Nr 13 ANDRA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 13 ANDRA KAMMAREN 1970

1 april

Debatter m. m.

Onsdagen den 1 april fm.

Sid.

Anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas riksförbund—Landsbygdens

jägare...................................................... 5

Åtgärder för att hindra utrotning av vissa djurarter............... 15

Ett system att motverka skadeverkningarna av viss reklam......... 17

Kartläggning av mångsyssleriet inom politiken.................... 19

Meddelande ang. plena......................................... 28

Likheten inför lagen........................................... 28

Utgifterna inom socialdepartementets verksamhetsområde:

Bostadstillägg för barnfamiljer, m. m.......................... 29

Bidrag till anordnande av barnstugor.......................... 38

Bidrag till driften av barnstugor............................... 40

Bidrag till kommunala familjedaghem.......................... 48

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning................ 54

Hälsovårdsupplysning........................................ 56

Efterutbildning av viss sjukvårdspersonal m. m................. 61

Ungdomsvårdsskolorna: Vård utom skola....................... 62

Bidrag till Länkrörelsen m. m................................. 64

Statens arbetsklinik.......................................... 70

Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade................... 71

Onsdagen den 1 april em.

Utgifterna inom socialdepartementets verksamhetsområde (forts):

Bidrag till driften av särskolor m. m........................... 79

Bidrag till De handikappades riksförbund...................... 80

Bidrag till Hörselfrämjandets riksförbund...................... 81

Arbetarskyddsstyrelsen....................................... 83

1 —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 13

Nr 13

Innehåll

Sid.

Arbetsmedicinska institutet................................... 83

Socialattachéer.............................................. 84

Statens bosättningslånefond.................................. 86

Den allmänna arbetsgivaravgiften............................... 87

Trafikpolitiken................................................ 105

Rätten till avdrag för reklam- och representationskostnader......... 106

Förbud mot avyttring till enskild av kommunägd mark............ 109

Begränsning av stadsplaneläggning till samhällsägd mark........... 111

Meddelande om enkla frågor av:

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. utarbetandet av deklarationsblanketter
med anledning av den föreslagna skattereformen 114
herr Antonsson (ep) ang. tidpunkten för framläggande av proposition

med anledning av informationsutredningens betänkande........ 114

herr Nygren (s) ang. omorganisation inom statens järnvägar...... 114

herr Lindahl (s) ang. beredskapen mot oljeskador................ 114

herr Wennerfors (m) ang. åtgärder för att förhindra fartygskollisioner 115
herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. rätt till inplacering i sjukpenningklass
vid uppbärande av hemsjukvårdsbidrag............. 115

herr Eliasson i Sundborn (ep) ang. beskattningen av samaritersättning
för vård av anhörig................................... 115

herr Persson i Skänninge (s) ang. beredande av sysselsättning för viss

friställd arbetskraft........................................ 115

herr Hansson i Skegrie (ep) ang. fortsättning av rörelse efter konkurs 115

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 1 april fm.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 9, om anslag ur jaktvårdsfonden till

Jägarnas riksförbund—Landsbygdens jägare................... 5

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 6, ang. grunderna för utdelning
av utmärkelsen »För nit och redlighet i rikets tjänst»..... 15

— nr 7, om tillvaratagande av arkivmaterial i samband med företagsnedläggningar.
............................................. 15

— nr 8, om åtgärder för att hindra utrotning av vissa djurarter..... 15

— nr 9, om kontroll av bilhandel och bilreparationer.............. 17

— nr 10, ang. ett system att motverka skadeverkningarna av viss

reklam.................................................... 17

— nr 11, om kartläggning av mångsyssleriet inom politiken........ 19

— nr 12, ang. ungdomsbrottsligheten............................ 28

— nr 13, ang. likheten inför lagen............................... 28

Statsutskottets utlåtande nr 5, rörande utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde (punkterna 1—37)................ 29

Innehåll

Nr 13

Onsdagen den 1 april em.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 5, rörande utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde (punkterna 38—52)............... 79

— nr 41, ang. bemyndigande att beställa viss utrustning till akademiska
sjukhuset i Uppsala................................... 87

— memorial nr 42, ang. överlämnande till allmänna beredningsutskottet
av två till statsutskottet hänvisade motioner............ 87

Bevillningsutskottets betänkande nr 10, om den allmänna arbetsgivaravgiften.
.................................................. 87

— nr 21, ang. trafikpolitiken................................... 105

— nr 22, ang. tullklareringen av flygplan......................... 106

— nr 23, ang. rätten till avdrag för reklam- och representationskostnader
..................................................... 106

— nr 24, ang. beskattningen av likvid för stormfälld skog.......... 109

— nr 25, om ökad information till allmänheten i skattefrågor....... 109

Andra lagutskottets memorial nr 29, ang. överlämnande till statsutskottet
av två till lagutskott hänvisade motioner................... 109

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21, om förbud mot avyttring till enskild
av kommunägd mark.................................. 109

— nr 22, om begränsning av stadsplaneläggning till samhällsägd mark 111

— nr 24, ang. dels reglerna om personlig lämplighet för körkortsinne hav,

dels införande av personlig prövning och test av körkortssökande.
................................................. 111

•<»

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Nr 13

Onsdagen den 1 april

kl. 11.00

§ i

Justerades protokollen för den 13,
den 17, den 18, den 19 och den 20 nästlidne
mars.

§ 2

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 60, med
förslag till lag om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
in. m., hänvisades propositionen, såvitt
avsåg anvisande av förslagsanslag till
Täckning av merkostnader för bidrag
till sjukförsäkringen, till statsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

Härefter föredrogs Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 66, med
förslag till lag om ändring i lagen (1962:
381) om allmän försäkring, m. m.; och
hänvisades propositionen, såvitt avsåg
anvisande av förslagsanslag till Folkpensioner
till statsutskottet och i övrigt
till lagutskott.

Slutligen föredrogs Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 74, med
förslag till ny organisation av läkemedelsförsörjningen
m. m.; och hänvisades
propositionen, såvitt avsåg författningsförslagen,
till lagutskott och i övrigt
till statsutskottet.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande!! nr 28—30,
första lagutskottets utlåtanden nr 15, 21
och 22, andra lagutskottets utlåtanden
nr 17, 18, 20 och 21, tredje lagutskottets
utlåtande nr 23 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 1, 3, 10 och 12.

§ 4

Anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas

Riksförbund—Landsbygdens jägare

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av motioner om
anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas
riksförbund—Landsbygdens jägare.

I de likalydande motionerna I: 917 av
herrar Ivar Andersson och Ove Karlsson
samt II: 1105 av herr Wikner m. fl.
hade hemställts att riksdagen måtte besluta
att uttala sig för att ett årligt anslag
ur jaktvårdsfonden om 225 000 kr.
tillerkändes Jägarnas riksförbund—
Landsbygdens jägare.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte lämna motionerna
I: 917 och II: 1105 utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Lage Svedberg, Wikner, Nygren och
Brännström (samtliga s), som ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:917 och II: 1105 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört angående årligt anslag
ur jaktvårdsfonden till Jägarnas
riksförbund—Landsbygdens jägare.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Före påsk diskuterade
vi hör jakten på katter och höll på med
det en ganska lång stund. Nu skall vi
diskutera en mera celeber jakt, och därför
skall jag denna gång ta litet längre
tid på mig.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas

Den fråga vi nu behandlar är som
alla vet inte ny. Den har stötts och
blötts flera gånger här i riksdagen. Men
utskottsmajoriteten har aldrig ändrat
attityd. Det har varit samma gamla dialog
som upprepats i jordbruksutskottets
skrivning år efter år. I nu förevarande
utlåtande skriver utskottet:
»Svenska jägareförbundet och dess lokalavdelningar
utövar enligt beslut av
1938 och 1951 års riksdagar ledningen
av jaktvårdsarbetet i landet och åtnjuter
på grund därav årliga bidrag ur jaktvårdsfonden
till sin löpande verksamhet.
»

Utskottet fortsätter: »Utskottets förslag
har motiverats med att kostnaderna
för administrationen av jaktvården
skulle öka om i motionerna föreslagen
ordning infördes. Vidare skulle administrativ
oklarhet uppstå på detta område.
» Jag vill fråga utskottets ärade
talesman vad som menas med den formuleringen.

Sedan tillägger utskottet: »I sammanhanget
har utskottet framhållit att det
skulle vara till fromma för jaktvården
om samverkan kunde komma till stånd
mellan jaktorganisationerna.»

Jag skall här i korthet redogöra för
varför vi har två jägarorganisationer
här i landet. Det gör jag därför att en
del nya ledamöter i kammaren kanske
inte känner till det rätta förhållandet.
Sedan vill jag av utskottets talesman
gärna ha ett klarläggande av utskottets
skrivning.

Jägarnas riksförbund bildades 1938
i samband med att en helt ny jaktstadga
utarbetades. De jägare som bildade det
nya förbundet reagerade nämligen mot
den feodalistiska stadga som Svenska
jägareförbundet då presenterade och
som innebar en beskärning av rätten
att jaga för de små markägarna och de
marklösa jägarna och ett gynnande av
de stora markägarna. Denna reaktion
från medlemmarna i det nya förbundet
gjorde att jaktstadgan ändrades i vissa
delar, och var och en kan ju förstå hur

riksförbund—Landsbygdens jägare

det skulle ha sett ut i dag på jaktens område
om inte denna reaktion hade kommit
till uttryck. Sedan dess har Jägarnas
riksförbund fortsatt att slå vakt om
de små markägarnas och de marklösas
jaktintresse. Jag vill i sammanhanget
peka på den utredning som tillsatts rörande
jaktmarkernas arrenden; en sak
som väl i viss mån också har tillkommit
tack vare den opposition som förts
här i riksdagen av talesmännen för Jägarnas
riksförbund.

Vi vill få till stånd en mera demokratisk
jakt, i vilken alla jaktintresserade
och jaktvårdande personer skall
ha möjlighet att delta. Det är huvudmotivet
för min och riksförbundets
verksamhet. Dödande av viltet är inte
vårt mål, utan det är viltvård, anpassad
till vår fauna, och detta måste respekteras
av alla jägare i vårt förbund.
Den som inte följer dessa normer är
inte heller någon jägare. Vi vänder oss
vidare mot den reglerade älgjakten, mot
vilken vi för en stark opposition.

Den 1 januari 1969 skedde en sammanslagning
av Jägarnas riksförbund—
Landsbygdens jägare. Jag vill hävda att
detta bidragit till ett ökat förtroende
för förbundet. De båda sammanslagna
förbunden har nu 135 avdelningar i 20
län. Jag anser det viktigt att så många
jägare som möjligt blir organiserade och
att varje jägare skall ha en självklar
rätt att välja den organisation han vill
tillhöra. Det är inte säkert att det gagnar
jakten att det finns endast ett förbund.
I Finland har man två jägarorganisationer.
Skillnaden är där emellertid
att båda organisationerna är sanktionerade
av statsmakterna och samarbetar
genom en central organisation.
Båda åtnjuter också stöd för sin verksamhet.

Jägarnas riksförbund—Landsbygdens
jägare bedriver upplysningsverksamhet
i jakt- och viltvårdsfrågor på möten och
sammanträden och genom kursverksamhet
på Karl-Ersgården. Denna kursverksamhet
är ett nytt inslag i vår verksam -

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Nr 13

Anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas riksförbund—Landsbygdens jägare

het. Karl-Ersgården är belägen i Sångshyttan
utanför Hällefors. Förbundet
strävar efter att bygga ut kursverksamheten
för att engagera så många som
möjligt av jägarna i jakt- och viltvårdsarbetet.

Jag vill i detta sammanhang anföra
ett citat ur vår tidskrift, där det heter
följande:

»Nu är det åter dags att planera för
deltagandet i Förbundets populära kurser
på Karl-Ersgården i Hällefors. I år
kommer viltvårds- och viltspårskurserna
att genomföras samtidigt.»

Det måste betraktas som synnerligen
orättvist att bidrag till jaktvårdande
verksamhet icke utgår till Jägarnas riksförbund—Landsbygdens
jägare. Ett sådant
förhållande kan uppfattas och
uppfattas ofta som att myndigheterna
anser att en jakt- och viltvårdande åtgärd
utförd inom Jägarnas riksförbund
—Landsbygdens jägare vore mindre
värd än en motsvarande inom Svenska
jägareförbundet. Jag anser att detta är
en ren diskriminering av det viltvårdande
arbete som den tidigare nämnda
jägarorganisationen lägger ned.

Jag vill omnämna att det anslag motionärerna
begär inte innebär någon
merbelastning på årets statsverksproposition.
Vi begär bara en omfördelning
av jaktvårdsfondens medel. Jaktvårdsavgift
inbetalas av alla jägare i landet
oavsett vilken jägarorganisation de tillhör,
och de bidrar därigenom till jaktvårdsfonden.
Svenska jägareförbundet
och länsjaktvårdsföreningarna erhåller
efter ansökan bidrag med 5,5 miljoner
kronor från jaktvårds- och älgskadefonderna.
Det andra förbundet får inte så
mycket som 5 öre. Jag frågar: Var finns
logiken i detta förfaringssätt? På detta
område lever utskottets majoritet kvar
i feodalväldets tankevärld. Den mäktige
skall ha mera medan de andra får klara
sig på egen hand.

Med hänsyn till att det trots allt finns
två jägarförbund i vårt land med både
jakt- och viltvård på sina program bor -

de båda förbunden också komma i åtnjutande
av det anslag ur jaktvårdsfonden
som förbundens medlemmar bidrar
till.

Man borde inte motivera ett avslagsyrkande
med ett 30 år gammalt riksdagsbeslut.
Vad vi motionärer för fram
är ett demokratiskt rättvisekrav som
inte har något som helst samband med
det uppdrag som Svenska jägareförbundet
fått.

När Svenska jägareförbundet fick det
nämnda uppdraget fanns endast denna
jägarorganisation i vårt land. Om Jägarnas
riksförbund—Landsbygdens jägare
finge de anslag som de begärt tror
jag att detta skulle stimulera till ett
ännu bättre samarbete mellan de två
olika förbunden, Jägarnas riksförbund
—Landsbygdens jägare och Svenska jägareförbundet,
både på det regionala
och det lokala planet.

Vi är övertygade om att riksdagen
har intresse av att medverka till fortsatt
.samarbete. Detta skulle kunna understrykas
genom bifall till den reservation
som finns i jordbruksutskottets
utlåtande nr 9.

Jag inledde mitt anförande, herr talman,
med att uttala en önskan om att
utskottets ärade talesman skulle klarlägga
utskottets ställningstagande i denna
fråga.

Till sist, herr talman, ber jag nu att
få yrka bifall till reservationen i jordbruksutskottets
utlåtande nr 9.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Herr Wikner hemställde
om att jag skulle klargöra utskottets
ställningstagande så att han förstod vad
utskottet menar. Såvitt jag kan förstå
är detta onödigt, eftersom utskottet år
efter år ända sedan 1966 mycket tydligt
och enkelt har klargjort hur det ser på
dessa frågor.

Jag skall därför i likhet med herr
Wikner i stället ägna mig åt att ge en
beskrivning av det rådande läget, vilket
kan vara befogat eftersom den riksdag

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas

som skall ta ställning till ärendet delvis
är förnyad och alltså har ledamöter som
måhända inte tidigare studerat den här
frågan.

Låt mig därför börja med en liten resumé!
Som herr Wikner sagt finns i
detta land två jägarorganisationer av
betydelse: Svenska jägareförbundet

med 80 000 enskilt anslutna medlemmar

och med 170 000 medlemmar om man

inräknar kollektivanslutna — dubbelanslutna
medlemmar dock frånräknade

— samt Jägarnas riksförbund—Landsbygdens
jägare med cirka 12 000 medlemmar.

Svenska jägareförbundet som är den
helt dominerande jaktorganisationen
och där Kungl. Maj :t tillsätter ordförande
samt ytterligare en styrelseledamot
anförtroddes av statsmakterna år 1938

— vilket också herr Wikner anförde —
handhavandet av ledningen av jakt- och
viltvårdsarbetet.

Detta uppdrag förnyades av riksdagen
år 1951 och riksdagen har även under
1960-talet vid upprepade tillfällen
med överväldigande majoritet ställt sig
bakom den rådande ordningen.

1960-talets beslut i riksdagen har utan
tvekan klargjort att riksdagen anser att
Svenska jägareförbundet med statens
naturvårdsverk — låt oss observera det!

— som tillsynsmyndighet alltfort bör
vara den samlande och ledande organisationen
för jakt- och viltvård och att
detta betydande intresseområde skulle
ytterligare gagnas av ett samarbete mellan
de båda jiigarorganisationerna inom
den ram för beslutsfattande som statsmakterna
gett Svenska jägareförbundet.

Riksdagen har understrukit detta genom
att konsekvent avvisa framställningar
—- motionsvis framförda — om
att särskilda anslag till jakt- och viltvård
också skulle utgå till annan jägarorganisation
än Svenska jägareförbundet.

Detta förbund har å andra sidan i sin
egenskap av utav riksdagen och Kungl.
Maj:t befullmäktigat utövande organ för

riksförbund—Landsbygdens jägare

jakt- och viltvården i landet efter ansökan
och prövning de senaste åren ur
jaktvårdsfonden och älgskadefonderna
årligen erhållit anslag med cirka 5,5
miljoner kronor.

Jag har gjort denna resumé därför att
de som tidigare stött herr Wikner i
denna fråga i år inte återfinns som undertecknare
av motionen, möjligen med
ett enda undantag, såvitt jag har kunnat
finna. Detta tyder på att herr Wikners
tidigare medmotionärer i denna fråga
numera insett och accepterat riktigheten
i riksdagens tidigare ställningstaganden.
Man har tydligen klart för sig
att en jägarorganisation, vars medlemsantal
uppgår till cirka 65 procent av
landets 260 000 jägare måste anses
bättre skickad att leda jakt- och viltvårdsarbetet
än en jägarorganisation,
vars medlemsantal endast uppgår till
cirka 5 procent av jägarantalet. Men
herr Wikner, eller kanske rättare sagt
hans uppdragsgivare, tycks fortfarande
ha en annan uppfattning.

Den Wiknerska motionen upptar
även i år det gamla kravet om att Jägarnas
riksförbund—Landsbygdens jägare
skall tilldelas ett särskilt anslag av jaktvårdsfondmedel
för sin verksamhet. Det
begärda beloppet har i år höjts från tidigare
150 000 kronor till 225 000 kronor.

Herr Wikner och hans medmotionärer
motiverar sitt anslagsäskande dels
med att samarbete i enlighet med riksdagens
uttalade intentioner under år
1969 inletts mellan de bägge jägarförbunden
och att detta ur rättvisesynpunkt
skulle motivera ett bifall till motionärernas
framställning och dels med
att riksdagen genom att godkänna uttalandet
i propositionen nr 189 till 1951
års riksdag skulle ha uttalat sig för att
bidrag kan utgå även till nuvarande
Jägarnas riksförbund—Landsbygdens
jägare. Denna ståndpunkt vidhålles
också i reservationen, och herr Wikner
har anfört samma synpunkter i sitt anförande.

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Nr 13

Anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas riksförbund—Landsbygdens jägare

Det verkar som om motionärerna
skulle ha missförstått vad riksdagen
egentligen avsett med sina tidigare beslut.

Vad först avser 1951 års riksdagsbeslut
har detta tolkats så, att förutom bidrag
till forskning bidrag endast utgått
till Svenska naturskyddsföreningen
med 130 000 kronor under en följd av
år och indirekt till Sveriges ornitologiska
förening, d. v. s. till organisationer
som inte sysslar med jakt och viltvård.
Motionärerna har alltså feltolkat
innebörden i 1951 års riksdagsbeslut i
detta avseende.

Vad sedan gäller det mellan de bägge
jägarorganisationerna inledda samarbetet,
som jag hälsar med tillfredsställelse

— jag vet att även herr Wikner gör det

— kan sägas att detta påbörjades inte
år 1969 utan redan år 1968. Både herr
Wikner och jag medverkade i inledningsskedet
till detta samarbete lika väl
som de bägge förbundsordförandena
Boo och Skog. De sammanträden som
då hölls lovade gott för framtiden, eftersom
man snart nog fann att det var
mera som förenade än som skilde i de
bägge förbundens målsättningar.

Förhandlingarna har sedan fortsatts
under år 1969 men med nya män från
Jägarnas riksförbund—Landsbygdens

jägare. Den första frukten av detta samarbete
under år 1969 blev en överenskommelse,
vari följande inskrevs: »För
att samarbetet centralt, regionalt och
lokalt ska bli meningsfyllt förutsättes,
att debatten inte längre ska vara en
polemik mot den andra organisationen
som sådan utan begränsas till ett meningsutbyte,
där man på ömse sidor behandlar
sakfrågor. I verkligheten strävar
nämligen båda organisationerna
mot samma mål — en successivt allt
bättre och mera riktigt bedriven jaktoch
viltvård.» Denna deklaration, som
var undertecknad av bl. a. förbundsordförandena
Fritiof Boo och Harry Tångring,
publicerades i de bägge förbundstidningarna
som heter .Svensk Jakt och
1* — Andra kammurens protokoll 1970. }

Jakt och Jägare—Kring Lägerelden. Uttalandet
godkändes också såvitt jag vet
av båda jägarförbunden. Denna överenskommelse
har strikt följts av Svenska
jägareförbundet.

I motionerna hänvisas till att de kontakter
som motionärerna haft med berörda
organisationer bibringat dem den
uppfattningen att bidrag ur jaktvårdsfonden
även till Jägarnas riksförbund—
Landsbygdens jägare är en huvudfråga
i förhandlingarna mellan de bägge jägarförbunden.
Till detta vill jag först
säga att veterligt har ingen av motionärerna
haft någon kontakt med Svenska
jägareförbundet under år 1969.

Men jag vill gärna understryka att
Svenska jägareförbundets förhandlingsrepresentanter
strävar efter samarbetslinjer
som inom ramen för den av
Kungl. Maj:t och riksdagen beslutade
ordningen gör det möjligt för Jägarnas
riksförbund—Landsbygdens jägares lokalavdelningar
att i bidragsavseende bli
likställda med Svenska jägareförbundets
lokalavdelningar. Detta bör kunna
ske genom någon form av fusion varigenom
Jägarnas riksförbund—Landsbygdens
jägares lokalavdelningar på med
Svenska jägareförbundets lokalavdelningar
likaberättigade villkor anlutes
till Svenska jägareförbundet. Genom en
sådan lösning skulle likställighet i arbetsbetingelserna
på jakt- och viltvårdsområdet
skapas för de bägge jägarförbundens
medlemmar utan att den nuvarande
administrativa organisationsformen
undergrävs. Fn sådan lösning
skulle dessutom innebära en större enhetlighet
och slagkraft på jakt- och viltvårdens
område och därtill stå i god
överensstämmelse med de beslut som
riksdagen med överväldigande majoritet
fattat år efter år sedan 1966.

Så ser vi i samarbetsförhandlingsdelegationen
på dessa frågor från Svenska
jägareförbundets sida. Om jakt- och
viltvårdsarbetet även för Jägarnas riksförbund—Landsbygdens
jägare är den
huvudfråga som de Wiknerska motior
13

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas riksförbund—Landsbygdens jägare

nerna hittills gett uttryck för borde en
tillfredsställande lösning av jakt- och
viltvårdsanslagets fördelning mellan de
bägge jägarförbundens avdelningar
ligga inom räckhåll.

Men samarbetsdelegationen bör också
penetrera andra viktiga samordningsfrågor.
I motionen framhålles och i reservationen
understrykes Jägarnas riksförbunds—Landsbygdens
jägares upplysningsverksamhet
i jakt- och viltvårdsfrågor
på möten och sammanträden
och genom kursverksamhet på
Karl-Ersgården utanför Hällefors.

Det är ju välbekant att Jägarnas riksförbund—Landsbygdens
jägare för en
mycket frän kampanj mot den av Kungl.
Maj:t påbjudna reglerade älgjakten i
Kronobergs och Västmanlands län, trots
att erfarenheterna alltmer synes tala för
att denna form av älgjakt, som tillkommit
på försök som ett led i viltbiologernas
forskningsarbete, kommer att leda
till det resultat som forskarna har ansett
sig kunna förutse, nämligen en kvalitets-
och antalsmässigt ökande älgstam
till fromma för både naturälskarna och
jägarna. Mot detta anför Jägarnas riksförbund—Landsbygdens
jägare i sina
upplysningskampanjer argument som
inte onödigtvis bör få belasta riksdagens
protokoll. Men jag ser med olust
på denna från sakliga utgångspunkter
helt odokumenterade kampanj, som
stundom avslöjar helt andra prioriteringar
än omsorgen om en god viltvård.
Eftersom försöken med reglerad älgjakt
har statsmakternas fulla stöd tror jag
också att Jägarnas riksförbund—Landsbygdens
jägare med sitt ställningstagande
i denna fråga har valt den sämsta
tänkbara positionen, om man vill vinna
statsmakternas förtroende som en jägarorganisation
lämpad för saklig upplysningsverksamhet
i jakt- och viltvårdsfrågor.

Jordbruksutskottet har i sitt utlåtande
ånyo hänvisat till sina tidigare ställningstaganden
inkluderande vikten av
samverkan mellan de bägge jägarför -

bunden och från denna utgångspunkt
avstyrkt bifall till motionerna I: 917
och II: 1105.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Den resumé som herr
Trana lämnade har vi hört många gånger
från denna talarstol. Han hänvisar
ånyo till ett 30 år gammalt beslut om
att Svenska jägareförbundet utövar ledningen
av jaktvårdsarbetet. Jag upprepar
vad jag tidigare har sagt: Hur skulle
det se ut i vårt samhälle om vi inte
kunde ändra på 30-åriga beslut? Jag
behöver inte säga mer.

Herr Trana vidhåller att Svenska jägareförbundet
fungerar som storebror
då det gäller jakten och att så bör vara
förhållandet även i fortsättningen. Ingen
annan jägarorganisation skall ha möjlighet
att säga sin mening, och man
skall inte ha rätt att välja någon annan
organisation. Men vi har flera organisationer
på andra områden: t. ex. inom
bildningsverksamheten. Jag tycker att
herr Trana borde kunna tänka om när
det gäller dessa två jägarorganisationer
som faktiskt strävar åt samma håll.

Vidare efterlyste herr Trana samarbete.
Ja, jag var väl den förste som tog
upp frågan om samarbete mellan Svenska
jägareförbundet och Jägarnas riksförbund,
och vi hade också några sammankomster.
Nu påstår herr Trana, om
jag uppfattade honom riktigt, att det
under senaste tiden inte har förekommit
något initiativ till samarbete från
Jägarnas riksförbund—Landsbygdens
jägare. Jag kan dock inte ta på mig ansvaret
för detta, eftersom jag inte är
med i den samarbetsnämnd som blivit
tillsatt.

Herr Trana sade också, som jag uppfattade
honom, att de som tidigare hade
stött mig sedan hade vänt mig ryggen,
och att det var andra som skrivit på
motionen. Är herr Trana så säker på
detta? Vi har ändå inte tagit ställning

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Nr 13

Anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas riksförbund—Landsbygdens jägare

till detta problem, eller har herr Trana
löst det redan nu? Vi kanske får lov
att votera i denna fråga. Då har herr
Trana möjlighet att få bekräftat vad han
här har sagt.

Herr Trana erkänner uppenbarligen
att dessa två jägarförbund strävar mot
samma mål. Vore det då inte riktigt
att vi fick detta futtiga anslag av de
51/2 miljon kronor som Svenska jägareförbundet
och länsjaktvårdsföreningarna
fått sig tilldelade? Det gäller ju dock
en ringa summa, 225 000 kronor. För
oss gäller det ju först och främst ändå
vilt- och jaktvården, och det har vi bevisat
genom vår kursverksamhet vid
Karl-Ersgården utanför Hällefors. Kom
sedan inte och säg, herr Trana, att vi
pratar hit och dit om reglerad älgjakt
m. m. Om vi har en bestämd uppfattning
i en fråga, så är det vår sak, och
har herr Trana motsatt åsikt så får det
stå för hans räkning. Jag kommer inte
här att ta upp frågan om den reglerade
älgjakten; jag nämnde den bara i förbigående,
och vi får tillfälle att senare
diskutera den. Men var säker på att vi
skall hålla oppositionen levande!

Herr TRANA (s):

Herr talman! När man lyssnar på ett
anförande så gäller det att inte höra
mer än vad som sägs. Jag vet mig över
huvud taget inte i mitt anförande, som
jag hade i skriftlig form framför mig
och noggrant följde, ha riktat några beskyllningar
mot det andra förbundet.
Herr Wikner är kanske litet väl känslig
på denna punkt. Självfallet skall man ha
rätt att tillhöra vilket förbund man vill,
men det är inte detta det gäller. Vad
frågan gäller är hur anslagen skall användas.
Det är den stora stridsfrågan.
Vi på vår sida vill skapa möjligheter
för er att komma i åtnjutande av dessa
anslag precis på samma grunder som
vi. Men ni lika val som vi får naturligtvis
offra litet av er självständighet. Det
brukar vara vanligt. Det brukar väl
också vara så, att den stora organisa -

tionen betyder mer än den lilla. Men
båda organisationerna sammanslagna
skulle kanske betyda ännu mer. Om en
sammanslagning kan ske på sådana villkor
att ni så länge som det anses lämpligt
bevarar er självständighet som eget
förbund, tycker jag att vi från vår sida
har givit ett gott erbjudande, som ni
inte utan vidare borde vifta bort. Det
är egentligen det som saken gäller. Att
ni bedriver jakt- och viltvård och alt
den är lika mycket värd som annan
jakt- och viltvård är det ingen människa
som betvivlar. Men denna verksamhet
måste bedrivas i de former som vi
sedan många år har fastlagda. Detta
tycks herr Wikner inte vilja fatta. Han
säger att jag bara kommer med det
gamla. I så fall tar vi ju på båda hållen
fram gammal skåpmat. Men jag rättar
mig efter de förhållanden vi har
att utgå från och försöker på den vägen
kanalisera över anslag till Jägarnas
riksförbund—Landsbygdens jägare.

Jag tror att det är rätt onödigt att vi
från denna talarstol debatterar dessa
saker. Det är som det är, och det lär
inte bli annorlunda förrän vi vid förhandlingsbordet
kan enas om gemensamma
lösningar som blir båda parter
till lika stor nytta. Jag vädjar till herr
Wikner att arbeta härför. Jag själv gör
det, och det kommer jag att göra så
länge som jag tillhör denna förhandlingskommitté.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Det är uppenbart att
utskottets talesman har den bestämda
uppfattningen att vi skall sammanslås
med Svenska jägareförbundet. Denna
samarbetsnämnd — om vi får kalla den
så — arbetar ju för att vi skall komma
till lösningar på den vägen. Men saken
är den att vi ännu inte nått så långt.
Vi har olika uppfattningar i vissa frågor
— jag har nämnt en sådan fråga,
nämligen den reglerade älgjakten.

Vad vi vänder oss emot är att liksom
bli infösta i storebrors organisation. Vi

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas

vill att storebror skall ta hänsyn till
den lilla jägarorganisationen. En lösning
måste åstadkommas genom att
man sammanjämkar ståndpunkterna.
Jag tror att det skulle gå mycket bättre
om man på det sättet kunde få till stånd
ett samarbete. Men om man, som herr
Trana gör, utgår från att vi skall finna
oss i vad Svenska jägareförbundet bestämmer,
tycker jag att det är lika bra
att man överger tanken på att slå ihop
organisationerna. Då får vi väl arbeta
var och en för sig.

Jag har sagt flera gånger från denna
talarstol, att vi vill bli behandlade som
en jägarorganisation som bedriver jaktoch
viltvård och som har samma uppgifter
som Svenska jägareförbundet.
Därför vill vi också ha vårt ord med
i laget, när frågan om en sammanslagning
diskuteras, och inte bara dansa
efter Svenska jägareförbundets pipa.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Nej, herr Wikner, det
är inte alls fråga om att fösa in i er
i det stora förbundet. Jag har tvärtom
redogjort för en helt annan ordning.
Målsättningen har väl i varje fall vi
båda varit ense om tidigare, nämligen
att saken på lång sikt skulle vinna på
att det bleve ett förbund. Jag har full
förståelse för att man vill hålla på sitt
och att man skulle uppleva det som
kränkande att i nu rådande läge tvingas
in i den stora organisationen. Det är
heller inte avsikten att förfara på det
sättet. Det förslag jag här har skisserat
har till syfte att försöka skapa möjligheter
att genom ett visst samarbete —
men utan att tvinga in er i vårt förbund
— låta er komma i åtnjutande
av bidrag på samma villkor som Svenska
jägareförbundet. Detta är alltså ett
försök att gå er till mötes. Jag tycker
ni skall försöka se detta som det är.

Vad skulle inträffa om staten började
anslå medel direkt till er också? Det
skulle såvitt jag förstår innebära att det
för all framtid eller i varje fall för över -

riksförbund—Landsbygdens jägare

skådlig tid komme att finnas två olika
jägarförbund som skulle åtnjuta statsbidrag.
Det är väl inte det vi strävar
efter? Man strävar väl alltid efter att
åstadkomma starka organisationer som
kan tillvarata och samordna intressena
för vissa grupper av medborgare.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det kanske är lämpligt
att en person som icke är jägare får
säga några ord i denna diskussion mellan
aktiva jägare.

Jag förvånar mig över herr Tranas
olika utsvävningar. Jag har under helgen
läst ridderskapets och adelns protokoll
från 1765, alltså det år då sju
riksråd avsattes, och tagit del av riksrådens
handlande i olika sammanhang.
Om herr Trana hade levt 1765 i stället
för 1970 skulle jag förstå hans tankegångar.
Han skulle ha stått på ridderskapets
och adelns sida gentemot svensk
allmoge och bondeklassen över huvud
taget. Det kan inte vara herr Trana
obekant att bonden på den tiden saknade
rätt att jaga på egen mark. Herr
Trana känner säkert även till bestraffningarna
för brott mot denna regel.
Vid sidan av dem som äger dessa förmåner
till jakt m. m. finns det även en
klass människor som alltid har ansetts
sakna både ägodelar och rätt i detta
land. Jag skulle vilja rekommendera
herr Trana att tänka sig in i detta. I
»Om rekognitionsskogar och under
bruk skatteköpta hemman» skriver en
rättsvetare så sent som 1916 om rätt
till mulbete för hemman, torp eller fäbodlägenheter,
om rätt till fiske, slätter
och jakt på småvilt:

»I samtliga dessa fall kunde enligt
ovannämnda princip allmänningens
upplåtande som rekognitionsskog ej lända
till inskränkning i de redan existerande
rättigheterna. Denna regel har
fått sig uttryck i instruktionerna för
bergskollegium den 16 oktober 1723 och
22 juni 1773 § 12. Kollegium anbefalldes
vid allmänningens upplåtande till

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Nr 13

Anslag ur iaktvårdsfonden till Jägarnas riksförbund—Landsbygdens jagare

bruk noga tillse, att de, som av ålder
därstädes haft rättigheter av antytt slag,
skulle vid sitt nyttjande därav bibehållas.
Om förbehåll skett i upplåtelsebreven
eller ej, har icke varit avgörande
för rättigheternas bestånd. En huvudregel
för praxis har nämligen varit den,
att kronan ej kunde bortgiva eller försälja,
vad den ej själv ägde.»

T fråga om rätt till jakt och andra
rättigheter har kronan inte tagit hänsyn
till att vi har en grundlag, som
skall följas. Jag vet inte om herr Trana
har läst grundlagen, men eftersom det
just nu ligger ett nytryck på riksdagens
bord, skulle jag vilja rekommendera
herr Trana att läsa dem. Om han
dessutom läste litet om hur jakt- och
fiskerätt har nyttjats i Roslagen, skulle
han ganska snart tänka om. På den tid
då ridderskapet och adeln bestämde var
allmogen tvungen att finna sig i vissa
saker, men annorlunda är det sedan
riksdagen en decemberdag 1918 beslöt
att införa demokrati i vårt land. Herr
Trana lever kvar i gamla föreställningar,
och han kommer tydligen att fortsätta
att leva i okunnighet om vad som
har hänt i samhället.

Även om jag själv inte har varit och
troligen inte heller kommer att bli aktiv
jägare, tycker jag att rättvisan kräver
att även den mer folkliga organisationen
får det anslag som har begärts
i reservationen. Därför, herr talman,
kommer jag att rösta för reservationen,
väl vetande att herr Trana inte kommer
att påverkas av någon känsla för
att det i en demokrati bör råda en viss
likhet både inför lagen och i fråga om
tänkesätt.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! .lag skall inte förlänga
debatten, men jag vill bemöta ett uttryck
som herr Trana använde. Han
sade: Den stora organisationen bör väl
ändå vara den tongivande.

Finland bär som jag tidigare nämnt
två jägarorganisationer, som är sank -

tionerade av staten och som båda får
statsanslag. Jag tycker det är ett rättvisekrav
att de två jägarorganisationerna
i Sverige får anslag från en fond
till vilken även de jägare som tillhör
Jägarnas riksförbund—Landsbygdens
jägare får bidraga.

Herr Trana sade också — jag fattade
honom så: »Ni kommer att få del av
anslaget om ni ansluter er till Svenska
jägareförbundet.» I detta ligger väl ett
hot, att vi inte kommer att få något
anslag om vi inte ansluter oss. Som jag
tidigare har anfört tycker jag inte detta
är riktigt. Det är min bestämda uppfattning
att samarbetet kommer att gå
mycket bättre om Jägarnas riksförbund
—Landsbygdens jägare får ett anslag
nu. Om så sker, tror jag inte herr Trana
behöver stå här och tala om att den
samarbetsnämnd som arbetar för eu
sammanslagning intar en kylig hållning,
utan det kommer säkert att bli
bra mycket varmare även där.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Först några ord till herr
Lundberg, som talade om mina utsvävningar! .

lag undrar om det inte är herr Lundberg
som svävar ut. Vi talar nämligen
om ett anslag till en jägarorganisation
år 1970, inte 1775, som herr Lundberg
talade om, ifall jag fattade honom rätt.
Vi har väl alla stor beundran för herr
Lundbergs beläsenhet och de forskningar
i gamla tiders förhållanden som han
har bedrivit, men när man går upp i en
debatt om en dagsaktuell fråga gäller
det att inte glömma sig kvar i de dammiga
arkiven, utan behandla det som
frågan gäller. Vad herr Lundberg här
anförde har ingen som helst aktualitet
i dag i detta ärende.

Sedan har jag inte så mycket att tilllägga
i anledning av herr Wikners anförande.
Jag tror detta är tredje gången
jag upprepar — läs referatet av mitt
anförande, herr Wikner! — att jag icke
har sagt att ni skall anslutas till Jägare -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas

förbundet eller fösas in i den organisationen.
Jag har sagt att man kunde
tänka sig någon form av fusion som
skulle göra det möjligt för era lokalavdelningar
att på samma grunder som
våra lokalavdelningar komma i åtnjutande
av bidrag ur jaktvårdsfonden. Jag
förstår inte att herr Wikner inte kan
höra vad man säger — jag har ändå uttryckt
mig ganska klart.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Trana att om man över huvud taget
skall kunna förstå någonting av detta
ärende, måste man ha följt rättsutvecklingen
och iakttagit de förändringar
som har försiggått i samhället. Känner
man inte till hur de lagar och förordningar
som gäller i dag har tillkommit,
förstår man inte heller hur allmogen
reagerar mot den tillämpning av bestämmelserna
som även de som tillhör
herr Tranas förbund hävdar.

Om herr Trana reser ut till Roslagen
och studerar hurudan rättstillämpningen
har varit eller far till Ångermanland
och ser hur det är i dag, finner han
hur orimliga förhållandena är för vanliga
människor. Eftersom herr Trana
äger mark och är jägare, vill han ha
någon sorts monopol. Det må vara honom
förlåtet att han vill slå vakt om
egna och andras intressen, men kom
ihåg att denna fråga är dagsaktuell!

Här har talats om möjligheten att ansluta
sig till en annan organisation. Om
herr Trana fick anbud att ansluta sig
till högern — jag nämner som exempel
en organisation som har försvunnit —
skulle han nog tycka att det inte vore
lämpligt. Skulle man sedan säga: »Du
får inte göra det eller det, om du inte
ansluter dig till högern», skulle han
naturligtvis protestera.

På samma sätt är det här. Det finns
ett jägarförbund för allmogen, och det
finns ett förbund som lever i kraft av
privilegier, och herr Trana har av en
tillfällighet genom arv eller köp kom -

riksförbund—Landsbygdens jägare

mit att få en jordbit i Uppland. Detta
är en rättvisefråga. Om man anser att
det här skall finnas någon sorts förmån
för vissa personer skall man inte heller
ge anslag till något som inte svenska
folket i allmänhet har möjlighet att
komma i åtnjutande av utan är förbehållet
en viss »överklass».

Herr TRANA (s) kort genmäle:

Herr talman! Tyvärr vittnar herr
Lundbergs anförande i denna fråga om
mycket stor okunnighet. Jag skall bara
tala om för herr Lundberg att för ett
par år sedan gjordes av en opartisk organisation
som sysslar med sådant en
utredning, varigenom konstaterades att
i Svenska jägareförbundet då fanns
42 000 marklösa jägare.

Vidare vill jag säga med anledning
av herr Lundbergs uttalande att jag
slår vakt om det gamla och om privilegier
för någon sorts överklass, vilket
ju är skrattretande, att jag är med i den
av Kungl. Maj :t tillsatta jaktmarksutredningen.
Den har i uppdrag att försöka
demokratisera jakten på de avsnitt
där det kan riktas anmärkningar mot de
nuvarande förhållandena, d. v. s. att skapa
möjligheter för de marklösa jägarna
att få tillfälle till jakt och att dessutom
se till att inga av de små markägarna
ställs utanför möjligheterna till
jakt. Jag kan också säga utan att avslöja
något från utredningsarbetet, att utredningen
tar mycket allvarligt just på de
aspekterna av det uppdrag som utredningen
har fått.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Trana talar om
okunnighet. Om herr Trana hade önskat
skingra okunnigheten på detta område,
förvånar det mig att inte herr
Trana har läst vare sig rättshistoria eller
historia i allmänhet i den fråga, om
vilken han har yttrat sig — inte ens
lilla abcd.

Vill herr Trana göra någonting för
att skingra okunnigheten och få en de -

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Nr 13

Åtgärder för att hindra utrotning av vissa djurarter

mokratisering till stånd måste han börja
läsa på nytt och sätta sig in i vad
som skett och sker på detta område.
•lag tror inte att han kommer att medverka
till en demokratisering, ty han
har inte den inställning som krävs. De
gamla privilegierna kan troligen leva
kvar så länge herr Trana talar för sina
intressen.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag vill bara yttra mig
med anledning av att herr Trana införde
det fina ordet »fusion» i debatten,
vilket jag inte tror förekommit tidigare.
Innebär inte en fusion ett samgående?
Jag har ju sagt att Ni önskar
ett samgående innan det lämnas anslag
men innan fusionen kommer till stånd
— om vi nu skall använda detta fina
ord oss jägare emellan — måste vi lösa
de problem som nödvändigtvis måste
klaras av. Det finns i alla fall vissa
frågor som måste lösas, och dem måste
vi ta itu med. Eftersom detta arbete
kan ta flera år tycker vi det vore riktigt
om vi kunde få anslag till vår verksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner)
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wikner begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Lage Svedberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wikner begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 145 ja och 48 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5

Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av motion angående
grunderna för utdelning av utmärkelsen
»För nit och redlighet i rikets tjänst»,
samt

nr 7, i anledning av motion om tillvaratagande
av arkivmaterial i samband
med företagsnedläggningar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Åtgärder för att hindra utrotning av
vissa djurarter

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av motioner
om åtgärder för att hindra utrotning
av vissa djurarter.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Vi är några ledamöter
av denna kammare som har motionerat
om åtgärder för att förhindra en
utrotning av vissa djurarter, främst de
fläckiga kattdjuren, leoparden, gepar -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Åtgärder för att hindra utrotning av vissa djurarter

den, jaguaren och ozeloten, samt vissa
krokodildjur. Det kanske låter löjligt
att Sveriges riksdag skall befatta sig
med en sådan fråga, men låt mig här
göra en kort beskrivning av läget i dag.

Vad de svenska rovdjuren angår fridlystes
de för några år sedan tack vare
bl. a. några motionärers aktivitet här
i riksdagen. Vid den tidpunkten fanns
det inom Nordkalotten mellan 12 och
15 vargar kvar samt ett htet antal järv
och något fler lodjur och björnar. Trots
denna fridlysning finns det i dag bara
fyra eller fem vargar kvar i vårt land,
och det är nästan ett hopplöst företag
att rädda dem. För järven går utvecklingen
åt samma håll. Egentligen var vi
sålunda för sent ute för att rädda dessa
vilddjur.

Vi har heller inte lyckats att i Nordiska
rådet etablera det samarbete som
behövs för att kunna skydda de få rovdjur
vi har kvar, detta på grund av att
Norge och Finland ännu inte har anslutit
sig till vår linje. Möjligen kan ett
eller annat strövdjur vandra över till
de svenska markerna från Ryssland,
men att den svenska vargstammen skulle
föröka sig i fortsättningen är knappast
troligt. Den största faran för dessa
vilddjur är i dag snöskotern och de
övriga tekniska hjälpmedel som man nu
har i fjällen.

