Nr 13 FÖRSTA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 13 FÖRSTA KAMMAREN 1967

9—10 mars

Debatter m. m.

Torsdagen den 9 mars gid.

Svar på enkla frågor:

av herr Fälldin om tillgång för ledamöter i taxeringsnämnd till
den av riksskattenämnden utgivna »Handledning för arbetet

i taxeringsnämnder» .................................. 3

av herr Olsson, Johan, om värdebeständighet av livräntor till

personer som skadats under militärtjänst ................ 4

av herr Larfors ang. kontroll över företag med bevaknings uppgifter

.............................................. 5

av herr Wirtén ang. slutförandet av utredning inom skolöverstyrelsen
rörande rätt till besvär över betygsättning...... 7

Interpellation av herr Schött ang. narkotikamissbruket.......... 8

Meddelande ang. enkel fråga av herr Tistad om anstånd för studerande
med erläggande av kvarstående skatt................ 9

Fredagen den 10 mars

Sveriges handelspolitik ...................................... 10

Svar på interpellation av herr Holmberg om en vitbok angående

åtgärder för svensk anslutning till EEC .................... 54

Om anknytande av äktenskapets rättsverkningar till lysningen i

stället för till vigseln ...................................... 00

Om vidgad befogenhet för vigselförrättare inom annat kristet trossamfund
än svenska kyrkan ................................ 07

Interpellation av herr Kristiansson, Axel, ang. den äldre arbetskraftens
sysselsättnings- och försörjningsproblem ............ 74

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Eriksson, Karl-Erik, ang. personalinskränkningar vid

försvarets fabriksverk .................................. 77

av herr Petersson, Erik Filip, ang. slutförandet av 1956 års
klientelundersökning rörande ungdomsbrottslingar ........ 77

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 13

Nr 13

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 10 mars Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 9, ang. fri rättegång för utlänning 66

— nr 11, om åtgärder mot vapenstölder ...................... 66

— nr 12, om anknytande av äktenskapets rättsverkningar till lysningen
i stället för till vigseln ............................ 66

— nr 13, om vidgad befogenhet för vigselförrättare inom annat

kristet trossamfund än svenska kyrkan .................... 67

— nr 14, om nya former för konkursförvaltning .............. 73

Andra lagutskottets utlåtande nr 7, ang. tillägg till livräntor enligt
förordningen om vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol
å importen av tobaksvaror.......................... 73

— nr 8, ang. ändrad lydelse av 32 § förordningen om erkända

arbetslöshetskassor ...................................... 73

Torsdagen den 9 mars 1967

Nr 13

Torsdagen den 9 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 1 innevarande
månad.

Om tillgång för ledamöter i taxeringsnämnd
till den av riksskattenämnden
utgivna »Handledning för arbetet i
taxeringsnämnder»

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING erhöll ordet
för att besvara herr Fälldins fråga till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
om tillgång för ledamöter
i taxeringsnämnd till den av riksskattenämnden
utgivna »Handledning
för arbetet i taxeringsnämnder», vilken
fråga intagits i kammarens protokoll för
den 15 februari, och yttrade:

Herr talman! Finansministern är just
nu upptagen med att besvara interpellationer
i andra kammaren. Jag anhåller
därför om tillstånd att i finansministerns
ställe lämna svaret på denna
fråga.

Herr Fälldin har frågat om finansministern
är beredd vidtaga åtgärder
så att den av riksskattenämnden utgivna
»Handledning för arbetet i taxeringsnämnder»
framställs i så stor upplaga
att i varje fall samtliga taxeringsnämndsledamöter
kan erhålla densamma.

Handledningen är avsedd som en
arbetsinstruktion för ordförande och
kronoombud i taxeringsnämnderna.
Den är av värde även för yngre tjänstemän
hos länsstyrelserna som skall ägna
sig åt taxeringsarbetet. Däremot kräver
man inte av ledamöterna i taxeringsnämnderna
den specialkunskap och den
överblick över aktuella rättsfall som är
nödvändig för bl. a. ordförande och

kronoombud och för den som har taxeringsarbetet
som yrke. En speciellt intresserad
kommunvald ledamot i taxeringsnämnd
kan på begäran få ett exemplar
av handledningen. Det bör framhållas
att handledningen tillhandahålls
kommuner som anordnar kurser i beskattningsrätt
för kommunvalda ledamöter
i taxeringsnämnd och de som
deltar i sådan kurs får handledningen.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min fråga. Jag konstaterar
att finansministern uppenbarligen ser
positivare på detta än vad hittillsvarande
praxis kan ge vid handen. Jag tror
man vågar påstå att det hör till de
verkliga undantagen att finna en taxeringsnämndsledamot
som erhållit ett
exemplar av ifrågavarande handledning.

Mot bakgrunden av den mera generösa
inställning som finansministern
visat i svaret skulle jag vilja ställa följande
fråga, även om jag självfallet
inte räknar med att få den besvarad
nu, eftersom finansministern är upptagen
av ett interpellationssvar i medkammaren: Om

samtliga de kategorier, som finansministern
förutsätter skall få denna
handledning, också erhåller den, hur
mycket blir då kvar av den tryckta
upplagan att utdela till intresserade
taxeringsledamöter ?

Kommunerna prenumererar som regel
på Skattenytt, som fördelas till taxeringsnämndens
ledamöter. Jag vill göra
gällande att uppsatserna i Skattenytt är
svårtillgängligare än den rättsfallsredovisning
som finns i den aktuella handledningen.
Taxeringsnämndsledamöter

Torsdagen den 9 mars 1967

4 Nr 13

Om värdebeständighet av livräntor till personer som skadats under militärtjänst

skulle därför uppenbarligen ha större
utbyte av handledningen än de har av
Skattenytt, även om denna publikation
självfallet är värdefull såsom ett komplement.

Vad är det egentligen som taxeringsnämndsledamöter
blir i tillfälle att diskutera?
Ja, det är inte de mera självklara
deklarationerna, vilka i regel är
rena klubbningsärenden. Det som taxeringsnämndens
ordförande och kronoombuden
tar upp till diskussion är i
stället deklarationer beträffande vilka
det kan vara svårt att avgöra å ena
sidan vilka kostnader som är avdragsgilla,
å andra sidan huruvida intäkter
eventuellt inte är skattepliktiga.

Vi har i stort sett två förvärvskällor,
där sådana diskussioner företrädesvis
uppkommer, av vilka den ena är tjänst.
Vad som diskuteras i taxeringsnämnderna
är de fördyrade levnadskostnaderna,
resekostnaderna och utbildningskostnaderna.
Trots att det finns utgivna
anvisningar i dessa avseenden vågar
jag hävda att det inte alltid är självklart
vad som är avdragsgillt eller
inte. Vi kan t. ex. ta sådana kostnader
som vederbörande deklarant har för
utbildning, vilken utgör en del av hans
tjänst. Det finns många gränsfall som
är svåra att avgöra.

Den andra förvärvskällan är jordbruk,
och det finns ofta anledning att
diskutera huruvida, när det gäller döda
inventarier, det är fråga om en nyuppsättning
eller ett ersättningsköp. Det
diskuteras om underhåll eller grundförbättring
när det gäller fast egendom;
det är fråga om löpande försäljning
eller realisation när det gäller
levande inventarier. Där är gränsdragningarna
ofta mycket svåra, och jag
vågar påstå att lagtext plus anvisningar
inte ger underlag för de bedömningar
som är nödvändiga. Skattejurister —-och jag förmodar även ordförandena i
taxeringsnämnderna —- är för sina
ställningstaganden direkt beroende av
att ta ledning av rättsfallsläget.

Jag vill mot denna bakgrund påstå att

en diskussion i taxeringsnämnden kan
bli meningsfylld bara om ledamöterna
ges förutsättning att föra diskussionen
på den kunskapsnivå som kännedom om
rättsfallsläget innebär.

Jag noterar alltså med tillfredsställelse
att finansministern i detta svar har
bejakat att fler personer än tidigare
skall bli i tillfälle att få del av ifrågavarande
handledning. Men samtidigt
som jag tackar för det beskedet vill
jag sluta med att fråga om det inte
vore en klokare linje att gå in för att
låta alla taxeringsnämndsledamöter få
tillgång till denna handledning.

Herr statsrådet ICLING:

Herr talman! Jag skall försöka att
så gott jag kan besvara de ytterligare
frågor som herr Fälldin nu har ställt.
Sista upplagan av handledningen trycktes
i 20 000 exemplar, varav för länsstyrelsernas
eget bruk och för tillhandahållande
åt kommuner som har kurser
för kommunvalda ledamöter har
åtgått 17 455 exemplar. Reservupplagan
blir alltså 2 545 exemplar som kan tillhandahållas
intresserade. Men det bör
kanske framhållas att trycksatsen står
kvar, så att det är mycket lätt att trycka
en ny upplaga i det antal som skulle
vara nödvändigt om intresset skulle
vara så stort att vi behöver ytterligare
exemplar.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om värdebeständighet av livräntor till
personer som skadats under militärtjänst Herr

statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON erhöll
ordet för att besvara herr Johan Olssons
fråga om värdebeständighet av livräntor
till personer som skadats under militärtjänst,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 2 mars, och
anförde:

Torsdagen den 9 mars 1967

Nr 13

Ang. kontroll över företag med bevakningsuppgifter

Herr talman! Herr Johan Olsson har
frågat mig om jag vill medverka till
att livräntor som utgår till personer
som skadats under militärtjänst blir
värdebeständiga och uppräknas så att
kompensation erhålls för penningvärdeförsämringen.

Yrkesskadeutredningen har föreslagit
att bl. a. de livräntor som utgår enligt
militärersättningsförordningen skall
uppräknas och värdesäkras enligt samma
metod som utredningen föreslagit
i fråga om yrkesskadelivräntor. Förslaget
prövas inom socialdepartementet.
Enligt vad jag inhämtat av chefen för
socialdepartementet är avsikten att proposition
skall föreläggas 1967 års riksdag.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag vill tacka försvarsministern
för svaret på min fråga och
för det positiva besked som svaret utgör.
Vi kan tydligen redan innevarande
år förvänta en proposition som synes
innebära såväl uppräkning som värdesäkring
av de ersättningar som frågan
rör.

Anledningen till min fråga är den
otillfredsställande situation som de
människor råkar i, vilka drabbats av
skador under militärtjänst och vilka
således har tillerkänts livräntor i någon
form. Dessa livräntor har hittills
inte varit värdebeständiga, endast sporadiska
höjningar har företagits, senast
1962 och dessförinnan 1955.

Då de livräntor som nu utgår är
synnerligen blygsamma blir förhållandena
särskilt kännbara genom den fortgående
penningvärdeförsämringen. Enligt
de bestämmelser som gäller f. n.
är den högsta livränta som kan medges
vid 100-procentig invaliditetsgrad
11 000 kronor. Om arbetsförmågan är
nedsatt med 30 procent kan livräntan
uppgå till högst 2 600 kronor per år.

Vid de höjningar som skett 1955 och
1962 har inte någon höjning skett av
sådana livräntor som grundar sig på

en nedsättning av arbetsförmågan med
mindre än 20 procent. Det synes vara
otillfredsställande med en sådan generell
regel. Har man konstaterat en nedsättning
av arbetsförmågan med 20
procent torde väl detta för de allra
flesta människor vara ett så allvarligt
handikapp, att de inte har samma möjlighet
som andra att få en tillräcklig
inkomst ute i näringslivet. Har den
skadade återvunnit sin arbetsförmåga
är det en annan sak, men då bör den
frågan prövas särskilt.

De höjningar som skett vid uppräkningstillfällena
synes också ha varit
knappt tilltagna. Sålunda höjdes livräntan
—• för att ta ett exempel -— 1962
med 10 procent för en skada som inträffat
1956. Under samma tid hade
emellertid konsumtionsprisindex stigit
med cirka 34 procent. För en skada
som inträffat 1950 höjdes livräntan 1962
med 30 procent, men under samma tid
hade index gått upp med 70 procent.

Det förefaller som om detta område
utgör ett avsnitt av folkhemmets baksida
som hittills har försummats. Därför
hälsar jag med tillfredsställelse att
vi nu inom kort kan vänta förslag som
skall sanera detta område och som kan
ge dessa olyckligt drabbade människor
en känsla av att vara behandlade på
likvärdigt sätt som andra.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. kontroll över företag med bevakningsuppgifter Herr

statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING erhöll ordet
för att besvara herr Larfors’ fråga angående
kontroll över företag med bevakningsuppgifter,
vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 15 februari,
och yttrade:

Herr talman! Herr Larfors har frågat
mig om jag vill redogöra för gällande
regler för kontroll av sådana företag

Nr 13

Torsdagen den 9 mars 1967

Ang. kontroll över företag med bevakningsuppgifter

som åtar sig bevakningsuppgifter och
om jag eller annan statlig instans överväger
skärpta bestämmelser om kontrollen
och övervakningen av deras
verksamhet.

Länsstyrelsen kan meddela auktorisation
åt enskilt företag som yrkesmässigt
ombesörjer bevakning. Som villkor
för att få auktorisation gäller bl. a.
att personal som är anställd eller som
anställs hos företaget skall ha prövats
med avseende på laglydnad och
medborgerlig pålitlighet och därvid ha
godkänts för anställning vid företag av
sådant slag. Prövningen sker i samma
ordning som gäller för rekrytering av
polispersonal. Länsstyrelse kan i samband
med auktorisation medge att företaget
för tillfälliga uppdrag av visst
slag får anlita personal som inte har
prövats. Länsstyrelse kan återkalla
auktorisationen om bevakningsföretaget
inte längre fyller de villkor som
gäller för auktorisationen.

Åtskilliga av de bevakningsföretag
som finns saknar auktorisation. Uppgifter
om vilka företag som har meddelats
auktorisation finns hos varje länsstyrelse.

Jag anser att de bestämmelser som
jag nu har redogjort för ger tillfredsställande
möjligheter att utöva kontroll
av auktoriserade bevakningsföretag.
Jag kommer emellertid att följa utvecklingen
på detta område med största
uppmärksamhet och föreslå de ändringar
av gällande bestämmelser som kan
visa sig nödvändiga.

Herr LARFORS (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Kling för svaret på min
enkla fråga. Att jag just nu framställt
den beror till stor del på de upplysningar
om bevakningsföretag, sättet för
dessa företags personalrekrytering och
andra förhållanden som blev kända för
en större allmänhet genom våra tidningars
reportage om de s. k. Handenmorden.

Jag vill här genast säga att jag är
väl medveten om att det finns välskötta
företag inom detta verksamhetsområde,
och min avsikt är inte att med
min fråga kasta någon skugga över
dem. Till dessa företag hör otvivelaktigt
det statliga vaktbolaget som kanske
skulle kunna vidga sitt verksamhetsområde.
Den frågan kan måhända
diskuteras i annat sammanhang.

Dock finns det även många företag
som saknar auktorisation, och för min
del anser jag detta förhållande olämpligt.
Det är inte bara en kvalificerad
uppgift att åtaga sig bevakning, utan
det är också ett förtroendeuppdrag av
första ordningen. Vanliga människor
betraktar en väktare nära nog som någon
sorts polisman, och genom sin uniform
inger väktaren bland allmänheten
en känsla av att vara en av samhället
med särskilda befogenheter utrustad
person.

Polismän i befälsställning har också
sagt mig att kontakten mellan vaktbolag,
väktare och polis inte alltid är så
god. Det kan hända att en kriminalman
nattetid kallas till en plats där
ett inbrott förövats och på platsen
möter en för honom helt okänd person
som uppger sig vara väktare. Att
tillräckligt snabbt kontrollera uppgiftens
riktighet lär inte alla gånger vara
så lätt. Jag ifrågasätter om inte någon
form av fortlöpande inspektion från
t. ex. polisens sida borde förekomma
såväl när det gäller vaktföretagen och
deras personal som även när det gäller
personalens utbildning. Helst skulle
jag se att obligatorisk auktorisation
krävdes. Om en sådan inte anses möjlig
skulle det vara önskvärt att alla
företag som åtar sig bevakningsuppgifter
blir skyldiga att anmäla detta till
någon myndighet, exempelvis den lokala
polismyndigheten.

Mot slutet av sitt svar säger statsrådet
att han kommer att följa utvecklingen
på detta område med största
uppmärksamhet och föreslå de ändringar
av gällande bestämmelser som

Torsdagen den 9 mars 1967 Nr 13

Ang. slutförandet av utredning inom skolöverstyrelsen rörande rätt till besvär över

betygsättning

kan visa sig nödvändiga. Med denna
del av svaret är jag synnerligen tillfredsställd
och vill därför än en gång
tacka statsrådet.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Vi brukar ju vara ganska
försiktiga när det gäller att införa
auktorisationstvång, och det vore kanske
bäst om man kunde undvika ett
sådant på detta område. Men uppslaget
från herr Larfors, att varje företag
som åtar sig bevakningsuppdrag skulle
ha skyldighet att göra anmälan till
den lokala polismyndigheten om sin
verksamhet och gärna om sin personal,
är någonting som jag tror att vi
skall överväga.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. slutförandet av utredning inom
skolöverstyrelsen rörande rätt till besvär
över betygsättning

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN erhöll
ordet för att besvara herr Wirténs fråga
angående slutförandet av utredning
inom skolöverstyrelsen rörande rätt till
besvär över betygsättning, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för
den 1 mars, och anförde:

Herr talman! Herr Wirtén har frågat,
när den, inom skolöverstyrelsen
tillsatta enmansutredningen rörande
besvärsrätt beträffande betygsättningen
kan väntas avsluta sitt arbete.

Utredningen av denna fråga är synnerligen
komplicerad. Skolöverstyrelsen
kan därför f. n. icke ange, när utredningen
kan bli avslutad.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret.

Det är ju kännetecknande för vårt
rättssamhälle att man har möjlighet att
överklaga beslut. Hittills har emellertid
inte den rätten gällt för skolelever
—- och då har det ändock rört sig om
så betydelsefulla saker som betygsgivning,
beslut om uppflyttning eller kvarsittning
och dylika ting. Jag tror att
dessa frågor är så viktiga för elevernas
framtid att en bättre ordning snarast
måste åstadkommas.

Förhållandet har ju också uppmärksammats
vid skilda tillfällen. Sålunda
väckte 1957 års skolberedning förslag
om utredning angående besvärsrätten,
och det tillstyrktes senare av såväl
gymnasieutredningen som fackskoleutredningen.
Departementschefen meddelade
år 1964 i propositionen angående
gymnasiets reformering att han tillkallat
en särskild sakkunnig, som inom
skolöverstyrelsen skulle utreda frågan.

Det har tidigare under hand meddelats
att utredningen skulle bli färdig
1966. Så blev inte fallet, och jag har
därför funnit anledning att på detta
sätt ånyo aktualisera frågan.

Jag är av egen erfarenhet väl medveten
om att mycken möda nedläggs
från lärarnas sida för att få största
möjliga rättvisa och hänsynstagande
till elevernas personliga omständigheter.
Men detta till trots kan olyckliga
omständigheter leda till en betygssättning
som för eleven framstår såsom
orättvis. Sådana konkreta fall torde inte
vara obekanta för ecklesiastikministern.
Jag finner det mycket naturligt
att SECO i ett tidigt skede påtalade det
rimliga i att frågan om besvärsrätten
snarast möjligt bringades till en lösning.

Utredningen tillsattes, såsom tidigare
nämnts, år 1964. Man kan i år, att döma
av dagens svar, inte ens skönja en
tidpunkt när arbetet kan beräknas bli
slutfört. Uppenbarligen blir det inte
under 1967 och kanske inte heller under
1968. Innan något beslut i ärendet
kan fattas får elever och föräldrar tyd -

Nr 13

Torsdagen den 9 mars 1967

Interpellation ang. narkotikamissbruket
ligen tålmodigt vänta ännu i flera år.
Anledningen härtill anger ecklesiastikministern
vara frågans synnerligen
komplicerade art.

Jag har som nämnts förståelse för
svårigheterna, men det förefaller mig
ändå, herr ecklesiastikminister, inte vara
en så vittomfamnande sak att det
skall behöva bli en mångårig utredning
i frågan, givetvis förutsatt att utredningsarbetet
bedrives effektivt.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill bara deklarera
att jag helt delar herr Wirténs uppfattning.
Det är på mitt initiativ som denna
utredning tillkommit. Jag har under
mina många år som ecklesiastikminister
grubblat över dessa frågor. Jag har
hittills inte funnit någon instans eller
någon person med juridisk utbildning
som kunnat lösa dem.

Jag var därför mycket tacksam när
en hög jurist inom skolöverstyrelsen
stod till förfogande för detta utredningsarbete.
Jag önskar verkligen, herr
Wirtén, att vederbörande skall bli färdig
ganska snart med denna uppgift.
Men om ett ämbetsverk i en så allvarlig
fråga som denna anmäler att det inte
vågar stå för en tidsuppgift beträffande
när detta arbete skall vara färdigt,
får vi tillsammans respektera detta.
Jag skall dock på mina vägar försöka
driva på detta arbete.

Jag är tacksam för detta slag av enkla
frågor.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 45, angående fortsatt valutareglering;
och

nr 46, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens sedelutgivning,
m. m.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 53, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 § och 40 § 2 mom. civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74).

Interpellation ang. narkotikamissbruket

Herr SCHÖTT (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Dagspressen har under
den allra senaste tiden innehållit alarmerande
uppgifter om det alltmer utbredda
narkotikamissbruket bland skolungdomar.
Missbruket är påfallande
bland yngre tonåringar och till och
med 12-åringar har ertappats med att
använda narkotika.

Föräldrar och lärare står maktlösa
inför denna expansion av narkotikamissbruk.
Då roten till det onda är
langarna av narkotika måste samhällets
viktigaste uppgift vara att komma
till rätta med dessa. Riksdagen uttalade
föregående år att straffet för langning
av narkotika borde skärpas. Skall
en sådan åtgärd få önskad effekt måste
de avdelningar inom polisen som
handhar hithörande frågor få ökade
resurser.

På många håll har lokala initiativ
gjort att upplysningsverksamheten förbättrats
betydligt. Skall denna verksamhet
ge full effekt är det emellertid
nödvändigt att en samordning sker. Jag
anser därför att en konferens bör anordnas
med representanter för bl. a.
medicinalstyrelsen, skolledare, lärare,
föräldrar och elevorganisationer för att
diskutera hur hithörande problem lämpligen
bör lösas.

Många av de skolungdomar som hemfallit
åt missbruk av narkotika måste
för att avvänjas härifrån tas om hand
för vård. Skall detta kunna ske måste
samhällets resurser inom detta område
förstärkas.

Med stöd av vad ovan anförts hemställes
om kammarens tillstånd att till

Torsdagen den 9 mars 1967

Nr 13

statsrådet och chefen för socialdepartementet
ställa följande frågor:

1. Vill herr statsrådet medverka till
att en konferens anordnas med representanter
för bl. a. medicinalstyrelsen,
skolledare, lärare, föräldrar och elevorganisationer
i syfte att samordna
upplysningsverksamheten om narkotikaproblemet? 2.

Är herr statsrådet beredd att medverka
till att vårdresurserna förstärks
så att skolungdom som hemfallit åt
narkotikamissbruk kan tas om hand
för vård och rehabilitering?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Tistad (fp) till herr statsrådet och cheför
finansdepartementet: »Är Statsrådet
beredd taga initiativ till sådan ändring
av uppbördsförordningen, att studerande,
som för sitt uppehälle är beroende
av studiemedel, kan medges anstånd
med erläggande av kvarstående skatt,
som hänför sig till inkomst av feriearbete
eller tidigare anställning?»

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.25.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Fredagen den 10 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 2 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels til! riksdagens skrivelse, nr 87,
till Konungen angående val av ombud
i Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;

dels till riksdagens förordnanden, nr
88—93, för

herr Kaj Åke Björk,
fru Elisabet Sjövall,
herr Bo Gösta Bohman,

» Stig Roland Alemyr,

» Sven Harry Gustafson i Göteborg
och

» Gunnar Hedlund

att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

dels ock till riksdagens förordnanden,
nr 94—99, för

herr Bo Nils Olof Martinsson,
fröken Astrid Bergegren,
herr Gösta Jacobsson,

» Anders Oskar Birger Forsberg,

» Sven Albin Daniel Wiklund i
Stockholm och
» Per Bengt Göran Sjönell

att vara suppleanter för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

Ang. Sveriges handelspolitik

Herr talmannen tillkännagav, att det
i Kungl. Maj ds skrivelse nr 50 avsedda
meddelandet nu komme att framföras
av herr statsrådet Wickman. Därjämte
hade, anförde herr talmannen, herr
statsrådet och chefen för handelsdepar -

tementet förklarat sig ämna under överläggningen
rörande detta meddelande
besvara herr Holmbergs interpellation
om en vitbok angående åtgärder för
svensk anslutning till EEC.

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet WICKMAN, som anförde:

Herr talman! Liksom beträffande utrikespolitiken
i allmänhet råder det,
när det gäller vår handelspolitik, en
omfattande överensstämmelse i de politiska
partiernas principiella syn. Vi har
sedan länge i riksdagen varit överens
om att det ligger inte bara i vårt lands
utan också i världsgemenskapens intresse
att handelsutbytet mellan länderna
kan ske så fritt som möjligt. Vår
lågtullpolitik är ett konkret uttryck för
denna uppfattning. I olika internationella
sammanhang såväl universellt som
regionalt har vi sökt främja liberaliseringssträvandena.

Det hittills mest betydande resultatet
av våra ansträngningar att frigöra handeln
har vi med ingången av detta år
uppnått inom det europeiska frihandelsområdet.

Tillsammans var de länder som nu
tillhör EFTA redan före sammanslutningens
tillkomst den största avnämaren
av våra exportprodukter. Sedan dess
har en i stort sett stigande andel av vår
export gått till dem. De två senaste åren
har ca 42 procent av vår export avsatts
inom EFTA mot 37 procent året före
dess tillkomst 1959. Till denna utveckling
har framför allt den utomordentligt
kraftiga ökningen av den nordiska
samhandeln bidragit. Från 1959 till
1966 har vår handel med de nordiska
grannstaterna i det närmaste tredubblats.

På övriga exportmarknader möter vi
fortfarande tullar och andra handelshinder.
Trots detta har våra exportin -

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

dustrier lyckats hålla och i vissa fall
förstärka sin ställning. Av särskilt intresse
är den marknad som den europeiska
ekonomiska gemenskapen bildar.
Drygt 30 procent av vår totala export
avsätts nu i EEC-staterna vilket är ungefär
samma andel som under de sista
åren av 1950-talet.

Ser man på EEC:s import av hel- och
halvfabrikat har, som en följd av den
ökade internhandeln, andelen för länder
som står utanför EEC minskat avsevärt.
Den svenska exportindustrien
har dock lyckats hävda sig ganska väl
i förhållande till sina konkurrenter.
När det gäller järn och stål har Sverige
till och med i motsats till andra länder,
kunnat öka sin andel av EEC-marknaden.
Det måste emellertid framhållas att
det finns varuområden, exempelvis kemiområdet,
där exportutvecklingen på
EEC varit mindre gynnsam.

På en annan väsentlig marknad, där
våra exportörer har att övervinna avsevärda
handelshinder, nämligen den
nordamerikanska, har vi kunnat inregistrera
goda exportframgångar. Under
de senast förflutna fem åren har den
relativa exportökningen på denna marknad
t. o. m. varit större än på den nordiska
marknaden. Särskilt anmärkningsvärd
är exportökningen under det senaste
året. Den uppgår till inte mindre
än 27 procent. Sannolikt har den exportfrämjande
informationsverksamheten
som genomförts med statligt stöd
bidragit till denna utveckling. Alltjämt
tar emellertid den amerikanska marknaden
en ganska ringa del av vår totalexport,
närmare bestämt 8,5 procent
mot 25 procent för de nordiska länderna
och drygt 70 procent totalt för den
västeuropeiska marknaden.

Yi har under senare år med stor tillfredsställelse
kunnat konstatera att de
östeuropeiska länderna visat allt större
intresse för en utökad handel med
västländerna. För närvarande är emellertid
öststaternas andel av den totala
världshandeln endast cirka 12 procent.
Av dessa 12 svarar internhandeln inom

Ang. Sveriges handelspolitik
östblocket för två tredjedelar. Handeln
mellan Öst- och Västeuropa är i dag inte
större än Sveriges totala utrikeshandel.

Vår egen export till östländerna har
under de senaste åren ökat. Ökningstakten
på denna marknad är emellertid
avsevärt mindre än den som gäller för
vår totala export. På importsidan däremot
har östhandeln och totalhandeln
stigit i ungefär samma takt.

Mycket tyder på att handelsutbytet
med östländerna i fortsättningen kommer
att växa snabbare. För detta talar
bl. a. det ökade intresset för en utveckling
av öst-västhandeln som också visats
från västländernas och inte minst
från Förenta staternas sida. För vårt
eget vidkommande har flera betydande
kontrakt ingåtts under den senaste tiden.

Det är uppmuntrande att kunna konstatera
den anpassningsförmåga som
karaktäriserar vår export. Den söker
sig nya riktningar när de traditionella
handelsvägarna inte ger tillräckligt expansiva
möjligheter.

Det allt överskuggande problemet för
den framtida utvecklingen av vår handel
ligger självfallet i de europeiska
integrationsfrågorna.

Både EEC och EFTA har under det
senaste året kunnat notera viktiga framsteg
och en fortgående konsolidering
har ägt rum.

Inom EEC har utvecklingen på det
ekonomiska området gått i riktning mot
ett förverkligande av romfördragets
centrala målsättning. En fri marknad
för såväl industri- som jordbruksvaror
förutsätts bli genomförd den 1 juli
1968. Samtidigt kommer den gemensamma
yttre tullmuren att vara fullt
uppbyggd. Många svåra frågor återstår
dock att lösa, t. ex. harmoniseringen
av medlemsländernas tull- och skattelagstiftning,
den gemensamma handelspolitiken,
transportpolitiken, konkurrenspolitiken
och samordningen av den
ekonomiska politiken. I politiskt avseende
har utvecklingen inom EEC närmast
gått mot minskad betoning av de

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
överstatliga elementen. Detta var innebörden
av uppgörelsen i Luxemburg i
början av förra året. Ingen formell ändring
i romfördraget har skett, men majoritetsavgöranden
torde tills vidare i
praktiken ha satts ur spel i frågor som
något medlemsland betraktar som vitala
ur nationell synpunkt. Samtidigt har
kommissionens befogenheter i realiteten
begränsats. Den planerade sammanslagningen
av de tre exekutivorganen
har skjutits framåt i tiden.

Vad EFTA angår var vid årsskiftet
tullavtrappningen i huvudsak fullt genomförd.
Ett industriellt frihandelsområde
för en marknad på 100 miljoner
människor var därmed ett faktum
-—• tre år tidigare än beräknat.

Samarbetet inom EFTA har som
framhållits inledningsvis lett till en
utomordentligt kraftig ökning av den
nordiska samhandeln. En viktig uppgift
blir nu att bevara och säkerställa de
stora fördelar som den nordiska integrationen
gett de enskilda länderna. Vi
är i de nordiska länderna alla överens
om att någon återuppbyggnad av tullmurarna
i Norden inte får komma till
stånd.

Det slutliga målet för EFTA-samarbetet
är att samtliga medlemsländer
skall kunna ansluta sig till en stor europeisk
marknad. Vi har emellertid ännu
inte kunnat göra några framsteg i den
riktningen. Situationen ställer fortfarande
krav på sammanhållning och
konstruktiva initiativ.

Den inbördes solidariteten har bekräftats
vid olika ministermöten. Under
förra året skedde detta vid ett ministermöte
i Bergen i maj. Därvid betonades
att EFTA-länderna inte endast skall utbyta
informationer om sina kontakter
med EEC utan ömsesidigt konsultera
varandra i marknadsfrågan. Detta bekräftades
vid ett följande möte mellan
ministrarna i Lissabon i oktober och
nu senast i Stockholm.

Vad som under de senaste månaderna
satt sin prägel på den europeiska integrationsdebatten
är givetvis det nya

initiativ som togs av den brittiska regeringen
i november förra året. Vid mötet
på regeringschefsnivå i London välkomnades
detta initiativ från övriga
EFTA-länder. Britterna bekräftade än
en gång att man under kommande sonderingar
i EEC-länderna var beredd
till konsultationer med de andra EFTAländerna
på alla stadier, såväl i det
permanenta rådet i Geneve som vid
EFTA-ministermöten och möten på regeringschefsnivå.

Vid det nu avhållna EFTA-mötet redogjorde
den brittiska delegationen för
de överläggningar som förekommit under
sonderingsresorna. Någon slutgiltig
bedömning av läget föreligger ännu icke
på brittisk sida. Så mycket viktigare
framstår därför beslutet om att ett nytt
EFTA-möte på ministernivå skall inkallas
sedan man på brittisk sida gjort
en analys av resultatet av sonderingarna
och innan brittiska regeringen fattar
beslut om de ytterligare steg som kan
komma att tas. Ett sådant möte kan
komma att äga rum inom de närmaste
månaderna.

Den svenska regeringen har vid flera
tillfällen betonat sin beredvillighet att
pröva alla möjligheter att minska den
ekonomiska splittringen i Europa. Det
var därför vi stödde förslaget om en
dialog mellan EEC och EFTA, när denna
tanke fördes fram för snart två år
sedan. Det var därför vi också gav vårt
stöd åt det senaste brittiska initiativet.

Det brittiska utspelet har vi tolkat
som ett bevis på brittiska regeringens
allvarliga vilja att få en anslutning till
den gemensamma marknaden. Tidigare
försök har strandat på franskt veto. Vid
de senaste samtalen i Paris var fransmännen
inte avvisande. Om den franska
attityden ändrats kan dock inte med
säkerhet bedömas.

Vi vet sålunda inte hur snart tiden
kan vara inne för att ta upp verkliga
förhandlingar med EEC. Vid mötet i
Stockholm kunde konstateras, att bedömningarna
går isär i detta avseende.
De flesta anser att det i varje fall kom -

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

mer att dröja avsevärd tid innan eventuella
förhandlingar slutförts.

Vi hoppas naturligtvis att den tidpunkt
vid vilken förhandlingar kan bli
aktuella inte är alltför avlägsen. Vi vill
ha en snar lösning och vi önskar för
egen del en så nära anslutning till en
stor europeisk marknad som är möjlig
utan att ge avkall på vår neutralitetspolitik.

