den
oskyddade civilbefolkningen, dels genom
den brist på livsmedel och andra
vitala förnödenheter som också kräver
sina väldiga dagliga tributer i döda.

Att vi i en sådan situation måste göra
allt vad vi kan för att lämna humanitär
hjälp är självklart. Vanskligare är det
att avgöra om man verkligen kan nöja
sig med detta.

Ingen vill förneka att svårigheterna
att komma till rätta med konflikten är
stora. De skildras ingående och såvitt
jag kan förstå alldeles korrekt i regeringens
nyss upplästa deklaration. Där
görs också den bedömningen att initiativ
av politisk innebörd i Nigeriakonflikten,
aliså med syfte att få slut på
denna konflikt, skulle strida mot den
politiska viljan hos en överväldigande
majoritet av afrikanska stater och av
dessa uppfattas som ett antiafrikanskt
ståndpunktstagande. Detta är nog också
riktigt, men det kanske är en risk som
vi borde kunna ta. Vi har inga koloniala
belastningar och kan knappast bli
beskyllda eller misstänkta för några biavsikter
om vi skulle hävda att rent
mänskliga skäl kräver alla slag av insatser
och även kräva sådana för att
få ett slut på det meningslösa dödandet
i Biafra.

För det är väl inte meningen att vi
skall ställa särskilt låga krav just på
afrikaner? Svenska folket har bevittnat
hur representanter för den svenska regeringen
offentligt har riktat anklagelser
mot USA för dess verksamhet i Viet -

nam, anklagelser som har gått långt utöver
Förenta nationernas officiella
ståndpunkt i den frågan. Skall man då
inte ens kunna tala om internationella
insatser för att återvinna fredliga förhållanden
i Nigeria?

Den humanitära hjälpen är viktig
och självklar, men den kan inte få avskärma
verkligheten eller vara en ursäkt
för oss att försumma det långt viktigare
kravet att göra den hjälpen obehövlig.
Det är omvittnat från vederhäftigt
håll att den biafranska ibobefolkningen
är fast övertygad om att den
blir dödad om den inte kan försvara
sig och att den därför inte kan väntas
att ge upp. Även om den föreställningen
skulle vara helt felaktig — vilket den
sannolikt är — så hjälper det knappast
så länge vederbörande själva hyser den,
och då förefaller ingen militär lösning
trolig eller ens acceptabel för man kan
väl inte godta en formlig folkutplåning.
Regeringsdeklarationen förklarar alldeles
bestämt att konflikten i Vietnam endast
kan lösas med politiska medel. Hur
vet man att det inte är på precis samma
sätt i Nigeria? Vi kräver därför från
moderata samlingspartiet att regeringen
skall i samråd med övriga nordiska
länders regeringar diskutera alla medel
att finna lämpliga former för insatser
som kan återvinna fredliga förhållanden
i Nigeria.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! En utrikesdebatt i den
svenska riksdagen kan karakteriseras
med de två orden tack och tyvärr. Vi
är uppriktigt tacksamma för den enighet
som råder i utrikespolitiskt avseende
i vårt land, men vänder vi blicken
mot det internationella fältet måste vi
tyvärr konstatera att motsättningarna
består, att spänningen inte avtagit och
att orosmolnen hopats.

Överläggningarna inom vårt eget land
— jag vill knappast använda det hårda
ordet debatt — kännetecknas av en god
samförståndsvilja. Om meningsmotsätt -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

ningar någon gång förekommit har det
endast varit fråga om nyanser, knappast
att beteckna som mera än krusningar
på ytan. Trots enigheten fyller
debatten i utrikespolitiska frågor en
viktig uppgift. Det gäller att komma
fram till de för vårt land bästa besluten.
Om denna enighet skall bestå är
det betydelsefullt att man inte låter
ovidkommande inrikespolitiska faktorer
styra de utrikespolitiska besluten. Det
finns dock meningsriktningar — även
om deras anhängare är fåtaliga — som
inte aktar för rov eller inte förstår att
iaktta det omdöme och den varsamhet
som erfordras vid handläggning av utrikespolitiska
frågor.

Sverige måste vid olika tillfällen åta
sig avsevärda förpliktelser. Men har vi
valt vägen att trots vår frihet från militära
allianser på allt sätt deltaga i det
internationella samarbetet, måste vi också
ta konsekvenserna av vårt deltagande.
Våra förpliktelser har ofta varit av
ekonomisk art. På den internationella
valutamarknaden har det t. ex. varit
nödvändigt att försöka skapa stabilitet,
och Sverige har deltagit i det arbetet.
.lag tror inte att demonstranterna mot
Forestakonferensen begrep vad frågorna
egentligen gällde, eftersom de kastade
ut slagordet »Wickman säljer Sverige».

Sverige har alltid haft respekt för ingångna
avtal och hävdat att de stadgar
som gäller i de internationella organisationerna
skall följas. Vid flera tillfällen
har ställningstaganden inom de
internationella organisationerna fått
kritik både från andra länder och från
vissa grupper inom vårt eget land, därför
att vi strikt följt de stadgor som
funnits. Det har t. ex. gällt röstningar
i Förenta nationerna i olika frågor. Jag
tror dock att för var och en som verkligen
sätter sig in i problemet står det
klart att de svenska ställningstagandena
inte varit felaktiga.

Den svenska respekten för gällande
regler är också i överensstämmelse med
vår alliansfria politik. Så länge vi kan

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
påvisa att vi följer internationella överenskommelser,
har vi en lätt försvarbar
ställning. Går vi däremot in på tyckandets
linje utan att ta hänsyn till de
fakta som föreligger, då blir det svårt
att driva svensk utrikespolitik.

Vad jag nu sagt, herr talman, är endast
att den utrikespolitiska linje vi
hittills följt också bör följas i framtiden.
Det kan vara värdefullt för regeringen
att känna med sig att den dominerande
delen av svenska folket står
bakom vår hittills förda utrikespolitik
och att de extrema grupper som kritiserar
utrikespolitiken icke representerar
svenska folket utan endast en försvinnande
liten minoritet inom vårt
land.

När jag kommer till ordet tyvärr
som så ofta får uttalas i världspolitiken,
vill jag i första hand säga några ord
om universaliteten i Förenta Nationerna,
fredsorganisationen som bör ta
hand om de internationella problemen.

Det har varit en svensk strävan, inte
minst från Dag Hammarskjölds sida, att
få största möjliga anslutning till Förenta
Nationerna. Detta har i stor utsträckning
lyckats, i det att 126 länder
nu är medlemmar av världsorganisationen.
Jämfört med det gamla Nationernas
förbund har FN lyckats betydligt
bättre i detta avseende. Nationernas
förbund hade aldrig en sådan anslutning.
På grund av kolonialvälden och
andra omständigheter var det en stor
del av världens befolkning som inte
deltog i organisationens arbete. Av andra
orsaker var t. ex. Amerikas förenta
stater inte med.

Om man räknar antalet medlemsstater
i FN är resultatet rätt tillfredsställande,
men räknar man jordens befolkning,
kommer ett tyvärr igen. Frågan
om Kinas representation har inte
kunnat lösas, och därför står fortfarande
en sjättedel av jordens befolkning
utanför FN. Detta är givetvis en allvarlig
svaghet för den internationella
fredsorganisationen. I vårt land tror
jag inte det finns några delade me -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ningar om Kinas representation. Peking-Kina
måste komma med i FN, det
är vår bestämda strävan. Även om man
inte gillar det kommunistkinesiska styrelseskicket,
bör man observera att
medlemsskap i FN inte förutsätter något
visst styrelseskick. Det villkor som
uppställs är att ett land för att bli medlem
skall vara fredligt sinnat. Frågan
om Kinas representation i FN förefaller
att ha helt kört fast. 1965 var röstsiffrorna
i FN 47—47, men sedan dess
har röstsiffrorna ändrats, så att det vid
senaste generalförsamlingen var 44 för
och 57 emot samt 23 nedlagda röster.

Jag tror inte att denna fråga kan lösas
på annat sätt än genom någon form av
paketlösning. Jag har tidigare uttalat
att syftet borde bli att både FastlandsKina
och Formosa blir representerade i
FN.

Förutsättningen för att alla länder
skall kunna bli medlemmar i FN är
givetvis att de är fria och självständiga.
Även om stora framsteg nåtts på detta
område är det dock förvånande att kolonialsystemet
fortfarande existerar. Att
hålla kolonier strider mot alla grundläggande
fri- och rättigheter och står
inte i överensstämmelse med konventionen
om de mänskliga rättigheterna.
Både i konventionen om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter och i
den om medborgerliga och politiska rättigheter
står i första artikeln inskriven
alla folks rätt till självstyrelse.

När jag talar om kolonier är det givetvis
i första hand de portugisiska besittningarna
Angola och Mocambique
som jag tänker på. Handelsministern
har vid flera tillfällen förklarat hur
svårt det är att vidta åtgärder mot Portugal
i EFTA, och jag skall inte proponera
på ytterligare åtgärder just nu.
Men Sverige bör vid varje tillfälle som
bjuds reagera mot Portugals oförsvarliga
afrikapolitik. Jag anser att en utrikespolitisk
debatt i den svenska riksdagen
inte bör passera utan att ett sådant
övergrepp mot länder som borde
vara fria påtalas.

Det kan också ifrågasättas om inte
Sovjetunionens överfall på Tjeckoslovakien
och dess hot mot andra självständiga
länder är en form av kolonialism.
Det är glädjande att konstatera
regeringens bestämda fördömande,
bl. a. i årets remissdebatt och i
utrikesministerns tal i Förenta Nationernas
generalförsamling förra året, av
Sovjets överfall på Tjeckoslovakien.
Eftersom det talats så mycket om denna
fråga det senaste året skall jag inte beröra
den vidare just nu, men den får
inte glömmas bort. Det finns en mänsklig
benägenhet att mest uppröras över
de händelser som just nu är aktuella
men glömma bort orättvisor som skett
tidigare.

Diktatur i varje form måste fördömas,
antingen den är av grekisk, spansk,
portugisisk, sovjetisk, kubansk, kinesisk
eller annan art.

Ett av de mest svårlösta problemen
i världspolitiken är hur stridigheterna
i Mellersta Östern skall kunna biläggas.
Kan inte en rimlig överenskommelse
åstadkommas mellan arabländerna och
Israel, kommer situationen i denna del
av världen alltid att utgöra ett hot
mot freden. När jag talade om rimlig
överenskommelse menade jag att ståndpunkterna
är så oförenliga att eftergifter
från båda sidor måste förutsättas,
om man skall kunna komma fram
till fredliga samlevnadsvillkor.

Hur hårda motsättningarna än är,
måste det betecknas som glädjande att
båda parterna uppenbarligen respekterar
Gunnar Jarrings försök att åstadkomma
en varaktig fred eller åtminstone
ett tillstånd där krigshandlingar inte
förekommer.

Vi nödgas tyvärr konstatera att striderna
i Vietnam fortfarande är ett av
de mest brännande problemen i världspolitiken.
Sedan förra årets utrikesdebatt
kan vi dock konstatera att vissa
framsteg gjorts i det att förhandlingar
kommit till stånd. Det ter sig för en
utomstående obegripligt att proceduroch
prestigebetonade frågor kunnat

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

fördröja förhandlingarna i Paris så
lång tid, men efter dessa preludier har
ett verkligt förhandlingsarbete dock nu
kommit till stånd, även om man för
dagen knappast kan påvisa några märkbara
framsteg. Utan att lasta någon av
de i striderna inblandade parterna
måste man beklaga att striderna inte
avtagit i väntan på det fredsslut vi hoppas
skall komma utan snarare trappats
upp.

Om konflikten i Nigeria säger regeringsdeklarationen
att den snart går in
i sitt tredje år och att det är ytterst
beklagligt att en lösning av denna tragiska
konflikt hittills inte kunnat åstadkommas.
Det sägs också att det tyvärr
inte kan förnekas att möjligheten att
finna en lösning för dagen ter sig mycket
mörk. Den bedömningen kan jag
instämma i, den innehåller ju ännu ett
tyvärr.

Eftersom Förenta Nationernas stadgar
och flertalet av de afrikanska staternas
ställning inte möjliggör ett ingripande
i själva striden måste våra
hjälpåtgärder inriktas på all den humanitära
hjälp som vårt land kan ge.
.lag vill dock tillägga att även om vi
inte ser någon möjlighet att direkt ingripa
i konflikten just nu bör alla vägar
hållas öppna om båda parter med
samtycke från de afrikanska staterna
begär medling genom Förenta Nationerna.

Vad så angår kraftverket i Cabora
Bassa delar jag uppfattningen att det
avgörande är om elkraften kan väntas
komma Rhodesia till godo och att full
klarhet knappast föreligger i detta avseende.
Regeringen bör därför göra en
ingående undersökning och snarast underrätta
den allmänna opinionen om
förhållandet. Det är dock ganska lång
tid sedan denna fråga behandlades på
den socialdemokratiska partikongressen
•— jag tror det var i juni månad
1968 — och det hade kanske funnits
möjligheter att göra ytterligare undersökningar,
och så bör ske. Det vore ytterst
beklagligt om dessa kraftresurser,

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

som delvis kommer att ställas till Sydafrikas
förfogande, ytterligare stärker
den apartheidregim som vi i vårt land
i högsta grad ogillar. Det vore naturligtvis
också föga tillfredsställande om
de skulle stärka diktaturen i Portugal
och överväldet mot Mozambique.

Herr talman! Från de världspolitiska
stridigheterna, som jag endast kortfattat
har berört i några avseenden, skall
jag nu fortsätta mitt anförande med
frågor som visserligen innehåller problem
men som dock till skillnad från
de övriga syftar till fredligt och uppbyggande
arbete. Jag skall något beröra
de nordiska problemen.

Den starka gemenskapen mellan de
nordiska länderna under senare årtionden
har ytterligare befästs genom Nordiska
rådets tillkomst, genom samarbete
i Förenta Nationerna och Europarådet
samt genom ministerkonferenser
och andra samråd. Detta samarbete
och dessa samråd bör givetvis fortsätta
och gärna utvidgas. Det är inte säkert
att de nordiska länderna i alla frågor
kan komma fram till samma ståndpunkt,
men även om så inte är fallet
bör man dock kunna samråda i viktiga
frågor.

Jag vill rikta en bestämd anmärkning
mot regeringens handläggande av
frågan om Nordvietnams erkännande.
Jag har inte uttalat mig mot själva erkännandet,
men i en så omstridd och
betydelsefull fråga hade det i högsta
grad varit på sin plats att ett nordiskt
samråd förekommit innan ett av länderna
fattade beslut i frågan. Att bara,
som utrikesministern sade, meddela de
övriga nordiska länderna vittnar inte
om gott samarbete, och det var dessutom
tämligen onödigt då dessa länder
liksom utrikesnämndens ledamöter ändå
kunde läsa om beslutet i dagstidningarna
innan de haft någon möjlighet
att säga sitt ord i frågan. Det bör
också understrykas att ett nordiskt
samarbete i största möjliga utsträckning
bör förekomma i fråga om hjälpverksamheten
till Biafra och eventuellt

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
andra åtgärder för att om möjligt få
till stånd fredliga förhållanden i den
delen av världen.

Det just nu mest aktuella i det nordiska
samarbetet är givetvis frågan om
ett utvidgat ekonomiskt samarbete.
Mellan de båda världskrigen gjorde sig
som bekant protektionismen starkt gällande.
Flertalet länder försökte med
tullar och andra medel att skydda sitt
eget näringsliv utan att beakta att deras
egen export utsattes för samma sak
från andra länder. Allt starkare krav
restes på att handeln skulle liberaliseras,
och den första internationella
överenskommelse som kom till stånd
var GATT-avtalet i början av 1950-talet.
Nästa försök blev att bilda ett västeuropeiskt
frihandelsområde, vilket
emellertid misslyckades. I stället tillkom
EEC och EFTA. Utöver dessa avtal
har ju också en rad bilaterala avtal
träffats, avsedda att medge en friare
handel. Sverige har varit positivt till
alla dessa liberaliseringssträvanden
och i flera fall spelat en mycket aktiv
roll vid avtalens tillkomst. Det är därför
naturligt att vårt land med intresse
tar del av förslag som avser ett utvidgat
ekonomiskt samarbete mellan de
nordiska länderna. Det synes dock vara
på sin plats att något varna för alltför
högtflygande planer på detta område.
Först och främst måste vi beakta
de omständigheter som föreligger vid
debattens början. Det gäller ett samarbete
mellan länder som helt avskaffat
tullarna sinsemellan. Det gäller ett
samarbete mellan länder som politiskt
står varandra mycket nära men av vilka
två tillhör NATO och två står utanför
denna organisation. Danmark och
Norge har valt att tillhöra NATO och
blir givetvis vid en konflikt delaktiga
av de fördelar detta kan ge och måste
samtidigt fullgöra de förpliktelser det
medför. Detta måste iakttagas vid all
diskussion om beredskapsförsörjningen,
som är en av de centrala frågorna
i hela detta sammanhang. Sverige kan

inte enligt min uppfattning t. ex. skära
ned sin livsmedelsförsörjning till en
sådan nivå att den inte räcker till vid
en eventuell avspärrning. Jag vill emellertid
betona att det finns mycket att
vinna på ett vidgat nordiskt ekonomiskt
samarbete, i synnerhet på det
produktionstekniska området.

För närvarande föreligger endast
den preliminära rapport som den s. k.
ämbetsmannakommittén lade fram i
januari, och den är inte särskilt preciserad.
Arbetet fortsätter emellertid, och
efter vad jag förstår bedrivs det, som
sig bör, med all skyndsamhet. Jag anser
det dock felaktigt att, som Danmark
föreslagit, fastställa ett visst datum för
principöverenskommelser. Skall man
verkligen lägga en solid grund för ett
nordiskt samarbete får det inte bli något
hastverk, utan då skall alla frågor
grundligt diskuteras, och när man kommit
fram till för alla deltagande länder
acceptabla beslut kan man skrida till
handling. Tidigast till sommaren lär
det därför bli möjligt att få en överblick
av situationen i dess helhet.

Mitt allmänna intryck är i alla fall
att det bör finnas tämligen goda förutsättningar
för att man skall kunna
komma fram till ett för alla parter godtagbart
resultat. I samtliga de fyra länderna
tycks nu finnas en viss grogrund
för att det skall kunna växa fram en
enhetlig uppfattning om vad som är
önskvärt och möjligt att åstadkomma.
Någorlunda enighet inte bara mellan
länderna utan också inom länderna är
säkert också en förutsättning för att
Nordekplanen skall kunna föras i hamn.
I likhet med vad som framhölls av
många talare under Nordiska rådets
session här i början av månaden tror
jag att det finns störst chans att lyckas,
om opinionen får mogna fram utan
att man sätter ytterligare tidspress på
utredare, förhandlare och politiker.
Det behövs en omfattande information
och diskussion om en så komplicerad
och avgörande fråga. Går man fram

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

för fort, riskerar man lätt att bli missförstådd
både i våra egna länder och
utanför våra gränser.

Även om man alltså kan hysa en viss
försiktig optimism om att det skulle
kunna gå att komma fram till ett för
alla parter godtagbart resultat, måste
man naturligtvis vara på det klara med
att det är en rad ytterst svåra frågor
som vi får ge oss i kast med. Det förefaller
troligt att man kan komma fram
till den paketlösning som nämnts, där
fördelar och nackdelar skulle kunna
balansera varandra.

Debatten om Nordek har fått en start,
som inte är enbart lycklig. Den har
koncentrerats alltför mycket till att
lösa de danska jordbruksproblemen.
Jag förstår helt de danska synpunkterna,
och jag respekterar i högsta grad
att Danmark kämpar för sitt jordbruk,
men jag ser mycket små möjligheter
till att den frågan skall kunna lösas
genom Nordek. Det är önskvärt att i
den mån diskussioner i frågan kan förekomma
under detta utredningsstadium
också en rad andra betydelsefulla
områden blir debatterade.

Vilka våra samarbetssträvanden än är
här i Norden bör vi givetvis inte släppa
ur sikte att vi önskar ett vidgat europeiskt
samarbete. Vår önskan har länge
varit att få någon form av handelssamarbete
med EEC. Våra önskemål bör givetvis
inte sluta med europeiskt handelssamarbete,
utan vår handel bör vara
så livlig som möjligt med länderna österut
och med Amerikas förenta stater.

En nyhet i regeringsdeklarationen är
att det nämns att den svenska regeringen
i EEC-huvudstäderna i början av
året ånyo har erinrat om att dess ansökan
från juli 1967 innebär att regeringen,
under den självklara förutsättningen
att vår neutralitetspolitik kan
fullföljas, kan tänka sig medlemskap i
EEC. Det är att hälsa med tillfredsställelse
att en sådan framställning har
gjorts igen och att frågan vid olika tillfällen
aktualiserats. Ju längre handeln
fortsätter i de spår den kommit in på

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
nu, med skilj akti gheter na i fråga om
EEC och EFTA, desto djupare blir dessa
spår och desto svårare blir det att
åstadkomma en verklig europeisk handelsfrihet.

Herr talman! Medan vi arbetar intensivt
för ett vidgat europeiskt samarbete
och ett nordiskt samarbete, skall vi naturligtvis
inte glömma bort att vidga
kontakten med nya länder, länder som
vi brukar benämna u-länder. I vissa fall
har det framförts att samarbete inom
i-länderna skulle kunna medföra nackdel
för u-länderna. Jag tror inte att den
uppfattningen är riktig, ty ett samarbete
mellan två eller flera länder behöver
inte rikta sig mot något annat
land utan kan i och för sig innebära
en fördel för de samverkande parterna.
Vi skall naturligtvis inte glömma bort
att på allt sätt fortsätta med vår u-hjälp,
både i handelsavseende och i fråga om
u-hjälpen på annat sätt. Det har ju blivit
en förbättring med den plan som
fastlades förra året, och anslagen har
räknats upp med 25 procent. Totalt innebär
det en ökning från 504 miljoner
kronor innevarande budgetår till 634
miljoner budgetåret 1969/70. Principbeslutet
innebär att enprocentmålet genom
successiva anslagshöjningar skall
nås budgetåret 1974/75.

Det är självfallet att ökningarna blir
så pass stora nu beroende på att det
socialdemokratiska partiet har visat en
sådan anmärkningsvärd tröghet tidigare
i fråga om att höja anslagen. Vi hoppas
inom den meningsriktning som jag företräder
att enprocentmålet skall kunna
nås snabbare. Finns det någon möjlighet
därtill, bör man på allt sätt beakta
vad man kan göra i det fallet.

Vidare vill jag, herr talman, nämna
något om Biafra. Den fruktansvärda tragedi
som har utspelats i Biafra har upprört
hela världsopinionen. Jag vill i detta
sammanhang bara visa på att den
enighet som har varit så stor i utrikespolitiskt
avseende tyvärr inte kommit
till uttryck i det utlåtande i Biafrafrågan
som vi nu behandlar. Jag beklagar

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
i högsta grad att de socialdemokratiska
ledamöterna i utrikesutskottet har visat
sådan ovillighet till samarbete när det
gällt att få ett uttalande i Biafrafrågan.
Jag tror att förutsättningar hade förelegat
för att vi också i det utskottsutlåtandet
nått enighet, om vi hade mötts
av större samarbetsvilja från de socialdemokratiska
utskottsledamöterna.

Slutligen, herr talman, vill jag beträffande
den motion som framförts av
moderata samlingspartiet om riktlinjer
för den svenska utrikespolitiken säga
att anledningen till att vi inte kunde
ansluta oss till den inte är att vi hade
så mycket invändningar i sak att göra,
men när man ställer upp en så pass pretentiös
målsättning som att dra upp
riktlinjer för den svenska utrikespolitiken,
fordrar det ett mycket ingående
arbete så att man i första hand nämner
de frågor som förekommer i moderata
samlingspartiets motion, men det kan
också tänkas att det finns andra områden
som borde beröras. Ger man sig på
den stora uppgiften att göra en kartläggning
över svensk utrikespolitik, får
man inte stanna vid bara de frågor som
har berörts i moderata samlingspartiets
motion. Det är anledningen till att vi
från centerpartiets sida inte har kunnat
ställa oss bakom den motionen. Utskottet
har ju nu kommit fram till en
skrivning som medfört att det endast
föreligger en blank reservation till utrikesutskottets
utlåtande nr 2, men jag
har velat redovisa anledningen till att
centerpartiet inte velat stödja motionen
på det sätt som moderata samlingspartiet
hade önskat.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Regeringsdeklarationens
huvudlinjer beträffande vår utrikespolitik
är inte några nyheter, och i
detta konstaterande ligger det ingen
kritik. Svensk utrikespolitik kan inte
ändras i takt med Parismodet.

Det sägs att Sverige vill föra en utrikespolitik
som först och främst inne -

bär alliansfrihet i fred syftande till neutralitet
i krig. Det är med tillfredsställelse
jag konstaterar att just denna formulering
används i deklarationen och
inte endast termen neutralitetspolitik.
Denna kan nämligen leda till missförstånd,
bl. a. på grund av den jämförelse
som kan göras med en del fjärran länder
som kallar sig neutrala men minst
av allt är det.

För det andra sägs i deklarationen
att vi bör handla så att vi inte ger upphov
till förväntningar på ena hållet eller
farhågor på det andra att Sverige i
ett givet läge, ens under starkt yttre
tryck, skulle sluta upp på ena sidan i
fall av krig. Det är en gammal bra formulering.

För det tredje innebär vår utrikespolitik
inte en åsiktsneutralitet. Demokratins
ideal och värderingar är grundvalen
för våra ställningstaganden, hävdas
det.

Dessa tre linjer kompletteras med en
fjärde när det gäller att dra konsekvenserna
av vad man vill. Det påpekas att
särskild hänsyn ofta måste tas när det
gäller Sveriges förbindelser med främmande
makt. Det är ett riktigt konstaterande.
En rad praktiska och psykologiska
problem uppstår, då vi skall förverkliga
vår utrikespolitik. Jag skall begränsa
mitt anförande till att just med
utgångspunkt från dessa huvudlinjer
helt kort kommentera några av de aktuella
problem som möter Sverige.

Punkt 1. Nära våra gränser har vi ett
slumrande storpolitiskt problem: det
delade Tyskland och det delade Berlin.
Alla vet att delningen inte är frivillig.
Att den fortfarande består, beror på
spänningen mellan stormaktsblocken.
Sovjet vågar eller vill inte släppa sitt
grepp om Östtyskland. Östtyskland har
lika litet som övriga öststater det som
vi menar med demokratiska fri- och
rättigheter. Även detta förhållande innebär
att det finns en krutdurk nära
våra gränser. Eftersom Tysklands delning
ingår som en bricka i maktspelet,
är det omöjligt att i den nu föreliggan -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

de situationen tänka sig att Sverige
skulle diplomatiskt erkänna Östtyskland.
Regeringen har intagit samma
ståndpunkt. Jag hoppas att det inte är
nödvändigt att erinra om den, men man
vet ju aldrig. Stockholms arbetarkommun
kan få ett ryck så att det drar i
tåtarna i utrikesdepartementet.

Sveriges alliansfria utrikespolitik kan
inte förhindra oss att djupt beklaga det
rådande läget i Tyskland. Det är orimligt
att tyska folket skall förvägras återförening.
I längden kommer knappast
det rådande tillståndet att kunna upprätthållas.
Frågan är bara hur starka
spänningarna kommer att bli innan något
händer. I detta fall berörs Sveriges
läge, och därmed kommer jag in på
den andra punkten.

Punkt 2. Maktbalansen i Europa har
inte undergått någon radikal förändring
i och med krisen i Tjeckoslovakien.
USA respekterade den ryska maktsfären
under denna kris liksom vid den
ungerska krisen 1956. En viss försämring
i Sveriges säkerhetspolitiska läge
har dock inträffat. Utsikterna att nå
ytterligare avspänning i Europa har
starkt försämrats. Det finns riskmoment
som tyder på att utvecklingen möjligen
— jag understryker ordet möjligen —
går i riktning mot en mer uttalad försämring.
Enligt alla tillgängliga rapporter
är rumänerna fortfarande oroliga
för sitt läge, och jugoslaverna intar en
inte minst folkpsykologiskt sett mycket
skärpt beredskap. Vår utrikespolitiska
linje kan inte vara skäl för att låta bli
att uttala vår oro inför läget och dess
risker.

Sverige har inget uppdrag att reda
upp stormakternas affärer, men vi har
med tanke på vad vi i värsta fall kan
råka ut för ett i högsta grad berättigat
intresse att upprätthålla en opinionsmässig
bevakning. En del bedömare
utomlands anser det inte uteslutet att
NATO-länderna i ett skärpt läge kan
komma att bedöma riskerna för nya
sovjetiska framstötar som så stora att
en förebyggande åtgärd är nödvändig.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
Man har nämnt invasion av Österrike
eller något annat land. Det spekuleras
också i att Sovjet för att avbalansera
ökad aktivitet från NATO:s sida i
Nordkalottområdet skulle kräva basering
av ryska trupper i norra Finland.
Här i Sverige hoppas givetvis alla att
dessa bedömares exempel skall visa sig
vara verklighetsfrämmande, och det är
inte på grund av att de är sannolika
som jag har nämnt dem. Jag har nämnt
dem för att visa en annan sida av problemen
för vår utrikespolitik i fråga
om den europeiska situationen. Det är
för ett neutralt land särskilt angeläget
att ha en psykologisk beredskap för
oväntade händelser. I den beredskapen
ingår som ett väsentligt led att politiker
och utrikesexperter deltar i en
debatt som klargör för svenska folket
att vi inte kan slå oss till ro med konstaterandet
att »det kan aldrig hända
här».

Svenska folket måste vänja sig vid
utrikespolitiska överväganden även beträffande
länder som ligger oss närmare
än Afrika och Asien. Debatten
kan dämpa eventuella chockverkningar
vid annars överraskande händelser.
Svenska folket är troligen inte särskilt
lättskrämt, men vi har i vissa avseenden
en mer utsatt position än många
andra, och det är därför den psykologiska
försvarsberedskapen även i
detta avseende har väsentlig betydelse.

Även ur en annan synpunkt finns det
anledning att diskutera detaljer i vårt
lands läge, allteftersom situationen förändras.
Stormakterna måste fås att ta
det som något fullt rimligt att vi i en
utrikespolitisk debatt berör skilda oroshärdar
som finns i vår egen omgivning.
Visst är det väsentligt vad som händer
i Vietnam, Rhodesia och Latinamerika;
det är fråga om djupt mänskliga tragedier
och det påverkar det allmänna
mellanfolkliga förhandlingsklimatet.

Men ett alliansfritt folk har också
berättigade krav på sina politiker att
analysera det som ligger närmare inpå
knutarna. Någon har konstaterat att

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
situationen i världen har blivit så komplicerad
på grund av att vargarna absolut
vill ha garantier för att lammen
inte överfaller dem. Det svenska neutrala
lammet kan dock inte bli så snällt
att det låter bli att diskutera vad vargarna
kan komma att hitta på. En psykologisk
debattberedskap ingår därför
som en väsentlig del i ett alliansfritt
folks utrikespolitiska hållning och som
ett väsentligt led i den psykologiska
försvarsberedskapen. Jag hoppas att regeringen
inte har annan mening. Skulle
den ha det, är det angeläget att få besked.

Så till den tredje punkten. På tal om
den europeiska situationen och det
europeiska inflytandet på världspolitiken
säger regeringen i deklarationen
följande: »Vad vi främst vill slå vakt
om i det europeiska arvet är demokratin
och toleransen.» Det är en bra precisering.
Alla hoppades att t. ex. rasförföljelserna
skulle ta ett slut efter
den fascistiska och nazistiska eran,
men så blev inte fallet. Nya vågor av
intolerans har vällt över världen efter
andra världskriget. I USA har kommittén
mot s. k. oamerikansk verksamhet
ibland låtit sitt arbete urarta till ren
människojakt. Rasintoleransen lever
fortfarande friskt med Klu Klux Klan
som en liten men skrämmande skamfläck.
Men i USA finns starka krafter i
nationens ledning som arbetar i toleransens
tecken och vill skapa ett bättre
läge. I Sovjetunionen har tyvärr däremot
intoleransen stundom satts i system
och ingår som ett led i den härskande
regimens verksamhet. Politiskt
misshagliga personer kastas i fängelse
eller deporteras till s. k. arbetsläger.

På samma sätt är det på många andra
håll i Europa och i andra delar av
världen. Rasdiskrimineringen i Afrika
är därvidlag bland det mest skrämmande.
Oftast är det färgade som blir
förföljda av vita, men i vissa fall förföljs
också vita av färgade, och ibland
står färgad mot färgad.

Antisemitismen har tagit ny fart, i en
del fall på grund av de politiska motsättningarna
mellan Israel och arabstaterna.
I det sammanhanget drar
man sig inte för de mest orimliga
manövrer. Vid konferensen i Teheran
år 1968 om de mänskliga rättigheterna
begagnade sig arabstaterna av krisen
i Mellanöstern och lät en stor del av
tiden upptas av utfall mot Israel. Höjdpunkten
i detta politiska spel, som inte
hade med konferensens ämne att göra,
var när några av de länder som trampar
på de mänskliga rättigheterna mest
brutalt — Saudi-Arabien, Sudan och
Spanien — lade fram en resolution,
som gick ut på att FN skulle tillsätta
en speciell kommitté för att undersöka
Israels s. k. brott mot just dessa rättigheter.
Man kan inte undgå reflexionen
att nationellt självbedrägeri kan ta de
mest egendomliga former.

Under senare år har försök gjorts
att utvidga området för de okränkbara
mänskliga fri- och rättigheterna genom
att få FN att anta en konvention mot
religiös ofördragsamhet. FN:s ekonomiska
och sociala råd föreslog år 1967
att FN skulle anta just en sådan resolution.
Kriget mellan Israel och arabstaterna
omöjliggjorde detta. Arabstaterna
uppfattade konventionen som i
någon mån vänlig mot Israel och judarna
i allmänhet och blev därför motståndare
till den. Man fick med sig en del
andra afroasiatiska stater, östländerna
hade hela tiden varit föga entusiastiska
och handlade därför gärna på en rent
negativ linje.

Inte heller förra året var det möjligt
att få en realbehandling i FN av denna
konvention. Jag utgår från att regeringen
tar till vara alla möjligheter att
verka för att FN verkligen antar en sådan
konvention.

Vid en konferens som hölls här i
riksdagshuset för en månad sedan och
som var anordnad av Sveriges kristna
socialdemokratiska förbund, folkpartiets
kristet-sociala råd och centerpar -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

tiets kulturdelegation konstaterade man
bl. a., att fr. o. in. kriget 1967 mellan
araberna och Israel har »den sovjetiska
antiosionistiska kampanjen mer och
mer antagit en tydligt antisemitisk karaktär».
Uttalandet fortsätter: »Enligt
sovjetiska talesmän innehar judarna
höga poster i Sovjetunionen. Detta är
emellertid en fråga om undantagsfall.
Judarna har praktiskt taget helt försvunnit
ur diplomatin, de högre posterna
inom allmän tjänst och den politiska
apparaten —■ områden där de
efter revolutionen spelade en mycket
framträdande roll. Den berättigade
oron för den judiska minoritetens ställning
gäller numera inte bara Sovjetunionen
utan även Polen och Tjeckoslovakien.
»

Den vädjan denna konferens framförde
till de berörda regeringarna att
sluta med kampanjen mot judarna är
i hög grad berättigad. Vår utrikespolitiska
linje kan inte hindra oss att reagera
när toleransen trampas under fotterna
i andra länder. Jag skall inte mer
utveckla denna tanke. Fru Segerstedt
Wiberg kommer att ytterligare diskutera
dessa saker.

Det finns däremot anledning för mig
att erinra om den intolerans som håller
på att breda ut sig i vårt eget land.
Den kan nämligen få följder för våra
möjligheter, att driva en alliansfri utrikespolitik.
Gång på gång görs i Sverige
försök att tysta ned motståndare,
förhindra yttrandefriheten både hos
enskilda och hela meningsriktningar.
Man ockuperar en sammanträdeslokal,
man vrålar ner motståndare. Denna intolerans
är ett beklagligt inslag i dagens
Sverige. Det blir allvarligt om den skulle
färga av sig på vårt umgänge med
andra nationer.

Vi kan inte upprätthålla förbindelser
enbart med de länder vars regimer vi
känner samhörighet med. Förutsättningen
för det mellanfolkliga samarbetet
är att just genom förbindelser med
oliktänkande, kanske aggressivt och
fientligt inställda stater, genom för -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
handlingar uppnå ett läge som kan leda
till samförstånd och vidmakthållande
av freden.

Ur folkpsykologisk synpunkt är det
därför av stor betydelse att de politiska
partierna i vårt land här verkligen
uppträder enigt mot alla försök
att aktualisera andligt förtryck och
munkavlementalitet. De är avskyvärda
inslag i vårt inrikespolitiska liv, men
kan också få förödande verkningar på
våra möjligheter att medverka i det
mellanfolkliga samarbetet. Regeringen
borde begagna tillfället att i dag kommentera
konsekvenserna av intoleransens
utbredning i den svenska debatten
beträffande vår utrikespolitik.

Så en parentes. Enligt uppgift lär
Sovjetunionen ha börjat störa utländska
radiosändningar, som med avsikt skall
försöka nå inom Sovjets gränser, och
det är ett verkligt svaghetstecken. Nu
har det hörts rykten om att den svenska
regeringen skulle ha planer på att när

det så småningom blir TV-satelliter _

och detta dröjer väl inte så länge —
censurera och utestänga vissa sändningar
som ur regeringens synpunkt inte
skulle vara lämpliga och som väl den
svenska allmänheten inte skulle få ta
del av. Jag hoppas att regeringen i dag
effektivt kan bemöta dessa rykten.

Den fjärde punkten som jag vill kommentera
mot bakgrunden av regeringens
deklaration gäller Biafra.

Socialdemokraternas handlingssätt i
utrikesutskottet då vi behandlat Biaframotionerna
är omöjligt att försvara.
Det var ett rent övergrepp. Jag skall inte
gå närmare in på den saken, eftersom
utrikesutskottets vice ordförande herr
Lundström kommer att ta upp detta.
Det skall bli intressant att höra vad utskottets
ärade ordförande herr Geijer
kommer att anföra till sitt försvar.

Bakgrunden till motionen om Biafra
är de upprörande händelser som under
lång tid utspelats därnere. Tusental och
åter tusental har dödats i striderna.
Människor dör av svält och umbäranden,
civilbefolkningen bombas. Någon

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
samförståndslösning ser inte ut att vara
i sikte.

De svenska socialdemokraterna har
här gripits av något slags handlingsförlamning.
Visst är det svåra problem.
Visst kunde en avvaktande attityd under
katastrofens tidigare skeden vara
förståelig, men nu har situationen under
lång tid varit så allvarlig att det
inte är försvarbart att nöja sig med de
försök som regeringen hittills har gjort
att undersöka möjligheterna att påskynda
ett stoppande av dödandet.

Jag noterar med intresse att den
danska regeringen upplever situationen
på samma sätt som vi inom oppositionen
gör och har uttalat sig för förnyad
prövning av möjligheterna att göra eu
insats. Den engelska debatten visar också
på att den engelska opinionen, som
ju på ett särskilt sätt är berörd, nu kräver
åtgärder.

Socialdemokraterna räknar på fingrarna
om det kan finnas majoritet i
säkerhetsrådet för en aktion. Det är
inte särskilt sannolikt att det finns en
majoritet. Men vad är det som säger att
man inte skall försöka bidra till att
skapa opinion även om man inte i första
omgången kan räkna med majoritet?

FN:s stadga och praxis visar att det
finns möjligheter att ta upp ärenden av
denna karaktär i FN. Sydafrikas och
Portugals raspolitik har ju t. ex. kunnat
behandlas. Det hela är en fråga om politisk
vilja. Orsaken till utrikesministerns
orörlighet i inställningen till Biafra
är tydligen att han har bundit sig
hårt vid den ståndpunkt majoriteten av
de afrikanska staterna just nu intar. Utrikesministern
bortser från att stater
som Tanzania och Zambia, som vi i regel
har ganska lätt att förstå och känna
samhörighet med, har erkänt Biafra
som självständig stat. Utrikesministern
bortser från att de ohyggliga lidandena
framtvingar krav på extraordinära åtgärder.

Jag uppmanar regeringen att tillsammans
med övriga nordiska regeringar
verka för ökade hjälpsändningar. En

samordning av hjälpsändningarna behövs.
President Nixon har tillsatt ett
särskilt organ, som skall söka medverka
just på detta område. Jag vädjar till
regeringen att i positiv anda pröva de
förslag som i det sammanhanget kan
framkomma. Den amerikanska regeringen
har tagit detta initiativ uppenbarligen
mot bakgrunden av att en allt
starkare opinion i den amerikanska
kongressen, under senator Edward Kennedys
ledning, kräver aktivare insatser.
Man kräver emellertid inte bara en ökning
av hjälpsändningarna och en effektivisering
av dem, utan bakom skymtar
också behovet av åtgärder för att
om möjligt få slut på orsakerna till den
katastrofala situationen.

Jag uppmanar regeringen att tillsammans
med de andra nordiska regeringarna
verka för stopp i vapenleveranserna
och att tillsammans med de nordiska
regeringarna överväga lämpliga
former för att ta upp frågan i FN. Om
säkerhetsrådet säger nej, har vi ändå
varit med om att skapa opinion.

Det är i detta sammanhang som den
svenska regeringens bristande handlingskraft
lätt kan ge ett felaktigt intryck
av vår utrikespolitiska hållning.
Man kan få intrycket att uttalandena
i regeringsdeklarationen om demokrati
och tolerans och mot våld och förtryck
inte bör tas på allvar i alla situationer.
När tillräckligt många stater — i detta
fall afrikanska — intar en omänsklig
hållning finns det en något undfallande
attityd hos den svenska regeringen. Ett
kraftfullare uppträdande från regeringens
sida i detta sammanhang skulle på
ett värdefullt sätt komplettera den bild
vi vill att andra länder skall ha av vår
humanitära inställning, grundad i tron
på demokrati och tolerans.

Den femte punkten rör fredsförhandlingarna
i Paris om Vietnam, vilka har
mycket svårt att komma någon vart,
åtminstone enligt de officiella rapporterna.
Tragedin fortsätter. Det är svårt
för en utomstående bedömare att veta
vilka som är de verkliga problemen. En

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

något större beredvillighet från amerikansk
sida att visa god vilja kanske
skulle ge resultat.

Sverige har en uppgift då freden slutits,
nämligen att göra sin andel av
återuppbyggnadsarbetet. När detta skall
bli möjligt vet vi inte. Beklagligtvis har
regeringen uttalat att hjälpen att återuppbygga
Vietnam skall ges inom ramen
för det vanliga svenska u-landsbiståndet.
Jag vill fråga: Är det en slutgiltig
ståndpunkt? I så fall beklagar jag
det.

Den nuvarande militärjuntan i Saigon
kan inte gärna tänkas undgå att bli avlöst
av någon annan form av regim. Det
vore av intresse att få besked om när
regeringen ämnar ackreditera en representant
i Saigon. Det finns stora intressen
att bevaka både nu och för det framtida
uppbyggnadsarbetet. Särskilt sedan
ackreditering ägt rum i Hanoi skulle
det stämma överens med vår utrikespolitiska
linje att också ha någon representant
placerad i Saigon. Som jag sade
är detta framför allt viktigt om vi verkligen
vill satsa på att vara med om återuppbyggnadsarbetet.

Den sjätte punkten som jag vill kommentera
är frågan om Mellanöstern, vilket
sannolikt är det farligaste området
i världen just nu. Nya våldsamma explosioner
är tyvärr långt ifrån otänkbara.
Strider och skärmytslingar talar
sitt tydliga språk. Hängningar av judar
i Irak görs till folknöje, och det är ett
fruktansvärt exempel på vad den nuvarande
tragiska situationen för med
sig. För närvarande tycks det inte finnas
några möjligheter för Sverige att
göra en särskild insats. Just det förhållandet
att en svensk, Gunnar Jarring,
är FN-medlare leder till den återhållsamhet
som regeringen enligt regeringsdeklarationen
finner nödvändig i vissa
situationer. Jag instämmer i denna uppfattning.

Den sjunde punkten jag vill beröra
är icke-spridningsavtalet. De flesta bedömare
hade väl hoppats att president
Nixon inte skulle vara bunden till tan -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ken att bygga upp ett nytt antirobotförsvar.
Tyvärr visade sig detta vara en
felaktig förhoppning. Vi har från vår
utrikespolitiska utgångspunkt anledning
att djupt beklaga detta. Sovjetunionen
började bygga upp ett sådant system,
men det borde ha varit möjligt för stormakterna
att komma överens om att
stoppa denna upptrappning av de militära
apparaterna. Redan det faktum att
miljardbelopp nu skall satsas för detta
ändamål är beklagligt, men än mer oroande
är att det tillkommer ett nytt område
där man inte lyckas nå en överenskommelse.
Det kan mycket lätt leda
till nya misslyckanden.

Senator Fulbright och andra bedömare
har med rätta ställt frågan hur en
del stater, som kan tänkas tillverka egna
kärnvapen, nu skall ställa sig till
icke-spridningsavtalet. Risk föreligger
givetvis för att de som har stått och
vägt kan ta det amerikanska beslutet
som motiv för att dröja med anslutning
till avtalet. Det vore mycket olyckligt.
Den amerikanska senatens godkännande
av avtalet är i och för sig en glädjande
handling, men blir kanske inte
tillräckligt för att få i gång en positiv
utveckling.

Regeringen säger i sin deklaration
att den överväger att framlägga ickespridningsavtalet
för riksdagen. Jag utgår
från att det är självklart att utrikesnämnden
kommer att höras innan regeringen
beslutar sig. Det är väl självklart?
Detta är ett exempel på sådana
sekretesskäl som regeringen nämner i
sin deklaration och som kan hindra
helt öppen redovisning. I ett sådant fall
bör utrikesnämnden vara rätt plats för
överläggningar.

Den åttonde punkten som jag vill
kommentera är den avskyvärda och förödande
portugisiska kolonialpolitiken
och förhållanden som hör samman därmed.
Den nye portugisiske premiärministern
synes ha mjukat upp sin inrikespolitik,
men några väsentliga förändringar
beträffande Angola och Mocambique
har inte inträtt. Han håller

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
kvar järngreppet och vägrar afrikanerna
självständighet.

Den svenska regeringen bör ta vara
på alla möjligheter som finns att i första
hand i FN söka påverka Portugal.
Skulle en möjlighet också yppa sig i
EFTA bör givetvis även den tas till vara.
Jag håller med herr Bengtson om detta.

Regeringsdeklarationens huvudprincip
för handelspolitiken finner jag,
med de nyanseringar jag nu angivit
i samband med inställningen till Portugal,
vara riktig. Jag vill tillfoga att
enskilda företag och enskilda medborgare
inte kan åläggas att föra en utrikespolitik
som går längre än statsmakternas.

Det är ett svenskt intresse att kunna
driva handel med så många länder som
möjligt. Vi måste vårda våra handelsförbindelser
åt alla håll även med tanke
på möjligheten att fullfölja vår utrikespolitiska
huvudlinje. Denna förutsätter
ju att vi är oemottagliga för utrikespolitiska
påtryckningar om att vi skulle
sluta handla med den ena eller den
andra staten. Den yttersta konsekvensen
av en motsatt inställning såg vi under
andra världskriget. Vi vill om möjligt
undvika att utsättas för sådana påtryckningar
igen om kriget skulle komma.

Vi hoppas alla att det skall vara
möjligt att i en nordisk ekonomisk
union tillgodose en del av det danska
jordbrukets intresse att få en vidgad
marknad i Norden, men vi måste samtidigt
vara oförhindrade att köpa jordbruksprodukter
såväl från Östeuropa
som från USA. Det är av betydelse inte
bara ur affärssynpunkt utan just med
tanke på vår utrikespolitik. Vi måste
kunna handla med skilda länder.

Förhållandet till USA är en specialfråga.
Jag vill understryka att det har
väsentlig betydelse att vi verkligen kan
upprätthålla handeln med USA ur rent
ekonomisk synpunkt. Men det är också
väsentligt därför att om de europeiska
ekonomiska förbindelserna med
USA skulle i avsevärd grad minskas kan

det påverka USA:s inställning till Europa.
Sverige bär här inte någon utslagsgivande
ställning, men självfallet
bidrar vår hållning till den allmänna
bild av Europa som USA har. Det finns
ett växande krav inom amerikansk
opinion att USA mer bör ägna sig åt
att sköta sina egna affärer. Den ekonomiska
bördan av att upprätthålla
militärbalansen i Europa ligger till betydande
del på USA. Oförmågan till
samverkan på den europeiska kontinenten
ökar kravet på USA:s insatser.
USA har en stor armé i Västtyskland
och en stor flotta i Medelhavet. Detta
kostar väldiga summor, och en hel del
amerikaner säger att pengarna kunde
användas på ett annat och bättre sätt.

På ledande håll i USA hoppades man
fram till den 21 augusti i fjol att det
skulle vara möjligt att trappa ned de
militära insatserna i Europa. Efter
Tjeckoslovakienkrisen har den kalkylen
åtminstone för tillfället slagits i spillror.

Vår utrikespolitiska kurs måste presenteras
på sådant sätt att vi inte i
onödan ger bidrag till de isolationistiska
krafterna i USA. Det skulle på
ett mycket allvarligt sätt kunna ändra
maktbalansen i Europa och därmed öka
krigsriskerna. Det vore intressant att
höra vilken syn regeringen har på detta
problem. Två svar från regeringen är
därvid otänkbara, hoppas jag. Det ena
är att man inte anser att något problem
föreligger. Det andra, lika omöjliga,
är att om missuppfattningar finns
i USA om Sveriges hållning så är det
uteslutande USA:s fel. För min del
tror jag inte att handelsministern skulle
kunna svara med något av dessa
omöjliga alternativ, så det är ingen kritik
mot honom, men jag vill gärna höra
hans kommentarer.

För ett alliansfritt land är en av huvuduppgifterna
att vinna förståelse,
helst sympati, för sitt handlande. Och
det har vi inte på alla håll. Självfallet
kan vi inte få det på alla håll heller,
men alla tänkbara åtgärder måste vid -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

tagas för att om möjligt uppnå förståelse.

Den nionde punkten: Efter remissdebatten
har inga avgörande förändringar
inträffat beträffande den nordiska
ekonomiska unionen. Nordiska
rådets sammanträde innebar väl ett steg
i rätt riktning, och jag uttalar min förhoppning
att det skall vara möjligt att
på det politiska planet finna en samförståndslösning.
Ett misslyckande vore
allvarligt ur minst tre synpunkter. För
det första skulle de ekonomiska fördelarna
för de nordiska länderna av en
samverkan utebli. För det andra skulle
hela den nordiska tanken lida skada.
För det tredje skulle ett misslyckande
bli ett misslyckande för politikerna och
deras förmåga att åstadkomma lösningar
på väsentliga problem.

Det är tillfredsställande att statsminister
Erlander är villig att driva på
när det gäller det nordiska ekonomiska
samarbetet, tillsammans med de andra
ländernas statsministrar, och jag önskar
av hjärtat lycka till!

Vi är givetvis alla övertygade om att
en nordisk ekonomisk union på intet
sätt kommer i konflikt med vår utrikespolitiska
huvudlinje. Det finns anledning
för oss att från alla håll verkligen
markera detta. Sveriges utrikespolitiska
kurs ändras inte av en nordisk ekonomisk
union, och ingen ändring inträffar
för de andra nordiska länderna. Vi
går redan nu skilda vägar, och vi kommer
att fortsätta därmed.

I detta sammanhang en specialfråga:
Riksdagen begärde i fjol att regeringen
skulle låta utreda frågan om stöd åt
den svenska exporten. Riksdagen påtalade
önskvärdheten av en samordning
av de insatser som görs på detta område
och förordade ett nära samarbete
mellan stat och näringsliv. Jag vill fråga:
När kan riksdagen få förslag till
åtgärder på denna punkt?

Det tionde och sista område jag vill
kommentera gäller det internationella
ekonomiska livet. På valutaområdet har
vi under de senaste två åren oupphör -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ligt fått uppleva större och mindre kriser.
Ingenting tyder på att 1969 skulle
vara garderat häremot. Det är därför
i hög grad önskvärt att Sverige på allt
sätt söker samverkan med andra länder
för att skapa system som utjämnar
de stora svängningarna på valutamarknaden.

Bertil Ohlin och Jens Otto Krag —
en inte så vanlig konstellation ■—- har
lagt fram ett medlemsförslag i Nordiska
rådet, som har intresse i detta sammanhang.
De påvisar att en lycklig ekonomisk
utveckling i Västeuropa i hög
grad är beroende av om staterna kan
samordna sin konjunkturpolitik samt
penning- och valutapolitik och föreslår
att de nordiska regeringarna skall få
i uppdrag att verka härför. Jag delar
de uppfattningar som herrar Ohlin och
Krag framfört, och jag hoppas handelsminister
Lange kommer att ställa sig
positiv till det förslag som jag väntar
att Nordiska rådets ekonomiska utskott
kommer att lägga fram. Utskottet
har nämligen fått i uppdrag att behandla
saken.

Med tanke på valutaoron vill jag markera
en sak som jag förmodar att även
handelsministern är med på. Det finns
inga möjligheter att isolera de valutapolitiska
åtgärderna från konjunkturläge
och penningpolitik. Sysselsättningsgrad,
räntornas höjd och kreditrestriktioner
är den miljö i vilken de
valutapolitiska åtgärderna har att verka.
När det gäller valutarestriktioner,
kreditmarknadsrestriktioner och räntornas
höjd håller en upptrappning på
att ske, som kan bli allvarlig. Centralbankerna
klarar inte alla dessa frågor.
Regeringarna har sin del i ansvaret,
vilket givetvis alla är medvetna om, men
det vore intressant att höra handelsministerns
kommentarer.

Redan av ekonomiska skäl är detta
en mycket stor sak att driva. Även ur
utrikespolitisk synpunkt har den stor
betydelse. Svensk aktivitet härvidlag
understryker, att vår alliansfrihet sannerligen
inte har något att göra med

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
isolering, här lika litet som i andra
fall.

Herr GEIJER, ARNE, (s):

Herr talman! Mina företrädare i talarstolen
i dag har understrukit vikten
av den samstämmighet vi har i vårt
land då det gäller utrikespolitiken.
Jag tror inte man kan överskatta betydelsen
av den samstämmighet som
under lång tid rått i den svenska utrikespolitiken.
Den grundlädes under
andra världskrigets år, och det har sedan
dess varit möjligt att nå samstämmighet
i de allra flesta frågor av utrikespolitisk
karaktär. Det är kanske
inte nödvändigt att understryka vilken
betydelse det kommer att ha även för
framtiden, om vi kan på det inrikespolitiska
planet komma till samstämmighet
då det gäller frågeställningar av
utrikespolitisk art.

Självfallet måste det mellan partierna
finnas rätt varierande uppfattningar
och synpunkter i många utrikespolitiska
frågor. Yi har olika uppfattningar
om den utveckling som äger rum i
skilda delar av världen, och jag utgår
ifrån att så kommer förhållandet att
bli även i fortsättningen. Men av största
vikt är att vi i Sveriges riksdag och
mellan partierna, då det gäller ställningstaganden
till konkreta utrikespolitiska
angelägenheter, har möjligheter
att kompromissa ihop oss så som skett
hittills. Jag tror att detta är en av de
viktigaste faktorerna i svensk politik
och då det gäller att bevara den alliansfria
linje som Sverige har deklarerat
och som vi avser att driva även i fortsättningen.

Jag fäste mig vid detta när jag lyssnade
till herr Virgin då han i sitt anförande
kommenterade vad som händer
i Afrika. Han fällde ett yttrande som
innebar — jag kan inte återge det direkt
— att Sverige icke kunde stödja
sociala befrielserörelser i olika delar
av världen.

Självklart ålägger den svenska neu -

traliteten oss också viss restriktivitet,
när det gäller att ge stöd i olika former,
t. ex. åt befrielserörelser. Samtidigt
måste vi emellertid vara helt
medvetna om att sociala befrielserörelser
är ett villkor — jag vill säga ett
livsvillkor — för att folken i många nya
länder skall kunna nå den demokrati
som vi anser att ett samhälle bör byggas
på och för att de breda folklagren också
skall kunna nå det mått av frihet som
vi bedömer såsom riktigt.

Om jag tillåter mig att exemplifiera
detta med Sydamerika, så tror jag att
vi är helt klara över att det inte finns
någon möjlighet att skapa vare sig frihet
eller demokrati i ordens verkliga
mening i de latinamerikanska länderna
med mindre än att man får uppleva sociala
befrielserörelser, sociala omvälvningar.
Det är den vägen man måste gå.
Ty i den delen av världen existerar i
dag knappast någon frihet som vi vill
beteckna såsom frihet och icke heller
en demokratisk författning som är värd
att kallas demokratisk. Detta gäller flertalet
länder i den delen av världen.

Om vi i ett sådant sammanhang talar
om fri marknadsekonomi, vad menar
vi då med det? Jag förmodar att herr
Virgin tänkte på vad vi i Sverige betecknar
såsom fri marknadsekonomi.
Jag vill då påpeka att i flertalet nya
länder, oavsett om det är i Afrika, Latinamerika
eller var det än må vara,
inte existerar någon fri marknadsekonomi.
Det är möjligt att många skulle
vilja säga att man har en fri marknadsekonomi
i de latinamerikanska länderna.
Men det är långt innan de når dithän,
ty den frihet som kan finnas i
marknadsekonomin i dessa länder är
icke en verklig frihet som vi skulle vara
beredda att acceptera.

Det är självklart att man runt om i
världen möter ofantligt många problem,
och det är helt enkelt inte möjligt att
jämföra utvecklingen och läget i flertalet
nya länder med vad vi anser vara
riktigt då det gäller demokrati och frihet.
Man kan för övrigt inte begära av

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

ett nytt land, ett underutvecklat land,
att det från början skall genomföra och
upprätthålla en demokrati av sådant
slag som det i vårt eget land tagit många
årtionden att uppnå. Det är en fråga
om utveckling. För oss måste regimernas
målsättning i dessa nya länder vara
av väsentlig betydelse. Om deras målsättning
är inriktad på en utveckling
som leder fram till både demokrati och
frihet, då kan det ur vår synpunkt inge
förhoppningar. I annat fall måste vi se
ganska pessimistiskt på utvecklingen i
dessa länder.

När jag sade att det är av ovärderlig
betydelse att de politiska partierna i
vårt land har kunnat vara eniga om den
svenska utrikespolitiken, så är det önskvärt
att så blir fallet även i fortsättningen.
Det innebär också att partierna
liksom alla andra grupperingar måste
ålägga sig en viss grad av självdisciplin.
Det är det jag tänker på efter att
ha varit med om att behandla den högermotion
som ligger framför kammarens
ledamöter i det utlåtande som utrikesutskottet
har avgivit och som riksdagen
har att ta ställning till i dag. En
motion av detta slag — för övrigt likartad
med den som riksdagen bara för
fyra månader sedan tog ställning till
— kan lätt ge intryck av att det inte
råder samstämmighet i utrikespolitiska
frågor. Om den utvecklingen blir mer
omfattande än hittills skulle ett sådant
intryck kunna förstärkas. Då tror jag
inte att motionärerna gör den svenska
neutraliteten och partiernas samstämmighet
i utrikespolitiska frågor någon
tjänst. Jag vill något varna för en sådan
utveckling.