Vi har här i vårt land gjort en del
goda insatser för att rädda våra rovdjur,
men i vissa delar av världen är
man i dag på väg att utrota ett antal
djurarter, som det vore värdefullt att
ha kvar i världens fauna. Sålunda är
de fläckiga kattdjuren, vilkas päls bäres
av så många kvinnor, utsatta för rovdrift
nästan överallt där de finnes i naturligt
tillstånd. De skjuts inte bara i
vanlig ordning utan fångas också i fällor
eller dödas med gift. Man räknar
därför med att geparden inte kommer
att finnas så många tiotal år ytterligare.
Den kommer att utrotas. Det är också
bara vart fjärde kattdjur vars päls kommer
till användning. När djuren fastnat

i en fälla biter de nämligen av den
fångna foten och släpar sig ut i djungeln,
där de dör. Det skinnert går då inte
att använda.

Det är motionärernas önskan att vi
skall kunna hitta former att föra fram
dessa frågor i internationellt sammanhang,
så att man i framtiden kan bilda
djurreservat där djuren kan leva och
där man kan ha en reglerad avskjutning.
Då skulle det också i fortsättningen
finnas möjlighet för damerna att
klä sig i ett eller annat skinn, när de
vill se snygga ut. Men som utvecklingen
nu är kommer rovdjuren att försvinna.

Jag vill i sammanhanget fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på
vad som nu håller på att hända med
sälarna. De klubbas ihjäl i hundratusental
varje år, och det är mycket mer
än återväxten. Eller vi kan tänka på
den utrotning av val som nu pågår.

Vilka åtgärder önskar vi då skall vidtagas
för att förhindra den utrotning
som pågår? Vår önskan är bara att dessa
frågor allvarligt tas upp i internationella
sammanhang. Det räcker inte
med den hänvisning som görs i allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 8 och som även naturvårdsverket
gjort, nämligen att den internationella
naturskyddsunionen »nyligen utarbetat
ett utkast till konvention rörande import,
export och transitering av vilda
djur». Denna verksamhet, som avser
överförande av djur till djurparker
o. s. v., spelar inte någon betydelsefull
roll i detta sammanhang, vilket däremot
är fallet med den utskjutning som
pågår för skinnens skull. Vi utrotar alltså
dessa förnämliga rovdjur från världens
fauna för att kunna klä oss med
deras vackra pälsar.

Det finns vissa möjligheter att föra
fram dessa frågor vid 1972 års miljövårdskonferens
i Stockholm. Man kan
göra det genom att rikta en särskild
inbjudan till IUCN att dryfta dessa frågor
i samband med naturvårdskonferensen.
Man kan mycket väl göra detta

Onsdagen den 1 april 1970 fm. Nr 13

Ett system att motverka skadeverkningarna av viss reklam

tillägg till dess program. Man kan vidare
rent allmänt ta upp frågan i FN,
där det finns ett utskott för förberedande
behandling av 1972 års naturvårdsfrågor
liksom ett permanent utskott, det
sociala och ekonomiska utskottet, som
har dessa frågor på sitt program. FN
håller också på att skapa ett tekniskvetenskapligt
utskott som i huvudsak
skall ta hand om miljövårdsfrågorna.
Det vore angeläget att förbereda de nu
aktuella frågorna för behandling i detta
utskott. Det vore en värdig uppgift
för ett land som Sverige, eftersom vi
här tagit initiativet till miljövårdskonferensen,
eftersom vi tidigare vidtagit
åtgärder för att skydda våra egna svenska
rovdjur och eftersom också vi har
ett ansvar inför kommande generationer.

Jag tycker inte att utskottets skrivning
är adekvat och fullständig. Man
borde ha engagerat sig mera.

Herr talman! Jag har inget yrkande
då första kammaren icke tagit upp frågan
till votering, men jag har allvarligt
velat taga upp frågan i riksdagen.

I detta anförande instämde fru Frsenkel
(fp).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Också jag kunde ha
sagt att jag instämmer i herr Lothigius’
anförande. Jag blev mycket rörd
av hans föredrag. Hade det bara innehållit
något mera av konkreta förslag,
hade man också kunnat engagera sig
starkare i utskottet. Den enda konkreta
åtgärd som föreslogs var, att denna
fråga skulle tas upp vid miljövårdskonferensen
1972. Frågan är emellertid om
denna konferens orkar med alla problem
i samband med miljövårdsproblematiken.
Denna första kongress skall
ändå behandla en rad frågor som rör
en annan och mycket viktig del härav,
nämligen de skador på miljön som uppkommer
genom vattenföroreningar, luftföroreningar
o. s. v.

Jag menar liksom herr Lothigius, att
problemet som tas upp i motionen, är
av stort intresse. Vi har emellertid funnit,
att det föreligger alltför små möjligheter
att verka i någon bestämd riktning.
Kanske kan frågan återkomma ett
annat år.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av motioner
om kontroll av bilhandel och bilreparationer.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Ett system att motverka skadeverkningarna
av viss reklam

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av
motioner angående ett system att motverka
skadeverkningarna av viss reklam.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1: 952 av herrar Eric Carlsson och Mils
Nilsson samt II: 1138 av fru Nilsson
m. fl. hemställdes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
skyndsam utredning angående åtgärder
för att skapa ett system för motreklam
i vårt land.

Utskottet hemställde,

att de likalydande motionerna 1:952
och II: 1138 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! Allmänna berednings -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Ett system att motverka skadeverkningarna av viss reklam

utskottets utlåtande nr 10 behandlar
motionsparet I: 952 och II: 1138.

Dessa motioner tar upp frågan om ett
system för motreklam i vårt land, och
vi motionärer har då i första hand tänkt
på denna reklam i samband med skadeverkningarna
av tobak och alkohol. Motionerna
utmynnar i en anhållan om en
skyndsam utredning för att få till stånd
ett sådant system för motreklam.

Vi motionärer ifrågasätter om inte
kraftbalansen i information och opinionsbildning
om dessa gifter är orimlig.
Det är framför allt våra ungdomar
och skolan, som är den underlägsna
parten i den kraftmätning som här äger
rum. Vi frågar oss också om det inte
är de vuxnas plikt att ge ungdomarna
en bättre chans att få växa upp i ett
samhälle som är mindre ensidigt giftvänligt.

Det är hög tid och har varit så länge
att ta verkliga krafttag i denna fråga,
varvid enligt vår mening motreklamen
bör få en framskjuten plats. Det gäller
alltså att åstadkomma ekonomiska resurser
för effektiv motreklam. Helst
skulle man givetvis vilja ha lika mycket
pengar som används i reklamen för
tobak och alkohol för att tala om skadeverkningarna
av dessa produkter.
Men också en viss avgift i förhållande
till de pengar som ges ut på den aktuella
reklamen skulle kunna göra god
nytta.

I dag är utgifterna för egentlig motreklam
obefintliga. Om man sätter detta
förhållande i relation till de skador
som alkohol och tobak åstadkommer
kan man lätt konstatera att tillståndet
i vårt land är oroväckande. När frågan
om motreklam förra året behandlades
i riksdagen betonade samtliga remissinstanser
— däribland socialstyrelsen,
skolöverstyrelsen, Centralförbundet för
nykterhetsundervisning, Nationalföreningen
för upplysning om tobakens skadeverkningar
och Vin- och spritcentralen
— vikten av en betydligt hårdare
satsning från statsmakternas sida på

informationen om tobakens och alkoholens
skadeverkningar än vad som nu
görs.

Utskottet skriver i sitt utlåtande i år
att den av oss motionärer föreslagna
metoden för bedrivande av motreklam
inte skulle vara praktiskt genomförbar.
Men då vill jag framhålla att vi faktiskt
redan har haft premiär för motreklam
mot tobaken i vårt land. Nationalföreningen
för upplysning om tobakens
skadeverkningar genomförde under
tre fjortondagarsperioder sommaren
1969 en affischkampanj i Stockholms
innerstad. Den affisch som användes
hade texten: »Barn bör vänta
med att röka tills de är så vuxna att
de inte vill börja.»

Reaktionerna på denna affischering
var mycket positiva, varför försöksverksamheten
får betraktas som uppmuntrande.
Men affischkampanjen hade
emellertid inte den genomslagskraft som
man skulle ha önskat. Hundra affischer
med måtten 70 x 100 centimeter räcker
inte till för att väcka den önskvärda
uppmärksamheten ens i ett så begränsat
område som Stockholms city.

Om ekonomiska resurser ställdes till
förfogande, skulle givetvis dylika kampanjer
kunna genomföras i hela landet.
Jag har svårt att förstå att vi längre
kan avvisa denna form av information.
En skyndsam utredning är alltså
på sin plats.

Jag vill också i detta sammanhang
erinra om den i USA:s massmedia tilllämpade
Fairness Doctrine, som bygger
på samma idé som den vi motionärer
här har framfört. Genom att ställa medel
till förfogande för motreklam av
samma dimension som den reklamen
för tobak och alkohol har och som också
kunde utsträckas till andra områden
i vårt samhälle skulle ett system för
motreklam kunna skapas som har tilltalande
drag. Man skulle bl. a. med en
gång klara av de svårigheter som tryckfrihetsförordningen
skapar mot reklamförbud.

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Nr 13

Kartläggning av mångsyssleriet inom politiken

Till sist skulle jag, herr talman, med
televisionens hjälp vilja visa några mycket
enkla exempel på affischer, som
skulle kunna användas i kampen mot
tobakens skadeverkningar.

Jag visar nu den första affischen.
Den har texten: »Han har gått över
till Kent och stinker lika fördömt fortfarande.
»

Sedan kommer affisch nr 2. Den har
texten: »Känt folk dör av Marvels också.
» Dessa båda affischers texter anknyter
alltså direkt till den reklam som
vi dagligen ser i pressen.

Jag visar nu ett tredje och sista exempel.
Det visar en herre som har flera
cigarretter i munnen på en gång. Han
får uppmaningen: »Ät upp dem i stället,
så grisar du inte ned luften för
oss andra!»

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motionerna 1: 952
och 11:1138.

I detta anförande instämde herrar
Johansson i Växjö, Jonasson och Nilsson
i Tvärålund (samtliga ep).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Med den motivering
som finns i utskottets utlåtande ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 952
och II: 1138; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Nilsson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 952 och II: 1138.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tilllkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nilsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröst -ningsapparat verkställdes. Därvid avgavs
148 ja och 31 nej, varjämte 15 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Kartläggning av mångsyssleriet
inom politiken

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av
motion om kartläggning av mångsyssleriet
inom politiken.

I en till allmänna beredningsutskottet
hänvisad motion, II: 1107, av herr Ahlmark
hemställdes att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t toge initiativ till
en kartläggning av »mångsyssleriets»
omfattning och verkningar i svensk politik.

Utskottet hemställde,

att motionen II: 1107 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Peterson, Kilsmo, Rimås och Sellgren
(samtliga fp), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motion 11:1107 i skrivelse till Kungl.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Kartläggning av mångsyssleriet inom politiken

Maj:t som sin mening ge till känna vad
reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Då och då tar någon tidning
i landet upp mångsyssleriet i politiken
till granskning. Man går igenom
arbetsbördan för några riksdagsmän,
överhopade av uppdrag, eller några
kommunalpampar med lika många uppgifter.
Och sedan frågar man de utpekade
politikerna: Hur hinner ni med? Har
ni tid att sätta er in i ärendena? Blir
ni inte starkt beroende av tjänstemännen?
Har ni någon fritid? Hinner ni
läsa böcker?

Jag vet att det finns en del politiker
också i denna kammare som blir irriterade
över artiklar och intervjuer av det
slaget. Man hittar småfel i dem. Man
tycker att journalisterna inte förstår det
behov av samordning som finns i politiken.
Man menar att tidningarna glömmer
de krav som andra ställer på att
riksdagsmän skall sitta med i styrelser,
nämnder och kommittéer.

Låt mig säga att jag hoppas att tidningarna
ännu mer energiskt än hittills
försöker granska politikernas uppdragsbörda,
hur de fördelar sin tid mellan
uppgifterna och vilka konsekvenserna
blir av mångsyssleriet. Jag tror att problem
av detta slag mer och mer kommer
att ställas i centrum för debatten om
politikens villkor. Jag har försökt att
sammanfatta några av skälen i min motion
1107 i andra kammaren i år, och
jag beklagar att majoriteten inte tycks
inse frågans betydelse. Det enda om sakens
vikt finns i slutet av utlåtandet, i
folkpartiets reservation.

Får jag nämna ett enda exempel
bland artiklarna de senaste veckorna i
den här frågan. I en artikel i Aftonbladet
räknas upp de poster som innehas
av en ledande kommunalpolitiker i en
stor stad i Sverige. Han har enligt Af -

tonbladet ungefär 30 uppdrag:

Verkställande direktör för Riksbyggen
i Göteborg.

Vice ordförande i stadskollegiet.

Ledamot av stadsfullmäktige.

Delegat i stadens förhandlingsdelegation
vid kontakter med staten.

Delegat vid frågor för Göteborg och
landstinget.

Delegat vid sammanläggningsfrågor.

Vice ordförande i finanskommittén.

Vice ordförande i jubileumsnämnden.

Vice ordförande i fastighetsnämnden.

Vice ordförande i Västra Nordstadskommittén.

Vice ordförande i stadsfullmäktiges
organisationsberedning.

Ledamot av planeringsrådet för Göteborg
och Bohus län.

Ombud för Svenska kommunförbundets
länsavdelning.

Ordförande i Storgöteborgs samarbetskommitté.

Ledamot av samarbetsnämnden för
Göteborg—Askim—Styrsö.

Ledamot av kontaktorganet för näringslivet.

Styrelsesuppleant i Svenska kommunförbundet.

Suppleant i Regionplanestyrelsen.

Ledamot av styrelsen för Förvaltnings
AB Framtiden.

Vice ordförande i styrelsen för AB
Göteborgshem.

Ordförande i styrelsen för Konsultbyrån
GAKO AB.

Ledamot av styrelsen för Fastighetsbolaget
Göta Lejon.

Ledamot av styrelsen för Bostads AB
Nutiden.

Ledamot av styrelsen för Fastighets
AB Rosenlund.

Ordförande i styrelsen för Lokalförmedlingen
i Göteborg AB.

Ordförande i IFK Göteborg.

Ordförande i Göteborgs Arbetarekommun.

Ledamot av styrelsen för Västra Sveriges
Restaurang AB.

Det var alltså en person som det här

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Nr 13

Kartläggning av mångsyssleriet inom politiken

gällde. Jag har dragit denna lista för
att illustrera ett viktigt principiellt problem.
Några av Aftonbladets uppgifter
kan naturligtvis vara felaktiga. En del
uppdrag, särskilt inom partiet, brukar
vara tidsödande och ändå inte komma
med i uppräkningar av detta slag. Jag
har inte alls tagit upp det här fallet för
att vederbörande råkar vara socialdemokrat
— det finns liknande mångsysslare
i andra partier — och jag försöker
inte alls »komma åt» någon viss person.

Listan är intressant av följande skäl:
den visar hur lätt det kan gå för en person
som har några centrala förtroendeuppdrag
att få flera uppdrag. Han sköter
några saker bra — och så säger hans
partivänner: Låt honom sköta ännu flera
uppdrag. En del styrelseposter ligger
i kompetensområden nära andra styrelseuppdrag.
Låt oss samordna, menar
man, genom att sätta samma person på
båda eller alla ställen. Och så är mångsyssleriet
i rullning utan att man egentligen
velat ha det så eller planerat
det så.

Men mångsyssleriet innebär minst två
allvarliga risker.

För det första blir det alldeles för få
människor i landet som får politiska
förtroendeuppdrag. Makten kommer att
koncentreras för mycket till ett för litet
skikt av människor. Sprider man uppdragen
mer kommer också flera människor
att känna ansvar för stora samhällsfrågor,
lära sig mera om dem och
berika debatten och besluten mer än nu.

För det andra måste man ta hänsyn
till mångsysslaren själv. För att hinna
med alla sina uppdrag måste han eller
hon missköta dem eller några av dem.
Han får en rutin att snabbt sätta sig in
i de viktigaste. Men för att hinna vidare
till nästa sammanträde, nästa delegation,
nästa föredragning får han inte
den chans att tränga in i frågorna, som
man egentligen skulle behöva. Det är
framför allt det problemet som jag diskuterar
i motionen. Om beslutsfattare i
politiken har för mycket att göra, med -

för det stora faror för samhällsutvecklingen
på flera sätt.

Politikerna hinner alltså inte sätta sig
in i de stora frågor, som de skall handlägga.
De måste, som jag sagt, ila vidare
till en ny promemoria eller till ett nytt
möte. De hinner inte fundera på möjliga
alternativ till en viss lösning, på frågan
hur framtiden kommer att gestalta
sig på ett speciellt område om 5, 10 eller
15 år. Kan man undvika en del av framtida
risker genom de beslut man fattar
i dag? Kan man styra utvecklingen bort
från faror som vi annars måste möta?

Vi talar ofta om framtidsforskning.
Mer och mer av debatten om framtidsforskning
handlar om hur snabbt teknik
och samhälle förändras nu och längre
fram, och hur viktigt det är att vi
börjar lägga mer medvetna framtidsperspektiv
på beslut som vi fattar i dag.
Men det tar tid att göra detta. Det är
jobbigt. Det kan verka litet »onödigt»
eller litet »lyxigt» att syssla med det
när man sitter mitt uppe i dag-för-dagagerandet.
Och så hinner inte mångsysslaren
att ens ytligt ta del av framtidsbedömningar
och framtidsstudier på
de områden han förväntas sköta. Han
blir ett hot mot det politiska livets vitalitet.

En annan fara är att de förtroendevalda
blir alltför beroende av förvaltning
och experter. De hinner själva inte
i detalj sätta sig in i ärendena och i deras
förutsättningar, eftersom de har för
många uppdrag att sköta. Och så presenterar
experterna en färdig lösning,
som kan vara bra eller kan vara dålig.
Men det blir för litet tid för politikerna
att tränga in i den. Då är det lättare att
säga ja än att säga nej och kräva alternativ.
Och så läggs i praktiken mer och
mer makt på dem som inte själva har
ett politiskt ansvar.

Problem av den här typen blir allt
viktigare under 1970- och 1980-talen, eftersom
de politiska frågorna blir flera.
Med »politiska» frågor menar jag avgöranden
som måste träffas av politiskt

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Kartläggning av mångsyssleriet inom politiken

ansvariga. Även problemens svårighetsgrad
blir allt större. Man måste ta hänsyn
till fler faktorer. Utvecklingen går
allt snabbare och förändrar förutsättningarna
för besluten. Samtidigt ökar
politikernas möjligheter att påverka utvecklingen
genom de väldiga resurser
som ställs till förfogande för stat och
kommun genom datateknikens och
masskommunikationernas utveckling
och mycket, mycket annat.

Men politikerna själva har inte fler
timmar till sitt förfogande i dag än för
10, 50 eller 100 år sedan. De har fler
experter och de har mer bakgrundsmaterial
i form av undersökningar och
fakta. Men deras tid att läsa in och tänka
igenom frågorna har inte ökat. Det
leder mig till slutsatsen att partier och
politiker målmedvetet måste sträva efter
att begränsa de uppdrag som varje
enskild individ har och att sprida uppdragen
till betydligt fler medborgare än
vad som är fallet i dag.

Men om ni läser allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 11, finner
ni att utskottet knappast har förstått
någonting av allvaret i denna fråga.
Man nämner en serie undersökningar
och framhåller att det är ett »rikhaltigt
material» som ger en god belysning av
den här frågan. Det är alldeles fel. Jag
har gått igenom de flesta av de undersökningar
som nämns i utskottets utlåtande.
De ger på sin höjd en uppräkning
av en del uppdrag som en del politiker
har. Men konsekvenserna av
mångsyssleriet framgår inte alls av de
här undersökningarna, vare sig de redan
är utförda eller nu planeras. De
frågor som jag ställt och som utskottet
har citerat besvaras inte alls av dessa
utredningar:

Hur fördelar politiker sin tid mellan
olika uppdrag i riksdag, kommun,
landsting, parti, organisationer eller annan
verksamhet?

Hur mycket hinner politiker följa
med i aktuell litteratur och i debatten
om de frågor som de själva måste ta

ställning till?

Hur medvetna är partier och politiker
om de risker som jag här försökt
teckna?

Vilken typ av uppdragskoncentration
har ett värde från samordningssynpunkt
och för ömsesidiga impulser?

Hur påverkar uppdragsbördan politikernas
möjligheter att hålla kontakt
med sina väljare?

Går utvecklingen mot mer eller mot
mindre mångsyssleri?

Det finns många fler sådana frågor
att ställa. Det är dem jag vill ha belysta
genom ett kvalificerat forskningsprogram,
som inte finns eller är planerat i
dag men som kan få stor betydelse för
framtiden.

Utskottet säger att det här med mångsyssleri
är en »praktisk avvägningsfråga».
Men avvägningar kan göras med
mer eller mindre kunskap om bakgrunden,
avvägningar kan göras med stöd av
olika värderingar som baseras på fakta.
Det bör ankomma på partierna att göra
de bedömningarna, säger då utskottsmajoriteten.
Ja visst, jag föreslår heller
ingen lagstiftning mot mångsyssleriet.
Vad jag vill ha är mer av kunskap om
fenomenet, så att partier, tidningar, den
allmänna opinionen och enskilda politiker
blir mer medvetna om mångsyssleriets
omfattning och följder.

Jag har alltså, herr talman, ingen patentlösning
på den här frågan, men jag
känner behovet av en kartläggning som
mycket angeläget. Problemet finns i alla
partier, och mer av kunskap på området
skulle hjälpa alla partier att mer medvetet
fördela uppdrag och arbetsuppgifter
i framtiden. Jag yrkar bifall till
reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det var en salva det!
Jag måste erkänna att jag inte riktigt
förstår herr Ahlmark. Har ni i ert parti
verkligen inte reda på vad medlemmarna
gör? I vår riksdagsgrupp är man
mycket väl medveten om vilka uppdrag

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Nr 13

Kartläggning av mångsyssleriet inom politiken

var och en har. Här har väl också skett
en viss förändring. Tidigare fanns det
enligt riksdagsberättelserna de som
hade långa rader av utredningsuppdrag.
Nu är det bara två eller tre som har
fyra sådana utredningsuppdrag — det
är det högsta antalet. Det kan hända att
partiet tagit sig samman — det verkar
så.

Herr Ahlmark målar ut det som en
stor fara att några har många uppdrag.
Han nämnde någon som hade en massa
kommittéuppdrag. Jag kan inte kolla
hur det är i det enskilda fallet; jag
vet bara att det rör sig om en förtvivlat
duktig karl — det brukar alltid vara
karlar som har många uppdrag, så det
är väl kanske kvinnorna som har möjligheten
att bli tänkande Augustar och
fundera över framtiden.

Herr Ahlmark sade, att mångsyssleriet
var en fara, dels för den enskilde
riksdagsmannen, som inte hinner med
att tänka litet mer djuplodande, dels
för hela det politiska livet. Har herr
Ahlmark den uppfattningen, att de som
har stora och många uppdrag tänker
sämre? Eller att de är mindre verksamma?
Jag brukar rikta kritik mot
kamraterna, om de har så många uppdrag
att de inte har tid att sköta väljarna.
Om en riksdagsman eller en
stadsfullmäktigeledamot har så många
uppdrag, att han inte kan hålla kontakt
dels med partiorganisationen, dels
med väljarna, anser jag det vara ett
stort minus. En lika viktig sida av ett
offentligt uppdrag — i riksdag och i
stadsfullmäktige — är att ständigt konfronteras
med dem som har valt en
och dem, som man hoppas skall rösta
på partiet en annan gång. I det avseendet
kan man rikta kritik mot en del
ledamöter ibland, men åtminstone vi
har en mycket hård press på oss från
våra ombudsmän. .lag har aldrig tyckt
mig ha någon möjlighet — om jag skulle
ha velat begagna mig av någon sådan
— att smita ifrån den sida av ett
offentligt uppdrag, som hestår i kon -

takt med människor utanför riksdagen.

Jag vet inte riktigt, hur herr Ahlmark
vill definiera en mångsysslare.
Mig stöter det litet, när en riksdagsman
inte bara har politiska uppdrag utan
även har en tjänst vid sidan om. Jag
vet inte om herr Ahlmark har någon
tjänst vid sidan om. Jag tycker det skulle
vara mycket svårt att förena det med
ett riksdagsuppdrag, som man ju får
använda både normal arbetstid och
praktiskt taget all fritid till. Så har jag
själv upplevt det. Skall kritiken gå ut
över dem, som har sitt riksdagsuppdrag
och fullgör det i kommittéer och
styrelser och genom att sitta i sin bänk
i riksdagen, och fyller ut nästan hela
sitt dygn med kontakter utöver detta?
Tycker herr Ahlmark det är fel att
en person, som har fått fördelen att
sitta i riksdagen, använder sin ställning
även för låt oss säga en handikappgrupp?
Ingenting skulle väl egentligen
vara bekvämare än att kunna hänvisa
till att vi inte har rätt att ha några
sådana kontakter. Skall man vidare,
därför att man har fått partiets förtroende,
avstå från att sköta ett politiskt
klubbarbete, en arbetarkommun
etc.? Jag tycker att man helt har missförstått
sitt uppdrag om man anser att
en riksdagsman skall sitta och djuploda
problemen och akta sig för att gå
ut och ta del i organisationernas liv och
livet utanför själva riksdagen. Tvärtom
anser jag att en riksdagsman måste acceptera
mångsyssleriet som princip.
Han får inte bli expert på sina specialfrågor,
som herr Ahlmark tycker, utan
måste vara lyhörd och följa med vad
som händer ute i samhället — annars
kan han bli en kuf som sitter här och
tänker djuplodande på problem som
inte alls är de problem samhället vill
ha lösta.

För mig framstår det som självklart
att en riksdagsman bör vara mångsysslare,
bör vara mångintresserad och ha
många kontakter. Sedan är det en annan
fråga, om han dessutom skall ha

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Kartläggning av mångsyssleriet inom politiken

ett civilt arbete att sköta — det tror
jag blir litet svårare. Inte bör man rikta
anklagelser mot dem som håller kontakterna
med verksamheten utanför
riksdagen och partierna och som ägnar
sin arbetskraft också åt de fria och frivilliga
organisationer som dock bestämmer
opinionen och utgör en styrka för
vårt land.

Det kan vara kul att skriva i en tidning
vilka uppdrag den ene eller andre
riksdagsmannen har, men ligger det
något värde i det? Bör inte en riksdagsman
bedömas efter vad han gör?
Jag tycker det är felaktigt att han skall
dömas efter hur många uppdrag en tidning
säger att han har. Bedöm den politiskt
verksamme efter vad han gör
och se till, att den som blir riksdagsman
inte avskär sig från möjligheterna
att syssla med många ting och ta
kontakter med många människor! Skulle
man gå herr Ahlmarks väg, skulle
man kanske få en del spekulativa och
i och för sig intressanta människor här
på bänkarna men inte någon verklig
representation för folket. Vi måste
ibland göra oss omaket att ta ansvar
för rätt många saker som inte ger oss
någon ära men som tvingar oss att ta
del av de bekymmer folk har.

Det är billigt att bara tala om mångsyssleri
när man bedömer en människa,
herr Ahlmark. Riksdagsmännen bör avsättas
om de inte gör rätt för sig. Så
hårda är vi inom vårt parti. Man åker
all världens väg, om man inte håller
god kontakt med allmänheten. Jag tror
därför att partierna håller bäst rent
om de får sköta sig själva, och detta är
ingen fråga, som riksdagen behöver offra
större ansträngningar på.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag är ledsen att fru
Eriksson i Stockholm tycks ha missuppfattat
allt som står i motionen, nästan
vartenda ord av vad jag sade och

dessutom i stort sett hela den debatt
som har förts i svensk press de senaste
åren om farorna med mångsyssleri. Hon
har inte förstått vad som är de centrala
punkterna. Därför måste jag gå igenom
en del av hennes argument.

Nancy Eriksson frågar, om vi i folkpartiet
inte håller reda på vilka uppdrag
riksdagsmännen i vårt parti har.
Jo, det finns en förteckning över vilka
uppdrag olika personer har. Men det
här är ett problem som gäller alla partier.
Det finns mångsysslare i alla partier.
Och i alla partier finns det de
som bekämpar mångsyssleriet — även
om de inte tycks tillhöra beredningsutskottets
majoritet. Detta förekommer
emellertid på flera håll, också inom det
parti som Nancy Eriksson tillhör.

Men det räcker inte att ha en lista
över uppdrag t. ex. i statliga utredningar;
de uppdragen brukar inte vara så
många. Det gäller att få en samlad bild
av allt det som ledande politiker i stat
och kommun håller på med. Man bör
försöka stimulera till debatt genom att
analysera vad det betyder att en politiker
har 25—30—35 olika uppdrag såsom
den person vilkens uppdrag jag
räknade upp från ett referat i Aftonbladet.

Om man nu anser att tidningsreportage
är så ovederhäftiga som Nancy
Eriksson säger med adress till Aftonbladet
är det väl bra att få en vetenskaplig
kartläggning som visar att posterna
fördelas väl, åtminstone i vissa
partier. Om man inte är rädd för en
utredning, bör man väl inte ha någonting
emot att den företas. Jag tror dock
att det kommer att framgå att alla partier,
också Nancy Erikssons, missköter
denna sak.

Så frågar fru Eriksson, om jag menar
att de som har många uppdrag tänker
sämre än andra människor. Jag tog
tio minuter på mig för att försöka visa
att den som har många uppdrag, säg
20—30, av rent »fysiska» skäl inte hinner
läsa in alla de frågor som han är

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Nr 13

Kartläggning av mångsyssleriet inom politiken

med att besluta om. Man behöver inte
alls tänka sämre därför att man har
svårt att hinna läsa in alla saker efter-1
som man har så mycket mer att göra än
andra. Problemet är att man inte i lugn
och ro hinner tänka på de stora frågor
som man förväntas känna till.

Nancy Eriksson säger att det finns
ett starkt skäl mot mångsyssleriet: det
försvårar kontakten med väljarna. Ja,
det är precis vad jag sade i mitt föregående
anförande. Dessutom är detta
det främsta skäl som anförs i reservationen
mot mångsyssleriet. I folkpartisternas
reservation står det: »Det är av
stor betydelse bl. a. för vitaliteten i vår
demokrati, för vår strävan att fördela
ansvar och uppgifter på många människor
och för politikernas tid och
möjlighet att hålla kontakt med väljarna
att mångsyssleriet motverkas mer
än hittills.» När Nancy Eriksson säger
att det är viktigt att hålla kontakt med
väljarna och att mångsyssleri därför inte
är bra genomför hon alltså i den
delen av sitt anförande en plädering
för den reservation som hon annars
låtsas bemöta.

Så frågar Nancy Eriksson hur mångsyssleri
definieras. Är mångsysslare bara
personer som har politiska uppdrag
eller personer som har arbeten vid sidan
om, t. ex. i statlig förvaltning eller
i företag?

•lag har inte gjort någon definition
av mångsyssleri och är inte särskilt
intresserad av sådana definitioner. Jag
är intresserad av vad det innebiir för
en politikers möjligheter att hålla kontakt
med utvecklingen och omgivningen
om han har elt arbete vid sidan om
eller har 20 uppdrag vid sidan om eller
har både ett arbete och 20 uppdrag
vid sidan om. Här tycker jag inte att
det finns någon speciell skillnad — allt
får ingå i det problemkomplex som borde
utredas.

Skulle vi dä inte få sitta med i styrelsen
för en fri organisation, t. ex. eu
handikapporganisation? frågar Nancy

Eriksson. Jo, vi sitter båda med i organisationer
utanför de partipolitiska,
och naturligtvis skall vi fortsätta att
göra det. Det är värdefullt att riksdagsmän
har sådana uppdrag. Vad jag säger
är att det inte är bra om riksdagsmän
samlar på sig så fruktansvärt många
uppdrag att de inte hinner sköta dem.
Om man sitter med i tio, femton olika
grupper och styrelser som inte har med
riksdagsarbetet eller partiet att göra,
får man inte den kontakt med människor
utanför riksdagen som man skulle
sträva efter. Jag är övertygad om att
en person som har ett viktigt uppdrag
i en handikapprörelse sköter det uppdraget
mycket bättre om han inte har
så många uppdrag utöver det politiska
än om han har ytterligare tio femton
uppdrag. Just för att vi skall kunna
göra en insats t. ex. i en handikapprörelse
är det viktigt att vi bekämpar
mångsyssleriet.

Vi måste i alla fall acceptera mångsyssleriets
princip, säger Nancy Eriksson.
Riksdagsmän skall vara mångsysslare.
Jag håller med om det, enligt en
viss definition på »mångsysslare». Vi
politiker skall inte var experter på
samma sätt som de utomordentligt kunniga
personerna i förvaltningen. Däremot
måste riksdagsmän och ledande
kommunalpolitiker kunna så mycket
om frågorna att de kan hålla tummen
på ögat på experterna och t. ex. kräva
ett alternativ till den lösning som experterna
har presenterat. Men det är
svårt att hinna med också detta, om
man jäktar från sammanträde till sammanträde,
från möte till möte, från
nämnd till nämnd.

Till slut upprepar fru Eriksson kravet
att vi inte skall döma politikerna
efter deras uppdragslistor, utan efter
hur framgångsrika de är i sina uppdrag.
Ja, just det! Det är precis vad
motionen handlar om och reservationen
talar för. Det räcker inte med sådana
listor över uppdrag som tidningarna
publicerar och som är det enda ma -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Kartläggning av mångsyssleriet inom politiken

terial vi har i dag. Vi bör försöka analysera
om det finns starka skäl för en
viss typ av uppdragskoncentration och
svaga skäl för en annan typ. Man bör
undersöka vad mångsyssleriet leder till.
Sedan kan vi döma politikerna efter
vad de gör. Detta är ett utomordentligt
starkt argument för folkpartiets reservation.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det var ju roligt att
höra att herr Ahlmark egentligen har
samma uppfattning som jag om hur
man skall sköta ett offentligt uppdrag,
nämligen att man skall syssla med
många ting och att det inte betyder
så mycket om man har många uppdrag
eller om man har få utan att det som
betyder någonting är hur man sköter
dem. Då är vi ju på samma linje.

Herr Ahlmark envisas med att mena
att om reservationen av folkpartiet bifölls
skulle utvecklingen mot idealiska
politiska representanter befordras. Vad
sägs då i denna reservation? Jo, man
vill ge en mening till känna. Är det
den mening som jag har framfört och
som herr Ahlmark har instämt i, behövs
det ingen reservation för att ge
den till känna.

För övrigt står det i reservationen
bara att det fordras mycket mer av
kunskaper om mångsyssleriets omfattning
och verkningar än vi har i dag.
Det skulle man alltså få, om man i enlighet
med reservationen skulle säga
till Kungl. Maj:t, att det behövs. Det är
en mycket tunn reservation.

Om man inte har några praktiska
förslag att framföra och man för övrigt
erkänner att mångsyssleri är en förutsättning
för att man skall kunna följa
med i ett politiskt arbete o. s. v., ser
jag ingen mening i en reservation.

Herr Ahlmark sade att en politiker
borde kunna hålla tummen på ögat på
experterna. Vi försöker väl alla fylla
det måttet. Om vi inte gör det, har vi
våra grupper bakom oss som ser till

att vi gör det. Om något parti är så
slappt, att det inte bryr sig om hur
dess representanter sköter sig, tror jag
inte att det har någon chans att klara
sig i längden. Vi har i allmänhet varit
mycket hårda mot våra representanter,
och jag tror att det har varit riktigt.
Vart och ett parti får väl försöka handla
på samma sätt.

Det exempel herr Ahlmark målade
upp av en människa, som jäktade från
det ena sammanträdet till det andra
och inte hann läsa handlingarna och
kanske inte hann med att vara närvarande
i riksdagen, är uppenbarligen en
person som borde befrias från sina uppdrag
så fort som möjligt. Men jag tror
inte att det resultatet lättare uppnås
om man ansluter sig till reservationen.
Man kan inte i riksdagen uttala sig om
hur människor skall vara i alla väder.
Det finns väl för övrigt ingen grupp
människor vilkas arbete man har möjlighet
att följa så bra som politikerna.
Många har ju rätt att kritisera dem och
alla åtminstone inom den närmaste
gruppen har tillfälle att inverka på deras
möjligheter att få fortsätta som politiker.

Vi politiker är verkligen utsatta för
en kritik som man skulle önska även
då det gäller andra arbetande. Ingenting
av detta vinnes genom bifall till
reservationen, och jag är glad att herr
Ahlmark i alla fall erkände att det inte
är experter vi behöver utan personer
med mångsidiga kunskaper och god
kontakt med allmänheten.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Fru Eriksson går på
två oförenliga linjer i sin senaste replik.
Den ena linjen innebär att vi
egentligen tycker detsamma. Jag har
sagt att det viktiga är hur folk sköter
sina uppdrag och inte antalet i och för
sig. Frågan är vad många sysslor och
uppgifter leder till när det gäller att
sköta arbetet. Det har jag framhållit
hela tiden. När Nancy Eriksson anslu -

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Nr 13

Kartläggning av mångsyssleriet inom politiken

ter sig till den uppfattningen betyder
det i själva verket en plädering för
reservationen och motionen.

Men två minuter senare sade hon att
det i dag i stort sett är bra, eftersom
inga människors arbete belyses bättre
än politikers och inga utsätts för starkare
kritik om de missköter sig än
just riksdagsmän och ledande kommunalpolitiker.
Enligt Nancy Eriksson är
det här egentligen inget problem.

Men i så fall har vi mycket olika
uppfattningar. Ty även om den demokratiska
kontrollen i många fall är
utomordentligt verksam, är den det inte
i alla sammanhang. Jag har nämnt ett
konkret exempel på en politiker med
30 uppdrag, vilket enligt min mening
är alldeles för många. Jag tror också
att många andra personer som har ungefär
lika många uppdrag inte borde
ha det.

Den insikten finns också inom fru
Erikssons eget parti. I Aftonbladet återfinns
ett uttalande av Rune Hammarbäck,
som är organisationssekreterare
i det socialdemokratiska partiet. Han
säger: »Mångsyssleriet är en styggelse.
Jag tycker först och främst det är olyckligt
när en och samma person sysslar
med både riks-, kommunal- och landstingspolitik.
Jag tror inte det finns
många som är mäktiga den uppgiften.»
Han säger alltså att mångsyssleriet är
en »styggelse», medan fru Nancy Eriksson
tycker att det i stort sett är bra
som det är i dag. Jag delar Rune Hammarbäcks
uppfattning och anser det här
är en styggelse som bör belysas med
en utredning.

Sedan gick Nancy Eriksson över till
sin sista försvarslinje. Hon sade att hon
i och för sig inte har någonting emot
reservationen utom det att den är litet
för tunn. Men det är en avgörande värderingsskillnad
mellan utskottsmajoriteten,
som inte tycker problemet är viktigt,
och reservanterna som menar att
mångsysslerifrågan är allvarlig och betydelsefull.
Det viktiga är emellertid att

reservationen i motsats till utskottet
kräver att denna sak ska belysas genom
ett kvalificerat forskningsprogram.

När fru Nancy Eriksson då frågar
mig om jag har några lösningar som
skulle kunna ändra förhållandena, exempelvis
några lagförslag, blir mitt svar
givetvis nekande. På många andra områden
har det genomförts en mängd
undersökningar för att få klarhet om
politikens villkor utan att man för den
sakens skull genast måste föreslå nya
lagar. Det har gjorts doktorsavhandlingar
och andra utredningar om hur
partier arbetar, var frågor bereds, vilken
makt partikongresser har o. s. v. -—
ingen har av den anledningen begärt
lagstiftning om hur partier skall arbeta.
Men vi anser att sådana fakta är viktiga
att få fram och att de påverkar
partierna. Det har i författningsutredningen
undersökts hur nomineringarna
går till inom olika partier. Men de flesta
av oss har inte begärt att man skall
lagstifta om nomineringsprocessen. Vi
anser det i stället viktigt att dessa frågor
klarläggs så att debatten, partierna
och de enskilda politikerna får bättre
grund för sitt handlande.

Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag vill bara säga att
vår partistyrelse och våra ombudsmän
just framhåller att mångsyssleriet är en
styggelse, men vi håller rent på vår
kant, vilket jag också rekommenderar
andra partier att göra.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Nej, fru Eriksson, Rune
Hammarbäck sade inte att mångsyssleriet
är eu styggelse som man kommit
till rätta med. Han sade att mångsyssleriet
är en styggelse som man borde
komma till rätta med.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Meddelande ang. plena — Likheten inför lagen

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ahlmark begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Eric Peterson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ahlmark begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 155 ja och 41 nej, varjämte 1 avkammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Meddelande ang. plena

Herr TALMANNEN yttrade:

Dagens sammanträde kommer att
fortsättas till dess hela föredragningslistan
är genomgången, vilket med hänsyn
till det stora antalet förhandsanmälda
talare torde kräva att kvällsplenum
anordnas.

Såsom framgår av utdelad förteckning
kommer på fredag att bordläggas

endast ett utskottsutlåtande. Sammanträdet
onsdagen den 8 april kan därför
nästan helt disponeras för avgörande
av de ärenden, som inte medhinnes vid
arbetsplenum fredagen den 3 april. Fredagssammanträdet
avses skola inledas
med behandling av jordbruksutskottets
utlåtanden angående utgifterna inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
m. m. Sammanträdet kommer
inte att fortsättas på kvällen, vilket får
till följd att bl. a. bankoutskottets utlåtanden
om granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets verksamhet och
angående den ekonomiska politiken
m. m. upptas till avgörande onsdagen
den 8 april.

§ 11

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av
motion angående ungdomsbrottsligheten.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Likheten inför lagen

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av
motioner angående likheten inför lagen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Jag vill här bara helt
kort understryka de synpunkter jag fört
fram i det särskilda yttrande som jag
fogat till allmänna beredningsutskottets
förevarande utlåtande.

Utskottet, som har skrivit positivt,
framhåller att man har bristfälliga kunskaper
om flera av de problem som jag
tagit upp i min motion, och man säger
att det krävs effektiva forskningsinsatser
på detta område. På den grunden
har jag anslutit mig till utskottets ut -

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Nr 13

låtande. Vidare skriver utskottet att vissa
brott är föremål för översyn samt
att justitieministern har förebådat en
genomgripande rättshjälpsreform. Jag
vill emellertid understryka att likheten
inför lagen inte enbart är en fråga om
utformningen av strafflagstiftningen eller
rättshjälpen. Likhet inför lagen är
ju en av de grundläggande principerna
för vårt samhälle, men dess faktiska
tillämpning är inte vetenskapligt undersökt
och bevisad. En sociologisk undersökning
och kartläggning av domstolarnas
praxis skulle kunna ge en
systematisk och realistisk inblick i relationerna
mellan brott och straff. En
sådan analys skulle vara av intresse
både för de enskilda medborgarna och
för juristerna och fackmännen. Den kan
visa hur domstolarna fungerar när det
gäller de traditionella brotten och de
moderna brotten, trafik- och skattebrott

o. s. v.

En sådan undersökning kan också
belysa frågan om hur människor i olika
socialgrupper straffas. Materialet bör
kunna användas för prövning av hypotesen
om att de traditionella brotten
främst är att finna i de lägre samhällsskikten.
Om så är fallet, kan man fråga
sig om utfallet beror på en reellt större
risk för brottslighet bland dessa kategorier
eller om orsakerna är att finna
i själva rättsskipningen. Ett sådant material
skulle vidare kunna vara vägledande
för lösning av konflikter mellan
behandlingshänsyn och hänsyn till
allmänpreventionen när det gäller insättande
av fängelsestraff.

Jag vill med det anförda endast understryka
angelägenheten av att rättssociologin
i enlighet med vad som framhålles
i utskottets utlåtande erhåller
goda forskningsresurser. Jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Bostadstillägg för barnfamiljer, m. m.