Denna inställning låg också till grund
för vår förhandlingsansökan om association
till EEC 1962. Vi angav i denna
klart de regler i romfördraget beträffande
vilka förbehåll måste göras med
hänsyn till vår utrikespolitik. Vår ansökan
utformades för övrigt i nära kontakt
med Schweiz och Österrike. Eftersom
det aldrig kom till några förhandlingar
vet vi inte om EEC skulle
ha godtagit våra förbehåll eller inte.

Vår utrikespolitik ligger fast. Vi kan
inte uppge kravet på att kunna fullfölja
vår neutralitetspolitik. Det är emellertid
möjligt att sådana förändringar
skett inom EEC att när förhandlingar
kan bli aktuella de svenska utrikespolitiska
intressena lättare kan tillgodoses
än vad vi förutsåg 1962.

Som framhållits är vi inom EFTA
överens om att fortlöpande konsultera
varandra i integrationsfrågorna och
begagna varje tillfälle att komma till
tals med De sex. Vi är också överens
om att fortsätta EFTA-samarbetet intill
den dag, då vårt slutmål, en gemensam
europeisk marknad, har förverkligats.
Att ytterligare konsolidera frihandelsområdet
kan endast gagna detta mål.
Därvid bör vi noga beakta vad som
sker inom EEC. Det är angeläget, att de
två marknadsgrupperingarna utvecklas
efter parallella linjer för att därigenom
underlätta en framtida sammanslutning.

Som exempel på det fördjupade samarbete
som skett under senare tid kan
nämnas att EFTA:s ekonomiska kommitté,
i vilken medlemsländernas ekonomiska
politik diskuteras, numera
också fått möjlighet att avge konfidentiella
rekommendationer till regeringar -

Ang. Sveriges handelspolitik
na i frågor som är av betydelse för
övriga medlemsstater. Vi har nyligen
nått vissa överenskommelser & etåbleringsfrågan
och träffat beslut om Regler
för statlig upphandling? .Vid \det
senaste mötet i Stockholm i besluts fatt
göra en översyn av bestämmélserna/på
jordbruksområdet och deras tiilänjipning.
Vid mötet meddelades också ätt
finska regeringen kommer att sänka tullen
på personbilar som importeras från
EFTA-länder från 14 till 7 procent,'' och
att den avser att senare ta bort thllen
helt.

Det kan i detta sammanhang också
framhållas att EFTA:s rådgivande kommitté
med representanter för näringsliv
och arbetsmarknadens parter i medlemsländerna
visat sig vara ett värdefullt
forum för idéer och debatt rörande
frihandelssammanslutningens utveckling.

I avvaktan på en lösning av integrationsproblemet
bör också de möjligheter
tas till vara som ligger i kontakter
och överenskommelser med EEC-länderna
på speciella områden exempelvis
inom forskning och teknologi. Ett exempel
på en sådan form av samarbete
erbjuder det avtal som nyligen träffats
mellan Sverige och Kol- och stålunionen
om ett informations- och forskningssamarbete.

Hur viktig den europeiska integrationsfrågan
än är, kräver det världsvida
perspektivet på en frigörelse av handeln
i Kennedyronden i hög grad vår
uppmärksamhet.

Förhandlingarna har nu ingått i ett
mycket aktivt skede. Genom tidigare
bilaterala kontakter mellan olika deltagande
länder har man sökt lösa tekniska
problem och få till stånd preciseringar
av önskemål och erbjudanden.
Samtidigt har multilaterala diskussioner
ägt rum mellan de mest intresserade
länderna på områden som kemikalier,
textilier, järn och stål, spannmål,
kött och mejerivaror.

Dessa diskussioner har skapat en
bas för de avgörande förhandlingar som

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
nu föreslår innan de amerikanska förhandlarnas
fullmakter utgår den 30 juni
i år. f

fteöan tidigt i förhandlingarna visade
det sig afl Sverige liksom övriga nordiska
Jähder var för sig hade svårt att
få tillfredsställande gehör för sina krav.
Tanken på en samordning av de nordiska
ländernas ansträngningar låg därför
nära till hands. En formell överenskommelse
mellan Danmark, Finland,
Norge och Sverige om gemensamt uppträdande
i hela förhandlingen under
den återstående tiden av Kennedyronden
träffades i november i fjol.

Sverige, Norge och Danmark inledde
ursprungligen Kennedyförhandlingarna
med att ge ett 50-procentig''t erbjudande
på industrivarusidan utan undantag.
Finland lade fram en begränsad undantagslista.
Dessa bud gavs med förbehåll
för att vi skulle få likvärdiga erbjudanden
från våra förhandlingsparter. Den
30 november presenterade de nordiska
länderna en gemensam bedömning av
förhandlingsläget. Denna bedömning
gav vid handen att Norden inte skulle
kunna upprätthålla sina ursprungliga
erbjudanden såvida inte våra viktigaste
förhandlingsparter avsevärt förbättrade
sina bud. I enlighet med förhandlingsproceduren
lade vi fram en lista över
sådana erbjudanden som vi kunde
tvingas ta tillbaka i den män våra önskemål
inte uppfylldes samtidigt som vi
preciserade för vilka varor vi önskade
förbättrade erbjudanden.

Det måste betraktas som en händelse
av utomordentlig betydelse för det
nordiska samarbetet att de nordiska
länderna nu uppträder gemensamt i
Kennedyronden. Detta samarbete har
redan hunnit utveckla sig på ett tillfredsställande
sätt. Vad resultatet kan
komma att bli för de nordiska länderna
är det ännu för tidigt att uttala sig om.

Med det gemensamma nordiska uppträdandet
fick förhandlingarna med våra
motparter den injektion som krävdes
för att få i gång arbetet igen.

Vår viktigaste förhandlingspart är givetvis
EEC. Vi har med tillfredsställelse
noterat att man i Bryssel nu är medveten
om den brist i balans som föreligger
mellan de nordiska ländernas
erbjudanden och vad EEC hittills ställt
i utsikt. Vi förväntar oss därför förbättrade
bud från EEC:s sida. De bilaterala
överläggningarna med kommissionen
bär de senaste veckorna gått ut på att
klarlägga förutsättningar och möjligheter
för sådana förbättringar. Vilken
EEC:s slutliga inställning blir återstår
att se.

Utgången av Kennedyronden kan ännu
inte bedömas. Den tid som står till
buds för att avsluta förhandlingarna är
mycket knapp. Det torde vara nödvändigt
att sikta på att slutföra huvuddelen
av förhandlingarna under april. Det
är emellertid inte troligt att man kan
överblicka och bedöma resultatet förrän
i allra sista stund. Möjligen kan det
vara berättigat att ge uttryck för en viss
försiktig optimism. Även om resultatet
blir blygsamt i förhållande till den ursprungliga
målsättningen så kan vi dock
hoppas på att komma fram till den
mest omfattande överenskommelse om
tullsänkningar som hitintills har uppnåtts.
Vi hoppas också att förhandlingarna
kommer att leda till att exportförutsättningarna
för utvecklingsländerna
förbättras.

Med all säkerhet torde u-ländernas
handelsproblem komma att få ökad
aktualitet. FN :,s andra världshandelskonferens
skall hållas i New Delhi i
början av nästa år.

Frågan om tullpreferenser för u-landsprodukter
har under senare år behandlats
i flera internationella organisationer.
Just nu står OECD i blickfånget
genom den studie som pågår i en arbetsgrupp
som består av Förenta staterna,
Storbritannien, Frankrike och
Tyska förbundsrepubliken. Gruppens
rapport väntas bli klar till sommaren.
På svensk sida känner vi oss fortfarande
osäkra om det praktiska värdet av

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

preferenser för u-länderna. Vi är dock
väl medvetna om den politiska och
psykologiska tyngden i u-ländernas argument.

Åtgärder enbart på tullområdet kan
emellertid bara få begränsad betydelse
för u-länderna. De måste bl. a. kompletteras
med hjälp till handelsinformation
och marknadsföring. GATT:s International
Trade Center, vars upprättande
Sverige aktivt har stött, spelar
härvidlag en viktig roll och tillmäts allt
större betydelse av u-länderna själva.

Alla är överensi om att u-ländernas
näringsliv på sikt måste göras mera
mångsidigt. I dag består ännu 85
procent av deras export av råvaror.
Utvecklingen på de internationella råvarumarknaderna
har under en följd
av år varit relativt ogynnsam för u-länderna.
De kraftiga svängningarna i råvarupriserna
har medfört stora problem.
Sverige strävar efter att i samråd
med de övriga nordiska länderna
så aktivt som möjligt bidra till effektiva
stabiliseringsåtgärder.

Oförutsedda bortfall av exportintäkter
kan leda till svåra rubbningar i utvecklingsplanerna.
Vid den första
världshandelskonferensen föreslog därför
Sverige tillsammans med Storbritannien
att man skulle studera möjligheterna
av ett system med s. k. supplementär
finansiering avsett att minska
sådana skadeverkningar. På uppdrag av
konferensen bär Världsbanken utarbetat
ett system som bygger på finansiering
från industriländerna och som
förutsätter att utvecklingsplanerna
granskats och överenskommits med
mottagarländerna. Förslaget har fått ett
gynnsamt mottagande av u-länderna
och ett positivt principbeslut i samband
med den andra världshandelskonferensen
förefaller inte uteslutet.

Frågan om den tänkbara handelspolitiska
utvecklingen i Europa har tidigare
berörts. Vi kommer inom EFTA
att med all kraft fortsätta ansträngningarna
att söka förena de två handelsblocken
till en enda marknad. Det

Ang. Sveriges handelspolitik
är dock, som tidigare betonats, ovisst
när förhandlingar mellan EEC och
EFTA-länderna kan komma till stånd.

Det är naturligt att man i den situationen
frågar sig vilka beredskapsåtgärder
regeringen vidtagit.

Som vid olika tillfällen framhållits i
riksdagen följer vi utvecklingen med
största uppmärksamhet. Vår beredskap
består i stora drag i att dels följa upp
och analysera vad som händer såväl
inom som utom EEC, dels att så långt
som möjligt förbereda oss för att kunna
börja förhandlingar med minsta möjliga
tidsutdräkt.

Våra beskickningar och delegationer,
naturligtvis särskilt vår permanenta delegation
i Bryssel, förser oss fortlöpande
med informationer och material om
utvecklingen inom EEC liksom återverkningarna
av den på omvärlden. Detta
material ligger till grund för studier
och utredningar som i huvudsak sköts
av kommerskollegium i samråd med
företrädare för näringslivet. Utredningarna
behandlas i handelspolitiska
rådet som är sammansatt av representanter
för näringsliv och arbetsmarknad.
De principiella frågorna diskuteras
i en särskild rådgivande kommitté
som består av företrädare för arbetsmarknadens
parter, banker, handel och
industri samt statssekreterarna i berörda
departement.

För att samordna förberedelserna inför
eventuella förhandlingar med EEC
arbetar sedan 1962 en interdepartemental
grupp under ledning av chefen för
handelsdepartementet. Alla berörda departement
liksom utredningsinstanserna
är företrädda i denna grupp. För närvarande
pågår en genomgång och komplettering
av redan gjorda utredningar.

Det är nödvändigt att fortlöpande
följa upp utredningsarbetet med hänsyn
till utvecklingen såväl inom den gemensamma
marknaden som inom vårt eget
land.

Utredningsarbetet berör ett mycket
stort fält, bl. a. problemen kring neutraliteten,
institutionerna, de fria varurö -

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
relserna, den gemensamma yttre tulltariffen,
etableringsfrågan, arbetskraftens
fria rörlighet, socialpolitiken, beskattningen,
harmoniseringen av lagstiftningen.
De flesta av statsdepartementen
är berörda av detta arbete.

Vi håller självfallet nära kontakt med
andra länder såväl vad beträffar de utredningsmässiga
förberedelserna som
vad det gäller bedömningarna av det
allmänna läget. Det är naturligt att dessa
kontakter är intensivast med våra
nordiska grannländer.

Av stort värde för den allmänna bedömningen
av den handelspolitiska utvecklingen
är de återkommande mötena
med våra beskickningschefer i
EFTA- och EEC-länderna.

Det pågår sålunda ett omfattande och
intensivt arbete i integrationsfrågorna.
Vår politik syftar till att på allt sätt
bidra till att häva den nuvarande marknadssplittringen
i Europa. Ett ekonomiskt
samgående i vår del av världen
är en nödvändighet för att kunna uppnå
en rationellare arbetsfördelning och
ett bättre utnyttjande av våra resurser.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Man kan hålla med regeringsdeklarationen,
när den talar om
en del glädjande resultat på det internationella
ekonomiska samarbetets område.
Vi för vår del hälsar självfallet
det nordiska ekonomiska samarbetet
med tillfredsställelse. EFTA har gjort
betydelsefulla framsteg, det kan vi konstatera
vid jubilerandet. För att nämna
en annan form av samverkan, så har
åtskilligt också åstadkommits inom
OECD. FN:s Europakommission har
kanske inte uträttat allt det som många
har hoppats på, men inte minst i förhållande
till östländerna har dock en
viss samverkan kommit till stånd.
GATT har också lyckats på en hel del
områden, och vi hoppas givetvis nu att
Kennedyrundan skall ge ett betydande
resultat.

Vad beträffar det som i regerings -

deklarationen anges vara det väsentliga
problemet, nämligen samverkan inom
Västeuropa, måste ju målet vara att
splittringen i två handesblock — EFTA
och EEC — skall försvinna. Från vår
sida vill vi återigen klart deklarera
detta. Den nuvarande uppdelningen är
onaturlig. Det finns inga rationella skäl
för den, och den är ekonomiskt oförsvarlig,
om man ser till helheten. Helhetssynen
måste ju vara avgörande även
i vår del av världen, enligt vår mening.
Om man inte har den, kan man ju försvara
vilka splittringar som helst.

En splittring kan tillfälligtvis på ett
område vara till fördel för ett eller annat
land men aldrig i längden. De stora
ekonomiska olikheter mellan olika länder
som en fortsatt splittring kan medföra
måste ju även för de länder, som
befinner sig i toppen, vara orimliga i
det långa loppet, ty det är ju frågan
om ett handelsutbyte länderna emellan,
och då kan olikheterna inte vara
för stora. Det är alltså felaktigt att tro,
som ändå en del nere i Europa fortfarande
säger, att EEC skulle i längden
kunna ha fördel av en splittring. Detta
måste vara ett uttryck för en felaktig
syn. Det är en kortsiktig politik.

Hittills har det varit främst politiska,
men också i någon mån ekonomiska
svårigheter som gjort att en samverkan
inte kommit till stånd mellan EFTA och
EEC. Det är ju ur våra synpunkter och
ur helhetens synpunkter mycket beklagligt.
Ja, det är inte bara beklagligt, utan
det är politiskt och ekonomiskt kortsynt.

Det proklamerade målet, nämligen
att ett starkt Europa måste komma till
stånd, kan ju inte nås vare sig politiskt
eller ekonomiskt med England och en
rad andra länder utanför. När vi därför
alltså förordar, och jag hoppas att denna
debatt skall visa att alla partier här
är ense, att EFTA-länderna med allvar
skall söka vinna inträde i EEC, sker
det inte därför att Västeuropa redan ur
politisk och ekonomisk synpunkt kan
vara sig självt nog. Det räcker inte så -

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

som motivering för ett samarbete av
detta slag, att vi då i den nya gruppen
skall få det bättre. En utvidgad stormarknad
kan ju inte uppföra sig så, att
samma kritik, som man nu kan rikta
mot en del företrädare för EEC, skulle
kunna riktas mot den nya gruppen.
Därför måste bl. a. fyra önskemål, tycker
jag, tillgodoses.

Vi hade i onsdags en utrikespolitisk
debatt, som visade en betydande enighet
i många avseenden. Vi var överens
om t. ex. att det var mycket glädjande
med den politiska avspänningen i Europa
och att den borde fortsätta. Det
första man kan säga är därför, att en
ny europeisk stormarknad inte bör
omöjliggöra en fortsatt politisk avspänning
i Europa. Jag föreställer mig, att
vi på den punkten kan vara eniga även
i dag, två dagar efter utrikesdebatten.

För det andra får det runt stormarknaden
inte byggas upp en mur gentemot
öststaterna vare sig politiskt eller ekonomiskt.
Vi vill inte att en utvidgad
stormarknad skall vara sig själv nog;
jag upprepar det. Det skulle vara en
stor olycka.

Denna ståndpunkt leder naturligen
över i en tredje, att vi måste hävda att
det, när vi viil riva ned muren mellan
EEC och EFTA, inte sker för att bygga
upp en ny och högre mur gentemot
USA och Kanada. Samma kritik som vi
nu riktar mot uppdelningen av marknaden
i Europa får inte kunna riktas
mot en ny marknad när det gäller samarbetet
med Nordamerika.

För det fjärde skall vi inte ordna
den europeiska ekonomiska politiken så
att vi försvårar en generösare handelspolitik
gentemot världens fattiga folk.
Jag vet att även en del andra önskemål
kan uppställas i sammanhanget,
men jag har velat peka på dem som är
mest aktuella i dagens läge. Vi har ju
ofta diskuterat dessa problem och jag
skall begränsa mig till det nu sagda —•
det har nämligen uttryckts ett önskemål
att denna debatt liksom kamrarnas

tf 2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 13

Ang. Sveriges handelspolitik
förhandlingar i övrigt skall bli relativt
korta i dag.

Vad är nu läget? Ja, regeringsdeklarationen
säger det som vi alla kände
till förut, att man inte vet något väsentligt
mera nu än för några månader sedan.
Wilson-Brownresorna till EEChuvudstäderna
har inte hittills kunnat
sammanfattas till en enhetlig bild av
förutsättningarna för engelskt inträde
i EEC, och inte heller av läget för de
andra EFTA-länderna. Denna oklarhet
är dock icke något skäl för att vi inte i
fortsättningen från svensk sida envist
skall hävda att vi vill komma in i EEC.
Jag tror att det är nödvändigt att återigen
slå fast detta i debatten.

England har lovat att återkomma sedan
man värderat erfarenheterna från
besöken, konstaterat vilket utbyte de
gett och bestämt sig för vad England
skall satsa på. Detta låter mycket bra.
Jag hoppas verkligen att man från
engelsk sida inte bara tar detta som en
formalitet utan också försöker att i
fortsättningen samverka med de andra
EFTA-staterna. Det finns ju sådana
som hyser tvivel på den punkten, men
jag hoppas livligt att det inte bara är
en läpparnas bekännelse från Mr. Wilson
när han säger: »Visst skall vi komma
och tala med er.» Helst skall England
då inte ha bundit sin kurs på sådant
sätt att det inte finns tillfälle till
verkliga resonemang.

Jag föreställer mig att svenska regeringen
inte kan ha någon annan ståndpunkt
härvidlag. I alla fall skulle det
vara intressant att i detta sammanhang
få höra en deklaration från statsrådet
Wickman, som jag även i den här egenskapen
hälsar välkommen till kammaren.
Jag tror nämligen att man i viss
mån kan ha rätt i sina misstankar mot
England på den här punkten.

Får England ett positivt bemötande
vid sin ansökan om medlemskap i EEC
— det kommer väl att bli Englands
form — bör det givetvis vara en ganska
klar linje för Sveriges framtida upp -

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
trädande att vi i samverkan med de
andra EFTA-staterna skall försöka gemensamt
vinna inträde i EEC. Men vad
kommer att ske om England får nej,
och vad skall vi då göra?

Ja, sannolikheten för ett nej även
till oss blir väl då relativt stor; kanske
man skulle säga mycket stor. Politiskt
har jag i varje fall ytterst svårt
att föreställa mig att t. ex. Västtyskland,
Italien och kanske även några av de
andra EEC-staterna skulle kunna avvisa
Englands ansökan annat än med
en motivering, som till stor del skulle
täcka ett avvisande också gentemot oss.
Det är möjligt att någon EEC-stat tänker
sig något annat, men jag hoppas
faktiskt för min del att detta är uteslutet
— annars måste slutsatsen bli
att de politiska synpunkterna i EEC
skulle spela en så dominerande roll
att man måste ifrågasätta hur pass ärligt
menad den ekonomiska samarbetssträvan
är, som man ändå talar om
ibland.

Inom parentes skulle jag vilja säga
att jag tror att det i någon mån är en
felsyn när man gör gällande, att Frankrike
efter de Gaulle kommer att ha en
annan uppfattning än nu. Det är möjligt
att fransk politik då kommer att i
vissa avseenden ta sig andra uttryck —
stora personligheter spelar givetvis alltid
sin roll — men jag tror inte särskilt
mycket på att en efterträdare till
de Gaulle, som tillhör samma riktning
som denne, skulle genomföra någon
grundläggande förändring av fransk
ekonomisk politik i förhållande till andra
länder.

Nu finns det inte anledning att spekulera
så mycket i dessa sammanhang
för det fallet att både England och vi
skulle få nej. Men det är väl inte ett
fult ord om man säger —- i det här tiderna
är det ju så farligt med fula ord
— att vi ändå bör fundera ett ögonblick
på vad vi skulle behöva göra i en sådan
mycket olycklig situation. Självklart
måste vi göra en rad olika saker. Vi
måste satsa hårt bl. a. på handeln med

östländerna och en del utanför Europa
liggande stater. I första hand Japan
och Australien kommer då självfallet
i blickpunkten; över huvud taget tror
jag att det skulle vara mycket värdefullt
om vi kunde odla förbindelserna med
Japan litet bättre än vi gjort hittilldags
— detta land befinner sig ju sedan åtskillig
tid tillbaka, även om vissa svårigheter
just nu föreligger, i en expansion
som måste leda till att landet kommer
att spela en helt annan roll än
tidigare, inte bara på den ekonomiska
världsmarknaden utan också politiskt.
Inom parentes vill jag därför här uttrycka
den förhoppningen, att Sverige
verkligen kommer att delta i japanmässan.

Vi måste vidare satsa på Nordamerikas
stater, USA och Kanada, men givetvis
också försöka att handelsmässigt
knyta närmare an till Sydamerika.
Där är emellertid de politiska förhållandena
sådana att man inte vet särskilt
mycket om hur man i denna kontinent
som helhet skall kunna få bättre
handelsutbyte.

Målmedveten satsning från EFTA-ländernas
sida i sådan riktning kanske
ändå så småningom skulle leda till en
viss eftertanke inom en del av EECstaterna.
Jag hoppas, herr talman, att
detta inte blir aktuellt. Jag tycker dock
att man inte skall vara så spökrädd att
man inte kan erkänna, att risken finns,
och också fundera över vad som skall
göras i detta olyckliga läge.

I regeringsdeklarationen anges att
utredningsberedskapen för en ny stormarknad
är bra. Det förefaller som om
regeringen ger sig själv det betyget.
Frågan är emellertid om det räcker
med utredningsberedskap. I åtskilliga
fall borde svensk lagstiftning redan nu
ha kunnat anpassas till andra marknadsförhållanden.
I regeringsdeklarationen
sägs att detta gjorts på några
punkter, och det är alldeles riktigt.
Men om man ser på vad som behöver
ändras som en helhet, måste man nog
säga sig att det mesta återstår. Det lig -

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

ger för mycket utredningar i skrivborden
och det har blivit för litet handling.

Det som sker ute i Europa är i större
format det vi ser här hemma. Vi
talar så ofta om en strukturomvandling
inom näringslivet. Detta sker också i
Europa. Jag vill i någon mån varna för
det ensidiga talet både i svensk och utländsk
debatt om större och större företag
vilket sker på ett sådant sätt, att
det verkar som om de små och medelstora
företagen komme att försvinna. De
behövs också. Det är uppenbart att det
inom vissa branscher uppstår allt större
företag. Det räcker inte ens med en
utvidgad stormarknad i Europa för att
få underlag för dessa. Detta är väsentliga
problem och herr Stefanson kommer
senare att belysa en del av dessa
aktuella frågeställningar.

Jag skall bara ta upp ett enda exempel
på vad regeringen borde fundera
mera allvarligt på och kanske också
lägga fram förslag om, ifall det skulle
visa sig lämpligt. De allt större företagen
behöver samverkan. I en del
fall har denna samverkan hittills skett
genom att ett företag i ett land köper
upp ett företag i ett annat land. Med
tanke på svenska ekonomiska förhållanden
tror jag inte det är lyckligt om
detta skulle bli det mest naturliga. Det
skulle nämligen i så fall många gånger
resultera i att utländska företag köper
svenska, eller att de i varje fall försöker
komma åt dem — med orden
»komma åt» menar jag inte något illa,
det är den naturliga formen att nå samverkan.
Det vore värdefullt om svenska
företag också hade möjligheter att åstadkomma
samverkan utan sådana arrangemang.

Man kan tänka sig olika anordningar
i det sammanhanget. Det har diskuterats
att man skulle kunna byta aktiekapital
för att på det sättet garantera
en form av samverkan mellan företag
över gränserna. Det är ingen tvekan
om att detta bör utredas närmare. Det
vore verkligen bra om det gjordes re -

Ang. Sveriges handelspolitik
dan nu, innan vi vet om vi får en stormarknad
eller ej. Det är alldeles uppenbart,
att även om vi inte får denna
stormarknad, vilket alltså vore olyckligt,
så är det nödvändigt för svensk
industri att kunna samverka över gränserna.

Ett annat väsentligt problem är de
internationella kapitalrörelserna. Sverige
kan inte smickra sig med att ha intagit
en liberal hållning i denna fråga.
Vi har, jämfört med de andra OECDländerna,
varit bland de mest restriktiva.

Jag frågar statsrådet Wickman hur
länge detta skall fortsätta. Över huvud
taget vill jag rikta den generella frågan
till regeringens representant: Finns
det inte i det utredningsmaterial som
föreligger en rad punkter där det. vore
önskvärt att vidta åtgärder redan innan
vi vet vad som händer med stormarknaderna? En

hel del av dessa åtgärder kan
nämligen genomföras på ett sådant sätt,
att övergången inte försvåras utan underlättas.
Skulle övergången sedan inte
komma till stånd, behöver vi också i
denna situation en smidig anpassning
under andra former.

Herr talman! Jag skall för korthetens
skull till sist endast ta upp ett ytterligare
problem, nämligen u-landsproblematiken.
Vi är givetvis alla överens om
att det är värdefullt att vi stöder u-länderna
direkt via statsbudgeten. Jag instämmer
dock i den i regeringsdeklarationen
framförda uppfattningen, att
detta inte är den väsentliga frågan. Det
är i stället att skapa möjligheter för
u-länderna att verkligen driva upp sin
handel.

Detta innebär emellertid inte bara att
de skall köpa av oss utan självfallet
även att vi skall köpa av dem. Men vi
kan å andra sidan inte alltid räkna
med att förbli opåverkade av denna
ökade handel med u-länderna. Denna
måste i vissa situationer påverka vår
egen produktion.

Jag påpekade under remissdebatten

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
dessa uppenbara risker. Jag tog då upp
exemplet med textilindustrien. Ett par
år efter det att den akuta textilkrisen
satte in i Sverige visade det sig, att en
rad kvinnliga textilarbetare fortfarande
var arbetslösa. Sådana företeelser
inom näringsgrenar, vilka liksom t. ex.
textilindustrien drabbas av import från
u-länderna, kan självfallet bli en grogrund
för en viss antistämning mot ett
ökat utvecklingsbistånd och över huvud
taget mot en utvidgning av handeln
med u-länderna.

När jag till handelsministern ställde
frågorna, vad han avsåg att göra och
vad han hade gjort, föreföll det som
om han i princip höll med om att man
måste förhindra att det växer upp en
antistämning mot en liberalare handelspolitik.
Men när jag frågade handelsministern
om vilka initiativ man
hade tagit för att förhindra att det uppstår
sådana situationer, som vi nu enligt
regeringens uttalanden fått i samband
med textilimporten från Korea,
anförde handelsministern bara, att Sverige
hade deltagit i några konferenser.
Detta är naturligtvis i och för sig positivt,
men det var inte detta jag avsåg
med mina frågor. Om man kan komma
därhän att andra länder, som har
importregleringar, lättar på dessa,
minskar självfallet trycket även på oss.
Tyvärr fick jag inget svar av handelsministern
på denna punkt.

Handelsministern har också i andra
kammaren besvarat en interpellation
rörande dessa frågor. Regeringens ingripande
med så drastiska åtgärder mot
importen av textilier från Korea var
efter handelsministerns uttalanden i remissdebatten
och i denna interpellationsdebatt
i viss mån överraskande.

Nu frågar jag: Har regeringen resignerat
när det gäller att försöka bedriva
en liberalare handelspolitik för egen
del? Har man även resignerat när det
gäller möjligheterna att få andra länder
att ta någon reson?

Självfallet vet jag att detta är ett
mycket svårt spörsmål och att det san -

nerligen inte räcker med att uttala, att
andra länder inte får uppföra sig så
illa. Det är dock inte detta det gäller.
Jag undrar alltså, om regeringen lagt
fram några konkreta förslag, som de
andra berörda länderna avvisat och
som man därför inte anser möjliga att
ånyo framföra.

Till sist undrar jag, när man från
regeringens sida avser att försöka avveckla
de restriktioner beträffande importen
som man nu helt hastigt infört.

Svaret på frågorna i den senare delen
av mitt anförande torde bättre än
deklarationer komma att visa, i vad
mån regeringen nu har inlett en ny
politik när det gäller vårt förhållande
till u-länderna eller om det inträffade
är en tillfällig företeelse.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Det är ganska naturligt
att dagens debatt har sitt största intresse
när det gäller förhållandena mellan
EFTA och EEC och när det gäller
Sveriges förhållande till EEC såsom
medlem i EFTA. Men det finns naturligtvis
även andra handelspolitiska frågor
som är av stor betydelse för en bedömning
av hur vi kan hjälpa till med
en fortsatt liberalisering av världshandeln.
Så t. ex. spelar utvecklingen av
öst-västhandeln en stor roll. Där finns
det ju ytterligare ett skäl, och det är
att utöver de ekonomiska fördelar för
handelsparterna som en vidgad östvästhandel
kan ge kan också den handeln
verksamt bidra till en ökad avspänning
i Europa. Det är därför med
tillfredsställelse man kan se i deklarationen
att regeringen söker visa ett ökat
intresse för denna del.

Å andra sidan är det klart att det
handelspolitiska utbytet med de östeuropeiska
länderna fortfarande är
blygsamt. Att handeln är så blygsam
har naturligtvis sin förklaring i de
politiska och militärpolitiska omställningar
som fortfarande finns kvar i
Europa. Men de förhållandena bör ju

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

inte i lika grad gälla Sverige. Man
kan därför fråga sig, varför inte den
svenska regeringen försökt åstadkomma
ett vida större handelsutbyte, varför
den inte gjort kraftigare och bestämdare
ansträngningar för att öka den
svenska exporten till östländerna. Man
tvingas ju i regeringsdeklarationen
konstatera, att visserligen har exporten
till östländerna ökat de senare åren,
men ökningstakten är avsevärt mindre
än den som gäller för vår totala export.

Jag har velat peka på detta för att
påvisa det stora utrymme som finns för
handelspolitiska initiativ från regeringen
i detta avseende.

Även handeln med u-länderna berörs
i regeringsdeklarationen. Det heter, att
»alla är överens om att u-ländernas, näringsliv
på sikt måste göras mera mångsidigt.
I dag består ännu 85 procent av
deras export av råvaror».

Man kommer inte ifrån att dessa formuleringar
får en något ironisk prägel
mot bakgrund av regeringens nyligen
vidtagna åtgärd att införa licenstvång
för import av Koreas lågprisvaror.
Den åtgärden har också av många
ansetts strida mot de allmänna strävanden
i riktning mot världshandelns
liberalisering och stöd åt världshandeln
som svenska regeringen ofta sagt
sig företräda.

Å andra sidan är det, som herr Dahlén
påpekade, en komplicerad motsättning
som man här möter. Men man
kommer inte ifrån att en stor del av
bakgrunden till desisa plötsliga ingripanden
är regeringens tidigare inställning
till den form av export som har
kommit från Korea och liknande länder.
Den har ju lett till att Sverige ensamt
torde köpa mera textilvaror än
hela den övriga världen från detta land.
Om man i framtiden på längre sikt skall
kunna undvika sådana här situationer
borde ju Sverige på ett tidigare stadium,
när denna väldiga import har
byggts upp, genom kontakter med andra
industriländer, som har en annan
inställning i den här frågan, försökt

Ang. Sveriges handelspolitik
reglera förhållandena så, att det svenska
näringslivet på textilområdet verkligen
får möjlighet att möta en sund konkurrens
och ge företagen möjlighet att
också upprätthålla sysselsättningen.

Herr talman! Får jag härefter övergå
till huvudfrågan i regeringsdeklarationen,
nämligen förhållandet mellan Sverige,
EFTA och EEC. Dagens debatt
måste med denna utgångspunkt komma
vid en mycket läglig tid; debatten följer
omedelbart på det EFTA-möte här
i Stockholm där tillkomsten av det första
europeiska frihandelsområdet högtidlighölls.

Naturligtvis har det varit angenämt
att se tillbaka på de resultat som nåtts.
Mötet har väl dock i större utsträckning
präglats av övertygelsen att de
etappmål, som uppnåtts, måste följas
av ännu ett mål, svårare och viktigare.
Samtliga medlemsländer står nu inför
kravet att så snart som möjligt finna
en form för anslutning till en stor
europeisk marknad, till EEC.

Vi befinner oss nu i ett läge, då integrationen
mellan de bägge handelsblocken
i Europa rent tidsmässigt kräver
ett avgörande ställningstagande.

Frågan har ju också fått en allvarligare
prägel av att den handelspolitiska
splittringen ekonomiskt blivit alltmer
besvärande, framför allt för EFTA-länderna,
och det visar sig inte minst i
den svenska bytesbalansen som ju under
senare år visat miljardunderskott.
De svenska ekonomiska problemen har
tonats ned i regeringsdeklarationen. De
inledande avsnitten söker ge en ljus
bild av den svenska exportutvecklingen.
Det är visserligen sant att exporten
ökat på den allra senaste tiden. Samtidigt
måste man väl konstatera att exportökningen
uppenbarligen inte varit
tillräcklig, eftersom vi fortfarande besväras
av ett kännbart underskott i utrikeshandeln.
Den som tar del av regeringsdeklarationen
för att finna något
som skulle tyda på en ljusning i marknadsfrågan,
eller en redovisning av
planerade åtgärder av regeringen för

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
att bidra till en sådan ljusning, blir
besviken. Regeringen konstaterar att
några framsteg ännu inte kunnat göras,
I övrigt säger man egentligen endast
att situationen ställer krav på sammanhållning
och krav på konstruktiva initiativ.
Men vad för sammanhållning?
Vilka initiativ? Därom säges inte någonting.