1 sitt debattinlägg ställde herr Virgin
några frågor, bl. a. om var utskottet
stod i förhållande till den motion som
det har behandlat. Betyder utlåtandet,
sade herr Virgin, att utskottet instämmer
i motionens krav eller betyder det
något annat? Ja, det betyder bara att
utskottet, som det framhålls i utlåtandet,
hänvisar till sitt utlåtande för fyra
månader sedan, som riksdagen tog ställ 2

Första kammarens protokoll 1969. Nr 13

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ning till i december månad 1968 efter
en motion av principiellt samma innebörd
som den samma motionärer lämnat
till årets riksdag. Utskottet menar
att det inte kan finnas motiv för att
bara fyra månader efter ett riksdagens
ställningstagande på nytt behandla riktlinjerna
för svensk utrikespolitik. Under
denna korta tidsperiod har ingenting
inträffat som skulle nödvändiggöra
att den svenska utrikespolitiken på nytt
ställs under debatt och att nya riktlinjer
dras upp för hur det skall bli i fortsättningen.
Det är vad jag vill understryka
i anledning av motionens innehåll
och vad som här framhölls av företrädaren
för moderata samlingspartiet.

När utskottsutlåtandet bara har redogjort
för den information som lämnas
på det utrikespolitiska området, så kan
det för motionärerna helt naturligt
framstå som något bristfälligt att en
sådan redogörelse inte tar upp de konkreta
frågeställningar som finns i motionen.
Orsaken är helt den att riksdagen
alldeles nyligen har behandlat
och tagit ställning till en sådan motion
från samma parti. Från utskottets sida
menar vi att det därför inte finns behov
av en ny debatt om detta. Det är
klart att i motionen finns vissa saker
som det skulle varit värt att närmare gå
in på i utskottsutlåtandet, men utskottsmajoriteten
— här är för övrigt utskottet
enhälligt •— har avstått från att göra
detta.

Det finns en punkt i motionen som
övriga oppositionspartier var benägna
att ansluta sig till, nämligen den där
det talas om »underlåtenhet att höra utrikesnämnden
i fall där så uppenbarligen
borde ha skett», och man tar som
exempel erkännandet av Nordvietnam.
I det sammanhanget vill jag understryka
att Vietnamfrågan och erkännandet
av Nordvietnam får ses mot bakgrunden
av den praxis som finns i den svenska
utrikesförvaltningen. Det har utbildats
en praxis i erkännandefrågor som innebär
att sådana frågor icke underställs
utrikesnämnden utan handläggs av re -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
geringen. Man kan exemplifiera med
erkännandet av Folkrepubliken Kina,
som ägde rum 1950 och som då måste
ha framstått som en mycket kontroversiell
fråga. Den anmäldes emellertid
heller icke för utrikesnämnden. När
därför anmärkningar riktas mot erkännandet
av Nordvietnam och att utrikesnämnden
icke delgivits denna fråga i
förväg, kan man hänvisa till rådande
praxis inom utrikesförvaltningen, att
erkännandefrågor icke är frågor för utrikesnämnden.
Jag vill nämna detta för
att klargöra orsaken till att vi heller
inte i utrikesutskottet har funnit det
angeläget att närmare kommentera frågan
om Nordvietnams erkännande

I denna debatt har talarna berört
många ting världen runt. Inte minst
har i de två senaste anförandena talats
om Portugal och därmed Angola och
Mozambique. Självklart är -—- som vi
måste se det i den fria världen — hela
denna fråga om Portugal och dess kolonier
en skamfläck, ty det existerar
naturligtvis ingen frihet inom Portugal
självt, och dessutom upprätthåller Portugal
ett kolonialt välde i Afrika som
vi har anledning att mycket starkt fördöma.
Jag tror att vi är helt ense om
det i den svenska riksdagen. Frågeställningen
är emellertid: Hur skall man
komma till rätta med problem av denna
art? Det är här som den svenska
förmågan känner sin begränsning, ty vi
vet att vi inte har möjligheter att vidta
konkreta åtgärder som skulle kunna förändra
situationen. Vi kan i huvudsak
bara protestera, men därutöver inte
mycket.

Utan tvekan är denna fråga från
svensk synpunkt litet genant, eftersom
vi upprätthåller så nära förbindelser
med Portugal inom ramen för EFTA,
men vi är maktlösa även där. Vi vet
att vi inte kan vidta konkreta åtgärder.
Det har också framhållits här i riksdagen
vid upprepade debatter som förekommit
under senare år. Men genant
från svensk synpunkt måste vi säga att
det är.

Jag vill i detta sammanhang nämna
att därest vi kan nå enighet inom den
fackliga rörelsen i EFTA-länderna avser
vi att söka föra upp hela Portugalfrågan
till EFTA:s ministerråd. Vi ämnar
då söka få ministerrådet att ställa
vissa anspråk på Portugal, så att landet
bättre skall kunna fylla sin funktion inom
ramen för samarbetet i EFTA. Man
bör enligt vår mening ställa anspråk på
Portugal att respektera Förenta Nationernas
statuter och bestämmelser — deklarationen
om mänskliga rättigheter,
för att bara nämna den delen — och
man bör ställa anspråk på Portugal att
också acceptera de konventioner som
internationella arbetsbyrån har utfärdat
och som är giltiga och tillämpliga
i praktiskt taget alla medlemsländer, utom
i Portugal. Det finns ingenting i Portugal
som handlar om föreningsrätt eller
förhandlingsrätt, för att nämna de
två exemplen. Portugal har helt enkelt
nekat att ratificera konventioner av den
arten.

Vi menar dessutom att om Portugal
skall deltaga i ett så utvecklat handelspolitiskt
samarbete som EFTA innebär
så bör det även vara en skyldighet för
Portugal som nation att föra en intern
politik, inte minst arbetsmarknadspolitik,
som är av principiellt samma innebörd
som den vi för i andra EFTAländer.

Vår avsikt är att, om vi nu kan få övriga
EFTA-länder med oss på en sådan
framställning, föra upp den till ministerrådet
inom EFTA. Självklart kan ministerrådet
i en sådan situation hänvisa
enbart till formalia och säga att detta
är ingen angelägenhet som vi har formell
grund att behandla. Men jag skulle
beklaga om regeringarna i de fem andra
EFTA-länderna skulle komma till en sådan
slutsats att man är oförmögen att
kräva att Portugal skall förändra sin
politik så att den bättre sammanfaller
med den politik som förs i andra EFTAländer.

Jag ville nämna detta därför att det

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

så småningom kommer att offentliggöras
en sådan framställning, och jag är
övertygad om att svenska folket med
stort intresse också kommer att följa
behandlingen av den inom EFTA:s ministerråd.

Sedan vill jag som talesman för utrikesutskottet
uppehålla mig vid dess utlåtande
nr 1, som handlar om Biafra.
Talarna före mig har berört detta spörsmål,
inte minst herr Dahlén, som använde
ganska starka uttryck. Han säger
att man måste skapa en opinion inom
FN. I den frågan kan jag bara hänvisa
till vad som mycket klart framgår av
regeringsdeklarationen i dag, ty den talar
just om att man skall skapa opinion
samtidigt som man skall göra betydande
humanitära insatser.

Herr Dahlén fastslår att den svenska
regeringen visar brist på handlingskraft
och att man vill se ett kraftfullare
uppträdande, som orden föll.

En läsare som tar del av utlåtande nr
1 och den till utlåtandet fogade reservationen
av de tre oppositionspartierna
måste med förundran fråga sig: Varför
har denna reservation lämnats? Reservationen
som sådan innehåller egentligen
ingenting nytt utöver vad som sägs
i utskottsmajoritetens utlåtande. Det
finns inga nya synpunkter och inga nya
förslag utan man bara vill att regeringen
skall ges till känna vad utskottet anfört.
Det hade varit lämpligare om utskottsminoriteten
anslutit sig till majoriteten,
ty det skulle samtidigt ha demonstrerat
enighet i denna fråga, även
om den utrikespolitiskt inte är av den
karaktär att det kan absolut krävas en
enighet vid behandlingen.

Vad gäller Biafrafrågan har utskottet
ägnat ganska mycket tid åt denna. Oppositionspartierna
har sagt att det var
en förhastad behandling, vilket icke är
fallet. Utskottet har vid tre olika tillfällen
behandlat just dessa motioner,
innan utlåtandet kunde fastställas. Jag
skulle vilja tillägga att utrikesutskottet
varken under denna riksdag eller under
1968 års riksdag haft någon fråga som

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ägnats tillnärmelsevis så lång tid som
fallet varit med Biaframotionerna.

Den reservation som oppositionen nu
har avgivit bygger bl. a. på en hänvisning
till den danske statsministerns uttalande,
och reservanterna anknyter
också till vad den norske utrikesministern
skulle ha sagt. Men vad har då dessa
regeringsledamöter i våra grannländer
yttrat? De har mycket allmänt sagt
någonting om att man bör pröva nya
vägar i Biafrafrågan. Men konkret har
varken Baunsgaard eller Lyng sagt någonting
på detta stadium som det är
värt att ägna någon större uppmärksamhet
åt. De har inte i sina anföranden
uttalat sig mera konkret eller mera
kraftfullt, om jag får använda det uttrycket,
än vad som gjorts i den regeringsdeklaration
som har presenterats
här i dag. Jag skulle vilja säga att den
reservation som har presenterats för
riksdagen nog ur reservanternas synpunkt
lika väl kunnat förbli obekant för
riksdagen, eftersom den inte ger riksdagen
någonting, ingen ledning för ett
nytt beslut utan mera ett allmänt principiellt
resonemang av den innebörd som
vi finner i regeringsdeklarationen och
i det uttalande som utskottets majoritet
har gjort.

Man talar om att det inom FN:s ram
måste skapas opinion. Självklart måste
detta ske. Men det måste vara en felaktig
slutsats, om oppositionspartierna
har den uppfattningen att svenska regeringen
inte skulle vilja skapa den opinionen
för att hjälpa Biafra. Det är bara
det att man kanske överskattar den
möjlighet som Sverige såsom nation och
medlem av Förenta Nationerna har att
just skapa den opinionen, ty en ledstjärna
måste det finnas, om vi skall
skapa en sådan opinion, och det är att
detta måste leda fram till att man hjälper
Biafrafolken och inte skapar större
svårigheter än som för närvarande rå der.

Det är vad utskottets majoritet också
haft fullt klart för sig vid skrivningen
av det utlåtande som riksdagen har
att ta ställning till.

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

36 Nr 13

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Jag vill med dessa ord sluta mitt anförande;
jag har av naturliga skäl velat
begränsa mig till det som utskottet haft
att ta ställning till i de utlåtanden som
i dag föreligger för riksdagen.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan gärna på nytt
instämma i den deklaration som även
herr Geijer gjorde om värdet av samstämmighet
i uppfattningen om utrikespolitiken.
Men när herr Geijer fortsätter
och säger att den samstämmigheten
kräver att de enskilda partierna ålägger
sig en självdisciplin som skulle innebära
att motioner av den art som moderata
samlingspartiet har väckt rimligen
inte borde väckas, då kan jag inte
hålla med. Menar herr Geijer att oppositionen
inte skulle kunna uttala någon
mening om utrikespolitiska riktlinjer,
att vi skulle vara förhindrade att tillkännage
hur vi ser på utrikespolitiken
och bara helt nådigt följa med vad
Kungl. Maj :t kan behaga förklara vara
det rätta sättet att tänka och tycka? I
så fall har vi totalt olika mening, och
i så fall kräver man i Sverige något som
torde vara utomordentligt ovanligt i
alla västerländska demokratiska länder.

Vi tror tvärtom att det är utomordentligt
värdefullt att man även från oppositionens
sida intresserar sig för de
principiella ståndpunkter som ligger
till grund för det utrikespolitiska handlandet.
Vi tror att det är värdefullt för
att kunna uppfylla de krav som det
svenska folket måste ställa på ökad upplysning
och ökat engagemang på ett
kunnigt sätt. Man måste då upprepa och
åter upprepa de riktlinjer man vill lägga
till grund för sitt handlande. Även
utrikesutskottet borde delta i detta arbete.

Det är inte sant att det inte fanns någonting
nytt i den motion som väckts
i år jämfört med den som väcktes i
fjol. Det finns många nya synpunkter
i den här motionen, och det hade varit
rimligt att utskottet åtminstone hade

uttalat en mening om dem. Är man
överens är det bra att enigheten kommer
till uttryck. Är man det inte, borde
man rimligen kunna tala om på vilka
punkter man inte är det.

Jag kan inte heller dela herr Geijers
mening att erkännandet av Nordvietnam
skulle vara ett rutinärende och
inte ett ärende av vikt, alltså inte ett
ärende av den natur att utrikesnämnden
normalt skulle höras. Alldeles frånsett
detta är det uppseendeväckande att
handla som regeringen gjorde, att några
timmar innan utrikesnämnden ändå
skulle sammanträda erkänna Nordvietnam
— för att inte tala om underlåtenheten
från regeringen att konferera
med våra nordiska grannländer. Det
skapade bitterhet och motsättningar
gentemot dem alldeles i onödan. Av utrikespolitiska
skäl förelåg det verkligen
ingen sådan brådska. Det kan ingen göra
gällande. Detta är ett skolexempel
på hur utrikespolitiken utnyttjas i inrikespolitiska
syften och på ett sätt som
skadar de samlade svenska intressena.

Vad beträffar Biafra håller jag med
om att skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och oppositionens ståndpunkt
i sak inte är så stor. Men det finns en
skillnad, dels i betraktelsesättet av hela
ärendet, dels i att reservationen yrkar
på åtgärder utöver humanitär hjälp,
åtgärder för att få ett slut på de krigiska
förvecklingarna. Det är kanske
svårt att skapa opinion för detta i FN
just nu, men vi borde åtminstone kunna
gå så långt att vi uttrycker vår egen
opinion, även om den innebär att vi
måste kritisera OAU.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Geijer vet mycket
väl varför det inte finns några kommentarer
till moderata samlingspartiets
motion med kritik av att utrikesnämnden
inte hördes innan man erkände
Nordvietnam. Det berodde, herr Geijer,
på att vi i utskottet fick upplysning om
att den saken kommer riksdagen att få

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

behandla i alla fall. Att detta kan tas
till intäkt för att vi inte har någon kritik
att komma med på denna punkt
förefaller mig, det måste jag säga, som
en mycket egendomlig argumentering
av herr Geijer — »egendomlig» är då,
herr talman, ett mycket diplomatiskt
uttryck.

Sedan gäller det sakståndpunkten.
Herr Geijer intar en fullständigt orimlig
formalistisk hållning. I regeringsformens
§ 54 står det att regeringen bör
överlägga med utrikesnämnden i förväg
i alla frågor av större vikt. Det har
ingenting med praxis att göra. Herr
Geijer försöker nu rädda regeringen
genom att framhålla att man inte tidigare
frågat utrikesnämnden om sådana
saker i förväg, men utrikespolitik är ju,
vilket framgår av mycket goda formuleringar
i regeringsdeklarationen, något
som man inte kan göra formalistiska
krumelurer omkring, utan det är fakta.

Med herr Geijers inställning skulle
det alltså kunna tänkas — det är möjligt
att hans uttalande var ett besked
på regeringens vägnar — att regeringen
kan erkänna Östtyskland och Nordkorea,
trots att det sistnämnda landet
formellt är i krig med Förenta Nationerna,
och göra detta utan att höra utrikesnämnden.
Detta visar det fullständigt
orimliga i detta försök att försvara
Torsten Nilsson. Det är möjligt att
detta indirekt är ett besked med anledning
av vad jag sade i mitt förra anförande,
nämligen att jag inte kan tänka
mig att regeringen kan ta upp frågan
om erkännande av Östtyskland i den
situation som nu råder, där det delade
Tyskland ingår i ett spel mellan stormakterna.
I så fall var det ju en väldigt
intressant upplysning som herr Geijer
har givit här i dag.

I Biafrafrågan försökte sig herr Geijer
på den argumenteringen att oppositionen
inte har någonting att komma
med. Det intressanta är — som jag försökte
belysa i mitt första inlägg — att
regeringen inte vill göra mer, t. ex. ta
upp saken i FN och där vara mera aktiv

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
än förut, därför att man har bundit sig
för den ståndpunkt som majoriteten av
de afrikanska staterna just nu har. Regeringen
böjer sig tydligen också för
den sorts argumentering som framförs
från det hållet.

Jag har här ett telegram i vilket berättas
om det möte i Alger som hölls
i september med organisationen för de
afrikanska staterna. President Boumedienne
talade då om för oss vad vi
egentligen är för ena, och den argumentationen
har tydligen gjort intryck på
socialdemokraterna. Enligt telegrammet
sade Boumedienne så här: »Varför höjer
politiska och andliga organisationer
i Europa en sådan jämmerkonsert blandad
med skarp kritik och hotelser under
förebärande av humanitära känslor
som organisationerna dock avhållit sig
från att manifestera i fråga om andra
mänskliga dramer som under åratal utspelats
i andra områden?» Vilka dessa
dramer är exemplifieras dock inte. Telegrammet
fortsätter: »Varför denna

orkestrerade klagan om det inte hade
kolonialistiska orsaker? Dessa organisationer
manipulerar och hjälper förfäktarna
av secessionen i Nigeria.»
Denna argumentation har tydligen gjort
starkt intryck på den socialdemokratiska
regeringen i Sverige, eftersom den
anser att vi inte kan ta upp den här
frågan i FN utan att de afrikanska staterna
uppfattar det som om vi går kolonialismens
ärenden. Det måste ju ligga
till på det sättet, annars förstår jag inte
tvehågsenheten.

Telegrammet är mycket intressant
också därför att det talar om att Zambias
president Kaunda — Zambia har
tillsammans med tre andra afrikanska
stater erkänt Biafra — vilken föreslogs
som en av vicepresidenterna vid konferensen
avsade sig detta uppdrag, enär
han funnit att Zambia genom Boumediennes
anförande dömts på förhand
i Nigeriafrågan och hänförts till »imperialisternas
kategori». Jag tycker att det
var rakryggat gjort av Kaunda, och jag
anser att den svenska regeringen borde

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ta hans handlande till efterföljansvärt
exempel i fråga om beslutsamhet.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Geijer instämde i
de uttalanden som gjorts om önskvärdheten
av samverkan i utrikespolitiska
frågor. Även han ansåg att man bör
försöka kompromissa sig fram till gemensamma
uttalanden. Men om det
skall vara möjligt, måste det finnas en
god vilja på olika håll. Annars uppstår
motsättningar sådana som de som nu
har uppstått beträffande utrikesutskottets
utlåtande nr 2. Jag anser motsättningarna
i det fallet vara onödiga.

När det gäller erkännandet av Nordvietnam
finns det en del att tillägga
utöver vad herr Geijer anförde. Det är
sant att regeringen har att själv bestämma
om ett erkännande. Men då är
att märka att frågan om den förändrade
representationen i Nord- och Sydvietnam
hade diskuterats i utrikesnämnden
tidigare. Frågan hade dessutom
varit uppe till debatt i riksdagen. Det
bör också sägas att detta var ett från
en del andra erkännandeärenden mycket
avvikande ärende. Vidare var det
kontroversiellt så till vida att i detta
land förekommer hårda och besvärliga
krigshandlingar. Därför hade det funnits
anledning — när tillfälle därtill
gavs samma dag — att diskutera frågan
i utrikesnämnden.

Herr Geijer gjorde sig väl till tolk
för regeringens uppfattning, och därför
finns det anledning att om igen
fråga, eftersom han inte har kommit
med något klarläggande på den punkten:
Hur är det med vårt berömda nordiska
samarbete? Hade det inte varit
möjligt att samråda med de övriga nordiska
länderna i en så betydelsefull
fråga? Det finns ingenting skrivet om
att så inte kan ske. Jag vet inte hur
man gjorde när det gällde Peking-Ivinas
erkännande i början av 1950-talet.
Jag förmodar att man då hade samråd.
Men i det nu aktuella fallet ansåg man

att det inte behövdes något samråd
alls. Det enda som gjordes var att utrikesministern
meddelade de nordiska
länderna om erkännandet.

Tilläggas kan att riksdagen hade behandlat
frågan om Nordvietnams erkännande
för inte så länge sedan. Man
kunde vara övertygad om att motionerna
skulle komma tillbaka. Det hade
således varit möjligt att få ett uttalande
av riksdagen, om man inte hastat
alltför mycket.

Jag har inte på något sätt riktat någon
anmärkning i sak när det gäller
Nordvietnams erkännande, men behandlingen
av denna fråga främjar enligt
mitt förmenande, inte enigheten i
utrikespolitiskt avseende.

Herr Geijer tog också upp frågan om
behandlingen av utrikesutskottets utlåtande
nr 1, som gäller Biafra. Han
ville hävda att det inte hade skett någon
förhastad behandling. Jag vill påstå
att det icke gavs tillfälle att nå fram
till enighet. De socialdemokratiska ledamöterna
handlade på sådant sätt att
det inte fanns någon möjlighet att försöka
skriva sig samman. Skillnaden
mellan reservanterna och utskottsmajoriteten
är dock kanske inte större än
att det hade funnits förutsättningar för
en sammanjämkning. Jag måste dock
framhålla att det t. ex i fråga om vapenleveranserna
finns skiljaktiga meningar,
men jag vill fortfarande hävda,
herr talman, att om det hade funnits
en vilja därtill hos de socialdemokratiska
ledamöterna så skulle vi mycket
väl ha kunnat nå fram till ett enhälligt
utlåtande.

Herr GEIJER, ARNE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Låt mig till att börja
med säga att jag varken har begärt eller
fått någon fullmakt att vara talesman
för regeringen i denna debatt. Regeringen
har sin egen talesman här i
kammaren. Jag företräder utrikesutskottet.

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

Med anledning av herr Virgins påstående
att jag skulle anse att oppositionspartierna
borde avstå från att
väcka motioner och komma med förslag
i utrikespolitiska frågor vill jag
säga, att det aldrig har varit min mening
att hävda något sådant. Den möjligheten
måste finnas, och vi har heller
inte någon möjlighet att hindra den.

Vad jag kritiserade moderata samlingspartiet
för var att man kommer
med en ny motion mindre än fyra månader
efter det att riksdagen har tagit
ställning till en ungefär likartad motion
vid höstriksdagen. Man kan ifrågasätta
om det är lämpligt att agera på
det sättet i utrikespolitiskt hänseende.
Det kan nämligen väcka undran på sina
håll om huruvida vi är eniga utrikespolitiskt
sett. Andra länders företrädare
kan få den felaktiga uppfattningen
att det föreligger betydande skillnader
—- större än de som i verkligheten
finns.

T Biafrafrågan sägs från oppositionens
sida att man också vill få slut på
krigshandlingarna. Vem skulle inte vilja
få slut på dem? Det framgår också
av regeringens deklaration att man vill
ha slut på krigshandlingarna. Jag vill
hänvisa till vad som står att läsa på
sidan 11 i regeringsdeklarationen. Beträffande
utvecklingen i Biafrafrågan i
övrigt heter det på sidan 12, andra stycket:
»Vi kommer även i fortsättningen
att i samråd med andra nordiska länder
vidtaga alla de åtgärder som är
möjliga för att effektivisera hjälpen
och lindra civilbefolkningens lidanden.
»

Detta korta citat anger klart att det
hos regeringen finns en lika stark
önskan som den som finns på oppositionshåll
att krigshandlingarna i Biafra
skall upphöra snarast möjligt. Men
oppositionen utgår från att en svensk
insats skulle ha en långt större effekt
än vad den i verkligheten skulle ha.
Vi måste göra klart för oss att Sveriges
möjligheter att stoppa krigshandlingarna
är begränsade. Vi har helt en -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
kelt inte möjligheter att fatta ett beslut
som sedan följs. Många andra faktorer
kommer in i bilden.

Herr Dahlén ville ringakta uppträdandet
hos de afrikanska staternas organisation
i denna fråga. Man bör nog
inte göra det. Det är en realitet att de
afrikanska länderna bildat en sammanslutning,
och hittills har den organisationen
inte velat ge de bidrag vi skulle
anse rimliga för att få slut på oroligheterna
i Biafra. Om förhållandet skulle
ändras har vi anledning att notera
det med tacksamhet, men för närvarande
kan vi endast konstatera hur det
i verkligheten förhåller sig.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesutskottets ärade
ordförande säger nu att det inte är
något fel att moderata samlingspartiet
motionerat. Felet skulle vara att det är
mindre än fyra månader sedan den
förra motionen väcktes.

Jag vill med anledning av detta uttalande
säga att varje enskild riksdag
enligt vår konstitution är en självständig
företeelse och att varje fråga, i
vilken oppositionen har en egen mening,
regelmässigt brukar anhängiggöras
vid varje riksdag. Det är en princip
som tillämpas över lag. Den har
kanske inte tidigare tillämpats på utrikespolitikens
område, men det beror
i så fall främst på att utrikespolitiken
har bedrivits i full samstämmighet. Det
är inte vi som sökt strid på utrikespolitikens
område — det är regeringen.

Beträffande herr Geijers uttalande
om den korta tidrymden mellan motionerna
vill jag framhålla att det inte
är riktigt att den förra motionen väcktes
vid höstriksdagen. Den väcktes
för över ett år sedan, under förra årets
vårriksdag, men den blev — trots våra
protester — hänvisad till höstriksdagen
av en majoritet i utskottet. Detta
var enligt min mening alldeles felaktigt,
vilket jag har sagt förr men än en
gång vill påpeka.

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! De närmast föregående
talarna har i betydande utsträckning
uppehållit sig vid Biafrafrågan. I egenskap
av reservant i utskottet ber jag
att få spinna vidare på den upptagna
tråden.

Jag vill inledningsvis på det starkaste
understryka den besvikelse som jag
och många med mig känner över att
Biafrakonflikten behövt splittra utskottet
i två partipolitiskt markerade hälfter.
Besvikelsen är desto större som jag
är övertygad om att vi alla, majoritet
som reservanter, är besjälade av en önskan
att det måtte bli ett slut på den
fruktansvärda tragedi som nu utspelas
inom de gamla nigerianska gränserna.
Den socialdemokratiska delen av utskottet
har tydligen känt sig så starkt bunden
av regeringens ängslan att i denna
fråga inte göra något annat än stödja
det humanitära hjälparbetet att man
inte vågat ta ett enda steg därutöver.

Här har från några håll sagts att
egentligen är skillnaden mellan utskottsmajoritet
och reservanter inte så
stor att det inte borde ha varit omöjligt
att åstadkomma enighet. Låt mig då
konstatera att den möjligheten säkerligen
hade varit större om utskottet
hade slutbehandlat ärendet efter det att
regeringsdeklarationen presenterats. I
regeringsdeklarationen finns åtminstone
några tongångar som man inte tidigare
märkt. Frågan om regeringens
ståndpunkt till Biafrakonflikten har ju
dock vid flera tillfällen varit föremål
för diskussion i riksdagen. Då har det
inte framkommit att regeringen verkligen
tänker sig möjligheten att medverka
till en opinionsbildning inom vissa
grupper av stater.

Jag tror emellertid att det ändå hade
funnits en möjlighet att klara uppgiften
bättre i utrikesutskottet än som har
skett, om inte regeringen hade beslutat
att frågan skulle tas upp i utrikesdebatten.
Detta förryckte på ett avgörande
sätt utskottsbehandlingen. De föredragningar
som gjordes i utskottet först av

den förutvarande svenske ambassadören
i Nigeria och senare också av den
nuvarande blev mycket omfattande, inte
minst genom att det ställdes många frågor.
Ämnet var ytterligt intressant och
vittomfattande, och om frågan skulle
las upp i utrikesdebatten gavs det helt
enkelt inte tid för en verklig överläggning
inom utskottet.

Jag kan i det avseendet inte dela den
uppfattning som framfördes av utskottets
värderade ordförande. Det är riktigt
att frågan behandlades flera gånger,
men den övervägande delen av tiden
användes till föredragningar och inhämtande
av sakuppgifter.

Vid det sista sammanträdet förelåg
ett skrivet utkast till yttrande, och möjlighet
till en ingående debatt om detta
gavs inte. Då begärde oppositionen
bordläggning för en grundligare debatt
eftersom vi ansåg att frågan mycket väl
kunde uppskjutas till efter utrikesdebatten.
Om så skett, hade, som jag nyss
har antytt, säkert möjligheter till en
större enighet förelegat. Oppositionens
begäran om bordläggning tillbakavisades
av den socialdemokratiska tillfälliga
utskottsmajoriteten, som med stöd av
en tom stol i utskottet avslog denna begäran.

Jag vill tillägga att det är första gången,
herr talman, som jag under min
riksdagsbana har varit med om något
liknande. Man brukar i utskotten vara
angelägen om att gå önskemål om bordläggning
till mötes. Det har hänt att man
har bordlagt frågor till höstsessionen
utan att motionären önskat det, men att
strypa diskussionen på det sätt som nu
skedde, innan det varit någon egentlig
debatt, har jag inte varit med om. Det
var tydligen inte fråga om att överlägga
utan bara att votera. Jag får uppriktigt
hoppas att ett majoritetsstyre av den
modellen inte skall bli norm för framtiden
i kontroversiella utskottsfrågor.

Utskottets majoritetsutlåtande, som
alltså förelåg vid det sista sammanträdet
med utskottet när frågan skulle avgöras,
påminner skulle jag vilja påstå,

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

om det bekanta vita skynket. Man uttalar
sig för humanitära insatser —•
någonting som regeringen redan då
hade lovat — och för att strävandena
på det internationella och nordiska planet
skall koordineras när det gäller
hjälpinsatser. Redan hade vissa initiativ
tagits från Förenta staterna till en
koordinering av hjälpinsatserna i Nigeria,
och det var därför inte särskilt
farligt att göra ett sådant uttalande i utlåtandet.
Men i övriga frågor, som aktualiserats
i motionerna från flera olika
partier, hade utskottet ingen mening.
Utskottet förutsatte, heter det i ett par
avsnitt, att regeringen följer utvecklingen.

Jag vill liksom herr Virgin fråga, om
ett utskott inte lämpligen bör framlägga
några egna åsikter? För min del kan
jag väl förstå att en regering, som sitter
i ansvarsställning och har att brottas
med ömtåliga och många gånger svårmanövrerade
spörsmål, som utrikespolitiskt
handlande och utrikespolitiska
attityder kan vara, i en viss situation
kan drabbas av tvekan att företa sig
någonting som den inte är direkt tvungen
till. Desto viktigare förefaller det
dock vara att riksdagens beredningsorgan
i ärendet vågar aktualisera och
understryka vikten av spörsmål, som
regeringen inte har velat ge sig på. Det
kan i vissa fall — men behöver inte —
tas som ett direktiv till regeringen. Det
kan däremot vara en stimulans för regeringen,
om den tar upp ett av utskottet
aktualiserat spörsmål, mot vilket
riksdagen inte haft någon invändning.
Då vet man ju att man har riksdagens
stöd, vilket kanske inte är alldeles oväsentligt.

I förevarande fall har utskottsmajoriteten
inte vågat sig på någonting som
kunde störa utrikesministerns sinnesfrid.
Mot detta har reservanterna hävdat
att man från svenskt håll bör våga
försöket att göra någonting för att få
slut på vapensändningarna, för att intressera
FN för konflikten och för att
hjälpa till att bättra förutsättningarna

2f Första kammarens protokoll 1969. Nr 13

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

för att få slut på striderna -— även om
det till en början inte skulle ge några resultat,
ja, även om man kanske inte når
så långt som till målet på åtskillig tid.
Vi har ansett det orimligt att bara sitta
och se på eländet och försöka hindra
att biafranerna svälter eller blöder ihjäl
i väntan på att saker och ting skall ordna
sig av sig själva.

Vi tror inte att vissa försök av de
slag vi förordat skulle behöva skada
möjligheten till humanitära insatser.
För det talar det faktum att Frankrike
har tagit ställning utan att detta betytt
blockad av den humanitära hjälpen.
Den kanadensiske statsministern har
krävt att de brittiska vapenleveranserna
till Nigeria skall upphöra. Hjälpen
fortsätter. Mot antagandet att aktivitet
eller opinionsbildning i den riktning
som jag nämnt skulle innebära risker
för den humanitära hjälpen talar också
att även Nigeria utanför Biafra är starkt
beroende av humanitär hjälp, bl. a. och
inte minst inom de områden som erövrats
från biafranerna, där enligt alla
uppgifter nöden är mycket stor.

Det har här påpekats att de danska
och norska utrikesministrarna inte har
samma ängslan som den svenska regeringen
och det svenska utrikesutskottet.
Båda har uttalat sig i vissa avseenden
i den riktning som förordats av oss reservanter.
Det är väl inte möjligt att
den svenske utrikesministern skulle
vägra att delta i dessa aktiviteter? Vad
FN beträffar har för övrigt praxis vid
olika tillfällen gått vid sidan av den
paragraf i stadgan som innebär att organisationen
inte kan blanda sig i inrikespolitiska
konflikter. Den bestämmelsen
har vid några tillfällen överträtts
med olika motiveringar.

Jag vill till sist säga att jag ser hela
frågan om Biafrakonflikten dels naturligtvis
som ett politiskt, formellt juridiskt
problem men i hög grad som ett
mänskligt. Visst kan hjälpsändningar
lindra katastrofen i Biafra, men det är
endast och allenast genom att striden
stoppas och blockaden mot Biafraområ -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
det hävs som verklig hjälp ges. Vad vi
kan göra från svenskt håll i detta avseende
bör vi göra, även om verkan i
första hand skulle vara ytterligt liten.
Jag tror inte att vår neutralitet skulle
ta skada därav, inte ens om vi gör vissa
framstötar ensamma, och framför allt
inte om vi gör ansträngningarna tillsammans
med Danmark och Norge.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Innan utrikesministern
blandar sig i denna debatt, vilket jag
förmodar att han kommer att göra, vill
jag uttrycka regeringens tillfredsställelse
över att även denna gång kunna konstatera
den nära nog fullständiga uppslutning
kring utrikespolitikens och
handelspolitikens principer, målsättning
och allmänna handlingslinjer som
kommit till uttryck i debatten i dag.
Jag föreställer mig som sagt att utrikesministern
senare kommer att besvara
en del av de frågor och bemöta en del
av de angrepp som riktats mot honom.

Jag vill begagna detta tillfälle till att
ta upp en fråga som det kan finnas skäl
att söka komma fram till ytterligare
klarhet i. Det är spörsmålet om och i
vilken ordning vi kan tänka oss tillgripa
ekonomiska och handelspolitiska åtgärder
för att öva tryck på nationer som
uppträder som fredsbrytare eller inte
respekterar grundläggande mänskliga
fri- och rättigheter.

Jag noterade att herr Virgin klart tog
avstånd från tanken på blockadåtgärder
från enskilt lands sida. Och om jag förstod
herr Bengtson rätt var han av samma
uppfattning. Jag hörde också, och
det var ingen överraskning för mig, att
herr Geijer, utrikesutskottets ordförande,
inte ansåg att dylika åtgärder skulle
representera en framkomlig väg. Litet
svårare är det för oss att veta var vi
egentligen har folkpartiet i denna fråga.
Man kan åberopa uttalanden från
folkpartihåll som går ut på att det bör
kunna vara ett möjligt vapen. Å andra
sidan sade inte herr Dahlén det i dag.
Men det vore värdefullt om han klar -

läde hur han ser på de krav som framställs
från exempelvis folkpartiungdomen
och från herr Ahlmark, med vilken
jag hade en diskussion — en av många
— i andra kammaren för snart en vecka
sedan. Jag frågade herr Ahlmark,
utan att på den punkten få någon egentlig
upplysning av honom, var folkpartiets
ledning stod beträffande sådana
sanktioner. Det har naturligtvis sitt intresse
att veta hur enskilda riksdagsmän
ser på dessa, men för oss här i
riksdagen, liksom för svenska folket,
är det betydligt väsentligare att få veta
hur ett oppositionspartis ledning ställer
sig.

Jag skall i största korthet, herr talman,
begagna tillfället att något utveckla
regeringens syn på frågan om ekonomiska
sanktioner.

Låt mig först konstatera vad vi alla
vet, att det är drygt 150 år sedan Sverige
var invecklat i ett krig. Vi vill fortsätta
att leva i fred och hålla oss utanför
internationella konflikter, det är
utrikespolitikens huvudsyfte. Vi vägrar
i konsekvens därmed att delta i ekonomisk
krigföring. Det har vid skilda tillfällen
förekommit att vi har utsatts för
påtryckningar att acceptera ekonomiska
blockadåtgärder. Låt mig nämna
dem som Förenta staterna och sedermera
de allierade i NATO tillgrep mot
Sovjetunionen och andra öststater. Vi
svarade konsekvent nej till dessa påtryckningar
med hänvisning till vår
ställning som en neutral stat. Vi avvisade
varje framställning. Inte för ett
ögonblick har vi heller tänkt oss acceptera
den amerikanska bojkott som riktats
mot Kuba.

Sverige har däremot godtagit det vapen
som universella ekonomiska sanktioner
utgör och följer som medlem av
Förenta Nationerna lojalt alla sanktionsbeslut.
Men en förutsättning är att
beslutet tillkommit i den ordning som
FN-stadgan föreskriver, nämligen genom
ett enhälligt beslut av säkerhetsrådet
— stormakterna måste vara överens.

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

Jag lyssnade till herr Wedén som i
andra kammaren var inne på denna
fråga, men han uttryckte sig denna
gång såvitt jag kan finna ganska suddigt.
Det vore därför bra om herr Dahlén
kunde begagna tillfället att ge oss
ett klarläggande hur folkpartiet ser på
dessa saker.

Vi har, upprepar jag, inte bara följt
FN:s beslut om sanktioner, utan vi har
också aktivt stött strävanden i många
fall att få till stånd universella sanktioner,
exempelvis mot Sydafrika.

Varför har vi denna begränsning?
Jo, låt mig erinra om att vi måste följa
FN-stadgans bestämmelser. Endast säkerhetsrådet
har enligt stadgarna kompetens
att fatta beslut om tvångsåtgärder.
Ett strängt iakttagande av denna
regel är av vital betydelse för ett neutralt
lands medlemskap i Förenta Nationerna,
det tror jag att jag inte behöver
utveckla närmare. Som FN-medlem
har vi uppgivit vår neutralitet endast
i den mycket begränsade omfattning
som följer av själva omröstningsreglerna.
Att utvidga våra förpliktelser och
delta i andra tvångsåtgärder är inte
förenligt med den svenska utrikespolitikens
grundlinje, det vill jag understryka.

FN har i ett enda fall beslutat om
sanktioner, nämligen mot Rhodesia.
Utan överdrift tror jag man kan påstå
att ingen nation har mera konsekvent
och hårdare tillämpat det beslutet än
Sverige. Det har emellertid i praktiken
dessvärre visat sig vara förenat med
avsevärda svårigheter att uppnå önskat
resultat med ekonomiska blockadåtgärder,
även när de har universell karaktär.
Inte ens i FN:s hand har sanktionsvapnet
visat sig helt effektivt. Det berördes
i regeringens deklaration i dag.
Rhodesiasanktionen har varit i kraft
i över tre år utan att Smith-regeringen
bringats på fall.

Man måste därför med beklagande
konstatera att man inte ens vid en fullständig
uppslutning kring ett FN-beslut
om sanktioner — dessvärre var inte

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
detta fallet i fråga om Rhodesia — kan
vara helt säker på att resultatet blir det
önskade. De ekonomiska förhållandena
i det land som blockadåtgärderna riktar
sig mot kan vara sådana att de ekonomiska
följderna i hög grad blir begränsade
även vid en fullständig blockad.
Vad jag nu sagt om sanktionsvapnets
effektivitet innebär naturligtvis
inte att Sverige skall ompröva sin hittillsvarande
politik. Vi kommer allt
framgent liksom hittills i FN att verka
för att sanktioner tillgrips mot nationer
som uppträder som fredsstörare och
rasförtryckare. De ekonomiska verkningarna
av blockadåtgärder bör man
dock bedöma realistiskt.

Vi vill däremot inte gå till ensidiga
aktioner för att stödja frihetssträvanden
eller straffa fredsbrytare. Denna
inställning baserar sig på insikten att
Sverige är en småstat. Ekonomiska
sanktioner, som inte grundar sig på beslut
i FN, ingår icke i vår utrikespolitiska
arsenal. Låt mig kraftigt framhålla
det. Låt mig också beröra några av skälen
till att vi inte vill engagera oss i
dylika bojkottaktioner.

För det första måste vi ta hänsyn till
vår neutralitetspolitik; det har jag redan
talat om.

För det andra blir sanktioner från ett
enstaka lands sida i allmänhet verkningslösa.
Sådana åtgärder skulle närmast
innebära en meningslös demonstration,
som knappast torde skada det
land som blockaden riktar sig mot.

För det tredje skulle ekonomiska
sanktioner från ett enstaka lands sida
innebära brott mot ingångna internationella
avtal. Ett sådant avtalsbrott är
naturligtvis särskilt allvarligt för ett
litet land som Sverige. Vi skulle kunna
utsättas för repressalier av olika slag,
och i varje fall skulle våra möjligheter
att med konsekvens verka för handelns
internationalisering försämras.

För det fjärde skulle de ekonomiska
konsekvenserna för vår egen del bli
ganska kännbara. Jag tror att herr Virgin
erinrade om den saken i sitt an -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
förande. Vi skulle lätt kunna utsättas
för påtryckningar från opinionen här
i landet — det måste vi inse — att inte
bara sluta handla med Portugal och
Sydafrika, utan kanske också att sluta
handla med Sydamerika, Grekland och
Spanien. Ingen vet egentligen var en
sådan linje skulle sluta. Man kan inte
utesluta att opinionskrav i vissa lägen
skulle kunna komma att framställas om
att vi borde bojkotta även vissa östländer
genom att helt enkelt avstå från
att handla med dem. I alla länder utan
verklig demokratisk regim vet vi mycket
väl att det finns latenta spänningar,
som lätt kan leda till att militärdiktaturer
och förtryckarregeringar etableras.
Vi upplever det nästan dagligen.
Även i enpartistater, där regeringen åtminstone
ursprungligen eller i vissa lägen
representerat en majoritet av folket,
har det förekommit. Jag har försökt
göra mig en föreställning om hur
stor del av vår export som går till stater,
där regeringarna inte tillsatts genom
fria val. En överslagsberäkning ger
vid handen att mellan 15 och 20 procent
skulle komma att beröras. En
kraftig nedgång i den delen av vår export
skulle knappast undgå att få konsekvenser
för tillväxttakten i den svenska
ekonomin. Ja, det är inte uteslutet
att de ekonomiska framstegen till och
med skulle utebli.

Låt mig till sist, herr talman, understryka
att jag hyser all respekt och aktning
för den starka indignation som
Portugals vedervärdiga förtryck i södra
Afrika framkallar, inte minst hos den
vakna ungdomen. Dess heta önskan att
snart sagt till varje pris ila befrielserörelserna
till hjälp har jag full förståelse
för, i varje fall när den är
framsprungen ur en önskan att hjälpa
och ur äkta djupa känslor av internationell
solidaritet. Jag erkänner gärna
att vi visst inte skall låta det stanna vid
spontana sympatiyttringar. Vi måste
också verka i enlighet med vår övertygelse,
men inte genom ogenomtänkta
och orealistiska ingripanden mot han -

deln. Det skulle inte förbättra läget för
de förtryckta eller stärka befrielserörelsernas
ställning. Det skulle innebära
avtalsbrott och minskad tilltro i
omvärlden till våra internationella engagemang
och kanske också minska
våra ekonomiska möjligheter att bispringa
de utsatta och nödlidande folken.
Låt oss vara realistiska i vårt
handlande, inte bara upprörda i våra
känslor! Vi har engagerat och vi kan
engagera SIDA:s resurser i större utsträckning
för humanitärt bistånd. Vi
skall fortsätta att i FN och andra internationella
organisationer göra vår
röst hörd för effektiva åtgärder till
stöd för de förtryckta exempelvis i
södra Afrika, för deras rätt att kasta
av sig oket och att själva forma sina
öden.

Herr Geijer menade att åtskilliga
aspekter av Portugals politik och även
dess arbetsmarknadslagstiftning borde
göras till föremål för granskning av
EFTA:s ministerråd. Jag har ingenting
i princip att invända mot det.
Tvärtom, jag har redan vid flera tillfällen
i EFTA-sammanhang tagit upp
den portugisiska regimens politik till
kritisk granskning. Jag måste emellertid
erkänna att jag hittills varit mer eller
mindre ensam. Och när jag vid två tillfällen
i EFTA:s ministerråd tagit upp
just de frågor som herr Geijer nämner,
har jag efter några timmars fäktande
måst erkänna att jag inte haft stöd för
det och —- med få undantag — inte
kunnat vinna andra medlemsstaters
gehör för min ståndpunkt.

Det finns andra organisationer där
denna fråga skulle kunna tas upp, föreställer
jag mig, t. ex. Internationella arbetsbyrån
(ILO). Jag tror att det är
svårare för ILO att hävda den ståndpunkten
att en fråga av denna art inte
skulle kunna tas upp i denna organisation,
än det har varit för mina kolleger
i EFTA och för EFTA:s generalsekretariat
att säga att frågan inte hör
hemma där.

Jag vill gärna säga att dessa ned -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

slående erfarenheter för mig inte alls
utgör skäl att inte även i fortsättningen
ta till vara varje tillfälle som kan uppstå
att påtala Portugals politik i olika
hänseenden, dess kolonialpolitik, brottet
mot FN-sanktionerna mot Rhodesia.
Jag skall fortsätta att ta upp de frågorna.
Huruvida jag kommer att bli
framgångsrik eller hur lång tid det
kommer att dröja, vet jag inte. Men
befrielserörelsernas kamp går vidare,
och jag är övertygad om att de flesta
av oss här kommer att få uppleva den
dag då segraren också är befriaren.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lange frågade efter
folkpartiets ståndpunkt när det gäller
handelspolitiken mot bakgrunden
av problemet om vi skall handla med
alla länder eller ej.

.lag vill då först erinra om att jag i
mitt första anförande markerade att vi
för att kunna fullfölja en alliansfri utrikespolitik
måste handla med alla länder
som det över huvud taget är möjligt
att driva handel med. Att börja göra en
diskriminering i detta avseende anser
vi vara farligt annat än i alldeles speciella
situationer.

Jag skall inte ta den andliga temperaturen
på herr Langes indignation
gentemot Portugals kolonialpolitik och
inte heller temperaturen på min egen
— herr Lange har ju nu uttalat sig emot
den politiken, och jag accepterar detta.
Det intressanta var ju att herr Lange nu
också närmade sig oss litet grand när
det gällde att försöka göra aktioner mot
Portugal inom EFTA:s ram, ty han fann
ju att han till stora delar kunde ansluta
sig till vad herr Geijer här anfört.

Sedan gällde det den principiella
fråga som herr Lange här tog upp. I
mitt första anförande förklarade jag att
jag anslöt mig till en princip som uttalats
i regeringsdeklarationen med den
nyansering som jag gjort beträffande
specialfallet Portugal, där jag tycker
att herr Lange bör driva på litet mer

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
inom FN:s och EFTA:s ram. Tilltron
till att Sverige håller avtal måste vi
upprätthålla. Det vore fullständigt orimligt,
om vi skulle komma i en annan
situation. Det är den första punkten.

Den andra punkten är att om FN:s
säkerhetsråd beslutat sanktioner, bör
Sverige lojalt följa detta. Herr Lange
har tydligen haft litet svårt att följa
med debatten i båda kamrarna, ty han
tyckte att herr Wedén var suddig i detta
sammanhang. Jag vet ungefär vad
herr Wedén har sagt, och det är att vi
skall erinra oss att det har funnits situationer
i FN då enbart ett beslut i säkerhetsrådet
inte varit avgörande för vad
FN skall göra. Det stora exemplet var
Achesonplanen; utan den hade ju FN
inte kunnat göra en insats när det gäller
kriget i Korea. Det var den punkten
herr Wedén tog upp. Generellt bör säkerhetsrådet
besluta i sådana här saker,
men regeringen har ju hittilldags
inte sagt att herr Undén haft fel när
Sverige gick med på Achesonplanen.
Jag förmodar därför att herr Lange i
princip inte har någon annan mening
heller.

Den tredje punkten är att om vi fattar
beslut om sanktioner, skall bördan delas
av hela svenska folket. Det kan inte
sägas att en viss grupp människor eller
att människor i ett visst företag skall
bära bördan. Jag tror inte heller att vi
på denna punkt har någon annan mening
än regeringen.

Den fjärde punkten — som jag också
tog upp i mitt första anförande — är
att om svenska staten inte bedriver en
sanktionspolitik, kan vi inte begära att
enskilda medborgare eller enskilda företag
skall driva sanktionspolitik på
egen hand. Jag förmodar att vi också
i det avseendet är överens.

Den femte punkten är att ingenting
hindrar att enskilda medborgare försöker
skapa en opinion för en vidgad
bojkott. Ingenting hindrar någon att
själv utöva en privat bojkott, så länge
den inte strider mot gällande lag eller
gällande avtal. Jag förmodar att herr

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
Lange inte heller på den punkten har
någon avvikande mening.

När det gäller huvudprinciperna är
vi, såvitt jag kan förstå överens — om
nu regeringsdeklarationen gäller även
några timmar efter det att den upplästes.

Jag beklagar, herr talman, att herr
Lange begränsade sig till denna sak.
Det finns många andra ting inom herr
Langes eget område som är av stor betydelse.
Jag antydde att det inte finns
någon säkerhet för att valutaoron inte
kommer att dyka upp i Europa igen och
kommer att beröra oss på ett alldeles
särskilt sätt. Det finns en rad frågor
där herr Lange har mycket väsentliga
insatser att göra, hoppas vi. Det hade
varit bra, om herr Lange hade talat om
de frågorna också.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Dahlén anser att
jag nu äntligen har närmat mig den
ståndpunkt han själv intar och förordar
att vi skall begagna tillfällena, när de
erbjuder sig, att också i EFTA försöka
påverka Portugal. Jag hade ju instämt
i vad herr Geijer sade, men jag tror att
det framgick av mitt föregående anförande
att jag kunde göra det med så
mycket bättre samvete som jag i mer än
två år försökt tillvarata dessa möjligheter.
Två gånger har Portugals politik,
som inte tillåter fri organisationsrätt
m. m. för anställda, påtalats i EFTA:s
ministerråd. Därutöver har vid sidan
av rådet åtskilliga tillfällen erbjudit sig,
där vi kunnat ta upp resonemang med
Portugal om hur vi ser på kolonialpolitiken
i södra Afrika. Det är alltså inte
fråga om ett närmande till herr Dahlén
utan ett fortsatt understrykande av att
detta är viktigt.

Jag skall inte ge mig in på en diskussion
om Achesonplanen, men jag vill
erinra herr Dahlén — för kammarens
övriga ledamöter som känner till FN:s
historia är det kanske överflödigt — om
att ingripandet i Korea kunde ske inte

bara därför att man tolkade en röstning
i generalförsamlingen på ett särskilt
sätt utan framför allt därför att Sovjetunionen
inte deltog i säkerhetsrådet,
som av den anledningen blev enhälligt.
Vi har sagt att Förenta Nationerna kan
fungera endast under den förutsättningen
att stormakterna är överens, och
endast under den förutsättningen kan
ett neutralt land följa ett FN-beslut. På
den punkten tror jag inte att man skall
försöka göra gällande att en viss ändring
har inträtt. Herr Dahlén ville gärna
hastigt komma över det här.

Jag är glad över att vi är så överens
i fråga om principerna, men låt oss för
att göra det riktigt tydligt, herr Dahlén,
ta upp det konkreta fallet, nämligen
kraftverket Cabora Bassa i Mocambique.
Såvitt jag förstår har det inte kunnat
ledas i bevis att Rhodesia skall få ström
från det kraftverket. Vad som kan komma
att hända i framtiden, när kraftverket
blir färdigt 1978, kan varken herr
Dahlén eller jag veta någonting om nu.

Inget svenskt företag skulle utan att
göra sig skyldigt till allvarligt lagbrott
kunna engagera sig med leveranser för
strömöverföring till Rhodesia. Det är
ett faktum. När lagen antagits av riksdagen
— den framläggs inom kort, sedan
förslaget behandlats av lagrådet —
blir vederbörande företag, om någonting
sådant sker, ställt till ansvar inför
domstol. Det vet också de svenska företagen.
Eftersom det inte bevisats att det
kommer att ske strömöverföring till
Rhodesia, anser jag att vi kan t. v. lämna
den aspekten av frågan därhän.
Inget svenskt företag kan medverka till
strömleverans till Rhodesia så länge
sanktionsbeslutet är i kraft.

Det har gjorts gällande från Frelimos
sida att kraftverkets tillkomst stör frihetsrörelsen,
och det är mycket möjligt
att Frelimo på kort sikt har rätt i sin
uppfattning. Det är detta diskussionen
gäller. Kan vi förbjuda ASEA att medverka
genom att tillgripa en särskild
lagstiftning? Svenska regeringen har
aldrig uppmanat ASEA att engagera sig

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

i projektet. De flesta av oss skulle väl
helst lia sett att det funnits något annat
för ASEA att sysselsätta sig med, men
det är en sak för sig. Reglerna är sådana
att något tillstånd inte erfordras.
ASEA har full rätt att engagera sig, men
det sker i så fall på företagets eget ansvar.

Det är det här resonemanget som
exempelvis många företrädare för Folkpartiets
ungdomsförbund vägrar att acceptera.
Vissa företrädare för folkpartiet
i riksdagen har också vägrat acceptera
detta och begärt ingripanden. Min
fråga är bara: Var står herr Dahlén?

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lange utgår ifrån
att det inte är bevisat att Rhodesia kommer
att få del av strömmen från Cabora
Bassa-verket. Jag utgår från detta, därför
att det var ju en hypotetisk fråga
som herr Lange ställde. Herr Lange frågar
om folkpartiet, ifall herr Lange har
rätt, anser att Sverige bör stifta en lag
som förbjuder ASEA att leverera till
detta kraftverk.

Herr talman! Mitt svar på denna fråga
är nej. Det anser vi inte.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är tacksam för det
svaret. Jag tog emot det med stor tillfredsställelse.
Här är alltså alla partiledningar
fullständigt ense.

Om herr Dahlén har några bevis för
att det blir kraftöverföring genom
svensk medverkan till Rhodesia hoppas
jag att han underrättar den svenska opinionen,
den svenska riksdagen och det
svenska domstolsväsendet om det.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Låt mig först bara deklarera
att det på samma sätt som under
tidigare år vad gäller utrikespolitiken
i stort sett har rått enighet mellan
samtliga talare. Det är också glädjande

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
att vi i det sammanhanget kan konstatera
att samma enighet råder också vad
gäller vår neutralitetspolitik. Skillnaderna
består i små nyanser och många
gånger olika tolkningar av problem som
skall lösas.

Dagens regeringsdeklaration inleds
med några funderingar om hur den vetenskapliga
och tekniska utvecklingen
påverkar det internationella samarbetet.
Det ligger nära till hands att tappa
bort de mera långsiktiga utvecklingslinjerna
i den utrikespolitiska debatten,
som i så hög grad präglas av de
akuta konflikterna.

Tyvärr förbigår deklarationen en viktig
fråga som inom en snar framtid
kommer att bli verklighet, nämligen telesatelliterna,
och även kommunikationernas
utveckling i övrigt. Det vore intressant
att höra regeringens bedömning
av möjligheterna att pacificera telesatelliterna
som ett maktpolitiskt instrument
i stormakternas händer. Självfallet
måste vi på det här området liksom
på andra eftersträva en sådan ordning
att de förbättrade tekniska möjligheterna
kan användas i fredens intresse
för ökad upplysning. Det måste anses
som mycket angeläget att vi via en utbyggnad
av massmedia skapar större
förståelse mellan världens folk.

Som vanligt upptar världens många
akuta konflikter ett betydande utrymme
i regeringsdeklarationen, och ändå förbigås
många konfliktområden som
kanske inom en nära framtid står på
tidningarnas förstasidor. De sociala
spänningarna i dessa länder är enorma.
Många regimer representerar i stort
sett bara sig själva, och i varje fall inte
majoriteten av folken.

Frigörelseprocesserna är i gång i södra
Afrika, i Sydamerika, i Asien. Vietnamfrågan
står nu liksom för ett år sedan
i centrum för intresset, även om
den kanske inte upplevs lika intensivt
som då. Förhandlingar pågår i Paris. I
fråga om förhandlingsresultatet får man
väl säga att det har varit anmärkningsvärt
tyst. Låt oss hoppas att de s. k. in -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
formella diskussionerna skall leda till
ett bättre resultat.

Den diskussion som flammade upp
här i landet och i viss mån även internationellt
när Sverige erkände Nordvietnam
är i det större perspektivet
ganska ovidkommande. Erkännandet
var välmotiverat och har såvitt man kan
se knappast några verkningar för den
fortsatta mödosamma vägen från krig
via förhandlingar till fred. Vi får hoppas
att inblandade parter skall nå en
uppgörelse som ger det vietnamesiska
folket rätt att självt bestämma om sin
framtid.

Sedan många år har Sverige haft en
konsekvent och starkt kritisk inställning
till den politik som bedrivs av staterna
i Sydafrika, där människovärdet
har fått vika för de vita minoriteternas
makt och bevakning av sina intressen.
Jag har tidigare här i kammaren pläderat
för bojkottåtgärder mot Sydafrika.
Det förekommer emellertid egentligen
ingen artskillnad i fråga om den politik
som på detta område bedrivs i Sydafrika,
Rhodesia, Angola och Mopambique.
Det är nödvändigt att dessa stater ses i
ett sammanhang, och det är nödvändigt
för att sanktioner skall bli effektiva. Mot
den bakgrunden är det som jag finner
det beklagligt att FN inte har vidtagit
kraftigare åtgärder.

Till sist, herr talman, vill jag av en
viss anledning säga några ord om handelspolitiken.
Jag vill något beröra frågan
om Nordek.

Debatterna i Nordiska rådet om
Nordekplanen hade över lag en positiv
grundton. Det kan vara skäl att påminna
om vad som där förekom, därför att
det i viss mån har förvanskats av massmedia,
och jag åsyftar då inte bara radion
och televisionen utan även tidningspressen.
När vi kom till rådets
session hade vi att ta ställning till en
ämbetsmannarapport om en nordisk
tullunion. Ämbetsmannagruppen hade
utelämnat de kontroversiella frågorna,
som rörde livsmedlen, fisket och kapitalfrågorna.
Vad hände sedan i Nor -

diska rådet? Ingenting annat hände än
att man efter diskussioner såväl i ekonomiska
utskottet som inom rådet var
enig om att försök skulle göras att utreda
även de kontroversiella frågorna.
Det uppdrogs åt ämbetsmannagruppen,
som jag inom parentes vill säga tidigare
hade utfört ett mycket gott arbete,
att göra detta. Sedan skulle man underhandla
med respektive länders regeringar.
Rapporten skulle vara klar den
15 juli och då föreläggas de olika ländernas
regeringar, dessutom Nordiska
rådets presidium och ekonomiska utskottet.
Det är väl när det gäller vad
som därefter skall komma som det verkligt
kontroversiella kommer in i bilden,
i tänkandet och handlandet som
sådant. Vi för i vårt land en neutralitetspolitik,
som innebär att vi via
svenskt jordbruk måste ha en viss livsmedelsproduktion.
Jag skall inte här ta
upp till debatt om den skall ligga vid 80
eller 90 procent eller vid något annat
procenttal, utan jag vill bara konstatera
att vi är nödsakade, om vi skall behålla
vår neutralitet, att ha en rätt stor produktion
av livsmedel i Sverige. Det var
just detta jag sade även inom Nordiska
rådet. Det är beklagligt att handelsministern
för närvarande inte är i kammaren.
I all min blygsamhet, herr talman,
skulle jag nämligen ha velat framställa
några önskemål till handelsministern.