§ 13

Utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten S

Bostadstillägg för barnfamiljer, m. m.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 7, punkten
C 3, s. 32—33) föreslagit riksdagen att

1. godkänna den i statsrådsprotokollet
förordade ändringen i grunderna för
bostadstillägg för barnfamiljer att gälla
fr. o. m. den 1 januari 1971,

2. till Bostadstillägg för barnfamiljer,
m. in. för budgetåret 1970/71 anvisa ett
förslagsanslag av 415 000 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:48
av herr Högström m. fl. och II: 55 av
herr Bergman m. fl. i vad avsåge hemställan 1.

att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte
hemställa om en skyndsam utredning
om en utbyggnad av systemet för bostadstillägg
till alt omfatta även ensamstående
och familjer utan barn under
16 år,

2. att riksdagen måtte besluta att den
övre hyresgränsen för de statsbidragsberättigade
kommunala bostadstilläggen
slopades,

dels de likalydande motionerna I: 76
av fru Elvg Olsson in. fl. och 11:92 av
fru Nilsson m. fl., vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om förslag till sådan ändring
av gällande bestämmelser att vid

30 Nr 13 Onsdagen den

Bostadstillägg för barnfamiljer, m. m.

inkomstprövning för bostadstillägg för
barnfamiljer den fastställda beskattningsbara
inkomsten skulle ökas med
10 % av den behållna förmögenhet som
överstiger 30 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I: 147
av fröken Pehrsson och herr Andreasson
samt II: 161 av herr Larsson i Öskevik
in. fl., vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om förslag till sådan ändring av
gällande bestämmelser att det särskilda
bostadstillägget för barnfamiljer med
höga bostadskostnader gjordes statligt
och i sin helhet finansierades av staten,
dels de likalydande motionerna I: 467
av herr Helén m. fl., och 11:533 av
herr Gustafson i Göteborg m. fl. i vad
avsåge hemställan att riksdagen måtte
uttala att en utvidgning av de bostadssociala
stödåtgärderna till att omfatta
alla lägre inkomsttagare borde prövas,
dels de likalydande motionerna I: 477
av herr Werner och II: 545 av fru Ryding
m. fl., vari föreslagits

att riksdagen — med ändring av nu
gällande regler för bostadstillägget —
måtte besluta att fr. o. m. den 1 januari
1971 fastställa en årsinkomst av 20 000
kr. från vilken inkomstgräns avtrappningen
av bostadstillägget inträdde,
att riksdagen med ändring av nu gällande
regler för bostadstillägget måtte
besluta att sådant skulle kunna utgå till
familjer med barn upp till 18 års ålder,
vilka på grund av studier icke hade
egen inkomst, samt

att riksdagen beslutade anvisa ett förslagsanslag
till Bostadstillägg för barnfamiljer
för budgetåret 1970/71 av
450 000 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I: 649
av herr Dahlberg m. fl. och II: 756 av
herr Gadd m. fl., vari yrkats att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t framhölle
nödvändigheten av att åtgärder
vidtoges för att personer som levde under
äktenskapsliknande förhållanden i
fortsättningen behandlades som gifta
vad bostadstilläggen beträffade,

dels de likalydande motionerna I: 65:1

1 april 1970 fm.

av herrar Arne Gei jer och Knut Johansson
samt 11:770 av herr Johansson i
Ljungby m. fl., vari föreslagits att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj :t
hemställa om en översyn av nuvarande
regler för bostadsstödet i syfte att ytterligare
utjämna boendekostnaderna för
familjer med låga inkomster,

dels motionen 11:784 av herr Lindkvist
m. fl., vari föreslogs att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om översyn av och förslag
till sådan ändring i kungörelsen den 28
maj 1968, nr 425, att de i motionen redovisade
effekterna för familjer med 1
eller 2 barn under 16 år eliminerades,

dels de likalydande motionerna I: 669
av fru Margit Lundblad m. fl. och II: 804
av fru Skantz m. fl., vari hemställts att
riksdagen som sin mening måtte ge
Kungl. Maj :t till känna vad som i motionerna
anförts om statsbidrag till
kommunala bostadstillägg.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 11:784, 1:649 och 11:756,
1:653 och 11:770, 1:48 och 11:55 och
1:467 och 11:533 samt med avslag å
motionerna 1:477 och 11:545, de sex
sistnämnda såvitt nu var i fråga, som
sin mening ge Kungl. Maj :t till känna
vad utskottet anfört om en översyn av
bestämmelserna för bostadstillägg,

2. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:669 och 11:804 som sin
mening ge Kungl. Maj :t till känna vad
utskottet anfört om statsbidrag för kommunalt
bostadstillägg som avsåge retroaktivt
debiterade boendekostnader,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 147 och II: 161,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 76 och II: 92,

5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:477 och 11:545, de
nämnda motionerna såvitt nu var i
fråga, godkänna den förordade ändringen
i grunderna för bostadstillägg
för barnfamiljer att gälla fr. o. m. den
1 januari 1971,

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Nr 13

6. att riksdagen måtte med bifall till
Kungi. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 477 och II: 545, de nämnda
motionerna såvitt nu var i fråga, till
Bostadstillägg för barnfamiljer, m. m.
för budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 415 000 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande finansieringen av herrar
Bohman (in), Axel Andersson (fp),
Per Jacobsson (fp), Bengtson (ep), och
Kaijser (m), fru Elvy Olsson (ep), herrar
Wikström (fp) samt Eliasson i
Sundborn (ep), fröken Ljungberg (m)
samt herrar Nilsson i Tvärålund (ep),
Andersson i Knäred (ep), Mundebo
(fp), Westberg i Ljusdal (fp) och Wennerfors
(m), som ansett att utskottet
under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:147 och 11:161 som sin
mening ge Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört;

2. beträffande förmögenhetsprövningen
av herrar Bohman (m), Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Bengtson
(ep) och Kaijser (m), fru Elvy Olsson
(ep), herrar Wikström (fp) och Eliasson
i Sundborn (ep), fröken Ljungberg
(m) samt herrar Nilsson i Tvärålund
(ep), Andersson i Knäred (ep), Mundebo
(fp), Westberg i Ljusdal (fp) och
Wennerfors (in), som ansett att utskottet
under 4 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 70 och II: 92 som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört om förmögenhetsreglerna
i bestämmelserna om bostadstillägg.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! När det nuvarande bostadstillägget
förelädes riksdagen anslöt
sig centerpartiet i allt väsentligt till reformen.
På ett par punkter hade vi

Bostadstillägg för barnfamiljer, m. m.

emellertid avvikande mening. Vi föreslog
bl. a. höjning av vissa bidrag och
förbättring av bidragsmöjligheterna för
föräldrar med särskilt låg inkomst och
ensamstående förälder. Vi hade vidare
en annan principiell uppfattning beträffande
finansieringen. Kostnaderna
för finansieringen av bostadstilläggen
är ju numera delade mellan staten och
kommunerna. Den ojämförligt största
delen av kostnaden faller på staten. I
årets statsverksproposition föreslås ett
förslagsanslag om 450 miljoner kronor.
En mindre del, ca 10 milj., faller på
kommunerna. Stat och kommun delar
i detta sammanhang lika på en kostnad
av 20 miljoner kronor.

Det kommunala bostadstillägget berör
barnfamiljer som har särskilt höga bostadskostnader.
Utvecklingen mot allt
högre bostadskostnader är beklaglig.
Dessa kostnader blir så höga att t. o. m.
familjer som har en ganska god konsumtionsstandard
inte anser sig ha möjlighet
att bo så bra som de kunde ha
anledning till. Vi anser det rimligt och
riktigt att samhället beaktar dessa förhållanden
när det gäller att tillgodose
barnfamiljernas konsumtionsstandard.

Men att bostadskostnaderna är höga
kan knappast kommunerna lastas för.
Det måste till betydande del hänföras
till statsmakternas inflytande på detta
område, på den allmänna kostnadsutvecklingen
i samhället inklusive bostadskostnaderna.
Särskilt i storstäderna
är bostadskostnaderna för barnfamiljer
mycket höga; det vet vi. Det är
koncentrationen av befolkningen genom
inflyttningen till storstäderna som medfört
att barnfamiljerna har måst flytta
ut till ytterområdena kring städerna
och bosätta sig i de nybyggda och mycket
dyra lägenheterna i höghusen. .lag
tror, herr talman, att det är en ganska
fåfäng förhoppning att räkna med att
kommunerna nämnvärt skulle kunna
påverka hyresbeloppen och bostadskostnaderna
genom att betala 50 procent
av det särskilda kommunala bostadstillägget.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Bostadstillägg för barnfamiljer, m. m.

När reformen genomfördes anfördes
från centerpartiet den principiella uppfattningen
att hela stödet till barnfamiljerna
■—• inklusive bostadsstödet — är
en angelägenhet för staten. Att lasta
över kostnaderna på kommunerna är
att lägga bördan på mindre inkomsttagare.
Nu är det bara fråga om ungefär
10 miljoner kronor, men vi har erfarenheter
av att sådana övervältringar
på kommunerna mycket snart kan komma
att stiga till mycket höga belopp.

Det är en utveckling som går tvärtemot
vad vi i centerpartiet vill verka
för, nämligen en minskning av kostnaderna
för och det ekonomiska trycket
på de mindre inkomsttagarna, vilket
bl. a. skulle kunna uppnås genom att inte
övervältra kostnader av det här slaget
på kommunerna.

Det är vår uppfattning att man från
praktiska synpunkter inte har något att
vinna med en sådan uppdelning av
kostnaderna mellan stat och kommun
som reformen innebär. Jag skulle vilja
påstå att det i stället är tvärtom. Systemet
har visat sig vara mycket arbetskrävande
för att inte säga krångligt sett
ur kommunal administrativ synpunkt.
Kommunerna har haft stora bekymmer
särskilt i genomförandeskedet, och man
har exempelvis fått tillsätta särskild
personal. Det har således också skett en
administrativ övervältring på kommunerna.

Erfarenheten talar för att systemet
skulle ha kunnat göras mycket enklare
i administrativt hänseende om staten
ensam haft ansvaret för de kommunala
bostadstilläggen. Jag tror att det finns
en mycket samstämmig kommunal opinion
för den ordningen. Det föreligger
behov av att göra systemet med bostadstilläggen
enklare från administrativ
synpunkt.

Jag tror också att det är en mycket
enig kommunal uppfattning att den
övervältring på kommunerna som skett
inte påverkar syftet med uppdelningen
mellan stat och kommun, alltså att kun -

na sänka bostadskostnaderna eller måhända
att lokalisera näringsliv och bebyggelse
till mindre kostnadskrävande
områden i vårt land. Jag tror att ju förr
socialdemokraterna kan övertygas om
nödvändigheten att ändra detta system,
desto förr får vi en ordning som är mera
förenlig med de jämlikhetspolitiska
värderingar som jag uppfattar som gemensamma
för oss i långa stycken.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen 1 vid
punkten 8.

Reservationen 2 berör också punkten
8 i utskottets utlåtande. Den behandlar
frågan om en minskning av förmögenhetens
inverkan på möjligheterna att
erhålla familjebostadsbidrag. Särskilt
i mindre företag är en viss förmögenhet
en förutsättning för att kunna starta
och driva verksamheten. Förmögenheten
är där i många fall bunden till företaget
och utgör med ett modernt uttryck
ett aktivt kapital, en aktiv förmögenhet,
som inte kan användas för konsumtion.
I det Strängska skattepaketet belystes
den här frågan mycket väl, och det har
föranlett finansministern att från skattesynpunkt
behandla dessa två kategorier
av förmögenhet på olika sätt. Det
tycks dessutom råda en principiell
enighet här i riksdagen om denna syn.

Finansministern har myntat uttrycken
passiv och aktiv förmögenhet. Det
aktiva kapitalet i förmögenheten är
bundet till företaget; att det behålles
där är en förutsättning för stabilitet och
sysselsättning och för vidare utveckling
av företaget. Därför ser man från
beskattningssynpunkt på detta kapital
på ett annat sätt än på det s. k. passiva
kapitalet, som är tillgängligt för konsumtion
utan de vådor som kan följa
av att det aktiva kapitalet konsumeras
i ett företag. Det är en härmed jämförbar
syn som man kan lägga även på
den nu aktuella frågan.

Om det aktiva kapitalet avkastar inkomst,
ger detta utslag på de inkomstgränser,
som är stipulerade för familje -

Onsdagen den 1

bostadsbidraget. Det bör vara familjens
konsumtionsstandard och möjligheterna
till konsumtionsstandard som är avgörande
för bedömning av bostadstillläggets
storlek och möjligheten att erhålla
det. Reservanterna syftar i och för
sig inte på något sätt till att förbättra de
föräldrars möjligheter till familjebostadsbidrag
som har förmögenhet. Det
är en anpassning till den reella konsumtionssituationen
som vi vill försöka
komma närmare. Om det skulle finnas
konstruktioner som tar hänsyn till skillnaden
mellan ett aktivt och ett passivt
kapital, har vi naturligtvis ingen erinran
att göra i det fallet.

Vad jag här har framhållit talar för
att förmögenhetens inverkan enligt vårt
förslag bör minska från 20 procent till
10 procent av den summa som överskrider
ett visst förmögenhetsbelopp. Vi vill
knyta an till de regler för förmögenhetens
inverkan som gäller för bostadstillägg
för pensionärer. Från regeringssidan
anser man det mera befogat att anknyta
till de regler som gäller för studiebidrag.
Även dessa regler kan naturligtvis
diskuteras, men det föreligger en
likhet mellan barnfamiljer och pensionärer
i det avseendet att barn såväl som
pensionärer är beroende av ekonomisk
hjälp från andra, inte minst från samhället.
Jag ber därför, herr talman, att
också få yrka bifall till reservationen 2
vid punkten 8.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Också i år har vi med
motionerna 1:447 och 11:545 föreslagit
att avtrappningen av bostadstilläggen
skall inträda först vid en faktisk årsinkomst
av 20 000 kronor. Utskottet säger
att man icke kan tillstyrka detta yrkande
med hänsyn till de ökade kostnaderna
och med beaktande av den höjning
av inkomstgränsen som föreslagits i
statsverkspropositionen.

Den justering av inkomstgränsen som
sker från 1 januari 1971 har enligt statsverkspropositionen
vidtagits med hän -

april 1970 fm. Nr 13 33

Bostadstillägg för barnfamiljer, m. m.

syn till barnfamiljer i låglönegrupperna;
man har i år stannat vid 18 000 kronors
årsinkomst.

Herr talman! Det är förunderligt att
man alltid måste ligga en bra bit under
vad som enligt gängse uppfattning betraktas
såsom låglön. Jag vill hänvisa
bl. a. till den av LO gjorda definitionen
av låglön, som skulle ligga vid cirka

19 000 kronors årsinkomst enligt löneläget
år 1969. Mot den bakgrunden borde
man i år mycket väl ha kunnat acceptera
den av oss föreslagna gränsen

20 000 kronor, så mycket mer om man
dessutom tar med i bilden att man därigenom
också i någon mån hade kunnat
minska kommunernas utgifter för
de extra kommunala bostadstillägg som
utgår till vissa barnfamiljer, till vilket
tillägg statsbidrag utgår till en viss procent.
Man hade kunnat minska dessa
kommuners utgifter om man hade lämnat
oreducerade bostadsbidrag upp till
denna högre inkomstgräns, 20 000 kronor.
Detta argument berörs inte i statsutskottets
utlåtande, och det är bara att
beklaga att man inom utskottet är så
litet bekymrad över de höga kommunala
utdebiteringarna.

De ökade kostnaderna, som utskottet
är så oroligt för, blir faktiskt inte så
fantastiska. Skillnaden mellan utskottets
förslag och vårt anslagsäskande är 35
miljoner kronor, och då har vi också
inräknat de ökade utgifterna för att höja
åldersgränsen för barn vilka saknar
egen inkomst till 18 år. Utskottet har
upplysts om att frågan om åldersgränserna
för närvarande utreds av familjepolitiska
kommittén. Jag hoppas därför
att detta problem kommer att lösas
inom en inte alltför avlägsen framtid.
Redan nu borde man emellertid inse att
en avtrappning av bostadstilläggen bör
inträda först vid en faktisk årsinkomst
av 20 000 kronor. Gränsen har höjts
med 1 000 kronor om året under de två
senaste åren, och det tyder på att man
försöker åstadkomma en justering av eu
från början för lågt satt inkomstgräns.

Andra kammarens protokoll 1970. Nr 13

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Bostadstillägg för barnfamiljer, m. m.

Vi anser emellertid att takten i denna
justering är alldeles för långsam.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till motionerna I: 477 och II: 545.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Inom utskottet har vi
uppnått fullständig partipolitisk enighet
om att beställa en översyn av bestämmelserna
för bostadstillägg så att
betalningssvaga grupper utöver dem
som nu är berättigade kan få bostadstillägg.
De grupperna kan i huvudsak
rubriceras — för att försöka tala lagspråk
— som ensamstående och familjer
utan barn under 16 år. De som tillhör
dessa kategorier kan i dag inte få
bostadstillägg om de inte är pensionärer,
och översynen skall därför i huvudsak
gälla dem. Men den skall också beröra
andra kategorier som kan efterfråga
lägenheter som är för dyra för dem
och där de kommunala bostadstilläggen
inte räcker till. Vi uppnådde som sagt
enighet härom, och det bör fru Ryding
beakta när hon också i år reser krav
på att fullt bidrag skall utgå vid en högre
inkomstgräns. Denna gräns har, som
fru Ryding sade, höjts från 16 000 till
18 000 kronor. Inom utskottet anser vi
att pengarna kanske kan användas på
andra områden. Vi tror att översynen
kan visa på svagheter i bidragsgivningen
som behöver elimineras, och det
kommer också att kosta pengar.

Får jag sedan säga till herr Nilsson
i Tvärålund att vi nu ett par år i följd
har tjatat om hur mycket av förmögenheten
som skall läggas till inkomsten
för att bestämma bidragens storlek. I
den frågan kan man naturligtvis argumentera
länge och göra anspråk på att
det måste vara mest korrekt att knyta
an till pensionärernas villkor, där 10
procent av förmögenheten skall läggas
till inkomsten. Vi för vår del hävdar att
det ligger närmare till att knyta an till
den studiesociala bidragsgivningen, där
20 procent av förmögenhet över en viss
•gräns läggs till inkomsten.

Nu måste vi uppmärksamma att vl
i årets riksdag fått en proposition —
jag tror att det var nr 65 — där man
föreslår höjning av förmögenhetsgränsen
från 30 000 till 50 000 kronor. Det
kommer alltså att innebära att 20 procent
av förmögenheter över 50 000 kronor
kommer att läggas till inkomsten.

Herr Nilsson i Tvärålund tog också
upp frågan om kommunernas kostnader
i detta sammanhang. Just på detta lilla,
klart avgränsade område beträffande
bidragsgivningen tror jag att det är
mycket klokt att kommunerna är med
och bestämmer emedan de har stora
möjligheter att påverka efterfrågan på
bidrag. Det är ju hyrans storlek, som
avgör om bidrag skall utgå, och hyrans
storlek är något som kommunerna i allra
högsta grad är ansvariga för. Det är
kommunerna som godkänner huvudparten
av hyrorna i den nya byggnation
som bjuds ut på marknaden. De godtar
den genom att ställa resurser till förfogande
och genom att ställa sig bakom
byggnationen. Kommunerna är alltså
ansvariga härvidlag och de bör därför
också ha en press på sig genom dessa
bidrag. Jag tror att man här har
lyckats åstadkomma ett mycket fint
arrangemang genom anknytningen till
kommunerna.

Sedan var herr Nilsson i Tvärålund
inne på en annan sida av detta problem.
Han säger att administrationen
blir så krånglig på grund av denna anknytning.
Om herr Nilsson funderar
igenom detta problem, skulle han snart
upptäcka att dessa svårigheter helt saknar
samband med de kommunala bidragen.
Den krångliga administrationen
beror uteslutande på det förhållandet
att bidragen skall utgå till bidragsmottagarna
och inte som tidigare till fastighetsägarna.
Tyvärr stödde inte herr
Nilsson i Tvärålund den reservation,
som jag på sin tid framlade i riksdagen
och i vilken jag föreslog att bidragen
såsom tidigare skulle utgå direkt
till fastighetsägarna. I så fall hade vi

Onsdagen den

sluppit det trassel och de kostnader
som nu uppstår genom att bidragen
skall utgå till bidragstagarna. Kommunerna
var inkopplade även tidigare
men då var det mycket enklare att administrera
eftersom man hade att göra
med företag och inte med en hel rad
enskilda individer.

Med det anförda, herr talman, ber
jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Bergman erinrade
om att vi i utskottet hade nått enighet
om en översyn av bidragsbestämmelserna
och om att det fanns svagheter
i den konstruktion och den utformning
de nu hade. Det är alldeles riktigt,
och jag hoppas att den översynen inte
enbart skall begränsa sig till de frågor
som togs upp i den motion som föranledde
detta eniga uttalande från utskottet.
Det finns anledning att få en ytterligare
belysning av de frågor som
vi har aktualiserat i våra reservationer
och i de angelägenheter som vi har diskuterat
tidigare, bl. a. när familjebostadsbidraget
infördes. Vi kan tydligen
i varje fall inte ännu bli eniga om att
det är en statens angelägenhet att sörja
för stödet till barnfamiljerna. Den
saken får vi tydligen fortsätta att diskutera
och även de praktiska synpunkter
och de administrativa frågor som
hör ihop härmed.

Den reservation som herr Bergman
påminde om och som skulle ha förenklat
det administrativa systemet så
väsentligt hade ju en del andra sidor
som riksdagen inte ville godkänna. Det
gällde ju här mer än de rent administrativa
frågorna.

Jag hoppas att den översyn som skall
komma till stånd även tar upp frågorna
angående möjligheterna till bostadsbidrag
till de barnfamiljer i storstäderna,
vilka är berättigade till bostadsbidrag
men som på grund av bostadsbris -

1 april 1970 fm. Nr 13 3ä

Bostadstillägg för barnfamiljer, m. m.

ten inte har möjlighet att erhålla något
sådant. Likaså hoppas jag att förbättringen
i större utsträckning kan
komma ensamstående förälder till del.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Jag känner ett behov
av att uttrycka en viss tveksamhet inför
utskottets ställningstagande till den
grupp motioner, som syftar till att utvidga
det statliga och kommunala bostadstillägg
som nu utgår till barnfamiljer,
till att bli en sorts allmänt låginkomststöd
eller —- om man så vill —
ett bostadspolitiskt stöd till lägre inkomsttagare.

När riksdagen fattade beslut om det
nu gällande systemet för bostadstillägg
till barnfamiljer, tror jag att man både
i förarbetena — utredning och proposition
— och i riksdagen betraktade det
som en exklusivt familjepolitisk reform.
Bostadsanknytningen i den stödformen
är ju utomordentligt svag. När det gäl
ler grundbeloppet, som alla barnfamiljer
under en viss inkomst kommer i åtnjutande
av, finns det över huvud taget
inte någon bostadsanknytning annat än
i namnet — vi kallar det »bostadstilllägg»
men det utgår till familjer i ifrågavarande
inkomstsituation, oavsett hur
de bor, ja även om de inte bor alls.
Man kan bo i tält, man kan vandra på
gatan, man kan bo hemma hos mamma
och pappa, man kan bo hur som helst
eller över huvud taget icke bo, och
man är ändå berättigad till detta »bostadstillägg».
Detta är naturligtvis en
oegentlig benämning, som vi tog i arv
från familjebostadsbidraget. Men där
finns alltså över huvud taget ingen bostadsanknytning
annat än i namnet.

När vi går ett steg uppåt till de förhöjda
tillägg som kan utgå efter vissa
grunder finns det en bostadsanknytning,
men den är mycket svag; den är
svagare än i det tidigare systemet med
familjebostadsbidrag. Vi har vissa krav
på bostadsstandard, men dessa är så
liberalt utformade — och det har skett

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Bostadstillägg för barnfamiljer, m. m.

alldeles avsiktligt — att egentligen ingen
skall diskrimineras. Vi har inte önskat
att någon skall diskrimineras när
det gäller bidragsrätten på grund av
att han bor för dåligt. Det var ett avsyftena
med reformen. Det är alltså en
mycket svag bostadsanknytning även
där.

Först när vi kommer till den delvis
med statsbidrag finansierade kommunala
delen av bostadstilläggssystemet
finns det inte bara en bostadsanknytning
utan även en hyresanknytning;
hyreskostnaden är utslagsgivande för
bidragets storlek.

Jag kan väl tänka mig att det kan
finnas tekniska och även i andra avseenden
möjligheter att på något sätt
kopiera den kommunala delen av bostadstillägget,
om man vill åstadkomma
ett bostadsstöd som kan gälla även andra
än barnfamiljer. Det borde vara möjligt,
ehuru jag inte är i stånd att se precis
hur ett sådant system skall utformas
— det är en utredningsfråga. Däremot
tror jag att det vore olyckligt att
ens leka med tanken att utvidga den
statliga delen av detta tilläggssystem till
att bli någonting annat än just en familjepolitisk
stödform. Jag har i varje
fall sett det så, att med detta system
av bostadstillägg har riksdagen skapat
åt sig ett — jag betonar det — exklusivt
familjepolitiskt instrument att användas
jämsides och alternativt med barnbidragssystemet.
Vi har skaffat oss en
möjlighet här i riksdagen att när vi finner
det nödvändigt, motiverat och ekonomiskt
möjligt förbättra stödet till
barnfamiljerna välja mellan två vägar.
Vi kan välja den väg som regeringen i
år har valt som huvudväg, nämligen att
höja de allmänna barnbidragen, alltså
en generell förbättring för alla barnfamiljer
oavsett ekonomiska villkor och
annat. Vi kan också — om vi finner
det mer motiverat — välja den andra
vägen, den selektiva vägen där vi sätter
in stödet på de familjer som har
speciellt stort behov av ett stöd, d. v. s.

till låginkomstfamiljer med barn.

Jag har uppfattat det så — det skulle
vara intressant om statsrådet fru
Odhnoff ville bekräfta eller motsäga den
uppfattningen — att vi därmed avsiktligt
har skaffat oss en möjlighet att variera
förbättringarna i stödet till barnfamiljerna
efter den aktuella situationen.
Möjligheterna att arbeta med två
olika instrument som verkar på olika
sätt måste rimligen komma att begränsas,
om vi i det rent familjepolitiska
systemet av bostadstillägg börjar bygga
in andra stödformer med annat syfte.
Jag har alls inte något emot att vi undersöker
möjligheterna av bostadsstöd
även till andra än barnfamiljer. Det
finns alldeles säkert människor i detta
land som behöver ett sådant stöd. Jag
har över huvud taget ingenting emot
att vi ser över det familjepolitiska systemet;
naturligtvis kan det finnas motiv
att göra det. Jag är väl medveten
om att instrumentet för en selektiv fainiljepolitik
redan nu har sina begränsningar.
Det finns en gräns för hur långt
vi kan använda det systemet — det är
vi nog alla medvetna om — men den
gränsen måste såvitt jag kan förstå bli
snävare. Möjligheterna för riksdagen att
med praktiskt och tekniskt ganska enkla
medel förbättra familjestödet på alternativt
någon av dessa två vägar —
den generella och den selektiva — måste
begränsas, om vi i detta system tar
in stödformer med helt annat syfte än
det familjepolitiska.

Det finns ingen anledning, herr talman,
att ställa något yrkande. Utskottet
har, om jag läser rätt, ställt sig positivt
till en översyn av bestämmelserna,
och det lär ju inte rimligen kunna
hända någonting utan att vi får tillfälle
att ta del av en utredning och får material
för ett ställningstagande. Det behövs
väl inte i dag något yrkande om
avslag på motionerna. Det finns ingen
reservation att anknyta ett sådant yrkande
till. Jag har bara känt ett behov
av att klargöra min syn på detta och

Onsdagen den 1

uttala min stora tveksamhet inför tanken
att — förlåt uttrycket, herr talman
— förorena det familjepolitiska
stödsystemet genom att ta in andra syften
i det, vilka enligt min mening sannolikt
kan tillgodoses bättre på andra
vis. Därmed kan vi låta det familjepolitiska
stödsystemet vara rent i den bemärkelsen,
så att det blir praktiskt enklare
att handskas med i framtiden.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra propositionen
var med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 8
mom. 3 i utskottets utlåtande nr 5, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 100 ja och 82 nej, var -

april 1970 fm. Nr 13 37

Bostadstillägg för barnfamiljer, m. m.

jämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 8
mom. 4 i utskottets utlåtande nr 5, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Bohman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 81 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hem -

38 Nr 13 Onsdagen den 1

Bidrag till anordnande av barnstugor

ställan med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 477
och 11:545 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan
oförändrad.

Mom. 6

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 9 och 10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Bidrag till anordnande av barnstugor

Kungl. Maj:t hade (punkten D 2, s.
41—42) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till anordnande av barnstugor för
budgetåret 1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 40 000 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 200
av fröken Stenberg m. fl. och II: 237 av
herr Werner m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 203
av herr Werner och II: 230 av herr
Hermansson m. fl. i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utarbetande av en femårsplan för
byggande av minst 150 000 nya platser
i barnstugorna,

dels de likalydande motionerna I: 650
av herr Olle Eriksson och II: 776 av
fru Jonäng, såvitt nu var i fråga.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:203 och 11:230 såvitt nu var
i fråga,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 200 och IT: 237,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:650 och 11:776 såvitt nu var
i fråga,

4. att riksdagen måtte till Bidrag till
anordnande av barnstugor för budget -

april 1970 fm.

året 1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 40 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

RYDING (vpk):

Herr talman! I våra motioner 1:203
och 11:230 har vi yrkanden som behandlas
dels här under punkt 11 och
dels under punkt 12 i detta utlåtande,
nr 5 från statsutskottet. Vårt första yrkande,
som behandlas nu under punkt
11, är att en femårsplan måtte utarbetas
för byggande av minst 150 000 nya
platser i barnstugor. Detta krav har vi
framställt även tidigare år, men det
har avslagits med skiftande motiveringar.
I år hänvisar utskottet till 1968
års barnstugeutredning och de tilläggsdirektiv
som denna fått den 21 november
förra året.

Detta är nog bra och i sin ordning,
och det är säkerligen värdefullt att få
de här problemen belysta i utredningen,
men någon målsättning vare sig i
fråga om antal platser eller antal år
finns tyvärr inte med.

Nu invänder säkerligen utskottets talesman
liksom i fjol, att detta yrkande
saknar det reella innehåll, som ett yrkande
bör ha för att kunna tas upp
här i riksdagen, eftersom det gäller en
kommunal angelägenhet och man —
som påstods i fjolårets debatt — »inte
kan ålägga fria kommuner, som har rätt
att göra vad de vill, att bygga 150 000
platser i barnstugor». Vi beskylldes förra
året till och med för att vara så orealistiska,
att vårt yrkande om dessa
150 000 platser möjligen skulle ha kunnat
passa som text på ett demonstrationsplakat.
Ja, herr talman, där passar
det också, men dessutom och i allra
högsta grad passar det här i denna
kammare under de förutsättningar som
vi har förknippat med yrkandet. Observera
nämligen att detta är förknippat
med ett krav på ökat statligt ekonomiskt
engagemang för driften av
barnstugor — något som jag kommer

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

till senare och som behandlas under
nästa punkt, nr 12.

Hur skulle det se ut om inte staten
utfärdade normer och ålägganden för
kommunerna t. ex. för skolundervisning
utan i stället lät »de fria kommunerna»
handla helt efter eget gottfinnande? Kan
det vara så orealistiskt att försöka få
kommunerna i Sverige att utarbeta planer
för sitt barnstugebyggande, när det
samtidigt gått så bra att i byggnadsstadgans
53 § till och med ta upp frågan
om rättsliga regler för uteblivna
parkeringsplatser.

Det bör inte ha förbigått utskottets
ledamöter att det nu faktiskt »brinner
i knutarna» och råder ett skriande behov
av barnstugeplatser. Det skulle alltså
inte bara behövas fler tilläggsdirektiv
till barnstugeutredningen som berörde
målsättningarna, utan man måste
också på ansvarigt håll behöva följa
upp målsättningarna och se till att de
kunde genomföras. Vi kan inte se att
en sådan sak på något sätt skulle kunna
föregripa utredningens arbete, och jag
kan inte förstå att inte kammaren äntligen
kunde vara beredd att uttala sig
för en sådan målsättning som vårt första
yrkande upptar.

Med det anförda, herr talman, yrkar
jag bifall till punkt 1 i vår motion I: 203
och II: 230 under punkt 11 i statsutskottets
utlåtande nr 5.

Kröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Utskottets tredje avdelning
har vid sin behandling av detta
ärende i långa stycken fört samma resonemang
som fru Ryding gjorde i sitt
anförande här. Det är väl ingen tvekan
om att inte i dag frågan om samhällets
åtgärder beträffande barntillsynen har
fått ökad aktualitet. Det har ju skett
bl. a. på grund av skattedebatten, såsom
den liar förts under några månader,
men det finns också andra skäl till det.
Det är en mer och mer accepterad uppfattning
att samhället måste i ökad ut -

Bidrag till anordnande av barnstugor

sträckning ta på sig ansvaret härvidlag.

Det beklagliga är kanske, skulle jag
vilja säga, att även om vi har varit beredda
på detta, så har behovet av samhälleliga
insatser ökats så oerhört
snabbt. Man skulle kanske önska att den
utredning som är åberopad i utskottets
skrivning, 1968 års barnstugeutredning,
hade tillsatts tidigare och hunnit ännu
litet längre än den har gjort. Den har
arbetat med god fart och kommer väl
så snart som möjligt att framlägga resultatet
av sitt arbete.

Jag kan inte se annat än att det som
fru Ryding önskar i stor utsträckning
är sådant som innefattas i barnstugeutredningens
uppdrag. Den enda skillnaden
är väl preciseringen i fru Rydings
motion om en femårsplan för byggande
av minst 150 000 nya platser i barnstugorna.
Den preciseringen har inte tagits
med av utskottet, och det är väl
alldeles riktigt att så inte har skett.
Man skall inte göra sådana fixerade bestämmelser
för framtiden, eftersom själva
utformningen av den samhälleliga
barntillsynen är det viktiga.

Jag tror, herr talman, att kammaren
lugnt kan gå med på utskottets förslag
här beträffande punkten 11 och att man
därigenom även i stor utsträckning tillmötesgår
syftet med fru Rydings motion.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:203
och 11:230 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2—t

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Punkten 12

Bidrag till driften av barnstugor

Kungl. Maj :t hade (punkten D 3, s.
42—44) föreslagit riksdagen att

1. godkänna den i statsrådsprotokollet
förordade ändringen i grunderna för
bidrag till driften av barnstugor,

2. till Bidrag till driften av barnstugor
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
förslagsanslag av 77 000 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 203
av herr Werner och II: 230 av herr
Hermansson m. fl. i vad avsåge hemställan att

riksdagen måtte besluta uttala sig
för att en successiv höjning av driftbidraget
till barnstugeverksamheten
snarast genomfördes, så att detta täckte
lönekostnaderna,

att riksdagen måtte besluta att för
budgetåret 1970/71 till Bidrag till driften
av barnstugor anvisa ett förslagsanslag
av 97 000 000 kr., innebärande att
som en första etapp 60 procent av lönekostnaderna
vid barnstugorna täcktes
med statliga medel,

dels de likalydande motionerna 1: 290
av fru Landberg m. fl. och 11: 322 av
fru Signrdsen m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning av formerna för och
konstruktionen av statens driftbidrag
till barnstugorna,

dels de likalydande motionerna I: 462
av herr Blomquist m.fl. samt 11:544
av herrar Regnéll och Xordstrandh,
vari hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om att
förslag till särskilda statsbidragsbestämmelser
avseende driften av barnstugor
i städer med universitet och universitetsfilialer
snarast förelädes riksdagen,

dels de likalydande motionerna I: 642
av herr Alexanderson och II: 803 a,v
herr Romanus m. fl., vari föreslagits att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställde att förslag snarast framlades

till sådan ändring av reglerna för bidrag
till driften av barnstugor att ökat
stöd gåves åt kommuner som i förhållande
till sitt skatteunderlag hade särskilt
stort behov av barntillsynsplatser.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:203 och 11:230 i vad avsåge
uttalande om en successiv höjning av
driftbidraget till barnstugorna,

2. att riksdagen måtte

a. avslå motionerna I: 462 och II: 544
samt I: 642 och II: 803,

b. som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört i anledning
av motionerna 1:290 och 11:322,

3. att riksdagen måtte godkänna den
i statsrådsprotokollet förordade ändringen
i grunderna för bidrag till driften
av barnstugor,

4. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:203 och 11:230, de
nämnda motionerna såvitt nu var i
fråga, till Bidrag till driften av barnstugor
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 77 000 000 kr.

Reservation hade avgivits

3. beträffande särskilda statsbidragsregler
för universitetsorter av herrar
Rohman (m), Axel Andersson (fp), Per
Jacobsson (fp), Kaijser (m) och Wikström
(fp), fröken Ljungberg (m) samt
herrar Mundebo (fp), Westberg i Ljusdal
(fp) och Wennerfors (m), som ansett
att utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:290 och 11:322, 1:462
och II: 544 samt I: 642 och II: 803 som
sin mening ge Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört om en översyn
av statsbidragsreglerna för driften
av barnstugor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Dagens familjepolitik
innefattar en rad åtgärder från samhäl -

Nr 13

Onsdagen den

lets sida dels på den ekonomiska sektorn,
dels på den sociala servicesektorn.
Det ekonomiska stödet med tyngdpunkt
på låginkomsttagare och enförälderfamiljer
avser att reducera skillnaden
mellan familjer med och utan barn och
mellan barnfamiljer med en eller två
föräldrar. Den sociala servicen syftar
till att tillmötesgå familjernas allt starkare
krav på samhällets stöd i första
hand i omsorgen om barnen.

En fortgående utveckling pågår i fråga
om inriktningen och utformningen
av de familjepolitiska åtgärderna. Befintliga
stödformer byggs ut, och nya
åtgärder sätts in för att möta de behov
som samhällsutvecklingen aktualiserar.
En allmän översyn av de familjepolitiska
stödåtgärderna pågår inom familjepolitiska
kommittén, som därvid bl. a.
har att ta upp frågan om ett vårdbidrag
avseende viss kostnadsersättning för
barntillsyn.

De frågor som det gäller beträffande
det direkta ekonomiska stödet till barnfamiljerna
kommer att tas upp till behandling
vid annat tillfälle, och jag
skall inte gå in på dem nu. Jag vill bara
erinra om 1968 års riksdagsbeslut om
de nya bostadstilläggen, varigenom
främst barnfamiljer med lägre inkomster
och flera barn fick ett förstärkt ekonomiskt
stöd. Kammaren har nyss beslutat
att begära en utredning om möjligheterna
att utvidga detta bidragssystem
till att omfatta också låginkomsttagare
utan barn. Jag tar detta som ett
uttryck för det förtroende som de nya
bostadstilläggen för barnfamiljerna åtnjuter.

Vid sidan av de direkta ekonomiska
stödåtgärderna har en utvidgad samhällsservice
för barntillsynen särskilt
under senare år kommit att framstå som
en alltmer betydelsefull del av familjepolitiken,
vilket avspeglas i en kraftig
satsning på utbyggnaden av den verksamheten
under senare hälften av 1900-talet. Statens kostnader för bidrag till
barntillsynsverksamhet uppgick till 23
2* — Andra kammarens protokoll 1970.

april 1970 fm.

Bidrag till driften av barnstugor

miljoner kronor budgetåret 1965/66 och
kostnaderna för motsvarande ändamål
beräknas i årets statsverksproposition
uppgå till drygt 170 miljoner.

En kraftig höjning av de statliga stimulansbidragen
till barnstugeverksamheten
genomfördes år 1966 och från den
1 januari 1969 infördes statsbidrag till
kommunala familjedaghem. Dessa åtgärder
har bidragit till en påfallande
kraftig ökning av utbyggnadstakten för
kommunernas barntillsynsverksamhet
jämfört med utvecklingen under tidigare
år. Nästan 45 000 barn tas i dag emot
i daghem och fritidshem och nära
80 000 i lekskolor. Den årliga utbyggnadstakten
har successivt accelererat.
Antalet platser i daghem och fritidshem
har fördubblats på tre år. Prognosen för
kommande budgetår, grundad på kommunernas
förhandsanmälningar till socialstyrelsen,
ligger nu på cirka 12 000
platser i daghem och fritidshem, vilket
innebär att det nu kommer att färdigställas
lika många nya platser på ett år
som det fanns totalt i början på 1960-talet. Härtill kommer de kommunala familjedaghemmen
som undergått en betydande
utveckling såväl kvantitativt
som kvalitativt sedan statsbidrag infördes.

De senaste årens utveckling inom
denna del av familjepolitiken är i och
för sig glädjande, men som jag framhållit
i statsverkspropositionen är en ytterligare
ökning av utbyggnadstakten
nödvändig med hänsyn till det stora behovet
av organiserad barntillsyn. Det
har visat sig att i första hand driftkostnaderna
verkar hämmande på kommunernas
utbyggnad av barnstugeverksamheten,
och årets statsverksproposition
innehåller därför förslag om en
kraftig ökning av det .statliga stödet för
driften av daghem och fritidshem. Den
föreslagna höjningen av driftbidraget
till daghemmen med 1 200 kronor innebär
en höjning med 75 procent av nuvarande
platsbidrag. För fritidshemmens
del iir höjningen 150 procent. Ce -

Nr 13

Onsdagen den

Bidrag till driften av barnstugor

nom de föreslagna bidragshöjningarna
ökar statens kostnader med 50 miljoner
kronor per år.

Jag har med tillfredsställelse kunnat
konstatera att de borgerliga partierna
har accepterat den kraftiga satsning på
barnomsorg som gjorts i årets statsbudget.
Studerar man reservationerna till
statsutskottets utlåtande på denna
punkt, finner man nämligen att de borgerligas
enda konkreta yrkande gäller
införande av särskilda statsbidragsregler
för barnstugeverksamheten på
universitetsorter. Att centra för högre
utbildning inte bara för med sig prestige
och höginkomsttagare utan också
studenter och studentbarn kan tyckas
vara triviala fakta. Det måste vara självklart
för kommunerna att utbildningsenheter
lika väl som företag ställer krav
på den samhälleliga serviceapparaten.
Senast underströks detta av regeringen
vid presentationen av planerad teknisk
utbildning i Norrland. Med den kraftiga
höjning av statsbidraget som nu föreslås
kommer universitetskommunerna
och alla andra kommuner med stort behov
av barntillsynsplatser att få väsentligt
bättre möjligheter att genomföra
den nödvändiga barnstugeutbyggnaden.
Målet måste vara att bygga ut samhällets
barnomsorg så att man tillgodoser
de behov som finns på varje ort, och
som ett led i åtgärderna att få till stånd
en tillfredsställande utbyggnad av barntillsynsverksamheten
har 1968 års barnstugeutredning
fått i uppdrag att utforma
riktlinjer för utarbetandet av kommunala
barntillsynsplatser. Här gäller
det att finna en planeringsmetodik som
kommunerna kan tillämpa när de lokalt
skall bygga upp en barntillsynsverksamhet
som tillgodoser efterfrågan från
förvärvsarbetande eller studerande föräldrar
och som genom utnyttjande av
både permanenta och tillfälliga barnstugelokaler
och familjedaghem smidigt
kan anpassas efter förändringarna i
denna efterfrågan.

I detta sammanhang finns det också

1 april 1970 fm.

anledning erinra om en annan stor fråga
som barnstugeutredningen arbetar
med, nämligen utformningen av en allmän
förskola som kan omfatta alla barn
under en tid före inträdet i grundskolan.

Utbyggnaden av barntillsynen är lika
viktig i planerade som i befintliga bostadsområden.
I de bostadsområden
som redan finns är det ofta svårt att få
fram mark och lokalutrymme för en utbyggnad
av barnstugeverksamheten. I
väntan på barnstugeutredningens förslag
till fastare planering behövs redan
nu okonventionella grepp för att snabbt
tillfredsställa efterfrågan. Befintliga lokaler
av olika slag — lämpliga lägenheter
i villor och radhus, butikslokaler,
skolor, kommunalhus med lediga utrymmen
o. s. v. —• kan med måttliga
ändringar göras om till väl fungerande
daghem, fritidshem och lekskolor av
permanent eller tillfällig karaktär, alltefter
behovet. Det är viktigt att normer
och kvalitetskrav hålles på en realistisk
nivå som kan svara både mot barnens
behov och kommunens faktiska möjligheter.
Orealistiska standardkrav får inte
bli ett hinder för att tillfredsställa
behovet av barntillsyn.

Vidare kan det bli aktuellt att pröva
en mera öppen verksamhet vid våra
barnstugor. Dagbarnvårdare och barnsköterskor
i trefamiljssystem kan där
finna en organisatorisk och pedagogisk
förankring, och föräldrar och barn kan
finna en stimulerande samlingspunkt.
Kunnig och erfaren personal vid barnstugan
kan bli en kärna i en mera öppen
barnverksamhet, som kan komma
barnfamiljerna i hela bostadsområdet
till del.

Jag har för avsikt att senare i vår ta
upp dessa frågor till prövning vid gemensamma
överläggningar med socialstyrelsen
och andra berörda organ.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Nr 13

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att säga något om reservationen 3, som
är knuten till punkten 12 i statsutskottets
förevarande utlåtande. Men innan
jag gör det vill jag säga att jag med stort
intresse lyssnade till statsrådet fru Odhnoffs
anförande, och jag kan praktiskt
taget i allt bejaka vad hon sade. Det är
glädjande att statsrådet fru Odhnoff nu
är beredd att på grund av det snabbt
ökande behovet av barntillsyn släppa
efter litet på den perfektionism som
kanske har funnits här i landet — om
jag uttrycker mig försiktigt — under
tidigare år, t. ex. när det gäller anordnandet
av barnstugor.

Det är viktigt att den flexibilitet och
den möjlighet till utnyttjande av resurser,
som statsrådet Odhnoff talade om,
verkligen tas till vara. De tilläggsdirektiv
till 1968 års barnstugeutredning som
nämndes av statsrådet ger ju vid handen
att det är just sådana tankar som
ligger bakom. Jag tycker att man har
anledning att vara tacksam för detta.
Det gäller att sätta till alla klutar och
att göra det bästa möjliga av situationen.

Hela tiden måste man ha klart för
sig att denna problematik har två sidor.
Den ena sidan skulle jag vilja beskriva
med ordet »barntillsynsbehovet».
Det gäller ett behov som är relativt
enkelt att tillfredsställa, nämligen det
som består i att det lilla barnet inte
skall behöva lämnas ensamt i olika situationer,
t. ex. om båda föräldrarna
har arbete. Modern skall inte heller behöva
hindras att röra sig utanför hemmet
därför att hon då inte kan tillgodose
tillsynen av barnet.