När det gäller konstruktiva initiativ
har den svenska regeringen just nu tydligen
inget mer att falla tillbaka på.
Man säger att vi skall avvakta, vi skall
se resultaten av de engelska initiativen.
Det är formuleringar som vi har hört
många gånger i denna kammare. Vi kan
tydligen inte företa oss något själva av
en numera oförklarlig hänsyn till England.
Den engelska attityden vid EFTAmötet,
angiven av Mr. Brown, tycks gå
ut på att England inte får störas av de
andra EFTA-länderna, så länge Englands
anslutning till EEC diskuteras.

Det är en ståndpunkt vi inte bör
acceptera. Tvärtom ger den oss anledning
att se över vilka självständiga initiativ
från Norden som kan tas. Det
finns många skäl som talar för att Norden
bör uppträda gemensamt för att
förbereda de kontakter som kan bli
möjliga att uppta med EEC. Genom det
ekonomiska samarbetet i EFTA har de
nordiska länderna ekonomiskt växt samman
på ett sätt som man tidigare inte
vågade drömma om. Det väsentliga resultatet
av EFTA har varit att vi inom
EFTA:s ram erhållit en gemensam
marknad, en gemensam nordisk marknad.

Under åren 1959—1965 ökade exporten
inom den internordiska handeln
med 146 procent, vilket kan jämföras
med att Nordens export till övriga
EFTA-länder ökade med 64 procent.
Varje nordiskt land avsätter i fråga om
industrivaror mera inom Norden än till
EEC.

Integrationen framgår emellertid inte
bara av handelsstatistiken. Även genom
gemensamma lagstiftningsarbeten, som
utförts inom Nordiska rådets ram, har

man nått långt med att åstadkomma en
gemensam arbetsmarknad, en mera harmoniserad
sociallagstiftning och liknande
ting. Samarbetet mellan de olika ländernas
näringsliv har också ökat genom
allt intimare kontakter mellan olika
branschorganisationer och genom
andra former av ekonomiskt utbyte.

Det finns mycket som återstår att
göra när det gäller att ta ytterligare steg
på integrationens väg inom Norden. Utbytet
av arbetskraft och företagsamhet
skulle säkert kunna underlättas genom
en harmonisering av skattelagstiftningen,
genom friare kapitalrörelser, genom
fri etableringsrätt, om dessa strävanden
fullföljdes och drevs av den svenska
regeringen.

Klart är, att redan nu har den ekonomiska
sammanvävningen gått så långt
att vi trots i vissa stycken skilda politiska
värderingar och skilda politiska
preferenser har gemensamma ekonomiska
intressen utåt. Samtliga nordiska
länder torde inse att varken den nordiska
marknaden som sådan eller
EFTA-marknaden är till fyllest.

Det är denna uppfattning som kommit
till uttryck i de många aktioner som
på senare tid gjorts från olika företrädare
inom näringslivsorganisationerna.
Dessa synpunkter har också utvecklats
och kommer att utvecklas närmare i
Nordiska rådet av en av våra representanter,
talman Leif Cassel i andra kammaren.

De nordiska länderna tillsammans
har i dag en icke föraktlig förliandlingsposition
gentemot EEC. Den köpstarka
marknad på 20 miljoner människor,
som Norden utgör, är EEC:s
största kund. Exporten från EEC-länderna
till Norden uppgick år 1965 till
3 670 miljoner dollar. Siffran kan jämföras
med att exporten till USA samma
år uppgick till cirka 3,4 miljarder
dollar. Den nordiska marknaden för
EEC-länderna är ungefär lika stor som
USA:s och Kanadas tillsammans. Det är
sant att Norden behöver EEC — men
det är likaledes ett faktum att EEC -

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

länderna har ett stigande behov av den
nordiska marknaden.

Det är denna ekonomiska styrkeposition
som har markerats genom den gemensamma
nordiska förhandlingsdelegationen
vid de nu pågående Kennedyförhandlingarna.
Kanske inte minst
till vår egen överraskning framstår
Norden, för att citera Sunday Times
från december förra året »som en handelspolitisk
stormakt i världen.»

Enligt min mening ligger det något
positivt och för framtiden förpliktande
i att de nordiska ländernas förhandlingsarbete
inom Kennedyronden kunnat
ske på en gemensam basis. Vad
som inträffat är att man inom de nordiska
länderna nu lärt att fästa mindre
avseende vid egna särintressen, för att
tillsammans kunna lägga en ökad tyngd
i vågskålen. Detta har heller inte undgått
att göra intryck på övriga nationer
— och då inte minst på EEC-länderna.
Att vi nått därhän är något vi har anledning
att glädjas över. Men det är
också något förpliktigande för framtiden.
Vi måste vidareutveckla detta
samarbete i våra ansträngningar att nå
förhandlingskontakt med EEC och söka
komma fram till sådana former för anslutning
till EEC som passar oss alla.

Ett nordiskt initiativ får inte ses
som ett uttryck för en önskan att försvåra
för England eller övriga EFTAländer
att nå överenskommelse om inträde.
Sverige, som ju var hårt engagerat
vid tillkomsten av londonöverenskommelsen,
måste finna det naturligt
att bestämt uppfylla de solidaritetskrav
som denna överenskommelse gav
uttryck för.

De mycket snabba skeenden som vi
upplevt i marknadsfrågan ställer stora
krav på den handelspolitiska beredskapen.
Högerpartiet har tidigare vid flera
tillfällen begärt besked om hur svenska
regeringen i olika lägen bedömt situationen
och vilken grad av beredskap
som föreligger. Vid varje tillfälle har
man från regeringens sida förklarat att
den svenska beredskapen är god. Så sä -

Ang. Sveriges handelspolitik
ger man också nu i deklarationen. Men
begreppet beredskap har många sidor.

Ser man till den rent tekniska beredskapen
vill jag gärna hålla med om
att det skett en viss förbättring under
senare år. Inom kanslihuset och inom
berörda departement och ämbetsverk
liksom inom näringslivet finns sakkunniga
som följt utvecklingen inom EEC.

Men hur är beredskapen i övrigt? Föreligger
det någon planering för olika
förhandlingssituationer? Vilka mått och
steg ämnar regeringen nu vidta, nu när
vi fått en ekonomiminister? År svenska
regeringen beredd att gå ut och förbereda
den svenska opinionen genom
upplysning om innebörden av svensk
anslutning till EEC? Vilka aktioner avser
svenska regeringen att företa för att
ytterligare sondera terrängen hos EECländerna?
På vilket sätt avser man att
vara aktivt pådrivande? Har statsminister
Erlander, handelsminister Lange
eller statsrådet Wickman planer på att
personligen öka kontaktverksamheten
på EEC-länderna? Tyst diplomati kan
många gånger vara mer framgångsrik
än drastiska utspel, men den får inte
vara så tyst att den uppfattas som ointresse.

Såväl Danmark som England har
särskilda marknadsministrar. I ett avseende
— i fråga om nedrustningsfrågorna
— har inte heller svenska regeringen
varit främmande för tanken att
markera en viss frågas speciella tyngd
på detta sätt. Från dansk och norsk
sida — men även engelsk —• har mycket
mera gjorts för att målmedvetet
förbereda opinionen på en EEC-anslutning.
Jag upprepar frågan: Är statsrådet
Wickman beredd att nu i regeringen
arbeta för en linje som innebär
att man också skall tänka på den svenska
opinionen i detta fall?

Hitintills har regeringens handlande
präglats av den inställning som handelsministern
gav uttryck för i fjolårets
utrikesdebatt, när han på min förfrågan
förklarade att regeringen inte

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
kunde engagera sig i en upplysningskampanj
för att tala om att Sverige
skulle anslutas till eller bli medlem i
EEC. Ett sådant förfaringssätt skulle
enligt handelsministern strida mot den
politik som regeringen förde. Gäller
den förklaringen alltjämt?

Även på det tekniska planet har regeringen
avslöjat viss bristande vilja.
Det gäller t. ex. inom den ekonomiska
politiken, inom skattepolitiken och
inom valutapolitiken, som ju ingalunda
drivits på ett sätt som underlättar en
harmonisering till de förhållanden som
råder och kommer att råda inom EEC.
Jag vill återigen erinra om beslutet i
EEC att senast den 1 januari 1970 samtliga
länder skall ha genomfört ett system
med mervärdeskatt. Man planerar
ju också för fria kapitalrörelser mellan
länderna, fri etableringsrätt och
en gemensam ekonomisk politik inom
hela EEC-området. Det är en utveckling
som från svensk sida inte bara skall
observeras, utan som också måste föranleda
motsvarande lösningar inom
Sverige.

Låt mig sammanfatta.

Det finns i dag en tyngd och kraft
bakom det som sker inom sexstaterna
och som direkt påverkar oss.

Det räcker inte med att vi har till
stor del hemliga utredningar som följer
olika harmoniseringssträvanden inom
EEC. Vi måste också i tid dra de praktiska
konsekvenserna — och de offentliga
konsekvenserna ■— av vad våra utredningar
visar.

Det räcker inte att vi i Bryssel har en
väl arbetande svensk delegation som
följer EEC-utvecklingens olika faser.
Delegationens arbete måste leda till
konkreta förslag från regeringens sida.

Det räcker inte med att regeringen
vid tillfällen som detta ger platoniskt
uttryck för sin anslutning till tanken
på ett vidgat europasamarbete. Den
svenska regeringen måste lika aktivt
som andra regeringar ta personliga
kontakter med de olika EEC-staternas

regeringar och med de avgörande personerna
i Bryssel.

Vår aktivitet och vårt intresse för
skeendet i Europa måste skärpas, inte
minst mot bakgrunden av att de oavbrutet
ökande kostnaderna för svenskt
näringsliv och de väsentliga svårigheter
som detta har att hävda sig i ett betydligt
kärvare marknadsklimat gör detta
nödvändigt.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Den snabba utveckling
som förekommit i ett stort antal länder
under de senaste decennierna har
främjat ett allt intensivare handelsutbyte.
Den höjda levnadsstandarden, som
gör anspråk på ett allt rikligare varusortiment,
och de förbättrade kommunikationerna
är ett par av de viktigaste
orsakerna till vidgade handelskontakter.
Specialiseringen inom olika områden
med åtföljande förbilligad produktion
gör det också önskvärt att varuutbytet
blir livligare. Det får därför
ses som en helt naturlig följd av den
utveckling som förekommit att intresset
för att få ett livligt utbyte av varor
mellan länderna blir allt starkare. Det
var också eu naturlig följd av utvecklingen
när diskussionen om ett västeuropeiskt
handelsområde inleddes.
Som alla vet ledde dessa överläggningar
tyvärr inte till något resultat, och
det är väl i dag bara att konstatera att
Frankrike hade den största skulden till
misslyckandet. Det har också framgått
av senare franska ställningstaganden
då det gällt det västeuropeiska handeissamarbetet.

Den utveckling som följde senare,
med bildandet av två sammanslutningar,
EFTA och EEC, var givetvis inte
lycklig, och det har sedan dess varit
en ständig strävan att få en samverkan
till stånd mellan de två sammanslutningarna.
Tillkomsten av EFTA måste
betecknas som en för vårt land mycket
betydelsefull händelse. Även om det

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

förelåg ganska stor tveksamhet den
gången då den svenska riksdagen beslöt
om anslutning till EFTA, kan man
nog konstatera att det samarbetet utfallit
mycket väl Att på relativt kort
tid nå fram till eu i stort sett fri marknad
på omkring 100 miljoner människor,
måste betecknas som ett gott resultat.

Det är emellertid inte de uppnådda
framgångarna som sysselsätter våra
tankar utan det är givetvis den framtida
verksamheten som upptar det mesta
av diskussionen. Då får man konstatera
att EFTA-samarbetet, även om det
är viktigt, endast är en etapp på vägen
mot målet. Vi måste arbeta vidare
för att få ett ännu större handelsområde.
Alla inser att det är en utomordentligt
angelägen uppgift att i någon
form få till stånd ett samarbete
med EEC. Om detta inte skulle lyckas
inom den närmaste tiden kommer kanske
både produktionen och handeln att
söka sig banor, som man annars inte
skulle ha slagit in på. Om vissa marknader
väl inarbetats och en stabilisering
ägt rum, blir det i en framtid
svårt att åstadkomma sådana förändringar
som vi kanske då önskar. Det
råder heller inte några delade meningar
om att vi i dag på allt sätt eftersträvar
samarbete även med EEC. Det ligger givetvis
inte bara i vårt lands intresse
utan också i världsgemenskapens intresse
att handelsutbytet mellan länderna
blir så livligt som möjligt.

Om man emellertid lämnar de önskemål
som vi kan ha om vidgat handelsutbyte
och övergår till realiteter, så ter
sig utsikterna för ett samarbete med
EEC tyvärr inte särskilt ljusa. I varje
fall förefaller ett sådant samarbete att
vara ganska avlägset. I regeringsdeklarationen
sägs det beträffande de brittiska
kontakterna:

»Det brittiska utspelet har vi tolkat
som ett bevis på brittiska regeringens
allvarliga vilja att få en anslutning till
den gemensamma marknaden. Tidigare
försök har strandat på franskt veto. Vid

Ang. Sveriges handelspolitik
de senaste samtalen i Paris var fransmännen
inte avvisande. Om den franska
attityden ändrats kan dock inte med
säkerhet bedömas.»

Därefter fortsätter man:

»Vi vet sålunda inte hur snart tiden
kan vara inne för att ta upp verkliga
förhandlingar med EEC. Vid mötet i
Stockholm kunde konstateras, att bedömningarna
går isär i detta avseende.
De flesta anser att det i varje fall kommer
att dröja avsevärd tid innan eventuella
förhandlingar slutförts.»

Särskilt med beaktande av de sista
orden förefaller det knappast sannolikt
att i synnerhet Frankrike är villigt
att ta upp förhandlingar med en del
andra länder förrän man slutfört det
stora problemet med Storbritannien.
Det kanske belyses ytterligare av att
den förhandlingsansökan rörande association
till EEC som Sverige ingav 1962
aldrig ledde till några förhandlingar.
Vi vet följaktligen inte heller om EEC
skulle ha godtagit de förutsättningar
som vi betraktade såsom nödvändiga
för att en sådan förhandling skulle
kunna komma till stånd. Det är fem år
sedan denna förhandlingsansökan om
association inlämnades, och ändå har
det inte hänt något i det avseendet.

Det kan ur den synpunkten diskuteras
om just denna dag är den lämpligaste
tidpunkten för en handelspolitisk
debatt. Andra synpunkter att beakta är
att de franska valen som nu avhålls
inte är helt avslutade. Detta inverkar
givetvis också på möjligheterna att tala
om förhandlingar vid denna tidpunkt.
Jag skall emellertid gärna tillägga att
det parti jag företräder givetvis önskar
att alla tillfällen skall beaktas för att
om möjligt få till stånd ett samarbete
med EEC. Jag vill dock tillägga att ett
sådant samarbete inte får ske till varje
pris. Det har i regeringsdeklarationen
påpekats — och det vill jag understryka
—• att vår neutralitet inte kan få
uppoffras för handelsintressen. Det förefaller
emellertid troligt att EEC i politiskt
avseende närmast gått mot en

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik

minskad betoning av de överstatliga elementen.
Inom NATO och atlantpaktssamarbetet
har ju också inträtt så avsevärda
förändringar, att de förhållandena
nu kan spela något mindre roll
än vad de gjorde när EEC bildades och
vi diskuterade dessa frågor här i kammaren.

Vi bör dock också vara starkt medvetna
om att den politiska betoningen
av EEC inte är den enda svårighet som
möter oss vid ett eventuellt samarbete.
Jag vill i första hand visa på två svårigheter
som måste ägnas stor uppmärksamhet
och i fråga om vilka våra
eftergifter inte kan tillåtas bli alltför
stora.

Den första är den etableringsrätt som
finns i EEC. Även om denna blir ömsesidig
bör man nog observera att ett
litet land ofta inte fullt kan hävda sig
mot de stora kapitaltillgångar som finns
i de större länderna. Det har i vårt land
redan vidtagits åtgärder för att förhindra
att större länder får för stort inflytande
t. ex. över svenska råvaruintressen.
Jag erinrar om statens inköp
av LKAB. Även andra liknande åtgärder
har vidtagits. Till vårt lands stora
tillgångar, som är av väsentlig betydelse
för exporten, hör ju skogsprodukterna.
I detta sammanhang bör man
observera att den förändrade lagstiftning
som antogs 1965 om bolagsförbudslagens
avskaffande innebär att, om
vi skulle tillåta fri etablering i vårt
land, inte bara svenska bolag utan också
företag i länder som deltar i ett sådant
samarbete finge möjlighet att förvärva
svenska skogar. Detta kan medföra
en för oss mycket besvärande situation.
Och detta är bara ett exempel
på de svårigheter som kan uppstå
om vi skall ha en etableringsrätt som
är lika fri som den EEC nu har.

Under de olika förhandlingsfaserna,
inom både EEC och EFTA, är det en
sak som har ställt till stora svårigheter
och föranlett långa överläggningar och
ibland rentav har hotat att stjälpa förhandlingarna,
nämligen frågan hur man

skall förfara med jordbruket inom de
olika länderna. Med den arrogans gentemot
jordbruket som regeringspartiet i
Sverige, i synnerhet under förra höstens
valrörelse, gett uttryck för kan man
hysa stora farhågor för hur det skall
gå med det svenska jordbruket. Jag
vill betona att andra länder förefaller
ha en annan inställning till jordbruket.
Observera att under förhandlingar vid
olika tillfällen har det just varit ländernas
intresse att skydda sitt eget jordbruk
som nära nog dominerat förhandlingarna!
Borde vi inte i Sverige lära
någonting av hur andra länder betraktar
sin livsmedelsförsörjning?

I regeringsdeklarationen framhålles
det att med all säkerhet torde u-ländernas
handelsproblem komma att få ökad
aktualitet. FN:s andra världshandelskonferens
skall hållas i New Delhi i början
av nästa år. Det sägs vidare att alla
är överens om att u-ländernas näringsliv
måste göras mera mångsidigt. Det
är säkerligen riktigt, vad som sagts i
regeringsdeklarationen, men man måste
också beakta att en förändring till högre
grad av industrialisering och — jag
betonar det mycket starkt — möjlighet
att konkurrera med industriellt högtstående
länder kommer att ta mycket
lång tid. Tills den förändringen har
skett måste vi beakta vad som också
sagts i regeringsdeklarationen, nämligen
att 85 porcent av u-ländernas export består
av råvaror, och därtill råvaror som
de till stor del själva behöver för sin
egen försörjning, t. ex. med livsmedel.

Därför vill jag fråga regeringen: Tror
man verkligen att man hjälper t. ex.
Indien genom att köpa socker för 37 öre
per kilo? Eller tror man att man hjälper
u-!änder genom att köpa deras livsmedelsråvaror
till priser som långt understiger
produktionskostnaden? Det är en
u-hjälpspolitik som jag inte har förstått
någon gång, och jag vet inte om någon
annan heller har begripit den. När man
nämner ordet u-hjälp, måste man beakta
att det är fråga om hjälp. Det tar mycket
lång tid, innan vi kan komma i

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

handelspolitisk balans med dessa länder.

Jag vill också ta upp ett problem som
har samband med ett vidgat handelsutbyte
och som samtidigt med strukturrationaliseringen
under de närmaste
åren kommer att bli mycket stark. Rationalisering
av företagen till större enheter
är säkerligen i många fall nödvändig,
men man bör vara medveten
om att den kommer att bjuda på stora
omställningssvårigheter. Rätt avsevärda
— vi får hoppas temporära — arbetslöshetsperioder
kommer att inträffa för
många som nu är sysselsatta vid företag
som kommer att drabbas av strukturrationalisering.
Vissa bygder kan komma
att drabbas mycket hårt, i synnerhet om
man där har en stark specialisering till
någon tillverkning som inte längre kan
hävda sig i konkurrensen med andra
länder, vilka i och för sig inte är konkurrenskraftigare
men där till exempel
levnadskostnaden är mycket låg, de sociala
förmånerna ringa och levnadsstandarden
låg. Om sådana företag, samtidigt
som de står inför en omställningsprocess,
skall mötas av konkurrensen
från ett ökat handelsutbyte utan skydd
och som inte sker på samma villkor,
måste de komma i en situation som de
inte överlever. Jag tror inte att det går
att behandla problemet så lätt att man
säger att den som inte är konkurrenskraftig
får do. Situationen på världsmarknaden
är alltför komplicerad för
att man skall kunna ta så lätt på svårigheterna.

Det är en kortsiktig politik att bara
se till vad som för ögonblicket kan importeras
billigt. Man måste planera på
mycket längre sikt. Som exempel kan
man ju visa på att vissa av de svenska
varven hör till de mest högrationaliserade
i världen, men de kommer
ändå på grund av statssubventioner och
andra besynnerligheter som förekommer
i vissa länder i en besvärlig situation.
Tillfälliga dumpingmetoder eller
dylikt får inte tas till intäkt för bortrationalisering
av företag, som måhän -

Ang. Sveriges handelspolitik
da efter en viss tid kan väl hävda sig i
konkurrensen på världsmarknaden. I
det fallet gäller väl också, vilket redan
nämnts i debatten, att en strävan efter
att få större företag inte ger vinster
under alla förhållanden. Det finns företag,
som räknat efter antalet arbetare

— och även räknat efter omsättningen

— inte är särskilt stora men ändå bedriver
en högrationaliserad produktion.
Det är mycket sannolikt att de kommer
att ha ett stort existensberättigande
också i framtiden.

I regeringsdeklarationen ägnas med
rätta stor uppmärksamhet åt exporten.
Var och en vet hur oerhört betydelsefull
exporten är för vårt land. Dess betydelse
har under senare år ytterligare
accentuerats genom att vår bytesbalans
har kommit i ett ofördelaktigt läge. I
regeringsdeklarationen sägs beträffande
EFTA-området:

»Tillsammans var de länder som nu
tillhör EFTA redan före sammanslutningens
tillkomst den största avnämaren
av våra exportprodukter. Sedan
dess har en i stort sett stigande andel
av vår export gått till dem. De två senaste
åren har ca 42 procent av vår
export avsatts inom EFTA mot 37 procent
året före dess tillkomst 1959.»

Jag är beredd att instämma i och
ytterligare understryka vad som har
sagts på den punkten. Det måste ligga
i vårt intresse att på allt sätt främja
försäljningen av svenska produkter i
andra länder. Det har emellertid just
förekommit en händelse, som ställer
denna strävan i en högst underlig dager.
Omfattningen av vad som har förekommit
skall jag inte bedöma, men
det kan ha sitt intresse ändå att i dag
diskutera det, när vi skall ha en handelspolitisk
debatt.

Genom en enligt min uppfattning
småfuttig bestämmelse har svenska företag
förhindrats att bedriva reklam i
TV vid ett världsidrottsevenemang, där
reklamen säkerligen skulle ha varit
avsevärd och skulle ha haft god effekt
på alla som besökte ishockey-VM. Där -

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
jämte skulle reklamen ha haft mycket
god effekt i det land där tävlingarna
hålles, och den skulle ha nått ett
stort antal länder, som är goda avnämare
av svenska produkter. Slutligen skulle
reklamen också ha kunnat påverka
svenska tittare i någon mån. Men just
för att den svenska TY-publiken inte
skulle besmittas av reklam i TV omöjliggjordes
de svenska firmornas reklam
i ett land, där i varje fall ett av
dessa företag haft en marknad sedan
mer än 40 år.

Det är av stort principiellt intresse
att få klargjort hur sådan reklam skall
behandlas i framtiden. Jag frågar därför:
Främjar man svensk export genom
att förhindra reklam i andra länder
för svenska varor? Min andra fråga
är: Ämnar regeringen, när avtalet med
Sveriges Radio skall förnyas, se till att
bestämmelserna utformas så, att svenska
företag inte sättes i särställning
gentemot utländska konkurrenter?

Är man angelägen om att den svenska
exporten skall främjas på allt sätt
måste man i allra högsta grad beakta
en sådan inte betydelselös sak som hur
reklamen för svenska varor skall bedrivas.
Man måste även följa med tidens
utveckling och, i det fall andra länder
har valt en annan väg än vad vi har
gjort beträffande reklam, på alla sätt
beakta vad som har skett och hur
svenska varor skall kunna hävda sig
på marknader i andra länder.

Herr talman! Jag vill avsluta mitt anförande
med att under hänvisning till
de iakttaganden som jag här gjort om
de svårigheter som kommer att möta
och vad som måste beaktas vid ett eventuellt
inträde i ett vidgat handelsområde
dock betona, att centern i högsta
grad är beredvillig att på allt sätt
främja ett vidgat handelsutbyte.

Herr WERNER (k):

Herr talman! I regeringsdeklarationen
sägs beträffande Sveriges anslutning
till en stor europeisk marknad, att vi

önskar en så nära anslutning som möjligt
utan att ge avkall på vår neutralitetspolitik.
Vidare sägs, att »vår utrikespolitik
ligger fast. Vi kan inte uppge
kravet på att fullfölja vår neutralitetspolitik.
» Sedan kommer en mening,
i vilken det sägs: »Det är emellertid
möjligt att sådana förändringar skett
inom EEC att när förhandlingar kan
bli aktuella de svenska utrikespolitiska
intressena lättare kan tillgodoses än vi
förutsåg 1962.» Tillåt mig, herr talman,
att i all korthet uttrycka några meningar
om hur vi från vårt håll ser på
detta.

Regeringen har tidigare klart deklarerat,
att Sverige inte kan ingå i EEC
på Romtraktatens grund. Det klargjordes
också vid Sveriges ansökan om association
1962, där man uttryckligen
angav de regler i Romfördraget för vilka
förbehåll måste göras med hänsyn
till vår neutralitetspolitik. Vad finns
det då för anledning att tro, och varpå
grundar regeringen sin tankegång,
att det är möjligt att sådana förändringar
inom EEC skall ha skett den
dag svenska förhandlingar kan bli aktuella,
att en svensk anslutning till EEC
skulle vara möjlig också med tanke på
vår neutralitetspolitik?

Beträffande Luxemburgöverenskommelsen
förra året säger regeringsdeklarationen
att innebörden skulle vara, att
utvecklingen i politiskt avseende gått
mot minskad betoning av de överstatliga
elementen. Någon formell ändring
i Romfördraget har dock inte
skett. Luxemburgöverenskommelsen,
som slöts i januari 1966, markerade slutet
på en krisperiod inom EEC som
orsakats av motsättningarna mellan
Frankrike och övriga medlemsstater.
Underlag för förhandlingarna var vissa
preciserade franska krav, så formulerade
att någon revision av Romfördraget
inte skulle behöva bli följden
om de accepterades. Den slutliga överenskommelsen
innebar inte någon sådan
revision. Vad Frankrike eftersträvade
var en överenskommelse om att

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

majoritetsbeslut i ministerrådet ej skulle
få träffas i frågor av vital betydelse
för ett medlemsland; vad som vore av
vital betydelse skulle det berörda landet
ensamt avgöra, övriga medlemsstater
föreslog att sådana frågor skulle undergå
tre läsningar i rådet före den
slutliga omröstningen. Fransmännen
menade att det förslaget inte gav tillräckliga
garantier. Man kunde till slut
endast konstatera, att man var enig om
att i vitala frågor göra allt för att nå en
kompromisslösning men att oenighet
rådde om vad som skulle göras då en
sådan inte var möjlig.

Bedömningarna av Luxemburgöverenskommelsens
resultat är olika. Den
hållbaraste tolkningen förefaller vara
att spörsmålet om majoritetsregelns användning
vid beslut i en för ett eller
flera medlemsländer vital fråga har
skjutits på framtiden, medan i övrigt
ingenting väsentligt har ändrats.

Det svenska handelsdepartementet
kommer i sin redogörelse för Romfördragets
tillämpning under verksamhetsåren
1964/1965 och 1965/1966 till
följande slutsats i frågan: »Genom

Luxemburgöverenskommelsen försvagades
det överstatliga inslaget i Romfördragets
institutionella uppbyggnad.
Dock kan icke nu — med hänsyn till
att Romfördragets text är oförändrad
— fastställas om denna försvagning är
av bestående eller övergående art. Medlemsstaterna
fortsätter nu att på olika
vägar söka påverka den institutionella
uppbyggnaden i riktning mot sina respektive
uppfattningar om hur den bör
se ut. Ett exempel härpå är diskussionen
om den nya kommissionens sammansättning.
»

Den franske utrikesministern Couve
de Murville gav i en intervju i London
i oktober förra året — det var för tidskrifterna
Realitetes och Enterprise —•
en pregnant redogörelse för den franska
synen på det överstatliga innehållet
i EEC. Han sade bl. a.: »Inget fördrag
innebär mer avstående av suveränitet
än Romfördraget, utom möjligen

Ang. Sveriges handelspolitik
de ytterligare överenskommelser som
franska regeringen har medverkat i under
de senaste åtta åren och som skapade
t. ex. EEC:s gemensamma jordbrukspolitik.
Ingenting innebär så
många åtaganden som berövar den
franska regeringen, och följaktligen
Frankrike, friheten att besluta på en
rad områden och i väsentliga frågor.
Vi kan inte längre fastställa våra tullar
i framtiden eller våra matpriser eller
våra villkor för export eftersom det
snart blir en gemensam handelspolitik»
o. s. v. Det är inget fel på allt detta,
säger Couve de Murville, frågan är bara
hur ett land avstår sin suveränitet på
något område. Och han upprepar den
franska hållningen vid förhandlingarna
i Luxemburg: »Vi har alltid sagt att
det skulle vara mycket svårt att politiskt
och praktiskt föreställa sig, under
nuvarande internationella förhållanden,
att ett land skulle tvingas till
viktiga åtaganden som det inte själv
är överens om. Jag säger viktiga åtaganden,
och vad som är viktigt är naturligtvis
föremål för diskussion.»

Det är uppenbart, att det inte är avståendet
av suveränitet i sig självt, som
är stötestenen för den franska regeringen.
Det handlar snarare om att skaffa
sig en formell återförsäkran, dels för
regeringen inrikespolitiskt, dels som
utpressningstillgång och växelmynt vid
förhandlingar med övriga medlemsländer.
Att Frankrike skulle vara berett
att medverka till en lösare integration
finns det inga som helst tecken på.

Efter Luxemburgöverenskommelsen
kom EEC:s utveckling mot allt starkare
integration i gång igen under fransk
medverkan. Man ligger trots den långa
krisen långt före i det tidsschema som
upprättats för det successiva förverkligandet
av integrationen.

Den gemensamma jordbrukspolitikens
upprättande ligger exempelvis ett och
ett halvt år före schemat, sedan viktiga
problem klarats sommaren 1966. Den
franska synen på vilka frågor som närmast
är mogna att lösas framgår av en

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
nyligen utgiven översikt från franska
utrikesdepartementet. Det gäller främst
sammanslagningen av EEG-byråkratien,
Euratom, samt europeiska kol- och stålgemenskapen.
Härigenom stärks kommissionens
ställning ytterligare. Det är
vidare slutförandet av jordbruksöverenskommelsen
samt samordningen och
inriktningen av jordbruket för att göra
det konkurrenskraftigt på världsmarknaden;
en fråga vars lösning u-länderna
torde avvakta med stor spänning
men med litet hopp. Fransmännen är
också villiga att påbörja förhandlingar
om den blivande gemensamma politiken
på transport-, energi- och skatteområdena.
Dessa förhandlingar torde
dock bli långvariga.

Vårt partis bedömning av vad som
skett är den, att det inte finns någon
välgrundad anledning att tro att medlemsländerna
i EEC skulle vara beredda
att uppge Romfördragets politiska
målsättning, och vi är därför alltjämt
motståndare till uppgång i EEC i en
eller annan form.

EEC:s målsättning är en politisk
union. Medlemskap i EEC är därför
oförenligt med vårt lands neutralitet.
EEC är dessutom ett handelspolitiskt
block med tullmurar utåt, vilka skadar
och försvårar de fattiga ländernas ekonomiska
utveckling. Medlemskap i EEC
är därför oförenligt med en uppriktig
vilja att bistå dessa länder. EEC är i
dag diskriminerande mot u-länderna.
Finns det någon anledning att tro att
en sammanslagning av EEC och EFTA
skulle bli mindre diskriminerande mot
dessa länder?

Vårt lands inflytande i olika internationella
organ måste begagnas för afl
söka ändra de rika ländernas sätt att
reglera sina affärer med u-länderna.
Sverige måste föregå med gott exempel,
oavsett övriga rika länders handlingssätt.

De industriellt utvecklade länderna
måste ge handelsfördelar åt u-länderna
utan krav på ömsesidighet och utan att
utsträcka samma fördelar till utveckla -

de länder. De måste acceptera att uländernas
industrier under uppbyggnad
skyddas så att dessa länder kan
utvidga sin export. De måste acceptera
att u-länderna ger varandra fördelar,
utan att ge industriländerna samma fördelar,
och de måste acceptera gemensamma
marknader inom u-länderna
med tullskydd utåt men avstå från att
själva använda samma system. GATTreglerna
måste revideras så att de gynnar
u-länderna och inte som nu de rika
länderna. Kvantitativa importmål, avsedda
att uppnås inom en viss tidsperiod,
bör uppställas för u-ländernas
köp av råvaror, halvfabrikat och färdigvaror
som framställs i u-länderna.
För att garantera köpkraften hos exporten
av råvaror från u-länderna bör
internationella varuavtal upprättas.
Industriländernas jordbruksprotektionism
måste överges. Tullar och avgifter
på såväl råvaror som halvfabrikat och
färdigvaror från u-länderna måste avskaffas.