För det första skulle jag önska att
handelsministern, i stället för att diskutera
den frågan med någon i medkammaren,
ville diskutera min person i denna
kammare.

För det andra skulle jag vilja påpeka
att det nog vore hälsosamt om handelsministern,
innan han tar upp dessa frågor
till diskussion på det sätt han gjorde
i medkammaren, läste protokollet
från Nordiska rådet. Av detta kan han
kanske få en uppfattning om vad jag
sade i det sammanhanget.

Med detta ber jag att få sluta, herr talman.

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (in):

Herr talman! Som litterär produkt
förtjänar årets utrikespolitiska regeringsdeklaration
förvisso ett högt betyg.
Men även ur politisk synpunkt kan
deklarationen i väsentliga stycken bli
föremål för beröm, och den bör kunna
vinna en tämligen allmän anslutning.
Detta mitt omdöme gäller även — vilket
jag skulle vilja ha framfört till
handelsministern — det handelspolitiska
avsnittet.

Regeringsdeklarationen skiljer sig i
detta hänseende på ett fördelaktigt sätt
från fjolårets. Men detta till trots finns
givetvis vissa nyanser i bedömandet.
Därjämte kommer på vissa punkter till
uttryck en mening som skiljer sig från
vår. Det är dessa nyansskillnader och
avvikelser jag i huvudsak skall uppehålla
mig vid.

Som vinjett till regeringsdeklarationen
står följande korta och kärnfulla
meningar: »Människor och nationer

har kommit varandra närmare. Vår
grannes problem har blivit våra egna.
Och i dagens krympande värld är vi
alla grannar.»

Det är så sant som det är sagt. Det
är en paroll som förplilttigar. Jag vill
fråga: Betyder det att den goda grannens
politik, efter föredöme av amerikansk
politik från Roosevelts dagar,
nu proklamerats som ledstjärna för
den svenska utrikespolitiken?

Efter detta regeringsuttalande kommer
reservationen att vårt lands utrikespolitik,
som är baserad på neutralitet
och alliansfrihet, icke förutsätter
åsiktsneutralitet. I och för sig är
detta givetvis riktigt, men enligt min
mening bör vi då, som nation, uppträda
med all moderation, så att man i utlandet
inte tvivlar på vår neutralitet.
Tyvärr har man i utlandet -— det har
jag själv erfarit — fått en uppfattning
av vårt agerande i olika stycken som
ställer vårt neutrala sinnelag i tvivelsmål.

Den goda grannens politik förutsätter
tolerans, hänsyn och rimlig respekt

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
för andra länder, även sådana som har
en annan form av regim än vi själva.
Tolerans får inte enbart bli ett honnörsord
utan måste vara en attityd
i anda och sanning. En sådan politik
förutsätter också att vårt land låter bli
att onödigtvis lägga sig i andra länders
interna förhållanden. Framför allt
hör vi som nation, som kollektiv — och
även som enskilda människor —- avhålla
oss från mer eller mindre aggressiva
åsiktsengagemang, som lätt kan
leda till att vår neutralitet kommer i
vanrykte i utlandet. Vi måste också
låta bli att uppträda som något slags
världssamvete med patentlösningar på
vad som är sanning och rätt. Det är
de aggressiva formerna i vissa kretsar,
som jag finner särskilt betänkliga och
och reagerar emot. Om vi önskar framträda
som den gode grannen bör vi omsorgsfullt
undvika att »spotta andra
folk i ansiktet». Vi tycker inte om att
man i utlandet spottar på oss, och då
måste vi också låta bli att spotta på
andra. Den revolutionsromantik som
på sina håll blommar för fullt får i vilket
fall som helst inte leda till officiella
demonstrationer.

Samtidigt som jag säger detta noterar
jag med stor tillfredsställelse att årets
regeringsdeklaration i sina omdömen
om andra länder uttrycker sig mycket
mera försiktigt och modest än fjolårets.
Jag skulle emellertid vilja ge uttryck
åt en önskan att även den allmänna
opinionen och massmedia vinnlägger
sig om återhållsamhet i uttryckssätten.
Bland annat borde Sveriges
Radio inte tolerera att man trampar
på andra länders nationella symboler.
I massmedias tidsålder — i televisionens
tidsålder är det dubbelt angeläget
att den politiska massuggestionen
hålls tillbaka. Man vet eljest inte
var det slutar.

Tyvärr har vårt land under senare
tid på olika sätt förlorat en del av sin
tidigare goodwill i utlandet. Medan
vårt land sålunda tidigare åtnjöt stor
aktning och stort intresse i Förenta

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
staterna som landet »of the middle
way» har våra olika attityder under
senare år tillsammans bidragit till att
det positiva intresset förbytts i sin
motsats.

Till dessa reaktioner har bidragit en
mängd händelser, bland annat — det
tror jag är ganska väsentligt — den
glorifiering av de amerikanska desertörerna
som har ägt rum här i landet
och vilken har gått vida kretsar i Amerika
hårt till sinnes. 1 de anglosaxiska
länderna ser man kanske på ett annat
och strängare sätt på sådana ting än
vad vi gör här.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på den skrivelse som Exportföreningen
den 4 mars i år tillställde
utrikesdepartementet rörande en undersökning
som svenska handelskammaren
i New York gjort om de amerikanska
relationerna i anledning av de
spänningar, som tidivis faktiskt har
uppstått i de svensk-amerikanska förbindelserna.
En ny kraftig reaktion har
följt på upprättandet i januari av diplomatiska
förbindelser med Nordvietnam
och det samtidiga meddelandet om
inrättandet av en ambassad i Havanna.

Exportföreningen hänvisar till en
exempelsamling — jag har den tillgänglig
— där svenska företag har fått
betala fiolerna då den svenska regeringen
spelat upp. Det är många exportorder
som har gått förlorade för
svensk industri på detta sätt.

Låt mig tillägga ytterligare en sak.
Den dag som USA misströstar om de
europeiska länderna och återgår till
isolationism hänger vårt eget lands frihet
på en skör tråd.

Vad jag nu sagt om större återhållsamhet
i fråga om visandet av sympatier
och antipatier hindrar inte att
jag vill uttala mig för en fortsatt aktiv
svensk politik i Grekiandsfrågan. I
Europarådet har jag varit med och röstat
för rekommendationen till ministerkommittén
att besluta om suspension
av Grekland som medlem så länge nuvarande
politiska ordning där upp -

rätthålles. Jag har gjort detta från den
rent formella utgångspunkten att Grekland
under sin nuvarande regim, som
saknar varje sken av legalitet för sin
maktställning, inte fyller de krav för
medlemskap som statuterna för Europarådet
uppställer. Dagens Grekland är
förvisso ingen demokrati — därför suspendering.
En tillfällig suspendering
borde dock rimligen kunna äga rum
under sådana former som inte kränker
det stolta grekiska folkets känslor. Bojkotter
och dylikt bör undvikas. De får
ofta lätt en negativ effekt och träffar
menige man på ett kännbart sätt.

När det gäller bojkotter är Rhodesia
givetvis ett särfall. Där har vi påtagit
oss förpliktelser genom Förenta
Nationerna.

Beträffande Portugal skulle jag i anledning
av vad som nyss sades av herr
Arne Geijer vilja lämna en upplysning.
Jag hade nyligen besök av ett par portugisiska
flyktingar. De hade suttit i
fängelse båda två, den ene i tre månader.
De lämnade uppgiften att den
nya portugisiska regeringen påbörjat
en omfattande liberaliserings- och demokratiseringsprocess,
med bland annat
amnesti för politiska fångar i stor
utsträckning. Jag tror att man kan hysa
förhoppningar om att utvecklingen i
Portugal går i rätt riktning. Därför ville
jag be herr Arne Geijer att ta det litet
lugnt på den här punkten.

I det handelspolitiska avsnittet stryker
regeringsdeklarationen under nödvändigheten
av att tilltron till Sveriges
vilja och förmåga att respektera ingångna
avtal vidmakthålles. Jag är glad
över denna förklaring. Vårt lands handelspolitik
får inte bli en lekboll i det
inrikespolitiska spelet. Helhjärtat ställer
sig moderata samlingspartiet bakom
regeringens bestämda avvisande av
kraven på att Sverige skall avbryta
sin handel med och vidtaga handelspolitiska
åtgärder mot andra stater under
motivering att dessa styres av regimer
som vi ogillar. Ett motsatt resonemang
skulle eljest till sist kunna

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

leda till — jag är medveten om att jag
spetsar till det hela — att vi fick inskränka
oss till att bedriva handel
med den enda nation vi riktigt gillar,
alltså med vårt eget land — möjligen
också med de andra nordiska länderna.
Detta om detta.

Vad gäller det nordiska samarbetet
vill jag i dagens läge inskränka mig
till att uttala den förhoppningen att
arbetet på Nordek snarast möjligt skall
krönas med framgång. Regeringens aktivitet
på denna punkt är värd det
största erkännande. Norden har sin
stora chans år 1969. Det vore ett politiskt
fiasko av stora mått och en tragedi,
om vår generation inte skulle gå
i land med uppgiften att få till stånd
en positiv lösning. Inte minst i min
skånska landsända är vi angelägna om
en sådan lösning. Vi förutsätter givetvis
därvid att det även på jordbrukets och
fiskets områden skall kunna vidtagas
sådana anordningar att utövarna av
dessa näringar känner sig tillgodosedda.

Utvecklingen mot en större, alltmer
integrerad internationell ekonomi fortsätter
av egen kraft. Den går inte i
längden att hejda, även om en del ställer
sig tveksamma. Tyvärr är hindren
för att vårt land skall komma med i
EEC för närvarande stora. Ett temporärt
alternativ utgör för den svenska
industrins del övergången till multinationella
företag med förgreningar
även inom EEC-området. Det räcker
emellertid inte med detta.

I fråga om EEC konstaterar jag med
glädje att regeringen i början av året
aviserat sexmaktsblockets regeringar
om att den under den självklara förutsättningen
att vår neutralitetspolitik
kan fullföljas kan tänka sig fullt medlemskap.
Det är gott och väl. Jag tror
att det varit bättre om regeringen uttryckligen
ändrat på ansökan till att gälla
fullt medlemskap, givetvis under enahanda
förutsättning. Då hade vi sluppit
detta tal, som ständigt ligger oss i
fatet på Europaplanet, om sex plus
fyra — där Sverige står utanför — i

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

stället för sex plus fem eller sex plus
sex.

Att vår ansökan om anslutning till
EEC för dagen inte ligger särskilt gynnsamt
till går det inte att blunda för.
Hela EEC-problematiken är besvärlig,
inte minst sedan general de Gaulle kastat
in tanken på en revision av Romavtalet
i diskussionen. Svårigheterna
för England och Frankrike att finna
varandra är påtagliga. Det framgår
bl. a. av den s. k. Soamesaffären, och
det måste vi också i Sverige själva bli
lidande av.

Att Sverige bör begagna eventuella
tillfällen att medverka i temporära, begränsade
engagemang med EEC finner
jag rätt och riktigt. Jag ställer mig alltså
i detta avseende på samma ståndpunkt
som herr Lange och regeringen.
År efter år går emellertid och ingenting
händer. Detta är tråkigt, eftersom
intresset till följd därav avtar. Opinionen
måste emellertid vara beredd på att
säga ja till Europa när den dagen kommer.

Att frihandelslinjen bör stå fast, därom
råder ingen oenighet. Temporära
skyddsåtgärder är emellertid nödvändiga
för att skydda vissa delar av den
svenska industrin, därom är jag i princip
ense med regeringen. För egen del
menar jag dock att de vidtagna åtgärderna
i vissa hänseenden är i behov
av att skärpas och utvidgas.

Till sist en annan sak som är av betydelse
för vår utrikeshandel. Sedan november
i fjol har den svenska valutareserven
kraftigt minskat genom ett totalt
valutautflöde fram till utgången av
februari med 1 273 miljoner kronor.
Utflödet har fortsatt under mars, bortsett
från senaste veckan då viss ökning
i reserven skett. Valutareserven uppgick
den 21 mars till 2 954 miljoner
kronor, vilket är inte mindre än 918
miljoner kronor lägre än motsvarande
datum i fjol.

Företeelsen är i och för sig oroväckande.
Närmare en fjärdedel av vår
valutareserv har runnit bort på några

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
korta månader. Jag skulle vilja sluta
med att till finansministern eller handelsministern,
eller till vem som från
den tomma regeringsbänken skulle vilja
svara, rikta frågan huruvida han är i
tillfälle att ge en analys av orsakssammanhanget
bakom valutautflödet. Sammanhänger
det med den allmänna oron
på den internationella valutamarknaden
eller har det inhemska orsaker?

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Herr Lundström liksom
herr Dahlén kritiserade i sina anföranden
utrikesutskottsmajoritetens sätt att
handlägga Biafrafrågan. I utskottets
ordförandes frånvaro vill jag tillbakavisa
denna kritik.

Utskottet höll, som herr Geijer betonade,
tre långa möten för att behandla
denna fråga. I slutet av det andra sammanträdet
betonade herr ordföranden
att frågan måste avgöras vid ett tredje
sammanträde, därför att utskottets tidtabell
hade blivit så förskjuten. Vid det
tredje mötet inledde oppositionens talesmän
emellertid med att begära uppskov
med behandlingen av Biafrafrågan,
det var, hette det, ingen brådska
med den utan den kunde vänta. Det ansåg
majoriteten i utskottet vara irrationellt,
ty därigenom skulle vårriksdagen
få två Biafradebatter.

Det kan inte finnas någon som helst
anledning att tala om övergrepp i dessa
sammanhang. Jag måste uttala min förundran
över oppositionens argumentering
i denna fråga; det finns heller ingen
anledning att göra Biafrafrågan till
ett partipolitiskt slagträ.

Man har också under dagens debatt
fått det intrycket att oppositionen bedriver
en underlig argumentering rörande
Biafra. Särskilt herr Dahlén har
uttalat att om bara den svenska regeringen
hade »en politisk vilja» så skulle
vi kunna få upp denna fråga på FN:s
dagordning. Herr Dahlén menar alltså
att det hela bara är en fråga om politisk
vilja från svensk sida.

Detta är en ytterligt ytlig bedömning
som bortser från det faktiska läget i
Förenta nationernas medlemskrets. FN
är ju summan av medlemmarnas politiska
vilja och kan ingenting göra utanför
dessa. Därför måste man i nuläget
konstatera att majoriteten av medlemmarna
icke vill ge FN mandat att ingripa
i Nigeriakriget.

Det finns tragiska paralleller till detta.
FN fick aldrig möjlighet att ingripa
i det sjuåriga befrielsekriget i Algeriet,
ty det betraktades som liggande utanför
FN :s kompetens. De politiska förutsättningarna
fanns inte. Vi har under flera
år sett hur Vietnamkriget aldrig kunnat
uppföras på FN :s dagordning, en
tragedi väl i nivå med både Algerietoch
Nigeriakriget.

Den svenska debatten innehåller i
många fall en övertro på FN :s möjligheter
att kunna handla. Man betraktar
ofta FN som ett överstatligt instrument,
där man så att säga trollar bort de politiska
realiteterna. I detta fall vet man
att praktiskt taget alla afrikanska regeringar
avråder från en intervention från
FN, därför att man inte vill riskera Nigerias
enhet. Det har här tidigare erinrats
om att två toppmöten i den afrikanska
enighetsorganisationen OAU har
fastställt denna sin hållning och att
endast fyra nationer gått emot det beslutet,
nämligen de som har erkänt
Biafra.

Det har anförts att FN-stadgan i sina
grundsatser fastställer att FN skall ingripa
när det gäller att lösa frågor som
berör de mänskliga rättigheterna. Men
det är också väsentligt att påpeka att
det i stadgan finns en paragraf av övergripande
karaktär vars innehåll går ut
på att »ingen bestämmelse i denna stadga
berättigar FN att ingripa i frågor
som väsentligen faller inom vederbörandes
egen behörighet». Så har både
generalsekreteraren och de afrikanska
staterna betraktat Nigeriafrågan.

Här har nu invänts att praxis ibland
inneburit att FN trots detta har ingripit,
t. ex. i de portugisiska kolonialaf -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

färerna och i Sydafrika. Det bär emellertid
skett i samband med den allmänna
kolonialpolitiken, på vilket område
FN under efterkrigstiden har gjort sin
kanske största insats.

I motionen från moderata samlingspartiet
hänvisar man till kriget i Kongo.
Den parallellen är dock ytterst haltande,
ty där var det den legala regeringen
som begärde att FN skulle ingripa. Den
FN-aktionen fick till resultat att Katangas
utbrytningsförsök misslyckades
och Kongos enhet kunde bevaras.

Herr Dahlén anklagade för en stund
sedan den svenska regeringen för att
den är undfallande, när tillräckligt
många stater, i detta fall afrikanska,
intar »en omänsklig attityd». Återigen
måste jag konstatera hur herr Dahlén
och andra debattörer, dock inte så markant
som han, ser bort från de faktiska
realiteterna. När herr Dahlén läser upp
ett telegram från den algeriske statschefen
Boumedienne och tycker att
denna använder alltför hårda ord när
han talar om neo-kolonialismen, måste
man betänka att den som talar i telegrammet
är ledare för en stat som behövde
sju års blodigt krig för att vinna
självständighet och suveränitet. Det
kan vara enkelt för oss i den svenska
katedern att uttala oss mästrande om
sådana statsledare när de uppträder i
en situation som denna. Det finns emellertid
ingen anledning att se bort från
realiteterna och från de erfarenheter
som politiska ledare som Boumedienne
själva haft.

När det påstås att Sverige är undfallande
mot de afrikanska regeringarna,
är det på sin plats att erinra om
att generalsekreterare U Thant mycket
bestämt har avrått från att FN skall försöka
ta upp Nigeriakonflikten, och det
kan väl inte råda någon tvekan om att
han skulle önska bidraga till konfliktens
lösning. Även han hänvisar till de
två toppkonferenserna i OAU och dess
hemställan att medlemsstaterna i FN
skall avhålla sig från varje aktion som
kan försvåra fred, enhet och territoriell

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
integritet för Nigeria. U Thant säger att
detta är en viktig vägledning för honom.
Han kan icke se hur något medlemsland,
eller för den del generalsekreteraren
själv, aktivt skulle kunna
blanda sig i saken.

U Thant tillfogar något som är väsentligt
för förståelsen av hela konflikten
och FN:s hållning: En annan viktig
princip är att Förenta nationerna
icke kan stödja någon aktion eller någon
rörelse som har som mål utbrytning
av ett område från ett bestämt
medlemsland. Det kostade FN många
dyrbara liv och över 500 miljoner dollar
att genomföra aktionen i Kongo, och
allteftersom utvecklingen i Kongo fortskred
blev FN det instrument som
hindrade Katangas hotande utbrytning.
Detta är den riktiga hållningen för FN,
säger U Thant. »Det finns utbrytningsrörelser
på många håll i världen, och
jag vill påstå, att över hälften av FN:s
medlemsstater har detta problem inpå
livet. Om FN skulle stödja principen
om utbrytning, skulle det icke finnas
något slut på de problem som många
medlemsländer skulle få.»

Det är dessa realiteter som ligger i
botten på konflikten och FN :s hållning.
Frågan gäller inte om den svenska regeringen
eller de nordiska regeringarna
har bristande vilja eller initiativförmåga,
ty man skulle omedelbart stöta
på dessa handfasta politiska realiteter.

Att ta upp frågan och föra den vidare
inom FN :s ram borde naturligtvis ligga
allra närmast till hands för de afrikanska
regeringar som erkänt Biafra,
då i första hand för Zambia som från
årsskiftet är medlem av säkerhetsrådet.
När inte Zambia tagit upp frågan beror
det naturligtvis inte på bristande vilja.

Det talas nu om ett danskt initiativ
och ett norskt regeringsuttalande. Självfallet
skall vi med största intresse ta
del av innebörden däri och se vad det
konkret kan innebära. Jag erinrade om
att Danmark fram till årsskiftet var
medlem av säkerhetsrådet och att Finland
nu intar den ställningen. Sverige

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
arbetar naturligtvis i intimt samförstånd
med dessa nordiska länder både
i huvudstäderna och genom vår FN-representation.
Man kan förutsätta att om
det yppar sig möjligheter i säkerhetsrådet
eller under höstens ordinarie FNförsamling
kommer de att bevakas positivt
av de nordiska regeringarna. Men
vi skall inte bedriva låtsaspolitik, ingen
gagnas av det.

En av årets mest stimulerande utrikespolitiska
händelser är att amerikanska
senaten för ett par veckor sedan ratificerade
icke-spridningsavtalet, som
man i den internationella debatten gärna
förkortar till NPT. Åtgärden var otåligt
väntad ända sedan i höstas. Den
var desto mer tacknämlig som majoriteten
i senaten var så stark som 83 mot
lo. Nu har ett tiotal länder ratificerat
avtalet, medan ett 90-tal har undertecknat
det.

Det sägs i svenska regeringsdeklarationen
i dag att regeringen överväger
att lägga fram fördraget för riksdagen.
Det är emellertid inte upptaget i den
propositionsförteckning som för en
stund sedan delades ut i kammaren och
som omfattade de propositioner som
avses bli lämnade i vår. Jag hoppas
emellertid att regeringens överväganden
leder fram till ett positivt resultat,
så att propositionen kan framläggas
snarast och Sverige sälla sig till de länder
som har ratificerat. Avtalet träder
i kraft först när de tre huvudsignatärerna
och 40 andra länder har ratificerat
det, vilket i allmänhet förutsätter
parlamentens godkännande. Av signatärerna
har England och nu USA ratificerat,
men man väntar ännu på Sovjet.

Det har hittills gått trögt med anslutningen
i fråga om ratificering, men
man vågar hoppas att senatens beslut
skall påskynda proceduren. Jag vill
dock fästa uppmärksamheten på att en
grupp nyckelländer dröjer med att underteckna,
och än mer med att ratificera.
Bland dem finns sådana politiskt
viktiga stater som Japan, Indien, Paki -

stan, Argentina, Brasilien, Israel, Förenade
arabrepubliken och Västtyskland.
Vad som sker med denna ländergrupps
hållning till NPT kan avgöra avtalets
framtida öde och dess värde.

Därvid är Västtysklands hållning särskilt
betydelsefull, ty det är alldeles
uppenbart att ett av Sovjets huvudintressen
med detta avtal är att få den
västtyska namnteckningen och därmed
definitivt eliminera riskerna för ett
framtida västtyskt kärnvapen. Utan
västtysk ratificering kan Sovjet frestas
att inte anta avtalet, och därmed skulle
det spolieras, med negativa politiska
följder.

Desto mer lovande var det att utrikesminister
Willy Brandt härom dagen
i förbundsdagen sade sig hoppas att
Västtyskland före sommarpausen i parlamentet
skall ratificera avtalet. Hans
positiva hållning har länge varit känd,
men det är också bekant att andra politiska
ledare är mer skeptiska — för att
inte använda ett starkare uttryck — till
icke-spridningsavtalet.

Avtalet medför ingen egentlig rustningsbegränsning,
men det skulle kunna
skapa förutsättningar för sådana och
politiskt vara värdefullt.

En allvarlig brist är naturligtvis att
varken Kina eller Frankrike deltar i
dessa debatter, men det är något som
man f. n. inte kan göra något åt. Det visar
hur viktigt det är att Peking-Kina
godtas som medlem i FN. Senator Edward
Kennedys förord häromdagen är
ett tecken på att även ledande politiker
i USA börjar inse detta och förordar en
nyorientering av amerikansk politik —
som dock säkert kommer att dröja
länge.

Mer avgörande för icke-spridningsavtalets
öde är naturligtvis den kyliga
hållning som en rad tungt vägande uländer,
som jag tidigare nämnt, intar
till avtalet. De finns bl. a. i Asien och i
Latinamerika. De ställer krav på kärnvapenmakterna
om i vissa fall vittgående,
bindande säkerhetsgarantier, garantier
som ingenting i dag tyder på att

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

supermakterna är villiga att åtaga sig,
utöver vad de har ställt i utsikt och utlovat
i samband med icke-spridningsavtalets
tillkomst. Dessa motsättningar
kring icke-spridningsavtalet kom klart
till synes i höstas, dels i Förenta nationernas
politiska utskott och generalförsamling,
dels vid Genévekonferensen
mellan icke-kärnvapenstaterna.

Det är ett universellt intresse att
spridningen av kärnvapen hindras och
att avtalets positiva sidor kan tas till
vara. Därför är det angeläget att de snarast
kommer i kraft. Sverige bör därvid
bidra på sitt sätt.

Mindre positivt i år är emellertid att
Nixon gett klarsignal för ett om än begränsat
ABM-program. Visserligen förskjuter
han det i tiden. Han är försiktig
i motiveringen och håller dörren öppen
för politiska överläggningar med
Sovjet. Han betonar att huvudskälet är
att skydda USA mot 1970-talets kinesiska
kärnvapen. Men politiskt är detta
ett beklagligt beslut som kan verka negativt
och leda till en enormt dyrbar ny
kapprustning mellan supermakterna
utan att ge någon ny säkerhet. Försvarsminister
McNamara försökte att i det
längsta göra motstånd och hindra ABM
men fick ändå till slut släppa fram ett
begränsat ABM-program. Men han har
eftertryckligt visat att ABM icke kan ge
något effektivt skydd, bara riskera att
väcka illusioner. Motparten svarar med
samma medel, och efter någon tid är
båda parter uppe på högre nivå i fråga
om vapenteknik och kostnader men
med oförändrat militärt balansläge.

I fjol somras kom Sovjet och USA
överens om att uppta förhandlingar om
defensiva och offensiva vapen med sikte
på begränsning. Detta besked, som
det hade tagit mer än ett år att värka
fram, mottogs med allmän glädje i världen.
I FN kunde man i höstas enhälligt
anta en resolution, på vilken även USA
och Sovjet röstade och som innebar ett
tillstyrkande av dessa överläggningar.
Det återstår nu att se om eller hur dessa
förhandlingar kommer till stånd. Det

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
står på Nixons program men ligger inte
precis i topp på hans prioriteringslista.
Vi får dock hoppas att ABM-programmen
på ömse håll inte har kommit längre
och inte vållat större politisk skada
än att förhandlingarna mellan USA och
Sovjet kan upptas och leda till positiva
resultat. Det skulle vara ett nytt vanvett
att lägga ner ytterligare miljarder
och åter miljarder på ABM och samtidigt
missköta samhällsfrågor såsom fattigdom,
undervisning och slumbostäder.
Allra minst tilltalande är att demokratier
gör en så beklämmande prioritering
i ett läge där det redan finns militär
överkapacitet beträffande kärnvapen.

På regeringsdeklarationens nyanserade
språk heter det, att en utbyggnad av
robotvapen skulle vara en utveckling »i
fel riktning» — och det är det minsta
som kan sägas. Statsrådet Alva Myrdal
förklarade i sitt tal i Geneve i går det
brådskande och angelägna i att Sovjet
och USA inleder de planerade överläggningarna.

Herr Virgin konstaterade här i sitt
anförande en brist i regeringsdeklarationen
och talade om en »uttunning», eftersom
det i deklarationen inte nämns
någonting om ett produktionsstopp för
klyvbart material för vapenbruk. Detta
är riktigt i och för sig, men kanske herr
Virgin inte haft tillfälle att se att statsrådet
Myrdal i går gjorde en regeringsdeklaration
i sitt tal vid Artonmaktskonferensen
i Geneve. Hon framhöll att
det på den svenska prioriteringslistan
också står ett avtal om produktionsstopp
för klyvbart material för vapenbruk.
Detta inslag ingår i så att säga det
svenska paket som vi gärna vill söka
vinna gehör för vid Artonmaktskonferensen
i Geneve.

Regeringsdeklarationen ger ett annat
viktigt besked på tal om just denna konferens,
nämligen att Sverige ämnar yrka
på komplettering av det partiella
provstoppsavtalet med ett förbud mot
de underjordiska kärnvapenproven. Det
är lika väsentligt som angeläget att det -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ta sker, och jag hälsar regeringens initiativ
med tillfredsställelse. Jag tolkar
deklarationen i denna del så att regeringen
ämnar lägga fram förslag i Geneve
till en avtalstext för en sådan utbyggnad
av provstoppsavtal.

Detta avtal, ingånget 1963, måste
kompletteras så att även de underjordiska
kärnvapenproven blir förbjudna.

I fjol sprängde USA ungefär två kärnvapen
i månaden vid underjordiska
prov, och man kan anta att frekvensen i
Sovjet icke är lägre. Genom denna lucka
i avtalet kan det ske en ständig utveckling
av kärnvapnens styrka och tekniska
fulländning. Frågan kan få en positiv
lösning endast genom att icke-spridningsavtalet
fullständigas.

Jag är säker på att Sverige kommer
att få många politiskt tungviktiga nationer
vid sin sida när vårt lands representanter
gör en framstöt i syfte att
uppnå en komplettering av avtalet. Vi
bör tillsammans med övriga obundna
stater upprätthålla trycket på kärnvapenmakterna
och få dem att börja infria
utfästelser som de gjorde i FN i
samband med icke-spridningsavtalets
ingående att börja dryfta verkliga nedrustningsåtgärder.

I ett läge där världens årliga rustningskostnader
uppskattas till cirka 900
miljarder kronor blir det både finansiellt
och politiskt tvingande att söka
hejda den ödesdigra rustningsspiralen.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Möller att jag också observerade i
dagens tidningar att fru Myrdal i går i
Geneve talat om ett produktionsstopp.
Så mycket mera egendomligt är det att
regeringsdeklarationen inte nämner någonting
om att detta krav kvarstår.

I övrigt ämnar jag uppskjuta diskussionen
om hela detta mycket invecklade
och omfattande material till dess att
den annonserade propositionen om ratificering
av icke-spridningsavtalet föreligger.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Det är alldeles uppenbart
att intresset för den utrikespolitiska
debatten nu har nått sin höjdpunkt,
för att inte säga att vi har nått
kokpunkten. Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten
på det stora antalet närvarande
i kammaren. Här finns knappast
ståplats för en käpp. Jag känner
mig fördenskull mycket inspirerad att
förlänga debatten.

När regeringsdeklarationen upplästes,
satt min bänkkamrat, socialdemokraten
herr Larfors, och jag och följde med
tillsammans i syftet att vi skulle kunna
komma till en punkt där vi blev oense,
men det gjorde vi aldrig. Detta visar,
tycker jag, att regeringsdeklarationen
var bra och att den inte behöver utsättas
för särskilt mördande kritik från
något håll. Jag skall beröra den bara på
en punkt, där jag tycker att den motsäger
herr Geijer påtagligt. För övrigt vill
jag ta upp och belysa ett enda spörsmål,
och det berörs inte i regeringsdeklarationen.

Vi har i vårt land en sång med en
formel som visar vägen till den stora
framtida lyckan. Vi känner den alla:
Upp till kamp emot kvalen, sista striden
det är, ty internationalen åt alla
lycka bär. En pendang finner vi inom
den rent kyrkliga och religiösa världen,
där man en gång i trångmål med
en väldig entusiasm och kraft stämde
upp: Vår Gud är oss en väldig borg,
han är vårt vapen trygga. Men båda
dessa kampsånger har i viss utsträckning
förbleknat och när vi sjunger:
Vår Gud är oss en väldig borg, är det
närmast såsom när en oxe ensam drar
en alltför tung plog.

Vi har dock fått en ersättning på det
utrikespolitiska området. Det är en
dogm och en formel som har fått ett
otroligt elegant och suggestivt uttryck:
Alliansfrihet i fred syftade till neutralitet
i krig. Många av oss hänger säkerligen
med dogmatisk hänförelse fast
vid denna sats. Fördenskull känner
vi oss en smula oroade när vi helt

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

plötsligt befinner oss i en utvecklingsprocess,
där denna kära och utifrån
våra synpunkter riktiga dogm håller
på att uppluckras. Den möter ju hos
vår nutida ungdom ett otroligt motstånd.
Ungdomen proklamerar inte neutralitet,
den proklamerar en strid utan
hänsyn till någon som helst neutralitet.
För den är neutralitet förräderi.

Ungdomen är frimodig nog att kritisera
själva nationalismen, som har varit
så kär för oss, och påvisa dess begränsning.
Det är ett litet lands begränsning
och nationalism. Ungdomen
kritiserar många ting i vårt land som
det är rätt att kritisera.

För den finns det ingen neutralitet,
t. ex. i fråga om vapenexporten, utan
denna skall gå just till de länder vilkas
syfte är att upphäva sådana strävanden
som kännetecknar den svenska nationen.
I och för sig är kritiken mot vapenexporten
berättigad — och motiveringen
för vapenexporten oberättigad.
Den går ju ut på att vi ska sälja våra
vapen för att vi själva ska kunna producera
vapen till vår egen krigsmakt.
Man skulle kunna säga att det är en
falsk motivering därför att vi när den
dagen kommer behöver så litet vapen.
Det är ovisst om vi någonsin kommer
att behöva använda dem. Det kommer
vi inte att hinna med, i all synnerhet
som vi med övertygelse vänder oss emot
de enda vapen som har någon avskräckande
effekt numera, nämligen atomvapnen.

Denna inställning, att vår neutralitet
betyder ett förräderi, är ett allvarligt
ingrepp i vår neutralitetstanke.
Håller också regeringen på att vackla
på den punkten? Naturligtvis är det
helt främmande för mig att påstå att
regeringen medvetet skulle göra det.
Men utgör inte vissa eftergifter mot
krav från denna högröstade kritik av
Sveriges utrikespolitik ett varnande exempel? Under

debatten här i kammaren har
refererats till orden om den stora
grannsämjan mellan alla länder. Risk

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
föreligger emellertid att förtroendet för
vår neutralitetspolitik hos ett av de
mest betydande länderna i världen rubbas
genom vårt ställningstagande när
det gäller de amerikanska desertörerna.
Det upprör folket i Amerika i mycket
hög grad. Det vet vi genom amerikanska
tidningar och genom brevväxling
med många människor i Amerika.
Jag har för min ringa del ställt frågan:
År det värt att vi ådrar oss ett stort
lands hela förakt genom att mottaga
dessa desertörer? De är visserligen inte
många. Enligt uppgift som jag har fått
i dag rör det sig om 237 stycken. Vi
kan inte heller gärna betrakta dem som
hjältar, ty de flesta av dem kommer
ju från Tyskland där de lika litet som
tyskarna själva riskerar något krig. De
kommer också direkt från USA och
via Canada. Ibland förhör de sig brevledes
från Amerika om det inte skulle
vara lönande för dem att »sticka» från
den amerikanska militärtjänsten för att
få en fristad i Sverige. Jag undrar vad
vi skulle säga om de svenska unga män,
som sätter frågetecken inför militärväsendet,
skulle bete sig på samma sätt.

Omkring 55 av de amerikanska desertörer,
som vistas i Sverige, har frivilligt
återvänt till sitt land. Två har
blivit utvisade av den svenska regeringen.
Den amerikanska ambassaden
har givit ekonomisk hjälp åt 38. Av
dessa kom 23 från Tyskland, åtta direkt
från USA och fyra från Vietnam. 21
har återvänt till sina förband i Tyskland
och 15 har rest hem igen till USA.
Man får ofta höra att stränga straff
möter dem i Amerika, om de skulle
återsändas. Det visar sig emellertid att
straffen för de desertörer som återvänt
i allmänhet har rört sig om några månader.
En del har fått villkorlig dom.
Det hårdaste straff som utdömts gällde
kocken Edwin Arnett, vilken dömdes
som desertör och därför fick fyra år.
Han kom från semester i Tokyo via
Moskva över till Sverige.

En stor del av dessa människor har
en mycket brokig bakgrund. Vi känner

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
till att det finns brottsliga tendenser,
och det är bekant att dessa utvecklats
också i vårt land.

Arbetslusten har inte varit särskilt
stor, såvitt man kan förstå av arbetsförmedlingens
uppgifter. 220 av dessa
personer har fått uppehållstillstånd.
175 har fått arbetstillstånd. 131 har
haft kontakter med arbetsförmedlingarna,
men ett ytterst litet fåtal har kunnat
placeras i arbetslivet. Nu har arbetsmarknadsstyrelsen
ordnat en förläggning
för att ge dessa människor
möjlighet att acklimatisera sig i vårt
land. I denna förläggning skulle de inte
utföra något hårt kroppsarbete —
bevare mig väl! Nej, dessa människor
skulle endast bedriva studier i exempelvis
svenska språket. Man har fått
23 anmälningar till verksamheten.

Med ledning av sådana uppgifter kan
man ställa denna fråga: Vad skall vi
då göra med dem? Låt mig för egen del
göra diskussionen kort på denna punkt
och säga: Skicka tillbaka dem till Amerika,
där de hör hemma. Som motivering
vill jag anföra att vi troligen aldrig
kan hjälpa dem att anpassa sig här
och att vi gör dessa människor mer
illa än vad de förtjänar genom att uppehålla
dem i vårt land med penninggåvor
och socialvård.

Jag tycker att vi inte har råd att utmana
Amerika på ett meningslöst sätt
och sälja vår neutralitet på dessa grunder.
Jag anser att regeringen leker med
elden.

Det kan fortare än kvickt bli vår tur
att råka ut för de s. k. befrielserörelserna.
Nyligen har i England utkommit
ett förnämligt arbete, som heter Coup
d’état — A practical handbook of revolution.
I den visar författaren Edward
Luttwak att mer än hälften av
alla nationer värda namnet har råkat
ut för väldiga omvälvningar och omstörtningar
i revolutionär anda. Vad är
det som säger att Sverige skulle komma
undan på denna punkt? Vi när en
orm vid vår egen barm, och det förhål -

landet att den är liten är helt normalt
—- det är alla nyfödda. Men liten kan
bli stor, och så som det nu ser ut i
världen tycker jag inte att utsikterna
verkar vara stora att stäcka utvecklingen
av denna revolutionära strömning
som vill förgöra alla anständiga
människor och i all synnerhet demokratin.

Det finns i regeringsdeklarationen på
s. 7 i stencilen ett par satser om Vietnam.
Där talar regeringen mycket —
låt mig säga — försonande ord och uttrycker
en förhoppning att det snart
skall bli fred i Vietnam. Bland annat
säger man att dödandet dock har minskat
och att bilden inte är så mörk. Vid
studium av materialet från Vietnam kan
jag inte finna att bilden är ljus. En av
de sista rapporter som kommit mig till
del från Vietnam säger att vietcong under
1968 dödade 5 361 civila personer.
Man kidnappade — också en kär sysselsättning
för upprorsmakarna — 8 556
personer, och vilket öde de kommer att
gå till mötes kan man nog räkna ut.

I detta sammanhang skulle jag vilja
säga några ord till herr Geijer även om
han inte är här i kammaren. Vi får tala
i ett vacuum, det kan inte hjälpas. Han
säger att vi måste stödja befrielserörelserna.
I och för sig är ordet befrielserörelse
ett eufemistiskt ord för en otäck
och bloddrypande verklighet. Varför
måste vi nu göra det? Jo, säger herr
Geijer, befrielserörelser är oftast en förutsättning
för demokrati. Ett sådant påstående
brukar man kalla för overstatement.
Jag tror att herr Geijer får ganska
jobbigt att läsa sin historia för att få
fram namnen på de s. k. befrielserörelser
som lett till demokrati. Jag känner
för min ringa del bara en, men är otroligt
nyfiken på att lära känna alla andra.
Det var den amerikanska frihetsrörelsen
på 1700-talet som ledde fram till
USA:s skapande. Den har lett till demokrati.
Men vilken annan? Frihetsrörelsen
1917 i Sovjet har inte lett till någon
demokrati efter 50 år. Franska revolu -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

tionen ledde som bekant inte till någon
demokrati. Omvälvningen i Egypten för
några år sedan har inte lett till demokrati.
Omvälvningen och befrielserörelsen
i Algeriet har inte lett till demokrati.
Detsamma gäller Kuba, Kina,
Nordvietnam och Mexiko. Och vilka
andra stater har på det sättet fått demokrati? Jag

är rädd för att man måste revidera
uppfattningen om vägen till demokrati.
Om Sverige hade råkat ut för revolution
1917 hade vi säkerligen ej heller
haft någon demokrati, utan kommunistisk
diktatur.

Jag kan inte inse att regeringen ens
har någon som helst rätt att ta av de
svenska pengarna för att understödja
upprorsrörelser i andra länder. Det kan
man, tycker jag, rättmätigt inte ens göra
om man bygger sina beslut på en
majoritetsdemokrati som utgör 51 procent
av Sveriges befolkning.

I regeringsdeklarationen stod något
helt annat än detta. Där sade man att
man icke kunde stödja revolter och utbrytningar,
och det är alldeles riktigt.
Det är ur den synpunkten som man ej
heller kan ta en aktiv del i förhindrandet
av t. ex. ASEA:s del i Cabora Bassaprojektet.

Det har funnits röster här — jag skall
inte partipolitiskt inringa dem, utan
endast säga att det har funnits röster
som hävdat, att om Rhodesia skulle få
elektricitet från Cabora Bassa, skulle
det vara orätt att befrämja en sådan
verksamhet som ASEA:s. När jag hörde
detta ringde ett bibelspråk i mina öron:
Älsken edra ovänner! Vi vet ju inte om
rhodesierna är våra ovänner, men om
det skulle vara så att någon människa
som lever i ett land vars förhållanden
vi inte gillar skulle få en fördel av någonting,
kan man väl fördenskull inte
sätta stopp för en nyttig industri. Förr
eller senare måste ju folket få fördel av
allt vi gör i de underutvecklade länderna.

Nr 13 59

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag skall be att få lämna ett meddelande
till kammarens talrikt närvarande
ledamöter.

I dag onsdag den 26 mars hålles
kvällsplenum.

Extra arbetsplenum anordnas torsdagen
den 27 mars kl. 14.00. Kvällsplenum
hålles ej.

Under förutsättning att jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 (jordbrukshuvudtiteln),
som fredagen den 28 mars
sättes först på föredragningslistan, hinner
slutbehandlas, avslutas arbetsplenum
på fredagen omkring kl. 15.45.

Herr MÖLLER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kilsmo har tidigare
under ett par Vietnamdebatter i
riksdagen visat att han är mer proamerikansk
än någon amerikan kan vara.
Han har återigen bevisat detta i sitt
inlägg i dag. Vad han sade om frihetssträvandena
och frihetsrörelserna kommer
i protokollet att kunna stå som ett
monument över hans syn på dessa företeelser
i vår tid.

Men vad han har yttrat om desertörerna
och svenska regeringens beslut att
upplåta en fristad för dessa nödgar mig
att säga, att jag beklagar att ett sådant
anförande hålls i Sveriges riksdag.

Herr KILSMO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det beklagande som
herr Möller gör är i sak detsamma som
att frånkänna den som har en annan
mening än han rätten att yttra sin mening.

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! Fredagen den 21 mars
var den dag Förenta Nationerna proklamerat
som en internationell dag för
avskaffandet av rasdiskrimineringen i
världen, i år speciellt i Sydafrika.

Några större arrangemang i vårt land
blev tydligen inte ordnade den dagen.

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
Det hände dock att regeringen gav en
halv miljon kronor som hjälp till offren
för apartheidpolitiken, och det är man
tacksam för. Det hände också att vår
utrikesminister talade inför Stockholms
arbetarekommuns representantskap om
rasförtrycket i Sydafrika och därvid
hävdade att vi inte får förtröttas i vår
kritik av apartheidsystemet och i våra
ansträngningar att vända utvecklingen
i en annan riktning. Det är man också
tacksam för. Vi får inte glömma vad
som för nio år sedan hände i Sharpeville,
då 64 demonstranter dödades och
180 skadades. Den händelsen öppnade
mer än något annat världens ögon för
den skrämmande raspolitiken i Sydafrika.

Inom den kristna kyrkan har tiderna
igenom arbetats med problematiken
kring rasmotsättningar. Det »tredje rikets»
motbjudande raslära med dess
ohyggliga följder har tvingat många i
vår generation till en ständig vaksamhet
inför all form av rasism. För kristen
opinion världen över blev fjolårets
världskyrkomöte i Uppsala en förnyad
påminnelse om den kränkning av människovärdet
som rastänkandet innebär.
Rasismen fastslogs vara en uppenbar
förnekelse av den kristna tron på en
enda mänsklighet i Guds skapelse.

Såväl internationellt som nationellt
möter man nu yttringar som tyder på
vilja att gå vidare med intentionerna
från Uppsalamötet. Sydafrikas kristna
råds teologiska kommission har sänt ut
ett budskap till Sydafrikas folk som inspirerats
av Uppsala-68.

Den officiella sydafrikanska reaktionen
har varit häftig. Premiärminister
Vorster har avvisat dokumentet i
hotfulla ordalag. Man har anledning att
noga följa den fortsatta utvecklingen.
Här hemma har Sydafrika aktualiserats
dels genom domkyrkodemonstrationen
i Lund och dels genom frikyrkomötets
klara ställningstagande för demonstranterna.

Då svensk opinion i sak torde vara
tämligen enig i att ta avstånd från all

rasism vore det önskvärt om ett arbete
kring problematiken kunde ske i allt
större utsträckning under samverkan
generationerna emellan i de sammanhang
där frågan aktualiseras, så att vi
såväl ideologiskt som politiskt kunde
finna en bärande syn och ett praktiskt
handlingsprogram.

1968 var av FN bestämt att vara de
mänskliga rättigheternas internationella
år. Sannerligen, behovet att hävda
de mänskliga rättigheterna kändes
starkt under Tjeckoslovakieninvasionens
år.

Till de mänskliga rättigheterna hör
som vi vet religionsfriheten.

Herr talman! Jag anser att den
svenska riksdagen ständigt måste påminna
om detta och peka på de brott
som sker mot denna mänskliga rättighet
var de än må inträffa. Jag vill då
först peka på den förföljelse av kristna
grupper som fortfarande förekommer i
Sovjetunionen. Den har tidigare påtalats
här i riksdagen.

Ryska baptister har i upprepade skrivelser
till generalsekreterare U Thant
anhållit om FN:s hjälp. Ur deras senaste
brev vill jag göra följande citat:

»...Nu går det internationella året
mot sitt slut, men samtidigt har antalet
fångar som hålles inspärrade för att de
predikar Guds ord i Sovjetunionen inte
minskat och deras villkor i fängelserna
inte förändrats. I stället för dem som
avslutar sin straffperiod fylls fängelserna
på nytt med andra. Under det gångna
året fylldes våra fängelser på med mer
än 30 fångar, och det betyder att åter
hundratals barn gjorts föräldralösa.

Man skingrar fredliga gudstjänster. De
som deltager föreläggs böter och döms
till 15 dygn utan mat. Vi ber Er till oss
meddela resultatet av vår petition till
Er och även huruvida överenskommelsen
om de mänskliga rättigheterna gäller
för oss. Under rättegången den 15—
17 april detta år mot tvenne troende
män i Brest meddelade nämligen åklagaren
offentligt att överenskommelsen
om de mänskliga rättigheterna hade

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

införts i FN på initiativ av Sovjetunionens
regering och att de endast gäller
för kolonialistiska och kapitalistiska
länder.»

Herr talman! Det hör till de gåtfulla
tragedierna att i våra dagar åter få
bevittna hur antisemitismen får ett allt
starkare fäste i framför allt Sovjetunionen
och Polen. Det gladde mig att
herr Dahlén tog upp frågan om antisemitismen
och satte in den i sitt internationella
sammanhang.

De tre miljoner judar som bor i Sovjet
tycks vara dömda till tvångsassimilering,
till kulturell utplåning och till
andlig strypning om inte supermakten
ändrar sin inställning och behandling
av denna folkgrupp.

Alvar Alsterdal, som torde vara kännare
av förhållandena, framhöll vid
den konferens här i riksdagshuset, som
herr Dahlén nämnde om, att judarna
i Sovjet i dag har större anledning att
känna sig hotade än någonsin efter
Stalins död. Den judiska minoriteten
tycks enligt alla säkra bedömare vara
utsatt för en särbehandling som bara
kan kallas diskriminering. Det gäller
inte minst den mosaiska religionen.
Dess bekännare tillåts ej ha en central
religiös organisation eller upprätthålla
institutionella kontakter med trosfränder
utomlands. Det finns numera bara
ett sextiotal synagogor mot ett hundra
för några år sedan. På många ställen
har judarna ingen annan mötesplats
än kyrkogården. I den antireligiösa
propagandan blir den mosaiska religionen
särskilt grovt behandlad. Det
finns ingen rabbinutbildning. Upprepade
löften om tryckning av bönböcker
har ej infriats.

Vad beträffar Polen, detta land där
judarna led värre av andra världskriget
än någon annanstans, håller det
märkliga på att inträffa att landet snart
inte har några judar.

Den sovjetiska antisemitismen har
tydligen exporterats till Polen och där
utlöst en uppdämd folklig antisemitism.
Av Polens 30 000 judar har 5 000 läm -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
nät landet och 10 000 väntar på visum
till Israel.

Herr talman! Det synes mig ligga helt
i linje med vårt lands starka hävdande
av de mänskliga rättigheterna att den
svenska regeringen och då helst i samråd
med övriga nordiska länders regeringar
verkar för att lämpliga åtgärder
inom FN:s ram kan vidtas för att tillförsäkra
även dessa av mig nämnda
grupper mänskliga rättigheter i enlighet
med FN:s stadganden.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Låt mig uttrycka min
och andras glädje över att ni har tid
att ägna denna kammares debatt uppmärksamhet,
medan utrikesutskottets
och regeringens ledamöter är upptagna
på annat håll.

Låt mig också, herr talman, med anledning
av den debatt som utspann sig
mellan herr Möller och herr Kilsmo
säga att jag inte delar den säregna syn
som herr Kilsmo har i fråga om desertörer
och historieskrivning. Detta sagt
trots att jag är väl medveten om att var
och en får ha den åsikt han vill; men
herr Kilsmos åsikt är som sagt icke min.

I sitt utlåtande nr 2 uttrycker utrikesutskottet
belåtenhet med den information
som ges i utrikespolitiska frågor.
Man pekar på att publikationen Utrikesfrågor
numera omfattar 300 sidor.
Påpekandet torde inte framkalla någon
gensaga. Men kan man anse att den
svenska allmänheten därmed är tillfredsställande
orienterad i utrikespolitiska
frågor? Jag tror mig ha fullgoda
skäl att efterlysa en bättre information.

Förra veckan sade fru Dahl i andra
kammaren på tal om det växande internationella
engagemanget att det behövs
mycken information, kunskap och
debatt för att engagemanget skall konkretiseras.
Hon fortsatte: »Informationsbehovet
i detta avseende är fortfarande
svårt att tillfredsställa för de flesta.
Samhället måste därför i samarbete med
skolan, med de politiska partierna,
med de stora folkrörelserna och med

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
folkbildningsarbetet föra ut dessa frågor
i en bred debatt och en omfattande
informationskampanj, som skall äga
rum på många plan men där jag tror
att väsentliga inslag blir dels det frivilliga
folkbildningsarbetet, dels en allmän
internationalisering av kunskapsstoffet
i utbildningsväsendet på alla nivåer.
»

I en artikel i Läraretidningens senaste
nummer efterlystes likaså aktuellt
och sakligt studiematerial för skolbruk,
och i en undersökning som studenternas
FN-förbund med stöd av Unesco företagit
om studiemedel visas exempel
på fördomsfulla tolkningar, som inte är
ägnade skapa internationell förståelse.

I vissa fall kan man peka på, sägs det
i undersökningen, hur FN:s och fackorganens
verksamhet och u-ländernas
sociala, ekonomiska och politiska historia
inte nämnts. U-grupperna har
också med hetta efterlyst starkare engagemang
och väsentligt ökad information
och undervisning i internationella
frågor.

De brister man kan notera inom undervisningen
märks också då det gäller
informationen i allmänhet. Detta
kan konstateras samtidigt som den politiska
debatten alltmer gäller internationella
frågor. En naturlig företeelse
med tanke på att medvetandet om vårt
beroende av omvärlden ständigt växer.
Utrikespolitiken är inte längre en angelägenhet
som angår endast vissa experter.
Intresset är större ute i landet
än vad man skulle kunna förmoda av
det intresse som visas utrikespolitiska
problem här i riksdagen.

Den information som berör SXDA:s
verksamhet och själva u-landsproblematiken
är numera väl tillgodosedd. Anslagen
till verksamheten är stora nog för
att tillåta en aktiv information. Detta
är inte fallet så fort man kommer in
på upplysningsarbetet om FN och dess
fackorgan. Där hålles informationen på
sparlåga.

Det totala anslaget för informationen
om FN för kommande budgetår föreslås

bli 130 000 kronor. Till jämförelse kan
nämnas att Föreningen Norden, som
på sitt område utför ett likartat arbete,
totalt erhåller 1 943 000 kronor och enbart
till sin allmänna verksamhet
210 000 kronor — allt enligt förslaget.

SECO, som i viss mån bedriver en
verksamhet av likartat slag, erhåller bidrag
till sin elevorganisation och föreslås
i år få 205 000 kronor, vartill den
för årets elevriksdag fått 30 000 kronor.
Jag missunnar inte de båda nämnda
och andra organisationer deras anslag
— de behövs väl. Det enda jag ifrågasätter
är rimligheten att tala om vårt
FN-engagemang och samtidigt svältföda
informationen.

Ser man på anslagen till motsvarande
upplysningsverksamhet i Danmark
och Norge finner man att dessa är avsevärt
högre än de svenska.

»Vi är en kugge i ett internationellt
maskineri», har utrikesminister Torsten
Nilsson sagt. »Världen har blivit
vårt arbetsfält och dagens stora frågor
har direkta återverkningar på vårt sätt
att leva, vårt sätt att uppleva oss själva
och vår omvärld. Vi är invävda i ett internationellt
nätverk, i vilket vi, vare sig
vi önskar det eller inte, måste finna oss.
Vår skyldighet är att lämna de bidrag
vi är mäktiga. Anledning har funnits att
i detta sammanhang erinra om att neutralitetspolitik
icke innebär likgiltighet
eller åsiktsneutralitet.»

Dessa ord fällde utrikesministern inför
förra sommarens socialdemokratiska
kongress. Jag finner dem vara helt
riktiga och vill här säga att ingen åsiktsneutralitet
kan gälla exempelvis inför
de återigen uppflammande judeförföljelserna
i Östeuropa, särskilt då i Polen
och Sovjetunionen.

Försämringen i detta hänseende har
inträtt efter junikriget 1967 även om
antisemitismen alltid funnits. Tidvis
har där dock från de maktägandes sida
märkts en vilja att bekämpa antisemitismen
och att komma åt den diskriminering
som finns i de flesta länder, inte
bara i öst utan också i väst.

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

Det skrämmande i dagens situation är
att man medvetet utsätter judarna för
en kulturell diskriminering. Vi kan diskutera
huruvida den antisemitism som
nu på nytt breder ut sig i Polen är en
produkt av inflytande från Sovjet eller
hur den åter vuxit fram. Ibland kallas
antisemitismen för antisionism, men
namnet torde endast förvilla dem som
själva vill förvillas. Precis som fallet är
här hemma då en del s. k. radikala element
säger sig vilja bekämpa antisionismen
när de i själva verket närmast
för antisemitismens talan.

Deras tal kan ibland framstå som ett
tillmötesgående av krav från de araber
som önskar att Israel skall utplånas
hellre än att medverka till en fredlig
uppgörelse som ställer krav på båda
parter, alltså såväl på Israel som på
dess grannländer.

Den inre åstramning som nämns i regeringsdeklarationen
bar drabbat inte
minst den judiska befolkningen i Polen.
Och detta på ett sätt som kommit
Bertrand Russell att skriva ett öppet
brev till Gomulka. I brevet heter det
bl. a.: »Med hjälp av en förvrängd logik
är alla judar sionister, sionisterna fascister,
fascisterna nazister och judar
identifieras med just dessa förbrytare
som för inte så länge sedan försökte utplåna
den polska judenheten. Hundratals
judar, som nu definieras som kontrarevolutionära,
har utrensats från partiet
och från ansvarsfyllda befattningar
i förvaltningen, inom massmedia och
vetenskap och konst. I dag framställes
vid offentliga massmöten judar på affischer
som kroknästa puckelryggar
och antisemitism har teoretiskt rättfärdigats
i de officiella publikationer som
anger partiets ideologiska inriktning.»

Skildringen är tyvärr inte överdriven.
Läget i Polen och även i andra
öststater är i dag förtvivlat för många
av judisk börd. Judar som där överlevt
det andra världskriget och fått
hjälp och skydd av landsmän tvingas
nu att lämna landet för att söka sig till
Israel. De berövas arbete, pengar och

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
handlingar samt jagas bort. Detta ofta
även om det kan bevisas att de under
krigsåren räddat livet på andra landsmän.
Dessa vänder dem nu ryggen, vill
inte kännas vid dem. I den mån de
flyende judarnas väg går över Sverige,
hoppas jag att den svenska regeringen
gör vad som är möjligt för att underlätta
deras öde.

Som många av oss minns gick under
andra världskriget omkring 3 miljoner
polska judar döden till mötes i koncentrationslägren.
Cirka en halv miljon
lämnade sedan landet. 1968 fanns
där ännu 30 000 judar. I dag lär deras
antal vara endast 22 000. Omkring 500
lämnar varje månad landet.

Inför sådana händelser måste man,
var helst de inträffar, i mänsklighetens
namn protestera. Lika självklart är det
att vi erinrar om de förpliktelser som
följer av Förklaringen om de mänskliga
rättigheterna och de strävanden
som man ville förverkliga genom konferensen
i Teheran förra året som avsåg
att påminna om rättighetsförklaringen.

Det är naturligt att i sammanhanget
erinra om FN :s konvention mot rasdiskriminering.
När judar och andra avrättas
i Irak för förment spioneri för
Israels räkning, finns också skäl att påminna
om FN-beslutet i höstas i syfte
att avskaffa dödsstraffet. Resolutionen
innebar endast ett steg i riktning mot
det förslag som för tio år sedan lades
fram av Sveriges dåvarande ambassadör
i FN, Agda Rössel.

Jag antar att utrikesministern har
funnit eller skall finna ett lämpligt tillfälle
att låta Irak få veta den svenska
inställningen och även få en påminnelse
om att den irakiske representanten
deltog i FN:s beslut i höstas. Inte heller
utrotningen av kurderna får glömmas
bort.

Jag kan vidare inte underlåta att beklaga
att man, när man en gång upprättat
en ambassad i Sudan, nu drar
den tillbaka. De rapporter som nu kommer
därifrån talar om en upptrapp -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ning av hotet mot folket i de södra delarna.