Denna sida torde vara den lättaste
att klara av. Men den andra sidan av
saken, som barnstugeutredningen har
anledning att uppmärksamma alltmer
och som jag tror att den med intresse
ägnar sig åt, är hur vi med hänsyn till
barnets speciella intresse och situation
skall kunna bygga upp en barntillsyns -

Bidrag till driften av barnstugor

verksamhet som får ett innehåll vilket
är stimulerande och utvecklande för
barnet som individ och samhällsvarelse.
Det gäller alltså innehållet i verksamheten.
Denna sida är svårare att
klara, ty där kommer ju också hela frågan
om personalresurserna in. Vilka resurser
har vi därvidlag att sätta in och
hur skall vi kunna utveckla verksamheten
så snabbt som möjligt? Hur skall
vi härvidlag kunna tillgodose långtgående
krav och samtidigt möta de svårigheter
som framför allt glesbygderna representerar
i detta sammanhang? Jag
använder inte gärna ordet jämlikhet,
eftersom det är ett suddigt begrepp,
men det finns ojämnheter som är dikterade
enbart av urbanisering och utgles-»
ning och som också föranleder stora
problem. Dessa ojämnheter måste försöka
klaras på ett tillfredsställande sätt.

Utskottet har vid sidan om propositionens
förslag speciellt haft att avhandla
ett par likalydande motioner,
som tar upp frågan om den långsiktiga
finansieringen av barnstugeverksamheten,
och utskottet har varit enigt om
att tillstyrka dessa. Utskottsmajoriteten
har enhälligt skrivit att det är önskvärt
att den översyn av finansieringen som
aviserats i statsverkspropositionen bedrives
så parallellt som möjligt med
barnstugeutredningen med dess speciella
uppgifter beträffande former och innehåll.
Dessutom skall finansieringsfrågorna
kombineras med frågan om det
pedagogiska innehållet på ett sådant
sätt att riksdagen samtidigt skall kunna
ta ställning till båda dessa spörsmål.
Utskottet har velat stryka under detta
i sin skrivning och jag tycker att det
är riktigt, men däremot har inte hela
utskottet då velat ta in i resonemanget
de synpunkter som rör de speciella förhållanden
som råder i orter med universitet
eller universitetsfilialer. Man
skall väl inte blunda för det förhållandet
— det gjorde inte heller statsrådet
Odhnoff — att sådana värdkommuner
får speciella problem i form av acce -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Bidrag till driften av barnstugor

lererande krav på utbyggnad av barnstugeplatser.
Ständigt gny brukar också
uppstå där beroende på att man har
svårt att på rätt sätt prioritera i relation
till bristande tillgångar.

Det finns väl inte något som säger
att icke också dessa speciella problem
behöver behandlas samtidigt som man
behandlar finansieringsfrågorna i deras
helhet. Jag kan inte riktigt förstå
varför utskottet har velat vara avogt
gentemot vad vi framhållit i reservationen,
nämligen att man vid övervägandena
om finansieringen skall beakta,
att kommuner med universitet eller
universitetsfilialer har ett i förhållande
till andra orter mycket stort behov
av barnstugeplatser, och att det därvid
också övervägs att statsbidragsbestämmelserna
utformas så att hänsyn tas
till nämnda kommuners speciella situation.
Jag tycker det är alldeles naturligt
att detta skall ske samtidigt, ty
någon gång måste detta beaktas.

Jag är övertygad om att frågan inte
helt kan lösas eller kanske inte alls kan
lösas genom att man just ändrar bestämmelserna
om statsbidragen till driften
av barnstugor. Det är kanske inte
i detta sammanhang frågan skall lösas,
utan den bör måhända infogas på något
sätt i samband med studiehjälpen
eller liknande. Men på något sätt måste
det vara en statens angelägenhet att
hjälpa de studerande ungdomar, som
har svårigheter att fullfölja sina studier
därför att de — om vi skall vara riktigt
ärliga — sätter barn till världen litet
väl tidigt i förhållande till den egna
förmågan att klara av de ekonomiska
problemen. Då får alltså samhället gripa
in, vilket bör vara en statens angelägenhet,
eftersom det gäller ungdomar
varav de flesta tillbringat största delen
av sin arbetstid under året på en annan
ort än sin hemort.

Det går inte att åstadkomma ett slags
clearingförfarande som man gör interkommunalt
med skolmåltider och liknande,
eftersom det här gäller ungdo -

mar från praktiskt taget alla delar av
landet.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till reservationen 3 vid punkten 12
och i övrigt till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet fru Odhnoff
gjorde en exposé över behovet av tillsynsplatser
här i landet. Hon uttryckte
sig mycket positivt, och liksom den
föregående talaren kan jag bejaka och
instämma i praktiskt taget allt vad statsrådet
sade.

Vi har ett mycket stort behov av
tillsynsplatser, och jag hoppas att statsrådet
är införstådd med att vi inte kan
täcka detta så snart som önskvärt vore
enbart med en utbyggnad av barnstugorna.

Fröken Ljungberg nämnde den
»ojämnhet» som vi har här i landet
på det område vi nu diskuterar, bl. a.
i glesbygderna. Jag hoppas att regeringen
inte glömmer bort de problem som
sammanhänger med barntillsynen i dessa
områden. Från vårt håll har vi framhållit
att det inte är tillfredsställande
för närvarande. Jag skall, herr talman,
inte förekomma den diskussion som
kommer att föras då vi behandlar nästa
punkt och i samband med vilken
dessa frågor kanske mera kommer upp
till belysning.

Statsrådet erinrade också om de ganska
omfattande utbyggnadsplaner som
kommunerna har beträffande barnstugorna.
Det visar att det inte finns någon
anledning att genom olika bidragsregler
försöka pressa kommunerna till
en särskild utbyggnad av just denna
tillsynsform.

Statsrådet nämnde om behovet av en
obligatorisk förskola. Jag vill understryka
detta, inte minst därför att vi
från vårt håll har motionerat ända sedan
början av 1960-talet om införande
av en obligatorisk förskola.

Statsrådet sade också att de borger -

Onsdagen den 1

liga hade accepterat den ökade satsningen
på utbyggnaden av barnstugorna.
Det är ju ganska naturligt med hänsyn
till att oppositionen varit den pådrivande
i denna fråga under hela
1960-talet. Nu gäller det, herr talman,
bara att försöka att förmå regeringen
att igångsätta en omedelbar och snabb
utbyggnad av barntillsynen både i städer
och i glesbygder i sådana former
att man får den flexibilitet i utbyggnaden
som våra förutsättningar möjliggör.
På den punkten finns alltjämt åtskilligt
att erinra när det gäller regeringens
politik.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Statsrådet fru Odhnoffs
allmänna översikt över familjepolitiken
föranleder en kommentar från min sida
på en enda punkt, men innan jag gör
den vill jag uttala min tillfredsställelse
över den höjning av det statliga bidraget
till barnstugorna som nu kommer.
Bidragsnivån har ju varit oförändrad
ända sedan 1966.

Vi bör dock vara medvetna om att
även efter den kommande höjningen
blir det kommunerna som kommer att
bära det huvudsakliga ekonomiska ansvaret
för barnstugorna. Det statliga bidraget
torde efter höjningen motsvara
25—35 procent av de totala kostnaderna,
och eftersom föräldraavgiften också
bara motsvarar en mindre del, är
det fortfarande kommunerna som bär
omkring hälften av kostnaderna. Vad
som sker genom dagens beslut är att
kommunernas procentuella andel sjunker
något, men denna andel kommer
också fortsättningsvis att vara hög. Samtidigt
som vi med tillfredsställelse konstaterar
dagens beslut bör vi ha detta
faktum i minnet. Den ökning av daghemsbyggandet
som vi har haft och
hoppas få inom de närmaste åren kommer
alltså främst att vara beroende av
kommunala insatser och kommunala
initiativ.

Låt mig så, herr talman, få korrigera

april 1970 fm. Nr 13 45

Bidrag till driften av barnstugor

statsrådet Odhnoff på en punkt. Hon
säger att de borgerliga partierna nu
har accepterat en kraftigare satsning
när det gäller statsbidrag till daghemsbvggande.
Nej, det är regeringen som
accepterat den uppfattning som folkpartiet
och centerpartiet i åtskilliga
sammanhang har framfört under de
båda senaste åren. Det är vi glada för.
Vi skulle också vara glada om den uppfattning
som vi har framfört beträffande
bostadstillägg, familjedaghem och
allmänna förskolor accepterades. Statsrådet
fru Odhnoff kan räkna med att
vi från vårt håll kommer att ställa oss
positiva till fortsatta höjningar av det
statliga bidraget till barnstugorna.

Fröken Ljungberg har redan berört
den reservation som finns fogad vid utskottsutlåtandet
på denna punkt. Vi har
utgått från det förhållandet att kommunerna
har det huvudsakliga ekonomiska
ansvaret och att detta kan bli särskilt
betungande i vissa kommuner. Behovet
av barnstugeplatser varierar ju;
i somliga kommuner kan det vara särskilt
stort i förhållande till invånarantal
och skatteunderlag. Detta gäller exempelvis
storstädernas förorter men i
synnerhet universitetsorterna. Att vara
universitetsort medför inte bara prestige
och höginkomsttagare, fru Odhnoff;
i första hand får en universitetsort
många unga familjer, och kommunerna
får ingen eller liten skatteinkomst
från dessa. Det borde vara så att
kommuner med universitet eller universitetsfilialer
och med ett i förhållande
till andra orter stort platsbehov får ett
speciellt stöd i någon form. Det skulle
inte på något sätt förändra den av riksdagen
uttalade principiella uppfattningen
om barntillsynen som en kommunal
uppgift, men det skulle innebära en
mer rättvis fördelning av kostnaderna
än vad som nu är fallet. De aktuella
höjningarna av de statliga bidragen är
klart otillräckliga för att denna mer
rättvisa fördelning skall uppnås. 1968
års barnstugeutredning har ju i upp -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Bidrag till driften av barnstugor

drag att behandla också frågor som
rör finansieringen av barnstugornas
verksamhet, och vi anser att den bör
beakta universitetskommunernas speciella
situation.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
3 av herr Bohman m. fl.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag skall nu ta upp de
båda andra yrkandena i vårt motionspar
1:203 och 11:230 som behandlas
under denna punkt i utlåtandet.

Vi konstaterar i våra motioner att en
utökning av barnstugeverksamheten har
skett i en successivt ökande takt, men
trots detta är den otillräcklig för att
tillgodose det stora behov som föreligger
och som samtliga talare har vittnat
om. Vi har också framhållit att de stora
problemen kan man finna om man studerar
kommunernas ekonomiska åligganden
för denna verksamhet. Anordningsbidragen
till barnstugeverksamheten
har höjts till en åtminstone hittills
f. n. någorlunda acceptabel nivå, däremot
har driftbidragen under många år
betänkligt släpat efter.

Vi har under tidigare år väckt motioner
om höjning av just driftbidragen,
men dessa har avslagits. I år föreslås
i statsverkspropositionen en höjning
av dessa bidrag till daghem från
1 600 till 2 800 kronor per plats och år
och till fritidshem från 900 till 1 500
kronor per plats och år.

Vid första påseende kan detta förefalla
vara väsentliga höjningar, men tyvärr
är så inte fallet om man närmare
studerar kommunernas ekonomiska åtaganden.
I dagens prisläge beräknas
driftkostnaderna till i medeltal 7 500
kr. för plats i daghem och 5 400 kr. för
plats i fritidshem. Vi måste försöka lära
oss att i dag betrakta de ekonomiska
relationerna stat—kommun på ett annorlunda
sätt också när det gäller barnstugeverksamheten,
och det är därför
som vi för vår del inte kan vara nöjda
med de föreslagna höjningarnas storlek

och inte heller med deras konstruktion.

Nu vill utskottet inte höra talas om
att man vare sig höjer driftbidragen utöver
vad som föreslagits eller att man
låter dessa utgå enligt en annan, enligt
vår uppfattning bättre, konstruktion,
innan det har sett vad barnstugeutredningens
förslag om barntillsynens framtida
utformning innebär. Vi har som
bekant i vår motion föreslagit att som
en första etapp en täckning med statsmedel
för 60 procent av lönekostnaderna
inom barnstugeverksamheten skall
ske och att vi skall ha den målsättningen
att hela lönekostnaden täckes av staten.
Men, herr talman, enligt årets riksdagsberättelse
beräknas arbetet i barnstugeutredningen
pågå under hela 1970,
och det blir säkerligen mycket längre
fastän man inte kan utläsa detta av
årets riksdagsberättelse. Detta är helt
förståeligt med hänsyn till de stora och
viktiga arbetsuppgifter som utredningen
har att klara av. Men skall vi komma
någon vart — och det skall vi ju, inte
minst enligt vad statsrådet Odhnoff nyligen
sagt: utbyggnadstakten måste accelerera
-— så måste staten på ett annat
sätt än hittills träda in just på det ekonomiska
området. Vi kan inte vänta
längre —• den redan katastrofala situationen
förvärras för varje dag som går.

Det finns därför inget acceptabelt
hinder för ett beslut nu om den höjning
av driftbidragen till barnstugorna som
vi föreslagit och som för nästa budgetår
innebär att staten som en första etapp
täcker 60 procent av lönekostnaderna
vid barnstugorna. Skulle den sittande
barnstugeutredningen om några år komma
fram med bättre förslag, så kan de
prövas, och det är ju inte omöjligt att
då företa ändringar.

Herr talman! Jag vill påminna om att
ett beslut enligt vårt yrkande om driftbidrag
intimt hör samman med vad vi
behandlade under föregående punkt: de
150 000 platserna och över huvud taget
allt vad staten kan ålägga kommunerna
just i detta avseende.

Onsdagen den

Med det anförda ber jag, herr talman,
få yrka bifall till punkterna 2 och 3 i
vårt motionspar I: 203 och II: 230.

Fru SIGURDSEN (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att tacka för den välvilliga behandlingen
från statsutskottets sida när det gäller
motionerna I: 290 och II: 322. Dessa
motioner har tagit upp frågan om formerna
och konstruktionen för statens
driftbidrag till barnstugorna. Vi tror att
driftbidraget och den stimulans som
detta innebär har en stor inverkan på
samhällets utbyggnad av barnstugor. Det
förslag som finns med i statsverkspropositionen
om en höjning härav har säkerligen
den effekten att vi får ett ökat
utbyggande av verksamheten.

Men som framhållits i motionerna
finns det säkert anledning att se över
konstruktionen av och formerna för
detta driftbidrag. Socialstyrelsen hade
i sina petita ett förslag till konstruktion,
enligt vilket man skulle övergå
från bidrag per plats till bidrag per avdelning.
Det finns skäl som talar för att
inte heller den konstruktionen är bra.

Utskottet har i sitt utlåtande över
denna motion sagt, att man finner det
angeläget att riksdagen får tillfälle att
samtidigt ta ställning till såväl den
framtida utformningen av barnstugornas
verksamhet som de därmed förenade
finansieringsfrågorna. Det är kanske
förståeligt att statsutskottet funnit att
det inte behövs en särskild utredning.
Men eftersom det finns en utredning
som sysslar med dessa frågor, nämligen
1968 års barnstugeutredning, kan vi
motionärer inte göra någon annan tolkning
av utskottets uttalande än att det
blir barnstugeutredningen som kommer
att få uppdraget att utreda frågan om
formerna för och konstruktionen av det
framtida driftbidraget.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Efter statsrådet Odhnoffs
anförande finns det för mig inte

1 april 1970 fm. Nr 13 47

Bidrag till driften av barnstugor

någon större anledning att utförligt motivera
utskottets ställningstagande på
denna punkt. Jag ansluter mig till de
motiv som statsrådet redovisade; det är
samma motiv som vi haft i utskottet när
det gäller den kontroversiella frågan,
huruvida orter med många studentfamiljer
bör ha särskilda bidrag. Utskottsmajoriteten
har ansett att ett statsbidrag
av denna typ bör vara lika för
alla kommuner, oberoende av vilken
grupp i samhället som skall tillgodogöra
sig barntillsynen. Det är motivet
för vårt ställningstagande i denna fråga,
som vi tidigare diskuterat vid flera
tillfällen. Inte heller vi är alltså blinda
för detta problem; vi har med öppna
ögon sett problemet sådant det här beskrevs
av statsrådet Odhnoff.

Till fru Ryding vill jag bara säga, att
hon väl ändå bör vara rätt nöjd med att
det skett en så väsentlig förändring av
bidragen och att en ändring av bidragens
utformning kan komma till stånd
när frågan varit föremål för den utredning
som aviserats.

Till fru Sigurdsen vill jag helt kort
säga, att vi i utskottet bara hade att ta
ställning till förslaget att frågan om
finansieringen borde utredas så, att den
var färdigberedd samtidigt med de andra
frågorna. Jag vet inte vilken syn man
har på den saken i departementet, men
det kan väl vara praktiskt att barnstugeutredningen
även sysslar med den frågan.
Jag kan inte se något hinder härför.
Vi har i varje fall inte haft den frågan
uppe till diskussion i utskottet, utan
för oss har det väsentliga varit att man,
när förslagen kommer, samtidigt bör ha
sett över frågan om finansieringsformerna.
Det kan naturligtvis vara rationellt
att det sker inom samma utredning.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 13

Onsdagen den 1

Bidrag till kommunala familjedaghem

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:203 och 11:230 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Ljungberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 12
mom. 2 i utskottets utlåtande nr 5, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Ljungberg begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 135 ja och
54 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

april 197U fm.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 4

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 203 och II: 230 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 13

Bidrag till kommunala familjedaghem

Kungl. Maj:t hade (punkten D 4, s. 44)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
kommunala familjedaghem för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 23 000 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 71
av herrar Helén och Bengtson samt
II: 87 av herrar Hedlund och Gustafson
i Göteborg, vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till sådana omändrade
bestämmelser för statsbidrag
till kommunal familjedaghemsverksamhet 1.

att nu gällande kvotregel, som begränsade
bidragsrätten till att gälla när
den organiserade barntillsynen i kommunen
uppnått viss omfattning uttryckt
i platser per antal invånare i kommunen,
skulle utgå, samt

2. att nu gällande balansregel skulle
uppmjukas i enlighet med vad i motionerna
anförts så att statsbidrag till familjedaghem
skulle utgå högst för det
antal familjedaghemsplatser som motsvarade
dubbla antalet statsbidragsberättigade
barnstugeplatser i kommunen,

dels de likalydande motionerna I: 353
av herr Kaijser och 11:400 av herr
Åkerlind, vari hemställts att andra paragrafen
i Kungl. Maj :ts kungörelse den
10 maj 1968 (nr 236) om statsbidrag

Onsdagen den 1

till kommunal familjedaghemsverksamhet
måtte få i motionerna angiven lydelse,
innebärande att den s. k. balansregeln
skulle utgå.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 71 och II: 87 i vad avsåge slo^
pande av den s. k. kvotregeln,

2. att riksdagen måtte

a. avslå motionerna 1:71 och 11:87
i vad avsåge uppmjukning av den s. k.
balansregeln,

b. avslå motionerna I: 353 och II: 400
om slopande av den s. k. balansregeln,

3. att riksdagen måtte till Bidrag till
kommunala familjedaghem för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 23 000 000 kr.

Reservationer hade avgivits

4. beträffande kvotregeln av herrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp) och Bengtson (ep), fru Elvg Olsson
(ep) samt herrar Wikström (fp),
Eliasson i Sundborn (ep), Nilsson i
Tvärålund (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp) och Westberg i
Ljusdal (fp), som ansett att utskottet
under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:71 och 11:87, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
om slopande av den s. k. kvotregeln; 5.

beträffande balansregeln av

a. herrar Axel Andersson (fp), Per
Jacobsson (fp) och Bengtson (ep), fru
Elvg Olsson (ep) samt herrar Wikström
(fp), Eliasson i Sundborn (ep), Nilsson
i Tvärålund (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp) och Westberg i
Ljusdal (fp), som ansett att utskottet
under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:71 och 11:87, såvitt nu
var i fråga, samt i anledning av motionerna
1:353 och 11:400 som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört om eu uppmjukning

april 1970 fm. Nr 13 49

Bidrag till kommunala familjedaghem
av balansregeln;

b. herr Kaijser (m), som ansett att
utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 353 och II: 400 samt i anledning
av motionerna I: 71 och II: 87,
de två sistnämnda såvitt nu var i fråga,
som sin mening ge Kungl. Maj:t till känna
vad reservanten anfört om slopande
av den s. k. balansregeln.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MUNDEBO (fp):

Herr talman! Vi har vid åtskilliga
tillfällen under senare år diskuterat frågan
om statliga bidrag till kommunala
familjedaghem. Regeringen avvisade
länge våra krav på sådana bidrag.
Fr. o. m. 1969 utgår dock statsbidrag,
och det fanns förvisso goda skäl för det
beslutet.

Det finns inte tillräckligt många platser
i daghem och lekskolor, och det
kommer att finnas för få platser under
åtskilliga år framåt. Det finns också
situationer då en familj lika gärna eller
kanske t. o. m. hellre väljer en plats i
familjedaghem. Antalet platser i familjedaghem
har också ökat starkt under
senare år. ökningen har t. o. m. varit
större än beträffande daghemmen. Vi
har nu drygt 28 000 platser i familjedaghem,
mot 8 000 för fem år sedan.

Bestämmelserna om rätt till statsbidrag
fick emellertid en olycklig utformning.
Vi påtalade det redan i samband
med beslutet 1968, vi återkom 1969, och
vi gör det nu ånyo. Beslutet innebar att
rätt till statsbidrag föreligger när kommunens
organiserade barntillsyn nått
en viss omfattning, uttryckt i platser per
antal invånare i kommunen. Den s. k.
kvotregeln i systemet innebär att det i
eu kommun med 20 000 invånare måste
finnas minst 150 platser, i en kommun
med 30 000 invånare minst 250 platser,

o. s. v. Den kvotregeln bör enligt vår
mening utgå.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm

Bidrag till kommunala familjedaghem

Det finns en ytterligare regel, den
s. k. balansregeln, som säger att i kommuner
med över 10 000 invånare får
antalet familjedaghemsplatser inte överstiga
antalet barnstugeplatser. Vi anser
att den regeln bör uppmjukas, så att
statsbidrag kan utgå för högst det antal
familjedaghemsplatser som svarar mot
dubbla antalet barnstugeplatser. De nuvarande
reglerna kan hindra en ökning
av antalet barntillsynsplatser i kommunerna,
och det kan inte rimligen vara
meningen med ett statligt stimulansbidrag.

Även om vi vill prioritera daghemmen,
måste vi väl medge att familjedaghemmen
fyller en viktig funktion, i synnerhet
under de närmaste åren. Därför
borde det vara en angelägen uppgift för
staten att ge också denna tillsynsform
ett rimligt ekonomiskt stöd.

De nya statsbidragsreglerna har nu
gällt under ett år. Tiden för ansökningar
om statsbidrag har gått ut, och det
vore värdefullt om vi kunde få en redovisning
beträffande ansökningarnas omfattning.
Såvitt jag vet ligger ansökningarna
på en sådan nivå att våra farhågor
har bekräftats, att bidraget fått en sådan
konstruktion att många kommuner
inte bär kunnat få del därav. Erfarenheten
har sålunda visat att reglerna behöver
ändras.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
4 och 5 a.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Talmannens klubbslag
vid föregående punkt befäste riksdagens
vilja att satsa ytterligare på en utbyggnad
av barntillsynen i barnstugorna,
och det var ett steg i rätt riktning. Kostnaderna
för driften av barnstugor har
under senare år kommit att framstå som
ett av hindren för kommunernas möjligheter
att bygga ut barntillsynen. Ett
annat hinder för en utvidgning av barntillsynen
är begränsningsreglerna för
statsbidrag till familjedaghem, som herr
Mundebo alldeles nyss redogjorde för.

Som framgår av utskottsutlåtandet begränsas
möjligheterna av den s. k. kvotregeln,
dels av balansregeln. Enligt vår
mening kan dessa regler vara en återhållande
faktor när det gäller att stimulera
tillkomsten av familjedaghemsplatser.
Reglerna är därigenom på sätt
och vis ett uttryck för ett visst misstroende
mot familjedaghemmen som
tillsynsform.

Vi anser att det inte finns anledning
till en sådan inställning. Även många
föräldrar — kanske de allra flesta —
anser att barnstugorna är en bra tillsynsform
och måhända den bästa som
organiseras genom samhället. Det väsentliga
är emellertid nu att så snabbt
som möjligt öka antalet tillsynsplatser.
Jag tror vi alla är eniga om att vi lättast
kan göra det genom att satsa mer på
familjedaghemmen.

Trots motioner i många år lade inte
regeringen fram något förslag om statsbidrag
till familjedaghemmen förrän
1968, och då infördes också samtidigt
de regler som tidigare har nämnts. Det
finns risk för att syftet med statsbidraget
— en total ökning av antalet tillsynsplatser
— delvis blir förfelat. Vissa
kommuner kan under överskådlig tid
inte få något bidrag alls. Det gäller vissa
glesbygdskommuner där det med nuvarande
närings- och sysselsättningsstruktur
inte finns behov av barnstugor
— det är den ojämnhet som fröken
Ljungberg tidigare påtalade. En sådan
olika behandling av kommunerna på
grund av den s. k. kvotregeln kan inte
sägas vara en jämlikhetspolitik.

I starkt expanderande orter med relativt
unga människor och ett stort antal
barn i förhållande till folkmängden utgör
den s. k. balansregeln en onödigt
hård begränsning av statsbidraget till
familjedaghem. Antalet statsbidragsberättigade
familjedaghemsplatser får ju
inte överstiga antalet barnstugeplatser.
Ett stort antal barn lämnas nu utan tillsyn.
Det har klart åskådliggjorts bl. a.
genom barntillsynsutredningen och

Onsdagen den

statsrådets anförande, att många mödrar
önskar gå nt i förvärvslivet om de
kan erhålla en tillfredsställande barntillsyn.
Det är därför förvånande att regeringen
i den nuvarande situationen
inte vill satsa mer på familjedaghemmen.

I ett högstandardsamhälle som vårt
borde det inte förekomma så ofta som
det nu gör att barn lämnas utan tillsyn.
Det är en mycket låg livsstandard för
de berörda. Valet står i många fall mellan
tillsyn i någon form och ingen tillsyn
alls.

Ett av motiven för särbeskattning i
det nyligen avlämnade strängska skattepaketet
är att kvinnorna skall behandlas
mera rättvist i skattehänseende och
därigenom lättare kunna gå ut i förvärvslivet.
Om inte en tillfredsställande
barntillsyn kan ordnas ställs föräldern
inför en ökad lockelse att gå ut på arbetsmarknaden
och lämna barnet utan
tillsyn eller med en otillfredsställande
tillsyn. Barnen kan få sitta emellan i en
sådan situation, och det är ju ingen
jämlikhetspolitik, enligt våra värderingar,
mot den mvcket unga generationen
i vårt land.

När det nu inte går att ordna tillsyn
under överskådlig tid för så många som
önskvärt vore, måste man ställa frågan
om socialdemokraterna anser familjedaghemmen
vara en så otillfredsställande
tillsynsform att de inte ens vill stimulera
den så att vi bättre än nu kan
tillgodose det totala behovet av barntillsyn.
Effekten blir att tusentals små
barn i vårt land utsätts för risken att
erhålla eu otillfredsställande tillsyn eller
kanske ingen tillsyn alls.

I reservation 4 vrkas att kvotregeln
skall avskaffas. Den fyller enligt vår
mening ingen vettig uppgift, och den är
orättvis, eftersom den särskilt drabbar
de fattiga kommuner där förvärvsintensiteten
bland kvinnorna som regel är
låg.

I reservation 5 a yrkas på en sådan
uppmjukning av balansregeln, att an -

1 april 1970 fm. Nr 13 51

Bidrag till kommunala familjedaghem

talet statsbidragsberättigade daghemsplatser
får uppgå till dubbla antalet
barnstugeplatser. Jag måste bekänna att
jag har sympati för reservation 5 b av
herr Kaijser, som föreslår att balansregeln
helt skall avskaffas. Det angivna
målet är så angeläget och behovet av
barntillsyn så akut, att en total ökning
av antalet platser måste få prioritet.

Jag tror inte att utvecklingen mot en
ökning av antalet barnstugeplatser hämmas,
om den regel som kallas för balansregeln
uppmjukas, såsom föreslås
i reservation 5 a. Detta har också understrukits
av de kommunala utbyggnadsplaner
som statsrådet Odhnoff har
redovisat här tidigare.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationerna
4 och 5 a.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! I ett par motioner i denna
fråga, 1:353 och 11:400, som behandlas
i detta utskottsutlåtande, har
vi vänt oss mot denna balansregel, som
ju innebär, att minst hälften av statsbidragsberättigade
barntillsvnsplatser
skall finnas i barndaghem och högst
hälften i familjedaghem.

Familjedaghemsplatserna anser vi är
värdefulla därför att de går lättare och
snabbare att anordna än daghemsplatser.
Framför allt i de kommuner, där
glesbygdsområdena utgör en stor andel
eller där huvudorten inte är särskilt
stor, innebär denna s. k. balansregel
en nackdel, därför att det där kan
vara lämpligt att bygga ut familjedaghemmen
mer än barndaghemmen. På
grund av de kommunsammanslagningar
som nu kommer till stånd, kan kommuner
som tidigare har erhållit bidrag
komma i en sämre situation genom att
sammanslagning sker med flera mindre
orter, där förutsättningarna för familjedaghemstillsvn
är bättre. Det tycker
vi också är ett skäl för att avskaffa balansregeln.

Här talades i en tidigare debatt om

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Bidrag till kommunala familjedaghem

att vi bör ha flexibilitet i fråga om
barntillsynen. Det är enligt min mening
ett argument för att avskaffa balansregeln.
Tillsyn i familjedaghem bör
få stimuleras på samma villkor som
barndaghemstillsynen.

I statsutskottets utlåtande säger man
på s. 12 beträffande balansregeln, att
»en sådan regel enligt utskottets mening
är erforderlig för att barnstugeutbyggnaden
inte skall sättas i andra
hand genom de nya bidragsmöjligheterna».
Jag skulle emellertid vilja fråga:
Är det så farligt, om daghemsutbyggnaden
sätts i andra hand i förhållande till
familjedaghemmen ? F amiljedaghemmen
är i många fall lämpligare och
framför allt billigare än barndaghemmen.
Framför allt i vissa kommuner
kan det, såsom jag har framhållit här
tidigare, finnas starka skäl för att ha
en större andel familjedaghemsplatser
än barndaghemsplatser. Det tycker jag
skulle vara skäl för att familjedaghemsvården
borde prioriteras i bidragshänseende.
Den bör i varje fall inte diskrimineras.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen 5 b
av herr Kaijser vid punkten 13.

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! I denna fråga har jag
en annan uppfattning än den som har
företrätts av reservanterna och reservationens
talesmän här, och det är min
uppgift att i detta sammanhang också
föra utskottets talan, och det skall jag
gärna göra.

Det är ju bara två år sedan vi fattade
beslut här i riksdagen om statsbidrag
över huvud taget till kommunala familjedaghem,
till den form av barntillsynsverksamhet
som kallas för familjedaghem.
Förra året var det första under
vilket det utgick statsbidrag, och såvitt
jag förstår torde väl inte bidraget ha
kunnat börja utbetalas förrän i år efter
nyår eftersom utbetalningarna sker i efterhand.
Erfarenheterna av denna form

av statsbidrag kan alltså inte vara så
värst stora ännu.

Huvudanledningen till att utskottet
inte velat gå med på kraven på ändring
av villkoren för statsbidrag skulle
enligt min mening kunna formuleras på
ungefär samma sätt som avslagsyrkandet
på den förra punkten, nämligen
att den bör anstå i avvaktan på barnstugeutredningens
förslag om barntillsynens
framtida organisation. Det är
precis samma problematik i detta fall.
Jag kan inte finna att reglerna är så
geniala, och det är också krångligt att
med kvotregler och balansregler pussla
ihop det hela. Men det finns ju en mening
med reglerna. Kvotregeln är ju liksom
moroten som man visar kommunerna
för att de skall skynda sig att bygga
barnstugor, och balansregeln avser att
hålla kommunerna i schack så att de
inte så att säga skall göra det för enkelt
för sig när det gäller barntillsynsverksamheten.

Det är otvivelaktigt så —och nu skall
jag kanske vända mig direkt till min
partikamrat Allan Åkerlind — att familjedaghemmen
genom själva sin konstruktion
precis lika bra som barnstugorna
kan klara just barntillsynen. Men
som jag sade i ett tidigare anförande
här i dag finns det en annan sida av
den samhälleliga uppgiften beträffande
den här verksamheten. Det gäller allt
som sammanhänger med att man med
utgångspunkt från barnet självt försöker
utveckla och bygga upp den lilla
individen till både självständighet och
samhällstillhörighet. Därvidlag är av
naturliga skäl daghemmen överlägsna
eftersom det där finns den pedagogiskt
utbildade personal som behövs i detta
sammanhang.

Som tidigare framhållits sysslar utredningen
just med utformningen av
hela barnstugeverksamheten, och det
vore olyckligt, om vi förändrade statsbidragsreglerna
för de kommunala familjedaghemmen
på ett sådant sätt att
antalet familjedaghem ökade opropor -

Unsdagen den 1 april 1970 fm.

Nr 13

tionerligt i förhållande till antalet daghemsplatser
ute i kommunerna, ty det
kunde bli en låsning som medför att
förverkligandet av de intentioner, som
barnstugeutredningen vill se fullföljda
genom en fullödig barnstugeverksamhet,
kanske skulle fördröjas. Det är
så jag ser på den här saken och vill
härmed yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 13
mom. 1 i utskottets utlåtande nr 5, röstar Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 125 ja och 68 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Bidrag till kommunala familjedaghem

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
5 a av herr Axel Andersson m. fl.;
samt 3:o) bifall till reservationen 5 b
av herr Kaijser; och fann herr andre
vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mundebo begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under
2:o) angivna propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 13
mom. 2 i utskottets utlåtande nr 5, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5 a av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 120 ja och 75 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

Punkterna 14—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18

Bidrag till försöksvis anordnad
familjerådgivning

Kungl. Maj:t hade (punkten F 3, s.
86—88) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till försöksvis anordnad familjerådgivning
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 430 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat de likalydande motionerna
1:355 av fru Elvy Olsson och fröken
Pehrsson samt II: 388 av fru Frsenkel,
vari hemställts att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t uttala sig för
åtgärder för att stimulera till en ökad
omfattning av den sociala rådgivningsverksamheten
genom vidgade möjligheter
till statsbidrag för primärkommunalt
ordnad social rådgivningsverksamhet.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 355 och II: 388,

2. att riksdagen måtte till Bidrag till
försöksvis anordnad familjerådgivning
för budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 430 000 kr.

Reservation hade avgivits

6. beträffande statsbidrag till primärkommunerna
av herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp) och Bengtson
(ep), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Wikström (fp), Eliasson i Sundborn
(ep), Nilsson i Tvärålund (ep), Andersson
i Knäred (ep), Mundebo (fp) och
Westberg i Ljusdal (fp), som ansett att
utskottet under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:355 och 11:388 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört om ökad omfattning
av den sociala rådgivningsverksamheten
genom vidgade möjligheter

till statsbidrag till primärkommunalt
ordnad social rådgivningsverksamhet.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MUNDEBO (fp):

Herr talman! Det är numera åtskilliga
år sedan riksdagen beslutade att
landstingen skulle få statsbidrag till försöksvis
anordnad familjerådgivning.
Det kan diskuteras hur länge en försöksverksamhet
skall pågå och vilken
tidpunkt som är den rätta för att summera
erfarenheterna av den för att få
grund för en mera definitiv utformning
av verksamheten. Vi har i flera
sammanhang begärt att en redovisning
av vunna erfarenheter skall göras, men
dessa önskemål har avvisats med hänvisning
till olika pågående utredningar
inom medicinalstyrelsen och socialstyrelsen,
inom abortutredningen och senast
socialutredningen.

Naturligtvis kan man på detta sätt
skjuta en fråga framför sig åtskilliga
år. Man kan hålla en verksamhet på
sparlåga genom att säga att det pågår
försök, att vi får vänta och se. Men behovet
av insatser från samhället är så
stort att vi inte kan nöja oss med detta.
Vi måste satsa på en ordentlig utbyggnad
av familjerådgivningen, och vi anser
att den nuvarande försöksverksamheten
så snart som möjligt måste leda
fram till en permanent organisation. Vi
menar också att den nuvarande försöksverksamheten
bör vidgas till att omfatta
även primärkommunerna. Detta är särskilt
motiverat med hänsyn till att socialutredningen
skall undersöka förutsättningarna
för skapande av socialcentra
i kommunerna. Utredningen skulle
genom denna utvidgning kunna få ett
underlag för dessa undersökningar. De
av utskottsmajoriteten gjorda hänvisningarna
till socialutredningen, socialstyrelsen
och SPRI är sålunda ett starkt
skäl för stöd för den uppfattning som
framförts i reservationen 6.

Herr talman! Jag ber att få yrka bi -

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Nr 13

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

fall till reservationen 6 vid punkten 18,
av herr Axel Andersson m. fl.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det är inte så som herr
Mundebo säger att man hållit frågan
på sparlåga. Det är tvärtom så att den
varit föremål för mycket stor uppmärksamhet.

Socialstyrelsen har gjort en sammanställning
och en analys av erfarenheterna
från den hittillsvarande försöksverksamheten
med familjerådgivning.
Det har visat sig att rådgivningen till
största delen rört samlevnadsproblem
och socialekonomisk rådgivning och i
mindre utsträckning sexualfrågor och i
endast ett fåtal fall föräktenskapliga frågor.

Enligt socialstyrelsens mening bör familjerådgivningen
hållas skild från
abortrådgivningen. Men styrelsen menar
ändå att den nuvarande försöksverksamheten
tills vidare bör fortsätta
enligt hittills rådande principer till dess
abortkommittén har slutfört sitt uppdrag.

Nu kräver alltså centerpartiet och
folkpartiet i en gemensam reservation
att försöksverksamheten skall utvidgas
till att även omfatta primärkommunerna.
Majoriteten i utskottet har inte kunnat
ansluta sig till detta förslag, bl. a.
mot bakgrund av att familjerådgivningsverksamheten
berörs av en rad pågående
utredningar. Jag nämnde nyss abortrådgivningen
och dessutom skall socialutredningen
undersöka möjligheterna
att skapa socialcentra i kommunerna,
vilket beskrivits i utskottets utlåtande.
Sjukvårdens och socialvårdens planerings-
och rationaliseringsinstitut har
en arbetsgrupp i gång som på grundval
av socialstyrelsens tidigare framlagda
principprogram för den öppna
sjukvården skall medverka vid det fortsatta
arbetet på den öppna vårdens utbyggnad
och utformning. Slutligen tillsatte
socialstyrelsen förra året en utredning
om den icke institutionsbund -

na socialvårdens målsättning och organisation.

Det är givet att allt detta arbete som
nu är i gång kan ge nya infallsvinklar
för hur familjerådgivningen skall organiseras
i framtiden. Att då starta en
ny försöksverksamhet med familjerådgivning
på primärkommunal basis finns
det i nuvarande läge inte några särskilt
starka skäl för.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag tycker nog att det
finns goda skäl för att säga att den här
verksamheten hållits på sparlåga när
man under hela den andra hälften av
1960-talet har fördröjt utformningen av
en mera permanent organisation för familjerådgivningen,
när man inte tillräckligt
har stimulerat verksamheten eller
sett till att det finns mer utbildad
personal för detta verksamhetsområde
och när man inte är beredd att utvidga
försöksverksamheten till primärkommunerna.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 18
mom. 1 i utskottets utlåtande nr 5, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Hälsovårdsupplysning

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6 av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 128 ja och 62 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 19

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 20

Hälsovårdsupplysning

Kungl. Maj:t hade (punkten F 8, s.
94—96) föreslagit riksdagen att till Hälsovårdsupplysning
för budgetåret 1970/
71 anvisa ett reservationsanslag av
2 500 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat

dels de likalydande motionerna 1: 292
av herr Schött och II: 320 av herr Ringaby,
vari föreslagits att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa
att anslaget till Hälsovårdsupplysning
för budgetåret 1970/71 i bil. 7 till årets
statsverksproposition uppräknades till
4 000 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I: 359
av fröken Pehrsson m. fl. och II: 387
av herr Börjesson i Falköping,

dels de likalydande motionerna I: 466
av fru Hamrin-Thorell och herr Sörenson
samt II: 530 av fru Frctnkel m. fl.,

vari hemställts att riksdagen måtte besluta
att till Hälsovårdsupplysning under
socialhuvudtiteln anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj ds förslag med
1 000 000 kr. förhöjt reservationsanslag
om 3 500 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I: 607
av fru Elvy Olsson och fru Hamrin-Thorell
samt II: 713 av fru Nilsson,

dels motionen 11:750 av herrar Fridolfsson
i Stockholm och Oskarson.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna 1:292 och 11:320, 1:466
och II: 530 samt II: 750 till Hälsovårdsupplysning
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett reservationsanslag av 2 500 000
kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 359 och II: 387,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 607 och II: 713.

Reservationer hade avgivits

7 a. beträffande medelsanvisningen av
herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Wikström, Mundebo och Westberg i
Ljusdal (samtliga fp), som ansett att
utskottet under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och motionerna
1:292 och 11:320 samt med bifall till
motionerna 1:466 och 11:530 och med
avslag å motionen 11:750 till Hälsovårdsupplysning
för budgetåret 1970/71
anvisa ett förslagsanslag av 3 500 000 kr;

7 b. beträffande vidgad kostupplysning
av fru Elvy Olsson (ep), utan angivet
yrkande.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Bohman (m), Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Bengtson (ep)
och Kaijser (m), fru Elvy Olsson (ep),
herrar Wikström (fp) och Eliasson i
Sundborn (ep), fröken Ljungberg (m)
samt herrar Nilsson i Tvärålund (ep),
Andersson i Knäred (ep), Mundebo
(fp), Westberg i Ljusdal (fp) och Wennerfors
(m).

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Nr 13

Punkten föredrogs; och anförde diirvid: Herr

MUNDEBO (fp):

Herr talman! I inledningen till statsverkspropositionen
sägs att vi under
1970 kommer att satsa 13 miljarder kronor
på sjukvård och sjukförsäkring. Det
är nära hälften av de totala samhällsutgifterna
för vår socialpolitik. Också
då det gäller socialdepartementets huvudtitel
avser en väsentlig del av anslaget
sjukvård och sjukförsäkring.

Mot den bakgrunden är det naturligtvis
ytterligt små belopp som anvisas till
hälsovårdsupplysning, 2,5 miljoner kronor
enligt utskottsmajoritetens förslag.
Även reservanternas förslag om 3,5 miljoner
kronor kan synas vara otillräckligt
och är det naturligtvis också. Ändå
talar utskottsmajoriteten med stolthet
om att det händer saker på detta område
och påpekar att anslaget under innevarande
år ökar med 800 000 kronor
och nästa år kommer att öka med
600 000 kronor.

Ja, det är en riktig utveckling, men
ändå är det blygsamma belopp i förhållande
till hur mycket vi har att göra
och till hur mycket vi har att hämta
in på detta område. Huvudvikten i hälsovårdsupplysningen
under kommande
år kommer att läggas dels på upplysning
om narkotikaproblemen, dels på
information om kost- och näringsfrågor
och upplysning om den fysiska motionens
betydelse för folkhälsan. Detta är
angelägna områden, och vart och ett av
dem skulle motivera en större satsning
än de medel som nu totalt anvisas.
Tänk bara vilken betydelse bättre kostvanor
kunde få för en reducering av
framtida sjukvårdsbehov.

Men det finns också andra områden,
t. ex. tandvårdshygienen, mentalhygienen
och sexualhygienen. I ett särskilt
yttrande vid denna punkt framhåller
också representanter för de tre oppositionspartierna
behovet av saklig och
omfattande upplysning om mellanölets
roll och om det oroväckande onykter -

Hälso vårdsupplysning

hetstillståndet.

Ett bifall till reservationen skulle innebära
en ökad medelsanvisning med 1
miljon kronor. Ökad hälsovårdsupplysning
skulle öppna möjligheter för framtida
besparingar av en mycket större
omfattning och bidra till att ge många
människor en rikare tillvaro.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
7 a av herr Axel Andersson
m. fl.

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Anledningen till att jag
tar till orda i denna fråga är att jag har
väckt motionen 320 i denna kammare;
i första kammaren har herr Schött
väckt motionen 292 i samma fråga. Till
dessa motioner hänvisas också i reservationen
7 a. Mina moderata vänner har
inte biträtt mig i denna fråga, däremot
har folkpartiets ledamöter i utskottet
tagit upp frågan i en reservation.

Sjukvårdskostnaderna håller på att
bli ett allvarligt problem för landstingen.
För inte så länge sedan hölls en
konferens om »vårt ekonomiska läge
1970», varvid bl. a. statssekreterare
Kjell-Olof Feldt påpekade att kostnaderna
för landstingen och kommunerna
ökar fantastiskt, eftersom sjukvårdskostnaderna
stiger i en oroväckande
takt, och att vi egentligen satsar för litet
på hälsovården. I begreppet hälsovård
vill jag då gärna lägga in även hälsovårdsupplysning.