Den internationella valuta- och finansieringspolitiken
måste ändras för
att möta u-ländernas behov. Internationell
finansiering i u-länder bör komma
från allmänna medel och ha multilateral
karaktär. Lämpliga FN-fonder bör
upprättas genom internationell beskattning,
bl. a. för att kompensera u-länder
för förluster genom prisfall. Det finansiella
biståndet till u-länderna måste
ges med långa amorteringsperioder och
låg ränta eller som gåva för att betalningen
av skulder inte skall tynga landets
ekonomi i uppbyggnadsskedet.

En vidare integrerad västeuropeisk
marknad bestående av EEC och EFTA
med nuvarande ekonomisk-politiska
maktstruktur och med gemensam tullmur
utåt skulle försvåra de fattiga ländernas
ekonomiska uppbyggnadsarbete.

Den västeuropeiska integrationen är
inte en inkörsport till internationellt
samarbete och arbetsfördelning. Den är
en återvändsgränd, vars beträdande
kan hämma lösningen av de europeiska
säkerhetspolitiska problemen, binda

Fredagen den 10 mars 196<

Nr 13

den fackliga rörelsen genom storföretagens
ökade möjligheter att manipulera
med arbetskraft och kapital i olika länder
samt underminera demokratien genom
att ytterligare avlägsna delar av
beslutsmakten från de folkvalda instanserna.

Denna integration, som på samma
gång möjliggör och förutsätter en tilltagande
kapitalkoncentration och utveckling
av monopolens makt, fortgår
oberoende av att »stormarknadens» institutioner
ännu inte har fått sin slutliga
form. Sverige är redan nu indraget i
denna process. För att lindra dess skadeverkningar
och bevara möjligheten
att dra vårt land ur de kapitalistiska
staternas nykolonialistiska politik måste
uppgivande av suveräniteten till övernationella
myndigheter avvisas och andra
handelspolitiska alternativ prövas.

Enligt min mening bör sådana alternativ
bygga på principen om handel
mellan suveräna stater världen över, reglerad
genom internationella överenskommelser
vilka tar berättigad hänsyn
till de fattiga ländernas utvecklingsbehov.

Herr talman! Jag har i korthet försökt
klargöra hur vårt parti i ett par väsentliga
avseenden ser på de frågor som vi
i dag diskuterar. Jag får kanske senare
tillfälle att återkomma för att ytterligare
redogöra för våra synpunkter.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Det var väl ingen av
kammarens ledamöter som hade väntat
att dagens debatt skulle tillhöra de mera
dramatiska i kammarens historia,
och så har heller inte blivit fallet. Jag
vill ändå ta upp några frågor, eftersom
de gjorda inläggen på många väsentliga
punkter innebär en bekräftelse
på hur pass nära vi står varandra i utrikeshandelsspörsmålen,
även om det
naturligtvis finns vissa polemiska övertoner.
Innan jag går in på den centrala
frågan om vår Europapolitik vill jag
emellertid i största korthet ta upp en

Ang. Sveriges handelspolitik
del uttalanden som gjorts om exporten
på andra marknader.

Man framhåller — bl. a. stödjande sig
på den statistik som redovisas i regeringsdeklarationen
— att vår export
till östländerna inte har ökat på ett
tillfredsställande sätt, och man efterlyser
statliga åtgärder för att förbättra
vår export på detta håll. Det är över
huvud taget påfallande vilken tro på
och vilket intresse för statliga åtgärder,
som i sådana frågor visas från
personer som annars ofta undanber sig
statligt stöd.

Vad kan vi då göra för att öka den
svenska exporten till östländerna? Ett
viktigt instrument som står till vårt
förfogande och som i hög grad används
är de statliga exportkreditgarantierna.
Inte mindre än två femtedelar av den
utestående garantivolymen avser faktiskt
export till Östeuropa.

Vad vi i övrigt kan göra är att, såsom
läget är, via de bilaterala avtal vi har
öka förutsättningarna för svensk export.

Det finns emellertid begränsningar i
våra faktiska möjligheter att öka exporten
så snabbt som man skulle önska,
och det är de begränsningar som orsakas
av de ofta återkommande kraven
från östländerna på krediter. Det är en
del av det allmänna problemet om exportkreditfinansieringens
betydelse för
vår utrikeshandel.

Också på ett annat område har framför
allt herr Dahlén men även herr
Holmberg uttryckt en, som jag är övertygad
om, inte allvarligt menad övertro
på den svenska regeringens möjligheter
att påverka utvecklingen utanför våra
gränser. Det gäller våra möjligheter att
få andra industriländer att driva en liberalare
politik gentemot låglöneländerna
— frågan har aktualiserats av
Koreaimportfallet. Självfallet är vi intresserade
av detta, men man skall inte
tro att vi genom bilaterala uppvaktningar
eller uppträdanden i internationella
organisationer kan realistiskt räkna
med att det på grund av våra in -

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
satser sker någon förändring. Detta
hindrar inte att vi gör vad vi kan. Jag
tar upp detta bara för att påpeka att
man inte skall tro att den typen av åtgärder
löser dessa problem.

Jag tänker inte fortsätta diskussionen
om åtgärderna i samband med importen
från Korea. Jag vill emellertid
framhålla att vi fortfarande efter de
vidtagna åtgärderna kommer att vara
Sydkoreas största exportmarknad för
textilier även i framtiden. Vidare vill
jag framhålla att det inte bara finns en
internationellt legal möjlighet att göra
denna typ av ingripanden mot marknadstörningar
— det är förutsatt i
GATT-avtalet och i bomullstextilavtalet
— utan det finns också en annan
motivering. Jag tror att herr Dahlén var
inne på den, och jag kan helt dela den.
Skall vi upprätthålla den stora tillgång
som den svenska arbetskraftens positiva
inställning till frihandeln är, måste vi
se till att de omställningsproblem och
de anpassningssvårigheter som vi ställer
företag och anställda inför inte blir
dem övermäktiga, ty då kan vi riskera
en rekyl som skulle göra att våra möjligheter
att också i fortsättningen bedriva
vår traditionella frihandel skulle
komma i ett starkt försämrat läge.

Det är emellertid Europafrågan som
är den viktigaste för vår utrikeshandel.
Det är också den frågan som tilldragit
sig den största uppmärksamheten i
diskussionen. Vi är naturligtvis alla
helt överens om att det är nödvändigt
för en i fortsättningen expansiv svensk
ekonomi att våra relationer till Europamarknaden
blir normaliserade. Det
är väl ingen som tror att de alternativa
marknader som vi kan hitta om vi
skulle komma i den som jag bedömer
det osannolika situationen — jag kommer
tillbaka till det sedan — att vi
skulle lämnas utanför EEC kan ge oss
någon likvärdig kompensation för de
nackdelar som vi kommer att få i
konkurrensen på EEC-marknaden. Det
är otvivelaktigt på den europeiska
marknaden som impulserna till en fort -

satt snabb produktivitets- och effektivitetsökning
för den svenska industrien
ligger. Därför är det sannerligen i ett
så att säga omedelbart egenintresse som
vi bevakar och följer denna fråga. Det
är också därför som vi i diskussionen
om det engelska regeringsinitiativet och
i diskussionen på ministermötet i EFTA
här i Stockholm har varit så angelägna
om att fullföljandet av det engelska initiativet
inte kommer att ske i sådana
former att vi riskerar ett snabbt avbrytande
av förhandlingarna och därmed
blir försatta i ett läge som skulle vara
sämre än det som rådde innan det
engelska initiativet togs och som skulle
kunna innebära att en slutlig lösning
skulle förskjutas ytterligare framåt i
tiden.

Det är naturligt att i detta sammanhang
frågan om den engelska regeringens
s. k. EFTA-solidaritet har ställts —-den togs upp både av herr Dahlén och
herr Holmberg. Som bekant gav den
s. k. Londondeklarationen 1961 en viss
formalisering av denna EFTA-solidaritet.
Innebörden var att inget EFTA-land
skulle göra upp sina relationer med
EEC utan att samtliga andra EFTA-länder
också hade fått sina vitala intressen
tillgodosedda. När frågan om
EFTA-solidariteten under de senaste
ett å två åren har diskuterats på EFTA:s
ministermöten har solidaritetsdeklarationerna
inte fått denna formellt preciserade
innebörd, utan man har nöjt
sig med ett informellt åtagande att ha,
fullständigt och öppet, snabb information
och konsultation innan man vidtar
några förändringar i sina relationer till
EEC.

Då kan man naturligtvis fråga: Innebär
inte detta en uttunning av den ursprungliga
Londondeklarationen? På
den frågan tror jag att det enklaste svaret
är att i dagsläget finns det ett sakligt,
reellt underlag för EFTA-solidariteten
som är starkare än olika solidaritetsdeklarationers
innebörd, nämligen
att vi nu har ett etablerat frihandelsområde
med de ekonomiska bindning -

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

ar som detta innebär. Eftersom vi vet
att under alla omständigheter kommer
också enligt det gynnsammaste alternativet
för den engelska regeringen ett
fullt medlemskap för England i EEC
att dröja till en avsevärd bit in på
1970-talet. I det läget har frihandelsområdet
varit i existens så länge att
jag bedömer det som helt uteslutet att
några nya tullbarriärer skulle byggas
upp mellan EFTA-länderna. Och om
detta gäller mellan England och de andra
EFTA-staterna så gäller det naturligtvis
i ännu mycket högre grad om
Norden. Jag är helt säker på att det på
den europeiska kontinenten finns en
stark förståelse för och känsla av att
den etablerade gemensamma nordiska
marknaden har kommit för att stanna.
Detta gäller Sverige, Norge, Danmark,
och det gäller också — och där har det
naturligtvis en särskilt stark politisk
motivering — i mycket hög grad Finland.
Jag tror inte att något land på
den europeiska kontinenten har intresse
av att de viktiga kontakterna och
den anknytning av den finländska ekonomien
som EFTA-samarbetet innebär
skall klippas av i samband med EFTAstaternas
kanske individuellt varierande
uppgörelser med den gemensamma
marknaden.

Jag skulle kunna fortsätta resonemanget
och ge ett annat skäl varför jag
inte bedömer frågan om EFTA-solidariteten
mellan England och de nordiska
länderna som ett allvarligt problem.
Skälet är ett ekonomiskt argument. Jag
är nämligen rätt övertygad om att de
nordiska länderna och kanske framför
allt Sverige i verkligheten har ett mycket
lättare förhandlingsläge gentemot
sex-staterna än vad engelsmännen har.
Skulle EEC göra upp med engelsmännen
om medlemskap, vilket naturligtvis
för dem innebär ett stort, ekonomiskt
och politiskt genomgripande beslut, så
framstår i jämförelse härmed en uppgörelse
med Sverige som en oerhört
mycket mindre och enklare fråga.

Jag tror därför aldrig att den si 3

Första kammarens protokoll 1967. Nr 13

Ang. Sveriges handelspolitik
tuationen behöver uppkomma där frågan
om EFTA-solidariteten verkligen
ställs på sin spets. Det saknas ekonomiskt-faktiskt
underlag för att den situationen
skall uppkomma.

Låt oss övergå till frågan om den
svenska beredskapen. Vi har i och för
sig fått oppositionens instämmande i
att den utredningsmässiga beredskapen
är om inte god så i alla fall acceptabel.
Det är klart att detta är en viktig
form av beredskap. Men, säger man,
den verkliga beredskapen är en fråga
om den effektivitet man utvecklar för
att underlätta framtida förhandlingar
både utåt genom kontakter och internt
genom lagstiftning.

Beträffande de yttre kontakterna är
jag inte säker på att rubrikknipande
utlandsresor är det effektivaste sättet
att förbättra våra förhandlingsmöjligheter.
Det har nog inte undgått någon
att de kontakter som äger rum i olika
sammanhang mellan företrädare för den
svenska regeringen och företrädare för
EEC-staternas regeringar under senare
tid har varit betydligt intensivare än
tidigare. Det är självfallet att ingen
svensk regeringsmedlem träffar en kollega
från någon av dessa stater utan
att marknadsfrågorna — vår attityd och
deras attityder, våra behov och deras
behov — kommer upp till diskussion.

Vi vet att det är sannolikt att nästa
steg i det engelska närmandet till
EEC kommer i vår. Det betyder att den
svenska regeringens handlande i den
situationen naturligtvis redan i dag är
föremål för överläggningar inte bara
inom den svenska regeringen utan även
med de andra nordiska staterna och
övriga EFTA-länderna, framför allt
Schweiz, så att ett samordnat och så
effektivt uppträdande som möjligt kan
komma till stånd. Alla tänkbara alternativ
prövas på ett konstruktivt sätt.

Men förbereder vi då opinionen tillräckligt
på den här frågan? Ser man
bara på den ekonomiska sidan av saken
skiljer sig de omställningsproblem
och de påfrestningar, som i varje fall

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
under en övergångstid blir följden av
en EEC-association, inte från de påfrestningar
och problem som är huvudämnet
för vår ekonomisk-politiska debatt
i dagsläget, nämligen den svenska
utrikesbalansen, den svenska pris- och
kostnadsutvecklingen, vårt näringslivs
internationella konkurrenskraft, hela
strukturomvandlingen, ja, alla de frågor
som vi verkligen — och där tror jag
inte att herr Holmberg vill anklaga oss
för att vara passiva — lagt ner vår
energi på att föra ut till det svenska
folket. Det är precis de frågorna i sak
som blir aktuella också i samband med
Europafrågan.

Jag skall inte här gå in på alla olika
detaljfrågor som varit uppe och de
element av vår ekonomiska politik som
kan komma att påverkas av en EECanslutning.
I samband med diskussionerna
kring kapitalrörelserna har det
frågats, varför vi inte ändrar vår valutareglering
så att den blir mer i överensstämmelse
med den praxis som tilllämpas
i EEC. På det vill jag svara att
EEC-staterna inte är så förfärligt liberala
som en del människor i Sverige
kanske tror. År de formaliter liberala,
så har de en mycket stor förmåga att
realiter upphäva sin liberalism.

På den mest angelägna punkten —
som herrar Dahlén och Holmberg tog
upp — och som gäller svenska företags
etablering i utlandet och utländskas
etablering i Sverige och det produktionssamarbete
som därvid kommer till
stånd, är tillämpningen av den svenska
valutaregleringen helt fri. Som bekant
sker bara en registrerande prövning,
då det gäller att utföra valuta och
ta upp utländska lån för direkta investeringar
i utlandet, d. v. s. investeringar
för produktionsändamål.

I skattefrågan pågår en fortlöpande
uppföljning av vad som händer på skatteharmoniseringens
område i EEC. Vi
har en särskild kontaktman i finansdepartementet
som svarar för denna
fråga och som regelbundet reser till
Bryssel. I fråga om den väsentligaste

skattefrågan, den indirekta beskattningens
utformning, har det svenska utredningsmaskineriet
verkligen varit effektivt;
jag tänker naturligtvis på mervärdeskatten.
Jag tror att man kan
påstå att skatteberedningens utredning
om mervärdeskatten har utgjort förutsättningen
för att Danmark inom en
sannolik nära framtid får en mervärdeskatt
och att Norge — det tror jag
också är sannolikt — kommer att allvarligt
pröva en mervärdeskatt om något
eller några år. Det svenska utredningsväsendet
har för dem som tycker
om en mervärdeskatt verkligen gjort
en stor tjänst för dess utbredning.

Som bekant överses vår egen utredning,
och det kommer att föreligga ett
förslag som gör att de tekniska punkter,
där det ursprungliga förslaget väckte
betänkligheter, klaras av. Vi har med
detta således skapat en beredskap för
ett relativt snabbt beslut om mervärdeskatt.
Det är klart att frågan om mervärdeskatt
inte bara har samband med
EEC, utan den kan diskuteras även på
grund av sina egna meriter.

Etableringsfrågan är en av de stora
och verkligt viktiga frågor som det i
och för sig vore värt att föra en egen
och lång debatt om. Den har utretts
länge, och utredningsarbetet har intensifierats
i syfte att finna en form för
lagstiftningen som tillåter oss att i icke
diskriminatoriska former skydda de
väsentliga intressen, som vi med vår
nuvarande etableringslagstiffning vill
skydda. Jag vill i detta sammanhang
också nämna — utan att därmed inbjuda
till en debatt om den statliga investeringsbanken
— att det finns ett
sätt att bevara företagen i svensk ägo,
nämligen genom att skapa sådana möjligheter
för finansiering, utbyggnad och
rationalisering på den svenska marknaden,
att inte företagen, för att kunna
finansiera utbyggnader, blir mer
eller mindre automatiskt pressade att
söka sig till utlandet och till utländska
ägare.

Därmed har jag kommit fram till den

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

punkt som jag tycker är huvudpunkten
i beredskapsfrågan, nämligen, att den
enda effektiva beredskapen inför en
svensk anslutning till EEC i sista hand
och helt avgörande ligger i den allmänna
ekonomiska politik vi för, i vår
allmänna utveckling av produktivitet,
effektivitet och konkurrenskraft. Yi kan
göra hur många fina utredningar som
helst och ändra lagstiftningen, men om
vi går in i förhandlingar med ett svagt
betalningsbalansläge, så är det en mycket
större belastning i förhandlingarna
än en eventuell brist i den mera formella
utredningsapparaten.

Till slut vill jag — utan att återuppväcka
den gamla kära diskussionen om
anslutning genom medlemskap eller association,
om handelsavtal och frihandelsområde
— bara klarlägga att när
vi sagt att utvecklingen inom den gemensamma
marknaden har förändrats
och att därmed utgångsläget för diskussionerna
om en svensk anslutning
till EEC har förändrats, så menar vi
med detta inte att vi skulle ta lättsinnigare
på den formella karaktären
av vår anslutning nu än vad vi gjorde
1962. Yad vi har sagt är att gemenskapens
karaktär förändrats, framför allt
naturligtvis genom det avgörande medlemslandets
inställning när det gäller
överstatlighet, när det gäller NATO-anknytning,
när det gäller relationerna
till Östeuropa och Sovjetunionen. Den
förändring av hela klimatet inom EEC
som detta medfört, bör — och det är
den enkla slutsats vi har dragit — öka
förutsättningarna för att få vår anslutning
ordnad i sådana former att vi
kan fullfölja vår neutralitetspolitik.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Det fanns två uttalanden
mot slutet i statsrådet Wickmans
anförande vilka onekligen stred ganska
mycket mot den allmänt positiva
inställning som han hade till svensk
anknytning eller anslutning till EEC.
Det ena var att statsrådet Wickman

Ang. Sveriges handelspolitik
sade att avgörande är inte utredningar
eller propaganda utan den allmänna
ekonomiska politiken och förutsättningarna
för en produktionsökning. Framför
allt påpekade statsrådet Wickman
att ett svagt betalningsbalansläge skulle
vara en särskilt svår belastning. Då
kan jag inte annat än konstatera att
den ekonomiska politik som regeringen
fört under de tre senaste åren har försämrat
våra möjligheter att nalkas EEC,
eftersom bytesbalansen onekligen starkt
försvagats jämfört med tidigare år ■—
i slutet av 1950-talet och i början av
1960-talet.

Låt mig sedan ta upp en annan liten
detalj. Jag fick en känsla av att statsrådet
Wickman ville framställa vår valutareglering
— vårt sätt att se på de
fria kapitalrörelserna — som högst
tillfredsställande. Men situationen är
ju ändå den att de svenska företagen
visserligen kan låna upp pengar i utlandet,
men de får inte använda pengarna
för att bygga upp företagen och
hålla sysselsättningen i gång inom landet,
inom de svenska gränserna. De
tvingas i stället att använda pengarna
för att etablera företag i utlandet. Jag
tycker att det resultatet onekligen kommer
i konflikt med statsrådet Wickmans
allmänna synpunkt. Huvudsyftet med
den tilltänkta statsbanken skulle tydligen
nu vara att de svenska företagen
skall ligga kvar i svensk ägo. Men detta
går också att åstadkomma genom lån
i utlandet om svenska företag får använda
pengarna inom landet. Det är
viktigt att man inte endast bevarar
svenska företag i svensk ägo utan också
ser till att de får producera här i landet
och därmed svara för en god sysselsättning.

Statsrådet Wickman kostade på sig
att i början göra en liten formulering
om »polemiska övertoner». Så kan man
naturligtvis göra. Frågan är om statsrådet
Wickman är helt fri från den
metoden själv då han talar om att
»rubrikknipande utlandsresor» från regeringarnas
sida till EEC nyttar föga

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
och att de inte är så bra. Det var ju en
hård och bestämd kritik mot Wilsons
sätt att agera och inte minst mot de
danska regeringsrepresentanternas upprepade
försök att nå personliga kontakter
i EEG och i Bryssel. Även Norges
handelsminister har, såsom statsrådet
Wickman vet, gjort en del besök på
kontinenten. Jag skulle kunna tillägga
att det i den svenska pressen har stått
att handelsminister Lange gärna å
EFTA:s vägnar skulle vilja göra en
rundresa. Skulle den rundresan i så
fall ske i all tysthet och inte ges någon
offentlighet?

Låt mig gå till den avgörande frågan!
Jag är fullständigt överens med
statsrådet Wickman om att det helt
enkelt inte finns några alternativa
marknader som -skulle kunna kompensera
os-s för EEC. Det aktualiserar hela
frågan om vår aktivitet. Enligt min mening
bör det vara möjligt för Sverige
att ta ett nordiskt initiativ för att
åstadkomma ett parallellt nalkande till
EEC från Norden å ena sidan och England
å andra sidan. Frågan är om inte
uppbyggnaden av det nordiska samarbetet
inom EFTA — och bl. a. om
man på detta sätt skulle föra det vidare
i form av ett direkt förhandlingsinitiativ
-—- ökar den inre balansen
inom EFTA och även leder till en starkare
förhandlingspos-ition för EFTAländerna
som helhet.

Det är bakgrunden till att jag så
starkt betonat det nordiska samarbetet
på denna punkt. Tyvärr har statsrådet
Wickman bar-a gått från den frågan i
stället för att närmare ge oss en förklaring
om hur den svenska regeringen
ställer sig till en direkt aktivitet för att
åstadkomma ett gemensamt nordiskt initiativ.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Wickman
gjorde i början en del svepande formuleringar
om övertro på statliga åtgärder
och sådant. För min del har jag

inte uttalat något på den punkten, men,
statsrådet Wickman, när det gäller den
handelspolitiska fråga jag talade om,
nämligen ingripandet mot exporten
från Korea till Sverige av textilvaror,
är det ju fråga om ett statligt ingripande.
Den svenska regeringen har ingripit.
Efter att först ha frågat handelsministern
-två gånger i remissdebatten
och sedan ha frågat statsrådet
Wickman vad den svenska regeringen
har gjort på det internationella planet
för att förhindra denna olyckliga situation
har jag här att konstatera, att svaret
är att regeringen är intresserad. Utöver
det innehåller svaret inte något
konkret. Jag frågade om regeringen
kunde nämna när den hade tänkt sig
att kunna avveckla ingreppet. Inte heller
på den frågan fick jag något svar.
Därför återstår ju verkligen den allvarliga
frågan om detta betecknar inledningen
till en ny regeringspolitik
när det gäller u-länderna. Vi är alla
överens om att svåra situationer kan
kräva ingrepp som vi inte önskar, men
det gäller ju att se till att vi undviker
att komma i sådana situationer. Sverige
är inte ensamt på plan. Vi skall inte ha
någon övertro på statliga åtgärder —
det håller jag med om — men i det
här fallet är det ju en svensk regering
-som har handlat eller visat brist på
handlande.

Statsrådet Wickman sade att det, om
Sverige inte kommer med i en ny stormarknad,
inte finn-s några likvärdiga
alternativ. Jag håller helt med om detta.
Därför gäller det ju att genomföra
de åtgärder som vi nu har möjlighet
till oavsett om vi kommer med eller ej.
I mitt föregående anförande räknade
jag upp en del saker som man borde
göra. Vi behöver säkerligen få större
möjligheter för företag i de olika länderna
att genom t. ex. aktiebyte skapa
grunden för en ny form av företagsverksamhet,
transnationella bolag eller
vad vi kan kalla dem. Vi behöver en
ny aktiebolagslagstiftning och en ny
skattelagstiftning.

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

Det var riktigt rörande att höra att
statsrådet Wickman tyckte att det
svenska utredningsväsendet var så bra,
därför att Danmark och Norge nu kunde
införa mervärdeskatt. Det är ju alldeles
utmärkt att vi samarbetar på det
sättet på det internationella planet och
att Danmark och Norge kanske hinner
före Sverige på den punkten. Jag har
ingenting emot att dessa länder är
snabba. Det skulle dock ha varit väldigt
bra om man kunde säga att i Sverige
har vi redan infört mervärdeskatten.
Men så bra är tydligen inte vårt
utredningsväsende!

När oppositionen år 1959 förklarade
sig vara motståndare till ett införande
av omsättningsskatten skedde det inte
därför att vi var motståndare till en
ökad indirekt beskattning utan därför
att det var fel skatt. Detta har vi upprepat
år efter år. Det har tydligen gjort
större intryck i andra länder än vad
det har gjort i kanslihuset. Detta är ju
ett av de verkligt allvarliga misstagen.
Det är ett utmärkt exempel på att regeringen
inte är villig och inte har varit
villig att verkligen ta itu med problemen
när det gäller internationell ekonomisk
samverkan. Det är ju sådana
här frågor som måste koordineras för
att vi inte skall råka i svårigheter.

Alla de exempel på önskvärda åtgärder
som är givna i denna debatt och
i andra debatter får nu från statsrådet
Wickman bara det svaret att utredningsväsendet
är bra, men något löfte
om åtgärder, att man verkligen skall
ta fram promemoriorna ur skrivbordet
och se till vad vi redan nu kan lagstifta
om för att öka våra samarbetsförutsättningar,
antingen vi kommer
med eller inte i en vidgad stormarknad,
ges inte.

Den enda säkra grunden är en god
ekonomisk politik, sa herr Wickman.
Ja, det håller även jag med om. Det är
ju då verkligen beklagligt att den svenska
riksdagen bara för en kort tid sedan
fick förslag om åtgärder som just
skulle försvåra en ökad internationell

Ang. Sveriges handelspolitik
samverkan. Den senaste omshöjningen
är givetvis en försvårande faktor, när
vi skall gå över till mervärdeskatt. Handelsbalansen
har herr Holmberg redan
talat om.

Debatten hittills ger inte något särskilt
starkt intryck av att regeringen
tänker förbereda oss i handling för
olika alternativ.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill ta upp tre saker
i statsrådet Wickmans senaste anförande,
nämligen opinionsbildningen,
mervärdeskatten och etableringen.

Opinionsbildningen kunde jag inte
undgå att sammankoppla med mervärdeskatten.
En samordning på skatteområdet
framstår ju som erforderlig, men
även om ingenting har sagts, har man
fått intrycket att regeringen intagit en
avvisande attityd gentemot mervärdeskatten.
Jag tror inte svenska folket har
den känslan att regeringen tänkt införa
någon form av mervärdeskatt. Snarare
är det väl så att varje gång oppositionspartierna
nämner mervärdeskatten får
vi ett avvisande svar från regeringen.
Det har byggts upp en hel massa svårigheter
mot den sortens skatt, och det
vore bara glädjande om opinionsbildningen
efter denna debatt inriktas på
att skapa förståelse för mervärdeskatt
i någon form.

Beträffande etableringsproblemen sade
statsrådet Wickman att han inte ämnade
dra upp någon debatt om investeringsbanken
i detta sammanhang,
men jag tyckte att han tog fram en
brandfackla i det fallet. Att via denna
bank söka stödja svenska företag blir
nog ett ämne som kommer att diskuteras
mycket. Statsrådets uttalande är lika
motsägelsefullt som allt annat tal från
regeringens sida om investeringsbanken.
Om jag inte minns fel, har det
sagts i promemoriorna att det inte alls
är tal om att företag skall få stöd om
de inte är bärkraftiga och konkurrenskraftiga.
Är det nu ändå meningen att

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
investeringsbanken skall drivas så att
den inte kommer att gå ihop ekonomiskt?
Jag vill tillfoga: Tror statsrådet
Wickman verkligen att något sådant
kommer att gå helt opåtalat förbi från
de länder vi samarbetar med? Om man
tillämpar diskriminering i det ena fallet
så kommer det säkerligen att upptäckas,
även om det skulle ske i form
av någon sorts hjälp från en statlig investeringsbank.
Sådana tankar kan nog
skrinläggas redan nu, den 10 mars, ty
de kommer säkerligen inte att accepteras
av de andra länderna. Därför tycker
jag att den tanke är ganska förflugen
som statsrådet Wickman framförde
i dag om investeringsbanken och etableringsrätten.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag förstår att mina uttalanden
om investeringsbanken verkade
förflugna, om man så till den grad
misstolkar vad jag sade som herr
Bengtson gjorde. Jag har aldrig ett
ögonblick, vare sig i detta sammanhang
eller i något annat, förutsatt att banken
skulle subventionera företagen. Investeringsbanken
måste få en så stor
utlåningskapacitet att den kan ställa
kapital till förfogande för de företag
som står inför stora, och lönsamma rationaliseringar
som inte kan finansieras
på den existerande marknaden. Självfallet
kommer bankens lån att lämnas
på marknadsmässiga villkor. I framtiden
kommer det i ökad omfattning
att uppstå fall där företag på grund
av brist på upplåningsmöjligheter på
den svenska marknaden kan tvingas
över till att söka delägarskap utomlands
och den vägen lösa sin finansieringsfråga.
Denna risk kan vi i varje
fall delvis avvärja genom investeringsbanken.

Vi ska f. ö. ej vara så oroliga för reaktioner
från EEC när det gäller subventionspolitik,
ty vi har, gudskelov, än så
länge ett mycket bättre »record» än
vad medlemsstaterna i EEC kan upp -

visa. Jag kan hänvisa herr Bengtson till
uppgifter om hur fransmännen rationaliserar
sin stålindustri. Det finns rätt
gott om subventioner i kreditgivningen
där, men detta är inte någon förebild
för den svenska investeringsbanken.

När jag sade att styrkan i vår ekonomi
är en avgörande förutsättning för
en genomförbar förhandling med EEC,
så menade jag att vårt läge i dag verkligen
inte är så förfärligt svagt som
herr Holmberg ville låtsas att det är.
Vår valutaställning är stark inte minst i
jämförelse med en del andra EFTAstaters,
och de framtida långsiktiga utsikterna
för den svenska betalningsbalansen
är också goda.

Så var det valutaregieringen på nytt.
Jag tror inte vi skall föreställa oss att
vår inhemska investeringsverksamhet
kan klaras med kapitalimport utifrån.
Det finns flera skäl mot det. Jag vill
bara nämna att skall vi bereda utrymme
för ökad investeringsverksamhet i vår
ekonomi, så får vi nog bekväma oss att
göra det genom att öka vårt eget sparande.

Sedan kom herr Holmberg tillbaka
till frågan om det nordiska samarbetet
i EFTA; och det är ett viktigt spörsmål.
Redan i dagsläget har tack vare
den nordiska sammanhållningen skapats
något mer av en inre balans inom
sjustatsorganisationen — denna består
ju av en jätte och sex andra stater, som
i förhållande till den stora brodern är
väldigt små. Jag vet inte om herr
Holmberg menar att vi just nu skulle
göra en nordisk säraktion gentemot
EEC. Det är klart att vi har anledning
att med våra nordiska vänner diskutera
hur de ser på den frågan. Svenska regeringen
har dock sagt sig att det i
varje fall tills vidare måste vara vår
uppgift att i de här förhandlingarna
hålla samman hela EFTA; vi bör inte
genom ett nordiskt utspel bryta upp
EFTA. Å andra sidan hindrar naturligtvis
inte det, att Norden uppträder
som en enhet inom EFTA i hela förberedelsearbetet.
Detta är tvärtom na -

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

turligt på grund av den sammanhållning
som finns mellan de nordiska länderna.
Men att vi skulle i dagsläget satsa
på ett isolerat nordiskt utspel, det
tror jag vore olyckligt med tanke på
sammanhållningen inom EFTA.

Slutligen gällde det mervärdeskatten.
Jag tror att när vi framstår som kritiska
mot denna skatt så är detta intryck
framför allt betingat av den fantastiska
upphaussning av denna skatteform, som
oppositionen gjort sig skyldig till. Jag
är ganska övertygad om att 90 procent
av dem som hör diskussionerna om
mervärdeskatt inte alls vet vad den innebär;
jag vill erkänna att det har
brustit i upplysningsverksamheten därvidlag.
Men de måste tro, utan att kunna
precisera det, att mervärdeskatt är
en mystisk och fin skatt som utan att
det egentligen märks skulle snabbt förbättra
hela det svenska ekonomiska klimatet,
liksom att regeringen på grund
av någon egendomlig halsstarrighet inte
vill gå med på att genomföra denna
reform. Ty jag har aldrig hört att oppositionen
i diskussionerna om mervärdeskatt
verkligen sagt precis som
det är — och det är ingenting besynnerligt
med den saken: mervärdeskatten
innebär höjd skatt för konsumenterna
och sänkt skatt på företagen. Jag
vill inte alls utesluta att det kan finnas
situationer där någonting sådant är
motiverat, men jag tycker att det vore
bättre om man klargjorde för den svenska
allmänheten vad skatten kommer
att innebära för folket.

Herr WERNER (k) kort genmäle:

Herr talman! På min fråga till statsrådet
Wickman om regeringens skäl för
tankegången, att det är möjligt att sådana
förändringar skett inom EEC att
en svensk ansluning till EEC skulle vara
möjlig också med hänsyn till vår neutralitetspolitik
den dag det blir aktuellt
med svenska förhandlingar, svarar
statsrådet att det har inträffat förändringar
i gemenskapens karaktär och

Ang. Sveriges handelspolitik
i hela klimatet, vilket borde göra det
lättare för oss att söka inträde med
hänsyn till vår neutralitetspolitik. Men
så länge de politiska målsättningarna
finns kvar i Romtraktaten —- och Sverige
har ju tidigare klart angett vilka
förbehåll som därvidlag måste göras —•
är väl ändå dessa avgörande för om vi
kan söka inträde eller inte. Klimatförändringarna
i sig själva kan ju inte ersätta
den formella fördragstexten.