För att återgå till utrikesministerns
ord om vår ställning i världen vill jag
säga att konsekvensen av dem måste
bli att svenska folket ges en aktiv information
om förutsättningarna för vår
medverkan på det internationella arbetsfältet.
Detta kan inte få förbehållas
ett fåtal experter, särskilt som de då
riskerar att hamna i isolering. Utredning
har gjorts om formerna för denna
informationsverksamhet, men den
har inte fullföljts i handling. Det räcker
inte med att informera om u-länder,
utan man måste nå ett vidare och
mer omfattande fält. På sikt gäller det
internationella samarbetet inom FN:s
ram folkens intellektuella frihet och
materiella välbefinnande.

Se på miljövården, där den svenske
ambassadören vid FN, Sverker Åström,
höll ett så betydelsefullt anförande i
höstas att ett beslut omgående fattades
om en miljökonferens 1972! Nog vore
det anförandet värt att bli känt av det
svenska folket. Tänk på den sociala
utvecklingen, där vi kommit långt, och
säkert genom att stödja fru Inga Thorsson
i hennes verksamhet inom FN :s sociala
avdelning kunde påverka en nu
ofta felorienterad opinion så att många
unga länder slipper att begå de misstag
som den industrialiserade världen
gjort och gör! Det gäller här att se till
att de politiska problemen, när dessa
inte kan behandlas eller lösas inom
FN:s ram, inte tillätes minska FN:s
betydelse som organ för fredligt samarbete
och särskilt då inom nya betydelsefulla
områden.

Yi står också inför ett ILO-jubileum,
där vi torde ha åtskilligt att ge andra
men också att lära oss själva. Men
hur många i vårt land vet att vi har
en speciell ILO-kommitté? Jag är rädd,
herr talman, att de kommittéer som
är Sveriges förbindelselänkar med FNfackorganen
på det hela taget lever i
anonymitet. Inte ens till riksdagen sker
någon egentlig rapportering. Följden

blir att man illa utnyttjar vad de företräder
av kunnighet och erfarenhet.
Med tanke just på vad herr Geijer och
herr Lange sagt om ILO, borde här
ges möjlighet att låta de unga få verka
för sina idéer denna väg.

Även om det finns intresse för det
internationella samarbetet måste man
räkna med att många, till följd av en
dålig information, förblandar sin egen
okunnighet med bristande aktivitet
framför allt från FN :s sida. Därtill kommer,
och det är allvarligare, att de internationella
samarbetsorganen blir
mindre effektiva om deras verksamhet
inte bärs upp av en folkopinion i medlemsstaterna.

UNESCO :s biträdande generaldirektör,
norrmannen Tor Gjesdal, sade nyligen
att massmedia ger oss tidigare
okända möjligheter att lära människorna
leva tillsammans i stället för att
förgöra varandra. Här skulle jag vilja
tillägga att det krävs snabba åtgärder
för en internationell lagstiftning som
förhindrar missbruk av telesatelliterna.

Herr talman! För tre år sedan hade
vi här i kammaren en diskussion vid
upprättandet av det internationella institutet
för freds- och konfliktforskning.
Vi fick då från regeringshåll — man
var då närvarande här — löfte om att
forskningsresultaten skulle spridas till
allmänheten på samma gång som de
skulle nå dem som har hand om det
politiska beslutsmaskineriet i olika länder.
Efter vad jag vet sprids institutets
skrifter internationellt. Den undersökning
som publicerats om havsbottnens
fredliga användning torde ha rönt befogad
uppmärksamhet vid FN:s behandling
av frågan. Men den svenska
allmänheten missgynnas. Skrifterna
från institutet ges ut på engelska, och
inte heller den broschyr som nu publicerats
och finns i bokhandeln om kommunikationssatelliterna
finns att tillgå
på svenska. Också i andra fall glömmer
man den svenska publiken.

Först efter påstötningar från kvinnoorganisationerna
publicerades byrådi -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

rektor Sandlunds utmärkta översikt,
gjord på begäran av FN, över kvinnornas
ställning i Sverige i en svensk version.
Det var betydligt lättare att få
den på engelska.

Ännu mer vanlottad är allmänheten
då det gäller utredningsmaterial och information
från FN och andra internationella
organisationer. Enligt generalförsamlingens
beslut skall ansvaret för
informationen primärt ligga hos medlemsstaterna.
Detta ansvar har blivit
ännu mer markerat sedan FN vuxit och
kommit att omfatta ett stort antal unga
länder med dålig ekonomi, som alltså
inte har råd att själva informera och
som behöver FN:s stöd. Vid åtskilliga
tillfällen har därför generalsekreteraren
erinrat om medlemsstaternas skyldigheter.
Sverige har också, då informationsfrågor
behandlats, understrukit
vikten av en effektiv information.
Detta skedde vid den senaste UNESCOkonferensen
och vid ECOSOC-mötet
1967 för att nämna ett par exempel.
Om jag inte är fel underrättad skall
informationsfrågorna behandlas vid
årets FN-session. Generalsekretariatet
är redan i färd med att remissbehandla
rapporten om informationsverksamheten.

Herr talman! Jag har önskat framföra
dessa synpunkter, då det förefaller
mig som om utskottets uppgifter om informationen
ställer väl anspråkslösa
krav på en effektiv verksamhet.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,

(ep):

Herr talman! Som handelsministern
framhållit i regeringsdeklarationen här
i dag, är det ingen tvekan om att vi lever
i en tid då beroendet länder och folk
emellan snabbt ökar. Fastän vi i vår
vardagliga tillvaro inte alltid är medvetna
om det, rusar den tekniska, politiska
och sociala utvecklingen vidare.
Därmed förändras naturligtvis betingelserna
för samlevnaden på den planet

3 Första kammarens protokoll 1969. Nr 13

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

vars resurser ett växande antal människor
åtminstone tills vidare med nödvändighet
måste samsas om. Det mest
utmärkande i den utvecklingen är —
som det heter i regeringsdeklarationen
— att vi alla har blivit varandras grannar.
Detta måste också påverka vårt politiska
handlande. Ansträngningar att
upprätthålla fred kan inte begränsas till
åtgärder inom de nationella gränserna.
Fred måste vi söka i samarbete med alla
länder på jorden.

På samma sätt är handelspolitiskt
samarbete och ekonomisk integration
viktiga medel när vi skall försöka lösa
de ekonomiska trygghetsproblemen. I
utvecklingen ligger också ett ökat ansvar
för vad som sker i andra delar av
världen. Eftersom Sverige är ett av de
rikaste länderna är vårt ansvar speciellt
stort, när det gäller att minska
klyftan mellan rika och fattiga länder.

Att människor i olika länder blivit
varandras grannar och har ansvar för
varandra inses kanske klarast av ungdomen.
Många unga människor både
här hemma och ute i världen är beredda
att se bortom de nationella gränserna
och dra konsekvenserna av den
utveckling som pågår. Även om man kan
spåra olika anledningar till dagens engagerande
och engagerade ungdomsrörelser,
protester och revolter, vågar jag
påstå att det finns en gemensam nämnare.
Det är känslan av tillhörigheten
av en värld utan gränser. I dessa störningar
bland ungdomen, som vi kan
kalla demonstrationerna för, ligger också
ett hopp, paradoxalt nog, för framtiden.
Det är att dessa människor, när
de så småningom måste ta huvudansvaret
för utvecklingen i världens länder,
har bättre förutsättningar att lösa de
vitala internationella problem som den
äldre generationen i så stor utsträckning
tyvärr misslyckats med. Det gäller
naturligtvis också för oss att redan nu
ta vara på det engagemang och den kunskap
som ungdomen besitter i internationella
frågor. Inte minst gäller detta
i det internationella biståndsarbetet.

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
Den militärpolitiska utvecklingen i
världen präglas i dag i kanske högre
grad än någonsin av stormakternas dispositioner.
Det ligger något ödesmättat
i detta att ett enda politiskt eller militärt
felsteg i en stormakts militärhögkvarter
kan få förödande verkningar
för hela vår värld. I varje upptrappning
av stormakternas militärpotential ligger
därigenom ett hot. Ur den synpunkten
är det beklagligt att USA:s nye president
nu sett sig tvingad föreslå ett nytt
amerikanskt antirobotsystem, vars betydelse
ur försvarssynpunkt på intet
sätt tycks stå i proportion till de politiska
risker som det måste dra med sig.
Samtidigt tycks man emellertid på de
flesta håll i världen nu hysa vaga förhoppningar
om att vi skall vara på väg
in i en period med mera samförstånd
mellan stormakterna. President Nixon
har vid upprepade tillfällen givit uttryck
för en önskan att inom eu nära
framtid ta upp diskussion och förhandlingar
med den andra supermakten om
en rad viktiga världsproblem. Skulle
inga samtal komma till stånd innebär
detta med säkerhet en mycket svå prestigeförlust
för den nye presidenten.
Sannolikt finns det också en viss vilja i
Kreml att komma Nixon till mötes. Detta
sammanhänger inte minst med utvecklingen
och splittringstendenserna
inom den kommunistiska intressesfären.
Det är nu ganska länge sedan
Moskva utgjorde ett obestritt ideologiskt
och politiskt centrum för kommunismen.
Flera av länderna inom det
kommunistiska blocket har under 1950-och 1960-talen sökt att i större eller
mindre utsträckning »gå sin egen väg
till socialismen». I några fall har strävandena
till nationell och ideologisk frigörelse
inte varit utan en viss framgång.
I andra fall som Ungern 1956 och
Tjeckoslovakien har det slutat med tragedier,
när Sovjet med militärmakt försökt
behålla sitt grepp. Men även om
invasionen i Tjeckoslovakien blev en
militär framgång för Sovjet, var det alldeles
uppenbart ett politiskt nederlag,

som måste få verkningar inom den internationella
kommunismen.

I detta sammanhang är troligen den
hårdnande konflikten mellan Sovjet och
Kina ännu viktigare. På längre sikt kan
naturligtvis ett definitivt motsatsförhållande
mellan de två stora i Asien helt
förändra maktbalansen och den militärpolitiska
situationen i världen. Mycket
talar i varje fall för att Sovjet vill
manövrera med en viss försiktighet
gentemot USA, så länge det nuvarande
labila läget inom kommunistvärlden
består.

Ett mera avspänt förhållande mellan
Sovjet och USA skulle naturligtvis underlätta
en lösning eller i varje fall en
pacificering i åtskilliga av dagens internationella
krishärdar och också underlätta
det ökade handelsutbytet mellan
länder på olika sidor av järnridån.

Låt mig när det gäller krishärden
Vietnam få nöja mig med att ge den
svenska regeringen, enkannerligen utrikesexcellensen,
en eloge för att man
försökt medverka till att kontakter skapades
mellan parterna i ett skede då
läget var fastlåst. Det visar att också
ett litet land som Sverige kan ha en uppgift
i den internationella politiken. Låt
mig också säga att jag på allt sätt vill
understödja planerna på en ekonomisk
hjälpinsats, när kriget en gång upphör.
Som tidigare motionär känner jag naturligtvis
tillfredsställelse med att regeringen
nu velat ta upp regelrätta diplomatiska
kontakter med Hanoi.

I fråga om det så diskuterade kraftverket
i Cabora Bassa förstår jag svårigheterna
att ingripa med handelspolitiska
eller andra medel om Rhodesia
inte blir berört. Inte desto mindre vore
det enligt min mening olyckligt om företaget
kom till stånd. Det är ju också omstritt
om man kommer att överföra kraft
till Rhodesia. För den fortsatta debatten
är det synnerligen viktigt att detta så
långt möjligt blir klarlagt. Här har regeringen
ett stort och viktigt ansvar.

Liksom en rad talare före mig vill
jag ge de nordiska ekonomiska samar -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

betsplanerna mina välgångsönskningar.
Förutsättningarna för ett nära samarbete
mellan en grupp länder är förmodligen
här i Norden bättre än på de flesta
andra håll i världen. Även om samarbetet
på en rad områden redan är väl
utvecklat, står det klart att möjligheterna
till att gemensamt ta till vara våra länders
resurser är långt ifrån fullt utnyttjade.
Men man har också att övervinna
en rad hinder innan Nordek kan
bli verklighet. Man är väl allmänt av
uppfattningen att svårigheterna är störst
på jordbruksområdet och när det gäller
fisket.

Jordbruksproblemen är bara delvis
desamma i alla de fyra länderna. Det
har tidigare i dag talats om de speciella
danska problemen. Jordbruksnäringen
i Sverige är inne i ett utvecklingsskede,
där det pågår snabba och genomgripande
strukturförändringar. Vilka problem
detta medför på arbetsmarknaden
när det gäller den regionala utvecklingen
och i andra hänseenden känner vi
ju väl till. Problemen skulle självfallet
öka i den mån man försökte att ytterligare
pressa på för att höja den s. k.
rationaliseringstakten. Eftersom takten
redan är så uppskruvad, finns det enligt
min mening inte utrymme för att
sätta ytterligare press på denna näring.

Å andra sidan ger naturligtvis den
omställning och krympning av produktionen
som redan är på gång successivt
utrymme för en vidgad samhandel
med jordbruksprodukter. Även en överenskommelse
som för jordbrukets del
bara omfattar handeln med s. k. suppleringsvaror,
dvs. handeln med sådana
varor som respektive länder ändå
måste köpa utifrån, kommer därför på
sikt att leda till friare marknadsförhållanden
för handeln med jordbruksprodukter.

Också på industriområdet kommer
införandet av en gemensam tulltaxa —
trots att tullfrihet mellan länderna redan
föreligger genom EFTA-avtalet -—
uppenbarligen att förorsaka inte så små
anpassningssvårigheter för vissa indu -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
stribranscher. Det gäller även i det fallet
att verkligen hålla fast vid grundfangen
i Nordekplanen — att de nackdelar
som planen kommer att föra med sig
skall fördelas rättvist, så att nyttan av
samarbetet blir så stor som möjligt för
alla parter. Solidariteten kommer att
sättas på prov både mellan länderna
och mellan grupper i de fyra länderna.
Som jag ser saken kommer lösningen av
dessa frågor att mer eller mindre avgöra
hur de nordiska samarbetsplanerna
skall utfalla.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag medger att det inte
är så enkelt för mig att besvara en rad
av frågor som ställts i denna kammare.
Jag har nämligen inte varit i tillfälle
att direkt lyssna till de tidigare talarna.
Jag skall emellertid försöka att i
varje fall ge förklaringar rörande de
frågor som ställts beträffande vissa av
de problem som världspolitiken för närvarande
brottas med.

Enligt de anteckningar som kommit
mig till handa har bland andra herrar
Virgin och Bengtson till mig riktat frågan
varför regeringen inte rådgjorde
med utrikesnämnden beträffande erkännandet
av Nordvietnam innan beslutet
därom fattades. Det har vidare
gjorts gällande att ett nordiskt samråd
borde ha förekommit innan ett sådant
beslut fattades. Herr Dahlén har utvecklat
tankegången vidare och framhållit
att det nu finns anledning att
befara att regeringen plötsligt erkänner
Nordkorea och Östtyskland utan att något
sådant samrådsförfarande äger rum.

Med anledning av dessa frågor vill
jag påtala — vilket jag också gjort i en
tidigare debatt — att när det gäller
erkännande av ett land har sådana
ärenden aldrig tidigare dragits i utrikesnämnden.
Jag har t. o. m. hänvisat
till att på sin tid, när Kina skulle erkännas
och det rådde delade meningar,
utrikesnämnden hade ett sammanträde

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
dagen innan erkännandet skedde. Inte
ens då underrättades utrikesnämnden,
trots att det alltså rådde delade meningar
om riktigheten av att den gången
erkänna Folkrepubliken Kina.

Själv beklagar jag emellertid att det
blev publicitet kring beslutet om Nordvietnam
innan utrikesnämnden blivit
underrättad. Avsikten var att vi dels
skulle underrätta regeringarna i våra
grannländer och dels underrätta utrikesnämnden
före publicerandet. På
grund av att en morgontidning publicerade
beslutet innan det ens hade fattats
av regeringen blev jag inte i tillfälle
att lämna dessa informationer.

Men behöver man verkligen befara
att regeringen nu kan komma att vidtaga
motsvarande åtgärder när det gäller
Nordkorea eller Östtyskland? Situationen
i Nordkorea är annorlunda. Där
har vi ett övervakningsuppdrag, och
ett eventuellt erkännande skulle inte i
nuvarande situation dämpa motsättningarna
eller spänningen i denna del
av världen. Därför betraktar jag det
som uteslutet att vidta en sådan åtgärd
i nuvarande läge.

Beträffande Östtyskland har vi alltid
betraktat detta som en angelägenhet för
segermakterna och det tyska folket, och
den ståndpunkten vidhåller vi fortfarande.
Praktiskt taget alla partier, med
undantag av det kommunistiska, är ense
om det oriktiga i att i nuvarande
situation vidta en sådan åtgärd. Det
måste först ha skett en utveckling som
förändrar hela läget i Europa och eliminerar
den nuvarande spänningen innan
en sådan åtgärd kan komma i fråga.

Nå, säger man, men varför hörde
man inte utrikesnämnden innan erkännandet
av Nordvietnam gjordes? Ja,
herr talman, jag hade bl. a. i en interpellationsdebatt
här i riksdagen så sent
som i november sagt att tidpunkten
för ett erkännande närmade sig. Jag
hade ett intryck av att det inte rådde
delade meningar om en sådan åtgärd.
Man har ju inte heller sedan beslutet
fattats kritiserat regeringen för erkän -

nandet i och för sig, utan man har enbart
kritiserat procedurförfarandet.
Man har sagt att utrikesnämnden borde
ha hörts i förväg. I den interpellationsdebatt
i riksdagen där jag sade att tidpunkten
för erkännandet närmade sig
var det inte heller någon som tog upp
frågan och deklarerade avvikande mening.
Min slutsats måste därför bli att
erkännandet inte skulle förorsaka någon
mera ingående debatt.

Herr Dahlén har nu uttryckt önskemål
om att utrikesnämnden skall höras
innan propositionen om icke-spridningsavtalets
ratificering framläggs för
riksdagen, och det kan jag utan vidare
lova honom.

Herr Dahlén har vidare uttryckt ett
önskemål att den hjälp som skall lämnas
till Vietnam förläggs utom ramen
för det s. k. enprocentsprogrammet, och
han beklagar att så eventuellt inte kommer
att bli fallet. Till det vill jag säga:
Vad har vi för skäl att i nuvarande läge
säga att hjälpen till Vietnam skall ligga
utanför enprocentsprogrammet? Vi har
ju tillräckligt att göra med att förbruka
de medel som redan ställts till förfogande.
Om det inom ramen för enprocentsprogrammet
finns möjlighet att ge
ett ordentligt handtag till vietnameserna
kan jag inte inse att vi till varje pris
skulle lägga den hjälpen utanför enprocentsprogrammet.
Huvudsaken är inte
att man öser ut pengar på vissa uppgifter,
när det gäller utvecklingsbiståndet.
Det viktiga är väl att de medel
som ställs till förfogande används på
ett förnuftigt sätt.

Vi har redan tidigare lämnat bidrag
i form av humanitär hjälp genom Röda
korset till såväl Syd- som Nordvietnam.
Utöver den hjälp som har gått
över Röda korset har vi ett projekt
på 10 miljoner kronor som vi ställt till
förfogande för utrustning av ett sjukhus
i Nordvietnam. Jag har tidigare i
andra kammaren omtalat att vi i detta
läge, när bombningarna över Nordvietnam
har upphört, ställt ytterligare 10
miljoner kronor till förfogande för

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

konstgödsel, som under alla förhållanden
kan komma att behövas nu när
man på nytt skall bygga upp sitt land.
Jag utgår nämligen från att man från
amerikansk sida icke kommer att återuppta
bombningarna av Nordvietnam.
President Nixon har, som vi påpekar
i regeringsdeklarationen, visat återhållsamhet
i sin utrikespolitik. För mitt
vidkommande uppskattar jag detta.
Dessutom har jag naturligtvis fäst avseende
vid den upplysning som lämnades
av general Thieu i Saigon under
gårdagen att Saigonregeringen är beredd
att ta upp underhandlingar med
FNL. Det styrker den uppfattning som
vi i regeringen hade om att alla stridande
parter är inställda på att få slut
på kriget och få till stånd en fredlig
utveckling i landet, där folket skall få
tillfälle att självt bestämma över sina
framtida öden. Det var när vi fått detta
klart för oss som vi beslöt oss för
att erkänna Nordvietnam. De olika parterna
var beredda att sätta sig ned vid
förhandlingsbordet i Paris. Vi hade fått
ett tydligt bevis för att de var inställda
på att få till stånd en lösning av konflikten.
Då ansåg vi — och jag utgår
ifrån att man är ense med oss härom
— att det var riktigt att vidta en åtgärd,
som kunde gagna de förhandlingar
som just nu pågår.

Jag vet att somliga har uppfattningen
att tidpunkten inte var den allra lämpligaste.
Det kan alltid diskuteras, men
i sak tycks vi i allmänhet vara överens.
.lag har inte förnummit någon kritik
ifrån något parti beträffande åtgärdens
riktighet. Det är mera procedurfrågan
och tidpunkten om vilka det rått delade
meningar.

Sedan sägs, enligt de anteckningar
jag har, att den svenska regeringen
skulle ha anklagat amerikanerna för
vad de gjort i Vietnam, medan vi inte
på samma sätt varit kritiska emot afrikanerna
i Biafra och Nigeria. Till det
skulle jag vilja säga följande.

Vi har väl alla varit kritiska mot den
amerikanska politiken i Vietnam. Vi har

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
upprörts av de fruktansvärda bombningar
detta land har utsatts för, vilka
vida överstiger de bombningar Tyskland
fick utstå under andra världskriget.
Det har varit fråga om en förstörelse
som väl knappast något folk eller
något land tidigare i historien råkat ut
för. Det har varit en självklarhet för
oss att ställa oss kritiska mot detta.

Men det är lika självklart, herr Virgin,
att vi är kritiska mot det krig som
nu genomföres i Nigeria. I den mån
Lagosregeringen använder sig av bombningar
som går ut över civilbefolkningen
har vi ingen annan mening än beträffande
de fruktansvärda amerikanska
bombningarna i Vietnam. Vi är lika
kritiska. Den skillnaden råder naturligtvis
att med de enstaka plan som
Lagosregeringen anfaller mål i Biafra,
blir det fråga om en skillnad i storleksordningen
av bombningarna, vilket gör
att det inte bara är en skillnad i grad
utan nästan en skillnad i sak — höll
jag på att säga. I Biafra använder man
några få gamla Iljusjinplan, vid bombningarna.
Men i och för sig är det lika
förkastligt, anser jag, och därför är det
fel om herr Virgin inbillar sig att vi
skulle vara mindre kritiska mot Lagosregeringens
bombningar i Biafra än vad
vi varit beträffande krigföringen i Vietnam.
På den punkten kan jag lugna
herr Virgin.

Vidare säger man — enligt de anteckningar
som jag har fått —- att regeringen
inte skulle ha visat en tillräcklig
vilja att försöka medverka till
en politisk lösning av konflikten Nigeria—Biafra.
Det är klart att vi önskar
en politisk lösning. Jag frågar damer
och herrar ledamöter av denna kammare,
om man verkligen kan tillvita
regeringen att inte alltid önska politiska
lösningar av konflikter. Såvitt jag
vet har vi alltid understrukit såväl i
Förenta Nationerna som annorstädes,
att svenska regeringens självklara uppfattning
är att inga konflikter skall
lösas med våldsmedel utan på politisk
och därmed fredlig väg. För oss är

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
det alldeles självklart att så skall vara
fallet även beträffande konflikten Biafra—Nigeria.
Och den uppfattningen har
vi också gett uttryck åt.

Vad har vi vidare gjort? Yi har underrättat
regeringarna, exempelvis i
Moskva och i London, om vår mening
att man skall tillgripa vapenembargo
och följaktligen icke exportera vapen
till konflikthärdar. Vi vet emellertid
att så sker, och vi har inte kunnat öva
ett så avgörande inflytande att det lett
till något resultat. Om vi kunnat det,
så skulle vapenleveranserna ha stoppats,
lika väl som vi i sådana situationer
för vårt eget vidkommande stoppar
vapenleveranserna. Men vi vet —
och det känner kammarens ledamöter
väl till — att det å ena sidan är Storbritannien
och Sovjetunionen som exporterar
vapen till den federala regimen,
medan å andra sidan Frankrike,
Spanien och Portugal exporterar vapen
till Biafrasidan, som dessutom indirekt
understödes av kinesiska regeringen.

Man kan sålunda säga att det är två
oheliga allianser som engagerar sig i
dessa strider. Men detta gör det hela
inte enklare.

När herr Dahlén säger att den svenska
regeringen skulle ha gripits av handlingsförlamning
i motsats till t. ex.
den danska, så är jag litet överraskad
över det påståendet. Vad är det som
skett, vad är det som den danska regeringen
gjort men som inte den svenska
har gjort? Vi fick häromdagen veta
att en delegation från Biafra hade besökt
statsminister Baunsgaard och att
han hade meddelat den att den biafranska
frågan skulle tas upp vid det
utrikesministermöte som skall äga rum
i Köpenhamn nästa månad.

År nu detta ett bevis på dådkraft
jämfört med vad den svenska regeringen
gör? Samma delegation har besökt
mig. Det är otänkbart, herr Dahlén, att
de nordiska utrikesministrarna skulle
träffas utan att tala om konflikten mellan
Nigeria och Biafra. Lika otänkbart

är det att vi skulle underlåta att tala
om konflikten i Vietnamn eller Mellersta
Östern, för att ta några andra exempel.
Jag anser inte att vad Danmarks
regering har sagt och gjort i detta fall
är ett bevis på större aktivitet än den
vi utvecklar. Nu förebrår jag inte statsminister
Baunsgaard för något sådant
påstående. Det är inte han som står
för karakteristiken, utan det är herr
Dahlén. Men om Baunsgaards meddelande
skall betraktas som utslag av större
aktivitet än vår så säger jag här
liksom jag gjorde i andra kammaren,
att inför ett sådant yttrande som det
som herr Dahlén här gjorde får begreppet
banalitet en ny friskhet. Det
är självklart att vi skall ta upp konflikten
mellan Nigeria och Biafra vid
det kommande utrikesministermötet.
Till yttermera visso har vi förhört oss
om danskarna eventuellt kommer att
lägga fram ett nytt förslag. Vi är nämligen
intresserade av att få veta det,
ty vi önskar en politisk lösning av konflikten.
Vi fick emellertid meddelandet
att man hittills inte har någonting i
bakfickan förutom att just ta upp frågan
vid det utrikesministermöte som
skall äga rum.

Om herr Dahlén har några hemliga
stalltips får han redogöra för dem för
att kunna bevisa att den danska regeringen
skulle vara så mycket mera verksam
än den svenska på det politiska
planet i denna fråga.

Nå, säger man, här gäller det att
väcka opinion, och det kan jag hålla
med om. Vi gör allt som står i vår
makt i det avseendet. Men när det samtidigt
görs gällande att vi har skäl att
ta upp frågan i Förenta Nationerna och
tror att ett sådant agerande skulle vara
politiskt gångbart och gagna biafranerna,
då är man ute på djupa vatten.

Jag vill i det sammanhanget referera
till vad FN:s generalsekreterare har
anfört för någon tid sedan: »Enligt
mina bästa informationer är den federala
militärregeringen i Lagos villig att
samarbeta med de internationella hjälp -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

organisationerna för att få in de nödvändiga
förråden och livsmedlen till
den nödlidande befolkningen i området.
Det är sålunda min bedömning av
problemet att hindren härrör inte från
Lagos. Detta är min slutsats, baserad
på min särskilda representants, herr
Gussing, slutsats.»

Generalsekreterare U Thant framhöll
vidare: »Det är viktigt att betänka att
FN som sådant inte kan tillstyrka eller
understödja någon åtgärd för utbrytning
från en medlemsstat. Mer än hälften
av FN:s medlemsstater är hemsökta
av utbrytningsproblem. Om FN väl
accepterar rätten till utbrytning i princip
blir det ingen ände på de problem
som FN kommer att ställas inför. Yad
FN som sådant och dess generalsekreterare
kan göra i Nigeriafallet inskränker
sig därför till att med all makt
sträva för att lindra oskyldigas lidanden.
» Det är en uppfattning som har
en starkt realistisk bakgrund.

Jag vill påpeka med anledning av
den tidigare debatten här i riksdagen,
i vilken man gjort gällande att Canada
intagit en annan ståndpunkt än de nordiska
regeringarna, att vi, herr Dahlén,
har ungefär samma bedömning som
Canada i fråga om konflikten mellan
Nigeria och Biafra. Då gjorde man gällande
att Canada skulle ha lagt i dagen
en mera frisk syn i politiskt avseende
och handlat på ett mera kavat
sätt än vad vi har gjort. Men hur förhöll
det sig därmed? Premiärminister
Trudeau hade en diskussion med de
kanadensiska »dahlénarna» för någon
tid sedan, och eftersom folkpartiet har
åberopat Canada vill jag citera vad
han sade: »En grundläggande utgångspunkt
är att det här rör sig om ett
inbördeskrig och att en lösning av konflikten
endast kan åstadkommas av de
stridande parterna själva. Skulle Canada
söka framtvinga en lösning, skulle
detta innebära intervention i ett annat
lands inre angelägenheter i direkt
strid mot internationellt godtagen
praxis och allmänt respekterad skyl -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
dighet, vilka senare klart uttryckts i
FN :s generalförsamlings noninterventionsdeklaration
1965. Sålunda har det
ej ens förekommit att något afrikanskt
land föreslagit att FN skulle vara berättigat
att kränka Sydafrikas territoriella
integritet.»

Premiärminister Trudeau talade också
om FN-aspekten, liksom herr Dahlén
och folkpartiets talesmän har gjort här
i dag, och han sade att varje försök
att uppta konflikten i Nigeria på FN:s
dagordning skulle vara helt ansvarslöst
och oförsvarligt. Det är hårda ord, hårdare
ord än jag någonsin har använt.

Premiärminister Trudeau sade vidare:
»Förutom att det skulle vara dömt
att misslyckas skulle det leda till långvarig
och allvarlig försämring av Canadas
förhållande till de afrikanska staterna
samt krav från Nigeria på upphävande
av Canadas deltagande i både biståndsarbetet
och internationella observatörsgruppen
i Nigeria. Även det förslag
som väckts om en kanadensisk aktion
för att uppnå eld upphör måste betraktas
som orealistiskt för närvarande
på grund av parternas låsta politiska
positioner.»

Så långt den kanadensiske premiärminister,
som man har åberopat som
ett föredömligt exempel för den svenska
politiken.

Ja, vilka slutsatser skall jag dra av
detta, herr Dahlén. Är Canadas premiärminister
ett exempel för oss, som
ni har gjort gällande tidigare, eller är
han det inte? Accepterar folkpartiet i
så fall den ståndpunkt som premimärminister
Trudeau har låtit komma till
uttryck med en tydlighet som är nära
nog övertydlig jämfört med den ståndpunkt
som den svenska regeringen har
intagit?

Det föreligger i dag också en reservation,
där man hänvisar till norske
utrikesministern Lyng och hans handlande.
Man säger att de tragedier som
vi sett under den senaste tiden, t. ex.
i Nigeria, pekar på nödvändigheten av
en utvidgad auktoritet för FN. Man

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
är då inne på ett anförande som utrikesminister
Lyng höll i FN:s generalförsamling
i höstas, varvid han bl. a.
sade: »Det ankommer på medlemsstaterna
att utveckla de maktresurser som,
även om de inte är uttryckligen inskrivna
i stadgan, är tilldelade FN som
en nödvändig beståndsdel vid fullgörandet
av dess plikter men som ännu
inte har formulerats i internationella
överenskommelser.»

Det är riktigt att utrikesminister
Lyng i sitt tal vid generalförsamlingens
generaldebatt i höstas fäste uppmärksamheten
vid frågan hur man skulle
kunna utveckla och stärka FN, så att
FN skulle kunna spela en aktivare roll
när det gäller att förhindra och lösa
tvister och att undvika mänskligt lidande.
Utrikesminister Lyng föreslog i
detta sammanhang att generalsekreteraren,
UNICEF, internationella livsmedelsfonden
och flyktingkommissarien
skulle ges större befogenheter att organisera
och tillhandahålla humanitärt
bistånd till civilbefolkning som drabbas
av krig eller annan katastrof.

Eventuellt kunde dylikt bemyndigande
lämnas genom ett särskilt avtal. Frågan
berördes senare i generalförsamlingens
sociala utskott då detta behandlade
frågan om FN-bistånd vid naturkatastrofer,
ett ärende som Sverige förvisso
har medverkat ganska aktivt i —
det vågar jag säga. I samband med antagandet
av förslaget om bistånd vid
naturkatastrofer uttalade den norske
delegaten i utskottet att allt mänskligt
lidande måste lindras oavsett om grundorsaken
var naturkatastrofer eller sådana
faktorer som exempelvis bristande
ekonomisk utveckling, hungersnöd
eller väpnade konflikter. Norska regeringen
ville därför framföra tanken att
grundvalarna, politiska såväl som legala,
för den internationella nödhjälpen
borde underkastas en ny kritisk
granskning.

Jag känner alltså väl till dessa norska
tankar, som vi för vår del naturligtvis
stöder.

Jag måste emellertid påpeka att dessa
norska tankar ännu inte har konkretiserats
i något förslag. Det förefaller
mig därför en smula förhastat att, såsom
oppositionen här gör, åberopa dem
som något slags underförstått bevis för
att den svenska regeringen i fråga om
konflikten Nigeria—Biafra inte är lika
företagsam som den norska. Det finns
förvisso risk — jag hoppas dock att så
inte skall bli fallet — att tanken kan
stupa på afroasiatiskt motstånd. Vi är
för vår del beredda — det säger jag
än en gång —- att delta i alla realistiska
förslag. Med orealistiska menar jag då
sådana som inte har någon utsikt att
få erforderligt stöd i FN. Att ett förslag
faller i FN eller kanske inte ens kommer
upp på dagordningen skulle nämligen
— det vet herr Dahlén som har
deltagit så mycket i FN-arbete — motverka
förslagets syfte och kunna utnyttjas
av den federala regeringen. Det
är dessa faktorer som även påverkat
den svenska regeringens handlande.

För att gå tillbaka till norrmännen
har jag här texten på det anförande
som hölls av utrikesminister Lyng för
någon månad sedan i stortinget. Han
säger där att det framför allt gäller att
inrikta sig på humanitärt bistånd. Han
hänvisar till att frågan inte har kunnat
tas upp i samväldet, där ändå Nigeria
är medlem. Han talar om svårigheterna
inom OAU och hänvisar på samma
sätt som den svenska regeringen har
gjort till den opinion som finns bland
de afrikanska staterna och som är mycket
utbredd. Misstron från den koloniala
tiden möter varje inblandning från
Europa eller från något annat vitt land
i Afrikas inre angelägenheter. Han citerar
bland annat vad U Thant har
sagt beträffande möjligheterna att ta
upp frågan i Förenta nationerna och
gör samma hänvisningar fast litet utförligare
än vad vi har gjort i vår deklaration.
Han kommer så till slutsatsen
att vi skall inrikta oss på de humanitära
uppgifterna och inte vidta åtgärder
som kan äventyra att våra möj -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

ligheter att komma dessa människor till
hjälp omintetgörs.

Det är med andra ord ett anförande
som står i överensstämmelse med vad
vi har sagt i vår regeringsdeklaration i
dag. Det är inte underligt eftersom
vid det sammanträde som hölls mellan
utrikesministrarna i samband med
Nordiska rådets session för någon tid
sedan det visade sig att vår bedömning
var tämligen likartad när det gällde
svårigheterna att göra politiska eller
diplomatiska ingripanden som inte skulle
äventyra vår humanitära hjälpverksamhet.

Jag ber att få understryka att
ingen bestrider den tragiska sanning,
det brutala faktum som stirrar oss i
ansiktet när det gäller händelseutvecklingen
under dessa tre år i Nigeria—
Biafra. Inbördeskriget kräver stora offer
både bland soldaterna och civilbefolkningen.
Därutöver tar svälten, som
alla vet, sin dryga tribut inte minst
bland barnen. Att ett sådant dödande
kan pågå i månader och år utan att
kunna hejdas är en bitter påminnelse
om hur föga långt världen har kommit
i fredlig konfliktlösning. Liknande erfarenheter
har vi gjort av krigen i Vietnam,
Algeriet, Mellersta Östern och
andra konflikthärdar runt världen.

Klart är att vi inte med armarna i
kors bör åse ohyggligheterna. Vi kan
inte åse detta i avvaktan på en lösning,
och helst en fredlig sådan. Vi känner
tvärtom skyldighet att undsätta det jag
skulle vilja kalla för det mänskliga överlevandet
och det mänskliga uthärdandet,
och det är just detta vi gör. Och
det tar i dag över allting annat. Jag är
medveten om att man förr eller senare
måste nå fram till en politisk lösning,
men vi bör inte avskära våra möjligheter
att komma de människor till hjälp
som hotas av svältdöden eller döden på
slagfältet. Det är där som vi är beredda
att komma med allt det bistånd som
är möjligt.

Vi har tidigare anslagit 8,5 miljoner
kronor i enlighet med de önskemål som

Första kammarens protokoll 1D6D. Nr 13

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
har framförts från Röda korset och de
frivilliga organisationerna. Vi har sagt
att man kan räkna med ytterligare en
miljon per månad. Efter februari månad
föreligger behov av nya statliga
bidrag, och regeringen har för sin del
förklarat att den i enlighet med de
önskemål som har framställts från de
frivilliga organisationerna och Röda
korset kommer att ställa ytterligare 7
miljoner kronor till förfogande för att
man skall kunna genomföra den humanitära
hjälpverksamheten i den omfattning
som är möjlig från dessa organisationers
sida. Det går sålunda inte att
med utgångspunkt i vad som sker på
det humanitära området beskylla socialdemokratin
eller regeringen för en
kylig inställning när det gäller att komma
människorna till hjälp i denna del
av världen i jämförelse med den inställning
som oppositionen visar.

Jag hoppas, herr talman, att jag med
detta har lagt till rätta bevekelsegrunderna
för inte bara den svenska regeringens
handlande när det gäller Biafra
—Nigeria utan även de nordiska regeringarnas
handlande, som på det hela
taget hittills sammanfallit. Är det så att
man kan ge, som jag sade, något hemligt
stalltips om att man förbereder
några åtgärder som strider mot det
praktiska handlande som vi hittills har
haft gemensamt, skulle jag med tacksamhet
vilja motta ett sådant tips.

Även en annan fråga har tagits upp i
debatten. Enligt vad jag kan utläsa av
de anteckningar jag erhållit skulle herr
Dahlén ha tagit upp frågan om våra
förbindelser med Förenta staterna.
Klart är att det är ett icke oväsentligt
problem.

Det är främst två frågor, när det gäller
vår utrikespolitik, som har givit
upphov till vad jag skulle vilja kalla
för missförstånd inom en del av den
amerikanska opinionen. Det är vårt erkännande
av Nordvietnam och det faktum
att amerikanska desertörer har givits
tillfälle att uppehålla sig i Sverige.

Yad beträffar Yietnamfrågan ligger

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
det ingenting uppseendeväckande i att
två demokratiska nationer kan ha olika
åsikter om en aktuell konflikt. För
oss har det varit naturligt och i enlighet
med principerna för vår utrikespolitik
att framföra vår mening om en
konflikt av den arten att den allvarligt
påverkar det internationella klimatet
och att också vidta de åtgärder som vi
anser vara riktiga, exempelvis erkännandet
av Nordvietnam. Detta erkännande
är, efter vad jag kan förstå även
av debatten här i riksdagen, uttryck för
en överväldigande folkopinion.

Vi vet att desertörfrågan i Förenta
staterna betraktas med stark känsloladdning.
När vi beviljat amerikanska
desertörer tillstånd att stanna i vårt
land, har det emellertid skett i enlighet
med sedan länge tillämpad praxis.
De amerikanska desertörerna och krigsvägrarna
har inte behandlats på annat
sätt än desertörer från vilken annan
krigsmakt som helst. Vi handlade precis
på samma sätt exempelvis under
kriget i Algeriet.

Att just Sverige har kommit i blickpunkten
i amerikanska massmedia i
desertörfrågan ter sig för övrigt förvånande,
då ju också en rad andra länder,
även med Förenta staterna allierade
nationer, har tagit emot desertörer
och krigs- och värnpliktsvägrare.
Enligt en amerikansk uppgift som jag
såg häromdagen skulle omkring 50 000
man ha deserterat eller hållit sig undan
från värnpliktstjänst i Förenta staterna.
Av dessa finns 200 å 250 här i Sverige,
och man frågar sig: Var befinner
sig alla de övriga? Jo, de befinner sig
huvudsakligen i länder som är allierade
med Förenta staterna, men gentemot
dessa länder har det inte riktats samma
kritik som mot Sverige.

Att militära brott inte skall tas i beaktande
vid prövning av utlännings uppehållstillstånd
är i själva verket en
princip som omfattas allmänt i de flesta
länder och också har stöd i internationella
överenskommelser. Av särskilt
intresse i sammanhanget är att

även de amerikanska myndigheterna i
frågor rörande tillstånd för utländska
desertörer att inresa och uppehålla sig
i Förenta staterna följer samma principer
som varit vägledande för vår politik
gentemot de amerikanska desertörerna.
Jag tror att man bör beakta
dessa fakta, ty då kommer vi några mil
närmare sanningen.

Herr Dahléns avsikt var måhända att
vi borde sprida en saklig och starkt
underbyggd information om alla dessa
ting. Om det är vad han är ute efter,
kan jag helt instämma med honom. Jag
tror nämligen att det är av vikt att vi
kan få dessa fakta och dessa principer
spridda, men jag är väl medveten om
svårigheterna. Jag har nämligen låtit
utrikesdepartementet ta del av allt som
skrivs i amerikanska tidningar från östkusten
till västkusten. Det är sannerligen
svårt att komma till rätta med
och klarlägga de påståenden som görs i
dessa artiklar. Man börjar med vårt
svek mot Finland under vinterkriget,
man talar om vårt svek gentemot friheten
under kampen mot nazismen i
Tyskland, man talar om hur vi på sin
tid fördrev balterna, hur kvinnor och
barn tvingades ombord på båtar och
transporterades över till Stalins deportationsläger.
Man kommer sedan in på
vår ståndpunkt till desertörerna, till
Nordvietnam och till allt detta som betraktats
som antiamerikanism och som
ett svek mot de mest enkla frihetsbegrepp.

Det är verkligen svårt att komma till
rätta med en sådan nyhetsförmedling,
men vi kan väl alla hjälpas åt med att
försöka lägga till rätta dessa ting mot
bakgrund av de fakta som jag nu har
redogjort för. Det är min förhoppning
och min tro att när den fredliga lösningen
av Yietnamkonflikten, som de
inblandade parterna nu arbetar på, har
uppnåtts, kommer också grunderna för
uppfattningen om våra ställningstaganden
att i någon mån försvinna. Det är
förvisso ett problem, det skall jag ge
herr Dahlén rätt i. Om vi samfällt ar -

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

betar för att lägga till rätta och förklara
vår utrikespolitik och våra bevekelsegrunder
och framför allt klargöra det
handlande som ligger i det förgångna,
där man rör sig med klara missuppfattningar,
tror jag ändå att något är vunnet.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är beklagligt att
utrikesministern inte hade tillfälle att
vara här i kammaren när den här debatten
inleddes. Jag kritiserar det inte,
det beror ju på omständigheter som får
tillskrivas vår konstitution. Men det är
inte särskilt roligt att upprepa argument
och förklaringar som man redan
tidigare har givit i kammaren. Jag vill
därför när det gäller våra anmärkningar
mot regeringens demonstrativt hastiga
erkännande av Nordvietnam nöja
mig med att säga att redan den omständigheten
att tillvägagångssättet väckte
bitterhet och olust inom våra nordiska
grannländer är skäl nog för kritiken.

Nu sade utrikesministern själv att tidpunkten
kanske var fel vald och att
den kunde diskuteras. Då frågar man
sig verkligen varför regeringen inte tog
tillfället i akt att diskutera den när utrikesnämnden
sammanträdde precis
samma dag.

Utrikesministern säger att regeringen
alltid önskar fredliga lösningar på konflikter.
Ja, det fattas bara annat! Det
är i och för sig ingenting att skryta
över, det är ju så självklart. Men det är
inte det vi har kritiserat, utan det är
att man nöjer sig med att förklara att
man vill ha fredliga lösningar, att man
nöjer sig med förhållanden som inte
borde kunna godtagas utan att verkligen
aktivt försöka rätta till dem.

Vi kan inte i detalj bedöma allt vad
regeringen har gjort. Vi måste grunda
vår uppfattning på vad regeringen själv
säger i sin deklaration och vad utrikesutskottets
majoritet säger i utlåtandet.
Där står på flera ställen att vi i Sve -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
rige är förhindrade att vidta andra åtgärder
än av humanitär natur på grund
av omständigheterna. Såvitt jag kan förstå
består dessa omständigheter i att
de afrikanska staterna för sin del inte
vill acceptera några politiska åtgärder,
i varje fall inte för närvarande.

Utrikesministern påpekade också att
U Thant hade förklarat att utbrytningar
knappast kan accepteras från FN:s
sida. Då vill man verkligen fråga: Hur
länge skall man vidhålla en sådan stelbent
attityd? Hur många år skall en
konflikt med tiotusentals dödsoffer få
pågå innan man börjar fundera på om
det inte möjligen kan vara något fel på
konstruktionen av den stat där den förekommer?
Man kan inte rimligen driva
en princip av den arten så hårt, att
den innebär att man försöker fjättra
folk, som inte kan hysa vilja till samarbete
utan bara bitterhet mot varandra,
tillsammans i evighet. Jag säger inte
detta för att antyda hur en lösning
skulle se ut när det gäller Nigeria. Det
är väl inte möjligt att här presentera
en sådan. Jag bara säger det som ett
understrykande av vikten att man verkligen
försöker åstadkomma vapenstillestånd,
fredsförhandlingar och slut på
dödandet. Jag kan nämna — om inte
utrikesministern vet det redan — att
så pass nyligen som i förrgår hölls det
debatt i engelska underhuset. I den debatten
yttrade förre engelske utrikesministern
sir Alec Douglas-Home —
alltså en man som rimligen borde veta
vad han talar om — att han för sin del
ville kräva initiativ till eld upphör i
Nigeria, initiativ som skulle tagas inom
Förenta Nationerna. År det då orimligt
att vi arbetar på ungefär samma
sätt? År det orimligt att vi åtminstone
klarlägger inför världen att vi icke kan
stödja den opinion som har kommit
till uttryck inom OAU och som innebär
att man skall låta allting bara fortvara
som det är.

Jag tycker att svenska regeringen är
nödsakad att klart säga ifrån att vi
inte delar den uppfattningen.

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Herr DAIILÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! När utrikesministern
talade om framtiden och regeringens
förhållande till utrikesnämnden kunde
man inte undgå att få det intrycket att
han svävade på målet. Han talade visserligen
om svårigheten att erkänna
Nordkorea och om att Östtyskland inte
var aktuellt, men ett besked om att det
såvitt han kan bedöma inte finns några
möjligheter för en svensk regering att
erkänna dessa länder utan att först tala
med utrikesnämnden fick vi inte, herr
talman.

När det gäller hjälpen till Vietnam
hade jag svårt att fatta vad utrikesministern
egentligen menade. Jag fick det
intrycket — kanhända var det fel —
att utrikesministern nu svävade litet
på målet när det gällde frågan huruvida
hjälpen för att bygga upp Vietnam absolut
måste ligga inom ramen för u-hjälpen.
Det väsentliga var enligt hans mening
att hjälpen kom till nyttig användning
etc. Om jag fattade honom riktigt,
innebar det en liten uppmjukning av
regeringens ståndpunkt. Det tycker jag
var bra, och då skall jag inte yttra mig
mera på den punkten.

Utrikesministern jämförde också förhållandena
i Vietnam och i Biafra. Han
sade att det var hemska lidanden i båda
fallen, och det ber jag att få instämma

i. Han hade dock en kommentar beträffande
Biafra som jag inte riktigt förstod.
Han sade att det ju är gamla ryska
Iljusjinplan som bombar civilbefolkningen.
Jag vet inte om han menar att
det var en tröst för dem som bombas
att det var gamla plan som utförde
bombningen. Jag kan inte tänka mig det,
men jag förstår annars inte vad som
var finessen i inlägget från utrikesministerns
sida.

Utrikesministern sade också att man
inte får tillvita den svenska regeringen
att den inte vill ha en fredlig lösning.
Nej, vem i all sin dar har gjort detta?
Varför fäller man ett sådant yttrande?
I varje fall i riksdagens första kammare
har jag aldrig hört att någon riks -

dagsman, vilket parti vederbörande än
har tillhört, har fällt ett sådant yttrande,
att en svensk regering inte vill ha
en fredlig lösning av en konflikt. Vad
har vi sagt i riksdagens första kommare
här i dag? Jo, vi har ställt frågan
hur den svenska regeringen vill bidra
till ett försök att få en fredlig lösning.

Jag har full förståelse för att utrikesministern
har litet svårt att diskutera
en del frågor med ledning av anteckningar.
Därför skall jag på vissa punkter
inte pressa honom. Anteckningarna
var kanske litet kortfattade eller skrivna
med en ungefär lika dålig handstil
som min. Jag vet inte om det är så, men
i så fall kan det vara mycket svårt att
tolka dem.

Beträffande utrikesministerns påstående
att jag skulle ha sagt att statsminister
Baunsgaard är dådkraftig vill jag
framhålla att jag inte uttryckt mig så.
Jag har gjort ett mycket försynt uttalande.
De utmärkta stenograferna har
antecknat att jag sade: »Jag noterar
med intresse att den danska regeringen
upplever situationen på samma sätt som
vi inom oppositionen gör och har uttalat
sig för förnyad prövning av möjligheterna
att göra en insats.»

Den uppfattningen tycks även utrikesministern
ha nu. Jag överlåter alltså
åt utrikesministern själv att avgöra
vem som är handlingskraftig och vem
som inte har någon handlingskraft alls.

Men den viktigaste punkten i detta
sammanhang är det jag försökte belysa
i mitt första anförande, nämligen att
utrikesministern Torsten Nilsson så
bundit sig vid den ståndpunkt som majoriteten
av de afrikanska staterna har
intagit att detta har lett till en viss handlingsförlamning.
När därför utrikesministern
säger att han mycket gärna vill
göra någonting, men samtidigt påpekar
att man inte kan ta upp denna fråga
om man inte får majoritet i FN, tycker
jag att utrikesministern har bundit
sig på ett olyckligt sätt. Det är inte bara
så att han inte anser sig kunna ta upp
frågan i FN, utan han har också bundit

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

sig vid de afrikanska staternas argumentering.

Jag vill upprepa vad jag anförde för
en stund sedan i en replik då jag återgav
ett uttalande av eu representant för
de afrikanska staterna, president Boumedienne:
»Varför höjer politiska och
andliga organisationer i Europa en sådan
jämmerkonsert blandad med skarp
kritik och hotelser under förebärande av
humanitära känslor som organisationerna
dock avhållit sig från att manifestera
i fråga om andra mänskliga dramer som
under åratal utspelas i andra områden?»
Jag vill framhålla att jag inte vet
vad Boumedienne åsyftar härmed. Han
fortsätter nämligen: »Varför denna orkestrerade
klagan om den inte hade kolonialistiska
orsaker? Dessa organisationer
manipulerar och hjälper förfäktarna
av secessionen i Nigeria.»

Jag viil inte ett ögonblick påstå att
utrikesministern tycker om denna argumentering.
Men det är just när han
säger att eftersom de afrikanska staterna
anser att vi skulle vara kolonialismens
förkämpar om vi föreslog att FN
skulle ta upp frågan som han kommer
i en situation i vilken jag inte tycker
det är lämpligt för en svensk utrikesminister
att befinna sig.

Jag poängterade också att efter det
här citerade anförandet begärde president
Kaunda, vilkens land har erkänt
Biafra, att inte bli vicepresident i den
afrikanska organisationen, därför att
han genom Boumediennes anförande
inrangerats i imperialistiska staters
grupp.

Herr utrikesminister! Vi kommer inte
ifrån att den svenska regeringen bundit
sig för denna ståndpunkt så länge den
inte säger att vi kanske kan ta upp frågan
i FN även om det inte är möjligt att
få majoritet där. Att ta upp frågan i FN
är ändå ett sätt att skapa opinion, och
om utrikesministern gör ett uttalande i
den riktningen tror jag att vi kommer
att bli mer eniga än vi är nu.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Riksdagen behandlade
frågan om Nordvietnams erkännande
efter motioner som väckts under förra
året. Såvitt jag minns var utskottsutlåtandet
enhälligt, och riksdagen beslutade
att det inte var lämpligt — i den
situation som de två delarna av Vietnam
befann sig — att göra ett erkännande.
Det är det senaste uttalandet
som gjorts av riksdagen, och jag åberopar
detta för att visa att denna fråga
är speciellt känslig. Riksdagen har endast
haft att behandla frågor om erkännande
av tre stater — Vatikanstaten,
som är något speciell, Östtyskland och
Nordvietnam. Det visar att man inte
kan likställa alla erkännanden. Det
väcks inga motioner om att erkänna
vissa nya länder, utan sådana erkännanden
sker mer rutinmässigt. Jag vill understryka
att detta var någonting speciellt.

Det är dock så att när två länder är
invecklade i krigshandlingar har vi alltid
varit särskilt känsliga för vad vi
företagit oss, och det är därför vi anser
att det hade varit lämpligt att höra utrikesnämnden,
eftersom det fanns möjlighet
till detta. Jag vet inte om utrikesministern
glömde bort att ta upp frågan
om nordiskt samråd i erkännandefrågan.
Jag tror att han nämnde att han
också skulle säga någonting om varför
det inte förekom något nordiskt samråd
i denna fråga. Han sade strax efteråt
beträffande den danska framställningen
i fråga om Biafrakonflikten att
det är otänkbart att man inte på ett
ministermöte skulle ta upp frågan om
Biafra, Vietnam osv. Men här var det
tydligen tänkbart att ha ett ministermöte
utan att tala om huruvida man
skulle erkänna Nordvietnam. Det
kanske vi får ytterligare upplysningar
om sedan.

Jag har inte så många invändningar
mot utrikesministerns långa tal om Biafra,
men jag tycker att det har bevisats
väl många svårigheter att ingripa. Det
har ju förekommit att FN ingripit i så -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
dana fall. Trots artikel 2: 7 har man ingripit
i fråga om Sydafrika, de portugisiska
kolonierna och Algeriet. När
Frankrike hade hand om Algeriet var
anmärkningarna så hårda att Frankrike
temporärt lämnade Förenta Nationerna,
liksom Sydafrika. Det har ingripits i
Ungernkonflikten och tillsatts en speciell
kommission med sir Leslie Munroe på
Nya Zeeland som ordförande. Det står
också i artikel 99 i FN:s stadga, såvitt
jag minns, att generalsekreteraren har
möjlighet att rapportera till säkerhetsrådet
när något hotar freden. Det förekom
i fråga om Laos, där det vid ett tillfälle
tillsattes en kommission. Situationen
i Nigeria kan dock förändras på ett
sådant sätt att det finns vissa möjligheter
att ingripa. Så snart ett tillfälle
yppas skall naturligtvis Sverige på allt
sätt försöka medverka och inte se det
alltför pessimistiskt. Det hoppas jag att
utrikesministern instämmer i.

En fråga som kanske borde diskuteras
är den rädsla som ibos har för att bli
rent av utplånade. Det skulle i så fall
kunna ha något att göra med Genosidekonventionen.
Jag har den inte tillgänglig.
Men det skulle innebära någonting
sådant om man skulle utplåna en hel del
av ett folk.

hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Herr Virgin gjorde gällande
att erkännandet av Nordvietnam
väckte bitterhet och olust i, som jag
uppfattade det, våra nordiska grannländer.
Jag vet inte om det är förhållandet.
Efter vad jag kunnat utläsa rådde
det delade meningar i våra nordiska
grannländer om den rätta tidpunkten
för erkännandet. Det är riktigt att vissa
tidningar uttryckte bitterhet och
olust, men de gjorde det i en sådan
form att folkpartiledaren i andra kammaren
ansett sig böra ta avstånd från
sådana skriverier eftersom man där
ifrågasatte Sveriges neutralitetspolitik
med utgångspunkt från ett sådant er -

kännande. Jag utgår från att herr Virgin
inte kan ansluta sig till sådana meningar.

Jag sade att den riktiga tidpunkten
alltid kan diskuteras. Men det var rent
allmänt jag framförde detta. Jag sade
däremot inte, som herr Virgin uttryckte
det, att det kunde ifrågasättas om vi
gjorde ett fel. För mitt eget vidkommande
har jag inte den meningen att
den tidpunkt då vi fattade beslut var
felvald. Men däremot medger jag att en
tidpunkt kan rent allmänt diskuteras.
För mig är det viktiga huruvida man
ansåg beslutet som sådant vara felaktigt.
Där vill jag understryka vad jag
sagt tidigare, nämligen att det är visserligen
sant att utskottet på sin tid —
som herr Bengtson påpekade — uttalade
sig för att vi inte vid den tidpunkten
skulle erkänna Nordvietnam, men
däremot har jag sedermera i riksdagen
diskuterat frågan och sagt att tidpunkten
närmade sig. Och jag råkade inte
ut för någon gensaga ifrån någon ledamot
av riksdagen.

Jag förstår inte varför herrarna blev
så upprörda över att jag sade att det
är en självklarhet för regeringen att
alla konflikter bör nå en fredlig och
politisk lösning. Det har vi väl inte resonerat
om, säger man. Jaså inte? Ni
antyder att regeringen är beredd att ge
Biafra och Nigeria humanitär hjälp,
men ni antyder samtidigt att vi inte
skulle vara benägna att medverka till
en fredlig politisk lösning, som startar
med ett vapenstillestånd och fortsätter
med förhandlingar. Vad vi säger
är bara: Man kan inte undgå de fakta
som gör att man realistiskt måste bedöma
att det är förenat med stora svårigheter
att uppnå en sådan fredlig lösning.
Vi vill inte för en demonstrativ
politik riskera att avklippa möjligheterna
att nå dessa olyckliga människor,
som hotas av döden, med en humanitär
hjälp. Det är ju detta det gäller.

Herr Virgin vet hur svårt det är att
få till stånd fred i Nigeria. Han säger:
Ja, men gör någonting så att det bhr

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

slut på dödandet! Herr Virgin: Om jag
hade makt härtill skulle jag dekretera
ett slut på dödandet i morgon dag i
både Vietnam och Nigeria—Biafra. Kan
herr Virgin ge mig bara en liten fingervisning
om hur man skall gå till väga
för att i morgon få slut på ohyggligheterna?
Han bekvämade sig inte ens till
att göra ett försök.

Riktigt är att Douglas-Home också
har uttalat sig för ett vapenstillestånd.
Men om vi lyssnade på det citat herr
Dahlén gav av vad Boumedienne hade
sagt beträffande ett utomafrikanskt ingripande
när det gäller en konflikt i
Afrika, får vi en föreställning om hur
oerhört svårt det är att få till stånd en
sådan fredlig och politisk lösning vi
alla är ute efter.