Vi kan se på vad t. ex. alkoholismen
kostar vårt land. En forskare påstår att
det rör sig om 6 miljarder kronor om
året för bortfallna arbetsdagar. Dessutom
vet vi att alkoholismen är orsak
till 75 procent av alla brott som begås
här i landet. Vi vet också att alkoholskadade
upptar 2 miljoner vårddagar
på statsunderstödda, allmänna och enskilda
vårdanstalter och på landstingens
sjukhus. 2 miljoner vårddagar, ärade
kammarledamöter, för alkoholskadade!
Vi vet att av kommunernas frivilliga
socialhjälp på 300 miljoner kro -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Hälsovårdsupplysning

nor går ungefär 200 miljoner kronor till
alkoholskadade.

Det skulle vara frestande att dra en
parallell mellan samhällets åtgärder för
att hålla nere trafikolyckorna, bedriva
propaganda och sprida upplysning om
vådorna i trafiken och om vådorna av
att begagna narkotika och alkohol. Jag
vågar nästan påstå att vi över huvud
taget inte har gjort någonting för att
minska antalet alkoholmissbrukare här
i landet, medan vi däremot har gjort
radikala ingrepp på trafikens område.
Ändå dör det fem gånger så många människor
per år av alkoholskador som av
trafikskador, och de sociala problemen
av alkoholmissbruk och invalidiseringen
är fruktansvärda.

På sista tiden har flera stora tidningar
tagit upp dessa problem och påtalat
det orimliga i att vi satsar så litet pengar
på att bota folk i tid. Vi låter det gå
tills de blir gamla och sjuka, och då försöker
man rädda vad som räddas kan.
Jag tror det skulle vara mycket att vinna
om man gjorde en insats tidigare på
förebyggande vård, upplysning och propaganda.
Sex miljarder kronor per år i
direkta sjukvårdskostnader. 13 miljarder
tillsammans med sjukförsäkringen,
som herr Mundebo påminde om. Det
är mycket pengar, och de 2,5 miljoner
kronor som vi satsar på hälsovårdsupplysningen
är ju en fantastiskt låg summa.
Självfallet är de 3,5 miljoner kronor,
som reservanterna föreslår, också
en alldeles otillräcklig summa, men det
är dock något mera.

Med detta anförande, herr talman,
vill jag yrka bifall till reservationen 7 a
under punkten 20.

Hem BERGMAN (s):

Herr talman! Jag vet inte vad herr
Mundebo menade med att utskottet skulle
vara stolt över att anslaget har ökat
innevarande år med 800 000 kronor och
nästa år skall öka med förslagsvis
600 000 kronor. Men vi är glada för att
det har blivit en ökning nu och för näs -

ta budgetår, och vi är också glada för
att man nu tar upp frågan om hur informationen
verkar innan man satsar alltför
mycket pengar på reklam i dessa
frågor. En sådan mätning är nog inte
helt betydelselös.

För att anknyta direkt till riksdagshuset:
herr Mundebo sade att bättre kostvanor
spelar stor roll för bättre hälsa.
Om man går ned på restaurangen här
nere och ser fru Nordings ambitiösa
försök som hovmästarinna att servera
kostriktig föda, som det heter, så finner
vi de största motståndarna till en
sådan förändring just bland riksdagsmännen.
Här vill de verka för mera anslag
så att allmänheten skall kunna få
bättre kostvanor. Där hindras vi som
vill ha bättre kost att få detta ty Restauranten
blir inte av med den maten. Det
är bl. a. de mjöliga såserna och fett i
stekningen som så många vill ha. Det är
alltså inte obefogat att få en mätning av
hur upplysningen verkar på oss och på
andra. Men det är kanske med detta
som med den gamle prästen som sade
att man skall »leva som han lär och inte
som han lever».

Jag tror det vore bra om vi, för att
gå över till litet allvarligare resonemang,
kunde satsa också på en mätning
av effekten av den information som
skall gå ut. Anslaget är alltså ökat, som
herr Mundebo sade, med ett betydan
belopp för innevarande år och även för
nästa.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bergman var så
glad över att anslaget ökade för innevarande
år och kommer att öka också
nästa år. Jag inbjuder honom att bli
ännu gladare: genom ett bifall till reservationen
kommer ökningen att bli
ännu större.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m):

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Herr talman! Jag kan i dag, den 1
april 1970, glädja mig åt en av mitt politiska
livs största framgångar. Jag har
nämligen väckt en motion i denna kammare
som visat sig vara så intressant
att samtliga de borgerliga ledamöterna
av det mäktiga statsutskottet ansett sig
böra avge ett särskilt yttrande. Jag är
inte så vidare bortskämd med sådan
uppmärksamhet.

I motionen yrkas att riksdagen måtte
anvisa 2 miljoner kronor för en upplysningskampanj
angående alkoholbrukets
risker. I dag finns det ett mycket
stort intresse för konsumentupplysning,
och jag tycker att det är ett naturligt
krav att en sanningsenlig konsumentupplysning
lämnas. Det krävs — med
all rätt — att man i annonser och skyltreklam
skall ge begripliga och sakliga
upplysningar, så att köparen vet vad
han köper. Denna konsumentupplysning
har utvidgats till allt fler områden.
Men det finns vissa varor som konsumentupplysningen
inte nått fram till.
Eu sådan grupp är just alkoholhaltiga
drycker.

När mellanölet introducerades i detta
land satsade bryggeriindustrin många
miljoner kronor på introduktionsreklam
för detta mellanöl. Man trodde när man
lanserade mellanölet att det skulle ersätta
starkare drycker. Men tyvärr blev
inte resultatet vad man avsåg. I själva
verket har mellanölet trängt fram på bekostnad
av den vanliga, svagare pilsnern.
Den väldiga reklamen för mellanölet
har aldrig givit några fakta om att
Öl kan medföra risker, speciellt för alkoholmissbrukare
och för ungdom.

Av statsfinansiella skäl höjde finansministern
maltdrycksskatten på Öl och
starköl den 1 februari i år, och det var
ingenting att invända mot det. I samband
därmed motionerade jag om att 2
miljoner av dessa pengar skulle spenderas
på en upplysningskampanj speciellt
riktad till ungdomen. Det är detta
mitt motionsyrkande som föranlett de
borgerliga ledamöterna i statsutskottet,
ehuru de inte helt och fullt velat följa

Nr 13 59

Hälso vårdsupplysning

upp yrkandet, att avge ett särskilt yttrande,
i vilket det heter:

»Vi vill med skärpa understryka behovet
av saklig och omfattande upplysning
ej minst vad gäller mellanölets
roll i fråga om det oroande nykterhetstillståndet.
Innan medel anslås bör dock
riktlinjerna dragas upp för en kampanj.
Vi förutsätter att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet
följer utvecklingen och för
riksdagen framlägger förslag till lämpliga
åtgärder.»

De åtgärderna man åsyftar hoppas
jag blir de 2 miljoner som jag yrkat för
en upplysningskampanj. Jag har inget
yrkande. Med dessa ord har jag endast
velat lägga mina synpunkter på frågan.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av min motion 11:387,
i vilken jag framställt önskemål om
en statlig propagandakampanj som tar
sikte på en förbättrad folkhälsa. Det
är en hjärtesak för mig att närmare
få kommentera denna min motion.
Ingen kan förneka att ohälsa, sjukdom
och en för tidig död årligen kostar
folkhushållet miljardbelopp i form av
direkta och indirekta utgifter och produktionsförluster.
En betydande del av
dessa kostnader och det mänskliga lidandet
skulle kunne begränsas med förebyggande
åtgärder av skilda slag.
Detta har samhället också insett och
vidtagit åtgärder i förebyggande syfte.
Detta hälsar vi naturligtvis med tillfredsställelse,
även om det kan tyckas
att samhällets satsning på hithörande
område är otillräcklig.

Samhällets kostnader för sjukvården
uppgår till stora belopp — det har ju
också framgått av de tidigare anförandena.
Det allmännas nettokostnader
uppgår enligt 1960 års statistik — några
färskare siffror har jag inte — till
7 252 miljoner kronor. Detta innebär
att 5,9 procent av bruttonationalprodukten
går åt för all täcka dessa kostnader.
Om man ser tillbaka i tiden

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

60 Nr 13

Hälsovårdsupplysning

visar det sig att det allmännas nettokostnader
för hälso- och sjukvården
år 1960 uppgick till 3 029 miljoner kronor.
Det motsvarar 4,39 procent av
bruttonationalprodukten. Under tidsperioden
1960—1966 har kostnaderna alltså
mer än fördubblats. Man kan väl
utgå ifrån att de siffror som senare
kommer att presenteras för 1967, 1968
och 1969 kommer att visa samma
trend, d. v. s. en fortsatt ökning.

Landstingens nettokostnader för hälso-
och sjukvården uppgick 1960 till
964 miljoner kronor och 1969 till 5 826
miljoner kronor. Det är 3,86 procent
av bruttonationalprodukten.

Vi kan med säkerhet utgå ifrån att
kostnaderna för hälso- och sjukvården
snarare kommer att öka än minska.
Kostnadsutvecklingen för sjukvården
inger vissa bekymmer, och man frågar
sig: Har samhället råd eller möjligheter
att ställa ökade resurser till sjukvårdens
förfogande? Det är givet att vi skall
erbjuda samhällsmedborgarna bästa
möjliga sjukvård inom ramen för de
ekonomiska resurser som ställs till förfogande.
Inte minst kostnadsutvecklingen
för sjukvården bör tala för behovet
av en ökad satsning på förebyggande
sjukvård. Jag tror att en sådan
satsning skulle ge mycket god utdelning.
Jag har i min motion, som utskottet
inte funnit skäl att tillstyrka,
hävdat att det är angeläget att samhällets
hälsofrämjande åtgärder vidareutvecklas.
En aldrig så väl utbyggd
hälsovård kan inte ge ett fullgott resultat
utan aktiv medverkan av varje
enskild människa. Det gäller att engagera
de enskilda för tanken att förbättra
den egna hälsan och därmed
förebygga .sjukdomar.

Fördelarna med ett friskare folk är
uppenbara — dem behöver jag inte
orda om. Att produktionen stiger och
välståndet ökar är en följd av att folk
blir friskare. Vårdhemskriserna kan
delvis hävas, mer pengar kan anslås
till bostäder, u-landshjälp, vägar och

annat som upplevs som väsentligt. För
att uppnå en bättre folkhälsa gäller det
att hos de enskilda medborgarna skapa
kunskap om och opinion för de åtgärder
de själva skall vidta. Enligt min
uppfattning är det motiverat med en
omfattande statlig och kommunal hälsovårdskampanj
jämsides med en ökad
satsning på förebyggande verksamhet.
Jag vill plädera därför; man bör försöka
att få i gång en kampanj som
påtalar värdet av att motionera mer,
vådan av felaktig kost och fördelarna
av vad man kan kalla en sund livsföring.
Olika stimulantias skadeverkningar
bör ägnas speciell uppmärksamhet.
Kampanjen bör också vara ett
led i bekämpandet av det alltmer tilltagande
missbruket av alkohol och
narkotika.

Ifrågavarande kampanj skulle på intet
sätt syfta till att ersätta de kontinuerliga
informationer som lämnas av
skolorna och andra samhälleliga organ,
främst hälsovårdsupplysningsdelegationen,
förkortad HVUD. Den föreslagna
kampanjen skulle snarare utgöra ett
komplement och under en begränsad
tidsperiod rikta den stora allmänhetens
uppmärksamhet på värdet av en
bättre förebyggande hälsovård.

Om kampanjen läggs upp på ett riktigt
sätt med anlitande av alla moderna
massmedia, finns det all anledning tro
att resultatet skall bli att många medborgare
stimuleras till en sundare livsföring
och att därmed en god hälsovård
främjas, som bl. a. resulterar i ett
minskat behov av sjukvård.

Herr talman! Jag beklagar att utskottet
inte har velat tillmötesgå min
önskan om en utredning angående en
riksomfattande statlig propagandakampanj
för en bättre hälsovård, men
jag vill ändå uttala en förhoppning om
att samhället i större utsträckning än
som nu sker satsar på hälsofrämjande
åtgärder för att därmed inte minst
minska behovet av sjukvårdsplatser.

Jag har inget yrkande.

Nr 13

Onsdagen den 1

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckmora (ep).

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7 a; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 20
mom. 1 i utskottets utlåtande nr 5, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
7 a av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 155 ja och 37 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 21 och 22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Efterutbildning av viss sjukvårdspersonal
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkten G 11, s.
135—138) föreslagit riksdagen att till
Efterutbildning av viss sjukvårdspersonal
m. m. för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 570 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat de likalydande motionerna
1:684 av fröken Pehrsson och 11:790
av fru Nilsson, vari hemställts att riksdagen
vid sin behandling av proposition
nr 1, bil. 7. punkten Gli, måtte
besluta om ett anslag av 138 500 kr.
för kurs för tillsynsmän vid ungdomsvårdsskolor
och vårdanstalter för alkoholmissbrukare
och därför till Efterutbildning
av viss sjukvårdspersonal
m. m. för budgetåret 1970/71 anvisa ett
förslagsanslag av 708 500 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 684 och II: 790 till Efterutbildning
av viss sjukvårdspersonal
m. m. för budgetåret 1970/71 anvisa ett
förslagsanslag av 570 000 kr.

Reservation hade avgivits

8. beträffande kurs för tillsynsmän
av herr Bengtson, fru Elvy Olsson samt
herrar Eliasson i Sundborn, Nilsson i
Tvärålund och Andersson i Knäred
(samtliga ep), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna 1:684 och 11:790 till
Efterutbildning av viss sjukvårdspersonal
m. m. för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 708 500 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):
Herr talman! Reservanterna från
centerpartiet på denna punkt har an -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Ungdomsvårdsskolorna: Vård utom skola

slutit sig till motionärer som har föreslagit
att anslaget till utbildning av tillsy
nspersonal vid ungdomsvårdsskolor
och vårdanstalter för alkoholmissbrukare
skulle höjas med 138 500 kr.,
d. v. s. samma anslagshöjning som socialstyrelsen
har begärt men som statsrådet
inte ansett sig kunna biträda.
Vi menar att utbildningen av denna
personalkategori är så väsentlig och
att det över huvud taget föreligger ett
så stort behov av att förbättra dess
kunnande, att detta krav på anslagshöjning
är synnerligen väl motiverat.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till reservationen 8 vid punkten
23.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! I reservationen vid
denna punkt föreslås att anslaget till
efterutbildning av viss sjukvårdspersonal
skall höjas med 138 500 kr.
Pengarna skulle användas till kurs för
tillsynsmän vid ungdomsvårdsskolor
och vårdanstalter för alkoholmissbrukare.
Utskottsmajoriteten har inte funnit
skäl att tillstyrka förslaget.

Jag vill i detta sammanhang påpeka
att socialstyrelsen till sitt förfogande
har ett särskilt anslag för personalutbildning
vid ungdomsvårdsskolorna.
Detta anslag är för nästa budgetår uppfört
med 410 000 kr.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
8; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Knäred begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

statsutskottets hemställan i punkten 23
i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej:

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
8 av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 151 ja
och 36 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 24—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Ungdomsvårdsskolorna: Vård utom
skola

Kungl. Maj:t hade (punkten I 2, s.
165—167) föreslagit riksdagen att till
Ungdomsvårdsskolorna: Vård utom skola
för budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 8 215 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat de likalydande motionerna
1: 358 av fröken Pehrsson m. fl. samt
II: 392 av herrar Gustavsson i Alvesta
och Andersson i Knäred, vari hemställts
att riksdagen måtte besluta om anslag
till placering av ungdomsvårdsskoleelever
i enskilda hem i enlighet med socialstyrelsens
anslagsframställning och
således vid behandlingen av statsverks -

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Nr 13

propositionen: Bil. 7:12 till Ungdomsvårdsskolorna:
Vård utom skola för!
budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 8 613 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:358 och 11:392 till Ungdomsvårdsskolorna:
Vård utom skola
för budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 8 215 000 kr.

Reservation hade avgivits

9. beträffande placering i enskilda
hem av herr Bengtson, fru Elvy Olsson
samt herrar Eliasson i Sundborn, Nilsson
i Tvärålund och Andersson i Knäred
(samtliga ep), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:358 och 11:392 till Ungdomsvårdsskolorna:
Vård utom skola
för budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 8 613 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Denna anslagspost har
rubriken Ungdomsvårdsskolorna: Vård
utom skola. Det gäller alltså anslag för
placering i enskilda hem av elever vid
ungdomsvårdsskolorna. Denna form av
vård har ju visat sig synnerligen värdefull.
Dels ger den i mycket stor utsträckning
goda resultat, dels blir kostnaderna
jämförelsevis låga.

Vi reservanter har emellertid helt
velat följa upp socialstyrelsens krav på
anslag under denna punkt, vilket krav
tyvärr har prutats ned en bit av departementschefen.
Det gäller en summa
av 398 000 kr., varmed yrkandet i reservationen
överstiger utskottsmajoritetens
yrkande. Om de medlen beviljas,
skulle det medge möjligheter till att
dels bereda flera placeringar i enskilda
hem, dels ge möjligheter till en bättre
ersättning. Det är synnerligen vik -

Ungdomsvårdsskolorna: Vård utom skola

tigt att man kan betala ordentliga ersättningar.
Därigenom uppnår man de
bästa möjligheterna att dels få ut tillräckligt
många elever, dels också kunna
få ett gott urval av lämpliga hem.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen
9 vid punkten 29.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Anslaget till vård utom
skola har för nästa budgetår räknats
upp med 38 procent. Det innebär bl. a.
att elva nya tjänster för vård- och tillsynspersonal
tillkommer för vård utom
skola, att anslagsposten för placering
i enskilda hem räknats upp med 650 000
kr. och att medelersättningen för placering
i enskilda hem ökas från nuvarande
430 kr. per månad till ca 535 kr.
per månad under nästa budgetår.

Vidare har under punkten 28 beträffande
ungdomsvårdsskolornas driftkostnader
beräknats medel för nio nya
tjänster som förste assistent för att möjliggöra
en intensifiering av vården utom
skola. Det har alltså gjorts en kraftig
satsning på vården utom institutioner.

I en reservation vid punkten 29 föreslås
att anslaget bör räknas upp med
ytterligare 398 000 kr. för att möjliggöra
högre ersättningar till de enskilda
hem som tar emot ungdomsvårdsskoleeleverna.
Jag vill dock nämna att den
beräkning av medelsbehovet för de olika
ändamålen som gjorts under denna
anslagspunkt är ungefärlig, och i mån
av behov kan en omfördelning ske.

Med hänsyn härtill finns det, såvitt
jag kan se, inga skäl att biträda reservationen,
och jag yrkar därför bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
9; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara

64 Nr 13 Onsdagen den 1

Bidrag till Länkrörelsen m. m.

med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Knäred begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
29 i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
9 av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 149 ja och
38 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 30—33

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34

Bidrag till Länkrörelsen m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkten J 7, s.
186—187) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till Länkrörelsen m. m. för budgetåret
1970/71 anvisa ett anslag av
2 000 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat de likalydande motionerna
1:198 av herr Helén m. fl. och 11:229
av herr Gustafson i Göteborg m. fl. i vad

april 1970 fm.

avsåge hemställan att anslaget Bidrag
till Länkrörelsen m. in. uppräknades
med ytterligare 500 000 kr. för att möjliggöra
stöd åt religiösa och ideella organisationers
gemenskapsfrämjande arbete
bland socialt handikappade, främst
alkohol- och läkemedelsmissbrukare.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna 1:198 och 11:229, de
nämnda motionerna såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till Länkrörelsen m. m.
för budgetåret 1970/71 anvisa ett anslag
av 2 000 000 kr.

Reservation hade avgivits

10. beträffande medelsanvisningen av
herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Wikström, Mundebo och Westberg i
Ljusdal (samtliga fp), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall
till motionerna 1:198 och 11:229, de
nämnda motionerna såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till Länkrörelsen m. m.
för budgetåret 1970/71 anvisa ett anslag
av 2 500 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! De s. k. julaktionerna
för att bjuda hemlösa och ensamma
människor mänsklig omvårdnad och
låta dem erfara litet personlig värme
och uppleva sitt eget människovärde
har avslöjat en påtaglig svaghet i särskilt
de större kommunernas förmåga
att realisera de omvårdnadsideal som
vi nog alla ställer oss bakom då det gäller
dem som man i vissa sammanhang
kallat de utstötta, utslagna eller avvisade.
Förefintligheten av människor
som mitt i välfärden själva — och ofta
inte utan fog — betraktar sig som utstötta
visar på en brist, som vi från
vårt håll åter har tagit upp, denna gång

Onsdagen den 1

i form av den partimotion som behandlas
under denna punkt i statsutskottets
utlåtande.

Den 27 februari i fjol hade vi här i
kammaren en längre debatt i anledning
av en interpellation, där jag framställt
en rad frågor om statliga åtgärder, närmast
av stimulanskaraktär, för att tillgodose
det omvårdnadsbehov som de
hemlösa, »utesovarna» och »överblivna»
skapar. Detta behov ställdes på ett
ganska omskakande och osminkat sätt
fram för hela folket i de aktioner till
stöd åt dessa människor som på enskilt
initiativ sattes in vid jul 1968 och som
upprepades även vid den senaste julhelgen.
Dessa försök att genom insatser
av frivilliga medborgargrupper inte
bara bereda vissa ensamstående, bl. a. i
bostadshänseende illa ställda personer,
materiell hjälp utan även att ge dem
någonting som åtminstone något litet
motsvarar känslan av normal familjetillhörighet,
mänsklig gemenskap och
delaktighet i andra medborgares samhällsservice
och samhällskänsla var
upprepningar av åtgärder med i stort
sett samma syfte som varit i gång under
många decennier och som pågår så
gott som året om. De har försiktigt uttryckt
betytt en viss komplettering av
samhällets sociala omvårdnad av de
nämnda kategorierna. Bakom dessa åtgärder
står t. ex. Frälsningsarmén,
stadsmissionerna i Stockholm, Göteborg
och Malmö, Sociala missionen i Stockholm,
pingströrelsens sociala verksamhet
på Nalen här i Stockholm och de
s. k. RIA-byråerna, för att nu nämna
några aktiviteter som alltså egentligen
inte är några nya företeelser. Många
av dessa aktiviteter innefattar inte bara
fritidsverksamhet utan också logimöjligheter.

Socialministern pekade i interpellationsdebalten
för något mer än ett år
sedan på att omfattande utbyggnader
av det sociala trygghetssystemet dock
har genomförts. Detta är naturligtvis
helt riktigt, och vi har alla medverkat

april 1970 fm. Nr 13 65

Bidrag till Länkrörelsen m. m.

till det. Han menade också att det i
första hand ankommer på de kommunala
myndigheterna att lösa detta problem,
särskilt i de större städerna, och att en
hel del åtgärder för att möta de behov
det var fråga om var under utveckling.
Detta är att notera med tillfredsställelse.
Slutligen erinrade socialministern om
att socialutredningen tillsatts för en genomgripande
reformering av hela socialvården.

Man räknade emellertid nog på sin
tid med, och gör det kanske alltjämt,
att behovet av enskild social aktivitet
skulle starkt minska i takt med att det
sociala trygghetssystemet på olika sätt
utbyggdes. Så har dock inte blivit fallet.
Något som liknar motsatsen tycks
ha inträffat, i varje fall i de stora tätorterna.
Genom att förbindas med krav
på eu väl motiverad inskränkning av
den enskildes konsumtion till förmån
för ökat personligt och ekonomiskt ansvarstagande
för de nödställda — för
övrigt både här i Sverige och i u-länderna
— har de på enskilt initiativ tillkomna
och angelägna försöken att komplettera
samhällets sociala verksamhet
på ett särskilt sätt dragit massmedias
och allmänhetens intresse till sig.

Det skall givetvis samtidigt, vilket
också gjordes av socialministern för ett
år sedan, betonas att tämligen omfattande
åtgärder från samhället för att
bispringa de sämst lottade och ensamstående
— de nedersta som de ibland
också kallats — som det här gäller vidtagits
och alltmer utvecklats. Vissa av
dessa åtgärder, särskilt vad beträffar
bostadsanskaffningen, tycks dock i de
största tätorterna med många ofta anonyma
och ensamma nödlidande alltjämt
vara otillräckliga. I varje fall synes
vissa av dessa i viktiga avseenden
vara så utformade att de givit upphov
till inte bara kritik utan också uttalanden
från skilda håll, som vittnar om ett
vikande förtroende för den offentliga
socialvården från de direkt berördas
sida i dessa orter -— en psykologisk

3 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 13

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Bidrag till Länkrörelsen m. m.

reaktion som, den må vara grundad
eller ogrundad, är en realitet som man
inte kan bortse ifrån. Särskilt har man
pekat på hur ensamhet och brist på gemenskap
ofta varit förhärskande i större,
opersonligt utformade och äldre
anläggningar som samhället erbjudit de
ensamstående såsom bostäder. Även på
senare tid har stora sådana specialinstitutioner
tillkommit med 300—350
platser.

Varje form av social omvårdnad
måste emellertid enligt all erfarenhet
ha till grundförutsättning en förtroenderelation
mellan förmedlare av bistånd
och mottagare av bistånd för att
bli framgångsrik. Det är uppenbart att
det är svårt att skapa denna fundamentala
förutsättning för ett bra bistånd och
god omvårdnad i så stora kollektiv
som jag här har berört. Vissa stödbehövande
erbjuds tydligen nu inte annat
än delvis »tillfredsställande» omvårdnad,
som det talas om i 1 § socialhjälpslagen.
Av iakttagelserna vid julaktionerna
i Stockholm att döma tycks
inte heller de bland de hjälpbehövande
som har alkohol- eller narkotikaproblem
beredas nykterhets- och narkomanvård
av mera förebyggande och rehabiliterande
art, i varje fall inte i tillräcklig
omfattning. Detta kan möjligen
delvis hänga samman med bristfällig
samordning av socialhjälp, nykterhetsvård
och för de unga barnavård
samt narkomanvård i sjukvårdens regi.

Ensamhetskänslan i stora befolkningscentra
tycks alltså vara ett av de
stora och från social synpunkt viktiga
problemen för de hemlösa, de som på
grund av begynnande eller mera stadgat
misstroende mot samhällets institutioner
för hem- och bostadslösa och de
som på grund av starkt personligt upplevd
brist på medmänsklig gemenskap
av mera positivt slag i dessa inte vill
använda samhällets hjälp i erbjuden
form, t. ex. genom bosättning på något
kommunalt ungkarlshotell eller härbärge,
utan föredrar en tillvaro som

uteliggare åtminstone periodvis.

Uppsökande verksamhet som en av
formerna för samhällsservice fungerar
tydligen inte heller i tillräcklig omfattning
i ett antal andra hjälpfall, där
bostadsfrågan fått en någorlunda tillfredsställande
lösning men där olika
rent mänskliga och därmed även socialt
betydelsefulla problem -— återigen
främst gemenskapsfrågan — är starkt
plågsamma och nedbrytande. Särskilt
sjukdom och ålderdom förenar sig ofta
i dessa fall med en förlamande känsla
av övergivenhet.

Detta problem, herr talman, gör sig
gång på gång påmint på ett ganska påträngande
sätt. Motåtgärderna tycks någorlunda,
eller i varje fall något bättre,
rå på den kvantitativa och materiella
sidan av detta problem. En del anser
väl att ökade, rent socialvårdande
materiella stödåtgärder, som ger de
mest utsatta hyggliga yttre levnadsvillkor,
bara innebär att man hjälpligt
täcker över samhällets strukturella brister
av djupgående natur och att hela
samhällets konstruktion i grunden
måste förändras. Annars kommer samhället
även i fortsättningen att producera
sådana som kallar sig utstötta och
avvisade, d. v. s. djupt olyckliga människor.
Om problemen för de många
olika kategorierna av ensamma vore
så enkla att man bara med förändringar
i den yttre samhällsmiljön kunde lösa
dessa problem, vore vi villiga att ytterligare
medverka härtill. Många förändringar
åt detta håll är ju också på väg
eller initieras just för närvarande.

Men för den utstötte räcker det inte
med t. ex. ökade erbjudanden om arbete,
bostad och fritidsmiljö. Det måste
bli fråga om att kunna bjuda en mänskligt
rehabiliterande gemenskap som möter
inte bara ekonomiskt betingade
utan också emotionella, ofta starkt personligt
färgade och individuellt präglade
behov, alltså insatser som kan lösa
upp den frusna övergivenhetskänsla
och isolering som är det centrala pro -

Onsdagen den

blemet för många av de människor det
här gäller. Dit hör exempelvis just
människor med alkohol- eller narkotikaproblem,
vidare de som dömts för
brott, och kanske särskilt de som blir
föremål för internering inom kriminalvårdens
ram, de psykiskt särspräglade,
de kroniskt sjuka och de frånskilda,
som ofta har svårt att få nya kontakter
och därför lätt blir i egentlig mening
ensamstående, för att nu nämna en del
grupper.

Gemenskapsalternativet måste göras
till en realitet i samhällets strävanden
att bispringa även dessa kategorier.
Det räcker inte med rent materiella
insatser. De måste visserligen också göras
och är självfallet utomordentligt
viktiga, men därutöver krävs andra åtgärder.
För att rehabilitera fordras ju
just personlig gemenskap, närhet, kontakt.
Här borde man börja arbeta fram
och praktiskt pröva olika modeller för
gemtnskapsgrupper, som om möjligt
skulle kunna bota social stigmatisering
och lösa upp det som kallats det sociala
arvet. Man borde alltså medvetet
och konkret vidta åtgärder för att åtminstone
försöka hindra att sociala
arvsfaktorer förs över till en ny generation.
Där har frivilliga insatser och
försök, enkla många gånger men ändå
ambitiösa, en stor betydelse, särskilt
som samhällets omdaning till ett mänskligare
samhälle ju tar lång tid.

Vi framhåller, herr talman, i vår motion
att man utöver vissa allmänna åtgärder
för att förebygga nyrekrytering
till slummiljöer och de subkulturer, som
många av de utstötta tyvärr och förklarligt
nog söker sig till eller glider in
i, borde ge statligt stöd till enskilda
organisationer som ägnar sig åt att erbjuda
personligt och socialt illa ställda
människor gemenskap. Vi har länge haft
ett anslag till stöd åt Länkrörelsen. Den
är ju en alldeles speciell gemenskapsrörelse,
eftersom den omfattar enbart personer
med alkoholproblem. Vi har alla
funnit att denna rörelse är värd stöd

1 april 1970 fm. Nr 13 (57

Bidrag till Länkrörelsen m. m.

och uppskattning. För några år sedan
ökades möjligheterna att utnyttja anslaget,
så att detta nu omfattar även gemenskapsfrämjande
arbete bland narkomaner
och läkemedelsmissbrukare.
Detta arbete bedrivs dock som bekant
inte enbart av narkomanerna själva i
egna gruppbildningar motsvarande
Länkrörelsen. Redan när det medgavs
att anslaget fick användas för sådan
verksamhet bröts sålunda vad statsutskottet
kallar anslagets »speciella inriktning»,
så att detta anslag kan användas
även för organisationer till stöd
och hjälp åt läkemedelsmissbrukare.
Forändringen skedde inte utan ganska
stort motstånd, ungefär samma motstånd
som vår motion möter i dag. Om
man såsom vi föreslår ökar anslagsramen,
borde man nu kunna gå vidare
och som en uppskattning av frivilligt,
gemenskapsfrämjande arbete och stimulans
åt detta arbete bland de »nedersta»,
dem som alltså har det värst,
låta anslaget omfatta stödåtgärder även
avseende ideella och religiösa organisationer
som arbetar för att organisera
och bjuda dessa olyckliga människor
vanlig enkel mänsklig gemenskap och
solidaritet. Många av dessa är för övrigt
människor med alkohol- och narkotikaproblem.
Vi skulle med ett bifall
till motionen kunna öka möjligheterna
för dessa att i olika former få personligt
stöd och kanske i vissa fall avgörande
hjälp till någonting bättre genom
medmänskliga relationer och kontakter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 10 i statsutskottets
utlåtande nr 5.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Med hänvisning till motiveringen
i utskottsutlåtandet ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SELLGItEN (fp):

Herr talman! Jag skulle ha kunnat

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Bidrag till Länkrörelsen m. m.

nöja mig med att instämma i vad herr
Wiklund i Stockholm sade, men en passus
i utskottets utlåtande föranleder mig
att säga några ord.

Utskottet argumenterar för ett avslag
på motionen II: 229 med följande: »Med
hänsyn till anslagets speciella inriktning
finner utskottet inte skäl bifalla
motionerna.» Det var just detta, att anslaget
redan hade en bestämd inriktning,
som utgjorde tröghetsfaktorn för
utskottet när det gällde att tillstyrka
ett ökat anslag enligt motionerna. I övrigt
hade utskottet bara lovord för vad
som görs för dem som är socialt handikappade.
Det anslag som har avsatts
för ändamålet visar ju också att man
har förståelse för verksamhet vid sidan
av vad samhället kan göra på detta område.

Herr talman! Vid sidan av den statligt
understödda nykterhetsverksamheten
och narkomanvården växer det
fram olika former av enskild verksamhet,
som i likhet med Länkrörelsen på
kort tid har kunnat uppvisa tidigare
knappast väntade resultat. Det finns
flera sådana former men en som jag
skulle vilja nämna och som även herr
Wiklund apostroferade utgör Lewi
Pethrus’ stiftelse för filantropisk verksamhet.
Den har arbetat mycket framgångsrikt
och har på kort tid kunnat
uppvisa mycket goda resultat. Den har
också tillsammans med andra anstalter
varit föremål för ett par vetenskapliga
utredningar, och båda dessa har på ett
(alldeles speciellt sätt bekräftat denna
verksamhets oerhörda betydelse. Det är
ett par komponenter som dessa utredningar
har påvisat som betydelsefulla
när det gäller att kunna återföra en alkoholskadad
person till ett normalt liv.
Det är för det första den religiösa omvändelsen
och för det andra den miljö
som den alkoholskadade lever i under
återanpassningstiden.

Eftersom jag befarar att den reservation
som föreligger vid den här punkten
inte vinner kammarens beaktande,

tycker jag att den verksamhet som jag
här apostroferat ändå borde kunna få
hedras genom att till kammarens protokoll
tas in ett par mycket korta avsnitt
från de båda nämnda utredningarna.
Den ena har gjorts av religionssociologiska
institutet i Stockholm, och
jag läser ett kort avsnitt om vårdfor »Den

enskilde kommer ofta till ifrågavarande
miljö med ett akut behov av
hjälp. Vederbörande har ofta en längre
tid haft besvär med spriten, och många
gånger kommer man till just den här
miljön i samma situation som den
drunknande som griper efter halmstrået.
Redan första dagen konfronteras vederbörande
med nya företeelser, vilka
han — om han varit på t. ex. en »tork»
av vanligt slag — aldrig mött tidigare.
Praktiskt taget varje dag förekommer
någon form av gudstjänst, och vederbörande
får där ofta höra vittnesbörd från
personer som varit minst lika illa ute
som han själv men nu börjat om igen.
De.i enskilde individen tvingas på ett
helt annat sätt än på andra ställen engagera
sig i, och uppgå i, en rörelse med
religiös prägel. Individens ''privata jag’
blir inte längre isolerat; han har att
välja mellan att acceptera eller också
stå utanför gemenskapen. Vidare tilldelas
han en uppgift, snart nog, och för
första gången på länge känner individen
att han betyder någonting. Vid de
olika mötena blir individen ofta nog
starkt aktiverad och får själv snart nog
vittna. För många börjar den snäva
och begränsade intressesfären, som kännetecknar
just alkoholister, att vidgas.
Många upplever det hela som en stor
förvandling. För en del kommer denna
gradvis, för andra kommer den på ett
ögonblick, i själva vad man kallar omvändelseögonblicket---.
När indi viden

repat sig tillräckligt, finnes ofta
nog möjligheter till arbete i skyddad
miljö vid Stiftelsens egna fabriker längre
upp i landet. Efter en längre tid där
kan vederbörande slussas ut i samhället
igen.»

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Så vill jag ur en utredning som har
gjorts vid Uppsala universitet citera ett
avsnitt beträffande resultat och uppföljning
av arbetet — det gäller liksom i
det förra fallet Strandgården:

»Sedan verksamheten startade har
över 400 personer vistats på Strandgården.
Av dessa är nu cirka 100 personer
återställda, d. v. s. de har efter en omvändelse
fört ett helt nyktert och socialt
skötsamt liv och är nu tillbaka i
samhällsproduktionen, ytterligare 100
personer är på god väg och kan rubriceras
som rehabiliterade med viss risk
för återfall. Cirka 100 personer är under
behandling och på väg att bli rehabiliterade,
medan de återstående 100
personerna ännu inte visat tecken på
bättring och har stor återfallsrisk. I en
del fall har också återfall skett. Genom
en snabb huvudräkning visar dessa siffror,
att 25 % av patienterna är nu återställda
och ytterligare 25 % med viss
reservation. En 50-procentig rehabiliteringschans
är en hög siffra, som knappast
någon alkoholistanstalt i Sverige
kan visa upp.»

Herr talman! Man undrar hur länge
en sådan verksamhet skall behöva bedrivas
innan samhället får upp ögonen för
att den är värd dess stöd. Visst förekommer
ett kommunalt stöd, men det
skulle innebära ett helt annat erkännande
åt verksamheten om det nu aktuella
anslaget hade ökats och reglerna
ändrats så att bidrag kunnat ges i vidare
utsträckning än som nu sker.

Det finns också en annan aspekt på
denna fråga. Riksdagen har nyligen antagit
en ny stadga för enskilda sjukhem,
vilken inte osannolikt kan medföra sådana
ökade krav på en verksamhet av
detta slag, att kostnadsstegringar uppkommer.
Det kan även därför vara befogat
att staten medverkar och skjuter
till pengar.

Herr talman! Med detta har jag velat
yrka bifall till reservationen.

1 detta anförande instämde herr Fridolfsson
i Stockholm (in).

Bidrag till Länkrörelsen m. m.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Jag tror jag vågar försäkra
att väsentligt flera än de, som är
antecknade som reservanter, i och för
sig skulle vilja sluta upp kring kravet
på stöd åt ideella och religiösa organisationer,
som verkar bland alkoholmissbrukare.
Men vi förmenar att
kravet är ställt på fel punkt. Här gäller
det ju anslag till Länkrörelsen. Visserligen
har, såsom herr Wiklund i
Stockholm påpekade, även läkemedelsmissbrukarorganisationerna
fått del av
detta anslag, och i dessa organisationer
ingår väl åtskilliga personer som
inte själva är läkemedelsmissbrukare
men som vill engagera sig i verksamheten.
Det finns väl också en de) sådana
personer inom Länkrörelsen. Vi
skall dock framför allt beakta att detta
anslag är avsett för att stödja missbrukarorganisationer.
Den som har haft
kontakt med dessa organisationer vet
att de är mycket måna om att betona
sin särart och egenart. Jag tror det
skulle vara mycket olyckligt att blanda
in andra organisationer när det gäller
att få anslag på denna punkt.

Till motionärerna skulle jag helt enkelt
vilja säga: Kom igen med en motion
på en annan punkt i statsverkspropositionen
än denna! Även om ni inte
får majoritet i utskott och kammare,
bör ni i varje fall få betydligt flera
anhängare än om kravet ställs på detta
sätt under punkten Bidrag till Länkrörelsen
m. m.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag vill bara påpeka
att motionsvrkandet går ut på att det
ur detta anslag skulle ges bidrag till
»gemenskapsfrämjande arbete». Det
gäller alltså här enbart denna specialaktivitet
utövad av de huvudmän vi angivit,
inte dessa organisationers verksamhet
som sådan. Denna gemenskapsfrämjande
verksamhet är avsedd spe -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Statens arbetsklinik

cifikt för den kategori av människor
vi här talat om, nämligen vad som
kallats de utstötta. Jag vill ha sagt detta
till utskottets ärade ledamot herr
Andersson i Knäred.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Det är väl ingen tvekan
om att vi är väl medvetna om att den
utökning av anslaget som motionärerna
föreslår är avsedd för ideella och
religiösa organisationers arbete just inom
den här kategorin människor.
Punkten gäller dock anslag till Länkrörelsen
m. m., d. v. s. till missbrukarprganisationer,
och det måste, som
sagt, vara riktigare att motionera på en
annan punkt ett annat år. Jag tror att
det i så fall finns utsikter till något
större framgång än nu.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
10; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Wiklund i Stockholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 34
i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
10 av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen till -

kännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Wiklund i Stockholm
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 148
ja och 45 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 35

Statens arbetsklinik

Kungl. Maj:t hade (punkten Kl, s.
189—190) föreslagit riksdagen att till
Statens arbetsklinik för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
1 545 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat de likalydande motionerna
1:655 av fru Hamrin-Thorell m.ft. och
It: 74.9 av fru Frsenkel m. fl. i vad
avsåge i motionerna gjord hemställan
att riksdagen måtte besluta att till statens
arbetsklinik under socialhuvudtiteln
anvisa ett i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag med 316 000 kr. förhöjt
anslag av 1 861 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 655 och II: 749, de nämnda
motionerna såvitt nu var i fråga,
till Statens arbetsklinik för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
1 545 000 kr.

Reservation hade avgivits

11. beträffande medelsanvisningen av
herrar Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp) och Bengtson (ep), fru Elvg
Olssonlep) samt herrar Wikström (fp),
Eliasson i Sundborn (ep), Nilsson i
Tvärålund (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp) och Westberg i
Ljusdal (fp), som ansett att utskottet
bort hemställa,

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Nr 13

Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna 1:655 och 11:749, de
nämnda motionerna såvitt nu var i fråga,
till Statens arbetsklinik för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 1 861 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MUNDEBO (fp):

Herr talman! Statens arbetsklinik
har en rad väsentliga uppgifter. Bl. a.
sysslar den med prövning av de handikappades
förutsättningar för olika slag
av yrkesverksamhet. Forskning på detta
område pågår inom kliniken eller
i klinikens regi. Man sysslar också med
utbildning av personal för rehabilitering.
Detta är självfallet en viktig
verksamhet. Behoven är stora och resurserna
räcker inte till. Trots vissa
förbättringar då det gäller de totala
resurserna för arbetsvärden — jag tänker
i detta sammanhang alltså även på
arbetsmarknadsverket och landstingen
i— har väntetiderna för arbetsvärd
förlängts. En allt större andel är gravt
arbetshindrade eller multihandikappade.

En större satsning på statens arbetsklinik
— det gäller närmast ytterligare
några tjänster på kliniken — skulle
vara av största betydelse på grund av
den nyckelroll som kliniken har på
arbetsvärdens område.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
11 vid punkten 35.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Den beskrivning som
herr Mundebo gav av statens arbetsklinik
och dess situation är såvitt jag
kan minnas helt korrekt. Läget är i
dag det att Kungl. Maj :t har räknat
upp anslaget till arbetskliniken med
200 000 kronor. Det ger utrymme för
en personalökning som motsvarar två
nya tjänster. Utskottsmajoriteten har
godtagit vad Kungl. Maj:t har före -

slagit. Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
11; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 35
i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, del ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 11 av herr Axel Andersson
ni. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst oinröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 123 ja och 63 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 36

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 37

Bidrag till vissa hjälpmedel för
handikappade

Kungl. Maj:t hade (punkten K 4, s.
192—193) föreslagit riksdagen att till

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade

Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 90 000 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:73
av herrar Göran Karlsson och Lars
Larsson samt II: 151 av fru Skant: m. fl.,
vari hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhölle om utredning
angående möjligheten att införa statsbidrag
för glasögon,

dels de likalydande motionerna I: 195
av herrar Axelson och Skagerlund samt
II: 227 av herr Eriksson i Arvika m. fl.,
vari föreslagits att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa att
en översyn skedde av gällande bestämmelser
om bidrag till tekniska hjälpmedel
för handikappade, så att bidrag
kunde utgå till de i motionerna omnämnda
och andra hjälpmedel som hade
visat sig vara av väsentlig betydelse
för handikappade,

dels de likalydande motionerna I: 679
av herr Erik Olsson m. fl. och II: 762
av herr Hedin m. fl., vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa att Kungl. Maj:t vidtoge
sådana ändringar som i motionerna
anförts av bidragsfördelningen samt
av handläggningen av bidragsärenden
då det gällde dyrbara tekniska hjälpmedel
till handikappade,

dels de likalydande motionerna 1: 685
av fröken Pehrsson och herr Olle Eriksson
samt II: 791 av fru Nilsson och herr
Josef son i Arrie, vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära utredning om möjligheterna att
erhålla statsbidrag till glasögon enligt
vad som angåves i motionerna,

dels motionen II: 748 av fru Eriksson
i Stockholm och herr Lindkvist.

Utskottet hemställde.

1. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 73 och II: 151 samt I: 685
och 11:791 som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört,

2. att riksdagen måtte till Bidrag till
vissa hjälpmedel för handikappade för
budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 90 000 000 kr.,

3. att riksdagen måtte

a. avslå motionerna I: 195 och II: 227,

b. avslå motionerna I: 679 och II: 762,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 748.