Jag tycker att försiktigheten i handelsdepartementets
redogörelse är något
större än i regeringsdeklarationen,
när man uttalar sig om detta; det finns
nyanser mellan de båda dokumenten
på den punkten.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag skall mycket kort
upprepa vad jag sade, eftersom herr
Werner lyckades ge det precis omvända
tecken. Jag sade att utvecklingen i
EEC-länderna inte gör det lättare för
oss att acceptera Romfördragets villkor
för fullt medlemskap. Den bör däremot
enligt vår bedömning göra det lättare
för EEC-staterna att godkänna de speciella
villkor som vi för fullföljande av
vår neutralitetspolitik måste uppställa
för en anslutning till EEC.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet Wickman
sade att oppositionen haussar upp
frågan om mervärdeskatten. Det är nog
inte så farligt med det. För bara någon
vecka sedan, när vi diskuterade investeringsavgiften,
sade jag att jag tror
det är en felsyn att tro att den skall
lösa alla problem. Detta har sagts
många gånger från vår sida. Jag skulle
egentligen inte ha behövt säga det här,
om inte statsrådet Wickman hade givit
en kommentar som gjorde mig något
förbluffad. Han sade att mervärdeskatten
innebär höjd skatt för konsumenterna
och sänkt skatt för företagen och
att sådant i vissa situationer »kan vara
lämpligt».

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik

Jag trodde verkligen att man inom
socialdemokratien var på väg bort från
sådana här försök att ställa olika grupper
emot varandra. Jag trodde att när
vi nu i snart tio år diskuterat denna
skattefråga, vi var överens om att göra
någonting som var stimulerande för
produktionen, för våra möjligheter att
höja levnadsstandarden för alla i detta
land. Jag trodde det var utgångspunkten.

I denna situation är frågan, vilket
skattesystem vi bör ha för att underlätta
vårt uppgående i en stormarknad.
Oavsett om vi kommer in eller ej,
är den saken av stor betydelse. Man
blir litet häpen över ett försök att ställa
upp olika folkgrupper mot varandra
och över att det inte presenteras någon
helhetssyn, som rimligen borde ligga
bakom denna diskussion. Jag hoppas
att detta var en felsägning och att vi
vid ett annat tillfälle får möjlighet att
diskutera frågan ur andra synpunkter.

Herr statsrådet Wickman tog upp investeringsbanken.
Jag hann inte säga
någonting om den förut. Det grundläggande
var, sade han, att vi har en
ekonomisk politik som är bra och att
detta är en förutsättning för att gå in
i en stormarknad. Investeringsbanken
skulle inrättas för att kunna låna ut
pengar till företagen. Men, herr Wickman,
i en ekonomisk politik som är vettig
måste vi absolut sträva efter en
kapitalmarknad som fungerar väl och
helst fungerar utan statliga ingrepp.
Det är alltså en väsentlig uppgift för
statsmakterna att stimulera enskilt sparande
och företagssparamde så att man
inte via statsbudgeten skall behöva
tvångsspara. Det är möjligt att vi här
verkligen har en skiljelinje mellan socialdemokratisk
politik och liberal politik.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Eftersom statsrådet
Wickman har lämnat finansdepartementet
skall vi kanske inte ta upp nå -

gon större diskussion om mervärdeskatten.
Men att beskriva mervärdeskattens
effekt så att den ökar skatten för
konsumenterna och minskar den för
företagen är kanske en väl enkel formulering
av en tidigare statssekreterare
i finansdepartementet. Man kunde
lika väl uttrycka saken på det sättet att
mervärdeskatten innebär en minskad
beskattning på sysselsättningen i exportindustrien,
vilket kan ha en stor
betydelse just i det sammanhang som
vi nu diskuterar.

Jag skall emellertid återkomma till
vad jag tycker är den väsentliga frågan,
nämligen Nordens ställning i dagsläget
som karaktäriseras av bristen på
förhandlingar. Statsrådet Wickman
framhöll att det inte är riktigt att genomföra
en säraktion från Nordens
sida. I varje fall har den svenska regeringen
den uppfattningen att vi får
handla så att vi inte bryter upp EFTA.
Självfallet är detta en synpunkt som
jag i allra högsta grad biträder.

Men vad är det som hänt? Jätten
inom EFTA, England, har drivit sin
egen linje. Det lilla landet Österrike
har också tagit upp förhandlingar med
EEC. Jag kan inte inse att ett nordiskt
initiativ på något sätt skulle störa bilden,
utan det skulle snarare klara ut
en del frågor om de nordiska ländernas
relationer till EEC vilka förr eller senare
ändå kommer att aktualiseras. Man
kan mycket väl tänka sig — vi hoppas
åtminstone det — en tidpunkt när England
har klarat ut alla de frågor som
inte är av ekonomisk innebörd, d. v. s.
rent utrikespolitiska frågor, i förhållandet
mellan England och EEC. När
detta läge har uppnåtts är det inte
säkert att det dröjer någon längre tid
för exempelvis de nordiska länderna
innan dessa följer efter och finner en
gemensam lösning, som även täcker
Nordens ekonomiska frågor.

Jag kan inte annat än beklaga att
statsrådet Wickman på denna punkt
representerar en viss passivitet, en överdriven
försiktighet, som jag tror är

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

oriktig i det läge vilket nu har uppstått
genom att England — visserligen
vokalt — säger sig fortfarande stå fast
vid Londonöverenskommelsen, men ändå
i handling agerar så pass självständigt
som det gör.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror liksom statsrådet
Wickman att kunskaperna om
mervärdeskatten inte är särskilt stora.
Men med hänsyn till detta och till att
denna skatt dock kan bli aktuell kan
man inom oppositionen, eftersom upplysningarna
från regeringshåll inte är
särskilt utförliga, undra om ändå inte
regeringspartiet borde känna något ansvar
för att korrekta upplysningar lämnas
om mervärdeskatten. Sådana uppgifter
har ju hittills lyst med sin frånvaro.
Vi har bara fått en del polemiska
inlägg mot mervärdeskatten från detta
håll.

Detta förhållande har enligt min mening
givit svenska folket det intrycket
att regeringen inte avser att införa någon
mervärdeskatt. Man har på denna
punkt att fullfölja en opinionsbildande
verksamhet.

Jag skall inte vidare gå in på frågan
om investeringsbanken, men jag vill
påpeka att vi sedan de fem raderna
om denna i finansplanen publicerades
har fått pressa ut varje upplysning om
vad som skall ske i denna fråga. Jag
vet inte vad detta kan bero på. Vi har
fått så knapphändiga, ofullständiga och
motsägelsefyilda upplysningar att det
inte är underligt att vi litet till mans
ställer oss frågande.

Statsrådet Wickman framhöll i dag
att det inte är meningen att investeringsbanken
på något sätt skulle användas
för subventionerande verksamhet.
Dess uppgift är att klara av kapitalproblemet,
vilket skall ske på fullt
marknadsmässiga villkor. Detta är en
mycket värdefull upplysning, som jag
vill tacka för att vi i dag har fått.

Ang. Sveriges handelspolitik

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Även om vissa detaljfrågor
i detta sammanhang som rör
mervärdeskatt och annat har sin givna
betydelse när Sverige måhända inom
några år skall uppta konkurrensen på
Europamarknaden, är det väl ändå på
det sättet, efter vad som har upplysts,
att det pågår utredningar inom finansdepartementet
på detta område. Jag
förmodar att om vi skall kunna på lika
villkor konkurrera handelspolitiskt i
en framtid, måste den svenska regeringen
i likhet med vad oppositionen
har föreslagit komma fram till att införa
en mervärdeskatt. Hur den över
huvud taget skall utformas är det väl
inte tillfälle i dag att ge sig in på.

Herr talman! Utöver detta vill jag inledningsvis
göra ett för mig positivt
konstaterande. När vi de första gångerna
diskuterade EEC, var lägren rätt
skilda i svensk politik. Verkligheten var
väl sådan att det gick en skiljelinje
mellan å ena sidan centerpartiet och
socialdemokratien och å andra sidan
högern och folkpartiet. Det är så mycket
mera glädjande att man i dagens
situation icke hemfaller åt de propåer
som den gången fördes fram i diskussionen.

Den redogörelse som statsrådet Wickman
här har lämnat visar både positiva
och negativa sidor. Med tillfredsställelse
noterar man EFTA:s agerande i fråga
om tullavvecklingen, och i det sammanhanget
vill jag, herr statsråd, bara
uttrycka den förhoppningen att den
engelska regeringen så som tidigare har
skett i fråga om genomförande av vissa
åtgärder, i fortsättningen inte skall
hindra de handelspolitiska relationerna
inom EFTA.

I fråga om tullavvecklingen spelar
förhandlingarna i Kennedyronden alldeles
naturligt en väsentlig roll inte bara
inom utan också utanför Europa.
Till det positiva får vi notera den nordiska
gemenskapen som även regeringsdeklarationen
ger uttryck för. Här vill
jag säga ifrån att även om Nordiska

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
rådet efter EFTA:s tillkomst i handelspolitiskt
avseende måhända inte
spelat den roll som tidigare var tänkt,
har Nordiska rådet fördjupat gemenskapen.
Jag förmodar att detta har varit
en bidragande orsak i positiv riktning
till de här åberopade gemensamma
förhandlingarna.

Jag vill till detta även knyta den
förhoppningen att när reella förhandlingar
om den gemensamma marknaden
blir möjliga, de nordiska länderna
skall uppträda med samma solidaritet
som jag här alldeles nyss har påvisat.
Det gemensamma utrymmet i fråga om
handeln är ju så stort att de nordiska
länderna gott och väl kan hävda sig
gentemot någon eller några av de s. k.
supermakterna. Det som dessutom är
glädjande inte minst från svensk synpunkt
är den ökade handeln mellan de
nordiska länderna. Låt mig också stryka
under vad som sägs i regeringsdeklarationen
om nödvändigheten av att
öka vår handel med öststaterna. För
ett neutralt land som vårt med vår
geografiska placering anser jag det viktigt
att handelsförbindelserna med hela
vår omvärld sker objektivt neutralt.

Till det mindre glädjande för de
skandinaviska länderna hör resultatet
av Wilsons goodwillresor till EEC-staternas
huvudstäder. Även om Englands
utrikesminister Brown i Stockholm gav
till känna en viss optimism, så finns det
faktiskt en negativ inställning hos stora
grupper i England till den gemensamma
marknaden. Det finns i England en
opinion mot ett inträde i EEC.

Får jag fråga statsrådet Wickman
följande: Tror statsrådet att engelska
regeringen har en ärlig strävan att
komma med i EEC? Skulle vad som
sker vara mer eller mindre ett avlelande
propagandajippo för Englands
egen skull, så kommer ju även de nordiska
länderna utan egen förskyllan och
värdighet i en negativ ställning.

Låt mig i detta sammanhang få ställa
ännu en fråga till statsrådet. Om
de Gaulles regering efter den slutliga

valomgången sitter kvar och man kan
förmoda att vetorätten mot England
då fortfarande finns kvar, har de nordiska
länderna i en sådan situation —
givetvis efter överläggningar med England
och om dessa blivit positiva — en
möjlighet att med Londonöverenskommelsen
i minnet inleda förhandlingar
om ett separat inträde för de nordiska
länderna i EEC? Om vårt land i ett
sådant läge skulle ha möilighet att
komma med i den gemensamma marknaden,
så kommer nästa frågeställning.
Romtraktaten är inte ändrad. Hur blir
resultatet av de förhandlingar som kommer
att äga rum? Vi talar i dagens läge
uteslutande om ett medlemskap de facto,
men kvar står den uppfattning som
jag här inledningsvis framförde att vi
har fört och för en neutralitetspolitik,
och då bör man väl om möjligt söka
andra vägar än ett direkt medlemskap.

Jag vet inte om jag lyssnade dåligt
till statsrådet, men jag fick över huvud
taget ingen riktigt klar bild av var regeringen
står i detta sammanhang. Det
är min absoluta övertygelse att man på
inget sätt har vikit från den linje —•
jag upprepar det — som vid ett tidigare
tillfälle var centerpartiets och socialdemokraternas
linje.

Utöver detta vill jag göra någon eller
några frågor till statsrådet. Genomför
man nu en harmonisering i fråga om
tullarna inom EEC, åtföljd av den bebådade
yttre tullmuren, EEC-tullmuren,
hur kommer då svenska regeringen att
ställa sig? För närvarande är ju våra
importtullar de mest liberala i Europa,
men man har väl inte i någon större utsträckning
beträtt denna väg på vissa
sektorer. Jag vill bara ta exempel från
textil- och skoindustrierna. Jag ber min
mittenbroder, herr Dahlén, om överseende,
om jag i denna fråga inte har
precis samma inställning som han gett
uttryck för från talarstolen här tidigare
i dag.

Själv har jag i en interpellation påpekat
dessa problem. Vi är alla medvetna
om att det över huvud taget inte

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

finns något som kan kallas för reella
världsmarknadspriser. Exporten från
de flesta länder är mer eller mindre
subventionerad. Kostnadsläget är i dag i
vårt land sådant att industrien har svårigheter,
och nödig hänsyn härtill bör
tas. Arbetsmarknadsläget innebär också
att man mycket noga bör överväga,
om vi i fortsättningen orkar med denna
liberala ohämmade import.

Jag vill med detta fråga, om man inte
i större utsträckning än som hittills
har skett bör beakta hemmaindustriens
svårigheter. Det är så mycket mer
nödvändigt som vi är ense om att det
skall finnas trygghet i anställningen
för våra svenska löntagare, och till detta
vill jag foga vårt ansvar för våra
företagare.

Till sist, herr talman, vill jag beröra
en fråga som gäller det svenska jordbruket
sett i samband med en fri marknad.
Jag skall, herr statsråd, inte alls
på något sätt ta upp en jordbrukspolitisk
debatt, ty det är ju inte meningen
med den handelspolitiska debatt som
nu pågår. Jag vill här bara påpeka, att
det inom svenskt jordbruk mer än i något
annat land har pågått såväl en inre
som en yttre rationalisering. Denna
kommer att fortsätta av sin egen naturliga
kraft —- och där skall jag sätta
punkt. Lönsamheten är i dag sådan att
vi mot ett sådant påstående inte kan
resa några som helst invändningar. Låt
mig, herr talman, bara inom parentes
säga — även om det inte hör till debatten
■— att det inte finns någon anledning
att uppförstora denna fråga,
när vi vet att cirka 4 öre av inkomstkronan
direkt angår jordbruket.

Min fråga blir: År regeringen beredd
att inom EFTA och framför allt med
tanke på den gemensamma europeiska
marknaden låta det svenska jordbruket
konkurrera på lika villkor?

Om regeringen icke accepterar denna
linje, blir resultatet, att även om vi får
en självförsörjningsgrad när det gäller
livsmedel på låt mig säga 60 eller 70
procent, så kommer med eventuella

Ang. Sveriges handelspolitik
medgivanden från andra länder i fråga
om kvottilldelning eller särskilda listor
utan hänsynstagande till lika rätt en
onaturlig affärsmässig prispress att i
hög grad förstöra möjligheterna för det
som jag vill beteckna som företaget
Svenskt Jordbruk.

Herr DÅHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett yttrande av
herr Sundin som föranledde mig att
begära replik.

Jag blev något förvånad över hans
formulering i fråga om den import
som äger rum från olika länder till vårt
land. Det intryck jag fick av hans anförande
var att han ansåg, att jag hade
nonchalerat hela problemet och tyckt
att man inte behövde göra någonting.
Herr Sundin hade väl inte tillfälle att
höra, då jag närmare utvecklade mina
synpunkter i remissdebatten, men det
var just därför att detta är ett allvarligt
problem ur många synpunkter,
som jag då krävde besked av handelsministern
om vad han hade för avsikt
att göra för att på en gång underlätta
möjligheterna för u-länderna att driva
handel med oss och samtidigt se till att
den svenska företagsamheten inte kom
i orimliga svårigheter.

Jag hade inte tagit upp det problemet,
om det hade varit så enkelt att
man kan nonchalera det.

Jag hoppas att herr Sundin väl i
grunden har samma inställning, att nog
vore det förfärligt olyckligt om vi helt
plötsligt, utifrån vårt gemensamma personliga
intresse för u-länderna, skall
säga: Nej, nu får vi säga stopp!

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det verkar underligt,
herr Dahlén, att mittenpartierna över
huvud taget skall diskutera denna fråga.
Jag förmodar att skiljelinjerna i och
för sig inte är stora. Skulle det ha varit
ett missförstånd från min sida, beklagar
jag detta.

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik

När emellertid herr Dahlén bl. a. var
inne på den import som kommer från
Korea, och jag själv, som är i mycket
nära kontakt med såväl textil- som
skoindustri i vårt land, med bestämdhet
hävdar, att våra svenska löntagare
skall känna trygghet i anställningen,
då förmodar jag att man i fortsättningen
inte bara så där ohämmat bör vara
vänlig mot u-länderna, även om jag,
som herr Dahlén vet, har en mycket
positiv inställning till u-hjälpen. Vi
måste också ta nödig hänsyn till de
ekonomiska resurser och till det arbetsmarknadsläge,
som råder inom vårt eget
land.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Det är tillfredsställande
att vi i dag, när riksdagen behandlar
den handelspolitiska situationen
för vårt land, kan konstatera att
EFTA:s målsättning, ett industriellt frihandelsområde
för en marknad på nästan
100 miljoner människor, no i huvudsak
är genomförd; dessutom tre år
tidigare än beräknat. Det är angeläget
att detta samarbete som betytt så mycket
för vår handel, framför allt för
handelsutbytet med de nordiska länderna,
fördjupas och förstärks. Den
andra målsättningen för EFTA, att
åstadkomma ett i handelspolitiskt avseende
enat Västeuropa, innebärande
bl. a. ett förenande av de två handelsblocken
till en marknad, den återstår
att förverkliga. Jag skall inte här diskutera
de olika förhandlingsalternativ
som kan komma att uppstå för vårt land,
de har ju redan belysts av den debatt
som hittills varit.

Herr Sundin framhöll i början av sitt
anförande att när frågan: om anslutning
till EEC var aktuell för några år sedan
riksdagen då var uppdelad i två
olika läger. Låt mig bara framhålla att
folkpartiet då hade en positiv inställning
till en anslutning till EEC. Men vi
bestämde os,s aldrig för formen. Vi ville
först undersöka de olika alternativen

för anslutning, associering eller medlemskap,
för att sedan bestämma vilken
form som skulle väljas. Däremot
fanns det tydligen andra, som först ville
bestämma formen, innan de olika alternativen
undersöktes. Det är emellertid
saker och ting som tillhör det förgångna
och som inte behöver diskuteras
i dag.

För ett land som vårt, där den ekonomiska
utvecklingen i hög grad är
beroende av varuutbytet med andra
länder, måste strävandena mot en europeisk
marknad vara av utomordentlig
vikt.

För att de industribranscher, som
till väsentlig del utgör grunden för
vår ekonomiska tillväxt, skall kunna
hålla sin position och utvecklas på
den internationella marknaden krävs
att vårt marknadsunderlag ytterligare
utvidgas. Det får i varje fall inte krympa,
vilket kan bli följden när EEC:s tullmur
den 1 juli nästa år nått sin definitiva
nivå. Det gäller t. ex. våra viktigare
industrier inom det mekaniska
verkstadsområdet. Många av våra mest
utvecklingsbara företag har ju redan
etablerat sig innanför EEC:s tullmur för
att inte gå miste om en viktig marknad.

Detta har kanske i och för sig inte
varit av någon större olägenhet, sägs
det, så länge vi här i landet ändå har
haft ett expanderande näringsliv med
brist på bl. a:, yrkesskicklig arbetskraft
och kapital. Men det bör framhållas,
att de företag som etablerar filialer i
EEC-län derna i regel tillhör de mest
progressiva och framgångsrika företagen.
Ett bortfall av den produktion som
förläggs till annat land är naturligtvis
till nackdel för vår produktionsutveckling
inom landet och för vår ekonomiska
tillväxt. Att den 22-procentiga
tullen tvingar t. ex. Volvo att för att
kunna konkurrera med EEC-ländernas
bilfabrikation förlägga en hopsättningsfabrik
till Västtyskland, som lika gärna
kunde ligga på Hisingen, är naturligtvis
inte bra.

Det kan också anföras andra skäl för

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

att vi bör vara intresserade av att förhandlingar
om inträde i EEG kommer
till stånd snarast möjligt. Vårt näringsliv
befinner sig ju i mycket snabb utveckling.
Vi talar om behovet av en
fortgående strukturomvandling för att
kunna följa med i den internationella
konkurrensen. I regeringens presentation
av tankegångarna kring den påtänkta
investeringsbanken falas det om
behovet av långtgående åtgärder som
ställer krav på mycket stora kapitalinsatser.

Men denna omvandlingsprocess är ju
en internationell företeelse, som äger
rum i alla industriländer. Inom EEG
kommer naturligtvis omställningen av
näringslivet att inriktas på största möjliga
effektivitet och största möjliga
samarbete inom denna stora marknad,
en marknad omfattande 200 miljoner
människor med dess mycket stora gemensamma
resurser. Denna omställning
både i fråga om näringslivets struktur,
dess inriktning och arbetsfördelning
sker efter denna stora marknads förutsättningar.
De större resurserna ger
kanske möjligheter till snabbare utveckling,
större och andra samarbetsmöjligheter
mellan företagen, t. ex. för underleverantörer,
och på många områden
kanske också till större företagsenheter.

År det då inte stor risk för att vår
industri, som säkerligen har stora förutsättningar
att hävda sig om den får
starta i tid och från samma utgångsläge,
kommer för sent in i denna omställning
och denna inriktning mot den
stora marknadens förutsättningar? Det
gäller t. ex. på ett för den industriella
utvecklingen så viktigt område som
forskningen, där en samordning av
EEC-staternas, resurser naturligtvis kan
leda till sådana resultat som ett enskilt
land aldrig kan nå. Många forskningsprojekt
i våra dagar kräver sådana resurser,
att det är otänkbart att ett
litet land, även om det är ett välutvecklat
industriland, ens kan tänka på
att ägna sig åt detsamma.

Ang. Sveriges handelspolitik

Låt mig ur en redogörelse över aktuella
EEC-frågor, som skrivits på Industriförbundet,
citera vad vice ordföranden
i EEC-kommissionen, Robert
Mar jolin, sagt om forskningsfrågan
inom den gemensamma marknaden:
»Visserligen talar man i dag väldigt
ofta om den vetenskapliga forskningen
och dess betydelse, men det är tveksamt
om opinionen är medveten om den
roll som vetenskapen verkligen spelar
i vårt samhälle.»

Hur skall vi då stimulera forskningen
inom EEC, frågar han och föreslår
följande frågor, som varje land för
sig kan vidta: Öka de allmänna bidragen
till tillämpad forskning och utveckling;
avskaffa sådana hinder som står
i vägen för bildandet av större företagsenheter;
föra en ekonomisk politik
som gör det möjligt för företagen
att finansiera sina forsknings- och utvecklingsprogram
i högre grad än vad
nu är fallet.

Därefter föreslår han följande åtgärder
som kan vidtas i samarbete mellan
EEC-länderna: Tillförsäkra maximal

spridning av de vetenskapliga forskningsresultaten,
t. ex. genom skapandet
av clearingscentraler; tillförsäkra
fri rörlighet för forskare mellan universitet
och andra högre läroanstalter
i EEC-länderna; uppmuntra och främja
samarbetet mellan universiteten.

Det synes mig som om ett industriland,
som i framtiden måste stå utanför
denna forskningsgemenskap, kommer
att ha ett starkt handikapp. Jag är medveten
om att statsrådet Wickman tagit
initiativ för att stimulera industriens
forskningsinsatser i detta land, och
visst är det angeläget att siatsa hårt på
vår inhemska forskning, men jag tror
att ett sådant samarbete i en vidgad
marknad måste vara av utomordentligt
stor betydelse även för vår industri.

Även om utvecklingen inom många
områden sannolikt går mot koncentration
— mot större enheter — kommer
dock stormarknaderna även i framtiden
att ha ett betydande inslag av mindre

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik

och medelstora företag. Stormarknaden
USA, som t. ex. i tekniskt avseende ligger
en bra bit före Europa, visar att
de mindre och medelstora företagen har
mycket viktiga funktioner i ett högt
utvecklat näringsliv. Jag vill även i
dag framhålla att den näringspolitiska
debatten i vårt land enligt min mening
tenderar till att undervärdera dessa
företags insatser.

Låt mig citera professor Dahmén,
som i sitt anförande vid konferensen
»Vårt ekonomiska läge» häromdagen
bl. a. sade följande: »Betoningen av de
stora enheternas överväldigande konkurrenskraft
har blivit en mani här i
landet på senare år, av någon anledning
huvudsakligen bland politiker,
kanslihusfolk, organisationstjänstemän
och litteratörer. Alltför många har angripits
av en lust att dramatisera vissa
obestridliga förändringar i förutsättningarna
för delar av industrien. Liksom
tidigare har den mindre och medelstora
industrien i många branscher
i verkligheten en väl så stor konkurrenskraft
som mycket stora företag.»

Det är av betydelse även för dessa
företag att vi så snart som möjligt kommer
in i det vidgade europeiska samarbetet.
Det är naturligtvis svårare för
de mindre företagen att alltför långt i
efterhand tränga sig in i den fördelning
av arbetsuppgifter och funktioner,
som näringslivet inom stormarknaden
kommer att vara uppbyggt av. EEC-tullarna
försvårar ju även för svenska industrier
att få beställningar på underleveranser
till EEC-länderna, under det
att underleverantörerna från den gemensamma
marknaden bär bättre konkurrensförmåga
på den svenska marknaden
i stort sett på samma villkor
som de svenska företagen.

I de exportframgångar som vi har
haft under den senaste tioårsperioden
har även de mindre och medelstora företagen
haft en betydande del. Det är
framför allt inom verkstadsindustrien
som denna företagskategori kunnat häv -

da sig på den internationella marknaden.

Det är ofta så, att de mindre företagen
inte har de kunskaper som krävs
för exportframgångar. Man har goda
kunskaper och erfarenheter beträffande
den tekniska sidan av produktionen men
försäljningssidan har ofta varit försummad.

Här har Småindustrins* Exportbyrå
varit till stor nytta. Exportbyrån har
cirka 1 200 registrerade klienter, men
har kontakt med betydligt flera. Små
industrins Exportbyrå fungerar i verkligheten
som exportavdelning för ett
mycket stort antal mindre och medelstora
företag. Under de senaste åren
har man koncentrerat sig på kollektiva
utställningar i andra länder där många
enskilda företag har framträtt som en
svensk enhet. En utställning i den riktningen
är båtmässan i Hamburg, som
just avslutats och där Småindustrins
Exportbyrå deltagit.

Ett annat medel att skapa köpkontakt
för de mindre företag är de gruppresor
som Småindustrins Exportbyrå
ordnar. De har gått till USA, England,
Holland, Belgien, Frankrike, Västtyskland,
Österrike, och nu står Finland
närmast i tur. Genom dessa resor, där
kontakterna med köpareföretagen omsorgsfullt
läggs upp på förhand, har exportbyråns
rutinerade personal varit
till utomordentligt god hjälp.

Småindustrins Exportbyrå, som således
är en exportavdelning för ett tusental
företag, har en personalbesättning
på fyra manliga tjänstemän plus
ett par sekreterare och ett statsanslag
innevarande verksamhetsår på 293 000
kronor. Småindustrins Exportbyrå
begärde en kraftig ökning av anslaget
detta år. Jag tycker att exportbyrån under
de gångna åren har varit mycket
försiktig i sina anslagsäskanden. Nu
ville man emellertid ha 467 000 kronor
för att skapa utrymme för ytterligare
personalresurser, men anslaget har i
statsverkspropositionen skurits ned till

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

367 000 kronor. Jag vill framhålla, att
ett satsande på Småindustrins Exportbyrå
skulle gynna de mindre och medelstora
företagens exportansträngningar.
Alla åtgärder vi kan vidtaga för att
verksamt främja exporten är till gagn
för samhällsekonomien, och det gäller
även de mindre och medelstora företagen.
Jag tror att en satsning på dessa
företags exportansträngningar skulle
ge god valuta.

Man kan även vidtaga andra åtgärder
för att främja de mindre och medelstora
företagens exportmöjligheter, bl. a.
permanenta utställningar med god service
i utlandet. Jag tror att vi därvidlag
har en del att lära av andra
länder, bl. a. Danmark. Man kan vidtaga
åtgärder för att stimulera samarbetet
både i fråga om produktion och marknadsföring.
Jag tycker att den permanenta
utställningen Norrland-center,
som helt nyligen öppnades här i Stockholm
och där norrlandsföretag genom
denna gemensamma åtgärd söker uppnå
bättre kontakt med köpare i både vårt
land och utlandet, manar till efterföljd
när det gäller vårt lands insatser på
den internationella marknaden.

Här har i dag berörts kapitalförsörjningen
till våra exportindustrier. Man
har varit inne på frågan om investeringsbanken.
I det sammanhanget skulle
jag också vilja säga, att det är alldeles
nödvändigt att man här inte
glömmer bort de mindre och medelstora
företagens kreditsituation och att man
även vidtar åtgärder för att dessa företag
skall få den andel av kreditförsörjningen
som motsvarar deras produktiva
insatser.

Det var inte min mening att i dag
ta upp företagens kapitalförsörjning,
men jag vill bara mycket kort nämna
några siffror, som belyser situationen
för företag med upp till 50 anställda.
Den totala utlåningen från kreditinstituten
till industrien var år 1965 12,6
miljarder kronor. Av denna kreditvolym
gick 1,9 miljard kronor till de mindre
företagen, d. v. s. ungefär 15 pro -

Ang. Sveriges handelspolitik
cent av den totala kreditvolymen till
industrien. Samtidigt kan konstateras
att den mindre industrien svarade för
22 procent av industriens totala produktionsinsats,
uttryckt i förädlingsvärde.
Det är alltså en betydande disproportion
mellan kredittillflödet från kreditinstituten
och produktionsinsatsen.
Denna disproportion kan uttryckt i
kronor beräknas till ungefär en miljard.

Här kan många åtgärder vidtagas för
att lätta de mindre företagens kreditförsörjning,
bland annat vidgade möjligheter
för bankerna att slussa över
AP-pengar, ökad utlåningsvolym för AB
Industrikredit och AB Företagskredit,
liksom även för företagareföreningarna.

Ett mycket glädjande resultat av utvecklingen
inom EFTA är den kraftiga
ökningen av handeln mellan de nordiska
länderna. I regeringsdeklarationen
angives, att handeln med våra nordiska
grannstater i det närmaste tredubblats
från 1959 till 1966. De nordiska
länderna har blivit mer och mer
beroende av varandra som marknader
och det bör ju också medföra en fortsatt
samordning och ett vidgat samarbete
inom näringslivet.

De ökade ekonomiska relationerna
har ju också resulterat i ett gemensamt
nordiskt framträdande i Kennedyrundan.
Jag instämmer gärna i regeringens
formulering att det måste betraktas som
en händelse av utomordentlig betydelse
för det nordiska samarbetet. Enligt regeringsdeklarationen
hade Sverige liksom
de övriga nordiska länderna till
en början svårt att få gehör för sina
krav, men sedan samarbetet inleddes
har förhandlingarna utvecklats på ett
tillfredsställande sätt.

Om detta samarbete inom internationell
handel kan stärkas och fördjupas,
så att Norden gentemot våra handelspartners
framstår som en enhet, måste
detta i alla handelspolitiska sammanhang
förstärka vår förhandlingsposition.
Norden är med sina 20 miljoner
konsumenter och sin relativt höga lev -

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
nadsstandard ett handelsblock med stor
köpkraft, och framför allt kan ju i
framtida förhandlingar om ett inträde
i EEC det faktum att de nordiska länderna
tillsammans är EEC:s största
kund påverka dem i gynnsam riktning.
EEC:s export till Norden 1965 uppgick
till 3,7 miljarder dollar. Den var således
större än EEC:s export till USA,
som uppgick till 3,4 miljarder dollar.
Det är glädjande att höra statsrådet
Wickmans tro på att den gemensamma
nordiska marknaden har kommit för
att stanna.

Regeringsdeklarationen speglar en positiv
inställning till vårt lands anslutning
till EEC. Det framhålles att man
inom EFTA med all kraft kommer att
fortsätta ansträngningarna att söka förena
de två handelsblocken till en enad
marknad, men det är ovisst när förhandlingarna
mellan EEC och EFTAländerna
kan komma till stånd. Jag
vill uttrycka en förhoppning om att
dessa förhandlingar inte dröjer alltför
länge och att regeringen är förberedd
för de olika alternativ som kan tänkas
vid sådana förhandlingar. Om det finns
en strävan att snarast möjligt ansluta
Sverige till den gemensamma marknaden,
så är det naturligtvis även nödvändigt
att hålla en hög beredskap,
att vara väl förberedd. Det har sagts
tidigare i debatten, att det är utomordentligt
viktigt med en hög utredningsberedskap,
att man noga följer utvecklingen
i EEC-länderna och att man
förbereder sfi g för att kunna börja
förhandlingar med minsta möjliga tidsutdräkt.

Även jag vill emellertid understryka
att förberedelserna också bör bestå i
konkreta åtgärder på olika näringspolitiska
plan. Jag hade tänkt säga några
ord om en reformering av vårt skattesystem,
men debatten har i det närmaste
redan uttömt detta ämne. Låt mig
bara säga att ett starkt motiv för att reformera
skattesystemet är ju att det nu
inom EEC sker en harmonisering av
skatterna för att förhindra att olika

bestämmelser i medlemstaterna snedvrider
konkurrensen. År 1970 skall mervärdeskatt
vara genomförd i EEC. Jag
tycker att detta är ett motiv för att en
reform påskyndas även i vårt land. Nu
har statsrådet Wiclcman talat om, liksom
finansministern gjort tidigare, att
den tekniska utredningen inom departementet
är i det närmaste klar och
att det i det avseendet föreligger en
hög beredskap. Det skall gå att införa
mervärdeskatt med mycket kort varsel.
Med tanke på den stimulans som omläggningen
av hela skattesystemet skulle
ha för näringslivet i den hårdnande
konkurrensen tycker jag inte att man
skall vänta med detta genomförande
till dess vi står inför en ansökan till
EEC utan det bör ske snarast möjligt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Regeringsanförandet
gav en värdefull historisk redogörelse
för de senaste årens händelseutveckling
och en överblick av det aktuella
läget. Jag tänker inte framföra någon
egentlig kritik, men vissa nyanseringar
i bedömningen skall jag tillåta mig.