När herr Virgin argumenterar som
han gjorde om U Thants och FN:s syn
på utbrytarregimer i redan etablerade
stater, bör han inte vända sig till den
svenska regeringen. Den argumentationen
bör riktas till generalsekreteraren.
I likhet med den norske utrikesministern
i stortinget har jag bara citerat
vad U Thant anser. Jag har haft personliga
samtal med honom och givit uttryck
för den svenska regeringens
ståndpunkt. Jag har då mötts just av
den argumentation U Thant givit vid
den presskonferens han hade för någon
tid sedan och som också citerades av
den norske utrikesministern. Olyckan
är, herr Virgin, och jag tycker att han
skulle kunna ge mig rätt i det, att tyvärr
är det alltför ofta så att verkligheten
inte rättar sig efter vår diktamen.
Om man kunde få verkligheten att göra
det, då skulle allting vara mycket enklare
på det utrikespolitiska fältet.

Vad sedan hjälpen till Vietnam beträffar
vill jag fråga herr Dahlén vad
det är för mening med att resonera
om att den nödvändigtvis skall befinna
sig utanför enprocentramen. Varför
hjälpen just till Vietnam? Det begriper
jag inte. Huvudsaken är att man beviljar
anslag, att man kan ge den hjälp som vi
båda tydligen önskar. Vi har gett huma -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
nitär hjälp till FNL, till Saigonsidan, till
Nordvietnam över Röda korset tidigare.
Vi har satsat 10 miljoner kronor till
ett sjukhus i Nordvietnam, och nu ställer
vi ytterligare 10 miljoner kronor
till förfogande för konstgödsel. Det är
pengar som är tillgängliga. Då försöker
herr Dahlén göra det till en huvudsak
huruvida det skall falla inom enprocentramen
eller inte. Jag anser fortfarande
att vi klarar det inom enprocentramen.
Jag har inte ändrat ståndpunkt
i det avseendet. Huvudsaken är
väl egentligen att biståndet kommer till
stånd.

Vidare undrar herr Dahlén på tal
om bombningarna av Biafra om det är
någon skillnad mellan att bli bombad av
Iljusjinplan eller av moderna amerikanska
jetplan. Ja, det är måhända den
skillnaden att det är flera människor
som dödas genom de amerikanska
bombningarna, vilka är mycket mera
effektiva. Med de bombmattor som nu
läggs ut, exempelvis i Sydvietnam, är
det klart att många fler människor
bringas om livet där. Den skillnaden är
det, men i övrigt är min uppfattning
att det är lika förkastligt vem som än
bombar, om det framför allt går ut
över civilbefolkningen, och det gör det
i regel när man skall nedkämpa en motståndare,
oavsett om det är i Vietnam
eller i Biafra. Vi har sett bilder av fullständigt
utplånade byar i Vietnam, och
vi har sett bilder av liknande utplåning
i Biafra. För dem som dödas kan det
vara likgiltigt om det sker genom ett
gammalt Iljusjinplan eller ett modernt
amerikanskt jetplan. Vad jag ville understryka
är att omfattningen är vida
mindre i det förra fallet. Tillvägagångssättet
är dock inte mindre förkastligt.
Det är därför som samtliga nordiska
regeringar gjort hänvändelser till regeringen
i Lagos med erinran om att den
har lovat att söka undvika att bomba
civila mål under det krig som pågår.
Jag tycker att man skall ta fasta på
detta.

Man gör gällande att jag skulle ha

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
bundit mig vid den ståndpunkt som
den afrikanska enhetsorganisationen
företräder. Det har jag inte alls gjort!
Tvärtom är det ju så att vi önskar att
en fredlig lösning av konflikten skall
komma till stånd. Men vad jag har
hänvisat till är de praktiska svårigheterna
genom den ståndpunkt som den
stora majoriteten av de afrikanska staterna
intar — med undantag av de fyra
som röstade emot. Varför skall man
sticka huvudet i busken inför sådana
fakta? Varför skall vi negligera generalsekreterare
U Thants uppfattning i
sammanhanget? Varför skal! vi negligera
president Nixons uppfattning, som
klart och tydligt anger att vi i detta
fall måste göra en skillnad på de humanitära
insatserna och det politiska
handlandet? Vi skall undvika att blanda
oss i Nigerias inre angelägenheter
säger han. Jag förstår att amerikanerna
är brända efter vad de har upplevat
i Vietnam och nu inte vill inlåta sig på
något liknande i Nigeria. Varför skall
vi blunda för detta? Varför skall jag
underlåta att för kammarens ledamöter
— för att nu bena upp problemet —
tala om varför vi står inför väldiga
svårigheter då det gäller att uppnå en
fredlig lösning? Om jag gör så, har jag
därigenom solidariserat mig med de
afrikanska staterna? Förvisso inte. Bara
det faktum att Kaunda inte ville
ställa upp som vicepresident i medlingskommissionen
därför att han ansåg
det hopplöst visar hur invecklat i
själva verket läget är. Han har för övrigt
förklarat att Zambias erkännande
av Biafra egentligen var en åtgärd som
han trodde skulle underlätta möjligheterna
att få till stånd en fredlig lösning.

Detta gör att jag bestämt tillbakavisar
kritiken mot att den svenska regeringen
skulle ha någon annan uppfattning
än oppositionen om önskvärdheten
av att åstadkomma vapenstillestånd.
Jag hoppas att jag inte skall bli uppläxad
av herr Virgin därför att jag säger
att detta är en självklarhet. Han

läxade ju upp mig när jag påpekade
att en fredlig politisk lösning var en
självklarhet. Han var nästan upprörd
över att jag fastslog detta fakutm. Men
det kan vara av behovet påkallat när
man insinuerar att vi inte skulle vara
intresserade av sådana lösningar.

När herr Bengtson påpekar att FN
har ingripit i liknande situationer, så
vill jag än en gång understryka att det
är riktigt. Frågan är emellertid om vi
kan få gehör i FN för sådana förslag
i detta sammanhang. Hur bedömer herr
Bengtson, som i alla fall har lång erfarenhet
av arbete i Förenta Nationerna,
uppriktigt våra möjligheter att ens
få upp frågan på dagordningen där.
De afroasiatiska staterna kommer att gå
emot det, de östeuropeiska staterna gör
det och Storbritannien går på samma
linje. Förenta staterna önskar inte att
vi skall göra något som kan betraktas
som en politisk inblandning. Detta är
fakta, herr Bengtson.

Hur skall vi göra? Skall vi manövrera
så att vi får ett bakslag som sedan
kan utnyttjas av den federala regeringen
i dess politiska propaganda. Det är
sådana överväganden som jag utgår
från att herr Bengtson har erfarenhet
av från sin verksamhet i FN. Men nu
har han plötsligt blivit så frejdig, och
det är därför det skulle vara nyttigt
att få veta vad han anser.

Jag vet att situationen en annan gång
har varit liknande denna, nämligen i
Kongo. Där gjorde verkligen Förenta
Nationerna ett ingripande främst genom
Dag Hammarskjölds försorg.

Vad innebar det ingripandet? Jo, det
innebar att man med FN:s auktoritet
och maktmedel förhindrade Katangas
utbrytning ur Kongo. Det bör man komma
ihåg, och U Thant har också hänvisat
till Förenta Nationernas handlande
i Kongo. Med utgångspunkt därifrån
har han ansett det vara än mer omöjligt
för Förenta Nationerna att nu göra
ett ingripande, som skulle innebära
motsatsen till det som man vid den tiden
ville uppnå i Kongo. Där har vi

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

ett exempel som påminner om det som
vi nu upplever i Nigeria—Biafra. Det är
också en omständighet, som jag tycker
att herr Bengtson inte helt borde
utesluta ur sitt medvetande, när det gäller
för honom att bedöma möjligheterna
att åstadkomma positiva resultat.

Till slut, herr talman, vill jag säga
att min uppfattning är den att allt skall
göras på diplomatisk väg för att få till
stånd en fredlig lösning. Men vi skall
inte handla och förfara på det sättet
att vi avskär oss våra möjligheter att
humanitärt bisträcka den svältande och
hårt drabbade befolkningen i Biafra.
Det är målet för den svenska regeringens
handlande.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice
talmannen.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern sade
att det var förenat med stora svårigheter
att uppnå fred. På den punkten, herr
utrikesminister, är vi överens. Men sedan
kommer något som vi inte är överens
om efter det intryck man nu återigen
fått bestyrkt av utrikesministerns
anförande.

De afroasiatiska staterna, framför allt
de afrikanska, är emot att konflikten
tas upp i FN, och för denna ståndpunkt
böjer sig den svenske utrikesministern.
Han kan inte tänka sig att
man tar upp problemet så länge man
inte är säker på att få majoriteten med
sig. Det är den enkla slutsats man kan
dra av utrikesministerns anförande.
Herr Virgin, herr Bengtson och jag
har gett exempel på personer som också
har sysslat med FN, även på regeringsnivå,
och som har en annan mening.
Fn person som inte är citerad
här i debatten är utrikesminister Nilssons
egen danska kollega, som varit
både utrikesminister och statsminister.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
Han har sagt: Varför skall vi inte ta
upp detta i FN, även om vi inte får
majoritet första gången? FN är ett
världsparlament, där man alltså kan ta
upp saker som man på sikt kan nå resultat
med, även om man inte når det
första gången. Man kan inte ta upp alla
ting, men här har vi ju sett en katastrof
som har blivit värre och värre.
Då finns det en anledning att ta upp
problemet. Det är den politiska viljan
som är avgörande; det är alldeles uppenbart.

I min förra replik hann jag inte ta
upp vad utrikesministern sagt beträffande
förbindelserna med USA, och jag
vill därför nu mycket kortfattat kommentera
det. Jag markerade i mitt första
inlägg att det verkligen är nödvändigt
att uppnå förståelse för den svenska
utrikespolitiker. — inte minst förståelse
hos stormakterna. Om vi skall
ha en chans att lyckas måste de fatta
vad det är vi gör. Nu beklagade utrikesministern,
om jag förstod honom
rätt, att det har uppstått missförstånd
i USA. Jag har inte i dag diskuterat
anledningarna till dessa missförstånd.
Utrikesministern ansåg att detta var
besvärligt att ställa till rätta — det tror
jag också! Vi kommer kanske tyvärr
att få erfara konsekvenserna av dessa
missförstånd.

»Om det herr Dahlén syftar till är
saklig information», sade herr Nilsson,
»så är vi överens.» Då ställer jag frågan:
Vad har regeringen gjort för att
undanröja de missförstånd som har
uppstått? Vad har regeringen för program
för att ytterligare se till att vi
får bort de missförstånd som råder i
USA och som utrikesministern och jag
tydligen är överens om är beklagliga.
Det kan inte räcka med att bara säga
att det är svårt att komma till rätta
med dessa missförstånd; det är en alltför
enkel slutsats. Regeringen har ju
skyldighet att ha ett program.

Sedan skulle jag vilja säga att det
vore bra om utrikesministern kunde
klargöra för alla sina kolleger i rege -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ringen att när missförstånd uppstått
gäller det att se till att både ståndpunktstaganden
och uttalanden kring
svenska ståndpunkter för åtminstone
den närmaste framtiden göres på ett
sådant sätt att inte missförstånden förvärras.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern kritiserade
mig för att jag ville läxa upp
honom. Det var faktiskt inte min avsikt
att göra det. Min avsikt var att instämma
i uttalandet att man alltid skall
söka fredliga lösningar först och främst.
Om jag instämde med stor kraft, var
det faktiskt inte meningen att just det
skulle tas som kritik.

Utrikesministern säger att felet är
att verkligheten inte vill rätta sig efter
vår diktamen. Rent allmänt måste jag
naturligtvis säga att i den mån verkligheten
inte vill rätta sig efter en socialdemokratisk
regerings diktamen så
skall jag inte klaga på den saken. Men
det är tråkigt att vi inte gemensamt
skulle kunna diktera för verkligheten
hur den borde kunna leda till fredliga
förhållanden.

Den fingervisning som utrikesministern
efterlyste från vår sida för att
komma till rätta med konflikten är naturligtvis
svår att lämna. Ingen kan
rimligen förneka att besvärligheterna
är stora. Men vad vi tycker och vad
vi också har sagt är att Sverige borde
utnyttja det som vi kan ha kvar av inflytande
gentemot de afrikanska länderna
till att utöva påtryckning till lösningar
som åstadkommer vapenstillestånd,
även om det skulle minska vår
popularitet i de kretsarna. Den omständigheten
att president Nixon inte
har velat utöva sådan verksamhet är
verkligen inte relevant för oss. Att
Amerika inte kan ta på sig kritiken
för kolonialistiska och imperialistiska
strävanden i Afrika kan man förstå,
men det är inte ett bekymmer som gäller
oss.

Vad vi alltså har anmärkt mot är vad
som kommer till uttryck inte minst i
utrikesutskottets utlåtande, nämligen
att förutsättningen för insatser från vår
sida skall vara att majoriteten av afrikanska
stater ställer sig bakom dem.

Sedan säger utrikesministern att
svenska insatser skulle kunna leda till
att den humanitära hjälpen inte längre
skulle kunna fortsättas. Jag tror inte
att det är på det sättet. Det finns ingen
sannolikhet för det. Den omständigheten
att den federala regeringen medger
hjälpsändningar till Biafra grundar sig
såvitt jag kan förstå på en politisk bedömning
av värdet i att inte utmana
världsopinionen. Den inställningen påverkas
nog inte av våra åtgärder.

Slutligen säger utrikesministern att
målet är att hjälpa den svältande befolkningen
i Biafra. Vi vill formulera
det så att målet är att återvinna fredliga
förhållanden i Biafra.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande utrikesministerns
fråga om möjligheterna att ta
upp Nigeria—Biafra-frågan i FN vill
jag säga att jag inte tror att de möjligheterna
är särskilt stora. Det enda jag
har velat framhålla här är att man
skall beakta varje möjlighet som eventuellt
yppar sig att ta upp frågan.

De tre möjligheter som finns är för
det första att om t. ex. vapenleveranserna
skulle trappas upp — vilket vi skall
hoppas inte sker — så att de rent av
skulle betraktas som hot mot freden i
världen så har generalsekreteraren möjlighet
att rapportera det till säkerhetsrådet
så att frågan kan tas upp där.

Den andra möjligheten är att man
skulle försöka få upp frågan på FN:s
föredragningslista, men det är klart
att detta kan erbjuda svårigheter. Vi
har dock från svensk sida vid några
tillfällen startat aktioner som vi vet
hade mycket små utsikter att få någon
framgång i Förenta Nationerna, t. ex.
när vi tillsammans med Danmark tog

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

upp befolkningsfrågan. Det mötte ett
våldsamt motstånd från de katolska
länderna. Vi har arbetat under flera år
för att få bort dödsstraffet, och vi har
i detta fall fått gå mycket försiktigt
fram. Men det är ju här fråga om opinionsyttringar,
och det är väl tänkbart
att vi kan nå resultat även på den vägen.

Vidare finns det en tredje möjlighet.
Jag tror inte att utrikesministern alldeles
riktigt kommer ihåg hur det förhöll
sig i Kongofrågan. Men i detta fall
var det sannolikt så, att det var regeringen
i Kongo som begärde Förenta
Nationernas ingripande. Vi har inte
stora förhoppningar att den nigerianska
regeringen skall begära ett sådant
ingripande, men om det mot all förmodan
skulle bli så att denna regering
skulle komma med en sådan begäran,
är det ju en möjlighet som bör tillvaratas.

Jag har sålunda inte alls kommit med
några hårda påståenden, som utrikesministern
förstår, utan jag har bara
velat hålla vägarna öppna så att man
kan tillvarata varje möjlighet som yppar
sig till lösning av problemen, och
jag tror att många instämmer i den
tanken.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag tycker att debatten
nu börjar bli mer realistisk, ty den ene
talaren efter den andre kommer upp
från oppositionen och erkänner att detta
inte är något enkelt problem. Man
har klart för sig vilka oerhörda svårigheter
det kan bli att få upp den fråga
det här gäller i FN och att få till stånd
det vapenstillestånd som vi alla önskar.

Jag vill säga att vi ingalunda har varit
overksamma när det gällt att få upp
frågan i Förenta Nationerna. Vi försökte
under den senaste sessionen att under
hand intressera stater från olika
regioner inom FN att ta upp den hu -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
manitära sidan av frågan i konflikten,
men det visade sig att det fanns ringa
förståelse att tillmötesgå oss i det avseendet.

För att bemöta herr Dahlén vill jag
säga att det är alldeles klart — och det
medgav också han — att det är ytterligt
svårt alt undanröja det missförstånd
som har uppkommit i Förenta
staterna. Han frågade vad regeringen
gjort i det avseendet. Jo, vi har försökt
att vid olika tillfällen genom vår ambassad
och genom de kontakter som vi
har haft med amerikansk press reda
upp begreppen på samma sätt som jag
här gjort alldeles nyss. Men tyvärr är
det så att exempelvis vår pressattaché
inte kan kontakta alla dessa tidningar
som skriver på det onyanserade sätt
som jag nyss redogjorde för. Däremot
måste vi erkänna att det finns andra,
större tidningar i Förenta staterna, med
vilka vi haft kontakt, som givit en helt
annan och mer nyanserad bild av den
svenska utrikespolitiken än dessa mindre
tidningar, som emellertid — det
skall jag erkänna — är starkt opinionsbildande
i Förenta staterna.

Klart är att vi inte bör göra någonting
som kan förorsaka att missförstånden
förvärras, men jag vill anföra ett
enda exempel som också herr Dahlén
bör vara medveten om. Det gäller den
reaktion som vi fann i Förenta staterna
i samband med att vi inrättade en
ambassad på Cuba. Vilka missförstånd
uppstod inte i anslutning härtill? Det
fanns sådana som gjorde gällande att
vi först nu erkände Cuba som nation,
och man ifrågasatte vår neutralitetspolitik
för att vi gjorde denna upptrappning
i de diplomatiska förbindelserna
med landet. Samtidigt är det ett faktum
att Schweiz sedan länge har en
ambassad i Havanna och att Schweiz
till yttermera visso tillvaratar de amerikanska
intressena på Cuba. Men ingen
har i dessa sammanhang ifrågasatt
den schweiziska neutraliteten. Det är
först när Sverige vidtar en upptrappningsåtgärd
som sådana påståenden

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
kommer in i bilden och förorsakar
missförstånd eller medveten förvrängning
av den svenska politiken.

Herr Virgin säger, på tal om Nigeria,
att verkligheten inte följer den socialdemokratiska
regeringens diktamen,
och han är tacksam för det. Jag tycker
att det är ett väl ensidigt partipolitiskt
argumenterande, eftersom jag utgår från
att herr Virgin och jag har samma uppfattning
i den fråga som vi nu diskuterar.
Om vi gemensamt fick diktera,
skulle i morgon dag dödandet vara inställt
i denna del av världen. (Herr Virgin
(m): Det sa jag också!)

Vad beträffar vårt ställningstagande
och våra meningsyttringar gentemot de
afrikanska staterna vill jag säga att vi
inte är ute och jagar popularitet. Men
det är felaktigt att jämställa exempelvis
Sveriges handlande inom Förenta
Nationerna i befolkningsfrågan med
vårt handlande tillsammans med de
andra nordiska staterna i konflikten
Nigeria—Biafra. När vi agerade i befolkningsfrågan
stod ju ingenting på
spel. Här är det en helt annan situation,
där det gäller kanske hundratusentals
människoliv. Om man missförstår
oss och vill vidta motåtgärder därför
att man anser att vi har ingripit i
Nigerias inre angelägenheter, hotas vi
av att den humanitära hjälp som vi vill
ge inte kommer fram. Detta måste vi
ständigt ha i minnet.

Den humanitära hjälpen är inte det
avgörande, sade herr Virgin, utan här
gäller det att återställa fredliga förhållanden
i Nigeria. Jag kan utan vidare
gå med på att vi helst önskar fredliga
förhållanden, men vi skall väl inte förfara
så att när fredliga förhållanden
på nytt inträder — och så skall väl bli
fallet någon gång i Nigeria—Biafra —
så härskar dödens absoluta tystnad i
Biafra därför att våra humanitära
hjälpåtgärder aldrig har kommit fram.
En befolkning som inte längre existerar
skulle i så fall komma i åtnjutande
av den åtråvärda freden.

Jag vet att inte bara den svenska re -

geringen tvingas iaktta försiktighet och
återhållsamhet, även om regeringen i
själva sakfrågan har samma mening som
oppositionens företrädare. Samma är
förhållandet med en hel rad andra stater
som tycker på samma sätt som vi,
och så förhåller det sig med de övriga
nordiska staterna. Som en illustration
till hur komplicerat läget är kan jag
nämna att Zambia tillhör säkerhetsrådet.
Ingen kan väl tvivla på Kaundas
uppfattning beträffande Nigeria—Biafra-konflikten,
men ännu har Zambia av
någon anledning — vilken det är kan
ju herrar Dahlén och Bengtson fundera
över — inte tagit upp frågan i säkerhetsrådet.
Mot Kaunda kan väl inte
riktas någon anklagelse för att han skulle
vilja solidarisera sig med den afrikanska
enhetsorganisationens och med
Boumediennes syn på konflikten.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Två mycket korta kommentarer.

Utrikesministern sade att vi börjar
närma oss varandra därför att nu tycker
oppositionens talesmän att frågan
om Biafra är svår. Herr utrikesminister!
En av mina första kommentarer i
dag var just uttrycket: Visst är detta
en svår fråga.

Min andra kommentar gäller missförstånden
i USA. Utrikesministern sade
att det är svårt för en pressattaché att
klara upp allt arbete, träffa alla tidningsmän
etc. Om nu detta skulle vara
den avgörande orsaken till att missförstånden
inte är uppklarade, vilket jag
ifrågasätter, så har den revolutionära
tanken tydligen inte slagit utrikesministern
att man tillfälligt kunde dubblera
pressattacliétjänsten.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Den »revolutionära tanken»
att vi skulle behöva dubblera
pressattachétjänsten har faktiskt inte
slagit mig. Om vi får två pressattachéer
i Förenta staterna i stället för en gör

Onsdagen den 26 mars 1969 fm.

Nr 13

det varken från eller till. Däremot är
det alldeles självklart att vår ambassad
i USA med hjälp av våra konsuler, våra
generalkonsuler och de kontakter vi
har med olika tidningar försöker på
allt sätt lägga till rätta de amerikanska
missförstånden om Sveriges utrikespolitik.
I det avseendet tror jag inte att
man kan rikta några beskyllningar mot
regeringen att inte ha utnyttjat sådana
möjligheter.

Det finns många vägar att gå för att
rätta till missförstånden. Men Förenta
staterna är en kontinent, och vi måste
också förstå reaktionen från amerikansk
sida, exempelvis när det gäller desertörerna.
Den stora allmänheten har inte
klart för sig vilka avtal som gäller och
hur Förenta staterna skulle handla i
en situation liknande Sveriges. Att komma
till rätta med sådant låter sig inte
snabbt göra. Det är en uppgift på lång
sikt.

Varför skall vi underskatta svårigheterna?
Det är just den omständigheten
att vi är på det klara med svårigheternas
storlek och art både vad gäller
vår information i Förenta staterna och
vad gäller Biafra-Nigeria-konflikten
som skall kunna öppna möjligheterna
för oss att verkligen en gång nå fram
till praktiska resultat. Underskattar vi
svårigheterna försvårar vi enligt mitt
förmenande enbart våra möjligheter att
nå de lösningar som vi är ute efter.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

31, angående forskarutbildning
och forskarkarriär m. m.;

nr 36, angående anslag för budgetåret
1969/70 till byggnadsarbeten samt inredning
och utrustning av lokaler vid
universitet, högskolor m. m.;

Meddelande ang. enkel fråga
nr 44, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m.;

nr 50, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 16 maj 1958
(nr 295) om sjömansskatt;

nr 54, med förslag till statligt förarskydd;
och

nr 105, angående utgifter på tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 36, i anledning
av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställning om
anslag för budgetåret 1969/70 till skatteutjämningsbidrag
till kommunerna
m. m. jämte motioner; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

17, i anledning av motioner om
obligatorisk ansvarsförsäkring för tillverkare
och försäljare av läkemedel;
samt

nr 18, i anledning av motion om en
datacentral för registrering av försäkringar.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Brundin (m) till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet: »År
Statsrådet villig medverka till att ökad
upplysning sprids genom massmedia
om tidpunkten och sättet för ansökan
om frivillig särbeskattning samt att därvid
fördelen och nackdelen för den enskilde
skattebetalaren klart redovisas?»

Kammaren åtskildes kl. 17.30.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Onsdagen den 26 mars eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
(Forts.)

Fortsattes överläggningen i anledning
av det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 68
avsedda meddelandet, m. m.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Regeringens utrikesdeklaration
ger vissa infallsvinklar till den
internationella situationen. Man kan
också tänka sig andra. Exempelvis kan
frågan ställas hur man allmänt bör beskriva
världens politiska tillstånd i dag.
I det sammanhanget är många generaliseringar
möjliga. Det gäller att finna
generaliseringar som riktar uppmärksamheten
på de mest väsentliga dragen
och mest väsentliga skillnaderna mellan
olika samhällssystem, stater och statsgrupper.

En vanlig generalisering är att världen
i dag är uppdelad i en kapitalistisk
och eu socialistisk del, som oförsonligt
står emot varandra. Ingen beskrivning
kunde vara mer missvisande.

För det första består den del av världen,
som i detta sammanhang kallas den
kapitalistiska, av stater på de mest växlande
utvecklingsnivåer och med de
mest växlande typer av samhällssystem.
Det är föga meningsfullt att föra in
dem under en gemensam kapitalistisk
formel. Marknadsekonomin kan spela
en större eller mindre roll i deras hushållning.
Staten kan ha ett större eller
mindre inflytande på den ekonomiska
utvecklingen, och inbördes kan staterna
befinna sig i de mest skiftande former
av beroende och påverkan.

För det andra är beteckningen socialistiskt
grovt missvisande för den andra
del av världen som vanligen avses.
Socialism som begrepp kan ges växlande
tolkningar, men historiskt sett
har detta varit beteckningen på rörelser
som i olika former velat skapa ett
verkligt folkligt inflytande över produktionssystemet
och samhället. Samhällsordningar
som utestänger folket
från ett reellt inflytande bör inte rimligen
kallas socialistiska, även om deras
företrädare själva gör anspråk på en
sådan beteckning.

Det nu gällande socialdemokratiska
partiprogrammet ger besked på den
punkten. Där beskrivs världens tillstånd
i följande ordalag:

»Samtidigt som den politiska demokratin
blivit erövrad och befäst i en
del länder bär den för längre eller kortare
tid undertryckts av diktaturregimer
i en rad andra länder. I många fall
har dessa regimer sagt sig företräda det
ena eller andra slaget av socialism, medan
de i själva verket givit en liten
grupp människor makt att förtrycka det
stora flertalet. Historien har gång på
gång bekräftat att ingen socialism är
möjlig utan demokrati och att förändringar
av det ekonomiska systemet, som
inte åtföljs av demokratisk kontroll, endast
utmynnar i nya former av tyranni.
Socialdemokratin har ingenting gemensamt
med dessa diktaturregimer, hur
ofta de än missbrukar begreppet socialism.
»

Den tolkningen i partiprogrammet
kan naturligtvis bestridas av andra än
socialdemokrater, och i själva verket
finns så många krafter som har intresse
av att bibehålla en missvisande rubricering
att det väl finns föga hopp om ändring
av ett utbrett språkbruk. Här i landet
har oppositionen sedan länge talat

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

om »de socialistiska partierna» och en
del människor på den andra kanten,
som inte genomskådat avsikten med
denna hopkoppling av demokratisk socialism
och kommunism, använder
aningslöst samma terminologi.

I dagens värld skulle en konsekvent
tillämpning av detta språkbruk leda till
den något besynnerliga slutsatsen att
det skulle finnas något slags gemensam
ideologisk nämnare för Tage Erlander
och Mao Tse-tung.

Man kommer väl verkligheten något
närmare om man talar om den kommunistiska
världen till skillnad från
den icke-kommunistiska. Men också en
sådan generalisering har med tiden blivit
alltmer otillfredsställande, eftersom
den innebär att man använder en gemensam
beteckning för regimer som har
råkat i allt hårdare inbördes motsättningar
och på hemmaplan kan uppvisa
högst betydande skillnader. Om vi får
tro på allt vad representanter för dessa
regimer säger om varandra skulle det i
själva verket inte finnas några riktiga
kommunistiska stater numera — bara
imperialistiska, fascistiska eller allmänt
reaktionära regimer som med orätt kallar
sig kommunistiska.

Låt oss då, herr talman, leta efter
generaliseringar som ger en tydligare
bild av vilken sorts värld vi lever i. Det
politiska språket ger oss därvidlag föga
vägledning, men jag tror att man kan
komma ett stycke på väg om man plockar
fram det gamla fina uttrycket »privilegiesamhälle».
Det kan då konstateras
att en överväldigande majoritet av
världens befolkning lever i olika typer
av privilegiesamhällen, vilka ideologiska
etiketter deras ledare än lagt sig
till med. De privilegierade grupperna i
dessa samhällen kan ha olika slags historisk
och social förankring. De kan
utgöra ett ekonomiskt eller utbildningsmässigt
överskikt. De kan i övervägande
grad bygga på militära maktmedel.
De kan hållas samman av en officiell
ideologi med revolutionära eller antirevolutionära
förtecken.

Nr 13 87

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Gemensamt för den stora massan av
människor i dessa länder är i varje fall
att de i realiteten står utanför de avgöranden
som bestämmer deras tillvaro.
Detta gäller länder på mycket skilda
ekonomiska utvecklingsnivåer och med
mycket olika historisk bakgrund. Det
är bara i ett fåtal länder man kan tala
om ett verkligt folkligt inflytande över
politiken. Denna grupp av länder sammanfaller
inte med den grupp som vanligen
betecknas såsom demokratisk,
även om den i huvudsak återfinns inom
denna större grupp. Det är i och för sig
ett privilegium att leva i ett land där
mycket av det gamla privilegiesamhället
undanröjts och folket fått ett verkligt
inflytande. Sverige tillhör dessa länder.

Ställer man sedan frågan hur det
skall bli möjligt att rasera eller omforma
de olika typer av privilegiesamhällen
som alltjämt dominerar världen,
riskerar man minst två misstag. Det ena
är att man utan vidare försöker överflytta
de historiska erfarenheterna från
ett land som Sverige till länder med helt
andra förutsättningar. Det andra, inte
mindre allvarliga, misstaget är att föreställa
sig att utvecklingsmönstret på alla
punkter måste skilja sig från vårt eget.

Det har börjat bli litet för lätt att ta
ordet revolution i sin mun, när man
varken klargjort vad man konkret menar
med uttrycket eller på allvar undersökt
vilka förutsättningar det finns för
något som förtjänar beteckningen revolution
i olika slag av privilegiesamhällen.
Jag är för min del inte lika uppskrämd
som herr Kilsmo av detta moderna
revolutionsprat. Jag finner det
snarast något naivt och okunnigt. Alltför
många verkar i dagens debatt blinda
för den enorma variationsrikedomen i
samhällenas utveckling och tycks nöja
sig med skolboksreminiscenser av den
franska revolutionen 1789, som var en
produkt av en mycket speciell politisk
och social situation i 1700-talets Frankrike.
Det är en form av schematism. En
annan är den som här i debatten har
företrätts av herr Kilsmo, vilken tycks

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
vilja göra gällande att revolutioner
aldrig kan främja friheten. Han säger
att den franska revolutionen inte ledde
till frihet. Han glömmer därvid bort att
den ändå på sikt gav impulser till en
frihetlig utveckling i vår världsdel samtidigt
som frihetens idéer på andra vägar
parallellt sökte sig fram i olika länder.
Herr Kilsmo visar upp en liknande
dogmatik när han vänder sig mot vad
som numera kallas nationella befrielserörelser.
Han hävdar att de rörelser som
verkat under senare årtionden inte lett
fram till demokrati och frihet. Han
glömmer då att den nationella frigörelsen
ändå alltid måste utgöra den första
etappen i eu utveckling som på längre
sikt kan leda fram till demokrati. Ingen
demokrati kan växa i länder som lever
under främmande förtryck.

Det franska väldet i Algeriet, som
herr Kilsmo påminde om, förmådde inte
under 130 års tid skapa förutsättningar
för en algerisk demokrati. Hur föreställer
man sig då att demokratin skall
springa fram fullvuxen efter sju års blodigt
och tragiskt krig? En seger för
FNL i Sydvietnam innebär i och för sig
ingen garanti för en direkt övergång till
något som kan betecknas som demokrati
i vår mening. Men det vore helt verklighetsfrämmande
att föreställa sig att
demokratin skulle kunna blomstra i närvaro
av en halv miljon amerikanska soldater.
Jag tror för min del inte att
Mozambique blir en demokrati dagen
efter befrielsen från Portugals herravälde,
men jag är övertygad om att den
nationella befrielsekampen i Portugals
kolonier har betydelse för dessa områdens
utveckling på lång sikt. Jag tror
också att den har betydelse för demokratins
framtid i Portugal självt, liksom
omvänt en demokratisk utveckling i
Portugal kan tänkas främja koloniernas
frigörelse.

Schematänkandet i internationella
frågor är i själva verket enligt min mening
uttryck för ett otillräckligt intresse
för och ett otillräckligt engagemang
i de djupt allvarliga problem det här rör

sig om. En sådan schematism kan man
möta i växlande politiska läger — det
har vi fått exempel på i dag — och den
måste överallt bekämpas, om vi någonsin
skall komma fram till en realistisk
bild av den värld som omger oss och
som vi i varje fall tack vare massmedia
blivit alltmer medvetna om.

Jag har sagt att vi inte kan undvara
generaliseringar i försök att beskriva
världen, och det här kanske låter som
en motsägelse. Men vi måste hela tiden
hålla i minnet att generaliseringarna
bara får vara hjälpmedel vid försöken
att uppfånga den mångfasetterade bilden.

Det dilemma som möter oss när särskilt
ungdomen i vårt land vill göra
utrikespolitiken till instrument för en
kamp mot privilegiesamhällen av olika
typer är att en av utrikespolitikens centrala
uppgifter ändå måste förbli att bevara
freden mellan staterna, oberoende
av deras inre struktur. Strävandena att
förbättra världen omkring oss kan med
andra ord komma i konflikt med strävandena
att trygga freden. Skärper man
de internationella motsättningarna, lär
för övrigt inte heller utsikterna att positivt
påverka andra länders utveckling
i allmänhet förbättras.

Våra medel att påverka dessa andra
länder är under alla förhållanden begränsade.
Genom kritik och opinionsbildning
kan vi kanske uppnå en del.
Flera talare har i dag påmint om vikten
av opinionsbildning i rasfrågorna. Den
är viktig, och den kan lämpligen kompletteras
med att vi själva så snabbt som
möjligt skapar förutsättningar för en
svensk ratificering av FN:s konvention
mot rasdiskriminering. Genom öppenhet
för kontakter och sakligt samarbete
med andra länder kan vi samtidigt
i andra fall tänkas uppnå väl så
mycket som genom opinionsbildning.
Ett samhälle som vårt där man lyckats
rasera åtskilliga privilegier har sannolikt
de största möjligheterna att inverka
på andra länder i samma riktning,
om det i stället för att isolera sig visar

Onsdagen den 2G mars 1969 em.

Nr 13

sig berett att i växande utsträckning
delta i det mellanfolkliga umgänget.
Vilken betydelse vårt exempel kan tänkas
ha, i den mån det är ett exempel,
är omöjligt att säga. Låt oss ändå inte
avstå från de möjligheter som vi kan ha
att påverka världen omkring oss genom
att leva med världen, i världen och inte
i förnäm avskildhet, inkrökta kring våra
egna problem!

Häri instämde herr Palm (s).

Herr KILSMO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var herr Björks kritiska
inställning till min förskräckelse
som lockade mig att begära ordet, men
så förskräckt är jag nog inte i den mening
som herr Björk syntes göra gällande.
Min oro bestod i uppfattningen
att om regeringen i Sverige ger efter för
dessa besinningslösa vänsterelement, så
kan de en vacker dag komma att begära
regeringens huvud på ett fat, och
det är det jag inte önskar. Jag hoppas
att inte heller herr Björk önskar att så
skall bli fallet.

Jag vill instämma i herr Björks uttalande
att nationell befrielse är en
första förutsättning för demokratisk utveckling.
Då använder vi uttrycket nationell
befrielse för befrielse från kolonialism.
Det råder ingen tvekan om
detta.

Jag vill också instämma i en del annat
som herr Björk nämnde. Han sade
att FNL:s seger inte är någon garanti
för demokrati. Nej, det skall alla
veta. FNL:s seger kommer med 100-procentig visshet att bli en garanti för
en ännu värre diktatur än den vi nu
har i Sydvietnam. Vad jag byggde mitt
resonemang beträffande upprorsrörelserna
på var att jag ställde frågan:
Finns det något exempel på att en revolution
utom den amerikanska lett
fram till en verklig demokrati?

Jag träffade efter mitt anförande här
en verklig historiker i riksdagen och
frågade honom om detta. Jag har själv
funderat länge på den här saken, men

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
när han fått fundera en stund sade han:
»Jag känner inte till något sådant exempel.
» Det skulle vara intressant om
herr Björk kunde finna något exempel.
Jag är bara ute efter upplysning
och inte efter någon polemik på denna
punkt.

Det visar sig att revolutionerna inte
leder till demokrati. Man hade väl kunnat
fordra att något slags demokrati
funnits i Sovjetunionen efter 50-årig
diktatur.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Inte behöver vi gå och
vänta på, herr Kilsmo, att dessa besinningslösa
extremistgrupper skall kräva
regeringens huvud på ett fat. Det
har de redan gjort, men regeringen sitter
där den sitter.

Det har inte heller alls förhållit sig
så att regeringen skulle ha fallit undan
för dessa grupper. Den har tvärtom tagit
mycket bestämd ställning. Detsamma
gäller regeringens anhängare. Jag
hörde till dem som påtalade de första
angreppen mot mötesfriheten här i landet.
Herr Kilsmos oro på denna punkt
är mycket svagt grundad.

Jag noterar att herr Kilsmo nu slår
till reträtt från vad han tidigare har
anfört om nationella befrielserörelser,
men jag är något förvånad över hans
tvärsäkerhet när han vill påstå att det
utpräglade privilegiesamhälle som existerar
i Sydvietnam skulle komma att
efterträdas av ett ännu värre förtryck
efter en tänkbar seger för FNL. Vilka
hypoteser man än har förefaller det
som om FNL skulle ha en väsentligt
starkare folklig förankring än de män
som styrt Sydvietnam under senare år.

Herr Kilsmo frågar mig om det finns
något exempel på att revolution lett
fram till demokrati. Nej, det förhåller
sig väl i allmänhet inte så att en blodig
revolution — det är det vi tänker
på i detta sammanhang — omedelbart
skall kunna avlösas av en demokratisk
ordning präglad av tolerans och lag -

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
lydnad. Det är inte särskilt sannolikt
att det skall gå på detta sätt. Vi tvingas
dock konstatera att mänsklighetens historia
i ofantlig utsträckning präglats
av våldsamma inre uppgörelser och att
på sikt vissa av dessa uppgörelser ändå
lagt grunden för ett mänskligare och
bättre samhälle med starkare folkligt
inflytande. Inte ens den svenska historien
har alltid varit fullt så fredlig som
under det senaste århundradet.

Det är således en typ av dogmatik
att säga att revolution är den enda lösningen
av alla möjliga länders problem.
Det är en annan typ av dogmatik
att säga att en kanske oundviklig revolutionär
utveckling inte ens på lång
sikt skall kunna få några positiva konsekvenser.

Herr KILSMO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning
att polemisera mot det sista herr Björk
sade i sitt inlägg.

När emellertid herr Björk tror att
FNL har större förutsättningar att skapa
demokrati i Sydvietnam än den nuvarande
sydvietnamesiska regeringen
måste jag med bestämdhet opponera
mig, tv FNL företräder dock en minoritet
i Sydvietnam. Trots fem års krig
behärskar ännu inte FNL en enda betydelsefull
stad eller ort i hela Sydvietnam.
Den sydvietnamesiska regeringen
har dock SO procent av befolkningen
med sig. När man samtidigt vet
att FNL dirigeras från Nordvietnam i
samma anda som Nordvietnam styrs,
har jag svårt att tänka mig att FNL
skulle kunna skapa ett annat slag av
demokrati än vad som finns i Nordvietnam.
Och hur står det till med den?

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Frågeställningen är,
herr Kilsmo, enligt min mening över
huvud taget inte huruvida man i en
nära framtid skall räkna med en demokrati
i vår mening i sydöstra Asien.
Det var detta jag framhöll.

Jag har besökt den delen av världen
vid ett eller annat tillfälle och är tämligen
övertygad om att med hänsyn
till hela dess historiska bakgrund skall
vi inte räkna med en demokratisk ordning
där av det slag som vi själva är
vana vid annat än på tämligen lång
sikt. Det gäller således en jämförelse
mellan regimer med mer eller mindre
stark folklig förankring utan att de
fördenskull skall betecknas som västerländskt
demokratiska.

Trots herr Kilsmos försäkringar måste
jag nog vidhålla att det inte finns
något belägg för att den eller de regimer
som behärskat Sydvietnam sedan år
1954 skulle ha någon särskild folklig
förankring. Herr Kilsmo talar om att
80 procent stöder den nuvarande regimen,
Ja, efter Genéveuppgörelsen lyckades
Diem, amerikanarnas protegé, i
en s. k. folkomröstning samla en ännu
högre procentsiffra bakom sig. Den
fortsatta utvecklingen visade klart att
han i realiteten var totalt isolerad från
de stora folkmassorna.

Jag är återigen häpen över herr Kilsmos
tvärsäkerhet, när han talar om att
FNL helt dirigeras av Nordvietnam.
Kritiska amerikanska historiker och
forskare av olika slag har ju med tiden
börjat ge en mycket mer nyanserad bild
av dessa sammanhang.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag vill börja med att
konstatera att vi i riksdagen får en ordinarie
utrikespolitisk debatt om året.
Till grund för den debatten presenterar
regeringen en deklaration, vilken
jag förmodar att regeringen menar att
vi i kamrarna skall intressera oss för;
vi skall ta intryck av de synpunkter
som anförs och vi skall anföra eventuella
kritiska synpunkter på vad regeringen
har att via riksdagen framföra
till svenska folket. Det är under sådana
förhållanden utomordentligt svårt
och påfrestande att ge sig in i en utrikespolitisk
debatt, när man tillhanda -

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

hålles ett exemplar av regeringens deklaration
ungefär en halv timme innan
debatten skall börja. Yi har fått ett sådant
papper i dag, på vilket det uttryckligen
står att det är ett förhandsexemplar;
det får inte publiceras innan
deklarationen avgivits onsdagen
den 26 mars. Så mycket förtroende har
regeringen dock inte för kamrarnas ledamöter
att den kan dela ut detta papper
dagen före debatten, så att det
finns en rimlig chans att ordentligt ta
del av vad regeringen har att säga. Jag
tycker att detta just med tanke på att
vi har utrikespolitisk diskussion så sällan
är beklagligt, och jag tycker att det
på den punkten borde bli en ändring.
Jag har efterlyst en sådan tidigare, och
jag efterlyser den en gång till.

1 utrikesutskottets utlåtande nr 2, som
jag nu i första hand kommer att ägna
min uppmärksamhet och ta till utgångspunkt
för vad jag har att säga, talas det
om »--- — den aktivering som all mänt

präglar den svenska utrikespolitiken
under senare år». Detta är nog
så riktigt och även viktigt men enligt
min mening också från viss utgångspunkt
beklagligt konstaterande.

Under en följd av år har jag i olika
debatter pekat på det förhållandet att
den svenska utrikespolitiken på ett smygande
sätt håller på att ändra karaktär.
Gradvis och steg för steg har en upptrappning
ägt rum från en försiktig,
kanske ibland mycket försiktig och
återhållsam politik under förre utrikesministern
Undéns ledning till en alltmer
internationellt utmanande utrikespolitik
under triumviratet NilssonPalme-Myrdals
ledning.

I den publikation »Utrikesfrågor»
som lagts på våra bänkar framstår för
läsaren mindre det självklara faktum
att excellensen Nilsson har de flesta anförandena
återgivna än ett helt annat
förhållande: Hur många anföranden har
inte statsrådet Myrdal fått publicerade,
och hur långa och demonstrativa sådana
har inte herr Palme fått införda?

Det har inte tagit många år att ge -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
nomföra övergången till en utrikespolitik,
som jag befarar att man snart
kan komma att bli tvungen att kalla
aktivistisk. Det är i sanning betecknande
att vi i den motion, som från vårt
håll avgivits måste betona, att den enighet
som hittills rått och som hela vårt
parti, även jag, betraktar som eftersträvansvärd
och gagnelig för vårt folk, har
till villkor att samarbete och samråd
om utrikespolitiken ökar, vilket i klartext
betyder att detta för närvarande
inte är bra. Det har sagts vid flera tillfällen
under den debatt som förekommit
i dag. Det är också betecknande att
reservationer, visserligen blanka, föreligger
för första gången på mycket
länge. Om vi nu håller på att glida isär
är felet inte — som herr Virgin har
understrukit — vårt partis. Felet ligger
helt och uteslutande på regeringspartiets
aktivisering av utrikespolitiken
i den riktning som skett. Under beteckningen
»ingen åsiktsneutralitet» har
vårt utrikespolitiska handlande aktiverats,
det är innebörden av vissa ord i
regeringens deklaration. Men bakom
detta skönjes allt tydligare en benägenhet
att ta ställning för vissa politiska
rörelser, som uppträder under beteckningar
såsom fria demokratiska folkfronter
och liknande, för att sedan när
dessa satt sig fast i sadeln som diktaturer
erkänna dem med motiveringen
att de behärskar sina länder helt och
fullt. Att kontrarevolutionära rörelser
inte stöds, framgår av ett avslöjande
uttalande på s. 4 i stencilen av regeringsdeklarationen,
där det heter att
Sverige med intresse och sympati följde
utvecklingen i Tjeckoslovakien.
»Framför allt gällde detta strävandena
att inom ramen för ett kommunistiskt
system öka människornas frihet.»

Detta uttalande får stå för regeringens
del. Jag har ingen sympati alls för
ett kommunistiskt system, men för regeringen
är det angeläget att framhålla
att den inte vill ta avstånd från ett
kommunistiskt system. Det är bara inom
ramen för en kommunistisk diktatur,

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
som litet större frihet för människorna
ses med blida ögon. Men för all del —■
inga angrepp på diktaturen när den är
i kommunistisk tappning, det tycks vara
regeringsdeklarationens mening. Men
då skall man heller inte åberopa höga
demokratiska ideal.

Det är en klar och påtaglig skillnad
mellan en neutralitetspolitik sådan som
den man för i Schweiz, där den är förknippad
med en stark återhållsamhet
såväl från förbundsrådets och förbudsförsamlingens
som från folkets sida i
ställningstaganden till den internationella
händelseutvecklingen, och en sådan
neutralitetspolitik som åtföljs av
högröstade ensidiga kommentarer, rekommendationer
och inblandningar i
främmande länders angelägenheter under
åberopande av demokratiska och
humanitära ideal. Det lär svårligen kunna
bestridas, att den schweiziska neutralitetspolitiken
ännu för ett tiotal år
sedan framstod som ett ideal för den
övervägande delen av svensk opinion,
just för den utpräglade moderation i
umgänget med andra folk, som kännetecknade
dess tillämpning i praktiken.

Så sökte också vi leva då, men så
lever vi inte i dag — tyvärr! Ingen behöver
betvivla önskan hos vårt folk att
få stå utanför ett krig, om ett sådant
skulle komma inpå våra gränser och
vara ett hot för oss. Det gör man heller
inte utomlands. Men utomlands pågår
kampen ständigt mellan folken och
ibland leder den också till krigiska förvecklingar.
Det är inte ägnat att förvåna
att utlandet anser, vilket det faktiskt
gör, att neutralitet då bör visas
från vår sida, när utlandet befinner sig
i krig och konflikter. Sådan neutralitet
kommer bäst till uttryck genom visad
objektivitet, förståelse och moderation
i omdömena om andra folks handlingssätt.

Jag undrar om det finns någon svensk
regering, vars representanter fört ett
så grovt språk mot andra folk och regeringar
och t. ex. så ofta tagit ordet

avsky i sin mun som den nuvarande
gjort. Man bör då heller inte förvåna
sig om utlandet inte sätter vår proklamerade
neutralitet särskilt högt. Och
detta kan bli nog så allvarligt i en ödesstund.
Det kan emellertid också vara
besvärande redan den dag som i dag är,
om utlandet bibringas den uppfattningen
att vårt land är på glid. Herr Virgin
har här i dag deklarerat vårt partis syn
på dess förhållande till den västerländska
kultursfären och rättsuppfattningen,
som inte bara borde vara rådande i
vårt land utan också enligt min mening
borde få slå igenom, på ett icke utmanande
sätt, i vår attityd mot omvärlden.

Jag har tidigare i år efterlyst åtgärder
från regeringens sida för att förbättra
vårt lands relationer till Förenta
staterna. Något tillmötesgående i detta
hänseende har inte visats från regeringens
sida. Om förhållandet blivit mycket
sämre, har jag svårt att med säkerhet
bedöma, men det ser faktiskt ut,
som om steget att upprätta en ambassad
på Cuba närmast har ökat irritationen
efter januari månad, när Nordvietnam
erkändes. Varje gång som frågan
om de amerikanska desertörerna i
vårt land aktualiseras i någon form,
föranleder det irriterade kommentarer
hos den amerikanska allmänheten. Detta
kan märkas inte bara av skriverier
i pressen utan också genom brev och
personliga kontakter mellan amerikaner
och svenskar. Ännu är det kanske
för tidigt att säga hur mycket de försämrade
relationerna resultatmässigt
påverkat handels- och varuutbytet mellan
USA och Sverige. Det är emellertid
ostridigt att rapporter har inkommit
som visat att klimatet för försäljning
av svenska produkter blivit frostigt.
Man vågar inte längre annonsera »Made
in Sweden», något som vi tidigare varit
så stolta över på grund av kvaliteten.
Man törs inte bekänna att varan
är svensk. Herr Jacobsson har redan i
dag berört denna fråga och hänvisat

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

till de erfarenheter som Exportföreningen
haft — jag behöver inte uppehålla
mig mer vid den saken.

Jag vill emellertid för min del beklaga
att relationerna med det land,
som liar så många svenskättlingar och
så många anförvanter till medborgare
i vårt land, blivit så försämrade som
fallet synes vara. Jag hade hoppats att
utvecklingen efter Nordvietnams erkännande
hade kunnat vändas, men hittills
bär detta icke blivit fallet. Förvisso är
detta ett problem, förklarade utrikesministern
här före middagsrasten. Han
bekräftade att det förekommit ett stort
antal opinionsyttringar över hela den
amerikanska kontinenten, som det varit
svårt att tillrättalägga. Detta betyder
ju ingenting annat än ett medgivande
från utrikesministern av det, som
jag anförde vid interpellationsdebatten
med honom i januari, då utrikesministern
gjorde gällande att förhållandet till
Amerika var gott och att vi önskade
goda förbindelser. Det har alltså visat
sig vara en felbedömning!

Det heter nu i utrikesutskottets utlåtande
nr 2 — och liknande tankar återfinns
i regeringsdeklarationen — att
det är angeläget med vidgad och fördjupad
information om utrikespolitiken.
Jag antar att deklarationen avser
att vara ett led i denna upplysningsverksamhet.
Enligt utskottets mening
bör redovisningen av utrikespolitiken
vara allsidig och objektiv. Det säges uttryckligen,
att den bör avse regeringens
utrikespolitiska ställningstagande.
Mot sistnämnda uttalande vill jag invända
att det visserligen är angeläget
för svenska folket att kunna följa vad
regeringen gör på detta fält men att det
också är viktigt att riksdagens mening
blir känd, i all synnerhet när dess medlemmars
uppfattning inte stämmer med
regeringens på alla punkter. Det kan
bespara oss många obehagliga överraskningar
i framtiden.

För att få en belysning av den påfordrade
allsidigheten i regeringsdeklarationen
skall jag peka på viktiga ut -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

rikespolitiska frågor som angår oss och
som inte alls eller alltför knapphändigt
berörts i deklarationen. En sådan är
otvivelaktigt våra relationer till USA.
Eu annan viktig sådan är de utrikespolitiska
— inte de ekonomiska — relationerna
till Danmark och Norge. De
har inte ansetts vara värda en enda
rad, trots att Atlantpakten förutses skola
förnyas i år och Danmark och Norge
är med i denna under USA:s ledning
stående pakt, alltså samma USA varmed
våra relationer försämrats. I vissa
pressorgan, särskilt i Norge, har tyvärr
missljud avhörts. Om dessa sammanhänger
med det förhållandet att Danmark
och Norge till skillnad från oss
icke för en alliansfri politik, vet jag
inte, men jag anser att frågan kunde
ha berörts, eftersom jag antar att det
dröjer ett helt år till nästa utrikespolitiska
deklaration. Det är när allt kommer
omkring en för oss mycket viktig
fråga vilken politik våra grannar för.
Inte minst viktigt är detta i fråga om
Finland som inte heller anses förtjäna
ett enda ord till omnämnande. För min
del undrar jag en hel del över hur förhållandena
där gestaltar sig både gentemot
Sovjetunionen och till oss samt
Atlantpaktens länder — men som sagt
därom inte ett ord.

Vårt land har nyligen utsatts för ett,
såvitt jag kan förstå, allvarligt spionageangrepp
från östtysk sida. Fem rader
ägnas den tyska frågan, men ingenting
säges om hur beroende vi är av
våra grannars interna förhållanden söder
om Östersjön. Där hade en beskrivning
verkligen varit på sin plats.

Jag vill också nämna något om vad
som i regeringsdeklarationen sägs om
Mellersta östern, som enligt deklarationen
riskerar att bli en allt farligare
härd för internationell spänning. Det
är en uppfattning som är vitt omfattad,
och jag kan givetvis inte jäva den.
Jag tror att den är riktig.

En sak vill jag ändå få sagd, och det
är att Israel rimligen måste anses ha
rätt att försvara sig. Egyptens och de

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
andra arbastaternas krigsmål 1967 kunde
inte lämna något tvivel om att Israel
skulle bringas att upphöra som stat.
Jag anser ■—- i ljuset av våra erfarenheter
från första och andra världskrigen
— att det skulle ha varit en ytterst
olycklig utveckling. Dess bättre gick
det inte så. Man kan försöka föreställa
sig vad som sedan skulle ha hänt i östra
Medelhavsområdet om resultatet hade
blivit att Israel försvunnit. Fred hade
knappast varit det adekvata ordet.
Det står alldeles för stora intressen på
spel där, för att stormakterna skulle
ha kunnat sitta stilla, och det är också
detta man nu fruktar när man talar om
en allt farligare härd för internationell
spänning. Varför skulle det vara speciellt
farligt om inte förhållandet vore
just det, att stormakterna är så djupt
engagerade i detta område?

Har regeringsdeklarationen ändå berört
denna farliga punkt på världsarenan
och framhävt ambassadör Jarrings
viktiga uppgift, vartill han helt önskas
framgång, så finns det däremot inte
ett ord om Kina och konflikten mellan
detta land och Sovjet. Det är också
verkligt farliga saker. Jag skall givetvis
inte ge mig in på några spekulationer,
men så mycket borde enligt min
mening understrykas, att Kina betyder
enormt mycket för händelseutvecklingen
i världen i dess helhet och att vad
som händer i öster återverkar oändligt
mycket mer även på oss än vad som
pågår i en mängd små och medelstora
stater, som regeringsdeklarationen ägnar
ingående uppmärksamhet. Det är
Sovjet som är utsatt för trycket nu, och
Sovjet är vår granne. Allt som händer
inom norra delen av östblocket har
självfallet det största intresse för oss.

Jag vill därför sluta med att upprepa
vad jag tidigare framfört, att tidsläget
synes mig motivera att vi ägnar mycket
större uppmärksamhet åt oss mera
näraliggande problem, såsom framför
allt vårt förhållande till våra grannar.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åkerlunds inlägg
berörde mångahanda ting, av vilka en
del har behandlats i den tidigare debatten
och andra, som han också framhåller,
inte fått utrymme i regeringsdeklarationen,
vilken i så fall skulle ha
sprängt alla gränser.

Jag har litet svårt att förstå att det
skulle vara särskilt motiverat att den
svenska regeringen kommenterade Danmarks
och Norges relationer till NATO.
Jag skulle för min del knappast uppfatta
det som något uttryck för svensk
finkänslighet gentemot våra grannar.

Jag begärde dock ordet främst med
anledning av herr Åkerlunds fullständigt
befängda tolkning av en mening i
deklarationen. Han har läst att vi följt
utvecklingen i Tjeckoslovakien med intresse
och sympati. »Framför allt gällde
detta strävandena att inom ramen
för ett kommunistiskt system öka människornas
frihet.» Han försöker tolka
detta så att regeringen och regeringspartiet
skulle hysa en speciell önskan
att bevara det kommunistiska systemet
i Tjeckoslovakien och fruktar för att
vända sig emot detta.

Herr Åkerlund kan ju ändå inte vara
omedveten om att det kommunistiska
systemet påtvingades Tjeckoslovakiens
folk efter Pragkuppen 1948 och att hela
maktbalansen i Europa sedan dess inneburit
att det inte varit möjligt för
Tjeckoslovakien eller andra länder i
denna del av världen att frigöra sig
från detta system. Vi minns vad som
hände när ungrarna i ett enda dramatiskt
steg försökte övergå till en helt
annan samhällsordning.

Det kommunistiska systemet tillhör
därför så att säga livets fakta, och mot
den bakgrunden måste det väcka intresse
och sympati när Tjeckoslovakiens
ledare inom ramen för detta
existerande system ändå strävar efter
att öka människornas frihet.

Nog måste den svenska regeringen
ha rätt att notera detta intressanta faktum
utan att behöva misstänkliggöras

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

för sin hållning till demokratin. Herr
Åkerlund kan ändå inte ha undgått att
läsa i deklarationen, att demokratins
ideal och värderingar har en fast förankring
hos vårt folk.

Herr ÅKERLUND (m) kort genmäle:

Herr talman! Man kan ju inte göra
mera än läsa den deklarationen som
man har fått och försöka begripa vad
där står. Nu fick vi den, som jag sade,
bara en halvtimme innan debatten
skulle börja, men inte bara jag utan
även herr Virgin har påtalat den formulering
som finns på sidan 4 och som
lyder så här — det är kanske skäl i
att jag läser upp den igen: »Utvecklingen
i Tjeckoslovakien efter januari
1968 följdes i Sverige med intresse och
sympati. Framför allt gällde detta strävandena
att inom ramen för ett kommunistiskt
system öka människornas
frihet.»

Det är bara att konstatera vad herr
Björk helt riktigt gör, nämligen att den
svenska regeringen är intresserad av
en ökad frihet för människorna i Tjeckoslovakien,
vilket vi också är. Här dras
dock i deklarationen alldeles klart och
tydligt en gräns, som säger, att det är
fråga om frihet inom ramen för ett
kommunistiskt system. Om man nu inte
önskat binda sig vid ett kommunistiskt
system, hade man enklast kommit undan
problemet genom att utesluta de
orden, men det har man inte gjort. Jag
utgår naturligtvis från att även herr
Björk kan läsa innantill.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! När herrar Virgin och
Åkerlund fått sova på saken kommer
de nog båda att upptäcka att de i brådskan
vid läsningen av den här deklarationen
råkat ut för ett fullständigt måttlöst
felfinneri. Om man uteslutit de där
orden, hade man också uteslutit det
intressanta och nya i denna situation •—
att regimen i ett land där maktpolitiska

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
skäl gör det nödvändigt att bevara det
kommunistiska systemet ändå strävar
att öka människornas frihet.