Reservation hade avgivits

12. beträffande översyn av bidragsbeslämmelserna
av herrar Bohman (m),
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp) och Kaijser (m), fru Elvy Olsson
(ep), herr Wikström (fp), fröken Ljungberg
(in) samt herrar Nilsson i Tvärålund
(ep), Mundebo (fp), Westberg i
Ljusdal (fp) och Wennerfors (in), som
ansett att utskottet under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört i anledning av motionerna
1:195 och 11:227 samt 1:679 och
II: 762.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Jag föreställer mig att
statsrådet och chefen för socialdepartementet
måste vara en ganska lycklig
människa med tanke på just den
punkt som vi nu skall avhandla. Han
föreslår en så kraftig höjning som 30
miljoner kronor, och det vill utskottet
utan vidare gå med på. Jag tror att
upplevelsen vid utnyttjandet av de medel
som genom detta anslag ställs till
förfogande verkligen måste vara en
lyckokänsla. Om någonting är glädjande
i den tid av snabb teknisk utveckling
som vi lever i, så är det väl att
tekniskt utvecklingsarbete i så stor utsträckning
har kommit att inriktas
också på hjälp till de handikappade;
människor som varit isolerade, kanske
utan rörelseförmåga, kan med teknikens
hjälp komma in i ett levande

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Nr 13

Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade

naturligt sammanhang med människor
och arbetsförhållanden.

Det visar sig också att det här anslaget
eggar fantasin. Fyra motionspar
och en enkel motion har väckts
i anslutning till anslagsäskandet. Utskottets
majoritet har i förhållande till
två av motionsparen varit positiv och
menat att reglerna för anslaget kanske
bör omprövas på ett sådant sätt att
också statsbidrag för glasögon kan
komma att utgå. Att glasögon är ett
viktigt hjälpmedel vet alla som har
fått använda glasögon sedan barndomen,
och att de för många också är
ganska kostsamma vet vi som är beroende
av dem.

När det gäller andra ting som har
upptagits i motionerna har emellertid
utskottet inte varit lika välvilligt.
Jag vill ett ögonblick gärna uppehålla
mig vid en av de motioner som har
avstyrkts av utskottets majoritet — det
är en fyrpartimotion, undertecknad
av många motionärer i denna kammare
och även i första kammaren. Den
gäller de dyrbara hjälpmedlen — permobilen
och liknande fortskaffningsmedel,
den tyska Meyra och andra,
och det kan gälla sådana finurliga
hjälpmedel som blås- och sugapparater
med vilkas hjälp en i övrigt helt
orörlig människa kan använda skrivmaskin.
En hel mängd sådana hjälpmedel
kostar mycket, och ju mer raffinerade
hjälpmedel mot handikapp som
det tekniska utvecklingsarbetet leder
till, desto större anslag kommer det att
behövas.

För de hjälpmedel som är omtalade
i motionerna I: G79 och 11:762, som
jag här åsyftar, beviljas .statsbidrag;
de är typgodkända av Kungl. Maj:t,
med det finns några hakar. Den ena är
att det tar mycket lång tid från den
dag då den handikappade kommer underfund
med möjligheten att söka bidrag
för ett sådant hjälpmedel till den
dag då den handikappade har det i

tiden måste kännas extra lång. En annan
och ännu värre besvikelse är om
hjälpmedlet när det äntligen på allvar
skall provas visar sig inte passa.

I det sammanhanget har motionärerna
tagit upp två saker som jag vill
stryka under. Den ena är att dessa
elektriska bilar och rullstolar finnes i
sådant antal att de kan utprovas redan
när läkaren gör sin undersökning och
när handikappinstitutet fullföljer den
på socialstyrelsens vägnar, så att man
redan innan den slutliga rekvisitionen
görs är på det klara med att hjälpmedlet
passar. Detta bör kunna förkorta
väntetiden.

Den andra sak jag vill understryka
är att man bör kunna förkorta handläggningsförfarandet.
I den motion
som är åberopad redogörs det närmare
för hur detta skall kunna gå till
— jag skall inte ta upp tiden nu strax
före middagspausen med den saken.
•lag vill bara hänvisa kammarens ärade
ledamöter till den reservation som är
fogad till punkt 37. Läser man reservationen
noggrant, och läser man vad
utskottet har skrivit under punkt 37,
kan man tycka att skillnaderna egentligen
är minimala, men det väsentliga
i reservationen är att reservanterna
vill att riksdagen skall uttrycka som
sin uppfattning, att Kungl. Maj :t bör
vidta åtgärder för att sådana hjälpmedel
som visserligen är dyra men
som betyder oerhört mycket för de
handikappade kan nyttiggöras snabbare
och i större utsträckning.

Herr talman! .lag ber att få yrka
bifall till reservationen vid punkt 37.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag vill i likhet med fröken
Ljungberg klart deklarera, att skillnaden
mellan reservanternas och utskottsmajoritetens
förslag är minimal.
Reservanterna vill att utskottet skall
förutsätta att Kungl. Maj:t snarast framlägger
förslag om sådana ändringar som
föreslås i motionerna. Utskottsmajorite -

sin ägo. Förväntningarna gör att den
3*-—Andra kammarens protokoll 1970. År 13

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade

ten menar för sin del att det pågår utredningar
i dessa frågor och att det därför
inte finns någon anledning för utskottet
att ytterligare påpeka att det
behövs sådana utredningar. Utskottsmajoriteten
förutsätter således att
Kungl. Maj :t snarast framlägger förslag
till riksdagen när utredningsarbetet väl
är avslutat.

När jag nu yrkar bifall till utskottets
hemställan gör jag det i medvetande
om att några motsättningar mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna
egentligen inte föreligger i själva sakfrågan.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Låt mig först instämma
med fröken Ljungberg när hon uttalar
sin tillfredsställelse över att tekniken
också kan medverka genom att ge hjälpmedel
åt de handikappade. Alla känner
vi till och har kanske på nära håll i vår
dagliga gärning sett vad hjälpmedel betyder
för en handikappad. Vi har sett
hur specialkonstruerade fordon har
gjort det möjligt för en människa att
kunna börja ett nytt liv. Det finns mängder
av exempel på hur tekniska hjälpmedel
kan bryta hennes isolering. Vad
som inte är minst viktigt är hur tekniska
hjälpmedel många gånger kan återinpassa
en människa i förvärvslivet.
Mycket har satsats på detta område —
det skall vi öppet erkänna— men det
finns fortfarande områden, där vi från
samhällets sida kan göra en ytterligare
insats men där en majoritet av riksdagen
skjuter hjälpen obestämt framåt i
tiden.

Låt mig bara säga några ord om en
motion, som jag har väckt tillsammans
med några kamrater i denna kammare.
Det gäller en detalj, kanske många säger,
men det är enligt min uppfattning
en rätt väsentlig detalj, nämligen utvidgad
hjälp till de hörselskadade. Bidrag
lämnas nu till inköp av hörapparater
men inte till batterier för drift av dessa
apparater. I många fall är just kostna -

der för batterier, slingor och andra tillbehör
mycket betydande för de hörselskadade.

Statsutskottet hänvisar till förra årets
skrivning med anledning av en liknande
motion. Vad säger då utskottet i detta
utlåtande från förra året? Jo, utskottet
hänvisar till ett uttalande av departementschefen,
där denne framhåller att
frågan har en avsevärd räckvidd. Departementschefen
pekar på att bidrag
utgår till inköp av cirka 20 000 hörapparater
per år och att ställningstagande
angående bidrag till batterier m. m.
inte kan ske förrän en utredning och
en översyn av bestämmelserna har
skett. Men det är just detta som vi motionärer
har begärt. Vi har begärt en
översyn av bestämmelserna, som gör
det möjligt att ge bidrag till drift av
hörapparater. I fjolårets skrivning, som
åberopas, framhölls också att det då
var mindre än ett år sedan tillämpningsföreskrifterna
till den nya hjälpmedelskungörelsen
utfärdades. I utlåtandet
då sade man, att man därför ville
få en viss erfarenhet av bidragsgivningen.
Det är ett skäl som väl ändå
i år är litet svagt att hänvisa till.

Jag måste säga att jag är förvånad
över att utskottet inte har kunnat enas
om den mening som reservanterna har
tagit in i sin reservation. Jag är särskilt
förvånad över detta med anledning
av att utskottets talesman herr
Bergman här står upp och säger att vi
iir ense. Då tycker jag, herr talman, att
det hade hedrat utskottet, om det hade
enats om dessa synpunkter också vad
beträffar de handikappade i stort och
de hörselskadade liksom man enades
när det gällde statsbidrag till glasögon.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Under denna punkt
finns ett par motioner, där jag har varit
medmotionär, vilka båda motioner har
avstyrkts av utskottet.

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Nr 13

Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade

I den ena bär herr Lindkvist och jag
begärt att ultravioletta lampor skulle
kunna lämnas som tekniskt hjälpmedel
till psoriasispatienten. Den motionen
har utskottet avstyrkt på ett litet nonchalant
sätt. Vi har sagt att i dag anser
inte socialstyrelsen att det är ett tekniskt
hjälpmedel. Utskottet avstyrker
motionen med att säga att, eftersom det
inte är något tekniskt hjälpmedel, kan
det inte uppföras på listan som ett sådant
hjälpmedel. I andra liknande frågor
har riksdagen uttalat en mening,
och sedan har hjälpmedlet i fråga hänförts
till gruppen tekniska hjälpmedel.
Alldeles nyss har vi fått genomfört att
insulinsprutor blivit kostnadsfria som
tekniska hjälpmedel åt diabetiker. De
har tidigare inte ansetts som tekniska
hjälpmedel. I lika hög grad måste en
sådan här lampa, som är väsentlig för
en psoriasissjuk, kunna hänföras till
gruppen tekniska hjälpmedel.

Jag kommer inte att yrka bifall till
min motion, eftersom ingen inom utskottet
har bevärdigat den med något
verkligt intresse. Men jag kommer på
annat sätt att verka i överensstämmelse
med motionens syfte. Om det inte
blir någon ändring till nästa år återkommer
vi. Då räknar vi också med att
utskottet skall hjälpa oss genom påtryckningar,
så att dessa lampor blir ett
sådant tekniskt hjälpmedel som man
kan erhålla gratis.

Den andra motionen är den som fröken
Ljungberg pläderat för. Tyvärr har
utskottsmajoriteten tagit ställning bara
till ett par av de andra motionerna i
detta sammanhang och uttalat att beträffande
dessa Kung], Maj:t bör ta upp
dem till en allvarligare prövning.

Den motion som jag står bakom har
synnerligen många varit med om. Herr
Bergman sade att det är liten skillnad
mellan utskottsmajoritetens och reservanternas
mening, och då menar han
väl också motionärernas, men det iir i
alla fall den skillnaden att utskottsmajoriteten
avstyrker medan reservanterna

framhåller att de vill ge allvarligt eftertryck
i fråga om dessa mycket dyra
hjälpmedel som i dag inte står till buds
när de borde göra det. Vi bestämmer
mycket här i riksdagen som ser mycket
bra ut, men i verkligheten kan en handikappad
sitta utan att få vad han behöver
samtidigt som han blir utsatt för
ett eländigt trassel. Det blir ingenting
av det hela. Man kan säga att vi har beslutat
om saken, men verkligheten ser
annorlunda ut. När det nu finns ett så
påtagligt bevis på att systemet inte fungerar,
trots att människor drömmer om
att få ett verkligt hjälpmedel, irriteras
vederbörande mer än om de inte hade
en aning om att de kan erbjudas ett
hjälpmedel. Vi skulle kunna ge de här
motionerna det stöd som ligger i att vi
röstar för reservationen. Kungl. Maj:t
mister ingenting av sin prestige om
Kungl. Maj:t får detta mycket bestämda
uttalande från riksdagen. Här är det
inte fråga om man är borgerlig eller socialdemokrat.
År man engagerad beror
det mest på att man haft förmånen, jag
skulle nästan vilja säga lyckan, att få
delta i detta arbete och se vad som
verkligen kan göras med ett beslut.

Trots att det här gäller en borgerlig
reservation — jag använder orden
»trots att» eftersom jag ju själv är socialdemokrat
— har de motioner på vilka
den bygger intresserade från alla
partier, och därför vore det lyckligt om
kammaren biföll reservationen och därmed
gav socialministern det stöd han
kan behöva för att få ytterligare fart
på denna fråga. Det skulle vara till gagn
för samtliga partier och naturligtvis
inte minst för de handikappade själva,
som då kunde känna att vi tar deras
frågor på allvar. Hittills har det ju varit
rätt mycket trassel.

Herr talman! .lag yrkar bifall till den
reservation som finns fogad vid punkten
37 i statsutskottets förevarande utlåtande.

I detta anförande instämde herr Lindkrist
(s).

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det förhållandet att
ingen har bevärdigat fru Erikssons i
Stockholm motion med någon reservation
sammanhänger med en enkel, saklig
värdering. Motionärernas förslag är
nämligen inte att statsbidrag skall utgå
till ett hjälpmedel för handikappade
utan till viss behandlingsapparatur, och
som det står i utskottets utlåtande ankommer
det på sjukvårdens huvudmän
att svara för sådana saker. Det är den
bedömningen som har legat till grund
för utskottets ställningstagande, och
det har väl också varit orsaken till att
ingen har knutit någon reservation till
fru Erikssons i Stockholm motion. Här
är det alltså inte fråga om något ställningstagande
till behovet i och för sig
utan till anslagets karaktär.

Herr Eriksson i Arvika och andra
talare har diskuterat huruvida det i
den tidigare berörda frågan rått några
delade uppfattningar eller inte. På
den punkten har jag bara sagt att skillnaderna
i uppfattning är små.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Både på forskningens
område och när det gäller utvecklingen
av tekniska hjälpmedel för handikappade
har det gjorts mycket; det har jag
kunnat konstatera som ordförande i en
handikappförening, där man är mycket
glad över den utveckling som skett.
Men man finner också att det jämsides
med denna utveckling finns en uppsjö
på uppslag för att förbättra de handikappades
situation.

Under punkten 37, angående bidrag
till vissa hjälpmedel för handikappade,
har utskottsmajoriteten avstyrkt ett antal
motioner vilka utmynnar i krav på
ökade möjligheter för handikappade
att erhålla tekniska hjälpmedel. De
handikappades rätt till en så god anpassning
som möjligt till samhället med
avseende på boendemöjligheter, arbetsmöjligheter
etc. torde väl vid det här
laget dess bättre vara allmänt erkänt.

De handikappades möjligheter att leva
under förhållanden motsvarande vad
som gäller för dem som har den stora
förmånen att vara befriade från handikapp
torde vara beroende av tillgången
till riktiga tekniska hjälpmedel. Det är
samhällets oavvisliga skyldighet att se
till att dessa möjligheter finns.

Statsutskottet har på denna punkt i
sitt utlåtande hänvisat till pågående utredning
och har med anledning därav
yrkat avslag på motionerna. Med hänsyn
till att ett utredningsarbete oftast
drar långt ut på tiden föreligger risk
för att tillgodoseendet av de handikappades
berättigade behov av tekniska
hjälpmedel försenas. Jag kan inte underlåta
att säga att det skulle vara en
skam för vårt land, om vi inte skapade
möjligheter för dessa människor att så
långt möjligt också i verklig mening
vara människor.

I reservationen 12 hemställes om att
utskottets utlåtande skall inskjutas att
Kungl. Maj:t till riksdagen snarast bör
framlägga förslag om sådana ändringar
som yrkats i nämnda motioner, vilket
också bör ges Kungl. Maj :t till känna.
Det skulle vara högst egendomligt om
riksdagen inte kunde göra ett sådant
uttalande.

Jag delar helt fru Erikssons i Stockholm
uppfattning att detta inte är någon
partipolitisk fråga. Alla partier har
ju samma uppfattning om saken. Vi
borde kunna göra en gemensam ansträngning
och manifestera vår vilja
att åstadkomma en snabb utveckling
när det gäller tekniska hjälpmedel för
de handikappade.

Med anledning av ärendets stora vikt
och innebörd vädjar jag till kammaren
alt rösta för reservationen 12 vid
punkt 37 i statsutskottets utlåtande
nr 5.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Som huvudmotionär i
den fråga som gäller de dyrbara tekniska
hjälpmedlen för handikappade

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Nr 13

Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade

vill jag också säga några ord.

Alla torde vara överens om principen
att de handikappade genom medverkan
från det allmänna — och inte
minst genom vår medverkan här i riksdagen
— så långt som det över huvud
taget är möjligt skall få hjälp att leva
ett liv som nära överensstämmer med
friska människors. Jag tror inte heller
att någon hesiterar för de kostnader
som blir en direkt följd av att man går
efter den principen. Det är här inte i
första hand kostnaderna det är fråga
om, ulan det gäller en omfördelning av
eif anslag som finns. Man vill ha en sådan
handläggning av ärendena att de
människor, åt vilka ordineras sådana
här hjälpmedel, skall kunna få dem i
rimlig tid och betydligt snabbare än för
närvarande. De skall inte behöva vänta
på att få av läkare ordinerade hjälpmedel
mer än 30 veckor efter ordinationen.
För övrigt tar det i allmänhet
över ett år från det man först börjat
ansöka om ett hjälpmedel tills man
slutligen får det. Det är närmast
omänskligt att det skall vara så. Det
borde från alla synpunkter vara rationellt
att den läkare, som ordinerar
vederbörande handikappad detta hjälpmedel,
har möjlighet att omedelbart
lämna ut hjälpmedlet, i första hand
för klinisk prövning under en kortare
tid. Visar det sig att hjälpmedlet passar
för den handikappade, kan läkaren
definitivt ordinera det. Sedan kan ju
ärendet gå vidare i socialstyrelsen, ty
det är framför allt där som ärendet tar
mycket lång tid, och man får så småningom
ett slutgiltigt beslut. Det viktiga
är ju ändå alt patienten får sitt
hjälpmedel i rimlig tid.

Förslaget innebär att ärendena i fråga
om utlämnande av hjälpmedel handläggs
på samma sätt som nu sker beträffande
andra, inte särskilt dyrbara
hjälpmedel. I praktiken går för övrigt
98 procent av anslaget till dessa hjälpmedel,
och det är bara 2 procent som

går till särskilt dyrbara hjälpmedel.

Om den nuvarande handläggningen
skulle läggas om på det sätt som föreslås
i motionen, innebär det givetvis
att det måste finnas ett buffertlager av
t. ex. eldrivna rullstolar för att läkaren
direkt skall kunna lämna ut dem till
patienten. Detta innebär i sin tur att
en viss del av anslaget måste tas i anspråk
för anskaffning av ett sådant
buffertlager. 1 motionen har föreslagits
att 10 procent av anslaget skall användas
för detta ändamål. Fn sådan ordning
skulle ju också innebära mycket
väsentliga fördelar. Den skulle förenkla
marknadsföringen och möjliggöra
att dessa hjälpmedel tillverkades i serier
på ett helt annat sätt än nu är fallet.
Detta skulle alltså medföra att
hjälpmedlen blev betydligt billigare än
för närvarande är fallet.

Jag tycker således att det föreligger
myckel starka skäl för ett bifall till reservationen.
Även om utskottets talesman
säger att det inte råder så stor
skillnad i detta avseende, innebär ett
bifall till reservationen ett klart ställningstagande
av riksdagen att departementschefen
så snart som möjligt skall
föreslå en lösning i motionens syfte.
Det starkaste skälet är väl givetvis det
rent humanitära.

Jag har direkt och indirekt haft kontakt
med många handikappade, som fått
sådana här elektriskt drivna rullstolar,
och därvid fått klart för mig vilken
oerhörd lättnad det innebär för dessa
människor att få ett sådant här hjälpmedel.
Deras självförtroende har ökat,
och deras kontaktmöjligheter med samhället
och med andra människor har i
allra högsta grad underlättats. Det har
blivit ett helt nytt liv för dem, och då
är det verkligen värt — tycker jag —
att riksdagen bidrar till att dessa människor
så snart som möjligt kan få dylika
hjälpmedel. Jag vill därför, i likhet
med vad fru Eriksson i Stockholm
nyss gjorde, varmt vädja till kamma -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 fm.

Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade

rens ledamöter att i det här fallet stödja
reservationen, som jag själv yrkar
bifall till.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
12; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Ljungberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 37
mom. 3 i utskottets utlåtande nr 5, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 12 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 94 ja
och 98 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
12 av herr Bohman in. fl.

Mom. i

Utskottets hemställan bifölls.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående punkter i förevarande
utlåtande samt behandlingen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.09.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 1 april 1970 em.

Nr 13

Onsdagen den 1 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1970/71 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte
motioner, nu koinme att fortsättas.

Punkterna 38 och 39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40

Bidrag till driften av särskolor m. m.

Sedan punkten föredragits anförde

Herr LARSSON i öskevik (ep):

Herr talman! Under punkten 40 i utlåtande
nr 5 har statsutskottet behandlat
fyrpartimotioner vari hemställts om
utarbetande av ändrade bestämmelser
om statsbidrag till omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda.

Den nya omsorgslagen, som trädde
i kraft 1968, har med de tillämpningsregler
som åtföljde den inneburit en
mycket hård satsning på detta speciella
vårdområde. Vi motionärer har inte
kritiserat de intentioner till upprustning
av ett vårdområde som 1968 års
omsorgslag var ett uttryck för. Givetvis
är en förbättring av villkoren för

undervisning och vård av psykiskt utvecklingsstörda
angelägen, och en sådan
utveckling var också påbörjad inom
landstingen långt före 1968. Motionerna
är snarast ett uttryck för den
oro som ansvariga förtroendevalda inom
landstingen oavsett partifärg känner
för de ekonomiska följderna av riksdagens
beslut. Enligt uppgifter från mitt
eget läns landsting har dess nettoutgifter
för omsorgsstyrelsens verksamhetsområde
ökat från 4,7 miljoner kronor
år 1965 till nära 14 miljoner kronor
år 1969. Utvecklingen torde vara ungefär
likartad i alla landstingsområden.
Alla ansvariga vet också att kostnaderna
kommer att stiga ytterligare.

Statsutskottet avstyrker bifall till motionerna
med motiveringen att en översyn
kommer att göras av reglerna om
statsbidrag till särskoleverksamheten.
Denna översyn är givetvis av värde,
men inte heller med en eventuell förbättring
av statsbidragen till särskoleverksamheten
löser man kostnadsproblematiken
för omsorgsområdet i stort.
Särskoledelen av omsorgsverksamheten
är inte den mest kostnadskrävande. Det
är på vårdsidan kostnaderna ökar mest,
och .särskilt öppenvårdens kostnader
kommer att öka mycket starkt när omsorgslagens
intentioner om individuell
vård och träning skall till fullo genomföras
i praktiken.

Vården av psykiskt utvecklingsstörda
har ju som målsättning att den utvecklingsstörde
så långt individens handikapp
tillåter skall beredas möjlighet
att leva ett normalt liv. Detta förutsätter
ett tidigt omhändertagande med
igångsättning av olika inlärningsaktiviteter
gällande personlig hygien, dagliga
bestyr, talträning, rörelsegymnas -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 em.

Bidrag till De handikappades riksförbund

tik m. in. Denna träning måste i många
fall oavbrutet fortsätta för att inte tidigare
uppnådda resultat skall spolieras.
Medvetandet om dessa speciella
förhållanden var säkerligen orsaken till
att utredningen angående omsorger om
psykiskt utvecklingshämmade föreslog
utökade statsbidrag till omsorgsverksamheten,
ett förslag som i denna del
inte godtogs av regeringen. Samma insikt
i problemen kännetecknade också
andra lagutskottets år 1967 av riksdagen
godkända utlåtande, vari framhölls
att det fanns fog för en översyn
av statsbidragsbestämmelserna beträffande
personalkostnader inom omsorgsomrfidet,
vilket gavs Kungl. Maj:t till
känna genom skrivelse.

Av det sagda framgår att jag anser
att utskottet tagit alltför lätt på denna
för landstingens ekonomi synnerligen
betydelsefulla fråga. Jag har inte nu
för avsikt, herr talman, att yrka bifall
till motionerna 1:205 och 11:232. Mot
ett enigt statsutskott torde vi kämpa förgäves,
men jag hoppas givetvis att
Kungl. Maj:t vid översynen av statsbidragsbestämmelserna
beträffande särskolesektorn
även skall beakta de starkt
stegrade kostnaderna på vårdsidan i
omsorgsverksamheten för psykiskt utvecklingsstörda.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten il

Bidrag till De handikappades
riksförbund

Kungl. Maj:t hade (punkten K 10,
s. 202—203) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till De handikappades riksför-*
bund för budgetåret 1970/71 anvisa ett
anslag av 450 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat de likalydande motionerna
1:655 av fru Hamrin-Thorell m. fl. och
II: 7i9 av fru Frsenkel m. fl. i vad av -

såge i motionerna gjord hemställan att
riksdagen måtte besluta att till Bidrag
till De handikappades riksförbund under
socialhuvudtiteln anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag med
200 000 kr. förhöjt anslag av 650 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 655 och II: 749, de nämnda
motionerna såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till De handikappades riksförbund
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett anslag av 450 000 kr.

Reservationen hade avgivits

13. beträffande medelsanvisningen
av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Wikström, Mundebo och Westberg
i Ljusdal (samtliga fp), som ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna I: 655 och II: 749, de nämnda
motionerna såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till De handikappades riksförbund
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett anslag av 650 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fru FR/ENKEL (fp):

Herr talman! Jag tror att vi samtliga
i denna kammare är överens om att de
handikappades olika intresseorganisationer
är av den allra största betydelse.
Föreningarna är ju opinionsbildande.
De ger information och service åt sina
medlemmar. De skapar för de handikappade
kontakter med yttervärlden
och bidrar på det sättet till att motverka
isolering.

Till somliga handikappsorganisationer
utgår statligt stöd och till andra
inte. De senare får klara sig på anslag
från kommuner och landsting eller med
hjälp av frivilliga insatser. Någon verkligt
klar överblick av principerna för
det statliga stödet till dessa handikapporganisationer
är svårt att få fram. Man

Onsdagen den 1 april 1970 em.

Nr 13

kan liksom oara konstatera, att en del
som t. ex. FUB — Riksförbundet för
utvecklingsstörda — och MS — Riksföreningen
för multipelskleros — inte får
statligt stöd medan andra föreningar
får. Enligt min mening borde en bättre
redovisning lämnas för att möjliggöra
en rättvisare bedömning av vilka organisationer,
som bör komma i åtnjutande
av det statliga stödet.

De handikappades riksförbund intar
dock enligt min mening en särställning
bland intresseorganisationerna genom
sin breda verksamhet ibland olika slag
av rörelsehindrade. Verksamheten omfattar
rekreationshem och regional konsulentverksamhet.
Organisationen anger
sitt medelsbehov för budgetåret till
1 446 000 kronor, varav departementschefen
endast tillstyrker 450 000 kronor.
I motion 749 i denna kammare begär
vi en uppräkning av anslaget med
200 000 kronor. Vi är alldeles medvetna
om att även detta är mycket otillfredsställande,
men det är i alla fall
en liten höjning som inte tar alltför
djupt i budgeten.

Med dessa ord, herr talman, yrkar
jag bifall till reservationen 13 vid punkten
41.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det är naturligtvis så
som fru Fraenkel säger, att alla i den
här kammaren — även de som inte är
i plenisalen just nu — har den meningen
alt den organisation det nu gäller
är av allra största betydelse. Ett uttryck
för det är också att regeringen
för innevarande år föreslog en höjning
med 50 000 kronor mot året dessförinnan.
För kommande år föreslås en
ökning med 100 000 kronor, och det
är ett sätt att visa uppskattning för en
organisations verksamhet.

.lag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan,
som alltså innebär en uppräkning av
anslaget med 100 000 kronor.

Härmed var överläggningen slutad.

Bidrag till Hörselfrämjandets riksförbund

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
13; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Fraenkel begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
41 i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
13 av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Fraenkel begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 146 ja och 40 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 42

Bidrag till Hörselfrämjandets
riksförbund

Kungl. Maj:t hade (punkten K 11, s.
203—204) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till Hörselfrämjandets riksförbund
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
anslag av 485 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat de likalydande motionerna
i: 655 av fru Hamrin-Thorell in. fl. och
II: 749 av fru Frsenkel in. fl. i vad av -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 em.

Bidrag till Hörselfrämjandets riksförbund

såge i motionerna gjord hemställan att
riksdagen måtte besluta att till Bidrag
till Hörselfrämjandets riksförbund under
socialhuvudtiteln anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag med
200 000 kr. förhöjt anslag av 685 000 kr.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:655 och 11:749, de
nämnda motionerna såvitt nu var i fråga.
till Bidrag till Hörselfrämjandets
riksförbund för budgetåret 1970/71 anvisa
ett anslag av 485 000 kr.

Reservation hade avgivits

14. beträffande medelsanvisningen
av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Wikström, Mundebo och Westberg
i Ljusdal (samtliga fp), som ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna I: 655 och II: 749, de nämnda
motionerna såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till Hörselfrämjandets riksförbund
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett anslag av 685 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fru FR/ENKEL (fp):

Herr talman! I motion II: 749 har vi
också begärt en uppräkning med
200 000 kronor av statsanslaget till Hörselfrämjandets
riksförbund. Detta hade
begärt en anslagsökning på 445 000
kronor — departementschefen föreslår
endast en ökning med 65 000 kronor.
Vi motionärer anser att Hörselfrämjandet
bedriver en så betydande kursverksamhet
för vuxna hörselskadade att de
väl kan behöva dessa 200 000 kr.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till reservation 14 vid punkt 42.

I detta anförande instämde herr
Börjesson i Falköping (ep).

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Av utskottets utlåtande
framgår att Kungl. Maj:ts förslag innebär
att riksförbundet får 240 000 kronor
av begärda 250 000 för anordnande
av pedagogiska kurser för vuxna hörselskadade
samt 45 000 kronor — exakt
samma belopp som förbundet har
begärt — för sin kursverksamhet bland
föräldrar till hörselskadade barn. Vidare
har anslaget till riksförbundets centralbyrå
räknats upp med 35 000 kronor.
Totalt ökas alltså anslaget med
65 000 kronor i förhållande till anslaget
under innevarande budgetår.

Utskottsmajoriteten har således godtagit
Kungl. Maj:ts förslag, och jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 14;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Frsenkel begärde emellertid
votering, i anledning varav efter gi-*
ven varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 42
i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
14 av herr Axel Andersson
m. fl.

Onsdagen den 1 april 1970 em.

Nr 13

Arbetarskyddsstyrelsen — Arbetsmedicinska institutet

tid rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 151 ja och 33 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 43

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 44

Arbetarskyddsstyrelsen

Sedan punkten föredragits anförde

Herr HÄLL (s):

Herr talman! Jag bryter säkert mot
någon av de oskrivna lagarna här i
huset när jag går upp och talar för en
motion som har fått en så välvillig behandling
i utskottet. Att jag gör det
vid denna sena timme är ingen förmildrande
omständighet, men jag hoppas
att straffet skall bli lindrigare när jag
nu erkänner på en gång.

Jag vill understryka min glädje över
att motionen har fått en så välvillig behandling.
Det finns många underjordsarbetare
som hyser stark oro för situationen
för arbetare under jord. Man
vet nämligen inte särskilt mycket om
hur miljöfaktorerna kommer att påverka
hälsotillståndet i framtiden. Om förslaget
blir verklighet och vi får det
samarbete mellan yrkesinspektionen
och arbetsmedicinska institutet som föreslås
i motionen och som utskottet har
uttalat sig så välvilligt om, är jag övertygad
om att det inte bara är jag som
är glad, utan den dagen kommer åtskilliga
gruvarbetare i landet att hysa
verklig glädje och tacksamhet över att
förslaget har rönt en så välvillig behandling.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 45

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 46

Arbetsmedicinska institutet

Kungl. Maj:t hade (punkten L 3, s.
213—217) föreslagit riksdagen

1. att bemyndiga Kungl. Maj:t att inrätta
en tjänst vid arbetsmedicinska institutet
som byråchef i Ce 1,

2. att till Arbetsmedicinska institutet
för budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 7 800 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat de likalydande motionerna
/: 471 av herr Nyman in. fl. och 11:810
av herr Tobé m. fl., vari bl. a. hemställts
att anslaget till Arbetsmedicinska
institutet uppräknades med ytterligare
500 000 kr. till 8 300 000 kr. för
att möjliggöra utbildning av ett ökat
antal företagsläkare, sköterskor och
skyddsteknisk personal samt forskning
kring arbetsmiljön, innefattande även
kontorsmiljön.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att inrätta en tjänst vid
arbetsmedicinska institutet som byråchef
i Ce 1,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 471 och II: 810, de nämnda
motionerna i vad avsåge medelsanvisningen,
till Arbetsmedicinska institutet
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
förslagsanslag av 7 800 000 kr.,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:471 och 11:810 i vad de ej
behandlats under 2.

Reservation hade avgivits

15. beträffande medelsanvisningen av
herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Wikström, Mundebo och Westberg i
Ljusdal (samtliga fp), som ansett att
utskottet under 2 bort hemställa,

84 Nr 13 Onsdagen den 1

Socialattachéer

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna I: 471 och II: 810, de nämnda
motionerna i vad avsåge medelsanvisningen,
till Arbetsmedicinska institutet
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
förslagsanslag av 8 300 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Några av de mera väsentliga
områdena för samhällets sociala
reformarbete under 1970-talet kommer
att vara arbetsmedicin, yrkeshygien,
företagshälsovård och arbetarskydd.
Kraven på de anställda stiger,
det fordras mer kunskap, större säkerhet
och större snabbhet i arbetet, och
många blir fysiskt och psykiskt slitna
av ett hårt arbete. »Var tionde slås ut»
— så löd en tidningsrubrik för en tid
sedan. Vi måste få bättre företagshälsovård,
bättre arbetarskydd, större anställningstrygghet.

Vi inom folkpartiet har i en reservation
begärt att anslaget till arbetsmedicinska
institutet skall höjas med
ytterligare 500 000 kronor för att man
skall möjliggöra utbildning av flera företagsläkare
och sköterskor och av
skyddsteknisk personal samt forskning
kring arbetsmiljö. Det finns goda skäl
för att bifalla det förslaget.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen 15 vid punkten 46.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! En del reservationer
är sådana att man förvånar sig över
att de har kommit till. Reservanterna
måste inte bara ha ansträngt sig utan
nästan ha överansträngt sig för att finna
en anledning till att reservera sig.

Som utskottet har anfört i sitt yttrande
har Kungl. Maj:t uppdragit åt
arbetsmedicinska institutet att i samråd
med socialstyrelsen verkställa utredning
om utbildningen i företagshäl -

april 1970 em.

sovård och därmed sammanhängande
frågor. I reservationen föreslås att institutet
tills vidare skall få ett visst belopp
till sitt förfogande för att snabbt
kunna fylla ett akut behov av utbildning
av läkare m. m.

Utredningsarbete pågår alltså för närvarande,
och det skall vara slutfört före
utgången av april i år. Det dröjer således
bara högst en månad tills resultatet
är klart och man vet vilken
ställning man skall ta till utbildningens
uppläggning i framtiden. Att nu
kräva att institutet skall sätta i gång
en snabbutbildning, kanske från helt
andra utgångspunkter än utredningen
kan komma fram till, är väl ganska meningslöst.
Jag vill därför, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 15
av herr Axel Andersson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 47

Socialattachéer

Sedan punkten föredragits anförde

Fru LEWÉN-ELIASSON (s);

Herr talman! Vårt lands utrikesrepresentation
byggs ut kontinuerligt och
anpassas till nya krav. Man tar sikte på
att få til! stånd en allsidig bevakning
av de svenska intressena och att inhämta
informationer utifrån på olika
områden. Bland uppgifterna för ut -

Onsdagen den 1 april 1970 em.

Nr 13

landsrepresentationen ingår också att
sprida kunskaper om Sverige och svenska
förhållanden. Områden som särskilt
har intresserat utlänningar och gett
goodwill för Sverige är svensk arbetsmarknadspolitik
och socialpolitik. Löntagarorganisationernas
verksamhet och
förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare
ingår i den del av den .svenska
samhällsbilden som lockar fram frågor
och informationskrav i olika delar
av världen.

För utbyte av erfarenheter bl. a. på
dessa områden har socialattachétjiinsterna
kommit till. Sådana finns nu i
Washington för att täcka USA och Canada,
i London för att täcka Storbritannien
och Irland samt i Bryssel framför
allt med anknytning till EEC-området.
Enligt årets statsverksproposition
inrättas dessutom en ny sådan befattning
i Bonn.

I motionerna 1:683 och 11:781 har
vi några socialdemokrater yrkat på att
förslag snarast skall framläggas om inrättande
av en socialattachébefattning
även i Tokyo med Japan och Sydostasien
som bevakningsområde.

Utskottet hänvisar i sitt avslagsyrkande
på motionerna till att i årets statsverksproposition
föreslås inrättande av
en tjänst som ekonomisk attaché i Tokyo,
vars innehavare man tänkt sig
skall följa utvecklingen också på arbetsmarknaden
och inom socialpolitiken
i Japan. Detta låter bestickande.

Det är klart att det finns ett samband
mellan de här bevakningsområdena
som man har tänkt sig för denne man.
Vi anser emellertid att man kan hävda
att det blir svårt för en person, som
skall ha sin huvudinriktning på den
kommersiella sektorn, att samtidigt förmå
täcka det område som eu socialattaché
främst är inriktad på och skulle
bevaka bättre. Det kan för övrigt nämnas
att i Bryssel, vid EEC, har man funnit
anledning att placera såviil en ekonomisk
attaché som en socialattaché.
Det är alltså inte något unikt arrange -

Socialattachéer

mang som motionärerna föreslår.

Jag har redan nämnt det intresse
man utifrån visar för de svenska löntagarorganisationerna.
Som bevis för det
vill jag påpeka att under förra året
mottog LO inte mindre än ett tiotal japanska
studiedelegationer som kom till
Sverige för att detalj granska hur vi löser
problemen. En förmedling av de
här kunskaperna kan naturligtvis behöva
effektiviseras och vi ser arrangemanget
med en social attaché som ett
led i den utvecklingen. Det kan naturligtvis
allra bäst ske just genom att man
utnyttjar personer med särskilda kunskaper
på det här området. Till socialattachébefattningarna
har det också visat
sig möjligt att rekrytera kvalificerade
företrädare för den svenska fackföreningsrörelsen.
Då kan man — och
det är en inte så oväsentlig sak detta
— tillföra UD personer med en erfarenhetsbakgrund,
som är annorlunda
än den diplomatfolk i regel har. Vi motionärer
tror att detta i sig representerar
ett värde.

Till sist vill jag säga att det är betydelsefullt
att vi i de världsdelar, där vi
har u-länderna och deras speciella problem,
kan följa utvecklingen på så nära
håll som möjligt i fråga om arbetsmarknadsförhållanden
och när det gäller
att hävda löntagarintressena. Även
det talar för att vi snarast möjligt bör få
till stånd en utbyggnad av socialattachéorganisationen
i dessa världsdelar. De
minnesgoda i kammaren kanske kan
erinra sig att vi har diskuterat särskilt
bistånd för att hjälpa fram sådana strävanden
som de nämnda i u-länderna.
Vi har exempelvis till våra investeringsgarantisystem
knutit krav på att man
i dessa länder skall garantera eu fri
fackföreningsrörelse. Alltså finns det
anledning att också följa dessa frågor
där ute.

•lag kan sålunda konstatera att det
finns många goda skäl som talar för
yrkandet i motionen, att en socialattachébefattning
snarast inrättas med

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 era.

Statens bosättningslånefond

Japan och Sydostasien som bevakningsområde.
Utskottet har inte visat motsatsen,
och jag tillåter mig våga utgå
ifrån att regeringen snarast tar initiativ
i denna fråga.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 48 och 49

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50

Statens bosättningslånefond

Kungl. Maj:t hade (punkten IV: 1,
s. 251—252) föreslagit riksdagen att till1
Statens bosättningslånefond för budgetåret
1970/71 anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 72
av herr Helén m. fl. och II: 86 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa att ensamstående
gåves rätt till bosättningslån
på samma villkor som gifta,

dels de likalydande motionerna I: 655
av fru Hamrin-Thorell m. fl. och II: 749
av fru Freenkel m. fl. i vad avsåge i motionerna
gjord hemställan att bestämmelserna
i kungörelsen om statliga bosättningslån
ändrades så att även ensamstående
handikappad gåves möjlighet
att erhålla bosättningslån,

dels de likalydande motionerna I: 658
av herr Högström m. fl. och II: 743 av
fru Dahl m. fl., vari anhållits att riksdagen
beslutade hemställa att Kungl. Maj :t
föranstaltade om översyn och ändring
av bosättningslånekungörelsen med tilllämpningsföreskrifter,
med särskilt beaktande
av i motionerna framförda
synpunkter.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte

a. avslå motionerna 1:72 och 11:86,
1: 655 och II: 749 samt 1: 658 och II: 743,
de fyra sistnämnda i vad avsåge bosättningslån
till vissa ensamstående,

b. i anledning av motionerna 1:658
och II: 743 i vad de ej behandlats under
a som sin mening ge Kungl. Maj :t till
känna vad utskottet anfört,

2. att riksdagen måtte till Statens bosättningslånefond
för budgetåret 1970/
71 anvisa ett investeringsanslag av 1 000
kr.

Reservation hade avgivits

17. beträffande bosättningslån till ensamstående
av herrar Axel Andersson
(fp) och Per Jacobsson (fp), fru Elvg
Olsson (ep) samt herrar Wikström (fp),
Mundebo (fp) och Westberg i Ljusdal
(fp), som ansett att utskottet under 1
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 72 och II: 86 samt I: 655
och II: 749, de två sistnämnda såvitt nu
var i fråga, samt motionerna I: 658 och
II: 743 som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fru FR7ENKEL (fp):

Herr talman! Ännu en gång återkommer
jag till vår motion II: 749 och till
de handikappades situation i dag.

Denna gång är det deras bostadsförhållanden
som bör uppmärksammas.
Undersökningarna visar att många handikappade
ännu bor i för dem mycket
svårarbetade lägenheter, som saknar
tillräckliga hjälpmedel. Ofta bor de
kvar hos sina anförvanter, helt enkelt
därför att de inte har råd att bilda ett
eget hem. På grund av sitt handikapp
vågar de också ofta inte ta steget fullt
ut och ingå äktenskap, och som ensamstående
kan de inte få bosättningslån.

Vissa kommuner som har ekonomiska
möjligheter är faktiskt så generösa

Onsdagen den 1 april 1970 em.

Nr 13

att de ger en handikappad bidrag till
hela bosättningen, medan man i andra
kommuner skänker på frivilligt initiativ
insamlade begagnade möbler och
husgeråd. I dagens läge kan det nog vara
ganska förnedrande för handikappade
att behöva ta emot sådant.

Enligt motionärernas mening bör alltså
reglerna i kungörelsen för de statliga
bostadslånen ändras, så att lån kan
utgå även till ensam handikappad som
bildar eget hem.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till reservationen 17
vid punkten 50.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Vi har haft att behandla
en rad motioner, och utskottet är enigt
om att riksdagen hos Kungl. Maj :t skall
hemställa om en översyn av de nuvarande
bosättningslånereglerna för att
åstadkomma en mindre restriktiv prövning
vid långivningen. Däremot har
utskottsmajoriteten inte övertygats beträffande
motionsförslagen om att bostadslån
skall kunna utgå till ensamstående.
Jag vill fästa uppmärksamheten
på att när riksdagen beslutade om
inrättande av statens bosättningslånefond
var det för att stödja bosättningen
mot bakgrunden av en relativt låg iiktenskapsfrekvens
och en hög äktenskapsålder.
Därmed skulle tidiga äktenskap
kunna främjas. Detta har inte
hindrat att man slopat kraven på giftermål
eller trolovning. De befolkningspolitiska
motiv som låg bakom inrättandet
av lånefonden går ju i och för
sig lika bra ihop med de s. k. samvetsäktenskapen.

Annorlunda blir det om man vidgar
låntagarkretsen till att omfatta även ensamstående.
En sådan omprövning av
bosättningslånen har utskottsmajoriteten
inte varit beredd att tillstyrka.

Vad beträffar den speciella grupp som
i och för sig inte är berörd i reservationen
men som fru Eraenkel nämnde
här, de handikappade, finns det ju spe -

Den allmänna arbetsgivaravgiften

ciella möjligheter för dem att få bisträckning,
kanske inte i den omfattning
som bosättningslånen medger, men
dock med hänsyn tagen till den speciella
utrustning dessa människor är i behov
av när de skall sätta bo.

Med hänvisning till det sagda yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 17
av herr Axel Andersson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 51

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 52

Lades till handlingarna.

§ 2

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtande och memorial:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
beställa viss utrustning till akademiska
sjukhuset i Uppsala, och

nr 42, angående överlämnande till
allmänna beredningsutskottet av två till
statsutskottet hänvisade motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtande och memorial hemställt.

§ 3

Den allmänna arbetsgivaravgiften

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 10, med anledning av motioner
om den allmänna arbetsgivaravgiften.