En milstolpe på vägen mot framtiden
var otvivelaktigt den vid årsskiftet i
huvudsak slutförda tullavtrappningen
i EFTA. Inom näringslivet är man väl
medveten om de fördelar som detta stora
industriella frihandelsområde fört
med sig. Att särskilt den kraftiga ökningen
av den nordiska samhandeln är
ett glädjeämne vill också jag understryka.
Från min egen utsiktsplats i
Malmö har jag med intresse följt utvecklingen
av denna handel och framför
allt det stigande varuutbytet över
Öresund; den nordiska marknaden är
i Skåne en levande daglig realitet, skulle
jag vilja säga.

Men EFTA är ju ingen slutstation.
Med tanke härpå emotsåg jag och många
med mig med stor förväntan vad regeringsdeklarationen
efter det senaste ministermötet
i EFTA:s tecken i Stockholm
skulle innehålla om de fortsatta
integrationssträvandena och det aktu -

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

ella förhandlingsläget efter Storbritanniens
nyligen avslutade sonderingar
under herrarna Wilsons och Browns
sightseeing i EEC-huvudstäderna. Det
blev emellertid en spänd förväntans
upplösning i intet. Jag anklagar förvisso
inte statsrådet Wickman för detta
— det rår han inte för — men kanske
eu närmare analys från svenska regeringens
sida av det aktuella förhandlingsläget
och av vårt eget lands agerande
kunde ha varit på sin plats.

Det synes mig som om två förhandlingsalternativ
för dagen föreligger. Det
ena alternativet är att engelsmännen inom
de närmaste månaderna gör allvar
av sin önskan att söka inträde i EEC
och formligen ansöker härom. Enligt
dagens tidningar är oddsen i London
för att en sådan ansökan kommer i maj
månad. Man får hoppas att förhandlingsklimatet
skall vara bättre denna
gång än det var 1963. Såvitt jag kan
begripa, måste ansökan komma att gälla
fullt medlemskap. En associering är
för Englands del utesluten, om jag rätt
förstår saken. I utländska tidningar har
det sagts att general de Gaulle vid
Harold Wilsons besök i Paris skulle ha
antytt en tredje möjlighet — »quelquechose
des nouveaux et différent», något
nytt och olika. Men därom vet man ju
inte något närmare.

Om England inger sin ansökan, utgår
jag från att vårt eget land också måste
omedelbart och i ett sammanhang aktualisera
frågan om svensk ansökan
samtidigt med en motsvarande aktion
av de övriga nordiska länderna. Jag
hoppas att herrarna Lange och Wickman
och övriga kolleger ligger i startgroparna
utan alltför stora handikapp.
Jag förutsätter att regeringen då har
färdigstuderat vilka förbehåll som krävs
från svensk sida med hänsyn till vår
alliansfria utrikespolitik. Som den politiska
utvecklingen gått inom EEC de
senaste åren, bör väl helst ingenting
annat än ett fullt medlemskap komma
i fråga för Sveriges del. I regeringsdeklarationen
har man inte närmare gett

4 Första kammarens protokoll 1967. Nr 13

Ang. Sveriges handelspolitik
sig in på den saken. Platsen som en dirigerad
satellit till de stora skulle, tycker
jag, inte vara så angenäm ur svensk
synpunkt.

De tidigare betänkligheterna mot
Romavtalets regler om majoritetsbeslut
i ministerrådet — några talare har varit
inne på det — bör enligt min mening
numera vara ett övervunnet stadium sedan
man vid Luxemburgmötet i fjol på
Frankrikes krav enade sig om att för de
stora avgörandena tills vidare kräva full
enighet. Att majoritetsbeslut må förekomma
i tillämpningsfrågor är det
ingenting att säga om; en, sådan ordning
har man ju även inom EFTA.

Jag vill emellertid gärna i detta sammanhang
ge uttryck åt den förhoppningen,
att en svensk ansökan inte på
förhand förknippas med ett uppstaplande
av villkor på varandra på sätt
som tidigare har skett. Jag tror att eu
del av de onödiga förbehåll, som förra
gången gjordes och som ofta ventilerats
i den offentliga debatten, numera utan
vidare kan släppas — eller »spolas»,
som det heter på dagens språk. Det
säkraste sättet att åstadkomma ett misslyckande
av förhandlingarna är, såvitt
jag förstår, att ställa omöjliga villkor.
Sverige hör dessvärre inte till de mest
populära länderna på kontinenten. Vi
kommer inte att tas emot med öppna
armar enbart för våra vackra ögons
skull.

Det andra alternativet är att engelsmännen
vilar på hanen och ställer sin
inträdesansökan mer eller mindre på
framtiden, d. v. s. med utgångspunkt
från att förhandlingarna givit vid handen
att de Gaulle även denna gång på
ett eller annat sätt kommer att upprepa
sitt veto, d. v. s. Frankrikes nej.

Hur vårt land då skall förfara är det
för en enskild riksdagsman utan tillräckliga
möjligheter att tränga in i den
invecklade problematiken omöjligt att
ha någon absolut och bestämd mening
om. Det skulle i så fall endast bli ett
hypotetiskt resonemang, och ett sådant
ligger inte precis för min röst.

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik

Den konservative folketingsledamoten
Poul Möller framförde i Europarådet
i september den liknelsen, att om
ledarskeppet i en konvoj råkar ut för
haveri, måste de enskilda småfartygen
i ledarskeppets kölvatten söka sig till
hamnen bäst de kan. Det kan ligga mycket
i detta; det tål nog att tänka igenom
innan avgörandet träffas, kanske genom
någon form av skeppsråd.

Det nordiska blocket bör kunna ha
ett eget förhandlingsutrymme. Jag tror
att statsrådet Wickman hade rätt när
han sade, att det kanske ur EEC-synpunkt
är lättare att ta emot Norden än
att svälja England. Det fordras i varje
fall i detta senare alternativ en stark
positiv vilja, en aktivitet från den
svenska regeringens sida, förknippad
med gott omdöme, parat med försiktighet.
Vi får i vilket fall som helst inte
utsätta oss för riskerna att sätta oss
mellan två stolar, d. v. s. riskera EFTA
utan visshet om att vinna EEC.

Jag noterar med tillfredsställelse
uppgifterna i regeringsdeklarationen
om det omfattande utredningsarbete
som utförts respektive pågår. Jag vill
också begagna tillfället att ge en eloge
till vår utrikesrepresentation, inte minst
den i Bryssel, för dess vakna iakttagelser
på detta område.

I avvaktan på lösningen av det större
integrationsproblemet bör EFTA-regeringarna
se till att EFTA inte undermineras
inifrån. Jag syftar inte på faran
av att Österrike går över till EEC-lägret,
jag syftar på en annan sak, som jag
skulle vilja kalla det erosionsfenomen
som har uppträtt inom EFTA och som
består däri att det ena landet efter det
andra isolerat sänker tullen för någon
viss vara, därmed urholkande de
tullpreferenser, som dock är det sammanhållande
elementet i EFTA. Vi har
gjort så själva i ett enstaka fall, Danmark
har gjort det och framför allt har
Norge och Finland gjort det.

Jag skall ta ett par exempel. Norge
har på senare tid avskaffat tullarna på
borrkronor, som tidigare uppgick till

mellan 12,5 och 20 procent. Tullarna på
rulltrappor har sänkts från 20 procent
till 10 procent och tullen på radio- och
TV-komponenter, som uppgick till mellan
10 procent och 20 procent, har slopats.
Dessutom har tullen på rayonsilkegarner
och på ull halverats.

Också Danmark har genomfört några
sådana tullsänkningar, som kanske i
stort sett inte är så viktiga, dock med
ett undantag, nämligen den tullfrihet
som har införts för vissa elektriska
ugnar.

Även Finland uppvisar sådana fenomen.
Detta gäller t. ex. vissa halvfabrikat
på järn- och stålområdet, bl. a.
band, för vilka tullarna tidigare varierade
mellan 10 procent och 20 procent
men vilka nu blivit tullfria. Samma förhållande
gäller plåt, som nu blivit tullfri,
liksom sömlösa rör och aluminiumfolier,
på vilket tidigare utgick en 23-procentig tull.

Det är svenska intressen, som träffas
av dessa åtgärder. Man kan fråga sig
hur det förhåller sig med den berömda
EFTA-solidariteten på detta område.
Det är en betänklig utveckling. Om den
fortsätter, förlorar de nordiska länderna
sin attraktion som partners inom
EEC. Varorna kommer in i respektive
länder utan tullpålägg trots att det inte
åstadkommits någon förening mellan
blocken.

Jag undrar om statsrådet Lange, som
nu har uppenbarat sig i kammaren —
jag vet inte om han hört mina synpunkter
på detta — har några kommentarer
att göra?

Denna företeelse föregriper dessutom
vad som kommer att hända inom GATT
genom Kennedyronden.

Jag vill också särskilt stryka under
att handelshindren, även om exporten
för EEC-länderna gått över förväntan,
börjar bli alltmera besvärande för viktiga
exportvaror. Man emotser inom exportindustrien
med en viss oro den 1
juli 1968, när systemet med den yttre
tullmuren är färdigt. Ovissheten inför
framtiden är besvärande, och åtskilliga

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

svenska företag etablerar sig innanför
murarna för att vara på den säkra sidan,
i fullt medvetande om att det
eventuellt kan vara fråga om felinvesteringar
om en sammanslagning sker.

I avvaktan på en framtida anslutning
till EEC bör regeringspolitiken enligt
min mening också syfta till att på allt
sätt underlätta enskilda industriella
samarbetsavtal över gränserna till EEC,
möjliggörande konstruktivt samarbete
via ekonomiska engagemang, utbyte av
teknisk »know-how» och tekniskt forskningsarbete
eller samarbete på marknadsföringsområdet.

Ett värdefullt resultat som uppnåtts

— jag vet inte vilken som har äran för
det — är det avtal som nyligen träffats
med kol- och stålunionen. En nationell
isolering på kapitalområdet motverkar
å andra sidan dylika strävanden.
Jag är överens med en av de tidigare
talarna i denna debatt — jag tror
det var herr Bengtson — om att det
kan befaras att den blivande statliga
investeringsbanken kommer att bidra
till en viss svensk isolering på kapitalområdet.

I avvaktan på en framtida anslutning
till EEC måste vi också slutligen se till
att i och för sig fullt konkurrenskraftiga
svenska företag, vilka mycket väl
kan hävda sig på en större gemensam
europeisk marknad, inte slås ut genom
en mer eller mindre dumpingartad import
från länder med exceptionellt låga
arbetslöner.

Att EEC har ett starkt protektionistiskt
inslag är det orealistiskt att bortse
från. Enligt min mening får man inte
offra väl rationaliserade hemmamarknadsföretag
och dess anställda på extrema
frihandelsprincipers altare, om
jag får uttrycka mig på det viset. Jag
syftar kanske inte bara på Sydkorea

— i den delen hälsar jag med tillfredsställelse
införandet av licensgivningen
på importen från detta land. Detta ingripande
är inte en så stor sak som
det har blåsts upp till. Det är ingenting
annat än att man har fört in en

Ang. Sveriges handelspolitik
kontingentering för detta land, liksom
man har för andra östländer. Det blir
inte för Sydkoreas del något totalstopp
för importen utan bara någon minskning
— med 30 procent, om jag inte
tar fel.

I övrigt vill jag i denna sak hänvisa
till en motion i ämnet som jag och ett
antal meningsfränder väckt. Den behandlas
väl senare under vårens lopp,
och jag skall inte nu ta upp så mycket
tid därmed. Men jag vill understryka
att den stora omställningsprocess som
pågår inom svenskt näringsliv får tas
något piano, om det inte skall bli våldsamma
reaktioner på arbetsmarknaden.
Jag undrar om inte statsrådet Wicleman
själv var inne på den tanken. Jag menar
att statsmakterna över huvud taget
bör ägna större uppmärksamhet åt den
roll som hemmamarknadsindustrien
spelar för vår försörjning, vår beredskap,
vår sysselsättning och framför
allt för bytesbalansen. Jag instämmer i
denna del helt med vad som herr Sundin
sade tidigare i dag.

Det gemensamma nordiska uppträdandet
i Kennedyrundan inom GATT
med ambassadör Montan som sammanhållande
kraft måste hälsas med tillfredsställelse.

Även jag viil ägna några ord åt varuutbytet
med Sovjetunionen och andra
öststater. I dessa stora länder borde
föreligga en naturlig marknad för
svenska exportprodukter. Men utvecklingen
går mycket långsamt. Ökningstakten
är, såsom framhållits i regeringsdeklarationen,
mycket låg. Vid något
tidigare tillfälle talade statsrådet Lange
om att regeringen hade planer på viss
aktivitet. Jag skulle vara tacksam om
statsrådet informerade oss om vari denna
aktivitet bestått och vilka resultat
man därvid har vunnit.

Till sist vill jag ifrågasätta om inte
invandringen till Sverige av främmande
arbetskraft i rådande konjunkturläge
borde hållas inom något snävare
gränser än som tidigare varit fallet.

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Herr Sundin ställde en
del direkta frågor till mig, och jag vill
svara på dem.

Den första frågan formulerade herr
Sundin kanske litet odiplomatiskt rakt
på sak. Han frågade: Bedömer den
svenska regeringen att den engelska regeringen
har en ärlig strävan när den
nu närmar sig EEC, eller är det bara
fråga om — och där använde han ett
i svensk politisk debatt numera populärt
ord — ett propagandajippo?

Jag bortser ifrån att jag inte tycker
att det är särskilt korrekt att beskriva
en i hög grad vänskapligt sinnad regerings
agerande med de orden.

Bakgrunden till herr Sundins fråga
är naturligtvis från en viss synpunkt
fullt begriplig. Man vet att det finns ett
motstånd hos den största EEC-staten
mot ett engelskt inträde. Man vet också
att engelsmännen har stora bekymmer
för sin ekonomi, problem som kortsiktigt
inte blir lättare att lösa vid en anslutning,
utan snarare tvärtom. Att
Englands långsiktiga ekonomiska intresse
ligger i en anslutning är däremot
alldeles uppenbart, men det avgörande
skälet för det engelska initiativet
är naturligtvis politiskt, och jag tror
inte att någon ett ögonblick behöver
sväva i tvivelsmål om att den engelska
regeringen har en mycket ärlig och
uppriktig strävan att spela en ledande
roll i Europa.

Mitt svar på herr Sundins fråga är
alltså jakande. Det föreligger en mycket
ärlig och politiskt betingad önskan
att komma in i EEC från Englands
sida.

Herr Sundin ställde också en hel rad
hypotetiska frågor. Sådana är inte alltid
så lämpliga att svara på, och ofta
är det heller inte möjligt att svara på
dem på ett intressant sätt.

Till den typen av frågor vill jag hänföra
herr Sundins fråga om hur Sverige
och Norden skall agera om det
franska vetot kommer att upprepas.

Kan vi ta ett initiativ till association
med EEC ensamma med England utanför,
utan att bryta mot Londonöverenskommelsen? Jag

vill säga, att den situation, som
uppstår ifall de engelska försöken definitivt
och klart misslyckas, skulle innebära
en sådan förändring av hela
läget och införa ett så avgörande nytt
element vid framtidsbedömningen, att
de olika alternativ, som då får prövas
av Sverige, givetvis i hög grad kommer
att få prövas i mycket nära samverkan
och gemensamt med de nordiska staterna.
Även England får också ompröva
sin ställning. Det är inte särskilt
meningsfullt att nu ge anvisningar om
hur man bör agera i den situationen.

En svensk anslutning till EEC-marknaden
nödvändiggör ofrånkomligen en
anpassning av den svenska tullmuren
till EEC:s rådande yttre tullmur. Mitt
svar på herr Sundins fråga i det sammanhanget
är bara en hänvisning till
vad hans partiledare sagt i andra kammaren,
nämligen att de tullhöjningar
som anslutningen dessvärre kommer
att medföra är ett piller som vi tyvärr
får svälja — jag tror det var herr Hedlunds
formulering.

Den kanske viktigaste aspekten som
herr Sundin tog upp gällde neutralitetspolitiken.
— Jag fick nästan intrycket
att han ifrågasatte om regeringen
stod kvar på samma linje som 1962
när det gäller neutralitetspolitiken,
och han antydde att det skulle råda
något slags tveksamhet om vår ståndpunkt
i dag. Jag har svårt att förstå
hur man kan inläsa någon tveksamhet
i de formuleringar som gång på gång
upprepats och som även upprepats i
dagens regeringsdeklaration, där det
heter: »Vår utrikespolitik ligger fast.
Vi kan inte uppge kravet på att kunna
fullfölja vår neutralitetspolitik.»

Vår ståndpunkt är helt klar. Däremot
lever — det framgick framför allt
av vad herr Jacobsson sade — högerpartiet
kvar i lättsinnet från 19''62, även

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

om man nu anför skäl som gör att man
kan säga att detta lättsinne framstår
som något ofarligare.

Herr Jacobsson hade en formulering,
som jag tycker är verkligt illavarslande
och oroande, om den nu inte helt
enkelt har tillkommit genom ett förbiseende.
Han sade, att vi i de kommande
diskussionerna med EEC inte får
närma oss gemensamma marknaden
»med uppstaplade villkor», som skapar
en negativ reaktion mot oss. Han kallade
villkoren — de villkor alltså, som
gäller möjligheten att fullfölja vår neutralitetspolitik
— för »onödiga villkor».
Jag tycker det var en beskrivning
av vår utrikespolitik som ger vid handen
att vi kanske — även om vi trodde
att vi skulle slippa det — får återuppliva
den debatt vi hade 1962. Man kan
inte i det sammanhanget åberopa
Luxemburgöverenskommelsen och säga,
att den har löst alla problem, eftersom
man där fastställt en vetorätt
för varje medlemsstat i alla viktigare
frågor. Vi har en tradition som det är
nödvändigt för oss att följa. Den innebär
att vi betraktar de avtalstexter som
vi skriver under som bindande. Eftersom
Romfördraget inte har ändrats
med en enda bokstav av Luxemburgöverenskommelsen,
kan vi inte utan
vidare slå Romfördraget över ända genom
en hänvisning till Luxemburgöverenskommelsen.

Frågan om importen från Sydkorea
var uppe igen. Herr Dahlén hade i sitt
anförande en formulering som också
var litet överilad. Han ville beskriva
regeringens åtgärder som att vi nu
skulle säga stopp till handeln med
u-länderna. Det är en beskrivning som
har mycket litet med verkligheten att
göra, ty den import som äger rum från
Sydkorea till Sverige och som kommer
att fortsätta är också i fortsättningen
den största export som Sydkorea har.

Det är uppenbart att vi möter problem
vid fullföljandet av vår frihandelspolitik
— problem som naturligtvis
blir större när vi befinner oss i ett

Ang. Sveriges handelspolitik
konjunkturläge där svårigheterna att
omställa företagens produktion och arbetskraft
är större än de varit under
tidigare högkonjunkturer. Det kan därför
vara motiverat med tillfälliga avvikelser
för att göra omställningsprocessen
mindre smärtsam för dem som
drabbas av den, men detta innebär
inte något återfall till ett protektionistiskt
tänkande. Jag skulle vilja säga
att det inte är huvudsakligen på grund
av solidariteten med u-länderna som
detta är viktigt, utan det är viktigt för
vår egen skull, för att bevara effektiviteten
i den svenska ekonomien.

Slutligen vill jag säga några ord med
anledning av att herr Stefanson tog
upp frågan om de mindre och medelstora
företagen. Den diskussion som
vi haft i dag skall ju inte utvecklas till
en diskussion om investeringsbanken
— fastän jag personligen inte skulle ha
någonting emot detta — men jag vill
passa på att skingra ytterligare ett missförstånd
när det gäller denna bank, om
ett sådant missförstånd föreligger.
Självfallet kommer denna kreditinstitution
inte att i sin verksamhet bara
ägna sig åt stora företag. De omställningsproblem
och de kreditproblem
som strukturomvandlingen ställer företagen
inför kommer denna bank att
försöka möta helt oberoende av de lånsökande
företagens storlek. Eftersom
framför allt säkerhetsfrågorna är så
svåra att lösa för de mindre företagen,
är det möjligt att bankens speciella
konstruktion gör att den i många fall
kan vara alldeles särskilt intressant för
de små och medelstora företagen.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Mina värderingar om
eventuellt Englands ärliga uppsåt när
det gäller EEC har statsrådet Wickman
nu gett ett svar på —- och statsrådsord
skall ju vara värdebeständiga. Jag får
väl tills vidare känna mig till freds
med det svar som gavs på den frågan,

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik

även om det i marginalen måhända

kan göras en anteckning om ett visst

tvivel.

Den andra frågan, som jag här tog
upp, var hur Norden skulle agera om
England skulle misslyckas när det gäller
EEC. Herr statsrådet säger att det
är en hypotetisk fråga. Då skall jag
inte fördjupa mig mer i svaret än att
säga att även svaret var hypotetiskt
som sådant. Då får vi väl invänta den
tid, om den eventuellt kommer, när nya
ställningstaganden kan bli föremål för
diskussion.

När det gäller tullmurarna har jag
alls inte sagt att vi skall höja importtullarna,
utan jag framhöll att på grund
av arbetsmarknadsläget och andra orsaker
skulle det finnas fog för en längre
gående licensgivning än den som för
närvarande över huvud taget förekommer.

Sedan vill jag be statsrådet Wickman
om ursäkt, om han på något sätt tolkade
min inställning så, att socialdemokratien
skulle ha lämnat neutralitetspolitiken.
Anledningen till att jag tog
upp den saken i sammanhanget var bara
att när diskussionerna för närvarande
förs, trots att Romtraktaten inte
på något sätt är förändrad, så talar
man hela tiden om ett medlemskap som
sådant. Jag tror att vi måste hålla dörrarna
öppna mot den principiella inställning
som hela svenska folket för
närvarande har och tänka oss en associering
den dag det över huvud blir
möjligt.

Statsrådet Wickman gick förbi en
fråga — jag vet inte om det var av
glömska eller medvetet — nämligen
den som har med jordbruket att göra.
Jag upprepar frågan och hoppas att få
svar på den: År den nuvarande regeringen
beredd att låta det svenska
jordbruket handelspolitiskt på lika villkor
konkurrera såväl inom EFTA som
inom en ännu större marknad, nämligen
EEC?

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet Wickman
visade påtaglig irritation över ett uttryck
som jag fällde, då jag varnade
för onödiga villkor och förbehåll för
en svensk anslutning till EEC. Han
kanske inte lyssnade tillräckligt noga.
Han fattade uppenbarligen inte att jag
gjorde ett uttryckligt undantag för
neutraliteten. Jag liksom högerpartiet
är, precis på samma sätt som alla övriga
partier, av den meningen att ett
oeftergivligt villkor för vår anslutning
är att neutraliteten skall respekteras.

Statsrådet Wickman beskyllde också
oss inom högerpartiet för lättsinne. Jag
bestrider det. Vi har en mycket strikt
moral på detta liksom på alla andra
områden. Högern har hela tiden velat
säga ja till Europa och gör det även
i dag. År detta lättsinne?

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Det kanske inte, herr
Jacobsson, alltid är det högsta beviset
på moral att säga ja!

Jag vill också upprepa att jag tycker
det är lättsinnigt att tro att det svenska
högerpartiet kan omtolka Romfördraget
och sätta Luxemburgöverenskommelsen
i stället för Romfördragets bokstav.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Skall man tolka statsrådet
Wickmans ord så att han anser
att den politiska syftningen i Romfördraget
är ett hinder för svensk anslutning? Herr

statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att blanda mig i diskussionen i dag här
i kammaren. Jag har ingen önskan att
etablera mig som växelsångare tillsammans
med min nye kollega statsrådet

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

Wiekman. Men det må ändå, herr talman,
vara mig tillåtet att säga till herr
Gösta Jacobsson att Luxemburgöverenskommelsen
ju innebar — med protokoll
— att Frankrike uttalade att de överstatliga
bestämmelserna i varje fall tills
vidare icke skulle kunna tillämpas
gentemot Frankrike och för Frankrike
vitala intressen. De fem andra länderna
tillkännagav enstämmigt, att deras
uppfattning helt avvek från den som
den franska regeringen gett uttryck åt
och att Romfördragets bestämmelser
alltjämt fanns där och att dessa bestämmelser
också, när de fann lämpligt,
borde aktualiseras.

Därför är det mycket svårt att säga
om den tillfälliga nedtoning, varom regeringsdeklarationen
talar, verkligen
också kommer att bestå, men det är
för oss av oerhört stor vikt att bilda
oss en uppfattning om det. Endast
framtiden kan visa var vi befinner oss.

Det var som sagt inte för att säga
detta som jag fått ordet. Jag skall i
stället, herr talman, besvara den fråga
som herr Holmberg ställt.

Herr Holmberg har frågat om regeringen
vill — eventuellt i en vitbok —
redovisa vilka konkreta beredskapsåtgärder
på skilda områden som regeringen
vidtagit — och vilka åtgärder
som planeras —• för att i den marknadssituation
som nu föreligger underlätta
och påskynda eventuellt förestående
överläggningar om svensk anslutning
till EEC.

Interpellationen bär nära samband
med de frågeställningar som belysts i
den i dag framförda regeringsdeklarationen.
Genom de informationer och
kommentarer som lämnats i deklarationen
har interpellationen i väsentliga delar
besvarats, och jag kan därför begränsa
mitt direkta svar till några kompletterande
synpunkter.

Det finns välgrundad anledning understryka
att regeringens beredskap på
integrationsområdet är utformad ej endast
med hänsyn till det dagsaktuella
läget, till — som herr Holmberg uttryc -

Ang. Sveriges handelspolitik
ker sig — »den marknadssituation som
nu föreligger», utan med avseende på
varje tänkbar situation, så långt denna
kan förutses. Detta är regeringens
målsättning.

Vår beredskap är hög. Den består i
stora drag i att dels följa och analysera
vad som händer såväl inom som utom
EEC, dels så långt möjligt förbereda
oss för kontakttagande vid lämplig tidpunkt
och förhandling när tiden är
mogen härför. Det är mot den bakgrunden
man får se den beredskapsorganisation
vi har till vårt förfogande.

Som nämnts i regeringsdeklarationen
pågår i den interdepartementala grupp,
som har till uppgift att samordna förberedelserna
inför eventuella förhandlingar
med EEC, en genomgång och
komplettering av redan gjorda utredningar.
Denna genomgång och komplettering
tar sikte på inte bara att
närmare kartlägga och analysera utvecklingen
inom EEC utan också att
ingående förbereda beslutande instanser
för eventuella förhandlingar. Detta
tar sig bl. a. uttryck i dels en bedömning
av i vilken utsträckning Romfördragets
regler och tillämpningen av
dessa kan godtas från svensk synpunkt
och vilka ändringar i den svenska lagstiftningen
som behövs, dels — om
vi har svårigheter att godta reglerna
och tillämpningen — en prövning av
vilka medel som står till buds för att
uppnå målsättningen för den svenska
politiken inom olika sakområden.

Det ligger i sakens natur att detta
förberedelsearbete aldrig kan betraktas
som slutfört, i varje fall inte förrän den
dag vi kommit innanför EEC:s tullmur.
Utvecklingen inom EEC går vidare. Förberedelsearbetet
försvåras av att Romfördragets
regler på en hel del områden
ej förts ut i praktisk tillämpning
eller av att tillämpningsfoestämmelser
ännu inte utarbetats. Men även vårt
eget samhälle undergår förändringar,
som kräver bl. a. omarbetningar av vår
lagstiftning. Och även om vi därvid
tar erforderlig hänsyn till EEC-mark -

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
nådens system kan dessa förändringar
i vårt eget samhälle och vår egen lagstiftning
inte undgå att komplicera förberedelsearbetet.

Redan mot denna bakgrund kan man
ej räkna med att ett slutgiltigt utredningsmaterial
skall kunna presenteras.
Därtill kommer att materialet av naturliga
skäl till stor del måste bli av
förtrolig art. Det är ju fråga om ett
förhandlingsunderlag. Det har samma
karaktär som övrigt handelspolitiskt
förhandlingsmaterial och måste behandlas
på samma förtroliga sätt.

En hel del material är emellertid
publicerat. Den intresserade hänvisas
till senaste delen av den redogörelse
för Romfördragets tillämpning under
titeln »Europeiska ekonomiska gemenskapen»
som handelsdepartementet gav
ut i december förra året. På pärmen
till denna publikation finns en förteckning
över en rad skrifter angående den
europeiska integrationen och utvecklingen
inom EEC som handelsdepartementet
gett ut sedan år 1962. Det torde
inte i något annat land utanför EEC
ha förekommit att en så noggrann redogörelse
av Romfördraget och utvecklingen
inom EEC på detta sätt under
årens lopp fortlöpande redovisats allmänheten.

Men vår beredskap består självfallet
inte enbart av en uppföljning av vad
som faktiskt händer innanför och utanför
EEC samt av utredningar och överväganden
på hemmaplan. Den innefattar
också kontakter och överläggningar
med andra länders myndigheter och regeringar.

När det gäller kontakterna med våra
nordiska grannländer vill jag utöver
vad som sagts i regeringsdeklarationen
hänvisa till att redan när förhandlingar
med EEC var aktuella under åren
1961 och 1962 etablerades genom förmedling
av nordiska ekonomiska samarbetsutskottet
direkta kontakter mellan
de utredande instanserna i de nordiska
länderna. Vi bär under hand ställt
åtskilligt av vårt mycket omfattande

utredningsmaterial till dessas förfogande.
Genom en sådan anordning kan
utredningsresultaten stämmas av och
besvärliga metodfrågor tas upp till behandling.
Vi har härigenom fått en
närmare samordning av de olika ländernas
utredningar trots de svårigheter
som hänger samman med att utredningsarbetet
befinner sig på skilda stadier.
De nordiska samarbetsministrarna
har beslutat att samarbetet på detta
område skall intensifieras.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Eftersom statsrådet
Lange inte började med att besvara min
interpellation utan fällde några allmänna
kommentarer i anslutning till
herrar Wickmans och Jacobssons uttalanden
vill jag göra en liten utvikning.

Statsrådet Langes ord föll på det sättet,
att endast framtiden kan säga var
vi befinner oss. Därmed menade väl
statsrådet Lange att vi inte vet hur
Romfördraget kommer att tolkas. Romfördraget
finns! Vi vet inte hur Luxemburgöverenskommelsen
kommer att utvecklas! Detta

är tankegångar som jag har hört
statsrådet Lange utveckla tidigare, senast
i utrikesdebatten förra året, som
ju kännetecknades av att den svenska
regeringen när det gällde Europafrågan
uppträdde så till den grad försiktigt,
att den icke vågade ge uttryck för en
politisk vilja i fråga om hur Sverige
skulle finna en väg till anknytning till
EEC.

Såvitt jag förstår är handelsministerns
uttalande, som här åter upprepas,
på något sätt lika orkeslöst som statsrådet
Wickmans försök att föra tillbaka
debatten till 1962 års nivå. Jag
antar att åtminstone statsrådet Lange
under årens lopp har inhämtat så pass
mycket kunskaper och fakta i målet, att
det nu är lättare att göra en bedömning.

År det inte på det sättet, att det franska
vetot år 1963, som sedermera följ -

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

des av Luxemburgöverenskommelsen,
var en manifestation av att ett land
inom EEC kunde stå friare när det gällde
att tillgodose detta lands mera vitala
nationella intressen. För Sverige är
neutraliteten ett vitalt nationellt intresse.
Den fråga som vi nu ställer oss är:
I vilken utsträckning kan vi räkna med
att även Sverige skall få lättare att nu
tillgodose detta vitala intresse, när vi
försöker finna former för förhandlingar
med EEC?

Jag har velat betona detta med anledning
av det, som jag tyckte, besynnerliga
efterhandsangrepp som statsrådet
Wickman gjorde alldeles nyss genom
att frammana neutralitetsfrågan
såsom en partiskiljande fråga. Jag trodde
detta var ett stadium, som denna debatt
borde ha passerat.

Därefter vill jag övergå till interpellationssvaret.
Åtskilligt har redan berörts
i den tidigare debatten i denna
kammare bl. a. om vilka åtgärder regeringen
vidtar och inte vidtar för att
klara beredskapen. Jag har därför ingen
närmare anledning att kommentera frågan
utöver vad jag har gjort tidigare.
Däremot vill jag återigen stryka under,
att vad som är mest intressant nu är
hur man skall kunna få grepp om den
opinionsmässiga beredskapen. Man kan
inte förlita sig på att pressen skall sprida
tillräcklig kännedom om det material
som föreligger beträffande våra
möjligheter och vår inställning till EEC.
Här behövs ett ingripande från regeringen.
Hade regeringen haft en klar
politisk vilja i Europafrågan, hade det
varit naturligt att regeringen presenterat
sitt material i en vitbok.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Såsom högste överstepräst
i EEC- och EFTA-kyrkan gav herr
Lange mig dåliga betyg för mina kunskaper
i teologien. Han hade en egen
exeges av den heliga skriften på detta
område. Jag har händelsevis skriften

Ang. Sveriges handelspolitik
framför mig — det är alltså Luxemburgöverenskommelsen.
I denna står
det att medlemmarna under en viss
skälig period skall söka lösningar, som
kan bli accepterade av alla medlemmar

1 rådet under hänsynstagande till deras
ömsesidiga intressen och till artikel

2 i Romöverenskommelsen. Sedan tillfogas
det efteråt, att den franska delegationen
med hänsyn till denna paragraf
utgår ifrån att när det gäller frågor
av mycket viktigt intresse diskussionen
skall fortsätta till dess en enhällig
överenskommelse har blivit uppnådd.

Jag kan inte förstå, herr Lange, att
min tolkning rörande den politiska
uppluckringen av Romfördraget var felaktig.
Hade situationen varit en annan
hade Frankrike icke återinträtt i ministerrådet.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Efter det anförande
som herr Holmberg höll efter mitt svar
på interpellationen har jag egentligen
ingen anledning att åter komma upp i
talarstolen. Jag vill dock understryka,
att vi har framskaffat sådant material
som erfordras för opinionsbildningen
här i landet.

Jag vill även säga, att jag inte tror
att någon tillhörande denna kammare
har gjort mera för att förklara innebörden
av vår vilja att få en stor och
enhetlig marknad i Europa än jag
själv har gjort. Jag tror att ingen har
varit med om så många slutna och öppna
konferenser eller gjort så många offentliga
föredragsframträdanden i dessa
spörsmål som jag varit tvungen till
under de gångna åren. Jag förstår därför
fortfarande inte det berättigade
i anklagelsen på denna punkt.