Herr ÅKERLUND (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker inte att herr
Björks senaste replik gör saken mycket
bättre. Han säger att det av maktpolitiska
skäl är nödvändigt att bevara
det kommunistiska systemet. Med andra
ord: man faller undan för Sovjets intressen.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Menar herr Åkerlund
möjligen med detta att Sverige och den
svenska regeringen aktivt skall verka
för en omvälvning av hela den maktpolitiska
balans som uppstått i Europa
efter det andra världskriget? Om han
inte avser det, är hans uttalande verkligen
meningslöst.

Herr ÅKERLUND (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag menar endast att
den svenska regeringen kunde visa intresse
för att man i Tjeckoslovakien
fick en utveckling i demokratisk riktning,
innebärande exempelvis att landet
får en socialdemokratisk regering.

Herr LARFORS (s):

Herr talman! Jag fruktar att mitt lilla
inlägg kanske inte blir så dramatiskt
och intresseväckande för kammarens
ledamöter som de närmast föregående
inläggen har varit. I och för sig är det
ganska naturligt att under en utrikesdebatt
i vår riksdag många olika frågor
av politisk, ekonomisk, kulturell
och kanske också social karaktär tas
upp till behandling. Så måste det vara
i en värld fylld av olika problem, som
skapar behov av debatt dels för att
klarlägga situationer och dels för att
kunna finna nya vägar att lösa internationella
problem.

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

På sätt och vis kan man säga att vår
värld har blivit större. För oss svenskar
t. ex. är händelser långt bort i andra
världsdelar numera angelägenheter
vilka direkt berör oss. Vad som händer
i Vietnam, i Kina eller i Främre Orienten
påverkar både vårt tänkande och
ibland också vårt dagliga liv. Det har
med all tydlighet framgått av den i dag
förda debatten.

Men man kan också säga att världen
har krympt samman. Världens olika nationer
är i dag avsevärt mer beroende
av varandra än förr. Numera ser vi det
som en självklar sak att hjälpa utvecklingsländerna.
Vår debatt i den frågan
rör sig i stort sett endast om formen
för vår hjälp och storleken av den. Så
var inte förhållandet för ett tjugutal år
sedan.

Lika självklart för oss är det internationella
samarbetet i dess olika former.
Vi nöjer oss inte bara med Förenta
Nationerna utan har därutöver en
mängd internationella samarbetsorgan,
t. ex. Europarådet, vi har på handelsoch
ekonomiområdet EFTA, andra har
EEC.

För min del ser jag i alla dessa försök
till samarbete över nationsgränserna
något positivt, och jag ser på det
med stor glädje. Jag är helt övertygad
om att den västerländska kulturen, om
den skall kunna fortleva, måste på ett
intimare sätt internationellt samarbeta
och utvecklas. Vi som lever i i-länderna
måste i ökad utsträckning hjälpa uländerna.

Men det finns också behov av ökat
samarbete mellan de nordiska länderna.
Det kanske kan synas som en liten
fråga sett mot bakgrunden av de stora
internationella samarbetsproblemen.
Ändå ser jag det nog som vår viktigaste
uppgift att utveckla det nordiska
samarbetet. Om vi inte kan göra det,
hur skall vi då kunna tänka oss att
lyckas med internationellt samarbete i
större sammanhang?

Jag är övertygad om att många vill
ge mig det svaret, att vi redan har ett

nordiskt samarbete, att vi har Nordiska
rådet, Föreningen Norden och vänskapsutbytet
mellan våra kommuner.
Det är i och för sig sant, men handen
på hjärtat: Har vi lyckats med detta
samarbete, så att vi kan känna oss nöjda?
Har känslan av nordisk gemenskap
trängt in i folks medvetande så
att medborgarna i de nordiska länderna
känner sig som nära fränder, som
lika goda vänner som om de vore ett
och samma folk? För att undvika missförstånd
vill jag klart utsäga att jag
inte talar om eller för en enda nordisk
nationalstat utan för en ökad gemensamhetskänsla
och förståelse mellan de
nordiska folken.

Just nu arbetas det intensivt inom
statsledningarna i Nordens länder för
att skapa en nordisk ekonomisk union,
Nordek. Hur mycket lättare skulle inte
detta arbete vara om känslan för nordisk
samhörighet vore djupt rotad i
oss alla, ung som gammal och oavsett
samhällsställning. Jag tycker att under
årtionden mycket försummats i arbetet
att lägga grunden till en växande
förståelse mellan de enskilda människorna
i Norden och stimulera till ökad
kontakt och gemensamhetskänsla. Redan
1919 bildades Norden-föreningarna
i Danmark, Norge och Sverige. Sedermera
har tillkommit föreningarna i
Finland, på Island och på Färöarna.
Men först 1965 hade vi kommit så långt
att Föreningarna Nordens förbund bildades.
Under 50 år har sålunda Norden-föreningarna
i Danmark, Norge och
Sverige arbetat, och man skulle kunna
räkna med att de under denna tid skulle
ha blivit stora folkrörelser. Tyvärr
måste vi konstatera att så inte är fallet,
och därför måste nu krafttag tas för
att göra Norden-föreningarna till folkrörelser.
Det är säkerligen det bästa
sättet för att öka förbrödringen mellan
människorna i Norden.

Flera vägar kan väljas för att nå
detta mål, men jag tror att den bästa
och säkraste vägen är att satsa på
skolorna — på vår ungdom och även

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

på lärarna i våra skolor. Nordiska rådet
har haft dessa frågor uppe till behandling,
och vid dess tolfte session i
Stockholm 1964 rekommenderades regeringarna
i Danmark, Finland, Norge
och Sverige att anslå 100 000 svenska
kronor årligen för det nordiska lärarutbytet.
Jag tycker att det var ett snålt
tilltaget belopp sett mot bakgrunden av
att man skulle försöka öka förutsättningarna
för grundläggande av ett vidgat
nordiskt samarbete. Men vad har
det blivit av denna rekommendation?
Jo, för budgetåret 1968/69 har, enligt
uppgift från Föreningen Norden i Sverige,
anvisats i Danmark 45 000, i Finland
19 000, i Norge 9 000 och i Sverige
45 000 i respektive länders valutor för
detta lärarutbyte. Någon progressiv utveckling
av satsningen på uppbyggandet
av ett nordiskt samarbete tyder
inte detta på, och anslagen till elevutbytet
— den andra delen av denna verksamhet
— är inte mycket större.

Som jag redan sagt tror jag att arbetet
för att nå ökad nordisk gemenskap
måste börja med att skolungdomen
får lära känna de övriga nordiska
ländernas språk, litteratur och levnadsförhållanden.
Då räcker det inte med att
som nu under ett tiotal timmar per år
på högstadiet syssla med grannländernas
språk och att en eller annan progressiv
skolledare eller lärare ser till att
några elever får besöka ett grannland.
Det krävs en bättre utbildning av våra
lärare i nordiska språk och också i
grannländernas nutidshistoria och samhällskunskap.
Lärarkandidaterna borde
under eu del av sin utbildning få vistas
i något grannland och där deltaga i undervisningen.
Och varför skulle man
inte i vissa ämnen, t. ex. pedagogik,
kunna ha samma läroböcker tryckta på
något av de nordiska språken? För att
öka elevutbytet borde det ordnas fria
resor med båt och järnväg i grannländerna
till ett visst antal varje år. Dessa
resor skulle kunna förläggas till tider
då annan resefrekvens inte är så stor.
Icke utnyttjade platser skulle då kun 4

Första kammarens protokoll 1969. Nr 13

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

na tas i anspråk. Men det skall inte bara
bli vanliga turistresor. Eleverna skall få
undervisning i grannlandets språk och
samhällsförhållanden samt lära sig att
det inte är annorlunda att resa i ett annat
nordiskt land än i det egna.

Mina här framförda tankar gör inte
anspråk på att vara ett slutligt, färdigt
förslag. Jag vill endast väcka uppmärksamhet
och helst också intresse för dessa
frågor, som jag anser att vi hittills
ägnat oss alldeles för litet åt, ja, till
och med försummat. Det kommer naturligtvis
att kosta en del pengar. Men
är det inte värt att satsa till och med
en eller annan miljon varje år för att
skapa förutsättningar för ett förbättrat
och utökat nordiskt ungdomsutbyte,
som skulle få som följd en i framtiden
ökande nordisk gemensamhetskänsla?
Vill vi ha ett vidgat nordiskt samarbete,
vill vi göra det nordiska samarbetet till
en folkrörelse, måste vi satsa pengar
på detta arbete och då börja med vår
ungdom.

För några dagar sedan läste jag en
bok av en dansk författare, Palle Lauring.
Bokens titel är Östjylland. Han
talade om Kattegatt som havet mellan
Jylland och Halland, inte som havet
mellan Danmark och Sverige. Det är så
vi skall se förhållandena mellan de nordiska
länderna och folken. Vi skall lära
oss tänka internordiskt och inte nationellt,
ty det är mycket mera som förenar
de nordiska folken än det är som
skiljer dem åt.

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! Jag har motionerat i
frågan om Biafra med krav på speciella
insatser från den svenska regeringens
sida. Utrikesutskottets utlåtande nr
1 behandlar bl. a. min motion. Utskottet
har inte bifallit motionen men har
heller inte i utlåtandet behandlat den
på sådant sätt att jag kan vara tillfredsställd.

Den regeringsdeklaration som vi fått
i dag behandlar tämligen utförligt den

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
tragiska Biafrafrågan. Tyvärr utmynnar
regeringens beskrivning av vad som
gjorts i ett ganska trött konstaterande
att inget mera går att göra än att fortsätta
den nu bedrivna humanitära hjälpverksamheten.
Den är visserligen av
stort värde, men enligt alla tillgängliga
rapporter helt otillräcklig för att
hjälpa ens de allra värst nödställda.
Det är mycket önskvärt att ytterligare
satsning görs för att utvidga den humanitära
hjälpverksamheten.

Kriget har nu pågått i snart två år.
Under i huvudsak de senaste tolv månaderna
beräknas cirka en miljon människor
ha dött av svält i Biafra. Utöver
de direkta krigsoffren har alltså en befolkning
motsvarande invånarantalet i
t. ex. Eskilstuna svultit ihjäl varje månad,
månad efter månad. Situationen
för de omkring fyra och en halv miljoner
människor som nu trängts undan
till en yta något mindre än Smålands
är oförändrat katastrofal. Av befolkningen
svälter 90 procent. Priserna på
det ätbara som över huvud taget går att
uppbringa är skyhöga. En död råtta
kostar 15—20 kronor.

Tag initiativ nu från den svenska
regeringens sida till en humanitär insats
av ett mot hjälpbehovet rimligt
svarande format! Tag kontakt med andra
regeringar, i första hand de nordiska,
och bygg upp en massiv luftbro som
kan transportera livsmedel och andra
förnödenheter till Biafras folk.

Vilket land kan över huvud taget ta
detta initiativ? Inget land som är militärt
engagerat för någon av parterna.
Inget land som inte för en utrikespolitik
som tar sikte på humanitära handlingar
av icke militär natur. Det måste
vara ett land som inte har något förflutet
som kolonialmakt. Det måste vara
ett land som inte har några ekonomiska
eller politiska avsikter i Afrika
som på något sätt kan misstänkas. Vilka
länder uppfyller de villkoren? Afrikas
självständiga stater, inom OAU,
har tagit ställning i denna fråga. De

kan inte agera. Fyra av dem har erkänt
Biafra, men deras ställning bör
inte komprometteras genom speciellt
engagemang i just detta avseende. Storbritannien,
Sovjet, Frankrike, Egypten,
Portugal — de är alla inblandade. Samväldesländerna
kan efter ställningstagandet
vid senaste samväldeskonferensen
inte tänkas ingripa. Det reducerar
antalet tänkbara länder mycket snabbt,
men kvar står de skandinaviska länderna.
De uppfyller villkoren. Vi i vårt
land — och jag kan väl säga vi i Skandinavien
— uppfyller dessa villkor.
Dessutom har vi erfarenhet av internationella
hjälpinsatser av stort format.
Vi har resurserna, och vi har det
som inte är det minst viktiga — en
bred opinion för en kraftigare satsning
på hjälp åt de nödställda människorna
i Biafra. Vi måste ta initiativet.

Men vid sidan om den humanitära
hjälpen måste man också fortsätta ansträngningarna
för att genom Förenta
Nationerna och dess organ få till stånd
vapenvila och förhandlingar mellan
parterna. Regeringsdeklarationen övertygar
mig inte om att allt har gjorts. Om
verklig vilja och handlingskraft funnes
kunde mycket väl ett statsministerns
eller utrikesministerns framträdande
i generalförsamlingen ha fört
denna fråga till ett ställningstagande
från FN:s sida i stället för de korridorresonemang
som man hittills nöjt
sig med.

Jag nödgas tvivla på att allt har gjorts
som kunde göras. Jag nödgas tvivla på
att regeringen har ett tillräckligt djupt
engagemang inför Biafratragedin. Ett
öppet brev av den 2 december förra
året till statsministern i detta ärende
från Nordens konservativa studentunion
med över 10 000 nordiska studenter
som medlemmar har inte ens
bevarats.

Herr talman! Det är ungefär 2 500
människor som dör av svält i Biafra i
dag — och i morgon — och nästa
dag ...

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Den fråga jag här skall
beröra är inte av så allvarlig art och
så engagerande som den herr Brundin
nyss berörde. Den har i regeringsdeklarationen
omnämnts på sex rader, men
den har likväl en viss betydelse.

Efter årtionden av rovdrift av världens
naturtillgångar och utan hänsyn
till de konsekvenser som en omdömeslös
nedsmutsning och förgiftning av
framför allt vattnet och luften medfört
har under de senaste åren ett uppvaknande
skett världen över. I vårt land
har det nästan tagit skepnaden av en
väckelse. Naturvård och miljövård är
på var mans läppar, och man har plötsligt,
liksom yrvaket, börjat se på sin
omgivning och upptäckt en hel del som
man inte sett förut.

Framför allt har luftförgiftningen
med radioaktivt nedfall och förändring
av lufthavets sammansättning, kanske
mest dess försurning, riktat uppmärksamheten
på det förhållandet att planeten
Jorden, dit vi trots månfärder
och andra uppvisningar är förankrade,
inte är så stor som man en gång trodde,
att lufthavet är begränsat och att
även de stora insjöarna och haven har
sin begränsning när det gäller att ta
emot avfallet från vår verksamhet.
Trots strängt uppdragna och bevakade
gränser mellan staterna är vi således
tvingade att andas samma luft, att dela
på samma vatten, att störas av samma
buller.

Frågan om vår levnadsmiljö och vården
av denna är följaktligen en i högsta
grad internationell fråga. Den är därtill,
i den mån dess allvar för människans
välbefinnande klarnar, en internationell
fråga av snarare enande än
politiskt skiljande art. Denna fråga kan,
om den handhas väl, bli inkörsporten
till internationellt samarbete och samförstånd
även i mera omstridda sammanhang.
De framstötar på det internationella
planet som Sverige under senare
år gjort har även mottagits synnerligen
positivt och givit vårt land en

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
i förhållande till dess storlek anmärkningsvärd
och ledande plats på detta
område. Jag vill i det sammanhanget
bara påminna om framstöten i december
förra året från vår FN-ambassadör,
Sverker Åström, om en internationell
konferens. Han påminde där om »hur
hela kultursamhällen gått under som
en konsekvens av misshushållning med
sin jord». Det svenska förslaget fick ett
överväldigande positivt mottagande,
och man hoppas kunna hålla en sådan
konferens år 1972. Det är långt dit men
mycket måste förberedas.

Sveriges engagemang på olika nivåer
i internationella sammanhang när
det gäller miljövården är emellertid
ganska svåröverskådligt. Jag har bl. a.
haft tillgång till den skissartade kartering
av våra miljövårdskontakter som
utrikesdepartementet upprättade i början
av detta år. Därav framgår att våra
internationella kontakter till övervägande
del sker genom kontaktorgan
inom en rad organisationer som bildats
som underorgan till FN och Europarådet,
men även inom Nordiska rådets
ram genom Nordforsk. Därutöver finns
forskarkontakter med en rad fristående
specialorganisationer.

Utmärkande för detta samarbete är
att det till övervägande del är baserat
på utbyte av forskningsresultat och på
seminarier och konferenser av mer teoretisk
art. Som påtryckningsmedel har
man endast rekommendationer. De
praktiska resultaten har däremot låtit
vänta på sig. Jag skall ta några näraliggande
exempel på vad jag menar.

Mellan Norge och Sverige har vi frågan
om Idefjordens nedsmutsning. Då
denna är ytterst besvärande för båda
länderna och påverkar stora sjösystem
förefaller Idefjordens restaurering vara
en praktisk fråga som alltför länge låtit
vänta på sig.

Vi har vidare på viltvårdens område
frågor som borde lösas konsekvent mellan
två länder med en hundramila lång
gemensam gräns. I Sverige är björn och
varg fridlysta, i Norge är de fredlösa.

100

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
I Sverige är örn och berguv fridlysta,
men i Norge får man stora skottpengar
för att utrota dem.

En fråga som i vårt sydliga grannland
Danmark väckt mycken irritation
är förläggningen av ett storflygfält i
stället för Kastrup. Nog kunde man där
gjort mer för att genom praktiska bullerprov
slå fast vilka alternativ som
för det ena eller andra landet är acceptabla
eller oantagliga. Vi hade inte
då som nu hamnat i ett läge där Danmark
beslutat lägga storflygplatsen till
Saltholm, medan Sverige i vårt grannlands
ögon förefaller söka förhala avgörandet.

En annan fråga, som man velat se en
praktisk lösning på, gäller om man
skall släppa in jättetankers i Östersjön.
Nog borde man, innan Finland nu beslutat
anskaffa hundratusentonnare ha
kunnat komma överens om en begränsning
av oljetonnagets storlek, vilket nu
verkar vara omöjligt. Vad händer, frågar
man sig, vid en »Torrey Canyon»-olycka i Östersjöns grunda vatten. Ingen
vet vilket land som drabbas, bara att
något eller några måste drabbas därav.
När man nu har försummat att träffa
en sådan överenskommelse, kunde man
då inte ha kommit överens om en gemensam
massberedskap för att ta hand
om dessa mängder av olja, om det värsta
skulle hända?

Vi har vidare frågan om riskerna
med överljudsplanen. Vi har frågan om
försurningen av våra sjöar. En traditionell
uppfattning är att den orsakas
av föroreningen av luften i de stora
industriområdena i Storbritannien,
Belgien, Västtyskland och Frankrike.
Luftvårdsforskarna i dessa länder ställer
sig frågande, men nog borde det
vara ganska lätt att avgöra den saken
och sedan söka komma fram till föroreningskällorna
och enas om erforderliga
åtgärder.

Herr talman! Det finns många frågor
man ställer sig. Forskningen är på väg,
miljöfrågornas betydelse för vårt välbefinnande
är klarlagd, och intresset

även hos gemene man är enormt. Vi
väntar på praktiska lösningar för att
motverka den internationella nedsmutsningen
och för att eliminera riskerna
av oöverskådliga olyckor. Det är
ett område där ett litet lands utrikespolitik
kan ta initiativ utan att misstänkas
vara ute i egna egoistiska syften.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Människor och nationer
har kommit varandra närmare,
står det i regeringsdeklarationen. »Vår
grannes problem har blivit våra egna,
och i dagens krympande värld är vi
alla grannar. De flesta av oss vill väl
hålla med om detta och har den bilden
av oss själva och vår omgivande värld.»

Det är då en paradox att det främsta
journalistpriset i det här landet i fjol
tilldelades en journalist på en mycket
blygsam landsortstidning i Mälardalen.
Han hade nämligen ensam inför svensk
opinion dragit fram Biafra, som svensk
TV, svensk radio och stora svenska
tidningar knappast ägnat något intresse.
I dag vet vi mer om vad som händer
i Biafra. Vi vet att mellan 1 och 1,5
miljon människor har dödats. Vi vet att
det därmed är den största tragedin under
1960-talet med fler dödade än i
Vietnamkriget.

Det finns naturligtvis många förklaringar
till att denna konflikt kunde pågå
så länge utan att engagera oss. Men
också sedan fakta blivit kända har konflikten
haft svårt att gripa oss alla. För
många som intensivt har deltagit i protester
tidigare under 1960-talet gillas
inte Biafra. Protesterna har nämligen
i stor utsträckning gått ut på att bevisa
politiska teorier, och dessa politiska
teorier stämde inte i Biafra — då fick
Biafra vara.

1—1,5 miljon människor dödade i
massakrer, dödade av vapen och bomber,
dödade genom hungerblockad —
det hela beror på eller har åtminstone
som en förutsättning att London och
Moskva i bästa samförstånd levererar

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

101

vapnen. Från både Storbritanniens och
Sovjets sida sägs att detta är en intern
nigeriansk angelägenhet. Man skickar
alltså vapen till en annan regering för
att den ögonblickligen skall kunna använda
dem mot sin egen befolkning.
Denna regering har varit framgångsrik:
på bara två å tre år har drygt en
miljon människor dödats.

Det har ställts krav på politiska aktioner.
Sådana krav har ställts också
i Sverige. Ganska länge bemöttes dessa
krav med ungefär det här resonemanget:
Javisst är det en tragedi. Visst skulle
vi vilja ta ställning, men Biafra är
snart utplånat. Det finns inte tid att
göra ett ingripande. Konflikten skulle
alltså vara militärt avgjord. Nu har vi
sett att Biafra har hållit stånd månad
efter månad, t. o. m. kunnat öka sitt
territorium något. Rapporter från Biafra
visar att befolkningen där inte tänker
kapitulera. Motiveringen för detta
är mycket enkel. Människorna där är
övertygade om att om de ger sig kommer
de att mördas. Alternativet till att
slåss är att ge sig och därefter bli dödade.

Man må diskutera realismen i den
bedömningen, men den har trängt så
djupt in att enligt alla observationer
som gjorts på platsen finns begreppet
kapitulation inte längre för det biafranska
folket.

Argumentationen kring Biafrafrågan
kan följas t. ex. i regeringsskriften Utrikesfrågor,
där regeringen talar om
»Nigeriafrågan». Det talas om den »nigerianska
utbrytarstaten Biafra», så
småningom bara om »utbrytarstaten
Biafra». Till vår glädje kunde vi finna
att utrikesministern i dag ändå använde
ordet »biafraner». Det var ett framsteg.
Det har tidigare knappast förekommit
att regeringen använt den benämningen
om folket.

Ett argument som fanns med ganska
länge var att Sverige inte borde ta politisk
ställning därför att vi efter det
att Zambia fått sina förbindelser brutna
med Nigeria — alltså sedan Zambia

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
erkänt Biafra — övertog Zambias representation
där. Detta ansågs så viktigt
att Sverige fördenskull inte skulle
göra ett politiskt uttalande. Underförstått
— annars skulle vi göra det. Det
är tillfredsställande att det argumentet
inte längre används.

Bara ett argument nyttjas nu mot att
Sverige gör ett politiskt ställningstagande
i konflikten, ett ställningstagande
mot den starkare part som har möjligheter
att på sikt förgöra den andra.
Det argumentet mot ett politiskt ställningstagande
är de humanitära skälen.
Det är alltså för biafranernas egen skull
som vi inte kan uttala oss för deras rätt
alt överleva.

Den första iakttagelsen då är att vi
anser oss veta bättre än biafranerna
själva vad som är behövligt för dem.
Ty Biafra har enligt alla uppgifter inte
önskat annat än ett ställningstagande
för deras rätt till liv.

En annan iakttagelse i sammanhanget
är att man säger: Om vi gör ett politiskt
ställningstagande — vilket då förutsättes
att vi skulle göra om vi fick
handla så som vi ville — skulle Nigeria
svara med att omöjliggöra den humanitära
hjälpen till Biafra. Det resonemanget
förutsätter en sak, nämligen att
Nigeria har resurser som man hittills
icke har använt i kriget. Det förutsätter
att Nigeria inte för ett totalt krig
mot Biafra, utan att det kan sätta in
ytterligare resurser — luftledes eller på
annat sätt — för att kunna strypa
hjälptillförseln och för att kunna ta i
ännu hårdare. Det är inte helt belagt
att Nigeria har de resurserna, men resonemanget
förutsätter att de finns.

Genom framför allt den svenska
Biafrakommittén har vi fått redogörelse
för stämningar i Biafra. Journalister,
enstaka rapportörer, som har varit
där, har givit oss rapporter om hur
politiker och allmänhet reagerar och
även om hur de ser på Sverige. Det är
på sitt sätt kanske förvånande att man
har ägnat så pass mycket intresse åt
vårt land och de övriga skandinaviska

102

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
länderna, att man vet så pass mycket
om oss därnere. Förklaringen sägs vara
att »vi hade uppfattat er som ett av de
få länder som tagit parti för små stater,
för hotade folkgrupper. Därför
trodde vi, att ni skulle ta ställning också
för oss.»

Sverige hade alltså något av en internationell
goodwill, som givit många
biafraner det intrycket att Sverige
skulle vara berett att ta ställning.

Rapportörer säger att det kanske
obehagligaste är när man talar med
biafranerna och söker förklara det hela,
ty bakom ligger mycket ofta tanken:
»Är det därför att vi är färgade
som ni inte tar ställning?» I Tjeckoslovakien
dödades knappt ett hundratal
personer i första omgången, under
det att det i Biafra har rört sig om
över en miljon människor. Man har
frågat: »Varför får inte vi del av någon
av de protester som ni använde
i fallet Tjeckoslovakien?» Det är alldeles
självklart att det finns politiska och
historiska motiveringar, men för det
biafranska folket och de biafranska
ledarna har det varit mycket svårt att
förstå den svenska inställningen. Såvitt
jag uppfattat har svenska myndigheter
och andra här i landet inte gjort något
försök att för biafranerna framlägga
de officiella argument som används
mot ett ställningstagande.

Herr talman! Det är omöjligt att beröra
denna fråga utan att konkretisera
den på en punkt. Om man i Biafra känner
besvikelse inför namnet Sverige är
eu av anledningarna den s. k. internationella
observatörsgruppen. Fortfarande
enligt »Utrikesfrågor» accepterade
svenska regeringen för sin del denna
inbjudan från den nigerianska regeringen
att skicka en observatör till Nigeria
för att begagna »alla möjligheter
att få klarhet i huruvida farhågorna
om folkmord var grundade eller ej».
Den svenska regeringen ville alltså begagna
»alla möjligheter» att få reda på
detta, och därför skickade den en observatör
när den nigerianska regering -

en inbjöd en sådan. Denna observatörsgrupp
har rapporterat att det »inte
finns något bevis på avsiktlig eller onödig
förstörelse av egendom från de federala
truppernas sida». Utrikesministern
har konstaterat här i huset att de
observationer som hittills gjorts inte
lämnat stöd för uppfattningen att man
begår folkmord — detta sades bara för
några månader sedan.

Sanningen är att denna observatörsgrupp
aldrig varit i Biafra. Gruppen
har hela tiden hållit till på regeringssidans
område. Med någon överdrift
kan sägas att när gruppen utfärdat denna
friande dom för regeringstrupperna
har den förfarit ungefär på det sätt
som en läkare skulle göra om han friade
från barnmisshandel inte genom att
titta på barnet utan genom att leta efter
skador på föräldrarna. Observatörsgruppen
har inte rest fritt ens inom
den regeringskontrollerade delen av
landet. Motiveringen har varit att regeringen
i Lagos måste garantera observatörernas
säkerhet. Man kan inte släppa
observatörerna fria, ty »då vet man
inte vad som händer med dem». Gruppen
har hela tiden rest omkring med
fordon, besättning och officerare från
den nigerianska regeringssidan. De nigerianska
myndigheterna har alltså hela
tiden i förväg vetat vart observatörerna
skulle resa. Nigerianerna har hela
tiden stått till tjänst som handledare
och beskrivit vad som hänt.

Det finns exempel på att observatörer
har skickats he;n på begäran av
den nigerianska regeringen. De har inte
uppträtt så som regeringen ansåg att
de borde göra. De dög inte att vara
observatörer på nigerianskt territorium,
eftersom de inte uppträdde så
som regeringen ville att en observatör
skulle uppträda. När observatörsgruppens
rapport — närmast friande för
den nigerianska regeringen — användes
här i riksdagen ingick i gruppen
en ordförande, en hög engelsk officer,
som fortfarande är kvar i Nigeria, men
inte längre som observatör, utan nu

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

103

som militär rådgivare till regeringen.
Det är klart att ingen, vare sig den
engelska regeringen eller någon annan,
kan göras ansvarig för vad en enskild
person gör. Men nog är det ett anmärkningsvärt
förhållande att man hoppar
från observatörstatus till en militär
rådgivningspost.

Kritik mot observatörerna har synts
då och då. I Canada, som liksom Sverige
hade skickat en observatör, var
kritiken så stark att det canadensiska
parlamentet beslöt att skicka ner en
grupp egna parlamentariker för att söka
komplettera observatörsgruppens
iakttagelser och då även besöka Biafras
område. Efter detta har man i canadensisk
debatt inte hört mycket om
observatörerna, men man har hört mycket
om vad parlamentarikerna fann där
nere.

Den svenska regeringen har icke haft
någon representant på Biafras sida. Det
är i och för sig rimligt med den inställning
man har att icke vidta åtgärder
som kan irritera regeringen i Lagos.
Men därmed har man också frånhänt
sig möjligheten att få direkt information.
Ett mycket litet antal svenskar
har varit i Biafra och försökt bilda sig
en uppfattning om politiska, militära
och humanitära förhållanden. Journalister
från olika länder har självfallet
rapporterat, och på det sättet har naturligtvis
åtskillig information kommit
alla till del.

En av de svenskar som försökt sammanfatta
sina iakttagelser under några
veckor i Biafra, Thomas Hammarberg,
konstaterar för sin del — och dokumenterar
det i fråga om blockaden,
verkningar av bombraiderna och i fråga
om massakrerna — att observatörsgruppens
skildringar ger en felaktig
bild av händelserna under konflikten.
För Hammarberg framstår det som om
»ett folkmord håller på att fullbordas».
1 den svenska debatten har inget försök
gjorts att bemöta honom, men det officiella
Sverige står tydligen fast på observatörsgruppens
sida.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Herr talman! Det perspektiv som gör
att Biafrakonflikten engagerar oss är
naturligtvis utsikten att kriget inte kan
få ett slut på annat sätt än att hela folket
utplånas. Det perspektivet finns inom
synhåll för oss alla. Förverkligas
det, skulle antalet dödade komma upp
ungefär i nivå med dödstalet under
hela första världskriget.

Första världskriget kom den gången
att vända historien, och vi studerar
fortfarande detta noga. Man kan fråga
sig om motsvarande antal döda i Biafra
över huvud taget skulle påverka vår
framtid eller vår bild av världen.

Detta folk kan utplånas utan att vi
anser världsfreden hotad, utan att vi
anser att det påverkar vår ekonomi
eller våra politiska förhållanden ett
dyft. Ett folk som står så långt borta
från oss kan vi inte kalla våra grannar.
Ett sådant folk har mycket litet att
vänta av oss.

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen infunnit sig och
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar.

Fröken STENBERG (in):

Herr talman! Under de senaste månaderna
har såväl i svensk som i utländsk
press skymtat en frågeställning
som berör vårt land och den informationsverksamhet
som går via det svenska
utlandsprogrammet, nämligen den
del av radio- och filmverksamheten
som ger svenska och utländska konsumenter
i utlandet en nyanserad och
objektiv allmäninformation om vårt
land, en information som presenterar
och speglar det svenska samhället så
som det byggts upp i kraft av bland
annat politiska ställningstaganden. Det
har nu från olika håll uppmärksammats
att utlandsprogrammet av budgetskäl
tvingats att skära ned sin viktiga informationsverksamhet,
och det har beklagats
bland annat därför att programmet
i fråga skapar goodwill för vårt

104

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
land. Det bestyrks från utlandssvenskt
håll, från beskickningar och näringsliv.
Utlandsprogrammet får väl också betraktas
som språkrör för den demokratiska
åskådning som vi i våra in- och
utrikespolitiska ställningstaganden slår
vakt om.

Det är bland annat därför, herr talman,
som synpunkter på informationsberedskapen
och det svenska utlandsprogrammet
hör hemma i en utrikespolitisk
debatt. Det är något som utrikesministern
i dag i denna kammare också
tydligen ansett, när han kraftigt understrukit
vikten av att information om
bland annat våra politiska ställningstaganden
ges i utlandet. Det gällde i det
aktuella fallet uppgifter om de amerikanska
desertörernas uppehåll i Sverige.
Utrikesministern gav också en rad exempel,
där det gällde att lägga till rätta
och analysera handlingar i det förgångna,
som han uttryckte sig — ett
arbete i vilket vi borde hjälpas åt, ansåg
utrikesministern. Det är en god arbetshypotes,
som praktiskt också tilllämpas
genom utlandsprogrammet. Därför
är det beklagligt att vårt utlandsprogram,
som jag tidigare framhållit,
på grund av att endast oförändrat anslag
utgår för nästa budgetår tvingas
till en betydande nedskärning av informationsverksamheten
om Sverige till
utlandet.

Herr talman! Jag skall inte gå in på
några detaljerade sifferuppgifter. De
hör mera hemma i den debatt som kan
tänkas komma i budgetsammanhang.
Jag vill lägga ett par synpunkter på utlandsprogrammets
stora betydelse beträffande
den internationella debatten
och kunskapen om vårt land.

Det här programmet distribueras på
sju språk — svenska, engelska, tyska,
franska, spanska, portugisiska och sedan
ett år ryska — i sju sändningsriktningar
dygnet runt över hela världen.
Distributionstiden motsvarar P 1 :s och
P 2:s sammanlagda sändningstid. Verksamheten
har hittills kunnat expandera
genom att sändarna utnyttjats på

bättre sätt, genom att kvalitetsförbättringar
kommit till stånd och genom utvidgade
kontakter med utlandet. Dessa
sändningar som går på kortvåg och också
ibland på mellanvåg går direkt. Det
är den grundläggande verksamheten,
och den är byggd på ett material som
kontrolleras genom utlandsprogrammet.

Verksamheten har mött en alltmer
växande respons. Man kan notera en
spontan lyssnarbrevskörd på 27 000—
30 000 brev per år.

Den här grundläggande verksamheten
kompletteras av dels transkriptionsprogram,
dels filmprogram. Transkriptionsprogram
är radioprogram som är inspelade
på band för återgivning av stationer
i andra länder. Ungefär 300
transkriptionsprogram produceras per
år och distribueras till bland annat 200
radiostationer i USA. Varje månad sänder
man också transkriptionsprogram
till Canada, Afrika och Australien, och
verksamheten börjar komma i gång
även till en del öststater, bland andra
Rumänien. I sammanhanget erinrar jag
mig det tydligt uttalade önskemålet om
bandinspelningar och film som i oktober
1968 delgavs Rifo-gruppen vid besök
i Yekepa, svenskstaden i bushen,
där radioverksamheten och tidningsutgivningen
sköttes av liberianer.

Så ett par ord om utlandsprogrammets
filmverksamhet, som består av dels
egen produktion, dels service till utlandsproducenter
som kommer hit och
gör program om Sverige. I fjol gjordes
ungefär 20 egna produktioner i färg,
och de filmerna går förutom till europeiska
länder också till USA, Sydamerika
och Afrika. Bland annat visas de
regelbundet i Kenya och Uganda. De
distribueras till Australien, Nya Zeeland
och visas över såväl statliga som
kommersiella sändare. Innevarande år
fortgår denna distributionsverksamhet,
men för nästa år måste tydligen verksamheten
läggas ned på grund av bristande
anslag.

Som exempel på produktionsstandar -

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

105

den kan jag nämna att utlandsprogrammet
vann bland 48 deltagande länder
det ekumeniska priset vid den
kristliga TV-festival som nyligen hölls
i Monte Carlo. Det var utlandsprogrammets
dokumentärfilm från världskyrkomötet
i Uppsala som belönades på det
sättet. Det förtjänar också att uppmärksamma
att den service, som ges gästande
utländska producenter från exempelvis
BBC, CBC och från västtyska
radion, som i fjol gjorde sex å sju halvtimmar
— Geografiska strövtåg, alltså
en filmserie om Sverige — ger god utdelning
och leder till vidare kontakter
och nya satsningar, således blir till en
utomordentligt god marknadsföring för
Sverige. Samtliga arbetsuppgifter handläggs
av en högt kvalificerad, språkkunnig
och allmänbildad stab av medarbetare.

Med den genomslagskraft som radio
och TV som massmedia har är det
ofrånkomligt att utlandsprogrammet
genom sin här redovisade verksamhet
har stor betydelse ur marknadsföringssynpunkt.
Detta är något som kommer
såväl vår svenska industri som vår turistnäring
till godo. Det finns också anledning
att påpeka, att förutom den allmänt
kulturella information som utlandsprogrammet
ger produceras också
reportage om svenska exportprodukter
— svenskt glas, svenskt trä —-skogsvård etc. Allt tycks motivera en
mer generös anslagspolitik beträffande
utlandsprogrammet.

För att stimulera och fördjupa kontakterna
mellan Sverige och andra länder
produceras och sänds också svenska
språkkurser för i första hand tyska
och engelska lyssnare, och det är en
verksamhet som har rönt stor uppskattning.
Det visar lyssnarbrev och
sommarbesök av utländska turister.
Pristävlingar i Sverigekännedom ger
också goda deltagarutslag som helt säkert
också skulle stimuleras ytterligare
om utlandsprogrammet hade möjlighet
till priser av samma omfattning som
ges i andra länder med liknande verk 4f

Första kammarens protokoll 1969. Nr 13

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

samhet; priser i form av rundresor
etc.

Ur beredskapssynpunkt är det viktigt
att utlandsprogrammet erhåller erforderliga
medel för att upprätthålla den
rutin som har arbetats fram. Detta gäller
inte minst ur utlandssvensk synpunkt
där erfarenheterna från bland
annat missionärshåll under kris- och
krigstider talar sitt tydliga språk —
Kongokrisen t. ex. För de utländska
lyssnarna betyder också utlandsprogrammet
från Sverige ett informationsbudskap
som enligt vad lyssnarundersökningar
visar möts med tillit och anses
ha stadfäst trovärdighet. Det vore
beklagligt om beskärningar av anslagen
skulle bringa dessa språksändningar
i farozonen. Det tar år att bygga
upp och befästa sin röst i etern.
Afrika t. ex. har en mycket hög kortvågslyssnarfrekvens.
Kortvågsprogrammen
betraktas som Afrikas stora fönster
mot världen. Vi vet också att den
internationella radioverksamheten ökar
för var dag. Under en vecka beräknas
100 miljoner lyssnare höra på kortvågsprogram,
och antalet stiger under perioder
av spänning och kristillstånd.
Transistortillverkningen har också ökat
antalet lyssnare. Siffrorna talar sitt tydliga
språk.

Sovjet sänder 1 600 timmar per vecka,
Kommunistkina 1 300 timmar, Voice of
America 810 timmar på 37 språk, BBC
700 timmar osv.

Det har också från DX-klubbarna
världen över — och det tycker jag är
värt att nämna — med anledning av
indragningen av utlandsprogrammets
informationsblad, DX-bulletinen som
den heter, kommit uttalanden där det
understryks att just Sverige som ett neutralt
land har en stor utrikespolitisk
uPPgift genom att bygga ut sina informativa
aktuella DX-program, inte
minst i fråga om de afrikanska länderna.
DX-servicen är också i fara.

I BBC:s handbok av år 1969 påpekas
det bland annat att huvudparten av de
80 stationer som världen över sänder

106

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Om Biafrakonflikten

program riktade mot andra länder hävdar
att de representerar ett fritt och
oavhängigt synsätt. Men, säger BBC, i
många länder sträcker sig icke den
redaktionella friheten så långt som till
kritik av egna regeringar eller till nyheter
om oro i det egna landet. Genom
en obunden, fri och objektiv nyhetsförmedling
kan det svenska utlandsprogrammet
skapa intresse hland lyssnarna
och även på detta sätt bidra till att
öka Sveriges goodwill i länder där nyhetsförmedlingen
är utsatt för censur.
Därför borde det vara en naturlig målsättning
för vår anslagsgivande statsmakt
att slå vakt om utlandsprogrammens
arbetsmöjligheter och hjälpa till
så att vårt lands demokratiska budskap
i dag når ut så långt som möjligt.
Detta program innebär också en
psykologisk hjälp åt många håll — åt
människor som har det svårt och som
är i nöd; människor i exempelvis Biafra
och Sudan, dvs. länder som sönderslits
av inre strider och behöver hjälp.

Det växande trycket från de stora
propagandaländerna är också påtagligt.
När vi nu bygger nya sändare borde det
därför redan nu genom anslag ges möjlighet
för utlandsprogrammet att förbereda
produktionsverksamhet i stället
för att — vilket faktiskt är fallet —
verksamheten skall behöva skäras ned
på grund av bristande anslag.

Från USA och Canada kommer svenska
protester mot att utlandsprogrammets
verksamhet skall skäras ned. Detta
beklagas, bl. a. därför att de svenskamerikanska
relationerna så väl behöver
stimuleras genom denna massmediainformation.

Herr talman! I vårt land bygger vi
ut TV 1, TV 2, vuxenutbildning osv.
Det är bra, men det finns också skäl att
slå vakt om och vidareutveckla den
etablerade utlandsprogramverksamheten
som så skickligt, sakligt och effektivt
presenterar Sverige för världen och
som ger korrekta informationer om
våra in- och utrikespolitiska ställningstaganden.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om Biafrakonflikten

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av motioner
om Biafrakonflikten.

Till utrikesutskottet hade hänvisats
följande fyra motionspar rörande olika
åtgärder med anledning av Biafrakonflikten: dels

de likalydande motionerna I:
304, av herr Dahlén m. fl., och II: 334,
av herr Wedén in. fl., vari hemställts,
utom annat, att riksdagen som sin mening
måtte uttala,

att regeringen borde överväga lämpliga
former att giva ökad tyngd åt kravet
att vapenleveranserna till de stridande
parterna skulle upphöra, varvid
främst Sovjets och Englands ansvar borde
framhållas,

att regeringen därvid också borde
framhålla vikten av att främst England
och Sovjet utnyttjade sitt inflytande
över Lagosregeringen för att få denna
att gå med på eldupphör och förhandlingar,

att regeringen, därest andra åtgärder
icke visade sig vara framkomliga, borde
taga initiativ i syfte att få FN att
upptaga Biafra—Nigeria-konflikten på
sin dagordning, varvid borde eftersträvas
en resolution som krävde stopp för
vapensändningarna, vapenstillestånd
under internationell kontroll och förhandlingar,
samt

att de här förordade initiativen borde
tagas i kontakt med övriga nordiska
länder,

dels de likalydande motionerna 1:
397, av herr Andersson, Ingvar, och
herr Blomquist, samt II: 170, av herr
Werner in. fl., vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Ivungl. Maj :t skulle
anhålla, att regeringen måtte taga initiativ
till en gemensam nordisk regeringsframställning
i FN:s generalför -

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

107

samling om skyndsam behandling av
Biafra—Nigeria-affären,

dels de likalydande motionerna I:
398, av herr Brundin, samt 11:462, av
herr Björck i Nässjö och herr Clarkson,
vari yrkats, att riksdagen skulle uttala,
att regeringens FN-representation borde
verka för att Biafra-frågan snarast droges
inför FN:s säkerhetsråd,

dels ock de likalydande motionerna
1:399, av herr Hernelius in. fl., och II:
46.3, av herr andre vice talmannen Cassel
in. fl., om aktioner inom FN:s ram
för bland annat humanitär hjälp vid internationella
konflikter.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt, att motionerna
måtte anses besvarade med vad av utskottet
i utlåtandet anförts.

I sitt yttrande hade utskottet bland
annat ansett det synnerligen angeläget,
att Sverige på ett effektivt sätt stödde
alla realistiska strävanden att öka hjälpen
till den nödlidande civila befolkningen
i Biafra-regionen. Utskottet utginge
från att regeringen, i enlighet med
i riksdagen gjorda uttalanden från dess
sida, komme att i samråd med de svenska
hjälporganisationerna fortlöpande
och positivt bedöma framställningar om
bidrag av statsmedel. Utskottet hade
funnit det angeläget, att regeringen
toge de initiativ som vore möjliga för
att, på det internationella såväl som på
det nordiska och nationella planet,
åstadkomma en koordination av hjälpinsatserna.
Om ingen lösning av konflikten
nåtts till hösten, komme, enligt
utskottet, frågan om att upptaga konfliktens
humanitära aspekter på dagordningen
för FN:s generalförsamlings
ordinarie möte att aktualiseras. Utskottet
förutsatte, att regeringen aktivt komme
att taga eller stödja initiativ i den
riktningen, under förutsättning att en
bred uppslutning från medlemsstaterna,
icke minst de afrikanska, kunde förväntas
komma till stånd. Enligt utskottet
torde realistiska förutsättningar sak -

Om Biafrakonflikten

nas i dagens läge för ett svenskt initiativ
för att åstadkomma ett stopp för vapenleveranserna
till Nigeria, inklusive
Biafra-regionen. Utskottet förutsatte
emellertid, att regeringen med uppmärksamhet
följde frågan om ett vapenembargo.

Beservation hade avgivits av herrar
Lundström (fp), Virgin (m), Bengtson
(ep), Dahlén (fp), Holmberg (m), Wahlund
(ep) och Ohlin (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna i
skrivelse till regeringen måtte giva till
känna vad reservanterna anfört.

I sitt yttrande hade reservanterna
bland annat ansett, att den svenska regeringen
borde medverka till en ökad
finansiell insats. Överläggningar härom
borde upptagas bland annat med berörda
hjälporganisationer. En samverkan
mellan de skilda hjälpinstanserna vore
önskvärd. Reservanterna ansåge det angeläget,
att regeringen medverkade i
försök att uppnå ett resultat härvidlag,
bland annat genom att i positiv anda
pröva de förslag som den av president
Nixon utsedde koordinatorn för hjälpen
till Biafra kunde komina att framlägga.
Den svenska regeringen borde, enligt
reservanterna, i kontakt med övriga
nordiska regeringar verka för att de
länder som levererade vapen icke blott
själva slutade därmed utan att de också
aktivt ingrepe mot försäljning av sådana
till de stridande. Enligt reservanternas
mening borde den svenska regeringen
i samverkan med de övriga nordiska
regeringarna ånyo överväga förutsättningarna
att i lämplig form upptaga
Biafra-konflikten i FN i avsikt att
stoppa dödandet, lindra nöden och återställa
fredliga förhållanden.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

108

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Om Biafrakonflikten

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:

I anledning av framförda erinringar
vill jag påpeka att när i utskottets hemställan
talas om »i motionerna» däri uppenbarligen
icke innefattas punkten 1 i
motionerna I: 304 och II: 334, vilken
hänvisats till statsutskottet.

Härefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad utrikesutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstät
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 60.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 2, i anledning
av motioner angående riktlinjer för utrikespolitiken,
bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 45, med förslag till traktorskatteförordning,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
46, angående godkännande av avtal om
räddning och återsändande av rymdfarare
samt återlämnande av föremål som
sänts ut i yttre rymden.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 48, med förslag om inrättandet av
en pressens lånefond m. m.;

nr 53, angående organisationen av
statens invandrarverk, m. m.;

nr 55, angående viss tidningsdistribution
genom postverket; och

nr 56, angående ökade resurser för
statlig företagsetablering inom ramen
för ett särskilt bolag, m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 58, angående ny organisation
av sjöfartsverket, m. m., hänvisades
propositionen, såvitt den avsåge
ändringar i folkbokföringsförordningen
och mönstringsförordningen, till lagutskott,
såvitt den anginge bidrag till småbåtshamnar
och anslag under nionde
huvudtiteln, till jordbruksutskottet samt
i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 60, angående inrättande av ett
statligt aktiebolag för konsultverksamhet
på rationaliseringsområdet; samt

Onsdagen den 26 mars 1969 em. Nr 13 109

Ang. väntetiderna vid rättspsykiatriska undersökningar
antaga i propositionen införda förslag

nr 64, angående ändring av avtal den
5 maj 1948 mellan staten och Svensk
Interkontinental Lufttrafik AB.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 80, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70,
hänvisades propositionen, såvitt den avsåge
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
till jordbruksutskottet och
i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 927 till lagutskott,
motionen nr 928 till statsutskottet och
motionen nr 929 till lagutskott.

Vid föredragning av motionen nr 930
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
rätten till utbildningsbidrag, till statsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 931—933 till lagutskott,

motionen nr 934 till utrikesutskottet,
motionerna nr 935—938 till statsutskottet
och

motionerna nr 939—942 till jordbruksutskottet.

Ang. väntetiderna vid rättspsykiatriska
undersökningar

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 7 februari 1969 dagtecknad
proposition, nr 22, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att

till

1) lag angående ändring i lagen den
16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål;

2) lag angående ändrad lydelse av
12 § lagen den 25 april 1958 (nr 213)
om behandlingen av häktade och anhållna
m. fl.; samt

3) lag angående ändrad lydelse av
22 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om
behandling i fångvårdsanstalt.

I propositionen hade framlagts förslag
som syftade till att minska olägenheterna
av förekommande dröjsmål med
rättspsykiatriska undersökningar i
brottmål.

Det föresloges sålunda, att häktad,
som skulle genomgå rättspsykiatrisk undersökning,
i väntan på att undersökning
kunde inledas, skulle kunna förvaras
i fångvårdsanstalt och därvid vara underkastad
vissa av de behandlingsregler
som gällde för den som annars vore
intagen i fångvårdsanstalt. Den häktade
avsåges härigenom få bättre möjligheter
till arbete och gemenskap än som
kunde givas i häkte och på nu befintliga
rättspsykiatriska kliniker.

Vidare hade föreslagits en bestämmelse
om avräkning av häktningstid för
den, som dömts till ungdomsfängelse eller
internering efter att hava genomgått
rättspsykiatrisk undersökning i målet.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat de i anledning av
propositionen väckta likalydande motionerna,

dels 1:918, av herrar Blomquist och
Schött, samt 11: 1052, av fru Kristensson
och herr Oskarson,

dels ock 1:919, av herr Pettersson,
Harald, och herr Olsson, Ernst, samt
II: 1053, av herr Larsson i Luttra och
herr Boo.

I motionerna I: 918 och II: 1052 hade
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 22 i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om skyndsam
utredning och förslag till åtgärder

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. väntetiderna vid rättspsykiatriska undersökningar

för att förkorta väntetiderna vid rättspsykiatriska
undersökningar i enlighet
med vad i motionerna anförts.

I motionerna 1:919 och 11:1053 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle uttala, att genomförandet
av 1961 års organisationsplan
för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
borde såvitt möjligt påskyndas
och åtgärder i övrigt vidtagas för att
nedbringa väntetiderna vid sådana undersökningar
i enlighet med vad som
anförts i motionerna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att förevarande proposition, nr 22,
måtte av riksdagen bifallas;

B. att förevarande motioner,

1) 1:918 och 11:1052 samt

2) I: 919 och II: 1053,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Schött (in), Svanström (ep) och Dockered
(ep), fru Kristensson (m), herr
Polstam (ep) samt fru Anér (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
B hemställa, att riksdagen i anledning
av förevarande motioner,

1) I: 918 och II: 1052 samt

2) I: 919 och II: 1053,

måtte dels uttala, att genomförandet av
1961 års organisationsplan för det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet
borde såvitt möjligt påskyndas, dels anhålla
om skyndsam utredning och förslag
till åtgärder för att förkorta väntetiderna
vid de rättspsykiatriska undersökningarna
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Alla är vi säkerligen
överens om att hittills rådande förhållanden
med långa dröjsmål för rättspsykiatriska
undersökningar i brottmål
är otillfredsställande. Trots vissa vidtagna
åtgärder för att förkorta vänte -

tiderna har någon varaktig förbättring
ännu inte uppnåtts. Så väntas komma
att ske först när den år 1961 antagna
planen för omorganisation av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet
förverkligats. Med början i år väntas
detta vara klart först några år in på
1970-talet. För att i någon mån råda
bot på nuvarande otillfredsställande
förhållanden föreslås nu följande två
åtgärder.

För det första skall häktad, som skall
genomgå rättspsykiatrisk undersökning,
i väntan på denna kunna förvaras
i fångvårdsanstalt och vara underkastad
vissa för där eljest intagna gällande
behandlingsregler. För det andra
föreslås att avräkning för häktningstid
skall ske för den som dömts till ungdomsfängelse
eller internering efter att
ha genomgått rättspsykiatrisk undersökning
i målet.

Det första förslaget motiveras av önskemålet
att bereda vederbörande bättre
möjligheter till arbete och gemenskap
än vad som kan ske i häkte och på nuvarande
rättspsykiatriska kliniker. Det
andra förslaget motiveras främst av de
fördelar, inte minst av psykologisk natur,
som det erbjuder. Båda förslagen
accepteras med vissa kommentarer av
utskottet i dess helhet, samtidigt som
utskottet framhåller att man när undersökningsorganisationen
väl blivit
utbyggd i planerad omfattning bör
överväga om de nu föreslagna bestämmelserna
bör bibehållas.

Situationen är alltså den att ett enigt
utskott tillstyrker den framlagda propositionen.
Samtidigt med denna har
utskottet emellertid haft att behandla
motioner i ämnet, avgivna av representanter
för centerpartiet och moderata
samlingspartiet. Det är i ställningstagandet
till dessa motioner som utskottet
delat sig i en socialdemokratisk
majoritet och en borgerlig minoritet,
representerande jämväl folkpartiet.

I motionerna framhålles att riksdagen
ej bör åtnöja sig med vad som föreslås
i propositionen utan därutöver

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

Ang. väntetiderna vid rättspsykiatriska undersökningar

bland annat uttala att genomförandet
av 1961 års organisationsplan för det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet
bör såvitt möjligt påskyndas. Vidare
bör riksdagen anhålla om skyndsam
utredning och förslag till ytterligare
åtgärder för att förkorta väntetiderna
vid undersökningarna. Som exempel på
dylika åtgärder må här nämnas ytterligare
teknisk och personell upprustning,
icke minst ett ökat engagerande
av kuratorer som kunde avlasta läkarna
mindre kvalificerade arbetsuppgifter.

I den reservation som minoritetsrepresentanterna
avgivit stödes motionärernas
här återgivna förslag, samtidigt
som det med skärpa framhålles att
de avsevärda väntetider som under senare
år förekommit i de rättspsykiatriska
undersökningarna från skilda
synpunkter är oförenliga med elementära
rättssäkerhetskrav och därför oacceptabla.
Varje ej oundvikligt dröjsmål
med en dylik undersökning betecknas
som oförsvarbart. Slutligen understrykes
att det är ytterligt angeläget att
missförhållandena på detta område
snarast blir avhjälpta.

Herr talman! Då jag bedömer att
möjligheterna härtill blir större om
riksdagen följer reservanterna, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Förslaget i den proposition
som utskottsutlåtandet behandlar
innebär att en häktad person i vissa
fall skall kunna förvaras tillsammans
med redan dömda personer som avtjänar
straff. En sådan ordning är naturligtvis
från principiell synpunkt inte
alls tilltalande. Men vi vet väl alla
här att det råder allvarliga missförhållanden
beträffande väntetiderna när en
domstol har beslutat att en tilltalad
skall undergå sinnesundersökning eller,
som det numera heter, rättspsykiatrisk
undersökning. Mot bakgrunden av dessa
missförhållanden, mot bakgrunden

av de ofta orimligt långa väntetiderna
som ju måste vara mycket pressande
för den som sitter häktad har även oppositionen
accepterat förslaget som en
nödlösning och som ett provisorium
till dess att de utlovade förbättringarna
i fråga om väntetiderna kan komma
till stånd.

Reservationen innehåller, soni herr
Schött närmare utvecklat, förslag till
åtgärder som åtminstone i någon mån
skulle kunna förkorta denna provisorietid,
där man skall godta att en häktad
förvaras bland redan dömda personer.
Det är angeläget att betona att
den tiden inte får bli längre än som
är absolut nödvändigt. Det är mot bakgrunden
av detta som man får se reservationens
anvisning om vissa åtgärder
som i alla fall skulle kunna förkorta
provisorietiden.

Det finns bara en reservant från
folkpartiets sida. Orsaken till detta är
att förfall, sjukdom och sådant, gjorde
att endast en ledamot från folkpartiet
deltog i utskottsbehandlingen. Jag vill
för min del deklarera att om jag kunnat
vara med vid ärendets behandling
skulle jag personligen ha anslutit mig
till reservationen.

Jag yrkar, herr talman, bifall till denna
reservation.

Fru LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag är något förvånad
att det finns en reservation till detta
utskottsutlåtande. Det fanns nämligen
inga olika meningar inom utskottet om
det angelägna i »att en effektiv rättspsykiatrisk
organisation kommer till
stånd så snart som möjligt», som det
heter i utlåtandet. Och när reservanterna
skriver att »det är ytterst angeläget
att missförhållandena på detta
område snarast möjligt blir avhjälpta»,
så är det ju bara en gradskillnad i otåligheten
mellan majoriteten och minoriteten
i utskottet. Att det ändå redovisats
en gradskillnad beror, som framgick
av herr Schötts anförande, på att

112

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. väntetiderna vid rättspsykiatriska undersökningar

man har olika uppfattningar om de
faktiska förutsättningarna att påskynda
utbyggnaden av de nya rättspsykiatriska
kliniker som skall möjliggöra
att rättspsykiatriska undersökningar i
allmänhet skall kunna utföras inom
föreskrivna sex veckor.

Vi kan vara ense om det beklagliga i
att det dröjt så länge innan 1961 års
organisationsplan börjar förverkligas.
Men detta är nu historia — statsfinansiell
historia får jag kanske precisera
det. Att riksdagen i dagens läge då klinikbyggen
pågår för fullt eller förberedelsearbetet
är långt framskridet
skulle uttala, som reservanterna här
vill, att 1961 års organisationsplan »bör
såvitt möjligt påskyndas», det tycker
utskottsmajoriteten är meningslöst. Av
de fem fristående kliniker, som skall
uppföras enligt planen, blir två, Uppsala
och Lund, färdiga att tas i bruk
i höst. En klinik, den i Göteborg, påbörjas
nu i vår och väntas bli tagen
i bruk under 1970, liksom också kliniken
i Umeå. Det är bara Stockholm
som är på efterkälken. Den kliniken
kanske inte blir klar förrän 1973. Det
är möjligt att denna sista och femte
klinik skulle kunna forceras något mera,
men det vet varken utskottet eller
reservanterna något om. Byggnadstiden
påverkas knappast av vad riksdagen uttalar,
och anslaget har Kungl. Maj:t
lovat. Personalen som skall rekryteras
på socialstyrelsens förslag aktualiseras
efter hand som klinikerna blir färdiga.
Jag tror inte heller att riksdagen skulle
kunna påverka Kungl. Maj :t till en
snabbare eller fylligare upprustning
av de nya klinikerna med så allmänt
hållna uttalanden som reservationen
innehåller. Herr Ernulf kallade dem
för anvisningar, men de är ju bara förmodanden
och önskemål. Jag syftar då
närmast på den första delen av yrkandet
i reservationen.