88 Nr 13 Onsdagen den 1

Den allmänna arbetsgivaravgiften

Utskottet behandlade i detta betänkande
följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:56
av herr Helén m. fl. och 11:66 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., vari hemställts,
såvitt nu var i fråga,

att riksdagen i skrivelse till Ivungl.
Maj:t begärde att 1968 års lokaliseringsutredning
finge i uppdrag att skyndsamt
behandla frågan om ett regionalt
slopande av den särskilda arbetsgivaravgiften; 2)

de likalydande motionerna 1: 153
av herr Karl Pettersson m. fl. samt
II: 924 av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs, vari hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde förslag om sänkning av
arbetsgivaravgiften inom det av 1968
års lokaliseringsutredning i delbetänkandet
»Lokaliserings- och regionalpolitik»
(SOU 1969:49) föreslagna stödområdet;
samt

3) de likalydande motionerna I: 158
av herrar Wikström och Eric Peterson
samt II: 177 av herr Rimås m. fl., vari
hemställts

att riksdagen beslutade att från allmän
arbetsgivaravgift befria fri- och
lågkyrkliga sammanslutningar samt
andra ideella organisationer som för
sin verksamhet i huvudsak vore beroende
av insamlade medel samt att utskottet
utformade erforderlig lagtext.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:56 och 11:66 i vad
de behandlades i detta betänkande,

2) motionerna I: 153 och II: 924 samt

3) motionerna I: 158 och II: 177.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Tistad (fp),Sundin (ep),
Gösta Jacobsson (m), Karl Pettersson
(m), Österdahl (fp), Larsson i Umeå
(fp), Enarsson (m), Sundkvist (ep) och
Josef son i Arrie (ep), vilka ansett att
utskottet under 1 och 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte — med anledning
av motionerna 1:56 och 11:66 samt

april 1970 em.

1:153 och 11:924 — i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära att motionerna
överlämnades till 1968 års lokaliseringsutredning
för beaktande;

2) av herrar Tistad (fp), Gösta Jacobsson
(in), Karl Pettersson (m), Österdahl
(fp), Larsson i Umeå (fp),
Enarsson (in), Sundkvist (ep), och Josef
son i Arrie (ep), vilka ansett att utskottet
under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 158 och II: 177 anta i reservationen
framlagt förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1968:419) om allmän arbetsgivaravgift.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 10 har avgivits två
reservationer, och jag vill här i första
hand något kommentera reservationen
1.

Frågan om med viika medel man
skall kunna komma till rätta med rådande
regionala olikheter vad gäller
sysselsättning, inkomster och levnadsstandard
har under flera år intagit en
framträdande plats i den allmänna debatten.
Utvecklingen med fortgående
vikande sysselsättning inom framför
allt de norra delarna av landet visar
inga påtagliga tecken att upphöra. Ingående
utredningar har gjorts, och förslag
har numera även framlagts om
förstärkning och vidareutveckling av
regionalpolitiken, vilka förslag även innefattar
delvis nya stödformer.

Ett medel, som vi reservanter anser
angeläget att vidare undersöka, är att
regionalt slopa eller sänka den allmänna
arbetsgivaravgiften. Utskottsmajoriteten
hänvisar nu till att lokaliseringsutredningen
inte velat förorda skattepolitiken
som medel för att styra företag
och sysselsättning till vissa speciella
landsdelar och till att en regional skat -

Onsdagen den 1 april 1970 em.

Nr 13

tepolitik är svår att tekniskt genomföra.
Vidare skriver utskottet att en sådan
skattepolitik enligt utredningen är
»omotiverad med hänsyn till de möjligheter
företagen enligt gällande bestämmelser
har att skriva ned varulager och
anläggningstillgångar och att avsätta
medel till investeringsfonder».

Jag vill inte bestrida att det kan finnas
visst fog för ett dylikt resonemang,
men den åtgärd vi reservanter talar för
är av delvis annan art än de skattefrågor
som utskottsmajoriteten åberopar.
Arbetsgivaravgiften är till sin natur en
löneskatt och beräknas sålunda på löneutgiftens
storlek samt utgår även om rörelsen
visar underskott. Ett nedbringande
av arbetsgivaravgiften skulle därför
på annat sätt än egentliga beskattningsåtgärder
påverka lönsamheten i
företaget och bidra till en utjämning
av olikheterna i kostnadsbelastningen
mellan olika regioner. En viss jämförelse
kan här göras med det nu framlagda
förslaget om stöd i form av reducerade
fraktkostnader.

Några praktiska svårigheter att genomföra
reservanternas förslag torde
inte föreligga, då underlaget för arbetsgivaravgiften
är summan av utbetalda
löner, vilket gör att åtgärden är
lätt att avgränsa geografiskt. Den kan
bli ett medel som bidrar till ökad sysselsättning
i områden som är i behov
härav. Trots att vårt förslag som sagt
inte är svårt att praktiskt genomföra
har vi emellertid inte ställt något direkt
yrkande om lagstiftning, utan vi har för
alt få frågan allsidigt belyst begärt att
ifrågavarande motioner överlämnas till
1908 års lokaliseringsutredning för beaktande.

Herr talman! Reservationen 2 kommer
här att behandlas av andra talare,
men jag vill ändå redan nu yrka bifall
till båda reservationerna.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Vid förevarande betänkande
iir fogade två reservationer, bak -

Den allmänna arbetsgivaravgiften

om vilka står de tre oppositionspartierna.
Den första behandlar frågan om
ett regionalt avskaffande av arbetsgivaravgiften.
Detta ärende hör väl närmast
hemma i den lokaliseringsdebatt
som vi lär få i denna kammare när propositionen
i detta ämne skall behandlas.
Bevillningsutskottet har emellertid
brutit ut denna fråga och behandlat den
med förtur, och jag skall därför inte
gå in på spörsmålet om lokaliseringen
i hela dess vidd utan skall begränsa
mig till enbart det område som behandlas
i föreliggande betänkande.

Utskottsmajoriteten hänvisar till tekniska
svårigheter och dessutom till att
det finns andra vägar för konsolidering
av företag än ett avskaffande
av arbetsgivaravgiften. Situationen är
emellertid sådan att det föreligger en
obalans i sysselsättningsavseende, och
det krävs olika åtgärder för att komma
till rätta med detta förhållande. Arbetsgivaravgiften
är ju en kostnad som har
en ganska stor betydelse för företagen,
och det skulle givetvis vara en betydande
lättnad om denna avgift kunde avskaffas
inom de områden där andra lokaliseringsåtgärder
sätts in i stimulerande
syfte.

Vi vet alla hur det är med lönsamheten
i nystartade företag. Det tar sina
år att få upp den, och vi har dessutom
ett konkurrensläge som kan vara ganska
besvärande även för redan etablerade
företag. Borttagandet av arbetsgivaravgiften
skulle innebära en klar stimulans
och skulle med säkerhet locka företag
att etablera sig inom områden där de
skulle slippa denna kostnad.

Nu hänvisar utskottsmajoriteten till
att företagen har stora möjligheter att
konsolidera sig på annat sätt, men det
gäller ju företagsamheten över huvud
taget, oavsett var den finns i landet.
Det gäller således inga speciella regler
inom det stödområde som vi brukar tala
om. Vill man prioritera vissa områden,
måste man naturligtvis ge dem
en särskild förmån, och det går ju knap -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 em.

Den allmänna arbetsgivaravgiften

past att hänvisa till de allmänna villkoren
för företagen vad beträffar avskrivningar,
avsättning till fonder o. s. v.

Vi anser därför att 1968 års lokaliseringsutredning
bör ta npp den här
frågan och undersöka huruvida den av
motionärerna anvisade åtgärden bör ingå
i ett kommande förslag för att stimulera
företagsamhet i det norra stödområdet.
Vi reservanter anser att stimulansåtgärder
fordras inte bara på ett
håll utan på flera. Den här detaljen
skulle säkert främja en etablering i området.

Den andra reservationen till betänkandet
gäller arbetsgivaravgiften för
ideella organisationer. Vi reservanter
har ansett att avgiften borde slopas för
dessa organisationers del. Här gäller det
rent ideell verksamhet utan vinstintresse,
och finansieringen sker enbart med
frivilliga gåvor. Utskottsmajoriteten
hänvisar till svårigheterna att finna normer
som skulle tillgodose rättvisekravet.
En sådan ståndpunkt kan vi givetvis
inte godta, ty den verkar alltför
konstlad. Finns viljan, finns naturligtvis
också möjligheter att tillskapa bestämmelser
som slår på ett rättvist sätt.

Det är obestridligt att denna enprocentiga
löneskatt drabbar orättvist. Vi
accepterar den då det gäller merkantil
verksamhet o. d., men rent ideell
verksamhet, som är byggd på frivilliga
gåvor, tycker vi att det måste vara galet
att skattebelägga. Om viljan funnes,
skulle det — som sagt — gå att rätta
til! förhållandena. Men saknas viljan,
och anser man att vårt förslag inte
medför någon rättvisa, skall man i likhet
med utskottsmajoriteten avstyrka
motionerna. Denna fråga har varit uppe
tidigare i kammaren. Vi vidhåller vår
ståndpunkt att det är fråga om en orättvisa
som borde rättas till.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till de två reservationer
som är fogade till utskottsbetänkande!.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! I det föreliggande betänkandet
från bevillningsutskottet behandlas
den allmänna arbetsgivaravgiften.

I den första till utskottsbetänkandet
fogade reservationen berörs frågan om
att använda den allmänna arbetsgivaravgiften
såsom ett stimulansinstrument
i sysselsättnings- och lokaliseringspolitiken.
Som framgår av reservationen anser
vi reservanter att man bör undersöka
möjligheterna att inom vissa delar
av landet, främst i Norrland, slopa denna
avgift. Utan tvivel skulle det ha en
viss betydelse för att stimulera näringslivet
och för att förbättra sysselsättningsmöjligheterna.
Visserligen har det
i dagarna lämnats en proposition i lokaliseringsfrågor,
men det bör inte förhindra
att också detta förslag om eu
sänkning eller ett slopande av arbetsgivaravgiften
bör övervägas.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen
1, vilket innebär att de föreliggande
motionerna överlämnas till 1968
års lokaliseringsutredning för beaktande.

Den andra fråga som behandlas i detta
utskottsbetänkande var föremål för
riksdagens ställningstagande även förra
året. Redan då påpekades de konsekvenser
som denna löneskatt får för vissa
religiösa och ideella föreningar. I motionerna
nämns bl. a. dess verkningar för
Missionsförbundet och pingströrelsen.
Ett annat utmärkt exempel på avgiftens
orimlighet är dess följder för Lutherska
världsförbundet. Detta förbund driver
ju en omfattande internationell verksamhet,
som bygger på frivilliga bidrag
och gåvor och som har till syfte att
hjälpa där nöden är störst.

Vi talar ofta om nödvändigheten av
att stärka samhörigheten och solidariteten
länder och folk emellan. Det kan
då inte vara riktigt att belasta en rörelse
med sådant syfte som bygger sin
verksamhet på gåvor och bidrag, med

Onsdagen den 1 april 1970 em.

Nr 13

en viss avgift till staten på utbetalda
lönekostnader. Jag är medveten om svårigheterna
att dra gränsen mellan vilka
som skall betala och vilka som inte
skall betala. Jag instämmer emellertid
i herr Larssons i Umeå yttrande att om
viljan finns skall man kunna lösa denna
fråga. Enligt min uppfattning är det
orimligt att kräva en sådan avgift från
organisationer av denna typ. I reservationen
2 yrkas befrielse från avgiftens
erläggande för kyrkliga och andra organisationer
som för sin verksamhet i huvudsak
är beroende av insamlade medel.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
■även till reservationen 2.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! I motionerna I: 158 och
11:177 yrkas att avgiften skall slopas
för vissa ideella stiftelser, i motionerna
1:56 och 11:66 yrkas på ett slopande
eller en sänkning av avgiften inom vissa
regioner och i motionerna I: 153
och II: 924 yrkas att lokaliseringsutredningen
skyndsamt behandlar frågan om
en regional sänkning av avgiften.

Jag skall bara lämna en kort motivering
för utskottets ställningstagande.
Låt mig då börja med det första yrkandet.
Redan förra året hade vi att behandla
samma yrkande. Utskottet erinrade
då om att syftet med arbetsgivaravgiften
var att kompensera staten
för det skattebortfall som mervärdeskatten
medförde genom att näringslivets
investeringar befriades från momsen.
Alla arbetsgivare som har personal anställd
och utger löner eller naturaförmåner
är utan undantag skyldiga att
erlägga denna avgift. Detta gäller även
stat och kommun. Avgiften är alltså
generell.

Om ett skalteobjekt var helt eller delvis
frikallat från att erlägga en statlig
inkomstskatt, kunde detta enligt utskottets
mening inte motivera befrielse från
att erlägga arbetsgivaravgiften. Den har,
som jag sade, ett speciellt syfte och är
generell. Även om man kunde anföra

!)!

Den allmänna arbetsgivaravgiften

skäl för ett slopande av avgiften för
dessa ideella organisationer eller stiftelser,
vore det svårt att finna en norm
för ett undantag som tillgodosåg rättvisekravet
utan att äventyra syftet med
avgiften. Ett undantag skulle också försvåra
tillämpningen av förordningen.
Denna ståndpunkt vidhåller utskottet
och avstyrker motionerna.

Yad beträffar kravet på ett slopande
av avgiften helt eller delvis inom vissa
regioner bör man uppmärksamma lokaliseringsutredningens
inställning till
denna fråga. Utredningen ansåg att
en »regional» skattepolitik är tekniskt
svårgenomförbar men även omotiverad
med hänsyn till de möjligheter som företagen
enligt gällande bestämmelser
har att skriva ned varulager och anläggningstillgångar
och att avsätta medel
till investeringsfonder. Utredningen
har heller inte ansett sig kunna förorda
några bestämmelser om skattefavörer i
samband med nyetablering. Möjligheterna
till avsättning till och användning
av investeringsfonderna tillgodoser de
syften sådana regler kan främja, menade
utredningen. Yad herr Larsson i
Umeå och andra än har framhållit i
denna fråga är väl dessa synpunkter
obestridliga.

Utskottet har tidigare intagit den
ståndpunkten att man inte genom särskilda
skatteförmåner bör gynna företag
som är etablerade på viss ort. De
bör gynnas på annan väg, menar vi.
Nu har vi på riksdagens bord fått pro-,
positionen 84 om transportstöd till näringslivet
i Norrland och propositionen
75 om ett regionalpolitiskt program för
hela landet som innebär en väsentlig
förstärkning av de regionala medlen.
Det är därför naturligt att utskottet instämmer
i lokaliseringsutredningens
synpunkter och avstyrker motionerna.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 em.

Den allmänna arbetsgivaravgiften

Herr talman! Herr Brandt sade att
det inkomstbortfall som staten får genom
att företagen kan lyfta av momsen
skall ersättas av arbetsgivaravgiften.
Det är riktigt. Men jag har svårt
att förstå att de ideella föreningarna
skall tvingas att betala arbetsgivaravgiften,
eftersom de inte kan lyfta av
någon moms då de inte är redovisningsskyldiga.
Jag vore tacksam om herr
Brandt ville förklara den saken.

Herr Brandt åberopar lokaliseringsutredningens
betänkande. Utredningen
är emellertid inte enig på denna punkt;
det finns reservanter som har ansett
att även andra medel för lokaliseringspolitiken
bör tillgripas. Det är obestridligt
att om ett företag får en förmån då
det etablerar sig i ett område dör det
råder sysselsättningssvårigheter, innebär
detta en stimulans för företaget i
fråga. Meningen med lokaliseringsmedlen
är väl att göra områden med mycket
folk och liten sysselsättning attraktiva
för företagen.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att de
ideella stiftelserna inte har möjlighet
att avlyfta arbetsgivaravgifterna. Men
jag förklarade ju klart och tydligt vad
utskottet sade förra året, vilket alltjämt
gäller, nämligen att detta är en generell
avgift som man inte utan konsekvenser
ur rättvisesynpunkt och med
hänsyn till tillämpningssvårigheterna
kan slopa för en speciell grupp. Det är
vår motivering, och den fasthåller vi.

Beträffande skattehjälp till företagens
etablering nämnde jag att det är
utskottets mening att denna bör främjas
på annat sätt. Personligen har jag
den uppfattningen att man så långt
som möjligt skall undvika skatteförmåner
i det avseendet. Jag tror inte att
det i det långa loppet gagnar näringslivet
att man inte får samma grund
för etableringen som under vanliga förhållanden.
Utskottet vidhåller nu liksom
tidigare principen att hjälpen bör

ges på annat sätt. Vi har nu två stora
propositioner som verkligen ger ett
handtag för att åstadkomma en regional
fördelning av näringslivet. Den hjälpen
blir effektivare och bygger på en
stabilare grund än skattefavörer, som
är okontrollerbara.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm

(in):

Herr talman! Den arbetsgivaravgift
som uttas av ideella och kristna organisationer
är enligt mitt sätt att se en
orimlig pålaga. Man straffbeskattar organisationer,
som bedriver sin verksamhet
med frivilligt insamlade redan
beskattade penningmedel. Alla i denna
kammare borde reagera mot detta
förfaringssätt.

I år liksom i fjol har man från borgerligt
håll motionerat om befrielse för
dessa organisationer från erläggandet
av denna arbetsgivaravgift. Socialdemokraterna
i bevillningsutskottet, som är
i majoritet, går även i år emot motionsyrkandet.
Som huvudskäl för sin negativa
inställning anför socialdemokraterna,
liksom herr Brandt gjorde nyss, att
arbetsgivaravgiften är generell.

Det är dock att märka, herr talman,
att finansministern själv har brutit mot
det generella avgiftsuttaget. Undantag
har, såsom utskottet också framhåller,
gjorts för rederinäringen. 1968 motiverade
finansministern sitt förslag om
en reducerad avgift för redarna med
att dessa arbetar under mycket pressade
ekonomiska villkor och att det
därför var nödvändigt med en reducering
av arbetsgivaravgiften. Men när
det gäller ideella och kristna organisationer
hävdar man att det inte skall
göras någon ändring, eftersom avgiften
är generell. Det går inte ihop. Kan
man göra avsteg från reglerna för redarna
kan man säkert göra det för
pastorer, missionärer och andra ulandsarbetare.

Onsdagen den 1

Utskottet understryker också, vilket
herr Brandt var inne på, att staten och
kommunen betalar avgift. Men det är
väl en helt annan sak! Stat och kommun
bedriver inte sin verksamhet med
frivilliga gåvor. När man gör upp en
budget och ser hur mycket pengar man
behöver för att den skall balansera
gör man en uttaxering hos medborgarna.
Det är inte fråga om något frivilligt
givande, det är en nödvändighet men
det ligger på ett helt annat plan.

I och med omläggningen till mervärdeskatt
har den olyckliga situationen
uppstått att medan skatten på näringslivets
investeringar tagits bort, vilket
var nödvändigt, har de kristna och
ideella organisationerna fått en väsentlig
ökning av sin skattebörda. Det var
väl ändå inte meningen med denna reform.
Men när regeringen och socialdemokraterna
gör ett fel så vill man
aldrig erkänna det utan framhärdar i
sina ståndpunkter.

Arbetsgivaravgiften gäller i runt tal
1 miljon kronor för frikyrkosamfunden.
Det är inte mycket pengar för
finansministern, som tänker och resonerar
mest i miljarder, men för alla
dem som är engagerade i bl. a. ideella
och kristna verksamheter är det mycket
pengar.

Jag tror, herr talman, att man bör
fråga sig var det är för slags människor
som trots redan hårt ansträngd ekonomi
skall inleverera denna miljon till
staten. Är det s. k. kapitalister, förmögna
människor? Nej, det är till allra
största delen människor som kan hänföras
till gruppen låginkomsttagare. Det
är sparsamma, skötsamma människor
som sällan eller aldrig ligger samhället
till last. Dessa, som av redan beskattade
inkomster offrar sina besparingar,
skall alltså straffbeskattas.

Var och varannan dag hör man i den
politiska debatten ordet jämlikhet. Socialdemokraterna
kommer också att ha
det ordet med i årets valrörelse. Men
samtidigt som man flaggar med detta

april 1970 em. Nr 13 93

Den allmänna arbetsgivaravgiften

värdeladdade ord tvingar man på den
låginkomstgrupp, som finns inom de
kristna organisationerna, en arbetsgivaravgift
utan tidigare motsvarighet.
Jag vet inte om man vill att dessa organisationer
skall minska sin verksamhet
eller om man tycker att frågan är
bagatellartad. Men låt mig understryka
att frågan gäller hundratusentals människor
utanför detta hus, vilka anser
att de borde få en mera gynnsam behandling
från statens sida.

Av erfarenhet vet jag hur motparten
brukar agumentera när denna och
liknande frågor är uppe till behandling:
man hävdar med en viss indignation att
de ideella och kristna organisationerna
inte skall ha några förmåner framför
andra medborgargrupper. Det är inte
heller det man begär; man hävdar bara
att man inte bör bli orättvist behandlad.
Kollektskatten framstår för många folkrörelser
som orättvis — den saken går
inte att resonera bort.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 2.

I detta anförande instämde herr
Åkerlind (m).

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill fråga herr Fridolfsson
i Stockholm om han inte tror,
att för den händelse bevillningsutskottet
skulle tillstyrka detta förslag andra
organisationer med samma styrka eller
— från deras egen synpunkt med
ännu större styrka — skulle framföra
krav på slopande av denna arbetsgivaravgift.
Bevillningsutskottet kan aldrig
komma ifrån detta problem. Är denna
avgift generell, så äir den också rättvis;
den drabbar alla lika. Men så snart
man gör undantag, uppstår detta problem.

Det gäller här inte en avgift för personer,
som bedriver ideell verksamhet
inom en organisation, utan det giiller
den riirelse som de ideella stiftelserna
och organisationerna bedriver och diir -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 em.

Den allmänna arbetsgivaravgiften

vid betalar ut löner. Då tillämpas samma
principer som för alla andra.

Till sist vill jag gärna understryka
— jag har sagt det tidigare, och det
gäller även här — att om de ideella organisationerna
inte klarar sig utan behöver
hjälp, så bör man ge den hjälpen
anslagsvägen och inte genom att
göra avkall på skatteprinciperna. Vi
som sitter i bevillningsutskottet måste
hålla hårt på att dessa principer följs.
Går man den andra vägen kan man se
till att hjälpen kommer de organisationer
till del som verkligen behöver
den. Man har då en helt annan kontroll
än om man ger hjälpen via skattesystemet.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (m)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt hänvisade
till att andra organisationer måhända
skulle kunna tänkas begära samma befrielse.
Låt mig ställa frågan: Kan herr
Brandt ge kammaren någon uppgift om
vilka organisationer som är lika väsentliga
ur samhällets synpunkt som ideella,
humanitära och kristna organisationer?

Den andra fråga jag vill ställa till
herr Brandt är: Har de aktuella organisationerna
fått det bättre eller sämre
efter skatteomläggningen eller råder det
status quo? Jag hävdar med bestämdhet
att de har fått det sämre, och det är det
som är felet med skatteomläggningen.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Det är med anledning
av motionen nr 177 i denna kammare,
som följs upp av reservation 2, som jag
vill säga några ord. I motionen föreslås
att vissa ideella organisationer skall befrias
från arbetsgivaravgift.

När man läser utskottsbetänkande!
och när man lyssnar till herr Brandt
kan man få den uppfattningen, att detta
i första hand är en skatteteknisk fråga.
Utskottet säger att avgiften är av gene -

rell natur och att det därför skulle varasvårt
att göra undantag. Man glömmer
emellertid en sak i detta sammanhang,
nämligen motiveringen till att arbetsgivaravgiften
infördes. Har man den
klar för sig, förstår man hur orimligt
det är att avgiften skall drabba ideella
organisationer som inte har någon kommersiell
verksamhet.

Man måste ha klart för sig att arbetsgivaravgiften
är att betrakta som eu
löneskatt. Att så är förhållandet har ju
också herr Brandt klart och tydligt
deklarerat. Som här har sagts drabbas
kyrkliga samfund och andra ideella organisationer
hårt av denna skatt. Detta
blir alltså i första hand en principfråga
och inte en skatteteknisk fråga.

Skall gåvor till ideella organisationer
och fromma stiftelser beskattas? Enligt
min och reservanternas mening skall
någon beskattning inte förekomma i
dessa fall. Den uppfattningen har också
nyligen fått stöd i den kapitalskatteproposition
som finansministern lade fram
före påsk i vilken proposition han gick
ifrån den socialdemokratiska majoritetens
i kapitalskatteberedningen uppfattning
som innebar att gåvor till ideella
organisationer, som förut hade varit befriade
från skatt, skulle beläggas med
skatt. I anledning härav skyndade man
upp till finansministern — man hade
väl lyssnat till rörelsens röst — och
klargjorde för honom att det inte var
riktigt att lägga skatt på gåvor till ideella
organisationer och fromma stiftelser.
Finansministern gick också ifrån
kapitalskatteberedningens förslag i det
stycket, och det var bra. Därmed är det
alltså klart utsagt att principen att gåvor
till ideella organisationer och kristna
samfund skall beskattas inte är riktig.
Då har man också anledning att efterlysa
konsekvensen. Det är här egentligen
fråga om samma sak, det är bara
skillnad i utformningen. Denna löneskatt,
som ideella organisationer får betala,
får betalas av mottagaren av gåvorna.
I kapitalskatteberedningens för -

Onsdagen den 1

slag var det meningen att givaren skulle
betala skatten. Det är en teknisk skillnad,
men i princip samma sak. Man
har alltså som sagt anledning att fordra
en viss konsekvens. För dem som förut
hållit på att gåvor till ideella organisationer
skall beskattas — för dem finns
det anledning att tänka om och i dag
stödja reservationen.

Det är också lämpligt att i dag göra
det från en annan synpunkt. Redan nu
är arbetsgivaravgiften betungande för
samfund och ideella organisationer.
Men som inkomstpost i statskassan betyder
den ju platt ingenting. Men ser
man framåt vet man att lönerna kommer
att stiga, och troligen kommer
också arbetsgivaravgiften att stiga. Det
finns ingenting som säger att den icke
kommer att höjas någon gång. Organisationerna
kommer att pressas ändå
hårdare, och om man inte lyckas öka
insamlingarna i takt med avgiftsstegringen
får man begränsa sin verksamhet.
Staten får naturligtvis in högre belopp,
och då blir det också svårare att
avhända sig inkomstkällan. Ur den synpunkten
är det lättare att bryta den
onda cirkeln nu, innan den gått för
länge i sina varv.

Men, herr talman, det är i första hand
därför att arbetsgivaravgiften för kristna
samfund och humanitära organisationer
är principiellt felaktig och oacceptabel
som jag yrkar bifall till reservation
nr 2.

I detta anförande instämde herrar
Hgltander, Åberg, Löfgren, Nelander,
Jonsson i Mora och Sellgren (samtliga
fp).

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Det är herr Brandts
mycket bestämda avståndstagande från
användande av generellt verkande medel
för att öka sysselsättningen i det s. k.
stödområdet som gör att jag tar till
orda.

Det måste finnas många ledamöter,

april 1970 em. Nr 13 9»

Den allmänna arbetsgivaravgiften

inte bara borgerliga, som anser det vara
en olämplig form av beskattning att ta
ut arbetsgivaravgift i ett område med
stor arbetslöshet. Det bör därför vara
möjligt att ta bort en sådan beskattning
just i dessa bygder. Det måste vara angeläget
att se till att vi i de områden
där vi vill öka sysselsättningen får ett
mera näringsvänligt och företagsvänligt
klimat, som ger både statliga och enskilda
företag större möjligheter att
driva en lönsam verksamhet.

För min del är jag helt övertygad om
att ett borttagande av arbetsgivaravgiften
i de hårt arbetslöshetsdrabbade bygderna
skulle vara en insats som skulle
främja den sysselsättning som alla säger
sig vilja öka.

Herr talman! .lag yrkar bifall till reservation
1.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Det är inte svårt att
hålla med dem som säger att arbetsgivaravgiften
delvis drabbar fel kategorier.
Det var ju inte meningen att den
skulle drabba ideella och kristna organisationer
utan de kommersiella företagen.
Jag har väl lekt med tanken att
komma till rätta med det genom att införa
undantag. Första gången bevillningsutskottet
behandlade motioner i
detta ärende var man dock enig om att
det var besvärligt att göra undantag,
men sedan har det blivit mera politiskt
sprängstoff och då har det kanske blivit
lättare att dela upp sig.

Herr Rimås jämförde med kapitalbeskattningen.
Var och en kan förstå att
det är lättare att skära av ett sådant
område där det gäller ett mera begränsat
fält.

Om det är svårt att dra en bestämd
gräns i fråga om arbetsgivaravgift kring
de organisationer som skall undantas,
får man gå den andra vägen och i stället
lämna ett bidrag. Det kan sägas att
detta iir att ge med den ena handen och
ta med den andra, men ibland är det
lättare att komma fram på en sådan väg.

Nr 13

Onsdagen den 1

Den allmänna arbetsgivaravgiften

De flesta organisationer i detta land
får statsbidrag. När de söker statsbidrag
räknar de med arbetsgivaravgiften som
en utgift, och jag förmodar att hänsyn
tas till den när bidragen bestäms.

Vi har några stycken socialdemokrater
vid årets riksdag väckt en motion
om att det skall lämnas ett provisoriskt
stöd till de fria kristna samfunden
i vårt land. När vi föreslår att
stödet skall vara provisoriskt syftar vi
på att hela detta problemkomplex är
föremål för undersökning i stat- och
kyrkoberedningen som väl så småningom
kommer att föreslå en likvärdig
behandling av de olika samfunden
i vårt land. Jag är övertygad om att det
måste innebära att man lämnar statsbidrag
till de fria kristna samfunden.
Ingen i denna kammare kan väl finna
det rimligt att enbart ett samfund skall
åtnjuta ekonomiskt stöd från samhället
och därtill ett ganska stort sådant. Jag
upprepar vad jag sade för bara någon
vecka sedan, att genom den nuvarande
skatteutjämningen i landet har svenska
kyrkan, nästan utan att vi vetat om det,
fått ett statsbidrag på 75 miljoner kronor
under år 1969, och det lär väl öka
till nästa år. Detta kan inte vara rimligt
i längden med olika behandling av
samfunden och därför måste man söka
sig fram till en likvärdig behandling av
samfunden och av samfunden som helhet
kontra de ideella organisationerna.

Jag har alltså tillsammans med några
riksdagskamrater väckt en motion i
denna fråga bl. a. mot bakgrunden av
arbetsgivaravgiften men också med
andra motiveringar, och jag hoppas att
den skall behandlas välvilligt av allmänna
beredningsutskottet och riksdagen,
så att vi till nästa år skall kunna
rätta till de föreliggande bristerna och
då också komma till rätta med problemet
om arbetsgivaravgiften.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Det är självklart att en
sådan arbetsgivaravgift som går till ATP

april 1970 em.

och andra sociala förmåner skall betalas
av kristna och ideella organisationer,
på den punkten har det aldrig varit
någon tvekan. Men man måste ha
klart för sig att den arbetsgivaravgift,
som det nu är fråga om, infördes som
kompensation för att näringslivet fick
skattelättnader på byggnader och maskiner
o. s. v. vid omläggningen från
oms till moms, och då finns det väl
ingen rimlig anledning till att ideella
organisationer skall betala den kompensationen.
Vad har t. ex. Svenska missionsförbundet
för maskiner som kommer
in i detta sammanhang?

Det sägs nu att det är bättre att gå
den andra vägen; herr Brandt sade
klart och tydligt att man skulle betala
denna avgift och om man sedan kom
i svårigheter, så skulle man begära anslag,
så att staten får kontroll. Ja, det
är just det att staten vill ha kontroll
över den fri- och lågkyrkliga verksamheten
och de ideella organisationernas
verksamhet som vi vänder oss emot. Det
är en socialistisk tanke, och jag förstår
att den som är socialdemokrat finner
tillfredsställelse i att kunna utöva
kontroll på alla områden. Men att bli
kontrollerade och bli understödstagare
känner inte rörelsefolket någon längtan
efter. Vi vill i stället fortsätta att arbeta
i största möjliga frihet, och det
är till fördel för nationen om vi kan
bevara den situationen.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m):

Herr talman! Jag ställde en fråga till
herr Brandt om de ideella organisationerna
hade fått det bättre eller sämre
efter skatteomläggningen eller om det
rådde status quo. Jag fick inte något
svar av herr Brandt men ett indirekt
svar av herr Svensson i Kungälv. Han
sade att det inte varit meningen att det
skulle bli på det här sättet men att det
inte var något att göra åt. Han menade
att man får försöka rätta till det
hela genom att ge statsbidrag. Man skall

Onsdagen den 1

alltså ta på sig sin vita skjorta, avlägga
ett besök i kanslihuset och ansöka om
hjälp. Jag kanske kan få fråga: Vad har
staten för möjlighet att bättre än enskilda
människor bedöma angelägenhetsgraden
av en verksamhet? Man är
utlämnad till ett statsråds godtycke, ett
statsråd, som kanske inte alls är intresserad
av verksamhetsformen i fråga.

När herr Svensson i Kungälv skriver
ut checker på att det skall lämnas bidrag,
tror jag att det blir ganska svårt
att få dem inlösta. Jag tror att man skall
låta dessa organisationer få behålla sin
frihet och inte slussa in dem i någon
statlig bidragskvarn.

Ilerr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Ilimås om att det är en ideologisk skillnad
mellan borgerlighet och socialdemokrati
och mellan herr Rimås och mig
i fråga om dessa saker. Jag skulle tro
att det parti som herr Rimås tillhör
har »världsrekord» i fråga om att begära
avdrag och undantag i olika hänseenden.
Man vill försöka stimulera genom
skattelättnader. Vi för ju nu också
en debatt om skattelättnader åt näringslivet
i Norrland. Det innebär även
ett försök att stimulera genom skatteinstrumentet.
Vi socialdemokrater menar
i allmänhet, att det är en sämre väg.

Jag tycker dock att man skall akta
sig för att i den fråga som herr Rimås
och jag talar om här, bli alltför ideologisk.
Jag vill vädja till herr Rimås att
inte i förväg eliminera möjligheterna att
lösa detta problem genom statsbidrag.
Jag står inte här — det förstår säkert
herr Rimås — och skriver ut några
växlar; det är inte heller han som säger
något så dumt. Men jag har anvisat en
väg som jag tror att man kan komma
fram på, och jag tror, att den vägen
måste prövas, eftersom det är svårt att
komma fram på undantagslinjen.

Så talar herr Rimås om kontroll, men
ibland är nog samhället lättare att ha

april 1970 em. Nr 13 97

Den allmänna arbetsgivaravgiften

att göra med som kontrollmyndighet än
många privata institutioner och enskilda
människor. I detta fall tror jag det
är möjligt att lösa frågan ungefär som
när det gällde de politiska partierna.
Man borde kunna visa dessa organisationer
så pass stort förtroende. I stort
sett gör man ju detta beträffande svenska
kyrkan, och därför borde man också
kunna göra det i fråga om de fria
samfunden. Jag vill vädja till herr Rimås
att inte från början avskriva möjligheten
att gå fram bidragsvägen.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag inbillade mig att
debatten inte skulle bli så lång, eftersom
vi diskuterat precis samma sak
förra året och inga nya omständigheter
tillkommit.

Herr Fridolfsson i Stockholm vill
emellertid få svar på sina frågor. Jag
vet inte men tror att han frågade om
de ideella organisationerna fått det bättre
genom skatterna, men i så fall förstår
jag uppriktigt sagt inte frågan och
kan därför inte svara på den.

Herr Rimås sade att de ideella stiftelserna
inte vill bli understödstagare.
Det sade han sedan tidigare talare så
salvelsefullt berättat om hur man lever
på insamlade medel och att det är så
fantastiskt besvärligt för de här organisationerna.
År det inte understöd, då?
Men jag har sagt att det är inte detta
det gäller, utan arbetsgivaravgiften är
en avgift som drabbar dem — vem det
än är — som driver en rörelse här i
landet, som har anställda och som betalar
löner. De skall, generellt, betala
den här avgiften. Är det så svårt att
fatta det?

Så sade herr Rimås att socialdemokraterna
vill kontrollera. Vad är det
egentligen för resonemang i det här
sammanhanget? Tror verkligen herr
Rimås, som har varit med här i riksdagen
så många år, att när vi inför eu
arbetsgivaravgift, som drabbar även
andra än storföretagarna, så gör vi det

\—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 13

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 em.

Den allmänna arbetsgivaravgiften

för att kontrollera näringslivet? Det är
ju så barnsligt, så det är genant att
besvara en sådan fråga. Arbetsgivaravgiften
har inte ett endaste dyft med,
kontroll att göra. Det bär aldrig varit
och kommer heller inte att vara meningen
med den. Syftar man till det
då kan man tillgripa helt andra åtgärder
och inte en sådan sak som en arbetsgivaravgift.

Missionsförbundet har inte eu enda
maskin, sade herr Rimås vidare. Jag
vet inte hur det är med den saken,
men har Missionsförbundet ingen rörelse,
så påförs det ju heller ingen arbetsgivaravgift.
De som har maskiner eller
driver någon rörelse —- alldeles oavsett
om det är Missionsförbundet eller någon
annan — och utbetalar löner får
erlägga den här avgiften.

Nu kommer jag till den andra av de
frågor som herr Fridolfsson ställde.
Han sade: Kan herr Brandt tala om vilka
andra som skulle begära slopande
av arbetsgivaravgiften, om de ideella
stiftelserna nu finge den här befrielsen?

Ja, säkerligen skulle jag ganska lätt
kunna göra det, men jag behöver inte
ge dem några tips. Jag är alldeles övertygad
om — och jag tror att varenda
en i bevillningsutskottet, även de borgerliga
ledamöterna, är på det klara
med detta — att slopar vi arbetsgivaravgiften
för denna kategori, får vi nästa
år motioner från andra som anser
sig vara ännu mera berättigade att få
denna avgift slopad. Så ligger det ju
till, och det var så vi resonerade. Därmed
skulle skattemyndigheterna få svårigheter
att kontrollera och undersöka
vilken organisation och vilken verksamhet
det var fråga om. De måste också
komma fram till en gränsdragning mellan
vilka som nu skulle få favören att
bli befriade från arbetsgivaravgift och
vilka som inte skulle bli befriade.

Herr Fridolfsson, som hade de mest
befängda idéer om socialdemokrater
över huvud taget men framför allt om
regeringens ledamöter, påstod att stats -

råden inte begriper detta. De skulle bedöma
föreningarnas anslag och dylikt,
vilket skulle innebära en styrning och
en kontroll från regeringen. Det är ju
samma horribla resonemang som herr
Rimås för. Om det funnes tid och jag
ville ta upp en diskussion om detta,
skulle jag ta exempel från den fria
kristliga rörelsen, där det verkligen är
fråga om en hård styrning från en oftast
liten klick och har varit så från
tidig historisk tid. Men jag skall inte
göra det, herr talman.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (in)
kort genmäle:

Herr talman! Detta är en rätt märklig
debatt. Herr Svensson i Kungälv vill
bevisligen inte diskutera med mig. Herr
Brandt vill bevisligen diskutera med
mig men har inte några svar att ge. Det
intressanta, herr talman, är dock för det
första att man jämför de kristna organisationerna
med politiska partier, en
fullkomligt felaktig jämförelse.

Det andra är att ideella och kristna
rörelser skall stöttas upp statsbidragsvägen;
socialdemokratiska statsråd och
andra i kanslihuset skall bedöma vilka
som skall erhålla statsbidrag eller inte.

Det tredje är den påstådda svårigheten
att göra en gränsdragning mellan
dem som skall ha bidrag och dem som
inte skall ha bidrag. Men gränsdragningen
där är ju mycket enkel: den som
bedriver sin verksamhet med frivilligt
insamlade och beskattade medel skall
icke straffbeskattas.

Herr RIMÅS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det verkar som om herr
Brandt inte har någon som helst kontakt
med Folkrörelsesverige. Han citerade
mig och sade helt förbluffande att Missionsförbundet
har ju ingen maskin och
då får man där ingen arbetsgivaravgift.
Jag hoppas att jag hörde rätt. Nej, herr
Brandt, enligt den grundprincip vi utgått
från skall man inte ha någon sådan
avgift i Missionsförbundet, men

Onsdagen den 1

lika fullt får man erlägga arbetsgivaravgift
på lönerna till pastorer och ungdoinssekreterare
och i den diakonala
verksamheten, alltså till verksamheter
som bedrives med pengar insamlade
på frivillig väg. Det är där vi har den
principiella skillnaden! Herr Brandt
kan inte fatta varför vi inte förstår honom,
men nu börjar jag tycka att det är
lika underligt att inte han förstår oss.

Det torde inte tjäna någonting till att
diskutera dessa frågor mera. Jag kunde
bara inte låta bli att säga något om herr
Brandts förbluffande påstående att när
man inte har någon maskin, så får man
ingen avgift. Då har herr Brandt inte
alls fattat hur en ideell organisation
verkar och arbetar.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Fridolfsson i
Stockholm undrar varför jag inte vill
diskutera med honom. På denna fråga
kan jag bara svara, att han är oemottaglig
för argument. Varför skall man då
diskutera?

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (in)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
tar mycket lätt på denna fråga.
Han tror att den bara intresserar och
engagerar herr Fridolfsson i Stockholm.
Den följs dock med stort intresse av
hundratusentals ideella och kristna
människor, människor som arbetar och
beskattas enligt de skatteregler som gäller
i vårt land. Dessa fordrar att få bedriva
sin verksamhet utan att staten
skall straffbeskatta de gåvor man ger
Ii 11 ideell verksamhet. Herr Svensson i
Kungälv bör tänka sig för innan han
påstår att jag för ett dumt resonemang
i denna fråga. Om inte jag kunnat framföra
mina argument så att herr Svensson
förstår allvaret i dem, finns det
ändå människor utanför detta hus som
jag tror uppfattar dom på ett annat sätt.

april 1970 em. Nr 13 99

Den allmänna arbetsgivaravgiften

Var så säker, herr Svensson, att det
förhåller sig så.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Om man är intresserad
av detta problem — och det är jag —
försöker man att lösa det, herr Fridolfsson.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Jag hade i debattens
början ett skrivet anförande som jag
anmält mig för att framföra, men sedan
jag hade lyssnat till herrar Enarsson,
Larsson i Umeå, Fridolfsson i
Stockholm och Rimås strök jag mig.
Anledningen till att jag nu vill säga
några ord är vad herr Svensson i
Kungälv anförde. Jag värderar honom
mycket högt och har tyckt om att samarbeta
med honom i den kristna gruppen,
men jag vill ta ett exempel för att
belysa vilken tilltro jag har till hans
tal om bidrag.

För snart två år sedan väcktes i denna
kammare en trepartimotion av herrar
Wiklund i Stockholm, Larsson i Norderön
och undertecknad. Vi frågade om
Broderskapsrörelsen ville vara med. Det
gällde hjälp åt sjömanskyrkan i Hamburg
därför att sjömansmissionen fyllde
hundra år. I Norge hade man fått miljoner
till jubileet och på motsvarande
område i Danmark ett par hundra tusen.
Herr Svensson i Kungälv avböjde
ett erbjudande om att vara med på motionen.

Sedan väcktes motionen och behandlades
av riksdagen. Den blev avslagen.
Därvid talade herr Svensson eller någon
av hans kolleger — jag kan inte säkert
säga Vem det var — i denna fråga. Det
finns antecknat i protokollet att en av
medlemmarna i Broderskapsrörelsen
sade: Det finns möjligheter att gå eu
annan väg; vi tro!- oss veta att regeringen
är förstående.

4* - Andra kammarens protokoll 1970. Nr 13

100

Nr 13

Onsdagen den 1

Den allmänna arbetsgivaravgiften

Någonstans i mina papper har jag en
fotostatkopia av det svar som den berörda
organisationen, nämligen Evangeliska
Fosterlandsstiftelsen, fick i oktober
i fjol, undertecknat av nuvarande
statsministern, som då var ecklesiastikminister.
Svaret bestod av en rad och
innebar ett blankt avslag. Det gällde ett
bidrag till en rörelse som bedrivit verksamhet
i svenska sjömanskyrkor långt
innan svenska kyrkan eller staten hade
givit något stöd. Jag bar således mycket
liten tilltro till bidragsvägen.

Låt mig säga några ord till herr Svensson,
som för andra gången här i kammaren
— såvitt jag vet — har talat om
de 75 miljoner kronor som kommer
kyrkan till del i form av skatteutjämningsbidrag.
Detta må i så fall gälla
kyrkoförsamlingarna ute i landet, som
har egendom, skogar och annat. Dessa
pengar går väl inte direkt till missionsverksamhet!
Givetvis är det ett värdefullt
bidrag, men det är alldeles onödigt
att blanda in det i detta sammanhang.

När jag har ordet vill jag passa på att
säga till herr Brandt att han, med förlov
sagt, talar enkelt när han säger att
det är svårt att hitta en norm. Det borde
inte vara någon svårighet att finna en
sådan norm; och skulle det, som han
befarar, väckas en mängd motioner från
annat håll till en annan riksdag så vet
jag att herr Brandt är mannen att avfärda
dem.

Däremot tror jag att de kristna organisationerna,
som nu har högre kostnader
än någonsin och vilkas bidragsgivare
betalar med beskattade pengar,
är värda att få detta stöd. Vi vet vad
deras insats betyder på andra områden
i samhället. Jag betvivlar att det är
fråga om något betydande skattebortfall
för staten. Men den verksamhet som
bedrivs på detta håll innebär lättnader
i kostnaderna för staten på andra områden.
Det vore väl också vackert med litet
generositet och litet uppmuntran.

Jag vill yrka bifall till reservationerna.

april 1970 cm.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt lägga
mig i denna debatt, men det var
några ord av herr Brandt som gav mig
anledning att gå upp i talarstolen.