Eftersom herr Jacobsson på nytt tog
upp Luxemburgöverenskommelsen, vill
jag säga att det inte kan bestridas att
förklaringen beträffande det överstatliga
momentets åsidosättande var en

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
fransk förklaring, som lika uttryckligen
bestreds av de andra — och det är det
avgörande.

Sedan vill jag bara rent allmänt och
mycket kort, herr talman, upprepa vad
jag i medkammaren utvecklat ganska
utförligt. Det väsentliga för oss är inte
bara att säga att vi för en neutralitetspolitik
som vi inte vill ändra på. Så
långt tror jag att alla partier i det här
huset är helt överens. Jag tror att högern
menar det också på fullt allvar.
Att det inte bara är en läpparnas bekännelse
har jag i varje fall fått intryck
av, när jag lyssnade till utrikesdebatten
i förrgår. Emellertid är det inte bara
detta det gäller.

Den dag vi kommer till förhandlingsbordet
gäller det att otvetydigt ange
vilka krav som vi måste ha uppfyllda
med hänsyn till Romfördraget och
med hänsyn till EEG som en process.
Vi skall kunna säga att detta måste vi
ha uppfyllt för att i realiteten följa den
politik varom den överväldigande delen
av svenska folket är helt överens.
Vi behöver inte formulera dessa krav
i dag, ty vi sitter inte vid förhandlingsbordet
nu, men vi måste under
mellantiden tänka på en sak utöver
detta att vara beredda nämligen att stå
kvar på neutralitetspolitikens grundval.
Vi måste se till att vi inte handlar
och uttrycker oss på sådant sätt
att vi komprometterar vår neutralitetspolitik
i omvärldens ögon. I dagens
debatt i medkammaren har jag funnit
att det föreligger en viss risk för att vi
kan göra det.

Nödvändigheten av att inte ge anledning
till missförstånd, som minskar
tillförlitligheten hos och tilltron till
vår obrutna vilja och vår förmåga att
fullfölja neutralitetspolitiken, kan inte
nog understrykas. Betraktar man detta
såsom ett sätt att komplicera närmandena
till EEC, så måste vi ändå ta den
komplikationen, ty detta är otroligt viktigt.

Herr Holmberg var inte med på den

tiden —- herr Jacobsson kanske följde
det närmare, men jag minns inte om
han tillhörde kammaren då — när det
i Bryssel, i kretsar som hade ganska
betydande inflytande, spekulerades i
den här frågan. Man sade att Sverige
naturligtvis inte skulle ha något medlemskap,
ty det ville Sverige inte ha,
vilket man förstod, men i så fall kunde
det inte bli fråga om någon association
heller. Varför, tilläde man, skall
ett land bara få de ekonomiska fördelarna
utan att betala det politiska priset?
För medlemskap fordras ju utöver
de ekonomiska förpliktelserna, uttalade
i Romfördraget, också medverkan
till att stärka det militära samarbetet
som exempelvis NATO representerar
och en vilja att se EEC som en grundval
för vidare utveckling mot en harmoniserad
utrikespolitik. Man sade i
dessa kretsar: »Håll ni bara ut», var det
råd som riktades till EEC-kommissionen
och även andra — »så skall ni se
att svenskarna kommer att överge den
neutralitetspolitiska kurs som de sedan
kriget så konsekvent följt. Den saknar
visserligen i dag förankring i svensk
opinion, men så fast är inte denna opinion
att man inte kan motse en ändring
i det avseendet.»

Kom ihåg detta. Se litet av vad vi
säger på de här punkterna — också
högerledaren har anledning att göra
det — mot bakgrunden av de diskussioner
som fördes 1961/62. Det gäller för
oss att under tiden innan vi kommer
till förhandlingsbordet inte på något
sätt handla så att vi minskar tilltron till
vår vilja och förmåga att fullfölja neutralitetspolitiken.
Och då kan vi inte
undgå att betona de krav den ställer på
oss i olika sammanhang. Måhända kan
den på några håll anses utgöra ett komplicerande
moment för våra möjligheter
att nå en uppgörelse. Men då får
det vara så — vi har många gånger sagt,
och det bör upprepas här, att neutralitetspolitiken
aldrig kan bli för dyr
för oss.

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Handelsministern utvecklade
de neutralitetspolitiska tankegångarna
med verklig känsla, men det
finns i alla fall anledning för mig att
göra en liten komplettering.

Man fick ju närmast det intrycket,
att regeringen nu försöker till varje pris
slå vakt om innehållet i vår alliansfria
politik. Men är det så säkert, herr talman,
att just en starkt avvaktande hållning
är det som mest markerar neutralitetspolitiken,
alltså den fråga som
herr Lange tog upp? Kan vi inte vid
ett senare tillfälle komma i ett läge, då
England kanske klarat sin förhandling
med EEC och vi står inför kravet att,
vare sig vi vill det eller inte, komma
med i EEC? Då är det inte lång tid att
förbereda, att driva våra synpunkter.
Kanske vi då kommer i samma obehagliga
läge som regeringen har försatt oss
i på ett annat område när det gäller
neutralitetspolitiken, nämligen att man
helt hastigt och plötsligt kastar fram
ett förslag om en nedskärning av försvarskostnaderna
som tagit sådan omfattning
att just vår neutralitetspolitik
har kommit något i gungning, inte
minst på grund av tidsmomentet.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill först upprepa
att jag inte betvivlar, att herr Holmberg
i grund och botten omfattar den svenska
neutralitetspolitiken sådan denna
återigen kom till uttryck i onsdagens
regeringsdeklaration. Men jag vill också
säga, att det suddiga sätt på vilket
han nu argumenterar väl ändå visar
hur berättigat det är då jag understryker
vikten av att vi inte kommer
på glid. Han säger att vi ett tu tre kan
komma i förhandlingar med EEC. Ja,
visst kan vi det. Men är det då något
fel att vi så klart har understrukit vilka
krav vår neutralitetspolitik ställer
på oss även när det gäller ett ekonomiskt
samarbete? Jag kan inte se det.
Det är nödvändigt att det sägs ut klart
och tydligt.

Ang. Sveriges handelspolitik
Jag kan avslöja att det var berättigat
när herr Holmberg sade att vi har dragit
fram detta vid några tillfällen. Jag
har gjort det själv. Jag gjorde det i den
senaste valrörelsen just med utgångspunkt
från det uttryckssätt herr Holmberg
använt bl. a. i en artikel i Finansvärlden.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Må det tillåtas mig att
konstatera att det är en i och för sig
ganska otacksam uppgift att komma
uppseglande på sluttampen i en debatt
som denna, sedan det mesta köttet har
skrapats av benen. Jag säger inte detta
som en anmärkning mot dem som gjort
upp talarlistan, utan jag tar det som
ett moraliskt stöd för att uttrycka mig
kort i detta inlägg.

Jag vill först instämma i statsrådet
Wickmans yttrande i TV i förra veckan,
när han talade om formerna för
EFTA:s sammankomster. Även om livet
skall ha små utropstecken av festivitas
är det nog dags att EFTA övergår till
ett mera kontinuerligt vardagsarbete
med mindre av flygande fanor och
klingande spel.

EFTA-länderna har kunnat inregistrera
en stor framgång, bestående däri
att alla industritullar inom EFTA avskaffats,
tre år snabbare än vad konventionens
tidtabell förutsatte. Vi har
därmed fått ett frihandelsområde som
saknar motstycke. Fortsättning måste
följa i form av något slags samgående
mellan EFTA och EEC. Resultatet av
det hittillsvarande EFTA-samarbetet är
ju att EFTA på intet sätt har inneburit
någon isolering i förhållande till världen
i övrigt. EFTA-länderna har tvärtom
ökat sin handel med andra delar av
världen.

Detta skulle kunna tyda på att ett
samgående i ett ännu större handelsområde
i Europa skulle leda till en
ännu friare världshandel. Jag är dock
fullt medveten om att EEC har en helt
annan uppbyggnad än EFTA när det

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
gäller handel med den övriga världen,
varför samma effekter inte uppkommer
inom EEC.

Målsättningen måste emellertid enligt
min mening vara en friare världshandel
så att vi i Västeuropa på sikt inte
isolerar oss bakom tullmurar som diskriminerar
u-länderna. Vi vill knappast
hamna i någon av de rika industriländernas
exklusiva klubbar. I stället måste
man försöka komma fram till samarbetsformer
som ger oss möjlighet till
en friare världshandel med så få skrankor
som möjligt. Även om det inte får
någon verkligt stor betydelse just nu
kan man notera —• vilket också skett
i dag — att det under senare tid har
förekommit spekulationer om någon
samarbetsform EFTA-Sovjet. Även om
det inte ligger någonting bakom uppgifterna
att Storbritannien skulle kunna
tänka sig något sådant om England
inte kommer med i EEC är det, som
jag ser det, välgörande att man i alla
fall kan tänka sig att diskutera i dessa
banor.

Trots de svårigheter som uppstår vid
konfrontationen mellan två olika ekonomiska
system, vilket man fått känning
av i kontakterna mellan EFTA och
Jugoslavien, är det inte rimligt att vi
i längden har kvar en ekonomisk ridå
som skiljer Europa i två hälfter.

Herr talman! Jag har önskat ge uttryck
åt dessa funderingar för att det
skall stå klart att jag är angelägen om
att vi som målsättning skall ha en så
fri världshandel som möjligt.

Utvecklingen mot frihandel går emellertid
inte så friktionsfritt att man kan
låta alla följderna därav passera opåtalade.
Frihandeln är inte ömsesidig.
Omvärldens handelshinder avvecklas
inte i samma takt som våra. För export
av en del svenska varor reses handelshinder
genom tullar och importbegränsningar.

Det återstår såvitt man kan se ett
stort arbete för Sverige innan vi kommit
dithän att vår industri kan få konkurrera
på lika villkor. I särskilt hög

grad har den svenska textilindustrien
drabbats av de marknadsförhållanden
som föreligger. Flera av de länder som
vi bedrivit samarbete med har inte raserat
sina barriärer mot textilimport
från Sverige.

Om vi har en lågtullinje kan vi hjälpa
u-länderna genom att ta emot deras
export. Jag anser att det är rimligt att
vi i Sverige tillåter en viss lågprisimport,
men den måste någorlunda motsvara
vad som i denna väg är normalt
i andra länder. I detta sammanhang
vill jag gärna betona att u-hjälp kan
bedrivas i många olika former: hjälp
till industrier med låg kapitalinsats per
anställd och med stort behov av personal,
hjälp till jordbruksrationalisering,
livsmedelshjälp, familjeplanering,
utbildning och investeringsgarantier.

Om vi inte förhindrar dumpingpriser
och orimligt stor lågprisimport till
Sverige av vissa varor, kan tillfälliga
marknadsförhållanden i andra delar av
världen medföra att en hel bransch i
Sverige får gå under. Textilindustrien
— jag representerar den bygd där denna
är mest förekommande — är i den
situationen att det ena företaget efter
det andra tvingas att lägga ned eller att
inskränka driften.

Det har länge stått klart att någon
åtgärd från svensk sida varit nödvändig
för att komma till rätta med den
onormala situation, som den svenska
textilindustrien har att arbeta i. Yi kan
inte i längden begära att en industri
skall kunna klara sig när det under
lång tid har försummats att skapa ett
för företagen gynnsamt ekonomiskt klimat
och industrien i fråga dessutom har
att kämpa med en onormal konkurrens
utifrån. Varken för det svenska hushållet
eller för världshushållet är det
rimligt att låta tillfälliga lågpriser slå
ut en traditionell svensk industri.

Regeringen har som bekant nu vidtagit
vissa åtgärder. Jag är införstådd
med att de innebär ett avsteg från vår
frihandelslinje, men jag anser att det
varit ett nödvändigt avsteg och att man

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

bör överväga ytterligare sådana åtgärder.

Jag är inte riktigt övertygad om att
man i denna debatt tagit full hänsyn
till de trakter och bygder, som drabbas
hårt av att en för dem avgörande
nyckelindustri, som i stort sett svarar
för sysselsättningen, kan komma att
lida av denna konkurrens. I min egen
bygd, Sjuhäradsbygden, har vi genom
olika åtgärder sökt kartlägga bygdens
möjligheter att överleva och existera.
Därvid har textilindustrien med nödvändighet
kommit att spela en avgörande
roll. I resonemanget har naturligtvis
också kommit in ett inslag av
trygglietsdebatt, något som man känner
igen från den diskussion som förs i
samband med tillkomsten av investeringsbanken.
Det är alldeles tydligt att
socialdemokratien i sin agitation beträffande
detta förslag kommer att ägna
stor och tungt vägande uppmärksamhet
just åt trygghetsproblemet. Det gäller
trygghet för de anställda i deras anställningar,
trygghet för utkomst och
även trygghet för företagen, som bör
få en chans att klara sig.

Om man skall fullfölja resonemanget
om trygghetsmomentet i samband med
investeringsbankens insatser, framstår
det i hög grad anmärkningsvärt om
man samtidigt inte skulle kunna vidta
åtgärder av väsentligt mera direktverkande
karaktär för att hjälpa en bransch
vilken befinner sig i en svår situation.
Regeringen har också här handlat på
ett sådant sätt, att det finns anledning
att därvidlag ge den sitt erkännande.

För de kommunalmän som har att
verka i en bygd, som i likhet med Sjuhäradsbygden
kommer i svårigheter, är
problemen påtagliga. Framför allt gäller
detta om bygden saknar andra tillgångar
som snabbt kan exploateras.
Om det då brister i fråga om det som
utgör grundvalen för sysselsättningen,
är det uppenbart att det uppstår alldeles
speciella problem. Det kan, herr
talman, inte vara vare sig önskvärt eller
nödvändigt att Sveriges stöd åt u -

Ang. Sveriges handelspolitik
länderna skall sätta vår egen existens
på spel. Det är något som människorna
i de djupa leden inte kan förstå, och
det är därför som man i den bygd som
jag företräder med sådan glädje hälsar
de åtgärder som vidtagits. Uppenbarligen
har man i andra delar av landet
liknande problem som kanske också
tarvar ett ingripande. Jag tror inte att
man får gå så långt i sin omsorg om
andra att man medvetet sätter sin egen
existens på spel. Då berövar man sig
ju möjligheten att fortsätta den verksamhet
som är ägnad att utgöra stöd
åt andra.

Det finns anledning för oss att på
detta område anlägga en betydande
grad av realism i vår syn och att väga
fördelar och nackdelar mot varandra.
Ingen kan väl heller med berått mod
stå upp och påstå att vi i ett .sådant läge
skulle ha trätt det riktiga, det legala,
för nära när vi i en prekär situation
ägnar någon uppmärksamhet åt att
skydda oss själva.

Herr Ernulf (fp) förklarade, att han
instämde i den del av herr Torsten Anderssons
nu hållna anförande som rörde
textilimporten.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Jag vill gärna anknyta
till den föregående talarens ord om
trygghetsdebatten. Vi upplever i vårt
land just nu en strukturomvandling,
och begreppen glesbygd och avflyttningsområde
är vanligt förekommande
ord i den politiska debattens vardagsprosa.
Statliga och kommunala myndigheter
söker också genom skilda
stödåtgärder mildra den för bygd och
folk många gånger hårda omställningen.
Tätorter och byar uttunnas alltmer
befolkningsmässigt, samhällsservicen
försämras, och vad som sedan sker —
ja, alla känner vi till den onda cirkeln.

Vad har nu dessa fakta att göra i ett
handelspolitiskt sammanhang, där debattens
tema är att häva marknadssplittringen
i Europa? Jo, det är i an -

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
slutning till de i dag berörda ekonomiska
satsningarna på olika marknader,
det är i anslutning till statsmakternas
intresse för turistväsendet — att
på de stora internationella marknaderna
sälja Sverige som turistland — som
jag inledningsvis berörde problematiken
omkring den svenska glesbygden.
Det är ju den bygd som är en del av
eller från vilken man kan nå Europas
sista vildmark. Det är det stora fritidsoch
strövområdet, där invånarna från
överbefolkade EFTA- och EEC-länder
skulle kunna få möjlighet till rekreation
av olika slag — om bara tillräckligt
många ekonomiskt attraktiva semesteralternativ
kan erbjudas. I det
sammanhanget skulle jag vilja påstå att
de principer som tillämpas i fråga om
industrien — att den genom modernisering
och utbyggnad skulle kunna öka
förutsättningarna för att bli konkurrenskraftig
i internationella sammanhang
— att liknande tankegångar också
i högre grad än vad som är fallet
i dagens läge kunde tillämpas på näringsfånget
turism.

Den officiella statistiken från 1965
från OECD-länderna uppskattar att antalet
internationella turister och turistinkomsterna
ökade med 10 procent i
förhållande till 1964. Yad vårt land
beträffar känner ju kammarens ledamöter
väl till att resevalutabalansen utvecklats
i negativ riktning, beroende
på bl. a. att intresset hos svenska folket
för semester i utlandet ökat mycket
kraftigt under 1960-talet. Det är möjligt
att utlandsresandet fortsätter att
öka. Det bidrar till att de ekonomiska
konsekvenserna för de svenska anläggningarna
för rekreation, bl. a. i glesbygdsområden,
nu är kännbara, eftersom
de investeringar som från olika
håll gjorts för turismen i Sverige nu
har svårighet att inom Sverige få underlag
för sin verksamhet. Det är därför
för kommuner och landsting, enskilda
turistnäringsföretagare och turistorganisationer
av mycket stort intresse
att det vikande inhemska under -

laget för anläggningarna kompenseras
med utländska gäster. Det har också
under lång tid från turistexperter inom
och utom landet påpekats, att Sverige
har ett stort utländskt turistintresse.
Man har t. o. m. talat om Sverige som
Europas grönområde, för att inte tala
om vad jag tidigare påpekat att vi inom
vårt lands gränser finner delar av Europas
sista vildmark.

Här vill jag återigen anknyta till
glesbygdsproblematiken och understryka
att turismen i detta fall är en näringsfaktor
att räkna med.

Det är därför i handelspolitiskt sammanhang
att med glädje konstatera
statsmakternas intresse av att turistväsendets
verksamhet i fråga om utländska
turistresor till Sverige koordineras
genom Svenska turisttrafikförbundet
som dessutom samverkar inom
Kollegiet för Sverigeinformation i utlandet.

På den inrikesturistiska sidan kan
jag peka på 1964 års turisttrafikutredning
med förslag om att STTF även
skall arbeta som ett samordningsorgan
med vissa specificerade uppgifter.

Nu förefaller det emellertid bl. a. av
tionde huvudtiteln som om STTF:s
ekonomiska resurser för att i någon
verklig omfattning kunna öka utlandsreseströmmen
till Sverige är för obetydliga
och att planeringsarbetet kommer
att hämmas därför att man inte
har möjlighet att arbeta målmässigt på
längre sikt.

Jag har också senast i höstas i samband
med konstitutionsutskottets delegations
resa i Västeuropa vid besök på
ett par STTF-kontor, i kontakt med
handelskammare och i samtal med
pressrepresentanter förstått att på detta
turist- och kulturrepresentationens område
fortfarande finns mycket att göra.
Inte bara i egenskap av riksdagsledamot
utan också i egenskap av turistnämndsordförande
fann jag dessa uppgifter
intressanta. Efter ytterligare studier
i tionde huvudtiteln och diskussioner
med turistexperter fann jag att

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

en mycket hög procent av de medel
som direkt ur tionde huvudtiteln satsas
på STTF för 1967/68 redan var intäckta
på administrativa kostnader. Fördelas
då de återstående procenten på de
länder och marknader som bearbetas
inom STTF blir det ingen stor summa
som är tillgänglig i form av rörliga
medel för det ordinarie informationsarbetet
i utlandet. Marknader som här
berörs är de nordiska länderna, England,
Västtyskland, Frankrike, USA,
Holland, Italien och Schweiz. Belgien
och Österrike finns också med i bilden.

Till detta bör sägas att de medel som
genom Kollegiet för Sverigeinformation
i utlandet ställs till STTF:s förfogande
för nästa budgetår också är väsentligt
mindre än tidigare år. Dessa medel har
enligt uppgift tidigare använts för
pressinbjudningar, kurser för resebyråfolk
etc., allt åtgärder som riktats mot
förmedlarna av resor och förmedling
av information. Och jag vet bl. a. från
Holland och Belgien hur sverigeintresset
ökat genom att medel satsas på informativa
åtgärder. Jag har fått den
uppfattningen att även dessa målinriktade
kampanjer nu blir svåra att genomföra
på grund av medelsbrist. Det
finns också tydligt uttryckt i STTF :s
hemställan om anslag i anslutning till
tionde huvudtiteln. Det heter där: »Vidare
bör reklaminsatserna på de utländska
marknaderna intensifieras.»

Nu måste emellertid STTF begränsa
sina marknader för turistvärvningen
för Sverige. Man har diskuterat en
prioritering av bl. a. USA, Västtyskland
och England, vilket skulle betyda en
försvagning av turistrepresentationen i
övriga länder och på övriga kontor
eller med andra ord, att en del av den
turistorganisation som under åren har
byggts upp försvagas så mycket att frågan
är om vissa av de tretton marknadskontoren
är motiverade.

Men innan ett definitivt ställningstagande
sker borde väl STTF få resurser
till en marknadsbedömning så att
vissa undersökningar kunde göras på

Ang. Sveriges handelspolitik
var Turistsverige har sina naturliga
marknader. Jag såg en uppgift om att
detta förbund bl. a. ämnar dra in sin
turistrepresentation i Belgien den 1
juli 1967. Är detta verkligen ett handelspolitiskt
riktigt drag? Är turistmarknaden
för Sverige i Belgien utredd?
Vid besök i Bryssel har jag genom
samtal med representanter för
parlament, turistkontor, handelskammare,
ambassader och svenska och utländska
pressrepresentanter fått den
uppfattningen att där finns ett stort
intresse för svensk turistmarknad och
att informationen om Sverige därför
bör på allt sätt stödjas.

Frågan om placering av turistkontoren
på kontinenten är intressant ur
marknadsföringssynpunkt. Det finns
experter på turism som anser att Hollandskontoret
inte bör ligga i Haag
utan i Amsterdam där det stora marknadsspelet
pågår, och att ett kontor i
Hamburg har lika stort existensberättigande
som det som finns i Frankfurt.

Turistlandet Schweiz har enligt uppgift
nyligen gjort upp en femårsplan för
sin turistiska verksamhet. Vore det inte
möjligt att STTF och turistintressenterna
i Sverige gemensamt med statsmakterna
gjorde upp en femårsplan för
utlandsturismens framtid och undersökte
vilka resurser som under denna
tid är erforderliga för att genomföra
planen?

Jag har också noterat att turistinformationen
om Sverige i utlandet i dagens
läge fungerar så att turistkontoren
i huvudsak arbetar med att besvara
förfrågningar om Sverige. Det förekommer,
efter vad jag förstår, inte någon
direkt aktiv värvning i samverkan med
resebyråer och transportörer. Och detta
sista är — kanske framför allt för
den vaknande och växande Norrlandsturismen
— ett problem. I norr erbjuds
rekreation också åt utlänningar i form
av stugsemestrar och hotellvistelser.
Så sent som i söndags invigdes nya delar
av en av Västerbottens största semesteranläggningar
— Lövångers kyrk -

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Ang. Sveriges handelspolitik
stad vid E 4 i gammal fin bondekulturmiljö.
Går vi till glesbygdsområdet
finner vi att tätortsturisterna där kan
finna avkoppling med jakt och fiske —-fritidssysselsättningar som har mycket
stor efterfrågan i Europa. Bara inom
t. ex. Vilhelmina kommun finns för den
jaktintresserade turisten fem olika jaktområden
på tillsammans 55 000 ha.
Fler exempel är Fredrika och örträsk.

Men det är föga rationellt om dessa
arrangemang i form av t. ex. resepaket
måste föras ut på den internationella
marknaden genom att lokala, regionala
och enskilda turistintressenter går ut
på var sitt håll på den utländska marknaden
för att intressera denna. Detta
borde väl kunna göras av centralorganet
gemensamt med svenska och utländska
resebyrå- och transportintressen,
men det är också en fråga om bl. a.
ekonomiska resurser.

Det är också angeläget för mig att
understryka att den dominans beträffande
turismen, som Medelhavsländerna
har, i hög grad stötts bl. a. genom
att goda kommunikationsmöjligheter
skapats. Genom samråd mellan statliga
och komersiella intressen på transportsidan
borde liknande kommunikationsmöjligheter
kunna skapas också för utlandsturismen
från söder till norr.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis
erinra om att det inte bara är statsmakterna
utan också kommunerna och
landstingen som årligen bidrar med betydande
belopp till turistnäringen och
turistväsendet. 1964 års turisttrafikutredning
visar att kommunala turistinvesteringar
och anläggningar för turism
för åren 1960—1964 beräknas till cirka
125 miljoner kronor, medan planerade
anläggningar för 1964 beräknas kosta
cirka 100 miljoner kronor — alltså en
markant ökning. Domänstyrelsen har
också engagerat sig för turist- och friluftsidan.

Det finns därför all anledning att i
den handelspolitiska diskussionen slå
vakt om utlänningsturismen. Den är
nämligen ett förstarangsintresse för

den turistiska mottagarapparaten och
den mottagande näringen, genom att
turismen från utlandet skulle kunna ge
en jämnare beläggning av de kapaciteter
som finns. Jag vill rekommendera
regeringen att ta under övervägande
att ge STTF ekonomiska resurser att
göra en marknadsbedömning av möjligheterna
att väsentligt öka utlandsturismen
till landet, en undersökning om
var insatserna skall sättas in och vilka
resurser som erfordras för t. ex. en femårsplan.
Det finns redan nu ett statistiskt
material, men det måste bearbetas.

Det förefaller mig naturligt att man
i en handelspolitisk debatt betonar turismens
viktiga roll. Vi behöver göra
energiska ansträngningar för att dra utländska
turister till vårt land.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Först några ord om en
central fråga i denna debatt och som
berör en eventuell anslutning till EEC:s
handelsområde. I de uttalanden som
gjorts från centerpartihåll liksom från
regeringens sida har klart sagts ifrån
att neutralitetsfrågan spelar en väsentlig
roll. Jag vill nyansera det omdömet
en smula, så till vida att jag vill peka
på att de juridiska band en sammanslutning
av det slaget innebär kanske
inte är fullt så starka att man bör bortse
från de ekonomiska banden. Det innebär
t. ex. att England kunde navigera
ganska fritt beträffande EFTA, medan
däremot —■ och då går jag tillbaka
till en sak som jag har studerat för
mycket länge sedan — t. ex. det tyska
tullförbundet utgjorde det band som
tvang Bayern att mot en stark lantdagsmajoritets
uppfattning likväl ansluta
sig till Tyska riket, därför att man
annars riskerade att bli ställd utanför
den ekonomiska gemenskapen.

Jag vill således understryka att man
inte alltför mycket får bortse från de
faktiska band som ett ekonomiskt samarbete
innebär och som man inte utan

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

vidare kan frigöra sig ifrån. De kan under
vissa omständigheter vara betydligt
farligare än de juridiska banden.
Blir vi ekonomiskt starkt bundna till
ett stormaktsblock så är vi också politiskt
bundna.

Därefter vill jag uttala en oförställd
förvåning över att man på många håll
talar så mycket om att vi har råkat in
i ett så besvärligt krisläge tack vare
den ekonomiska situation som har skapats.
Jag tycker det är tämligen självklart
att om genom avtalsrörelserna
köpkraften inom landet stiger, åtminstone
för de bättre betalda, så har det
sin inverkan på importen. På samma
sätt måste också den omständigheten
att man tar bort spärrar och reglar för
en ohämmad import främja att denna
ökar. Man kommer inte ifrån konsekvenserna
därav. Därför förvånar det
mig att det stora kreditorgan som man
planerar i så hög grad har karaktären
av improvisation. Jag tycker att man
tidigare kunde ha tänkt sig att vi skulle
komma i ett sådant läge, när man
dels får den förstärkta köpkraften och
dels också tar bort spärrarna beträffande
importen.

Statsrådet Wickman menade — jag
vill minnas att det var i en replik till
herr Holmberg —• att det inte var kapitalimport
utifrån utan det egna sparandet
som skulle rädda oss, och det
ligger väldigt mycket i det. Men hur
skulle det vara att försöka förhindra
kapitalexport eller i varje fall inte
främja en sådan? Jag vill inte alls vara
indiskret, men jag undrar hur det ligger
till exempelvis med de 500 miljoner
som man på en kvart beslöt att skicka
över till regeringens partikolleger i England?
Skulle man inte kunna tänka sig
att försöka åstadkomma vissa effekter
genom att ta vara på våra egna resurser
och inte låta dem strömma ut hur som
helst?

Fröken Stenberg berörde frågan om
turisttrafiken och det valutautflöde som
är förbundet med den. Hon snuddade
också vid dess betydelse för handels 5

Första kammarens protokoll 1967. Nr 13

Ang. Sveriges handelspolitik
balansen. Jag vill gå litet närmare in
på den punkten. Enligt riksbankens berättelse
kostade utlandsresorna vårt
land 760 miljoner kronor år 1963. Året
därpå — 1964 — uppgick motsvarande
kostnader till 814 miljoner. År 1965
hade kostnaderna stigit till 1 027 miljoner
kronor. Förra året översteg detta
valutautflöde 1 200 miljoner kronor.

Därmed bör jämföras de belopp som
genom hitresta turister tillfördes vårt
land. År 1963 fick vi in 392 miljoner.

1964 blev beloppet 456 miljoner, för

1965 var siffran 485 miljoner och för

1966 något över 500 miljoner kronor.

I annat sammanhang har beräknats
att underskottet i turistbalansen 1963
var ca 365 miljoner. 1964 uppgick förlusten
till 416 miljoner. 1965 betalades
från Sverige i detta sammanhang ut
587 -miljoner mer än vad som kom in i
landet. Enligt statsverkspropositionens
s. k. finansplan beräknades förlusten av
turismen 1966 till 731 miljoner. För

1967 beräknades den på okända, åtminstone
för mig okända, grunder till
875 miljoner, vilket belopp är högre än
vad som i propositionen kallas »Bytesbalans
II».

Finansministerns slutomdöme synes
vara: »Jag vill dock ännu en gång understryka
den stora osäkerhet som präglar
uppskattningen av nästan varje post
i vår statistik över betalningsbalansen
med utlandet.» Därmed vill jag jämföra
finansministerns uttalande vid Svenska
sparbanksföreningens årsmöte i oktober
1966: »Jag har tagit mig friheten
att i de beräkningar som finansdepartementet
svarar för gentemot riksdagen
i absolut tal om bytesbalansens underskott
lägga mig cirka 400—500 miljoner
kronor under den officiella statistiken.
Det skulle således innebära att miljardunderskottet
1965 reduceras till 500 å
600 miljoner kronor under 1966.»

»Jag vill dessutom i mina något
djärva slutsatser», säger statsrådet, »om
utrikeshandelns resultat 1966 göra den
ytterligare reservationen att antagandet
sker under förutsättning av ett oföränd -

66 Nr 13 Fredagen den 10 mars 1967

Om anknytande av äktenskapets rättsverkningar till lysningen i stället för till
vigseln

rat tjänstenetto. Skulle vi även i år, den
för Sverige ovanligt vackra sommaren
och den för reslystna grupper oklara
avtalssituationen till trots, ändå fortsätta
med den negativa utvecklingen av
vår turistbalans, så har jag varit för
optimistisk i mina slutsatser.» Det förefaller
mig som om statsverkspropositionens
siffror klart visar att finansministern
på denna punkt har varit för
optimistisk. Han hade alldeles rätt i det
förmodandet.

Såvitt jag kan bedöma det kan man
inte fortsätta med denna slappa låtgåliberalism
på detta område. Det går inte
att tänka sig att Sverige skall fortsätta
att sitta med armarna i kors i en situation
då nästan hela bristen i den redovisade
handelsbalansen ryms inom turistresebalansen.

Fröken Stenberg var inne på vad det
betydde att försöka få hit fler utlänningar.
Jag vill för min del understryka
ännu starkare att även vårt eget vackra
land mångenstädes har stora förutsättningar
för både hälsovård och rekreation.
Det skulle förvisso inte skada
svenska intressen om de jättebelopp
som nu utgår till inte alltid så nödvändiga
utlandsresor i stället till en större
del stannade inom landet.

•lag vill i fråga om mervärdeskatten
ansluta till den försiktiga uppfattning
som statsrådet Wickman har givit uttryck
åt. Man kan inte förbise att mervärdeskatten
naturligtvis har sin betydelse
när det gäller att stimulera exporten,
men låt oss tänka också i någon
mån på den del av vårt svenska näringsliv,
som producerar för inlandsmarknaden,
och dess situation. Tankegången
att vi inte kan sälja svenska
produkter till utlandet med den belastning
av skatter och avgifter som vi har
på produktionen i Sverige utan att vi
genom mervärdeskatten måste åstadkomma
en restitution är i och för sig
klar. Men den innebär att motsvarande
börda utan vidare kan läggas på den
svenska konsumtionen. Jag kan inte fin -

na att det är en rättvis och rimlig utveckling
och skapar rättvisa mellan näringsgrenarna,
om man på det viset
prioriterar en del av näringslivet och
i stället låter bördan av att skaffa motsvarande
pengar drabba den del av produktionen
som går till hemmamarknaden
och skattebetalarna här. Det blir
ju en ganska svår och hård överlastning
till förmån för exportindustrien,
och jag förstår att statsrådet på den
punkten önskar ytterligare överväganden
innan han ger sig in på en sådan
sak.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag har för avsikt att ta så många
ärenden som vi hinner till ungefär kl.
15.40. övriga ärenden torde kunna uppskjutas
till nästa onsdag, då det inte är
så värst belagt med ärenden.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 53,
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 33 § och 40 § 2 mom. civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74).

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående fri rättegång för utlänning;
och

nr 11, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot vapenstölder.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om anknytande av äktenskapets rättsverkningar
till lysningen i stället för till
vigseln

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av väckt
motion om anknytande av äktenskapets

Fredagen den 10 mars 1967 Nr 13

Om vidgad befogenhet för vigselförrättare inom annat kristet trossamfund än

svenska kyrkan

rättsverkningar till lysningen i stället
för till vigseln.

Första lagutskottet hade behandlat en
inom riksdagen väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 36 i andra kammaren
av herr Sjöholm. I motionen hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta
hos Kungl. Maj:t begära utredning och
förslag till sådan omreglering av bestämmelserna
för lysning och vigsel, att
äktenskapets rättsverkningar anknötes
till lysningsförfarandet i stället för såsom
nu till vigseln.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motion, 11:36, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av fröken
Mattson och fröken Bergegren, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! I ett enhälligt utskottsutlåtande
yrkas avslag på den motion
som herr Sjöholm har lämnat till årets
riksdag. Fröken Bergegren och jag har
emellertid ändå velat med en blank reservation
markera att den motion som
vi har varit med om att yrka avslag på
i huvudsak innehåller samma synpunkter
som vi själva fört fram i motioner
och reservationer vid tidigare riksdagsbehandling
av frågan.

Frågan om obligatoriskt civiläktenskap
har gång efter annan varit uppe
för riksdagens prövning — 1958, 1961,
1964 och senast i fjol. När vi nu har
velat avslå ifrågavarande motion har
det varit därför att vi kan peka på att
utredningen kyrka—stat har kommit
med en hel del överväganden och likaså
att familj erättskommitténs betänkande
är föremål för propositionsskrivning
inom justitiedepartementet. Man
kan med andra ord vänta sig att frågan,
huruvida — som en del remissinstanser
har föreslagit och som påpekas
i motionen — äktenskapets juridiska
rättsverkningar skall knytas till

lysningen — en separat rättshandling —-eller om obligatoriskt civiläktenskap
skall genomföras, då kommer att närmare
övervägas.

Vi har därför ansett att det i dagens
läge inte finns någon anledning att i
förväg be riksdagen ta ställning till
ifrågavarande spörsmål. Det synes mig
som om vi ibland alltför ofta motionerar
i frågor i vilka liknande motioner
nyligen avslagits. Det påminner
delvis om det kinesiska bönehjulet, i
vilket man fäster ett papper, varefter
hjulet vevas runt så att papperet återkommer
med jämna mellanrum. Jag anser
att herr Sjöholms motion inte behövt
väckas till årets riksdag i avvaktan
på vad som händer på utredningsoch
propositionsskrivningsområdet.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka hifall till utskottsutlåtandet, samtidigt
som jag deklarerar mitt principiella
ställningstagande till de motioner
som lämnats in i år och vid föregående
riksdagar.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om vidgad befogenhet för vigselförrättare
inom annat kristet trossamfund än
svenska kyrkan

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av väckt
motion om vidgad befogenhet för vigselförrättare
inom annat kristet trossamfund
än svenska kyrkan.

Till behandling hade första lagutskottet
förehaft en inom riksdagen väckt,
till lagutskott hänvisad motion, nr 432
i andra kammaren av herr Fridolfsson
i Stockholm och herr Nilsson i Agnäs.

I motionen hade anhållits, att riksdagen
hos Kungl. Maj :t måtte hemställa
om förslag till sådan ändring av giftermålsbalken,
att kristet trossamfund
finge förrätta vigsel under förutsätt -

68 Nr 13 Fredagen den 10 mars 1967

Om vidgad befogenhet för vigselförrättare inom annat kristet trossamfund än
svenska kyrkan

ning att en av de trolovade tillhörde något
kristet trossamfund och att båda
vore svenska medborgare.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, II: 432,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Gärde
Widemar samt herrar Arvidson, Ernulf,
Gustafsson i Borås och Fridolfsson
i Stockholm, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i
anledning av förevarande motion, II:
432, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
såsom sin mening giva till känna vad
reservanterna anfört.

I sitt yttrande hade reservanterna
bland annat ansett, att förslag i den
riktning motionärerna förordat borde
upptagas i en proposition med förslag
till vissa ändringar i giftermålsbalken,
som vore under utarbetande inom justitiedepartementet.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Frågan om vidgad vigselrätt
för pastorer inom frikyrkosamfunden
behandlades förra året i första
lagutskottet, då i anledning av motioner
från folkpartihåll. Då var det herrar
Sörenson och Källstad som motionerade.
I år återkommer frågan, aktualiserad
av andra motionärer.

Utskottets majoritet ställer sig fortfarande
avvisande. Enligt gällande regler
fordras för kyrklig vigsel att minst
en av de trolovade tillhör samma trossamfund
som vigselförrättaren. Motionärerna
och reservanterna anser det
vara tillräckligt att minst en av de trolovade
tillhör ett kristet trossamfund,
alltså antingen samma samfund som
vigselförrättaren eller ett annat kristet
samfund. Dessutom ställer motionärerna
kravet att båda de trolovade är
svenska medborgare.

Från frikyrkosamfunden har framhållits
att den gällande begränsningen
ibland medför praktiska svårigheter,
och vi reservanter har svårt att förstå
varför t. ex. en pastor i ett metodistsamfund
inte skulle kunna viga två
medlemmar av ett baptistsamfund, om
han blir ombedd att göra det och är
villig att ställa sig till förfogande. Nu
är det litet oklart om motionärerna tar
sikte även på statskyrkoprästernas vigselrätt.
Reservationen är försiktig på
den punkten och avser väl närmast de
fria samfunden. Jag anser dock självfallet
att man, om man utvidgar vigselrätten
för frikyrkopastorerna, också
måste ge statskyrkoprästerna minst
motsvarande rätt att viga.

Enligt min mening bör man kunna
vara en smula generös, när man utstakar
kompetensområdet för dem som
har betrotts med uppdraget att förrätta
en kyrklig vigsel. Frågan om denna
gränsdragning för kompetensen bör
kunna övervägas i justitiedepartementet
i samband med den nu pågående
prövningen av familj erättskommitténs
betänkande.

Reservationen innehåller ett förslag
att riksdagen ger Kungl. Maj:t till känna
denna mening. Jag yrkar därför,
herr talman, bifall till reservationen.

Häri instämde herr Arvidson (h).

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Det gäller som bekant
enligt visan för Johansson att se upp i
svängarna. Det gäller också för Johansson
att följa med i svängarna. Detsamma
gäller för oss här i riksdagen. Vi
talar ofta om samhällets snabba utveckling
och vi säger att det gäller
att följa med i denna utveckling och
anpassa ordningarna efter det nya som
håller på att ske. Det är vi angelägna
om att göra när det gäller de ekonomiska
frågorna. Samma följsamhet måste
föreligga när saken gäller regler och
ordningar för individen i samhället.

Fredagen den 10 mars 1907 Nr 13

Om vidgad befogenhet för vigselförrättare inom annat kristet trossamfund än

Den motion som vi nu behandlar berör
väl inte några stora och avgörande
samhällsfrågor, men den vill åstadkomma
en anpassning av vigselrätten
till den pågående utvecklingen bland
människorna i samhället. För att fortsätta
med den populära vokabulären
kan man väl säga, att det gäller att följa
med i svängarna. Närmare bestämt
betonar motionen att det utgör ett klart
faktum att de olika religiösa organisationerna
står varandra närmare nu än
de tidigare gjort i sitt arbete. Detta har
medfört att de personliga kontakterna
mellan medlemmarna har blivit alltmer
vanliga. Därför skulle det nu vara
orimligt, att ett par trolovade, som tillhör
ett annat trossamfund än svenska
kyrkan, inte kan vigas av en vigselförrättare
för ett annat kristet trossamfund.
Slutsatsen blir alltså: Låt frikyrkopastorer
viga också medlemmar
av andra kyrkor och trossamfund.

Nu kan man fråga: Är detta en pretentiös
begäran? Är den sekteristiskt
färgad? Begär man favörer som det inte
är rimligt för en minoritetsgrupp att
begära? Knappast! Vad saken gäller är
mer än en minoritetsfråga. Det är en
fråga om fri- och rättigheter i det
svenska samhället.

Ärendet kan, som jag nyss antydde,
synas vara av begränsad räckvidd, men
vid närmare eftertanke står det klart att
bakom den praktiska frågan om vigselrätt
står den principiella frågan om individens
valfrihet i vårt samhälle. Därför
är frågan engagerande. Jag vill göra
två kommentarer.

Man säger så här: Kyrklig vigsel har
ingen religiös mening för en majoritet
som använder sig av denna vigselform.
Jag står ytterst tveksam inför ett sådant
påstående. Det kan ge anledning
till en lång kommentar till frågan om
vad religiösa vanor, konventioner och
traditioner faktiskt betyder och om
den djupt livsformande makt som kan
finnas i ett mer omedvetet skikt i en
människas själsliv. Jag skall dock in -

svenska kyrkan

te fördjupa mig i den problematiken
utan konstaterar bara att det enligt min
mening är ett för ytligt resonemang att
säga, att det inte har någon religiös
innebörd när människor låter viga sig
på kyrkligt sätt men annars inte visar
alltför stark kristen aktivitet.

Det andra jag har observerat är detta:
tillhörighetsbegreppet tycks spela
en stor roll vid fastställande av vigselrätten.
Läser vi olika handlingar och
tar reda på hur man rent historiskt
bär sett på denna sak finner vi att man
ofta talar om »tillhörighet till» — en
präst eller pastor må få viga om endera
parten tillhör svenska kyrkan eller det
och det samfundet. Vi har anledning att
fråga: Vad är det att »tillhöra»? Och
då har jag en känsla av att man som
regel tänker i 1800-talets föreningskategorier.
Frikyrkosamfunden har matriklar,
namnen står där, saken är klar.
Svenska kyrkans verksamhet sträcker
sig ju mycket längre bakåt än till 1800-talet, men också den har namnen på
alla svenskar som inte utträtt ur kyrkan
— man »tillhör» när namnet står
i en bok.

Frågan är nu om inte för dagens
självständiga människa kristen tillhörighet
kan ha en annan innebörd. Man
kan nämligen känna sig höra till en
kristen tradition utan att formellt ha
anslutit sig till densamma eller utan
att kyrkoböckerna i och för sig betyder
någonting. Tillhörigheten till kristen
tradition och kristet andeliv är en
fråga om engagemang som sträcker sig
bakåt i historien och som kan gälla
den närvarande existentiella situationen.

Den moderna människan är väldigt
rädd för trossatser, ordningar, krav av
skilda slag. Men man känner sig mycket
ofta ha del i det andeliv som en
kyrka eller ett annat kristet samfund
representerar. Och nu menar jag att
detta vidare tillhörighetsbegrepp är något
som vi förr eller senare har att i
vårt samhälle godta och respektera. Vi

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Om vidgad befogenhet för vigselförrättare inom annat kristet trossamfund än
svenska kyrkan

närmar oss ett samhälle där personlig
anonymitet och obenägenhet att registrera
tros- och idéengagemang tilltar.
Det registrerade kristna engagemanget
kan komma att gå mot en svår framtid.
Detta behöver dock inte betyda att det
religiösa engagemanget försvinner, bara
att det manifesterar sig på nya vägar.
Häri ligger, menar jag, inte enbart en
negativ faktor. Den ökade självständighet,
som ofta ligger bakom den tilltagande
benägenheten för trosmässig
anonymitet, kan vara ett uttryck för
mognad och mänsklig frigörelse. Inom
parentes kan väl här den kommentaren
göras, att vi brottas med samma fenomen
inom de politiska organisationerna.
Vi har, tror jag, att forma en samhällsordning
med denna vår nya
mänskliga myndighet i sikte.

Är det då rimligt att säga, med den
grundsyn som jag nu antytt: En frikyrkopastor
bör ha rätt att viga dem
som önskar hans medverkan? Jag har
redan nämnt att jag motionerade i ärendet
förra året. Då tyckte jag mig gå radikalt
till väga, och jag sade: Låt en
frikyrkopastor viga varje svensk som
vill ha hans hjälp eller medverkan. Det
vann ingen anklang, och jag har vilat
på hanen i år. Nu har ett par andra
ledamöter av Sveriges riksdag väckt en
motion som är något mer begränsad än
den jag var med om att väcka i fjol —■
den gäller rätt för frikyrkopastorer att
viga envar svensk medborgare som tillhör
något av staten erkänt trossamfund.
Utskottsminoritetens reservation är ju
ännu försiktigare — reservanterna hoppas
bara, att den proposition, som förberedes
med anledning av familjerättskommitténs
betänkande, skall uppta
förslag i den riktning som motionärerna
förordar.

Jag är fullt medveten om att invändningar
kan resas mot det resonemang
jag här för. En har redan betonats av
herr Ernulf: Om en frikyrkopastor får
vidgad vigselrätt bör en präst få det.
En präst bör t. ex. få viga ett par bap -

tister som gått ur svenska kyrkan. Ja,
varför skulle han inte få göra det? Det
kan jag absolut inte förstå. Den nuvarande
situationen synes mig inte
vara reellt hållbar även om den formellt
kan anses korrekt. En frikyrkopastor,
t. ex. en pingstvän, får inte viga
en medlem av svenska kyrkan och en
som tillhör Svenska missionsförbundet.
Båda kontrahenterna kanske lever religiöst
meningsfullt i sina samfund.

En präst däremot får viga två personer
som formellt tillhör kyrkan, har
sina namn i kyrkans böcker, men aldrig
varit engagerade i den religiösa frågan
och aldrig tänkt på att man kan
träda ut ur en kyrka som man aldrig
inträtt i. Den formella tillhörigheten
ger rätt till kyrklig vigsel, men en reell
tillhörighet till kristna trossamfund
utan anknytning till ett samfund i formell
mening ger inte möjlighet till kyrklig
vigsel. Visst är väl detta inkonsekvent
och ovärdigt en mogen demokrati,
vilket vi gärna vill att vårt land
skall vara.

Min syn är följande: Låt individen
avgöra hur han eller hon vill ha det
med vigseln. Samhället skakas knappast
av en anpassning till den situation
som jag sökt skissera. Ingen oordning
behöver uppkomma. Vi frikyrkopastorer
— och jag är en av dem —
är väl inga vinkelpredikanter som inte
kan sköta det ansvar vi fått av samhället.
Vi skulle få en irritation mindre
i vår samhällskropp. Med generositet
och förtroende kommer man längst i
den individuella samlevnaden, och jag
tror att vi också gör det i samhällslivet.

Till slut sägs det att vi får vänta med
hela frågan tills stat-kyrka-utredningen
kommer med förslag. Det meddelas nu
att slutbetänkandet från utredningen
kommer någon gång vid årsskiftet 1967
—68. Men detta är bara en förberedande
utredning. Vi vet, att sedan skall på
ett eller annat sätt på grundval av denna
utredning ett troligen långvarigt arbete
ske med att förbereda konkreta

Fredagen den 10 mars 1967 Nr 13

Om vidgad befogenhet för vigselförrättare inom annat kristet trossamfund än

förslag till hur frågan om förhållandet
mellan stat och kyrka så småningom
skall regleras. Är det någon i kammaren
som tror att avgörandet kommer
mycket snabbt? Alldeles säkert inte!
Vi borde kunna göra den lilla reform
i religionsfrihetens tecken, som det här
gäller, nu.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! I allt väsentligt kan jag
instämma med den föregående talaren.
Jag vill emellertid understryka en sak,
och det är den principiella skillnaden
mellan svenska kyrkans plikt att viga
sina medlemmar och vad som här diskuteras,
nämligen en. rätt för frikyrkopastorerna
att förrätta vigsel. Detta är
en principiell skillnad, som är karakteristisk
för situationen och som jag anser
bör poängteras,

Jag har så bedömt denna fråga föregående
år och gör det nu. Jag är positivt
inställd till en reform. Det kan inte
vara något fel i att frikyrkopastorerna
får denna rätt när så många kommunalmän,
som kanske inte alla är fullt så
lämpliga, har den rätten. Den väsentliga
svårigheten är att man måste få
en kontroll så att de olika vigselförrättningarna
inordnas i folkbokföringen.

Jag ber att få ansluta mig till reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! I vigselkapitlet i giftermålsbalken
heter det: »Kyrklig vigsel
må äga rum inom svenska kyrkan —

--och inom annat trossamfund, om

Konungen medgivit att vigsel må förrättas
inom samfundet — — —.» Såsom
det tidigare erinrats om är en förutsättning
för kyrklig vigsel att de trolovade
eller en av dem tillhör det samfund,
inom vilket vigseln är avsedd
att förrättas. Denna regel gäller alltså

svenska kyrkan

såväl inom svenska kyrkan som inom
de övriga trossamfunden.

I föreliggande motion och reservation
föreslås nu den ändringen i bestämmelserna
att vigsel av .svenska medborgare
skall få förrättas inom kristet trossamfund
så snart en av de trolovade tillhör
något sådant samfund. Den nuvarande
bindningen mellan vigselförrättaren
och de trolovade till ett gemensamt
trossamfund föreslås alltså bli
upphävd. Detta skulle enligt yrkandet
komma att gälla såväl vigsel som förrättas
av statskyrkopräst som vigsel
vilken, förrättas av pastor hörande till
annat kristet samfund.

Herr Ernulf var något tveksam huruvida
motionärerna även hade inrangerat
statskyrkoprästerna i sitt yrkande,
men onekligen är även statskyrkan ett
kristet trossamfund och ordalydelsen
bör därför gälla även för dem.

För präst i statskyrkan skulle det nya
momentet innebära att han, såsom nu
är fallet, vore skyldig att förrätta vigsel
så snart någon av de trolovade är
skriven i församlingen och tillhör kyrkan,
men därtill finge rätt men inte
skyldighet till dylik förrättning för
medlemmar i församlingen vilka utträtt
ur statskyrkan, dock under förutsättning
att någon av kontrahenterna tillhör
något annat kristet trossamfund.
Samma utökade rätt, som alltså inte innebär
skyldighet, skulle givetvis komma
att gälla när de trolovade är skrivna
i annan församling.

Det förtjänar kanske även att påpekas
att det, om reglerna för statskyrkoprästs
vigselrätt skall ändras på det sätt
som motionärerna och reservanterna
önskar, även krävs godkännande av allmänt
kyrkomöte.

Utskottet hänvisar till föregående års
skrivning i samband med behandlingen
av liknande motioner. Utskottet torde
med detta närmast syfta på frågan om
utökad vigselrätt inom frikyrkosamfunden.
Utskottet anförde vid detta tillfälle
att ett begränsat behov av en utvidg -

Fredagen den 10 mars 1967

72 Nr 13

Om vidgad befogenhet för vigselförrättare inom annat kristet trossamfund än
svenska kyrkan

ning av behörigheten att förrätta kyrklig
vigsel visserligen kunde föreligga
men att gällande bestämmelser ej medförde
någon olägenhet av sådan räckvidd,
att frågan fordrade en omedelbar
lösning.

Det har vidare hänvisats till att frågan
onekligen har samband med vigselskyldigheten
för präst inom svenska
kyrkan, vilket herr Ferdinand Nilsson
i sitt anförande berörde. Denna fråga
kan knappast lösas med bortseende från
utredningen kyrka-stat. Utskottet bär
erfarit att denna utredning, såsom
också har påpekats, beräknas avgiva
sitt slutbetänkande omkring årsskiftet
1967—1968. Därtill kommer att justitiedepartementet
är i färd med att utarbeta
förslag till ny giftermålsbalk, varför
utskottet hävdar att all anledning finns
att invänta resultatet av det arbete som
pågår. Riksdagen blir nämligen under
den närmaste tiden i tillfälle att i större
sammanhang ta ställning till de detaljspörsmål
som det nu är fråga om.

Herr Sörenson framhöll i sitt anförande
att det bör finnas valfrihet för
medborgarna på olika områden i samhället
och att detta bör gälla även i
detta fall. Det torde därvid närmast
vara de trolovades valfrihet han åsyftar.
Dessa har att välja mellan statskyrklig,
frikyrklig eller borgerlig vigsel.

Skulle emellertid motionärernas och
reservanternas förslag vinna gehör,
kommer även ett annat moment av valfrihet
att bli ytterligare accentuerat,
nämligen vigselförrättarens rätt att välja
vem han vill viga. Så länge, såsom
nu är fallet, åtminstone en av de trolovade
tillhör samma samfund som
vigselförrättaren, föreligger väl en viss
samhörighet mellan kontrahenterna
och pastorn, och det behöver knappast
riskeras att situationer inträffar där
vigselförrättaren säger ifrån till de trolovade
att han inte vill förrätta vigseln.
Motionärerna och reservanterna
öppnar dock onekligen vägen till dy -

lika komplikationer där det skapas
samvetskonflikter hos vigselförrättaren
och där kontrahenterna som vill bli
vigda ställs i en pinsam situation.

Ser man detta som en fråga om valfrihet,
tror jag därför att de nuvarande
reglerna väl täcker de anspråk det
går att ha i detta hänseende. Det föreligger
i varje fall risk för att ett tillgodoseende
av reservanternas önskemål
åtminstone i vissa fall skulle komplicera
det hela och snedvrida valfrihetsbegreppet.
Men det är väl ändå inte
det som varit avgörande när utskottet
tagit ställning till frågan, utan det är
som sagt dess beroende av dels den
utredning som pågår och dels det förslag
till ny giftermålsbalk, som håller
på att utarbetas i justitiedepartementet.
Det är av den anledningen som utskottet
anser att ställningstagandet till detta
motionsyrkande må bero tills det större
materialet föreligger.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ernulf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

Om vidgad befogenhet för vigselförrattare inom annat kristet trossamfund än

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ernulf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej—38.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av väckta motioner om nya former
för konkursförvaltning, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående tillägg till livräntor
enligt förordningen den 11 juni 1943
(nr 347) om vissa ersättningar vid införandet
av statsmonopol å importen av
tobaksvaror, jämte i ämnet väckt motion;
och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 32 § förordningen
den 14 december 1956 (nr
629) om erkända arbetslöshetskassor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

svenska kyrkan

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
den 13—den 18 mars för deltagande
i nedrustningskonferensens arbete i
Geneve.

Stockholm den 9 mars 1967

Alva Myrdal

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 83, till Konungen om anslag till
utredning angående riksdagens hus
m. m.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 103, till Konungen i anledning av
väckta motioner om en svensk vitbok i
vietnamfrågan.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
28, i anledning av motioner angående
rätt till beriktigande av uppgifter i
press och radio;

statsutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till högre utbildning och forskning
samt lärarutbildning jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 4, i anledning av väckta motioner
om avdrag vid beskattningen för perio -

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Interpellation ang. den äldre arbetskraftens sysselsättnings- och försörjnings problem -

diskt understöd till studerande, m. in.;
samt

nr 8, i anledning av väckta motioner
om undantagande av beskattning som
naturaförmån av bränsle från egen fastighet; bankoutskottets

utlåtanden och memorial: nr

9, i anledning av motioner angående
kommunernas investeringsbehov;

nr 10, i anledning av motioner om
tillstånd för Svenska sparbanksföreningen
att anordna ett sparlotteri;

nr 11, i anledning av motion om samhällelig
bestämmanderätt över alla resurser
för energiförsörjningen;

nr 12, i anledning av motion om förstatligande
av läkemedelsindustrien;

nr 13, i anledning av motion om återställande
av tidigare talmansbord i kamrarnas
plenisalar;

nr 14, i anledning av motioner om
införande av barservering i riksdagsrestaurangen; nr

15, i anledning av motion angående
tid för tillhandahållande av riksdagsbibliotekets
samlingar; samt

nr 16, angående gemensamma bestämmelser
om grupplivförsäkring för
arbetstagare hos riksdagen och dess
verk m. in.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion
om straffrihet för otukt mellan syskon
och dispens för äktenskap mellan syskon; nr

17, i anledning av väckt motion
om befrielse i vissa fall från skyldigheten
att inge bouppteckning; samt
nr 18, i anledning av väckta motioner
om åtgärder vid ärekränkning i massmedium; andra

lagutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckta motioner
om lagstadgad varseltid vid företagsnedläggningar
och större personalinskränkningar; -

nr 14, i anledning av väckta motioner
om en allmän inkomstförsäkring;

nr 15, i anledning av väckta motioner
om vårdbidrag och invaliditetstilllägg; nr

16, i anledning av väckt motion
om rätten till vårdbidrag i form av invaliditetsersättning; nr

18, i anledning av väckta motioner
angående sociala förmåner för adoptivföräldrar;
samt

nr 19, i anledning av väckta motioner
om invaliditetsersättning och invaliditetstillägg
för döva; ävensom

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 juni 1942
(nr 350) om fornminnen, in. m., jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 6 juni 1925 (nr 382)
angående uppvärmning av till kreatursföda
avsedd mjölk m. m.;

nr 16, i anledning av väckta motioner
angående registreringen av motorfordon;
samt

nr 17, i anledning av väckt motion
angående tillstånd för vissa släktingar
att förvärva fast egendom.

Interpellation ang. den äldre arbetskraftens
sysselsättnings- och försörjningsproblem Herr

KRISTIANSSON, AXEL, (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Den arbetslöshet, som
föranletts av ett under senare tid kraftigt
ökat antal företagsnedläggningar
och driftsinskränkningar, har i särskilt
stor utsträckning drabbat den äldre
arbetskraften. Anmärkningsvärt höga
arbetslöshetssiffror har rapporterats
för åldersgrupperna mellan 50 och 60
år och särskilt för grupperna över 60
år och närmast före pensionsåldern.

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

Interpellation ang. den äldre arbetskraftens sysselsättnings- och försörjnings problem -

De ökade arbetslöshetsproblemen har
till väsentlig del sin orsak i en forcerad
strukturrationalisering inom näringslivet.
Den effektivisering av produktionsapparaten,
som härvid eftersträvas,
bör givetvis kunna möjliggöra
en allmän höjning av levnadsstandarden.
Det kan då inte accepteras, att
vissa begränsade grupper av arbetstagare
får bära bördan av de olägenheter,
som angelägna och nödvändiga
omställningar i näringslivet föranleder.
Strukturrationaliseringen kan inte få
medföra, att äldre arbetstagare tvingas
lämna arbetsmarknaden i förtid eller
godta en försämring av sin levnadsstandard.
Situationen nu kännetecknas
av en allt större känsla av otrygghet
hos stora grupper av äldre arbetstagare.
Naturligtvis är det också från samhällsekonomisk
synpunkt angeläget, att
även den äldre arbetskraften tillvaratas
så effektivt som möjligt.

Uppmärksamheten är i debatten just
nu främst riktad på industrinedläggelserna.
Men även andra delar av näringslivet
har motsvarande strukturproblem.
Mot bakgrunden av den debatt,
som fördes särskilt under fjolåret, är
det anledning att framför allt nämna
jordbruket. Det torde visserligen numera
vara uppenbart, att jordbrukets
strukturrationalisering inte kan försiggå
i våldsammare takt, som då förutsattes
i de mest fantasifyllda projekten.
Under alla förhållanden är det emellertid
angeläget, att arbetskraft, som kan
friställas från jordbruket, får annan
produktiv sysselsättning. Det bör då
erinras om att omkring hälften av jordbrukarna
nu är 55 år eller däröver.
Den arbetskraft, som kan friställas genom
strukturrationalisering av jordbruket,
torde till den övervägande delen
tillhöra de äldre årsgrupperna.

För bevarande och om möjligt stärkande
av vårt näringslivs konkurrenskraft
och därmed för tryggande av sysselsättningen
krävs olika åtgärder inom
den ekonomiska politiken, näringspoli -

tiken, lokaliseringspolitiken och arbetsmarknadspolitiken.
De speciella
problem, som de äldre arbetstagarnas
situation nu måste sägas utgöra, berör
i huvudsak arbetsmarknadspolitiken.
Situationen måste sägas vara uttryck
för att arbetsmarknadspolitiken har
allvarliga brister.

Överflyttning av äldre arbetskraft till
nya yrkesuppgifter har från olika utgångspunkter
särskilda problem, som
måste beaktas. Det måste för det första
konstateras, att yngre arbetstagare i
regel har längre och aktuellare skoloch
yrkesutbildning än äldre. Inte
minst på grund härav föredrar arbetsgivarna
yngre arbetskraft. Som ett allmänt
omdöme torde dock få gälla, att
arbetsgivarna visat överdriven och
omotiverad rädsla för att anställa äldre
arbetskraft. Denna situation ställer
på arbetsmarknadspolitiken krav på
särskilda åtgärder för den äldre arbetskraften
i fråga om såväl effektiv arbetsförmedling
som en lämpligt anpassad
yrkesutbildning. I många fall
kompliceras problemen genom att äldre
arbetstagare, som länge varit knutna
till ett visst arbete i en viss bygd,
känner stora och t. o. m. oöverstigliga
psykiska svårigheter inför en övergång
till annan sysselsättning eller utbildning
för sådan. Detta gäller såväl inom
industrien som inom t. ex. jordbruket.
Den svårplacerade arbetskraften är till
stor del sådana fall.

De äldres sysselsättningsproblem ägnades
uppmärksamhet vid den arbetsmarknadspolitiska
reformen 1966 men
fick då knappast en tillfredsställande
lösning. Arbetsmarknadsutredningen
hade förordat ett särskilt utbildningsprogram
för de äldre, varvid yrke skulle
väljas med särskild hänsyn till placeringsmöjligheterna
efter genomgången
utbildning. Det skulle sålunda vara
fråga om yrken och arbetsuppgifter,
som framstod som väl lämpade för
äldre arbetskraft. Detta godtogs emellertid
inte i propositionen och riks -

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1907

Interpellation ang. den äldre arbetskraftens sysselsättnings- och försörjnings problem -

dagsbeslutet. Kursplaner och utbildningsmetoder
kunde dock, hette det
i propositionen, behöva anpassas efter
deltagarnas ålder.

Det har framgått av uppgifter i pressen,
att arbetsmarknadsstyrelsen nu utarbetat
ett program för åtgärder i syfte
att ge de äldre arbetslösa bättre möjligheter
till sysselsättning och försörjning.
Programmet innefattar bl. a.
kraftfullare förmedlingsinsatser, ökad
information för såväl företagen som de
arbetslösa, viss förbättring av utbildningsmöjligheterna
för äldre arbetstagare
och därutöver vissa ändringar i
fråga om beredskapsarbete och kontanthjälp
för äldre svårplacerad arbetskraft.

Det synes mig i sammanhanget böra
erinras om att OECD:s kommitté för
arbetskraft och sociala frågor gjort ett
flertal utredningar om den äldre arbetskraften
och dess problem. Dessa
utredningar har bl. a. givit belägg för
att särskilda program för äldre arbetskraft
blir allt viktigare i industriländerna.

Kommittén har kommit till den slutsatsen,
att många äldre behöver särskild
hjälp till anpassning på arbetsmarknaden.
Undervisningsmetoderna i
den arbetsmarknadspolitiska yrkesutbildningen
bör anpassas speciellt för
äldre personers inlärningsbehov. Arbetsförmedlingen
bör genom sin allmänna
organisation eller genom särskilda
insatser för svårplacerad äldre
arbetskraft erbjuda möjlighet till intervjuer,
rådgivning, testning och förmedlingsmetoder,
som garanterar att
arbetsgivarna får korrekta och utförliga
uppgifter om den äldre arbetskraftens
kvalifikationer. Särskilda arbetsanskaffningsprogram
bör enligt kommittén
övervägas för att skapa arbetstillfällen,
speciellt anpassade med hänsyn
till den äldre arbetskraftens prestationsförmåga.

Det är nödvändigt, att effektiva åtgärder
kommer till stånd för lösning

av den äldre arbetskraftens sysselsättnings-
och försörjningsproblem. Skälen
härför är dels sociala, dvs. att den enskilde
medborgaren skall ha rätt till
god trygghet, och dels samhällsekonomiska,
dvs. att även den äldre arbetskraften
måste tillvaratas rationellt för
säkerställande av snabb ekonomisk tillväxt.
I första hand måste man givetvis
eftersträva, att personer, som drabbas
av näringslivets strukturomdaning,
skall kunna få fortsatt sysselsättning
i normalt, produktivt näringsliv.

För upprätthållande av sysselsättningsmöjligheterna
har, såsom framhållits,
den ekonomiska politiken, näringspolitiken
och lokaliseringspolitiken
en avgörande betydelse. De speciella
svårigheter, som möter den äldre
arbetskraften i jämförelse med den
yngre, måste emellertid i huvudsak
mötas genom en smidigare arbetsmarknadspolitik
och till denna kompletterande
åtgärder. Arbetsmarknadspolitiken
bör innefatta ett särskilt program
för den äldre arbetskraften med ungefär
den målsättning och innebörd, som
OECD-kommittén förordat. Ett sådant
instrument ingår emellertid inte i den
arbetsmarknadspolitiska reform, som
för vårt land beslutades av fjolårets
riksdag.

I vissa fall kan personer, som friställts
från ett arbete, inte beredas ny
sysselsättning av normal beskaffenhet,
av den anledningen att vederbörande
inte kan uthärda de påfrestningar, som
den nya sysselsättningen skulle innebära,
eller på grund av att lämpligt
arbete inte står till förfogande. Självfallet
måste samhället i sådana fall
medverka med särskilda åtgärder i
form av beredskapsarbete och olika
former av skyddad sysselsättning. I
sista hand måste man lita till arbetslöshetsförsäkring,
pensionsförsäkring
och direkt kontantstöd eller omställningsstöd.
Den forcerade strukturomvandlingen
gör det angeläget, att även
i här nämnda avseenden en väsentligt

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

förbättrad handlingsberedskap intages
från samhällets och myndigheternas
sida.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få ställa följande
frågor:

Har regeringen för avsikt att skyndsamt
utforma ett särskilt program för
en såväl socialt som samhällsekonomiskt
tillfredsställande lösning av den
äldre arbetskraftens sysselsättningsoch
försörjningsproblem, särskilt med
anledning av den ökade förekomsten
av företagsnedläggningar och driftsinskränkningar? Om

så är fallet, vill herr statsrådet
då redogöra för regeringens planer i
nämnda avseende?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen
av herr Eriksson, Karl-Erik, (fp) till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet:
»Vill Försvarsministern
lämna uppgift om de i FCTF:s i pressen
omnämnda styrelseuttalande angivna
personalinskränkningarna inom försvarets
fabriksverk, bl. a. berörande
Zakrisdalsverken i Karlstad, kommer att
verkställas?»; samt

av herr Petersson, Erik Filip, (fp)
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet:
»När beräknar Statsrådet
att 1956 års klientelundersökning
rörande ungdomsbrottslighet kommer
att slutföra sitt arbete?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.33.

In fidem

K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHIM 1967