Den andra delen av yrkandet går ut
på att riksdagen skall begära en mer
samlad översyn av hithörande frågor
än vad som kan ske i samband med,

säger reservanterna, vederbörande
myndigheters anslagsäskanden. Herr
Schött och hans medreservanter tänker
sig att den översynen skall bedrivas på
departementsnivå, jämsides med de undersökningar
inom justitiedepartementet
som syftar till att åstadkomma en
bättre hushållning med resurserna på
rättspsykiatrins område. Även i det avseendet
anser jag reservationen överflödig.

Enligt min erfarenhet förekommer
alltid en gemensam beredning på departementsnivå
av sådana anslagsäskanden
som berör två eller flera departement
men faller inom samma ämnesområde.
I detta fall angår frågan
bara socialstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen
och handläggs således av social-
och justitiedepartementen. Dessa
två departement behöver faktiskt inte
någon beställning från riksdagen för
att koordinera sina synpunkter och
prioritera sina önskemål.

Sedan är det givetvis en annan fråga
hur mycket finansdepartementet anser
sig kunna släppa till för teknisk och
personell upprustning, nya kuratorer
och annat som enligt reservanterna
skulle kunna nedbringa väntetiderna
på sjukhusen. De överväganden som
därvid sker får statsutskottet i sinom
tid ta ställning till.

Jag yrkar, herr talman, avslag på reservationen
och bifall till utskottets
hemställan.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Jag konstaterar att utskottets
talesman fru Lindström delar
reservanternas uppfattning att ytterligare
åtgärder för avhjälpande av de
långa väntetiderna erfordras. Skillnaden
i vår uppfattning tycks huvudsakligen
vara att fru Lindström anser att
Kungl. Maj :t är så medveten om de
otillfredsställande förhållandena att någon
påstötning om påskyndat genomförande
av 1961 års organisationsplan
eller någon anhållan om en skyndsam

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

113

utredning och förslag till ytterligare
åtgärder inte skulle behövas.

Vi reservanter bedömer emellertid
läget vara så allvarligt att vi inte vill
underlåta att göra en påstötning på
detta område. Vi tror att det kan gagna
saken.

Fru Lindström erinrade sedan liksom
tidigare vid ärendets handläggning
om att detta är önskemål som rätteligen
hör hemma i statsutskottet. Vi reservanter
anser emellertid att ärendet är
av så vital betydelse för vår rättsvård
att det kan vara fullt befogat att första
lagutskottet gör det uttalande och framför
den anhållan som reservanterna
har föreslagit.

Herr talman! Jag vill än en gång yrka
bifall till vår reservation.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten B förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19
punkten B, röstar

Ang. bostadstillägg för barnfamiljer
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 58.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Ang. bostadstillägg för barnfamiljer

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att

1) godkänna den i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3 januari
1969 förordade ändringen i grunderna
för bostadstillägg för barnfamiljer att
gälla från och med den 1 januari 1970,

2) till Bostadstillägg för barnfamiljer,
m. in. för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 425 000 000 kronor.

114

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. bostadstillägg för barnfamiljer

Enligt gällande bestämmelser sker inkomstprövningen
för bostadstilläggen
på grundval av makarnas sammanlagda
beskattningsbara inkomst ökad med 20
procent av den behållna förmögenhet
som överstege 30 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 69,
av herr Werner, och II: SO, av herr Hermansson
in. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
1:531, av herrar Dahlén och Bengtson,
samt II: 022, av herrar Hedlund och
Wedén.

I motionerna 1:531 och 11:622 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag till sådan
ändring av gällande bestämmelser, att
vid inkomstprövning för bostadstillägg
för barnfamiljer den fastställda beskattningsbara
inkomsten skulle ökas med
10 procent av den behållna förmögenhet
som överstege 30 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 531 och II: 622, i vad de avsåge
ändring av förmögenhetsreglerna i bestämmelserna
om bostadstillägg,

2. att riksdagen med avslag å motionerna
I: 69 och II: 80, såvitt nu vore i
fråga, måtte godkänna den i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den
3 januari 1969 förordade ändringen i
grunderna för bostadstillägg för barnfamiljer
att gälla från och med den 1
januari 1970,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 69 och II: 80, i vad de
avsåge medelsanvisningen, till Bostadstillägg
för barnfamiljer, m. m. för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 425 000 000 kronor.

Reservation hade anförts, beträffande
förmögenhetsprövningen, av her -

rar Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Nyman (fp), NilsEric
Gustafsson (ep), Nilsson i Tvärålund
(ep), Andersson i Knäred (ep),
Mundebo (fp), Sjönell (ep) och Eriksson
i Arvika (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 1
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna I: 531 och II: 622, såvitt nu
vore i fråga, som sin mening måtte giva
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört om förmögenhetsreglerna i bestämmelserna
om bostadstillägg.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Det ärende som behandlas
under denna punkt gäller frågan
om inkomstprövningen för rätt till
bostadstillägg för barnfamiljer. Därvid
gäller som en huvudregel att prövningen
sker på grundval av makarnas sammanlagda
inkomster enligt senaste
taxering.

Enligt nu gällande regler utgår fullt
bostadstillägg vid en inkomst på cirka
16 000 kronor för gift man, vars hustru
saknar egen inkomst. Vid beräkningen
av inkomsten tar man även hänsyn till
förekomsten av förmögenhet. Den beräknas
då på det sättet att den fastställda
beskattningsbara inkomsten
skall ökas med 20 procent av den behållna
förmögenheten i den del som
denna överstiger 30 000 kronor.

Att man här även tar hänsyn till förmögenhet
vid inkomstberäkningen har
vi reservanter i och för sig inte några
invändningar emot. Det är ju också en
regel som tillämpas i andra sammanhang,
t. ex. beträffande folkpensionerna,
vid beräkningen av de kommunala
bostadstilläggen, vid beräkningen av
hustrutillägg och i vissa fall även vid
beräkning av inkomst för änkepensioner.

Däremot anser vi att följderna av att
en så stor del som 20 procent av den
förmögenhet som överskrider 30 000
kronor skall läggas till den beskatt -

Onsdagen den 2C> mars 1969 em.

Nr 13

115

ningsbara inkomsten är sådana, att detta
inte är en tillfredsställande lösning.
Det är självklart att det finns fall då
denna regel kan vara försvarbar. Om
t, ex. förmögenheten i huvudsak består
av kontanter, kan man givetvis säga att
det kan vara rimligt att beräkna inkomst
av förmögenheten på detta sätt.
Men det är väl i så fall undantag som
knappast har någon större betydelse
i sammanhanget. I regel gäller det väl
mindre företagare — jordbrukare kanske
— eller sådana som har en taxerad
inkomst av fastighet av ett eller annat
slag. Förekomsten av sådant slag av
behållen förmögenhet innebär inte alltid
att vederbörande för den delen har
vare sig goda inkomster eller kan sägas
leva på någon hög ekonomisk standard.
Motsatsen kan i många fall vara förhållandet.

Dessa omständigheter har gjort att
vi reservanter anser det rimligare att
beräkna 10 procent av den del av förmögenheten
som överstiger 30 000 kronor
som inkomst. Vi tror att det på ett
bättre och rättvisare sätt återspeglar
de förhållanden som man här velat ge
uttryck åt. Man skulle på det sättet
också komma att få överensstämmelse
vid inkomstberäkningen i detta fall
med de regler som tidigare gäller för
beräkning av inkomst av olika slag av
pensionsförmåner.

.lag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen, som innebär
att vi såvitt nu är i fråga anser att
riksdagen bör ge Kungl. Maj:t sin mening
till känna beträffande förmögenhetsreglerna
i bestämmelserna om bostadstillägg.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Förra årets riksdag beslutade
om viss ändring av bostadsstödet
till barnfamiljerna. Ändringen bestod
bl. a. av att namnet familjebostadsbidrag
byttes ut mot bostadstillägg. Vidare
fördes ett ökat ansvar över på
kommunerna gentemot barnfamiljerna.

Ang. bostadstillägg för barnfamiljer
Det är för övrigt ett inte ovanligt sätt
att överföra kostnader från staten till
kommuner.

När utlåtandet från andra lagutskottet
behandlades här i riksdagen för några
veckor sedan, talades det som jag
tyckte med ganska stora bokstäver om
den familjepolitiska reform som genomfördes
förra året och som skulle vara en
reform för ökad jämlikhet. Jag kan förstå
att man förra året talade om reform
när det var valår och man ville
tala om reformer, men i år har vi inte
valår, och jag tycker då att man bör vara
så ärlig att man inte upprepar att
det förra året gällde en familjepolitisk
reform utan bara en liten ändring, en
ändring till det bättre. Detta sade jag
redan förra året när ändringen besluta des.

Att det skulle vara fråga om en jämlikhetsreform
har jag svårt att förstå
när det fortfarande finns bestämmelser
som innebär att de sämst ställda ej kan
få den förmån det här gäller. De sämst
ställda har ju fortfarande inte råd att
hyra de dyra lägenheterna trots det nya
bostadsstödet. När de inte kan det, ser
jag inte heller detta bostadsstöd som en
jämlikhetsreform. För övrigt är det ju
inte heller någon jämlikhetsreform, när
det inte finns ett tillräckligt antal bostäder
som barnfamiljer kan få hyra.

Jag tycker att debatten om bostadstillägget
för barnfamiljer på något underligt
sätt har kommit att gälla frågan
om jämlikhet mellan barnfamiljer. Det
talas mycket litet nu om jämlikhet mellan
de familjer som har barn och de familjer
som inte har barn i aktuell ålder.
För mig är den jämlikheten lika
aktuell som den någonsin har varit. Vi
måste därför också sikta fram emot en
generell höjning av barnbidragen i
kombination med barntillägg för barnfamiljer
med lägre inkomster och flera
barn.

De nya bostadstilläggen har inte hunnit
verka så länge att man vet hur
många det är som får detta tillägg, ty
trots den propaganda som fördes i hös -

116

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. bostadstillägg för barnfamiljer
tas om bostadstilläggen vet vi att det
fortfarande finns många familjer som är
berättigade därtill men som inte har ansökt
därom. Erfarenheten av bostadstilläggen
är liten — jag upprepar det
ännu en gång. Men en erfarenhet har
man — och på denna punkt är kommunerna
enstämmiga i sin uppfattning —
och det är att vi har fått ett mycket
krångligt system. Kommunerna rekommenderades
på ett mycket tidigt stadium
att anställa extra personal för att
klara av det hela. På de upplysningskurser
som länsbostadsnämnderna ordnade
i höstas sade i varje fall länsbostadsnämnden
i mitt län att ett så
krångligt förfarande som dessa nya bostadstillägg
innebar hade man nästan
aldrig varit med om. Här har alltså
kommunerna inte bara fått påta sig
kostnaderna för den nya delen av barnstödet
i bostadstilläggen utan också fått
påta sig betydligt ökade kostnader för
att administrera detta krångliga system
som de själva inte haft möjlighet att besluta
om utan som riksdagen beslutat
och som kommunerna därefter fått klara
av.

Vi har i år från centerpartihåll inte
framlagt några förslag om ändring av
bostadstilläggen. Vi anser att erfarenheter
bör föreligga, innan det föreslås någonting
nytt. Men jag känner ändå ett
behov av att nu redovisa de avigsidor
som redan är kända och som har väckt
mycket stor irritation.

Vid prövning av bostadstilläggen tar
man hänsyn till familjens förmögenhet.
Jag har ingenting att invända mot den
prövning av förmögenheten som sker,
men det bör vara en skälig jämkning.
Har makarna över 30 000 kronor i förmögenhet,
räknas 20 procent på den del
som överstiger 30 000 kronor, och den
beskattningsbara inkomsten ökas med
detta belopp. För personer med fasta
och låsta förmögenheter är detta mycket
kännbart liksom för företagare som
driver en rörelse som fordrar ett stort
rörelsekapital. Det är här många gånger
fråga om personer med låg standard och

liten inkomst. Vi behöver inte befara
att familjer med stora förmögenheter
skall få dessa bidrag. De har i regel sina
pengar så placerade att de ger avkastning.

Vi föreslår nu i motionen och reservationen
att man följer nuvarande förmögenhetsgräns,
alltså 30 000 kronor,
trots att den kanske kan anses vara för
låg, men att det i stället för 20 procent,
som nu är fallet, räknas med 10 procent
av den behållna förmögenhet som överstiger
30 000 kronor. Vi har svårt att
förstå varför man skall tillämpa en
strängare bedömning vid tilldelandet av
de kommunala bostadstilläggen för
barnfamiljerna än när det gäller de
kommunala bostadstilläggen för pensionärer.
Vi anser att man bör eftersträva
enhetliga regler för olika bidrag så
långt det är möjligt, och vi ser här inget
skäl för olikheter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Grunderna för bostadstillägget
fastställdes av förra årets riksdag
som bestämde att inkomstprövningen
skall ske på grundval av den beskattningsbara
inkomsten ökad med 20
procent av den behållna förmögenhet
som överstiger 30 000 kronor. I reservationen
har man endast gjort en ändring
i yrkandet, nämligen att den fastställda
beskattningsbara inkomsten skall ökas
med 10 procent av den behållna förmögenhet
som överstiger 30 000 kronor.
Man hänvisar därvid till att detta gäller
i fråga om bostadstilläggen för folkpensionärer.

Jag vill erinra om att regeln beträffande
det inkomstprövade tillägget när
det gäller studiehjälp är att inkomsten
skall ökas med 20 procent av den behållna
förmögenhet som överstiger
30 000 kronor. Studiestödet har som bekant
inte tillkommit enbart av utbildningspolitiska
skäl utan också av familjepolitiska
skäl. Det finns alltså en ge -

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

117

mensam nämnare mellan bostadstillägget
och studiestödet, vilket framträder
inte minst genom kopplingen av familjestödet
och studiebidraget när barnet
fyller 16 år. För utskottsmajoriteten har
det varit naturligt att samma regler
skall gälla vid inkomstprövning av bostadstillägget
för barnfamiljer som för
studiestödet.

När jag hörde fru Olssons anförande,
där hon, som hon själv sade, med ganska
stora bokstäver talade om jämlikheten
i det här fallet, blev jag litet förvånad
över att hon slutade med att säga
att hon inte har något yrkande om ändring
på den här punkten. Reservanterna
yrkar alltså inte på ändringar där de
anser att felet är störst. Reservationens
kläm går ju endast ut på att riksdagen
skall ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört. Det är, tycker jag,
inget revolutionerande yrkande efter
den deklaration om orättvisor som har
gjorts här.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående mom. 1 samt
därefter särskilt avseende mom. 2 och 3.

I fråga om mom. 1, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkän -

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem

des en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
7 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —86;

Nej —37.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i mom. 2 och 3.

Punkterna 8—11
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 12

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till kommunala familjedaghem
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 20 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
106, av herr Kaijser samt II: 23b, av herrar
Werner och Ringaby, vari anhållits,
att andra paragrafen, Kungl. Maj :ts kun -

118

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem
görelse den 10 maj 1968 (nr 236) om
statsbidrag till kommunal familjedagliemsverksamhet
måtte få i motionen
angiven lydelse, vilket förslag avsåg,
att den s. k. balansregeln skulle utgå,

dels ock de likalydande motionerna
1:367, av herrar Dahlén och Bengtson,
samt II: 427, av herrar Hedlund och
Wedén, vari yrkats, att riksdagen skulle
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förslag till sådana ändringar
av bestämmelserna för statsbidrag till
kommunal familjedaghemsverksamhet,

1. att nu gällande kvotregel, som begränsade
bidragsrätten till att gälla när
den organiserade barntillsynen i kommunen
uppnått viss omfattning ijttryckt
i platser per antal invånare i kommunen,
utginge, samt

2. att nu gällande balansregel uppmjukades
så att statsbidrag till familjedaghem
utginge högst för det antal
familj edaghemsplatser som motsvarade
dubbla antalet statsbidragsberättigade
barnstugeplatser i kommunen.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 367 och II: 427, i vad de avsåge
slopande av den s. k. kvotregeln,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:106 och II: 134 samt I: 367 och
11:427, de två sistnämnda i vad de avsåge
den s. k. balansregeln,

3. att riksdagen måtte till Bidrag till
kommunala familjedaghem för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 20 000 000 kronor.

Vid punkten hade avgivits tre särskilda,
med 3, 4 a och 4 b betecknade
reservationer.

I reservationen 3, beträffande kvotregeln,
hade herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Bengtson
(ep), Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson
(ep), Nilsson i Tvärålund (ep), Andersson
i Knäred (ep), Mundebo (fp), Sjönell
(ep) och Eriksson i Arvika (fp)
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort erhålla den lydelse, re -

servationen visade, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:367
och II: 427, såvitt nu vore i fråga, som
sin mening giva Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört om slopande
av den s. k. kvotregeln.

I reservationen 4 a, beträffande balansregeln,
hade herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Bengtson
(ep), Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson
(ep), Nilsson i Tvärålund (ep), Andersson
i Knäred (ep), Mundebo (fp), Sjönell
(ep) och Eriksson i Arvika (fp)
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 2 hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:367 och
II: 427, såvitt nu vore i fråga, samt i
anledning av motionerna I: 106 och II:
134 som sin mening giva Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört om
uppmjukning av den s. k. balansregeln.

I reservationen 4 b, beträffande balansregeln,
hade herrar Ottosson (in),
Iiaijser (in) och Nordstrandh (in) ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den avfattning reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 2 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna 1:106 och
11:134 samt 1:367 och 11:427, de två
sistnämnda såvitt nu vore i fråga, som
sin mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört om slopande
av den s. k. balansregeln.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Det finns vissa områden
i svensk statsförvaltning som inte
är så särskilt lättillgängliga. Fru Olsson
har för en stund sedan här från
talarstolen vittnat om att de nya reglerna
för bostadstillägg till barnfamiljerna
är krångliga, svåra att begripa
och besvärliga i tillämpningen. Vi har
bidragsformer i olika avseenden och
på skilda områden som det inte är lätt
att hålla reda på och som det är svårt
för menige man att tillgodogöra sig.

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

119

Det var någon spefågel som för åtskilliga
år sedan sade om den svenska
jordbrukspolitiken, att det bara fanns
en person i detta land som begrep den,
och när den personen dog var det ingen
som förstod sig på den.

.lag undrar om vi inte löper vissa
risker på detta område, inte bara beträffande
jordbrukspolitiken utan också
i åtskilliga andra avseenden, t. ex.
när det gäller bidragsvillkoren på det
sociala fältet, när det gäller ATP-bestämmelserna
och mycket annat. Vi löper
en viss risk för att det kommer att
bli endast en begränsad krets som kommer
att behärska dessa områden. Det
blir naturligtvis några statsråd och kanske
några utskottssekreterare som är
tvungna att syssla med dessa bestämmelser
och ha dem aktuella för sig.
För flertalet av vardagens människor,
som bestämmelserna ändå i första hand
berör, kommer stora delar av detta
fält att förbli en förborgad vetenskap.

Vi behandlar i dag bestämmelserna
om statsbidrag till kommunala familjedaghem.
Om det nu skulle vara så att
någon av kammarens ledamöter inte
har fullt klart för sig hur bestämmelserna
är utformade, kanske det kan
vara tillåtet att erinra om att statsbidragsrätt
när det gäller kommunala
familjedaghem endast föreligger om
kommunens organiserade barntillsyn
genom både barnstugor och familjedaghem
har nått en viss omfattning, uttryckt
i platser per antal invånare i
kommunen. För det första tiotusentalet
invånare krävs minst en plats per 200
invånare och för invånarantal därutöver
minst en plats per 100 invånare.
Bidraget utgår sålunda endast för de
familjedaghemsplatser som överstiger
en på detta sätt beräknad gräns.

När dessa regler antogs av riksdagen
framförde vi viss kritik mot denna konstruktion.
Det var också betydelsefulla
remissinstanser som hade invändningar
att göra emot den. Den risken föreligger
väl att kvotregeln kan medföra att
syftet med statsbidraget, som ju yt -

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem

terst bör vara att åstadkomma en ökning
av antalet barntillsynsplatser i
organiserade former, kommer att förfelas
och att det inte kommer att kunna
utnyttjas i full utsträckning. Det kommer
nog att bli så att kommuner som
har ett kanske begränsat behov av barntillsynsplatser
— ett behov som lämpligen
kan tillgodoses genom familjedaghem
— inte kommer att få möjlighet
att komma i åtnjutande av detta
bidrag.

Vi föreslår därför att kvotregeln slopas,
således den regel som begränsar
bidragsrätten till att gälla endast när
den organiserade barntillsynen i kommunen
uppnår en viss omfattning uttryckt
i platser per antal invånare i
kommunen.

Förutom kvotregeln har vi också en
balansregel. Den innebär att i kommuner
med mer än 10 000 invånare utgår
bidrag inte för flera familjedaghemsplatser
än som motsvarar antalet statsbidragsberättigade
barnstugeplatser i
kommunen. Denna regel kan också, enligt
vår mening, vara till hinder för en
ökning av det totala antalet barntillsynsplatser
och kan motverka en snabbare
ökning än den pågående av antalet
platser i familjedaghem.

Vi tror inte att farhågorna är väl
grundade för att utbyggnaden av barnstugeverksamheten
skall eftersättas om
balansregeln ändras så, att statsbidrag
utgår högst för det antal familjedaghemsplatser
som motsvarar dubbla antalet
statsbidragsberättigade barnstugeplatser
i kommunen.

Vi har velat framföra dessa önskemål
i reservationerna 3 samt 4 a och
4 b, som fogats vid punkten 12 i utskottets
utlåtande. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till dessa reservationer.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! När beslut förra året
fattades om statsbidrag till familjedaghemmen
skedde det för att vi något
bättre än då skulle klara barntillsy -

120

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem
nen. Även om barndaghemmen under
senare år blivit fler är det endast ett
relativt litet antal barn som bereds
plats där. Är ambitionerna att bygga
fler barnstugor stora tar det i alla fall
ännu många år innan vi byggt ikapp
behovet — och jag undrar om vi under
överskådlig tid över huvud taget kommer
att göra det.

Familjedaghemmen är numer erkända
som ett gott komplement till
barnstugorna. Därför var det följdriktigt
att beslut fattades om att samhället skulle
stödja också den formen av barntillsyn
och även ha ansvar för tillsynen
när det gäller utbildningen av dagbarnvårdare.
Detta beslut fattades alltså
förra året.

Men reglerna för statsbidrag blev så
restriktivt utformade att många kommuner
inte fått sådant bidrag. Skälet
för dessa reglers existens skulle vara
att kommunerna inte skulle förledas att
av sparsamhetsskäl avstå från att bygga
barnstugor.

Även om jag tycker att familjedaghemmet
är ett gott alternativ till barnstugan
skulle jag kunna förstå dem som
hyser eventuella farhågor för att barnstugorna
skulle få stå tillbaka till förmån
för familjedaghemmen -— om läget
inte var sådant som det är i dag.
Nu är nämligen förhållandena på barntillsynsområdet
mycket prekära, över
200 000 barn behöver tillsyn, men vi
har endast drygt 20 000 barnstugeplatser.
Eftersom vi också vet att det finns
flera tusen barn som saknar varje form
av tillsyn när föräldrarna arbetar kan
jag alltså inte förstå farhågorna. Måste
vi inte ha den inställningen att vi skall
klara av det hela på ett hyggligt sätt?

Vi har nu dels den s. k. kvotregeln,
dels balansregeln. Eftersom herr Per
Jacobsson har talat om dessa regler
skall jag inte trötta kammarens ledamöter
med att förklara vad de innebär.

Jag vill, herr talman, endast yrka
bifall till reservation 3 och reservation
4 a.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Vi hade förra året en
lång debatt om barnstugorna, och det
har nu redan varit ett par diskussionsinlägg.
Jag skall därför inte förlänga
debatten mycket.

Herr Jacobsson talade om att det
finns en kvotregel och en balansregel.
Han ville upphäva kvotregeln och modifiera
balansregeln. Jag har inte följt
reservationen när det gäller att upphäva
kvotregeln, eftersom detta innebär
betydande merkostnader till följd
av det ytterligare antal barnstugeplatser
som skall få statsbidrag. Däremot
anser jag att man bör kunna helt och
hållet slopa balansregeln.

Jag vill från början säga att båda formerna
av barntillsynsinrättningar —
barnstugor och familjedaghem — har
sina bestämda uppgifter. När jag anser
att man helt och hållet skall kunna ta
bort balansregeln hänger det samman
med att jag har intrycket att det finns
en hel del barn som inte tål att vara
på de stora barnstugorna. Jag har på
nära håll sett ett barn som har varit
på en barnstuga tre dagar i månaden
och sedan har varit sjukt under ungefär
återstoden av månaden. Därefter
har detta barn kommit dit några dagar
och genast blivit sjukt igen. Det är alldeles
påtagligt att vissa infektionskänsliga
barn inte tål att vara på de
stora barnstugorna. Det finns också en
del nervösa barn som har svårt att
klara den påfrestning som det innebär
att vara i det stora kollektivet.

Jag vill å andra sidan inte bestrida
att det alldeles säkert finns barn som
utvecklas väl i det stora kollektivet där
de får nötas mot kamrater, där de inte
längre är ensamma utan kommer med
i en stor grupp. Det är alltså påtagligt
att de stora enheterna har sina fördelar.

Man har sagt att det finns vissa nackdelar
med familjedaghemmen t. ex. på
grund av bristande stabilitet. Om familj
edagmamman blir sjuk fungerar
inte det hela. Det är dock inte heller

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

121

alltid med säkerhet så, att stabiliteten
blir god inom de stora barndaghemmen.
Jag har hört av sådana som fått
den erfarenheten, att när det kommit
barn som ansetts ha större behov att
bli omhändertagna har man med hänsyn
till det begränsade antalet platser
helt enkelt släppt i väg dem som ansetts
ha mindre starkt behov att bli
omhändertagna på dessa barndaghem.
Det kan ju också leda till trassel. Den
avvägningen mellan de olika barnen
kan vara svår att göra.

Man har också sagt att de stora barndaghemmen
är så mycket bättre därför
att de har utbildad personal. Det är
inte heller säkert att det alltid finns
utbildad personal på barnstugorna i
den utsträckning man har avsett.

Det finns slutligen kommuner med
flera små tätorter och stora glesbygder
där ingen av tätorterna kan ge underlag
för ett institutionellt barndaghem,
men där familjedaghemmen i mycket
hög grad kan ha en uppgift att fylla.

Herr talman! Jag vill understryka
att enligt min uppfattning båda typerna
av daghem har sin betydelse. Jag
anser emellertid att det bör kunna ankomma
på kommunerna att välja den
typ de vill satsa på. Jag yrkar därför
i första hand bifall till reservation nr
4 b vid punkten 12. Den innebär att
balansregeln skall upphävas. Om den
reservationen blir utslagen kommer jag
att följa mittenpartierna och lägga min
röst på reservation nr 4 a.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är inte bara i TV
man då och då har repriser. Vi får det
även här i kammaren. Debatten nu är
egentligen en repris av den debatt som
vi förde förra året om dessa ting och
som vi har fört — utom då det gäller
kvot- och balansregeln -— under en
följd av år när vi diskuterat barntillsynen.

Nu är det närmast kvotregeln och
balansregeln som man tagit upp till be -

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem
handling. Herr Jacobsson bär förklarat
att dessa regler är ungefär lika obegripliga
som jordbrukspolitiken och bestämmelserna
beträffande stödet till
den vara som bönderna framställer. Vi
försökte i fjol att klarlägga vad som
menas med kvotregel och balansregel,
och herr Jacobsson erinrar sig väl lika
bra som jag att vår sekreterare i statsutskottets
tredje avdelning på ett mycket
pedagogiskt sätt sökte att göra oss
förtrogna med dessa regler. Lyckades
inte det, tror jag mig inte om att ha
den pedagogiska skickligheten att här
kunna göra det mästerstycket att förklara
bättre än vad sekreteraren gjorde,
så att herr Jacobsson till ett kommande
år skall ha lärt sig detta och vi
slipper ytterligare en repris.

Vi diskuterade som sagt detta mycket
ingående förra året, men när det
även nu föreligger reservationer — tre
talare har varit uppe och motiverat
dem — kan det vara anledning att mycket
kort förklara hur dessa regler egentligen
verkar och varför de har tillkommit.

Det är som alla vet en kommunal
uppgift att svara för den av samhället
organiserade barntillsynen. Denna uppgift
har också kommunerna åtagit sig.
Motivet för en statlig bidragsgivning
är då givetvis önskan att söka underlätta
en utbyggnad, den utbyggnad som
under många år efterlystes och som
man sedan i allt hastigare takt har sökt
att åstadkomma.

Avsikten med statsbidraget är inte
att täcka baskostnaderna för en av
kommunerna organiserad barntillsyn i
familjedaghem, utan i stället att stimulera
kommunerna till att anordna nya
familjedaghemsplatser. Den kvotregel
som finns i bidragssystemet medför att
statsbidrag till familjedaghem i huvudsak
utgår just till nya familjedaghemsplatser.
Detta är också syftet med statsbidraget.
Om kvotregeln slopas i enlighet
med reservanternas önskan, blir
resultatet att statens kostnader ökar
högst väsentligt, medan kommunerna

122

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem

kan inkassera dessa pengar utan att
över huvud taget behöva åstadkomma
en enda ny plats i daghem eller familjedaghem.

Det finns också reservationer beträffande
balansregeln. Jag vill bara säga
att på kort sikt kräver inrättandet av
en barnstugeplats större insats från
kommunens sida än anordnandet av en
familjedaghemsplats. Det finns därför
en viss risk att mindre framsynta kommuner
mer satsar sina resurser på det
barntillsynsalternativ som familjedaghemmen
utgör. Genom balansregeln
kan detta motverkas och en balanserad
utbyggnad av de båda olika verksamhetsformerna
komma till stånd.

Detta är alltså avsikten. Så verkar

det. Märkvärdigare är det inte.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Det är kanske inte så
underligt, herr Birger Andersson, att
vi återkommer och att det blir en repris.
Vi hade erinringar mot dessa regler,
när de infördes förra året. Vi fick
inte igenom våra förslag den gången,
och då är det ju ganska naturligt att
vi återkommer även i år.

Jag tror att vi mycket väl vet vad
både kvotregler och balansregler är,
och eftersom vi har talat så mycket om
det, såsom herr Birger Andersson sade,
behöver vi inte gå in på det och klarlägga
det mera. Men jag kan inte förstå
utskottets talesman när han säger, att
om vi skulle ta bort dessa regler, så
skulle det inte bli några nya platser,
vare sig barndaghemsplatser eller familjedaghemsplatser.
Jag kan inte förstå
det resonemanget, med tanke på de
stora brister som föreligger och hur
familjerna nog ger sig till känna och
kommunerna bygger ut. Jag kan inte
förstå, att om vi ger ett ökat stöd till
flera familjedaghemsplatser, så skulle
det verka hämmande.

Jag poängterar, som jag sade förut,

att oavsett om man tycker att barnstugan
är överlägsen familjedaghemmet
bör det ligga i allas intresse att kommunerna
i dag, när det finns en så stor
brist som ingen förnekar, stimuleras på
alla sätt att bygga ut platserna för den
samlade barntillsynen.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Det är riktigt att herr
Birger Andersson och jag fått en god
pedagogisk handledning när det gäller
att försöka tränga in i dessa mysterier
och sätta oss in i vad reglerna i olika
avseenden innebär. Men det är inte alldeles
säkert att alla de som berörs av
dessa bestämmelser har sekreteraren i
tredje avdelningen till hands, när de
skall försöka tolka bidragsvillkoren,
vare sig kommunalfolk eller andra, som
i sin vardagliga gärning har att syssla
med sådana här frågor.

Herr Andersson säger att kostnaderna
kommer att stiga utan att kommunerna
har satsat en enda krona. Det är
väl inte alldeles säkert att detta påstående
är helt hållbart. Man vet ju inte
hur utvecklingen kommer att bli, om
riksdagen nu skulle följa reservationens
förslag och slopa dessa regler. Huvudsyftet
med våra strävanden i detta avseende
bör väl ändå vara att barntillsynen
skall ordnas på det sätt som
kommunerna finner lämpligast och som
samtidigt bäst motsvarar behovet på
de olika orterna.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag finner det inte alls
sorgligt, fru Olsson, att ni kommer igen.
Tack vare det får ju både fru Olsson
och jag tillfälle att yttra oss här i kammaren,
och det kan ju vara muntert
för oss själva, även om det möjligen kan
vara plågsamt för dem som lyssnar.

Herr Jacobsson menade att vad jag
sade skulle innebära något annat än
syftet egentligen var med det hela. Jag
sade att den kvotregel som finns i bi -

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

123

dragssystemet medför att statsbidrag
till familjedaghem i huvudsak utgår
just till nya familjedaghemsplatser. Om
reglerna ändras så som reservanterna
föreslår, läggs kostnaderna över från
kommunerna till staten. Kommunerna
får således pengar med risk för att —
när stimulansen inte finns kvar — deras
intresse att skapa nya platser för
barntillsyn minskar. Det är den risken
vi inte vill löpa. Genom de nuvarande
reglerna måste kommunerna, som har
ansvaret för barntillsynen, själva göra
insatser på området.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komrne att
framställas särskilt beträffande varje
moment av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande inom. 1
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid punkten avgivna,
med 3 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
12 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
in. fl. vid punkten avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej — 38.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Med avseende å mom. 2, fortsatte
herr förste vice talmannen, hade yrkats 1

:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Jacobsson, Per, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson m. fl. vid
punkten avgivna, med 4 a betecknade
reservationen; samt

3:o), av herr Kaijser, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av herr Ottosson m. fl. vid
punkten anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav herr förste vice
talmannen upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga
detsamma till kontraproposition i den
förestående omröstningen; och förklarade
herr förste vice talmannen sig anse
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt, som
ville till kontraproposition antaga bifall
till herr Per Jacobssons yrkande.

124

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. läkemedelskonsumtionen

Herr Kaijser äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 5 punkten 12 mom. 2 antager
det förslag, som innefattas i den
av herr Axel Andersson m. fl. vid punkten
avgivna, med 4 a betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Ottosson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —34;

Nej — 25.

Därjämte hade 38 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Peterson, Eric, (fp) och herr
Hjorth (s) anmälde, att de å den elektriska
omröstningstavlan felaktigt angivits
såsom frånvarande; herr Peterson,
Eric, hade dock röstat ja medan herr
Hjorth avstått från att rösta.

För huvudvoteringen uppsattes, upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr o punkten
12 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med
4 a betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 57.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 3.

Punkten 13

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 74

Ang. läkemedelskonsumtionen

1 denna punkt hade utskottet hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:262, av herr Kaijser, samt II:
297, av fröken Wetterström och fru
Kristensson, i vad de avsåge undersökning
av läkemedelskonsumtionen,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionerna I:
262 och II: 297, nämnda motioner i vad
de avsåge medelsanvisningen, till Socialstyrelsen
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 29 795 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:262
och II: 297 hade anhållits,

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

125

1. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa, att en undersökning
av läkemedelskonsumtionen måtte
utföras av socialstyrelsen med det
syfte och den principiella uppläggning
som i förevarande motioner antytts,

2. att riksdagen måtte besluta, att ett
anslag om 50 000 kronor skulle ställas
till socialstyrelsens förfogande för planering
och påbörjande av den i motionerna
nämnda undersökningen.

Reservation hade anmälts, beträffande
undersökning av läkemedelskonsumtionen,
av herr Kaijser (m), som
dock ej antytt sin mening.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Vid denna punkt har
jag antecknat en blank reservation. Det
gäller frågan om läkemedelsrabatteringen.
Jag har i en motion framställt yrkande
om en undersökning av läkemedelskonsumtionen.
Det är sent, men jag
tycker att ämnet är viktigt och jag tänker
tala några minuter om det.

Den nya formen för läkemedelsrabattering
förordades av ett enhälligt andra
lagutskott och godtogs av riksdagen
1967. Den innebär som bekant att de
som köper ett eller flera läkemedel vid
samma tillfälle aldrig behöver betala
mer än 15 kronor, hur många och hur
dyra läkemedel och hur stora kvantiteter
av dem som än köps vid det tillfället.
Bestämmelserna innebär att upp till
ett läkemedelspris på 25 kronor stiger
kostnaden för köparen, dock som sagt
till högst 15 kronor.

Flera olika förslag förelåg vid det tillfälle
då detta system beslöts. Sjukförsäkringsutredningen
framlade ett förslag,
vilket jag hade varit med och utarbetat.
I samband med propositionen
väckte jag ett annat förslag, vilket visar
att man kan försöka att på många olika
vägar nå det syfte man önskar nå — det
kan vara svårt att säga vilken som är
den allra bästa.

Det förslag jag väckte i en motion i
samband med propositionens framläg -

Ang. läkemedelskonsumtionen
gande här i riksdagen innebar att köparen
skulle få betala mer för läkemedlen
upp till ett pris av 100 kronor, varvid
hans maximikostnad skulle bli 28 kronor
75 öre.

Det är givet att man hade svårt att beräkna
vad läkemedlen skulle kosta sjukkassorna
och riksförsäkringsverket enligt
de nya reglerna. Det har ju ständigt
försiggått en stegring av dessa kostnader
med omkring 15 procent år från
år. Departementschefen antog att kostnaderna
skulle bli ungefär 60 miljoner
kronor högre under 1968 än vad den
normala höjningen annars skulle leda
till. Kostnaderna för riksförsäkringsverket
och sjukkassorna beräknades för
1968 till 349 miljoner kronor. De blev i
stället 396 miljoner kronor —- sålunda
en liten nätt felberäkning på 47 miljoner
kronor.

Man frågar sig naturligtvis: Behövs
all denna medicin? Har detta lett till
missbruk av medicin? Kastas stora
kvantiteter medicin bort?

1961 års sjukförsäkringsutredning
fick genom doktor Smedby vid socialmedicinska
institutionen i Uppsala utföra
en undersökning i syfte att klarlägga
vad varje enskild köpare av läkemedel
gjorde för inköp, vilka kvantiteter
han köpte och vilka kostnader inköpen
medförde — alldeles oberoende
av vid vilket apotek inköpen gjordes.
Man utgick från födelsedatum och det
namn som finns på alla recept, samlade
ihop recepten för personer födda en
viss dag på året och kunde på så sätt få
en ganska god uppfattning om de enskilda
individernas förbrukning. I sanningens
namn skall sägas att man vid
den undersökningen inte fick intryck
av att missbruket var särskilt svårt. Endast
ett par personer fastnade i nätet,
vilka kunde påvisas ha hos olika läkare
fått recept på samma slags läkemedel i
kvantiteter som översteg vad som kunde
anses motiverat. Att det fanns fler
förbrukare eller åtminstone inköpare
av onödigt stora kvantiteter läkemedel
— man kanske kan kalla dem missbru -

126

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. läkemedelskonsumtionen
kare — än vad den undersökningen visade
framgick t. ex. av ett par iakttagelser
som gjordes vid det sjukhus där
jag arbetade vid den tidpunkt då sjukförsäkringsutredningen
avgav sitt betänkande.
En dag kom en dam upp och
visade en kasse som innehöll 54 medicinburkar.
En annan kom strax därefter
med en som innehöll 37 burkar.

Men hur är det nu? Det vore intressant
att få veta hur situationen är nu
när konsumenterna köpt läkemedel på
vanliga recept för 107 miljoner kronor
mer än den vanliga höjningen av medelpriset
och till en kostnad för riksförsäkringsverket
av 157 miljoner mer än
förra året. Medelpriset på de enskilda
recepten har stigit med 190 procent,
alltså nästan en fördubbling. Det är alldeles
tydligt att de kvantiteter som säljs
av de enskilda läkemedlen har blivit
större.

I den motion, som ligger bakom den
blanka reservationen — den motion
över vilken jag nu håller ett s. k. begravningstal
— yrkas på att det skall
göras en sådan här undersökning igen.
Jag tycker att en viss summa pengar borde
ställas till förfogande för det ändamålet.
Jag anser att det skulle vara värdefullt
att få en sådan undersökning
gjord ännu en gång, då jag tror att det
är enda vägen att nå fram till någorlunda
säker kunskap om de enskilda
människornas beteende härvidlag.

Jag vet ju att socialstyrelsen med
stort intresse följer denna fråga, men
jag anser att de undersökningsmetoder
som tillämpas inom socialstyrelsen inte
ger tillräckligt mycket — i varje fall
inte lika mycket som den undersökning
doktor Smedby utförde. Men antingen
man äter stora kvantiteter medicin, vilket
är olämpligt ur den enskilde individens
synpunkt, eller man kastar bort
stora kvantiteter mer eller mindre dyrbar
medicin, vilket är olämpligt ur nationalekonomisk
synpunkt, vore det intressant
att veta vart de stora kvantiteterna
tar vägen och om de över huvud
taget gör någon nytta. Jag avvaktar med

stort intresse resultatet av de undersökningar
som pågår inom socialstyrelsen,
och jag kommer att också i framtiden
följa denna fråga med intresse.

Finns det någon bättre lösning? Jag
tycker att mitt förslag förra gången var
bättre, men jag skall inte säga att det är
så stor skillnad. Det skulle visserligen
kosta litet mer ett stycke upp, men även
vid ett genomförande av förslaget skulle
man få en mycket god rabattering, vid
vissa kostnader t. o. in. en större rabattering
än vad departementschefens förslag
innebar.

Det kan kanske t. o. m. ifrågasättas
huruvida inte kostnaderna skulle bli
lägre och konsumtionen mindre, om alla
kostnader slopades och medicinen
lämnades ut gratis. Då skulle läkarna
inte känna den press som de nu utsätts
för, nämligen att inom ramen för 15
kronor ge så mycket medicin som möjligt
åt patienterna. Patienterna kan tycka
att doktorn är snål och mer eller
mindre knölaktig om han inte skriver ut
så mycket medicin som möjligt. Jag har
tidigare anfört exempel på en patient
som sagt: »Kan man tänka sig att doktorn
var så snål att han inte ville skriva
ut medicin åt mig för mer än 100 kronor.
» Det är möjligt att den pressen
skulle bli mindre, om alla kostnader slopades.
Men detta skulle å andra sidan
med säkerhet leda till mer arbete på
apoteken. De större kvantiteter som nu
säljs på en gång och som gör att medicinen
räcker litet längre har väl reducerat
antalet inköp på apoteken.

Den kostnad det här gäller går inte
ut över statens budget. Staten betalar
samma belopp till försäkringskassorna,
nämligen kronor 1:15 per medlem, men
kostnaden betalas ju av försäkringskassorna
ur de avgifter som tas ut av de
försäkrade.

Herr talman! Jag har inget yrkande
utöver utskottets, men jag har velat
framföra dessa synpunkter. Jag hoppas
att socialministern noga följer utvecklingen
inom detta område och att han
också lägger fram de förslag som ut -

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

127

vecklingen kan ge anledning till. Att
bara skylla på läkarna och säga att de
skriver ut för mycket medicin är inte
rättvist. Det är klart att de bör tänka
över sin receptskrivning, men alltid
kan det finnas något motiv för litet valium,
dibrium, fenemal eller något vitaminpreparat,
och går det in i samma
pris, så varför inte. Helt kan man inte
bestrida att det kan finnas ett visst behov
i en hel del av de fal! det här gäller.

Reformen har kostat mycket pengar.
Ökningen av sjukkassornas kostnader
från år 1967 till år 1968 uppgick till
sammanlagt 157 miljoner kronor, från
239 till 396 miljoner kronor, dvs. ökningen
var i det närmaste två tredjedelar
av ursprungsbeloppet. Ökningen
till följd av själva reformen — man
kan beräkna den till 107 miljoner kronor
— är 40 procent av ursprungsbeloppet.
Detta är stora pengar, men det
må vara hänt i den mån de gör nytta.
I den mån de leder till överkonsumtion
eller till att värdefulla och dyrbara
preparat bara kastas bort gör de
dock ingen nytta. Sådant motiverar
inte dessa merkostnader.

Herr talman! Jag bär som sagt inget
yrkande.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det är sent på kvällen
och jag skall fatta mig kort. Några yttranden
av herr Kaijser gav mig dock
anledning att begära ordet. Vi har för
övrigt diskuterat frågan tidigare.

Jag skulle först vilja säga att om herr
Kaijser känner till enskilda fall av påtagligt
missbruk, dvs. om en läkare
enligt herr Kajisers beskrivning uppenbarligen
har skrivit ut orimligt mycket
medicin, tycker jag att herr Kaijser
skall anmäla det för socialstyrelsen.

Herr Kaijser säger att man inte skall
skylla på läkarna, det är inte rättvist.
Nej, jag skall inte göra det, men vi bör
hålla i minnet att hela denna reform
ytterst vilar på att det är läkaren som

Ang. läkemedelskonsumtionen

skriver recepten. Det ligger ett ansvar
på läkaren. Detta kommer man inte undan.
Han måste ha ett motiv för att
skriva ut medicin.

Jag har velat säga det mera som en
replik till herr Kaijser. Men jag begärde
inte ordet, herr talman, för just
detta.

Sjukförsäkringens kostnader för läkemedelsrabatterna
har under år 1968
ökat med cirka 65 procent. Det finns
emellertid anledning att klara ut att
detta tal inte är liktydigt med en ökning
av läkemedelskonsumtionen. För
att få ett mått på denna måste man gå
till apotekens omsättningssiffror. Enligt
de uppgifter jag har tillgängliga
ligger apotekens omsättningsökning inklusive
prisförändringar under år 1968
vid omkring 20 procent jämfört med
15 procent under år 1967. ökningen
av sjukförsäkringens kostnader beror
till större delen på att förmånsnivån
i fråga om läkemedelsrabatterna har
höjts betydligt genom läkemedelsreformen
och att man ger ett kraftigare
stöd åt personer som på grund av
sjukdom har stora utgifter för medicin.
Säkerligen finns bland dem många pensionärer.

Jag har redan sagt att det ligger ett
ansvar på läkaren. Många läkare skriver
kanske ut medicin i större förpackningar
och för längre tidsperioder än
man gjorde tidigare, men jag tror att
herr Kaijser och jag kan vara överens
om att det kan finnas motiv för detta,
t. ex. när det gäller långtidssjuka patienter.
Självfallet finns det emellertid
anledning att ha uppmärksamheten riktad
på förhållandet.

Man skall också komma ihåg att i den
mån läkemedelsförmånerna leder till
ökade kostnader, så är detta många
gånger ett uttryck för att det tidigare
varit en underkonsumtion. Jag vill utgå
från att läkarna har motiv för förskrivningarna,
och då är det klart att dessa
innebär en insats av stor betydelse.
Det rör sig ju om människor som behöver
medicinen, och förskrivningar -

128

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. information i kostfrågor
na sker i så fall i enlighet med reformens
intentioner.

Som jag sagt förut i riksdagen, tillhör
det socialstyrelsens uppgifter att
noga följa utvecklingen och vidta de
åtgärder som kan behövas. I det syftet
har socialstyrelsen verkställt en jämförande
undersökning av utskrivna recept
i oktober 1967 och oktober 1968,
dvs. före och efter läkemedelsreformen.
Undersökningsmaterialet bearbetas
för närvarande av socialstyrelsen,
och resultatet beräknas föreligga inom
kort. Jag räknar med att resultatet skall
bli klart under våren, och därigenom
blir det möjligt att få en bättre belysning
av vad som verkligen har hänt
under senare tid på det här området.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Jag sade också att läkarna
troligen skriver ut större kvantiteter
nu än tidigare och att det torde
vara den huvudsakliga anledningen till
att kostnaden per recept stigit med 190
procent. Jag framhöll emellertid samtidigt
att detta kan ha vissa fördelar.
Socialministern påpekade —■ naturligtvis
alldeles riktigt — att det är fördelaktigt
för vissa långtidssjuka. Som jag
sade, är det också fördelaktigt för apoteken,
eftersom det inte blir så många
inköp. Det uppstår mindre kostnader
för apotekens expeditioner.

Recepten till medicinerna i de stora
läkemedelskassar som jag berättade om
kan jag inte påstå att någon enstaka
doktor skrivit ut. Jag vet inte hur
många doktorer de här patienterna
hade besökt. Det intressanta med den
Smedbyska undersökningen var att
man kunde få tag på dem som köpte
väldigt många gånger, oberoende av
vilka läkare och vilka apotek de besökte.
Den metod som doktor Smedby
använde är nog enda sättet att komma
underfund med den saken. Andra, mera
indirekta metoder har också prövats
av sjukförsäkringsutredningen, men
med dem kunde man inte få reda på
de enskilda individernas förbrukning.

.lag har också sagt att det är viktigt
att man följer utvecklingen, men jag
har inte kommit med något förslag om
ändring. Vidare har jag sagt att om
det sker en överkonsumtion och om
det förekommer att stora mängder medicin
slängs — och jag är alldeles övertygad
om att stora kvantiteter kastas
bort — så kan det finnas anledning att
på något sätt modifiera det hela.

Jag tyckte att jag underströk att jag
inte hade något annat förslag som jag
ansåg vara bättre. Jag vill dock än en
gång uttala den förhoppningen att både
socialstyrelsen och departementschefen
noga följer detta ärende.

Jag väntar också med spänning på
vad siffrorna från oktoberundersökningen
skall ge, men jag tror inte att
undersökningen kan ge resultat som
visar lika mycket som en undersökning
av den typ som doktor Smedby gjorde.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkten 15

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16

Ang. information i kostfrågor

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statens institut för folkhälsan
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 10 230 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
548, av herr Lars Larsson in. fl., och
II: 641, av fru Leivén-Eliasson m. fl.,
vari yrkats, att riksdagen skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära,
att statens institut för folkhälsan finge
i uppdrag att framlägga en plan för sin
framtida informationsverksamhet samt
att med biträdande av institutets förslag
måtte anvisas 50 000 kronor till information
vid statens institut för folkhälsan,

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

129

dels ock de likalydande motionerna
1: 559, av fru Elvy Olsson m. fl., och
11:601, av herr Eliasson i Sundborn
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta, att Statens institut för
folkhälsan skulle givas i uppdrag att
genomföra en omfattande upplysningskampanj
i kostfrågor samt att institutet
för detta ändamål skulle beviljas ett
särskilt anslag på 500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:559 och 11:601 samt med bifall
till motionerna I: 548 och II: 641, samtliga
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Statens institut för
folkhälsan för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 10 245 000
kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:548 och 11:641 samt 1:559 och
11:601 i vad de ej behandlats under 1.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Trots att någon motiverad
reservation inte har fogats till
denna punkt skulle jag vilja anföra
några synpunkter.

Det råder i dag stor osäkerhet bland
människor om vad som är en välbalanserad
och hälsosam kost. Den moderna
livsföringen, med låg fysisk aktivitet,
gör att vi ej behöver så stort
kaloriintag som tidigare generationer.
Vi äter då mindre och är rädda för
kaloririk kost. Men samtidigt måste vi
ha en kost som är näringsriktig, och
det är rätt svårt att göra en avvägning
som tillgodoser vårt behov av t. ex. protein,
kalcium och järn. Jag tror att det
inte är någon överdritt att säga att
många människor i dag lever på en kost
som inte är fullvärdig, trots att de
lägger ned ganska mycket pengar på
sitt matkonto, och detta på grund av
okunnighet. Vi vet så litet om kost och
kostfrågor. För det första är Sverige
nästan något av ett u-land på under 5

Första kammarens protokoll 1969. Nr 13

Ang. information i kostfrågor
visningssidan i näringslära. Vi har
över huvud taget ingen högre undervisning,
utan våra ungdomar som vill
studera vidare måste åka till våra nordiska
grannländer för att få denna undervisning.
För det andra får vi inte
ut de undersökningar som t. ex. Folkhälsan
gör till allmänheten. Folkhälsan
har haft 25 000 kronor för sin informationsverksamhet
och har alltså
inte haft några möjligheter att nå ut
till människorna med de kunskaper institutet
sitter inne med. Under tiden
sprids ansvarslös och osakkunnig information.

Utskottet skriver att behov föreligger
av saklig och lättfattlig information
i kostfrågor. Jag noterar det med
stor tillfredsställelse. Men utskottet
skriver vidare att kampanjer som vi
motionärer har föreslagit bör prövas i
samband med dispositionen av det särskilda
anslaget till hälsovårdsupplysning.

Kostupplysning är naturligtvis i
högsta grad en förebyggande hälsovård,
men jag är ändå tveksam inför att
Folkhälsan bildligt talat skall stå i ko
för att komma med i hälsovårdskampanjer.
Jag tror att Folkhälsan måste
ha pengarna och förtroendet att starta
kampanjer när institutet självt anser
det lämpligt. Men trots den skrivning
utskottsmajoriteten gjort hoppas jag
att nästa års statsverksproposition skall
innehålla väsentligt ökade belopp till
Folkhälsans informationsverksamhet.
.lag är förvissad om att det skulle vara
väl använda pengar för vår hälsa.

Med den förhoppningen att anslagen
skall komma att höjas slutar jag mitt
anförande, och jag har, herr talman,
i dag inget yrkande.

Fru OHLSSON, LILLY, (s):

Herr talman! I detta utlåtande behandlas
under punkten 16 de likalydande
motionerna 1:548 och 11:641,
vari hemställts att statens institut för
folkhälsan skall få i uppdrag att framlägga
en plan för sin framtida infor -

130

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. familjerådgivning
mationsverksamhet samt att riksdagen
med biträdande av institutets förslag
skall anvisa 50 000 kronor till information.

Utskottsmajoriteten har i utlåtandet
påtalat vikten av att institutet ges möjlighet
att sprida information rörande
kostfrågor och har tillstyrkt en höjning
av anslaget från 35 000 till 50 000
kronor. Motionärernas hemställan att
institutet skulle ges i uppdrag att framlägga
en plan om den framtida informationen
har ej tillstyrkts. Motionärerna
är givetvis mycket tacksamma
för anslagshöjningen, men kanske något
besvikna över avslaget beträffande
en plan för informationen.

Jag skall be att få citera litet ur motionen: »Det

föreligger ett stort behov av
upplysning i olika kostfrågor. Ofta
förs en livlig debatt utan att man känner
till eller beaktar det sakmaterial
som institutet samlat. Som exempel på
sådana frågor, som diskuterats den senaste
tiden, kan nämnas skummjölkens
näringsvärde, artificiella sötningsmedels
eventuella farlighet, hållbarhetskontroll
av plastförpackad mat, kan
man få för mycket vitaminer, användning
av blodplasma vid bakelsetillverkning
och förekomsten av bekämpningsmedelsrester
i inhemska och importerade
livsmedel.»

Institutet bedriver en mycket omfattande
och värdefull verksamhet, bl. a.
i form av forskning och undersökningar.
De nya upptäckter och rön som görs
bör så snabbt som möjligt föras ut till
allmänheten genom information. Informationen
rörande födoämneshygien
distribueras för närvarande genom eu
liten tidskrift, Vår föda. Den ges endast
ut i 4 500 exemplar, varav 2 000
betalda. Till sin utformning är den
ganska tråkig och lockar inte till närmare
studier. Den bör moderniseras och
distribueras kostnadsfritt till sjukhus,
skolor, sjuksköterskor, barnmorskor,
förskollärare och vårdare inom långtids-
och åldringsvård.

Vidare behövs en fortgående information
till allmänheten om institutets
forskningsresultat. Motionärerna har
därför ansett det påkallat att institutet
för folkhälsan får i uppdrag att framlägga
en plan för sin framtida informationsverksamhet.

Herr talman! Jag är medveten om att
det nu är meningslöst att yrka bifall
till motionerna som helhet, men jag
hoppas att mitt inlägg ändå kan bidra
till att motionärernas synpunkter angående
Folkhälsans verksamhet ägnas
uppmärksamhet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 17 och IS

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Ang. familjerådgivning

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till försöksvis anordnad
familjerådgivning för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
300 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

(tets de likalydande motionerna I:
313, av fru Hamrin-Thorell m. fl., och
11: 347, av fru Anér m. fl., i vad avsåge
hemställan att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära,

1. att den hittillsvarande försöksverksamheten
inom familjerådgivningen
finge ingå som ett permanent led i den
kommunala och landstingskommunala
basorganisationen på det sociala området,

2. omedelbar översyn av gällande
statsbidragsbestämmelser för familjerådgivningen,

dels ock de likalydande motionerna
1: 557, av fru Elvy Olsson m. fl. samt
11:634, av fru Jonäng och fru Nilsson,
vari yrkats,

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

131

att riksdagen skulle besluta, att en
permanent statsbidragsberättigad rådgivningsverksamhet
snarast skulle inrättas
och att verksamheten skulle vidgas
till att omfatta alla som hade behov
av social rådgivning samt

att familjerådgivningsbyråernas namn
därefter skulle ändras så att det bättre
beskreve verksamhetens innehåll.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte till Bidrag till
försöksvis anordnad familjerådgivning
för budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 300 000 kronor,

2. att riksdagen måtte

a) avslå motionerna 1:557 och II:
634,

b) avslå motionerna 1:313 och II:
347, såvitt nu vore i fråga.

Vid punkten hade reservation avgivits,
beträffande permanent rådgivningsverksamhet
m. in., av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp),
Bengtson (ep), Nyman (fp), Nils-Eric
Gustafsson (ep), Nilsson i Tvärålund
(ep), Andersson i Knäred (ep), Mundebo
(fp), Sjönell (ep) och Eriksson
i Arvika (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet hort under 2 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:313 och 11:347 samt
1:557 och 11:634, de två förstnämnda
såvitt nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört om förslag beträffande
familjerådgivningen.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag vill göra några korta
kommentarer till den här punkten,
som behandlar frågan om föräldrautbildning
och familjerådgivning. Även
om det är ett stort och komplicerat ämne
skall jag göra det mycket kort med
hänsyn till den sena timmen.

Ang. familjerådgivning

Det finns samhällsforskare i vår tid
som anser att den lilla kärnfamiljen
bestående av föräldrar och kanske några
omyndiga barn snart har spelat ut
sin roll i västerlandet, även om den
under lång tid har varit den dominerande
familjetypen. Vi känner också
till utvecklingen inom vissa totalitära
stater på detta område — en utveckling
som flertalet av oss ändå ställer sig
ganska främmande och frågande till.
De allra flesta av oss, föreställer jag
mig, vill väl ändå se familjen som den
fasta punkten i tillvaron för så många
människor som möjligt. Men vi måste
vara medvetna om att det är få institutioner
i vårt samhälle i dag som är
utsatta för sådana påfrestningar som
just familjen. Den ställs inför krav som
den kanske inte har ställts inför tidigare.
Det krävs att den skall vara en
källa till lycka, harmoni och känslomässig
tillfredsställelse i en värld som
på sätt och vis blir mer och med anonym.

Om vi ser på situationen för ungdomen
i dag måste vi också fråga oss om
inte upplösningen av familjebanden i
allt större utsträckning har spelat en
roll som för samhällsutvecklingen kommer
att bli mer eller mindre ödesdiger.

Ingen kan väl längre riktigt leva sitt
familjeliv i lugn och ostördhet på
samma sätt som man tidigare kunnat
göra. Det har naturligtvis påverkat förhållandena
på detta område.