Han säger att de som driver rörelse
måste betala denna avgift, och likaså
säger han att om Missionsförbundet
inte har några maskiner, behöver
det inte betala några avgifter. Jag känner
rätt bra förhållandena inom Svenska
missionsförbundet, eftersom jag tillhört
dess styrelse i ungefär 20 år. Det
är faktiskt så att vi har maskiner. Men
dem betalar vi avgift för, och vi har
ingen som helst önskan att få befrielse
när vi driver en rörelse i form av
t. ex. tryckeri för att sedan ge ut skrifter
på våra förlag, ty i den mån vi bedriver
rörelse som står under beskattning
betalar vi också moms för de varor
och tjänster vi köper, och vi har
möjlighet att göra avdrag för utbetalade
momsbelopp när vi betalar skatten.

Vad det gäller är ju att försöka få
bort den effekt som tydligen ingen hade
tänkt på när man införde denna
form av arbetsgivaravgift. Jag uppskattar
att herr Svensson i Kungälv har
sagt så som jag tror att det i verkligheten
förhåller sig — att man inte hade
tänkt sig att det skulle gå på detta
sätt.

Då vill jag i alla fall säga några ord
om hur man har reagerat inom ett kristet,
ideellt samfund som Svenska missionsförbundet.
Man har blivit mycket
upprörd över denna felaktiga belastning,
som statsmakterna tydligen inte
hade tänkt på.

Vid den senaste generalkonfereusen,
som är Svenska missionsförbundets
största årshögtid, var det ett önskemål
att man skulle göra ett uttalande till
statsmakterna. Jag vill i detta sammanhang
säga att jag hade hoppats att
denna fråga inte skulle behöva bli en
partipolitisk fråga. Svenska missionsförbundet
har liksom alla andra samfund
medlemmar från många olika po -

Nr 13

101

Onsdagen den 1 april 1970 em.

litiska partier. Utkastet till det uttalande
som sedan antogs av Svenska missionsförbundets
generalkonferens sammanställdes
av en person som mig veterligt
tillhörde socialdemokratiska partiet.
Detta förslag till uttalande innebar
att man skulle begära befrielse från
denna arbetsgivaravgift.

Eftersom jag ser att herr Zachrisson
är i kammaren kan jag påminna om att
det var herr Zachrisson som innan uttalandet
antogs arbetade för att man
skulle försöka ta bort den partipolitiska
effekten i förslaget till uttalande. På
inrådan av herr Zachrisson antog generalkonferensen
i stället ett uttalande
innebärande att man skulle begära
sådana åtgärder från myndigheternas
sida att effekten av denna felaktiga belastning
kunde borttagas. Herr Zachrisson
kan säkert bekräfta att detta är
riktigt. Uttalandet antogs i denna form
för att det inte skulle vara partipolitiskt
betonat. Resolutionen skickades
till regeringen, men Svenska missionsförbundet
fick så småningom ett besked
att framställningen inte föranledde någon
åtgärd. Under sådana förhållanden
blir vi naturligtvis besvikna. Jag hade
hoppats att herr Zachrisson skulle kunnat
agera för att här i riksdagen skapa
förståelse för den utväg som han rekommenderade
generalkonferensen att
välja. Om ni hade agerat på sådant
sätt att regeringen hade kommit med en
annan lösning, hade jag för min del
varit tillfredsställd, eftersom jag inte
vill göra denna fråga till partipolitisk.
Huvudsaken är att man får bort den
effekt på de kristna och ideella rörelserna
som tydligen ingen avsett. När
man lyckats att få bort denna icke
tänkta effekt, hoppas jag att det inte
skall bli fråga om något slags kontroll
från samhällets sida. Jag vädjar till regeringen
och de socialdemokratiska ledamöterna
här att ta den utsträckta
hand som den resolutionsform innebär,
vilken antogs på Svenska missionsförbundets
generalkonferens, och rätta

Den allmänna arbetsgivaravgiften

till denna sak på ett eller annat sätt.
Om ni gör det, tror jag att ni kommer
att vinna den ideella rörelsens aktning,
och vi behöver därmed inte göra denna
fråga till partipolitisk. Om man nu i besvikelsen
över att ingenting sker kommer
med motioner i ämnet, må detta
vara förklarligt.

Herr talman! I detta läge anser jag
mig tvingad att yrka bifall till reservationerna.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Löfgren sade att
detta inte var någon partipolitisk fråga
och det tycker också jag. Visst kan
jag respektera dem som talar om att
avgiften bör slopas för de ideella stiftelserna,
men å andra sidan måste man
förstå den ståndpunkt som bevillningsutskottet
rent principiellt intar till frågan,
vilket jag även försökt att förklara.

Anledningen till att jag begärt ordet
var att ni resonerar precis som om jag
skulle ha stått här och sagt att Missionsförbundet
inte har någon maskin.
Det var herr Rimås som sade detta
— jag är inte säker på huruvida hans
uttalande gällde Missionsförbundet eller
inte. Herr Rimås sade att även om
Missionsförbundet — om det nu var
detta förbund han nämnde -— inte har
eu enda maskin får det betala avgift.
Det var då jag fällde min replik. Utbetalar
man löner får man också betala
arbetsgivaravgiften. Men jag har inte
hört några andra ideella organisationer
reagera så starkt som de kristna. Det
måste vara något alldeles speciellt med
dem eftersom de är dödsförskräckta för
att staten skall ge anslag, ty då blir det
kontroll och socialism. Herr Rimås
tycktes inbilla sig att detta var socialdemokraternas
sätt att socialisera näringslivet.
Är socialdemokraterna inte
farligare i det avseendet kan ni verkligen
ta det lugnt.

Herr ÅKERLIND (in):

Herr talman! Jag hade inte tänkt del -

102

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 em.

Den allmänna arbetsgivaravgiften

ta i denna debatt, men det har gjorts en
del märkliga uttalanden från socialdemokratiskt
håll som ger mig anledning
att säga några ord.

Vi har ju i detta land någonting som
kallas Pingströrelsen, som jag själv tillhör.
Den består av en mängd olika
pingstförsamlingar som inte har någon
gemensam huvudorganisation. Mot den
bakgrunden är det som från socialdemokratiskt
håll sagts om bidrag ganska
intressant. Får man tolka de socialdemokratiska
uttalandena så, att
man från socialistisk sida är beredd att
ge t. ex. alla pingstförsamlingar här i
landet, som ansöker därom, statsbidrag
för att kompensera de pålagor som arbetsgivaravgiften
innebär?

Dessa pålagor är, som herr Rimås
mycket riktigt har påtalat, från början
avsedda att kompensera helt andra saker.
Är man också beredd att höja anslagen
till alla ideella organisationer
som nu har bidrag och drabbas av arbetsgivaravgiften?
Är man även beredd
att införa bidrag för de organisationer
som hittills inte fått några? Det gäller
inte bara kristna organisationer. Det
gäller ideella organisationer över huvud
taget och, vilket tidigare har sagts
i debatten, de organisationer som framför
allt lever av bidrag och insamlade
gåvor. Det kan ges en mängd sådana
exempel. Är man beredd att ge alla
dessa organisationer bidrag?

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag kan naturligtvis endast
tala som delmotionär till den motion
som jag tidigare har omnämnt.
Självfallet har vi uppmärksammat att
man inom Pingströrelsen saknar en gemensam
organisation. .Tåg tror, herr
Åkerlind, att man med litet god vilja
kan lösa även det problemet. Det är
onödigt att lägga ut detta på varje församling,
och jag tror att det också av
dem själva skulle uppfattas som ganska
onödigt.

Vad rör det sig då om på det lokala

planet? En pastorslön utgöres kanske
av 20 000—25 000 kronor — det är lågavlönade
människor — och det är alltså
fråga om 200—300 kronor i avgift.
Jag tror att man kan komma överens
om någon central organisation om man
vill vara med på detta, men den första
förutsättningen är naturligtvis om riksdagen
vill vara med på det.

Till herr Åkerlind vill jag säga vad
jag sade till herr Rimås: prata inte
bort denna möjlighet innan vi riktigt
har prövat den!

Herr Nilsson i Agnäs nämnde att
Evangeliska fosterlandsstiftelsens sjömanskyrka
inte hade beviljats något
bidrag. Alla vet vi ju att det är många
förslag om bidrag som inte bifalles i
detta hus. Vi har i dag gått igenom eu
hel räcka på det sociala fältet, och det
är många motioner som har blivit slaktade.
Men det är ju inte detsamma som
att inte bidrag i olika former och till
ganska stora belopp utgår även till de
kristna samfunden i vårt land. Jag skulle
tro att bidragen har ökat under senare
år, och det gäller framför allt bidrag
till studieorganisationer och ungdomsverksamhet.
På det lokala planet
visas ganska stor generositet gentemot
dessa sammanslutningar. Det märker
man framför allt när det gäller flyttning
av kyrkor och liknande.

Vi väckte några socialdemokrater för
några år sedan ett förslag om införande
av ett stöd liknande det som ges till
allmänna samlingslokaler. Jag vill inte
anklaga någon i riksdagen för att det
gick i stöpet. Frikyrkorådet skrev bort
frågan under hänvisning till stat—kyrkautredningen.
Vi sade omedelbart att
detta betyder tio års förskjutning, och
det är väl precis vad det kommer att
göra. Om vårt förslag hade vunnit gehör
vid det tillfället, hade kanske till
dags dato statsbidrag utgått med, skall
jag säga, omkring 40 miljoner kronor.

När jag talar om skatteutjämningsbidraget
till svenska kyrkan gör jag det
framför allt med hänsyftning till att de

Onsdagen den

fria samfunden i vårt land inte åtnjuter
något sådant statsbidrag. Förr eller
senare måste vi emellertid komma dithän
i religionsfrihetens namn, att samfunden
i vårt land får en likvärdig behandling.

Herr NILSSON i Agnäs (m) kort genmäle: Herr

talman! Om jag fattade herr
Svensson i Kungälv rätt nyss så sade
han att det blir ofta avslag här i huset.
Ja, det är ju riktigt. Den gången
blev det också avslag på den motion
jag tog som exempel, och då fick vi veta
att om vi i stället vände oss till
Kungl. Maj:t så kunde vi få hjälpen
där, ty Kungl. Maj:t hade möjlighet att
utanordna pengar.

Jag använder det som exempel därför
att herr Svensson i Kungälv, när
han bemöter vår strävan att få hjälp
till de kristna samfunden, talar om att
vi kan gå andra vägar, Kungl. Maj:t
har möjligheter. Jag betvivlar att det
är bättre att göra på det viset. Om vi
enar oss här om detta stöd, denna
hjälp och denna lättnad för de kristna
samfunden så är det den framkomliga
och direkta vägen som är att föredra.

Herr ÅKERLIND (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
anser det onödigt att lämna ut kompensationsbidrag
till varje församling
inom pingströrelsen. Men han anser
det inte omöjligt att ta ut arbetsgivaravgifter
av samma församlingar. Villkor
för kompensation skulle enligt herr
Svensson i Kungälv vara att tvinga
t. ex. pingstförsamlingar till annan organisationsform,
och därmed är det socialdemokratiska
resonemanget om bidrag
av noll och intet värde för pingströrelsen
i nuläget.

Herr ZACHItlSSON (s):

Herr talman! Det är viktigt att reservanterna
har klart för sig att när
vi på socialdemokratiskt håll vänder

1 april 1970 em. Nr 13 103

Den allmänna arbetsgivaravgiften

oss så kraftigt mot förslaget om en privilegielagstiftning
för de kristna samfunden,
så gör vi det på grund av en
grundläggande ideologisk övertygelse.
Det är inte alls så att det föreligger
något slags fientlighet mot samfunden
eller organisationerna. Det är tvärtom
så att under den tid som socialdemokratin
suttit vid makten i detta land
har det steg för steg byggts ut ett ytterst
väsentligt stöd på en rad olika områden
för organisationerna, inklusive de kristna
samfunden, och för den frivilliga
verksamhet som dessa bedriver och som
jag tror det finns all anledning understryka
är väsentlig.

Men när man hävdar att det bör
finnas speciella privilegier för de kristna
samfunden så tycker jag att man
återvänder till det gamla samhället. I
den mån vi har anledning att ge stöd
åt organisationerna, så skall det stödet
utgå lika till alla ideella organisationer
i landet —- detta gäller givetvis också
de kristna samfunden.

Men arbetsgivaravgiften regleras av
skattelagstiftningen, och den skall alla
betala i enlighet med de beslut som
fattas. Däremot kan det finnas anledning
för samhället att fundera på, om
man på annat sätt skall kompensera de
rörelser som blir särskilt hårt drabbade.
Det kan ske på olika sätt: i form
av ett direkt statsbidrag eller i form
av kompenserande stöd på olika områden,
t. ex. genom bidrag till kyrkobyggen,
utbildning eller något annat ändamål;
det finns många kompensationsformer
att välja på. Jag vill försäkra
att vi inom utredningen kyrka
stat behandlar dessa frågor mycket allvarligt.
Jag tror att många kommer att
märka att det finns en rad olika vägar
alt gå för att bygga ut samhällets stöd
til! organisationerna, både de kristna
och andra.

Man har här väckt frågan huruvida
pingströrelsen på något sätt är illa be-,
handlad. Alt påstå det tror jag är alt
överdriva. Det finns metoder att lösa

104

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 em.

Den allmänna arbetsgivaravgiften

pingströrelsens problem. Vi liar använt
en metod i samband med frågan om
vigselrätt. Även om man inte kan använda
i princip samma metod här,
finns det vägar att gå i anslutning till
den. Men begär inte privilegier för de
kristna samfunden! Låt dem vara en
del av det rika organisationsliv som vi
skall ge ett utbyggt stöd under åren
framöver!

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga några
få ord. Jag vänder mig mot herr
Zachrissons olyckliga vändning då han
sade att vi begär privilegier. Jag vill
vänligt men bestämt tillbakavisa påståendet
att de kristna rörelserna begär
privilegier. Vi begär bara att man skall
finna någon form för att rätta till den
felaktiga effekt som beslutet om arbetsgivaravgiften
har fått när det gäller de
kristna och ideella rörelserna. Det var
ju som en kompensation för företagens
förmåner i form av avdragsrätt för
inomsbeloppen som man införde arbetsgivaravgiften.
Jag är helt övertygad om
att regeringen inte tänkte på att arbetsgivaravgiften
fick en felaktig effekt genom
att de kristna och ideella rörelserna
onödigtvis drabbades av den. Jag
ansluter mig till de tankegångar som
herr Svensson i Kungälv framfört, och
jag hoppas att både han och herr Zachrisson
i den ideella rörelsens intresse
skall finna former enligt vilka vi kan
få en återbetalning, något som inte innebär
ett privilegium utan en restitution
av en avgift som blivit en felaktig
effekt av skattelagstiftningen.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Jag reagerade på samma
sätt som herr Löfgren. Vi begär
inte några privilegier, men vi begär att
en felaktighet skall rättas till.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m):

Herr talman! Jag är inne på samma

tema, men jag vill spetsa till det hela
och ställa en direkt fråga: Vilka privilegier
begär de kristna samfunden?

Härmed var överläggningen slutad.

Punkterna 1 och 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Enarsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
1 och 2 i utskottets betänkande nr
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 av herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enarsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 83 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Enarsson begärde emellertid
votering, i anledning varav ef -

Onsdagen den 1

ter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
3 i utskottets betänkande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Tistad in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enarsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 110 ja och 81 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Trafikpolitiken

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 21, med anledning av motion
angående trafikpolitiken.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
gäller en del av en motion
om trafikfrågorna över huvud taget.

I den del av motionen som bevillningsutskottet
har behandlat har jag
påtalat att underordnade verk pålägger
bilismen skatter, låt vara indirekta, som
är vida hårdare än den bilskatt som vi

april 1970 em. Nr 13 105

Trafikpolitiken

betalar på vårkanten. Jag har exempelvis
reagerat mot att trafiksäkerhetsverket
i samband med övergången till
högertrafik utfärdade bestämmelser som
medförde oerhört stora utgifter för bilismen,
utgifter som skulle ha kunnat
begränsas väsentligt.

Samma är förhållandet med andra
redan utfärdade bestämmelser liksom
planerade åtgärder, exempelvis införande
av en trängselskatt för stockholmare.
Eftersom vi alltmer tvingar människorna
att åka bil kommer de lägre inkomsttagarna,
vilka har små möjligheter
att undgå denna indirekta beskattning
som olika verk ålägger bilisterna,
att hamna i en situation som kan bli
ohållbar.

Samma sak gäller olika avdrag, som
ju påverkar beskattningen. Det är märkligt
att en landstingsman, en riksdagsman,
en ämbetsman eller en tjänsteman
har möjlighet att göra avdrag i
deklarationen för sin bil enligt en ganska
hög kilometeravgift, under det att
den som står i vanligt arbete icke har
någon möjlighet att göra skatteavdrag.

Ja, herr talman, det är självklart att
det finns anledning, vilket jag också har
anfört i min motion, att påtala dessa
förhållanden så att en rättelse kan
åstadkommas. Men eftersom situationen
är den att vi på detta område har olika
utredningar i gång, finns det inte möjlighet
att hos utskottet vinna gehör för
ändringsförslag. Det är dock angeläget
att de tillsatta utredningarna beaktar
både den indirekta och den direkta
skattebörda som uttas av bilismen och
verkligen ser till att onödiga beskattningar
från ämbetsverk inte blir så
betungande att man slår ut den lägre
inkomsttagarens möjligheter till kommunikationer
in. m.

Såsom situationen är, herr talman,
har jag ingen anledning att ställa något
särskilt yrkande utan får väl ta upp
frågan i ett senare sammanhang, när
huvuddelen av motionen kommer upp
till behandling.

Nr 13

106

Onsdagen den 1 april 1970 em.

Rätten till avdrag för reklam- och representationskostnader

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Jag skall bara be att
få yrka bifall till det enhälliga bevillningsutskottets
betänkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 5

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 22, med anledning av motioner
angående tullklareringen av
flygplan.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Rätten till avdrag för reklam- och
representationskostnader

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 23, med anledning av motioner
angående rätten till avdrag för
reklam- och representationskostnader.

Utskottet behandlade i detta betänkande
följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:376
av herr Werner och Il:bl7 av herr
Hermansson m. fl., vari hemställts

att riksdagen beslutade att till anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen
(1928: 370) foga en ny punkt 16 av
innebörd att avdrag ej finge göras för
mer än 50 procent av utgifter för reklamändamål; 2)

motionen II: 565 av herr Bergqvist
m. fl.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 376 och II: 417 samt

2) motionen II: 565.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BERGQVIST (s):

Herr talman! I motion nr 565 i den
här kammaren yrkas att avdragsrätten
för representationskostnader skall slo -

pas. Syftet är inte i och för sig att
avskaffa representationskostnader över
huvud taget, men jag tror att det är
önskvärt att det blir en reduktion av
representationskostnaderna här i landet.
Det är önskvärt från två utgångspunkter.

För det första kan det ha vissa samhällsekonomiska
fördelar att affärsförhandlingar,
kontaktverksamhet o. s. v.
inte behöver följas av mycket omfattande
restaurangbesök, teaterföreställningar,
uppvaktningar och sådana saker.

För det andra finns det en viktig
jämlikhetsaspekt i det här problemet.
Jag kan inte frigöra mig från tanken
att det på det hela taget är en viss kategori
av människor som kommer i åtnjutande
av representationen. I mångt
och mycket har representationskostnaderna
karaktären av att höginkomsttagare
ger varandra skattefria förmåner.
På något sätt är det betecknande, tycker
jag, att det i riksskattenämndens
anvisningar slås fast att när det gäller
firmafester där hela personalen deltar
kan det bara bli fråga om avdrag
för enklare traktering. Kostnaden per
person får inte överstiga två tredjedelar
av de kostnader som kan bli aktuella i
samband med affärsförhandlingar. Vad
utskottet framför allt anför i denna fråga
är att faktiska kostnader för intäkternas
förvärvande bör vara avdragsgilla
för företaget. Vidare hänvisar utskottet
till att det har skett en begränsning
av avdragsrätten på detta område
i och med 1963 års riksdagsbeslut.

Jag skulle vilja säga att det naturligtvis
i och för sig kan förefalla rimligt
att man får göra avdrag för de faktiska
kostnader man har. Men kostnaden
för intäkternas förvärvande är ingen
konstant storhet i och för sig, utan
samhället har möjlighet att påverka den
t. ex. genom generella åtgärder. Jag har
ett intryck av att det med de nuvarande
avdragsbestämmelserna blir en mycket
utbredd representation, en generös

107

Onsdagen den 1 april 1970 em. Nr 13

Hätten till avdrag för reklam- och representationskostnader

representation, i det klimatet finner
alla företag det motiverat att hänga med
i denna omfattande representation.
Kunde man bringa ner volymen över
hela linjen, skulle åtskilliga av de representationskostnader
som i dag betraktas
som affärsmässigt motiverade
inte bli det i fortsättningen.

Den åtstramning som skedde på grund
av beslutet 1963 innebar naturligtvis
en påtaglig förbättring jämfört med det
tidigare tillståndet. Men jag har fått
den uppfattningen, efter att ha talat
med några företagsrevisorer, att situationen
är långtifrån tillfredsställande
på detta område. De har framhållit att
det inte alls är ovanligt att man går ut
med vänner och bekanta på restaurangbesök
och låter företaget och skattebetalarna
stå för kostnaderna. De hänvisar
också till att i och med att det
finns en viss tveksamhet om hur mycket
som kan pressas in inom ramen för
vad som är avdragsgillt kommer i praktiken
mycket stora kostnader att falla
inom denna ram, och så länge det kan
anföras något enda litet skäl för tveksamhet
kan man göra på detta sätt utan
att riskera någon straffåtgärd. Det enda
som kan hända är att man i efter-,
hand får korrigera sig, men eftersom de
flesta företags representationskostnader
inte detaljgranskas kan man utgå ifrån
att mycket stora representationskostnader
som egentligen inte är- avdragsgilla
kommer med i sammanhanget.

Jag tror alltså att det skulle vara bra
om man vidtog förändringar på detta
område. Felet är väl att vi i dag inte
vet hur stora representationskostnaderna
är i vårt land, eftersom det inte
finns några uppgifter härom. Det enda
man kan ta del av är vissa utslag av
regeringsrätten, varvid det t. ex. kan
framgå att ett enda företag för ett år
yrkat avdrag med 739 000 kronor, nämligen
Fagersta bruk för år 1965. Företaget
fick en nedsättning med 17 000
kronor, men 722 000 kronor kvarstod
i alla fall som avdragsgillt inom ramen

för nuvarande bestämmelser. Detta innebär
att skattebetalarna står för drygt
350 000 kronor, vilken summa således
utgör bidrag från skattebetalarna för
sådan verksamhet inom ett enda företag
under ett enda år och detta efter
det att uppstramningen genom beslutet
år 1963 genomförts. Just nu finns
det väl inga möjligheter att driva frågan
längre, men jag tror absolut att det
finns anledning återkomma i denna sak.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! I de likalydande motionerna
I: 376 och II: 417 har föreslagits
att utgifter för reklamändamål skall bli
föremål för viss beskattning. Det bör
enligt motionerna ske provisoriskt genom
att avdragsrätten enligt 29 § kommunalskattelagen
begränsas till 50 procent
av reklamutgifterna.

Motiveringen för detta förslag är dubbel.
Dels anser vi det angeläget att genom
någon form av reklamskatt erhålla
inkomster till statskassan, som tillsammans
med andra skatteinkomster
kunde möjliggöra en sänkning av de direkta
skatterna för lägre och medelstora
inkomster utan en höjning av mervärdeskatten.
Dels anser vi det vara
en gynnsam bieffekt om den svällande
reklamvolymen genom en sådan beskattning
eventuellt skulle minska eller
dess ökningstakt i varje fall reduceras.

Utskottet anför i år samma sak som
1968, när vår grupp också motionerade
i denna fråga, nämligen att det hela
utreds av reklamutredningen. Enligt välmening
kan man emellertid inte uppskjuta
de avvägningsfrågor som gäller
användningen av tillgångarna i samhället
och fördelningen av skattetrycket i
avvaktan på att alla utredningar skall
bli färdiga. En avvägning måste ständigt
göras och görs också i praktiken.
Nu ändrar man t. ex. skattesystemet, vilket
i hög grad påverkar barnfamiljernas
liigc, utan att alla utredningar om familjepolitiken
är slutförda. Vi anser del

108 Nr 13 Onsdagen den 1 april 1970 em.

Rätten till avdrag för reklam- och representationskostnader

orimligt att man ytterligare skall höja
skatten på barnens mat och kläder genom
ökningen av mervärdeskatten men
samtidigt vägra att på något sätt belasta
reklamen. Det är väl vad bevillningsutskottet
vill göra.

I motionsförslaget har vi tagit hänsyn
till att reklamutredningen arbetar
och därför också föreslagit en provisorisk
beskattning som skulle gälla 50 procent
av reklamutgifterna. Om den politiska
viljan finns kan förslaget mycket
väl genomföras. I sinom tid får riksdagen
ta ställning till reklamutredningens
betänkande.

Jag yrkar därför bifall till motionerna
I: 376 och II: 417.

Herr Bergqvist har ju nyss kommenterat
utskottets utlåtande med anledning
av den motion om slopande av
avdragsrätten för representationskostnader
som han själv och andra har
väckt. Jag vill uttala mitt stöd för det
kravet och även instämma i de synpunkter
som herr Bergqvist här har
framfört. När de nu gällande bestämmelserna
antogs 1963, motionerade ledamöter
från mitt parti om att avdragsrätten
för representationskostnader
helt skulle tas bort. Kravet har inte
blivit mindre aktuellt under de år
som gått, och det är mycket bra att frågan
nu har tagits upp igen.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Det är andra avdelningen
av statsutskottet som har behandlat
dessa ärenden, men jag skall bara helt
kort be att få yrka bifall till vad utskottet
har hemställt. Jag skall inte gå
in på någon sakdiskussion i denna fråga.
Utskottet har ju hänvisat till att det
pågår en utredning om reklamfrågorna,
och därför finns det inte någon anledning
att i dag ta upp debatt på den
punkten.

Vad beträffar representationskostnaderna
är de uttalanden som herr Bergqvist
gjorde här ganska egendomliga.
Det enhälliga bevillningsutskottet har

inte kännedom om att det förekommer
ett sådant missbruk av representationskostnaderna
som han gjorde gällande.
Jag tror inte heller att han har något
stöd för dessa uttalanden. De mycket
snäva bestämmelser som numera gäller
innebär helt enkelt att det inte går att
missbruka möjligheterna på något sätt
utan att man gör sig skyldig till avsteg
från vad som är tillåtet inom dessa
gränser.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till vad utskottet här har
föreslagit.

Herr BERGQVIST (s):

Herr talman! Det uttalande som herr
Magnusson i Borås tyckte var egendomligt
gjorde jag sedan jag haft ett
samtal med några företagsrevisorer, som
sade att man inte detaljgranskar företagens
representationskostnader över
hela linjen. Även om man med 99-procentig
sannolikhet kan säga att en kostnad
inte är avdragsgill för man ändå in
den som sådan, om det föreligger den
minsta tveksamhet. Det händer nämligen
inget negativt, om en detaljgranskning
sedan företas. Då får företaget bara
inte dra av den kostnad det gäller,
men så länge det finns minsta anledning
till tveksamhet medför åtgärden
ingen straffpåföljd.

En annan sak är om det redan från
början står klart att någon missbrukat
avdragsrätten på ett sätt som uppenbart
innebär ett lagbrott. Jag har fått
uppgifter om att det inte är så ovanligt
att exempelvis restaurangnotor, som
borde vara försedda med namn på deltagare,
inte är det.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Bergqvist om att det finns en särskild
deklarationsblankett, där varje arbetsgivare
är skyldig att lämna uppgift om
sina representationskostnader. Av denna
är det mycket enkelt att läsa ut om
det förekommit missbruk av represen -

Onsdagen den 1 april 1970 em.

Nr 13

109

tationskostnader. Om någon gjort sig
skyldig till detta, kan vederbörande inte
undgå straffansvar.

Herr BERGQVIST (s):

Herr talman! På bilaga 13 kan man
med ett kryss markera om alla representationskostnader
faller inom ramen
för riksskattenämndens anvisningar.
Det är emellertid i många fall inte alls
solklart att alla sådana kostnader verkligen
faller inom denna ram, utan det
kan ofta råda stor tveksamhet huruvida
så verkligen är förhållandet. I alla
sådana fall tar företaget av naturliga
skäl ändå upp kostnaden som avdragsgill.
Så länge man inte kontrollerar detta
— och det gör man såvitt jag förstår
inte i detalj i huvuddelen av dessa fall
— passerar mycket som inte borde få
gå igenom.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna
I: 376 och II: 417; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 24, med anledning av motioner angående
beskattningen av likvid för
.stormfälld skog, och

nr 25, med anledning av motioner
om ökad information till allmänheten i
skattefrågor; samt

andra lagutskottets memorial nr 29,
angående överlämnande till statsutskottet
av två till lagutskott hänvisade motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkanden och memorial
hemställt.

§ 8

Förbud mot avyttring till enskild av
kommunägd mark

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av motion om
förbud mot avyttring till enskild av
kommunägd mark.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr SVENNING (s):

Herr talman! I motion nr 599 i denna
kammare, undertecknad av herr Lindkvist
m. fl., har vi motionärer hemställt
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begär att i tilläggsdirektiv ge
bygglagutredningen i uppdrag att utreda
och komma med förslag till åtgärder
i syfte att förhindra att kommunägd
mark avyttras till enskilda exploatörer».

Även om vi motionärer med tillfredsställelse
kan notera att under senare år
olika lagstiftningsåtgärder tillkommit
för att stimulera kommunerna till en
långsiktig bebyggelseplanering så har
vi med praktisk erfarenhet kunnat konstatera
att det finns besvärande hinder
för en effektiv markpolitik. Allt för
mycken mark i centrum — och kanske
framför allt där — men också i städernas
ytterområden eller i närheten av
växande tätortsbebyggelse är föremål
för exploatering i vinstsyfte. Vår inställning
är att all mark på lång sikt skall
tillhöra samhället.

Vi vill emellertid starkt understryka
att mark som redan inköpts av en kommun
inte bör säljas utan i första hand
användas för tomträtt. Vårt förslag går
huvudsakligen ut på att åtgärder skall
vidtas i syfte att förhindra att kommunägd
mark säljes till enskilda exploatörer.

Kommunerna har nu genom statliga
bestämmelser ålagts att gå in för en
feinårsplanering, eller ännu längre planering.
Detta åläggande nödvändiggör
att kommunerna skaffar sig tillräckligt

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 em.

Förbud mot avyttring till enskild av kommunägd mark

med mark för bebyggelse, helst för ett
par perioder, d. v. s. 10—20 år. Ett innehav
av mark för lång tid framöver
innebär för kommunerna att de på ett
genomtänkt sätt har möjlighet att planera
områdena och i god tid ha färdiga
stadsplaner. Inte minst det sista är av
betydelse. Det behövs ett ingående och
noggrant genomfört planarbete som leder
till resultat. Det krävs dessutom att
ett bostadsområde skall vara helt färdigt
vid inflyttningen. För den som
känner till vilken tid som behövs för ett
sådant ingående arbete står det klart
att det är viktigt att erforderlig tomtmark
disponeras i rätt tid och i tillräcklig
omfattning för en lång tidsperiod.
Samma gäller för den centrumsanering
som nu äger rum. Här kan det
till och med vara nödvändigt med en
ännu längre planeringstid med hänsyn
till den anpassning som behövs för moderna
kommunikationsleder och modern
yttre bostadsmiljö.

Vi har i den stad jag har äran att
representera haft förmånen att utnyttja
tomträtt sedan årtionden tillbaka, och
detta har möjliggjort för kommunen att
öva ett dominerande inflytande över
de marktillgångar, som inom överskådlig
tid beräknas bli tagna i anspråk för
samhällsbyggande. Jag kan inte nog understryka
värdet av detta markinnehav
för oss i en långtidsplanering.

Beklagligt nog har vi i saneringsområdena
inte lyckats genomföra så genomgripande
markinköp som varit
önskvärda, även om det på sista tiden
blivit en betydande förbättring på denna
punkt.

Herr talman! Vi motionärer hade som
jag tidigare framhållit önskat ett tillläggsdirektiv
i bygglagutredningen i
den riktning som jag här pläderat för.
Även om utskottet i sin skrivning varit
välvilligt och bl. a. hänvisat till att
1967 års riksdag uppmärksammat frågan,
har man inte kunnat tillstyrka motionen
utan framhåller att det torde
ligga inom ramen för det uppdrag som

lämnats åt bygglagutredningen att ta
upp de förslag som motionärerna framkommit
med. Man anser att utredningen
har möjlighet att pröva frågan, och därför
slutar utskottet med att någon framställning
från riksdagen i ärendet inte
kan anses erforderlig. Även om vi med
tillfredsställelse noterar tredje lagutskottets
inställning hade vi hoppats att
utskottet kunnat sträcka sig så pass
långt att man hade överlämnat motionen
direkt till bygglagutredningen, om
man inte i första hand kunnat acceptera
motionens yrkande om tilläggsdirektiv.

I detta anförande instämde herr
Lindkvist (s).

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag tror inte att man
skall läsa in mer i tredje lagutskottets
utlåtande än vad det verkligen innehåller.

Vi är eniga om att dessa frågor är av
sådan vikt att bygglagutredningen inte
kan förbigå dem. Av direktiven för
bygglagutredningen — de är som bekant
mycket omfattande —- framgår det
ganska klart att markfrågorna kommer
att penetreras ingående i det sammanhanget.
Motionärerna hade väl tänkt
sig att få till stånd en skyndsam utredning
i dessa frågor, och det finns inget
hinder härför enligt direktiven för
bygglagutredningen. I utredningens direktiv
sägs: »Utredningen bör därför i
ett tidigt skede också överväga i vad
mån speciellt angelägna reformer kan
byggas in i gällande lagstiftning samt
snarast framlägga de förslag som prövningen
ger anledning till.» Under dessa
förutsättningar har utskottet helt enkelt
utgått från att de frågor som berörs av
motionärerna även kommer att behandlas
av bygglagutredningen.

Vi är helt ense med motionärerna
om att problemet är svårlöst. Svårlösta
problem brukar göras till föremål för

Onsdagen den 1

Begränsning av

utredning innan förslag till lösningar
framläggs.

Jag vill ställa en fråga till herr Svenning.
Av motionen framgår inte klart
vad som avses med att all mark på lång
sikt skall tillhöra samhället. Gäller det
all mark eller gäller det den mark som
skall bli föremål för tätbebyggelse,
d. v. s. stadsplanelagd mark? Gäller det
även den mark som ägs av jordbrukare,
av villaägare, av dem som innehar
fritidsställen o. d.? Syftar man med
andra ord fram till en totalsocialisering
av marken? Detta framgår inte
klart av motionen, och det kunde kanske
tarva ett förtydligande. Jag tror att
det kunde vara av värde för den kommande
valdebatten i höst att man får
ett klart besked på den punkten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till tredje lagutskottets hemställan.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag skall helt kort svara
på den fråga som tredje lagutskottets
ordförande ställde. Det gäller all den
mark som samhället behöver för planering
över huvud taget.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9

Begränsning av stadsplaneläggning till
samhällsägd mark

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av motioner
om begränsning av stadsplaneläggning
till samhällsägd mark.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 118 i
första kammaren av herr Werner och
ur 129 i andra kammaren av herr Hermansson
in. fl.

I motionerna, som var likalydande,
hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.

april 1970 em. Nr 13

statsplaneläggning till samhällsägd mark

Maj :t måtte hemställa om utredning och
förslag om att endast samhällsägd mark
kan stadsplaneläggas».

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 118 och II: 129 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Den motion som behandlas
i tredje lagutskottets utlåtande
nr 22 har också väckts i första kammaren.
Motionen har i dag utförligt motiverats
där av motionären Lars Werner.
Med hänsyn därtill och till de motiveringar
som givits i motionen ber jag
att få nöja mig med att yrka bifall till
motionerna 1:118 och II: 129.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 118
och 11:129; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av motioner
angående dels reglerna om personlig
lämplighet för körkortsinnehav, dels införande
av personlig prövning och test
av körkortssökande.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden :

nr 21, i anledning av motioner om
riksdagens medverkan vid planeringen
av den framtida industrilokaliseringen,
och

112 Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 em.

nr 22, i anledning av motioner om
rätt för kommun att utan vederlag överlåta
viss sjukvårdsutrustning till u-land;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 26, med anledning av motion om
beskattning av spelautomater,

nr 27, med anledning av motioner
om tullättnader för färdigprodukter
från u-länderna, och

nr 31, med anledning av motioner
beträffande vissa uppbördsfrågor;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av motioner om
automatisk överföring av medel från
postlönekonto till annan bank,

nr 18, om verkställd granskning av
riksbankens och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning,

nr 19, i anledning av motioner angående
den ekonomiska politiken,

nr 20, i anledning av motioner om
åtgärder för undvikande av företagsnedläggningar,
och

nr 21, i anledning av motioner om
ökad insyn i enskilda och statliga företag; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av motioner om
överförande från läkare till sjuksköterska
av blodprovstagning vid rattfylleri,
och

nr 20, i anledning av motion om ändrade
regler för arbetsgivares redovisningsskyldighet
enligt införsellagen;

andra lagutskottets utlåtande nr 19,
i anledning av motioner om undantag
för ambulerande skrivbyrå från förbudet
mot arbetsförmedling i förvärvssyfte; jordbruksutskottets

utlåtande nr 11,
i anledning av motioner angående skördeskadeskyddet
m. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

14, i anledning av motioner om
prövning av handikappads önskan att
erhålla fosterbarn,

nr 15, i anledning av motioner om ut -

bildning i medicinsk teknik,

nr 16, i anledning av motion om samordning
av den civila och militära sjiikvårdsutbildningen,

nr 17, i anledning av motiöner om
en regionplan för användningen av landets
grustillgångar, och

nr 18, i anledning av motion om ohfentliga
utfrågningar i statliga utredningar.

§ 12

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 102, i anledning av motioner om
ökat stöd åt jordbruket i norra Sverige;
och

nr 121, i anledning av motioner om
statsbidrag till underhåll av skogsvägar.

§ 13

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 46, angående dialekt- och ortnamnsarkiven
m. m.,

nr 53, angående riksinternatskolor,
nr 55, angående riksskatteverkets organisation
in. m.,

nr 58, angående anslag till marknadsrådet
och konsumentombudsmannen,
nr 59, med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen (1960: 74),

nr 63, angående organisationen av
den statliga förhandlingsverksamheten
i löne- och anställningsfrågor, m. m.,
nr 68, angående fortsatt valutareglering,

nr 69, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens sedelutgivning,
m. in.,

nr 75, med förslag om den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten,
m. in.,

nr 76, angående anslag för budgetåret
1970/71 till byggnadsarbeten samt
inredning och utrustning av lokaler vid
universitet, högskolor m. m.,

Nr 13

113

Onsdagen den 1 april 1970 em.

nr 77, angående förbättrat studiestöd
m. m.,

nr 78, angående kapitaltillskott till
Norrbottens Järnverk AB,

nr 79, angående stöd till idrotten,
nr 80, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71,

nr 81, angående anslag till lån till
nordiska industrialiseringsfonden till
förmån för Island,

nr 82, med förslag om vissa stödåtgärder
för svensk varvsindustri,

nr 83, angående anslag till delegationen
för atomenergifrågor för budgetåret
1970/71,

nr 84, angående transportstöd som regionalpolitiskt
medel,

nr 85, angående Norrlandsfondens
fortsatta verksamhet m. m.,

nr 86, angående statliga garantier för
skadeersättning vid vissa atomolyckor,
in. m.,

nr 89, med förslag till kungörelse om
ändring i sjötrafikförordningen (1962:
150),

nr 90, med förslag till kungörelse om
ändring i livsmedelsstadgan (1951: 824),
nr 91, angående viss utvidgning av
långivningen ur statens lånefond för
den mindre skeppsfarten, samt

nr 105, angående utgifter på tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 14

Till bordläggning anmäldes styrelsens
för riksdagens förvaltningskontor berättelse
för dess verksamhet under år
1969.

§ 15

Anmäldes följande motioner:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 18, angående ökat statligt stöd
till de frivilliga försvarsorganisationerna
och hemvärnet, motionerna:
nr 1193, av herr Löfgren,

nr 1194, av herr Oskarson m.fl., och
nr 1195, av herr Oskarson m.fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 37, angående samordning av
veterinärhögskolans verksamhet med
annan forskning och utbildning m. in.,
motionen nr 1196, av fröken Åsbrink
in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 40, med förslag till ändring i
regeringsformen, in. m., motionerna:

nr 1197, av herrar Ahlmark och Ullsten,

nr 1198, av herrar Larsson i Luttra
och Dockered, och

nr 1199, av fröken Sandell;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 44, angående anslag för budgetåret
1970/71 till utrikesförvaltningen,
in. m., motionen nr 1200, av herr Ullsten
in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 65, med förslag till lag om
ändring i lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag, in. m., motionerna:

nr 1201, av herrar Hedlund och Gustafson
i Göteborg,

nr 1202, av fru Holmquist,
nr 1203, av herr Hugosson m. fl.,
nr 1204, av fru Håvik m. fl.,
nr 1205, av herr Lindkvist och fru
Eriksson i Stockholm,

nr 1206, av herrar Mundebo och Nilsson
i Tvärålund,

nr 1207, av herr Rosqvist m. fl.,
nr 1208, av fru Ryding m. fl., och
nr 1209, av fröken Wetterström m.fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 70, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370),
m. in., motionerna:

nr 1210, av herrar Andersson i Knäred
och Josef son i Arrie,

nr 1211, av herr Andersson i Örebro
m. fl.,

nr 1212, av fru Eriksson i Stockholm
och herr Lindkvist,

nr 1213, av herr Fälldin m. fl.,
nr 1214, av herrar Hedlund och Gustafson
i Göteborg,

114

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970 em.

nr 1215, av herr Hellström in. fl.,
nr 1216, av herr Hermansson m. fl.,
nr 1217, av herr Holmberg m. fl.,
nr 1218, av herr Holmberg m. fl.,
nr 1219, av herr Holmberg m. fl.,
nr 1220, av herr Hy Itänder,
nr 1221, av fru Hörnlund m. fl.,
nr 1222, av fru Kristensson m. fl.,
nr 1223, av fru Kristensson m. fl.,
nr 1224, av herr Krönmark m. fl.,
nr 1225, av herr Leander m. fl.,
nr 1226, av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs,

nr 1227, av herr Sjöholm, och
nr 1228, av herr Wikland i Stockholm;
samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 71, med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt,
m. m., motionerna:

nr 1229, av herr Andersson i Örebro
m. fl.,

nr 1230, av herr Andersson i Örebro
m. fl.,

nr 1231, av herr Andersson i Örebro
m. fl.,

nr 1232, av herr Bergqvist,
nr 1233, av herr Börjesson i Falköping
m. fl.,

nr 1234, av herr Enarsson,
nr 1235, av herr Ericsson i Åtvidaberg
in. fl.,

nr 1236, av herrar Eriksson i Arvika
och Andersson i Örebro,

nr 1237, av herrar Eriksson i Arvika
och Andersson i Örebro,

nr 1238, av herr Eriksson i Arvika
m. fl.,

nr 1239, av fru Eriksson i Stockholm
och herr Wiklund i Stockholm,
nr 1240, av herr Hagnell m. fl.,
nr 1241, av herrar Hedin och Wachtmeister,

nr 1242, av herr Hermansson m. fl.,
nr 1243, av herr Holmberg m. fl.,
nr 1244, av herr Jonsson i Mora m.fl.,
. nr 1245, av herrar Josefson i Arrie
och Hansson i Skegrie, samt

nr 1246, av herr Nelander m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 16

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Med anledning av utrikes resa anhålles
om ledighet från riksdagsarbetet
den 2 och 3 april.

Stockholm den 19 mars 1970

Ingvar Carlsson

Till Riksdagens andra kammare

I och för deltagande i sammanträden
med Europarådets kommittéer samt en
konferens om Nordek och EEC anhåller
jag om befrielse från riksdagsgöromålen
fr. o. m. onsdagen den 1 april
t. o. m. fredagen den 10 april.

Stockholm den 25 mars 1970

Bertil Ohlin

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 17

Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
nio enkla frågor, nämligen av:

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp),
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående utarbetandet
av deklarationsblanketter med anledning
av den föreslagna skattereformen,

herr Antonsson (ep), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående tidpunkten för framläggande
av proposition med anledning
av informationsutredningens betänkande,

herr Nygren (s), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående omorganisation inom
statens järnvägar,

herr Lindahl (s), till herr statsrå -

Onsdagen den 1 april 1970 em.

Nr 13

115

det och chefen för kommunikationsdepartementet
angående beredskapen mot
oljeskador,

herr Wennerfors (m), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder för
att förhindra fartygskollisioner,

herr Eriksson i Bäckmora (ep), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående rätt till inplacering
i sjukpenningklass vid uppbärande
av hemsjukvårdsbidrag,

herr Eliasson i Sundborn (ep), till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående beskattningen
av samaritersättning för vård av anhörig,

herr Persson i Skänninge (s), till
herr statsrådet och chefen för industridepartementet
angående beredande av
sysselsättning för viss friställd arbetskraft,
och

herr Hansson i Skegrie (ep), till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående fortsättning av rörelse
efter konkurs.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.18.

In fidem

Sune K. Johansson