Vi har i vår reservation, som grundar
sig på några motioner, tagit upp frågan
om föräldrautbildning. Föräldrarnas
uppgift som barnafostrare har blivit
svårare än någonsin tidigare. Det
ställs krav på föräldrarna i dag som
kanske inte tidigare har ställts. Föräldrarna
är i dag i många avseenden
mera ensamma med denna uppgift än
tidigare. De har kanske inte längre ens
det stöd som de haft tidigare av ett
grannskap, av en bostadmiljö där människorna
kände varandra, där människorna
umgicks med varandra på ett

5f Första kammarens protokoll 196!). Nr J3

132

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. familjerådgivning
annat sätt än de gör för närvarande
och där man hade vissa normer och
erfarenheter gemensamma.

För närvarande bedrivs ju en viss
föräldrautbildning. Jag kanske inte riktigt
skulle vilja kalla det föräldrautbildning,
jag skulle snarare vilja tala
om föräldrarådgivning, föräldravägledning.
Det finns kommuner som ägnar
en del uppmärksamhet åt dessa frågor,
det finns enskilda sammanslutningar
som sysslar med dessa problem, och det
finns studieorganisationer som också
ägnar sig åt dem i viss utsträckning.
Det vore kanske riktigare om man kunde
ansluta denna rådgivnings- och vägledningsverksamhet
till barnavårdscentralerna
i större utsträckning än som
för närvarande sker. önskvärt vore att
man hade tillgång till psykologer och
kuratorer som här kunde biträda och ge
den vägledning och den rådgivning som
behövs.

Det är riktigt, som jag sade, att det
finns organisationer som ägnar sig åt
dessa problem och som arbetar på detta
område. Men när det gäller studieorganisationer,
kurser, studiecirklar och
föreläsningar vet vi att man når bara
en viss typ av människor, man når
kanske inte den grupp av människor
som man framför allt skulle vilja nå
fram till. Det är väl också önskvärt om
man i den obligatoriska skolan och på
gymnasiestadiet kunde i undervisningen
lägga en grund, som man sedan
skulle kunna bygga vidare på.

Familjerådgivningen är en verksamhet
som vill försöka att hjälpa och vägleda
människorna i tilltrasslade situationer
i livet. Familjerådgivningen är i
sig själv i långa stycken ett komplement
till en rad sociala vårdformer av
olika slag. Det finns föräldrar till mentalt
eller fysiskt handikappade barn
som behöver särskild rådgivning för att
klara sitt förhållande både till det sjuka
barnet och till övriga familjemedlemmar.

Inom kriminalvården skulle man kanske
också behöva en komplettering av

detta slag. Men för att man skall kunna
vinna detta syfte och nå så många
människor som möjligt och kunna ingripa
i så många fall som möjligt där
ett ingripande är av behovet påkallat
vore det också önskvärt att man kunde
få ett slags ambulerande verksamhet,
till vilken kommunens socialvårdande
verksamhet anknyter på ett naturligt
sätt. Vi skulle tro att en analys av de
erfarenheter man hittills har fått skulle
kunna ge bidrag till utformningen av
ett mera fast system på detta område,
och det är ju det som egentligen är
syftet med denna reservation.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Den nuvarande familjerådgivningen
började mycket trevande,
och det tog flera år innan den blev mera
allmän i våra städer och landstingsområden.
Men när den väl har startat
har det visat sig att behovet av rådgivning
har varit mycket stort. Fortfarande
finns det dock områden där man inte
påbörjat denna rådgivning. Men de vunna
erfarenheterna bör nu vara så stora
att det blir möjligt att genomföra en
mera fast organisation över hela landet.

Vi motionärer anser också att rådgivningen
bör vidgas att ta upp även andra
problemställningar än vad som nu är
fallet. Vi tänker t. ex. på de ensammas
problem, på människors kontaktsvårigheter,
på samarbetsproblem, t. ex. på
arbetsplatsen. Vi tror att de problem
som jag senast nämnde kanske har till
följd, om man inte talar ut om dem, att
det uppstår problem i familjelivet. Denna
tidigare och utvidgade rådgivning
skulle då i bästa fall förebygga familjeproblem.

Men skall rådgivningen vidgas på det
sätt som vi reservanter önskar, då måste
också verksamheten få ett mera adekvat
namn som kan täcka in den helt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

133

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Herr Jacobsson gjorde
vissa värderingar angående föräldrarnas
ställning i dagens läge. Jag vågar
mig inte in på något sådant. Jag tror att
varje tid har haft sina problem i detta
stycke, och för att kunna göra en så kategorisk
jämförelse fordras nog ett större
underlag än det som herr Jacobsson
redovisade.

Frågan om den permanenta statsbidragsgivningen
till den försöksvis anordnade
familjerådgivningen har vi diskuterat
här i kammaren vid flera tillfällen
under senare år. Jag tänker inte
här göra någon längre redovisning utan
konstaterar endast att departementschefen
i statsverkspropositionen i år förklarat,
att eftersom man nu har 23 rådgivningsbyråer
har man ett bättre underlag
än tidigare för att göra en bedömning
av verksamheten. Han har
därför givit socialstyrelsen i uppdrag
att analysera erfarenheterna från försöksverksamheten
under de gångna
åren och redovisa dem.

Vi har vid behandlingen av ärendet i
utskottet erfarit att socialstyrelsen
ganska snart kommer med sin redovisning.
Utskottsmajoriteten har ansett att
det är först när man får socialstyrelsens
redovisning över denna verksamhet som
man kan göra en klar bedömning och
en riktig avvägning i frågan om familjerådgivningsverksamheten
för framtiden
samt om hur statsbidragen skall utformas.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Ang. familjerådgivning

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen enligt de rörande mom. 2
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
19 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 38.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten 20

Utskottets hemställan bifölls.

134

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Punkten 21

Ang. bidrag till S:t Lukasstiftelsen

Ivungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till S:t Lukasstiftelsen
för budgetåret 1969/70 anvisa ett anslag
av 30 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:194,
av herr Wirmark in. fl., och II: 206, av
herr Nelander in. fl., hade yrkats att
riksdagen skulle besluta anvisa ett med
30 000 kronor förhöjt anslag på 60 000
kronor till S:t Lukasstiftelsen för budgetåret
1969/70.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:194 och II: 206 till
Bidrag till S:t Lukasstiftelsen för budgetåret
1969/70 anvisa ett anslag av
30 000 kronor.

Reservation hade avgivits, beträffande
medelsanvisningen, av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp), Ottosson
(in), Bengtson (ep), Nyman (fp),
Kaijser (m), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Bohman (m), Nordstrandh (m), Nilsson
i Tvärålund (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp), Sjönell (ep) och
Eriksson i Arvika (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och med bifall till motionerna I:
194 och 11:206 till Bidrag till S:t Lukasstiftelsen
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett anslag av 60 000 kronor.

Herr WIRMARK (s):

Herr talman! I motionerna 1:194 och
11:206 har hemställts att riksdagen
måtte besluta anvisa ett förhöjt anslag
till S:t Lukasstiftelsen. Motionärerna
anser att det här finnes fog för en höjning
från 30 000 till 60 000 kronor.

S:t Lukasstiftelsens människovårdande
verksamhet är i dag väl känd av både
enskilda medborgare och samhälle -

liga organ. Det är framför allt i förebyggande
syfte, i gränsfallen mellan sjuka
och friska i psykiskt hänseende som
S:t Lukasstiftelsen har haft och har sin
förnämsta uppgift. Den verksamhet som
stiftelsen bedriver har alltmera framträtt
som ett nödvändigt komplement
till den traditionella psykiska människovärden.
Därför har dess arbete utvecklats
till en både betydelsefull och
nödvändig verksamhet.

Betydelsefull och omfattande är även
den verksamhet som bedrives av huvudorganisationens
utbildningsinstitut
i Stockholm, där man meddelar undervisning
och utbildning i psykologi, psykoterapi,
neuroslära m. fl. ämnen i en
tvåårig kurs. De elever som så önskar
kan därefter genomgå en ettårig påbyggnadskurs,
diplomkurs. Utbildningen
vid institutet är avsedd vara en fortbildning
för dem som är verksamma inom
människovärdens område, t. ex. lärare,
präster, kuratorer, personalkonsulenter
och socialarbetare.

Stiftelsens kraftigt expanderande
verksamhet har medfört ekonomiska
påfrestningar. År 1963, det år då stiftelsen
erhöll sitt första statsanslag på
30 000 kronor, var utgifterna för stiftelsens
centrala förvaltning cirka 42 000
kronor. År 1968 var dessa utgifter uppe
i 119 000 kronor. Utgifterna för institutet
i Stockholm uppgick år 1963 till
162 000 kronor. År 1968 hade dessa utgifter
stigit till 430 000 kronor. Dessa
ökade utgifter har tyvärr medfört att
stiftelsen för år 1969 tvingats att kalkylera
med ett underskott för sin verksamhet.

Herr talman! Jag har med detta korta
anförande velat redovisa varför jag
anser det väl motiverat att höja anslaget
till S:t Lukasstiftelsen från 30 000
kronor till 60 000 kronor. Jag yrkar
alltså bifall till reservationen.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag avstår från att hålla
ett anförande och yrkar i likhet med
herr Wirmark bifall till reservationen.

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

135

Herr WÅÅG (s):

Herr talman! S:t Lukasstiftelsen fick
som en av motionärerna nämnde statsanslag
första gången år 1963 med 30 000
kronor. Det beloppet har sedan utgått
oförändrat varje år. Det är först i år
som motionärer och reservanter har yrkat
på en höjning med 30 000 konor,
alltså en fördubbling av anslaget. Det
är dock inte vanligt att statsutskottet
fördubblar några anslag, och inte heller
vid detta tillfälle är utskottet berett
till en sådan utsvävning.

När anslaget beviljades år 1963 var
det med den huvudsakliga motiveringen
från statsutskottets tredje avdelning
att stiftelsen avlastar de allmänna sjukhusen
med öppen psykiatrisk vård. Av
den senaste, tillgängliga verksamhetsberättelsen
för stiftelsen, som jag har här,
framgår inte att denna verksamhet har
ökat stiftelsens kostnader för den del
som ligger utanför Stockholm. Sedan
1963 har verksamheten inom Stockholm
— som framgår av verksamhetsberättelsen
— ökat i takt med att utgifterna har
ökat för centralförvaltningen.

För verksamheten i Stockholm utgår
anslag från Stockholms stad, Stockholms
läns landsting, Stockholms statsråd
och Storkyrkoförsamlingen i Stockholm.

Lokal verksamhet bedrivs, som framgår
av motionen, i Göteborg, Lund,
Umeå, Norrköping, Uppsala, Gävle, Linköping
och Örebro. Stiftelsen bör kunna
söka anslag hos landstingen, primärkommunerna
och inte minst hos de
kyrkliga kommunerna på dessa platser.
Det framgår inte av verksamhetsberättelsen
att man för närvarande får anslag
från alla dem.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
statsutskottets förslag.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Nu finner jag anledning
att säga några få ord.

Här talades om en utsvävning. Ett
sådant ord har jag mycket svårt att för -

Ang. bidrag till S:t Lukasstiftelsen
stå i detta sammanhang. Om riksdagen
1963 säger att det är värt att stödja
detta arbete med ett bidrag på 30 000
kronor, vad är det då som hindrar att
riksdagen nu säger att dels har kronans
värde urholkats och dels finner
man att ett så betydande arbete har
utförts av denna stiftelse att det är värt
en så pass kraftig ökning av anslaget
som här föreslås.

Ändå rör det sig ju här om en spottstyver
i jämförelse med den enorma
satsning som äger rum på socialt arbete
i vårt land. Här är det dessutom
fråga om en organisation som utför ett
arbete som staten borde utföra men
inte gör.

I våras uttalade riksdagen med anledning
av ett utlåtande från allmänna
beredningsutskottet att sådant arbete
som har att göra med människan i hennes
psykiska dimension bör prioriteras.
Vi bör vara beredda att påta oss
sådana kostnader som kan uppstå för
detta arbete. Här försöker nu en stiftelse
utföra ett arbete som visar sig
vara utomordentligt gagneligt. Att det
här också finns ett stort behov framgår
bl. a. av att väntetiden, som för
något år sedan var tre månader, nu är
mellan tio och tolv månader vid mottagningen
i Stockholm.

Här gäller det ett område som mer
och mer arbetar sig in som vitalt och
centralt. Staten har ännu icke varit
beredd att ta något ansvar. Trots upprepade
framstötar i riksdagen har man
sagt nej. Men här finns nu några idealister
som arbetar. Är det då inte rimligt
att staten säger att 60 000 kronor
är en liten summa för det arbete som
här utförs?

.lag har mycket svårt att förstå utskottets
skrivning, när utskottet säger
att det inte funnit skäl tala för bifall
till motionsyrkandet. Det finns en råd
av skäl som talar för bifall. Kronan
har urholkats, människorna har ett
enormt behov av hjälp, väntetiderna
ökar och en utbildning äger rum som
staten inte ger. En enskild organisa -

136

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. hälsovårdsupplysning
tion gör alltså vad samhället inte gör.
Visst finns det skäl. Det är svårt att
förstå att utskottet kan säga att det inte
funnit skäl. Man kan säga att man tycker
att dessa skäl inte är relevanta,
men visst finns det skäl.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
och har den lilla förhoppningen
att en motion för en gångs skull
skall bifallas.

Herr WÅÅG (s):

Herr talman! När jag använde ordet
utsvävning, avsåg jag — givetvis — att
det var anslaget, som svävade ut.

Det finns många ideella organisationer
som begär anslag genom riksdagen.
Det är väl inte riktigt att storleken och
fördelningen av sådana anslag skall
bero på hur skickliga riksdagsmän som
kan engageras för saken. Kungl. Maj:t
har här prövat framställningen i jämförelse
med andra framställningar och
i förhållande till medelstillgången. Jag
anser detta vara den korrektare prövningsmetoden.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sörenson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Sörenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —63;

Nej — 61.

Punkten 22

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 23

Ang. hälsovårdsupplysning

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Hälsovårdsupplysning för
budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 1 900 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
105, av herr Bengtson m. fl., och 11:
126, av herr Hedlund m. fl., vari yrkats,
att riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle
anhålla om utredning för att

1. dels kartlägga behovet av och förutsättningarna
för en samordnad och
systematiskt genomförd allmän hälsoupplysning
och hälsofostran,

2. dels framlägga förslag angående
hälsoupplysningens innehåll, utformning
och organisation, allt i syfte att
skapa bättre förutsättningar för en aktiv
medverkan från alla samhällsorgans och
alla vuxna medborgares sida när det
gällde att söka förbättra vår folkhälsa

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

137

och samtidigt i möjligaste mån söka avlasta
sjukvård och socialvård,

dels ock de likalydande motionerna
I: 570, av herr Pettersson, Harald, och
herr Pettersson, Axel Georg, samt II:
596, av herr Börjesson i Falköping m. fl.,
vari föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en utredning rörande en riksomfattande
statlig propagandakampanj
för en bättre förebyggande hälsovård.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte

a. avslå motionerna 1:105 och II: 126,

b. avslå motionerna I: 570 och 11:596,

2. att riksdagen måtte till Hälsovårdsupplysning
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett reservationsanslag av 1 900 000
kronor.

Reservation hade anförts, beträffande
utredningar om hälsoupplysning in. m.,
av herrar Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Nyman
(fp), Nils-Eric Gustafsson (ep), Nilsson
i Tvärålund (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp), Sjönell (ep) och
Eriksson i Arvika (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 1
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 570 och II: 596
samt med bifall till motionerna I: 105
och II: 126 som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
om en parlamentarisk utredning
angående hälsoupplysning och hälsofostran.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Landstingen som är huvudmän
för sjukvården får för varje år
betydligt ökade kostnader för denna
sektor. Behoven är stora, och kraven
på en god utrustning och standard
ökar ständigt. Trots stora satsningar
ligger vi ändå alltid efter. Vi har delvis
rätt långa väntetider vid lasarett och
sjukvårdsinrättningar. Våra provinsial -

Ang. hälsovårdsupplysning
läkare hinner, trots omänskligt lång arbetstid,
inte med t. ex. alla de hembesök
som skulle vara önskvärda.

Sjukvårdshuvudmännen är så sysselsatta
med den akuta vården att det inte
blir så mycket tid eller resurser över
för hälsovårdsupplysning och förebyggande
insatser, i varje fall inte i erforderlig
omfattning. Vi är inne i en ond
cirkel. Vi läker och vårdar så gott vi
orkar med, men eftersätter de förebyggande
åtgärderna. Under senare år har
från olika håll dock förmärkts ett större
intresse för att få en bred upplysning.
Här måste resurser samordnas så
att upplysningen blir effektiv och kontinuerlig.
Vi reservanter anser att det
ankommer på staten att ta initiativ till
de forsknings- och utredningsarbeten
som är erforderliga.

Med dessa få ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Reservanterna vill ha
en utredning, som de tror skall underlätta
för dem som förestår landets sjukhus
att skapa bättre villkor för läkarna
och för de sjuka. Vi som företräder utskottsmajoriteten
har en annan uppfattning.
Vi tror visserligen att om den
särskilda utredningen om hälsoupplysning
kommer till stånd så skulle denna
upplysningsverksamhet få en djupare
och bredare förankring i samhället -—
en vacker tanke som de flesta här i
kammaren kan instämma i — men socialstyrelsen
har redan tagit en del utmärkta
initiativ för att åstadkomma
just det som reservanterna vill uppnå
med den utredning som de föreslår.

I den s. k. hälsovårdsupplysningsdelegationen
har det skapats ett centralt
organ för information till allmänheten
i hälsovårdsfrågor. Den förankring
i samhället som reservanterna talar
om har socialstyrelsen försökt
åstadkomma genom tillkomsten av en
särskild hälsoupplysningspanel i vilken
ingår representanter för organisationer
och institutioner. Vidare finns det nu -

138 Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Anslag till ungdomsvårdsskolorna
mera i åtskilliga län regionala samarbetsgrupper
genom vilka man söker få
ut den hälsoupplysning som är möjlig
att delge medborgarna på den vägen.
Även på det kommunala planet bedrivs
upplysning på det sättet att man söker
genom hälsovårdsnämnderna få till
stånd speciella grupper för denna verksamhet.

Det sker alltså redan en hel de], och
det finns redan utredningar som sysslar
med dessa spörsmål. Ytterligare en
utredning tror jag inte skulle göra saken
så mycket bättre. Jag är nästan
frestad att säga här som jag sade i utskottet,
att svenska folket inte blir friskare
av att vi tillsätter flera utredningar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
mom. 1 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
23 mom. 1, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 36.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Berglund (s) anmälde, att han
vid den nu företagna voteringen avsett
att rösta ja men av misstag nedtryckt
nej-knappen.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.

Punkterna 24—32

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33

Anslag- till ungdomsvårdsskolorna

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Ungdomsvårdsskolorna:
Driftkostnader för budgetåret 1969/70
anvisa ett förslagsanslag av 56 280 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motonerna 1:
528, av herrar Blomquist och Hiibinette,
samt 11:598, av herr Carlshamre, vari
föreslagits,

att tjänster för psykologer med licentiatkompetens
skulle inrättas vid Bärby,
Fagareds och Råby yrkesskolor,

att tjänster som översköterskor vid
fyra skolor skulle inrättas i enlighet
med socialstyrelsens äskande,

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

139

att en överskötersketjänst skulle inrättas
vid vardera Bärby, Fagareds, Råby
och Ryagårdens yrkesskolor, samt

att anslaget till Ungdomsvårdsskolorna:
Driftkostnader skulle höjas till

56 600 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:528 och 11:598, i vad de avsåge
inrättande av ytterligare tjänster,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:528 och 11:598, i vad
de avsåge medelsanvisningen, till Ungdomsvårdsskolorna:
Driftkostnader för
budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 56 280 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits,
beträffande medel för överskötersketjänster
vid vissa ungdomsvårdsskolor,
av herrar Ottosson (m), Kaijser
(m), Bohman (m) och Nordstrandh
(m), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag och motionerna 1:528
och 11:598, i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Ungdomsvårdsskolorna:
Driftkostnader för budgetåret 1969/70
anvisa ett förslagsanslag av 56 600 000
kronor.

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! Vid punkten 33 finns
en reservation som hänför sig till en
motion vilken jag har viss del i. Motionen
behandlas av utskottet på sidorna
20 och 21 i utlåtandet.

Yrkandet i motionen gäller två saker,
dels att tjänster inrättas för psykologer
med licentiatkompetens vid tre
av våra ungdomsvårdsskolor, nämligen
Bärby, Fagared och Råby, dels att överskötersketjänster
inrättas vid Bärby,
Fagareds, Råby och Ryagårdens yrkesskolor.

Anslag till ungdomsvårdsskolorna

Man kan fråga: Varför dessa tjänster
vid just dessa skolor? Jo, därför att
detta är skolor som under de senaste
åren har rustats upp — på ett mycket
förnämligt sätt — och som har fått särskilda
sjuk- och hehandlingsavdelningar
för att kunna ta emot de gravaste
fallen av det stora klientel narkotikaoch
alkoholskadade ungdomar som har
omhändertagits för samhällsvård. Jag
behöver väl knappast närmare gå in
på den tragiska utveckling i fråga om
ungdomens bruk av narkotika som vi
under de senaste åren har upplevt i
vårt land.

De nämnda skolorna får ta emot ett
klientel som till stor del har varit föremål
för behandling på psykiatriska
sjukhus utan gynnsamt resultat. Det säger
sig självt hur viktig psykologens
uppgift är vid dessa skolor. Tyvärr har
den nuvarande psykologpersonalen på
grund av alltför stora arbetsuppgifter
tvingats att tillämpa en prioritering,
vilket självfallet går ut över dem som
man är satt att behandla. En allvarlig
konsekvens av denna prioritering är
också att eftervården ur psykologens
synpunkt blir eftersatt.

Jag vet inte om ni lade märke till vad
statsrådet Odhnoff sade förra veckan i
ett interpellationssvar i andra kammaren.
Jag citerar vad statsrådet anförde:
»Jag vill påpeka att en placering i vården
utom skola inte är någon fristående
vårdform utan ett försatt led i den
behandling som påbörjats inom skolan.
» Det är alldeles riktigt. Så är det
alltså tänkt, men det är i dag inte möjligt
att nå denna målsättning på grund
av bristen på personal. Detta är så mycket
mera beklagligt som denna behandlingskontakt
är så viktig för eleven just
när vård utom skola sätts in. Det är ju
då hans återanpassning till samhället
skall ske.

De fyra överskötersketjänsterna borde
vi egentligen inte behöva diskutera.
Vet man att det handlar om sjuka människor
på dessa skolor, vet man att över
70 procent av alla som tas in har gul -

140

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Anslag till ungdomsvårdsskolorna
sot vid intagningen och många gånger
företer en allvarlig sjukdomsbild, är
det nödvändigt med sjukvårdskunnig
personal och möjlighet för denna personal
att ha rimlig arbetstid. Det är
för närvarande inte möjligt.

Utskottet har avstyrkt motionerna
med den huvudsakliga motiveringen
att så mycket ändå har gjorts vid ungdomsvårdsskolorna.
Vidare säger utskottet
att Kungl. Maj :t den 7 mars i
år har anslagit medel för personal vid
en sjuk- och behandlingsavdelning vid
Hammargården. Utskottet framhåller
också att det inte finns psykologer att
få här i landet. Samma sak hörde vi
förra året, och underförstått är väl att
det därför inte är lönt att inrätta några
psykologtjänster. Detta märkliga resonemang
när det gäller psykologerna
har tydligen även reservanterna accepterat,
eftersom de har nöjt sig med att
föreslå inrättandet av fyra nya överskötersketjänster
i enlighet med socialstyrelsens
petita.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
av herr Ottosson in. fl.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Med risk för att så här
i spöktimmen bli tadlad av min fromme
broder herr Blomquist för att tala
alldeles för kortfattat skall jag ändå
göra en mycket kort resumé av majoritetens
uppfattning på denna punkt.
Visserligen kan man inhämta det mesta
av utskottets utlåtande, som herr Blomquist
delvis har citerat, men jag skall
ändå upprepa något av detta.

Utskottets majoritet har alltså tillstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag beträffande
driftkostnaderna vid ungdomsvårdsskolorna.
Regeringens förslag innebär
nämligen en fortsatt kraftig upprustning
av ungdomsvårdsskolornas personella
resurser, eftersom 45 nya tjänster
tillförs ungdomsvårdsskolorna under
nästa budgetår enligt förslaget i statsverkspropositionen.
Ytterligare medel
föreslås dessutom under posten Arvo -

den och särskilda ersättningar för anlitande
av psykologisk expertis vid sådana
skolor som har eu stor andel narkotikamissbrukare.
Ungdomsvårdsskolorna
kommer alltså inte att bli utan
psykologisk expertis, men det är ett
faktum att det inte är lätt att få psykologer.

I år upprepar inte herr Blomquist
det han sade i fjol, när han nämligen
ville pådyvla dem som skrev under reservationen
att de låtit sig luras av majoriteten.
Underförstått innebar hans
anförande i dag ungefär samma beskyllning
mot minoriteten.

Utöver detta anslag har regeringen
genom beslut under denna månad —
vilket herr Blomquist redan sagt — bemyndigat
socialstyrelsen att förstärka
personalen i ungdomsvårdsskolorna
med ytterligare sju tjänster, varav två
psykologer och två översköterskor
fr. o. in. den 1 april i år. Beslutet medger
bl. a. att en särskild sjuk- och behandlingsavdelning
för vård av narkotikamissbrukare
kan inrättas vid Hammargårdens
yrkesskola. Regeringen har
alltså, efter samråd med socialstyrelsen,
funnit det mest angeläget att göra
en ordentlig satsning på en eller ett par
skolor för att man där skall kunna ta
emot och ge vård åt elever som missbrukar
narkotika. Detta har utskottets
majoritet funnit mer ändamålsenligt
och mer givande än reservanternas förslag
att en överskötersketjänst skall inrättas
vid vardera åtta skolor.

Herr talman! Jag vill med det anförda
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BLOMQUIST (in):

Herr talman! Herr Birger Andersson!
Var inte så imponerad av Hans Majestäts
regering och vad den skriver i
statsverkspropositionen! Man har väl
rätt att granska dessa saker litet närmare.
Siffror och uppgifter måste alltid
ställas i relation till de aktuella omständigheterna.

Herr Andersson kom in på den stora

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

141

satsning som föreslås i propositionen,
dvs. 45 nya tjänster under nästa budgetår.
Det står ärligt redovisat att fem
tjänster genast går bort på grund av
arbetstidsförkortning. Det återstår alltså
40. Men tänk nu på att det rör sig
om 23 ungdomsvårdsskolor och alla
slag av tjänster vid dessa skolor —
vårdspersonal, ekonomipersonal, administrationspersonal
osv. Det kan inte
bli så mycket på varje skola. Förstärkningen
på vårdsidan innebär endast att
det ges möjlighet till ytterligare nattpersonal
på vissa slutna avdelningar
och till tillsynsjour som dock skall se
till hela skolan. På öppen avdelning
kommer det alltså fortfarande att vara
endast en vårdare under den tid då
eleverna vistas på avdelningen. På
natten kommer det endast att vara en
vilande vakt.

Herr Birger Andersson anknyter till
förra årets argumentering om psykologtjänsterna.
I det sammanhanget skall
jag be att få citera vad utskottet i år
skriver: »För den medicinska och psykologiska
vården finns också vid dessa
skolor», dvs. Råby, Bärby och Fagared,
»särskilda sjuk- och behandlingsavdelningar
inrättade. Härutöver finns möjlighet
att till skolorna knyta psykologisk
expertis med användande av anvisade
medel för arvoden och särskilda
ersättningar.»

Hur är det nu i verkligheten? Jo, detta
anslag har hittills inte tagits i anspråk
till de skolor där psykologtjänster
finns inrättade. Pengarna har i stället
använts till att erbjuda psykologisk
konsulttjänst 5—10 timmar per vecka
till övriga skolor med platsantal varierande
mellan 20 och 50 elever i vård
inom skolan.

Det är alldeles riktigt att detta anslag
i år ökas med 50 000 kronor. Jag
har roat mig att räkna ut vad det kommer
att innebära. Med ett psykologarvode
på låt oss säga 50 kronor i timmen
blir det cirka 1 000 timmar att fördela
på 20 skolor, vilket skulle ge en
ökning av 50 timmar per år och skola

6 Första kammarens protokoll 1969. Nr 13

Anslag till ungdomsvårdsskolorna
eller cirka en timme per vecka och
skola. Jag tycker att detta säger en hel
del om den stora satsningen i år.

Herr Birger Andersson skämtade och
påminde om att jag förra året tydligen
hade varit litet vårdslös i mitt tal och
beskyllt utskottet för att lura reservanterna
angående psykologtjänsterna. Utskottet
menar — och det vidhåller tydligen
herr Andersson — att det ännu
inte är möjligt att få psykologtjänsterter.
Till detta skulle jag vilja säga att
det måtte ha undgått herr Andersson
att samtliga de skolor det här gäller
ligger vid universitetsstäder. Bärby ligger
invid Uppsala, Råby intill Lund
och Fagared intill Göteborg. Jag är
övertygad om att det inte är någon svårighet
att få kvalificerade psykologer
till dessa tjänster.

Påståendet att Kungl. Maj:ts beslut
den 7 mars inte skulle ge anledning
tillstyrka fyra nya överskötersketjänster
tycker jag är mycket märkligt. Beslutet
innebär ju, som herr Andersson
mycket riktigt påpekade, att vi får en
ny sjuk- och behandlingsavdelning vid
Hammargårdens ungdomsvårdsskola.
Men det löser inte frågan om hur man
skall tillgodose behovet av ytterligare
sköterskor vid de av socialstyrelsen
och i motionen påtalade skolorna.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Blomquist framstår
ju här som den kvalificerade sakkunskapen
på detta område. Det är
inget ont i det, det är bara bra. Men vi
har i varje fall det intrycket att de som
har sysslat med detta i kanslihuset också
besitter sakkunskap, och när det nu
gällt att prioritera olika tjänster har vi
stannat inför att följa de förslag som regeringen
har framlagt. I den avdelning
som handlagt detta ärende behandlas
nämligen tre huvudtitlar, alla dessa med
hundratals olika punkter. På många av
dessa punkter har förslag väckts om inrättande
av nya tjänster. Vi har funnit
det mycket svårt att sitta och avväga

142

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. familjevård

att här behövs det och här behövs det,
utan vi har efter moget övervägande
stannat vid att tillstyrka vad regeringen
har föreslagit.

När det gäller psykologerna har väl
herr Blomquist fått andra uppgifter än
vi har fått. Vi har nämligen från olika
håll fått det meddelandet att det är
oändligt svårt att få psykologer att ta
heltidstjänster. Det går däremot att få
psykologer som tar vissa timmar. Detsamma
är förhållandet inom kriminalvården
och på andra håll, till och med
inom skolväsendet — utannonserade
psykologtjänster söks inte.

Avslutningsvis vill jag säga att i varje
fall så länge som jag har varit med
och sysslat med detta har varje år antalet
tjänster ökat, och varje år har krav
kommit att man skall öka ytterligare.
Denna tävlan mellan dem som vill ha
mer och dem som anser att man inte
kan skaffa flera tjänster kommer att
fortsätta även nästa år, och sedan skall
i varje fall inte jag vara med och diskutera
med herr Blomquist om detta längre.

Herr BLOMQUIST (in):

Herr talman! Jag ber bara att inför
detta dystra meddelande från herr Andersson
få tacka honom för det betyg
han gav mig i början av sitt anförande.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Blomquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
33 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Blomquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —95;

Nej — 25.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 3''i

Ang. familjevård

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Ungdomsvårdsskolorna:
Vård utom skola för budgetåret 1969/70
anvisa ett förslagsanslag av 6 385 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
257, av fru Landberg m. fl., och II: 293,

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

143

av fru Gradin m. fl., vari anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära utredning angående utbildning
av dem som i sina hem åtagit
sig att vårda missanpassad ungdom,

dels ock de likalydande motionerna
I: 567, av fröken Pehrsson och fru Olsson,
Elvy, samt 11: 620, av herr Gustavsson
i Alvesta m. fl., vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om

a. skyndsam utredning beträffande
en utbyggd familjevård, dess ställning
och organisation,

b. förslag till regler för ersättning åt
familjevårdare samt

c. utredning beträffande ökad utbildning
för familjevårdare.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte till Ungdomsvårdsskolorna:
Vård utom skola för
budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 6 385 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 567 och II: 620, i vad de avsåge
utbyggd familjevård,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:567 och 11:620, i vad de avsåge
ersättning åt familjevårdare,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 257 och II: 293 samt I: 567 och
II: 620, de två sistnämnda i vad de avsåge
utbildning av familjevårdare.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Många barn och ungdomar
har anpassningsproblem och svårigheter
att inordna sig i det av oss vedertagna
mönstret. Ett bevis på anpassningssvårigheter
är det tilltagande narkotikamissbruket.
Visserligen kan man
siiga att det är ett tvärsnitt av svensk
ungdom som har narkotikabesvär, men
under ligger nog de flesta gånger
otrygghet och anpassningssvårigheter.
Ombyte av miljö är många gånger mycket
välgörande, och de unga kan finna
sig själva igen. Goda familjevårdhem

Ang. familjevård
har visat sig kunna göra mycket, om
familjevårdaren dels har intresse för
ungdom och dels också har kunskaper.

Vi motionärer har här önskat en utbyggd
familjevård, en ökad utbildning
av dessa familjevårdare samt ändrade
regler för ersättning.

Nu skriver utskottet dels att den tillsatta
socialutredningen skall se över
detta, dels i nästa stycke att en särskild
utredning förberetts inom departementet.
Vad skall man tro om dessa motsägande
uppgifter? Jag tror inte så mycket
på att frågan kan inrymmas i socialutredningen
men hoppas på den aviserade
nya utredningen. Av denna anledning
och i förhoppningen om att
våra motionsyrkanden då också skall
tillmötesgås har jag, herr talman, intet
yrkande på denna punkt.

Fru LANDBERG (s):

Herr talman! Statsutskottet har avstyrkt
motion 257 i första kammaren
och 293 i andra kammaren om utbildning
för vissa vårdare av missanpassad
ungdom, detta med motivering att socialutredningen
enligt sina direktiv skall
göra en samlad översyn av den sociala
vårdlagstiftningen. I direktiven för utredningen
framhålles att den översyn
av barnavårdslagen som skall ingå i den
allmänna översynen av vårdlagstiftningen
bör avse bl. a. vård och behandling.
Vissa frågor som har samband
med vård av barn och ungdom i enskilda
hem har vidare enligt utskottet varit
föremål för övervägande i socialdepartementet,
och en utredning av hithörande
frågor förbereds.

Det är angeläget för motionärerna att
understryka vikten av att denna utredning
snarast kommer till stånd och att
utbildningen av vårdare tas upp i utredningen.
Nästan hälften av de barn
eller ungdomar som omhändertas för
samhällstillsyn placeras i enskilda hem.
Det läggs ett mycket stort ansvar på
dem som tar på sig denna vårduppgift,
och samhället ger i stort sett ingen utbildning
därför.

144

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. bidrag till handikappinstitutet

Det har nyligen tillkommit s. k. kursverksamhet
för barndagvårdare i syfte
att göra dem mer lämpade för sina arbetsuppgifter
— att ta emot andras barn
när föräldrarna arbetar. Det synes mig
minst lika angeläget att ge utbildning
till dem som påtar sig vårdnaden av
missanpassad ungdom.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 35—40

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 41

Ang. bidrag till handikappinstitutet

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionerna I:
569, av herr Peterson, Eric, m. fl., och
II: 636, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., nämnda motioner såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till handikappinstitutet
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett anslag av 3 700 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:569
och II: 636 hade, såvitt nu vore i fråga,
anhållits, att riksdagen under femte huvutiteln
till Bidrag till handikappinstitutet
för budgetåret 1969/70 måtte bevilja
ett med 350 000 kronor utöver
Kungl. Maj :ts förslag förhöjt anslag på
tillsammans 4 050 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits,
beträffande medelsanvisningen, av
herrar Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp) Bengtson (ep), Nyman (fp),
Nils-Eric Gustafsson (ep), Nilsson i
Tvärålund (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp), Sjönell (ep) och
Eriksson i Arvika (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och

motionerna 1:569 och 11:636, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till handikappinstitutet för budgetåret
1969/70 anvisa ett anslag av
4 050 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Handikappinstitutet är
en ganska ny institution. Det bildades
så sent som år 1968, och riksdagen anvisade
då ett anslag på 3,5 miljoner
kronor till dess verksamhet.

Styrelsen har nu i sina petita begärt
en höjning av anslaget med 900 000 kronor.
Kungl. Maj:t föreslår en höjning
med 200 000 kronor, vilken summa i huvudsak
endast utgör kompensation för
ökade lönekostnader och vissa automatiska
utgiftsökningar.

Vi reservanter föreslår en höjd medelsanvisning
med 350 000 kronor, som
vi anser vara erforderlig för att institutet
skall kunna fylla de uppgifter som
det är avsett för. Vi är starkt medvetna
om att denna ökning är otillräcklig
men har ändå inte ansett oss kunna gå
längre vid detta tillfälle, även om vi anser
att styrelsens äskanden är väl underbyggda.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Handikappinstitutet är
ännu knappast tre kvartal gammalt. Det
är alltså inne på sitt första verksamhetsår.
Med hänsyn härtill har regeringen
föreslagit att man i avvaktan på närmare
erfarenheter av institutets verksamhet
bör begränsa anslagsökningen till
vad som i huvudsak motsvarar löne- och
prisuppräkning. Utskottsmajoriteten delar
denna uppfattning. Det skulle vara
mycket ovanligt om man så snart efter
det att ett nytt verk inrättats och innan
det hunnit finna de rätta formerna för
sitt arbete skulle besluta att utvidga
verksamheten.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

145

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjorde propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—-87;

Nej — 36.

Punkterna 42 och 43

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44

Ang. bidrag till driften av särskolor
ni. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen a.

att besluta, att sådana anställningseller
arbetsvillkor för särskolchef, studierektor,
tillsynslärare och huvudlärare
vid landstings eller stads utanför
landstings särskola, som finge bestämmas
genom avtal, från och med den 1
januari 1969 skulle fastställas under
medverkan av Kungl. Maj:t eller myndighet
som Kungl. Maj:t bestämde,

b. att till Bidrag till driften av särskolor
in. in. för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 35 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:
115, av herr Wirmark, och 11:130, av
herr Larsson i öskevik, vari anhållits,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utarbetande
av ändrade bestämmelser angående
statsbidrag till omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda, syftande till att
statsbidrag skulle utgå till avlönande av
talpedagog, särskolchef, vårdchef, biträdande
sådana befattningshavare, kurator,
psykolog och biträdande psykolog,
föreståndare för olika inrättningar
samt arbetsterapeut,

dels de likalydande motionerna 1:
259, av herr Blomquist in. fl., och II:
298, av fröken Wetterström m. fl., vari
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa om översyn
av kungörelsen angående statsbidrag
till omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
(SFS 1968:350) i enlighet
med vad i motionerna förordats,

dels ock de likalydande motionerna
1: 556, av fru Olsson, Elvy, m. fl., samt
11:648, av fru Nilsson och herr Mattsson,
vari föreslagits, att riksdagen skulle
besluta att till Bidrag till driften av

146

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. bidrag till driften av särskolor m. m.
särskolor under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 35 660 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte

a. avslå motionerna I: 115 och II:
130,

b. avslå motionerna 1:259 och II:
298,

2. att riksdagen måtte besluta, att sådana
anställnings- eller arbetsvillkor för
särskolchef, studierektor, tillsynslärare
och huvudlärare vid landstings eller
stads utanför landsting särskola, som
finge bestämmas genom avtal, från och
med den 1 januari 1969 skulle fastställas
under medverkan av Kungl. Maj:t
eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämde,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna I: 556 och II: 648 till Bidrag
till driften av särskolor m. m. för
budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 35 000 000 kronor.

Vid punkten hade avgivits två särskilda,
med 14 och 15 betecknade reservationer.

I reservationen 14, beträffande översyn
av bidragsbestämmelserna, hade herrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Ottosson (in), Nyman (fp), Kaijser
(in), Bohman (in), Nordstrandh
(m), Mundebo (fp) och Eriksson i Arvika
(fp), ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
hort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:259 och 11:298 samt i anledning av
motionerna 1:115 och II: 130 som sin
mening giva Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört om en översyn av
kungörelsen angående statsbidrag till
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

I reservationen 15, beträffande viss
försöksverksamhet in. in. hade herrar

Bengtson (ep), Nils-Eric Gustafsson
(ep), Nilsson i Tvärålund (ep), Andersson
i Knäred (ep) och Sjönell (ep) ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 3 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag''
och med bifall till motionerna I:
556 och 11:648 till Bidrag till driften
av särskolor m. in. för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
35 660 000 kronor.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Skolöverstyrelsen tillsatte
för några år sedan en arbetsgrupp
som skulle undersöka behovet av undervisning
för vuxna utvecklingsstörda.
Efter gruppens arbete begär nu SÖ
att få ordna en försöksverksamhet och
begär medel för 15 lärartjänster. Det
rör sig här om en grupp människor
som i alldeles särskilt hög grad har
hamnat på livets skuggsida, som i sin
barndom i många fall varit gömda av
sina föräldrar och glömda av samhället
— de flesta av dem har inte ens fått
lära sig läsa — och som därför är isolerade
och som över huvud taget inte
fått lära sig någonting alls.

Små försök har visat att goda resultat
kan nås, men nu måste försöken
ske på bredare basis.

Departementschefen säger att statsbidrag
ej skall utgå till huvudmännen
för denna verksamhet. Jag har svårt
att förstå detta. Principen med statsbidrag
till lärarlöner har utlösts, och
den bör gälla även här.

Utskottet skriver att handikapputredningen
skall lägga fram förslag i år,
och därför bör motionen avslås. Upplysningarna
från nämnda utredning
måste vara olika. Enligt de uppgifter
som vi motionärer och reservanterna
har fått har utredningen ej tagit upp
detta spörsmål till behandling, varför
vi i dag inte vet när det kan komma
eventuella förslag från denna utredning.

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

147

Eftersom So har haft en arbetsgrupp
och på grundval av dess arbete nu begär
att få börja en försöksverksamhet,
anser jag att riksdagen ej bör sätta en
broms härför. Det rör sig här om en
ytterligt eftersatt grupp. Jag vill här
än en gång särskilt poängtera detta.
De medel som begärs är små belopp
i detta sammanhang.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 15.

Av någon anledning finns det ej någon
centerpartirepresentant med på reservation
nr 14. Jag ansluter mig dock
för min del helt till denna reservation,
och jag yrkar bifall även till denna.

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! Jag skulle verkligen
vilja rekommendera kammaren ett närmare
studium av punkten 44 i detta
utlåtande och den behandling som motion
I: 259 har fått i utskottet samt vad
reservationen säger. Jag undrar om vi
inte här faktiskt har ett exempel på en
mycket stor nonchalans mot riksdagens
vilja.

I samband med tillkomsten av lagen
angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda togs även statsbidragsfrågorna
upp. Riksdagen uttalade
då som sin mening att det fanns fog
för att stimulera huvudmännen, dvs.
landstingen, till att åstadkomma en utbyggnad
av omsorgerna i enlighet med
omsorgslagens intentioner genom en
översyn av statsbidragsbestämmelserna
beträffande personalkostnad. Vidare
framhölls att en samordning med bestämmelserna
för lärarlönebidragen till
den vanliga skolan borde eftersträvas.
Så har inte skett. Man har inte brytt
sig om riksdagens uttalade vilja. Departementschefen
har bara sagt att det
tills vidare får förbli vid det gamla.
Och nu följer utskottsmajoriteten snällt
efter.

I utskottsutlåtandet säger man att
statens kostnader i och med den nya
lagens ikraftträdande ökat från 20 till

Ang. bidrag till driften av särskolor m. m.
35 miljoner kronor i form av statsbidrag.
Men detta sammanhänger ju med
att de nya uppgifter landstingen har
ålagts beträffande särskoleundervisningen
krävt ett betydligt ökat antal
lärare. Däremot innebär det inte att
statsbidrag utgår till nya kategorier av
den personal som landstingen behöver
för att kunna fullgöra sina uppgifter
på detta område.

Det syns mig fortfarande oefterrättligt
att det i gällande författningar fastställts
vilka lärarkategorier som skall
finnas men att statsbidrag inte utgår
för mer än en del av de föreskrivna
lärartjänsterna. Låt mig här peka på
den lärartjänst som kallas talpedagog.
Det förhållandet att tjänsten inte är
statsbidragsberättigad medför inte enbart
att landstingen själva får svara
för kostnaderna för sådana tjänster
utan också att stora svårigheter uppstår
för landstingen att anskaffa sådan
personal i och med att tjänsterna icke
är statligt reglerade. Alla vet ju att löneförhållanden
väsentligt bidrar till
möjligheterna att få fullt utbildad personal
på detta område. Nuvarande utbildning
bygger på speciallärarutbildning.
Den som skaffar sig erforderlig
kompetens som talpedagog får lönemässigt
ingen kompensation härför.
Och det är ju inte bara staten som får
ökade utgifter i och med att den nya
lagen har trätt i kraft. Flera landsting
håller nu på med att organisera upp
den centrala administrativa ledningen
av verksamheten för att kunna handlägga
alla de nya uppgifter som har
ålagts landstingen. I Malmöhus län har
man genom landstingsbeslut fastställt
en personalstat för 1969 som innebär
en total ökning av antalet tjänster från
8 till 20. Utöver de rent administrativa
tjänsterna gäller detta också så högt
kvalificerade och högt betalda tjänster
som heltidsanställd överläkare, psykolog,
vårdchef och särskild tjänst som
särskolchef. För ingen av dessa tjänster
utgår statsbidrag. Det är uppenbart
att landstingens kostnadsökningar rela -

148

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Ang. bidrag till driften av särskolor m. m.
tivt sett blir större än statens, och man
kan verkligen ställa sig frågan inför
denna statsbidragspolitik, när man tänker
på att landstingen här åläggs eu
uppgift som detaljregleras i av riksdagen
fastställda författningar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med 14 betecknade reservationen,
i vilken yrkas på en översyn
av statsbidragsbestämmelserna när det
gäller omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Allteftersom nattens
stunder skrider blir herr Blomquist
mer och mer vältalig. Jag skall inte söka
tävla med honom i den konsten utan
skall mycket kort söka ge en bild av
hur vi inom utskottet har sett det hela.

1 den reservation, i vilken det föreslås
att riksdagen skall uttala sig för
att en försöksverksamhet med undervisning
för vuxna utvecklingsstörda
snarast igångsattes, utvecklas ju tankar
och idéer som jag tror att vi alla har
sympatier för. Det är här fråga om att
söka åstadkomma en försöksundervisning
för att på bästa sätt skapa drägliga
förhållanden för de människor det
här gäller. Frågan kominer emellertid
— vilket har meddelats utskottets samtliga
ledamöter — att tas upp av handikapputredningen
i dess betänkande under
innevarande år. Enligt uppgift från
handikapputredningens sekretariat har
frågan redan behandlats av utredningen
vid sammanträde den 14 mars, och
det finns enligt utskottsmajoritetens
mening ingen anledning att i detta fall
frångå vår sedvänja att avvakta ett utredningsresultat,
innan beslut fattas.

Den nya lagen om omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda som trädde
i kraft den 1 juli förra året har inneburit
en väsentlig utbyggnad av undervisningen
och en kraftig ökning av antalet
lärare. Detta har också medfört
att anslaget för nästa budgetår ökas
från nuvarande 20 miljoner till 35 mil -

joner. Den nya lagen har således inneburit
att den verksamhet som landstingen
bedriver för de handikappade
i det närmaste fördubblats på ett år.
Utskottet har därför inte kunnat tillstyrka
motionsförslaget som, om det
genomfördes, skulle öka statens kostnader
ytterligare.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! Jag konstaterar bara
att herr Andersson inte alls berörde
vad jag tog upp först, nämligen att
den av riksdagen önskade översynen
av statsbidragsbestämmelserna inte har
kommit till stånd.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande varje
moment av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande mom. 1 förekomna
yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Blomquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
44 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

149

Ang. bidrag till De handikappades riksförbund

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Blomquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 48.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i mom. 2.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende mom.
3 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Bengtson in. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
44 mom. 3, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bengtson in. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 14.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 4.5

Ang. bidrag till De handikappades
riksförbund

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionerna 1: 569, av
herr Peterson, Eric, m. fl., och 11:636,
av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till De handikappades riksförbund
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett anslag av 350 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:569
och II: 636 hade, såvitt nu vore i fråga,
anhållits, att riksdagen under femte huvudtiteln
till Bidrag till De handikappades
riksförbund för budgetåret 1969/
70 måtte bevilja ett med 50 000 kronor
utöver Kungl. Maj:ts förslag förhöjt anslag
på tillsammans 400 000 kronor.

Reservation hade avgivits beträffande
medelsanvisningen, av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp),
Bengtson (ep), Nyman (fp), Nils-Eric
Gustafsson (ep), Nilsson i Tvärålund
(ep), Andersson i Knäred (ep), Mundebo
(fp), Sjönell (ep) och Eriksson i
Arvika (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i

150

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Om bidrag till vissa organisationer
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionerna I: 569 och
II: 636, nämnda motioner såvitt nu vore
i fråga, till Bidrag till De handikappades
riksförbund för budgetåret 1969/70
anvisa ett anslag av 400 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag vill mycket kort
erinra om att medelsbehovet för De
handikappades riksförbund för nästa
budgetår angetts till 1 280 500 kronor.
Kungl. Maj:t föreslår en höjning med
50 000 kronor av nu utgående anslag,
dvs. till 350 000 kronor. Vi som står
för reservationen föreslår en ytterligare
höjning till 400 000 kronor, alltså 50 000
kronor utöver Kungl. Maj :ts förslag.
Vi är starkt medvetna om att detta anslag
är mycket otillräckligt och inte
alls tillgodoser de behov som egentligen
skulle behöva tillgodoses, men vi
har stannat för den begränsade ökningen
och hoppas att den skall innebära
någon förbättring.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Som herr Jacobsson redan
konstaterat har departementschefen
räknat upp anslaget med 50 000 kronor
i den nya budgeten. Utskottsmajoriteten
har ansett att man vid detta tillfälle
inte bör gå längre. Vi har godtagit
departementschefens förslag, och
jag ber att få yrka bifall till detta.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 38.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 46—48

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49

Om bidrag till vissa organisationer

I denna punkt hade utskottet behandlat dels

motionen I: 5, av herr Lundström
och fru Hamrin-Thorell, vari yrkats,
att riksdagen skulle besluta anvisa
ett bidrag till Nationalföreningen
mot hjärt- och lungsjukdomar för innevarande
budgetår med 950 000 kronor
och för nästa budgetår med
1 900 000 kronor,

dels de likalydande motionerna
I: 193, av herr Sörenson m. fl., samt

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

151

IT: 207, av herrar Nordstrandh och
Werner, vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att bevilja Riksorganisationen
för mental hälsa ett anslag för
budgetåret 1969/70 om 10 000 kronor,

dels ock de likalydande motionerna
t: 260, av herr Brundin, och 11: 203, av
herr Clarkson.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder
hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionen
1:5,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 193 och II: 207 samt

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 260 och II: 203.

Reservationer hade anmälts beträffande
Nationalföreningen mot hjärtoch
lungsjukdomar, av herrar Per Jacobsson
(fp) och Kaijser (m), vilka
likväl ej antytt sin åsikt; samt

beträffande Riksorganisationen för
mental hälsa, av herr Nordstrandh (m),
likaledes utan angiven mening.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få säga några
ord i en fråga där det inte gäller att
höja ett anslag utan att sänka ett anslag.
Emot detta har jag velat protestera.

Som bekant har Nationalföreningen
mot hjärt- och lungsjukdomar fått inemot
en krona av televerkets inkomster
av varje lyxtelegramblankett som verket
sålt. Det får föreningen inte längre.
Televerket fann att verket behövde den
där kronan och drog därför in denna
förmån. För att kompensera Nationalföreningen
utgav man två olika slags
blanketter, dels de vanliga och dels en
med ett hjärta på. Den sistnämnda
blanketten kostade 3 kronor 50 öre
mot 2 kronor 50 öre för den vanliga
lyxblanketten. Av den extra kronan
fick Nationalföreningen nästan hela
beloppet.

Det visade sig redan från början att
resultatet av försäljningen av den sär -

Om bidrag till vissa organisationer
skilda blanketten blev dåligt. Folk tog
inte blanketten med hjärtat — visste
kanske inte om den. Nationalföreningen
beslöt då att sätta till alla krafter
för att propagera för blanketten, och
televerket förklarade sig villigt att
hjälpa till. Verket har väl också gjort
det, i den mån som verkets uppmaningar
har trängt fram till folket vid
telefonerna och luckorna. Jag har själv
skickat några hyllningstelegram under
de tre månader som den nya ordningen
har gällt, men jag har inte träffat någon
som av sig själv har begärt de
hjärtmärkta blanketterna. Det kan dock
hända att så småningom något resultat
visar sig. Nu har ju i den nya telefonkatalogen
tagits in ett meddelande om
den här möjligheten att ge hjälp. Resultatet
har emellertid under de månader
som hittills gått varit mycket dåligt.
För januari fick televerket in 37
procent och för februari 34 procent av
tidigare belopp.

I början av året motionerade fru
Hamrin-Thorell och jag om att förlusten
av det anslag som televerket dragit
in och inte tillräckligt kompenserat
skulle ersättas genom ett statsanslag.
Utskottet har avstyrkt vårt förslag, och
jag skall inte polemisera i den frågan.
Om man inte nu vill välja den vägen,
finns en annan väg som vore mycket
mera praktisk än den som televerket
har använt, nämligen att priset på den
vanliga lyxtelegramblanketten höjdes
till 3 kronor 50 öre. I så fall finge vi
bara en blankett, den hjärtmärkta kunde
dras in. Det skulle inte behövas något
val för telegramkunden och inga
olika priser. Ingen kunde säga: »Nu
sparar vi en krona, eftersom samhället
ändå svarar för de hjärt- och lungsjuka
i sista hand.»

Jag har inget yrkande, men jag skulle
önska att televerket — och Kungl.
Maj:t, som är dess huvudman —• funderar
på om det inte vore klokt att
välja den väg jag har föreslagit — eller
någon annan bättre väg. Jag anser nämligen
att den verksamhet som National -

152

Nr 13

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Om bidrag till vissa organisationer
föreningen mot hjärt- och lungsjukdomar
bedriver är av så stor betydelse
att anslaget, om det inte höjs, i varje
fall inte bör sänkas. Under de månader
som gått har det visat sig att man ännu
inte kommit upp ens i hälften av det
belopp som tidigare influtit. Jag tror att
resultatet kommer att bli dåligt även i
fortsättningen.

Jag riktar alltså en vädjan till dem
som har makten i detta fall.

Häri instämde fru Segerstedt Wiberg
(fp).

Herr SöRENSON (fp):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
bland annat två likalydande
motioner, i vilka föreslås att riksdagen
skall bevilja Riksorganisationen för
mental hälsa ett anslag om 10 000 kronor.
Riksorganisationen för mental hälsa
är en ny intresseorganisation som
gäller personer vilka berörs eller berörts
av psykisk ohälsa. Dess program
är mycket ambitiöst.

Socialministern har i sina direktiv
till handikapputredningen talat om
psykiskt handikappade. Här är det fråga
om en stor grupp människor som
är psykiskt handikappade. Det är mycket
väsentligt att denna organisation
får möjligheter att arbeta effektivt. Om
så sker, kan den bli av mycket stor betydelse
för en talrik grupp av vårt folk
som för närvarande känner sig ganska
utlämnad.

Det är inte något ovanligt förhållande
att riksdagen beviljar betydande anslag
till intresseorganisationer för icke
fullt friska människor. Vi har nyligen
till De handikappades riksförbund,
Hörselfrämjandets riksförbund och De
blindas förening beviljat anslag av helt
annan storleksordning än det nu föreslagna
om 10 000 kronor. Det hade varit
av värde om vi i dag kunnat säga:
»Vi tror på denna organisation och här
får ni nu ett startbidrag på 10 000 kronor.
»

Jag har inget annat yrkande, herr

talman, än om bifall till utskottets hemställan.
Utskottet har anfört att Kungl.
Maj :t har möjlighet att i vissa fall lämna
bidrag ur anslaget Extra utgifter
under femte huvudtiteln. Det är min
förhoppning att det skall vara möjligt
för socialministern att bevilja denna
organisation medel ur detta anslag om
den gör hemställan därom.

Med vad jag har anfört yrkar jag alltså
bifall till utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde fröken
Stenberg (m) och fröken Lundbeck
(m).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 50—56

Vad utskottet hemställt ibfölls.

Punkten 57

Lades till handlingarna.

Då tiden nu var långt framskriden
beslöts, på framställning av herr förste
vice talmannen, att handläggningen av
återstående ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde, vilket, såsom tidigare
meddelats, komme att taga sin
början kl. 14.00.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 105, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål,
in. m.

Herr ERNULF (fp) erhöll på begäran

ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av Kungl. Maj :ts proposition nr
44 angående de allmänna underrätternas
organisation m. m. hemställer jag

Onsdagen den 26 mars 1969 em.

Nr 13

153

att kammaren måtte medgiva att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av nämnda kungl. proposition utsträckes
till det sammanträde som infaller
näst efter femton dagar från den dag
då propositionen kom kammaren till
handa.

Denna hemställan bifölls.

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr ANDERSSON, AXEL, (fp), som

yttrade:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i
Kungl. Maj :ts proposition nr 31, angående
forskarutbildning och forskarkarriär
m. m., hemställer jag, att kammaren
måtte medgiva, att tiden för avgivande
av motioner i anledning av
nämnda kungl. proposition utsträckes
till det sammanträde, som infaller näst
efter femton dagar från den dag propositionen
kom kammaren till handa.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
anförde:

Kungl. teatern anordnar tisdagen den
22 april 1969 en föreställning av operan
Turandot för riksdagens ledamöter
m. fl. inbjudna. Föreställningen börjar
kl. 19.30. Under pauserna inbjudes
samtliga deltagare att intaga förfriskningar
i teaterns olika publika utrymmen.
De som så önskar är välkomna
att medföra en gäst.

Meddelande ang. enkla frågor
Teckningslistor, som indrages fredagen
den 11 april, finnes utlagda i kapprummet.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Brundin (m) till hans excellens
herr statsministern: »Anser Eders
Excellens Herr Statsministern att det
stora antal propositioner som avlämnats
omedelbart före riksdagens påskuppehåll
ger oppositionspartierna tillfälle
till en omsorgsfull granskning av
regeringens förslag?»;

av fru Diesel! (m) till statsrådet fru
Odhnoff: »Avser Statsrådet att vidta
några åtgärder för att åstadkomma mer
forskning rörande förskoleåldrarna?»;
samt

av herr Lidgard (m) till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet:
»Vill Statsrådet medverka till
att det säkerställes att skolornas elevråd
fungerar som organ för alla en skolas
elever och inte främst som lokalavdelningar
för medlemmarna i en central
elevsammanslutning?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 01.08.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/ Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM